Sök i Ratio Lex

Angående jernväg sanläggningar för statens räkning

73 sidor, varav 69 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 69 av 73 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1898:45, Angående jernväg sanläggningar för statens räkning

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45,

1

N:o 45.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående

jernväg sanläggningar för statens räkning; gifven Stockholms

slott den 4 februari 1898.

Under åberopande af hvad bilagda utdrag af protokollet öfver

civilärenden för denna dag innehåller vill Kongl. Maj:t härmed föreslå

Riksdagen

att, under förbehåll att de i sagda protokoll angifna vilkor om

kostnadsfri upplåtelse af mark m. m. iakttagas och under förutsättning,

hvad jernvägen Gellivare—riksgränsen beträffar, att från norsk sida

beslut fattas om anläggande af en anslutande jernväg från riksgränsen

till Ofoten, besluta anläggning af följande statsbanor, nemligen

dels från Göteborg öfver Stenungsund och Uddevalla till Strömstad,

hvarför kostnaden beräknats till 14,776,500 kronor,

dels ock från Gellivare förbi Luossavaara och Kiirunavaara malmfält

till riksgränsen i rigtning mot Ofoten, hvarför kostnaden beräknats till

21,498,000 kronor;

allt med rätt för Kongl. Maj:t att närmare förordna om de orter,

jernvägarne böra genomgå;

samt att för påbörjandet af nämnda anläggningar anvisa för år

1899 följande belopp, nemligen:

för jernvägen Göteborg—

» » Gellivare—

Bih. till Riksd. Prof. 161)6.

-Strömstad ..................... kronor 4,000,000

-riksgränsen......... » 5,400,000

eller tillsammans kronor 9,400,000

l Sami. 1 Afd. 26 Raft. (N:o 45.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45.

att af riksgäldskontor utgå, med rätt för Kongl. Maj:t att låta

utaf dessa belopp förskottsvis under innevarande år af tillgängliga

medel utanordna tillsammans 1,500,000 kronor.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande

utskott tillhandahållas, och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all

Kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

E. von Krusenstjerna.

-c.tj ro

4- .<

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45.

3

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i Statsrådet å Stockholms slott den 4 februari

1898.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,

Statsråden: herr friherre Åkeriiielm,

Wikblad,

Gilljam,

friherre Rappe,

Christerson,

Annerstedt,

von Krusenstjerna,

grefve Wachtmeister.

l:o.

Departementschefen statsrådet von Krusenstjerna anförde i underdånighet

:

Uti nådig proposition den 26 februari 1897 föreslog Eders Kongl.

Maj:t Riksdagen, bland annat, att, under förbehåll att vissa i propositionen

bilagd t utdrag af protokollet öfver civilärenden för samma dag

angifna vilkor om kostnadsfri upplåtelse af mark m. m- iakttoges, besluta

anläggning af en statsbana från Göteborg öfver Kongelf, Ucklum

och Uddevalla till Svinesund, hvarför kostnaden beräknats till 16,216,500

Lånt/dbana

genom

Bohuslän.

1897 års

proposition.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets

utlåtande

1897.

Skriftvexling

med norska

myndigheter.

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 45.

kronor, med rätt för Eders Kongl. Maj:t att närmare förordna om de

orter, jernvägen borde genomgå; samt att för påbörjandet af nämnda

anläggning anvisa för år 1898 ett belopp af 4,500,000 kronor.

Enligt den af jernvägsstyrelsen uppgjorda planen för jernvägsanläggningen

skulle banan erhålla eu spårvidd af 1,435 meter samt byggas

med skenor, vägande 40 kilogram för meter.

Eders Kongl. Maj:ts berörda förslag vann emellertid icke Riksdagens

bifall.

Riksdagens statsutskott afstyrkte nemligen uti sitt i anledning af

Eders Kongl. Maj:ts proposition afgifna utlåtande bifall till förslaget

och anförde dervid hufvudsakligen att, enligt hvad den kongl. propositionen

gåfve vid handen, banans anknytningspunkt med det norska jernvägsnätet

tillsvidare vore alldeles obestämd, men att, då bohuslänsbanan

icke kunde tänkas såsom statsbana utan förbindelse med de norska

banorna, det syntes utskottet gifvet att, innan beslut fattades om anläggning

af en statsbana genom Bohuslän, visshet borde vara vunnen

icke blott derom, att banan blefve sammanbunden med Norges jernvägar,

utan äfven derom att anknytningen skedde på ett tillfredsställande

sätt, hvarföre och då i intetdera af dessa afseenden den nödiga utredningen

vore verkstäld, utskottet i denna omständighet såge en den

mest giltiga orsak att tillråda Riksdagen att för det dåvarande icke besluta

jernvägen Göteborg—Svinesund.

Uti skrifvelse den 18 Maj 1897 anmälde Riksdagen för Eders

Kongl. Maj:t sitt beslut i förevarande fråga.

På sätt jag i mitt anförande till statsrådsprotokollet den 26 februari

1897 omnämnde, hade redan under år 1896 skriftvexling egt rum mellan

jernvägsstyrelsen, å ena sidan, samt styrelsen för Norges statsbanor

och norska departementet för de allmänna arbetena, å andra sidan,

rörande en jern vägsanläggnings genom Bohuslän fortsättning inom

Norge och anslutning derstädes med norska statsbanenätet; och hade

det norska departementet dervid hemstält, huruvida icke från svensk

sida kunde finnas skäligt att underkasta en ifrågasatt linie genom

Bullaredalen med anslutning till Fredrikshald—Sunnanå jernväg vid

Praestebakke station närmare undersökning. Denna departementets hemställan

hade emellertid jernvägsstyrelsen ansett icke böra till någon åtgärd

föranleda, och de skäl styrelsen hade att härför anföra vunno äfven, i

enlighet med min tillstyrkan, Eders Kongl. Maj:ts gillande.

Med stöd af mig vid underdånig föredragning den 28 maj 1897 af

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45.

Riksdagens omförmälda skrifvelse lemnadt. nådigt bemyndigande aflat

jag samma dag en skrifvelse till norska departementet för de allmänna

arbetena med anhållan om upplysning, huruvida utsigt förefunnes att,

derest anläggning af en statsbana från Göteborg genom Bohuslän till

Svinesund beslötes, för anknytning af denna bana med det norska jernvägsnätet

från norsk sida kunde komma att fattas beslut om anläggande

af jernväg från riksgränsen vid Svinesund till lämplig punkt å norska

sydbanan å sådan tid, att densamma kunde komma till stånd och blifva

färdig att för trafik öppnas samtidigt med berörda svenska bana..

Uti härå afgifvet svar af den 16 oktober 1897 har emellertid det

norska departementet, under åberopande af den föregående skriftvexlingen

i ämnet, meddelat, att departementet icke för närvarande såge

sig i stånd att ställa i utsigt anläggning af en tillstötande bana från

norsk sida med den sträckning, öfver Svinesund, som uti min skrifvelse

förutsatts, i det departementet funne öfvervägande skäl tala för att

icke nu tillstyrka framläggande af proposition derom.

Efter emottagandet af detta svar anmodade jag den 19 oktober statsbana till

1897 jernvägsstyrelsen att gå i författning om uppgörande af förslag ^tr,,msta<:iför

byggande af statsbana mellan Strömstad och lämplig punkt å den

föreslagna bohuslänska längdbanan; och har styrelsen med anledning

häraf med underdånig skrifvelse den 15 påföljande december öfverlemnat

dylikt förslag jemte kostnadssammandrag för banan från Olskroken

öfver Kongelf och Ucklum till Strömstad.

Jernvägsstyrelsen anför i sin berörda skrifvelse hufvudsakligen

följande:

I flera hänseenden hade varit fördelaktigt, om linien till Strömstad

kunnat i närheten af Vik utgå från längdbanan och i dess hufvudrigtning

framdragas mot staden, men de verkstälda okulära besigtningarna

hade visat, att terrängen — i synnerhet närmare Strömstad —

uppstälde allt för stora svårigheter för en dylik linie. Först vid Hjeltsgård,

i trakten af Skee kyrka, anträffades en antaglig utgångspunkt

för en afvikning till Strömstad, ehuru äfven en sådan sträckning komme

att kräfva mycket dyrbara arbeten.

Omedelbart norr om den vid Skee föreslagna bangården och på

ett afstånd från Olskroken, öfver Kongelf och Ucklum räknadt, af omkring

169 kilometer utginge den utstakade förbindelselinien från längdbanan

och korsade med en tvär kräkning åt vester allmänna landsvägen

till Svinesund och sedermera Wettelandaån, för hvars öfvergång en bro

Jernvägs8tyrelsens

utlåtande

den

15 december

1897.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 45.

med 12 meters spann erfordrades, samt vore derefter framdragen öfver

en mot nämnda vattendrags mynning framskjutande bergrygg, kräfvande

två tunlar om tillsammans 320 meters längd. Sedermera följde

linien å en kortare sträcka Strömsvattnets södra strand och måste der

öfvergå en uppgrundad vik, hvilket erfordrade vidlyftiga utfyllningsarbeten,

enär jordmånen till följd af sin äfven på större djup lösa beskaffenhet

icke kunde antagas ega tillräcklig bärighet. Skärande en

mot Strömsvattnet stupande bergås, lemnade linien härefter denna sjö

och inginge uti en i rigtning mot Strömstad löpande dalgång, hvarest

den dels följde, dels korsade den till nämnda stad ledande landsvägen

och derigenom nödvändiggjorde dess omläggning å kortare sträckor.

Till undvikande af de mycket lösa lerlager, som i synnerhet å dalgångens

södra sida rikligt förekomme, framginge linien i början utmed

dalens norra sidosluttningar och genomskure i närheten af Sandhålan en

smal bergkam samt korsade derpå ännu en gång nyssnämnda landsväg

vid Drifnäs. Från denna punkt ginge linien i dalgångens midt förbi

Österöd och vidare genom ett smalt pass mellan de tvärbranta bergen

vid Myren för att slutligen i eu skarp krökning mot norr medelst, bland

annat, en till 60 meters längd beräknad tunnel passera en mot hafvet

nästan lodrätt stupande bergrygg och omedelbart derefter, på ett afstånd

från utgångspunkten vid Skee af omkring 6 kilometer, uppnå hafsbugten

vid Strömstad, hvarest en hufvudsakligen för persontrafik afsedd

station föreslagits. Då emellertid vid banans slutpunkt en större

bangårdsanläggning erfordrades, men utrymmet för en sådan vid Strömstad

vore mycket begränsad^ hade å en derför tjenlig plats vid Österöd,

omkring 2 kilometer från staden, föreslagits anordnande af en godsoch

rangeringsbangård, hvilken medelst ett särskilt spår skulle sättas

i förbindelse med ändstationen vid sjelfva staden och derstädes eller i

dess närhet blifvande kajer. Äfven med en sådan anordning komme

dock sistnämnda bangård att kräfva betydliga anläggningskostnader,

enär de mot landsidan stängande höga bergen nödvändiggjorde stationsplanets

bildande hufvudsakligast genom utfyllning i de angränsande

hafsvikarne.

För de nya kajbyggnader, hvilka, derest Strömstad blefve slutstation

för ifrågavarande statsbana, utan tvifvel derstädes blefve nödvändiga,

hade någon särskild kostnad icke i förslaget upptagits, enär

densamma icke ansetts böra drabba statsverket.

Under förutsättning att expropriations- och andra dermed sammanhörande

kostnader för äfven denna statsbana komme att, i likhet med

hvad under senare åren vid sådana anläggningar egt rum, bestridas utan

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45.

anlitande af statsmedel, hade vid uppgörande af kostnadsförslag för

sträckningen Skee—Strömstad såväl i nämnda afseende som jemväl i öfrigt

tillämpats samma grunder, som i fråga om det för längdbanan under

år 1896 upprättade förslag gjort sig gällande. Dock hade ballastens

djup ansetts kunna minskas med en sjettedel eller till 0,5 meter, och

skenvigten hade, med bibehållande af de för 40 kilograms skenor beräknade

afstånden mellan syllarne, nedsatts till 34 kilogram per meter,

enär en bohuslänsk statsbana med slutpunkt i Strömstad under en

längre följd af år icke syntes kräfva så stor tåghastighet som en öfver

Svinesund dragen mellanriksbana, hvilken, bland annat, skulle hafva

till uppgift att åvägabringa eu kortare och betydligt snabbare förbindelse

mellan Norge och kontinenten, än hvad som för närvarande stode

till buds. Derest ändrade förhållanden framdeles skulle betinga en

starkare öfverbyggnad, kunde de från början nedlagda skenorna lätteligen

utbytas mot tyngre sådana samtidigt med ballastdjupets ökning,

enär de härför nödiga vilkoren i afseende på banvallens krönbredd

samt syllarnes inbördes afstånd och längd på förhand vore uppfylda.

Ofvannämnda förändringar vore jemväl genomförda å det hela linien

Olskroken —Strömstad omfattande kostnad ssammandraget.

Den för jernvägsanläggningen mellan Skee och Strömstad, en längd

af 6,275 meter, beräknade kostnaden uppgår enligt jernvägsstyrelsens

förslag till 1,283,000 kronor, motsvarande 204,462 kronor för kilometer,

anskaffning af rullande materiel dervid inberäknad, under det att den

efter samma grunder beräknade kostnaden för hela linien från Olskroken

öfver Kongelf och Ucklum till Strömstad, utgörande i längd 175,622

meter, uppgår till 14,274,000 kronor, motsvarande 81,277 kronor för

kilometer. Denna för linien Skee—Strömstad i förhållande till dess

längd ovanligt höga anläggningskostnad är, enligt hvad jern vägsstyrelsen

upplyst, föranledd dels af de mycket ogynsamma terrängförhållandena,

dels ock deraf, att å denna korta sträcka måste anordnas två genom

dubbelspårig bana förenade, temligen omfattande stationer, af hvilka

den vid Strömstad kräfver mycket stora och dyrbara utfyllningsarbeten.

Uti den af jernvägsstyrelsen sålunda beräknade kostnad för jernvägsanläggningen

i dess helhet ingår emellertid icke någon kostnad för

banans inledande från Olskroken till Göteborgs statsbanestation.

Såsom Eders Kongl. Maj:t täcktes erinra sig, hade härför uti de af

jernvägsstyrelsen uppgjorda kostnadsberäkningar, hvilka lågo till grund

för den uti 1897 års proposition angifna kostnadssumma för jernvägsanläggningen

Göteborg—Svinesund, upptagits ett belopp af 100,000

kronor. Då någon anledning till förändring af denna beräkning icke

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45.

Sträckning

öster eller

vester om

Stora

Häll un gen.

lärer förekomma, skulle alltså en jernvägsanläggning från Göteborg

öfver Kongelf och Ucklum till Strömstad, utförd enligt jernvägsstyrelsens

nu föreliggande förslag, betinga en kostnad af 14,374,000 kronor.

Innan jag öfvergår att redogöra för de skäl, hvilka föranleda mig

att, oaktadt det afböjande svar, som från norsk sida erhållits beträffande

utsigterna för en bohuslänsk längdbanas öfver Svinesund fortsättning i

Norge, förorda, att frågan om anläggning på statens bekostnad af en

längdbana genom Bohuslän nu ånyo förelägges Riksdagen, anhåller

jag att få i detta sammanhang inför Eders Kongl. Maj:t anmäla åtskilliga

underdåniga framställningar, hvilka efter senaste riksdag blifvit

gjorda i fråga om längdbanans sträckning å vissa delar.

De olika åsigter, som i detta hänseende gjort sig gällande, angå

hufvudsakligen banans dragande öster eller vester om sjön Stora

Hällungen.

Denna fråga hade redan då planen för bohuslänska längdbanan af

jernvägsstyrelsen uppgjordes utgjort föremål för styrelsens öfvervägande;

och hade styrelsen låtit uppgöra alternativa förslag till banans

sträckning vid nämnda sjö, nemligen det ena öster om sjön öfver

Ucklum och det andra vester om sjön öfver Stenung. Vid öfverlemnandet

uti underdånig skrifvelse den 31 december 1896 af plan för

längdbanan anförde jernvägsstyrelsen beträffande nämnda två alternativ

hufvudsakligen, att linien öfver Stenung väl vore 744 meter kortare än

linien öfver Ucklum, men på grund af skilnad i terrängförhållandena

308,000 kronor dyrare. Denna ökning af kostnaden ansåge styrelsen

visserligen ej så betydande, att linien derför måste öfvergifvas, så vidt

några särskilda skäl betingade dess tillkomst. Några sådana hade styrelsen

icke kunnat finna. För Ucklumslinien hade åberopats, att den

komme att bereda fördel åt kommuner, hvilka i kommunikationshänseende

vore betydligt sämre lottade än trakten omkring Stenung, samt

det för jern vägs byggnadens utförande och underhåll betydelsefulla förhållandet

att väsentligt bättre tillgång på ballastgrus vore att tillgå å

Ucklumslinien. För Stenungslinien hade åter framhållits den större

folkrikheten i de trakter, densamma komme att genomlöpa, vidare förmånen

att vara belägen nära till Stenungsunds hamnplats samt slutligen

såsom hufvudskål den fördel, som genom jernvägens framdragande

närmare kusten skulle beredas Tjörns och Orusts invånare, hvilka i

sådant fall öfver Stenungsund och Svanesund lätteligen skulle kunna

begagna sig af längdbanan. De till fördel för Ucklumslinien anförda

omständigheter ansåge jernvägsstyrelsen uppväga de för Stenungslinien

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4~>. 9

åberopade, särskildt som, enligt hvad vid undersökningen inhemtats,

Orusts och Tjörns inbyggare ingalunda hade så stort intresse af den

vestra linien, som man velat låta påskina. Tvärtom kunde befolkningen

å dessa öar med ungefär samma fördel begagna hvilkendera linien som

helst, något som deremot ej vore fallet med Grinneröds, Hjertums,

Ucklums och Spekeröds kommuners medlemmar, då vestra linien till

följd af sitt profilläge ej medgåfve anläggning af station å någon för

dem lämplig plats. Styrelsen ansåge derför linien öfver Ucklum ega

ett bestämdt företräde framför linien öfver Stenung.

I öfverensstämmelse med den af jernvägsstyrelsen sålunda uttalade

uppfattning föreslogs äfven uti den af Eders Kongl. Maj:t till Riksdagen

aflåtna propositionen banans dragande öfver Ucklum.

Uti två väsentligen lika lydande, till Eders Kongl. Maj:t ingifna

skrifter hafva åtskilliga personer från Inland samt Orust och Tjörn hemstält

att, derest förnyad nådig proposition om byggande på statens

bekostnad af en längdbana genom Bohuslän komme att föreläggas Riksdagen,

Eders Kongl. Maj:t täcktes taga i nådigt öfvervägande, huruvida

icke banan borde dragas vester om Stora Hällungen från Jörlanda öfver

Stenungsund till Södergärdet resp. Svenshögen.

Till stöd härför har hufvudsakligen anförts, att de socknar, som

då skulle komma att åtnjuta omedelbar fördel af längdbanan, vore Norums

och Ödsmåls inom Inlands Nordre härad, hvarjemte, till följd af

den beqväma öfverfarten till Stenungsund, samtliga socknar å Tjörn

samt Ståla, Långelanda och Myckleby socknar af Orusts östra härad

af denna vestligare jernvägslinie skulle draga betydande förmån, hvaremot

vid ett framdragande af jernvägen öster om Stora Hällungen,

Ucklums samt i någon mån Vesterlanda och Hjertums socknar inom

Inlands Torpe härad tillgodosåges; att Spekeröds och Grinneröds socknar,

med afseende å deras läge, icke i afgjordt högre mån hade nytta

af den ena eller den andra linien; att vid jemförelse mellan, å ena sidan,

Ödsmåls, Norums, Myckleby, Långelanda och Ståla äfvensom samtliga

socknar å Tjörn och, å andra sidan, Ucklums samt möjligen Hjertums

och Vesterlanda socknar den officiel statistiken vid 1895 års slut

beträffande folkmängden utvisade, att en vestlig linie skulle bereda

fördel åt och draga persontrafik utaf 19,396 personer, då linien öster

om Hällungen, äfven om Hjertums och Vesterlanda socknar medräknades,

lände högst 6,501 personer tillgodo; att jordbruksnäringens betydenhet

i de trakter, som berördes af den vestra linien, vore mångdubbelt

större än i de öster om Hällungen belägna socknarna, hvartill

Bih. till Riksd. Pr oi, 18V8. I Sami. 1 Afd. 28 lJäft. 2

Petitioner.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Rongt. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45.

kunde läggas, att jordens bördighet å Tjörn vore fullt jemförlig med

den yppersta åkerjord i Sverige, och att sädesproduktionen i dessa

trakter i högst betydlig grad öfverstege jordegarnes eget behof och

sålunda borde föranleda en betydande transport på jernväg, derest

denna komme inom rimlig närhet till producenterna; att, derest jernvägen

droges öster om Stora Hällungen, det betydande fiske, som

idkades å Tjörn och Orust, icke komme att af densamma draga någon

förmån, enär afståndet från hamnplatserna in till jernvägsstationerna

blefve alltför stort, för att den ömtåliga och prisbilliga varan skulle

tåla transporten till desamma, hvaremot fiskvarorna från de större fiskelägena

å Tjörn samt sydligare delen af Orusts vestra kust skulle söka

sig väg till det närbelägna och för sjöfart snart sagdt hela året igenom

tillgängliga Stenungsund i stället för att, såsom nu vore fallet, transporteras

till Göteborg eller andra längre bort belägna afsättningsplatser;

att med den utveckling, metoderna för fiskvarors transport på jernväg

vunnit, icke blott fiskeriidkarne utan snart sagdt hela riket skulle draga

stor förmån deraf, att jernvägen framdroges till lämpliga platser vid

kusten, hvarifrån fiskvarorna med snabba tåg kunde distribueras öfver

hela landet, hvilket särskildt skulle kunna tillämpas på det ymniga sillfiske,

som under den innevarande sillperioden just i de till Stenungsund

närbelägna fjordarne idkades; att anjovistillverkningen, som helt naturligt

icke förekomme i Ucklum, Hjertum och Vesterlanda, funnes i sådan närhet

till Stenungsund att, derest jernväg dit framdroges, fabriksalstren

helt säkert skulle komma att åtminstone under vintertiden med densamma

försändas; att antalet handelsidkare, hvilka samtlige toge sina

varor från Göteborg och för den skull, om jernvägsförbindelse funnes,

skulle flitigt anlita densamma, inom Odsmåls, Norums, Myckleby, Långelanda

och Ståla socknar samt å Tjörn vore mångdubbelt större än inom

Ucklums, Hjertums och Vesterlanda socknar; att hamnplatsen Stenungsund,

belägen ungefär halfvägs vid stora farleden mellan Göteborg och

Uddevalla och den enda med större djup, som vid nämnda farled kunde

af jernvägen anlöpas, med enstaka undantag vore isfri året om och

tilläte ända till 30 fot djupgående fartyg ingå så nära land, att lastning

och lossning kunde ske omedelbart från kaj; samt att det för en

blifvande längdbana utan tvifvel vore synnerligen fördelaktigt att anknytas

till en sådan plats, hvaröfver såväl in- som utförsel i betydande

grad kunde påräknas.

Med anledning af dessa framställningar inkommo en mängd Ucklums,

Hjertums, Vesterlanda, Lilla Edets, Spekeröds, Grinneröds, Ljungs,

Norums, Jörlanda, Solberga och Hålta invånare med elfva lika lydande

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45.

skrifter, uti hvilka hemstälts, att Eders Kongl. Maj:t i förnyad nådig

proposition till Riksdagen om bohuslänska längdbanans byggande såsom

statsbana täcktes åter föredraga linien öster om Hällungen. Till stöd

för denna hemställan har åberopats innehållet uti en bifogad tryckt

broschyr angående bohuslänska längdbanans rigtning, deruti till ådagaläggande

af östra liniens företräde anförts hufvudsakligen, att denna

linie erbjöde långt gynsammare stigningsförhållanden och två stationer,

Ucklum och Svenshögen, då den vestra linien deremot finge synnerligt

ogynsamma stigningsförhållanden och blott en enda station, Stenung;

att den östra linien erbjöde möjligheten af eu bibana öster ut från

Ucklum till Ström vid Göta eif och en bibana vester ut från Svenshögen

öfver Gydnäs till Orust, under det att den vestra linien deremot

blott erbjöde möjligheten af en ekonomiskt betydelselös bibana å vestra

sidan från Stenung till Viddesgärde, hvilken svårligen kunde tänkas

fortsatt öfver Svanesund till Orust; att de föga betydande ekonomiska

intressen, som skulle främjas genom vestra linien, nöjaktigt kunde tillgodoses

medelst en billig bibana, bygd med starkare krökningar, brantare

stigningar och lätt öfverbyggnad, från Jörlanda till Stenung, under det

att de stora intressen, som skulle främjas genom östra linien, endast

kunde tillgodoses derigenom, att sjelfva längdbanans hufvudlinie droges

öfver Ucklum och Svenshögen; att Stenungsund med omgifningar icke

egde sådan ekonomisk betydenhet, att ens en bibana dit under den

närmare framtiden kunde anses vara behöflig, då ångbåtsfarten gjorde

mer än tillfyllest för den del af den nu befintliga trafiken, som icke

komme att ombesörjas af den östra linien äfven utan en bibana till

Stenungsund; att Tjörns härad icke hade någon nämnvärd fördel af

längdbanan, men att den östra linien dock erbjöde större möjlighet än

den vestra för tillkomsten af ett hamnspår ifrån Jörlanda till Källsnäs

i förening med uppmuddring af vid sistnämnda ställe befintlig hamn

och derför vore att föredraga, enär Tjörn derigenom vunne förbättrad

samfärdsel med Inland; att Orust, med undantag för Svanesund med

dess gästgifveri och färjinrättning, icke hade någon särskild nytta af

vestra linien, som dessutom med hänsyn till framtiden medförde den

stora olägenheten, att den icke erbjöde någon anknytningspunkt för den

nämnda bibanan öfver Gydnäs; att deremot för nordöstra Orust den

båda linierna tillhörande stationen vid Ljungskile, hvilken blomstrande

badort trafikerades af lika djupgående ångbåtar som Stenungsund, hade

åtskillig, om än ej stor betydelse; samt att den vestra linien icke egde

någon nämnvärd betydelse till gagn för fiskerinäringen men väl motsatsen,

då don hide stora hinder i vägen för genomförandet af samma

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45.

Länsstyrelsens

yttrande.

närings önskningar efter möjligast gena jernvägsförbindelser mellan

skärgården och det inre landet samt möjligast goda ångbåtskommunikationer,

särskildt med Göteborg.

öfver dessa framställningar bär jern vägsstyrelsen, till följd af särskilda

nådiga remisser, den 23 december 1897 afgifvit underdånigt utlåtande

och dervid tillika öfverlemnat ett af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

i Göteborgs och Bohus län, efter kronofogdens i Orusts

och Tjörns fögderi hörande, i ämnet afgifvet yttrande, deruti anförts

hufvudsakligen följande:

Beträffande först de skäl, hvilka anförts till förmån för sträckningen

öster om Hällungen, vore det mest framträdande af dessa, att Orust

skulle vara bäst betjenad af en bibana från Svenshögen öfver Gydnäs.

Denna bana skulle dock först dragas genom en mycket svår terräng

på Inlandssidan, vidare på en bro öfver fjorden och derefter på Orustsidan

stöta på terrängförhållanden så otillgängliga, att enligt hvad kronofogden

förmält säkerligen stora svårigheter skulle uppstå för att dit

anlägga ens en hjelplig körväg. Svårt vore derför att föreställa sig,

att de stora kostnader, som blefve förknippade med en dylik anläggning,

skulle med tillgängliga medel kunna offras på en bibana i denna

rigtning. Vidare innefattade påståendet att den östra linien skulle erbjuda

större möjlighet än den vestra för tillkomsten af ett hamnspår

från Jörlanda station till Källsnäs en uppgift, som tålde att närmare

granskas. Den föreslagna platsen för Jörlanda station läge nemligen

flera kilometer söder om den punkt, der den ifrågasatta vestra linien

skulle utgå, och anordningen af hamnspår från Jörlanda till Källsnäs

syntes derför vara oberoende af på hvilkendera sidan om Hällungen

jernvägen komme att dragas. Dertill komme, att en del af petitionärerna

för östra linien vore boende i trakter, som knappast syntes vara

berörda af den pågående tvisten om jernvägens sträckning, såsom petitionärerne

från Solberga, Hålta och Ljungs socknar, hvilka icke kunde

hafva något större intresse att här bevaka. Nästan detsamma, ehuru

icke i så vidsträckt mån, kunde sägas om framställningarna från Hjertums

och Vesterlanda socknar samt från Lilla Edet. Dessa socknar

läge intill Göta eif, på hvars östra sida bergslagsbanan framginge, och

de hade sannolikt jemförelsevis föga intresse af en bibana mellan

Ucklum och Ström samt syntes derför icke heller vara i någon högre

mån berörda af jernvägens sträckning öster eller vester om Hällungen.

Vidkommande åter framställningarne om jernvägens dragande vester

om Hällungen, syntes dessa grundade på en utredning, på hvilken

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45.

man icke kunde undgå att fästa ganska mycket afseende, om också

petitionärernas beräkningar på person- och godstrafik från de vestligaste

delarne af Tjörns härad icke syntes vara fria från öfverdrift,

samt uppgiften om att Myckleby socken skulle hafva gagn af en järnvägsstation

vid Stenungsund tarfvade den förklaring, att vid tillfällen,

då sjön vore tillfrusen utan att isen, till följd af den starka strömsättningen,

kunde med säkerhet befaras, invånarne från nämnda socken

skulle vid resor till Göteborg föredraga att fara öfver färjan vid Svanesund,

der nästan aldrig islägg hindrade öfverfarten, och vidare landsvägen

till Stenungsund framför att resa den mycket längre vägen om

Uddevalla. Äfven i dessa petitioner syntes för öfrigt åtskilliga distrikt

vara tagna med i beräkningen, som af den föreslagna jernvägen hade

ett mycket obetydligt intresse.

I sammanhang härmed syntes också kunna framhållas, hurusom

länets landsting år 1896, då ovissheten om huruvida längdbanan genom

länet komme att byggas genom statens försorg varit större än nu,

men intresset för en sådan jernvägsanläggning så stort, att man tänkte

sig jernvägens byggande möjligen genom enskild företagsamhet, beslutit

att, derest ett aktiebolag före 1899 års landstings lagtima sammanträde

komme till stånd med ändamål att bygga och trafikera en längdbana

genom länet i hufvudsaklig öfverensstämmelse med det upprättade

förslaget och med sträckning vester om Hällungen, i sagda aktiebolag

teckna aktier för 11,000 kronor för bankilometer; samt att landstinget

vid sammanträde år 1897 vid jern vägsfrågans behandling vidhållit

sitt omförmälda beslut.

Landstinget hade sålunda i två särskilda beslut uppstält jernvägens

sträckning vester om Hällungen såsom vilkor för sitt deltagande i aktieteckning

för jernvägen, om denna skulle komma att byggas af enskildt

bolag; och då landstingets beslut i denna fråga föregåtts af omsorgsfull

utredning genom utskott, sammansatta af personer från skilda

delar af länet, kunde antagas, att tinget ansett sträckningen vester om

Hällungen vara den i ekonomiskt afseende förmånligaste på samma

gång som don för orten mest gagneliga. Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

ansåge derför, att landstingets ifrågavarande uttalande icke

borde vid frågans bedömande lemnas ur räkningen.

Någon tvist -i detta afseende hade kanske aldrig uppstått, om ej

banan af tekniska skäl först kommit att utstakas på östra sidan om

sjön Hällungen och invånarne i härvarande trakt af denna omständighet

hemtat anledning att nu, då fråga väckts om den vestliga sträckningen,

verka för eu motsatt åsigt. Hvad nu sistnämnda sträckning

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45.

beträffade, hade visserligen för Orust varit fördelaktigast, om banan

kunnat komma närmare kusten ända fram till Viddesgärde, men äfven

så som den vestra linien nu vore utstakad blefve den fördelaktig för

Orust, i det att en bibana kunde utan särdeles stor kostnad läggas från

Ödsmål till Kolhättan. Orustborna hyste nemligen, enligt kronofogdens

utsago, den förhoppningen att, om längdbanan komme att läggas vester

om Hällungen, med tiden få till stånd en bibana från lämplig plats på

längdbanan till Kolhättan, vidare en ångfärja för öfverfarten emellan

Kolhättan och Svanesund samt möjligen en bana från denna punkt

tvärs öfver Orust till Ellös, hvilken förhoppning syntes lättare kunna

realiseras än förslagen om en bana från Ellös öfver en del öar till fastlandet

i Dragsmarks socken samt om förenämnda bibana öfver Gydnäs.

Vare sig emellertid att en bibana till Kolhättan komme till stånd eller

ej, syntes det dock blifva nödigt att vid ödsmål inrätta en station, åtminstone

en anhaltstation, hvilket äfven utan svårighet syntes låta sig

göra. En station på vestra sidan i stället för den vid Svenshögen

föreslagna syntes äfven blifva nödvändig.

För Tjörns inbyggare, för hvilka, särskildt de å öns södra del boende,

hela den ifrågavarande jernvägen syntes vara af mindre betydelse,

vore den utstakade vestra liniens rigtning dock på det hela taget

tillfredsställande och anordningen med en station vid Stenungsund så

beqväm som förhållandena medgåfve. Skulle det i framtiden visa sig,

att trafiken komme att befrämjas genom ett hamnspår från Jörlanda

till Källsnäs, komme antagligen jernvägsförvaltningen icke att underlåta

att gå i författning derom, och kunde detta ske alldeles oberoende

af längdbanans rigtning norr om Jörlanda.

Om också sålunda enligt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes

åsigt hufvudsaken för länet vore, att en längdbana komme till stånd,

samt Orusts och Tjörns intressen endast genom lämpliga tvärbanors

anläggande, från vare sig den vestra eller den östra sträckningen kunde

fullt tillgodoses, så syntes, om man nödgades utgå från den förutsättningen,

att under en lång följd af år ingen annan jernväg än längdbanan

här komme att framdragas, den föreslagna vestra linien för

ifrågavarande trakter få anses ega företräde, enär, såsom ofvan visats,

möjligheten för dem att då få åtminstone någon nytta af den föreslagna

jernvägen syntes i högre grad förefinnas, än om östra sträckningen

utan tillhörande bibanor blefve beslutad, detta dock alltid under

förutsättning att stationerna på den vestra sträckningen blefve så anordnade

som här ofvan angifvits.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45.

För egen del har jernvägsstyrelsen anfört följande.

Styrelsens föregående uppfattning i förevarande fråga hade, såsom

styrelsen jemväl betonat, grundat sig hufvudsakligen på ett underkännande

af det för vestra linien åberopade hufvudskälet, Orusts och Tjörns inbyggares

intresse. Den omständigheten att ett stort antal inbyggare å Orust

och Tjörn undertecknat de framställningar, som åsyftade att framhäfva den

vestra liniens företräde framför den östra, ådagalade emellertid, att intresset

för den vestra linien bland öarnes befolkning vore ganska afsevärdt

och i intet fall kunde reduceras till en sådan obetydlighet, som

styrelsen förut föranledts påstå. Dermed stälde sig också jemförelsen

mellan de båda sträckningarne helt annorlunda, än förhållandet blefve,

om Orusts och Tjörns befolkning antoges hafva samma fördel af hvilkendera

sträckningen som helst. Och äfven om de uppgifter, som af den

vestra liniens förespråkare lemnats angående de fördelar, hvilka genom

densamma skulle uppkomma, med skäl kunde anses tåla jemkning —

något som i än högre grad syntes vara fallet med påståendena i den

broschyr, som innehölle motiveringen för framställningen om den östra

liniens företräde — syntes såsom jemförelsens resultat med full bestämdhet

framgå, att den vestra linien komme att tillgodose väsentligt större

intressen än den östra linien.

Ej blott befolkningen inom det trafikområde, som kunde för vestra

linien beräknas, vore betydligt talrikare än befolkningen inom östra liniens

trafikområde; äfven jordbruksnäringen och industrien vore inom

det förra af afsevärdt större betydelse. Äfven derutinnan syntes åt den

vestra linien kunna skänkas företräde, att densamma i högre grad än

den östra linien komme att utöfva gynsam inverkan på fiskerinäringen.

Ett hufvudskäl för den östra linien vore emellertid af den betydelse,

att — i trots af vestra liniens öfriga fördelar — det blefve tvifvelsamt,

åt hvilkendera sträckningen skulle gifvas företräde, såvida ej utväg funnes

att genom en förändring af den vestra linien förtaga detta skäl

dess kraft. Frågan gälde stationsanläggningar å de båda linierna. Såsom

styrelsen vid sin förut lemnade beskrifning öfver de olika linierna

meddelat, kunde för den vestra linien i dess utstakade sträckning öfver

Husebackavattnet till Södergärdet station lämpligen ej anläggas annorstädes

än vid Stenungsund, medan östra linien skulle erhålla två

stationer, vid Ucklum och Svensliögen. Att detta betecknade eu väsentlig

fördel för östra linien läge i öppen dag; också hade af förespråkarne

för denna linie särskildt Svenshögens stations betydelse blifvit

med styrka framhållen. Äfven Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

i Göteborgs och Bohus län hade uti sitt till styrelsen afgifna ut
-

Jernvägs
styrelsens
utlåtande.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kongl. Ma,j:ts Nåd. Proposition No 4f>.

låtande vitsordat vigten af det faktum, att östra linien upptoge flera

stationsanläggningar än den vestra, derutinnan, att Eders Kongl. Maj:ts

befallningshafvande bundit sitt förord för sistnämnda linie vid förutsättningen,

att stationer på vestra sträckningen blefve anordnade på sätt, som

i Eders Kongl. Majds befallningshafvandes skrifvelse närmare angåfves,

nemligen förutom vid Stenungsund äfven vid Ödsmål samt å någon

punkt längre norrut.

Med anledning häraf ansåge sig styrelsen böra meddela, att intet

hinder mötte att, om och när omständigheterna sådant påfordrade, i

närheten af Ödsmål — omkring 3.5 kilometer norr om Stenungsund —

träffa sådana anordningar, att en bibana från Kolhättan kunde derstädes

ansluta sig till längdbanan.

Hvad åter anginge en station å vestra linien, motsvarande Svenshögen

å den östra, vore terrängförhållandena i förstnämda trakt högst

ogynsamma för en stationsanläggning, hvadan en sådan å den undersökta

vestra sträckningen öfver Husebackavattnet icke kunde komma

till stånd utan synnerligen omfattande arbeten och deraf föranledda ansenliga

kostnader.

Emellertid hade de okulära undersökningarne visat möjligheten af

vestra liniens framdragande från Ödsmål öfver Svenshögen med frångående

af dess i förut på landstingets föranstaltande uppgjorda förslag

angifna sträckning utmed Stora Hällungens stränder, hvilken sträckning

styrelsen ansett oantaglig på grund af dessa stränders lösa beskaffenhet.

Visserligen skulle nämnda förändring af liniens läge för erhållande

af fastare byggnadsgrund, bland annat, kräfva en betydande tunnelsprängning,

men kostnaden för en sådan sträckning komme dock antagligen

icke att öfverstiga den för en linie öfver Husebackavattnet beräknade

med mera än högst 100,000 kronor.

Härtill komme att, om ock den sålunda ifrågasatta linien från Ödsmål

öfver Svenshögen möjligen skulle blifva något längre än den öfver

Husebackavattnet utstakade, den förstnämnda deremot i afseende på

stigningarne komme att eg a afgjordt företräde och derjemte skulle tillgodose

icke allenast de till förmån för vestra linien åberopade intressen

utan jemväl — genom en stationsanläggning vid Svenshögen — en

afsevärd del af de med den östra sträckningen förenade.

Hvad ofvan anförts visade sålunda, att den vestra linien genom

en förändrad rigtning vid Stora Hällungen skulle, med någon ökning

af den beräknade anläggningskostnaden, i fråga om stationsanläggningar

blifva fullt jemförlig med den östra sträckningen och på samma gång

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45.

uppfylla de af Eders Kong! Maj:ts befallningshafvande uppstäda fordringarne

i detta hänseende.

Den billigare anläggningskostnaden talade visserligen fortfarande

för den östra linien, men då skilnaden härutinnan torde uppvägas af

de större trafikinkomster, som syntes vara att förvänta för den vestra

sträckningen öfver Stenungsund, hölle styrelsen före, att ej heller denna

kostnadsfråga borde tillmätas någon större betydelse vid jemförelse med

de för sistnämnda linie andragna företräden.

Såsom slutligt omdöme rörande ifrågavarande framställningar har

jernvägsstyrelsen — med anledning af de upplysningar, som inhemtats

ur sjelfva framställningarna, men i ännu högre grad med stöd af den

utredning i ämnet, hvilken Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i

Göteborgs och Bohus län åvägabragt — uttalat, att linien vester om

Stora Hällungen, enligt styrelsens mening, borde föredragas framför

sträckningen öster om nämnda sjö, hvarför styrelsen tillstyrkt, att vid

framläggande af förslag om anläggning af statsbana genom Bohuslän i

rigtning från Göteborg norrut förstnämnda linie måtte af Eders Kongl.

Maj:t förordas.

Sedan jernvägsstyrelsens berörda utlåtande afgafs, har genom Eders

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Elfsborgs län inkommit en till civildepartementet

stäld skrift, deruti åtskilliga Lilla Edets invånare framhållit

önskvärdheten, särskildt för nämnda ort, af banans dragande öster

om Stora Hällungen.

Utom hvad sålunda förekommit beträffande jernvägens framdragande

i trakten af nämnda sjö, hafva framställningar i fråga om jernvägens

sträckning i öfrigt hos Eders Kongl. Maj:t gjorts dels af Morlanda,

Gullholmens och Grundsunds socknemän, hvilka anhållit, att banan måtte

gifvas den sträckning, att lämplig station inom Herrestads socken kunde

erhållas för anslutning af en bibana längs Bokenäset till Morlanda och

Ellos, dels ock af J. E. Peterson i Backa, som framhållit angelägenheten

af att banan droges öfver eller nära intill Bohusläns regementes mötesplats,

Backamo.

Derefter har ledamoten af Riksdagens Andra Kammare filosofie

doktorn A. V. Ljungman den 27 nästlidne januari inkommit med en

till Eders Kongl. Maj:t stäld, af åtskilliga bilagor åtföljd skrift, deruti

han, efter polemik emot Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes i Göteborgs

och Bohus län samt jernvägsstyrelsens anlöranden i ärendet, hemstält,

att Eders Kongl. Maj:t täcktes föredraga sträckningen Göteborg

—Ytterby—Ucklum—Ilerrestad—Saltkällan—Svinesuud.

Bih. till Riksd. 1‘rot. 181)8. 1 Sami. 1 Åfd. 28 Haft.

Ytterligare

petitioner.

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kongl. Maj-.ts Nåd. ''Proposition No 45.

Eongcifsiinien Beträffande jernvägsliniens olika sträckningar återstår nu endast

eU?mienterby’ beröra de olika alternativen mellan Olskroken och Bollestad, nemligen

det ena öfver Kongelf och det andra öfver Ytterby. Rörande dessa

alternativ anförde jern vägsstyrelsen uti sitt utlåtande den 31 december

1896, att en jemförelse mellan Kongelfslinien och linien öfver Ytterby

visade, att den förstnämnda blefve 683 meter kortare och — oafsedt

det bidrag, bergslagernas jernväg kunde komma att lemna till broanläggningen

öfver Sätveån — 278,000 kronor billigare till anläggningen

än linien öfver Ytterby. Medräknades det af staden Kongelf utfästa

bidrag af 30,000 kronor till Kongelfsliniens utförande, blefve skilnaden

i anläggningskostnad för de båda alternativa linierna det afsevärda beloppet

af 308,000 kronor. Då i tekniskt afseende båda linierna vore

fullt jemförliga — Kongelfslinien vore till och med öfverlägsen så till

vida, att de betydliga kontrakurvorna i närheten af Olskrokens station,

som förekomme å Ytterbylinien, kunuat undvikas — borde alltså Kongelfslinien

tillerkännas bestämdt företräde, såvida ej särskilda skäl talade

för Ytterbyliniens utförande. I sådant afseende hade framhållits, dels

att Ytterbylinien såsom passerande midt genom det bördiga Hisingen

skulle uppsamla väsentligt mera trafik än Kongelfslinien, dels ock att

förstnämnda linie skulle befordra möjligheten af jern vägsförbindelse

mellan Göteborg och Tjufkil. Den koncessionerade jernvägen mellan

Göteborg och Tjufkil behöfde då ej i sin helhet komma till stånd, utan

man kunde nöja sig med en bibana från sistnämnda ort till Ytterby,

der anknytning till statsbanan lätteligen kunde ske.

Hvad det förra påståendet vidkomma, syntes detsamma icke förtjena

synnerligt afseende, enär det vore ett af erfarenheten bestyrkt

förhållande, att jernvägstrafiken af landtmannaprodukter från trakten i

närheten af en stad vore ganska obetydlig, alldenstund befolkningen med

lika stor lätthet och större fördel kunde på kortare afstånd verkställa

transporterna medelst dragare, och det torde ej i detta afseende vara

att förvänta något undantag för Hisingen och dess inbyggare. Beträffande

påståendet att Ytterbylinien skulle underlätta åstadkommandet af

jernvägsförbindelse mellan Göteborg och Tjufkil, vore detta väl sant,

men det torde häraf ej få dragas den slutsats, att staten för detta

enskilda intresses tillgodoseende borde ikläda sig en sådan ökning i

kostnad, som Ytterbyliniens utförande skulle betinga, särskildt vid det

förhållande att, såvidt vid hastig undersökning kunde bedömas, anknytning

af ifrågavarande bibana utan svårighet torde kunna verkställas i

närheten af Kongelf. För allt fall torde statsbanan derför icke böra

framdragas öfver Ytterby, med mindre än att de kommuner och en
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45.

skilde, som deraf hade intresse, ensamma vidkändes den förökade anläggningskostnad,

som derigenom komme att uppstå. Då hittills intet

dylikt erbjudande afgifvits, hade styrelsen all anledning att förorda

sträckningen öfver Kongelf.

För egen del anförde jag till statsrådsprokollet den 26 februari

1897 i denna fråga, att de för Ytterbysträckningen åberopade skäl —

att den skulle genomgå den bördigaste delen af Hisingen och underlätta

åstadkommandet af bibana till Tjufkil — huru beaktansvärda de

än kunde vara, dock ej syntes kunna tillmätas den betydelse, att denna

sträckning borde väljas framför den 308,000 kronor billigare Kongelfssträckningen.

I öfverensstämmelse med den af mig sålunda uttalade

åsigt afsåg äfven den till Riksdagen aflåtna nådiga propositionen banans

byggande öfver Kongelf.

På anmodan af mig har slutligen jern vägsstyrelsen inkommit med

kostnadssammandrag för linien Olskroken—Kongelf—Stenungsund

Skee—Strömstad äfvensom kostnadsförslag för bandelen Skee—Svinesund.

Enligt styrelsens beräkningar skulle kostnaden för en bana från

Olskroken (Göteborg) öfver Kongelf och Stenungsund till Strömstad,

med iakttagande af ofvan angifna inskränkningar i afseende å skenvigten

och ballastens djup samt med inberäknande af den ökade kostnaden

för banans dragande öfver Svenshögen, uppgå till 14,676,500 kronor,

hvartill komme kostnaden för banans indragande å statsbanestationen

i Göteborg, 100,000 kronor, så att hela kostnaden för banan från Göteborgs

statsbanestation till Strömstad blefve 14,776,500 kronor, rullande

materiel inberäknadt. Kostnaden för den 20,1 io kilometer långa bandelen

Skee—Svinesund, beräknad efter samma grunder, skulle uppgå till

2,609,000 kronor med rullande materiel, hvilken summa, derest skenvigten

ökades till 40 kilogram och ballastens djup till 0,6 meter, komme

att höjas med 60,000 kronor.

Våglängden Olskroken (Göteborg) —Strömstad utgör:

Olskroken (Göteborg)—Kongelf—Stenungsund—Skee........... 168,003 km.

Skee—Strömstad ............................................................................. 6,275 **

eller tillsammans 174,878 km.

Den af mig till statsrådsprotokollet för den 26 februari 1897 uttalade

åsigt, att en bohuslänsk längdbana med anslutning till det norska

jernvägsnätet icke från svensk sida kan ifrågasättas att dragas genom

Bullaredalen för sammanslutning med Fredrikshald—Sunnanå jernväg vid

Kostnadsbe
räkningar.

Afstånd.

Departements
chefens
yttrande.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N.-o 45.

Prrestebakke utan bör dragas fram till Svinesund, måste jag fortfarande

vidhålla. Under förutsättning att denna min åsigt äfven nu viuner nådigt

gillande, torde, med hänsyn till det uttalande från norska departementet

för de allmänna arbetena, hvarför jag här ofvan redogjort, utsigter

under den närmaste framtiden icke förefinnas för en anslutning

mellan en bohuslänsk statsbana och det norska jern vägsnätet.

Under sådana förhållanden får en längdbana genom Bohuslän tills

vidare sin hufvudsakligaste betydelse såsom lokalbana.

Äfven inskränkt härtill synes mig emellertid den ifrågavarande

kommunikationsleden vara af den vigt, att dess byggande genom statens

försorg kan med skäl förordas.

Såsom Eders Kongl. Maj:t täcktes erinra sig, grundade jag mitt

tillstyrkande af framställning till 1897 års Riksdag om byggande såsom

statsbana af en jernväg från Göteborg till Svinesund icke allenast på

jemvägens betydelse såsom mellanriksbana, utan äfven derpå att orten

vore i synnerligt behof af ifrågavarande jern vägsförbindelse för utvecklingen

af dess näringar, särskild! jordbruket och hafsfiske!.

Det är icke någon obetydlig ort detta mitt yttrande gälde. Den

del af Göteborgs och Bohus läns landsbygd, som sträcker sig mellan

Göteborg och Svinesund, omfattar en areal af omkring 4,380 qvadrat
kilometer

med ett invånareantal af mera än 150,000 eller i medeltal

35 invånare på qvadratkilometer. Härtill komma städerna med inemot

14,000 invånare. I afseende å folkmängdstätheten förtjenar omnämnas,

att Malmöhus och Blekinge län, de tätast befolkade i riket, hafva det

förra 56 och det senare 38 invånare på qvadratkilometer. Närmast

derefter kommer Göteborgs och Bohus län, som i sin helhet har 37

invånare på qvadratkilometer, samt i fjerde rummet Kristianstads län med

33 invånare på qvadratkilometer. Dervid är äfven att märka att folkmängdstätheten

inom Bohuslän är för våra förhållanden särdeles jemn

öfver hela landsdelen och endast uti två härad, nemligen Sörbygdens

och Bullarens, nedgår under 24 invånare på qvadratkilometer.

Möjligheter till en kraftig ekonomisk utveckling förefinnas för den

bohuslänska befolkningen, särskild! uti jordens bördighet och hafvets

fiskrikhet. Så länge större delen af denna befolkning emellertid är i

saknad af tidsenliga jernvägskommunikationer, torde något hastigare

framåtskridande icke kunna förväntas.

En från Göteborg utgående, Bohuslän genomskärande längdbana

skulle i detta afseende otvifvelaktigt för hela landsdelen blifva af den

största betydelse.

Såsom med landet i öfrigt förbindande ett så vidsträckt och tätt

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 45.

befolkad! område som det, hvarom här är fråga, men hvars rika naturliga

hjelpkällor nu i brist af jernvägskommunikationer ej kunna behörigen

tillgodogöras, synes mig denna bana jemväl vara af så stort allmänt

intresse, att den väl förtjenar att erhålla egenskap af statsbana. Härför

talar dessutom den omständigheten, att de trakter, genom hvilka banan

skulle framgå, förut icke beröras af någon staten tillhörig jernväg. Statens

mellankomst i detta fall är för öfrigt önskvärd äfven med hänsyn

till svårigheten för orten att sjelf fylla sitt kommunikationsbehof. För

dettas fullständiga tillgodoseende erfordras nemligen icke allenast åstadkommande

af ifrågavarande längdbana, utan derjemte anläggande från

lämpliga punkter å densamma af utfarts- och bibanor till särskilt de

vigtigaste platserna vid sjelfva kusten. Till åstadkommande af hela

detta jernvägssystem torde Bohusläns egen ekonomiska bärkraft ej vara

tillräcklig; och endast under förutsättning att den vigtigaste länken i

systemet eller längdbanan bygges af staten samt att derigenom tillfälle

beredes landsting, kommuner och enskilde att egna sina krafter åt de

erforderliga utfartsbanornas anläggande, synes en snar och fullständig

lösning af den bohuslänska jern vägs frågan vara att emotse.

Vid afgörandet af föreliggande fråga synes mig dessutom möjligheten

af eu framdeles skeende sammanslutning mellan bohuslänska

längdbanan och det norska jernvägsnätet ingalunda böra lemnas ur räkningen.

För min del finner jag, med hänsyn, å ena sidan, till den stora

betydelsen för transitotrafiken af en sådan förbindelse och, å den andra,

till nutidens kraf på goda kommunikationer, ytterst sannolikt att det

ej kan dröja alltför länge, innan en dylik sammanslutning finnes oundgängligen

nödig. I sådan händelse skulle, derest en bohuslänsk längdbana

befunne sig i enskild ego, staten otvifvelaktigt icke kunna undgå

att lösa till sig densamma, hvilket, med afseende särskild! derå att, i händelse

af banans byggande utaf staten, fri jord kan påräknas, säkerligen

skulle för staten medföra väsentligt högre kostnad.

Uti de skäl, jag sålunda anfört, finner jag mig ega full anledning

tillstyrka Eders Kongl. Maj:t att hos Riksdagen göra förnyad framställning

om byggande genom statens försorg af en längdbana genom Bohuslän

och detta desto hellre, som en sådan jern vägsanläggning till följd

af väntade goda trafikinkomster icke torde komma att för staten medföra

någon afsevärd ekonomisk uppoffring.

Jag har yttrat, att längdbanan, så länge den icke fortsättes af en

jernväg inom Norge, har sin hufvudsakligaste betydelse såsom lokalbana.

Men äfven med afslutning tillsvidare vid hamn i Strömstad torde den

ingalunda sakna vigt för eu transito trafik till och från Norge. Genom

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 45.

goda ångbåtsförbindelser mellan Strömstad och hamnplatserna vid och

i närheten af Kristianiafjorden skulle billigare och i många fall snabbare

förbindelse mellan ifrågavarande delar af Norge samt Göteborg

och söder derom belägna orter med lätthet kunna åstadkommas. Detta

gäller i all synnerhet om förbindelsen med orter på vestra sidan af

Kristianiafjorden, för hvilka den eljes nödvändiga omvägen öfver Kristiania

eller åtminstone — medels ångbåt — öfver Moss på detta sätt

skulle blifva obehöflig.

Beträffande sträckningen för den ifrågavarande banan, har jag redan

här ofvan uttalat mig i fråga om dess lämpligaste läge för anslutning

med norska jern vägsnätet. Då emellertid den närmast riksgränsen belägna,

för anknytningen med norska jernvägsnätet särskilt behöfliga

delen ej torde böra komma till utförande förr, än full visshet vunnits

att fortsättningen inom Norge bringas till stånd, har fråga uppstått att

bestämma slutpunkten för jernvägen såsom lokalbana. Någon i detta

afseende lämpligare plats än Strömstad torde icke stå att finna.

Vid sådant förhållande och då jag finner mig kunna i hufvudsak

biträda det af jernvägsstyrelsen uppgjorda förslag till utfartsbana från

längdbanan till Strömstad, anser jag mig böra förorda, att längdbanan

för närvarande endast bygges till trakten af Skee, och att derifrån anlägges

en utfartsbana till Strömstad. Bygges denna utfartsbana, ifrågakommer

naturligtvis icke anläggningen af den del af Strömstad—Mons

jernvägsaktiebolags koncessionerade jernväg från Strömstad till Mons

station å Dalslands jernväg, som skulle falla mellan Skee och Strömstad;

och vid extra bolagsstämma med nämnda bolag den 8 december

1897 har bolaget, under förutsättning och vilkor att Riksdagen år 1898

beslöte byggande af en statsbana från Göteborg till Strömstad i sådan

rigtning, att densamma komme att framdragas öfver någon punkt å den

utstakade sträckningen af bolagets jernväg, förbundit sig att afstå från

anläggandet och trafikerandet af jernväg mellan nämnda punkt och

Strömstad, dock under förbehåll af rätt för bolaget att, under vilkor,

som blefve i vederbörlig ordning bestämda, å sagda punkt ansluta sin

jernväg till statsbanan och för sin trafik begagna statens jernvägars

der blifvande station.

Vidkommande härefter jernvägens sträckning öster eller vester om

sjön Stora Hällungen, eger visserligen den östra linien företrädet af

billigare anläggningskostnad. Då emellertid, på sätt och af skäl jagredan

omförmält, såväl landstinget och Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande

i länet som äfven numera jernvägsstyrelsen uttalat sig till förmån

för den vestra linien — en uppfattning, som, enligt hvad jag haft till
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45.

fälle inhemta, delas af länets nästan samtlige riksdagsmän — samt det

numera befunnits, att denna linie kan förses med samma antal stationer

som den andra, anser jag mig icke kunna underlåta att förorda den

vestra liniens föredragande.

Beträffande frågan om Kongelfslinien eller Ytterbylinien bör föredragas

får jag erinra, att enligt 1897 års proposition det hufvudsakliga

skälet för valet af Kongelfslinien var hänsynen till denna linies billigare

byggnadskostnad; och dermed är ock gifvet, att valet kan utfalla annorlunda,

om man kan bortse från frågans ekonomiska sida, hvartill åter

möjlighet skulle kunna beredas på det sätt, att Göteborgs stad och

kommunerna på Hisingen i förening eller en eller flera bland dem samt

tilläfventyrs i någon mån landstinget åtoge sig att draga försorg derom,

att vägen öfver Ytterby icke blefve dyrare för staten än vägen öfver

Kongelf. Anledning till ett sådant åtagande lärer nog förefinnas, då

Göteborgs stad bör hafva intresse dels af att två stora infartsj er tvvägar

till staden icke löpa jemsides på en sträcka af omkring 20 kilometer

och dels af att erhålla jernvägsbro till Hisingen och särskildt till den

del deraf, som hör till Göteborgs stad, och det för kommunerna på

Hisingen billigaste sätt att få jernväg till Göteborg torde vara att

bidraga till omförmälda prisskilnads täckande. Det synes mig derför

nu vara lämpligast att valet mellan Ytterby- och Kongelfslinien lemnas

öppet, till dess sig visat, om tillräckligt intresse finnes hos de närmast

berörda menigheterna för beredande af möjlighet för jernvägens dragande

öfver Ytterby utan ökning af statens kostnader.

Likaledes torde hvad angår några ifrågasatta mindre afvikelser från

den föreslagna sträckningen, såsom beträffande jernvägens framdragande

närmare Backamo mötesplats och dess sträckning _ inom Herrestads

socken m. m., afgörandet lämpligen kunna anstå, till dess jernvägen

kommer till utförande, och sålunda, såsom i allmänhet vid statsbanebyggnader

plägar ske, endast jernvägens hufvudsakliga sträckning göras

till föremål för Riksdagens pröfning, medan åt Eders Kongl. Maj:t förbehålles

rätt att närmare förordna om de orter, banan bör genomgå. _

Hvad derefter angår sättet för jernvägens utförande, anser jag mig

icke ega anledning till anmärkning mot de af jernvägsstyrelsen .föreslagna

inskränkningar af skenvigten och ballastens djup. _

I afseende å den arbetsplan, som vid denna anläggnings utförande

bör följas, samt fördelningen af anslaget på de särskilda byggnadsåren,

tillåter jag mig erinra, hurusom enligt ett af jernvägsstyrelsen uti underdånig

skrifvelse den 5 februari 1897 i sådant hänseende afgifvet, till grund

för Eders Kongl. Maj:ts till Riksdagen då gjorda framställning i ämnet

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45.

lagdt förslag arbetet å banan Göteborg—Svinesund skulle så bedrifvas,

att banan kunde för allmän trafik upplåtas under hösten 1901, och kostnaden,

16,216,500 kronor, var afsedd att fördelas på åren 1898 —1901

sålunda, att på hvarje af åren 1898 och 1899 skulle komma 4,500,000

kronor, på år 1900 5,000,000 kronor samt på år 1901 2,216,500 kronor,

hvarjemte, för att byggnadsarbetet skulle kunna vid nämnda tidpunkt

afslutas, ansågs erforderligt, att af det för år 1898 föreslagna anslaget

redan under samma år stäldes till jernvägsstyrelsens förfogande ett

belopp af 750,000 kronor.

Då detta förslag, enligt hvad jag från jernvägsstyrelsen inhemtat,

fortfarande lämpligen kan tillämpas under iakttagande allenast af de

förändringar, som betingas af förändrade tids- och kostnadsförhållanden,

bör, på det banan under år 1902 må vara färdig att för trafik öppnas,

det erforderliga anslagsbeloppet för de särskilda arbetsåren fördelas

sålunda, att för hvarje af åren 1899 och 1900 anvisas 4,000,000 kronor,

för år 1901 4,500,000 kronor samt för år 1902 återstoden eller 2,276,500

kronor. Derjemte torde af 1899 års anslag ett belopp af 750,000

kronor böra redan under innevarande år ställas till jernvägsstyrelsens

förfogande; och torde Eders Kongl. Maj:t vilja af Riksdagen begära

bemyndigande att af tillgängliga medel förskjuta detta belopp.

Hvad slutligen angår de vilkor, hvilka böra fästas vid beslutet om

ifrågavarande jernvägs byggande såsom statsbana, torde det tillåtas mig

åberopa hvad jag uti mitt anförande till statsrådsprotokollet den 26

februari 1897 i detta afseende yttrade, nemligen att äfven för jernvägen

Göteborg—Svinesund syntes böra stadgas enahanda vilkor i afseende

å vederbörandes skyldighet att upplåta mark m. m., som under

senaste åren plägat föreskrifvas beträffande statens jernvägsbyggnader,

dock med den ändring, som betingades deraf att jemvägen här komme

att framgå genom trakter, hvilka i allmänhet vore synnerligen fattiga

på skog, hvarjemte skäl icke syntes för handen att för den allenast 1,3

kilometer långa sträcka i närheten af Göteborg, å hvilken jernvägen

skulle genomgå Elfsborgs län, från detta län ifrågasätta sådan upplåtelse.

Jag hemstälde derföre, att såsom. vilkor för anläggning af

denna jernväg, såvidt den genomlöper Göteborgs och Bohus län, skulle

föreslås följande bestämmelser:

att af landsting, kommuner eller enskilde kostnadsfritt skulle upplåtas:

dels för all framtid:

all mark till banbyggnad med dertill hörande afdikningar, vatt-enaflopp

och parallelvägar;

all mark för bändevakningsområden, hållplatser och bangårdar;

s. 25 Kontrollera mot PDF

I

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45. 25

all mark för till följd af jernvägsbyggnaden erforderlig anläggning

af nya eller omläggning af gamla, allmänna eller enskilda, vägar;

dels under arbetets fortgång:

all för sidoschaktningar, upplag af sten eller jord samt sten- och

grustägter med dertill hörande vägar och sidospår behöflig mark, att

vid arbetets slut aflemnas i då befintligt skick;

samt att upplåtelsen jemväl skulle innebära förpligtelse att lemna

ersättning för olägenheter till följd af försvårad brukning, förlängda

vägar eller andra olägenheter af hvad namn och beskaffenhet de vara

måtte, som kunde anses härflyta af det genom jernvägens anläggning

orsakade intrång;

allt med skyldighet för vederbörande .att- hålla staten skadeslös för

hvad i ett eller annat afseende härutinnan tilläfventyrs kunde komma

att brista.

Denna min hemställan vann äfven Eders Kongl. Maj:ts bifall.

Efter senaste riksdag hafva nu dels Göteborgs och Bohus läns

landsting, enligt dess vid lagtima möte den 23 september 1897 fattade

beslut, hos Eders Kongl. Maj:t anmält att, för den händelse under år

1898 af Riksdagen fattades beslut om byggande på statsverkets bekostnad

af eu längdbana genom Bohuslän till norska gränsen vid Svinesund,

landstinget vore villigt uppfylla omförmälda vilkor i afseende å upplåtelse

af mark m. m., så vidt anginge den del af jernvägen, som genomlöpte

landstingsområdet, dels ock jern vägsstyrelsen inkommit med ett

utdrag af protokollet, hållet vid stadsfullmäktiges i Strömstad sammanträde

den 17 december 1897, innehållande att stadsfullmäktige, fördel)

händelse landstingets beslut om upplåtelse af fri jord m. in. för längdbanan

icke komme att innefatta enahanda förmåner jemväl inom Strömstads

stads område, förbunde sig att för den del af den ifrågasatta statsbanan

mellan Strömstad och längdbanan, som kunde komma att öfvergå

stadens planlagda område äfvensom utanför samma område befintlig

staden tillhörig mark, kostnadsfritt upplåta mark m. in. i öfverensstämmelse

med mitt här ofvan angifva förslag.

Som emellertid landstingets omförmälda beslut tillkommit under

antagandet att längdbanan skulle omedelbarligen byggas ända fram till

Svinesund, samt förbindelse i ifrågavarande afseende dessutom saknas,

hvad angår den sträcka af bandelen Skee—Strömstad, som icke ingår

uti stadsfullmäktiges i Strömstad förbindelse, torde jemväl nu för beslutet

om byggandet af ifrågavarande bana böra föreslås samma vilkor

som uti nästlidna års proposition i ämnet.

Bih. till Itik«d. Blot. IMS. 1 /Sami. 1 Afd. 26'' Haft.

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45.

Gentil™- ■ ^enom n^% proposition den 26 mars 1897 behagade Eders Kongl.

liksgränsen. Maj:t föreslå Riksdagen att, till verkställande af undersökning och upprättande

af förslag till anläggning af statsbana från Gellivare till norska

gränsen i rigtning mot Ofoten, på extra stat för år 1898 bevilja

ett belopp af 40,000 kronor, med rätt för Eders Kongl. Maj:t att redan

under år 1897 af tillgängliga medel förskjuta beloppet.

Af hvad jag till statsrådsprotokollet för samma dag anförde till

stöd för min hemställan om aflåtande af propositionen torde jag nu

ånyo få erinra om följande.

Koncession af ^ Genom nådig resolution den 8 december 1882 beviljade Eders

jeiånviig8Lieå Kongl Maj it enskilda personer rättighet att anlägga och till allmänt

—norska begagnande mot afgift upplåta jernväg af 1,435 meters spårvidd från

gransen. lämplig punkt å norska gränsen i närheten af sjön Wassijaure till

Luossavaara och Kiirunavaara jernmalmfält och derifrån genom Gellivare

malmfält och distrikt fram till Luleå stad; och erhöllo samma

personer genom resolution den 16 juni 1883 koncession å fortsättning

af banan inom Norge till Ofotens fjord. Vidare faststäldes af Eders

Kongl. Maj:t dels den 18 april 1884 plan för jernvägsanläggningen

mellan Luleå och Gellivare och dels den 23 april'' 1888 plan för sträckningen

emellan Gellivare och Luossavaara.

statens inköp Sedan koncessionen blifvit öfverlåten å ett utländskt bolag, men

*GeUivare icke kunnat fullgöra i koncessionen föreskrifna vilkor om banans

jernväg. fullbordande inom viss tid, biet under år 1891, i öfverensstämmelse

med Riksdagens på Eders Kong], Maj:ts framställning fattade beslut,

hela den ifrågavarande jernvägsanläggningen, hvaraf bandelen Luleå—

Boden var fullbordad samt delen Boden—Gellivare så långt hunnen, att

transport åt gods derå kunde utan fara ega rum, medan å linien Gellivare-

Luossavaara endast mindre betydande arbeten å en kortare sträcka

blifvit utförda, af svenska staten inköpt. Genom statens försorg har

derefter sträckningen till Gellivare blifvit fulländad.

Riksdagens Sedan derpå i maj 1892 enskilda personer anhållit om koncession

19 april 1893. ^ ^ läggning af jernväg mellan Luossavaara och Wassijaure, aflät Riksdagen

den 19 april 1893 till Eders Kongl. Maj:t en skrifvelse, deri

Riksdagen, med afseende å den betydelse i politiskt, strategiskt och

ekonomiskt hänseende, som, på sätt Riksdagen i dess skrifvelse närmare

utvecklade, hvarje jernväg af annan än lokal beskaffenhet i Norrbottens

län måste anses ega, anhöll att, innan koncession meddelades

å jernväg inom sagda län af annan än lokal betydelse, Riksdagen måtte

lenmas tillfälle yttra sig i frågan.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45.

Sist omförmälda koncessionsausökan blef sedermera af sökandena

återkallad.

Den 17 augusti 1896 hade slutligen landshöfdingen P. J. Bråkenhielm

m. fl. anhållit om tillstånd att i enlighet med en ansökningen

bilagd plan få anlägga en för allmän trafik afsedd jernväg af 1,435

meters spårvidd från Gellivare öfver Luossavaara och Kiirunavaara

malmfält till riksgränsen i närheten af sjön Waseijaure; och hade sökandena

anmält, att de samtidigt hos norska regeringen anhållit om

koncession å byggande af jernväg från den punkt vid riksgränsen, der

linien inom Sverige slutade, till Öfoten fjord.

Den uppgjorda planen öfverensstämde beträffande sträckningen

Gellivare—Luossavaara med den ofvannämnda af Eders Kongl. Maj:t

den 23 april 1888 faststälda plan och beträffande sträckningen Luossavaara—Wassijaure

med den vid ofvan omförmälda i maj 1892 ingifna

koncessionsansökan fogade plan.

Till utredning angående jern vägens behöflighet och möjligheten af

densammas åstadkommande ur ekonomisk synpunkt hade landshöfdingen

Bråkenhielm och hans medsökande anfört, bland annat, följande:

Med stöd af den utredning, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

lemnat öfver ifrågavarande, Eders Kongl. Maj:ts pröfning förut understälda

byggnadsförslag, hade sökandena beräknat kostnaden för sträckan

Gellivare—Luossavaara till 4,019,990 kronor och kostnaden för sträckan

Luossavaara—Wassijaure till 10,900,000 kronor eller kostnaden för hela

den svenska linien till 14,919,990 kronor. Detta kapital jemte hvad

för jernvägsföretagets utförande i öfrigt beräknats åtgå hade blifvit

stäldt till sökandenas förfogande af bankinstitut, hvilka förmåtts dertill

af öfvertygelsen att företagets ekonomi i hvarje fall vore tryggad genom

den malmtrakt från Luossavaara och Kiirunavaara grufvor, som

väntades komma att uppstå.

För att sålunda kunna utgöra basis för ett jernvägsföretag af

nämnda omfattning borde gifvetvis dessa grufvor vara af betydande

mägtighet och godhet. Sådant vore ock förhållandet. På grund af de

uppmätningar, som verkstälts dels år 1875 genom Sveriges geologiska

undersökning och dels år 1896 af geologen Hjalmar Lundbohm och

fil. doktorn W. Petersson, hade beräknats, att Luossavaara och Kiirunavaara

malmberg tillhopa innehölle ofvan jord 250 till 300 millioner ton

malm och för hvarje fots afsänkning under jordytan omkring 700,000

ton malm, allt af rik jernhatt. Vid sådant förhållande syntes malmfrakten

ensam tillräcklig att trygga företagets bestånd.

Ansökan om

koncession å

jernväg Gellivare—norska

gränsen.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45.

Medan malmen från Gellivare grufvor, hvilka vore belägna omkring

21 mil från Luleå och 28 mil från Ofoten, hade sin naturliga utfrakt

öfver det närmare liggande Luleå, hade malmen från Luossavaara och

Kiirunavaara grufvor, belägna omkring 31 mil från Luleå och 18 mil

från Ofoten, sin naturliga utfraktshanm vid sistnämnda plats. Det vore

alltså klart, att för exploiterandet af Luossavaara och Kiirunavaara grufvor

en förbindelse endast med Ofoten skulle vara tillfyllest, och att

bandelen Gellivare—Luossavaara icke vore nödvändig för ifrågavarande

ändamål. Men då otvifvelaktigt Norrbottens utveckling i hög grad

befrämjades, derest en sammanbindningsbana mellan Bottniska viken

och Vesterhafvet erhölles, och på samma gång grufvornas administration

i väsentlig mån underlättades genom en förbindelse med det svenska

jern vägsnätet, hade sökandena ansett koncessionsansökningen böra

omfatta äfven föreningslinien Gellivare—Luossavaara.

Till ytterligare belysning angående de skäl, som talade för banans

färdigbyggande till Ofoten, erinrades vidare af de koncessionssökande

att, såsom förut nämnts, Luossavaara och Kiirunavaara malmfält innehölle

en myckenhet värdefull jernmalm. Men all denna naturens rikedom

läge nu utan användning och nytta vare sig för det allmänna

eller för grufegarne, som å grufföretaget nedlagt och alltjemt nedlade

betydliga kapital. För fosterlandsvännen måste det emellertid helt visst

vara ett önskningsmål, att den dag snart måtte komma, då dessa landets

naturliga hjelpkällor blefve till gagn för dess innebyggare, och

skedde så, genom att en planmessig grufdrift komme till stånd, blefve

det ej ringa kapital, som komme att tillföras landet. Grufvornas årliga

afkastning kunde antagas komma att utgöra omkring en million

ton jernmalm. Försäljningssumman derför skulle i landet införa en

summa penningar, som efter nu gällande pris torde böra beräknas till

omkring sju millioner kronor.

Den förbättring i vår handelsbalans, som sålunda vunnes, skulle

naturligtvis blifva ännu större, derest inländska rederiers intressen mera

än hittills kunde tillgodoses vid malmens forsling sjöledes till utlandet.

Inkomsten på ifrågavarande malmutfrakt kunde beräknas i

millioner kronor. Men ett fraktföretag, som egde en så fast grund

som ifrågavarande malmtransport, skulle helt visst icke stanna endast

vid exporten af nyssnämnda myckenhet malm. Det skulle blifva mägtigt

att dag för dag utveckla sin rörelse och öfvertaga andra frakter

såväl till som från den skandinaviska halfön samt såmedelst gifva anledning

till en uppblomstring af den nordiska sjöfarten.

För Norrbottens län, som genom en jernväg från Gellivare till

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45.

Ofoten finge ständig förbindelse med isfri hamn vid Vesterhafvet, skulle

ifrågavarande bana vara af vidtgående betydelse.

En dylik naturlig utfartsväg måste förr eller senare brytas. Norrbottens

kultur och ekonomi skulle genom en sådan väg få ett uppsving,

som den, hvilken haft tillfälle att närmare komma till insigt om denna

landsändas resurser, lätt kunde fatta. Härvid alsåges icke så mycket

Norrbottens skogar, hvilka visserligen genom förbättrade kommunikationer

skulle få ett ökadt värde, men hvilka redan nu, tack vare länets

många ehvar och der inrättade flottleder, kunde göras fruktbärande.

Förnämligast afsåges de stora sträckor af odlingsbar mark, som Norrbotten

erbjöde, en mark som i allmänhet endast erfordrade afdikning

för att varda det lämpligaste fält för jordbruk och boskapsskötsel,

enkannerligen det senare. Här skulle alltså kunna uppstå en mejerihandtering

af storartade dimensioner, mägtig att föda en mångtalig

befolkning. Härjemte vore det bekant, att Norrbotten af malmer och

mineralier egde hopade skatter — Luossavaara och Kiirunavaara vore

endast enstaka länkar i den kedja af malm- och mineralförande berg,

som der rymdes — och geologerne, hvilka ännu icke hunnit tillfyllest

utforska fänets fyndigheter, hyste stora tankar om den framtid, som

en gång på grund af bergens rikedom skulle uppstå för Norrbotten och

derigenom äfven för Sverige. Uti sina myrar egde Norrbotten ett billigt

brännmaterial, hvilket man hoppades en gång skulle genom teknikens framsteg

blifva användbart för industrien och i afsevärd mån ersätta de på grund

af Norrbottens aflägsna läge alltför dyrbara stenkolen. Fn förädling af

Norrbottens jernmalmer inom länet skulle då blifva en möjlighet.

Af det vidsträckta länet, i areal innehållande omkring 1,100 qvadratnymil,

utgjordes större delen eller mera än tre fjerdedelar af kronan

tillhörig mark, och den föreslagna jernvägslinien löpte uteslutande å

kronans jord. Den skure bland andra vattendrag Kalix, Rautusjoki och

Abiskojoki elfvar, hvilka hvar för sig egde en betydande, men nu obegagnad

drifkraft, deröfver kronan hufvudsakligast hade förfoganderätten.

All denna statsegendom skulle i sammanhang med en af banan föranledd

uppblomstring af olika industrier inom Norrbotten få ett väsentligt

ökadt värde.

Den kolonisation af Norrbotten, som otvifvelaktigt skulle uppkomma

genom den ifrågasatta jernvägsförbindelsen och den deraf på skilda

arbetsområden framkallade verksamheten, skulle säkerligen sträcka sina

följder utöfver eu stor del af riket. Särskilt vore att hoppas, att den

i ett visst fall skulle lända till gagn för hela fosterlandet; den skulle

nemligen efter all sannolikhet komma att verka såsom eu mägtig afledare

för emigrationen.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Väg- och

vattenbyggnadsstyrelsens

utlåtande.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45.

Efter redogörelse för ytterligare väntade fördelar af jernvägens

anläggning äfvensom för de invändningar, som blifvit mot ett dylikt

företag framstälda, sammanfattade sökandena på följande sätt sina uttalanden

i ärendet:

Derest det nu ifrågasatta jernvägsföretaget komme till utförande,

hade man sålunda grundad anledning att såsom följder deraf hoppas

uppå ett höjande af kapitaltillgången i riket; ett mägtigt uppsving af

den inhemska rederirörelsen; tillfälle till arbetsförtjenst för tusentals

personer; en icke oväsentlig höjning af statsegendomens värde; ett

kraftigt framåtskridande i snart sagdt hvarje hänseende för rikets

nordligaste och största provins och särskildt ett utbredande och betryggande

af den svenska kulturen derstädes; och slutligen ett nytt

föreningsband med broderriket. Mot dessa obestridliga fördelar hade

man åter att väga endast obestämda farhågor om ett för den svenska jernindustrien

ogynsamt prisfall å jern på verldsmarknaden eller ogrundade

bekymmer för ett bortslösande af den svenska jordens mineralrikedom.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hyste sökandena den förhoppning,

att Eders Kongl. Maj:t täcktes finna skäl bifalla deras ansökan

; och hemstäldes tillika att, om koncessionen meddelades, sökandena

matte berättigas öfverlåta densamma a ett aktiebolag med en styrelse bestående

uteslutande af svenske och norske män.

Skulle emellertid Eders Kongl. Maj:t finna, att Gellivare icke för

närvarande borde medelst jernväg förenas med Vesterhafvet, inskränkte

sökandena sin ansökan till erhållande af koncession å bandelen Luossavaara—Wassijaure,

hvilken jernväg skulle erhålla endast lokal betydelse;

och vore. sökandena villige att underkasta sig det koncessionsvilkor, att

sammanbindningsbanan Gellivare—Luossavaara skulle af dem byggas,

derest Eders Kongl. Maj:t inom tio år så bestämde.

öfver ifrågavarande ansökan hördes till en början väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

som i underdånigt utlåtande den 2 oktober 1896,

efter granskning af de föreslagna tekniska bestämmelserna, anförde,

bland annat, följande:

Beträffande ifrågavarande jernvägs nytta och nödvändighet delade

styrelsen till hufvudsaklig dei de af sökandena framstälda åsigterna

rörande de fördelar, som vore att förvänta af en utsträckning af

Luleå—Gellivarebanan till riksgränsen med fortsättning inom Norge

till Ofotenfjorden. Otvifvelaktigt skulle den derigenom fullbordade

tvärbanan kraftigt bidraga till höjande af värdet af ortens jordegendom,

som nästan uteslutande tillhörde staten, till ökande af kapitaltillgången

i riket, till möjliggörande af en bergsbruksrörelse inom Norrbotten

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45.

med deraf följande ökad befolkning och odling, samt till främjande af

en snabbare utveckling af öfriga förvärfsgrenar i denna aflägsna landsdel,

hvars mineralrikedomar icke kunde tillgodogöras ens der de redan

vore fullt kända, än mindre tillfyllest utforskas inom det ofantliga fjellområdet

utan stödet af jernvägsförbindelser med kusten.

Denna jernväg^ stora vigt vore för öfrigt redan så allmänt insedd,

att den icke kräfde ytterligare bevis. Den allmänna opinionen i öfre

Norrland hade länge med fog betecknat förbindelsen mellan Bottenoch

Vesterhafvet såsom en lifsfråga för landets nordligaste del och

äfven af sådan vigt för hela riket att med dess fullbordande icke längre

borde uppskjutas.

Med denna uppfattning hade styrelsen tillförene i underdåniga utlåtanden,

bland andra den 13 november 1882 och den 19 november

1892, funnit giltiga skäl föreligga att förorda bifall till då framstälda

ansökningar om koncession å anläggning af hela eller viss del af

Luleå—Ofotenbanan med samma plan som den nu framlagda för delen

Gellivare—riksgränsen, och styrelsen hade i sistnämnda utlåtande derjemte

förklarat sig anse att, då staten redan öfvertagit den östra delen

af denna tvärbana, det vore fördelaktigt, om hela banan blefve af staten

bygd och trafikerad.

Äfven styrelsens chef hade i detta ärende förut, i egenskap af

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län, i underdånigt

utlåtande den 10 oktober 1889 angående sökt förlängning i

arbetstiden för sagda jernväg såsom sin åsigt framhållit, att denna bana

i flera hänseenden vore synnerligen egnad att utgöra en stambana, till

följd icke blott af dess stora vigt för den landsdel, den genomlöpte,

och de exempellöst rika malmtillgångar, den berörde, utan isynnerhet

i följd af dess egenskap att i sitt fullbordade skick blifva en vigtig

internationel förbindelseled mellan broderianden och de båda hafven,

en betydelse som i framtiden komme att väsentligen ökas, när de

svenska och finska jernvägsnäten en gång blefve sammanknutna.

Den erfarenhet, som efter tiden för ofvan anförda utlåtandens afgifvande

vunnits rörande följderna af den först meddelade koncessionen

och af Luleå—Gellivarebanans förvärfvande åt staten, hade endast

kunnat stärka den af styrelsen ofvan uttalade åsigten, att Iämpligaste

sättet för den nu ansökta jern vägens åvägabringande vore, att den

anlades för statens räkning.

Till följd af den ifrågavarande jernvägens ofvan antydda natur

kunde dess politiskt-nationella och strategiska betydelse icke undgå att

vid koncessionsfrågans bedömande framträda på ett sätt, som jemväl

ådagalade önskvärdheten af att staten måtte blifva egare af banan och

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kongl. Maj:ts

befallningahafvandea

utlåtande.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45.

såsom sådan komma att genomföra de åtgärder och de trafikaftal med andra

länders jernvägsförvaltningar m. m., som för eu dylik jernvägsanläggning

och för dess ostörda drift, jemväl i händelse af krig, vore behöfliga.

I den händelse det emellertid icke skulle finnas lämpligt att omedelbart

låta vidtaga åtgärder för utförande af ifrågavarande jernväg såsom

statsbana, ansåge sig styrelsen på ofvan anförda grunder ega giltig

anledning att ånyo förorda, att den sökta koncessionen blefve beviljad,

derest det visades, att en norsk bana från Ofoten till riksgränsen kunde

komma till stånd.

Uti infordradt underdånigt utlåtande af den 28 oktober 1896 hade

vidare Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län yttrat,

bland annat:

Att förevarande jernvägsförbindelse, afsedd att blifva en fortsättning

af Luleå—Gellivare jernväg samt att utsträckas till hamn vid

norska kusten, egde en sällsynt stor betydelse, läge i öppen dag, och

sökandena hade i den underdåniga framställningen angifvit de skilda

hänseenden, i hvilka denna betydelse framträdde. Eders Kongl. Maj:ts

befallningshafvande delade i det väsentliga de åsigter, som af sökandena

härutinnan uttalats. Det kunde enligt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes

uppfattning icke betraktas annorlunda än såsom eu

högst afsevärd fördel att de rika tillgångar af jernmalm och andra

värdefulla mineral, hvilka förefunnes inom länets öfre fjellbygd och

hvilka nu läge utan användning och utan gagn för någon, blefve tillgodogjorda,

helst detta torde kunna ega rum utan att den industri,

som redan uppstått i Gellivare, genom den uppkommande ytterligare

bergverksrörelsen behöfde lida inskränkning. Denna ökade bergshandtering

med deraf följande ökad tillgång på kapital inom riket samt

på tillfällen till arbete och utkomst för eu mängd af landets invånare

vore emellertid icke den enda fördel, som den ifrågasatta jernvägen

kunde väntas medföra. Påtagligt vore att genom denna ett verksamt

medel skulle blifva gifvet till utveckling af de många andra förvärfsgrenar,

för hvilka Norrbotten hade rika förutsättningar, men hvilka, så

länge detta vidsträckta land vore i saknad af nödtorftiga kommunikationer,

icke kunnat komma till uppblomstring. En förbindelseled sådan

som den nu ifrågavarande, sträckande sig midt igenom länet och förmedlande

kommunikationen till alltid öppen hamn vid Vesterhafvet,

skulle, helst när den genom norra stambanans förlängning komme i förbindelse

med finska jernvägsnätet, mägtigt befordra denna laudsdels

tilltagande i odling och befolkning och dermed bereda åt denna del af

riket en styrka, som den nu saknade.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45. 33

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande vore alltså lifligt öfvertygad

om önskvärdheten deraf, att förevarande jernväg, måtte snarast

möjligt blifva bygd.

Vidare hade, enligt nådig remiss, jernvägsstyrelsen den 21 december

1896 afgifvit yttrande i ärendet och deruti anfört, bland annat:

Den föreslagna jern vägen jemte dess fortsättning i Norge afsåge

att förbinda det svenska statsbanenätet med Ofotenfjord i Norge och

komme sålunda att bilda en synnerligen vigtig länk i en ny mellanriksbaria,

hvilken icke blott satte öfre Norrland i förbindelse med en

hela året om isfri hamn å Norges vestkust utan äfven förenade Vesterhafvet

och Bottniska viken med hvarandra. Skulle vidare, såsom jernvägsstyrelsen

vågade antaga, stambanan genom öfre Norrland under

de närmaste åren komma att framdragas från Boden till Kalix eif samt

vidare till riksgränsen mot Finland, komme den nya mellanriksbanan

att på samma gång bilda en sammanhängande jernvägsförbindelse från

Norges vestkust genom Norrbottens län till Finland, hvars jernvägsnät

i en snar framtid torde utsträckas till riksgränsen.

Såsom en länk i denna internationella förbindelseled och med den

stora betydelse, banan dessutom egde för Norrbotten och medelbart

äfven för hela landet, måste den nu ifrågasatta jernvägen tillmätas en

sådan vigt, att man med all säkerhet kunde förutse, det en dylik jernväg

förr eller senare skulle komma till stånd.

Men samma skäl, som talade för banans anläggning, ådagalade

ock angelägenheten af att banan blefve svenska statens tillhörighet.

Jemväl för det fall att sjelfva byggandet af banan skulle anses kunna

anförtros åt enskilda svenske män, måste för den skull redan vid

dess anläggning från statens sida noga tillses, att de fordringar, staten

numera uppstälde för att en jernväg skulle vara fullt statsbanemessig,

icke i något afseende blefve eftersatta; hvarförutom till fullo maste

tillgodoses de särskilda anspråk, som borde ställas på denna bana, med

hänsyn dertill att en af banans uppgifter — till eu början dess hufvudsakligaste

— blefve att förmedla exporten af malm från de lappländska

gruffälten.

Utgående från denna synpunkt hade styrelsen ansett sig höra

ingå i en granskning af den ingifna planen i tekniskt afseende, för hvilken

granskning jag icke torde behöfva i detta sammanhang redogöra.

Af hvad rörande den ingifna planen blifvit anmärkt hade jernvägsstyrelsen

ansett framgå, att banan, om den anlades enligt samma plan,

icke skulle komma att i fullbordadt skick framstå såsom statsbane
Bth.

till Riksd. Prof. 18D8. 1 Sami. 1 AJd. 28 Haft. 5

Jernvägsstyrelsens

utlåtande

den 21

december

1896.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Departementschefens

yttrande

den 26

mars 1897.

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 45.

messig, och att för den skull planen måste i väsentliga delar omarbetas,

dervid möjligheten att på vissa ställen erhålla en fördelaktigare sträckning

särskildt syntes böra tagas i noggrant öfvervägande.

Njr undersökning i de trakter, banan vore afsedd att genomgå,

syntes derföre böra företagas; och då tungt vägande skäl kunde anföras

för att banan redan från första början blefve statens tillhörighet

och således, i stället för att af staten efter färdigbyggandet inlösas,

anlades genom statens omedelbara försorg, ansåge sig styrelsen böra,

med anledning af den nådiga remissen och med hänsyn jemväl dertill

att det syntes styrelsen vara af vigt, att frågan om jernvägens byggande

icke undanskötes, ifrågasätta, att styrelsen af Eders Kongl. Maj:t

eihölle i uppdrag att låta verkställa den nya undersökningen, för hvilket

ändamål erforderligt belopp borde ställas till styrelsens förfogande.

Efter redogörelse för t. f. chefens för generalstaben i ärendet

infordrade, den 1 februari 1897 afgifna utlåtande äfvensom för två

ytterligare från koncessionssökandena inkomna skrifter, anförde jag

slutligen till förenämnda statsrådsprotokoll den 26 mars 1897, bland

annat, följande:

»Af den nu lemnade redogörelsen för hvad i ärendet förekommit

framgår, att hufvudsakliga ändamålet med anläggandet af ifrågavarande

jernväg är att bereda en möjlighet för tillgodogörandet af de malmtillgångar

vid Luossavaara och Kiirunavaara, hvilka nu till följd af

brist å kommunikationer ligga oanvända. Den i ärendet förebragta

utredningen gifver vid handen, att å ena sidan dessa malmtillgångar

äro högst betydande, och hvad sökandena anfört angående verldsmarknadens

behof af jernmalm torde å andra sidan ådagalägga, att samma

malms utsläppande i marknaden, äfven till den största utsträckning

sökandena itrågasatt, icke bör kunna utöfva någon menligare inverkan

på vår öfriga inhemska bergsmannanäring, i allt fall icke sådan att

derur kan hemtas någon anledning att staten skulle ega befogenhet att

förhindra tillgodogörandet af dessa malmrikedomar.»

»På sätt redan Riksdagen uti sin förut omförmälda skrifvelse af den

19 april 1893 ansett, tala politiska och militära skäl för, att en sådan

bana som den ifrågavarande, hvilken genomgår en gränsprovins, redan

från början eges af staten och att således dess anläggning sker genom

statens försorg, och detta så mycket hellre, som svårigheter väl torde

mota att meddela bestämmelser fullt effektiva att förhindra en eventuel

inblandning från utlandet, derest, när fråga om inlösen af banan uppkomme,

utländskt kapital vore i densamma intresseradt.»

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45

»Naturligt synes ock att, då svenska staten funnit sig manad att

inlösa banan Luleå—Gellivare, samma skäl, som talade för detta inköp,

i om möjligt än högre grad förefinnas, att nämnda banas fortsättning

mot Vesterhafvet äfven befinner sig i statens ego. Om än, såsom

förut är antydt, banans rentabilitet blifver beroende af transporten af

malm från fyndigbeter, som tillhöra enskilde, lärer dock ej möta svårighet

att med dem träffa sådan öfverenskommelse, att en malmtransport

i tillräcklig omfattning kommer till stånd; och tydligen måste en dylik

öfverenskommelse alltid hafva blifvit tillvägabragt, innan den föreslagna

banbyggnaden kan taga sin början.»

»Såsom jag förut omförmält, har emellertid jernvägsstyrelsen ansett,

att den för jernvägens anläggning uppgjorda planen icke kan i dess

nuvarande skick fullt godkännas, utan hemstält om bemyndigande att

låta verkställa förnyad undersökning för anläggningen. Visserligen

hafva sökandena sedermera förklarat, att de i flera hänseenden äro beredde

att ställa sig till efterrättelse de af jernvägsstyrelsen ifrågasatta

ändringar i samma plan. Men det återstår i allt fall, att undersökning

å marken genom någon statsmyndighets försorg icke någonsin egt rum.

Icke heller hafva uppgörelser med norska myndigheter angående den

blifvande trafikens ordnande m. m. hunnit komma till stånd. Vid sådant

förhållande och då det i denna grannlaga angelägenhet är önskvärdt,

att Riksdagen redan i frågans närvarande skede beredes tillfälle

att angifva sin ståndpunkt, anser jag för närvarande någon annan åtgärd

i förevarande ärende icke höra vidtagas, än att Eders Kongl.

Maj:t må bos Riksdagen begära anslag till verkställande af en förnyad

undersökning med det af jernvägsstyrelsen i sådant afseende beräknade

belopp af 40,000 kronor.»

I skrifvelse den 18 maj 1897 angående anslag till verkställande af

undersökning för anläggning af statsbana från Gellivare till norska

gränsen anförde Riksdagen följande:

»Då en jernväg från Gellivare till vesterhafvet — under antagande

att förutsättningarna för malmbrytning i större skala i Luossavaara och

Kiirunavaara grufvor visa sig rigtiga — måste blifva af betydande

ekonomiskt gagn för öfverstå Norrland;

då öfre Norrlands kulturella utveckling i väsentlig grad är beroende

på ökad industri derstädes;

då en landsdels framåtskridande i välmåga och kraft otvifvelaktigt

bidrager till hela landets bästa;

Riksdagens

skrifvelse den

18 maj 1897.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kong]. Maj:ts

beslut den 28

maj 1897.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45.

samt då det enligt Riksdagens tanke är ett vilkor för ett framgångsrikt

försvar af Norrland, att der finnes en talrik och burgen bofast

befolkning, som kan uppställa en större truppkontingent än för närvarande,

hvarigenom afsändandet af trupper dit från andra landsdelar

till dessas fara kan inskränkas;

anser Riksdagen anläggandet af jernväg från Gellivare till Ofoten

kunna på goda grunder ifrågasättas.»

»Denna jernväg, som obestridligen komme att få internationel

karakter och som utgör fortsättning af en statsbana, bör dock ej få

byggas af enskilde, dels af politiska och strategiska skål, dels emedan

svårighet alltid finnes att med säkerhet förebygga banans öfvergång i

utländska händer, äfven om staten förbehåller sig inköpsrätt.»

»Af.hvad sålunda blifvit yttradt torde framgå att, om banan skall

anläggas, detta enligt Riksdagens åsigt bör ske icke genom enskildes

utan genom statens försorg; och har Riksdagen till följd häraf bifallit

Eders Kongl. Maj:ts ifrågavarande förslag med det vilkor likväl, att

undersökningen utsträckes till att äfven omfatta, huru staten skall bereda

sig garanti för att icke malmbrytningen af en eller annan orsak

för mycket inskränkes eller till och med afstannar, utan att staten i

sådant fall kan ingripa.»

Vid föredragning den 28 maj 1897 af Riksdagens skrifvelse behagade

Eders Kongl. Maj:t

dels anbefalla järnvägsstyrelsen att verkställa undersökning samt

upprätta och ingifva fullständigt, af kostnadsberäkning åtföljdt förslag

till anläggning af en statsbana från Gellivare förbi Luossavaara och

Kiirunavaara malmfält till norska gränsen i rigtning mot Ofoten,

dels anbefalla kommerskollegium att inkomma med utredning angående

malmtillgångarne vid Luossavaara och Kiirunavaara malmfält, för

hvilket ändamål kollegium skulle, der så funnes erforderligt, ega låta å

stället verkställa undersökning genom sakkunnig person,

dels ock bemyndiga chefen för civildepartementet ej mindre att

anmoda styrelsen för Luossavaara och Kiirunavaara aktiebolag att till

Eders Kongl. Maj:t inkomma med yttrande angående storleken af den

malmtransport, som kunde årligen från ifrågavarande malmfält beräknas,

samt huruvida och på hvad sätt bolagsstyrelsen kunde vara villig bereda

staten garanti för att icke malmbrytningen af en eller annan orsak

komme att för mycket inskränkas eller till och med afstanna, utan att

staten i sådant fall kunde ingripa, än äfven att hos norska regeringens

opaginerad Kontrollera mot PDF

.37

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45.

departement för de allmänna arbetena anhålla om upplysning, huruvida

utsigt förefunnes att, derest anläggning af en statsbana från Gellivare

till norska gränsen i rigtning mot Ofoten beslutades, fortsättning af

samma bana inom Norge från gränsen till Ofoten kunde komma till

stånd och blifva färdig att för trafik öppnas samtidigt med den svenska

banan.

Till fullgörande af det åt jern vägsstyrelsen lenmade uppdrag har Jernvägsdenna

styrelse, sedan de anbefalda undersökningarna blifvit afskräde, Bkr8^f88ee“en

med skrifvelse den 8 december 1897 öfverlemnat profil- och planrit- 8 december

ningar öfver den utstakade sträckningen af ifrågavarande jernväg jemte

tillhörande karta äfvensom kostnadsförslag.

I denna skrifvelse erinrar jernvägsstyrelsen till en början om de

anmärkningar, styrelsen i sitt ofvanberörda utlåtande den 21 december

1896 ur teknisk synpunkt framstält mot den vid koncessionsansökningen

af den 17 augusti 1896 fogade planen för den tilltänkta jernvägsanläggningen

och hvilka anmärkningar, framför allt med hänsyn till de tunga

malmtransporter, som å banan skulle verkställas, varit af så betydelsefull

art, att planen, i det skick den förelegat, synts styrelsen icke

kunna förordas.

De mot koncessionssökandenas förslag framstälda anmärkningar

hade hufvudsakligen varit rigtade mot de på banans trafikförmåga väsentligt

inverkande lutnings- och krökningsförhållandena, enär de förstnämnda,

hvilka borde uppgå till högst 1 :100, på flera ställen beräknats

efter 1 : 80, och krökningsradien, som i regeln icke borde understiga

500 meter, för eu stor mängd kurvor beräknats till 300 meter. För

den förväntade, lifliga trafikens obehindrade fortgång hade derjemte ett

större antal mötesplatser, än hvad planen upptoge, bort beräknas; och

då trafiken, på grund af förut nämnda malmtransporter, komme att erfordra

tyngre rullande materiel, än hittills å statsbanorna användts,

måste åt broar och spåröfverbyggnad gifvas en derefter lämpad större

bärighet. Slutligen hade styrelsen, ock bland sina andragna skäl för

en förnyad undersökning inrymt möjligheten att på vissa ställen kunna

gifva linien en sträckning, som vore fördelaktigare än den då föreslagna.

I öfverensstämmelse härmed hade ock den nu verkstälda undersökningen

haft till hufvudsyfte att från Gellivare i den af Eders Kongl.

Maj:t angifna rigtning till norska gränsen finna den kortaste möjliga

sträckningen för den jernväg, som med den i afseende pa krökningsoch

lutningsförliållanden största trafik förmågan förenade de minsta anläggningskostnaderna.

Härigenom hade helt naturligt eu del större

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45.

eller mindre afvikelser från den förut utstakade linien framkallats, men

dennas hufvudrigtning hade dock befunnits böra bibehållas med undantag

för delen från Luossajaure till Torneträsk, hvarest genom en betydlig

afvikelse en kortare sträckning erhållits. En dylik förändring i

ännu större omfattning skulle hafva varit önskvärd beträffande hela den

på sträckan från Luossajaure till riksgränsen fallande delen af linien,

enär den här maste göra en rätt ansenlig omväg för att undvika de

väldiga fjell, hvilka i eu sammanhängande kedja stängde vägen mot

Atlanten och med sina förgreningar nådde ända fram till stranden af

Torneträsk, men först vid öfre änden af sistnämnda sjö erbjöde sig tillfälle

att genom den af flere smärre fjellsjöar och vattendrag genomkorsade

dalgången vesterut mot Wassijaure uppnå riksgränsen i närheten

af Ofoten; och hade jemväl vid föregående undersökningar denna

dalgång befunnits vara det enda för nu ifrågavarande ändamål användbara

pass.

Den gamla liniens hufvudrigtning från Gellivare till Luossajaure

vore deremot temligen tillfredsställande, ehuru äfven här en del afvikelser

från den kortaste sträckningen, representerad af en rak linie

emellan nyssnämnda båda orter, måst göras, särskildt för underlättande af

uppstigningen från Linaelfvens dalgång öfver vattendelaren mot Kaitumelfvens

flodområde.

Af den beskrifning jernvägsstyrelsen lemnat rörande den nu föreslagna

liniens sträckning framgår följande:

Utgående från Gellivare station stiger linien i nordvestlig rigtning

upp mot Siekaträsket, som passeras på östra sidan, samt vidare från

denna sjö utmed Ammasjoki till Ladnivare, hvarifrån den sedan sänker

sig ned mot Linaelfven, hvilken i denna trakt faller mycket hastigt

mot öster. För undvikande af den djupa dalgång, som här bildats, gör

linien en skarp krökning åt vester och öfvergår elfven vid fallets öfre

del för att derefter med en svängning åt öster kringgå den från norr

framskjutande höjdsträckningen och uppstiga utmed en af Linaelfvens

tillflöden, Homojokk, hvarvid ett mindre vattendrag, Råttjejokk, passeras

under enahanda förhållanden som vid öfvergången af Linaelfven.

Efter att emellan Kartekåbbå och Tjutekåbbå hafva korsat Homojokk

öfvergår linien vattendelaren mot Kaitumelfvens flodområde och uppnår

dervid, 50 kilometer från utgångspunkten, sin största höjd å hela sträckningen

Gellivare—riksgränsen, eller omkring 557 meter öfver hafvet.

Härefter gör linien en svängning åt öster för att undvika det sumpiga

låglandet kring Tjutejokk och sänker sig vester om Salatusvare ned

mot Kaitumelfven, hvilken här bildar ett vidsträckt, af mossar omgifvet

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45.

deltaland. Endast genom en omväg åt öster har eu lämplig öfvergångspunkt

kunnat erhållas nemligen vid Killinge by, hvarest elfven

tränges samman och genomgår fastare mark. För jern vägens framdragande

öfver detta vattendrag, som är ett af de största uti trakten, har

beräknats en bro med tre spann, det mellersta 64 och de båda andra

hvartdera 9 meter, hvilken brobyggnad betydligt underlättas genom de

redan vid tiden för anläggningen af jern vägen mellan Luleå och Gellivare

för motsvarande ändamål utförda arbeten.

Från Killinge går linien i rigtning mot Tjiskavare och efter öfvergången

af Vuottasjokk vidare öfver de vidsträckta mossarne öster om

nämnda höjdsträckning samt sänker sig derefter, korsande Sierkajokk,

ned mot Kalix eif, för hvars öfvergång beräknats en bro med två

öppningar, den ena om 50 och den andra om 30 meters spännvidd.

Härefter stiger linien upp mot den höjdplatå, från hvilken de väldiga

malmbergen Kiirunavaara och Luossavaara resa sig, och korsar derunder

vid Råttjejänkkä en mycket djup dalgång, som kräfver högst betydande

terrasseringsarbeten. Efter uppnåendet af nyssnämnda platå följer linien

öster om Kiirunavaara en emellan Kalix eif och sjön Luossajaure anlagd

körväg och framkommer slutligen, efter öfvergången af Luossajokk,

till nyssnämnda sjö, vid hvars östra strand, på ett afstånd af 105 kilometer

från Gellivare, beräknats anläggning af en större bangård för

upptagande af trafiken från nyssnämnda malmberg. Terrängen på denna

plats är synnerligen gynsam för en bangårdsanläggning af den betydande

omfattning, som här sannolikt kommer att erfordras, och medgifver

jemväl lämplig anordning för föreningsspåren mellan bangården

och de högre belägna malmutlastningsplatserna.

Vid norra änden af Luossajaure skiljer sig, såsom förut blifvit antyda

den nu undersökta linien från den förut utstakade. Den senare

är nemligen framdragen i rigtning mot Vuonajokis utflöde i Rautasjokk

samt vidare, med eu tvär kräkning åt öster, öfver sistnämnda vattendrag,

på hvars andra sida den beskrifver en stor båge och närmar sig

Torne elfs floddal för att sedermera följa densamma utmed sjöarna Alajärvi,

Jekajärvi, Tarrajärvi och Torneträsk. Till undvikande af de å

denna sträckning förekommande skarpa lutningar, hvilka såväl i nedgången

mot Rautasjokk som äfven på en kortare sträcka norr om sagda

vattendrag uppgå ända till 1 : 80, samt jemväl för erhållande af en i

afseende på våglängden fördelaktigare sträckning har den nya linien

i nästan rak nordvestlig rigtning från Luossajaure framdragits mot

Torneträsk. Hiirunder korsar linien först Pahtajokk och derefter Vuonajoki

samt går vidare nordost om Maunujaure fram mot Rautasjokk

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45.

och öfvergår detta rätt betydande vattendrag, der detsamma kringflyter

ön Rautussaari, hvadan för denna öfvergång två broar erfordras, den

ena med två öppningar om respektive 30 och 20 meter samt den

andra med ett spann om 40 meter. På andra sidan om denna eif framgår

linien öfver en mycket gynsam terräng öster om Njuotjamajaure

samt vidare vester om Kamasjaure . och Neitajaure för att sedermera

från Salmijärvi ingå i Nakerijokks floddal, uti hvilken linien, som på

tre särskilda ställen beräknats skola å broar med respektive 20, 30 och

40 meters spann öfvergå sistnämnda flod, under upjrrepade krökningar

sänker sig ned mot Torneträsk, der den i närheten af Vorevardo sammanfaller

med den gamla linien. Genom den nu beskrifna förändringen

af liniens rigtning mellan Luossajaure och Torneträsk hafva icke

allenast de ofvannämnda lutningarne om 1 : 80 undvikits utan äfven den

ansenliga vägförkortningen af mera än nio kilometer ernåtts, hvilka

båda omständigheter tydligen äro af särdeles stor betydelse såväl i afseende

på anläggningskostnaden och det framtida banunderhållet som

äfven — och detta icke minst — i trafikhänseende.

Från Vorevardo framgår linien vesterut utmed Torneträsk — utan

att närmare beröra dess stränder — till en i sjön utskjutande hög bergudde,

Kaisaniemi, hvilken linien med någon höjning kunnat passera utan

afvikelse från hufvudrigtningen, ledande genom en tvärs öfver nämnda

udde löpande, för ändamålet särdeles lämplig dalgång, uti hvilken ett

mindre vattendrag Nuosakkajoki passeras. På vestra sidan af Kaisaniemi

sänker sig linien ånyo och närmar sig stranden af Torneträsk, i

hvars närhet hon korsar Pessinenjoki och några andra mindre vattendrag

samt framgår till Vuoskovare, hvarefter hon till undvikande af en

omväg utmed den bugtande stranden löper söder om sjön Vuoskojaure

samt, följande foten af nyssnämnda berg, öfvergår Mellejokk och sänker

sig ned mot det mera betydande vattendraget Abiskojokk, som medelst

en till 20 meters spann beräknad bro passeras nära dess utflöde

i Torneträsk.

Från denna punkt stiger linien småningom utmed de mot sjön temligen

brant stupande fjellsluttningarna och korsar härvid några vattendrag,

bland hvilka må nämnas Käppasjokk, Rakasjokk, för hvars öfvergående

kräfves en bro af 20 meters spännvidd, samt Ronsokåbbåjokk,

hvarefter linien, med en svängning åt vester, genomskär en öster om

Pahtajaure skarpt framskjutande fjellrygg, kräfvande en tunnel om 530

meters längd. Härmed har linien inkommit i den dalgång, som förmedlar

hennes uppstigning å vattendelaren mellan Bottenhafvet och Atlanten,

och följer linien här de mestadels mycket branta och sönderskurna

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45.

fjellsluttningarne vid dalgångens södra sida. Efter passerandet af sjön

Pahtajaure vidtager den svåraste stigning, som förekommer å hela sträckan

Gellivare—riksgränsen; och uppgår denna stigning, som dock på

ett afstånd af 1,750 meter från dess början afdelas genom ett horisontalplan

om 300 meters längd, under lutningsförhållande af 1 : 100 till en

sammanlagd längd af ej mindre än 8,550 meter. Den gamla linien visar

på denna sträcka ett lutningsförhållande af 1 : 80, hvars nedbringande

till 1 : 100 kräfver betydlig ökning af terrasseringsarbetena,

helst minsta krökningsradien samtidigt ökats från 300 till 500 meter,

hvilket möter stora svårigheter i denna "bergiga och starkt brutna terräng,

som genomkorsas af eu mängd fjellbäckar, bland dem Låktajokk

och den i en djup dalgång rinnande Kurkajokk, för hvars passerande

beräknats en bro med 36 meters spann.

Sedan linien genom nämnda stigning uppnått en höjd af 527 meter

öfver hafvet, fortgår den genom en mycket bruten terräng öfver de

hvarandra närbelägna vattendragen Wassijokk och Kaderjokk, hvilket

sistnämnda kräfver en 20 meter lång brobyggnad, samt går vidare helt

nära vestra änden af Wassijaure, hvarest en skarpt framskjutande bergrygg

korsar linien och en 40 meter lång tunnel kräfves för jern vägens

framdragande genom densamma. Kort härefter uppnår linien slutligen

riksgränsen mot Norge på en höjd af omkring 517 meter öfver hafvet

och på ett afstånd från Gellivare af 236,760 meter.

Förutom den vägförkortning om 9 kilometer, som ernåtts genom

den förändrade sträckningen norr om Luossajaure, har linien genom å

skilda ställen företagna omstakningar af mindre omfattning kunnat än

ytterligare förkortas, så att den blifvit i sin helhet omkring 11 kilometer

kortare än den, hvarå koncession blifvit sökt.

I fråga om möjligheten af alternativa sträckningar af den ifrågavarande

jernvägslinien har jernvägsstyrelsen gjort följande uttalanden:

Beträffande den norr om Luossajaure fallande delen af linien hade någon

annan sträckning till norska gränsen i rigtning mot O foten än den

nu utstakade icke gerna kunnat väljas, enär hvarje försök härutinnan skulle

hafva strandat på gränsfjellens ansenliga höjd, som endast vid Wassijaure

erbjöde lämplig öfvergång för en jernväg. Ett motsatt förhållande

rådde emellertid i fråga om liniens södra del, i det att der jemväl andra

sträckningar än den förut beskrifna vore tänkbara och förtjenade

att uppmärksammas, helst som det funnes sådana, hvilka i afsevärd mån

skulle tillgodose vigtiga intressen äfven inom andra orter än de af förstnämnda

linie berörda. Denna omständighet hade ock framhållits af

delogarne i malmfältet Koskulls kulle, hvilka uti en till styrelsen iuBih.

till Uiksd. Blot. 1898. 1 Sami. 1 Afl. 28 Uäft. G

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45.

gifven skritt anhållit att vid undersökning för lämpligaste sträckningen

af ifrågavarande jernväg måtte utredas, huruvida icke densamma kunde

gifvas en sådan rigtning från Gellivare, att den lemnade tillfälle till

transporterande af malm från nämnda å Malmbergets östra sluttning

belägna malmfält. En dylik anhållan hade ock i afseende på Svappavaara

malmfält innehafvarne af inmutningsrätten till detta fält framstäf

uti en den 5 juni 1897 till Eders Kongl. Maj:t ingifven och den 11 i

samma månad till jernvägsstyrelsen remitterad ansökan; och hade båda

dessa framställningar vid den gjorda undersökningen tagits i beaktande.

En blick på kartan visade, att kortaste sträckningen af en jernväg

från Gellivare till Kiirunavaara och Luossavaara ledde rakt öfver Malmberget,

men då en dylik linie icke kunde ifrågakomma, måste en afvikelse

åt ena eller andra sidan göras, och hade, såsom redan visats,

en sådan åt vester blifvit vald. Som emellertid den ena eller andra

rigtningens företräde i tekniskt hänseende icke ansetts kunna fullt tillförlitligt

bedömas utan närmare jemförelse af båda, och den östra, bland

annat, skulle hafva fördelen af en närmare beröring med malmfälten vid

Koskulls kulle, hade jemväl sistnämnda sträckning blifvit i detalj undersökt.

Den östra linien, som utginge från Gellivare station öster om Malmbergsspåret,

beskrefve först en båge mot öster och derpå, berörande

Koskulls kulle, en båge i motsatt rigtning omkring Malmberget, hvarefter

den passerade Tingvalls kulle samt, korsande Najolokk och Kuorasjokk,

sänkte sig ner mot Linaelf, som öfverginges helt kort ofvanför

Kuorasjokks utflöde. Från denna punkt, som läge 43 meter lägre än

Gellivare bangård, följde linien, i en nästan oafbruten stigning af

1 : 100, nordöstra sidan af Linaelfvens djupt nedskurna floddal öfver de

djupa dalgångarna vid Veikijokk och Tjutejokk samt stege vidare upp

efter Kieblejokk fram till Tabmokjaure. Efter denna ytterst svåra uppstigning,

som visade en sammanlagd höjdskilnad af icke mindre än 234

meter, hade linien uppkommit på vattendelaren mot Kaitumelfvens flodområde

och fortlöpte derefter under gynsammare förhållanden öster om

Tabmokjaure och Tjutejaure fram emot Salatusvare, i hvars närhet den

inginge uti det förut beskrifna vestra alternativet.

Ehuru denna östra linie, förutom beröringen med malmfälten vid

Koskulls kulle, skulle medföra en vägförkortning af omkring 3l/2 kilometer,

hade den likväl måst förkastas såväl på grund af sina svåra

stigningar, hvilka i högsta grad skulle försvåra och fördyra trafikeringen,

som ock med anledning af den höga anläggningskostnaden, som

enligt verkstäld detalj be räkning skulle öfverstiga beräknade kostnaden

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45.

för motsvarande del af vestra linien med omkring 830,000 kronor,

hvilket belopp med 360,000 kronor öfversköte anläggningskostnaden

för en bibana från Koskulls kulle till Gellivare.

Innan jag redogör för fortsättningen af jernvägsstyrelsens yttrande,

torde jag få anmäla den af jern vägsstyrelsen omförmälda framställningen

af disponenten G. A. Granström om undersökning rörande jernvägsliniens

framdragande närmare Svappavaara malmfält.

Detta malmfält, anför disponenten Granström, hade sedan gammalt

varit kändt, och redan under 1700-talet hade grufvorna derstädes bearbetats

på kopparmalm med eu för den tidens förhållanden högst ansenlig

arbetsstyrka. Fältet innehölle emellertid icke endast kopparmalm.

Äfven jernmalmstillgången vore högst betydlig, i det att arean

deraf uppginge till öfver 40,000 qvadratmeter. Svappavaara komme

således som det fjerde i ordningen bland Sveriges brytvärda jernmalmsfält.

Malmens jernhalt uppginge till 60 å 65 procent, någon gång

högre, och dess fosforhalt, ehuru något vexlande, vore ungefärligen jembördig

med öfriga lappländska malmfälts.

Fältets belägenhet möjliggjorde en brytning af jernmalm till billigt

pris, i det att sjelfva malmberget höjde sig till närmare 100 meter öfver

det omgifvande släta landet, hvadan alla förhållanden funnes för

handen för anordnande af malmbrytning och bergverksdrift, endast

fältet berördes af jernväg eller vore satt i förbindelse med sådan.

Alla skäl, som anförts till fördel för en jernvägs dragande förbi

Kiirunavaara och Luossavaara från Gellivare till norska gränsen, gälde

äfyen Svappavaara; men dertill komme att en afvikning af jernvägen

förbi Svappavaara, hvarigenom densamma visserligen i någon mån,

men ej väsentligt, komme att förlängas men sannolikt komme att genomgå

en lämpligare terräng, skulle medföra stora fördelar för befolkningen

ej allenast inom Vittangi och Jukkasjärvi socknar, särskildt den

vid Svappavaara bofasta befolkningen, än äfven inom Pajala och Karesuando

socknar, under det att den endast förbi Kiirunavaara projekterade

banan komme att dragas genom nästan alldeles obebygda områden.

Med hänsyn såväl härtill som till statens direkta intresse, derest

staten, efter förändrad lagstiftning, komme att deltaga i malmfältens

afkastning, hemstälde disponenten Granström, i egenskap af representant

för innehafvare af inmutarerätten till Svappavaara malmfält, huruvida

icke i planen för undersökningen finge ingå möjligheten att med

den ifrågasatta jernvägen beröra Svappavaara malmfält eller åtminstone

att linien droges närmare malmfältet, än hvad vid förutvarande stakningar

varit händelsen.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Kongl. Ma,j:ts Nåd. Proposition N:o 45.

Beträffande denna till jern vägsstyrelsen remitterade framställning

har i sin ofvanberörda skrifvelse den 8 december 1897 styrelsen anfört

följande:

Framställningen om liniens framdragande i närheten af Svappavaara

malmfält hade icke föranledt någon utförligare undersökning af

en sådan sträckning, enär redan vid okulära besigtningar tillräckligt

tydligt framgått, att en dylik linie med Gellivare såsom utgångspunkt

vore betydligt underlägsen den å de ingifna ritningarna angifna. Anläggning

af en jernväg från Gellivare station i någorlunda rak sträckning

mot Svappavaara mötte nemligen, under förutsättning att lutningsförhållandena

icke finge öfverstiga 1 : 100, oöfverstigliga hinder, enär

Linaelfven, som måste passeras, i denna trakt läge omkring 50 meter

lägre än nämnda bangård och emot såväl norr som öster begränsades

af betydande höjder, för hvilkas öfvergående å en längre sträcka kräfdes

en stigning om minst 1 : 40. Först efter en afvikning om 20 å 25

kilometer österut från Gellivare, eller till Kuttjasjokis dalgång, torde

förefinnas möjlighet att kunna framdraga linien i rigtning mot Svappavaara,

men äfven der rådde — åtminstone söder om Kalix eif — svårare

terrängförhållanden än vester om Malmberget, hvarest den der utstakade

linien i allmänhet framginge öfver en synnerligen gynsam

terräng. Framför allt förtjenade dock framhållas, att en linie öfver

Svappavaara sannolikt skulle kräfva eu vägförlängning i förhållande till

den nyssnämnda om närmare 30 kilometer. Det med banans framdragande

öfver Svappavaara afsedda ändamålet vunnes lämpligast genom

anläggande af en särskild jernväg från Svappavaara till Luogsajaure,

enär don på trafiken menligt inverkande ökningen af hufvudliniens

längd derigenom undvekes och terrängförhållandena derjemte vore

rätt gynsamma för en dylik anläggning.

Någon annan sträckning än de, för hvilka här ofvan redogjorts,

hade icke synts styrelsen böra ifrågakomma.

De sammanstälda lutnings- och krökningsförhållandena å den på

profil- och planritningarna angifna linien funnes närmare upptagna uti

en vid kostnadsförslaget fogad tabell, men ville styrelsen dock omnämna,

att lutningarne ingenstädes öfverstege 1 : 100, samt att krökningsradierna,

hvilka ingenstädes understege 500 meter, i allmänhet

beräknats till minst 600 meter och endast, då särdeles afsevärda besparingar

i terrasseringsarbetena derigenom vunnits, understege detta

mått, hvilket särskilt vore förhållandet å sträckan Torneträsk—riksgränsen.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45.

Som den utstakade jernvägslinien hvarken berörde odlad bygd eller

vägar, genom hvilka trafikutbyte med mera aflägsna trakter kunde förmedlas,

hade mellan Gellivare och riksgränsen beräknats anläggning af

allenast en station, nemligen vid Luossajaure, från hvilken särskilda

föreningsspår skulle anläggas till de närliggande malmfälten Kiirunavaara

och Luossavaara; dock torde äfven vid riksgränsen en bangård

vara erforderlig, men som lämpligare plats för dess anläggning torde

förefinnas inom norskt område, hade densamma uti kostnadsförslaget

blifvit endast eventuel upptagen.

Största afståndet mellan de till ett antal af 22 stycken föreslagna

mötesplatserna vore, anför styrelsen vidare, å sträckan Gellivare—

Luossajaure 11,7 kilometer, under det att afståndet mellan mötesplatserna

norr om sistnämnda ort, enär å denna handel en lifligare trafik

förväntades, i regeln icke öfverstege 10 kilometer och endast på två

ställen uppginge till närmare 11 kilometer, nemligen vid Maunujaure,

hvarest de förmånliga lutningsförhållandena medgåfve en något ökad

tåghastighet, samt vid Låktajaure, der terrängen uppstälde hinder för

afståndets minskning. Vattenstationer vore afsedda att anordnas till

ett antal af 12 stycken och på ett inbördes afstånd af högst 21 kilometer,

hvartill ytterligare komme en trettonde vattenstation, nemligen

vid gränsstationen, för den händelse denna, i hvars anläggningskostnad

jemväl vattentorn inberäknats, blefve förlagd på svenskt område.

Jordmånen vore å sträckan Gellivare—Torneträsk i allmänhet icke

af någon särdeles svårarbetad beskaffenhet, men norr derom inträdde

ett motsatt förhållande, i det att linien der måste dragas intill högfjellen,

hvilkas utsprång måste genomskäras och sålunda förorsakade, förutom

de två ofvannämnda tunlarna, en mängd mer eller mindre betydande

sten- och bergssprängningsarbeten, hvilka isynnerhet närmare riksgränsen

kräfde ansenliga kostnader.

Tillgången på lämplig sten till bro- och trumbyggnader m. m.

vore å liniens södra delar i allmänhet temligen medelmåttig, hvaremot

de närbelägna bergen och talrikt förekommande lösa stenblock norrut

lemnade sådant byggnadsmateriel i riklig mängd.

Matjord för beklädnad af bankars och jordskärningars sidosluttningar

förekomme mycket sparsamt, men kunde lämpligen ersättas med

dyjord eller möjligen stenskärf.

Anskaffningen af nödigt ballastgrus komme att flerstädes medföra

svårigheter isynnerhet å sträckan närmast riksgränsen, hvarest rådde

fullkomlig brist på detta ämne. Erforderligt ballastgrus syntes dock

kunna erhållas å vissa uppräknade platser.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kongl. Maj:ts Nåd. Peoposition N:o 45.

Skog förekomme ytterst sparsamt i närheten af jernvägslinien

och saknades alldeles kring dess norra sträckning, hvadan anskaffning

af nödigt virke till bostäder för befäl och arbetsmanskap samt till

förråds- och andra under arbetstiden behöfliga byggnader komme att

medföra stora svårigheter och kostnader. Med undantag för en kortare

sträcka närmast söder om Luossajaure rådde i trakten af jernvägslinien

fullkomlig brist på vägar för framforslande af erforderliga effekter

och redskap, hvadan provisoriska transportvägar, der dessa icke genom

andra anordningar kunde undvaras, måste särskildt för detta ändamål

anläggas.

Vid upprättande af kostnadsförslaget för ifrågavarande statsbaneanläggning

hade hänsyn måst tagas såväl till det hufvudsakliga ändamålet

med banans byggande som ock till de på byggnadsplatsen rådande,

säregna och arbetet fördyrande omständigheterna. Sålunda hade

utöfver den för vanlig trafik erforderliga rullande maferielen, hvarför

beräknats en kostnad af 948,000 kronor, eller 4,000 kronor per

kilometer, ytterligare upptagits såväl 3,386,000 kronor, utgörande

den på svenska bansträckan belöpande kostnadsandelen uti den särskilda,

dyrbara materiel, som beräknats erforderlig för besörjande af

den mellan Luossajaure och Victoriahavn vid Ofoten beräknade malmtrafiken,

som förslagsvis antagits komma att till eu början årligen omfatta

1,000,000 å 1,200,000 ton, som ock ett belopp af 200,000 kronor

för inköp af de lokomotiv, som ansetts behöfliga dels för vagnsvexlingar

vid Kiirunavaara och Luossavaara malmfält och malmtransporter

från dessa till bangården vid Luossajaure och dels till förstärkning af

dragkraften å de delar af linien, hvarest sådant på grund af svårare

stigningar kräfdes.

De tunga laster, som för malmtransporternas ombesörjande å

banan komme att framföras, fordrade en efter desamma lämpad bärighet

hos brobyggnader och spåröfverbyggnad, och hade med hänsyn

härtill för den senare beräknats skenor af 40 kilograms vigt per meter

samt syllar med en längd af 2,7 meter, hvilket i sin ordning nödvändiggjorde

större krönbredd för ballast och banvall, än hvad under senare

årens statsbanebyggnad i Norrland användts, hvarjemte på grund af

vunnen erfarenhet skärningarnas sidodiken ansetts böra erhålla större

djup och bredd.

Dessa nu beskrifna förhållanden, hvilka icke tycktes hafva tagits

i beaktande vid uppgörandet af det vid 1896 års koncessionsansökning

fogade kostnadsförslaget, hade jemte maximilutningens nedbringande

och användandet af större krökningsradier föranledt en så betydlig

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kongl. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 45.

ökning i terrasseringsarbetena, att det nu tramlagda förslaget för dessa

arbeten upptoge en väsentligt större kostnad än det förstnämnda,

oaktadt de redan utförda, ehuru temligen ofullständiga terrasseringsarbetena

å den omkring 20 kilometer långa sträckan närmast Gellivare

blifvit tillgodoräknade.

Med hänsyn till de häftiga vattenflöden, som isynnerhet vid snösmältningen

vore att förvänta i fjelltrakterna och hvilka, derest icke

lämpliga anordningar på förhand vidtagits, kunde orsaka oberäknelig

skada och fara för trafiksäkerheten, hade, i motsats till hvad i tidigare

ifrågavarande anläggning omfattande förslag varit förhållandet, vattengenomlopp

i riklig mängd samt med efter de lokala förhållandena

lämpad form och storlek blifvit beräknade.

För anläggning af de för arbetenas bedrifvande erforderliga provisoriska

vägar hade icke någon särskild summa i förslaget utsatts,

utan vore kostnaden härför inberäknad uti tilläggsprocenten för diverse

omkostnader; och hade af öfriga vägkostnader uti förslaget särskildt

upptagits allenast kostnaden för de vägöfvergångar, som ansetts erforderliga

å banans inhägnade område. Stängsel kring banan syntes nemligen

i allmänhet kunna utan nämnvärd olägenhet undvaras med undantag

för de trakter, der lifligare rörelse förväntades eller inhägnade

egor och betesmark genomkorsades, hvilket vore förhållandet vid den

föreslagna stationen vid Luossajaure, emellan Gellivare och Linaelf

samt å ömse sidor om Killinge by.

Enligt förslaget vore husbyggnader beräknade att uppföras å bangården

vid Luossajaure och eventuelt vid riksgränsen, vid förläggningsplats

för förstärkningslokomotiv, vid vattenstationer samt utmed

linien till bostäder åt banbevakningspersonalen, hvarjemte bland kostnaderna

för den på grund af nya jernvägens tillkomst behöfliga utvidgningen

af Gellivare station en »del byggnaders uppförande beräknats

i samband med andra för utvidgningen erforderliga arbeten.

Dessa husbyggnader komme att med anledning af den påpekade bristen

på virke och annat byggnadsmaterial medföra ovanligt höga kostnader,

hvilket dock icke gälde byggnaderna vid Gellivare.

Expropriations- och dermed sammanhängande kostnader hade icke

uti förslaget upptagits, enär dessa, i likhet med hvad som vid de under

senare åren beslutade statsbanebyggnaderna egt rum, förutsatts komma

att på annat sätt utgöras.

Tillägget för arbetets ledning och diverse omkostnader hade med

hänsyn till de uti ifrågavarande trakter rådande, för en jernvägsanlägg
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Anslagsbeloppets

fördelning

på flera

arbetsår.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45.

ning ogynsamma lokala förhållandena upptagits till 18 procent af de

sammanlagda direkta arbets- och materialkostnaderna; och inginge uti

denna tilläggsprocent, bland annat, kostnaden för snöskärmar och andra

anordningar till förekommande af att större snömassor hopade sig i

spåret och derigenom föranledde hinder i trafikens regelmessiga fortgång.

Den för jernvägsanläggningen mellan Gellivare och riksgränsen

mot Norge af styrelsen beräknade kostnaden uppginge enligt det upprättade

förslaget till sammanlagdt 16,670,000 kronor, motsvarande 70,409

kronor per kilometer, eller, med inberäknande af den rullande materielens

anskaffning, i sin helhet till 21,204,000 kronor, hvilket motsvarade

89,559 kronor per kilometer. Härtill komme slutligen eventuel!

dels ett belopp af 294,000 kronor, utgörande kostnaden för en bangård

vid riksgränsen, och dels omkring 800,000 kronor, utgörande den

beräknade kostnaden för utläggning af föreningsspår och andra anordningar

för malmens forslande från brytnings plåt serna till bangården

vid Luossajaure, för den händelse dessa anläggningar komme att af

svenska staten bekostas. Utförligare förslag till sistnämnda anläggning

kunde dock icke för närvarande framläggas, enär, styrelsen veterlig!,

icke. någon fullständig plan för malmbrytningens bedrifvande ännu

blifvit uppgjord.

På min derom framstälda begäran har jernvägsstyrelsen derefter

den 15 december 1897 afgifvit eu promemoria angående fördelning å

olika arbetsår af det beräknade anslagsbeloppet för den ifrågasatta jernvägsanläggningen,

under förutsättning att den af styrelsen framlagda

planen godkändes och att jernvägen skulle kunna före ingången af år

1903 upplåtas för allmän trafik; och har jernvägsstyrelsen derutinnan

anfört följande:

»Förslaget är uppgjordt med beräkning, dels att anslaget till sjelfva

banbyggnaden temligen jemnt fördelas å de fyra arbetsåren 1899—1902,

dock så att första årets anslag jemväl omfattar ett belopp af 750,000

kronor att på grund af nedan anförda skäl redan år 1898 disponeras,

dels ock att af det för anskaffande af rullande materiel beräknade anslaget

för första arbetsåret anvisas ett belopp af 650,000 kronor och den

återstående summan lika fördelas på de två sista byggnadsåren.»

»Som terrängförhållandena å den ifrågavarande liniens södra del, mellan

Gellivare och trakten af Nakerijokk — en sträcka af omkring 150 kilometer

— äro rätt gynsamma, har beräknats, att vid terasseringen af

denna del jord- och stentransporter skulle kunna verkställas hufvudsakligast

med lokomotivkraft, hvarigenom afsevärd tidsbesparing vunnes.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kong). Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45.

Å liniens norra del, som mestadels går ötver bergstrakter, kan deremot

detta arbetssätt ej användas, utan kräfves här före spårets framdragande

mer eller mindre fullständig terassering, och äro de härför

erforderliga tunnel-, bergssprängnings-, fyllnings- och murningsarbetena

af så betydande omfattning, att dessa redan under de första byggnadsåren

måste påbörjas för att inom den beräknade arbetstiden kunna

medhinnas. För verkställande af såväl ofvannämnda jord- och stenflyttningar

som andra under byggnaden förekommande transporter af

ballast, skenor och syllar m. m. är redan under första byggnadsåret

en del rullande materiel erforderlig. Som emellertid all dylik vid statens

jernbanebyggnader begagnad materiel tages i anspråk vid andra

nu pågående statsbanebyggnader, har det synts styrelsen lämpligt, att

från de redan trafikerade bandelarne till den ifrågavarande jernvägsanläggningen

öfverlemnades begagnade lokomotiv och vagnar, mot det

att dessa, som äro för trafiken behöfliga, tillsvidare ersattes utaf den

materiel, som beräknats skola under år 1899 för ett belopp af 650,000

kronor till statsbanan Gellivare—riksgränsen inköpas.»

»Husbyggnadernas uppförande har beräknats att i allmänhet ega

rum under de senare arbetsåren, på det att derför erforderliga materialtransporter

måtte kunna underlättas genom användande af då utlagdt

spår.»

»De enligt styrelsens beräkning för hvarje särskildt byggnadsår

erforderliga apslagsbeloppen skulle sålunda utgöra:

för

år

1899 ....

........................... kronor

5,404,000: —

»

»

1900 ...

........................... »

4,000,000: —

»

»

1901 ....

.................. »

5,900,000: —

»

»

1902 ...

.................... »

5,900,000: —

tillsammans kronor

21,204,000: —.»

»Härtill komma eventuel! dels 800,000 kronor för spår och andra

anordningar för malmtransport från brytningsplatserna vid Kiirunavaara

och Luossavaara till bangården vid Luossajaure, dels ock 294,000 kronor

för anläggning af en bangård vid riksgränsen, men som närmare utredning

saknas, huruvida dessa kostnader delvis eller i sin helhet skäligen

höra bestridas med svenska statsmedel, finner sig styrelsen icke

för närvarande kunna afgifva förslag till fördelning af dessa belopp å

de olika arbetsåren.»

»För att ifrågavarande anläggning må hinna a( slutas till ofvan

angifna tid, måste hvarje del af arbetstiden tagas i anspråk, och då

arbetena vid 1899 års ingång, eller midt under högvintern, omöjligen

Bih. till Rikad. Prat. 151)5. 1 /Sant/. I A/d. 25 llaft. 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

Malmtillgångarne

vid

Lnossavaara

och

Kiiruna
vaara.

50 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45.

kunna påbörjas, är sålunda nödvändigt, att redan under år 1898 vissa

förberedande arbeten utföras samt erforderliga arbetsredskap och en

del materialier anskaffas. Dessa förberedande arbeten skulle hufvudsakligast

omfatta: påbörjande af liniens definitiva utstakning, anläggning

af transportvägar -- bland andra en från Torneträsk till riksgränsen,

hvilken väg, vidare framdragen inom norskt område, i förening

med nyssnämnda sjö skulle förbinda hela norra delen af arbetslinien

med hafvet — uppförande af provisoriska byggnader samt transport

af arbetsredskap och effekter. Dessutom fordras för arbetenas

fullbordande inom beräknad tid, att de stora tunnelsprängningarna samt

en del mera omfattande murnings-, bergssprängnings- och terrasseringsarbeten

å skilda delar af linien jemväl påbörjas under år 1898.»

»Genomförandet af den till grund för anslagens beräknande liggande

arbetsplanen förutsätter sålunda, att det för bestridande af sistnämnda

utgifter erforderliga beloppet, 750,000 kronor, hvilket förslagsvis inberäknats

i 1899 års anslag, redan under år 1898 ställes till styrelsens

disposition, för att vid behof kunna utanordnas.»

Till fullgörandé af ofvan berörda den 28 maj 1897 åt kommerskollegium

lemnade uppdrag att inkomma med utredning angående malmtillgångarne

vid Luossavaara och Kiirunavaara malmfält, för hvilket

ändamål kollegium skulle, der så erfordrades, ega låta å stället verkställa

undersökning genom sakkunnig person, har kommerskollegium,

enligt af mig särskildt lemnadt bemyndigande, uppdragit åt geologen

vid Sveriges geologiska undersökning Hjalmar Lundbohm att, efter

samråd med föredraganden af bergsärenden hos kollegium och med

anlitande af erforderligt biträde, företaga undersökningen i fråga; och

har kollegium derefter med eget utlåtande den 8 december 1897 öfverlemnat

en från Lundbohm den 29 nästförutgångne november inkommen

redogörelse för ifrågavarande malmtillgångar, hvilken redogörelse är

åtföljd af analystabeller och teckningar äfvensom af en utaf Lundbohm

upprättad karta öfver Kiirunavaara och Loussavaara jernmalmsfält; varande

berörda redogörelse afslutad med en så lydande sammanfattning

af densammas hufvud sakligaste innehåll:

»Jernmalmsförekomsterna i Kiirunavaara och Luossavaara, hvilka

äro de största på ett ställe samlade tillgångar af detta slag i Skandinavien

och hafva mycket få medtäflare vare sig i Europa eller Amerika,

bestå till öfvervägande del af svartmalm och för öfrigt af blodstensblandad

svartmalm.»

»I Kiirunavaara bildar malmen en stockformig massa, som på en

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45.

längd af omkring 3,5 kilometer höjer sig till en bergsrygg, uppdelad i

en mängd toppar, hvilkas höjd öfver den närliggande sjön Luossajärvi

varierar mellan 178 och 249 meter. Malmstocken stupar 50 å 60 åt

öster från horisontalplanet och dess mägtighet, eller vinkelräta afståndet

mellan hängvägg och liggvägg, kan antagas vexla mellan 34 och 152

meter. De diamantborrningar, som utförts genom malmen, antyda,, att

densamma afsmalnar mot djupet, hvarom dock full visshet ännu icke

kunnat vinnas, men under antagande att så är förhållandet, har qvantiteten

malm ofvanför sjöns vattenyta beräknats till omkring 215 millioner

ton, hvarjemte högst betydande, men för närvarande ej beräkneliga

qvantiteter måste finnas under nämnda nivå.»

»I Luossavaara finnas flera malmförekomster, hvilka till allra största

delen äro jord täckta. Genom magnetiska undersökningar och jordrymningar

har det konstaterats, att den största och vigtigaste af dessa

har en längdutsträckning af minst 1,5 kilometer samt 30 å 55 meters

mägtighet, och genom eu diamantborrning har utrönts, dels att sidostupningen

på ett ställe nära förekomstens södra ända är omkring 75 ,

och dels att malmens mägtighet här aftager mot djupet. En någorlunda

säker beräkning af malmqvantiteten kan med den kännedom, man

för närvarande eger, icke utföras, men under antagande att hela förekomsten

afsmalnar på samma sätt som i diamantborrhålsprofilen, kan

man uppskatta den malm, som finnes öfver Luossajärvis vattenyta, till

något öfver 18 millioner ton. Man kan sålunda antaga, att i bada bergen

finnas åtminstone 233 millioner ton malm ofvanför nämnda nivå,

och man känner, att stora qvantiteter måste finnas under densamma.

Såsom omedelbarligen framgår af kartan samt längd- och tvärprofilerna

öfver bergen, uppträder malmen på ett sådant sätt, att mycket betydande

delar af densamma kunna tillgodogöras i öppna dagbrott, hvarigenom

brytningen kommer att ställa sig relativt billigt.»

»Ett i praktiskt hänseende synnerligen betydelsefullt förhållande,

hvilket väsentligen ökar värdet af Kiirunavaaras och, savidt man hittills

känner, äfven Luossavaaras malm förekomster, är, att. desamma bestå

uteslutande af malm utan nämnvärd inblandning af bergarter.»

»Utmärkande för desamma är vidare, att malmen öfverallt är ytterst

tät och hård men ofta starkt förklyftad, så att den vid sprängningen

faller i små bitar men deremot icke bildar mull. För öfrigt är den till

sin beskaffenhet mycket vexlande. Med hänsyn till fosforhalten, som

utöfvar ett afgörande inflytande på användbarheten och värdet, kan man

särskilja flera olika malmslag, hvilka än förekomma temligen väl afskeda

från hvarandra, än äro intimt blandade, så att de måste brytas till
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 43.

sammans. De ifrån praktisk synpunkt vigtigaste af dessa äro: malm

med mycket låg fosforhalt, varierande mellan 0,03 procent och undantagsvis

mindre samt 0,1 procent; malm med medelhög fosforhalt uppgående

till 0,1 å 0,8 procent; malm med hög fosforhalt från 0,8 procent

till 1,5 procent, och slutligen mycket fosforrik malm med 2 å 3 procent

och stundom ända till 5 å 6 procent fosfor. Malm med lägre fosforhalt

än 0,05 procent uppträder jemförelsevis underordnadt nära norra och

södra äudan af Kiirunavaara samt i Luossavaara. Den är ofta på ett

sådant sätt blandad med malm, hvars fosforhalt uppgår till 0,05 å 0,1

procent eller mera, att deras åtskiljande möter svårigheter eller i vissa

fall är outförbart. I Luossavaara synes den sistnämnda, såvidt hittills

kunnat utrönas, vara förherskande, men här finnes äfven mycket fosforrik

malm. I större mängd förekommer malm med 0,t å 0,8 procent

fosfor. Hufvudmassan af hela Kiirunavaara utgöres dock af malm med

ännu högre fosforhalt, uppgående i allmänhet till mera än 1 och mycket

ofta till 2 å 3 procent samt inom ej oansenliga områden till 4 å 5

procent. Öfverhufvud torde man kunna säga, att jernmalmen i Kiirunavaara

är mera fosforrik än någon annan känd malm med stor utsträckning.))

»Apatiten eller det mineral, som ger malmen dess fosforhalt, förekommer

än ytterst fint fördelad i magnetiten, än utskild i korn eller

smärre rena partier, men alltid så fast förenad med jernmineralen, att

de ej kunna på mekanisk väg åtskiljas så fullständigt, att fosforfattig

jernmalm erhålles.»

»Andra föroreningar än apatit förekomma ytterst sällsynt, ochjernhalten

är derför, utom i de fall då malmen innehåller mycket fosfor,

ovanligt hög. Sålunda varierar den i mer än 60 procent af de skärpningar,

från hvilka generalprof tagits i Kiirunavaara, emellan 67 och 71

procent eller mera, och i 21 procent af skärpningarna mellan 60 och

67 procent.»

»I Luossavaara har jernhalten i allmänhet befunnits variera mellan

67 och 70,55 procent.»

»De utförda diamantborrningarna hafva visat, att malmen i båda

bergen mot djupet i allmänhet är underkastad liknande variationer med

hänsyn till fosfor- och jernhalten som i dagen. Af desamma har vidare

framgått, att malmen i de djupare delarne ofta innehåller kalkspat

i form af sprickfyllnader.»

»Malmens svafvelhalt öfverstiger endast i undantagsfall 0,05 å 0,08

procent och titanhalten varierar enligt de undersökningar, som hittills

utförts, i Kiirunavaara mellan 0,32 och 0,95 procent, i Luossavaara mellan

0,94 och något öfver 1 procent.»

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:0 45.

För egen del har kommerskollegium uttalat sig på följande sätt:

Af den gjorda undersökningen syntes framgå, att förekomsten af

fosforfattig malm inom Kiirunavaara och Luossavaara jernmalmsfält vore

vida mindre, än man på grund af äldre undersökningar ansett sig hafva

anledning tro. Beträffande förekomsten af sådan malm hade nemligen

Lundbohm uppgifvit, att malm med lägre fosforhalt än 0,05 procent

uppträdde jemförelsevis underordnadt nära norra och södra änden af

Kiirunavaara samt i Luossavaara; att den ofta på ett sådant sätt vore

blandad med malm, hvars fosforhalt uppginge till 0,os å 0,1 procent

eller mera, att deras åtskiljande mötte svårigheter eller i vissa fall vore

outförbart; att i Luossavaara den sistnämnda malmen syntes, såvidt

hittills kunnat utrönas, vara förherskande, men att äfven mycket fosforrik

malm funnes derstädes; samt att i Luossavaara malm med 0,1 å 0,8

procent fosfor förekomme i större mängd. Vidare hade Lundbohm

upplyst, att bland malm med mindre än 0,i procent fosfor inom

dessa fält blott undantagsvis förekommit sådan med lägre fosforhalt än

0,03 procent. Endast sådan malm vore emellertid, hvad fosforhalten

beträffade, jemförlig med de för Sverige samt till exempel Spanien, Ural,

Steiermark, Lancashire och Cumberland karakteristiska jernmalmerna,

och då dylik malm betingade väsentligt högre pris än i öfrigt likartade

jernmalmer med större fosforhalt, blefve värdet af ifrågavarande malmfält,

i synnerhet af Luossavaara, som man förut ansett rik på mycket

fosforfattig malm, betydligt minskadt. Å andra sidan upphäfde ifrågavarande

jernmalmsfälts ringa tillgång på malm med lägre fosforhalt än

0,03 procent den fara, som kunde synas ligga i en stor export af lika

fosforfattiga malmer som de i Sverige vanligast brutna. Att den måttliga

export af ifrågavarande slags malm, som tillgången torde medgifva,

icke kunde hafva någon märkbar inverkan på den svenska jernhandteringen,

syntes nemligen kollegium vara otvifvelaktigt, då jordens årliga

jemmalmsfångst numera vore så stor, att den i sin helhet uppginge

till omkring 60 millioner ton, och en betydande del deraf utgjordes af

fosforfattig malm.

Så öfverstege årsbrytningen af sistnämnda slags malm inom Lake

Superiortrakten 10 millioner samt i Cumberland och Lancashire 2 millioner

ton, hvarjemte Storbritannien af dylika malmer år 1896 infört

mer än 5 millioner ton, och från Spanien årligen till andra länder utfördes

likaledes omkring 5 millioner ton fosforfattiga jernmalmer.

Om ock, när fosforhalterna vore mycket små, jernmalmers värden

väsentligt aftoge med fosforhaltens tillväxt, så vore efter den basiska

bessemermetodens tillkomst förhållandet emellertid ingalunda det, att

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Garantiförbindelse

af Luossavaara—Kiirunavaara

aktiebolag.

Kongl. Mnjds Nåd. Proposition N:o 45.

jernmalmers vården oafbrutet aftoge med växande fosforhalt. Den basiska

bessemermetoden fordrade nemligen ett fosforrikt tackjern (2 procent

och deröfver), och som jordens ojemförligt flesta jernmalmer hölle

emellan 0,05 och 0,8 procent fosfor, passade flertalet malmer hvarken för sur

eller basisk bessemer utan till framställning af tackjern för puddling,

basisk martin och gjuteribehof. Det stora uppsving, som den basiska

bessemermetoden tagit, särdeles inom Tyskland, hade också gjort jernmalmer

med så stor fosforhalt, att de kunde lemna tackjern med minst

2 procent fosfor, ganska begärliga, och då nu, utom den jemförelsevis obetydliga

myckenhet af fosforfattiga malmer, som från Kiirunavaara och

Luossavaara kunde erhållas, största delen af de öfriga efter behörig

blandning borde kunna lemna tackjern med fullt 2 procent fosfor, så syntes

göda utsigter finnas för, att dessa fyndigheters fosforrika malmer skulle

blifva ganska begärliga på verldsmarknaden, der, såsom af de anförda

siffrorna rörande jernmalmsbrytningen framginge, deras afsättning under

nuvarande förhållanden svårligen kunde blifva den svenska jernhandteringen

till märkbart men. En ytterligare omständighet, som i hög

grad måste befordra ifrågavarande malmers afsättlighet, vore deras

högst ovanliga jernrikedom, i det att de nästan uteslutande bestode

af ren jernmalm i blandning med mer eller mindre af det mineral,

apatit, som vallade deras fosforhalt. Det vore något för större jernmalm

stillgangar alldeles enastående, att såsom i dessa malmfält största

delen af malmen hölle 67 till mer än 70 procent jern; och så rik malm borde

till och med kunna påräkna afsättning, äfven när dess fosforhalt läge

på ett mellanstadium emellan de för sur och basisk bessemer lämpliga.

En olägenhet med dessa malmer vore emellertid, anför kommerskollegium

slutligen, deras täthet och titansyrehalt, hvilken senare i

Kiirunavaara mest tycktes vexla mellan 0,4 och 0,9 procent samt i Luossavaara

mellan 0,9 och 1,5 procent. Både tätheten och titanhalten bidroge

nemligen till att förminska dessa malmers reducerlighet och derigenom

göra dem mera kolfordrande, än de annars skulle vara; men då deras

stora jernhatt, när man räknade per enhet framstäldt jern, verkade i

motsatt rigtning, syntes man, med särskild hänsyn till den höga blästervärme,

som vanligen användes i de utländska masugnar, hvilka skulle

komma att tillgodogöra dessa malmer i blandning med andra, icke behöfva

befara någon svårare olägenhet af de i all synnerhet i Kiirunavaara-malmerna

ganska måttliga titanhalterna.

Till följd af det mig den 28 maj 1897 lemnade nådiga uppdrag

att förhandla med Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag dels angående

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kong1. Maj:ts Nåd. Proposition No 45.

55

storleken af den malmtransport, som kunde årligen från ifrågavarande

malmfält beräknas, samt angående ställande af garanti mot inskränkning

i eller inställande af malmbrytningen, har jag förhandlat med aktiebolaget

om upprättande af ett i berörda hänseenden tillfredsställande

kontrakt mellan staten och aktiebolaget; och sedan bolagets styrelse

visat bemyndigande af bolagsstämman att träffa aftal med svenska och

norska regeringarne angående byggande af jernväg från Gellivare förbi

bolagets gruffält till riksgränsen mot Norge och vidare derifrån till

Ofoten äfvensom angående samma banas begagnande af bolaget, har

bolagsstyrelsen för sin del undertecknat och antagit en öfverenskommelse

i ämnet mellan svenska staten och Luossavaara-Kiirunavaara

aktiebolag, hvilken öfverenskommelse är afsedd att å statens vägnar

undertecknas först sedan Riksdagens beslut om banans byggande fattats.

Denna öfverenskommelse är af följande lydelsen

»Mellan svenska staten och Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag är

följande öfverenskommelse träffad:

§ I
Staten

anlägger en jernväg från Gellivare förbi Luossavaara och

Kiirunavaara malmfält i Juckasjärvi socken af Norrbottens län till riksgränsen

mellan Sverige och Norge i rigtning mot Ofoten i hufvudsaklig

öfverensstämmelse med det af Kongl. jernvägsstyrelsen jemlikt nådigt

bref den 28 maj 1897 upprättade förslag. Byggnaden påbörjas under

loppet af sommaren 1898 och bedrifves så, att jernvägen är färdig att

öppnas för allmän trafik innan 1903 års början.

§ 2-

Staten åtager sig att, sedan banan blifvit färdigbygd, å densamma

mot ersättning, som i § 3 här nedan sägs, dels från Luossavaara och

Kiirunavaara till riksgränsen för bolagets räkning frakta årligen högst

en million fem hundra tusen ton jernmalm eller af sagda myckenhet

vunnen förädlad produkt, dels ock till Luossavaara och Kiirunavaara

frakta hvad för bolagets rörelse erfordras af byggnadsmateriel och bränsle.

§ 3.

Bolaget, betalar till staten:

l:o) Statens utgifter dels för jernvägens Gellivare—riksgränsen

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45.

drift, så vidt af jern vägens räkenskaper icke kan utrönas, att samma

utgifter föranledts allenast af den i § 4 omförmälda persontrafik, postbefordran

och godstransport, dels ock för underhåll af jernvägen med

allt hvad dertill hörer.

2:o) tre och åtta tiondedels (3,8) procent årligen å anläggningskostnaden

för jernvägen Gellivare—riksgränsen med tillbehör. Med

anläggningskostnad, deri inbegripes jemväl kostnad för anskaffande af

rullande materiel äfvensom ränta å statens utgifter för banan intill dess

densamma öppnas för allmän trafik, förstås icke blott den ursprungliga

kostnaden vid jernvägens första anläggande, utan jemväl all annan

kostnad, som derefter å jernvägen nedlägges och icke afser allenast

underhåll utan ökar jernvägens kapitalvärde.

Det belopp, som utgöres af skilnaden mellan, å ena sidan, den af

bolaget enligt denna punkt erlagda afgift af 3,8 procent och, å andra

sidan, den ränteutgift, som förorsakas staten genom upplåning af de för

jernvägens anläggning erforderliga medel eller, derest medel dertill

helt och hållet eller delvis på annat sätt anskaffas, den summa, hvartill

statens ränteutgift enligt riksgäldskontorets beräkning skulle uppgå, i

händelse medlen upplånades, beräknas till banans amortering.

För bestämmandet af hvad af statens utgifter för banan med tillhörande

materiel skall hänföras till underhåll, skola de för statens jernvägar

i sådant afseende gällande föreskrifter lända till efterrättelse.

§ 4.

Bolaget ersätter årligen den förlust, som enligt jernvägens räkenskaper

må hafva uppkommit genom uppehållandet å jernvägen Gellivare—riksgränsen

af persontrafik och postbefordran samt annan godstransport

än den, som enligt § 2 åligger staten.

§ 5.

Sedan banan blifvit för bolagets malmtrafik öppnad, skall bolaget

månadsvis i förskott till staten utgifva den staten enligt § 3 tillkommande

ersättning; åliggande bolaget att före den 1 december hvarje år

hos Kongl. jernvägsstyrelsen anmäla ungefärliga storleken af malmtransporten

under det nästkommande året. Sist en månad efter sådan

anmälan skall Kongl. jernvägsstyrelsen hafva meddelat bolaget uppgift

å det provisoriskt beräknade beloppet af driftkostnaden för det kommande

året och anläggningskostnaden vid samma års slut, hvarefter

bolaget under det nya kalenderåret å första helgfria dag i hvarje månad

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 45. 57

till Kong!, jernvägsstyrelsens hufvudkassa inbetalar en tolftedel af den

i § 3 omförmälda ersättning.

Under första trafikåret skall storleken af malmtransporten för bestämmandet

af förskottsliqviden beräknas till åtta hundra tusen ton för året.

Skulle bolaget något år underlåta att hos Kongl. jernvägsstyrelsen göra

sådan anmälan, som här ofvan är sagdt, skall transportmängden för

nyssnämnda ändamål beräknas komma att uppgå till samma myckenhet

som näst föregående år, dock ej under en million ton; skolande i sistnämnda

två fall storleken af bolagets månatliga förskottsliqvid bero på

den uppgift derom, som varder bolaget af Kongl. jernvägsstyrelsen tillstäld

minst fjorton dagar före första förfallodagen under det ifrågavarande

året.

Vid beräkningen af förskottsliqviden må Kongl. jernvägsstyrelsen *

— bortsedt från det första trafikåret — icke för något år utgå från

lägre transportmängd än en million ton, äfven om bolaget anmält en

mindre myckenhet.

Så fort ske kan efter hvarje års slut uppgöres af Kongl. jernvägsstyrelsen

sluträkning mellan staten och bolaget för det gångna året,

upptagande jemväl hvad bolaget på grund af § 4 här ofvan tilläfventyrs

har att erlägga; skolande bolaget sist en månad efter erhållen del af

denna sluträkning till Kongl. jernvägsstyrelsen inbetala den skuld, bolaget

enligt sluträkningen må ega; hvaremot, derest öfverskott till bolagets

förmån af sluträkningen utvisas, detsamma i nya årets räkning godtgöres

bolaget medelst afdrag å derunder skeende förskottsliqvid.

§ 6.

De i §§ 2—5 träffade bestämmelser skola gälla, intill dess anläggningskostnaden

blifvit enligt Kongl. Maj:ts uträkning till fullo amorterad,

eller, derest staten dessförinnan finner skäligt uppsäga överenskommelser),

till dess tre år efter uppsägningen förflutit; dock att uppsägning,

dertill bolaget icke eger rätt, icke må å statens sida ske inom

de tjugu första åren efter jernvägens öppnande.

§ T
För

underlåtenhet att fullgöra sina åtaganden utfäster härmed bolaget,

jemte den ersättningsskyldighet, som kan för bolaget uppkomma,

ett vite af två millioner kronor, hvilket vite skall utgå i den mån Kongl.

Maj:t finner skäligt derom förordna; dock att för försummelse å bolagets

sida allenast i fråga om afgifvande af de i § 5 omförmälda uppgifter

vitet ej kommer att tillämpas; och medger bolaget till säkerhet

liih. till Piksd. Prut. 1858. 1 Sami. 1 Afd. 28 Uäft. 8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45.

för berörda vite första inteckning i all den fasta egendom inom Juckasjärvi

socken, som bolaget må komma att ega.

§8-

Till ytterligare säkerhet för uppfyllandet af sina åtagna förbindelser

skall bolaget:

l:o) såsom pant till staten öfverlemna bevis, att i af staten i sådant

afseende godkänd bankinrättning blifvit för statens räkning deponerade

en million fem hundra tusen kronor, derå bolaget, så länge det

fullgör sina åtaganden enligt detta kontrakt, eger uppbära räntan;

egande staten, derest, enligt Kongl. Maj:ts bepröfvande, bolaget brustit

i sina förpligtelser, att ej mindre till säkerhetens ökande innehålla den

för hvarje år å sagda belopp upplupna ränta, än äfven, till betäckande

af sin fordran, använda panten utan iakttagande af de i lag för realiserande

af pant gifna föreskrifter;

2:o) aflemna en för fullgörande af bolagets förbindelser ingången

borgen af »aktiebolaget Gellivare malmfält».

Vidare åligger bolaget att

a) aflemna fyra i bolaget gällande, till staten med full eganderätt

behörigen öfverlåtna aktier. Talan för aktie, som tillhör staten, föres

af den, som af statsrådet och chefen för civildepartementet dertill förordnas.

b) vidtaga den ändring i sin bolagsordning, att aktie icke må egas

eller innehafvas af utländing, och att beslut om ändring i denna bestämmelse

eller om försäljning af grufva eller del deraf, om bolagets

upplösning, om nedläggande af grufdriften och om förändring af bolagsordningens

bestämmelse i afseende på föremålet för bolagets verksamhet

icke må utan Kong!. Maj:ts tillstånd vara giltigt, med mindre samtlige

aktieägare förenat sig derom; skolande hvad i detta moment stadgats

eg a giltighet jemväl efter det de i §§ 2—5 meddelade bestämmelser

må hafva upphört att gälla.

§ »•

Derest aftal icke kommer att träffas rörande utförande genom statens

försorg och på dess bekostnad af de spår med normal spårvidd,

som befinnas erforderliga för malmens fraktande från Kiirunavaara och

Luossavaara malmfält till bangården vid Luossajaure, förbinder sig bolaget

att verkställa och bekosta sagda spår samt att hafva fullbordat

desamma till den tid, då jernvägen från ofvannämnda bangård till riksgränsen

kan öppnas för malmtrafik.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 45.

Ifrågavarande spåranordningar må dock icke af bolaget utföras,

utan att plan derför blifvit, af Kongl. Maj:t pröfvad och faststäld; egande

Kongl. Maj: t derjemte att genom sin jern vägsstyrelse låta öfvervaka

berörda arbetes verkställande i enlighet med den faststälda planen,

dervid bolaget skall vara skyldigt ställa sig till efterrättelse de särskilda

föreskrifter och bestämmelser i afseende på arbetets utförande, hvilka

af Kongl. jernvägsstyrelsen eller dess i egenskap af kontrollant på arbetsplatsen

förordnade ombud tilläfventyrs varda meddelade.

Kostnaden för denna kontroll ersättes staten af bolaget.

Staten eger rätt att under kontraktstiden, när staten så önskar,

inlösa förenämnda spåranläggningar antingen för det belopp desamma

kostat bolaget — ränta å anläggningskostnaden dock icke häruti inräknad

— eller ock för den summa, hvartill samma anläggningar värderas

af fem ojäfvige män, af hvilka två utses af Kongl. Maj:t, två af bolaget

och den femte af de fyra sålunda valde, eller om dessa icke blifva i

valet af den femte ense, af landshöfdingen i Norrbottens län.

Staten eger välja mellan de båda angifna inlösningssät ten och förty

fordra, att värdering sker innan staten träffar sitt val.

§ io.

Detta aftal vare ej gällande, förrän bolaget:

dels styrkt, att bolaget förfogar öfver nödigt kapital ej mindre för

åstadkommande af de anordningar, hvilka erfordras för brytning och

lastning af malm till minst en million ton om året, än äfven, derest

icke staten anlägger till malmfälten erforderliga bispår, för anläggande

af sådana;

dels visat, att bolaget med norska staten aftalat om malmtransportens

fortsättning å jernväg från den punkt, der svenska statens jernväg

vid riksgränsen slutar, till tjenlig skeppningsort äfvensom angående anstalter

för malmens inlastning i fartyg eller, der så erfordras, uppläggande

å land eller, derest aftal angående berörda anstalters ombesörjande

af norska staten icke träffas, att bolaget till sådana anstalters vidtagande

förfogar öfver nödiga tillgångar;

dels vidtagit de åtgärder, som enligt § 8 åligga bolaget;

dels ock till staten aflemnat en af aktiebolaget Gellivare malmfält

utfärdad, med borgen af Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag försedd

förbindelse, deri, under vilkor att frakten för förstnämnda bolags malmtransport

å jernvägen Malmberget—Svartön icke förrän tre år efter

derom gjordt tillkännagifvande höjes utöfver dess nuvarande belopp

eller tre kronor för ton, en årlig nettovinst af fyra procent af jern va
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:0 45.

gen Malmberget—Svartön med dertill hörande bispår och utlastningsanordningar,

rullande och annan materiel garanteras staten under tiden

från och med 1903 till dess detta kontrakt upphör att gälla eller dessförinnan

tre år förflutit, från det staten tillkännagifvit sig icke längre

vilja vara vid ofvannämnda fraktsats bunden.

§n.

Skulle i anledning af denna öfverenskommelse skiljaktiga meningar

i något afseende uppstå mellan kontrahenterna, är bolaget underkastadt

Kongl. Maj:ts afgörande.

§ 12-

Denna öfverenskommelse göres beroende deraf, att svenska Riksdagen

anslår nödiga medel till banans byggande.

Antages. Stockholm den 11 december

1897.

Luossavaära-Kiirunavaara aktiebolag

:

P. J. Bråkenhielm.

G. E. Broms.

Knut Tillberg.

•1r C. J. Ljunggren.

■'' ■ ■ . . ■ '' jj. ■ .; *(,)" : f , r\, Y> ■■ .»t * r. -,*♦ . • -j.,•" . , 4. 4. rt • . - ■ i .‘••i

Landshöfding P. J. Bråkenhielms,

'' konsul G. E. Broms’ samt vice hä
radshofdingarne

Knut Tillbergs och

C. J. Ljunggrens egenhändiga namnteckningar

bestyrkas af oss, på en

gång närvarande vittnen:

B. Axel Hammarberg.

H. Erasmie.D

Sedan jag den 8 nästlidne januari anmodat jernvägsstyrelsen att

yttra sig öfver denna öfverenskommelse, har jernvägsstyrelsen den 13 i

samma månad meddelat, att styrelsen icke funnit något i sak att deremot

erinra.

Det är min afsigt att, om Riksdagen beviljar medel till ifrågava
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 45.

rande jernväg, hemställa om nådigt bemyndigande att å statens vägnar

underteckna denna öfverenskommelse.

I detta sammanhang torde böra omförmälas, att Luossavaara-Kiirunavaara

aktiebolag träffat ett liknande förberedande aftal äfven med

norska regeringen. Chefen för norska departementet för de allmänna

arbetena har den 24 nästlidne januari tillstält mig en afskrift af detta

aftal, hvaraf inhemtas, att bestämmelserna uti detta aftal i tillämpliga

delar nära sammanfalla med stadgandena i det nyss föredragna kontraktet

mellan svenska staten och bolaget. Sålunda skulle den norska staten

anlägga en jernbana från Victoriahavn i Ofoten till riksgränsen i

anslutning till jernväg från Gellivare till riksgränsen. Banan skulle vara

färdig att öppnas för allmän trafik senast före början af år 1903. Norska

staten skulle åtaga sig att, sedan banan blifvit färdigbygd, för bolagets

räkning mot särskildt bestämd ersättning frakta från riksgränsen till

Victoriahavn årligen högst 1,500,000 ton jernmalm eller af sagda myckenhet

vunnen förädlad produkt samt från Victoriahavn till riksgränsen

hvad för bolagets rörelse erfordrades af byggnadsmateriel och bränsle.

Bolaget skulle, om staten sådant fordrade, sjelft hålla de för transport

af malm och bränsle erforderliga vagnar.

Norska staten skulle åtaga sig att under vissa bestämda vilkor till

bolaget uthyra ett för bolagets verksamhet tillräckligt område i Victoriahavn

till upplag af malm och bränsle samt till anläggning af kajer

och jernvägsspår. Bolaget skulle förplikta sig att utföra de för trafiken

behöfliga spåranläggningar och kajbyggnader och att hafva dessa färdiga

i rätt tid för trafikens början.

Bolaget skulle betala till norska staten:

a) statens utgifter för jernvägens drift och underhåll med hvad

dertill hörde, såvidt af jernvägens räkenskaper icke kunde utrönas, att

samma utgifter föranledts allenast af persontrafik, postbefordran eller

annan godstrafik än den staten enligt ofvanstående åtagit sig;

b) 3,8 procent årligen å anläggningskostnaden för jernvägen med

tillbehör, deri innefattades jemväl ränta å statens utgifter intill banans

öppnande för trafik, omkostnader för samtliga de stationsanorduingar

och bryggeanläggningar, som staten finge vidtaga i Victoriahavn, omkostnader

för förvärfvande eller frigörelse af förut påbörjade jernvägsanläggningar

jemte mark äfvensom omkostnader för senare förändringar

och förbättringar, som förökade jernvägens kapitalvärde och således icke

inginge i det vanliga underhållet.

Det belopp, som utgjordes af skilnaden mellan, å ena sidan, den af

bolaget sålunda erlagda afgiften af 3,8 procent och, å andra sidan, den

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45.

ränteutgift, som förorsakades norska staten genom upplåning af de för

jernvägens anläggning erforderliga medel eller, derest medel dertill helt

och hållet eller delvis på annat sätt anskaffades, den summa, hvartill

statens ränteutgift enligt finansdepartementets beräkning skulle uppgå,

i händelse medlen upplånades, skulle användas till anläggningskostnadernas

amortering. Vid bestämmandet af hvilka utgifter skulle hänföras

till drift och underhåll, och hvilka skulle ingå bland förändringar och

förbättringar, skulle de för norska statsbanorna vid hvarje tid gällande

regler lända till efterrättelse.

Bolaget skulle årligen ersätta norska staten den förlust, som enligt

jernvägens räkenskaper uppkommit å annan trafik än den först

omförmälda, hvaremot öfverskott å denna trafik skulle tillfalla staten.

Bolagets afgifter till norska staten skulle erläggas månadsvis i förskott

enligt förut lemnade trafikberäkningar, hvarefter slutuppgörelse för

hvarje år skulle ske snarast möjligt efter årets utgång och liqvid ega

rum senast en månad derefter.

Norska staten skulle ega rätt att på vissa vilkor lösa till sig bolagets

anläggningar i Victoriahavn äfven till den del, som kunde befinna

sig utom det af staten upplåtna området. Skulle regelmessig malmtransport

hafva varit instäld under fem på hvarandra följande år, skulle

staten kunna påfordra borttagandet af bolagets ifrågavarande anläggningar,

och om sådant borttagande icke skett, inom de följande två

åren, skulle anläggningarna utan ersättning tillfalla staten.

Om bolaget icke uppfylde sina förbindelser, skulle ett vite af intill

1,000,000 kronor kunna föreläggas bolaget. Såsom säkerhet för det

ansvar, bolaget kunde ådraga sig gent emot norska staten — innefattande

jemväl nyss berörda vite — skulle lemnas första inteckning i

bolagets fastigheter i Ofoten intill ett belopp af 1,000,000 kronor, hvarjemte

staten, om inlösning ifrågakomme, skulle ega innehålla viss del

af lösesumman.

Såsom ytterligare säkerhet för sina förbindelser enligt kontraktet

''skulle bolaget deponera ett belopp af 1,250,000 kronor.

Kontraktet skulle icke vara gällande, förrän bolaget styrkt, att detsamma

förfogade öfver tillräckligt. kapital för anläggningar^ i Victoriahavn

samt för brytning och transport af minst en million ton malm

om året, och att bolaget träffat aftal med svenska staten om malmtransport

på tillslutande svensk bana, äfvensom att bolaget fullgjort

sina åtaganden om aflemnande af inteckningar och depositioner.

Kontraktet skulle vara ouppsägbart från bolagets sida samt gälla

intilldess anläggningskostnaderna blifvit tillfullo amorterade eller ock

opaginerad Kontrollera mot PDF

oa

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45.

intill tre år efter uppsägning från statens sida, hvilken uppsägning

dock icke finge ske under loppet af de första 20 åren efter banans

öppnande för trafik, hvarförutom kontraktet gjorts beroende deraf att

stortinget beslutade banans anläggning.

I anledning af det mig den 28 maj 1897 lemnade nådiga bemyndigande

tillskref jag samma dag norska regeringens departement för

de allmänna arbetena med anhållan om upplysning, huruvida utsigt förefunnes

att, derest anläggning af en statsbana från Gellivare till norska

gränsen i rigtning mot Ofoten beslutades, fortsättning af samma bana

inom Norge från gränsen till Ofoten kunde komma till stånd och blifva

färdig att för trafik öppnas samtidigt med berörda svenska bana, hvarjemte

jag hemstälde, att förekommande vidare förhandlingar rörande

denna fråga måtte ega rum mellan de begge ländernas jernvägsstyrelser.

Till svar härå meddelade nämnda norska departement i skrifvelse

den 12 oktober 1897, att departementet vore betänkt på att ingå med

underdånig hemställan om aflåtande af proposition till först sammanträdande

storting angående anläggande af en statsbana från Ofoten

till gränsen mot Sverige, under förutsättning, bland annat, af anslutning

till statsbana å svenska sidan äfvensom att betryggande garanti stäldes

för tillräckliga trafikinkomster. Det vore likaledes departementets afsigt

att i förekommande fall söka få jern vägsanläggningen färdig samtidigt

med den svenska banan. Slutligen meddelades, att stortinget den 5

augusti 1897 beviljat högst 10,000 kronor till undersökningar och kartarbeten

för en eventuel jernbana från hafvet vid Ofoten till rik sgränsen,

och att dessa undersökningar blifvit satta i verket, äfvensom att intet

hinder mötte deremot, att närmare underhandlingar om tekniska spörsmål

och dylikt fördes direkt mellan båda ländernas jernvägsstyrelser.

Efter mottagande af denna skrifvelse uppdrog jag den 19 oktober

1897 åt jernvägstyrelsen att sätta sig i förbindelse med den norska

jernbanestyrelsen för förberedande förhandlingar angående tekniska frågor

och dylikt beträffande den ifrågasatta svensk-norska statsbaneförbindelsen

mellan Gellivare och Ofoten. I anledning häraf och af en

liknande anmodan från norska departementet för de allmänna arbetena

sammanträdde de båda styrelserna i Charlottenberg den 30 i samma

månad, dervid skriftlig öfverenskommelse träffades beträffande det detaljerade

utarbetandet af förslagen till ifrågavarande jern vägsanläggning

af följande innehåll:

Anslutning mellan de svenska och norska delande af jernvägsan
-

Motsvarande

jernvägsanläggning

å

norska sidan.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N-.o 45

läggningen förklarades kunna ske på den punkt af riksgränsen, som

af undersökningsförrättarne föreslagits.

Lämplig plats till anläggning af en gränsstation funnes icke omedelbart

vid riksgränsen men väl omkring 2 kilometer derifrån, såväl

öster som vester om densamma. Valet mellan dessa platser borde blifva

beroende af närmare utredning.

Kurvradier i hufvudlinien borde icke tillåtas mindre än 300 meter.

Tågmötesplatser om, så vidt möjligt, 600 meters längd borde anordnas

på högst 11 kilometers inbördes afstånd. Öfverbyggnaden borde konstrueras

för minst 15 tons axeltryck med en rälsvigt af 40 kilogram

per meter.

Åtgärder borde vidtagas för utsändande af lämpliga personer för

att tillsammans i andra länder — specielt Amerika — studera anordningar

för jernvägstransporter och utlastning i fartyg af malm.

Fyra års anläggningstid ansåges erforderlig för såväl den svenska

som den norska delen af jernvägen.

Slutligen har chefen för norska regeringens departement för de

allmänna arbetena i skrifvelse den 24 december 1897 meddelat mig,

att han hade för afsigt att framlägga ärendet för. norska regeringen

och eventuel ingå med förslag om aflåtande af proposition till först

sammanträdande storting om banans byggande i anslutning till mötande

svensk jernväg från Gellivare till riksgränsen.

För jemförelses skull torde böra meddelas, att den norska jernvägen

beräknats blifva 41 kilometer lång och skulle, med en spårvidd af 1,435

meter och en rälsvigt af 40 kilogram per meter, komma att kosta omkring

6 millioner kronor, då kostnaderna för spåranordningar och kajbyggnader

i Victoriahavn samt för de för bolagets transport af malm

och bränsle beliöfliga vagnar frånräknats, men å andra sidan icke heller

medräknats kostnaderna för förvärfvande åt staten af de äldre påbörjade

anläggningarna med mark.

Afstånd.

En sammanställning af de väglängder, af hvilka förbindelsen genom

den nya. jernvägen mellan Luleå och Ofoten skulle komma att bildas,

visar följande afstånd i jemna kilometertal:

Luleå—Boden .............................................,.......;...................... 36

Boden—Gellivare .................................................................... 168 204 km.

Gellivare—Luossajaure............................................................... 105

Luossajaure—riksgränsen.......................................................... 132 237 »

riksgränsen—Ofoten ............................................................................ 41 »

tillsammans 482 km.

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kong!. Maj.is Nåd. Proposition N:o 45.

Uti en till Eders Kongl. Maj:t den 1 innevarande månad ingifven

skrift har Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag anhållit om tillstånd att

för en köpeskilling, som förslagsvis beräknats till 10,000 kronor, få

från staten förvärfva ett å bifogad karta närmare beskritvet område,

beläget i närheten af Luossavaara och Kiirunavaara malmfält och innehållande

i areal 326 hektar 52 ar 70 qvadratmeter..

Anledningen till denna framställning har uppgifvits vara, att bolagets

utmål icke lämpa sig för bebyggande, och att mark i enskild ego icke

finnes att tillgå i närheten af grufvorna. Derjemte har bolaget tillkännagifvit

sin afsigt vara att å området uppföra administrationsbyggnader,

kraftledningsverk, bostäder för tjenstemän och arbetare äfvensom

öfriga för rörelsen erforderliga byggnader, hvilka icke med nödvändighet

måste förläggas till sjelfva grufvorna; hvarförutom bolaget omförmält,

att det för bolaget vore nödvändigt att till området förvärfva eganderätt

på det att säkerhet af inteckning i området med derå uppförda fastigheter

måtte kunna för bolagets förbindelser beredas.

Denna bolagets framställning har blifvit remitterad till kammarkollegium

med uppdrag att efter domänstyrelsens hörande afgifva utlåtande

i ärendet.

Den af jernvägsstyrelsen verkstälda undersökningen rörande ifrågavarande

jernväg synes mig hafva gifvit ett gynsamt resultat. Denna undersökning

har nemligen ådagalagt, att en jernväg kan byggas från Gellivare

till riksgränsen med iakttagande af de stora fordringar, som med hänsyn

till den väntade lifliga trafiken med tunga tåg måste ställas å densamma.

Den gjorda minskningen i väglängd med 11 kilometer måste

ock betecknas såsom synnerligen fördelaktig ur trafikens synpunkt.

Med hänsyn till de af jernvägsstyrelsen anförda omständigheter, måste

jag ock gifva styrelsen rätt i afseende å valet af alternativ å den del

af sträckan, der flera sådana förelegat, d. v. s. söder om Luossajaure.

För beredande af tillfälle att transportera malm från malmfälten Koskulls

kulle och Svappavaara står alltid den utvägen öppen att genom bibanor

förena dessa malmfält med jeruvägens hufvudlinie. Fn framställning

om eu sådan anordning beträffande förstnämnda malmfält föreligger

ock sedan några dagar uti en från innehafvare af Koskulls kulle inkommen

underdånig ansökning. Gifvet är ock att, derest, innan jernvägens

anläggning påbörjas, omständigheter komma i dagen, som ådagalägga,

att jernvägen, med hufvudsakligen samma fördel i afseende å byggnadskostnad

och lämplighet för blifvande trafik, kan förläggas närmare

Svappavaara malmfält, någon särskild anledning att oförändradt vidhålla

JSik. till Piksd. Prat. 18H8. 1 Sand. 1 Afd. 28 lläft. S)

Ifrågasatt

upplåtelse

af mark åt

LuossavaaraKiirunavaara

aktiebolag.

Departements*

chefens yttrande.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N.-o 45.

det vestliga alternativet icke förefinnes. En möjlig ändring af jernvägens

sträckning söder om Luossajaure lärer så mycket lättare kunna

vidtagas,, som Eders Kongl. Maj:t jemväl i fråga om denna jernväg

lärer vilja förbehålla sig det närmare bestämmandet af de orter, som

jernvägen bör genomgå.

Redan i mitt ofvan åberopade anförande till statsrådsprotokollet

den 26 mars 1897 har jag framhållit, att jernvägen Gellivare—riksgr

än spri bör redan från början blifva statsbana; och efter den kraftiga

betoning, Riksdagen i sin'' anförda skrifvelse den 18 maj 1897 gifvit

deråt, att denna bana, som komme att fa en internationel karakter och

som utgjorde fortsättningen af en statsbana, af såväl politiska och

strategiska som ock andra skäl icke borde få byggas af enskilde, lärer

något vidare uttalande härom icke vara erforderligt.

Om fördelarne af banan både för det allmänna och för enskilde

synes icke heller böra råda synnerlig meningsskiljaktighet.

Icke blott för dem, som omedelbart skola komma att draga nytta

af den malmtransport, som är den närmaste anledningen till banans

byggande, utan lika mycket för öfre Norrlands kulturella utveckling

och dermed för hela landets bästa är denna jernvägs tillkomst af

stor betydelse. En direkt förbindelse från Euleå tvärs genom Norrbotten

till den ständigt isfria Victoriahavn vid Vesterhafvet genom en

till de nya delarne förstklassig statsbana, som berör de rikaste malmfälten

och utan synnerliga svårigheter kan genom bibanor anknytas till

andra stora malmfält inom land sdelen, skall blifva en så mäktig häfstång

för Norrbottens ekonomiska utveckling, att man må hafva fullt

fog att dervid fästa ljusa förhoppningar.

Det af Riksdagen för denna jernvägs ekonomiska nytta för öfverstå

Norrland framhållna vilkoret, att förutsättningarna för malmbrytning i

större skala vid Luossavaara och Kiirunavaara grufvor visade sig rigtiga,

har ock enligt den verkstälda utredningen i rikt mått uppfylts.

Den åt kommerskollegium ombesörjda undersökningen bär visat, att

de båda malmfälten öfver den närbelägna sjön Luossajaures vattenyta

innehålla åtminstone 233 millioner ton jernmalm, och att högst betydliga,

för närvarande ej beräkneliga myckenheter jernmalm finnas

under nämnda nivå. Äfven med den högst beräknade brytningen af

1,500,000 ton om året kan alltså denna malmtillgång, praktiskt taget,

anses hardt när obegränsad. I detta sammanhang må ock framhållas

betydelsen deraf, att största delen af den malm, som finnes att bryta

vid dessa malmfält, till följd af sin jemförelsevis höga fosforhalt icke

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 45. 67

konkurrerar med den jernmalm, som vanligast brytes- i mellersta

Sverige.

Att innehafvarne af inmutningsrätten till ifrågavarande malmfält

förfoga öfver tillräckliga medel för bedrifvande af en så stor malmbrytning

kan anses vara stäldt utom tvifvel; men för säkerhets skull

är i öfverenskommelsen med dem om banans byggande och trafikerande

inrymdt, att kontraktet icke skall blifva gällande, förrän bolaget

visat sig förfoga öfver nödigt kapital för att bryta och lasta en million

ton jernmalm om året och för att anlägga de erforderliga bispåren

till malmfälten. De viten och den pant för åtagna förbindelsers fullgörande,

som bolaget enligt kontraktet ålagts ställa, äro oerhördt stora

och skola jemte de motsvarande åtagandena gent emot norska staten

utgöra så stor säkerhet för statsmakterna, som det öfverhufvud varit

tänkbart att fordra vid en uppgörelse af ifrågavarande beskaffenhet.

Jag anser mig ock böra framhålla att genom kontraktet är sörjdt för

att bolaget städse skall förblifva uteslutande svenskt och att_ staten

jemväl skall ega säkerhet för att icke några ofördelaktiga ändringar i

den faststälda bolagsordningen ifrågakomma.

Genom omförmälda kontrakt är ock föranstaltadt derom, att tillräcklig

inkomst af jernvägen kommer staten till godo och att någon

förlust å bandelen Gellivare—Luleå icke må drabba staten.

Då Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag skall betala staten — utöfver

ränta och amortering å anläggningskapitalet, såväl det ursprungliga

som det derefter tillkomna — icke blott hela underhållskostnaden

och den driftkostnad, som belöper på den för bolagets räkning verkstälda

transporten, utan äfven den förlust, som kan uppkomma å annan

trafik, synes möjlighet af förlust för staten å denna bana vara sa fullständigt

som möjligt utesluten. För möjligheten af vinst redan under

den tid, kontraktet med bolaget varar, talar utsigten dels att genom de

antydda bibanorna skaffa ökad malmtransport och dels att vinna äfven

annan trafik, ej mindre rent lokal än äfven, sedan en gång förbindelse

med det finska jernvägsnätet vunnits, transitotrafik mellan Ryssland

med Finland och Vesterhafvet. Såväl exporten fråp Finland som varuutbytet

mellan Norge och Ryssland äro afsevärda faktorer att härvid

taga i betraktande. Enligt utredning, som lemnats af senast församlade

finska landtdags jern vägsutskott, skulle införseln under år 1894

från Norge till Ryssland, bestående hufvudsakligen af fisk och trämassa

in. m., hafva uppgått till omkring 57,000 ton, medan utförselsvarorna,

säd, linfrö, hampa, träbark m. in., från Ryssland till Norge

för samma år utgjort omkring 141,000 ton. En del, pell den icke

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45.

obetydlig, af dessa varumängder bör finna vägen öfver den nya förbindelseleden,

helst som efter utskottets beräkningar fraktsatserna på

denna jernvägsförbindelse i allmänhet skulle ställa sig fördelaktiga vid

jemförelse med kostnaderna på andra ifrågakommande transportvägar.

För beviljandet af medel till jernvägen Gellivare—riksgränsen torde

böra föreslås det förbehåll, att från norsk sida beslut fattas om anläggande

af en anslutande jernväg från riksgränsen till Ofoten.

Uti mitt ofvan åberopade anförande till statsrådsprotokollet den 26

mars 1897 hade jag såsom en förutsättning för anläggandet af jernväg

mellan Gellivare och riksgränsen framhållit, att nödiga säkerhetsåtgärder

ur militär synpunkt vidtoges. Ehuru detta fortfarande är en nödvändig

förutsättning för utförandet af den föreslagna jernvägen, synes mig

dock — vid det förhållande att Eders Kongl. Maj:t, med anledning af

Riksdagens kamrars beslut, gått i författning om verkställandet af en

fullständig utredning angående landets fasta försvar, på grund hvaraf

man torde kunna antaga, att äfven försvaret af den nordligaste delen

af vårt land kommer att blifva behörigen tillgodosedt — icke vara nödvändigt

att såsom formligt vilkor för jernvägens byggande uppställa

fordran på några vissa försvarsåtgärder.

Mot jernvägsstyrelsens kostnadsberäkningar och förslag till kostnadernas

fördelning på olika arbetsår har jag intet annat att erinra än

att, med hänsyn dertill att större delen af jernvägen Gellivare—Ofoten

liksom ock den vigtigaste trafikanten tillhör Sverige, rigtigast torde

vara, att Sverige drager kostnaden för den behöfliga gränsstationen och

denna således förlägges på svenskt område. Härigenom skulle kostnadsförslaget

ökas med 294,000 kronor. Deremot skulle enligt öfverenskommelsen

med Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag icke ifrågakomma,

att staten skulle bekosta bispåren från Luossajaure till malmfälten,

hvadan den — utom kostnadsförslaget — beräknade kostnaden

härför, 800,000 kronor, icke heller kommer att belasta kostnadsförslaget.

Beträffande det belopp, som borde äskas för år 1899, finner jag

ett till 5,400,000 kronor afrundadt belopp vara lämpligare än det af

jern vägsstyrelsen föreslagna 5,404,000 kronor.

Kostnaden för jernvägen i fråga med rullande materiel skulle alltså

blifva 21,498,000 kronor, deraf 5,400,000 kronor borde anvisas för år

1899. Af sistnämnda belopp borde enligt jernvägsstyrelsens hemställan

750,000 kronor redan under år 1898 ställas till styrelsens förfogande.

Enligt hvad på senare tider varit regel borde slutligen såsom

vilkor för järnvägsanläggningen uppställas samma förbehåll om med
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kong}. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45.

verkan af landsting, kommuner eller enskilde i fråga om kostnadsfritt

tillhandahållande af mark äfvensom godtgörelse för intrång och olägenheter

i följd af jernvägsbyggandet, som förut i dag af mig föreslagits

beträffande längdbanan genom Bohuslän. Då jernvägen Gellivare

riksgränsen åtminstone till allra största delen framgår öfver kronojord,

blifver det i detta fall hufvudsakligen fråga om godtgörelse för

intrång och olägenheter genom jernvägsbyggandet för de få innehafvare

e af jord utmed jernvägens sträckning.

På grund af hvad jag rörande nu omförmälda jernvägsanläggningar

anfört, hemställer jag alltså i underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t

täcktes föreslå Riksdagen

att, under förbehåll att ofvan angifna vilkor om kostnadsfri upplåtelse

af mark m. m. iakttagas och under förutsättning, hvad jernvägen

Gellivare—riksgränsen beträffar, att från norsk sida beslut fattas om anläggande

af en anslutande jernväg från riksgränsen till Ofoten, besluta

anläggning af följande statsbanor, nemligen:

dels från Göteborg öfver Stenungsund och Uddevalla till Strömstad,

hvarför kostnaden beräknats till 14,776,500 kronor,

dels ock från Gellivare förbi Luossavaara ooh Kiirunavaara malmfält

till riksgränsen i rigtning mot Ofoten, hvarför kostnaden beräknats till

21,498,000 kronor;-

allt med rätt för Eders Kongl. Maj:t att närmare förordna om de

orter, jernvägarne böra genomgå;

samt att för påbörjandet af nämnda anläggningar anvisa för år

1899 följande belopp, nemligen:

för jernvägen Göteborg—Strömstad........................... kronor 4,000,000

» » Gellivare—riksgränsen....................... » 5,400,000

eller tillsammans kronor 9,400,000

Departe
mentschefens
hemställan.

att- af riksgäldskontoret utgå, med rätt för Eders Kongl. Maj:t att

låta utaf dessa belopp förskottsvis under innevarande år af tillgängliga

medel utanordna tillsammans 1,500,000 kronor.

Chefen för landtförsvarsdepartementet, statsrådet friherre Rappe

yttrade:

Ehuruväl jag till fullo uppskattar de stora ekonomiska fördelar,

som genom ifrågavarande jernvägsanläggning skulle tillskyndas öfre

Norrland och derigenom ock medelbarligen hela vårt land, anser jag

Chefens för

landtförsvarsdepartementet

yttrande.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o- 45.

mig dock böra uttala mina betänkligheter mot att banan anlägges, innan

ännu någon visshet förefinnes, att försvaret af ifrågavarande landsdel

vinner den styrka, som med nödvändighet betingas af den nya förbindelseliniens

tillkomst. Såsom Eders Kongl. Maj:t täcktes erinra sig, har jag

såsom chef för generalstaben redan i mina underdåniga betänkande^ af

den 28 september 1887 angående åtgärder för Norrlands försvar och

den 21 juni 1892 angående Sveriges fasta försvar framstält mina åsigter

angående Luleå—Ofotenbanans strategiska betydelse, och denna min

uppfattning, som ock delats af mina efterträdare i sagda befattning —

hvarom, bland annat, t. f. chefens för generalstaben statsrådsprotokollet

för den , 26 mars 1897 bifogade underdåniga utlåtande af den 1 februari

1897 angående samma sak bär vittne — vidhåller jag fortfarande.

Här må endast erinras, att fullbordandet af sagda bana, sammanstäldt

med finska kustjernvägens färdigbyggande till riksgränsen och norrländska

stambanans framdragande till förening med denna, gifver öfre

Norrland en i hög grad ökad betydelse för vårt land och detta i såväl

politiskt som strategiskt afseende, hvaraf åter följer, att fordringarna

på landsdelens försvar måste i motsvarande grad höjas. Mot denna

uppfattnings giltighet torde ingen invändning med fog'' kunna göras.

Vid upprepade tillfällen, senast i samband med den nådiga propositionen

om den norrländska stambanans fortsättning mot riksgränsen,

har jag för Eders Kongl. Maj:t framhållit, att enligt min åsigt det på

samma gång verksammaste och lättast utförbara sättet att stärka försvaret

i öfre Norrland är att till stöd för härvarande truppers operationer

och till skydd för deras förnödenheter anlägga en fästning, som

tillika skulle få till uppgift att spärra genom landsdelen ledande jernvägslinier,

hvilkas knutpunkt fästningen borde omfatta. Då krafvét på

denna frågas lösning, såsom ofvan antydts, genom den nu föreslagna

jernvägens byggande med förnyad styrka gör sig gällande, anser jag

mig böra i detta sammanhang än en gång på det kraftigaste framhålla

behofvet af denna fästningsanläggning. Det är att beklaga, att den af

Eders Kongl. Maj:t förordnade komitén för verkställande af utredning

rörande landets fasta försvar icke hunnit inkomma med sitt betänkande,

innan föreliggande nådiga proposition framlägges för Riksdagen, så att

representationen kunde göra sig förtrogen med frågan om öfre Norrlands

försvar i hela dess vidd, innan den gick att fatta beslut i nu föreliggande

ärende. Jag måste derför hänvisa till de utredningar rörande

nämnda fråga, som i de senaste årens statsverkspropositioner och dem

åtföljande statsrådsprotokoll varit synliga. Här må endast erinras, att

den föreslagna jernvägen ingalunda kan komma att medföra det gagn

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 45.

för försvaret, som man stundom hör framhållas. Densamma kan nemligen

icke utgöra etapplinie för försvarskåren i Norrbotten, ty, enär

banans ena ändpunkt, Victoriahavn, icke är förenad med det öfriga

Norge vare sig genom jernväg eller landsväg, skulle detta förutsätta

en oafbruten transport på den oerhördt långa (154 mil) af såväl landsom

sjöväg bestående förbindelselinien Östersund—Throndhjem—Victoriahavn-—Boden.

Att organisera en etapplinie, som genomlöper tvenne

olika länder, möter dessutom naturligtvis åtskilliga svårigheter, äfven om

dessa länder såsom Sverige och Norge komma att gemensamt uppträda

mot fienden. Till följd af sitt läge varder ock etapplinien mycket utsatt

för afbrott. Dertill kommer, att • nämnda bana icke åtföljes af

landsväg och således ej heller kan användas såsom operationslinie eller

återtågsväg för försvarskåren, om denna skulle lida ett nederlag.

Härmed vill jag visst ej förneka, att banan icke under vissa förhållanden

skall kunna tillfälligtvis användas såsom tillförselväg för förnödenheter

och trupper och således också komma försvaret till godo.

Men efter min öfvertygelse kan densamma icke få annat än ett ganska

underordnadt värde för öfre Norrlands försvar, hvilket måste tillgodoses

på ett vida kraftigare sätt.

Under förhoppning emellertid, att de i detta afseende erforderliga

försvarsanordningarna skola i det väsentligaste kunna komma till stånd

samtidigt med jernvägens fullbordande, anser jag mig icke böra afstyrka

nådigt bifall till nu förevarande förslag.

Statsrådets öfriga ledamöter tillstyrkte hvad föredragande departementschefen

hemstält.

Med bifall till departementschefens -hemställan

behagade Hans Maj:t Konungen förordna, att nådig

proposition i ämnet af den lydelse, bilaga till detta

protokoll utvisar, skulle till Riksdagen aflåtas.

Ex protocollo:

Joll. Ad. Hultman.

opaginerad Kontrollera mot PDF

:drikstad

pvviv ,

) pönBMtym Skrå

al

frui/A anidkuT''

IrrZT™1* \

freprikshaid.

e\\>e/L

Ihlkt- ^*Vv

It . -''V. < ;''-,\\

Xs^-l/ti/red

V/l n

jonisk
-

?''tkarkrt$i

f''Ule/1 i

<$fccvto (?

c^Dcv^vi^Cän

•a/mv

t vom

'', Merla]en

»s^täJTj

CXj cVvovu^ . c^Tb

O-tvXvtvv

o, o. oo

>5iiav

''Bfo/S&r,,

(kc/vwarbiAS-t Jr<

''c.vco

>t-<^ *>-

-cx-t^

Mir/pan,

JT. ^iUmgsfA

fj-Stoa.

STRÖMSTAI

c>''W-*£.

J1-*

V^IY <£

-V/VK/äAwW''

(uppå eko,, +

''Strand/,

-Jvi-Ct^OUMX^tt (

tx-cco^v t

lj\j-^«Ä7/Är

•fi/vy//y»L

7, mon

■A’pd<lö\

■dösidfy,

SfxcXdi 1 : SOOOOO

tnJeby,,

Tiuräb^

BbssanrX

Bräken

*2,0 IWv

Lur*

Stab.!.il Ai

ist\ Stockli

Tory, »

•JUÖrke,,

Vtefyröd.''

''förs-by B^

Tor in,

Tofferöd,

''Tunne#,, •

pånc/iep/f

\ • . •••«■#»*«*

v*V ■*bj*«»* skänerud>

\ ''YY*-"*'' -K Kär] Qt

pttkr/pL o4l Tegen : v ; /] - ''Yi|

4s-,k?F*/''4’«.S

•«<V7^

*5 Hd

V*’''Startande,

“opmannesro

St Bön

’“yri/la;

råhult

FW&A \ömm

it .. JER8Ö

Onne.M

J +Jei

‘"''T/usebrn/öa

j Traste»

Yit. Sippa,

■ orakel

•■Böh./M&bo

.Mtäng \

Y3Wd„

''Bett/

:JX SUNNAN/!

dSnsi/uinå

ptltERUD

Björna^

J Ber

(dega

Inu/nÄ

Bad . . V

♦ Il fri

f / luhgrlat

^X&iyeholn

To.v/,y,,f/\

Yl/ ,''W<? Åt&utei.

Is ''-**■ -:^r

y V A''jUW Q

H{tnusbe/''x£''](y/i<

<y y y *1 ''ösböiei

Mrt£i-C 7? N da_/

?*7"°5da

Sahne;

■•ft&ttol

fSt Än,

»fattad pe/i-e^

Kftrjvrnri

*w*»*t\

At.iru/1

feen +,

''Karm

V“p*vf**4y rs rJfc''

-^sr Pr1

cb«Qy6yni ptriähJ,, i

//HU-lan -t ''

K'' ''Xyz

in vWtwnp®

■ SMaAfrad f/f'' A-awindHn y

SUND A/i s h i

^ögSäU-rl

tobnädUb

öafutlKxbyn

ERtKSTAD

^CpieHbacka

jt/Storö

Yädrröcwn

S? Alarie

/1 .* Bförncbol

tftytttyten *

prinstad

:: flxtebyr,.

| Qtdrnin

öb&asnöt

fåMyts/u/hitra

fttreUb

~B‘&raU,

''ary1söfceA

JrfOnv

itt/dn-n..

f-/farn/M

fit,olaten

tf^äståe

''•eeys-öi,

Jiörna2\-

XXboJfuid,

IBolstai

.Skorrig

D ?«tad X

Lö/iJx F

f.obepg •''

• Sva&attortj

B.fféffhulloj

Trolla,tji

Biirtn-fj

lolla,,?

LU.WlE

KaNkéby^

ter

{BrxigJa ■

torp ~r(

r tl

oleröU

iMtad éjjoötsc

fölnby/rj

''Bi^Cory,!

Via- (Jr,ironiant

ffrändefors

Tqnstanl

■BAéKA

fDyfuIt/*,

t-v/Åv-n

r“&*<itei

''ijL/.ritrv SSJ ''BWenAnaJde,

Tonjjpöfrk

IförrufÅrden

OKÖPINi

{-Moln ten,

Väft loa

ATp''s^

r™$chätdb,

from

], Bo ll

‘Bke/i/ä''

(r K

Buckla.

.r/Sffl

kalle//

‘•''ylkrrn nkrn

ijr.rbol *.*

[ JUnTn,

-sbJr

G E N Ä si

"NER

Sluten

AleUbvi

itqier/udd

Junnartrjr

/frierirand

►-^‘>kred«t

iä|Viir«‘

Bulla

TeMcrm,

Asi .ka

n%euc

{(JhXlyål/’

Hd

Baksöm

Tokdtarji_

BaltJto/tne,,

''Sl-rgnÅl

''Sift/lau,/

ENERSBORG1''

inykaUprt

fy/öryd

sfZumäÉ&''^

gj^r .SwNUM \

0!

/B»rp^är£„ v‘-

••Stegen. p

Va-Sfäjz&aj

DXN EjRjj

f-y tyre/,,-

■.iBlöla. • AL*PW*,f

ff<isle}&]._ IJag^rhult

leberrr S*en*fuii/X~

nlAöns
Mshälla

i

K N E „ _ H ?d i

panitfstorpa ''’

°Hasthal/r,

Mmen

''''Släden.

Surul

^gDNNE«<

Wvfrwl

''Bartei

, Buet\

''P''und

J Bb/inA

11?//u/]o

r\

{RÄSVO!

Boteids

1 N G

Lysekil

11 dåre

Vg^j-x.

(trrevck.

Mag In m l |

TorsercdjL /)

W&wn

■.''•"■''-""V U,otk(.

P; • TBömiegi f

x''4l<Bkc

(Ä .. \

>Msaka S

''{Sd/aö

X*l''elatulfi /

p SvalahuItA

Bayfxhp

“1

tualonshagen i J

Ha o o ''faf''''y*^^srfr/rf> '' y^årby" St.B/Srr,ai^

<, + X\.°

6ipe4!s

•: Törn jo,

i^xS^rJbt

MoTT)s

Oviimon

r4s,fuuida

4fSlögeln
-

(''rshprjA

Btie);ebih

yonl/Jfdli

~pi Oordlij

\'' Asarcbo \

\ VEIANOA,

fiss -i/ •!

t vara Vari»

\ | iSytijrtKui

fle/lerr,.

^ ^''.Vrsten.

NLA NQsI

■\lllbv0 /ifTrehörran.

toTb^/^il/ÅsbTiiéL

rrroelf/''

J.''7r,,,//y

[■WiMimcsfad+i

-S T S

rteum

litillholnu^

vtertiös

kKti/l&eröd.

BreAöj\

‘•S-iljotörp

est RA

Tafla,

A fallen torp''

Bakparti''

MdllaAolm,

*.,., Kk-rn, Tart.ji

-ptBuBfep + fl i allé,

| $öU,rp\

JBalbergpQ

■Ons/ö \

7gesta<l\

J vy f( Bo''Um • ^

H d Bref# (Bnf&bo

"“^Y8 J É r''k E,mt''-Hd ^3b

''•Ln~s'',P • Erskat,

litradbv^^*''^''

TornönpL f

Bjblie/mi

Ä

■båruJUfllc/l,

dundra

TSlenc

''edum

Ww, • Saltorpi

Böflimprp ''(

A €)« e

Btbbe/orv 1

Afiireskärr

I+^PntuAalm

/ Bolin\W+f

{Bo(sncn)''%*

MoIIÖ!

iVtÄéaS^i.

''rrtvaVd.

v,*„,

(Bulvtoi

terna

VBog.

Stenan.

^leriani

etinlthdr,

-Ma.éra

vitna c

j\/lrnff>rp.

\Bultlu

•r*mri Bo,

ö/örvbo.

isberg önlrtoM

»lavin Helleslad

ByrkJudt hdlf‘

Klöfvei

''Svpholtn

(hxaikdrr

Valla

gö Hären**

Groröd.

ibssgröd

1 Toddy

»UNGA

X,GeJMrr._ * Bal

Örnar

ningen.

(Juritory,

■Slidarp

>V’l,/NYG*RÖ

"* jf■ Sr alert//

tnnetnnd

Bmgy,S''

Bröriskdren\

ienuni/d

r0*?r(P

lensW+

•lemna

/S^, _-Blick

One ralla

Ror e

Vkehy

prliuida

BuUtytads ''

1 ■fSy''m/°nBAriäze- .. r

.....mfyj Mr,d„„ /y> i

Gdogaptet- ■.''%! ’ ^s''-- Sar/fuJa/t.o ♦

''fronlv/k ,/lr''fi WExWb

ff.''.** .. / -

''TUUJyst/i

n (Thent

TflotänU,

fja.stord*

<;äui»v

. ♦*

7arrtr/,df

''Tungn,

ur ‘Slittorp Tfa.

A L E K

/;*» s-nöxv Y^PPianda

//jp^-TpBsAitdbarka

.dnrotetörpiMärgpeb^jo V

''Rn;»»''<» " ’

* '' gj5faa|

iW&i

Ivlädts! lolmcn -*

sg>*É4?<

. . »■ c BstolCrz

/ate'',nosttr ~

tiumtuJ&ffp» /

j. KärilstqrLt/Bou.

MARSTR ANO^y^v

l^7BqeJ‘:

... Kmiiu>ne

yb:p,lm,%

/BädIwi/rnri

,gfJ °Vcstorp?

sas

lj»kide+

* H L/jAi N

SUdJ/dut

B/dldds

{*■{''Sällrr/töty

■ iGtidmunslarp,

^ofTesen eV

''.^äindtieei^Åi

tr/k ö /^o''p/d^''Bbiigdnrl

fesd x"

SJj^f yfotyAte/hex.rr^-^ ; ''^jfr.

'' • ALIN6SÅS <i ''

tfCyP \ Lyr/nö tyytebo^ t

Hona!

A11hw;;i

’*"T!

•f/‘- Mjukhet]

.MöUct'',

•iSaruui

Osedd.

fyojtätboleri .1 VV/^

j/+ BH^BERt

WM* /''3‘ ,

■tnrnid.

Ö.Tnrt

Bolla v''

INdsben
-

Y/ .a--''- 7 -%r

5 to//esk als, L.

v+BonpÄ^ä''

f ° t f/del

''^PpPAJ.tl

•y-i ''tejr/diapj

-\B,f/f/pur/ii

Hall.jX''

(»ropare Jf/Z/i-i

BJduande, y c.

K St+Xundb^

E ''‘»fcWjd

•rik i. o Anför/,t

/''. fJPeniiediliu

Stajuit

Ilalresiai

1 ^

—ok^Tc.

Q -VASviTVi"1''

/\ ivupcsi

Tolemd.

- L * N *pJäit Huttden ■

lT F| ^“"nde

^/Ji VAV

[FRIST/

Mnry-gtp

,?Bred^r- ,

B/ör&Yd^^rVrvP^Xs BbnlaBr, ^

fy £t? i

''/ätserrd

,.?TVi/eify

•J >&2g

,♦ ToIIesiÄ

•alu Bni,/sås

MtBrtu/irsUn

Hångcdala^

-eruni

/Jriks/uuna. Jod'',

.... vJ,0>"/Uu

/Bu(torp X~"" ■

hTW?*:

MSofferter /

.....^

g,öVeboM

_ vua<u»v*v. „

Fredril

bygds

*-''fl/dsryd

siyi/j.sv, 1

''ptd.vd.''

f&teo »•

■‘Aiöiuw&t

igsqärde

eAi^bn j

Itndalen ••

A-m,./ rT^,

JCälteln

Arv

i...,, un. rj~r

ESidSZ*.

•F«parr,

Gorå;

i''hod,

JLn_A t:

opaginerad Kontrollera mot PDF

• 13:« —JA

reiviktjäkTar

Smutsa

Iwvuj.

+++•*.

Sel käran ras

''*%?+**+■

iXxxXjosd&x

Jlerkot

K 1 S\

Snuoratjåkko

L^Sxurrayxrrv

Fager» (i;

Tuoptertjåkko

Vuoskoäivo

801

+V061U

Gräfvare

Ankenes

LOW

ItfaJvaih

''*-2W/

*■* A

\*<v*uoi«n\.

''*A«

Kåppasåiv>

Kajvaara

Ri/tainen

thUoruoi

\4a\wo''

jMosuvaara

Kursotfåkko

SöoS^vrkiw»«$å*x\

Jtirkeåire

fasdjsvaam

Kierona

Stilmi

Puollainäive

Itasokkåbbo

ting (‘Ii

Luopahti

\YL Tatsijäknh

Tiabrak

.Adnetjåkko|

1605

'',luoratjakkt

Al. PatsijäkfUä

^ M&a*,

Njalläive

■Vyirvv

S«kV.wy*i"*v

Yittanéi™*™

PelBlovi

jk Kiörrivaro

Alormantjäkko

—<r~ 1960

Ropivaara

Kalmohtcn

Taavanunn

.Porsöl).

1988

Seruvuoma

ylukkolis.

\ 1901 /

Salvoljåkko

jjuovi

Svalapakte

Koirulaki

Jiåvrtäviio/>io

VvtVUcraky

IvttbÖLO^lUVT

) 1268

1540

fi//rrrw/<

Sautuayaan

1901

Alar ako f/äkk<y

Kaskasaljåkkt

Tvärstaf

Öisjli/kii

Tarfalatjåkko

Tuo&Aor^

s«1 \

Seiko

V\t»u.uvsy»i&*,

lön.

PirttfYUopio

Aletåive

Kobnekaissc aloe

,Ppksiaiirnn

isakara

h’„‘rnnavaara_

ISEÖÄ

.(wkalHspn

mnSeTH

Aptasvaara

Skarta,

ZarTdtnvare

1071

Säpo ros

nauxS

''torn

Alljcktjakko

TjäpiUjåkko

7o5\ V^tttt«Vyuw

Mertitrnen

\ 629

SluorSeggok

''Fjär rökare

Slrrkavaaiyi

773,

KaJlakt/äkko

Te u natt ak ko

• 1066

Varetjitkko

\\vu«vju»vr Karsotjåkko

Tj inmatjakki

! 1008. . ,

^VVxvva

tvärt''

lastjäri

Skulle

fnovKonur

Ila pakt j

Sarviraara

buonvnstun

1G74

Kirkatjakko

YWrtuy

AiAtto.

Ka liden uorukka

Krrmimpi

Wiv\TC\uwr

-«VVa^oV^

sdpperov

3v<\*AaX''

teg

klippa*

Aranäive

Kopakte

880

\Skuilnma?

förnV/r,

lketje — /

Teitisuami

RjActtyxur

TfoÄmuM

»uur

’-04t<X/

utröra1

- Kiäbblé
-

Tjärn)

S«OTOl

N\s.r\a»\uvvi:

/ 609

Leijdtimb

800

tCI/UJ

Karttuva,

HarriÅrve

Sjal*rya apey

Allarare,

htior.uneri

SAoJU-.hSOO 000.

Ladnivd.

Sjounja
-

uorjevare

20 <tru

va

c5t>£»>Vi<j-<£vcJ

[aUisih&kte>i

V-Ä~t

Saka järn

Dundret

823 \

TjnTTtauoWAi

Gen..Sucb.

Rovan*

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1898:38 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts dels i statsverkspropositionen och dels i särskild proposition s. 3 i texten
  2. SU 1898:47 Utlåtande, angående Kongl. Maj:ts dels i statsverkspropositionen och dels i särskild proposition s. 1 i texten