Dir. 1988:53

Samhällets stöd till människor med funktionshinder

Innehåll

Beslut vid regeringssammanträde 1988-09-15

Mitt förslag

Målet för handikappolitiken

Utredningsuppdraget

Fritid och rekreation

Skillnader i standard och avgiftssättning

Handikappombudsman

Samverkan med handikapporganisationer

Ansvars- och finansieringsprincipen

Ramar för arbetet

Hemställan

Beslut

Dir. 1988:53

Beslut vid regeringssammanträde 1988-09-15

Statsrådet Lindqvist anför.

Mitt förslag

Jag föreslår att en kommitté tillkallas med uppgift att utreda vissa

frågor om kommunernas och landstingens insatser för människor med

omfattande funktionshinder. Kommitténs huvuduppgift bör vara att

kartlägga och analysera de insatser för funktionshindrade som görs inom

socialtjänsten samt habiliteringen och rehabiliteringen. Utgångspunkten

för utredningsarbetet bör vara situationen för barn, ungdomar och vuxna

med omfattande funktionshinder samt de små och mindre kända

handikappgrupperna. Om kommittén finner att det föreligger brister i

socialtjänstens och habiliteringens/rehabiliteringens insatser för dessa

grupper, bör den lämna förslag som kan leda till förbättringar inom

områdena och som innebär att grupperna i framtiden bör kunna

tillförsäkras ett väl fungerande stöd.

Målet för handikappolitiken

Utgångspunkten för handikappolitiken är principen om alla människors

lika värde och lika rätt. Strävan är att utforma samhället så att det

blir tillgängligt för alla medborgare. Innebörden av detta är att

människor med funktionshinder skall beredas möjligheter att som andra få

en god utbildning, delta i arbetslivet, ha ett tryggt och värdigt

boende, kunna delta i olika fritids- och kulturaktiviteter och i övrigt

leva ett aktivt och självständigt liv. Målet är att uppnå full

delaktighet och jämlikhet. Det grundläggande ansvaret för att detta mål

kan förverkligas åvilar samhället, dvs. staten, kommunerna och

landstingen.

Den generella välfärdspolitiken i Sverige har, i kombination med de

olika slag av handikappolitiska insatser som växt fram från 1960-talet

och framåt, radikalt förbättrat funktionshindrades levnadsförhållanden.

En viktig förutsättning för detta genombrott inom handikappområdet är

den miljörelaterade syn på handikapp som växte fram under 1960-talet och

som i dag är allmänt erkänd.

Utvecklingen under senare år, med bl.a. införande av ramlagstiftning och

minskad statlig reglering, har medfört att de enskilda kommunernas och

landstingens beslut i fråga om det handikappolitiska stödets utformning

blivit allt mer avgörande för funktionshindrades livsituation.

Kommunernas och landstingens ansvar för insatser inom handikappområdet

regleras i huvudsak i socialtjänstlagen (1980:620), hälso- och

sjukvårdslagen (1982:763) och lagen (1985:568) om särskilda omsorger om

psykiskt utvecklingsstörda, m.fl.

Målet för socialtjänsten är att främja människors ekonomiska och sociala

trygghet, jämlikhet i levnadsvillkoren och aktiva deltagande i

samhällslivet. Enligt 6 § socialtjänstlagen har den enskilde rätt till

bistånd av socialnämnden för sin försörjning och sin livsföring i

övrigt, om hans behov inte kan tillgodoses på annat sätt. Den enskilde

skall genom biståndet tillförsäkras en skälig levnadsnivå.

Socialnämndens beslut i ärenden rörande bistånd kan genom

förvaltningsbesvär överklagas till domstol. Socialtjänstens ansvar för

människor med funktionshinder finns särskilt angivet i 21 §

socialtjänstlagen. Enligt denna skall socialtjänsten verka för att

människor som av fysiska, psykiska eller andra skäl möter betydande

svårigheter i sin livsföring får möjligheter att delta i samhällets

gemenskap och leva som andra. Vidare skall socialtjänsten medverka till

att den enskilde får en meningsfull sysselsättning och att han får bo på

ett sätt som är anpassat efter hans behov av särskilt stöd. I

förarbetena till socialtjänstlagen (prop. 1979/80:1) har vissa

preciseringar gjorts beträffande inriktningen av och de kvalitativa och

kvantitativa målen för socialtjänstens insatser för funktionshindrade.

Enligt 2 § hälso- och sjukvårdslagen är målet för hälso- och sjukvården

en god hälsa och vård på lika villkor för hela befolkningen. Uppgifter

för landstingen, som är av väsentlig betydelse för människor med

funktionshinder, är att bedriva hälso- och sjukvård samt att svara för

habilitering/rehabilitering och hjälpmedelsförsörjning.

De olika insatser som görs inom habiliteringen och rehabiliteringen

syftar till att minska verkningarna av ett funktionshinder och att hos

enskilda personer åstadkomma bästa möjliga funktionsförmåga. Insatserna

kan vara av starkt skiftande karaktär. De kan t.ex. vara medicinskt,

socialt, pedagogiskt eller yrkesmässigt inriktade. Huvuddelen av de

olika insatserna inom habiliteringen och rehabiliteringen utförs av

landstingen. Det finns i dag omfattande skillnader landstingen emellan

när det gäller habiliteringens och rehabiliteringens organisation,

utformning och innehåll.

Frågan om hjälpmedel för funktionshindrade utreds för närvarande av en

särskild utredningsman (Dir. 1986:31), som jag efter regeringens

bemyndigande, tillkallade i oktober 1986. Utredningens huvuduppgift är

att kartlägga och analysera situationen inom hjälpmedelsområdet.

Utredningsmannen skall vidare lämna förslag till åtgärder som kan leda

till en bättre fungerande hjälpmedelsverksamhet sett såväl ur den

enskilde hjälpmedelsanvändarens som ur samhällets perspektiv. Arbetet

beräknas kunna avslutas under år 1988.

Genom den nya omsorgslagen, som trädde i kraft den 1 juli 1986, (prop.

1984/85:176, SoU 27, rskr. 386) har de grundläggande principerna om

integrering och normalisering för psykiskt utvecklingsstörda slagits

fast. Lagen innebär att psykiskt utvecklingsstörda samt personer med

barndomspsykos och personer som till följd av en hjärnskada fått ett

betydande och bestående begåvningshandikapp, har rätt till särskilda

omsorger som landstingen skall tillhandahålla. De beslut som landstingen

fattar beträffande de särskilda omsorgerna kan överklagas genom

förvaltningsbesvär till domstol.

I anslutning till riksdagens beslut om en ny omsorgslag uttalade

socialutskottet (SoU 1984/85:27) att den utvidgning av personkretsen som

då skedde borde ses som ett första steg i reformarbetet och att alla

handikappade barn och ungdomar borde ges samma stöd som de tre av lagen

omfattande grupperna. Enligt utskottet, fordrade dock en sådan fortsatt

utvidgning av personkretsen ett ytterligare utredningsarbete. Utskottet

konstaterade att detta utredningsarbete borde inriktas på att precisera

vilka grupper som borde omfattas av lagen och belysa behovet av

kompletterande särskilda omsorger. Mot bakgrund av riksdagens

ställningstagande tillkallade jag, efter regeringens bemyndigande, i

november 1985 en särskild arbetsgrupp för att utreda dessa frågor.

Arbetsgruppen (som antog namnet Ansgar) har i april 1988 överlämnat sin

slutrapport till regeringen. Den bedömning som arbetsgruppen gör är att

det inte är möjligt att utan vidare åtgärder utvidga personkretsen i

omsorgslagen. Den framhåller följande:

"De ändringar som Ansgar diskuterat innebär att omsorgslagen skulle

kunna gälla för samtliga barn och ungdomar med funktionshinder och att

socialtjänstlagen utvidgas till att omfatta vissa specificerade

rättigheter åt samtliga barn och ungdomar med funktionshinder som medför

betydande svårigheter i livsföringen.

De diskuterade lagändringarna innebär att vissa särskilda omsorger

skulle föras över från omsorgslagen till socialtjänstlagen. I

socialtjänstlagen skulle dessa särskilda omsorger benämnas stöd.

Ansvaret för dessa omsorger skulle således föras över från

landstingskommunerna till kommunerna.

Ansgar menar att en sådan förändring skulle kunna vara ett ytterligare

steg på vägen att i enlighet med omsorgslagens intentioner överföra

samtliga särskilda omsorger till de huvudmän som nu har ansvaret för

socialtjänsten och som på sikt bör ha hela ansvaret för även de

särskilda omsorgerna."

Slutrapporten har överlämnats utan några egna ställningstaganden från

arbetsgruppens sida. Arbetsgruppen föreslår att den nu aktuella

utredningen bör svara för den fortsatta beredningen av dessa frågor.

Staten har det övergripande ansvaret för handikappolitikens utformning

och förfogar över vissa stimulans - och styrmedel för att utveckla det

handikappolitiska stödet och få till stånd en väl fungerande verksamhet

i hela landet. Således utges statsbidrag till färdtjänst och social

hemhjälp, vilka båda är verksamheter som är av stor betydelse för

funktionshindrade. Riksdagen har under våren 1988 beslutat om vissa

ändringar beträffande statsbidraget till social hemhjälp (prop.

1987/88:100, bil. 7, SoU 15, rskr. 311). Även den tillsyn som utövas av

socialstyrelsen och länsstyrelserna är av vikt för att uppnå en jämn och

hög kvalitet inom socialtjänsten, hälso- och sjukvården och

omsorgsverksamheten.

I ett antal undersökningar som utförts under senare år av bl.a.

socialstyrelsen, statens handikappråd och de centrala

handikapporganisationerna har framhållits att det för närvarande

föreligger vissa brister när det gäller stödet till människor med

funktionshinder inom socialtjänsten och habiliterings- och

rehabiliteringsverksamheten. I de skilda studierna framhålls att

bristerna i hög grad finns inom verksamheter som är av grundläggande

betydelse för människor med omfattande funktionshinder. Av olika

undersökningar har också framgått att det finns stora skillnader såväl

kommunerna som landstingen emellan i fråga om utformningen av,

kvaliteten på och avgiftssättningen för olika slag av stödinsatser för

funktionshindrade.

Utredningsuppdraget

Socialtjänsten och habiliteringen/rehabiliteringen

En kommitté bör nu tillsättas med uppgift att utreda frågor kring de

delar av samhällets åtgärder för människor med omfattande

funktionshinder som faller under kommunernas och landstingens

ansvarsområden. Utredningsarbetet bör främst inriktas på de olika slag

av handikappolitiska insatser som görs av kommunerna och landstingen

inom socialtjänsten resp. habiliteringen och rehabiliteringen.

Enligt min bedömning talar flera skäl för denna inriktning. Jag tänker

här dels på det förhållandet att de primär- och landstingskommunala

insatserna är centrala för funktionshindrades levnadsförhållanden, dels

på de olika brister som under senare år uppmärksammats i skilda

undersökningar och projekt. Ytterligare en omständighet av betydelse i

sammanhanget är den redovisning angående samhällsstödet till

funktionshindrade barn och ungdomar som nyligen lämnats av den särskilda

arbetsgruppen. Som jag nyss har nämnt, har detta arbete inte resulterat

i några färdiga förslag till lösningar beträffande omsorgslagens

personkrets och ansvarsfördelningen mellan kommuner och landsting.

Människor med funktionshinder och deras anhöriga är ofta starkt beroende

av olika former av stödinsatser från samhällets sida. Ju mer omfattande

funktionshindret är, desto större är vanligtvis behovet av stöd från

samhället. Att stödet och servicen håller en god kvalitet och kan ges

kontinuerligt och i tillräcklig omfattning är därför av särskilt stor

betydelse för att svårt funktionshindrade skall kunna leva aktivt och

självständigt. Om samhällsinsatserna är bristfälliga och otillräckliga

kan följden bli att personer med omfattande funktionshinder ställs

utanför samhällsgemenskapen. Med hänsyn till detta bör utredningsarbetet

främst ha sin utgångspunkt i situationen och behoven för personer som

till följd av stora funktionshinder har mer betydande svårigheter i den

dagliga livsföringen och därmed ett omfattande behov av

samhällsinsatser. Jag vill understryka vikten av att utredningsarbetet

koncentreras till svårt funktionshindrade och avser då såväl barn och

ungdomar som vuxna.

Under senare år har situationen för de s.k. små och mindre kända

handikappgrupperna uppmärksammats. Särskilda studier på området har

påbörjats av bl.a. nordiska nämnden för handikappfrågor och

Handikappförbundens Centralkommitté. De personer som finns i dessa

grupper har vanligtvis ett omfattande behov av kvalificerat stöd från

kommuner och landsting. I många fall saknas i dag dock kunskap om dessa

gruppers situation och behov hos de ansvariga samhällshällsorganen. Jag

anser det angeläget att kommittén i sina överväganden även ägnar dessa

grupper särskild uppmärksamhet. Även här bör arbetet inriktas på

personer med omfattande funktionshinder.

Kommitténs huvuduppgift bör, mot bakgrund av vad jag nu sagt, vara att

kartlägga och analysera de insatser som görs för människor med

funktionshinder inom socialtjänsten och habiliteringen och

rehabiliteringen. Om kommittén finner att det föreligger brister i

socialtjänstens och habiliteringens/rehabiliteringens insatser för dessa

grupper, bör den lämna förslag som leder till förbättringar inom

områdena och som innebär att grupperna i framtiden bör kunna

tillförsäkras ett väl fungerande stöd. Kommittén bör härvid belysa

möjligheterna till ökad effektivitet, nytänkande och ett bättre

resursutnyttjande när det gäller olika former av verksamheter inom

områdena. Kommittén bör också pröva hur den enskilde funktionshindrades

inflytande över utformningen av de olika insatser som han får kan

utvecklas.

Det finns enligt min mening uppenbara risker att invandrare kan ha

svårare än andra att få del av olika stödinsatser och bli delaktiga i

samhällslivet. Med hänsyn härtill är det angeläget att kommittén i sina

överväganden särskilt beaktar situationen och behoven för personer med

invandrarbakgrund och som har omfattande funktionshinder.

De olika verksamheter som kommuner och landsting bedriver med inriktning

på människor med funktionshinder regleras i framför allt

socialtjänstlagen, hälso- och sjukvårdslagen och omsorgslagen. En viktig

uppgift för kommittén bör vara att analysera den nuvarande

ansvarsfördelningen mellan kommuner och landsting och bedöma behovet av

eventuella förändringar i detta avseende. Kommittén bör härvid beakta

det arbete som för närvarande pågår i den särskilda delegationen för

beredning av frågan om förändring av huvudmannaskapet inom samhällets

äldreomsorg. Kommittén bör också analysera hur samverkan mellan kommuner

och landsting fungerar när det gäller insatser för funktionshindade samt

bedöma behovet av förbättrad samverkan.

Av särskilt stor betydelse är frågan om stödet till barn och ungdomar

med funktionshinder. Jag har tidigare redovisat riksdagens uttalande i

anslutning till beslutet om den nya omsorgslagen och det

utredningsarbete som bedrivits därefter. I arbetsgruppens uppdrag ingick

även att göra en översyn av lagen (1965:136) om elevhem för vissa

rörelsehindrade barn, m.fl. Det är väsentligt att kommittén nu behandlar

frågorna om omsorgslagens framtida personkrets, ansvarsfördelningen

mellan kommuner och landsting i fråga om stödet till barnen och

ungdomarna samt de övriga frågor som berördes i direktiven till

arbetsgruppen.

Kommittén bör pröva på vilket sätt funktionshindrade barn och ungdomar

bäst bör kunna tillförsäkras ett väl fungerande stöd och hur ansvaret

för stödet lämpligast kan regleras och fördelas mellan huvudmännen. En

viktig utgångspunkt är härvid att eftersträva lösningar som så långt

möjligt undviker säranordningar och som överensstämmer med principerna

om normalisering och integrering.

När det gäller kommunerna och socialtjänsten bör kommittén göra en

genomgång av hur såväl de allmänna som de mer preciserade målen i

socialtjänstlagen har kunnat förverkligas ur ett handikappolitiskt

perspektiv. Genomgången bör göras ur ett tidsperspektiv varvid bör

bedömas dels hur verksamheten har utvecklats under de senaste åren dels

vilken utveckling som är att förvänta. Härvid bör särskilt

kostnadsfrågorna belysas. Kommittén bör i detta sammanhang studera och

analysera omfattningen av och kvaliteten på de olika slag av insatser

och verksamheter som är väsentliga, t.ex. uppsökande verksamhet,

färdtjänst, stöd och hjälp i boendet, personlig assistans,

ledsagartjänst, avlösningstjänst samt insatser för att bereda

funktionshindrade en god fritid och rekreation. Andra väsentliga frågor

som bör behandlas är funktionshindrades sysselsättning och

socialtjänstens medverkan i samhällsplaneringen. Kommittén bör klargöra

vilken betydelse lagstiftningen på området haft när det gäller

utvecklingen av olika handikappolitiska insatser. Om kommittén finner

att det föreligger brister i insatsernas utformning skall orsakerna till

detta klargöras och förslag redovisas som kan leda till förbättringar.

Beträffande den landstingskommunala verksamheten bör en motsvarande

kartläggning och analys av habiliteringen och rehabiliteringen göras.

Av analysen bör således bl.a. framgå det nuvarande läget för olika

handikappgrupper i fråga om resurser, kompetens och organisation inom

habiliteringen och rehabiliteringen, lagstiftningens betydelse samt en

förväntad utveckling inom området. Särskild uppmärksamhet bör härvid

ägnas åt frågan om insatser för vuxna med funktionshinder. Kommittén bör

också bedöma hur kompetensen skall kunna byggas upp när det gäller de

små och mindre kända handikappgrupperna.

Kommittén bör i sitt arbete både när det gäller socialtjänst och

habilitering/rehabilitering, särskilt beakta och klarlägga

kostnadsapekterna och övriga ekonomiska frågor. Detta bör ske såväl

beträffande analysen av den nuvarande situationen och den förväntade

utvecklingen inom områdena, som i fråga om de förslag som kommittén

lägger fram.

Fritid och rekreation

En väsentlig fråga som bör behandlas av kommittén gäller

funktionshindrades möjligheter till en god fritid och rekreation. Av

studier som gjorts under senare år har framgått att

fritidssysselsättningen har stor betydelse för funktionshindrades

livskvalitet. Samtidigt är det väl känt att i synnerhet svårt

funktionshindrade för närvarande är eftersatta inom fritidsområdet,

främst beroende på den bristande tillgängligheten i olika former av

verksamheter och avsaknaden av personlig assistans och andra

stödinsatser kopplade till själva aktiviteterna. Det bör i sammanhanget

noteras att frågor om fritid och rekreation för funktionshindrade

hittills knappast alls blivit föremål för överväganden av statliga

utredningar.

Enligt den nya omsorgslagen har landstingskommunerna bl.a. till uppgift

att verka för att fritids- och kulturutbudet blir tillgängligt för

psykiskt utvecklingsstörda. Någon motsvarande bestämmelse som gäller

andra grupper funktionshindrade finns för närvarande inte. Kommittén bör

göra en kartläggning och analys av funktionshindrades möjligheter att få

del av utbudet inom fritids- och rekreationsområdet. Om man finner det

motiverat, bör förslag redovisas som kan medverka till att

funktionstionshindrade i högre grad än för närvarande kan delta i

verksamheter och aktiviteter inom området.

Skillnader i standard och avgiftssättning

Flera undersökningar har under senare år visat att det föreligger

omfattande skillnader i synnerhet kommunerna emellan när det gäller

ambitionsnivån för, utformningen av och avgiftssättningen för olika

åtgärder inom handikappområdet. Enligt undersökningarna, som utförts av

bl.a. socialstyrelsen, statens handikappråd och de centrala

handikapporganisationerna, finns skillnaderna inom flera centrala

verksamhetsområden. Det gäller t.ex. i fråga om färdtjänst, social

hemtjänst, avlösningstjänst, ledsagartjänst och andra former av

individuella stödinsatser. När det gäller frågan om avgiftssättningen

har regeringen under våren 1988 uppdragit åt riksrevisionsverket att

kartlägga och analysera den varierande utformningen av taxor för bl.a.

färdtjänst och social hemtjänst. Uppdraget skall redovisas till

regeringen senast den 1 mars 1989.

Jag finner det angeläget att kommittén även ägnar dessa frågor

uppmärksamhet, inte minst med tanke på att skillnaderna i hög grad

förekommer i verksamheter som är av grundläggande betydelse för

funktionshindrades levnadsförhållanden. Kommitténs analys och bedömning

bör härvid avse de effekter som skillnaderna i stödens utformning och

avgiftssättning får för funktionshindrade med omfattande behov av

insatser.

Handikappombudsman

Ett huvudsyfte med utredningsarbetet är, som jag redan framhållit, att

bedöma hur människor med omfattande funktionshinder i framtiden bör

kunna tillförsäkras ett väl fungerande samhällsstöd. Det är enligt min

uppfattning väsentligt att de lösningar som kan bli aktuella så långt

som möjligt överensstämmer med principerna om integrering och

normalisering, medan säranordningar av olika slag bör undvikas.

Handikappförbundens Centralkommitté, HCK, har under senare år ställt

krav på att en särskild lagstiftning mot diskriminering av

funktionshindrade skall införas. Enligt HCK bör samtidigt en befattning

som handikappombudsman inrättas med uppgift att övervaka tillämpningen

av denna lagstiftning. Syftet med lagen och ombudsmannafunktionen är,

enligt vad HCK framhållit i skrivelser till regeringen, att stärka

funktionshindrades rättsskydd och motverka diskriminering. Enligt min

mening finns det ett nära samband mellan denna utrednings syfte och

inriktning å ena sidan och HCK:s krav å andra sidan. Det bör därför ingå

i kommitténs uppgifter att pröva om funktionshindrade kan tillförsäkras

ett väl fungerande samhällsstöd inom ramen för det nuvarande

åtgärdssystemet, eller om tillskapande av särskilda anordningar som

t.ex. lagstiftning mot diskriminering och handikappombudsman kan fylla

en funktion i sammanhanget.

Samverkan med handikapporganisationer

En av grundtankarna i socialtjänstlagen, hälso- och sjukvårdslagen och

omsorgslagen är att de ansvariga huvudmännen i sin planering och

utformning av verksamheterna skall samverka med olika organisationer,

t.ex. handikapporganisationerna. Bestämmelser om samverkan finns i

samtliga dessa lagar. Enligt 8 § hälso- och sjukvårdslagen skall

landstingskommunen i planeringen och utvecklingen av hälso- och

sjukvården samverka med samhällsorgan, organisationer och enskilda. I 8

§ omsorgslagen sägs det att en av landstingskommunens uppgifter är att

samverka med organisationer som företräder psykiskt utvecklingsstörda.

Av 8 § socialtjänstlagen framgår det att socialnämnden, när det är

lämpligt, skall samverka med andra samhällsorgan och med organisationer

och andra föreningar.

Mot bakgrund av att människor med funktionshinder i så betydande

utsträckning är brukare av socialtjänst, hälso- och sjukvård och

omsorgsverksamhet, måste handikapporganisationerna betraktas som en

viktig part i denna samverkansprocess. Kommittén bör göra en

kartläggning och analys av vilka effekter dessa bestämmelser om

samverkan haft och vilka samverkansformer som har utvecklats mellan

huvudmännen och handikapporganisationerna. Om kommittén finner att det

finns skäl härtill, skall den redovisa förslag för att nå mer effektiva

samverkansformer i framtiden.

Ansvars- och finansieringsprincipen

I olika sammanhang har uttalats att den s.k. ansvars- och

finansieringsprincipen skall gälla inom handikappområdet. Innebörden av

denna princip är att miljöer och verksamheter skall utformas och

bedrivas så att de blir tillgängliga för alla medborgare. Om en

verksamhet måste anpassas i något avseende för att bli tillgänglig för

en viss grupp människor, skall den aktuella anpassningsåtgärden

finansieras inom ramen för den ordinarie verksamheten. Varje huvudman

skall beakta denna princip och planera och utforma verksamheten

därefter.

Ansvars- och finansieringsprincipen formulerades i mitten av 1970-talet

av den dåvarande handikapputredningen. Det finns enligt min mening

anledning att nu göra en uppföljning och analys av i vilken utsträckning

principen har kommit att tillämpas. Kommittén bör göra en sådan analys

samt klargöra de problem och hinder som kan föreligga för en mer

konsekvent tillämpning av ansvars- och finansieringsprincipen och

föreslå hur dessa skall kunna lösas. Det bör vidare stå kommittén fritt

att peka på sådana verksamheter som i dag inte tillämpar principen, men

där detta av kommittén bedöms som möjligt och lämpligt, samt visa hur

detta kan ske.

Ramar för arbetet

För kommitténs arbete skall gälla de allmänna tilläggsdirektiv som

utfärdats den 16 februari 1984 till samtliga kommittéer och särskilda

utredare (Dir. 1984:5), vari bl.a. principerna för kostnadsberäkningar

och finansiering av förslag behandlas.

Kommittén bör ha möjlighet att avge delrapporter i olika ämnen.

Kommitténs arbete bör vara avslutat senast under år 1990.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu anfört hemställer jag att regeringen

bemyndigar det statsråd som har till uppgift att föredra ärenden som

bl.a. rör människor med handikapp.

att tillkalla en kommitté -- omfattad av kommittéförordningen (1976:119)

-- med högst nio ledamöter med uppdrag att utreda frågor om

socialtjänstens och habiliteringens/rehabiliteringens insatser för

människor med funktionshinder,

att utse en av ledamöterna att vara ordförande,

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt

kommittén.

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall

belasta femte huvudtitelns anslag A 2. Utredningar, m.m.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller

hans hemställan.

(Socialdepartementet)