Kungl. ilay.ts Nåd. Proposition N:o 106
1909-03-19 · 43 sidor, varav 43 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 43 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1909:106, Kungl. ilay.ts Nåd. Proposition N:o 106
Dokumentets text
Kungl. ilay.ts Nåd. Proposition N:o 106.
1
N:o 106.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
lag om ändrad lydelse af 33, 35 och 37 §§ i förordningen
den 16 juni 1875 angående inteckning i fast
egendom, till lag om ändrad lydelse af 79 och 104 §§
utsökning slag en, till lag om särskild• värdering af afsöndrad
lägenhet samt till lag om ändrad lydelse af
1 § andra stycket och 2 § andra stycket i lagen den 18
oktober 1907 angående ryttare-, soldat- och båtsmanstorps
befriande i vissa fall från ansvar för inteckningar i
stamhemmanet; gifven Stockholms slott den 19 mars 1909.
Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen förda
protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå
Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till:
1) lag om ändrad lydelse af 33, 35 och 37 §§ i förordningen den
16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom;
2) lag om ändrad lydelse af 79 och 104 §§ utsökningslagen;
3) lag om särskild värdering af afsöndrad lägenhet; samt
4) lag om ändrad lydelse af 1 § andra stycket och 2 § andra stycket
i lagen den 18 oktober 1907 angående ryttare-, soldat- och båtsmanstorps
befriande i vissa fall från ansvar för inteckningar i stamhemmanet.
Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.
GUSTAF.
Albert Petersson.
Dill. till Riksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 73 Ilåft. (N:o 106).
1
2
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 106.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse af 33, 35 och 37 §§ i förordningen den 16 juni 1875
angående inteckning i fast egendom.
Härigenom förordnas, att 33, 35 och 37 §§ i förordningen den 16
juni 1875 angående inteckning i fast egendom skola erhålla följande
ändrade lydelse:
33 §.
Finnes ej, när gemensam inteckning i flera egendomar beviljas, visst
värde å hvarje egendom af gäldenären utsatt i inteckningshandlingen; då
skall, för bestämmande af ansvarsbeloppet efter 32 §, hvarje egendoms
värde beräknas efter den uppskattning därå till allmän bevillning, som
var gällande året näst före den tid, då inteckningen söktes, eller, där sådan
uppskattning för det året ej finnes, den som efter nämnda tid först skedde;
finnes, när en eller flera af egendomarne skola utmätningsvis säljas, för
någon af dem ej sådan uppskattning, skall fördelningen af ansvaret bestämmas
efter de värden, som efter ty i utsökningslagen stadgas af utmätningsmannen
åsättas egendomarne.
35 §.
Har den, som fått gemensam inteckning i flera egendomar, låtit inteckningen
i någon af dem helt och hållet eller till viss del dödas eller
ock förfalla eller nedsättas, vare då ej berättigad att för ansvarsbelopp,
3
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 106.
som skulle falla å den egendom, efter ty i 32 och 34 §§ sägs, hålla
sio- till de andra egendomarne, där ej i beslutet angående dödnmgen eller
nedsättningen rätt därtill blifvit honom förbehållen. Ej må sådant förbehåll
göras, med mindre samtycke därtill lämnats såväl af ägarne åt dessa
eo-endomar som af dem, hvilka hafva inteckning i egendomarne gällande
med lika eller sämre rätt än den, om hvars dödning eller nedsättning är
fråga, eller ock fordran eller rättighet, hvarför egendomarne jämlikt 11
kap. 2 § jordabalken må häfta.
37 §.
1 mom. Har egendom, sedan inteckning däri beviljades, blifvit
styckad, skall, så vidt ej nedan i denna paragraf annorlunda stadgas, i
fråga om de särskilda delarnes ansvar för intecknade beloppet tillämpas
hvad om flera egendomar ofvan är sagdt.
2 mom. Skedde styckningen genom jordafsöndnng, svare stainlastio-heten
för hela intecknade beloppet och lägenheten allenast för hvad
däraf icke kan utgå ur köpeskillingen för stamfastigheten; dock att mteckningshafvaren
äger att på en gång söka betalning ur stamfastigheten^ och
lägenheten. Äro från stamfastigheten flera lägenheter afsöndrade, gånge
läo-enhet, hvarå lagfart senare är sökt, i betalning före den, hvarå lagfart
sökts tidigare; har å samma dag lagfart sökts å flera lägenheter, eller är
fråo-a om lägenheter, hvarå lagfart ej blifvit sökt, gånge den, som senare
öfverlåtits, förr i betalning; äro lägenheterna öfverlåtna samma da|, vare
ansvaret dem emellan fördeladt efter de grunder, som i 32—34 §§ aro
städ
° Varder någon af egendomarne särskildt utmätt för annans fordran
eller afträdd tilf konkurs, äge innehafvaren af den gemensamma inteckningen
rätt att, i den ordning som i 36 § sägs, erhålla utmätning jämväl
af lägenhet, som för inteckningen ansvarar först efter den egendom, som
blifvit särskildt utmätt eller afträdd till konkurs. _
Har å lägenheten värde blifvit satt medelst värdering i den ordning
särskildt är stadgadt, då må ej, där intecknade beloppet icke kan ur köpeskillingen
för stamfastigheten till fullo utgå, till bristens gäldande ur lågenheten
uttagas mer än som motsvarar det satta värdet; dock att värde,
som sålunda blifvit satt, ej må tillämpas, där utmätning af stamtastigheten
eller lägenheten skett förr än värdet sattes.
Äskas, att lägenheten skall tillika med stamfastigheten utmätningsvis
säljas, då må ej, där ett mot värdet svarande belopp hos vederbörande
exekutor nedsättes, lägenheten utmätas eller förordnande om dess försäljning
meddelas.
4
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 106.
3 mom. Vill någon låta inteckning, för hvilken stamfastighet och
lägenhet ansvara på sätt i 2 mom. sägs, dödas, så vidt inteckningen besvärar
lägenheten, må inteckningshandlingen uppvisas vid annan underrätt
än den, hvarunder lägenheten lyder. Den rätt läte, då sådant sker, i sitt
mteckmngsprotokoll göra anteckning om ansökningen samt korteligen angifva
hvad inteckningshandlingen innehåller med dag och årtal, då den
utgafs, af hvilken rätt inteckningen är beviljad, när och under hvilken §
i protokollet det skedde, och när inteckningen förnyats, nedsatts eller
annorledes förändrats, om det skett; teckne ock bevis å handlingen om
uppvisandet och ändamålet därmed. Sedan må protokollet i ärendet ingifvas
till rätten i den ort, där lägenheten ligger; och vare det så frillt,
som hade inteckningshandlingen dit ingifvits.
4 mom. Huru i visst fall afsöndradt område, som förut tillhört
ryttare-, soldat- eller båtsmanstorp, må befrias från ansvar för inteckningar
i stamhemmanet, därom är särskildt stadgadt.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1910 och tillämpas järnom
inteckning, som tillkommit före nämnda dag, men icke
beträffande afsöndring, som därförinnan skett.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 106.
5
Förslag
till
Lag
om
ändrad lydelse af 79 och 104 §§ utsökningslagen.
Härigenom förordnas, att 79 och 104 §§ utsökningslagen skola erhålla
följande ändrade lydelse:
79 §.
Utmätes fast egendom, skall utmätningsmannen upprätta beskrifning
däröfver; och galle om egendomens värdering hvad förut om värdering af
lös egendom år sagdt. Utmätningsmannen affordre ock gäldenären de
handlingar, som visa hans äganderätt eller tjäna till upplysning om servitut,
nyttjanderätt eller rätt till afkomst eller annan förmån, som skall
af egendomen utgå. Utmätas flera egendomar på en gång; varda de hvar
för sig beskrifna och värderade.
Har öfverexekutor enligt 28 § förordnat om försäljning af fast egendom,
läte han den af utmätningsmannen beskrifvas och värderas.
Är fast egendom, som skall utmätningsvis säljas, intecknad gemensamt
med andra egendomar, och finnes för någon af egendomarne icke
uppskattning till allmän bevillning, skall värdering ske jämväl af egendom,
som ej skall säljas; skolande om förrättningen ägaren underrättas på sätt
i 60 § stadgas.
104 §.
Skola flera fasta egendomar, som för en fordran äro gemensamt intecknade,
säljas; varde, så framt någon af dem häftar för särskild inteckning
eller kommit i särskild ägares hand, hvarje egendom för sig till för
-
6 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 106.
säljning utropad. Gå ej vid denna försäljning egendomarne så högt, att
fordran, för hvilken de äro gemensamt intecknade, fullt kan gäldas; då
skola, där ej innehafvaren af denna fordran samtycker, att vid de skedda
utropen må förblifva, eller hvad för honom ur köpeskillingarna brister
genast erlägges, alla egendomarne gemensamt utropas till försäljning. Äro
två eller flera bland egendomarne i samme ägares hand, skall ock, där han
det äskar, gemensamt utrop äga rum af de egendomar, som honom tillhöra.
Ej skola dock fastigheter i särskilda län eller städer, eller fastighet
å landet och sådan i stad gå i en försäljning, där ej fastigheterna tillhopa
utgöra en egendom, eller alla rättägande det medgifva.
Gå ej vid det gemensamma utropet egendomarne öfver sammanlagda
beloppet af det, som bjudits vid de särskilda utropen; stånde vid första
utropen fast: gå de högre; galle sista försäljningen, och varde öfverskottet
på de gemensamt utropade egendomarne fördeladt efter de uppskattningsvärden,
hvarefter allmän bevillning utgick för nästföregående år.
Har någon af egendomarne blifvit styckad, och finnes ej sådant uppskattningsvärde
för hvarje del; då skall den på egendomen belöpande andel i
öfverskottet mellan delarne skiftas efter den för hvarje del bjudna köpeskilling.
Har från egendom, däri inteckning beviljats, lägenhet afsöndrats,
och ansvarar lägenheten för den inteckning allenast på sätt i 2 mom. af
37 § i förordningen angående inteckning i fast egendom sägs, må inteckningen
ej föranleda försäljning af den afsöndrade lägenheten, utan så är
att vid utropet af stamfastigheten den därför bjudna köpeskillingen funnits
icke förslå till fulla gäldandet af inteckningshafvarens fordran och icke
lägenhetens ägare genast erlägger hvad däri brister eller, där lägenhetens
ansvar är begränsadt till visst belopp, som understiger bristen, hvad
sålunda må ur lägenheten uttagas.
Då beräknas skall, huruvida de först bjudna köpeskillingarna förslå
till gäldande af den gemensamma inteckningen, skall, med tillämpning af
de i 127, 128 och 129 §§ stadgade grunder, hvarje fordran, som på frågan
inverkar, upptagas till det belopp, hvartill den beräknas uppgå den
dag, å hvilken enligt 121 § sammanträde för köpeskillingens fördelning
skall äga rum.
\
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1910.
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition No 106.
7
Förslag
till
Lag
om särskild värdering af afsöndrad lägenhet.
Härigenom för ordnas som följer:
1 §•
Är fast egendom, hvarifrån afsöndring sker, besvärad af inteckning
för fordran eller för rätt till afkomst eller annan förmån, må på begäran
af lägenhetens ägare för bestämmande af lägenhetens ansvarighet för inteckningen
ske värdering af lägenheten vid särskild förrättning i den ordning
här nedan stadgas.
2 §.
I fråga om förrättning, som i denna lag afses, skola bestämmelserna
i 2 och 3 kap. skiftesstadgan, i hvad de afse annan landtmäteriförrättning
än laga skifte, i tillämpliga delar lända till efterrättelse; skolande ansökning
om förordnande för landtmätare vara åtföljd af gravationsbevis
rörande lägenheten.
Det åligger landtmätaren att föranstalta därom att kungörelse om
dag och ställe för förrättningen varder minst fjorton dagar förut uppläst
från predikstolen i den socken, där lägenheten är belägen, och införd i
tidning inom orten; skolande kungörelsen tillika innehålla, att de, hvilkas
rätt är af förrättningen beroende, äga att därvid tillstädeskomma och bevaka
sin rätt. Innehafvare af inteckning, som i 1 § afses, skola ock,
där de äro kända och inom riket boende, om förrättningen underrättas
8
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 106.
genom särskilda kallelsebref, hvilka landtmätaren skall till dem med posten
afsända så tidigt, att kallelserna må kunna komma dem tillhanda
minst fjorton dagar före förrättningen.
3 §•
Ej ma det värde, som åsättes lägenheten, understiga köpeskilling,
som för lägenheten må vara betingad; skall från lägenheten utgå årlig
afgäld till. stamfastigheten, skola vid uppskattande af afgäldens kapitalvärde
de i utsökningslagen för dylik uppskattning gifna bestämmelser
lända till efterrättelse.
Stanna landtmätaren och gode männen i olika meningar angående
det värde,. som bör åsättas, galle hvad de flesta säga. Har hvar sin särskilda
mening, galle landtmätarens.
4 §•
Sedan förrättningsmännen verkställt uppskattning af lägenhetens
värde, skall förrättningen förklaras afslutad med tillkännagifvande att
rättsägare, som är missnöjd med förrättningen, äger att däremot fullfölja
talan på sätt nedan stadgas. Afskrift af det vid förrättningen förda protokollet
skall inom trettio dagar efter förrättningens afslutande öfverlämnas
till någon i orten boende person, som af rättsägarne utses att den
mottaga; skolande afskriften vara hos honom tillgänglig för enhvar, som
åstundar att den granska eller afskrifva.
5 §•
Är rättsägare missnöjd med förrättningen, äge däremot fullfölja
talan hos ägodelningsrätten genom besvär, som skola ingifvas till ordföranden
i ägodelningsrätten inom sextio dagar efter förrättningens afslutande
; skolande i fråga om rättegången vid ägodelningsrätten gälla hvad
angående klagan öfver afslutadt laga skifte är stadgadt.
öfver ägodelningsrättens beslut må ej klagan föras.
6 §•
Sedan förrättningen afslutats, åligge landtmätaren att ofördröjligen
till domaren insända protokollet öfver förrättningen, och varde det vid
9
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 106.
rätten uppläst och i inteckningsprotokollet infördt å nästa rättegångsdag
under lagtima ting, så ock i inteckningsboken anmärkt. Varder på
corund af besvär förrättningen undanröjd eller det vid förrättningen sätta
värdet ändradt af ägodelningsrätten, insände ordföranden i ägodelningsrätten
afskrift af beslutet till domaren, som har att därmed förfara som
nyss sagts.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1910 men icke tilllämpas
å afsöndring, som därförinnan ägt rum.
Bill. till Riksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 73 Häft.
2
10
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 106.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse af I § andra stycket och 2 § andra stycket i lagen den
18 oktober 1907 angående ryttare-, soldat- och båtsmanstorps befriande i vissa
fall från ansvar för inteckningar i stamhemmanet.
Härigenom förordnas, att 1 § andra stycket och 2 § andra stycket
i lagen den 18 oktober 1907 angående ryttare-, soldat- och båtsmanstorps
befriande i vissa fall från ansvar för inteckningar i stamhemmanet skola
erhålla följande ändrade lydelse:
1 §•
2. Har sådan anteckning skett, vare lägenheten, där ej nedan annorledes
stadgas, fri från ansvar för inteckning för fordran, som meddelats i
stamhemmanet eller del däraf; och skall inteckningen oafkortad gälla i
återstoden af den intecknade fastigheten.
2 §•
2. Har sådan anteckning skett och varder området från hemmanet
afsöndradt, vare, där ej nedan annorledes stadgas, den afsöndrade lägen
-
11
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 106.
heten fri från ansvar för inteckning för fordran, som meddelats eller meddelas
i stamhemmanet eller del däraf; och skall inteckningen oafkortad
gälla i återstoden af den intecknade fastigheten.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1910.
12
Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 106.
Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen den 6 november 1908.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Lindman,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle,
Statsråden: Albert Petersson,
Alfred Petersson,
Hederstierna,
Hammarskjöld,
Roos,
Swartz,
grefve Ha milton,
grefve Ehrensvärd,
Malm.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Albert Petersson anförde:
»I den skrifvelse, som åtföljer andra afdelningen af lagberedningens
förslag till jordabalk, anför beredningen, att ehuru samtliga då afiämnade
lagförslag vore affattade med hänsyn till den föreslagna nya ordningen
för inskrifning, hinder dock icke mötte att inordna vissa af de föreslagna
nya bestämmelserna i ramen af gällande lagstiftning och sålunda låta dem
med vissa jämkningar träda i tillämpning utan att afvakta den tidpunkt,
då nämnda ordning kunde träda i kraft. Då det synts särskildt angeläget,
att snarast möjligt lagstiftningsåtgärder vidtagas i syfte att på lämpligt
13
Kungl. Mcij:ts Nåd. Proposition N:o 106.
sätt ordna frågan om den ansvarighet, som bör åligga innehafvare af afsöndrad
lägenhet för tidigare i stamhemmanet meddelade inteckningar, har
på anmodan lagberedningen upprättat förslag till de jämkningar i de uti
förslaget till jordabalk innefattade bestämmelser i ämnet, hvilka skulle erfordras
för dessas införlifvande med nu gällande lagstiftning. Dessa bestämmelser
afse, dels att ansvarigheten för dylik inteckning, såvidt anginge
lägenheten, skulle vara subsidiär, så att i första hand intecknade beloppet
skulle uttagas ur stamhemmanet och allenast bristen ur lägenheten, dels
att äfven denna ansvarighet skulle kunna genom en å lägenheten i viss
ordning verkställd värdering begränsas till det vid värderingen lägenheten
åsätta värdet, dels slutligen att för dödning af dylik inteckning, såvidt den
besvärar lagenheten, skulle beredas den lättnad, att inteckningshandlmgen
kunde för ”ändamålet uppvisas vid annan rätt än den, hvarunder fastigheten
lyder. Härjämte har Beredningen föreslagit närmare bestämmelser
rörande de förutsättningar, under hvilka aftal af det i 35 § inteckningsförordningen
angifna slag må anses gällande mot ny rättsägare.
De "lagförslag, hvari nämnda bestämmelser nu upptagits, äro följande:
l:o) förslag till lag om ändrad lydelse af 35 och 37 §§ i förordningen
den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom;
° 2:o) förslag till lag om ändrad lydelse af 104 § utsökningslagen; och
3:o) förslag till lag om särskild värdering af afsöndrad lägenhet.
Då lagförslagen skilja sig från motsvarande bestämmelser i förslaget
till jordabalk endast såvidt sådant påkallats däraf, att de skolat inpassas
i gällande lagstiftning, må i afseende å grunderna för de nu föreslagna
bestämmelserna hänvisas till de motiv, hvilka åtfölja nämnda förslag.
Till stöd för den begränsning af rätten att för dödning uppvisa inteckningshandlingen
vid annan rätt, som förslaget till ändrad lydelse af
37 § inteckningsförordningen innefattar, har i motiven till motsvarande
bestämmelse i förslaget till jordabalk närmast anförts, att för dödande af
inteckning i lägenheten icke, på sätt nämnda förslag eljest stadgade, erfordrades
samtycke af fastighetsägaren. Vid saknaden af ett sådant allmänt
stadgande i gällande intcckningsförordning kunde det synas, som om
skäl icke förelåge att inskränka tillämpningen af den föreslagna anordningen
till nämnda fall. Emellertid är äfven med gällande rätt i öfrigt
en ”dylik begränsning påkallad. Skall inteckningen i dess helhet dödas,
finnes icke något som helst praktiskt behof af här föreslagna anordning.
Hvad åter beträffar s. k. relaxationer eller dödande af gemensamma inteckningar
i någon eller några af de fastigheter, som däraf besväras, så
hafva dessa åtgärder sin ojämförligt största betydelse för sådana fall, då
i sammanhang därmed träffas aftal mellan inteckningshafvaren och öfriga
14
Kung!.. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 106.
rättsägare, att den förre skall åtnjuta oförminskad inteckningsrätt i de
öfriga fastigheterna. För pröfning, huruvida dylikt aftal må anses hafva
kommit till stånd, ej mindre än för verkställande af de anteckningar, hvarmed
enligt 35 § inteckningsförordningen i dess nu föreslagna lydelse de
töretedda inteckningshandlingarna skola förses, är det uppenbarligen nödio-t
att uppvisandet sker vid den rätt, som har tillgång till fastighetsböckerna!
Då enligt förslaget lägenhet alltid skall häfta subsidiärt för inteckning
som före afsöndrandet meddelats i stamhemmanet, erfordras vid inteckningens
dödande i lägenheten icke något sådant aftal, och för detta fall
kan därlör utan olägenhet medgifvas, att inteckningshandlingen uppvisas
vid annan rätt.» °
Sedan departementschefen uppläst ifrågavarande lagförslag hemställde
han, att öfver desamma, hvilka såsom bil. A, B och C skulle åtfölja detta
protokoll, högsta domstolens utlåtande måtte, för det ändamål § 87 regeringsformen
omförmäler, genom utdrag af protokollet inhämtas.
Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Makt Konungen i nåder
lämna bifall.
Ur protokollet
Carl Stålhammar.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 106.
15
Bil. A.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse af 35 och 37 §§ i förordningen den 16 juni 1875 angående
inteckning i fast egendom.
Härigenom förordnas, att 35 och 37 §§ i förordningen den 16 juni
1875 angående inteckning i fast egendom skola erhålla följande ändrade
lydelse:
35 §.
Har den, som fått gemensam inteckning i flera egendomar, låtit inteckningen
i någon af dem helt och hållet eller till viss del dödas eller
ock förfalla eller nedsättas, vare då ej berättigad att för ansvarsbelopp,
som skulle falla å den egendom, efter ty i 32 och 34 §§ sägs, hålla sig
till de andra egendomarne, där ej mellan honom och öfriga rättägande är
annorlunda aftaladt.
Varder aftal, hvarom nu är sagdt, vid rätten styrkt, skall det i inteckningsprotokollet
anmärkas, och teckne rätten bevis därom å de inteckningshandlingar,
hvilka för aftalets styrkande blifvit vid rätten företedda.
Har aftalet blifvit i inteckningsprotokollet anmärkt, vare det jämväl mot
ny rättägande gällande.
37 §.
1 mom. Har egendom, sedan inteckning däri beviljades, blifvit
styckad, skall, så vidt ej nedan i denna paragraf annorlunda stadgas, i
16
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 106.
fråga om de särskilda delarnes ansvar för intecknade beloppet tillämpas
hvad om flera egendomar ofvan är saerdt.
o Ö .
2 mom. Skedde styckningen genom jordafsöndring, svare stamfastigheten
för hela intecknade beloppet och lägenheten allenast för hvad däraf
icke kan utgå ur köpeskillingen för stamfastigheten; dock att inteckningshafvaren.
äger att på en gång söka betalning ur stamfastigheten och lägenheten.
Aro från stamfastigheten flera lägenheter afsöndrade, gånge lägenhet,
hvarå lagfart senare är sökt, i betalning före den, hvarå lagfart sökts
tidigare; har å samma dag lagfart sökts å flera lägenheter, eller är fråga
om lägenheter, hvarå lagfart ej blifvit sökt, gånge den, som senare öfverlåtits,
förr i betalning; äro lägenheterna öfverlåtna samma dag, vare ansvaret
dem emellan fördeladt efter de grunder, som i 32—34 §§ äro
stadgade.
Varder någon af egendomarne särskildt utmätt för annans fordran
eller afträdd till konkurs, äge innehafvaren af den gemensamma inteckningen
rätt att, i den ordning som i 36 § sägs, erhålla utmätning jämväl
af lägenhet, som för inteckningen ansvarar först efter den egendom, som
blifvit särskildt utmätt eller afträdd till konkurs.
Har å lägenheten värde blifvit satt medelst värdering i den ordning
särskildt är stadgadt, då må ej, där intecknade beloppet icke kan ur köpeskillingen
för stamfastigheten till fullo utgå, till bristens gäldande ur
lägenheten uttagas mer än som motsvarar det satta värdet; dock att värde,
som sålunda blifvit satt, ej må tillämpas, där utmätning af stamfastigheten
eller lägenheten skett förr än värdet sattes.
Åskas, att lägenheten skall tillika med stamfastigheten utmätningsvis
säljas, då må ej, där ett mot värdet svarande belopp hos vederbörande
exekutor nedsättes, lägenheten utmätas eller förordnande om dess försäljning
meddelas.
3 mom. Vill någon låta inteckning, för hvilken stamfastighet och
lägenhet ansvara på sätt i 2 mom. sägs, dödas, så vidt inteckningen besvärar
lägenheten, må inteckningshandlingen uppvisas vid annan underrätt
än den, hvarunder lägenheten lyder. Den rätt läte, då sådant sker, i sitt
inteckningsprotokoll göra anteckning om ansökningen samt korteligen angifva
hvad inteckningshandlingen innehåller med dag och årtal, då den
utgafs, af hvilken rätt inteckningen är beviljad, när och under hvilken
i protokollet det skedde, och när inteckningen förnyats, nedsatts eller
annorledes förändrats, om det skett; teckne ock bevis å handlingen
om uppvisandet och ändamålet därmed. Sedan må protokollet i ärendet
ingifvas till rätten i den ort, där lägenheten ligger; och vare det så gildt,
som hade inteckningshandlingen dit ingifvits.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 106.
17
4 mom. Huru i visst fall afsöndradt område, som förut tillhört
ryttare-, soldat- eller båtsmanstorp, må befrias från ansvar för inteckningar
i stamhemmanet, därom är särskildt stadgadt.
Denna lag skall träda i kraft den och tillämpas
jämväl i fråga om inteckning, som tillkommit före nämnda dag, men icke
beträffande afsöndring, som därförinnan skett.
Bill. till Riksd. Prot. 1009. 1 Sami. 1 Afd. 73 Häft.
3
18
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 106.
Bil. B.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse af 104 § utsökningslagen.
Härigenom förordnas, att 104 § utsökningslagen skall erhålla följande
ändrade lydelse:
Skola flere fasta egendomar, som för en fordran äro gemensamt intecknade,
säljas; varde, så framt någon af dem häftar för särskild inteckning
eller kommit i särskild ägares hand, hvarje egendom för sig till försäljning
utropad. Gå ej vid denna försäljning egendomarne så högt, att
fordran, för hvilken de äro gemensamt intecknade, fullt kan gäldas; då
skola, där ej innehafvaren af denna fordran samtycker, att vid de skedda
utropen må förblifva, eller hvad för honom ur köpeskillingarne brister
genast erlägges, alla egendomarne gemensamt utropas till försäljning. Aro
två eller flera bland egendomarne i samme ägares hand, skall ock, där han
det äskar, gemensamt utrop äga rum af de egendomar, som honom tillhöra.
Ej skola dock fastigheter i särskilda län eller städer, eller fastighet
å landet och sådan i stad gå i en försäljning, där ej fastigheterna tillhopa
utgöra en egendom, eller alla rättägande det medgifva.
Gå ej vid det gemensamma utropet egendomarne öfver sammanlagda
beloppet af det, som bjudits vid de särskilda utropen; stånde vid första
försäljningen fast: gå de högre; galle sista försäljningen, och varde öfverskottet
på de gemensamt utropade egendomarne fördeladt efter de uppskattningsvärden,
hvarefter allmän bevillning utgick för nästföregående år.
Har någon af egendomarne blifvit styckad, och finnes ej sådant uppskattningsvärde
för hvarje del; då skall den på egendomen belöpande andel i
öfverskottet mellan delarne skiftas efter den för hvarje del bjudna köpeskilling.
19
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 106.
Har från egendom, däri inteckning beviljats, lägenhet afsöndrats,
och ansvarar lägenheten för den inteckning allenast på sätt i 2 mom. af
37 § i förordningen angående inteckning i fast egendom sägs, må inteckningen
ej föranleda försäljning af den afsöndrade lägenheten, utan så är
att ''vid utropet af stamfastigheten den därför bjudna köpeskillingen funnits
icke förslå till fulla gäldandet af inteckningshafvarens fordran och icke lägenhetens
ägare genast erlägger hvad däri brister eller, där lägenhetens ansvar
är begränsadt till visst belopp, som understiger bristen, hvad sålunda
må ur lägenheten uttagas.
Då beräknas skall, huruvida de först bjudna köpeskillingarne förslå
till gäldande af den gemensamma inteckningen, skall, med tillämpning af
de i°127, 128 och 129 §§ stadgade grunder, hvarje fordran, som på frågan
inverkar, upptagas till det belopp, hvartill den beräknas uppgå den dag,
å hvilken enligt 121 § sammanträde för köpeskillingens fördelning skall
äga rum.
Denna lag skall träda i kraft den
20
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 106.
Bil. C.
Förslag
till
Lag
om särskild värdering af afsöndrad lägenhet.
'' l §•
J^-r egendom, hvarifrån afsöndring sker, besvärad af inteckning
ör fordran eller för rätt till afkomst eller annan förmån, må på begäran
af lägenhetens ägare. för bestämmande af lägenhetens ansvarighet för inteckningen
ske värdering af lägenheten vid särskild förrättning i den ordning
här nedan stadgas.
2 §•
• o ^ frå|ja om förrättning, som i denna lag afses, skola bestämmelserna
i 2 och 3 kap. skiftesstadgan, i hvad de afse annan landtmäteriförrättnin°- än laga skifte, i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Det åligger
landtmätaren att kungöra förrättningen på sätt i 22 § skiftesstadgan sägs;
skolande kungörelsen tillika innehålla att innehafvare af inteckning, som i
1 § afses, äger att vid förrättningen tillstädeskomma och bevaka sin rätt.
3 §.
Ej må det värde, som åsättes lägenheten, understiga köpeskilling,
8^m för lägenheten må vara betingad; skall från lägenheten utgå årlig
afgäld till stamfastigheten, skola vid uppskattande af afgäldens kapitalvärde
e i utsökningslagen för dylik uppskattning gifna bestämmelser lända till
efterrättelse.
Stanna landtmätaren och gode männen i olika meningar angående
et värde, som bör åsättas, galle hvad de flesta säga. Har hvar sin särskilda
mening, galle landtmätarens.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 106.
21
4 §■
Sedan förrättningsmännen för sakägarne framlagt skriftligt utlåtande
angående värderingen, skall förrättningen förklaras afslutad med tillkännagifvande
att lägenhetens ägare eller rättsägare, som i 2 § sägs, äger att,
i händelse af missnöje, fullfölja talan på sätt nedan stadgas. Afskrift af
förrättningsprotokollet och utlåtandet skola inom trettio dagar efter förrättningens
afsilande öfverlämnas till någon i orten boende person, som
af sakägarne utses att mottaga handlingarna; skolande dessa vara hos
honom tillgängliga för enhvar, som åstundar att dem granska eller afskrifva.
5 §•
År lägenhetens ägare eller rättsägare, som i 2 § sägs, missnöjd med
förrättningsmännens beslut, äge däremot fullfölja talan hos ägodelningsrätten
genom besvär, som skola ingifvas till ordföranden i ägodelningsrätten
inom sextio dagar efter förrättningens afslutande; skolande i fråga
om rättegången vid ägodelningsrätten gälla hvad angående klagan öfver
afslutadt laga skifte är stadgadt.
o c3 C
Öfver ägodelningsrättens beslut må ej klagan föras.
6 §•
Sedan förrättningen afslutats, åligge landtmätaren att ofördröjligen
till domaren insända protokollet öfver förrättningen, och varde det vid
rätten uppläst och i inteckningsprotokollet infördt å nästa rättegångsdag
under lagtima ting, så ock i inteckningsboken anmärkt. Varder på grund
af besvär förrättningen undanröjd eller det vid förrättningen satta värdet
ändradt af ägodelningsrätten, insände ordföranden i ägodelningsrätten afskrift
af beslutet till domaren, som har att därmed förfara som nyss sagts.
Denna lag skall träda i kraft den men icke till
lämpas
å afsöndring, som därförinnan ägt rum.
22
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 106.
Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kungl. May.ts
högsta domstol tisdagen den 16 februari 1909.
Andra rummet.
Närvarande:
Justitieråden Claéson,
Grefberg,
Quensel,
Borgström,
Berglöf.
Sedan jämlikt högsta domstolens beslut den 26 november 1908 handlingarna
rörande de till högsta domstolen för afgifvande af utlåtande öfverlämnade
förslag till lag om ändrad lydelse af 35 och 37 §§ i förordningen den
16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom, förslag till lag om ändrad
lydelse af 104 § utsökningslagen och förslag till lag om särskild värdering af
afsöndrad lägenhet cirkulerat emellan högsta domstolens ofvanhemälda ledamöter,
så företogos nu dessa lagförslag till slutlig behandling; varande desamma
bilagda detta protokoll.
I anledning af lagförslagen anförde vid:
Förslaget till lag om ändrad lydelse af 35 och 37 §§ i förordningen den
16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom.
Justitierådet Grefberg:
»Gällande inteckningssystem, enligt hvilket flera egendomar kunna
häfta för samma fordran utan att hvarje egendoms ansvarighet vid inteckningens
meddelande eller vid en intecknad egendoms styckning fixeras till en
bestämd del af fordringen, har härigenom blifvit något inveckladt och svår
-
23
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 106.
löst. Inteckningshafvaren, kvilkens säkerket i egendomarna växlar allt eftersom
dessa uppbringas i kögre kultur eller genom vanvård eller annorledes
minskas i värde, kan vara urståndsatt att kedöma, i livad mån fordringen
kommer att utgå ur den ena eller andra egendomen, i fall ketalning måste
utsökas, ock kärigenom alstras okenägenket för någon förändring i panträtten.
Vid j ordafsöndring tillgodoses i allmänket de mindre bemedlades
bekof att för eget brukande ock bebyggande erhålla ett visst jordområde,
hvilket genom de kostnader, som af af söndringens ägare därå nedläggas,
väsentligen stiger i värde och därigenom tillförer ägaren af inteckning större
säkerhet. Härigenom uppkommer åter större svårighet att på frivillighetens
väg ordna frågan om afsöndrad lägenhets ansvarighet för inteckningar.
Med hänsyn härtill och då inteckningshafvaren icke äger fordra,
att egendomen skall till stärkande af säkerheten för inteckningen genom
därå nedlagda kostnader förbättras, synes förevarande förslag om lägenhets
subsidiära ansvarighet och denna ansvarighets begränsning genom lägenhetens
värdering innebära eu beaktansvärd anordning för beredande af tryggare
ställning åt ägare af j or daf söndringar. I fråga om denna värdering är för
undvikande af rättsförluster af synnerlig vikt, att den blifver så noggrann
som möjligt. Sådan förlust drabbar väl icke stamfastighetens ägare, så vidt
han är öfverlåtare af lägenheten och såsom vanligen sker beräknat köpeskillingen
för lägenheten utan afdrag för inteckningar, men kan däremot tillskyndas
bland andra dels ny ägare af stamfastigheten och ägare af annan
fastighet, hvilken blifvit gemensamt intecknad med stamfastigheten redan då
afsöndringen skedde, samt dels innehafvare af dylik gemensam inteckning
och särskilda inteckningar, hvarjämte en oriktig värdering äfven kan lända
till skada för den, som är personligen ansvarig för intecknad fordran. Finnes
nämligen sådan gemensam inteckning, som nyss är nämnd, och kan det ansvarsbelopp,
för hvilket stamfastigheten och lägenheten häfta, ej till fullo
utgå, faller bristen å den andra fastigheten. Är lägenheten värderad till ett
belopp, som understiger dess verkliga värde, drabbar förlusten allt efter förhållandena
ägaren af sistnämnda fastighet, innehafvaren af den gemensamma
inteckningen eller innehafvaren af särskild inteckning i samma fastighet eller
den, som för ena eller andra fordringen är personligen ansvarig. Värderingen
skulle äga större tillförlitlighet, i fall alla rättsägande särskildt kallades
till förrättningen, men häremot möter hinder eller svårighet att bedöma, huru
långt värderingen kan sträcka sin verkan.
Då någon bland flera egendomar, som äro gemensamt intecknade, utmätes
för annans fordran, är innehafvaren af inteckningen berättigad att för
utrönande, huruvida den utmätta egendomen har ansvarighet utöfver det i
32 och 33 §§ i kungl. förordningen angående inteckning i fast egendom stad
-
24
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 106.
gade primära beloppet, jämväl få öfriga egendomarna eller någon af dem
utmätta, så vidt yrkande därom framställes i viss ordning. Underlåtenhet härutinnan
medför med visst undantag, hvilket såsom här betydelselöst lämnas å
sido, den verkan, att af köpeskillingen för utmätta fastigheten utgår endast
primära beloppet. Detta ställes emellertid till inteckningshafvarens förfofogande
jämväl i det fall, att han icke bevakat sin rätt. Underlåtenhet att
bevaka kan bland annat bero därpå, att han hvarken varit för auktionsförrättaren
känd och således ej kunnat särskildt kallas eller eljest om förrättningen
erhållit kännedom. I dylika fall synes emellertid den risk, inteckningshafvaren
löper, då afsöndrad lägenhet, hvarå förslaget är tillämpligt,
häftar för inteckningen, hafva en långt större räckvidd. Utmätes afsöndrad
lägenhet för annans fordran, är villkoret för tillämpningen af den subsidiära
ansvarigheten, att gemensamt inteeknade fordringen i första hand uttages i
stamfastigheten. Utmätes icke denna, kan således ej någon betalning utgå
ur den utmätta lägenheten. Finnas flera afsöndrade lägenheter, som i viss
ordning ansvara för inteckningen, och utmätes t. ex. den lägenhet, som först
är ansvarig, utan att innehafvaren af inteckningen gör sin rätt gällande,
förlorar han all betalningsrätt i såväl den utmätta lägenheten som de öfriga
lägenheterna. Häftar stamfastigheten gemensamt med annan fastighet för
inteckning, som tillkommit före afsöndringarna, ansvarar i dylika fall denna
fastighet enligt 35 § i nämnda förordning endast för primära beloppet, tv
inteckningshafvaren har låtit sin fordringsrätt i fastighet, som svarar för
den gemensamma inteckningen, förfalla. Kan betalning för inteckningen i
öfrigt ej utgå af stamfastigheten, förlorar inteckningshafvaren i fall, som
omförmälas i 29 § af samma förordning, äfven sin fordringsrätt för bristen.
Såsom ofvan exempelvis antvdts kunna sålunda åtskilliga förhållanden,
hvilka just icke äro ägnade att stärka förtroendet till fastighetskrediten,
uppkomma af den subsidiära ansvarigheten och begränsningen af denna ansvarighet,
men i betraktande däraf, att föreslagna lagändringen afser att verksamt
bereda lägenhetsägare en tryggare ställning, synas berörda förhållanden,
hvilka väsentligen kunna undvikas genom noggranna värderingar och
vaksamhet å inteckningshafvares sida, icke vara af sådan beskaffenhet, att
förslagen böra afstyrkas. Det bör fast hellre tagas i öfvervägande, huruvida
möjlighet förefinnes att, utan menliga följder för fastighetsägare eller
inteckningshafvare, lagändringen kan utsträckas att gälla äfven för lägenheter,
som blifvit afsöndrade vid den tidpunkt, då ändringen skall träda i
kraft, enär genom en sådan anordning den praktiska betydelsen skulle
mångdubblas.
Med hänsyn därtill att vid jordafsöndring från hemman köpeskillingen
med nedan angifna undantag i allmänhet bestämmes utan att inteckningar i
25
Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 106.
hemmanet tagas i beräkning, samt ägaren till stamhemmanet således i förhållande
till ägaren af lägenheten svarar för inteckningarna i sm helhet,
torde så vidt stamhemmanet icke vid nämnda tidpunkt kommit i annan ägares
hand'' hinder i fråga om dess ägare ej möta för lagens utsträckta tillämpning.
Är åter annan än upplåtaren ägare af stamfastigheten, ställer sig saken mera
tvifvelaktig. Man kan i dylikt fall icke förutsätta såsom regelmässigt, att koparen
skall ansvara för intecknade fordringar i sin helhet utan hänsyn därtill,
att dessa äfven besvära afsöndrad lägenhet. Då jord afsöndras från lägenhet,
som förut blifvit i sin ordning afsöndrad, torde hvad ofvan blifvit sagdt om
ägares af stamfastighet förbindelse att ansvara för inteckningar ej heller
kunna antagas vara förhanden, enär sådan afsöndring får äga rum utan
inskränkning till vidden och kanske ofta den bebyggda och värdefulla delen
afsöndras. Afsöndring af sådan värdefull beskaffenhet kan äfven ske tran
hemman eller annan själfständig fastighet och torde dylik afsöndring företrädesvis
äga rum, där byggnadsverksamheten bedrifves i större omfattning.
Den föreslagna subsidiära ansvarigheten skall uppenbarligen icke vinna tiillämpning
å område, där stadsplan med eller utan tomtindelning finnes, men
däremot är det tvifvelaktigt, huruvida den skall gälla inom städs eller köpings
ej redan planlagda område eller för annat sådant område å landet, där
visserligen enligt meddeladt förordnande stadsplan skall finnas, men planen
först i en framtid kan komma att omfatta hela området, samt byggnadsverksamheten
å den icke planlagda delen under tiden är fri. Att utsträcka
lagens tillämplighet till äldre afsöndringar från hemman eller lägenheter,
som i sin helhet, eller delvis ingå i dessa ej planlagda områden, kunde lända
till men för ägaren af den så kallade stamfastigheten.
Lagens tillämplighet å redan skedda afsöndringar skulle beträffande
inteckning, som meddelats i stamfastigheten efter det afsöndringen skedde,
medföra den verkan, att en förut tryggad fordringsrätt kunde gå förlorad
genom att ansvarigheten i första hand för gemensam inteckning öfverginge
å stamfastigheten ensam. Då berörda utvidgande af lagens omfattning icke
med tillbörligt iakttagande af den rätt, som bör tillkomma innehafvare af
särskilda inteckningar i stamfastigheter och i vissa fall ägare af sådan fastighet,
må tillstädjas med mindre att, efter mera omfattande utredning, särskilda
stadganden tillkomma till skydd för vederbörande rättsägare, synes,
huru önskligt än vore, att lagändringen komme att jämväl gälla äldre afsöndringar,
en sådan anordning ej kunna i samband med förevarande förslag
förordas.»
35 §.
.Tustitierådet Berglöf, med hvilken justitieråden Grejberg och Borgström
instämde:
Bih. till Riksd. Prof.. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 13 Haft.
4
26
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 106.
»Enligt nuvarande lydelsen af denna paragraf bär den omständigheten,
att innehafvaren af en gemensam inteckning låter denna dödas, nedsättas
eller förfalla i någon af de gemensamt inteeknade egendomarna, till följd, att
han icke är berättigad att för ansvarsbelopp, som skulle falla å den egendomen,
hålla sig till de andra egendomarna, där ej mellan honom och öfriga rättsägande
är annorlunda aftaladt. Beträffande de fordringar, som böra vara
uppfyllda för att det i paragrafen omförmälda aftal mellan rättsägarne skall
anses hafva kommit till stånd, hafva olika meningar gjort sig gällande i lagtillämpningen.
I allmänhet torde lagrummet hafva tolkats på det sätt, att om
aftalet allenast går ut på att innehafvaren af den gemensamma inteckningen
skall för det belopp, som bort falla å den egendom, hvari inteckningen dödas,
nedsättes eller förfaller, åtnjuta inteekningssäkerhet i den eller de öfriga efter
de inteckningar, som då däri funnos, det är giltigt, så snart ägaren eller ägarne
till dessa egendomar därtill samtyckt, under det att om aftalet har den innebörden,
att innehafvaren af den gemensamma inteckningen skall för ifrågavarande
belopp åtnjuta oförändrad förmånsrätt i de öfriga egendomarna, det
icke är gällande efter sitt innehåll, med mindre jämväl de, som i dessa hafva
inteckningar med lika eller sämre rätt än den gemensamma, därtill samtyckt.
Aftal af här ifrågavarande slag synas kunna träffas äfven efter det inteckningen
dödats, nedsatts eller förfallit, men komma i allmänhet till stånd i
sammanhang med inteckningens dödande (relation) i någon af de gemensamt
intecknade egendomarna. Att i sådana fall i rättens beslut angående dödningen
skall angifvas, hvilken verkan åtgärden medför i afseende å inteckningens
fortfarande giltighet i de öfriga egendomarna, är icke föreskrifvet, och i praxis
lärer man förfara olika härutinnan.
I förslaget är någon annan ändring i denna paragraf icke ifrågasatt,
än att till det nuvarande stadgandet skulle fogas ett tillägg af innehåll, att
aftal af ifrågavarande slag för att erhålla giltighet mot ny rättsägare skola
anmärkas i inteckningsprotokollet, hvarvid bevis om aftalet höra åtecknas de
inteckningshandlingar, som för dess styrkande blifvit vid rätten företedda.
Aftalets anmärkande i inteckningsprotokollet skall således enligt förslaget
utgöra ett villkor allenast för dess giltighet mot ny rättsägare, men icke för
dess giltighet öfver hufvud eller för exekutiv myndighets skyldighet att
taga hänsyn till aftalet, om detsamma kan på annat sätt styrkas.
Mot den ståndpunkt förslaget sålunda intager synes kunna anmärkas,
att det är åtminstone ur teoretisk synpunkt oegentligt, att en genom rättens
beslut om beviljande af inteckning uppkommen sakrätt, som på närmare föreskrifvet
sätt besvärar ett flertal fastigheter, skall kunna utan rättens medverkan
till sina verkningar förändras genom aftal mellan enskilda personer.
För innehafvaren af den gemensamma inteckningen torde rätten att vid en
27
Kungl. May.ts A1 åd. Proposition N:o 106.
blifvande köpeskillingslikvid påkalla tillämpning af ett aftal, som icke blifvit
i inteckningsprotokollet anmärkt, ej heller blifva af något synnerligt värde, da
detsamma icke skulle vara bindande för ny rättsägare och det för öfrigt måste
vara förenadt med stora svårigheter att inför exekutor styrka ett sådant aftala
tillvaro och innehåll.
Behofvet af klarhet beträffande rättsföljderna af intecknings dödande
eller nedsättning i någon af gemensamt intecknade egendomar synes^ knappast
kunna tillgodoses på annat sätt än genom eu lagstiftning, byggd på principen,
att innehafvaren af den gemensamma inteckningen genom en sådan
åtgärd går miste om rätten att för belopp, som skulle falla å den egendom,
hvari inteckningen dödas eller nedsättes, hålla sig till de öfriga egendomarna,
så framt icke sådan rätt blifvit honom i skälfva beslutet angående dödningen
eller nedsättningen förbehållen, samt att sådant förbehåll icke må göras, med
mindre ägarne af dessa egendomar och de, som i dem hafva inteckningar, gällande
med lika eller sämre rätt än den gemensamma, därtill samtyckt. Häraf
skulle visserligen bli eu följd, att den i lagtexten angifna påföljden af intecknings
dödande eller nedsättning i en egendom komme att inträda jämväl i
sådana fall, då visserligen ägarne af de öfriga för sin del vore villiga att låta
inteckningen för fulla beloppet besvära deras egendomar, men tillstånd till
åtgärden däremot ej kunnat utverkas af vederbörande inteckningshafvare.
Emellertid synes något praktiskt behof af särskilda regler angående dylika
aftal desto mindre förefinnas, som alldeles samma resultat torde kunna uppnås
genom beviljande af ny inteckning till det belopp, som skulle fallit å
den egendom, hvari den gamla dödats eller nedsatts.
Enligt gällande rätt liksom enligt förslaget äger innehafvaren af en
gemensam inteckning jämväl i det fall, att han låter inteckningen förfalla i
någon af egendomarna, genom särskildt aftal med rättsägarne i de öfriga egendomarna
bereda sig inteckningssäkerhet i dessa för det belopp, som skulle belöpa
å förstnämnda egendom. Aftal af dylik innebörd torde i allmänhet
träffas först efter det inteckningen kommit att förfalla. Det synes emellertid
mindre lämpligt att sålunda tillåta, att en förfallen sakrätt genom aftal i viss
mån återupplifvas, och motsvarande förmån förefinnes ej för innehafvare af
inteckning, meddelad allenast i en fastighet, där han låtit inteckningen förfalla.
Därest aftalet ingåtts före det inteckningen förfallit, lärer ändamålet
därmed lika väl kunna vinnas genom aftal om inteckningens relaxation. Den
nu i 35 § inteckningsförordningen stadgade påföljden synes därför utan undantag
bära inträda, där innehafvaren af gemensam inteckning låtit denna i
någon egendom förfalla.
Bygges lagstiftningen på ofvan antydda princip, påkallas däraf en redaktionell
jämkning i 1 och 2 §§ af lagen angående ryttare-, soldat- och båts
-
28 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 106.
manstorps befriande i vissa fall från ansvar för inteckningar i stamhemmanet
den 18 oktober 1907.»
0*7 c*
Oi §.
Justitierådet Borgström:
»Det synes mig kunna ifrågasättas huruvida det föreslagna värderingsinstitutet
bör utan inskränkning vinna tillämpning inom vår rätt. Äfven om
det må anses riktigt, att en afsöndrad lägenhet ej bör ansvara för de i den
ostyckade fastigheten meddelade inteckningar med den värdeförhöjning, lägenheten
erhåller genom ägarens därå efter afsöndringen nedlagda arbete, kan
häraf ej hämtas skäl att tillåta värdering i sådana i verkligheten ej allt för
sällsynta fall, där lägenheten redan vid afsöndrandet är bebyggd eller eljest i
det skick, att nämnvärdt tillfälle för lägenhetsägaren att genom sitt arbete
öka dess värde icke finnes. Förbises bör ej heller, att genom den föreslagna
värderingen skulle skyddas ej blott frukterna af ägarens eget arbete å lägenheten
utan äfven den värdestegring, som följer af ändrade konjunkturer, järnvägsanläggningar
o. d. Uppenbarligen är emellertid lägenhetsägaren ej mera
berättigad än inteckningshafvare att tillgodonjuta följderna af dylik värdestegring,
som kan blifva allt mer betydande ju högre värde lägenheten ägde
vid afsöndrandet.
Då icke någon som helst inskränkning föreslagits i rätten att erhålla
värdering, skulle följaktligen värdering få påkallas äfven för det fall att den
afsöndrade lägenheten är vida värdefullare än stamfastigheten, exempelvis
då lägenheten är bebyggd men stamfastigheten obebyggd eller lägenheten utgöres
af ett värdefullt vattenfall. I sådana fall kunna betydande intressen
stå på spel för inteckningshafvare och andra, hvilkas rätt är beroende af den
blifvande värderingssummans storlek, och är det därför af synnerlig vikt, att
förfarandet vid värderingsförrättningen så ordnas, att samtliga sakägare
blifva i tillfälle bevaka sin rätt och att i öfrigt tillfredsställande säkerhet erbjudes
för uppnående af ett rättvist resultat. Såsom jag torde blifva i tillfälle
närmare utveckla vid granskning af förslaget till värderingslag, lärer
emellertid ett förfarande, som ufi ifrågavarande hänseenden bereder full
trygghet, kunna för lägenhetsägaren blifva så betungande, att olägenheterna
vida öfverstiga den eventuella vinsten af en verkställd värdering.
Med hänsyn till hvad jag sålunda anfört anser jag mig icke kunna tillstyrka
förslaget om rätt till värdering i den omfattning, som föreligger. Måhända
skulle det kunna medgifvas lägenhetsägaren att erhålla värdering, för
den händelse lägenheten utgöres af obebyggd mark af jämförelsevis ringa
areal. Det i lagberedningens motiv antydda synnerligen behjärtansvärda må
-
29
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 106.
let att skydda det genom lägenhetsägarens arbete åstadkomna egna hemmet
skulle i allt fall uppnås. Därest rätten att erhålla värdering på dylikt sätt
inskränktes, skulle värderingen icke i afsevärd mån inverka å inteckningshafvares
och öfriga sakägares rätt, i följd hvaraf ett enklare och mindre kostsamt
förfaringssätt kunde vinna tillämpning.
För sådana fall då någon af gemensamt intecknade egendomar saknar
taxeringsvärde, när .exekutiv auktion skall hallas, torde i allmänhet de vid auktionen
bjudna köpeskillingar läggas till grund vid ansvarighetens fördelning
mellan de särskilda egendomarne. Enligt de föreslagna bestämmelserna skulle
detta icke låta sig göra, därest taxeringsvärde saknades å en afsöndrad lägenhet,
som blifvit i föreslagen ordning värderad, och lägenhetens ägare begagnade
sig af rätten att genom deposition af värderingssumman förebygga utmätning
af lägenheten, eller, om utmätning redan ägt rum, genom att betala
nämnda summa förhindrade lägenhetens försäljning. Hvad nu är sagdt gäller
icke blott om det i lagtexten uttryckligen omnämnda fall, då ansvarigheten
olika lägenheter emellan skall fördelas efter de i 32—34 §§ stadgade grunder,
utan jämväl när en intecknad egendom blifvit styckad utan att taxeringsvärden
åsatts de genom styckningen uppkomna delarne och från någon af dessa
sedermera afsöndrats en lägenhet, hvars ägare låtit värdera densamma och
deponerat eller erlagt värderingssumman. För dessa fall torde särskilda föreskrifter
icke kunna undvaras.»
Justitierådet Quensel:
»De anmärkningar, som vid granskning af 1902 års förslag i ämnet
mot detsamma inom högsta domstolen hufvudsakligen framställdes, drabba ej
det nu föreliggande förslaget, sedan däri upptagits grundsatsen om rätt för
inneliafvaren af gemensam inteckning att, därest någon af egendomarne särskildt
utmätes eller afträdes till konkurs, erhålla utmätning jämväl af lägenhet,
som för inteckningen ansvarar först efter den egendom, som blifvit
särskildt utmätt eller af trädd till konkurs.
Vid deltagande i nyssnämnda granskning anfördes af mig, att, därest
lagstiftningen på berörda sätt anordnades, ansvarighetens subsidiära karaktär
skulle blifva af ringa fördel för lägenhetens ägare i jämförelse med de för
honom uppkommande olägenheter.
Med afseende å hvad lagberedningen häremot anfört anser jag mig numera
kunna låta nämnda uttalande falla.
Vid berörda granskning hemställdes, huruvida icke för inträdande af
den subsidiära beskaffenheten af lägenhetens ansvarighet borde förutsättas,
30
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 106.
att lagfart å lägenheten blifvit sökt eller, där lagfart ännu ej sökts — i analogi
med 82 § utsökningslagen — att någon försummelse därutinnan ej läge
lägenhetens ägare till last och att han före auktionen företett sin fångeshandling.
Att denna hemställan saknat giltiga skäl, därom har jag icke blifvit af
lagberedningens yttrande härutinnan öfvertygad. Äfven om man i den utsträckning,
som i det remitterade förslaget skett, genomförde grundsatsen om
rätt för inteckningshafvaren att erhålla utmätning af lägenheter, som svara
endast subsidiärt för inteckningen, synes uppställandet af ofvanberörda förutsättning
för sådan ansvarighet ingalunda vara öfverflödigt. Om för åtnjutande
af de förmåner, man genom bestämmelserna i förevarande paragraf
velat bereda ägare af afsöndrad lägenhet, är tillräckligt, att han, innan auktionen
vunnit laga kraft, medelst företeende af sin fångeshandling styrker,
att afsöndring ägt rum, kan inteckningshafvaren uppenbarligen obehörigt
uppehållas i sin rätt till betalning.
Ytterligare skäl för berörda hemställan torde uppkommit därigenom,
att nu föreliggande förslag förutsätter, att den gemensamma inteckningen må
kunna i lägenheten dödas. Detta lärer nämligen ej kunna ske, innan lägenheten
blifvit genom lagfart eller åtminstone medelst fastställelse rättsligen
individualiserad såsom särskild fastighet.»
Justitierådet Claéson :
»Hvad nu är föreslaget afser icke äldre afsöndrade lägenheter. Deras
ansvarighet för inteckningar gemensamma med stamhemmanen blir fortfarande
obegränsad. Synnerligen önskvärdt hade det varit, om i sammanhang
med förevarande lagstiftning å detta område kunnat framläggas något förslag,
hvarigenom de äldre afsöndringama skulle kunna aflösas från deras
nuvarande ansvarighet för gemensamma inteckningar. Att frågan är ytterst
svårlöst ligger i sakens natur. Men den torde icke vara alldeles omöjlig att
lösa.»
Förslag till lag om ändrad lydelse af 104 § utsökningslagen,
Justitierådet Gr ef b er g:
»Äro flera lägenheter allenast, på sätt i 2 mom. af 37 § i förslaget till
lag om ändrad lydelse af 35 och 37 § § af förordningen angående inteckning i
fast egendom sägs, ansvariga för inteckning, som vid utrop af stamfastigheten
och någon eller- några af lägenheterna icke kan till fullo gäldas, är det antagandet
icke uteslutet, att, om gemensamt utrop af de egendomar, för hvilka
sammanlagda köpeanbuden varit otillräckliga, får äga rum, anbudet uppgår
till sådant belopp, att vidare utrop ej erfordras och den ansvarighet, som
31
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 106.
häftar vid en lägenhet först efter de sålunda till försäljning utropade egendomarna
bortfaller. Det kan sålunda ifrågasättas, att lägenhetsägare under
omförmälda förhållanden inrymmes rätt att påkalla gemensamt utrop, vare
sig hans lägenhet blifvit utmätt eller icke utmätts, samt i fråga om detta senare
fall för auktionsförrättaren meddelas föreskrift att till auktionen kalla
lägenhetsägaren på enahanda sätt som rörande inteckningshafvare är stadgadt.
Hvad jag nu ifrågasatt, då från stamfastigheten äro afsöndrade två
eller flera lägenheter med subsidiär ansvarighet, gäller äfven i det fall, att
endast en sådan afsöndring finnes, men annan fastighet, som häftar för den
gemensamma inteckningen, tillika med stamfastigheten, skall utmätningsvis
säljas.
Har i sådant fall, då lägenhetsägare är berättigad att erlägga brist, som
i förevarande paragraf omförmäles, någon af två eller flera för inteckningen
ansvariga lägenheter, emellan hvilka denna ansvarighet skall fördelas efter
de i 32—34 §§ i inteckningsförordningen meddelade föreskrifter, hvarken
taxeringsvärde eller begränsad ansvarighet i enlighet med bestämmelser, som
komma att därom gifvas, saknas all grund för bristens fördelning på de särskilda
lägenheterna. Det torde sålunda vara nödigt bestämma någon fördelningsgrund.
I detta hänseende synes kunna stadgas, att i fråga om lägenhet,
hvarå något af nyssnämnda värden ej finnes, ansvarigheten för bristen skall
beräknas efter värdering, som det åligger vederbörande utmätningsman att
verkställa. En dylik anordning hvilar på den förutsättning, att, då lägenhet
enligt lag om värdering erhållit begränsad ansvarighet, den sålunda bestämda
värderingssumman skall läggas till grund för bestämmande af den på lägenheten
belöpande andel af bristen. Finnes ej sådant värde skall taxeringsvärdet
och, i saknad jämväl däraf, det af utmätningsman bestämda värdet
läggas till grund för fördelningen. Ansvarigheten emellan flera lägenheter
skulle sålunda kunna komma att fördelas efter förhållandet emellan ett af
nämnda tre i olika ordning tillkomna värden till sammanlagda beloppet af
samtliga värdena.»
Förslag till lag om särskild värdering af af söndrad lägenhet.
Justitierådet Berglöf:
» I fråga om detta lagförslag vill jag till en början förutskicka en allmän
erinran, hvars rätta plats i visst hänseende måhända varit vid 3:dje och
4:de styckena af 2 mom. i förslaget om ändrad lydelse af 37 § i förordningen
angående inteckning i fast egendom. Då jag icke ansett denna erinran böra
från min sida föranleda ett afstyrkande af det föreslagna värderingsinstitutet
eller ens ett förordande af någon modifikation i fråga om dess tillämplighet,
har jag emellertid funnit mig böra i nu förevarande sammanhang gifva
32
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 106.
plats för densamma. Den är nämligen af betydelse för mitt bedömande af
den närmare anordningen af berörda värderingsinstitut.
I det sagda är redan antydt, att jag i fråga om den föreslagna värderingen
hyst betänkligheter. Det är också endast med tvekan jag låtit
dem falla. Den förnämsta af dessa betänkligheter har varit den att, närmast
på grund af gällande lagstiftning angående det slags jorddelning, nämligen
afsöndring, hvarom här är fråga, värderingen kan komma att i så väsentlig
grad inverka på inteekningshafvares rätt. Och vid hvarje lagstiftning måste
det ju vara ett ögonmärke att redan förvärfvade rättigheter ej förnärmas.
Det förhåller sig nu så att, med visst undantag för de sex nordliga länen, rätten
till afsöndring från hemman eller därmed likställd fastighet är begränsad
endast till arealen, till och med en femtedel af hemmanets ägovidd, däremot
ej i fråga om ägornas art och beskaffenhet, och att från afsöndrad lägenhet
kan ske afsöndring utan någon som helst inskränkning. Det kan alltså lätt
inträffa att den stamfastighet, å hvilken en gemensam inteckning enligt förslaget
skall hvila primärt och till hela sitt belopp, i värde högst väsentligt
understiger den eller de frånstyckade delar, som först subsidiärt och med begränsadt
belopp skola ansvara för inteckningen, en omkastning alltså af det
inbördes värdeförhållande, man i allmänhet tänker sig såsom det normala
emellan en stamfastighet, å ena, och en därifrån afskild parcell, å andra sidan.
I fråga om den subsidiära ansvarigheten saknar emellertid sådant reell
betydelse, då därigenom endast beröres den ordning, hvari de olika delarna
skola gå i betalning. Däremot ligger det i öppen dag, att ju större och värdefullare
den frånstyckade delen är, desto starkare måste betänkligheterna vara
mot att tillåta värdering af densamma med den verkan, att dess ansvarighet
begränsas till dess dåvarande värde.
Då jag trots berörda och andra betänkligheter mot förslaget i denna
del ej ansett mig böra afstyrka dess upphöjande till lag, har det för mig afgörande
skälet varit det stora sociala intresse — egnahemsidéns främjande
— som uppbär förslaget. Men en oeftergiflig förutsättning måste enligt min
mening vara, att värderingen sker under så betryggande former som möjligt.
Klart är att hvad härutinnan vinnes måste ske på bekostnad af förfarandets
enkelhet och billighet. Då man rör sig på ett så på samma gång
viktigt och känsligt område som fastighetskreditens, synes emellertid fordran
på trygghet höra ställas i första rummet.
I anslutning till det nu anförda är jag för min del så långt ifrån att
finna något kunna eftergifvas på de bestämmelser, som i förslaget uppställas
till förekommande af rättsförlust genom värderingen, att jag fastmera anser
dem böra i visst afseende ytterligare skärpas.
33
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 106.
Jag vill därvid först erinra, att då lagförslaget såsom sakägare vid värderingen
upptager endast lägenhetsägaren och innehafvare af sadana inteckningar,
som före af söndringen tillkommit i den ostyckade fastigheten, detsamma
härutinnan lider af en påtaglig ofullständighet. Uppenbarligen finnas
äfven andra grupper af sakägare. Sålunda har innehafvare af särskild
inteckning i lägenheten ett med lägenhetsägaren gemensamt intresse af att
värdet icke sättes för högt. Och å andra sidan, om från stamfastigheten tidigare
afsöndrats lägenhet — hvilken följaktligen enligt förslaget till ändiad
lydelse af 37 § inteckningslagen skall för intecknad gemensam gäld gå i betalning
först senare än den lägenhet, om hvars värdering är fråga äio såväl
ägare af sådan tidigare af söndrad lägenhet som innehafvare af särskild inteckning
däri intresserade af att värdet icke sättes för lågt. Ett i sistnämnda
riktning gående intresse hafva vidare ej mindre ägare af fastighet, som innan
ännu afsöndring af den till värdering anmälda lägenheten ägt rum blifvit gemensamt
med dess stamfastighet intecknad, än äfven innehafvare af inteckning
i förstnämnda fastighet med lika eller sämre rätt än den gemensamma
inteckningen. Äfven den eller de, som äro personligen ansvarige för intecknad
gäld, kunna hafva intresse af värderingen.
Beträffande kallelse till förrättningen innehåller förslaget föreskrift,
att allenast bestämmelsen i 22 § skiftesstadgan om kungörelse i kyrkan för den
socken, där lägenheten är belägen, skall vinna tillämpning. Det är uppenbart,
att sådan kungörelse, som ej ens lämnar säkerhet för att lägenhetens
ägare får underrättelse om förrättningen, endast i undantagsfall kommer
till öfriga sakägares kännedom. 0
Då nu enligt 34 § skiftesstadgan, som är afsedd att tillämpas a häi ih<tgavarande
förrättning, delägares utevaro ej hindrar förrättningens fortgång,
kan det inträffa, att värderingen kommer att försiggå utan att ens någon
delägare är tillstädes. I hvarje fall torde andra sakägare än sökanden regelbundet
uteblifva. Den föreslagna anordningen synes föga tillfredsställande,
och torde en mera betryggande form för förrättningens kungörande höra
utfinnas. I sådant hänseende synes mig lämpligt att, i likhet med hvad i 100
§ utsökningslagen i fråga om exekutiv auktion är stadgadt meddelas föreskrift,
att såväl lägenhetsägaren som ock öfriga sakägare, där de äro kända
och inom riket boende, skola medelst särskilda kallelsebref om förrättningen
underrättas. Motsvarande föreskrifter torde ock böra meddelas beträffande
kungörande af dagen för ägodelningsrättens pröfning af inkomna besvär.
Genom de skärpta fordringarna på betryggande former för värderingens
anordnande kommer densamma att väsentligen fördyras. Särskild! bni
detta fallet, om ett antal sakägare verkligen infinna sig samt för sm inställelse
fordra ersättning, hvilken sökanden, det vill säga lägenhetsägaren,
Bill. till Rikad. Prot. 1900. 1 Sami. 1 Afd. 73 Höft. 5
34 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 106.
i så fall torde fa vidkännas liksom all annan af förrättningen föranledd
kostnad.
Om man vill vinna något med lagen, synes mig därför oundvikligt att,
där fråga är om egnahemsanläggningar, staten på ett eller annat sätt träder
emellan för att nedbringa kostnaden för sökanden.
Beträffande förslagets särskilda bestämmelser må utöfver det redan
anförda erinras, att det i 4 § gjorda särskiljandet mellan protokoll och utlåtande
såsom tva olika handlingar synes opåkallad!, då väl i verkligheten
kommer att gå så till, att förrättningsmännens utlåtande eller beslut inflyter
i det vid förrättningen förda protokoll.»
l
Justitierådet Borgström, som hänvisade till hvad han anfört vid
granskning af förslaget till ändrad lydelse af 37 § inteekningsförordningen:
»Såsom justitierådet Berglöf erinrat, lider lagförslaget beträffande
uppgiften å sakägare vid värderingen af påtaglig ofullständighet.
I fråga om det närmare anordnandet af värderingsförrättningen hänvisar
förslaget till skiftesstadgans bestämmelser om annan landtmäteriförrättning
än laga skifte, dock med den viktiga afvikelse att förrättningen allenast
skall, pa sätt 22 § skiftesstadgan innehaller, kungöras i sockenkyrkan.
Föreskriften i 23 § nämnda stadga, att delägare, som har sitt hemvist utom
socknen, skall om förrättningen särskild! underrättas genom skriftlig kallelse,
som pa föreskrifvet sätt honom delgifves, har ansetts icke höra vinna tillämpning.
Tydligt är emellertid, att kungörelse i sockenkyrkan, som ej ens lämnar
säkerhet för att lägenhetens ägare får underrättelse om förrättningen,
endast undantagsvis skulle komma till öfriga sakägares kännedom; och då
sakägares utevaro ej får hindra förrättningens fortgång, skulle det kunna
inträffa, att förrättningen komme att försiggå utan att ens någon sakägare
vore tillstädes. Äfven om lägenhetsägaren såsom förrättningssökande tillstädeskomme,
torde öfriga sakägare regelbundet uteblifva. Då, såsom förut
framhållits, af den föreslagna oinskränkta rättigheten att erhålla värdering
följer, att det i vissa fall för sakägare är af synnerlig vikt att vid förrättningen
bevaka sin talan, synes den föreslagna anordningen, därest nämnda
rätt anses böra i° hela sin utsträckning bibehållas, knappast tillfredsställande,
utan lärer för sådant fall en mera betryggande form för kungörande af förrättningen
böra utfinnas.
Klart är emellertid att det i många fall komme att blifva förenadt
med betydande svårigheter att erhålla tillförlitliga uppgifter å vederbörande
sakägare; och då man med hänsyn till förrättningens ändamål näppeligen
lär kunna ålägga kronobetjäningen såsom en tjänsteplikt att utan ersättning
fortskaffa kallelse till förrättningen, torde kostnaden för sakägarnes in
-
35
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 106.
kallande kunna uppgå till betydande belopp. Utverkande af förordnande för
landtmätare blefve ock förenadt med utgifter och besvär. Härtill skulle
slutligen komma den ej obetydliga kostnaden för själfva förrättningen.
Lagförslaget upptager intet stadgande angående gäldandet af dessa utgifter.
Antagligen har det ansetts själfklart, att desamma, i mån ej bidrag till deras
utgörande kunde erhållas af allmänna medel, skulle ersättas af lägenhetsägaren,
som påkallat förrättningen och i hvars intresse den företages. Jämväl
frågan om ersättning åt öfriga sakägare för inställelse vid förrättningen lämnas
i förslaget oafgjord. Enligt min uppfattning synes man med hänsyn till
förrättningens natur knappast kunna undgå att ålägga sökanden, lägenhetsägaren,
skyldighet att utgifva godtgörelse i sistnämnda hänseende.
Af hvad jag här anfört torde framgå, att en värderingsförrättning,
anordnad på sätt i förslaget upptagits, med iakttagande af ett för ^sakägarne
fullt betryggande kallelseförfarande, skulle blifva förenad med så stor omgång
och kostnad, att såsom förut antydts olägenheterna mangen gång
komme att vida öfverstiga den påräknade vinsten.
Därest rättigheten att påkalla värdering bibehålies i föreslagen utsträckning,
lärer emellertid något enklare och mindre kostsamt men ändock
för sakägarne fullt betryggande förfaringssätt knappast stå till buds.
Inskränkes åter denna rättighet på sätt jag antydt vid granskning af
förslaget till ändrad lydelse af 37 § inteckningsförordningen, synes mig värderingen
utan våda för rättssäkerheten kunna anförtros åt vederbörande utmätningsman.
Det åligger honom redan nu att, då fast egendom utmätts eller
öfverexekutor förordnat om försäljning däraf, beskrifva och värdera egendomen.
Sådan värdering medför visserligen i allmänhet ingen rättslig
verkan, men då flera fasta egendomar skola säljas, af hvilka någon ännu icke
erhållit särskildt taxeringsvärde, kan det inträffa att för en af egendomarne
intet köpeanbud afgifves. I sådant fall lära de af utmätningsmannen satta
värdena böra läggas till grund för fördelningen af eventuellt öfverskott. Lagberedningen
har ock i sitt förslag till lag om inskrifning af rätt till fast
egendom upptagit uttrycklig föreskrift, att ansvarigheten för en i flera egendomar
gemensam inteckning i visst fall skall bestämmas efter de af utmätningsmannen
å egendomarne satta värden.
Uppenbarligen skulle genom nu föreslagna anordningen åstadkommas
en betydande förenkling af förfarandet och följaktligen kostnaderna
väsentligen nedbringas. Ersättning för värderingens företagande borde
tillkomma förrättningsmannen allenast enligt bestämmelserna i Kungl. förordningen
den 12 juli 1878. Med hänsyn till värderingens jämförelsevis
ringa betydelse för inteclcningshafvare och öfriga sakägare synes onödigt
särskildt underrätta dem om förrättningen. Åtminstone borde ett kallelseför
-
36
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 106.
farande, anordnadt i hufvudsaklig öfverensstämmelse med livad angående
kungörande af auktion å fast egendom är stadgadt, vara till fylles.
Den i lagförslaget sakägarne förbehållna rätt till klandertalan mot
förrättningen torde, för den händelse denna anordnas på sätt nu föreslagits,
kunna uteslutas och ersättas af bestämmelse om rätt att hos öfverexekutor
öfverklaga förrättningen, på sätt om klagan öfver utmätningsmans åtgärd
vid auktion å fast egendom är stadgadt. Därest klanderrätten anses höra
bibehållas, torde talan mot förrättningen böra fullföljas hos allmän underrätt,
och synes besvärstiden lämpligen kunna räknas från den dag, förrättningsprotokollet
blifvit vid rätten uppläst.
Beträffande förslagets särskilda bestämmelser må utöfver det redan
anförda erinras att, därest förfarandet ordnas på af mig föreslaget sätt, föreskrifter
i det afseende, hvarom 4 § i förslaget handlar, lära kunna undvaras.
I allt fall torde med hänsyn till ifrågasatta förrättningens beskaffenhet icke
vara erforderligt att för sakägarne framlägga särskild! utlåtande, utan synes
hvad förslaget därom innehåller kunna utgå.»
Justitieradet Quensel, med hvilken justitierådet Claéson förenade sig:
»För erhållande af värdering med däraf enligt 37 § i inteckningsförordningen
i dess nu föreslagna lydelse förenad rättsföljd uppställes icke
såsom villkor, att afsöndringen blifvit lagfaren eller ens fastställd. Men att
sålunda af en inteckning, som vidlåder en fast egendom, skulle kunna fixeras
eu begränsad bråkdel vid en del af egendomen, utan att denna del är att i
kameralt och rättsligt afseende anses såsom själfständig fastighet, kan jag
ej tillstyrka. Jag hemställer därför, att såsom villkor för erhållande af värdering
må uppställas, att afsöndringen blifvit lagfaren eller åtminstone af
Konungens befallningshafvande fastställd.
Huruvida det i förslaget föreskrifna sättet för värderingens verkställande
må kunna utbytas mot ett annat förfarande — hvilket i sådant fall
synes mig höra vara en förrättning af utmätningsman med biträde af två
edamöter i ägodelningsrätt eller gode män vid skiftesförrättningar och med
klanderrätt till vederbörande underrätt — torde hufvudsakligen vara en kostkåda
sätten lära från rättssäkerhetens synpunkt kunna anses
tillfredsställande.
Ilvilketdera sättet än väljes, anser jag, i likhet med hvad redan blifvit
inom högsta domstolen anmärkt, att begreppet sakägare ej bör inskränkas till
lägenhetens ägare samt innehafvare af inteckning, som i 1 § afses; och instämmer
jag med justitierådet Berglöf i fråga om önskvärdheten af ett mera
betryggande sätt för sakägarnes inkallande.
37
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 106.
Jag förenar mig med justitierådet Berglöf däri, att protokoll ock utlåtande
icke böra behandlas såsom särskilda aktstycken, helst sådant skulle
med 6 §:s lydelse föranleda, att förrättningsmannen ej vore skyldig till domaren
insända utlåtandet, ehuru företrädesvis dettas införande i inteckningsprotokollet
vore af vikt.»
J ustitier ådet Gr ef b er g:
»Förslaget upptager ej andra rättsägare än lägenhetens ägare och
innehafvare af sådan intecknad fordran, som af ses i 1 §, hvilken begränsning
af sakägare är föga tillfredsställande. Att flera rättsägare än de sålunda
nämnda kunna finnas är uppenbart och, i betraktande däraf att värderingen
kan hafva väsentlig inverkan på deras rätt, är af vikt, att de, så vidt ske kan,
sättas i tillfälle att bevaka sin rätt, så att säkerheten om värderingens tillförlitlighet
må stärkas. Af rätten att få hvarje lägenhet med subsidiär ansvarighet
värderad följer, att det i vissa fall icke är möjligt att bestämma
kvilka som äro sakägare, enär detta visar sig först vid tvångsförsäljningar
af intecknade fastigheterna. Till dessa fall kunna räknas, att stamfastigheten,
då afsöndring^ sker, är intecknad gemensamt med annan fastighet, denna
må vara ett hemman eller en sådan äldre afsöndring, som icke afses i förslaget,
eller att stamfastigheten efter afsöndringen af den lägenhet, hvars
värdering är i fråga, intecknats gemensamt med annan fastighet. Dessa med
stamfastigheten intecknade fastigheter kunna åter i sin ordning vara intecknade
gemensamt med andra fastigheter och tillika i en eller flera af dem
finnas särskilda inteckningar med lika eller sämre rätt än de gemensamma.
Undersökning, om huru långt värderingen under sådana förhållanden kan
verka, skulle icke leda till nödig kännedom härom. Till följd häraf torde
stadgas, att lägenhet uteslutes från rätten till värdering i det fall, att stamfastigheten
är på sätt ofvan sagts intecknad gemensamt med annan fastighet,
ett stadgande, hvarigenom missförhållandet att icke kunna bestämma,
huru långt värderingen ägde inverkan på andras rätt, väsentligen skulle
undvikas. I fall ett dylikt stadgande icke anses lämpligt, synes föreskrift
ändock kunna meddelas därom, att såsom sakägare skola anses innehafvare
af sådan intecknad fordran, som afses i förslaget, och af särskild
inteckning i lägenheten, som skall värderas, ägaren af denna lägenhet och
af sådan lägenhet, som med hänsyn till ansökan om lagfart häftar för nyssnämnda
inteclcnade fordran efter den lägenhet, hvars värdering är i fråga,
samt slutligen ägaren af stamfastigheten. Denne kan nämligen hafva i saken
del, exempelvis på den grund att han icke varit ägare .af stamfastigheten,
då afsöndringen skedde, men iir personligen ansvarig för den i stamfastigheten
och lägenheten gemensamt intecknade fordringen. Värdering synes
38
Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 106.
närmast röra dessa sakägare och hvilka af dem, som i det särskilda fallet
finnas, är lätt att utreda. Huru värderingen än anordnas, böra nu nämnda
sakägare, så vidt de äro kända och inom riket boende, i god tid före förrättningen
erhålla kallelsebref till densamma eller eljest bevisligen därom underrättas,
hvarjämte förrättningen bör kungöras i någon af ortens tidningar
och i vederbörande kyrka.
Ifall landtmätare och ägodelningsrätt skola taga befattnng med värderingen,
blifva, på sätt redan inom domstolen anmärkts, kostnaderna alltför
höga, isynnerhet om flera sammanträden af ledamöterna i ägodelningsrätten
skulle för sakens behöriga utredning blifva erforderliga. Särskild gradering
af jorden kan väl icke ifrågakomma och vid sådant förhållande torde allmän
underrätt äga företräde framför ägodelningsrätt. Om än landtmätare är
lämpligare än annan tjänsteman att verkställa jordvärdering, så synes
dock värdering af ifrågavarande beskaffenhet, hvilken i allmänhet ej torde
medföra några större svårigheter, blifva lika tillförlitlig, om den anförtros
åt utmätningsman med biträde af ledamöter i ägodelningsrätt eller gode män
vid skiftesförrättningar. Äger talan i saken rum vid underrätt, kan, då fråga
är om afsöndradt vattenfall eller eljest om afsöndring af högre värde eller
då uppskattningen är af mera invecklad beskaffenhet, underrätten i fall af
behof tillkalla landtmätare eller annan sakkunnig att biträda vid utredning af
värdet. • ...
Med anledning häraf hemställes, att förrättningen uppdrages åt utmätningsman
och två ledamöter i ägodelningsrätt eller gode män vid skiftesförrättningar,
att emot förrättningsmännen skola i tillämpliga delar gälla
de i 31 § skiftesstadgan upptagna jäf, att talan emot förrättningen skall anhängiggöras
genom stämning till den underrätt, under hvars domväijo lägenheten
hör — huruvida denna underrätt i visst fall kan vara rådstufvurätt
är enligt hvad ofvan anmärkts tvifvelaktigt — samt att tiden för
stämnings delgifning skall räknas från den dag protokollet öfver förrättningen
blifvit vid underrätten uppläst.
Med afseende därå att en lägenhet kan hafva ett betydande värde och
dess uppskattning vidtomfattande verkningar, torde det åtminstone icke böra
förvägras part att fullfölja talan emot underrätts beslut.
Sista stycket af justitierådet Borgströms anförande är äfven tillämpligt
å här förordade anordning.»
Ur protokollet
Erik Olander.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 106.
39
Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen den 19 mars 1909.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Lindman,
Statsråden: Albert Petersson,
Hederstierna,
Hammarskjöld,
Swartz,
grefve Hamilton,
grefve Ehrensvärd,
Malm,
Lindström,
Nyländer.
Justitieråden: Ramstedt,
Améen.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Albert Petersson anmälde
i underdånighet:
högsta domstolens genom utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden
för den 6 november 1908 inhämtade utlåtande öfver förslag
till lag om ändrad lydelse af 35 och 37 §§ i förordningen den 16
juni 1875 angående inteckning i fast egendom, lag om ändrad lydelse af
104 § utsökningslagen samt lag om särskild värdering af afsöndrad lägenhet.
Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll yttrade departementschefen
:
40
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 106.
»De remitterade, ur andra afdelningen af lagberedningens förslag till
jordabalk hämtade lagförslagen afse två frågor, som visserligen båda beröra
inteckningsförhållanden men eljest icke stå i närmare samband med
hvarandra. Beträffande den ena af dessa eller frågan om verkan af s. k.
relaxation af inteckning, som besvärar flera egendomar, är det remitterade
förslaget i allo öfverensstämmande med ett tidigare förslag, som undergått
granskning inom högsta domstolen och då lämnats utan anmärkning. Såsom
framgår af föreliggande utlåtande, hafva nu högsta domstolens flesta
ledamöter hemställt om sådan ändring i förslaget, att vid den gemensamma
inteckningens relaxation i en egendom inteckningshafvaren icke må kunna
allenast genom aftal med öfriga rättsägare förbehålla sig rätt att för det
belopp, som skulle falla å den egendomen, hålla sig till de andra egendomarna,
utan att härför bör fordras att sådan rätt fastställes genom uttryckligt
beslut af domstolen vid relaxationens meddelande, samt att dylik
fastställelse må ske endast under förutsättning att samtycke lämnats af
såväl fastighetsägarne som dem, hvilka hafva inteckningar med lika eller
sämre rätt än den, som är föremål för relaxationen. Då en sådan anordning
otvifvelaktigt är ägnad att åstadkomma reda och fasthet uti ifrågavarande
förhållanden, har berörda hemställan synts mig böra iakttagas.
Bland de rättsägare, hvilkas samtycke erfordras, torde dock böra uttryckligen
angifvas jämväl de, som hafva fordran eller rättighet, hvarför egendomarne
eller någon af dem må häfta jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken.
Den sålunda förordade affattningen af 35 § inteckningsförordningen
föranleder en visserligen rent redaktionell ändring i 1 och 2 §§ i lagen
angående ryttare-, soldat- och båtsmanstorps befriande i vissa fall från
ansvar för inteckningar i stamhemmanet.
Af ojämförligt större räckvidd äro förslagens öfriga bestämmelser,
hvilka afse att ordna frågan om afsöndrad lägenhets ansvarighet för inteckning,
som meddelats i stamhemmanet innan afsöndringen skedde. Dessa
bestämmelser innebära, dels att för dylik inteckning lägenheten skall ansvara
endast subsidiärt, så att i första hand intecknade beloppet uttages
ur stamhemmanet och allenast bristen ur lägenheten, dels att lägenhetens
ansvarighet skall kunna ytterligare begränsas genom en i viss ordning
verkställd värdering af lägenheten, dels slutligen att för dödning af sådan
inteckning, såvidt den besvärar lägenheten, beredes den lättnad, att inteckningsbandlingen
kan för ändamålet uppvisas vid annan rätt än den, hvarunder
fastigheten lyder. Att i fråga om en reform af så genomgripande
betydelse olika meningar måste, särskildt med hänsyn till vikten att skydda
fastighetskrediten, göra sig gällande, är lätt att inse. Inom högsta domstolen
hafva också, såsom utlåtandet ger vid handen, skilda uttalanden
Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 106.
41
framkommit. Själfva principen om lägenhets subsidiära ansvarighet har
dock icke mött gensägelse, och har ej heller någon erinran framställts mot
den föreslagna bestämmelsen om inteckningshandlings uppvisande i ändamål
af döfning vid annan domstol än den, som meddelat inteckningen.
Däremot hafva betänkligheter uttalats mot förslaget om lägenhets värdering
i syfte att begränsa dess subsidiära ansvarighet. A ena sidan har framhållits
att vederbörande rättsägares intressen icke blifviti tillräcklig grad sedda
till godo; å andra sidan har erinrats att kostnaderna för värderingen, redan
med den föreslagna anordningen ganska betydande, skulle, om man
föreskrefve villkor, som fullständigt skyddade rättsägarne, stiga till sådant
belopp, att lägenhetsägaren näppeligen kunde begagna sig af den medgifna
rätten. Till undanröjande af dessa missförhållanden har af en ledamot
ifrågasatts att värderingsrätten skulle inskränkas till lägenheter, som
utgjordes af obebyggd mark af ringa areal, i hvilket fall värderingen
kunde anförtros åt vederbörande utmätningsman. En dylik begränsning
synes mig dock icke önskvärd och dess genomförande skulle för öfrigt erbjuda
störa svårigheter. Men låter man förslaget omfatta alla afsöndringar,
kan man icke utan fara för rättssäkerheten uppdraga värderingen åt utmätningsmannen
allena; att såsom värderingsman antaga utmätningsmannen
jämte två skiftesgodemän eller ledamöter i ägodelningsrätt i stället för
landtmätare med gode män skulle icke väsentligen nedbringa kostnaderna.
Om jag sålunda ansett de inom högsta domstolen framställda anmärkningarna
icke böra föranleda någon ändring i bestämmelserna angående
den utsträckning, hvari värdering bör medgifvas, eller den myndighet,
som har att därmed taga befattning, har jag däremot funnit vissa föreskrifter
kunna ytterligare gifvas till skydd för dem, hvilkas rätt är beroende
af värderingen. Det bör visserligen icke förbises att det stadgade
förbudet för förrättningsmännen att bestämma värderingssumman till lägre
belopp än den för lägenheten betingade köpeskillingen skall i de allra
flesta fall medföra tillräckligt skydd. Men det kan ej förnekas att det
föreslagna sättet för kungörande af förrättningen icke är fullt tillfredsställande
och att förslaget lider af ofullständighet vid angifvandet af dem,
som äro att anse såsom rättsägare vid förrättningen. Någon uppräkning
af alla möjliga rättsägare kan helt naturligt icke ifrågakomma, men bör
kungörelsen om värderingen riktas till alla, hvilkas rätt är beroende
af förrättningen, och klandertalan vara dem alla förbehållen. Härjämte
torde, i likhet hvad i 100 § utsökningslagen stadgas i fråga om exekutiv
auktion, böra påbjudas att innehafvare af inteckning, som före afsöndringen
meddelats i den ostyckade fastigheten, skola genom särskilda kallelsebref
underrättas om förrättningen. För sådant ändamål bör sökanden
Bill. till Riksd. Prof. 1609. 1 Sami. 1 Afd. 73 Håft. 6
42
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 106.
åläggas att tillhandahålla gravationsbevis rörande lägenheten. Om vidare
föreskrifves att kungörelsen skall införas i tidning inom orten, synes obehöfligt
att sända kallelsebref till ägaren af den lägenhet, som skall värderas,
eller af lägenhet, som tilläfventyrs efter denna svarar för inteckningar
i den gemensamma stamfastigheten.
Två af högsta domstolens ledamöter hafva ansett skyldighet böra
stadgas för lägenhetsägaren att, då han påkallar värdering, till de
sakägare, som komma tillstädes vid förrättningen, utgifva ersättning för
deras inställelse. Denna mening kan jag icke biträda. Någon förpliktelse
för sakägarne att infinna sig föreligger icke; förrättningen försiggår utan
hinder af deras utevaro, och i de allra flesta fall torde deras eget intresse
icke betinga deras inställelse. Giltig rättsgrund synes därför saknas för
åläggande af sådan ersättningsskyldighet. Att emellertid lägenhetsägaren
äfven utan denna skyldighet får vidkännas ganska betydande kostnader,
om han vill låta värdera sin lägenhet, är uppenbart. Jag tillåter mig
dock erinra, att i det uppgjorda förslaget till landtmäteriväsendets omorganisation
förutsatts bidrag från det allmännas sida till underlättande för
de enskilde att erhålla ämbetsbiträde af landtmätare. Genomföres nämnda
förslag, har lägenhetsägaren att påräkna en afsevärd lindring i kostnaden
för värderingen.
I anledning af högsta domstolens anmärkning angående obehöfligheten
att särskilja protokoll och utlåtande vid värderingsförrättningen har
jämkning vidtagits i affattningen af 4 § i lagförslaget om värdering.
De remitterade förslagen innehålla icke bestämmelser angående fördelningen
af ansvaret för en gemensam inteckning i det fall att taxeringsvärde
å några af egendomarna saknas, när exekutiv auktion skall hållas.
I praxis plägar man för sådan händelse i allmänhet lägga de bjudna köpeskillingarna
till grund för ansvarighetens fördelning. Såsom inom högsta
domstolen erinrats, skulle efter genomförandet af grundsatsen om lägenhets
subsidiära ansvarighet en sådan utväg icke alltid kunna anlitas. Berörda
erinran har fördenskull synts mig böra föranleda att redan nu — i 33
§ inteckningsförordningen och 79 § utsökningslagen — upptagas de stadgande^
som för sådant fall äro meddelade i andra afdelningen af lagberedningens
förslag till jordabalk.
Hvad i öfrigt vid granskningen af de remitterade förslagen inom
högsta domstolen anförts har synts mig icke böra påkalla ändring i förslagen.
Då dessa skilja sig från motsvarande bestämmelser i förslaget till
jordabalk endast så vidt sådant betingats däraf att de skolat inpassas i nu
gällande lagstiftning, må i afseende å grunderna för desamma hänvisas till
de motiv, som åtfölja sistnämnda förslag, hvilket torde böra i erforderligt
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 106.
43
antal exemplar tillställas lagutskottet samt på begäran tillhandahållas Riksdagens
ledamöter genom kamrarnas sekreterare. Ifrågavarande ämnen behandlas
i förslaget å sid. 363—365, 369—382, 411—412, 417—420,
454—455 och 480.»
Föredraganden uppläste härefter i enlighet med det afgifna yttrandet
affattade förslag till
1) lag om ändrad lydelse af 33, 35 och 37 §§ i förordningen den
16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom;
2) lag om ändrad lydelse af 79 och 104 §§ utsökningslagen;
3) lag om särskild värdering af afsöndrad lägenhet; samt
4) lag om ändrad lydelse af 1 § andra stycket och 2 § andra stycket
i lagen den 18 oktober 1907 angående ryttare-, soldat- och båtsmanstorps
befriande i vissa fall från ansvar för inteckningar i stamhemmanet;
och hemställde han, att förslagen måtte framläggas för Riksdagen
till antagande.
Statsrådets öfriga ledamöter biträdde föredragandens hemställan;
och täcktes, med bifall till densamma, Hans Maj:t
Konungen förordna, att nådig proposition i ämnet af
den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar, skulle till
Riksdagen aflåtas.
Ur protokollet
Erik Öländer.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1909:217 Riksdagens Skrifvelse N:o 217 s. 1 i texten
- LU 1909:72 Lagutskottets Utlåtande N:o 72 s. 1 i texten