Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående naturminnesmärkens fredande, lag angående nationalparker och lag innefattande tillägg till förordningen den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof

61 sidor, varav 55 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,2 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 55 av 61 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1909:102, Med förslag till lag angående naturminnesmärkens fredande, lag angående nationalparker och lag innefattande tillägg till förordningen den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Moj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

1

N:o 102.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till

lag angående naturminnesmärkens fredande, lag angående

nationalparker och lag innefattande tillägg till förordningen

den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets

afstående för allmänt behof; gifven Stockholms slott den

17 mars 1909.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen

förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen,

föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till:

l:o) lag angående naturminnesmärkens fredande;

2:o) lag angående nationalparker; och

3:o) lag innefattande tillägg till förordningen den 14 april 1866

angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof.

Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

GUSTAF.

Albert Petersson.

Bih. till Riksd. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. G9 Höft.

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

Bil. .

Förslag

till

Lag angående naturminnesmärkens fredande.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

_ Område eller till fastighet hörande naturföremål, som är af

särskildt intresse för kännedomen om landets natur eller på grund af

märklig naturbeskaffenhet eljest synes böra för framtiden skyddas, må

i den ordning nedan sägs såsom naturminnesmärke fridlysas.

2 §.

Vill någon utverka fridlysning, hvarom i 1 § form kies, ingifve

ansökning därom till Konungens befallningshafvande i det län, där det

afsedda området eller föremålet finnes.

Ansökning, som nu sagts, skall innehålla:

1) noggrann uppgift om naturminnesmärkets beskaffenhet och läge;

2) uppgift å fastighetens ägare samt dem, hvilka där äga nyttjanderätt,

servitutsrätt eller annan dylik rätt;

3) förslag till de fridlysningsbestämmelser, som lämpligen böra

meddelas;

4) förslag till det sätt, hvarpå ömrådet eller föremålet bör utmärkas

och, där så erfordras, inhägnas.

Vid ansökningen skalig därest den ej framställts af fastighetens

ägare, fogas skriftligt medgifvande af denne. Öfvergår fastigheten,

sedan ansökningen ingifvits, till annan ägare, vare det ej hinder för

ansökningens beviljande. Med afseende å boställe äfvensom fideikommiss

eller jord, som innehafves under med fideikommiss jämförliga förhål
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

B

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

landeri eller med ständig besittningsrätt, skall i stället för ägarens medgifvande

företes innehafvarens. Begäres å boställe eller jord, som innehafves

med ständig besittningsrätt, fridlysning af område eller föremål,

hvaröfver innehafvaren icke må förfoga utan tillstånd af vederbörande

myndighet, skall medgifvande till fridlysningen företes jämväl från

nämnda myndighet.

3 §.

Har ansökning inkommit, såsom i 2 § sägs, förelägge Konungens

befallningshafvande genom offentlig kungörelse dem, som mot ansökningen

hafva något att erinra, att senast inom två månader från kungörelsens

dag sådant hos Konungens befallningshafvande anmäla.

Kungörelse, som nu sagts, skall på sökandens bekostnad ofördröjligen

införas i länskungörelserna och tidning inom orten så oek

uppläsas i ortens kyrka samt med allmänna posten tillsändas alla kända

innehafvare af nyttjanderätt, servitutsrätt eller annan dylik fastigheten

afseende rätt, hvilka icke medgifvit ansökningen. Kostnaden skall af

sökanden vid anfordran förskottsvis erläggas.

Emot bestridande, som inom föreskrifven tid framställts af någon,

hvilken visar sannolika skäl, att han å fastigheten äger nyttjanderätt,

servitutsrätt eller annan dylik rätt, som uppkommit före ansökningens

ingifvande och genom fridlysningsåtgärden skulle lida intrång, må ansökningen

ej beviljas, där ej intrånget är att anse såsom oväsentligt.

Underlåter rättsägare, som nu sagts, att göra föreskrifven anmälan,

kåfve sedan i afseende å fridlysningsåtgärden ingen talan.

Bestrides ansökningen af någon, som enligt 8 § är berättigad

att fordra fridlysnings upphäfvande, må fridlysning ej beviljas.

Häftar fastigheten, då ansökningen ingifves, på grund af inteckning

eller utmätning eller enligt 11 kap. 2 § jordabalken för fordran,

må, där fastigheten sedermera säljes i den ordning, som om utmätt fast

egendom är stadgad, innehafvare af dylik fordran, i händelse hans rätt

är diiraf beroende, påyrka, att fastigheten utbjudes frigjord från den

inskränkning i ägarens rätt den begärda fridlysningen må medföra; och

varde därvid så förfaret som om nämnda inskränkning utgjorde servitut,

för hvilket dagen för ansökningens ingifvande i fastigheten sökts inteckning.

Å yrkande, som nu sagts, må ej fästas afseende, därest det ej

framställts till auktionsförrättare!! före auktionen. Har å fordringsbeviset

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

tecknats medgifvande till fridlysningen, må yrkande, hvarom ofvan förmälts,

ej af fordringsägaren framställas.

Tillhör till fridlysning ifrågasatt naturminnesmärke kronan, och

finnesf icke veterligen annan rättsägare eller hafva alla kända rättsägare

medgifvit fridlysningen, vare kungörelse, hvarom i denna paragraf stadgats,

icke nödig.

4 §■

Där så finnes nödigt, må Konungens befallningshafvande i afvaktan

på ansökningens slutliga pröfning förbjuda åtgärd, hvaraf skada kan

tillfogas det uppgifna naturminnesmärket. Dylikt förbud, som kungöres

i den ordning 6 § tredje stycket förmäler men på sökandens bekostnad,

lede dock ej till inskränkning i enskild rätt, som uppkommit innan

fridlysningsansökningen ingifvits, där ej vederbörande rättsägare medgifvit

fridlysningen.

Öfver ansökning, hvarom i 2 § sägs, skall, där ej ansökningen

framställts af vetenskapsakademien eller dess yttrande bifogats, utlåtande

infordras från nämnda akademi; och må ansökningen icke bifallas,

därest icke densamma blifvit af akademien tillstyrkt.

G §•

Har vetenskapsakademien tillstyrkt ansökningen och möter ej för

bifall till ansökningen eljest laga hinder, underrätte Konungens befallningshafvande

sökanden, att ansökningen kommer att bifallas, därest

naturminnesmärket på sökandens föranstaltande och bekostnad å marken

utmärkes och, där så erfordras, inhägnas enligt de närmare bestämmelser

Konungens befallningshafvande därvid meddelar.

Sedan styrkt blifvit, att naturminnesmärket på föreskrifvet sätt

utmärkts och inhägnats, varde detsamma af Konungens befallningshafvande

förklaradt för fridlyst naturminnesmärke och infördt i det register,

hvarom i 7 § förmäles. Tillika meddele Konungens befallningshafvande

med ledning af hvad i ärendet förekommit de fridlysningsbestämmelser,

som till naturminnesmärkets fredande må finnas nödiga.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

Kungörelse om fridlysningen, upptagande nämnda bestämmelser,

skall på allmän bekostnad ofördröjligen införas i länskungorelserna och

tidning inom orten så ock uppläsas i ortens kyrka samt, där så finnes

nödigt, anslås vid naturminnesmärket.

Fullgör sökanden icke hvad i ärendet honom ålagts, ellei möter

eljest laga hinder för bifall till ansökningen, värde densamma afslagen.

7 §•

Öfver fridlysta naturminnesmärken skall hos Konungens befallningshafvande

föras register enligt de närmare bestämmelser, som meddelas

af Konungen.

Afskrift af hvad i detta register för hvarje år inforts skall inom

en månad efter årets utgång insändas till vetenskapsakademien, som

äger sammanföra sålunda inkomna uppgifter till ett riksiegistei ö vei

naturminnesmärken.

8 §.

Fridlysning, som enligt § 6 meddelats, skall af Konungens befallningshafvande

förklaras uppliäfd:

om sådant påyrkas af någon, som visar, att han vid tiden toi

ansökningens ingifvande till fastigheten eller andel däraf ägt bättre lätt

än den, hvilken i fridlysningsärendet antagits vara fastighetens. ägare

eller ägt nyttjanderätt, servitutsrätt eller annan dylik rätt, som, i strid

mot hvad i fridlysningsärendet antagits, af fridlysningen lider intrång,

hvilket icke är att anse såsom oväsentligt;

om fastigheten utgör fideikommiss eller innehafves under darmed

jämförliga förhållanden, samt fridlysningens upphäfvande påyrkas af

''innehafvare, som icke medgifvit fridlysningen och däraf lider intrång,

hvilket icke är att anse såsom oväsentligt, dock att rätt att yrka fridlysningens

upphäfvande icke tillkommer innehafvare af fideikommiss, däi

Konungen medgifvit, att fridlysningen må meddelas med bindande verkan

äfven för kommande fideikommissarie!-; ,

om fastigheten utgör boställe, och fridlysningens upphäfvande

yrkas af boställshafvare, som icke medgifvit fridlysningen och darat

lider intrång, hvilket icke är att anse såsom oväsentligt;

om från vetenskapsakademien företes intyg, att naturminnesmärket

till sin naturliga beskaffenhet undergått sådan förändring, att dess bibehållande

såsom naturminnesmärke synes ändamalslöst; samt

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 102.

om naturminnesmärket visas vara beläget inom område, hvars

expropriation för annat ändamål medgifvits och som icke kan för detta

ändamål användas utan att naturminnesmärket skadas, samt fridlysningens

upphäfvande begäres af den, som genom expropriationen förvärfvat

jorden.

. . Har vid exekutiv auktion enligt hvad ofvan sagts fastigheten sålts

ngjoid Iran den inskränkning i ägarens rätt fridlysningen må medföra

vare sedan auktionen vunnit laga kraft, fridlysningen att anse såsom

uppgäld; åliggande auktionsförrättare^ där auktionen hålles på annat

ställe an landskansli, att om upphäfvandet ofördröjligen underrätta

Konungens befallningshafvande.

9 §•

Konungens befallningshafvande må efter vetenskapsakademiens

hörande förklara fridlysning upphäfd:

om föreskrifven anordning för naturminnesmärkes utmärkande

och inhägnande icke af den, som begärt fridlysningen, behörigen underlalles,

_ samt ej heller vetenskapsakademien eller annan hos Konungens

befallningshafvande anmält sig villig att verkställa nödiga underhållsarbeten;

samt

om naturminnesmärket finnes förhindra eller afsevärdt försvåra

foretag af större allmän eller enskild nytta.

10 §.

, .,, Har Honungens befallningshafvande meddelat beslut, hvarigenom

fridlysning förklarats upphäfd, varde kungörelse om beslutet införd i

fänskungörelserna och uppläst i ortens kyrka.

Sedan laga kraft åkommit beslut, hvarigenom fridlysning upphäfts

dier ^ auktion hvarom i 8 § förmäles, varde minnesmärket ur registret

affordt samt underrättelse därom ofördröjligen tillsänd vetenskapsakademien.

ffar fridlysning upphäfts af annan anledning än att naturminnesmärket

till sin naturliga beskaffenhet undergått förändring, må åtgärd

hvarigenom skada tillfogas naturminnesmärket, ej vidtagas, förr än

vetenskapsakademien låtit a området utföra den vetenskapliga undersökm“f’

s°ln ma ^nnas önsklig; dock att hvad sålunda stadgats icke skall

guda efter det sex veckor förflutit från det beslutet om fridlysningens

upphäfvande eller, i tall, som afses i 8 § sista stacket, där omförmälda

auktion vann laga kraft.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

7

11 §■

Finnes beträffande sällsynt djur, hvars fångande eller dödande icke

är att hänföra till jakt eller fiske, eller beträffande sällsynt växt ensidigt,

att utan fullständig fridlysning, som ofvan sägs, förbud meddelas för eu

hvar att å område, hvartill lian ej har äganderätt, eller^nyttjanderätt,

afsiktligt borttaga eller skada sådant naturföremål, äge Konungens befallningshafvande

på framställning af vetenskapsakademien meddela dylikt

förbud. Förbud, hvarom nu sagts, kungöres i den ordning, som i 6 §

tredje stycket förmäles, och antecknas i det i t § omförmälda registet.

12 §•

För vetenskapliga forskningar må af vetenskapsakademien medgifvas

undantag från fridlysningsbestämmelse, meddelad enligt denna

lag, åliggande dock akademien att om sådant medgifvande underrätta

vederbörande Konungens befallningshafvande.

13 §.

För område, som genom märklig naturbeskaffenhet eller naturskönhet

är af särskildt intresse, må Konungens befallningshafvande, i

den mån sådant finnes lämpligt, förbjuda att i det fria annorledes än

å byggnad, däri människor bo eller affär är inhyst, i annonser ingss\fte

uppsättes eller anbringas tafla, plakat, inskrift eller annan störande

anordning. Förbud, som nu sagts, skall anses innefatta jämväl förbud

mot åtgärder för vidmakthållande af dylik anordning, hvilken vidtagits,

innan förbudet trädt i kraft.

Kungörelse om förbudet skall på allmän bekostnad införas i länskungörelserna

och tidning inom orten så ook uppläsas i ortens kyrka.

H §.

Öfverträder någon utan sådant medgifvande, som i 1- § sägs,

hvad i enlighet med denna lag till naturminnesmärkes fredande stadgats

och kungjorts, eller skadas naturminnesmärke i strid mot hvad i 10 §

tredje stycket sägs, eller bryter någon mot förbud, som i 11 § sägs,

eller mot förbud meddelad t ''enligt 13 §, vare straffet böter från och

med fem till och med ett tusen kronor.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 102.

Dömes någon till ansvar för öfverträdelse af enligt 13 § meddeladt

förbud, värde tillika förelagd att inom viss tid borttaga den

störande anordningen vid äfventyr att sådant eljest må på hans bekostnad

genom kronobetjäningens försorg fullgöras.

15 §.

Allmän åklagare åligger att åtala förseelse, hvarom i 14 § förmäles.

I öfrigt äge enhvar rättighet att anställa åtal för sådan förseelse:

gifve dock sin talan allmän åklagare tillkänna så tidigt, att denne

må kunna öfvervara målets utförande.

16 §.

Af böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla två tredjedelar

åklagaren och en tredjedel vetenskapsakademiens naturskyddskassa.

Finnes särskild angifvare, läge han hälften af åklagarens andel.

^ Brister tillgång till gäldande af böter, som nu sagts, förvandlas

de enligt allmän strafflag.

17 §.

Öfver Konungens befallningshafvandes beslut i fråga, som i denna

lag afses, må klagan hos Konungen i vederbörande statsdepartement

föras i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad. Mot

beslut, hvarigenom begärd fridlysning vägrats eller fridlysning upphäfts,

så ock mot beslut, hvarigenom ansökan om förbud enligt 4 § afslagits

eller sådant förbud upphäfts, må klagan föras af vetenskapsakademien

jämväl i fall, där akademien ej själf sökt fridlysningen eller förbudet.

Har genom beslutet fridlysning meddelats eller förbud enligt 4,

11 eller 13 § utfärdats, lände beslutet till efterrättelse utan hinder däraf,

att detsamma öfverklae-as.

O

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1910.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.-ts Nåd. Proposition No 102.

9

Bil.

Förslag

till

Lag angående nationalparker.

Härigenom förordnas som följer:

1 §‘

Har kronan tillhörigt område blifvit afsatt till nationalpark, skall

därinom med nedannämnda undantag vara förbjudet:

att förstöra eller skada fast naturföremål eller ^bildning så ock

bearbeta mineralfvndighet eller bortföra mineral,

att fälla eller skada växande träd eller borttaga växter eller

växtdelar af annan beskaffenhet än bär, som användas till omedelbar

förtäring; '' „ . , . . ^

att jaga, fånga eller afsiktligt döda djur af hvad slag det vara

må, då det ej sker till försvar mot angrepp å person eller egendom,

så ock att från ort till annan föra dödadt. eller fångadt djur eller att

skada eller bortföra ägg, rom eller bo;

att medföra hund;

att uppföra byggnad eller stadigvarande bostad, verkställa odling

eller beta kreatur; samt

att i annonseringssyfte uppsätta eller anbringa tana, plakat, inskrift

eller annan störande anordning.

2 §■

Hvad i 1 § stadgats skall ej leda till inskränkning i enskild rätt,

som må vara uppkommen, då området afsättes till nationalpark, eller i

do rättigheter till bete, skogsfång, jakt och fiske, som aro lapparna

medgifna, dock att jakt å björn ej må äga rum. Ej heller vare lapparna

förvägradt att medföra de för deras renhjordars bevakning nödiga hundar.

Bill. till Riksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 09 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 102.

3 §‘

Med afseende å hvarje särskild nationalpark må Konungen i

särskild^ reglemente föreskrifva de undantag från hvad i 1 § stadgats,

som må finnas nödiga för parkens bevakning och skyddande mot fara’

för vetenskapliga forskningar samt för resors underlättande och resandes

härbei ger ande så ock för tillgodogörande af det fiske, som pröfvas utan

olägenhet kunna medgifvas.

4 §•

Däi så finnes lämpligt, må Konungen meddela förbud mot nationalparks

betiädande, dock att redan uppkommen enskild rätt härigenom

icke må kränkas; skolande förbudet ej heller äga tillämpning mot

lapparna.

5 §■

Öfverträdelse af denna lag eller i enlighet därmed utfärdadt förbud

straffas med böter från och med fem till och med ett tusen kronor.

6 §.

Löper hund lös inom nationalpark, vare den förverkad till upptagaren.

1

7 §•

Allmän åklagare åligger att åtala öfverträdelse, hvarom i 5 8

förmäles.

I öfrigt äge enhvar rättighet att anställa åtal för sådan öfverträdelse;

gifve dock sin talan allmän åklagare tillkänna så tidigt, att

denne må kunna öfvervara målets utförande.

8 §‘

Af böter, som enligt denna lag ådömas, tillfälle två tredjedelar

åklagaren och en tredjedel nationalparkens kassa.

Finnes särskild angifvare, tage han hälften af åklagarens andel.

Brister tillgång till gäldande af böter, som nu sagts, förvandlas

de enligt allmän strafflag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1910.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition No 102.

11

Bil.

Förslag

till

Lag innefattande tillägg till förordningen den 14 april 1866 angående jords

eller lägenhets afstående för allmänt behof.

Härigenom förordnas som följer.

Där Konungen finner jordområde, som enskild man, menighet eller

inrättning tillhörer, på grund af synnerligen märklig naturbeskaffenhet

böra såsom naturminnesmärke afsättas och för detta ändamål af ägaren

afstås till kronan, skall hvad i förordningen den 14 april 1866 angående

jord eller lägenhets afstående för allmänt behof stadgas äga motsvarande

tillämpning.

Samma lag vare, där Konungen förordnar, att enskild man, menighet

eller inrättning tillhörande servituts- eller nyttjanderätt, som må

vara medgifven å till nationalpark afsatt område, skall upphöra.

Fråga om jords afstående, enligt hvad här ofvan i första stycket

sägs, må väckas endast af vetenskapsakademien.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1910.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungi Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

Utdrag af protokollet öfver jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 16

oktober 1908.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena TR0LLE,

Statsråden: Albert Petersson,

Alfred Petersson,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

Roos,

Swartz,

grefve Hamilton,

Malm.

Departementschefen statsrådet Alfred Petersson anförde efter gemensam

beredning med chefen för justitiedepartementet i underdånighet:

»Sedan Riksdagen i skrifvelse den 13 maj 1904 anhållit, att

Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning angående de åtgärder,

som borde vidtagas för att bereda skydd för vårt lands natur och

naturminnesmärken, samt vetenskapsakademien och domänstyrelsen öfver

nämnda framställning afgifvit underdåniga yttranden, den förra den 7

juni 1905 och den senare den 20 november samma år, har jag enligt

nådigt bemyndigande den 14 juni 1907 uppdragit åt tillkallade sak
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Muj.ts Nåd. Proposition N:o 102. 13

kunnige att biträda inom jordbruksdepartementet vid frågans vidare

behandling.

Uti ett den 4 december 1907 afgifvet betänkande hafva bemälde

sakkunnige framlagt, bland annat, följande lagförslag:

1. Förslag Ull lag angående naturminnesmärkens fredande;

2. Förslag till lag angående nationalparker; och

3. Förslag till lag innefattande tillägg till kungl. förordningen den

ld april 1866 angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof.

Öfver förstnämnda förslag hafva underdåniga yttranden afgifvits

af öfverståthållareämbetet och samtliga Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

äfvensom vetenskapsakademien.

Angående de båda öfriga lagförslagen hafva underdåniga utlåtanden

infordrats dels från kammarkollegium och domänstyrelsen, som,

efter hörande af öfverståthållareämbetet och Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvande äfvensom öfverjägmästarne i riket, afgifvit dylikt

gemensamt utlåtande, dels från kommerskollegium och vetenskapsakademien.

»

Sedan föredraganden härefter uppläst ifrågavarande lagförslag samt

redogjort för innehållet i de däröfver afgifna yttranden, anförde föredraganden

vidare:

>Såsom Eders Kungl. Maj:t täcktes finna, hafva de hörda myndigheterna

så godt som undantagslöst ansett en lagstiftning i den föreslagna

riktningen påkallad och mot dess föreslagna hufvudgrunder i regel

icke haft något väsentligt att erinra. Med anledning af de detaljanmärkningar,

som af myndigheterna framställts, hafva lagförslagen

inom jordbruksdepartementet underkastats en öfverarbetning, för hvilken

jag nu går att redogöra. Jag anser mig därvid kunna förbigå de

förändringar af uteslutande redaktionell art, som vidtagits, men skall,

jämte det jag redogör för företagna sakliga ändringar, tillika lämna

en framställning af de viktigaste vid lagförslagens särskilda delar framställda

anmärkningar, hvilka jag ansett icke böra föranleda någon

omarbetning af förslagen.

1. Förslaget till lag angående naturminnesmärkens fredande.

Bland förslagets allmänna grunder är en af de viktigaste, att såsom

Riksdagen i sin berörda skrifvelse uttalat, staten vid sin verksamhet

för skyddande af natur och naturminnesmärken icke bör företaga

något »som skulle innebära ett ingripande i den enskildes rätt att

med sin egendom förfara, som honom bäst synes, utöfver hvad nu

gällande lag därom innehåller». Denna grundsats har väsentligen varit

bestämmande ifråga om lagförslagets hela byggnad. Visserligen afvisar

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

förslaget icke tanken på eu expropriationsrätt i viktigare fall, men en

sådan expropriation bör enligt förslaget ske i samma, mot rättsförlust

betryggande former som expropriation för andra statsändamål, och

i de fall, där expropriation icke äger rum, bör enligt förslaget icke

något mot vederbörande rättsägares vilja företagas, som kan för honom

medföra ekonomisk olägenhet. Mot denna förslagets grundsats har

framställts åtskilliga anmärkningar.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län har

anfört, att, då det ifråga om åtskilliga naturminnesmärken och helt

säkert det stora flertalet torde vara från början uppenbart, att deras

fridlysande icke komme att utöfva något som helst inflytande på fastighetens

värde vare sig för dess ägare eller brukare, det enligt länsstyi

elsens mening förtjänade att tagas under öfvervägande, huruvida

icke ifråga om naturminnesmärken af detta slag fridlysning skulle

kunna inträda äfven utan samtycke af ägare eller brukare och tillika

en enklare procedur anordnas än den, som nu föreslagits.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus

lån yttrar, att ifrågasättas kan. huruvida icke skyddande af ett lands

naturminnesmärken vore af så stor vikt och betydelse för det allmänna,

att fridlysning af naturminnesmärke borde kunna komma till stånd!

utan att därför erfordrades samtycke af vederbörande jordägare och

öfriga rättsägare, därvid då i hvarje fall, när inom viss tid efter fridlysningens

offentliggörande anspråk framställdes på godtgörelse för den

inskränkning i äganderätten eller i andra privaträttigheter, som fridlysningen

medförde, expropriationsförfarandet på vetenskapsakademiens

föranstaltande skulle komma till användning för bestämmande af sådan

ersättning, hvilken skulle utgå af medel ställda till akademiens förfogande.

Utginge man från denna förutsättning, kunde proceduren

för fridlysningens åvägabringande anordnas mycket enklare än förslaget

innefattade, och några bestämmelser till skyddande af innehafvare utaf

i fastigheten i fråga intecknad fordringsrätt blefve icke heller af nöden.

Måhända kunde det dock anses för ett allt för stort ingrepp i privaträtten,

att jordägare och andre rättsägare utan vidare underkastades

sådan inskränkning i sina rättigheter, som för fridlysningens åstadkommande

på dylikt sätt vore af nöden, och möjligen kunde det ock

befaras, att expropriationskostnaderna för fridlysningars åvägabringande

på denna väg skulle blifva alltför störa.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs län säger

sig anse det föreslagna fridlysningsförfarandet särdeles omständligt och

vidlyftigt, hvilket förhållande framträder desto mer, som eu fridlysning

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

med sin ganska vidlyftiga apparat ju när som helst genom vederbörande

ägares eller annan rättsinnehafvares bestridande kunde göras

om intet. Väl vore sant, att man så mycket som möjligt velat genom

fridlysningen skydda vederbörande jordägare i sin fria dispositionsrätt

öfver sin egendom, men en ganska väsentlig inskränkning däri vore

ju i lag redan fastställd till skydd för alla fasta fornlämningar, hvilka

blifvit ställda under lagens hägn. Under forntiden uppförda högar af

jord och sten, grafbyggnader af stenrösen m. m. finge ju icke rubbas

af jordägare. Om än icke förhållandet med naturföremål, som vore af

särskildt intresse för kännedomen om landets natur och som därför

ansåges böra för framtiden skyddas, kunde anses fullt analogt med

fornlämningar, syntes dock rättsgrunden för det ena eller andra föremålets

skyddande vara i det närmaste densamma, åtminstone beträffande

en del naturminnesmärken, såsom vissa märkligare geologiska naturbildningar,

som icke upptoge någon större jordareal. Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvande tilläte sig därför ifrågasätta, om icke ett

sådant naturminnesmärke, sedan det blifvit fridlyst och i det officiella

registret intaget, skulle få anses äga bestånd såväl mot nuvarande

jordägare och rättsinnehafvare, som medgifvit fridlysningen, som äfven

mot framtida sådana rättsägare, utan att dessa skulle äga att påkalla

aflysning.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Örebro län anser, att

i betraktande af den stora fosterländska betydelsen af att bevara naturminnesmärken

såväl större lätthet bort beredas för intresserade personer

att erhålla fridlysning för område eller naturföremål som ock

större skyldighet bort åläggas vederbörande rättsägare att underkasta

sig den olägenhet, som en fridlysning möjligen kunde medföra. Då

emellertid en skärpning af de föreslagna lagbestämmelserna härutinnan

torde kunna försvåra lagförslagets genomförande, har bemälde befallningshafvande

ansett sig icke böra göra någon framställning i

dylikt syfte.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västmanlands län har

anfört, hurusom på samma gång den föreslagna proceduren för fridlysningen

förefölle väl omständlig och sannolikt medförde en afsevärd

kostnad för sökanden, lagförslaget beredde vederbörande en påtaglig

lätthet att få fridlysningen upphäfd. Utom det att denna omständighet

borde betaga en eljest för naturminnesmärkens fredande intresserad

person lusten att härutinnan göra uppoffringar, befordrade densamma

ej det med lagstiftningen afsedda syftet. Enligt förslaget ägde vederbörande

befallningshafvande att efter vetenskapsakademiens hörande

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

förklara fridlysningen förfallen, om föreskrifven anordning för minnesmärkets

utmärkande och inhägnande icke behörigen underhölles, äfvensom

då detsamma funnes förhindra eller afsevärdt försvåra tillämnadt

företag af större allmän eller enskild nytta. Detta torde väl vara i

sin fulla ordning och icke innebära någon risk. ty vederbörande

befallningshafvande hade här pröfningsrätt. Men därjämte skulle aflysning

utan vidare genast ske, då sådan söktes af de enligt 2 § därtill

berättigade. Ett naturminnesmärke borde dock i allmänhet icke vara

af den stora ekonomiska betydelse för dessa rättsägare, att så mycken

hänsyn behöfde tagas till deras rätt. Äfven här borde därför befogenhet

inrymmas åt vederbörande befallningshafvande att i hvarje särskildt

fall pröfva, huruvida fridlysningen skulle förfalla, och skulle därvid den

profvande myndigheten hafva att taga hänsyn till naturminnesmärkets

betydelse såsom sådant och dess värde i ekonomiskt afseende.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län anför,

hurusom uti den Riksdagens skrifvelse, som föranledde den nu ifrågavarande

utredningen, Riksdagen uttalat, att den ej ville ifrågasätta

något, som skulle innebära ett ingripande i den enskildes rätt att med

sin egendom förfara, som honom bäst syntes, utöfver hvad gällande lag

därom innehåller. Utan tvifvel torde detta uttalande varit anledning

till att åt det föreliggande lagförslaget gifvits det innehåll, som det

ägde. Ägarens samtycke vore förutsatt såsom en nödvändighet för

bifall till en ansökning om fredande af ett naturminnesmärke. Blifvande

fideikommissarie!’ och boställshafvare ägde begära naturminnesmärkets

aflysning. De, som hade nyttjanderätt, servitutsrätt eller annan dylik

rätt, hvilken genom fridlysningen skulle lida intrång, ägde att motsätta

sig fridlysningen. Hela denna ömsinta uppfattning om tillvaratagandet

af enskild rätt hade skapat ett förfarande, som blifvit långt

mera inveckladt än saken i allmänhet torde kräfva. I utlåtandet

framliölles, att i de flesta fall en fridlysningsåtgärd icke i ringaste

mån öfvade inflytande på fastighetens försäljningsvärde. Äfven för

ägaren och öfriga vederbörande sakägare torde nog endast i sällsynta

undantagsfall någon ekonomisk fråga af betydelse vara förbunden med

fridlysningsfrågan. Därest sålunda åt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

öfverlämnades att i alla dessa allmännast föreliggande fall

med vederbörande träffa öfverenskommelse och i händelse af dennas

träffande utfärda fridlysningsbestämmelser, vore saken löst. För de fall

åter, att en verklig ekonomisk förlust åsamkades någon rättsägare och

öfverenskommelse ej kunde träffas, skulle det kunna öfverlämnas till

Eders Kungl. Maj:t eller skiljenämnd att bestämma skadeståndsbeloppet,

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kung!.. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

efter hvars gäldande fridlysning''sbeslutet skulle kunna af tiders Kungl.

Maj:ts befallningshafvande meddelas. För skadeståndets gäldande erfordrades

naturligtvis medel, men Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

hölle före, att dessa i många, ja, de flesta fall skulle komma

att gäldas af landsting, hushållningssällskap, kommun eller enskilde.

Skulle emellertid i något fall så icke ske, borde naturligtvis staten

träda emellan, då ju åtgärden skedde i det allmännas välförstådda

intresse. För att emellertid uppkalla och ordna samfunds, kommuners

och enskildes intressen samt inrikta dem på vikten att bevara naturminnesmärken

och äfven insamla därför erforderliga medel, vore det

utan tvifvel önskligt, att ett systematiskt upptecknande i förväg af

åtminstone det värdefullaste inom de olika kommunerna och provinserna

ägde rum. Att detta medförde afsevärda kostnader, borde icke afskräcka.

Med dessa uppfattningar ansåge Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande,

att förslaget kunde hafva fått en enklare uppränning och mera praktisk

läggning, utan att rättssäkerheten åsidosattes.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens län ifrågasätter,

huruvida icke en af vetenskapsakademien tillstyrkt ansökning

om fridlysning borde bifallas äfven mot vederbörande rättsägares bestridande.

Till stöd för denna åsikt kunde åberopas, att redan nu

funnes i gällande författning angående forntida minnesmärkens fredande

och bevarande bestämd en väsentlig inskränkning i vederbörandes fria

dispositionsrätt öfver sin egendom, hvarför någon nyhet i lagstiftningen

icke kunde anses blifva införd, om möjlighet bereddes att fridlysa

naturminnesmärken äfven mot vederbörande rättsägares bestridande.

Det kunde knappast anses lämpligt att äfven i fall, där skydd för

naturminnesmärke enligt sakkunnig myndighets förklarande vore åt

behofvet påkalladt, den enskilde rättsägaren genom ett enkelt bestridande

skulle kunna förhindra åstadkommandet af ett dylikt skydd, äfven om

ingen olägenhet honom genom fridlysningen förorsakades. Fridlysningen

blefve då alldeles beroende af hans godtycke, därest man icke

ville begagna sig af det omständliga och kostsamma expropriationsförfarandet.

En omarbetning af förslaget i den riktning, som sålunda antydts,

torde emellertid svårligen kunna leda till någon procedurens förenkling.

Till eu början måste nämligen i sådan händelse bestämmas, huru i

ett visst fall skall afgöras, om ett naturminnesmärke har den ringa

betydelse för ägaren — en betydelse, som icke alltid faller inom det

ekonomiska området — att det bör kunna Iridlysas äfven mot ägarens

bestridande, och en sådan pröfning lärer icke kunna uppdragas uteBih.

till Riksd. Prof. 1009. 1 Satnl. 1 Afd. 09 Höft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kung!. Majds Nåd. Proposition N:o 102.

slutande åt de administrativa myndigheterna. I allt falk kvarstår

behofvet af bestämmelser, huru förfaras skall, för den händelse vid

nämnda pröfning naturminnesmärket befinnes vara af det värde, att

det icke mot ägarens bestridande kan fridlysas.

Att anordna saken så, att myndigheterna gifves rätt att utan

vidare fridlysa befintliga naturminnesmärken samt de lidande hänvisas

att i viss ordning söka ersättning för den skada, de fått vidkännas, låter

sig naturligen göras men skulle innebära ett för naturminnesmärken afsedt

speciellt expropriationförfarande, kanske mindre betryggande mot rättsförlust

än det allmänna expropriationsförfarandet, iivilket dock i allmänhet

afser statsintressen af högre vikt än naturskyddet. Det skulle

dessutom medföra kostnader lika afsevärda som oöfverskådliga.

Någon väsentlig ändring af förslaget i nu antydda riktningar

finner jag alltså icke tillrådlig. Dock synes det mig, som om man utan

att äfventyra rättssäkerheten skulle, till förekommande af alltför småaktiga

invändningar från den mindre viktiga grupp af intresserade,

som bildas af nyttjanderätts- och servitutshafvare samt därmed jänmställda,

kunna föreskrifva, att hänsyn icke behöfver tagas till möjligen

förorsakadt intrång, där detta är att anse såsom oväsentligt.

.lag öfvergår nu till förslagets särskilda paragrafer.

\id 2 £ har af åtskilliga bland de hörda myndigheterna anmärkts,

att förslaget ej angifver, huru det skall styrkas, hvem som är ägare

till den fastighet, hvarom är fråga. Härvid liar jag att erinra, att

någon möjlighet, att erhålla ett officiellt bevis om hvem. som vid eu

viss tidpunkt är ägare till ett gifvet område å jordytan — och det är

härom det i förevarande fall är fråga — för närvarande icke förefinnes.

Af befintliga skifteshandlingar kan visserligen i regel utredas, till hvilken

fastighet området hör, men hvem. som nu är ägare till denna fastighet,

framgår icke däraf. Vederbörande domare kan åter visserligen lämna

intyg om hvem. som sist erhållit lagfart å viss fastighet, med afseende

å hvilken någon föregående inskrifningsåtgärd ägt rum, men kan i

regel icke yttra sig om, hvilken fastighet denna motsvarar i skifteshandlingarna.

Det finnes därför ingen annan utväg än att provisoriskt

nöja sig med sökandens uppgift ifråga om äganderätten, såvida icke

denna uppgift notoriskt är oriktig, samt för den händelse på grund af

oriktig dylik uppgift fridlysning meddelas, tillerkänna den rätte ägaren

befogenhet att yrka fridlysningens upphäfvande. Att misstag ofta skulle

komma att äga rum, lärer icke vara att befara. Då det emellertid

uttryckligen bör sägas ifrån, att en dylik rätt tillkommer rätte ägaren,

har ett stadgande därom intagits i det omarbetade förslagets 8 §.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102. H*

Af ett par af de liörda myndigheterna har anmärkning framställts

mot förslagets stadgande, att hänsyn ej tages till förändring i äganderätten,

som äger rum efter fridlysnings ansökningens ingifvande. Eders

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Uppsala län anser det bättre öfverensstämmande

med eljest tillämpade grundsatser att låta ansökning

gälla mot ny ägare först från det i 3 § föreskrifna kungörandet eller

från proklamatidens utgång, och Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Malmöhus län vill i detta afseende såsom den afgörande tidpunkten

fastslå viss dag efter kungörandet. En bestämmelse i denna riktning

synes emellertid icke väl förenlig med förslagets ståndpunkt, att ägarens

samtycke är villkoret för att man öfver hufvud skall sätta hela fridlysningsförfarandet

i gång. Skulle en ägare, som t. ex. innan proklamatidens

utgång förvärfvat fastigheten, kunna motsätta sig fridlysningen,

skulle hela kungörelsebesväret hafva varit förgäfves. Kungl. Maj:ts

befallningshafvande skulle i hvarje fall vara nödsakad att vid nämnda

tidpunkt söka skaffa sig upplysning, om någon förändring i äganderätten

skett, ty vore så förhållandet, kunde fridlysning icke äga ruin

utan att samtycke från den nye ägaren inkommit. Då en föreliggande

fridlysningfråga väl i regel föga inverkar på villkoren vid fastighetens

försäljning", och en köpare, därest han ej litar pa säljaiens uppgifter

härutinnan, alltid har den utvägen öppen att hos Konungens befallningshafvande

efterhöra, om någon fridlysningsansökning beträffande

fastigheten inkommit, synes man i rättssäkerhetens intresse knappast

kunna hysa några betänkligheter mot förslagets, till en enklare procedur

föranledande, stadgande i detta hänseende.

Den hänsyn, som i förslaget tages till en blifvande fideikommissarie

eller boställshafvare, har af flera af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande

ansetts öfverdrifven; och man har yrkat på, att rätten för

dessa att begära aflysning af naturminnesmärke måtte borttagas eller

åtminstone i uppgifva hänseenden inskränkas. Med afseende på fideikommissarie!''

är detta, när det gäller något af verkligt värde, tydligen icke

möjligt, om man vill upprätthålla förslagets allmänna ståndpunkt, att icke

utan rättsägares samtycke —- frånsedt expropriationsfallen företaga

någon fridlysningsåtgärd. 1 fråga om boställshafvare ställer sig saken

något annorlunda, ty eu boställshafvare har icke något civilrättsligt anspråk

på bostället. Sådant bostället är, då han söker den tjänst, hvarmed

rätten därtill är förenad, sådant far han mottaga det och därmed böi lian

låta sig nöja. De betänkligheter, som möta, äro af annan art. Till eu

början kan en lagstiftning, hvarigenom eu boställsinnehafvare medgifves

rätt att med bindande verkan för sina efterföljare afsåga bostället eu fördel

— och härom är det naturligen ofta fråga, när det gäller att medgifva frid
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition No 102.

lysning af ett naturminnesmärke — svårligen i fråga om den största

gruppen af boställen, de ecklesiastika, äga rum utan bifall af kyrkomötet,

och vidare lärer en sådan rätt icke kunna tillerkännas boställsinnehafvare

under annan förutsättning än att jämväl boställets ägare

är med därom. Nu är emellertid som bekant äganderätten till de flesta

boställen ganska oviss, och stora svårigheter skulle helt säkert möta,

om man ålade eu sökande i ett fridlysningsärende att utreda dessa

förhållanden. På dessa skäl finner jag den lämpligaste anordningen

vara, att man med afseende å boställen uppställer såsom regel, att

endast boställsinnehafvarens icke ägarens samtycke erfordras för fridlysning,

men att å andra sidan en kommande boställsinnehafvare i allmänhet

kan påyrka fridlysningens upphäfvande. I de flesta fall kommer helt

visst ett sådant yrkande aldrig att framställas. Från regeln, att endast

boställsinnehafvarens samtycke erfordras, lärer emellertid ett undantag

höra uppställas. I vissa afseenden är nämligen boställsinnehafvarens

förfoganderätt öfver boställets tillhörigheter inskränkt genom den befattning

därmed, som tillagts offentlig myndighet. Sä är t. ex. förhållandet

i vissa fall med skogen genom den befattning därmed, som

tillkommer skogsstaten. Det är långt ifrån otänkbart, att t. ex. afsättandet

af ett märkligt skogsbestånd till naturminnesmärke rubbar

hushällningsplanen. För dylika fall lärer för fridlysning böra kräfvas

medgifvande äfven af den myndighet, på hvilkens förvaltningsrätt fridlysningen

skulle göra intrång. Beträffande såväl fideikomissarier som

boställshafvare torde man emellertid kunna utesluta rätten att begära

aflysning i de fall, då det intrång fridlysningen förorsakar är så oväsentligt,

att något verkligt intresse af fridlysningens upphäfvande icke kan

anses föreligga. I enlighet med dessa grundsatser har förslaget i denna

del något omredigerats, i sammanhang hvarmed stadgandena om rätten

för fideikommissarie och boställshafvare att begära aflysning förflyttats

till det omarbetade förslagets 8 §, som behandlar de fall. då fridlvsning

på framställdt yrkande skall upphäfvas.

I anledning af de anmärkningar, som framställts vid ?> §. har

densamma omredigerats, så att tydligt framgår, att man i fridlysningsärendet

icke behöfver fästa afseende vid nyttjanderätter, servitutsrätter

och andra dylika rättigheter, som uppkommit först efter

fridlysningsansökningens ingifvande.

Därjämte har tillsatts föreskrift därom, att kungörelsekostnaden

pa anfordran skall af sökanden förskjutas, hvarjämte innehafvare af

fordran, för hvilken fastigheten är utmätt, då fridlysningsansökningen

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kung1. May.ts Nåd. Proposition N:o 102.

ingifves, ifråga om rätton att vid exekutiv auktion få fastigheten frigjord

från naturminnesmärke likställts med innehafvare af intecknad

fordran.

Med afseende på det föreskrift^ sättet för publicerandet af den

i denna § omförmälda kungörelse så val som den i 6 § föreskrifna

slutliga fridlysningskungörelsen. har anmärkts, att man syntes böra

undvika att "i en"ny författning likasom upplifva det numera ganska

allmänt utdömda sättet att använda kyrkan för kungörelsers uppläsande

samt att erfarenheten visat, att meddelanden i länskungörelserna

icke fyllde sitt ändamål i hvad afsåge allmänhetens underrättande.

Häremot viil jag erinra, att särskild! hvad angår de slutliga fridlysningskungörelserna

ett uppläsande i kyrkan synes mera ån vanligt

berättigad!. Att sprida naturskyddsintresset är en angelägenhet af

kulturell och folkuppfostrande betydelse, som utan tvifvel bör och helt

säkert äfven kommer att ligga prästerskapet om hjärtat, och det kan

icke vara annat än lämpligt, att allmänheten då och då äfven i helgedomen

erhåller eu påminnelse om de plikter den har emot naturen

Att den slutliga fridlysningskungörelsen införes i länskungörelserna har

sin särskilda betydelse därigenom, att den sålunda blir lättare tillgänglig

för den domstol, som eventuellt skall tillämpa densamma.

Beträffande af Konungens befallningshafvande fastställda stadgar äro

länskungörelserna ett slags författningssamling. Saknades häri upplysning

om fridlysningsbestämmelserna, fingo domstolarne vid hvarje

åtal för öfverträdande af fridiysningsföreskrift därom infordra särskild!

besked.

Beträffande den i förevarande § omförmälda kungörelse äro väl

dessa synpunkter af något underordnad betydelse. Men då det tydligen

är lämpligt, att icke göra formerna alltför mångskiftande, och

äfven den förberedande kungörelsens publicerande på nämnda sätt icke

är utan sin nytta, torde förslagets stadganden i denna del böra bibehållas.

Af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands, Jönköpings,

Kalmar samt Göteborgs och Bohus lån har hemställts att, med

afseende på det allmännas intresse af att naturminnesmärken varda fridlysta.

sökanden befrias från kostnaderna för den förberedande kungörelsen

och dessa kostnader bestridas af allmänna medel likasom förslaget föreskrifver

i fråga om den slutliga fridlysningskungörelsen. Härvid är att

märka, dels att i alla de fall, där vetenskapsakademien uppträder såsom

sökande, denna statsinstitution far vidkännas nämnda kostnader, dels att

i andra fall dessa kostnaders läggande på staten icke gärna kan ifrågasätta s

vid andra tillfällen än dem. ds fridlysning verkligen kommer till stånd.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Katigt. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

Leder ansökningen icke till något resultat på den grund, att rättsägare

sätter sig däremot eller att vetenskapsakademien förklarar, att något

naturminnesmärke icke föreligger, vore det tydligen oriktigt att ålägga

det allmänna att betala kostnaden. Men äfven därest fridlysning beviljas,

synes man kunna förutsätta så mycken medverkan af ortsintresset,

hvithet väl sökanden ofta representerar, att staten icke behöfver vidkännas

kostnaderna för de förberedande åtgärderna.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms, Kalmar,

Gottlands, Blekinge, Hallands, Göteborgs och Bohus, Västmanlands och

Västerbottens län hafva vid förevarande § framställt den anmärkningen,

att ifrågavarande kungörelse ej borde ifrågakomma förr än tillstyrkande

yttrande ingått från vetenskapsakademien, enär kungörelsen förorsakade

såväl sökanden kostnader som vederbörande rättsägare besvär, hvilka

blefve till ingen nytta, __ om akademien afstyrkte ansökningen, i det

denna då måste afslås. Å andra sidan ifrågasätter Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvande i Uppsala län, om den obetydliga tidsvinst, som uppnås,

om yttrande från vetenskapsakademien infordras samtidigt med

kungörelsens utfärdande, uppväger olägenheten af att besvära akademien

i sådana fall, där ansökningen på grund af framställdt jäf måste

afslås. Antagligen komme akademien i allt fall att afvakta, huruvida

efter proklamatidens utgång underrättelse om afsiagsbeslut, inginge

från Konungens befallningshafvande, en underrättelse, som dock icke

vore föreskrifven.

Nu nämnda yttranden hafva å ömse sidor framkallats däraf, att

i den öfverskådande återblick på fridlysningsprocedurens förlopp, som

lämnats i förslagets motivering, ett uttryck användts, som föranledt

den uppfattning, att kungörelsens utfärdande enligt 3 § och infordrandet

af vetenskapsakademiens yttrande enligt 5 § nödvändigt skulle äga

rum samtidigt. Själfva lagtexten innehåller emellertid icke någon

bestämmelse i sådant syfte utan lämnar öppet åt Konungens befallningshafvande

att härvid förfara efter omständigheterna. Att denna lösning

torde vara den enda lämpliga, lärer framgå icke minst af olikheten i de

yrkanden, som i detta afseende framställts af de anmärkande myndigheterna.

Vid tillämpningen torde emellertid saken i de flesta fall ställa

sig ganska enkel. Med tämligen stor visshet lärer Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvande kunna förutse, åtminstone i hvilka fall man med

säkerhet kan vänta ett tillstyrkande från akademiens sida. Efter all

sannolikhet kommer jämförelsevis sällan att af enskild person väckas

fråga om fridlysning. Det kraftigaste initiativet härvid kommer nog

att tagas af akademien själf eller af föreningar med naturvetenskapligt

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

syfte eller af lokala ortsintresserade sammanslutningar, som väl få förutsättas

icke framkomma med alltför ogrundade ansökningar.

Ifråga om §:ns femte stycke hafva åtskilliga af de hörda myndigheterna

ansett, att däri intagna stadganden rätteligen borde hafva

sin plats i 105 § utsökningslagen. Härvid är emellertid att märka,

att detta stycke till sin hufvudsakliga del innehåller konstitutiva

materiella bestämmelser i afseende å intecknad eller därmed likställd

fordrans företräde framför det anspråk å fastigheten fridlysningen innebär.

Motsvarande bestämmelser, t. ex. ifråga om nyttjanderätt och

servitut, förekomma i 52 och 57 §§ i gällande inteckningsförordning.

Det enda af styckets innehåll, hvilket såsom innebärande en formell

föreskrift för auktionsförrättaren möjligen kunde insättas i 105 §

utsökningslagen, är föreskriften, att när yrkande väckes, att fridlysningen

eventuellt skall få vika, så skall förfaras, som om den genom

fridlysningen förorsakade inskränkningen i fastighetsägarens rätt utgjorde

servitut, men äfven detta kan såsom belysande jämväl för den

materiella sidan af saken svårligen undvaras i förevarande §. Då i

hvarje fall genom stadgandet icke uppställas några från det vanliga

förfarandet enligt 105 § utsökningslagen afvikande regler och auktionsförrättaren

icke behöfver taga någon hänsyn till befintliga naturminnesmärken

i annat fall än att yrkande af ofvannämnda beskaffenhet framställes,

synes man knappast lämna auktionsförrättaren utan tillbörlig

ledning, äfven om man underlåter att i nämnda hänseende insätta

någon bestämmelse i utsökningslagen.

1 anledning af'' anmärkning, som framställts vid 4 §, har denna

omredigerats, så att däri omförmälda interimistiska fridlysning icke

nödvändigt behöfver ske i sammanhang med den i 3 § omförmälda

kungörelse utan kan äga rum när som helst före ansökningens slutliga

pröfning.

Vid 5 § har vetenskapsakademien uttalat önskvärdheten af att

Sveriges geologiska undersökning ätoge sig arbetet med afseende å de

geologiska minnesmärkena med undantag af deras införande i riksregistret.

Denna framställning beror därpå, att akademien icke äger

någon särskild geologisk afdelning. I denna fråga har i ett af chefen

för geologiska undersökningen under sakens förberedande behandling i

vetenskapsakademien afgifvet utlåtande enahanda uppfattning uttalats

under anförande, hurusom det ej för framtiden kunde med visshet

ifrågasättas, att riksmuseum, som saknade afdelning för geologi, skulle

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

kunna företräda geologiska intressen med lika mångsidig sakkunskap,

som för närvarande vore fallet, medan Sveriges geologiska undersökning

alltid komme att disponera en stab af geologer, hvilka genom

ständiga resor inom landet underkölle en lefvande kännedom om dess

geologi; och kunde det sålunda anses till fullo öfverensstämmande med

Sveriges geologiska undersöknings uppgift att i mån af behof biträda

vetenskapsakademien med anordnande af skydd för geologiska naturföremål,

hvarvid emellertid förutsattes, att förandet af hela riksregistret

liksom i allmänhet ledningen af naturskyddsarbetet komme att handhafvas

af nämnda akademi.

Att beträffande de geologiska naturminnesmärkena helt och hållet

— frånsedt registerföringen — låta den befattning förslaget uppdrager

åt vetenskapsakademien öfvertagas af geologiska undersökningen synes

mig emellertid mindre tillrådligt redan af det skäl, att det då skulle

tillkomma Konungens befallningshafvande att afgöra, huruvida en inkommen

fridlysningsansökning borde såsom berörande ett geologiskt

naturminnesmärke remitteras till geologiska undersökningen i stället

för till vetenskapsakademien. I många fall är ett dylikt afgörande

äfven för en sakkunnig myndighet så godt som omöjligt på grund

häraf, att samma naturminnesmärke kan hafva intresse både från geologisk

och annan naturvetenskaplig synpunkt. Ett område med särskildt

karakteristiska flygsandsdyner, som på ett typiskt sätt omformat

vegetationen och där kanske dessutom finnes ett egendomligt djurlif,

är härpå ett exempel. Bäst torde saken lösas så, att akademiens

befattning med naturminnesmärken bibehålies formellt oförändrad, men

att akademien hänvisas att för väckt frågas utredande infordra yttrande

från geologiska undersökningen samt äfven i öfrigt påkalla erforderlig

medverkan från nämnda institution, något, hvarom uttryckligt stadgande

icke lärer i förevarande lag erfordras.

Vid 6 § har anmärkts, att äfven om fastighet har exproprierats

för att afsättas till naturminnesmärke, vetenskapsakademiens hörande

i fridlysningsfrågan icke saknar betydelse. Akademien kan nämligen

lämna värdefulla bidrag till frågan om hvilka fridlysningsbestämmelser,

som böra meddelas, samt huru minnesmärket bör utmärkas och

inhägnas. Denna uppfattning synes hafva fog för sig och lärer leda

därtill, att 6 § kan ur förslaget utgå. 3 § sjätte stycket synes nämligen,

om vetenskapsakademien fortfarande måste höras, anvisa den

enda förenkling i proceduren, som i expropriationsfallen lämpligen

kan äga rum, och denna § blir alltid därvid tillämplig, om, såsom

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

föreskrifvits uti det tredje af ifrågavarande lagförslag, för ifrågavarande

ändamål exproprierad fastighet skall anses tillhöra kronan. I tillämpningen

lärer saken i alla händelser komma att ställa sig synnerligen enkel.

Det lärer nämligen utan tvifvel blifva vetenskapsakademien, som erhåller

i uppdrag att beträffande exproprieradt naturminnesmärke väcka

fridlysningsfrågan, och i så fall är tydligen ärendet på grund af 3 §

sjätte stycket jämfördt med 5 § genast färdigt för slutlig behandling.

Till 7 § (det omarbetade förslagets 6 §) har fogats en föreskrift 7 §

därom, att fridlysningskungörelsen där så finnes lämpligt, skall anslås

vid naturminnesmärket.

Förslagets 9 och 10 §§ hafva omredigerats och motsvaras af det o och io §§.

omarbetade förslagets 8—10 §§. I dessa paragrafer hafva nu blifvit

sammanförda samtliga de fall, då fridlysning kan upphäfvas. 8 § innehåller

de fall, då en ovillkorlig rätt finnes att få fridlysning upphäfd,

9 § åter de fall, då Konungens befallningshafvande äger pröfningsrätt,

huruvida fridlysning bör upphäfvas eller ej.

I anledning af den tvekan, som hos de hörda myndigheterna

uppstått, huruvida med uttrycket »naturminnesmärkes aflysning» i de

sakkunniges förslag afsåges, att fridlysningens upphäfvande skulle på

något sätt offentligen kungöras, har i det omarbetade förslaget användts

ett annat uttryck, hvaraf torde framgå, att någon vidare åtgärd än

ett Konungens befallningshafvandes beslut om fridlysningens upphäfvande

icke erfordras för att de meddelade fridlysningsbestämmelserna skola

förlora gällande kraft. Det är nämligen egentligen endast den rättsägare,

hvilken begär fridlysningens upphäfvande, som kan anses hafva

näo-ot intresse att få kännedom om, att naturminnesmärket icke vidare

behöfver respekteras.

Därjämte har i anledning af en framställd anmärkning den tidsfrist,

som lämnats vetenskapsakademien för vetenskaplig undersökning

af ett aflyst naturminnesmärke, ansetts böra räknas från beslutet om

fridlysningens upphäfvande, hvilket åter haft till följd, att Konungens

befallningshafvande måst åläggas skyldighet att om fridlysnings upphäfvande

ofördröjligen tillsända akademien underrättelse.

I 11 § har tillsatts en bestämmelse därom, att förbud af den i it §.

paragrafen omförmälda beskaffenhet skall införas i registret öfver naturminnesmärken,

samt i 12 § eu föreskrift för akademien att underrätta

Bih. Ull Riksd. Prof. 1900. 1 Sami. 1 Afd. 09 Höft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

Konungens befallningshafvande om de fall. då akademien medgifvit

sådan dispens för vetenskapliga forskningar, som i paragrafen omförmäles.

lst §• I enlighet med en från liera håll framkommen anmärkning har,

genom borttagandet af orden »å landet» i 13 §, däri omtalade rätt

att förbjuda vanprydande annonsering gjorts tillämplig äfven på till

stad hörande område. Genom förbehållet, att området skall vara af

särskildt intresse genom märklig naturbeskaffenhet eller naturskönhet

uteslutes emellertid härvid de bebyggda delarne af städernas områden.

17 $• till 17 § slutligen har fogats en föreskrift om rätt för vetenskaps
akademien

att mot beslut, hvarigenom begärd fridlysning vägrats eller

fridlysning upphäfts, föra klagan jämväl i fall, där akademien ej själf

sökt fridlysningen.

2. Förslaget till lag angående nationalparker.

Det af sakkunnige uppgjorda förslaget till lag angående nationalparker

innehåller jämte bestämmelser af kriminallags natur äfven åtskilliga

förvaltningsföreskrifter, hvilka emellertid äfven indirekt äga

sin betydelse i kriminalrättsligt hänseende, då därigenom uppställas

vissa undantag från de förbud, hvilkas öfverträdande lagen i regel

afser att bestraffa.

Då emellertid dessa förvaltningsföreskrifter för att blifva fullt

lämpliga måste afpassas efter beskaffenheten hos hvarje särskild nationalpark,

samt man utan alltför stor omgång bör kunna ändra dem, där

så visar sig erforderligt, har jag, i enlighet med hvad som föreslagits

af vissa af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, ansett lämpligast,

att desamma borttagas ur lagförslaget och ersättas med ett allmänt

bemyndigande för Eders Kungl. Maj:t att i särskildt reglemente för

hvarje nationalpark föreskrifva de undantag från lagens förbudsbestämmelser,

som finnas nödiga för att möjliggöra nationalparkens

ändamålsenliga förvaltning i enlighet med de synpunkter, hvaråt de

sakkunniges lagförslag gifvit uttryck.

I enlighet med hvad kammarkollegium och domänstyrelsen tillstyrkt

har i lagförslaget tillsatts ett förbehåll, hvarigenom lapparnes

nuvarande rätt -till jakt lämnas oförkränkt dock med undantag för

jakt å björn.

Likaledes har, med föranledande af hvad nämnda ämbetsverk

yttrat, tillsatts bestämmelser om förbud för medförande inom nationalpark

af hund, hvilket förbud dock ej skall gälla lapparnes vallhundar,

samt om påföljden, därest hund löper lös inom nationalpark.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majis Nåd. Proposition N:o 102.

Däremot finner jag mig icke öfvertygad om lämpligheten af att,

såsom ämbetsverken föreslagit, namnet »nationalpark» utbytes mot

»naturpark». Det förra namnet, som ju redan fått en viss burskap

genom dess användning ifråga om de amerikanska nationalparkerna,

antyder bättre än det senare, att ändamålet med parkens afsättande

är, att densamma skall vara ett för folket afsedt fosterländskt åskådningsmaterial,

och det torde ej heller sakna en viss praktisk betydelse,

att detta namn användes särskildt på de stora lappländska nationalparker,

man företrädesvis önskar få afsätta. Detta namn äger utan

tvifvel en större dragningskraft på den turistpublik, man ju synes böra

sträfva efter att tillföra den blifvande inlandsbanan.

3. Förslaget till lag innefattande tillägg till kungl, förordningen den

14 april 1866 angående jords eller lågenhets afstående för allmänt behof.

I afseende på expropriationsrättens omfattning hafva af de hörda

myndigheterna åtskilliga förslag framställts om en något vidgad dylik

rätt. Så hafva kammarkollegium och domänstyrelsen föreslagit, att

mark, hvilken ligger inom eller angränsar till område, som förklarats

skola till nationalpark afsättas, skall kunna exproprieras, samt att ej

blott vetenskapsakademien utan äfven menighet skall kunna väcka

fråga om marks exproprierande för afsättande till naturminnesmärke.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Uppsala län uttalar den

uppfattningen, att Konungen bör äga rätt att för naturminnesmärkes

bevarande icke blott förordna om jordområdes afstående utan älven

föreskrifva inskränkningar i fastighetens bruk, dock med rätt för den,

som däraf lider men, till ersättning såsom för intrång i ny tfj anderätten

och med befogenhet för ägare, som ej vill tala föreskrifven inskränkning,

att påfordra lösande af fastigheten eller sådan del däraf, som

föreskriften angår. Eders Kungl. Maj:t>s befallningshafvande i Hallands

län ifrågasätter, att jord skall få exproprieras äfven för bildande af

nationalpark. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Värmlands

län anser, att fråga om expropriation bör få väckas jämväl af vissa

statsmyndigheter t. ex. domänstyrelsen, landtbruksstyrelsen in. fl. samt

af högskolor och andra vetenskapliga institutioner. Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvande i Kopparbergs län hemställer likaledes, att äfven

annan intresserad än vetenskapsakademien tillerkännes rätt att begära

expropriation.

Då genom en af Eders Kung]. Maj:t tillsatt särskild kommitté en

revision af vår allmänna expropriation slagstiftning är påbörjad, s$mes

det mig lämpligast, att undersökningen om, huru långt expropriationsrätten

för naturskyddsändamål rätteligen bör sträcka sig, verkställes i

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

sammanhang med den allmänna utredningen af expropriationsfrågorna,

och att man nu endast provisoriskt antager de nödvändigaste bestämmelserna

i detta hänseende. Jag tror, att man därför för närvarande

bör stanna vid hvad de sakkunnige föreslagit. Dock torde i enlighet

med hvad kammarkollegium och domänstyrelsen hemställt en liten

modifikation af uttrycken kunna äga rum, så att tydligt framgår, att i

fråga om nationalparker expropriationsbeslutet icke nödvändigt behöfver

meddelas samtidigt med det beslut fattas om nationalparks afsättande.»

Föredraganden uppläste härefter de omarbetade lagförslagen af

den lydelse bil. — vid detta protokoll utvisar samt hemställde, att

högsta domstolens utlåtande öfver förslagen måtte, för det ändamål

§ 87 regeringsformen omförmäler, inhämtas genom utdrag af protokollet
-

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes, Hans Maj:t Konungen i nåder

lämna bifall.

Ur protokollet:

Hugo Elliot.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

29

Bil.

Förslag

till

Lag angående naturminnesmärkens fredande.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

Område eller till fastighet hörande naturföremål, som är af

aärskildt intresse för kännedomen om landets natur eller på grund af

märklig naturbeskaffenhet eljest synes böra för framtiden skyddas, må

i den ordning nedan sägs såsom naturminnesmärke fridlysas.

2 §•

Vill någon utverka fridlysning, hvarom i 1 § förmäles, ingifve

ansökning därom till Konungens befallningshafvande i det län, där det

afsedda området eller föremålet finnes.

Ansökning, som nu sagts, skall innehålla:

1) noggrann uppgift om naturminnesmärkets beskaffenhet och läge;

2) uppgift å fastighetens ägare samt dem, hvilka äga nyttjanderätt,

servitutsrätt eller annan dylik rätt, som genom den begärda fridlysningen

skulle lida intrång;

3) förslag till de fridlysningsbestämmelser, som lämpligen böra

meddelas;

4) förslag till det sätt, hvarpå området eller föremålet bor utmärkas

och, där så erfordras, inhägnas.

Vid ansökningen skall, därest den ej framställts af fastighetens

ägare, fogas skriftligt medgifvande af denne. Öfvergår fastigheten,

sedan ansökningen ingifvits, till annan ägare, vare det ej hinder för

ansökningens beviljande. Med afseende å boställe äfvensom fideikommiss

eller jord, som innehafves under med fideikommiss jämförliga förhål
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Iiungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

landeri, skall i ofvannämnda hänseenden fastighetens innehafvare anses

såsom dess ägare, dock att, därest å boställe fridlysning begäres af föreniiil,

hvaröfver boställshafvaren icke må förfoga utan tillstånd af

vederbörande myndighet, medgifvande till fridlysningen jämväl från

nämnda myndighet skall företes.

Har ansökning inkommit, såsom i 2 § sägs, förelägge Konungens

befallningshafvande genom offentlig kungörelse dem, som till fastigheten

hafva nyttjanderätt, servitutsrätt eller annan dylik rätt, hvilken uppkommit

före ansökningens ingifvande och genom fridlysningsåtgärden

skulle lida intrång, att senast inom en månad från kungörelsens dag

hos Konungens befallningshafvande anmäla, om de mot fridlysningen

hafva något att erinra.

Kungörelse, som nu sagts, skall på sökandens bekostnad ofördröjligen

införas i länskungörelserna och tidning inom orten så ock

uppläsas i ortens kyrka samt med allmänna posten tillsändas alla kända

innehafvare af sådan rätt, som ofvan sägs. Kostnaden för kungörelsen

skall af sökanden vid anfordran förskottsvis erläggas.

Emot bestridande, som inom föreskrifven tid framställts af behörig

sådan rättsägare, må ansökningen ej beviljas, där ej intrånget är att

anse såsom oväsentligt. Kan den, som mot fridlvsningen gjort invändning,

icke styrka, att han är behörig rättsägare, må fridlysningen

beviljas, men lände den ej till minskning i den rätt, hvilken lagligen

ma tillkomma den, som invändningen gjort.

Underlåter rättsägare, hvarom ofvan förmärs, att gorå anmälan,

som nu sagts, hafve sedan i afseende å fridlysningsåtgärden ingen talan.

Häftar fastigheten, då ansökningen ingifves, på grund af inteckning

eller enligt 11 kap. 2 § jordabalken för fordran eller är fastigheten

då för fordran utmätt, må, där fastigheten sedermera säljes i

den ordning, som om utmätt fast egendom är stadgad, innehafvare

af dylik fordran, i händelse hans rätt är däraf beroende, påyrka, att

iastigheten utbjudes frigjord från den inskränkning i ägarens rätt den

begärda fridlysningen må medföra; och vare därvid så förfaret som

om nämnda inskränkning utgjorde servitut, för hvilket dagen för

ansökningens ingifvande i fastigheten sökts inteckning. Har å fordringsbeviset

tecknats medgifvande till fridlysningen, äge hvad nu sagts ej

tillämpning.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

Tillhör till fridlysning ifrågasatt naturminnesmärke kronan, och

finnes icke veterligen annan rättsägare eller hafva alla kända rättsägare

medgifvit fridlysningen, vare kungörelse, hvarom i denna paragraf

stadgats, icke nödig. Sker fridlysning utan föregången dylik

kungörelse, lede fridlysningen dock ej till minskning i den rätt, hvilken

lagligen må tillkomma rättsägare, som ej medgifvit fridlysningen.

4 §•

Bär så finnes nödigt, må Konungens befallningshafvande i afvaktan

på ansökningens slutliga pröfning förbjuda åtgärd, hvaraf skada kan

tillfogas det uppgifna naturminnesmärket. Dylikt förbud, som kungöres

i den ordning 6 § tredje stycket förmäler men på sökandens bekostnad,

lede dock ej till inskränkning i enskild rätt, som uppkommit innan

fridlysningsansökningen ingifvits, där ej vederbörande rättsägare medgifvit

fridlysningen.

5 §■

Öfver ansökning, hvarom i 2 § sägs, skall, där ej ansökningen

framställts af vetenskapsakademien eller dess yttrande bifogats, utlåtande

infordras från nämnda akademi; och må ansökningen icke bifallas,

därest icke densamma blifvit af akademien tillstyrkt.

6 §.

Har vetenskapsakademien tillstyrkt ansökningen och möter ej för

bifall till ansökningen eljest laga hinder, underrätte Konungens befallningshafvande

sökanden, att ansökningen kommer att bifallas, därest

naturminnesmärket på sökandens föranstaltande och bekostnad å marken

utmärkes och, där så erfordras, inhägnas enligt de närmare bestämmelser

Konungens befallningshafvande därvid meddelar.

Sedan styrkt blifvit, att naturminnesmärket på föreskrifvet sätt

utmärkts och inhägnats, varde detsamma af Konungens befallningshafvande

förklaradt för fridlyst naturminnesmärke och infördt i det register,

hvarom i 7 § förmäles. Tillika meddele Konungens befallningshafvande

med ledning af hvad i ärendet förekommit de fridlysningsbestämmelser,

som till naturminnesmärkets fredande må finnas nödiga.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

Kungörelse om fridlysningen, upptagande nämnda bestämmelser,

skall på allmän bekostnad ofördröjligen införas i länskungörelsema och

tidning inom orten så ock uppläsas i ortens kyrka samt, där så finnes

nödigt, anslås vid naturminnesmärket.

Fullgör sökanden icke hvad i ärendet honom ålagts, eller möter

eljest laga hinder för bifall till ansökningen, värde densamma afslagen.

7 §■

Öfver fridlysta naturminnesmärken skall hos Konungens befallningshafvande

föras register enligt de närmare bestämmelser, som meddelas

af Konungen.

Afskrift af hvad i detta register för hvarje år införts skall inom

en månad efter årets utgång insändas till vetenskapsakademien, som äger

sammanföra sålunda inkomna uppgifter till ett riksregister öfver naturminnesmärken.

8

Fridlysning, som enligt G § meddelat s, skall af Konungens befallningshafvande

förklaras upphäfd:

om sådant påyrkas af någon, som visar sig äga bättre rätt till

fastigheten än den, hvilken i fridlysningsärendet antagits vara fastighetens

ägare;

om fastigheten utgör fideikommiss eller innehafves under därmed

jämförliga förhållanden, samt fridlysningens upphäfvande påyrkas af

innehafvare, som icke medgifvit fridlysningen och däraf lider intrång,

hvilket icke är att anse såsom oväsentligt;

om fastigheten utgör boställe, och fridlysningens upphäfvande

yrkas af boställshafvare, som icke medgifvit fridlysningen och däraf

lider intrång, hvilket icke är att anse såsom oväsentligt;

om från vetenskapsakademien företes intyg, att naturminnesmärket

till sin naturliga, beskaffenhet undergått sådan förändring, att

dess bibehållande såsom naturminnesmärke synes ändamålslöst; samt

om naturminnesmärket visas vara beläget inom område, hvars

expropriation för annat ändamål medgifvits, samt fridlysningens upphäfvande

begäres af den, som genom expropriation förvärfvat jorden.

Har vid exekutiv auktion enligt hvad ofvan sagts fastigheten

sålts frigjord från den inskränkning i ägarens rätt fridlysningen må

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

medföra, vare fridlysningen därigenom att anse såsom upphäfd; åliggande

dock auktionsförrättaren, där auktionen hålles på annat ställe än landskansli,

att om upphäfvandet ofördröjligen underrätta Konungens

befallningshafvande.

9 §•

Konungens befallningshafvande må efter vetenskapsakademiens

hörande förklara fridlysning upphäfd:

om föreskrifven anordning för naturminnesmärkes utmärkande och

inhägnande icke af den, som begärt fridlysningen, behörigen underhålles,

samt ej heller vetenskapsakademien eller annan hos Konungens

befallningshafvande anmält sig villig att verkställa nödiga underhållsarbeten;

samt

om naturminnesmärket finnes förhindra eller afsevärdt försvåra

företag af större allmän eller enskild nytta.

10 §.

Har fridlysning upphäfts, varde minnesmärket ur registret affördt

samt underrättelse därom ofördröjligen tillsänd vetenskapsakademien.

Åtgärd, hvarigenom skada tillfogas naturminnesmärke, beträffande

hvilket fridlysningen upphäfts af annan anledning än på grund af

förändrad naturbeskaffenhet, må ej vidtagas, förrän vetenskapsakademien

lämnats tillfälle att å området utföra den vetenskapliga undersökning,

som må finnas önsklig. Sådan undersökning skall vara verkställd senast

inom sex veckor efter fridlysningens upphäfvande.

11 §•

Finnes beträffande sällsynt djur, hvars fångande eller dödande

icke är att hänföra till jakt eller fiske, eller ifråga om sällsynt växt

önskligt, att utan fullständig fridlysning, som ofvan sägs, förbud

meddelas mot afsiktligt borttagande eller skadande af sådant naturföremål

å mark, hvartill man ej har äganderätt eller nyttjanderätt, må

dylikt förbud på framställning af vetenskapsakademien af Konungens

befallningshafvande meddelas. Förbud, hvarom nu sagts, kungöres i

den ordning, som i 6 § tredje stycket förmärs, och antecknas i det

i 7 § omförmälda register.

Bih. till Riksd. Prot. 1909. I. Sami. 1 Afd. 69 Häft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

12 §.

För vetenskapliga forskningar må af vetenskapsakademien medgift

undantag från fridlysningsbestämmelse, meddelad enligt denna lag,

dock akademien att om sådant medgifvande underrätta vederbörande

Konungens befallningshafvande.

13 §.

För område, som genom märklig naturbeskaffenhet eller naturskönhet

är af särskildt intresse, må Konungens befallningshafvande,

i den mån sådant finnes lämpligt, förbjuda att i det fria annorledes

än å byggnad, däri människor bo eller affär är inhyst, i annonseringssyfte

uppsättes eller anbringas tafla, plakat, inskrift eller annan för

naturskönheten störande anordning.

14 §.

Öfverträder någon hvad i enlighet med denna lag till naturminnesmärkes

fredande stadgats och kungjorts, och finnes öfverträdelsen

icke ursäktlig pa grund däraf, att föreskrifna anordningar för naturminnesmärkets

utmärkande och inhägnande icke behörigen utförts eller

underhållits, eller skadas aflyst naturminnesmärke, innan vetenskapsakademien

lämnats tillfälle till den undersökning, hvarom i 10 § andra

stycket förmäles, eller bryter någon mot förbud, som i 11 § sägs, utan

att sadant berott på ursäktlig okunnighet om ifrågavarande djur- eller

växtarts utseende, eller mot förbud meddeladt enligt 13 §, vare straffet

böter från och med fem till och med ett tusen kronor.

15 §.

Allmän åklagare aligger att åtala öfverträdelse, hvarom i 14 §

förmäles.

I öfrigt äge enhvar rättighet att anställa åtal för sådan öfverträdelse;

gifve dock sin talan allmän åklagare tillkänna så tidigt, att

denne må kunna öfvervara målets utförande.

16 §.

Af böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla två tredjedelar

åklagaren och en tredjedel vetenskapsakademiens naturskyddskassa.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

Finnes särskild angifvare, tage lian hälften af åklagarens andel.

Brister tillgång till gäldande af böter, som nu sagts, förvandlas

de enligt allmän strafflag.

17 §•

Öfver Konungens befallningshafvandes beslut i fråga, som i denna

lag afses, må klagan bos Konungen i vederbörande statsdepartement

föras i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad. Mot

beslut, hvarigenom begärd fridlysning vägrats eller fridlysning upphäfts,

må klagan föras af vetenskapsakademien jämväl i fall, där akademien

ej själf sökt fridlysningen.

Har genom beslutet fridlysning meddelats, gånge beslutet i verkställighet

utan hinder däraf, att detsamma öfverklagas.

Denna lag träder i kraft den

190 .

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

Bil.

Förslag

till

Lag angående nationalparker.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Har kronan tillhörigt område blifvit afsatt till nationalpark, skall

därinom med nedannämnda undantag vara förbjudet:

att förstöra eller skada fast naturföremål eller ytbildning så ock

bearbeta mineralfyndighet eller bortföra mineral;

att falla eller skada växande träd eller borttaga växter eller

växtdelar af annan beskaffenhet än bär, som användas till omedelbar

förtäring;

att jaga, fånga eller afsiktligt döda djur af hvad slag det vara

må, då det ej sker till försvar mot angrepp å person eller egendom,

så ock att från ort till annan föra dödadt eller fångadt djur eller att

skada eller bortföra ägg, rom eller bo;

att medföra hund;

att uppföra byggnad eller stadigvarande bostad, verkställa odling

eller beta kreatur; samt

att i annonseringssyfte uppsätta eller anbringa tafla, plakat, inskrift

eller annan för naturskönheten störande anordning.

2 §.

Hvad i 1 § stadgats skall ej leda till inskränkning i enskild rätt,

som må vara uppkommen, då området afsättes till nationalpark, eller i

de rättigheter till bete, skogsfång, jakt och fiske, som äro lapparna

medgifna, dock att jakt å björn ej må äga rum. Ej heller vare lapparna

förvägradt att medföra de för deras renhjordars bevakning nödiga

hundar.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 102. 37

3 §•

Med afseende å hvarje särskild nationalpark må Konungen i

särskilt reglemente föreskrifva de undantag från hvad i 1 § stadga s,

som må finnas nödiga för parkens bevakning och skyddande mot fara,

för vetenskapliga forskningar samt för resors underlättande och resandes

härbergerande så ock för tillgodogörande af det fiske, som profvas utan

olägenhet kunna medgifvas.

Där så finnes lämpligt, må Konungen meddela förbud mot nationalparks

beträdande, dock att redan uppkommen enskild ratt härigenom

icke må kränkas; skolande förbudet ej heller äga tillämpning mot

lapparne.

5 §•

Öfverträdelse af denna lag eller i enlighet därmed utfårdadt förbud

straffas med böter från och med fem till och med ett tusen kronor.

6 §•

Löper hund lös inom nationalpark, vare den förverkad till upptagaren.

^ §

Allmän åklagare åligger att åtala öfverträdelse, hvarom i 5 §

form äT© s

I öfrigt äge enhvar rättighet att anställa åtal för sådan öfverträdelse;

gifve dock sin talan allmän åklagare tillkänna så tidigt, att

denne må kunna öfvervara målets utförande.

8 §‘

Af böter, som enligt denna lag ådömas, tillfälle två tredjedelar

åklagaren och en tredjedel nationalparkens kassa.

Finnes särskild angifvare, tage han hälften af aklagarens andel.

Brister tillgång till gäldande af böter, som nu sagts, förvandlas de

enligt allmän strafflag.

Denna lag träder i kraft den

190 .

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj.-ts Nåd. Proposition N:o 102.

Bil.

Förslag

till

lag innefattande tillägg till kungl. förordningen den 14 april 1866 angående

jords eller lägenhets afstående för allmänt behof.

Härigenom förordnas som följer.

Dar Konungen finner jordområde, som enskild man, menighet eller

inrättning tillhorer, på grund af synnerligen märklig naturbeskaffenhet

hora såsom naturminnesmärke afsättas och för detta ändamål af ägaren

alstås, skall hvad i kungl. förordningen den 14 april 1866 angående

jords eller lägenhets afstående för allmänt behof stadgas äga motsvarande

tillämpning.

Samma lag vare, där Konungen förordnar, att enskild servitutseller

nyttjanderätt, som må vara medgifven å till nationalpark afsatt

område, skall upphöra.

Fråga om jords afstående, enligt hvad här ofvan i första stycket

sägs, må väckas endast af vetenskapsakademien. Område, som i anled
af

sådan framställning förklaras skola af ägaren afstås, skall

tillhöra kronan.

Denna lag träder i kraft den

19

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl- Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

39

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet i Kungl. Maj:ts

högsta domstol måndagen den 21 december 1908.

Första rummet.

Närvarande:

Justitieråden: Lilienberg,

Lindbäck,

C ASSEL,

Silverstolpe,

Skarstedt.

Sedan, jämlikt högsta domstolens beslut den 30 oktober 1908,

handlingarna rörande de till högsta domstolen för afgifvande af utlåtande

öfverlämnade förslag till lag angående naturminnesmärkens fredande,

lag angående nationalparker samt lag, innefattande tillägg till

förordningen den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets afstående

för allmänt behof, cirkulerat emellan högsta domstolens ofvanbemälda

ledamöter, företogs nu detta ärende till slutlig behandling; varande de

särskilda förslagen bilagda detta protokoll.

Emot förslagen framställdes följande anmärkningar:

l:o.

Förslag till lag angående naturminnesmärkens fredande.

1 afseende å rubriken anmärkte justitierådet Skarstedt, att då sådant

förbud, som omförmäles i 13 § af förslaget, icke kunde sägas åsyfta

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

»fredande af naturminnesmärke», torde rubriken böra ändras till, exempelvis,

»Lag om naturskydd» eller annat härmed jämförligt uttryck.

i §■

Justitierådet Lindbäck yttrade, att då det torde vara åsyftadt, att

naturminnesmärke må kunna fridlysas icke endast för all framtid utan

äfven för viss begränsad tid, syntes till otvetydigt utmärkande häraf

jämkning i paragrafens redaktion böra äga rum.

2 och 3 §§.

Justitierådet Skarstedt, med hvilken justitieråden Cassel och Silverstolpe

instämde, anförde:

»Med afseende å den ordning, hvari den uti förslagets 1 § afsedda

fridlysningen skall komma till stånd, hvilar förslaget på den

grundtanken, att dylik fridlysning skall kunna åvägabringas utan att

dessförinnan förebragts fullständig utredning därom, att enhvar, som

kan komma att genom fridlysningen lida intrång uti någon vid tiden

för fridlysningsansökningens ingifvande honom tillkommande sakrätt till

den ifrågavarande fastigheten, lämnat sitt medgifvande till fridlysningen.

Dessa sakrättsägare inordnar förslaget under trenne kategorier. Den

ena utgöres af fastighetens ägare, hvarmed i det stora hela likställts

fideikommissarie och därmed jämförlig rättsägare samt innehafvare af

publikt boställe; till den andra hänföras innehafvare af nyttjande-, servituts-

eller annan dylik rätt till fastigheten; och slutligen omförmäler

förslaget särslcildt innehafvare af fordringar, för hvilka fastigheten häftar

på grund af inteckning eller annat förhållande. I fråga om sistnämnda

rättsägare innehåller förslaget i 3 § bestämmelser, genom hvilka sörjts

för, att icke mot deras vilja fridlysningsåtgärden, där den eljest är af

beskaffenhet att kunna leda till minskning i fastighetens saluvärde vid

exekutiv försäljning, kan dem till förfång upprätthållas. Beträffande

åter de båda andra kategorierna af rättsägare stadgar förslaget väsentligen

olika förfaringssätt. Hvad fastighetens ägare vidkommer, uppställer

väl förslaget dennes skriftliga medgifvande såsom nödvändigt

villkor för, att Konungens befallningshafvande öfverhufvud skall taga

befattning med ärendet; men det kräfves icke af sökanden, att han, i

den mån sådant är möjligt, styrker, att den, som lämnat medgifvandet,

verkligen är rätt ägare; Konungens befallningshafvande skall nöja sig

med sökandens uppgift härutinnan. Skulle uppgiften sedermera befin
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 102.

nas oriktig, är emellertid en på grund af densamma tillkommen fridlysning

såtillvida utan verkan mot rätte ägaren, att denne jämlikt särskildt

stadgande i 8 § utan vidare äger att få fridlysningen förklarad upphäfd.

I fråga om innehafvare af nyttjande- och därmed likställd rätt

— hvarunder med förslagets ståndpunkt naturligtvis icke inbegripes

sådan nyttjanderätt, som tillkommer boställshafvare — går förslaget till

väga på annat sätt. Något på förhand lämnadt medgifvande af sådan

rättsägare behöfver sökanden icke förete. Däremot skall i ändamål af

rättsägarens skyddande anordnas ett särskildt publikationsförfarande med

preklusiv karaktär; kommer rättsägaren inom förelagd tid och protesterar

mot fridlysning, skall vederbörlig hänsyn tagas till hans invändningar,

kommer han däremot icke, är han definitivt afskuren från all

talan mot fridlysningsåtgärden.

Det lärer icke kunna bestridas, att, om det med förslaget afsedda

hufvudsyftet, fridlysning enligt 1 §, skall kunna i någon väsentlig grad

vinnas utan större svårigheter och vidlyftigheter, man måste, afstå från

allt för stora betänkligheter mot ett förfarande af den summariska karaktär,

som kännetecknar förslaget. Det allmänna intresse, som genom

den föreslagna lagen skulle tillgodoses, torde fa anses vara af den vikt,

att de af förslaget gjorda eftergifterna i fråga om den enskildes anspråk

på skydd för välförvärfvad rätt icke kunna anses obehöriga. Det

vill emellertid synas, som om, äfven med bibehållande i hufvudsak af

den föreslagna anordningen, de därutinnan meddelade bestämmelserna

böra, till förebyggande af vissa eljest uppkommande oegentligheter, i

några hänseenden kompletteras och i andra undergå ändring.. Förslaget

lämnar nämligen, såvidt nu är ifråga, rum för följande erinringar.

Det är otvifvelaktigt förslagets mening att, därest sådant förhållande,

som enligt 8 § grundar rätt för vederbörande att påyrka meddelad fridlysnings

återgång, påvisas vara för handen redan innan Konungens befallningshafvande

meddelat slutligt besked i anledning af fridlysningsansökningen,

densamma skall lämnas utan bifall. Denna mening torde

dock böra erhålla tydligt uttryck i lagen; det kan knappast vara tillräckligt

att härutinnan hänvisa till den i 6 § sista stycket upptagna,

allmänt hållna bestämmelsen, att ansökningen skall afslås, där »eljest laga

hinder möter mot bifall». En omarbetning af förslaget i detta sylte

synes, hvad särskildt beträffar fideikommiss- och boställsjord, vara så

mycket mer påkallad, som i 2 § fideikommissarie och boställshafvare

förklaras skola uti de i samma § omförmälda hänseenden anses såsom

fastighetens ägare och på grund af detta förklarande den uppfattningen

ligger nära till hands, att likställighet skall råda äfven såtillvida, att

Bih. till Biksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 69 Häft. 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

ett efter ansökningens ingifvande skedt ombyte af fideikommissarie eller

boställshafvare i likhet med ombyte af ägare icke under några förhållanden

skulle utgöra hinder för ansökningens beviljande.

Med förslagets nu angifna ståndpunkt, att giltig anledning till

meddelad fridlysnings upphäfvande också kan med framgång åberopas

såsom grund för bestridande af begärd fridlysning, lärer bäst öfverensstämma,

att det publikationsförfarande, som skall föregå fridlysningen,

bör vara inriktadt på att sätta enhvar rättsägare, som kan hafva

något att invända mot fridlysningens meddelande, i tillfälle att träda

emellan. Har t. ex. redan när ansökningen ingifves fastigheten öfverlåtits

till annan af den, hvars medgifvande till fridlysningen åtföljt ansökningen,

är den förres intresse icke alldeles tillgodosedt därmed, att han

utan hinder af fridlysningsbeslut kan efteråt göra sin rätt gällande; det

är icke uteslutet, att han för att få fridlysningen upphäfd kan blifva

nödsakad att vidtaga åtgärder af beskaffenhet att för honom medföra

både kostnader och afsevärdt besvär. Det kan icke invändas, att nu

angifna synpunkt skulle sakna praktisk betydelse; ty om också man icke

gärna behöfver räkna med afsiktligt obehöriga transaktioner, lärer man

dock icke böra lämna ur sikte de långt ifrån sällsynta fall, då en fastighet

äges af ett stort flertal personer och i följd häraf det kan blifva

svårt nog för sökanden att uppfylla förslagets fordran, att ansökningen

skall vara åtföljd af uppgift å fastighetens ägare, eller sådana händelser,

då sökanden utgått från den felaktiga uppfattningen, att en ifrågaställd

öfverlåtelse af fastigheten ännu icke vid tidpunkten för ansökningens

ingifvande kommit till stånd. Med förslagets bestämmelser angående

publikation har emellertid uteslutande åsyftats att bereda skydd åt innehafvare

af nyttjanderätt, servitutsrätt eller annan därmed likställd rätt.

På grund af hvad ofvan nämnts håller jag före,att åt publikationsförfarandet

bör gifvas den större räckvidd, som nyss antydts, och att i

följd häraf den i 3 § omförmälda kungörelsen bör, i stället för att

riktas allenast mot vissa rättsägare, erhålla det allmänna innehåll, att

enhvar rättsägare, som anser sig kunna lida intrång af fridlysningen,

förelägges att inom viss tid anmäla och bevaka sin rätt, dock naturligtvis,

beträffande ägare af fastigheten, utan den påföljd af preklusion,

som förslaget stadgar i fråga om innehafvare af nyttjanderätt eller

därmed likställd rätt.

I sammanhang härmed kan mot förslaget anmärkas, att dess bestämmelser

jämväl såvidt angår ansökningens bekantgörande för innehafvare

af nyttjanderätt eller annan dylik rätt icke kunna anses i allo

tillfredsställande. Enligt stadgande i 2 § skall det åligga sökanden att

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 102.

vid ansökningen foga uppgift å »dem, livilka äga nyttjanderätt, servitutsrätt

eller annan dylik rätt, som genom den begärda fridlysningen

skulle lida intrång». Det är alltså öfverlämnadt åt sökanden sjal! att

bedöma, huruvida eu dylik, till fastigheten upplåten rätt kan komma

att på angifna sätt beröras af fridlysningsåtgärden eller icke. 1 regel

skall nog en dylik pröfning icke möta svårigheter; men det synes vara

vida att föredraga, att man befriar sökanden från en pröfning, som dock

stundom kan vara vansklig nog, och i stället ålägger honom att lämna

uppgift å alla sådana rättigheter af ifrågavarande slag, som Öfverhutvud

beröra fastigheten. En sålunda förändrad anordning skulle få sm särskilda

betydelse med hänsyn till den Konungens befallningshafvande

enligt 3 § ålagda skyldighet att genom särskilda bref underrätta vissa

rättsägare om den kungörelse, som i samma § omförmäles. Då härvid

naturligtvis den uppgift å rättsägarne, soin sökanden mgifvit, kommer

att tjäna Konungens befallningshafvande till ledning, är det påtagligt

att, )u mindre inskränkning göres i sökandens ifrågavarande uppgiftsskyldighet,

desto större säkerhet vinnes för, att alla rättsägare, som

skulle lida väsentligt intrång af fridlysningen, också verkligen komma

i tillfälle att, där de eljest vårda sig om sin rätt, göra denna gällande

genom protest mot fridlysningen. Jag hemställer därför att 2 och 3

§§ i förslaget underkastas de jämkningar, som erfordras för vinnande

af nu angifna syftemål.

Då annat ej sagts, skall hvad enligt förslaget är för nyttjanderattshafvare

i allmänhet föreskrifvet tillämpas jämväl i fråga om så kallad

stadgad åborätt till hemman eller lägenhet, som tillhör kronan eller

allmän inrättning. Med hänsyn till den — äganderätten mycket närstående

— rättsställning, som tillkommer innehafvare af åborätt, torde

dock skäl saknas att i afseende å fridlysning af naturminnesmärke bebetrakta

åbon annorledes än såsom ägare åt fastigheten. Därför hemställes,

att i förslaget intages stadgande, att åbo skall anses såsom

fastighetens ägare. Vid upptagande af dylikt stadgande hvaraf skulle

följa, att ett vid ansökningen fogadt medgifvande af åbon har bindande

verkan mot kommande åbor — torde emellertid tillika böra töreskrifvas,

att förutom åbons medgifvande till fridlysningen erfordras särskild myndighets

tillstånd i samma fall, da sadant tillstånd kräfves för fridlysning

af naturminnesmärke å boställsjord. Därest hvad jag sålunda hemställt

vinner afseende, blir det naturligtvis nödigt att i fråga om de bestämmelser

i 3 §, som skola hänföra sig speciellt till innehafvare af

nyttjande- och därmed likställd rätt, vidtaga den begränsning, som påkallas

däraf, att innehafvare af åborätt icke skulle komma att räknas

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

till nyttjanderättshafvare. Och i hvarje fall synes dylik modifikation

nödig med hänsyn därtill, att enligt förslaget boställshafvare — som

val obestridligen är allenast nyttjanderättshafvare — likväl skall betraktas

såsom ägare.

Vidare kan det starkt ifrågasättas, huruvida den anordning, som

föreslagits för det i 2:dra punkten af 3 §:s tredje stycke förutsatta fall,

att nyttjanderättshafvare eller därmed likställd rättsägare väl i behörig

ordning anmält protest mot fridlysningen men icke kan styrka, att han

är »behörig rättsägare», är af beskaffenhet att böra vinna godkännande.

Berörda anordning innebär, att fridlysning väl må beviljas men ej

skall leda till inskränkning i den rätt, som lagligen må tillkomma

den protesterande. Denna bestämmelse, hvilken lärer hafva föranledts

däraf, att inför Konungens befallningshafvande icke i hvarje fall kan

åstadkommas sådan bevisning, som erfordras för att styrka befogenheten

af protesten, synes, att döma af ordalagen i förslaget och af de sakkunniges

i ämnet afgifna betänkande, afse såväl det fall, att den protesterande

icke kan styrka själfva befintligheten af den uppgifna sakrätten,

som ock den händelse, att rättighetens tillvaro väl är ådagalagd, men

det ej kunnat på ett tillfyllestgörande sätt utredas, att rättigheten skulle

komma att lida intrång ef fridlysningen. I båda fallen skall enligt

förslagets mening den protesterande vara på det sätt oberörd af ett

trots protesten meddeladt fridlysningsbeslut, att han icke hemfaller under

det i 14 § för beslutets öfverträdande stadgade ansvar, därest han i

anledning af ett mot honom anställdt åtal för dylika öfverträdelse!*

gitter visa sin rätt, d. v. s. att hans yrkande inför Konungens befallningshafvande

rätteligen bort föranleda afslag å fridlysningsansökningen.

Det synes dock vara från såväl principiell som praktisk synpunkt betänkligt

att på detta sätt tillskapa ett fridlysningsbeslut, som i viss

mån icke behöfver hållas i helgd. Vill man låta tillkomsten af beslutet

vara beroende af myndighets pröfning af gjord invändning mot ansökningen,

lärer man icke kunna undgå att också tillerkänna denna pröfning

och det därpå grundade beslutet sådan innebörd, att, så länge beslutet

formellt gäller, dess verkan icke lämnas på det föreslagna sättet sväfvande.

Det ligger förvisso något stötande däri, att man tvingar den

enskilde, som i själfva verket har en öfver fridlysningsbeslutet stående

rätt, att välja mellan att afstå från sin rätt eller att låta sig tilltalas vid

domstol för att blifva i tillfälle att styrka densamma; någon möjlighet

att påyrka beslutets upphäfvande har han nämligen icke enligt förslaget.

Vill man öfverhufvud gifva den protesterande rättsägaren något skydd

utöfver det, som består i Konungens befallningshafvandes och, eventuellt,

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

Konungens pröfning i fridlysningsärendet, synes detta skyddsmedel böra

bestå allenast i befogenhet för honom att få fridlysningsbeslutet åter

upphäfdt. Det kan ju vara tvifvelaktigt, huruvida dylik befogenhet bör

tillerkännas rättsägaren jämväl för den händelse, att en honom ostridigt

tillkommande sakrätt i fridlysningsärendet befunnits icke vara af beskaffenhet

att kunna lida väsentligt intrång genom fridlysningen, men

sådant intrång sedermera kan visas. Det vill dock synas, som om man

knappast behöfde befara, att icke alltid redan under ärendets handläggning

tillräcklig grundval för en materiellt riktig pröfning af denna

fråga skall föreligga. Däremot torde lättare sadana fall kunna inträffa,

då tillvaron af en rättighet af ifrågavarande slag icke kan under fridlysningsärendets

fortgång behörigen styrkas. Jag anser mig därför

böra förorda, att hvad förslaget innehåller därom, att fridlysningsbeslutet

icke mot viss rättsägare skall hafva full rättsverkan, ur förslaget uteslutes,

men att i stället till 8 § fogas ett stadgande,_ hvarigenom honom

tillerkännes en på angifna sätt inskränkt, men till tiden obegränsad rätt

till talan mot beslutet. Med denna uppfattning föranlåtes jag att jämväl

hemställa om uteslutande ur förslaget af andra punkten i sista stycket

af 3 § och dess ersättande med en bestämmelse i 8 § om befogenhet

för sådan rättsägare, som i nämnda stycke afses, att påyrka fridlysningens

upphäfvande, där han gitter visa, att denna innebär ett väsentligt

intrång i hans rätt.

Det i sista stycket af 2 § förekommande ordet »föremål» torde

för vinnande af öfverensstämmelse med 1 § böra ändras till »område

eller föremål».

I fråga om 3 § anmärkes särskild! följande:

Den i första stycket bestämda tid af en månad från kungörelsens

dag synes väl kort, särskild! i betraktande däraf, att kungörelsens uppläsande

i kyrkan kan komma att afsevärdt fördröjas i det fall, att gudstjänst

icke förrättas å närmaste söndagen efter kungörelsens dag.

Beträffande de i andra stycket omförmälta kungörelsekostnaderna

lärer det väl vara afsedt, att sökanden vid anfordran skall förskottera

samtliga de kostnader, som det enligt samma stycke åligger honom att

slutligen vidkännas. De begagnade ordalagen lämna emellertid rum

för tvekan, huruvida sökanden skall vara skyldig att förskottera jämväl

kostnaden för afsändande! af de i §:n omförmäla särskilda brefven

angående kungörelsen. Stadgandet synes därför i förevarande afseende

böra förtydligas, hvilket lämpligen kan ske genom borttagandet af orden

»för kungörelsen» i styckets sista punkt.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

Den omständigheten, att fastigheten vid tiden för ansökningens

ingifvande är utmätt för fordran, kan icke i och för sig medföra befogenhet

för utmätningssökanden att i något afseende uppträda såsom

rättsägare vid sedermera skeende exekutiv försäljning af fastigheten.

För dylik befogenhet erfordras att, jämlikt bestämmelserna i 17 kap.

9 § 6 mom. handelsbalken, utmätningen medför förmånsrätt. Detta

synes icke vara tillräckligt iakttaget vid affattningen af femte stycket

af förevarande § men kan enklast komma till uttryck därigenom, att

orden »eller är fastigheten då för fordran utmätt» uteslutas, och att

omedelbart efter orden »på grund af inteckning» inskjutas orden »eller

utmätning».

Såsom sist omförmälda stycke är affattadt, skulle vederbörande

fordringsägare icke vara skyldig att förr än utbud till försäljning redan

ägt rum påyrka fastighetens förnyade utbjudande utan förbehåll om

fridlysningens bestånd. För framställande af sådant yrkande uppställer

nämligen förslaget såsom villkor, att fordringsägarens rätt är beroende

af, att fastigheten kommer att vid förnyadt utrop betinga högre köpeskilling

än vid första utropet. Det synes emellertid riktigare och ledande

till bättre öfverensstämmelse med det lagstadgade förfarandet i fråga

om servitutsrätt, att saken så ordnas, att fastigheten först utbjudes med

uttryckligt förbehåll om fridlysningens bestånd och därefter, eventuellt,

utropas utan förbehåll härom. Men härför erfordras tydligtvis, att det

skall åligga fordringsägaren att redan före auktionen framställa yrkande

om nytt utrop, i händelse sådant skulle finnas nödigt för skyddande af

hans rätt. Fn dylik skyldighet för fordringsägaren att, vid risk att

eljest varda prekluderad, anmäla sig hos auktionsförrättaren redan före

auktionens början är helt naturlig och saknar icke förebilder i utsökningslagen.

»

Justitierådet Lindbäck yttrade:

»Af de för lagförslaget anförda motiv framgår, att Konungens befallningshafvande

genast bör afslå fridlysningsansökning, om den icke

är af sådant innehåll, som i 2 § omförmäles, eller icke är åtföljd af

skriftligt medgifvande till fridlysningen i de fall, där dylikt medgifvande

jämlikt samma § erfordras. Med anledning häraf synas de i början af

3 § använda orden »har ansökning inkommit, såsom i 2 § sägs», höra

utbytas mot ett uttryck, som med större tydlighet anger, att Konungens

befallningshafvande skall utfärda kungörelse allenast då de i 2 § uppställda

fordringar beträffande ansökningens innehåll och bifogande af

skriftligt medgifvande blifvit fullgjorda.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

Enligt fjärde stycket i 3 § skall vissa rättsägares underlåtenhet

att inom i Konungens befallningshafvandes kungörelse föresatt tid inkomma

med anmälan, om de hafva något att erinra mot fridlysningen,

medföra den påföljd, att de icke vidare hafva talan i afseende å den

fridlysningsåtgärd, som i anledning af ansökningen kan komma till stånd.

I betraktande häraf torde det ur rättssäkerhetens synpunkt vara lämpligt

att i lagen stadga, det kungörelsen skall innehålla upplysning om sagda

påföljd.

I öfrigt instämmer jag i justitierådet Skarstedts yttrande, utom

för såvidt därigenom den mening uttalats, att den i 3 § omförmälda

kungörelse borde riktas jämväl mot andra rättsägare än de i lagförslaget

angifna.» _ . .

Justitierådet Lilienberg instämde dels i hvad justitierådet bkarstedt

anfört angående innehafvares af stadgad åborätt likställighet med ägare,

angående 3 § 3 och sista styckena samt angående den tid, som i kungörelsen

skulle föreläggas, och kostnaderna i ärendet, dels ock med

justitierådet Lindbäck i fråga om kungörelsens innehåll.

4 §•

Justitierådet Skarstedt yttrade:

»Enligt stadgande i li § skall öfverträdelse af »hvad i enlighet

med denna lag stadgats och kungjorts» föranleda ansvar. För att förebygga,

att ansvarsbestämmelsen tillämpas utan afseende å den i slutet

af förevarande § stadgade restriktionen, hemställes om införande i denna

§ af uttryckligt stadgande därom, att i den kungörelse, som enligt samma

§ skall utfärdas, nämnda restriktion skall inryckas.»

Justitierådet Lindbäck förklarade sig instämma med justitierådet

Skarstedt och anförde vidare:

»Då pröfningen af frågan, huruvida det område eller naturföremål,

ansökning om fridlysning afser, är att hänföra till naturminnesmärke,

enligt förslaget öfverlämnats åt vetenskapsakademien, med den verkan,

att, om akademien afstyrker ansökningen, densamma ej får bifallas, torde

i lagen böra angifvas, att interimsförbud, som denna § omförmäler, ej

må meddelas, innan vetenskapsakademiens utlåtande i ärendet inkommit

till Konungens befallningshafvande.

Ehuru bestämmelsen, att kungörelsen om förbudet skall ske på

bekostnad af den, som gjort ansökningen om fridlysning, synes utmarka,

att förbudet ej får af Konungens befallningshafvande meddelas i annat

fall än då bomälde sökande därom framställt anhållan, lärer dock, för

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

undanröjande af all tvekan i detta hänseende, en erinran i nu angifna

syfte lämpligen böra i förevarande § upptagas.

I andra stycket af 3 § stadgas, att kostnad för där omförmäld

kungörelse skall af den, som sökt fridlysningen, förskottsvis erläggas;

och synes, med afseende å innehållet i sista stycket af 6 §, underlåtenhet

af sökanden att förskjuta nämnda kostnad skola föranleda till afslag å

ansökningen om fridlysning. Därest, såsom jag antager, meningen är,

att enahanda bestämmelser skola gälla beträffande kungörelse som i förevarande

4 § afses, torde föreskrift härom böra inrymmas i lagen.

I händelse Konungens befallningshafvande skulle finna nödigt, att

kungörelsen rörande interimsförbudet anslås vid naturminnesmärket, torde

Konungens befallninghafvande böra äga därom förordna såsom för likartadt

fall är i 6 § stadgadt. Kostnaden för anslagets anbringande lärer

dock _ den, som sökt vinnande af interimsförbudet, böra vidkännas och

förskjuta, vid äfventyr, för underlåtenhet härutinnan, att frågan om förbudets

meddelande förfaller. Dylikt anslag torde säkerligen i allmänhet

blifva erforderligt, enär utmärkande på marken af naturminnesmärke och

dess inhägnande sannolikt endast undantagsvis hunnit att verkställas vid

tiden, då utfärdande af interimsförbud ifrågakommer.»

6 §•

Justitierådet Lindbäck yttrade:

»Genom de i tredje stycket föreskrifna publicitetsåtgärder synes

visserligen vara på ett tillfredsställande sätt sörjdt därför, att de inom

orten och länet boende få kunskap om fridlysningen, men då de beslut,

hvarigenom naturminnesmärke fridlyses, skola vid ansvarspåföljd åtlydas

af landets alla innebyggare, synes det kunna ifrågasättas, huruvida icke

kungörelsen om fridlysningen jämväl borde införas i Post- och Inrikestidningar.

»

8 §•

Justitierådet Skarstedi anförde:

»Under hänvisning till hvad vid 2 och 3 §§ yttrats i fråga om

kompletterande i vissa afseenden af bestämmelserna i ''§ 8 hemställer jag

tillika dels att det stycke i förevarande §, som börjar med orden »om

sådant påyrkas», måtte så omarbetas, att däraf med full tydlighet framgår,

att äfven den, som vid tiden för ansökningens ingifvande jämte

den af sökanden i ärendet uppgifne ägaren hade äganderätt till fastig
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 102.

heten, är berättigad att få fridlysningen upphäfd, och dels att den rätt,

som här tillerkänts efterföljande fideikommissarie att påkalla dylikt upphäfvande,

förklaras utesluten för det fall, att Kungl. Maj:t på därom

gjord ansökan förklarat den omständigheten, att fastigheten utgör fideikommiss,

icke utgöra hinder för, att fridlysningen får komma till stånd

med bindande verkan äfven för kommande fideikommissarier.

Tillräckligt skäl synes saknas att, såsom förslaget stadgar, låta

med expropriation för annat ändamål åt det område, där det fridlysta

naturminnesmärket är beläget, följa ovillkorlig rätt för exproprianten att

få fridlysningen förklarad upphäfd. Förhållandena kunna mycket väl

vara sådana, att expropriationsändamålet kan vinnas utan ringaste hinder

däraf, att fridlysningen upprätthålles. Detta är naturligtvis regeln i sådana

fall, då naturminnesmärket är beläget icke just på det område,

som för expropriationsändamålet erfordras, utan på mark, som domstolen

jämlikt 14 § i förordningen den 14 april 1866 angående jords eller

lägenhets afstående för allmänt behof förklarat exproprianten skyldig att

lösa; äfven område af sistnämnda slag lärer emellertid få anses inbegripet

under ifrågavarande stadgande. Detta torde därför böra undergå sådan

ändring, att äfven när expropriation ägt rum Konungens befallningshafvande

får diskretionär pröfningsrätt.

Sista stycket torde böra förtydligas genom en bestämmelse, att

fridlysningen skall anses upphäfd först sedan auktionen vunnit laga

kraft, hvarjämte i samma stycke ordet »dock» lärer bära utgå.»

Justitieråden Cassel och Silverstolpe instämde med justitierådet

Skarstedt, hvarjämte justitierådet Silverstolpe hemställde, att den rätt, som

i förslaget tillerkänts ny boställskafvare att påkalla fridlysningens upphäfvande,

förklaras utesluten för det fåll, att det ämbetsverk, under

hvars allmänna vård och inseende bostället lyder, på därom åt boställshafvaren

gjord ansökan lämnat tillstånd till fridlysningen.

Justitierådet Lindbäck, med hvilken justitierådet Lilienberg instämde,

yttrade:

»Jag anser, att det stycke i förevarande §, som börjar med orden

»om sådant påyrkas», bör undergå redaktionsändring, hvaraf klart framgår,

att yrkande, som här är i fråga, skall för att vinna afseende göras

af sådan ägare till fastigheten eller andel däri, som visar, att han redan

vid tiden för fridlysningsansökningens ingifvande till fastigheten eller

del däraf ägde bättre rätt än den, hvilken i fridlysningsärendet antagits

vara fastighetens ägare.

I öfrigt är jag ense med justitierådet Skarstedt. Därest den af

honom gjorda hemställan om förtydligande af sista stycket vinner beBih.

till lliksd. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 09 Höft. 1

s. 50 Kontrollera mot PDF

50 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 102.

aktande, torde iöreskriften att auktionsförrättaren skall om fridlysningens

upphäfvande underrätta Konungens befallningshafvande icke kunna bibehållas

oförändrad, enär auktionsförrättaren ofta torde sakna kännedom

om tiden, då auktionen tagit åt sig laga kraft. Föreskriften synes förty

böra inskränkas, så att den kommer att afse allenast skyldighet för

auktionsförrättaren att ofördröjligen meddela Konungens befallningshafvande

underrättelse, att vid exekutiva auktionen fastigheten sålts frigjord

från den inskränkning i ägarens rätt, fridlysningen må medföra. Konungens

befallningshafvande lärer sedermera utan svårighet kunna förskaffa

sig upplysning, när auktionen vunnit laga kraft.»

10 §.

Justitierådet Skarstedt anförde:

»Enär, jämlikt stadgande i 17 §, klagan får föras mot Konungens

befallningshafvandes beslut, hvarigenom meddelad fridlysning upphäfts,

måste det, i brist af annat stadgande i förslaget, antagas vara förslagets

mening, att verkan af dylikt beslut icke skall inträda förr än beslutet

vunnit laga kraft, och att i följd häraf hvarken naturminnesmärkets afförande

ur registret får dessförinnan ske eller den i andra stycket af

förevarande § bestämda tid af sex veckor skall räknas från tidigare dag

än den, då laga kraft åkommit beslutet. Det kan dock ifrågasättas,

huruvida icke denna förslagets mening, ehuruväl grundad i sakens natur,

borde för undvikande af missförstånd tydligt uttalas. I hvarje fall

synes emellertid, med afseende därå att enligt bestämmelse i 17 § besvärstiden

skall räknas från delfående! af beslutet, i förslaget icke böra

saknas föreskrift angående sättet för beslutets bringande till vederbörandes

kännedom. Hade man här endast att räkna med den, på hvars begäran

fridlysningen upphäfts, eller med vetenskapsakademien, åt hvilken institution

förslaget tillerkänt klagorätt, vore det tillräckligt med en bestämmelse

om åliggande för Konungens befallningshafvande att låta

mot bevis delgifva vederbörande beslutet. Men till klagan berättigad

part är gifvetvis också t. ex. den, på hvars ansökan fridlysningen tillkommit.

Med hänsyn härtill torde det vara nödigt att föreskrifva, att

beslutet skall på något sätt offentligen kungöras; och lärer det få anses

lämpligt, att härutinnan iakttages samma ordning, som i 6 § är föreskrifven

för kungörande af fridlysningsbeslut, dock med undantag för

hvad nämnda § innehåller angående kungörelses anslående vid naturminnesmärket

och måhända äfven för hvad samma § stadgar angående

kungörelses införande i tidning. Iakttages detta, lärer besvärstideri

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 102.

komma att för enhvar, som icke fått sig beslutet direkt delgifvet, räknas

från uppläsandet i ortens kyrka. o .

])å i andra stycket af förevarande § stadgats, att viss åtgärd ej

må vidtagas förr än »vetenskapsakademien lämnats tillfälle)) att utföra

undersökmng, torde här hafva för angifvande af hvad som åsyftats

blifvit valdt ett mindre korrekt uttryck. Meningen torde måhända blifva

bättre uttryckt, om åt andra stycket gåfves, exempelvis, följande lydelse:

»Har fridlysning upphäfts af annan anledning än att naturminnesmärket

till sin naturliga beskaffenhet undergått förändring, må åtgärd,

hvarigenom skada tillfogas naturminnesmärket, ej vidtagas, förr an

vetenskapsakademien låtit å området utföra den vetenskapliga undersöknin°’

som må finnas oneklig; dock att hvad sålunda stadgats icke skall

gälla efter det sex veckor förflutit från det beslutet om fridlysningens

upphäfvande eller, i fall, som afses i 8 § sista stycket, där omförmälda

auktion vann laga kraft.» . . .

På de af justitierådet Skarstedt anförda skäl ansågo justitieraden

Lindbäck, Cassel och Silverstolpe paragrafens bestämmelser böra undergå

omarbetning i de hänseenden, som af justitierådet Skarstedt angifvits,

hvar järn te justitierådet Lindbäck tilläde:

»Sedan den i sista stycket af 8 § nämnda auktion vunnit laga

kraft, och fridlysning således är att anse såsom upphäfd eller fridlysnings

upphäfvande eljest skett vare sig genom Konungens befallnmgshafvandes

laga kraft ägande utslag eller genom Konungens beslut, synes

detta förhållande böra bringas till allmänhetens kännedom. I sadant

syfte torde genom Konungens befallningshafvandes försorg kungörelse

om fridlysningens upphäfvande ofördröjligen höra införas i länskungorelserna

och tidning inom orten samt möjligen i Post- och Inrikes tidningar,

så ock uppläsas i ortens kyrka. Kostnaden härför lärer statsverket hora

vidkännas.» . .

Justitierådet Lilienberg instämde i första afdelnmgen åt justitierådet

Skarstedts yttrande.

11 §-

Justitierådet Skarstedt anförde:

»På det att den otvifvelaktigt riktiga tanke, som ligger till grund

för stadgandet i denna §, må komma till uttryck i en form, som är

mera tillfredsställande än den i förslaget valda, hemställes, att §:n matte

omredigeras till, exempelvis, denna lydelse:

»Finnes beträffande sällsynt djur, hvars fångande eller dödande

opaginerad Kontrollera mot PDF

^2 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 102.

icke är att hänföra till jakt eller fiske, eller beträffande sällsynt växt

önskligt att utan fullständig fridlysning, som ofvan sägs," förbud

meddelas för enhvar att å område, hvartill han ej har äganderätt eller

nyttjanderätt, afsiktligt borttaga eller skada sådant naturföremål, äge

Konungens befallningshafvande på framställning af vetenskapsakademien

meddela dylikt förbud. Förbud — — — register.))

Lika med justitierådet Skarstedt funno justitieråden Lilienbwg, Lindbäck,

Cassel och Silverstolpe en omredigering af förevarande paragraf

önskvärd, hvilken syntes böra verkställas i den af justitierådet Skarstedt

antydda riktning.

12 §.

Justitierådet Lindbäck yttrade:

»Då rätt till klagan öfver vetenskapsakademiens beslut, så vidt därigenom

gjord ansökan att komma i åtnjutande af medgifvande, hvarom

här är sagdt, helt och hållet eller delvis afslås, icke bör vara den sökande

betagen, torde det blifva erforderligt att gifva bestämmelser rörande

tid och sätt för anförande af besvär öfver beslut, som vetenskapsakademien

i anledning af sådana ansökningar meddelar.»

13 §.

Justitierådet Skarstedt, med hvilken justitieråden Lindbäck och Cassel

instämde, anförde:

»Det intresse, man genom bestämmelserna i denna § velat tillgodose,

står ganska mycket vid sidan af det syftemål, som skall vinnas

genom de i det föregående omförmälda fridlysningsbestämmelserna.

Till grund för de senare ligger behofvet att kunna på lagstiftningens

väg förhindra förstörelse — på en gång eller småningom —

af^ fasta naturföremål eller af märkliga företeelser på djur- eller växtlif

vets område; genom förevararande § åter har man velat bereda skydd

mot vissa åtgärder, som icke på. annat sätt göra ingrepp i naturen än

att de förhindra det för visst område — till följd af naturskönhet eller

annan märklig naturbeskaffenhet — karakteristiska att komma till sin

fulla rätt. Ehuru det obestridligen ligger något särdeles tilltalande i,

att staten skall kunna äfven i sistnämnda afseeende träda emellan för

åvägabringande af ett ändamålsenligt naturskydd, anser jag dock, att

denna ömtåliga fråga blifvit i förslaget löst på ett sätt, som innefattar

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl Maj.ts Nåd. Proposition N:o 102.

ett allt för stort ingrepp i den enskildes handlingsfrihet. Det väcker

genast uppmärksamheten, att vederbörande myndighet — Konungens

befallningshafvande — skulle äga att meddela det här afsedda förbudet

utan hänsyn till enskild äganderätt till det område, hvarom fråga, är,

medan däremot för fridlysning enligt 1 § af visst område ovillkorligen

fordras medgifvande af områdets ägare. Det synes dock vara föga

konsekvens i att staten, å ena sidan, måste, såvida den icke vill tillita

expropriation, finna sig i, att den enskilde jordägaren, måhända utan

annat motiv'' än oppositionslust, motsätter sig fridlysning och sålunda

kan obehindradt förstöra ett dyrbart naturminnesmärke, men, å andra

sidan, skulle äga utväg att — såsom det, synes till och med utan jordägarens

hörande — förbjuda honom att å sin mark vidtaga eu åtgärd,

som dock icke gärna kan tänkas vidtagen i annat än i och för sig

lofvärdt syfte. Vill man i förra fallet upprätthålla ägarens rätt — och

något annat lärer icke ifrågasättas —, synes man vara tvungen att

göra det äfven i det senare fallet, i synnerhet som Riksdagen, därest

denna med sin begäran om »utredning angående de åtgärder, som böra

vidtagas för att bereda skydd åt vårt lands natur och naturminnesmärken»

får anses hafva åsyftat jämväl åtgärder af nu ifrågavarande

slag, förklarat sig »ej vilja tillråda något, som skulle innebära ett,

ingripande i den enskildes rätt att med sin egendom förfara som honom

bäst synes, utöfver hvad nu gällande lag därom innehåller», köifai

lagstiftaren äfven här i öfverensstämmelse med den i fråga om fridlysning

enligt 1 § antagna princip, brytes också udden af den betänklighet,

som sammanhänger därmed, att åsikterna om, huruvida ett visst område

verkligen på grund af märklig naturbeskaffenhet eller naturskönhet förtjänar

att framför andra, närbelägna områden på nu föreslaget sätt

skyddas, enligt sakens natur ofta måste visa sig mycket växlande; ett

annonseringsförbud med afseende å visst område kunde sålunda lätte

ligen för dettas ägare komma att framstå såsom eu stor orättvisa, så länge

icke också för grannen meddelats enahanda förbud. Att gå längre än

att såsom villkor för visst områdes ställande under förbud fordra den

dåvarande ägarens medgifvande, synes å andra sidan icke nödigt; likasom

ett dylikt medgifvande måste komma att binda efterföljande ägare,

lärer hinder icke böra möta att låta ett med stöd af ägarens medgifvande

tillkommet förbud gälla äfven mot dem, som tilläfventyrs af ägaren

förvärfvat rätt att å området i annonseringssyfte anbringa i lagrummet

afsedd anordning.

Af de begagnade ordalagen framgår, att förbudet endast får afse

anbringande af nya anordningar, ocli att således vid förbudets med
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Majt:s Nåd. Proposition N:o 102.

delande redan befintliga sådana icke träffas af förbudet. Detta bör helt

visst icke så förstås, som skulle en dylik äldre anordning vara äfven i

den mening alldeles oberörd af förbudet, att vederbörande finge efter

förbudets meddelande opåtaldt vidtaga livilka åtgärder som helst för

anordningens vidmakthållande. Ehuru sålunda det icke kan antagas,

att t. ex. förnyandet af en på grund af ålder nästan oläslig inskrift å

en berghäll eller återuppförandet af en af storm förstörd annonstafla

skulle få ske utan hinder af förbudet, synes det dock önskligt, om till

förebyggande af försök att kringgå lagen eller missförstånd i öfrigt och

till ledning för lagtillämpningen lagen i nu angifna hänseende blefve

mera tydlig än förslaget.

Öfverträdelse af förbud, hvarom nu är fråga, föranleder enligt

förslaget till bötesansvar. I förslaget saknas emellertid hvarje föreskrift

angående förbudets kungörande till efterrättelse, och hemställes därför

om upptagande i förevarande § af bestämmelse därom, att förbudet

som väl utan särskild föreskrift kommer att införas i länskungörelserna

— skall kungöras jämväl genom införande i tidning inom orten

samt uppläsande i ortens kyrka.

Då lagstadgandet i fråga är afsedt att mot störande anordningar

skydda icke blott natursköna områden utan äfven områden, som eljest

äro af märklig naturbeskaffenhet, synes i uttrycket »annan för naturskönheten

störande anordning» orden »för naturskönheten» böra utgå.»

Justitierådet Silverstolpe biträdde justitierådet Skarstedts här ofvan

i de tre sista styckena gjorda framställningar.

Justitierådet Lilienberg yttrade:

»Utan tvifvel verka vissa annonser, som nu finnas anbragta å natursköna

ställen vid de stora trafiklederna, synnerligen stötande, och det vore

därför no g önskligt, om sådan annonsering kunde förhindras. Men jag

betviflar, att det förfarande, som föreslagits, är det lämpliga, eller att det

är praktiskt utförbart. Ett berättigande, eller som är detsamma ett åläggande,

för Konungens befallningshafvande att för vissa områden på förhand

förbjuda visst slags annonsering innebär, att denne skulle underkasta

sitt län en grundlig undersökning med syfte att bestämma, hvar

dylika anordningar skulle verka störande. Men ett län är dock ett

ganska stort område; i de flesta fall hafva ju länen en massa natursköna

och märkliga platser och en mängd trafikleder. Hvad som icke

träder åskådaren till mötes från en synpunkt sedt, kan ju uppenbara

sig^ från en annan. Hvar skall annonsering på förhand förbjudas, hvar

tillåtas? Med få ord, huru skall en sådan undersökning kunna lämna

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj-ts Nåd. Proposition N:o 102.

ett tillfredsställande resultat, huru skall ett sådant stadgande som det

föreslagna kunna efterföljas i våra på naturskönhet så rika landskap?

En annan procedur, som synes mig vara att föredraga, skulle bestå

däri, att Konungens befallningshafvande icke ingriper, förrän det visat

sio- om annonsering verkligen skett på område och på sätt, som ifrågavarande

§ augifver, i hvilket fall, och om så funnes lämpligt, områdets

ägare skulle föreläggas att borttaga eller ändra annonsen. Om ett sådant

stadgande kompletterades med ett, som, till besparing af besvär och

kostnad, lämnade ägaren öppet att få på förhand utrönt, huru Konungens

befallningshafvande skulle anse en annonsering på området, eller med

andra ord att i tvifvelaktiga fall begära tillstånd till annonseringen,

torde detta tillvägagående icke innebära mera utan tvärtom mindre

ingrepp i äganderätten än det, som föreslagits. Dock vill jag erinra,

att ett sådant tillstånd endast borde meddelas för viss tid, då det ju

låter tänka sig, att de förhållanden, hvarå tillståndet grundats, kunna

ändras

jag skulle där före vilja hemställa, att denna § ändras så, att därest

på område af ifrågavarande slag anbringas annonsering, utan att Konungens

befallningshafvandes tillstånd inhämtats, ägaren må, där anordningen

finnes störande, kunna föreläggas att borttaga eller ändra densamma,

vid äfventyr att det eljest sker på hans bekostnad. Straffbestämmelsen

i följande § skulle då bortfalla.»

14 §.

Justitierådet Skärsten, med hvilken justitieråden Cassel och Silverstolpe

instämde, yttrade:

»Hvad i denna § uttryckligen angifves såsom särskild grund till

befrielse från ansvar för öfverträdelse af vissa föreskrifter i förslaget

torde vara af beskaffenhet att äfven utan uttryckligt stadgande böra

leda till dylik befrielse; och synes vid sådant förhållande ifrågavarande

restriktioner lämpligen böra ur förslaget uteslutas. Skulle de emellertid

komma att kvarstå, lärer likartad restriktion böra göras beträffande ansvarspåföljd

för öfverträdelse af förbud, som meddelats enligt 4 § i

förslaget

Vid affattningen af förevarande lagrum synes icke hafva blifvit

beaktadt, att i enlighet med stadgandet i 12 § undantag från kungjord

fridlysningsbestämmelse kan vara medgifven.

Det i förevarande § använda ordet »aflyst» torde böra utbytas

mot annat, mera korrekt uttryck.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

Därest hvad jag hemställt vid 10 § andra stycket vinner bifall,

löranledes däraf jämkning jämväl i förevarande §.

Beträffande det i 13 § omförmälta förbud synes påföljden för ett

öfverträdande däraf böra vara ej blott att den felande dömes till böter

utan äfven att han förpliktas att inom viss förelagd tid borttaga den

störande anordningen, vid äfventyr att sådant eljest må på hans bekostnad

genom kronobetjäningens försorg fullgöras. Étt tillägg till förevarande

§ i sistnämnda syfte lärer så mycket mer vara af nöden, som den dömde

icke till följd af underlåtenhet att borttaga anordningen ådrager sig

ansvar enligt förslaget.»

Justitierådet Lindhäck anförde:

»Då det icke är uteslutet, att en tilltalad skulle kunna med framgång

åberopa jämväl andra straffrihetsgrunder, än de i förevarande § angifna,

hvilka för öfrigt, såsom justitierådet Skarstedt anmärkt, äfven utan uttryckligt

stadgande böra leda till befrielse från ansvar, torde, på sätt

bemälde justitieråd hemställt, ifrågavarande restriktioner icke böra bibehållas

i förslaget.

Om vid 10 § andra stycket gjord hemställan vinner afseende, föranledes

däraf, såsom justitierådet Skarstedt påpekat, behof af jämkning

äfven i förevarande §.

Slutligen är jag ense med bemälde justitieråd rörande påföljden

för öfverträdande af förbud, meddeladt enligt 13 §.»

Justitierådet Lilienberg var ense med justitierådet Lindbäck i första

delen af hans anförande.

15 §.

Med hänsyn till affattningen af 14 § hemställde justitieråden Lilienberg,

Lindbäck och Skarstedt, att ordet »öfverträdelse» lämpligen borde

utbytas mot »förseelse».

17 §.

Justitieråden Lindbäck, Cassel, Silverstolpe och Skarstedt förenade

sig om följande yttrande:

»Enligt denna § skall vetenskapsakademien äga rätt att öfverklaga

beslut, hvarigenom begärd fridlysning vägrats eller fridlysning upphäfts

jämväl i fall, där akademien ej själf sökt fridlysningen. Huruvida denna

rätt till klagan omfattar äfven de fall, då Konungens befallningshafvande

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kung!.. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

afslår ansökning om förbud enligt 4 § eller upphäfver tomt meddeladt

sådant förbud, framgår ej tydligt. I nämnda § anvandes nämligen icke

ordet -»fridlysning» i fråga om det skydd mot skada a naturminnesmärke,

hvilket där afses. Då emellertid det torde vara lämpligt, att vetenskapsakademien

äger klaga jämväl i angifna fall, lärer förevarande § hora i

sådant syfte förtydligas.

Då beslut, hvarigenom fridlysning meddelas, icke kan blifva loiemål

för någon verkställighetsåtgärd, lärer i §:ns sista stycke orden

»gånge beslutet i verkställighet)) böra utbytas mot »lande beslutet till etterrättelse».

Tillika hemställes, att detta stycke måtte undergå sådan jämkning

i affattningen, att däraf tydligt framgår, att Jemväl beslut, hvarigenom

förbud, som icke egentligen kan anses hanforligt till fridlysning

(A 11 och 13 SS''), blifvit meddeladt, skall lända till efterrättelse utan

hinder af däröfver förd klagan.» „ ,

I de två senare hemställandena instämde alven justitieradet Lthenberg.

2:o.

Förslag till lag angående nationalparker.

Högsta domstolen anmärkte, att därest i 1 § sista stycket orden

»för naturskönheten» bibehölles, blefve däraf följden, att här afsedt förbud

icke komme att omfatta anordning, som från annan synpiinkt an den

estetiska verkade störande; och torde därför nämnda ord hora ur förslaget

utgå.

förslag till lag innefattande tillägg till förordningen den 14 april

1866 angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof.

Högsta domstolen anmärkte, att då annat icke lärer kunna llragasättas

än att expropriation, som afses i första stycket, skall ske för

statens räkning, syntes det onödigt att, på sätt i sista stycket skett,

uttryckligen förklara, att sålunda expropneradt område skall tillhora

kronan. I hvarje fall torde det vara tillräckligt med en antydan härom

i första stycket,'' hvilket lämpligen kunde erhålla följande lydelse:

»Där Konungen---af ägaren afstås till kronan--skall

--tillämpning.» , , ..

Det vore visserligen icke antagligt att, då i andra stycket anvandts

uttrycket »enskild servituts- eller nyttjanderätt», man därmed velat, i

Bill. till Riksd Prot. 1909. 1 Samt. 1 Afd. 69 Höft. 8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 102.

motsats till hvad förhållandet vore enligt första stycket, från tillämpning

utesluta det fall, att dylik rättighet tillkommer menighet eller inrättning;

men för undvikande af hvarje anledning till missförstånd torde

angifna hanseendet andra stycket böra bringas till öfverensstämmelse

med det forsta.

Ur protokollet:

Carl Stålhammar.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl Maj ds Nåd. Proposition N:o 102.

59

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t. Konungen i statsrådet å Stockholms

slott onsdagen den 17 mars 1909.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle,

Statsråden: Albert Petersson,

Alfred Petersson,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

Roos,

Swartz,

grefve Hamilton,

Malm,

Justitieråden: Lindbäck,

Claéson.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Albert Petersson anlörde

efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet:

»Genom nådigt beslut den 22 sistlidne januari har från jordbruksdepartementet

för den åtgärd, som på justitiedepartementet ankommer,

till departementet öfverlämnats upprättade förslag till lag angående

naturminnesmärkens fredande, lag angående nationalparker och lag innefattande

tillägg till förordningen den 14 april 1866 angående jords

eller lägenhets afstående för allmänt behof.

Jag har nu att anmäla högsta domstolens genom utdrag af protokollet

öfver jordbruksärenden den 16 oktober 1908 infordrade utlåtande

öfver ifrågavarande lagförslag.»

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 102.

Sedan departementschefen härefter redogjort för de särskilda lagförslagen

och högsta domstolens däröfver afgifna utlåtande anförde

departementschefen vidare:

»De inom högsta domstolen framställda anmärkningar, hvarom

ett flertal åt domstolens ledamöter förenat sig, hafva med allenast ett

undantag samtliga synts mig förtjänta af beaktande och har jag i anledning

häraf låtit inom justitiedepartementet öfverarbeta de särskilda

lagförslagen, därvid de önskade ändringarna blifvit verkställda.

Det åsyftade undantaget afser de anmärkningar, som riktats mot

den i 13 § af förstnämnda lagförslag omförmälta befogenheten för

Kungl. Maj:ts befallningshafvande att under vissa förhållanden förbjuda

anbringande i det fria af störande annonseringsanordningar.

Tre af högsta domstolens ledamöter hafva ansett, att ett sådant

förbud skulle innebära ett allt för stort ingrepp i jordägarens rätt och

hemställt, att jordägarens medgifvande skulle uppställas såsom villkor

för att förbud skulle kunna utfärdas. Ett justitieråd har lämnat förslaget

i detta afseende utan anmärkning. Den återstående af de i granskningen

deltagande doinstolsledamöterna har yppat betänklighet mot den

föreslagna proceduren samt hemställt, att förslaget måtte ändras i den

riktning, att, därest på område af ifrågavarande slag anbringas annonsering

utan att Kungl Maj:ts befallningshafvandes tillstånd inhämtats,

ägaren må, där anordningen finnes störande, kunna föreläggas att borttaga

eller ändra densamma, vid äfventyr att det eljest sker på hans

bekostnad.

Lika med sistnämnda två justitieråd kan jag ej finna någon betänklighet

vid det föreslagna stadgandet från den synpunkt, att det

skulle innebära ett för långt gående ingrepp i äganderätten. Jag vill

därvid till en början anmärka, att förslagets stadganden synas lämna

tillräcklig möjlighet för ägaren att verkställa all den annonsering, som

kan vara önsklig med afseende på affär, hvilken bedrifves å egendomen.

Det är därför egentligen främmande affärers annonsering det här gäller.

Att jordägaren möjligen kan vinna någon inkomst genom att lämna

tillstånd till en annonstaflas uppsättande ute i det fria — en inkomst,

som väl sällan kan vara på något sätt betydande, när det såsom här

icke gäller tättbyggda samhällen — är en följd icke af jordens produktiva

krafter utan däraf, att trakten af en eller annan anledning blifvit

föremål för en lifligare trafik af besökande. Det intresse, som genom

stadgandet skulle kränkas, synes mig därför stå i ett jämförelsevis

mindre intimt sammanhang med jordäganderätten. För öfrigt torde den

föreslagna bestämmelsen i hvarje fall icke kunna anses betänkligare än

opaginerad Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 102.

de föreskrifter till befordrande af allmän ordning, snygghet och trefnad,

som enligt byggnadsstadga och byggnadsordningar uppställts gent emot

städernas och de stadsliknande samhällenas fastighetsägare.

Det alternativa förslag, hvilket framställts af en af högsta domstolens

ledamöter, skulle visserligen erbjuda åtskilliga fördelar, om man

i likhet med denne ledamot anser den nu föreslagna lydelsen af 13 §

göra det till en plikt för Kungl. Maj:ts befallningshafvande att hvar i

sitt län verkställa en grundlig undersökning för att utröna, hvilka delar

af länet som äro af den naturbeskaffenhet, att ett annonseringsförbud

bör utfärdas. En sådan undersökning skulle förvisso blifva alltför

betungande och svår. Men sådana dimensioner synes man knappast

böra gifva denna sak. En annonsering af ifrågavarande slag kan af

lätt insedda skäl icke tänkas förekomma annat än längs efter trafikleder

eller i trakter, som af en eller annan anledning locka till sig skaror af

besökande. Det är sålunda hufvudsakligen på de mera trafikerade turistlederna

Kungl. Maj:ts befallningshafvande behöfver hafva sin uppmärksamhet

fästad. Med en sådan begränsning torde det icke möta någon

nämnvärd svårighet för Kungl. Maj:ts befallningshafvande att handhafva

denna angelägenhet, Framför det alternativt föreslagna systemet erbjuder

denna ståndpunkt i alla händelser det företrädet, att man icke behöfver

utsätta den annonserande allmänheten för besväret att i hvarje fall

nödgas begära tillstånd till annonsering af ifrågavarande slag vid risk,

att om sådant tillstånd ej begärts och erhållits, blifva ålagd borttaga de

kanhända ganska kostsamma anordningarna. Jag har därför ansett mig

icke böra frånträda förslagets stadgande i denna del.»

Föredraganden uppläste härefter de enligt angifna grunder jämkade

lagförslagen och hemställde, att desamma måtte jämlikt § 87 regeringsformen

genom nådig proposition Riksdagen till antagande föreläggas.

Justitierådet Lindbäck åberopade hvad af honom vid ärendets behandling

i högsta domstolen blifvit yttradt, i den mån det ej vid förslagens

omarbetning vunnit beaktande.

Statsrådets öfriga ledamöter biträdde föredragandens hemställan;

och täcktes Hans Maj:t Konungen med bifall

härtill förordna, att till Riksdagen skulle aflåtas nådig

proposition i ämnet af den lydelse bilagan . . . vid

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet

Erik Öländer.

Bill. till Biksd. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Åfd. 09 Höft.

9

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1909:106 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag angående naturminnesmärkens fredande, lag angående nationalparker och la s. 1 i texten
  2. LU 1909:47 Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående naturminnesmärkens fredande, lag angående nationalparker och lag innefattande s. 1 i texten