Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag med vissa bestämmelser angående bankbolag med sedelutgifningsrätt, lag angående förändrad lydelse af 17 kap. 3 § Handelsbalken, lag angående bankbolags och sparbanks konkurs samt lag angående tillägg till och ändring i lagen för Rikets Ständers bank den 1 Mars 1830

68 sidor, varav 66 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 66 av 68 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1886:28, Med förslag till lag med vissa bestämmelser angående bankbolag med sedelutgifningsrätt, lag angående förändrad lydelse af 17 kap. 3 § Handelsbalken, lag angående bankbolags och sparbanks konkurs samt lag angående tillägg till och ändring i lagen för Rikets Ständers bank den 1 Mars 1830

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

1

N:o 28.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till

lag med vissa bestämmelser angående bankbolag med

sedelutgifningsrätt, lag angående förändrad lydelse af

17 kap. 3 § Handelsbalken, lag angående bankbolags och

sparbanks konkurs samt lag angående tillägg till och ändring

i lagen för Rikets Ständers bank den 1 Mars 1830;

gifven Stockholms slott den 6 Alars 1886.

Under åberopande af bifogade i Statsrådet och Högsta Domstolen

förda protokoll, vill Kongl. Maj:t härmed jemlik!, 87 § Regeringsformen

i nåder föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

l:o) lag med vissa bestämmelser angående bankbolag med sedelutgifningsrätt,

2:o) lag angående förändrad lydelse af 17 kap. 3 § Handelsbalken,

3:o) lag angående bankbolags och sparbanks konkurs, samt

4:o) lag angående tillägg till och ändring i lagen för Rikets Ständers

bank den 1 Mars 1830.

Kong], Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

OSCAR

Nils von Steyern.

Bill. till Riksd. Prof. 1886. 1 Sami. 1 Afd. 17 Höft.

I

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

Förslag

till

Lag med vissa bestämmelser angående bankbolag med sedelutgifningsrätt.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Vilja enskilde ingå bolag i ändamål att drifva bankrörelse med

rätt att utgifva egna banksedlar, söke dertill Konungens lof och begäre

Hans stadfästelse af bolagets ordning.

Bolagsmännen i sådant bolag kallas hufvudlottegare; egande de

med sig förena kommanditlottegare.

2 §■

Hvarje hufvudlottegare skall utöfver den andel af bolagets grundfond,

som å honom belöper, gemensamt med öfrige hufvudlottegare

ansvara för bolagets samtliga förbindelser med lika belopp, som hans

andel i grundfonden, och dessutom särskildt. för de af bolaget utgifna

sedlar med lika stort belopp som hans sagda andel. Brister någon

hufvudlottegare i gäldande af sitt ansvarsbelopp, fälle bristen öfrige

hufvudlottegare till last, så långt deras ansvarighet sig sträcker.

Den ansvarighet utöfver andel i grundfonden, som åligger liufvudlottegarne,

må ej mot dem göras gällande i annan ordning, än i lagen

angående bankbolags och sparbanks konkurs finnes föreskrifven.

3 §■

Kommanditlottegare vare icke för bolagets förbindelser ansvarig

med mera, än han i bolaget insatt eller åtagit sig att insätta.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

3

i §■

Bankbolag, som eger rätt att utgifva egna banksedlar, skall i de

mål, för hvilka ej annorlunda genom lag stadgas, lyda under Rådstufvurätten

i den stad, der bolagets hufvudkontor är beläget, eller, der staden

lyder under landsrätt, under Rådstufvurätten i den stad, der

Konungens Befallningshafvande i länet har sitt säte.

5 §•

När bankbolag med sedelutgifningsrätt upplöses utan konkurs,

vill, uppå anmälan härom, Konungen genom allmän kungörelse förelägga

en hvar, som innehar af bolaget utgifven sedel, att inom två år

från kungörelsens dag, vid förlust af all betalningsrätt, förete sedeln

till infriande i banken; skolande kungörelsen minst fyra gånger under

hvartdera året uppläsas i rikets kyrkor och införas i allmänna tidningarne.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari 1887; dock att för bankbolag,

hvars rätt att utgifva egna banksedlar grundas på tillåtelse,

meddelad före nämnda dag, fortfarande skall gälla hvad hittills varit

stadgadt.

Förslag

till

Lag angående förändrad lydelse af 17 kap. 3 § Handelsbalken.

Härigenom förordnas att 17 kap. 3 § Handelsbalken skall erhålla

följande förändrade lydelse:

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

3 §•

Häfver någon lös pant i händer, njute han derutur betalning

framför alla andra. Samma rätt hafve de, hvilka innehafva af bankbolag

utgifna banksedlar, i de bolagets tillgångar, som äro satta i allmänt

förvar såsom pant för sedlarne.

Handtverkare hafve ock enahanda rätt för arfvode å det gods,

som hos honom qvar är.

Förslag

till

Lag angående bankbolags och sparbanks konkurs.

I bankbolags eller sparbanks konkurs skola, jemte hvad konkurslagen

innehåller, som icke strider mot denna lag, tillämpas följande

stadganden:

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Har bankbolag med rätt att utgifva egna banksedlar eller aktiebolag,

som drifvit bankrörelse, råkat i konkurstillstånd, varde det af

Rätten eller domaren ofördröjligen anmäldt för chefen för Finansdepartementet;

och förordne departementschefen ett allmänt ombud att såsom

god man och syssloman i konkursboets förvaltning deltaga med de

gode män och sysslomän, som utses på sätt i konkurslagen stadgas.

Afträdes sparbanks egendom till konkurs, varde anmälan derom

af Rätten eller domaren ofördröjligen gjord hos Konungens Befallnings
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o ,28.

hafvande, som förordnar ett allmänt ombud att deltaga i förvaltningen

af konkursboet, på sätt här ofvan sägs.

På den, hvilken förordnat sådant allmänt ombud, ankomme att,

när det pröfvas skäligt, entlediga ombudet och i dess ställe annan förordna.

Deröfver må klagan ej föras.

2 §.

Det allmänna ombud, som sålunda blifvit förordnadt, ege, lika

med Rättens ombudsman, att sammankalla borgenärerne att höras öfver

ämnen, som röra boet och dess förvaltning, samt att hos Rätten

anmäla, om annan god man eller syssloman i konkursen visar motvilja

eller försummelse vid fullgörande af sitt uppdrag.

Utan hinder af beslut, som kan vara fattadt om delning af förvaltningen

af boet, ege allmänna ombudet deltaga i förvaltningen i

alla dess delar.

3 §•

Arfvode för konkursboets förvaltning bestämmes af borgenärerne

särskildt för Rättens ombudsman och särskildt för gode männen och

sysslomännen. Af arfvodet för gode männen och sysslomännen tage

allmänna ombudet en tredjedel.

4 §■

Under anslagstiden upprätte gode männen förteckning öfver de

borgenärer, hvilka enligt bankens räkenskaper hafva fordran hos banken

på grund af insättning å depositions-, upp- och afskrifnings- eller

annan räkning, eller ock enligt sparbanksbok; skolande denna förteckning

för hvarje borgenär upptaga beloppet af hans fordran, så ock,

der ränta å fordringen är utfäst, den dag, från hvilken räntan är ogulden,

jemte räntefoten.

Förteckningen skall i hufvudskrift af gode männen ingifvas till

den, som, enligt hvad i konkurslagen stadgas, har att emottaga bevakningshandlingar

i konkursen; och skall förteckningen i afskrift,

som af honom blifvit bestyrkt, under de trettio sista dagarne före inställelsedagen

hållas tillgänglig hos Rättens ombudsman samt vid hvart

och ett af bankens kontor för en hvar, som vill deraf taga del.

5 §•

Förteckningen varde å inställelsedagen af ordföranden uppläst;

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

och skall fordran, som blifvit å förteckningen upptagen, anses vara i

konkursen bevakad, såsom hade borgenären sjelf å inställelsedagen

uppgifvit fordringen.

Särskilda bestämmelser angående sedelutgifvande bankbolags konkurs.

6 §•

Har bankbolag med rätt att utgifva egna banksedlar råkat i

konkurstillstånd, vill Konungen genom allmän kungörelse förelägga en

hvar, som innehar af bolaget utgifven sedel, att inom två år från kungörelsens

dag, vid förlust af all betalningsrätt, uppvisa sedeln inför

det af chefen för Finansdepartementet förordnade allmänna ombud, som

låter bokföra sedeln och kostnadsfritt förse den med påskrift om uppvisandet.

Nämnda kungörelse bör minst fyra gånger under hvartdera

året uppläsas i rikets kyrkor och införas i allmänna tidningarne.

Vill den, som sålunda uppvisar sedel, densamma aflemna, ege

dertill rätt och erhålle bevis deröfver af allmänna ombudet. Sådant

bevis medför för den, till hvilken beviset blifvit utfärdadt, samma betalningsrätt,

som sedel, hvilken enligt beviset blifvit aflemnad.

7 §■

För fordran, som grundas å banksedel, vare bevakning enligt

konkurslagen i bolagets konkurs icke erforderlig. Ej heller vare innehafvare

af sådan fordran pligtig att densamma med borgenärsed fästa.

Innehafvare af fordran på grund af banksedel ege rätt till talan

i konkursen, sedan han iakttagit hvad enligt 6 § honom åligger.

8 §•

Gode männen skola, så fort ske kan, låta försälja de bankbolagets

tillgångar, hvilka äro satta såsom pant för de af bolaget utgifna

sedlar, antingen å offentlig auktion eller under hand efter som de

pröfva för konkursboet fördelaktigast.

9 §■

Visar sig under konkursen, att den för sedlarne satta pant icke

förslår till infriande af det enligt bolagets räkenskaper utelöpande sedel
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

beloppet tillika med det ytterligare belopp af sedlar, hvilket, utan att

finnas i bolagets räkenskaper upptaget, kan vara anmäldt, skall, till

betäckande af bristen, den särskilda ansvarighet för bolagets sedlar,

som åligger hufvudlottegarne, mot dem göras gällande på sätt nedan

stadgas.

10 §.

Det belopp, som erfordras till betäckande af den brist, hvarom

i 9 § sägs, skall af gode männen eller sysslomännen genast å hufvudlottegarne,

så långt desse äro för bristen ansvarige, uttaxeras i förhållande

till det antal lotter, en hvar af dem enligt bolagets registerbok

innehar.

Kungörelse om uttaxeringen, upptagande det belopp, som för

hvarje lott skall inbetalas, äfvensom dagen, då inbetalningen senast

skall verkställas, varde genast i allmänna tidningarne tre gånger införd,

första gången minst trettio dagar före nämnda dag; och läte

gode männen eller sysslomännen dessutom om uttaxeringen ofördröjligen

underrätta hufvudlottegarne genom särskilda bref, som afsändas

med posten.

11 §•

Å den i kungörelsen om uttaxering utsatta förfallodag skall uttaxeradt

belopp vara inbetaldt eller derför vara stöld pant eller borgen,

som af gode männen eller sysslomännen godkännes.

Brister hufvudlottegare i fullgörande häraf, vare han underkastad

utmätning utan dom eller utslag, då gode männen eller sysslomännen

med företeende af Rättens ombudsmans bevis om det uttaxerade belopp,

för hvilket hufvudlottegaren häftar, hos utmätningsman påkalla

utmätning; vare ock skyldig att på yrkande af gode männen eller

sysslomännen afträda sin egendom till konkurs; åliggande det gode

männen eller sysslomännen att ofördröjligen mot hufvudlottegaren vidtaga

erforderliga åtgärder för tillämpning af den påföljd, som i hvarje

fall må anses lämplig.

12 §.

Ställes pant eller borgen för uttaxeradt belopp, skall detsamma

inbetalas inom sex månader efter den i kungörelsen om uttaxering utsatta

förfallodag. Sker det ej, läte sysslomännen, till gäldande af hvad

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 28.

hufvudlottegaren bör betala, ofördröjligen försälja panten å offentlig auktion

eller utsöka beloppet bos löftesmannen.

13 §.

Å uttaxeradt belopp, som å den i kungörelsen om uttaxering utsatta

förfallodag ej är inbetaldt, skall hufvudlottegare gälda ränta efter

sex för hundra om året från nämnda dag till dess betalning sker.

14 §.

Har uttaxeradt belopp ej influtit och säkerhet derför icke heller

bli hvit stäld, eller har stöld säkerhet icke förslagit till gäldande af belopp,

hvarför den lemnats, och uppkommer förty brist i hvad för de

ifrågavarande borgenärernes förnöjande erfordras, skola gode männen

eller sysslomännen, intill dess bristen blifvit betäckt eller det belopp,

hvarför hufvudlottegarne i ifrågavarande afseende äro ansvarige, blifvit

till fullo uttaxeradt, hos de hufvudlottegare, hvilka icke afträdt sina tillgångar

till konkurs, verkställa uttaxering i förhållande till deras lotter

i bolaget; skolande i fråga om sådan fortsatt uttaxering i öfrigt gälla

hvad i 10—13 §§ finnes stadgadt.

15 §.

När bankbolag med rätt att utgifva egna banksedlar råkat i konkurstillstånd,

skola bolagets samtliga tillgångar med undantag af den

för sedlarne sätta pant, så fort ske kan, värderas af en nämnd, bestående

af det af chefen för Finansdepartementet förordnade allmänna ombud

såsom ordförande samt två ledamöter, utsedde den ene af borgenärerne

och den andre af hufvudlottegarne. Tillgångarne skola dervid

upptagas till det värde, de efter noggrann pröfning anses ega.

Hvad de fleste i nämnden säga gälle såsom nämndens beslut.

16 §.

Borgenärerne välje ledamot i nämnden i den ordning, som i 60 §

konkurslagen är föreskrifven för val af gode män eller sysslomän.

För val af den ledamot i nämnden, som skall utses af hufvudlottegarne,

kalle Rättens ombudsman dem att inför honom sammanträda;

och skall valet ske enligt de bestämmelser i fråga om rösträtt,

som i den för bolaget faststälda bolagsordning äro gifna för val af

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

styrelse. Om tid och ort för sådant sammanträde utfärde Rättens ombudsman

kungörelse, som i allmänna tidningarne införes tre gånger,

första gången minst tio dagar före sammanträdet.

Underlåta borgenärerne eller hufvudlottegarne att utse ledamot i

nämnden, varde ledamot i stället förordnad af den Rätt, der bolagets

konkurs är anhängig. Försummar utsedd ledamot att på ordförandens

kallelse tillstädeskomma vid nämndens sammanträde, ege ordföranden

tillkalla annan person att i den försumliges frånvaro deltaga i värderingen.

17 §•

Visar sig vid den värdering, hvarom i 15 § sägs, eller sedermera

under konkursens fortgång, att de bolagets tillgångar, bvilka på grund

af nämnda § blifvit värderade, icke förslå till betäckande af all bolagets

kända, icke på banksedel grundade gäld, eller kan, der den för bolagets

sedlar satta pant befunnits otillräcklig att tillsammans med hufvudlottegarnes

särskilda ansvarighet för sedlarne bereda erforderliga medel till

infriande af de utelöpande sedlarne, hvad i sådant afseende brister icke

betäckas genom sedelinnehafvarne tillkommande utdelning af bolagets

öfriga tillgångar, skall den allmänna ansvarighet för bolagets förbindelser,

hvilken åligger hufvudlottegarne, mot dem göras gällande och

det belopp, som erfordras till fyllande af bristen i bolagets tillgångar,

uttaxeras å hufvudlottegarne så långt de äro för bristen ansvarige; skolande

dervid förfaras på enahanda sätt som i 10—14 §§ finnes stadgadt;

dock att, der pant eller borgen ställes för uttaxeradt belopp, borgenärerne

ega att utöfver den i 12 § bestämda tid bevilja ytterligare anstånd

af högst sex månader med inbetalande af beloppet.

18 §.

Afträdas hufvudlottegares tillgångar till hans borgenärers förnöjande,

må återvinningstalan, hvarom i 3 kap. konkurslagen stadgas,

i hufvudlottegarens konkurs anställas jemväl af gode männen eller sysslomännen

i bolagets konkurs; och skall, der sådan talan af dem föres

och hufvudlottegarens konkurs börjats inom sex månader efter det

offentlig stämning å bolagets borgenärer utfärdades, tid, som i 36 §

nämnda lag sägs, räknas från den dag, bolagets konkurs börjades.

19 §.

Gode männen eller sysslomännen i bolagets konkurs vare pligtige

att, der hufvudlottegare blifvit försatt i konkurs, deri så väl för

Bil. till Riksd. Prat. 1886. 1 Sami. 1 Afd. 17 Häft. II

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

bolagets konkursbo som å öfrige hufvudlottegares vägnar bevaka hvad

förstnämnde hufvudlottegare på grund af sin delaktighet i bolaget är

skyldig tillskjuta, samt, intilldess bolagets konkurs blifvit afslutad, uppbära

derå belöpande utdelning.

20 §.

Utan hinder deraf att den i 6 § stadgade anmälningstid ej förflutit,

må utdelning i bolagets konkurs ega rum. I den mån medel influtit

för den för sedlarne satta pant eller efter uttaxering, som grundas

på hufvudlottegarnes särskilda ansvarighet för sedlarne, må utdelning

af sagda medel till sedelinnehafvare ega rum; och skall utdelningen

beräknas å hela det enligt bolagets räkenskaper utelöpande belopp

af sedlar tillika med det ytterligare belopp deraf, hvilket, utan att

finnas i bolagets räkenskaper upptaget, kan varaanmäldt; egande borgenär,

som iakttagit hvad enligt 6 § honom åligger, att för fordran,

som nu är nämnd, uppbära derå belöpande utdelning; dock att sedel,

som genom utdelningen ej varder till fullo infriad, skall, innan utdelningen

må lyftas, vara aflemnad mot bevis, som i nämnda § sägs.

21 §.

Ej må bolagets konkurs afslutas, förr än den i 6 § stadgade

anmälningstid förflutit.

Denna lag skall icke blifva gällande i mål, som göres anhängigt

före den 1 Januari 1887.

Varder sedelutgifvande bankbolag, hvars rätt att utgifva egna

sedlar grundas på tillåtelse, meddelad före nämnda dag, försatt i konkurs,

gälle i afseende derå hvad i äldre lag finnes föreskrifvet.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

11

Förslag

till

Lag angående tillägg till och ändring i Lagen för Rikets Ständers bank

den I Mars 1830.

Härigenom förordnas, att nedannämnda §§ i lagen för Rikets

Ständers bank den 1 Mars 1830 skola erhålla följande lydelse:

§ 5.

Mom. 1. Banken ege att utgifva sedlar till det belopp, som motsvaras

af följande tillgångar:

a) metallisk kassa, så beräknad som i § 6 sägs;

b) på utrikes ort nedsatt eller under transport derifrån varande,

mot sjöfara försäkradt guldmynt eller omyntadt guld, och

_ c) hos bankinrättningar eller handelshus på utrikes ort i löpande

räkning innestående medel.

Mom. 2. Utöfver det enligt mom. 1 medgifna belopp vare banken

berättigad till en sedelutgifning af högst fyratiofem millioner kronor

under vilkor att de på grund häraf utgifna sedlar motsvaras af följande

tillgångar sammanräknade:

a) vexlar, betalbara inom eller utom riket;

b) statens, allmänna hypoteksbankens och andra inhemska obligationer,

som å utlandets börser noteras, samt

c) lätt säljbara utländska statspapper.

§ 6.

Såsom bankens metalliska kassa skall beräknas allt inom landet

befintligt, banken tillhörigt, svenskt och utländskt guldmynt, omyntadt

guld samt i Sverige, Norge eller Danmark i öfverensstämmelse med

konventionen den 27 Maj 1873 prägladt silfvermynt.

Metalliska kassan må ej bibehållas vid lägre belopp än femton

millioner kronor. Derutöfver skall, då de på grund af § 5 mom. 2 utgifna

sedlar öfverstiga trettiofem millioner kronor, banken hålla i metallisk

kassa minst trettio procent af det belopp, hvarmed de på sådan

grund utgifna sedlar öfverskjuta sistnämnda summa.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 28.

Den del af metalliska kassaD, som utgöres af guld, må ej bibehållas

vid mindre belopp, än som svarar mot fyra femtedelar af den

metalliska kassan i dess helhet.

§ 7.

Guld i plants, som för bankens räkning aflemna^ till myntverket,

skall af banken inlösas med guldets värde i svenskt mynt, eller två

tusen fyra hundra åttio kronor för ett kilogram fint guld, med afdrag

af en fjerdedels procent i myntningskostnad så ock, der smidbargöring

och skedning ifrågakomma, af derför stadgade afgifter; dock må fullmägtige,

när de så skäligt finna, befria säljaren från myntningskostnaden

eller någon del deraf.

§ 8.

Uppgifter rörande bankens ställning skola offentliggöras på sätt

och i den ordning, reglementet lör banken närmare bestämmer.

§ 9.

Alla stadgar och reglementen angående bankens rörelse och förvaltning

skola upprättas i noggrann öfverensstämmelse med de i denna

lag faststälda grunder.

«

§ io.

I fråga om enskildes rätt att ingå bolag för drifvande af bankrörelse

gälle hvad derom särskildt är stadgadt eller framdeles af

Konung och Riksdag stadgadt varder.

Denna lag må, såsom allmän civillag, ej annorlunda ändras, än

på sätt i Regeringsformens 87 § 1 mom. stadgadt är, och ege i alseende

på verkställigheten samma kraft och verkan som öfriga gällande

lagar.

s. 1 Kontrollera mot PDF

1

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms

Slott Tisdagen den 2 Februari 1886,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Themptander,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Grefve

Ehrensvård,

Statsråden: Lovén,

von Steyern,

Friherre von Otter,

Hammarskjöld,

Richert,

Ryding,

von Krusenstjerna,

Friherre Tamm.

Sedan, med anledning af bankkomiténs förslag till förändrad

organisation af bankanstalterna, i Finansdepartementet utarbetats förslag

dels till förordning angående enskilda banker med rätt att utgifva

egna banksedlar och till förordning angående bankaktiebolag, dels,

efter gemensam beredning med chefen för Justitiedepartementet, till

sådana med de förenämnda sammanhängande författningar, bvilka innefattade

ämnen af civillags natur, nemligen:

l:o lag med vissa bestämmelser angående bankbolag;

2:o lag angående förändrad lydelse af 17 Kap. 3 § Handelsbaken;

3:o lag rörande förändrad lydelse af 14 § i förordningen angående

aktiebolag den 6 Oktober 1848;

Bi k. till RiJcsd. Prof. 1886. 1 Sarnl. 1 Afd.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

4:o lag angående bankbolags och sparbanks konkurs; samt

5:o lag angående tillägg till och ändring i lagen för Rikets

Ständers bank den 1 Mars 1830; så och efter det sistberörda fem lagförslag,

på sätt protokollet öfver finansärenden för denna dag utvisar,

blifvit till Justitiedepartementet öfverlemnade, hemstälde Departementschefen

Statsrådet von Steyern att Högsta Domstolens yttrande öfver

samma lagförslag måtte jemlikt 87 § Regeringsformen genom nöte ur

protokollet infordras.

Hvad Departementschefen sålunda hemstält behagade,

på tillstyrkan af Statsrådets öfrige ledamöter,

Hans Maj:t Konungen i nåder bifalla.

Ex protocollo

C. P. Hagbergli.

Förslag

till

Lag med vissa bestämmelser angående bankbolag.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Bolag, som drifver bankrörelse med rätt att utgifva egna banksedlar,

må bestå antingen ensamt af solidariske bolagsmän eller af sådane

bolagsmän och kommanditlottegare. Solidarisk bolagsman skall utöfver

den andel af bolagets grundfond, som å honom belöper, ansvara för bolagets

samtliga förbindelser med lika belopp som hans andel i grundfonden

och derutöfver med lika stort belopp särskildt för de af bolaget

utgifna sedlar. Kommanditlottegare är icke för bolagets förbindelser

ansvarig med mera, än han i bolaget insatt eller åtagit sig att insätta.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Den ansvarighet utöfver andel i grundfonden, som åligger de

solidariske bolagsmännen, må ej mot dem göras gällande i annan ordning,

än i lagen angående bankbolags och sparbanks konkurs finnes

föreskrifven.

2 §.

Bankbolag, som eger rätt att utgifva egna banksedlar, skall i de

mål, för hvilka ej annorlunda genom lag stadgas, lyda under Rådstufvurätten

i den stad, der bolagets hufvudkontor är beläget, eller,

der staden lyder under landsrätt, under Rådstufvurätten i den stad,

der Konungens Befallningshafvande i länet har sitt säte.

Fråga om afträdande af bolagets egendom till konkurs eller om

årsstämning å dess borgenärer skall, oberoende af bolagsmännens hemvist,

tillkomma den Rätt, hvarunder bolaget lyder.

3 §•

När bankbolag, som eger rätt att utgifva egna banksedlar, upplöses

utan konkurs, vill, uppå anmälan härom, Konungen genom allmän

kungörelse förelägga eu hvar, som innehar af bolaget utgifven

sedel, att, vid förlust af all betalningsrätt, inom två år från kungörelsens

datum förete sedeln till infriande i banken; skolande kungörelsen

minst fyra gånger under hvardera året uppläsas i rikets

kyrkor och införas i allmänna tidningarne.

Der aktiebolag, som drifver bankrörelse och eger rätt att utgifva

tryckta eller graverade löpande förbindelser, upplöses utan konkurs,

galle i fråga om sådan af bolaget utgifven förbindelse hvad här ofvan

stadgats angående banksedel.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari 1887; skolande efter 1886

års slut förordningen angående vissa lagbestämmelser med afseende å

enskilda banker den 6 Oktober 1848 endast gälla om enskild bank,

hvars rätt att utgifva egna banksedlar grundas på tillåtelse, meddelad

före förstnämnda dag.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Förslag

till

Lag angående förändrad lydelse af 17 Kap. 3 § Handelsbalken.

Härigenom förordnas att 17 Kap. 3 § Handelsbalken skall erhålla

följande förändrade lydelse:

3 §•

Häfver någon lös pant i händer, njute han derutur betalning

framför alla andra. Samma rätt hafve de, hvilka innehafva af bankbolag

utgifna banksedlar, i de bolagets tillgångar, som äro satta i

allmänt förvar såsom pant för sedlarne.

Handtverkare hafve ock enahanda rätt för arfvode å det gods,

som hos honom qvar är.

Förslag

till

Lag rörande förändrad lydelse af 14 § i Förordningen angående aktiebolag

den 6 Oktober 1848.

Härigenom stadgas att 14 § i Förordningen angående aktiebolag

den 6 Oktober 1848 skall erhålla följande förändrade lydelse:

14 §.

Om bankbolag med rätt att utgifva egna banksedlar stadgas

särskilda

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Förslag

till

Lag angående bankbolags och sparbanks konkurs.

I bankbolags eller sparbanks konkurs skola, jemte hvad konkurslagen

innehåller, som icke strider mot denna lag, tillämpas följande

stadganden.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Har bankbolag med rätt att utgifva egna banksedlar eller aktiebolag,

som drifvit bankrörelse, afträdt sin egendom till konkurs, varde

det chefen för Finansdepartementet af Rätten eller domaren ofördröjligen

kungjordt; och förordne departementschefen ett allmänt ombud att

såsom god man och syssloman i konkursboets förvaltning deltaga med

de gode män och syssloman, som utses på sätt i konkurslagen stadgas.

Afträder sparbank sin egendom till konkurs, varde anmälan derom

af Rätten eller domaren ofördröjligen gjord hos Konungens Befallningshafvande,

som förordnar ett allmänt ombud att i förvaltningen af konkursboet

deltaga, på sätt här ofvan sägs.

På den, hvilken förordnat sådant allmänt ombud, ankomme att,

när så skäligt pröfvas, ombudet entlediga och i dess ställe annan förordna.

Deröfver må klagan ej föras.

2 §•

Det allmänna ombud, som sålunda blifvit förordnadt, ege, lika

med Rättens ombudsman, att sammankalla borgenärerne att höras öfver

ämnen, som röra boet och dess förvaltning, samt att hos Rätten anmäla,

om annan god man eller syssloman i konkursen visar motvilja

eller försummelse vid fullgörande af sitt uppdrag. Ej må gode männen

eller sysslomännen sig emellan dela förvaltningen af boet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

3 §•

Arfvode för konkursboets förvaltning bestämme borgenärerne särskildt

för Rättens ombudsman och särskildt för gode männen och sysslomännen.

Af arfvodet för gode männen och sysslomännen tage allmänna

ombudet en tredjedel.

4 §‘

Under anslagstiden upprätte gode männen förteckning öfver de

borgenärer, hvilka enligt bankens räkenskaper hafva fordran hos banken

på grund af insättning å depositions-, upp- och afskrifnings- eller annan

räkning, eller ock enligt sparbanksbok; skolande denna förteckning för

hvarje borgenär upptaga beloppet af hans fordran, så ock, der ränta

å fordringen är utkast, den dag, från hvilken räntan är ogulden, jemte

räntefoten.

Förteckningen skall i hufvudskrift af gode männen ingifvas till

den, som, enligt hvad i konkurslagen stadgas, har att bevakningshandlingar

i konkursen mottaga; och skall förteckningen i afskrift, som

af honom blifvit bestyrkt, under de trettio sista dagarne före inställelsedagen

hållas tillgänglig hos Rättens ombudsman samt vid hvart och

ett af bankens kontor för en hvar, som vill deraf taga del.

5 §•

Förteckningen varde å inställelsedagen af ordföranden uppläst;

och skall fordran, som blifvit å förteckningen upptagen, anses vara i

konkursen bevakad så, som hade borgenären sjelf å inställelsedagen

uppgifvit fordringen.

6 §■

Uppskof med försäljning af konkursboets egendom, hvarom borgenärerne

enligt 52 § konkurslagen besluta, må af dem bestämmas till

högst ett år utöfver den i nämnda § stadgade tid.

Särskilda bestämmelser angående sedelutgifvande bankbolags konkurs.

? §•

Har bankbolag med rätt att utgifva egna banksedlar afträdt sin

egendom till konkurs, vill, uppå anmälan härom, Konungen genom

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

allmän kungörelse förelägga en hvar, som innehar af bolaget utgifven

sedel, att vid förlust af all betalningsrätt inom två år från kungörelsens

datum uppvisa sedeln inför det af chefen för Finansdepartementet

förordnade allmänna ombud, som låter bokföra densamma och förse

den med kostnadsfri påskrift om uppvisandet. Nämnda kungörelse

bör minst fyra gånger under hvartdera året uppläsas i rikets kyrkor

och införas i allmänna tidningarne.

Vill den, som sedel sålunda uppvisar, densamma aflemna, ege

dertill rätt och erhålle bevis deröfver af allmänna ombudet. Sådant

bevis medför för den, till hvilken beviset blifvit utfärdadt, samma betalningsrätt,

som sedel, hvilken enligt beviset blifvit aflemnad.

För fordran, som grundas å banksedel, vare bevakning enligt

konkurslagen i bolagets konkurs icke erforderlig.

8 §•

Gode männen skola, så fort ske kan, låta försälja de bankbolagets

tillgångar, bvilka äro satta såsom pant för de af bolaget utgifna sedlar,

antingen å offentlig auktion eller under band efter som de pröfva för

konkursboet fördelaktigast.

9 §•

Visar sig under konkursen, att den för sedlarne satta pant icke

förslår till infriande åt det enligt bolagets räkenskaper utelöpande sedelbeloppet

tillika med det ytterligare belopp af sedlar, hvilket, utan att

finnas i bolagets räkenskaper upptaget, kan vara anmäldt, skall, till

betäckande af bristen, den särskilda ansvarighet för bolagets sedlar,

som åligger de solidariske bolagsmännen, mot dem göras gällande på

sätt nedan stadgas.

10 §.

Det belopp, som erfordras till betäckande af den brist, hvarom i

9 § sägs, skola gode männen eller sysslomännen genast uttaxera å de

solidariske bolagsmännen så långt desse äro för bristen ansvarige i

förhållande till det antal lotter, en livar af dem enligt bolagets registerbok

innehar.

Kungörelse om uttaxeringen, upptagande det belopp, som för

hvarje lott skall inbetalas, varde genast i allmänna tidningarne tre

gånger införd; och läte gode männen eller sysslomännen dessutom

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

om uttaxeringen ofördröjligen underrätta de solidariske bolagsmännen

genom särskilda bref, som med posten afsändas.

11 §•

Inom trettio dagar efter det kungörelsen om uttaxering blifvit

första gången i allmänna tidningarne införd skall uttaxeradt belopp

vara inbetaldt eller derför vara stäld pant eller borgen, som af gode

männen eller sysslomännen godkännes.

Brister bolagsman i fullgörande häraf, vare han underkastad utmätning

utan dom eller utslag, då gode männen eller sysslomännen

med företeende af Rättens ombudsmans bevis om det uttaxerade belopp,

för hvilket bolagsmannen häftar, om utmätning lita utmätningsman till;

vare ock skyldig att på yrkande af gode männen eller sysslomännen

afträda sin egendom till konkurs; åliggande det gode männen eller

sysslomännen att ofördröjligen mot bolagsmannen vidtaga erforderliga

åtgärder för tillämpning af här stadgad påföljd.

12 §.

Ställes pant eller borgen för uttaxeradt belopp, skall detsamma

inbetalas inom sex månader efter utgången af den i 11 § stadgade

tid. Sker det ej, läte sysslomännen, till gäldande af hvad bolagsmannen

bör betala, ofördröjligen försälja panten å offentlig auktion

eller utsöka borgensförbindelsen hos löftesmannen.

13 §.

Å uttaxeradt belopp, som ej inbetalas inom den i 11 § stadgade

tid, skall bolagsman gälda ränta efter sex för hundra om året från utgången

af nämnda tid till dess betalning sker.

14 §.

Har uttaxeradt belopp ej influtit och säkerhet derför icke heller

blifvit stäld eller har stäld säkerhet icke förslagit till gäldande af belopp,

hvarför den lemnats, och uppkommer förty brist i hvad för borgenärernes

förnöjande erfordras, skola gode männen eller sysslomännen,

intill dess bristen blifvit betäckt eller det belopp, hvarför de solidariske

bolagsmännen äro ansvarige, blifvit till fullo uttaxeradt, hos de

solidariske bolagsmän, hvilka icke afträdt sina tillgångar till konkurs,

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

verkställa uttaxering i förhållande till deras lotter i bolaget; skolande

i fråga om sådan fortsatt uttaxering i öfrigt gälla hvad i 10—13

§§ finnes stadgadt.

15 §.

När bankbolag med rätt att utgifva egna banksedlar råkat i

konkurstillstånd, skola bolagets samtliga tillgångar med undantag af

den för sedlarne satta pant, så fort ske kan, värderas af en nämnd,

bestående af det af chefen för Finansdepartementet förordnade allmänna

ombud såsom ordförande samt två ledamöter, utsedde den ene

af borgenärerne och den andre af de solidariske bolagsmännen. Tillgångarne

skola dervid upptagas till det värde, de efter noggrann pröfning

anses ega, med iakttagande deraf att sådana tillgångar, hvilka å

fondbörs noteras, ej må uppskattas högre än till senast noterade försäljningspris.

Hvad de fleste i nämnden säga gälle såsom nämndens beslut.

16 §.

Borgenärerne välja ledamot i nämnden i den ordning, som i 60

§ konkurslagen är föreskrifven för val af gode män eller sysslomän.

För val af den ledamot i nämnden, som skall af de solidariske

bolagsmännen utses, kalle Rättens ombudsman dem till sammanträde

inför sig, och skall valet ske enligt de bestämmelser i fråga om rösträtt,

som i de för bolaget faststälda bolagsreglor för val af styrelse

äro gifna. Om tid och ort för sådant sammanträde utfärde Rättens

ombudsman kungörelse, som i allmänna tidningarne införes tre gånger,

första gången minst tio dagar före sammanträdet.

Underlåta borgenärerne eller de solidariske bolagsmännen att utse

ledamot i nämnden, varde ledamot i stället förordnad af den Rätt, der

bolagets konkurs är anhängig. Försummar utsedd ledamot att på ordförandens

kallelse vid nämndens sammanträde tillstädeskomma, ege

nämndens ordförande tillkalla annan person att i den försumliges frånvaro

i värderingen deltaga.

17 §•

Visar sig vid den värdering, hvarom i 15 § sägs, eller sedermera

under konkursens fortgång, att de bolagets tillgångar, hvilka på

grund af nämnda § blifvit värderade, icke förslå till betäckande af all

Bill. till Biksd. Prat. 1886. 1 Sami. 1 Afd. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

bolagets kända, icke på banksedel grundade gäld, eller kan, der den

för bolagets sedlar satta pant befunnits otillräcklig att tillsammans med

bolagsmännens särskilda ansvarighet för sedlarne bereda erforderliga

medel till infriande af de utelöpande sedlarne, hvad i sådant afseende

brister icke betäckas genom sedelhafvarne tillkommande utdelning af

bolagets öfriga tillgångar, skall den allmänna ansvarighet för bolagets

förbindelser, hvilken åligger de solidariske bolagsmännen, mot dem

göras gällande och det belopp, som erfordras till fyllande af bristen i

bolagets tillgångar, uttaxeras å bemälde bolagsmän så långt de äro

för bristen ansvarige, skolande dervid förfaras på enahanda sätt som i

10—14 §§ finnes stadgadt; dock att, der pant eller borgen ställes för

uttaxeradt belopp, borgenärerne ega att utöfver den i 12 § bestämda

tid bevilja ytterligare anstånd af högst sex månader med inbetalande af

beloppet.

18 §.

Afträdas solidarisk bolagsmans tillgångar till hans borgenärers

förnöjande, må återvinningstalan, hvarom i 3 Kap. konkurslagen stadgas,

i bolagsmannens konkurs anställas jemväl af gode männen eller

sysslomännen i bolagets konkurs; och skall, der sådan talan af dem

föres och bolagsmannens konkurs börjats inom sex månader efter det

offentlig stämning å bolagets borgenärer utfärdades, tid, som i 36 §

nämnda lag sägs, räknas från den dag bolagets konkurs börjades.

19 §.

Gode männen eller sysslomännen i bolagets konkurs vare pligt-ige

att, der solidarisk bolagsman blifvit i konkurs försatt, i hans konkurs

bevaka hvad bolagsmannen på grund af sin delaktighet i bolaget är

skyldig tillskjuta, samt, intilldess bolagets konkurs blifvit afslutad,

uppbära derå belöpande utdelning.

20 §.

Utan hinder deraf att den i 7 § stadgade anmälningstid ej förflutit,

må utdelning i bolagets konkurs ega rum. I den mån medel

influtit för den för sedlarne satta pant eller efter uttaxering, som grundas

på bolagsmännens särskilda ansvarighet för sedlarne, må utdelning

af sagda medel till sedelhafvare ega rum; och skall utdelningen beräknas

å hela det enligt bolagets räkenskaper utelöpande belopp af sedlar

tillika med det ytterligare belopp deraf, hvilket, utan att finnas i bola
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

gets räkenskaper upptaget, kan vara anmäldt; egande borgenär, som

iakttagit hvad enligt 7 § honom åligger, att för fordran, som nu är

nämnd, uppbära derå belöpande utdelning.

21 §.

Ej må bolagets konkurs afslutas, förr än den i 7 § stadgade

anmälningstid förflutit.

Särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags konkurs.

22 §.

Har aktiebolag, som drifvit bankrörelse och egt rätt att utgifva

tryckta eller graverade, löpande förbindelser, afträdt sin egendom till

konkurs, vare bevakning enligt konkurslagen icke erforderlig för fordran,

som grundas å sådan af bolaget utgifven förbindelse; och skall

om utfärdande af allmän kungörelse angående skyldighet för innehafvare

af sådan förbindelse att den uppvisa, om förbindelsens bokföring

och påskrift och om afsilande af bolagets konkurs gälla hvad i 7 och

21 §§ finnes stadgadt i fråga om sedlar.

Utan hinder deraf att den i 7 § föreskrift^ anmälningstid icke

förflutit må utdelning i bolagets konkurs ega rum. I utdelningsförslag,

som upprättas förr än nämnda tid tilländagått, skall, hvad angår af

bolaget utgifna förbindelser af sagda beskaffenhet, utdelning beräknas

å hela det enligt bolagets räkenskaper utelöpande belopp af sådana

förbindelser tillika med det ytterligare belopp deraf, hvilket, utan att

finnas i bolagets räkenskaper upptaget, kan vara anmäldt; och ege

borgenär, som iakttagit hvad enligt 7 § honom åligger, att för fordran,

som nu är nämnd, uppbära derå belöpande utdelning.

Denna lag skall icke blifva gällande i mål, som göres anhängigt

före utgången af år 1886.

Afträder sedelutgifvande bankbolag, hvars rätt att utgifva sedlar

grundas på tillåtelse, meddelad före nämnda års slut, sin egendom till

sina borgenärers förnöjande, gälle i afseende å den konkurs hvad i

äldre lag finnes föreskrifvet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Förslag

till

Lag angående tillägg till och ändring i Lagen för Rikets Ständers

Bank den I Mars 1830.

Härigenom förordnas, att nedannämnda §§ i lagen för Rikets

Ständers Bank den 1 Mars 1830 skola erhålla följande lydelse:

§ 5.

Mom. 1. Banken ege att utgifva sedlar till det belopp, som motsvaras

af följande kassatillgångar:

a) metallisk kassa så beräknad som i 6 § sägs;

b) på utrikes ort nedsatt eller under transport derifrån varande,

mot sjöfara försäkradt guldmynt eller omyntadt guld, och

c) hos bankinrättningar eller handelshus på utrikes ort i löpande

räkning innestående medel.

Mom. 2. Utöfver det enligt mom. 1 medgifna belopp vare banken

berättigad till en sedelutgifning af högst fyratiofem millioner kronor

under vilkor att de på grund häraf utgifna sedlar motsvaras af följande

tillgångar sammanräknade:

a) vexlar betalbara inom eller utom riket;

b) statens, allmänna hypoteksbankens och andra inhemska obligationer,

som å utlandets börser noteras, samt

c) lätt säljbara utländska statspapper.

§ 6.

Såsom bankens metalliska kassa skall beräknas allt inom landet

befintligt, banken tillhörigt, svenskt och utländskt guldmynt, omyntadt

guld samt i Sverige, Norge eller Danmark i öfverensstämmelse med

konventionen den 27 Maj 1873 prägladt silfvermynt.

Metalliska kassan må ej bibehållas vid lägre belopp än femton

millioner kronor. Derutöfver skall, då de på grund af 5 § mom. 2 utgifna

sedlar öfverstiga trettiofem millioner kronor, banken hålla i metal
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Ilsk kassa minst trettio procent af det belopp, hvarmed de på sådan

grund utgifna sedlar öfverskjuta sistnämnda summa.

Den del af metalliska kassan, som utgöres af guld, må ej bibehållas

vid mindre belopp än som svarar mot fyra femtedelar af den

metalliska kassan i dess helhet.

§ i
Guld

i plants, som för bankens räkning aflemnas till myntverket,

skall af banken inlösas med guldets värde i svenskt mynt, eller två

tusen fyra hundra åttio kronor för ett kilogram fint guld, med afdrag

af en fjerdedels procent i myntningskostnad så ock, der smidbargöring

och skedning ifrågakomma, af derför stadgade afgifter; dock må fullmägtige,

när de så skäligt finna, befria säljaren från myntningskostnaden

eller någon del deraf.

§ 8.

Uppgifter rörande bankens ställning skola offentliggöras på sätt

och i den ordning, reglementet lör banken närmare bestämmer.

§ 9-

Alla stadgar och reglementen angående bankens rörelse och förvaltning

skola upprättas i noggrann öfverensstämmelse med de i denna

lag faststälda grunder.

Denna lag må, såsom allmän civillag, ej annorlunda ändras, än

på sätt i Regeringsformens 87 § 1 mom. stadgadt är; och ege i afseende

på verkställigheten samma kraft och verkan som öfriga gällande

lagar.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hälletfuti Kongl. Maj:ts

Högsta Domstol Måndagen den 1 Mars 1886.

Andra Rummet.

Närvarande:

Justi ti eråden: Olivecrona,

von Segebaden,

Östergren,

Wedberg,

Glimstedt,

Örbom,

o ''

Abergsson.

Fortsattes och slutades behandlingen af det till Högsta Domstolen

för afgifvande af yttrande öfverlemnade förslagen till

l:o lag med vissa bestämmelser angående bankbolag;

2:o lag angående förändrad lydelse af 17 kap. 3 § Handelsbalken;

3:o lag angående bankbolags och sparbanks konkurs;

4:o lag rörande förändrad lydelse af 14 § i förordningen angående

aktiebolag den 6 Oktober 1848; samt

5:o lag angående tillägg till och ändring i lagen för Rikets Ständers

bank den 1 Mars 1830;

hvilka samtliga förslag äro bifogade detta protokoll.

I fråga om de allmänna grunderna för den föreslagna nya lagstiftningen

rörande bankbolag, yttrade Justitierådet örbom:

»Vid skärskådandet af de remitterade förslagen, så vidt de afse

bankbolagen med eller utan sedelutgifningsrätt, hafva hos mig, likasom

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

hos andra Högsta Domstolens ledamöter, uppstått principiella betänkligheter

så val vid den formella anordningen af ämnena för den tilltänkta

lagstiftningen i dess helhet, som ock beträffande åtskilliga bland

hufvudgrunderna för de ifrågavarande förslagen. Då redogörelsen för

dessa betänkligheter, hvilka bland annat föranledt uppställandet af ett

från förslagens väsentligen afvikande system af hufvudgrunder, ej lämpligen

kan lemnas vid de särskilda förslagen utan bör föregå''dessas

granskning i detalj, har jag ansett mig böra på förhand och i ett

sammanhang redogöra för de i omförmälda hänseenden inom Högsta

Domstolen yppade åsigter, i den mån de öfverensstämma med min egen

mening.

Såsom bekant uppställer den svenska civillagstiftningen för närvarande

två skilda former för de bolag, som hafva till uppgift att drifva

affärsrörelse, den ena det solidariska handelsbolaget enligt Handelsbalkens

15 kap., hvars 2 och 3 §§ förpligta bolagsmännen att med egna

tillgångar en för alla och alla för en ansvara för bolagets förbindelser,

samt den andra aktiebolaget enligt Lagen af den 6 Oktober 1848, hvars

10 § förklarar aktieegarne i regeln icke vara förbundna till ansvar för

bolagets skulder med mera än en hvar insatt eller åtagit sig att insätta

i bolaget, derest de icke särskildt utfäst sig till vidare ansvarighet.

Vid sidan af dessa, genom allmän civillag ordnade bolagsformer

hafva, beträffande bolag för bankrörelses bedrifvande, särskilda stadganden

meddelats utan iakttagande af den i 87 § Regeringsformen

stadgade ordning. Till stöd för detta förfaringssätt hafva åberopats

dels i främsta rummet 6 § i den sjelf af civillags natur varande Lagen

för Rikets Ständers Bank den 1 Mars 1830, hvari förordnas att

för bedrifvandet af bankrörelse genom enskilda bolag skulle gälla hvad

Kong]. Maj:t och Rikets Ständer kunde komma att stadga derom, utan

att i samma § tillika, något nämnes om nyss åberopade § i Regeringsformen,

dels ock Aktiebolagslagens 14 §, hvilken såsom föremål för

särskild lagstiftning angifver bolag, hvilka bedrifva bankrörelse med

egna tryckta eller graverade förbindelser.

I fråga om enskilda banker med rätt att utgifva egna banksedlar

gäller sålunda för närvarande den å Konungens och Riksdagens

sammanstämmande beslut grundade, men icke af civillags natur varande

Kongl. kungörelsen den 12 Juni 1874. Emellertid lärer icke något

tvifvel råda derom, att dylika bankbolag, åtminstone hvad sjelfva grundvalen

för deras tillvaro i privaträttsligt hänseende eller bolagsmännens

ansvarighet för bolagets, förbindelser angår, fortfarande måste — i öfverensstämmelse

med innehållet i Kongl. kungörelsen den 14 Januari

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

1824, som utgör egentliga utgångspunkten för det nuvarande enskilda

banksystemet — hemfalla under de i 15 kap. Handelsbalken för handelsbolag

i allmänhet meddelade lagbud. I öfrigt hafva bolagens rättsförhållanden

blifvit ordnade, på sätt nyss är nämndt, genom särskild

lagstiftning, som, då den ej tillkommit i enlighet med 87 § Regeringsformen,

måste betecknas såsom administrativ, dervid dock många vigtiga

föreskrifter meddelats, hvilka uppenbarligen inneburit verkliga

ändringar i civillagen, såsom exempelvis tillåtelsen att i dylika bolag

intaga kommanditdelegare — ett rättsinstitut fullkomligt främmande

för den svenska privaträtten.

Osäkerheten i begränsning emellan den civila och den nyssnämnda

administrativa lagstiftningens områden i dessa hänseenden har länge

varit uppmärksammad likasom ock svårigheten att bland ifrågavarande

ämnen urskilja dem, som rätteligen borde anses vara af civillags natur.

Af sådan anledning har ock den sista bankkomitén, i öfverensstämmelse

med de åsigter, som i allmänhet gjort sig gällande i de under

de sista femtio åren af Riksdagen gång efter annan för dess del

beslutade banklagförslagen, ansett alla erforderliga stadganden angående

bankbolag, så väl med som utan sedelutgifningsrätt, böra sammanföras

i en enda författning, hvilken antagits icke kunna blifva annat än af

civillags natur.

Vid det nu ifrågasatta ordnandet af banklagstiftningen har deremot

en motsatt åsigt gjort sig gällande. Hufvudgrunderna för denna

lagstiftning hafva väsentligen och till största delen inrymts i två inom

Finansdepartementet utarbetade, antagligen ännu ej till innehållet definitivt

faststälda förslag till förordningar: den ena angående banker

med rätt att utgifva egna sedlar, samt den andra angående bankaktiebolag.

Dessa förslag, hvilka icke blifvit öfverlemnade till granskning

af Högsta Domstolen utan endast under hand kommit till dess kännedom,

lära ej vara ämnade att behandlas såsom civillag, men förmodas

skola af Kongl. Maj:t hänskjutas till Riksdagens bedömande.

De ämnen åter, som ansetts vara af civillags natur, innefattas i

de till Högsta Domstolen enligt 87 § Regeringsformen remitterade förslagen,

bland hvilka det, som betecknats med benämningen af »Lag

med vissa bestämmelser angående bankbolag», skulle innehålla hufvudgrunderna

för dessa bolags privaträttsliga ställning.

Denna sönderdelning af ämnena medför, åtminstone vid granskningen

af sistnämnda lagförslag, betydande svårigheter. Den deri förekommande

bestämmelsen om upphörandet af den nuvarande solidariska

ansvarigheten för bolagsmän i enskild sedelutgifvande bank — förslagets

vigtigaste moment — kan nemligen icke till sin rätta betydelse och

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

sina möjliga verkningar bedömas utan ständig hänsyn till hvad som

kan komma att i öfriga hufvudsakliga hänseenden genom administrativ

författning stadgas rörande dessa banker. Nämnda bestämmelse är

uppenbarligen icke att betrakta såsom ett sjelfständigt, i och för sig

berättigadt lagbud, utan såsom en osjelfständig följdsats, beroende på

vissa förutsättningar, vilkor och anordningar, hvilka hänförts till ett

annat lagstiftningsområde. Om dessa premisser skulle befinnas ohållbara

eller eljest i väsentlig mån ändras, måste naturligtvis också följdsatsen

falla. Från granskningen af premisserna är emellertid Högsta

Domstolen utesluten. Ofullständigheten af de såsom civillag remitterade

delarna ådagalägger dock i och för sig nogsamt, att bland de icke

remitterade delarne ovilkorligen måste förefinnas sådana grundsatser,

hvilka rätteligen äro att hänföra till civillagens område.

Särskildt torde böra uppmärksammas det oformliga förhållande,

att åtskilliga till sin natur för alla på vissa lotter stälda bolag gemensamma,

konstitutiva bestämmelser, hvilka återfinnas i 1848 års aktiebolagslag

och i följd deraf gälla för bankbolag utan sedelutgifningsrätt,

deremot i fråga om de sedelutgifvande bankbolagen blifvit inrymda i

det administrativa, ej i det civila lagförslaget, hvilket har till följd

bland annat, att en hel serie af ordagrant eller väsentligen lika lagbestämmelser,

t. ex. den i 8 § af 1848 års lag förekommande om sättet

för undertecknande af bolagets förbindelser, skulle hemfalla under två

olika lagstiftningsområden.

Jemväl beträffande bankaktiebolagen utan sedelutgifningsrätt framträda

liknande oegentligheter. I fråga om dessa bolag länder i främsta

rummet 1848 års civillag till efterrättelse. Utöfver hvad denna lag

innehåller skulle, enligt ingressen till den tillämnade förordningen angående

bankaktiebolag, denna gälla. I strid med den allmänna lagstiftningsmetoden

att ändring af eu lag bör ske under samma former, som

gälla för dess stiftande, skulle sålunda sistnämnda förordning, ehuru

innefattande många väsentliga modifikationer af eller tillägg till en

civillag, sjelf icke behandlas såsom civillag. Bland alla de nya lagbestämmelserna

om dessa bolag skulle till civillag endast hänföras den

relativt obetydliga föreskrift, som förekommer i 3 § 2 mom. af det

remitterade förslaget till Lag med vissa bestämmelser angående bankbolagen.

De här i korthet antydda förhållandena bekräfta otvetydigt bankkomiténs

åsigt att dylika sönderstyckningar af ämnen, som till sin natur

äro oskiljaktiga, icke medföra någon som helst förde], utan endast

framkalla olägenheter för lagstiftaren och lagskiparen äfvensom för

Bill. till Ttiksd. Prof. 1886. 1 Samt. 1 Afd. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

allmänheten, i synnerhet när frågorna behandlas under olika lagstiftningsformer.

Den enda tillfredsställande lösningen af den föreliggande

uppgiften synes derföre vara att dels i en författning af civillags natur

sammanföra alla väsentligen konstitutiva hufvudgrunder för banklagstiftningen,

åtminstone i allt, som vidkommer bankbolagens förhållande till

tredje man och allmänheten, men tillika i denna lag inrymma bemyndigande

för Konungen att derutöfver i bolagsordning eller genom allmän

författning ordna de frågor af reglementarisk natur, i afseende å

hvilka speciella föreskrifter anses erforderliga, dels ock i en särskild

lag intaga nödiga bestämmelser om förfarandet i bankbolags konkurs.

Såsom redan är antydt hafva emellertid de yppade betänkligheterna

afsett icke allenast den formella behandlingen af ämnena, utan äfven

de remitterade förslagens hufvudgrunder.

Kärnpunkten af den tillämnade nya lagstiftningen för enskilda

sedelutgifvande banker ligger i det föreslagna afskafiändet af den obegränsade

personliga ansvarighet, eu för alla och alla för en, som hittills

ålegat dessa bankers hufvudlottegare. Den motivering för en dylik

förändring bankkomitén framlagt företer emellertid åtskilliga svaga *

punkter och särskilt torde den skildring, som dervid gjorts af de

faror för samhället och enskilda, hvartill en dylik ansvarighet möjligen

kan föranleda, åtminstone hvad svenska förhållanden angår, lida

af ganska mycken öfverdrift. När en obestridlig erfarenhet från mer

än ett hälft sekel — under hvilket det nuvarande banksystemet

småningom och med full frihet fått utveckla sig till allt större betydenhet

— ger sitt vittnesbörd derom att detta system äfven under

mycket kritiska tider bestått profvet utan att denna ansvarighet behöft

göras lagligen gällande, förefaller det mindre sannolikt att under

en ny lagstiftningsepok, hvars högt förkunnade uppgift är att allt mera

inskränka och till sist upphäfva sedelutgifningsrätten, den solidariska

ansvarigheten skulle, ens i samma grad som förut varit möjligt,

medföra äfventyret af hittills oerhörda ekonomiska katastrofer. Det

lärer väl ock svårligen kunna förnekas att erfarenheten gifver vid

handen att just vid tillfällen, då en sedelutgifvande banks ställning

vacklat, det väsentliga medlet att förekomma katastrofen varit den

solidariska ansvarigheten, som framtvingat energiska ansträngningar

af lottegarne och redan genom sin tillvaro bibehållit åt banken en

kredit inom och utom landet, som eljest ej skulle förefunnits.

Dessa och öfriga grunder, hvilka finnas närmare utvecklade i de

af Örebro, Stockholms, Venersborgs in. fl. enskilda banker afgifna

tryckta utlåtanden öfver bankkomiténs förslag, synas berättiga till antagandet

att den solidariska ansvarigheten, derest sättet att göra den
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

samma gällande mot bolagsmännen varder försigtigt och lämpligt ordnadt,

är den enklaste, säkraste, bäst bepröfvade och med de sedelutgifvande

bankernas allmänna privaträttsliga ställning mest öfverensstämmande

grundvalen för dessa bankers verksamhet.

Då emellertid det icke kan förnekas att för närvarande den solidariska

ansvarigheten temligen allmänt betraktas såsom allt för sträng

samt åtminstone vid arf kunna förekomma fall, då en person emot sin

vilja iklädes en allt för vidsträckt eller obestämd förbindelse utan möjlighet

att frigöra sig derifrån, torde man icke böra motsätta sig den

i förslaget framträdande grundsatsen om en begränsning af banklottegarnes

ansvarighet i visst förhållande till bolagets grundfond, hvilken

i viss mån utgör en regulator för omfattningen af bolagets affärsverksamhet

och förbindelser.

I öfverensstämmelse med denna grundsats uppställes i förslaget

till Lag med vissa bestämmelser angående bankbolag den regel, att

bankens s. k. solidariska bolagsmän utöfver den å en hvar belöpande

andel i bolagets grundfond skola, om och när banken råkat i konkurs,

ansvara för bolagets samtliga förbindelser med lika belopp som andelen

i grundfonden och derutöfver med lika stort belopp särskildt för

de af bolaget utgifna sedlar. Denna ansvarighet anses dock uppenbarligen

icke i och för sig vara tillfyllest utan uppställes derjemte i

de öfriga förslagen ett system af särskilda garantier, bland hvilka de

vigtigaste äro: enligt det administrativa förslaget:

att bolagsordningen och sedelutgifningsrättens omfång fastställas

af Konungen;

att bolagsmännen skola utgöras af endast svenska medborgare

till visst antal samt att grundfonden skall utgöra minst en million

kronor;

att sedelutgifningsrätten skall vara grundad på värdepapper eller

på guld;

att de värdepapper, på hvilka sedelemissionen sålunda grundas,

skola afskilja» från bolagets öfriga tillgångar och anses vara satta under

allmänt förvar såsom pant för sedlarna;

samt vidare, enligt de öfriga, såsom civillag remitterade förslagen:

att ur de sålunda pantsatta tillgångarna sedlarnes innehafvare

skall åtnjuta förmånsrätt såsom i handfången pant enligt 17 kap. 3 §

Handelsbalken;

att i händelse af konkurs sedelpanten skall genast realiseras och

dervid möjligen uppstående brist i det belopp, som erfordras till sedlarnes

inlösen, särskildt uttaxeras på grund af bolagsmännens speciella

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

ansvarighet för sedlarna, och detta äfven om bolagets öfriga disponibla

tillgångar fullt betacka denna brist, samt

att vid sidan af denna uttaxering och enligt annan grund uttaxeringar

skola, om så erfordras, ske till följd af bolagsmännens allmänna

ansvarighet för bolagets samtliga förbindelser.

Emot detta system kunna vid vissa delar framställas befogade anmärkningar.

Genom anordnandet af särskild pant och ansvarighet för sedlarna

skapas inom bolaget två olika grupper af så väl tillgångar som skulder

samt vid konkurs nära nog två särskilda konkursmassor, som i åtskilliga

hänseenden och i synnerhet vid uttaxeringarna kunna komma att

på ett mycket kompliceradt, och godtyckligt sätt konkurrera med hvarandra

om betalningen. Den speciella ansvarigheten för sedelskulden

med ty åtföljande strängare uttaxeringsgrund framkallar antagligen den

olägenhet, att, när bankens ställning vacklar, hufvudlottegarne, för att

undgå tillämpningen af samma ansvarighet, skola frestas att inkasta i

sedelpanten bankens säkraste tillgångar till förfång för bankens öfriga

borgenärer, hvilka särskild!, kunna blifva lidande genom den föreskrifna

brådstörtade realisationen af samma pant. Den ifrågavarande pantsättningen

utgör dessutom en med grunderna för 17 kap. 3 § Handelsbalken

föga öfverensstämmande juridisk fiktion. I sjelfva verket fordrar

begreppet af handfången pant enligt nämnda lagrum och 10 kap.

samma balk, jemförda med 54 och 90 §§ konkurslagen, ett verkligt

öfverlemnande af panten i vård af fordringsegaren med rätt för denna

att, efter eget bepröfvande, omedelbart i stadgad ordning realisera panten

och dymedelst göra sig betäckt för sin fordran. Den anordning,

enligt hvilken ifrågavarande tillgångar skulle betraktas såsom pant i

handom för sedelskulden, afviker uppenbarligen i väsentliga delar från

denna grundprincip för gällande lag i ämnet.

Hvad sjelfva ansvarighetsbeloppen beträffar synas de dessutom,

när fråga är att dermed supplera den nuvarande obegränsade ansvarigheten,

vara väl knappt tilltagna. 1 synnerhet kan detta befaras i den

i förslagen uttryckligen förutsatta händelsen, att banken genom oärligt

eller vårdslöst förfarande vid förvaltningen eger utelöpande ett obestämdt,

större sedelbelopp, som icke finnes upptaget i bankens räkenskaper.

Det nya systemets grundtanke att det särskilda slag af fordran,

som grundas å banksedel, skall i lag erhålla företrädesrätt till betalning

framför andra fordringar, måste ock ur privaträttslig synpunkt

framkalla betänkligheter. Lagstiftningen har hittills sökt häfda såsom

allmän regel alla borgenärers lika rätt och försöken att skapa nya

förmånsrätter hafva i allmänhet på senare tid strandat. Frågan huru
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

vida, sådant oaktadt, ur andra, statsekonomiska eller finansiella synpunkter

förmånsrätten för banksedeln i dess egenskap af myntrepresentativ

låter försvara sig eller bör anses vara för den allmänna krediten

oundgänglig torde emellertid ej bär föreligga till vidare pröfning.

Emot den samtliga förslagen tydligt genomgående åsigten om den

absoluta nödvändigheten att bereda banksedeln en bättre betalningsrätt

än andra fordringar lärer följaktligen ej någon insaga bär få göras

utan måste antagligen af sådan orsak grundsatsen om borgenärernas

lika rätt i detta hänseende vika.

Vid förslaget till Lag med vissa bestämmelser angående bankbolag

kan i öfrigt särskild! anmärkas:

att bolagsmännen i de sedelutgifvande bankerna förfarande benämnas

solidariska, fastän den verkliga solidariska ansvarigheten skulle

försvinna;

att sedelbankbolagen i sjelfva verket gjorts till aktiebolag med

något utsträckt ansvarighet för bolagets förbindelser, närmast liknande

den talrika kategori af redan befintliga aktiebolag, der lottegarne genom

särskilda garantiförbindelser betryggat fordringsegarnes rätt; men att

sådant oaktadt — i strid med grundsatsen i 2 § af 1848 års aktiebolagslag

— dessa bolags benämning icke behöfver innehålla antydning

om ansvarighetens begränsning;

att förslaget uppställer en för civillagen ny kategori af lottegare,

nemligen kommanditlottegare, utan att närmare bestämma dessas rättsliga

ställning, hvilken, såsom af det administrativa förslaget inhemtas,

skiljer sig från hufvudlottegares derigenom att de förra äro utestängda

från all beslutanderätt i fråga om bolagets förvaltning;

att de väsentliga bestämmelserna om bolagsordningens fastställande

af Konungen samt om grundfondens minimum och förhållandet

emellan grundfond och kommanditfond i förslaget saknas;

att de för ansvarighetens verkan till fordringsegarnes trygghet

oundgängliga restriktionerna i fråga om bolagsmäns rätt att afgå ur

bolaget eller öfverlåta sina lotter icke blifvit inrymda i förslaget, fastän

behofvet af fullt betryggande föreskrifter derutinnan visserligen ej varder

mindre då ansvarigheten begränsas och sålunda den förmögne lottegaren,

som under den verkliga solidariska ansvarighetens tryck har

omedelbart intresse af att alla delegarne äro lika solida, framdeles

kan blifva mera likgiltig i detta afseende då hans egen ansvarighet i

allt fall aldrig kan öfverstiga ett lagbestämdt maximum.

Vid förslaget till lag om bankbolags konkurs är särskild! att anmärka,

hurusom sedelinnehafvarnes ställning i konkursen och i synnerhet

deras rätt till talan å borgenärernes sammanträden icke blifvit med

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

erforderlig tydlighet bestämda. Äfven torde föreskriften i förslagets

7 § om uppvisandet af sedlarne för det i konkursen förordnade kronoombudet

personligen vara mindre praktisk, då hufvudsakliga vigten

bör fästas vid angifvandet af stället för uppvisandet, hvilken väl

måste blifva konkursförvaltningens säte. Den dermed sammanhängande

rättigheten för sedelinnehafvaren att till ombudet aflemna sedeln emot

qvitto, som skulle ega samma betalningsrätt som sedeln, kan ej heller

obetingadt godkännas. Ett vigtigt men i förslaget ej nog beaktadt

önskningsmål i fråga om sedlarnes uppvisande till inlösen är nemligen

otvifvelaktigt att för hvarje sedel liqviden varder verkstäld med ens

till hela beloppet och ej i flera omgångar med vissa procent för hvarje

tillfälle. Lätt är att inse till hvilka betänkliga oredor och förvecklingar

det skulle föranleda, om i allmänna rörelsen förekomma om hvart

annat i stort antal dels sedlar, hvarå olika eller inga afbetalningar

finnas afstämplade, dels ock lika beskaffade qvittenser å aflemnade sedlar.

Olägenheterna deraf förökas än ytterligare då bland dessa fordringsbevis

en del äro löpande och andra deremot icke löpande samt

dertill kommer att qvittenserna antagligen mindre än sedlarne skulle

erbjuda garanti mot förfalskning. Anordningarna i detta hänseende

böra derföre otvifvelaktigt vara sådana, att så vidt möjligt hvarje sedel

endast en gång behöfver presenteras och detta först när full liqvid

kan erhållas och att följaktligen hvarken afbetalningar eller sedlarnes

aflemnande emot qvitto behöfva ifrågakomma.

Af hvad nu blifvit anfördt framgår att de ifrågavarande förslagen

icke kunna tillstyrkas i oförändradt skick utan böra undergå väsentliga

modifikationer.

Under förutsättning dels att den allmänna krediten ovilkorligen

fordrar att för sedelutgifvande bank en särskild men begränsad ansvarighet

för bolagsmännen påbjudes, och att, till följd af sedelns

ställning såsom myntrepresentativ, innehafvaren deraf måste gynnas

med bättre betalningsrätt än bankens öfriga fordringsägare, dels

ock att derjemte sedelutgifningsrätten begränsas väsentligen i öfverensstämmelse

med de i det administrativa förslaget framträdande

åsigter äfvensom att särskilda tillgångar, i analogi med hvad i 13

§ af 1874 års kungörelse föreskrifves om s. k. grundfondshypotek, varda

afsätta i allmänt förvar, torde följande hufvudgrunder för det civilrättsliga

ordnandet af ansvarigheten och sedlarnes betalningsrätt lämpligen

kunna uppställas:

l:o. De sålunda i likhet med de nuvarande grundfondshypoteken

i allmänt förvar satta valutorna skola icke utgöra speciel pant för

sedlarne utan bör i stället en generel förmånsrätt, hvarom bestäm
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

melse införes i 7 § af 17 kap. Handelsbalken, fastställas i all bolagets

lösa egendom till förmån för sedelinnehafvarne.

2:o. Såsom vederlag för den minskning i säkerhet, som derigenom

möjligen skulle kunna befaras för bolagets öfrige borgenärer, skola

bolagets hufvudlottegare utöfver den på en hvar i förhållande till hans

antal lotter belöpande andel i grundfonden förpligtas att för bolagets

samtliga förbindelser, utan åtskilnad på sedlar eller annat, ansvara med

grundfondsandelens tredubbla belopp, hvilken ansvarighet dock ej må

göras gällande med mindre bolaget kommit i konkurstillstånd.

3:o. I sedelutgifvande banks konkurs skola, utöfver stadgandena

i allmänna konkurslagen, hufvudsakligen gälla följande bestämmelser:

a) Ett allmänt ombud förordnas att deltaga i utredningen och

förvaltningen af massan.

b) Samtlige tillgångarne, äfven de, hvarå sedelutgifningsrätten

grundas, skola så fort ske kan värderas af en sakkunnig nämnd, hvarefter

med ledning af donna värdering och bankens räkenskaper beräknas

den brist, som kan komma att för borgenärerne uppstå. Denna

brist uttaxeras på bankens hufvudlottegare inom gränsen för deras ansvarighet,

och de uttaxerade beloppen indrifvas i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med hvad 1880 års komité föreslagit.

c) I enlighet med hvad det föreliggande förslaget om konkursförfarandet

innehåller bör under anslagstiden upprättas förteckning öfver

de borgenärer, hvilka enligt bankens räkenskaper hafva fordran

på grund af insättning å depositions-, upp- och afskrifnings- eller annan

räkning, hvilken förteckning skall upptaga beloppet af hvarje borgenärs

fordran och, der den löper med ränta, (lagen, från hvilken räntan

är ogulden, jemte räntefoten. Förteckningen, som under de sista trettio

dagarne före inställelsedagen i afskrifter hålles tillgänglig hos rättens

ombudsman samt vid bankens alla kontor, skall uppläsas å inställelsedagen,

hvarefter fordran, som finnes i förteckningen upptagen, anses

vara i konkursen bevakad såsom hade borgenären sjelf å inställelsedagen

uppgifvit sin fordran.

d) För fordran på grund af bankens utelöpande sedlar erfordras

icke bevakning, der ej sedelinnehafvare vill bereda sig rätt till talan

vid borgenärssammanträden, för hvilket fall han bör sin fordran i

vanlig ordning bevaka och styrka.

e) Så snart realiseringen af massans tillgångar så långt framskridit,

att inlösen af sedelskulden till sedlarnes fulla belopp med ränta

derå enligt 117 § 2 mom. konkurslagen anses lämpligen kunna taga

sin början, skola gode männen eller sysslomännen utsätta och i allmänna

tidningarne kungöra viss dag, då inlösning af bankens sedlar

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

begynner, samt härom ofördröjligen göra anmälan hos Konungen, som

derefter lärer genom allmän kungörelse, hvilken hvar tredje månad

uppläses i rikets kyrkor, förelägga eu hvar, som innehar af bolaget

utgifven sedel, att, vid förlust af all betalningsrätt, inom två år från

kungörelsens dag hos sysslomännen utkräfva betalning för sedeln.

Grunderna och syftet för dessa anordningar lära icke behöfva

utförligt framhållas. Hvad den ifrågasatta nya generella förmånsrätten

för sedlarne angår torde dock till äfventyrs böra påpekas att denne

faktiskt icke kan antagas blifva mera menlig för de andra, oprioriterade

fordringarne, än hvad förhållandet, om än på omvägar och i en mindre

påtaglig form, skulle blifva enligt de remitterade förslagen. Resultatet

för de oprioriterade fordnegsegarne varder säkerligen detsamma i båda

fallen, men utan tvifvel är det rigtigast att genom sjelfva lagbestämmelsen

tydligt framhålles för fordringsegarne huru saken vid inträffad

konkurs i verkligheten ställer sig. Anordningen i sin helhet medför

dessutom jemte fördelarne för sedelinnehafvarne af en ofelbar och

skyndsam liqvid tillika det gemensamma gagn, att hela afvecklingen

och uttaxeringen af lottegarnes ansvarighetsbelopp kan ske lugnare,

säkrare och under högeligen förenklade former. Antagligt är således

att samma anordning — derest en bank eljest skötes ordentligt och

särskilt sedelutgifningsrätten ej missbrukas, hvarom allmänheten kan

af de offentliggjorda bankrapporterna bilda sig ett omdöme — icke

skall i någon mån undergräfva det förtroende banken eljest förtjenar.

Derjemte erinras att civillagsförslaget bör undergå den ändring,

att delegarne benämnas hufvudlottegare till skilnad från kommanditlottegare;

att dessa senares rättsliga ställning i bolaget närmare definieras

såsom förut är antydt och att civillagen, derest den icke kommer att

upptaga allt som rätteligen bör dit hänföras, åtminstone kompletteras

så till vida, att deri intagas erforderliga föreskrifter om Konungens fastställelse

å bolagsordningen för sedelutgifvande bank, om delegarnes

antal och svenska nationalitet, om grundfondens minimum och förhållandet

till kommanditlottegares tillskott, om grunderna för sedelutgifningsrätten,

om sättet och vilkoren för öfverlåtelse af hufvudlott samt

om kungörandet dels af bolagsordningen, dels ock af förteckningen å

hufvudlottegarne, samt inträffade förändringar bland desse. Till de

skäl, som redan blifvit anförda till stöd för en dylik komplettering i

nödtorftigaste delar af civillagen, torde endast behöfva, hvad angår de

enskilda bankernas sedelutgifningsrätt, läggas att införandet af nödiga

bestämmelser derom i civillagen så mycket mindre må anses olämpligt

som motsvarande bestämmelser om Riksbankens sedelutgifning,

enligt det remitterade förslaget till ändring i 1830 års banklag, skulle

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

göras till civillag, ehuru de senare, i olikhet med de förra, icke ega

något gemensamt med privaträttsliga förhållanden.

Slutligen torde ock så väl ur det allmännas synpunkt som för

sedelbankernas oprioriterade borgenärers säkerhet finnas nödigt att —

jemte hvad i allmänhet stadgas om påföljden för bolags delegare och

styrelse, som öfverträda gällande bankförfattning eller bolagsordning

— intaga i civillagen skärpt bestämmelse om ansvarighet för bankbolags

styrelse, derest sedelutgifningsrätten öfverskrides. Skulle vid

inträffande konkurs befinnas att öfverträdelse af nämnda rätt egt rum

och att brist uppstår för de oprioriterade borgenärerna, bör det åligga

de styrelseledamöter, som äro för öfverträdelsen ansvariga, att en för

alla och alla för en hålla de oprioriterade fordringsegarne skadeslösa

för bristen i den mån densamma faller inom eller motsvarar det belopp,

som utgör skilnaden emellan den lagligen högst tillåtna sedelstocken

och den derutöfver verkstälda sedelemissionen. Grunden för

dylik bestämmelse är naturligtvis att de oprioriterade fordringsegarne

böra kunna trygga sig vid att ej större sedelskuld än som öfver en sstämmer

med lagens föreskrift skall med förmånsrätt utgå.»

o

Justitierådet Aberg sson anförde:

»De remitterade lagförslagen innefatta, utom bestämmelser rörande

Riksbanken samt förfarandet vid bankbolags konkurs, hufvudsakligen

ett förslag till ordnande af delegarnes i sedelutgifvande enskild bank

ansvarighet för bolagets gäld.

För min del kan jag icke bedöma specialfrågan om bankdelegares

ansvarighet utan att ställa henne i samband med frågan om bankväsendets

ordnande i dess helhet, så vidt det afser bankernas förhållande

till tredje man och de garantier, staten har ovilkorlig skyldighet att

till allmänhetens betryggande fordra af dem, som utöfva en så vinstgifvande

och, om den vanskötes, så för landet och den allmänna krediten

vådlig rörelse, som bankaffären. Jag kan icke heller komma till

ett klart omdöme om ändamålet med och beskaffenheten af delegarnes

ansvarighet, utan att behandla detta ämne i hela dess vidd, således

icke blott så vidt det afser delegarne i sedelutgifvande enskilda banker,

utan äfven med hänsyn till öfriga, på aktier grundade bankinrättningar.

Ehuru jag icke bör tillåta mig att till Kongl. Maj:t afgifva utlåtande

i frågor, som icke äro till Högsta Domstolen remitterade, kan jag icke

undgå att i mitt yttrande beröra ämnen, som icke finnas i de remitterade

lagförslagen upptagna och hvilkas uteslutande derur jag, lika

med Justitierådet Örbom, anser utgöra tillräcklig anledning till förslagens

afstyrkande.

Bill. till BiJcsd. Frot. 1886. 1 Sami. 1 Afd.

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Af dessa skäl anhåller jag att få angifva den allmänna uppfattning

af bankfrågan, från hvilken jag utgår vid bedömande af de till

granskning föreliggande lagförslagen.

Under den tid af 55 år, som enskilda banker drifvit bankrörelse

i Sverige, har deras verksamhet utöfvat ett välgörande inflytande på

landets ekonomiska utveckling. På grund af de starka garantier, som

redan vid de första enskilda bankernas inrättande påbjödos dels genom

fastställande af delegarnes solidariska ansvarighet, dels genom föreskrifter

om bankens egna fonder, hvilka föreskrifter afsågo, så väl att

fonderna skulle uppgå till ett efter den tidens rörelse väl afpassadt,

tillräckligt stort belopp i förhållande till bankens inlåning, som ock

att fonderna skulle vara i goda valutor placerade, vunno de enskilda

bankerna redan tidigt det allmänna förtroende, hvilket de sedermera

under en ständigt växande rörelse lyckats bibehålla. Fonderna hafva

icke för alla enskilda banker tillvuxit i samma proportion, hvari, till

följd af näringslifvets utveckling, bankernas lånerörelse utvidgats.

Fondernas obenägenhet att tillväxa har sin naturliga förklaring i den

omständighet, att delegarnes afkastning af deras i rörelsen innestående

kapital minskas i samma mån, som fonderna ökas. Fondernas storlek

i förhållande till rörelsen är för de särskilda bankerna mycket olika.

Fondernas förhållande till inlåningens omfattning samt likhet i den

garanti, de särskilda bankerna i detta afseende erbjuda, synas mig

böra vara bland de vigtigaste föremålen för lagstiftarens uppmärksamhet,

och dessa frågor blifva af så mycket större vigt, om man borttager

den säkerhet, som hittills legat i bankdelegarnes solidariska ansvarighet

för fulla gälden. Emellertid är det ett faktum, att ingen

enskild bank under de gångna 55 åren slutat sin verksamhet med förlust

för dess fordringsegare. Det är derför lätt förklarligt, att, vid

uppgörande af förslag till det enskilda bankväsendets ordnande, det

af andra orsaker uppkomna spörjsmålet om sedelutgifningens reglering

och slutliga koncentrerande hos Riksbanken äfvensom frågan, till en

början, om ett rimligt sätt för solidariska ansvarighetens tillämpning

och, numera, om solidaritetens totala afskaffande, fått träda i förgrunden,

medan man i fråga om bankernas fonder stannat vid att bestämma

grundfondens minimum till ett för alla enskilda banker utan hänsyn

till rörelsens storlek faststäldt belopp, att förbjuda grundfondens ökande

utöfver dubbla beloppet af detta minimum och att meddela föreskrift

om bildande af en reservfond, som icke behöfver öfverstiga 20 procent

af grundfonden.

Om vi härefter kasta en blick på den af aktiebolag bedrifna

bankrörelse, så möter oss ä ena sidan bankinstitut af hög rang, hvilka,

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

utan att erbjuda någon mot solidariteten svarande garanti, förvärfvat

stort anseende och med hänsyn till sina fonders styrka och sin rörelses

omfattning kunna jemföras med de största och de medelstora enskilda

bankerna, å andra sidan några mindre bolag, hvilka hvarken på grund

af sina fonder eller vidden af sin rörelse förtjena namnet bank och, efter

mitt förmenande, ej heller borde tillåtas att i sin firma begagna denna

benämning. Bland aktiebankerna, af hvilka en gjort till sin förnämsta

uppgift att vara en hypotekskassa för stadsfastigheters belåning, se vi

ett af de öfriga, uteslutande för bankaffär afsedda instituten drifva eu

rörelse, mycket nära jemförlig med den största enskilda bankens och

öfverträffande denna i afseende å sina fonders styrka i förhållande till

rörelsen. Den dernäst i ordningen varande aktiebanken öfverträffas i

afseende å vidden af sin rörelse endast af två bland de 27 enskilda

bankerna, under det den eger i förhållande till sin rörelse lika starka

egna fonder, som den största enskilda banken. A andra sidan är det

just bland dessa under den vanliga, friare aktiebolagsformen arbetande

bankinrättningarna som man träffar dem, hvilka drifvit en för allmänheten

förlustbringande rörelse. Göteborgs handelskompani lemnade

sina fordringsegare en utdelning af 27,4 procent. En annan aktiebank

har nyligen instält sina betalningar och derigenom inom vida kretsar

vållat stor förlägenhet, om den också icke kommer att tillskynda sina

fordringsegare förlust, hvarom det ännu är för tidigt att döma. Två

bankinrättningar utgöra i och för sig icke ett stort antal, men det är

alldeles för stort då man tager i betraktande de återstående, i verksamhet

varande bankaktiebolagens antal, hvilket uppgår till allenast

sexton, och den jemförelsevis korta tid, under hvilken bankinrättningar

af ifrågavarande beskaffenhet existerat. Om man vill taga hänsyn till

den allmänna säkerheten, synas mig lagstiftningsåtgärder, som verkligen

äro egnade att bereda trygghet, vara af behofvet lika påkallade

med hänsyn till aktiebankerna, som i afseende å de sedelutgifvande

enskilda bankerna. Aktiebankerna skola säkerligen sjelfva i längden

icke förlora derpå, att de göras starka och att från deras krets uteslutas

lånekassor, hvilka icke borde ega att, till allmänhetens förvillande,

på sin skylt sätta benämningen bank. En lagstiftning i den

sålunda åsyftade rigtningen har också vid föregående tillfällen varit i

fråga, men icke kommit till stånd. Det är naturligt, att en sådan lagstiftning

icke borde verka retroaktivt eller ordnas så, att den störande

ingrepe i de nuvarande bankaktiebolagens verksamhet. Jag syftar här

uteslutande på en lagstiftning till inskränkande af friheten till framtida

bildande af bankaktiebolag på lösa grunder.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Af jemförelse!! mellan de sedelutgifvande enskilda bankerna och

bankaktiebolagen framgår, att det icke är sedelutgifningen som karakteriserar

den i stor skala drifna bankrörelsen. Sedelutgifningen påkallar

vissa särskilda garantier för en ögonblicklig och ovilkorlig inlösen

af sedlarne medelst guldmynt. Sedeln, såsom myntrepresentativ

och såsom enligt folkets föreställningssätt egande samma värde som

mynt, bör också vid konkurs njuta företrädesrätt framför öfriga borgenärers

fordringar hos banken. Men om de i dessa afseenden erforderliga

garantier ställas för sedelinlösningen och sedelns betalningsrätt i

konkurs, kan den sedelutgifvande banken i öfrigt icke anses utöfva en

för bankens borgenärer eller för den allmänna krediten mera vådlig

rörelse, än de icke sedelutgifvande bankaktiebolagen.

Om man således vill ordna lagstiftningen med stadig hänsyn dertill,

att hvarje bank, sedelutgifvande eller icke, må, utan orimlig fara

för dess delegare, bereda största möjliga säkerhet åt sina fordringsegare,

borde detta ske i den rigtningen,

att för de sedelutgifvande bankerna föreskrefves särskilda garantier

för sedlarnes ovilkorlig a inlösning och för deras betalningsrätt i konkurs;

att derutöfver för alla framdeles uppkommande banker, så väl sedelutgifvande,

som icke sedelutgifvande, stadgades en i öfrigt för båda kategorierna

lika ansvarighet för delegarne, samt

att under den allmänna aktiebolagslagen hänfördes sådana mindre,

vanligtvis för särskilda samhällsklasser (tjenstemän, arbetare m. m.) afseclda

lånekassor, hvilka icke skulle ega att på sin skylt eller i sin firma

begagna benämningen Dbanh~>.

Bankkomitén har i sitt förslag tagit hänsyn till de två första af

ofvanstående hufvudmoment, i det att komitén sammanfört alla bankbolagen

i en lag samt för bankbolag med grundfond af minst en million

kronor stadgat, utom särskild ansvarighet för sedlarne, en i öfrigt

lika ansvarighet för delegarne i bankbolag utan sedelutgifningsrätt,

som för delegarne i sedelutgifvande bank. Komitén har derjemte

velat tillåta och i den allmänna banklagen inrymma bankbolag med

så liten grundfond som etthundra tusen kronor och för sådana bolags

delegare föreslagit ökad ansvarighet. Såsom jag nyss yttrat anser jag

bolag af sistnämnda slag kunna lemnas utom räkningen, men också

böra förklaras oberättigade att kallas banker. Den, som vill, lockad

af den högre räntan, som egentligen borde utgöra en varning, lemna

sina penningar till en mindre lånekassa, i stället för att gå till någon

af de solida bankerna, har sjelf underkastat sig samma risk, som hvar

och en annan, hvilken lemnar sitt förtroende åt en enskild man, i

stället för en under statens kontroll och garantier stäld inrättning.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Deri åter, som aflemnar sina penningar hos en bank, med offentlig

kontroll och inrättad i enlighet med af staten utfärdade särskilda garantilagar,

har anspråk på att få trygga sig dertill, att kontrollen är verksam

och garantierna af reel beskaffenhet samt att dessa garantier äro

lika för alla de sedelutgifvande och icke sedelutgifvande bolag, som

uppträda såsom banker och begagna denna benämning.

I de remitterade och dermed sammanhängande lagförslagen äro

enskilda sedelutgifvande bankerna och bankaktiebolagen åtskilda samt

all tanke på att genom föreskrifter i lagen göra de senare lika starka,

som de sedelutgifvande bankerna, öfvergifven. Deremot är icke påtänkt

någon skilnad mellan olika kategorier af aktiebolag, som drifva

penningerörelse. För de största bankaktiebolag med en lika vidtomfattande

rörelse, som de största bland enskilda bankerna, anses samma

lagstiftning lämplig, som för små lånekassor med en grundfond af trehundra

tusen kronor.

Då jag nu öfvergår till frågan om de garantier, som efter min

åsigt böra i lag uppställas såsom vilkor för bankrörelses drifvande,

och dervid först de särskilda garantierna med hänsyn till sedelutgifningen,

räknar jag till väsentliga bestämmelser dem, som afse dess begränsning

och beskaffenheten af de valutor, som utgöra underlag för

sedelutgifningen. Dessa bestämmelser böra derför, efter min åsigt,

upptagas i sjelfva hufvudlagen, på sätt som skett i afseende å Riksbanken.

Likaledes bör i samma lag intagas stadgande om vissa valutors

sättande i allmänt förvar i öfverensstämmelse med föreskrifterna

angående nuvarande, med den oegentliga benämningen grundfondshypotek,

betecknade valutor, en anordning, hvilken möjligen kunde ersättas

af en verksam kontroll öfver valutornas handhafvande. Beträffande

bankdelegarnes ansvarighet för sedlarne kommer jag att yttra

mig i sammanhang med frågan om delegarnes allmänna ansvarighet.

I fråga derefter om de allmänna garantierna för bankernas betalningsförmåga,

vill jag för min del utan tvekan eftergifva den solidariska

ansvarigheten, ehuru jag visserligen finner, att densamma icke

borde blifva för delegarne ruinerande, i fall dessa redan från början

tillskjutit tillräckligt förlagskapital, i fall banken väl administreras och

i fall ansvarigheten genom uttaxering af tillskott göres på ett förnuftigt

sätt gällande. Men om den solidariska ansvarigheten afskaffas,

torde lagen i stället böra föreskrifva en ansvarighet, som kan ersätta

den solidariska och, så långt menskligt förutseende förmår, bereda full

trygghet åt bankens borgenärer. Och då hvarje banks borgenärer äro,

på sätt jag redan antydt, berättigade till sådan trygghet, kan jag icke

från bestämmelserna i detta afseende utesluta aktiebankerna.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Delegarnes ansvarighet för bankens betalningsförmåga bör ligga

i deras tillskott. Dessa tillskott böra dels såsom förlagskapital tillskjutas

vid början af bankens verksamhet och dervid bilda bankens

grundfond, dels sedermera infordras antingen under pågående verksamhet-,

till fondernas förstärkning, eller ock slutligen vid bankens

konkurs eller utredning, i den mån sådant erfordras till skuldernas betalande.

Grundfonden må gerna delas i hufvudlottegarnes grundfond och

kommanditlottegarnes grundfond, om så anses lämpligt, men en sådan

delning torde, i fall ansvarigheten bestämmes på sätt jag vidare vill

föreslå, icke vara ovilkorligen nödvändig. I afseende å grundfonden

är frågan om dess storlek af synnerlig vigt. Ju större den är, dess

större trygghet erbjuder banken sina fordringsegare. I bolagsordningen

bör derför bestämmas ett minimum, hvilket det ankommer på grundläggande

förutseende och regeringens pröfning att lämpligen afpassa

efter den omfattning, affären kan antagas erhålla. Lagen torde böra

innehålla, att minimum, jemväl för icke sedelutgifvande banker, ej får

sättas under en million kronor. Vidare bör i bolagsordningen bestämmas

grundfondens maximum, hvaremot jag icke kan gilla, att lagen

skulle förbjuda utsättande i bolagsordningen af större maximum än

dubbla minimibeloppet. Grundfondens höjande är en god sak och

länder till fördel för fordringsegarne. Det är icke någon fara, att den

kommer att höjas oskäligt, då sådant skulle strida mot delegarnes intresse.

Motivet till det föreslagna förbudet skulle enligt komiténs betänkande

vara det, att en allt för stor frihet i detta hänseende ofta

kunde missbrukas till att mot premier utsläppa nya aktieserier och

derigenom förskaffa redan varande delegare i bolaget tillfälle att under

vissa förhållanden bereda sig en större vinst, än som af bolagets verkliga

ställning kan vara betingad. Detta motiv synes mig icke utgöra

tillräckligt skäl att söka genom lagen förhindra en så nyttig sak som

fondernas tillväxt. Det antydda missbruket torde, om så behöfves,

lätteligen kunna förebyggas genom andra föreskrifter, såsom exempelvis

genom ett stadgande, att, derest nya aktier utsläpptes till pris utöfver

nominella beloppet, sistnämnda belopp skulle föras till grundfonden,

men öfverskottet till nya aktieegarnes särskilda reservfond,

hvilken, ehuru lika med öfriga fonder ansvarig för gäldens betalning,

skulle vid bodelning tillfalla innehafvarne af de nya aktierna.

Eli hufvudsaklig grundsats, vid hvilken jag med hänsyn till

fonderna fasthåller, är den, att det icke är nog att för fonderna stadga

ett minimum. Om de skola erbjuda verklig garanti och en för alla

banker lika garanti, så måste deras minimum ställas i lämpligt förhål
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

lande till rörelsens omfattning, kvilket är detsamma, som i ett visst

förhållande till skuldernas belopp. Men då grundfonden icke är så

lätt böjlig efter förhållandena, bör tillika finnas en reservfond, som kan

tjena till fyllnad i den summa, hvartill fonderna böra uppgå i förhållande

till skulderna.

Jag anhåller att här få anföra några siffror, som visa, huru olika

de särskilda bankernas ställning är, om hänsyn tages till styrkan af

deras fonder.

Ur bankkomiténs statistiska tabeller har jag inhemtat, att bankerna

hade egna kapital (grundfond, reservfond och andra hos bolaget

innestående, för delegarne disponibla medel) till belopp, som motsvarade

:

År.

För solidariska bankerna.

För aktiebankerna.

1871 .................................

1876 ................................

1881 .................................

57 °/0 af inlåningen

34 °/0 ,

33,5 °/0 ■ „

28 °/0 af inlåningen

40,5 °/0 „

36 »/o

De med hänsyn till fondernas belopp svagaste bankerna hade vid

samma tidpunkter egna kapital, motsvarande

År.

För en solidarisk bank.

För en aktiebank.

1871 ...............................

1876 ...............................

1881 ...............................

14 °/0 af inlåningen

41,7 Vo 11

13 Vo

21 °/„ af inlåningen

23 «/0

11 Vo

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

På grund af bankinspektörens rapport för den 31 December

1885 kommer man, i afseende å fondernas förhållande till hela skuldsumman,

till följande silfror:

Bankernas eget kapital i procent af skuldsumman.

De solidariska bankerna.

Aktiebankerna.

1 bank .............................

9,57

1 bank ....................

8,51

1 „ .............................

17,35

1 „ ....................

10,54

1 „ ..............................

18,83

1 „ .....................

11,57

1 „ .............................

19,97

3 banker..................

omkring 14

7 banker (deribland......

— —

1 bank .....................

18,40

den största) ...............

21,66 å 22,72

1 „ ....................

22,02

10 banker........................

24,63 å 28,44

1 (den största)......

25,12

2 „ .......................

öfver 30

1

27,n

2 „ ........................

öfver 40

3 banker..................

öfver 30

1 bank .............................

45,34

1 bank .....................

63,75

1 „ ..............................

54,10

2 banker..................

öfver 90

eller i medeltal för alla

eller i medeltal för

bankerna.......................

27

alla bankerna.....

32,4

Att medeltalssiffran ställer sig så mycket högre, än siffrorna för

de största och solidaste bankerna, beror derpå, att densamma tagit

inverkan af flera banker, der fondernas proportionerliga storlek beror

på bankernas jemförelsevis ringa kredit eller deras belägenhet å orter

med ringa omsättning.

Huru olika garanti de särskilda bankinrättningarna uti ifrågavarande

afseende erbjuda, om man frånser den för vissa banker gällanda

solidariska ansvarigheten, synes af följande kalkyl:

För att lemna full utdelning åt borgenärerne, med total förlust

för bankdelegarne, erfordras, att bankens samtliga valutor kunna realiseras

till ett sådant pris, att af deras förut bokförda värde, som jemnt

motsvarat summan af fonder och skulder, återstår en nettobehållning af

91,74 °/0, då bankens egna fonder motsvara 9 °/o af skuldsumman,

83,33 °/0, ,, ,, ,,

81,97 °/ 0, ,, ,, ,,

80 »/o „ n

O. S. V.

o v

it

20 «/

22 »/o „

25 “/o »

ri

opaginerad Kontrollera mot PDF

83

Denna kalkyl visar under hvilken procentsiffra af bokförda värdet,

nettobehållningen af bankens valutor måste hafva nedgått, innan

antingen delegarnes särskilda ansvarighet utöfver fonderna vidtager

eller, om sådan ansvarighet icke finnes, förlust för borgenärerne uppstår.

Med ledning af dessa siffror har jag kommit till den öfvertygelse,

att lagen borde upptaga följande, endast för framdeles uppkommande

banker gällande, men äfven till ledning för de äldre bankerna Renande

bestämmelser:

l:o. Grundfond och reservfond skola uppgå till ett belopp, som tillsammans

med eljest hos banken innestående, delegarne gemensamt tillhöriga

medel enligt årsboksslutet motsvarar minst tjugu procent af bankens samtliga

skulder.

2:o. För uppnående af detta mål bör, utom det att grundfondens

på aktieemission grundade belopp lämpligen afpassas och i män af behof

ökas, i lagen stadgas dels att utdelning till delegarne icke får ske förr än

till reservfonden af satts hvad som erfordras för att, tillsammans med grundfonden

och till framtida disposition reserverade medel, uppnå nyss nämnda

tjugu procent af skuldsumman enligt senaste bokslutet, dels att, derest

detta ändamål icke kan på annat sätt vinnas, särskild uttaxering af tillskott

till reservfonden skall eg a rum.

Genom denna anordning tvingas delegarne att hålla grundfonden

vid tillbörligt belopp för att undgå sistnämnda uttaxering. Denna uttaxering,

hvilken under en omtänksam styrelse aldrig torde ifrågakomma,

skulle stadgas endast såsom en hotande påföljd, i fall styrelsen,

af bristande omtanke eller begär att bereda delegarne stor utdelning,

försummade att höja grundfonden i förhållande till rörelsens omfattning.

Ett sådant begär skulle å andra sidan aldrig kunna göra sig

gällande, då ett så verksamt lagstadgande om skyldighet att på ett

eller annat sätt hålla fonderna uppe lade hinder i vägen för alla

spekulationer i nämnda rigtning.

Det kan icke påstås att fonderna allena äro bestämmande för

bankens soliditet och i och för sig mäktiga att afvärja förlust. Allt

beror hufvudsakligen på styrelsen, på valutornas beskaffenhet. Men

detta, det personliga elementet, kan icke genom lag regleras, och jag

vågar påstå, att, under lika god styrelse, en bank med stora fonder

eger bättre motståndskraft än den med små fonder, och att den sist

nämnda hastigare än den förra dukar under för styrelsens fel.

Den sålunda antydda anordningen utgör en garanti för att fonderna

icke understiga ett rimligt minimum, men lemnar, derigenom

att bestämmelserna icke rigtas enbart på grundfonden, utan afse sumBih.

till Riksd. Prof. 1886. 1 Sami. 1 Afd. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

man af delegarnes innestående kapital, bankerna sjelfva full frihet att

välja sättet för fondernas ökande. Naturligtvis kaD, ja, till och med

bör det stadgade minimum under vissa förhållanden öfverskridas.

Banker med stor omsättning, belägna å rörelsens centralpunkter, kunna

stanna vid minimum längre, än sådana banker, hvilka till följd af sin

belägenhet hafva mindre omsättning och der följaktligen risken icke

varder fördelad på ett så stort antal affärer, som dem, hvari den större

banken är engagerad.

Återstår nu frågan om den garanti, bankerna böra erbjuda genom

lagstadgad skyldighet för hufvudlottegarne att, vid konkurs, till skuldernas

betalande göra tillskott utöfver det af dem i bolaget redan insatta

kapital.

Bankkomitén har i detta afseende föreslagit skyldighet för hvarje

hufvudlottegare i bankbolag, sedelutgifvande eller icke sedelutgifvande,

som bildats med grundfond af minst en million kronor, att tillskjuta

lika belopp, som hans andel i grundfonden, hvilket tillskott skulle

uttaxeras så långt sådant för skuldernas liqviderande och till följd af

brist hos en eller annan bland öfrige hufvudlottegare erfordras, hvartill

skulle komma skyldighet för hufvudlottegarne i sedelutgifvande

bank att särskildt för sedlarnes liqviderande ytterligare tillskjuta ett

belopp lika med grundfonden. Detta förslag är upptaget i det remitterade

lagförslaget, såvidt angår sedelutgifvande enskilda banker, men

förbigås helt och hållet i fråga om blifvande bankaktiebolag. Om anledningen

till förkastande af komiténs i detta afseende teoretiskt rigtiga

och praktiskt nyttiga förslag eger jag icke någon kännedom.

Utom denna brist i det remitterade förslaget, har jag att deremot

framställa den hufvudsakliga anmärkning, att den föreslagna ansvarigheten

för sedelutgifvande banks hufvudlottegare är byggd på eu grund

(grundfonden), hvarom det remitterade lagförslaget icke innehåller

några bestämmelser, och hvilken dessutom, efter hvad jag ofvan visat,

är allt för sväfvande.

Om en af de starkare sedelutgifvande bankerna eller en af de

starkare aktiebankerna, hvilka eg a en grundfond, den förra af 9,000,000

kronor och den senare af 7,500,156 kronor, skulle nödgas inställa sina

betalningar vid en tidpunkt, då deras skulder uppgå till de belopp,

som för nämnda banker finnas angifna i bankinspektörens rapport för

den 31 December 1885, skulle, om bankkomiténs förslag vore gällande

lag, sedelbankens konkursbo hafva att, i händelse af behof, från bankdelegarne

påräkna en tillskottsreserv af 9,000,000 kronor för sedelskulden

kronor 8,419,012,25 och ytterligare 9,000,000 kronor för öfriga

skulden kronor 42,094,962,72 eller 21,38 procent af sistnämnda skuld
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

summa, samt aktiebankens konkursbo en sådan reserv af 7,500,156

kronor för täckande af bankens skuldsumma, kronor 45,389,810,82, eller

16,53 procent deraf. Deremot erbjuder en sedelutgifvande bank, som i

bankrapporten af den 31 December 1885 upptages såsom egande en

grundfond af 3,000,000 kronor med en sedelskuld af 3,090,860 kronor

och öfrig skuld till belopp af kronor 31,870,625,76, en tillskottsreserv

af 3,000,000 kronor för sedlarna och ytterligare 3,000,000 kronor för

den öfriga skulden eller endast 9,41 procent af sistnämnda skuldsumma.

Likaledes skulle en aktiebank, som enligt samma rapport eger en

grundfond af 627,700 kronor mot en skuldsumma af kronor 6,034,329,34,

om enahanda tillskottsskyldighet för delegarne vore lagstadgad, vid

konkurs lemna en tillskottsreserv af 627,700 kronor eller allenast 10,40

procent af skuldsumman.

Häraf framgår att, i anseende till den af lagen endast till minimum

bestämda grundfondens icke alltid lika förhållande till skuldsumman,

delegarnes föreslagna ansvarighet skulle, om den baserades på

grundfonden, komma att vid olika tidpunkter och för olika banker

innebära en olika garanti för borgenärerne.

För att undvika denna ojemnhet, anser jag, att liksom fondernas

belopp, på sätt jag förut yttrat, böra ställas i förhållande till rörelsens

omfattning eller till viss procent af bankens samtliga skulder, de ytterligare

tillskott, som vid konkurs må från delegarne infordras, jemväl böra

ställas i förhållande, icke till grundfonden, utan till skuldernas belopp,

hvaraf äfven den fördelen vinnes, att det blifver med delegarnes intresse

öfverensstämmande, att rörelsen icke genom erbjudande af hög

inlåningsränta oskäligen uppdrifves.

Visserligen må det medgifvas, att det är beqvämare för bankdelegarne,

om deras extra ansvarighet bestämmes i förhållande till

grundfondens belopp, emedan de då i hvarje ögonblick till siffran känna

maximibeloppet af sin ansvarighet; men det synes mig vara af större

vigt, att borgenärerne i hvarje ögonblick veta, att, i händelse af stora

förluster för banken, viss andel af deras fordringar är garanterad af

tillskottsreserven. Dessutom kunna banklottegarne med ledning af den

månatliga bankrapporten lätt uträkna beloppet af sin ansvarighet.

Vid beräkning af det maximibelopp, hvartill delegarnes ansvarighet

utöfver eget hos banken innestående kapital bör högst bestämmas,

anser jag mig kunna utgå från den förutsättning, att med den kontroll

öfver förvaltningen, som utöfvas af bankens revisorer och statens inspektör,

och hvilken kontroll borde än ytterligare skärpas, samt med

hänsyn ej mindre till stadgandet om tillskott eller utredning, så snart

reservfonden och tio procent af grundfonden förlorats, än äfven till de

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

påtänkta bestämmelserna i konkurslagen, i syfte att förhindra en brådstörtad

realisation, det icke bör, jemväl under ogynsamma förhållanden,

kunna inträffa, att icke de valutor, som ansetts i värde motsvara summan

af bankdelegarnes och fordringsegarnes i banken insatta medel,

kunna realiseras till en nettobehållning, motsvarande två tredjedelar af

deras sålunda antagna värde. Under förutsättning att bankdelegarnes

eget hos banken innestående kapital (grundfond, reservfond och till

framtida disposition reserverade medel), i enlighet med det af mig förut

föreslagna stadgande, utgör 20 procent af skuldsumman, och att de

mot skuldernas och fondernas sammanslagna belopp svarande valutorna

lemna eu nettobehållning af 66 f procent af deras förut antagna värde,

skulle borgenärerne erhålla en utdelning af 80 procent. Under dessa

förutsättningar erfordras således, för att kunna bereda full liqvid åt

borgenärerne, ett tillskott af bankdelegarne, motsvarande 20 procent af

skuldsumman. Ett tillskott till nämnda procent af skuldernas belopp

anser jag uppfylla syftemålet att tillfredsställa borgenärerne, utan att

bringa bankdelegarne till undergång.

Hvad beträffar den särskilda ytterligare ansvarighet, som bör

med hänsyn till sedlarne åligga hufvudlottegarne vid enskild sedelutgifvande

banks konkurs, så är det uppenbart, att om, såsom under

den förberedande granskningen af förevarande lagförslag af Högsta

Domstolens fleste ledamöter ansetts lämpligt, sedlarne erhålla vanlig

generel förmånsrätt, hvilket, utom många andra fördelar, skulle leda

till betydlig lättnad vid utredningen och till förminskning af sedelinnehafvarnes

besvär för erhållande af liqvid i konkursen, tillgångar

böra finnas att, utan tillskott af banklottegarne, bereda betalning för

sedlarne. Men äfven om, emot allt rimligt antagande, delegarnes tillskott

skulle behöfva anlitas för sedelliqviden, bör detta till 20 procent

af hela skuldsumman föreslagna tillskott, ensamt för sig, bereda full

tillgång till inlösen af de utelöpande sedlarne, hvilka icke torde öfverstiga

20 procent af skuldsumman. Enskilda bankernas utelöpande sedlar

uppgingo den 31 December 1885 till 15,4 procent af bankernas samtlige

skulder.

Sedelförmånsrättens inverkan på de öfriga fordringsegarnes utdelning

i konkursen torde icke komma att blifva så betydande, som

man möjligen kan föreställa sig. Jag har förut, under förutsättning

att fonderna uppgå till 20 procent af skuldsumman, visat, att, om valutorna

lemna en nettobehållning af 83,3 procent af deras antagna

värde, fordringsegarne erhålla full betalning och att, om valutorna

lemna allenast 66,7 procent af deras antagna värde, men delegarne

göra ett tillskott, motsvarande 20 procent af skuldsumman, fordrings
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

egarne likaledes erhålla full betalning. I dessa fall har således sedelförmånsrätten

icke någon inverkan på de öfrige fordringsegarnes betalningsrätt.

Först då valutornas värde mot all beräkning sjunkit

under 66,r procent af det ursprungliga inträder brist, oaktadt tillskott

från delegarne egt rum, och denna brist blir för de öfrige borgenärerne

något känbarare, om den skall allenast på dem fördelas för att bereda

sedlarne full liqvid. Skilnaden blir dock icke betydlig och framgår af

följande tabell, vid hvars uträkning, under i öfrigt lika förutsättningar

som förut, utelöpande sedlarne antagits uppgå till 15 procent af skuldernas

sammanlagda belopp.

Nettobehållning

af valutorna i

procent af deras

förut antagna

värde.

Brist i full betal- ning åt borgenä- rerne i procent af

samtliga fordrin- gar.

Dividend åt oprioriterade fordrings- egare, om bristen fördelas

på dem alla.

icke på sedel- fordringarna, utan

allenast på öfriga

fordringar.

65

2

98

97,6

64

3,2

96,8

96,2

63

4, t

95,6

94.8

62

5,6

94,4

93,4

61

6,8

93,2

92

60

8

92

90,6

50

20

80

76,6

40

32

68

62,4

Minskningen i dividend åt öfriga fordringsegare, i fall sedeln utgår

med förmånsrätt, synes icke vara så afsevärd, att den bör föranleda

till särskild tillskottsskyldighet för delegare i sedelutgifvande bank.

Resultatet af dessa undersökningar är således, att den ansvarighet

för banks skulder, som vid konkurs bör åligga hufvudlottegaren utöfver hvad

han redan i bolaget insatt, lämpligen borde bestämmas till tjugu procent

af samtliga skulderna.

Efter hvad jag sålunda anfört, är det beträffande frågan om sättet

för fondernas beräkning och upprätthållande i viss proportion till skulderna,

samt i afseende å grunderna för och vidden af bankdelegarnes

ansvarighet utöfver fonderna, som jag är af annan mening än Justitierådet

Örbom, hvarjemte jag velat påpeka önskvärdheten af en skärpt

lagstiftning för dem, som vilja hädanefter bilda aktiebolag för bank
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

rörelses bedrifvande utan sedelutgifning; men i öfrig! instämmer jag

hufvudsakligen i det af Justitierådet Örbom afgifna yttrande, i hvad

det icke strider mot de af mig nu uttalade åsigter.

Slutligen anhåller jag att få fästa uppmärksamheten på det för

lagstiftningen angående enskilda banker egendomliga förhållande, att,

på grund af 6 § i 1830 års lag angående Rikets Ständers bank, hvilken

paragraf dock i det nu remitterade förslaget till lag angående tillägg

till och ändring i 1830 års lag är utesluten, denna lagstiftning anses

tillhöra Konung och Riksdag gemensamt, och att Konungen antages

hafva genom 1830 års lag, ehuru denna icke är, såsom exempelvis

stadgandet om ordningen för kommunallagars stiftande, af grundlags

natur, förbundit sig att till gemensamt afgörande åt Riksdagen öfverlemna

jemväl den administrativa delen af lagstiftningen, dervid dock

med ärendet icke skulle behöfva förfaras i den ordning, som i sista

stycket af 89 § Regeringsformen finnes antydd.»

Justitierådet östergren instämde med Justitierådet Örbom.

Justitierådet Oliver Gröna, hvilken instämde i alla hufvudsakliga

delar af hvad Justitierådet Örbom anfört, yttrade vidare:

»Det stora, i många fall välgörande inflytande, som de sedelutgifvande

enskilda bankbolagen utöfvat på näringslifvets utveckling i vårt

land, bör villigt erkännas. De hittills för dem bestående grundreglor

hafva visserligen hos allmänheten underhållit ett godt förtroende till

dessa banker. Men detta oaktadt kan man dock icke undgå att lifligt

erfara behofvet af en förbättrad lagstiftning, som, under tider af djupt

gående finansiella kriser, skulle kunna på ett tillfredsställande sätt bemängden

af dem, som hos dessa banker ega fordringar, emot

stora förluster, utan att plötsligt bringa enskilda bankdelegare till fullständig

ruin, om deras ansvarighet skulle emot dem omedelbart göras

gällande. Behofvet af en sådan lagstiftning är så mycket känbarare,

som vi, ty värr, ännu sakna en tidsenlig lag om bolag, från hvars allmänna

bestämmelser man kunde hemta ledning för omdömet i tvifvelaktiga

fall. 1734 års lagstiftare har visserligen i 15 kap. Handelsbalken

lemnat några få enkla reglor om så väl handelsbolags organisation

som om delegarnes ansvarighet i rättsförhållanden till andra

personer, men dessa reglor äro allt för ofullständiga för att, vid fråga

om användning på bolag af den stora omfattande verksamhet, som

kännetecknar sedelutgifvande bankbolag, motsvara ändamålet. Då fråga

först uppstod om upprättandet här i landet af enskilda bankbolag med

s edelutgifningsrätt, ansåg man sig icke böra afvika från den i nämnda

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

kapitel af Handelsbalken uppställa allmänna grundsats, att de, som i

bolag idka en rörelse, hvilken för sin tillvaro i mer eller mindre grad

tager allmänhetens förtroende i anspråk, skola svara en för alla och alla

för en. Denna grundsats uttalades derföre uttryckligen i kungörelsen

den 14 Januari 1824 och bekräftades ytterligare i lagen för Rikets

Ständers Bank den 1 Mars 1830.

Om ock samma grundsats måhända var till en början nödvändig

för att åt de första enskilda bankernas sedlar och öfriga förbindelser

förvärfva allmänhetens förtroende; om bankdelegarnes solidariska ansvarighet

hittills, under lugna tidsförhållanden, lemnat tillräcklig garanti

för att under mer än sextio år befästa detta förtroende, så kan man

dock icke, enligt min tanke, förbise de utomordentliga faror för en

förödande ekonomisk omhvälfning, som kunna uppstå, i händelse detta

förtroende våldsamt skakades och vållade åtskilliga bankers fall och en

mängd öfver hela landet spridda bankdelegares fullständiga undergång.

Då man icke bör låta invagga sig i den föreställningen att lugna tider

alltid fortfarande skola möta oss, är det utan tvifvel för lagstiftaren

en pligt att tillse att mått och steg varda vidtagna, hvarigenom nämnde

faror må, så vidt möjligt, förebyggas och allmänhetens fordringsanspråk

emot de sedelutgifvande enskilda bankerna betryggas, äfven om den

stränga solidariska ansvarigheten för bankdelegarne skulle, under ny

oktroj för samma banker, försvinna. Svårigheten ligger hufvudsakligen

deri att utfinna säkra garantier, dels åt allmänheten, som emottager

nämnde bankers kreditsedlar såsom myntrepresentanter eller anförtror

bankerna sina besparade medel, dels åt lottegarne sjelfve att de icke, i händelse

af trångmål för banken, må äfventyra att kunna lagsökas för enorma

belopp, omöjliga för dem att betala. Den år 1881 förordnade komitén för

afgifvande af förslag till Lag angående bankbolag har sökt lösa problemet

på det sätt, att delegarne i bankbolag skulle vara »minst trettio solidariske

bolagsmän», men deras ansvarighet likväl begränsad. Men att en för

bolagsmän existerande solidarisk förbindelse, eller hvad 1734 års lag

benämner en förbindelse, der samtlige förpligtade personer ansvara

»alle för en och en för alla» för »allt hvad bolaget häftar för» (15: 2, 3

Handelsbalken), der fordringsegaren eger att för fulla gälden söka hvilkendera

han helst vill, tillika skulle vara begränsad innebär en juridisk omöjlighet.

I det till utlåtande af Högsta Domstolen i öfverensstämmelse

med 87 § Regeringsformen nu remitterade »Förslag till Lag med vissa

bestämm,elser angående bankbolagf) återfinner man emellertid samma grundfel,

då der i första paragrafen säges:

»Bolag, som drifver bankrörelse med rätt att utgifva egna banksedlar,

må bestå antingen ensamt af solidariske bolagsinän eller af så
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

dane bolagsmän och kommanditlottegare. Solidarisk bolagsman skall

utöfver den andel af bolagets grundfond, som å honom belöper, ansvara

för bolagets samtliga förbindelser med lika belopp som hans andel i grundfonden

och derutöfver med lika belopp särskildt för de af bolaget utgifna

sedlar.T> Samma paragraf innehåller derjemte det förklarande, att de s. k.

»solidariske bolagsmännens» ansvarighet icke kan mot dem göras gällande

i annan ordning än genom uttaxering enligt det särskilda konkurslagsförslaget,

i den mån brist hos bolaget uppstår. I sjelfva begreppet

»solidariske bolagsmäns ingår likväl, att de skola, såsom 1734 års lag

säger, »svara alle för en och en för alla till den handel, som för bolaget

slutes» (15: 2 Handelsbalken), det är att ansvara för bolagets skuldbelopp,

såsom ett helt betraktadt (in solidum), hvilket fordringsegaren har att

omedelbart utkräfva af hvilken bolagsman, han anser vara bäst vederhäftig

att betala. Men då det, i fråga om vidden af ett sedelutgifvande

bankbolags skuldbelopp, i verkligheten snart skulle visa sig vara en

omöjlighet att, i händelse af bankens insolvens, af en enda bolagsman

utkräfva hela detta belopp, gifver detta förhållande stöd för den mening,

att det är vida ändamålsenligare att i lag fastställa eu för bolagsmän

i dylikt bolag begränsad ansvarighet, som af dem kan utsökas utan

deras fullständiga ruinerande, än att bibehålla ett solidariskt ansvarsförhållande,

som man inser vara alltför allmänt olycksbringande för

att i all sin stränghet kunna användas. Goda skäl tala derföre att föreslå

en begränsning af ansvarigheten med hänsyn icke blott till ansvarighetsbeloppet

utan äfven till sättet för ansvarighetens utkräfvande. Men

absolut förkastligt är emellertid att begagna termen »solidariske bolagsmän»

på sådana bolagsmän, hvilkas ansvarighet för bolagets samtliga

förbindelser uttryckligen begränsas på sätt det skett i det remitterade

förslaget; ty denna term kan likväl, ehuru den innehåller en contradictio

in adjecto, lätteligen föranleda någon att tro, det ett solidariskt rättsförhållande

existerar, som i verkligheten icke finnes till. Det enda rätta

lärer vara att i lagen uttala att bolagsmännen endast åligger ett visst

begränsad!, ansvar utöfver hvad de inbetalt för den vid bolagets organisation

bestämda grundfonden. Derigenom blir deras ansvarsförhållande

fullt klart och bestämdt så att icke någon bör derom kunna misstaga

sig. Allmänheten skall då lära sig att inse, det hufvudlottegare i ett

sedelutgifvande bankbolag äro närmast att jemföra med aktieegare, som

särskildt förbundit sig till tillskott utöfver det inbetalda aktiekapitalet.

1 bankkomiténs förutnämnda förslag till ''»Lag angående bankbolag-»

finner man sammanförda i ett sammanhang alla så väl konstitutiva

stadganden angående både sedelutgifvande och icke-sedelutgifvande

bankbolags organisation och verksamhet, bolagsmännens ansvarighet

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

för bolagets förbindelser och densammas tillämpande, som ock föreskrifter

af mera administrativ beskaffenhet, afsedda för kontroll öfver

bolagens sätt att bedrifva sin rörelse. Detta sammanförande i en enda

banklag af alla bestämmelser rörande bankbolags organisation och verksamhet

har onekligen, vare sig att man betraktar saken ur teoretisk

eller ser den ur praktisk synpunkt, stora fördelar och underlättar reda

och följdugtighet i ämnenas anordnande. I det till Högsta Domstolen

nu remitterade »förslag till Lag med vissa bestämmelser angående bankbolag-)'')

har man gått tillväga i eu motsatt rigtning. Man har visserligen

dit hänvisat en del af hvad som skulle anses innefatta stadganden

af civillags natur, och hvilka skulle i den ordning § 87 Regeringsformen

föreskrifver af Konungen och Riksdagen behandlas, under det

man deremot i förslag till tvenne särskilda författningar, som man låtit

under hand komma till Högsta Domstolens kännedom, sökt inrymma

en mängd ganska vigtiga bestämmelser, hvilka man antagit böra betraktas

såsom varande af ekonomisk art och hvarmed Konungen följaktligen

skulle ega att i enlighet med 89 § Regeringsformen förfara. Detta

lagstiftningens sönderdelande synes mig likväl ingalunda vara att förorda.

Jag instämmer derföre till alla delar i de af Justitieråden Östergren,

Örbom och Abergsson gjorda anmärkningar angående den i dessa lagförslag

framträdande osäkerheten i begränsningen mellan den civila

och den såsom hufvudsakligen administrativ betecknade lagstiftningens

områden. Ser man hän till t>Förslag till lag med vissa bestämmelser

angående bankbolag», så framträder sjelfmant den frågan, om det icke

finnes några flera konstitutiva, af civillags natur varande stadganden,

rörande så väl sedelutgifvande som icke-sedelutgifvande bankbolag, än

de få, hvilka inrymmas i nämnda förslags Henne paragrafer; och om

man genomläser de till Högsta Domstolens kännedom komna, men

icke remitterade förslagen till förordningar om enskilda banker och

bankaktiebolag, hvilka skola anses hafva karakter af administrativa

författningar, återfinnas der, på sätt nämnde ledamöter af Högsta Domstolen

erinrat, grundsatser, som tydligen höra till den civila lagstiftningen,

emedan de antingen utgöra nödvändiga konseqvenser af den

uttalade principen om banklottegarnes ansvarsskyldighet eller ock dermed

stå i nära sammanhang. Det kan dessutom ingalunda vara nog

att i en lag angående bankbolag, hvilken skall såsom civillag uppfattas,

allena uttala bankdelegarnes ansvarighet för bankbolags förbindelser,

bestämma forum samt en förkortad preskription för sedlar och tryckta

eller graverade löpande förbindelser, derest bankbolag upplöses utan

konkurs. Dit böra otvifvelaktigt äfven hänföras, hvad sedelutgifvande

banker vidkommer, de konstitutiva bestämmelserna om minsta antalet

Bill. till Likså. Prof. 1886. 1 Scvml. 1 Afä. G

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

lottegare och deras svenska nationalitet, grundfondens minsta storlek,

dess fördelning i lika på viss person stälda lotter, kommanditlottegares

rättsliga ställning i bolaget, förhållandet mellan kommanditfond och

grundfond, samt vilkoren för utträdande ur bolaget och befrielse från

ansvaret för dess förbindelser. Till denna kategori af bestämmelser

torde måhända ock böra hänföras fixerandet af ett maximum i förhållande

till grundfondens och reservfondens sammanräknade storlek, utöfver

hvilket det icke skulle vara bankbolag tillåtet att af allmänheten

till förräntande emottaga penningar. Ty en allt för långt utsträckt

inlåning sr ätt kan, under tider med riklig penningetillgång, innebära en

stark frestelse att inlägga de af allmänheten hos bankbolag insatta

medel i affärer, som kunna blifva förlustbringande i större skala än

bolaget sedan förmår bära.

I ofta nämnda förslag till »Lag med vissa bestämmelser angående

bankbolag» finner man i slutet af 3:dje §:n ett stadgande af föga vidsträckt

tillämplighet, som berör bankaktiebolagen. I det till den administrativa

afdelningen af banklagstiftningen förlagda förslaget till

förordning angående bankaktiebolag möter man deremot en mängd

ganska vigtiga bestämmelser om bankaktiebolagens organisation och

verksamhet. Jag kan icke inse hvarföre sammanfattningen af dessa

för bankaktiebolagen grundläggande och deras verksamhet begränsande

bestämmelser, hvilka skola gälla för dem jemte 1848 års förordningom

aktiebolag, icke skola kunna och böra tillerkännas helgd af civillags

natur i likhet med innehållet af just samma förordning. Ja, en

anmärkningsvärd inkonseqvens framträder, då man i 1848 års aktiebolagsförordning,

hvilken erkännes vara af civillags egenskap, anträffar

stadgande!!, som, vidkommande bankaktiebolag, skola, enligt förslag till

förordning angående sistnämnde art af bolag, uppfattas såsom varande

af administrativ beskaffenhet. Bankaktiebolagen intaga år efter år, såsom

man ser, en mer och mer betydande ställning inom affärsverlden.

De åt dem af allmänheten öfverlemnade kapital hafva vuxit högst betydligt.

Och vid sådant förhållande synes allmänheten hafva befogade

anspråk att också lagstiftaren tillser att de lagstadganden, som hufvudsakligen

bestämma dessa bolags organisation och verksamhet, vinna

den fasthet och stadga, som åtfölja lagbud tillhörande civillagstiftningens

område. Det kan ingalunda för allmänheten vara utan sin väsentliga

betydelse, om t. ex. ett maximum finnes stadgadt för beloppet af

alla i ett bankaktiebolag på upp- och afskrifning, folioräkning, depositionseller

sparkasseräkning innestående medel, i förhållande till aktiekapitalets

och reservfondens storlek, om aktierna äro stälda till viss man eller till

innehafvaren, huru stor del af aktiebeloppet skall vara inbetaldt innan bo
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

laget tillåtes öppna sin rörelse o. s. v. Och bestämmelser i dessa och

dylika ämnen böra ingalunda uppfattas såsom jemförliga med de till

den administrativa lagstiftningens lättrörliga element i öfrigt hörande

föreskrifter.

Jag kan derföre icke annat än, i likhet med Justitierådet Åbergsson,

anmärka såsom en väsentlig brist i det till Högsta Domstolen

remitterade förslaget till »Lag med vissa bestämmelser angående bankbolag''»

att deri saknas just de för bankaktiebolagens organisation och

verksamhet väsentliga grundregler, som, enligt min uppfattning, med

fullt lika goda skäl som bestämmelserna rörande de sedelutgifvande

enskilda bankerna böra hänföras under civillagen.

Då afskiljande! från civillagens område och upptagande i en administrativ

författning af ämnen, som, enligt sakens natur, böra tillhöra

berörda område, strider emot hvad just samma sakens natur kräfver,

och leder till svåra inkonseqvenser, då införandet i vår lagstiftning

af en »solidarisk» ansvarighet, som vore begränsad, innebär en

motsägelse, som icke kan lösas, och då hela banklagstiftningens sönderdelande

i en lag af civillags natur och tvenne administrativa författningar

vid sidan af 1848 års aktiebolagslag synes vara hinderlig för reda i denna

gren af lagstiftningen och framkalla praktiska svårigheter, finner jag

mig böra, af anförda skäl, afstyrka, att det till Högsta Domstolen remitterade

förslag till »Lag med vissa bestämmelser angående bankbolag»

lägges till grund för proposition till Riksdagen.

Oaktadt detta afstyrkande af förslaget i sin helhet, vill jag dock

icke undandraga mig att, i afseende på förslagets särskilda delar, med

Högsta Domstolens ledamöter ingå i granskning.»

I öfrigt afgåfvos beträffande de särskilde lagförslagen följande

yttranden:

l:o.

Förslaget till Lag med vissa bestämmelser angående bankbolag.

1 §•

Justitierådet Gliriistedt anförde: »Då frågan om begränsning af

bankdelegares personliga ansvarighet här föreligger lösryckt från de

öfriga bestämmelser, hvaraf säkerheten för bankernas förbindelser är

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

beroende, anser jag annat yttrande i denna fråga icke kunna meddelas,

än att, under förutsättning att lagstiftningen i öfrigt angående

sedelutgifvande banker varder byggd på grunder, som må vara betryggande,

någon anmärkning mot den föreslagna begränsningen synes

icke vara att framställa; dock torde denna ansvarighet icke utan

oegentlighet kunna betecknas såsom solidarisk.))

Justitieråden von Segebaden och Wedberg instämde i hvad Högsta

Domstolens fleste ledamöter redan anmärkt, dels derom att uttrycket

solidariske bolagsmän borde utbytas mot annan benämning, och att lagen

borde kompletteras åtminstone genom intagande deri af föreskrifter

om Konungens fastställelse af bolagsordningen, om grundfondens

belopp, om sättet och vilkoren för öfverlåtelse af hufvudlott samt om

kungörandet af förteckningen öfver hufvudlottegarne och inträffande

förändringar bland dessa, dels ock angående behofvet af ett stadgande

om ledamöternes i styrelsen ansvarighet för det fall att vid bankens

konkurs funnes, att banken hade sedlar utelöpande utöfver det belopp

banken lagligen egt utgifva.

2 §.

Beträffande sista stycket af denna paragraf ansågo Justitieråden

Olivecrona, von Segebaden, Östergren Wedberg, Örbom och Aberg sson, att

detta från äldre banklagar bibehållna stadgande, hvilket så länge 1830

års konkurslag tillämpades var af behof påkalladt, nu mera, med den

lydelse 1 § i 1862 års konkurslag har, vore öfverflödigt och derföre

borde uteslutas.

Justitierådet Glimstedt yttrade: »Enligt gällande konkurslag och

förordningen om årsstämning, jemförda med 10 kap. 6 § Rättegångsbalken,

lyda mål angående bolags konkurs eller årsstämning å dess

borgenärer, oberoende af bolagsmännens hemvist, under den Rätt, der

bolaget bör inför domstol svara i tvistemål, som angå gäld i allmänhet.

Bestämmelsen i lista stycket af denna paragraf omfattar således jemväl

det fall, som afses i senare stycket, hvilket derföre synes böra utgå.»

3 §•

Justitieråden Olivecrona, von Segebaden, Östergren, Wedberg, Örbom,

och Abergsson förenade sig om följande yttrande: »Bestämmelsen i andra

stycket utgår från den förutsättning att, såsom i förslaget till förordning

angående bankaktiebolagen finnes stadgadt, dessa bolag skulle

kunna få rätt att utgifva visst slag af tryckta eller graverade löpande

förbindelser, under hvilken benämning några andra för närvarande

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

kända eller i bruk varande värdepapper icke kunna hänföras än räntebärande

obligationer. Då likväl för framtiden torde böra, på sätt som skett

i förslaget till förordning angående enskilda sedelutgifvande banker,

meddelas bestämdt förbud jemväl för bankaktiebolag att utfärda så

beskaffade värdepapper, torde ifrågavarande stycke böra utgå, desto

hellre som endast ett enda aktiebolag i riket finnes som drifver bankrörelse

med rätt att utgifva räntebärande obligationer och det icke synes

lämpligt att detta bolag göres till föremål för .särskild lagstiftning.

Då, i följd af hvad sålunda blifvit hemstäldt, lagen skulle komma

att handla om allenast banker, som egde rätt att utgifva egna banksedlar,

borde lagens rubrik derefter inrättas.»

Justitierådet Glimstedt anförde: »Stadgandet i senare stycket af

denna paragraf torde, såsom lätteligen ledande till oförskyld förlust för

borgenärer och, i fråga om förbindelse stäld på längre förfallotid, innefattande

en utväg för gäldenären att vinna rubbning i det angående

förfallotiden träffade aftal, icke kunna ur rättslig synpunkt godkännas

med mindre derjemte varder föreskrifvet att stadgandet ej må gälla i

afseende å andra förbindelser än sådana, der gäldenären förbehållit sig

att få i enlighet med detta stadgande förfara.»

Hvad angick öfvergångsstadgandet, yttrade Justitieråden Olivecrona,

östergren och örbom att då lagen, enligt uttryckligt stadgande,

skulle träda i kraft den 1 Januari 1887 utan att härifrån gjordes annat

undantag än att för nu varande enskilda banker skulle gälla förordningen

den 6 Oktober 1848, hvilken icke innehåller något om bankbolagsmännens

ansvarighet, så blefve följden häraf den, att bolagsmännen

i de enskilda bankerna vid 1886 års slut finge sin solidariska

ansvarighet utbytt mot den begränsade i nya lagen beskrifna ansvarigheten,

och detta icke allenast för de nya förbindelser, som under

de två sista åren af oktrojtiden, 1887 och 1888, komme att ingås, utan

äfven för äldre förbindelser, som vid 1887 års ingång ännu vore utelöpande.

Detta öfvergångsstadgande, som vore stridande mot den hittills

tillämpade lagstiftningsgrundsatsen att åt en ny civillag icke bör

gifvas retroaktiv verkan, kunde af Justitieråden desto mindre tillstyrkas,

som stadgandet lätteligen kunde komma att hos allmänheten alstra

misstroende mot de enskilda bankerna.

Justitieråden von Segebaden, Wedberg och Glimstedt anförde: »Det

föreslås att lagen skall träda i kraft den 1 Januari 1887, utan annan

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

modifikation än att i afseende å enskild bank, hvars rätt att utgifva

egna banksedlar grundas på tillåtelse, meddelad före nämnda dag, förordningen

angående vissa lagbestämmelser med afseende å enskilda

banker den 6 Oktober 1848 fortfarande skall vara gällande.

Lagen kan emellertid icke inverka retroaktivt å äldre förbindelser,

för hvilka således den fordna solidariska ansvarigheten fortfarande

kommer att ega rum.

Deremot skulle å förbindelser, utgifna efter 1886 års slut, tillämpas

stadgandet i 1 mom. 1 § af denna lag angående delegarnes ansvarighet,

hvilken ansvarighet åter enligt 2 mom. i samma paragraf ej finge

göras mot delegarne gällande i annan ordning än som sägs i förslaget

till lag angående bankbolags och sparbanks konkurs och således

icke finge göras gällande emot delegare i bank, hvars rätt att utgifva

sedlar grundades på tillåtelse meddelad före 1886 års slut. Följaktligen

komme i afseende å förbindelser, hvilka efter nämnde tidpunkt utgåfves

af sedelutgifvande bank, som vore i åtnjutande af derförinnan

meddelad oktroj, det egendomliga förhållande under återstående oktrojtiden

att inträffa, att samma förbindelser i ena stycket af en lagparagraf

tillerkändes en säkerhet, som enligt andra stycket i samma paragraf

icke kunde göras gällande.

Sådan oegentlighet synes kunna undvikas, derest här ifrågavarande

lag förklaras icke vara tillämplig å bank, hvars sedelutgifningsrätt

grundas å äldre oktroj.»

Justitierådet Abergsson ansåg att på nuvarande enskilda banker

borde, så länge de utöfvade sin verksamhet på grund af nu gällande

oktrojer, tillämpas hvad hittills är stadgadt och att, efter det sådan

bank erhållit ny oktroj, dess förutvarande delegare borde fortfarande

såsom hittills solidariskt ansvara för de under gamla oktrojen utfärdade

förbindelser, och hemstälde alltså Justitierådet, att detta stycke

borde i öfverensstämmelse härmed omarbetas.

2:o.

Förslaget till Lag angående förändrad lydelse af 17 kap. 3 § Handelsbalken.

Med hänvisning till hvad vid granskning af hufvudgrunderna för

den ifrågasatta nya banklagsstiftningen redan blifvit anfördt angående

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

den föreslagna panträttens utbytande mot en innehafvare af enskild

banks sedlar tillkommande generel förmånsrätt i all bankens lösaoegendom,

hemstälde Justitieråden Olivecrona, Östergren, Örbom och Abergsson

att nu ifrågavarande förslag måtte förfalla och ersättas med ett

stadgande om en sådan förmånsrätt som nyss är nämnd, hvilket stadgande,

ehuru det enligt Justitierådens åsigt rätteligen bort bilda en särskild

paragraf emellan nuvarande 7 och 8 §§ i 17 kap. Handelsbalken, dock

till undvikande af rubbning af kapitlets anordning i öfrigt kunde intagas

såsom ett tillägg till 7 § af nämnda kapitel och affattas i det

syfte, att, i ordning näst efter de i nu gällande 7 §:n omförmälde

fordringar, borgenär skulle för fordran, som grundades å banksedel,

utgifven af enskild bank, ega förmånsrätt till betalning ur bankens lösa

egendom; och hemstäldes att i den lag, som härom kunde komma att

utfärdas, borde förklaras, att detta stadgande icke skulle gälla om sedel,

som af enskild bank utgifvits på grund af tillåtelse, meddelad innan

den tilltänkta nya ansvarighetslagen trädt i kraft.

Justitieråden von Segebaden, Wedberg och Glirnstedt lemnade ifrågavarande

förslag utan anmärkning.

3:o.

Förslaget till Lag angående bankbolags och sparbanks konkurs.

2 §.

Då allmänna ombudets i första punkten af denna paragraf stadgade lika

befogenhet med Rättens ombudsman näppeligen vore egnad att medföra

något verkligt gagn, men skulle kunna gifva anledning till hvarjehanda^

svårigheter och förvecklingar, hemstälde Justitieråden Olivecrona

och östergren att hvad nämnda punkt innehölle måtte utgå, hvarvid

Justitierådet Olivecrona åberopade hvad han rörande denna fråga redan

yttrat enligt Högsta Domstolens protokoll den 9 Februari 1881.

Justitieråden Wedberg, Örbom och Abergsson lemnade ifrågavarande

punkt utan annan anmärkning, än att här borde stadgas skyldighet för

allmänna ombudet att, då han ville kalla borgenärerne till sammanträde,

derom underrätta Rättens ombudsman.

Hvad angick senare punkten af förevarande paragraf, så enär

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

det syntes betänkligt att i lagen införa ett absolut förbud mot delning

af förvaltningen, ansågo Justitieråden Olivecrona, von Segebaden, Östergren,

Örbom och Abergsson, att samma punkt borde erhålla den förändrade

affattning, att allmänna ombudet skulle utan hinder af beslut,

som kunde vara fattadt ''om delning af förvaltningen af boet, ega att

deltaga i förvaltningen i alla dess delar.

Justitierådet Wedberg ansåg att förbudet mot delning af förvaltningen

borde inskränkas derhän, att förvaltningen ej finge delas så att

det allmänna ombudet uteslöts från någon del deraf.

6 §•

Då, i öfverensstämmelse med hvad som föreslagits af 1880 års

komité, 52 § konkurslagen blifvit så nyligen som den 1 Maj 1885 ändrad

i syfte att bereda borgenärer i konkurs rätt att med vanlig röstpluralitet

besluta uppskof med försäljning af konkursboets egendom för

den tid af högst ett år, som nämnda komité ansett nödig och tillräcklig,

och det icke kunde anses vara genom den korta erfarenhet, som derefter

stått att vinna, ådagalagdt att en ytterligare utsträckning af berörda

rätt verkligen vore af behofvet påkallad, samt i allt fall, derest

eu sådan utsträckning ansåges erforderlig i fråga om bankbolag och

sparbanker, densamma jemväl borde omfatta andra större bolag och

affärsfirmor, helst dessas tillgångar mången gång kunde mindre lätt

realiseras, än en enskild banks eller sparbanks, hemstälde Justitieråden

Olivecrona, östergren, örbom och Abergsson att ifrågavarande paragraf i

förslaget måtte utgå.

Justitierådet Abergsson tilläde, att, för den händelse det ansåges

nödvändigt att medgifva borgenärerne rätt att med vanlig röstpluralitet

besluta längre uppskof med realiseringen, än som i allmänna konkurslagen

enligt dess lydelse i lagen af den 1 Maj 1885 medgifves, det

stadgande, som härom kornme att affattas, icke borde, på sätt i förslaget

skett, gifvas en sådan redaktion, att det innefattade absolut förbud mot

uppskof med försäljning af konkursboets egendom, äfven om gäldenären

och alla vid sammankomst närvarande borgenärer äro derom ense.

Justitierådet Glimstedt anförde: »Stadgandet i denna paragraf torde

hafva till syfte att bestämma viss tid, hvarutöfver uppskof med försäljningen

ej må ega rum, äfven om alla vid sammankomst närvarande

borgenärer och gäldenären äro derom ense; men då härvid hänvisas

till 52 § konkurslagen, som icke innehåller någon begränsning af sådant

uppskof utom i det fall att någon af de vid sammankomsten närvarande

borgenärer eller gäldenären det bestrider, så synes åsyftade

opaginerad Kontrollera mot PDF

begränsningen icke vinnas genom detta stadgande sådant det nu är

redigeradt.»

7 §•

I afseende å de ämnen, hvarom denna paragraf handlade, hänvisade

Justitieråden Olivecrona, Östergren, örbom och Abergsson till hvad

Justitieråden redan anfört vid granskning af de allmänna grunderna

för den föreslagna nya banklagstiftningen.

Justitieråd^ Wedberg hemstälde att här måtte, såsom skett i det

af Högsta Domstolen år 1881 granskade förslaget till lagstiftning i

ämnet, utsägas att den, som anmält fordran på sätt här vore sagdt,

egde rösträtt vid borgenärernes sammanträden.

Justitieråden Wedberg, Örbom och Abergsson ansågo att stadgas

borde, att för fordran på grund af banksedel borgenärsed ej egde rum.

Med erinran att det redan vore i förslagets 1 § föreskrifvet att,

då bankbolag råkat i konkurstillstånd, sådant skulle af Rätten eller

domaren ofördröjligen anmälas för chefen för Finansdepartementet, hemstälde

Justitieråden Olivecrona, von Segebaden, Wedberg och Glimstedt att

till förebyggande af den uppfattning, att särskild anmälan om konkursen

från Rättens, domarens eller konkursförvaltningens sida erfordrades

enligt nu ifrågavarande 7 §, de deri förekommande orden »uppå

anmälan härom)) måtte uteslutas.

8 och 9 §§.

Åberopande hvad vid granskning af hufvudgrunderna för den

ifrågasatta nya banklagstiftningen redan blifvit hemstäldt derom, att

den föreslagna anordningen af särskild pant och ansvarighet för enskild

banks sedlar måtte bortfalla och ersättas af en sedelinnehafvarne

tillkommande generel förmånsrätt i bankens lösa egendom tillika med

en hufvudlottegarne åliggande, subsidiär och begränsad ansvarighet för

all bankens gäld, vare sig den grundades å sedel eller annan förbindelse,

ansågo Justitieråden Olivecrona, östergren, Örbom och Abergsson

sig'' böra i afseende å nu ifrågavarande paragrafer äfvensom de öfriga

delar af förslaget, hvilka handlade om sedelpanten och den särskilda

ansvarigheten för sedlarne, erinra att, till följd af hvad sålunda blifvit

hemstäldt, borde, i händelse af bankens konkurs, vid realisationen af

bankens tillgångar och utkräfvande! af den subsidiära ansvarigheten

förfaras på ett och samma sätt, oberoende af beskaffenheten af den

Bill. till Biksd. Prof. 1886. 1 Sami. 1 Afd. 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

gäld, som vore i fråga att betalas, och väsentligen i öfverensstämmelse

med hvad i sådant afseende föreslagits i det af Högsta Domstolen år

1881 granskade förslaget.

11 §■

Enär bestämmandet af förfallodagen för uttaxeradt belopp till viss

tid efter det kungörelsen om uttaxering blifvit första gången i allmänna

tidningarne införd skulle medföra den olägenhet, att betalningsskyldig,

som vid läsande af kungörelsen möjligen vore i ovisshet derom, huruvida

icke densamma förut varit i tidningarne intagen, icke kunde omedelbart

ur kungörelsen erhålla upplysning om förfallodagen, anmärkte

Justitieråden Olivetrona, ron Segebaden, Östergren, Wedberg, Örbom och

Abergsson att hvad förevarande paragraf i detta afseende innehöll borde

ändras derhän, att förfallodagen skulle utsättas i kungörelsen och denna

införas i allmänna tidningarne tre gånger, första gången minst 30 dagar

före nämnda dag; i följd hvaraf någon jemkning af lydelsen af de

följande paragraferna också blefve erforderlig.

Justitieråden Olivecrona, Östergren och Wedberg hemstälde, att

slutet af denna paragraf borde omredigeras så, att det blefve tydligt

att det ankomme på konkursförvaltningen att pröfva hvilken af de

här stadgade påföljderna borde tillämpas.

Justitierådet Glimstedt anförde: »Under förutsättning att banklagstiftningen

i de delar, som nu ej hänskjutits till Högsta Domstolens

granskning, kommer att inrymma sådana bestämmelser, att fråga om

den enes eller andres egenskap af s. k. solidarisk delegare i banken

ej rimligen kan blifva något tvifvel underkastad, finner jag ej anledning

till anmärkning emot här föreslagna ordning för vinnande af utmätning

och bolagsmans försättande i konkiirs; men om denna förutsättning

bortfaller, synes stadgandet böra sålunda modifieras, att detsamma

ej må omfatta det fall, då jäf i omförmälda afseende göres.»

15 §.

Då den här meddelade föreskrift, att sådana tillgångar, hvilkä å

fondbörs noterades, ej finge uppskattas högre än till senast noterade

försäljningspris, kunde gifva anledning till missförstånd i synnerhet

med afseende å värdepapper, som mera sällan eller endast å utländska

börser noterades, och föreskriften dessutom syntes öfverflödig, hemstälde

Högsta Domstolen att hvad förevarande paragraf derom innehöll

måtte utgå.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

19 §.

Då, i anseende till de i allmänna konkurslagen meddelade bestämmelser

angående gode mäns och sysslomans pligter och befogenhet,

det icke vore af nöden att i den nu föreslagna speciallagen intaga

stadgande derom, att go<Je männen och sysslomännen i bolagets konkurs

hade skyldighet att å borgenärernes i samma konkurs vägnar,

såvidt dessas rätt rörde, iakttaga hvad i förevarande paragraf funnes

föreskrifvet, men den egentliga meningen af denna paragraf finge antagas

vara den, att förvaltningen af bolagets konkursbo vore pligtig

att i bolagsmans konkurs å öfrige bolagsmäns vägnar bevaka dessas

rätt mot den insolvente bolagsmannen, hemstälde Justitieråden Östergren,

Wedberg och Abergsson att ifrågavarande paragraf måtte erhålla

en något förändrad affattning, hvarigenom berörda mening tydligare

framhölles.

20 §.

Justitierådet Wedberg hemstälde om icke till förekommande deraf,

att banksedlar kunde varda utelöpande, hvilka, till följd af erhållen

utdelning, icke voro gällande till hela åsätta värdet, stadgande borde

meddelas derom att, vid lyftande af utdelning för sedel, denne borde

aflemnas emot bevis, som i 7 § sägs.

22 §.

Under åberopande af hvad som vid 3 § af förslaget till lag med

vissa bestämmelser angående bankbolag redan blifvit i Högsta Domstolen

anfördt till stöd för der gjorda framställningen, att senare stycket

af samma paragraf måtte uteslutas, hemstälde Justitieråden Olivecrona,

von Segebaden, Östergren, Wedberg, Örbom och Abergsson att nu ifrågavarande

paragraf jemväl måtte utgå.

Justitierådet Glimstedt yttrade: »Anledning lärer väl icke förefinnas

att i afseende å förbindelser, hvarom här är fråga, för borgenärs underlåtenhet

att inom föreskrifven tid anmäla sin fordran, stadga svårare

påföljd än som erfordras för ändamålet att vinna en tidpunkt då konkursen

kan afslutas; och torde derföre påföljden af förlust af all betalningsrätt

böra inskränkas till förlust af betalningsrätt i konkursen.»

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

4:o.

Förslaget till Lag rörande förändrad lydelse af 14 § i förordningen

angående aktiebolag den 6 Oktober 1848.

Som för genomförande af den föreslagna nya banklagstiftningen

ändring i ifrågavarande paragraf icke syntes erforderlig, ansåg Högsta

Domstolen förevarande förslag böra förfalla.

5:o.

Förslaget till Lag angående tillägg till och ändring i Lagen för

Rikets Ständers bank den 1 Mars 1830.

Ifrågavarande förslag lemnades utan annan anmärkning, än att

Högsta Domstolen ansåg sig böra fästa uppmärksamheten på det förhållande,

hurusom den i lagen förut befintliga § 6, på grund hvaraf

lagstiftningen i fråga om enskilda bankinrättningar ansetts tillkomma

Konung och Riksdag, blifvit utan iippgifven anledning från lagen utesluten;

hvarjemte Justitierådet Abergsson yttrade: »Ehuru benämningen

kassatillgångar i dagligt tal begagnas såsom ett kort uttryck för att

beteckna, utom den egentliga kassan, jemväl sådana tillgångar, hvilka,

såsom lika lätt tillgängliga, kunna jemte kassan tjena till underlag för

sedelutgifningen, anser jag detta uttryck likväl icke böra i lagen användas

för att beteckna banks fordringar hos andra bankinrättningar

eller handelshus.»

Ex protocollo

Th. Wilh. Malm.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms slott

Lördagen den 6 Mars 1886,

i närvaro af:

Hans Excellens Herr Statsministern Themptander,

Hans Excellens Herr Ministern för utrikes ärendena Grefve

Ehrensvård,

Statsråden: Lovén,

von Steyern,

Friherre von Otter,

Hammarskjöld,

Richert,

Ryding,

von Krusenstjerna,

Friherre Tamm,

Justitieråden: Örbom,

Åbergsson.

Departementschefen Statsrådet von Steyern anmälde Högsta Domstolens

yttrande öfver de till Högsta Domstolen remitterade förslag till

l:o) lag med vissa bestämmelser angående bankbolag,

2:o) lag angående förändrad lydelse af 17 kap. 3 § Handelsbalken,

3:o) lag rörande förändrad lydelse af 14 § i förordningen angående

aktiebolag den 6 Oktober 1848,

4:o) lag angående bankbolags och sparbanks konkurs, samt

5:o) lag angående tillägg till och ändring i lagen för Rikets

Ständers bank den 1 Mars 1830.

Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll anförde Departementschefen

vidare:

»I anledning af de allmänna anmärkningar, som inom Högsta

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Domstolen framstälts mot den föreslagna banklagstiftningen, har Hans

Excellens Herr Statsministern redan yttrat sig till protokollet öfver finansärenden

för denna dag. De inom Högsta Domstolen uttalade speciella

anmärkningar hafva gifvit anledning till följande förändringar och modifikationer

i förslaget till lag med vissa bestämmelser angående bankbolag

:

föreskriften om sedelutgifningsrättens beroende af Konungens

tillåtelse och godkännande af bankens bolagsordning har i lagen intagits

;

uttrycket »solidarisk bolagsman)) har utbytts mot benämningen

»hufvudlottegare»;

den liufvudlottegarne åliggande subsidiära ansvarighet för bankens

förbindelser har blifvit fullständigare och tydligare definierad;

senare momentet af ursprungliga förslagets 2 § har uteslutits såsom

öfverflödigt;

enär i det inom Finansdepartementet uppgjorda förslag till förordning

angående bankaktiebolag numera intagits förbud för sådant

bolag att utfärda tryckta eller graverade löpande förbindelser, har hvad

det nu ifrågavarande civila lagförslaget förut innehöll angående bankaktiebolag,

som egde rätt att utgifva så beskaffade förbindelser, blifvit

uteslutet och lagförslagets benämning i öfverensstämmelse dermed förändrats

;

slutligen har öfvergångsstadgandet erhållit den förändrade redaktion,

att deraf tydligen synes, att så väl den nya, begränsade ansvarigheten

som förslagets öfriga bestämmelser skola gälla endast för

sådan enskild sedelutgifvande bank, hvars verksamhet grundas på

oktroj, meddelad enligt den föreslagna nya lagen.

Då förslaget till lag angående förändrad lydelse af 17 kaj). 3 §

Handelsbalken lemnats utan anmärkning af delledamöter i Högsta Domstolen,

hvilka icke haft något att erinra mot hufvudgrunderna för den

ifrågasatta nya banklagstiftningen, har ifrågavarande förslag bibehållits

oförändradt.

Deremot har förslaget till lag rörande förändrad lydelse af 14 §

i förordningen angående aktiebolag den 6 Oktober 1848, enligt Högsta

Domstolens hemställan, fått förfalla.

Vid konkurslagförslagets 2 § hafva två ledamöter i Högsta Domstolen

hemstält att, då allmänna ombudets i lista punkten af denna §

stadgade lika befogenhet med Rättens ombudsman näppeligen vore

egnad att medföra något verkligt gagn, men skulle kunna gifva anledning

till hvarjehanda svårigheter och förvecklingar, hvad samma

punkt innehölle måtte utgå. Då emellertid den utsträckta befogenhet,

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

som enligt detta stadgande skulle tillkomma allmänna ombudet, under

vissa förhållanden kan vara nödvändig för att sätta honom i tillfälle

att bereda borgenärerne och det allmänna det gagn, som med

denna befattning afses, samt, derest allmänna ombudet skulle befinnas

missbruka sin ställning eller åsidosätta den omtanke och varsamhet,

som skäligen kunna fordras, sådant kan med säkerhet antagas komma

att medföra hans entledigande från befattningen, har ifrågavarande

stadgande blifvit bibehållet.

Senare punkten af denna § har erhållit den förändrade affattning,

hvarom Högsta Domstolens fleste ledamöter gjort framställning.

Till följd af de anmärkningar, som i Högsta Domstolen förekommit

mot det remitterade förslagets 6 §, har hvad denna § innehåller

fått utgå.

Fyra ledamöter i Högsta Domstolen hafva, i afseende å den i det

remitterade förslagets 7 och 20 §§ stadgade särskilda ordning för anmälande

af fordran på grund af banksedel och verkställande af utdelning

för sådan fordran, anmärkt att denna ordning borde så ändras,

att hvarje sedel endast en gång behöfde i konkursen företes, och detta

först när full liqvid kunde erhållas, samt att följaktligen hvarken delvisa

afbetalningar eller sedlarnes aflemnande mot qvitto borde komma

i fråga. Denna anmärkning torde dock få anses stå i oskiljaktigt sammanhang

med den af samme ledamöter gjorda hemställan om den ifrågasatta

nya banklagstiftningens byggande på väsentligen andra grunder

än de, på hvilka nu ifrågavarande förslagen upprättats. Med den ställning

sedelinnehafvarne enligt samma förslag skulle intaga såsom egande

panträtt i viss i allmänt förvar nedsatt egendom, låter det sig svårligen

förena, att det skulle vara dem förmenadt att, sedan panten blifvit

realiserad, derur utan dröjsmål njuta utdelning för sedlarne, äfven

om panten icke försloge till full liqvid af deras fordringar; och med

afseende å det förhållande, som i verkligheten redan inträffat, att bank

haft flera sedlar utelöpande, än dess böcker utvisat, torde tillförlitlig

upplysning om det sedelbelopp, hvarpå utdelningen rätteligen bör beräknas,

icke kunna åstadkommas genom något lämpligare medel, än

genom stadgande af skyldighet för sedelinnehafvare att före utdelningen

anmäla sin sedelfordran, vid äfventyr att denna, derest den icke

faller inom bankens i dess böcker upptagna sedelskuld, icke vid utdelningen

tages i beräkning. Till förekommande deraf att sedel, derå afbetalning

egt rum, fortfarande må vara utelöpande i allmänna rörelsen

och dervid möjligen af förbiseende tagas i liqvid till sin ursprungliga

valör, har emellertid, med anledning af derom af en ledamot i Högsta

Domstolen gjord framställning, i förslaget intagits den bestämmelse,

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

att sådan sedel, innan afbetalningen må lyftas, skall vara till allmänna

ombudet aflemnad mot bevis, som i 6 § sägs.

I enlighet med hvad Högsta Domstolen vid förslagets 15 § hemstält,

har den der meddelade föreskrift, att sådana tillgångar, livilka å

fondbörs noterades, ej Unge uppskattas högre än till senast noterade

försäljningspris, blifvit utesluten; och hafva af ofvan angifven anledning

de i 22 § af det remitterade förslaget meddelade särskilda bestämmelser

angående bankaktiebolags konkurs, i enlighet med hvad Högsta Domstolens

fleste ledamöter hemstält, fått ur förslaget utgå.

1 öfrigt har med anledning af anmärkningar, som inom Högsta

Domstolen förekommit, förslaget dels erhållit åtskilliga till förtydligande

af förslagets mening erforderliga tillägg, såsom att borgenärsed för

sedelfordran icke eger rum och att innehafvare af sådan fordran eger

rätt till talan i konkursen sedan han i stadgad ordning uppvisat sin

sedel, dels ock undergått några mindre väsentliga modifikationer, för

hvilka särskild redogörelse icke lärer anses nödig.

I förslaget till lag angående tillägg till och ändring i lagen för Rikets

Ständers bank den 1 Mars 1830 har hvad den nuvarande 6 § af

samma lag innehåller angående den enskilda banklagstiftningens beroende

af Konungens och Riksdagens gemensamma beslut intagits i en

ny i slutet af förslaget tillagd §.

Jag hemställer i underdånighet att Eders Kongl. Maj:t, i öfverensstämmelse

med de sålunda reviderade förslagen, täcktes föreslå

Riksdagen att jemlikt 87 § Regeringsformen antaga följande förslag

till lagar

l:o) med vissa bestämmelser angående bankbolag med sedelutgifningsrätt,

2:o) angående förändrad lydelse af 17 kap. 3 § Handelsbalken,

3:o) angående bankbolags och sparbanks konkurs, samt

4:o) angående tillägg till och ändring i lagen för Rikets Ständers

bank den 1 Mars 1830.»

Justitieråden Örbom och Abergsson åberopade sina vid förslagens

granskning i Högsta Domstolen afgifna yttranden.

Statsrådets öfrige ledamöter instämde i hvad föredraganden liem
-

stält ;

och täcktes,med bifall härtill,Hans Maj:t Konungen

nådigst förklara, att proposition, öfverensstämmande

med bilagan litt. A vid detta protokoll, skulle till

Riksdagen aflåtas.

Ex protocollo

C. P. Hagbergh.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1886.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1886:71 Riksdagens Skrifvelse N:o 71 s. 2 i texten
  2. BLU 1886:1 Sammansatta Banko- och Lag-TJtskottets Utlåtande N:o 1 s. 2 i texten