Angående ändrade vilkor för lån från odling slånefonden
1901-04-01 · 69 sidor, varav 61 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 61 av 69 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1901:80, Angående ändrade vilkor för lån från odling slånefonden
Dokumentets text
Kongl. Ma:jts Nåd. Proposition N:o 80.
1
N:o 80.
Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående ändrade
vilkor för lån från odling slånefonden; gifven Stockholms
slott den 1 april 1901.
Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver
jordbruksärenden lör denna dag vill Kongl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen
medgifva
att följande ändrade allmänna vilkor och bestämmelser må tillämpas
å de lån, som hädanefter intill utgången af år 1903 från odlingslånefonden
utlemnas, och hvad angår bestämmelserna i mom. 13 här nedan,
jemväl å sådana derifrån förut beviljade lån, angående hvilkas fördelning
å vederbörande hemman och anteckning i jordeboken utslag icke
meddelats:
Mom. 1. För hvarje företag, till hvilket lån från odlingslånefonden
sökes, skall fullständig, af utredning angående jordens naturliga beskaffenhet
och större eller mindre lämplighet för odling samt uppskattning af
beräknadt jordförbättringsvärde åtföljd plan till arbetets utförande jemte
beräkning öfver de så väl med vattenafledningen och afdikningen som
ock med odlingen, der sådan förekommer, förenade kostnader vara af
sakkunnig person uppgjord och underställas Kongl. Maj:ts pröfning.
Mom. 2. Lån från odlingslånefonden beviljas ej med mindre vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen vitsorda, att, så
vidt de kunna finna, laga hinder mot företagets utförande ej förefinnes.
Mom. 3. Vederbörande, som erhåller lån från fonden, är underkastad
alla de vilkor och kontroller, som af Kongl. Maj:t pröfvas lämpliga
och nödiga.
Mom. 4. Lånet kan af Kongl. Maj:t bestämmas till hela det
belopp, hvartill enligt den faststälda arbetsplanen kostnaden för vattenså.
till lliksd. Prof. 1901. 1 Samt. 1 Afl. 67 Höft. 1
2
Kongl. Maj.tS Nåd. Proposition N:o 80.
afledningen och afdikningen beräknas komma att uppgå beträffande
lånesökandenas andelar i företaget, dock med iakttagande dels att kostnaden
för s. k. tegdikning eller täckdikning härvid ej må inräknas, dels
ock att lånet ej må öfverstiga åttio procent af det jordförbättringsvärde,
som, enligt hvad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen
vitsorda, belöper å lånesökandenas mark; skolande låntagaren
genom kontant tillskott, materialier eller annat bidrag bestrida hvad
till hela odlingsföretagets fullbordande kan erfordras utöfver det lemnade
lånebidraget.
Mom. 5. Med den, som mot åtnjutande af statslån åtager sig ett
odlingsföretag, skall kontrakt i vederbörlig ordning afslutas samt af
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen godkännas. Kontraktet skall innefatta
förbindelse för låntagaren dels att, i noggrann öfverensstämmelse med
den faststälda arbetsplanen och under skyldighet att dervid vara underkastad
vederbörandes kontroll, påbörja och fullborda så väl vattenafledningen
och afdikningen som äfven odlingsarbetet, inom viss bestämd
tid, utan att Vidare väcka anspråk på ytterligare bidrag af allmänna
medel, och dels att genom egna tillskott utgöra hvad som utöfver statslånet
kan erfordras.
Mom. 6. För fullgörande af sådant kontrakt, äfvensom för de
lyftade statsmedlens återbäring i fall mot kontraktet brytes, skall ställas
sådan säkerhet, som af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen godkännes;
skolande denna säkerhet upphöra att gälla, så snart vattenafledning-soch
afdiknings- samt odlingsarbetet blifvit afsynadt och godkändt.
Mom. 7. Sedan det i mom. 5 omförmäld a kontrakt afshltats och
säkerhet derför enligt mom. 6 blifvit stäld, har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att derom underrätta statskontoret; hvarefter det åligger statskontoret
att ofördröjligen låta dels i allmänna tidningarna tre gånger,
dels ock genom Kongl. Maj:ts vederbörande befallningshafvande i länskungörelserna
en gång införa kungörelse om odlingslånets beviljande, i
hvilken kungörelse de hemman eller hemmansdelar, å hvilkas egor
odlingsföretaget kommer att utföras, skola uppgifvas.
Mom. 8. Lånet må ej till någon del utbekommas förr, än arbetsforetaget
blifvit börjadt, men derefter få lånemedlen efter hand och i
mån af arbetets fortgång lyftas vid de tider, som i kontraktet finnas
utsatta eller särskildt blifvit bestämda; dock med skyldighet för vederbörande
att efter utfående af den del af lånet, som enligt bestämmelse
i hvarje särskildt fall får lyftas på grund deraf att arbetet blifvit börjadt,
vid hvarje af de följande lyftningstiderna, innan ytterligare lånemedel
må utbekommas, hos statskontoret förete intyg af väg- och vatten
-
3
Kongl. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 80.
byggnadsstyrelsen att, enligt hvad derstädes nöjaktigt styrkts, så mycket
af arbetet blifvit utfördt, som skäligen kan anses motsvara hvad i förhållande
till det beviljade låneunderstödet belöper å hvad af lånet redan
utbekommits; börande, så vida icke Kongl. Maj:t, med afseende å särskilda
förhållanden, pröfvar skäligt annorlunda förordna, någon del af
lånet i statskontoret innestå, intill dess vattenaflednings- och afdikningsarbetet
är afsynadt och godkändt.
Mom. 9. Lånen skola af statskontoret utbetalas antingen omedelbart
eller oek genom Kongl. Maj:ts vederbörande befallningshafvande;
börande, innan större eller mindre del af beviljadt lan utbetalas, hos
statskontoret företes:
a) om arbetets utförande, i enlighet med mom. 5, afsiutadt och
godkändt kontrakt;
b) godkänd, i mom. 6 omförmäld, säkerhetshandling för samma
kontrakts fullgörande eller medlens återbäring;
c) behörigt intyg, att arbetet är börjadt;
d) en till statskontoret eller ordres stäld, af nämnda kontor godkänd
skuldförbindelse, som skall innefatta vederbörandes åtagande att
för lånets betalning ansvara intill dess lånet, jemlikt kongl. kungörelserna
af den 13 juni 1845 och den 3 november 1848, blifvit fördeladt på
de hemman, hvilka för återbetalningen skola ansvara, och fördelningen
vunnit laga kraft samt uti jordeboken på föreskrifvet sätt antecknats; och
e) af statskontoret'' godkänd borgen eller säkerhetshandling för
den afgifna skuldförbindelsens uppfyllande.
Mom. 10, De låne- och säkerhetshandlingar, som för låneunderstöds
utbekommande till statskontoret aflemnats, förblifva uti statskontorets
vård; dock skola sådana handlingar, som vederbörande embetsmyndigheter
kunna blifva i behof att begagna, till dem på behörig
reqvisition utlemnas.
Mom. 11. I händelse afvikelse, utan dertill erhållen vederbörlig
tillåtelse, skett från den faststälda arbetsplanen,
eller arbetet, utan att anstånd med detsammas utförande blifvit
af Kongl. Maj:t medgifvet, icke inom derför bestämd tid fullbordats,
eller om, innan vattenaflednings-, afdiknings- och odlingsarbetet
blifvit ful Iber dadt, afsynadt och godkändt, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
skulle finna den säkerhet, som jemlikt mom. 6 blifvit för
kontraktets fullgörande stöld, icke vidare vara nöjaktig, eller om, innan
lånet blifvit genom laga kraft egaude beslut fördeladt på de hemman,
livilka för återbetalningen skola ansvara,statskontoret skulle finna den
säkerhet, som jemlikt mom. 9 e) blifvit för lanet stöld, icke vidare vara
4
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 80.
nöjaktig, och ny säkerhet, som af vederbörande myndighet godkännes,
icke varder inom bestämd tid aflemnad,
eller om den bestämda annuiteten icke varder i behörig tid erlagd,
ankommer på Kongl. Maj:t att låta inställa all vidare utbetalning
af statslånet samt återfordra hvad deraf uppburits, att på en gång eller
efter hand till statskontoret inbetalas inom den tid, som af Kongl. Maj:t
bestämmes.
Statskontoret bör tillse, att sådan inbetalning i vederbörlig ordning
ingår; och skall det åligga vederbörande att å sålunda lyftade och
återburna medel jemväl erlägga fem procent årlig ränta från lyftningsdagen,
till dess återbetalning sker.
Mom. 12. Alla med låneunderstöd från fonden utförda arbeten
skola, så länge någon del af lånet återstår ogulden, vederbörligen underhållas
af den eller dem det åligger.
Mom. 13. Å den af Kongl. Maj:t bestämda lånesumman erlägges
de första sex åren från första lyftningsdagen icke någon ränta eller
kapitalafbetalning. Vid beviljande af odlingslån eger Kongl. Maj:t
derjemte att för hvarje särskilt företag bestämma viss tid, ej öfverstigande
fem år från första lyftningsdagen, under hvilken icke någon
ränta för lånet beräknas.
Under tiden mellan utgången af den tid, för hvilken räntefrihet
af Kongl. Maj:t beviljats, och de sex årens slut beräknas å lyftade
belopp tre och sex tiondedels procent årlig ränta, hvilken vid sistnämnda
tidpunkt lägges till den beviljade lånesumman. Å det sålunda
uppkommande beloppet erlägges, från och med sjunde året till dess
lånet blifvit slutbetaldt, en annuitet af sex procent, deraf såsom ränta
räknas tre och sex tiondedel procent å det oguldna kapitalbeloppet.
Sedan odlingslån blifvit på vederbörande hemman fördeladt och i
jordebok antecknadt, eger jordegare, som sådant önskar, att, oberoende
af det här ofvan stadgade återbetalningssätt, när som helst under lånetiden,
sex månader efter hos statskontoret gjord uppsägning, inbetala
hela det på hans hemman belöpande skuldbelopp, jemte all derå upplupen
ogulden ränta.
Mom. 14. I afseende på sättet och ansvarigheten för de i nästförestående
moment omförmälda inbetalningars verkställande böra ofvan
åberopade kong], kungörelser af den 13 juni 1845 och den 3 november
1848 lända till efterrättelse.
Mom. 15. Alla kostnader af hvad namn de vara må, som i följd
af erhållna lån föranledts för statskontoret, skola utan undantag bestridas
eller godtgöras af låntagaren.
5
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 80.
Mom. 16. Intressenter i företag, hvartill lån från fonden erhållits,
åligger att, vid afslutandet af kontrakt om arbetets utförande, öfverlemna
till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, för att i dess arkiv förvaras,
bestyrkt kopia af de gillade ritningarna för arbetet, äfvensom
bestyrkta afskrifter af dertill börande godkända betänkande och kostnadsförslag.
De till ärendet börande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kongl. nåd och ynnest städse väl bevågen.
OSCAR.
Theodor Odelberg.
6
Kongl, Maj;ts Nåd. Proposition Ko 60,
Utdrag af protokollet öfver jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i Statsrådet å Stockholms slott den 1
april 1901.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern friherre von Otter,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,
Statsråden: Wikblad,
Annerstedt,
herr von Krusenstjerna,
grefve Wachtmeister,
Claéson,
Dyrssen,
Crusebjörn,
Odelberg,
Husberg.
Departementschefen, statsrådet Odelberg anförde i underdånighet:
Uti särskilda, vid senare årens riksdagar väckta motioner har
föreslagits åtgärders vidtagande från Riksdagens sida för åstadkommande
af ändrade bestämmelser i fråga om lån ur odlingslånefonden i syfte
att befordra ett allmännare anlitande af fonden. De af motionärerne
framstälda förslag hafva visserligen icke vunnit Riksdagens bifall, men
då, på .sätt motionärerne jemväl framhållit, oaktadt åtskilliga lindringar
af Riksdagen tid efter annan blifvit beslutade beträffande såväl annuitet
som ränta å lån från nämnda fond, summan af de beviljade .lånen likväl
år efter år snarare minskats än ökats samt från fonden under senaste
åren utanordnats endast omkring en* tredj edel af dess hela belopp, ett
7
Kongl. Maj.is Nåd. Proposition No 80.
förhållande, som med afseende å det för landets utveckling särdeles
vigtiga ändamål, som fonden afser att fylla måste anses högeligen
beklagligt, har det synte mig angeläget, att eu närmare utredning
angående orsakerna till detta förhållande blefve verkstäld och att dervid
tillika toges under öfvervägande, huruvida och i sådant fall hvilka
ändringar uti gällande bestämmelser i fråga om lån från fonden eller
åtgärder i öfrigt lämpligen borde vidtagas, för att det med fonden
åsyftade ändamål komme att kraftigare än för närvarande är fallet
befordras. Med anledning häraf anmodade jag uti skrifvelse den 7
juni 1900 väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen
att efter verkstäld utredning i omförmälda hänseende inkomma med
utlåtande och förslag uti ifrågavarande ämne.
Sedan bemälda styrelser härefter besluta att anmoda såväl hushållningssällskapens
förvaltningsutskott som statens landtbruksingeniörer
att inkomma med de yttranden i frågan, hvartill de kunde finna anledning,
samt sådana yttranden afgifvits af samtliga förvaltningsutskott,
med Undantag af dem för Kronobergs, Kopparbergs, Vesterbottens och
Norrbottens läns hushållningssällskap, äfvensom af samtliga landtbruksingeniörer
utom af landtbruksingeniören i Norrbottens län, hvarjemte
en af landtbruksingeniörerne i egenskap af sekreterare vid ett af statens
landtbruksingeniörer den 28 februari samt den 1 och den 2 mars 1900
hållet möte ur mötesprotokollet återgifvit de önskningsmål, som enligt
vid mötet fattade beslut borde eftersträfvas beträffande ändringar i
bestämmelserna angående lån ur odlingslånefonden, hafva styrelserna
med skrifvelse till mig af den 31 sistlidne januari öfverlemnat samtliga
till styrelserna inkomna yttranden äfvensom för egen del sig utlåtit
och dervid hvar för sig afgifvit med hvarandra i hufvudsak öfverensstämmande,
men i vissa afseenden från hvarandra afvikande förslag till
nya vilkor för lån från odlingslånefonden.
Innan jag emellertid öfvergår att närmare redogöra för innehållet
af dessa handlingar, torde det tillåtas mig att i korthet erinra om
odlingslånefondens uppkomst samt de rörande fonden gällande vilkor
och bestämmelser.
Sedan lång tid tillbaka hafva statsmakterna sökt att medelst beredande
af lån på billiga vilkor för afdikning af sänka marker uppmuntra
till vattenaflednings- och odlingsföretag inom landet. Redan
vid 1840—41 årens riksdag anvisades medel för låneunderstöd till strömrensningar,
vattenaftappningar och odlingsföretag; och skulle dessa lån
återbetalas på det sätt, att efter 5 års förlopp sedan medlen blifvit
utbetalade skulle årligen erläggas 5 procent å det ursprungliga låne
-
8
Kongl. Majds Nåd. Proposition No 80.
kapitalet, hvaraf först beräknades 3 procent årlig ränta för det vid
hvarje liqvid återstående kapitalbeloppet samt återstoden utgjorde afbetalning.
Med bibehållande af 5 års räntefrihet stadgades vid 1844—
45 årens riksdag, att amorteringen skulle utgöra 8 procent af hela den
beviljade lånesumman, hvaraf godtgjordes ränta efter 2 procent för det
vid hvarje liqvid återstående kapital samt det öfriga utgjorde kapitalafbetalning,
hvilka bestämmelser bibehöllos vid 1850—51 årens riksdag.
För lån till understödjande af sjösänkningar och myrutdikningar
eller andra vattenaftappningsföretag skulle enligt beslut vid 1856—58 årens
riksdag efter 5 års förlopp från slutet af det år, hvarunder lånemedlen
utbekommits, årligen erläggas 8 procent å den lyftade lånesumman,
hvarå räntan godtgjordes efter 3 procent af obetalda kapitalbeloppet.
Denna ränta höjdes vid 1859—60 årens riksdag till 4 procent samt vid
1862—63 årens riksdag till 5 procent. Enligt 1873 års Riksdags beslut
skulle för dylika låneunderstöd, som finge utgå med belopp motsvarande
halfva vattenafledningskostnaden, efter 3 års förlopp från den dag då
lånemedlen utbekommits årligen erläggas 8 procent å hela den lyftade
lånesumman, hvaraf ränta godtgjordes efter 5 för hundra af obetalda
kapitalbeloppet och det öfriga utgjorde afbetalning derå.
År 1883 beslöt Riksdagen, i anledning af Eders Kongl. Maj:ts
derom till Riksdagen aflåtna nådiga proposition, att en särskild fond
skulle bildas med ändamål att genom lån understödja odling af sänka
trakter. Å denna fond, till hvilken under åren 1884—88 skulle ingå
de till statskontoret inflytande annuiteter å odlingslån och till hvilken
riksgäldskontoret skulle under samma tid, i mån af behof och uppå
reqvisition af Eders Kongl. Maj:t, öfverlemna medel till så stort belopp,
som jemte nyssnämnda till fonden ingående annuiteter å odlingslån erfordrades
till fyllande af högst 1,000,000 kronor, skulle Eders Kongl. Maj:t
ega att, i den mån fondens kapital och sedermera inflytande låneafbetalningar
och räntebehållningar dertill lemnade tillgång, anvisa lån för
odling af sänka trakter att utgå med högst ofvanberörda belopp enligt
vissa af Riksdagen antagna och af Eders Kongl. Maj:t enligt nådig
kungörelse den 23 september 1883 till efterrättelse utfärdade allmänna
vilkor och bestämmelser. Sedermera har Riksdagen dels år 1888, dels
år 1893 och dels år 1898, hvarje gång för en tid af fem år, medgifvit,
ej mindre att omförmälda annuiteter fortfarande finge till berörda fond
ingå, än äfven att riksgäldskontoret skulle tillhandahålla fonden derutöfver
erforderliga medel, för att ur densamma måtte kunna beviljas
lån till sammanlagdt ofvan angifna belopp af högst 1,000,000 kronor
för år. I fråga om de för låns erhållande ur fonden bestämda vilkor
9
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 80.
hafva åtskilliga ändringar och tillägg efter år 1883 blifvit af Eders
Kongl. Maj:t och Riksdagen antagna.
Jag tillåter mig härvid erinra, att bland de uti nådiga kungörelsen
den 23 september 1883 upptagna vilkor voro att för hvarje odlingsföretag
skulle fullständig, af utredning angående jordens naturliga beskaffenhet
och större eller mindre lämplighet för odling åtföljd plan
för arbetets utförande jemte beräkning öfver de med så väl vattenafledningen
och afdikningen som odlingen förenade kostnader vara af
sakkunnig person uppgjord och underställas Eders Kongl Maj:ts pröfning;
att lån ur fonden kunde bestämmas till hela det belopp, hvartill
enligt den faststälda arbetsplanen kostnaden för vattenafledningen och
afdikningen beräknades uppgå, men att låntagare skulle genom kontant
tillskott, materialier, arbete eller annat bidrag bestrida hvad till hela
odlingsföretagets fullbordande kunde erfordras utöfver lånebidraget;
att det kontrakt angående ett tillämnadt arbetes utförande, som borde
med t låntagare afslutas, skulle innefatta förbindelse för denne, bland
annat, att, i noggrann öfverensstämmelse med faststälda arbetsplanen
och under skyldighet att dervid vara underkastad vederbörandes kontroll,
påbörja och fullborda såväl vattenafledningen och afdikningen,
som äfven odlingsarbetet inom viss bestämd tid; samt att å den af
Eders Kongl. Maj:t bestämda lånesumman skulle de första fem åren
från första lyftningsdagen icke erläggas någon ränta eller kapitalafbetalning,
men å de under tiden lyft ado belopp beräknas fem procent årlig
ränta, hvilken vid de fem årens slut skulle läggas till den beviljade
lånesumman; och skulle å det sålunda uppkommande beloppet erläggas,
från och med sjette året till dess lånet blifvit slutbetaldt, en annuitet
af tio procent, deraf såsom ränta skulle räknas fem procent å det
oguldna kapitalbeloppet.
Redan vid 1885 års riksdag medgafs med anledning af en inom
Riksdagen väckt motion den ändring i dessa vilkor att annuiteten för
lån ur fonden, som sedermera utbetalades, bestämdes till 8 procent,
deraf som ränta beräknades 4 % procent å oguldna kapitalbeloppet;
och utfärdades den 19 maj 1885 nådig kungörelse i ämnet.
Sedan jemväl vid 1888 års riksdag beslutits åtskilliga ändringar
i och tillägg till vilkoren för lån från odlingslånefonden, hvilka dock
icke voro af beskaffenhet att någon särskild redogörelse för desamma
här torde erfordras, sammanfattades samtliga vilkor uti nådig kungörelse
den 27 april 1888.
1 anledning af en utaf Eders Kongl. Maj:t till 1895 års Riksdag
afläton nådig proposition med förslag till vissa ändringar i och tillägg
Bih. till Biksd. Prat. 1901. 1 Sami. 1 Afd. 67 Höft. 2
10
Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 80.
till de vilkor och bestämmelser, som jemlikt sistberörda kungörelse vore
för erhållande af lån från odlingslånefonden stadgade, medgaf Riksdagen,
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad Eders Kong]. Majtt föreslagit,
att
dels lån från odlingslånefonden skulle kunna beviljas, förutom till
de i nämnda kungörelse angifna företag, jemväl till utförande af sådana
vattenafledningsföretag, hvilka afsåge förbättring, på annat sätt än
genom s. k. täckdikning, af förut odlad åker eller äng eller vinnande
af ny äng, dock, hvad dessa företag beträffade, endast under förutsättning
att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen
vitsordade, att jordförbättringens värde borde antagas minst motsvara
låneunderstödets dubbla belopp,
dels lån från odlingslånefonden ej finge beviljas, med mindre vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen vitsordade, att,
så vidt de kunde finna, laga hinder mot företagets utförande ej förefunnes,
dels ock räntan å lån, som från odlingslånefonden derefter beviljades,
äfvensom å derifrån förut beviljade lån, angående hvilkas fördelning
å vederbörande hemman och anteckning i jordeboken utslag
icke meddelats, finge nedsättas till fyra procent, dock utan att rubbning
derigenom skedde i den för lånen bestämda annuiteten.
Nådig kungörelse angående dessa ändringar och tillägg utfärdades
af Eders Kongl. Maj:t den 29 juli 1895.
Slutligen medgaf Riksdagen år 1898, med bifall till derom af
Eders Kongl. Maj:t gjord framställning, att å lån, som från odlingslånefonden
derefter beviljades, äfvensom å derifrån förut beviljade lån, angående
hvilkas fördelning å vederbörande hemman och anteckning i
jordeboken utslag icke meddelats, räntan finge nedsättas till 3,0 procent
och annuiteten till 7 procent, hvarefter Eders Kongl. Maj it, som
ansåg lämpligt att de tid efter annan meddelade bestämmelser angående
lånevilkoren funnes i en författning sammanförda, den 27 maj 1898,
med upphäfvande af förenämnda kungörelser den 27 april 1888 och den
29 juli 1895, utfärdade nådig kungörelse angående vilkoren för lån från
odlingslånefonden.
Enligt denna kungörelse, uti hvilken någon ändring ej blifvit
sedermera gjord, äro vilkoren för lån från ifrågavarande fond så
lydande:
y>Mom. 1. För hvarje odlingsföretag skall fullständig, af utredning
angående jordens naturliga beskaffenhet och större eller mindre lämplighet
för odling åtföljd, plan till arbetets utförande jemte beräkning
opaginerad Kontrollera mot PDF
n
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 8Q.
öfver de med såväl vattenafledningen och afdikningen som odlingen
förenade kostnader vara af sakkunnig person uppgjord och underställas
Kongl. Maj:ts pröfning.
Mom. 2. Lån från odlingslånefonden beviljas ej, med mindre
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen vitsorda,
att, så vidt de kunna finna, laga hinder mot företagets utförande ej
förefinnes.
Mom. 3. Till utförande af sådana vattenafledningsföretag, hvilka
afse förbättring, på annat sätt än genom så kallad täckdikning, af förut
odlad åker eller äng eller vinnande af ny äng, beviljas lån endast under
förutsättning att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen
vitsorda, att jordförbättringens värde bör antagas minst motsvara
låneunderstödets dubbla belopp.
Mom. 4. Vederbörande, som erhåller lån från fonden, är under*
kastad alla de vilkor och kontroller, som af Kongl. Maj:t pröfvas lämpliga
och nödiga.
Mom. 5. Lånet kan af Kongl. Magt bestämmas till hela det belopp,
hvartill, enligt den faststälda arbetsplanen, kostnaden för vattenafledningen
och afdikningen beräknas komma att uppgå; skolande, låntagaren
genom kontant tillskott, materialier, arbete eller annat bidrag bestrida
hvad till hela odlingsföretagets fullbordande kan erfordras utöfver
det lemnade lånebidraget.
Mom. 6. Med den, som mot åtnjutande af statslån åtager sig
ett odlingsföretag, skall kontrakt i vederbörlig ordning afslutas samt
af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen godkännas. Kontraktet skall innefatta
förbindelse för låntagaren dels att, i noggrann öfverensstämmelse
med den faststälda arbetsplanen och under skyldighet att dervid vara
underkastad vederbörandes kontroll, påbörja och fullborda så väl vattenafledningen
och afdikningen som äfven odlingsarbetet inom viss bestämd
tid, utan att vidare väcka anspråk på ytterligare bidrag af allmänna
medel, och dels att genom egna tillskott utgöra hvad som utöfver statslånet
kan erfordras.
Mom. 7. För fullgörande af sådant kontrakt, äfvensom för de
lyftade statsmedlens återbäring i fall mot kontraktet brytes, skall ställas
sådan säkerhet, som af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen godkännes;
skolande denna säkerhet upphöra att gälla, så snart vattenafledningsoch
afdiknings- samt odlingsarbetet blifvit afsynadt och godkändt.
Mom. 8. Sedan det i mom. 6 omförmälda kontrakt afslutats och
säkerhet derför enligt mom. 7 blifvit stäld, har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att derom underrätta statskontoret; hvarefter det åligger
12 Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 80.
statskontoret att ofördröjligen låta dels i allmänna tidningarne tre gånger,
dels ock genom Kongl. Maj:ts vederbörande, befallningshafvande i
länskungörelserna en gång införa kungörelse om odlingslånets beviljande,
i hvilken kungörelse de hemman eller hemmansdelar, å hvilkas
egor odlingsföretaget kommer att utföras, skola uppgifvas.
Mom. 9. Lånet må ej till någon del utbekommas förr, än arbetsföretaget
blifvit börjadt, men derefter få lånemedlen efter hand och
i mån af arbetets fortgång lyftas vid de tider, som i kontraktet finnas
utsatta eller särskild! blifvit bestämda; dock med skyldighet för vederbörande
att efter utfående af den del af lånet, som enligt bestämmelse
i hvarje särskild! fall får lyftas på grund deraf, att arbetet blifvit börjadt,
vid hvarje af de följande lyftningstiderna, innan ytterligare lånemedel
må utbekommas, hos statskontoret förete intyg af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att, enligt hvad derstädes nöjaktigt styrkts, så
mycket af arbetet blifvit utfördt, som skäligen kan anses motsvara hvad
i förhållande till det beviljade låneunderstödet belöper å hvad af lånet
redan utbekommits; börande, så vida icke Kongl. Maj: t med afseende
å särskilda förhållanden, pröfvar skäligt annorlunda förordna, någon del
af lånet i statskontoret innestå, intill dess vattenaflednings- och afdikningsarbetet
är afsynadt och godkändt.
Mom. 10. Lånen skola af statskontoret utbetalas antingen omedelbart
eller ock genom Kongl. Maj:ts vederbörande befallningshafvande;
börande, innan större eller mindre del af beviljadt lån utbetalas, hos
statskontoret företes:
a) om arbetets utförande, i enlighet med mom. 6, afslutadt och
godkändt kontrakt;
b) godkänd, i mom. 7 omförmäld, säkerhetshandling för samma
kontrakts fullgörande eller medlens återbäring;
c) behörigt intyg, att arbetet är börjadt;
d) en till statskontoret eller ordres stäld, af nämnda kontor godkänd
skuldförbindelse, som skall innefatta vederbörandes åtagande att
för lånets betalning ansvara intill dess lånet, jemlikt kongl. kungörelserna
af den 13 juni 1845 och den 3 november 1848, blifvit fördeladt
på de hemman, hvilka för återbetalningen skola ansvara, och fördelningen
vunnit laga kraft samt uti jordeboken på föreskrifvet sätt antecknats;
och
e) _ statskontoret godkänd borgen eller säkerhetshandling för
den afgifna skuldförbindelsens uppfyllande.
Mom. 11. De låne- och säkerhetshandlingar, som för låneunderstöds
utbekommande till statskontoret aflemnats, förblifva uti statskon
-
13
Kongl■ Maj:ts Nåd. Proposition N:o 80.
törel,s vård; dock skola sådana handlingar, som vederbörande embetsmyndigheter
kunna blifva i behof att begagna, till dem på behörig
reqvisition utlemnas.
Mom. 12. I händelse afvikelse, utan dertill erhållen vederbörlig
tillåtelse, skett från den faststälda arbetsplanen,
eller arbetet, utan att anstånd med detsammas utförande blifvit
af Kongl. Maj:t medgifvet, icke inom derför bestämd tid fullbordats,
eller om, innan vattenaflednings-, afdiknings- och odlingsarbetet
blifvit fullbordadt, afsynadt och godkändt, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
skulle finna den säkerhet, som jemlikt mom. 7 blifvit för
kontraktets fullgörande stäld, icke vidare vara nöjaktig, eller om, innan
lånet blifvit genom laga kraft egande beslut tördeladt, på de hemman,
hvilka för återbetalningen skola ansvara, statskontoret skulle finna den
säkerhet, som jemlikt mom. 10 e) blifvit för lånet stäld, icke vidare
vara nöjaktig, och ny säkerhet, som af vederbörande myndighet godkännes,
icke varder inom bestämd tid aflemnad,
eller om den bestämda annuiteten icke varder i behörig tid er
lagd,
ankommer på Kongl. Maj:t att låta inställa all vidare utbetalning
af statslånet samt återfordra hvad deraf uppburits, att på en gång eller
efter hand till statskontoret inbetalas inom den tid, som af Kongl. Maj:t
bestämmes.
Statskontoret bör tillse, att sådan inbetalning i vederbörlig ordning
ingår; och skall det åligga vederbörande att å sålunda lyftade
och återburna medel jemväl erlägga fem procent årlig ränta från lyftningsdagen,
till dess återbetalning sker.
Mom. 13. Alla med låneunderstöd från fonden utförda arbeten
skola, så länge någon del af lånet återstår ogulden, vederbörligen
underhållas af den eller dem det åligger.
Mom. 14. Å den af Kongl. Maj:t bestämda lånesumman erlägges
de första fem åren från första lyftningsdagen icke någon ränta eller
kapitalafbetalning, men å de under tiden lyftade belopp beräknas tre
och sex tiondedels procent årlig ränta, hvilken vid de tern årens slut
lägges till den beviljade lånesumman. Å det sålunda uppkommande
beloppet erlägges, från och med sjette året. till dess lånet blifvit slutbetaldt,
en annuitet af sju procent, deraf såsom ränta räknas tre och
sex tiondedels procent å det oguldna kapitalbeloppet.
Sedan odlingslån blifvit på vederbörande hemman fördeladt och i
jordebok antecknadt, eger jordegare, som sådant önskar, att, oberoende
af det här ofvan sladgadc återbetalningssätt, när som helst under låne
-
14
Kongl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 80.
tiden, sex månader efter lios statskontoret gjord uppsägning, inbetala
hela det på hans hemman belöpande skuldbelopp, jemte all derå upplupen
ogulden ränta.
Mom. 15. I afseende på sättet och ansvarigheten för de i nästförestående
moment omförmälda inbetalningars verkställande böra ofvan
åberopade kongl. kungörelser af den 13 juni 1845 och den 3 november
1848 lända till efterrättelse.
Mom. 16. Alla kostnader af hvad namn de vara må, som i följd
af erhållna lån föranledts för statskontoret, skola utan undantag bestridas
eller godtgöras af låntagaren.
Mom. 17. Intressenter i företag, hvartill lån från fonden erhållits,
åligger att, vid afslutandet af kontrakt om arbetets utförande,
öfverlemna till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, för att i dess arkiv
förvaras, bestyrkt kopia af den gillade plankartan för arbetet, äfvensom
bestyrkta afskrifter af dertill hörande godkända betänkande och kostnadsförslag.
»
I sammanhang med frågan om ändring i dessa vilkor har jag att
för Eders Kongl. Maj:t anmäla en af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt landtbruksstyrelsen gjord framställning i fråga om ecklesiastika
boställens deltagande i odlingslån.
Alltsedan odlingslånefonden bildades hafva, intilldess Eders Kongl.
Maj:t genom särskilda nådiga bref den 20 oktober och den 17 november
1899, vid pröfning af särskilda ansökningar om lån från odlingslånefonden,
undantagit i de tillämnade företagen ingående ecklesiastika
boställen från erhållande af denna förmån, lån från fonden beviljats till
utförande af vattenafledningsföretag å ecklesiastik jord äfvensom å
staten tillhörig jord.
Några särskilda bestämmelser angående dylik jords deltagande i
odlingslån hafva icke funnits meddelade, men uti nådiga förordningen
den 6 juli 1849 är stadgadt om deltagande i vattenafledningsföretag
för boställen, kungsgårdar och annan staten tillhörig utarrenderad jord.
Enligt denna förordning må boställshafvare eller kronoarrendator för
vederbörande hemman ingå i vattenafledningsföretag, derest den embetsmyndighet,
som det åligger^ att närmast hålla inseende öfver hemmanet,
dertill lemna! tillstånd; och är i afseende å kostnaden för sådant hemmans
deltagande i dylikt företag stadgadt, att den omkostnad, boställsinnehafvare
eller arrendator får för deltagande i vattenafledningsföretag
vidkännas, äfvensom den ytterligare kostnad, som kan erfordras för
15
Kongl. Maj:t« Nåd. Proposition N:o 80,
den tillvnnna eller i förbättradt skick försatta jordena odling och inhägnande
samt för uppförande af de byggnader, hvilka till den derå
växande grödans insamlande äro af nöden, skola till godtgörande fördelas
på vissa år enligt bestämmande af vederbörande synerätt, hvilken
fördelning dock ej i något fall må utsträckas längre än till högst 20
år, räknadt från den tid, då vattenafledningen blifvit fullbordad.
Under åren 1884—99 blefvo på civildepartementets föredragning
en mängd låneunderstöd från odlingslånefonden beviljade för boställens
och utarrenderad kronojords deltagande i vattenafledningsföretag, dervid
vilkoren varit desamma som för Tån till utförande af vattenafledningsföretag
å enskild jord, dock att i afseende å utarrenderad jprd stadgats
förbehåll derom, att den borgen, som det ålåge vederbörande arrendator
att ställa för arrendeskyldigheternas fullgörande, äfven komme att innefatta
ansvarighet för erläggande af annuiteterna å lånet, sedan det blifvit
i jordeboken antecknadt. Hvad utarrenderad, kronan tillhörig jord
angår tillämpas fortfarande samma praxis, men beträffande de ecklesiastika
boställena blefvo, sedan Eders Kongl. Maj:t, vid anmälan den
28 oktober 1898 på ecklesiastikdepartementets föredragning af en utaf
en ecklesiastik boställshafvare gjord ansökning att för bostället vinna
delaktighet i lån ur odlingslånefonden, funnit Sig förhindrad att till
samma ansökning lemna bifall, genom ofvanberörda nådiga beslut den
20 oktober och den 17 november 1899 på civildepartementets föredragning
särskilda ansökningar om lån för utförande af företag af ifrågavarande
beskaffenhet å ecklesiastika boställen afslagna; och har sedermera
iakttagits, att lån för sådana boställens deltagande i vattenafledningsföretag
icke vidare beviljats.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen hafva
emellertid uti underdånig skrifvelse den 31 januari 1900 hemstält om
åtgärders vidtagande i syfte att såväl innehafvare af ecklesiastik mark
som staten tillhörig mark måtte kunna utan några för dem betungande
vilkor erhålla lån från odlingslånefonden. Till denna framställning jemte
deröfver af statskontoret den 2 oktober 1900 afgifvet underdånigt utlåtande
torde jag få här nedan återkomma.
Öfvergående att redogöra för innehållet af ofvanberörda, af vägoch
vattonbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen öfverlemnade yttranden
från hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt landtbruksmgeniöror,
bär jag att till en början framhålla, hurusom uti samtliga
dessa yttranden, med undantag allenast af de från Södermanlands läns
hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt landtbruksingeniören i
16
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 80.
Vesterbottens län, åtgärder i syfte att underlätta odlingslånefondens användning
blifvit föreslagna.
Södermanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har
för sin del ansett att orsaken, hvarför fonden icke i önskvärd grad
tagits i anspråk, numera icke kunde härledas från beskaffenheten af de
faststälda lånevilkoren, utan vore att söka förnämligast i de ogynsamma
konjunkturer, under hvilka vårt lands jordbrukare de senare åren arbetat;
och har utskottet vid sadant förhållande icke ansett sig kunna anvisa
någon åtgärd såsom egnad att undanrödja nämnda förhållande.
Landtbruksingeniören i Vesterbottens län har meddelat, att, hvad
nämnda läp beträffade, under de senaste åtta åren någon ansökning
ej inkommit angående dylikt låns erhållande, beroende dels derpå, att
inom länet några större egendomar ej funnes, dels ock derpå, att
i de fall, der fråga om understöd för utdikningsföretag inom länet förekomme,
desamma i allmänhet vore af beskaffenhet att kunna vinna
anslag från frostminskningsfonden.
Jemväl uti åtskilliga andra af de inkomna yttrandena, än nyssnämnda
förvaltningsutskotts, har såsom en af hufvudorsakerna till fondens
ringa användning angifvits de för närvarande rådande konjunkturer.
I öfrigt hafva en mängd olika grunder till berörda förhållande
samt förslag i syfte att deri verka ändring blifvit framstälda.
Samtliga anmärkningar och ändringsförslag af vigt afse antingen
de för lån ur fonden gällande vilkor eller ock vissa stadganden uti
gällande dikningslag; och tillåter jag mig här lemna en öfversigt af
hvad i dessa hänseenden förnämligast anförts..
Svenska staten hade ej visat sig villig till några uppoffringar för
det med odlingslånefonden afsedda ändamålet. Mot den bästa säkerhet
försträckte staten den enskilde medel till odlingsföretag mot en ränta,
som understundom öfverstigit statens egen inlåningsränta och på i öfrigt
betungande vilkor, och detta ehuru statens egen fördel vore nära förbunden
med dylika företag, då genom vattenreglering och odlingsföretag
staten erhölle nya eller förbättrade skatteobjekt, "som för all framtid
ökade statsverkets inkomster, under det att den enskilde i de flesta
fall blott bekom en afkastning, motsvarande en ganska låg ränta på
hans i och för odlingen använda kapital.
Då ur odlingslånefonden endast lemnades lån till markens torrläggning,
men ej till dess odling, återstode, särskildt beträffande den
förut ej uppodlade marken, för att kunna tillgodogöra sig inkomst af
vattenafledningsföretaget, en mängd kostnader, såsom markens uppodling,
byggnaders uppförande, vägars anläggande m. fl. utgifter, för
17
Kongl. Maj.is Nåd. Proposition No 80.
hvilka kostnader, som ofta uppginge till vida mera än torrläggningskostnaden,
jordbrukaren ej sällan behöfde upplåna medel, men då redan
statens förmånsrätt för odlingslånet minskat belåningsmöjligheten mot säkerhet
i egendomen, vore säkerhet för det nya lånet ofta svår att anskaffa.
När odlingslånefonden vid 1883 års riksdag beslutades, skärptes
i icke ringa mån de förut för dikningslån gällande bestämmelserna.
Sålunda stadgades bl. a. att i stället för den räntefrihet under 3 år,
som förut varit medgifven, anstånd med räntan lemnades i 5 år, efter
hvilken tid den upplupna räntan skulle läggas till kapitalet, hvarjemte
på samma gång annuiteten höjdes från 8 till 10 procent. Visserligen
blefvo vid 1895 och 1898 årens riksdagar lindringar i dessa afseenden
beslutade, men ytterligare medgifvanden syntes behöfliga såväl med
hänsyn till ränta som amortering.
Då fråga uppstode om vattenreglering och torrläggning af en
större komplex utaf vattensjuka marker, hvilka vanligtvis innefattade
jord af mycket olikartad beskaffenhet, så hade på senare tider vägrats
anslag på samma gång ur frostminskningsfonden och lån ur odlingslånefonden
till sådana vattenaflednings- eller dikningsföretag, som afsåge
dels frostförande men till odling otjenlig mark, och dels odlade
eller odlingsbara egor. Äfven om staten till hälften bekostade utdikning
af frostförande mark, saknade dock jordegaren i de flesta fall medel
till sådana jordförbättringar, enär de först i en framtid lemnade någon
ersättning för derå nedlagda kostnader. Om dertill kombinerade lån
och anslag till ifrågavarande vattenregleringar beviljades, skulle detta i
hög grad underlätta och befrämja det ändamålsenliga tillgodogörandet
af landets mossar och sankmarker. Förut innehöll instruktionen för
statens landtbruksingeniörer föreskrift om, att då inom samma företag
förekomme dels mark, för hvars afdikning söktes anslag utan återbetalningsskyldighet
och dels egor, för hvilkas afdikning söktes lån,
skulle dessa egoslag och till dem hörande diken upptagas å skilda
ritningar och i skilda kostnadsförslag in. in., men som ett sådant särskiljande
i de flesta fall visade sig omöjligt, nemligen der samma dike
berörde eller afledde vatten från båda de olika egoslagen, blef denna
bestämmelse i senare instruktion borttagen. Någon instruktion för vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen huru de vid pröfning
af ansökningar rörande kombinerade lån och anslag borde förfara
funnes ej heller, ehuru en sådan syntes vara af behofvet påkallad.
När fråga uppstode om torrläggning och odling af vattenskadade
marker, vore anskaffandet af medel till bestridande af kostnaderna för
undersökningens verkställande och plans uppgörande vanlige^ de svårig
Bih.
till liiksd. Prut. 1001. 1 Samt. 1 Afd. 67 Haft. å
18
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 80.
heter, som först mötte. Om staten såsom i Finland och annorstädes
ombestyrde och bekostade undersökning och arbetsledning, vore derföre
redan mycket vunnet.
Den omständigheten att numera ecklesiastika och andra publika
hemman icke finge lån från fonden blefve oftast afgörande för ett
dylikt företags utförbarhet, till stor skada för öfriga intressenter. Det
syntes dock som om, då staten beviljade medel till underlättande af
de stora odlingsmarkernas torrläggning, densamma borde tillse såväl
att, när staten för egen jord vore i företaget intresserad, staten
främjade nyttiga företags framgång som ock att innehafvare af dylik
jord kunde komma i åtnjutande af odlingslån utan att oskäligt betungas.
Att förhindra innehafvare af ecklesiastika boställen att för
dessa få del af odlingslånen hade flerestädes haft en hämmande inverkan
på odlingsföretag, och särskilt har uppgifvits att på Gotland dikningsföretag
af denna anledning måst inställas eller uppskjutas på obestämd
tid. Likaså hade den nu gällande bestämmelsen att en kronoarrendator
eller boställsinnehafvare skulle utfärda särskild förbindelse med personlig
borgen för sin andel i lånet synts vara orättvist betungande för honom
och haft till följd att han komme i en oförmånligare ställning än andra
intressenter. Följden häraf hade blifvit att arrendator eller boställsinnehafvare,
som ej ansett sig kunna under den tid han innehade
egendomen skörda frukterna af nedlagdt arbete och kostnad uti vattenafledningsföretag,
icke deltagit häri, hvarför från det ecklesiastika bostället
eller kronohemmanet måst enligt 76 § dikningslagen för alltid
utbrytas jord till skada för hemmanet med afseende å dess egofigur.
Hindrande vore ock den af delegare och borgesmän äskade ansvarighet.
De uti nådiga kungörelsen den 27 maj 1898 föreskrifna
borgensförbindelser utgjorde ett af de största hindren för odlingslånefondens
anlitande, och då odlingslån erhölles endast för utförande af
vattenafledning och dikning, men ej för odling, vore det orimligt att
på sätt i mom. 7 stadgades, fordra ansvar äfven för det sistnämnda
arbetet. I de flesta fall vore dikningsarbetet beroende af flere delegare,
som genom laga kraft egande bestämmelser enligt dikningslagen kunde
tvingas att fullgöra sin dikning. Men så vore ej fallet med odlingsarbetet
och sedan torrläggningsarbetena fullbordats samt lånemedlen
på grund deraf lyftats, inträffade någon gång, att jordegare saknade
nödiga medel för att kraftigt påskynda odlingsarbetet. Om dessa blifvit
liknöjda att odla, när de märkt, att tillgångarne utsinat och derför så
småningom upphört med odlingsarbetet kunde det för borgesmännen
blifva svå^t och mången gång omöjligt att ansvara för odlingarnes
19
Kong!,. Majds Nåd. Proposition N:o 80.
fullbordande, särskild! då jordegaren icke allenast sjelf vägrade att utföra
odlingsarbetet, utan äfven förbjöde andra att på sin bekostnad
verkställa detsamma. Odlingstvång vore obehöflig!, då till skydd för
inteckningshafvarne vore bestämdt, att hemmanet skulle redan genom
vattenafledningen och dikningen förbättras med minst fulla lånebeloppet.
För den som kunde och ville rätt sköta sin jord vore tvånget obehöfligt
och beträffande den jordegare, som saknade vilja eller förmåga
härtill, utgjorde odlingstvånget ingen garanti för jordens ändamålsenliga
häfdande, om än derigenom framtvingades odlingsmarkens upplöjning
före odlingsarbetets afsynande, då han strax derpå kunde låta
ogräset växa och i öfrigt vansköta odlingen eller underlåta markens
häfdande som åker, hvarigenom den upplöjda ängens välde snarare
blefve minskadt än ökadt. Om upptagna afloppskanaler och afloppsdiken
underhölles, borde icke odlingsmöjligheten försämras, och kunde
dennas befintlighet vara lika mycket värd som en mindre väl utförd
nyodling. Hvad de sex norra länen beträffade vore vilkoret om odling
omöjligt att fylla, derför att vid större afdikningsföretag den i allmänhet
vidsträckta sankmarken vore för långt aflägsen från närmaste bebyggda
ort, hvadan väg- och nybyggnad sanläggningar först måste bekostas
eller föregå odlingen, hvarjemte ett forceradt odlingsarbete^vore
alltför dyrt i dessa glest befolkade trakter. Borttoges odlingstvånget
skulle statens kostnader för inspektion af odlingsarbetet upphöra, men om
odlingstvånget ändock ansåges nödvändigt böra qvarstå bland lånevilkoren
för att sporra jordegaren, så hade statsverket för öfrigt tillräckliga garantier
för lånemedlens utbekommande genom att säga upp lånet på den
hemmansdel, hvars egare ej fullgjorde odlingsskyldigheten. Lånet vore
nemligen vanligtvis infördit i jordeboken, innan odlingen verkstäldes,
och derefter svarade hvarje delegare för sin annuitet, hvilken utginge
med förmånsrätt och uttoges i sammanhang med kronoutskylderna, och
i alla händelser vore det med rättvisa och billighet förenligt att bestämmelserna
så ändrades, att ansvaret för försummadt odlingsarbete
drabbade den försumlige allena.
Rörande den i mom. 10 af nådiga kungörelsen den 27 ma] 1898
omförmälda borgen för odlingslånets inbetalning har anförts, att denna
endast borde ifrågakomma, då kostnaderna öfverstege det genom vattenafledningen
och dikningen uppkommande jordförbättringsvärdet, hvilket
ytterst sällan inträffade.
Vidare har anmärkts att, om utdikningen bestämts genom syn
enligt dikningslagens föreskrifter, bordo dikningsskyldigheten vara bunden
vid den förbättrade jorden och ej vid personliga innehafvaren. I diknmgs
-
20
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o SO.
lagen § 79 funnes dock en bestämmelse, som kunde vålla mycket
obehag och stora svårigheter, nemligen föreskriften derom, att ifall
jorden bytte egare, den nye egaren skulle vara pligtig att taga del
i företaget, men ej svara för bidrag, som förfallit till betalning
innan han blef egare. Här skulle kunna inträffa att ansvaret blefve
personligt och ej vidhäftade jorden samt att, om den gamle jordpF^r.
el1 .vore insolvent att gälda sin liqvid för de under hans tid gjorda
förbättringarna, den nye egaren skulle få mottaga hemmanet utan
skyldighet att lemna någon slags ersättning vare sig genom jordafträdeise
eller penningar till meddelegarne i företaget, hvilka bekostat
förbättringen, och detta ehuru den nye egaren skördade all vinst af det
utförda arbetet. I dylikt fall skulle Övriga delegare i företaget eller
borgesmännen nödgas betala den på ifrågavarande egendom belöpande
andelen i kostnaden för företaget och i statslånet, hvilket vore obilligt.
Lämpligt har derför ansetts vara, att jordens egare utan nyss nämnda
inskränkning skulle svara för kostnadernas gäldande och sista meningen
c - § alltså utgå. En jordegare, som antingen af tredska eller
oförmåga lyckades undandraga sig sitt ansvar i afseende på dikningsskulden,
borde kanna tvingas att afsåga sig båtnaden af företaget,
hvarigenom meddelegarne i ett företag i väsentlig mån skyddades för
de förluster och trakasserier, som de eljes lätt kunde iråka och borgesmännen
i samma män vore vida bättre skyddade än hvad nu vore
fallet. En revision af dikningslagens 76 och 79 §§ i denna riktning
vore derför af största vigt och derigenom blefve borgensförbindelserna
for odlingslån både drägliga och möjliga att fullgöra.
Äfven har ansetts att mellan föreskrifterna i mom. 7 och 10 af
åberopade nådiga kungörelse förefunnes en bristande öfverensstämmelse,
som afskräckte mången från att inlåta sig på odlingsföretag. Då mom. 7
föreskrefve att ansvarsskyldigheten för kontraktets fullgörande upphörde
så snart vattenaflednings-, afdiknings- och odlingsarbetet blifvit afsynadt
°™j ^godkändt, innehölle mom. 10 d) åter bestämmelse att innan någon del
af lånet utbetalades, hos statskontoret skulle företes en skuldförbindelse,
innebittade vederbörandes åtagande att för lånets betalning ansvara
intill dess lånet blifvit fördeladt på de olika hemmanen och fördelningen
vunnit laga kraft samt uti jordeboken antecknats. Dessa båda bestämmelser
innebure en motsägelse. Sedan lånet blifvit fördeladt på de
emman, som ansvarade för återbetalningen, skulle vederbörande vara
befriade från all ansvarsskyldighet enligt mom. 10, men då vattenanednings-
och dikningsarbetets godkännande samt fördelningen på
hemmanen föreginge odlingsarbetets fullbordande, qvarstode enligt kon
-
21
Kongl. Maj .i* Nåd. Proposition N:o 80.
traktet och den för dess fullgörande aflemnade säkerhetsförbindelsen
ansvarsskyldigheten, tills odlingen blefve färdig, mången gång 10 år
och derutöfver från det lånet beviljades.
Till öfriga bestämmelser rörande odlingslånefondens anlitande,
som ansetts innebära en fara för låntagare, hör stadgandet i mom. 4 af
kungörelsen den 27 maj 1898. Skulle nemligen de vilkor, som af Eders
Kongl. Maj:t pröfvades nödiga, utgöra en förändring i den plan, som
blifvit genom laga kraft egande syn enligt lagen om dikning och annan
vattenafledning bestämd, kunde åberopade moment blifva betänkligt,
derest ej alla delegarne vore lånesökande. Emedan icke lånesökande
intressenter endast hade att hålla sig till synemännens laga kraft egande
utlåtande enligt dikningslagens 51 och 63 §§ och icke vore skyldige att
bekosta större eller andra arbeten, än der föreskrefves och ej heller
behöfde åtnöjas med mindre, kunde svårlösta rättstvister uppkomma.
Följden af en ändring i synemännens utlåtande blefve nog också den, att
lånesökandena finge betala alla kostnader, om hvilka hvarken synemännens
utlåtande eller det vid synen upprättade förslaget upptoge
någon bestämmelse. De i nämnda moment åsyftade vilkoren borde med
de föreskrifter, som nu funnes, inskränka sig till sådana, som ej afsåge
ändring i planen eller synemännens utlåtande eller ock borde de paragrafer
i dikningslagen, som omöjliggjorde en full tillämpning af ifrågavarande
mom. 4 ändras så, att vederbörande låntagare från odlingslånefonden,
stälda emellan Eders Kongl. Maj:ts vilkor för lånens erhållande
och icke låntagande intressenters i företaget rättigheter icke blefve
straffade, vare sig de stödde sig på den af Eders Kongl. Maj:t vilkorligen
faststälda planen eller på synemännens laga kraft egande utlåtande.
Äfven andra stadganden hafva uppgifvits tarfva en förändring, enär
de ansetts kunna gifva anledning till årslånga tvister. Bland dessa nämnas
dikningslagens stadganden i § 61 om eftergradering och i § 7 2 rörande
frågan om företag skall anses förfallet, derest det icke blifvit bragt till
slut inom föreskrifven tid, samt jemförda med vissa stadganden i ofvan
åberopade kungörelses mom. 12 om lånets inbetalning och mom. 14
om räntevilkoren och lånefördelningen. I dessa moment stadgades nämligen,
att lånens inbetalning skulle verkställas fr. o. m. det 6:te året
efter första lånesummans utbekommande. Denna tid måste dock i allmänhet
anses för kort, ty grunden för kostnads- och lånefördelningen
blefve ej definitiv, förrän tiden för begärande af ny eller slutlig uppskattning
af jordförbättringen, eldigt 61 och 62 §§ i gällande dikningslag,
gått till ända, och om sådan uppskattning komme till utförande,
icke förr än denna nya förrättning vunnit laga kraft; och om någon
22
Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 80.
gång odlingslån beviljats äfven för de hemman, hvars egare afsagt sig
båtnaden enligt 76 § dikningslagen, kunde ej odlingslånet inskrifvas
på sagda jord förrän utbrytning verkstälts; men för att utbrytning
skulle kunna ske med full tillförlitlighet, borde tiden för påkallande af
ny gradering enligt 61 och 62 §§ dikningslagen hafva gått till ända,
d. v. s. kalenderåret näst efter det, då företaget fullbordades.
Stadgandena i mom. 3 och 5 i kungörelsen den 27 maj 1898,
angående bestämmandet af odlingslånens belopp hafva i nästan alla
yttranden klandrats i hvad de afse med olika egoslag varierande grunder
för beräkning af lånebelopp, derest i ett och samma företag ingår
torrläggning af jord, hvaraf endast viss del odlas men annan del icke.
En betydelsefull olägenhet, som följde af dessa olika beräkningsgrunder,
vore den omständigheten, att det beviljade lånet, som, hvad den
odlade jorden vidkomme, icke finge öfverstiga hälften af den uppskattade
jordförbättringen, derigenom sällan försloge till arbetets utförande
och afslutning. Så länge arbetsdirektionen hade odlingslånet
att röra sig med, vore svårigheterna öfvervinneliga, men sedan dessa
medel tagit slut, måste direktionen genom instämmande till laga domstol
söka af en tredskande delegare utkräfva hans andel, hvarvid nästan
oöfverstigliga svårigheter kunde uppstå om intressenterna vore många
och spridda på olika, vidt skilda orter. Kunde lån beviljas till hela
eller åtminstone tre fjerdedelar af den uppskattade jordförbättringen
utan hänsyn till egosiag, bortfölle en stor del af de svårigheter, som
nu förefunnes, och lånen blefve mera begärliga.
Såsom en ytterligare anledning till jordegares ringa benägenhet
för att anlita odlingslånefonden uppgifves slutligen vissa omkostnader
och olägenheter af den vidlyftiga kontrollen, enligt mom. 4—6 i ofvannämnda
nådiga kungörelse, deribland särskildt den i vissa fall ifrågakommande
utgiften för afsyningen af vattenaflednings- och dikningsarbetet
samt svårigheten att samtidigt hafva alla diken uti afsyningsfärdigt
skick.
I detta sammanhang har derjemte erinrats, att en del omkostnader
skulle besparas, derest behörig syneförrättare finge med laga verkan
verkställa de nu åt endast landtmätare förbehållna förrättningar, som
afse utbrytning af jord enligt 76 § dikningslagen samt egoutbyten
föranledda af vattendrags rötning och dylikt.
Härförutom hafva en del mindre väsentliga anmärkningar och
förslag blifvit framstälda, för hvilka jag emellertid här icke torde behöfva
närmare redogöra.
23
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 80.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen hafva
uti sin ofvanberörda skrifvelse den 31 sistlidne januari för egen del till
en början redogjort för sina åsigter om orsakerna till odlingslånefondens
ringa användning samt om medlen att åstadkomma ändring i detta
förhållande; och hafva styrelserna dervid anfört följande:
Vid odlingslånefondens inrättande år 1883 hade den för odlingslånen
faststälda räntan utgjort 5 procent, hvilken räntesats sedermera genom
nådiga kungörelsen den 27 april 1888 nedsatts till 47a procent. Under
de tider, då allmänna räntan varit uti ständigt sjunkande, penningetillgången
inom landet riklig, och tillfälle förefunnits till erhållande af
lån till billigare ränta emot inteckning i jordbruksfastighet utan iakttagande
af de med statens odlingslån förenade skyldigheter och formaliteter,
måste den af staten fordrade räntesatsen anses för hög. När
sedermera räntan å odlingslånen enligt nådiga kungörelsen den 29 juli
1895 nedsatts till fyra samt enligt nådiga kungörelsen den 27 maj 1898
ytterligare till tre och sex tiondedels procent, hade industrien samt
jernvägsbyggandet inom landet utvecklat sig uti en omfattning, som
stegrat arbets- och materialprisen till en höjd, der jordbruket för tillgodoseende
af sitt behof utaf arbetskraft icke kunde täfla, i synnerhet
då motsvarande höjning i priset å landtmannaprodukter ej egt rum
och fråga varit om företag, af hvilka vinst ej genast kunde vara att
påräkna. Dertill komme att vid afdikningsarbeten, förutom torrläggningskostnaderna,
den utvidgade odlingsarealen påkallade ytterligare utgifter
för uppförandet af nya byggnader, användande af större arbetspersonal,
anskaffande af flera dragare, arbetsmaskiner m. m., hvilket allt förutsatte
ökadt rörelsekapital.
Alla dessa omständigheter hade minskat sannolikheten för att
odlingsföretag under de senare åren skulle visa sig lönande och dermed
äfven hågen för nya företag, som under de rådande konjunkturerna
måhända skulle blifva förlustbringande. Inom vissa orter, der afdikningsföretag
uti ej obetydlig omfattning med stöd af odlingslån företagits,
torde dessa hafva omfattat de mest lönande tillfällena samt torrläggnings-
och odlingsarbeten dermed ännu taga vederbörandes krafter så
i anspråk, att benägenheten för nya företag aftagit, helst försigtigheten
bjudit att först afvakta erfarenhet om resultaten af redan verkstälda
odlingsarbeten.
Dessa förhållanden utgjorde enligt styrelsernas mening de förnämsta
och vigtigaste orsakerna till odlingslånefondens minskade användning.
Med det sagda ville dock styrelserna icke hafva förnekat, att äfven
vissa af bestämmelserna för erhållande af lån från nuvarande odlings
-
24 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 80.
lånefonden och andra dermed sammanhängande stadganden kunde hafva
medverkat dertill att samma fond mindre anlitats, och hade styrelserna
derför ansett sig böra tillse i hvad mån ändringar i dessa bestämmelser
och stadganden kunna anses vara af behofvet påkallade.
Sedan lång tid tillbaka hade af statsmakterna erkänts rättmätigheten
deraf, att staten gjorde uppoffringar för landets afdikning och
odling, om ej genom direkta anslag, så dock medelst lån på billiga
vilkor. Beskaffenheten af dessa vilkor syntes icke kunna eller böra
bestämmas en gång för alla, utan syntes desamma höra lämpas efter
tidsomständigheterna. Då, såsom i det föregående blifvit antydt, landtbruket
för närvarande arbetade under jemförelsevis tryckta förhållanden,
syntes omständigheterna påkalla, att vilkoren för ifrågavarande understöd
bestämdes så, att det blefve för brukarne af Sveriges jord fördelaktigt
att deraf begagna sig. Uppodlingen eller förbättrandet af denna syntes
vara ett i och för sig så vigtigt och på samma gång i hela landets
ekonomiska och sociala utveckling så djupt ingripande ändamål, att det
väl förtjenade att på det allvarligaste uppmärksammas, hvilka åtgärder
borde vidtagas för detsammas vinnande.
Den uppfattning, som vid odlingslånefondens inrättande 1883
blifvit den bestämmande, hade deremot varit, att staten icke borde och
icke behöfde göra några som helst uppoffringar för odlingsbar vattensjuk
marks torrläggning, utan endast med sin kredit stödja enskildes, af
eget välförstådt intresse framkallade sträfvanden för höjande af egen
jords afkastningsförmåga. Vinsten af dessa sträfvanden tillfölle den
enskilde, som derför borde ersätta staten dess kostnader för lånen så
till kapital som ranta, ett anspråk, hvari man för öfrigt förväntade ett
korrektiv mot enskildes inledande i företag af tvifvelaktigt värde.
Derifrån härledde sig ock påtagligen vilkoren att staten skulle genom
nödig kontroll ega säkerhet för lånens rätta användning samt återbetalning
äfvensom andra bestämmelser, hvilka vid ett i sakens innebörd
mindre inträngande betraktelserätt möjligen kunde anses obehöflig!
stränga eller tillkomna endast för att trygga staten emot penningeförlust,
men som vid en närmare granskning af de ifrågavarande bestämmelserna
med tydlighet visade sig vara en följdrigtig utveckling af nyss
anförda hufvudvilkor. Bestämmelserna afsåge nemligen kontroll öfver
att statens understöd icke missbrukades, utan användes på ett ändamålsenligt
sätt, så att afsigten icke förfelades utan en påräknad allmän vinst
genom ökad odling ernåddes, hvarförutom staten, som för sitt lån
betingat sig bästa förmånsrätt, velat tillse, att denna förmån icke med
-
Kongl. Maj.is Nåd. Proposition No 80. 25
förde förfång för andra rättsegare och derigenom i viss mån skadade
fastighetskrediten.
Tid efter annan hade framställningar gjorts om beviljande af några
års räntefrihet åt låntagare från odlingsfonden. Det vigtigaste skälet
för en sådan förmån utgjorde den omständigheten att afdikningsarbetets
utförande toge flera år i anspråk, och att i allmänhet först efter verkstäld
odling vinsten kunde vara att påräkna. Lädes härtill, att låntagaren
stundom kunde behöfva af egna tillgångar tillskjuta hvad som
för vattenafledningsarbetets verkställande kunde erfordras utöfver statslånet
samt att den förbättrade jordarealens brukning, särskild! under
de första åren, påkallade utgifter för byggnader, vägar, inventarier in. m.,
syntes det ej kunna förnekas, att odlaren då vore i behof af den eitergift
i berörda hänseende, som kunde medgifvas.
Den räntefria tidens längd hade i allmänhet föreslagits till fem
år och visserligen vore det sannolikt att ett större, omfattande dikningsföretag
erfordrade denna och äfven längre tid för utförandet, men
svårigheten, för att ej säga omöjligheten att på förhand beräkna, huru
många frihetsår kunde i ena eller andra fallet behöfvas, hvilket behof
ej alltid vore beroende af större eller mindre i företaget ingående jordareal,
vållade att en för alla låntagare lika lång räntefrihet måste bestämmas
och dervid syntes en period af tre år tillsvidare vara lämplig.
Med nu gällande höga räntesatser kunde visserligen den för odlingslån
faststälda räntan af 36/io procent för närvarande anses för
låntagare fördelaktig. Erfarenheten gåfve dock vid handen, att vexlingar
i räntan alltid förekomme, i följd hvaraf den slutsats kunde
dragas, att nuvarande tid af höga räntor kunde komma att efterträdas
af en tidrymd, då låga räntesatser komme att råda, och i alla händelser
syntes med visshet kunna påstås, att statens inlåningsränta
vore väsentligen lägre än den allmänna låneräntan. Om statslånen
skulle beviljas emot lägre ränta än den nu och i allmänhet för
staten gällande eller emot 3 procent, samt derjemte, såsom ofvan föreslagits,
beviljades räntefrihet under tre år, räkrradt från dagen för första
låneandelens lyftande, skulle visserligen sådant medföra någon uppoffring
för staten, men i förhållande till det vigtiga statsändamålet med
odlingslånefonden, borde denna uppoffring ej kunna anses såsom en
större förmån för jordbruket än omständigheterna för närvarande betingade,
under förutsättning att odlingslånefonden skulle blifva väsentligt
mera använd än hittills. Ett stöd för denna åsigt syntes ock kunna
åberopas i det förhållandet, att, förutom vissa års räntefrihet, räntan å
Bill. till Riksd. Prat. 1901. 1 Sami. 1 Afd. 67 Höft. 4
26 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 80.
lån, som före odlingslånefondens inrättande lemnats till vattenaftappningar
och odlingsföretag, varit under vissa tidsperioder lägre än den
ränta, som lån från nuvarande odlingslånefonden betingat, och detta
oaktadt statsverkets finansiella ställning under de perioder, då låg låneränta
och viss räntefrihet bestämts, icke kunde anses fördelaktigare än
under senaste åren varit händelsen. För sin del hölle styrelserna också
före, att eu nedsättning af låneräntan i förening med 3 års räntefrihet
vore det verksammaste medlet för främjande af odlingslånefondens
ändamål, och styrelserna tvekade derför icke att hemställa om sagda
räntefrihet och om låneräntans bestämmande till 3 procent för år
räknadt. Skulle detta förslag vinna afseende, borde såsom en följd deraf
annuiteten minskas till sex procent. Derigenom skulle amorteringstiden
förlängas från nu bestämda 21 år till 24 år, hvilket i och för sig icke
innebure någon särskild uppoffring.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen hafva
vidare, under erinran, hurusom i syfte att förebygga olägenheterna för
privata rättsegare af den förmånsrätt, som staten fordrade för odlingslånens
annuiteter, år 1883 bestämts, att låntagare skulle förbinda sig
att med egna medel bekosta odling af den jord, som med statslån torrlädes,
att den beräknade torrläggningskostnaden då utgjort den gräns,
hvilken lånet ej fick öfverskrida, men att, sedan 1895 års Riksdag på
derom af Eders Kongl. Maj:t gjord framställning medgifvit utsträckning
af odlingslånefondens användning äfven till torrläggning af jord,
som icke skulle odlas, dock med det förbehåll, att jordförbättringens
värde borde antagas minst motsvara låneunderstödets dubbla belopp,
med egoslagen varierande’ grunder för beräkning af lån till torrläggningsarbeten
vore införda, anfört, att svårigheter icke mött för tillämpning
af dessa grunder i de jemförelsevis få fall, der företag omfattat
uteslutande jord af ena eller andra slaget, och de bestämda grunderna
hade då ock vunnit tillämpning vid lånens införande i jordeboken.
Deremot blefve förhållandet annorlunda vid företag, der de olika egogrupperna
vore blandade om hvarandra och sådana vore de allra flesta
företagen. Beträffande lånebeloppens begränsning för dessa vore icke
meddelade speciella detaljföreskrifter, utan hade för sådana fall tillämpats
ett förfarande, som åtminstone formelt slöte sig till de förenämnda
olika grunderna, hvilka man sålunda sökt behörigen beakta vid lånebelopps
bestämmande.
När odlingslån beviljats, använde påtagligen vederbörande arbetsdirektion
detsamma till torrläggningsarbetenas utförande så långt det
27
Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 80.
räckte och något hinder deremot förefunnes ej i de för odlingslånen
gällande bestämmelserna. Dermed fördelades lånet faktiskt efter 40 §
dikningslagen, enligt hvilken alla egoslag vore likstälda, hvaraf åter
följde att det efter enahanda grund måste införas i jordeboken utan
någon hänsyn till de från i sagda paragraf af dikningslagen afvikande
grunder, efter hvilka lånebeloppet beräknats, och hvilkas tillämpning
vid arbetets utförande och vid jordeboksdebitering i många fall skulle
föranleda ett inveckladt bokhålleri, öfver hvilket ingen kunde vaka.
Vid de »blandade företagen», således vid de allra flesta, blefve sålunda
faktiskt alla egoslag redan nu likstälda med hänseende till gravationerna,
och den för odlingslånen gällande skilnaden mellan olika egoslag hade
ej verkat på annat sätt, än att den i vissa fall något reducerat lånebeloppet,
hvarvid reduktionen beträffande ett för flera j ordegare gemensamt
företag på grund af 40 § dikningslagen skett efter en för alla
egoslagen gemensam procent af motsvarande förbättringsvärde. Några
skäl syntes emellertid ej förefinnas för bibehållandet af en bestämmelse,
hvarigenom under vissa förhållanden gynsammare lånevilkor lemnades
för utdikning af till odling afsedd jord än för torrläggning af vattensjuk
åker, då det såväl ur nationalekonomisk synpunkt som för den
enskilde måste anses fullt ut lika vigtigt att den redan odlade vattensjuka
marken fullständigt utdikades, som att nya odlingstillfällen beroddos
Under
sådana omständigheter syntes det ej böra möta betänkligheter
att, på sätt i många af de inkomna yttrandena yrkats, införa
denna likställighet mellan olika egoslag redan vid lånebeloppets bestämmande,
och detta så mycket hellre, som den nödvändiga säkerheten
för annuiteternas gäldande till staten, likasom skyddet för enskildes
rätt, kunde tillräckligt betryggas derigenom, att lånet bestämdes till
endast så stor del af torrläggningskostnaden, att detsamma ej öfverstege
en viss procent af den mot torrläggningen svarande jordförbättringens
värde.
I fråga om det procenttal, som härvid borde bestämmas såsom
det högsta, efter hvilket odlingslån borde få beräknas, hafva emellertid
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen stannat i
olika meningar, grundande sig derpå, att, under det väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
för sin del förordat borttagande af allt odlingstvång,
landtbruksstyrelsen ansett att såsom vilkor för erhållande af lån till
företag, afseende odling af sank mark bordo bestämmas, att all verkligen
odlingsbar mark också skulle odlas, och att således det nu förcskrifna
odlingstvånget borde bibehållas.
28
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 80.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i dessa afseenden anfört:
Det s. k. odlingstvånget hade faktiskt upphört med nådiga kungörelsen
den 29 juli 1895, enär derigenom medgifvits lånerätt för afdikning
af jord, som ej skulle odlas. Lånesökande hade efter denna
tid visserligen iklädt sig odlingsskyldighet, men hade detta, der det ej
berott af gammal vana, till hufvudsaklig del egt sin grund i det förhållande,
att med åtagen odlingsskyldighet följt utsigt till högre lån.
Men när det mot torrläggningen svarande jordförbättringsvärdets
inflytande å lånebelopps storlek skulle blifva enahanda för alla egoslag
och lånerätten således ej skulle ökas genom åtagen odlingsskyldighet,
måste deraf uppstå benägenhet hos de lånesökande att i ingifvande
arbetsplaner upptaga endast vattenafledning och dikning, men ej odling.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen betviflade, att mot sådant tillvägagående
skulle finnas något verksamt korrektiv, enär det enda härför
användbara, eller en återgång till de före 1895 gällande bestämmelserna,
väl ej vore tänkbar. Under sådana förhållanden vore ock nödigt, men
äfven tillräckligt, att för tryggande af statens säkerhet för lånens återbetalning
och framför allt för minskande af denna säkerhets intrång
å enskild rätt, tillse det lånebeloppet icke öfver stege en allt för stor
del af den genom torrläggningen uppkommande jordförbättringens värde.
Gifvet vore, att med odlmgstvångets upphörande under den här
ifrågasatta formen, äfven skulle upphöra de med sagda tvång förenade
svårigheter, öfver hvilka nu med fog klagades. Återstode då att tillse,
om samtidigt uppkomme olägenheter, öfvervägande fördelarna.
Främst mötte då frågan huruvida derigenom skulle förfelas fondens
ändamål, d. v. s. den vattensjuka markens bringande i kultur, hvartill
bland annat hörde, att den jord odlades, som vore för odling lämplig.
Men härför vore ej nödigt att odling framtvingades under hvilka förhållanden
som helst, exempelvis då knapp penninge- eller arbetaretillgång
fördyrade och försvårade arbetet. Redan under nu rådande
förhållanden, kunde man såsom af en bifogad tabell framginge ibland
spara en viss benägenhet hos lånesökande att, till förebyggande af
olägenheter af forcerad odling, vid lånekontrakts uppgörande betinga
sig en ganska rundlig tid • för odling och ofta erhölles äfven på ansökan
anstånd med odlingsarbete.
Icke desto mindre måste styrelsen antaga, att odlingsskyldighetens
fullständiga eftergifvande skidle än mera försena odlingens fullbordande,
men deremot kunde det ej gerna tänkas, att verkligt odlingsvärd jord
icke skulle förr eller senare komma under plog, något hvartill ju den
29
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 80.
egna nyttan alltid manade. På grund deraf måste styrelsen antaga, att
odlingsskyldighetens eftergifvande väl skulle något försena, men deremot
icke förhindra målets uppnående.
Vidkommande dernäst frågan om säkerheten för lånet och dennas
intrång på enskild rätt vore att märka, att risken i dessa hänseenden
vore störst, då litet eller intet af lånet amorterats, men i alla händelser
borde, så snart lånet antecknats i jordeboken, statens fordran vara
väl betryggad. Återstode då inteckningshafvares risk, men denna vore
naturligtvis redan nu större när litet eller intet af odlingen verkstälts,
och under sådana förhållanden skulle påtagligen ett lån till större del
af den uppskattade jordförbättringens värde — det nuvarande förhållandet
— medföra större risk än ett lån till mindre del af samma värde.
, I den mån som lånet amorterades, minskades ifrågavarande risk och det
vore omöjligt att afgöra om och när ett mindre lån i förening med
mindre långt hunnen odling jemnt motsvarade risken af ett större lån
i förening med längre framskriden odling. I alla händelser syntes
skilnaden icke vara afsevärd i synnerhet som antagligen odlingsskyldighetens
eftergifvande kunde föranleda lägre uppskattning af jordförbättringen
genom torrläggningen, hvaruti läge en välbehörig motvigt mot
den anledning till yrkanden på hög uppskattning, som läge i lånebeloppets
beroende af jordförbättringsvärdet.
Men vid bedömande af frågan huruvida odlingsskyldighetens eftergifvande
kunde förväntas medföra olägenheter, syntes bästa stödet kunna
hemtas från förhållandena före 1884, då dikningslån icke varit förenade
med odlingsskyldighet. Styrelsen veterlig! hade dessa lån icke medfört
hvarken sämre resultat eller större risker än de nuvarande lånen. De
hade visserligen utgått endast med viss del af torrläggningskostnaden,
men det vore ej med lånets förhållande till denna, utan till jordförbättringsvärdet,
som risken borde mätas. Uppskattningen deraf borde ock,
i stort sedt, kunna ske fullt tillförlitligt, äfven om en eller annan detalj
skulle utvisa någon ringa felaktighet.
Ofvan vore sagd!, att företag förekomme, i hvilken inginge endast
redan odlad jord eller endast äng, afsedd att såsom sådan bibehållas,
eller båda dessa egoslag. Vare sig odlingstvånget upphäfdes eller ej,
förekomme således vid dem icke någon som helst odling. Lån till
sådana företag skulle visserligen kunna utan risk för vare sig statens
eller enskildes rätt ganska betydligt öfverskrida den nu bestämda gränsen,
hälften af förbätl ringsvärdet, men väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
ansåge dock försigtigheten bjuda, att lånerätten ej utsträcktes utöfver
30
Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 80.
den gräns, som i allmänhet betecknade lånevärdets förhållande till
jordens köpvärde och hvilken gräns i allmänhet antagits utgöra omkring
70 procent.
Enahanda begränsning syntes nödvändig äfven för de s. k. blandade
företagen, vare sig låntagarne vid dem iklädde sig någon odlingsskyldighet,
eller ej, enär, såsom ofvan anförts, jordeboksdebiteringen
alltid torde komma att verkställas oberoende af egoslag och det kunde
inträffa, att viss hemmansdel eller lägenhet i sådant företag inginge
med endast sådan jord, som ej odlades, hvarigenom åtagen odlingsskyldighet
skulle för sådan hemmansdels eller lägenhets gravation sakna
all betydelse.
Endast vid företag, afseende uteslutande jord som odlades, skulle
fullt garanteradt åtagande om eu nästan samtidigt med torrläggningen,
fullgjord odlingsskyldighet kunna tänkas medföra rätt till högre lån,
men vid mindre företag syntes denna omständighet ej böra föranleda
någon ändring i den ofvan angifna grunden och derest ett betydande
odlingsföretags förverkligande berodde på något högre lånerätt än den
i allmänhet gällande, qvarstode alltid utvägen att för sådant fall söka
nå målet genom ansökan om undantag från den i allmänhet gällande
regeln.
Frågan, huruvida lån till så stor del af torrläggningskostnaden,
som ej öfverstege 70 procent af deremot svarande förbättringsvärde,
skulle fylla de lånesökandes befogade anspråk, syntes knappast kunna
fullt objektivt besvaras. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen både emellertid
ansett sig eg a stöd för sin åsigt, att så skulle varda händelsen,
främst i den omständigheten, att om företagen vore dyrare, borde de
knappast med uteslutande lånta medel utföras, och i någon mån derjemte
deraf, att bland de 120 företag, som hugnats med odlingslån
efter kungörandet af 1895 års beslut, 94 företags torrläggningskostnad
icke öfverstigit 70 procent af motsvarande jordförbättringsvärde, samt
att nu föreslagna begränsning för 50 företag skulle hafva medfört större,
men endast för 15 företag något mindre lånebelopp än dem, som anvisats
på grund af nu gällande bestämmelser, allt på sätt ofvan åberopade
tabell närmare upplyste.
Med odlingsskyldighetens borttagande förfölle, såsom ofvan erinrats,
en del af de anmärkningar, hvilka framställs såsom hinder för odlingsfondens
anlitande, äfvensom vissa af de förslag, hvilka afsett att befrämja
dess ändamål.
Landtbruksstyrelsen åter har beträffande förevarande frågor yttrat,
31
Kongl. Maj-is Nåd. Proposition No 80.
att styrelsen grundade sin åsigt att odlingstvånget borde bibehållas
hufvudsakligen derpå, att till följd af den tysta förmånsrätt, som enligt
lag vore tillerkänd odlingslån framför intecknad fordran eller annan
rättighet, inteckningshafvares rätt möjligen kunde komma att lida, derest
icke odlingsskyldigheten bibehölles såsom vilkor för odlingslån, som
afsåge att understödja afdikning af odlingsbar mark. Det vore väl
sannt, att lånets storlek i allmänhet borde uppgå till samma belopp, som
kostnaden för vattenafledningen och dikningen, s. k. tegdikning och
täckdikning härifrån dock undantagen, men äfven att i vissa fall förbättringsvärdet
komme att begränsa lånet till lägre belopp; och då
jordförbättringsvärdet borde enligt 40 § dikningslagen bestämmas i
öfverensstämmelse med den nytta, hvarje särskild jordegare för sina
egor hemtade af företaget och förty borde i företaget och dermed
förenade kostnader taga del, så måste mark, som vore i alla afseenden
lämplig till odling, ovilkorligen beräknas genom vattenafledningen erhålla
ett högre förbättringsvärde, än om marken skulle värderas under förutsättning
att den icke blefve omdanad till åker. Häraf följde också,
att i förra fallet för marken kunde erhållas högre lån från odlingslånefonden
än i senare fallet. Som likväl markens förbättringsvärde om
högre odlingslån sålunda beviljades, blifvit beräknadt under förutsättning
att marken blefve odlad, enär vid syn enligt gällande dikningslag till
odling i alla afseenden tjenlig mark värderades eller graderades lika
med åker, utan annan skilnad, än att från det genom vattenafledniDgen
eller dikningen erhållna förbättringsvärdet i detta fall droges odlingskostnaden,
syntes häraf följa, att, om odling icke tillkomme, marken
erhållit ett för högt förbättringsvärde och äfven alltså ett för högt
odlingslån. Genom ett sådant tillvägagående kunde emellertid, derest
odlingstvånget borttoges vid beviljandet af lån från odlingslånefonden,
inteckningshafvare tillskyndas förlust, helst vid tvångsförsäljning af
egendomen, då ju odlingslånet icke komme att motsvaras af ett genom
företagets utförande åstadkommet högre förbättringsvärde å marken.
Hade lån från odlingslånefonden icke beviljats, stode det gifvetvis hvarje
jordegare fritt att begagna sig eller icke af den odlingsmöjlighet, som
genom ett företag upp komme, men hade staten beviljat odlingslån för
torrläggning af till odling afsedd mark och derför betingat sig förmånsrätt
framför alla inteckningshafvare, måste staten också se till att jorden
verkligen erhölle det förbättringsvärde, på grund af hvilket odlingslånet
beviljats. Erfarenheten hade dessutom visat att vid försäljning af
egendomar, särskildt vid tvångsförsäljningar, priset å egendomen i
32
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 80.
väsentlig mån rönte inflytande af den omständigheten, huru mycket
odlad jord, som å egendomen funnes. Tänkbart vore derför att af denna
anledning förlust för inteekningshafvare kunde uppkomma, om med
odlingslån belastad egendom försåldes, utan att verkligen odlingsbar
mark blifvit odlad.
Det hade visserligen blifvit häremot invändt, att odlingstvångets
qvarstående kunde komma att afskräcka personer från att söka odlingslån,
då det ju kunde tänkas, att på detta sätt mark måste uppodlas,
som icke kunde antagas vara lämplig för odling. Häremot vore likväl
att erinra, att kompetenta förrättningsmän och gode män icke såsom
odlingsmark upptoge annan jord än den, som verkligen vore i alla
afseenden lämpad för odling, hvarvid gifvetvis hänsyn toges till jordart,
egofigur, belägenhet m. m., och vore marken sålunda beskaffad, syntes
det icke kunna anses för förlustbringande att odla densamma. Farhågan
i ofvan antydda hänseende syntes derför vara öfverdrifven och i hvarje
händelse måste hänsynen till tredje mans rätt i förevarande fall aktas
vigtigare än hänsynen till den enskildes ekonomi, då ju för öfrigt
staten ingalunda påtvingade den enskilde sina lån, utan denne borde
taga i öfvervägande, huruvida hans enskilda ekonomi eller andra förhållanden
icke borde föranleda honom att afstå från begagnandet
af den förmån, som staten erbjöde den enskilde genom odlingslåns
beviljande.
Vidare syntes det icke kunna afgjordt anses såsom en fördel för
lånesökande, om odlingstvånget borttoges, enär på detta sätt odlingslånen
måste, åtminstone hvad anginge odlingsbar mark, i de flesta fall
minskas genom lägre uppskattning af förbättringsvärdet och sålunda
jordegaren sjelf nödgas tillskjuta större belopp af de för torrläggningen
erforderliga medlen, hvilket, om medlen skulle upplånas från annat
håll, helt säkert komme att medföra att företaget fördyrades och försvårades.
Det vore visserligen icke af någon afgörande betydelse, om
odlingen skulle något försenas, hvilket väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
ansåge skulle blifva följden, om odlingsskyldigheten borttoges,
fastän denna omständighet ej syntes vara utan afl vigt, såväl för den
enskildes ekonomi som för landets. Större betydelse skulle dock onekligen
böra tillmätas den omständigheten, att det, om odlingstvånget
borttoges och derför de medel, som till ett företag beviljades från
odlingslånefonden, måste minskas, kunde hända, att odlingen alls icke
blefve verkstäld.
Alla dessa senare synpunkter, huru vigtiga de hvar för sig eller
tillsammans kunde vara, ansåge landtbruk sstyrelsen likväl i detta fall
Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 80. 33
böra stå tillbaka för den rättsliga, enligt hvilken förbättringsvärdet å
mark borde bestämmas efter jordens beskaffenhet och den nytta för
densamma, som genom företaget kunde hemtas, äfvensom för den i det
föregående framhållna hänsynen till tredje mans rätt.
För betryggandet af sistberörda rätt kunde visserligen bestämmas,
att lån icke finge beviljas utöfver en viss procent af förbättringsvärdet,
men denna utväg,*- om den skulle vidtagas i sagda syfte, syntes icke
kunna väljas utan att odlingslånen onödigtvis minskades. Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen hade i detta afseende föreslagit, att odlingslån
icke finge beviljas till mera än 70 procent af förbättringsvärdet. Äfven
landtbruksstyrelsen ansåge, att en dylik begränsning borde ega rum.
dock icke af skäl att, om lån beviljades till det verkliga jordförbättringsvärdet,
full säkerhet i sådant fail icke skulle finnas för att inteckningshafvare
skulle utfå sin fulla rätt, utan af det skäl, att full säkerhet
ej alltid kunde vinnas derför, att afloppsgrafvar och öfriga i afloppsplanen
upptagna diken m. in. blefve behörigen underhållna, eller andra
omständigheter förorsakade, det den uppskattade jordförbättringen icke
i verkligheten till fullo uppnåddes genom vattenaflednings-, dikningseller
odlingsarbetets utförande. Af sådan anledning ansåge landtbruksstyrelsen
försigtigheten bjuda att begränsa lånebeloppet till en viss
procent af jordförbättringsvärdet. Men till följd deraf att landtbruksstyrelsen
ansåge odlingsskyldigheten böra bibehållas, hade landtbruksstyrelsen
tilltrott sig kunna föreslå, att sagda begränsning bestämdes
till 80 procent af förbättringsvärdet. Skulle en sådan begränsning
hafva tillämpats å de 120 företag, som efter kungörandet af 1895 års
beslut om ändrade vilkor för erhållande af lån från odlingslånefonden
hugnats med lån från nämnda fond, skulle omkring 20 procent af dessa
företag erhållit mindre lån än den beräknade kostnaden för vattenafledningen
och dikningen, från den senare undantagen så kallad tegdikning
och täckdikning, hvilka arbeten ej syntes behöfva eller böra understödjas
med lån ur odlingslånefonden.
Om, såsom landtbruksstyrelsen ansåge, odlingsskyldigheten bibehölles,
måste emellertid borgen fortfarande ställas derför, att odlingsarbetet
verkligen blefve fullgjordt, ty i annat fall skulle en sådan
skyldighet saklöst kunna af låntagarne uraktlåtas. Visserligen skulle
det kunna tänkas, att saken skulle vara hjelpt derigenom, att gällande
bestämmelse derom, att, om odlingen icke inom bestämd tid vore fullgjord,
staten egdo rätt att uppsäga lånet, ändrades derhän, att denna
ratt, korame att gälla den del af odlingslånet som besvärade den förthy.
till lliksd. Prot. 1901. 1 Sami. 1 Afd. 67 Höft. 5
34
Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 80.
sumliges mark. Anlitandet af en sådan utväg skulle emellertid, långt
ifrån att gagna möjligen förefintliga inteckningshafvare, tvärtom
kunna utsätta dem för faran att åsamkas den förlust, som odlingstvånget
åsyftade att förebygga. Men om sålunda borgen i förevarande fall
icke syntes kunna undvaras, syntes angeläget vara, att den gjordes så
vidt möjligt effektiv. Det kunde icke bestridas, att bestämmelserna angående
borgen för närvarande icke lemnade det skydd i förevarande
afseende, som önskligt, vore. Uraktlätes nemligen odlingsskyldigheten,
syntes det icke mot den försumliges bestridande för borgesmännen vara
möjligt att fullgöra densamma. Det enda sättet att råda bot på denna
olägenhet syntes vara att, der delegarne i ett företag vore flera, förening
mellan lånesökandena inginges derom, att hvar och en af dem
vore skyldig att i händelse af försummadt odlingsarbete med dertill
hörande enskild dikning underkasta sig att denna skyldighet på hans
bekostnad fullgjordes af vederbörande arbetsstyrelse, syssloman eller
borgesmän eller, om låntagaren vore en enda, att denne i kontraktet
med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förbunde sig att i händelse af
försummad odling underkasta sig att vederbörande borgesmän fullgjorde
odlingsskyldigheten. Visserligen komme dessa medel sannolikt att visa
sig fruktlösa, i den händelse egendomen öfverginge i annan mans ego,
men för de flesta fall skulle likväl dessa åtgärder vara betryggande.
Derest sådant förbehåll, på sätt föreslaget blifvit, intecknades i vederbörande
egendom, skulle detta i många fall icke innebära någon betryggande
säkerhet för vilkorets fullgörande, och då i hvarje händelse
en sådan åtgärd skulle vara förenad med många omgångar och svårigheter,
syntes förslaget icke lämpligen böra eller kunna genomföras.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen hafva
vidare till behandling upptagit frågan om anslag och lån till ett och
samma företag; och hafva styrelserna jemväl i denna fråga uttalat olika
åsigter.
Sålunda har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, under erinran att
anslag och lån till samma företag före den nuvarande odlingslånefondens
bildande förekommit under åren 1841—59 och år 1883, då medel
varit för sådan användning anslagna, att under åren 1860—82 anslagsoch
lånemedlen egentligen varit afsedda för olika företag, att det oaktadt
understöd af båda slagen meddelats till omkring 3,3 pröcent af
dessa års dikningsföretag, men att efter 1884 års ingång sådant ej egt
rum på annat sätt, än att viss del af ett odlingsarbete afskiljts såsom
frostafledningsarbete, så att för de olika delarne åtminstone formelt
35
Kongl. Majds Nåd. Proposition No 80.
skilda arbetsplaner affattats, då för den ena delen anvisats odlingslån,
för den andra anslag från frostminskningsfonden, anfört att, sedan
landtbruksstyrelsen den 11 februari 1896 utfärdat förnyad instruktion
för statens landtbruksingeniörer, en och annan gång inkommit ansökningar
om odlingslån och frostminskningsanslag för utförande af en
och samma arbetsplan, men att bifall dertill mött hinder i de för de
särskilda fonderna gällande bestämmelserna om särskilda arbetsplaner,
kontrakt, redovisning af verklig kostnad o. s. v.. _
Mot dessa ansökningar hade äfven mött vissa sakliga betänkligheter
hvad beträffade den för flere sökande gemensamma dikningen, i
det att de väl afsett understöd för egare af sämre jord, som redan på
grund af 40 § dikningslagen påförts i förhållande till arealen ringa
delaktighet i gemensamma kostnaderna, men ej för egare af bättre
jord, hvilken dock af samma skäl påförts jemförelsevis stor delaktighet
i kostnaden. Behöfde utöfver den gemensamma dikningen å frostförande
mark utföras särskild dikning för minskning af dess frostförande egenskap,
mötte icke hinder att sammanföra sådan dikning i särskild arbetsplan,
hvarmed öppnades möjlighet ätt meddela anslag från frostminskningsfonden,
men då det befarats, att ett såsom allmän regel medgifvet
större eller mindre anslag till odlingsföretag i dess helhet, skulle inbjuda
till torrläggning och odling af härför olämplig jord, hade styrelserna
hittills ej heller hemstält om sådan ändring i de för frostafdikningsfonden
gällande bestämmelserna, att derifrån anslag skulle kunna
meddelas till odlingsföretag och denna mening hade så mycket mindre
ändrats genom nu företagna undersökning, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
ansåge andra lättnader för lånesökande i allmänhet vara
lämpligare.
Dermed vore dock ej förnekadt, att undantag kunde förekomma,
såsom till exempel när det gälde att genom storartade regleringar af
vattenstånd i betydande vattendrag och af dem genomflutna störa sjöar
tillgodose vidsträckta orters jordbruk antingen ensamt för sig eller
också i förening med andra intressen eller företag, som afsåge åtgärder
för torrläggning af vidsträckta mosskomplex med eller utan inblandning
af odlingsvärd mark. Sådana omfattande företag hörde antingen
alldeles icke eller endast delvis samman med odlingsfonden och
på pröfning i hvarje särskild! fall syntes böra bero, huruvida sådana
företag skulle omhändertagas af det allmänna antingen genom att af
staten utföras eller genom anslag till större eller mindre del af kostnaderna
o. s. v.
36
Kongl. Maj.is Nåd. Proposition No 80.
Landtbruksstyrelsen har deremot i detta ämne uttalat sig sålunda:
De skäl, som väg- och vattenbyggnadsstj^relsen anfört för sin åsigt
i förevarande fråga, vore af dels formel dels saklig natur. 1 förra afseendet
hade styrelsen åberopat, att enligt gällande föreskrifter för
odlingslån och frostförminskningsbidrag särskilda arbetsplaner, kontrakt,
redovisning m. in. skulle för hvarje företag, som erhölle dylikt lån
eller bidrag atgifvas. Beträffande åter de sakliga skälen syntes vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen hysa den uppfattningen, att, derest län
och bidrag till ett företag af ofvannämnda beskaffenhet kunde ges, på
detta sätt skulle kunna framkallas sådana företag, hvilka icke vore
lönande, vare sig från enskild eller nationalekonomisk synpunkt.
Landtbruksstyrelsen trodde sig emellertid kunna visa, att genom
möjligheten att kunna meddela lån och anslag till företag af ifrågavarande
beskaffenhet den af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen befarade
olägenheten icke behöfde uppkomma och att det vore till stor skada
för landets uppodling, derest sådan möjlighet icke förefunnes. Förhölle
det sig emellertid så, syntes de formela betänkligheterna, äfven
om sådana förefunnes, hvilket landtbruksstyrelsen för sin del icke ansåge,
böra undanrödjas.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen medgåfve, att, om de frostförande
myrarna vore belägna åtskilda från den odlingsbara eller odlade
marken eller ängen, bidrag från frostförminskningsfonden till de förra
samt lån till de senare skulle kunna utan någon som helst betänklighet
beviljas. Det förefölle emellertid i högsta grad oegentligt, att, om
markerna såsom ofta vore fallet funnes belägna i ungefär samma nivå
och omedelbart intill hvarandra eller sammanblandade, på sätt t. ex. å
skrifvelsen bifogade ritningar — hvilka ritningar torde få i aftryck
detta protokoll biläggas, bil. litt. A och B — funnes an ty dt, så att deras
afdikning ej kunde upptagas i skilda arbetsplaner, denna omständighet
ovilkorligen skulle göra företaget oförtjent af samma förmån, synnerligast
som sålunda belägna egor enligt lag måste utgöra en samfällighet
och tillhöra samma vattenafledningsföretåg. Enligt landtbruksstyrelsens
uppfattning förändrade en sådan tillfällighet i afseende på
de olika markernas belägenhet på intet sätt företagets ekonomiska beskaffenhet.
I båda fallen borde kombineradt understöd kunna förvägras
eller gifvas, alltefter företagets efter undersökning och värdering pröfvade
ekonomiska nytta och betydelse för landets torrläggning och uppodling.
I sakens egen natur kunde icke påvisas något, som skulle
göra ett företag, der de frostförande och odlingsbara markerna läge
37
Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 80.
sammanblandade eller omedelbart intill hvarandra, i hvarje händelse
mindre fördelaktigt, än om de läge åtskilda. Från det allmännas synpunkt
syntes derför lika mycket skäl förefinnas att från båda fonderna
understödja företag, der de'' olikartade egoslagen läge omedelbart intill
eller i blandning med hvarandra, som der de läge så åtskilda,
att de verkligen och lagligen kunde anses tillhöra skilda företag och
kunde i skilda arbetsplaner upptagas.
Om denna åsigt, på sätt landtbruksstyrelsen autoge, måste erkännas
vara rigtig, syntes det endast vara med rättvisa och billighet
förenadt, att de, hvilka besute mark, der frostförande och odlingsbara
egor vore belägna omedelbart intill eller i blandning med hvarandra,
komme i åtnjutande af samma rätt att från båda fonderna erhålla understöd,
som de, hvilka genom en tillfällighet hade sina egor så belägna,
att frostförande mark och odlingsbar sådan funnes vara så åtskilda, att
de olikartade egoslagen kunde i skilda afdikningsplaner upptagas.
Landtbruksstyrelsen övergår härefter till behandling af den formela
sidan af saken. Såväl i äldre som nyare tider hade vattenafledningsföretag
blifvit hugnade med på samma gång lån och anslag af statsmedel,
nemligen der torrläggningen kunnat anses medföra vidgad eller
förbättrad kultur. Före odlingslånefondens bildande år 1883 kunde såväl
lån som anslag erhållas för ett och samma afdikningsföretag, äfven
om detta varit ensartadt, afseende t. ex. afdikning af en odlingsbar
men vattendränkt och alltså frostförande äng eller myr. Sedan emellertid
odlingslånöfonden bildats med syfte att befrämja uppodling af sänka
trakter samt särskilda medel anvisats för att medelst statsanslag utan
återbetalningsskyldighet användas till understödjande af utdikning af
sådana frostförande marker, som utan att kunna med fördel odlas,
sprede frostskador öfver omgifvande nejd, hade de myndigheter, hvilka
sedermera haft uppdraget att granska och för Eders Kongl. Maj:t anmäla
ansökningar om dylika understöd med dertill hörande planer och
kostnadsförslag, ansett sig icke kunna tillstyrka såväl lån som anslag
till samma afdikningsföretag, derest detsamma ej kunde skiljas i två
olika delar, omfattande den ena odlad eller odlingsbar mark med de
diken, som erfordrades för denna marks torrläggning, och den andra
frostalstrande men till odling ej tjenliga mossar och de diken, som afsåge
dessa mossars torrläggning. Denna uppfattning föranledde, att
fordran i förevarande fall uppstäldes, att vid ansökningar om såväl lån
som anslag till samma företag skulle fogas särskilda ritningar med
skilda betänkanden och kostnadsförslag rörande de olika afdelningarna
38
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 80.
af företaget. Föreskrift härom hade också blifvit. lemnad i den förnyade
instruktion för statens landtbruksingeniörer, som af landtbruksakademiens
förvaltningskomité i samråd med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
utfärdats den 10 december 1886. Den sålunda meddelade
föreskriften hade emellertid snart visat sig utgöra ett icke oväsentligt
hinder för användningen såväl af odlingslånefonden som af frostförminskningsfonden
i alla de fall, då den vattendränkta marken utgjorts af såväl
odlingsbar eller odlad mark som frostförande, men till odling ej tjenliga
mossar, ty endast i undantagsfall hade de olika egoslagens läge
funnits vara sådant, att deras afdikande kunnat på föreskrifvet sätt
delas i skilda företag eller skilda arbetsplaner. Af sådan anledning
hade sagda föreskrift blifvit utesluten i den förnyade instruktion för de
i statens tjenst anstälde landtbruksingeniörer, som efter samråd med
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen af landtbruksstyrelsen utfärdats den
11 februari 1896. Någon ändring hade emellertid icke skett i den
praxis, som förut blifvit omförmäld i frå^a om understöds förordande
till de kombinerade företagen, hvarföre ej heller frågan i hvad den afsåge
lån och anslag till företag med sammanblandade eg or, på sätt i
det föregående omförmälts, blifvit understäld Eders Kong! Maj:ts pröfning.
Sådana företag hade på grund häraf erhållit antingen endast
lån eller endast anslag eller också intetdera. Dock hade i åtskilliga
fall den jemkning blifvit gjord, att, om ansökning om lån och anslag
varit åtföljda af dubbla exemplar af ritningarna rörande ett kombineradt
odlings- och frostförminskningsföretag samt skilda betänkanden
och kostnadsförslag, nemligen dels beträffande de diken, som hufvudsakligen
afsåge den odlade eller odlingsbara markens torrläggning, och
dels angående de diken, som hufvudsakligen hade frostländighetens
minskande till ändamål, både lån och anslag tillstyrkts och erhållits.
Den omständigheten att i nådiga kungörelsen den 27 maj 1898,
angående vilkoren för lån från odlingslånefonden, samt i nådiga kungörelsen
den 29 mars 1899, angående vilkoren för erhållande af understöd
från de af Riksdagen anvisade anslag till bland annat frostminskningsföretag,
funnes intagen bestämmelse derom, att för hvarje företag
vederbörlig plan för arbetets utförande måste vara uppgjord för att
lånet i det ena fallet och anslaget i det andra skulle kunna beviljas,
utgjorde enligt landtbruksstyrelsens uppfattning ingalunda hinder derför,
att lån och anslag skulle kunna beviljas till ett och samma företag af
ifrågavarande beskaffenhet, ty om planen vore gemensam för hela företaget,
funnes i allt fall plan för företaget i de särskilda delarna upprättad.
Skilda ritningar och förslag för de olika egoslagen syntes ej
39
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 80.
vara behöfliga för arbetsplanens fastställelse och de vanliga kontraktsformulären
behöfde för att kunna användas för kombinerade lån och anslag
endast en obetydlig redaktionsförändring med sammanförande i behöfliga
delar af de bestämmelser, som gälde rörande de båda olika understöden
hvart för sig. Beträffande redovisning af verklig kostnad, som för närvarande
gälde egentligen endast frostförminskningsanslagen, men ibland
fordrades äfven för odlingslånen, borde den göras obligatorisk äfven hvad
anginge de vattenafledningsföretag, som vunnit understöd dels genom
lån och dels genom anslag af statsmedel. Liksom inom styrelserna för
närvarande funnes särkilda s. k. liggare för odlingslån och frostförminskningsanslag,
borde äfven uppläggas en särskild sådan för kombinerade
lån och anslag.
Hvad anginge slutligen frågan om låne- och anslagsbeloppens
beräknande vid företag af nu ifrågavarande beskaffenhet, så syntes det
vara af vigt, att härvid tillämpades en metod, som icke strede mot
dikningslagens bestämmelser, ty ett motsatt förfarande kunde lätt
framkalla svårlösta tvister mellan delegare. Vidkommande företag, till
hvilka sökts allenast lån ur statens odlingslånefond, hade vid lånebeloppets
beräkning och med hänsyn till de olika vilkor, som år 1895 bestämts
för odlingsmark å ena, samt annan mark, deribland åker, å andra sidan,
inom styrelserna alltid tagits till efterrättelse den vid syn enligt dikningslagen
gjorda uppskattningen af jordförbättringens värde, hvilken
utgjorde den lagliga grunden för kostnadsfördelningen, och beträffande
företag, till hvilkas befrämjande endast sökts anslag utan återbetalningsskyldighet,
hade för anslagsbeloppets beräknande värdet af den förbättring,
som enligt synemäns uppskattning skulle genom vattenafledningen
uppstå å de arealer af åker eller odlingsmark, som ej sällan
förekomme bland den frostalstrande marken, fråndragits kostnaden i
dess helhet för företaget, då återstående kostnad ansetts belöpa å den
dikning, som uteslutande hade frostländighetens minskande till ändamål.
I de fall, der syn enligt dikningslagen ej förekommit, och der alltså
ingen värdering af jordförbättring egt rum, hade den kostnad, som
borde anses tillhöra hvarje af de olika egoslagen, beräknats procentiskt
efter dessa egoslags areal.
Enligt hvad i det föregående blifvit omförmäldt, hade sedan
odlingslånefonden inrättades, lån från odlingslånefonden och anslag från
frostförminskningsfonden i allmänhet icke beviljats till sådana företag,
der odlingsmark eller åker samt frostförande marker förefunnits sammanblandade.
Huru lån och anslag i detta fall borde beräknas, har
landtbruksstyrelsen, som äfven härutinnan ansåge dikningslagens före
-
40
Kongl. Majds Nåd. Proposition No 80.
skrifter ovilkorligen böra läggas till grund för samma beräkning, i
korthet antydt. Enligt nu gällande vilkor för erhållande af bidrag
från Irostförminskningsfonden skulle högst hälften af den kostnad, som
enligt laglig uppskattning belöpte å den i företaget ingående frostförande,
men ej till odling dugliga marken, kunna till ifrågavarande
företag beviljas såsom anslag ur frostförminskningsfonden samt såsom
lån ur odlings]ånefonden hela den kostnad, som enligt dylik uppskattning
belöpte å den öfriga jorden (åker och odlingsmark), det senare
dock med den begränsning med hänsyn till jordförbättringsvärdet, som
nu vore eller framdeles blefve bestämd. I de mera sällsynta fall, der
syn enligt dikningslagen icke blifvit för företag af ifrågavarande art
förrättad, borde, liksom hittills skett vid beräkning af anslagsbeloppet
allena, för kostnadens fördelande mellan de olika egoslagen och alltså
anslag s- och lånebeloppens beräknande, de särskilda egoslagens areal
tjena till efterrättelse.
Genom hvad sålunda blifvit anfördt, ansåge landtbruksstyrelsen sig
hafva ådagalagt, att ej heller från formel synpunkt några hinder eller
afsevärda svårigheter mötte mot beviljande af lån och anslag till företag,
inom hvilka de frostalstrande mossarne läge omedelbart intill eller" i
blandning med den odlade eller odlingsbara marken.
Oaktadt sålunda enligt nu gällande bestämmelser lån och anslag
kunnat beviljas till nyssberörda slag af kombinerade företag, hade, på
sätt i det föregående omförmälts, dylika kombinerade understöd till
företag af ifrågavarande beskaffenhet i allmänhet ej, sedan odlingslånefonden
inrättades, beviljats, till skada för landets uppodling samt med
förbiseende af den likställighet i afseende på förmåner att åtnjuta understöd
från statens sida, som borde alla jordegare tillkomma. I senare
afseendet borde särskild! framhållas, att nu ifrågavarande förmån icke
på något sätt kunde anses utgöra en fördel, som skulle tillkomma egare
af jord med sammanblandadt läge framför andi''a, som hade sina marker
atskilda, utan endast en rätt, som borde vara för dem gemensam med
sistbemälde jordegare, hvarföre också de nya förmåner, som genom
styrelsernas förslag hädanefter borde tillkomma låntagare från odlingslånefonden,
ingalunda kunde betraktas såsom någon ersättning för denna
bristande likställighet, hvilken, då de föreslagna ytterligare förmånerna
vore gemensamma för alla jordegare, som önskade erhålla lån från
odlingslånefonden, fortfarande komme, äfven om de föreslagna förmånerna
beviljades, att qvarstå och göra sig gällande till nackdel för
de jordegare, som hade sina egor så belägna, som i det föregående
framhållits.
41
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 80.
Då under den tid, som förflutit‘sedan odlingslånefonden inrättades,
merberörda förmån för vissa företag att erhålla samtidigt lån och anslag
icke, oaktadt hvarken sakliga eller formela hinder derför förefunnits,
kommit att beviljas, ansåge landtbruksstyrelsen att sådana omständigheter
i förevarande fall förelåge, att i sammanhang med fastställandet
af nya vilkor för erhållande af lån från odlingslånefonden ett förklarande
i någon form borde gifvas, att hinder icke mötte för beviljandet af
såväl lån som anslag till ett företag med på ofvan angifvet sätt sammanblandade
egor. Af ett sådant förklarande skulle naturligtvis ingalunda
följa, att dylik förmån måste beviljas till hvarje företag, för
hvilket sådan söktes, utan borde detta liksom vid frågorna om särskildt
anslag eller lån pröfvas i sammanhang med bedömandet af företagets
beskaffenhet i sin helhet och den fördel, som skulle tillskyndas det
allmänna genom detsammas bringande till utförande.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen anföra
ytterligare uti sin ifrågavarande skrifvelse:
I afseende å de framstälda anmärkningarne om dryga kostnader
för upprättande af planer för odlingsföretag och dermed sammanhängande
frågor om behörighet för samma lörrättningsmän, som verkstälde
andra åtgärder beträffande ett vattenafledningsf öretag att jemväl
utföra uppdrag med utbrytning af jord enligt 76 § dikningslagen, vore
att märka, huruledes redan ej oväsentligt gjorts derigenom, att staten
aflönade landtbruksingeniörer, hvilka på grund deraf kunde åt landets
jordbrukare verkställa undersökningar väsentligt billigare än de undersökningsförrättare,
hvilka ej uppbure lön på stat, och i alla händelser
syntes kostnaderna för den förberedande syneförrättningen blifva enahanda,
derest för ett tillämnadt dikningstöretag skulle sökas statslån
eller icke. Vid undersökningar, som skedde genom syn i enlighet med
§ 27 dikningslagen — vid frågor om vattenafledningar för odlingsändamål
vore sådana undersökningar de allmännaste — mötte emellertid
den omständigheten, att ersättningar för sådana förrättningar vore
bestämda i landtboäteritaxa och frågan om billigare undersökningar likasom
om syneförrättares behörighet att verkställa utbrytningar af vinstjord,
egoutbjffen och dylikt sammanhängde derför med frågan om
landtmätarnes ställning, på hvilken styrelserna ej velat inlåta sig.
1 detta sammanhang syntes ock böra påminnas derom, att statens
kontroller å arbeten under utförande vore för vederbörande intressenter
kostnadsfria. De utöfvades beträffande torrläggningsarbetena af vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens distriktstjenstemän, hvilka uteslutande på
statens bekostnad en gång årligen besökte hvarje pågående arbete, som
Bill. till liiksd. Prot. 1901. 1 Sami. 1 Afd. 07 Höft. 6
42
Kongl. Maj ds Nåd. Propositivn N:o 80.
likaledes'' utan kostnad för den enskilde afsynades, derest det vid besöket
vore färdigt. Endast der så'' ej vore förhållandet och extra förrättning
begärdes, drabbade kostnaden den enskilde. Beträffande
odlingsarbetena utöfvades kontrolleh af landtbruksstyrelsen tillhörande
éller under samma styrelse lydande tjensteman.
Skyldigheten för låntagare att tillhandahålla staten ett exemplar
af de till plafien hörande handlingar och ritningar, hvilket åliggande
väl ej kunde anses synnerligt betungande, syntes ej böra eftergifväs,
då dessa handlingar eore nödvähdiga för att båda exemplaren af lånekontraktef,
lån t ägande s och. statsverkets, skulle vara fullständiga, och
ej heller höra öfverflyttas å statsverket, som derigenom skulle åsamkas
utgifter, hvilka ej tillhörde staten att bestrida, då staten såsom
långifvare på i öfrigt fördelaktiga vilkor erbjöde låntagaren nödigt
förlag.
Styrelserna kände icke, huruvida någon gång nämnvärda olägenheter
uppstått deraf, att inlemnade, vid syner enligt dikningslagen upprättade
arbetsplaner icke oförändrade fastställts af Eders Kongl. Maj:t.
Men äfven om så skulle vara händelsen, syntes dock Eders Kongl.
Maj:t icke kunna afstå sin rätt att pröfva och bestämma, under hvilka
förbehåll Eders Kongl. Maj:t ville anvisa lån till ett företag, och å
arbetsplan meddela fastställelse, de sökande naturligtvis obetaget att
begagna sig af lånet eller ej.
Kunde de ej förmå alla i företaget deltagande att underkasta sig
förbehåller, återstode, om sökandena till företaget derom blefve ense,
utvägen att enligt 72 § dikningslagen låta frågan förfalla och få vid
ny syn antagen plan sådan den af Eders Kongl. Maj:t faststälts.
Sistnämnda i alla händelser tidsödande och måhända äfven kostsamma
utväg syntes väl knappast kunna komma i fråga, då såsom ej
sällan! förekomme, de sökande sjelfva långt efter det arbete påbörjats
utverkat nådigt tillstånd till ändringar i faststälda arbetsplaner, i hvilket
fall frivillig öfverenskommelse syntes vara den enda möjligheten att
vid ändringens följder binda alla af arbetet beroende. Men detta förhållande
syntes knappast kunna ändras och det vore och måste vara
vederbörande förslagsställares sak, att söka få sina planer och utlåtanden
i det skick, att å nödiga befunna ändringar ej kunde med utsigt till
framgång grundas yrkande om befrielse från delaktighet i kostnad, och
enligt styrelsernas åsigt skulle för de sökande uppstå väsentligt större
olägenheter, om de nedlade arbete och kostnader å en plan, med hvilken
måiét i större eller mindre grad förfelades, än derigenom att de på
förhand blefve underrättade om betingelserna för ändamålets vinnande.
Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 80■ 43
Af den härofvan lemnade redogörelsen öfver hushållningssällskapens
förvaltningsutskotts samt statens landtbrnksingenip^ers yttranden framgår,
att äfven vissa bestämmelser uti nu gällande dijmingslag ansetts
inverka ofördelaktigt på lånefondens användning, enär [bestäm m,elserna
oin dessa lån icke i alla afseenden öfyerensstänxnra med nämnda lågAf
de sålunda påpekade lagstadgandena hafva väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt landtbruksstyrelsen ansett dem, som innehållas uti ,61,
62, 72, 76, 77 och 79 §§’ kunna föranleda till vissa svårigheter .vid
fullgörande af de med odlingslåns åtnjutande förenade vilkor.
Allenast med anledning af föreskrifterna u,ti 61 och 62 §§ bafvia
emellertid styrelserna föreslagit ändring uti nämnda vilkor; och bafvia
styrelserna i sådant afseende anfört: genom bestämmelserna uti berörda
två paragrafer kunde inträffa att ny uppskattning af jordförbättringens
värde verkstäldes efter det beslut om fördelning å vederbörande hemman
af utbekommet odlingslån meddelats och detta beslut gått i verkställighet
samt att sålunda, om''den nya uppskattningen innebure Ändring af den
till grund för lånefördelningen verkstälda, samma fördelning borde
ändras i enlighet med den sist utförda uppskattningen. Företoges
emellertid en sådan ändring uti 14 mom. af kungörelsen om odlingsvil
koren, att tiden för lånets fördelning utsträcktes 2 å 3 år utöfver
den nu bestämda tidrymden fem år, skulle häraf följa minskad säkerhet
för statsverket och förlängd ansvarighetstid för borgesmännen för lånekontraktets
fullgörande eller lånets återbetalning. Då bland .orsakerna
till lånefondens minskade anlitande framhållits svårigheten att anskaffa
för lånens utbekommande nödig borgen, skulle denna olägenhet säkerligen
ökas, om tiden för borgesansvarigheten utsträcktes .utöfver nu
faststälda.
Fn förändring afseende att förlänga tiden för lånefördelningen a
jorden syntes derför icke tillrådlig, men då för i öfrigt mera sällan
förekommande fall kunde vara önskvärdt, att en längre termin kunde
medgifvas, syntes det tillägg till 14 mom. böra göras, att det skulle
på Eders Kongl. Maj:ts pröfning få bero, om amorteringens början
skulle vidtaga med 6:te året eller någon tids längre rådrum medgifvas.
I fråga om den tid, för hvilken dylikt anstånd skulle kunna
medgifvas, hafva styrelserna uttalat olika meningar, i det väg-^ och
vattenbyggnadsstyrelsen föreslagit densammas begränsande till 2 ar,
hvaremot landtbruksstyrelsen, som ansett en sådan inskränkning i tiden
för anståndet obehöflig och olämplig, dåde omständigheter, som anförts
till stöd för ifrågavarande förslag, kunde påfordra längre tids anstånd,
hemstält, att rätt skulle förbehållas Eders Kongl. Maj;t att bevilja dylikt
44 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 80.
anstånd för så lång tid, som Eders Kongl. Maj:t pröfvade förhållandena
i hvarje särskildt fall påkalla.
Med anledning af de svårigheter i öfrigt, som af vissa stadganden
i dikningslagen ansetts kunna föranledas vid fullgörande af de med
odlingslåns åtnjutande förenade vilkor, hafva styrelserna väl uttalat
önskvärdheten ur synpunkten af odlingslånefondens fullständiga tillgodogörande
af att ändringar i nämnda lag komme till stånd, men tillika ansett
sig sakna befogenhet att i detta afseende afgifva några definitiva förslag.
I d<3 med styrelsernas skrifvelse öfverlemnade yttranden har, såsom
nämnts, jemväl föreslagits att staten skulle understödja systematisk och
kontrollerad täckdikning. Styrelserna hafva med anledning af detta
förslag anfört, att, om staten för befordran af sådana företag skulle
lemna sitt understöd, sådant borde ega rum under andra betingelser än
dem, som vore bestämda för vattenaflednings- och afdikningsföretag,
enligt nu gällande vilkor, och att antagligen sådan dikning skulle förutsätta
andra eller skärpta kontroller samt jemväl i öfrigt andra vilkor,
vid hvilket förhållande styrelserna ansett sig i detta sammanhang ej
böra behandla den derom väckta frågan.
Vidkommande öfriga uti yttrandena framstälda önskningar och
förslag hafva styrelserna funnit dem antingen icke ega samband med
den föreliggande frågan, eller ock icke kunna bidraga till dess lösning,
hvarför de ansetts ej påkalla vidare yttrande.
Statskontoret har uti sitt den 13 nästlidne mars i ämnet afgifna
utlåtande anfört följande:
»Den inträdda minskningen i efterfrågan å lån från odlingslånefonden
skulle, enligt hvad i de inkomna yttrandena uppgifves, vara att
söka dels i de allmänna ekonomiska förhållandena, dels ock uti mer
eller mindre otillfredsställande bestämmelser rörande lånens belopp,
sättet och vilkoren för deras erhållande och återbetalning äfvensom
den kontroll öfver arbetenas utförande, låntagarne äro från statens sida
underkastade, m. m.»
»Savidt statskontoret är i tillfälle att bilda sig ett sjelfständigt
omdöme i den föreliggande frågan, synes det icke vara tvifvel underkastadt,
att ju icke den brist på företagsamhet å det ifrågavarande
området, hvarom den ringa efterfrågan å odlingslån skall bära vittne,
mindre är att tillskrifva de för dessa lån stadgade vilkor än andra,
deraf oberoende omständigheter. Det förhållande att odlingslånefonden
för närvarande och oaktadt afsevärda lättnader på senare åren beredts
låntagarne rönt mindre efterfrågan än under tider, då lånevilkoren
stälde sig betydligt ogynsammare, kan alltså endast stärka statskontoret
45
Kongl. Maj.is Nåd. Proposition No 80.
1 den uppfattningen, att hufvudanledningen till den minskade lånerörelsen
är den, att senare tiders konjunkturer ingalunda vant egnade att uppmuntra
till nedläggande af vare sig eget eller lånadt, kapital uti mera
betydande företag af den art, att lån ur odlingslånefonden kunnat för
dem erhållas.»
»Man skulle under sådana förhållanden kunna vara tveksam, huruvida
icke det naturligaste vore att, med bibehållande af lanevilkoren
sådana de efter de senast vidtagna ändringarne blifvit bestämda, afbida
den tid, då odlingsföretag åter skola blifva lönande och deraf sjelfmant
framkallas ökad efterfrågan å de för odlingslån afsedda medel, samt
huruvida icke staten under för handen varande förhållanden snarare
borde rikta sin uppmärksamhet på vidtagande al åtgärder, egnade att
uppmuntra de enskilde i deras sträfvanden att afvinna den jord, som
redan befinnes afdikad, en rikare afkastning, hvilket skulle kunna tänkas
ske genom att underlätta anskaffandet åt lämpliga maskiner, afsedda
för jordbrukets behof, gödningsämnen och afvelsdjur samt genom att
bereda tillfällen till lönande afsättning af landtbruksprodukter. Frågan
torde vara förtjent af öfvervägande, da de nu framstälda önskningarnes
tillmötesgående skulle i sjelfva verket innebära en återgång till den
ståndpunkt, som öfvergafs genom antagande af de principer, hvilka
blefvo grundläggande för den genom 1883 års riksdagsbeslut och nådiga
kungörelsen den 28 september samma ar bildade, sa kallade nya
odlingslånefonden. Tidigare hade staten ansett sig böra genom att
vidkännas vissa uppoffringar i någon mån premiera afdikningsföretag
i odlingsändamål; men genom de år 1883 antagna bestämmelser om
vilkoren för lån från odlingslånefonden, hvilka bestämmelser val sedermera
i vissa afseenden modifierats, men dock i det väsendtliga bibehållits,
förändrades statens ställning såsom tämjare af odlingsföretag
i så måtto, att den visserligen å ena sidan stälde sin kredit till iånesökandes
tjenst, men å andra sidan fordrade tillfredsställande säkerhet
icke blott för det försträckta beloppets återbetalning jemte vanlig räntegodtgörelse,
utan jemväl för det med lånet understödda arbetets behöriga
utförande och framtida underhåll. Åt den enskildes företagsamhet
öfverlemnades sedermera att efter sig företeende omständigheter
begagna de lånetillfällen, som sålunda stodo till buds.»
»Nu har emellertid anmärkts, att genom gällande lånebestämmelser
staten icke gör den ringaste uppoffring för att främja sådana företag,
för hvilkas utförande odlingslånefonden är bildad; och det har framhållits
att för vinnande af det med fonden afsedda syfte är nödigt,
att verkliga uppoffringar å statens sida göras. I sådant syfte har bland
46
Kongl. Maj.is Nåd. Proposition No 80.
annat yrkats, att staten ensam borde bestrida hela kostnaden för hufvudafloppens
upptagande, hvilket ju i sjelfva verket innebär, att understödet
till väsentlig del borde ske icke medelst lån utan medelst anslag.
Att i alseende å såväl arten som vidden af de anspråk, som man anser
sig kunna ställa på statens offervillighet för ifrågavarande ändamål,
mycket olika åsigter skola göra sig gällande, torde vara helt naturligt,
då detta ju ytterst är beroende af den enes eller den andres subjektiva
uppfattning om livad som i detta fall kan och bör göras; men för
statskontoret vill det dock synas, som om det icke förefunnes tillräcklig
anledning att i mera väsentlig mån bryta med det åskådningssätt, som
funnit uttryck i nu gällande bestämmelser angående lån från odlingslånefonden.
Denna uppfattning synes också i bufvudsak sammanfalla
med den, som uttalats af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, samt landtbruksstyrelsen,
hvilka emellertid ansett förhållandena kräfva ytterligare
lindringar i lånevilkoren och i sådant afseende sammanstämmande förordat:
i stället för nuvarande fem års ränteanstånd tre års räntefrihet
och två års ränteanstånd; i stället för nu gällande 3,6 procent ränta
en räntefot af tre procent; i stället för en annuitet af sju procent en
annuitet af endast sex procent samt slutligen en utsträckning af tiden
för amorteringens början, i hvilket sistnämnda hänseende föreslagits:
af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, att, der Eders Kongl. Maj:t
pröfvade sådant medgifvande kunna lemnas, tiden för amorteringens
början skulle kunna utsträckas »ytterligare två år» d. v. s. att återbetalningen
skulle kunna taga sin början från och med det åttonde
året i stället för, såsom nu ovilkorligen måste ske, från och med det
sjette året; hvaremot landtbruksstyrelsen ansett berörda inskränkning i
tiden för anståndet obehöflig och olämplig och derför tillstyrkt, att
tidsbegränsningen: »ytterligare två år» borde utgå.»
»Af de sålunda föreslagna lindringarne är det otvifvelaktigt räntefriheten,
som för såväl långifvare som låntagare har den största betydelsen;
och då staten för de vattenaftappningslån, som utlemnades
omedelbart före den nya odlingslånefondens inrättande, medgaf räntefrihet
under tre år och tidigare beviljade fem års räntefrihet för sådana
lån, har statskontoret, med hänsyn dertill, att en eftergift af räntan
under den egentliga arbetstiden torde vara en i de flesta fall behöflig
-och under alla omständigheter synnerligen afsevärd förmån för låntagaren,
ansett .sig böra jemväl för sin del förorda denna form för
lindring i lånevilkoren.»
»Hvad åter beträffar den nominela räntan å odlingslånen, synes
denna genom senast medgifna nedsättning i räntefoten från 4 till 3,6
47
Körtel. Maj."t# Nåd. Proposition N:o 80.
procent redan1 vara satt Sä låg, att hvarje skäligt anspråk å en billig
ränta derigenom bör kunna ansés tillfredsstäldt. Enligt en af statskontoret
vid ett föregående tillfälle verkstäld uträkning skulle tre års
räntefrihet med en räntefot af 47a procent, under förutsättning att hela
lånesumman på en gång finge lyftas, bereda låntagaren en fördel, motsvarande
en effektiv ränta af 3,6 4 procent. Häraf framgår alltså, att,
jemväl med bibehållande af nuvarande räntefot af 3,6 procent, den
effektiva räntan skulle, derest tre års räntefrihet finge åtnjutas,: tmder
nyssnämnda förutsättning i afseende å lånets lyftning komma att understiga
3 procent.»
»Den af Styrelserna tillstyrkta förlängning af amorteringstiden,
som skulle blifva en följd af annuitetens nedsättning från sju till sex
procent, anser statskontoret deremot icke böra möta hinder från statens
sida; och skulle, med beräkning af samma räntefot som för närvarande
eller 3,6 procent, lånefiden härigenom utsträckas med fyra år.»
»Då Statskontoret är tveksamt, huruvida det må anses vara en
förmån att än ytterligare utsträcka lånetiden genom att framflytta tiden
för amorteringens bötjan utöfver den nu bestämda; och då det under
alla omständigheter torde vara mindre lämpligt att, såsom landtbruksstvrelsen
förordat, göra denna tidpunkt helt och hållet sväfvande, skulle
statskontoret helst se, att någon ändring härutinnan icke komme att
ega rum. Skall en utsträckning ske, synes den i allt fall kunna begränsas
till ett år, d. v. s. så, att det såsom allmänt gällande regel
bestämdes, att återbetalningen af odlingslån skulle börja från och med
det sjunde året efter första lyftningsdagen.»
»För att emellertid i någon mån än ytterligare lindra lånhvilkoren
och för ätt förekomma det klagomål, att staten för odlingslånen räknar
sig till godo ränta å ränta, anser sig statskontoret böra förorda den
förändring i afseende å anståndsräntorna, att dessa icke, såsom nu är
händelsen, läggas till kapitalet, utan att deras inbetalning i stället,
liksom vid jeravägslånen, förläggas till lånetidens slut; hemställande
alltså statskontoret, att med betalningen af de räntor, som, i den mån
räntefrihet icke åtnjutits, upplupit för de sex första åren, räknadt från
första lyftningsdagen, må anstå till dess hela lånet till såväl kapital
som de räntor, med hvilkas erläggande anstånd icke medgifvits, blifvit
till fullo guldet, i hvithet fall alltså med den stadgade annuitetens erläggande
borde trut.sättas tilldess jemväl anståndsräntorna blifvit inbetalda.
»
»Hvad angår den mycket Omtvistade frågan, huruvida odlingStvång
skall åligga låntagare eller icke, så har statskontoret endast
48
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 80.
velat i allmänhet såsom sin uppfattning härutinnan framhålla, att hufvudsaken
alltid torde förblifva den, att lånebeloppet bestämmes i rätt förhållande
till värdet för egendomen af det arbete, som skall blifva med
lånemedlen utfördt. Har genom detta arbetes behöriga verkställande
egendomen blifvit grundförbättrad i den vid planens upprättande afsedda
mån, då vill det synas, som skulle ingens rätt blifva för nära
trädd, derest, äfven om någon »odling» icke tillkommer, för lånet
erhålles enahanda förmånsrätt, som ursprungligen var tillförsäkrad de
så kallade vattenaftappningslånen, med hvilka någon odlingsskyldighet
icke var förenad.»
»Då de af statskontoret härofvan förordade lindringar i lånevilkoren
torde böra tillgodokomma jemväl redan utlemnade lån, angående
hvilkas fördelning å jorden utslag icke meddelats, får statskontoret tillstyrka,
att, derest sådana eller liknande lindringar varda beslutade,
bestämmelserna härom må vinna tillämpning icke blott å de lån, som
efter beslutets fattande från odlingslånefonden utlemnas, utan äfven å
sådana derifrån förut beviljade lån, angående hvilkas fördelning å
vederbörande hemman och anteckning i jordboken utslag icke meddelats.
»
»Hvad slutligen angår de af vederbörande gjorda uttalanden om
vigten deraf, att åtgärder måtte vidtagas, hvarigenom boställen och
kronans utarrenderade egendomar blifva i afseende å odlingslåns åtnjutande
likstälda med den jord, som af enskilde eges, får statskontoret
endast åberopa hvad härutinnan redan blifvit af statskontoret i underdånigt
utlåtande den 2 oktober 1900 anfördt och hemstäldt».
9
Jag tillåter mig härefter att öfvergå att redogöra för innehållet
af ofvan omförmälda, af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen
gjorda framställning i fråga om ecklesiastika boställens
deltagande i odlingsiån jemte statskontorets deröfver afgifna utlåtande.
Styrelserna hafva uti sin den 31 januari 1900 till Eders Kongl.
Maj:t aflåtna underdåniga skrifvelse i ämnet framhållit, hurusom den
förändrade tillämpning af gällande föreskrifter angående lån från odlingslånefonden,
som genom nådiga bref ven den 20 oktober och den 17
november 1899 gjort sig gällande i fråga om lån till ecklesiastika boställen,
syntes kunna leda ej blott till ganskä ödesdigra följder för
uppodlingen af den till areal och värde synnerligen betydande jord
inom vårt land, som anslagits för kyrkliga ändamål, utan äfven dertill,
att till stor skada för landets uppodling åtskilliga vattenafledningsföretag,
hvilkas utförande vore beroende på att deri ingående ecklesiastik
jord komme att i företaget deltaga, ej blefve utförda. Hvad först an
-
49
Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 80.
ginge den förlust, som skulle drabba den ecklesiastika jorden genom
att odlingslån icke blefve beviljade till vattenafledningar å sådan jord,
så komme denna förlust att bestå deruti, att, då innehafvare af dylik
jord icke kunde erhålla den ekonomiska hjelp, som odlingslånefonden
afsåge att bereda innehafvarne för deltagande i vattenafledningsföretag,
dessa sattes i de flesta fall ur stånd att ingå i företagen, hvarigenom
åter följden måste blifva att, jemlikt 76 § af lag om dikning och annan
afledning af vatten den 20 juni 1879, åt jorden komme att utbrytas
och de qvarstående deltagarne tillskiftas lika stor del, som enligt verkstäld
uppskattning jordförbättringens belopp utgjorde af jordens hela
värde i dess skick efter företagets fullbordan. Det syntes icke behöfva
närmare framhållas, att och huru en sådan styckning af den ecklesiastika
jorden måste lända denna till skada och förlust, helst erfarenheten
visat, att värdet af den jordförbättring, som jordutbrytningen
skulle motsvara, i de flesta fall betydligt öfverstege den på marken
belöpande kostnaden för företaget. Också syntes det kunna förutses,
att innehafvare af dylik jord, för att undgå förlust, mången gång
skulle söka verka derhän, att nyttiga företag, på sätt i det föregående
antydts, icke komme till utförande. För att gifva en föreställning om
den betydelse i detta afsende, som måste tillmätas denna omständighet,
kunde erinras att från och med år 1890 af de 248 företag, för hvilka
lån från odlingslånefonden blifvit beviljade, ecklesiastik jord ingått i
icke mindre än 58 företag, motsvarande nära en fjerdedel af samtliga
företagen.
Då ändamålet med odlingslånefonden vore att, så vidt på staten
berodde, främja odling af vattensjuk mark, måste det anses sjelfklart,
att hinder mot vinnandet af sagda ändamål ej borde genom statens
egna åtgöranden läggas, utan syntes deremot staten böra se till, att
så vidt möjligt ej mindre den ecklesiastika jorden än äfven den egentliga
statsjorden'' komme att deltaga i sådaua vattenafledningsföretag, som
afsåge odling af dylik mark.
För att i sin mån söka verka derhän och särskildt för att, i hvad
på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen ankomme,
söka undanrödja de hinder mot beviljande af lån från odlingslånefonden
till innehafvare af ecklesiastik jord, hvilka enligt det föregående på
senare tiden yppats, hade styrelserna tagit dessa och dermed i samband
stående frågor vid gemensamt sammanträde under öfvervägande och
dervid beslutit underställa dessa frågor Eders Kongl. Maj:ts nådiga
pröfning.
Bih. till ltiksd. Prot. 1001. 1 Sami. 1 Åfd. 6''7 Höft. 7
opaginerad Kontrollera mot PDF
80
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 80.
Det skulle kunna tänkas, att de svårigheter, som yppats för
beviljande af odlingslån åt innehafvare af ecklesiastik jord, skulle kunna
undanrödjas genom att t. ex. stadgande meddelades derom att, då lån
från odlingslånefonden beviljats innehafvare af ecklesiastikt boställe,
skulle, i likhet med hvad uti 76 § dikningslagen föreskrifvits för det
fall, att någon, som vore skyldig att deltaga i vattenafledningsföretag,
afsagt sig båtnaden af företaget, från den ecklesiastika jorden utbrytas
lika stor del, som enligt den i målet verkstälda uppskattning jordförbättringens
belopp utgjorde äf jordens hela värde i dess skick efter
företagets fullbordan, samt att den sålunda utbrutna marken skulle
utgöra säkerhet för betäckande af den å den ecklesiastika jorden belöpande
del af odlingslånef. Härigenom skulle den fördel vinnas, att
samma jord, om innehafvare af den ecklesiastika jord, för hvars afdikande
odlingslan beviljats, bruste i återbetalningen af lånet, icke tillskyndades
annan olägenhet än den, som skulle uppstå, för den händelse vederbörande
för den ecklesiastika jorden icke ioginge i vattenafledningsföretag.
Utbrytning äf vinstjorden äfvensom värderingar medförde dock
ej sällan rätt afsevärda kostnader, som skulle kunna komma att drabba
vederbörande, och detta endast i afsigt att möta en eventualitet, som
väl endast i sällsynta fall vore att befara. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt landtbruksstyrelsen hade derföre ej heller ansett sig
böra förorda denna utväg.
Efter att härpå hafva erinrat om de bestämmelser angående
odlingslån och dermed Sammanhängande ämnen, som föranledt Eders
Kongl. Maj:t att ej vidare bevilja lån från odlingslånefonden för vattenafledningsföretag
å ecklesiastik jord äfvensom att föreskrifva, att arrendatorn
af kronojord skulle ställa särskild borgen för erläggande äf
annuiteterna å odlingslån, sedan detta blifvit i jordeboken antecknadt,
hafva väg- och vattenbyggnadsstyrelserna samt landtbruksstyrelsen anfört,
att en tolkning efter ordalydelsen af stadgandet uti nådiga förordningen
den 20 juli 1855 derom att, då lån utaf allmänna medel för beredande
af odlingsföretag medelst utdikningar eller vattenaftappningar, likmätigt
nådiga kungörelserna den 13 juni 1845 och den 3 november 1848, blifvit i
jordebok antecknadt, kronan egde för de årliga afbetalnings- och räntebefoppen
lika rätt i det hemman, hvilket lånet blifvit påfördt, som för annan
afgäld eller ränta af fast egendom, etter thy i 17 kap. 6 § handelsbalken
säii''s, möjligen skulle leda till den åsigten att, derest lån beviljats innehafvare
af ecklesiastik jord, staten skulle, i händelse låntagaren bruste i sin
skyldighet beträffande lånets återgäldande, för betäckande af sin fordran
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kong]- Maj:ts Nåd. Proposition 2f:0 ^j.
v^ra berättigad att låta försälja samma jord samt att, då (jet icke syntes
rimligtvis kunna komma i fråga, att staten för utbekommande åt lån,
som beviljats för beredande af odlingsföretag å sådan uti kolumnen för
kropoiprd i jordeboken upptagen jord, som icke funnes anslagen till
ecklesiastika ändamål, skulle försälja densapima, staten i detta sistnämnda
fall icjre skulle för utbekommande af sin fordran hafva någon särskild
säkerhet, med mindre än alt vid lånets beviljande föreskrifvits, att
borgen för detsamma skulle ställas. Denna senare utväg syntes emellertid
styrelserna ej på ett tillfredsställande sätt lösa frågan. Förutom att
lämpligheten deraf, att staten ytterligare utvidgade området, inom
hvilket borgensförbindelser erfordrades såsom säkerhet för förpligtelser
till staten, syntes kunna starkt ifrågasättas, komme antagligen svårigheten
för eller motviljan hos innehafvare af dylik jord att anskaffa
borgespaän i många fall vålla, att han icke deltoge i odlingsföretag,
som han under andra förhållande gerna biträdt. Det syntes derföre
styrelserna angeläget att söka en utväg, som beredde staten tillräcklig
säkerhet, utan att så betunga jordinnehafvareu, att denne hellre afstode
från deltagande i odlingsföretaget, än underkastade sig statens fordran
i detta afseende.
jCn sådan utväg syntes styrelserna vara att förbinda skyldigheten
att gälda ränta och amortering å lån, som beviljats till odlingsföretag
å jord af ifrågakomna beskaffenhet, med $jelfva innehafvet af jorden
samt tillerkänna staten för förfallen annuitet sådan förmånsrätt, som i
17 kap. 6 § handelsbalk en stadgas för det fall, att gäldenär ej sjelf
vore jordegare. Om sålunda, i öfverensstämmelse med sagda stadgande
i 17 ''kap. 6 § handelsbalken, uti nådiga förordningen af den. 20 juli
1855 införcles en bestämmelse derom att, om den i samma nådiga förordning
omförmälda jord vore af ecklesiastik natur eller utgjordes af
boställe eller annan staten tillhörig jord, staten skulle för förfallen annuitet
af odlingslån njuta samma förmån i dåvarande innehafvarens
lösören, syntes staten i förevarande fall ega all den säkerhet för återbekommande
af sin fordran, som skäligen kunde begäras. Det borde
nemligen ihågkommas, att enligt vilkoren för odlingslånefonden lånet
utbetalades endast i den mån arbetet fortskrede, samt att jordegaren i
detta fall äfven kunde anses hafva fått godtgörelse för de utbetalda
medlen uti den förbiittring, som genom företagets utförande tillgodokommit
jorden. Skulle också det kunna inträffa, att långifvaren härvidlag
någon gång komme att lida någon förlust oaktadt den säkerhet,
som staten sålunda skulle, enligt hvad föreslaget blifvit, ega, måste
till en början detta komma att ske endast i ytterst fä fall och vidare
52
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 80.
den olägenhet,. som staten härigenom skulle nödgas vidkännas, vara
försvinnande ringa i jemförelse med den förlust, som, på sätt ofvan
vore visadt, skulle uppkomma, om lån icke beviljades till vaftenafledningsföretag.
å ecklesiastik jord, eller om arrendator af kronojord
icke ville ingå i företag utaf ifrågavarande beskaffenhet af det skäl,
att han skulle nödgas ställa borgen för lånet. Om den sålunda föreslagna
bestämmelsen infördes i 1855 års förordning-, syntes det, som
om såväl lån fortfarande såsom förut skulle kunna beviljas till utförande
af vattenaflednings företag å ecklesiastik mark som äfven att, då lån
beviljades till utförande af vattenafledningsföretag å utarrenderad kronojord,
dervid icke behöfde föreskrifvas, att arrendatorn för erläggande
af annuiteterna å lånet, sedan det blifvit i jordeboken antecknadt, skulle
ställa borgen.
Med. anledning vidare af stadgandet i ofvannämnda förordning
af den 6 juli 1849 derom, att den omkostnad, boställsinnehafvare eller
arrendatorer af kungsgårdar eller annan staten tillhörig eller genom
offentlig embetsmyndighet utarrenderad jord finge för deltagande i vattenafledningsföretag
vidkännas, äfvensom den ytterligare kostnad, som
kunde erfordras för den tillvunna eller i förbättradt, skick försatta
jordens .odling och inhägnande samt för uppförande af de byggnader,
hvilka till den derå växande grödans insamlande vore af nöden, skulle
till godtgörande fördelas på vissa år enligt bestämmande af vederbörande
synerätt, hvilken fördelning dock ej i något fall finge utsträckas
längre än till högst 20 år, räknadt från den tid, då vattenafledningen
blifvit. fullbordad, och då enligt vilkoren för odlingslånefonden återbetalningen
af odlingslån kunde med den nu bestämda amorteringsprocenten
komma att utsträckas något längre än 20 år, hafva styrelserna
ansett att uti. 1849 års förordning borde, för att icke en innehafvare
af ecklesiastik jord eller af kronojord skulle med något sken
af laglighet kunna undandraga sig återbetalandet af den del af odlingslånet,
som förfallit efter utgången af de i 1849 års förordning omförmälda
20 åren, införas en bestämmelse derom, att fördelningen af ofvan
sagda kostnader, skulle af synerätten i det fall, att lån från odlingslanefonden
beviljats till vattenafledningsföretagets utförande, kunna, om
återbetalningen af lånet enligt vilkoren för odlingslånefonden skulle
taga längre tid än 20 år, utsträckas så lång tid derutöfver, som erfordrades
för att odlingslånet skulle blifva till fullo guldet.
Uti sitt uti detta ärende afgifna underdåniga utlåtande har statskontoret
anfört följande:
I likhet med styrelserna ansåge äfven statskontoret det vara af
opaginerad Kontrollera mot PDF
5B
Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 80.
stor vigt, att de hinder, som tilläfventyrs kunde förefinnas för innehafvare
af boställen och annan staten tillhörig jord att vinna delaktighet
i odlingslån, blefve snarast möjligt undanröjda. Statskontoret både
dock icke funnit den af styrelserna förordade utvägen att genom beredande
af förmånsrätt för sådana låns återbetalning i jordmnehafvarnes
lösören söka skydda långifvaren mot förlust innebära åsyftad säkerhet,
och statskontoret kunde så mycket mindre tillstyrka styrelsernas i sadant
ändamål föreslagna åtgärder, som detta oaktadt låneandelarne jemväl
framdeles skulle, såvidt statskontoret kunnat fatta styrelsernas
mening, genom anteckning i jordeboken fästas vid jord af ifrågavarande
natur. Enligt den andra af styrelserna antydda utvägen skulle endast
vinstiorden komma att utgöra säkerhet för återbetalningen af laneandel,
som belöpte på ecklesiastikt boställe eller hemman; men da härigenom
skulle tillskvndas sådan jordinneh af vare särskild kostnad för vinstjordens
utbrytning, * utan att derigenom de betänkligheter, hvilka uppstått mo,
boställsiords graverande med lån, syntes kunna anses i nämnvärd man
häfda, ''hade statskontoret lika litet som styrelserna anledning att tororda
införandet af undantagsbestämmelser i nu antydda ngtnmg. ^
Då, såvidt statskontoret hade sig bekant, hittills icke yppats någon
olägenhet af det sätt, hvarpå de lånefrågor, hvarom nu vore tal, tillförene
blifvit lösta, har statskontoret erinrat om det betraktelsesätt åt
hithörande ämnen, som tidigare gjort sig gällande såväl inom Riksdagen
som hos Eders Kongl. Maj:t. _ . ,
Vid 1853—1854 årens riksmöte hade uti en inom prestestandet
väckt motion hemstälts, att, enär det i nådiga kungörelserna den 13
juni 1845 och den 3 november 1848 stadgade återbetalnmgssattet for
odlingslån utgjorde hinder för boställshafvare, som ej med eget hemman
deltoge i företaget, att komma i åtnjutande af samma formaner
som andra i odlingen deltagande, i det att han, derest han icke kunde
ställa borgen, nödgades inbetala det erhållna lånet på en gång långt
före förfallotid en och innan företaget ännu lemnat påräknad tillgång,
sådan boställshafvare måtte tillåtas att för den årliga af betalningen
gravera fastighet, som icke vore belägen vid odlingsfältet eller deri
Uti häröfver afgifvet betänkande yttrade statsutskottet, att redan
genom nådiga förordningen den 6 juli 1849 tillräckliga föreskrifter
meddelats angående det sätt, på hvilket godtgörelse för a boställena
belöpande kostnader skulle bestämmas ; och då utskottet inhemtat, att
det årliga inbetalningsbelopp, som efter laga kraft vunnet beslut borde
utgå för ny eller förbättrad jord, som tillfallit boställena, blifvit i jorde
-
54
ffongl., Maj:ts Ngd. Proposition N;g §Q,
boken antecknadt samt utginge i likhet med de a,nnuiteter, som blifyit
andra betalningsskyldiga hemman påförda, ansåge utskottet den föreslagna
förklaringen obehöflig och hemstälde, att motionen såsom stridande
mot den antagna grundsatsen att betalningsskjddigheten för erhållna
vattenaftappningslån ej borde ^läggas andra hemman än dem,
som derigenom erhållit förbättrad eller förökad jord, icke. måtte till
någon åtgärd föranleda; i enlighet med hvilken hemställan protionen
blef af Rikets ständer afslagen.
I öfyerensstämme.lse med denna, uppfattning hade också de på
ecklesiastika boställen pcb annan kronojord belöpande andelar i odlingslån
ständigt blifvit, på samma sätt som andra jordegendomars andelar
i dylika lån, genom i vederbörlig . ordning meddelade utslag fastade
vid jorden, och efter skedd anteckning i jordeboken hade de utgått
såsom annan å jorden hyllande utskyld.
Såsom exempel på att ett dylikt graverande af boställs- och annan
kronpjord jemväl af Eders Kongl. IVfajfl ansetts, kunna, och höra
ega rum har statskontoret anfört följande:
Sedan pti underdånig skrifvelse väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
hemstält om beviljande af lån från odlingslånefonden dels för afdikning
och odling af mark, tillhörande Falköpings pastorats kyrkoherde- och
komministerboställen, dels ock för afdikning och odling af mark, tillhörande,
indragna och utarrenderade militiebostället Slättingebygd, blef,
efter det kammarkollegium afgifvit underdånigt yttrande, angående de
ecklesiastika boställena pcb domänstyrelsen utlåtit sig angående det
indragna militiebostället, ärendet remitteradt till utlåtande jemväl af
statskontoret, §om under den 9. februari 1,888 till en början erinrade,
hurusom enligt föreskrifterna i nådiga kungörelsen den 28 september
188.3, angående bildandet af eu fond med ändamål att genom lån understödja
odling af sanka trakter, i afseende på låneps återbetalning
gälde de bestämmelser, som meddelats i kongl. kungörelserna den 13
juni 1845 och den 3 november 1848 samt i kongl. förordningen den
20 juli 1855. Dessa bestämmelser innebure, att lånen skulle under
särskild rubrik antecknas i jordeboken såsom ett hemmanen under bestämdt
antal år åliggande allmänt onus att erläggas i sammanhang med
kronouppböpden och att kronan egde för odlingslånen samma säkerhet i
hemmanen som för annan afgäld eller ränta af fast egendom enligt
hvad i 17 kapitlet 6 § handelsbalkpn sägs. Enligt statskontorets åsigt
borde dessa föreskrifter, som vid flpra tillfällen tillämpats äfven på jord
af krononatur, fortfarande vinna tillämpning, helst det icke vore fråga
om egendomens belastande med sådan inteckning för fordran, som af
opaginerad Kontrollera mot PDF
b5
Korist Afåj.tS Nåd. Pr''öpoéitid)i N~:ö SO.
''domstol meddelades, titan endast om påläggande af én itnder visst ålita!
år utgående afgift, hvilken enligt 1845 års kungörelse uttryckligen Vore
ätt anse såsom ett ällmänt onus, för hvilket, liksom för andra allmänna
onera, kronoegendomeri vore ansvarig. .Hvad särskild! ailgingé utarrenderad
krohdegehdom, ansågé dock statskontoret, att den borgen, som
det ålåge arrendator!! ätt anskaffa för arrendeskyldighetetnas fullgörande
och hvilken jemväl omfattäde de egendomen åliggande utskylder och
besvär med undantag af gendm skattläggning åsatt ränta Och kronotionde,
icke kunde anses innefatta ansvarighet äfven för det allmänna
onus, hvarötii då Vore fråga; nien då det ålåge statskontoret att öfvervaka,
att säkerhet för beviljadt ödlingslån i författningsenlig ordning
stäldes, innan lånet utbetaltes, och sedermera bibehölleS, till dess lånet
blifvit på vederbörande hemman genom laga kraft vunriet Utslag fördeladt
och fördelningen uti jördeboken antecknats; Vore, derest Eders
Eongl. Maj:t bifölle framställningen, enligt statskontorets mening inga
andra särskilda vilkor erforderliga än att, beträffande Slättingebygd,
den borgen, som det ålåge arrendatorn att ställa för arrendeäkyldigheternas
fullgörande, äfven borde omfatta ansvarighet för den hemmanet
enligt jordeboken åliggande betalningsskyldighet för odlingslånet.
Att de af statskontoret sålunda uttalade åsigtér delades af Eders
Kongl. Maj:t, inhemtades äf nådiga besluten den 27 april och den 30
november 1888. Enligt det förra af dessa beslut beviljades det begärda
låneunderstödet för indragna militiebostället Slättingebygd med det förbehåll,
att arrendatorns borgen för arrendeskyldigheternas fullgörande
äfven komme att omfatta ansvarighet för annuiteternas erläggande;
och enligt det senare beslutet beviljades sökt låneunderstöd för Falköpings
städs kyrkoherde- och komministersboställen, hvarvid dock, i
anseende till den omständighet att kyrkoherdebostället blifvit till Falköpings
stad öfverflyttadt och ur landsbygdens jordebok affördt, det
medgifvande lemnades pästoratsborna att, derest de, såsom ifrågastäldt
blifvit, iklädde sig borgen för återbetalningen af kyrkoherdeboställets
andel i lånet, skulle de ega rätt att årligen innehålla motsvarande belopp
af kyrkoherdens lön under åierbetalningstiden.
Härefter yttrar Statskontoret:
»De stora praktiskå fördelar, som vinnas genom att icke försätta
innehafvare af kronans eller ecklesiastikstatens jord i annan undantagsställning
i fråga om delaktigheten i odlingslån än deh, som med nödvändighet
påkallas deraf, att de sakna eganderätt till de egendomar,
hvarå torrläggningsarbetet egt rum, ligga i öppen dag; och det torde
derför vara angeläget att undvika hvarje åtgärd, som skulle vara egnad
opaginerad Kontrollera mot PDF
£6 Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 80.
att bringa desse jordinnehafvare i en mera ogynsam ställning än andra.
Vidhållande den uppfattning i detta ämne, som af statskontoret uttalades
i dess nyss åberopade underdåniga utlåtande af den 9 februari
1888 och som då vann Eders Kongl. Maj:ts godkännande, anser statskontoret
derför andra åtgärder för närvarande icke erforderliga till
vinnande af det med förevarande framställning åsyftade mål än utfärdandet
af bestämmelser, hvilka vore egnade dels att förebygga, att
jord, hvarom nu är fråga, komme att betungas med ansvarighet för
odlingslån i större utsträckning och till högre belopp än som fullt
motsvarades af jordens genom grundförbättringen vunna ökade afkastningsförmåga,
dels ock att undanrödja den motsägelse, som uppstode,
derest, genom tillämpning af den nu stadgade annuitetsberäkningen för
odlingslåns återbetalning, betalningstiden komme att utsträckas utöfver
den i kongl. förordningen den 6 juli 1849 stadgade maximitiden af 20
år. Sistnämnda svårighet synes dock enklast kunna häfvas genom ett
stadgande, som undantoge lån ur odlingslånefonden från bestämmelserna
i nyssnämnda kongl. förordning.»
»Hvad särskilt beträffar de för statsverkets räkning utarrenderade
egendomarne lärer det, enligt hvad statskontoret inhemtat, aldrig inträffa,
att kronan såsom jordegare undandrager sig att deltaga i ett
vattenafledningslöretag, som för en sådan egendom kan anses vara fördelaktigt;
och då kronan sålunda sjelf ikläder sig ansvarighet för den
möjligen på egendomen belöpande andelen i odlingslån, torde det väl
näppeligen kunna anses olämpligt, att en sådan låneandel fästes vid
krön oj orden med skyldighet för vederbörande arrendator och hans löftesmän
att svara för de årliga afbetalningarne liksom för andra egendomen
åliggande onera. För öfrigt gäller tydligen för kronan lika väl
som för den enskilde jordegare, hvilkens jord graveras af odlingslån,
det i författningarna lemnade medgifvandet att genom hela lånebeloppets
inbetalning på en gång befria jorden från denna gravation, en utväg
hvaraf kronan också ofta begagnat sig; och i 25 punkten af Eders
Kongl. Maj:ts nådiga kungörelse den 10 november 1882 angående förändrade
grunder för förvaltningen af kronans jordbruksdomäner är
stadgadt, huru förhållas bör med godtgörelse af kostnad, som kronan
fått vidkännas för delaktighet i vattenafledningsföretag, hvaraf utarrenderad
kronoegendom tillskyndats fördel.»
»Särskildt anser sig statskontoret böra nu, liksom i sitt underdåniga
utlåtande af den 9 februari 1888, framhålla, att de annuiteter, som påföras
en statens egendom eller ett ecklesiastikt boställe för delaktighet
i ett med låneunderstöd ur odlingslånefonden utfördt vattenaflednings
-
57
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 80.
företag icke äro jemförliga med en fordran, för hvilken inteckning må
beviljas först sedan fastighetsegaren fått lagfart å sitt fång utan, jemlikt
ofvan åberopade författningar, i likhet med fastigheten åliggande
ränta eller annan allmän utskyld äro att anse såsom ett allmänt
onus.»
»På grund af hvad nu blifvit anfördt får statskontoret alltså hemställa,
det täcktes Eders Kongl. Maj:t i anledning af förevarande framställning
i nåder förordna:
att innehafvare af civil- eller ecklesiastikstaten anslaget boställe
eller hemman skall vara oförhindrad att för egendomen vinna delaktighet
i odlingslån, derest den embetsmyndighet, som har att pröfva, huruvida
innehafvaren må tillåtas att för egendomen ingå i vattenafledningsföretag,
finner den med företagets utförande åsyftade fördel vara för
egendomen afsevärd och fullt motsvara den på egendomen belöpande
andel i den beräknade vattenaflednings- och odlingskostnaden; samt
att, derest sådant boställe eller hemman eller för statsverkets räkning
utarrenderad egendom blifvit af odlingslån delaktig, med fördelningen
af sådant låns återbetalning må, utan hinder af föreskrifterna i
kongl. förordningen den 6 juli 1849 om deltagande i vattenafledningsföretag
för boställen och annan staten tillhörig jord, förfaras såsom om fördelning
af lån från odlingslånefonden i allmänhet nu är eller framdeles
må varda stadgadt.»
Den stora betydelsen för hela vårt land deraf, att såväl dess ofantliga
arealer till odling tjenlig, vattendränkt mark, som ock dess stora
vidder af ofullständigt utdikade åkrar blefve torrlagda, har, såsom af
det ofvan anförda framgår, redan sedan lång tid tillbaka varit af statsmakterna
insedd likasom äfven nödvändigheten deraf att staten trädde
emellan för beredande åt vederbörande jordegare af medel till dylika
torrläggningsarbeten på möjligast billiga vilkor. I detta syfte bildades
odlingslånefonden och för att underlätta densammas användning hafva
de gång efter annan beslutade lindringar i vilkoren för lån från fonden
blifvit medgifna. Detta oaktadt har emellertid lånerörelsen visat en
bestämd tendens att minskas. Sålunda har, enligt mig från väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen lemnad uppgift, för följande år från odlingslånefonden
iitgått låneunderstöd till nedaunämnda belopp, nemligen:
Bih. till Riksd. Prof. 1901. 1 Sami. 1 Afd. 07 Haft. 8
58
Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 80.
kronor 115,400: —»
„ 911,100: —
„ 832,880: —
„ 825,090: —
„ 678,400: —
„ 566,600: —
„ 309,460: —
„ 659,700: —
„ 633,700: —
„ 887,370: —
„ 455,300: —
„ 400,880: —
„ 531,000: —
„ 278,730: —
„ 306,730: —
„ 342,300: —
För år 1900 har från fonden beviljats lån till belopp af 445,450
kronor.
Den sålunda lemnade redogörelsen utvisar, att fonden i allmänhet
icke anlitats i sådan omfattning, som med hänsyn till det med dess
bildande afsedda ändamål att höja landets kultur varit önskligt och att
icke den vidsträcktare användning af fonden, som enligt 1895 års Riksdags
beslut numera är medgifven, förmått verka någon ändring till det
bättre i detta förhållande. Visserligen torde det kunna tagas för gifvet
att, på sätt jemväl från ett flertal håll inom landet uppgifvits, de för
närvarande rådande ogynsamma konjun kturerna härtill i ej oväsentlig mån
bidragit, men på samma gång torde icke kunna bestridas att åtskilliga
af de anmärkningar, som uti de i detta ärende afgifna yttrandena
riktats emot såväl vissa för lån från fonden gällande vilkor, som andra
härmed sammanhängande bestämmelser, gifva vid handen att jemväl
andra orsaker förefinnas, hvilka för jordbrukarne försvåra anlitandet af
fonden. Med afseende å det högeligen vigtiga ändamål, fonden afser
att främja, anser jag derför ock angeläget att alla sådana åtgärder,
som från statens sida kunna vidtagas för underlättande af fondens begagnande,
blifva genomförda.
I främsta rummet torde dervid böra tillses, i hvad mån ändringar
uti de för lån från fonden gällande vilkor må anses böra i detta syfte
göras. Då odlingslånefonden bildades, hade man visserligen tämkt sig,
år 1884
„ 1885
„ 1886
„ 1887
„ 1888
„ 1889
„ 1890
„ 1891
„ 1892
„ 1893
„ 1894
„ 1895 .
„ .1896 .
„ 1897 .
„ 1898 .
„ 1899 .
59
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 80.
att statens mellankomst i detta afseende endast skulle bestå deri, att
staten genom sin kredit skulle bereda lån till företag af ifrågavarande
beskaffenhet på vilkor, som vore billigare, än vederbörande låntagare
på annat sätt skulle kunna förskaffa sig, men torde den princip, som
sålunda gjorde sig gällande, redan kunna anses rubbad derigenom, att,
efter senast vidtagna nedsättning i räntan å odlingslan till 3,6 procent,
staten godtgör sig lägre ränta å dessa lån, än fonden för sin skuld till
riksgäldskontoret bär att erlägga eller 3 74—4 procent. Med hänsyn
till önskvärdheten för staten, att företag af den beskaffenhet, fonden
afser att understödja, komma till stånd och att derför fonden varder i
möjligaste mån anlitad, anser jag icke heller, att det skulle vara för
staten olämpligt att, i vida högre grad än för närvarande sker, underkasta
sig uppoffringar härför och i hvarje fall synes mig alla de
lindringar i lånevilkoren, som kunna vidtagas, utan att anvisande af
särskilda statsanslag må blifva behöflig!, böra medgifvas, helst hvad
staten i sådant fall skulle kunna anses för ändamalet offra, torde motvägas
af den omedelbara fördel staten beredes derigenom, att i dylika
företag ingående hemman erhålla högre taxeringsvärden och följaktligen
lemna staten ökade skatter. Hvarken senast vidtagna räntenedsättning
eller någon ytterligare lindring i lånevilkoren skulle naturligen utan
direkta statsanslag kunnat ifrågakomma, derest icke fonden haft egna medel
till sitt förfogande. Genom de af Riksdagen lemnade medgifvanden dertill,
att inflytande annuiteter jemväl å lån, som utlemnats före odlingslånefondens
bildande, finge till denna ingå, disponerar emellertid fonden
ett icke obetydligt kapital, för hvilket densamma icke behöfver erlägga
någon ränta. Innan jag understält detta ärende Eders Kongl. Maj:ts
pröfning har jag ock ansett mig böra tillse i hvad man fondens tillgångar
skulle kunna medgifva en ytterligare nedsättning i den. effektiva
räntan å de lån, som från fonden utlemnas; och har jag låtit genom
sakkunnig pei''son verkställa en beräkning i detta afseende.
Denna beräkning har jag ansett böra grundas på följande förutsättningar
nemligen,
att de för lån från fonden gällande bestämmelser ändrades i
öfverensstämmelse med hvad statskontoret föreslagit;
att fondens årliga utlåning hädanefter komme att uppgå till
1,000,000 kronor; samt
att de medel, som härför erfordrades utöfver inflytande annuiteter,
(inge från riksgäldskontoret lånas mot en ränta af 4 procent.
Den gjorda beräkningen har gifvit till resultat att under angifna
förutsättningar fondens tillgångar icke skulle komma att visa sig all
-
60 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 80.
deles tillräckliga, men att, derest fondens årliga utlåning ej komme att
öfverstiga 900,000 kronor eller om, med bibehållande i öfrigt af statskontorets
förslag, anståndsräntorna, i stället för att behandlas på sätt
statskontoret ifrågasatt, liksom hittills vid amorteringstidens början
lades till kapitalet, fondens soliditet skulle kunna anses fullt betryggad.
Ehuru förvissad att fondens årliga utlåning icke kommer att i
allmänhet uppgå till 900,000 kronor har jag vid sådant förhållande
icke ansett mig kunna antaga ens statskontorets förslag i hela dess
utsträckning, och huru önskligt det än enligt min åsigt skulle varit,
om såväl en ytterligare nedsättning i låneräntan som viss tids räntefrihet
kunnat medgifvas, har jag måst öfvergifva tanken härpå.
Under endera af nämnda två former torde emellertid en lindring
höra beredas och i fråga om hvilkendera dervid bör väljas, tvekar jag
icke att förorda den senare eller räntefrihet.
Genom räntefrihetssystemets antagande åstadkommes nemligen
en lämplig utväg att kunna, såsom enligt mitt förmenande synnerligen
önskligt är, bereda vissa företag större lättnader än andra. Redan då
odlingslånefonden bildades framhölls, hurusom densamma i främsta
rummet borde användas till understödjande af odlingsföretag af stor
omfattning och den uti detta afseende uttalade uppfattning delar jag
till fullo. Erfarenheten har emellertid ådagalagt, hurusom ofantliga
svårigheter i allmänhet möta för igångsättandet af dylika företag af
mera betydande omfattning och med ett flertal delegare. Uppenbart
är också att ju större ett företag är, desto svårare måste det vara att
på förhand beräkna de med detsamma förenade kostnader och den
derigenom uppkommande vinsten och i samma mån ökas jemväl risken
att i företaget ingå. Redan af detta skäl synes mig önskvärd! att staten
medgifver särskilda lättnader i afseende å odlingslånen för dylika större
företag och derigenom uppmuntrar till sådana företags genomförande.
Härtill kommer att, under det vid ett mindre företag med kort arbetstid
vederbörande delegare kunna påräkna att ganska snart skörda inkomst
af den torrlagda marken, delegarne uti ett omfattande vattenafledningsföretag
i allmänhet få vänta länge innan det i företaget nedlagda
kapital gifver någon ränta. Att bestämma en för alla lån från fonden
gemensam tid, under hvilken räntefrihet må åtnjutas, synes mig vid
dessa^ förhållanden hvarken lämpligt eller fullt rättvist, utan anser jag
att på Eders Kongl. Maj:t bör ankomma att efter förslag af väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen för hvarje särskildt
företag meddela bestämmelse i detta afseende. Beträffande den maximi
-
61
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 80.
tid, för hvilken räntefrihet bör kunna medgifvas, anser jag densamma
lämpligen kunna sättas till fem år efter första lyftningsdagen.
Under förutsättning af bifall till hvad jag i förevarande hänseende
föreslagit kunna visserligen verkningarne af räntefribetssystemets införande
på fondens ställning icke med säkerhet på förhand beräknas,
men synes mig detta icke vara af någon afgörande betydelse, då dels
endast i undantagsfall längre räntefrihet än tre år torde böra ifrågakomma,
dels för en mängd mindre företag allenast 1, högst 2 års räntefrihet
synes böra beviljas, dels någon svårighet icke synes förefinnas att
hvad den närmaste framtiden angår vid systemets tillämpning, med ledning
af nu verkstälda beräkning, tillse att fondens soliditet ej riskeras,
dels ock förnyad utredning angående fonden lämpligen lärer höra verkställas,
då inom kort fråga torde komma att uppstå om anvisande på
vanligt sätt af medel till densamma. Till ytterligare betryggande af fondens
ställning anser jag mig jemväl böra förorda att i afseende å
anståndsräntorna någon förändring nu icke göres, utan att desamma
fortfarande skola vid amorteringstidens början läggas till kapitalet.
Beträffande tiden, då första annuiteten bör erläggas, har jag af
hvad i ärendet förekommit funnit framgå att någon framflyttning af
densamma lämpbgen bör ske. Att, såsom landtbruksstyrelsen ifrågasatt,
på Eders Kongl. Maj:t skulle ankomma att i hvarje förekommande
fall härom besluta synes mig emellertid icke lämpligt, utan anser jag
att en för alla lån gemensam tidpunkt bör bibehållas; och finner jag
mig böra ansluta mig till det af statskontoret alternativt framstälda
förslag om ett års utsträckning.
Emot väg- och vattenbyggnadsstyrelsens samt landtbruksstyrelsens,
af statskontoret tillstyrkta förslag angående annuitetens nedsättning
från sju till sex procent har jag icke något att erinra.
I likhet med statskontoret tillstyrker jag, att de lindringar i
vilkoren för lån från fonden, hvilka jag sålunda ansett böra medgifvas,
må gälla jemväl hvad angår sådana derifrån förut beviljade lån, angående
hvilkas fördelning å vederbörande hemman och anteckning i jordeboken
utslag icke meddelats.
Då vidare befogenheten af de anmärkningar, hvilka framstälts
emot nu gällande föreskrifter angående grunderna för bestämmandet
af odlingslånens belopp icke synes kunna bestridas, anser jag en förändring
af dessa föreskrifter i syfte att en gemensam beräkningsgrund
må blifva gällande, vare sig i företaget ingår redan odlad eller
till odling afsedd jord, nödvändig, och finner jag mig böra biträda vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens samt landtbruksstyrelsens förslag derom,
62 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 80.
att odling-slån må bestämmas endast till så stor del af torrläggningskostnaden,
att detsamma ej öfverstiger en viss procent af den mot
torrläggningen svarande jordförbättringens värde. I fråga om det procenttal,
som härvid bör bestämmas såsom det högsta, efter hvilket lån
må beräknas, måste, såsom af det ofvan anförda framgår, vid fastslåendet
häraf afgörande hänsyn tagas dertill, huruvida odlingstvånget
bibehålies eller ej. Ehuru jag icke kan underlåta att finna, det
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för sin i detta ämne uttalade
åsigt anfört goda skäl, finner jag mig likväl icke kunna förorda
odlingstvångets borttagande. Dels synes mig nemligen, att inteckningshafvares
rätt, hvilken det med hänsyn till den tysta förmånsrätt,
staten förbehåller sig för odlingslånen, är statens oafvisliga pligt
att i möjligaste mån skydda, genom odlingstvångets bibehållande
bättre tillgodoses, dels anser jag det ligga i sakens natur att den
uti ett företag af ifrågavarande beskaffenhet ingående mark, som
är till odling tjenlig, jemväl bör odlas och att derför icke heller
någon afsevärd olägenhet genom tvånget att verkställa odlingen för
jordegaren uppkommer och detta så mycket mindre, som för odlingsskyldighetens
fullgörande i allmänhet jemförelsevis lång tid honom i
kontraktet medgifves, samt, derest denna tid visar sig för kort, anstånd
kan beviljas, dels ock slutligen kan naturligen högre lån beviljas till
ett företag, derest visshet förefinnes att deri ingående odlingsbar mark
blifver odlad, än om osäkerhet i detta afseende råder. Anslutande mig
alltså i förevarande fråga till den af landtbruksstyrelsen uttalade åsigt,
finner jag mig jemväl kunna biträda denna styrelses förslag derom,
att begränsningen för lånebelopp bestämmes till 80 procent af förbättringsvärdet.
Under förutsättning af bifall härtill, synes hvad sistnämnda styrelse
anfört i fråga borgen för odlingsskyldighetens fullgörande jemväl böra
vinna beaktande; och torde jag för sådant fall få till denna fråga,
som icke lärer påkalla någon ändring i vilkoren för lån från fonden,
framdeles återkomma.
Vidkommande derefter frågan om lån från odlingslånefonden samt
anslag från frostminskningsfonden till ett och samma företag är det
påtagligen af synnerlig vigt att möjlighet finnes till en dylik kombination;
och lärer det icke kunna anses annat än i hög grad obilligt om
den omständigheten, att frostförande och odlingsbara egor äro belägna
intill eller i blandning med hvarandra, såsom å de af landtbruksstyrelsen
ingifna ritningarne närmare åskådliggöres, skulle för vederbörande jordägare
medföra mindre rätt att från båda fonderna erhålla understöd,
63
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 80.
an om samma egor vore belägna åtskilda från hvarandra. I likhet med
landtbruksstyrelsen anser jag icke heller att uti nu gällande bestämmelser
för nämnda två fonder eller eljest hinder förefinnes för en kombination
af lån och anslag till dylikt företag, och då hvad jag i detta
ärende föreslår icke innebär någon ändring i detta förhållande, finner
jag intagandet, på sätt landtbruksstyrelsen ifrågasatt, bland vilkoren
för lån från odlingslånefonden af en förklaring i berörda hänseende icke
vara af behof påkalladt; viljande jag i sammanhang härmed och då
enligt förut följd praxis kombinerade lån och anslag icke plägat beviljas,
såsom min åsigt uttala att emot hvad landtbruksstyrelsen anfört
i fråga om de särskilda understödsbeloppens beräknande icke synes vara
något att erinra.
O .
Hvad angår öfriga här ofvan omförmalda eller eljest uti ärendet
framstälda anmärkningar och förslag, såvidt desamma hänföra sig till
vilkoren för lån från odlingslånefonden, finner jag desamma icke vara
af beskaffenhet att böra föranleda någon ändring i samma villkor.
Vidkommande derefter de svårigheter med afseende å lån från
odlingslånefonden, hvilka ansetts uppkomma i följd af bristande öfverensstämmelse
mellan vissa paragrafer i dikningslagen och de för fonden
gällande vilkor, såvidt dessa svårigheter icke äro af beskaffenhet att
kunna undanrödjas genom ändringar af nämnda vilkor, finner jag mig
icke för närvarande ega anledning till annat uttalande, än att vid slutbehandlingen
af förevarande ärende såvidt jordbruksdepartementet angår
torde böra tagas i öfvervägande, huruvida icke handlingarna i detsamma
böra till justitiedepartementet öfverlemnas för den vidare behandling,
hvartill anledning skulle kunna förefinnas.
Beträffande slutligen frågan om boställens och utarrenderad kronan
tillhörig marks deltagande i odlingslån vill jag till en början framhålla,
hurusom, derest odlingslånefonden skall kunna behörigen fylla sin uppgift,
nödvändigt är att jemväl för dylik mark lån må kunna meddelas.
Särskildt gäller detta naturligen de talrikt förekommande ecklesiastika
boställena; och är derför i hög grad angeläget, att de hinder, som
ansetts förefinnas för meddelande af tillstånd för ecklesiastik boställshafvare
att deltaga i odlingslån, må blifva undanröjda. Hvad kronan
tillhörig utarrenderad jord angår liar veterligen den hittills tillämpade
praxis icke medfört någon olägenhet, men torde lämpligt vara att hvad
sådan jord angår ett förordnande i den af statskontoret angifna riktning
utfärdas, då derigenom den skiljaktighet, som förefinnes mellan bestämmelserna
i nådiga förordningen den 6 juli 1849 och stadgandena an
-
64 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 80.
gående återbetalning af odlingslån komme att i afseende å dylik jord
försvinna.
Chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Claeson yttrade
härefter:
I nådiga förordningen den 20 juli 1855 är stadgadt att, när lån
af allmänna medel för beredande af odlingsföretag medelst utdikningar
eller vattenafledningar, likmätigt nådiga kungörelserna den 13 juni 1845
och den 3 november 1848, blifvit i jordebok antecknadt, eger kronan
för de årliga afbetalnings- och räntebeloppen lika rätt i det hemman,
hvilket lånet blifvit påfördt, som för annan afgäld eller ränta af fast
egendom, efter ty i 17 kapitlet 6 § handelsbalken sägs. Genom
nämnda anteckning i jordeboken blir alltså hemmanet likasom graveradt
för annuiteterna, och om dessa icke behörigen gäldas, kan hemmanet
utmätas och på exekutiv auktion försäljas till afgifternas betäckande.
Att så jemväl egt rum beträffande ett med odlingslån belastad!
hemman, som tillhörde enskild person, har jag mig bekant. Då
jag första gången den 28 oktober 1898 inför Eders Kongl. Maj:t föredrog
en underdånig ansökning af en kyrkoherde att honom måtte tilllåtas
att för sitt boställe få deltaga i lån ur odlingslånefonden, ansåg
jag, med hänsyn till antydda förhållande, det vara betänkligt att tillstyrka
bifall till ansökningen. Det syntes mig nemligen vara gifvet,
att, äfven om på grund af den gravation, som belastade bostället, detsamma
skulle kunna, vid uteblifven betalning af annuiteterna, till dessas
gäldande utmätas och exekutivt försäljas — en åtgärd, hvars laglighet
dock kan dragas i tvifvelsmål — det i allt fall aldrig skulle kunna
ifrågakomma att anlita en sådan utväg, hvarigenom kyrkoherden och
hans blifvande efterträdare skulle blifva beröfvade den dem i löneregleringsresolution
tillerkända förmån att innehafva och njuta af kastningen
af bostället. Någon synnerlig olägenhet deraf att uti ifrågavarande
fall kyrkoherden förvägrades att erhålla odlingslån borde ej
heller uppkomma, då ekonomisk lättnad var honom beredd på annat
sätt, i det han nemligen enligt nådiga förordningen om deltagande i
vattenafledningsföretag för boställen och annan staten tillhörig jord
den 6 juli 1849 egde att få kostnaden för företaget fördelad på ett
större antal år, högst tjugu, och att af sin efterträdare njuta ersättning
i den mån bostället blefve afträdt förr än de bestämda åren gått till
ända. Jag afstyrkte fördenskull den föreliggande ansökningen; och
sedan Statsrådets öfrige ledamöter förenat sig häruti, fann Eders Kongl.
Maj:t ej skäl att bifalla ansökningen. Vid ett par senare tillfällen
har Eders Kongl. Maj:t i liknande frågor fattat enahanda beslut.
65
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 80.
Emellertid är ju förhållandet sådant, att det förfaringssätt, hvarom
1849 års förordning handlar, svårligen kan af boställshafvare begagnas,
då det är fråga om deltagande i odlingsföretag af större omfattning.
Härför fordras nemligen att boställshafvaren sjelf skall anskaffa
alla de medel, som behöfvas för att betala de på bostället belöpande
kostnaderna för företaget. I samma mån boställets anpart är stor,
blifva dessa kostnader dryga. Om ecklesiastik boställshafvare icke tillätes
att vara med om att få lån ur odlingslånefonden, bör man söka
bereda honom lån på annat sätt. Jag anmodade derför i skrifvelse
den 24 oktober 1899 statskontoret att taga under öfvervägande, huruvida
icke väsentligen samma förmåner, som med lån från odlingslånefonden
afsåges, skulle kunna beredas presterskapet genom lån ur
presterskapets löneregleringsfond mot säkerhet, som vore för fonden
betryggande, samt att, derest statskontoret funne nämnda fråga kunna
på ett tillfredsställande sätt ordnas, till ecklesiastikdepartementet afgifva
det förslag i ämnet, hvartill omständigheterna kunde föranleda.
Till svar härå anförde statskontoret i skrifvelse den 2 oktober
1900 följande:
En fullt tillfredsställande lösning af frågan om beredande åt
ecklesiastika boställshafvare af tillfälle till erhållande af lån för afdikning
och odling å deras boställsjord vunnes endast genom vidtagande
af sådana åtgärder, att dessa boställshafvare kunde i likhet
med sjelfegande intressenter i vattenafledningsföretag vinna delaktighet
i lån från odlingslånefonden. Statskontoret kunde icke föreställa sig
att, då en för odlingsföretags underlättande afsedd allmän lånefond
funnes, hvarje utväg skulle saknas att göra innehafvarne af de åt
ecklesiastikstaten anslagna boställen och hemman delaktige af de förmåner,
denna fond erbjöde. I alla händelser kunde statskontoret svårligen
förorda den i min skrifvelse antydda utlåningen från presterskapets
löneregleringsfond, enär en räntefot så låg som den, hvilken åsattes
lånen från odlingslånefonden, skulle vara oförenlig med den tillväxt
och förkofran, som för löneregleringsfonden syntes vara erforderlig,
derest den skulle kunna motsvara de ständigt stegrade anspråk, som
stäldes på densamma för uppfyllandet af dess väsentliga uppgift, eller
upphjelpande! af det svagast aflönade presterskapets lefnadsvilkor.
Härtill komme ock svårigheten att finna en låneform, som för återbetalningen
erbjöde en säkerhet, betryggande för långifvaren och för
låntagare icke alltför svår att åstadkomma. I sådant afseende läge
väl närmast till hands att tänka sig, att lånen utlemnades mot vederBih.
till Riksd. Prof. 1901. 1 Sami. 1 Afd. 67 Höft. 9
66
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 80.
börande församlingars ansvarsförbindelser och rätt för dessa att åt
boställshafvarens aflöningsmedel årligen innehålla de för annuiteternas
erläggande erforderliga belopp. Med ett dylikt förfaringssätt komme
dock dessa lånefrågor att ytterst blifva beroende af församlingarnas
beslut; och om lämpligheten häraf torde meningarne vara delade.
Med afseende å hvad statskontoret sålunda anfört, torde den af
mig väckta frågan att kunna lemna innehafvarne af ecklesiastika hemman
odlingslån ur presterskapets löneregleringsfond böra förfalla; och
någon annan utväg att bereda ecklesiastika hemman tillfälle till erhållande
af odlingslån torde fördenskull ej finnas, än att odlingslånefonden härtill
må anlitas. Utan tvifvel skulle visserligen, om de på hemmanet
hvilande annuiteter för odlingslån icke blefve i behörig ordning guldna,
svårigheter uppstå att utan anlitande af hemmanet skydda kronan för
förlust; men sådana fall torde endast blifva sällsynta undantagsfall och
det är, såsom chefen för jordbruksdepartementet erinrat, af synnerligen
stor vigt för det allmänna att företag, hvarom här är fråga, icke göras
om intet till följd deraf att ecklesiastika hemman, som måste i företagen
ingå, icke kunna erhålla odlingslån. Jag anser mig derför nu
böra lemna de betänkligheter deremot, jag, såsom förut nämnts, hyst
och fortfarande hyser, å sido.
För att emellertid söka förebygga, att någon rättslig åtgärd vidtages
med ecklesiastikt hemman, för hvilket lån ur odlingslånefonden
redan beviljats eller framdeles kommer att beviljas, torde det tillåtas
mig att, sedan detta ärende blifvit slutbehandladt, få föreslå Eders
Kongl. Maj :t att till länsstyrelserna utfärda cirkulär med föreskrift, att,
om till följd af försummelse att erlägga på ecklesiastikt hemman belöpande
annuiteter fråga uppstår att på grund af anteckningen i jordeboken
vidtaga någon åtgärd beträffande hemmanet, underdånig anmälan
härom genast skall göras hos Eders Kongl. Maj:t; och lärer, i händelse
ett dylikt fall inträffar, Eders Kongl. Maj :t nådigst meddela erforderliga
föreskrifter om förskotterande af förfallna annuiteter, så att någon
rubbning af hemmanets natur ej må ega rum. Frågan huru sådant
förskott bör af dåvarande eller blifvande hemmansinnehafvare återgäldas,
torde då få göras till föremål för särskild pröfning.
Slutligen vill jag tillägga att, derest innehafvare af boställen
skall kunna, lika med enskilda hemmans egare, tilldelas odlingslån, jag,
lika med chefen för jordbruksdepartementet, anser lämpligt meddela
uttrycklig bestämmelse derom, att den skiljaktighet, som må förefinnas
mellan stadgandena om återbetalning af sådana lån och bestämmelserna
i nådiga förordningen den 6 juli 1849, icke lägger hinder i vägen för
67
Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 80.
beviljande af odlingslån åt boställshafvare. I afseende härå instämmer
jag uti hvad bemälde departementschef derom anfört.
Sedan chefen för jordbruksdepartementet slutligen anmält att han,
under förutsättning att hvad af honom blifvit anfördt och hemstäldt
vunne nådigt godkännande, uppsatt förslag till proposition angående
ändrade vilkor för lån från odlingslånefonden samt nämnda förslag
blifvit af departementschefen uppläst, hemstälde departementschefen om
förslagets gillande.
Hvad departementschefen sålunda hemstält, deruti
Statsrådets öfrige ledamöter instämde, behagade
Hans Maj:t Konungen i nåder gilla samt befalde, att
nådig proposition i enlighet härmed skulle till Riksdagen
aflåtas af lydelse, bilaga . . . till delta protokoll
utvisar
• Ex protocollo:
G. Zethelius.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bil. Uti A.
JZAce,m<-pe.ls
c A l i iz er 3 - o c h fr o s iför rrv i ns k ni ng''sfö r e-tev g.
I 73 5
ii- o m
V
ffipEf:
1
(JdAsncesisscsee,
fras v vn os s e-.
Oa-rnlm dikare.
Fö re slarf nas »
<u
Jk Cs < f ce n er eif:-
B äzk fira, af
-
skaka a,- 1. k000.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bil. Uti. B.
J+
mm
giiligi
iÉi^Ä
stim
iMilÄRi Éai
mm
E
jo ems jo &
l
pa-
BO mM
U r m
si s er
OdUmasmoss &
-;-T
JO ro sim osse, ■
■ G a m, l eu d v k- s ru.
Föres laterna.'' »
om Gerna ost.
Sikori CL, 1:8000.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1901:116 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl, Maj:ts proposition angående ändrade vilkor för lån från odlingslånefonden. s. 1 i texten
- SU 1901:88 Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ändrade vilkor för lån från odling slånefonden. s. 1 i texten