Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående bevisning inför rätta, lag angående ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfdabalken, lag angående ändring i 14 kap. jordabalken, lag angående ändring i förordningen angående handelsböcker och handelsräkningar den 4 maj 1855 och lag om ändrad lydelse af 9 § i förordningen angående ändring i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting den 17 maj 1872

1897-01-09 · 83 sidor, varav 78 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 78 av 83 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1897:6, Med förslag till lag angående bevisning inför rätta, lag angående ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfdabalken, lag angående ändring i 14 kap. jordabalken, lag angående ändring i förordningen angående handelsböcker och handelsräkningar den 4 maj 1855 och lag om ändrad lydelse af 9 § i förordningen angående ändring i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting den 17 maj 1872

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o (i.

1

N:o 6.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag

till lag angående bevisning inför rätta, lag angående

ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfdabalken, lag angående

ändring i 14 kap. jordabalken, lag angående ändring i

förordningen angående handelsböcker och handelsräkningar

den 4 maj 1855 och lag om ändrad lydelse af 9 § i

förordningen angående ändring i vissa fall af gällande

bestämmelser om häradsting den 17 maj 1872; gifven

Stockholms slott den 9 januari 1897.

Under åberopande af bifogade i statsrådet och högsta domstolen

förda protokoll vill Kongl. Maj:t härmed, jemlikt § 87 regeringsformen,

föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

l:o lag angående bevisning inför rätta;

2:o lag angående ändrad lydelse åt 5 kap. 1 § ärfdabalken;

3:o lag angående ändring i 14 kap. jordabalken;

4:o lag angående ändring i förordningen angående handelsböcker

och handelsräkningar den 4 maj 1855; och

5:o lag om ändrad lydelse af 9 § i förordningen angående ändring

i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting den 17 maj 1872.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kongl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

OSCAR.

L. Annerstedt.

Bih. till Biksd. Prof. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 6 Höft.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

Förslag

till

Lag angående bevisning inför rätta.

I KAP.

Om bevis i allmänhet, så ock om parts erkännande.

1 §•

1 rättegång galle såsom bevisadt det, hvarför med hänsyn till allt,

som i målet förekommit, öfvertygande skäl pröfvas föreligga. År angående

verkan af visst slag af bevis särskildt i lag stadgadt, lände det

till efterrättelse.

I domen skola angifvas de hufvudsakliga skäl, hvarå rätten grundar

sin. öfvertygelse.

2 §•

Finner rätten, der fråga är om skadestånd, part vara dertill berättigad,

men är ej angående skadans omfång fullständig utredning förebragt;

ege rätten bestämma skadeståndet till det belopp, som med afseende

å upplysta eller eljest af rätten kända förhållanden pröfvas skäligt.

3 §•

Har palt inför rätta erkänt viss omständighet, vare vidare bevisning

derom emot honom ej erforderlig.

Ej må dock hvad part erkänt gälla såsom bevisadt i tvistemål,

som ej kan genom förlikning mellan parterna afslutas, med mindre erkännandet

af förekomna omständigheter styrkes, ej heller i brottmål,

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o G.

der erkännandets tillförlitlighet förringas af dess egen beskaffenhet eller

af annat förhållande.

4 §•

Gör part sannolikt att hans erkännande varit föranledt af missuppfattning,

eller att det tillkommit genom tvång eller förledande, skall

erkännandet vara utan verkan. Återkallar part eljest sitt erkännande,

pröfve rätten med afseende å de skäl, som för återkallelsen åberopas,

och öfriga omständigheter i målet, om och i hvad mån verkan af erkännandet

genom återkallelsen förringas.

Finnes erkännande uppenbart osant, skall det lemnas utan afseende.

II KAP.

Om vittnen.

5 §•

Vill part fästa sin talan med vittne, nämne vid rätten, der målet

handlägges, den han till vittne åberopar.

6 §.

Den är jäfvig att vittna, hvilken är yngre än femton år eller saknar

förståndets fulla bruk eller är förlustig medborgerligt förtroende.

År den, som till vittne åberopas, under tilltal för brott, som kan

medföra förlust af medborgerligt förtroende; pröfve rätten efter omständigheterna,

huruvida åtalet bör utgöra hinder för hans hörande.

7 §•

Eger den, som till vittne åberopas, del i saken, ändå att han ej

förer talan i målet, eller kan han af dess utgång vänta synnerlig nytta

eller skada; vare han i det mål jäfvig att vittna.

I mål, som angår kommun, bolag eller förening, vare medlem af

eller delegare i den samfällighet ej i denna egenskap jäfvig att vittna,

der han icke är enligt lag omedelbart och personligen ansvarig för sam
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

fälliglietens förbindelser eller kan vänta synnerlig nytta eller skada af

målets utgång.

I brottmål må målsegande, ändå att han afsagt sig rätt till talan,

ej höras såsom vittne; dock vare ej embets- eller tjensteman eller den,

som är förordnad eller vald att förrätta offentligt tjensteärende eller

utöfva annan allmän befattning eller kallad att tillhandagå vid offentlig

förrättning, i egenskap af målsegande jäfvig att vittna om brott, som

blifvit emot honom begånget under utöfningen af embetet, tjensten eller

uppdraget, der ej annat vittne är att tillgå. I fråga om brott, som

blifvit föröfvadt emot två eller flera, pröfve rätten efter omständigheterna,

huruvida den ene af dem må vittna om det, som händt den andre.

Den, som skäligen misstänkes för brott eller delaktighet deri, må

ej höras såsom vittne angående brottet.

8 §•

Den, som med part eller med målsegande, hvilken ej förer talan

i målet, eller med annan, som jemlikt 7 § är jäfvig deri, är eller varit

förenad i äktenskap, eller är trolofvad, eller är i rätt ned- eller uppstigande

skyldskap eller svågerlag, eller är i den skyldskap, att den ene

är den andres broder eller syster eller broder- eller systerbarn, eller är

i svågerlag i ty att den ene är eller varit gift med den andres syskon,

vare i det mål jäfvig att vittna; dock må, då fråga är om brott, som

blifvit föröfvadt emot två eller flera, den, som till någon af målsegandena

står i det förhållande nu är sagdt, efter rättens bepröfvande höras om

det, som händt annan målsegande. Huruvida fosterföräldrar eller fosterbarn

till part eller till målsegande, hvilken ej förer talan, eller till

annan, som jemlikt 7 § är jäfvig, må vittna i målet, pröfve rätten efter

omständigheterna i hvarje särskildt fall.

I tvistemål skall dock ej räknas för jäf, att vittne är i det förhållande

här är nämndt till någon, som väl å tjenstens vägnar eller i egenskap

af förmyndare eller såsom syssloman för kommun, bolag eller förening

förer talan i målet, men sjelf icke eger sådan del i saken, som

enligt 7 § utgör laga jäf, eller kan af målets utgång vänta synnerlig

nytta eller skada.

9 §•

parterna att låta den vittna, som enligt 7 eller 8 § är

jäfvig, eller som för annat brott än mened är förlustig medborgerligt

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

förtroende, må han såsom vittne höras, der rätten finner det lämpligt;

dock må ej någon, som enligt 7 eller 8 § är jäfvig, utan sitt medgifvande

förpligtas att aflägga vittnesmål.

10 §.

År den, som till vittne åberopas, vid rätten tillstädes, vare han

pligtig att strax aflägga vittnesmål, der rätten så förordnar.

Vill part kalla någon att aflägga vittnesmål, begäre hos domaren

stämning å vittnet. Allmän åklagare, som å tjenstens vägnar förer talan

vid underrätt, ege dock sjelf utfärda stämning å vittne, som han vill

der åberopa.

11 §•

I stämning å vittne skall intagas uppgift å parterna och målet

äfvensom tid och ort för inställelsen. Stämningen skall j hufvudskrift

eller besannad afskrift tillställas vittnet så tidigt, att vittnet kan beqvämligen

infinna sig vid rätten å tid, som i stämningen är utsatt.

12 §.

Innan vittne höres, efterfråge rättens ordförande, om jäf mot vittnet

finnes.

Åberopas till vittne någon, som ej är känd, eller förekommer anledning.

att mot vittne finnes sådant jäf, som i 6 § omförmäles; förelägge

rätten den part, som äskar vittnets hörande, att angående vittnet

förebringa den upplysning, rätten finner nödig. Ej må vittnet höras

innan sådan upplysning vunnits.

Gör part mot vittne annat jäf, och förekommer anledning att jäfvet

är lagligen grundadt, ändå att det ej kan strax fulltygas; pröfve rätten,

om vittnet må genast höras eller med förhöret skall anstå till annan

dag, och förelägge rätten den part, som gjort jäfvet, att det styrka, der

vittnet blifvit strax hördt, å viss dag och, der med förhöret skall anstå,

å den dag, till hvilken förhöret uppskjutits, vid äfventyr att, vidare rådrum

för sådant ändamål ej medgifves.

Finnes, sedan vittne blifvit hördt, att det var jäfvigt, har rätten

att derå fästa afseende då verkan af vittnesmålet bedömes.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

13 §.

Rättens ordförande tillfråge vittnet om dess ålder, yrke och hemvist;

hvad. derom upplyses skall i protokollet antecknas. Förekommer omständighet,

hvilken rätten finner vara af särskild betydelse för bedömande

af vittnets trovärdighet, varde sådant ock i protokollet anmärkt.

14 §.

Förr än vittne afgifver sin berättelse, skall vittnet med hand å

bok aflägga denna ed: »Jag N. N. lofvar och svär vid Gud och hans

heliga evangelium, att jag skall vittna och gifva till känna allt, hvad

jag vet i denna sak händt och sant vara, så att jag ej något förtiger,

tillägger eller förändrar; så sant mig Gud hjelpe" till lif och själ».

15 §.

Vittne må ej utan sitt medgifvande höras angående omständighet,

hvars uppenbarande kan utsätta vittnet eller någon, till hvilken vittnet

står i det förhållande, 8 § omförmäler, för åtal. Framställes till vittnet

fråga angående sådan omständighet, ege vittnet förty vägra att besvara

frågan.

16 §.

Ar genom allmän lag eller särskild författning någon ålagdt att

ej uppenbara hvad han på grund af embete, tjenst eller annan befattning

får sig bekant; må han ej om sådant höras såsom vittne, med

mindre han blifvit i laga ordning löst från sin förpligtelse. Ej heller

må den, som blifvit anlitad att föra parts talan i rättegång eller deri

honom biträda, utan hufvudmannens medgifvande höras såsom vittne

om hvad han för fullgörande af det uppdrag fått sig förtrodt.

17 §•

Eftergifva parterna å ömse sidor vittneseden, varde vittnet hördt

utan ed, om rätten finner det kunna tillåtas.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

7

18 §.

Sedan vittne aflagt ed, erinre rättens ordförande vittnet om edens

vigt och betydelse. Ar eden eftergifven, varde vittnet erinradt, att

derigenom vittnets förpligtelse och ansvar icke förringas.

Förekommer anledning att vittne till följd af bristande religionskunskap

icke rätt förstår edens vigt, ege rätten hänvisa vittnet till dess

själasörjare att af honom erhålla nödig undervisning.

19 §.

Vittne skall muntligen och i ett sammanhang afgifva sin berättelse.

Rättens ordförande har att till vittnet framställa de frågor, som erfordras

för vinnande af säker och fullständig upplysning om hvad vittnet har

sig bekant i målet. Part vare berättigad att genom rättens ordförande

till vittnet framställa frågor angående sådant, som hörer till saken.

Skriftlig berättelse, som af vittne åberopas, må ej uppläsas innan

vittnet muntligen afgifvit sin utsaga, der ej rättens ordförande med afseende

å särskilda omständigheter finner det böra medgifvas.

20 §.

Vittnes berättelse skall strax upptecknas och för vittnet uppläsas.

Rättens ordförande inhemte derefter vittnets förklaring, om dess utsaga

är rätteligen fattad; och varde förklaringen i protokollet anmärkt. Påminner

sig vittnet sedan något mera, förr än i saken är dömdt, gifve

det strax rätten till känna.

21 §.

Förekommer anledning att vittne i parts närvaro af rädsla eller

annan orsak ej fritt utsäger sanningen, eller hindrar part vittne i dess

berättelse genom att falla vittnet i talet eller annorledes; ege rätten

förordna, att parten ej må vara tillstädes medan vittnet höres.

Sedan parten åter förekallats, skall vittnets berättelse uppläsas för

parten; och ege han derefter att genom rättens ordförande till vittnet

framställa de frågor, hvartill anledning må finnas.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

22 §.

Åro vittnen flera, skola de hvar för sig höras. Ej bör under förhör

med vittne vara tillstädes annat vittne, som senare skall höras.

23 §.

Finnas vittnens utsagor mörka eller stridiga, må rätten ställa

vittnena till förhör emot hvarandra.

Pröfvas nödigt, att någon, som vittnat i målet, ånyo höres, ege

rätten förordna om vittnets inkallande.

24 §.

Skall någon, som vittnat i målet, ånyo höras, må han vittna å

förut aflagd ed; och varde han om den ed af rättens ordförande erinrad.

25 §.

År vittne, som blifvit lagligen kalladt, ej tillstädes när målet företages

till behandling, och visas ej laga förfall, dömes till böter från

och med fem till och med ett hundra kronor; och förelägge rätten

vittnet vid vite att inställa sig å annan tid. Föreläggande, hvarom nu

är sagdt, skall vittnet delgifvas. Kommer ej vittnet ändå, må vittnet

till rätten hemtas. I brottmål, deri den tilltalade hålles häktad, må

rätten genast låta hemta vittne, som utan styrkt laga förfall uteblifvit.

Afstår den, som låtit kalla vittnet, från sin begäran om vittnets

hörande, eller kommer eljest frågan derom att förfalla; må ej vittnet

sedan för uteblifvande dömas till böter eller fällas att utgifva vite.

Vittne, som blifvit dömdt till böter eller fäldt att utgifva vite, ege

söka ändring i beslutet genom besvär.

26 §.

Vägrar vittne att aflägga vittnesmål eller att besvara fraipstäld

fråga, pröfve rätten de skäl, vittnet åberopar, och gifve sitt utslag deröfver.

Förklaras vittnets vägran ej vara lagligen grundad, men tredskas

vittnet ändå; förelägge rätten vittnet vid vite och, der vittnet ej

deraf låter sig rätta, vid äfventyr af häkte att fullgöra sin skyldighet.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6. 9

Ej må af anledning, som nu är sagd, i samma mål viten någon ådömas

till högre sammanlagdt belopp än lem hundra kronor eller någon hållas

i häkte under längre tid än sammanlagdt sex månader. Vittne, som

blifvit i häkte insatt, skall åter för rätten inställas i stad inom åtta

dagar och å landet inom fyra veckor; erfordras för den skull urtima

ting, galle derom hvad om urtima ting för ransakning med häktad

finnes stadgadt.

Återkallar den, som åberopat vittnet, sin begäran om vittnets

hörande, eller kommer eljest frågan derom att förfalla; må ej sedan

beslut, hvarigenom vite blifvit vittnet förelagdt, vinna tillämpning: är

vittne i häkte insatt, förordne rätten, att vittnet genast skall ur häktet

lösgifvas.

27 §.

I beslut, hvarigenom rätten förklarat vittnes vägran att aflägga

vittnesmål eller att besvara framstäld fråga icke vara lagligen grundad,

ege vittnet söka ändring genom besvär. Utan hinder af sådan klagan

må tvångsmedel, hvarom i 26 § sägs, mot vittnet användas, der rätten

finner omständigheterna dertill föranleda och förbud från högre rätt ej

kommer. Har vittne enligt 26 § fälts att utgifva vite, ege vittnet söka

ändring i beslutet genom besvär.

Vill vittne klaga öfver rättens beslut om vittnets hållande i

häkte, gälle derom hvad om klagan öfver beslut rörande häktning är

för brottmål stadgadt.

28 §.

Den, som påkallat vittne, ersätte vittnet dess resekostnad, uppehälle

och tidspillan. Sämjas de ej om beloppet, lägge rätten dem emellan

efter ty skäligt pröfvas. Vittne, som enligt rättens beslut blifvit hemtadt,

skall sjelf vidkännas hemtningskostnaden.

Kallas någon att aflägga vittnesmål vid annan domstol än den

underrätt, inom hvars domvärjo vittnet har sitt hemvist, och är detta

beläget på längre afstånd än femtio kilometer från det ställe, der förhöret

skall hållas; vare den part, som påkallat vittnet, skyldig att i förskott

till vittnet utgifva skjutspenningar för en häst fram och åter eller,

der jernvägs- eller ångbåtslägenhet kan för resan eller någon del deraf

begagnas, afgift för billigaste plats å bantåg eller ångbåt.

Har rätten, enligt hvad i 23 § sägs, förordnat om vittnes inkalBih.

till lU/csd. Prat. 1897. 1 Sami. 1 Afd. G Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

lande, ege rätten jemväl att, efter ty skäligt pröfvas, bestämma, af hvem

ersättningen till vittnet så ock förskott å resekostnad, der sådant bör

utgå, skall gäldas.

Om ersättning till vittne, som i brottmål, der allmän åklagare å

tjenstens vägnar förer talan, af honom eller enligt rättens förordnande

inkallats, är särskildt stadgadt.

29 §.

I rättens beslut angående ersättning, hvarom i 28 § sägs, ege

såväl vittnet som den, hvilken dömts att till vittnet utgifva ersättningen,

söka ändring genom besvär; dock må beslutet genast verkställas.

30 §.

Vistas vittne, som vid underrätt åberopas, utom rättens domvärjo,

och hindras vittnet af sjukdom eller annan giltig orsak att inställa sig

vid rätten, eller finnes inställelsen medföra oskälig kostnad; ege rätten

uppdraga åt annan underrätt att hålla vittnesförhöret.

Förordnar öfverrätt eller Konungen om vittnes hörande, bestämme

tillika, efter ty lämpligast finnes, hvar vittnet skall höras.

31 §.

Kan vittne till följd af sjukdom eller ålderdomssvaghet ej inställa

sig vid domstol, varde vittnet afhördt i sin bostad. När förhöret hålles

af häradsrätt, vare ej erforderligt, att af nämnden flere än två sitta i rätten.

32 §■

Nu kommer part å tid, då målet icke är före vid rätten, och

söker att få vittne hördt: visar parten, att i följd af vittnets sjukdom

eller af annan orsak det icke utan våda kan anstå med vittnets hörande;

ege rätten, ändå att vederparten ej blifvit hörd öfver ansökningen, förordna

om vittnesförhöret. Handlägges målet vid häradsrätt, och kan

ej dess beslut afvaktas, ege rättens ordförande meddela förordnande,

som nu är sagdt.

33 §.

Har rätten jemlikt 30 eller 31 § förordnat om vittnes hörande

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kovgl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

vid annan domstol eller i vittnets bostad, och är ej i beslutet utsatt

dag för förhöret, eller har i fall, som 32 § omförmäler, rätten eller

dess ordförande tillåtit vittnes hörande; åligge den part, som åberopat

vittnet, att om dagen för förhöret underrätta vederparten så tidigt, att

denne kan vid förhöret sig inställa. Sker det ej, och visas icke giltig

ursäkt, varde förhöret instäldt, der ej vederparten är tillstädes.

Finnes i brottmål, deri den tilltalade hålles häktad, nödigt, att

vittne höres vid annan domstol än den, der målet är anhängig!, eller

skall i sådant mål rätten hålla vittnesförhör i fall, Bom 31 eller 32 §

afser; åligge den domstol, som skall hålla förhöret, att föranstalta ej

mindre att den tilltalade, der det utan synnerlig olägenhet kan ske,

varder vid förhöret instäld, än ock att nödig underrättelse meddelas

åklagaren i målet.

34 §.

Gör part, när vittne skall höras vid annan domstol än den, der

vittnet åberopats, mot vittnet jäf, som förut ej pröfvats, eller vägrar

vittnet att aflägga vittnesmål eller att besvara framstäld fråga, och

finner domstolen anledning förekomma, att jäfvet är lagligen grundadt,

eller att vittnet eger skäl för sin vägran; varde förhöret instäldt och

parten hänvisad att vid den domstol, der vittnet åberopats, påkalla pröfning

af jäfvet eller af skälen för vittnets vägran.

35 §.

Vistas vittne utom riket, och begär förty part, att vittnet höres

å utrikes ort, må rätten det tillåta, der giltiga skäl visas. Förhöret må

ega rum vid utländsk domstol, inför svensk beskickning eller inför svensk

konsul, som enligt lag eller Konungens bemyndigande eger anställa

sådant förhör.

Har vederparten uppgifvit ombud å den ort, der förhöret skall

hållas, bör ombudet i god tid förut underrättas om förhöret.

36 §.

I mål angående brott, hvarå dödsstraff eller straffarbete enligt lag

kan följa, må den, som är jäfvig att vittna, höras utan ed, der anledning

är att hans hörande kan lända till upplysning i målet och rätten

finner det lämpligt; dock ej föräldrar mot barn eller barn mot för
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kongl Maj ds Nåd. Proposition N:o 6.

äldrar, ej heller äkta makar eller syskon mot hvarandra, der ej dödsstraff

eller straffarbete på lifstid å brottet följa kan och eljest all upplysning

i målet saknas.

Hörsammar ej den, som blifvit kallad att sålunda upplysningsvis

höras, rättens bud, vare lag, som om vittne är stadgadt; är den, som

skall höras, icke af den ålder eller sinnesbeskaffenhet, att enligt lag ansvar

kan honom ådömas, ege rätten, der han tredskas, förordna, att han

skall till rätten hemtas.

I fråga om ersättning för inställelsen ege den, hvilken upplysningsvis

höres, enahanda rätt som vittne.

37 §.

Söker någon att till framtida säkerhet få vittne hördt angående

omständighet, hvarom han ej har rättegång med annan; pröfve domstolen,

huruvida sökandens rätt kan bero deraf, att vittnet höres. Finnes

det, och afses ej att genom förhöret vinna upplysning angående

brott eller skamlig gerning, vaj:de vittnet hördt, der ej jäf kan utletas.

Finner domstolen särskild omständighet föranleda, att tillfälle bör lemnas

annan, hvars rätt kan vara beroende af vittnesförhöret, att dervid

närvara, läte domstolen genom sökandens försorg kalla honom till förhöret;

och njute han för inställelsen skälig ersättning.

Ej vare någon pligtig att för vittnesmåls afläggande i fall, som

här är sagdt, inställa sig vid annan domstol än den underrätt, inom

hvars domvärjo han har sitt hemvist.

III KAP.

Om sakkunnige.

38 §.

Finnes för pröfning af fråga, som icke utan särskild insigt i viss

vetenskap, konst eller handtering kan bedömas, nödigt att inhemta

yttrande af sakkunnig; höre rätten öfver frågan myndighet, embetseller

tjensteman eller annan, som är satt att tillhandagå med yttrande

i det . ämne, frågan rörer, eller nämne en eller flera för redbarhet och

för skicklighet i ämnet kända personer att afgifva yttrande.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

13

39 §.

Vid val af sakkunnig har rätten att tillse, att uppdraget ej

lemnas någon, som till saken eller till någondera parten är i sådant

förhållande, att derigenom hans tillförlitlighet kan anses förringade

40 §.

Nämnes till sakkunnig någon, som icke på grund af embete,

tjenst eller annat allmänt uppdrag har att afgifva yttrande i frågan;

förordne rätten tillika, huruvida den sakkunnige har att afgifva skriftligt

utlåtande eller skall muntligen vid rätten meddela upplysning.

41 §.

Ej må någon, som icke å embetets vägnar eller eljest på grund

af allmänt uppdrag har att afgifva yttrande såsom sakkunnig, mot sin

vilja dertill förpligtas. Den, som åtagit sig sådant uppdrag, må sedan

ej utan giltig ursäkt undandraga sig att det fullgöra; tredskas han,

ege rätten hålla honom dertill medelst vite.

Sakkunnig, som blifvit fäld att utgifva vite, ege söka ändring i

beslutet genom besvär.

42 §.

Sakkunnig, hvars yttrande ej afgifves å embetets vägnar eller

eljest på grund af allmänt uppdrag, skall, der rätten så förordnar, aflägga

ed, att han skall efter bästa förstånd och samvete fullgöra det

uppdrag, som honom i målet lemnats.

Eden skall inledas och afslutas så, som i 14 § angående ed af

vittne stadgas. År af den sakkunnige skriftligt utlåtande afgifvet,

varde eden derefter lämpad; och må i ty fall eden afläggas vid den

underrätt, som för den sakkunnige är lägligast.

43 §.

Sakkunnig njute för sitt biträde skälig godtgörelse efter ty

rätten bestämmer. Om ersättning till sakkunnig, som å embetets

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

vägnar eller eljest på grund af allmänt uppdrag har att afgifva

yttrande, galle hvad särskildt stadgas.

Ersättningen skall utgifvas af käranden eller, der målet är i högre

rätt fullföljdt, af klaganden, men stanna å den, som vid sakens slut

rätten finner dertill skyldig. I brottmål, der allmän åklagare å tjenstens

vägnar förer talan, skall ersättningen förskottsvis utgå af allmänna

medel.

I rättens beslut angående ersättningen ege såväl den sakkunnige

som. den, hvilken dömts att till honom utgifva ersättningen, söka

ändring genom besvär; dock må beslutet genast verkställas.

44 §.

Hvad här ofvan i detta kapitel är stadgadt skall ock ega tillämpning

i fall, då rätten finner nödigt att vid besigtning eller undersökning

af visst föremål anlita biträde af sakkunnig.

45 §.

År i allmän lag eller särskild författning meddelad föreskrift angående

sakkunnigs hörande i visst fall, lände den till efterrättelse.

• 46 §.

Vill part hafva sakkunnig, som ej är nämnd af rätten, hörd i

målet, gälle derom hvad i II kap. om vittne är stadgadt.

IV KAP.

Om skriftliga bevis.

47 §.

Företer part skriftlig handling att dermed styrka sin talan, pröfve

rätten handlingens beskaffenhet och rigtighet, så ock hvad vitsord

och verkan den i målet eger.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ls Nåd. Proposition N:o 6.

15

48 §.

Finnes handling, som part åberopar, i motpartens värjo, och är

anledning att af handlingen kan i målet vinnas upplysning, som eljest

ej är att tillgå; vare den part, som innehar handlingen, skyldig att

den på rättens anmaning förete. Undandrager han sig det, eller har

han förstört eller undanskaffat handlingen och kan det antagas, att

sådant skett i syfte att hindra handlingens företeende, pröfve rätten,

hvilken verkan såsom bevis må tilläggas hans förfarande. Rätten ege

ock, der sådant finnes nödigt, genom vite tillhålla den part, som innehar

handlingen, att den vid rätten förete; dock må ej i brottmål vite

föreläggas den tilltalade.

49 §.

Nu finnes handling, som af part åberopas, hos annan än motparten:

pröfvas partens rätt väsentligen bero deraf, att handlingen

företes, och är den ej annorledes att tillgå; ege rätten medelst vite

tillhålla den, som innehar handlingen, att den vid rätten förete. Har

någon blifvit, efter ty nu är sagdt, fäld att utgifva vite, ege han söka

ändring i beslutet genom besvär.

År anledning att handlingens företeende kan lända innehafvaren

eller någon, som till honom står i det förhållande, 8 § omförmäler,

och ej är part i målet, till skada eller synnerlig olägenhet; må ej

honom åläggas att förete handlingen.

50 §.

Hvad om skyldighet att förete handling är i 48 och 49 §§ stadgadt

gälle ej i fråga om bref, telegram eller andra enskilda meddelanden,

utan så är att de angå något parternas rättsförhållande och

vexlats mellan dem eller mellan endera parten och annan, som rättsförhållandet

förmedlat. Ej heller skall hvad i 49 § är sagdt ega tilllämpning

å den, som å embetets vägnar innehar handling, hvilken till

bevis i målet åberopas.

51 §.

Den, som jemlikt 48 eller 49 § skall förete handling, ingifve

den i hufvudskrift, der ej rätten finner styrkt afskrift vara för ända
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 6.

målet till fyllest. Innehåller handlingen jemväl sådant, som icke rörer

saken och som innehafvaren ej vill hafva kunnigt, ege han till rätten

ingifva utdrag af handlingen jemte intyg, som af rätten godkännes,

att intet, som angår saken, uteslutits.

52 §.

Den, hvilken jemlikt 49 § skall förete handling, njute för besvär

och kostnad, som af sådan anledning honom tillskyndas, ersättning,

efter ty rätten pröfvar skäligt, af den part, hvilken begärt handlingens

företeende. Nöjes endera ej åt rättens beslut, ege deri söka ändring

genom besvär; dock må beslutet genast verkställas.

53 §.

Huru i brottmål handling, som kan tjena till bevis, må tagas i

beslag, derom gälle hvad särskildt stadgas.

V KAP.

Om syn.

54 §.

Finnes i mål, som är anhängigt vid underrätt, för sakens utredning

eller pröfning nödigt, att rätten besigtigar föremål, som ej kan till

rätten flyttas; träde rätten samman å stället, der föremålet finnes, att

hålla syn.

55 §.

Pröfvas syn nödig i mål, som är anhängigt vid öfverrätt, förordne

rätten en af sina ledamöter att hålla synen och kalle två underdomare

i orten att dervid biträda; meddele derjemte erforderliga föreskrifter

om vittnens hörande och tillkallande af sakkunnigt biträde vid synen,

öfverrätten ege ock, der det finnes lämpligare, uppdraga åt underrätten

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

i orten att synen förrätta. Det protokoll, som vid synen föres, varde

till öfverrätten ingifvet, och döme öfverrätten sedan i saken.

56 §.

Finner Konungen mål, som dragits under dess pröfning, ej kunna

afgöras utan syn, förordne Konungen, huru synen skall hållas.

57 §.

Skall syn hållas af häradsrätt, ege rättens ordförande, der biträde

af sakkunnig vid synen finnes nödigt, enahanda befogenhet, som jemlikt

44 § tillkommer rätten.

58 §.

Kostnad för syn skall gäldas såsom i 43 § föreskrifves beträffande

kostnad för sakkunnigs biträde.

59 §.

År i allmän lag eller särskild författning för visst fall meddelad

föreskrift angående syn, lände den till efterrättelse.

60 §.

Hvad i IV kap. stadgas angående skyldighet för den, som innehar

skriftlig handling, att den vid rätten förete, skall i tillämpliga delar

gälla i fråga om annat föremål, som rätten aktar nödigt att för målets

utredning eller pröfning taga under skärskådande.

VI KAP.

Om parts ed.

61 §.

Har i tvistemål part till bestyrkande af sin uppgift angående viss

omständighet, hvaraf målets utgång beror, förebragt sådan bevisning,

liih. till Etksd. Prot 1897. 1 Sami. 1 Afd. 0 Eäft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o G.

att uppgiften, ehuru ej styrkt, dock finnes sannolik, och kan ej annorledes

vinnas tillförlitlig upplysning angående den omständighet; ege

rätten till sanningens utrönande förelägga vederparten att, om han det

förmår, med ed sig värja och förneka uppgiftens sanning.

I brottmål må ock i fall, som nyss är sagdt, värjemålsed åläggas

den tilltalade; dock må det ej ske, när å brottet enligt lag kan följa

straffarbete öfver ett ar eller förlust af medborgerligt förtroende.

62 §.

Kan part till följd af sjukdom eller ålderdomssvaghet eller af

annan orsak icke antagas ega säker hågkomst af det, hvarom upplysning

sökes; må ej till värjemålsed dömas.

63 §.

Värjemålsed må ej ådömas den, som är yngre än femton år eller

saknar förståndets fulla bruk eller för mened är förlustig medborgerligt

förtroende, ej heller den, hvilken ed eljest icke kan utan synnerlig

våda anförtros.

64 8.

o

Nu kan ej värjemålsed åläggas part, förty att han icke på grund

af egen iakttagelse eger kunskap om det, hvarom upplysning sökes,

eller att sadant hinder möter, som i 62 eller 63 § sägs: pröfvas tillförlitlig

upplysning kunna vinnas derigenom, att andre parten med ed

bekräftar sin uppgift angående förhållandet; ege rätten tillåta honom

att, om han det förmår, aflägga sådan fyllnadsed; dock må det ej ske

i brottmål.

65 §.

Då till ed domes, sätte rätten i domen ut hvad under eden skall

förnekas eller bekräftas, med iakttagande, der sakens beskaffenhet

dertill föranleder, att åt parten lemnas öppet att inskränka förnekandet

eller bekräftandet till en del af det, eden angår.

66 §.

Nöjes ej part åt beslut, hvarigenom blifvit dömdt till ed, lände

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

beträffande fullföljd af talan till efterrättelse hvad i sådant hänseende

gäller om rättens slutliga utslag i målet.

67 §.

Ed skall af part afläggas vid den underrätt, der målet blifvit anhängiggjordt.

Vistas parten utom den rätts domvärjo, och hindras han

af sjukdom eller annan giltig orsak att inställa sig vid rätten eller

finnes inställelsen medföra oskälig kostnad; ege rätten tillåta, att eden

aflägges vid annan underrätt. År i mål, som blifvit anhängiggjordt

vid öfverrätt eller hos Konungen, till ed dömdt, förordne öfverrätten

eller Konungen, hvar eden skall afläggas.

Kan parten till följd af sjukdom eller ålderdomssvaghet ej inställa

sig vid domstol, gälle hvad angående vittne är för dylikt fall i

31 § stadgadt.

68 §.

År till ed dömdt genom beslut, hvaremot part eger fullfölja talan

i högre ratt, må beslutet ej tillämpas innan det vunnit laga kraft.

År viss dag för edgången i beslutet utsatt, och varder ej å den dag

genom parternas sammanstämmande uppgifter eller annorledes utrönt,

att beslutet vunnit laga kraft, ege rätten antingen uppskjuta målets

vidare handläggning till annan dag eller ock förklara detsamma hvilande.

Har målet förklarats hvilande och visar part sedan, att edgångsbeslutet

vunnit laga kraft, sätte rätten ut ny dag för edgången, derest den

part, som eden ålagts, ej genom förfallolöst uteblifvande å den för edgången

först utsatta dag deråt brustit.

69 §.

Ed skall inledas med orden: »Jag N. N. svär och betygar vid

Gud och hans heliga evangelium» och afslutas med denna försäkran:

»så sant mig Gud hjelpe till lif och själ».

70 §.

Innan ed aflägges, förklare rättens ordförande för parten det,

som skall med ed fästas, och erinre honom om edens vigt och betydelse.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

Förekommer anledning att parten till följd af bristande religionskunskap

ej rätt förstår edens vigt, ege rätten hänvisa parten till hans

själasörjare att erhålla nödig undervisning.

71 §.

Uteblifver part, som skall aflägga ed, å den dag, då han har

att fullgöra edgången, och framter han ej laga förfall; ege sedan ej gå

eden, der han ej visar, att han haft ''laga förfall men icke kunnat

rätten det kungöra.

72 §.

År till ed dömdt genom beslut, som eger laga kraft, men har,

förr än tid för edgångens fullgörande var inne, parten aflidit eller eljest

blifvit, satt ur stånd att aflägga eden; vare edgångsbeslutet utan verkan,

och den domstol, der målet blifvit anhängiggjordt, tage målet å nyo

under pröfning.

Lag samma vare, der parten är för mened förlustig medborgerligt

förtroende och sådant yppas innan tid för edgångens fullgörande

är inne.

År part å den tid, då edgången skall fullgöras, under tilltal för

mened, må med edgångsbeslutets tillämpning anstå till dess öfver

åtalet blifvit dömdt och utslaget vunnit laga kraft.

73 §.

Sedan det visat sig, huruvida den, som dömts till ed, går eden

eller deråt brister, skall slutligt yttrande i målet meddelas af den domstol,

der målet blifvit anhängiggjordt.

74 §.

Nu. varder talan emot beslut, hvarigenom till ed blifvit dömdt,

fullföljd i högre rätt: finner rätten edgång ej böra ega rum, och är i

målet ej fråga om annat hufvudsakligt påstående än det, hvarå eden

har afseende; döme då i hufvudsaken, der så lämpligen 6ke kan.

75 §.

Då tillgrepp skett, må rätten tillåta målseganden att edligen be
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

kräfta hvad han mistat och värdet derå, om det ej annorledes utletas

kan; och pröfve rätten sedan tillförlitligheten af hvad målseganden

sålunda bekräftat. Lag samma vare om den, som skada genom brand

lidit, när den ej annars mätas kan.

Ej må öfver beslut om sådan ed särskild klagan föras.

76 §.

Åro i tvistemål, som kan afslutas genom förlikning, parterna

ense, att, der ene parten edligen bekräftar sin uppgift eller sitt nekande,

hvad sålunda bekräftas skall gälla utan vidare bevis, och finner

rätten den omständighet, eden skulle angå, vara af beskaffenhet, att

målets utgång deraf beror; läte rätten den part, hvilken ed sålunda

bjuden är, aflägga eden; dock må det ej tillåtas, om den, som skulle

gå eden, är för mened förlustig medborgerligt förtroende eller rätten

eljest finner ed icke utan synnerlig våda kunna honom anförtros.

VII KAP.

Särskilda bestämmelser.

'' ;;; 77 §.

År vittne ''eller annan, som till upplysning i rättegång skall höras,

icke mägtig svenska språket, ege rätten tillkalla någon, som kan såsom

tolk biträda vid förhöret.

År den, som skall höras, döf eller stum, må förhöret ske medelst

skriftligen affattade frågor eller svar. Kan ej lämpligen så förfaras,

må såsom tolk tillkallas någon, som förstår att meddela sig med den,

som skall höras.

Hvad i III kap. stadgas om sakkunnig, som af rätten förordnas,

skall i tillämpliga delar gälla om tolk; dock skall ersättning för biträde

vid vittnesförhör utgifvas af den, som har att gälda ersättning till

vittnet.

78 §.

År den, som enligt denna lag skall aflägga ed, jude, bör edsförpligtelsen

ske vid »Gud och hans heliga lag». Tillhör han främ
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

mande trossamfund, hvars lära ej tillstädjer honom att aflägga ed, eller

är han af annan icke kristen lära än den mosaiska; förordne Konungen,

huru förfaras bör.

79 §.

Förstår ej den, som skall aflägga ed, svenska språket, må eden

afläggas å språk, som han förstår.

Den, som är stum, skall, der han är skrifkunnig, aflägga ed på

det sätt, att han inför rätten egenhändigt skrifver och undertecknar

eden.

80 §.

Angående tid och ordning för fullföljd af talan, som jemlikt 25 §,

27 § 1 mom., 29, 36, 41, 43, 49 eller 52 § må genom besvär fullföljas,

galle hvad i fråga om klagan öfver slutligt utslag i brottmål är stadgadt.

81 §.

Genom denna lag upphäfvas:

9 och 10 §§ i 14 kap. samt 1 §, första, tredje, fjerde och femte

punkterna af 3 §, 4 till och med 11 §§, 13 till och med 31 §§, första

punkten af 32 § och 34 till och med 37 §§ i 17 kap. rättegångsbalken

tillika med de särskilda stadganden, som utgöra förklaring eller ändring

af nämnda lagrum eller tillägg deri; samt

hvad 4 och 5 mom. i 16 § af förordningen om nya strafflagens

införande och hvad i afseende derå iakttagas skall den 16 februari

1864 stadga angående skyldighet för part att i visst fall göra sig

urtjufva.

82 §.

Der i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till

lagrum, som jemlikt 81 § upphört att gälla, skall motsvarande bestämmelse

i denna lag tillämpas.

83 §.

Genom hvad här ofvan i 81 § blifvit förordnadt skola ej anses

upphäfda:

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Konql. Majds Nåd. Proposition N:o 6.

3 § i förordningen angående stämningsmän den 10 augusti

1877 samt

34 § i förordningen om krigsdomstolar och rättegången derstädes

den 11 juni 1868.

84 §.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 januari

1898; dock skola mål, som vid nämnda tid redan äro anhängiga, behandlas

efter äldre lag.

t

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6

Förslag

an

Lag angående ändrad lydelse af 5 kap. I § ärfdabalken.

Härigenom förordnas, att 5 kap. 1 § ärfdabalken skall erhålla

följande ändrade lydelse:

Det barn, som dödt födes, må ej ärfva. Säga barnets fädernes

fränder, att det var dödt födt, men visar modern, eller hennes arfvingar

att det var. qvickt födt, ärfve då barn fader sin, moder barn sitt och

hennes arfvingar henne. Faller annat arf, medan barnet ännu i moderlifvet

är, och födes det med lif fram, vare lag samma. Dör modern i

födseln, och barnet lefver efter henne, ärfve då det sin moder, och

barnets arfvingar barnet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1898; dock skall i

mål, som då äro anhängiga, äldre lag tillämpas.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

25

Förslag

till

Lag angående ändring i 14 kap. jordabalken.

Härigenom förordnas, att 4 § i 14 kap. jordabalken skall upphöra

att gälla, samt att 3 § i samma kap. skall erhålla följande

ändrade lydelse:

Nu vill någon med den synedom sig ej åtnöja; vädje då under

hofrätt, som i rättegångsbalken sägs.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 januari

1898; dock skola mål, som vid nämnda tid redan äro anhängiga, behandlas

efter äldre lag.

Bih. till Bilsd. Prot. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 6 lläft.

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o (i.

Förslag

till

Lag angående ändring i förordningen angående handelsböcker

och handelsräkningar den 4 maj 1855.

Härigenom, förordnas, att 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 24 och''

^ §§ i förordningen angående handelsböcker och handelsräkningar

den 4 maj 1855, 12 och 24 §§ sådana de lyda enligt förordningen

den 12 september 1868, skola upphöra att gälla, samt att 23 § i förstnämnda

förordning skall erhålla följande ändrade lydelse:

Räkning å varor, utborgade till köpman utan aftal om öppen

kredit, skall gäldenären bevisligen tillställas senast inom tre månader

efter utgången af det år, hvarunder det utborgade i handelsboken inskrefs,

der ej annorlunda uttryckligen aftaladt blifvit. År räkningen

gäldenären vederbörligen tillstäld, och har han ej inom tre månader,

sedan han den emottog, bevisligen tillsagt fordringsegaren, att räkningen

ej god.kännes, eller ock till rätten, hvarunder gäldenären lyder,

klander derå instämt; vare då räkningen lika utmätningsgild som förfallet

skuldebref. Har gäldenären genom sin påskrift räkningen godkänt;

vare lag samma.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1898; dock skall i

mål, som då äro anhängiga, äldre lag tillämpas.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

27

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse af 9 § i förordningen angående ändring i vissa

fall af gällande bestämmelser om häradsting den 17 maj 1872.

Härigenom förordnas, att 9 § i förordningen angående ändring i

vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting den 17 maj 1872

skall erhålla följande ändrade lydelse:

I allt hvad till rättegången hörer skall om tingslag gälla hvad

genom lag eller författningar angående härad stadgadt är. Hafva två

eller flera tingslag af Konungen förenats till ett, indele häradsrätten,

så snart ske kan, tingslaget i kretsar för val af nämnd, bestående endast

af tolf ledamöter. Dock skola i tjenst varande nämndemän fortfarande

bibehålla sina befattningar, intill dess de af laga anledning derifrån

afgå eller aflida; och skall val af ny nämndeman i afgåendes ställe ej

anställas förr än sådant är erforderligt till fyllande af det antal nämndemän,

som enligt den nya indelningen å kretsen belöper. Intill dess

nämndemännens antal nedgått till tolf, fördele häradshöfdingen efter

samråd med nämnden tjenstgöringen dem emellan.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1898.

s. 1 Kontrollera mot PDF

1

;r . i :T-, - ;« j j :; • J »j i''1 * l iii, l,i''.<Vri; } j j H''I i »[ IJ! !VI JG J! V » l >1 tf C J t f

\i;: f iin*;.»''} imj J-l-:-'' •;! 1 n-V. •, I i 11 H i ? --i*J r.-iPji/ Vn

rp.l/, .!-.U ’ /! I •>;» ;•!>n-»i^ i 1i«: V. •! Mil

, * > •. : ..lt » . |i''.* • ‘j J : jl,

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

måndagen den 22 april 1895,

! . i •.;_!:■ •>! : • ; ... . : r.fi ; ii i i i IV, v.r[ v''

i närvaro af

Hans excellens lien- statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Lewenhaupt,

Statsråden: friherre Åkerhielm,

Östergren,

Groll,

WlKBLAD,

friherre Rappe,

Christerson,

Wersåll.

• ,.,.n i , 1, ■ f i ,''h-v. : • 4 >.; i: i . v- ‘nr .•,! .gli: u) tj; (i i;

Departementschefen statsrådet Östergren anmälde i underdånighet

Riksdagens skrifvelse den 11 maj 1894 med begäran om framläggande

ånyo för Riksdagen af förslag till lag angående bevisning inför rätta.

Efter att hafva redogjort för innehållet i Riksdagens skrifvelse

samt den af Kongl. Maj:t till 1893 års riksdag i ämnet afgifna proposition

äfvensom de i skrifvelsen omförmälda, vid sistlidet års riksdag väckta

motioner, anförde departementschefen:

»De af Eders Kongl. Maj:t för 1893 års riksdag framlagda förslag

till lag angående bevisning inför rätta jemte dermed sammanhängande

författningar blefvo med vissa af lagutskottet tillstyrkta ändringar af

Riksdagens Första Kammare antagna, hvaremot förslagen af Andra Kammaren

afslogos. Enligt hvad som framgår så väl af de då förda för
l

. '' ; ! ; ! ■. I .h 7 I A ;! I !•• • i !!••[> V . I ■ : ! >i'' m I!1. i U '' 1 :<

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

handlingarna som ock af hvad sedermera i detta ämne inom Riksdagen

förekommit, synes emellertid enighet förefinnas om de väsentligaste

punkterna och framförallt derom att reformen af bevisningsrätten bör

grundas på den fria bevispröfningens princip. Vid sådant'' förhållande

har jag, som lika med Riksdagen anser det angeläget att med pröfning

af detta vigtiga lagstiftningsärende icke vidare uppskjutes, funnit mig

ega fullt fog att i hufvudsak återupptaga de förut af Eders Kongl. Maj:t

godkända förslag till lagar om bevisning inför rätta m. m., dock med

iakttagande, så vidt möjligt varit, af de utaf lagutskottet föreslagna

ändringar. Under åberopande i öfrigt af hvad jag anförde, då jag förra

gången inför Eders Kongl. Maj:t anmälde detta ärende, jemte hvad det

af lagutskottet afgifna betänkande innehåller, torde jag derföre nu kunna

inskränka mig till en kortfattad redogörelse för de punkter, hvari det

förslag, jag nu i underdånighet anhåller att få för Eders Kongl. Maj:t

framlägga, afviker från det förra förslaget, sådant detsamma af lagutskottet

tillstyrkts.

Bevispröfningens frihet innebär naturligen icke, att domaren eger

efter sitt subjektiva godtycke pröfva den förebragta bevisningens verkan,

utan går, rätt fattad, allenast derpå ut, att han, fri från i lagen utstakade

regler angående måttet af vissa bevismedels kraft och utan afseende å

arten af de bevismedel, som användas, har att såsom styrkt fastställa

den omständighet, rörande hvilken en för hvarje sundt och oförvilladt

omdöme fullt öfvertygande bevisning åstadkommits. Då emellertid den

förra redaktionen af 1 § i förslaget till lag angående bevisning inför

rätta var sådan, att fara för misstydning i detta hänseende måhända ej

var fullt förebygd, har jag ansett, att åt denna § borde gifvas en annan

affattning, hvarigenom stadgandets rätta innebörd oförtydbart framginge;

och synes med den nu föreslagna lydelsen af 1 § anledning icke vidare vara

för handen att der intaga en föreskrift om införande i domen af de skäl,

hvara den grundas, då en bestämmelse härom näppeligen kunde komma

att innehålla något annat än hvad som redan finnes i 24 kap. 3 §

rättegångsbalken uttalad!.

I sammanhang härmed torde jag böra erinra om den inom Riksdagen

uttalade farhåga, att nu gällande praxis i fråga om den på förhand

till framtida säkerhet åstadkomna eller s. k. prekonstituerade bevisningen

skulle genom den nya lagstiftningen rubbas, om ej uttryckliga

bestämmelser rörande detta ämne i lagen intoges. För min del kan jag

icke finna denna farhåga grundad, och i hvarje fall torde den anledning

till misstydning, som enligt förra förslaget möjligen kunde förefinnas,

vara undanröjd genom den nu af mig tillstyrkta lydelsen af 1 §, i

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

synnerhet om 47 §, hvilken nästan ordagrant öfverensstämmer med 17

kap 1 § rättegångsbalken i 1734 års lag, bibehålies oförändrad. Sistnämnda

lagrum, b vilket i sjelfva verket redan innefattar grundsatsen om

fri bevispröfning i fråga om skriftliga handlingar, har hittills, sa kor - fattadt det än är, visat sig lemna domaren fullt tillräcklig ledning tor

dokumentspröfning, ocli något särskildt behof att nu meddela utförligare

bestämmelser i detta ämne synes icke framkallas af de i öfngt föreslagna

stadgandena. , . 0

De af 1893 års lagutskott i 3 och 4 §§ tillstyrkta andringar åsyfta,

efter hvad motiveringen gifver vid handen, hufvudsakligen att med större

tydlighet må uttalas den grundsatsen, att ej blott i tvistemål utan ock

i ringare brottmål ett erkännande kan i. och för sig göra vidare bevisning1

öfverflödig. Mgtigheten af denna grundsats vill jag ej förneka.

Den al'' lagutskottet föreslagna redaktionen synes emellertid ej vara fullt,

tillfredsställande, särskildt derutinnan, att 4 § svårligen, såsom utskottet

antagit, kunde komma att. omfatta alla de s. k. indispositiva tvistemålen,

som i samhällets intresse undandragits parternas fria öfverenskommelse

och i hvilka derföre dom ej må grundas å eget erkännande allena. Åtskilliga

mål, företrädesvis fallande inom familjerättens område, aro nemligen

otvifvelaktigt, att till denna grupp hänföra, änskönt beträffande dem

uttrycklig föreskrift om erkännandets verkan och vitsord icke finnes i

lag eller författning meddelad. Såsom exempel härpå må nämnas vissa

arter af äktenskapsskilnadsmål. Med anledning häraf och till förtydligande

i öfrigt af den mening, som man säkerligen afsett att inlägga

i 3 och 4 §§, hafva dessa stadganden delvis omarbetats.

1 28 § har lagutskottets pluralitet velat införa den bestämmelse,

att der ej såväl den part, hvilken åberopat ett vittne, som motparten

och vittnet, enas om vittnesersättningen, denna skall af rätten bestämmas

efter ty skäligt pröfvas. Väl må det,, såsom utskottet, yttrar, vara ändamålsenligt

att vid bestämmandet af vittnesersättning jemväl den part, som

ej åberopat vittnet, erhåller tillfälle att uttala sig om beloppet, och för

närvarande är det, såsom bekant, mycket vanligt att denna part pa förhand

inlägger reservation mot ett efter hans åsigt för högt tilltaget ersättningsbelopp,

nemligen för så vidt hans rätt kan komma att deraf

bero. För ett dvlikt, tillvägagående utgör ock 28 §, sådan densamma var i

den Kongl. propositionen formulerad, uppenbarligen icke något hinder.

Att, på sätt, utskottet föreslagit, ålägga rätten ovilkorlig skyldighet, att

ingå i pröfning af ersättningens belopp så snart ej begge parterna derom

sämjas, kan jag deremot ej finna rigtigt eller lämpligt. Da den, som

åberopat vittnet, inför.rätten godkänner vittnets ersättningsanspråk, ar

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

detta naturligast att betrakta såsom en utfästelse att utgifva fordrade

beloppet och vittnet bör då äfven ega att få sin rätt genom domstolens

beslut faststäld och derigenom utsökningsbar. Utan tvifvel skulle ock

ett stadgande sådant som det af lagutskottet föreslagna ej sällan medföra

onödig omgång och tidsutdrägt, särskildt för de fall,'' då den, som

åberopat vittnet, sjelf får vidkännas sin rättegångskostnad. I betraktande

häraf och då enligt lag och praxis först vid sakens afgörande parterna

emellan bör bestämmas, ej blott å hvilkendera af dem rättegångskostnaderna

i allmänhet skola stanna, utan ock i hvilken mån vinnande

partens kostnader äro af beskaffenhet att böra åt den tappande godtgöras,

kan jag ej förorda hvad lagutskottet i denna del, afvikande från

Kongl. Maj:ts förslag, tillstyrkt.

Stadgandet i 17 kap. 9 § rättegångsbalken att domstolens befogenhet

att i svåra brottmål upplysningsvis höra jäfvig person icke må utsträckas

till den tilltalades föräldrar eller barn, make eller syskon, der

saken ej angår mord eller dråp, hvarom eljest all upplysning saknas,

har af lagutskottet återupptagits och i 30 § infogats. Då talande skäl

onekligen kunna anföras för ett dylikt undantag från den eljest hvar och

en åliggande pligten att efter förmåga bidraga till uppdagande af grofva

förbrytelser, vill jag ej motsätta mig att en bestämmelse i angifna syftet

i lagen införes. Men deremot kan jag icke anse det följdrigtigt, att

närmaste skyldemäns eller makes hörande medgifves i fråga om dråp,

men icke då det gäller vissa andra, otvifvelaktigt svårare brott, såsom

mordbrand, hvaraf annans död följt, eller de gröfsta formerna af rån.

Da nu de brott äro att betrakta såsom de gröfsta, å hvilka lagens strängaste

straff kunna följa, synes mig det rigtiga vara att låta den obegränsade

pligten att meddela upplysningar gälla alla de brott, som kunna

medföra dödsstraff eller straffarbete på lifstid, men också endast dessa,

I Öfverensstämmelse härmed har affattningen af det föreslasma tillä o^et

till 36 § blifvit jemkad. *

De i 48—51 §§ af den Kongl. propositionen intagna bestämmelserna

om editionspligten lemnades a%lagutskottet utan anmärkning. Icke

desto mindre och ehuru inom Riksdagen någon egentlig förhandling om

denna del af förslaget icke egde rum, lärer dock på goda grunder kunna

antagas, att ifrågavarande bestämmelser, hvilka, åtminstone så vidt de

träffa ^ part eller jäfvig tredje man, innebära åtskilligt, som ior vår

rättegångsordning är nytt, på många håll väckt oro och betänkligheter.

Vid sådant förhållande har jag ansett mig böra taga i förnyadt öfvervägande,

. liuruv ida det läte sig göra att i denna del af förslaget vidtaga

modifikationer, hvarigenom det, som kunde finnas stötande vid editions
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

pligten, borttoges, utan att dermed betydelsen af detta ytterst vigtiga och

efter min åsigt oumbärliga rättsinstitut i nämnvärd mån förringades.

Bland de i förra förslaget intagna bestämmelser i ämnet liar den

om domstolens befogenhet att medelst vite tvinga part. till framläggande

af skriftlig handling på vissa håll väckt anstöt och vid förslagets granskning

inom högsta domstolen uttalades af en ledamot, att denna bestämmelse

förefölle både onödig och olämplig. Thågkommas bör dock, att

euligt ordalagen i 48 § föreläggande af vite för part är att betrakta

såsom en undantagsåtgärd, som må vidtagas endast då sådant tinnes

nödigt, och det synes mig ej kunna med fog bestridas, att någon gång

förhållandena kunna vara sådana, att erforderlig utredning ej kan vinnas,

med mindre än att domstolen får tillgång till en viss handling, exempelvis

en karta. Af sådan anledning anser jag fortfarande det vara välbetänkt.

och behöfligt att lagen gifver domaren ett verksamt medel i

hand att förmå en tredskande part till framläggande af dylik handling.

Med mera fog synes deremot kunna ifrågasättas, huruvida icke

området för editionspligten erhållit större utsträckning än behofvet oundgängligen

kräfver. Utan fara för misstag torde man kunna antaga, att

de betänkligheter, som ur denna synpunkt yppats, hufvudsakligen framkallats

deraf, att editionspligten utsträckts att gälla alla skriftliga handlingar,

således äfven bref, telegram och andra mera privata meddelanden.

Här synes ock i sjelfva verket en begränsning kunna iitan skada

göras, dock icke så, att undantag må medgifva» för hvarje enskildt

meddelande. Angår detta något, parternas rättsförhållande och har det

aflåtits från endera parten till den andra eller från endera af dem till

tredje man, hvilken i egenskap af mäklare, agent, kommissionär eller

eljest uppträdt såsom förmedlare, eller från denne till en åt parterna,

synes icke något giltigt skål tinnas att iridlysa sådan handling. Men

inträffa ej dessa förutsättningar, böra dylika handlingar af rent privat

natur icke kunna utan egarens eller innehafvarens samtycke dragas inför

offentligheten, likasom de endast undantagsvis lära vara egnade att bringa

någon verklig upplysning i målet. Ett stadgande af nu antydt innehåll

har derföre införts under 50 §, dervid den bestämmelse, som förut upptogs

under detta paragrafnummer, med en obetydlig redaktionel jemkning

inrvckts i 40 §.

Derjemte hafva i 48 och 49 §§ vidtagits några ändringar, som

afse att tydligare uttrycka den mening, som nämnda stadganden rätteligen

böra innehålla. Af reservanter inom nya lagberedningen påyrkades

införandet af en särskild editionsed såsom, enligt deras åsigt, utgörande

ett behöfligt komplement till bestämmelserna om edition af

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

skriftliga handlingar. Väl håller jag fortfarande före, att tillräckligt

skäl icke föreligger att upptaga detta yrkande, helst tillskapandet af en

ny art^ af prgcessuel ed i och för sig icke utan tvingande behof lärer

höra ifrågasättas. Men nekas bör å andra sidan icke, att, om part kan

freda sig från sin editionspligt och påföljderna af tredska att fullgöra

denna skyldighet genom att förstöra elier till annan öfverlemna den

handling, hvarom fråga är, hela detta rättsinstitut i hög grad försvagas.

I 48 § har fördenskull införts det tillägg, att om parten förstört, eller

undanskaffat handlingen under sådana omständigheter, att det kan antagas

hafva skott i ändamål att hindra dess företeende, ett dylikt förfarande

skall så bedömas, som om lian undandroge sig att fullgöra sin

editionspligt. Derjemte har, på det att ej en med part närskyld persons

editionspligt må varda så godt som illusorisk, i andra punkten af första

stycket efter orden »8 § omförmäler» tillagts »och ej är part i målet».

Syltet med den i 52 § af lagutskottet gjorda ändringen är, såsom

motiven utvisa, att bringa detta stadgande till öfverensstämmelse med

föreskrifterna i 43 §. Likformighet mellan dessa två paragrafer lärer

dock icke vara nödig eller ens lämplig. Att i 43 § bestämts, dels att

ersättning till sakkunnig, hvarom der är fråga, skall förskjutas af kärande

eller klagande, äfven om tilläfventyrs den sakkunniges biträde påkallats

till upplysning om någon af motparten åberopad omständighet,

dels ock att rätten vid målets afgörande skall bestämma, hvem kostnaden

slutligen bör drabba, beror helt naturligt derpå, att här är fråga

om sakkunnig, som rätten funnit skäl tillkalla till biträde åt sig. Helt

annat är det fall, som af ses i 52 §, der det uttryckligen förutsättes att

part begärt handlingens företeende. 1 denna händelse skall, såsom ock

Kongh Maj.ds förslag innehöll, ersättningen gifvetvis förskjutas af den,

som påfordrat, editionen. Att frågan, å hvem denna af rättegången föranledda

kostnad slutligen bör stanna, skall bedömas efter de i 21 kap.

rättegångsbalken gifna, allmänna regler torde lika litet här som beträffande

ersättning till vittne eller af part åberopad sakkunnig behöfva eller

höra särskildt uttalas. På dessa skäl anser jag den i Kongl. Maj:ts

förslag åt 52 § gifna lydelse ega företräde.

1 nya lagberedningens förslag hade den normerade partseden bibehållits

och bestämmelserna härom voro i allt hufvudsakligt bygda

på den nu bestående lagstiftningens grund. Dock hade beredningen vid

sidan häraf till jemförelse framlagt ett annat förslag, grundadt på principen

om fritt edligt partsförhör. Detta senare förslag, som vann anslutning

af högsta domstolens fleste ledamöter, ansåg jag mig vid ärendets

föredragning böra förorda till antagande och i enlighet med denna

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

miti hemställan hlef den Kongl. propositionen affattad. Lagutskottet återupptog

emellertid utan meningsskiljaktighet beredningens förslag om

normerad partsed endast med nagra jemkningar i mindre väsentliga delai,

dervid hufvudsakligen stödjande sig på den af beredningen lemnade motivering,

till hvilken jag här torde få hänvisa. Då det således lärer tå

antagas, att principen om fritt partsförhör på ed för närvarande icke

uppbäres af den allmänna meningen inom vårt land, och i allt fall denna

grundsats låter sig på ett fullt tillfredsställande sätt genomföra först i

sammanhang med en vida mera genomgripande reform åt rättegångs

förfarandet än nu är i fråga, anser jag mig kunna hemställa, att nya

lagberedningens förslag i denna del, sådant det af lagutskottet tillstyrkts,

lägges till grund för ny proposition i ämnet, ^

Några smärre jemkningar synas mig dock erforderliga. Enligt

01 § i lagberedningens förslag skulle i brottmål värjemålsed ej få ådömas,

om å brottet kunde följa straffarbete. Lagutskottet, som fann det betänkligt

att för närvarande gå så långt i begränsning af vär j em ålsedens

användning i brottmål, liemstälde, att förbudet måtte få gälla endast

sådana fall, der brottet kunde medföra straffarbete öfver ett år. Ehuru

med denna gränslinie värjemålseden hädanefter kunde komma till användning

i fall, der den för närvarande sällan eller aldrig ifrågakommer,

anser jag mig likväl icke ega tillräckligt skäl att motsätta mig den

föreslagna ändringen. Men då det ej lärer vara lämpligt eller rådlig t

att döma till värjemålsed i fråga om brott af den beskaffenhet, att förlust

af medborgerligt förtroende derå kan följa, hemställer jag, att en bestämmelse

i denna rigtning i 01 § intages.

Efter 08 § enligt dess lydelse i såväl lagberedningens som lagutskottets

förslag skulle edgångsbeslut ej få tillämpas innan det »visats®

ega laga kraft, De här begagnade ordalagen synas näppeligen medgifva

annan tolkning, iin att för tillämpning af edgångsbeslutet ovilkorligen

fordrades, att med bevis från vederbörande domstol styrktes, att

vad ej erlagts eller ej fullföljts eller att besvär icke anförts. En sådan

bestämmelse synes emellertid komma att onödigtvis betunga den rättsökande

allmänheten, hvilket blefve särskildt kännbart v kl smärre brottmål,

der ena parten alltid skulle nödgas anskaffa diariibevis från hofrätt.

För5 närvarande lärer allmänt så förfaras, att om begge parterna inför

rätta vitsorda, att edgångsutslaget ej öfverklagats, detta genast vinner

tillämpning, och då denna praxis icke, så vidt jag försport, visat sig

orsaka några olägenheter, anser jag den utan tara kunna genom lag

bekräftas. Äfven ur en annan synpunkt är, enligt min åsigt, den af

lagutskottet tillstyrkta formuleringen af ifrågavarande § mindre tillfreds
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

ställande. Lagutskottet liar till §:n, sådan den lydde i lagberedningens

förslag, gjoit ett tillägg, som förutsätter, att till ed dömd part genom

förfallolöst uteblifvande å edgångsdagen brister åt eden, äfven om edgångsbeslutet

då ej visas hafva vunnit laga kraft. Bestämmelserna i den del

af §:n, som af lagutskottet upptagits från lagberedningens förslag, torde

deremot, sammanstälda med stadgandet i 71 §, innebära, att förr än

edgångsbeslutet visats hafva vunnit laga kraft parten ej kan genom

uteblifvande förlora rätten att gå eden. Derför erfordras nemligen enligt

sistnämnda §, att parten uteblifver å den dag, då lian har att fullgöra

edgången; men han kan näppeligen sägas hafva att fullgöra edgången

å tid, då, enligt föreskrift i 68 §, edgångsbeslutet, äfven om det tagit

åt sig laga kraft, till följd deraf att sagda förhållande icke blifvit styrkt,

ej må vinna tillämpning. För att i förevarande afseende bringa de särskilda

delarne af 68 § i öfverensstämmelse med hvarandra har en mindre

jemkning i ordalagen vidtagits.

Med anledning deraf, att ur 65 § bortfallit den i lagberedningens

förslag förekommande bestämmelsen att, när i målet flera påståenden

funnes, rätten hade att, då till värjemålsed dömdes, samtidigt meddela

hufvudsakligt utlåtande i öfriga delar af målet, som kunde utan ed pröfvas,

erfordras någon jemkning af stadgandet i 74 §.

Då i 20 kap. strafflagen bestämd skilnad göres mellan stöld och

snatteri, har det synts mig att i 75 § borde användas sådant uttryck,

som omfattar båda dessa arter af brott; hvarjemte i öfrigt ordalagen i

denna paragraf bort något jemkas för att stadgandet i första punkten

af första stycket må kunna å det i andra punkten af samma stycke omförmälda

fall direkt tillämpas.

På ett och annat ställe vidtagna jemkningar, hvarom ej ofvan

talats, äro af rent redaktionel art, hvadan någon redogörelse för dem ej

här torde erfordras.

De i sammanhang med förslaget till lag angående bevisning inför

råtta för 1893 års riksdag framlagda förslag till

Lag angående ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfdabalken,

Lag angående ändring i 14 kap. jordabalken, och

Lag angående ändring i förordningen angående handelsböcker och

handelsräkningar den 4 maj 1855

lemnades af lagutskottet utan anmärkning och någon anledning att

i dessa förslag nu vidtaga ändring bar icke yppats.»

Departementschefen föredrog härefter ofvan omförmälda lagförslag,

nemligen förslag till

1) Lag angående bevisning inför rätta;

s. 9 Kontrollera mot PDF

och

9

2) Lag angående ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfdabalken;

3) Lag angående ändring i 14 kap. jordabalken;

4) Lag angående ändring i föi-ordningen angående handelsböcker

handelsräkningar den 4 maj 1855,

af den lydelse bil. A vid detta protokoll utvisar.

Jemlikt statsrådets hemställan täcktes Hans Maj:t

Konungen förordna, att högsta domstolens utlåtande

öfver ofvannämnda lagförslag skulle, för det ändamål

87 § regeringsformen omförmäler, genom note ur protokollet

infordras.

.''UJfit lötm j.ifirslv ifl äbftdÉQflS

Ex protocollo

A ug. von Hartruansdorff.

>i

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bil. A.

Förslag

till

Lag angående bevisning inför rätta.

I KAP.

Om bevis i allmänhet, så ock om parts erkännande.

1 §•

I rättegång galle såsom bevisadt det, hvarför med hänsyn till allt,

som i målet, förekommit, öfvertygande skäl pröfvas föreligga. År angående

verkan af visst slag af bevis särskildt i lag stadgadt, lände det

till efterrättelse.

2 §.

Finner rätten, der fråga är om skadestånd, part vara dertill berättigad,

men är ej angående skadans omfång fullständig utredning förebragt;

ege rätten bestämma skadeståndet till det belopp, som med afseende

å upplysta eller eljest af rätten kända förhållanden pröfvas skäligt.

3 §•

Har part inför rätta erkänt viss omständighet, vare vidare bevisning

derom emot honom ej erforderlig.

Ej må dock hvad part erkänt gälla såsom bevisadt i tvistemål,

som ej kan genom förlikning mellan parterna afslutas, med mindre erkännandet

af förekomna omständigheter styrkes, ej heller i brottmål,

der erkännandets tillförlitlighet förringas af annat förhållande eller af

dess egen beskaffenhet.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

.Hr;r tf-; : ■- . ■:

4 §•

Gör part sannolikt att hans erkännande varit föranledt af missuppfattning,

eller att det tillkommit genom tvång eller förledande, skall

erkännandet vara utan verkan Återkallar part eljest sitt erkännande,

pröfve rätten med afseende å de skäl, som för återkallelsen åberopas,

och öfriga omständigheter i målet, om och i hvad mån verkan af erkännandet

genom återkallelsen förringas.

Finnes erkännande uppenbart osant, skall det lemnas utan afseende.

II KAP.

Om vittnen

5 §•

Vill part fästa sin talan med vittne, nämne vid rätten, der målet

handlägges, den han till vittne åberopar.

6 §•

Den är jäfvig att vittna, hvilken är yngre än femton år eller saknar

förståndets fulla bruk eller är förlustig medborgerligt förtroende.

År den, som till vittne åberopas, under tilltal för brott, som kan

medföra förlust af medborgerligt förtroende; pröfve rätten efter omständigheterna,

huruvida åtalet bör utgöra hinder för hans hörande.

4 7 §.

Eger den, som till vittne åberopas, del i saken, ändå att han ej

förer talan i målet, eller kan han af dess utgång vänta synnerlig nytta

eller skada; vare han i det mål jäfvig att vittna.

I mål, som angår kommun, bolag eller förening, vare medlem af

eller delegare i den samfällighet ej i denna egenskap jäfvig att vittna,

der han icke är enligt lag omedelbart och personligen ansvarig för samfallighetens

förbindelser eller kan vänta synnerlig nytta eller skada af

målets utgång.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

I brottmål må målsegande, ändå att han afsagd sig rätt till talan,

ej höras såsom vittne; dock vare ej embets- eller tjensteman eller den,

som är förordnad eller vald att förrätta offentligt tjensteärende eller

utöfva annan allmän befattning eller kallad att tillhandagå vid offentlig

förrättning, i egenskap af målsegande jäfvig att vittna om brott, som

blifvit emot honom begånget under utöfningen'' af embetet, tjensten eller

uppdraget, der ej annat vittne är att tillgå. I fråga om brott, .som

blifvit föröfvadt emot två eller flera, pröfve rätten efter omständigheterna,

huruvida den ene af dem må vittna om det, som händt den andre.

Den, som skäligen misstänkes för brott eller delaktighet deri, må

ej höras såsom vittne angående brottet.

8 §•

Den, som med part eller med någon, hvilken jemlik! 7 § är jäfvig

i målet, är eller varit förenad i äktenskap, eller är trolofvad, eller är

i rätt ned- eller uppstigande skyldskap eller svågerlag, eller är i den

skyldskap, att den ene är den andres broder eller syster eller brodereller

systerbarn, eller är i svågerlag i ty, att den ene är eller varit

gift med den andres syskon, vare i det mål jäfvig att vittna. Huruvida

fosterföräldrar eller fosterbarn till part eller till någon, hvilken jemlikt

7 § är jäfvig, må vittna i målet, pröfve rätten efter omständigheterna i

hvarje särskild t fall.

I tvistemål skall dock ej räknas för jäf, att vittne är i det förhållande

här är nämndt till någon, som väl å tjenstens vägnar eller i egenskap

af förmyndare eller såsom syssloman för kommun, bolag eller förening

förer talan i målet, men sjelf icke eger sådan del i saken, som

enligt 7 § utgör laga jäf, eller kan af målets utgång vänta synnerlig

nytta eller skada.

9 §.

5 (■

Åsämjas parterna att låta den vittna, som enligt 7 eller 8 § är

jäfvig, eller som för annat brott än mened är förlustig medborgerligt

förtroende, må han såsom vittne höras, der rätten flnner det lämpligt;

dock må ej någon, som enligt 7 eller 8 § är jäfvig, utan sitt medgifvande

förpligtas att aflägga vittnesmål.

10 §.

År den, som till vittne åberopas, vid rätten tillstädes, vare han

pligtig att strax aflägga vittnesmål, der rätten så förordnar.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Vill part kalla någon att aflägga vittnesmål, begäre hos domaren

stämning å vittnet. Allmän åklagare, som å tjenstens vägnar förer talan

vid underrätt, ege dock sjelf utfärda stämning å vittne, som han vill

der åberopa.

11 §•

I stämning å vittne skall intagas uppgift å parterna och^målet

äfvensom tid och ort för inställelsen. Stämningen skall i hufvudskrift

eller besannad afskrift tillställas vittnet så tidigt, att vittnet kan beqvämligen

infinna sig vid rätten å tid, som i stämningen är utsatt.

,!!?■• . st

12 §.

Innan vittne höres, efterfråge rättens ordförande, om jäf mot vittnet

finnes. ,

Åberopas till vittne någon, som ej är känd, eller förekommer anledning

att mot vittne finnes sådant jäf, som i 6 § omförmäles; förelägge

rätten den part, som äskar vittnets hörande, att angående vittnet

förebringa den upplysning, rätten finner nödig. Ej må vittnet höras

innan sådan upplysning vunnits.

Gör part mot vittne annat jäf, och förekommer anledning att jäfvet

är lagligen grundad!, ändå att det ej kan strax fulltygas; pröfve rätten,

om vittnet må genast höras eller med förhöret skall anstå till annan

dag, och förelägge rätten den part, som gjort jäfvet, att det styrka, der

vittnet blifvit strax hördt, å viss dag och, der med förhöret skall anstå,

å den dag, till hvilken förhöret uppskjutits, vid äfventyr att vidare rådrum

för sådant ändamål ej medgifves.

Finnes, sedan vittne blifvit hördt, att det var jäfvigt, har rätten

att derå fästa afseende då verkan af vittnesmålet bedömes.

13 §.

Rättens ordförande tillfråge vittnet om dess ålder, yrke och hemvist;

hvad derom upplyses skall i protokollet antecknas. Förekommer

omständighet, hvilken rätten finner vara af särskild betydelse för bedömande

af vittnets trovärdighet, varde sådant ock i protokollet anmärkt.

14 §.

Förr än vittne afgifver sin berättelse, skall vittnet med hand å

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

bok aflägga denna ed: »Jag N. N. lofvar och svar vid Gud och hans

heliga evangelium, att jag skall vittna och gifva till känna allt, hvad

jag vet i denna sak händt och sant vara, så att jag ej något förtiger,

tillägger eller förändrar; så sant mig Gud hjelpe till lif och själ.»

15 §.

Vittne må ej utan sitt medgifvande höras angående omständighet,

hvars uppenbarande kan utsätta vittnet eller någon, till hvilken vittnet

står i det förhållande, 8 § omförmäler, för åtal. Framställes till vittnet

fråga angående sådan omständighet, ege vittnet förty vägra att besvara

frågan.

16 §.

År genom allmän lag eller särskild författning någon ålagdt att

ej uppenbara hvad han på grund af embete, tjenst eller annan befattning

får sig bekant; må han ej om sådant höras såsom vittne, med

mindre han blifvit i laga ordning löst från sin förpligtelse. Ej heller

må den, som blifvit anlitad att föra parts talan i rättegång eller deri

honom biträda, utan hufvudmannens medgifvande höras såsom vittne

om hvad han för fullgörande af det uppdrag fått sig förtrodt.

17 §•

Eftergifva parterna å ömse sidor vittneseden, varde vittnet hördt

utan ed, om rätten finner det kunna tillåtas.

18 §.

Sedan vittne aflagt ed, erinre rättens ordförande vittnet om edens

vigt och betydelse. År eden eftergifven, varde vittnet erinradt, att

derigenom vittnets förpligtelse och ansvar icke förringas.

Förekommer anledning att vittne till följd af bristande religionskunskap

icke rätt förstår edens vigt, ege rätten hänvisa vittnet till dess

själasörjare att af honom erhålla nödig undervisning.

19 §.

Vittne skall muntligen och i ett sammanhang afgifva sin berättelse.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Rättens ordförande har att till vittnet framställa de frågor, soin erfordras

för vinnande af säker och fullständig upplysning om hvad vittnet har

sig bekant i målet. Part vare berättigad att genom rättens ordförande

till vittnet framställa frågor angående sådant, som hörer till saken.

Skriftlig berättelse, som af vittne åberopas, må ej uppläsas innan

vittnet muntligen afgifvit sin utsaga, der ej rättens ordförande med afseende

å särskilda omständigheter finner det böra medgifvas.

20 §.

Vittnes berättelse skall strax upptecknas och för vittnet uppläsas.

Rättens ordförande inhemte derefter vittnets förklaring, om dess utsaga

är rätteligen fattad; och varde förklaringen i protokollet anmärkt. Påminner

sig vittnet sedan något mera, förr än i saken är dömdt, gifve

det strax rätten till känna.

■"J ; ;v" 21 §•

Förekommer anledning att vittne i parts närvaro af rädsla eller

annan orsak ej fritt utsäger sanningen, eller hindrar part vittne i dess

berättelse genom att falla vittnet i talet eller annorledes; ege rätten

förordna, att parten ej må vara tillstädes medan vittnet höres.

Sedan parten åter förekallats, skall vittnets berättelse uppläsas för

parten; och ege han derefter att genom rättens ordförande till vittnet

framställa de frågor, hvartill anledning må finnas.

22 §.

Åro vittnen flera, skola de hvar för sig höras. Ej bör under förhör

med vittne vara tillstädes annat vittne, som senare skall höras.

23 §.

Finnas vittnens utsagor mörka eller stridiga, må rätten ställa

vittnena till förhör emot hvarandra.

Pröfvas nödigt, att någon, som vittnat i målet, ånyo höres, ege

rätten förordna om vittnets inkallande.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

24 §.

Skall någon, som vittnat i målet, å nyo höras, må han vittna å

förut aflagd ed; och varde han om den ed al''rättens ordförande erinrad.

25 §.

År vittne, som blifvit lagligen kalladt, ej tillstädes när målet företages

till behandling, och visas ej laga förfall, dömes till böter från

och med fem till och med ett hundra kronor; och förelägge rätten

vittnet vid vite att inställa sig å annan tid. Föreläggande, hvarom nu

är sagdt, skall vittnet delgifvas. Kommer ej vittnet ändå, må vittnet

till rätten hemtas. I brottmål, deri den tilltalade hålles häktad, må

rätten genast låta hemta vittne, som utan styrkt laga förfall uteblifvit.

Afstår den, som låtit kalla vittnet, från sin begäran om vittnets

hörande, eller kommer eljest frågan derom att förfalla; må ej vittnet

sedan för uteblifvande dömas till böter eller fallas att utgifva vite.

Vittne, som blifvit dömdt till böter eller faldt att utgifva vite, ege

söka ändring i beslutet genom besvär.

26 §.

Vägrar vittne att aflägga vittnesmål eller att besvara framstäld

fråga, pröfve rätten de skäl, vittnet åberopar, och gifve sitt utslag deröfver.

Förklaras vittnets vägran ej vara lagligen grundad, men tredskas

vittnet ändå; förelägge rätten vittnet vid vite och, der vittnet ej

deraf låter sig rätta, vid äfventyr af häkte att fullgöra sin skyldighet.

Ej må af anledning, som nu är sagd, någon i samma mål ådömas viten

till högre sammanlagdt belopp än fem hundra kronor eller hållas i

häkte under längre tid än sammanlagdt sex månader. Vittne, som

blifvit i häkte insatt, skall åter för rätten inställas i stad inom fjorton

dagar och å landet inom sex veckor; erfordras för den skull urtima

ting, gälle derom hvad om urtima ting för ransakning med häktad finnes

stadgadt.

Återkallar den, som åberopat vittnet, sin begäran om vittnets

hörande, eller kommer eljest frågan derom att förfalla; vare angående

tillämpning af förelagdt vite lag, som i 25 § sägs: är vittne i häkte

insatt, förordne rätten, att vittnet genast skall ur häktet lösgifvas.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

;J* gill ig irttimf; " ■ M : eif..! >>! i; ji:‘ lyillliv ifiil fhw

27

. ’■ ui *; 1 / r: i; •; i! i I;; •, i -.i; h; uiU;! i >< j<j i (

7 mom., I beslut, hvarigenom rätten förklarat vittnes vägran att

aflägga vittnesmål eller att besvara framstäld fråga icke vara lagligen

grundad, ege vittnet söka ändring genom besvär. Utan hinder af sådan

klagan må tvångsmedel, hvarom i 26 § sägs, mot vittnet användas, delrätten

finner omständigheterna dertill föranleda och förbud från högre

rätt ej kommer. Har vittne enligt 26 § fälts att utgifva vite, ege vittnet

söka ändring i beslutet genom besvär.

2 mom. Vill vittne klaga öfver rättens beslut om vittnets hållande

i häkte, gälle derom hvad om klagan öfver beslut rörande häktning är

för brottmål stadgadt.

28 §.

Den, som påkallat vittne, ersätte vittnet dess resekostnad, uppehälle

och tidspillan. Sämjas de ej om beloppet, lägge rätten dem emellan

efter ty skäligt pröfvas. Vittne, som enligt rättens beslut blifvit

hemtadt, skall sjelf vidkännas hemtningskostnaden.

Kallas någon att aflägga vittnesmål vid annan domstol än den

underrätt, inom hvars domvärjo vittnet liar sitt hemvist, och är detta

beläget på längre afstånd än femtio kilometer från det ställe, der förhöret

skall hållas; vare den part, som påkallat vittnet, skyldig att i

förskott till vittnet utgifva skjutspenningar för en häst fram och åter

eller, der jernvägs- eller ångbåtslägenhet kan för resan eller någon del

deraf begagnas, afgift för billigaste plats å bantåg eller ångbåt.

Om ersättning till vittne, som i brottmål af allmän åklagare eller

enligt rättens förordnande inkallats, är särskildt stadgadt.

i|IU. • i ■ " t. v ''/ ;. i; ■; t ’ f .! I >•:■>

29 §.

I rättens beslut angående ersättning, hvarom i 28 § sägs, ege,

såväl vittnet som den, hvilken dömts att till vittnet utgifva ersättningen,

söka ändring genom besvär; dock må beslutet genast verkställas.

'' tfj )<. • It . - J; ! -,i »i ;f» I I i / j ? • •. , i ? >;•,; ‘ M f i :((*>!■''

30 §.''

Vistas vittne, som vid underrätt åberopas, utom rättens domvärjo,

i . 3b:

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

och hindras vittnet af sjukdom eller annan giltig orsak att inställa sig

vid rätten, eller finnes inställelsen medföra oskälig kostnad; ege rätten

uppdraga åt annan underrätt att hålla vittnesförhöret.

Förordnar öfverrätt eller Konungen om vittnes hörande, bestämme

tillika, efter ty lämpligast finnes, hvar vittnet skall höras.

• i.e I L* '' ?! ■: t -1 it;*.* j . mV/-vr t hm-hO'':: i?»u*i t ^ ? i; ::,!<■ -o .! • r i. s: f f i

si §. ;

Kan vittne till följd af sjukdom eller ålderdomssvaghet ej inställa

sig vid domstol, varde vittnet afhördt i sin bostad. När förhöret hålles

af häradsrätt, vare ej erforderligt, att af nämnden flere än två sitta i rätten.

32 §.

Nu kommer part å tid, då målet icke är före vid rätten, och

söker att få vittne hördt: visar parten, att i följd af vittnets sjukdom

eller af annan orsak det icke utan våda kan anstå med vittnets hörande;

ege rätten, ändå att vederparten ej blifvit hörd Öfver ansökningen, förordna

om vittnesförhöret, Handlägges målet vid häradsrätt, och kan

ej dess beslut afvaktas, ege rättens ordförande meddela förordnande,

som nu är sagdt.

: dun m;b! U : ■ 33 §.iU '' - /Vgi-U 1 U il

fuj iiugiu! •••ili-r f -ig£)/; •'' -ifiO - ''/ Jl''i M !'' /! i! •

Har rätten jemlikt 30 eller 31 § förordnat om vittnes hörande

vid annan domstol eller i vittnets bostad, och iir ej i beslutet utsatt

dag för förhöret, eller har i fall, som 32 § omförmäler, rätten eller

dess ordförande tillåtit vittnes hörande; åligge den part, som åberopat

vittnet, att om dagen för förhöret underrätta vederparten så tidigt, att

denne kan vid förhöret sig inställa. Sker det ej, och visas icke giltig

ursäkt, varde förhöret instäldt, der ej vederparten är tillstädes.

Finnes i brottmål, deri den tilltalade hålles häktad, nödigt, att

vittne höres vid annan domstol än den, der målet är anhängig!, eller,

skall i sådant mål rätten hålla vittnesförhör i fall, som 31 eller 32 §

afser; åligge den domstol, som skall hålla förhöret, att föranstalta ej

mindre att den tilltalade, der det utan synnerlig olägenhet kan ske,

varder > vid förhöret instäld, än ock att nödig underrättelse meddelas

åklagaren i målet.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

34 §.

Gör part, när vittne skall höras vid annan domstol än den, der

vittnet åberopats, mot vittnet jäf, som förut ej pröfvats, eller vägrar

vittnet att aflägga vittnesmål eller att besvara, framstäld fråga, och

finner domstolen anledning förekomma, att jäfvet är lagligen grundad!,

eller att vittnet eger skäl för sin vägran; varde förhöret instäldt och

parten hänvisad att vid den domstol, der vittnet åberopats, påkalla pröfning

af jäfvet eller af skälen för vittnets vägran.

Vistas vittne utom riket, och begär för ty part, att vittnet höres

å utrikes ort, må rätten det tillåta, der giltiga skal visas. Förhöret

må ega rum vid utländsk domstol, inför svensk beskickning eller inför

svensk konsul, som enligt lag eller Konungens bemyndigande eger anställa

sådant förhör. .''»piunud

Har vederparten uppgifvit ombud å den ort, der förhöret skall

hållas, bör ombudet i god tid förut underrättas om förhöret.

36 §. ■''*. !

• • u t '' ! 1 ■ i rn ’!; i . ■'', H; M I. ■ i '' n - •

?„J mål angående brott, hvarå straffarbete enligt lag kan följa, må

den, som är jäfvig att vittna, höras utan ed, der anledning är att hans

hörande kan lända till upplysning i målet och rätten finner det lämpligt;

dock ej föräldrar mot barn eller barn mot föräldrar, ej heller äkta

makar eller syskon mot hvarandra, der ej dödsstraff eller straffarbete pa

lifstid å brottet följa kan och eljest all upplysning i målet saknas.

Hörsammar ej den, som blifvit kallad att sålunda upplysningsvis

höras, rättens bud, vare lag, som om vittne är stadgadt: är den, som

skall höras, icke af den ålder eller sinnesbeskaffenhet, att enligt lag

ansvar kan honom ådömas; ege rätten, der han tredskas, förordna, att

han skall till rätten hemtas.

I fråga om ersättning för inställelsen ege den, hvilken upplysningsvis

höres, enahanda rätt som vittne.

:r . • f .• '' • :!n "

37 8.

Söker någon att till framtida säkerhet få vittne hördt angående

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

omständighet, hvarom han ej har rättegång med annan; pröfve domstolen,

huruvida sökandens rätt kan bero deraf, att vittnet höres. Finnes

det, och afses ej att genom förhöret vinna upplysning angående

brott eller skamlig gerning, varde vittnet hördt, der ej jäf kan utletas.

Finner domstolen särskild omständighet föranleda, att''tillfälle bör lemnas

annan, hvars rätt kan vara beroende af vittnesförhöret, att dervid

närvara, läte domstolen genom sökandens försorg kalla honom till förhöret;

och njute han för inställelsen skälig ersättning.

Fjj vare någon pligtig att för vittnesmåls afläggande i fall, som

här är sagdt, inställa sig vid annan domstol än den underrätt, inom

hvars domvärjo han har sitt hemvist.

ill KAP.

Om sakkunnige.

Kiöihö''. ro . u i.u.h.,.. fl ''ö ; ,<p > A i

38 §. -1, : '' '' '' "''

Finnes för pröfning af fråga, som icke utan särskild insigt i viss

vetenskap, konst eller handtering kan bedömas, nödigt att inhemta

yttrande af sakkunnig; höre rätten öfver frågau myndighet, embetseller

tjensteman eller annan, som är satt att tillhandagå med yttrande

i det ämne, frågan rörer, eller nämne en eller flera för redbarhet och

för skicklighet i ämnet kända personer att afgifva yttrande.

39 §.

Vid val af sakkunnig har rätten att tillse, att uppdraget ej lemnas

någon, som till saken eller till någondera parten är i sådant förhållande,

att derigenom hans tillförlitlighet kan anses förringad.

40 §.

Nämnes till sakkunnig någon, som icke på grund af embete,

tjenst eller annat allmänt uppdrag har att afgifva yttrande i frågau;

förordne rätten tillika, huruvida den sakkunnige har att afgifva skriftligt

utlåtande eller skall muntligen vid rätton meddela upplysning.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

*

bi- ! 1 >

Ej må någon, som icke å embetets vägnar eller eljest på grund

af allmänt uppdrag har att afgifva yttrande såsom sakkunnig, mot sin

vilja dertill förpligtas. Den, som åtagit sig sådant uppdrag, må sedan

ej utan giltig ursäkt undandraga sig att det fullgöra; tredskas han,

ege rätten hålla honom dertill medelst vite.

Sakkunnig, som blifvit fäld att utgifva vite, ege söka ändring i

beslutet genom besvär.

; fiol! pmJiih ''j!. hiiufiin t : j > i:iOr: HVl b >:<.j d* /

42 §.

Sakkunnig, hvars yttrande ej afgifvcs å embetets vägnar eller

eljest på grund af allmänt uppdrag, skall, der rätten så förordnar, aflägga

ed, att han skall efter bästa förstånd och samvete fullgöra det

uppdrag, som honom i målet lemnats.

Eden skall inledas och afslutas så, som i 14 § angående ed af

vittne stadgas. År af den sakkunnige skriftligt utlåtande afgifvet,

varde eden derefter lämpad; och må i ty fall eden afläggas vid den

underrätt, som för den sakkunnige är lägligast.

Sakkunnig njute för sitt biträde skälig godtgörelse efter ty

rätten bestämmer. Om ersättning till sakkunnig, som å embetets

vägnar eller eljest på grund af allmänt uppdrag har att afgitva yttrande,

gälle hvad särskildt stadgas.

Ersättningen skall utgifvas af käranden eller, der målet är i högre

rätt fullföljdt, af klaganden, men stanna å den, som vid sakens slut

rätten finner dertill skyldig. I brottmål, der allmän åklagare å tjenstens

vägnar förer talan, skall ersättningen förskottsvis utgå af allmänna

medel.

I rättens beslut angående ersättningen ege såväl den sakkunnige

som den, hvilken dömts att till honom utgifva ersättningen, söka ändring

genom besvär; dock må beslutet genast verkställas.

-onai moa Vi<- \ fio;> idlijilili. ■!;•/ :rtor. .■ g’i n

- , "V: : O u § ‘

Hvad här ofvan i detta kapitel är stadgadt skall ock ega tillämp
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

ning i fall, då rätten finner nödigt att vid besigtning eller undersökning

af visst föremål anlita biträde af sakkunnig.

45 §- ; _ ,

Ar i allmän lag eller särskild författning meddelad föreskrift angående

sakkunnigs hörande i visst fall, lände den till efterrättelse.

46 §■

Vill part hafva sakkunnig, som ej är nämnd af rätten, hörd i

målet, gälle derom hvad i II kap. om vittne är stadgadt.

IV KAP.

Om skriftliga bevis.

47 §.

Företer part skriftlig handling att dermed styrka sin talan, pröfve

rätten handliugens beskaffenhet och rigtighet, så ock hvad vitsord och

verkan den i målet eger.

;ai: : ;n b-nr.: U, r..{];* ,[:■> -r.i

48 §.

'' '' / :< *• iif i*;;». .r*\: : \''i

Finnes handling, som part åberopar, i motpartens värjo, och är

anledning att af handlingen kan i målet vinnas upplysning, som eljest

ej är att tillgå; vare den part, som innehar handlingen, skyldig att

den på rättens anmaning förete. Undandrager han sig det, eller har

han förstört eller undanskaffat handlingen och kan det antagas, att

sådant skett i syfte att hindra handlingens företeende, pröfve rätten,

hvilken verkan såsom bevis må tilläggas hans förfarande. Rätten ege

ock, der sådant finnes nödigt, genom vite tillhålla den part, som innehar

handlingen, att den vid rätten förete; dock må ej i brottmål vite

föreläggas den tilltalade.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

49 §.

Nu finnes handling, som af part åberopas, hos annan än motparten:

pröfvas partens rätt väsentligen bero deraf, att handlingen

företes, och är den ej annorledes att tillgå; ege rätten medelst vite

tillhålla den, som innehar handlingen, att den vid rätten förete. Har

någon blifvit, efter ty nu är sagdt, fäld att utgifva vite, ege han söka

ändring i beslutet genom besvär.

Ar anledning att handlingens företeende kan lända innehafvaren

eller någon, som till honom står i det förhållande, 8 § omförmäler,

och ej är part i målet, till skada eller synnerlig olägenhet; må ej

honom åläggas att förete handlingen.

t.;

50 §.

Hvad om skyldighet att förete handling är i 48 och 49 §§ stadgadt

gälle ej i fråga om bref, telegram eller andra enskilda meddelanden,

utan så är att de angå något parternas rättsförhållande och vexlats

mellan dem eller mellan endera parten och annan, som rättsförhållandet

förmedlat. Ej heller skall hvad i 49 § är sagdt ega tillämpning

å den, som å embetets vägnar innehar handling, hvilken till bevis i

målet åberopas.

Den, som jemlikt 48 eller 49 § skall förete handling, ingifve den

i hufvudskrift, der ej rätten finner styrkt afskrift vara för ändamålet

till fyllest. Innehåller handlingen jemväl sådant, som icke rörer saken

och som innehafvaren ej vill hafva kunnigt, ege han till rätten ingifva

utdrag af handlingen jemte intyg, som af rätten godkännes, att intet,

som angår saken, uteslutits.

».un it/l :■> tgniit!ö''i‘j ■: •»(/ : •«u* a i. g fn b nu '' u ■/! •, 01

52 §.

Den, hvilken jemlikt 49 § skall förete handling, njute för besvär

och kostnad, som af sådan anledning honom tillskyndas, ersättning,

efter ty rätten pröfvar skäligt, af den part, hvilken begärt handlingens

företeende, t Nöjes endera ej åt rättens beslut, ege deri söka ändring

genom besvär; dock må beslutet genast verkställas.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

53 §.

Huru i brottmål handling, som kan tjena till bevis, må tagas i

beslag, derom gälle hvad eärskildt stadgas.

''Hrv V m; •••; v • ; r t Wi i . *- ob >S jon: t, « » tt Ti; h v ■■ .Tvjvu;.

i f! j \ ; j>. : {)]''/ ;*•''»?, j •T VTMi.T; ! v.rj/)i{MI nTå ,:j )it j,Jl *;i! ii''

V KAP.

Om syn.

54 §.

Finnes i mål, som är anhängigt vid underrätt, för sakens utredning

eller pröfning nödigt, att rätten besigtiga!- föremål, som ej kan till

rätten flyttas; träde rätten samman å stället, der föremålet finnes, att

hålla syn.

55 §.

-*>/<•'' , : - j i1 r. ■ ■ ■ . ! VT '' T ’ ’ j: tl ;.j 1

Pröfvas syn nödig i mål, som är anhängigt vid öfverrätt, förordne

rätten en af sina ledamöter att hålla synen och kalle två underdomare

i orten att dervid biträda; meddele derjemte erforderliga föreskrifter

om vittnens hörande och tillkallande af sakkunnigt biträde vid synen.

Öfverrätten ege ock, der det finnes lämpligare, uppdraga åt underrätten

i orten att synen förrätta. Det protokoll, som vid synen föres, varde

till öfverrätten iugifvet, och döme öfverrätten sedan i saken.

t jo nr - d-v,

tf hiiwhr vwl.: tiVvjhi; nio"

Finner Konungen mål, som dragits under dess pröfning, ej kunna

afgöras utan syn, förordne Konungen, huru synen skall hållas.

57 §. 1 r

. TiVHiV! $;ff Y t>*i il t (f .''HTi ''■ * i i 11»''; > l i f- ii'' fTJOa f U;:; U T *

Skall syn hållas af häradsrätt, ege rättens ordförande, der biträde

af sakkunnig vid synen finnes nödigt, enahanda befogenhet, som jemlikt

44 § tillkommer rätten.

56 §.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

58 §.

Kostnad för syn skall gäldas såsom i 43 § föreskrifves boträffande

kostnad för sakkunnigs biträde.

59 §.

År i allmän lag eller särskild författning för visst fall meddelad

föreskrift angående syn, lände den till efterrättelse.

60 §.

Hvad i IV kap. stadgas angående skyldighet för den, som innehar

skriftlig handling, att den vid rätten förete, skall i. tillämpliga delaågälla

i fråga om annat föremål, som rätten aktar nödigt att för målets

utredning eller pröfning taga under skärskådande.

VI KAP.

Om parts ed

61 §.

Har i tvistemål part till bestyrkande af sin uppgift angående

viss omständighet, hvaraf målets utgång beror, förebragt sådan bevisning,

att uppgiften, ehuru ej styrkt, dock tinnes sannolik, och kan ej

annorledes vinnas tillförlitlig upplysning angående den omständighet;

ege rätten till sanningens utrönande förelägga vederparten att, om

han det förmår, med ed sig värja och förneka uppgiftens sanning.

I brottmål må ock i fall, som nyss är sagdt, värjemålsed åläggas

den tilltalade; dock må det ej ske, när å brottet enligt lag kan följa

straffarbete öfver ett år eller förlust af medborgerligt förtroende.

62 §.

Kan part till följd af sjukdom eller ålderdomssvaghet eller af

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

annan orsak icke antagas ega säker hågkomst af det, hvarom upplysning

sökes; må ej till värjemålsed dömas.

63 §.

Värjemålsed må ej ådömas den, som är yngre än femton år eller

saknar förståndets fulla bruk eller för mened är förlustig medborgerligt

förtroende, ej heller den, hvilken ed eljest icke kan utan synnerlig

våda anförtros.

64 §.

Nu kan ej värjemålsed åläggas part, för ty att han icke på grund

af egen iakttagelse eger kunskap om det, hvarom upplysning sökes,

feller att sådant hinder möter, som i 62 eller 63 § sägs: pröfvas tillförlitlig

upplysning kunna vinnas derigenom, att andre parten med ed

bekräftar sin uppgift angående förhållandet; ege rätten tillåta honom

att, om han det förmår, aflägga sådan fyllnadsed; dock må det ej ske

i brottmål.

65 §.

Då till ed dömes, sätte rätten i domen ut hvad under eden skall

förnekas eller bekräftas, med iakttagande, der sakens beskaffenhet

dertill föranleder, att åt parten lemnas öppet att inskränka förnekandet

eller bekräftandet till en del af det, eden angår.

66 §.

Nöjes ej part åt beslut, hvarigenom blifvit dömdt till ed, lände

beträffande fullföljd af talan till efterrättelse hvad i sådant hänseende

gäller om rättens slutliga utslag i målet.

67 §.

Ed skall af part afläggas vid den underrätt, der målet blifvit anhängiggjordt.

Vistas parten utom den rätts domvärjo, och hindras han

af sjukdom eller annan giltig orsak att inställa sig vid rätten eller

finnes inställelsen medföra oskälig kostnad ; ege rätten tillåta, att eden

aflägges vid annan underrätt. År i mål, som blifvit anhängiggjordt

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

vid öfverrätt eller hos Konungen, till ed dörndt, förordne öfverrätten

eller Konungen, hvar eden- skall afläggas. . .

Kan parten till följd af sjukdom eller ålderdomssvaghet ej inställa

sig vid domstol, gälle hvad angående vittne är för dylikt fall i

31 § stadgadt.

68 §.

År till ed dömdt, genom beslut, hvaremot part eger fullfölja talan

i högre rätt, må beslutet ej tillämpas innan det vunnit laga kraft.

År viss dag för edgången i beslutet utsatt, och varder ej a den dag

genom parternas sammanstämmande uppgifter eller annorledes utrönt,

att beslutet vunnit laga kraft, ege rätten antingen uppskjuta målets

vidare handläggning till annan dag eller ock förklara detsamma hyllande.

Har målet förklarats hvilande och visar part sedan, att edgångsbeslutet

vunnit laga kraft, sätte rätten ut ny dag för edgången, derest den

part, som eden ålagts, ej genom förfallolöst uteblifvande å den för edgången

först utsatta dag deråt brustit.

69 §.

Ed skall inledas med orden: »Jag N. N. svär och betygar vid

Gud och hans heliga evangelium» och afslutas med denna försäkran:

»så sant mig Gud hjelpe till lif och själ».

70 §.

Innan ed aflägges, förklare rättens ordförande för parten det,

som skall med ed fästas, och erinre honom om edens vigt och betydelse.

Förekommer anledning att parten till följd af bristande religionskunskap

ej rätt förstår edens vigt, ege rätten hänvisa parten till hans

själasörjare att erhålla nödig undervisning.

71 §.

Uteblifver part, som skall aflägga ed, å den dag, då han har

att fullgöra edgången, och framter han ej laga förfall; ege sedan ej gå

eden, der han ej visar, att han haft laga förfall men icke kunnat

rätten det kungöra.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

72 §.

Ar . till ed dömdt genom beslut, som eger laga kraft, men liar,

förr än tid för edgångens fullgörande var inne, parten aflidit eller eljest

blifvit satt ur stånd att aflägga eden; vare edgångsbeslutet utan verkan,

och den domstol, der målet blifvit anhängiggjordt, tage målet å nyo

under pröfning.

Lag samma vare, der parten är för mened förlustig medborgerligt

förtroende och sådant yppas innan tid för edgångens fullgörande

är inne.

År part å den tid, då edgången skall fullgöras, under tilltal för

mened, må med edgångsbeslutets tillämpning anstå till dess öfver

åtalet blifvit dömdt och utslaget vunnit laga kraft.

73 §.

Sedan det visat sig, huruvida den, som dömts till ed, går eden

eller deråt brister, skall slutligt yttrande i målet meddelas af den domstol

der målet blifvit anhängiggjordt.

74 §.

.Varder *a^an emot beslut, hvarigenom till ed blifvit dömdt, fullföljd

i högre rätt, och finner rätten edgång ej böra ega rum; döme

då i hufvudsaken, der så lämpligen ske kan.

75 §.

Då tillgrepp skett, må rätten tillåta målseganden att edligen bekräfta

hvad han mistat och värdet derå, om det ej annorledes utletas

kan; och pröfve rätten sedan tillförlitligheten af hvad målseganden

sålunda bekräftat. Lag samma vare om den, som skada genom brand

lidit, när den ej annars mätas kan.

Ej må öfver beslut om sådan ed särskild klagan föras.

76 §.

Äro i tvistemål, som kan afslutas genom förlikning, parterna

ense, att, der ene parten edligen bekräftar sin uppgift eller sitt ne
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

kande, hvad sålunda bekräftas skall gälla utan vidare bevis, och finner

rätten den omständighet, eden skulle angå, vara af beskaffenhet, att

målets utgång deraf beror; late rätten den part, hvilken ed sålunda

bjuden är, aflägga eden; dock ma det ej tillåtas, om den, som skulle

gå eden, är för mened förlustig medborgerligt förtroende eller rätten

eljest finner ed icke utan synnerlig våda kunna honom anförtros.

VII KAP.

Särskilda bestämmelser.

77 §.

År vittne eller annan, som till upplysning i rättegång skall höras,

icke mägtig svenska språket, ege rätten tillkalla någon, som kan såsom

tolk biträda vid förhöret.

År den, som skall höras, döl eller stum, ma förhöret ske medelst

skriftligen affattade frågor eller svar. Kan ej lämpligen så förfaras,

må såsom tolk tillkallas någon, som förstår att meddela sig med den,

som skall höras. ,

Hvad i III kap. stadgas om sakkunnig, som af rätten lorordnas,

skall i tillämpliga delar gälla om tolk; dock skall ersättning för biträde

vid vittnesförhör utgifvas af den, som har att gälda ersättning till

vittnet.

78 §.

År den, som enligt denna lag skall aflägga ed, jude, bör edsförpligtelsen

ske vid »Gud och hans heliga lag». Tillhör han främmande

trossamfund, hvars lära ej tillstädj er honom att aflägga ed, eller

är han af annan icke kristen lära än den mosaiska; förordne Konungen,

huru förfaras bör.

79 §.

Förstår ej den, som skall aflägga ed, svenska språket, må eden

afläggas å språk, som han förstår.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Den, som är stum, skall, der han är skrifkunnig, aflägga ed på

det sätt, att han inför rätten egenhändigt skrifver och undertecknar

eden.

80 §.

Angående tid och ordning för fullföljd af talan, som jemlikt 25 S

27 § 1 mom., 29, 36, 41, 43, 49 eller 52 § må genom besvär fullföljas,

gäHe hvad i fråga om klagan öfver slutligt utslag i brottmål är stadgadt!

81 §.

Genom denna lag upphäfvas:

9 och 10 §§ i 14 kap. samt 1 §, första, tredje, fjerde och femte

punkterna af 3 §, 4 till och med 11 §§, 13 till och med 31 §§, första

Gn af ^ § 0C^ ^ till och med 37 §§ i 17 kap. rättegångsbalken

tillika med de särskilda stadganden, som utgöra förklaring eller ändring

af nämnda lagrum eller tillägg deri; samt

. c ^va(l 4 5 mom. i 16 § af förordningen om nya strafflagens

införande och hvad i afseende derå iakttagas skall den 16 februari

1864 stadga angående skyldighet för part att i visst fall göra sig urtjufva.

82 §.

Der i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till

lagrum, som jemlikt 81 § upphört att gälla, skall motsvarande bestämmelse

i denna lag tillämpas.

83 §.

Genom hvad här ofvan i 81 § blifvit förordnadt skola ej anses

upphäfda: J

3 § i förordningen angående stämningsmän den 10 augusti

1877, samt

34 § i förordningen om krigsdomstolar och rättegången derstädes

den 11 juni 1868.

84 §.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 januari

1897; dock skola mål, som vid nämnda tid redan äro anhängiga, behandlas

efter äldre lag.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Förslag

tiii

Lag angående ändrad lydelse af 5 kap, I § ärfdabalken.

Härigenom förordnas, att 5 kap. 1 § ärfdabalken skall erhålla

följande förändrade lydelse:

Det barn, som dödt födes, må ej ärfva. Säga barnets fädernes

fräuder, att. det var dödt födt, men visar modern, eller hennes arfvingar,

att det var qvickt födt, ärfve då barn fader sin, moder barn sitt och

hennes arfvingar henne. Faller annat arf, medan barnet ännu i moderlifvet

är, och födes det med lif fram, vare lag samma. Dör modern i

födseln, och barnet lefver efter henne, ärfve då det sin moder, och

barnets arfvingar barnet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1897; dock skall i

mål, som då äro anhängiga, äldre lag tillämpas.

Förslag

tm

Lag angående ändring i 14 kap. jordabalken.

Härigenom förordnas, att 4 § 14 kap. jordabalken skall upphöra

att gälla, samt att 3 § samma kap. skall erhålla följande förändrade

lydelse:

Nu vill någon med den synedom sig ej åtnöja; vädje då under

hofrätt, som i rättegångsbalken sägs.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 januari

1897; dock skola mål, som vid nämnda tid redan äro anhängiga, behandlas

efter äldre lag. ,<

opaginerad Kontrollera mot PDF

82

Förslag

tiii

Lag angående ändring i förordningen angående handelsböcker

och handelsräkningar den 4 maj 1855.

Härigenom förordnas, att 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 24 och

25 §§ i förordningen angående handelsböcker och handelsräkningar

den 4 maj 1855, 12 och 24 §§ sådana de lyda enligt förordningen

den 12 september 1868, skola upphöra att gälla, samt att 23 § i förstnämnda

förordning skall erhålla följande ändrade lydelse:

Räkning å varor, utborgade till köpman utan aftal om öppen

kredit, skall gäldenären bevisligen tillställas senast inom tre månader

efter utgången af det år, hvarunder det utborgade i handelsboken inskrefs,

der ej annorlunda uttryckligen aftaladt blifvit. År räkningen

gäldenären vederbörligen tillstäld, och har han ej inom tre månader,

sedan han den emottog, bevisligen tillsagt fordringsegaren, att räkningen

ej godkännes, eller ock till rätten, hvarunder gäldenären lyder,

klander derå instämt; vare då räkningen lika utmätningsgild som förfallet

skuldebref. Har gäldenären genom sin påskrift räkningen godkänt;

vare lag samma. -''Al, .

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1897; dock skall i

mål, som då äro anhängiga, äldre lag tillämpas.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1895.

s. 1 Kontrollera mot PDF

1

Kongl. Maj:ts Isåd. Proposition N:o 6.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartemmtsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

måndagen den 22 april 1895

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Lewenhaupt,

Statsråden: friherre Åkerhielm,

Östergren,

Groll,

Wikblad,

friherre Rappe,

Christerson,

Wersåll.

Departementschefen statsrådet Östergren anförde i underdånighet:

Vid sistlidet års riksdag väcktes af åtskillige motionärer, förslag

om sådan ändring af 9 § i förordningen angående ändring i vissa fall

af gällande bestämmelser om häradsting den 17 maj 1872, att antalet

valde nämndemän i de på grund af denna förordning sammanslagna

tingslag ej skulle öfverstiga det för andra tingslag bestämda.

Till stöd för motionen anfördes hufvudsakligen: att om det också

finge antagas, att en ökad befogenhet för häradsnämnden, på sätt motionärerne

i annan motion föreslagit, komme att höja folkets här och der

nu slappade intresse för att i nämnden insätta sina bästa män och

dermed nämndens anseende och häradsrättens duglighet, så borde derför

icke förbises, att äfven i andra fall häradsrättens sammansättning för

tjenstgöring kunde och borde förbättras. Sålunda måste det anses i

Bih. till Rilcsd. Prof. 1897. 1 Sami. 1 Afd.fö Höft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 6.

grad önskvärd!, att samma nämndemän i regel deltoge i ett måls

handläggning från dess ^ början till dess slut, och otvifvelaktigt vore,

att nämndens betydelse såsom integrerande del af häradsrätten i väsentlig

mån berodde på genomförandet af denna grundsats. Detta hindrades

emellertid i de fall, der på grund af förordningen den 17 maj 1872 två

eller flera tingslag blifvit förenade till ett. Det stora antalet nämndemän

omöjliggjorde nemligen der hvarje kontinuitet i tjenstgöringen.

I sådant fall blefve nämndemännens tjenstgöring så ambulatorisk, att i

regel aldrig samma nämndemän kunde öfvervara ett mål från dess

början till dess slut och nämndens uppfattning blefve helt och hållet

beroende af den .mer eller mindre knapphändiga redogörelse, hvarmed

häradshöfdingen inledde öfverläggningen till dom.

I det utlåtande lagutskottet afgaf öfver ofvannämnda motion yttrade

utskottet, att de ifrågasatta ändringarne syntes lämpligast kunna

tagas i öfvervägande vid behandlingen af ett lagförslag angående bevisning

inför rätta; och blef i öfverensstämmelse härmed Riksdagens i

ämnet till Eders Kongl. Maj:t aflåtna skrifvelse^affattad.

Då^ jag denna dag lör Eders Kongl. Maj:t anmält ett förslag till

lag angående bevisning inför rätta, har jag ansett mig i sammanhang

dermed böra ^ fästa Eders Kongl. Maj:ts uppmärksamhet å omförmälda

fråga; och då jag delar .motionärernes uppfattning om"önskvärdheten

deraf att ändring sker i den bestämmelse, enligt hvilken i tingslag,

som uppstått genom sammanslagning af två eller flera tingslag, mera

än tolf nämndemän väljas, har jag låtit utarbeta ett så lydande

F ö r s 1 a g

till

Lag

om ändrad lydelse af 9 § i förordningen angående ändring i vissa fall af

gällande bestämmelser om häradsting den 17 maj 1872.

Härigenom förordnas, att 9 § i förordningen angående ändring i

vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting den 17 mai 1872

skall erhålla följande förändrade lydelse:

I allt hvad till rättegången hörer skall om tingslag gälla hvad

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kongl. Maj:ts Älåd. Proposition N:o 6.

genom lag eller författningar angående härad stadgadt är. Hafva två

eller flera tingslag af Konungen förenats till ett, indele häradsrätten,

så snart ske kan, tingslaget i distrikt för val af nämnd, bestående

endast af tolf ledamöter. Dock skola i tjenst varande nämndemän fortfarande

bibehålla sina befattningar, intill dess de af laga anledning

derifrån afgå eller aflida; och skall val af ny nämndeman i afgåendes

ställe ej anställas förr än sådant är erforderligt till fyllande af det antal

nämndemän, som enligt den nya indelningen å distriktet belöper.

Intill dess nämndemännens antal nedgått till tolf, fördele häradshöfdingen

efter samråd med nämnden tjenstgöringen dem emellan.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1897.

Jemlikt statsrådets hemställan täcktes Hans Maj:t

Konungen i nåder förordna, att öfver ofvannämnda

lagförslag högsta domstolens utlåtande skulle, för det

ändamål 87 § regeringsformen omförmäler, genom

note ur protokollet infordras.

Ex protocollo

Aug. von Hartmansdorff.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl. Maj:ts

högsta domstol tisdagen den 4 februari 1896.

Första rummet.

Närvarande:

Justitieråden: Ahlgren,

Åbergsson,

Skarin,

Norberg,

Huss,

Claéson,

WlJKANDER.

1.

Sedan, jemlikt högsta domstolens beslut den 16 maj 1895, handlingarna

rörande de till högsta domstolen för afgifvande af yttrande

öfverlemnade förslag till lag angående bevisning inför rätta jemte dermed

sammanhängande författningar emellan högsta domstolens ofvanbemälde

ledamöter cirkulerat, företogs nu detta ärende till slutlig behandling;

varande berörda förslag under bilaga A. fogade vid detta

protokoll.

l:o Förslaget till lag angående bevisning inför rätta.

Justilierådet Skarin, som ansåg sig böra i ett sammanhang meddela

yttrande angående detta lagförslag, anförde:

»Då förslag till lag angående bevisning inför rätta den 2 maj

1892 i högsta domstolen behandlades, hade jag tillfälle utförligt uttala

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

min åsigt såväl om behofvet. af nj lagstiftning i ämnet som ock rörande

lämpligheten af då föreslagna stadganden.

Jag uttalade då den mening, att något verkligt behof af lagförändring

härutinnan ej förefanns. Under de nästan dagliga tillfällen

jag alltsedan haft att taga kännedom om och deltaga i lagskipningen,

dervid jag med lätt förklarligt särskildt intresse följt hvad som berört

denna fråga, har jag ej funnit ett enda fall, da, savidt jag förstått,

någon annan lagstiftning än den nu gällande visat sig behöflig eller

då denna lagstiftning utgjort eller ansetts utgöra hinder för att, såvidt

upplysta förhållanden medgifvit, komma till ett godt och önskvärdt

resultat. Tvärtom skulle i åtskilliga mål saknaden af en del nu gällande

lagbud (jag tänker härvid särskildt på det i tvifvelaktiga fall

ofta tillämpade stadgandet i 17 kap. 20 § rättegångsbalken om domarens

pligt att hellre fria än fälla) möjligen verkat till ett sakfällande, dertill

efter min åsigt tillräckliga skäl ej förelegat, och derigenom alltså

straff kunnat drabba en oskyldig.

De, som anse en lagförändring i bevisningsfrågan behöflig, stödja

också numera denna sin åsigt knappast derpå att den faktiska lagskipningen

derutinnan skulle vara otillfredsställande. Det medgifves

tvärtom, att lagskipningen i detta afseende väl fyller sitt ändamål;

men sådant sker, förmenar man, endast derigenom att lagskipande rent

af åsidosätta de i lag stadgade bevisningsreglerna, hvilka anses ej medgifva

en sådan bevispröfning, som allmänt eger rum; och som praxis

således uppenbart strider mot gällande lag, men någon förändring i

praxis ej önskas, föreligger ju ett verkligt behof att till öfverensstämmelse

med denna ändra lagen.

Under förutsättning att praxis och lag härutinnan verkligen stå

i strid med hvarandra, är ju mot detta resonnement ej något att invända.

Praxis kan och måste komplettera lagen, men den får ej strida

mot lagen; och förefinnes en sådan stridighet, är nog denna tillräckligt

skäl att, när praxis anses hafva företräde och således böra bibehållas,

derefter ändra lagen.

Skulle af sådan anledning en lagförändring vara behöflig, så är

behofvet emellertid mycket gammalt. De öfverklagade bevisningsreglerna

i 1734 års lag äro ännu oförändrade, sådana de vid lagens

utfärdande voro, och praxis i fråga om bevispröfningen har varit densamma

som nu åtminstone i många decennier och troligen i hufvudsaklig

mån ända sedan 1734 års lag började tillämpas. Behofvet, om

sådant förefinnes, är åtminstone ej mera trängande nu än det under

långliga tider varit.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 6.

Underligt vore likväl om en lagskipning, som verkligen stode i

strid mot gällande lag i en så vigtig fråga som den om bevispröfningen,

skulle under så lång tid fått opåtaldt ega rum.

För min del är jag af den öfvertygelse, att lagskiparne, då de

tillämpat och tillämpa lagbuden rörande bevispröfningen på sätt nu

sker, handlat och handla i god öfverensstämmelse med lagens grund

och mening. Det skulle leda till alltför stor vidlyftighet att här försöka

lemna en fullständig utredning i detta afseende; dertill föröfrigt

tid och plats ej torde vara lämpliga; men då jag, stödd på denna öfvertygelse,

utan tvekan deltagit i gällande praxis, skall jag söka i största

korthet angifva några af de hufvudgrunder, hvarpå jag stödt och stöder

min uppfattning, att lagbuden och deras tillämpning i denna fråga ganska

väl öfverensstämma med hvarandra, väl vetande att denna uppfattning

af flera, hvilkas mening i juridiska frågor måste tillmätas stor vigt,

ej delas.

De lagbud rörande bevispröfning, mot hvilka praxis förmenas

strida, torde hufvudsakligen innehållas i 29, 30 och 36 §§ i 17 kap.

rättegångsbalken.

Dessa lagbud förmenas innebära, bland annat, att två sammanstämmande

vittnen ovilkorligen och under alla förhållanden utgöra fullt

bevis, att ingen annan bevisning än två sammanstämmande vittnen

eller eget erkännande må gälla såsom fullt bevis och att lagen således

ej medgifver, att såsom sådant antaga, vare sig ett vittne och indicier

eller indicier ensamt.

I 29 § står visserligen att två vittnen äro fullt bevis, deri de

sammanstämma. Men vid jemförelse med stadgandena i 1 § och i 20

§ sista stycket synes ju uppenbart, att lagen mycket väl medgifver

domaren att i vissa fall förkasta till och med hvad två vittnen sammanstämmande

intygat. Om t. ex. i en vattenuppdämnings-, rågångseller

annan jordatvist två vittnen (af oförstånd, oförmåga att bedöma

förhållandena eller minnesslöhet) intyga något, som genom klara handlingar

visas ej öfverensstämma med verkliga förhållandet eller som

domstolen vid syn på stället sjelf finner vara origtigt-, så skulle väl

den domare, som, stödjande sig på ordalydelsen i 29 §, antoge vittnenas

sammanstämmande berättelser såsom fullt bevis och "derefter dömde, ej

kunna försvaras. Domaren gör ej heller så, utan han tager hänsyn

till lagens stadganden i deras sammanhang och pröfvar då lagens rätta

mening och grund vara, att hvad handlingarna visa eller hvad rätten

vid syn inhemtat förtjenar vitsord framför vittnenas utsago, och han

förkastar förty, visserligen i strid med ordalydelsen i 29 §, men i

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 6. 7

full öfverensstämmelse med lagens mening och grund hvad vittnena

intygat.

Det inträffar vidare, att hvad två vittnen intygat vederlägges af

hvad annat eller andra vittnen uppgifvit eller af annan förekommen

bevisning eller att förhållanden ådagaläggas, som gifva objektiv grund

att betvifla vittnenas trovärdighet. Domaren torde i sådana fall ej vara

förbunden eller ens ega antaga först omförmälda två vittnens utsago

för fullt bevis. Det under diskussionen i Riksdagens andra kammare

af en ärad talare framdragna exempel, att sammanstämmande vittnesmål

af två personer, hvilka visats vara biträden i en s. k. menedarefirma

och derför stått under tilltal, af domstolen lemna! s utan afseende, är

efter min uppfattning ett exempel ingalunda, såsom det förmenades, att

gällande bevisregler blifvit åsidosatta, utan tvärtom att lagen blifvit

efter dess rätta mening och grund tillämpad.

Om emellertid stadgandet i 29 §, att två vittnen utgöra fullt bevis

således ej får, lika litet som många andra lagbud, tagas alldeles

efter ordalydelsen, synes mig dock detta stadgande vara af den vigt

för den allmänna rättssäkerheten, att det ej kan utan äfventyr uteslutas.

Det har anförts att, äfven om det uteslutes, domaren uppenbart

kommer att anse för bevist hvad två vittnen intyga, när giltiga skäl

ej förringa trovärdigheten af vittnenas utsago. Ja, det är just hvad

lagstadgandena nu efter min upphittning tydligt och klart innehålla;

men uteslutes lagbudet, kan jag för min del ej i förslaget se något

hinder för domaren att utan objektiva skäl vägra godkännande af två

eller flere sammanstämmande vittnens utsago på t. ex. det resonnement

att domaren ansåge vittnena ej ega förmåga att rigtigt uppfatta det,

hvarom fråga vore, eller att vittnena ej vore för domaren tillräckligt

bekanta för att en dylik förmåga kunde dem tilltros.

För min del anser jag att en sådan förändring, som inrymde allt

för stort spelrum åt domarens subjektiva uppfattning och det personliga

intryck vittnena ingifvit honom, ej skulle utgöra någon förbättring.

Det förmenas vidare, såsom nämndt är, att lagen, som ej antager

såsom full bevisning annat än två vittnens sammanstämmande utsago

eller eget erkännande, således ej medgifver att såsom fullt bevis godkänna

vare sig ett vittne , och indicier eller indicier ensamt.

Lagen säger visserligen, att två vittnen äro fullt bevis och att känd

eller erkänd sak är så god som vittnad, men den säger ingenstädes,

att ej annan bevisning må såsom fullt bevis anses. I 37 § heter det

att, om i brottmål någon varder bunden till saken med klara skäl och

fulla bevis, ändå han ej kan förmås till bekännelse, der gälle ej hans

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

nekande. De här använda ordalag synas mig uppenbart gifva vid

handen, att lagstiftaren tänkt sig, att äfven annan bevisning än två

vittnen skall kunna gälla såsom klara skäl och fulla bevis; och af 1 §

synes mig, såsom redan är anfördt, framgå, att skriftliga bevis kunna,

när de af den vigt äro, gälla som full bevisning till och med emot två

eller flera vittnen.

Att lagstiftaren ej uttryckligen omnämnt annan bevisning såsom

gällande, har sin naturliga förklaringsgrund deri att annan bevisning,

derigenom dock lika stor och stundom vida större visshet än genom

två vittnen eller eget erkännande vinnes, kan vara af så mångfaldig

och skiftande beskaffenhet, att den i en lag hvarken kan beskrifvas

eller uppräknas.

Att tolka 1734 års lag, såsom skulle lagen ej godkänna såsom

gällande annan bevisning än två vittnen eller eget erkännande, skulle

ju vara att i lagen inlägga en mening, enligt hvilken en förbrytare,

som ej kunde förmås till bekännelse och åt hvilken värjemålsed ej

kunde anförtros, skulle vara så godt som oåtkomlig af lagen utom i

de mycket sällsynta fall, då hans förbrytelse åskådats af två vittnen.

När man dertill betäuker, att värjemålsed i brottmål af någon allvarsammare

beskaffenhet sällan ifrågakommer dels af den vanliga orsaken

att den tilltalade ej har den frejd att ed kan honom anförtros och dels

till följd af brottets beskaffenhet (alla lifssaker, hvilka i 1734 års lag

voro ojemförligt flera än nu t. ex. 3:dje resan stöld, barnamord, dråp,

vissa sedlighetsbrott m. fl., undantagas uttryckligen), så skulle med en

sådan tolkning lagen väl från första början visat sig hafva varit alldeles

oförmögen att upprätthålla samhällsordning och rättssäkerhet.

Väl hänvisar man till det »komplement» 37 § innehöll, att domaren

egde i grofva brottmål försöka med svårare fängelse, således med en

sorts, tortyr, få sanningen i ljuset, hvilket förmenats hafva kraftigt bidragit

till rättssäkerhetens upprätthållande. Men detta komplement,

som ju endast i grofva brottmål och under särskild erinran till domaren

om varsamt förfarande, fick användas, ledde rätt ofta ej till det åsyftade

ändamålet att framtvinga bekännelse; det hade liksom all annan tortyr

den olägenheten att det kunde drabba oskyldige, lika väl som skyldige,

och det synes i praktiken jemförelsevis sällan hafva kommit till användning.

Det borttogs genom Kongl. förordningen den 12 september

1868 utan att dervid några andra bevisningsregler än de förut gällande

ansågos behöfliga och utan att derefter vid bevispröfningen förfarits

annorlunda än förut.

För min del tror jag derför, att man gör 1734 års lagstiftare

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 6.

ganska mycken orätt, då man vill påbörda dem en efter min uppfattning

så orimlig mening som att ingen annan bevisning än två vittnen

eller eget erkännande skulle gälla som fullt bevis; och jag har hvarken

af egen erfarenhet eller annorledes funnit att en sådan lagtolkning

någonsin gjort sig gällande. 1734 års lagstiftare hafva här som annorstädes

förutsatt, att lagskiparen icke skall blindt fästa sig vid bokstafslydelsen

i en lösryckt lagparagraf, utan, öfverskådande lagen i dess

helhet, iakttaga den af samma lagstiftare gifna regel att noga pröfva

lagens rätta mening och grund och derefter döma.

Nu heter det i 29 § vidare, att ett vittne om sjelfva målet gälle

ej mer, än för hälft bevis; och då bör den som käres till med ed sig

värja. Häri har man velat inlägga den mening att, när endast ett

vittne till är och svaranden ej kan förmås till erkännande, så kan

domaren, hvilka omständigheter som i öfrigt än må hafva förekommit

till bestyrkande af vittnets utsago, lagligen ej komma längre än till

ådömande af värjemålsed eller, enligt 32 §, till sakens lemnande åt

framtiden. Efter pröfning af lagens rätta mening och grund lärer man

dock komma till den äfven med ordalagen väl förenliga uppfattning,

att lagstiftaren här endast gifvit den, med åsigten om värjemålseds

lämplighet, alldeles rigtiga och välbehöfliga regeln, att ett vittne i och

för sig icke är fullt bevis och att ensamt derpå må emot svarandens

bestridande dömas endast till värjemålsed. Vittnesmål äro i många

fall ett rätt otillförlitligt bevismedel, då vittnesmålet ju kan, såsom

erfarenheten ej sällan gifver vid handen, vara vanstäldt åt bristande

förmåga hos vittnet att rätt uppfatta och bedöma ett förhållande eller

att med ord uttrycka sin uppfattning eller af bristande minne hos

vittnet, jemväl ock af bristande noggrannhet vid vittnesmålets inprotokollering.

Bekräftas derföre ej vittnets utsago af annat förhållande,

synes lagstiftaren med all rätt hafva uttalat dess otillräcklighet som

fullt bevis, men sådan bekräftelse kan tillkomma såväl genom sammanstämmande

berättelse af ett annat vittne, som ock genom andra ådagalagda

förhållanden, hvilka kunna hafva fullt lika stort bevisvärde, som

ett. vittnesmål, och bekräftas ett vittnes utsago af sådana förhållanden,

så torde domaren af 37 § vara både berättigad och förpligtad att anse

den tilltalade bunden till saken med klara skäl och fulla bevis, och

att således sakfälla honom. Den domare, som så gör, handlar efter min

uppfattning i full öfverensstämmelse med och icke, såsom en ärad talare

i första kammaren synes hafva förmodat, i strid med gällande lag.

Pröfvas deremot de förhållanden, som jemte ett vittnes utsago föreBih.

till Bikså. Prot. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 6 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 6.

komma, icke vara af den vigt, att full bevisning kan anses förebragt,

ja då eger domaren visserligen icke och bör ej heller ega att fälla.

I öfverensstämmelse med denna uppfattning torde''lagbudet också nästan

alltid tillämpats.

Men, säger man, åtminstone är väl 1734 års lag fullt tydlig och

klar deruti, att ensamt på bindande omständigheter och liknelser ingen

bör sakfällas, och, då så icke destominare i praxis sker, afviker ju

härutinnan praxis uppenbart från gällande lag. För min del är jag

af den mening, att man i allmänhet åt orden bindande omständigheter

och liknelser, dertill man vill hänföra nästan all annan bevisning än

vittnen och eget erkännande, gifver en vidsträcktare och mera omfattande

betydelse än dessa ord i 1734 års lag verkligen ega. Man

hänför till »bindande omständigheter och liknelser» all indicie- och

circumstantiel bevisning och anser dessa begrepp liktydiga, och att

lagen således, då den förbjuder att fälla på bindande omständigheter

och liknelser, jemväl förbjuder att fälla ensamt på indicier eller circumstantier.

Nu torde emellertid förhållandet, såsom väl lagskiparne i alla

tider och i alla länder antagit, vara, att likasom indicier kunna förekomma,

genom hvilka blott bindande omständigheter och liknelser

ådagaläggas, likaså kunna indicier förebringas, som måste pröfvas utgöra

klara skäl och fulla bevis. En person kan t. ex. anträffas död

af sår, så beskaffade att ej blott med säkerhet kan slutas, att han omkommit

genom annans uppsåtliga handaverkan, utan äfven tiden då

och vapnet eller tillhygget, hvarmed våldet föröfvats, kunna med temlig

noggrannhet bestämmas. Det kan vidare upplysas, att en annan person

vid den tid, då våldet kan antagas hafva föröfvats, anträffats i den

dödes närhet, under omständigheter som omisskänneligt utpeka honom

såsom gerningsmannen, t. ex. att han varit bestänkt med blod och

innehaft saker, som den döde vid den tiden veterligen burit på sig,

äfvensom sådant vapen, som måste hafva blifvit vid våldet användt,

och som kan, äfven det, visa spår att hafva varit i omedelbar beröring

med den döde (vid detsamma kunna finnas fastklibbade hår eller klädesrester

från den döde). Kunna nu dessa förhållanden ej på annat sätt

nöjaktigt förklaras, så föreligga sådana indicier, som utgöra ej blott

bindande omständigheter och liknelser, utan klara skäl och fulla bevis,

väl så tillförlitliga som två vittnens utsago, att den döde omkommit

genom den andres åtgörande; och domaren hvarken bör eller får i ty

fall, oaktadt ej något vittne varit vid brottets begående tillstädes, eller

gerningsmannen kan förmås till bekännelse, döma till värjemålsed eller

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6. 11

lemna saken till framtiden; utan skall domaren jemlikt 37 § fälla förbrytaren

åt saken.

Vid de allra flesta gröfre brotts föröfvande har icke något vittne

varit tillstädes och någon annan bevisning än indiciebevisning är i

sådana mål i regeln ej tillgänglig; men denna bevisning kan således

mycket väl innefatta klara skäl och fulla bevis, i hvilket fall domaren

har att, såsom i alla tider skett, fälla brottslingen. När deremot indiciebevisningen

ej räcker längre än att derigenom ådagalagts bindande

omständigheter och liknelser, eller sådana förhållanden som göra den

tilltalades skuld endast mer eller mindre sannolik, så eger domaren,

säger 1734 års lag med rätta, ej fälla, utan har domaren i sådant fall

allt efter omständigheterna och sakens beskaffenhet att döma till värjemålsed

eller att lemna saken åt framtiden. Pröfningen huruvida klara

skäl och fulla bevis, eller blott bindande omständigheter och liknelser

föreligga är och måste vara helt och hållet öfverlemnad åt domaren,

som deruti har fri bevispröfning, dock med den, som mig synes, välbehöfliga

föreskrift att i tvifvelaktiga fall hellre fria än fälla. Den

domare, som på indicier, livilka pröfvas utgöra klara skäl och fulla

bevis, fäller den tilltalade, handlar således efter min mening ej i strid

utan i full öfverensstämmelse med 1734 års lag.

Jag har här endast i korthet anfört några hufvudgrunder för min

åsigt att bristande öfverensstämmelse emellan praxis och gällande lag

ingalunda kan anföras såsom skäl för ändring i lagstiftningen i syfte

att införa fri bevispröfning; och hvilket skäl kan i öfrigt för en sådan

förändring anföras? För min del känner jag ej något.

De få bevisreglor 1734 års lag innehåller, att två vittnens, af

annan bevisning ej vederlagda utsago är fullt bevis, att ett vittnes

utsago ensamt ej är fullt bevis och att på omständigheter, som medföra

blott sannolikhet, ej må fällas, torde, ehuru de måhända äro öfverflödiga

för en fullkomligt samvetsgrann, rättrådig, förståndig och insigtsfull

domare, dock ej kunna utan olägenhet undvaras. De innehålla

rigtiga och nyttiga hänvisningar för domaren, och äro egnade

att åstadkomma enhet i lagskipniugen och att förekomma allt för stort

spelrum åt domarens subjektiva uppfattning eller godtycke. Borttagas

de, kan det inträffa att den ene domaren finner öfvertygande skäl

icke föreligga genom två, tre eller flere vittnens utsago, under det en

annan finner sig öfvertygad redan af ett vittne eller af sannolika omständigheter.

Det. är visserligen sant, att den fria bevispröfningen finnes införd

i åtskilliga andra länder och att den blifvit så att säga modern inom

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

den nuvarande lagstiftningen. Det tillkommer ju också lagstiftaren

att med uppmärksamhet följa lagstiftningen i främmande länder och

att deraf använda hvad för det egna landet kan befinnas behöfligt och

nyttigt, men de förhållanden, som göra den fria bevispröfningen användbar

och gagnelig i andra länder, saknas hos oss. På intet ställe

annorstädes torde fri bevispröfning vara anförtrodd åt domstolar inrättade

så som våra underdomstolar. Det anmärktes redan vid förslagets

föregående behandling både inom högsta domstolen och inom

Riksdagen, att dessa domstolars organisation icke vore lämplig för den

fria bevispröfningen, och denna anmärkning synes i väsentlig mån hafva

medverkat dertill, att förslaget då föll. Man har nu sökt förekomma

upprepandet af denna anmärkning genom ett i sammanhang med detta

framlagdt förslag till förändring af 23 kap. 2 § rättegångsbalken, enligt

hvilket nämndens inflytande på lagskipningen i dess helhet och således

äfven på bevispröfningen skulle väsentligen ökas. Detta förslag har

emellertid, såsom af 3:dje punkten i detta protokoll inhemtas, af högsta

domstolen enhälligt afstyrkts. Skulle det falla, qvarstår ju således med

oförminskad vigt ofvannämnda anmärkning; och förhållandena torde

alltså ej heller för närvarande befinnas lämpliga för den fria bevispröfningens

införande. Skulle åter sistnämnda förslag, oaktadt högsta

domstolens afstyrkande, af Riksdagen antagas, måste jag såsom min

öfvertygelse uttala, att de bevisningsregler, vår lag innehåller, blifva

ingalunda mindre utan mera än förut behöfliga.

För min del synes det mig som om man ej så litet öfverskattar

de obestridliga fördelar, fri bevispröfning i många hänseenden under

lämpliga förutsättningar kan medföra, och deremot ej nog beaktar de

olägenheter och verkliga faror, den under andra förhållanden, och då

den utan nödig insigt och samvetsgrannhet utöfvas, innebär. Genom

att utan hänsyn till egna förhållanden och behof söka å tout prix införa

ett främmande, för den teoretiska jurisprudensen tilltalande rättsinstitut,

lärer man komma att göra den erfarenheten, att man tillegnar

sig endast detsammas olägenheter utan att komma i åtnjutande af dess

fördelar.

Säkert torde vara, att vi i fråga om bevispröfning ej hafva något

att afundas de länder, hvilkas lagstiftning man härutinnan sökt efterhärma.

Under det att från dessa länder i tidningar och tidskrifter ej

sällan omtalas fall, då alldeles oskyldiga personer blifvit, med användande

af den fria bevispröfningen, dömde till straff, som de fått helt och

hållet eller delvis undergå, innan deras oskuld uppdagats, så torde från

opaginerad Kontrollera mot PDF

L3

Kongl. Maj.ts Ndd. Proposition N:o 6.

vårt land — vare detta sagdt i en lycklig stund — näppeligen kunna

under detta århundrade framdragas ett enda konstateradt fall då någon

blifvit. genom felaktig bevisprövning slutligen dömd för brott, hvartill

han ej varit skyldig. Derjemte har vårt land hitintills också varit

förskonadt från sådana, i länder med fri bevispröfning ej sällsynta

juridiska skandaler, att en tilltalad, mot hvilken den mest tillfyllestgöranden

bevisning förekommit och som till och med sjelf erkänt sin

brottslighet, likväl förklarats icke skyldig, när hans advokat förstått

ingifva juryn eller domstolen medlidande, eller politiska förhållanden

inverkat på pröfningen.

Att bevispröfningen i vårt land hittills varit så tillfredsställande,

synes mig böra i ej ringa mån tillskrifvas just de bevisregler, som man

nu vill afskaffa.

Då således bevispröfningen vid de svenska domstolarne väl får

anses vara synnerligen tillfredsställande och då denna bevispröfning,

af de skåf jag här ofvan sökt anföra, efter min mening ingalunda

strider mot, utan tvärtom väl öfverensstämmer med gällande lagbud,

måste jag vidhålla den af mig 1892 uttalade mening, att något behof

af lagförändring härutinnan ej förefinnes och att lagförslaget, om det

antages, ingalunda kommer att utgöra förbättring utan tvärtom en

försämring; och om jag icke desto mindre anser mig kunna och böra

fortfarande uttala jemväl den af mig då yttrade mening att, med hänsyn

till den lugna, lidelsefria och förståndiga bevispröfning, som erfarenheten

visat vara att af våra domstolar påräkna, någon synnerlig olägenhet

eller fara ej torde komma att af förslagets antagande föranledas, sker

sådant dock endast under förutsättning, att den nu föreslagna omändringen

af häradsrätterna ej genomföres.

Beträffande förslagets detaljer har jag vid den förra granskningen

utförligt uttalat min åsigt. Jag anser mig derför nu kunna inskränka

mig att åberopa de anmärkningar, som då af mig framstäldes i den

mån samma anmärkningar ej genom sedermera i förslaget vidtagna

förändringar förfallit.»

Vidare afgåfvos beträffande förevarande lagförslag yttranden i

enlighet med hvad här nedan upptagits.

§ I
Justitierådet

Claeson utlät sig:

»De öfvertygande skäl, om hvilka i denna paragraf förmäles,

måste vara objektiva, så att de kunna verka öfvertygande äfven på

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 6.

andra än domaren sjelf. Ju friare bevispröfning medgifves domaren,

desto nödvändigare är det, att han i domen fullständigt upptager de

skäl, som för honom äro bestämmande. Först härigenom blir den

tappande parten i tillfälle att granska grunderna för domslutet och att,

i händelse ytterligare bevis finnas att tillgå, åberopa dem hos högre

rätt för att vederlägga domarens uppfattning af hvad som i målet

blifvit utredt. I 24 kapitlet 3 § rättegångsbalken är visserligen redan

stadgadt, att i domen böra utsättas de hufvudskål, derå slutet grundas.

Men denna föreskrift har icke mägtat hindra, att domstolarnes beslut

stundom blifvit hvad bevisfrågan angår väl knapphändigt affattade.

För att förebygga sådant och borttaga till och med allt sken af godtycke

hos domaren, synes mig lämpligt antingen att låta 24 kapitlet

3 § rättegångsbalken undergå en förändring, hvarigenom domarens

pligt att särskildt i fråga om bevispröfningen noga angifva skälen i

domen kraftigt inskärpes, eller ock att i samma syfte göra till förevarande

paragraf ett tillägg af det innehåll, som fanns i senare stycket

af 1 § i Kongl. Maj:ts förslag i ämnet till 1893 års riksdag. Den

något ändrade lydelse, paragrafen erhållit i det nu remitterade förslaget,

gör, efter min uppfattning, ett sådant tillägg icke öfverflödigt.!)

§ 8.

Justitieråden Norberg. Huss och Claeson förenade sig om följande

yttrande:

uHär föreskrifves, att den ej må höras såsom vittne, hvilken

befinner sig i visst slägtskaps- eller svågerlagsförbållande till annan,

som på grund af 7 § är jäfvig att vittna. Jäf enligt sistnämnda

paragraf är emellertid ej under alla förhållanden ovilkorligt. Har brott

blifvit föröfvadt mot två eller flera, eger rätten efter omständigheterna

pröfva, huruvida den ene af dem må vittna om det, som händt, den

andre. Äfvenså är embete- eller tjensteman eller med denne i förevarande

hänseende likstäld person ej i sin egenskap af målsegande

jäfvig att vittna om brott, som blifvit emot honom begånget under

utöfningen af hans befattning, der ej annat vittne är att tillgå. Då i

dessa fall tvekan lätt kan uppstå, huru förfaras skall med anhörige till

den, som sålunda endast under särskilda förhållanden må höras såsom

vittne, torde bestämda föreskrifter i detta hänseende vara erforderliga.

I förra fallet synes enahanda pröfningsrätt, som blifvit rätten tillagd

i. afseende å målseganden, böra tillkomma rätten äfven med hänsyn

till dennes anhörige. I senare fallet åter kan till följd af det för måls
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 6.

egandens hörande uppstälda vilkor, att ej annat vittne är att tillgå,

rättigheten att höra målsegandes anhörige näppeligen göras beroende

deraf, om målseganden sjelf må höras eller ej. Medgifvandet åt målseganden

att vittna torde äfven åtminstone i viss mån kunna antagas

vara föranledt af den särskilda tilltro, som på grund af hans ställning

bör tillkomma honom; men deraf kan naturligen ej hemtas någon anledning

att låta hans anhörige höras såsom vittnen.»

§ 25.

Justitierådet Claeson anförde:

»Då det enligt förslaget tillätes vittne att öfverklaga beslut, hvarigenom

det blifvit fäldt till böter eller vite, torde äfven införas en bestämmelse

om rättighet för vittue att öfverklaga beslut, hvarigenom

förordnats om dess hemtande till rätten. Möjligt kan vara, att sådan

rättighet till klagan stundom, i anseende till kort tid mellan beslutet

och dagen för inställelsen vid rätten, blir utan praktisk betydelse, men

t. ex. i de fall, då häradsrätt å lagtima ting förordnar om vittnes

hemtande till nästa lagtima ting, torde öfverrätt vanligen kunna dessförinnan

blifva i tillfälle att pröfva besvären öfver hemtningsbeslutet.

Tillerkännes vittne rättighet att söka ändring i beslut om hemtning,

synes tillika böra uttryckligen stadgas, att beslutet skall, utan hinder af

förd klagan, gå i verkställighet, der förbud från högre rätt ej kommer.»

Justitierådet Huss yttrade:

»Då enligt förordningen angående böter för svarandeparts uteblifvande

från underrätt den G oktober 1882 och lagen angående böter

för svarandeparts uteblifvande från underrätt i vissa brottmål den 8

november 1889 svarandepart medgifvet är att innan sakens slut visa,

att han haft förfall och ej kunnat rätten det kungöra, i hvilken händelse

böter, som på grund af dessa författningar blifvit honom ådömde, skola

gå åter, synes enahanda förmån böra tillerkännas vittne i afseende L

böter, som vittnet för uteblifvande dömts att utgifva.»

§ 26.

o

Justitierådet Huss, med hvilken justitierådet Abergsson instämde,

yttrade:

»Med afseende å det i sista punkten förekommande stadgande om

vittnes lösgifvande ur häkte i vissa fall erinras att, då beslut derom skall

meddelas af rätten, men längre tid, ända till sex veckor, kan komma

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 6.

att förflyta innan rätten sammanträder, befogenhet att förordna om

vittnets lösgifvande borde medgifvas rättens ordförande.»

§ 28.

Justitierådet Claeson, med hvilken justitierådet Huss förenade sig,

anförde:

»Jemlikt 23 § eger rätten förordna att vittne må, der sådant finnes

nödigt, inkallas för att ånyo höras i målet. Deremot saknas för tvistemål

och vissa brottmål föreskrift om af hvem ersättning och förskott

å resekostnad till sådant enligt rättens förordnande inkalladt, vittne skall

utgifvas. Uttryckligt stadgande härom torde vara erforderligt.

Då den författning, till hvilken i tredje stycket hänvisas, ej åsyftar

alla brottmål utan endast sådana, deri allmän åklagare å tjenstens

vägnar för talan, synes någon jemkning af ordalagen i detta stycke

böra ske.»

Justitierådet Norberg biträdde justitierådet Claesons yttrande i

första stycket, med tillägg, att det likväl lämpligen syntes böra ankomma

på rätten att i de antagligen mindre vanliga fall, som med

anmärkningen åsyftades, efter omständigheterna pröfva, huruvida ersättning

eller förskott å resekostnad skäligen borde till vittne utgå.

§ 49.

Justitierådet Claeson utlät sig:

»Det torde vara betänkligt att, på sätt här skett, utsträcka editionspligten

för tredje man så långt, att denne, äfven om han är jäfvig att

vittna i målet, kan tvingas att förete en åberopad handling. Efter min

mening bör denna editionspligt ingalunda göras större än samme mans

skyldighet att vittna. Han är nemligen närmast att betrakta såsom

ett vittne rörande innehållet af den skriftliga handlingen. På grund

häraf tillstyrker jag, att till senare stycket af denna paragraf göres ett

tillägg i den rigtniug, att, om tredje man är af jäf hindrad att höras

såsom vittne i målet, han ej heller må förpligtas att förete handlingen.»

Justitierådet Aberg sson yttrade:

»För min del finner jag betänkligheter möta mot införande af

editionspligt för tredje man i den nu föreslagna formen; men om den

skall införas, anser jag mig böra, vid det förhållande att editionspligten

uppgifves vara grundad på tredje mans skyldighet att vittna, instämma

i justitierådet Claesons mening, att editionspligt icke bör åläggas tredje

man, som på grund af jäf är fri från pligt att vittna i saken.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 6.

Åtminstone kan jag icke förorda det i nu förevarande förslag

gjorda tillägg till andra stycket af 49 §, hvarigenom inskjutits orden:

»och ej är part i målet». Såvidt jag rigtigt uppfattat betydelsen af

detta tillägg, skulle detsamma innebära, att t. ex. en son kan i en

rättegång, der icke han, men hans fader är part, tvingas att förete en

handling, ehuru anledning är att handlingens företeende kan lända

fadern till skada eller synnerlig olägenhet. Handlingens innehafvare

synes mig härigenom bringas i en ytterst pinsam ställning i valet

mellan lydnad för rättens bud och begäret att skydda sin fader. På

sätt inom högsta domstolen yttrats vid granskning år 1892 af det då

framlagda förslaget till lag i ämnet, lärer i de flesta fall anledning till

antagande, att en handlings företeende skulle lända innehafvaren eller

annan till skada eller synnerlig olägenhet, icke kunna visas, utan att

röja just hvad af handlingens innehåll innehafvaren ej vill hafva

offentliggjord!.»

§ 55.

Justitierådet Claeson anförde:

»Enligt paragrafens nuvarande lydelse torde föreskrifterna om

vittnesförhör och om tillkallande af sakkunnigt biträde blott syfta på

sådan syn, som förrättas af en öfverrättsledamot med biträde af två

underdomare, deremot icke på sådan syn, som efter öfverrättens uppdrag

hålles af underrätten i orten. Då jemväl i senare fallet det kan

vara af nöden, att vittnen blifva hörde vid synetillfället och att sakkunnigt

biträde anlitas, men ordalagen i paragrafen möjligen kunna

anses lägga hinder i vägen härför, särskildt hvad angår vittnens hörande,

hemställer jag, att paragrafen måtte omredigeras så, att nämnda föreskrifter

tydligen komma att afse de båda olika slagen af svner.»

§ 61.

Justitierådet Norberg, som ansåg sig här böra meddela yttrande

om parts ed i allmänhet, anförde:

»Mot användande af parts ed såsom bevismedel hafva vid olika

tillfällen och från skilda håll framstälts allvarliga betänkligheter;. och

uti det af nya lagberedningen afgifna s. k. principbetänkande, hvilket

bildar utgångspunkten för det nu förevarande lagstiftningsarbetet, meddelas

en sammanfattning af dessa betänkligheter, hvartill i frågans nuvarande

läge foga mera synes mig vara att tillägga än ett beklagande deraf,

att hvarken då eller sedermera tiden lunnits vara inne för afskaffande

Bih. till Biksd. Prot. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 6 Häft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kongl. Maj:ts IS åd. Proposition N:o 6.

af ett rättsinstitut, hvilket i så ringa grad som parts ed — och i

synnerhet värjemålseden — motsvarar en human och rationel lagstiftnings

ändamål. Jag skall derför inskränka mig till att åberopa hvad

principbetänkandet i nämnda afseende innehåller äfvensom det af justitieråd?1

Skariu till högsta, domstolens protokoll den 2 maj 1892 i ämnet

afgifna yttrande, hvaruti jag i allt, som nu är i fråga, instämmer. Och

får jag härvid endast ytterligare erinra, hurusom enligt mitt omdöme

partseden, ätven under de former den i förevarande lagförslag erhållit,

innebär icke en modifikation utan ett upphäfvande i väsentlig måtto

af den grundsats om bevispröfningens frihet, hvarå förslaget i dess

helhet eljest är bygdt. Ty hädanefter såsom hittills lärer väl partens

fullgörande^ af eden eller bristande deråt komma att fullt bestämma

målets utgång och alltså utesluta all inverkan af domarens öfvertygelse.

Och när den, som bland alla måste anses mest jäfvig och minst qvalificerad

att bära opartiskt vittnesbörd, ja företrädesvis den, mot hvars

uppgifter sannolik bevisning i målet förekommit, erhåller uppdrag att

medelst edgång afgöra hvad som i målet skall anses för visst och

sannt eller ej, då utgör detta ett på den »legala bevisteorien» grundadt

och dervid rå strängt bundet förfarande, att jag icke inser, huru det

följdrigtigt låter sig förenas med principen för den friare bevispröfningen,

eller det åskådningssätt, ^ enligt hvilket. eljest i regeln domarens rätt

och pligt skall vara att såsom bevisadt antaga det, hvarför med hänsyn

till allt, som i målet förekommit, öfvertygande skäl pröfvas föreligga.

Då jag. alltså anser partseden och framför allt värjemålseden

såsom ett ej blott umbärligt utan i det hela förkastligt bevismedel,

hvars sista stöd dessutom synes mig falla för de skäl, hvilka tala för

godkännande af detta lagförslags hufvudgrunder, kan jag icke tillstyrka

de i ämnet föreslagna bestämmelserna.»

Justitierådet Claeson, med hvilken justitierådet Åberqsson var ense,

yttrade:

»Den gräns, inom hvilken värjemålsed må i brottmål ega rum,

bör utstakas . med yttersta varsamnet, så att ej det straff, som kan

ådömas den tilltalade, om han brister åt eden, må innebära en för stor

frestelse till mened. Hittills torde våra domstolar sällan hafva dömt

till edgång, derest å förbrytelsen kunnat följa straffarbete. Att, såsom

med det remitterade förslaget åsyftas, öfverskrida denna gräns anser

jag ej vara rådligt. Jag tillstyrker fördenskull en återgång till nya

lagberedningens förslag, enligt hvilket värjemålsed ej tilläts, när å

brottet enligt lag kunde följa straffarbete.»

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

§ 70.

Justitierådet Claeson, med hvilken justitierådet Huss instämde,

yttrade:

»I de flesta fall torde edstemat affattas så kort, klart och tydligt,

att en person med sådant förstånd, att edgång honom tillätes, lätt begriper

innehållet; och då är den här föreslagna obligatoriska förklaringen

af domaren alldeles obehöflig. För de mera sällsynta fall åter, då edstemat

är något längre eller mera inveckladt, kan det mycket väl hända,

att domarens muntligen afgifna förklaring, som alltid torde blifva något

omständligare än sjelfva edstemat, af parten fattas i någon mån vidsträcktare

eller inskränktare än edstemats eget innehåll och förty missförstås.

I dylik händelse kan förklaringen blifva till skada. Jag hemställer

alltså, att hvad i första stycket rörande edsförklaringen är

stadgadt måtte uteslutas.»

§ 75.

Justitierådet Claeson utlät sig:

»Rättighet för bevisskyldig part att aflägga värderingsed har i

förslaget, likasom i gällande lag, medgifvits allenast för de fall, att

tillgrepp skett eller skada genom brand uppkommit. Att användningen

af denna ed i 1734 års lag strängt begränsats är en naturlig följd af

den verkan, eden enligt samma lag medför. Hvad parten i detta afseende

å eden uppgifver skall nemligen af domaren tagas för godt.

Annorlunda ställer sig deremot saken om, såsom nu föreslås, rätten eger

pröfva tillförlitligheten af hvad parten edligen bekräftat. Någon anledning

att befara, att den andre parten genom användandet af detta

bevisningsmedel skulle blifva lidande, torde vid sådant förhållande ej

förefinnas. Behofvet af denna ed lärer icke heller i de uti förslaget

upptagna fall vara större än eljest. Vid tillgrepp eller brand kan utredning

om skadans storlek mången gång åstadkommas på annat sätt

än genom edgång af målseganden. Å andra sidan kunna, äfven då

skada eljest uppkommit, omständigheterna vara sådana, att någon ledning

för utrönande af skadans omfång ej står att vinna, der det ej tillätes

målseganden att edligen bestyrka sina uppgifter. Skall en särskild

värderingsed bibehållas, torde sålunda dess användande böra medgifvas

i större utsträckning än som enligt det nu remitterade förslaget skulle

blifva förhållandet. Jag tillstyrker, att denna paragraf affattas i enlighet

med nya lagberedningens förslag i ämnet.»

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

•

Justitierådet Norberg anförde, att justitierådet ville till hvad justitierådet

yttrat om parts ed i allmänhet här endast tillägga den anmärkning

att, likasom det vid dömande till värjemålsed ansåges icke tillständigt

förelägga part att med ed bekräfta en åsigt eller ett omdöme,

borde sådant ej heller tillåtas målsegande i fråga om värde å stulet gods.

Dessutom syntes beträffande så val myckenhet som värde af slikt gods

edgången vara af desto mindre vigt och behöflighet, som rätten ju i

detta fall hade att pröfva tillförlitligheten af hvad målseganden sålunda

bekräftat.

I öfrigt leranades förevarande lagförslag af högsta domstolen utan

anmärkning.

2:o) Förslaget till lag angående ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfdabalken.

3:o) Förslaget till lag angående ändring i 14 kap. jordabalken.

4:o) Förslaget till lag avgående ändring i förordningen angående

handelsböcker och handelsräkningar den 4 maj 1855.

Dessa tre senare förslag lemnades af högsta domstolen utan anmärkning.

2.

Sedan, jemlikt högsta domstolens beslut den 17 maj 1895, handlingarna

rörande det till högsta domstolen för afgifvande af utlåtande

öfverlemnade förslag till lag om ändrad lydelse af 9 § i förordningen

angående ändring i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting

den 17 maj 1872 emellan högsta domstolens ofvanbemälde ledamöter

cirkulerat, företogs nu detta ärende till slutlig behandling; varande

förslaget under bilaga B. vidfogadt detta protokoll.

Förslaget blef af högsta domstolen lemnadt utan anmärkning.

Ex protocollo

Aug. von Hartmansdorff''.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

21

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

lördagen den 9 januari 1897

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern Bostköm,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,

Statsråden: friherre Åkerhielm,

WlKBLAD,

Gilljam,

friherre Rappe,

Christerson,

Wersåll,

Annerstedt,

von Krusenstjerna,

Justitieråden: Claéson,

Petersson.

Departementschefen statsrådet Annerstedt anmälde i underdånighet

högsta domstolens yttrande öfver de enligt statsrådsprotokollet öfver

justitiedepartementsärenden den 22 april 1895 till högsta domstolen

remitterade förslag till

l:o lag angående bevisning inför rätta,

2:o lag angående ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfdabalken,

3:o lag angående ändring i 14 kap. jordabalken,

4:o lag angående ändring i förordningen angående handelsböcker

och handelsräkningar den 4 maj 1855,

5:o lag om ändrad lydelse af 9 § i förordningen angående ändring

i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting den 17 maj 1872,

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

Härefter anförde departementschefen:

»Mot behofvet och lämpligheten af en lagäudring i det syfte, som

med förslaget till lag angående bevisning inför rätta afses, har allenast

en af högsta domstolens ledamöter uttalat sig. Denne ledamot, som

redan tillförene vid granskning inom högsta domstolen af ett likartadt

lagförslag yttrat sig i samma rigtning, har nu grundat sitt uttalande

hufvudsakligen derpå, att den fria bevispröfningens grundsats redan

genom 1734 års lag skulle vara i tillbörlig utsträckning erkänd.

Praxis hos oss i afseende å bevispröfningen befunne sig också enligt

hans mening ej, såsom förutsattes af dem, hvilka härutinnan önskade

en ny lagstiftning, i uppenbar strid mot gällande lags bestämmelser i

ämnet, utan stode tvärtom i god öfverensstämmelse med lagens grund

och mening; och då förändring i denna praxis icke åsyftades, vore

följaktligen någon lagändring icke heller erforderlig.

Rigtigheten af denna åsigt måste dock betviflas. Den har ej

heller inom högsta domstolen vunnit någon anslutning. Deremot har

en motsatt uppfattning, efter mitt förmenande stödd på öfvertygande

skäl, uttalats ej mindre inom högsta domstolen vid dess år 1892 företagna

granskning af nya lagberedningens förslag i ämnet, än ock vid

ärendets föredragning inför Eders Kongl. Maj:t den 12 januari 1893

af dåvarande chefen för justitiedepartementet.

Af förhandlingarne vid 1893 års riksdag framgår ock, huru utbredd

den åsigt är att i fråga om bevispröfningen lagskipningen kommit

att i väsentlig mån afvika från gällande lags föreskrifter. Då sålunda

enligt allmänt gängse uppfattning praxis i denna fråga står i strid

mot lag, synes all anledning förefinnas att söka bringa lagen till tydlig

och klar öfverensstämmelse med en praxis, som allmänt erkännes vara

god och hvilken, derest den vinner uttryckligt stöd i lag, torde kunna,

utan att rättssäkerheten vedervågas, än bättre lämpas efter senare

tiders lifligare samfärdsel och mera utvecklade affärsverksamhet. I betraktande

häraf och enär efter den omarbetning, förslaget numera

undergått, faran för subjektivt godtycke vid bevispröfningen synes

vara förebygd, tvekar jag icke att tillstyrka Eders Kongl. Maj:t att

framlägga förslaget till Riksdagens antagande.

De vid förslagets granskning framstälda detaljanmärkningar hafva

synts böra föranleda några mindre jemkningar deri. Med anledning

af en inom högsta domstolen gjord hemställan har i 1 § återupptagits

den i det tidigare förslaget der förekommande föreskrift att i hvarje

dom skola utsättas de hufvudsakliga skäl, hvarå rätten grundar sin

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

öfvertygelse. Likaledes i öfverensstämmelse med hvad inom högsta

domstolen yrkats hafva 8 och 28 §§ blifvit omarbetade.

Med afseende å det i sista punkten af 26 § förekommande stadgande

om vittnes lösgifvande ur häkte i vissa fall har inom högsta

domstolen hemstälts att, då beslut om lösgifvandet skulle meddelas

af rätten, men längre tid, ända till sex veckor, kunde komma att

förflyta, innan denna sammanträdde, befogenhet att förordna om

vittnets lösgifvande borde medgifvas rättens ordförande. Att för detta,

ytterst sällsynta fall ifrågasätta en afvikelse från allmänna processuela

regler, dertill synes dock tillräckligt skäl ej föreligga. Men då möjligheten

af anmärkta olägenheten ej kan bestridas, synes en lämplig

utväg vara att något förkorta den tid, inom hvilken liäktadt vittne

åter skall för rätten inställas, och har en ändring i detta syfte fördenskull

blifvit i 26 § vidtagen.

Vid 49 § har af ledamöter inom högsta domstolen uttalats den

åsigt, att editionspligten borde, likasom vittnespligten, inskränkas så,

att tredje man, som vore jäfvig, icke borde vara editionspligtig. Då

vid granskningen af det ofvan omnämnda, tidigare förslaget i ämnet

enahanda åsigt inom högsta domstolen uttalats, bemöttes den vid

ärendets föredragning af dåvarande departementschefen med den erinran,

att den, som enligt 7 eller 8 § vore jäfvig, befriades från vittnespligten

närmast af den anledning, att man icke ville utsätta en sådan person

för frestelsen att svika sanningspligten för att derigenom undvika att

skada sig sjelf eller sina närmaste anhöriga, men att deremot den

editionspligtige icke vore utsatt för en sådan frestelse. Hvad sålunda

erinrats synes uppenbarligen vara rigtigt, och torde följaktligen nu ifrågavarande

anmärkning ej böra till någon åtgärd föranleda.

För vinnande af större tydlighet hafva några mindre ändringar

gjorts i 3, 26, 36 och 74 §§».

Med åberopande tillika deraf, att öfriga, nu anmälda förslag af

högsta domstolen lemnats utan anmärkning, hemstälde föredragande

departementschefen i underdånighet, att förslaget till lag angående

bevisning inför rätta med de ändringar, hvarom ofvan förmäles, äfvensom

förslagen till lag angående ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfdabalken,

till lag angående ändring i 14 kap. jordabalken, till lag angående

ändring i förordningen angående handelsböcker och handelsräkningar

den 4 maj 1855 och till lag om ändrad lydelse af 9 § i förordningen

angående ändring i vissa fall af gällande bestämmelser om

häradsting den 17 maj 1872 måtte, jemlikt § 87 regeringsformen, Riksdagen

till antagande föreläggas.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 6.

Justitierådet Claeson åberopade i afseende å förslaget till lag

angående bevisning inför rätta hvad han vid detta förslags granskning

i högsta domstolen yttrat i de delar, deri det nu framlagd^ förslaget

afveke från de af honom uttalade åsigter.

Statsrådets öfrige ledamöter tillstyrkte bifall till föredragande

departementschefens hemställan.

Med bifall till denna hemställan täcktes Hans

Maj:t Konungen i nåder förordna, att till Riksdagen

skulle aflåtas nådig proposition i ämnet, af den lydelse

bilagan A. vid detta protokoll utvisar.

Ex protocollo

Aug. von Hartmansdorff.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1897.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. LU 1897:27 Lagutskottets Utlåtande N:o 27 s. 1 i texten
  2. LU 1897:28 Utlåtande öfver väckt motion i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående bevisning inför rätta. s. 1 i texten