Sök i Ratio Lex

Angående bemyndigande för Kungl. Maj:t att besluta i fråga om vissa posta/''gifter

1908-01-18 · 35 sidor, varav 35 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 35 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1908:13, Angående bemyndigande för Kungl. Maj:t att besluta i fråga om vissa posta/''gifter

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 13.

1

N:o 13.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, angående

bemyndigande för Kungl. Maj:t att besluta i fråga om

vissa posta/''gifter; gifven Stockholms slott den 18 januari

1908.

Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver

civilärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen att

dels, i fråga om de till den inrikes posttjänsten hörande afgifter —

med förklarande att Riksdagen fortfarande vill utöfva sin rätt att ensam

besluta rörande

befordrings afgifter i egentlig mening,

assurans-, rekommendations-, postanvisnings-, postförskotts- och inkasseringsafgifter

— de sistnämnda, om och när inkassering till äfventyra

kommer att införas äfven i den inrikes postutväxlingen -—

afgifter för lösenförsändelser äfvensom

afgifter för postabonnemang å tidningar och för tidnings aflämnande

till postanstalt å tid, då postanstalten ej hålles öppen för allmänheten

—

bemyndiga Kungl. Maj:t att intill utgången af år 1918 i öfrigt

besluta i fråga om hithörande afgifter;

dels ock bemyndiga Kungl. Maj:t att fortfarande intill utgången

af år 1918 besluta beträffande de till den utrikes posttrafiken hörande

afgifter.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande

utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all

kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Hugo Hamilton.

Bill. till Bilcsd. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Afä. 6 Höft. (N:r 13.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 13.

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans

Maj it Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 18

januari 1908.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle,

Statsråden:

Albert Petersson,

Alfred Petersson,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

Roos,

Swartz,

grefve Hamilton,

grefve Buren svärd.

Departementschefen, statsrådet grefve Hamilton yttrade:

Jämlikt 60 § regeringsformen äro postmedlen att hänföra till bevillningarna,

hvadan det tillkommer Riksdagen att ensam besluta om

desamma.

Grundlagens bud i fråga om bestämmanderätten öfver postmedlen är

således klart och tydligt, men förhållandena hafva i själfva verket utvecklat

sig i riktning mot en väsentlig modifikation af berörda grundlagsstadgande,

tvifvelsutan hufvudsakligast beroende på nödig praktisk hänsyn.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 13.

Hvad då först angår de af utrikes posttrafiken härflytande afgifter,

har representationen vid två särskilda tillfällen åt regeringsmakten uppdragit

att bestämma desamma.

I Rikets Ständers underdåniga skrifvelse den 14 juli 1818 (n:r 248)

om postinrättningen och de däraf till statsverket inflytande inkomster

heter det sålunda — efter redogörelse för en af Kungl. Maj:t nyss

därförut beslutad höjning af visst utländskt porto samt ett uttalande af

Ständerna, att dessa af anförd orsak ansett en ytterligare förhöjning å

taxan för bref till eller från utrikes ort vara ej allenast onödig utan

äfven betänklig: »Emellertid, och som en ytterligare förökning af postomkostnaderna

å främmande orter endast beror på de författningar, utländska

makter finna för godt att utfärda, och Riksens Ständer äfvenledes

bort vara betänkta att vidtaga åtgärder, hvarigenom svenska postverket

hålles skadeslöst för däraf möjligen härflytande utgifter, få Riksens

Ständer i underdånighet öfverlämna regleringen af posttaxan för utrikes

brefväxlingen till Eders Kungl. Maj:ts nådiga omsorg, för att, efter förefallande

förändringar i de af andra regeringar vidtagna och med postverket

gemenskap ägande anstalter, höja eller nedsätta ifrågavarande

afgifter, samt såmedelst bevara svenska postverkets bestånd och hålla

det oberoende af utländsk inflytelse.»

I sin den 12 . december 1823 i samma ämne aflåtna underdåniga

skrifvelse (n:r 399) yttra Ständerna, efter ett uttalande i fråga om inrikes

taxorna: »Vidkommande åter afgiften för utrikes gående eller

därifrån kommande bref, hafva Riksens Ständer, på grund af de i deras

underdåniga skrifvelse af den 14 juli 1818 anförda skäl, icke funnit

lämpligt att förhöja densamma, utan anse sig äfven nu böra i underdånighet

öfverlämna regleringen för postporto af utrikes bref till Eders

Kungl. Mapts nådiga omsorg, att, efter sig företeende anledningar samt

andra makters därmed vidtagna åtgärder, höja eller nedsätta berörda

afgift, på det att svenska postinrättningen må, oberoende af främmande

inflytelse, erhålla dess påräknade inkomster.»

Den myndighet, Ständerna sålunda lagt i Kungl. Maj:ts hand i fråga

om de af den utländska posttrafiken härflytande afgifter, har Kungl. Maj :t

därefter allt hitintills utöfvat.

Beträffande därefter de af inrikes posttrafiken härflytande afgifter

framställer sig en mera växlande bild, i det angående en del afgifter

förordnats i öfverensstämmelse med Riksdagens beslut, andra åter bestämts

af Kungl. Maj:t utan Riksdagens hörande. Denna olikhet bär

ej stöd i något riksdagsbeslut, motsvarande de båda ofvan angifna.

I fråga om eu stor del af de hithörande afgifter, som bestämts af

Kungl. Maj:t utan Riksdagens hörande, är förklaringsgrunden härtill att

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 13.

finna i praktiska hänsyn, nämligen samma afgifters ringa betydelse i

statsfinansiellt hänseende. Och beträffande åter andra, mera betydande

af dessa afgifter, hvilka på enahanda sätt fastställts, föreligger en historisk

förklaringsgrund, i det dessa, t. ex. postanvisnings- och postförskottsafgiftema,

hänföra sig till rörelsegrenar, hvilka tillkommit under

postväsendets alltjämt fortgående utveckling, men ansetts mer eller mindre

främmande för postverkets ursprungliga befattning med befordran endast

af bref och värden. Anda till senare tid har från Riksdagens sida ej

heller framkommit något som helst uttalande i anledning af berörda, för

Riksdagen nogsamt kända förhållande. Det kan ock sägas, att i realiteten

anledning härtill desto mindre förelegat, som det i fråga om flertalet

och de viktigaste af dessa afgifter, nämligen de från nya rörelsegrenar

härflytande, knappast kunnat blifva tal om någon själfständig

pröfningsrätt, då desamma gifvetvis bort bringas till öfverensstämmelse

med de i andra länder för samma rörelsegrenar bestämda afgifter.

Efter det 1896 års Riksdag vid behandlingen af en af Kungl.

Maj:t Riksdagen förelagd proposition angående ökning af viktportot för

s. k. småpaket uttalat, att det tillkomme Riksdagen ensam att bestämma

samtliga portosatser för paket af alla slag, har frågan om postmedlens

ställning i konstitutionellt hänseende åter varit berörd vid 1905 och nu

senast vid 1907 års Riksdag; och skall jag tillåta mig att här i korthet

erinra om, hvad vid sist nämnda båda riksmöten därutinnan förekommit.

I en till 1905 års Riksdag aflåten proposition (n:r 15) hade

Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen att för sin del medgifva, bland annat,

att den dittills med 20 öre utgående afgift, som för inrikes postförsändelses

rekommendation borde i Sverige utöfver belöpande befordringsafgift

erläggas, skulle utgöra allenast 15 öre. I sitt öfver samma proposition

afgifna betänkande hemställde bevillningsutskottet att, i anledning

af berörda proposition, Riksdagen — med uttalande af den mening,

att det tillkomme Riksdagen allena att bestämma öfver alla

slag af postafgifter — måtte besluta i enlighet med propositionen.

Sådant blef ock Riksdagens beslut. Af öfverläggningen i kamrarna

framgick emellertid oförtydbart, att Riksdagen härigenom ej velat

göra någon förändring i fråga om ofvan berörda, af Ständerna åt Kung].

Maj:t gifna bemyndigande.

I proposition till 1907 års Riksdag (n:r 13) föreslog Kungl.

Maj:t Riksdagen att besluta, att den genom nådiga kungörelsen den 5

juli 1884 stadgade lägsta viktsatsen för inrikes bref skulle från och med

den 1 oktober 1907 varda förhöjd från 15 till 20 gram.

Bevillningsutskottet upptog äfven nu särskildt den konstitutionella

sidan af saken. Efter en hänvisning till sitt år 1905 gjorda uttalande

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 13.

och under erinran, att det på grund af 60 § regeringsformen tillkomme

Riksdagen att ensam bestämma postporto och alla de öfriga hithörande

afgifter, som inginge bland postmedlen, anförde utskottet, bland annat:

att det, på sätt 1905 års bevillningsutskott yttrat, syntes vara svårt,

för att icke säga ogörligt, att uppdraga en gränsskillnad för beslutandet

af dessa postafgifter, -hvilka alla utgöras på ett och samma sätt, nämligen

i form af stämpelafgift medelst frimärken, och att det i hvarje fall

knappast torde kunna bestridas, att bland de till postmedlen hörande

postafgifterna inginge icke blott afgifter för försändelser inrikes utan

äfven afgifter för försändelser till utlandet; att Rikets Ständers ofvan

angifna beslut i fråga om dessa sistnämnda försändelser vid 1817—1818

och 1823 års riksdagar ingalunda vore för utskottet okända; att Ständernas

ifrågavarande förklarande tillkommit af rent praktiska skäl, på

det att Kungl. Magt äfven under tiden mellan riksdagarna, hvilka då

icke sammanträdde årligen, måtte kunna höja eller nedsätta taxan med

hänsyn till de af främmande makter vidtagna åtgärder i förevarande

hänseende; att dessa omständigheter emellertid icke numera, då Riksdagen

sammanträder hvarje år, syntes hafva samma berättigande som

tillförene; samt att utskottet ansett det bäst öfverensstämma med ofvan

omförmälda af utskottet uttalade och af Riksdagen vid flera tillfällen

godkända uppfattning, att Riksdagen nu återkallade ofvanberörda vid

1817—1818 års Riksdag Kungl. Maj:t lämnade och vid 1823 års Riksdag

förnyade bemyndigande. Under åberopande af hvad sålunda blifvit anfördt

hemställde utskottet, att Riksdagen — med framhållande af, att det

tillkomme Riksdagen allena att bestämma öfver alla slag af postafgifter,

såväl för inrikes som för utrikes försändelser, samt med återkallande af

det vid 1817—1818 års Riksdag Kungl. Maj: t lämnade, vid 1823 års

Riksdag förnyade bemyndigande angående regleringen af posttaxan för

utrikes brefväxlingen — ville bifalla Kungl. Maj:ts berörda proposition

angående höjning af lägsta viktsatsen för inrikes bref.

Då bevillningsutskottets nyssnämnda betänkande den 16 februari

1907 förelåg till afgörande i Riksdagen, yttrade sig dåvarande departementschefen

i kamrarna rörande frågan, därvid han framhöll och sökte

med exempel belysa, hurusom ett beslut i enlighet med utskottets hemställan

skulle medföra åtskilliga högst afsevärda olägenheter. Hvad

i sådant hänseende då androgs kan anses sammanfattadt däruti, att

de olika slag af postafgifter, som vore föremål för överenskommelser

mellan Sverige och utlandet, vore af så mångfaldig beskaffenhet och så

ofta underkastade förändringar, hvilka måste snabbt genomföras, att det

skulle möta stora svårigheter för postverket att sköta den utrikes postutväxlingen,

om hvarje ändring i fråga om postafgifterna till utlandet

s. 6 Kontrollera mot PDF

Generalpoststyrelsens

utredning

och

utlåtande.

6 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 13.

skulle underställas Riksdagen. Det framhölls också, att af dessa skäl

icke blott våra närmaste grannländer, Norge och Danmark, utan äfven

de flesta andra länder öfverlämnat åt sina respektive regeringar att fastställa

postafgifter för trafiken med utlandet.

Då bevillningsutskottet nu ifrågasatt, att Riksdagen skulle återkalla

det vid 1817—1818 års riksdag Kungl. Maj:t gifna bemyndigande att

bestämma öfver postafgifter i trafiken mellan Sverige och utlandet, men

en dylik återkallelse borde föregås af en allsidig utredning rörande möjligheten

att förebygga de praktiska olägenheter, som med skäl kunde

väntas af en dylik återkallelse, förklarade sig departementschefen beredd

att låta verkställa en sådan utredning för utrönande af, huruvida det

kunde vara lämpligt, att det omförmälda Kungl. Maj:t gifna bemyndigande

i sin helhet eller delvis bibehölles.

Sedan därefter i båda kamrarna å bevillningsutskottets vägnar förklarats,

att utskottet ej hade något emot uteslutande af den i dess betänkande

inskjutna mellanmening, blef Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition

angående förhöjning af lägsta viktsatsen för inrikes bref af

Riksdagen bifallen.

Det måste gifvetvis anses önskvärd! — på sätt under öfverläggningen

år 1907 i Andra Kammaren jämväl framhölls — att frågan om

sättet för postafgifternas bestämmande i hela sin omfattning på en gångkommer

till afgörande och sålunda ej inskränkes till de af den utländska

trafiken härflytande afgifterna.

Genom nådigt bref den 3 maj 1907 har Kungl. Maj: t också uppdragit

åt generalpoststyrelsen att verkställa utredning dels beträffande

de olika slag af afgifter, vare sig de hänföra sig till den inrikes eller

utrikes posttrafiken, som för det närvarande inflyta till det svenska postverket,

dels i fråga om de olika sätt, hvarpå de sålunda inflytande afgifterna

blifvit fastställda, dels rörande h vilka af dessa afgifter är o att

hänföra till postmedlen, dels ock i hvad mån praktiska olägenheter kunna

befaras uppstå, därest frågan om nya eller förändrade postafgifter i

hvarje särskildt fall skulle underställas Riksdagens pröfning, hvarjämte

generalpoststyrelsen anbefallts att till Kungl. Maj:t inkomma med det utlåtande

och förslag, hvartill utredningen kunde föranleda.

Efter att hafva låtit verkställa den sålunda anbefallda utredningen

har generalpoststyrelsen i underdånig skrifvelse den 24 september 1907

anmält dess resultat samt tillika afgifvit det infordrade underdåniga utlåtandet.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 13.

Styrelsen uppräknar härvid först samtliga de afgifter, som för närvarande

uppbäras i posttjänsten, nämligen

befordringsafgifter i egentlig mening;

assurans-, rekommendations-, postanvisnings-, jmstförskotts- och inkasseringsafgifter

(inkasseringsafgift förekommer för närvarande endast

i den utrikes posttrafiken) äfvensom afgifter

för uppräkning af värdeinnehållet i assurerad försändelse;

för expressutdelning;

för mottagningsbevis;

för reklamation;

för adressförändring eller återtagande af försändelse;

för tidningsöfverflyttning;

för lösenförsändelser;

för registrering af ankomna värde försändelser;

för fackafläggning;

för postabonnemang å tidningar;

för tidnings aftömmande till postanstalt å tid, då postanstalten ej

hålles öppen för allmänheten;

för befordran med postverkets fartyg af resande och fraktgods;

för hemforsling af tyngre paket;

för bokföring af postafgifter;

för begagnande af lösväska;

för vidimation af afskrifter;

för intyg om innehållet i ankommen assurerad eller rekommenderad

försändelse; samt

för förbudssedel.

Af omförmälda afgifter — fortsätter styrelsen — tillfalla de, som

närmast här nedan angifvas, vissa po st funktionär er eller vederbörande

entreprenör, nämligen afgifter

för fackafläggning, då afgiften ej ingår till postverket — i hvilket

fall korrespondenterna sedan äldre tider med vederbörande postanstaltföreståndare

träffa öfverenskommelse om afgiften;

för hemforsling af tyngre paket, hvilken afgift bestämts genom

nådigt bref den 25 juni 1881 angående vissa tillägg till och ändringar i

postförfattningarna m. in.;

för bokföring af postafgifter, hvilken afgift bestämts genom nådigt

bref den 6 juni 1902 angående postverkets stater för år 1903 in. m.;

för begagnande af lösväska, hvilken afgift grundar sig på nådiga

bref den 29 oktober 1823 rörande postmästares skyldighet att hålla

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 13.

postbok med landboar m. in. och den 25 februari 1832 angående postverkets

utgiftsstater för samma år;

för vidimation af afskrifter, hvilken afgift bestämts genom nådiga

förordningen den 12 november 1872 angående postverkets ansvarighet

för försändelse, som till postbefordran aflämnats, samt nådigt bref af

samma dag med åtskilliga föreskrifter i afseende på sättet och villkoren

för postutväxlingen;

för intyg om innehållet i ankommen assurerad eller rekommenderad

försändelse, hvilken afgift bestämts genom nyssberörda nådiga förordning

den 12 november 1872; samt

för förbudssedel, hvilken afgift bestämts genom nådigt bref den

24 juli 1841, i anledning af Rikets Ständers hemställan om förbudssedlars

fortskaffande med de posterna åtföljande postiljoner.

Angående de nu uppräknade afgifter, Indika tillfalla vissa postfunktionärer

eller entreprenör, säger generalpoststyrelsen, att den ansett

sig icke böra underlåta att i detta sammanhang nämna desamma, men då

dessa afgifter icke inflyta till postverket, äro de enligt styrelsens mening

ej af beskaffenhet att behöfva i förevarande ärende tagas i betraktande.

Styrelsen fortsätter därefter:

Ofriga ofvan angifna afgifter, som i posttjänsten uppbäras, inflyta

till postverket och torde samtliga vara att hänföra till postmedlen med undantag

af afgifterna för fackafläggning samt för befordran med postverkets

fartyg af resande och fraktgods, hvilka afgifter synas närmast likställda

med t. ex. afgifter för förhyrande af lokal i en postverkets fastighet.

De till postverket inflytande afgifterna redovisas med frankotecken

förutom i nedan angifna fall, då redovisningen sker med kontanta medel,

nämligen beträffande afgifter

för lösenförsändelser;

för registrering af ankomna värdeförsändelser;

för fackafläggning;

för postabonnemang å tidningar;

för postbefordran af utgifvarkorsband och tidningsbilagor;

för tidnings aflämnande till postanstalt å tid, då postanstalten ej

hålles öppen för allmänheten; samt

för befordran med postverkets fartyg af resande och fraktgods.

Beträffande de afgifter, som redovisas med frankotecken, är särskildt

att märka, att dessa afgifters belopp kunna i någon mån minskas till

följd däraf, att korrespondent äger att vid köp af större parti frankotecken

åtnjuta rabatt med viss procent å inköpssumman. Bestämmelser

i sådant afseende hafva af Kungl. Maj:t lämnats, i öfverensstämmelse

med Riksdagens beslut i ämnet, genom nådigt bref den 30

maj 1884 beträffande frimärken, brefkort och frankokuvert samt, utan

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kung]. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 13.

Riksdagens hörande, genom nådiga bref den 21 december 1888 beträffande

kortbref och den 10 juni 1904 beträffande i häften anordnade frimärken

(s. k. frimärkshäften), hvilka båda sistnämnda bref emellertid

torde vara att — såsom i brefvet den 10 juni 1904 uttryckligen angifvits

— betrakta såsom nådiga förklaranden af gällande bestämmelser.

De till postverket inflytande afgifterna hafva här nedan, allt efter

som de äro att hänföra till den inrikes eller den utrikes posttrafiken

samt med hänsyn till de olika sätt, hvarpå de bestämts, sammanförts i

tre särskilda grupper, A, B och C.

Vid de särskilda afgifterna inom grupperna Å och B hafva angifva

de nådiga kungörelser, förordningar eller bref, genom hvilka afgifterna

senast fastställts.

A.

Inrikes postafgifter, angående Indika förordnats i öfverensstämmelse med

Riksdagens beslut.

1. Befordringsafgifter för bref och brefkort: nådiga kungörelser

den 5 juli 1884 och den 3 maj 1907.

2. Befordringsafgifter för paket: nådig kungörelse den 10 mars 1905.

3. Befordringsafgifter för korsband, innehållande tidningar och

andra periodiska skrifter, hvilka äro införda i tidningsregister, som

föres hos generalpoststyrelsen (tidningskorsband): nådig förordning den

27 maj 1904.

4. Befordringsafgifter för tidningsbilagor: nyssberörda nådiga förordning

den 27 maj 1904, enligt hvilken emellertid generalpoststyrelsen

äger, i förekommande fall, medgifva befrielse från eller nedsättning i

de för tidningsbilagor stadgade befordringsafgifter.

5. Assuransafgifter: nådig kungörelse den 26 maj 1882.

6. Befordrings- och assuransafgifter för försändelser af myntadt

guld eller silfver: nådig förordning den 5 november 1875 samt, med

anledning af metersystemets antagande, nådig kungörelse den 2 maj

1879 och nådigt bref samma dag.

7. Rekommendationsafgift: nådig kungörelse den 10 mars 1905.

8. Afgift för postabonnemang å tidningar: ofvannämnda nådiga

förordning den 27 maj 1904.

9. Afgift för tidnings aflämnande till postanstalt å tid, då postanstalten

ej hålles öppen för allmänheten: samma nådiga förordning den

27 maj 1904, enligt hvilken emellertid generalpoststyrelsen äger medgifva

befrielse från eller nedsättning i ifrågavarande afgift.

Bill. till Biksd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 6 Höft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 13.

B.

Inrikes postafgifter, angående Indika Kungl. Maj:t förordnat utan

Riksdagens körande.

1. Befordringsafgift för kortbref: nådigt bref den 21 december

1888, hvars föreskrifter i förevarande hänseende emellertid torde böra

anses allenast såsom ett nådigt förklarande, att kortbref i frankeringshänseende

äro likställda med bref.

2. Befordringsafgift för korsband med undantag aftidningskorsband:

nådiga bref den 2 maj 1879, den 26 september samma år och den 18

december 1885.

3. Befordrangs- och assuransafgifter för guld och silfver i tackor,

som med järnvägspostkupé från någon af rikets gränsorter fortskalfas

till riksbanken i Stockholm: nådiga bref den 29 april 1864 och den 25

juni 1881.

4. Postanvisningsafgift: nådiga bref den 11 juni 1869, den 4 november

1876, den 22 juni 1892, den 30 juni 1899 och den 17 juni 1904.

5. Postförskottsafgift: nådiga bref den 11 juni 1869, den 4 november

1876, den 22 juni 1892, den 30 juni 1899 och den 17 juni 1904.

6. Afgift för uppräkning af värdeinnehållet i assurerad försändelse:

nådig förordning den 12 november 1872.

7. Afgift för expressutdelning: nådigt bref den 26 maj 1887.

8. Afgift för mottagningsbevis: nådigt bref den 18 december 1885.

9. Afgift för reklamation: nådigt bref den 30 juni 1899.

10. Afgift för adressförändring eller återtagande af försändelse:

nådigt bref den 26 maj 1887.

11. Afgift för tidningsöfverflyttning: nådigt bref den 10 november

1876.

12. Afgifter för lösenförsändelser: nådiga bref den 26 juli 1872,

den 12 november 1872, den 25 juni 1881, den 26 maj 1887, den 22

juni 1892 och den 30 juni 1899, hvarjämte särskilda nådiga föreskrifter

lämnats rörande lösenafgifter för vissa försändelser till myndigheter och

allmänna inrättningar m. fl.

13. Afgift för registrering af ankomna värdeförsändelser: nådigt

bref den 12 augusti 1875.

14. Afgift för fackafläggning, då dylik afgift ingår till postverket:

nådiga bref den 15 oktober 1869, den 20 oktober 1876 och den 23

januari 1899.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Mai ds Nåd. Proposition N:o 13.

15. Afgifter för befordran, med postverkets fartyg af resande och

fraktgods: nådiga instruktionen för generalpoststyrelsen den 31 december

1902, enligt hvilken instruktions §§ 9 och 21 styrelsen bemyndigats

bestämma dessa afgifter.

De inrikes afgifterna för uppräkning af värdeinnehållet i assurerad

försändelse, för registrering af ankomna värdeförsändelser samt för fackafläggning

tillämpas äfven beträffande försändelser till, respektive från,

utlandet. Internationella bestämmelser härutinnan saknas.

C.

Postafgifter, Indika hänföra sig till flen utrikes posttrafiken.

Genom underdånig skrifvelse (n:r 248) den 14 juli 1818 öfverlämnade

Rikets Ständer »regleringen af posttaxan för utrikes brefväxlingen

till Kungl. Maj:ts nådiga omsorg för att, efter förefallande förändringar

i de af andra regeringar vidtagna och med postverket gemenskap ägande

anstalter, höja eller nedsätta ifrågavarande afgifter samt såmedelst bevara

svenska postverkets bestånd och hålla det oberoende af utländsk inflytelse)).

Öfverlämnandet förnyades vid 1823 års Riksdag (R. St:s skr.

n:r 399). På grund häraf hafva samtliga de afgifter, som hänföra sig

till den utrikes posttrafiken, fastställts efter beslut af Kungl. Maj:t utan

Riksdagens hörande.

Dessa afgifter grunda sig dels på bestämmelser i de vid vederbörande

världspostkongresser afslutade internationella postfördrag med

tillhörande expeditionsreglementen, dels ock på särskilda aftal eller andra

överenskommelser mellan Sverige och främmande länder.

I vissa fall äro afgifterna i sj kifva aftalen till beloppet bestämda i

svenskt mynt. När detta är händelsen, komma genom aftalens ingående

afgifterna till användning inom det svenska postverket. I andra fall

åter äro afgifterna i aftalen bestämda antingen i främmande myntslag

eller genom angifvande allenast af viss latitud; i dylika fall knifvas

särskilda beslut af Kungl. Maj:t rörande de afgiftsbelopp, som skola

inom svenska postverket upptagas. Vidare angifvas esomoftast i vederbörande

aftal endast grunderna för vissa postafgifters beräknande, hvarefter

med tillämpning af dessa grunder beloppen bestämmas af Kungl.

Maj:t eller generalpoststyrelsen.

Vid de särskilda afgifterna angifvas här nedan, huruledes desamma

tillkommit.

1. Befordringsafgifter för brefpostförsändelser (bref, brefkort och

korsband). Enligt hufvudpostkonventionen äro afgifterna för befordran

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 13.

af brefpostförsändelser inom världspostföreningen bestämda i francs

och tillfalla helt och hållet afgångslandet, som emellertid har att efter

vissa grunder betala transitersättningar till förmedlande länder. Utöfver

en i konventionen angifven normaltariff för hvarje särskildt slag af brefpostförsändelser,

som utväxlas mellan länder, tillhörande världspostföreningen,

kunna dessutom uppbäras dels för försändelser, som äro underkastade

en viss högre sjötransitafgift, ett tilläggsporto, hvars maximibelopp

bestämts i konventionen, dels ock för hvarje försändelse, som

befordras å postlinjer, lydande under förvaltningar utom föreningen eller

för hvilken anlitas sådana extra befordringslägenheter inom föreningen,

som medföra särskilda kostnader, ett mot de häraf uppkommande kostnaderna

svarande tilläggsporto.

Vidare äger, jämlikt hufvudpostkonventionen, afsändningsland bestämma

de befordringsafgifter, som skola inom dess posttjänst uppbäras

för brefpostförsändelser till länder utom världspostföreningen, med den

inskränkning, att dessa afgifter icke få understiga föreningens normaltariff.

I expeditionsreglementet till konventionen upptagas vederbörande

länders, således äfven Sveriges, ekvivalenter för de i francs angifna afgiftsbeloppen.

Genom nådigt bref den 5 oktober 1894 förklarades, att från ingången

af år 1895 skulle inom Sverige upptagas allenast allmänt föreningsporto

för brefpostförsändelser vid utväxling med alla länder och orter

såväl inom som utom världspostföreningen förutom Norge och Danmark

med Färöarna.

Då emellertid omförmälda konvention medgifver de kontraherande

parterna att bibehålla och ingå mindre omfattande föreningar i ändamål

att nedsätta postafgifterna eller på annat sätt förbättra postförbindelserna,

hafva genom öfverenskommelse om postförbindelsen mellan Sverige

och Danmark den 27 november 1891 med däri sedermera vidfästa ändringar

bestämts särskilda svensk-danska befordringsafgifter för bref

intill en vikt af högst 250 gram, för brefkort samt, i viss mån, för

affärshandlingar; och jämlikt nådigt bref den 3 juni 1892 samt sedermera

lämnade nådiga föreskrifter gälla likartade bestämmelser rörande

postförbindelsen mellan Sverige och Norge.

2. Befordringsafgifter för paketpostförsändelser.

De paketpostförsändelser, intill en vikt af högst 5 kilogram, å hvilka

den allmänt internationella paketkonventionen äger tillämpning, benämnas

postpaket (colis postaux). Jämlikt nu ifrågavarande konvention fördelas

befordringsafgiften mellan de i befordringen deltagande länder och är

för hvart paket sammansatt af så många gånger 50 centimes eller mot
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ls Nåd. Proposition N:o 13.

svarande, i expeditionsreglementet angifna myntekvivalent, som det finnes

postverk, hvilka deltaga i befordringen till lands, hvartill, på grund af

konventionen eller det därvid fogade slutprotokoll, i förekommande fall

läggas sjöbefordringsafgift och vissa tilläggsafgifter, som antingen endast

utgå till vissa länder eller hvilka växla för olika förbindelser. Så är

t. ex. Sverige berättigadt att uppbära en tilläggsafgift af högst 75 centimes

per paket. Vidare äro skrymmande postpaket underkastade ett

tilläggsporto af 50 procent med olika bestämmelser för olika förbindelser

rörande hvilka paket skola anses såsom skrymmande. Tillika gälla för

en del förbindelser vissa undantag från konventionens allmänna bestämmelser

rörande afgifterna för transitbefordringen till lands och sjöss.

Konventionens bestämmelser blifva emellertid genom hvarjehanda

överenskommelser mellan de kontraherande länderna modifierade. Så

träffades t. ex i Paris den 17 september 1881 ett ännu gällande aftal

emellan Sverige samt Tyskland, Belgien, Danmark och Frankrike rörande

nedsättning af afgifterna för postpaket, som befordras öfver Belgien.

Vidare har genom nådigt bref den 20 maj 1881 förordnats, att tills vidare

något särskild!, svenska postkassan tillkommande sjöporto, icke skall

uppbäras för befordran af postpaket mellan svensk hamnort och utlandet.

Likaledes har genom nådigt bref den 19 mars 1886 — under

förutsättning att tyska postverket beträffande svensk-tyska paket afstode

från det Tyskland enligt konventionen tillkommande särskilda tilläggsporto

af 25 centimes — förordnats, att för postpaket, som befordrats i

transit öfver Danmark, den svenska postverket tillkommande tilläggsafgift

skall uppbäras med allenast femtio centimes; hvarjämte genom nådigt

bref den 28 januari 1898 medgifvits, att för skrymmande postpaket, som

befordras mellan Sverige och Tyskland i transit öfver Danmark, den

svenska postverket tillkommande särskilda tilläggsafgift må — under

den på grund af ofvanberörda nådiga bref den 19 mars 1886 för icke

skrymmande paket gällande förutsättning — uppbäras med allenast fyrtio

centimes för paket.

Jämlikt expeditionsreglementet till ifrågavarande konvention hafva

förvaltningarna i de kontraherande länder, som underhålla direkta förbindelser,

att ömsesidigt delgifva hvarandra, bland annat, totalbeloppen

af de omkostnader, som för hvart särskildt adressland, för livilket de

kunna tjäna såsom mellanhand för befordran af postpaket, skola vederbörande

förvaltning godtgöras af det postverk, som till densamma öfverlämnar

paketen. Med stöd af sådana underrättelser och vederbörliga,

af Kungl. Maj:t lämnade föreskrifter beräknas hos gener alpo ststyrelsen

de afgiftsbelopp, som inom Sverige skola uppbäras för postpaket allt

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungi. Majt:s Nåd. Proposition N:o 13.

efter de olika länder, till hvilka de äro adresserade, och de olika lägenheter,

med hvilka paketen befordras.

Beträffande förbindelsen med Finland skall den internationella postpaketkonventionen

tillämpas å paket i vikt öfverstigande 3 men ej 5

kilogram, hvaremot i fråga om paket om högst 3 kilograms vikt särskild

öfverenskommelse träffats, redan innan Ryssland (med Finland) tillträdde

den internationella paketkonventionen. (Särskildt tilläggsreglemente

den 1 augusti/20 juli 1895 till konventionen angående postförbindelserna

mellan Sverige och Ryssland den 16—4 maj samma år.)

Genom öfverenskommelsen om postförbindelsen mellan Sverige och

Danmark den 27 november 1891 med däri sedermera vidtagna ändringar

samt nådiga brefvet den 3 juni 1892 med bestämmelser angående postförbindelsen

mellan Sverige och Norge, likaledes med senare beslutade

ändringar, äro befordringsafgifterna för paket, som utväxlas mellan Sverige,

å ena sidan, samt Danmark och Norge, å den andra (s. k. mellanrikspaket),

bestämda enligt andra grunder än dem, som angifvas i den

internationella paketkonventionen.

Med postförvaltningarna i Storbritannien och Amerikas förenta stater,

hvilka länder ej tillträdt den internationella paketkonventionen, hafva

träffats särskilda paketaftal, med storbritanniska postförvaltningen den

10/26 maj 1904 beträffande paket om högst 5 kilograms vikt och med

amerikanska postförvaltningen den 14 november/14 december 1905 rörande

paket om högst 2 kilograms vikt. Enligt sistnämnda aftal skola,

i olikhet med hvad som gäller enligt öfriga mellan Sverige och andra

länder gällande paketaftal, de befordringsafgifter, som upptagas, helt

och hållet tillfalla afsändningslandet.

Därjämte har med länder, som tillträdt den internationella paketkonventionen,

öfverenskommits om utväxling af andra paket än sådana,

som afses i nämnda konvention. Dylika paket benämnas tariffpaket

(colis messageries).

Beträffande tariffpaket gäller i allmänhet, att afgångs-, transit- och

adressländer skola erhålla belopp, motsvarande dessa länders inrikes afgifter.

Undantag härifrån hafva emellertid genom särskilda aftal medgifvits.

Bland öfverenskommelser angående utväxling af tariffpaket äro särskildt

att märka postfördrag mellan Sverige och Nordtyska förbundet

den 24/23 februari 1869 med tillhörande expeditionsreglemente samt

deklaration rörande utväxlingen af paketpostförsändelser mellan Sverige

och Tyskland den 29 augusti 1883, ofvanberörda öfverenskommelse med

Danmark den 27 november 1891, hvad angår transitbefordringen öfver

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts Nåd. "Proposition N:o 13.

Danmark, aftal angående postförbindelserna mellan Sverige, å ena, samt

Ryssland (däri inbegripet Finland), å andra sidan, den 28/16 december

1898 ocb konventionen angående postförbindelserna mellan Sverige och

Ryssland den 16/4 maj 1895 äfvensom aftal mellan Sverige och Belgien

den 22 oktober/17 november 1894 med tillhörande expeditionsreglemente.

3. Assuransafgifter.

Jämlikt det allmänt internationella aftalet angående utväxling af

bref och askar med angifvet värde uppbäres för dylik försändelse en

assuransafgift, som fördelas mellan de i befordringen deltagande länder

samt för hvarje angifvet belopp af 300 francs eller del af 300 francs innefattar

lika många gånger 5 centimes som antalet i landbefordringen deltagande

postverk, med tillägg, i förekommande fall, af viss sjöassuransafgift.

Det är dock medgifvet att uppbära en annan assuransafgift än

den här ofvan angifna med villkor att denna afgift ej öfverskrider en

fjärdedels procent af det angifna värdet.

Enligt öfverenskommelsen mellan Sverige och Danmark den 27 november

1891 samt nådiga brefvet den 3 juni 1892 angående postförbindelsen

mellan Sverige och Norge utgår assuransafgiften för bref med

angifvet värde från Sverige till Danmark eller Norge med 8 öre för hvart

belopp af 250 kronor eller del däraf, hvilken afgift delas lika mellan

vederbörande bägge postverk.

Jämlikt den internationella paketkonventionen gälla i det närmaste

enahanda bestämmelser rörande assuransafgiften för postpaket med angifvet

värde som för bref med angifvet värde.

För mellanrikspaket med angifvet värde i förbindelsen med Danmark

och Norge uppbäres enahanda assuransafgift, som i samma förbindelse

utgår för bref med angifvet värde.

Assuransafgiften för sådana paket med angifvet värde, livilka utväxlas

på grund af ofvanberörda paketaftal mellan svenska och brittiska

postförvaltningarna den 10/26 maj 1904, är i aftalet bestämd till 25

centimes för hvarje angifvet belopp af 300 francs eller del däraf, hvilken

afgift fördelas lika mellan postverken och sjöposttjänsten.

Beträffande tariffpaket med angifvet värde gäller i allmänhet, att

afgångs-, transit- och adressländerna skola godtgöras i assuransersättning

belopp, motsvarande dessa länders inrikes assuransafgifter, jämte, i förekommande

fall, sjöassuransafgift. Genom särskilda överenskommelser

hafva emellertid undantag härifrån stadgats, i hvilket hänseende generalpoststyrelsen

tillåter sig anföra följande.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 13.

Enligt reglementet för tillämpning af postfördraget mellan Sverige

och Nordtyska förbundet den 24/23 februari 1869 skall för sjöbefordran

med direkt lägenhet mellan Sverige och Tyskland af paket med angifvet

värde någon särskild assuransafgift icke uppbäras.

Assuransafgiften för tariffpaket med angifvet värde vid utväxling

med Belgien på grund af ofvanberörda aftal den 22 oktober/17 november

1894 är enligt aftalet sammansatt af svensk inrikes assuransafgift,

sjöbefordringsafgift med 15 centimes för hvarje angifvet belopp

af 750 francs eller del däraf och belgisk assuransafgift med 10 centimes,

likaledes per 750 francs eller del däraf.

Enligt aftalet med Ryssland den 28 16 december 1898 skola assuransafgifterna

för tariffpaket med angifvet värde från Sverige till Finland,

vid utväxling med direkt postlägenhet, utgå i enlighet med föreskrifterna

i gällande internationella aftal angående utväxling af bref med angifvet

värde. På tariffpaket till öfriga Ryssland tillämpas likaledes dessa bestämmelser,

hvad angår befordringen inom Sverige och därifrån öfver

Finland.

I fråga om samtliga försändelser med angifvet värde gäller, att

förvaltning i land, hvilket i förhållande till Sverige tjänar såsom mellanhand

för befordran af dylika försändelser och med hvilket Sverige i

sådant hänseende har direkt utväxling, lämnar uppgift å de assuransafgifter,

som beträffande hvarje till buds stående befordringslägenhet

skola för transiterande försändelser godtskrifvas nämnda förvaltning för

dess egen och de följande i befordringen deltagande förvaltningarnas

räkning. Med stöd af de sålunda lämnade uppgifterna, där sådana erfordras,

samt med tillämpning af gällande bestämmelser i öfrigt, fastställer

generalpoststyrelsen de assuransafgifter, som afsändare i Sverige

har att erlägga. Härutinnan har generalpoststyrelsen erhållit Kung].

Maj:ts bemyndigande senast genom nådigt bref den 18 december

19Ö3.

4. Befordrings- och assuransafgifter för försändelse af guld, myntadt

eller i plantsar: öfverenskommelsen om postförbindelsen mellan

Sverige och Danmark den 27 november 1891 samt nådiga brefvet den

3 juni 1892 om postförbindelsen mellan Sverige och Norge; dessa utgifter

delas lika mellan afgångs- och adressländer.

5. Rekommendationsafgift.

Enligt världspostkonventionen har afsändare af rekommenderad brefpostförsändelse

att erlägga en rekommendationsafgift af högst 25 centimes,

som helt och hållet tillfaller afgångslandet. Jämlikt nådigt bref

den 10 mars 1905 skall ifrågavarande afgift i Sverige utgå med 15 öre.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 13.

Ehuru rekommendation icke i allmänhet förekommer beträffande

paket, kan emellertid, jämlikt aftalet den 14 november/14 december

1905 med Amerikas förenta stater, afsändare af paket, hvarå detta aftal

är tillämpligt, genom erläggande af rekommendationsafgift för paketet

äfven inom amerikanskt område få detta befordradt på det mera betryggande

sätt, som användes i fråga om värdeförsändelser.

6. Postan visningsafgift.

Enligt det allmänt internationella aftalet angående postanvisningsrörelsen

angifves, om ej annorlunda öfverenskommits mellan vederbörande

förvaltningar, hvarje postanvisnings belopp i adresslandets metalliska

mynt, och bestämmer inlämningslandets förvaltning, i förekommande fall,

kursen för förvandling af dess mynt till adresslandets mynt.

Den afgift, som för hvarje dylik penningförsändning skall af afsändare

betalas och hvilken tillfaller inlämningslandet, med skyldighet

för detta att godtgöra adresslandet viss procent af utbetalade postan

visningsbelopp, är enligt aftalet bestämd till 25 centimes för hvart

belopp af 50 francs eller del af 50 francs eller motsvarande belopp i

de kontraherande ländernas respektive mynt, med afrundning af förekommande

bråktal.

Ifrågavarande aftal tillämpas emellertid allenast i fråga om dem af

de kontraherande länderna, hvilkas förvaltningar öfverenskomma om att

sins emellan anordna postanvisningsutväxling. På grund af bemyndigande

genom nådigt bref den 3 januari 1879 träffar generalpoststyrelsen,

i den mån förhållandena därtill föranleda, med styrelserna för de länders

postverk, hvilka tillträdt ifrågavarande aftal, öfverenskommelse om anordnande

af utväxling af postanvisningar i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med de i aftalet innefattade bestämmelser.

Jämlikt öfverenskommelsen mellan Sverige och Danmark den 27 november

1891 med däri sedermera vidtagna ändringar samt nådiga brefvet

den 3 juni 1892 och sedermera lämnade nådiga föreskrifter om postförbindelsen

mellan Sverige och Norge, utgår afgiften för postanvisningar

i förbindelsen mellan Sverige samt Danmark respektive Norge efter andra

grunder än enligt nu ifrågavarande internationella aftal.

Med nedannämnda länder, hvilka icke tillträdt det allmänt internationella

postanvisningsaftalet, hafva afslutats särskilda överenskommelser

om postanvisningsutväxling.

Enligt aftal den 12/7 september 1881 mellan Sverige och Storbritannien

äga den svenska och den storbritanniska postförvaltningen,

hvar för sig, att fastställa den afgift, som bör af afsändare i ena landet

erläggas för postanvisning till det andra. I nådigt bref den 6 maj 1881

Bill. till Biksd. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Åfd. 6 Höft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 13.

hafva föreskrifter lämnats rörande ifrågavarande afgift, hvad angår postanvisningar

från Sverige.

På grund af nådigt bref den 19 december 1884 anlitas storbritanniska

postförvaltningen för förmedling af postanvisningar till ett stort

antal brittiska kolonier m. fl. För anvisningarnas fortställande tillgodoräknar

sig storbritanniska postverket en viss kommissionsafgift.

Enligt aftal den 27 december 1884 17 februari 1885 mellan Sverige

och Amerikas förenta stater med däri sedermera vidtagna ändringar samt

aftal den 1/29 juli 1904 mellan Sverige och Canada äger postförvaltningen

i postanvisnings inbetalningsland att inom viss angifven gräns

fastställa den afgift, som bör af afsändaren erläggas. Genom nådigt

bref den 29 mars 1889 bestämdes afgiften för postanvisningar till

Amerikas förenta stater och genom nådigt bref den 27 maj 1904 afgiften

för postanvisningar till Canada.

Jämlikt särskilt tilläggsreglemente den 1 augusti/20 juli 1895

till konventionen angående postförbindelserna mellan Sverige och Ryssland

den 16/4 maj samma år tillämpas beträffande postanvisningar

mellan Sverige och Finland enahanda utgifter, som stadgas i gällande

allmänt internationella postanvisningsaftal.

Genom särskild! tilläggsreglemente den 12 november och 13/26

november 1904 till nyssnämnda svensk-ryska konvention har äfven införts

postanvisningsutväxling med Ryssland, utan rubbning af förutvarande

aftal om svensk-finsk postanvisningsutväxling; i den svenskryska

utväxlingen äger hvardera landets förvaltning att inom viss angifven

gräns bestämma den afgift, som skall uppbäras för postanvisning

till det andra landet. Afgiften för dylika postanvisningar från

Sverige har sedermera fastställts i enlighet med hvad som gäller i förbindelserna

med Storbritannien, Amerikas förenta stater och Canada.

7. Postförskottsafgift.

Enligt världspostkonventionen kan tagas postförskott å rekommenderade

brefpostförsändelser i förbindelsen med länder, hvilkas förvaltningar

därom särskild! öfverenskomma. För dylika postförskottsförsändelser

erlägges icke vid inlämnandet någon särskild postförskottsafgift,

men från det sedermera hos adressaten uttagna postförskottsbeloppet

afdrager den förvaltning, som inkasserat beloppet, en viss inkasseringsafgift

(se här nedan under 8) och vanlig postanvisningsafgift,

beräknad å restbeloppet, hvilket genom postanvisning tillställes

afsändaren.

Enligt det internationella aftalet angående utväxling af bref och

askar med angifvet värde kan tagas postförskott å dylika försändelser

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 13. 19

på de villkor, som i hufvudkonventionen angifvits för rekommenderade

bref.

Jämlikt öfverenskommelsen med Danmark den 27 november 1891

och nådiga brefvet den 3 juni 1892 angående postförbindelsen mellan

Sverige och Norge kan i förbindelsen mellan Sverige och. dessa länder

tagas postförskott jämväl å vanliga brefpostförsändelser; och redovisas

därvid postförskottsbeloppet i enahanda ordning, som ofvan angifvits

beträffande rekommenderade och assurerade brefpostförsändelser, belagda

med postförskott.

Enligt den internationella paketkonventionen kan i förbindelsen

mellan sådana länder, hvilkas förvaltningar därom särskildt öfverenskomma,

tagas postförskott å postpaket. För dylikt postförskottspaket

upptages hos afsändaren en särskild afgift, som icke får öfverstiga 20

centimes för 20 francs eller del däraf utaf postförskottsbeloppet och

hvilken afgift delas lika mellan afgångs- och adressland. Genom nådigt

bref den 30 december 1885 har bestämts det belopp, hvarmed denna

afgift skall i Sverige uppbäras.

Genom öfverenskommelsen med Danmark den 27 november 1891

samt nådiga brefvet den 3 juni 1892 om postförbindelsen mellan Sverige

och Norge jämte sedermera träffade tilläggsöfverenskommelser hafva

postförskottsafgifterna för mellanrikspaket, som utväxlas mellan Sverige

och nämnda länder, fastställts.

Bland tariffpaket med postförskott äro särskildt att märka de, som

utväxlas med Belgien jämlikt aftalet den 22 oktober/17 november 1894

samt med Tyskland och, genom Tysklands förmedling, med vissa därbortom

belägna länder enligt postfördraget den 24/23 februari 1869.

I aftalet med Belgien lämnas liknande föreskrifter rörande postförskottsafgiftens

belopp och fördelning som i den internationella paketkonventionen.

Hvad beträffar utväxling af tarififpaket med Tyskland, så utgår,

jämlikt en på grund af nådigt bref den 27 maj 1892 träffad öfverensIcommelse,

postförskottsafgiften i enlighet med bestämmelserna i den

internationella paketkonventionen, och enligt ett år 1903, efter nådigt

bemyndigande den 27 mars samma år, mellan postförvaltningarna afslutadt

aftal fördelas berörda postförskottsafgift mellan postverken på samma

sätt som i fråga om postförskott å postpaket.

8. Inkasseringsafgift.

Dylik afgift förekommer dels i postförskottsrörelsen, såvidt fråga är

om brefpostförsändelser, och dels i inkasseringsrörelsen.

Enligt världspostkonventionen och det internationella värdebrefsaftalet

afdrager den postförvaltning, som inkasserat postförskott å re
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 13.

kommenderade brefpostförsändelser respektive assurerade bref, från det uttagna

beloppet bland annat en inkasseringsafgift af 10 centimes, hvars ekvivalent

i svenskt mynt angifvits i expeditionsreglementet till världspostkonventionen.

Dessa bestämmelser gälla äfven i Sveriges förbindelser

med Danmark och Norge samt tillämpas, jämlikt öfverenskommelsen

med Danmark den 27 november 1891 och nådiga brefvet den 3 juni

1892 angående postförbindelsen med Norge, äfven beträffande vanliga,

med postförskott belagda brefpostförsändelser i den skandinaviska förbindelsen.

Enligt det internationella aftalet angående inkasseringsrörelsen

utväxlas inkasseringshandlingar genom postverkens förmedling mellan

dem af de kontraherande länderna, hvilka öfverenskomma att ömsesidigt

åtaga sig en dylik rörelse. Försändelse, innehållande inkasseringshandling,

taxeras vid inlämnandet såsom rekommenderad försändelse i allmänhet.

Den förvaltning, som verkställt inkasseringen, afdrager från

beloppet af hvarje inkasserad värdehandling en godtgörelse af 10 centimes

eller motsvarande belopp i adresslandets mynt. Efter afdrag af nämnda

godtgörelse äfvensom, i förekommande fall, afgifter till statskassan samt

af vanlig postanvisningsafgift, försändes det inkasserade beloppet medelst

postanvisning till den person, som inlämnat värdehandlingarna för inkassering.

9. Afgift för expressutdelning.

Enligt världspostkonventionen kan i de föreningsländer, hvilka gå

in på att i sina ömsesidiga förbindelser vidtaga en dylik anordning, på

afsändares begäran brefpostförsändelse omedelbart efter framkomsten aflämnas

i adressatens bostad genom särskildt bud. Afgiften för dylik

expressutdelning, hvilken afgift erlägges vid försändelsens aflämnande

till befordran, är bestämd till 30 centimes d. v. s. 25 öre och tillfaller

inlämningslandets förvaltning. Enahanda gäller, jämlikt de internationella

värdebrefs- och postanvisningsaftalen, i fråga om expressutdelning

af värdebref och postanvisningsbelopp, med rätt för adresspostverket att

genom expressbudet aflämna, i stället för värdebrefvet eller postanvisningsmedlen,

en avis om försändelsens ankomst.

Hvad Sverige angår, förekommer expressutdelning af vanliga och

rekommenderade brefpostförsändelser, bref med angifvet värde samt postanvisningar

i förbindelsen med Tyskland, Danmark och Norge, därvid

emellertid, enligt öfverenskommelserna med Danmark och Norge, expressafgiften

utgår med allenast 20 öre.

Enligt den internationella paketkonventionen kan likaledes i de

länder, som därom öfverenskomma, postpaket blifva föremål för express
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 13.

utdelning. Afsändaren har därvid att erlägga en afgift af 50 centimes,

som emellertid sedermera godtgöres adresslandet. I Sveriges förbindelser

med utlandet förekommer expressutdelning endast beträffande

paket från och till Danmark och Norge samt från Tyskland, äfvensom,

på grund af det svensk-brittiska paketaftalet den 10/26 maj 1904, i

förbindelsen med Storbritannien.

10. Afgift för mottagningsbevis.

Enligt världspostkonventionen kan afsändare af rekommenderad försändelse

erhålla ett mottagningsbevis rörande densamma, om han erlägger

en afgift af högst 25 centimes. Denna afgift tillfaller inlämningslandets

förvaltning. Enahanda gäller i den allmänt internationella utväxlingen

af bref med angifvet värde, postanvisningar och postpaket, hvarjämte,

enligt vederbörande särskilda öfverenskommelse!'', samma bestämmelse

tillämpas å tyngre mellanrikspaket i utväxlingen mellan Sverige,

å ena, samt Danmark, Norge och Finland, å andra sidan, äfvensom å

postan visningar i utväxlingen med Finland och Storbritannien.

Enligt det särskilda tilläggsreglementet den 12 november och den

13/26 november 1904 till konventionen angående postförbindelserna

mellan Sverige och Ryssland den 16/4 maj 1895 skall för mottagningsbevis

rörande postanvisning i den svensk-ryska utväxlingen erläggas afgift

med lika belopp som den, hvilken uppbäres inom afsändningslandet

för mottagningsbevis rörande rekommenderad försändelse.

Jämlikt nådigt bref den 18 december 1885 utgår afgiften för mottagningsbevis

i förbindelsen med utlandet med 10 öre. Enligt aftalet

den 14 november/14 december 1905 med postförvaltningen i Amerikas

förenta stater kan emellertid afsändare af s. k. registreradt paket afgiftsfritt

erhålla mottagningsbevis.

11. Afgift för reklamation.

Enligt världspostkonventionen samt de internationella värdebrefs-,

postanvisnings- och paketaftalen kan, sedan rekommenderad försändelse,

bref med angifvet värde, postanvisning eller postpaket aflämnats till

postbefordran, upplysningar begäras om sådan försändelses öde, hvarvid

upptages en afgift af högst 25 centimes, såvida icke afsändaren redan

erlagt den särskilda afgiften för ett mottagningsbevis rörande försändelsen.

Afgiften, som tillfaller det lands postverk, där densamma upptages,

har genom nådigt bref den 3 december 1898 för Sveriges vidkommande

bestämts till 10 öre.

Äfven de särskilda aftalen med Danmark, Norge och Tyskland innehålla

bestämmelser om afgift af nu ifrågavarande slag.

12. Afgift för adressförändring eller återtagande af försändelse.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 13.

Enligt världspostkonventionen samt de internationella värdebrefs-,

postanvisnings- oeli paketaftalen kan afsändare af postförsändelse begära

återtagande af försändelsen eller förändring af adressen därå. Skall

begäran härom öfversändas med post, har afsändaren att erlägga belöpande

afgift för ett rekommenderadt bref af enkel portosats. Mot samma

afgift kan afsändare af postförskottsförsändelse begära annullering helt

eller delvis af postförskottsbeloppet.

Ifrågavarande bestämmelser gälla äfven i Sveriges förbindelser med

Danmark och Norge; och enligt öfverenskommelse mellan svenska och

tyska postförvaltningarna den 31/13 mars 1903 tillämpas enahanda

föreskrifter beträffande tariffpaket i förbindelsen med Tyskland. Jämväl

i fråga om tariffpaket, som med direkt lägenhet utväxlas mellan Sverige

samt Ryssland och Finland, gälla, enligt svenskt-ryskt aftal den 28/16

december 1898, den internationella paketkonventionens bestämmelser angående

adressförändring och återtagande.

13. Afgift för tidningsöfverflyttning.

Enligt expeditionsreglementet till det internationella aftalet angående

abonnemang genom postverkens förmedling å tidningar och andra periodiska

skrifter skola, om abonnent flyttar utomlands, tidningsnumren

sändas under abonnentens personliga adress och vederbörligen frimärkas

på utgifvarens eller abonnentens bekostnad.

Enligt öfverenskommelsen med Danmark den 27 november 1891

samt nådiga brefvet den 3 juni 1892 angående postförbindelsen mellan

Sverige och Norge kan abonnemang på svenska, norska och danska tidningar,

taget genom postverket i ettdera af de tre rikena, för löpande

abonnemangstermin öfverflyttas från en ort till annan i de tre rikena

mot erläggande af en afgift utaf en krona, som tillfaller det postverk,

hvilket uppbär afgiften.

14. Äfgifter för lösenförsändelser.

Enligt världspostkonventionen gäller i allmänhet, att adressat har

att för ofrankeradt bref eller brefkort betala i lösen dubbla beloppet af

den för dylik försändelses befordran bestämda afgift samt för otillräckligt

frankerade brefpostförsändelser af hvad slag som helst lösen, motsvarande

dubbla beloppet af felande porto. Härutinnan finnas emellertid

i det till konventionen hörande expeditionsreglemente angifna en del

undantag och tilläggsbestämmelser.

Genom expeditionsreglementen till de internationella värdebrefs- och

paketaftalen hafva likaledes lämnats bestämmelser rörande lösen för

värdebref och postpaket vid eftersändning, återsändning m. m.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 13.

I förbindelsen med Danmark och Norge gälla särskilda bestämmelser

beträffande lösenafgifter för bref, brefkort och mellanrikspaket.

I vederbörande aftal rörande tariffpaket hafva ock lämnats en del

växlande bestämmelser rörande lösenafgifter.

När lösenafgifter hänföra sig till brefpostförsändelsers befordran,

tillfalla de helt och hållet det postverk, som upptager desamma, hvaremot

lösenafgifter för paketbefordran likasom för assurans fördelas mellan

vederbörande postverk.

15. Afgifter för postabonnemang å tidningar.

Enligt det internationella tidningsaftalet kan genom postverkens

förmedling abonnemang å tidningar och andra periodiska skrifter äga

rum mellan dem af de kontraherande länderna, hvilkas postförvaltningar

därom öfverenskomma. Hvarje förvaltning bestämmer de pris, till b vilka

den åt annan förvaltning tillhandahåller sitt eget lands periodiska skrifter

äfvensom, i förekommande fall, dylika skrifter från tredje land. Dessa

pris få dock ej öfverstiga dem, som inrikes abonnenter hafva att erlägga,

med tillägg, i förbindelserna mellan icke-grannländer, af belöpande

transitafgifter enligt världspostkonventionens bestämmelser. Transitafgifterna

bestämmas på förhand och beräknas i förhållande till det

antal nummer, hvarmed tidning skall utkomma under abonnemangstiden,

samt tidningens medelvikt. Postförvaltningen i det land, dit tidningarna

skola försändas, bestämmer det pris, som af abonnent skall erläggas,

hvarvid till det på nyss omförmälda sätt bestämda förskrifningspriset

lägges det porto, kommissionsarfvode eller hembäringsafgift, som postförvaltningen

finner skäligt fastställa, utan att dock dessa senare afgifter

må öfverstiga dem, som för inrikes tidningsabonnemang uppbäras.

För tidningar, som, utan att vara förskrifna hos danska postverket,

sändas mellan Sverige och Tyskland eller länder bortom Tyskland i

sluten transit öfver Danmark, skall emellertid, där icke af vederbörande

främmande postförvaltning fordras transitersättningens beräknande enligt

internationella regler, ersättningen till danska postverket utgå efter särskild

beräkningsgrund.

I förbindelserna mellan, å ena sidan, Sverige samt, å den andra,

Danmark och Norge gäller jämlikt vederbörande särskilda överenskommelser,

att tidningar och tidskrifter, utgifna i ettdera landet, skola tillhandahållas

abonnenter i det andra mot samma betalning, som erlägges

af abonnenten i utgifningslandet vid prenumeration genom postverket,

dock att postafgiften icke må utgå med mindre belopp än ett visst angifvet

minimum för abonnemangstermin. Denna postafgift delas lika

mellan vederbörande postverk. Har i Sverige genom Danmarks förmed
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 13.

Krig abonnerats å tidning, som utgifves i annat främmande land, utgår

den afgift, som skall mellan svenska och danska postverken fördelas,

med 20 procent af livad tidningen kostar danska postverket, försåvidt

tidningen utkommer oftare än en gång i veckan, eljest med 10 procent.

Med Ryssland och Frankrike, hvilka länder icke tillträdt det internationella

tidningsaftalet, hafva träffats särskilda överenskommelser i

ämnet, med Ryssland allenast för den svensk-finska förbindelsen.

I sistnämnda förbindelse gälla, enligt det särskilda tilläggsreglementet

den 1 augusti, 20 juli 1895 till svensk-ryska konventionen den

16/4 maj samma år, i hufvudsakliga delar de bestämmelser, som lämnats

i det internationella tidningsaftalet.

Hvad Sveriges förbindelse med Frankrike angår, träffades den 30

juni 1880 aftal om beredande af tillfälle till direkt beställning af tidningar

och tidskrifter från det ena till det andra af dessa länder. Det

biträde, som postverken på grund af detta aftal lämna vid tidningsbeställning,

sträcker sig dock icke längre än till rekvisitioners emottagande

och effektuerande samt abonnemangsbeloppens redovisande till

tidningsutgifvarna. Rekvirerad tidnings expedition ombesörj es däremot

af utgifvaren och sker under band direkt till abonnenten. För

detta biträde från postverkens sida har abonnenten att erlägga ett

kommissionsarfvode, som delas lika mellan de båda postverken och

hvilket icke må öfverstiga tre procent af tidningens prenumerationspris

eller understiga ett visst bestämdt minimibelopp. För bestämmandet af

arfvodets belopp kan prenumerationspriset på angifvet sätt afrundas.

Det tidningsutgifvaren tillkommande prenumerationspris tillställes honom

genom s. k. abonnemangspostanvisning.

I generalpoststyrelsens ifrågavarande underdåniga skrifvelse heter

det vidare:

Efter att sålunda hafva redogjort för de olika slagen af postafgifter

och de sätt, hvarpå desamma fastställts, öfvergår generalpoststyrelsen

till skärskådande, i hvad mån praktiska olägenheter kunna

befaras uppstå, därest frågan om nya eller förändrade postafgifter i

hvarje särskilt fall skulle underställas Riksdagens pröfning.

Hvad därvid först beträffar de postafgifter, som äro att hänföra till

den inrikes posttrafiken, så torde genom det nu ifrågasatta förfaringssättet

några väsentliga olägenheter icke komma att uppstå. Dock lärer

det få anses önskvärdt, att, när dylika afgifter äro af särdeles ringa

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 13.

25

ekonomisk betydelse, desamma kunna af Kungl. Maj:t bestämmas

utan den omgång och tidsutdräkt, hvarmed ett hänskjutande till Riksdagens

pröfning är förenadt. Till afgifter af sistnämnda slag synas

böra hänföras de, som utgå för uppräkning af värdeinnehållet i assurerad

försändelse, för expressutdelning, mottagningsbevis och reklamation,

för adressförändring eller försändelses återtagande, för tidningsöfverflyttning

samt för registrering af ankomna värdeförsändelser. Rörande

afgifterna för uppräkning af värdeinnehållet i assurerad försändelse,

för adressförändring eller försändelses återtagande samt för tidningsöfverflyttning

saknas visserligen statistiska siffror, men någon

tvekan kan icke råda därom, att de belopp, som genom dessa afgifter

tillflyta postkassan, äro synnerligen obetydliga; och hvad angår de öfriga

afgifter af mindre vikt, om hvilka nu är fråga, tillåter sig generalpoststyrelsen

nämna, att under år 1906 i den inrikes posttrafiken uppburos

i runda tal för expressutdelning något mer än 9,000 kronor, för

mottagningsbevis något mer än 2,000 kronor, för reklamation omkring

450 kronor och för registrering af ankomna värdeförsändelser något mer

än 14,000 kronor.

Afgifterna för fackafläggning och för befordran med postverkets

fartyg af resande och fraktgods äro, på sätt ofvan sagts, af beskaffenhet

att enligt generalpoststyrelsens mening icke böra hänföras till postmedlen.

Skulle emellertid Kungl. Maj:t finna dessa afgifter vara att

såsom postmedel anses, lärer det i alla händelser icke vara lämpligt,

att frågor rörande nu förevarande afgifter underställas Riksdagens

pröfning. Dels äro nämligen afgifterna i fråga af ringa ekonomisk betydelse,

och dels medför nödvändigheten att afpassa desamma efter ortsoch

andra särskilda förhållanden en viss större föränderlighet i afgifternas

natur. Under år 1906 inflöto till postkassan för fackafläggning

endast omkring 7,500 kronor och för befordran med postverkets fartyg

af resande och fraktgods allenast närmare 12,000 kronor.

Hvad därefter beträffar po staf gifter na i den utrikes trafiken, så synas

de skäl, som under början af 1800-talet föranledde Rikets Ständer

att till Kungl. Maj:t öfverlämna dessa afgifters bestämmande, ännu

i allmänhet äga samma styrka, som när öfverlämnandet skedde. Visserligen

är tiden mellan riksmötena numera väsentligen inskränkt, men

mellan de årliga riksdagarna fastställas eller förändras internationella

afgifter i eu omfattning, som säkerligen icke står efter hvad som i

äldre tider skedde mellan de då mera sällan sammanträdande riksmötena.

Detta har gifvetvis sin grund i våra dagars ojämförligt lifligare postala

förbindelser samt däri, att postverken efter hand utvidgat sin verksamhet

Bill. till Riksd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Åfd. 6 Höft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Ktmgl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 13.

till allt flera rörelsegrenar såsom befordran af paket och assurerade

försändelser, utväxling af postanvisningar, postförskott och inkasseringshandlingar,

förmedling af tidningsabonnemang m. in.

De viktigaste besluten beträffande de internationella postafgifterna

fattas vid världspostkongresserna. Att ett lands ombud vid dylik kongress

i ett eller annat hänseende förbehåller sig vederbörande riksförsamlings

godkännande, låter sig naturligtvis göra, men om därvid kongressen

icke, såsom i enstaka fäll skett, antager en eventuell undantagsanordning

för de postförvaltningar, hviika icke kunna biträda kongressens beslut

i ämnet, bär sedermera det land, hvars riksförsamling ej anser sig kunna

godkänna kongressens beslut, ingen annan utväg än att, om beslutet

hänför sig till hufvudkonventionen, utträda ur världspostföreningen eller,

om beslutet rör något af de öfriga allmänt internationella postfördragen,

för sin del helt och hållet frånträda detta fördrag.

Världspostkongressernas beslut kunna emellertid äfven mellan kongresserna

förändras efter skriftlig omröstning eller modifieras genom särskilda

överenskommelser, hvarjämte besluten rörande den allmänt internationella

posttrafiken ofta påkalla jämkningar i afgifter, som fastställts

genom speciella fördrag. Hvad särskildt beträffar dylika jämkningar,

så är det gifvetvis önskvärdt, att de träda i tillämpning samtidigt

med de kongressbeslut, som föranledt desamma, och om detta

önskemål skall kunna vinnas, lärer icke sällan kunna inträffa, att jämkningarna

i fråga icke hinna underställas Riksdagens pröfning. Äfven

utan att vara direkt föranledda af kongressbeslut kunna jämväl sådana

ändringar i speciella postfördrag ifrågasättas, som det ur allmänhetens

synpunkt är högst önskvärdt att kunna genomföra utan tidsutdräkt och

sålunda utan att afvakta ett riksdagsbeslut, som måhända skulle låta

vänta på sig under närmare ett års tid.

Af hvad nu blifvit anfördt och med hänsyn till den förut lämnade

redogörelsen rörande mångfalden af de postala afgifterna torde framgå,

att det för posttjänstens ändamålsenliga bedrifvande är högst önskvärdt,

att frågor om nya eller förändrade internationella postafgifter i så ringa

omfattning som möjligt behöfva underställas Riksdagens pröfning. Hvad

emellertid angår befordringsafgifterna i egentlig mening, så äro dessa

af en så afgörande ekonomisk betydelse, att generalpoststyrelsen trott

sig icke böra ifrågasätta annat, än att dessa afgifter äfven i den utrikes

posttrafiken skulle antingen i allmänhet eller åtminstone till hufvudgrunderna

pröfvas af Riksdagen. Att fullt noggrannt uppgifva, till

hviika belopp ifrågavarande befordringsafgifter uppgå, är icke möjligt

utan anställande af särskilda, tämligen vidlyftiga statistiska räkningar,

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Majds Nåd. Proposition No 13.

men med ledning af de statistiska siffror, som finnas tillgängliga, anser

sig generalpoststyrelsen kunna beräkna beloppen af de befordringsafgifter,

som under år 1906 i utväxlingen med utlandet influtit till

svenska postkassan, till omkring 1,750,000 kronor för bref och brefkort,

omkring 130,000 kronor för korsband och nära 400,000 kronor

för paket. I fråga om befordringsafgifterna för bref, brefkort och

korsband torde skyldigheten till sådan underställning, hvarom nu bifråga,

kunna utan mera afsevärd olägenhet undantagslöst fastslås, hvaremot

rörande paketafgifterna med deras skilda slag och efter olika förbindelser

växlande belopp det synes ur praktisk synpunkt nästan outförbart

att till Riksdagen hänskjuta annat än frågor rörande nya eller

förändrade allmänna grunder, efter hvilka svenska postverkets godtgörelse

för befordran af ett internationellt paket skall utgå. I sådana

fäll, då icke en mera principiell eller i ekonomiskt hänseende mera ingripande

förändring beträffande nämnda godtgörelse ifrågasättes, torde

Kungl. Maj:t böra fortfarande som hittills meddela beslut.

Under åberopande af hvad generalpoststyrelsen sålunda andragit

uttalar styrelsen slutligen såsom sin mening, att frågor om nya eller

förändrade postafgifter böra kunna utan mera afsevärda praktiska olägenheter

underställas Riksdagens pröfning i den mån de röra

till den inrikes posttjänsten hörande

befordringsafgifter i egentlig mening,

assurans-, rekommendations-, postanvisnings-, postförskotts- och inkasseringsafgifter

— de sistnämnda, om och när inkassering tilläfventyrs

kommer att införas äfven i den inrikes postutväxlingen —

utgifter för lösenförsändelser äfvensom abonnemang å tidningar och

för tidnings aflämnande till postanstalt å tid, då postanstalten ej

hålles öppen för allmänheten, samt

till clen utrikes posttrafiken hörande

befordringsafgifter för bref, brefkort, korsband och paket, paketafgifterna

dock endast till de allmänna grunder, efter hvilka godtgörelsen

till svenska postverket skall utgå.

För egen del skall jag tillåta mig att i det föreliggande ämnet nepartementsanföra

följande. _ _ yttrande.

Såsom det anmärktes vid öfverläggningen år 1907 i Riksdagens Andra

Kammare, har vid bestämmandet af postmedlens begrepp användts

olika beteckningar med olika innebörd och räckvidd. Med ledning

af hvad generalpoststyrelsen andragit torde nämnda begrepp numera

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 13.

kunna på ett tillfredsställande sätt bestämmas. Lika med styrelsen

anser jag, att icke samtliga de afgifter, som uppbäras i posttjänsten,

kunna hänföras till postmedlen, utan att därifrån böra uteslutas till

en början de af styrelsen närmare angifna afgifter, hvilka tillfalla vissa

postfunktionärer eller entreprenör.

De afgifter, som ingå till postverket, redovisas dels med frankotecken

och dels med kontanta medel.

De afgifter, som sålunda redovisas med frankotecken, äro följande:

befordringsafgifter, såvidt de ej afse utgifvarkorsband eller tidningsbilagor;
assurans-,

rekommendations-, postanvisnings-, postförskotts- och

inkasseringsafgifter; samt

afgifter för uppräkning af värdeinnehållet i assurerad försändelse,

för expressbefordran, mottagningsbevis, reklamation och adressförändring

eller återtagande af försändelse äfvensom för tidningsöfvei’flyttning.

Alla öfriga postafgifter skola redovisas med kontanta medel, nämligen

afgifter för lösenförsändelser, registrering af ankomna värdeförsändelser,

fackafläggning, postabonnemang å tidningar, postbefordran af

utgifvarkorsband och tidningsbilagor, tidnings aflämnande till postanstalt

å tid, då postanstalten ej hålles öppen för allmänheten, samt befordran

med postverkets fartyg af resande och fraktgods.

Att vid bestämmandet af begreppet postmedel lägga den afgörande

vikten på sättet för afgifternas redovisning, genom frankotecken eller

kontanta medel, därtill lära icke finnas tillräckliga skäl, utan skulle jag

vilja definiera postmedel såsom omfattande de afgifter, hvilka ingå till

postverket såsom godtgörelse för dess verksamhet i och för olika arter

af postbefordran. I enlighet härmed synas också samtliga ofvanberörda,

till postverket inflytande afgifter böra räknas till postmedlen, dock med de

af styrelsen angifna båda undantagen i fråga om afgifterna dels för fackafläggning

och dels för befordran med postverkets fartyg af resande

och fraktgods. Det kan nämligen ej med fog invändas något mot styrelsens

uppfattning därom, att sistnämnda båda, för öfrigt i statsfinansiellt

hänseende betydelselösa afgifter äro af sådan natur, att de ej lämpligen

böra hänföras till postmedlen.

Beträffande de afgifter, som hänföra sig till den inrikes posttrafiken,

är det, på sätt förut framhållits, af nöden, att reda åstadkommes i fråga

om sättet för dessa afgifters bestämmande. Det torde därvid i sak ej

vara något att erinra mot hvad generalpoststyrelsen i sådant hänseende

föreslagit. Genom ett bifall därtill skulle Riksdagen komma att fortfarande

utöfva sin rätt öfver ifrågavarande afgifter i allt, som kan anses

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 13.

i någon som helst män väsentligt, och skulle till Ivungl. Maj:ts beslutanderätt

öfverlämnas allenast frågor om småafgifter af obetydligaste slag.

Riksdagen skulle således fortfarande komma att utöfva sin beslutanderätt

beträffande

befordringsafgifter i egentlig mening;

assurans-, rekommendations-, postanvisnings- och postförskottsafgifter

samt inkasseringsafgifter, därest sådana komma att införas i den

inrikes postutväxlingen;

afgifter för lösenförsändelser samt

afgifter för abonnemang å tidningar och för tidnings aflämnande

till postanstalt å tid, då postanstalten ej hålles öppen för allmänheten.

Kungl. May.t åter skulle erhålla rätt att besluta i fråga om afgifter för

uppräkning af värdeinnehållet i assurerad försändelse;

expressbefordran;

mottagningsbevis;

reklamation;

adressförändring eller återtagande af försändelse;

tidningsöfverflyttning; samt

registrering af ankomna värdeförsändelser.

De afgifter, som tillfalla postfunktionärer eller vederbörande entreprenör,

äfvensom afgifter för fackafläggning och för befordran med

postverkets fartyg af resande och fraktgods skulle såsom ej hänförliga

till postmedlen fortfarande bestämmas af Kungl. Maj:t.

Jag tillåter mig här påpeka, att i det betänkande, som den 28 november

1907 af särskildt tillkallade personer afgifvits rörande lönereglering

för tjänstemän ATid postverket in. m., föreslagits, att bland de af

generalpoststyrelsen omförmälda afgifter, som för närvarande tillfalla

vissa postfunktionärer vid postkontoren, följande skulle successivt indragas

till postkassan, nämligen afgifter för fackafläggning, för bokföring af

postafgifter, för begagnande af lösväska, för vidimation af afskrifter samt

för intyg om innehållet i ankommen assurerad eller rekommenderad försändelse.

Beträffande enahanda vid poststationer förekommande afgifter

har däremot icke föreslagits motsvarande indragning till postkassan. Af

dessa afgifter hafva allenast de tre förstnämnda någon ekonomisk betydelse.

Under år 1906 uppgingo sålunda afgifterna för fackafläggning

till 11,503 kronor, för bokföring af postafgifter till 72,945 kronor och

för begagnande af lösväska till 13,847 kronor. Afgifterna för vidimation

samt för intyg om innehållet i ankommen värdeförsändelse lära icke

öfverstiga ett hundratal kronor för år.

På sätt jag förut framhållit torde afgifter för fackafläggning icke

under några förhållanden vara att hänföra till postmedlen. Sådant lärer

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 13.

icke heller med hänsyn till den definition af begreppet postmedlen, som

ofvan gifvits, kunna ifrågasättas rörande afgift för bokföring af postafgifter,

äfven om denna afgift efter hand skulle komma att indragas

till postverket. Rörande öfriga avgifter lärer visserligen, därest desamma

skulle ingå till postkassan, tvekan kunna i förevarande hänseende uppkomma,

men i betraktande af dessa afgifters jämförelsevis ringa ekonomiska

betydelse, synes Riksdagen icke böra hafva anledning att i fråga

om dessa afgifters bestämmande förbehålla sig beslutanderätt.

Den rätt i fråga om de inrikes postafgifterna, so in Riksdagen kan

finnas villig att af rent praktiska skäl uppdraga åt Eders Kungl. Maj:t, torde

lämpligen böra begränsas till viss tidrymd, t. ex. 10 år. Såsom själffallet

förutsättes härvid att, därest under berörda tidrymd skulle uti den inrikes

poströrelsen uppkomma en eller annan ny afgift, som ej vore att hänföra

till någon nu befintlig kategori och beträffande hvilken rimligtvis kunde

uppstå tvekan, huruvida den är af beskaffenhet att böra af Kungl. Maj:t

ensam bestämmas, vederbörlig framställning kommer att till Riksdagen

aflåta s.

Hvad därefter angår postafgifterna i den utrikes trafiken, torde svårligen

kunna jäfvas riktigheten af generalpoststyrelsens yttrande, att de

skäl, som under början af 1800-talet föranledde Rikets Ständer att till

Kungl. Maj:t öfverlämna dessa afgifters bestämmande, ännu i allmänhet

äga samma styrka, som när öfverlämnandet skedde. Det kan tvärtom

med fog göras gällande, att för närvarande föreligga starkare skäl till

ett sådant delegerande af Riksdagens befogenhet, än hvad fallet varunder

1800-talets början. Den omständigheten att Riksdagen numera

sammanträder hvarje år och att det skäl för Ständernas beslut, som

förefanns i den långa tidrymden mellan riksmötena, sålunda bortfallit,

torde nämligen mer än väl motvägas Eif, att nutidens så ojämförligt lifligare

och mångsidigare postala samfärdsel de olika staterna emellan

hos hvarje enskildt postverk krafvel- en snabb och smidig anpassningsförmåga,

om hvars utsträckning man i början af 1800-talet för visso ej

kunde bilda sig en föreställning. Och dock framstod det redan vid den

tiden för representationen såsom ett afgörande skäl för det beslutade

delegerandet af dess befogenhet, att hithörande afgifters storlek »endast

berodde på de författningar, utländska makter funne för godt att utfärda».

För att visa, med hvilka obetydligheter Riksdagen komme att besväras,

om frågor rörande internationella postafgifter skulle undantagslöst

hänskjutas till Riksdagen, tillåter jag mig erinra om ett par fall,

som nyligen varit föremål för Eders Kungl. Maj:ts pröfning.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 13.

Enligt det vid postkongressen i Washington år 1897 afsilande postanvisningsaftal

skulle högsta beloppet för internationell postanvisning

utgöra 1,000 francs, dock att de förvaltningar, som icke kunde medgifva

nämnda maximum, ägde begränsa detsamma till 500 francs. Bland

de länder, som begagnade sig af denna rätt, var Danmark, hvarest

maximibeloppet i fråga således intill senaste tid utgjort 500 francs eller

360 kronor. Postkongressen i Rom år 1906 medgaf emellertid icke

någon sådan generell undantagsbestämmelse som Washington-kongressen,

i följd hvaraf Danmark numera måst höja postanvisningsmaximum till

1,000 francs (720 kronor). Denna förändring har påkallat ett tillägg

till den särskilda öfverenskommelsen om postförbindelsen mellan Sverige

och Danmark, i hvilken öfverenskommelse af giften för postanvisningar

mellan nämnda bägge länder å belopp t. o. in. 360 kronor är bestämd

till 15 öre för de första 25 kronorna och 30 öre för belopp öfver 25

t. o. m. 100 kronor med 15 öres förhöjning för hvarje ytterligare belopp

af 100 kronor eller del däraf, så att afgiften för en postanvisning

å 360 kronor utgör 75 öre. När det nu gällde att bestämma afgiften

för svensk-danska postanvisningar å belopp öfver 360 t. o. m. 720

kronor, kunde beslutet icke gärna blifva annat, än att jämväl i fråga

om dessa större anvisningar afgiften skulle stiga med 15 öre för hvarje

belopp af 100 kronor eller del däraf.

Det andra fallet rör postförskottsafgiften i en viss särskild förbindelse.

Mellan Sverige och Belgien blef nämligen år 1894 afslutadt ett

separataftal om direkt utväxling med ångbåt mellan Göteborg och Antwerpen

af paket om högst 50 kilograms vikt. I hufvudsaklig öfverensstämmelse

med då gällande allmänt internationella paketkonvention innehåller

berörda separataftal, bland annat, att afsändare af paket med

postförskott skall erlägga en särskild afgift af 20 centimes per 20 francs

eller del af 20 francs af postförskottsbeloppet; att afsändningslandets

förvaltning skall, för att adresslandet må bekomma hälften af postförskottsafgiften,

godtgöra sistnämnda land en half procent af hvarje postförskottsbelopp,

med afrundning i vissa fall; att dylikt paket skall åtföljas

af ett postförskottsreversal, som, i händelse paketet utlöses, återsändes

till afgångslandet; samt att afräkningen mellan förvaltningarna

af postförskotten ingår i den allmänna paketafräkningen, hvarvid anteckningar

å paketkartorna läggas till grund. Enligt den i Rom år 1906

afslutade allmänt internationella postpaketkonvention skall den särskilda

afgiften för postförskott å paket fortfarande utgå med samma belopp,

som ofvan sagts (20 centimes per 20 francs eller del af 20 francs), till

lika fördelning mellan afgångslandet och adresslandet, men däremot före
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Majt:s Nåd. Proposition N:o 13.

skriffel- konventionen, att redovisningen af postförskott skall ske medelst

postanvisningar — hvarigenom undvikes, att paketafräkningarna belastas

med uppgörelsen härutinnan — samt att adresslandets godtgörelse skall

beräknas efter pestförskottsanvisningarnas slutsumma för månad. Det

har nu befunnits önskvärdt, att bestämmelserna i det svensk-belgiska

separataftalet bringas till öfverensstämmelse med den allmänt internationella

paketkonventionen, hvad redovisningen af postförskott beträffar.

En förändring i sådan riktning kan emellertid i vissa fall medföra en

höjning eller sänkning af Sveriges andel i postförskottsafgifterna, men

särskilda med hänsyn till den ringa omfattningen af ifrågavarande svenskbelgiska

paketutväxling torde det belopp, hvarmed, genom det nya redovisningssättets

antagande, svenska postverkets inkomster kunna komma

att minskas, icke uppgå till mer än högst några kronor för år.

Ofta inträffar därjämte, att jämkningar i aftal med främmande förvaltningar

äro af den brådskande beskaffenhet, att det skulle medföra

afsevärda olägenheter, om frågan behöfde hänskjutas till Riksdagen.

Redan af det anförda torde sålunda framstå såsom praktiskt sedt

olämpligt att i vår tid för bestämmandet af ifrågavarande afgifter skapa

en ordning, som är förenad med större omgång och tidsutdräkt än den,

som nu följts under närmare ett århundrade. Riksdagens rätt i afseende

å jämväl dessa afgifter är emellertid, såsom ofvan framhållits, jämlikt

gällande grundlag alldeles obestridlig. Eu liksom förut synes emellertid

vid frågans bedömande den praktiska synpunkten böra få träda i förgrunden.

Generalpoststyrelsen har också i sitt utlåtande framhållit, att

det för postjänstens ändamålsenliga bedrifvande är högst önkvärdt,

att frågor om nya eller förändrade internationella postafgifter i så

ringa omfattning som möjligt behöfva underställas Riksdagens pröfning.

Jag skall här ytterligare tillåta mig betona hvad generalpoststyrelsen

i sitt utlåtande yttrar därom, att det visserligen låter sig

göra, att ett lands ombud vid en världspostkongress i ett eller annat

hänseende förbehåller sig vederbörande riksförsamlings godkännande,

men att — om därvid kongressen icke, såsom i enstaka fall skett, antager

en eventuell undantags ord ning för de postförvaltningar, hvilka icke

kunna biträda kongressens beslut i ämnet — det land, hvars riksförsamling

ej anser sig kunna godkänna kongressens beslut, sedermera icke bär någon

annan utväg än att, om beslutet hänför sig till liufvudkonventionen, utträda

ur världspostföreningen eller, om beslutet rör något af de öfriga allmänt

internationella postfördragen, för sin del helt och hållet frånträda detta

fördrag. Om fastställandet af en afgift i den internationella postutväx
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 13.

lingen gjordes beroende af Riksdagens samtycke, skulle sålunda följden

däraf i regel blifva den, att å ena sidan vårt kongressombud i alla sina

yrkanden och förslag komme att hämmas af den begränsning i hans

befogenhet, som betingades af den Riksdagen i sista hand tillkommande

pröfningsrätt, och att å andra sidan denna pröfningsrätt i realiteten

komme att inskränka sig till ett nödtvunget godkännande af hvad vid

kongressen beslutats. Det kan nämligen ej gärna tänkas, att Riksdagen

skulle finna anledning att genom vägran att godkänna kongressens beslut

utsätta Sverige för de i styrelsens utlåtande omförmälda eventualiteter.

Att Sveriges ombud på sådant sätt skulle betagas möjlighet att

med tillbörlig kraft och auktoritet representera landet vid internationella

postala förhandlingar, synes för öfrigt ingalunda böra betecknas såsom

en önskvärd åtgärd.

Emellertid har generalpoststyrelsen tänkt sig, att utan mera af sevärda

praktiska olägenheter frågor om vissa särskildt angifna internationella

postafgift er skulle kunna antingen i allmänhet eller åtminstone

till hufvudgrunderna pröfvas af Riksdagen. Det förefaller dock, som

skulle gent emot de af styrelsen själf kraftigt framhäfda praktiska trafven

berörda synpunkt desto mindre böra verka ett undantag från regeln,

som det ju ej kan blifva fråga om annat än modifikationer, och dessa

kanske oftast rätt oväsentliga, i de af giftsgrupp er, hvilka för närvarande

inbringa de af styrelsen angifna ungefärliga belopp.

Hvad nu särskildt angår de internationella paketafgifterna, har generalpoststyrelsen

framhållit, hurusom med hänsyn till dessa afgifters skilda slag

och efter olika förbindelser växlande belopp, det synes ur praktisk synpunkt

nästan outförbart att till Riksdagen hänskjuta annat än frågor

rörande de allmänna grunder, efter hvilka svenska postverkets godtgörelse

för befordran af ett internationellt paket skall utgå. Hvad som

i detta sammanhang skall förstås med »allmänna grunder» har generalpoststyrelsen

dock icke angifvit, hvadan detta uttalande icke torde kunna

läggas till grund för ett förslag i den af styrelsen antydda riktning,

äfven om eljest en förändring härutinnan skulle vara önsklig. För min

del finner jag detta ingalunda vara förhållandet, och om Riksdagen förbehölle

sig att fastställa eller förändra dessa allmänna grunder, torde

ofta uppstå fall, där det vore praktiskt taget synnerligen olägligt att

afbida ett Riksdagens beslut, likasom det mången gång lärer blifva

mycket vanskligt att afgöra, huruvida en viss fråga är af beskaffenhet,

att Riksdagen däröfver skall besluta. På sätt af den här ofvan å sid.

12—15 lämnade redogörelsen framgår, föreligga nämligen särskildt i

fråga om paketpostförsändelser en mängd separata aftal, som tidt och

Bil. till Biksd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 6 Höft.

o

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 13.

ofta kräfva ändringar, hvilka böra snabbt genomföras. I regel röra sig

ändringarna om synnerligen obetydliga detaljer, hvilka dessutom oftast

äro rena konsekvenser af internationella postpaketkonventioner.

Frågor om de egentliga befordringsafgifterna för bref, brefkort och

korsband i den utrikes trafiken skulle enligt generalpoststyrelsens mening

utan mera afsevärda olägenheter kunna hänskjutas till Riksdagen. Af

styrelsens utlåtande framgår emellertid tillika, att Riksdagens beslut

icke lärer kunna inhämtas förr än efter det vederbörande världspostkongress

hållits. Vid sådant förhållande torde Riksdagen — därest ej

kongressen antagit en undantagsanordning för de postförvaltningar, som

icke kunna bitäda kongressens beslut i ämnet — knappast hafva

annan utväg än att för Sveriges vidkommande godkänna hvad kongressen

beslutit. En vägran härutinnan från Riksdagens sida skulle

nämligen, då bestämmelserna om nu ifrågavarande afgifter återfinnas i

hufvudpostkonventionen, såsom förut påpekats, medföra, att Sverige nödgades

utträda ur världspostföreningen.

Då således åtskilliga afsevärda olägenheter utan tvifvel skulle kunna

uppstå, om skyldighet att till Riksdagens pröfning hänskjuta frågor om

internationella postafgifter — låt vara i den af generalpoststyrelsen angifna

inskränkt;! omfattning — fastsloges, synes det af rent praktiska

skäl vara att förorda att hos Riksdagen göres framställning därom, att

Riksdagen nu förnyar Rikets Ständers på sin tid i detta ämne meddelade

beslut och således bemyndigar Eders Kungl. Maj:t att fortfarande

besluta beträffande de till den utrikes posttrafiken hörande afgifter.

Detta bemyndigande synes emellertid böra inskränkas till samma tidrymd,

som ofvan föreslagits i fråga om de inrikes postafgifterna, eller intill

utgången af år 1918.

Äfven om Riksdagen skulle meddela ett så vidsträckt bemyndigande,

lärer Eders Kungl. Maj:t, därest ifrågasatt ändring beträffande internationell

postafgift är af särskildt ingripande ekonomisk betydelse, och

vederbörande världspostkongress kan förmås antaga en undantagsanordning

för de postförvaltningar, som icke kunna biträda kongressens beslut,

ej underlåta att underställa Riksdagens pröfning, huruvida ifrågavarande

förändring må, hvad Sverige angår, genomföras.

På grund af hvad sålunda anförts får jag i underdånighet hemställa,

att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att

dels, i fråga om de till den inrikes posttjänsten hörande afgifter —

med förklarande att Riksdagen fortfarande viil utöfva sin rätt att ensam

besluta rörande

befordringsafgifter i egentlig mening,

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 13.

assurans-, rekommendations-, postanvisnings-, postförskotts- och inkasseringsafgifter

— de sistnämnda, om och när inkassering till äfven - tyrs kommer att införas äfven i den inrikes postutväxlingen —,

afgifter för lösenförsändelser äfvensom

afgifter för postabonnemang å tidningar och för tidnings aflämnande

till postanstalt å tid, då postanstalten ej hålles öppen för allmänheten —

bemyndiga Kungl. Maj:t att intill utgången af år 1918 i öfrigt besluta

i fråga om hithörande afgifter;

dels ock bemyndiga Kungl. Maj:t att fortfarande intill utgången

af år 1918 besluta beträffande de till den utrikes posttrafiken hörande

afgifter.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda

hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna bifall

och förordnade, att proposition i ämnet af den lydelse,

bilaga till detta protokoll utvisar, skulle till Riksdagen

aflåtas.

Ur protokollet:

J. V. Wallin.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1908:11 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande för Kungl. Maj:t att besluta i fråga om vissa postafgifter. s. 1 i texten
  2. BevU 1908:1 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1 s. 1 i texten