Angående statsunderstöd till kommunala och enskilda läroanstalter
231 sidor, varav 223 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 223 av 231 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1909:81, Angående statsunderstöd till kommunala och enskilda läroanstalter
Dokumentets text
KuhijI. Majds Nåd. Proposition N:o Si.
1
N:o 81.
Kungi. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående statsunderstöd
till kommunala och enskilda läroanstalter; gifven
Stockholms slott den 12 februari 1909.
Under åberopande af bilagda utdrag *af statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden
för denna dag, vill Kungl. Maj:t, med återkallande af den
i 1909 års statsverksproposition å ordinarie stat gjorda framställning beträffande
uppförande å riksstatens åttonde hufvudtitel af ett anslag med
rubrik: kommunala och enskilda läroanstalter, föreslå Riksdagen, att dels med
uteslutande ur riksstaten af det under åttonde hufvudtiteln uppförda förslagsanslaget
till understöd åt enskilda läroverk, högst 60,000 kronor, och
det under samma hufvudtitel upptagna anslaget till högre skolor för kvinnlig
ungdom, 380,000 kronor, å nämnda hufvudtitel under rubrik: kommunala
och enskilda läroanstalter uppföra ej mindre
ett anslag med titel: kommunala mellanskof å 85,000 kronor,
ett anslag med titel: högre flickskolor å 375,000 kronor,
ett anslag med titel: enskilda läroverk å 120,000 kronor och
ett anslag med titel: enskilda lärarinneseminarier å 20,000 kronor,
dessa fyra anslag utgörande ett gemensamt reservationsanslag, än äfven
ett förslagsanslag med titel: lönetillägg åt lärarinnor vid statsunderstödda
kommunala och enskilda läroanstalter å 190,000 kronor;
Bih. till Biktd. Frot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. ö4 Haft. (N;o SI.)
1
2 Kuntjl. Majrts Nåd. Proposition N:o SL
dels godkänna följande grunder och villkor för tilldelande af understöd
från:
A. Anslaget till kommunala mellanskolor.
1. Af anslaget till kommunala mellanskolor må understöd kunna
utgå ej mindre till samskolor, som under år 1909 åtnjutit understöd från
anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom, än äfven till skolor, som
utgöra öfverbyggnader på den egentliga folkskolan och i afseende å inträdesfordringarna
förutsätta det kunskapsmått, som inhämtas i högsta årskursen
af folkskola, anordnad enligt gällande normalplans typ Litt. A.
2. På den ort, där skolan är upprättad, skall finnas folkskola anordnad
enligt gällande normalplans typ Litt. A.
3. Skolan skall omfatta minst tre årsklasser utöfver den egentliga
folkskolan och i dessa klasser under de senaste tre åren hafva haft i medeltal
sammanlagdt minst 18 lärjungar.
4. Hvarje årsklass skall i läroämnena åtnjuta skild undervisning.
5. Vid skola, däri gossar undervisas, skall finnas minst en manlig
lärare med full tjänstgöring, och vid skola, däri flickor undervisas, skall
finnas minst en kvinnlig lärare med full tjänstgöring. Har kommun endast
en kommunal mellanskola, skall denna vara afsedd för såväl gossar
som flickor.
6. Undervisningen skall fortgå under minst 36 läsveckor om året,
påsk- och pingstferier samt tillfälliga lofdagar inheräknade.
7. Kommunen skall anslå de medel, som utöfver skolans öfriga inkomster
erfordras, för att skolan under den tid, för hvilken statsunderstöd
sökes, skall till sitt förfogande hafva tjänliga undervisningslokaler och erforderlig
undervisningsmateriell samt kunna aflöna de vid skolan anställda
lärarinnor enligt de i sådant afseende stadgade grunder, hvarjämte kommunen
skall bidraga till lärarinnornas pensionering enligt de grunder,
som framdeles må varda stadgade.
8. Därest terminsafgifter upptagas af lärjungarna, skall frågan om
befrielse från eller nedsättning i sådana afgifter handläggas af en nämnd,
bestående af skolans inspektor och föreståndare eller föreståndarinna samt
en af kommunalstyrelsen utsedd ledamot, och skall härvid iakttagas, att
•terminsafgifter ej må uttagas af medellösa lärjungar från kommunen.
3
Eungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81,
9. Skolan skall stå under inseende af öfverstyrelsen för rikets allmänna
läroverk samt vara underkastad den kontroll och do bestämmelser
i öfrigt, som Kungl. Maj:t kan finna godt föreskrifva.
10. Statsunderstödet till kommunala mellanskolor må kunna utgå,
därest skolan omfattar tre årsklasser utöfver den egentliga folkskolan, med
högst 3,600 kronor och, därest skolan omfattar flera sådana klasser, pied
högst 4,800 kronor, hvarjämte skola, däri flickor undervisas, må kunna
erhålla ett särskilt understöd till undervisning i huslig ekonomi, ej öfverstigande
600 kronor, allt för år räknadt.
O 7
11. Samskola, som för år 1909 åtnjutit understöd från anslaget till
högre skolor för kvinnlig ungdom, må, ändock att de här stadgade villkor
ej till alla delar nppfyllas, intill utgången af år 1912, på de villkor
Kungl. Maj:t äger bestämma, kunna komma i åtnjutande af understöd från
anslaget till kommunala mellanskolor, dock under förutsättning att kommunen
eller enskilda donatorer till skolans uppehållande lämna ett bidrag,
hvars värde för år räknadt uppgår till minst samma belopp som statsunderstödet.
B. Anslaget till högre flickskolor.
1. Af anslaget till högre flickskolor må understöd kunna utgå till
flickskola, som har till ändamål att utöfver omfånget för folkskolans
verksamhet meddela allmän medborgerlig bildning och som fyller ett ä
orten verkligen förefintligt bildningsbehof.
2. Skolan skall omfatta minst fyra årsklasser utöfver den egentliga
folkskolan och i dessa klasser under de senaste tre åren hafva haft i medeltal
sammanlagdt minst 24 lärjungar.
3. Undervisningen skall fortgå under minst 36 läsveckor om året,
påsk- och pingstferier samt tillfälliga lofdagar inberäknade.
4. Skolan skall till sitt förfogande hafva tjänliga undervisningslokaler
och erforderlig undervisningsmateriell; dess undervisning skall vara
ändamålsenligt anordnad, och de vid skolan anställda lärarinnor skola aflönas
enligt de i sådant afseende stadgade grunder.
5. Kommunen eller enskilda donatorer skola till skolans uppehållande
lämna ett bidrag, hvars värde för år räknadt uppgår till minst samma
belopp som det från anslaget till högre flickskolor utgående understödet,
samt dessutom tillhandahålla föreståndaren eller föreståndarinnan bostad,
bestående af minst tre rum och kök, eller motsvarande hyresersättning,
4
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition No 81.
äfvensom bidraga till de vid skolan anställda lärarinnornas ålderstillägg
med hälften af det belopp, staten för samma ändamål tillskjuter, så ock
till lärarinnornas pensionering enligt de grunder, som framdeles må varda
stadgade.
6. Befrielse från och nedsättning i terminsafgifter skola medgifvas
till rden omfattning Kungl. Maj:t bestämmer.
7. Statsunderstöd till högre flickskola må kunna utgå, därest skolan
omfattar fyra årsklasser utöfver den egentliga folkskolan, med högst 4,400
kronor och, därest skolan onifattar flera sådana klasser, med högst 5,200
kronor, hvarjämte skolan må kunna erhålla ett särskilt understöd till
undervisning i huslig ekonomi, ej öfverstigande 1,000 kronor.
År skolan förbunden med gymnasium, må understödet kunna ökas,
dock ej med högre belopp än 2,000 kronor, under förutsättning
a) att gymnasiet omfattar minst tre årsklasser, samt att antalet lärjungar
i gymnasiets tre högsta årsklasser under de senaste tre åren uppgått
i medeltal till sammanlagd t minst 18,
b) att föreståndaren eller föreståndarinnan erhållit rätt att vid läroanstalten
anställa studentexamen, samt
c) att kommunen eller enskilda donatorer till gymnasiets uppehållande
lämna ett bidrag, hvars värde för år räknadt uppgår till minst samma
belopp som statsunderstödet, samt bidraga till de å gymnasiet anställda
lärarinnornas ålderstillägg och pensionering, på sätt här ofvan i afseende
å flickskolan i öfrigt blifvit stadgadt.
8. Skolan skall stå under inseende af öfverstyrelsen för rikets allmänna
läroverk samt vara underkastad den kontroll och de bestämmelser
i öfrigt, som Kungl. Maj:t kan finna godt föreskrifva.
9. Flickskola, som för år 1909 åtnjutit understöd från anslaget till
högre skolor för kvinnlig ungdom, må, ändock att de här stadgade villkor
ej till alla delar uppfyllas, intill utgången af år 1912, på de villkor
Kungl. Maj:t äger bestämma, kunna komma i åtnjutande af understöd
från anslaget till högre flickskolor, dock under förutsättning att kommunen
eller enskilda donatorer till skolans uppehållande lämna ett bidrag,
hvars värde för år räknadt uppgår till minst samma belopp som statsunderstödet.
C. Anslaget till enskilda läroverk.
1. Af anslaget till enskilda läroverk må understöd kunna utgå till
enskild! läroverk, som ej är berättigad! till understöd från något af öfriga
5
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
i reservationsanslaget till kommunala och enskilda läroanstalter ingående
särskilda anslag, men som genom en framgångsrik och för det allmänna
gagnelig verksamhet på uppfostrans och undervisningens område gör sig
förtjänt af understöd från statens sida.
2. Läroverket skall till sitt förfogande hafva tjänliga undervisningslokaler
och erforderlig undervisningsmateriell; dess undervisning skall vara
ändamålsenligt anordnad, och de vid läroverket anställda lärarinnor skola
aflönas enligt de i sådant afseende stadgade grunder. Därjämte skall läroverket
bidraga till lärarinnornas pensionering enligt de grunder, som framdeles
må varda stadgade.
3. Läroverket skall stå under inseende af öfverstyrelsen för rikets
allmänna läroverk samt vara underkastadt den kontroll och de bestämmelser
i öfrigt, som Kungl. Muj:t kan Unna godt föreskrifva.
4. Statsunderstöd till enskildt läroverk må kunna utgå för det skolstadium,
som i afseende på undervisningens mål motsvarar realskolan, med
högst 9,000 kronor och för det skolstadium, som i nämnda afseende motsvarar
gymnasiet, med högst 6,000 kronor, dock att understödet till läroverk,
som i större omfattning anlitar manliga lärarkrafter, må kunna ökas
för hvartdera stadiet med högst 2,000 kronor.
D. Anslaget till enskilda lärarinneseminarier.
1. Af anslaget till enskilda lärarinneseminarier må understöd kunna
utgå till enskildt seminarium, som har till ändamål att utbilda lärarinnor
för undervisningen vid högre flickskolor och annan därmed jämnställd
undervisning.
2. Seminariet skall omfatta minst två årsklasser och i afseende på
inträdesfordringarna förutsätta minst det kunskapsmått, högre flickskola,
som är berättigad till statsunderstöd, afser att bibringa.
3. De vid seminariet anställda lärarinnorna skola aflönas enligt de i
sådant afseende stadgade grunder.
4. Seminariet skall bidraga till lärarinnornas pensionering enligt de
grunder, som framdeles må varda stadgade.
5. Seminariet skall stå under inseende af öfverstyrelsen för rikets
allmänna läroverk samt vara underkastadt den kontroll och de bestämmelser
i öfrigt, som Kungl. Maj:t kan finna godt föreskrifva.
6
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition No 81.
6. Statsunderstöd till enskildt lärarinneseminarium må kunna utgå
med högst 1,500 kronor för hvarje läsafdelning.
E. Anslaget till lönetillägg åt lärarinnor vid statsunderstödda kommunala
och enskilda läroanstalter.
Af anslaget till lönetillägg åt lärarinnor vid statsunderstödda kommunala
och enskilda läroanstalter skola till hvarje läroanstalt, som åtnjuter
understöd från något af de i reservationsanslaget till kommunala och enskilda
läroanstalter ingående särskilda anslag, under den tid statsunderstöd
åtnjutes, utgå följande bidrag, för läsår räknadt:
1) 200 kronor för hvarje ämneslärarinna, som är ^berättigad till en
aflöning af minst 1,400 kronor i lista, 1,700 kronor i 2:dra och 2,000
kronor i 3:dje lönegraden, samt
2) två tredjedelar af de ålderstillägg, som enligt här nedan stadgade
grunder tillförsäkras föreståndarinnor och lärarinnor;
dels ock godkänna följande grunder för lärarinnepersonalens aflöning vid
statsunderstödda kommunala och enskilda läroanstalter, med rätt för Kungl.
Maj :t att utfärda de närmare bestämmelser, som för tillämpning af dessa
grunder må finnas erforderliga:
1. Vid läroanstalter, som åtnjuta understöd från något af de i reservationsanslaget
till kommunala och enskilda läroanstalter ingående särskilda
anslag, skola föreståndarinnorna och lärarinnorna åtnjuta aflöning till minst
följande belopp, för läsår räknadt:
a) föreståndarinna: 2,000 kronor i lista och 2,300 kronor i 2:a lönegraden
samt därjämte bostad, bestående af minst tre rum och kök, eller
motsvarande hyresersättning;
b) ämneslärarinna med full tjänstgöring: ‘därest hon aflagt de prof,
som erfordras för behörighet till ordinarie ämneslärarinnetjänst vid allmänt
läroverk, 1,400 kronor i lista, 1,700 kronor i 2:a och 2,000 kronor i 3:e
lönegraden, eljest 1,200 kronor i lista, 1,500 kronor i 2:a, 1,800 kronor i
3:e och 2,000 kronor i 4:e lönegraden;
c) timlärarinna i läroämne: 60 kronor för hvarje veckotimme;
d) öfningslärarinna: 60 kronor för hvarje veckotimmes undervisning
i välskrifning, teckning, musik och gymnastik samt 50 kronor för hvarje
veckotimmes undervisning i handarbete, hvarjämte lärarinna med minst 6
veckotimmars undervisning i ett eller flera af dessa öfningsämnen äger
7
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
åtnjuta ålderstillägg, beräknadt efter veckotimme, af 10 kronor i 2:a och
20 kronor i 3:e lönegraden.
Därest bestämmelser angående skyldighet för lärarinna att lämna
bidrag till sin egen pensionering framdeles varda utfärdade, må från de
här stadgade aflöningarna afdragas ett belopp, motsvarande nämnda bidrag.
Den tjänstgöring, som här afses, skall vara förlagd till klasserna öfver
de förberedande, dock att ämneslärarinna med full tjänstgöring må kunna
fullgöra intill en tredjedel däraf i de förberedande klasserna.
Med full tjänstgöring förstås tjänstgöring till ungefärligen den omfattning,
som åligger ämneslärarinna vid allmänt läroverk.
Aflöning för lärarinna, som tillträdt sin tjänst före utgången af år
1909, må ej understiga hvad hon skulle hafva rätt att uppbära, därest
de under år 1909 gällande bestämmelser fortvarande ägde giltighet.
2) I afseende på uppflyttning i högre lönegrad skall iakttagas:
att rätt till lönetursberäkning för uppflyttning i högre lönegrad tillkommer
ämneslärarinna, som aflagt de prof, hvilka erfordras för behörighet
till ordinarie ämneslärarinnetjänst vid allmänt läroverk eller folkskola,
eller som genomgått af Kungl. Maj:t för ändamålet godkändt enskildt
lärarinneseminarium, samt öfningslärarinna, som genomgått teckningslärarkurs
vid tekniska skolan i Stockholm eller musiklärarkurs vid rnusikkonservatorium
eller gymnastiklärarkurs vid gymnastiska centralinstitutet eller
af Kungl. Maj:t för ändamålet godkänd lärarinnekurs i handarbete, dock
att lärarinna, som på annat sätt än bär sägs förvärfvat sig motsvarande
utbildning för sitt kall, må af Kungl. Maj:t kunna tilläggas ifrågavarande
förmån;
att lärararinna må för uppflyttning i högre lönegrad tillgodoräkna sig
tjänstgöring, som, efter det rätt till lönetursberäkning förvärfvats, blifvit
fullgjord vid under inseende af öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk
ställd läroanstalt, vid folkskoleseminarium eller vid folkskola, därest tjänstgöringen
varit förlagd till det stadium och haft den omfattning, som här
ofvan stadgats som villkor för åtnjutande af aflöning i högre lönegrad;
att uppflyttning i högre lönegrad äger rum efter fem år;
att ansökningar om uppflyttning i högre lönegrad pröfvas af öfverstyrelsen
för rikets allmänna läroverk; samt
att i öfrigt skall i tillämpliga delar gälla hvad angående läroverksadjunkters
uppflyttning i högre lönegrad är stadgadt.
Lärarinna äger att för uppflyttning i högre lönegrad tillgodoräkna sig
tjänstgöring, fullgjord före den 1 januari 1910 vid allmänt läroverk, folkskoleseminarium
eller folkskola, äfvensom vid enskild skola, som stått under
af Kungl. Maj:t förordnad inspektion eller som vid den tid, tjänstgöringen
8
Kung}-. Majds Nåd. Proposition N:o 81.
ägt rum, enligt da gällande bestämmelser skulle hafva varit berättigad till
statsunderstöd, därest ansökan därom gjorts.
Lärarinna, som vunnit anställning vid statsunderstödd kommunal eller
enskild läroanstalt före den 1 april 1909, må, ändock att hon ej fullgjort
de prof, som här ofvan stadgats som villkor för rätt till lönetursberäkning,
likväl komma i åtnjutande åt denna förmån, sedan hon under 10 lästerminer
bestridt tjänstgöring af den art, som berättigar till åtnjutande af aflöning
i högre lönegrad.
De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
GUSTAF.
Hugo Hammarskjöld.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
9
Utdrag af protokollet öfver ecklesiastikärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12 februari
1909.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Lindman,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Teolle,
Statsråden: Albert Petersson.
Alfred Petersson,
Hederstierna,
Hammarskjöld,
Swartz,
grefve Hamilton,
grefve Ehrensvärd,
Malm.
Departementschefen, statsrådet Hammarskjöld, anförde härefter: Proposition
»Sedan med anledning af framställning utaf 1907 års Riksdag utredning
verkställts rörande förändrade bestämmelser om statsunderstöd åt enskilda
läroanstalter, hemställde jag vid underdånig föredragning den 13
mars 1908 på anförda skäl, att Eders Kungl. Maj:t, med återkallande af
den i 1908 års statsverksproposition å ordinarie stat gjorda framställning
beträffande det under riksstatens åttonde hufvudtitel uppförda förslagsanslaget
till understöd åt enskilda läroverk och det under samma hufvudtitel
upptagna anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom, täcktes föreslå
Riksdagen, att
dels, med uteslutande ur riksstaten af dessa anslag, å nämnda hufvudtitel
under rubrik: kommunala och enskilda läroanstalter uppföra ej mindre
ett anslag med titel: kommunala mellanskolor å 85,000 kronor,
ett anslag med titel: höcjre flickskolor å 375,000 kronor,
ett anslag med titel: enskilda läroverk å 120,000 kronor och
Bih. till Rikad. Prot. 1,90,9. 1 Sami. 1 Afd. 54 Hiift.
o
10
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 81.
ett anslag med titel: enskilda lärarinneseminarier å 20,000 kronor,
dessa fyra anslag utgörande ett gemensamt reservationsanslag, än äfven
ett förslagsanslag med titel: lönetillägg åt lärarinnor vid statsunderstödda
kommunala och enskilda läroanstalter å 190,000 kronor;
dels godkänna följande grunder och villkor för tilldelande af understöd
från:
A. Anslaget till kommunala mellanskolor.
1. Af anslaget till kommunala mellanskolor må understöd kunna utgå
ej mindre till samskolor, som under år 1908 åtnjutit understöd från anslaget
till högre skolor för kvinnlig ungdom, än äfven till skolor, som
utgöra öfverbyggnader på den egentliga folkskolan och i afseende å inträdesfordringarna
förutsätta det kunskapsmått, som inhämtas i högsta
årskursen af folkskola, anordnad enligt gällande normalplans typ Litt. A.
2. På den ort, där skolan är upprättad, skall finnas folkskola anordnad
enligt gällande normalplans typ Litt. A.
3. Skolan skall omfatta minst tre årsklasser utöfver den egentliga
folkskolan och i dessa klasser under de senaste tre åren haft i medeltal
sammanlagdt minst 18 lärjungar.
4. Hvarje årsklass skall i läroämnena åtnjuta skild undervisning.
5. Vid skola, däri gossar undervisas, skall finnas minst en manlig
lärare med full tjänstgöring, och vid skola, däri flickor undervisas, skall
finnas minst en kvinnlig lärare med full tjänstgöring.
6. Undervisningen skall fortgå under minst 36 läsveckor om året,
påsk- och pingstferier samt tillfälliga lofdagar inberäknade.
7. Kommunen skall anslå de medel, som utöfver skolans öfriga inkomster
erfordras, för att skolan under den tid, för hvilken statsunderstöd
sökes, skall till sitt förfogande hafva tjänliga undervisningslokaler och
erforderlig undervisningsmateriell samt kunna aflöna de vid skolan anställda
lärarinnor enligt de i sådant afseende stadgade grunder, hvarjämte kommunen
skall bidraga till lärarinnornas pensionering enligt de grunder,
som framdeles må varda stadgade.
8. Därest terminsafgifter upptagas af lärjungarna, äger Kungl. Maj:t
bestämma, om och i hvilken omfattning befrielse från eller nedsättning i
sådana afgifter skall äga rum.
11
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
9. Skolan skall stå under inseende af öfverstyrelsen för rikets allmänna
läroverk samt vara underkastad den kontroll och de bestämmelser
i öfrigt, som Kungl. Maj:t kan finna godt föreskrifva.
10. Statsunderstödet till kommunala mellanskolor må kunna utgå,
därest skolan omfattar tre årsklasser utöfver den egentliga folkskolan, med
högst 3,600 kronor och, därest skolan omfattar flera sådana klasser, med
högst 4,800 kronor, hvarjämte skola, däri flickor undervisas, må kunna
erhålla ett särskilt understöd till undervisning i huslig ekonomi, ej öfverstigande
600 kronor, allt för år räknadt.
11. Samskola, som för år 1908 åtnjutit understöd från anslaget till
högre skolor för kvinnlig ungdom, må, ändock att de här stadgade
villkor ej till alla delar uppfyllas, intill utgången af år 1911, på de
villkor Kungl. Maj:t äger bestämma, kunna komma i åtnjutande af understöd
från anslaget till kommunala mellanskolor, dock under förutsättning
att kommunen eller enskilda donatorer till skolans uppehållande lämna
ett bidrag, hvars värde för år räknadt uppgår till minst samma belopp
som statsunderstödet.
B. Anslaget till högre flickskolor.
1. Af anslaget till högre flickskolor må understöd kunna utgå till
flickskolor, som hafva till ändamål att utöfver omfånget för folkskolans
verksamhet meddela allmän medborgerlig bildning.
2. Skolan skall omfatta minst fyra årsklasser utöfver den egentliga
folkskolan och i dessa klasser under de senaste tre åren haft i medeltal
sammanlagdt minst 24 lärjungar.
3. Undervisningen skall fortgå under minst 36 läsveckor om året,
påsk- och pingstferier samt tillfälliga lofdagar inberäknade.
4. Skolan skall till sitt förfogande hafva tjänliga undervisningslokaler
och erforderlig undervisningsmateriell; dess undervisning skall vara ändamålsenligt
anordnad, och de vid skolan anställda lärarinnor skola aflönas
enligt de i sådant afseende stadgade grunder.
5. Kommunen eller enskilda donatorer skola till skolans uppehållande
lämna ett bidrag, hvars värde för år räknadt uppgår till minst samma
belopp som det från anslaget till högre flickskolor utgående understödet,
12
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
samt dessutom tillhandahålla föreståndaren eller föreståndarinnan bostad,
bestående af minst tre rum och kök, eller motsvarande hyresersättning,
äfvensom bidraga till de vid skolan anställda lärarinnornas ålderstillägg
med hälften af det belopp, staten för samma ändamål tillskjuter, så ock
till lärarinnornas pensionering enligt de grunder, som framdeles må varda
stadgade.
6. Befrielse från och nedsättning i terminsafgifter skola medgifvas
till den omfattning Kungl. Maj:t bestämmer.
7. Statsunderstöd till högre flickskola må kunna utgå, därest skolan
omfattar fyra årsklasser utöfver den egentliga folkskolan, med högst 4,400
kronor och, därest skolan omfattar flera sådana klasser, med högst 5,200
kronor, hvarjemte skolan må kunna erhålla ett särskildt understöd till
undervisning i huslig ekonomi, ej öfverstigande 1,000 kronor.
År skolan förbunden med gymnasium, må understödet kunna ökas,
dock ej med högre belopp än 2,000 kronor, under förutsättning
a) att gymnasiet omfattar minst tre årsklasser, samt att antalet lärjungar
i gymnasiets tre högsta årsklasser under de senaste tre åren uppgått
i medeltal till sammanlagdt minst 18,
b) att föreståndaren eller föreståndarinnan erhållit rätt att vid läroanstalten
anställa studentexamen, samt
c) att kommunen eller enskilda donatorer till gymnasiets uppehållande
lämna ett bidrag, hvars värde för år räknadt uppgår till minst samma
belopp som statsunderstödet, samt bidraga till de å gymnasiet anställda
lärarinnornas ålderstillägg och pensionering, på sätt här ofvan i afseende
å flickskolan i öfrigt blifvit stadgadt.
8. Skolan skall stå under inseende af öfverstyrelsen för rikets allmänna
läroverk samt vara underkastad den kontroll och de bestämmelser
i öfrigt, som Kungl. Maj:t kan finna godt föreskrifva.
9. Flickskola, som för år 1908 åtnjutit understöd från anslaget till
högre skolor för kvinnlig ungdom, må, ändock att de här stadgade villkor
ej till alla delar uppfyllas, intill utgången af år 1911, på de villkor
Kungl- Maj:t äger bestämma, kunna komma i åtnjutande af understöd
från anslaget till högre flickskolor, dock under förutsättning att kommunen
eller enskilda donatorer till skolans uppehållande lämna ett bidrag, hvars
värde för år räknadt uppgår till minst samma belopp som statsunderstödet.
Kunql. Maj:t Nåd, Proposition N:o 81.
13
C. Anslaget till enskilda läroverk.
1. Af anslaget till enskilda läroverk må understöd kunna utgå till
enskildt läroverk, som ej är berättigadt till understöd från något af öfriga
i reservationsanslaget till kommunala och enskilda läroanstalter ingående
särskilda anslag, men som genom en framgångsrik och för det allmänna
gagnelig verksamhet på uppfostrans och undervisningens område gör sig
förtjänt af understöd från statens sida.
2. Läroverket skall till sitt förfogande hafva tjänliga undervisningslokaler
och erforderlig undervisningsmateriel!; dess undervisning skall vara
ändamålsenligt anordnad, och de vid läroverket anställda lärarinnor skola
aflönas enligt de i sådant afseende stadgade grunder. Därjämte skall läroverket
bidraga till lärarinnornas pensionering enligt de grunder, som framdeles
må varda stadgade.
3. Läroverket skall stå under inseende af öfverstyrelsen för rikets
allmänna läroverk samt vara underkastadt den kontroll och de bestämmelser
i öfrigt, som Kungl. Maj:t kan finna godt föreskrifva.
4. Statsunderstöd till enskildt läroverk må kunna utgå för det skolstadium,
som i afseende på undervisningens mål motsvarar realskolan, med
högst 9,000 kronor och för det skolstadium, som i nämnda afseende motsvarar
gymnasiet, med högst 6,000 kronor, dock att understödet till läroverk,
som i större omfattning anlitar manliga lärarkrafter, må kunna ökas
för hvardera stadiet med högst 2,000 kronor.
D. Anslaget till enskilda lärarinneseminarier.
1. Af anslaget till enskilda lärarinneseminarier må understöd kunna
utgå till enskildt seminarium, som har till ändamål att utbilda lärarinnor
för undervisningen vid högre flickskolor och annan därmed jämnställd
undervisning.
2. Seminariet skall omfatta minst två årsklasser och i afseende på
inträdesfordringarna förutsätta minst det kunskapsmått, högre flickskola,
som är berättigad till statsunderstöd, afser att bibringa.
3. De vid seminariet anställda lärarinnorna skola aflönas enligt de i
sådant afseende stadgade grunder.
14
Kungl. Maj.-ts Nåd. Proposition N:o 81.
4. Seminariet skall bidraga till lärarinnornas pensionering enligt de
grunder, som framdeles må varda stadgade.
5. Seminariet skall stå under inseende af öfverstyrelsen för rikets
allmänna läroverk samt vara underkastadt den kontroll och de bestämmelser
i öfrigt, som Kungl. Maj:t kan finna godt föreskrifva.
6. Statsunderstöd till enskildt lärarinneseminarium må kunna utgå
med högst 1,500 kronor för hvarje läsafdelning.
E. Anslaget till lönetillägg åt lärarinnor vid statsunderstödda kommunala och
enskilda läroanstalter.
Af anslaget till lönetillägg åt lärarinnor vid statsunderstödda kommunala
och enskilda läroanstalter skola till hvarje läroanstalt, som åtnjuter
understöd från något af de i reservationsanslaget till kommunala och enskilda
läroanstalter ingående särskilda anslag, under den tid statsunderstöd
åtnjutes, utgå följande bidrag, för läsår räknadt:
1) 200 kronor för hvarje ämneslärarinna, som är berättigad till en
aflöning af minst 1,400 kronor i lista, 1,700 kronor i 2:dra och 2,000
kronor i 3:e lönegraden, samt
2) två tredjedelar af de ålderstillägg, som enligt här nedan stadgade
grunder tillförsäkras föreståndarinnor och lärarinnor;
dels ock godkänna följande grunder för lärarinnepersonalens aflöning
vid statsunderstödda kommunala och enskilda läroanstalter, med rätt för
Kungl. Maj it att utfärda de närmare bestämmelser, som för tillämpning
af dessa grunder må finnas erforderliga:
1. Vid läroanstalt, som åtnjuter understöd från något af de i reservationsanslaget
till kommunala och enskilda läroanstalter ingående särskilda
anslag, skola föreståndarinnorna och lärarinnorna åtnjuta aflöning till minst
följande belopp, för läsår räknadt:
a) föreståndarinna: 2,000 kronor i l:a och 2,300 kronor i 2:a lönegraden
samt därjämte bostad, bestående af minst tre rum och kök, eller
motsvarande hyresersättning;
b) ämneslärarinna med full tjänstgöring: därest hon aflagt de prof,
som erfordras för behörighet till ordinarie ämneslärarinnetjänst vid allmänt
läroverk, 1,400 kronor i lista, 1,700 kronor i 2:a och 2,000 kronor i 3:e
15
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition JST:o SI.
lönegraden, eljest 1,200 kronor i l:a, 1,500 kronor i 2:a, 1,800 kronor i
3:e och 2,000 kronor i 4:e lönegraden;
c) timlärarinna i läroämne: 60 kronor för hvarje veckotimme;
d) öfningslärarinna: 60 kronor för hvarje veckotimmes undervisning i
väl skrifning, teckning, musik och gymnastik samt 50 kronor för hvarje
veckotimmes undervisning i handarbete, hvarjämte lärarinna med minst 6
veckotimmars undervisning i ett eller flera af dessa öfningsämnen äger
åtnjuta ålderstillägg, beräknadt efter veckotimme, af 10 kronor i 2:a och 20
kronor i 3:e lönegraden.
Därest bestämmelser angående skyldighet för lärarinna att lämna
bidrag till sin egen pensionering framdeles varda utfärdade, må från de
här stadgade aflöningarna afdragas ett belopp, motsvarande nämnda bidrag.
Den tjänstgöring, som här afses, skall vara förlagd till klasserna öfver
de förberedande, dock att ämneslärarinna med full tjänstgöring må kunna
fullgöra intill en tredjedel däraf i de förberedande klasserna.
Med full tjänstgöring förstås tjänstgöring till ungefärligen den omfattning,
som åligger ämneslärarinna vid allmänt läroverk.
2. I afseende å uppflyttning i högre lönegrad skall iakttagas:
att rätt till lönetursberäkning för uppflyttning i högre lönegrad tillkommer
ämneslärarinna, som aflagt de prof, hvilka erfordras för behörighet
till ordinarie ämneslärarinnetjänst vid allmänt läroverk eller folkskola,
eller som genomgått af Kungl. Maj:t för ändamålet godkändt enskildt
lärarinneseminarium, samt öfningslärarinna, som genomgått teckningslärarkurs
vid tekniska skolan i Stockholm eller musiklärarkurs vid musikkonservatorium
eller gymnastiklärarkurs vid gymnastiska centralinstitutet eller
af Kungl. Maj:t för ändamålet godkänd lärarinnekurs i handarbete, dock
att lärarinna, som på annat sätt än här sägs förvårfvat sig motsvarande
utbildning för sitt kall, må af Kungl. Maj:t kunna tilläggas ifrågavarande
förmån;
att lärarinna må för uppflyttning i högre lönegrad tillgodoräkna sig
tjänstgöring, som, efter det rätt till lönetursberäkning förvärfvats, blifvit
fullgjord vid under inseende af öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk
ställd läroanstalt, folkskoleseminarium eller folkskola, därest tjänstgöringen
varit förlagd till det stadium och haft den omfattning, som här ofvan
stadgats som villkor för åtnjutande af aflöning i högre lönegrad;
att uppflyttning i högre lönegrad äger rum efter fem är;
att ansökning om uppflyttning i högre lönegrad pröfvas af öfverstyrelsen
för rikets allmänna läroverk; samt
att i öfrigt skall i tillämpliga delar gälla hvad angående läroverksadjunkters
uppflyttning i högre lönegrad är stadgadt.
16
Motioner
rid 1908 åt
Riksdag.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
Lärarinna, som vunnit anställning vid statsunderstödd kommunal eller
enskild läroanstalt före den 1 april 1908, må, ändock att hon ej fullgjort
de prof, som här ofvan stadgats som villkor för rätt till lönetursberäkning,
likväl komma i åtnjutande af denna förmån, sedan hon under 10
låsterminer bestridt tjänstgöring af den art, som berättigar till åtnjutande
af aflöning i högre lönegrad.
Lärarinna äger att för uppflyttning i högre lönegrad tillgodoräkna sig
tjänstgöring, fullgjord före den 1 januari 1909 vid enskild skola, som stått
under af Kungl. Maj:t förordnad inspektion.
Hvad jag sålunda hemställt, täcktes Eders Kungl. Maj:t bifalla, och
blef i anledning häraf nådig proposition i öfverensstämmelse med mitt
förslag till Riksdagen aflåten (proposition n:o 163).
_ Hen utredning, som ingick i motiveringen till min berörda underdåniga
hemställan, omfattade, bland annat, dels historik öfver de högre
flickskolorna och de enskilda läroverken, dels förslag af flick- och samskoleföreningen
angående statsunderstöd åt högre flickskolor, dels utlåtande och
förslag af läroverksöfverstyrelsen angående statsunderstöd åt enskilda skolor,
dels yttranden afgifna i anledning af läroverksöfverstyrelsens förslag, dels ett
till protokollet fogadt sammandrag af en promemoria rörande enskilda läroverk.
Under erinran om dessa redogörelser, hemställer jag i underdånighet,
att de måtte få inflyta i en till detta protokoll fogad bilaga (bil. I).
Sedan berörda nådiga proposition blifvit till Riksdagen aflåten, hemställde
ledamoten af Riksdagens Andra kammare F. Berg i en inom kammaren
väckt motion, n:o 298, att Riksdagen måtte i anledning af den nådiga
propositionen,
dels å riksstaten under åttonde hufvudtiteln, men utan samband med
de i nämnda proposition äskade anslagen till högre flickskolor, enskilda
läroverk och enskilda lärarinneseminarier, uppföra ett särskilt förslagsanslag
med titel: kommunala mellanskof å 85,000 kronor;
dels godkänna följande grunder och villkor för tilldelande af understöd
från samma anslag::
1. Åt anslaget till kommunala mellanskolor må understöd kunna
utgå till skolor, som utgöra öfverbyggnader på den egentliga folkskolan
och i afseende å inträdesfordringarna förutsätta det kunskapsmått, som
inhämtas i högsta årsklassen af folkskola, anordnad enligt gällande normalplans
typ litt. A.
2. På den ort, där skolan är upprättad, skall finnas folkskola, anordnad
enligt gällande normalplans typ litt. A.
17
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
3. Skolan skall omfatta minst tre årsklasser utöfver den egentliga
folkskolan och i dessa klasser under de senaste tre åren haft i medeltal
sammanlagdt minst 18 lärjungar.
4. Hvarje årsklass skall i läroämnena åtnjuta skild undervisning.
5. Vid skola, däri gossar undervisas, skall finnas minst en manlig
lärare med full tjänstgöring, och vid skola, däri flickor undervisas, skall
finnas minst en kvinnlig lärare med full tjänstgöring. Har kommun endast
en kommunal mellanskola, skall denna vara afsedd för såväl gossar
som flickor.
6. Undervisningen skall fortgå under minst 36 läsveckor om året,
påsk- och pingstferier samt tillfälliga lofdagar inberäknade.
7. För anställning såsom ämneslärare eller ämneslärarinna vid kommunal
mellanskola fordras samma kompetens som för anställning såsom
ordinarie lärare eller lärarinna vid högre folkskola.
8. Kommunen skall anslå de medel, som utöfver skolans öfriga inkomster
erfordras, för att skolan under den tid, för hvilken statsunderstöd
sökes, skall till sitt förfogande hafva tjänliga undervisningslokaler och
erforderlig undervisningsmateriell samt kunna aflöna de vid skolan anställda
lärare och lärarinnor enligt de i sådant afseende stadgade grunder,
hvarjämte kommunen skall bidraga till lärares och lärarinnors pensionering
enligt de grunder, som framdeles må varda stadgade.
9. Skolan skall vara försedd med ett af Kungl. Maj:t godkändt reglemente.
Vid skolan anställd realskolexamen skall stå under inseende af
öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk.
10. Undervisningen skall vara afgiftsfri, dock att för lärjungar från
annan kommun än flen, som upprättat skolan, afgift må kunna få uppbäras
till belopp som i reglementet föreskrifves.
11. Statsunderstödet till kommunala mellanskolor må kunna utgå,
därest skolan omfattar tre årsklasser utöfver den egentliga folkskolan, med
högst 3,600 kronor och, därest skolan omfattar flera sådana klasser, med
högst 4,800 kronor, hvarjämte skola, däri flickor undervisas, må kunna
erhålla ett särskildt understöd till undervisning i huslig ekonomi, ej öfverstigande
600 kronor, allt för år räknadt.
12. Samskola, som för år 1908 åtnjutit understöd från anslaget till
högre skolor för kvinnlig ungdom, må, ändock hon icke utgör öfverbyggnad
på den egentliga folkskolan eller i afseende å inträdesfordringarna
förutsätter det kunskapsmått, som inhämtas i högsta årskursen af folk
Bih.
till ROetd. Prot. 1900. 1 Sami. 1 Afd. .54 Höft. 3
18
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 81.
skola, anordnad enligt gällande normalplans typ litt. A, kunna komma i
åtnjutande af understöd från anslaget till kommunala mellanskolor. Sådant
understöd må ock, på de villkor Kungl. Maj:t äger bestämma,
intill utgången af år 1911, tilldelas samskola, som för år 1908 åtnjutit
understöd från anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom, ändock
att här i punkterna 2—11 stadgade villkor ej till alla delar uppfyllas,
dock under förutsättning att kommunen eller enskilda donatorer
till skolans uppehållande lämna ett bidrag, hvars värde för år räknadt
uppgår till minst samma belopp som statsunderstödet;
dels godkänna de af Kungl. Maj:t föreslagna grunderna för lärarepersonalens
aflöning, dock med det tillägg, att" hvad däruti föreskrefves
angående kvinnliga föreståndare, ämneslärare, timlärare och öfningslärare
måtte i tillämpliga delar gälla äfven angående manliga.
Vidare hemställde ledamoten af Riksdagens Andra kammare E. Hammarlund
i en inom kammaren väckt motion, n:o 329, att Riksdagen måtte
i den nådiga propositionen vidtaga följande ändringar och tillägg:
1) Beträffande grunder och villkor för tilldelande af understöd från
anslaget till kommunala mellanskolor:
att bestämmelserna under afdelning A erhålla sådan formulering att
efter utgången af år 1911 understöd från anslaget till kommunala mellanskolor
endast må utgå till skolor, som utgöra öfverbyggnader på den
egentliga folkskolan;
2) Beträffande grunder och villkor för tilldelande af understöd från
anslaget till högre flickskolor:
att till punkt 1 under afdelning A fogas det tillägg, att understöd
må utgå till högre flickskolor endast i det fall, att skolan fyller ett i
verkligheten förefintligt bildningsbehof för den ort, där den upprättats;
3) Beträffande manliga lärares löner, statsunderstöd härför m. m.:
dels att bland grunder och villkor för tilldelande af understöd från
anslaget till lönetillägg inryckes en bestämmelse därom, att, därest manlig
föreståndare eller ämneslärare är anställd och innehar samma kompetens
samt åtnjuter minst de för föreståndarinna eller ämneslärarinna fastställda
löneförmåner, enahanda bidrag till aflöning och ålderstillägg må utgå
som för föreståndarinna eller ämneslärarinna, samt att i följd häraf det i
punkt 4 under afdelning C omnämnda tilläggsunderstödet å 2,000 kronor
bortfaller;
dels att bland grunder för lärarpersonalens aflöning införas föreskrifter
ej mindre därom, att manlig lärare i intet fall må aflönas lägre
än hvad i samma grunder fastställts i fråga om lärarinna, än äfven därom,
att manlig lärare erhåller samma rätt till lönetursberäkning som kvinnlig;
19
Kuryl. il aj ds Nåd. Proposition N:o 81.
dels slutligen att i propositionen sådana redaktionella ändringar vidtagas,
att äfven i (ifrigt de bestämmelser, som gälla i fråga om lärarinna,
i tillämpliga delar må göras gällande jämväl för lärare.
Jag hemställer, att äfven de sålunda väckta motionerna må i deras
helhet få inflyta i bilagan till detta protokoll.
I utlåtande öfver den kungl. propositionen anförde statsutskottet,
att propositionen föresloge ej blott en afsevärd ökning af de statsanslag,
som dittills utgått till flickskolor, vissa samskolor och andra enskilda
läroverk, utan äfven en djupt ingripande förändring i statens ställning
till dessa undervisningsanstalter. Därtill komme, att den kungl.
propositionen hemställde om Riksdagens godkännande af förslag om inrättande
af eu ny, hittills ej i vårt land förekommande skolform och
således kunde sägas innehålla förslag om en skolreform, som helt visst
skulle få en djupt ingripande betydelse för landets undervisningsväsende
utan att dock lämna någon antydan om, huru många skolor af den nya
formen skulle, under nuvarande förhållanden, kunna väntas blifva upprättade,
en sak, hvarom utredning vore önskvärd. Häraf framginge, att
den kungl. propositionen påkallade en mycket noggrann pröfning och detta
så mycket mera som de i densamma innehållna förslagen å ena sidan
väsentligen skilde sig från hvad af vederbörande sakkunnige under ämnets
förberedande behandling föreslagits och å andra sidan, för så vidt af den
kungl. propositionen framginge, själf ej gjorts till föremål för pröfning
af någon sakkunnig myndighet. Vid sådant förhållande och då den kungl.
propositionen inkommit till Riksdagen först den 9 april 1908 samt det
för utskottet varit en omöjlighet att med tillräcklig noggrannhet pröfva
ett till sin innebörd och sina konsekvenser så djupt ingripande och så
vidtomfattande ärende som det, hvarom den kungl. propositionen handlade,
så ansåge sig statsutskottet icke kunna tillstyrka Riksdagen att då bifalla
den kungl. propositionen. Utskottet ansåge alltså, att de å ordinarie stat
utgående anslagen till enskilda läroverk och högre skolor för kvinnlig ungdom
borde för år 1909 upptagas till samma belopp som för år 1908.
Då emellertid ifrågavarande läroanstalter borde jämväl för år 1909 erhålla
understöd utöfver det ordinarie anslaget, ville utskottet tillstyrka Riksdagen
att för år 1909 bevilja samma anslag å extra stat som för år 1908
eller 50,000 kronor för enskilda läroverk och 78,000 kronor för högre
skolor för kvinnlig ungdom och samskolor med rätt för Kungl. Maj:t att
under iakttagande åt i hufvudsak hittills gällande villkor för anslagets åtnjutande,
med fasthållande särskildt af villkoret, att statsbidrag ej kunde
beviljas till högre belopp än hvad af kommuner eller enskilde tillskötes, i
Riksdagens
beslut.
20
1909 års stats
verksproposition.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 81.
ifrigt vidtaga de jämkningar vid anslags beviljande, som af förhållandena
kunde anses påkallade.
Utskottet hemställde alltså
a) att Riksdagen icke måtte i vidare mån för det dåvarande bifalla
Kungl. Maj:ts förevarande proposition än att Riksdagen i anledning af
densamma
dels med oförändrade belopp i riksstaten å ordinarie stat under åttonde
hufvudtiteln uppförde såväl anslaget till understöd åt enskilda läroverk,
såsom förslagsanslag högst, med 60,000 kronor som ock anslaget till högre
skolor för kvinnlig ungdom med 380,000 kronor;
dels ock på extra stat för år 1909 anvisade
ej mindre till förhöjning af understöden åt enskilda läroverk ett anslag
af 50,000 kronor,
än äfven till beredande af tilläggsunderstöd åt högre skolor för kvinnlig
ungdom och samskolor ett belopp af 78,000 kronor,
med rätt för Kungl. Maj:t att under iakttagande af i hufvudsak
hittills gällande villkor för anslagens åtnjutande, med fasthållande särskilt
af villkoret, att statsbidrag ej kunde beviljas till högre belopp än
hvad af kommuner eller enskilde tillskötes, i öfrigt vidtaga de jämkningar
vid anslags beviljande, som af omständigheterna kunde anses påkallade'';
b) att F. Bergs förut berörda motion icke måtte af Riksdagen bifallas;
samt
c) att E. Hammarlunds förenämnda motion ej heller måtte vinna
Riksdagens bifall.
Vid ärendets behandling i Riksdagens Andra kammare den 21 maj
1908 framställdes i anledning af den kungl. propositionen vissa önskemål,
hvilka i hufvudsak innehållas i de förut omnämnda motionerna, hvarjämte
en ledamot af kammaren påyrkade sådan ändring i villkoren för tilldelande
af understöd från anslaget till kommunala mellanskolor, att dels
sådant understöd kunde utgå, änskönt kommun ej å orten anordnat folkskola
enligt gällande normalplans typ Kitt. A, dels bestämmelsen därom,
att skola måste hafva ägt bestånd i tre år för att kunna komma i åtnjutande
af statsbidrag, måtte mildras.
Riksdagen beslöt i öfverensstämmelse med statsutskottets förslag.
\ id underdånig föredragning af anslagsbehofven under riksstatens
åttonde hufvudtitel den 12 januari 1909, yttrade jag, såsom inhämtas af
det 1909 års statsverksproposition bilagda utdrag af statsrådsprotokollet
öfver ecklesiastikärenden, punkt 23, efter en erinran om 1908 års Riksdags
sistberörda beslut, att min mening visserligen vore, att omförmälda för
1908 års Riksdag framlagda nådiga proposition jämväl borde föreläggas
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
21
Riksdagen år 1909, men att omständigheterna då ej medgåfve en föredragning
af ärendet i dess helhet. Fördenskull inskränkte jag mig till att hemställa,
att Eders Kungl. Maj:t måtte i statsverksproposition upptaga de
anslagsbelopp, som borde af Riksdagen äskas för ifrågavarande ändamål,
för att hänsyn härtill måtte kunna tagas vid statsregleringen, och täcktes
Eders Kungl. Maj:t till denna min hemställan gifva sitt bifall.
Jag är nu beredd att åter upptaga frågan till behandling, och torde rTillnpr
jag därvid först böra lämna en redogörelse för de mera beaktansvärda ut-fick-och »amlåtanden,
som, utöfver hvad vid Riksdagens förhandlingar förekommit, *«%<:»."
afgifvits i anledning af de i den kungl. propositionen framställda förslagen.
Centralstyrelsen för flick- och samskoleföreningen, som ansett en lycklig
lösning af lärarkårens lönefråga kräfva, att kåren med största möjliga enighet
slete sig till det förslag, som framlagts i 1908 års kungl. proposition,
har i cirkulär till de af ifrågavarande läroanstalter bildade kretsföreningarna
lämnat en redogörelse för förslagets grundtankar och därvid
framhållit förslagets, enligt dess mening, nackdelar och fördelar.
Förslagets nackdelar vore följande. Begynnelselönen för ämneslärarinna
vore mindre, än hvad under de två sista åren gifvits på flertalet orter.
Anledningen härtill vore, att staten ej af en enskild arbetsgivare kunde
fordra mera, än den själf gåfve, ej heller kunde göra anställning i enskild
tjänst mera lockande än i statens. Ortstillägg hade föreslagits af öfverstyrelsen,
men ej ansetts kunna bibehållas i propositionen, enär staten ej
lämnade ortstillägg åt statsskolornas lärare. Lärarinnor, som haft längre
tids tjänstgöring vid icke statsunderstödd skola och först nyligen fått sitt
arbete förlagdt till statsunderstödd skola, blefve ogynnsamt ställd med
afseende på lönetursberäkningen. Den första och sista af dessa anmärkningar
vore onekligen förslagets svagaste punkter. Emellertid borde beaktas,
att skolorna i regel blefve i stånd att genom att gifva mera än
minimilönen bryta udden af de påpekade olägenheterna. Det vore nämligen
en styrka i förslaget, att skolornas ekonomi blefve så väsentligt förbättrad.
Detta gällde om såväl små som stora skolor. De små, därför
att lärjungeantalet ej längre skulle vara bestämmande för anslagets storlek.
De stora, därför att skolan ej förpliktades att betala lärarinna med full
tjänstgöring mera än 1,200 kronor, under det stat och kommun betalade
lönen i öfrigt. Hvilka besparingar detta innebure för en större skola,
t. ex. i Stockholm, där skolan nu förpliktades att gifva 1,550 kronor,
vore uppenbart. Dessa besparingar komme icke att uppvägas däraf, att
eu dylik skola torde komma att gifva de lärarinnor, som voro i första
lönegraden, mera än minimilönen, eventuellt samma lön som nu.
22
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 81.
Förslagets fördelar vore dels bestämmelserna om ålderstillägg, dels
höjningen af medellönen, dels ock utsikterna till ett ordnadt pensionsväsende.
En effektiv lönereglering kräfde nödvändigt, att ålderstillägg
gåfves. Men skolorna kunde icke förpliktas att gifva sådana. Ty då
skulle skolorna blifva ekonomiskt intresserade af att gifva en yngre lärarinna
företräde framför en äldre. Rätt till lönetursberäkning för lärarinnor vore
därför otänkbar, med mindre stat och kommun öfvertoge ålder stilläggen.
Så hade äfven föreslagits i den kungl. propositionen. Det torde ligga
i öppen dag, af hvilken oerhördt stor betydelse för de enskilda skolorna
detta statens öfvertagande af större delen af lönetilläggen komrne att blifva.
Ehuru begynnelselönen vore lägre, än hvad den under de två sista åren
i allmänhet varit, blefve medellönen under en lärarinnas hela tjänstetid
afsevärdt högre. I Stockholm exempelvis vore nu begynnelselönen och
sålunda — eftersom ålderstillägg i allmänhet ej kunde gifvas — medellönen
1,550 kronor. Den vore högre än på de flesta andra platser. Enligt
det nya förslaget skulle medellönen öfverallt för alla lärarinnor med högre
kompetens blifva 1,870 kronor och för lärarinnor med lägre kompetens
1,785 kronor. En förutsättning för pensionsväsendets ordnande vore,
såsom tidigare arbete för denna sak nogsamt visat, ordnade löneförhållanden
och en viss fasthet i lärarinnekårens ställning. Detta komme att
vinnas, om det nu föreliggande förslaget antoges af Riksdagen. Men förslagets
betydelse för pensionsfrågan vore i själfva verket ännu större.
Statens bidrag till skolorna enligt förslaget hade nämligen ökats mer än
fordringarna på bidrag af kommun och enskilda, så att därför i förslaget
kunnat intagas en bestämmelse om att kommun eller enskilde skola bidraga
till lärarinnornas pensionering enligt de grunder, som framdeles måtte
varda stadgade. Detta bidrag skulle, för att uppväga hvad staten gåfve
mera än kommunerna till lönerna, enligt beräkning blifva lika med
statens nuvarande bidrag till lärarinnas pensionering. Häraf framginge,
att om Kungl. Maj:ts proposition ginge igenom och om därefter, såsom vore
att hoppas, Kungl. Maj:t framlade förslag till pensionsväsendets ordnande,
utsikt funnes att af stat och kommun tillhopa erhålla det bidrag, som
enligt beräkning erfordrades för åstadkommandet af en pension på omkring
1,200 kronor vid 60 års ålder.
styrelse» för Styrelsen för de enskilda läroverkens förbund har i underdånig skriftäroverkms
velse, anfört i hufvudsak följande. De enskilda läroverken hade tidigare
förbund, hvar för sig haft tillfälle att i olika underdåniga framställningar inför Eders
Kungl. Maj:t framhålla behofvet af ökadt statsunderstöd för dessa läroverk,
för att de måtte kunna på bästa möjliga sätt fylla de maktpåliggande
uppgifter, som tillkomme dem i vårt lands undervisningsväsen.
23
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
Nämnda läroverk hade också under hösten 1907 inför statsrådet och
chefen för kungl. ecklesiastikdepartementet framställt betänkligheter, delvis
af ganska allvarsam art, emot de förslag till närmare bestämmelser för
åtnjutande af statsunderstöd, som på sin tid uppgjorts inom öfverstyrelsen
för rikets allmänna läroverk. De enskilda läroverkens förbund, som
utgjorde en sammanslutning af åtskilliga enskilda läroverk i Stockholm
och landsorten, hade med tillfredsställelse funnit, att Eders Kungl. Maj:t i nådig
proposition angående statsunderstöd till kommunala och enskilda läroanstalter
till 1908 års Riksdag täckts i fråga om åtskilliga punkter beakta dessa
framställningar. På samma gång förbundet beklagade, att nämnda kungl.
proposition ej kommit under behandling vid 1908 års Riksdag, vågade förbundet
uttala den förhoppningen, att Eders Kungl. Maj:t täcktes inför Riksdagen
1909 framlägga samma proposition i väsentligen oförändradt skick. Det
för 1908 års Riksdag framlagda förslaget rörande understöd åt enskilda
läroverk syntes förbundet ej mindre till sina allmänna grunder än äfven
beträffande enskilda punkter vara så väl afvägdt, att förbundet lifligt
önskade, att det måtte vinna framgång.
Härefter påyrkas i skrifvelsen några detaljändringar, för hvilka. jag
längre fram kommer att redogöra.
I en uppsats i Pedagogisk tidskrift förordas en återgång till det i början Fackpressen.
af 1800-talet tilllämpade s." k. parallellskolesystemet, d. v. s. ett system af
parallella, från begynnelsen strängt skilda skolor eller bildningslinjer, afsedda
för de olika samhällsklassernas behof. Det borde sålunda enligt
författaren finnas en skola för de kroppsarbetande klasserna och för de
icke kroppsarbetande klasserna borde upprättas åtminstone två skolformer,
en afsedd för grundläggande af vetenskaplig bildning och en för blifvande
näringsidkare. Och dessa olika skolarter borde skilja sig så tidigt som möjligt.
Förslaget angående kommunala mellanskolor, som afser en sammanslagning
å vissa orter af folkskolan och den delvis parallellt löpande privata samskolan,
betecknas som skadligt för den högre bildningen.
I öfrigt hafva mot förslagets detaljer gjorts en del anmärkningar,
för hvilka jag får tillfälle att redogöra längre fram.
Departe
För
närvarande finnas två ordinarie anslag till understödjande
enskilda skolor, det ena, anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom, pe enskilda
afsedt för hvad ia,£r bär vill kalla kommunala läroanstalter, det vill säga läroverkens
o fördelning i
olika grupper
24
Ett anslag
till enskilda
lärarinneseminarier.
Ett anslag
till enskilda
läroverk.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
sådana läroanstalter, till hvilkas uppehållande jämväl vederbörande kommuner
lämna bidrag, det andra, anslaget till understöd åt enskilda läroverk,
afsedt för sådana enskilda skolor, för hvilkas understödjande staten
ej fordrar något bidrag från kommunens sida. I denna uppdelning har
öfverstyrelsen föreslagit en ändring af vidtgående innebörd. Öfverstyrelsen
har nämligen, efter afsöndrande af seminariekurserna för utbildande af
lärarinnor, sammanfört öfriga statsunderstödda enskilda skolor i en enda
grupp och för dessas understödjande föreslagit uppförandet af ett gemensamt
anslag, från hvilket understöd till de olika skolorna skulle utgå efter
i det hela enahanda grunder. Den viktigaste konsekvensen af detta förslag
är den, att de goss- och samskolor, som nu tillhöra gruppen enskilda läroverk,
för framtiden ej skulle kunna komma i åtnjutande af statsunderstöd,
med mindre äfven kommunerna bidroge till deras uppehållande. Dock skulle
i fråga om nu existerande skolor det kommunala bidraget ej behöfva uppgå
till mera än hälften af statsbidraget.
För egen del instämmer jag med öfverstyrelsen däruti, att seminariekurserna
för utbildande af lärarinnor böra afsöndras från de öfriga läroanstalterna,
samt att för dessas understödjande bör uppföras ett särskildt
anslag. Som villkor för erhållande af understöd från detta anslag bör
lika litet, som nu är fallet, fordras kommunalt understöd. De tillgodose
nämligen icke ett lokalt behof, utan hafva ett allmänt statsändamål. För
korthetens skull torde anslaget böra erhålla titeln: enskilda lärarinneseminarier.
Hvad i öfrigt angår öfverstyrelsens nu föreliggande förslag, hänvisar
jag till de anmärkningar, som riktats mot detsamma från statskontorets
samt vissa skolors sida. För egen del vill jag i denna fråga anföra
följande. Då bidrag från anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom
är gjordt beroende af motsvarande bidrag från kommunens sida, hvilket
däremot icke är fallet i fråga om bidrag från anslaget till understöd åt
enskilda läroverk, har öfverstyrelsen undersökt, huruvida denna skillnad
är grundad i sakens egen natur, eller med andra ord, huruvida en uppdelning
af de statsunderstödda enskilda skolorna kan ske på grundvalen
af förhandenvaron eller frånvaron af ett kommunalt intresse för den
skola, det i hvarje fall gäller. Denna fråga bör enligt öfverstyrelsens
förmenande i allmänhet besvaras nekande. Jag är i detta fall af en
motsatt mening. Om exempelvis Trollhättans samskola skulle nedläggas,
så skulle med all säkerhet kommunen göra icke ringa ansträngningar
för att åter få skolan till stånd. Om åter Palmgrenska samskolan i
Stockholm — jag väljer ett exempel på måfå — oförmodadt upphörde
med sin verksamhet, så skulle kommunens representanter såsom sådana
25
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
icke vidtaga någon åtgärd för skolans återupprättande. I det förra fallet
förefinnes ett kommunalt intresse för skolan, i det senare fallet däremot
icke. Eller rättare sagdt, i förra fallet förefinnes ett påtagligt kommunalt
intresse af skolans vidmakthållande, i det senare fallet är det möjligen
förefintliga kommunala intresset mycket ringa. Orsaken härtill är den,
att den förra skolan tillgodoser ett på orten förefintligt bildningsbehof,
för hvilket icke på annat sätt är sörj dt, hvaremot det bildningsbehof, som
den senare skolan bidrager att fylla, är väl tillgodosedt genom statsläroverk
och statsunderstödda flickskolor, till hvilka kommunen lämnar bidrag.
Det är denna skolornas olika ställning till kommunen, som gör, att staten
kan affordra kommunalt bidrag till den förra skolan, men ej till den
senare. Och det är denna skillnad, som ligger till grund för den nuvarande
uppdelningen af anslagen till de enskilda skolorna. Denna uppdelning
anser jag vara principiellt riktig och därför böra bibehållas. Nu
har emellertid 1907 års Riksdag i den af mig förut omnämnda underdåniga
skrifvelsen anfört, att de för närvarande utgående understöden till
enskilda läroanstalter sakna med önskvärd tydlighet angifven begränsning
i afseende å de olika slags läroverk, som skola från det ena eller andra
anslaget tillgodoses, hvilket åter haft till följd, att i vissa fall understöd
tilldelats en skola från ett af anslagen, under det att det andra anslaget
med lika goda skäl skulle kunna hafva användts. Denna anmärkning
torde endast kunna åsyfta en skola, nämligen Eslöfs förutvarande enskilda
elementarskola för gossar. Ifrågavarande skola tillhör den grupp af skolor,
för hvilka kommunalt bidrag bort affordras. Men det enda anslag,
som härvid kunde komma i fråga, anslaget till högre skolor för kvinnlig
ungdom, är endast afsedt för flickskolor och samskolor. Skolan skulle
därför antingen gå miste om statsunderstöd eller ock erhålla sådant
understöd utan villkor af bidrag från kommunen, ehuru ett sådant bidrag
borde affordras. Den af Riksdagen gjorda anmärkningen påkallar alltså
endast ändring i den riktning att separata gosskolor må kunna erhålla
understöd på samma villkor som samskolor, och jag ämnar framlägga förslag
i detta syfte. I förbigående torde härvid tillika böra erinras därom,
att nämnda gosskola i Eslöf och högre flickskolan därstädes numera sainmanslagits
till en samskola.
Mot den ståndpunkt, jag intagit i fråga om de enskilda läroverken,
kan nu göras gällande, att, om alla dylika läroverk i exempelvis Stockholm
indroges, kommunen skulle tidigare än eljest se sig nödsakad att
uppföra nya läroverkshus, hvadan ifrågavarande skolors bibehållande bör
vara ett intresse för kommunen. Till belysning af Stockholms stads ställning
till denna fråga tillåter jag mig omnämna, att år 1899 tre enskilda
Pilt. till Rikad. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 04 Höft. 4
26
Rungl. Maj:ts Säd. Proposition N:o 81.
läroverk i Stockholm, nämligen Beskowska skolan, Palmgrenska samskolan
och Stockholms nya samskola, ingingo till stadsfullmäktige med ansökan
om understöd af kommunens medel. Samtliga ansökningarna afslogos. I
ärendet anförde drätselnämndens första afdelning, att det icke kunde» bestridas,
att stadens allmänna läroverk skulle blifva otillräckliga, därest de
enskilda läroverken skulle upphöra; men af delningen hölle före, att det
för kommunen vore fördelaktigare att ikläda sig till och med betydligt
högre kostnad för byggande af läroverkshus än att lämna bidrag till de
enskilda skolorna. Beviljades de då gjorda framställningarna, kunde antagas,
att anspråk på ökade anslag inom kort skulle framställas och nya
anslagskraf framkomma, och under sådan förutsättning skulle snart kommunens
anslag representera belopp, för hvilka nya läroverkshus knnde
byggas och underhållas. Af delningen framhåller jämväl en annan synpunkt,
som, berättigad eller icke, helt visst skulle komma att spela en
icke ringa roll vid en eventuell votering om kommunalt bidrag till de
enskilda läroverken. Afdelningen yttrar nämligen, att då en hel del af kommunens
invånare ansåge det fördelaktigare att hålla sina barn i de dyrare
privata skolorna än att sätta dem i statens billigare läroverk, det väl
kunde antagas, att de skäl, som förmått dem därtill, icke borde rubbas,
om terminsafgifterna sattes till sådana belopp, att de betäckte alla''omkostnaderna
för undervisningen; och härtill komme, att föräldrarna till de
lärjungar, som begagnade undervisningen vid de privata skolorna, tillhörde
samhällets välbärgade befolkning, hvarför något understöd af kommunens
medel för deras barns uppfostran icke kunde anses lämpligt.
Äfven i andra kommuner antager jag, att anspråk på understöd till
skolor, som kommunerna utan afsevärd olägenhet kunde undvara, skulle
möta starkt motstånd. Och jag är viss om, att exempelvis den kommun,
där Lundsbergs skola är belägen, hvarken skulle kunna eller vilja lämna
det enligt öfverstyrelsens förslag erforderliga bidraget till skolan. Sak
samma gäller för öfrigt om alla landskommuner, där enskilda läroverk
äro eller blifva upprättade.
Nu är det val möjligt, att, om öfverstyrelsens förslag vunne afseende,
vederbörande kommuner eller några utaf dem skulle af barmhärtighetsskäl
eller af andra hänsyn lämna det affordrade bidraget till redan bestående
skolor. Men det torde med säkerhet kunna antagas, att uppkomsten af
nya enskilda läroverk skulle omöjliggöras eller åtminstone i hög grad försvåras.
På en sådan skolpolitik synes staten icke böra slå in. Äfven om
jag bortser från den ekonomiska fördel, som ifrågavarande skolor bereda
statsverket, äro de att anse som ett viktigt statsintresse, alldenstund de
27
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
på grund åt’ de friare former, under hvilka de arbeta, äro ägnade att utöfva
en lifvande och väckande inverkan på uppfostrans och undervisningens
område. Sant är visserligen, som öfverstyrelsen säger, att dessa
skolor icke ensamma och icke alltid kunna göra anspråk på att betecknas
som försöksläroverk. Alla de statsunderstödda privatskolorna afvika nämligen
i flera eller färre punkter från statsläroverken, och det är icke
möjligt att i hvarje fall afgöra, huruvida en skola på grund af sådana afvika
ser kan karaktäriseras som försöksläroverk. Ty svaret på denna fråga
beror på olika uppfattning om undervisningens mål och medel och på
subjektiv värdering af en sådan afvikelses betydelse för reformarbetet.
Uppenbart är emellertid, att en kommunal skola, det vill säga en skola,
som“ på grund af dess behöflighet för orten af kommunen understödjes, i
första hand måste se till, att den för ortens ungdom ersätter bristen på
statsläroverk och fördenskull mindre lämpar sig för anställande af mera
omfattande pedagogiska försök. De enskilda läroverken åter, hvilka vanligen
befinna sig å orter, där det normala bildningsbehofvet är på annat
sätt tillgodosedt, äro mera obundna i sin verksamhet och behöfva ej i
samma grad som de kommunala taga hänsyn till det sätt, på hvithet statsläroverken
arbeta. Det är därför som de enskilda läroverken bättre lämpa
sig som försöksläroverk, något som ock af erfarenheten ådagalagts. Emellertid
får man icke — och däruti torde jag vara ense med öfverstyrelsen
— allt för starkt betona denna egenskap hos de enskilda läroverken
och som villkor för tilldelande af statsunderstöd fordra, att de
alltjämt skola anställa pedagogiska försök, genom hvilka en värdefull erfarenhet
kan vinnas, en fordran som alltför lätt leder till artificiella åtgärder.
^Vitten af att anställa pedagogiska försök framträder nämligen mera
eller mindre påtagligt å olika tider. Nu, kort efter det att statsläroverken
genom 1904 års skolreform tillgodogjort sig bland annat de enskilda
läroverkens erfarenheter, är dessas roll som försöksläroverk mindre framträdande.
Men det kan väl antagas som visst, att den nuvarande läroverksorganisationen
är lik alla andra skolorganisationer däruti, att den om
en tid, kortare eller längre, visar sig icke motsvara det förhandenvarande
bildningsbehofvet. Och trots det framgångsrika arbete, som under öfverstyrölsens
nitiska och förtjänstfulla ledning nu pågår i syfte att förbättra
undervisningen vid de allmänna läroverken, torde väl den möjligheten ej
vara alldeles utesluten, att dessa förr eller senare komma att mera eller
mindre stelna i de för deras verksamhet eu gång fastställda former. Med
denna min uppfattning kan jag ej tillstyrka vidtagandet af en åtgärd,
genom hvilken de nuvarande enskilda läroverkens existens skulle riskeras
28
Kiingl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
och uppkomsten af nya sådana läroverk omöjliggöras eller försvåras. På
nu anförda grunder förordar jag, att ett särskildt anslag med titel: enskilda
läroverk uppföres.
>
Em ifre höFre flickskolorna och de kommunala samskolorna åtnjuta nu
flickskola, understöd från samma anslag. Af skäl, som jag längre fram kommer att
utveckla, böra dessa skoltyper skiljas och understödjas från särskilda anslag.
För de högre flickskolorna, som fortfarande böra understödjas af staten
under villkor af motsvarande bidrag från kommunens sida, bör därför
uppföras ett särskildt anslag, som för korthetens skull torde höra erhålla
titeln: högre flickskolor.
Ekommunala^ (len till detta protokoll fogade historik framgår, att Riksdagen,
meiianskoior. som år 1896 medgaf, att understöd från anslaget till högre skolor för
kvinnlig ungdom jämväl skulle kunna tilldelas samskolor å orter, där
allmänt läroverk för gossar ej funnes, sedermera i så måtto ändrat uppfattning
angående lämpligheten af att staten understödde dylika skolor,
att Riksdagen inskränkt rätten till delaktighet af ifrågavarande anslag till
samskolor, som före utgången af år 1902 fullgjort då gällande villkor
för erhållande af understöd från anslaget eller upprättats å orter, hvilkas
läroverk genom 1904 års Riksdags och Kung!. Maj:ts beslut underkastats
indragning. Orsaken till den af Riksdagen sålunda beslutade inskränkningen
i samskolans rätt till statsunderstöd torde, såsom af berörda historik
framgår, åtminstone delvis vara att söka i den af två motionärer inom
Andra kammaren påvisade olämpligheten af att staten gynnade uppkomsten
landet rundt af smärre med folkskolorna konkurrerande samskolor.
Riksdagens omförmälda beslut har gifvit upphof åt en skolfråga, _som
synes böra lösas i sammanhang med frågan om fastställande af nya grunder
för statens understödjande af enskilda skolor. Under de senare årtiondenas
ekonomiska uppsving hafva i samband med landets fortgående
industrialisering och kommunikationsväsendets utveckling uppstått en del
stadsliknande samhälligheter, Indika i afseende å såväl invånarantal som
kommersiell och industriell betydelse för den kringliggande orten öfverträffa
ej så få städer, där allmänt läroverk af ålder varit inrättadt. Sålunda
funnos år 1906, förstadssamhällen oräknade, omkring 30 köpingar
och municipalsamhällen, som räknade mera än 2,000 invånare, af dessa 5
med ett invånarantal af 35000—4,000 och 8 med 4,000 invånare eller därutöfver.
Härvid har jag icke tagit med i räkningen de folkrika samhällen,
som fortfarande tillhöra den landskommun, där de äro belägna.
Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 81.
29
Det säger sig själft, att å flera, af dessa orter behofvet af en skolbildning,
som går utöfver omfånget för folkskolans verksamhet, skall göra sig
gällande. Också hafva under senare tiden till ecklesiastikdepartementet
ingått talrika förfrågningar, huruvida de å sådana orter upprättade samskolorna
skulle kunna komma i åtnjutande af statsbidrag, änskönt de icke
uppfyllde de af Riksdagen för sådan förmån stadgade villkor. Då svaret
å dessa framställningar måst utfalla nekande, har i stället anvisning lämnats
å anslaget till understöd åt högre folkskolor. Mot anlitandet af denna
utväg förefinnes emellertid på åtskilliga orter en bestämd obenägenhet.
Orsaken härtill är den, att genomgåendet af en högre folkskola ej medför
någon kompetens, hvilket däremot är fallet med afgångsbetyg från statens
realskolor. Om en far gör uppoffringar, för att hans son skall erhålla
ett högre mått af bildning, gör han detta icke enbart af rent bildningsintresse,
utan framför allt med tanke på den större utsikt till framtida
bärgning, som sonen genom sina fortsatta studier kan vinna. Man må om
detta förhållande hysa hvilken uppfattning som helst, det är icke dess mindre
ett faktum, som man vid lagstiftningen måste taga hänsyn till. Hvad
ifrågavarande orter eftersträfva, det är, förklaras det tämligen enstämmigt,
ej en högre folkskola, utan eu skola, som kan föra lärjungarna fram till
realskolexamen, detta därför att denna examen medför behörighet till inträde
i en mängd fackskolor och anställning i åtskilliga statstjänster. Härtill
kommer, att realskolexamen genom denna officiella värdering erhållit
högre kurs i den allmänna uppfattningen och förty betraktas som en viktig
merit äfven vid ansökan om enskild tjänst.
Då det bildningsbehof, på hvars förhandenvaro jag sålunda fäst uppmärksamheten,
torde få anses berättigadt, synas åtgärder för dess tillgodoseende
böra vidtagas. I sådant afseende torde det icke vara lämpligt att
föreslå Riksdagen att utvidga samskolornas rätt till delaktighet i flickskoleanslaget,
enär de af mig förut omnämnda skäl, som åtminstone delvis
bestämt Riksdagens hållning i denna fråga, synas hafva oförminskad giltighet.
Men om Riksdagen icke är villig att understödja klasser, som äro
parallella med folkskolan, torde Riksdagen däremot icke befinnas ovillig
att lämna bidrag till klasser utöfver den egentliga folkskolan. Och om
dessa klasser anordnas så, att de föra lärjungarna fram till hufvudsakligen
samma bildningsmål som statens realskolor, så torde behofvet af högre
allmänbildning å dessa orter vara behörigen tillgodosedt. Som villkor för erhållande
af statsunderstöd bör stadgas, att folkskolan å orten skall vara.
anordnad enligt gällande normalplans typ Litt. A. Med hänsyn till den
ifrågasatta nya skolformens ändamål får denna fordran icke eftergifvas,
och jag kan därför icke biträda det förut berörda yrkandet, att understöd
30
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
till skola af ifrågavarande art skulle kunna utgå, änskönt kommunen ej
anordnat sin folkskola enligt nämnda normaltyp. Detta innebär icke ett
förnekande af möjligheten, att en folkskola af lägre typ i enstaka, gynnsamma
fall kan föra lärjungarna till samma bildningsmål som skolor af
A-typen. Men skolorganisationen måste grundas på allmännare förutsättningar,
än hvad i enstaka fall möjligen kan äga rum.
Den nya skolformen torde i brist på annat namn lämpligen kunna
kallas mellanskola, alldenstund den utgör ett mellanstadium mellan folkskolan
och gymnasiet. För inträde i mellanskolans lägsta klass bör fordras
det kunskapsmått, som inhämtas i folkskola, anordnad på sätt nyss nämnts.
Med hänsyn till skolans betydelse för orten, bör som villkor för dess understödjande
af staten föreskrifvas, att kommunen ikläder sig ekonomisk
garanti för skolans behöriga skötsel under den tid, för hvilken understöd
sökes. Då det kan tagas för gifvet, att kommun, som endast har en
mellanskola, kommer att göra denna tillgänglig för såväl gossar som flickor,
har jag intet emot ett framställdt förslag, enligt hvilket detta skulle fastslås
som regel.
En liknande lösning af de mindre samhällenas skolfråga har jämväl
förordats af en reservant inom öfverstyrelsen, läroverksrådet Lagerstedt,
hvilken, såsom af bilagan till detta protokoll närmare inhämtas, tillstyrkt,
att statsunderstöd skulle kunna utgå, bland annat, till samskolor, hvilka
afsåge att föra sina lärjungar till realskolexamen, men som icke började
med en klass motsvarande den första vid de allmänna läroverken, utan
anslöte sig till genomgången sexårig folkskolekurs eller eventuellt till annat
stadium af folkskolan, högre än det, som motsvarade inträdet i de allmänna
läroverkens första klass. Starka ekonomiska skäl syntes nämligen
reservanten tala för lämpligheten af att i stället för sexklassig samskola uti
mindre samhällen inrätta en samskola af ifrågavarande slag, och sannolikt
vore, att sådana skolor skulle uppstå i åtskilliga mindre samhällen eller
att redan befintliga samskolor skulle ombildas till sådana, såvida icke möjligheten
att erhålla statsunderstöd därigenom minskades.
Därest Eders Kungl. Maj:t och Riksdagen skulle gilla den anordning,
jag sålunda förordat, torde en därmed i viss mån sammanhängande fråga
böra tagas under ompröfning. I de största städerna, där folkskoleväsendet
är väl ordnadt, har det, alltsedan realskolexamen infördes vid statsläroverken,
varit ett önskemål att få anordnade öfverbyggnader på folkskolan,
där dennas mera begåfvade lärjungar kunde fortsätta sina studier till realskolexamen.
En sådan skola finnes redan i Stockholm, nämligen Grevesmtihlska
samskolan, hvars kurs är treårig och byggd på Stockholms folkskolors
sjuåriga kurs. Skolan har dels genom nådigt beslut den 7 februari
31
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
1908 och den 29 januari 1909 tilldelats statsbidrag från anslaget till
understöd åt enskilda läroverk dels genom nådigt, beslut den 21 februari
1908 erhållit rätt att anställa realskolexamen. I Malmö finnes en fyraårig
öfverbyggnad på folkskolan, kallad Malmö stads borgarskola, som
genom nådigt beslut denna dag tilldelats rätt att anställa realskolexamen,
dock endast för en tid af tre år. Äfven i andra städer äro, efter hvad
jag inhämtat, dylika realskolekurser planerade. Nu är min mening den,
att dessa i städerna anordnade kurser böra af staten understödjas enligt
samma grunder som de ifrågasatta kommunala mellanskolorna i de nämnda
stadsliknande samhällena. Sådana i de större städerna upprättade mellanskolor
torde understundom blifva särskolor för de olika könen.
De af mig ifrågasatta skolorna torde i allmänhet komma att blifva
fyraåriga. Då emellertid äfven treårig mellanskola kan under synnerligen
gynnsamma omständigheter föra sina lärjungar fram till. realskolexamen,
bör sådan skola ej uteslutas från möjligheten till delaktighet i det anslag,
som för ifrågavarande ändamål må komma att beviljas.
I detta sammanhang torde jag böra till behandling upptaga en skolfråga,
som ansetts vara mycket nära förbunden med frågan om de föreslagna
öfverbyggnaderna å folkskolan. För närvarande fordras två främmande
språk i realskolexamen. Denna anordning har flerstädes rönt mycket motstånd,
enär den ansetts hinderlig för folkskolans utveckling uppåt. Till
belysning af frågans innebörd torde jag böra anföra ett yttrande af lektorn,
för närvarande chefen för läroverksöfverstyrelsen Ernst Carlson som i en
reservation till 1902 års läroverkskommittés betänkande yrkat, att det
måtte medgifvas lärjungar vid läroverken äfvensom pri vänster, som
läst endast ett främmande språk, att aflägga realskolexamen med den
inskränkning i kompetens, som af examens enspråkighet kan blifva
en följd, och till stöd för detta yrkande anfört bland annat: »Ty den
skuggrädda misstanke, som från visst håll framskymtat, att ett sådant stadgande
skulle alltför mycket gynna folkskolans sträfvan att genom en enspråkig
öfverbyggnad på densamma upptaga täflan med det allmänna
läroverket och göra någon eller några af dess klasser öfverflödiga, anser
jag ej ens förtjänt af allvarligt bemötande. Uppenbart är nämligen, att
antingen har det allmänna läroverket en specifik och viktig kulturuppgift
att fylla och kan då ej därifrån undanträngas, eller ock kan det i vissa
delar ersättas af en annan, för ändamålet lika lämpligt eller lämpligare
organiserad skolform, och då lärer det ej mycket båta att genom konstlade
åtgärder åt läroverken söka häfda monopol på bibringandet af ett visst
slags bildning». Så långt bemälde reservant.
32
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
Under erinran därom, att jag icke ifrågasatt någon ändring i de allmänna
-läroverkens organisation, tillåter jag mig uttala den meningen, att
den föreliggande frågans pedagogiska betydelse öfverdrifvits. Ty å ena
sidan ser jag intet hinder för att en fyraårig mellanskola upptager två
obligatoriska främmande språk å sin timplan. Så är förhållandet i Danmark.
A andra sidan vore enligt min mening ingen olycka skedd, om
ett af dessa språk gjordes valfritt. Så är förhållandet i Norge. Till stöd
för denna min mening vill jag anföra följande. I gällande läroverksstadga
föreskrifves, att i samskolans tre högsta klasser kvinnlig lärjunge skall,
efter af målsman hos rektor gjord skriftlig anmälan, vara frikallad
från undervisningen i, bland annat, tyska eller engelska språken. Lärjunge,
som åtnjuter sådan befrielse, heter det vidare, må utan hinder
däraf kunna i vederbörlig ordning till högre klass inom realskolan uppflyttas,
men äge ej rätt att undergå realskolexamen enligt den för läroverkets
lärjungar stadgade ordning. I läroverksstadgan föreskrifves jämväl,
att lärjunge i den skriftliga pröfningen för realskol examen äger rätt att
efter eget val deltaga i ettdera eller bägge profven i främmande språk.
Slutligen är stadgadt, att lärjunge kan i nämnda examen godkännas
med underbetyg i ett eller två ämnen, såvida minst två tredjedelar
af de i bedömandet deltagande lärarna finna honom på grund af
hans ståndpunkt i öfrigt böra i examen godkännas. Härifrån och till en
bestämmelse af innehåll, att lärjunge må under nyss angifna förutsättning
kunna aflägga realskolexamen med endast ett främmande språk, är steget
mycket litet. Den reala skillnad, som förefinnes mellan lärjunge, hvilken
bortvalt ett främmande språk i den skriftliga examenspröfningen och i
samma språk blifvit underkänd i den muntliga pröfningen, samt lärjunge,
hvilken bortvalt språket i de bägge pröfningarna, synes mig vara alltför obetydlig
för att den skulle kunna tillmätas afgörande betydelse för en skolorganisatorisk
fråga, som bör skärskådas ej genom pedagogiska förstoringsglas,
utan med öppen blick för de ekonomiska och sociala förhållandenas
mäktiga kraf. Lärjunge, som bortvalt ett språk, skulle gifvetvis icke äga
tillträde till sådana specialskolor och lefnadsbanor, hvilka i afseende å inträdesfordringarna
förutsätta kunskap i tre eller två främmande språk eller i ett
främmande språk annat än det, hvari han i examen blifvit pröfvad och
godkänd. Han skulle ej heller kunna vinna inträde å gymnasium, hvilket
icke, utan att desorganiseras, kan eftergifva fordran på förkunskaper i två
främmande språk. Tilläggas bör, dels att lärjunge, som bortvalt ett
språk i examen, bör hafva samma rätt till komplettering som lärjunge,
hvilken i språket underkänts, dels ock att erfarenheten från Norge,
gifver vid handen, att lärjungarna i allmänhet icke göra bruk af denna
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 81. 33
rätt. Det är i detta afseende ganska belysande, att af de 100 lärjungar,
som år 1907 befunno sig i Kristiania treåriga kommunala rnellanskolas
afgångsklasser och som samtliga anmälde sig till mellanskolexamen,
motsvarande vår realskolexamen, ingen bortvalt någotdera af de två främmande
språken.
Jag anser sålunda, att af Riksdagen bör äskas ett ordinarie anslag
med titel: kommunala mellanskolor, från hvilket understöd må kunna utgå
till tre- eller fyraklassiga skolor, som utgöra öfverbyggnader på folkskolan
och i afseende å kunskapsfordringarna förutsätta det kunskapsmått, som
inhämtas i högsta årsklassen af folkskolan, anordnad enligt gällande normalplans
typ Lätt. A.
Af många upplysta och för den andliga odlingen i vårt land nitälskande
män har emellertid förslaget, i hvad det afser upprättandet af
kommunala mellanskolor, emottagits med icke ringa misstro och allvarliga
farhågor för den högre bildningens framtida öde. Det har i sådant afseende
framhållits, att de ifrågasatta fyraåriga och ännu mera de treåriga
kommunala mellanskolorna skulle i längden komma att verka neddragande
på kunskapsfordringarna å såväl realskolans som gymnasiets stadium och
förty åstadkomma en sänkning af den högre bildningen i allmänhet och
den vetenskapliga bildningen i synnerhet.
Under erinran därom, att under de senast gångna generationerna
knappast någon viktigare förändring vidtagits i vårt lands högre skolväsen,
utan att den från något håll, framför allt från anhängarna af det
förut omnämnda parallellskolesystemet, betecknats som bildningsfientlig, vill
jag nu närmare ingå på denna fråga, i all synnerhet som de anmärkningar,
hvilka i berörda hänseende riktats mot förslaget, ej sällan burit vittne om
en påfallande obekantskap med förslagets grundtankar och de förutsättningar,
under hvilka dessa måste tänkas realiserade.
Enligt sakens natur erhåller ingen enskild skola, huru den än må
vara anordnad, rätt att anställa realskolexamen eller att dimittera till
gymnasiet vid de allmänna läroverken utan föregående ansökning och eu
ingående pröfning däraf. Denna pröfning tillgår sålunda, att läroanstalten
i fråga affordras alla de handlingar, som kunna lämna underlag för vinnande
af kännedom om undervisningens anordning och omfattning, lärjungefrekvensen
samt lärarnas och lärarinnornas utbildning och förutsättningar
i öfrigt för fullgörande af deras åligganden. Vidare underkastar
läroverksöfverstyrelsen skolan en eller flera inspektioner för att i berörda
Bill. till rulad. Prof. 190.9. 1 Sami. 1 Afd. 54 Häft. 5
Den kommu
nala mellan
skolan och
den högre
bildningen.
34
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
hänseenden äfvensom beträffande undervisningslokalernas och undervisningsmateriellens
beskaffenhet vinna eu på personlig iakttagelse grundad
kännedom. Sedan öfverstyrelsen härefter afgifvit underdånigt utlåtande
öfver ansökningen samt ärendet undergått vederbörlig departemental behandling,
föredrages detsamma inför Kungl. Maj:t. Beviljas den sökta
rätten, hvilken endast lämnas för en begränsad tidsperiod, vanligen fem
år, föreskrifvas vissa villkor för dess åtnjutande såsom, bland andra, i fråga
om realskolexamen, att denna skall öfvervakas af någon ledamot af öfverstyrelsen
eller ett af öfverstyrelsen för hvarje fall förordnadt ombud, och
i fråga om afgångsexamen till gymnasiet, att denna skall öfvervakas af
två af rektor vid något i närheten befintligt högre allmänt läroverk
utsedda ordinarie lärare, hvilka äga att, därest de samstämma, underkänna
lärjunges examen.
Någon annan form för beviljande af berörda förmåner åt de kommunala
mellanskolorna har jag icke ifrågasatt. Befinnes skola vid sådan
pröfning hålla måttet, beviljas den sökta rätten; i motsatt fåll icke. Tillvaron
af kommunala mellanskof!'' kommer att lika mycket eller lika litet
inverka på kunskapsnivån å realskole- och gymnasiestadiet som tillvaron
af hvilken annan som helst form af enskilda läroanstalter.
Nu inställer sig själfmant den frågan, i hvilken omfattning berörda
förmåner, särskildt rätten att anställa realskolexamen, på hvilken det här
mest kommer an, kan komma att beviljas ifrågavarande skolor. Eller med
andra ord, kan under gynnsamma omständigheter — ty det är en grundförutsättning
för hela förslaget, att de ifrågasatta skolorna blifva val omhuldade
— en fyraårig mellanskof, byggd på en sexårig folkskola af den
bäst utvecklade typen, bibringa i hufvudsak samma bildningsmått som eu
sexårig realskola, byggd på eu treårig folkskolekurs? Vår egen erfarenhet
inskränker sig i detta afseende hufvudsakligen till de förut omnämnda
Grevesmiihlska samskof n i Stockholm och Malmö stads borgarskola, hvilka
båda erhållit examensrätt, och af hvilka den förra är treårig och byggd
på en sjuårig folkskolekurs, den senare fyraårig och byggd på en sexårig
folkskolekurs. En annan skola af liknande art är Kristiania treåriga kommunala
mellanskof, som förutsätter en sjuårig folkskolekurs jämte en tre
månaders tilläggskurs. Skolan har ett betydande lärjungeantal och lämnar
goda resultat i mellanskolexamen, motsvarande vår realskolexamen. En
omständighet, som i nu förevarande hänseende bör tillmätas stor och enligt
min mening afgörande betydelse, är den, att samtliga statsskolor i
Norge och Danmark, hvilka hafva nämnda examen till slutmål, äro fyraåriga
och i afseende å inträdesfordringarna förutsätta i hufvudsak det kunskapsmått,
som inhämtas under en femårig folkskolekurs. När hela det
35
Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 81.
offentliga högre skolväsendet i våra grannländer är så ordnadt, lärer, med
hänsyn till likheten i öfrigt i de skandinaviska ländernas skolförhållanden,
det antagandet ej vara för djärft, att en väl skött fyraårig mellanskola,
byggd på en sexårig folkskol ekurs, skall i allmänhet kunna föra lärjungarna
fram till ifrågavarande afgångsexamen.
Det torde emellertid kunna förutses, att åtskilliga mellanskolor komma
att, åtminstone under någon tid, innan de nått full utveckling, vara i
afsaknad af examensrätt. Men härutinnan kan jag ej se någon fara för
den högre bildningen. Vore det så, borde, synes det, staten icke, såsom
nu sker, understödja andra, i förhållande till realskolan lägre skolformer,
såsom fortsättningsskolor, folkskolans högre afdelningar och högre folkskolor,
för att nu icke tala om de statsunderstödda samskolorna, af hvilka
endast ett mindretal erhållit rätt att anställa realskolexamen.
I betraktande af samtliga de omständigheter, som man måste beakta
för att i denna fråga kunna afgifva ett vederhäftigt omdöme, kan det
föreliggande förslaget betecknas som bildningsfientligt endast af den, som
i tillvaron af enskilda skolor öfver hufvud taget ser en fåra för den högre
bildningen.
Den uppgift, som de kommunala mellanskolorna äro afsedda att fylla,
har hittills varit anförtrodd åt de privata fem- eller sexklassiga samskolorna.
Som villkor för tilldelande af statsbidrag åt dessa skolor har stadgats,
förutom hvad som rör inspektionen och lärarinnepersonalens aflöning,
att skolan skall omfatta minst fem årsklasser och af kommun eller
enskilde understödjas med ett belopp, ej understigande statsbidraget. Ifrågavaranda
skolor kunna följaktligen reducera inträdesfordringarna till ett
minimum. I allmänhet torde de ej väsentligen öfverstiga det kunskapsmått,
som inhämtas i småskolans tvååriga kurs. Det står vidare skolorna
fritt att anordna samläsning mellan olika årsklasser, hvilket af ekonomiska
skäl äger rum i ej ringa utsträckning. Följden häraf, liksom i allmänhet
af den klena ekonomien, är, att dessa skolor i afseende å undervisningens
omfattning och anordning samt undervisningslokalernas och undervisningsmateriellens
beskaffenhet i allmänhet ej lämna så litet öfrigt att önska. Som
villkor åter för erhållande af statsbidrag åt kommunala mellanskolor skulle förcskrifvas,
att skolan skall omfatta minst tre årsklasser — i regel torde dessa skolor,
som jag nämnt, blifva fyraåriga —, att inträdesfordringarna skola motsvara
livad som inhämtas under en sexårig folkskolekurs, samt att kommunen
skall vara skyldig dels att å orten anordna folkskola enligt den
bäst utvecklade normaltypen, dels att tillhandahålla skolan de medel, som
erfordras för undervisningens ändamålsenliga anordning och bedrifvande.
Vidare kommer jag att förorda en bestämmelse af innehåll, att de olika
36
Den kommunala
mellanskolan
och
bottenskoleprogrammet.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
årsklasserna skola i läi oämnena åtnjuta skild undervisning, så att någon
samläsning mellan klasserna ej skulle förekomma i dessa ämnen.
Jämföras nu dessa garantier i afseende å såväl de ekonomiska förhållandena
som ock undervisningens omfattning ocli anordning, torde det
val vara otvifvelaktigt, att de kommunala mellanskolorna komma att i allmänhet
tylla den förelagda uppgiften bättre än de privata samskolorna.
Men när det gällt fråga om statsunderstöd åt dessa senare skolor, då hafva
ej några farhågor för den högre bildningen försports, ej ens när förslag
förelagts Riksdagen, hvilka, såsom tvenne motionärer i Andra kammaren
yttrat, skulle leda därhän, att landet blefve öfverspunnet med ett nät af
dylika skolor. Att dessa förslag strandat, har ej berott på den högre bildningens
målsmän. Nu åter, när det gäller införandet af skolform, som
omgärdats af starkare garantier för en framgångsrik verksamhet, då höjes
ropet, att den högre bildningen är i fara.
Det motstånd, som i berörda hänseende reses mot förslaget, skulle
vara mig oförklarligt, därest jag ej bakom detta motstånd skönjde en
sträfvan att vrida vårt skolväsendes utveckling tillbaka till dess gestaltning
i en tid, då gränsen mellan samhällsklasserna var skarpare dragen och det
förty ansågs som en själfklar sak, att det borde finnas särskolor för de
olika samhällsklassernas barn.
Jag har nu kommit till den punkt i min framställning, då jag torde
höra ingå på en närmare jämförelse mellan innebörden af det föreliggande
förslaget och det nu mycket omdebatterade programmet: folkskolan som
bottenskola. En sådan jämförelse torde vara så mycket mera påkallad,
som förslaget ej sällan afvisas enbart med hänvisning till de anmärkningar,
som riktats mot nämnda program.
Mot programmet: folkskolan som bottenskola har anmärkts, att folkskoleväsendet
i vidsträckta delar af vårt land ännu icke nått den utveckling,
att folkskolan kan tjänstgöra som bottenskola. Med afseende härå
tillåter jag mig erinra därom, att mitt förslag hvilar på förutsättningen,
att ort, där kommunal mellanskola upprättas, skall hafva sin folkskola anordnad
enligt den bäst utvecklade folkskoletypen. Då härtill kommer, att
dessa skolor skulle komma att mottaga barn från alla de olika befolkningslagren
inom samhället, torde det kunna antagas, att skolorna komma att blifva
föremål för en sådan omvårdnad och omsorg, att de ej blott skola draga till sig
goda lärarkrafter utan äfven i öfrigt sättas i stånd att på ett tillfredsställande
sätt fylla sitt uppfostrande värf. Vid sådant förhållande och då någon rubbning
i de allmänna läroverkens organisation icke ifrågasattes, torde det förelig
-
37
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 81.
gande förslaget icke beröras af frågan, huruvida landets folkskoleväsen i
det hela är så utveckladt, att ett allmänt genomförande af bottenskoleidén
kan tillrådas.
Mot programmet: folkskolan som bottenskola har vidare anförts, att
dess genomförande skulle främja uppkomsten af med folkskolan parallella,
för de förmögnares barn afsedda privatskolor, hvarigenom den demokratisering
af samfundsandan, som är bottenskoletankens främsta syfte, skulle
motverkas. Denna invändning torde så mycket mindre äga tillämplighet
på det föreliggande förslaget, som detta just går ut på att afskaffa dylika
med folkskolan parallella särklasser. Om nämligen de samhällen, hvarom
fråga är, åläggas att anordna sin folkskola på sätt jag förordat, och om
för inträde i mellanskolans lägsta klass fordras att hafva inhämtat det kunskapsmått,
som meddelas i sådan folkskola, samt slutligen statsunderstödet
endast utgår för klasser öfver den egentliga folkskolan, så torde med hänsyn
till dessa, samhällens ej allt för heterogena befolkning och ej heller
synnerligen stora ekonomiska bärkraft anordnandet af särklasser parallella
med folkskolan endast sällan, måhända icke alls ifrågakomma. Och hvad
angår de större städerna, där högre läroverk för gossar och för flickor
finnas upprättade, saknar den nu berörda invändningen hvarje betydelse,
då det ej finnes någon som helst anledning att antaga, att antalet med
den egentliga folkskolan parallella särklasser i dessa städer skulle komma
att ökas genom den af mig ifrågasatta anordningen.
Bland alla de invändningar, som, med rätt eller orätt, riktas mot bottenskoleprogrammet,
torde ingen tillmätas större vikt än den, att folkskolans
barn skulle komma att i större utsträckning än eljest dragas bort från
det kroppsliga arbetet. Denna invändning torde i någon mån gälla äfven
det föreliggande förslaget. Det torde nämligen kunna antagas, att, efter
genomförande af den af mig ifrågasatta anordningen, antalet af dem, som
aflägga realskolexamen kommer att ökas. Denna omständighet torde dock
ej kunna tillmätas en för frågan afgörande betydelse, ty för det första har
förslaget i förevarande afseende icke stor räckvidd, för det andra regleras
tillströmningen till de olika lefnadsbanorna icke så mycket af skolorganisationen
som fastmer af andra kraftigare verkande faktorer, företrädesvis
af ekonomisk natur. Mig synes, att förslaget så mycket mindre bör afvisas,
därför att tillträdet till den högre undervisningen å vissa orter skulle
underlättas för de lägre samhällsklassernas barn, som vi hittills alltid ansett
det som en fördel och en heder för vårt land, att den högre bildningen
är lätt tillgänglig för den fattige såväl som den rike, och att i
följd häraf ståndscirkulationen hos oss varit kraftigare än i åtskilliga andra
38
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
länder. Någon anledning att nu slå in på en restriktiv skolpolitik torde
ej förefinnas, då tillströmningen till de högre skolorna ej kan anses större,
än att den motsvarar landets behof af bildad arbetskraft. Och detta behof
kommer med all sannolikhet att ökas, i den mån landet industrialiseras
samt handel och näringar utvecklas. Redan nu synes de praktiska yrkenas
dragningskraft vara så stor, att det klagas öfver för liten tillströmning
till åtskilliga tjänstemannabanor.
Den nu berörda invändningen är emellertid af den vikt, att den bör
beaktas från flera synpunkter, som jag längre fram skall söka närmare
utveckla.
Äfven om nu emellertid de anmärkningar, som göras mot programmet:
folkskolan som bottenskola, ej skulle äga tillämplighet å det föreliggande förslaget,
torde detsamma i allt fall betraktas med misstroende af de principiella
motståndarna till nämnda program af den grund, att det enligt deras mening
kan anses som en början till ett generellt genomförande af bottenskoleprogrammet
som slutet. I afseende härå bör emellertid beaktas, att kommunala
mellanskolor endast skulle komma att inrättas å orter, där förutsättningar
för denna skolform äro för handen. Endast i den mån i följd af den materiella
utvecklingen nya stadsliknande samhälligheter växa upp, endast i
den mån skulle den nya skolformen vinna utbredning. Skulle nu, genom
ett mera ändamålsenligt tillvaratagande af landets naturliga resurser, industriens
och öfriga näringars utveckling komma att försiggå så raskt och
landet i följd häraf inom den närmare framtiden erhålla en sådan befolkningstäthet,
att den nya skolformen komme till användning på många orter
i landets olika delar, så vill det synas som om fosterlandsvännen borde
ej med beklagande, utan med tillfredsställelse se, om bottenskoletanken
blefve på sådant sätt i så mån genomförd. Men jag lämnar det därhän,
huru det i detta afseende kan komma att gå i framtiden. Våra efterkommande
lära icke underlåta att inrätta sig på sätt de finna med sin
fördel förenligt, äfven om deras göranden och låtanden ej skulle öfverstämma
med vår uppfattning om klokhetens kraf. Hvad vi hafva att gorå,
det är att tillse, huru vi för det närvarande och den närmare framtid, om
hvilken vi kunna äga en på realiteter grundad föreställning, skola lösa
den föreliggande skolfrågan, hvilken, om nu intet åtgöres åt densamma,
skall återkomma med ständigt stigande kraf på sin lösning.
Jag bär framlagt ett förslag till lösning af denna fråga. Må detta
förslag falla för ett bättre. Men det får ej bringas till fåll enbart på
grund af mera eller mindre dunkla antipatier mot bottenskoleprogrammet.
39
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
Såsom jag förut omnämnt anmärkte statsutskottet i utlåtande öfver
berörda för 1908 års Riksdag framlagda proposition, bland annat, att propositionen
ej lämnade någon antydan om, huru många skolor af den föreslagna
mellanskoletypen skulle, under nuvarande förhållanden, kunna väntas
blifva upprättade, en sak hvarom utredning vore önskvärd. Samma
uttalande återfinnes i Riksdagens till svar å propositionen aflåtna underdåniga
skrifvelse.
Med afseende härå anförde jag vid frågans behandling i Riksdagens
Andra kammare, att den af statsutskottet ifrågasatta utredningen visserligen
vore mycket önskvärd, men att jag verkligen icke visste, huru en
sådan utredning skulle gå till, då Kungl. Maj:t svårligen kunde skrifva
till de olika platserna med förfrågan, huruvida vederbörande vore betänkta
på att upprätta skolor af ifrågavarande art.
Hvad jag sålunda anfört, åberopar jag nu, dock med framhållande, att
jag anser Riksdagens berörda anmärkning förtjänt af synnerligt beaktande.
Bakom densamma skymtar nämligen den lätt förklarliga farhågan, att vid
bifall till den kungl. propositionen en mängd mellanskolor i ett slag skola
växa upp, hvilka icke motsvaras af ett förefintligt bildningsbehof och följaktligen
måste uppehållas genom en konstlad rekrytering, till men för
de kroppsliga yrkena och den högre bildningen till intet gagn. Med afseende
härå tillåter jag mig erinra därom, att bland de föreslagna villkoren
för tilldelande af understöd från anslaget till kommunala mellanskolor ingå
bestämmelser af innehåll
dels att vederbörande kommun skall anslå de medel, som utöfver skolans
öfriga inkomster erfordras, för att skolan skall till sitt förfogande
hafva tjänliga undervisningslokaler och erforderlig undervisningsmateriell
samt kunna aflöna de vid skolan anställda lärarinnor enligt de i sådant
afseende stadgade grunder, hvarjämte kommunen skall bidraga till lärarinnornas
pensionering enligt de grunder, som framdeles må varda stadgade;
dels
att på den ort, där skolan är upprättad, skall finnas folkskola
anordnad enligt gällande normalplans typ Lutt. A;
dels ock att ingen skola kan komma i åtnjutande af understöd från
ifrågavarande anslag, med mindre den ägt bestånd i tre år och under denna
tid meddelat undervisning åt det för statsunderstöds erhållande erforderliga
antalet lärjungar.
1 betraktande af dessa bestämmelser, af hvilka den sista vid ärendets
berörda behandling i Andra kammaren af eu talare betecknats som under
vissa förhållanden nästan väl hård, torde det kunna antagas, att med hänsvn
till frågans betydelse* för kommunernas ekonomi hvarje beslut om
Mellanskoleformens
utbredning.
40
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
upprättande af kommunal mellanskola skall föregås af en ingående och_
allvarlig ompröfning af det å orten förefintliga bildningsbehofvets omfatt
ning. Skulle emellertid, mot förmodan, kommun, i trots häraf, fatta sådant
beslut i onödan, lärer Eders Kungl. Maj:t ej underlåta att taga hänsyn
härtill vid pröfning af frågan om statsunderstöd åt en under sådana
omständigheter upprättad skola. Slutligen torde ej böra lämnas obeaktadt,
att Riksdagen i sin egen anslagsbeviljande myndighet synes innehafva
en god garanti mot missbruk af ifrågavarande skolform.
Under erinran till sist, att det i det ifrågasatta reservationsanslaget
till kommunala och enskilda läroanstalter ingående anslaget till kommunala
mellanskolor är fixt och följaktligen endast i den mån kan öfverskridas,
som öfriga i nämnda reservationsanslag ingående särskilda anslag därtill
lämna tillgång, tillåter jag mig uttala den förvissningen, att de af mig
nu anförda omständigheter skola vara ägnade att undanröja de betänkligheter,
hvartill förslaget i nu berörda hänseende kunnat gifva anledning.
Den kommu- Folkskolans öfverbyggnader hafva flera bildningsuppgifter att fylla.
"skolan11 och En af dessa är att bibringa lärjungarna eu mera teoretisk allmänbildning
öfriga öfver- af i hufvudsak den art och den omfattning, som meddelas å realskolestadiet
vid de allmänna läroverken. En annan är att tillgodose behofvet af
en på någon särskild gren af praktisk verksamhet inriktad, efter förhållandena
å orten afpassad undervisning. Sålunda är, för att åskådliggöra det
sagda, Malmö stads folkskolors högre afdelning eller den s. k. borgarskolan
delad i två linjer, den ena fyraårig med ändamål att föra lärjungarna
fram till realskolexamen, den andra treårig med ändamål att meddela en
för näringarna afpassad förberedande undervisning.
Af de nu nämnda bildningsuppgifterna skulle den förra öfvertagas af
den kommunala mellanskolan, den senare af andra öfverbyggnader å folkskolan.
På hvad sätt dessa skola för ifrågavarande ändamål organiseras,
är en fråga af högsta vikt, enär en ökad insikt hos näringarnas utöfvare
i alla grader är en förutsättning för att vi skola kunna i görligaste mån
utnyttja våra naturliga resurser och såmedelst bestå i den ekonomiska
täflingskampen nationerna emellan, ett lifsvillkor för vårt land. Också
hafva under senare tider krafven på en omdaning i praktisk riktning af
folkskoleväsendet, särskild! folkskolans öfverbyggnader, framträdt med
alltjämt ökad styrka. Sålunda hafva hushållningssällskapens ombud vid
möte i Stockholm förlidet år i underdånig skrifvelse, på anförda skäl
hemställt, att Eders Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida
icke med det snaraste må genomföras en fullständig omorganisation i praktisk
riktning af hela vårt folkbildningsväsen, så att det hela blefve satt i ett
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
41
system, hvilket bibringade på hvarje utvecklingsstadium det därför och med
hänsyn till lokala förhållanden bäst lämpade mått och slagaf praktiska kunskaper
och färdigheter. Med anledning häraf har Eders Kungl. Maj:t genom nådigt
beslut den 12 januari 1908 anmodat den nu arbetande s. k. seminariekommittén
att afgifva yttrande angående den sålunda väckta frågan om en omorganisation
i praktisk riktning af vårt folkbildningsväsen samt inkomma med
förslag till de åtgärder, som kommittén i berörda hänseende kan finna
erforderliga.
Med hänsyn till det allt starkare framträdande behofvet af eu på
praktisk verksamhet inriktad undervisning för dem, som lämnat den egentliga
folkskolan, torde en omorganisation af folkskolans öfverbyggnader i
nu angifven riktning vara ägnad att stärka dessas konkurrenskraft, så att
de komma att lägga hinder i vägen för en opåkallad tillströmning till de
kommunala mellanskolorna och en af förhållandena icke motiverad utbredning
af denna skolform, och i så måtto kan en sådan omorganisation anses
som ett från många synpunkter önskvärdt och viktigt komplement till
inrättandet af kommunala mellanskolor.
Jag öfvergår nu till frågans ekonomiska sida. Jag tillåter mig i
sådant afseende framhålla, att den bärande idén i förslaget om kommunala
mellanskolor är den, att de ifrågavarande samhällenas ekonomiska resurser*
icke skulle splittras på två parallellt med hvarandra löpande skolformer,
utan samlas på en enda läroanstalt. Bättre än en klent utrustad samskola,
delvis jämnlöpande med en klent utrustad folkskola, är uppenbarligen
en väl utrustad mellanskola, byggd på en god folkskola. Belysande i detta
afseende är statssamskolornas tillkomst. Att samskolor, trots de invändningar,
som i pedagogiskt och socialt afseende gjordes mot en sådan skolform,
ändock kommo till stånd, hade sin grund däri, att det var förmånligare
att använda de tillgängliga medlen på en samskola än på två
särskolor.
Betraktas frågan från statens synpunkt, torde det kunna antagas, att
ett genomförande af förslaget kommer att medföra en ökning i statens
utgifter för de enskilda läroanstalterna. Då emellertid, enligt de grunder
jag längre fram kommer att utveckla, statsbidraget till hvarje särskild
kommunal mellanskola ej skulle blifva större än att det någorlunda motsvarar
medelaflöningen för en läroverkslärare, torde denna ökning i utgifterna
för de enskilda läroanstalterna motsvaras af en ungefärligen lika
stor minskning i utgifterna för statsläroverken. Och för framtiden kommer
den af mig förordade anordningen att bereda statsverket ekonomisk fördel.
Ty om nu intet åtgöres för tillgodoseende af ifrågavarande orters bild
Bih.
till Jliksd. Prof. 1909. 1 Samt. 1 Afd. .54 Haft. 6
Deri kommunala
mellanskolan
från
''konomisk synpunkt.
Den kommunala
mellanskolan
och de
privata samskolorna.
42 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
ningsbehof, torde med säkerhet kunna antagas, att de af samhällena, som
utveckla sig raskast, komma att göra anspråk på statsläroverk. Utgifterna
för den af staten bekostade högre undervisningen äro i Sverige jämförelsevis
dryga. Jag tror, att det skulle vara klokt af staten att slå in på en skolpolitik,
genom hvilken staten i högre grad än hittills anlitade enskildes
och kommunernas medverkan för fyllande af behofvet af högre undervisning.
En sådan skolpolitik har sedan länge pröfvats i andra länder och
bestått profvet.
Påpekas bör ock, att om staten ej skulle lämna ifrågavarande orter
bidrag i den af mig förordade formen, så komma dessa att mera eller
mindre motvilligt anlita anslaget till understöd åt högre folkskolor, som
är ett förslagsanslag. Och att anspråk på en förhöjning af de från detta
anslag utgående understödsbeloppen skulle komma att framställas, lärer
icke vara tvifvel underkastadt, liksom ej heller, att dessa anspråk rätt
snart skulle vinna afseende. På så sätt skulle den kommunala mellanskolan
i allt fall komma till stånd, visserligen under annat namn, hvilket
är likgiltigt, men utan att vara omgärdad af de af mig förordade garantierna
i syfte att hålla den nya skolformens bildningsmål uppe och att
förhindra en af förhållandena icke påkallad utbredning af densamma, hvilket
åter icke är likgiltigt.
Slutligen har jag i detta sammanhang att angifva min uppfattning
angående den ställning, staten bör intaga till de samskolor,'' som för närvarande
åtnjuta bidrag från anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom.
Dessa skolor böra af staten understödjas enligt samma grunder och på
samma villkor som de kommunala mellanskolorna, dock med ett undantag.
Sistnämnda skolor skulle nämligen utgöra öfverbyggnader på folkskolan,
och för inträde i deras lägsta klass skulle fordras att hafva inhämtat det
kunskapsmått, som meddelas i folkskola, anordnad enligt gällande normalplans
typ Litt. A. Ett sådant ingrepp i de nu statsunderstödda samskolornas
organisation anser jag mig ej böra föreslå. För öfrigt torde ett
förslag i detta syfte vara i det hela öfverflödigt. Ty de af mig omnämnda
förhållanden, på hvilka jag grundat den uppfattningen, att med folkskolan
parallella särklasser ej komma att upprättas i samband med mellanskolorna,
skola gifvetvis åtminstone i flertalet fall påverka de nu statsunderstödda
samskolornas organisation, så att dessa anpassa sig efter den egentliga
mellanskoletypen.
Såsom jag förut omnämnt, har emellertid i en inom Andra kammaren
vid 1908 års Riksdag väckt motion (n:o 329) påyrkats sådan ändring i
grunderna och villkoren för tilldelande af understöd från anslaget till
43
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
kommunala mellanskolor, att efter nästa treårsperiods utgång sådant understöd
endast må utgå till skolor, som utgöra öfverbyggnader på den egentliga
folkskolan. I motiveringen anför motionären, bland annat, att, om
flertalet af ifrågavarande samskolor helt visst komme att af ekonomiska
skäl ombilda sig till mellanskolor, ännu mindre anledning finnes att efter
utgången af nämnda treårsperiod medgifva bibehållandet af ett litet fåtal
statsunderstödda skolor af en typ, som icke vidare skulle få upprättas.
Ett dylikt medgifvande strede för öfrigt mot den bärande idén i hela
förslaget, som vore, att de ifrågavarande samhällenas ekonomiska resurser
icke skulle splittras på två parallellt med hvarandra löpande skolformer
utan samlas på en enda läroanstalt.
Ehuru det i sak knappast råder någon meningsskiljaktighet mellan
mig och motionären, kan jag svårligen biträda hans förslag. Jag har
nämligen icke den ingående kännedom om förhållandena å de olika orterna,
som erfordras för att vara förvissad om, att icke nämnda förslag skulle
i något eller några fall leda till kränkning af häfdberättigade intressen.
Frågan berör sålunda exempelvis ganska nära en icke ringa lärarpersonals
anställning och bärgning. Det kan hända, att afvecklingen i enstaka fall
behöfver försiggå långsammare, än motionären påyrkat, och vid sådant
förhållande anser jag det riktigare, att förhållandena själfva, hellre än ett
beslut af Riksdagen, få verka i den af mig och motionären afsedda
riktningen.
Jag anser sålunda, att understöd från anslaget till kommunala mellanskolor
jämväl må kunna utgå till samskolor, som under år 1909 åtnjutit
understöd från anslaget till" högre skolor för kvinnlig ungdom, ändock att
de icke utgöra öfverbyggnader på den egentliga folkskolan eller i afseende
å inträdesfordringarna förutsätta det kunskapsmått, som inhämtas i högsta
årsklassen af folkskola, anordnad enligt gällande normalplans typ Ditt. A.
I berörda nådiga proposition till 1908 års Riksdag finnes bland
grunderna och villkoren för tilldelande af understöd från anslaget till ter vid de
kommunala mellanskolor intagen en bestämmelse af innehåll, att, därest
terminsafgifter upptagas af lärjungarna, Kungl. Maj:t skall äga att be- loma.
stämma, om och i hvilken omfattning befrielse från eller nedsättning i
sådana afgifter skall äga rum. För min del hade jag tänkt mig, att denna
bestämmelse skulle tillämpas i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de
grunder, som äro föreskrifna i fråga om terminsafgifter till statsverket
vid de allmänna läroverken. Enligt de i sådant afseende stadgade bestämmelser
skall lärjunge, som är obemedlad, helt och hållet befrias ifrån
nämnda afgift och lärjunge, som är mindre bemedlad, erlägga hälften däraf.
44
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
Nu bär emellertid, såsom jag redan omnämnt, en ledamot af Riksdagen
i en inom Andra kammaren vid 1908 års Riksdag väckt motion
(n:o 298) yrkat, att bland grunderna och villkoren för tilldelande af understöd
från anslaget till kommunala mellanskolor skulle, i stället för den
förut omnämnda bestämmelsen, införas ett stadgande af innehåll, att undervisningen
skall vara afgiftsfri, dock att för lärjunge från annan kommun
ån den, som upprättat skolan, afgift må kunna få uppbäras till belopp,
som i reglementet föreskrifves. Och har motionären i nu berörda hänseende
anfört, bland annat, att grundtanken i förslaget om öfverbvggnader
på folkskolan är den, att vägen till högre bildning måste, hvad skolväsendets
anordning vidkommer, hållas öppen för hvarje studiebegåfvadt,
barn i samhället, alltså äfven för sådana, hvilka till följd af föräldrarnas
ringa ekonomiska omständigheter icke kunna begagna sig af allmänna läroverket,
utan äro hänvisade till folkskolan. Att afsiktligt lägga hinder i
deras väg genom att afkräfva dem terminsafgifter borde aldrig sättas i fråga.
V hl läroverken och andra högre skolor, där de verkligt fattiga barnen
utgjorde ett mindretal, kunde det vara någon mening i att skilja mellan
helbetalande och halfbetalande och frielever, men i folkskolan och dess
öfverbyggnader, där begreppet medellöshet ägde en annan och vida
bistrare innebörd, skulle hvarje afgift, huru obetydlig den kunde förefalla
den med. förhållandena obekante, blifva en damm, som obarmhärtigt afstängde
tillströmningen från det störa sociala bottenlagret. Täflinge°n om
tillträde till folkskolans öfverbyggnader måste vara absolut fri; frågan om
intagning eller icke-intagning måste här afgöras uteslutande på grund
af de täfiandes personliga företräden med afseende på begåfning, flit och
uppförande. Fasthölles icke detta, så vore den kommunala mellanskolan
i egenskap af öfverbyggnad på folkskolan till själfva sitt väsende förfelad.
\ ille man förhindra, att den kommunala mellanskolan härigenom gjordes
till något helt annat, än hon borde vara, måste krafvet på kostnadsfri
undervisning orubbadt vidhållas.
Den uppfattning, för hvilken motionären sålunda gjort sig till målsman,
har jämväl med styrka gjorts gällande af andra för folkskolans fortsatta
utveckling nitälskande män.
Då ej heller jag anser, att terminsafgifter böra utkräfvas af de kommunala
mellanskolornas medellösa lärjungar, har jag intet emot, att eu
bestämmelse härom införes bland grunderna och villkoren för tilldelande
åt understöd åt ifrågavarande skolor.
Men om jag sålunda härutinnan är ense med''"motionären, har ja»
svårt att förstå, huru han af det förhållandet, att terminsafgifter ej böra
f
45
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
upptagas af de medellösa lärjungarna, kan draga den slutsatsen, att
undervisningen bör vara afgiftsfri för samtliga lärjungar. Denna slutsats
vore gifvetvis riktig, om de kommunala mellanskolorna komme att besökas
uteslutande af de fattiges barn. Men det är väl mer än ett antagande, att
de kommunala mellanskolorna å orter, där allmänt läroverk och högre
flickskola icke finnas, komma att anlitas jämväl af de ekonomiskt bättre
lottade klasserna i samhället. Finnes det något skäl, hvarför dessa skulle
befrias från att bidraga till sina barns undervisning, för att motsvarande
bördor skulle läggas på stat och kommun? Motionärens tankegång i berörda
hänseende torde vinna sin förklaring däraf att han närmast haft i
sikte sådana mellanskolor, som må komma att upprättas i de större städerna,
där allmänt läroverk finnes. I dessa skolor torde, med hänsyn till
det med dem afsedda ändamålet, terminsafgifter icke komma att af kommunerna
ifrågasättas.
För kostnadsfri undervisning i de kommunala mellanskolorna har jag
någon gång hört anföras ett annat skäl, gående ut därpå att skillnaden
mellan betalande och icke betalande lärjungar skulle utgöra ett slags
penningstreck, som för de senare och deras föräldrar skulle kännas förödmjukande.
Om så är, torde detta penningstreck jämväl böra undanröjas
vid andra läroanstalter, där det finnes infördt, såsom exempelvis
de allmänna läroverken och de högre flickskolorna, då någon anledning
icke finnes till det antagandet, att känsligheten i sinnena är mindre hos
de obemedlade, som för sina barns undervisning anlita sistnämnda läroanstalter,
än hos dem, som för sagda ändamål äro hänvisade till de
kommunala mellanskolorna. För att belysa den sålunda ifrågasatta åtgärdens
ekonomiska räckvidd, vill jag erinra därom, att summan af samtliga
de terminsafgifter, som under loppet af ett år upptagas vid de allmänna
läroverken och de högre flickskolorna, uppgår till inemot två och
en half miljon kronor, med hvilket belopp statens och kommunernas utgifter
för ifrågavarande ändamål skulle komma att ökas. Mig vill det
synas, som om nu berörda skäl mot förslaget om terminsafgifter icke
skulle vara förenligt med den sunda verklighetssyn på tingen, utan hvilken
medkänslan med armodet slår öfver i en falsk och missriktad filantropi.
Stadgas det nu, att de medellösa lärjungarna i de kommunala mellanskolorna
skola helt och hållet befrias från erläggande af terminsafgifter,
bör det finnas någon myndighet, som afgör, huruvida lärjunge är medellös
eller ej. För sådant ändamål torde å ort, där kommun beslutat att af
skolans lärjungar upptaga terminsafgifter, böra inrättas en nämnd, som
lämpligen kan bestå af skolans inspektor, dess föreståndare eller föreståndarinna
och en af kommunalstyrelsen utsedd ledamot. Och torde denna
Den kommunala
mellanskolans
styrelse
och
ledning.
46 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
nämnd böra besluta jämväl om nedsättning åt terminsafgiften för mindre
bemedlade, därest sådant af kommunen medgifves.
Ifrågavarande bestämmelse bör erhålla följande lydelse:
»Därest terminsafgifter upptagas af lärjungarna, skall frågan om befrielse
från eller nedsättning i sådana afgifter handläggas af en nämnd,
bestående af skolans inspektor och föreståndare eller föreståndarinna samt
en af kommunalstyrelsen utsedd ledamot, och skall härvid iakttagas, att
terminsafgifter ej må uttagas af medellösa lärjungar från kommunen.»
Därest hvad jag sålunda förordat skulle komma att underställas Riksdagens
pröfning, förutser jag, att yrkanden på en del kompletterande bestämmelser
skola komma att framställas, afseende bland annat att förebygga,
att kommun måste bereda kostnadsfri undervisning åt medellösa
lärjungar i obegränsadt antal. Då emellertid kommun ej kan anses skyldig
att bekosta uppehållandet af parallellklasser och då en gräns för lärjungeantalet
i hvarje särskild klass kräfves af hänsyn till undervisningens egen
natur, torde någon bestämmelse i nu antydda syfte ej vara erforderlig.
I merberörda till 1908 års Riksdag aflåtna nådiga proposition finnes
bland grunderna och villkoren för tilldelande af understöd från anslaget
till kommunala mellanskolor införd en bestämmelse af innehåll, att läroanstalt
af ifrågavarande art skall stå under inseende af öfverstyrelsen för
rikets allmänna läroverk samt vara underkastad den kontroll och de bestämmelser
i öfrigt, som Kungl. Maj:t kan finna godt föreskrifva.
I sist omnämnda vid samma års riksdag väckta motion (n:o 298)
yrkas, att denna bestämmelse skall uteslutas och ersättas med följande
stadgande:
»Skolan skall vara försedd med ett af Kungl. Maj:t godkändt reglemente.
Vid skolan anställd realskolexamen skall stå under inseende af
öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk.»
Detta förslag torde afse, att de ifrågasatta nya läroanstalterna skola,
utom i fråga om kontrollen öfver realskolexamen, stå under folkskolans
myndigheter.
I motiveringen anföres, bland annat, att det visserligen vore i sin
ordning, att de kommunala mellanskolorna med afseende å nämnda examens
bedömande ställdes under läroverksöfverstyrelsens kontroll. Men att
af denna omständighet ensam draga den slutsatsen, att samma skolor jämväl
måste i hela sin verksamhet för öfrigt med nödvändighet sortera under
läroverksöfverstyrelsen, vore att alltför mycket skatta åt den hos oss gängse
öfvervärderingen af examensväsendet och att drifva konsekvensmakeriet
rent af i det orimliga. Skulle öfvervakandet af realskolexamen anses vara
af så utomordentlig vikt, att det ovillkorligen måste föra med sig full
47
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
myndighet öfver hvarje skola, vid hvilken denna examen aflades, erhölle
folkskolestyrelserna på flere orter snart en mycket egendomlig dubbelställning,
i det de med afseende å skolans och undervisningens anordning
komme att lyda dels, genom folkskoleinspektörerna, under ecklesiastikdepartementets
folkskolebyrå, dels, genom läroverksöfverstyrelsen, under
samma departements läroverksbyrå. I längden vore en dylik dubbelställning
omöjlig att uppehålla; alla vänner af ordning och reda skulle inom
kort samlas i krafvet på en gemensam ledning af skolväsendet i dess
helhet, och enär den nuvarande läroverksöfverstyrelsen organiserats med
alldeles särskild hänsyn till läroverken och ensamt genom dem vore öfverhopad
med arbete, blefve det nödvändigt att för det nya uppdraget göra
densamma vida talrikare och gifva den en betydligt ändrad sammansättning.
Kände man sig icke fullt förvissad, att detta vore den enda riktiga
vägen för ordnandet af vårt skolväsens framtida förvaltning, gjorde man
klokast i att tills vidare låta läroverksöfverstyrelsens myndighet öfver folkskolans
öfverbyggnader inskränka sig till öfvervakandet af vid dem anställd
realskolexamen.
Med anledning af hvad i motionen sålunda anförts, anser jag mig
böra något närmare angifva min mening rörande de kommunala mellanskolornas
styrelse och ledning.
Af de kommunala och enskilda läroanstalter, som nu åtnjuta statsunderstöd,
befinna sig somliga i enskild persons, andra i bolags, andra
åter i kommuns ägo. Rätten att bestämma angående undervisningens
omfattning och anordning, lärarpersonalens anställning och skolans öfriga
angelägenheter tillkommer ägaren allena, vare sig nu denna rätt utöfvas
direkt af ägaren eller indirekt genom en af denne förordnad skolstyrelse.
Läroverköfverstyrelsens öfverinseende öfver sådan skola innebär endast
befogenhet att inspektera skolan, hvarvid den inspektionsförrättande må
gifva de erinringar och råd, hvartill omständigheterna kunna föranleda,
samt att afgifva utlåtanden öfver ansökningar om statsunderstöd och
examensrätt, äfvensom att genom inspektor följa gången af skolans verksamhet.
Någon bestämmanderätt öfver skolan tillkommer icke öfverstyrelsen.
Om nu förslaget om kommunala mellanskolor går igenom, så komma
dessa skolors principaler att vara än enskilda personer, än bolag, än åter
kommuner, hvilka senare kunna utöfva sin ifrågavarande befogenhet än
genom den borgerliga, än genom den kyrkliga kommunens verkställande
myndigheter. Men hvilken skolans ägare än må vara, så blir öfverstyrelsens
ställning till denne densamma och ingen annan än den, jag förut
angifvit. Om alltså, såsom i många fall torde inträffa, mellanskola kommer
att stå under folkskolestyrelseri å orten, så kommer denna att i för
-
48
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition 1V:o 81.
hållande till öfverstyrelsen intaga samma ställning som hvilken som helst
ägare åt sådan skola. Farhågan för oreda och konflikter är lika stor eller
lika liten i det ena som i det andra fallet. Och hvad den invändningen
angår, som afser svårigheterna vid ärendenas departementala behandling,
torde denna ej förtjäna afseende, då sådana svårigheter icke finnas och
icke få finnas.
Till närmare belysning af hvad jag nu anfört, vill jag erinra därom,
att Malmö stads skolråd under år 1908 ingick till Eders Kungl. Maj:t med
underdånig anhållan om rätt att vid stadens folkskolors högre afdelning,
äfven kallad Malmö stads borgarskola, anställa realskolexamen med de lärjungar,
som genomgått afdelningens fjärde årsklass. Ansökningen remitterades
till läroverksöfverstyrelsen, som efter att genom inspektion och på
annat sätt hafva tagit kännedom om läroanstalten afgaf underdånigt utlåtande
i ärendet. Sedan detta vederbörligen beredts å departementets byrå
för den högre undervisningen, har ärendet denna dag föredragits för Eders
Kungl. Maj:t, som därvid täckts bifalla ansökningen.
Vid denna frågas bedömande bör strängt fasthållas, att realskolexamen
vid de kommunala mellanskolorna måste hållas uppe, så att den i den
allmänna opinionen får samma valör som motsvarande examen vid statsläroverken.
Skulle examen vid de förstnämnda läroanstalterna erhålla en
stämpel af mindervärdighet, så skulle den nya skolformen råka i misskredit.
Man må klandra detta allmänhetens skattande åt examensväsendet,
det är icke dess mindre ett faktum, som måste tagas med i räkningen
vid uppgörande af grundritningen till den kommunala mellanskolan.
För att hålla en examen uppe i vederbörlig kurs har man under olika
tider anlitat olika utvägar. I äldre tider, med deras kärf vare uppfattning
i fråga om undervisningens mål och medel, sökte man vinna ändamålet
genom en sträng kontroll af examen, som därigenom gjordes till en s. k.
examen rigorosum. Man har emellertid funnit, att en så anordnad slutpröfning
lätt förrycker den förutgående undervisningen, så att denna urartar
till examensdressyr utan varaktigare bildningsvärde. Därför sträfvar man
numera att skärpa kontrollen öfver undervisningen för att i stället minska
kontrollen i examen. Betraktelsesättet är härvid, att om undervisningen
i afseende på kvalitet och omfattning befinnes tillfredsställande, så bör
den af många tillfälligheter beroende utgången af slutpröfningen ej tillmätas
någon mera afgörande betydelse för bedömande af lärjunges bildningsståndpunkt.
Det är denna sträfvan, som ligger till grund för det af
mig förut skildrade, nu tillämpade förfaringssättet med afseende å beviljandet
af examensrätt åt privatskolor. Har läroverksöfverstyrelsen genom
inspektion af en skola och eljest gjorda iakttagelser kommit till den upp
-
49
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
fattningen, att dess undervisning är tillräckligt omfattande och väl ordnad,
då kan kontrollen i realskolexamen göras mycket ringa. Och den kontroll,
som i sådant afseende nu utöfvas, är mycket ringa. Skulle åter, på sätt
motionären yrkat, öfverstyrelsens befogenhet inskränkas till öfvervakande
af examen, så finnes väl icke det ringaste tvifvel, att denna skulle komma
att blifva en examen rigorosum med mindre goda resultat för examinanderna
och en menlig återverkan på den förutgående undervisningen.
Jag tror, att den mening, jag i dessa stycken företräder, är i högre
grad än motionärens ägnad att stödja folkskolans öfverbyggnader i deras
sträfvan att täfla med de allmänna läroverken.
Det torde icke kunna anses som ett underskattande af folkskoleinspektörernas
skicklighet för deras kall, om jag uttalar den förmodan, att läroverksöfverstyrelsen,
med hänsyn till grunderna för dess sammansättning,
i allmänhet torde sitta inne med större förutsättningar än en enskild folkskoleinspektör
att pröfva, huruvida en kommunal mellanskola, i afseende
å undervisningens beskaffenhet i de skilda läro- och öfningsämnena, är
förtjänt af statsunderstöd och examensrätt. Jag må hafva misstagit
mig härutinnan, men visst är, att, om jag skulle slå åt något på min
fordran, att de kommunala mellanskolorna skola stå under inseende af
läroverksöfverstyrelsen, jag skulle komma att stå ganska maktlös gentemot
motståndet från dem, Indika, såsom jag förut omnämnt, förmena, att den
nya skolformen kommer att verka neddragande på kunskapsnivån vid de
högre bildningsanstalterna i vårt land.
För behörighet till lärartjänst vid statsunderstödd enskild läroanstalt
skulle enligt öfverstyrelsens förslag (§ 3) erfordras, då fråga är om läro ~rarper sonalens
ämne, att hafva fullgjort de prof, som medföra behörighet till anställning komPetenlsom
ordinarie äinnesiärare eller ämneslärarinna vid allmänt läroverk eller
folkskola, eller ock att hafva genomgått något af de statsunderstödda enskilda
lärarinneseminarierna, och, då fråga är om öfningsämne, att hafva
genomgått viss för hvarje särskildt sådant ämne föreskrifven utbildningskurs.
Behörighet till ämneslärartjänst skulle jämväl af Kungl. Maj:t kunna
tilläggas den, som på annat sätt förvärfvat erforderlig utbildning för lärarkallet.
Skulle emellertid skola se sig nödsakad att anställa lärare eller
lärarinna, som icke fullgjort de sålunda föreskrifna prof, skall enligt förslaget
(§ 10) statens till skolan utgående årsanslag minskas med ett belopp,
motsvarande, noga räknadt, 97r>« kronor för hvarje veckotimmes undervisning,
som bestrides af sådan lärare.
Dessa bestämmelser, hvilkas lofvärda syfte är att vinna garanti för
att lärarpersonalen vid de statsunderstödda enskilda skolorna är vuxen
Bih. till Rikad. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 54 Höft. 7
50
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
sitt kall, .kan jag icke tillstyrka, först och främst emedan de synas mig
på samma gång för mycket och för litet detaljerade. I sådant afseende
tillåter jag mig erinra därom, att ifrågavarande skolor för undervisningen
särskild! å det högsta stadiet ej sällan anlita medverkan af framstående
personer från andra verksamhetsområden, exempelvis vetenskapen, konsten
och kyrkan, hvilka icke äga den utbildning i öfrigt, att de skulle kunna
tillerkännas behörighet till ordinarie lärartjänst vid allmänt läroverk eller
folkskola. Mot detta förhållande har jag i hufvudsak intet att anmärka,
snarare synes mig denna anordning ägnad att främja ett rikare andligt lif
på uppfostrans och undervisningens område. Enligt öfverstyrelsens förslag
skulle emellertid skola, som på nu nämndt sätt besörjde någon del af Undervisningen,
fördenskull vidkännas minskning i det statsunderstöd, som eljest
skulle utgå. Detta kan dock icke vara lämpligt, och det är alldeles säkert
olämpligt att fastslå en dylik bestämmelse genom Riksdagens beslut. Det
bjuder mig emot att förorda ett stadgande, enligt hvilket en skola skulle
utsättas för nyssnämnda påföljd, därest den exempelvis uppdroge åt eu
legitimerad läkare att meddela undervisning i läran om människokroppens
organer och dessas funktioner eller i hygien eller åt en pedagogiskt bildad
utlänning att med lärjungarna anställa talöfningar i sitt modersmål eller
åt en framstående prästman att meddela undervisning i religion. Mig
synes, att öfverstyrelsens förslag i denna punkt behöfver ytterligare detaljeras
och kompletteras.
Hvad som jämväl gör mig obenägen att acceptera öfverstyrelsens förslag
i kompetensfrågan, är den omständigheten, att de allmänna läroverken
i stor utsträckning få hålla till godo med lärare, som icke erhållit någon
särskild lärarutbildning för undervisningen i de åt dem öfverlåtna ämnena.
Sålunda förekommer det, att ämneslärare undervisa i välskrifning utan att
hafva genomgått någon kurs i ämnet, att undervisningen i åtskilliga andra
öfningsämnen måste uppdragas åt personer, som ej kunna förete de enligt
öfverstyrelsens förslag erforderliga behörighetsbevisen, samt att lärare i
icke ringa omfattning undervisa i läroämnen, utan att hafva förvärfva!
kompetens till ordinarie anställning vid allmänt läroverk.
Lämpligheten af de föreslagna bestämmelserna om beräkningen af den
minskning, statsbidraget skulle lida, därest skolan anställde icke behörig
lärare, synes mig jämväl kunna ifrågasättas. Föreskrifves det, att statsunderstödet
skall minskas med ett belopp motsvarande 9Y36 kronor för
hvarje veckotimmes undervisning, som bestrides af sådan lärare, komina^
vederbörande å de olika orterna helt visst att mycket snart ställas inför
exempelvis den frågan, huru statsbidraget skall beräknas, därest en veckotimmes
undervisning i ett ämne under en termin eller en kortare tid
51
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 81.
bestridts af behörig lärare och under den återstående delen af läsåret
bestridts af icke behörig lärare. Denna detaljfråga är så pass invecklad,
att olika myndigheter helt säkert skulle komma att uti ifrågavarande afseende
tillämpa olika beräkningsgrunder. Följden häraf blefve sannolikt
den, att frågan efter en mängd tvister och klagomål komme att underställas
Kungl. Maj:ts pröfning, som, efter infordrande af allehanda utlåtanden
och förklaringar och efter det att öfverstyrelsen i ärendet lämnat
en omfattande utredning, finge utfärda nya kompletterande bestämmelser.
Saken är enligt min mening icke värd mödan. Börjar man att i detalj
reglementera för läroanstalter, som arbeta under så olika förhållanden
som de ifrågavarande, då måste man fortsätta länge, innan man kommer
till slutet.
Af omkring 640 redovisade ämneslärarinnor, som under läsåret 1906
—1907 tjänstgjorde vid de statsunderstödda enskilda skolorna, saknade
omkring 180 sådan behörighet, som enligt öfverstyrelsens förslag skulle
erfordras för anställning vid ifrågavarande läroanstalter. Dessa lärarinnor
skulle enligt förslaget aflönas som timlärarinnor och sålunda icke kunna
komma i åtnjutande af ålderstillägg, med mindre de af Kungl. Maj:t tillerkändes
nämnda kompetens. Bifalles nu öfverstyrelsens förslag i kompetensfrågan,
har Eders Kungl. Maj:t att inom den närmaste framtiden motse
inemot ett par hundra dispensansökningar, öfver hvilka de lokala skolmyndigheterna
samt öfverstyrelsen skola afgifva utlåtande och därvid på
anförda skäl angifva, huruvida de olika sökandena skola tillerkännas den
högre kompetensen, den lägre kompetensen eller ingen kompetens alls,
hvaruppå ärendet skall pröfvas af Eders Kungl. Maj:t. För min del tror
jag, att denna fråga kan lösas på ett mycket enklare sätt, nämligen så, att
nyssnämnda formellt inkompetenta lärarinnor i fråga om rätt till ålderstillägg
likställas med öfriga lärarinnor, dock att de ej erhålla rätt till
-lönetursberäkning förr än efter 10 terminers tjänstgöring, som må anses
utgöra en motsvarighet till den tid och de omkostnader, de kompetenta
lärarinnorna nedlagt på sin utbildning för lärarinnekallet.
Den med ifrågavarande bestämmelser afsedda garantien i fråga om
lärarkårens vederbörliga utbildning för sitt kall torde kunna vinnas genom
de åtgärder, som öfverstyrelsen i öfrigt föreslagit och som äfven jag finner
lämpliga, nämligen att staten för det första sörjer för att lärarinnorna
-erhålla en någorlunda god ekonomisk ställning, för det andra genom understödjande
af enskilda lärarinneseminarier bereder ökadt tillfälle till utbildning
för blifvande lärarinnor och för det tredje åtager sig den väsentliga
kostnaden för det tillägg i lön, som må vara lärarinna tillförsäkradt
på grund af hennes högre kompetens, så att skolorna ej frestas att åt
52
Kungl. Maj:ts JSåd. Proposition N:o 81.
sparsamhetsskäl anställa mindre väl kvalificerade lärarkrafter. Om så sker,,
kommer kompetensfrågan att lösa sig af sig själf. Och skulle i något fall
friheten missbrukas, så att skola anställde formellt och reellt obehörig
lärarinna, så torde öfverstyrelsen och, om så påfordras, Ivungl. Maj:t äga
utvägar att eftertryckligt reagera däremot.
Föreskrifvas nu inga bestämmelser angående villkoren för behörighet
till anställning som lärare vid vare sig kommunal mellanskola, högre flickskola
eller enskildt läroverk, innebär detta att rätten till täflan om sådan
anställning står öppen för en hvar, sålunda ej mindre för den, som fullgjort
de för behörighet till lärartjänst vid de allmänna läroverken föreskrifna
prof, än äfven för den, som erhållit sin utbildning vid folkskoleseminarium
eller på annat sätt förvärfvat sig de för ändamålet erforderliga
insikter och färdigheter.
Nu har emellertid i sistberörda inom Andra kammaren vid 1908 års
Riksdag väckta motion (n:o 298) yrkats, att bland grunderna och villkoren
för tilldelande af statsunderstöd åt kommunala mellanskolor skulle införas
en bestämmelse af innehåll, att för anställning som ämneslärare eller
ämneslärarinna vid kommunal mellanskola skall fordras samma kompetens''
som för anställning såsom ordinarie lärare eller lärarinna vid högre folkskola.
För anställning af sistnämnda art erfordras enligt gällande bestämmelser
att
hafva blifvit genom intyg om genomgången pröfning väl vitsordad
för studier vid universitet och hafva antingen med godt vitsord genomgått
den praktiska öfningskursen vid ett folkskoleseminarium eller på
annat af Ivungl. Maj:t godkändt sätt förvärfvat sig undervisningsskicklighet;
eller
att hafva erhållit godkändt afgångsbetyg från högre lärarinneseminarium;
eller
att hafva förvärfvat behörighet till adjunktstjänst vid folkskoleseminarium
eller allmänt läroverk; eller ock
att hafva med goda vitsord genomgått folkskoleseminarium samt därefter
med hänsyn till fortsatta studier eller väl vitsordad tjänstgöring vid
högre folkskola eller högre afdelning af folkskola eller annan motsvarande
undervisningsanstalt af Kungl. Maj:t blifvit förklarad behörig att antagas
till ordinarie lärare vid högre folkskola.
Till stöd för berörda yrkande har motionären framhållit önskvärdheten
däraf, dels att framstående folkskollärare må kunna vinna anställning
vid kommunala mellanskolor, dels att vid sådan anställning framstående
folkskollärare må äga företräde framför mindre framstående läro
-
53
Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 81.
verkslärare, dels ock att anställning vid kommunal mellanskof ej må
komma att betraktas som en öfvergångsplats till annan statstjänst.
För det första af de af motionären sålunda åsyftade ändamålen torde
några särskilda föreskrifter icke erfordras. 1 frånvaron af kompetensbestämmelser
ligger ju rätt för folkskollärare liksom för alla andra lärare
att täfla om anställning vid kommunal mellanskola. Till belysning af nu
föreliggande fråga torde jag böra erinra därom, att en afsevärd del af
undervisningen vid den af mig förut omnämnda Malmö stads borgarskola,
som erhållit rätt att anställa realskolexamen, uppehälles af lärare, hvilka
endast aflagt folkskollärarexamen.
Hvad vidare angår de två andra af motionären framhållna önskemålen,
torde dessa icke kunna vinnas genom de föreslagna kompetensbestämmelserna
i vidare män, än om inga som helst kompetensbeståmmelser föreskrifvas.
Ty äfven enligt motionärens förslag skulle ju läroverkslärare
hafva rätt att med folkskollärare täfla om anställning vid kommunal
mellanskola.
Anledningen, hvarför jag, som på sin sin tid föreslog Kungl. Maj:t
att utfärda föreskrifter om villkoren för behörighet till lärartjänster vid
de högre folkskolorna, icke anser det erforderligt, att några kompetensbestämmelser
stadgas i fråga om de kommunala och enskilda läroanstalterna,
är den, att sistnämnda läroanstalter, i olikhet med hvad som gäller
om de högre folkskolorna, skulle stå under inseende af läroverksöfverstyrelsen,
som ju äger nödiga förutsättningar för att pröfva, huruvida formellt
inkompetent lärare äger reell kompetens, och som icke torde underlåta att,
vid afgifvande af yttrande öfver ansökning om statsunderstöd eller examensrätt,
taga hänsyn därtill, huruvida skola anställt formellt och reellt
obehörig lärare.
Att i förevarande afseende göra en skillnad mellan de kommunala
mellanskolorna och öfriga kommunala och enskilda läroanstalter, d. v. s.
att föreskrifva kompetensbestämmelser i fråga om de förra, men ej föreskrifva
några sådana bestämmelser i fråga om de senare,^ synes mig icke
betingadt af förhållandenas egen natur. Till belysning häraf torde jag endast
behöfVa anföra ett exempel. Om vid Djursholms nu statsunderstödda samskola
finnes anställd lärare utan den af motionären påyrkade behörigheten,
skulle denne lärare nödgas lämna sin tjänst, därest skolan genom indragning
af några klasser förvandlades till kommunal mellanskola. Han skulle
emellertid kunna vinna sin utkomst som lärare å nämnda läroanstalts eller
annan statsunderstödd skolas gymnasiestadium, där, såvidt jag förstått
motionären rätt, hinder ej skulle möta för hans anställning, äfven om
sådan måste förvägras honom å stadiet därunder.
54
Frågan om
de manliga
lärarnas
aflöning.
Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
Det bör slutligen ej lämnas oomnämndt, att hittills inga kompetensbestämmelser
föreskrifvits som villkor för tilldelande af understöd från
anslagen till högre flickskolor och till understöd åt enskilda läroverk.
I merberörda för 1908 års Riksdag framlagda proposition finnas inga
bestämmelser angående de manliga lärarnas aflöningsvillkor. Hvad däremot
angår lärarinnorna innehåller propositionen bestämmelser om en viss
minimiaflöning, utgörande för ämneslärarinna med full tjänstgöring 1,200
kronor, i vissa fall 1,400 kronor, i lägsta lönegraden och 2,000 kronor i
högsta lönegraden. Af de lärarinnorna i följd häraf garanterade lönetilllägg
skulle två tredjedelar bekostas af staten. Som en motsvarighet till
detta bidrag till lärarinnornas aflöning, skulle enskild! läroverk, som i
större utsträckning anlitade manliga lärare, kunna erhålla ett särskildt tillläggsunderstöd,
ej öfverstigande 2,000 kronor, för hvartdera af realskoleoch
gymnasiestadiet.
Med afseende å behofvet af bestämmelser, afseende att garantera de
manliga lärarna en viss aflöning yttrade jag vid underdånig föredragning
af detta ärende den 13 mars 1908 följande:
»För närvarande finnes angående den vid de enskilda skolorna anställda
lärarpersonalens aflöning intet annat stadgadt än att vid högre flickskola
anställd ämneslärarinna, som har sin hufvudsaldiga tjänstgöring i klasserna
öfver de förberedande, skall för 24 timmars undervisning i veckan under
36 läsveckor om året, påsk- och pingstferier samt tillfälliga lofdagar inberäknade,
erhålla aflöning, uppgående minst till ordinarie folkskollärarinnas
inom samma kommun för 8 månaders tjänstgöring bestämda lägsta aflöning
med inberäknande af naturaförmånerna, eller, om ordinarie folkskollärarinna
icke är inom kommunen anställd, lägsta lagstadgade lön för ordinarie
folkskollärarinna, likaledes med inberäknande af naturaförmånerna,
samt för ett mindre eller större antal läsveckor eller veckotimmar i proportion
härtill. Öfverstyrelsen har nu föreslagit, att statens garanti för
erhållande af en viss minimiaflöning skall utsträckas till samtliga de vid
statsunderstödda enskilda läroanstalter anställda lärare och lärarinnor i
såväl läroämnen som öfningsämnen. Med afseende å behofvet af en sådan
garanti förefinnes enligt min mening en ganska stor skillnad mellan manliga
och kvinnliga lärare. Vid ifrågavarande skolor uppgick under läsåret
1906—1907 antalet kvinnliga ämneslärare med full tjänstgöring till
omkring 640 och antalet manliga sådana lärare till omkring 55. Under
det att de förra, som utgöra det öfvervägande flertalet, i allmänhet hafva
ringa möjligheter till befordran på andra lefnadsbanor, hafva de senare,
som utgöra ett jämförelsevis litet fåtal, för sig vägen öppen till det offentliga
såväl högre som lägre undervisningsväsendets vidsträckta verksamhets
-
55
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
områden. Därför är under nuvarande förhållanden anställningen vid enskild
skola för lärarinnorna att anse som deras egentliga lefnadsuppgift
och lefvebröd, för lärarna åter mestadels en öfvergångsplats till anställning
i statens tjänst. Erinras bör ock, att tillgången på manliga lärare icke
är så stor, att de löpa fara att få lönerna nedpressade genom konkurrensen.
Vid öfvervägande af nu anförda omständigheter har jag icke för
närvarande funnit tillräcklig anledning att föreslå, att den ifrågavarande
statsgarantien skall utsträckas jämväl till de manliga lärarna.
»Men äfven om jag i denna punkt kunde biträde öfverstyrelsens mening,
så skulle jag ändock näppeligen kunna tillstyrka förslaget. Enligt
detta skulle nämligen manlig lärare med full tjänstgöring tillförsäkras en
begynnelselön af 1,300 kronor och en slutlön af 1,900 kronor jämte eventuellt
ortstillägg å högst 200 kronor och det lönetillägg, som sådan lärare
möjligen skulle kunna erhålla af ett för ändamålet afsedt tilläggsanslag.
Med hänsyn till de aflöningsvillkor, som staten ansett sig böra stadga för
motsvarande lärare vid de allmänna läroverken, kan det ifrågasättas, huruvida
den ställning i ekonomiskt hänseende, som enligt öfverstyrelsens förslag
skulle tillförsäkras lärarna vid de enskilda skolorna, skulle blifva tillfredsställande.
Ett bifall till öfverstyrelsens förslag skulle med all sannolikhet
mycket snart resultera i en framställning från skolorna, däri det
påvisades, att de manliga lärarnas aflöningsförhållanden voro otillfredsställande,
hvadan ökadt statsbidrag vore af nöden. Tillkomsten af det förut
omnämnda, af 1907 års Riksdag beviljade tilläggsanslaget till högre skolor
för kvinnlig ungdom och samskolor är belysande för det ansvar, staten
ådrager sig genom att gifva föreskrifter angående den vid de enskilda
skolorna anställda lärarpersonalens aflöning».
I hvad uti den kungl. propositionen sålunda föreslagits hafva de meromnäinnda
motionärerna inom Andra kammaren vid 1908 års Riksdag
(motioner n:is 298 och 329) påyrkat vissa ändringar, gående ut därpå, enligt
den ene motionären, att bestämmelserna angående lärarinnornas aflöning
skulle, såvidt anginge de kommunala mellanskolorna, jämväl äga tillämplighet
å de manliga lärarna, och, enligt den andre motionären, att grundsatsen
om likställighet i aflöningsvillkor mellan manliga och kvinnliga
lärare skulle utsträckas till samtliga kommunala och enskilda läroanstalter,
i följd hvaraf bestämmelsen om ett särskildt tilläggsunderstöd åt enskilda
läroverk, som i större utsträckning anlitade manliga lärare, borde utgå.
Med detta ändringsyrkande vilja motionärerna vinna, dels att skolorna
i valet mellan manliga och kvinnliga lärare skola vara fullt oberoende af
hänsyn till storleken af det påräknade statsbidraget, dels ock att lärare,
56
Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 81.
som vunnit anställning vid kommunal mellanskola, skall stanna kvar på
sin plats och ej förr eller senare söka sig öfver till statens tjänst.
Med afseende å det förstnämnda önskemålet må framhållas dels, beträffande
de enskilda lärarinneseminarierna och de högre flickskolorna, att
dessa läroanstalter i följd af själfva undervisningens anordning och omfattning
i allmänhet icke anlita manliga lärare annat än som timlärare
och följaktligen icke beröras af ifrågavarande ändringsyrkande, dels ock
beträffande de kommunala mellanskolorna med deras i allmänhet mycket
begränsade ämneslärarpersonal, att enligt de af mig föreslagna villkoren
för erhållande af statsbidrag, minst en manlig lärare skall vara anställd
vid skola, däri gossar erhålla undervisning. Det må sedan ankomma på
kommunen, hvilken det ekonomiska ansvaret för skolan påhvilar, att, om
anställande af ännu någon manlig lärare skulle befinnas erforderligt eller
gagneligt, anvisa de för sådant ändamål nödiga medlen. Och hvad angår
enskilda läroverk, torde nu berörda syftemål kunna vinnas genom den af
mig förordade bestämmelsen om särskild! tilläggsunderstöd för läroanstalt,
som i större omfattning anlitar manliga lärare. Måhända äro de af mig
i sådant afseende föreslagna beloppen val knappt beräknade. Denna mening
har gjorts gällande af de enskilda läroverkens förbund i dess förut
berörda underdåniga skrifvelse. Men om, efter någon tids erfarenhet, så
befinnes vara förhållandet, torde Eders Kungl. Maj:t ej underlåta att af
Riksdagen äska den gifvetvis icke betydande anslagsförhöjning, som för
sådant ändamål påkallas.
Öfvergår jag sedan till det andra önskemålet, motionärerna haft i
sikte, så torde det kunna starkt ifrågasättas, huruvida garantien för en
årsaflöning af 1,200 ä 1,400 kronor i lägsta och 2,000 kronor i högsta
lönegraden är tillräcklig för att förhindra, att lärarplatserna vid de kommunala
mellanskolorna komma att betraktas som öfvergångsplatser. Men
om de af motionärerna ifrågasatta bestämmelserna skulle komma att i berörda
hänseende visa sig vara utan åsyftad verkan, så kan det tillika
ifrågasättas, om de ej skulle komma att verka direkt skadligt. Ty väl
gälla dessa bestämmelser endast ininimiaflöningen, men de komma att
uppfattas såsom afseende normalaflöningen och skulle därför af kommuner,
som anställde underhaltiga lärare mot ringa betalning, kunna åberopas
som ett af staten på förhand gifvet godkännande af ett sådant förfaringssätt.
Fara är, att dessa bestämmelser skulle komma att från början
pressa ned nivån hos den manliga lärarpersonalen vid de kommunala mellanskolorna.
Principiellt har jag ingenting mot, att staten lämnar garanti för en
viss minimiaflöning åt de manliga lärarna vid kommunala och enskilda
57
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o SI.
läroanstalter. Men om bestämmelser för sådant ändamål skola föreskrifvas,
måste aflöningsbeloppen sättas icke oväsentligt högre, än motionärerna tänkt
sig. Och torde jag i sådant afseende endast behöfva erinra därom, att
minimiaflöningen för ordinarie manlig lärare vid högre folkskola utgör
1,500 kronor i lägsta och 2,400 kronor i högsta lönegraden, förutom tjänlig
bostad och nödigt bränsle eller ersättning härför. Då emellertid en sådan
lönereglering skulle nödvändiggöra en afsevärd ökning af statsanslagen för
ifrågavarande ändamål, har jag, i betraktande dels däraf, att den anslagsförhöjning,
som i allt fall behöfver äskas, är betydande, dels ock däraf,
att de manliga lärarna, med afseende å löneförhållandena, icke äro i behof
af statens skydd i samma grad som lärarinnorna, icke ansett tiden nu vara
inne att föreslå någon reglering af den vid ifrågavarande läroanstalter anställda
manliga lärarpersonalens aflöningsförhållanden.
Jag öfvergår nu till att granska öfverstyrelsens förslag, i hvad deti䙫»»orafser
lärarinnornas lönevillkor. Först och främst vill jag da ifrågasätta 3
lämpligheten af de föreslagna bestämmelserna angående ortstillägg. Skall
en sådan aflöningsform införas, så synes mig, att början bör göras med
statens egna skolor. Ty staten kan väl svårligen fordra, att lärarinnorna
vid de enskilda skolorna skola komma i åtnjutande af ortstillägg, då staten
icke bereder den i dess tjänst anställda lärarpersonalen motsvarande förmån.
Och om för öfrigt behofvet af ortstillägg föreligger, så torde detta
behof vara mera kännbart för de manliga lärarna, hvilka böra vara och
mestadels äro familjeförsörjare, än för de kvinnliga lärarna, hvilka icke i
samma utsträckning hafva att sörja för andras uppehälle. Till stöd för
sin mening kan öfvcrstyrelsen åberopa, att de nu gällande bestämmelserna,
enligt hvilka ämneslärarinna vid högre flickskola skall åtnjuta minst samma
aflöning som ordinarie folkskollärarinna å orten, i själfva verket utgöra
en tillämpning af principen om dyrortstillägg. Men öfvcrstyrelsen synes
mig ha förbisett, att, då Riksdagen fattade ifrågavarande beslut, detta
berodde därpå, att jämförelsen med ordinarie folkskollärarinnornas aflöningsvillkor
var den, som då låg närmast till hands. Sedan dess hafva statssamskolor
inrättats, och det lider väl intet tvifvel, att det är aflöningsförhållandena
vid dessa skolor, som nu böra tagas till utgångspunkt för bestämmande
af den vid de enskilda skolorna anställda lärarinnepersonalens
minimiaflöning. Jag afstyrker alltså förslaget i hvad det afser bestämmelser
om ortstillägg.
Hvad vidare angår den för ämneslärarinnor med full tjänstgöring föreslagna
grundlönen å 1,300 kronor (§ 5), så synes mig detta aflöningsbelopp
ej vara väl afvägdt. Enligt gällande bestämmelser skall nämligen vid stats
Bih.
till Rikad. Prat. 1909. 1 Samt. 1 Afd. 54 luft. 8
58
Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
samskola anställd lärarinna, som cj fullgjort de för behörighet till ordinarie
ämneslärarinnetjänst erforderliga prof, åtnjuta ett årligt arfvode af
1,200 kronor. Vid sådant förhållande lärer staten icke kunna fordra, att
sådan lärarinna, därest hon erhåller anställning vid enskild skola, skall
omedelbart erhålla en aflöning af 1,300 kronor, för år räknadt. Och då
staten för sin del aflönar ämneslärarinna, som fullgjort nyssnämnda prof,
med 1,400 kronor för år, så synes det billigt, att sådan lärarinna tillförsäkras
samma aflöning, därest hon anställes vid enskild skola. Om nu
emellertid bestämmelser varda utfärdade i öfvererensstämmelse med denna
min mening, skulle några i skolornas tjänst nu anställda lärarinnor komma
att garanteras ett lägre aflöningsbelopp, än nu är tillförsäkradt dem. Denna
olägenhet torde böra häfvas genom en öfvergångsbestämmelse af innehåll,
att lärarinna, som redan vunnit anställning vid skola af ifrågavarande art,
ej må erhålla lägre aflöning än som tillförsäkrats henne genom de för år
1909 gällande bestämmelser.
Öfvergår jag därefter till öfverstyrelsens förslag i fråga om lärarinnornas
ålderstillägg (§ 5), så måste jag äfven i detta afseende tillkännagifva
en afvikande mening. I likhet med statskontoret har jag ej kunnat finna
tillräckliga skäl, hvarför lärarinna redan efter två års tjänstgöring skall
vinna uppflyttning i 2:a lönegraden. Ej heller har jag öfvertygats om
behofvet af så många lönegrader, som öfverstyrelsen föreslagit. Den af
mig förut tillämpade grundsatsen om likställighet i lönevillkor mellan
lärarinnorna vid statsläroverken och lärarinnorna vid de enskilda skolorna
kan visserligen icke fullföljas i det afseende, hvarom nu är fråga, beroende
därpå att den skillnad mellan extraordinarie och ordinarie lärarinnor,
som förefinnes vid de förstnämnda skolorna, svårligen kan genomföras vid
de sistnämnda skolorna. Men jag tror, att bestämmelser kunna utfinnas,
genom Indika den eftersträfvade likställigheten något så när kan uppnås.
Vid statssamskola anställd ämneslärarinna, som fullgjort de för behörighet
till ordinarie anställning erforderliga kunskapsprof, erhåller enligt gällande
bestämmelser som extraordinarie 1,400 kronor, som ordinarie 1,500 kronor
i l:a lönegraden och 2,000 kronor i 2:a lönegraden, allt för år räknadt.
Min mening är nu, att vid enskild skola anställd lärarinna, som fullgjort
nämnda prof, bör tillförsäkras en årlig aflöning af 1,400 kronor i l:a,
1,700 kronor i 2:a och 2,000 kronor i 3:e lönegraden, med 5 års mellanrum
mellan lönegraderna.
Vid statssamskola anställd ämneslärarinna, som icke aflagt de för befordran
till ordinarie ämneslärarinnetjänst vid allmänt läroverk erforderliga
prof, erhåller ett årligt arfvode af 1,200 kronor, men äger såsom extra
ordinarie ej rätt till uppflyttning i högre lönegrad. Sistberörda föreskrift
59
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
är icke tillämplig i fråga om de enskilda skolorna. Dessa anlita nämligen
i mycket vidsträckt omfattning lärarinnor, som icke fullgjort nämnda prof.
Af 640 vid ifrågavarande skolor under läsåret 1906—1907 anställda ämneslärarinnor
med full tjänstgöring hade endast omkring 300 denna högre
kompetens, 160 hade genomgått folkskoleseminarium eller enskildt statsunderstödt
lärarinneseminarium och 180 hade ingen dylik utbildning.
Den lägre formella kompetens, som den andra gruppens lärarinnor äga,
skulle enligt öfverstyrelsens förslag medföra rätt till lönetursberäkning.
Och i betraktande af denna grupps betydelse för de enskilda skolorna
iinner jag detta riktigt. Likaledes instämmer jag i öfverstyrelsens förslag,
att en längre tjänstgöring må kunna ersätta hvad som brister i dessa
lärarinnors teoretiska kompetens, så att de kunna komma upp till samma
slutlön som lärarinnor med den högre kompetensen. På grund af det anförda
anser jag, att vid statsunderstödd enskild skola anställd ämneslärarinna,
som har nyssnämnda lägre formella kompetens, bör tillförsäkras en minimiaflöning
af 1,200 kronor i l:a, 1,500 kronor i 2:a, 1,800 kronor i 3:e
och 2,000 kronor i 4:e lönegraden, med 5 års mellanrum mellan lönegraderna.
Hvad slutligen beträffar den tredje gruppen, nämligen de lärarinnor,
som icke hafva vare sig den högre eller den lägre kompetensen, synas
dessa, såvida de redan vunnit anställning vid enskilda skolor af ifrågavarande
art, böra få komma i åtnjutande af ålderstillägg i likhet med
lärarinnor af den andra gruppen, dock att sådan lärarinna ej bör erhålla
rätt till lönetursberäkning förr än efter 10 terminers tjänstgöring.
Rätt till uppflyttning i högre lönegrad bör endast i det fall tillkomma
ämneslärarinna, att hon har full tjänstgöring och att denna tjänstgöring
till minst två tredjedelar fullgöres i klasserna öfver de förberedande. All
tjänstgöring af denna art, som nu anställd lärarinna fullgjort före den 1
januari 1910, bör hon få räkna sig till godo, enär hon eljest skulle få
vänta allt för länge på de löneförmåner, som förslaget afser att tillförsäkra
henne, eller kanske aldrig hinna att komma i åtnjutande däraf.
Med full tjänstgöring förstås tjänstgöring till den omfattning, som
åligger ämneslärarinna vid allmänt läroverk, och torde vid beräkning häraf
lärarinna böra äga rätt att sammanräkna tjänstgöring vid skola och därmed
förbundet gymnasium eller enskildt lärarinneseminarium.
Enligt gällande bestämmelser äger lärare, liksom lärarinna, vid högre
folkskola att vid beräkning af den tjänstetid, som erfordras för vinnande
af ålderstillägg, tillgodoräkna sig intill tio år af den tid, han tjänstgjort som
ämneslärare vid allmänt läroverk eller folkskoleseminarium eller ock innehaft
ordinarie anställning vid folkskola. I anslutning härtill torde böra
60
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
stadgas, att lärarinna vid kommunal eller enskild läroanstalt må för uppflyttning
i högre lönegrad tillgodoräkna sig den tid, hon på förut angifvet
sätt tjänstgjort som lärarinna vid allmänt läroverk eller annan under läroverksöfverstyrelsens
inseende ställd läroanstalt, folkskoleseminarium eller
folkskola. Då emellertid lärarinna för åtnjutande af ifrågavarande förmån
jämväl skulle äga rätt att tillgodoräkna sig tjänstgöring före den tid, dessa
bestämmelser må träda i kraft, torde stadgandet härom böra erhålla en
motsvarande affattning. Det torde sålunda ej vara riktigt att, såsom skett
i berörda för 1908 års Riksdag framlagda proposition, begränsa denna
tjänstgöring till skola, som stått under af Kungl. Ma:jt förordnad inspektion.
Tillägg synes böra göras för allmänna läroverk, folkskoleseminarier och
folkskolor. En annan ändring i berörda stadgande har påyi’kats af några
skolors representanter, hvilka i underdåniga framställningar fäst uppmärksamheten
därå, att skolorna i fråga under en längre eller kortare tid, innan
de erhållit statsunderstöd och i följd häraf ställts under Kungl. Maj:ts
inspektion, haft den utveckling, att de enligt då gällande bestämmelser
varit berättigade till sådant understöd, ehuru ansökning härom af uppgifna
anledningar ej blifvit gjord. De hålla före, att den omständigheten, att
skolorna afstått från en förmån, hvartill de varit berättigade, icke billigtvis
bör lända till afkortning af den rätt till uppflyttning i högre lönegrad,
som eljest skolat tillkomma de vid berörda skolor anställda lärarinnorna.
1 detta ärende har öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk blifvit hörd,
och har öfverstyrelsen, som funnit framställningarna behjärtansvärda, förordat
bestämmelser i detta syfte. Jag delar öfverstyrelsens mening härutinnan
och anser det förty böra stadgas, att lärarinna må för uppflyttning
i högre lönegrad tillgodoräkna sig tjänstgöring, fullgjord före den 1 januari
1910, vid enskild skola, som vid den tid, tjänstgöringen ägt rum, nått
en sådan utveckling, att skolan enligt då gällande bestämmelser varit berättigad
till statsunderstöd.
öfverstyrelsen har föreslagit (§ 5), att föreståndarinna skall åtnjuta
samma löneförmåner som ämneslärarinna med högre kompetens samt därutöfver
dels ett särskildt arfvode af 300 kronor för läsår, dels fri bostad
eller hyresersättning, beräknad efter hyran för 3 rum och kök intill 750
kronor. Med hänsyn därtill, att föreståndarinna för enskild skola har
samma ansvar, som åligger rektor vid allmänt läroverk, samt att rektor
vid sådant läroverk äger åtnjuta högsta läraraflöning jämte fri bostad eller
motsvarande hyresersättning äfvensom ålderstillägg, anser jag, att föreståndarinna
för statsunderstödd enskild läroanstalt bör tillförsäkras en aflöning
af 2,000 kronor i l:a och 2,300 kronor i 2:a lönegraden jämte fri
61
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
bostad, bestående af minst 3 rum och kök, eller motsvarande hyresersättning.
Några afgörande skäl, hvarför föreståndarinna skulle såsom sådan
få tillgodoräkna sig tjänstgöring, som hon fullgjort före den 1 januari 1910,
synas ej föreligga.
Öfverstyrelsen har (§ 6) föreslagit bestämmelser angående timlärarinnors
aflöning. Jag är ense med öfverstyrelsen därom, att sådana bestämmelser
höra" gifvas, ty eljest skulle bestämmelserna angående aflöningen
för ämneslärarinnor med full tjänstgöring kunna kringgås på så sätt, att
skolorna i större utsträckning, än nödigt är, anställde timlärarinnor, som
aflönades efter godtfinnande. Med hänsyn därtill, att arfvodet för timlärare
vid de allmänna läroverken utgår med 80 å 90 kronor för veckotimme,
torde ifrågavarande lärarinnor böra tillförsäkras en minimiaflöning af 60
kronor per veckotimme.
öfverstyrelsen har (§ 6) föreslagit bestämmelser angående öfningslärarinnornas
aflöning. Rörande behofvet af sådana bestämmelser delar jag
öfverstyrelsens mening, ty öfningsämnena, hvilkas betydelse kanske ej alltid
fullt uppskattas, äro för lärjungarnas uppfostran och utbildning lika
viktiga som läroämnena, hvartill kommer, att jag vid granskning af skolornas
aflöningsstater funnit, att ifrågavarande lärarinnor understundom
aflönas oförsvarligt lågt. Jag är likaledes af öfverstyrelsens mening, att
öfningslärarinnorna böra åtnjuta aflöning som timlärarinnor, alldenstund
de blott sällan kunna erhålla full tjänstgöring vid en skola och den undervisningsskyldighet,
som åligger dem, till omfattningen är synnerligen
växlande. Aflöningen för veckotimme synes mig böra sättas till 60 kronor
för undervisning i välskrifning, teckning, musik och gymnastik samt 50
kronor för undervisning i handarbete.
Enligt öfverstyrelsens förslag skulle öfningslärarinna endast i det fall
kunna komma i åtnjutande af ålderstillägg, att hennes undervisningsskyldighet
uppginge till minst 20 veckotimmar. Vid bifall till detta förslag
skulle af skäl, som jag nyss anfört, endast ett fåtal öfningslärarinnor kunna
komma i åtnjutande af ifrågavarande förmån. Enligt min mening torde
det föreliggande, rätt invecklade spörsmålet kunna erhålla en någorlunda
tillfredsställande lösning, om öfningslärarinnorna vid de statsunderstödda
enskilda skolorna tillförsäkrades ålderstillägg beräknadt efter veckotimme,
en aflöningsform som förekommer vid de allmänna läroverken. Denna
förmån bör emellertid icke tillkomma lärarinna, som endast bestrider eu
eller annan timmes undervisning. Det minsta veckotimtal, som är beräknadt
för öfningslärare vid allmänt läroverk, är 6; jag bär trott mig i förevarande
fall höra välja denna gränssiffra, ehuru jag medger, att några
62
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
objektiva grunder för bestämmande af denna gräns ej förefinnas. På grund
af det anförda torde böra föreskrifvas, att öfningslärarinna med minst 6
veckotimmars undervisning äger rätt till ålderstillägg, beräknadt efter veckotimme,
åt 10 kronor i 2:a och 20 kronor i 3:e lönegraden. Rörande rätt
till lönetursberäkning och uppflyttning i högre lönegrad bör i fråga om
öfningslärarinnor i tillämpliga delar gälla, hvad förut förordats i fråga om
ämneslärarinnor.
Of ver styr elsen har (§ 7) föreslagit bestämmelser angående tjänstlediga
lärarinnors aflöningsförhållanden. Om dessa bestämmelser vill jag endast
i förbigående anmärka, att fall skulle kunna förekomma, då en skola icke
skulle kunna rå med att betala de af öfverstyrelsen föreslagna beloppen
till lärarinnor, som vore på grund af sjukdom urståndsätta att tjänstgöra.
Och det synes mig hardt, om, såsom öfverstyrelsens mening synes vara,
skolans statsunderstöd i sådant fall skulle indragas. Huru ömmande ifrågavarande
lärarinnors ställning än må vara, hyser jag äfven af principiella skäl
stärka betänkligheter mot öfverstyrelsens förslag uti nu föreliggande fråga.
Skulle något i saken åtgöras, så vore väl den rätta vägen att, såsom skett
i fråga om extra ordinarie lärare vid de allmänna läroverken, för ändamålet
uppföra ett särskildt understödsanslag. Det ekonomiska ansvaret
kornme helt visst att i allt fall till sist drabba staten. Men äfven om
lämpligheten åt denna utväg är jag tveksam. Och i hvarje fall finnes
ingen som helst utredning i frågan, hvarför jag anser, att deri nu icke bör
föranleda någon åtgärd från Eders Kungl. Maj:ts sida.
Flick- och samskoleföreningens i bilagan till detta protokoll omförinålda
kommitterade hafva till Kungl. Maj:t inlämnat förslag angående
den vid statsunderstödda enskilda skolor anställda lärarpersonalens pensionering.
På grund åt remiss har öfverstyrelsen i ärendet afgifvit underdånigt
utlåtande och förslag. Denna fråga synes mig böra anstå, till
dess Eders Kungl. Maj:t och Riksdagen fattat beslut angående grunderna
för tilldelande åt statsunderstöd åt ifrågavarande skolor. Om emellertid
grunderna för statens bidrag till lärarinnornas pensionering skulle komma
att ändras, bör därvid föreskrifvas, bland annat, att dels lärarinnorna
själfva, dels de kommuner, där kommunala mellanskolor och högre flickskolor
åro upprättade, dels de enskilda läroverken och de enskilda lärarinneseminarierna
skola till ifrågavarande ändamål bidraga med visst belopp.
Förbehåll om den skyldighet, som i sådant afseende kan komma att åläggas
ifrågavarande lärarinnor, kommuner och läroanstalter, torde böra intagas
i bestämmelserna angående statsunderstöd åt enskilda och kommunala
läroanstalter.
opaginerad Kontrollera mot PDF
G3
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
Själf har jag erfarit en känsla af att de af mig sålunda förordade
bestämmelserna i fråga om lärarinnornas aflöning äro väl mycket detaljerade.
Två omständigheter hafva emellertid skingrat de tvifvel, jag hyst angående
lämpligheten af att underställa dessa bestämmelser Eders Kungl. Maj:ts
pröfning. Den ena är, att den jämförelse, från hvilken jag ansett att man
bör utgå vid bestämmandet af lärarinnornas minimiaflöning, nämligen
aflöningsförhållandena vid statssamskolorna, med oafvislig konsekvens drar
med sig stadganden om ålderstillägg. Utan detta komplement skulle öfriga
bestämmelser, som jag förordat i syfte att tillförsäkra lärarinnorna en
ekonomiskt tryggad ställning, vara otillfredsställande. Det vore i så fall
bättre att bibehålla de nu gällande bestämmelserna orubbade. Den andra
af nyss berörda omständigheter är, att sistnämnda bestämmelser, såsom ock
öfverstyrelsen framhållit, visat sig vara otillfredsställande och i behof af
komplettering. Men hvarje försök, som göres i detta syfte, leder till ett
system af bestämmelser, det ena stadgandet ger upphof åt det andra, allt
beroende därpå att de förhållanden, man söker reglera, äro så växlande
och olikartade.
Vid underdånig föredragning af detta ärende den 13 mars 1908 an - vepartemenuförde
jag, bland annat, följande: & enskilda
»Som villkor för att högre flickskola eller samskola skall kunna komma skoiomas
i åtnjutande af statsunderstöd föreskref 1896 års Riksdag, såsom framgår mepeUxonaf
bilagan till detta protokoll, att vederbörande eforalstyrelse skall styrka,
ej mindre att anordningarna vid skolan äro i hygieniskt hänseende tillfredsställande
och undervisningen så ordnad, att öfveransträngning af lärjungarna
därigenom icke föranledes, än äfven att legitimerad läkare är
vid skolan anställd. I anslutning härtill förordnade Kungl. Maj:t i tidigare
utfärdade cirkulär angående fördelning af anslaget till högre skolor
för kvinnlig ungdom, att de statsunderstödda skolorna skulle under den
tid, för hvilken understödet beviljats, stå under inseende af vederbörande
eforalstyrelse och den inspektor, denna myndighet ägde förordna. 1 proposition
till 1902 års Riksdag föreslog Kungl. Maj:t, att eforalstyrelsernas
nu omnämnda åligganden skulle öfverflyttas på vederbörande skolläkare.
Riksdagen vidhöll emellertid sitt år 1896 fattade beslut. Sedan år 1904
en öfverstyrelse för de allmänna läroverken inrättats, förordnade Kungl.
Maj:t år 1905 vid fördelning af anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom
för perioden 1906—1908, att skolorna skulle stå under inseende af
öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk och den inspektor, denna myndighet
ägde förordna. 1 öfverensstämmelse härmed föreslog Kungl. Magt
1906 års Riksdag att stadga, att öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk
skulle utse inspektor vid de statsunderstödda skolorna, samt att denne
64
Kung!» Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
inspektor — ej, såsom förut varit bestämdt, eforus — skulle styrka, att
anordningarna vid skolan vore i hygieniskt hänseende tillfredsställande
och undervisningen så ordnad, att öfveransträngning af lärjungarna därigenom
icke föranleddes. Men Riksdagen vidblef äfven denna gång sitt
meromnämnda beslut angående ifrågavarande skolors inspektion.
> Enligt nu gällande bestämmelser stå alltså de statsunderstödda flickskolorna
och samskolorna under dubbel inspektion. A ena sidan har
nämligen Kungl. Maj:t föreskrifvit, att dessa skolor skola stå under inseende
af öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk och den inspektor,
denna myndighet äger förordna. A andra sidan har Riksdagen stadgat,
att vederbörande eforalstyrelser skola afgifva de omförmälda intygen angående
de hygieniska förhållandena samt undervisningens anordning vid
skolorna. Då det nu rimligtvis icke kan fordras, att eforerna skola taga
personlig kännedom om alla dylika skolor i deras stift, måste de äga rätt
att för fullgörande af denna uppsiktsplikt förordna ombud vid de särskilda
skolorna. Och då eforus skall intyga, att undervisningen är så anordnad,
att öfveransträngning af lärjungarna därigenom icke föranledes, måste han
eller hans representant äga rätt att granska undervisningsplanen i dess
helhet och undervisningens anordning i öfrigt, samt att, där så erfordras,
påkalla rättelse i hithörande förhållanden. Men samma befogenhet tillkommer
ock den af öfverstyrelsen förordnade representanten vid skolan.
Att detta förhållande behöfver ändras torde vara uppenbart. Det skulle
eljest kunna hända, att den eforala inspektorn finner skolans undervisning vara
sådan, att statsunderstöd ej bör vidare utgå till densamma, under det att
den af öfverstyrelsen förordnade inspektorn finner allt godt och väl, eller,
omvändt, att den förre tillstyrker statsbidrag, under det den senare finner
undervisningen olämpligt anordnad.
»I detta sammanhang torde jag böra underdånigst anmäla följande
ärende. I en till ecklesiastikdepartementet ställd, den 13 december 1906
dagtecknad skrift har eforus öfver de allmänna läroverken i Skara stift
anmält, att han, sedan den af eforus förordnade inspektorn vid privata
samskolan i Hjo, prosten O. Hedén aflidit, till dennes efterträdare förordnat
kyrkoherden i Frej ereds pastorat A. L. Linder. Denna skrift öfverlämnades
till öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk, som i underdånig
skrifvelse den 21 januari 1907 omförmälde, att styrelsen den 26 januari
1906 till inspektor för samskolan i Hjo förordnat prosten O. Hedén samt,
sedan denne den 7 december 1906 aflidit, till hans efterträdare som inspektor
vid skolan utsett kyrkoherden i Fogelås A. M. Hasselrot. Då nu
eforsämbetet i Skara till bemälde Hedéns efterträdare som inspektor utsett
kyrkoherden A. L. Linder, ville öfverstyrelsen, som föreställde sig, att det
65
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 81.
af eforsämbetet i Skara för Linder utfärdade förordnande endast åsyftade
uppdrag för Linder att såsom eforsämbetets ombud vid samskolan i Hjo
öfvervara vissa hygieniska förhållanden, angående hvilka det enligt punkt
d) af nådiga kungörelsen den 14 september 190G ålåge eforsämbetet att
vid ansökning om understöd lämna intyg, i underdånighet hemställa om
Kungl. Maj:ts åtgärd i syfte, att eforsämbetet i Skara måtte med afseende
å det åt Linder lämnade förordnande, till undvikande af missförstånd,
meddela vederbörande närmare kännedom om hvad samma uppdrag innebure.
Tillika hemställde öfverstyrelsen, att Kungl. Maj:t täcktes föreskrifva,
att, därest eforus i något fall skulle, till öfvervakande af nyssnämnda
hygieniska förhållanden eller till utöfvande af annan eforsämbetet
författningsenligt åliggande funktion, anse sig böra förordna särskilda ombud
vid sådan läroanstalt, som i nådiga cirkuläret den 24 november 1905
af ses, eforus skall, till förekommande af den förvirring och det missförstånd,
som genom anställande af två inspektörer vid samma läroanstalt måste
uppstå, icke för nämnda ombud begagna den af Kungl. Maj:t för öfverstyrelsens
ställföreträdare vid dylik skola föreskrifna beteckningen inspektor.
På grund af nådig remiss har eforus öfver de allmänna läroverken
i Skara stift i detta ärende afgifvit underdånigt utlåtande.
>Då, såsom jag förut omnämnt, eforernas och öfverstyrelsens representanter
vid de statsunderstödda skolorna i stor utsträckning hafva, satnma
befogenhet som inspekterande myndigheter, ett förhållande, som ej häfves
därigenom, att dessa erhålla olika benämningar, synas de af öfverstyrelsen
föreslagna åtgärderna ej ägnade att lösa den föreliggande frågan. Såvidt
jag kan linna, kan denna fråga endast lösas på följande sätt. Antingen
skall eforus afgifva de erforderliga intygen öfver förhållandena vid skolan,
och då bör denna myndighet utse skolans inspektor, eller ock skall öfverstvrelsen
utse inspektor, och då bör denne utfärda omförmälda intyg.
Emellertid synes mig Eders Kungl. Maj: t icke hafva anledning föreslå
Riksdagen att gifva föreskrift vare sig i den ena eller den andra riktningen.
Det förslag, som må komma att föreläggas Riksdagen, torde i
förevarande hänseende endast böra innehålla föreskrift därom, att skola,
för åtnjutande af statsunderstöd, skall stå under statskontroll. Närmare
bestämmelser angående sättet för utöfvande af denna kontroll torde sedermera
böra lämnas af Eders Kungl. Maj:t. Skulle emellertid Riksdagen
fortfarande vidblifva sitt beslut om eforalstyrelsernas skyldighet att öfva
uppsikt öfver ifrågavarande skolor, har jag för afsikt att föreslå Eders
Kungl. Maj:t att förordna, att eforalstyrelserna skola utse inspektörer vid
de statsunderstödda hick- och samskolorna liksom vid de allmänna läroverken.
»
Bih. till Riked. Prot. 1909. 1 Samt. 1 Afd. 54 Haft.
9
66
,Kun<jl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
Vid detta tillfälle anhåller jag få anmäla en af 1908 års Kyrkomöte
gjord underdånig framställning, däri Kyrkomötet på anförda skäl anhåller,
att Eders Kungl. Maj:t täcktes meddela sådana bestämmelser, att kyrkan må
kunna med full effektivitet fullgöra sitt laglikmätiga åliggande att leda
kristendomsundervisningen och den religiösa fostran vid de allmänna läroverken,
dels ock att åt eforus måtte beredas samma ställning till de statsunderstödda
blick- och samskolorna, som enligt §§ 201 och 204 i Eders
Kungl. Maj:ts nådiga stadga för rikets allmänna läroverk tillkommer honom
i förhållande till de allmänna läroverken.
Under hänvisning till hvad jag förut yttrat angående de statsunderstödda
flick- och samskolornas inspektion, anser jag, att Kyrkomötets berörda
framställning, i hvad den afser nämnda angelägenhet, icke bör för närvarande
föranleda någon Eders Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.
anden* ^ s^> som jao redan anfört, böra kommunerna ej åläggas några
förpliktelser gentemot de enskilda läroverken och de enskilda seminarierna.
Af likaledes anförda skäl bör kommun, där kommunal mellanskola är
upprättad, åtaga sig ekonomisk ansvarighet för skolan. Kommunen bör
alltså anslå de medel, som utöfver skolans öfriga inkomster erfordras, för
att ''skolan under den tid, för hvilken statsuriderstöd sökes, skall till sitt
förfogande hafva tjänliga undervisningslokaler och erforderlig undervisningsmateriell
samt kunna aflöna de vid skolan anställda lärarinnorna enligt de
i sådant afseende stadgade grunder, hvarjämte kommunen bör bidraga till
lärarinnornas pensionering enligt de grunder, som framdeles må varda
stadgade. Med förut angifven inskränkning bör det stå kommunen fritt
att af lärjungarna upptaga terminsafgifter. En förutsättning för, att den
nu ifrågavarande skoltypen skall komma till stånd, är att kommunen å
orten inrättar folkskola, anordnad enligt normalplanens typ Litt. A.
De högre flickskolorna böra, där ej enskilda donatorer träda emellan,
af kommunen understödjas i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de i
sådant afseende nu gällande grunder. Kommun, där högre flickskola är
upprättad, bör följaktligen till skolans uppehållande under den tid, för
hvilken statsunderstöd erhålles, lämna ett bidrag, hvars värde för år räknadt
uppgår till minst samma belopp som det från anslaget till högre flickskolor
utgående understödet. Utöfver detta understöd skulle emellertid
enligt förslaget staten till skolan betala dels två tredjedelar af lärarinnornas
ålderstillägg, dels ock skillnaden i minimiaflöning för kompetent
och icke kompetent lärarinna. Kommunen skulle å sin sida som vederlag
härför dels tillhandahålla skolans föreståndare eller föreståndarinna fn
67
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition X:o 81.
bostad eller motsvarande hyresersättning, dels ock betala en tredjedel af
lärarinnornas ålderstillägg äfvensom bidraga till lärarinnornas pensionering
enligt de grunder, som framdeles må varda stadgade. Full jämvikt mellan
statens och kommunens bidrag uppnås härigenom icke i de enskilda tallen,
men, om de högre flickskolorna tagas som en enhet tillsammans, torde
skillnaden mellan statens och kommunernas utgifter för ifrågavarande ändamål
icke blifva synnerligen stor.
Enligt nu gällande bestämmelser kan statsunderstöd till högre flickskola
och samskola, bortsedt från det förut omnämnda tilläggsunderstödet,
utgå med högst 45 kronor för lärjunge och högst 4,500 kronor
för skola.
Det är sålunda lärjungeantalet intill en viss gräns, som nu är bestämmande
för statsunderstödets maximibelopp. Öfverstyrelsen har (§ 8)
föreslagit, att statsunderstödet till enskild skola skall utgå under form dels
af bidrag till lärarpersonalens ålderstillägg dels af årsanslag till skolan.
Detta senare skulle beräknas dels efter antalet årsklasser dels efter antalet
lärjungar. Statskontoret förordar, att statsunderstödet skall enligt en närmare
angifven fallande skala beräknas efter antalet lärjungar intill 300.
En närmare detaljgranskning af myndigheternas åsikt i denna fråga torde
icke vara behöflig, då jag i själfva hufvudfrågan har en afvikande mening.
Enligt min mening bör — och i så måtto är jag principiellt åt samma
mening som öfverstyrelsen — statsunderstödet till enskild skola utgå i
form dels af lönetillägg åt lärarinnorna, dels af årsanslag till skolan. Anslagets
förra del bör, såsom jag förut anfört, utgöras af dels två tredjedelar
af lärarinnornas ålderstillägg dels skillnaden i minimiaflöningen för
ämneslärarinna, som fullgjort de för behörighet till ordinarie ämneslärarinnetjänst
vid allmänt läroverk erforderliga prof, och minimiaflöningen
för ämneslärarinna, som ej aflagt dessa prof. Syftet med sistnämnda bestämmelse
är, att skola vid anställning af lärarinna skall hafva minsta
möjliga intresse af att gifva företräde åt någon åt de sökande på grund
af ekonomiska skäl. För ändamålet bör af Riksdagen äskas ett ^anslag,
som bör hafva karaktären af förslagsanslag. Det torde böra uppföras under
titeln: lönetillägg åt lärarinnor vid statsunderstödda kommunala och enskilda
läroanstalter.
Jag öfvergår härefter till statsunderstödets andra del eller det s. k.
årsanslaget till skolan. Hvad då först angår de kommunala mellanskolorna,
bör för hvarje årsklass utöfver den egentliga folkskolan beräknas samma
understödsbelopp, som utgår för hvarje årsklass vid de högre folkskolorna,
det vill säga 1,200 kronor. Dock bör statsbidrag ej utgå för mera än
Stats
understödets
beräkning.
68
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
fyra sådana klasser. Statsunderstödet till kommunal mellanskof skulle
alltså, därest skolan omfattar tre klasser utöfver den egentliga folkskolan,
utgå med högst 3,600 kronor och, därest skolan omfattar flera sådana
klasser, utgå med högst 4,800 kronor. Härjämte bör kommunal mellanskof
som bidrag till undervisning i huslig ekonomi kunna erhålla ett
särskildt tilläggsunderstöd af högst 600 kronor.
I hufvudsak samma princip anser jag böra läggas till grund för beräkningen
af statsunderstödet till de högre flickskolorna. Om man jämför
två sjuklassiga flickskolor utan parallellklasser, den ena med 60 lärjungar
och den andra med 80 lärjungar, så äro under i öfrigt lika förhållanden
omkostnaderna för deras undervisning icke synnerligen olika. Dessa omkostnader
har den senare skolan lättare att bära än den förra, enär den
har en större intäkt af terminsafgifter. Skillnaden i inkomster torde uppgå
till omkring 2,500 kronor, för år räknadt. Enligt gällande bestämmelser
erhåller emellertid den ekonomiskt bärkraftigare skolan ett större statsunderstöd
än den ekonomiskt svagare skolan. Mot dessa bestämmelser synes
med visst fog den anmärkningen kunna göras, att statsunderstödet är rikligare,
där det mindre behöfs, och knappare, där det mera behöfs. För
min del anser jag, att dessa båda skolor böra hafva samma statsunderstöd.
Den störres något drygare omkostnader täckas till fullo af den större
inkomsten af terminsafgifter. Detta gäller äfven för det fall, att den större
skolan får så många lärjungar, att den måste inrätta parallellklasser. För
en parallellklass med exempelvis 15 lärjungar uppgår inkomsten af terminsafgifter
till omkring 1,800 kronor eller väsentligen »mera, än hvad, enligt
de förordade bestämmelserna, skolan själf skulle betala för en lärarinnekraft.
När alltså en skola i afseende på lärjungeantal och organisation
nått en viss utveckling, bör maximibeloppet af statens understöd till skolan
beräknas med hänsyn till antalet af skolans årsklasser, oberoende af det
antal lärjungar, skolan har utöfver det för statsunderstöds erhållande
erforderliga minimiantalet. Vid bedömande af denna fråga bör ihågkommas,
att de högre flickskolorna uppehållas genom samverkan af staten, kommunerna
och lärjungarnas föräldrar, att dessa senares tillskott uppgår till ett
väsentligen högre belopp än statens och kommunernas bidrag tillsammans,
samt att i följd häraf de talrikare besökta skolorna i allmänhet hafva den
bästa ekonomiska ställningen. Erinras bör ock, att, såsom framgår af
historiken, 1885 års flickskolekommitté föreslog samma understödsbelopp
för de olika skolorna.
Den anordning, jag i förevarande afseende förordat, är afsedd att
väsentligen förbättra ställningen för de mindre flickskolorna, hvilka utgöra
flertalet. Jag har nämligen kommit till den uppfattningen, att det i
69
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 81.
synnerhet är flickskolorna i de mindre och de medelstora städerna, som
behöfva hjälpas upp. Däremot har det icke varit min afsikt att med de
ifrågasatta bestämmelserna främja uppkomsten å samma ort af mindre,
med hvarandra konkurrerande skolor. Ty ju mindre en skola är, desto
sämre är i regel dess ekonomiska ställning och desto sämre dess undervisning.
En alltför stor frikostighet från statens sida kan motverka det
syfte, man vill vinna, och medföra en sänkning af den högre kvinnobildningen.
Då redan nu konkurrensen mellan flickskolor å en eller annan
ort är så stor, att den knappast kan kallas sund, bör det vid tillämpningen
af de förordade bestämmelserna tillses, att ingen ny skola erhåller
statsunderstöd, med mindre en noggrann utredning gifvit vid handen, att
den verkligen fyller ett förefintligt bildningsbehof. Anslaget till högre
flickskolor får icke betraktas som" ett förslagsanslag, hvari hvarje skola,
som uppfyller de stadgade minimifordringarna, skulle äga delaktighet.
I anslutning till denna af mig en gång förut uttalade mening har i en
af förutberörda vid 1908 års Riksdag inom Andra kammaren väckta motioner
(motion n:o 329) påyrkats ett uttryckligt stadgande därom, att understöd
till högre flickskola endast må utgå i det fall, att skolan fyller ett i verkligheten
förefintligt bildningsbehof för den ort, där den upprättats. För
min del har jag intet sakligt skäl emot en bestämmelse i detta syfte.
Enligt öfverstyrelsens förslag skulle inga andra högre flickskolor än
sådana, som hafva minst sju klasser, kunna komma i åtnjutande af statsunderstöd.
Vinner detta förslag afseende, skulle en skola gå miste om
bidrag från statens sida, därest en eller flere af dess lägre klasser blefve
indragna. För min del kan jag icke finna lämpligt, att staten med dylika
medel söker tvinga de högre flickskolorna att upprätthålla med folkskolan
parallella klasser. Staten bör i denna fråga ställa sig neutral och hvarken
framtvinga eller förhindra bibehållandet af dylika klasser. Som villkor
för erhållande af statsunderstöd bör därför föreskrifvas, att skolan skall
hafva ett visst antal årsklasser utöfver den egentliga folkskolan, med full
frihet för skolans målsmän att vid densamma inrätta lägre klasser till det
antal, som förhållandena påkalla och medgifva. För lärår- och lärarinnepersonalen
vid de högre flickskolorna torde denna tankegång icke vara
främmande. Såsom inhämtas af bilagan till detta protokoll, hafva de af
flick- och samskoleföreningen utsedda kommitterade med föreningens gillande
föreslagit, att statsbidraget till de högre flickskolorna skall beräknas
efter antalet lärjungar i klasserna öfver den tredje elementarklassen, det
vill säga, tillägga kommitterade, den klass, som med afseende på lärjungarnas
ålder är parallell med folkskolans fjärde klass.
70
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
De statsunderstödda högre flickskolorna hafva för närvarande 7 eller
8 klasser öfver de förberedande, det vill säga 4 eller 5 klasser utöfver den
egentliga folkskolan. Då nu en kommunal mellanskola med 3 klasser utöfver
den egentliga folkskolan skulle kunna erhålla ett statsbidrag af 3,600
kronor, bör en flickskola med 4 sådana klasser kunna erhålla ett något
större understödsbelopp. I sådant afseende synes en förhöjning af 800
kronor, motsvarande två tredjedelar af hvad skolan har att utbetala till
en ämneslärarinna med full tjänstgöring, vara lämplig. Har skolan 5 klasser
utöfver den egentligt? folkskolan, bör understödet kunna höjas med
ytterligare 800 kronor. Statsunderstödet till högre flickskola bör alltså
kunna utgå, därest skolan omfattar 4 årsklasser utöfver den egentliga folkskolan,
med högst 4,400 kronor och, därest skolan omfattar flera sådana
klasser, med högst 5,200 kronor. Härjämte bör skolan kunna erhålla ett
särskildt understöd till undervisning i huslig’ ekonomi, ej öfverstigande
1,000 kronor.
Det säger sig själft, att statsunderstödd högre flickskola bör framdeles
liksom för närvarande få använda statsunderstödet till uppehållande äfven
af klasser, som äro parallella med folkskolan. Och liksom nu är fallet,
bör statens garanti för erhållande af en viss minimiaflöning gälla alla lärarinnor,
som hafva sin hufvudsakliga tjänstgöring i klasserna öfver de förberedande.
Häraf följer ock, att skolan för samtliga sådana lärarinnor
bör äga delaktighet i förslagsanslaget till lönetillägg åt lärarinnor vid statsunderstödda
kommunala och enskilda läroanstalter.
Enligt nu gällande bestämmelser tages vid beräkningen af statsunderstödets
maximibelopp ingen hänsyn till huruvida flickskolan har gymnasieafdelning-
eller icke. I likhet med öfverstyrelsen anser jag en ändring
häri påkallad, och förordar jag i sådant afseende, att statsunderstödet till
högre flickskola, med hvilken gymnasium är förbundet, må, under vissa
villkor i afseende å gymnasiets utveckling och under förutsättning, att
kommunen för ändamålet tillskjuter ett motsvarande belopp, kunna ökas
med högst 2,000 kronor.
I hufvudsaklig anslutning till nu gällande bestämmelser anser jag,
att statsunderstödet till enskildt läroverk må kunna utgå för det skolstadium,
som i afseende på undervisningens mål motsvarar realskolan, med
högst 9,000 kronor och för det skolstadium, som i nämnda afseende motsvarar
gymnasiet, med högst 6,000 kronor. Härutöfver bör enskildt läroverk,
som i större utsträckning anlitar manliga lärarkrafter, kunna ei*hålla
ett ytterligare understöd af högst 2,000 kronor för hvartdera skolstadiet.
Utan denna senare bestämmelse, som jag anser i och för sig påkallad,
skulle de enskilda läroverken frestas att uteslutande eller hufvudsakligen
Kung!. Ma,j:ts Nåd. Proposition N:o 81.
71
anställa kvinnliga lärare, enär de, med hänsyn till bestämmelserna angående
lönetillägg af statsmedel åt lärarinnor, härigenom skulle komma i
åtnjutande af större bidrag från statens sida.
I sin förut berörda underdåniga skrifvelse hafva de enskilda läroverkens
förbund hemställt om ett stadgande af innehåll, att för läroverk, hvilka
meddela undervisning i träslöjd, smide, huslig ekonomi och dylika ämnen,
som kräfva dyrbarare materiell och särskilda lokaler, förhöjning i anslaget
må kunna beviljas, för träslöjd eller smide med 200 kronor, för huslig
ekonomi med 600 kronor för undervisad klass eller afdelning. Detta förslag
har väckt mitt synnerliga intresse, enär det vittnar om en sträfvan
hos de enskilda läroverken att väcka eller vidmakthålla lärjungarnas håg
för nyttiga kroppsliga sysselsättningar, hvilken eljest löper fara att domna
bort under trycket af det öfvervägande intellektuella arbetet. Om jag
därför nu icke kan förorda någon åtgärd i anledning af förslaget, beror
detta därpå, att jag icke ansett mig böra tillstyrka Eders Ivungl. Maj:t att
för ifrågavarande läroanstalter äska högre anslag nu än förlidet år. Den
af förbundet väckta frågan bör emellertid icke falla i glömska utan återupptagas
vid ett kommande tillfälle, sedan den blifvit närmare utredd.
Enligt nu gällande bestämmelser kan statsunderstöd till enskild! lärarinneseminarium
utgå med högst 1,500 kronor för hvarje läsafdelning.
Någon ändring häri anser jag icke påkallad.
De af mig sålunda förordade understödsbeloppen äro maximibelopp.
Inom de angifna gränserna bör det stå Kungl. Maj:t fritt att i hvarje fall
bestämma understödets storlek med hänsyn till samtliga de på denna fråga
inverkande omständigheter, såsom skolans behof, den utsträckning, i hvilken
samläsning mellan olika årsklasser äger rum, samt den dagliga lästidens
längd o. s. v.
För att erhålla en föreställning om de af mig förordade bestå ro mel-^(^"''^"“
sernas inverkan på de högre flickskolornas och de kommunala mellansko- nas inverkan
lornas ekonomi har jag låtit undersöka, hurudan dessa skolors ekonomiska p“Jon<Zr‘
ställning skulle hafva varit under läsåret 1906—1907, därest nämnda bestämmelser
då varit gällande. Resultatet af undersökningen föreligger i en
uppgjord tabell, som jämväl torde böra biläggas statsrådsprotokollet (bil. II).
I kol. 1 finnes angifvct, med hvilket belopp skolornas utgifter öfverskridit
inkomsterna, bidragen af kommuner, enskilde och staten däri icke inräknade.
I kol. 2 finnes angifvet, med hvilket belopp detta öfverskott skulle
72
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
hafva ökats eller minskats, därest lärarinnorna då aflönats enligt de af mig
förordade grunder. Att utgiftsöfverskottet i vissa fall minskats, innebär
icke, att lärarinnornas aflöning minskats, ty dessa skulle, utöfver hvad skolan
är skyldig att betala till dem, jämväl erhålla lönetillägg af stat och
kommun. Kol. 3 upptager summan af talen i kol. 1 och 2. Dessa summor
angifva de belopp, som behöfva täckas genom kontanta bidrag af stat
och kommun eller enskilde. I kol. 4 äro upptagna de understödsbelopp,
skolorna med sin dåvarande utveckling skulle kunna hafva erhållit enligt
de af mig förordade grunder. Reduktion är gjord för samläsning mellan
olika årsklasser och, hvad de kommunala mellanskolorna angår, jämväl för
felande klassantal. I kol. 5 äro upptagna de kontanta understödsbelopp,
skolorna skulle kunnat påräkna af kommunerna eller enskilda donatorer,
under förutsättning att staten bidragit med de i kol. 4 angifna beloppen.
Där siffrorna i kol. 5 äro lägre än i kol. 4, beror detta därpå, att understöd
lämnats in natura. Där så varit förhållandet, äro gifvetvis siffrorna
i kol. 1 och följaktligen också i kol. 3 lägre, än de eljest skulle hafva
varit. Kol. 6 innehåller summorna af talen i kol. 4 och 5. Dessa summor
angifva hela det kontanta understöd, skolorna skulle hafva kunnat
påräkna. Dragas talen i kol. 3 från talen i kol. 6, erhållas talen i kol. 7.
Dessa äro ett matematiskt uttryck för skolornas ekonomiska ställning läsåret
1906—1907, sådan den skulle hafva varit, därest de af mig förordade
bestämmelserna då varit gällande. Dessa siffror hafva naturligen endast
ett relativt värde och få ej betraktas som exakta svar på den uppställda
frågan. I stort sedt torde de emellertid kunna gifva en någorlunda god
föreställning om den fråga det gäller.
Granskas nu dessa siffror, så befinnes att några skolor skulle hafva
gått med tämligen stor förlust. Detta beror antingen därpå, att skolan
under året haft tillfälliga stora utgifter eller att skolan haft en organisation,
som ej motsvarat lärjungefrekvensen. Där mindre brist förefinnes,
torde denna kunna hafva täckts genom en måttlig höjning af terminsafgifterna.
I de flesta fall förefinnas öfverskott och i några fall så stora öfverskott,
att statsunderstödet ej behöft utgå med maximibeloppet. På det
hela taget skulle de af mig förordade bestämmelserna bereda flickskolorna
en god ekonomisk ställning och sålunda bidraga till den högre kvinnobildningens
höjande.
Svagare ter sig onekligen resultatet för de kommunala mellanskolorna.
TJppenbart är emellertid, att ställningen skulle hafva varit en helt
annan, därest de tillgängliga ekonomiska resurserna endast behöft användas
till bekostande af undervisningen i klasserna öfver den egentliga folk
-
73
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
skolan. För öfrigt skulle enligt förslaget ifrågavarande skolors ekonomiska
existens garanteras af vederbörande kommun.
Såsom jag förut framhållit, skulle för understödjande af de enskilda
skolorna erfordras: antiagen.
ett anslag till kommunala mellanskolor,
ett anslag till högre flickskolor,
ett anslag till enskilda läroverk,
ett anslag till enskilda lärarinneseminarier, samt
ett anslag till lönetillägg åt lärarinnor vid statsunderstödda kommunala
och enskilda läroanstalter.
Af kol. 4 i nyssnämnda tabell framgår, att summan af de understöd,
som de kommunala mellanskolorna under läsåret 1906—1907 skulle kunna
hafva erhållit, uppgår till 61,800 kronor. Under nästkommande treårsperiod
torde några nya skolor tillkomma. Antalet sådana skolor kan i
följd af bestämmelserna angående villkoren för erhållande af statsunderstöd
ej blifva stort. Jag anser, att anslaget till kommunala mellanskolor
bör sättas till 85,000 kronor.
Af kol. 5 i samma tabell framgår, att summan af statsunderstöden
till de högre flickskolorna under läsåret 1906—1907 skulle hafva uppgått
till 384,700 kronor. Härtill komma understöden till undervisning i
huslig ekonomi, för hvilket ändamål öfverstyrelsen beräknat ett belopp af
20,000 kronor. Med hänsyn därtill att behofvet af högre flickskolor synes
vara fylldt, att icke alla skolorna äro i behof af det understödsbelopp, till
hvilket deras utveckling eljest skulle berättiga dem, äfvensom därtill att
åtskilliga kommuner äfven af andra skäl torde komma att anslå lägre belopp,
än som beräknats, anser jag, att anslaget till högre flickskolor bör
sättas till 375,000 kronor.
Summan af de till understöd åt enskilda läroverk för år 1908 anvisade
anslag uppgick till 110,000 kronor. Från ifrågavarande anslag böra
utsöndras dels enskilda lärarinneseminarier, som för år 1908 åtnjöto understöd
med sammanlagdt 13,000 kronor och för hvilka ett särskildt anslag
bör uppföras, dels Grevesmilhlska samskolan i Stockholm, som åtnjuter
ett understöd af 2,000 kronor och som bör öfverföras till anslaget till
kommunala mellanskolor, dels slutligen Eslöfs enskilda elementarskola för
gossar, som åtnjöt ett understöd af 3,000 kronor, och som efter sammanslagningen
med flickskolan å orten jämväl bör öfverföras till sistnämnda
anslag. Härigenom besparas ett belopp af 18,000 kronor, som skulle
komma de enskilda läroverken till godo.
Bih. till Riksd. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 54 Höft.
10
74
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
Enligt öfverstyrelsens beräkning skulle för understödjande af läroverk,
som vore förtjänta af statsunderstöd, men vid tiden för afgifvande
af öfverstyrelsens utlåtande ej kommit i åtnjutande af sådant, erfordras
inalles omkring 38,500 kronor. Två af de 4 läroverk, öfverstyrelsen vid
denna beräkning haft i åtanke, skulle emellertid enligt de af mig förordade
bestämmelserna hänföras till gruppen kommunala mellanskolor. De återstående
två läroverken hafva genom nådigt beslut den 7 februari 1908
erhållit statsbidrag till ett belopp af sammanlagdt 10,800 kronor. Till
ytterligare understöd åt nämnda två skolor skulle alltså erfordras högst
19,200 kronor. Härjämte behöfver ifrågavarande anslag ökas med ett belopp
af 8,000 kronor för beredande af tilläggsunderstöd åt läroverk, som i större
utsträckning anlita manliga lärare. Att denna summa ansetts tillräcklig,
beror därpå, att understöden till läroverk, som i större utsträckning anlita
kvinnliga lärare, i allmänhet ej behöfva utgå med maximibeloppen,
enär sådana läroverk erhålla större statsbidrag i form af lönetillägg åt
lärarinnorna. Summan af de sålunda erforderliga beloppen utgör 27,200
kronor. Dragés härifrån det nyssnämnda besparade beloppet” å 18,000
kronor, återstå 9,200 kronor, med hvilket belopp anslagen till understöd
åt enskilda läroverk behöfva ökas.
På grund af hvad jag sålunda anfört anser jag, att anslaget till enskilda
läroverk bör sättas till 120,000 kronor.
Till understöd åt seminariekurser för utbildande af lärarinnor har
öfverstyrelsen föreslagit ett belopp af 21,000 kronor. Jag anser, att anslaget
till enskilda lärarinneseminarier bör sättas till 20,000 kronor.
Med hänsyn till svårigheten att beräkna de olika anslagens storlek
anser jag, att samtliga fyra nu nämnda anslag böra sammanföras till ett
gemensamt reservationsanslag med rubrik: kommunala och enskilda läroanstalter.
För beräkning af anslaget till lönetillägg åt lärararinnor vid statsunderstödda
kommunala och enskilda läroanstalter gifvas följande hållpunkter.
Under läsåret 1906—1907 voro vid de enskilda skolorna anställda
omkring 300 lärarinnor med full tjänstgöring, hvilka fullgjort de
prof, som erfordras för behörighet till ordinarie ämneslärarinnetjänst vid
allmänt läroverk. För att bereda dessa lärarinnor det förordade kompetenstillägget
å 200 kronor erfordras ett belopp af 60,000 kronor. Under
samma läsår voro vid nämnda skolor anställda omkring 115 lärarinnor i
2:a, 185 lärarinnor i 3:e och 60 lärarinnor i 4:e lönegraden, allt enligt de
af mig förordade lönetursbestämmelserna. Då nu statens bidrag till lärarinnornas
ålderstillägg skulle utgå med 200 kronor för lärarinna i 2:a,
400 kronor för lärarinna i 3:e och 533 Y3 kronor för lärarinna i 4:e
75
Kungl. Maj:ts Nåd. •Proposition N:o 81.
lönegraden, erfordras för ifrågavarande ändamål en anslagssumma af 129,000
kronor. Den anslagssumma, som erfordras för öfningslärarinnornas ålderstillägg,
är svårare att beräkna, då i allmänhet skolorna icke uppgifvit dessa
lärarinnors tjänstålder. Den torde dock icke kunna sättas högre än till
10.000 kronor. Sammanräknas de sålunda erforderliga beloppen, erhålles
en slutsumma af 199,000 kronor. En minskning i denna anslagssumma
torde blifva en följd dels däraf, att ej så få till ordinarie lärarinnetjänst
behöriga lärarinnor öfvergått till statssamskolorna, dels däraf, att vid en
noggrannare pröfning af de till ålderstillägg berättigade lärarinnornas tjänstgöring
åtskilliga år torde komma att afräknas af den anledning, att tjänstgöringen
icke haft den omfattning eller varit förlagd till det stadium, som
enligt de ifrågasatta bestämmelserna skulle erfordras för rätt till lönetursberäkning.
Jag anser, att förslagsanslaget till lönetillägg åt lärarinnor vid
statsunderstödda kommunala och enskilda läroanstalter bör sättas till
190.000 kronor.
Summan af samtliga dessa anslag skulle alltså uppgå till 790,000
kronor eller 222,000 kronor mera än som för närvarande är anvisadt för
ändamålet, och till 9,000 kronor mera än öfverstyrelsen föreslagit. Att
jag kommit till en större slutsumma än öfverstyrelsen, beror delvis därpå,
att jag icke, såsom öfverstyrelsen, tagit med i räkningen kommunalt
bidrag till de enskilda läroverken.
Jag hemställer alltså, att Eders Ivungl. Maj:t, med återkallande af den
i 1909 års statsverksproposition å ordinarie stat gjorda framställning beträffande
uppförande å riksstatens åttonde hufvudtitel af ett anslag med
rubrik: kommunala och enskilda läroanstalter, täcktes föreslå Riksdagen, att dels
med uteslutande ur riksstaten af det under åttonde hufvudtiteln uppförda förslagsanslaget
till understöd åt enskilda läroverk, högst 60,000 kronor, och
det under samma hufvudtitel upptagna anslaget till högre skolor för kvinnlig
ungdom, 380,000 kronor, å nämnda hufvudtitel under rubrik: kommu
O
O 7 7 7 /»..T
nala och enskilda läroanstalter uppföra ej mindre
ett anslag med titel: kommunala mellanskolor å 85,000 kronor,
ett anslag med titel: högre flickskolor å 375,000 kronor,
ett anslag med titel: enskilda läroverk å 120,000 kronor och
ett anslag med titel: enskilda lärarinneseminarier å 20,000 kronor,
dessa fyra anslag utgörande ett gemensamt reservationsanslag, än äfven
ett förslagsanslag med titel: lönetillägg åt lärarinnor vid statsunderstödda
kommunala och enskilda läroanstalter å 190,000 kronor;
dels godkänna följande grunder och villkor för tilldelande af understöd
från:
76
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
A. Anslaget till kommunala mellanskof.
1. Af anslaget till kommunala mellanskof må understöd kunna
utgå ej mindre till samskolor, som under år 1909 åtnjutit understöd från
anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom, än äfven till skolor, som
utgöra öfverbyggnader på den egentliga folkskolan och i afseende å inträdesfordringarna
förutsätta det kunskapsmått, som inhämtas i högsta årskursen
af folkskola, anordnad enligt gällande normalplans typ Litt. A.
2. På den ort, där skolan är upprättad, skall finnas folkskola anordnad
enligt gällande normalplans typ Litt. A.
3. Skolan skall omfatta minst tre årsklasser utöfver den egentliga
folkskolan och i dessa klasser under de senaste tre åren hafva haft i medeltal
sammanlagdt minst 18 lärjungar.
4. Hvarje årsklass skall i läroämnena åtnjuta skild undervisning.
5. Vid skola, däri gossar undervisas, skall finnas minst en manlig
lärare med full tjänstgöring, och vid skola, däri flickor undervisas, skall
finnas minst en kvinnlig lärare med full tjänstgöring. Har kommun endast
en kommunal mellanskola, skall denna vara afsedd för såväl gossar
som flickor.
6. Undervisningen skall fortgå under minst 36 läsveckor om året,
påsk- och pingstferier samt tillfälliga lofdagar inberäknade.
7. Kommunen skall anslå de medel, som utöfver skolans öfriga inkomster
erfordras, för att skolan under den tid, för hvilken statsunderstöd
sökes, skall till sitt förfogande hafva tjänliga undervisningslokaler och erforderlig
undervisningsmateriell samt kunna aflöna de vid skolan anställda
lärarinnor enligt de i sådant afseende stadgade grunder, hvarjämte kommunen
skall bidraga till lärarinnornas pensionering enligt de grunder,
som framdeles må varda stadgade.
8. Därest terminsafgifter upptagas af lärjungarna, skall frågan om
befrielse från eller nedsättning i sådana afgifter handläggas af en nämnd,
bestående af skolans inspektor och föreståndare eller föreståndarinna samt
en af kommunalstyrelsen utsedd ledamot, och skall härvid iakttagas, att
terminsafgifter ej må uttagas af medellösa lärjungar från kommunen.
9. Skolan skall stå under inseende af öfverstyrelsen för rikets allmänna
läroverk samt vara underkastad den kontroll och de bestämmelser
i öfrigt, som Kungl. Maj:t kan finna godt föreskrifva.
77
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
10. Statsunderstödet till kommunala mellanskolor må kunna utgå,
därest skolan omfattar tre årsklasser utöfver den egentliga folkskolan, med
högst 3,600 kronor och, därest skolan omfattar flera sådana klasser, med
högst 4,800 kronor, hvarjämte skola, däri flickor undervisas, må kunna
erhålla ett särskildt understöd till undervisning i huslig ekonomi, ej öfverstigande
600 kronor, allt för år räknadt.
11. Samskola, som för år 1909 åtnjutit understöd från anslaget till
högre skolor för kvinnlig ungdom, må, ändock att de här stadgade villkor
ej till alla delar uppfyllas, intill utgången af år 1912, på de villkor
Kungl. Maj:t äger bestämma, kunna komma i åtnjutande af understöd från
anslaget till kommunala mellanskolor, dock under förutsättning att kommunen
eller enskilda donatorer till skolans uppehållande lämna ett bidrag,
hvars värde för år räknadt uppgår till minst samma belopp som statsunderstödet.
B. Anslaget till högre flickskolor.
1. Af anslaget till högre flickskolor må understöd kunna utgå till
flickskola, som har till ändamål att utöfver omfånget för folkskolans
verksamhet meddela allmän medborgerlig bildning och som fyller ett å
orten verkligen förefintligt bildningsbehof.
2. Skolan skall omfatta minst fyra årsklasser utöfver den egentliga
folkskolan och i dessa klasser under de senaste tre åren hafva haft i
medeltal sammanlagdt minst 24 lärjungar.
3. Undervisningen skall fortgå under minst 36 läsveckor om året,
påsk- och pingstferier samt tillfälliga lofdagar inberäknade.
4. Skolan skall till sitt förfogande hafva tjänliga undervisningslokaler
och erforderlig undervisningsmateriell; dess undervisning skall vara
ändamålsenligt anordnad, och de vid skolan anställda lärarinnor skola aflönas
enligt de i sådant afseende stadgade grunder.
5. Kommunen eller enskilda donatorer skola till skolans uppehållande
lämna ett bidrag, hvars värde för år räknadt uppgår till minst samma
belopp som det från anslaget till högre flickskolor utgående understödet,
samt dessutom tillhandahålla föreståndaren eller föreståndarinnan bostad,
bestående af minst tre rum och kök, eller motsvarande hyresersättning,
äfvensom bidraga till de vid skolan anställda lärarinnornas ålderstillägg
med hälften af det belopp, staten för samma ändamål tillskjuter, så ock
till lärarinnornas pensionering enligt de grunder, som framdeles må varda
stadgade.
78
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
6. Befrielse från och nedsättning i terminsafgifter skola medgifvas
till den omfattning Kungl. Maj:t bestämmer.
7. Statsunderstöd till högre flickskola må kunna utgå, därest skolan
omfattar fyra årsklasser utöfver den egentliga folkskolan, med högst 4,400
kronor och, därest skolan omfattar flera sådana klasser, med högst 5,200
kronor, hvarjemte skolan må kunna erhålla ett särskildt understöd till
undervisning i huslig ekonomi, ej öfverstigande 1,000 kronor.
År skolan förbunden med gymnasium, må understödet kunna ökas,
dock ej med högre belopp än 2,000 kronor, under förutsättning
a) att gymnasiet omfattar minst tre årsklasser, samt att antalet lärjungar
i gymnasiets tre högsta årsklasser under de senaste tre åren uppgått
i medeltal till sammanlagdt minst 18,
b) att föreståndaren eller föreståndarinnan erhållit rätt att vid läroanstalten
anställa studentexamen, samt
c) att kommunen eller enskilda donatorer till gymnasiets uppehållande
lämna ett bidrag, hvars värde för år räknadt uppgår till minst samma
belopp som statsunderstödet, samt bidraga till de å gymnasiet anställda
lärarinnornas ålderstillägg och pensionering, på sätt här ofvan i afseende
å flickskolan i öfrigt blifvit stadgadt.
8. Skolan skall stå under inseende af öfverstyrelsen för rikets allmänna
läroverk samt vara underkastad den kontroll och de bestämmelser
i öfrigt, som Kungl. Maj:t kan finna godt föreskrifva.
9. Flickskola, som för år 1909 åtnjutit understöd från anslaget till
högre skolor för kvinnlig ungdom, må, ändock att de här stadgade villkor
ej till alla delar uppfyllas, intill utgången af år 1912, på de villkor
Kungl. Maj:t äger bestämma, kunna komma i åtnjutande af understöd
från anslaget till högre flickskolor, dock under förutsättning att kommunen
eller enskilda donatorer till skolans uppehållande lämna ett bidrag,
hvars värde för år räknadt uppgår till minst samma belopp som statsunderstödet.
C. Anslaget till enskilda läroverk.
1. Af anslaget till enskilda läroverk må understöd kunna utgå till
enskildt läroverk, som ej är berättigadt till understöd från något af öfriga
i reservationsanslaget till kommunala och enskilda läroanstalter ingående
särskilda anslag, men som genom en framgångsrik och för det .allmänna
79
Eungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
gagnelig verksamhet på uppfostrans och undervisningens område gör sig
förtjänt af understöd från statens sida.
2. Läroverket skall till sitt förfogande hafva tjänliga undervisningslokaler
och erforderlig undervisningsmateriell; dess undervisning skall vara
ändamålsenligt anordnad, och de vid läroverket anställda lärarinnor skola
aflönas enligt de i sådant afseende stadgade grunder. Därjämte skall läroverket
bidraga till lärarinnornas pensionering enligt de grunder, som framdeles
må varda stadgade.
3. Läroverket skall stå under inseende af öfverstyrelsen för rikets
allmänna läroverk samt vara underkastadt den kontroll och de bestämmelser
i öfrigt, som Ivungl. Maj:t kan finna godt föreskrifva.
4. Statsunderstöd till enskildt läroverk må kunna utgå för det skolstadium,
som i afseende på undervisningens mål motsvarar realskolan, med
högst 9,000 kronor och för det skolstadium, som i nämnda afseende motsvarar
gymnasiet, med högst 6,000 kronor, dock att understödet till läroverk,
som i större omfattning anlitar manliga lärarkrafter, må kunna ökas
för hvardera stadiet med högst 2,000 kronor.
D. Anslaget till enskilda lärarinneseminarier.
1. Af anslaget till enskilda lärarinneseminarier må understöd kunna
utgå till enskildt seminarium, som har till ändamål att utbilda lärarinnor
för undervisningen vid högre flickskolor och annan därmed jämnställd
undervisning.
2. Seminariet skall omfatta minst två årsklasser och i afseende på
inträdesfordringarna förutsätta minst det kunskapsmått, högre flickskola,
som är berättigad till statsunderstöd, afser att bibringa.
3. De vid seminariet anställda lärarinnorna skola aflönas enligt de i
sådant afseende stadgade grunder.
4. Seminariet skall bidraga till lärarinnornas pensionering enligt de
grunder, som framdeles må varda stadgade.
5. Seminariet skall stå under inseende af öfverstyrelsen för rikets
allmänna läroverk samt vara underkastadt den kontroll och de bestämmelser
i öfrigt, som Kungl. Maj:t kan finna godt föreskrifva.
6. Statsunderstöd till enskildt lärarinneseminarium må kunna utgå
med högst 1,500 kronor för hvarje läsafdelning.
80
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
E. Anslag till lönetillägg åt lärarinnor vid statsunderstödda kommunala
och enskilda läroansta1ter.
Af anslaget till lönetillägg åt lärarinnor vid statsunderstödda kommunala
och enskilda läroanstalter skola till hvarje läroanstalt, som åtnjuter
understöd från något af de i reservationsanslaget till kommunala och enskilda
läroanstalter ingående särskilda anslag, under den tid statsunderstöd
åtnjutes, utgå följande bidrag, för läsår räknadt:
1) 200 kronor för hvarje ämneslärarinna, som är berättigad till en
aflöning af minst 1,400 kronor i lista, 1,700 kronor i 2:dra och 2,000
kronor i 3:dje lönegraden, samt
2) två tredjedelar af de ålderstillägg, som enligt här nedan stadgade
grunder tillförsäkras föreståndarinnor och lärarinnor;
dels ock godkänna följande grunder för lärarinnepersonalens aflöning vid
statsunderstödda kommunala och enskilda läroanstalter, med rätt för Kungl.
Maj:t att utfärda de närmare bestämmelser, som för tillämpning af dessa
grunder må finnas erforderliga:
1. Vid läroanstalter, som åtnjuta understöd från något af de i reservationsanslaget
till kommunala och enskilda läroanstalter ingående särskilda
anslag, skola föreståndarinnorna och lärarinnorna åtnjuta aflöning till minst
följande belopp, för läsår räknadt:
a) föreståndarinna: 2,000 kronor i lista och 2,300 kronor i 2:a lönegraden
samt därjämte bostad, bestående af minst tre rum och kök, eller
motsvarande hyresersättning;
b) ämneslärarinna med full tjänstgöring: därest hon aflagt de prof,
som erfordras för behörighet till ordinarie ämneslärarinnetjänst vid allmänt
läroverk, 1,400 kronor i lista, 1,700 kronor i 2:a och 2,000 kronor i 3:e
lönegraden, eljest 1,200 kronor i lista, 1,500 kronor i 2:a, 1,800 kronor i
3:e och 2,000 kronor i 4:e lönegraden;
c) timlärarinna i läroämne: 60 kronor för hvarje veckotimme;
d) öfningslärarinna: 60 kronor för hvarje veckotimmes undervisning
i välskrifning, teckning, musik och gymnastik samt 50 kronor för hvarje
veckotimmes undervisning i handarbete, hvarjämte lärarinna med minst 6
veckotimmars undervisning i ett eller flera af dessa öfningsämnen äger
åtnjuta ålderstillägg, beräknadt efter veckotimme, af 10 kronor i 2:a och
20 kronor i 3:e lönegraden.
81
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
Därest bestämmelser angående skyldighet för lärarinna att lämna
bidrag till sin egen pensionering framdeles varda utfärdade, må från de
här stadgade aflöningarna afdragas ett belopp, motsvarande nämnda bidrag.
Den tjänstgöring, som här afses, skall vara förlagd till klasserna öfver
de förberedande, dock att ämneslärarinna med full tjänstgöring må kunna
fullgöra intill en tredjedel däraf i de förberedande klasserna.
Med full tjänstgöring förstås tjänstgöring till ungefärligen den omfattning,
som åligger ämneslärarinna vid allmänt läroverk.
Aflöning för lärarinna, som tillträdt sin tjänst före utgången af år
1909, må ej understiga hvad hon skulle hafva rätt att uppbära, därest
de under år 1909 gällande bestämmelser fortfarande ägde giltighet.
2) I afseende på uppflyttning i högre lönegrad skall iakttagas:
att rätt till lönetursberäkning för uppflyttning i högre lönegrad tillkommer
ämneslärarinna, som aflagt de prof, hvilka erfordras för behörighet
till ordinarie ämneslärarinnetjänst vid allmänt läroverk eller folkskola,
eller som genomgått af Kungl. Maj:t för ändamålet godkändt enskildt
lärarinneseminarium, samt öfningslärarinna, som genomgått teckningslärarkurs
vid tekniska skolan i Stockholm eller musiklärarkurs vid musikkonservatorium
eller gymnastiklärarkurs vid gymnastiska centralinstitutet eller
af Kungl. Maj:t för ändamålet godkänd lärarinnekurs i handarbete, dock
att lärarinna, som på annat sätt än här sägs förvärfvat sig motsvarande
utbildning för sitt kall, må af Kungl. Maj:t kunna tilläggas ifrågavarande
förmån;
att lärarinna må för uppflyttning i högre lönegrad tillgodoräkna sig
tjänstgöring, som, efter det rätt till lönetursberäkning förvärfvats, blifvit
fullgjord vid under inseende af öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk
ställd läroanstalt, vid folkskoleseminarium eller vid folkskola, därest tjänstgöringen
varit förlagd till det stadium och haft den omfattning, som
här ofvan stadgats som villkor för åtnjutande af aflöning i högre lönegrad;
att uppflyttning i högre lönegrad äger rum efter fem år;
att ansökningar om uppflyttning i högre lönegrad pröfvas af öfverstyrelsen
för rikets allmänna läroverk; samt
att i öfrigt skall i tillämpliga delar gälla hvad angående läroverksadjunkters
uppflyttning i högre lönegrad är stadgadt.
Lärarinna äger att för uppflyttning i högre lönegrad tillgodoräkna sig
tjänstgöring, fullgjord före den 1 januari 1910 vid allmänt läroverk, folkskoleseminarium
eller folkskola, äfvensom vid enskild skola, som stått
under af Kungl. Maj:t förordnad inspektion eller som, vid den tid, tjänstgöringen
ägt rum, enligt då gällande bestämmelser skulle hafva varit berättigad
till statsunderstöd, därest ansökan därom gjorts.
Bih. till Riked. Prot. 1.909. 1 Samt. 1 Afd. 54 Häft.
11
82
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
Lärarinna, som vunnit anställning vid statsunderstödd kommunal eller
enskild läroanstalt före den 1 april 1909, må, ändock att hon ej fullgjort
de prof, som här ofvan stadgats som villkor för rätt till lönetursberäkning,
likväl komma i åtnjutande af denna förmån, sedan hon under 10 lästerminer
bestridt tjänstgöring af den art, som berättigar till åtnjutande af aflöning
i högre lönegrad.
Hvad föredragande departementschefen sålunda anfört
och hemställt täcktes Hans Maj:t Konungen, på tillstyrkan
af statsrådets öfriga ledamöter, i nåder gilla och bifalla;
och skulle nådig proposition till Riksdagen aflåtas af den
lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar,
Ur protokollet:
Karl Masreliez.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
83
Bil. I.
Innehållsförteckning.
1. Historik öfver de högre flickskolorna och de enskilda läroverken,
sid. 84—132.
(ur statsrådet Hammarskjölds anförande till statsrådsprotokollet öfver
ecklesiastikärenden den 13 mars 1908).
2. Förslag af flick- och samskoleföreningen ang. statsunderstöd åt högre
flickskolor, sid. 132—139.
(ur statsrådet Hammarskjölds anförande till statsrådsprotokollet öfver
ecklesiastikärenden den 13 mars 1908).
3. Utlåtande och förslag af läroverksöfverstyrelsen angående statsunderstöd
åt enskilda skolor, sid. 139—185.
(ur statsrådet Hammarskjölds anförande till statsrådsprotokollet öfver
ecklesiastikärenden den 13 mars 1908).
4. Yttranden afgifna i anledning af läroverksöfverstyrelsens förslag,
sid. 185—194.
(ur statsrådet Hammarskjölds anförande till statsrådsprotokollet öfver
ecklesiastikärenden den 13 mars 1908).
5. Sammandrag af P. M. rörande enskilda läroverk, sid. 194—200.
(bilagd statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den 13 mars •
1908).
6. Motion af herr F. Berg i Stockholm, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition angående statsunderstöd till kommunala och enskilda läroanstalter,
sid. 200—216.
(N:o 298 i Andra kammaren vid 1908 års Riksdag).
7. Motion af herr E. Hammarlund, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående statsunderstöd till kommunala och enskilda läroanstalter,
sid. 216—222.
(N:o 329 i Andra kammaren vid 1908 års Riksdag).
84
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
l. Historik öfver de högre flickskolorna och de enskilda
läroverken.
Motioner vid Efter det redan vid föregående riksdagar yrkanden gjorts, att staten
Biktdag, skulle ordna och understödja den högre skolundervisningen för kvinnlig
ungdom, väcktes vid 1862 års Riksdag två motioner i detta syfte. I den
ena föreslogs, att Riksdagen skulle hos Kungl. Maj:t anhålla, att en kommitté
måtte tillsättas för att utarbeta organisations- och kostnadsförslag
för inrättande af högre bildningsanstalter för kvinnor i alla de städer,
hvilkas folkmängd i förening med den omgifvande ortens uppginge till
det antal, att en skola där borde grundas, därvid beräknande så väl hvad
städerna och orterna vore villiga eller borde förpliktas att tillskjuta, som
ock det belopp, hvarmed staten borde bidraga, samt att Riksdagen skulle
för ändamålet bevilja 100,000 rdr såsom reservationsanslag. I den andra
yrkades, att 12,000 rdr måtte beviljas till inrättande af fyra högre flickskolor.
Vederbörande städer skulle kostnadsfritt upplåta lokal åt skolorna
samt bostad åt deras föreståndarinnor. Lärjungarna skulle betala en årsafgift
af 100 rdr, men en del lärjungar borde åtnjuta undervisning för en
till hälften af detta belopp nedsatt årsafgift. Statsutskottet, som erkände,
att den kvinnliga undervisningen ingalunda vore för samhället likgiltig,
tillstyrkte dock endast, att ett årligt anslag af 5,000 rdr måtte beviljas
för inrättande och underhåll af en med högre lärarinneseminarium förenad
normalskola för flickor; och hvad statsutskottet i denna punkt tillstyrkt
blef af Riksdagen bifallet.
Sedan normalskolan under år 1864 öppnats, inrättades under de närmast
följande åren ganska många flickskolor, för hvilka normalskolan i
större eller mindre grad tjänade till föredöme, och vid hvilka åtminstone
en del af undervisningen sköttes af lärarinnor, som erhållit sin utbildning
vid högre lärarinneseminariet eller något af de öfriga kvinnliga seminanarierna.
f°]865 *a vid Vid 1865 års Riksdag väcktes åter två motioner i frågan, båda af
Riksdag, samma innehåll, nämligen att Riksdagen måtte antingen besluta, att 24
allmänna lägre elementarläroverk för flickor skulle inrättas enligt af motionärerna
angifna grunder, och för ändamålet anvisa 95,000 rdr årligen och
57,000 rdr för en gång äfvensom ingå till Kungl. Maj:t med underdånig
85
Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 81.
anhållan om utfärdande af skolstadga och läsordning samt om vidtagande
af öfriga för saken erforderliga åtgärder, eller ock till Kungl. Maj:t aflåta
underdånig skrifvelse med anhållan, det Kungl. Maj:t täcktes i nåder uppgöra
eller genom en kommitté af sakkunniga personer låta utarbeta ett
fullständigt förslag till inrättande af elementarläroverk för flickor, att, om
möjligt, för näst sammanträdande Riksdag framläggas.
Statsutskottet yttrade med anledning af dessa motioner: »Möjligen stauuukottit.
kan det ifrågasättas, om icke, i den mån fullt skickliga lärarinnor hinna
bildas och äfven tillgången på lärare blir mindre knapp, staten bör äfven
på ett mera direkt sätt (än genom åtgärder för lärarinnebildningen) åtaga
sig omsorgen om den kvinnliga ungdomens ändamålsenliga undervisning,
men då en fullständig utredning af denna ytterst viktiga fråga nu icke
kunnat af utskottet verkställas, har utskottet ansett sig böra tillstyrka, att
Rikets Ständer måtte i skrifvelse anhålla, att Kungl. Maj:t behagade, på
sätt i nåder pröfvas lämpligt, låta utreda och undersöka, dels i hvad mån
offentliga läroanstalter för kvinnlig ungdom må anses ytterligare böra på
det allmännas bekostnad upprättas, och dels huru i sådan händelse dylika
anstalter höra organiseras, samt att Kungl. Maj:t täcktes för en kommande
riksdag låta framlägga den utredning, som sålunda kan i frågan vinnas,
jämte de förslag, som däraf kunde föranledas.» Hvad utskottet sålunda
tillstyrkt blef af Riksdagen godkändt.
I följd häraf tillsatte Kungl. Maj:t den 7 december 1866 en kommitté JL8o6Jm“trt’
med uppdrag att utreda och undersöka, i hvad mån offentliga läroanstalter
för kvinnlig ungdom borde upprättas och huru dylika anstalter borde vara
organiserade. Denna kommitté föreslog i sitt den 18 november 1868 afgifna
betänkande, att såväl staten som kommunen och elevernas föräldrar
borde bidraga till flickskolornas inrättande och underhåll. Staten borde
gifva ett årligt understöd: åt fullständiga skolor med åttaårig kurs 10,000
rdr, åt skolor med sexårig kurs — fördelad på fem klasser, af hvilka den
högsta tvåårig — 6,000 rdr samt åt treklassiga skolor — hvilka vederbörande
kommun dock borde förbinda sig att efter någon tids förlopp utvidga
till femklassiga — 3,000 rdr. Dessutom borde staten bidraga till
kostnaden för materiells anskaffande med halfva beloppet. Kommunen
åter borde tillhandahålla passande lokal jämte tillhörande lekplats, bereda
rektor eller föreståndarinna fri bostad och dessutom garantera, att skolan
genom inflytande årsafgifter erhölle en summa, motsvarande hälften af
statsbidraget. Elevernas föräldrar skulle, utom hvad som erfordrades för
belysning, uppvärmning, renhållning och dylikt, årligen betala: för lärjungar
i de tre lägsta klasserna 40 rdr, i mellanklasserna 50 rdr samt i
de båda öfverstå klasserna 60 rdr. Hvar elfte lärjunge skulle kunna er
-
1873 års
preposition.
Särskilda
utskottet.
86 Kungl. Majtts Nåd. Proposition N:o 81.
hålla befrielse från terminsafgiften. Såsom villkor för intagning i skolans
lägsta klass föreslogs, att lärjunge borde hafva uppnått 9 års ålder samt
inhämtat ett mått af kunskaper och färdigheter, som ungefärligen motsvarade
folkskolans minimikurs. Anstaltens närmaste ledning skulle vid
de åttaklassiga skolorna handhafvas af rektor och föreståndarinna, vid de
tre- och femklassiga skolorna af föreståndarinna, biträdd af studierektor.
I regel borde lärarinnorna vara examinerade. Vid de fullständiga skolorna
borde, utom lärarinnor och timlärare, äfven fasta lärare eller lektorer anställas.
Skolans styrelse skulle utgöras af en af Kungl. Maj:t förordnad
ordförande och inspektor samt fyra ledamöter.
I den nådiga proposition, som afläts till 1873 års Riksdag angående
elementarskolor för kvinnlig ungdom, godkändes i hufvudsak hvad nyssnämnda
kommitté föreslagit beträffande läroplan och organisation, men
framhölls med afseende på kommunernas skyldigheter och elevernas afgifter,
att de kommuner, inom hvilka elementarskolorna blefve förlagda,
icke borde betungas med andra eller större kostnader för dem, än som
vanligen ålades samhällen, där elementarläroverk funnes, d. v. s. anskaffande
af nödig skollokal med passande lekplan samt bostad åt rektor eller föreståndarinna,
samt att af lärjungarna icke borde fordras större skolafgifter,
än som föreskrefves vid de allmänna läroverken för gossar. För Riksdagen
föreslogs, att ett reservationsanslag af 20,000 rdr måtte beviljas till 4
offentliga treklassiga flickskolor, förlagda till Stockholm, Göteborg, Malmö
och Norrköping, med 5,000 rdr åt hvar och en, under villkor att berörda
kommuner förbunde sig att, så länge skolorna fortginge, på egen bekostnad
anskaffa och underhålla för dem erforderliga och lämpliga lokaler
med passande platser för lärjungarnas vistelse i fria luften under fristunderna.
Ordinarie ämneslärare eller lärarinna skulle åtnjuta i lön
1,000 rdr samt, om de fullgjort villkoren för kompetens till lektors- eller
adjunktsbefattning vid elementarläroverken, ålderstillägg i likhet med
lärare vid dylika läroverk. Föreståndarinna skulle uppbära i lön 1,500
rdr, samt, efter 10 års väl vitsordad tjänstgöring, tillökning i lönen med
500 rdr, och därefter, om hon fullgjort nyssnämda kompetensvillkor,
åtnjuta samma rätt till ålderstillägg som ämneslärare eller lärarinna, dock
så, att lönen icke öfverstege 3,000 rdr.
Denna proposition remitterades till det särskilda utskott, som vid
ifrågavarande Riksdag tillsattes för behandling af undervisningsfrågor. I
sitt utlåtande anmärkte utskottet, att skolor med blott tre klasser blefve
alltför obetydliga; de kunskaper, som kunde inhämtas under denna korta
tid och vid så unga år — 12 års ålder — skulle ej komma att medföra
verkligt gagn för eleverna efter deras utträde ur skolan. Därjämte ut
-
87
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 81.
talade utskottet den farhågan, att propositionen innehölle ett vidsträcktare
erkännande af statens skyldighet att vidkännas uppoffringar för kvinnans
bildning, än landet kunde och borde åtaga sig. Utskottet ansåg därför,
i öfverensstämmelse med 1866 års kommitté, att staten borde samverka
med kommunerna för ändamålets vinnande. De bidrag, som staten åtoge
sig att lämna, borde sålunda gifvas under vissa villkor rörande skolornas
omfång, lärares och lärarinnors kompetens, skolafgifternas maximibelopp,
frielevplatser, rättighet för staten att utöfva kontroll öfver de särskilda
skolornas verksamhet m. m., hvilka bestämmelser likväl ej borde gå därhän,
att kommunernas rätt att organisera dessa skolor efter sina behof
träddes för nära. Sedan utskottet vidare fäst uppmärksamheten därpå,
att antalet af de unga kvinnor, som utgått från högre lärarinneseminariet,
icke varit tillräckligt att ens fylla det behof af så kvalificerade lärarinnor,
hvilket redan visat sig, tillstyrktes, att Riksdagen skulle i skrifvelse begära,
att Kungl. Maj:t behagade för nästa Riksdag framlägga förslag, i
hvad mån och under hvilka villkor staten borde understödja af kommunerna
upprättade undervisningsanstalter för kvinnlig ungdom, samt, i
sammanhang därmed, om vidtagande af de ytterligare åtgärder, som kunde
erfordras för bildande af lärarinnor. Hvad utskottet sålunda tillstyrkt,
blef af båda kamrarna bifallet.
Med anledning häraf begärdes i nådig proposition till 1874 års Riksdag
ett förslagsanslag af 50,000 rdr, att användas till understöd åt af
kommunerna upprättade tre-, fem- eller åttaklassiga elementarläroverk för
flickor, under samma villkor beträffande lokals anskaffande m. m. som i
propositionen till 1873 års Riksdag angifvits, samt under villkor för öfrigt,
att vederbörande kommun skulle bidraga till första uppsättningen af läroverkets
undervis ningsmateiell med 250 rdr för treklassig skola, 500 rdr
för femklassig och 750 rdr för åttaklassig, samt dessutom för en tid af
fem år i sänder ikläda sig förbindelse att ansvara för att skolan, vare sig
genom lärjungarnas skolafgifter eller på annat sätt, årligen erhölle ett belopp,
som icke finge understiga: för treklassig skola 1,333 rdr 33 öre, för
femklassig skola 2,666 rdr 66 öre och för åttaklassig skola 5,000 rdr,
samt ej heller vara mindre än sammanlagda beloppet af lärjungarnas afgifter,
beräknade vid treklassig skola till 30 rdr samt vid 5- och 8-klassiga
skolor till 50 rdr för hvar och en af lärjungarna, de oberäknade, åt hvilka
skolan såsom villkor för statsanslag kunde vara skyldig att lämna kostnadsfri
undervisning. Staten skulle åtaga sig att till undervisningsmateriell
bidraga med samma belopp som kommunen samt till öfriga utgifter
— utom dem, som erfordrades för skollokal, bostad för rektor eller föreståndarinna
samt anskaffning af undervisningsmateriell — med dubbelt så
1874 åra
proposition.
Statsutskottet.
Kungörelse
den It september
1874.
88 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
stort belopp som det, hvartill skolans inkomster genom lärjungeafgifter
eller kommunala bidrag uppginge, dock icke utöfver 3,333 rdr 33 öre för
treklassig, 6,666 rdr 66 öre för femklassig och 12,000 rdr för åttaklassig
skola. Lärjungarnas årsafgifter skulle få bestämmas af kommunen, ehuru
icke till högre belopp än 40 rdr för lärjunge i de tre lägsta klasserna,
50 rdr i fjärde och femte samt 60 rdr i de högre klasserna, hvarförutom
dock finge uppbäras en inskrifningsafgift af 6 rdr samt en terminlig afgift
af 4 rdr till materiell, ljus, ved och städning. Hvar tionde lärjunge
borde åtnjuta kostnadsfri undervisning. Förslag till fullständig plan framlades
icke, men några bestämmelser föreslogos rörande lärarnas och lärarinnornas
aflöning och kompetens. Tryckt årsberättelse skulle af de understödda
skolorna årligen afgifvas. Beträffande af Riksdagen begärda ytterligare
åtgärder för utbildande af lärarinnor erinrades dels därom, att två
nya folkskollärarinneseminarier komme att föreslås till inrättande, dels
därom, att högre lärarinneseminariet ännu hade utrymme för flera lärjungar,
än som dittills efter fullgjorda intagningsvillkor där sökt inträde.
Då tilloppet af inträdessökande komme att ökas, skulle förslag framläggas
angående de ytterligare åtgärder, som till lärarinnebildningens befrämjande
visade si°: erforderliga.
Med afseende på denna proposition yttrade statsutskottet, att Kungl.
Maj:ts förslag dels innefattade allt för detaljerade bestämmelser och dels
skulle, i händelse det antoges, medföra, att staten måste bestrida den
betydligaste delen af kostnaderna för undervisningen, hvadan utskottet
tillstyrkte, att propositionen måtte endast på det sätt bifallas, att för år
1875 på extra stat anvisades 30,000 kronor att användas till understöd,
med högst 3,000 kronor till hvarje, åt sådana högre skolor för kvinnlig
ungdom, hvilka efter vederbörandes hörande pröfvades vara däraf i behof,
under villkor att elevernas årsafgifter icke bestämdes till högre belopp än
50 kronor, att frielever till det antal, som af Kungl. Maj:t bestämdes, vid
skolan antoges, att årlig berättelse afgåfves öfver skolans verksamhet, samt
att skolan skulle vara underkastad den kontroll och de villkor i öfrigt,
Kungl. Maj:t kunde finna godt bestämma. Detta utskottets förslag blef
af båda kamrarna antaget.
Genom nådig kungörelse den 11 september 1874 fastställdes detta
Riksdagens beslut och förordnades därjämte, att skola, som undfinge statsunderstöd,
skulle vara skyldig att lämna kostnadsfri undervisning åt en
elev för hvarje till 300 kronor uppgående belopp af det läroverket beviljade
understödet. Emellertid inkommo under år 1874 endast sex ansökningar
om understöd af ifrågavarande anslag. Under förra hälften af år
1875 inkommo visserligen ytterligare ansökningar från tre skolor, men
opaginerad Kontrollera mot PDF
jKung!. Mnj.is Nåd. Proposition N:o SI. $9
det slutliga resultatet klöf dock, att af det beviljade anslaget ä 30,000
kronor endast 12,400 kronor anvisades i följd af brist på berättigade sökande.
< )rsaken härtill var tydligen ingen annan än den låga skolafgift, som utgjorde
ett af villkoren för statsunderstödet. Däraf hindrades nämligen de
bättre flickskolorna från att begagna sig af det erbjudna tillfället att erhålla
ett eljest väl behöfligt statsbidrag.
Med anledning häraf väcktes vid 1875 års Riksdag motion därom, att
stadgandet angående 50 kronor såsom högsta årsafgift vid af staten understödda
flickskolor skulle upphäfvas, samt yrkades därjämte, att staten skulle
åtaga sig att till hvarje fullständigt elementarläroverk för flickor erlägga
150 kronor årligen för hvarje elev, som genom vederbörligt intyg styrkte
sin medellöshet, dock med den inskränkning, att understödssumman till
hvarje läroverk icke finge öfverstiga 3,000 kronor. Statsutskottet afstyrkte
båda dessa förslag, anförande såsom skäl, att oaktadt den korta tid, som
förflutit efter anslagets beviljande, redan icke mindre än nio läroverk sökt
och sex erhållit understöd. Utskottets afstyrkande godkändes af båda
kamrarna.
Ehuru för år 1876 anslag beviljades åt elfva skolor med tillsammans
25,400 kronor samt ytterligare fem skolor inlämnat ansökningar om understöd
till ett belopp af omkring 14,000 kronor, kunde dock de framställda
anmärkningarna mot de fastställda villkoren för statsunderstödets erhållande
icke därigenom anses vederlagda. I nådig proposition till 1876 års
Riksdag begärdes därför ett till 40,000 kronor förhöj dt anslag på ordinarie
stat, att användas till understöd åt högre skolor för kvinnlig ungdom
med högst 3,000 kronor åt hvarje, under villkor, att elever till det antal,
som af Kungl. Maj:t bestämdes, i skolan crhölle undervisning dels kostnadsfritt
dels mot en årsafgift, som icke finge öfverstiga 50 kronor, att
årlig berättelse afgåfves om skolans verksamhet, samt att skolan skulle
vara underkastad den kontroll och de bestämmelser i öfrigt, som Kungl.
Maj:t kunde finna godt att meddela. Med den förändring, att anslaget
uppfördes på extra stat, tillstyrktes propositionen af statsutskottet och
bifölls af kamrarna utan votering.
De förändrade villkoren, Indika alltsedan varit gällande, gjorde understödet
begärligt äfven för de större och bättre skolorna. För 1877 anmälde
sig 34 sökande, af Indika 28 erhöllo understöd, men alla utom eu
till betydligt mindre belopp än de begärt. Det disponibla anslaget utgjorde
nämligen, såsom nyss nämnts, 40,000 kronor, men summan af de begärda
understöden något öfver 90,000 kronor. För 1878 anmälde sig 36 sökande,
af Indika 32 erhöllo understöd. En förhöjning af anslaget visade sig således
ganska snart vara af behofvet påkallad. Redan vid 1877 års Riksdag
Bih. Hd Rikta. Frat. 1909. 1 Sami. 1 Afä. 04 HUft. 12
Motion vid
2815 är8
Riksdag.
1876 års
proposition.
90
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
väcktes ock motion härom, och Första kammaren beviljade i enlighet med
motionärens yrkande 60,000 kronor, men Andra kammaren biföll statsutskottets
afstyrkande utlåtande. Vid anställd gemensam votering segrade
sistnämnda kammares mening. Vid 1878 ars Riksdag höjdes däremot, i
enlighet med Ivungl. Maj:ts proposition, anslaget till 50,000 kronor och
öfverflyttades till ordinarie stat.
Understöden, som dittills beviljats för blott ett år i sänder, hafva
sedermera tilldelats vederbörande skolor för en tid af tre år. Under de
följande åren till och med 1882 steg småningom antalet af de flickskolor,
som åtnjöto understöd af det ordinarie anslaget, till 38. Vid pröfning af
de ansökningar om understöd, som under loppet af år 1881 ingåfvos från
flickskolorna, befanns emellertid, att eforalstyrelserna tillstyrkt, att underpropösition.
stöd måtte beviljas till ett sammanlagdt belopp af 87,000 kronor. 1 följd
häraf föreslogs genom nådig proposition till 1882 års Riksdag, att det
ordinarie anslaget till understöd åt högre skolor för kvinnlig ungdom måtte
höjas till 70,000 kronor; och erinrades härvid därom, att det af Riksdagen
beviljade anslaget icke oväsentligt bidragit till den kvinnliga undervisningens
framsteg dels genom att i någon mån minska svårigheten att upprätta
och underhålla en god flickskola dels ock genom att i skilda delar
af riket framkalla och underhålla intresset hos kommuner och enskilda
för dylika skolor, ett intresse, som i flera order visat sig uti anslag och
uppoffringar långt utöfver hvad genom statsunderstöd erhållits, hvarjämte
också påpekades, att på grund af de vid statsunderstödet fästa villkor ej
mindre än 151 elever under hvart och ett af åren 1879—1881 haft kostnadsfri
undervisning samt 290 elever under samma tid undervisats mot
en afgift, understigande hälften af den vanliga skolafgiften. Då emellertid
i Första kammaren motion väckts, att anslaget måtte höjas till 100,000
kronor, hvaraf någon mindre del borde användas till bestridande af kostnaderna
för inspektion öfver skolorna, tillstyrkte statsutskottet, att anslaget
måtte höjas till det af Kungl. Maj:t föreslagna beloppet, men att någon
del däraf måtte användas till inspektion. >Ju större understöd», säger
utskottet, »staten lämnar åt den högre kvinnliga undervisningen, desto mer
blifver det statens icke blott rättighet utan äfven plikt att förvissa sig
därom, att denna undervisning anordnas efter fullt ändamålsenliga grunder
samt på sådant sätt, att densamma må blifva eleverna till största möjliga
gagn». Sedan Första kammaren bifallit Kung]. Maj:ts proposition,
men Andra kammaren statsutskottets utlåtande, blef propositionen vid
verkställd gemensam votering af Riksdagen bifallen.
M°fö°Vandtid hvar och en af de följande tre Riksdagarna väcktes motioner
Riksdagar, därom, att det till flickskolorna utgående anslaget måtte höjas till 100,000
91
Kung!,. Maj ds Nåd. Proposition No 81.
kronor. Dessa motioner blefvo emellertid af statsutskottet afstyrkta och
af kamrarna afslagna. Såsom skäl för sitt afstyrkande anförde 1883 års
statsutskott, att huru riktig och gagnelig den i allt mer ökadt mått understödda
institutionen än vore att anse, det dock icke kunde vara välbetänkt
att, innan noggrann erfarenhet vunnits om de resultat den frambragt,
låta densamma i obegränsad utsträckning tillväxa. En sådan erfarenhet
saknades ännu, emedan osäkerhet fortfarande rådde om den kvinnliga
undervisningens hufvudsakliga mål, rätta systemet för dess anordnande
och de kurser, som borde genomgås. Äfven vid Riksdagarna 1884 och
1885 afstyrkte statsutskottet den ifrågasatta_ anslagsförhöjningen på grund
af bristande utredning af flickskoleundervisningens beskaffenhet och resultat.
__ 1SS5 års
Med anledning af väckt motion beslöt Riksdagen år 1885 i underdå-^,,„äjir;y..;3e_
nig skrifvelse anhålla, att Ivungl. Maj:t täcktes låta undersöka, huru undervisningen
i de enskilda högre skolorna för kvinnlig ungdom bedrefves,
och hvilka resultat af densamma dittills vunnits, samt af de upplysningar,
som genom undersökningen erhållits, gifva Riksdagen del.
På grund häraf tillsatte Kungl. Maj:t för det sålunda angifna ändamålet
en kommitté, som efter omfattande och grundliga utredningar afgaf
underdånigt utlåtande den 19 januari 1888. Häri föreslog kommittén
bland annat, att i 32 mindre städer, där såväl flickskolorna som statens
läroverk för gossar visade sig medföra alltför dryga kostnader, staten skulle
inrätta samskolor, samt att i 41 större städer flickskolorna skulle bibehållas
såsom särskolor för endast kvinnliga lärjungar. Antalet sistnämnda
skolor skulle uppgå till 45, nämligen 4 i Stockholm, 2 i Göteborg och en
i hvar och eu af öfriga ifrågavarande städer. Hvar och en af dessa skolor
skulle erhålla ett årligt statsunderstöd af 4,000 kronor under villkor:
att kommun eller af kommun understöd! bolag svarade för anskaffande
och underhåll af lämplig skollokal;
att vederbörande föreståndares eller föreståndarinnas kompetens vore
styrkt på sätt, Kungl. Maj:t kunde Unna lämpligt föreskrifva;
att skolan hade minst sju årsklasser utöfver småskolans stadium;
att språkundervisningen vid skolan vore så ordnad, att läsningen af
det första främmande språket icke började förr än i fjärde årsklassen eller
den klass, i hvilken lärjungarnas normalålder vore 9 år, att läsningen af
det andra främmande språket, som borde vara valfritt, icke började förr
än i sjunde årsklassen eller den klass, i hvilken lärjungarnas normalålder
voro 12 år, samt att undervisning i ett tredje främmande språk icke meddelades
inom den egentliga flickskolan, utan först i den s. k. fortsättningsskolan;
-
92
1891 års pro
position.
Kungl. Map-tfi Nåd. Proposition N:o 81,
att lärarinnornas löner icke understege vissa angifna minimibelopp;*
att lärjunges högsta skolafgift icke öfverstege 120 kronor, för år
räknadt;
att ungefär hvar tionde lärjunge åtnjöte undervisning antingen kostnadsfritt
eller för en afgift, som icke öfverstege hälften åt den nyssnämnda
högsta afgiften; samt
att skolan årligen utgåfve tryckt redogörelse, affattad i noggrann
öfverensstämmelse med formulär, som af ecklesiastikdepartementet fastställdes.
Kommittén föreslog jämväl, att ett mindre understödsbelopp, 1,000 å
1,500 kronor, skulle kunna tilldelas sådana rent privata skolor, som på
grund af förtjänstfull ledning och andra omständigheter däraf gjorde sig
förtjänta.
I detta förslag hafva gjorts gällande två grundsatser, hvilka särskild!
påkalla uppmärksamhet. Den ena är, att statsunderstödet skulle till de
af kommunen understödda skolorna utgå med lika belopp, oberoende af
det växlande lärjungeantalet; den andra, som därmed sammanhänger, är
att, frånsedt de två största städerna, statsunderstöd endast skulle lämnas
till en kommunal flickskola i hvarje stad. I sistnämnda afseende yttrar
kommittén, att statsunderstöd icke borde gifvas åt mer än en flickskola i
stad, hvars invånarantal icke öfverstege 50,000, och om sådant understöd
söktes af två eller flera flickskolor i samma stad, borde det gifvas,
icke åt den, som hade de sämsta affärerna, utan åt den, som visat sig
kunna meddela den bästa undervisningen. Ty ändamålet med statens
bidrag måste vara, icke att gifva en allmosa åt behöfvande personer, utan
att främja den kvinnliga bildningen. Men för detta ändamål gåfves intet
verksammare medel än goda skolor, och en god skola kunde icke existera
utan en sund ekonomisk basis, för hvilken ett jämförelsevis betydligt lärjungeantal
i regel måste vara en nödvändig förutsättning. Staten'' borde
således icke med sitt understöd afse att främja uppkomsten af en mängd
små läroanstalter, hvilka sällan kunde gifva annat än ett jämförelsevis
mindre godt resultat, utan fast hellre att gifva en sådan handräckningåt
de skolor, som redan förde en lifskraft^ existens, att de kunde ännu
bättre än dittills lösa sin viktiga uppgift.
I 1891 års statsverksproposition gjordes framställning om höjning af
anslaget till flickskolorna, men denna framställning grundade sig icke på
förutberörda kommittéutlåtande. Enligt det vid propositionen fogade utdrag
ur statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden yttrade departementschefen,
efter en redogörelse för kommitténs utlåtande och de däröf
-
93
Kungl. Maf:ta Nåd. Proposition N:o 81.
ver afgifna yttranden, att, då icke oväsentliga anmärkningar framställts
mot flertalet af kommitténs förslag, dessas genomförande i oförändrad gestalt
icke torde vara att förorda, och då tillräcklig tid fattats för att underkasta
dem nödig pröfning och erforderlig omarbetning, kunde departementschefen
icke då framlägga något förslag till ett definitivt ordnande
af den högre undervisningen för kvinnlig ungdom. I ett afseende hade
emellertid meningarna varit fullt öfverensstämmande, nämligen däruti, att
ett rikligare understöd från statens sida borde komma flickskolorna till
del. 1 öfverensstämmelse med departementschefens hemställan föreslog
Kungl. Maj:t 1891 års Riksdag att höja anslaget till högre skolor för kvinnlig
ungdom med 30,000 kronor, eller från 70,000 kronor till 100,000
kronor. Detta förslag blef af Riksdagen bifallet.
Sedan under år 1895 vid ett möte mellan föreståndare och förestanda- me ån
rumor för Sveriges högre flickskolor beslutits att genom utsedda ombud proportion.
hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes af Riksdagen äska en
förhöjning af anslaget till de högre skolorna för kvinnlig ungdom med
åtminstone 200,000 kronor, så att nämnda årliga anslag i sin helhet komrne
att uppgå till 300,000 kronor, gjordes af Kungl. Maj:t hos 1896 års Riksdag
framställning om höjning af nämnda anslag.
Vid ärendets anmälan inför Kungl. Maj:t yttrade föredragande departementschefen,
bland annat, att den förut omförmälda flickskolekommitténs
betänkande och förslag redan burit god frukt, i det att mycket af hvad
kommittén föreslagit beträffande tidsfördelning, de särskilda läroämnenas
utsträckning och behandling, hälsovård in. in. vunnit tillämpning inom
flickskolan. De brister åter, som direkt eller indirekt hade sin hufvudsakliga
grund i flickskolornas dåliga ekonomiska ställning, kvarstode däremot
i det hela oförminskade. De förslag, som kommittén framställt till
den ekonomiska ställningens förbättring och nämnda bristers undanröjande,
hade icke heller vunnit allmännare tillslutning. Hufvudsakliga orsaken
härtill hade utan tvifvel varit, att dessa förslag i själfva verket gingo ut
på att upphäfva de då befintliga privata flickskolorna och ersätta dem
dels med sämskolor, som underhölles af staten under förutsättning af vissa
bidrag från kommunerna, dels med högre flickskolor, som upprättades af
kommun eller af ett utaf kommun understödt och därför i beroende af
denna stående bolag samt erhölle bidrag af staten. Den omstörtning af
dittills bestående förhållanden, som på många ställen måste blifva följden
af genomförandet af ett dylikt förslag, hade synts mången lika obillig
som farlig. De dåvarande högre flickskolorna hade i hög grad vunnit allmänhetens
förtroende och sträfvade kraftigt till högre utveckling såväl i
afseende å lärjungarnas sedliga och hygieniska vård som beträffande valet
94
Kungl. Majds Nåd. Proposition N;o 81.
och anordningen af lärostoffet samt dettas metodiska behandling vid undervisningen.
Det skulle, ansåges det, å ena sidan vara högst obilligt att
neka så lifskraftiga anstalter rätten att existera samt å andra sidan innebära
en icke ringa fara att inskränka den fria själfbestämningsrätten för
en så ung och i så liflig utveckling stadd anstalt som den högre flickskolan,
hvilken ännu måste söka sin rätta form. Dessutom måste det
anses högst tvifvelaktigt, huruvida flertalet kommuner skulle befinnas villiga
och i stånd att underkasta sig de ganska stora offer, som genomförandet
af kommitténs förslag skulle af dem kräfva. Föreståndare och föreståndarinnor
vid de högre flickskolorna hade därför ock i den ingifna petitionen
fasthållit vid den form af statsunderstöd, som Regering och Riksdag dittills
funnit vara den lämpligaste, och blott yrkat, att såväl anslaget i dess helhet
som det belopp, som kunde till hvarje särskild skola utdelas, skulle
betydligt ökas. Under sådana förhållanden ansåg departementschefen, att
någon mera genomgripande förändring i den högre flickskolans organisation
för det dåvarande ej borde ifrågasättas, men fann å andra sidan högeligen
angeläget, att den kraftigare än dittills understöddes af staten, på det å
ena sidan de pedagogiska och hygieniska hänsynen vid densamma måtte
komma till sin rätt och å andra sidan såväl lärarpersonalens ställning
måtte blifva drägligare, som lättare tillgång till bildning måtte öppnas för
mindre bemedlade lärjungar. Departementschefen ville därför hemställa
om en höjning af det ifrågavarande anslaget med 150,000 kronor.
1 sammanhang härmed erinrade departementschefen därom, att å
några mindre orter gossar mottagits till undervisning i därvarande flickskolor,
som sålunda förvandlats till samskolor. I följd af folkmängdens
ringhet kunde på dylika platser lika litet en skola endast för flickor som
en skola ensamt för gossar på längden uppehållas, men för en samskola
kunde elevantalet blifva tillräckligt. Utan statsunderstöd kunde dock en
sådan skola ingalunda reda sig bättre än en flickskola med motsvarande
lärjungeantal, och det syntes därför vara hardt och obilligt att neka eu
dylik skola hvarje bidrag. Då den af departementschefen påyrkade ökningen
i anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom vore ganska
stor och då samskolor af ifrågavarande art torde blifva helt få, tvekade
han icke att föreslå, att af berörda anslag bidrag måtte på samma villkor,
som gällde för flickskolor, kunna meddelas äfven åt samskolor med minst
fem klasser å orter, där allmänt läroverk för gos§ar ej funnes.
Slutligen anmälde departementschefen en af styrelsen för pensionsinrättningen
för lärarinnor vid Sveriges högre skolor för kvinnlig ungdom
ingifven petition därom, att Kungl. Maj:t ville vid aflåtande af nådig
proposition om höjning af anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kuwjl. Moj:ls Nåd. Proposition N:o 81.
föreslå Riksdagen, att däraf äfven måtte kunna anvisas det belopp, som
Kungl. Maj:t kunde finna tillräckligt för att trygga pensionsinrättningens
förbindelser.
I öfverensstämmelse med departementschefens hemställan föreslog
lvungl. Maj:t Riksdagen, bland annat, att anslaget till högre skolor för
kvinnlig ungdom måtte höjas med 150,000 kronor, eller från 100,000
kronor till 250,000 kronor, att understöd af detsamma på dittills gällande
villkor måtte kunna tilldelas sådana skolor med högst 4,000 kronor åt
hvar och eu, samt att af samma anslag måtte kunna anvisas dels understöd,
på de för högre flickskolor stadgade villkor, åt sa mskolor med minst
fem klasser å orter, där allmänt läroverk för gossar ej funnes, dels ett
årligt bidrag till pensionsinrättningen för lärarinnor vid Sveriges högre
skolor för kvinnlig ungdom, motsvarande högst 10 kronor för hvar och
eu af de delägare, som erlade årsafgift.
I sitt svar å denna proposition anförde Riksdagen bland annat, att
ifrågavarande skolor borde beredas ett kraftigare understöd än det, som
dittills kommit dem till del.
Enligt Riksdagens mening borde emellertid kostnaden härför icke
uteslutande ålläggas staten. Då befolkningen å den ort, där dylik skola
vore förlagd, i främsta rummet hade gagn af dess verksamhet, syntes det
kunna med skäl ifrågasättas, huruvida icke kommun eller enskilda borde
till skolans uppehållande i en eller annan form lämna så stort bidrag, att
dess värde, för år räknadt, motsvarade minst det belopp, som staten lör
ändamålet tillsköte; och hade Riksdagen ansett lämpligt, att villkor härom
blefve för skolans delaktighet i statsanslaget stadgadt. Med hänsyn till de
ökade bidrag från kommuner och enskilde, som genom detta villkor bolde
kunna vinnas, hade Riksdagen ansett sig kunna begränsa förhöjningen åt
ifrågavarande anslag till 100,000 kronor.
Af samma skäl ansåg Riksdagen, att maximibeloppet al det statsbidrag,
som kunde komma en skola till del, fortfarande liksom förut borde sättas
till 3,000 kronor. Enligt Riksdagens mening borde emellertid vid statsanslagets
fördelning väsentligt afseende fästas vid elevantalet, så att till
skolor, som hade ett mindre antal lärjungar, statsbidraget komme att
utgå med proportionsvis lägre belopp än till sådana skolor, hvilka hade
ett större antal lärjungar. Utöfver det statsbidrag, som enligt dessa grunder
skulle utgå, borde skola, som i sin undervisningsplan upptagit ämnet
huslig ekonomi, kunna erhålla ett särskildt understöd af 500 kronor.
Som villkor för delaktighet i statsanslaget borde, utöfver hvad i sådant
afseende förut vore föreskrifvet, stadgas vissa bestämmelser angående
Riksdagens
skrifvelec,
96
Kungl. Majås Nåd. Proposition N:o 81.
skolans omfattning i afseende å antalet lärjungar och årsklasser äfvensom
angående öfvervakando af skolans anordningar och verksamhet, särskildt i
hygieniskt afseende.
Riksdagen beslut att höja anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom
med 100,000 kronor, eller från 100,000 kronor till 200,000 kronor
samt bestämde, att understöd af detta anslag Unge utgå till högre flickskolor
och till sådana samskolor med minst fem klasser, som vore upprättade
å orter, där allmänt läroverk för gossar ej funnes, under iakttagande
af följande villkor:
a) att skolan, oberäknadt s. k. förberedande klasser, meddelade undervisning
i minst fem årsklasser och under senaste tre år eller den kortare
tid, hvarunder skolan varit i verksamhet, då ansökning om statsbidrag
gjordes, haft i medeltal minst 30 lärjungar, tillhörande sistnämnda årsklasser;
b)
att kommun eller enskilda donatorer till skolans uppehållande lämnade
bidrag, hvars värde, för år räknadt, uppginge till minst samma belopp
som statsunderstödet;
c) att åt skola, som i a) nämnts, måtte kunna tilldelas statsunderstöd
af högst 30 kronor för hvar och en af dess lärjungar i klasserna öfver
de förberedande, med iakttagande härvid, dels att detta understöd måtte
utgå med högst 3,000 kronor till hvarje skola, dels att hvarje i a) nämnd
skola, som meddelade undervisning i huslig ekonomi, måtte för detta ändamål
kunna tilläggas ett särskildt understöd intill ett belopp af 500 kronor;
d) att genom intyg af vederbörande eforalstyrelse blifvit styrkt, ej
mindre att anordningarna vid skolan vore i hygieniskt hänseende tillfredsställande
och undervisningen så ordnad, att öfveransträngning af lärjungarna
därigenom icke föranleddes, än äfven att legitimerad läkare vore vid skolan
anställd;
e) att lärjungar till det antal, som af Kungl. Maj:t bestämdes, i skolan
erhölle undervisning dels kostnadsfritt och dels mot en årsafgift, som icke
öfver stege 50 kronor;
f) att årlig berättelse afgåfves om skolans verksamhet; samt
g) att skolan skulle vara underkastad den kontroll och de bestämmelser
i öfrigt, som Kungl. Maj:t kunde finna godt meddela.
De under a), b), c) och d) här ofvan stadgade villkor och bestämmelser
skulle intill år 1903 tillämpas endast med afseende å statsbidragtill
skola, som år 1896 ej vore i åtnjutande af sådant bidrag, äfvensom,
hvad anginge en vid denna tid af staten understödd skola, för tilldelande
åt densamma af statsbidrag till högre belopp, än den då uppbar-.
97
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
Vidare beslöt Riksdagen medgifva, att af nyssnämnda anslag skulle få
utgå ett årligt bidrag till pensionsinrättningen för lärarinnor vid Sveriges
högre skolor för kvinnlig ungdom, motsvarande högst 10 kronor för hvar
och en af de delägare, som erlade årsafgift.
Med år 1896 kan det första skedet i de högre flickskolornas historia
sägas vara afslutadt. Från och med 1897 blef nämligen statsunderstödet
till dessa skolor beroende af anslag från kommunernas eller enskilda donatorers
sida. Och för att komma i åtnjutande af offentligt understöd
måste skolorna underkasta sig en del villkor och bestämmelser i afseende
på antalet klasser och lärjungar samt skollokalernas beskaffenhet och undervisningens
anordning. Lägges härtill, att statens omkostnader för den
högre kvinnobildningen på en gång fördubblades, kan den förändrade
ställning, de högre flickskolorna genom 1896 års Riksdags beslut kommo
att intaga, uttryckas så, att de alltmera förlorade sin karaktär af rent privata
läroanstalter och i allt högre grad blefvo erkända som en kommunens
och statens gemensamma angelägenhet.
Frågan om ökadt statsanslag till de högre flickskolorna upptogs af
Kungl. Magt ånyo i 1902 års statsverksproposition. I det till denna proposition
fogade protokoll öfver ecklesiastikärenden yttrar departementschefen,
bland annat, att i följd af den dyra tiden under de sista åren
otillräckligheten i den aflöning, som tillkommit lärarpersonalen vid de
högre flickskolorna och därmed likställda samskolor, skarpt framträdt. Dä
härtill kommit, att flera ansökningar dels om understöd åt nya skolor dels
om förhöjning af redan beviljadt understöd, gjorda i enlighet med gifna
bestämmelser, måst afslås, emedan tillgång saknats å det för ändamålet
anvisade anslaget, hade departementschefen föranstaltat om en utredning
af de ekonomiska förhållandena vid de af staten understödda högre skolorna
för kvinnlig ungdom och med dem likställda samskolor. Denna utrednings
verkställande hade uppdragits åt rektorn vid högre lärarinneseminariet
i Stockholm L. M. ^Vrern, hvilken efter on omfattande undersökning
kommit till det resultat, att anslaget till högre skolor för kvinnlig
ungdom borde höjas därhän, att bidragen till skolorna kunde utgå med
minst 50 procent högre belopp än förut. I stället för att bidragen enligt
då gällande bestämmelser utginge med 80 kronor för lärjunge och med
högst 3,000 kronor för skola, borde de alltså för framtiden utgå med 45
kronor för lärjunge intill ett maximum af 4,500 kronor för skola. I sammanhang
med redogörelsen för Wferns yttrande och förslag anmälde departementschefen
en af föreståndare och föreståndarinnor vid högre flickoch
samskolor genom utsedda ombud ingifven petition, däri anhölls om
Bill. till Rund. Prof. 1.908. 1 Samt. 1 Afd. 54 Haft. 13
1902 års
proposition.
98
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
sådan förhöjning af anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom, att
högre fiick- och samskola måtte kunna tilldelas statsunderstöd af högst
50 kronor för hvar och en af dess lärjungar i klasserna öfver de förberedande
intill ett maximum af högst 5,000 kronor för hvarje skola, äfvensom
att det bidrag, som af berörda anslag utginge till pensionsinrättningen
för lärarinnor vid Sveriges högre skolor för kvinnlig ungdom,
måtte kunna höjas till 50 kronor för hvarje lärarinna, som vore medlem
af densamma. Äfvenledes anmälde departementschefen en af styrelsen för
nämnda pensionsinrättning ingifven petition därom, att Kungl. Maj:t ville
för pensionsbeloppens höjande från 400 kronor till 600 kronor af Riksdagen
äska ett anslag, hvarifrån till förmån för de lärarinnor, för eller af
hvilka avgifter erlades till sammanlagdt belopp af 60 kronor årligen, måtte
kunna till pensionsinrättningen anvisas dels ett årligt bidrag af 105 kronor
årligen för en hvar af dem, som före utgången af år 1900 inträdt såsom
delägare, dels ock ett årligt bidrag af 60 kronor för hvarje lärarinna, som
efter. nyssnämnda tid inträdt eller inträdde såsom delägare i pensionsinrättningen.
För egen del uttalade departementschefen den meningen, att i de då
gällande grunderna för tilldelande af understöd från anslaget till högre
skolor för kvinnlig ungdom borde vidtagas vissa ändringar, gående ut,
bland annat, därpå
att statsunderstöd skulle kunna utgå till skola med högst 45 kronor
föi hvar och en af dess lärjungar i klasserna öfver de förberedande, med
iakttagande därvid dels att detta understöd skulle utgå med högst 4,500
kronor föi hvarje skola, dels att skola, som meddelade undervisning i
huslig ekonomi, skulle för detta ändamål kunna tilläggas ett särskilt
understöd af högst 1,000 kronor, för hvilket särskilda- understöd motsvarande
bidrag af kommun eller enskilda donatorer ej skulle erfordras;
att genom intyg af vid skolan anställd legitimerad läkare skulle
styrkas, att anordningarna vid skolan vore i hygieniskt hänseende till.
t n der visning en så ordnad, att öfveransträngning af lär
jungarna
därigenom icke föranleddes; samt
att lärjungar till det antal, som af Kungl. Maj:t, med hänsyn såväl
till understödets belopp som antalet lärjungar och läsafdelningar vid skolan,
bestämdes, skulle erhålla undervisning i skolan dels kostnadsfritt och dels
mot en årsafgift, som icke öfverstege 50 kronor.
I öfverensstämmelse med departementschefens hemställan beslöt Kungl.
Maj:t föreslå Riksdagen att
dels medgifva, att i enlighet med de af departementschefen angifna
grunder statsunderstöd finge tilldelas högre skolor för kvinnlig" ungdom
99
Kungl. MajUs Nåd. Proposition N:o 81.
och sådana samskolor, som vore upprättade å orter, där allmänt läroverk
tör gossar ej tunnes, samt att ett årligt bidrag linge lämnas till pensionsinrättningen
för lärarinnor vid Sveriges högre skolor för kvinnlig ungdom,
motsvarande högst 30 kronor för hvar och en af de delägare, som
erlade årsafgift;
dels ock för ifrågavarande ändamål höja anslaget till högre skolor för
kvinnlig ungdom med ett belopp af 160,000 kronor, eller från 200,000
kronor till 360,000 kronor.
Med anledning åt denna Kungl. Maj:ts proposition föreslogs i en af %««
två ledamöter af Andra Kammaren, F. Berg och E. Hammarlund, väckt r,^*„
motion sådan ändring i villkoren för erhållande af statsbidrag från anslaget
till högre skolor för kvinnlig ungdom, att skyldigheten för statsunderstödd
skola att i viss omfattning meddela undervisning åt lärjungar
kostnadsfritt eller mot nedsatt afgift skulle upphöra. I motiveringen framhålla
motionärerna, att den skyldighet, som dittills ålegat skolorna att
mottaga icke betalande eller halfbetalande elever — att döma af uttalanden
från flick- och samskolornas målsmän — inneburit en belastning af ifrågavarande
skolors budget samt varit en bidragande orsak till det ekonomiska
betryck, hvari dessa skolor befunne sig. Visserligen komme genom ifrågavarande
bestämmelse ett stort antal lärjungar i åtnjutande af högre bildning
mot en ringa afgift eller utan någon afgift alls. Det kunde emellertid
ifrågasättas, huruvida det ej för många af dessa lärjungar varit lika
bra, att icke säga bättre, om de genomginge folkskolan och därpå folkskolans
högre afdelning eller en högre folkskola, samt huruvida ej den
undervisning i tre främmande språk, som i fiick- och samskolorna hide
beslag på deras tid och intresse, mer än väl uppvägdes af den grundligare
undervisning i handarbete och huslig ekonomi, som på folkskolans högre
stadium i stället skulle komma dem till del. Visst vore däremot, att ifrågavarande
skyldighet innebure en synnerligen stor olägenhet föY folkskolan
och en fara för dess utveckling. Så länge nämligen fiick- och samskolorna
vore formligen ålagda att skaffa sig lärjungar ur de samhällsklasser, Indika
eljest för sina barn närmast vore hänvisade till ortens folkskola, så måste
de ovillkorligen medvetet eller omedvetet komma att äfven bland dessa
samhällsklasser utbreda dem föreställningen, att folkskoleundervisningen
under alla omständigheter voro något sämre och ringare, något som man
endast i yttersta nödfall kunde låta sig nöjas med. Denna fara vore så
mycket större, som antalet skolor, hvilka åtnjöte understöd från anslaget
till högre skolor för kvinnlig ungdom, i betydande grad varit och fortfarande
vore i stark tillväxt. Detta förhållande syntes gifva anledning
till den frågan, huruvida en dylik utveckling i rent kvantitativt hänseende
100
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
Riksadgens
skrifvelse.
verkligen vore fullt sund och kunde vara förtjänt att af statsmakterna befrämjas.
Skulle det understöd, som borde lämnas de högre flick- och
samskolorna, blifva dessa till verkligt gagn och icke lända folkskoleväsendet
till obotlig skada, så måste det enligt motionärernas mening begränsas
till sådanna skolor, hvilka visat sia: äga lifskraft nog att kunna existera och
draga till sig nödigt antal elever utan den lockelse, som läge i beviljandet
af nedsatta afgifter eller gratis undervisning åt lärjungar på folkskolans
åldersstadium.
I sitt svar å propositionen anförde Riksdagen, bland annat, följande.
Då utlåtande och förslag rörande de allmänna läroverkens organisation
inom kort vore att förvänta från den för ändamålet tillsatta kommitté,
och denna kommitté kunde väntas därvid äfven afgifva förslag om
ordnande eller understödjande af sainskolor å orter, hvilkas folkmängd
icke ansåges betinga bibehållande eller inrättande af allmänna läroverk,
syntes det Riksdagen icke lämpligt att då medgifva, att från ifrågavarande
anslag, hvilket hufvudsakligen syntes böra afse uppmuntrande af
skolor för kvinnlig ungdom, skulle kunna utgå understöd till andra samskolor
än dem, som vid de nya grundernas trädande i tillämpning redan
vore i åtnjutande af statsbidrag från anslaget i fråga.
Kungl. Maj:ts förslag angående ökningen af understödsbeloppen ansåg
sig Riksdagen böra bifalla, men på samma gång ansåg Riksdagen det
behörigt, att grunderna för tilldelande af understöd från anslaget fullständigades
med en bestämmelse, hvarigenom vid statsunderstödd skola
anställd ämneslärarinna med full tjänstgöring garanterades en viss minimilön.
Kungl. Maj:ts förslag, att skola skulle kunna erhålla bidrag till undervisning
i huslig ekonomi utan motsvarande bidrag från kommunens eller
enskilda donatorers sida, vann icke Riksdagens bifall, då enligt Riksdagens
mening bestämmelsen om ett statsunderstödet motsvarande bidrag från
kommuner eller enskilde, såsom innebärande den mest betryggande garantien
för undervisningens ändamålsenliga anordning, icke borde eftergifvas
beträffande någon del af det från ifrågavarande anslag utgående understödsbcloppet.
Kungl. Maj:ts förslag, att den eforus förut åliggande skyldigheten att
i vissa afseenden inspektera skolorna skulle öfverflyttas på skolläkare, fann
Riksdagen icke heller ändamånsenligt, och ansåg Riksdagen fördenskull,
att de i detta afseende förut gällande bestämmelserna borde bibehållas
oförändrade.
Likaså ansåg Riksdagen, att bestämmelsen om skolas skyldighet att
mottaga elever mot nedsatt afgift eller utan afgift borde bibehållas i sin
förutvarande allmännare lydelse, på det att Kungl. Maj:t skulle vara oför
-
101
Kung!. Maj:U Nåd. Proposition N:o 81.
hindrad att efter de i hvarje fall sig företeende omständigheter bestämma
antalet elever, hvilka kostnadsfritt eller emot nedsatt afgift borde vid viss
skola erhålla undervisning.
Riksdagen beslöt godkänna följande grunder för tilldelande af statsunderstöd
åt högre skolor för kvinnlig ungdom och sådana å orter, där
allmänt läroverk för gossar ej funnes, upprättade samskolor, som vid dessa
grunders trädande i tillämpning redan vore i åtnjutande af statsbidrag
från förevarande anslag, nämligen;
a) att skolan, oberäknadt s. k. förberedande klasser, skulle meddela
undervisning i minst fem årsklasser och under senaste tre år, hvarunder
statsunderstöd åtnjutits, hafva haft i medeltal minst 30 lärjungar, tillhörande
sistnämnda årsklasser, eller, beträffande nytillkommande skola,
vid den tid, dä ansökning om statsbidrag gjordes, räkna minst 30 lärjungar
i sistberörda klasser;
b) att kommun eller enskilda donatorer till skolans uppehållande skulle
lämna bidrag, hvars värde för år räknadt uppginge till minst samma belopp
som statsunderstödet;
c) att åt skola, som i a) nämnts, kunde tilldelas statsunderstöd af
högst 45 kronor för hvar och en af dess lärjungar i klasserna öfver de
förberedande, med iakttagande härvid, dels att detta understöd Unge utgå
med högst 4,500 kronor till hvarje skola, dels att hvarje i a) nämnd skola,
som meddelade undervisning i huslig ekonomi, skulle för detta ändamål
kunna tilläggas ett särskilt understöd af högst 500 kronor;
d) att genom intyg af vederbörande eforalstyrelse blifvit styrkt, ej
mindre att anordningarna vid skolan vore i hygieniskt hänseende tillfredsställande
och undervisningen så ordnad, att öfveransträngning af lärjungarna
därigenom icke föranleddes, än äfven att legitimerad läkare vore vid
skolan anställd;
e) att ämneslärarinna, som hade sin hufvudsakliga tjänstgöring i
klasserna öfver de förberedande, skulle för 24 timmars undervisning i
veckan under trettiosex läsveckor om året, påsk- och pingstferier samt
tillfälliga lofdagar inberäknade, erhålla aflöning, uppgående minst till ordinarie
folk skollärarinnas inom samma kommun för åtta månaders tjänstgöring
bestämda lägsta aflöning med inberäknande af naturaförmånerna,
eller,°om ordinarie folkskollärarinna icke vore inom kommunen anställd,
lävsta lagstadgade lön för ordinarie folkskollärarinna, likaledes med inberäknande
af naturaförmånerna, samt för mindre eller större antal läsveckor
eller veckotimmar i proportion härtill;
fj att lärjungar till det antal, som af Kungl. Maj:t bestämdes, skulle
190J års
Riksdag.
102
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
erhålla undervisning i skolan dels kostnadsfritt och dels mot en årsafo-ift
som icke öfverstege 50 kronor; ö ’
g) att årligen berättelse skulle afgifvas om skolans verksamhet; samt
_hj att skolan skulle vara underkastad den kontroll och de bestämmelser
i (ifrigt, som Kungl. Maj:t kunde finna godt föreskrifva.
Det under e) upptagna villkoret skulle intill år 1909 tillämpas endast
med afseende å statsbidrag till skola, som vid dessa grunders trädande i
tillämpning ej vore i åtnjutande däraf, äfvensom, hvad anginge en vid
nämnda tidpunkt af staten understödd skola, för tilldelande åt densamma
åt statsbidrag till högre belopp, än den då uppbar.
Vidare medgaf Riksdagen, att ett årligt bidrag finge lämnas till
pensionsmrattmngen för lärarinnor vid Sveriges högre skolor för kvinnlioungdom,
motsvarande högst 30 kronor för hvar och en af de delägare0
som erlade årsafgift. ° ’
. i. Slutligen beslöt Riksdagen att för ifrågavarande ändamål höja anslaget
7/ hf%re skolor för kvinnlig ungdom med ett belopp af 147,500 kronor
eller från 200,000 kronor till 347,500 kronor.
Kungörelse i ämnet utfärdades af Kungl. Maj:t den 13 juni 1902.
låghet med Kungl. Maj :ts därom gjorda framställning beslöt 1903
al s Kiksdag medgifva, att till svenska lärarinnornas pensionsföreninu* måtte
utgå, ett ärligt bidrag af 30 kronor för hvarje lärarinna vid högre skola
tor kvinnlig ungdom eller samskola, som icke vore delägare i pensionslnrättnmgen
för lärarinnor vid Sveriges högre skolor för kvinnlig ungdom,
med villkor att af eller för henne i pensionsföreningen under näst
toregaende år insatts minst 60 kronor, att berörda bidrag skulle tillo-odoföras
vederbörande lärarinna, samt att pensionsföreningen årligen till
Kungl. Ma]:t afhimnade berättelse öfver föreningens verksamhet och förvaltning.
Till bestridande af såväl detta statsbidrag som det förut pensionsmrättnmgen
för lärarinnor vid Sveriges högre skolor för kvinnlig
ungdom beviljade, anvisade Riksdagen ett förslagsanslag med titel: Bidra”
till pensionering af lärarinnor vid högre flick- och samskolor å 19,000
kronor.
Då af anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom 10,000 kronor
beräknats komma att från och med år 1903 utgå som^pensionsbidrag, blef
denna summa genom Riksdagens nyss omförmälda beslut att för lärarinnorna
uppföra ett särskildt pensionsanslag lösgjord och disponibel för det
förstnämnda anslagets egentliga ändamål.
1903 års Riksdag hade jämväl att behandla ett annat af Kungl. Maj-t,
tramställdt förslag rörande ändring i de af 1902 års Riksdag fastställda
grunder tor tilldelande af understöd från anslaget till högre skolor för
103
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 81.
kvinnlig ungdom. Styrelsen för Trollhättans samskola hade nämligen i
en till Kungl. Maj:t ingifven skrift anfört, att samskolan i september
1901 nått den utveckling, att den enligt de då gällande bestämmelserna
var berättigad till understöd från anslaget till högre skolor för kvinnlig
ungdom. Vid denna tidpunkt — slutet af treårsperioden 1900—1902 —
hade emellertid ej så mycket återstått af berörda anslag, att skolan då
kunnat erhålla bidrag från detsamma. Skolan hade sedan dess fortsatt
sin framgångsrika verksamhet i förhoppning att för åren 1903—1905
kunna komma i åtnjutande af understöd från de medel, som 1902 års
Riksdag väntades komma att anslå till understöd åt flink- och samskolor
för sistnämnda treårsperiod. Då emellertid denna förhoppning genom
1902 års Riksdags beslut att från delaktighet i berörda anslag utesluta
samskolor, som vid 1902 års utgång ej vore i åtnjutande af statsunderstöd,
blifvit besviken, anhöll styrelsen, att Kungl. Maj:t täcktes för 1903
års Riksdag framlägga proposition om ändring uti sistberörda af 1902
års Riksdag fastställda bestämmelse.
Vid föredragning af denna skrift erinrade departementschefen därom,
att anledningen till meromnämnda af 1902 års Riksdag fattade beslut var
den. att utlåtande och förslag rörande de allmänna läroverkens organisation
vore inom kort tid att förvänta från den för ändamålet tillsatta kommittén,
samt att denna kommitté kunde väntas därvid äfven afgifva förslag
om ordnande eller understödjande af samskolor å orter, hvilkas folkmängd
icke ansåges betinga bibehållandet eller inrättandet af allmänna
läroverk. Det sålunda afvaktade kommittébetänkandet hade afgifvits den
K december 1902. Däri hade kommittén, bland annat, dels föreslagit inrättandet
af statssamskolor å ett visst antal orter, dels uttalat önskvärdheten
däraf att kommunala samskolor å vissa andra orter, hvilka enligt
1902 års Riksdags beslut ej vore berättigade till statsunderstöd, måtte
komma i åtnjutande däraf.
Då sålunda det skäl, hvarpå 1902 års Riksdag grundat sitt beslut
att från delaktighet i anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom utesluta
sådana samskolor, som icke redan under år 1902 åtnjutit understöd
från detta anslag, enligt departementschefens mening måste anses förfallet,
hemställde han, att Kungl. Maj:t ville föreslå Riksdagen medgifva, att samskolor
å orter, där allmänt läroverk för gossar ej funnes, måtte kunna erhålla
understöd af anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom enligt
de för sådant understöd stadgade grunder, äfven om de vid samma grunders
trädande i tillämpning icke varit i åtnjutande af statsbidrag från anslaget.
Den för det sålunda föreslagna ändamålet erforderliga ökningen
af ifrågavarande anslag skulle vinnas, därest Riksdagen bifölle Kungl.
Motion inom
Andra Kammaren.
Riksdagens
skrifvelse.
104 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
Maj:ts förslag om uppförande af ett särskildt förslagsanslag till pensionering
af lärarinnor vid högre flick- och samskolor. Denna departementschefens
hemställan vann Kungl. Maj:ts bifall.
Den sålunda beslutade propositionen föranledde två ledamöter af Andra
Kammaren, F. Berg och E. Hammarlund, att i en inom kammaren väckt motion
yrka, att Kungl. Maj:ts nyssberörda förslag om ändring i grunderna för
tilldelande af understöd från anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom
icke måtte af Riksdagen bifallas.
I motionen gjordes gällande, bland annat, att de skäl, på hvilka 1902
års Riksdag grundat sitt meromnämnda beslut, ingalunda förfallit genom
det af läroverkskommittén framlagda betänkandet, utan tvärtom genom detsamma
ytterligare vunnit i styrka. Skulle nämligen kommitténs förslag
om upprättande genom statens försorg af 23 samskolor blifva förverkligadt,
måste de mindre städernas rimliga anspråk på statsunderstöd för
sina högre samskolor anses vara i rikligt, mått uppfyllda, och all anledning
att använda det för flickskolorna afsedda anslaget till understöd åt
läroverk af annan art hafva bortfallit. Gjordes detta anslag tillgängligt
äfven för nya privata och kommunala samskolor, skulle anspråken på delaktighet
däri komma att växa i snart sagdt obegränsad utsträckning. Till
stöd härför åberopade motionärerna ett uttalande af chefen för ecklesiastikdepartementet,
hvilken i det 1902 års statsverksproposition bifogade
statsrådsprotokollet påvisat, i hvilken betydande utsträckning de statsunderstödda
skolornas antal ökats, och därvid tillika främhållit, att denna ökning
komme att fortgå, särskildt emedan man kunde vänta uppkomsten af
högre samskolor i mindre städer, köpingar, större stationssamhällen och å
andra mera befolkade platser. Skulle, yttrade vidare motionärerna, staten
åtaga sig att åt hvarje för barn i åldern 9—14 år inrättad samskola, som
räknade 30 lärjungar, fördelade i 5 klasser, gifva ett årligt understöd,
motsvarande 45 kronor för lärjunge, så kunde man vara förvissad därom,
att utvecklingen icke skulle afstanna, förrän man hunnit därhän, att hela
vårt land blifvit öfverspunnet med ett nät af högre samskolor, lika dyrbart
som vårt nuvarande folkskolesystem, men i olikhet med detta afsedt
icke för alla samhällsmedlemmar, utan endast för de mera bemedlade.
Riksdagen gick en medelväg mellan Kungl. Majrts och motionärernas
förslag och medgaf, att samskolor å orter, där allmänt läroverk för gossar
ej funnes, kunde, därest de före utgången af år 1902 fullgjort då gällande
villkor för erhållande af understöd från anslaget till högre skolor för kvinnlig
ungdom, erhålla sådant understöd enligt de i nådiga kungörelsen den
13 juni 1902 stadgade grunder, äfven om de vid samma grunders trädande
i tillämpning icke varit i åtnjutande af statsbidrag från anslaget.
105
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
De under slutet af föregående och början af innevarande århundrade
förda förhandlingarna om de allmänna läroverkens organisation berörde i
åtskilliga punkter frågan om de högre flickskolorna. Särskildt gällde detta
spörsmålet om de s. k. småläroverken. Bland de olika förslag, som framställdes
i syfte att rädda deras existens och möjliggöra en utveckling af
desamma, träder så småningom samskoleidén i förgrunden. Denna hade
nämligen under 1880- och 1890-talen vunnit en allmännare utbredning och
tillämpning vid privata och kommunala läroanstalter. Orsaken härtill
var icke i första hand en principiell öfvertygelse om samundervisningens
företräde framför särundervisningen. Snarare vill det af de vid denna
tid förda diskussionerna i frågan synas, som om samskoletankens motståndare
voro i flertalet. Men den hårda verkligheten talade ett mera
öfvertygande språk. A en del mindre orter med ringa lärjungeantal befanns
det för dyrt att uppehålla en särskild skola för gossar och en särskild
skola för flickor, och i följd häraf beslöt man att sammanföra de
båda slagen af lärjungar i en skola och på denna samla de tillgängliga
ekonomiska resurserna. Denna utväg började i synnerhet anlitas, sedan
en mängd pedagogier i början af 1890-talet genom Riksdagens beslut
blifvit indragna. En lösning af småläroverksfrågan i denna riktning föreslog
Kungl. Maj:t Riksdagarna 1887, 1890, 1892 och 1893, men dessa
förslag lyckades lika litet som öfriga förslag rörande om organisation af de
allmänna läroverken vinna Riksdagens bifall.
För 1885 års flickskolekommittés förslag rörande anordnande af samskolor
å vissa orter har i det föregående redogjorts. Detta förslag ledde
emellertid ej till något emedelbart resultat, framför allt på grund af
myndigheternas motstånd mot samundervisningen.
Ett principiellt erkännande från statens sida kom samskoleidén till
del genom 1896 års Riksdags beslut att utsträcka delaktigheten i flickskoleanslaget
till kommunala och privata samskolor. Riksdagens sedermera
fattade beslut att för samskolornas vidkommande begränsa rätten till sådan
delaktighet torde i afsevärd grad hafva påverkats af de förut omnämnda
motionärernas varning för att gynna uppkomsten landet rundt af en mängd
med folkskolorna konkurrerande smärre samskolor.
Frågan om samskolans inordnande i statens undervisningsväsende upptogs
ånyo af 1899 års läroverkskommitté, som, såsom förut omnämnts,
föreslog inrättandet af statssamskolor å 23 orter. I nära öfverensstämmelse
med Kungl. Maj:ts förslag beslöt 1904 års Riksdag, att 19 mindre
läroverk och pedagogier skulle ombildas till samskolor. Denna ombildning
har sedermera trädt i verkställighet, och allt eftersom densamma fortgått,
Bill. till Rikd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. o4 Hälft% 14
Samskolors
inrättande.
106
Kungl. Maj:is Nåd. Proposition N:o 81.
hafva statsbidragen till flickskolorna å ifrågavarande orter efterhand minskats
för att slutligen helt och hållet indragas.
fTick^oek I ^digare utfärdade cirkulär angående fördelningen af anslaget till
latiukoiornu. högre skolor för kvinnlig ungdom hade Kungl. Maj:t stadgat, att skolorna
skulle under den tid, för hvilken understöd af statsmedel vore beviljadt,
stå under inseende af vederbörande eforalstyrelse och den inspektor, denna
myndighet ägde förordna. Sedan i sammanhang med 1904 års läroverksreform
upprättats en öfverstyrelse för rikets allmänna läroverk, hvilken
enligt den för densamma utfärdade instruktion skulle hafva inseende jämväl
öfver sådana flickskolor och andra enskilda eller kommunala läroanstalter,
hvilka åtnjöte statsunderstöd, föreskref Kungl. Maj:t den 24 november
1905, vid fördelningen af flickskoleanslaget för treårsperioden
1906— 08, att skolorna skulle under den tid, för hvilken understöd af
statsmedel vore beviljadt, stå under inseende af öfverstyrelsen för rikets
allmänna läroverk och den inspektor, denna myndighet ägde förordna.
I underdånig skrifvelse den 28 oktober 1905 hemställde öfverstyrelsen
manna lära- för rikets allmänna läroverk på anförda skäl om höjning af anslaget till
öorc skolor för kvinnlig ungdom med 53,100 kronor, eller från 347,500
1905. kronor till 400,600 kronor. Tillika påyrkade öfverstyrelsen vissa ändringar
i grunderna för tilldelande af understöd från anslaget i fråga. Sålunda
anförde öfverstyrelsen, att det af 1903 års Riksdag fattade beslut, enligt
hvilket rätten till delaktighet i flickskoleanslaget endast skulle tillkomma
sådana samskolor, som före utgången af 1902 fullgjort då gällande villkor
för erhållande af statsbidrag, varit afsedt att förblifva gällande endast till
dess den nya läroverksorganisationen hunnit blifva fastställd, samt att, då
denna förutsättning vore fylld, det af omförmälda Riksdag stadgade villkoret
för samskolans delaktighet i flickskoleanslaget saklöst kunde bortfalla.
Vidare omförmälde öfverstyrelsen, att de högre flickskolorna å orter,
hvilkas läroverk enligt 1904 års Riksdags beslut skulle ombildas till samskolor,
komme att så småningom indragas. Under denna afvecklingsperiod
skulle det förr eller senare inträffa, att antalet årsklasser och lärjungar
komme att nedgå under det för statsunderstöds erhållande fastställda
minimum. Då det icke vore billigt att fordra, att sådana under
afveckling stadda skolor fullständigt uppfyllde villkor, som vore afsedda
för helt andra förhållanden, syntes en sådan ändring i gällande bestämmelser
önsklig, hvarigenom det för Kungl. Maj:t möjliggjordes att bevilja
107
Kung!. Majds Nåd. Proposition No 81.
understöd åt ifrågavarande skolor äfven i sådana fall, då villkoret med
afseende på antalet klasser och lärjungar icke vore uppfylldt.
Slutligen erinrade öfverstvrelsen därom, att öfverinseendet öfver statsunderstödda
flickskolor och samskolor uppdragits åt öfverstvrelsen, hvilken
särskildt ålagts tillse, att undervisningen vore ändamålsenligt anordnad,
samt att öfvervaka skolans sundhetsförhållanden och ungdomens fysiska
uppfostran. Häraf synas följa, att det för framtiden borde tillkomma öfverstyrelsen
att utse skolans inspektor, samt att denne borde erhålla det uppdrag,
som enligt gällande bestämmelser ålåge eforus, nämligen att, då
statsunderstöd söktes, utfärda intyg angående do hygieniska anordningarna
vid skolan m. in.
Förut är omnämndt, hurusom Kungl. Maj:t kort tid efteråt uppdrog
åt öfverstyrelsen att utse inspektörer vid ifrågavarande skolor.
Vid underdånig föredragning af öfverstyrelsens skrifvelse anförde
departementschefen, att han biträdde öfverstvrelsens framställning utom i
hvad denna gällde utsträckt rätt för samskolor till delaktighet i flickskoleanslaget.
Departementschefen förklarade sig nämligen ha anledning
antaga, att 1903 års Riksdags beslut angående inskränkning af denna rätt
i viss mån påverkats af förutnämnda, af honom jämte en annan ledamot
af Andra Kammaren vid samma Riksdag väckta motion. De skäl, som
anförts i denna motion, hade fortfarande för departementschefen afgörande
betydelse. Staten borde ej genom understöd bidraga till uppehållandet af
ett obegränsadt antal enskilda samskolor, hvilkas tillkomst och fortvara i
många fall visat sig vara glam dåde på ett konstladt behof samt på ett
oberättigad t sträfvande att enbart af sociala skäl vid undervisningen från
hvarandra afskilja barn från olika lager af samhället. Endast så tillrida
kunde departementschefen tillstyrka en utsträckning af rätten för samskolorna
till delaktighet i det ifrågavarande anslaget, att sådan delaktighet
skulle tillkomma samskolor, upprättade å orter, hvilkas läroverk genom
190-1 års Riksdags beslut underkastats indragning.
De af departementschefen förordade ändringarna i då gällande grunder
för tilldelande af understöd från anslaget till högre skolor för kvinnlig
ungdom gingo alltså i hufvudsak ut på
att rätten till erhållande af statsunderstöd skulle utsträckas til! sådana
samskolor, som upprättats å orter, hvilkas läroverk enligt 1904 års
Riksdags och Kungl. Majrts beslut underkastats indragning;
att öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk skulle utse inspektor
vid statsunderstödd skola, samt att denne inspektor — ej, såsom förut
varit bestämdt, eforus — skulle styrka, att anordningarna vid skolan vore
1906 års
proposition.
108
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
i hygieniskt hänseende tillfredsställande och undervisningen så ordnad,
att öfveransträngning därigenom icke föranleddes; samt
att redan befintlig statsunderstödd flickskola å ort, där enligt 1904
års Riksdags och Kungl. Maj:ts beslut statssamskola hölle på att upprättas,
skulle under tiden för statssamskolans utveckling kunna erhålla statsunderstöd,
äfven om de stadgade villkoren i afseende på minimiantalet klasser
och lärjungar ej vore uppfyllda.
Vidare hemställde departementschefen, att anslaget till högre skolor
för kvinnlig ungdom måtte höjas med 32,500 kronor eller från 347,500
kronor till 380,000 kronor.
Kungl. Maj:t aflat proposition i öfverensstämmelse med departementschefens
hemställan.
Motioner inom I anledning af Kungl. Maj:ts sålunda afgifna proposition yrkades i
Riksdagen. motioner, väckta den ena i Första Kammaren af E, Bohnstedt in. fi.
och den andra i Andra Kammaren af J. Widén in. fl., dels att understöd
från anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom måtte kunna tilldelas
äfven andra, på orter, där allmänt läroverk för gossar ej funnes, inrättade
samskolor än sådana, som före utgången af år 1902 fullgjort då gällande
villkor för erhållande af dylikt understöd, dels att anslaget till högre
skolor för kvinnlig ungdom skulle för ifrågavarande ändamål höjas
med ett belopp af 5,000 kronor utöfver hvad Kungl. Maj:t föreslagit. 1
en tredje af ledamoten af Andra Kammaren E. Räf väckt motion yrkades,
att Riksdagen skulle till Nässjö samskola å extra stat för hvart och ett
af åren 1906—1908 bevilja ett anslag af 1,500 kronor.
Statsutskottet. Beträffande frågan, i hvilken omfattning delaktighet i flickskoleanslaget
skulle tillkomma samskolor, yttrade statsutskottet, att de skäl departementschefen
anfört för vidhållande af den ståndpunkt, Riksdagen år 1903 intagit
i frågan, synts utskottet vara välgrundade. Då staten, som genom sina
högre allmänna läroverk, realskolor och samskolor sörjt för särskilt den
manliga uppväxande ungdomens högre skolbildning, tillika kraftigt understödde
de enskilda försöksläroverken för gossar och de högre flickskolorna,
och jämte kommunerna underhölle icke blott de vanliga folkskolorna utan
äfven, hvarhelst behofvet sådant kräfde, högre folkskolor och fortsättningsskolor,
funnes från statens sida icke anledning att uppmuntra tillkomsten
eller fortbeståndet af privata samskolor, hvilkas undervisningsplan i allmänhet
torde väsentligen sammanfalla antingen med de lägre klassernas
vid de allmänna läroverken, realskolorna och de högre flickskolorna eller
med de högre folkskolornas. Härtill komme, att därest den rätt till understöd
af staten, som på grund af särskilda billighetshänsyn medgifvits vissa
privata samskolor, hvilka före utgången af år 1902 fullgjort dä gällande
109
Kimgl. Majits Nåd. Proposition
No 81.
villkor för erhållande af understöd från anslaget till högre skolor för kvinnlig
ungdom, skulle utsträckas äfven till senare tillkomna eller framdeles uppkommande
sådana skolor, kostnaden härför tvifvelsutan skulle blifva synnerligen
afsevärd och vida öfverstiga det belopp af 5,000 kronor, årligen,
hvarmed de nämnda motionärerna ansett berörda anslag böra höjas. Utskottet
förordade Kungl. Maj:ts framställning i denna del.
Sex ledamöter af utskottet yrkade sådan ändring i utskottets hemställan,
’ att statsunderstöd skulle kunna tilldelas samskolor, hvilka upprättats
å orter, där allmänt läroverk för gossar ej funnes, äfvensom åt sådana
samskolor, som komme att upprättas å orter, hvilkas läroverk enligt 1904
års Riksdags och Kungl. Maj:ts beslut underkastats indragning.
Beträffande den andra åf Kungl. Maj:t föreslagna ändringen, afseende
inspektionen öfver ifrågavarande skolor, förklarade utskottet sig icke öfvertygadt
om ändamålsenligheten af att för de högre flickskolorna och samskolorna
inspektionen ordnades på annat sätt än för de allmänna läroverken,
hvilkas inspektörer fortfarande utsåges af eforalstyrelserna. På grund häraf
afstyrkte utskottet Kungl. Maj:ts förslag i förevarande punkt och tillstyrkte
bibehållandet af de i detta afseende då gällande bestämmelser.^ Reservation
anmäldes af sex utskottsledamöter, som förordade bifall till Kungl. Maj:ts
förslag.
1 öfriga punkter tillstyrkte utskottet Kung]. Maj:ts förslag.
Första Kammaren beslöt i fråga om samskolors rätt till delaktighet i
flickskoleanslaget i öfverensstämmelse med den förstnämnda reservationen
och i fråga om inspektionen öfver skolorna i öfverensstämmelse med utskottets
förslag. .
Andra Kammaren beslöt i fråga om samskolors rätt till delaktighet i
flickskoleanslaget i öfverensstämmelse med utskottets förslag och i fråga
om inspektionen öfver skolorna i öfverensstämmelse med den sistnämnda
reservationen, d. v. s. i båda fallen i öfverensstämmelse med den kungl.
propositionen
I
öfrigt bifölls utskottets förslag.
Vid den gemensamma
segrade
voteringen
i den senare frågan Första Kammaren.
grunder
den förra frågan Andra
alltså godkänt följande
skolor
Kammaren och
Riksdagen hade
statsunderstöd åt högre skolor för
skolor, hvilka upprättats å orter,
nes, och före utgången af år 1902 fullgjort då ö
laude af understöd från anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom,
äfvensom åt sådana samskolor, som upprättades å orter, hvilkas läroverk
kvinnlig ungdom samt
där allmänt läroverk för gossar
för tilldelande af
åt sådana samej
fun
-
rällande villkor för erhål
-
Riksdagen»
beslut.
opaginerad Kontrollera mot PDF
no
Kung1. Maj:ts Narf. Proposition N:o 81.
enligt 1904 års Riksdags och Kungl. Maj:ts beslut underkastats indrao-ning
nämligen: *
a) att skolan, oberäknad! så kallade förberedande klasser, skulle meddela
undervisning i minst fem årsklasser och under senaste tre år, hvarunder
statsunderstöd åtnjutits, hafva haft i medeltal minst 30 lärjungar,
tillhörande sistnämnda årsklasser, eller, beträffande nytillkommande skola,
vid den tid, då ansökning om statsbidrag gjordes, räkna minst 30 lärjungar
i sistberörda klasser;
b) att kommun eller enskilda donatorer till skolans uppehållande skulle
lämna bidrag, hvars värde för år räknadt uppginge till minst samma belopp
som statsunderstödet;
c) att åt skola, som i a) nämnts, kunde tilldelas statsunderstöd af
högst 45 kronor för hvar och en af dess lärjungar i klasserna öfver de
förberedande, med iakttagande härvid, dels att''detta understöd skulle ut«&
med högst 4,500 kronor till hvarje skola, dels att hvarje i a) nämnd skofa,
som meddelade undervisning i huslig ekonomi, skulle för detta ändamål
kunna tilläggas ett särskildt understöd af högst 500 kronor;
d) att genom intyg åt vederbörande eforalstyrelse blifvit styrkt, ej
mindre att anordningarna vid skolan vore i hygieniskt hänseende tillfredsställande
och undervisningen så ordnad, att''öfveransträngning af lärjungarna
därigenom icke föranleddes, än äfven att legitimerad läkare vore
vid skolan anställd;
e) att ämneslärarinna, som hade sin hufvudsakliga tjänstgöring i klasserna
öfver de förberedande, skulle för 24 timmars undervisning i veckan
under trettiosex läsveckor om året, påsk- och pingstferier samt tillfällig
lofdagar inberäknade, erhålla aflöning, uppgående minst till ordinarie folkskollärarinnas
inom samma kommun för åtta månaders tjänstgöring bestämda
lägsta aflöning med inberäknande af naturaförmånerna felley om
ordinarie folkskollärarinna icke vore inom kommunen anställd, lägsta’lagstadgade
lön för ordinarie folkskollärarinna, likaledes med inberäknande
af naturaförmånerna, samt för mindre eller större antal läsveckor eller
veckotimmar i proportion härtill;
f) att lärjungar till det antal, som af Kungl. Maj:t bestämdes, skulle
erhålla undervisning i skolan dels kostnadsfritt och dels mot en årsafirift
som icke öfverstege 50 kronor;
g) att årlig berättelse skulle afgifvas om skolans verksamhet; samt
h) att skolan skulle vara underkastad den kontroll och de bestämmelser,
som Kungl. Maj:t kunde finna godt föreskrifva.
Härjämte förklarade Riksdagen: 1) att åt redan befintlig, statsunderstöda
flickskola å ort, där enligt 1904 års Riksdags och Kungl. Maj:ts
opaginerad Kontrollera mot PDF
in
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition K:o 81.
beslut, statssamskola upprättades, finge, äfven om det under a) upptagna
villkoret icke vore uppfylldt, tilldelas statsunderstöd under statssamskolans
utveckling, efter hvars slutliga genomförande understöd ej vidare finge
utgå; 2) att det under e) upptagna villkoret skulle intill år 1909 tillämpas
endast med afseende å statsbidrag till skola, som vid 1902 års utgång
ej var i åtnjutande däraf, äfvensom hvad anginge en vid nämnda tidpunkt
af staten understödd skola, endast för tilldelande åt densamma af
statsbidrag till högre belopp än den då uppbar; samt 3) att understöd
icke finge för samma skola beviljas både från anslaget till understöd
åt enskilda läroverk och från anslaget till högre skolor för kvinnlig
ungdom.
Anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom höjdes i sammanhang
härmed af Riksdagen från 347,500 kronor till 380,000 kronor, eller med
32,500 kronor.
På Kungl. Maj:ts förslag höjde 1906 års Riksdag den lägsta lagstadgacle
lönen för ordinarie folkskollärarinna från 7 00 kronor till 900 kronor, tm och tm.
Denna allmänna lönereglering föranledde åtskilliga kommuner, företrädesvis
i städerna, att höja de där anställda ordinarie folkskollärarinnornas löner
med afsevärda belopp. Då enligt 1902 och 1906 årens Riksdagars beslut
de vid de statsunderstödda fiick- och samskolorna anställda ämneslärarinnorna
med full tjänstgöring skulle erhålla aflöning, uppgående minst till
ordinarie folkskollärarinnas inom samma kommun bestämda lägsta aflöning,
med inberäknande af naturaförmånerna, medförde den allmänna löneregleringen
för de ordinarie folkskollärarinnorna en afsevärd höjning af lönerna
för ämneslärarinnorna vid nämnda flack- och samskolor. På grund häraf
inkommo representanter för en mängd dylika skolor till Kungl. Maj:t med
framställningar, däri sökandena, under förklarande att skolorna icke kunde
med då utgående statsunderstöd bära den ökade utgift, som af denna löneförhöjning
förorsakades, anhöllo om ökade understödsbelopp, motsvarande,
tillsammans med kommunernas lika stora bidrag, skolornas af nyss angifna
orsak ökade utgiftsuumma. Med anledning häraf föreslog Kungl. Maj:t i
nådig proposition 1907 års Riksdag att på extra stat för år 1908 bevilja
ett anslag af 156,000 kronor att utgå med ena hälften år 1907 och andra
hälften år 1908, för att användas som bidrag till bestridande af de ökade
utgifter, som de högre skolor för kvinnlig ungdom och samskolor, hvilka
åtnjöte understöd från anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom, förorsakades
i följd af 1906 års Riksdags äfvensom vederbörande kommuners
beslut om höjning af minimilönen för ordinarie folkskollärarinna, dock
under villkor att kommunen eller enskilda donatorer för samma ändamål
112
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
lämnade bidrag, hvars värde, för år räknadt, uppginge till minst samma
belopp som statens tilläggsunderstöd.
Riksdagen beslöt i hufvudsaklig öfverensstämmelse med Kungl. Maj:ts
förslag med tilläggande af bestämmelserna, att det ifrågavarande tilläggsunderstödet
uteslutande skulle användas till förbättring i lönerna för de
lärarinnor, som tjänstgjorde i klasserna öfver de förberedande, samt att
skola, som ville komma i åtnjutande af tilläggsunderstöd, skulle vara underkastad
det af Riksdagen förut fastställda villkor i afseende å lärarinnornas
minimiaflöning.
I skrifvelsen hänvisade Riksdagen till sitt i annat sammanhang gjorda
uttalande angående önskvärdheten af en gemensam plan för användningen
af de olika till privata läroanstalter beviljade anslagen. För detta Riksdagens
uttalande skall jag längre fram närmare redogöra.
nering.
staieM"m,lg I det föregående har omnämnts, att 1896 års Riksdag på Kungl. Maj:ts
till lärarinnor- förslag medgaf, att af anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom ett
na>eri"n''°~ ärligt bidrag finge lämnas till pensionsinrättningen för lärarinnor vid Sveriges
högre skolor för kvinnlig ungdom, motsvarande högst 10 kronor för en
hvar af de delägare, som erlade årsafgift, att detta bidrag af 1902 års
Riksdag höjdes till 30 kronor, äfvensom att 1903 års Riksdag, med återkallande
af detta medgifvande, under riksstatens tionde hufvudtitel uppförde
ett förslagsanslag å 19,000 kronor till bidrag till pensionering af
lärarinnor vid högre flick- och samskolor, af hvilket anslag bidrag af högst
30 kronor för lärarinna skulle kunna lämnas till såväl pensionsinrättningen
för lärarinnor vid Sveriges högre skolor för kvinnlig ungdom som ock till
Ö Ö o C?
svenska lärarinnornas pensionsförening.
År 1905 beslöt Riksdagen i anledning af en inom Första Kammaren
väckt motion, att ett årligt bidrag af högst 60 kronor skulle utgå till
hvarje vid högre skola för kvinnlig ungdom eller högre samskola anställd
lärarinna, som ägde delaktighet vare sig i pensionsinrättningen för lärarinnor
vid Sveriges högre skolor för kvinnlig ungdom eller i svenska lärarin
-
nornas pensionsförening, med villkor att af eller för henne i endera af
dessa pensionsanstalter under nästföregående år insatts minst 60 kronor.
I sammanhang härmed höjde Riksdagen förslagsanslaget till bidrag till
pensionering af lärarinnor vid högre flick- och samskolor med 21,000 kronor
eller från 19,000 kronor till 40,000 kronor.
Resestipendier
åt lärarinnor
m. fl.
Äfven några andra för den högre kvinnobildningen utgående statsanslag
vill jag hår omförmäla.
opaginerad Kontrollera mot PDF
KiOiffl. Maj''M Nåd. Proposition N:o SL 14 •>
På framställning af Kungl. Maj:t beviljade 1900 års Riksdag på extra
stat för år 1901 ett anslag af 6,000 kronor till resestipendier åt föreståndarinnor
och lärarinnor vid högre skolor för kvinnlig ungdom och samskolor
under de villkor och bestämmelser, Kungl. Maj:t kunde finna godt
föreskrifva. Samma belopp beviljades sedermera för enahanda ändamål al
Riksdagarna åren 1901—1906. '' I 1907 års statsverksproposition föreslog
Kungl. Maj:t Riksdagen att till resestipendier åt föreståndarinnor och föreståndare
samt lärarinnor och lärare vid högre läroverk för kvinnlig ungdom
och enskilda samskolor äfvensom privata lärarinneseminarier på extra
stat för år 1908 anvisa ett belopp af 10,000 kronor. Denna framställning
blef af Riksdagen bifallen.
Till omkostnaderna för den högre kvinnobildningen torde jämväl höra Resestipendier
räknas det af 1907 års Riksdag på extra stats för år 1908 anvisade belopp
å 2,000 kronor dels till resestipendier dels ock till understöd vid fort- m. m.
satta studier åt föreståndarinnor och lärarinnor vid lärarinneutbildningsanstalter
i huslig ekonomi äfvensom åt skolkökslärarinnor vid andra läroanstalter.
Slutligen bör ock omnämnas, att 1907 års Riksdag medgifvit, att vissa understöd åt
lärarinnor vid flickskolor, som i följd af 1904 års Riksdags beslut om inrättande
af samskolor i åtskilliga städer indragits eller komma att indra- rinner,
gas, må från den tid, deras anställning vid skolorna af nyssnämnda anledning
upphört, kunna komma i åtnjutande af stadsunderstöd hvardera till
ett belopp af högst 400 kronor för år räknadt, att utgå under förutsättning
att vederbörande kommun i hvarje fall lämnade understöd till minst
lika stort belopp. För detta ändamål beslöt Riksdagen å allmänna indragningsstaten
uppföra ett förslagsanslag af 4,000 kronor.
Jag öfvergår härefter till en redogörelse för tillkomsten och den suc- Enskilda
cessiva ökningen af statsanslaget till understöd åt enskilda läroverk. läroverk.
Vid 1874 och 1875 årens Riksdagar väcktes i Andra Kammaren motioner Motioner vid
därom, att Riksdagen skulle anvisa ett förslagsanslag å 12,000 kronor att
enligt vissa angifna grunder användas till understöd åt enskilda läroverk, dagar.
Som skäl för dessa förslag anfördes i hufvudsak, dels att de enskilda läroverken
beredde staten en lättnad i omkostnaderna för undervisningsväsendet,
dels ock att dessa läroverk, som kunde utveckla sig under friare former,
bidroge till vinnendet af en rikare och mångsidigare pedagogisk erfarenhet.
De ifrågavarande motionerna blefvo emellertid af Riksdagen afstadna.
O CD CJ
Sik. till Biksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 A/d. 54 Raft. 10
114
Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 81.
Motion vid
1S8S års Riksdag.
1889 års
proposition.
Under de förhandlingar, som vid slutet af föregående århundradet
fördes angående de allmänna läroverkens organisation, uttalades af derå
den tanken, att läroverksfrågan vore eu praktisk fråga, som ej kunde lösas
genom teoretiska diskussioner, utan att man måste lita till erfarenheten
för att kunna komma fram till den råtta lösningen. I anslutning till
denna tanke hemställdes uti en vid 1888 års Riksdag inom Första Kammaren
väckt motion, att Riksdagen skulle för år 1889 till Kungl. Maj:ts disposition
ställa ett förslagsanslag af 15,000 kronor eller ock medgifva Kungl. Maj:t
att af besparingarna å de allmänna läroverkens stat disponera motsvarande
belopp för att, på de villkor Kungl. Maj:t ville bestämma, användas
vid ett eller annat därför lämpligt enskildt läroverk till anställande af
sådana undervisningsförsök, som kunde vara till gagn för lösningen, på
erfarenhetens väg, af den viktiga undervisningsfrågan.
Motionen blef af Riksdagen afslagen hufvudsakligen af den grund, att
lösningen af läroverksfrågan i dess helhet, med hvilken motionen hade ett
visst sammanhang, då antogs vana nära förestående.
Sedan underdåniga ansökningar om statsbidrag inkommit dels från
föreståndaren för Praktiska arbetsskolan för barn och ungdom, sedermera
kallad Palmgrenska samskolan, dels ock från föreståndarna för f. d.
Beskowska skolan, föreslog Kungl. Maj:t i 1889 års statsverksproposition
Riksdagen
medgifva,
att af reservationerna å anslagen till de allmänna
läroverken, så länge desamma därtill lämnade tillgång, måtte få användas
ett belopp af högst 15,000 kronor årligen till understöd åt enskilda läroverk
af sådan art som de nyss nämnda, hvilka däraf visat sig förtjänta,
allt under de närmare bestämmelser, Kungl. Maj:t kunde finna godt för
hvarje sådant läroverk föreskrifva. Till det vid statsverkspropositionen
fogade statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden yttrade departementschefen
i denna fråga, bland annat, att för utvecklingen af ett lands undervisningsväsen
försök på olika håll måste göras med tillämpning af de pedagogiska
idéer, som alltjämt framstode med yrkande att blifva förverkligade samt med
löfte om en därigenom vunnen snabb och säker förbättring af uppfostran och
undervisning. Skulle emellertid försök af nämnda slag lyckas, fordrades
det, att deras ledare drefves därtill af öfvertygelsens värme och hänförelse
samt ägde den mera obundna myndighet icke blott med afseende
på läroverkets hela organisation utan äfven beträffande val af lärarpersonal,
arbetstid m. m., som endast kunde tillkomma föreståndare för privata läroanstalter.
Men skulle pålitliga frukter af gagn för ett helt lands undervisningsväsen
skördas af dylika försök med olika läsordningar, undervisningsmetoder
och organisationsformer, så måste de erhållna resultaten af
115
Kungi: Maj.is Nåd. Proposition N:o 81.
en tillräcklig erfarenhet fastställas för att opartiskt bedömas samt säker
kännedom vinnas om de medel och omständigheter, hvarigenom och hvarur
berörda resultat framgått. Departementschefen framhöll jämväl, att i synnerhet
i vårt land, där den högre undervisningen för den manliga ungdomen
vore så godt som kostnadsfri, privata läroverk med sagda uppgift
måste föra en bekymmersam tillvaro och näppeligen kunna under längre
tid uppehållas utan statens bistånd. Vidare anfördes, att utgifterna för
statens läroverk, särskild! de i hufvudstaden, skulle komma att stiga icke
obetydligt, om talrikt besökta privata läroverk, såsom f. d. Beskowska skolan
och Praktiska arbetsskolan, nödgades upphöra eller inskränka sin verksamhet.
Äfven ur rent ekonomisk synpunkt kunde det därför blifva eu
vinst för staten, om den genom ett jämförelsevis mindre bidrag kunde
upprätthålla dylika skolor samt medverka därtill, att den däri meddelade
uppfostran och undervisning blefve fastare, bättre och mer fruktbringande.
Statsutskottet uttryckte sin sympati för propositionens syfte, men afstyrkte
densamma under hänvisning till läroverksfrågans väntade lösning. Som
kamrarna stannade vid olika beslut, förföll frågan.
År 1890 föreläde Kungl. Maj:t Riksdagen proposition angående ändrade
bestämmelser med afseende på de allmänna läroverken och pedagogierna,
hvarvid det förslag angående understöd åt enskilda läroverk, som
framlagts för 1889 års Riksdag ånyo underställdes Riksdagens pröfning.
Frågan om understöd åt enskilda läroanstalter upptogs jämväl i en inom
Andra Kammaren vackt motion, däri yrkades, att Riksdagen skulle till
Kungl. Maj:ts förfogande ställa ett belopp af 20,000 kronor för att därmed
understödja sådana enskilda läroverk, där gossar erhölle undervisning till
studentexamen.
Riksdagen, som afslog de viktigaste punkterna i läroverkspropositionen,
medgaf emellertid, att, enligt de närmare bestämmelser Kung!. Maj:t kunde
finna lämpligt föreskrifva, af reservationerna å anslagen till de allmänna
läroverken finge användas ett belopp af högst 20,000 kronor årligen till
understöd åt enskilda läroverk, hvilka förberedde till studentexamen.
Det af Riksdagen sålunda anvisade beloppet fördelades på f. d. Beskowska
skolan i Stockholm och Fjellstedtska skolan i Uppsala med 6,000
kronor åt hvardera samt Palmgrenska sa mskolan i Stockholm med 8,000
kronor, allt för läsår räknadt.
Vid 1897 års Riksdag föreslogs i två lika lydande motioner, väckta
den ena i Första Kammaren af F. Wachtmeister och den andra i Andra
Kammaren af H. Hamilton, att Riksdagen måtte å extra stat för 1898
till Kung!. Maj:ts disposition ställa ett belopp af 100,000 kronor, att,
1890 års
läroverksproposition
-
Motioner vi
1807 års
Riksdag.
116
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 81.
under vissa angifva villkor och bestämmelser, med minst 15,000 kronor
tilldelas sådana för manlig eller både manlig och kvinnlig ungdom afsedda,
redan befintliga privata läroverk, som beredde till mogenhetsexamen,
och som i fråga om organisation och arbetssätt åsyftade att
tillämpa och pröfva nya former och metoder för undervisningen. I
motionerna anfördes bland annat, att enskilda högre läroanstalter utgjorde
en väsentlig och viktig länk i landets undervisningsväsen. Sedan de
allmänna läroverken vunnit den fasta och likformiga organisation, hvilken
för dem som statsinstitution vore naturlig, kunde de ej utan olägenheter
i vidsträcktare män användas som försöksanstalter, där nva arbetsplaner
och lärometoder kunde till sitt praktiska värde pröfvas. För sådana
försök fordrades bekvämare yttre former, än som lämpligen kunde medgifvas
de offentliga läroverken, äfvensom större frihet i valet af lärarpersonal,
än som vore förenlig med offentlig anställning. De rön, som i
enskilda anstalter gjordes, kunde sedan komma de allmänna läroverken
till godo och vore för dem lika värdefulla, vare sig de försökta nyheterna
befunnes icke kunna bestå profvet och därför måste afvisas ur
den pedagogiska diskussionen eller de visade sig förtjänta af vidare tillämpning
äfven i statens skolor. I diskussionen om läroverksfrågan framställdes
en mängd yrkanden på förändringar, hvilka emellertid tills vidare
väsentligen vore teorier — mer eller mindre väl grundade på olika psykologiska,
socialpolitiska eller praktiska åskådningssätt, men i vårt land opröfvade
eller ännu ej tillräckligt pröfvade. Och sannolikt syntes, att läroverksfrågan
aldrig skulle kunna vinna ens en provisorisk lösning, så länge blott teorier
och meningar stode emot hvarandra. Det måste därför ligga alla om
hjärtat, såväl försvararna af det bestående som reformvännerna, att genom
förberedande pröfning, utförd i tillräckligt stor skala, under tillräcklig
tid och under våra förhållanden, få utrönt, hvad som kunde vara bäst
och lämpligast.
Statsutskottet ansåg i likhet med motionärerna önskvärdt, att enskilda
skolor funnes, vid hvilka nya anordningar med afseende på undervisningen
kunde pröfvas, samt att det följaktligen borde ligga i statens intresse att,
där så behöfdes, understödja de enskilda skolor, som gjort sig däraf förtjänta.
Utskottet ville ej heller förneka, att de medel, som då vore för
ifrågavarande ändamål tillgängliga, måhända vore väl knappa, men afstyrkte
likväl motionerna, enär villkoren för åtnjutande af understöd från det
ifrågasatta anslaget borde närmare bestämmas, än hvad motionärerna föreslagit.
Motionerna vunno ej heller Riksdagens bifall.
117
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
Följande år föreslog Kungl. Magt Riksdagen att, med återkallande
förutnämnda medgifvande om användning af reservationerna å anslagen
till de allmänna läroverken, anvisa ett särskilt förslagsanslag af högst
40.000 kronor till understöd åt enskilda läroverk att, enligt de närmare
bestämmelser, Kungl. Maj:t kunde finna godt föreskrifva, utgå med högst
12.000 kronor åt sådana läroverk, som förberedde till mogenhetspröfning,
och högst 4,000 kronor åt sådana, som motsvarade femklassiga allmänna
läroverk med tillägg af eu särskild afslutningskurs.
1 sitt yttrande till vederbörande ststsrådsprotokoll omnämner föredragande
departementschefen, bland annat, att styrelsen för Uppsala enskilda
läroverk i gjord underdånig ansökning om statsbidrag till skolan
ifrågasatt vissa villkor för statsunderstöds åtnjutande, såsom att skolans
räkenskaper skulle granskas af offentlig myndighet, att skolan skulle meddela
undervisning åtminstone till det kunskapsmått, som inhämtades i statsläroverkens
fem lägre klasser, och äga ett ej alltför obetydligt lärjungeantal,
samt att eu viss procent af lärjungarna skulle få undervisning mot
betydligt nedsatt afgift eller utan afgift. Däremot kunde det icke anses
lämpligt, att statsanslaget gjordes beroende af motsvarande anslag från
lokala myndigheter eller enskilda, åtminstone försåvidt man fäste sig vid
de enskilda skolornas betydelse som försöksläroverk, enär de såsom sådana
verkade icke för fyllande af lokala behof utan i statens intresse. Beträffande
de sålunda ifrågasatta villkoren för åtnjutande af statsunderstöd
yttrade departementschefen, att dessa villkor syntes honom vara af mindre
betydelse för det därmed afsedda ändamålets vinnande, hvarför det torde
vara lämpligare att, såsom dittills skett, öfverlåta åt Kungl. Maj:t att fastställa
de villkor för meddeladt understöd, som i särskilda fall kunde befinnas
erforderliga.
Riksdagen yttrade i sitt svar a propositionen, att Riksdagen förutsatt,
att Kung]." Magt i hvarje särskilt fall komme att meddela de närmare
bestämmelser, som kunde finnas erforderliga, men likväl förmenade, att
beviljande af understöd städse borde vara beroende af särskild af Kungl.
Maj:t företagen pröfning af lämpligheten i de nya undervisningsformer
och metoder, som vore afsedda att tillämpas vid läroverken i fråga. Såväl
härom som rörande prutningen af läroverkets behof åt understöd ansåg sig
Riksdagen vid anslagets beviljande böra meddela särskild bestämmelse.
Riksdagen beslöt på det sättet bifalla, den kung], propositionen, att Riksdagen,
med återkallande af det förut omförmälda medgifvandet om användning af
reservationerna å anslagen till de allmänna läroverken, under riksstatens
åttonde hufvudtitel till understöd åt enskilda läroverk, hvilkas under
-
118
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
visningsformer och metoder af Kungl. Maj:t pröfvades lämpliga, uppförde
ett förslagsanslag af högst 35,000 kronor att, sedan i fråga om läroverk
förlagdt i hufvudstaden direktionen öfver Stockholms stads undervisningsverk,
och eljest vederbörande eforalstvrelse efter granskning af läroverkets
räkenskaper vitsordat, att läroverket vore i behof och gjort sig förtjänt
af sådant understöd, enligt de närmare bestämmelser Kungl. Maj:t kunde
Unna lämpligt föreskrifva, utgå med högst 9,000 kronor åt sådana läroverk
som förberedde till mogenhetspröfning, och högst 3,000 kronor åt
sådana, som motsvarade femklassiga allmänna läroverk med tillägg af eu
särskild afslutningskurs.
Af det sålunda anvisade anslaget beviljades under de följande åren
understöd åt följande läroverk: Beskowska skolan och Palmgrenska Barnskola»
hvardera 9,000 kronor, Fjellstedtska skolan 7,000 kronor, samt
Stockholms nya samskola, Uppsala enskilda läroverk och Eslöfs enskilda
elementarskola för gossar hvardera 3,000 kronor, utgörande tillhopa 34,000
kronor.
°pomon.ro'' Sedan representanter för enskilda läroverk under år 1901 inkommit
med underdåniga ansökningar om statsunderstöd till ett sammanlagdt belopp,
vida öfverskridande det för ändamålet beviljade anslaget, föreslog
Kungl. Maj:t 1902 års Riksdag att höja anslaget till understöd åt enskilda
läroverk med 25,000 kronor samt medgifva, att från anslaget finge, enligt
de bestämmelser Kungl. Maj:t kunde finna godt meddela, utgå understöd
dels åt enskilda läroverk, hvilkas undervisningsformer och metoder af
Kungl. Maj:t pröfvades lämpliga, med högst 9,000 kronor åt sådana läroverk,
som förberedde till mogenhetspröfning, och högst 3,000 kronor åt
sådana, som motsvarade femklassiga läroverk med tillägg af en särskild
afslutningskurs, dels ock åt seminarieknrser, hvilka afsåge utbildande af
lärarinnor för högre flickskolor, samskolor och familjer, med högst 1,500
kronor för hvarje läsafdelning.
Angående ifrågavarande seminariekurser anföres i det propositionen
bilagda statsrådsprotokollet, att behofvet af lärarinnor under de senare
åren så tillväxt, att högre lärarinneseminariet med sitt begränsade elevantal
ej kunde tillfredställa detsamma. Närmast kunde då ifrågasättas
att upprätta ett nytt högre lärarinneseminarium, och fråga härom hade
äfven varit väckt, bland annat af den år 1885 tillsatta fiickskolekommittén.
Men då ännu återstode åtskilligt att göra — i synnerhet att anskaffa ändamålsenliga
lokaler — för att sätta det redan befintliga högre lärarinneseminariet i
stånd att på ett tillfredsställande sätt utöfva sin verksamhet, så syntes
frågan om upprättande af ett nytt sådant ännu en tid böra anstå. ’ Det
Kungl. Maj:In Nåd. Proposition -N:o 81. 119
syntes därför vara af vikt för staten att under tiden uppmuntra cell understödja
enskilda sträfva,liden till fyllande af det ifrågavarande behofvet.
Den kungl. propositionen blef af Riksdagens bifallen.
Det sålunda förhöjda anslagsbeloppet, 60,000 kronor, fördelades på
elfva läroanstalter, af hvilka fyra åtnjöto 0,000 kronor, tre 4,000 kronor
och fyra 3,000 kronor hvardera.
Sedan under år 1904 styrelser och föreståndare för tio enskilda läro-ffffy%ffi|^fff
verk gjort underdånig framställning, gående ut bland annat därpå, attaUmännaiaroläroverk,
som förberedde till studentexamen, måtte kunna erhålla under-'',*£„
stöd med högst 15,000 kronor och läroverk, som motsvarade sexklassig temier mc.
realskola, i proportion därefter, anbefalldes öfverstyrelsen för rikets allmänna
läroverk genom nådigt beslut den 31 mars 1905 att verkställa utredning
angående beloppet af det understöd af statsmedel till enskilda
läroverk, som ansåges erforderligt, samt de villkor, som borde uppställas
för dylikt understöds åtnjutande.
Den sålunda infordrade utredningen afgaf öfverstyrelsen den 28 september
1906, därvid öfverstyrelsen anförde bland annat, att flera af de ifrågavarande
enskilda läroverken arbetade under ganska tryckande ekonomiska omständigheter.
De löner, som kunnat utbetalas åt föreståndare och lärare, hade i
de flesta fall varit knappa. Medel hade saknats att åt skolorna förvärfva
tillfredsställande lokaler, tidsenlig inredningsmateriell och behöflig materiell
för undervisningen. Man måste dessutom vänta sig, att kostnaderna för
skolorna under den närmaste framtiden skulle ytterligare stegras, icke
minst genom återverkan af förändringar i fråga om de allmänna läroverken,
hvilka direkt eller indirekt stode i samband med den nya läroverksorganisationen.
Då nämligen genom löneregleringen för lärarna vid
sistnämnda läroanstalter lönerna blifvit icke obetydligt höjda, måste konkurrensen
om dugliga lärarkrafter medföra en höjning af aflöningen äfven
för lärarna vid de enskilda läroverken. Och då de läroverksbyggnader,
hvilka mångenstädes planlades eller vore under uppförande, särskildt såsom
eu följd af många mindre, allmänna läroverks utvidgning till sexklassiga
real- eller samskolor, i allmänhet byggdes med större hänsyn till
hygienens och undervisningens kraf, än förut plägat vara fallet, syntes
detta förhållande komma att medföra, att äfven de enskilda skolorna till
sina lärjungars bästa mera än förut måste tänka på att tillgodose de
nämnda krafvel!. Då slutligen de nya undervisningsplanerna för de allmänna
läroverken gåfve föreskrifter om en undervisning, hvilken kräfde,
att läroverken förfogade öfver eu ändamålsenlig och rikhaltig undervisningsmateriel!
för olika ämnen, kunde det väntas, att denna omständighet
opaginerad Kontrollera mot PDF
12Q
Kun yl. Mnj.ts Nåd. Vroposition N:o 81.
skulle orsaka, att äfven de enskilda skolorna bättre än förut måste tillgodose
undervisningen från ifrågavarande synpunkt.
Af det anförda syntes framgå, att de nämnda skolorna, åtminstone
vissa af dem, hade behof af förhöjda statsunderstöd, Indika syntes böra
bestämmas med hänsyn därtill, att skolorna måtte kunna uppehållas på
ensidigt hög ståndpunkt med afseende på lärarnas duglighet, lokalernas
och materiellens ändamålsenlighet o. s. v. Betydelsen häraf vore så mycket
större, som dessa skolor vore afsedda att utgöra försöksanstalter, vid Indika,
emedan skolorna arbetade under friare former än de allmänna läroverken,
försök med nya undervisningsformer och metoder lättare än vid dessa
kunde underkastas pröfning.
Slutligen borde i detta sammanhang erinras därom, att de kostnader,
ifrågavarande skolors understödjande orsakade statsverket, i själfva verket
kompenserades genom minskning i utgifterna för de allmänna läroverken.
Detta framginge bland annat däraf, att antalet ynglingar och gossar, tillhörande
klasser öfver de förberedande, Indika uti ifrågavarande skolor åtnjutit
undervisning läsåret 1905—1906, uppgått till 1,114, ungefärligen
motsvarande antalet lärjungar i två af de största högre allmänna läroverken.
På grund af det sålunda anförda funne öfverstyrelsen önskligt, att
framställning gjordes till 1907 års Riksdag rörande ökning af högsta beloppet
af det understöd, som kunde utgå till de särskilda skolorna af
ifrågavarande slag. Med afseende på det belopp, som borde ifrågasättas,
hölle styrelsen före, att för skolor, som förberedde till studentexamen, det
högsta understödsbeloppet borde sättas till 15,000 kronor, hvilken summa
varit föreslagen under tider, då utgifterna för en skolas skötsel i flera
afseenden varit mindre än nu.
öfverstyrelsen funne emellertid, att eu skola först då borde kunna
ifrågakomma till erhållande af ett understöd, uppgående till det nämnda
beloppet, när den såväl i andra afseenden som med hänsyn till lärjungeantalet
hunnit en viss utveckling. För en bestämmelse i sistnämnda hänseende
talade bland annat den omständigheten, att den minskning i statens
kostnader för de allmänna läroverken, som orsakades därigenom, att ifrågavarande
enskilda skolor mottoge lärjungar, Indika annars skulle tillhöra
statsläroverken, vore beroende af nämnda lärjungars antal.
Då det ifrågasatta högsta beloppet, 15,000Bannor, borde förbehållas
skolor, som förberedde till mogenhetsexamen, syntes en bestämmelse önsklig
i sådant syfte, att skolan först då kunde erhålla detta understöd, när
dess gymnasium, särskilt för sig, uppnått ett lärjungeantal, som kuride
anses berättiga till så stort understöd.
121
Kunyl. Majits JSäd. Proposition N:o 81.
Öfverstyrelse]! tänkte sig, att det sålunda uttalade önskemålet kunde
vinnas genom följande bestämmelser: Statsunderstödet utginge med högst
KO kronor för hvarje lärjunge i klasser öfver de förberedande, dock så att
det för ett läroverks gymnasium, särskildt för sig, högst kunde uppgå till
Ö,000 kronor och för det öfrig» läroverket, särskildt för sig, högst till 9,000
kronor. För att ett läroverk i enlighet med dessa grunder skulle kunna
erhålla ett understöd af 15,000 kronor, måste det i gymnasialklasserna —
i medeltal för de tre senaste åren, såsom öfverstyrelsen ansåge sig böra
föreslå — haft ett lärjungeantal af minst 67 samt i den öfriga skolan, förberedande
klasser oberäknadt, ett lärjungeantal af minst 100.
För läroverk, hvilka saknade gymnasialafdelningar, syntes samma bestämmelse
böra gälla i fråga om understödsbelÖppet för lärjunge. Det
största totala understödet syntes, i öfverensstämmelse med de nu angifna
bestämmelserna för de fullständiga läroverken, böra fastställas till 9,000
kronor.
Enär särskilda omständigheter kunde göra det ensidigt, att i undantagsfall
understöd utginge med högre belopp än 90 kronor för lärjunge,
syntes en bestämmelse böra upptagas, hvarigenom sådant möjliggjordes.
Maximibeloppet af 15,000 kronor borde likväl i intet fall få öfverskridas.
Med afseende på öfriga bestämmelser rörande understödsbeloppen till
särskilda skolor, såsom i fråga om den hänsyn som vid beloppens bestämmande
borde tagas till läsårets längd och antalet frielever i skolan, hölle
öfverstyrelsen före, att de icke borde preciseras i den kungörelse, som torde
komma att utfärdas rörande dessa understöd. Dels syntes detta, som icke
heller förut ansetts behöflig!, mindre nödvändigt med hänsyn till ifrågavarande
skolors ganska ringa antal, dels orsakade den omständigheten, att
skolorn;} vore försöksläroverk med olika organisationsplaner, att ganska
olika förhållanden rådde inom de skilda skolorna. Detsamma som man
önskade vinna genom att föreskrifva mer eller mindre detaljerade villkor
för anslagens åtnjutande, nämligen att dessa tillgodokomme de ändamål,
för hvilka de vore beviljade, syntes kunna uppnås på ett annat och troligen
mera effektivt sätt, nämligen genom föreskrift af en årlig revision
af skolans räkenskaper, hvilka sistnämnda jämte vederbörliga, verifikationer
samt revisionsberättelse borde till öfverstyrelsen årligen insändas. Genom
en sådan revision, hvilken principiellt syntes vara på sin plats, när det,
såsom i detta fall, gällde anslag af statsmedel till ett icke obetydligt belopp,
torde möjliga missförhållanden inom skolornas förvaltning på enklaste
sätt kunna undanröjas. De närmare bestämmelserna rörande revisionen
liksom rörande öfriga villkor, som kunde befinnas önskvärda, syntes böra
öfverlämnas till Kungl. Maj:ts afgörande.
Bill. till Jlikltl. Vrot. 1909. 1 Kami. 1 Afri. 94 Höft. 10
opaginerad Kontrollera mot PDF
ISO" års
proposition.
>
1 -- Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
lifter en utredning’ angående beloppet af det understöd, som borde
utgå till de olika enskilda läroverken, hemställde öfverstyrelsen, att Kungl.
Maj:t ville föreslå Riksdagen att höja anslaget till understöd åt enskilda
läroverk med 00,000 kronor, eller från 60,000 kronor till 120,000 kronor,
samt begära Riksdagens medgifvande, att från nämnda anslag finge, enligt
de närmare bestämmelser rörande revision åt räkenskaperna, anslagsbeloppets
beroende af läsårets längd, antalet elever, som skulle undervisas
kostnadsfritt eller mot nedsatt afgift, samt öfriga villkor, som Kungl.
Maj:t kunde finna godt föreskrifva, utgå understöd
dels åt enskilda läroverk, hvilkas undervisningsformer och metoder af
Kungl. Maj:t pröfvades lämpliga, med högst 90 kronor, såvida Kungl. Maj:t
icke på grund af särskilda förhållanden i undantagsfall kunde finna skäligt
bevilja ett högre belopp, för hvar och en af skolans lärjungar i klasser
öfver de förberedande, med iakttagande härvid att understödet skulle utgå
med högst 6,000 kronor för ett läroverks gymnasialafdelning och högst
9,000 kronor för den öfriga delen af läroverket,
dels ock^ åt seminariekurser, Indika afsåge utbildande af lärarinnor,
med högst 1,500 kronor för hvarje läsafdelning.
_Vid föredragning af detta ärende inför Kungl. Maj:t den 12 januari
1907 anförde jag, att jag ej hade något att erinra mot de af öfverstyrelsen
föreslagna understödsbelopp. Det syntes nämligen vara uppenbart, att
ifrågavarande skolor numera i allmänhet måste kämpa med större ekonomiska
svårigheter än förr. öfverstyrelsen hade angifvit några af skälen härför.
Det kunde tilläggas, att de förbättrade aflöningsvillkor för folkskollärarinnor,
som blifvit en följd af 1906 års Riksdags beslut, för flera af de enskilda
läroverken komme att indirekt medföra ökade kostnader för lärarinnelöner.
Den beräkning, öfverstyrelsen ville lägga till grund för bestämmandet
af understödsbeloppet för en skola, nämligen 90 kronor för hvarje lärjunge,
utginge antagligen från det understöd, som man ville hafva garanteradt
i fråga om flickskolorna, för lärjunge räknadt. Statsunderstödet till dem
beräknades nämligen efter högst 45 kronor för lärjunge och förutsatte ett
lika stort tillskott från kommun eller enskilda donatorer.
Utan tvifvel funnes skäl för den sålunda föreslagna beräkningsgrunden,
öfverstyrelsen sjålf hade dock velat lata det bero på Kungl. Maj:ts pröfning,
om på grund af särskilda förhållanden i undantagsfall skulle kunna beviljas
ett högre belopp. En bestämmelse härom syntes emellertid i och för sig
mindre tillfredsställande. Den ifrågasatta beräkningsgrunden borde ej ens
principiellt uttryckligen fastslås genom Kungl. Maj:ts och Riksdagens beslut.
Beträffande flickskolorna tjänade motsvarande bestämmelse till säkerhet för,
«
123
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
att statsunderstödet verkligen komme ett visst antal lärjungars undervisning
till godo. Men syftet med statsunderstöd till de enskilda läroverken vore ej
endast och ej heller i främsta rummet att tillförsäkra ett större eller mindre
antal lärjungar undervisning. Man ville, att dessa läroverk, för att komma i
åtnjutande af statsunderstöd, skulle tjäna till ett slags profskolor, där olika
undervisningsformer och metoder, tilläfventyrs äfven skolorganisationer,
kunde pröfvas. Men med detta syfte syntes det bäst, att man ej nödgade
anstalterna att, för att utfå ett visst understödsbelopp, ovillkorligen söka
pressa upp sitt lärjungeantal.
På min hemställan beslöt Kungl. Maj:t föreslå Riksdagen att, med
ändring i vissa delar af hithörande, gällande föreskrifter, medgifva, att
från förslagsanslaget till understöd åt enskilda läroverk måtte, enligt
de närmare bestämmelser i afseende å revision af läroverkens räkenskaper,
läsårets längd, antalet elever, som skulle undervisas kostnadsfritt
eller mot nedsatt afgift, samt öfriga villkor, som Kungl. Maj:t kunde Unna
godt föreskrifva, utgå understöd dels åt enskilda läroverk, hvilkas organisation,
undervisningsformer och metoder af Kungl. Maj:t pröfvades lämpliga,
med högst 15,000 kronor för sådana, som förberedde till studentexamen,
och högst 9,000 kronor åt sådana, som förberedde till realskolexamen,
dels ock åt seminariekurser, hvilka afsåge utbildande af lärarinnor för högre
flickskolor, samskolor och familjer, med högst 1,500 kronor för hvarje
läsafdelning, samt att höja omförmälda förslagsanslag å högst 60,000 kronor
till högst 120,000 kronor, eller med 60,000 kronor.
I sin skrifvelse den 31 maj 1907 angående regleringen af utgifterna
under riksstatens åttonde hufvudtitel yttrade Riksdagen i anledning af
denna framställning följande.
I likhet med departementschefen ansåge Riksdagen talande skäl föreligga
att genom ökadt understöd till de enskilda läroverken af nu ifrågavarande
art bereda dem ekonomisk lättnad i deras för vårt undervisningsväsende
betydelsefulla verksamhet såsom försöksskolor, där olika undervisningsformer
och metoder äfvensom skolorganisationer kunde pröfvas.
Emellertid hade Riksdagen icke kunnat undgå att finna, att ej mindre de
för närvarande utgående anslagen till enskilda läroanstalter, såväl det nu
ifrågavarande soin det anslag, från hvilket understöd lämnades till högre
skolor för kvinnlig ungdom och till samskolor, än äfven det anslag till
tilläggunderstöd åt sistnämnda skolor, som Riksdagen, såsom förut omnämnts,
beviljat, saknade med önskvärd tydlighet angifven begränsning i
afseende å de särskilda slags läroverk, som skulle från det ena eller andra
anslaget tillgodoses, hvilket åter haft till följd att, såsom det ville synas
Riktdagtnt
tkrifvelt*.
124 Kung!. Maj;ts Nåd. Proposition X:o 81.
Riksdagen, i vissa fall understöd tilldelats en skola från ett af anslagen,
under det att det andra anslaget med lika goda skäl skulle kunna hafva
användts. Denna oegentlighet saknade icke praktisk betydelse vid det
förhållande, att åtnjutande af understöd från anslaget till högre skolor för
kvinnlig ungdom vore förenadt med vissa villkor, som däremot ej vore
förbundna med anslaget till enskilda läroverk. En uppdelning af hvart och
ett af anslagen på de olika läroverksformer, som borde af dem tillgodoses,
och utfärdande af allmänna bestämmelser angående eventuella villkor
för de sålunda uppdelade anslagens åtnjutande syntes Riksdagen därför
skäligen kunna ifrågasättas. Då hvarken i afseende å förutberörda anslag
till tilläggsunderstöd åt högre flickskolor och samskolor eller beträffande
anslaget till understöd åt enskilda läroverk föreslagits bestämda” grunder
för understödens beräknande, och Riksdagen, på de af departementschefen
anförda skäl, icke ansett sig höra då bestämma sådana grunder, syntes
jämväl frågan härom böra ingå i den utredning, som torde blifva erforderlig
för åstadkommande af en gemensam '' plan för samtliga anslag till
de enskilda läroanstalterna. För underlättande af genomförandet af en
sådan plan hade Riksdagen emellertid ansett, att det belopp, som i anledning
af Kungl. Maj:ts förevarande framställning beviljades, borde uppföras
å extra stat, enär det syntes önskligt, att de perioder, för hvilka understöd
från ifrågavarande båda anslag utginge, sammanfölle med hvarandra,
men den treårsperiod, för hvilken de enskilda läroverken erhållit understöd,
utginge med är 1907, under det att den för högre skolor för kvinnlig
ungdom löpande anslagsperioden, likaledes på tre år, tilländaginge
först med år 1908. Beträffande beloppet af den föreslagna anslagshöjningen
hade detta synts Riksdagen väl högt tilltaget och torde utan olägenhet
kunna nedsättas till 50,000 kronor, och detta så mycket heldre som
dels de understöd, hvilka för år 1907 kunde komma i fråga, i första rummet
torde böra tillkomma skolor, som förberedde till studentexamen, därvid
emellertid borde tillses, att skolan först då erhölle det föreslagna
maximiunderstödet, när dess gymnasium, särskilt för sig, uppnått ett
lärjungeantal, som kunde anses berättiga till så stort understöd, dels ock
understöden borde utdelas med tillbörligt afseende fåstadt å huruvida vederbörande
läroanstalt hade karaktär af verklig försöksskola. Dessutom
ansåg Riksdagen hela det belopp, som beräknats för understöd till nyinrättade
skolor, icke genast behöfva tagas i anspråk. Riksdagen ville vidare
uttala, att de förhöjda understöden i första hand syntes böra komma lärarpersonalen
till godo i de fall, där behof af löneförbättring skäligen kunde
anses föreligga. Slutligen villo Riksdagen framhålla, att insändande till
125
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
öfverstyrelse!! för rikets allmänna läroverk, på sätt departementschefen
ifrågasatt, af vederbörande läroverks räkenskaper med verifikationer för
revision, syntes vara en med alltför stor omgång förenad åtgärd, och
att den nödiga kontrollen öfver understödens användande torde med fullt
tillräcklig säkerhet kunna vinnas genom tillhandahållande allenast af ett
räkenskapssammandrag. o .
Riksdagen, som sålunda icke ansett sig böra föreslå någon förändring
af det ordinarie anslaget till understöd åt enskilda läroverk, finge alltså
dels anmäla, att Riksdagen till förhöjning af understöden åt enskilda läroverk
på extra stat för år 1908 anvisat ett anslag af 50,000 kronor, med
rätt för Kungl. Maj:t att vid understödens utdelande vidtaga de ändringar
i hithörande, nu gällande föreskrifter, hvartill omständigheterna kunde
föranleda, dels och anhålla, att Kungl. Maj:t matte låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag till gemensam plan för fördelningen och användningen
af de nu utgående anslagen till enskilda läroanstalter.
Med denna skrifvelse hade Riksdagen jämväl besvarat en inom Andra
Kammaren af C. R. Johansson väckt motion, gående ut därpå, att anslaget
till högre skolor för kvinnlig ungdom skulle uppdelas i två anslag,
afsedda det ena för egentliga flickskolor, det andra för samskolor af realskoletyp.
Med anledning af det sistnämnda beslutet anbefallde Kungl. Maj:t
den 28 juni 1907" öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk att efter
verkställd utredning före den 1 oktober 1907 till Kungl. Maj:t inkomma
med det af Riksdagen begärda förslag.
Innan jag öfvergår till de förslag, till hvilka Riksdagens nyssnämnda
anhållan gifvit upphof, torde jag som afsilning å den redogörelse, jag
nu lämnat, böra meddela några sammanfattande öfversikter angående storleken
af statens bidrag till enskilda läroanstalter och angående antalet
läroanstalter, som åtnjutit och nu åtnjuta statsunderstöd.
Anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom har af Riksdagen
dannämnda år bestämts till följande belopp:
1874.................................... 30,000 kronor å extra stat,
1876.................................... 40,000
1878.
1882.
1891.
1896.
1902.
1906
50.000
70.000
100,000
200,000
347,500
380,000
å ordinarie stat
ökningen af
anslaget till
högre skolor
för kvinnlig
ungdom.
126
Kungl. Maj."is Nåd. Proposition N:o 81.
Förutom nämnda ordinarie anslag beviljade 1907 års Riksdag för samma
ändamål å extra stat för år 1908 156,000 kronor att utgå med ena hälften
år 1907 och med andra hälften år 1908.
De anslag, som för år 1908 utgå till understöd åt högre skolor för
kvinnlig ungdom och samskolor, äro alltså
å ordinarie stat................................................................................. 380,000 kronor,
å extra stat....................................................................................... 78,000 *
eller tillhopa 458,000 kronor.
Antalet tlcolor,
tom erhållit
understöd.
Antalet skolor, som erhållit understöd från anslaget till högre skolor
för kvinnlig ungdom, var enligt Kungl. Maj:ts beslut
den 6 december 1878...
» 4 november 1881
» 28 november 1884
» 16 december 1887...
» 23 januari 1891 ......
» 26 januari 1894 ......
» 5 februari 1897 ...
» 17 november 1899.!''.
» 27 februari 1903......
» 24 november 1905...
42 flickskolor,
42
59
61 » ,
64
76 >
85 » och 6 samskolor,
88 » »11 » f
93 » » 13 » ,
95 > 18
Genom nådiga cirkuläret den 31 maj 1907 erhöllo ytterligare en
flickskola och två samskolor statsunderstöd. Af de nyssnämnda 95
flickskolorna voro 2 under ombildning till samskolor och 16 under
indragning.
Frånsedt de af nämnda 16 under indragning varande skolor, som ännu
finnas kvar, utgör för närvarande antalet skolor, som åtnjuta understöd
från anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom:
högre flickskolor .............................................................. 78
samskolor................................................................................. 22
eller tillhopa 100.
127
Kungl. Maj:ts Nåd. Proportion N:o 81.
På hvad sätt de anvisade anslagen under år 1908 äro fördelade på
dessa skolor, framgår af följande öfversikt:
Å. Högre flickskolor.
Arvika, elementarskola för flickor ...............
Af det ordi- narie an- slaget.
Kronor.
Af anslaget å
extra stat.
Kronor.
S u m m
Kronor
A.
Af anslaget
för undervis- ning i huslig
ekonomi.
Kronor.
3,100
250
3,350
350
Boras, elementarläroverk för flickor...............
4,500
—
—
—
4,500
—
—
—
Eksjö, läroverk för flickor...........................
1,750
—
—
—
1,750
—
—
—
Enköping, el.-sk. f. fl..................................
1,500
—
—
—
1,500
—
—
—
Eskilstuna, el.-lvk f. fl...............................
4,500
—
—
—
4,500
—
—
—
Eslöf, högre flickskola.................................
2,550
—
—
—
2,550
—
100
—
Falun, el.-lvk f. fl.....................................
4,500
—
800
—
5,300
—
500
—
Gäfle, högre flickskola.................................
4,500
—
2,000
—
6,500
—
—
—
» , lyceum ..........................................
1,000
—
400
—
1,400
—
—
—
Göteborg, H. Bergs skola f. fl.....................
3,450
—
750
—
4,200
—
500
—
» , Frunt.-för:s flicksk......................
4,000
—
800
—
4,800
—
500
—
» , M. Halls sk. f. fl.........................
4,500
—
1,100
—
5,600
—
—
—
» , Kjellbergska fl.-sk.........................
4,500
—
750
—
5,250
—
—
—
> , Majornas el.-lvk f. fl...................
4,500
—
1,190
—
5,690
—
—
—
» , nya el.-lvk. f. fl.........................
4,500
—
1,100
—
5,600
—-
—
—
> , S. Kudebecks sk........................
4,500
—
1,700
—
6,200
—
500
—
» , G. Wigerts flickskola ..................
2,600
—
970
—
3,570
—
—
—
Halmstad, högre el.-lvk f. kv. u...................
4,500
—
550
—
5,050
—
—
—
Hudiksvall, el.-sk. f. fl...............................
3,750
—
500
—
4,250
—
—
—
Hälsingborg, högre el.-sk. f. fl......................
3,900
—
100
—
4,000
—
500
—
i , E. Lundbergs h. lvk f. fl..........
4,400
—
100
—
4,500
—
500
—
» , nya el.-sk. f. fl......................
4,500
—
—
—
4,500
—
—
—
Härnösand, el.-lvk f. fl...............................
4,500
—
—
—
4,500
—
—
—
Jönköping, el.-sk. f. fl...............................
4,500
—
950
—
5,450
—
—
—
» , västra el.-lvk f. fl......................
4,500
—
650
—
5,150
—
—
—
Kalmar, el.-sk. f. fl.....................................
4,500
—
800
—
5,300
—
—
_
Karlshamn, el.-lvk f. fl...............................
3,500
—
810
—
4,310
_
—
_
Karlskrona, högre lvk f. fl.........................
4,500
—
1,000
—
5,500
—
500
_
Karlstad, li. el.-lvk. f. fl............................
4,250
—
—
—
4,250
—
_
_
Kristianstad, el.-lvk f. fl............................
3,400
—
1,000
—
4,400
_
_
_
Kristinehamn, el.-lvk f. fl............................
3,550
—
—
—
3,550
—
200
—
Transport
118,700
—
1S,270
1-
| 136,970
1-
| 4,150
—
128
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
Transport
Landskrona, el.-lvk f. fl...............................
Lidköping, cl.-lvk f. fl...............................
Linköping, el.-lvk f. fl...............................
Luleå, el.-lvk f. fl.....................................
Lund, högre el.-skola f. fl............................
» , fullst. lvk f. fl.................................
Malmö, högre lvk f. fl...............................
d , T. Åbergs h. lvk f. fl......................
» , A. och E. Bunths sk. f. fl................
Mariestad, el.-lvk f. fl...............................
Norrköping, norra fl.-lvk ...........................
» , östra fl.-lvk..............................
Nyköping, el.-sk. f. fl..................................
Oskarshamn, el.-lvk f. fl............................
Skara, h. skola f. kv. ungdom .....................
Sköfde, el.-lvk f. fl.............. ......................
Stockholm, Afzelii el.-skola f. fl...................
» , Ateneum f. fl............................
» , Brummerska skolan.....................
» , Detthowska skolan .....................
» , Kungsholms el.-sk. f. fl................
» , Kungsholms lvk f. fl...................
» , Lyceum f. fl...............................
» , Nya elementarskolan för flickor ...
» , Realskolan för flickor..................
» , A. Sandströms skola ..................
» , Södermalms h. läroanst. f. fl.......
» , Wallinska fl.-skolan.....................
» , Åhlinska skolan ........................
» , Östermalms h. läroanst. f. fl..........
Strängnäs, el.-lvk f. fl..................................
Sundsvall, lvk f. fl.....................................
Söderhamn, el.-lvk f. fl...............................
Transport
Af det ordi- narie an- slaget.
Kronor.
Af anslaget å
extra stat.
Kronor.
Sura m a.
Kronor.
Af anslaget
för undervis- ning i huslig
ekonomi.
Kronor.
118,700
_
18,270
_
136,170
—
4,150
—
2,500
—
1,200
—
3,700
—
500
—
2,340
—
800
—
3,140
—
—
—
4,500
—
1,100
—
5,600
—
—
—
4,500
—
350
—
4,850
—
—
—
4,500
—
—
—
4,500
—
300
—
4,500
—
990
—
5,490
—
500
—
4,500
—
1,550
—
6,050
—
—
—
4,500
—
2,335
—
6,835
—
—
—
2,500
—
1,580
—
4,080
—
—
—
2,250
—
575
_
2,825
—
500
—
4,500
—
1,100
—
5,600
—
500
—
4,500
—
1,125
—
5,625
—
500
—
4,500
—
825
—
5,325
—
—
—
3,730
—
—
—
3,730
—
—
—
4,500
—
—
—
4,500
—
500
—
2,200
—
725
—
2,925
—
—
—
4,500
—
1,150
—
5,650
—
—
—
4,500
—
2,025
—■
6,525
—
500
—
4,500
—
4,400
—
8,900
—
—
—
4,500
—
1,925
—
6,425
—
—
—
3,000
—
935
—
3,935
—
—
—
3,500
—
1,150
—
4,650
—
—
—
4,500
—
1,200
—
5,700
—
—
—
2,150
—
1,650
—
3,800
—
—
—
3,750
—
950
—
4,700
—
500
—
4,500
—
1,610
—
6,110
—
—
—
4,500
—
1,285
—
5,785
—
—
—
4,500
—
1,575
—
6,075
—
500
—
4,500
—
2,500
—
7,000
—
—
—
4,500
—
1,375
—
5,875
—
500
—
2,020
—
600
—
2,620
—
—
—
4,500
—
—
—
4,500
—
—
—
3,150
—
775
—
3,925
—
—
—
246,290
—
57,630
— | 303,120
—
9,450
—
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 81.
129
Af det ordi- narie an- slaget.
Af anslaget å
extra stat.
Summa.
Af anslaget
för undervis- ning i huslig
ekonomi.
Kronor.
Kronor.
Kronor.
Kronor.
Transport
246,290
—
57,630
—
303,120
—
9,450
—
Uddevalla, el.-Ivk f. fl.................
4,400
—
—
—
4,400
—
500
—
Umeå, el.-lvk f. fl....................
4,100
—
—
—
4,100
—
—
—
4,500
2,000
_
_
_
4,500
_
_
—
» , Lindska skolan.............
—
—
—
2,000
—
—
—
Varberg, el.-lvk f. fl.................
2,600
—
1,000
—
3,600
—
500
—
4,000
3,400
_
550
_
4,550
_
_
—
Vänersborg, h. lärov. f. kv. u.....
—
700
—
4,100
—
—
—
3,200
4,500
_
350
_
3,550
_
—
—
Västerås, h. el.-lvk f. 11.............
—
1,200
—
5,700
—
500
—
Växjö, el.-lvk f. fl....................
4,500
4,500
_
_
_
4,500
_
_
_
Ystad, el.-sk. f. fl.......................
—
—
—
4,500
—
—
—
Örebro, el.-sk. f. fl....................
4,500
—
2,200
—
6,700
—
—
—
» , nya el.-sk. f. fl..............
4,180
—
320
—
4,500
—
—
—
Östersund, el.-lvk f. fl.................
3,500
—
—
—
3,500
—
—
—
Summa
300,170
—
63,950
—
363,320
—
10,950
—
B. Samskolor.
Djursholms samskola ................
4,500
—
1,515
•-
6,015
—
500
—
Avesta, elementarskola................
1,800
—
—
—
1,800
—
—
—
Bollnäs, ensk. läroverk................
800
—
200
—
1,000
—
—
—
Borlänge, samskola ...................
1,800
—
—
—
1,800
—
—
—
Falkenberg, el.-skola...................
3,000
-
985
—
3,985
—
350
—
Hedemora, Barnskola...................
2,500
—
—
—
2,500
—
—
—
Hjo, Barnskola .........................
1,500
—
600
—
2,100
—
—
—
Hör, samskola .........................
1,350
—
—
—
1,350
—
—
—
Hörby, samskola ......................
1,700
—
250
—
1,950
—
—
—
Klippan, Barnskola......................
1,400
—
—
—
1,400
—
—
—
Lindesberg, Barnskola ................
2,100
—
400
—
2,500
—
—
—
Lysekil, samskola......................
1,550
—
—
—
1,550
—
—
—
Motala, Barnskola......................
4.500
—
—
—
4,500
—
—
—
Mönsterås, Barnskola..................
1,600
—
—
—
1,600
—
—
—
Nora, Barnskola........................
2,380
—
—
—
2,380
—
—
—
Transport
32,480
—
3,950
—
36,430
—
850
1-
Bill. till Rilcsd. Prot. 190.9. 1 Samt. 1 Afd. 54 Höft. 17 ^
130
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
Af det ordi- narie an- slaget.
Af anslaget å
extra stat.
Summa.
Af anslaget
för undervis- ning i huslig
ekonomi.
Kronor.
Kronor.
Kronor.
Kronor.
Transport
32,480
—
3,950
_
36,430
_
850
_
Konneby, samskola ....
2,200
—
—
—
2,200
—
—
—
Seffle, Barnskola..........
1,480
—
—
—
1,480
—
—
—
Simrishamn, samskola.
2,600
—
—
—
2,600
—
—
—
Sollefteå, Barnskola.......
2,500
—
—
—
2,500
—
—
—
Söderköping, Barnskola.
4,090
—
300
—
4,390
—
—
—
Trollhättan, Barnskola .
2,650
—
—
—
2,650
—
—
—
Värnamo, privat elementarläroverk
1,700
—
400
—
2,100
—
—
—
Summa
49,700
—
4,650
—
54,350
—
850
—
C. Skolor som äro under indragning.
Arboga, elementarskola för flickor...
1,500
—
—
—
1,500
—
—
—
Filipslad, , »
» »
1,950
—
—
—
1,950
—
—
—
Piteå, »
2> »
800
—
—
—
800
—
—
—
Sala, »
» » ...
1,750
—
200
—
1,950
—
—
—
Skellefteå, »
» »
1,000
-i
—
—
1,000
—
—
—
Strömstad, »
» » ...
1,450
J
—
—
1,450
—
—
—
Södertälje, »
» » ...
2,500
—
675
—
3,175
—
—
—
Trelleborg, »
» » ...
1,000
-
—
—
1,000
—
150
—
Vadstena, »
» » ...
500
—
—
—
500
—
—
—
Ängelholm, »
» » ...
1,500
—
500
—
2,000
—
—
—
Summa
13,950
—
1,375
—
15,325
—
150
—
Sammanfattning.
A. Flickskolor..........
300,170
—
63,950
—
364,120
—
10,950
—
B. Samskolor..........
49,700
—
4,650
—
54,350
—
850
—
C. Skolor under indragning.........
13,950
—
1,375
—
15,325
—
150
—
Summa
363,820
—
69,975
—
433,795
—
11,950
—
Dessutom hafva Kristinehamns elementarläroverk för flickor, Lunds högre elementarskola för flickor,
Sundsvalls läroverk för flickor, Uddevalla elementarläroverk för flickor och högre elementarläroverket för
flickor i Uppsala äfvensom samskolorna i Avesta, Lysekil, Simrishamn och Sollefteå inlämnat ansökan om
tilläggsunderstöd. Beslut om dessa ansökningar har ännu ej fattats.
131
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
Anslaget till understöd åt enskilda läroverk utgjorde enligt beslut af
Riksdagen år
1890: 20,000 kronor, som utgick af besparingarna å reservationsanslaget
till de allmänna läroverken,
1898: 35,000 kronor, ordinarie förslagsanslag högst,
1902: 60,000 » » » » •
Härjämte anvisade 1907 års Riksdag för ifrågavarande ändamål å extra
stat för år 1908 ett belopp af 50,000 kronor.
De till understöd åt enskilda läroverk för år 1908 anvisade medel
äro alltså:
ordinarie förslagsanslag, högst..................................................... 60,000 kronor,
anslag å extra stat........................................................................... 50,000 » ,
eller tillhopa 110,000 kronor.
Af dessa medel hafva för år 1908 understöd tilldelats:
I. Läroanstalter med studentexamen som slutmål:
a) Gosskolor:
Beskowska skolan i Stockholm..................................................... 14,500 kronor
Fjellstedtska skolan i Uppsala...................................................... 12,000
Lunds privata elementarskola......................................................... 4,UUU
Lundsbergs skola.............................................................................. 7,000
b) Samskolor:
Göteborgs högre samskola ............................................................ 3,800 »
Palmgrenska särskolan i Stockholm.......................................... 14,500 »
Sofi Almquists samskola » » .......................................... 12,060
Stockholms nya samskola............................................................... 9,630
Uppsala enskilda läroverk och det därmed förenade Uppsala
privatgymnasium ............................................................ 14,500
IT. Läroanstalter med realskolexamen som slutmål:
Eslöfs enskilda elementarskola för gossar................................. 3,000
Grevesmuhlska samskolan i Stockholm....................................... 2,000
III. Seminariekurser för utbildande af lärarinnor:
Anna Sandströms seminarium i Stockholm.............................. 3,000
Nya lärarinneseminariet » » .............................. 3,000
Privata lärarinneseminariet » » .............................. 4,000
» » » Lund .............................. 3,000 »
eller tillhopa 109,990 kronor.
132
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition 1V:o 81.
Af det sålunda anförda framgår, att för år 1908 äro af statsmedel
anvisade till understöd åt
högre skolor för kvinnlig ungdom och samskolor............... 458,000 kronor,
enskilda läroverk............................................................................. 110,000 »
eller till understöd åt enskilda läroanstalter tillhopa 568,000 kronor.
2. Flick- och samskoleföreningens förslag ang. statsunderstöd
åt högre flickskolor.
Enligt beslut af föreningen af lärarinnor och lärare vid Sveriges
högre flick- och samskolor ingåfvo därtill utsedda kommitterade den 14
september 1907 till Kungl. Maj:t ett förslag till lönereglering för lärarinnor
vid de högre flickskolorna samt till bestämmelser angående beräkningen
af statsbidraget till ifrågavarande skolor. Detta förslag är af följande
lydelse:
A. Förslag till lönereglering för lärarinnor i läsämnen.
1. För vinnande af kompetens för undervisning i läsämnen fordras:
för högre kompetens:
1) fil. känd.- eller fil. lic.-examen,
2) examen vid kungl. högre lärarinneseminarium,
3) examen vid privat högre lärarinneseminarium, som af Kungl.
Maj:t godkänts;
för lägre kompetens:
1) examen vid privat lägre lärarinneseminarium, som af Kungl.
Maj:t godkänts,
2) examen vid folkskollärarinneseminarium.
2. Föreståndarinna åtnjuter följande löneförmåner:
a) grundlönen 1,850 kronor per år,
b) bostad eller hyresersättning.
Hyresersättningen beräknas efter 3 rum och kök, dock högst 750
kronor per år.
c) dyrortstillägg.
Dyrtidstilläggen bestämmas efter förslag af stadsfullmäktige af Kungl.
Maj:t vid beviljande af statsunderstöd till skolan.
133
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
d) ett ålderstillägg af 300 kronor per år efter o års tjänstgöring som
föreståndarinna vid skola inom samma kommun.
3. Full tjänstgöring för lärarinna innebär en undervisningsskyldighet
af minst 20, högst 24 lektioner i veckan af 40—50 minuters längd i
klasserna öfver småskolan.
Om 3 eller flera af lektionerna äro endast 35 minuter eller därunder,
må undervisningsskyldigheten ökas till högst 26 lektioner i veckan, därigenom
att 3 af de kortare lektionerna beräknas motsvara 2 af normal längd.
2 vakttimmar beräknas motsvara en lektion.
En mindre del af lektionerna må kunna ges i öfningsämnen.
4. Under de första 2 år lärarinna efter vunnen kompetens har anställning
med full tjänstgöring erhåller hon en lön, som utgöres af
a) grundlönen 1,300 kronor per år,
b) dyroi t st illa gg, lika med föreståndarinnans.
5. Lärarinna, som haft full tjänstgöring under tvenne läsår och
blifvit väl vitsordad för densamma, blir ordinarie, om hon fortfarande
innehar anställning med full tjänstgöring, dock icke såsom vikarie för en
ordinarie lärarinna.
Såsom ordinarie lärarinna erhåller hon utom dyrortstillägg enligt § 2:
i lista lönegraden: 1,400 kronor per år, om hon har lägre kompetens,
och 1,550 kronor per år, om hon har högre kompetens;
i 2:dra lönegraden: 150 kronor per år mera än i lista;
i 8:dje lönegraden: 150 kronor per år mera än i 2:dra.
För lärarinna med lägre kompetens finnes dessutom en 4:de lönegrad,
där lönen är 150 kronor per år högre än i 3:dje.
6. Vikarie för en tjänstledig ordinarie lärarinna åtnjuter för full tjänstgöring
lön enligt § 4. För mindre tjänstgöring erhåller hon för hvarje
veckotimme Y2o af samma lön.
7. Föreståndarinna och ordinarie lärarinna anställas för ett eller flera
läsår. Sker ej uppsägning å någondera sidan före mars månads utgång, anses
aftalet mellan skola och lärarinna förlängdt äfven för nästkommande läsår.
8. Under de första 2 åren, som en lärarinna har anställning med
full tjänstgöring, samt medan en ordinarie lärarinna befinner sig i lista
lönegraden, må en mindre del af tjänstgöringen kunna förläggas till småskolan,
dock utan minskning af lärarinnans lön.
9. Föreståndarinna och ordinarie lärarinna, som på grund af sjukdom
erhåller full tjänstledighet för hela eller en de! af det läsår, för
hvilket hon är anställd, afstår af sin lön, per läsår räknadt, halfva grundlönen
och dyrortstillägget.
Ordinarie lärarinna, som för idkande af studier erhåller full tjänst
-
134
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o SI.
ledighet för hela eller en del af det läsår, för h vilket hon är anställd,
afstår, per läsår räknadt, hela lönen.
Lärarinna, som haft full tjänstledighet under ett helt läsår, kan icke
under samma femårsperiod erhålla full tjänstledighet för ytterligare ett
helt läsår.
Om föreståndarinna eller ordinarie lärarinna önskar tjänstledighet utöfver
den, som skolan enligt föregående moment äger att bevilja, må
sådan beviljas endast om öfverstvrelsen finner det kunna shjg utan olägenhet.
10. Om skolan medger ordinarie lärarinna, som för hälsans vårdande
eller idkande af studier önskar minskning i sin tjänstgöring, partiell tjänstledighet,
minskas hennes lön med yjw af sitt belopp för hvarje veckotimme,
hvarmed hennes tjänstgöring understiger 20 lektioner i veckan.
11. När ordinarie lärarinna fyllt 55 år, äger skolan rätt att, äfven
utan hennes ansökan, gifva henne partiell tjänstledighet och sålunda reducera
hennes tjänstgöring.
12. Ordinarie lärarinna med partiell tjänstledighet skall gifva minst
10 lektioner i veckan.
13. Ordinarie lärarinna uppflyttas i 2:dra och 3:dje lönegraden, då
hon varit ordinarie lärarinna 5 år efter uppflyttningen i närmast lägre
lönegrad och efter samma tidpunkt haft full och väl vitsordad tjänstgöring
under minst 4 läsår.
Ordinarie lärarinna med lägre kompetens uppflyttas i 4:de lönegraden,
om hon varit ordinarie lärarinna 10 år efter uppflyttningen i 3:dje lönegraden
och efter samma tidpunkt haft full och väl vitsordad tjänstgöring
under minst 9 läsår.
Om lärarinna, som, efter vunnen kompetens enligt § 1, tjänstgjort i
småskolan med minst 24 veckotimmars undervisningsskyldighet, blir ordinarie,
räknas vid hennes uppflyttning i högre lönegrad de år, hon så tjänstgjort
vid småskolan.
Föreståndarinna, som afgår från sin befattning som föreståndarinna
och erhåller anställning såsom ordinarie lärarinna, räknar för uppflyttning
i högre lönegrad de år, hon tjänstgjort såsom föreståndarinna.
14. Lärarinna, som icke har full tjänstgöring (ordinarie lärarinnor
med partiell tjänstledighet och vikarier undantagna) aflönas per veckotimme
och läsår, så att de första 10 veckotimmar, som hennes tjänstgöring
omfattar, betalas efter 80 kronor per timme och läsår, de följande 5 veckotimmarna
betalas efter 70 kronor per timme och läsår samt öfriga betalas
efter 60 kronor per timme och läsår.
135
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
15. Om ordinarie lärarinna åtager sig flera lektioner i läsämnen, än
som åligga henne enligt § 3, betalas dessa med 60 kronor per veckotimme
och läsår.
16. Vaktgöring vid skrifningar betalas efter 40 kronor per veckotimme
och läsår.
B. Förslag till lönereglering för lärarinnor i öfningsämnen.
1. För vinnande af kompetens för undervisning i öfningsämnen fordras:
För undervisning i teckning: examen vid tekniska skolan i Stockholm.
För undervisning i gymnastik: examen vid gymnastiska centralinstitutet
eller annat gymnastiskt institut, som af Kungl. Maj:t blifvit godkändt.
För undervisning i sång: examen vid kungl. musikkonservatoriet.
För undervisning i handarbete: examen vid något lärarinneseminarium
eller vid lägre eller högre afdelningen i tekniska skolan i Stockholm eller
vid någon lärarinnekurs för handarbete.
För undervisning i välskrifning: examen vid något lärarinneseminarium
eller vid lägre eller högre afdelningen i tekniska skolan i Stockholm.
2. Full tjänstgöring innebär en undervisningsskyldighet af minst 24,
högst 28 lektioner i veckan af 40—50 minuters längd i klasserna öfver
småskolan.
Om 3 eller flera lektioner äro af endast 35 minuters längd eller därunder,
må undervisningsskyldigheten ökas till högst 32 lektioner i veckan,
därigenom att 3 af de kortare lektionerna beräknas motsvara 2 af normal
längd.
3. Under de första 2 år lärarinna efter vunnen kompetens för tecknings-
eller handarbetslärarinnebefattning har anställning med full tjänstgöring
erhåller hon en lön, som utgöres af:
a) grundlönen 1,300 kronor för teckningslärarinna,
1,100 » » handarbetslärarinna;
b) dyrortstillägg desamma som för föreståndarinnan (se A, § 2).
4. Tecknings- eller handarbetslärarinna, som haft full tjänstgöring
under tvenne läsår och blifvit väl vitsordad för densamma, blir ordinarie,
om hon fortfarande innehar anställning med full tjänstgöring, dock icke
såsom vikarie för en ordinarie lärarinna.
Såsom ordinarie lärarinna erhåller hon utom dyrortstillä^a;en (enligt
A, § 2): ''
i lista lönegraden:
som teckningslärarinna 1,550 kronor per år,
» handarbetslärarinna 1,200 » » »;
136
Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
i 2:dra lönegraden: 150 kronor per år mera än i lista;
i 3:dje lönegraden: 150 » » » » » i 2:dra.
5. Vikarie för en tjänstledig ordinarie tecknings- eller handarbetslärarinna
åtnjuter för full tjänstgöring lön enligt § 3. För mindre tjänstgöring
erhåller hon för hvarje veckotimme 1/24 af samma lön.
6. Ordinarie lärarinna i teckning eller handarbete anställes för ett
eller flera läsår. Sker ej uppsägning å någondera sidan före mars månads
utgång, anses aftalet mellan skola och lärarinna förlängdt äfven för nästkommande
läsår.
7. Under de första 2 åren, som en lärarinna i teckning eller handarbete
har anställning med full tjänstgöring, samt medan en ordinarie
lärarinna i samma ämnen är i lista lönegraden, må en mindre del af
tjänstgöringen kunna förläggas till småskolan, dock utan minskning af
lärarinnans lön.
8. Ordinarie lärarinna i teckning eller handarbete, som har kompetens
för undervisning i andra ämnen, må kunna fullgöra en del af sin
undervisningsskyldighet genom att undervisa i dessa ämnen.
9. Rörande beviljande af full eller partiell tjänstledighet åt ordinarie
lärarinna i teckning eller handarbete gälla samma bestämmelser som i
fråga om ordinarie lärarinna i läsämnen (se A, §§ 9 —12) blott med den
ändring, att lönen vid partiell tjänstledighet minskas med y24 af sitt belopp
för hvarje veckotimme, hvarmed lärarinnans tjänstgöring understiger
24 lektioner i veckan.
10. Rörande uppflyttning i högre lönegrad af ordinarie lärarinna i
teckning -eller handarbete gälla samma bestämmelser som i fråga om lärarinnor
i läsämnen (se A, § 13).
11. Lärarinna i öfningsämne, som icke har full tjänstgöring (ordinarie
lärarinnor med partiell tjänstledighet och vikarier undantagna), aflönas per
veckotimme efter följande grunder.
a) De första 10 veckotimmarna tjänstgöringen omfattar aflönas per
timme och läsår:
för teckningsundervisning med 70 kronor
» handarbetsundervisning »60 »
» välskrifningsundervisning »60 »
De följande 10 veckotimmarna tjänstgöringen omfattar aflönas per
timme och läsår:
för teckningsundervisning med 60 kronor
» handarbetsundervisning » 50 »
» välskrifningsundervisning » 50 »
öfriga veckotimmar aflönas per timme och läsår:
137
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
för teckningsundervisning med 50 kronor
» handarbetsundervisning » 40 »
» välskrifningsundervisning » 40 »
b) Om aflöningen för lektioner i sång och gymnastik öfverenskomma
skola och lärarinna.
12. Om ordinarie lärarinna åtager sig utöfver den tjänstgöringsskyldighet,
som åligger henne, lektioner i öfningsämnen, betalas dessa med:
för lektion i teckning 50 kronor per läsår,
» » i handarbete 40 » » »
» »i välskrifning 40 » » »
» » i sång eller gymnastik efter öfverenskommelse.
0. Förslag till bestämmelser angående statsbidraget.
1. Statsbidraget till de högre flickskolorna utgår i form af:
a) anslag till viss skola,
b) lönetillägg till ordinarie lärarinnor.
2. Statens årsanslag till viss skola (§ l:a) utgår högst med det belopp,
som beräknas efter följande grunder.
Maximibeloppet beräknas efter det antal lärjungar skolan har i klasserna
öfver den tredje elementar klassen (d. v. s. den som med afseende
på lärjungarnas ålder är parallell med folkskolans fjärde klass), så att
för de 25 första lärjungarna anslaget utgör 100 kronor per lärjunge,
för de följande 25 lärjungarna anslaget utgör 75 kronor per lärjunge,
för de följande 25 lärjungarna anslaget utgör 50 kronor per lärjunge.
3. Villkor för att en skola skall erhålla statsbidrag äro bland annat:
1) att kommun, landsting eller enskilda understödja skolan kontant
eller genom lokalupplåtelse med minst lika stort årligt belopp som staten
enligt § l:a,
2) att kommun, landsting eller enskilda dessutom betala dels det
enligt A, § 2 bestämda dyrortstillägget till föreståndarinnan och till hvarje
lärarinna med full tjänstgöring, dels ett lönetillägg af 100 kronor till hvarje
ordinarie lärarinna (äfven under tjänstledighet) och af 300 kronor till
föreståndarinnan, när hon som sådan tjänstgjort 5 år vid skola inom
kommunen,
3) att skolan genomför en lönereglering, hvarigenom föreståndarinna
och lärarinnor erhålla minst de löneförmåner, som här föreslagits,
4) att så många lärjungar i klasserna öfver den tredje elemcntarklassen
erhålla nedsättning i terminsafgiften, att skillnaden mellan de afgifter,
som dessa lärjungar skulle betalt efter 65 kronor per termin i 4:de,
Bill. till Rilcsd. Prof. 1.90.9. 1 Sami. 1 Afd. 54 Höft. 18
138
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
70 kronor i 5:te och 75 kronor i öfriga klasser, samt de afgifter de verkligen
betala, uppgår för året till minst 1/s af statsanslaget,
5) att bolag eller enskild person, som i skolan nedlagt kapital, ej
tillgodogör sig högre ränta på detsamma än 4 %,
6) att staten genom en revisor deltager i granskningen af skolans
räkenskaper och förvaltning.
4. De lönetillägg staten betalar till lärarinnor (§ 1: b) äro:
a) till ordinarie lärarinna i läsämme med högre kompetens och till
ordinarie teckningslärarinna: 150 kronor i l:sta, 300 kronor i 2:dra och
450 kronor i 3:dje lönegraden,
b) till ordinarie lärarinna i läsämne med lägre kompetens: 150 kronor
i 2:dra, 300 kronor i 3:dje och 450 kronor i 4:de lönegraden.
c) till ordinarie handarbetslärarinna: 150 kronor i 2:dra och 300
kronor i 3:dje lönegraden.
Öfvergångsbestämmelser.
1. Vid tiden för löneregleringens genomförande kan öfverstyrelse!!
tillerkänna en lärarinna högre eller lägre kompetens, äfven om hon ej
aflagt härför stadgad examen, såvida hon på annat sätt, särskildt genom
längre, väl vitsordad tjänstgöring visat sig äga för undervisningen nödiga
kunskaper och skicklighet.
2. Lärarinna, som vid löneregleringens genomförande är anställd
vid skola, men icke förvärfvat sig eller af öfverstyrelsen fått sig tillerkänd
kompetens, må af skolan med öfverstyrelsens medgifvande fortfarande kunna
användas. Lönen för lärarinna i läsämne skall då i öfverensstämmelse
med hittills gällande föreskrift beräknas så, att hon för en tjänstgöring
af 24 veckotimmar ä 40—50 minuters längd erhåller samma aflöning som
ordinarie folkskollärarinna har i lista lönegraden inom den kommun, där
skolan ligger. Timlektioner aflönas i proportion härtill.
3. Om skolas ekonomiska ställning icke medger löneregleringens
omedelbara genomförande, må öfverstyrelsen medgifva skolan rätt att genomföra
den successivt under loppet af viss tid, på det sätt att den tjänstgöring,
som motsvarar grundlönen, sättes högre och timlektionerna betalas
lägre än enligt löneregleringen.
4. Föreståndarinna räknar icke för erhållande af lönetillägg såsom
föreståndarinna tjänstår från tiden före löneregleringens genomförande.
5. Lärarinna får från tiden före löneregleringens genomförande räkna
för uppflyttning i högre lönegrad högst 12 tjänstår.
4
139
Kungl. Maj:ts Nåd. proposition i\T:o 81.
Kommitterade hemställa, att Kungl. Maj:t täcktes i proposition till
1908 års Riksdag föreslå, att statsanslaget till de högre flickskolorna må
från och med 1909 beräknas och fördelas på sådant sätt, att skolorna
sättas i stånd att genomföra en lönereglering, som tillförsäkrar lärarinnekåren
minst de löneförmåner, hvilka upptagas i deras nyss nämnda förslag.
I skrifvelsen framhålles, att''om man, med iakttagande af de föreslagna
bestämmelserna, beräknade statens och kommunernas bidrag till lönerna
för hela den lärarinnekår, som inginge i beräkningen, så funne man, att
statens och kommunernas bidrag blefve ungefär lika stora. För den enskilda
kommunen eller med afseende på den enskilda skolan kunde dessa bidrag
vara ganska olika. Men för skolorganisationen i dess helhet rådde jämvikt
mellan dem.
Till kommitterades förslag äro fogade åtskilliga tabeller till belysning af
skolornas ekonomiska ställning, sådan den var läsåret 1906—1907 och sådan
den då skulle hafva varit, därest kommitterades förslås: varit genomfördt.
'' o o
3. Läroverksöfverstyrelsens förslag ang. statsunderstöd
åt enskilda skolor.
Det förslag, för hvilket jag sålunda redogjort, remitterades till öfverstyrelsen
för rikets allmänna läroverk, som behandlade det i sammanhang
med den utredning, öfverstyrelsen hade att verkställa på grund af
Kungl. Maj:ts befallning den 28 juni 1907 att inkomma med underdånigt
utlåtande och förslag till gemensam plan för fördelningen och användningen
af de nu utgående anslagen till de enskilda läroverken.
Till åtlydnad af nämnda befallning öfverlämnade öfverstyrelsen med
underdånigt utlåtande den 14 november 1907 följande förslag till bestämmelser
angående statsunderstöd åt enskilda skolor:
§ 1.
1. Enligt de närmare bestämmelser, som här nedan angifvas, kan understöd
af statsmedel tilldelas enskild skola tillhörande någon af följande grupper:
a) högre flickskolor med minst sju klasser;
b) högre samskolor och högre goss-skolor med hufvudafdelningar motsvarande
realskola och gymnasium;
<•) sexklassiga samskolor å orter, där allmänt läroverk ej finnes;
d) sexklassiga goss-skolor;
140 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
hvarvid i hvarje fall med klasser afses årsafdelningar öfver så kallade
förberedande klasser.
2. Förutom till skolor, som tillhöra någon af de ofvannämnda grupperna,
må understöd till belopp, samt enligt grunder, som af Kungl. Maj:t
i hvarje fall bestämmas, kunna utgå till skolor, hvilka antingen vid de
nya grundernas trädande i kraft redan äro i åtnjutande af statsunderstöd
eller tillhöra ny skolform, som af Kungl. Maj:t pröfvas förtjänt af uppmuntran.
§ 2.
Såsom allmänna villkor för åtnjutande af statsunderstöd enligt de i
§ 8 här nedan angifna grunder gälla:
a) att med afseende på vid skolan anställda lärares och lärarinnors
behörighet, tjänsteåligganden och aflöningsförmåner iakttages hvad i §§ 3,
4, 5, 6 och 7 här nedan stadgas, samt att ifråga om samma lärarpersonals
pensionering skall gälla, hvad som därom kan varda särskildt stadgadt;
b) att lärjungeantalet i skolans klasser öfver de förberedande under
de senaste tre åren varit i medeltal sammanlagdt minst sex gånger så
stort som nämnda klassers antal, och att i fråga om sexklassig samskola
och sexklassig goss-skola minst hälften af det sålunda beräknade lärjungeantalet
tillhört skolans tre högsta klasser;
c) att lärjungar i den utsträckning, som i § 9 sägs, varda kostnadsfritt
eller mot nedsatt afgift i skolan undervisade;
d) att vid skolan är anställd en legitimerad läkare med skyldighet att
öfvervaka lärjungarnas fysiska uppfostran samt sundhetsförhållandena vid
skolan;
e) att genom intyg af hälsovårdsnämnd eller vederbörande provinsialläkare
styrkes, att skolans lokaler äro i hygieniskt afseende tillfredsställande;
f) att läsåret omfattar minst 36 läsveckor, påsk- och pingstferier samt
tillfälliga lofdagar inberäknade;
g) att kommun eller enskild donator understöder skolan på sätt i §
8 mom. 3 sägs;
h) att bolag eller enskild person, som nedlagt kapital i skolan, ej
tillgodogör sig högre ränta än 4 procent på det nedlagda kapitalet;
i) att af Kungl. Maj:ts vederbörande befallningshafvande utsedd revisor
årligen granskar skolans räkenskaper och förvaltning samt däröfver
till Kungl. Maj:ts befallningshafvande afgifver berättelse;
k) att berättelse om skolans verksamhet, affattad enligt fastställd plan,
årligen insändes till kungl. ecklesiastikdepartementet och till kungl. öfverstyrelsen
för rikets allmänna läroverk;
141
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
hvarjämte skall iakttagas, att, därest öfverstyrelsen för rikets allmänna
läroverk icke i särskilda fall finner skäl medgifva undantag, vid sexklassig
samskola skola vara anställda minst två och vid högre samskola minst
fyra manliga lärare med sådan tjänstgöring, som i § 4 mom. 2—3 sägs,
samt att vid sagda skolor enahanda bestämmelser skola gälla i fråga om
minimiantalet af kvinnliga lärare.
§ 3.
1. För att kunna anställas som ämneslärare eller ämneslärarinna vid
enskild skola, som åtnjuter statsunderstöd enligt de i § 8 stadgade grunder,
erfordras
a) att hafva aflagt filosofisk eller teologisk kandidat- eller licentiatexamen
samt att därjämte hafva genomgått för anställning såsom lärare
vid allmänt läroverk eller folkskoleseminarium föreskrifven profårskurs eller
förvärfvat annan af Kungl. Maj:t med afseende på ändamålet godkänd praktisk
lärarutbildning;
b) eller att hafva aflagt afgångsexamen från högre lärarinneseminariet
i Stockholm eller däremot svarande enskildt lärarinneseminarium, som af
Kungl. Maj:t för ändamålet godkänts;
c) eller att hafva aflagt afgångsexamen vare sig från enskildt lägre
lärarinneseminarium, som af Kung!. Maj:t för ändamålet godkänts, eller
från folkskoleseminarium för lärarinnor;
d) eller att hafva af Kungl. Maj:t förklarats innehafva sådan behörighet,
som i någondera af punkterna a), b) eller c) här ofvan sägs.
2. För att kunna anställas såsom lärare eller lärarinna i öfningsämne
vid enskild skola, som åtnjuter statsunderstöd enligt de i § 8 stadgade
grunder, erfordras:
a) för anställning som lärare eller lärarinna i teckning eller välskrifning:
afgångsbetyg från högre eller lägre undervisningskursen för teckningslärare
vid tekniska skolan i Stockholm;
b) för anställning som lärare eller lärarinna i sång: afgångsbetyg från
sånglärarkursen vid musikkonservatorium;
c) för anställning som lärarinna i handarbete: afgångsbetyg från lärarinnekurs
i handarbete, som är ställd under af Kungl. Maj:t för or druid inspektion;
d) för anställning som lärarinna i huslig ekonomi: afgångsbetyg från
lärarinnekurs i huslig ekonomi, som är ställd under af Kungl. Maj:t förordnad
inspektion;
e) för anställning som lärare eller lärarinna i gymnastik: afgångsbetyg
från instruktörskursen eller den fullständiga gymnastiklärarkursen
142
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
vid kungl. gymnastiska centralinstitutet eller från motsvarande kurs vid
enskild gymnastisk anstalt, som af Kungl. Maj:t för ändamålet godkänts;
dock att behörighet för anställning som lärare eller lärarinna i teckning,
välskrifning, sång och handarbete äfven må tillkomma ämneslärare
eller ämneslärarinna, som jämte sin öfriga pedagogiska utbildning i något
af sagda öfningsämnen förvärfvat utbildning, som af Kungl. Maj:t blifvit
för ändamålet godkänd.
§ 4-
1. Lärare och lärarinnor skola anställas antingen med full tjänstgöring
eller såsom timlärare.
2. Lärare och lärarinna med full tjänstgöring är skyldig att i skolans
klasser öfver de förberedande hvarje vecka meddela undervisning under
minst 20, högst 24 lektioner af 40 till 50 minuters längd.
I denna tjänstgöringstid må äfven kunna inräknas ledning af morgonbön
och rättande af lärjungars skriftliga arbeten; dock att så beskaffad
tjänstgöring må uppskattas till högst 2 lektioner i veckan. Ingå vakttimmar
i full tjänstgöring, må två sådana kunna räknas lika med en lektion.
Af möjligen förekommande lektioner af 35 minuters längd eller därunder
må tre kunna räknas som två lektioner af ofvan stadgade längd;
dock att för full tjänstgöring icke må erfordras mer än inalles 26 särskilda
lektioner i veckan.
3. Föreståndare eller föreståndarinna med full tjänstgöring är skyldig
att hvarje vecka meddela undervisning i skolan, allt efter skolans storlek
och beskaffenhet, under minst 8, högst 20 lektioner af 40 till 50 minuters
längd.
4. Ämneslärarinna med full tjänstgöring må, utan minskning af henne
tillkommande löneförmåner, kunna fullgöra en del, dock högst en tredjedel,
af sin tjänstgöring i de förberedande klasserna.
Likaledes må ämneslärare eller ämneslärarinna, som äger behörighet
för undervisning i öfningsämne, utan minskning af löneförmånerna, kunna
fullgöra en del, dock högst en tredjedel, af sin tjänstgöring genom undervisning
i sådant ämne.
5. Lärare eller lärarinna, som äger behörighet för undervisning i
mera än ett af öfningsämnena teckning, välskrifning, sång och handarbete
eller som jämte behörighet för undervisning i sådant ämne jämväl äger
behörighet såsom ämneslärare eller ämneslärarinna må, därest sammanlagda
antalet veckolektioner uppgår till det här ofvan i mom. 2 angifna, för tillgodoräknande
af full tjänstgöring kunna fullgöra sin tjänstgöring i två
eller flera af de ämnen, den vunna behörigheten afser.
Kling!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
143
§ 5.
1. Lärare och lärarinnor med full tjänstgöring skola åtnjuta minst
följande löneförmåner:
a) Amneslärare och ämneslärarinnor med den högre kompetens, som
angifves i § 3 mom. 1 punkt a) och b):
i första lönegraden 1,300 kronor (grundlönen),
» andra » 1,500 »
» tredje » 1,700 »
» fjärde » 1,900 »
b) Amneslärare och ämneslärarinnor med den lägre kompetens, som
angifves i § 3 mom, 1 punkt c):
i första lönegraden 1,300 kronor (grundlönen)
» andra »
1,400 «
» tredje »
1,550 »
» fjärde »
1,700
» femte »
1,900
c) Lärare och lärarinnor med hufvudsaklig tjänstgöring i något eller
några af ämnena teckning, välskrifning, sång och handarbete och med den
behörighet, som angifves i § 3 mom. 2, äga uppbära en grundlön, beräknad
efter det arfvode för timlärare i vederbörande ämne, som finnes här nedan
angifvet i § 6 mom. 1 punkt c), samt därutöfver ålderstillägg i tre lönegrader
med resp. 100, 150 och 150 kronor.
2. Föreståndare eller föreståndarinna skall åtnjuta samma löneförmåner
som ämneslärare med högre kompetens samt därutöfver dels ett
särskildt arfvode af 300 kronor för läsår, dels fri bostad eller hyresersättning,
beräknad efter hyran för tre rum och kök intill 750 kronor för år.
3. A ort, där ordinarie folkskollärarinnas lägsta aflöning, naturaförmåner
inberäknade, öfverstiger 1,300 kronor, skola föreståndare och
föreståndarinna samt lärare och lärarinnor med behörighet enligt § 3 och
med full tjänstgöring åtnjuta ett ortstillägg utgörande minst skillnaden
mellan sagda båda belopp, dock att ortstillägget i intet fall behöfver öfverstiga
200 kronor för år.
4. I fråga om uppflyttning från lägre till högre lönegrad, hvarom
framställning göres hos Kungl. Maj:ts vederbörande befallningshafvande,
som i ärendet äger besluta,1 iakttages, att lärare och lärarinna i första löne
-
144
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
graden, äfvensom vikarie med sådan behörighet, som i § 3 sägs, uppflyttas
i andra lönegraden efter två års väl vitsordad tjänstgöring,
att lärare och lärarinna uppflyttas i tredje och fjärde lönegraden, då
fem år förflutit efter uppflyttningen i närmast lägre lönegrad,
och att ämneslärare och ämneslärarinna med den lägre kompetens,
som angifves i § 3 mom. 1 punkt c), uppflyttas i femte lönegraden, då
tio år förflutit efter uppflyttningen i fjärde lönegraden;
och skall beträffande uppflyttning i tredje eller högre lönegrad gälla,
att tjänstinnehafvare under mer än fyra femtedelar af den tid, som
efter uppflyttning i närmast lägre lönegrad erfordras för att vinna sådan
uppflyttning, med vitsord om nit och skicklighet själf skall hafva bestridt
tjänsten, samt
att den högre aflöningen icke får tillträdas förrän vid början af kalenderåret
näst efter det, hvarunder den stadgade tjänståldern blifvit uppnådd.
5. Lärare och lärarinna med lägre kompetens, som förvärfvar högre
kompetens enligt § 3 mom. 1 punkt a) eller b), äger att för uppflyttning
i högre lönegrad räkna sig till godo jämväl sin tjänstgöring såsom lärare
eller lärarinna med lägre kompetens.
6. Lärarinna med kompetens och tjänstgöring enligt §§ 3 och 4, som
under någon tid, dock högst tre år i samma lönegrad, haft sin hufvudsakliga
tjänstgöring i de förberedande klasserna, äger att för uppflyttning
i högre lönegrad räkna sig till godo jämväl den tid tjänstgöringen i de
förberedande klasserna omfattat.
7. För tjänstledig ämneslärare eller ämneslärarinna anställd vikarie
med behörighet enligt § 3 skall för full tjänstgöring aflönas med minst
1,300 kronor för läsår jämte ortstillägg, där sådant förekommer. Vikarie
för tjänstledig öfningslärare eller öfningslärarinna, äfvensom vikarie, som
ej har full tjänstgöring, skall aflönas som timlärare enligt § 6 mom. 1
punkt c).
§ 6.
Timlärare med sådan behörighet, som i § 3 sägs, äger att för veckotimme,
utgörande lektion af 40 till 50 minuters längd, uppbära minst
följande arfvode:
a) såvida veckotimmarnas antal icke öfverstiger 10, för undervisning i
läroämne 80 kronor,
teckning- och sång- 70 kronor,
O Ö 7
handarbete och välskrifning 60 kronor;
145
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
b) för därefter följande 5 veckotimmar för undervisning i
läroämne 70 kronor,
teckning och sång 60 kronor,
handarbete och välskrifning 50 kronor;
c) för öfriga veckotimmar för undervisning i
läroämne 60 kronor,
teckning och sång 55 kronor,
handarbete och välskrifning 45 kronor.
2. Arfvodet för undervisning i huslig ekonomi och gymnastik bestämmes
genom öfverenskommelse mellan lärarinnan eller läraren och
skolans föreståndai’e eller styrelse.
3. Om lärare eller lärarinna med full tjänstgöring åtager sig flera
lektioner än i § 4 mom. 2 och 3 sägs, skola sådana lektioner betalas med
minst följande belopp: i läroämne med 60 kronor, i teckning och sång
med 50 kronor samt i handarbete och välskrifning med 40 kronor för
veckotimme.
§ 7.
I fråga om tjänstledighet för de vid enskild skola anställda tjänstinnehafvare
skall, såvida icke vederbörande föreståndare eller styrelse Annor
sig kunna utan ökad kostnad för statsverket bereda fördelaktigare villkor,
iakttagas följande:
1. Lärare och lärarinna i första lönegraden, som åtnjuter tjänstledighet,
skall för den del af läsåret, tjänstledigheten omfattar, afstå alla
sina löneförmåner.
2. Lärare och lärarinna i andra eller högre lönegrad, som på grund
af sjukdom åtnjuter tjänstledighet, skall för den del af läsåret, tjänstledigheten
omfattar, afstå halfva grundlönen och ortstillägget, där sådant förekommer,
men äger bibehålla öfriga löneförmåner, dock att tjänstledighet
på sådana villkor ej må beviljas för längre tid än sammanlagdt ett läsår
under samma femårsperiod. Lärare och lärarinna, som på grund af sjukdom
behöfver tjänstledighet för längre tid än ett läsår under samma femårsperiod,
skall under den öfverskj utande tiden afstå alla sina löneförmåner.
3. Lärare och lärarinna i andra eller högre lönegrad, som af annan
anledning än sjukdom åtnjuter tjänstledighet, skall för den del af läsåret,
tjänstledigheten omfattar, afstå alla sina löneförmåner.
4. Föreståndare och föx-eståndarinna, som åtnjuter tjänstledighet på
grund af sjukdom, skall för den del af läsåret, tjänstledigheten omfattar,
afstå halfva grundlönen samt föreståndararfvodet och ortstillägget, där
Bill. tiU Ili hs cl. Trot. 1909. 1 Sami. 1 Afcl. 04 Hlift. 19
146
Kungl. Mnj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
sådant förekommer, men äger bibehålla öfriga löneförmåner. I öfrigt
gäller om föreståndares och föreståndarinnas tjänstledighet detsamma som
om lärares i andra eller högre lönegrad.
§ B.
1. Det i § 1 omförmälda understöd af statsmedel till enskild skola
skall utgöras af
dels lönetillägg till lärare och lärarinnor med ett belopp, motsvarande
summan af alla af lärarpersonalen intjänta ålderstillägg med undantag af
de bidrag till dessa, som i enlighet med § 8 mom. 3 skola utgöras af
vederbörande kommun,
dels ärsanslag till skolan, och skall sistnämnda anslag, på sätt här
nedan sägs, beräknas dels efter antalet lärartjänster, dels efter lärjungarnas
antal.
1) För beräkningen af maximibeloppet af den del af årsanslaget,
som utgår efter antalet lärartjänster, skola följande grunder gälla:
a) ett belopp, motsvarande en tredjedel af ämneslärares grundlön,
beräknas för högst så många lärartjänster, som antalet af skolans årsklasser,
de förberedande klasserna och de tre högsta gymnasieklasserna
oberäknade, med reduktion för Barnundervisning af olika årsklasser och
för kortare undervisningstid än den normala i enskild klass;
b) om skolan har gymnasium och detta under de senaste tre åren i
de tre högsta klasserna haft i medeltal sammanlagdt minst 18 lärjungar,
som under minst två läsår begagnat undervisningen i skolan, beräknas ett
särskildt anslag för tre lärartjänster å gymnasiet med en tredjedel af
ämneslärares grundlön för hvarje tjänst;
c) för samskolor och goss-skolor beräknas därutöfver ett särskildt anslag
för att sätta dem i stånd att anställa erforderligt antal manliga lärare,
nämligen för sexklassiga samskolor och sexklassiga goss-skolor 1,000 kronor,
för högre samskolor 2,000 kronor och för högre goss-skolor 3,000 kronor.
2) För beräkning af» maximibeloppet af den del af anslaget, som
utgår efter lärjungarnas antal, skola, därest icke Kungl. Maj:t i särskilda
fall finner skäl annorlunda förordna, följande grunder gälla:
a) för hvarje lärjunge i klasserna öfver de förberedande, de 3 högsta
gymnasieklasserna undantagna, beräknas ett belopp, som utgör en tiondedel
af medelårsafgiften för lärjunge i dessa klasser;
b) om skolan har ett gymnasium med det lärjungeantal i de 3 högsta
klasserna, som ofvan sägs, beräknas enligt samma grunder ett särskildt
anslag för gymnasiet efter antalet lärjungar i dessa klasser;
147
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
c) det efter lärjungeantalet beräknade anslaget må utgå med högst
2,000 kronor till hvarje skola; dock att för högre samskola och högre
goss-skola beloppet må kunna ökas intill 4,000 kronor, i den mån lärjungarnas
antal i gymnasiets 3 högsta klasser betingar sådan ökning med tillämpning
af ofvan angifna beräkningsgrund.
2. Till högre skolor för kvinnlig ungdom och samskolor, hvilka visat
sig äga på lämpligt sätt anordnad undervisning i huslig ekonomi, må
enligt grunder, som Kungl. Maj:t kan finna skäligt närmare bestämma,
utgå ett särskildt understöd af högst 400 kronor om året för kurs i ämnet,
hvilken omfattar en lärjungegrupp, samt ytterligare högst 200 kronor för
hvarje därutöfver tillkommande lärjungegrupp, dock att dylikt understöd ej till
någon skola må utgå med högre belopp än 1,000 kronor.
3. Det i § 2 punkt g) omförmälda understöd af kommun eller enskild
donator skall utgöras af
dels lönetillägg till lärare och lärarinnor, nämligen
1) ett kontant bidrag af 100 kronor till hvart och ett af de ålderstillägg,
som utgå till lärare eller lärarinnor i andra och högre lönegrader,
2) ortstillägg å den ort, där sådant skall förekomma;
dels är sanslag till skolan, hvilket anslag skall utgå med
1) ett bidrag, hvars värde för år räknadt uppgår till minst samma
belopp som statens årsanslag till skolan, dock att kommunens bidrag för
skolor, hvilka hittills åtnjutit understöd från anslaget till enskilda läroverk,
ej behöfver uppgå till mer än hälften af sagda anslag;
2) i händelse understöd af statsmedel utgår för undervisning i huslig
ekonomi, ett bidrag, hvars värde för år räknadt uppgår till minst samma
belopp som statens understöd för ändamålet.
§ 9.
Den del af statens årsanslag till skolan, som utgår efter lärjungeantalet,
skall i sin helhet användas till betäckande af kostnaden för friplatser
och nedsättningar i terminsafgiftcr för lärjungar i klasserna öfver de förberedande.
§ 10.
Finner sig enskild skola, som i öfrigt uppfyller villkoren för erhållande
af statsunderstöd, nödsakad att anställa lärare eller lärarinna, som
icke äger behörighet i enlighet med bestämmelserna i § 3, må skolan utan
148
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
hinder af denna omständighet kunna erhålla understöd af statsmedel enligt
de i § 8 mom. 1 angifna grunder, under villkor
att lärare eller lärarinna, som saknar sagda behörighet, erhåller arfvode
som timlärare till minst de belopp, som angifvas i § 6 mom. 1
punkt c), samt
att i fråga om beräkningen af den del af statens årsanslag till skolan,
som utgår efter antalet lärartjänster, iakttages, att, därest de af icke behöriga
lärare eller lärarinnor bestridda lektionerna sammanlagdt uppgå till
24 i veckan, nämnda anslag minskas med en sjättedel af ämneslärares
grundlön, samt att, om antalet af nämnda lektioner understiger eller
öfverstiger 24, anslaget lider minskning i förhållande därtill.
§ Il
Till
skola, som åtnjuter understöd af statsmedel, må för anställande
af särskildt försök, som pröfvas vara af den betydelse, att en värdefull
pedagogisk erfarenhet därigenom kan vinnas, ett särskildt tilläggsunderstöd
för viss tid kunna beviljas.
Öfvergångsbestämmelser.
1. Lägre samskolor, hvilka för närvarande äro femklassiga, må upprätta
den sjätte klassen, när detta befinnes lägligt, dock senast med ingången
af läsåret 1911—1912. Så länge skolan är femklassig, åligger det
ej skolan att anställa mer än en manlig lärare och begränsas därunder
det i § 8 mom. 1 punkt 1 c) omnämnda tilläggsanslaget till 500 kronor
för år.
2. Om skolans ekonomiska ställning icke tillåter löneregleringens
omedelbara genomförande må den, efter Kungl. Maj:ts medgifvande i hvarje
fall, kunna genomföras successivt under loppet af den första treårsperioden
efter de nya grundernas trädande i kraft, på det sätt att den tjänstgöring,
som motsvarar grundlönen, sättes högre och timlektionerna betalas lägre
än enligt sagda grunder.
3. Föreståndare och föreståndarinna, ämneslärare och ämneslärarinna
äga att från tiden före löneregleringens genomförande för uppflyttning i
högre lönegrad räkna sig till godo högst 12 tjänstår.
Öfverstyrelsen hemställde i sitt underdåniga utlåtande den 14 november
1907, att Kungl. Maj:t täcktes göra framställning till 1908 års
Riksdag, att Riksdagen måtte
149
Kumjl. Maj:ts Nåd. Proposition X:o 81.
dels godkänna de bestämmelser angående statsunderstöd åt enskilda
skolor, som öfverstyrelsen föreslagit;
dels i stället för samtliga för år 1908 till enskilda läroanstalter utgående
anslag å tillhopa 568,000 kronor bevilja följande anslag, nämligen:
1) ett anslag å ordinarie stat för understödjande af sådana enskilda
skolor, som omnämnas i § 1 af öfverstyrelsens förut omnämnda förslag, till
ett belopp af 590,000 kronor,
2) ett förslagsanslag å ordinarie stat för tilldelande af ålderstillägg
åt lärarpersonalen vid samma skolor till ett belopp af 170,000 kronor,
3) ett anslag å ordinarie stat för understödjande af seminariekurser
för utbildande af lärarinnor till ett belopp af 21,000 kronor,
dels ock medgifva, att, under förutsättning att Eslöfs högre flickskola
och Eslöfs enskilda läroverk för gossar sammanslås till en samskola, understöd
måtte till denna skola kunna utgå enligt de grunder, som kunna för
samskolor blifva stadgade.
Till stöd för de förslag för Indika jag nu redogjort, har öfverstyrelsen
i sitt utlåtande den 14 november 1907 lämnat en utförlig motivering. Öfverstyrelsen
omnämner till en början, att på grund af nådigt medgifvande
följande lärare och lärarinnor biträdt vid ifrågavarande ärendens utredning,
nämligen föreståndarinnan för Djursholms samskola Gerda von Friesen,
lektorn vid högre latinläroverket i Göteborg P. J. G. Laurin, föreståndarinnan
för högre elementarskolan för flickor i Lund Anna Rönström samt
lektorn vid högre lärarinneseminariet i Stockholm L. M. Wtern.
Sedan öfverstyrelsen därefter i korthet redogjort för de nu stadgade
gunderna för utdelning af statsunderstöd till högre flickskolor och samskolor
och därvid särskildt framhållit, att Riksdagen dels för tilldelande
af sådant understöd föreskrifvit villkor, hvarigenom ämneslärarinnorna tillförsäkrats
en viss minimiaflöning, dels ock vid beviljande år 1907 af det
förut omnämnda tilläggsanslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom
och samskolor erkänt billigheten däri, att de lärarinnor, hvilka redan på
grund af ålder i tjänsten eller andra omständigheter åtnjöte eu aflöning,
som öfverstege den bestämda minimilönen, fortfarande bibehöllcs i en
högre lönegrad, uttalar öfverstyrelsen den mening, att tiden nu vore
kommen för att på ett mera effektivt sätt än tillförene bereda understöd
åt de enskilda skolor af olika arter, som vore däraf förtjänta, och särskildt
för att åt frågan om lärarpersonalens vid dessa skolor aflöningsförhållanden
söka vinna en mera tillfredsställande och mera definitiv lösning
än den provisoriska, som åstadkoms genom nyssnämnda villkor om
lärarinnelönerna i 1902 års kungörelse. 1 detta afseende erinrar öfver
-
Öfver
styrelsens
utlåtande
den
14 november
1907.
150
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
styrelsen därom, att hittills gällande bestämmelser visat sig otillfredsställande,
bland annat, då det vid 1907 års Riksdag gällde att bringa
skolorna hjälp med anledning af de ekonomiska återverkningar, de måste
röna af den åt folkskollärarinnorna beviljade löneförbättringen, och därför
i alla händelser borde ersättas med nya grunder för den treårsperiod för
ifrågavarande statsunderstöds utgående, som inginge med år 1909. Vidare
anför öfverstyrelsen, att 1904 års läroverksreform omfattade jämväl lönereglering
för de allmänna läroverkens lärarpersonal, hvilkens ekonomiska
ställning härigenom väsentligt förbättrats. Att ett tryggande af den ekonomiska
ställningen äfven för lärarpersonalen vid de enskilda läroverken,
hvilka hade att fylla en kulturell uppgift fullt jämförlig med den, som
tillkomme de allmänna läroverken, likaledes skulle ligga Riksdagen om
hjärtat, kunde med så mycket större tillförsikt väntas, som uttalanden i
sådan riktning icke varit sällsynta i Riksdagens förhandlingar.
Öfverstyrelsen ville därjämte framhålla, att de kostnader, som ett
kraftigare understödjande af de enskilda läroverken komme att orsaka statsverket,
äfven om de måste blifva ganska betydliga på grund af läroverkens
stora antal och den talrika lärarpersonalen, likväl kunde betecknas såsom
ringa i förhållande till statsverkets omkostnader för de allmänna läroverken.
Ihågkommas borde vidare, yttrar öfverstyrelsen, att kostnaden för en
skolas uppehållande mycket ökats sedan 1902, hvarför ett understöd till
det belopp, som då fastställdes och möjligen vid den tiden var fullt tillräckligt,
numera för skolan utgjorde en icke oväsentlig mindre hjälp än
den, som varit åsyftad.
Slutligen önskade öfverstyrelsen framhålla, att, ifall — såsom lämpligt
syntes vara — en ökning i vissa afseenden af de fordringar, som hittills
ställts på de enskilda skolorna, förbundes med förhöjningen af statsunderstödet
till dessa skolor, staten sålunda skulle vinna ökad säkerhet
därför, att skolorna rätt fyllde sin viktiga uppgift. De ökade fordringarna
borde, enligt öfverstyrelsens förmenande, emellertid icke gå i den
riktningen, att skolorna bundes vid vissa organisations- eller undervisningsplaner,
utan borde fordringarna fast mera i främsta rummet åsyfta vinnande
af tillfredsställande garanti för lärarpersonalens kompetens. Ifall,
såsom öfverstyrelsen hoppades, en i väsentlig grad tryggare ekonomisk
ställning än den hittills åtnjutna komme att beredas lärarpersonalen vid
de enskilda skolorna, syntes det billigt att i gengäld fordrades, att denna
personal genom förvärfvande af erforderlig teoretisk och praktisk utbildning
för sitt kall gjorde sig för detsamma fullt lämplig.
Efter dessa erinringar af allmän art öfvergår öfverstyrelsen till frågan
151
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
om de grunder, hvilka enligt dess förmenande borde fastställas för utgående
af understöd till enskilda läroanstalter, samt om understödsbeloppens
beräkning. Härvid ansåge sig öfverstyrelsen, som till en början närmast
tänkte på förhållandena vid de högre flickskolorna, böra taga till utgångspunkt
det förslag till lönereglering, kompetensbestämmelser m. m. för
lärarinnorna vid sistnämnda skolor, hvilket redan förelåge såsom i vissa
afseenden i detalj utarbetadt i den förut omtalade, till öfverstyrelsen remitterade
petitionen rörande ifrågavarande ärende.
Rörande frågan om behofvet af en lönereglering för lärarinnorna vid öfverstyreUen
de högre flickskolorna hänvisar öfverstyrelsen därtill, att en sådan för „/ e» i»n«- hvarje kår utgjorde hufvudvillkoret för en tryggad ekonomisk ställning. re9lertnsMed
insikt härom hade statsmakterna sedan länge beredt förmånen af en
lönereglering åt de lärarkårer, som stode närmast den nu ifrågavarande,
nämligen lärarpersonalen vid de allmänna läroverken och vid folkskolorna.
Att lärarinnorna vid de högre flickskolorna i detta afseende blifvit mindre
väl tillgodosedda, kunde ingalunda väcka förundran. Orsaken vore tydligen
att söka däri, att det jämförelsevis sent blifvit erkändt, att högre undervisning
för flickor vore ett statsintresse, jämförligt med den högre undervisningen
för manliga lärjungar och med folkundervisningen, samt jämväl
— och måhända förnämligast — däri, att det ansetts möta alltför stora
vanskligheter att genomföra en lönereglering i fråga om lärarpersonalen
vid skolor, hvilka visserligen med ganska stora belopp understödts af staten
och kommunerna, men hvilka likväl i regel varit i enskilda personers,
sällskaps eller bolags ägo.
Öfverstyrelsen hoppades emellertid kunna visa, att dessa svårigheter,
ehuru visserligen stora, likväl stode att öfvervinna. För öfrigt tilläte sig
öfver styrelsen att äfven i detta- sammanhang erinra om den ofvan omtalade
bestämmelsen i den nådiga kungörelsen den 13 juni 1902, hvarigenom
aflöningen för vissa lärarinnor vid enskilda skolor gjorts beroende af
folkskollärarinnornas minimilöner. Det torde icke kunna anses obsrättigadt
att betrakta denna bestämmelse såsom en första åtgärd i riktning af en
lönereglering för sagda lärarinnor. Och såsom ett ytterligare steg i samma
riktning måste anses det förut omnämnda uttalandet af 1907 års Riksdag
rörande billigheten däraf, att lärarinnor, hvilka på grund af ålder i tjänsten
eller andra omständigheter åtnjutit en aflöning utöfver den bestämda
minimilönen, måtte varda bibehållna i en högre lönegrad.
Om det alltså, fortsätter öfverstyrelsen, på grund af det sagda syntes
kunna göras gällande, att en lönereglering för lärarpersonalen vid de högre
flickskolorna, åstadkommen genom statsmakternas försorg, redan vore er
-
152
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
känd såsom principiellt berättigad, borde det å andra sidan framhållas,
att den enda bestämmelse härom, som funnes utfärdad, nämligen i nyssnämnda
nådiga kungörelse, förutom att den i öfrigt vore otillfredsställande,
blifvit affattad i alltför obestämda ordalag. Det hade af denna anledning
icke sällan befunnits svårt att afgöra, huruvida i särskilda fall kungörel:
sens bestämmelse ägt tillämplighet eller icke, hvarför det kommit att inträffa,
att lärarinnor gått miste om den förmån, Kungl. Maj:t och Riksdagen
velat åt dem bereda.
Af de skäl, som förut anförts, hade öfverstyrelsen känt sig kraftigt
manad att nu framkomma med underdånigt förslag till en genomförd lönereglering
för lärarinnorna vid enskilda statsunderstödda skolor. I fråga
om bestämmelserna för en sådan reglering hade öfverstyrelsen funnit sig
kunna i det väsentliga ansluta sig till det förslag i nämnda afseende, som
utarbetats af omförmälda kommitterade, enär detta förslag syntes i det
hela väl afpassadt samt moderat i fråga om beloppen af de löner, som för
olika lönegrader blifvit ifrågasatta. Dock skilde sig öfverstyrelsens löneförslag
i flera punkter från kommitterades.
Rörande de särskilda bestämmelserna i förslaget ville öfverstyrelsen i
underdånighet anföra följande.
öfver styrelsen För ämneslärarinna med högre kompetens och full tjänstgöring, d. v. s.
0V}sr^åmnes-1 en tjänstgöring af 20 å 24 timmar i veckan, hade kommitterade föreslagit
lärarinnor, följande lönegrader, oberäknadt ortstilläggen, nämligen
en första lönegrad af................................................ 1,300 kronor (grundlönen)
efter 2 års tjänstgöring en andra lönegrad af 1,550 »
* 7 » » » tredje » » 1,700 »
* 12 » » » fjärde » » 1,850 »
Med hänsyn därtill, att den föreslagna löneförhöjningen vid uppfiyttningen
i andra lönegraden syntes väl stor i jämförelse "med de följande
löneförhöjningarna, ansåge sig öfverstyrelsen i stället böra föreslå:
en första lönegrad af ................................................ 1,300 kronor (grundlönen)
efter 2 års tjänstgöring eu andra lönegrad af 1,500 »
* 7 » » » tredje » » 1,700 »
* 12 » » » fjärde » » 1,900 »
För ämneslärarinnor med lägre kompetens och full tjänstgöring hade
korjamitterade föreslagit
en första lönegrad af................................................ 1,300 kronor (grundlönen)
efter 2 års tjänstgöring en andra lönegrad af 1,400 »
* 7 » » » tredje » » 1,550 »
* 12 » » » fjärde » » 1,700 »
* 22 » » » femte » » 1,850 »
153
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
Grundlönen skulle alltså enligt kommitterades förslag blifva densamma
som för lärarinna med högre kompetens och likaså slutlönen, ehuru den
sistnämnda skulle uppnås först efter längre tids tj änstgöring.
öfverstyrelsen, som delade kommitterades mening i detta afseende,
ansåge sig, i anslutning till sitt nyss omförmälda ändringsförslag med afseende
på lärarinnor med högre kompetens, böra äfven för nu ifrågavarande lärarinnor
föreslå ett aflöningsbelopp i högsta lönegraden af 1,900 kronor.
För ämneslärarinnor med ett jämförelsevis litet antal undervisningstimmar
hade kommitterade af naturliga skäl icke ansett sig böra föreslå
fasta lönegrader. Kommitterade hade emellertid icke därför underlåtit att
också för sådana lärarinnor föreslå bestämda minimiaflöningar, beräknade
efter antalet undervisningstimmar i veckan.
Äfven öfverstyrelsen funne föreskrifter beträffande timlärarinnors minimiaflöningar
erforderliga, enär öfriga bestämmelser i öfverstyrelsens förslag,
hvilka vore afsedda att blifva till gagn för skolorna och deras lärarpersonal,
i annat fall kunde befaras blifva illusoriska. Rörande de arfvoden,
som enligt öfverstyrelsens förmenande borde utgå till timlärarinnor, ville
öfverstyrelsen anmärka, att de vore så beräknade, att det för en skola
skulle ställa sig fördelaktigare att använda lärarinnor med full tjänstgöring
än att använda timlärarinnor. • _
Kommitterade hade föreslagit, att en föreståndarinna, oberäknadt orts-0m
tillägg, skulle erhålla följande löneförmåner, nämligen en grundlön af l,850/<5r /«*•«*<“»- kronor, bostad eller hyresersättning beräknad efter tre rum och kök, dock ar,nnorhögst
750 kronor per år, samt ett ålderstillägg af 300 kronor efter 5 års
tjänstgöring såsom föreståndarinna vid skola inom samma kommun.
Då öfverstyrelsen funne det önskligt, att föreståndarinnas aflöning utginge
enligt enahanda grunder som lärarinnornas, ehuru med de tillägg,
som kunde anses betingade af hennes ställning i skolan, ville öfverstyrelsen
för föreståndarinna föreslå samma grundlön, orts- och ålderstillägg som
för lärarinnor med högre kompetens samt dessutom ett särskild^ föreståndarinnearfvode
af 300 kronor jämte bostad eller hyresersättning, så
beräknad som kommitterade föreslagit.
För en föreståndarinna, hvilken tjänstgjort såsom lärarinna eller föreståndarinna
i statsunderstödd skola under kortare tid än sammanlagdt 12
år, ställde sig öfverstyrelsens förslag något mindre gynnsamt än kommitterades,
hvilket emellertid föga betydde, enär en föreståndarinna sällan
hade en så kort tjänstgöringstid. Efter 12 års tjänstgöring blefve föreståndarinnans
aflöning 50 kronor högre enligt öfverstyrelsens förslag än
enligt kommitterades.
Bih. till Riksd. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 54 Hdft.
20
154
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
cmafiZi^en Kommmitterades förslag till lönereglering omfattade äfven lärarinnor i
Tor öfningvisso öfning sämnen, nämligen i teckning och handarbete. I fråga om
lärarinnor, dessa hade kommitterade föreslagit, dels att full tjänstgöring skulle motsvara
24 ä 28 lektioner i veckan, dels att lönegraderna skulle bestämmas
sålunda, nämligen
för lärarinnor i teckning:
en första lönegrad.............................................
efter 2 års tjänstgöring en andra lönegrad
s 7 » > » tredje >
» 12 *> » » fjärde »
och för lärarinnor i handarbete:
en första lönegrad................................................ af 1,100 kronor (grundlönen)
efter 2 års tjänstgöring en andra lönegrad... » 1,200 »
* 7 » » » tredje » ... » 1,350 »
» 12 » » » fjärde « ... > 1,500 »
Med afseende på detta förslag funne öfverstyrelsen till en början den
ändringen önskvärd, att antalet lektioner i veckan, som skulle fordras såsom
villkor för lönetursrätt, nedsattes till samma antal, som föreslagits för
ämneslärarinnor, eller till 20 ä 24 lektioner. Härigenom vunnes nämligen
ökad möjlighet för ifrågavarande lärarinnor att komma i åtnjutande af
sagda rätt. Samtidigt med denna ändring borde förslaget till aflöningsbelopp
för de olika lönegraderna något ändras, en fråga till hvilken öfverstyrelsen
längre fram ämnade återkomma.
öfriga ändringar af kommitterades förslag beträffande öfningslärarinnornas
aflöning, hvilka öfverstyrelsen ansåge sig böra föreslå, hade i det
väsentliga enahanda syfte, nämligen beredande af ökad möjlighet för dessa
lärarinnor att komma i åtnjutande af lönetursrätt, och därmed äfven af
samma fasta ställning i skolorna som ämneslärarinnorna; och förmenade
öfverstyrelsen, att sådana bestämmelser kunde träffas, att sagda rätt bereddes
icke blott lärarinnor i teckning och handarbete utan äfven i sång och
välskrifning. Däremot hade öfverstyrelsen icke ansett sig böra framlägga
förslag i detta afseende för lärarinnor i huslig ekonomi och gymnastik,
hvilkas ställning i skolorna mera väsentligt afveke från öfriga lärarinnors.
Hvad som särskildt vållade svårighet, då det gällde att bereda lönetursrätt
åt lärarinnor i öfningsämnen vore i främsta rummet den omständigheten,
att antalet lektioner inom en skola i ett öfningsämne sällan
vore tillräckligt stort, för att en lärarinna i ämnet skulle kunna erhålla
full tjänstgöring. Detta gällde om sång och välskrifning i högre grad än
af 1,300 kronor (grundlönen)
» 1,550 »
» 1,700
» 1,850 »
155
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 81.
om teckning och handarbete, och det hade utan tvifvel varit detta förhållande,
som föranledt kommitterade att i fråga om lärarinnor i sång och
välskrifning icke ifrågasätta lönetursrätt.
Det vore emellertid uppenbart, att möjlighet att få räkna lönetur
skulle i många fall inträda äfven för lärarinna i de båda sistnämnda ämnena,
på samma gång sådan möjlighet skulle ökas för lärarinnor i teckning
ocli handarbete, ifall det medgåfves — under vissa förutsättningar med
afseende på utbildningen, till hvilka öfverstyrelsen ämnade återkomma i
det följande — att en lärarinnas undervisningstimmar i två eller flera öfningsämnen
finge sammanräknas, så att lönetursrätt erhölles, ifall sammanlagda
timantalet uppginge till minst 20 veckotimmar.
I fråga om ämnena teckning och välskrifning läge en sådan sammanräkning
närmast till hands, enär en teckningslärarinna, åtminstone ifall
hon under senare år genomgått kurs för teckningslärare vid tekniska skolan
i Stockholm, erhållit utbildning äfven för undervisning i välskrifning. öfverstyrelsen
förmenade emellertid, att rätten till sammanräkning i nämnda
fall borde tydligt uttalas, samt att den icke borde inskränkas till teckning
och välskrifning. Det kunde nämligen icke anses själfklart, att en lärarinna
i teckning hade bättre förutsättning att meddela undervisning i välskrifning
än till exempel i handarbete, ifall hon äfven för undervisning i sistnämnda
ämne erhållit tillfredsställande utbildning. Ingen anledning syntes
förefinnas att icke medgifva sådan sammanräkning äfven i fråga om en
undervisning, som delvis omfattade läroämnen och delvis öfningsämnen.
Oafsedt d9n fördel, som härigenom i vissa fall bereddes enskilda lärarinnor,
måste det för undervisningen i öfningsämnena mången gång vara en vinst,
att den öfvertoges af skolade ämneslärarinnor, under förutsättning naturligtvis,
att de ägde kompetens äfven såsom lärarinnor i de ifrågavarande
öfningsämnena.
Det af öfverstyrelsen sålunda framställda förslaget syntes orsaka svårigheter
med afseende på beräkningen af en lärarinnas aflöning, enär ju
denna enligt kommitterades förslag i vissa fall skulle utgå med olika belopp
för lärarinnor i olika ämnen, öfverstyrelsen förmenade emellertid, att dessa
svårigheter kunde öfvervinnas genom den bestämmelsen, att grundlönen
för eu lärarinna i öfningsämnen, vare sig hon meddelade undervisning i
ett eller flera ämnen, skulle beräknas efter antalet undervisningstimmar
samt efter det arfvode per timme, som för de särskilda ämnena föreslagits,
öfverstyrelsens förslag för ifrågavarande lärarinnor ställde sig, äfven oafsedt
den större möjligheten att få räkna lönetur, fördelaktigare än kommitterades.
Med afseende på hvad öfverstyrelsen sålunda föreslagit beträffande
öfningslärarinnornas löneförmåner, ville öfverstyrelsen till sist anföra, att
156
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 81.
förslaget alldeles icke innebure något tvång för en skola att lämna undervisningen
i öfningsämnen åt lärarinnor, hvilka, därigenom att de vore i
stånd att öfvertaga undervisningen i mera än ett ämne, kunde erhålla lull
tjänstgöring i skolan. Det skulle stå skolan fullkomligt fritt att för ifrågavarande
undervisning använda timlärarinnor, med det antal undervisningstimmar
i veckan, som kunde befinnas lämpligt, samt aflöna dem efter de
grunder, som för sådan undervisning föreslagits.
Ö^om<oru,-en tidigt kommitterades förslag skulle å orter, där lefnadskostnaderna
tillägg, gjorde detta behöfligt, ortstillägg utgå till lärarinnor med full tjänstgöring.
Beloppen skulle efter förslag af stadsfullmäktige bestämmas af
Kungl. Maj:t vid statsunderstödens beviljande. Äfven öfverstyrelsen ansåge
ortstillägg behöfliga på många ställen, men förmenade, att det sätt, kommitterade
tänkt sig för bestämmandet af dessa tillägg, ej läte förena sig
med vederbörande kommuners själfbestämmanderätt i ekonomiska frågor.
Däremot torde intet vara att invända mot att från statens sida såsom
villkor för statsunderstöds åtnjutande, i anslutning till nu gällande bestämmelse,
stadgades en skyldighet för vederbörande kommun att lämna här
ifrågavarande lärarinnor ortstillägg till de belopp, hvarmed inom den kommun,
där skolan vore belägen, ordinarie folkskollärarinnas lägsta aflöning
i första lönegraden öfverstege den lägsta lagstadgade lönen. Dock syntes
en begränsning lämplig af det maximibelopp, på hvilket en lärarinna*ägde
göra anspråk, och ansåge sig öfverstyrelserp i likhet med kommitterade, i
detta afseende böra föreslå 200 kronor. Å orter med särskildt dyra lefnadskostnader
torde det sålunda begränsade ortstillägget blifva mindre än
önskligt. Det kunde emellertid förväntas, att i de stora kommuner, där
detta företrädesvis kunde antagas blifva fallet, kommunalstyrelserna skulle
befinnas villiga att bevilja ortstillägg till högre belopp.
^oriTratYm1 Rörande de närmare bestämmelser, hvilka öfverstyrelsen ansett sig böra
Umetursberäk-föreslå med afseende på tjänstgöring, som borde betinga rätt till lönetur,
villkor för uppflyttning i högre lönegrad samt rätt till löneförmåner, som
i vissa fall borde tillerkännas tjänstledig lärarinna, framhåller öfverstyrelsen
önskväi’dheten däraf, att antalet sådana bestämmelser såvidt möjligt reduceras.
Det gällde emellertid i detta fall spörsmål, som nära berörde icke
blott lärarinnornas och skolornas ekonomi utan äfven statens intressen.
Härtill komme, att det med säkerhet kunde väntas, att dessa spörsmål skulle
framträda, och på sådant sätt, att de icke kunde afvisas, när det blefve
fråga om löneregleringens genomförande. Af dessa skäl hade öfverstyrelsen
funnit det angeläget att redan nu föreslå vissa bestämmelser i nämnda afseende^
för att de måtte komma under Kungl. Maj:ts och Riksdagens
157
Kungl. Maj:ts Nåd. proposition N:o 81.
ompröfning samtidigt med frågan om löneregleringsförslagets hufvudprinciper.
öfverstyrelsen öfvergår härefter till frågan om lärarinnornas kompetens0
och erinrar därvid, att öfverstyrelsen i början af sin skrifvelse uttalat den me norna8
ningen, att såsom villkor för en lönereglering borde uppställas vissa fordringar komPeten>- på färarinnornas kompetens. Det förslag, som öfverstyrelsen i detta hänseende
ansett sig böra framställa, skilde sig, i hvad det gällde ämneslärarinnorna,
icke mycket från det af kommitterade framlagda, men afveke i fråga om
öfnintfslärarinnor i väsentligt afseende från detta sistnämnda. Den viktigaste
olikheten vore följande.
öfverstyrelsen hade tänkt sig, att en lärarinna, som önskade förvärfva
kompetens t. ex. för undervisning i teckning eller sång, icke nödvändigt
skulle behöfva genomgå någon af de utbildningskurser för lärarinnor i
dessa ämnen, som vore anordnade vid tekniska skolan i Stockholm eller
musikkonservatorium, utan att sagda kompetens borde kunna vinnas äfven
genom att på annat sätt förvärfva tillfredsställande utbildning.
För att tydligare angifva arten af den utbildning, som öfverstyrelsen
härvid närmast åsyftade, ansåge sig öfverstyrelsen böra i detta sammanhang
redogöra för ett önskemål, som blifvit uttaladt af de i ämnet tillkallade
sakkunnige, och som öfverstyrelsen funne behjärtansvärdt.
Då en tidsenlig undervisning i ett öfningsämne kräfde af lärarinnan,
förutom egen färdighet i ämnet, särskild utbildning såsom lärarinna, hvilken
väsentligt vunne i värde, ifall den icke allenast omfattade ifrågavarande .
öfningsämnes speciella metodik utan äfven vore af allmän pedagogisk art,
syntes det önskligt, att utbildningskurser för lärarinnor i de öfningsämnen,
som i detta afseende syntes böra komma i betraktande, nämligen teckning,
välskrifning, sång och handarbete, upprättades vid de seminarier, där så
kunde befinnas lämpligt.
Det kunde enligt öfverstyrelsens mening förväntas, att undervisningen
i sagda ämnen, hvilken till följd af svårigheten att förvärfva kompetenta
lärarkrafter, särskildt i mindre skolor, icke sällan vore mycket försummad,
skulle i hög grad därigenom befrämjas, att skolorna bereddes tillgång på
lärarinnor, hvilka förvärfvat pedagogisk skolning på samma gång som fackutbildning.
För lärarinnor med håg och fallenhet för något af de nämnda
ämnena skulle det vara af värde, att möjlighet bereddes dem att i sammanhang
med utbildningen för undervisning i läsämnen, förvärfva sådan specialutbildning,
som här vore i fråga.
För närvarande funnes redan vid folkskoleseminarierna dylika kurser
i öfningsämnen, ehuru speciella betyg för undervisningsskicklighet i dessa
158
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
ämnen icke meddelades, samt den utbildning, som genom kurserna gåfves,
icke kunde anses motsvara undervisningens behof i nu ifrågavarande skolors
högre klasser. Hvad öfriga seminarier beträffade, vågade öfverstyrelsen,
närmast på grund af uttalanden af två bland de förutnämnda af öfverstyrelsen
tillkallade sakkunnige, hvilka kunde betraktas såsom representanter
för seminarierna, nämligen skolföreståndarinnan Anna Rönström,
tillika lärarinna vid privata högre lärarinneseminariet i Lund, samt lektorn
vid högre lärarinneseminarit L. M. Wasrn, antaga, att vid dem utbildningskurser
för öfningslärarinnor skulle kunna upprättas, utan att med
anledning häraf seminariernas organisation och läroplan i öfrigt behöfde
undergå någon ändring. Ett nödvändigt villkor vore emellertid, att i fråga
om valet af studieämnen en utsträckt frihet inedgåfves eleverna, enär i
annat fall tidens knapphet skulle förbjuda den grundlighet i utbildningen,
som icke finge eftergifvas. Hvad särskildt beträffade högre lärarinneseminariet,
kunde det icke betviflas, att en sådan valfrihet i alla händelser komme
att införas genom de nya undervisningsplaner, som för närvarande vore
under utarbetning.
I fråga om utbildningskurser för lärarinnor i handarbete eller huslig
ekonomi hade öfverstyrelsen icke tänkt sig, att de borde ställas i förbindelse
med seminarierna. Då emellertid genomgåendet af en sådan kurs i
regel vore nödvändigt för lärarinnor i sagda ämnen, och då härigenom, i
enlighet med hvad öfverstyrelsen förut föreslagit, i vissa fall skulle beredas
lärarinnorna afsevärda ekonomiska förmåner, förmenade öfverstyrelsen, att
det vore af vikt, att garanti vunnes för att kurserna leddes med pedagogisk
insikt. Såsom villkor för att afgångsbetyg från en sådan kurs skulle medföra
nämnda förmåner, syntes därför höra fordras, att kursen i enlighet
med bestämmelser, som Kungl. Maj:t framdeles kunde finna ändamålsenligt
föreskrifva, ställdes under sakkunnig inspektion.
I fråga om utbildningen af lärare och lärarinnor i gymnastik ansluter
sig öfverstyrelsen till det af kommittén framställda förslaget.
Med afseende på de af öfverstyrelsen föreslagna kompetensbestämmelserna
ansåge sig öfverstyrelsen böra ytterligare anföra följande. Det syntes
så mycket mindre behöfva befaras, att sagda bestämmelser skulle verka
betungande för de lärarinnor, som hädanefter inträdde på lärarbanan, som
tillfällen att förvärfva den ifrågasatta utbildningen numera stode till buds
ättare än tillförne och säkerligen skulle göra det ännu lättare i framtiden,
sedan de enskilda lärarinneseminarierna, hvilkas afgångsbetyg, enligt öfverstyrelsens
förmenande, under vissa villkor borde kunna tillerkännas giltighet
såsom kompetensbevis, vunnit full utveckling.
Annorlunda ställde sig frågan emellertid för redan nu tjänstgörande
159
Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
lärarinnor, hvilka icke uppfyllde de för kompetens ifrågasatta villkoren.
Billigheten syntes kräfva, att möjlighet bereddes sådana lärarinnor att, ifall
de befunnes däraf förtjänta, på annan väg än genom aflagda prof komma
i åtnjutande af de förmåner, som genom profven skulle vinnas. Bland
dessa lärarinnor funnes för visso många, som under praktisk verksamhet
i skolorna förvärfvat fullgod realkompetens. Då emellertid för bedömandet
af denna någon allmängiltig norm svårligen kunde fastställas, syntes det
i hvarje särskilt fall böra bero på Kungl. Maj:ts pröfning, huruvida
dispens från de föreskrifna kompetensvillkoren borde beviljas. Öfverstyrelsen
förmenade, att särskildt under första tiden efter den nya ordningens
trädande i kraft, det skulle visa sig behöfligt att medgifva sådana dispenser
i ganska stor utsträckning.
Det funnes emellertid ytterligare en omständighet att i detta sammanhang
taga i betraktande. Det läte sig uppenbarligen icke göra att för en
skola såsom oeftergifligt villkor för erhållande eller bibehållande af statsunderstöd
uppställa krafvet på att samtliga dess lärarinnor skulle genom
aflagda prof eller dispens hafva förvärfvat kompetens. Förhållandena kunde
nämligen vara sådana, särskildt i tider af lärarbrist, att skolan kunde blifva
nödsakad att använda en eller annan lärarinna utan föreskrifven kompetens.
En följd häraf borde icke blifva förlust för skolan af rätten till
statsunderstöd, men väl syntes det billigt, särskildt med hänsyn därtill att
statsunderstödet i väsentlig mån gåfves för att sätta skolan i stånd att
förvärfva kompetenta lärarkrafter, att understödet i denna händelse minskades
med lämpligt belopp; och tilläte sig öfverstyrelsen i detta afseende
föreslå följande.
Därest en lärarinna, som icke förvärfvat den föreskrifna kompetensen,
anställdes vid en skola, borde anslaget till skolan, under förutsättning att
antalet af lärarinnans tjänstgöringstimmar i veckan uppginge till 24, lida
en minskning motsvarande hälften af statens bidrag till skolan för en
lärarinnetjänst, d. v. s. en sjättedel af en ämneslärarinnas grundlön. Att
äfven orts- och ålderstilläggen skulle bortfalla, blefve en följd däraf, att
ifrågavarande lärarinna icke uppfyllt de föreslagna villkoren för att komma
i åtnjutande af dessa förmåner. Beträffande sagda lärarinnas aflöning förmenade
öfverstyrelsen, att den icke borde få understiga hvad en timlärarinna
för motsvarande tjänstgöring skulle erhålla efter det stadgade lägsta
priset för veckotimme.
Hvad beträffade afgörandet i de särskilda fallen af frågan om statsunderstödets
minskning på grund af nu angifna omständigheter, hade öfverstyrelsen
tänkt sig följande ordning. Sedan maximibeloppet af statsunderstödet
till skolan blifvit af Kungl. Maj:t bestämdt för en kommande
160
Kungl. Maj it s Nåd. Proposition N:o 81.
treårsperiod, borde det, före understödets utbetalning vid slutet af hvarje
lästermin genom Kungl. Maj:ts befallningshafvande, afgöras af denna myndighet,
med stöd af ett af skolans inspektor utfärdadt intyg, huruvida
understödet borde utgå med hela det beviljade maximibeloppet eller afdrag
göras med visst belopp. Härvid borde afdraget beräknas på följande sätt.
De undervisningstimmar, för hvilka skolan under en viss lästermin användt
icke kompetenta lärarkrafter, en eller flera, sammanräknades. Uppginge
summan till 24, gjordes ett afdrag lika med en sjättedel af en lärarinnas
grundlön, och i proportion därtill för större eller mindre antal sådana
undervisningstimmar.
Enär kompetensfrågan syntes erbj uda särskilda svårigheter med afseende
på timlärarinnorna, önskade öfverstyrelsen till sist därom yttra följande.
Utan tvifvel gällde det oftare i fråga om sådana lärarinnor än i fråga
om lärarinnor, hvilka helt ägnade sig åt skolan, att de vunnit fullgod realkompetens,
nämligen i fråga om vissa speciella ämnen, på andra vägar än
de vanliga. Såsom exempel kunde anföras kvinnliga läkare i fråga om
ämnet hygien samt språklärarinnor, hvilka under längre tid idkat studier
i utlandet. Då emellertid intet hinder borde möta för sådana lärarinnor
att genom dispens få sig kompetens tillerkänd, syntes denna omständighet
icke behöfva föranleda något särskildt stadgande.
Icke heller syntes sådan åtgärd behöflig med afseende på skolans rätt
att, då det befunnes nödigt, använda timlärarinnor utan föreskrifven kompetens
och utan dispens. Det förhölle sig nämligen så, att den minskning
af statsunderstödets belopp, hvilken öfverstyrelsen föreslagit, närmast med
tanke på inkompetenta lärarinnor med full tjänstgöring, kunde beräknas
efter enahanda grunder, äfven när det vore fråga om timlärarinnor.
öfverstyrelsen I fråga om grunderna för beräkning af statsunderstöden åt högre skolor
“för ^Tdlninyför kvinnlig ungdom yttrar ötverstyrelsen, att dessa grunder borde fastaf
stats-'' ställas med hufvudsaklig hänsyn därtill, att skolorna — under förutsättjUcksicoiorna.
ning att deras ekonomi vore byggd på hållbara principer och de i öfrigt
vore väl skötta — måtte kunna bära de ökade utgifter, som blefve en följd
af den föreslagna löneregleringen. Utgående från denna grundsats hade
flick- och samskoleföreningens kommitterade i afseende å flertalet flickskolor
gjort en beräkning af det statsunderstöd, som för sagda ändamål vore erforderligt.
Denna beräkning hade öfverstyrelsen genom en af de tillkallade
sakkunnige, lektor Laurin, låtit komplettera, så att den omfattade samtliga
skolor, som åtnjöte understöd från anslagen till enskilda läroanstalter.
Resultatet af denna sjmnerligen omfattande undersökning är angifvet i
åtskilliga till öfverstyrelsens utlåtande fogade tabeller.
161
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
Sedan de särskilda skolornas behof af statsunderstöd genom denna
beräkning utredts, gällde det närmast, yttrar öfverstyrelsen, att uttänka
sådana grunder för statsunderstödens bestämmande, hvarigenom sagda behof
blefve tillgodosedda, i den mån detta kunde och borde ske, och hvilka
i öfrigt kunde anses tillfredsställa berättigade fordringar på sparsamhet med
statens medel samt enkelhet vid tillämpningen. Nämnda kommitterade
hade i nära anslutning till det framställda löneregleringsförslaget ifrågasatt
t o O O O o
en uppdelning af statsbidraget till en skola i ett anslag, som skulle utgå
till skolan själf och utgöra statens hjälp för bestridande af skolans kostnader
för lärarinnornas grundlöner m. m., samt ett anslag, som skulle utgå
direkt till lärarinnorna i form af efter bestämda grunder fastställda ålderstillägg.
öfverstyrelsen, som funnit denna uppdelning betingad af förslagets
hufvudprinciper, ville med afseende på sättet för beräkningen af förstnämnda
del af statsbidraget, nämligen statens bidrag till skolan själf, i
hvilket afseende öfverstyrelsen hade en från kommitterade afvikande mening,
anföra följande.
Enligt kommitterades förslag skulle maximibeloppet af denna del af
statsbidraget beräknas efter det antal lärjungar skolan hade i klasserna
öfver den tredje elementarklassen och sålunda, att anslaget för de 25 första
lärjungarna skulle utgöra 100 kronor per lärjunge, för de följande 25 lärjungarna
75 kronor per lärjunge och för följande 25 lärjungar 50 kronor
per lärjunge. Till grund för beräkningen skulle alltså läggas uteslutande
skolans lärjungeantal.
Nu förhölle det sig emellertid så — och öfverstyrelsen hade haft rikligt
tillfälle att härom öfvertyga sig, när det år i 906 gällde att föreslå
grunder för beräkning af det tilläggsanslag till de högre flickskolorna och
samskolorna, hvilket måste begäras af Riksdagen med anledning af löneförhöjningen
åt folkskollärarinnorna — att en beräkningsgrund, som endast
toge hänsyn till lärjungeantalet, på understödsbeloppen till olika skolor icke
kunde gifva värden, som vore väl afpassade i förhållande till de omkostnader,
vid hvilkas bestridande statens bidrag till skolorna företrädesvis vore
afsedda att vara dessa till hjälp.
Ifrågavarande kostnader, hvilka uppenbarligen i det väsentliga vore
desamma, som enligt den uppgjorda planen skulle åläggas skolorna såsom
villkor för statsunderstöds erhållande, utgjordes i främsta rummet af utgifter
för lärarpersonalens aflöning — man hade härvid endast att tänka
på grundlönerna, enär ortstilläggen och ålderstilläggen skulle bestridas
genom särskilda anslag af kommun och stat — samt de kostnader, hvilka
skolans skyldighet att mottaga frielever eller elever mot nedsatt afgift kunde
anses motsvara. Man borde därför enligt öfverstyrelsens förmenande söka
Bill. till Ritad. Prof. 190!). 1 Sami. 1 Afd. .54 Höft. 21
162
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
en sådan beräkningsgrund för statens bidrag till skolorna, att tillbörlig hänsyn
blefve tagen till skolornas kostnader i sagda två hänseenden.
Hvad då till en början beträffade utgifterna för lärarpersonalens grundlöner,
så växte dessa proportionellt mot antmet lärartjänster, som vore
erforderligt för undervisningen vid skolan. Man kunde också säga, att de
växte proportionellt mot antalet läsafdelningar i skolan, dock under förutsättning
att vid detta antals fastställande vederbörlig reduktion skedde, i
händelse samläsning i större utsträckning förekomme mellan afdelningarna
eller undervisningstiden i en eller annan klass, såsom understundom hände
t. ex. i s. k. fortsättningsklasser, vore afsevärdt mindre än den normala.
Hvad åter beträffade kostnaden motsvarande befrielser från eller nedsättningar
af terminsafgifter, vore denna beroende af de skjddigheter, som
i detta afseende komme att åläggas skolorna, och kunde antagas blifva
ungefär proportionella mot lärjungeantalet, ifall det bestämdes, såsom
öfverstyrelsen funne skäligt, att antalet frielever eller elever,, som undervisades
mot nedsatt afgift, skulle normalt och till en bestämd gräns utgöra
en viss del af hela lärjungeantalet.
I anslutning till det sålunda anförda tilläte sig öfverstyrelsen att för
den del af statsbidraget, som skulle utgå till skolan själf — öfverstyrelsen
tänkte härvid till en början endast på högre flickskolor utan gymnasieafdelningar
— föreslå följande beräkningsgrunder.
För hvarje lärartjänst, som är erforderlig för undervisningens uppehållande
i klasserna öfver de förberedande, erhåller skolan ett statsbidrag,
som högst kan uppgå till en tredjedel af den för en ämneslärarinna fastställda
grundlönen, dock att detta bidrag högst må utgå för så många
lärartjänster, som skolan har årsklasser, de förberedande klasserna oberäknade,
och med reduktion för Barnundervisning af olika årsklasser och för
kortare undervisningstid än den normala i enskilda klasser. Dessutom erhåller
skolan ett statsbidrag afsedt att utgöra ersättning för åt mindre bemedlade
lärjungar beviljade befrielser från terminsafgifterna eller nedsättningar
af dessa afgifter, hvilket bidrag, därest icke Kungl. Maj:t i särskilda
fall finner anledning att annorlunda bestämma, normalt beräknas så, att
det motsvarar terminsafgifterna för en tiondel af skolans lärjungeantal i
klasserna öfver de förberedande, dock att denna del af statsbidraget till
skolan högst må utgå med 2,000 kronor.
Genom den föreslagna dubbla beräkningsgrunden vunnes, yttrar öfverstyrelsen,
väsentligt ökad möjlighet att efter skolornas verkliga behof afpassa
understödsbeloppen. Den nära till hands liggande invändningen, att
beräkningsgrunden sålunda blefve komplicerad, kunde icke mycket betyda,
då beräkningen, ehuru visserligen ganska besvärlig, i sin helhet läte utföra
163
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
sig med hjälp af från skolorna lämnade uppgifter, som i alla händelser
syntes böra inhämtas i sammanhang med ansökningar om statsunderstöd.
Förslaget rörande begränsning af den förra delen af statsbidraget till
skolan, nämligen den, som skulle utgå efter antalet lärartjänster, hade sm
grund däri, att öfverstyrelsen funnit det nödvändigt förekomma, att totalbeloppet
af statsbidraget skulle växa öfver höfvan, i händelse skolans klasser
vore uppdelade i parallellafdelningar. Härvid vore hänsyn äfven tagen
till den större lättheten att ekonomiskt reda sig för en skola med stort
lärjungeantal.
Äfven förslaget till begränsning af den senare delen af statsbidraget
till skolan, nämligen den, som skulle utgå efter lärjungeantalet, vore framkalladt
af enahanda skäl, hvartill komme, att det icke kunde vara lämpligt,
att föranleda en redan förut möjligen alltför stor skola att genom
intagande af frielever utöfver en viss gräns därhän öka sitt lärjungeantal,
att skolans skötsel blefve alltför svår.
Med afseende på den sistnämnda delen af statsbidraget till skolan anför
slutligen öfverstyrelsen, att det siffervärde, som lagts till grund för
beräkningen, nära öfverensstämde med det i normala fall hittills använda,
samt att det syntes böra stå en skola fritt att efter omständigheterna bestämma
proportionen mellan befrielser från hela terminsafgiften eller nedsättningar
af denna afgift med större eller mindre belopp, dock att befrielser
och nedsättningar tillsammans icke finge understiga beloppet af den
del af statsbidraget, som för sådana befrielser och nedsättningar blifvit
beviljad.
Med afseende på högre flickskolor, som vore förenade med ett gymnasium,
funne öfverstyrelsen billigt, att statsbidragen kunde öfverstiga de
förut angifna gränserna. Rörande det förslag, som öfverstyrelsen i detta
hänseende ansett sig böra framställa, hänvisar öfverstyrelsen till sitt yttrande
rörande sam- och gosskolor med gymnasium, för hvilket jag längre fram
kommer att redogöra.
Öfverstyrelsen erinrar vidare därom, att staten enligt såväl kominitterades
som öfverstyrelsens förslag skulle jämväl bestrida den hufvudsakliga
kostnaden för lärarpersonalens ålderstillägg. Ett sådant åtagande från statens
sida utgjorde uppenbarligen en betingelse för att löneregleringen skulle
blifva till åsyftadt gagn, enär ju i annat fall hänsynen till en skolas ekonomi
mången gång skulle förmå en skolstyrelse att — i strid mot skolans
verkliga intresse — tillbakasätta en äldre förtjänt lärarinna för en ung
och oerfaren, som för skolan blefve billigare.
164
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
Föi'' upprätthållande af hittills gällande princip, att staten å ena sidan
och kommuner eller enskilda å andra sidan böra bidraga med lika stora
belopp, äfven i fråga om understöd, som skulle utgå direkt till lärarpersonalen,
har öfverstyrelsen i likhet med flick- och samskoleföreningens kommitterade
föreslagit, att kommunerna skola bekosta, förutom ortstilläggen,
ett ålderstillägg af 100 kronor för hvarje kompetent lärarinna, som med
full tjänstgöring undervisat i skola under minst två år. I afseende härå
yttrar öfverstyrelsen, att, då enligt de föreslagna grunderna statens bidrag
till aflöning af lärarpersonalen vid samtliga ifrågavarande läroverk skulle
uppgå till en summa af 167,900 kronor och motsvarande summa för kommunerna
eller enskilda skulle blifva 161,650 kronor, det kunde sägas, att
den eftersträfvade likheten, så vidt det gällde totalbeloppen, blefve uppnådd,
så nära detta torde vara möjligt. Att en sådan likhet ingalunda
u le vinnas i frå^a om bidragen till hvarje särskild skola, saknade enligt
öfverstyrelsens mening betydelse, enär det icke vore fråga om medel, som
skulle ställas till skolornas förfogande.
JTUm . Såsom Jag förut omnämnt, hafva alltsedan år 1896 högre skolor för
för undervis- kvinnlig ungdom och samskolor, hvilka meddelat undervisning i huslig
ek°o°mi, för denna undervisning kunnat erhålla ett årligt understöd af
500 kronor under förutsättning af bidrag till minst lika belopp från kommun
eller enskilda donatorer. Något särskilt anslag för sådana understöd
har icke varit i riksstaten upptaget, men vid beräkningen af det ordinarie
anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom har alltsedan år 1902 för
sagda ändamål upptagits en summa af 12,500 kronor. För närvarande
utgår häraf ett belopp af 11,950 kronor, fördeladt på 27 högre flickskolor
och samskolor. Ftöfver nyssnämnda villkor hafva med afseende på fördelningen
af ifrågavarande understöd hittills inga särskilda grunder varit
stadgade, öfverstyrelsen anser emellertid, att, ehuru det icke heller nu
kunde anses lämpligt att i detalj fastställa sådana grunder, enär det vore
fråga om en undervisning, som ännu vore ny samt icke på långt när
kommit till den utveckling, som med hänsyn till sagda undervisnings stora
betydelse såsom moment i den kvinnliga uppfostran syntes eftersträfvansvärd,
en närmare bestämmelse likväl i ett afseende vore önsklig.
I de skolor, hvilka för närvarande åtnjöte understöd af statsmedel för
undervisningen i huslig ekonomi, vore antalet i denna undervisning deltagande
lärjungegruppen mycket växlande. I medeltal uppginge sagda
antal till 2, i några skolor vore det endast 1, i några 3 och i en skola 6
grupper. Antalet lärjungar i hvarje grupp hade i medeltal utgjort 10.
165
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
Då kostnaden för undervisningen naturligtvis växte med antalet lärjungegrupper,
syntes det icke med billighet förenadt, att understödsbeloppet
vore af detta antal oberoende.
Med hänsyn därtill att nämnda kostnad omfattade dels utgifter, som
kunde sägas vara ungefärligen proportionella mot gruppernas antal, exempelvis
utgifterna för lärarinnans aflöning, vissa driftkostnader o. s. v., dels
utgifter, om hvilka detta icke gällde, såsom kostnaden för lokalen m. in.,
förmenade öfverstyrelsen, att understöden borde så beräknas, att för första
gruppen af lärjungar, som deltoge i undervisningen i huslig ekonomi, bestämdes
ett understöd till ett visst grundbelopp, hvartill för hvarje ytterligare
grupp intill en viss gräns komme ett tilläggsunderstöd mindre än
grundbeloppet; och tilläte sig öfverstyrelsen i detta afseende föreslå, att
understödet för första gruppen bestämdes till 400 kronor samt tilläggsunderstödet
för hvarje följande grupp till 200 kronor intill ett maximibelopp
af 1,000 kronor.
I skolor, där två eller flera lärjungegrupper deltoge i ifrågavarande
undervisning, skulle understödet enligt detta förslag utgå med något högre
belopp än det nuvarande. Däremot skulle i skolor, där endast en grupp
af lärjungar deltoge i undervisningen, understödsbeloppet blifva 100 kronor
mindre än det nu utgående. Dessa ändringar vore betingade, förutom
såsom förut nämnts af önskemålet att vinna en mera rättvis afpassning af
understöden efter skolornas kostnader, äfven af hänsynen därtill, att undervisningen
måtte komma största möjliga antalet lärjungar till del, utan att
anslagsbeloppet i det hela alltför mycket ökades.
För det antal lärjungegrupper, som läsåret 1906—1907 vid nu ifrågavarande
skolor åtnjutit undervisning i huslig ekonomi, skulle, under förutsättning
att för alla grupperna understödet utginge med maximibeloppet,
blifva erforderligt ett anslag af 15,200 kronor. Då emellertid ifrågavarande
undervisning omfattades med alltjämt växande intresse, hvilket
visade sig i ökningen af antalet deltagande lärjungar och lärjungegrupper
inom de skolor, som hittills för ändamålet åtnjutit understöd, samt öfverstyrelsen
dessutom hade sig bekant, att ansökningar om understöd för nästkommande
treårsperiod skulle inkomma från nya skolor, förmenade öfverstyrelsen,
att det erforderliga beloppet icke borde beräknas lägre än till
20,000 kronor.
De närmare bestämmelser med afseende på antalet lärjungar i grupperna,
antalet arbetsdagar under läsåret för hvarje grupp o. s. v., hvilka
kunde anses erforderliga, syntes böra öfverlämnas till Kungl. Maj:ts afgörande.
166
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
Såsom jag förut nämnt, hafva 22 samskolor åtnjutit understöd från
"Zch i*” samma anslag som de högre flickskolorna. I enlighet med det i detta
afseende stadgade villkoret hafva de alla varit upprättade å orter, där allmänt
läroverk för gossar ej finnes. Om Djursholms samskola, som är ett
fullständigt läroverk med dimissionsrätt till studentexamen, tills vidare
frånses, äro samtliga ifrågavarande skolor lägre samskolor. Flertalet äro
femklassiga; dock har en sjätte klass på senare tid upprättats vid 8 af
dessa skolor. Lärjungeantalet har i de flesta skolorna varit ganska litet
men har i medeltal vuxit med 8 procent för tiden från vårterminen 1905
till vårterminen 1907.
Sedan öfverstyrelsen erinrat om den meningsskiljaktighet, som rådt
rörande frågan, huruvida dylika skolor böra understödjas af staten eller
icke, yttrar öfverstyrelsen, att, enligt dess förmenande, ingen berättigad
anmärkning syntes kunna framställas mot den skolform, dessa skolor tillhörde.
De öfverensstämde med afseende på bildningsmål och läroplan i
det väsentliga med statens real- och samskolor, eller sträfvade åtminstone
att uppnå en sådan öfverensstämmelse. Likasom statens samskolor vore
erkända såsom en naturlig skolform för de större af de samhällen, där det
befunnits alltför kostsamt att uppehålla både en realskola för gossar och
en högre flickskola, syntes enskilda statsunderstödda samskolor kunna betecknas
såsom en ändamålsenlig form för de mindre samhällen, hvilka icke
kommit i åtnjutande af förmånen af ett allmänt läroverk, men stode närmast
under den utvecklingsgräns, som för erhållande af ett sådant ansetts
böra vara uppnådd. Vidare kunde det sägas, att det för statens egna samskolor
kunde betraktas såsom en vinst, att vid sidan af dem enskilda samskolor
finge tillfälle att utveckla sig med större obundenhet i fråga om
organisations- och undervisningsplaner.
På grund af de anförda skälen förmenade öfverstyrelsen, att möjligheten
fortfarande borde stå öppen för enskilda lägre samskolor att erhålla
understöd af statsmedel. Dock vore det angeläget, att sådana villkor fastställdes,
att garanti vunnes därför, att skolorna i verkligheten vore i stånd
att föra eleverna till ett bildningsresultat, likvärdigt med det, som vore
uppställdt som mål för statens samskolor. I fall en skärpning i vissa afseenden
af villkoren för erhållande af understöd skulle hafva till följd en
utgallring af en eller annan af ifrågavarande skolor, nämligen bland- dem,
som saknade en någorlunda bärkraftig ekonomisk grund eller vore svagt
ledda i pedagogiskt afseende, syntes från statens synpunkt detta icke vara
att beklaga.
På samma gång villkoren för erhållande af understöd skärptes, borde
emellertid, enligt öfverstyrelsens förmenande, äfven åt lifskraftiga och
167
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
ändamålsenligt inrättade skolor af denna typ bringas en kraftigare hjälp
af staten än den hittills gifna. Äfven härigenom skulle en uppryckning
af skolorna främjas i de fall, då de fortfarande kunde och borde äga bestånd.
Dock finge härvid icke lämnas ur räkningen, att det icke vore
staten, som ansvaret för de särskilda skolornas ekonomi borde tillkomma.
På samma gång öfverstyrelsen uttalade den meningen, att dessa skolor,
såvida de icke bure sig själfva, hvilket särskildt under utvecklingsåren
sällan eller aldrig torde vara händelsen, för sin ekonomiska trygghet måste
kunna lita till offervilligheten hos de för skolan närmast intresserade, kommunen
eller enskilda skolans gynnare, önskade öfverstyrelsen erinra därom,
att äfven i de samhällen, där allmänna läroverk af ett eller annat slag
vore upprättade, kommunerna med afseende på dessa ålagts förpliktelser,
hvilka understundom kunde vara ganska betungande.
De villkor för erhållande af statsunderstöd, som öfverstyrelsen ansåge
sig böra föreslå för enskilda lägre samskolor, utöfver dem, som föreslagits
för de högre flickskolorna, vore följande.
Bestämmelsen att skolan skall finnas å ort, där allmänt läroverk för
gossar ej finnes, syntes böra i det väsentliga bibehållas, dock borde, sedan
numera allmänna läroverk blifvit upprättade, där äfven flickor mottoges,
orden »för gossar» utgå.
Beträffande antalet klasser syntes det böra bestämmas, att skolorna
skola vara sexklassiga. Med hänsyn därtill, att lärjungeantalet för närvarande
vore lågt i de högsta klasserna af flera af ifrågavarande skolor,
syntes emellertid en respittid böra lämnas skolorna. Ett uppställande af
den fordran, att samtliga skolor omedelbart skulle upprätta en sjätte klass,
kunde förväntas leda till åtgärder af artificiell natur. I enlighet härmed
hade öfverstyrelsen i sitt förslag till öfvergångsbestämmelser upptagit en
paragraf, som skulle för skolorna möjliggöra att under loppet af den första
treårsperioden efter den nya ordningens trädande i kraft upprätta den
sjätte klassen vid den tidpunkt, som kunde befinnas mest lämplig.
Rörande antalet lärjungar i hvarje klass förmenade öfverstyrelsen, att
som villkor för erhållande af statsunderstöd borde stadgas — likasom i
fråga om de högre flickskolorna — att medeltalet lärjungar per klass, de
förberedande klasserna oberäknade, under de tre senaste åren icke understigit
sex, eller, såsom det tydligare kunde uttryckas, att lärjungeantalet
i skolans klasser öfver de förberedande under de tre senaste åren sammanlagdt
i medeltal varit minst sex gånger så stort som dessa klassers antal.
Då emellertid statsunderstödet till dessa skolor syntes böra gifvas med
särskild hänsyn till de högre klasserna, borde den fordran uppställas, att
168
Kungl. Ma.j:ts Nåd. Proposition N:o 81.
sagda medelantal af sex lärjungar per klass skall vara uppnådt i skolans
tre högsta klasser, dessa klasser tagna för sig.
Då skolans lärjungar delvis komme att utgöras af gossar och ynglingar
intill sextonårs-åldern eller därutöfver, vore det enligt öfverstyrelsens
förmenande af vikt, att en del af lärarpersonalen vore manlig. Af detta
skäl borde det bestämmas, att, såvida icke tillfälligt undantag på grund
af särskilda omständigheter af öfverstvrelsen medgåfves, minst två manliga
lärare med full tjänstgöring, manlig föreståndare häri inräknad, ifall sådan
funnes, skulle vara anställda vid samskolan.
Beträffande beräkningen af de understödsbelopp, som böra utgå till
de lägre samskolorna, anser öfverstyrelsen att, med endast en afvikelse,
samma grunder böra i detta afseende fastställas för samskolorna som för
de högre flickskolorna. Den angifna afvikelsen står i samband med den
af öfverstyrelsen föreslagna bestämmelsen rörande anställandet vid skolan
af manliga lärare, öfverstyrelsen har tänkt sig, att dessa böra äga rätt
till minst samma aflöning, omfattande grundlön, ortstillägg och ålderstillägg,
som lärarinnorna för motsvarande tjänstgöring, hvarför de förut
föreslagna bidragen från stat och kommun, såväl de bidrag, som utgå till
skolan själf, som de, hvilka utgå direkt till lärarpersonalen, icke borde
vara beroende af huruvida lärarna vore män eller kvinnor. Då nu emellertid
dugliga manliga lärare icke kunna erhållas för samma aflöning som
lärarinnor, har öfverstyrelsen föreslagit, att ett tilläggsunderstöd af 1,000
kronor måtte, under förutsättning af lika stort bidrag från kommunen eller
enskilda, kunna utgå till ifrågavarande skolor. I händelse under öfvergångstiden
en skola omfattar endast fem klasser, anser öfverstyrelsen att
detta bidrag bör minskas till 500 kronor, samt att villkoret om manliga
lärares anställning i detta fall så tillvida bör ändras, att såsom obligatorisk
fordran endast begäres, att en manlig lärare med full tjänstgöring skall
vara vid skolan anställd.
Slutligen yttrar öfverstyrelsen, att då de af öfverstyrelsen föreslagna
grunderna syntes vara af beskaffenhet att i väsentlig mån hafva de betänkligheter,
som framställts med afseende på tilldelande af understöd åt
nya samskolor, det kunde ifrågasättas, huruvida icke inskränkningen af
rätten att erhålla understöd af statsmedel till endast sådana skolor, som
redan före utgången af år 1902 uppfyllde villkoren för att kunna erhålla
dylikt, borde borttagas i sammanhang med nya grunders trädande i kraft.
Med anledning af det läge, hvari denna fråga kommit till följd af dess
föregående behandling, funne sig öfverstyrelsen för närvarande endast böra
ge uttryck åt den förvissningen, att fall understundom skulle inträffa, då
starka skäl kunde förebringas för tilldelande af statsunderstöd åt en eller
169
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
annan enskild samskola, som hittills icke åtnjutit sådant. De högre folkskolorna,
i hvilkas intresse inskränkningen blifvit vidtagen, syntes icke i
alla mindre samhällen och under alla förhållanden vara den lämpligaste
skolformen. Den utvägen stode emellertid alltid öppen att i förekommande
fall göra direkt framställning till Riksdagen.
I fråga om ett särskildt samhälle, nämligen Eslöf, ansåge sig öfverstyrelsen
emellertid redan nu böra göra hemställan om en samskolas upprättande.
Till denna fråga har öfverstyrelsen återkommit längre fram.
Sedan öfverstyrelsen redogjort för grunderna för utdelning af under- öfverstyrelsen
stöd från anslaget till understöd åt enskilda läroverk samt erinrat om 1907 lilltå iinjutlt
års Riksdags underdåniga skrifvelse med begäran om utarbetande af ny ^understödfrån
grunder för tilldelande af statsbidrag åt enskilda läroanstalter, framhåller ™kådaiåroöfverstyrelsen,
att det är egenskapen att vara försöksläroverk, som i främ- verk.
sta rummet angifvits såsom utmärkande för de läroverk, hvilka kunna
tömma i åtanke till understöd från anslaget till enskilda läroverk. Beträffande
den allmänna karaktären af ett försöksläroverk anför öfverstyrelsen
följande. Det gällde om ett stort antal skolor, såväl bland dem, som
tillhörde nu ifrågavarande grupp, som bland högre flickskolor och samskolor,
att de i fråga om vissa detaljer af organisations- eller undervisningsplanen
eller i fråga om särskilda ämnens metodik företedde väsentliga
afvikelser från andra skolor af motsvarande art; och det kunde icke bestridas,
att sådana afvikelser ofta haft karaktären af värdefulla försök,
öfverstyrelsen förmenade, att sådana försök borde uppmuntras samt i de
fall, då de direkt eller indirekt orsakade skolorna kostnader, äfven ekonomiskt
stödjas, hvarför det vore i hög grad önskligt, att medel särskildt afsedda
för sådant ändamål ställdes till Kungl. Maj:ts förfogande. Endast
i händelse de anställda försöken vore af sådan beskaffenhet, att de kunde
sägas väsentligt inverka på skolans karaktär i det hela, syntes emellertid
orsak förefinnas att låta skolornas understöd utgå såsom ett särskildt anslag
och efter grunder, som afveke från dem, som vore fastställda för
andra läroverk med likartad uppgift.
De läroverk, som nu tillhörde ifrågavarande grupp, utgjordes dels af
fyra högre samskolor, nämligen Sofi Almqvists samskola i Stockholm, Palmgrenska
samskolan i samma stad, Stockholms nya samskola samt Uppsala
enskilda läroverk och privatgymnasium, dels af fyra gosskolor, nämligen
Beskowska skolan i Stockholm, Fjellstedtska skolan i Uppsala, Lunds privata
elementarskola och Eslöfs enskilda elementarskola för gossar. Till de
förstnämnda skolorna, hvilka alla vore fullständiga läroverk med dimissions
Bih.
till Riksd. Prof. 1909. 1 Samt. 1 Afd. 54 Häft. 22
170
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
rätt till mogenhetsexamen, anslöte sig på det närmaste Djursholms samskola,
om hvilken detsamma gällde.
Äf dessa läroverk ville öfverstyrelsen till en början fästa sig vid samskolorna.
Det hade funnits en tid, då en samskola redan genom denna
sin egenskap kunde betecknas såsom försöksläroverk. Det hade varit under
den tid, då samskoletanken arbetade sig fram. Numera hade emellertid
staten själf upprättat ett icke ringa antal samskolor. Då dessa emellertid
alla vore belägna i mindre samhällen, samt, äfven sedan de färdigbildats,
endast omfattade sex klasser, syntes det icke utan skäl kunna göras gällande,
att samskolor, hvilka arbetade under de afvikande förhållanden, som
betingades af läget i en större stad, eller hvilka förde sina lärjungar ända
fram till mogenhetsexamen, fortfarande vore behöfliga såsom försöksläroverk.
Men, äfven om detta i viss mån vore händelsen, så funnes häri knappast
tillräckligt skäl att särskilja dessa skolor såsom en grupp med eget anslag,
och detta så mycket mindre som karaktären af försöksläroverk minst framträdt
i de högsta klasserna, hvartill komme, att intet syntes hindra, att
inom ramen af det allmänna anslaget sådana bestämmelser kunde träffas
med afseende på dessa läroverk, att de särintressen, de kunde hafva, blefve
skäligen tillgodosedda.
Beträffande till gruppen hörande gosskolor syntes till en början obestridligt,
att Fjellstedtska skolan i Uppsala, som hade till uppgift att gifva
elementär skolbildning åt ynglingar, som ämnade utbilda sig för det
prästerliga kallet, alldeles icke kunde betecknas såsom försöksläroverk.
Ej heller kunde Lunds privata elementarskola så betecknas, och såsom
grund för staten att understödja denna skola syntes hufvudsakligen endast
kunna åberopas den för samtliga större enskilda läroverk gällande, nämligen
att statsverket genom skolans tillvaro besparades kostnaden för undervisningen
af ett betydande antal ynglingar.
Eslöfs enskilda elementarskola för gossar hade varit försöksläroverk
endast genom förefintligheten vid skolan af en afslutningsklass ofvanpå
den femte klassen. Sedan liknande klasser numera blifvit upprättade vid
de allmänna läroverken, funnes tydligen ej längre något skäl att på denna
grund beteckna ifrågavarande skola såsom försöksläroverk.
Beträffande slutligen Beskowska skolan kunde det sägas, att den —
oafsedt tidigare försök af organisatorisk art — haft och fortfarande hade
betydelse såsom försöksläroverk därigenom, att den vid sidan af de större
allmänna läroverken i Stockholm utgjort en skola med samma hufvuduppgift
som dessa, hvilken arbetat under friare former, öfverstyrelsen underskattade
icke betydelsen häraf och ansåge, att skolan af detta och andra
171
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
skal förtjänade att effektivt understödjas, men förmenade emellertid, att
detta kunde ske på annat sätt än genom att inordna skolan i en grupp af
försöksläroverk med särskildt anslag.
Såsom sammanfattning af det sålunda anförda ansåge sig öfver styrelsen
böra uttala, att karaktären af försöksläroverk icke längre lämpade sig
för att särskilja grupper af skolor, hvilka borde erhålla understöd från
olika anslag och efter särskilda grunder. Man vunne sålunda endast en
sväfvande gräns, enär nämnda karaktär, som egentligen i större eller
mindre grad borde tillkomma hvarje insiktsfullt ledd enskild skola, i
regel icke vore en permanent egenskap. Det kunde nämligen inträffa, att
en skola, som under en viss tid förtjänat att i en särskild mening benämnas
försöksläroverk, under ändrade förhållanden besutte denna karaktär
i vida mindre grad än åtskilliga skolor, som aldrig med detta namn
betecknats.
Den viktigaste olikheten mellan de föreskrifna grunderna för understöds
utgående från det ena eller det andra anslaget till enskilda läroanstalter
innefatta,des i den bestämmelsen, att för erhållande af understöd
från anslaget till högre flickskolor och samskolor erfordrades understöd till
lika belopp af kommun eller enskilda donatorer, hvilket däremot icke fordrades
för understöd från anslaget till enskilda läroverk, öfverstyrelsen
funne häri anledning att taga i ompröfning, huruvida det gällde i fråga
om vissa läroverk, att deras understödjande kunde sägas vara uteslutande
ett statsintresse, och i ingen mån ett kommunalt intresse. För sådana
läroverk skulle ju finnas skäl att bibehålla ett särskildt anslag med särskilda
grunder för understödens utgående, och en distinkt gräns vore härigenom
vunnen mellan skolor tillhörande grupper, som borde understödjas
enligt olika principer.
I fråga om de läroverk, hvilka för närvarande åtnjöte understöd från
anslaget till enskilda läroverk, och hvilka alltså för närvarande icke åtnjöte
kommunalt understöd, eller för hvilka sådant understöd åtminstone
icke utgjort villkor för statsunderstödens utgående, hade öfverstyrelsen i
följande tabell upptagit antalet lärjungar dels från den ort, där skolan
vore belägen, och dels från andra orter.
172 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition JV.-o 81.
Antal lärjungar i klasser öfver de för-
beredande vårterminen 1907
Högre samskolor.
med hem i
läroverks- kommunen
med hem å
andra orter
Summa.
Sofi Almqvists samskola..................................................
195
189
117
U 16
57
2) 32
96
211
246
149
233
Palmgrenska samskolan ..........................
Stockholms nya samskola ...................................
Uppsala enskilda läroverk...............................................
137
Gosskolor.
Beskowska skolan..........................................................
Fjellstedtska skolan..........................................
191
1
16
105
207
106
377
Lunds privata elementarskola ..........................................
24
353
Eslöfs enskilda elementarskola .........................................
35
s) 39
74
Af tabellen framgår, yttrar öfverstyrelsen, att understödjandet af
Lunds privata elementarskola endast i ringa grad kunde anses vara ett
kommunalt intresse, samt att detta, såsom visserligen äfven utan tabellen
vore uppenbart, i ingen mån kunde sägas gälla om Fjellstedtska skolan.
Ett sådant intresse förefunnes däremot onekligen, ehuru i olika grad, i fråga
om de öfriga skolorna, enär de samtliga meddelade undervisning åt ett
afsevärdt antal lärjungar, som hade sitt hem inom kommunen, och hvilkas
inplacering i andra å orten befintliga eller nyupprättade läroverk icke skulle
vara möjligt utan ökade kostnader för kommunen. Icke minst gällde detta
i fråga om de manliga lärjungarna, såsom beträffande Stockholm framginge
däraf, att antalet gossar i de fyra hithörande skolorna i Stockholm
vårterminen 1907 utgjorde tillsammans 432, hvilkas intagande i allmänna
läroverk för kommunen skulle innebära en utgiftsökning, möjligen icke
omedelbart men säkerligen inom ganska kort tid, motsvarande kostnaden
för ett ganska stort allmänt läroverk, alltså med nuvarande uppdrifna tomtoch
byggnadspriser ett ansenligt belopp. I jämförelsevis mindre men dock
afsevärd grad hade Uppsala kommun intresse att understödja Uppsala enskilda
läroverk och privatgymnasium, tillhörande nu ifrågavarande grupp,
enär mera än hälften af läroverkets lärjungar hade sina hem i staden.
På grund af det sålunda anförda funne öfverstyrelsen, att förefintlig—
'') Af dessa bodde 9 i Stockholms närmaste omgifningar.
2) Af dessa bodde 23 i Stockholms närmaste omgifningar.
s) Af dessa bodde 37 i Eslöfs närmaste omgifningar.
173
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
heten af ett kommunalt intresse för skolan, lika litet som karaktären af
försöksläroverk, lämpade sig såsom särmärke för skolor, som borde understödjas
från olika anslag och efter olika grunder.
Man komme då, fortsätter öfverstyrelsen, naturligtvis till frågan, huruvida
det icke läte sig göra att sammanföra de båda anslagen till ett enda,
samt huruvida icke de grunder, som förut föreslagits beträffande högre
flickskolor och samskolor, äfven kunde i hufvudsakliga delar stadgas beträffande
de skolor, som hittills åtnjutit understöd från anslaget till enskilda
läroverk, utan att man därigenom komme för nära berättigade intressen
hos dessa skolor eller särskilda grupper af dem. öfverstyrelsen
förmenade, att detta läte sig göra, men endast under förutsättning af vissa
tilläggsbestämmelser i öfverensstämmelse med hvad öfverstyrelsen förut
föreslagit i fråga om de lägre samskolorna.
Den första tilläggsbestämmelse för nu ifrågavarande skolor, som öfverstyrelsen
ansåge sig böra föreslå, gällde frågan om kommunalt bidrag till
skolorna. I anslutning till hvad öfverstyrelsen förut yttrat, förmenade öfverstyrelsen,
att sådant bidrag borde i regel erfordras, dock med vissa undantag,
hvartill öfverstyrelsen ville återkomma i det följande. Med hänsyn
emellertid såväl därtill, att hittills intet som helst kraf uppställts på ett
dylikt bidrag, som äfven därtill att orsakerna till hithörande skolors undantagsställning
i ifrågavarande afseende icke fullständigt förlorat giltighet,
särskildt icke i fråga om några af skolorna, funne öfverstyrelsen lämpligt,
att på kommunerna icke ställdes kraf på större bidrag än statsunderstödens
halfva belopp. Af den gjorda utredningen rörande ifrågavarande skolors
behof af understöd syntes framgå, att skolorna borde kunna reda sig med
de statsunderstöd, som de kunde erhålla i enlighet med af öfverstyrelsen
föreslagna grunder jämte de sålunda stadgade understöden af kommuner
eller enskilda donatorer. I händelse ytterligare behof af kommunalt understöd
skulle visa sig föreligga, torde det kunna väntas, att kommunerna
skulle befinnas villiga att understödja skolorna, i fall dessa ansåges däraf
förtjänta, utöfver de stadgade minimibeloppen.
öfverstyrelsen öfvergår härefter till frågan om sådana tilläggsbestämmelser,
som enligt dess mening böra ifrågasättas för särskilda grupper af
hithörande skolor, hvarvid öfverstyrelsen först beträffande de högre samoch
gosskolorna anför två omständigheter, som borde betinga tilläggsunderstöd
åt dessa skolor utöfver de understöd, som föreslagits för sjueller
åttaklassiga högre flickskolor; den ena vore hänsynen till de vid skolorna
befintliga gymnasierna, den andra hänsynen till behofvet af manliga
lärare.
Beträffande gymnasierna framhåller öfverstyrelsen, under hänvisning
174
Kungl. Maj:ts Nåd Proposition N:o 81.
till de dryga omkostnaderna för ett gymnasium samt vikten däraf, att undervisningen
särskildt vid ett sådant uppehälles på en hög nivå, att ett
särskildt understöd med så mycket större skäl kunde ifrågasättas, som
nämnda skolors understöd hittills utgått med betydligt högre belopp, i fall
skolorna förberedt sina elever till mogenhetsexamen, än om de endast omfattat
fem klasser med en afslutningsklass. Maximiunderstödet hade nämligen,
såsom förut nämnts, i förra fallet utgjort 9,000 kronor och i senare fallet
endast 3,000 kronor, hvilka belopp genom nådiga kungörelsen den 31
augusti 1907 för år 1908 ändrats till respektive 15,000 kronor och 9,000
kronor.
Beträffande frågan om det särskilda understöd, som borde komma ett
läroverk till del för dess gymnasium, förmenade öfverstyrelsen emellertid,
i anslutning till ett yttrande i detta afseende i 1907 års riksdagsskrivelse,
att hänsyn borde tagas till gymnasiets utvecklingsgrad. Det kunde icke
anses lämpligt att genom utsikten att erhålla ökadt statsunderstöd locka
ett läroverk att upprätta ett gymnasium, hvaraf möjligen intet behof förelåge,
och som saknade förutsättningar att kunna uppnå en större utveckling.
I denna tanke ansåge sig öfverstyrelsen böra föreslå, att särskildt
understöd för ett gymnasium först då skulle utgå, när gymnasiet
under de senaste tre åren i de tre högsta ringarna haft i medeltal sammanlagdt
minst 18 lärjungar, hvilka under minst 2 läsår begagnat undervisningen
vid läroverket.
Till beloppet syntes tilläggsunderstödet böra beräknas enligt förut
föreslagna grunder för beräkningen af statens bidrag till skolorna, alltså
i två delar, den ena beräknad efter antalet lärartjänster och den andra
efter lärjungarnas antal i ifrågavarande klasser. Maximibeloppet skulle
blifva 1,300 kronor för understödets förra del och 2,000 kronor för dess
senare del.
Orsaken, hvarför enligt öfverstyrelsens förmenande vid tilläggsunderstödets
beräkning endast de tre högsta gymnasieringarna borde tagas i betraktande,
ehuru vid några läroverk gymnasierna omfattade fyra ringar,
vore den, att det understundom endast vore en namnfråga, huruvida den
fjärde årsklassen, räknadt från gymnasiets högsta, ansåges tillhöra gymnasiet
eller icke, hvarför beloppet af det till skolan utgående understödet
icke syntes böra göras häraf beroende. Frågan om ett gymnasiums organisation
på tre eller fyra årsringar syntes nämligen böra bestämmas af
pedagogiska grunder, icke af hänsynen till statsunderstödets belopp. För
öfrigt ville öfverstyrelsen erinra därom, att äfven den lägsta ringen i ett
fyraårigt gymnasium kunde komma i betraktande vid beräkning af detta
Eangl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81. 175
belopp, ehuru icke i fråga om det särskilda tilläggsunderstödet för gymnasiet.
Hvad åter beträffade förslaget att endast sådan lärjunge finge tagas
i beräkning, som under minst två år begagnat undervisningen vid läroverket,
så vore denna bestämmelse, hvilken för öfrigt hade sin motsvarighet
i de af Kungl. Maj:t under de senare åren stadgade bestämmelser
rörande rätt för enskilda läroverk att anställa mogenhetsexamen, betingad
af följande skäl. Det läge nära till hands för enskilda läroverk att söka
vinna ökning i inkomsterna genom att i den högsta ringen intaga ynglingar,
som af en eller annan anledning, i regel bristande begåfning eller
bristande flit, icke lyckats på normal tid genomgå gymnasieringarna vid
de allmänna läroverken. Det vore uppenbart, att intagandet af sådana
lärjungar, utgörande de svagaste elementen från de allmänna läroverken,
hvilket icke sällan skett utan tillräcklig kontroll, måste inverka störande
på arbetets jämna gång i de klasser, där de intagits, hvarför en sådan
åtgärd icke borde därigenom premieras, att sagda lärjungar finge vid statsunderstödets
bestämmande tagas i beräkning.
Det sålunda framställda förslaget hade, fortsätter öfverstyrelsen, närmast
afsett gymnasierna vid sådana skolor, som åtnjutit understöd från
anslaget till enskilda läroverk, det är vid högre samskolor och högre gossskolor.
öfverstyrelsen förmenade emellertid, att icke heller gymnasier med
endast kvinnliga lärjungar borde uteslutas från möjligheten att erhålla
tilläggsunderstöd. Då emellertid de läroverk, där dessa gymnasier vore
upprättade, dels hittills ej åtnjutit särskilda understöd för gymnasierna
dels i regel hade en relativt gynnsam ekonomisk ställning, hade öfverstyrelsen
ansett sig böra föreslå, att ifrågavarande tilläggsunderstöd endast
skulle utgå med den del, som skulle beräknas efter antalet erforderliga
lärartjänster, eller för hvarje sådant gymnasium med ett belopp af högst
1,300 kronor.
Beträffande slutligen behofvet af manliga lärare vid de högre samskolorna
och de högre gosskolorna hänvisade öfverstyrelsen till hvad förut
anförts i fråga om lägre samskolor. Hvad som där vore yttradt gällde i
ökad grad i fråga om högre skolor. Öfverstyrelsen förmenade, att antalet
manliga lärare med full tjänstgöring vid en högre samskola borde bestämmas
till minst fyra, såvida icke öfverstyrelsen på grund af särskilda
omständigheter kunde finna skäligt att för viss tid medgifva minskning af
detta antal. Vid en högre gosskola borde antalet vara väsentligt större,
men någon bestämmelse härom syntes icke vara erforderlig. Tilläggsunderstöden
åt skolorna för de manliga lärarna syntes böra utgå till be
-
176 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
lopp af 2,000 kronor för högre samskolor och 3,000 kronor för högre
gosskolor.
Med afseende på detta förslag om tilläggsunderstöd åt manliga lärare
tilläte sig öfverstyrelsen ytterligare erinra därom, att rekryteringen af
manliga lärare i hög grad försvårats för de enskilda läroverken, sedan
genom beslut af 1904 års Riksdag den lönetursrätt borttagits, som lärare
vid åtskilliga enskilda läroverk lika väl som extra ordinarie lärare vid de
allmänna läroverken tidigare ägt tillgodonjuta vid utnämning till ordinarie
lärartjänst. Sedan sagda rätt borttagits, bjöde hänsynen till framtida fördel
den unge läraren att fortast möjligt söka ordinarie tjänst vid de allmänna
läroverken, och det vore svårt för ett enskildt läroverk att bjuda
sådana villkor, att det kunde påräkna att för någon längre tid få behålla
en duglig lärare.
I fråga om lägre gosskolor yttrar öfverstyrelsen, att då för närvarande
endast en skola af denna typ åtnjöte statsunderstöd, nämligen
Eslöfs enskilda elementarskola för gossar, och denna skola enligt öfverstyrelsens
förmenande borde understödjas på annat sätt, det kunde synas
obehöflig! att i förslaget upptaga skolor af denna art. Öfverstyrelsen hade
emellertid tagit jämväl denna skoltyp med i räkningen, alldenstund upprättandet
af skolor af ifrågavarande slag, parallellt med statens realskolor,
enligt öfverstyrelsens åsikt vore i flera afseenden till gagn. Beträffande
grunderna för deras understödjande syntes intet skäl finnas att föreslå
afvikelse från dem, som ifrågasatts för lägre samskolor. Dock syntes det
så mycket mindre böra föreskrifvas, att dessa skolor endast i det fall skulle
kunna erhålla understöd af statsmedel, att de vore belägna i samhällen,
där allmänt läroverk icke funnes, som ifrågavarande skolor kunde väntas
göra den största nyttan just i större samhällen, där deras upprättande
också ekonomiskt borde medföra en kostnadsbesparing såväl för statsverket
som för kommunen.
Öfverstyrelsen öfvergår härefter till frågan om det sätt, hvarpå Eslöfs
elementarskola för gossar bör understödjas. Denna fråga anhåller jag få
upptaga i annat sammanhang.
Två af de skolor, som för närvarande åtnjuta understöd från anslaget
till enskilda läroverk, nämligen Fjellstedtska skolan i Uppsala samt Lunds
privata elementarskola, anser öfverstyrelsen intaga en särställning, såsom
tillhörande skolformer med hufvudsakligen utveckladt öfverstadium, och,
ehuru visserligen under särskilda förhållanden berättigade, likväl saknande
typisk karaktär. På grund häraf hade öfverstyrelsen icke ansett sig böra
upptaga dem bland de skolformer, som normalt kunde erhålla understöd.
Härmed hade emellertid öfverstyrelsen icke velat uttala den meningen, att
177
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
de statsunderstöd, som hittills utgått till nu ifrågavarande två läroverk,
borde indragas. Hvad särskildt beträffade Fjellstedtska skolan förmenade
öfverstyrelsen, att understödet till skolan, som för närvarande utgjorde
9,000 kronor, tvärtom borde höjas, enär skolan hade en speciell uppgift
att fylla samt vore i stort behof af ökadt understöd. Bidrag till skolan
från kommunen borde af tidigare anförda skåf icke ifrågasättas.
Huruvida understöden till de nämnda skolorna borde utgå.från ett
särskildt anslag, eller inom det allmänna anslaget till enskilda skolor medel
för ändamålet borde ställas till Kungl. Maj:ts förfogande, syntes öfverstyrelsen
vara en fråga af ringa vikt. Med hänsyn därtill att sådana medel
äfven för andra ändamål vore behöfiiga, ansåge sig öfverstyrelsen böra
förorda det senare alternativet. Bestämmandet af understödens belopp,
liksom fastställandet af de särskilda villkor för understödens utgående, som
kunde befinnas ändamålsenliga, syntes böra öfverlämnas till Kungl. Maj:ts
ompröfning.
Beträffande behofvet af medel för understödjande af skolor af ny form
yttrar öfverstyrelsen, att det med säkerhet kunde förväntas, att parallellt
med de allmänna läroverken och de enskilda- läroverk, som öfverstyrelsens
förslag afsett, i den närmaste framtiden skulle komma att utveckla sig
mer eller mindre afvikande skolformer, Indika förtjänade att af staten
understödjas. Det vore emellertid enligt öfverstyrelsens förmenande uppenbarligen
för tidigt att nu uppställa några bestämda grunder för sådana
skolors understödjande, hvarför öfverstyrelsen inskränkte sig till att föreslå,
att till Riksdagen skulle göras framställning därom, att medel för sådant
ändamål ställdes till Kungl. Maj:ts förfogande. I sammanhang härmed har
öfverstyrelsen erinrat om sin förut uttalade åsikt, att medel vore behöfiiga
äfven för understödjande af pedagogiskt viktiga försök vid särskilda läroverk.
Beträffande de statsunderstödda seminariekurserna för utbildande af
lärarinnor uttalar öfverstyrelsen den meningen, att dessa fyllt eu för un- stöd å semidervisningen
af den kvinnliga ungdomen viktig uppgift. Enär nämligen
dels antalet elever, som kunnat mottagas vid högre lärarinneseminariet,,/ lärarinnor.
icke på långt när motsvarat ens de högre flickskolornas och samskolornas
behof af metodiskt utbildade lärarinnor än mindre behofvet af sådana
lärarinnor för familjernas räkning, hade de ifrågavarande privata seminarierna
utgjort ett viktigt komplement till statens seminarium, i det de
dels försett högre flickskolor och samskolor med lärarkrafter lämpade för
undervisning i dessa skolors lägre klasser, dels tillgodosett det allt mer
Bih. till Riksd. Pr Öl. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 51 Häft. 23
178
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
växande krafvel från familjernas sida att för de i hemmet undervisade
flickornas räkning erhålla lärarinnor med pedagogisk utbildning.
Att betydelsen af de enskilda seminarierna skulle i framtiden blifva
ytterligare ökad, kunde enligt öfverstyrelsens mening förväntas, särskild! i
händelse Kungl. Maj:t hos Riksdagen gjorde framställning rörande enskilda
skolors understödjande i enlighet med de af öfverstyrelsen föreslagna
grunderna och Riksdagen till sådan framställning lämnade bifall. En konsekvens
häraf skulle blifva, att frågan om grunderna för seminariernas
understödjande inom en snar framtid måste upptagas till ingående utredning.
För framställande af förslag i sådant afseende syntes emellertid
tiden ännu icke vara inne.
En åtgärd borde likväl enligt öfverstyrelsens förmenande redan nu
vidtagas. Då lärarinnebildningens understödjande vore ett ändamål, som
måste anses vara af en helt annan art än skolornas understödjande, och
det icke kunde tänkas, att de grunder, som i fråga om det ena ändamålet
vore lämpliga, äfven skulle vara det i fråga om det andra, ansåge sig
öfverstyrelsen böra hemställa, att för seminariernas understödjande måtte
i rik sstaten upptagas ett särskild! anslag. Hvad beträffade beloppet af
detta, syntes det höra så bestämmas, att understöd måtte kunna tilldelas
nu befintliga seminarier för de läsafdelningar, som för närvarande vid
dem vore upprättade, för hvilket ändamål behöfdes 16,500 kronor. Dessutom
syntes ett belopp erforderligt för att möjliggöra tillmötesgående af
eventuellt inkommande nya framställningar om understöd, hvilka kunde
befinnas förtjänta af beaktande, öfverstyrelsen ville därför föreslå, att
detta belopp bestämdes till 4,500 kronor och alltså hela anslagssumman
till 21,000 kronor.
w‘derföre-" dao har förut omnämnt, att öfverstyrelsen låtit verkställa en beräkning
siagna 6es<äm-angående de olika skolornas behof af understöd, under förutsättning af,
“r“X.bJand annat’ den föreslagna löneregleringens genomförande. Härjämte har
lomas etono-öfverstyrelsen sökt utreda, huru stort bidrag från stat och kommun, skonomi.
loma skulle kunna påräkna, därest dessa bidrag utginge enligt de af öfverstyrelsen
föreslagna grunder. Denna utredning återfinnes i tabeller,
som öfverstyrelsen fogat till sitt utlåtande. Genom att jämföra resultaten
af dessa^ båda undersökningar har öfverstyrelsen bildat sig en föreställning
om de föreslagna bestämmelsernas inverkan på skolornas ekonomi. I fråga
härom yttrar öfverstyrelsen, att för flertalet skolor löneregleringens genomförande
ingalunda skulle möta svårighet. I regel skulle för skolorna uppstå
en behållning, hvilken kunde betecknas såsom tillfredsställande, och i
åtskilliga fall skulle en sådan behållning erhållas, utan att statens under
-
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81. 179
stöd behöfde utgå med det högsta belopp, som med de föreslagna grundernao
vore förenligt.
A andra sidan funnes emellertid ett icke ringa antal skolor, för hvilka
sannolikt en större eller mindre brist skulle uppstå. Med afseende härå
ville öfverstyrelsen till en början erinra därom, att det äfven nu ganska
ofta förekomme, att en skola ginge med brist. Det hade under läsåret
1906—1907 enligt gjord beräkning inträffat vid 35 skolor. Af dessa skulle
efter de nya grundernas trädande i kraft 17 erhålla behållning och för 7
skulle bristen till sitt belopp minskas. För 11 skolor, eller om de båda
skolorna i Eslöf, rörande hvilka öfverstyrelsen ansett sig böra göra särskild
framställning, lämnades ur räkningen, för 9 skolor skulle bristen mer eller
mindre ökas; och för 13, som nu hade behållning eller åtminstone icke
brist, skulle brist uppstå. Den sammanlagda årsbristen för samtliga skolor,
som beräknats erhålla brist, skulle minskas från 65,105 kronor till 46,115
kronor, medan å andra sidan sammanlagda behållningen för skolor, som
beräknats erhålla sådan, skulle ökas från 82,190 kronor till 157,780
kronor.
Ehuru den beräkning, som läge till grund för de anförda siffrorna
torde angifva, så pass tillförlitligt som det vore möjligt, den ekonomiska
ställningen för de enskilda läroverken såsom en helhet, gällde detta naturligtvis
icke i fråga om hvarje särskild skola. Beräkningen vore nämligen
grundad på vissa teoretiskt gjorda antaganden, som icke kunde väntas i
hvarje fall motsvara verkligheten, hvartill komme, att det vore svårt att
vinna insikt rörande åtskilliga på donna ställning inverkande omständigheter,
hvilka för öfrigt, äfven i fall de vore kända, icke läte uttrycka sig i
siffror. I anslutning härtill ansåge sig öfverstyrelsen böra påpeka, att
ställningen för en skola ingalunda behöfde vara bekymmersam, därför att
den utförda beräkningen visade en brist. I åtskilliga fall kunde en måttlig
höjning af terminsafgifterna utöfver de i räkningen antagna värdena
vara en tillräcklig åtgärd för bristens afhjälpande. I andra fall då skolorna
befunne sig i utveckling, såsom i regel kunde sägas vara fallet,
kunde det väntas, att svårigheterna skulle inom en nära framtid af sig
själfva afhjälpas. Med afseende härå ville öfverstyrelsen framhålla, att
åtskilliga af densamma föreslagna bestämmelser, som hade till ändamål
befrämjande af arbetet inom skolorna, torde visa sig ägnade att i sammanhang
därmed gynnsamt påverka äfven skolornas ekonomi.
Emellertid skulle nog fall förekomma, i framtiden såsom hittills, då
en skolas ekonomiska svårigheter härrörde af sådana grunder, att dessa
svårigheter icke lätt kunde öfvervinnas. Orsaken kunde vara en mindre
god skötsel af skolans ekonomi eller en sådan svaghet i den pedagogiska
180 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
ledningen, att allmänhetens förtroende uteblefve. Såsom regel kunde det
% väntas, att en skola i ett mycket litet samhälle måste ha svårt att reda sig
ekonomiskt. Det vore likaledes att vänta, att i en stor stad med dryga
kostnader en skola skulle hafva svårigheter under de första åren efter dess
upprättande. Men om skolan icke vore öfverflödig på grund af befintligheten
å samma ort af tillräckligt antal goda skolor med enahanda ändamål,
och om den sköttes med insikt och omtanke, skulle det sannolikt icke
dröja länge, innan lärjungeantalet uppnått den gräns, som vore ett villkor
för att en sådan skola skulle kunna bära sig. I anslutning till det sålunda
anförda ville öfverstyrelsen gifva uttryck åt den meningen, att staten icke
kunde anses skyldig garantera ett ekonomiskt gynnsamt resultat af skolornas
verksamhet. Staten syntes böra lämna skolorna bidrag i enlighet med vissa
allmänna grunder, som blifvit afvägda med hänsyn till normala fall. Att
för understödjande af enskilda skolor finna grunder, som innebure säkerhet
för att samtliga skolor skulle lämna behållning, syntes icke vara
tänkbart.
öfver styrei- flor understödjande i enlighet med de af öfverstyrelsen sålunda an
sens
beräkning i . J
af de för gilna grunder åt de skolor, som förutsatts komma i åtnjutande åt statsi90Pg—°9n
er-^rae > skulle, under förutsättning att samtliga dessa skolor erhölle underf
orderliga stöd till maximibeloppen, enligt öfverstyrelsens beräkning erfordras ett
‘m"åskåda statsan8lag af 512,070 kronor. Ytterligare tillkomme emellertid underläroanstalter.
stöden åt några läroverk, som redan nu åtnjöte understöd, men icke vid
beräkningen medtagits, och ansåge sig öfverstyrelsen för dessa läroverk
böra förslagsvis upptaga: för Fjellstedtska skolan 12,000 kronor, eller
samma belopp, som öfverstyrelsen för denna skola beräknat i sin skrifvelse
den 28 september 1906 rörande ifrågasatt förhöjning af anslaget till enskilda
läroverk, för Lunds privata elementarskola 4,000 kronor eller det
nu utgående understödet, och för samskolan i Söderköping 4,600 kronor,
hvilket belopp ungefär motsvarade hvad som beräknats för likställda skolor.
Ifall dessa sistnämnda understödsbelopp, utgörande tillhopa 20,600
kronor, sammanlades med den först angifna summan samt med det anslag
af 20,000 kronor, som enligt öfverstyrelsens förut omnämnda beräkning
vore erforderligt för understödjande åt undervisningen i huslig ekonomi, erhölles
såsom maximibelopp af det statsanslag — ålderstilläggen till lärarpersonalen
icke inräknade — som skulle vara erforderligt för de skolor, som
redan nu åtnjöte understöd af statsmedel, summan 552,670 kronor. Såsom
öfverstyrelsen förut framhållit, behöfdes dessutom anslag för understödjande
af nya skolor äfvensom af sådana organisatoriska och metodiska försök vid skolorna,
som kunde befinnas förtjänta af uppmuntran. En någorlunda tillför
-
181
Kung!.. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
litlig'' beräkning; af anslagsbehofvet för dessa ändamål vore vansklig. Såsom en
ledning för uppskattningen ville öfverstyrelsen emellertid anföra, att, sedan
1907 års Riksdag för kalenderåret 19Ö8 beviljat en böjning med 50,000
kronor af anslaget till enskilda läroverk, hade, förutom ansökningar om
understödsförhöjningar från skolor, hvilka för närvarande åtnjöte understöd
från detta anslag, äfven ansökningar om understöd till ett sammanlagdt
belopp af 38,500 kronor inkommit från skolor, hvilka förut icke åtnjutit
understöd af statsmedel. Ehuru öfverstyrelsen icke såge sig i stånd att
för närvarande göra något uttalande om och i hvad mån dessa ansökningar
kunde vara förtjänta att vinna afseende, förmenade öfverstyrelsen likväl,
att till grund för beräkningen kunde läggas nämnda summa. Utan tvifvel
skulle ansökningar ytterligare inkomma från nya läroverk om understöd
för den treårsperiod, som toge sin början 1909. Då emellertid vid beräkningen
af anslagsbeloppen för skolor, som redan nu åtnjöte understöd,
upptagits maximibelopp, medan de belopp, som i verkligheten skulle komma
att tilldelas skolorna, i åtskilliga fall icke komine att blifva fullt så höga,
kunde härigenom väntas för statsverket uppstå en besparing, som torde
visa sig tillräcklig för de behof, för hvilka en reserv vore erforderlig. På
grund af det sålunda anförda ansåge sig öfverstyrelsen böra beräkna
den del af anslaget till de enskilda skolorna, som skulle utgå till skolorna
själfva, till ett belopp af 591,170 kronor, eller i rundt tal 590,000 kronor.
Härtill komme slutligen ytterligare dels understöden åt de enskilda
seminarierna dels statens bidrag till lärarpersonalens ålderstillägg.
Hvad först beträffade understöden till seminarierna, syntes dessa af
grunder, hvilka öfverstyrelsen förut närmare angifvit, böra utgå från ett
särskildt anslag, för hvilket enligt öfverstyrelsens förmenande borde beräknas
ett belopp af 21,000 kronor. Äfven för statens bidrag till lärarpersonalens
ålderstillägg syntes i riksstaten ett särskildt anslag böra upptagas,
hvilket borde hafva karaktären af förslagsanslag, enär det i annat
fall blefve beroende af tillfälliga omständigheter, huruvida i ett särskildt
fall ett af någon lärare eller lärarinna intjänadt ålderstillägg i verkligheten
kunde utgå. Vid beräkning, verkställd med hänsyn till den under läsåret
1906—1907 tjänstgörande lärarpersonalen, af det erforderliga beloppet af
sagda förslagsanslag, crhölles summan 167,900 kronor eller i rundt tal
170,000 kronor.
Eu jämförelse mellan de af öfverstyrelsen sålunda föreslagna anslagsbeloppen
och nu utgående motsvarande belopp gåfve följande resultat.
För närvarande utginge till ifrågavarande läroanstalter af olika slag följande
anslag, nämligen:
182
Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 81.
Läroverhsrådet
Lagerstedts
reser,
vallört.
anslag å ordinarie stat till högre skolor för kvinnlig
ungdom och samskolor................................................... kronor 380,000: —
anslagsförhöjning på extra stat till samma skolor...... » 78,000: —
förslagsanslag till enskilda läroverk och seminariekurser
för utbildning af lärarinnor, högst.................. » 60,000: —
anslagsförhöjning på extra stat till samma läroanstalter » 50,000: —
Summa kronor 568,000: —
Enligt de af öfver styrelsen framställda förslagen skulle anslagen blifva
följande:
anslag å ordinarie stat till enskilda skolor..................... kronor 590,000: —
förslagsanslag å ordinarie stat till ålderstillägg åt lärarpersonalen
vid dessa skolor....................................... » 170,000: —
anslag å ordinarie stat till seminariekurser för utbildning
af lärarinnor..................................................... » 21,000: —
Summa kronor 781,000: —
Den sammanlagda ökningen af de olika anslagen, hvilken löneregleringens
genomförande tillika med andra orsaker, förnämligast lärjungeantalets
fortgående tillväxt, skulle göra erforderligt, skulle alltså enligt öfverstyrelsens
beräkning uppgå till 213,000 kronor eller 37,5 procent af nu
utgående anslagssummor.
Vid öfverstyrelsens utlåtande är fogad en skrift, däri de tillkallade
sakkunnige förklara sig gilla och förorda öfverstyrelsens förslag samt instämma
i dess utlåtande.
Öfverstyrelsens utlåtande är icke enhälligt. Läroverksrådet Lagerstedt
har nämligen till detsamma afgifvit en reservation af följande lydelse:
»I fråga om kungl. öfverstyrelsens för rikets allmänna läroverk förslag
till bestämmelser angående statsunderstöd åt enskilda skolor får undertecknad
beträffande följande punkter angifva sin afvikande mening.
»1) § 1 mom. 1 punkt c).
»Enligt min åsikt hade den skoltyp, som ifrågavarande moment är
afsedt att angifva, icke bort begränsas endast till sexklassiga samskolor,
utan hade bort innefatta äfven sådana samskolor, hvilka utan att utgöras
af sex klasser, kunna, med afseende på det bildningsresultat, till hvilket
de sträfva att föra sina lärjungar, anses jämförliga med de sexklassiga
samskolorna. Det är särskildt ett slag af sådana läroverk, till hvilket jag
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
183
anser, att hänsyn i detta fall bort tagas. Detta slag är samskolor, hvilka
afse att föra sina lärjungar till realskolexamen, men som icke börja med
en klass motsvarande den första vid de allmänna läroverken, utan ansluta
sig till genomgången sexårig folkskolekurs (inberäknadt småskola) eller
eventuellt till annat stadium af folkskolan, högre än det, som motsvarar
inträdet i de allmänna läroverkens första klass. Visserligen är mig icke
bekant, huruvida någon skola af detta slag hittills upprättats å sådan ort,
där allmänt läroverk ej finnes, men då uti Stockholm redan finnas åtminstone
två läroanstalter, som förbereda lärjungar från högre afdelning af
folkskolan till realskolexamen, och då starka ekonomiska skäl synas tala
för lämpligheten af att i stället för sexklassig samskola uti mindre samhällen
inrätta en samskola af nu ifrågavarande slag, måste jag anse sannolikt,
att sådana skolor skola uppstå i åtskilliga mindre samhällen eller att
där redan befintliga samskolor skola ombildas till sådana, såvida icke möjligheten
att erhålla statsunderstöd därigenom minskas. Den omständigheten,
att antagligen ännu ingen skola af ifrågavarande slag blifvit upprättad
uti mindre samhällen, torde icke hafva bort utgöra hinder för att
taga hänsyn till dessa skolor vid affattningen af ifrågavarande punkt, allra
helst förhållandet är liknande med de sexklassiga gosskolor, som upptagas
1 punkt d) af samma moment och paragraf i öfverstyrelsens förslag. —
Af denna typ finnes nämligen för närvarande blott en enda skola, Eslöfs
enskilda elementarskola för gossar, och i fråga om denna skola föreslår
öfverstyrelsen, att den jämte flickskolan å samma ort skulle komma att
ersättas af en sexklassig samskola. Visserligen skulle enligt öfverstyrelsens
förslag skolor af den typ, som af mig föreslagits till upptagande i punkt
c), kunna ifrågakomma till erhållande af statsunderstöd på grund af mom.
2 af samma paragraf, men då det måste innebära en större fördel för en
skola att tillhöra någon af de skolgrupper, som omtalas i mom. 1 af ifrågavarande
paragraf, synas mig dessa skolor hafva bort upptagas där.
»På grund af hvad nu blifvit anfördt, anser jag alltså, att § 1 mom.
1 punkt c) af öfverstyrelsens ifrågavarande förslag bort hafva följande
lydelse:
sexklassiga samskolor å orter, där allmänt läroverk ej finnes, eller å
sådana orter upprättade samskolor, hvilka med afseende på det bildningsresultat,
till hvilket de sträfva att föra sina lärjungar, kunna anses jämförliga
med dylika läroverk.
»2) § 3 mom. 2 punkt a).
»Den begränsning af kompetensen för lärare och lärarinnor i välskrifning,
som af öfverstyrclsen föreslagits, skulle, efter mitt förmenande,
kunna medföra afsevärda olägenheter. För närvarande torde för under
-
184
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
visningen i detta ämne vid flickskolorna ganska ofta användas lärarinnor
1 läroämnen. Hädanefter skulle, enligt öfverstyrelsens förslag, sådana lärarinnor,
för att kunna tillgodoräkna sig undervisningen i välskrifning för
beräkning af lönetur, antingen hafva genomgått kurser för teckningslärare
vid tekniska skolan i Stockholm eller annan utbildning-skurs, som af Kungl.
Maj:t för ändamålet godkänts, eller ock hafva erhållit dispens af Kungl.
Maj:t. Skulle, såsom öfverstyrelsen tänkt sig, pedagogiska utbildningskurser
i välskrifning hädanefter komma att inrättas vid seminarierna, skulle
helt visst eleverna därstädes med det ansträngande arbete, som utbildningen
i läroämnen kräfver, i vanliga fall icke hinna genomgå sådan kurs,
utan att seminariekursen i det hela förlängdes, något som för de flesta af
dem torde medföra mycket alsevärda olägenheter. Ehuru pedagogisk utbildning
för undervisning i välskrifning utan tvifvel måste anses vara af
ganska stort värde, tror jag dock, att en lärarinna, som erhållit vanlig
utbildning för undervisning i läroämnen, har sådana pedagogiska förutsättningar,
att hon kan, om undervisning i välskrifning uppdrages åt henne
och hon i öfrigt har fallenhet för denna undervisning, vid sidan af sitt
arbete i skolan göra de för ändamålet nödiga pedagogiska studierna. Den
af flick- och samskoleföreningen tillsatta kommitté, hvars förslag till lönereglering
in. m. ligger till grund för det af öfverstyrelsen framställda förslaget,
hade i fråga om kompetens för undervisning i välskrifning jämte
examen vid tekniska skolan äfven föreslagit examen vid något lärarinneseminarium,
hvilka kompetensfordringar synas mig motsvara hvad som för
närvarande är af behofvet påkalladt. Emot fastställandet af strängare fordringar
än dessa i fråga om de enskilda skolorna synes äfven tala den
omständigheten, att icke ens af de allmänna läroverkens lärare för närvarande
kräfves särskild kompetens för undervisning i välskrifning. Kär
framdeles utbildningskurser för undervisning i välskrifning kommit till
stånd vid seminarierna och resultatet af dessas verksamhet kan bedömas,
torde tiden vara inne att taga i öfvervägande frågan om strängare kom
O
O O o
petensvillkor för lärare och lärarinnor i välskrifning.
»På grund af hvad nu blifvit anfördt, anser jag alltså, att § 3 mom.
2 punkt a) af öfverstyrelsens ifrågavarande förslag bort hafva följande
tillägg;
i fråga om välskrifning äfven behörighet som ämneslärare eller ämnes
C
Ö Ö
lärarinna.
»B) § o mom. 1 punkt c).
»De lärarinnor, som för närvarande genomgå kursen för teckningslärare
vid tekniska skolan i Stockholm, erhålla där äfven utbildning för
undervisning i välskrifning, hvarför undervisningstimmar i sistnämnda
185
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
ämne ofta torde vid skolorna uppdragas åt teckningslärarinnor med vederbörlig
kompetens. Det synes också vara till fördel för undervisningen i
välskrifning, om så sker. Enligt öfverstyrelsens förslag skulle emellertid
en kompetent lärare eller lärarinna i teckning, som erhåller några undervisningstimmar
i välskrifning, för dessa aflönas med lägre arfvode än för
sina öfriga timmar. Däraf skulle sannolikt blifva följden, att teckningsläraren
eller lärarinnan sökte att erhålla så få välskrifningstimmar som
möjligt. En bestämmelse, att, med viss begränsning, kompetent lärare
eller lärarinna i teckning utan minskning i aflöningsförmåner kunde få
öfvertaga välskrifningstimmar, synes därför vara lämplig. Äfven andra
skäl synas tala för lämpligheten af att jämförelsevis goda lönevillkor beredas
kompetent lärare och lärarinna i teckning. Deras utbildning krafvel''
lång tid, och de kunna för närvarande vid andra skolor erhålla ganska
fördelaktiga lönevillkor, hvarjämte afseende synes böra fästas vid teckningsundervisningens
alltmer ökade betydelse i nutiden.
»På grund af hvad nu blifvit anfördt anser jag, att § 5 mom. 1 punkt
c) af öfverstyrelsens förslag bort hafva följande tillägg:
hvarvid dock iakttages, att lärare eller lärarinna i teckning, som jämväl
bestrider undervisning i välskrifning till ett antal lektioner, icke öfverstigande
en tredjedel af full tjänstgöring, äger att för denna tjänstgöring
uppbära arfvode efter samma grunder som för undervisning i teckning.
»De af mig i ofvanstående punkter 2 och 3 framställda förslagen skulle,
om de af öfverstyrelse!! antagits, hafva utöfvat inverkan på vissa af öfyerstyrelsens
kostnadsräkningar beträffande nu ifrågavarande lönereglering.
Denna inverkan torde dock icke hafva blifvit synnerligen stor och måste i
alla händelser anses vara af föga betydelse, då beräkningarna helt naturligt
blott kunna vara approximativa».
4. Yttranden afgifna i anledning af läroverksöfverstyrelsens
förslag.
På grund af nådig remiss har statskontoret den 11 januari 1908 af-ttafsfonforefs
gifvit underdånigt utlåtande i ärendet. Efter att i detta utlåtande hafva
lämnat en kort historik öfver den successiva tillväxten af anslaget till
högre skolor för kvinnlig ungdom samt af anslaget till understöd åt
enskilda läroverk, yttrar statskontoret beträffande de åt öfverstyrelse!!
föreslagna grunderna för lärarpersonalens aflöning, att det först och främst
kunde ifrågasättas, huruvida en fullständig, för alla de ifrågavarande enskilda
läroverken gemensam lönereglering lämpligen kunde på föreslaget
sätt genomföras. Visserligen borde vid fastställandet af grunder för statsBih.
till Riksd. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 54 Raft. 24
186
Kunyl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 81. ■
understöd åt dessa läroverk ett af de främsta syftemålen vaiti att behörigen
tillgodose lärarpersonalens anspråk på skäliga löner. Men detta kunde enligt
statskontorets förmenande låta sig göra, utan att man behöfde tillgripa
den åtgärden att ålägga alla de mångskiftande läroverken af ifrågavarande
slag skyldighet att följa de synnerligen detaljerade föreskrifter,
som öfverstyrelsen föreslagit. Ett sådant, ur såväl ekonomisk som organisatorisk
synpunkt betydelsefullt ingrepp i de enskilda skolornas handlingsfrihet
syntes knappast böra ske under annan förutsättning än att staten
rent utaf iklädde sig garanti för skolans ekonomi, hvilket emellertid,
såsom öfverstyrelsen ock framhållit, icke borde komma i fråga. Härjämte
torde kunna anmärkas, att kontrollen öfver de uppställda föreskrifternas
efterlefnad skulle blifva synnerligen svår att utöfva, hvilket ock måste inverka
menligt på deras effektivitet.
Såsom en hufvudpunkt i förslaget framträdde, yttrar statskontoret vidare,
bestämmelsen om att lärarpersonalens ålderstillägg skulle till hufvudsaklig
del bestridas af statsverket och utbetalas direkt till lärarinnorna
och lärarna. En sådan anordning torde dock, förutom att den skulle förorsaka
betydlig omgång i fråga om medlens utbetalning och redovisning,
fa anses ur principiell synpunkt olämplig och skulle lätt föranleda till eu
af förhållandena i öfrigt icke betingad skef uppfattning af lärarpersonalens
ställning såsom statens löntagare.
Enligt statskontorets mening borde lärarpersonalens ställning i aflöningshänseende
kunna betryggas äfven utan uppställandet af de villkor, öfverstyrelsen
föreslagit. DenvidKungl. Maj:ts till 1907 års Riksdag aflåtnaproposition n:o 82
fogade tabell utvisade, att lägsta aflöning för folkskollärarinna samma år uppgick
i Stockholm till 1,550 kronor, i många städer till 1,500 kronor, i det
stora flertalet städer till 1,300 å 1,400 kronor och blott mera undantagsvis
understeg 1,300 kronor. Häraf framginge, att, med tillämpning af den
vid 1902 års Riksdag gifna föreskriften i fråga om minimiaflöning för
lärarinna vid högre flickskola eller samskola, sådan lärarinna för 24 timmars
undervisning i veckan under 36 läsveckor skulle erhålla en grundlön,
som i Stockholm öfverstege och i allmänhet föga understege hvad öfverstyrelsen
för henne föreslagit. I de mindre städer och orter, där skillnaden
skulle blifva mer afsevärd, torde lärarinnans kompetens knappast vara
större än ordinarie folkskollärarinnas, vid hvilket förhållande någon orättvisa
icke torde ligga däri, att hon finge åtnöjas med samma lön som den
senare. Hvad ålderstilläggen beträffade, ansåge statskontoret att, vid bestämmande
af statsunderstödens belopp särskild hänsyn borde tagas bland
annat till det sätt, hvarpå vederbörande skola tillgodosåge lärarinnornas skäliga
anspråk på sådana lönetillägg, i hvilket fall skolan skulle finna med
Kung!. Maj ds Nåd. Proposition N:o 81.
187
sill fördel öfverenstämmande att såvidt möjligt fylla dessa anspråk; och
ett missbruk i detta afseende skulle därför snart kunna afhjälpas, därest
Kungl. Maj:t i sådant fall såsom villkor för statsunderstödets förnyande
föreskrefve, att viss del af understödet skulle användas till erforderlig löneförhöjning
åt lärarpersonalen. Denna utväg syntes äfven kunna tillgripas,
om i något fall lärarinnans grundlön skulle vid tillämpning af nyssberörda
villkor om minimiaflöning blifvit oskäligt låg.
Rörande de föreslagna bestämmelserna om statsunderstödets utgående
kunde statskontoret icke undgå att anse dem alltför invecklade. Härtill
komme, att statskontoret ville. ifrågasätta lämpligheten af en sådan anordning,
att understödets storlek skulle framgå blott såsom en matematisk
produkt af vissa föreliggande faktorer. Visserligen afsåge förslagets bestämmelser
understödens maximibelopp, men det förefölle dock, som om
meningen vore, att inskränkning i dessa belopp skulle äga rum blott i den
mån sådana af särskildt angifna förhållanden, till exempel enligt § 10,
påkallades. I hvarje fall syntes dock de noggrant detaljerade föreskrifterna
icke stå fullt väl öfverens med den rätt, som utan tvifvel borde tillkomma
Kungl. Maj:t att vid understödens utdelande taga hänsyn äfven till andra
förhållanden, såsom till läroverkets faktiska ekonomiska ställning och så
vidare.
Häraf följde äfven, att statskontoret ansåge de föreslagna bestämmelserna
om tilläggsanslag för gymnasier och samskolor icke böra vinna afseende
i annan mån, än att det behof af manliga lärarkrafter, som vid
sådana läroverk förelåge, borde utgöra en af de omständigheter, som vid
statsunderstödens bestämmande i de särskilda fallen borde beaktas.
Under förutsättning af en dylik friare pröfning anser statskontoret,
att de maximibelopp, som kunna tilldelas de särskilda läroverken, lämpligen
fortfarande böra hänföra sig till elevantalet. För undvikande af den
anmärkta orättvisan däruti, att enligt nu gällande bestämmelser ett större
läroverk med till exempel 300 lärjungar och därutöfver ej kunde erhålla
högre bidrag än ett läroverk med blott 100 elever, oaktadt det förra, utan
tvifvel på grund af sin större betydelse för det allmänna, förtjänade och
merendels behöfde större understöd, torde dock enligt statskontorets förmenande
begränsningen icke böra, såsom nu, stanna vid antalet 100
elever, utan lämpligen utsträckas längre, till exempel till 300, dock med
iakttagande af fallande skala beträffande det belopp, som skulle kunna
utgå för hvarje elev. Att härvid så afväga bestämmelserna, att maximibeloppet
i hvarje särskildt fall träffade det rätta, vore nog förcnadt med
svårigheter. Med hänsyn dels till de af öfverstyrelsen föreslagna maximibeloppen
af de bidrag, som skulle utgå till skolorna, dels ock till det
188
Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 81.
behof af statsunderstöd därutöfver, som kunde beräknas uppkomma, därest
öfverstyrelsens förslag om ålderstilläggens utbetalande icke godkändes, ville
statskontoret i sådant afseende föreslå ett maximibelopp af 8,000 kronor
samt följande skala för maximiunderstödets beräknande i förhållande till
elevantalet, nämligen för hvarje elev till och med 50 ett belopp af 60
kronor, för hvarje elev därutöfver till och med 100 ett belopp af 40 kronor,
för hvarje elev därutöfver till och med 200 ett belopp af 20 kronor
och för hvarje elev därutöfver till och med 300 ett belopp af 10 kronor,
hvarvid förenämnda maximibelopp af 8,000 kronor skulle uppnås vid ett
elevantal af 300.
Statskontoret anför vidare, att det kan ifrågasättas, huruvida kommunalt
bidrag bör uppställas såsom villkor för beviljande af statsunderstöd
åt de enskilda gossläroverken, hvaremot krafvet på dylikt bidrag åt de
högre samskolor, som understöddes af staten, syntes mera befogadt. Med
en sådan uppfattning ansåge statskontoret, att högre samskolor i de fall,
där statsunderstöd till dem skulle utgå, borde, äfven om de vore belägna
å ort, där allmänt läroverk funnes, understödjas från anslaget till högre
flickskolor och samskolor, hvarvid dock såsom en öfvergång från nu rådande
förhållanden syntes böra stadgas, att villkoret i fråga om bidrag
från kommun eller enskild donator ej skulle beträffande sådana högre
samskolor, som hittills åtnjutit understöd från anslaget till enskilda läroverk,
träda i tillämpning förr än exempelvis år 1914.
Anslaget till understöd åt enskilda läroverk kunde i sådant fall kvarstå
såsom ett särskildt anslag till understöd åt sådana enskilda läroverk
för gossar, hvilka med hänsyn till sin karaktär af att vara försöksläroverk
eller på annan särskild grund borde af staten understödjas; och torde härigenom
den af Riksdagen framhållna ovissheten om från hvilket anslag ett
läroverk rätteligen borde understödjas vara undanröjd.
1 fråga om vissa detaljer i det framlagda förslaget till bestämmelser
angående statsunderstöd åt enskilda skolor anmärker statskontoret, bland
annat,
att af § 1 mom. 2 ej synes med tydlighet framgå, hvilka slags läroverk
i denna punkt afses;
att fråga om lärarinnas eller lärares uppflyttning i högre lönegrad,
om sådan skall ifrågakomma, synes böra pröfvas snarare af öfverstyrelsen
för rikets allmänna läroverk än, såsom föreslagits, af Kungl. Maj:ts befallningshafvande
;
att något skäl ej synes hafva blifvit anfördt till stöd för den af öfverstyrelsen
föreslagna bestämmelsen, att första ålderstillägget må tilldelas
vederbörande redan efter två års tjänstgöring; samt
189
Kungl. ilaj;ts Nåd. Proposition N;o 81.
att stadgandet i § 5 mom. 6 synes sakna erforderlig tydlighet.
Hvad slutligen angår beloppet af den ökning i statsanslag, som är af
behofvet påkallad, anser statskontoret de af sakkunnige uppgjorda beräkningarna
lämpa sig såsom grunder för bestämmande i det hela af den erforderliga
anslagshöjningen. Om emellertid, såsom satskontoret ifrågasatt,
understöden åt enskilda gossläroverk komme att utgå från ett särskilt
anslag, borde således enligt statskontorets mening den af öfverstyrelsen
angifna slutsumman, 781,000 kronor, fördelas å tre ordinarie anslag, nämligen
ett till högre skolor för kvinnlig ungdom och samskolor, ett till understöd
åt enskilda läroverk för gossar och ett till seminariekurser för utbildning
af lärarinnor.
Jag anhåller att härefter få i korthet redogöra för åtskilliga framställningar^
som inkommit till ecklesiastikdepartementet med anledning af öfverstyrelsens
i ärendet afgifna utlåtande och förslag.
Föreståndare och föreståndarinnor samt lärare och ett stort antal lära-Från skolorna
rinnor vid högre flickskolor hafva i en den 28 november 1907 ingifven
underdånig skrift, under framhållande att grundtankarna i Hick- och samskoleföreningens
genom utsedda kommitterade ingifna petition återfinnas
i öfverstyrelsens förslag till bestämmelser angående statsbidrag till enskilda
läroanstalter, anfört bland annat, att nämnda förslag innebär en synnerligen
lycklig lösning af de högre flickskolornas anslagsfråga, äfvensom
att förslaget, därest det godkändes, skulle åstadkomma en länge motsedd,
välbehöflig lönereglering för dessa skolors lärarpersonal. I följd häraf anhålla
skriftens undertecknare, att frågan om ändrade grunder för tilldelande
af statsunderstöd åt enskilda läroanstalter måtte sa behandlas, att nådig
proposition i ärendet måtte kunna aflåtas till 1908 ars Riksdag.
Representanter för Sofi Almquists skola, Palmgrenska särskolan, Uppsala
enskilda läroverk och det därmed förenade privatgymnasium samt Stockholms
nya samskola hafva i en den 3 december 1907 dagtecknad, till chefen för
ecklesiastikdepartementet ställd skrift anfört, bland annat, att de enskilda
läroverken i följd af själfva sin natur äro så olika andra läroverk och
jämväl sins emellan så olika, att det icke läte sig göra att utmäta statsunderstödet
efter detaljerade grunder, som skulle kunna automatiskt tilllämpas.
Det enda naturliga sjmtes vara, att hvarje läroverk för Kungl.
Maj:t framlade och motiverade sina behof, och att Kungl. Maj:t efter
vederbörlig pröfning bestämde beloppet inom ramen af till disposition
stående anslag, blott med iakttagande af det maximum, som Riksdagen
kunde hafva angifvit. Den enda ekonomiska kontroll, som för läroverk af
190
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
ifrågavarande slag torde vara fullt lämplig, vore, att det genom vederbörligen
reviderade räkenskaper ådagalades, att statsunderstödet användes
i undervisningens och uppfostrans tjänst och ej för att bereda enskilda
personer oskälig vinst.
Skulle det emellertid vara nödvändigt att uppställa några allmänna
grunder för bedömande af de relativa behofven, vore det enklast och rättvisast,
att till grund för beräkningen lades antalet årsklasser utöfver de
förberedande klasserna, att förhöjning beräknades för årsklass, som vore
fördelad på olika linjer eller af delningar, och att å andra sidan beloppet
reducerades, om två årsklasser eller afdelningar något större antal veckotimmar
hade gemensam undervisning, att särskild hänsyn toges till behofvet
af manliga lårarkrafter, och att förhöjning beräknades för sådana praktiska
ämnen, som kraf de dyrbarare utrustning, exempelvis träslöjd, smide, huslig
ekonomi.
Med hänsyn till de enskilda, läroverkens uppgift som försöksläroverk
vore det, framhålla vidare de nämnda skolornas målsmän, synnerligen
olämpligt att vare sig i fråga om anställning eller aflöning och arfvode
fästa afseende vid lärarpersonalens formella kompetens. Den verkliga kompetensen
berodde mindre på utbildningen än på naturlig begåfning i förening
med ett lefvande intresse för uppfostrans kall. De originella begåfningama,
som kunde gifva nya uppslag, vore ganska ofta sådana, som icke
genomgått den vanliga utbildningen. Det visade pedagogikens historia
likaväl som den dagliga erfarenheten. Den vanliga lärår- och lärarinneutbildningen
afsåge — det läge i sakens natur — företrädesvis eller uteslutande
att göra kandidaterna skickliga att fylla sin plats inom de på en
viss tid antagna formerna och tillämpa redan kända och erkända metoder.
Det läge också i sakens natur, att därigenom nya uppslag från deras sida
mindre främjades än undanskötes. Ju bättre deras utbildning lämpade
sig efter bestående former och metoder, och ju bättre de lämpade sig efter
dem — ju bättre för dem. Måste man vid enskilda läroverk ge företräde
och högre arfvode åt den formella kompetensen, motverkades därigenom
direkt dessa läroverks uppgift, sådan den af Riksdag och Regering hittills
formulerats och bestämts.
Hinderliga för dessa läroverks arbete vore äfven de föreslagna bestämmelserna
om visst antal fast anställda lärare, viss tjänstgöringstid för
rektorer, föreståndarinnor och lärarpersonal, om en mångfald olika beräkningsgrunder
för statsunderstöd, löner och arfvoden, om lönegrader,
åtminstone för manliga lärare, om läsårets längd in. m. Hvad som vid
ett läroverk eller på en ort kunde vara lämpligt eller åtminstone oskadligt,
kunde under andra förhållanden visa sig hinderlig! eller till och med
191
Kung!. Maj ds Nåd. Proposition N:o 81.
omöjligt att genomföra. Sålunda vore förhållandena väsentligt olika vid
de enskilda läroverken i Stockholm, Göteborg, Uppsala och Lundsberg. Förbise
dessa olikheter och för samtliga enskilda läroverk tro på möjligheten att
tillämpa en gemensam regelkodex kunde icke den, som själf arbetat i ett
dylikt läroverk och nitälskade för dess framgång.
Öfverhufvud syntes alla de af öfverstyrelsen föreslagna, i ett hundratal
punkter formulerade bestämmelser, äfven om de i vissa fall utan olägenheter
eller åtminstone utan större olägenheter läte sig tillämpa, icke ägnade
att främja de enkilda läroverkens arbete i uppfostrans tjänst. Men alltid
skulle de i sin tillämpning vålla mycket besvär och skrifveri.
De ifrågavarande skolrepresentanterna förklara slutligen, att de icke
ville undandraga sig sakkunnig kontroll; de önskade fastmer sådan både i
fråga om det sätt, på hvilket de använde dem anförtrodda allmänna medel,
och med hänsyn till resultaten af deras undervisning. Men de hoppades,
att såvida Kungl. Maj:t funne de läroverk, de representerade, vara af sådan
vikt för staten, att de förtjänade offentligt understöd, Kungl. Maj:t också
skulle visa det förtroende till deras goda vjlja och till deras förstånd på
uppfostringskallet, att de i sitt arbete finge deri rörelsefrihet, hvarförutan
detta arbete skulle förlora sitt intresse för dem liksom sitt gagn för samhället.
Till skriften är fogad en promemoria, som utgör en sammanfattning
af de enskilda läroverkens önskemål i fråga om grunderna för statens
understödjande af deras verksamhet, äfvensom af deras anmärkningar mot
öfverstyrelsens nu ifrågavarande förslag. Jag anhåller att ett utdrag ur
J O o O O
denna promemoria får bifogas statsrådsprotokollet.
Föreståndaren och föreståndarinnan för Stockholms nya samskola hafva
i eu särskild den 7 december 1907 dagtecknad, till chefen för ecklesiastikdepartementet
ställd skrift framhållit vissa af de synpunkter, som innehållas
i nyss nämda promemoria. I skriften anföres jämväl, att det föreslagna
stadgandet därom, att enskildt läroverk ej skall kunna komma i
åtnjutande af statsanslag till sitt gymnasium, med mindre gymnasiet räknar
minst 18 lärjungar, som under minst trå år erhållit undervisning vid läroverket,
icke synes tillräckligt motiverad. Den skola, skriftens undertecknare
representerade, hade i sitt gymnasium icke mottagit några underhaltiga
lärjungar från de allmänna läroverken, men väl mycket goda elever från
landsortens flickskolor och privata samskolor, hvilket icke borde räknas
skolan till nackdel. För närvarande hade den ifrågavarande skolans gvm
o
O.''
nasium 21 lärjungar, af hvilka sex icke gått i skolan under fulla två år.
Af dem hade tre kommit från högre samskolor och tre från högre flickskolor,
alla utom Stockholm.
192
Kungl. 21aj: Is Nåd. Proposition N:o 81.
I eu den 4 december 1907 till chefen för ecklesiastikdepartementet
ingifven skrift har styrelsen för Beskowska skolan i Stockholm likaledes
framhållit en del af de önskemål och anmärkningar, som återfinnas i meromnämnda
promemoria. Härjämte har styrelsen anfört, bland annat, att,
då enligt öfverstyrelsens förslag lärare i öfningsämne endast i det fall
skulle kunna erhålla ålderstillägg, att han hade full tjänstgöring, blott ett
fåtal sådana lärare skulle komma i åtnjutande af sagda förmån. Vidare
förmenar styrelsen, att man vid fastställande af lönereglering för de enskilda
skolornas lärarpersonal lämpligast borde utgå från 1904 års lönereglering
för lärare vid de allmänna läroverken, ej, såsom öfverstyrelsen föreslagit,
från minimilönerna för ordinarie folkskollärarinnor. Minimilönerna borde
då bestämms för ämneslärarinna med högre kompetens till 1,400 kronor
och för annan lärarinna till 1,200 kronor. Under en sådan förutsättning
skulle det af öfverstyrelsen förslagna ortstillägget i allmänhet kunna bortfalla
och endast behöfva bibehållas i ett fåtal städer med drygare lefnadsomkostnader.
Sedan styrelsen på anförda skäl framlagt ett detalj eradt
förslag till ändring i de af öfverstyrelsen föreslagna bestämmelserna, yttrar
styrelsen, att det emellertid syntes med fog kunna ifrågasättas, huruvida
en i detalj gående reglering af de enskilda skolornas verksamhet, äfven
om denna ej omedelbart berörde undervisningsmetoder och organisation,
kunde i fråga om alla skoltyper sägas vara en lycklig åtgärd. Fastmer
förefölle det, som om åtminstone en stor del af de s. k. försöksläroverken vore
i behof af friare former.
I en den 7 december 1907 ingifven underdånig skrift har direktionen
för Lunds privata elementarskola riktat sig mot öfverstyrelsens i dess utlåtande
uttalade mening, att nämnda skola icke kunde betecknas som ett
försöksläroverk. Bland de afvikelse!’ från statsläroverken, som förekomme
vid denna skola, omnämner direktionen särskild! den, att Lunds privata
elementarskola utgjorde eu öfverbyggnad på folkskolan, från hvars 4:de
årskurs lärj ungarna vunne inträde i elementarskolans lägsta afdelning. Det
hade händt, att sådana lärjungar nått fram till mogenhetsexamen på 4 år,
i regel beräknades dock 6 års studier vid skolan erforderliga för att nå
detta mål. En lärjunge, som gått 4 år i en folkskola och 6 år vid Lunds
privata elementarskola, hunne sålunda aflägga mogenhetsexamen inom samma
tid som en lärjunge, hvilken undervisats ett år i folkskolan och 9 år vid
högre allmänt läroverk. Då, yttrar direktionen, från många håll ganska
tungt vägande skäl anfördes, för att folkskolan skulle blifva bottenskola
för de allmänna läroverken, borde den skola, som hade folkskolan till bottenskola,
anses anställa försök, som från statens synpunkt måste vara berättigadt.
Visserligen kunde mot ett sådant försök invändas, att man där
-
193
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
igenom till studier lockade ynglingar, som eljest skulle hafva stannat vid
något kroppsarbete, men denna onekligen stora fara, som vore förenad med
genomförande af programmet: folkskolan som bottenskola, sökte direktionen
undvika genom att dels icke mottaga andra elever från folkskola
än dem, som hade mycket vackra afgångsbetyg, dels låta dem, som visade
sig icke äga studieanlag, afbryta studierna så fort som möjligt. Af dessa
och andra anförda skäl gör direktionen gällande, att Lunds privata elementarskola
måste anses som en försöksanstalt. Vidare riktar sig direktionen
mot öfverstyrelsens anslagsberäkning, enligt hvilken skolan endast skulle
erhålla ett årligt understöd af 4,000 kronor, och hemställer på anförda
grunder, att det till skolan nu utgående understödet måtte ökas från 4,000
kronor till åtminstone 10,000 kronor.
I en till chefen för ecklesiastikdepartementet den 17 februari 1908 ingifven
skrift har föreståndaren för Fjellstedtska skolan i TJppsala framhållit, att
nämnda skola ej kan likställas med öfriga s. k. enskilda läroverk, alldenstund
dessa rekryterades från de mera burgna samhällsklasserna och blott
hade en eller annan fri elev, hvaremot Fjellstedtska skolan erhölle sina lärjungar
från de ekonomiskt svagast lottade samhällslagren och fördenskull
måste ej blott lämna alla sina 105 lärjungar kostnadsfri undervisning utan
äfven till väsentlig del bestrida omkostnaderna för deras uppehälle under
skoltiden. Härtill komme, att, under det behofvet af en del privata läroverk
kunde sättas i fråga, Fjellstedtska skolan vore oundgängligt nödvändig,
enär vår statskyrka, henne förutan, skulle komma i det svåraste trångmål för
erhållande af det nödiga antalet präster. Skulle nu, fortsätter skolans föreståndare,
statsunderstödet beräknas efter antalet lärjungar på sätt statskontoret
föreslagit, så skulle skolan, som då åtnjöte ett bidrag af 9,000 kronor —
detta bidrag har genom Kungl. Maj:ts beslut den 7 februari 1908 höjts
till 12,000 kronor — endast kunna komma i åtnjutande af 5,100 kronor. Föreståndaren
anhåller, att skolan måtte erhålla ett understöd af 15,000 kronor.
I en den 15 februari 1908 ingifven underdånig skrift har föreningan
G. C. I., bestående af från gymnastiska centralinstitutet utexaminerade
kvinnliga gymnastikdirektörer, på anförda skäl hemställt, bland annat, att
gymnastiklärarinna med 20, högst 24 lektioner per vecka af 40—50 minuters
längd eller 26 högst 30 lektioner per vecka af 35 minuters längd eller
därunder må åtnj uta samma löneförmåner som öfverstyrelsen föreslagit för
ämneslärarinna med full tjänstgöring och s. k. lägre kompetens, äfvensom
att timlärarinna i gymnastik måtte aflönas på sätt öfverstyrelsen föreslagit
Bih. till Rilcsd. Prål. ISO.9. 1 Sand. 1 Afd. Öl Höft. 25
Om vista villkor
för statsanslag.
(Öfverslyrelsens
förslag §2.)
Om lärarpersonalens
kom
petens.
(öfverstyrelsens
förslag §3.)
194 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
i fråga om timlärarinna i läroämne samt därjämte erhålla ålderstillägg
efter respektive 5 och 10 års tjänstgöring. Enligt föreningens beräkning
skulle för tillämpning af dessa och öfriga af föreningen föreslagna grunder
för gymnastiklärarinnornas aflöning erfordras, utöfver den af öfverstyrelsen
beräknade anlagssumman, ett belopp af 18,756 kronor 3 öre.
5. Sammandrag af P. M. rörande enskilda läroverk
från S. Almquists samskola, Palmgrenska samskolan samt Uppsala enskilda
läroverk och privatgymnasium.
Att skolans lokaler äro i hygieniskt afseende tillfredsställande bör
styrkas af skolans läkare i stället för af hälsovårdsnämnden eller provinsialläkaren.
Läsårets minimilängd bör icke fastslås. Det låter tänka sig, att ett
läroverk vill anordna sin undervisning efter en helt annan tidsplan än den
vanliga, t. ex. samla praktiskt arbete, studieresor och dylikt på vissa tider
i maj eller september, att ett läroverk har ordnade feriearbeten o. s. v.
Antalet läsveckor är icke ett exakt mått på arbetet.
Att fixera räntefoten för i skolan insatt kapital är olämpligt, då
det skulle försvåra eller omöjliggöra anskaffandet af nödigt kapital, bland
annat för uppförande af skolhusbyggnader.
Att en af Konungens befallningshafvande utsedd revisor skall granska
skolans räkenskeper, är lämpligt. Intet skäl torde däremot finnas att
utsträcka granskningen utom räkenskaperna, äfven till förvaltningen.
Att nödgas anställa fyra manliga lärare med full tjänstgöring skulle
för vissa enskilda läroverk kunna medföra stora olägenheter, särskilt under
nu rådande lärarbrist. Däraf skulle bland annat följa täta ombyten
af lärare på det högre stadiet. Och de ekonomiska konsekvenserna kunde
blifva ödesdigra för dessa skolor.
öfverstyrelsen försöker att så vidt möjligt tvinga de enskilda läroverken
att gifva företräde åt lärare och lärarinnor med formell kompetens.
Detta försök ter sig ganska egendomligt i ljuset af det faktum, att
äfven de allmänna läroverken i stor utsträckning måste anlita lärare utan
stadgad formell kompetens. Då nu de enskilda läroverken icke kunna
bjuda lika höga löner oeh lika goda pensionsförmåner som statens läroanstalter,
så skulle de tydligen, om de vore hänvisade till att söka sina
lärare och lärarinnor uteslutande bland dem, som äro kompetenta äfven
för anställning i statsskolor, få nöja sig med dem, som de allmänna
läroverken ratat.
195
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 81.
Vid de allmänna läroverken såsom statsinstitutioner kan man icke
undgå att vid lärartjänsters tillsättande besluta väsentligen efter pappersmeriter,
ehuru nog alla äro ense därom, att dessa emellanåt leda vilse. Men
en enskild skola bör icke bindas vid pappersmeriter. Dess styrelse måste
ha fria händer att framför en lärare med den af de vackraste betyg vitsordade
formella kompetens föredraga en, som saknar sådan kompetens, om
styrelsen på grund af sin personliga kännedom om de bådas kapacitet
finner den senare öfverlägsen i verkliga lärargåfvor.
Någon fara, att de enskilda läroverken skulle komma att missbruka
den frihet, de i detta afseende hittills haft, förefinnes icke. Ty om de
genom att anställa verkligt underhaltiga lärare lämna en sämre undervisning
än de allmänna läroverken, så få de inga lärjungar. Det kan nämligen
icke antagas, att många föräldrar skola betala vida högre terminsafgifter
än i allmänt läroverk för en undervisning, som gåfve sämre resultat.
För öfrigt finns ju inspektion och censorer.
Särskildt må med styrka framhållas, att det varit och är en mycket
stor fördel för de enskilda läroverken att kunna anställa som timlärare
begåfvade och kunniga studerande. Skolorna ha sådana lärare att tacka
för flera fruktbringande metodiska reformer, hvilka nog i vissa fall blifvit
af betydelse äfven för de allmänna läroverken.
Hvad slutligen beträffar de för öfningslärare uppställda kompetensfordringarna,
så torde det vara omöjligt för flertalet skolor att få lärare,
som fylla dessa fordringar. Särskildt gäller detta i fråga om lärare i
sång och välskrifning.
De bestämmelser, som föreslås angående undervisningsskyldigheten 0mr/^"*<s''5''
för en lärare eller lärarinna med full tjänstgöring, kunna icke förekomma (ofverslyrel.
orättvisor vare sig mot skolan eller lärarinnorna. Fn bestämmelse om viss »ens fardag
daglig arbetstid inom skolan såsom maximum vore då mera effektiv, t. ex. § 4)
i medeltal 4 timmar dagligen, raster inräknade. Vid Almquistska skolan
är en sådan ordning genomförd. Allas arbetstid blir lika lång. Den som
har endast 50-minuterslektioner får 22 lektioner i veckan, under det att
den som har endast 40-minuterslektioner på samma tid kan få 28. Öfverstyrelsens
förslag tillåter ej denna rättvisa fördelning af arbetet.
Det kan finnas förhållanden som göra, att en föreståndarinna bör vara
alldeles fri från lektioner, om hon skall väl sköta sin skola.
Minimilöner behöfva icke bestämmas, emedan skolorna i alla fall måste^
aflöna både lärare och lärarinnor i proportion till de löner, som ges vid
allmänna läroverk och kommunala samskolor, så sant de vilja ha utsikt »en» fardag
att få duglig personal. Bestämmelser om minimilöner skulle endast vålla $
besvär med redovisningar och kontrollåtgärder.
196
Kiingl. May.ts Nåd. Proposition N:o 81.
Staten plägar icke annars vid beviljande af understöd åt enskilda företag
bestämma minimilöner och lönegrader. Det brukar vara fackföreningarnas
uppgift och ej statens. °
Skulle något år en inbesparing med afseende på löner göras, så är
det lätt för vederbörande att vid granskning af skolans räkenskaper förvissa
sig om, att detta belopp ej användts annat än till skolans nytta och
ej beredt enskilda en extra vinst.
Hvad särskildt de manliga lärarna beträffar, är det meningslöst att
bestämma minimilönen till blott 1,300 kronor. Och detta upphjälpes ingalunda
genom de lönetillägg, som öfverstyrelsen föreslår, hvarigenom läralen
efter en följd af år skulle komma upp till 1,900 kronors lön. Den
enda möjligheten för ett enskildt läroverk att några år få behålla en duglig
lärare är att vid engagemang med kontrakt binda honom för ett visst
antal år vid läroverket, naturligtvis då med en lön, som redan från början
ej obetydligt öfverstiger extralärararfvodet, 2,000 kronor. Det af öfverstyrelsen
föreslagna tilläggsanslaget af 2,000 kronor åt högre samskola för anstälande
af manliga lärare räcker då ej långt. I Stockholm är grundlönen för
kompetent manlig lärare 2,500 kronor.
I stället för anslag till lönegrader åt manliga lärare behöfves därför
Om nyssnämnda ans^ae för anställande af manliga lärare.
stödets beräk- . Om man tillämpar öfverstyrelsens grunder för statsunderstödets beräktö''f9r
®nner man aff en 8-klassig flickskola med gymnasium skulle kunna
.tyrehens få höost 6>765 och en högre samskola, med 6-klassig realskola och gymföniag
§ 4.) nasium, 9,900 kronor.
lvu skall kommunen bidraga med minst samma belopp till flickskolan
och, enligt öfverstyrelsens förslag, med halfva beloppet till det enskilda
läroverket (samskolan). Alltså skulle flickskolans understöd uppgå till
13,530 kronor och samskolans till 14,850 kronor.
Denna skillnad mellan understödsbeloppen är, äfven om man tar hänsyn
till att flickskolan har två afdelningar mera, alldeles för liten, om
den högre samskolan skall kunna taga verklig hänsyn till gossars och
flickors högre utbildning. Meningen med en samskola är icke, att gossar
och flickor skola stöpas i samma form. Hänsyn måste tagas till gossars
och flickors olika anlag och detta i främsta rummet hvad beträffar de
praktiska ämnena. Gossarna måste undervisas i trä- och metallslöjd o. s. v.,
flickorna i handarbete, huslig ekonomi och andra för dem särskildt lämpade
ämnen. Och dessa praktiska ämnen få icke såsom »frivilliga ämnen»
falla utanför ett af läsämnena fullproppadt skema. Läsämnenas tid måste
inskränkas till förmån för de praktiska ämnena. Särskildt på denna punkt
197
Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
tjänstgöra de högre privata samskolorna fortfarande som föregångs- och
försöksläroverk för de statskommunala samskolorna.
Men de praktiska ämnena kosta mycket pengar. Detta har öfverstyrelsen
behjärtat i fråga om den husliga ekonomien, men icke i fråga
om andra praktiska ämnen, såsom trä- och metallslöjd. Tvärtom stadgas
det, att afdrag i statsunderstödet skall göras för »kortare undervisningstid
än den normala i enskild klass». Ett läroverk, som, i enlighet med
den fullt moderna uppfattningen att läsämnenas tid godt kan inskränkas,
anslår ökad tid åt de praktiska ämnena, skall alltså icke blott icke erhålla
anslag för dessa ämnen utan t. o. m. vara underkastadt reduktion af statsanslaget.
Det anförda visar tydligt, hur styfmoderligt de högre samskolorna
behandlats i förhållande till flickskolorna.
Det anslag, som öfverstyrelsen nu beräknar vara nödigt för Uppsala
enskilda läroverk, understiger med 1,145 kronor det statsanslag, som af
öfverstyrelsen redan för år 1908 beräknats för läroanstalten. Likväl skulle
enligt öfverstyrelsens beräkning en betydlig behållning uppstå. Det är
läroverkets styrelse obegripligt, hur man kunnat komma till sådant resultat.
Enligt de allmänna grunder, som de enskilda läroverkens styrelser i
sin skrifvelse till statsrådet och chefen för kung], ecklesiastikdepartementet
af den 4 december framhållit, skulle Uppsala läroverk, i stället för af öfverstyrelsen
beräknadt anslagsbehof af knappt 14,000 kronor, behöfva ett
understöd af inemot 25,000 kronor.
Till sist må framhållas, att öfverstyrelsens bestämmelser, hur utförliga
de än te sig, skulle i tillämpningen visa sig otillräckliga, lämna rum för
en mängd tvifvelsmål och olika tolkningar, som måste diskuteras mellan
styrelser och ämbetsverk. Mycken tid skulle därigenom förspillas, i all
synnerhet om, såsom öfverstyrelsen synes vilja, anslaget skulle bestämmas
år för år i stället för som hittills för tre år i sänder.
I det föregående ha vi med öfverstyrelsen förutsatt, att kommunerna*?''» under»!,u
skulle befinnas villiga att understödja de enskilda läroverken med minst kommunen.
hälften af det belopp, som staten ger. Men vi äro förvissade om, att (öfverdenna
förutsättning är oriktig. Stockholms enskilda läroverk ha begärt2
kommunalt understöd, men motioner därom ha regelbundet afslagits. Upp- och s.- *j
sala enskilda läroverk har ett understöd af 1,200 kronor från kommunen,
men det beviljades med knapp majoritet och skulle säkerligen icke kunna
höjas. En bestämmelse om kommunalt understöd som villkor för statsunderstöd
vore därför liktydig med ekonomisk ruin för de enskilda läroverken.
198
Kungl, Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
Men äfven om vi antaga, att det skulle vara möjligt att utverka
kommunalt understöd åt de enskilda läroverken, så är det tydligt, att utsikterna
att få sådant understöd skulle vara desto mindre, ju mera skolan
afveke från de vanliga typerna, ju mindre skolan alltså motsvarade det
statsintresse, som motiverar statsunderstödet åt henne. Ty det kan aldrig
antagas, att stadsfullmäktige som kår skulle intressera sig för nya uppslag
på det pedagogiska området. Ett nytt försöksläroverk med ny typ
skulle aldrig kunna påräkna kommunalt understöd. Endast hos Kungl.
Maj:t och Riksdagen men icke hos några vare sig ämbetsverk eller kommunala
styrelser af ena eller andra slaget kan man förutsätta det intresse
och de vidare vyer, som kräfvas för att uppskatta nya, »opröfvade» skolformer
och metoder.
Hvad ha de Bland de pedagogiska nyheter, som efter 1904 vunnit tillämpning i
Telken hittills de allmänna läroverken, torde vara svårt att upptäcka några, som ej förut
uträttat* praktiserats, försökts och utbildats vid de enskilda läroverken. Och utvecklingen
torde ej vara slut härmed. Det vore oklokt att beröfva sig
den hjälp, det enskilda initiativet kan bjuda. Ty därifrån komma i regeln
framstegen på alla områden.
Inför den tankegång, som finner det enskilda initiativet hädanefter
umbärligt, kan det kanske vara lämpligt att en gång ta en öfversikt af
hvad de enskilda läroverken hittills uträttat och hvad de nu syssla med.
En sådan öfversikt kan icke i en hast göras ens någorlunda fullständig,
men äfven några konturer torde vara af intresse:
Nya organisationsformer:
Barnundervisning af gossar och flickor inom högre läroverk (tidigast
Palmgrenska samskolan).
Folkskolan som bottenskola för högre läroverk (Fjellstedtska skolan,
Lunds privata läroverk).
Läroverket uppdelas i mellanskola och gymnasium, med afslutade
kurser och särskilda mål för mellanskolan (tidigast Uppsala ensk. läroverk
och Privatgymnasium).
3-årigt gymnasium med 3-årig latinkurs (Uppsala privatgymnasium).
Försök med olika språk som hufvudspråk och olika succession mellan
språken (Beskowska skolan, S. Almquists samskola, Whitlockska samskolan,
Uppsala, Göteborg, Lundsberg).
IJögre läroverk med internat på landet (Lundsberg).
Åtgärder för minskning af mångläseriet, dels »koncentrerad undervisning»,
dels afslutning af vissa ämnen före mogenhetsexamen (Beskowska
skolan, S. Almquists samskola, Whitlockska samskolan, Lund).
199
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
Klassbibliotek och klassmuseer (Whitlockska samskolan).
Lektioner utom skolkursen. Bland annat ha från Whitlockska samskolan
planlagts de föreläsningar och förevisningar i sociala ämnen, som
anordnats gemensamt för Stockholmsskolor.
Undervisning i sexuell hygien (Whitlockska samskolan, Uppsala).
Praktiska ämnen i uppfostrans tjänst inom det högre läroverket:
Pedagogisk träslöjd (först Palmgrenska samskolan; för utbildning af
kurser och metoder ha sedan flere enskilda läroverk arbetat).
Smide och annat metallarbete (Uppsala enskilda läroverk).
Huslig ekonomi i samskola (Uppsala ensk. läroverk). Fackskolan för
huslig ekonomi i Uppsala, Skandinaviens mest betydande läroanstalt i sitt
slag, är utgången ur Enskilda läroverkets skolkök.
Boktryckeri (i Göteborg: samskolan trycker bland annat själf läroböcker).
Bokbinderi (Whitlockska samskolan).
Fria lekar inom läroverkets plan (Whitlockska samskolan, Uppsala,
Lundsbergs m. fl.; med aflönad lekledare).
Nya metoder inom olika ämnen:
För religionsundervisningens .reformering verka särskildt Whitlockska
samskolan och Göteborgs samskola.
Omläggning af undervisningen i modersmålet: föredrag i syfte att
lära eleverna muntligen uttrycka sig, uppsatsskrifning redan i de lägsta
klasserna (Beskowska skolan, Whitlockska samskolan, Uppsala m. fl.).
För de nya metoderna för språkundervisning (imitativ metod, praktisk
undervisning) ha i första hand verkat dels Beskowska skolan (Hjorths och
Lindhagens läroböcker), dels Palmgrenska skolan, hvars pedagogiska insatser
i fråga om träslöjd och språkundervisning äfven i utlandet tilldragit
sig uppmärksamhet. Moderna metoder i språkundervisning utbildades och
tillämpades i alla enskilda läroverk länge, innan de fingo insteg i de allmänna
läroverken.
Ny anordning af läroplanen för grekiska (Homerus — nya test. —
attisk prosa, i Uppsala privatgymnasium).
Nya planer för undervisningen i historia i syfte att dels närmare förbinda
allmän och svensk historia, dels ställa i närmare inbördes samband
politisk historia, kyrko- och litteraturhistoria (Beskowska skolan, Whitlockska
samskolan, Uppsala).
Förbindelse af undervisningen i geografi och biologi i de lägre klasserna
(Beskowska skolan, Göteborg).
200
Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 81.
Den nya läroplanen för matematik i realskolan är först uppgjord och
tillämpad i S. Almquists och Beskowska skolorna.
Metoder för undervisning i botanik och zoologi med hufvudvikten
lagd på ämnets rent biologiska sidor och med försök och observationsserier
af lärjungarna hade länge tillämpats i enskilda läroverk (t. ex. Stockholm,
Göteborg och Uppsala), innan de formulerades i de allmänna läroverkens
nya undervisningsplaner.
För reformering af teckningsundervisningen och teckningens användning
som uttrycksmedel (bland annat genom förbindelse med uppsatsskrifningen)
ha flera enskilda läroverk verkat (bland andra Whitlockska samskolan,
Göteborg, Uppsala).
En pedagogisk modellserie för metallarbete (i bestämd motsats till folkskolans
metoder) är utarbetad och tillämpas i Uppsala.
6. Motion af herr F. Berg i Stockholm, i anledning af Kungl.
Maj:ts proposition angående statsunderstöd till
kommunala och enskilda läroanstalter.
I Kungl. Maj:ts nyligen till Riksdagen aflämnade proposition n:r 163
angående statsunderstöd till kommunala och enskilda läroanstalter upptages
till lösning en skolorganisatorisk fråga, som länge hållits sväfvande
men nu borde vara mogen för afgörande. Den riktning, i hvilken densamma
af Kungl. Maj:t sökes löst, är ock i hufvudsak uppenbarligen den
riktiga.
I det anförande till statsrådsprotokollet, hvarmed propositionen motiveras,
påpekar statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet (sid. 129),
att i vårt land utgifterna för den af staten bekostade högre undervisningen
äro jämförelsevis dryga, detta naturligtvis väsentligen på grund
däraf, att antalet statsläroverk hos oss är i förhållande till landets folkmängd
särdeles stort.
Icke desto mindre framställes oaflåtligen det krafvel att samma förmån,
som läroverksstäderna åtnjuta, i det staten tillhandahåller deras barn
undervisning af högre och dyrbarare art än folkskolans, måtte beredas
äfven alla andra mera betydande orter, helst genom upprättande af fullständiga
läroverk, realskolor eller statssamskolor, men, i fall detta ej kan
utverkas, åtminstone genom beviljande af statsunderstöd åt därstädes befintliga
enskilda eller kommunala »samskolor».
Under de senare årtiondenas ekonomiska uppsving — yttras härom i propositionens
motivering (s. 123) — hafva i samband med landets fortgående industrialisering och
201
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o SI.
kommunikationsväsendets utveckling uppstått en del stadsliknande samhälligheter, hvilka
i afseende å såväl invånarantal som kommersiell och industriell betydelse för den
kringliggande orten öfverträffa ej så få städer, där allmänt läroverk af ålder varit
inrättadt. Sålunda futmos år 1906, förstadssamhällen oräknade, omkring 30 köpingar
och municipalsambällen, som räknade mera än 2,000 invånare, af dessa 5 med ett invånarantal
af 3,000—4,000 och 8 med 4,000 eller därutöfver. Härvid har jag icke
tagit med i räkningen de folkrika samhällen, som fortfarande tillhöra den landskommun,
där de äro belägna.
Det säger sig själft, att å flera af dessa orter behofvet åt en skolbildning, som
går utöfver omfånget för folkskolans verksamhet, skall göra sig gällande.
Om det nu måste erkännas, att det bildningsbehof, som sålunda föreligger,
och om hvars utomordentligt snabba och" starka tillväxt ingen kan
vara i tvekan, klöfver tillgodoseende från statens sida, erbjuda sig härför
två olika vägar.
Antingen kan man, i enlighet med gammal slentrian och utan tanke
på framtidskonsekvenserna, sträfva att få ifrågavarande behof tillgodosedt
på det sättet, att »samskolor» alltfort inrättas enligt hittills gängse typ,
d. v. s. med parallellklasser till folkskolan och med ett bildningsmål, som
endast i afseende å främmande språk afgjordt öfverskjuter dennas. Men
man kan då ock, såsom ofta blifvit framhållet, bland annat i en vid 1903
års riksdag af undertecknad och herr E. Hammarlund i ämnet väckt motion,
vara förvissad, att utvecklingen icke skall afstanna, förr än man hunnit
därhän, att hela vårt land blifvit öfverspunnet med ett nät af dylika samskolor,
lika dyrbart som vårt nuvarande folkskolesystem, men i olikhet
med detta afsedt icke för alla samhällsklasser utan endast för de mera
bemedlade.
A andra sidan kan man, ryggande tillbaka för en skolorganisation,
som vore så absolut oförenlig med det demokratiska samhällsskick, vi
dock nu gå till mötes, tänka sig det omnämnda bildningsbehofvet tillgodosedt
icke genom parallellanstalter till folkskolan utan genom öfverbyggnader
på denna.
Det är pa den senare af dessa bada vägar, som föreliggande proposition
om upprättande af kommunala »mellanskolor» slagit in, och det är
härigenom, som den med säkerhet kommer att erhålla eu afgörande betydelse
för vår följande skolhistoriska utveckling.
»Den bärande idén i förslaget», yttrar departementschefen i sitt anförande
till statsrådsprotokollet (s. 129), »är den, att de ifrågavarande
samhällenas ekonomiska resurser icke skulle splittras på två parallellt med
hvarandra löpande skolformer, utan samlas på en enda läroanstalt. Bättre
än en klent utrustad samskola, delvis jämnlöpande med en klent utrustad
liih. till Riksil. Prot 1.909. 1 Sami. 1 Afd. ,54 Häft. 20
202 Kurnjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
folkskola, är enligt min mening en val utrustad mellanskola, byggd på
en god folkskola.»
Genom den sålunda gifna motiveringen för de kommunala mellanskolorna
har grundsatsen »folkskolan som bottenskola» blifvit oåterkalleligen
erkänd såsom grundval för vårt skolväsendes fortsatta utbildning.
Visserligen undantages från tillämpningen af denna grundsats det allmänna
läroverket, hvars organisation för närvarande skulle lämnas däraf alldeles
oberörd. Häremot synes emellertid intet vara att invända. Man kan mycket
väl hysa den öfvertygelsen, att i en framtid de sociala fördomarna
skola hafva så försvagats, att de rent pedagogiska synpunkterna kunna få
vid det offentliga undervisningsväsendets ordnande blifva bestämmande,
och man kan tro, att den fullständiga tillämpningen af grundsatsen »folkskolan
som bottenskola» då skall komma af sig själf såsom en utvecklingens
mogna frukt. Men just därför kan man godt gifva sig till tåls,
äfven om det nya endast långsamt arbetar sig fram. Den dualism, som
skulle ligga däruti, att vissa till realskolexamen ledande undervisningsanstalter
vore byggda på tre folkskoleklasser (»realskolorna»), andra åter
på sex (»mellanskolorna»), äger sin fulla motsvarighet på många andra
samhällslifvets områden, där det ju är en vanlig företeelse, att äldre former
stå kvar vid sidan af yngre, tills erfarenheten hunnit visa, att de
senare utan olägenhet kunna ersätta de förra. Tills den tiden är inne,
böra läroverket och folkskoleväsendet stå vid sidan af hvarandra utan att
inkräkta på hvarandras fria utveckling af sina krafter och resurser. Läroverket
bör icke beröfvas de nederklasser, hvilka nu anses nödvändiga såsom
dess underlag, och hvilkas borttagande i alla händelser skulle medföra omfattande
rubbningar i deras komplicerade och ännu knappt fullt genomförda
läroplan. Men ännu mindre bör det naturligtvis kunna ifrågakomma,
att den lofvande utveckling uppåt, som folkskoleväsendet, trots de svåraste
hinder, småningom lyckats vinna genom sina öfverbvggnader: »högre folkskolan»
och »folkskolans högre afdelning», skulle på grund af främmande
hänsyn hämmas och stäckas, utan bör af mångahanda skäl denna utveckling
tvärtom i alldeles särskild grad blifva föremål för statens varma och
kraftiga omvårdnad.
Med denna uppfattning säger det sig själft, att man med glädje hälsar
ett regeringsförslag, hvars klart angifna syfte är att bereda vidsträcktare
erkännande och rikligare understöd just åt folkskolans öfverbyggnader,
samt att man med synnerligt intresse tager kännedom om de åtgärder,
som i detta hänseende af regeringen påyrkas.
203
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
Det första spörsmål, som man härvid ställer sig, är detta: huru förhåller
sig den form af folkskolans öfverbyggnader, som i propositionen
ifrågasättes, till de nu bestående?
En närmare pröfning af detta spörsmål ådagalägger, att förslaget i
sitt utförande icke håller allt hvad den förträffliga motiveringen lofvar.
Det åsyftar — såsom departementschefen i sitt anförande till statsrådsprotokollet
(s. 130) yttrar — »intet annat än en för ifrågavarande orters
behof lämpligare afpassad form för statens understödjande af högre folkskolor.
Eller med andra ord, den af mig tilltänkta anordningen är att
anse som det slutmål, i riktning mot hvilket den högre folkskolan å vissa
orter sträfvar att utveckla sig». T öfverensstämmelse härmed finner lian
förslagets styrka ligga däruti, att de högre folkskolornas historia (liksom
äfven de statsunderstödda samskolornas) skulle peka hän mot den »kommunala
mellanskolan», hvilken följaktligen vore att anse »som en organisk
utveckling ur de förhandenvarande förhållandena».
Enligt hvad fortsättningen visar, skall detta yttrande emellertid icke
innebära, att högre folkskolan borde enligt departementschefens mening
komma att »duka under i konkurrensen med den kommunala mellanskolan»,
eller att den förra borde helt och hållet uppgå i den senare
såsom i en högre och fullkomligare utvecklingsform. »Då den högre
folkskolan är en för vissa orter väl afpassad och flerstädes mycket omhuldad
skolform, torde», heter det tvärtom, »denna farhåga vara ogrundad,
så mycket mera som de villkor, under Indika de kommunala mellanskolorna
skulle understödjas af staten, torde lägga hinder i vägen för eu
talrikare öfvergång från den ena skolformen till den andra.»
Jag måste tyvärr i detta afseende vara af en motsatt uppfattning.
Visserligen förhåller det sig så, att den högre folkskolan är en för
vissa orter ganska val afpassad och flerstädes äfven mycket omhuldad
skolform. Men detta lärer ingalunda kunna rädda hennes fortvara, i fall
den befolkning, som underhåller henne, får klart för sig, att den genom
att förvandla högre folkskolan till en »kommunal mellan skola» skulle
dels säkrare vinna den förmån för sina barn, hvilken så många lifligt eftertrakta,
nämligen tillträde till realskoleexamen, dels för sin skola erhålla
vida rikligare årligt statsbidrag, nämligen intill 4,800 kronor i stället för
som nu intill 2,400 kronor. Skulle'' föreliggande proposition om kommunala
mellanskolor vinna bifall, utan att de högre folkskolorna samtidigt
koinme i åtnjutande af ett lika kraftigt understöd från statens sida, så
lider det intet tvifvel, att de senare skulle inom kort fullständigt duka
under i den ytterst ojämna täflan, som de då finge att utstå.
Redan under hittillsvarande förhållanden har, såsom departements
-
204
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
chefen (å ss. 123 och 124) alldeles riktigt påpekat, mångenstädes förelunnits
en bestämd obenägenhet mot en skolform, hvilken af staten blifvit
utrustad med så få förmåner, som fallet hittills varit med högre folkskolan,
Det är alldeles obestridligt, att om en fader gör uppoffringar
för att hans son skall erhålla ett högre mått af bildning, så gör han
detta icke enbart af rent bildningsintresse, utan framför allt med tanke
på den större utsikt till framtida bärgning, som sonen genom sina fortsatta
studier kan vinna. Hvad de ifrågavarande orternas ledande män
främst eftersträfva är därför helt visst en skola, som kan föra sina lärjungar
fram till realskoleexamen, detta icke blott därför, att nämnda
examen medför behörighet till inträde i en mängd fackskolor och anställning
i åtskilliga statstjänster, utan framför allt på grund däraf, att realskoleexamen
genom denna officiella värdering erhållit en viss kurs i den
allmänna uppfattningen och därför betraktas som en viktig merit äfven
vid ansökan om enskild tjänst. För min del instämmer jag till fullo i
departementschefens åsikt, att denna tankegång hos de olika orternas befolkning,
hvad man än därom må tycka, icke dess mindre är ett faktum,
som man vid lagstiftningen måste taga hänsyn till.
Häraf följer, att om man anser högre folkskolan hafva en uppgift
att fylla, soin icke helt kan öfvertagas af den »kommunala mellanskolan»
i dess nu tilltänkta skick, så måste man för den förra öppna samma
möjligheter att erhålla statsbidrag och att föra sina lärjungar till realskoleexamen,
som man yrkar för den senare. Gör man detta, kommer
i samma stund den obenägenhet mot högre folkskolan, som i departementschefens
anförande omnämnts, att förlora sin enda berättigade sakliga
grund. Gör man det åter icke, är utan tvifvel genom propositionen högre
folkskolans dödsdom skrifven. De nuvarande högre folkskolorna komma
då att med allra första ombildas till »kommunala mellanskolor», och om
nya högre folkskolor framgent upprättas, torde de få betydelse endast
såsom ett slags medel att kringgå den i propositionen föreslagna bestämmelsen,
att en skola ej skulle kunna i egenskap af »kommunal mellanskola»
erhålla statsunderstöd, innan den under tre år haft minst tre
klasser och i dessa sammanlagdt minst 18 lärjungar. På grund af denna
bestämmelse skulle det för en kommun, hvars ledande män önskade en
läroanstalt med 4,800 kronors statsunderstöd och rätt till anställande af
realskoleexamen, befinnas vara ekonomiskt fördelaktigt att först provisoriskt
upprätta en »högre folkskola» med 2,400 kronors statsbidrag och
att därpå, sedan ett dylikt bidrag under de tre föreskrifna vänteåren åtnjutits,
förvandla densamma till »kommunal mellanskola». Blefve det
till högre folkskolan utgående högsta statsbidraget ökadt från 2,400 kronor
205
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
till 3,600 kronor, komme antydda omväg till erhållande af en kommunal
mellanskola med därtill hörande förmåner och rättigheter måhända
att för vederbörande inom kommunerna synas ännu mera lockande. Lämnar
staten de högre folkskolorna i en sämre ställning än mellanskolorna,
hjälper det sålunda icke, huru omhuldade af sin orts befolkning och huru
väl afpassade för dess behof de förra än må vara; deras undergång är i
alla händelser gifven. Detta antagande är mer än en farhåga, det är en
visshet.
Fråga blir då, om en dylik utgång vore så synnerligen att beklaga.
Vid besvarandet af detta spörsmål gäller det naturligtvis att väl skilja
mellan namn och sak. -Benämningen »högre folkskola» äger ålderns företräde
och är i sig själf lika lämplig som benämningen »kommunal mellanskola».
Mot densamma talar egentligen endast, att ordet »folk» har
en dubbel betydelse: dels af folket i dess helhet utan hänsyn till stånd och
klass, dels af folkets lägre sociala lager, dess s. k. underklass. Sistnämnda
betydelse, som ännu är den i dagligt tal öfvervägande, har inom vidsträckta
och inflytelserika kretsar framkallat en mer eller mindre medveten
obenägenhet mot hvarje skolform, i hvars namn ordet »folk» ingår såsom
led, och med hänsyn till detta psykologiska faktum hafva tid efter annan
förslag framställts om utbytande af benämningarna »folkskola» och »högre
folkskola», mot andra: »kommunalskola», »mellanskola», »realskola» o. s. v.
Huruvida en läroanstalt heter så eller så, kan dock ej tillmätas någon
afgörande vikt. Om sålunda den föreliggande propositionens inverkan
på högre folkskolan bestode däruti, att denna skola förlorade sitt gamla
namn, men, med bibehållande af sin väsentliga karaktär, komme att under
en ny och kanske för mången mera tilltalande benämning lefva upp
i förbättrad gestalt, skulle ingen hafva anledning att beklaga dess öde.
Hvad som måste undersökas är endast, huruvida den föreslagna skolarten
med det nya namnet verkligen i sak skulle kunna ersätta högre folkskolan
och gifva hvad denna förmår samt kanske något däröfver.
I flera afseenden skulle nog så blifva förhållandet. Den i propositionen
förordade kommunala mellanskolan öfverensstämmer i väsentliga
stycken med den kommunala mellanskola, hvarom förslag första gången
framlades vid 1892 års riksdag genom en motion (n:o 96), väckt af undertecknad
järnte hr E. Hammarlund, och som uteslutande åsyftade att
blifva en organisk utveckling af högre folkskolan i enlighet med en nyare
tids fordringar. Motionen, som med något utförligare motivering ånyo
206
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 81.
framlades vid 1893 års riksdag (motion n:o 111), vann då statsutskottets
samt Andra Kammarens godkännande. Den afsåg upprättande af ett nytt
slags undervisningsanstalter, utgörande praktiska öfverbyggnader på folkskolan
(»realskolor», »mellanskolor», borgareskolor»), anordnade enligt
följande grunder:
1. Dessa skolors syfte bör vara att tillgodose de lärjuugars bildningsbehof, hvilka
vid 15—16 års ålder skola utgå i det praktiska lifvet.
2. De böra vara tillgängliga för såväl gossar som flickor samt förses med såväl
manliga som kvinnliga lärarekrafter.
3. För de lärjungar, hvilka fullständigt inhämtat skolans kurs, bör anordnas eu
särskild afgångspröfning, hvars genomgående medför vissa rättigheter.
4. Fordringarna för inträde i första årsklassen böra vara: fyllda 12 år samt
kännedom af det kunskapsmått, som eu väl ordnad folkskola (enligt normalplanen litt.
A) ban bibringa.
5. Undervisningen bör vara afgiftsfri.
6. Folkskollärare eller folkskollärarinna, som, på sätt Kungl. Maj:t genom särskilda
bestämmelser kan finna lämpligt föreskrifva, styrkt sig äga de för undervisning
vid skolan erforderliga kunskaper och färdigheter, må vid densamma kunna vinna anställning.
7. Kostnaderna för dylik skola böra bestridas dels af staten, dels af kommunen,
detta enligt väsentligen samma grunder, som nu gälla för folkskolan och som af 1882
års läroverkskommitté föreslogos beträffande de då ifrågasatta »kommunalskolorna».
8. Läroverk af detta slag må kunna upprättas på alla sådana orter, där behofvet
af en dylik bildningsanstalt gör sig så kännbart, att vederbörande kommun vill åtaga
sig de på dess del belöpande utgifterna.
Statsutskottet hemställde, att den genom förslaget väckta frågan måtte
underkastas en utredning, hvilken borde utgå från de i motionen angifna
grunderna, dock att i dessa borde inryckas, att i de föreslagna skolorna
skulle meddelas undervisning i ett främmande lefvande språk, hvarjämte
utskottet ansåg, att det äfven, på sätt i motionens motivering blifvit antyda
kunde ifrågasättas, huruvida icke barn från annat distrikt än det,
där kommunal mellanskola vore belägen, borde äga tillträde till densamma
mot erläggande af någon mindre afgift. Statsutskottets utlåtande vann
Andra Kammarens bifall.
Sammanställer man med ifrågavarande förslag till upprättande af
kommunala mellanskolor det nu af Kungl. Maj:t i samma syfte framlagda,
träder det genast i dagen, att hufvudkaraktären i stort sedt är densamma.
Enligt det nya förslaget liksom enligt det gamla skulle den kommunala
mellanskolan blifva en öfverbyggnad på den egentliga folkskolan
samt i afseende å inträdesfordringarna förutsätta det kunskapsmått, som
inhämtas i högsta årskursen af folkskola, anordnad enligt gällande nor
-
207
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 81.
malplans typ litt A. Till yttermera visso yrkas i den kungl. propositionen,
att bland villkoren för beviljande af statsunderstöd åt kommunal mellanskola
måtte intagas, att på ort, där sådan skola är upprättad, skall
finnas folkskola på dylikt sått anordnad — en bestämmelse, som innebär
en mycket värdefull förbättring.
Äfven med afseende å målet för den kommunala mellanskolans undervisning
råder i väsentliga stycken öfverensstämmelse mellan det gamla
förslaget och det nya. Enligt det förra skulle skolans syfte vara att tillgodose
de lärjungars bildningsbehof, hvilka vid 15—16 års ålder utgå i
det praktiska lifvet, och såsom garanti för att detta syfte vunnes borde
för de lärjungar, hvilka fullständigt inhämtat skolans kurs, anordnas en
särskild afgångsexamen (en »allmänt medborgerlig bildningspröfning»),
hvars genomgående medförde vissa rättigheter. Förslaget om inrättande
af en dylik pröfning gjordes under de följande åren till föremål för lifligt
meningsbyte, upptogs i modifierad form i den senaste stora läroverkskommitténs
betänkande samt i Kungl. Maj:ts läroverksproposition år 1904 och
blef slutligen förverkligad! i den s. k. realskoleexainen.
Tvärtemot hvad ursprungligen varit afsedt kom denna examen att innefatta
icke ett obligatoriskt främmande språk utan två sådana samt blef
förlagd icke till åldersstadiet 15 —16 år utan till ett stadium, som är mer
än ett år högre. I sitt anförande till statsrådsprotokollet (ss. 126, 127)
erinrar departementschefen visserligen därom, att för kvinnliga lärjungar
vid statens samskolor endast ett främmande språk nu är obligatoriskt, att
vid läroverken realskoleexamen kan afläggas med betyget »underkänd» i
ett eller två ämnen, samt att kunskap i två främmande språk icke är erforderlig
å samtliga de lefnadsbanor, till hvilka realskoleexamen medför
behörighet, och han förklarar sig på grund häraf vilja taga under ompröfning,
huruvida ej realskoleexamen må kunna afläggas med endast ett främmande
språk. Men äfven om de starka önskningar, som särskild! af målsmännen
för folkskolans öfverbyggnader blifvit härom uttalade, sålunda
skulle sent omsider vinna beaktande, torde man dock, med hänsyn till
den läggning realskoleexamen i det hela erhållit, knappast böra räkna på
att mellanskolans lärokurs i allmänhet skall med säkerhet vara inhämtad
på tre år, såsom i förslaget från 1892 och 1893 var förutsatt, och i den
kungl. propositionen har på grund häraf måst antagas, att mellanskolan
skulle komma att bestå af minst tre klasser, sannolikt fyra.
Vidare skall såväl enligt det nya förslaget som enligt det gamla den
kommunala mellanskolan vara afsedd för såväl gossar som flickor samt
hafva både manliga och kvinnliga lärarekrafter. Af ordalagen i den
kungl. propositionen att döma, skulle emellertid på viss ort kommunal
208
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
mellanskof kunna inrättas såsom uteslutande goss-skola eller uteslutande
fickskola, hvadan det på ifrågavarande ort kunde tänkas inträffa, att i ena
fallet flickorna och i andra fallet gossarna blefve alldeles utestängda från
erhållande af mellanskoleundervisning. Lämpligheten af en dylik frihet
torde xnöjligen kunna medgifvas i fråga om sådana kommuner, som äga
vilja och förmåga att underhålla åtminstone två mellanskolor, en för gossar
och en för flickor, men knappast i fråga om andra.
Slutligen öfverensstämmer det nya förslaget om kommunala mellanskolor
med det gamla äfven däruti, att läroanstalter af ifrågavarande art
skulle kunna upprättas på alla sådana orter, där behofvet däraf gjort sig
så kännbart, att vederbörande kommun ville åtaga sig de på dess del
belöpande utgifterna. Enligt förslaget från 1892 och 1893 skulle kostnaderna
för en kommunal mellanskof fördelas på stat och kommun enligt
väsentligen samma grunder, som gälla för folkskolan. Enligt propositionen
åter skulle statsunderstödet utgå med 1,200 kronor för årsklass, dock lägst
med 3,600 kronor och högst med 4,800 kronor (oberäknadt 600 kronor
såsom särskildt bidrag för undervisningen i huslig ekonomi), hvaremot
kommunen borde vara skyldig att anslå de medel, som utöfver skolans
öfriga inkomster erfordrades, för att skolan under den tid, för hvilken
statsunderstöd sökes, skulle till sitt förfogande hafva tjänliga undervisningslokaler
och erforderlig undervisningsmateriell samt kunna på föreskrifvet
sätt bestrida lärarekrafternas aflöning och bidraga till deras pensionering.
I fråga om statsunderstödets belopp skulle således den nya
kommunala mellanskolan blifva betydligt mera gynnad än höo-re folkskolan
varit, ‘ ö
Om i nu nämnda hänseenden det föreliggande förslaget ganska väl
öfverensstämmer med det för femton år sedan framlagda samt delvis till
och med utgör en förbättring däraf, finnes det å andra sidan vissa punkter,
där afvikelserna äro särdeles betydande samt tillika i hög grad betänkliga.
Hit höra bestämmelserna om terminsafgifter, om lärarekompetensen och om
skolornas ledning samt i samband härmed anslagets plats i riksstaten.
1 erminsafgifterna. I det äldre förslaget hade en af hufvudgrunderna
ör de kommunala^ mellanskolorna följande lydelse: »Undervisningen bör
vara afgiftsfri». År 1893 godkände, såsom redan blifvit nämndt, såväl
statsutskottet som Andra Kammaren denna punkt, dock med tillägg, att
det kunde ifrågasättas, huruvida icke barn från annat distrikt än det där
en sådan skola vore belägen, borde äga tillträde till densamma mot er
-
i
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 81. 209
läggande af någon lägre afgift. Måhända tala öfvervägande praktiska
skäl för ett dylikt mindre betydande undantag från kostnadsfrihetens
princip, men i öfrigt måste denna orubbligen fasthållas, såvida ej grundtanken
i hela förslaget om öfverbyggnader på folkskolan skall gå förlorad.
Denna grundtanke är nämligen den, att vägen till högre bildning måste,
hvad skolväsendets anordning vidkommer, hållas öppen för hvarje studiebegåfvadt
barn i samhället, alltså äfven för sådana, Indika till följd af föräldrarnas
ringa ekonomiska omständigheter icke kunna begagna sig af
allmänna läroverket, utan äro hänvisade till folkskolan. Svårigheterna för
barn af ifrågavarande art att få följa sin studiehåg och utveckla sina
anlag äro i allmänhet så stora, att för dem, liksom för deras mera gynnade
likar vid läroverken, helst borde inrättas studiestipendier. Att afsiktligt
lägga hinder i deras väg genom att afkräfva dem terminsafgifter
borde aldrig sättas i fråga. Vid läroverken och andra högre skolor, där
de verkligt fattiga barnen utgöra ett mindretal, kan det vara någon mening
i att skilja mellan »helbetalande» och »halfbetalande» och »frielever»,
men i folkskolan och dess öfverbyggnader, där begreppet »medellöshet»
äger en annan och vida bistrare innebörd, skulle hvarje afgift, huru obetydlig
den än kunde förefalla den med förhållandena obekante, blifva en
damm, som obarmhärtigt afstängde tillströmningen från det stora sociala
bottenlagret. Täfiingen om tillträde till folkskolans öfverbyggnader måste
vara absolut fri; frågan om intagning eller icke-intagning måste här af
7
O CD CD CD CD
göras uteslutande på grund af de täflandes personliga företräden med
afseende på begåfning, flit och uppförande. Fasthålles icke detta, så är
den kommunala mellanskolan i egenskap af öfverbyggnad på folkskolan
till själfva sitt väsende förfelad.
I betraktande häraf måste det anses som ett särdeles svårt missgrepp,
att bland grunderna för den kommunala mellanskolan blifvit i propositionen
upptagen en så lydande bestämmelse: »Därest terminsafgifter upptagas
af lärjungarna, äger Kungl. Maj:t bestämma, om och i hvilken omfattning
befrielse från eller nedsättning i sådana af gifter skall äga rum».
Härmed skulle vara öfverlåtet åt de inom kommunen styrande att besluta,
huruvida terminsafgifter skulle åläggas lärjungarna eller icke, och det är
fara värdt, att dylika afgifter i många fall skulle af vederbörande befinnas
lämpliga, om icke för annat, så för att hålla tillbaka de barn, som folkskolans
öfverbyggnader åsyfta att hjälpa fram. Vill man förhindra, att
den kommunala mellanskolan härigenom göres till något helt annat, än
hon bör vara, måste det gamla krafvel på kostnadsfri undervisning orubbadt
vidhållas.
Bill. till Uiksd. Prat. 180.9. 1 Sami. 1 Aftl. 04 Haft.
210
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 81.
Lärarekompetensen. I hög grad ofullständiga äro propositionens upplysningar
om beskaffenheten af de lärarekrafter, hvilka vid de föreslagna
mellanskolorna tänkas använda. En af de föreslagna hufvudgrunderna
antyder, att både manliga och kvinnliga lärare borde förekomma. Beträffande
de kvinnliga lärarnas kompetens meddelas, att vid mellanskola
rätt till anställning med lönetursberäkning skulle tillkomma:
ylen som aflagt de prof, hvilka erfordras för behörighet till ordinarie ämnes
lärarinnetjänst
vid allmänt läroverk;
den som aflagt de prof, hvilka erfordras för behörighet till ordinarie ämnes
lärarinnetjänst
vid folkskola;
den som genomgått af Kungl. Maj:t för ändamålet godkändt enskildt lärarinneseminarium
;
den som.på annat sätt än här sägs forvärfvat motsvarande utbildning och därför
af Kungl. Maj:t fått sig tillerkänd ifrågavarande förmån.
Härtill kan läggas, att för uppflyttning i högre lönegrad vid mellanskola
kvinnlig lärare skulle äga att tillgodoräkna sig tjänstgöring, som
blifvit fullgjord ej blott vid under läroverksöfverstyrelsens inseende ställd
undervisningsanstalt eller vid folkskolereminarium utan ock vid folkskola.
För bedömande af dessa kompetensfordringars lämplighet torde man
böra sammanställa dem med de numera för högre folkskolan föreskrifna.
Enligt dessa kan vid högre folkskola såsom ordinarie anställas:
den som forvärfvat behörighet till adjunktstjänst vid allmänt läroverk eller folkskoleseminarium;
den
som erhållit godkändt afgångsbetyg från högre lärarinneseminarium;
den som blifvit genom intyg om genomgången pröfning väl vitsordad för studier
vid universitetet samt antingen med godt vitsord genomgått den praktiska öfningskursen
vid ett folkskoleseminarium eller på annat af Kungl. Maj:t godkändt sätt förvärfvat
sig undervisningsskicklighet;
den som med goda vitsord genomgått folkskoleseminarium samt därefter med
hänsyn till fortsatta studier eller väl vitsordad tjänstgöring vid högre folkskola eller
högre afdelning af folkskola eller annan motsvarande undervisningsanstalt blifvit af
Kungl. Maj:t förklarad behörig att antagas till ordinarie lärare vid högre folkskola.
Af jämförelsen framgår, att hvad folkskollärarinna angår, kompetensen
för högre folkskola öfvergår och i sig innefattar kompetensen för kommunal
mellanskola. Det synes då naturligt, att en folkskollärare, som
äger samma kompetens för högre folkskola, likaledes borde vara behörig
till anställning vid mellanskolan.
Möjligen är detta ock propositionens mening. Härom är dock svårt
att döma, enär den i det stycket iaktager fullständig tystnad. Inga
211
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
kompetensfordringar finnas nämligen angifna för mellanskolornas manliga
lärare. Följaktligen skulle vid dessa skolor kunna »med full tjänstgöring»
anställas lärare, hvilka icke äro behöriga att söka ordinarie plats vid högre
folkskola. Af vissa uttryck i departementschefens anförande till statsrådsprotokollet
vill det emellertid förefalla, som om han snarast tänkt sig
mellanskolans manliga lärare (med full tjänstgöring) alldeles likställda
med de nuvarande manliga lärarna vid privatskolorna. I så fall koinme
gifvetvis att om mellanskolorna gälla hvad i anförandet (å s. 134) med
rätta yttras om privatskolorna, nämligen att under nuvarande förhållanden
anställningen'' vid dem är för lärarinnorna deras egentliga lefnadsuppgift
och lefvebröd, »för lärarna åter mestadels en öfvergdngsplats till
anställning i statens tjänst».
Att mellanskolorna skulle vara väl betjänta med en manlig lärarkår
enbart af denna art, synes föga sannolikt. Förmodligen skulle man snart
göra den erfarenheten, att icke ens på detta område de minst framstående
förmågorna inom en högre kompetenskategori äro att föredraga framför
de mest framstående förmågorna inom en lägre, samt att man i allmänhet
knappast har att vänta mera af personer, hvilka ej kunnat vinna befordran
till läroverket och därför måste nöja sig med anställning vid kommunal
mellanskola, än af personer, för hvilka i motsats härtill sistnämnda anställning
i sig själf utgjort en eftersträfvansvärd befordran.
Här gäller säkerligen samma betraktelsesätt, som tagit sig uttryck i
de ord, hvarmed departementschefen föregående år motiverade de af honom
föreslagna kompetensbestämmelserna för lärare och lärarinnor vid högre
folkskolor.
Att personer — yttrade lian då — som äro behöriga att söka adjunktsbefattning
vid allmänt läroverk eller folkskoleseminarium, äfven böra vara kompetenta fpr
här ifrågavarande tjänster, synes mig vara uppenbart. Men jag anser, att det äfven
skulle vara till fördel för den högre folkskolan, särskild! med hänsyn till denna skolas
ställning såsom öfverbyggnad på den egentliga folkskolan, om till lärare vid de högre
folkskolorna kunde förvärfvas de mest framstående bland folkskolans lärare, flit
skulle räknas sådana lärare, som visat, att de, efter att hafva genomgått folkskoleseminarium,
vidare utbildat sig, vare sig genom fortsatta studier eller under företagna
resor eller ock genom väl vitsordad tjänstgöring vid högre afdelning af folkskola eller
.såsom extra ordinarie vid högre folkskola. Frågan om sådana folkskollärares behörighet
till lärarebefattning vid högre folkskola torde emellertid i hvarje särskild! fall höra
blifva föremål för Kungl. Maj:ts pröfning.
Alldeles samma, tankegång låg ock till grund för den bestämmelse i
O O O
mellanskoleförslaget af 1892 och 1893, hvilken uttalade såsom önskemål,
att, folkskollärare eller folkskollärarinna, som, på sätt Kungl. Maj:t genom
212
Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 81.
särskilda bestämmelser kunde finna lämpligt föreskrifva, styrkt sig äfja de
för undervisning vid inellanskolan erforderliga kunskaperna och färdigheterna,
borde vid densamma kunna vinna anställning.
Fasthålles denna tankegång, hvars riktighet svårligen lärer kunna
bestridas, kommer man till den slutsatsen, att viss kompetens måste bestämmas
för manliga lärare med full tjänstgöring vid kommunal mellanskof.
samt att fordringarna på både manliga och kvinnliga lärare måste
höjas till öfverensstämmelse med dem, som nu gälla för lärare och lärarinnor
vid högre folkskola.
Mellan&kolans styrelse och ledning. Då förslaget om kommunala mellanskolor
år 1892 först framkom, var meningen den. att liksom dessa skolor
i allt annat afsågo att vara en organisk utveckling af de högre folkskolorna,
så borde de ock i fråga om sin styrelse och ledning närmast jämnställas
med dessa. Härtill syntes så mycket större skål föreligga, som
högre folkskolan i nämnda hänseende haft att glädja sig åt en frihet, som
man ej borde i onödan kringskära. Denna frihet har ock allt hittills
blifvit åt högre folkskolan bevarad, i det uti gällande föreskrifter endast
finnes stadgadt, att högre folkskola skall vara försedd med ett af Kungl.
Maj:t godkändt reglemente, genom hvars innehåll garanti kunnat vinnas,
att hvarje dylik skola blifvit underkastad deri kontroll och de bestämmelser
i öfrigt, som Kungl. Maj:t funnit godt föreskrifva. Att den brist
på sträng uniformitet, som på grund häraf varit rådande, skulle ländt
högre folkskolan till skada, har man icke förnummit. Pröfningen af ansökningar
om statsbidrag åt högre folkskolor är som bekant öfverlåten åt
vederbörande länsstyrelser.
För nu ifrågasatta kommunala mellanskolor föreslår emellertid Kung].
Maj:t, att de skola stå under inseende af öfverstyrelsen för rikets allmänna
läroverk. Såsom skäl härför andrages i propositionens motivering (s. 129),
att på så sätt säkerhet skulle erhållas, »att ingen skola understödjes, med
mindre den i afseende å resultatet af dess verksamhet är någorlunda likställd
med statens realskolor».
Om med »resultat af dess verksamhet» menas det slags resultat,
som en slutexamen afser att vitsorda, må villigt medgifvas, att enär läroverksöfverstyrelsen
är den myndighet, som har att leda och öfvervaka realskoleexamen,
det ock är i sin målning, att de kommunala mellanskolorna
med afseende å nämnda examens bedömande ställas under läroverksöfverstyrelsens
kontroll.
Men att af denna omständighet ensam draga den slutsatsen, att samma
skolor då äfven måste i hela sin verksamhet för öfrigt med nödvän
-
213
Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 81.
dighet sortera under läroverksöfverstyrelsen, vore att alltför mycket skatta
åt den hos oss gängse öfvervärderingen af examensväsendet och att drifva
konsekvensmakeriet rent af i det orimliga. Det är ju dock för folkskolans
öfverbyggnader, som den allmänt medborgerliga bildningspröfning,
hvilken 1904 tog gestalt i »realskoleexamen», först föreslagits; denna examen
hade vid dem kunnat komma till stånd, äfven om en läroverksöfverstyrelse
aldrig blifvit beslutad, och visst är, att rättighet till densammas
anställande måste komma att medgifvas skolor, hvilka i öfrigt icke stå och
enligt sakens natur icke heller kunna stå under de allmänna läroverkens
specialstyrelse. Om exempelvis folkskolestvrelserna i Stockholm, Göteborg
eller Malmö skulle såsom öfverbyggnad på egentliga folkskolan inrätta en
mellanskolekurs, hvilken bibringade sina lärjungar de kunskaper och färdigheter,
som erfordras för afläggande af rcalskoleexamen (något som redan
skett eller snart torde komma att ske), så lärer det val näppeligen från
Kungl. Maj:ts sida blifva ifrågasatt, att de skulle förvägras anställa sådan
examen, lika litet som att de af dem inrättade mellanskolekurserna borde
i annat afseende, än hvad själfva examenskontrollen angår, ställas under
läroverksöfvcrstyrelsens inseende.
Skulle öfvervakandet af realskoleexamen anses vara af så utomordentlig
vikt, att det ovillkorligen måste föra med sig full myndighet öfver
hvarje skola, vid hvilken denna examen aflägges, erhölle folkskolestyrelserna
på flera orter snart en mycket egendomlig dubbelställning, i det de
med afseende å skolans och undervisningens anordning komme att lyda
dels (genom folkskoleinspektörerna) under ecklesiastikdepartementets folkskolebyrå,
dels (genom läroverksöfverstyrelsen) under samma departements
läroverksbyrå. I längden vore en dylik dubbelställning naturligtvis omöjlig
att uppehålla; alla vänner af ordning och reda skulle inom kort samlas
i krafvet på en gemensam ledning för skolväsendet i dess helhet, och
enär den nuvarande läroverksöfverstyrelsen organiserats med alldeles särskild
hänsyn till läroverken och ensamt genom dem är öfverhopad med
arbete, blefve det nödvändigt att för det nya uppdraget göra densamma
vida talrikare och gifva den en betydligt ändrad sammansättning. Känner
man sig icke fullt förvissad, att detta är den enda riktiga vägen för ordnandet
af vårt skolväsendes framtida förvaltning, gör man säkerligen
klokast i att tills vidare låta läroverksöfverstyrelsens myndighet öfver
folkskolans öfverbyggnader inskränka sig till öfvervakandet af vid dem
aflagd realskoleexamen.
Anslagets plats i riksstaten. Då enligt departementschefens uttalande
(s. 130) det af honom framlagda förslaget om kommunala mellanskolor
214
Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 81.
intet annat åsyftar ån en för vissa orters behof lämpligare afpassad form
för statens understödjande af högre folkskolor, borde det för de kommunala
mellanskolorna begärda anslaget å 85,000 kronor naturligtvis ickehafva
sammanförts med anslagen för högre flickskolor, enskilda läroverk
och enskilda lärarinneseminarier. Sin rätta plats har det uppenbarligen
icke under samma rubrik som dessa anslag, med Indika det saknad all
inre förvantskap, utan snarare vid sidan af det besläktade anslaget för
högre folkskolor. Af alldeles samma skäl som detta synes det ock rätteligen
böra hafva karaktären af förslagsanslag.
'' O o
Söker man gå till botten med föreliggande ärende, torde man svårligen
kunna undgå den öfvertygelsen, att »kommunal mellanskola», »högre
folkskola» och »folkskolans högre afdelning» egentligen endast äro olika
modifikationer af samma sak, och att det riktigaste följaktligen vore att
sent omsider taga under ompröfning, huruvida de ej i betraktande af sin
besläktade natur lämpligen kunde sammanföras i en gemensam grupp och;
tillerkännas lika ställning i förhållande till stat och kommun samt ordnas
enligt väsentligen öfverensstämmande hufvudgrunder. I alla händelser
synes det, som om hänsyn till nödig varsamhet bort bjuda, att samtidigt
med de kommunala mellanskolornas uppförande å riksstaten den
ändringen i villkoren för bidrag till högre folkskolor vidtagits, att årsunderstödet
för tre klasser af högre folkskola bestämts till 3,600 kronor
och för fyra klasser till 4,800 kronor. Tyvärr lär efter den ordinarie
motionstidens utgång motion om en dylik ändring ej kunna väckas, ehuru
den efter min mening måste anses som en nödvändig konsekvens af föreliggande
proposition.
Med stöd af hvad sålunda blifvit anfördt tillåter jag mig hemställa,
att Riksdagen måtte i anledning af Ivungl. Maj:ts
proposition n:o 163
dels å riksstaten under åttonde hufvudtiteln, men
utan samband med de i nämnda proposition äskade anslagen
till högre flickskolor, enskilda läroverk och enskilda
lärarinneseminarier, uppföra ett särskilt förslagsanslag
med titel: kommunala mellanslcolor å 85,000 kronor;
dels godkänna följande grunder och villkor för tilldelande
af understöd från samma anslag:
215
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
1. Af anslaget till kommunala mellanskolor må understöd
kunna utgå till skolor, som utgöra öfverbyggnader på den egentliga
folkskolan och i afseende å inträdesfordringarna förutsätta
det kunskapsmått, som ihämtas i högsta årsklassen af folkskola,
anordnad enligt gällande normalplans typ litt. A.
2. På den ort, där skolan är upprättad, skall finnas folkskola,
anordnad enligt gällande normalplans typ litt. A.
3. Skolan skall omfatta minst tre årsklasser utöfver den
egentliga folkskolan och i dessa klasser under de senaste tre åren
haft i medeltal sammanlagdt minst 18 lärjungar.
4. Hvarje årsklass skall i läroämnena åtnjuta skild undervisning.
5. Vid skola, däri gossar undervisas, skall finnas minst
en manlig lärare med full tjänstgöring, och vid skola, däri flickor
undervisas, skall finnas minst en kvinnlig lärare med full tjänstgöring.
Har kommun endast en kommunal mellanskola, skall
denna vara afsedd för såväl gossar som flickor.
6. Undervisningen skall fortgå under minst 36 läsveckor
om året, påsk- och pingstferier samt tillfälliga lofdagar inberäknade.
7. För anställning såsom ämneslärare eller ämneslärarinna
vid kommunal mellanskola fordras samma kompetens som för
anställning såsom ordinarie lärare eller lärarinna vid högre folkskola.
8. Kommunen skall anslå de medel, som utöfver skolans
öfriga inkomster erfordras, för att skolan under den tid, för hvilken
statsunderstöd sökes, skall till sitt förfogande hafva tjänliga
undervisningslokaler och erforderlig undervisningsmateriel samt
kunna aflöna de vid skolan anställda lärare och lärarinnor enligt
de i sådant afseende stadgade grunder, hvarjämte kommunen
skall bidraga till lärares och lärarinnors pensionering enligt de
grunder, som framdeles må varda stadgade.
9. Skolan skall vara försedd med ett af Kungl. Maj it godkändt
reglemente. Vid skolan anställd realskoleexamen skall stå
under inseende af öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk.
10. Undervisningen skall vara afgiftsfri, dock att för lärjungar
från annan kommun än den, som upprättat skolan, afgift må
kunna få uppbäras till belopp som i reglementet föreskrifves.
11. Statsunderstödet till kommunala mellanskolor må kunna
utgå, därest skolan omfattar tre årsklasser utöfver den egentliga
folkskolan, med högst 3,600 kronor och, därest skolan omfattar
flera sådana klasser, med högst 4,800 kronor, hvarjämte skola,
däri flickor undervisas, må kunna erhålla ett särskild! understöd
till undervisning i huslig ekonomi, ej öfverstigande 600 kronor,
allt för år räknadt.
12. Samskola, som för 1908 åtnjutit understöd från anslaget
till högre skolor för kvinnlig ungdom, må, ändock hon
icke utgör öfverbyggnad på den egentliga folkskolan eller i af
-
216
\ Kungl. Maj:t Nåd. Proposition N:o 81.
seende å inträdesfordringarna förutsätter det kunskapsmått, som
inhämtas i högsta årskursen af folkskola, anordnad enligt gällande
normalplans typ litt. A, kunna komma i åtnjutande af understöd
från anslaget till kommunala mellanskolor. Sådant understöd må
ock, på de villkor k. m:t äger bestämma, intill utgången af år
1911, tilldelas samskola, som för 1908 åtnjutit understöd från
anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom, ändock att här i
punkterna 2—11 stadgade villkor ej till alla delar uppfyllas,
dock under förutsättning att kommunen eller enskilda donatorer
till skolans uppehållande lämna ett bidrag, hvars värde för år
räknadt uppgår till minst samma belopp som statsunderstödet.
dels godkänna de af Kung!. Maj:t föreslagna grunderna
för lärarepersonalens aflöning, dock med det tilllägg,
att hvad däruti föreskrifves angående kvinnliga
föreståndare, ämneslärare, timlärare och öfningslärare
måtte i tillämpliga delar gälla äfven angående manliga.
Stockholm den 22 april 1908.
Fridtjuv Berg.
7. Motion af herr E. Hammarlund, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition angående statsunderstöd till kommunala och
enskilda läroanstalter.
Med anledning af Kungl. Maj:ts proposition n:o 163 angående statsunderstöd
till kommunala och enskilda läroanstalter har herr Fridtjuv Berg
i motion n:o 298 i Andra Kammaren fäst uppmärksamheten på vissa punkter
i den kungl. propositionen, där afvikelser från densamma synas påkallade.
Det är särskildt tre punkter i förslaget om kommunala mellanskolor,
på hvilka han riktat uppmärksamheten och beträffande hvilka han
påyrkat ändring, nämligen terminsafgifterna, lärarekompetensen samt skolornas
styrelse och ledning.
Motionären har uteslutande hållit sig till förslaget i hvad det gäller
de kommunala mellanskolorna. Men äfven i några andra afseenden synas
— utan rubbning af regeringsförslagets utan allt tvifvel riktiga grundtanke
— vissa detaljändringar i propositionen vara behöfliga, och jag har
genom denna motion velat hänleda uppmärksamheten särskildt på tre punkter,
i hvilka det synes mig vara af vikt. att ändring af Riksdagen vidtages.
Kung!,. May.ts Nåd. Proposition No 81.
217
1. De 22 statsunderstödda samskolorna.
Kungl. Maj:t föreslår, att af anslaget till kommunala mellanskolor må
understöd kunna utgå till två slags skolor, nämligen: 1) samskolor, som
under år 1908 åtnjutit understöd från anslaget till högre skolor för kvinnlig
ungdom, 2) kommunala skolor, som utgöra öfverbyggnader på den
egentliga folkskolan (de verkliga mellanskolorna). Och i punkt 11 föreslås
den undantagsbestämmelse, att »samskola, som för år 1908 åtnjutit
understöd från anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom, må, ändock
att de här stadgade villkor ej till alla delar uppfyllas, intill utgången af
år 1911, på de villkor Kungl. Maj:t äger bestämma, kunna komma i åtnjutande
af understöd från anslaget till kommunala mellanskolor, dock
under förutsättning att kommunen eller enskilda donatorer till skolans
uppehållande lämna ett bidrag, hvars värde för år räknadt uppgår till
minst samma belopp som statsunderstödet».
En dylik undantagsbestämmelse är ju alldeles på sin plats. De enskilda
samskolor, hvilka för närvarande åtnjuta statsbidrag, böra få sådant
bidrag under ytterligare en treårsperiod på liknande villkor som hittills.
Men att de skulle efter utgången af denna treårsperiod få behålla sin särställning,
under förutsättning att de stadgade villkoren i öfrigt uppfyllas,
härför finnes intet som helst skäl. Vilja de efter utgången af år 1911
fortfarande få statsanslag, torde de böra ombilda sig till öfverbyggnader
på folkskolan i likhet med de föreslagna kommunala mellanskolorna.
De enskilda samskolor, hvilka på grund af äldre bestämmelser åtnjuta
statsbidrag, uppgå till ett antal af 22 och finnas uppräknade å sid. 54
och 55 i den kungl. propositionen. Såsom synes äro de förlagda hufvudsakligen
till smärre städer samt åtskilliga större stationssamhällen. Om
dessa 22 skolor allt fortfarande skulle få behålla sin nuvarande privilegierade
särställning, skulle gifvetvis följden blifva, att å dessa orter folkskolan
komme i en sämre ställning än å andra liknande platser, där inga
parallellt med folkskolan gående samskoleklasser kunde erhålla statsunderstöd.
På dessa 22 platser skulle visserligen efter utgången af år 1911
finnas folkskola enligt litt. A, men det i propositionen med all rätt häfdade
sambandet mellan folkskolan och dess öfverbyggnad — mellanskolan
— skulle där ej behöfva förefinnas. Tvärtom skulle samskolan allt fortfarande
kunna ordna sina kurser utan hänsyn till den egentliga folkskolans
högre klasser.
Föredragande departementschefen finner det öfverflödigt att införa en
bestämmelse därom, att dessa samskolor skola framdeles utgöra öfverbygg
Bih.
till Riksd. Prat. 190.9. 1 Sami. 1 Afd. 51 Häft. 28
218
Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 81.
nader på folkskolan, enär, såsom han framhåller, de nya förhållandena
* skola gifvetvis åtminstone i flertalet fall påverka de nu statsunderstödda
samskolornas organisation, så att dessa anpassa sig efter den egentlig
mellanskoletypen» (sid. 130). Men om man ganska visst kan antaga, att
flertalet af de 22 skolorna komma att af ekonomiska skäl ombilda sig till
mellanskolor, finnes ju ännu mindre anledning att efter utgången af år
1911 medgifva bibehållandet af ett litet fåtal statsunderstödda skolor af
en typ, som icke vidare skulle få upprättas. Ett dylikt medgifvande strider
för öfrigt mot den bärande idén i hela förslaget, som är den, »att de
ifrågavarande samhällenas ekonomiska resurser icke skulle splittras på två
parallellt med hvarandra löpande skolformer utan samlas på en enda läroanstalt»
(sid. 129).
I de grunder och villkor, som föreslagits för tilldelande af understöd
från anslaget till kommunala mellanskolor, torde alltså sådana ändringar
böra vidtagas, att efter utgången af år 1911 anslaget i fråga endast får
användas till skolor, som utgöra öfverbyggnader på den egentliga folkskolan.
Detta kan ernås genom att bibehålla öfvergångsstadgandet i punkt
11 under afdelning A, men ur punkt 1 utesluta orden: »ej mindre--
--än äfven», så att sistnämnda punkt erhölle följande lydelse:
1. Af anslaget till kommunala mellanskolor må understöd kunna utgå
till skolor, som utgöra öfverbyggnader på den egentliga folkskolan och
i afseende å inträdesfordringarna förutsätta det kunskapsmått, som inhämtas
i högsta årskursen af folkskola, anordnad enligt gällande normalplans
typ litt. A.
2. Högre flickskolan skall fylla ett förefintligt bildningsbehof.
Beträffande afsikten med den nu ifrågasatta ganska betydliga höjningen
af anslaget till de högre flickskolorna gör föredragande departementschefen
följande beaktansvärda uttalande (sid. 145):
»Jag har kommit till den uppfattningen, att det i synnerhet är flickskolorna i de
mindre och de medelstora städerna, som behöfva hjälpas upp. Däremot har det icke
varit min afsikt att med de ifrågasatta bestämmelserna främja uppkomsten å samma
ort af mindre, med hvarandra konkurrerande skolor. Ty ju mindre en skola är, desto
sämre är i regel dess ekonomiska ställning och desto sämre dess undervisning. En
alltför stor frikostighet från statens sida kan motverka det syfte, man vill vinna, och
medföra en sänkning af den högre kvinnobildningen. Då redan nu konkurrensen
mellan flickskolor å en eller annan ort är så stor, att den knappast kan kallas sund,
bör^ det vid tillämpningen af de förordade bestämmelserna tillses, att ingen ny skola
erhåller statsunderstöd, med mindre en noggrann utredning gifvit vid handen, att den
219
Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 81.
verkligen fyller ett förefintligt bildningsbehof. Anslaget till högre flickskolor får icke
betraktas som ett förslagsanslag, hvari hvarje skola, som uppfyller de stadgade minimifordringarna,
skulle äga delaktighet.»
Hvad departementschefen härvidlag uttalat synes mig vara af den
vitala betydelse, att det icke blott bör hafva en plats i motiveringen utan
inryckas i de af Riksdagen godkända grunderna och villkoren för tilldelande
af understöd. Ett tillägg i denna riktning torde lämpligen böra
inflyta i punkt 1 under afdelningen B, hvilken punkt borde erhålla ungefär
följande lydelse:
1. Af anslaget till högre flickskolor må understöd kunna utgå till
flickskolor, som hafva till ändamål att utöfver omfånget för folkskolans
verksamhet meddela allmän medborgerlig bildning, och som fylla ett i verkligheten
förefintligt bildningsbehof för den ort, där de upprättats.
3. De manliga lärarnes ställning.
Herr Berg har i sin motion n:o 298 med allt fog fästat uppmärksamheten
därå, att i propositionen inga kompetensfordringar finnas angifna
för mellanskolornas manliga lärare. Men äfven beträffande manlig lärares
aflöning samt om rätten till statsunderstöd för lönetillägg åt manlig lärare
saknas alla bestämmelser ej blott för mellanskolorna utan för samtliga i
propositionen afsedda läroanstalter.
Föredragande departementschefen framhåller, att några bestämmelser
om minimilöner för lärare ej äro behöfliga särskildt af det skäl, att »under
nuvarande förhållanden anställningen vid enskild skola är för lärarinnorna
att anse som deras egentliga lefnadsuppgift och lefvebröd, för lärarne åter
mestadels en öfvergångsplats till anställning i statens tjänst» (sid. 134).
Men särskildt beträffande de kommunala mellanskolorna vore det att djupt
beklaga, om förhållandena ordnades på sådant sätt, att manlig lärare toge
anställning vid dem endast som en öfvergångsplats. Dessa skolor, rätt
ordnade och utvecklade, blifva ju ett slags högre folkskolor med ytterligare
påbyggnad (minst tre årsklasser i stället för två), och då böra de hafva en
föreståndare som tager sig an skolans sak såsom sin lifsuppgift.
Beträffande statsunderstödet föreslås i propositionen, att enskildt läroverk,
som i större utsträckning anlitar manliga lärarekrafter, bör kunna
erhålla ett tilläggsunderstöd af högst 2,000 kronor för hvartdera skolstadiet,
och föredragande departementschefen motiverar detta förslag därmed, att
utan en dylik bestämmelse »skulle de enskilda läroverken frestas att uteslutande
eller hufvudsakligen anställa kvinnliga lärare, enär de, med hänsyn
220
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 81.
till bestämmelserna angående lönetillägg af statsmedel åt lärarinnor, härigenom
skulle komma i åtnjutande af större bidrag från statens sida» (sid.
147). Hvad sålunda anförts har i viss mån tillämpning äfven på de öfriga
skolarterna, framför allt på de kommunala mellanskolorna. Om regeringsförslaget
i denna del oförändradt antages, blir det nämligen för skolan
ekonomiskt fördelaktigare att hafva kvinnlig lärare än manlig. Men staten
bör gifvetvis ej genom konstlade medel lägga hinder i vägen för att skolorna
må anställa manliga lärare till den utsträckning, sådana kunna vara
behöfliga.
Hvad särskildt angår de kommunala mellanskolorna är visserligen
föreskrifvet, att vid skola, däri gossar undervisas, minst en manlig lärare
med full tjänstgöring skall finnas. Men statsbidrag till lönetillägg åt
denne lärare skulle ej kunna utgå. Detta är en inkonsekvens, som bör
rättas.
Ej blott för mellanskolorna utan äfven beträffande såväl högre flickskolor
som ock enskilda läroverk och enskilda lärarinneseminarier torde
alltså böra föreskrifvas, att därest manlig föreståndare eller lärare är anställd
och innehar samma kompetens samt åtnjuter minst de för lärarinna
fastställda löneförmåner, enahanda statsbidrag till aflöning och ålderstillägg
må utgå som för kvinnlig föreståndare eller lärarinna. Som en komplettering
härtill bör vidare stadgas, att där manlig lärare är anställd, vare sig
som föreståndare, ämneslärare, timlärare eller öfningslärare, han i intet
fall må aflönas lägre än hvad föreskrifvits i fråga om lärarinna.
I sammanhang med dessa bestämmelser böra naturligvis sådana redaktionella
ändringar vidtagas i propositionen, att det hela kommer att
omfatta såväl manlig som kvinnlig lärare. Särskildt fäster jag uppmärksamheten
på angelägenheten däraf, att äfven för manlig lärare stadgas rätt
till lönetursberäkning för uppflyttning i högre lönegrad. I fråga om de
högre flickskolorna torde en dylik rätt endast undantagsvis vara” af någon
betydelse, då vid dessa skolor manliga lärare mera sällan äro anställda
med full tjänstgöring, men så mycket betydelsefullare blir den för de rätt
många manliga lärare, som utan tvifvel skulle komma att anställas vid de
kommunala mellanskolorna, därest nämligen ej sådana föreskrifter varda
fastställda, att det för skolan blir ekonomiskt förmånligare att använda
kvinnliga lärarekrafter än manliga.
Om samma rätt till statsbidrag stadgas för manlig lärare som för
kvinnlig, kan det i punkt 4 under afdelning C ifrågasatta tilläggsanslaget
till understöd åt enskildt läroverk, som i större omfattning anlitar manliga
lärarekrafter, utgå, enär dylikt läroverk blir äfven utan någon sådan undan
-
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
221
tagsbestämmelse berättigadt till statsanslag efter enahanda grunder som ett
läroverk med öfvervägande kvinnliga lärarekrafter.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt får jag hemställa,
att Riksdagen måtte i Kungl. Maj:ts proposition n:o
163 angående statsunderstöd till kommunala och enskilda
läroanstalter vidtaga nedannämnda ändringar och tilllägg:
1)
Beträffande grunder och villkor för tilldelande af
understöd från anslaget till kommunala mellanskolor:
att bestämmelserna under afdelning A erhålla sådan
formulering, att efter utgången af år 1911 understöd
från anslaget till kommunala mellanskolor endast må
utgå till skolor, som utgöra öfverbyggnader på den egentliga
folkskolan;
2) Beträffande grunder och villkor för tilldelande af
understöd från anslaget till högre flickskolor:
att till punkt 1 under afdelning B fogas det tillägg,
att understöd må utgå till högre flickskolor endast i det
fall, att skolan fyller ett i verkligheten förefintligt bildningsbehof
för den ort, där den upprättats;
3) Beträffande manliga lärares löner, statsunderstöd
härför m. m.:
dels att bland grunder och villkor för tilldelande
af understöd från anslaget till lönetillägg inryckes en
bestämmelse därom, att, därest manlig föreståndare eller
ämneslärare är anställd och innehar samma kompetens
samt åtnjuter minst de för föreståndarinna eller ämneslärarinna
fastställda löneförmåner, enahanda bidrag till
aflöning och ålderstillägg må utgå som för föreståndarinna
eller ämneslärarinna, samt att i följd häraf det i
punkt 4 under afdelning C omnämnda tilläggsunderstödet
å 2,000 kronor bortfaller;
dels att bland grunder för lärarepersonalens aflöning
införas föreskrifter ej mindre därom, att manlig lärare
i intet fall må aflönas lägre än hvad i samma grunder
fastställts i fråga om lärarinna, än äfven därom, att
manlig lärare erhåller samma rätt till lönetursberäkning
som kvinnlig;
222
Xungl. Mctj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
dels slutligen att i propositionen sådana redaktionella
ändringar vidtagas, att äfven i öfrigt de bestämmelser,
som gälla i fråga om lärarinna, i tillämpliga delar må
göras gällande jämväl för lärare.
Stockholm den 5 maj 1908.
Emil Hammarlund.
Bilaga II.
Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 81,
223
Tabell till belysning af de högre flickskolornas och de kommunala mellanskolornas
ekonomiska ställning samt statsanslagens storlek.
Läroverk.
öfverskott af skolans utgifter öfver dess in-
komster för läsåret 1906—07; understöd af
stat, kommun och enskilda icke medräknade,
icke heller eventuella löneförhöjningar under
vårterminen 1907.
Ökning (+) eller minskning (—) i skolans
utgifter läsåret 1906—07, om lärarinnorna
aflönats enligt de nu föreslagna grunderna.
Summan af kol. 1 och kol. 2.
Det högsta statsunderstöd, skolan med sin
dåvarande utveckling kunde hafva erhållit
för läsåret 1906—07, om de nu föreslagna
bestämmelserna då varit gällande.
Det kontanta understöd af kommun och
enskilda, som motsvarar det i kol. 4
beräknade statsunderstödet.
Summan af beloppen i kol. 4 och 5.
Beräknadt öfverskott (+) eller brist (—) för
skolan läsåret 1906—07, om de nu före- slagna bestämmelserna då varit gällande.
1
2
3
4
5
6
7
[I. Högre flickskolor.
Arvika
elementarskola för flickor .........
4,800
+ 2,700
7,600
6,200
6,200
10,400
-f 2,900
Borås
elementarläroverk för flickor......
4,600
+ 600
6,100
6,200
1,700
6,900
+ 1,800
Eksjö
läroverk för flickar..................
Vt
o
o
-f 2,600
6,300
4,000
4,000
8,000
+ 2,700
Enköpings
elementarskola för flickor .........
2,600
+ 2,400
6,000
3,500
3,600
7,000
+ 2,000
Eskilstuna
elementarläroverk för flickor......
6,700
+ 500
7,200
6,200
3,400
8,600
+ 1,400
Faluns
elementarläroverk för flickor......
8,000
— 800
7,200
6,200
5,200
10,400
+ 3,200
För föreståndarinnan,
som äger skolan, bär i
Gäfle,
högre flickskola .....................
9,800
+ 2,600
12,400
6,200
6,200
10,400
— 2,000
den nya lönestaten upp- tagits en inkomst af
2,000 kr., under det hon
Gäfle
lyceum ........................
2,000
3,700
6,700
— 6,700
— 1,900
icke var upptagen i den
gamla lönestaten.
/Lärjungeantalet ej till-
Göteborg,
H. Bergs skola för flickor.........
8,700
+ 2,000
10,700
4,400
4,400
8,800
/räckligt stort.
/Bristen är ungefär den-
\sarama
224
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81,
Läroverk.
Öfverskott af skolans utgifter öfver dess in- ;
komster för läsåret 1906—07; understöd af
stat, kommun och enskilda icke medräknade,
icke heller eventuella löneförhöjningar under
vårterminen 1907.
Ökning (+) eller minskning (—) i skolans
utgifter läsåret 1906—07, om lärarinnorna
aflönas enligt de nu föreslagna grunderna.
Summan af kol. 1 och kol. 2.
Det högsta statsunderstöd, skolan med sin
dåvarande utveckling kunde hafva erhållit
för läsåret 1906—07, om de nu föreslagna
bestämmelserna då varit gällande.
Det kontanta understöd af kommun och
enskilda, som motsvarar det i kol. 4
beräknade statsunderstödet.
Summan af beloppen i kol. 4 och 5.
Beräknadt öfverskott (+) eller brist (—) för
skolan läsåret 1906—07, om de nu före- slagna bestämmelserna då varit gällande.
1
2
3
4
5
6
7
Göteborg,
Fruntimmersföreningens flickskola
8,900
— 1,100
7,800
4,400
4,400
8,800
+ 1,000
Göteborg,
M. Halls skola för flickor.........
8,600
— 1,800
6,700
6,200
5,200
10,400
+ 3,700
Göteborg,
Kjellbergska flickskolan............
3,300
— 2,000
1,300
3,000
—
3,000
+ 1,700
Göteborg,
Majornas elem.-läroverk för flickor
4,200
—
4,200
5,200
—
6,200
+ 1,000
Göteborg,
Nya elementarlärov. för flickor...
4,300
— 1,600
2,700
5,200
2,200
7,400
+ 4,700
Göteborg,
S. Kudebecks elem.-skola.........
8,600
— 1,500
7,100
7,200
7,200
14,400
+ 7,300
Göteborg,
G. Wigerts flickskola...............
10,800
+ 3,700
14,500
5,200
5,200
10,400
— 4,100
Halmstads
högre elementarläroverk för kvinn-
lig ungdom ........................
3,300
— 200
3,100
5,200
6,200
10,400
+ 7,300
Hudiksvalls
elementarskola för flickor .........
7,800
+ 3,000
10,800
4,400
2,600
7,000
— 3,800
Hälsingborgs
högre elementarskola för flickor..
13,500
+ 2,900
16,400
6,200
5,200
10,400
— 6,000
Hälsingborg,
E. Lundbergs högre läroverk för
flickor.................................
6,000
+ 4,200
10,200
7,200
7,200
14,400
+ 4,200
Hälsingborgs
nya elementarskola för flickor ...
4,000
+ 1,700
6,700
5,200
4,900
10,100
+ 4,400
{Skolan har under året
utfört omfattande reparationer
af skolhuset.
IB risten har minskats.
Skolan har under året
inköpt inventarier och
materiel för 3,250 kr.
[En större reparation af
< skolhuset ökar beloppet
|i kol. 1 med 3,700 kr.
f Skolan inköpte under
året inventarier ooh
materiel för 7,600 kr.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81
225
Läroverk.
Öfverskott af skolans utgifter öfver dess in-
komster för läsåret 1906—07; understöd af
stat, kommun och enskilda icke medräknade,
icke heller eventuella löneförhöjningar under
vårterminen 1907.
Ökning (-f) eller minskning (—) i skolans |
utgifter läsåret 1906—07, om lärarinnorna 1
aflönats enligt de nu föreslagna grunderna.
Summan af kol. 1 och kol. 2.
Det högsta statsunderstöd, skolan med sin
dåvarande utveckling kunde hafva erhållit
för läsåret 1906—07, om de nu föreslagna
bestämmelserna då varit gällande.
Det kontanta understöd af kommun och
enskilda, som motsvarar det i kol. 4
beräknade statsunderstödet.
! Summan af beloppen i kol. 4 och 5.
1 slagna bestämmelserna då varit gällande.
Beräknadt öfverskott (+) eller brist (—) för
skolan läsåret 1906—07, om de nu före-
1
2
3
4
5
6
7
Härnösands
elementarläroverk för flickor......
4,400
— 300
4,100
4,400
—
4,400
+
300
Jönköpings
elementarskola för flickor .........
3,700
+ 1,700
6,400
6,200
1,700
6,900
+
1,600
Jönköpings
västra elementarlärov. för flickor
3,700
+ 2,200
6,900
6,200
2,700
7,900
+
2,000
Kalmar
f Skolan inköpte under
elementarskola för flickor .........
7,800
+ 800
8,600
6,200
6,200
10,400
+
1,800
1 året inventarier och
| undervisningsmateriel
Karlshamns
( för 4,300 kr.
elementarläroverk för flickor......
2,300
+ 1,600
3,900
4,400
2,900
7,300
+
3,400
Karlskrona
högre läroverk för flickor.........
6,000
+ 1,000
7,000
6,200
3,700
8,900
+
1,900
(Samma anmärkning
\som vid Hallska skolan.
Karlstads
högre elementarläroverk för flickor
2,200
+ 1,000
3,200
6,200
2,850
8,060
+
4,860
Kristianstads
elementarläroverk för flickor......
3,100
+ 1,400
4,600
6,200
4,300
9,600
+
6,000
Kristinehamns
elementarläroverk för flickor......
7,660
+ 2,600
10,160
6,200
6,200
10,400
+
260
Landskrona
elementarläroverk för flickor......
6,400
+ 800
7,200
4,400
4,400
8,800
+
1,600
Lidköpings
elementarläroverk för flickor......
3,600
+ 2,400
6,000
3,600
2,700
6,200
+
200
Linköpings
elementarläroverk för flickor......
7,000
— 300
6,700
6,200
2,700
7,900
+
1,200
Luleå
elementarläroverk för flickor......
4,000
— 300
3,700
4,400
—
4,400
+
700
Bill. till Riksd. Prat. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 54 Häft. 29
226
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
Läroverk.
Öfverskott af skolans utgifter öfver dess in-
komster för läsåret 1906—07; understöd af
stat, kommun och enskilda icke medräknade,
icke heller eventuella löneförhöjningar under
vårterminen 1907.
Ökning (-f) eller minskning (—) i skolans
utgifter läsåret 1906—07, om lärarinnorna
aflönats enligt de nu föreslagna grunderna.
Summan af kol. 1 och kol. 2.
Det högsta statsunderstöd, skolan med sin
dåvarande utveckling kunde hafva erhållit
för läsåret 1906—07, om de nu föreslagna
bestämmelserna då varit gällande.
Det kontanta understöd af kommun och
enskilda, som motsvarar det i kol. 4
beräknade statsunderstödet.
Summan af beloppen i kol. 4 och 5.
Beräknadt öfverskott (+) eller brist (—) för
skolan läsåret 1906—07, om de nu före- slagna bestämmelserna då varit gällande.
1
2
3
4
6
6
7
Lunds
högre elementarskola för flickor..
7,500
+ 1,700
9,200
5,200
|6,200
10,400
+ 1,200
Lunds
fullständiga läroverk för flickor...
7,300
— 1,400
6,900
4,400
4,400
8,800
+ 2,900
Malmö
högre läroverk för flickor.........
7,100
— 1,900
5,200
5,200
5,200
10,400
+ 5,200
Malmö,
T. Abergs högre läroverk för flickor
6,700
— 2,000
4,700
7,200
7,200
14,400
+ 9,700
Malmö,
A. och E. Bunths skola för flickor
9,200
—
9,200
5,200
5,200
10,400
+ 1,200
Mariestads
elementarläroverk för flickor......
4,300
+ 2,700
7,000
4,600
2,400
7,000
—
Norrköpings
norra flickläroverk ..................
3,000
+ 1,200
4,200
6,200
—
6,200
+ 1,000
Norrköpings
östra flickläroverk ..................
3,400
+ 700
4,100
6,200
—
6,200
+ 1,100
Nyköpings
elementarskola för flickor.........
4,400
+ 1,800
6,200
5,200
2,800
8,000
+ 1,800
Oskarshamns
elementarläroverk för flickor......
6,100
+ 2,300
8,400
6,200
6,200
10,400
+ 2,000
Skara
högre skola för kvinnlig ungdom
2,800
+ 2,600
5,400
6,200
3,500
8,700
+ 3,300
Sköfde
elementarläroverk för flickor......
3,000
+ 2,500
6,500
5,200
6,200
10,400
+ 4,900
Stockholm,
Afzelii elementarskola för flickor
5,800
— 2,200
3,600
6,200
6,200
10,400
+ 6,800
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
227
o & w Oi
pr p o 2»
® -** 3 ©
5* " a.
© o © pr
EP 3 -t O
S 1 3*
2 c >t »
< t 0 - "■
g° g. g & g.
g- B g- g" o
S & o g. g
3 p o 5
Ökning (+) eller m
utgifter läsåret 1906
aflönats enligt de ni
Summan af k
Det högsta statsund
dåvarande utveckla
för läsåret 1906—07
bestämmelserna
Det kontanta unde
enskilda, som mo
beräknade s
rn
c
B
B
p
3
p
er
2.
0
Beräknadt öfverskott
skolan läsåret 19C6
slagna bestämmelse]
Läroverk.
3 p- 9f £
2 g; So C
B g g- f s
11 a S f
^ 9- a
*5: 3 c 2;
2. 3 s <*
inskning (—)
—07, om läi
i föreslagna
:ol. 1 och ko
a" w ®
f30 © m
< 3 § g- g a 2.-°-
ST © ® tfl
W 3 0
p sr 3
I
3 3
Öl 1 n
©
“ m1 •*-
0: *** 0
9- — 3
©
P
pr
0
4»
(+) eller br
—07, om de
ma då varit
3 CD Q* O
jii a o -i
! J ■ a
_ sr s ®
B g “■ s
g-ap -•
o * S, 3
i skolans
rarinnorna
grunderna.
to
g 3 2 a
o. 3 © 3
® »L S- ©
JO M ©1
1 Sb.
P JP 3
® 3
• g,§
r- 3
4» O
s*
0
0
p*
c*
ist (—) för
nu före- g äflande.
1
2
3
4
5
6
7
Stockholm,
7,500
— 2,100
6,400
6,200
5,200
10,400
+ 5,000
Stockholm,
13,000
— 3,000
10,000
6,200
6,200
10,400
+ 400
Stockholm,
9,300
— 900
8,400
4,400
4,400
8,800
+ 400
Stockholm,
/Bristen har ökats med
Kungsholms elem.-skola för flickor
7,200
+ 3,600
10,700
4,300
4,300
8,600
— 2,100
(700 kronor
Stockholm,
Kungsholms läroverk för flickor..
6,700
+ 2,600
9,300
6,200
6,200
10,400
+ 1,100
Stockholm,
6,000
— 600
6,400
7,200
7,200
14,400
+ 9,000
Skolans ekonomi tynges
Stockholms
nya elementarskola för flickor ...
af ett gymnasium, som
har för få lärj. för att
. kunna få statsunderstöd
7,200
+ 2,900
10,100
3,800
3,800
7,600
— 2,500
enligt de föreslagna be- stämmelserna.
Stockholm,
(Läsåret 1906—07 hade
Realskolan för flickor...............
6,600
_
6,600
4,400
4,400
8,800
+ 2,200
/skolan blott 6 klasser,
|nu 7; anslaget i kol. 4
(är beräknadt efter 7 kl.
Stockholm,
A. Sandströms skola ...............
8,900
— 3,000
6,900
6,200
5,200
10,400
+ 4,600
Stockholm,
Södermalms högre läroanstalt för
(Samma anmärkning
flickor.................................
11,600
— 1,000
10,600
6,200
6,200
10,400
— 100
<som vid Nya elementar-
(skolan för flickor.
Stockholm,
4,000
— 2,000
2,000
7,200
7,200
14,400
+ 12,400
Stockholm,
Ahlinska skolan .....................
6,600
— 2,600
4,000
7,200
7,200
14,400
+10,400
Inventarierför 11,000 kr.
228 Kungt. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
Läroverk.
Öfverskott af skolans utgifter
komster för läsåret 1906—07;
stat, kommun och enskilda ick
icke heller eventuella löneförhi
vårterminen 1907
Ökning (+) eller minskning
utgifter läsåret 1906—07, om
aflönats enligt de nu föreslag
Summan af kol. i och
Det högsta statsunderstöd, s]
dåvarande utveckling kunde
för läsåret 1906—07, om de
bestämmelserna då varit
O
1?
er er 5»
a> B* **■
ä J» »
B
3 O ft
Pa
P- ö 0
• a §
Sfi
131
g »
8* *
Summan af beloppen i ko
Beräknadt Bfverskott (+) eller
skolan läsåret 1906—07, om
slagna bestämmelserna då v
öfver dess in-
understöd af
e medräknade,
öjningar under
(—) i skolans
i lärarinnorna
na grunderna.
w
o
tö
S: c S, p
» O? P ö
cL O 3
® p 3- 2.
Ö K 2.
P £-• 3
8* ~ B
^ 3
o c
f 3
*• O
o
er
1. 4 och 5.
5-o.sr
•" ® 5"
« B •*
g
§• ? a
►i
1
2
3
4
5
6
7
Stockholm,
Östermalms högre läroanstalt för
(Samma anmärkn. som i
flickor................................
10,800
+ 1,600
12,300
6,200
6,200
10,400
— 1,900
< fråga om Nya elementar*
(skolan för flickor.
Strängnäs
elementarläroverk för flickor......
6,100
+ 2,700
7,800
6,200
6,200
10,400
+ 2,600
Sundsvalls
läroverk för flickor..................
6,600
— 900
6,700
6,200
3,700
8,900
+ 3,200
Söderhamns
elementarläroverk för flickor......
6,200
+ 1,900
8,100
4,400
3,260
7,650
— 460
Bristen har minskats.
Uddevalla
elementarläroverk för flickor......
7,300
+ 400
7,700
4,400
2,260
6,660
— 1,060
(Bristen har ökats med
(400 kronor.
Umeå
elementarläroverk för flickor......
2,300
+ 1,300
3,600
4,400
4,400
8,800
+ 6,200
Uppsala
högre elementarläroverk för flickor
1,600
+ 1,800
3,400
6,200
2,200
7,400
+ 4,000
Uppsala,
(Samma anm. som vid
Lindska skolan................
2,800
+ 2,600
6,300
4,400
4,400
8,800
+ 3,600
< realskolan för flickor i
(Stockholm.
Varbergs
elementarläroverk för kvinnl.ungd.
6,200
+ 2,200
8,400
4,400
4,400
8,800
+ 400
Visby
högre flickskola ..
6,800
+ 2,500
9,300
6,200
4,400
9,600
+ 300
Vänersborgs
elementarskola för flickor
6,800
+ 1,800
7,600
4,400
4,400
8,800
+ 1,200
Kungl. Maj:is Nåd. Proposition N:o 81.
229
Läroverk.
öfverskott af skolans utgifter öfver dess in-
komster för läsåret 1906—07; understöd af
stat, kommun och enskilda icke medräknade,
icke heller eventuella löneförhöjningar under
vårterminen 1907.
Ökning (+) eller minskning (—) i skolans
utgifter läsåret 1906—07, om lärarinnorna
aflönats enligt de nu föreslagna grunderna.
Summan af kol. i och kol. 2.
Det högsta statsunderstöd, skolan med sin j
dåvarande utveckling kunde hafva erhållit :
för läsåret 1906—07, om de nu föreslagna ;
bestämmelserna då varit gällande.
Det kontanta understöd af kommun och
enskilda, som motsvarar det i kol. 4
beräknade statsunderstödet.
Summan af beloppen i kol. 4 och 5.
Beräknadt öfverskott (+) eller brist (—) för
skolan läsåret 1906—07, om de nu före- slagna bestämmelserna då varit gällande.
1
2
3
4
5
6
7
Västerviks
läroanstalt för flickor...............
3,900
+ 2,100
6,000
6,200
6,200
10,400
+ 4,400
Västerås
högre elementarläroverk för flickor
4,800
—
4,800
6,200
1,700
6,900
+ 2,100
Växjö
elementarläroverk för flickor......
6,000
+ 1,000
6,000
6,200
6,200
10,400
+ 4,400
Ystads
elementarskola för flickor .........
8,660
+ 3,000
11,650
6,200
6,200
10,400
— 1,260
{Skolan har under året
< köpt inventarier och ma-
Örebro
elementarskola för flickor .........
7,200
+ 1,100
8,300
6,200
6,200
10,400
+ 2,100
Iteriel för 5,550 kionor.
Örebro
nya elementarskola för flickor ...
6,400
+ 2,000
8,400
6,200
6,200
10,400
+ 2,000
Östersunds
elementarläroverk för flickor......
6,200
+ 1,600
6,800
6,200
3,700
8,900
+ 2,100
II. Samskolor.
Djursholms
Barnskola.................................
13,800
— 800
13,000
384,700
4,800
4,800
9,600
— 3,400
Bristen har minskats.
Avesta
elementarskola........................
3,200
+ 2,200
6,400
2,400
2,400
4,800
— 600
Bollnäs
enskilda läroverk.....................
900
+ 2,800
3,700
2,200
1,800
4,000
+ 300
230 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.
5'' g- rr O-
"■ s. g <
® - 3 ®
sr pr a S,
® o © pr
— 3^0
Ss°:
§■ € B
g. tf
M g ®«*
in
tf
Q? tf* Ö
po CD
C « i 5*
© OT P Öl
® po tf to
ö
tf ^
E?
tf* 5! tf
in
tf
3
3
g.*?
P 2 >-i
O p:
tf pff
p a tf
p
''S8*
» C n P
„ 3 3 - "■
i.f+
« sr „
** 3 2.
3
3
p
s
S'' ® ® «■
tf ^ ö
islå
® i° ö
Ei tf
EP m £*■
tf o a
tf
p
® ps «-r- cn en
pj 2° 2;
Bag
5 tf- O » Tf
lånt
Ilås l
tf- ©''
© — -t
to
3 o g
~ T 5*
p
**
“ ot ® 2-
sill
1
a* e tf
® 3 tf
oj tf O- 2- o ©
O*
©
o*
•tf
•tf
3 » a
£. te **
en © o
© o»
•i i ^
tf ^
Läroverk.
»lift
1 % ä S s
f j»?- ^
3 B B “
B* B tf 3
5 ® a. ®
p 5* g
© - 2.
“ o ö
p a ^
m tf
fel
tf «.
, 1 och kol. 2.
po 0 p- cn
. 3 tf O:
3 tf O*
g tf, tf- -
ä ® ® »
tf* 5*
tn 3 tf o
p: tf S, cT
tf: ^ <i 3
g
a- ® ® 3
bi < tf:
15 ä
g- S S.
3 o* _
a ss.
§--3
^ pr|
tf
pr
o
►►
o
o
+) eller brist (
-07, om de nu
a då varit gäll
tf Ef O: w
tf g tf- “
tf* S,
® p B
Qj tf W
® O O
tf Ö B
p » g
o »i®
P 51
w 2-°
tf c- 2.
p «♦’ tf
— 3
Pt» o
tf*
Öl
p
a o!>L
tf* 2
® ? a
1
2
3
4
5
6
7
Borlänge
Barnskola ..............................
4,200
+ 1,700
5,900
3,600
3,600
7,200
+ 1,300
Falkenbergs
elementarskola........................
5,000
+ 600
6,500
3,600
2,800
6,400
+ 900
Hedemora
Barnskola ..............................
4,200
+ 1,400
5,600
2,400
1,900
4,300
— 1,300
Hjo
Barnskola ..............................
2,300
+ 1,800
4,100
2,400
1,900
4,300
+ 200
Hörs
Barnskola ..............................
2,700
+ 2,100
4,800
1,900
1,900
3,800
— 1,000
Hörby
Barnskola ..............................
2,700
+ 1,500
4,200
1,600
1,600
3,200
— 1,000
Klippans
Barnskola ..................;...........
1,600
5,500
+ 3,500
+ 2,400
6,100
7,900
3,200
2,400
3,200
2,400
6,400
4,800
+ 1,300
— 3,100
Lindesbergs
samskola ..............................
/Årsafgifterna äro myc*
^ ket låga.
Lysekils
samskola ..............................
3,100
8,900
+ 1,100
4,200
8,900
1,900
2,400
1,900
2,400
3.800
4.800
—- 400
Motala
Barnskola ..............................
— 4,100
(Skolan är endast 5-klas- J sig, men har hittills
| åtnjutit högsta stats-
Mönsterås
(understödet, 4,500 kr.
samskola ............................
3,300
7,200
+ 1,100
+ 1,100
4,400
8,300
2,400
2,400
2,400
2,400
4,800
4,800
-f 400
Nora
samskola ........................
— 3,500
(Kommun och enskilda
\betala
Ronneby
Barnskola ..............................
3,000
+ 700
3,700
2,400
1,400
3,800
+ 100
Kungl. Maj:is Nåd. Proposition No 81.
231
~ S- Jf O
pr« S ?
»eg.
3 f* ^
o: e2. B
» CL ö
2'' B» ©
< «*■
O
fl» g.
C/3
t- ?
p w 2.
3* W* ro m
® 2 ® w
~ 3 g.
“33- » g ** p
< ö ~
< CO • .E _
sra||.s-
c n o
5 ® n, s. 5T
g. sr i ^ g
B 3 3
5- s- sfi
-• P°
B. S 2.
D- ®*
Q O
g S g.
83 | 5
Summan af kol
ö*S S 5>
® 5 p 0.
J3» P° B
p: ^ Q- <x
35*»
®. § §“ 2- t» 2 » g,
S 1 E 1
p S 5'' |
O. ®
B
2] 0
O* Q, J?
® J“ O
gi B
C to ^
B 0 ö
p a
o. b a
® 3 B
»BO.
B
3
3
p
3
p
er
2L
0*
►o
■o
g gg
er - gr
äffj
S
3 It»
B „ a
s-la
® 05 ro
0 I ^
Läroverk.
i® a s: o c
3 g g-f €.
i lss?
“Jo.
Ii g g-
Ä a. o "
©: O g*
S i3 2.
m. ~ 5’
p O to
•3 2 ^
B i
p si
<3 3 7
C 2.
. 1 och kol. 2.
P° 0 pr «
^ 3 B ©:
p 2 b-
2 g* g*”
w | g" O
p C P “
C 2» P
“-,<3
P C: P
B -
0- ® ® B
ST <
§ 1 £
s-s S.
|S-»r
0: ro 0
8* B
^**5
a 3
B
W
O
*•
O
O
O.C3 w
**“0 2.
2. 0. er
^ ® 2.
TO a ®"
Ef J
C 3
B p O- «
©* -®* 2, 3*
2- b ?r
® 0 0
B 2 P
p g g
’ p 51 o<
TO £?
3 B m
p ^ 5''
*• g
&
Ot
P 1
B ©:
eu 2
® ? 5
►1
1
2
8
4
5
6
7
Seffle
Barnskola ..............................
2,000
+ 2,000
4,000
2,200
2,200
4,400
+ 400
Simrishamns
4,700
+ 1,200
6,900
4,400
4,400
8,800
+ 2,900
Sollefteå
(Kommunen betalade
\l906—
8,000
+ 1,000
9,000
3,600
3,600
7,200
— 1,800
Söderköpings
7,200
(Skolans 3:e klass till-
_
_
_
3,600
3,600
—
{hörde det nu indragna
(3-klassiga läroverket.
Trollhättans
6,500
+ 1,000
6,600
3,600
3,600
7,200
+ 700
Värnamo
privata elementarläroverk .........
3,600
+ 1,400
5,000
2,400
2,400
4,800
— 200
61,800
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1909:249 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående statsunderstöd till kommunala och enskilda läroanstalter, äfvensom i anledning af vä s. 1 i texten
- 2SärU 1909:4 Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj ds proposition n:o 81 angående statsunderstöd till kommunala och enskilda läroanstalter, äfvensom i anledning af inom Riksd s. 1 i texten