Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om inkomstoch förmögenhetsskatt

1910-03-16 · 208 sidor, varav 202 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 202 av 208 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1910:88, Med förslag till förordning om inkomstoch förmögenhetsskatt

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ls Nåd. Proposition Nr 88.

1

Nr 88.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till

förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt; gifven

Stockholms slott den 11 mars 1910.

Under åberopande af bifogade utdrag af statsrådsprotokollet öfver

finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen

att antaga närlagda förslag till förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt.

De till ärendet hörande handlingarna skola Riksdagens vederbörande

utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all

kungl. nåd och ynnest städse väl bevågen.

Under Hans Maj:ts

Min allemådigste Konungs och Herres sjukdom:

GUSTAF ADOLF.

Carl Sw ar C.

Bih. till Riksd. Prof. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 66 Höft. (Nr 88).

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

Förslag

till

Förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt.

1 KAP.

Allmänna bestämmelser.

'' : '' '' 1 §•

Till staten erläggas inkomstskatt och förmögenhetsskatt enligt bestämmelserna

i denna förordning. Dessa skatter utgå på grund af taxering,

som verkställes i den ordning och med ledning af de uppgifter, hvarom

särskildt är stadgadt.

2 §.

1 mom. Skattskyldigheten för inkomst enligt denna förordning afser

den inkomst, som åtnjutits under det nästföregående kalenderåret eller, då

räkenskapsår icke sammanfaller med kalenderår, det räkenskapsår, som

gått till ända närmast före den 1 mars det år, taxeringen sker.

2 mom. Skattskyldigheten för förmögenhet afser likaledes nästföregående

år, och skall för taxeringen fastställas värdet af förmögenheten

den 31 december nästföregående år eller för fall, som i 1 mom. senast

omförmäles, vid utgången af det räkenskapsår, som där är sagdt.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

3

2 KAP.

Om skyldighet att erlägga inkomstskatt.

3 §•

1 mom. Skyldig att erlägga inkomstskatt är:

a) svensk medborgare, som är eller bör vara i riket mantalsskrifven:

för den inkomst, han åtnjutit, vare sig här eller från utrikes ort;

b) svensk medborgare, som icke är eller bör vara i riket mantalsskrifven

:

för den inkomst, han härifrån åtnjutit;

c) utlänning:

för inkomst af här belägen fast egendom eller af näring, som här

bedrifvits, för härifrån uppburen lön eller pension samt för utdelning å

aktier i svenska aktiebolag och å lotter i solidariska bankbolag;

skolande utlänning, som på grund af vistelse här i riket för annat

ändamål än idkande af studier är eller bör vara härstädes mantalsskrifven,

erlägga inkomstskatt jämväl för annan inkomst, som af honom här förvärfvats

eller härifrån åtnjutits, äfvensom för inkomst, som, utifrån införd,

af honom här användts.

2 mom. Inkomstskatt erlägges vidare af:

a) inländska aktiebolag, solidariska bankbolag och sådana bolag, som

enligt särskild författning äro skyldiga att afstå sin vinst, samfund, stiftelser,

verk och inrättningar, föreningar för ekonomisk verksamhet och

andra inländska juridiska personer:

för all inkomst, vare sig den förvärfvats här eller utom riket; äfvensom

b) utländska aktiebolag och andra utländska bolag:

för inkomst af här belägen fast egendom eller af näring, som bolaget

här bedrifvit, samt för utdelning å aktier i svenska aktiebolag och å lotter

i solidariska bankbolag.

4 §•

Vanliga handelsbolag, kommanditbolag, enkla bolag och rederier, som

ej äro aktiebolag, taxeras icke, utan hänföres deras inkomst till de särskilda

delägarnas inkomst med belopp, som för en hvar motsvarar hans andel af

bolagets inkomst.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

5 §•

1 mom. Från inkomstskatt frikallas, i den mån här nedan sägs:

c) medlem af konungaätten:

för af staten anvisadt anslag samt för inkomst af kapital;

b) olönad svensk konsul:

för annan inkomst än den, han härifrån åtnjutit;

c) främmande makts härvarande beskickning och konsulat tillhörande

person jämte betjäning:

om han icke är svensk medborgare:

för annan inkomst än inkomst af här belägen fast egendom eller af

näring, som han här bedrifvit, samt härifrån uppburen lön eller pension;

dock att person tillhörande olönadt konsulat icke är frikallad från utgörande

af inkomstskatt för utdelning å aktier i svenska aktiebolag och å

lotter i solidariska bankbolag;

om han år svensk medborgare:

för den inkomst, han åtnjutit af sin tjänst hos

<1 ren

uon

•jv .. ...

xx teixi

mande

makten;

d) utlänning eller i utlandet bosatt svensk undersåte, hvilken gifvit

eller medverkat vid offentlig föreställning, som afses i förordningen angående

bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter den 23 oktober

1908:

för inkomst af föreställning, för hvilken dylik afgift utgjorts eller

befrielse från afgift jämlikt förordningens 4 § 10 mom. åtnjutits; samt

e) lappallmogen:

för inkomst af renskötsel.

2 mom. Följande juridiska personer erlägga icke inkomstskatt:

a) staten;

b) landsting, hushållningssällskap, kommuner och andra menigheter;,

c) kyrkor, akademier och vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk,

stipendiefonder, pensionsanstalter, sjuk- och fattigvårdsinrättningar

jämte andra fromma stiftelser;

d) allmänna hypoteksbanken, konungariket Sveriges stadshypotekskassa,

allmänna hypotekskassan för Sveriges städer och hypoteksföreningar;

e) järnkontoret, så länge kontorets vinstmedel användas till allmänt

nyttiga ändamål och kontoret icke lämnar utdelning åt sina delägare; samt

f) sparbanker, som afses i lagen den 29 juli 1892, och sådana inländska

ränte- och kapitalförsäkringsanstalter, hvilka afse att bereda vinst

endast åt insättar e.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

5

3 KAP.

Om grunderna för taxering af inkomst.

6 §•

Såsom inkomst enligt denna förordning skola, med undantag och

efter afdrag, som här nedan i detta kapitel stadgas, taxeras skattskyldigs

samfällda årsintäkter i penningar eller penningars värde, vare sig de härflutit

af fast egendom, af kapital eller af arbete.

Förmån af bostad äfvensom hvad skattskyldig för sin och sin familjs

räkning direkt tillgodogjort sig från egen jordbruks- eller annan näring eller

eljes af förnödenheter och varor, som han fört i handel eller tillverkat,

skola följaktligen äfven räknas såsom inkomst.

7 §•

Yid den uppskattning, som för taxeringen äger rum, hänföras:

l:o) till inkomst af fast egendom:

a) inkomst, som af ägare, med ägare likställd innehafvare eller brukare

åtnjutits under form af hyresfri hostad eller arrende eller hyra;

h) inkomst af å fast egendom här i riket hedrifvet jordbruk med

dess binäringar;

c) inkomst af skogsbruk här i riket;

d) inkomst, som förvärfvats genom upplåtelse åt någon af rätt att i

visst afseende tillgodogöra sig eller nyttja fast egendom eller del däraf eller

genom försäljning af vissa egendomens beståndsdelar, såsom torf, sten,

grus, lera o. d.;

e) frälseränta och annan afgäld af fast egendom, därunder inbegripet

krono- och kyrkotionde eller ersättning därför, som åtnjutits af patronus

ecclesise; samt

f) inkomst, som åtnjutits från fast egendom i utlandet;

2:o) till inkomst af kapital:

a) ränta af utlånade eller i räntebärande obligationer nedlagda eller

hos penningförvaltande verk eller enskilda insatta penningar;

b) utdelning å aktier i inländska aktiebolag eller å lotter i solidariska

bankbolag; samt

c) utdelning å aktier i utländska aktiebolag;

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

3:o) till inkomst af arbete:

a) inkomst af tjänst eller pension;

b) inkomst af rörelse eller yrke, så vidt den icke enligt hvad här

ofvan är sagdt skall upptagas såsom inkomst af fast egendom;

c) vinster af tillfällig natur, därunder inbegripen vinst å icke yrkesmässig

afyttring af fast eller lös egendom, som förvärfvats genom köp

eller byte och varit i säljarens ägo, om det är fast egendom, under mindre

än tio år och eljes under mindre än fem år, dock efter afdrag af möjligen

liden förlust å andra likartade affärer;

d) all annan skattepliktig intäkt, som ej är att hänföra till inkomst

af fast egendom eller af kapital.

8 §.

Såsom inkomst taxeras |ickc:

hvad som förvärfvats genom giftorätt, arf eller testamente eller i hemföljd,

morgongåfva eller fördel af oskiftadt bo''''"eller ock genom gåfva; dock

taxeras såsom inkomst periodiskt understöd, därför gifvaren enligt bestämmelserna

här nedan i detta kapitel är berättigad till afdrag;

vinst å icke yrkesmässig afyttring af fast eller lös egendom, som tillfallit

säljaren annorledes än genom köp eller byte eller ock af honom förvärfvats

genom köp eller byte och varit i hans ägo, om det är fast egendom,

tio år eller därutöfver och eljes fem år eller därutöfver;

hvad som erhållits såsom vinstutdelning å insatser i föreningar för

ekonomisk verksamhet;

ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete, så ock hvad

som eljes på grund af sjuk- eller olycksfallsförsäkring tillfallit den försäkrade

eller hans stärbhus;

kapital, som på grund af lif- eller kapitalförsäkring tillfallit den

försäkrade eller hans stärbhus.

9 §•

Yid uppskattning af inkomst ur inkomstkälla, som i 7 § omförmäles,

må afdrag ske för alla utgifter för inkomstens förvärfvande och

bibehållande, såsom

arrende- eller hyresafgift;

frälseränta och annan afgäld, som det ålegat någon att utgöra såsom

ägare af fast egendom;

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

utgifter för fast egendoms brukande och skötsel samt för underhåll

af fastighet och inventarier;

aflöning, kost och öfriga utgifter för de i skattskyldigs verksamhet

använda biträden och arbetare;

kontors- och andra förvaltningskostnader; äfvensom

kostnad för utöfning af vetenskap, konst eller handaslöjd;

så ock för afgifter till pensions-, änke- och pupill-, understöds- eller

annan sådan kassa, i hvilken det ålegat någon på grund af hans tjänst

att vara delägare.

För värdeminskning å byggnader, grufvor, inventarier och annan dylik

egendom, som användts i skattskyldigs näring, må afdrag ske i den ordning,

som angifves i de vid denna förordning fogade särskilda anvisningarna.

10 §.

Skattskyldig äge vidare rätt till afdrag för:

ränta å gäld;

undantagsförmåner och hvad som eljes utgifvits på grund af åtagande

eller annan förpliktelse att tid efter annan utgifva visst belopp i

penningar eller varor;

sådan förlust å skattskyldigs verksamhet, som ej är att hänföra till

kapitalförlust; samt

försäkringspremier och andra afgifter, som utbetalats för den skattskyldiges

eller hans hustrus lif-, kapital-, lifränte-, olycksfalls- eller sjukförsäkring

äfvensom för pupillförsäkring, dock högst 200 kronor.

Svensk medborgare, som icke är i riket mantalsskrifven, äfvensom

utlänning är ej berättigad till afdrag för försäkringspremier samt äge åtnjuta

annat afdrag, hvarom här är fråga, endast för så vidt afdraget hänför

sig till inkomst, för hvilken skatt skall här erläggas, eller verksamhet,

som här utöfvats.

11 §•

Yid taxering af inkomst må afdrag icke ske:

för den skattskyldiges ntskylder samt hans lefnadskostnader och därtill

hänförliga utgifter, däri inbegripet hvad den skattskyldige till annan

utbetalat såsom bidrag till dennes undervisning eller uppfostran eller eljes

på grund af lagligen åliggande försörjningsplikt eller hvad han till understöd

åt hemmavarande familjemedlemmar utgifvit;

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

för ränta å den skattskyldiges eget, i hans fasta egendom eller näring

nedlagda kapital;

för hvad som användes till fast egendoms förbättring, tillökning af

inventarier eller kapitalafbetalning å skuld.

Har förening, som sträckt sin verksamhet utom medlemmarnas krets,

lämnat sina kunder, vare sig de tillhört föreningen eller icke, pristillägg, rabatt

eller annan sådan utdelning i förhållande till gjorda köp eller försäljningar,

må afdrag för dylik utdelning icke äga rum, där ej utdelningen skett i

omedelbart samband med köp eller försäljning, hvarpå utdelningen grundats,

hvaremot förening, som icke sträckt sin verksamhet utom medlemmarnas

krets, må åtnjuta afdrag för all utdelning, hvarom här sägs, för såvidt

den utgått efter grunder, som varit före köpet eller försäljningen bestämda.

4 KAP.

Om skyldighet att erlägga förmögenhetsskatt.

12 §.

Skyldiga att erlägga förmögenhetsskatt äro:

a) svenska medborgare, som äro eller böra vara i riket mantalsskrifna,

samt

b) föreningar och samfund, hvilkas medlemmar icke på grund af medlemskapet

äga del i föreningens eller samfundets förmögenhet, äfvensom

stiftelser, samtliga dock endast för så vidt de jämlikt 2 kap. äro skyldiga

att erlägga inkomstskatt:

för all den förmögenhet, de äga, vare sig här eller å utrikes ort;

c) svenska medborgare, som icke äro eller böra vara i riket mantalsskrifna,

samt utlänningar och utländska bolag:

för förmögenhet, som är här i riket nedlagd.

Medlem af konungaätten är frikallad från utgörande af förmögenhetsskatt.

Olönad svensk konsul är skattskyldig allenast för förmögenhet, som

är här i riket nedlagd.

5 KAP.

Om grunderna för taxering af förmögenhet.

13 §.

Såsom förmögenhet taxeras skattskyldigs tillgångar, i den mån de

öfverstiga hans skulder.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 88.

Yid taxeringen skola såsom tillgångar upptagas:

l:o) fast egendom;

2: o) lös egendom, såsom

a) lefvande och döda inventarier;

b) grufvor, fartyg;

c) råämnen, varor och dylik lös egendom;

d) penningar, aktier, lotter i solidariska bankbolag, andelar i bolag,

föreningar för ekonomisk verksamhet och rederier, som ej äro aktiebolag,

fordringar, obligationer och andra värdepapper;

é) patent- och förlagsrätter;

/) rätt till skogsavverkning å annans mark samt rätt till stenbrott

eller därmed jämförlig rätt att i visst afseende tillgodogöra sig annans fasta

egendom;

g) tomträtt äfvensom besittningsrätt till fast egendom, där innehafvaren

ej enligt 15 § skall anses såsom ägare, så vida rättigheten är utan vederlag

eller mot visst belopp en gång för alla upplåten för innehafvarens lifstid

eller för tid, hvaraf vid nästföregående års utgång återstodo minst fem år;

It) rätt till ränta, afkomst af fast egendom eller annan stadigvarande

förmån, som icke afses i 2:o) g), så vida rättigheten är förhandenvarande

och bestämd att tillgodonjutas för den berättigades lifstid eller för tid,

hvaraf vid nästföregående års utgång återstodo minst fem år.

Såsom tillgångar skola icke upptagas:

möbler, husgeråd, smycken och andra lösören, som äro afsedda för

skattskyldigs och hans familjs personliga bruk;

konstverk, bok-, konst- och därmed jämförliga samlingar, så framt ej

ägaren med dem drifver handel eller yrkesmässigt håller dem för allmänheten

tillgängliga;

kapitalvärdet af undantagsförmåner och pension äfvensom af annan

förmån, hvilken åtnjutes på grund af ett förutvarande tjänsteförhållande;

rätt till ränta, afkomst eller förmån, som är bestämd att tillgodonjutas

för den berättigades lifstid, där värdet af hvad han årligen må i

sådant afseende åtnjuta understiger 1,000 kronor;

rätt till förmögenhet, hvaraf en annan för närvarande åtnjuter afkastningen.

14 §.

Till skuld hänföres kapitalvärdet af förpliktelse, hvilken innefattar

skyldighet att för tid, som är beroende af varaktigheten af en eller flera

Bih. till Biksd. Prot. 1910. 1 Sami. 1 A fd. 66 Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 88.

personers lif, eller för tid, som icke understiger fem år, utgifva visst

belopp i penningar eller varor. Enahanda gäller, där förpliktelsen afser

upplåtelse för tid, som nu är sagd, af annan förmån, hvilken kan i penningar

uppskattas.

Skattskyldig, som i 12 § c) sägs, har rätt till afdrag allenast för

sådan skuld, som häftar vid hans här i riket nedlagda förmögenhet.

15 §.

I afseende på skyldighet att erlägga förmögenhetsskatt skäll såsom

ägare anses:

a) innehafvare af fideikommissegendom, af jordegendom, hvilken

besittes med stadgad åhorätt eller är af allmän myndighet eller af stiftelse

till begagnande mot lifstidsstädja upplåten, och af sådan ofri tomt, hvarifrån

innehafvaren ej må skiljas, så länge han erlägger tomtören eller

utan att vederbörlig lösen gifves;

b) efterlefvande make, som på grund af inbördes testamente besitter

förmögenhet, så ock den, som på grund af testamente eller annorledes är

för sin lifstid berättigad åtnjuta af kastningen af förmögenhet, hvartill

äganderätten tillagts hans bröstarfvinge eller bröstarfvinges afkomling.

16 §.

Till grund för uppskattningen af förmögenhet lägges, med iakttagande

af här nedan meddelade närmare bestämmelser, saluvärdet af de i förmögenheten

ingående tillgångar, som utgöra föremål för taxering.

Fast egendom, frälseränta inbegripen, som nästföregående år varit

åsatt taxeringsvärde, upptages till detta värde; dock att, om sådant värde

då icke varit åsatt eller omständighet inträffat, som enligt bevillningsförordningen

kan under en taxeringsperiod påkalla förändrad värdering,

fastigheten upptages till det taxeringsvärde, som under löpande året bestämmes.

Fordran, som ej är förfallen och därå ränta ej skall gäldas före förfallodagen,

uppskattas till det belopp, som efter en räntefot af fem för

hundra om året utgör fordringens närvarande värde. Detta värde beräknas

enligt den vid denna förordning fogade tabellen I. Annan fordran

upptages till det belopp, hvarå den lyder. Osäker fordran upptages icke.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 88.

Annan för evärldlig tid utgående ränta, afkomst eller förmån än

frälseränta uppskattas till tjugu gånger det belopp, hvartill den uppgått

nästföregående år.

Kapitalvärdet af på lifstid eller viss tid utgående ränta, afkomst eller

förmån uppskattas efter det belopp, rättigheten motsvarat nästföregående

år, och en räntefot af fem för hundra om året enligt de vid denna förordning

fogade tabellerna II, III och T V.

Kapitalvärdet af förpliktelse, därför afdrag enligt 14 § äger rum,

bestämmes efter den grund, som gäller för uppskattningen af kapitalvärdet

af motsvarande fordran eller rättighet. Är förpliktelsen beroende af

varaktigheten af flera personers lif sålunda, att förpliktelsen upphör vid

den först aflidnes frånfälle, bestämmes kapitalvärdet efter den äldstes lefnadsålder.

Fortfar däremot förpliktelsen oförändrad till den sist aflidnes

frånfälle, beräknas värdet efter den yngstes ålder.

6 KAP.

Om beräkning af inkomst- och förmögenhetsskatt.

17 §.

Inkomstskatt och förmögenhetsskatt utgå i en summa efter ett med

afseende på inkomstens och förmögenhetens storlek taxeradt Mopp.

Inkomsten ingår däri med sitt enligt de i 3 kap. angifna grunderna

uppskattade belopp.

För beskattning af förmögenheten upptages i det taxerade beloppet

eu tredjedel af förmögenhetens till fem procent beräknade afkastning eller

således en sextiondedel af den uppskattade förmögenheten.

Inkomsten och en sextiondedel af förmögenheten utgöra följaktligen

tillsammans det taxerade beloppet. Detta utföres i fulla hundratal kronor,

så att Överskjutande belopp, som icke uppgår till fullt hundratal, bortfaller.

18 §.

Skyldighet att erlägga inkomst- och förmögenhetsskatt inträder för

svensk "medborgare, som är här i riket mantalsskrifven, när det enligt

17 § taxerade beloppet eller, i fråga om äkta makar, de för dem båda

taxerade beloppen sammanräknade uppgå till 800 kronor; dock att

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

skyldighet att erlägga förmögenhetsskatt inträder vid ett taxeradt belopp

af 100 kronor, när detta grundar sig på sådan för beskattning af förmögenhet

verkställd beräkning, som i 17 § omförmäles.

Om det taxerade beloppet understiger 6,000 kronor, utgår för skattskyldig,

som nu är nämnd, inkomst- och förmögenhetsskatten med följande

procent af det taxerade beloppet, nämligen:

för ett taxeradt belopp, ej öfverstigande 900 kronor ........................ med

0,4 %

. »

»

»

öfverstigande 900 »

men ej 1,100 kronor

0,6 %

»

»

»

»

» 1,100

» » 1,400 »

»

0,8 %

»

»

»

» 1,400

» » 1,700 »

»

1 %

»

»

»

» 1,700 »

» » 2,000 »

»

1,2 %

» 2,000

» » 2,500 »

»

1,4 %

»

»

y?

»

» 2,500 »

» » 3,000 »

»

1,6 %

»

»

»

» 3,000 »

» » 3,600 »

»

1,8 %

»

»

2>

» 3,600 »

» » 4,500 »

2 %

»

»

» 4,500 »

»

2,2 %.

För

annan

enskild skattskyldig än svensk medborgare, som

är

bär i

riket mantalsskrifven, samt för andra juridiska personer än inländska aktiebolag

och solidariska bankbolag inträder skatteplikten, så snart det taxerade

beloppet uppgår till 100 kronor. Inkomst- och förmögenhetsskatten utgår

för dessa skattskyldiga med 2,25 procent af det taxerade beloppet, så vidt

detta understiger 6,000 kronor.

Om det taxerade beloppet uppgår till eller öfverstiger 6,000 kronor,

utgår för skattskyldiga, som i denna paragraf afses, inkomst- och förmögenhetsskatten

med en krona för hvarje fullt hundratal af ett belopp, som

beräknas efter följande grunder:

6,000 kronor af det taxerade beloppet ökas med 125 °/o,

den del af det taxerade beloppet, som öfverstiger

6,000

kronor men

icke

8,000

kronor,

ökas med

200

%

8,000

» »

»

12,000

»

»

»

250

%

12,000

» »

»

20,000

»

»

300

%

20,000

» »

»

30,000

»

»

»

350

%

30,000

» »

»

50,000

»

»

400

%

°/o

50,000

»

80,000

»

»

»

450

80,000

>

»

500

7°,

dock att det beräknade belopp, hvarefter skatten skall utgå, icke må

i något fall öfverstiga fem gånger det taxerade beloppet.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

13

19 §.

1 mom. A ort, där lefnadskostnaderna äro synnerligen höga i jämförelse

med hvad de äro inom riket i allmänhet, må det taxerade beloppet

minskas, för skattskyldig, kvilkens taxerade belopp icke öfverstiger 1,800

kronor, med högst 300 kronor, och för den, hvilkens taxerade belopp öfverstiger

1,800 kronor men icke 3,000 kronor, med högst 200 kronor. Afdrag,

som nu är nämndt, skall gälla för orten i dess helhet.

2 mom. Skattskyldig, hvilkens taxerade belopp icke öfverstiger 6,000

kronor, äger vidare erhålla nedsättning i det taxerade beloppet med 100

kronor för hvarje af honom på grund af försörjningsplikt underhållet barn,

hvars ålder vid början af det år, taxeringen sker, understiger femton år.

För barn, som själf åtnjuter inkomst, äger dock skattskyldig tillgodonjuta

afdrag, allenast såvida och i den mån barnets inkomst understiger 100 kronor.

3 mom. I enskilda fall, då skattskyldigs skatteförmåga är på grund

af särskilda förhållanden (långvarig sjukdom, underhåll af närstående eller

olyckshändelse), väsentligen nedsatt, må skattskyldig, hvilkens taxerade

belopp icke öfverstiger 3,000 kronor, erhålla nedsättning i detta belopp

med högst hälften. Om det taxerade beloppet icke öfverstiger 1,500 kronor,

må undantagsvis i fall, där särdeles ömmande omständigheter förekomma,

fullständig befrielse från skatt medgifvas. Dock må den omständigheten,

att skattskyldig har barn under femton år att försörja, ej gälla såsom grund

för afdrag eller befrielse enligt detta moment.

4 mom. Det belopp, som återstår, sedan de i denna paragraf medgifna

af dragen ägt rum, utföres i fulla tiotal kronor, så att öfverskj utande

belopp, som icke uppgår till fullt tiotal, bortfaller. Inkomst- och förmögenhetsskatt

för det sålunda utförda beloppet utgår efter den procent, som

enligt 18 § gäller för det taxerade beloppet i dess helhet.

5 mom. Afdrag, hvarom i denna paragraf är fråga, må tillgodonjutas

allenast af svensk medborgare, som är i riket mantalsskrifven.

20 §.

Inkomstskatt af inländskt aktiebolag eller solidariskt bankbolag utgår

dels med två kronor femtio öre för hvarje hundratal kronor af den taxerade

inkomsten, dels ock därutöfver

för det belopp af inkomsten, som öfverstiger fem men icke tio procent

af bolagets kapital, med en krona för hvarje hundratal kronor af nämnda

inkomstbelopp,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 88.

för det belopp af inkomsten, som öfverstiger tio men icke femton

procent af kapitalet, med två kronor för hvarje hundratal kronor af inkomstbeloppet,

samt

för det belopp af inkomsten, som öfverstiger femton procent af kapitalet,

med tre kronor för hvarje hundratal kronor af inkomstbeloppet.

Med kapital förstås det bolagets aktie- eller lottkapital, som varit inbetaldt

vid början af nästföregående år eller, om kapitalet nästföregående

år undergått förändring, medelstorleken däraf under samma år; och skall

såsom inbetaldt kapital anses bolagets inregistrerade eller anmälda aktieeller

lottkapital, i den mån detsamma motsvarar verkligt, af delägarna

gjordt tillskott; skolande dock i hvarje fall aktie- eller lottkapital, som

intill den 1 juli 1897 hos vederbörande myndighet inregistrerats eller anmälts

såsom inbetaldt, såsom sådant tillskott anses.

21 §.

Till ledning vid uträknande af inkomst- och förmögenhetsskatt utfärdar

Kungl. Maj:t erforderliga tabeller.

7 KAP.

Om efterbeskattning.

22 §.

Har någon i uppgift eller upplysning, som afgifvits till ledning vid

taxering, lämnat oriktigt meddelande eller har uppgiftspliktig underlåtit

aflämna uppgift eller infordrad upplysning, och har däraf föranledts, att

inkomst eller förmögenhet icke blifvit taxerad eller blifvit för lågt taxerad,

skall, då sådant kommer till vederbörandes kännedom, särskild inkomstoch

förmögenhetsskatt genom taxering påföras den skattskyldige till belopp,

som genom berörda förfarande undandragits.

Efterbeskattning på grund af denna paragraf må icke ske senare än

fem år efter det år, då inkomsten eller förmögenheten rätteligen bort

taxeras. Har den skattskyldige aflidit, påföres skatten hans dödsbo; dock

att sådan påföring icke må ske senare än ett år efter utgången af det

kalenderår, under kvilket bouppteckning blifvit ingifven för registrering

eller förrättad af vederbörande domstol eller magistrat. Stärbhuset svare

icke för skatten med mera än tillgångarna i boet. Är boet skiftadt, påföres

bodelägare icke mera än hvad af skatten belöper å hans lott och i

intet fall mera än hans lott i boet utgör.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

8 KAP.

Om beskattningsort m. m.

15

23 §.

1 mom. Enskild skattskyldig taxeras enligt denna förordning:

å den ort, där kan författningsenligt är eller bör vara mantalsskrifven.

Afliden persons inkomst och förmögenhet taxeras:

å den ort, där den aflidne senast författningsenligt varit eller bort

vara mantalsskrifven.

2 mom. Skattskyldig, som afses i 3 § 2 mom., taxeras enligt denna

förordning:

å den ort, där vederbörande styrelse eller förvaltning har sitt säte

eller där syssloman eller ombud är bosatt.

3 inom. I fall, då de här ofvan gifna reglerna icke äga tillämpning,

sker taxeringen:

å den ort, där inkomsten hufvudsakligen förvärfvats eller, om taxeringen

uteslutande afser förmögenhet, å den ort, där förmögenheten hufvudsakligen

varit nedlagd;

dock att utrikes boende, här i riket icke mantalsskrifven skattskyldig,

som åtnjutit lön från svenska statsverket, taxeras i Stockholms stad och

Nikolai församling.

24 §,

1 mom. För afliden här i riket mantalsskrifven svensk medborgares

inkomst och förmögenhet må taxeringsmyndighet kunna medgifva befrielse

från inkomst- och förmögenhetsskatt, därest behållningen i boet ej öfverstigit

10,000 kronor samt den aflidne efterlämnat änka, oförsörjda barn

eller andra stärbkusdelägare, som varit beroende af honom för sin försörjning.

2 mom. För inkomst- och förmögenhetsskatt, som påföres för afliden

persons inkomst och förmögenhet, svare stärbhuset icke med mera än

tillgångarna i boet. Ar boet skiftadt, svare bodelägare icke för mera än

hvad af skatten å hans lott belöper och i intet fall med mera än hans

lott i boet utgör.

25 §.

1 mom. År skattskyldig gift, skall i hans taxering enligt denna förordning

inbegripas jämväl hustruns inkomst och förmögenhet; dock att i

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

fall, där hustrun haft inkomst eller förmögenhet, som rättsligen varit från

mannens förvaltning undantagen, hustrun skall taxeras därför.

Skulle i senare fallet afdrag, hvartill endera maken enligt 10 § är

berättigad, öfverstiga dennes inkomst, må öfver skjutande beloppet afräknas

från den andra makens behållna inkomst.

Afdrag enligt 19 § skall i fall, hvarom här sägs, bestämmas efter de

för bägge makarna taxerade beloppen sammanräknade och fördelas på hvardera

maken efter förhållandet mellan dennes taxerade belopp och summan

af de för båda makarna taxerade beloppen.

Hafva makar blifvit särskildt taxerade, skall skatt ändock beräknas

efter de för dem båda taxerade beloppen sammanräknade och påföras

makarna efter storleken af hvarderas taxerade belopp.

2 mom. Skattskyldig taxeras för hemmavarande omyndigt barns förmögenhet,

så framt icke barnet själf skall taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt.

26 §.

Hvad i afseende å skatteplikt är i denna förordning stadgadt om

enskild skattskyldig gälle ock beträffande oskiftadt dödsbo efter honom. Beskattningsort

är i sådant fall den ort, där enligt 23 § den aflidncs inkomst

och förmögenhet skolat taxeras.

Såsom utländska bolag skola i denna förordning anses jämväl utländska

försäkringsanstalter och föreningar äfvensom andra här i riket icke hemmahörande

juridiska personer.

27 §.

Utan hinder af bestämmelserna i 3 § äger Konungen att, under förutsättning

af ömsesidighet, med annat lands regering ingå öfverenskommelse,

hvarigenom medborgare i det andra landet befrias från skattskyldighet

här i riket för annan inkomst än inkomst af här belägen fast egendom

eller af näring, som han här bedrifvit.

Sådan öfverenskommelse skall upphöra att gälla sex månader efter

där förut skedd uppsägning.

Denna förordning skall lända till efterrättelse från och med den 1

januari 1911 och intill slutet af det år, under hvars lopp ny förordning i

ämnet varder af Kiksdagen fastställd.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

Särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen.

l:o).

Inkomst af fast egendom.

I. Värdet af bostadsförmån, som ägare, med ägare likställd innehafvare

eller brukare af fast egendom åtnjuter å fastigheten, beräknas med

ledning af i orten gällande hyrespris eller i saknad af tillfälle till sådan

jämförelse efter annan grund, som taxeringsmännen finna tillämplig.

Uppskattningen hänför sig till den del af fastigheten, som faktiskt

tages i anspråk såsom bostad för den skattskyldige och hans familj jämte betjäning

eller eljes af den skattskyldige användes för ändamål, som närmast

afse hans bekvämlighet och trefnad, såsom gästrum, lusthus, stall för lyxhästar,

sommarvilla, jaktstuga o. d. Plantering, parkanläggning o. d. tagas

ock i betraktande vid inkomstens uppskattning.

I skattskyldigs inkomst inberäknas icke hyresvärdet af lägenheter,

som begagnas såsom bostad af den i hans näring anställda tjänste- och

arbetspersonalen, likasom å andra sidan afdrag icke får göras för hyresvärdet

såsom omkostnad. I den mån sådan personal är anställd för den

skattskyldiges och hans familjs egen uppassning och bekvämlighet, tages

däremot, såsom ofvan är angifvet, vid uppskattningen af hans inkomst

hänsyn till hyresvärdet å ifrågavarande lägenheter.

Om och i den mån den skattskyldige använder egen fastighet för

rörelse e. d., upptages hyresvärdet däraf icke vid beräkningen af inkomsten

af den fasta egendomen.

II. Till inkomst af jordbruk med dess binäringar räknas den inkomst,

som förvärfvas:

genom försäljning (ej realisation) af jordbrukets, ladugårdens och trädgårdens

produkter äfvensom af kreatur;

genom mejerikandtering och annan handtering, som är att anse såsom

binäring till jordbruket samt uteslutande eller hufvudsakligen afser förädling

af det egna jordbrukets produkter eller den egna egendomens produkter

eller beståndsdelar;

genom körslor samt uthyrning af dragare, maskiner och annan arbetskraft;

äfvensom

genom direkt tillgodogörande för den skattskyldiges och hans familjs

räkning af egendomens afkastning, härunder inbegripet hvad som åtgår

för sådan tjänstepersonal, som användes till personlig uppassning; skolande

värdet häraf beräknas med ledning af ortens gällande försäljningspris. SysselBih.

till Iliksd. Prot. 1910. 1 Satn. 1 Afd. 66 Pkäft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 88.

sättes tjänare både för den skattskyldiges eller hans familjs personliga

uppassning och i hans_ näring, upptages såsom inkomst endast skälig andel

af hvad som för tjänaren tillgodogöres. Enahanda gäller i fråga om afdrag,

som här nedan sägs, för lön och underhäll åt sådan tjänaie.

Såsom kostnader för jordbruksfastighets brukande och skötsel komma

särskildt i betraktande utgifter för:

lön och underhåll åt arbetspersonal, i den mån den användes för

jordbruket och dess binäringar, därvid dock afdrag ej får ske för underhåll,

som bestrides med fastighetens produkter, och ej heller för lön och underhåll

åt den skattskyldiges hemmavarande barn, som deltaga i arbetet med

egendomens skötsel, så framt de icke särskildt taxeras för inkomsten;

° nyanskaffning (ej nyuppsättning) af dels lefvande inventarier och dels

döda inventarier, hvad dessa sistnämnda beträffar dock endast i den mån

nyanskaffningen icke ersatts med köpeskillingen för försålda eller värdet af

i byte erhållna inventarier; ägande i följd häraf skattskyldig icke att under

form af afskrifning göra afdrag för den värdeminskning å jordbruksinventarier,

som förorsakas af slitning eller nötning;

underhåll af byggnader och andra anläggningar samt inventarier;

inköp af utsäde, foder och gödningsämnen o. d.; samt

försäkring af arbetspersonalen, byggnader, förråd och andra för jordbruket

och dess binäringar (ej för personligt behof) afsedda inventarier.

Yidare må för den värdeminskning, som byggnader årligen undergå

genom slitning, afdrag äga rum, motsvarande en efter hvarje byggnads

beskaffenhet och användning lämpad andel af dess värde.

Kostnad för sådana arbeten, som afse grundförbättring af egendom

genom nybyggnad, nyodling, torrläggning o. d., får icke af dragas vid

taxering af inkomst af jordbruk.

III. Till inkomst af skogsbruk hänföres den inkomst, som någon förvärfvar

dels genom tillgodogörande för egen räkning af skogseffekter från

fastighet, som af honom äges, arrenderas eller innehafves med sådan rätt,

att han enligt Yl här nedan anses såsom likställd med ägare, eller genom

försäljning af sådana skogseffekter (inkomst af skogsafverkning), dels ock

genom upplåtelse af afverkningsrätt till skog.

Till de utgifter, därför vid beräkning af inkomst af skogsbruk afdrag

må äga rum, räknas kostnader för skogsodling, hyggesrensning, markberedning,

afdikning af produktiv skogsmark samt annan sådan utgift för

skogens bevarande och återväxt, äfvensom i fråga om skogsafverkning dessutom

kostnader för virkets fällning och tillredning, utdrifning, flottning o. d.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

Däremot må, i enlighet med hvad under II här ofvan sagts, kostnad för

grundförbättring, såsom torrläggning af å skogen varande mossar och andra

sankmarker, som icke äro att hänföra till produktiv skogsmark, sänkning

af vatten o. d.. icke afdragas.

Yid uppskattning af inkomst af skogsbruk må fastighetens ägare, då särskilda

omständigheter därtill föranleda, vidare åtnjuta afdrag för den värdeminskning,

skogen genom afverkning eller upplåtelse af afverkningsrätt lidit i

förhållande till dess för ägaren gällande ingångsvärde. Med ingångsvärde förstås,

då ägaren förvärfvat fastigheten genom köp, den del af köpeskillingen

för fastigheten, som kan anses hafva vid köpet belöpt på därå växande skog,

eller, då fastigheten af den skattskyldige förvärfvats genom annat fång än köp,

det belopp, hvarmed den växande skogen kan anses hafva ingått i det fastighetsvärde,

efter hvilket enligt gällande stämpelförfattningar stämpelplikten

med afseende å fastighetsförvärfvet beräknats. För åtnjutande af afdrag, som

nu är nämndt, skall den skattskyldige i sin deklaration angifva hela sin

behållna intäkt af afverkningen eller upplåtelsen utan dylikt afdrag samt

särskildt uppgifva det afdrag, han i ifrågavarande afseende påyrkar.

Afdrag för minskning i skogens ingångsvärde äger dock icke rum i

fråga om skog, som tillgodogjorts för husbehof.

Exempel. A försäljer år 1912 från sin fastighet skog på rot för en

köpeskilling af 15,000 kronor. Yid taxeringen år 1913 gör han genom

köpehandling om fastigheten eller på annat sätt trovärdigt, att af köpeskillingen

för fastigheten, som inköpts för 100,000 kronor, ett belopp af

40.000 kronor belöpt å den växande skogen och alltså utgör dennas ingångsvärde,

samt visar därjämte, att skogen efter upplåtelsen af afverkningsrätt

har ett värde af allenast 30,000 kronor. Yid inkomstberäkningen

är A således berättigad att göra afdrag för skillnaden mellan sistnämnda

två belopp eller 10,000 kronor, och skall följaktligen hans inkomst af

skogsbruk upptagas till 5,000 kronor.

I nu nämnda fall har alltså skogens ingångsvärde amorterats med

10.000 kronor, i följd hvaraf vid nästkommande afverkning eller upplåtelse

A äger tillgodonjuta afdrag i förevarande afseende, allenast om och i den

mån skogens värde genom afverkningen eller upplåtelsen sjunkit under

30.000 kronor. Har genom skogseld, naturhändelse eller dylikt växande

skog å fastigheten dessförinnan förstörts eller skadats, skall skogens ingångsvärde

anses amorteradt jämväl med det belopp, hvarmed skogen i

dess helhet genom förstörelsen eller skadan nedgått i värde.

Om skogsägaren använder afverkadt virke i egen för ädling srörelse,

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.is Nåd. ''Proposition Nr 88.

taxeras skogsinkomsten i samband med inkomsten af rörelsen. Beräkningen

af skogsinkomsten sker äfven i sådant fall med tillämpning af här

ofvan gifna regler.

IY. Såsom inkomst af fast egendom upptages jämväl hvad som

eljes tillfaller ägaren såsom ersättning för upplåtelse åt någon af rätt

att i visst afseende tillgodogöra sig eller nyttja egendomen eller del däraf,

såsom sten-, torf-, grus- och lertäkt o. d., jakt, fiske, rätt att begagna

vattenkraft, rätt att framdraga ledningar öfver egendomen, rätt att begagna

upplags- eller lastageplats o. s. v., så ock hvad som förvärfvas genom

omedelbar afyttring af vissa egendomens beståndsdelar, såsom sten, torf,

grus, lera o. d., samt genom jakt eller fiske, som af ägaren eller för hans

räkning bedrifves.

Y. I fråga om rätt till afdrag vid taxering af inkomst af annan

fastighet än jordbruksfastighet komma särskildt i betraktande kostnader för

reparation, brandförsäkring, aflöning till vice värd (portvakt, gårdskarl),

vattenledning, renhållning, belysning m. m., i den mån dessa kostnader

åligga husägaren såsom sådan.

Yl. I fall, som i 7 § l:o) a) sägs, anses såsom likställd med ägare innehafvare

af fideikommissegendom, af jordegendom, hvilken besittes med stadgad

åborätt eller är af allmän myndighet eller af stiftelse till begagnande mot lifstidsstädja

upplåten, af jordegendom, som är anslagen till boställe eller eljes på

lön, af skogsområde, som blifvit upplåtet till bergshandteringens understöd,

till sågverk eller kanalbolag, af sådan ofri tomt, hvarifrån innehafvaren ej

må skiljas, så länge han erlägger tomtören eller utan att vederbörlig lösen

gifves, af område, som är upplåtet med tomträtt, samt af lägenhet, som är

af söndrad från annan egendom till besittning på viss tid eller på lifstid.

2:o).

Inkomst af tjänst eller pension.

Till inkomst af tjänst eller pension hänföras:

inkomst och förmån af allmän eller enskild tjänst, därunder inbegripet

särskildt tjänsteuppdrag, såsom aflöning, arfvode, traktamente, sportler m. m.;

inkomst och förmån af stadigvarande arbetsanställning eller annat

stadigvarande uppdrag;

pension, lifränta och undantagsförmån;

periodiskt understöd, så framt det icke lämnas såsom bidrag till mottagarens

undervisning eller uppfostran eller eljes utgifves på grund af lag
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88. 21

ligen åliggande försörjningsplikt eller till understöd åt hemmavarande

familj emedlemmar.

Yärdet af bostadsförmån, som tjänstinnehafvare åtnjuter å jordegendom,

hvilken är honom anslagen till boställe eller eljes på lön, upptages, på sätt

i l:o) här ofvan är angifvet, under inkomst af fast egendom. I andra fall

räknas tjänstinnehafvares bostadsförmån under inkomst af tjänst eller pension.

Har tjänstinnehafvare utgifvit ersättning för bostadsförmån, upptages såsom

inkomst allenast det belopp, hvarmed hyresvärdet kan anses öfverstiga

nämnda ersättning.

För uppskattning af bostadsförmåns värde gälla de under l:o) bestämda

beräkningsgrunderna.

Lön och annan inkomst, som utgår i spannmål eller persedlar, upptages

med det kontanta belopp, den efter ortens medelpris utgör.

3:o).

Öfriga inkomster af arbete.

[7 § 3:o) b, c och d)\

Härunder upptagas:

a) inkomst af rörelse eller yrke, såsom:

bergsbruk, kalk- och stenbrott jämte därtill hörande verk och inrättningar;

skogsafverkning å annans mark på grund af särskild upplåtelse och

handel med rätt till sådan afverkning;

fabriker, mekaniska verkstäder;

kvarnar, sågverk och andra för varors tillverkning eller förädling anlagda

inrättningar, hvilka ej drif vas såsom binäring till jordbruk;

handtverk;

handels-, penning- och försäkringsrörelse;

järnvägs- och kanaldrift, skeppsrederi och sjöfart samt all annan

transport- eller kommunikationsverksamhet;

gasverk, företag, som afser att med hjälp af ledning tillhandahålla

vatten eller elektrisk energi;

vetenskaplig, konstnärlig och litterär verksamhet samt lärare-, läkare- och

sakförareverksamhet, för så vidt den ej utöfvas på grund af tjänstebefattning;

äfvensom annan yrkesmässig verksamhet;

b) inkomst af tillfälligt uppdrag, som ej är att hänföra till tjänsteuppdrag

eller yrkesmässig verksamhet, såsom:

uppdrag att ombesörja försäljning af annans egendom, att verkställa

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

utredning'' af dödsbo eller att förrätta bouppteckning eller arfskifte, samt

alla andra inkomstbringande uppdrag af mindre stadigvarande natur;

e) sådana skattepliktiga intäkter, som ej böra hänföras under annan

rubrik, såsom realisationsvinster, lotterivinster, inkomst af patent- och därmed

jämförliga rättigheter o. d.

Till inkomst af rörelse eller yrke räknas ock värdet af hvad skattskyldig

för sin egen, sin familjs och betjänings räkning direkt tillgodogör

sig af förnödenheter och varor, som han för i handel eller tillverkar, eller

eljes från afkastningen af den näring, som af honom drifves.

Yid taxering af inkomst af rörelse eller yrke sker icke särskild uppskattning

af hyresvärdet af egen fastighet, som användes för rörelsen eller yrket,

likasom å andra sidan afdrag icke får göras för hyresvärdet såsom omkostnad.

Där i rörelse eller yrke förädlas produkter från eget jordbruk eller skogsbruk,

får vid beräkning af inkomsten af rörelsen eller yrket afdrag ej ske för

produkternas värde. A andra sidan tages ej hänsyn till nämnda värde vid

beräkningen af inkomsten af jordbruk eller skogsbruk.

4:o).

Inkomst från bolag m. m.

Såsom beskattningsbar utdelning från aktiebolag eller solidariskt bankbolag

upptages det belopp, som delägaren nästföregående år uppburit eller

ägt uppbära i utdelning från bolaget, utan hänsjm till kvilka bolagets tillgångar

som användts till utdelningen. Har aktie eller banklott under nästföregående

år bytt ägare, upptages utdelningen såsom inkomst för den, som

varit ägare af den till aktien eller banklotten hörande kupongen vid den

tidpunkt, då utdelningen blef tillgänglig för lyftning. Under inkomst,

hvarom här är fråga, hänföres jämväl utdelning till kommanditlottägare i

solidariskt bankbolag.

Delägare i handelsbolag, kommanditbolag, enkelt bolag och rederi,

som ej är aktiebolag, beskattas för den del af bolagets vinst nästföregående

år, som på honom belöper, huru denna än må hafva af bolaget användts

och oberoende af hvad han må hafva lyftat af bolagets under

nämnda år eller tidigare förvärfvade vinst.

5:o).

Vissa afdrag vid inkomstens uppskattning.

Afdrag är medgifvet:

1) för alla omkostnader för inkomstens förvärfvande och bibehållande.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kufigl. Maj\ts Nåd. Proposition Nr 88.

Afdrag får således ej göras för omkostnader, som hänföra sig till den

skattskyldiges person, såsom lefnadskostnader i allmänhet, hyra för egen

bostad, utskylder o. d.

Däremot är afdrag medgifvet för allt, som kan inrymmas under begreppet

driftkostnader eller i fråga om inkomst af tjänst eller pension är

att anse såsom kostnader för fullgörande af tjänst eller tjänsteuppdrag.

Dit höra t. ex. kostnader för hyra och underhåll af arbetslokaler, för lön

och underhåll af arbetspersonal, förvaltningskostnad, accis, ränta å lånt

rörelsekapital, resekostnader och ökning i lefnadskostnader, då skattskyldig

för sin verksamhet måste vistas utom den vanliga boningsorten o. s. v.

I sistnämnda fall får dock icke afdragas högre belopp än därför utgående

ersättning, såvidt sådan blifvit anvisad. Såsom driftkostnad räknas icke

den skattskyldiges eget arbete eller ränta å hans eget kapital, äfven om

han i sina räkenskaper belastar sin affär med utgifter härför. Ej heller må

afdrag äga rum för lön och underhåll åt hemmavarande barn, som deltaga i

rörelsen eller yrket, så framt de icke särskildt taxeras för sin inkomst däraf.

Äfven indirekta kostnader, som hänföra sig till den skattskyldiges

verksamhet, få afdragas. Hit hör värdeminskning, som äfven med noggrann!

underhåll och aktsam vård drabbar byggnader och inventarier,

h vilka användas i den skattskyldiges verksamhet, likasom ock den värdeminskning

å grufvor, stenbrott o. d., som uppkommer genom utnyttjandet

däraf. Afdrag härför får vid taxering ske under form af viss efter värdeminskningen

afpassad årlig afskrifning; dock att i fråga om inventarier, som

användas i jordbruksnäring, gäller hvad under l:o) här ofvan är stadgadt.

Yidare må afdrag ske

2) för vissa utgifter, som icke stå i direkt sammanhang med den

skattskyldiges verksamhet, men som han gjort för att trygga sig och sin

familj i händelse af olycksfall, sjukdom eller dödsfall. Härunder falla

pensionsafgifter, premier för lifförsäkring o. d. Eätten till afdrag för försäkringspremier

är emellertid begränsad till 200 kronor, hvilket belopp

afser den utgift, som den skattskyldige verkligen fått vidkännas för försäkringen,

d. v. s. hvad som återstår efter afdrag af den återbetalning af

premier, hvilken under året tilläfventyrs ägt rum under form af vinstutdelning

e. d. Om vinstutdelningens belopp skulle öfverstiga hvad såsom

premie för ifrågavarande slags försäkring under året utbetalats, anses öfverskottet

vara beskattningsbar inkomst.

Slutligen äger afdrag rum

3) för vissa utgifter, som minska den skattskyldiges skatteförmåga

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

och kvilka få afdragas från den sammanräknade inkomsten, nämligen ränta

å allt slags gäld, om räntan ej afdragits såsom driftkostnad, sådan förlust

å den skattskyldiges verksamhet, som ej är att anse såsom kapitalförlust,

undantagsförmåner och årligt understöd eller andra sådana utbetalningar,

som grunda sig på en rättslig eller frivilligt åtagen förpliktelse utöfver

den genom lag ålagda försörjningsplikten. Hvad som utgifvits till hemmavarande

familjemedlemmar får icke afdragas.

6:o)

Uppskattning af förmögenhet.

Såsom förmögenhet taxeras öfverskottet af tillgångar utöfver skulder (13 §).

Skattskyldigheten afser för svenska medborgare, som äro här i riket

mantalsskrifna, äfvensom för föreningar, samfund och stiftelser, hvilka äro

skattskyldiga enligt 12 § b), all deras förmögenhet. För annan skattskyldig

omfattar skatteplikten endast sådan förmögenhet, som är här i riket nedlagd

(12 §). Med här i riket nedlagd förmögenhet förstås sådan förmögenhet, som

består af fast egendom här i riket eller utgör beståndsdel af anläggnings- eller

driftskapital för företag, som här i riket bedrifves, äfvensom aktier eller andelar

i sådant företag. Hen omständigheten, att här i riket icke mantalsskrifven

svensk medborgare, utlänning eller utländskt bolag placerar förmögenhet

i svenska obligationer eller i inteckningar i här belägen fast egendom

eller har medel innestående på depositionsräkniug i bankinrättning här i

riket eller eljes här har fordringar, som icke grunda sig på affärsverksamhet,

hvilken af honom ensam eller jämte annan här drifves, medför icke skattskyldighet;

ej heller den omständigheten, att han under vistelse här i riket

medför värdepapper eller annan lös egendom eller att han här i annans vård

anförtrott sådan egendom.

Huruvida egendom, fast eller lös, lämnar afkastning eller icke, är i

och för sig ej afgörande för frågan, om egendomen skall räknas såsom tillgång.

Sålunda skall vid taxering af förmögenhet medräknas jämväl obebyggda

tomter äfvensom aktier och dylika värdepapper, utan hinder däraf

att de för tillfället icke lämna afkastning.

Fordran skall för att anses såsom tillgång vara säker och därjämte

förhandenvarande. Är fordran för sin tillkomst gjord beroende af ett villkor,

som är ovisst, vare sig i den meningen, att det är osäkert, om den

såsom villkor bestämda tilldragelsen skall komma att inträffa, eller i den

meningen, att det visserligen är säkert, att tilldragelsen skall inträffa, men

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

ovisst när, skall fordringen icke medräknas. Däremot kar den omständigheten,

att fordran, som löper utan ränta, ännu ej är förfallen till betalning,

betydelse endast för beräkningen af dess närvarande värde (16 §).

I tillämpliga delar gäller hvad nu är sagdt äfven om skuld. Sålunda

skall t. ex. utfästelse att såsom för egen skuld ansvara för annans förbindelse

icke räknas såsom skuld, förrän betalningsskyldighet faktiskt inträdt.

De under 13 § 2:o) e) och /) upptagna rättigheterna skola, i motsats

till de under 2:o) g) och h) omförmälda, räknas såsom tillgångar oberoende

af deras större eller mindre varaktighet. Eättigheterna under 2:o) /),

hvarunder jämväl inbegripas jakt- och fiskerättigheter, skola vara upplåtna

såsom själfständiga rättigheter. Sålunda afses icke t. ex. rätt, som i förevarande

hänseende kan tillkomma arrendator af fast egendom.

Patent- och förlagsrätter taxeras såsom förmögenhet i utöfvarens hand.

Tillkommer utöfningen flera personer, skall rätten till den utsträckning, hvari

den af en hvar af dem får utöfvas, räknas såsom tillgång för honom. Årlig

eller på annat sätt bestämd stadigvarande afgift (royalty o. d.), som någon

vid öfverlåtelse af patent- eller förlagsrätt betingat sig, utgör förmån,

hvarom förmäles i 13 § 2:o) h) och taxeras under där gifna förutsättningar, j

Detsamma gäller om afgift, som utgår till innehafvare af viss yrkesrätt

såsom ersättning för det han själf afstår från utöfningen af sin rätt.

Såsom förmögenhet räknas icke rätt till firmanamn (rätten till en

upparbetad affär), varumärke, mönsterskydd, tidnings titel o. d.

Bestämmelsen under 13 § 2:o) g), att besittningsrätt till fast egendom,

som upplåtits mot visst belopp en gång för alla, skall räknas såsom tillgång,

afser att täcka jämväl det fallet, att därjämte årligen erlägges en viss

mindre afgift.

Föreskriften i 13 § 2:o) li), att rätten till ränta, afkomst af fast egendom ,

eller annan stadigvarande förmån skall, där den ej är bestämd att tillgodonjutas

för den berättigades lifstid, vara upplåten för tid, hvaraf vid s

nästföregående års utgång återstodo minst fem år, för att kunna taxeras

såsom förmögenhet, skall anses uppfylld, äfven då viss tid icke blifvit bestämd,

men det med visshet kan antagas, att rättigheten faktiskt kommer

att hafva en varaktighet af minst fem år. )

Fast egendom, som nästföregående år varit åsatt taxeringsvärde, upptages

till detta värde, dock att, om sådant värde då icke varit åsatt eller

omständighet inträffat, som enligt bevillningsförordningen kan under en taxeringsperiod

påkalla förändrad värdering, fastigheten upptages till det taxeringsvärde,

som under löpande året bestämmes. Eljes gäller såsom allmän

Bih. till Riksd. Prot. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 66 Höft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

grund för uppskattning af egendom saluvärdet, hvarmed förstås det pris, som

kan antagas hafva vid utgången af nästföregående kalenderår eller, då räkenskapsår

icke sammanfaller med kalenderår, vid utgången af det räkenskapsår,

som gått till ända närmast före den 1 mars det år, taxeringen sker,

varit påräkneligt för egendomen vid en försäljning af densamma under

normala förhållanden. Denna grund för uppskattningen tillämpas äfven i

fråga om fast egendom, då det kan antagas, att taxeringsvärdet icke motsvarar

egendomens saluvärde. Till ledning för beräkningen af detta värde lämpar

sig i främsta rummet det pris, som vid skedd försäljning af egendomen eller

därmed jämförlig egendom uppnåtts, eller, där egendomen varit föremål för

anbud om köp, bindande anbud, som i sådant afseende af vederhäftig köpare

afgifvits; dock att, där tillfälliga omständigheter, såsom tvångsförsäljning eller

plötslig realisation, försäljning till nära anhörig, högre värdesättning på

grund af rent privata hänsyn o. d., kunna antagas hafva inverkat på köpeskillingen

eller köpeanbudet, vederbörlig hänsyn skall tagas till graden af

denna inverkan.

Värdepapper, som noteras å inländsk eller utländsk börs, upptages

till det noterade värdet, så framt omständigheterna föranleda till att detta

verkligen motsvarar pris, som under normala förhållanden kan antagas

hafva varit påräkneligt vid försäljning.

Lager af råämnen eller varor värderas såsom helhet utan hänsyn till

påräknelig vinst vid försäljning i detalj.

Jämväl beträffande rättigheter i allmänhet gäller såsom regel, att de

skola taxeras till sitt saluvärde. För de under 13 § 2:o) It) upptagna

rättigheterna är enligt 16 § detta värde deras kapitalvärde, beräknadt på

där angifvet sätt. Föreligga i fråga om andra rättigheter ej under form

af er lagd köpeskilling, afgifvet anbud om köp eller eljes sådana omständigheter,

på grund hvaraf säker vägledning kan vinnas för en direkt uppskattning

åt rättighets saluvärde, utrönes dess årliga värde, därvid afdrag göres för

afgift, som kan ifrågakomma för rättighetens utöfvande. Därefter sker kapitalisering,

på sätt som gäller i fråga om de i 13 § 2:o) h) omförmälda rättigheterna.

Kontant hushållskassa vid årsskiftet upptages icke, likasom å andra sidan

vid samma tid oreglerade hushållsskulder för året ej få såsom skuld afdragas.

7:o)

Om efterbeskattning.

Genom efterbeskattning enligt 22 § skall inkomst- och förmögenhetsskatt

påföras till det belopp, hvarmed den förut erlagda skatten under
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

stiger det skattebelopp, som bort påföras, därest inkomsten eller förmögenheten

i rätt tid taxerats till riktigt belopp.

Exempel. En enskild skattskyldig har år 1911 uppgifvit sin inkomst till

10,000 kronor och sin förmögenhet till 120,000 kronor. Med anledning häraf

har inkomst-och förmögenhetsskatt påförts honom efter ett till 12,000 kronor

taxeradt belopp med 335 kronor. År 1913 upptäckes, att uppgiften varit oriktig,

i det att inkomsten utgjort 15,000 kronor och förmögenheten 150,000

kronor. Det taxerade beloppet hade således bort år 1911 upptagas till 17,500

kronor samt inkomst- och förmögenhetsskatt utgå med 555 kronor. Följaktligen

skall år 1913 utan sammanblandning med den taxering, som då må

varda den skattskyldige åsatt för inkomst och förmögenhet år 1912, genom

efterbeskattning påföras honom inkomst- och förmögenhetsskatt, svarande

mot skillnaden emellan hvad han i verkligheten för år 1911 erlagt och

hvad han bort erlägga, eller med 220 kronor.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Majrts Nåd. Proposition Nr 88.

Tabell I

utvisande kapitalvärdet efter en räntefot af 5 %, af en efter förloppet af nedanstående

antal år till betalning förfallen fordran å 100 kronor, därå ränta ej skall

gäldas före förfallodagen.

Antal år

Kapitalvärde

Antal år

Kapitalvärde

Antal år

Kapitalvärde

Antal år

Kapitalvärde

1

95,24

26

28,12

51

8,31

76

2,45

2

90,70

27

26,78

52

7,91

77

2,34

3

86,38

28

25,51

53

7,53

78

2,22

4

82,27

29

24,29

54

7,17

79

2,12

5

78,35

30

23,14

55

6,83

80

2,02

6

74,62

31

22,04

56

6,51

81

1,92

7

71,07

32

20,99

57

6,20

82

1,83

8

67,68

33

19,99

58

5,90

83

1,74

9

64,46

34

19,04

59

5,62

84

1,66

10

61,39

35

18,13

60

5,35

85

1,58

11

58,47

36

17,27

61

5,10

86

1,51

12

55,68

37

16,44

62

4,86

87

1,43

13

53,03

38

15,66

63

4,62

88

1,37

14

50,51

39

14,91

64

4,40

89

1,30

15

48,10

40

14,20

65

4,19

90

1,24

16

45,81

41

13,53

66

3,99

91

1,18

17

43,63

42

12,88

67

3,80

92

1,12

18

41,65

43

12,27

68

3,62

93

1,07

19

39,57

44

11,69

69

3,45

94

1,02

20

37,69

45

11,13

70

3,29

95

0,97

21

35,89

46

10,60

71

3,13

96

0,92

22

34,18

47

10,09

72

2,98

97

0,88

23

32,56

48

9,61

73

2,84

98

0,84

24

31,01

49

9,16

74

2,70

99

0,80

25

29,53

50

8,72

75

2,58

100

0,76

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

29

Tabell II

utvisande kapitalvärdet, efter en räntefot af 5 %, af en under nedanstående antal

år utgående, vid slutet af hvarje år till betalning förfallen ränta (afkomst, förmån)

å 1 krona.

Antal år

Kapitalvärde

Antal år

Kapitalvärde

Antal år

Kapitalvärde

Antal år

Kapitalvärde

1

0,95

26

14,38

51

18,34

76

19,51

2

1,86

27

14,64

52

18,42

77

19,53

3

2,72

28

14,90

53

18,49

78

19,56

4

3,55

29

15,14

54

18,57

79

19,58

5

4,33

30

15,37

55

18,63

80

19,60

6

5,08

31

15,59

56

18,70

81

19,62

7

5,79

32

15,80

57

18,76

82

19,63

8

6,46

33

16,00

58

18,82

83

19,65

9

7,11

34

16,19

59

18,88

84

19,67

10

7,72

35

16,37

60

18,93

85

19,68

11

8,31

36

16,55

61

18,98

86

19,70

12

8,86

37

16,71

62

19,03

87

19,71

13

9,39

38

16,87

63

19,08

88

19,73

14

9,90

39

17,02

64

19,12

89

19,74

15

10,38

40

17,16

65

19,16

90

19,75

16

10,84

41

17,29

66

19,20

91

19,76

17

11,27

42

17,42

67

19,24

92

19,78

18

11,69

43

17,55

68

19,28

93

19,79

19

12,09

44

17,66

69

19,31

94

19,80

20

12,46

45

17,77

70

19,34

95

19,81

21

12,82

46

17,88

71

19,37

96

19,82

22

13,16

47

17,98

72

19,40

97

19,82

23

13,49

48

18,08

73

19,43

98

19,83

24

13,80

49

18,17

74

19,46

99

19,84

25

14,09

50

18,26

75

19,48

100

19,85

Utgår beloppet i stället vid början af hvarje år, erbålles kapitalvärdet genom

att öka närmast föregående tal med 1.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

Tabell III

utvisande kapitalvärdet, efter en räntefot af 5 %, af en lifränta eller annan förmån,

som vid slutet af hvarje år under en persons af mankön lifstid utgår med belopp

eller till värde af 1 krona (grundad å Statistiska Centralbyråns dödlighetstabell

för årtiondet 1891—1900).

Ålder

Kapitalvärde

Ålder

Kapitalvärde

Ålder

Kapitalvärde

Ålder

Kapitalvärde

0

14,99

30

15,54

60

9,58

90

1,70

1

16,70

31

15,43

61

9,29

91

1,58

2

17,07

32

15,31

62

8,99

92

1,43

3

17,23

33

15,19

63

8,68

93

1,34

4

17,32

34

15,05

64

8,38

94

1,27

5

17,37

35

14,91

65

8,07

95

1,23

6

17,38

36

14,77

66

7,77

96

1,19

7

17,37

37

14,62

67

7,45

97

1,14

8

17,34

38

14,48

68

7,14

98

1,06

9

17,30

39

14,32

69

6,83

99

1,01

10

17,24

40

14,15

70

6,52

100

1,00

11

17,18

41

13,98

71

6,21

101

0,93

12

17,10

42

13,81

72

5,89

102

0,72

13

17,01

43

13,62

73

5,59

103

0,36

14

16,92

44

13,44

74

5,29

15

16,82

45

13,24

75

4,98

16

16,72

46

13,04

76

4,69

17

16,63

47

12,83

77

4,40

18

16,55

48

12,62

78

4,13

19

16,46

49

12,40

79

3,87

20

16,39

50

12,18

80

3,61

21

16,32

51

11,95

81

3,36

22

16,26

52

11,71

82

3,12

23

16,19

53

11,46

83

2,91

24

16,11

54

11,30

84

2,71

25

16,03

55

10,95

85

2,53

26

15,94

56

10,69

86

2,34

27

15,85

57

10.42

87

2,15

28

15,76

58

10,15

88

1,96

29

15,65

59

9,87

89

1,81

Utgår lifräntan i stället vid slutet af hvarje halfår, ökas kapitalvärdet med

0,25. Utgår den vid slutet af hvarje kvartal, ökas det med 0,375. Utgår den vid

början af hvarje år, ökas det med 1.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

Tabell IV

utvisande kapitalvärdet, efter en räntefot af 5 %, af en lifränta eller annan förmån,

som vid slutet af hvarje år under en persons af Jcvinnkön lifstid utgår med belopp

eller till värde af 1 krona (grundad å Statistiska Centralbyråns dödlighetstabell

för årtiondet 1891—1900).

Ålder

Kapitalvärde

Ålder

Kapitalvärde

Ålder

Kapitalvärde

Ålder

Kapitalvärde

0

15,41

30

15,84

60

10,09

90

1,96

1

16,82

31

15,74

61

9,79

91

1,82

2

17,17

32

15,64

62

9,49

92

1,69

o

O

17,32

33

15,53

63

9,17

93

1,58

4

17,40

34

15,41

64

8,85

94

1,47

5

17,46

35

15,29

65

8,53

95

1,38

6

17,48

36

15.17

66

8,21

96

1,29

7

17,47

37

15,04

67

7,89

97

1,21

8

17,45

38

14,90

68

7,59

98

1,17

9

17,42

39

14,76

69

7,24

99

1,15

10

17,37

40

14,62

70

6,92

100

1,14

11

17,31

41

14,47

71

6,61

101

1,09

12

17,24

42

14,31

72

6,28

102

0,94

13

17,17

43

14,15

73

5,98

103

0,68

14

17,11

44

13,97

74

5,66

104

0,33

15

17,02

45

13,79

75

5,36

16

16,95

46

13,60

76

5,07

17

16,88

47

13,40

77

4,78

18

16,80

48

13,19

78

4,50

19

16,73

49

12,97

79

4,23

20

16,66

50

12,75

80

3,97

21

16,59

51

12,52

81

3,73

22

16,52

52

12,28

82

3,48

23

16,44

53

12,04

83

3,25

24

16,37

54

11,79

84

3,03

25

16,29

55

11,52

85

2,82

26

16,21

56

11,25

86

2,62

27

16,13

57

10.97

87

2,43

28

16,04

58

10,68

88

2,27

29

15,94

59

10,39

89

2,12

Utgår lifräntan i stället vid slutet af hvarje halfår, ökas kapitalvärdet med

0,25. Utgår den vid slutet af hvarje kvartal, ökas det med 0,375. Utgår den vid

början af hvarje år, ökas det med 1.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

33

Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-JRegenten i statsrådet å Stockholms

slott den 11 mars 1910.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Taube,

Statsråden: PETERSSON,

Hederstierna,

SWARTZ,

grefve Hamilton,

grefve EhrensväRD,

Malm,

Lindström,

Nyländer,

von Sydow.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Swartz anförde härefter.

Efter åtskilliga decenniers arbeten för reformerande af den direkta

beskattningen till staten föreligger nu ett förslag, som innebär en slutlig,

i sig uttömmande och fristående skattläggning af inkomst och förmögenhet.

Förslaget är slutligt och uttömmande, i ty att det i den form, detsamma

erhållit, innesluter all den inkomst och förmögenhet, som enligt nu i allmänhet

å den direkta beskattningens område tillämpade principer anses

böra göras till föremål för beskattningen. Den nya skatten, inkomst- och

förmögenhetsskatten, är vidare fristående, i ty att den är byggd med syftemål

att bilda underlag allenast för skattskyldighet till staten.

Bih. till Iliksd. Prot. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 66 Höft.

5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl: Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

För att närmare angifva innebörden af denna karaktäristik af den

nya skatten skall jag i korthet redogöra för skattefrågornas nuvarande läge.

De direkta skatterna till staten bestå för närvarande som bekant af

bevillning och inkomstskatt. Bevillningen regleras af förordningen den 13

september 1907 angående bevillning af fast egendom samt af inkomst.

Bestämmelserna rörande inkomstskatten återfinnas i förordningen af samma

dag om inkomstskatt.

Hvad först angår bevillningen, sönderfaller densamma i fastighetsbevillning

ocb inkomstbevillning. Fastighetsbevillningen utgår efter fast

egendoms taxeringsvärde med 6 öre för hvarje 100 kronor af jordbruksfastighets

taxeringsvärde och 5 öre för hvarje 100 kronor af taxeringsvärdet

å annan fastighet. Den bevillningspliktiga inkomst, som icke beskattas

genom fastighetsbevillningen, det vill säga icke kan inbegripas under

inkomst af fast egendom, beskattas genom inkomstbevillningen, som utgår

med en procent af det beskattningsbara beloppet. Beträffande inkomstbevillningen

är dock att märka, bland annat, att till skattepliktig inkomst

icke räknas utdelning å aktier och banklotter.

Utan att nu stanna vid de allbekanta anmärkningar, som riktats mot

anordningen af allmänna bevillningen, tillåter jag mig i detta sammanhang

blott framhålla, hurusom bevillningen utgör den egentliga grunden för all

kommunal skattskyldighet, och att denna anordning kraft och kräfver, att

för bestämmande af beskattningsorten hänsyn tages mindre till den personliga

skattskyldigheten än till skatteföremålens interkommunala fördelning.

Oberoende af den skattskyldiges hemvist utgår sålunda fastighetsbevillningen

i den kommun, där den fasta egendomen är belägen. Den

skattskyldiges inkomster tagas, beroende på inkomsternas art och inkomstkällans

beskaffenhet, till beskattning än å den skattskyldiges hemort, än

å ort, där den skattskyldige, utan att vara å orten mantalsskrifven, bedrifver

rörelse etc.

Yid sidan af denna bevillning har allt sedan år 1903 utgått en progressiv

inkomstskatt, som åter i princip byggts på den personliga skatteförmågan.

Den inkomst, som lägges till grund för inkomstskatten, taxeras

sålunda för en hvar skattskyldig på en ort och omfattar all inkomst, alltså

äfven inkomst af fast egendom, af aktier och banklotter.

Jag skall icke heller nu uppehålla mig vid inkomstskattens alla

brister. Desamma erhålla nämligen sin fulla belysning vid redogörelsen

för det föreliggande förslaget till inkomst- och förmögenhetsskatt. I detta

sammanhang må allenast framhållas, att, då det naturligen måste anses

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

både principiellt och praktiskt taget förkastligt, att staten uttager skatt å

inkomst efter skilda grunder, anordningen med två statsliga direkta skatter,

inkomstskatt och bevillning, allt från början med rätta betraktats såsom

ett provisorium.

När så är förhållandet, uppstår frågan: hvarför har icke staten långt

tidigare uttagit skatt af inkomst genom allenast inkomstskatt såsom den

mest rationellt anordnade af de två skatterna?

Anledningarna härtill äro att söka först och främst i inkomstskattens

brister, som uteslutit möjligheten att på inkomstskattens nuvarande grund

uttaga hela det skattebelopp, som influtit på den direkta beskattningens

väg. Härjämte får emellertid icke förbises den omständigheten, att bevillningstax

eringen utgjorde förutsättning för valbarhet och politisk rösträtt

vid val till Eiksdagens Andra kammare.

Sedan numera valbarheten och den politiska rösträtten gjorts oberoende

af nämnda taxering, förefinnes konstitutionellt sedt icke

hinder för en slutgiltig omläggning af det statsliga beskattningssystemet.

I det kommunala beskattningssystemet intager däremot bevillningsförordningen

samma betydelsefulla ställning i afseende å rösträtt och skattskyldighet,

som i allmänhet torde tillkomma eu central kommunal inkomstskatteförfattning.

Så länge detta är förhållandet, det vill säga, innan en

omedelbarligen i kommunalt intresse såväl formellt som reellt anordnad

författning tillkommit, äro bevillningstaxeringarna förty allt fortfarande,

hvad kommunerna angår, oafvisligen påkallade.

Yid omläggning af statsbeskattningen befinner man sig alltså i det

läget, att bevillning och inkomstskatt val kunna, utan olägenhet föi statsverket,

ersättas med en ny skatt, byggd på andra grunder än dem, som

angifvas i bevillnings- och inkomstskatteförordningarna, men att bevillningstaxeringarna

och därmed äfven bevillningsförordningen måste för kommunernas

räkning ännu så länge bibehållas.

Under sådana förhållanden har programmet blifvit följande.

Bevillning och inkomstskatt efter nu tillämpade grunder upphöra att

utgå till staten. Staten gör sig ersatt genom en ny moderniserad skatt

efter skatteförmåga, en skatt, som i föreliggande förslag benämnts inkomstoch

förmögenhetsskatt.

Samtidigt som författningen om inkomst- och förmögenhetsskatten

vinner tillämpning, upphör nuvarande inkomstskatteförordning att gälla.

Hvad åter angår bevillningsförordningen, måste densamma, såsom redan

angifvits, i kommunalt intresse bibehållas i afbidan på lösningen af frågan

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

om revision af den kommunala beskattningen i dess helhet. Då för sådant

ändamål bevillningsförordningens formella karaktär af statslig skatteförfattning

tills vidare bör lämnas oförändrad, återstår att vidtaga sådana

anordningar, att, trots nämnda förhållande, själfva bevil!ningen helt och

hållet upphör att vara statsskatt.

Såsom jag tidigare vid behandlingen af frågan om statsregleringen

för år 1911 närmare angaf, är det därför meningen, att den skatt, som

fortfarande komme att uttagas i form af bevillning, skulle såsom ett direkt

skattebidrag öfverlämnas till landstingen och städer, som icke deltaga i

landsting.

Omläggningen af den statsliga beskattningen skulle emellertid icke

vara fullständig, för såvidt bevillningsförordningen fortfarande inrymde

bestämmelser, som vore för taxering till statsskatt nödvändiga. Som bekant

återfinnas stadgandena rörande taxeringsmyndigheter helt och hållet

i bevillningsförordningen samt stadgandena om taxeringsförfarandet såväl

i denna förordning som i inkomstskatteförordningen.

Att införa stadgandena i nu angifna afseenden i den författning, som

skulle reglera den nya statsskatten, vore opraktiskt och i öfrigt mindre

lämpligt. Hvad framtiden bär i sitt sköte beträffande skattskyldigheten

till stat och kommun är osäkert; men ett är ganska visst, nämligen att

de taxeringsmyndigheter, som få sig anförtrodt taxeringarna till statsskatt,

äfven måste åtaga sig bestyret med taxering till en och annan kommunalskatt.

Sanningen häraf är ju redan nu påtaglig, då nämnda taxeringsmyndigheter

— ty andra myndigheter lära icke kunna ifrågakomma — skola verkställa

taxering ej blott till inkomst- och förmögenhetsskatten, hvilken hädanefter

skulle blifva statens enda direkta skatt, utan äfven till bevillning, som,

efter hvad nyss nämndes, i verkligheten skulle reglera allenast skattskyldighet

till kommun.

Bestämmelserna rörande taxering hafva därför sammanförts i en särskild

författning, en åtgärd, som jämte andra förhållanden medverkat därtill,

att jämväl bevillningsförordningen undergått omarbetning.

Omläggningen af den statsliga beskattningen resulterar af nu angifna

anledningar i tre särskilda författningsförslag, nämligen förslag till

förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt,

förordning angående bevillning af fast egendom samt af inkomst;

förordning om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering.

Yid bifall till dessa förslag skulle man hafva å ena sidan vunnit målet

på statsbeskattningens område, en rationellt anordnad direkt skatt, och

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88. 37

å andra sidan skaffat sig fria händer vid revision af grunderna för den

kommunala skattskyldigheten, i det att sambandet mellan stats- och kommunalbeskattningen

helt lossats.

Sedan jag genom det redan anförda angifvit planen för det arbete å

skattelagsstiftningens område, för hvilket jag nu går att närmare redogöra,

torde det vara lämpligt att något dröja vid de under senaste årtiondet

uppgjorda skatteförfattningsförslagen, för att vid granskningen af dessa

måtte åskådliggöras anledningarna därtill, att samma förslag icke varit

ägnade att lösa de sväfvande skattefrågorna.

Alla förslag, som utarbetades under 1870- och 1880-talen samt förra

hälften af 1890-talet, åsyftade att åt allmänna bevillningen gifva en mera

modern form och ett fylligare innehåll, hvarigenom en allt önskvärdare

jämnhet i beskattningen skulle vinnas och den skattekälla, som vore att

söka i inkomsten, skulle kunna göras mera gifvande. Sedan dessa försök

visat sig mindre fruktbärande, men å andra sidan allt större svårigheter

för en lyckosam skatteomläggning mötte i det förhållandet, att allmänna

bevillningen utgjorde så godt som enda underlaget för all kommunal

skattskyldighet, inriktades reformarbetet i slutet af 1890-talet på ett särskiljande

af den statsliga och kommunala skattskyldigheten. Den af

Kungl. Maj:t år 1897 tillsatta kommunalskattekommittén erhöll sålunda i

uppdrag att afgifva förslag till ändringar i gällande bestämmelser om

kommunalbeskattningen i syfte dels att genom upplösning af det bestående

sambandet mellan bevillningen till staten och den kommunala skattskyldigheten

utväg måtte beredas till vidtagande af sådana förändringar i bevillningslagstiftningen,

hvilka ur beskattningens synpunkt ansåges önskvärda,

men för hvilka den af nämnda samband beroende hänsynen till

kommunernas skatteintresse för det dåvarande lade hinder i vägen, dels

att de för fyllandet af kommunernas behof erforderliga skattemedel måtte

kommunerna beredas i den för de skattskyldige minst betungande och efter

kommunernas egna förhållanden i möjligaste mån afpassade ordning;

och borde kommittén i sammanhang därmed afgifva förslag till de ändringar,

som af en sålunda förändrad anordning af kommunalbeskattningen

kunde påkallas ej mindre i öfriga delar af kommunallagarne än äfven i

andra författningar.

Kommitténs förslag utmynnade, hvad angår den direkta beskattningen,

i särskilda förslag till förordning angående bevillning af inkomst, till lag

angående kommunal taxering och skattskyldighet och till förordning angående

taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering. Yidare fram
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

lades förslag till lag angående rätt för kommun att i vissa fall upptaga

särskilda afgifter, nämligen för försäljning till förtäring på stället af vin

ock maltdrycker, för hållande af frivillig auktion, för offentlig föreställning,

för offentligt förevisande af djur m. m. och för hållande af dansbana

m. m., kvarjämte kommittén uppgjorde förslag till fördelning af

brännvinstillverknings- och bränvinsförsäljningsafgifter i syfte att kommunerna

af dessa afgifter skulle tillföras ökade inkomster. Att dessa förslag

icke lagts till grund för lösning af hela skatteproblemet, har berott

af flera orsaker. För egen del skall jag allenast tillåta mig att återgifva,

hvad kammarrätten i underdånigt utlåtande den 30 december 1902 yttrade

i anledning af kommitténs förslag.

Yid utarbetandet af sina båda hufvudförslag, förslaget till lag angående

kommunal taxering och skattskyldighet samt förslaget till bevillningsförordning,

hade, anför kammarrätten, kommittén utgått från den förutsättning,

att hvarje mera genomgripande reform af ett lands beskattningborde

så anläggas, att reformen så vidt möjligt blefve organisk och således

genomfördes med aktgifvande på landets skatteväsen i dess helhet,

enär eljest det inre sammanhang, som borde förefinnas mellan de olika

leden i ett lands skattesystem, bringades i fara. Detta önskemål hade

synts kommittén kunna i nöjaktig grad ernås genom, en anordning, enligt

hvilken den direkta skattskyldigheten till staten utkräfdes under former,

som mera än de dittillsvarande tillgodosåge skatte förmågan, medan den

kommunala beskattningen i viss grad förlänades karaktären af en intressebeslcattning.

Bidragsskyldigheten till kommunen borde sålunda utkräfvas

med hänsyn icke endast till skatteförmågan, utan äfven till de förmåner,

kommunen genom sina anstalter eller sin verksamhet för något visst ändamål

beredde sina medlemmar eller vissa grupper bland dem, samt, å andra

sidan, de olägenheter eller särskilda utgifter, den enskilde genom sin verksamhet

förorsakade kommunen. Eiktigheten af en dylik anordning af den

kommunala beskattningen syntes kommittén svårligen kunna jäfvas, om

man tillbörligt beaktade den olika arten af statens och kommunens verksamhet

och organisation i det hela samt individens däraf betingade olika

ställning till stat och kommun. Medan sålunda statens verksamhet och

de utgifter, som af densamma betingades, hade till syfte främjandet af

allmänt Aräl och måste anses komma statens medlemmar i lika grad tillgodo,

vore kommunen redan i följd af sin territoriella begränsning hänvisad

ej blott till en mindre krets af skattdragande, utan äfven till uppgiftter

af öfvervägande lokalt ekonomisk eller administrativ natur. En del

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

af de skatter, kommunen nödgades upptaga för behörigt fullgörande af

dessa uppgifter, blefve också alltid använd för syften, hvilkas främjande i

regel kunde anses för somliga af kommunens medlemmar medföra större

fördelar än för andra.

Om än kammarrätten icke ville förneka, att den kufvudförutsättning,

från hvilken kommittén sålunda utgått, skatteteoretiskt och seddi allmänhet,

erbjöde riktiga utgångspunkter för en reform af landets direkta skatter

till stat och kommun, måste kammarrätten å andra sidan framhålla,

att det vid ett praktiskt lagstiftningsarbete på detta område icke gjorde

tillfyllest att med utgående från en dylik allmänt formulerad sats söka

ur densamma härleda de erforderliga bestämmelserna och föreslå dem till

antagande utan att på samma gång tillse, att dessa bestämmelser också

blefve ändamålsenliga och afpassade efter faktiskt rådande förhållanden.

Uppenbarligen komme härvidlag allt an på en fullständig och ingående

utredning af alla på frågan inverkande omständigheter, och hvarje förslag,

huru förträffligt det än från en strängt teoretisk synpunkt kunde förefalla,

löpte fara att praktiskt framstå såsom mindre tjänligt, därest icke till

grund för detsamma läge en sådan utredning. Att ett förberedande

arbete af sådan natur i en alldeles särskild grad vore af behof påkalladt

vid en reform af vårt lands skattelagstiftning insåges lätt, om man besinnade,

hvilken djupt ingripande betydelse landets skatteväsen ägde för hela

samhällslifvet. I den kommittén förelagda uppgift, som närmast afsett en

undersökning af möjligheten för genomförande i vårt land af en verklig

skilsmässa mellan stats- och kommunalbeskattningen, läge ju äfven en oförtydbar

anvisning om, att kommitténs arbeten företrädesvis borde blifva af

utredande art. I betraktande häraf hade kammarrätten icke kunnat tillbakahålla

den allmänna erinran, att det syntes, som om kommittén vid

utarbetandet af sina förslag icke tillräckligt beaktat detta förhållande,

och att förslagen af sådan anledning också i flera afseenden kommit att

framstå mera såsom ansatser eller uppslag till en lagstiftning än som fullt

genomarbetade och med hänsyn till sina verkningar genomtänkta förslag.

Ett annat förhållande, som vid en granskning af förslagens hufvudgrunder

folie i ögonen och som enligt kammarrättens åsikt icke varit till

gagn för kommitténs arbete, vore, att kommittén, som dock haft till uppgift

att söka genomföra icke endast ett formellt, utan äfven ett reellt särskiljande

af statens och kommunernas skatteväsen, med öfvergifvande af

den antagna utgångspunkten, i flera betydelsefulla afseenden låtit förslaget

till bevillningslagstiftning affattas med hänsyn till den kommunala beskatt
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 88.

ningens kraf på motsvarande områden, ett förfaringssätt, som kommit berörda

förslag att i flera delar brista i följdriktighet.

Efter det att kammarrätten härefter yttrat sig om hufvudgrunderna

för och detaljerna i kommitténs förslag till bevillningsförordning, framhåller

kammarrätten i fråga om kommitténs uppdrag beträffande den kommunala

beskattningen bland annat, att det vid en granskning af kommitténs förslag

till lag angående kommunal taxering och skattskyldighet genast folie

i ögonen, att kommittén äfven för den kommunala beskattningen ifrågasatt

endast en skatteform, den allmänna och rena inkomstskatten, modifierad

med hänsyn till den interkommunala beskattningen och hvad fast

egendom anginge, iklädd formen af en kombinerad inkomst- och fastighetsskatt.

Om nu redan den omständigheten, att kommittén sålunda sett sig

föranlåten att i det hela uppgifva försöket att för den kommunala beskattningen

vinna ett flertal skatteformer, hvilket dock anvisats kommittén

såsom en af utgångspunkterna för dess arbeten, måste vara ägnad att

alstra tvekan, huruvida förslaget kunde anses innefatta en tillfredsställande

lösning af den uppgift, som på förevarande område varit kommittén förelagd,

ökades, fortsätter kammarrätten, denna tvekan vid ett närmare skärskådande

af förslagets hufvudprinciper.

Efter att hafva granskat dessa principer och en del skiljaktliga förslag

till frågans lösning, som under ärendets behandling framkommit såväl

inom som utom kommittén, anför kammarrätten, att, då utsikterna för

möjligheten att genomföra en anordning i den ena eller andra af de

föreslagna riktningarna icke läte sig säkert bedömas annat än i samband

med en saklig utredning, men en sådan för det dåvarande icke förelåge,

kammar ätten icke kunde tillstyrka vare sig det ena eller andra förslaget.

Kommunal skattckommitténs vidtomfattande program har af nu anförda

och åtskilliga andra skäl icke kunnat läggas till grund för en slutlig omläggning

af den direkta beskattningen till staten och den kommunala skattskyldigheten.

Det arbete, som sedermera nedlagts för lösningen af de sväfvande

skattefrågorna, har afsett partiella reformer å de skilda beskattningsområdena,

för att nu resultera i förut omförmälda förslag till slutlig omläggning

af den direkta beskattningen till staten. Anledningen därtill att

arbetsplanen sålunda begränsats har jag nyss angifvit liksom ock närmare

utvecklat vid behandlingen af frågan om statsregleringen för år 1911.

I detta sammanhang skall jag därför allenast tillåta mig i korthet erinra

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

om de skilda författningar och författningsförslag i afseende å statsbeskattningen,

som sett dagen efter år 1900. Nyss erinrade jag om

inkomstskatten. Beslutet härom fattades år 1902, alltså i tiden mellan

tillkomsten af kommunalskattekommitténs förslag och kammarrättens däröfver

afgifna yttrande. I anledning af uttalanden från Riksdagens sida

inriktades skattearbetet närmast därefter på åstadkommandet af en reformerad

inkomstskatt, kompletterad med förmögenhetsskatt. Det år 1904

af tillkallade sakkunniga på detta program utarbetade förslag till förordning

om skatt af inkomst och förmögenhet samt om inkomstskatt å aktiebolag

och andra juridiska personer innebar därför icke någon sådan ökning

i den direkta beskattningen, att afskrifning af allmänna bevillningen skulle

hafva kunnat påbörjas. Yisserligen infördes i förslaget bestämmelser om

beskattning af förmögenhet, men förmögenhetsskatten skulle mer än väl

åtgå för att täcka den nedgång i inkomstskatten, som de sakkunnigas

förslag skulle hafva medfört på grund af sänkning i progressionen för

enskilda skattskyldiga och omläggning af aktiebolagsbeskattningen. Under

detta reformarbete blef det uppenbart, att för en tillfredsställande omdaning

af den direkta beskattningen förutsattes, bland annat, förändrade

bestämmelser i fråga om beskattningsåret, omorganisation af taxeringsmyndigheterna

och reformering af taxeringsförfarandet. En ny ordning

i dessa afseenden infördes genom bevillnings- och inkomstskatteförordningarna

af den 13 september 1907.

Arbetet för en slutlig omläggning af den statsliga beskattningen i

enlighet med det af mig förut angifna program har därefter fortsatts och

utförts inom finansdepartementet af nuvarande regeringsrådet Ilerman

Palmgren, nuvarande expeditionschefen i finansdepartementet Conrad Carleson

och landskamreraren Otto Y. Landén. Den statistiska utredningen

har varit och är fortfarande anförtrodd åt aktuarien I. Flodström. Af

denna utredning har från trycket redan utkommit en första del, omfattande

taxeringen till inkomstskatt år 1907 samt taxering till bevillning samma

år för inkomst under 1,000 kronor af kapital och arbete. I öfrigt föreligger

särskild utredning rörande aktiebolag och solidariska bankbolag

samt angående förmögenhet. Utredningen i sistnämnda afseenden är visserligen

approximativ men dock tillfyllestgörande för att kunna läggas till

grund vid en beräkning af den föreslagna skattens resultat. Den mera

detaljerade utredningen torde icke kunna föreligga färdig förr än om några

månader.

Bill. till Bilcsd. Prof. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 66 Raft.

6

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

Såsom jag redan uppgifvit, har omförmälda skatteprogram erhållit

sin form i tre särskilda författningsförslag, nämligen i förslag till

1) förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt,

2) förordning angående bevillning af fast egendom samt af inkomst,

3) förordning om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering.

Sedan ej mindre öfverståthållareämbetet och Kungl. Maj:ts befallningshafvande

yttrat sig öfver sistnämnda författningsförslag än äfven

kammarrätten den 8 januari 1910 afgifvit infordradt underdånigt utlåtande

öfver samtliga förslag, går jag nu att anmäla desamma till pröfning

och tillåter mig för sådant ändamål att till en början underställa

Kungl. Maj:ts afgörande förslaget till förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt.

A''id uppgörande af detta skatteförslag har man framför allt haft för

ögonen önskan att låta skatten följa den verkliga skatteförmågan. Ett

sådant mål kan visserligen aldrig nås, enär skatteförmågan är ett relativt

begrepp, beroende af åtskilliga den skattskyldiges personliga förhållanden

af så skiftande beskaffenhet, att skattelagstiftningen omöjligen kan till

samma förhållanden taga all den hänsyn, som i verkligheten i alla speciella

fall kunde erfordras. I hufvudsak måste för fastställande af skatteförmågan

gifvas vissa allmänna regler, grundade på en del omständigheter,

som i stort sedt kunna sägas öka eller minska skatteförmågan.

För att emellertid dessa regler skola verka något så när jämnt ej blott för

de skattskyldiga i allmänhet utan äfven för skattskyldiga med samma

bärkraft, måste gifvetvis uppställas fordringar på den beskattningsbara inkomstens

enhet och renhet i taxeringen m. m. All inkomst bör göras

till föremål för taxering men till beskattningsbar inkomst får dock icke

hänföras annan än den, som verkligen förvärfvats eller eljest af den skattskyldige

åtnjutits. Det är sålunda a ena sidan af vikt att inkomsten i

hvarje fall upptages till sitt verkliga, ej till sitt beräknade belopp, samt å

andra sidan erforderligt, att allenast nettoinkomsten taxeras d. v. s. att

den skattskyldige berättigas att afdraga alla kostnader, som gjorts för inkomstens

förvärfvande eller eljest enligt sakens natur måste tagas i betraktande

för bestämmande af nettoinkomsten. Sedan inkomsterna sålunda bestämts

och genom afdrag reducerats till såvidt möjligt likartade nettovärden,

liar man åtminstone en yttre för alla jämlik grund att bygga på, när fråga

blir dels att genom progression af skatten för statens räkning tillvarataga

skattekraften hos de växande inkomsterna, dels ock att, utöfver den lind
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

ring som genom en på sådant sätt anordnad skatteskala medgifves mindre

inkomsttagare, ytterligare utvidga ett skattelindringssystem för de lägre inkomsterna.

I den plan, som sålunda följts vid utarbetandet af ifrågavarande

skatteförslag hvad angår enskildes skattskyldighet för inkomst, har, såsom

förslagets titel antyder, jämväl ingått anordnandet af en skatt å förmögenhet,

som i viss mån fått form af skatt å fonderad inkomst. Detta förhållande

har gjort det möjligt att systematiskt förstärka progressionsskalan

för inkomster i allmänhet i de fall, då inkomst är af annat slag än

inkomst af arbete. IT

Af hvad jag nu anfört torde framgå, att man vid skattearbetet sökt

ernå en verklig skatt efter skatteförmåga, framför allt därigenom

att till beskattningsbar inkomst hänföra all inkomst, men dock allenast

den verkliga nettoinkomsten,

att genom förmögenhetsskatt träffa den fonderade inkomsten hårdare

än inkomst af arbete,

att göra skatten, jämväl i afseende å förmögenhetsskatten, progressiv,

att utbilda af dragsrätten för mindre inkomsttagare.

Yid sidan af den anordning för beskattning af inkomst och förmögenhet

hos enskilda personer, hvarom jag nu talat, har framlagts förslag

till särskild anordning för beskattning af inkomst, som åtnjutes af aktiebolag

och solidariska bankbolag. Denna anordning skiljer sig från den

i nuvarande inkomstskatteförordning gällande — där, med tillämpning af

progressionsskalan för enskilda personer, dylika bolag beskattas efter inkomstens

absoluta storlek — därigenom att progressionen, då densamma

vinner tillämpning, ställes i beroende af inkomstens förhållande till aktieoch

lottkapitalet.

De i förslaget gifna bestämmelserna i de af mig förut omförmälda

afseenden jämte andra på beskattningen mera ingripande nyheter äfvensom

en del stadganden af allmännare intresse går jag nu att närmare

behandla för att sedermera under vederbörande §§ upptaga till skärskådande

en del detaljbestämmelser, som synas erfordra särskild motivering.

Dessförinnan tillåter jag mig framhålla, att skatteförslaget i alla de

delar, där sådant, utan åsidosättande af förut omförmälda kraf på skattens

anordning, kunnat ske, till form och uppställning ansluter sig till redan

häfdvunna bestämmelser å skattelagsstiftningens område. I öfrigt har ett

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Fastighets
bevillningen
-

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 88.

godt förarbete på åtskilliga områden redan utförts af 1900 och 1904 års

skattekommitterade. I de af dessa kommitterade upprättade skatteförslag

återfinnas åtskilliga utformade stadganden, som i ett flertal fall kunnat

än oförändrade än med mindre omarbetningar öfverflyttas i det nu

föreliggande förslaget.

Såsom redan nämnts, afser skattereformen, att staten med inkomstoch

förmögenhetsskatten skulle göra sig ersatt, utom för inkomstskatten,

äfven för bevillningen. Om staten i sådan ordning afstode från bevillningen,

skulle den totala belastningen af den bevillningspliktiga skattegrunden

minskas med ett mot bevillningskronan svarande belopp samt kommunerna

blifva utan konkurrens från statens sida vid anlitandet af nämnda

skattegrund. Någon meningsskiljaktighet torde icke heller råda därom,

att inkomstbevillningen liksom inkomstskatten bör vid den omläggning af

statsbeskattningen, hvarom nu är fråga, helt försvinna. I stort sedt torde

samma mening göra sig gällande äfven beträffande fastighetsbevillningen.

Från vissa håll hafva emellertid röster höjts för en ordning, hvarigenom

fastighetsbevillningen icke skulle ersättas af inkomst- och förmögenhetsskatten,

utan fristående för sig öfveiiåtas å kommunerna. Härigenom

skulle fastigheterna komma att bära en skattebörda, som efter gällande

beräkningsgrunder för fastighetsinkomsten med eu procent af denna inkomst

öfverstege utdebiteringen å inkomst af kapital och arbete.

För åskådliggörande häraf skall jag tillåta mig anföra ett exempel:

Om i en kommun de skattepliktiga fastigheterna hade ett sammanlagdt

taxeringsvärde, jordbruksfastigheterna af 2,000,000 kronor och andra

fastigheter af 200,000 kronor, skulle den skattepliktiga inkomsten, beräknad

till respektive 6 och 5 procent af taxeringsvärdet, nppgå till respektive

120,000 kronor och 10,000 kronor eller sammanlagd! 130,000 kronor.

Antoges vidare, att de kommunalt skattepliktiga hade af kapital och arbete

en sammanlagd skattepliktig inkomst af 50,000 kronor, i följd hvaraf

all beskattningsbar inkomst af fast egendom, kapital och arbete skulle

uppgå till en summa af 180,000 kronor, samt att 8,500 kronor borde för

kommunens behof utdebiteras, komme utdebiteringen att ordnas på följande

sätt. Först skulle ett den nuvarande fastighetsbevillningen motsvarande

belopp utdebiteras på den beräknade inkomsten af fast egendom eller, då

denna uppginge till 130,000 kronor, ett belopp af 1,300 kronor. Återstoden

af det belopp, som behöfde utdebiteras, eller 7,200 kronor, skulle

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

jämnt fördelas på all skattepliktig inkomst af fast egendom, kapital och

arbete. Sistnämnda summa skulle utvinnas genom utdebitering af 4 kronor

för hvarje beskattningsbart belopp af 100 kronor. Följden skulle alltså

blifva, att fastigheterna skulle bära 5 procent samt inkomsten af kapital

och arbete 4 procent i skatt, allt räknadt å den beräknade eller beskattningsbara

inkomsten.

En sådan ordning innebure, hvad fasfighetsbevillningen beträffade, mera

än en öfverflyttning från stat till kommun; anordningen betydde i verkligheten

tillskapandet af en verklig objektsskatt. Såsom jag strax skall visa

och för öfrigt från tilläggsbeviUningens dagar ännu är i färskt minne, kar

fastighetsbevilluingens natur af komplement till inkomstbevillningen förorsakat

ofta återkommande, i förhållande till inkomstbevillningen ställda

växlingar i fastighetsbevillningens belopp, något som torde vara ganska

främmande för en verklig objektsskatt. Visserligen är det sannt, att

fastighetsbevillningen utgår efter fastighetens bruttovärde utan rätt för den

bevillningspliktige att vid beskattning af fastigheten eller dess afkastning

göra afdrag för skuldräntor. Men å andra sidan är denna begränsning i

rätten till skuldränteafdrag icke för fastighetsbevillningen något egenartad!

Äfven inkomster af annat slag beskattas genom inkomstbevillning till bruttobeloppet,

det vill säga utan afdrag för den skattskyldige åliggande ränta

å gäld. Däremot är vid bestämmandet af fastighetsbevillningen liksom vid

inkomstbevillningen i hvarje fall medgifvet att, om den bevillningspliktige

äger inkomst af kapital, å denna inkomst göra afdrag för ränta å såväl intecknad

som all annan gäld. Om- sålunda fastighetsbevillningen i sin nuvarande

anordning näppeligen kan rubriceras såsom en objektsskatt i egentlig mening,

skulle detta återigen blifva förhållandet, därest fastighetsbevillningen

såsom en fristående skatt öfverlätes på kommunerna. Därigenom blefve

den en gång för alla fastslagen till sitt nuvarande proeentiska belopp i

förhållande till fastighets taxeringsvärde och det hänsynstagande till skuldränta,

hvarom nyss talades, bortfölle.

Då jag vid mera än ett tillfälle för egen del tillkännagifvit och

äfven praktiskt ådagalagt allvaret i min mening, att intresse- eller objektsbeskattningen

bör lämnas större rum än hittills inom kommunalbeskattningens

område, kunde det ju under nämnda förhållanden synas, som om

från min sida intet skulle vara att erinra däremot, att fastighetsbevillningen

såsom en jSjälfständig skatt öfverflyttades till kommunernas disposition.

Ingen lärer väl dock vilja vidtaga en sådan ordning blott af den anled
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

ningen, att fastighetsbevillningen, öfverlåten till kommunerna, skulle tillföra

dessa en verklig objektsskatt. I en så viktig fråga som omläggning af ett

beskattningssystem torde man nämligen icke utan fara att åsidosätta de

skattskyldiges rättmätiga kraf på jämnhet och rättvisa i beskattningen,

kunna ordna skattläggningen på känn. För ögonblicket är jag å ena sidan

icke öfvertygad därom, att fastigheterna rätteligen skulle kunna betungas

med den ifrågasatta nya objektsskatten, utan att grunderna för den

kommunala skattskyldigheten i öfrigt beträffande fast egendom underginge

revision, samt å andra sidan benägen antaga, att de objektsskatter, som

vid en dylik revision måhända kunna komma att åläggas fast egendom

eller visså grupper fastigheter, äfven få natur af omsättningsskatter i en

eller annan form. Under nu angifna förhållanden må det icke förtänkas

mig, att jag ansett mig böra afstå från hvarje tanke att föreslå ett så på

slump vidtaget ingrepp i omläggningen af den kommunala beskattningen

som ett öfverlåtande af fastighetsbevillningen i förut omförmäld ordning

gifvetvis skulle innebära.

De äldsta på jorden hvilande allmänna bördor och andra besvär voro

eller blefvo med tiden verkliga objektsskatter. Dessa skatter tillkommo

suceesivt allt efter som statskassans behof kräfde en utveckling af skattesystemet.

Sålunda hafva de skilda skattetitlar, som gått under den gemensamma

benämningen grundskatter, till en början i flertalet fall varit

af mera tillfällig natur för att så småningom upptagas bland statens ordinarie

inkomster. Yid sidan af grundskatterna, hvilka som bekant utgingo

i stort sedl efter hemman och mantal, utbildades emellertid så småningom

ett beskattningssystem, som afsåg att fylla statens mera tillfälliga behof.

Detta beskattningssystem fick sin utbildade form i slutet af 1600- talet och början af ITOO-talet, under tider, då ebben i statskassan var

synnerligen stor dels på grund af den minskning i statens oi''dinarie inkomster,

som gjorde sig gällande i tiden närmast före Karl XI:s reduktion,

dels ock på grund af krigen under Karl XII:s regering.

Yid fördelning af den extra skattebörda, soin sålunda pålades ae

skattdragande, togos i anspråk skatteobjekt af mycket skiftande beskaffenhet.

Att fastigheterna återfinnas bland dessa skatteobjekt, är ju helt naturligt.

Men äfven inkomsten intager tidigt ett ganska framträdande rum

i nämnda skattesystem. Jämsides med denna extra ordinarie, men dock

till sin natur allmänna bevillning eller, såsom den ofta benämndes, bevill
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

ning till allmän kontribution utgingo klass-, konsumtions- och dylika skatter.

Den allmänna bevillningen bestämdes såsom regel till vissa procent

af inkomst, olika för de skilda slagen af inkomster och de skilda kategorierna

inkomsttagare, samt, hvad beträffar fast egendom, till visst belopp

för mantal eller hemman. Sålunda bestämdes enligt Eikets Ständers

förening och bevillning af den 22 maj 1719, bland annat, att Kungl.

Maj:ts betjänte-, civil- och militärpersoner m. fl. skulle utgöra i skatt

hvar tionde penning af all lön och underhåll, det vare sig i penningar,

hemmansräntor eller spannmål. Samtidigt skulle erläggas för så godt som

all jordegendom å landet, som af enskilda innehades, särskild skatt efter

hemman eller mantal såsom t. ex. 5 daler för hvarje helt frälsemantal, 1

daler af frälsebonde, 2 daler af krono- eller skattebonde för hvarie mantal

o. s. v.

Denna allmänna bevillning liksom för öfrigt öfriga omförmälda skatter

af tillfällig natur höjdes och sänktes allt efter statskassans behof. Med

det nya statsskicket sökte man år 1810 omlägga den extra ordinarie beskattningen,

särskildt hvad angår den allmänna bevillningen. Med denna

omläggning åsyftades att täcka det extra ordinära behofvet genom i hufvudsak

en enda skatt, nämligen en progressiv inkomstskatt. Denna skatt,

som alltså framför allt ersatte den gamla allmänna kontributionen af såväl

fast egendom som af inkomster, lefde allenast några få år. Eedan 1812

utkommer en ny bevillningsförordning, där allmänna bevillningen uppbygges

i hufvudsak på de före 1809 gällande grunder. Hvad angår bevillningen

af inkomst af rörelse i städerna och af fastighet, må exempelvis nämnas, att

enligt 1812 års bevillningsförordning bevillningen af inkomst skulle utgå

med i stort sedt 5 procent af nästföregående årets inkomst samt bevillningen

af jordbruksfastighet med 2 72 riksdaler för hvarje 1,000 riksdaler

af fast egendoms värde. Eedan år 1815 sänktes fastighetsbeviilningen

till 2 riksdaler för 1,000 riksdalers taxeringsvärde. I 1854 års bevillningsförordning

har emellertid skatteprocenten i såväl ena som andra fallet

nedsatts till hälften eller för inkomst, hvarom nu nämnts, till 2

procent och för jordbruket till en riksdaler för hvarje 1,000 riksdaler af

fastighets värde. Med vissa undantag särskildt i fråga om ett stort antal

löntagare, h vilkas beskattning var ordnad efter ett klasskattesystem,

tillämpades nu angifna procentsatser äfven med afseende å annan fastighet

och annan inkomst, än nyss omförmälts.

Genom nu angifna regler för beskattningen ansågo sig lagstiftarna

hafva genomfört likställighet mellan inkomsttagare och fastighetsägare.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

Fast egendom ansågs nämligen lämna i inkomst 4 procent af taxeringsvärdet.

I det kommittéförslag, som låg till grund för 1861 års i hufvudsakliga

delar ännu gällande bevillningsförordning, afsågs fortfarande att upprätthålla

nämnda likställighet i skattskyldighet. Kommittén, som ansåg

sig böra föreslå den allmänna bevillningsprocenten till 1 procent af inkomsten,

framhöll, att för fast egendom skulle ock rätteligen lika afgift

tagas af den behållna inkomsten. Men i anseende därtill, att de flesta

fastighetsägare icke begagnade sådan bokföring, att deras behållna afkomst

ens af dem själfva med säkerhet kunde beräknas, antoge kommittén, liksom

dittills skett, behållna inkomsten i allmänhet vara 4 procent af det

uppskattade verkliga eller gångbara värdet. Och hemställde kommittén i

enlighet härmed att fastighetsbevillningen skulle utgå med 40 öre för

hvarje 1,000 riksdaler af taxeringsvärdet.

Yid pröfning af nämnda förslag ansågo sig emellertid Kikets Ständer

böra genomföra en åtskillnad mellan jordbruksfastighet och annan fastighet.

Först och främst syntes det lämpligt, att vid bevillningens utgörande

bereddes något afdrag för de kostnader, som med jordbruksnäringens bedrifvande

vore förenade, eller för det däri nedlagda förlagskapital.

Af dessa och i öfrigt anförda skäl hade Kikets Ständer funnit det

vara lämpligast, att årliga afkomsten af jordbruksfastighet icke antoges

till högre belopp än tre procent af det uppskattade värdet, men att för

annan fastighet densamma antoges till fem procent af uppskattningsvärdet.

Det vore på dessa grunder och med fastställande af bevillningsafgiften för

inkomst till en procent, som Kikets Ständer beslutat, att bevillningen för

fast egendom skulle utgå, för jordbruksfastighet med tre öre för hvarje

fulla etthundra riksdaler af uppskattningsvärdet och för all annan fastighet

med fem öre för hvarje fulla etthundra riksdaler af samma värde.

Den sålunda bestämda skattesatsen för annan fastighet är ännu gällande,

och skattesatsen beträffande jordbruksfastighet ändrades först år 1892

i sammanhang med beslutet om afskrifning af grundskatterna samt lindring

i rustnings- och roteringsbesväret. Allt sedan år 1893 har sålunda bevillningen

för jordbruksfastighet utgått med 6 öre för hvarje 100 kronor

af egendoms taxeringsvärde. Att skattesatsen sattes högre än för annan

fastighet berodde som bekant därpå, att genom fastighetsbevillningen skulle

beskattas, utom den fasta egendomen, jämväl inventarier och andra för

fast egendoms brukning erforderliga lösören.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

Af hvad jag nu anfört synes mig med full tydlighet framgå, ej blott

att fastighetsbevillningens och inkomstbevillningens historia är en och

samma, utan äfven att dessa bevillningar af historiska och ekonomiska

skäl alltjämt behandlats såsom af hvarandra beroende. Bägge bevillningarna

eller rättare sagdt sammanfattningen af dessa båda eller allmänna

bevillningen har allt från början tjänstgjort såsom en statskassans

fyllnadssumma. Beroende på statskassans tillstånd har denna allmänna

bevillning än sänkts, än, och senaste gången för icke tio år sedan genom

så kallad tilläggsbevillning, höjts. Vid dessa sänkningar eller höjningar

har icke afsetts att åstadkomma någon skillnad i belastningen af inkomst

och af fast egendom. Förändringarna i allmänna bevillningen hafva

därför i stort sedt samtidigt omfattat inkomstbevillning och fastighetsbevillning.

Den allmänna uppfattningen, som otvifvelaktigt hänvisar fastighetsbevillningen

att vara ett komplement till inkomstbevillningen, har alltså

sitt fulla berättigande och stöder sig, enligt hvad utredningen visar, ej

blott på bevillningens hela utvecklingshistoria, utan äfven på själfva underlaget

för nu gällande skattesatser för fastighetsbevillningen. Under sådana

förhållanden skulle det uppenbarligen icke kunna kallas annat än obilligt

och orättvist, om fastighetsbevillningen vid omläggningen af den direkta

beskattningen till staten skulle behandlas såsom en fristående utskyld,

som kunde af staten disponeras oberoende af dispositionerna af inkomstbevillningen.

Likaväl som man år 1810 vid införande af en allmän inkomstskatt

till staten ansåg densamma böra träda i stället för dittills utgående

allmän bevillning, har jag för min del icke kunnat annat än biträda

den meningen, att den nya inkomst- och förmögenhetsskatten bör ersätta

ej blott inkomstskatten och inkomstbevillningen utan äfven fastighetsbevillningen.

En af de väsentligaste bristerna i gällande inkomstskatteförfattning

har allt från början erkänts vara den där stadgade ordning för beräkning

af inkomst af fast egendom.

Denna beräkning, som grundar sig på den fasta egendomens taxeringsvärde,

afser som bekant att täcka all den inkomst, som följer med

ägandet och brukandet af fast egendom. När jag nu upptager till behandling

frågan om beskattning af inkomst af fast egendom, skall jag

beröra nämnda fråga, hufvudsakligen hvad angår inkomst af jordbruksrörelse

och af skogsbruk.

Bih. till IiiJcsd. Prof. 1910. 1 Samt. 1 Af cl. 66 Haft.

Inkomst af

fast egendom.

7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

Inkomst af

iordbruksrörelse.

Historik.

(7 § och punkt

1:o) i anvisningarna).

Såsom förut angifvits, uppställde 1859 års bevillningskommitté såsom

sitt mål jämlik beskattning af. all inkomst ocb utgick från den förutsättningen,

att det vore den behållna inkomsten, som skulle beskattas. Äfven

i fråga om fast egendom uttalade sig kommittén i princip för beskattning

af den behållna inkomsten, men i anseende därtill att de flesta fastig
att

deras behållna afkomst ens

antog kommittén den behållna

inkomsten af fastighet vara viss procent af egendomens uppskattade

verkliga eller gångbara värde.

hetsägare icke begagnade sådan bokföring,

af dem själfva kunde med säkerhet beräknas

Eedan skatte]ämkningskommittén upptog år 1876 i sitt förslag till

bevillningsförordning förändrade bestämmelser rörande beskattningen af

fast egendom och däraf härflytande inkomst. Visserligen skulle enligt

nämnda förslag fastighetsbevillning utgå efter i hufvudsak förut gällande

grunder, men därjämte skulle genom inkomstbevillning beskattas dels

arrendeinkomst af jordbruksfastighet samt hyresinkomst eller kyresvärde

af annan fastighet, allt till så stor del som öfverstege ett belopp af fyra

för hundrade af taxeringsvärdet, hvilket belopp ansåges vara genom fastighetsbevillning

beskattadt, dels oek inkomst och förmån af jordbruksrörélse

eller hvad som genom bedrifvande af jordbruk förvärfvades utöfver det

genom fastighetsbevillning beskattade, arrendevärdet motsvarande belopp

af fyra för hundrade för fastighetens taxeringsvärde.

Detta förslag återupptogs och utbildades af skatteregleringskommittén,

som den 17 augusti 1881 afgaf betänkande med förslag till ny

bevillningsförordning. I kommitténs förslag till förordning angående bevillning

af fast egendom samt af inkomst återfinnas dels en fastighetsbevillning,

utgående med 5 öre för hvarje fulla 100 kronor af fastighets

taxeringsvärde, dels ock en inkomstbevillning, som skulle utgå, bland

annat, af inkomst af jordbruksfastighet. I sistnämnda afseende anförde

kommittén, att jordbruksidkaren borde otvifvelaktigt i samma mån som

alla öfriga yrkesidkare beskattas för sin genom yrkets utöfning förvärfvade

behållna inkomst, det vill säga för det belopp, hvarmed egendomens

afkastning möjligen kunde öfverskjuta, hvad som blefve beskattadt genom

fastighetsbevillning. Det finge nämligen, fortsätter kommittén, ej förbises,

att vid sidan af jordens alstrande förmåga förefunnes vid en ordnad jordbruksrörelse

åtskilliga andra beskattningsbara faktorer, såsom det för rörelsens

drifvande erforderliga, i inventarier och kreatursstock nedlagda eller

eljest använda kapital, dels ock produkten af jordbrukarens personliga

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

arbete samt de af honom i hans egenskap af jordägare eller arrendator

åtnjutna, sällan i penningevärde uttryckta och därför vanligen förbisedda

förmåner af allehanda slag. I enlighet härmed föreslog kommittén, att

såsom bevillningspliktig inkomst skulle taxeras den inkomst och förmån

af jordbruksfastighet, som ägaren genom bedrifvande af jordbruksrörelse,

försäljning af skog, utarrendering eller på annat sätt förvärfvade, så ock

hyresinkomst eller hyresvärde af annan fastighet, allt till så stor del, som

öfverstege det belopp, af fem för 100 af taxeringsvärdet, som finge anses

vara genom fastighets!)evillning beskattadt, äfvensom all den inkomst och

förmån, som arrendator af staten eller annan ägare tillhörig jordbruksfastighet

genom arrendet åtnjöte. Och skulle, enligt kommitténs förslag

till instruktion för taxeringsmyndigheterna, vid uppskattning af den behållna

årliga inkomsten af jordbruks- och skogsrörelse tagas hänsyn

dels till värdet af den under nästföresmngna året erhållna skörd från

trädgård, åker och äng samt af produkter från skog och torfmosse med

afdrag af de för skördens eller dessa produkters erhållande utgifna omkostnader;
dels

till antalet af underhållna kreatur och den afkastning dessa ansåges

hafva lämnat;

dels till storleken och beskaffenheten af de för egendomens skötande

använda arb etskrafter;

dels ock till öfriga förmåner, som med jordbruks- och skogsrörelse

kunde vara förenade och icke i taxeringsvärdet vore inbegripna.

Med afseende å jordbruksidkares rätt till afdrag anförde kommittén,

att jordbruksidkaren i likhet med öfriga yrkesidkare borde äga rätt att

från sin beskattningsbara inkomst göra skäligt afdrag för räntor å det till

rörelsens bedrifvande upplånade kapital. Till förebyggande af missbruk

hade kommittén dock ansett sig böra stadga som maximum för dylikt afdrag

räntor å ett belopp, motsvarande 20 procent af egendomens taxeringsvärde.

Kommitténs förslag i nu förevarande afseende blef emellertid icke

lagdt till grund för någon ändring i skattelagstiftningen.

Frågan om beskattning af inkomst af jordbruksrörelse upptogs därefter

till pröfning af de särskildt tillkallade kommittérade, som den 2 november

1894 afgåfvo förslag till förordning angående inkomstbevillning.

Enligt detta förslag skulle afkastning af fast egendom beskattas genom

dylik bevillning. Inkomsten skulle upptagas, hvad beträffar jordbruks
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52 Kungl. Ma.j:ts Nåd. Proposition Nr 88.

fastighet, till 6 procent af fastighets taxeringsvärde, däri icke skulle ingå

värde af skog utöfver husbehof, och till 5 procent af taxeringsvärdet å

annan fastighet. Från inkomst af fast egendom skulle afdrag få ske för

ränta å penningebelopp, som vore i fastigheten intecknadt och utgjordes

af ogulden skuld; dock att sådant afdrag icke finge tillgodonjutas för mera

än 40 procent af inkomstens belopp.

Detta förslag kom först till användning vid anordnandet af den nuvarande

inkomstskatten. Dessförinnan hade emellertid kommunalskattekommittén i

sitt förslag till förordning angående bevillning af inkomst på ett fullt rationellt

sätt sökt ordna beskattningen af fast egendom.

I sitt den 18 maj 1900 afgifna betänkande anförde kommittén, att,

då sistnämnda förslag vore bvggdt på principen af allmän inkomstskatt,

hade såsom följd däraf ur skattesystemet utmönstrats den nuvarande

fastigketsbevillningen, hvilken allenast på en ytterst otillförlitlig omväg

sökte träffa fastighetsinkomsten. I ett skattesystem, grundadt på den personliga

skatteförmågan, funnes icke plats för en särskild och direkt beskattning

af det fasta kapitalet annorledes än i den mån en sådan kunde

ernås genom en kompletterande skatt å nettoförmögenheten, hvilken enligt

sakens natur borde drabba jämväl den rörliga förmögenheten. En afkastningsskatt

å den fasta egendomen, den finge anordnas såsom skatt på

fastighetens verkliga afkastning eller, såsom fastigketsbevillning, läggas på

en allenast beräknad afkastning, vore i ett rent inkomstskattesystem en

uppenbar motsägelse. Det läte sig visserligen icke förneka, att uppskattningen

af inkomst af jordbruk vore förknippad med afsevärda svårigheter

i de fall, där ej en ordnad bokföring ägde rum. Oafsedt emellertid att

ungefär liknande svårigheter yppades vid taxeringen af mången annan

näring, särskildt där den drefves i mindre skala såsom t. ex. det mindre

kandtverket, hvars utöfvande icke vore förknippadt med skyldighet till

bokföring, kunde därförutom påpekas att vid landets större och väl äfven

vid en icke obetydlig del af dess medelstora egendomar i allmänhet numera

fördes räkenskaper, som, äfven om de icke alltid vore ägnade att

fullständigt framvisa afkastningen af de olika inkomstkällor, som inginge

i en landthushållning, dock i det hela kunde gifva mycket god ledning

för bedömandet af årsafkastningens storlek. Hvad anginge de smärre och

små jordbruksfastigheterna, torde det väl likaledes kunna antagas, att

åtminstone flertalet brukare af sådana fastigheter numera under en eller

annan form gjorde sig reda för storleken af såväl de kontanta driftkost
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 88.

53

naderna som hvad kontant inflöte genom försäljning från egendomen.

Svårigheten syntes alltså komma att gälla uppskattningen af de förmåner,

som bereddes jordbrukaren därutinnan, att han för sitt hushåll direkt tillgodogjorde

sig produkter från fastigheten, såsom näringsämnen, husbehofsvirke

m. m. samt åtnjöte förmånen af bostad, men uti förevarande afseende

skulle säkerligen snart nog en viss genomsnittsberäkning för landthushåll

komma att göra sig gällande, hvilken, afpassad efter hushållets storlek och

prisförhållandena å hvarje särskild ort, läte sig utan fara för någon nämnvärd

ojämnhet användas. För öfrigt kunde erinras, att beträffande en icke

obetydlig grupp af jordbrukare i vårt land, nämligen arrendatorer af kronodomäner

— deras antal i början af år 1899 utgjorde 2,217 medan taxeringsvärdet

af sådana domäner öfverstege 57,000,000 kronor — taxering

af deras inkomst såsom jordbrukare sedan länge ansetts böra äga rum,

utan att, såvidt kommittén hade sig bekant, taxeringen funnits behäftad

med några särskilda vanskligheter. Hvad vidare anginge annan fastighet,

erbjöde inflytande hyror eller det i regel tämligen lätt bestämbara hyresvärdet

å fastighet eller del däraf, som af ägaren själf beboddes, tillförlitliga

uppskattningsgrunder.

I anslutning till hvad sålunda anförts räknades i kommitténs nu

ifrågavarande författningsförslag till inkomst af fast egendom arrende, hyra

samt förmån af egen bostad för enskild skattskyldig och hans familj, så

ock frälseränta samt all den afkastning, som härflöte af jordbruksnäring.

Under jordbruksnäring inbegreps skogsafverkning å mark, som af afverkaren

ägdes eller annorledes än på grund af upplåten avverkningsrätt innehades,

äfvensom ladugårdsskötsel, trädgårdsskötsel, samt mejerihandtering

i förening med eget jordbruk. Till inkomst af fast egendom räknades

jämväl värdet af de jordbruks- och skogsalster från egendomen, som jordbrukaren

tillgodogjorde sig för eget behof, så ock hvad som förvärfvades

genom upplåtelse af afverkningsrätt till skog.

Kommunalskattekommitténs förslag återupptogs i stort sedt i det förslag

till förordning om skatt af inkomst och förmögenhet samt om inkomstskatt

å aktiebolag och andra juridiska personer, som år 1904 utarbetades

af särskildt tillkallade sakkunniga.

Körande detta förslag i förevarande afseende tillåter jag mig återgifva,

hvad kammarrätten i underdånigt utlåtande den 31 december 1904 anförde

:

»Hvad beträffar inkomst af fast egendom och i sammanhang därmed af

s. 54 Kontrollera mot PDF

54 Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 88.

jordbruksnäring och livad dit hörer, skall denna, enligt förslaget, taxeras

till dess verkliga belopp ock icke, såsom nu är föreskrifvet, beräknas till

6 procent af jordbruksfastighets och 5 procent af annan fastighets taxeringsvärde.

Det är själfklart och upprepade gånger framhållet, att den nuvarande

anordningen i fråga om beskattning af inkomst af fast egendom, enligt

hvilken man icke uppskattar den inkomst, fastigheten verkligen gifvit,

utan nöjer sig med en beräkning af hvad den anses kunna gifva, icke

öfverensstämmer med fordringarna på en verklig inkomstskatt. Nuvarande

anordning medför dessutom dels att arrendatorer af sådan jordbruksfastighet,

för hvilken bevillning erlägges, äro fritagna från inkomstskatt för sin

inkomst af jordbruksrörelse, dels ock att, hvad större jordbruksfastigheter

beträffar, beskattningen blifver jämförelsevis för hård, då förutsättningen

att egendomen lämnar en inkomst, motsvarande 6 procent på taxeringsvärdet,

säkerligen mera sällan inträffar, under det att vid smärre jordbruksfastigheter

i regel alltför stor lindring erhålles. Den inkomst dessa

senare lämna, inbegripet de förmåner jordägaren för sitt och sin familjs

uppehälle hämtar af egendomen, torde oftast vara större än som motsvarar

6 procent af fastighetens taxeringsvärde, hvilket förhållande är så

mycket naturligare som för de smärre jordbruksfastigheternas afkastning,

utom döda och lefvande inventarier, ägarens och hans familjs arbete spelar

en afgörande roll. Till den afkastning, detta arbete lämnar, kan icke

tagas behörig hänsyn genom en efter en viss, för alla fastigheter gemensam

procent af taxeringsvärdet beräknad inkomstskatt.

Med hänsyn härtill och då gjorda statistiska beräkningar utvisade,

att af fastighetsägarne å landsbygden ända till 74,5 °/o med en beräknad

inkomst, motsvarande sammanlagdt 47,8 °/o af landsbygdens fastighetsinkomst,

undginge inkomstskatt, sådan den från början fastställts, tillkom

år 1904 det stadgandet att, oberoende af eljes gifna föreskrifter om lindring

i inkomstskatten, skattskyldig, som har inkomst af fast egendom

uppgående till beräknadt belopp af 600 kronor eller därutöfver och en

sammanräknad behållen inkomst af minst nämnda belopp, skall erlägga

inkomstskatt för hela fastighetsinkomsten, dock ej för mer än beloppet

af hela behållna inkomsten. En skuldfri ägare till jordbruksfastighet af

10,000 kronors taxeringsvärde skall således utgöra inkomstskatt med 6

kronor.

Föreliggande förslag innebär nu, såsom ofvan sagts, att i hithörande

fall, likasom eljes, den verkliga inkomsten skall taxeras och att härvid

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 88. 55

skola upptagas såsom »inkomst af fast egendom», arrende, hyra oeli dylikt

samt förmån af bostad och vedbrand, som tillfaller ägare eller bevillningspliktig

innehafvare af fastighet, samt såsom »inkomst af arbete» inkomst

af jordbruksrörelse med dess binäringar och i allmänhet af skogshandtering.

Härvid skola i inkomsten af arbete för arrendator inberäknas hans

förmåner af bostad, vedbrand och hvad han till eget och familjens uppehälle

hämtar från egendomen samt för den egna jordbrukaren hans andra

förmåner af fastigheten än de, hvilka såsom bostad och vedbrand upptagas

under »inkomst af fast egendom». Gifvetvis hafva med dessa stadganden

äfven följt föreskrifter, hvilka gjort fastighetsägare och arrendatorer

öfver hufvud deklarationsskyldiga i enahanda fall som andra skattepliktiga.

Hvad inkomst af annan fastighet än jordbruksfastighet angår, lärer

det i allmänhet icke möta någon svårighet att taxera denna till sitt verkliga

belopp, ägarens bostadsförmån, där sådan tinnes, däri inbegripen.

»Inkomst af fast egendom» vid jordbruksfastighet, hvilken inkomst

skulle motsvara arrende och därmed jämförlig afgäld samt förmån af bostad

och vedbrand, synes det icke heller blifva svårt att behörigen taxera.

Däremot torde det utan tvifvel städse blifva förenadt med svårigheter att

exakt beräkna den inkomst, ett jordbruk lämnar. Med erinran härom

uttalade också kammarrätten i utlåtande den 31 december 1902 öfver

kommunalskattekommitténs förslag önskvärdheten af att jordbrukares uppgiftsskyldighet

i möjligaste mån underlättades, så att icke allenast möjligast

fullständiga anvisningar meddelades angående sättet för jordbruksinkomstens

beräkning än äfven tillfälle bereddes jordbrukare att, i stället

för att till siffran angifva sin inkomst, få uppgifva sina faktiska förhållanden,

med ledning hvaraf inkomsten kunde af taxeringsmyndigheterna

beräknas. I syfte att undanrödja svårigheter af här ifrågavarande art

innehåller också förslaget bestämmelse om rätt för jordbrukare, som anser

sig icke kunna deklarera en viss inkomstsiffra, att i stället meddela upplysningar,

som, med hvarandra sammanställda, afse att sätta taxeringsmännen

i tillfälle att beräkna hans inkomst af jordbruk med binäringar.

Härvidlag anser sig kammarrätten emellertid böra erinra, att i de uppgjorda

särskilda deklarationsformulären bör beredas utrymme för i det

axseende, hvarom här är fråga, så viktiga upplysningar som angående

areal af olika ägoslag, åker, äng, hagmark och skogsmark.

I detta ämne är för öfrigt att märka, hurusom redan för närvarande

sker en taxering af verkliga inkomsten från jordbruksrörelse i de fall,

s. 56 Kontrollera mot PDF

56 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

där jordbruk drifves af arrendator af kronan tillhörig jordbruksfastighet,

utan att, såvidt veterligt är, någon anmärkning framkommit, att taxeringen

härvidlag skulle blifva mera ojämn eller mindre rättvis än i andra fall.

Det har påtagligen städse varit förutsatt, att vid en definitiv skattereform

man hos oss likasom i andra länder skulle föreskrifva, att inkomst

af fastighet och af jordbruk skulle taxeras till sitt verkliga belopp. Ehuru

förslaget icke afser ett mera slutgiltigt ordnande af våra skatteförhållanden,

torde emellertid icke fördenskull böra afstyrkas, att försök nu

göres att till verkliga beloppen taxera inkomster af jordbruk och af fast

egendom öfver hufvud. Kommer detta nu till stånd vid inkomstskattetaxeringen,

sådan den hos oss är ordnad, bör utan tvifvel en viss erfarenhet

kunna vinnas för en slutlig ombildning af det direkta skatteväsendet

till stat och till kommun.»

Departe- Enligt bevillningsförordningen beskattas fast egendom efter taxerings
mmtschefen.

vär(jet. Fastigketsbevillningen utgår med 6 öre för hvarje fulla 100

kronor af taxeringsvärdet å jordbruksfastighet och med 5 öre för hvarje

fulla 100 kronor af taxeringsvärdet å annan fastighet. Såsom redan angifvits,

är fastighetsbevillningen i verkligheten ett komplement till inkomstbevillningen

och afser att träffa afkomsten af fast egendom med samma

skatteprocent, hvarmed inkomstbevillningen utgår af inkomst af annat slag.

Till grund för fastighetsbevillningen ligger alltså den förutsättningen, att

fast egendom lämnar en genomsnittsinkomst, jordbruksfastighet af 6 procent

och annan fastighet af 5 procent, allt å taxeringsvärdet.. Då man

i fråga om nuvarande inkomstskatten ej ville göra skattskyldighet beroende

af den verkliga inkomsten af fast egendom, men å andra sidan, med

afseende å inkomstskattens progressiva anordning, inkomst äfven af fast

egendom omedelbarligen måste läggas till grund för bestämmande af

skatten, låg det ju närmast till hands att i anslutning till bevillningsförordningens

stadganden rörande fastighetsbevillningen direkt beräkna inkomsten

af jordbruksfastighet och annan fastighet till resp. 6 och 5 procent

af taxeringsvärdet.

Bristerna i en sådan anordning voro emellertid redan vid tiden för

inkomstskatteförordningens tillkomst för lagstiftarna uppenbara.

I den skrifvelse, hvari 1902 års Biksdag anmälde sitt beslut i anledning

af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om inkomstskatt,

anförde sålunda Kiksdagen, att anmärkningar väl kunde framställas

mot de principer, hvarpå förslaget vore byggdt, men att därvid

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

icke finge förbises, att en del af dessa anmärkningar både sin anledning

i inkomstskattetaxeringens sammankoppling med bevillningstaxeringen. På

grund häraf samt med hänsyn till inkomstskattens provisoriska karaktär

och [Riksdagens uttalade fordringar rörande skattens anordnande kunde

berörda anmärkningar icke för det dåvarande undanrödjas. Men oafsedt

detta förhållande, i följd hvaraf den föreslagna skatten icke blefve, hvad

den icke heller gåfves ut för att vara, nämligen en ren inkomstskatt,

kunde förslaget, fotadt å de af Riksdagen i öfrigt bestämda grunder, icke

sägas taga den hänsyn till den verkliga skatteförmågan, som eljest vore

önsklig.

En anmärkning af detta slag gällde tydligen grunden för bestämmandet

af fastigketsinkomsten. Härutinnan hade visserligen Riksdagen på

förhand bestämt, att inkomst af fast egendom skulle beräknas efter vissa

procent af fastighetens taxeringsvärde, hvarför någon erinran ej kunde

föras däremot, att denna princip i förslaget följdriktigt genomförts. I det

att Riksdagen likväl framhölle, att beräknandet af fastighetsinkomsten, på

sätt nyss nämnts, icke medförde skattens fördelning efter de skattdragandes

verkliga utrönta skatteförmåga, ville blott Riksdagen betona, att den

däraf föranledda ojämnheten i beskattningen ytterligare skärptes i följd af

skattens progressiva anordning. På grund häraf och då af statistisk utredning

framginge, att, äfven med den af Riksdagen beslutade begränsningen

af skattefriheten, i allt fall största delen af landets till bevillning

taxerade fasta egendom torde komma att undgå inkomstskatten, ansåge

sig Riksdagen böra ifrågasätta, huruvida icke anmärkta ojämnheter i

skattetungan borde undanrödjas medelst en skatt å förmögenhet.

Detta Riksdagens uttalande har visserligen icke förrän nu föranledt

till framläggande af förslag till beskattning af fonderad inkomst, men redan

år 1904 fann man sig uppfordrad att utsträcka inkomstskatteskyldigheten,

hvad beträffar inkomst af fast egendom. Under det att det skattepliktiga

minimum för enskilda personer var fastställdt till 1,000 kronor, bestämdes

genom nådiga förordningen den 27 maj 1904 angående inkomstskatt för

år 1905, att inkomst af fast egendom skulle gå i skatt redan vid belopp

om 600 kronor.

Den beräknade inkomstprocenten afser, såsom nyss nämndes, att fölen

hvar egendom träffa all den inkomst, som härflyter af densamma.

Denna inkomst åter taxeras hos allenast en person eller i regel fastighetens

ägare. Emellertid kan man icke förbise, att inkomst af fast egenBih.

till Piksd. Prot. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 66 Häft. 8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

dom, med anordningen för dess beräkning, sönderfaller i inkomst af förmögenhet

och inkomst af arbete. En ägare af den fasta egendomen, som

ej själf brukar fastigheten, borde då rätteligen taxeras för den fonderade

inkomsten och brukaren för inkomst af själfva jordbruksrörelsen eller för

inkomst af arbete.

Ett exempel, bin ren jordbruksfastighet, bestående af allenast öppen

åker, som är taxerings värderad till 10,000 kronor, torde åtminstone i södra

delarna af riket hafva ett arrendevärde af i genomsnitt omkring 400 kronor.

Den fonderade inkomsten af fastigheten, hvars beskattningsbara afkomst

enligt inkomstskatteförordningen skall beräknas till 6 procent af taxeringsvärdet

eller till 600 kronor, skulle alltså i förevarande fall kunna beräknas

till 400 kronor, därför skattskyldigheten borde åligga ägaren. Återstoden

af den beskattningsbara inkomsten eller 200 kronor utgör i förevarande

exempel den beräknade inkomsten af jordbruksrörelsen, därför

brukaren borde vara skattskyldig.

Det ligger i öppen dag, att, om en genomsnittsberäkning med någon

utsikt att något så när sammanfalla med verkligheten skulle kunna göras

beträffande inkomst af fast egendom, denna genomsnittsberäkning borde

stanna vid själfva förmögenhetsafkastningen. Däremot låter det sig uppenbarligen

icke med någon utsikt till framgång göra att framkonstruera en

genomsnittsinkomst för det å fastigheten nedlagda arbetet. Frukterna af

detta arbete äro för en hvar brukare i och för sig beroende, förutom på

vissa allmänna äfvensom tillfälliga, för hvarje egendom speciella förhållanden,

på en mängd personliga faktorer, såsom duglighet, sparsamhet, affärsförmåga

m. m. I dessa omständigheter har man otvifvelaktigt framför

allt att söka grunden därtill, att det nuvarande systemet för beräkning af

fastighetsinkomsten icke låter förena sig med en skatt efter skatteförmåga.

En inkomstskatt, hvars ledande motiv är skatteförmågan, blir nämligen

alltid mer eller mindre illusorisk, om man icke låter de personliga ekonomiska

förhållandena inverka på taxeringen för en hvar särskild inkomsttagare.

Först sedan en taxering i sådan ordning vidtagits, kan, såsom

jag tidigare antydt, skatteförmågan bestämmas. Går man tillväga på annat

sätt, konstruerar man en skatt, som leder till uppenbar orättvisa och undanrycker

den progressiva skatten hela dess moraliska underlag, d. v. s. dess

mest bärande kraft.

För att följa nyss gifna exempel är det sålunda uppenbart, att för

arrendatom, som måhända ensam med hemmavarande familjemedlemmar

brukar fastigheten, alla förmåner och inkomster i naturaprodukter och i

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

kontant icke kunna inskränka sig till ett belopp af 200 kronor. Vore

genomsnittsberäkning af denna art riktig ocli fallet sålunda icke ett undantag

för år, då missväxt eller andra mindre goda förhållanden inträffade,

skulle nämligen arrendatorn vara hänvisad att lefva af annan inkomst än

af sitt arbete å fastigheten och, om man såge frågan i stort, ett land som

Sverige, där jordbruket fortfarande är landets modernäring, nära ekonomisk

ruin. Ty äfven om exemplet för öfverskådlighetens skull hänför sig till

utarrenderad fastighet, har det dock i stort sedt sin tillämpning äfven

beträffande de ojämförligt mest förekommande fallen eller dem, där ägare

och brukare äro eu och samma person.

Mot den nuvarande anordningen kan alltså framför allt invändas, å

ena sidan, att i fall, där fastighetens ägare är annan person än brukaren,

ägaren skattar, om ock i flertalet fäll ofullständigt, för brukarens inkomst

samt, å andra sidan, och detta framför allt, att frukten af brukarens eget

arbete icke är tillräckligt beaktad vid inkomstens beräkning. Sistnämnda

förhållande leder ofrånkomligt dithän, att jordbrukare i afseende å inkomstskatten

i allmänhet kommer i en bättre ställning än den person, som

genom arbete i industriell tjänst eller i annan ordning skaffar sig inkomst

af eget arbete. För den senare medgifver icke lagstiftningen någon annan

grund för befrielse från skatt för intjänade lefnadsomkostnader än den,

som skulle kunna åberopas af en hvar annan likvärdig inkomsttagare,

sålunda äfven en fastighetsägare.

Denna anmärkning, redan under nuvarande förhållanden värd beaktande,

skulle väga ännu tyngre, då genom den föreslagna reformen jordbruksnäringen

skulle befrias från fastighetsbevillningen. Härigenom skulle

nämligen en fortsatt tillämpning af inkomstskattens anordning komma att

i ett flertal fall ställa jordbruksidkarna i en ännu gynnsammare ställning

än hittills.

Hvad nu sagts gäller de jordbruksrörelsens idkare, hvilkas verkliga

inkomster öfverstiga den beräknade. Men det finnes också kategorier

fastighetsägare, hvilka under den nuvarande ordningen komma i sämre

skatteförhållande än andra skattepliktiga med samma bärkraft. Detta inträffar

i de fall, där 6 procent öfverstiger ägarens inkomst af fastigheten.

För dessa kan det ju icke kännas annat än såsom en obillighet och orättvisa,

att icke till grund för inkomstskatten vid taxeringen af inkomst af fast

egendom liksom vid taxering af inkomst af kapital och arbete lägges den

verkliga inkomsten.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 88.

Bestämmelser, hvarigenom nu angifna ojämnheter skulle i största

möjliga utsträckning undanröjas, kunna ju icke med fog mötas med den

invändningen, att frågan i förra fallet i regel gäller mindre jordbrukare

och i senare fallet i allmänhet de större fastighetsägarna d. v. s. mera

bärkraftiga inkomsttagare.

I bägge fallen är det nämligen icke fråga om annat än att i beskattningsväg

likställa inkomsttagare med samma bärkraft. Hos den större

fastighetsägaren tager staten genom skatteprogressionen beträffande såväl

inkomst som förmögenhet i anspråk hans större skatteförmåga, men tillser

samtidigt, att han ej beskattas efter andra grunder än dem, som tilllämpas

i afseende å de i inkomst likvärdiga inkomsttagarna af kapital.

Yidkömmande mindre jordbrukare afse de ifrågasatta ändrade bestämmelserna

framför allt att genomföra likartade grunder för taxering af inkomst af

arbete och såmedelst i afseende å skattebefrielse och skattelindringar men

äfven i fråga om skatteplikt likställa jordbruksrörelsens män med dem,

som för inkomst äro hänvisade till andra näringsgrenar och sitt eget

arbete.

Ehuru sålunda de ganska omfattande skattelindringar, livilka enligt

föreliggande förslag skulle komma de mindre inkomsttagarna till del, äro

afsedda att i sin fulla utsträckning tillämpas äfven vid taxering af inkomst

af jordbruksrörelse, och ehuru med skattereformen fastighetsbevillningen

till staten skulle upphöra, förbiser jag icke, att omläggningen af

den direkta beskattningen för de mindre jordbrukarna kan komma att i

ett större eller mindre antal fall medföra någon ökning i skattskyldigheten

till staten. Då emellertid detta förhållande allenast bekräftar den af

1902 års Riksdag uttalade mening att nu följda grunder för beräkning af

fastighetsinkomsten skulle medföra ojämnheter i skattebördan samt då en

förändrad anordning för taxering af inkomst af fast egendom är för en

verklig och bestående skattereform nödvändig och den föreslagna anordningen

hvilar på fullt rättvisa och jämlika grunder, har jag, i säker förtröstan

därtill att dessa synpunkter äfven skola göra sig gällande hos dem,

hvilka frågan närmast berör, ansett mig böra biträda ett förslag, som

skulle genomföra en beskattning af den verkliga inkomsten af fast egendom.

Hittills har jag berört mera de enskilda skattskyldigas ställning till

omläggningen af beskattningen af dylik inkomst än omläggningens betydelse

i statsfinansiellt hänseende. Då emellertid sistnämnda sida af frågan

icke heller får lämnas obeaktad, skall jag tillåta mig framhålla, hurusom

utan nämnda omläggning en förskjutning äger rum i skattebördan, en

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

förskjutning, som vore mindre att tala om, såvida densamma liänförde sig

till en inkomstkälla af annan betydelse än fast egendom, men som, då

jordbruksnäringen intager ett det allra största rum i landets hushållning,

måste verka till en omfattande rubbning i hela skattesystemet.

Går staten till anordnandet af skatten med full kännedom därom,

att densamma icke kommer att omfatta den verkliga inkomsten af landets

mest betydande näringsgren, kan staten svårligen undgå att vid skattens

anordning taga hänsyn till detta förhållande. Å ena sidan måste vid fastställandet

af grunderna för skattebefrielse och för skattelindringar äfvensom

för degressionsskalan afseende fästas därå, att i ett stort antal af de

taxerade inkomstbeloppen komme att ingå en art inkomst, som upptagits

under sitt verkliga belopp. A andra sidan skulle vid utmätandet af progressionsskalan

icke kunna bortses därifrån, att densamma skulle komma

att öfverstiga den afsedda skatteprocenten i alla de fall, där den beräknade

inkomsten öfver stege den verkliga.

Ur alla synpunkter måste det följaktligen anses synnerligen angeläget,

att inkomst af fast egendom, nu närmast af jordbruksrörelse, taxeras till

sitt verkliga belopp. Till en början bör det tagas under öfvervägande,

huruvida de skattskyldigas egen medverkan för taxering af inkomst af

fast egendom kan tagas i anspråk i samma utsträckning som vid taxering

af inkomster af andra slag eller, därest så icke är förhållandet, huruvida

taxeringsmyndigheterna kunna anses i stånd att, utan uppgifter från de

skattskyldigas sida om inkomstens belopp, ändock nå ett tillfredsställande

resultat vid taxeringen.

Innan dessa frågor besvaras torde det vara lämpligt att något närmare

undersöka, hvad som skall räknas såsom inkomst af fast egendom.

Enligt författningsförslaget skall till dylik inkomst hänföras hufvudsakligen
arrende

eller hyra för fastigheten, frälseränta och andra afgälder af

fastighet, ersättning för upplåten rätt att i visst afseende begagna egendomen

eller att tillgodogöra sig dess tillgångar m. m. dylikt såsom t. ex.

rätt till grustäkt, stenbrott o. s. v.,

ägarens eller brukarens inkomst af det å egendomen bedrifna jordbruket

med dess binäringar, såsom mejerihandtering, ladugårdsskötsel,

trädgårdsskötsel m. m.,

inkomst genom direkt försäljning af vissa egendomens beståndsdelar,

såsom sten, torf, grus, lera m. m.,

inkomst af skogsbruk.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 88.

I inkomst, hvarom nu nämnts, ingår naturligen äfven de naturaförmåner,

som, utan att i penningar förvandlas, omedelbarligen af jordbrukaren

för egen eller familjens räkning tillgodogöras eller eljest konsumeras.

Enligt författningsförslaget räknas sålunda till fast egendom förmån af

bostad äfvensom hvad skattskyldig för sin och sin familj tillgodogör sig

af egendomens afkastning, härunder inbegripet hvad som åtgår till sådan

tjänstepersonal, som användes till personlig uppassning.

Värdet å produkter af sistnämnda slag samt bostad beräknas med

ledning af i orten gällande försäljnings- och hyrespris. Inkomster af

öfriga omförmälda slag upptagas naturligen till de belopp, hvarmed de

influtit. I hvarje fall är emellertid jordbrukaren berättigad att göra afdrag

för alla de kostnader, som gjorts för inkomstens förvärfvande, alltså för

arrende, hyra, inköp af utsädesfrö, aflöning åt drängar och pigor och alla

andra utgifter för egendomens brukande och skötsel, för underhåll af

fastighet och inventarier, för ränta å lånt rörelsekapital m. m.

Dessa liksom öfriga föreslagna bestämmelser med afseende å inkomst

af jordbruksfastighet angifva oförtydbart, att inkomst af jordbruksrörelsen

liksom inkomst af annan rörelse svårligen kan exakt uppgifvas, utan att

ordnad bokföring användes i rörelsen eller inkomsttagaren eljest för fortgående,

något så när specificerade anteckningar öfver rörelsens debet och

kredit. Detta oaktadt hafva öfverallt, där krafven på en rationellt ordnad

inkomstskatt trängt igenom, svårigheter af nämnda slag befunnits vara

öfverkomliga.

I ett flertal länder har sålunda sedan länge inkomst af fast egendom

beskattats i samma ordning som inkomst af annan näring. Så i Preussen

och flera andra stater i Tyska riket, i Österrike, Danmark m. fl. länder.

Enligt den danska lagen den 15 maj 1903 om inkomst- och förmögenhetsskatt

till staten anses, med vissa undantag och efter medgifna afdrag,

såsom skattepliktig inkomst den skattskyldiges sammanlagda årsintäkter i

penningar eller penningars värde. Bland uppräknade inkomstkällor förekomma

jordbruk och skogsbruk, likställda med exempelvis handel och

handtverk. Inkomsten taxeras till det belopp, den uppgått till under

skatteåret. Till ledning vid taxeringen afgifva de skattskyldiga uppgifter

om inkomstens belopp, afiattade i öfverensstämmelse med ett af finansministern

fastställdt formulär. I den af finansdepartementet den 12 december

1903 utfärdade vägledning för skattelagens användning gifvas åtskilliga

anvisningar angående sättot för inkomsternas beräkning, särskildt för det

fall att den skattskyldige icke har ordnad bokföring. Anvisningarna äro,

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

i hvad de afse inkomst af jordbruk och skogsbruk, icke synnerligen omständliga,

men torde väl få anses fullt tillräckliga för sitt ändamål.

Enligt den preussiska skattelagen, sådan denna lyder enligt kungörelse

den 19 juni 1906, räknas såsom skattepliktig inkomst den skattskyldiges

inkomster i penningar eller penningars värde af kapital, fast egendom,

handel och näring samt annan inkomstbringande verksamhet. Inkomsten

beräknas till sitt behållna verkliga belopp. Till ledning vid taxeringen

skola de skattskyldiga, hvilkas inkomster öfverstiga ett visst minimibelopp,

i allmänhet afgifva deklaration om inkomst. Med afseende å sådan inkomst,

som endast genom uppskattning kan bestämmas, såsom t. ex. jordbrukares

förmåner in natura, kan skattskyldig, som därom gör ansökning,

erhålla tillstånd att i stället för uppgift om inkomstens belopp meddela

sådana upplysningar om faktiska förhållanden, som taxeringsmyndigheterna

behöfva för inkomstens rätta uppskattning. Om beskaffenheten

af dessa upplysningar meddelas närmare bestämmelser i de af finansministern

den 25 juli 1906 utfärdade anvisningar för inkomstskattelagens

tillämpning.

Förhållandena särskild! i stora delar af Tyskland torde vara med de

svenska jämförliga. De största trafven ställas där ovedersägligen å taxeringsmyndigheterna,

som skola ej blott granska uppgifter om inkomster

utan äfven från lämnade uppgifter om vissa faktiska förhållanden om

jordbruket sluta sig till jordbrukets ekonomiska resultat. Förutsättningarna

för ett godt arbete i sådant afseende torde vara minst lika stora här i

riket som i Preussen. Yåra taxeringsmyndigheter äro nämligen otvifvelaktigt

alldeles särskildt sakkunniga på förevarande område. Äfven om

i fråga om taxeringsmyndigheternas sammansättning inom landsdistrikten

jordbrukarne icke ägde det inflytande, författningarna bereda dem, hafva

garantier för myndigheternas i förevarande afseende sakkunniga sammansättning

ändock lämnats, i det att föreskrifter gifvits i syfte att inom

jordbruksdistrikt jordbrukare icke skall saknas inom taxeringsnämnden.

Detta sakkunnigelement å jordbeskattningens område har också tillförsäkrats

ett betydande rum inom pröfningsnämnden. Med hänsyn till

dessa förhållanden synes mig icke någon tvekan kunna råda därom, att

taxeringar af inkomst af jordbruksfastighet skola ske under så vidt möjligt

fullt betryggande former. Härtill kommer, att de nuvarande taxeringsmyndigheterna

redan vunnit en icke obetydlig erfarenhet å ifrågavarande

område. Jag syftar härmed på den stora klassen arrendatorer af kronoegendomar.

Dylik arrendator är som bekant redan nu både enligt bevill
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kwngl. Mar.ts Nåd. Proposition Nr 88.

ningsförordningen och inkomstskatteförordningen skattepliktig för inkomst

af den fasta egendom, han brukar. Och slutligen kunde ju tilläggas, att,

på sätt den lämnade utredningen visar, redan skattejämknings- och skatteregleringskommittéema

förutsatte taxeringsmyndigheternas kompetens i förevarande

afseende.

Man torde sålunda kunna antaga för säkert, att i de fall, där inkomst

af fast egendom icke kan af den skattepliktige deklareras, taxeringsmyndigheterna

ändock torde kunna utan större svårighet taxera jordbruksidkarens

verkliga inkomst.

Deklaration om sådan inkomst kan, såsom jag redan antydt, naturligen

i många fall möta vissa vanskligheter, beroende därpå att inkomst

af jordbruk och dess binäringar, så godt som städse, delvis framkommer

efter en mera subjektiv uppskattning, såsom i fråga om hyresvärdet å

bostad, mängden och saluvärdet å i hushållet använda produkter m. m.

I de fall, där ordnad bokföring förekommer eller noggrannare anteckningar

föras öfver kontanta utgifter och inkomster samt öfver i hushållet använda

egna produkter, lösa sig sagda svårigheter lätteligen. Och redan nu torde

af nu angifna anledningar för ett stort antal fastighetsägare svårigheterna

för deklaration af inkomst vara undanröjda. Därjämte torde man kunna

få antaga, att med jordbrukets utveckling i intensitet och rationell skötsel

jordbrukets män i växande omfattning komma att använda sig af sådana

räkenskapsmetoder, att rörelsens verkliga ekonomiska resultat kan af dem

angifvas.

Emellertid får icke skattelagstiftningen lämna ur sikte alla de fall,

där jordbrukaren på grund af rådande förhållanden är urståndsatt att lämna

uppgift om inkomstens belopp. I dessa fall tillkommer det vederbörande

taxeringsmyndighet att omedelbarligen verkställa uppskattning af hyresvärde

af bostad, af skördeförhållandenas ekonomiska resultat m. m. Hur

omsorgsfullt taxeringsmyndigheten än vore utsedd, skulle densamma dock svårligen

kunna fullgöra sitt uppdrag, om icke den skattskyldige lämnade

myndigheten all den hjälp, som han och ensamt han kan gifva. En befrielse

från deklaration af inkomst måste på samma sätt som i Preussen

ersättas med sådana för taxeringen erforderliga uppgifter, som jordbrukaren

lätteligen kan utan bokföring lämna.

Af skäl, som jag icke torde behöfva utveckla, bör naturligen en sådan

befrielse från den allmänna uppgiftsskyldigheten begränsas till de fall, där

man verkligen kan förutsätta afgörande svårigheter för jordbrukaren att

lämna deklaration om inkomst. Dessa svårigheter torde i allmänhet växa

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88. 85

i mån som jordbruksegendomarna äro små, och hafva nått kulmen, då jordbruksrörelsen

i stort sedt icke erfordrar större arbetskraft än den, familjemedlemmarna

lämna.

Under sådana förhållanden och då inkomsten icke kan i förevarande

afseende blifva normerande, synes mig gränsen för befrielse böra sättas i

förhållande till egendomens taxeringsvärde. Säkerligen är gränsen icke satt

för lågt, om enhvar, som brukar jordbruksfastighet med taxeringsvärde

icke öfverstigande 25,000 kronor, befrias från skyldighet att afgifva

deklaration om inkomst af samma egendom.

Hvad därefter angår den nu nämnda subsidiära uppgiftsskyldigheten,

torde densamma liksom all annan deklarationsplikt böra fullgöras genom

ifyllande af fastställda formulär. Ett formulär för sådant ändamål har

uppgjorts och underkastats granskning af i jordbruksdrift förfarne män

och skall i sinom tid tillika med andra till författningarna hörande formulär

och längder delgifvas Riksdagen.

Det formulär, hvarom nu är fråga, skulle innefatta upplysningar

om egendomens areal i åker, äng och betesmark, arrende, åbyggnadernas

brandförsäkringsvärde, kreatursbesättning, utsäde, skörd, antalet tjänare

eller arbetare och deras kontanta aflöning, antalet personer, som tillhöra

den skattskyldiges familj och hafva sin utkomst af egendomens afkastning,

m. m.

Såsom nyss antyddes, skulle den, som brukar egendom med taxeringsvärde

öfverstigande 25,000 kronor, under alla förhållanden vara skyldig

aflämna deklaration om inkomst. Då emellertid en och annan af dessa jordbrukare

icke torde vara beredd att redan första gången, då deklaration skall

lämnas, uppgifva sin verkliga inkomst, synes mig nödig hänsyn till dessa bjuda

att, innan de hunnit inrätta sig efter de nya förhållandena, dem lämnas öppet

att i stället för deklaration om inkomst lämna uppgift enligt det formulär,

hvarom nu är fråga. För sådant ändamål erfordras ett öfvergångsstadgande

för år 1911, ett stadgande, som har sin plats i taxeringsförfattningen.

De närmare föreskrifterna om hvad som skall räknas till inkomst af

fast egendom återfinnas i punkt l:o) af de vid föreliggande författningsförslag

fogade särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen.

De flesta af hithörande föreskrifter, såvidt angår jordbruksrörelse, äro

af beskaffenhet att ej erfordra någon förklaring utöfver den, som redan

lämnats. Andra åter torde tarfva sin motivering.

Hit höra bestämmelserna därom, att till inkomst af jordbruk skall

Bih. till Piiksd. Prof. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 66 Höft. 9

s. 66 Kontrollera mot PDF

66 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

räknas, livad som förvärfvas genom försäljning (ej realisation), utom af

jordbrukets, ladugårdens ocb trädgårdens produkter, äfven af kreatur, samt

att såsom kostnader i jordbruksrörelsen må af dragas utgifter för nyanskaffning

(ej nyuppsättning) af dels lefvande dels ock döda inventarier.

Försäljning eller inköp af kreatur äfven styckevis betyder visserligen

esomoftast minskning eller ökning af det i jordbruksrörelsen nedlagda

kapitalet. Till följd häraf borde ju penningar, som inflyta eller utgifvas

för en dylik affär, icke få omedelbart inverka på inkomstens uppskattning.

Praktiska svårigheter skulle emellertid otvifvelaktigt möta mot en ordning,

hvarigenom för hvarje kreatur, som såldes eller köptes, skulle undersökas,

huruvida köpeskillingen skulle betraktas såsom inkomst eller icke. Kreatur

äro ju i likhet med spannmål m. m. föremål för produktion inom

jordbruksrörelsen, och i stort sedt lärer det årliga saldot af uppburna och

gifna köpeskillingar för kreatur på en gård betyda en ökning eller minskning

i gårdens inkomster. Detta förhållande synes mig vara bestyrkt däraf,

att handel med kreatur så intimt sammanhänger med själfva rörelsen, att

i den allmänna uppfattningen, och denna är naturligen på ett område som

detta af stor betydelse, sådan handels öfverskott i allmänhet utan vidare

anses ingå i gårdens årsafkastning.

Genom den ordning, hvarom nu talats, erfordras inga bestämmelser

om afskrifning af det i kreatursbesättningen nedlagda kapitalet. Sådan

bestämmelse erfordras däremot i fråga om döda inventarier, som ju icke

äro föremål för produktion i jordbruksrörelsen. Jordbrukaren är nämligen

liksom en hvar annan rörelseidkare berättigad att såsom en omkostnad i

rörelsen göra afdrag för inventariernas slitning. Denna fordran kan tillmötesgås

antingen genom att medgifva viss årlig afskrifning å inventarierna

eller ock, såsom i förevarande förslag, på det sätt, att utgifterna

för nyanskaffning af inventarier må afdragas såsom omkostnader i rörelsen.

Bägge metoderna föra till målet. Men då den senaste är den enklaste

i bokföringsväg och stora svårigheter esomoftast skulle möta att i förekommande

fall utreda den årliga slitningsprocenten å de olika slagen af inventarier,

synes mig den i förslaget följda metoden, som för (ifrigt kommer till

tillämpning t. ex. i Preussen och Baden, vara att föredraga.

Äfven minskning i åbyggnadernas värde bör ju beräknas såsom omkostnad

i jordbruksrörelsen. Afdrag i sådant afseende torde dock böra

utgå med viss årlig procent, som naturligen kommer att växla efter byggnadernas

beskaffenhet och användning. Skulle man här använda samma

metod som i afseende å inventarierna, torde svårighet uppstå för jord
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 88.

brukaren att erhålla fullt afdrag. Afdrageu kunna nämligen ej göras å

andra inkomster än dem, som influtit under samma år, då utgifterna gjorts.

En husbyggnad torde emellertid i allmänhet, åtminstone på de mindre

egendomarna, taga under den tid, densamma pågår, i anspråk belopp, som

öfverstiga årsinkomsten från egendomen. Härigenom blefve i regel också

jordbrukaren urståndsätta att göra fullt afdrag för sina omkostnader. Af

dessa samt andra praktiska äfvensom fiskaliska skäl, som äfven äga sin

tillämpning å annan rörelse än jordbruksrörelse, har nämnda metod kommit

till användning i afseende å alla i rörelse använda byggnader.

Uppgift om den verkliga inkomsten af så kallad annan fastighet ställer

sig uppenbarligen mycket enklare än i fråga om jordbruksrörelse. Beträffande

ägare af annan fastighet är därför icke påkalladt undantag från

deklarationsplikten, motsvarande det som skulle gifvas för ägare eller brukare

af jordbruksfastighet. För uppgifvande af inkomst af annan fastighet

erfordras nämligen icke någon ordnad bokföring. Och i de fall, där ägaren

själf disponerar fastigheten eller del däraf, torde icke för honom uppstå

någon svårighet att uppskatta värdet af denna förmån.

Såsom jag förut angifvit, ingår i inkomst af fast egendom jämväl inkomst

af skogsbruk. Jag öfvergår nu att särskildt för sig behandla frågan

om taxering af sistnämnda slags inkomst.

Denna fråga, en af de mest omdebatterade å skattelagstiftningens

område, har under långliga tider varit föremål för undersökning. Men

alla förslag till rationellt ordnande af denna fråga hafva hittills strandat.

I afseeende å denna fråga tillåter jag mig erinra, att — sedan Riksdagen

i skrifvelse den 12 april 1905 anhållit, att Kungl. Maj:t utan att

afvakta en fullständig lösning af kommunalskattefrågan måtte låta utarbeta

och för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring af nu gällande

skattelagstiftning, att inkomst genom beskattning af skogsafverkning måtte,

i större utsträckning än för närvarande äger rum, tillgodokomma de särskilda

kommuner, inom hvilka skogsafverkning bedrifves — utredningrörande

förändrade bestämmelser angående beskattning af skog anförtroddes

åt tillkallade sakkunniga personer, hvilka den 15 juli 1907 afgåfvo betänkande

och förslag i ämnet.

Från detta betänkande hämtar jag dels ett yttrande rörande problemets

natur dels ock historisk framställning öfver tidigare utarbetade förslag

till beskattning af inkomst af skog genom inkomstbevillning.

Inkomst af

skogsbruk.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Problemets

natur.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

yFör att få ett riktigt grepp på det föreliggande problemet måste

man framför allt observera, att inkomst af skog är af alldeles egendomlig

natur och väsentligen skiljer sig från andra slag af inkomster. Då man

talar om inkomst såsom föremål för beskattning, tänker man vanligen på

en viss penningsumma, som förtjänats under ett visst år. Där inkomst

härledes af fast egendom, plägar den också med större eller mindre regelbundenhet

inflyta hvarje år. Så är emellertid i allmänhet icke förhållandet

med inkomst af skog. Sådan inkomst erhålles hufvudsakligen, då

skogen säljes å rot eller då den afverkas, hvilket senare ju under vissa

förhållanden kan ske regelbundet, men mången gång sker först sedan skogen

kanske under mansåldrar fått stå utan att lämna någon nämnvärd

inkomst.

Sådan tillfällig inkomst af skogsafverkning har såsom skatteobjekt en

helt annan karaktär än vanlig årlig inkomst. Xu kan emellertid hela

vår skattelagstiftning i allmänhet anses vara byggd på förutsättningen af

en årlig inkomst. Det kan således icke väcka förvåning, att alldeles särskilda

svårigheter uppträda, då man söker finna en plats för beskattningen

af inkomst af skog inom ramen för denna skattelagstiftning.

En närmare undersökning visar, att en lösning af dessa svårigheter

kan sökas på två olika vägar. Då skogen ger inkomst oregelbundet och

med åtskilliga års mellanrum, kan man antingen med beskattningen söka

träffa en antagen genomsnittlig årsinkomst, som i längden motsvarar den

verkliga inkomsten af skogen. Eller också kan man eftersträfva att med

beskattningen träffa den verkliga inkomsten vid de tillfällen, då den faktiskt

erhålles.

Den första riktningen är den, i hvilken nu gällande skattelagstiftningkan

sägas ha sökt frågans lösning. Beskattning af skog genom fastighetsbevillning

hvilar ju på det antagandet, att skogen i genomsnitt under en

längre period ger en inkomst för år, som är lika med en viss procent af

skogsegendomens taxeringsvärde. Faktiskt utkräfves då år efter år skatt

för en inkomst, som icke influtit, men å andra sidan blir den samlade inkomst,

som erhålles, då skogen en gång afverkas, lämnad skattefri.

Tänker man sig, att en nysådd skog står på tillväxt i åttio år, kan

man ju säga, att ägaren af denna skog har en natura-inkomst för hvarje

år i det årets tillväxt. Denna natura-inkomst, som icke blir disponibel

för året, utan uppsamlas år efter år, kan vid fastighetsbevillningen anses vara

det verkliga skatteobjektet. Denna beskattningsform kan alltså anses hvila

på den förutsättningen, att den årliga tillväxten af en skog representerar

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr. 88.

normal afkastning af skogens taxeringsvärde för tillfallet. Om denna förutsättning

är riktig, och om taxeringsvärdet tid efter annan afpassas efter

.skogens stigande värde, så beskattas ju genom fastighetsbevillningen den

värdeökning, skogen under uppdragningstiden år efter år erhåller genom

sin tillväxt, det vill säga, när skogen efter åttio år är mogen för afverkning,

är skatt till fullo betald för hela dess dåvarande belopp. Detta,

att utfå skatt för hela värdet af den skog som af verkm, är tydligen det

mål, som hvarje rationell skogsbeskattning måste afse. Det målet kan,

åtminstone teoretiskt sedt, nås genom en beskattning i fastighetsbevillningens

form. Härvid förutsättes dock, att skogen ej undergått någon värdestegring

på grund af marknadens förbättring. Äfven en sådan värdestegring

bör emellertid rättvisligen blifva föremål för beskattning.

Den andra hufvudmetoden för beskattning af inkomst af skog är teoretiskt

enklare. Man har därvid endast att taga ut skatt vid de tillfällen,

då skogen lämnar verklig inkomst. Det gäller blott att se till, att man

verkligen får ut skatt för all den inkomst, som under årens lopp samlats

genom skogens tillväxt, alltså för skogens hela värde. T denna riktning

gå de förslag, som tid efter annan framställts till beskattning af skog

genom inkomstbevillning.

De många olika förslag, som framkommit under den långvariga diskussionen

i skogsbeskattningsfrågan, kunna alla hänföras till den ena eller den

andra af nu nämnda hufvudmetoder för frågans lösning. [ Båda metoderna

hafva genom denna diskussion vunnit högre utbildning. Kommitterade

finna sig därför till en början böra lämna en kortfattad framställning af

den utveckling, som de båda metoderna för skogens beskattning sålunda

undergått.

Alla de reformförslag, som afsett att mer eller mindre fullständigt . Historik.

• ^ • • • • ^ Jty)l

ombilda den nuvarande fastighetsbevillningen till en bevillning af inkomst ning för skog.

af fäst egendom, hafva, naturligen inneburit, att jämväl inkomst af skog

skall utgöra föremål för inkomstbevillning. Till denna grupp af förslag

höra till en början den Förberedande skattejämkning skommitténs samt Skattereglering

skommitténs förslag. Enligt det sistnämnda kommittéförslaget, som

afgafs den 17 augusti 1881, skulle all inkomst och förmån, som af jordbruksfastighet

tillfälle ägaren, däri äfven inräknad inkomst genom försäljning

af skog, vara underkastad inkomstbevillning till så stor del, som

öfversteg det belopp af fem procent af taxeringsvärdet, hvilket skulle anses

genom fastighetsbevillningen beskattadt. Vid fastighetens taxering

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kung t. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

skulle växande skog tagas i betraktande allenast i den mån den ansågs

, erforderlig till husbehof. Inkomstbevillningen skulle påföras, där fastigheten

vore belägen. Såsom skäl till detta sätt för beskattning af skogs

afkastning anförde kommittén bland annat, att en fullt tillfredsställande

uppskattning af skogens kapitalvärde vore lika svår, som uppskattningen

af dess afkastning vore lätt, och att det skulle blifva en obillighet att

vilja i en fastighets taxeringsvärde inbegripa hvad som möjligen först efter

årtionden kunde hafva utbildat sig till ett afkastning gifvande kapital.

KpropoidtionS Sedan planen på en grundligare omgestaltning af fastighetsbevillm

1883 års ningen förfallit, hemställde Kungl. Maj:t särskild! i fråga om skogsRiksdag.

beskattningen i sitt vid 1883 års Riksdag framlagda förslag till ny bevillningsförordning,

att i en fastighets taxeringsvärde skulle inbegripas värdet

af skog allenast till husbehof, samt att till inkomst af arbete skulle räknas

inkomst genom skogsafverkning å egeu eller annans mark för annat ändamål

än husbehof eller genom försäljning af växande eller afverkad skog.

Idkare af skogsrörelse, med hvilken likställdes innehafvare af genom köp

förvärf vad rätt till afverkning af skog å annans mark, skulle för inkomst

af denna rörelse taxeras, där skogen var belägen.

Till det propositionen i ämnet åtföljande statsrådsprotokollet hade

dåvarande chefen för finansdepartementet rörande föreliggande fråga afgifvit

ett yttrande, som är synnerligen belysande. Det hade följande lydelse:

»Frågan, huruvida växande skog bör beskattas efter dess afkastningsförmaga,

och således genom fastighetsbevillning, eller efter den inkomst,

som ägaren verkligen drager af skogen, det vill säga genom inkomstbevillning,

hör till de svårlöstaste inom bevillningslagstiftningens område.

Svårigheten beror därpå, att växande skog visserligen, såsom ett adpertinens

till mark eu, till sin juridiska karaktär är att betrakta såsom fastighet,

men att skogen i afseende på den form, hvarunder af kastningen af

densamma vinnes, i många stycken företer större likhet med lös egendom

än med fastighet. Då man beskattar fastighet efter dess afkastningsförmåga,

sker detta därföre, att man anser sig kunna efter noggrann undersökning

af fastighetens naturliga förmåner på förhand beräkna den afkastning,

fastigheten med ändamålsenlig skötsel kommer att i årligt medeltal

lämna. Fullt exakt kan afkastningsbeloppet naturligtvis icke beräknas,

då man därvid måste lämna utom räkningen det inflytande, som väderleks-

och andra konjunkturförhållanden kunna komma att på detsamma

utöfva, men, om uppskattningsmännen äro sin uppgift vuxne och med

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kimgl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

ortens förhållanden fullt förtrogne, bör dock beräkningen af jordbruksfastighetens

afkastning kunna ske med den noggrannhet, att, om ock i

särskilda fall af kastningen kan öfver- eller understiga den antagna, växlingarne

i detta afseende i allmänhet begränsas inom området för nyssnämnde,

af den skattskyldiges vilja oberoende förhållandens verkningskrets.

Helt annorlunda gestalta sig förhållandena i fråga om beräkningen

af växande skogs afkastning. Man kan visserligen äfven här verkställa

en beräkning öfver den afkastning skogskapitalet med en rationell vård

bör kunna lämna, en beräkning, som dock redan den är vansklig nog,

dels därföre att åsikterna om en rationell skogsskötsels fordringar kunna

betydligt växla, dels därföre, att, då en skog är stadd i uppväxt, den först i

en framtid kan gifva afkastning, men därföre icke vid beskattningstillfället

får anses värdelös. Men äfven förutsatt att en sådan beräkning

med erforderlig noggrannhet låter sig verkställa, kan med visshet antagas,

att den uppskattade af kastningen endast jämförelsevis sällan kommer att

öfverensstämma med den verkliga. T}'', i motsats mot förhållandet vid

jordbruksnäringen, står det den skattskyldige i hvarje ögonblick fritt att

kullkasta beräkningen därigenom att han antingen vid sin skogsafverkning

går utöfver den efter rationella grunder beräknade årsafkastningen eller

ock, med bibehållande af äganderätten till själfva marken, till annan man

af händer sig den därå växande skogen till större del än nämnda årsafkastning,

och sålunda förvandlar hela eller en del af sitt skogskapital i

penningar. Om beskattningen af skogsrörelsen ordnas under formen af

fastighetsbevillning, blir följden för staten af ett sådant den skattskyldiges

tillvägagående den, att själfva skatteföremålet försvinner och att

därmed den skatt, som dessförinnan under förutsättning af dess fortbestånd

för detsamma utgjorts, visar sig hafva blifvit beräknad efter felaktig grund.

Och det är nogsamt kändt, att nyssnämnda sätt för skogens tillgodogörande

i vårt land, långt ifrån att utgöra undantag, på många orter tilllämpas

i stor utsträckning. Med undantag för statens och för sådana boställs-

och andra under enskild disposition varande allmänna skogar, som

stå under statens kontroll, äfvensom för skogarne å vissa större egendomar,

kan man i allmänhet säga, att skogen, i de delar af riket, där

sådan icke i större myckenhet förefinnes, tillgodogöres utan att därvid

följes någon med hänsyn till omsorgen om skogens framtida bestånd uppgjord

plan, medan åter i de delar af riket, som företrädesvis äro att anse

såsom skogsproducerande, dispositionsrätten öfver skogen till stor del öfver
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

gått från jordägarne till sågverksägare eller andra förädlare af skogsprodukter.

Lägges härtill att svårigheten att beräkna skogens rätta värde säkerligen

i många fall föranledt dess fullständiga åsidosättande vid uppskattningen

af fastighetstaxeringsvärdet, saknas för visso icke skäl för antagandet,

att ett såväl för den skattskyldige rättvisare, som för staten fördelaktigare

resultat skulle vinnas genom fastighetsbevillningens utbytande

mot inkomstbevillning vid beskattningen af afkastningen utaf skog. Förbises

bör ej heller, att äfven ur kommunalbeskattningens synpunkt skäl

tala för en sådan förändring. Inom de trakter af riket, där afverkningsrätt

till skog å annans mark i större utsträckning plägar upplåtas, inträffar

nämligen eljest lätt, att en kommun går miste om all skatt för de inom

dess område belägna, under afverkningsrätt upplåtna skogssträckor, Då

jordägaren förlorat all dispositionsrätt öfver skogen, anser man sig icke

billigtvis kunna taga hänsyn till denna vid fastighetstaxeringsvärdets bestämmande,

och då skogsrörelse såsom sådan hittills icke kunnat beskattas

genom inkomstbevillning, har följden blifvit, att inkomsten af skogsrörelsen

inräknats i inkomsten af afverkningsrättsinnehafvarens sågverksrörelse och

beskattats där denna bort beskattas, eller oftast utom kommunen. Blir

däremot inkomst af skogsrörelse särskild! beskattad, kan föreskrift lämnas,

att detta bör ske inom den kommun, där skogen är belägen.

Yid öfvervägande af dessa förhållanden synes mig skattekommitténs

förslag om skogsrörelses beskattande genom inkomstbevillning böra vinna

godkännande och de betänkligheter, som däremot kunna framställas och

blifvit af kammarrätten i dess underdåniga utlåtande öfver kommitténs

betänkande sammanfattade, böra få vika. Dessa betänkligheter afse i

främsta rummet den minskade betydelse köpeskillingen för fastighet såsom

norm för fastighetsvärdets bestämmande skulle erhålla därigenom, att värdet

af skogen, som naturligtvis inverkat på köpeskillingens belopp, icke finge

vid uppskattningen af taxeringsvärdet tagas i betraktande i vidsträcktare

mån, än skogen vore erforderlig till husbehof. Äfven bortsedt därifrån,

att vid det stora antal fastigheter, som endast äga skog till husbehof,

köpeskillingen komme att bibehålla sin fulla betydelse såsom taxeiingsgrund,

torde man kunna antaga, att vid öfriga fastigheter nämnda taxeringsgrunds

minskade brukbarhet komme att motvägas af den ökade duglighet

i berörda hänseende, som genom förändringen komme att tillvinnas ej

mindre de numera allmänt förekommande hypoteksvärderingarna, vid hvilkas

bestämmande hänsyn till växande skog enligt regeln icke tages i vid
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 88.

73

stfäcktare mån, än den är erforderlig till husbehof, än äfven arrendebeloppen,

som likaledes i det vida öfvervägande antalet fall ej afse den

å egendomen befintliga skog. Jag vågar därför antaga, att skogsrörelsens

särskilda beskattning icke skall medföra så stora olägenheter för fastighetstaxeringens

verkställande, som kammarrätten befarat, och det synes mig

uppenbart, att ett tillfälle därigenom beredes att upphämta inkomst af

ett skatteobjekt, som hittills ofta endast i ringa mån varit föremål för

taxering.»

Bevillningsutskottet vid 1883 års riksdag ville inskränka den sålunda

föreslagna inkomstbeskattningen af skog till inkomst genom försäljning och

afverkning af skog å annans mark äfvensom å egen mark, när skogen

afverkas i den utsträckning, att egendomens värde därigenom minskas.

Denna senare bestämmelse afsåg att bereda det allmänna någon ersättning

för det fall, att till följd af för stor afverkning taxeringsvärdet måst nedsättas.

Tydligt är emellertid att eu dylik skatteform, där skogen i öfrigt

beskattas genom fastighetsbevillning, innebär en dubbelbeskattning.

Riksdagen vidtog emellertid ingen förändring i beskattningen af jordbruksfastighet

och förklarade uttryckligen, att den ansett inkomst af skogsrörelse

under dåvarande förhållanden ej böra särskildt beskattas.

Under de följande åren väcktes inom Riksdagen gång på gång motione.r

afseende reformer i skogsbeskattningen. Till en början afsågo dessa förslag

hufvudsakligen, att skogskommunen skulle bli beskattningsort för vinst

af afverkning å annans mark. Man synes då ännu hafva utgått från den

föreställningen, att sådan inkomst vore i sin helhet beskattningsbar. Sedan

emellertid år 1886 genom kungl. resolution blifvit fastslaget, att sågverksbolag

ägde rätt till afdrag för värdet å rot af det timmer, som hämtas

icke blott från egna utan jämväl från arrenderade skogar, riktade sig

reform sträfvandena i främsta rummet på att i bevillningsförordningen

uttryckligen få bestämdt, att inkomst af skogsafverkning å annans mark

är beskattningsbar utan rätt till afdrag för värdet å rot. Dessa motioner

ledde emellertid icke till något resultat.

Ar 1890 tillsatte Kungl. Maj:t en kommitté med uppdrag, bland

annat, att åvägabringa en mera tillfredsställande ordning i fråga om beskattning

af den inkomst, som vinnes genom afverkning af skog. Denna

kommitté, som afgaf sitt betänkande den 1 maj 1891, föreslog, att i fastighets

taxeringsvärde skulle inbegripas värdet af skog allenast till husbehof, samt

Bill. till Piksd. Prot. 1910. 1 Samt. 1 Afd. 66 Höft. 10

1883 års

riksdag.

1890 års

bevillningskommitté.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

1894 drs

bevillningskommitté.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr SS.

att inkomst, som ägaren i öfrigt hade af skogen, skulle vara underkastad

inkomstbevillning. Inkomst af virkesfångst å annans mark för egen förädlingsrörelse

skulle beskattas i sammanhang med förädlingsrörelsen. Yid

taxering af inkomst af skog skulle afdrag vara medgifvet utom för omkostnader

jämväl för hvad skogen kostat i dens hand, som tillgodogör sig

densamma. Angående beräkningen af dessa afdrag saknades dock alla

närmare bestämmelser. Yid försäljning af skogsfastighet i dess helhet

skulle vinsten på skogens försäljning särskildt beräknas. Hur denna vinst

skulle kunna särskiljas från annan värdestegring på egendomen var emellertid

ej angifvet. Kommittén synes ha tänkt sig, att i detta fall det

belopp, hvarmed köpeskillingen kunde öfverstiga fastighetens hela taxeringsvärde,

skulle anses utgöra försäljningssumman för skogen.

De antydda bristerna i kommittéförslaget framhöllos skarpt i kammarrättens

yttrande af den 12 maj 1892. Kammarrätten framhöll jämväl, att

med den dåvarande lydelsen af 10 § 2 mom. bevillningsförordningen

inkomst af skog icke skulle kunna taxeras nästföljande år och således i

en mängd fall skulle undgå taxering.

1894 års kommittéförslag, som afsåg eu allmännare ombildning af

bevillningsförordningen, anslöt sig i fråga om skogsbeskattningen i hufvudsak

till 1891 års förslag. Dock föreslogs nu, att virkesfångst å annans

mark för förädlingsrörelses räkning skulle särskildt taxeras i skogskommunen.

Förädling,srörelse skulle sedermera ha rätt till afdrag för virke

från egna eller arrenderade skogar efter i afverkningsorten allmänt gällande

pris. Angående afdrag för skogens inköpssumma föreslogs, att inkomst

af skog skulle taxeras, först sedan skogen lämnat afkastning, som till fullo

betäckt kostnaden för skogens förvärfvande. Då vinst å försäljning af

fast egendom enligt förslaget i dess helhet skulle vara beskattningsbar,

skulle vid sådan försäljning vinsten af skogen icke särskildt taxeras.

Kammarrätten framhöll i sitt yttrande öfver detta förslag, att bestämmelserna

om afdrag för ursprunglig köpeskilling för skogen vore

synnerligen svåra att tillämpa. Det vore för taxeringsmyndigheterna hart

när omöjligt att år för år följa amorteringen af sådan köpeskilling. Yidare

framhöll kammarrätten, att små afverkningar af skog på grund af gällande

bestämmelser om skattefrihet för små inkomster ofta nog skulle gå fria

från all beskattning. Därmed skulle betydande belopp undandragas såväl

fastighets- som inkomstbevillning, hvilket särskildt skulle medföra olägenheter

beträffande vägskatten.

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr SS.

Sedan Kungl. Maj:t år 1897 låtit frågan om en reform af skogsbeskattningen

förfalla, blef denna fråga såväl vid 1897 års riksdag som vid

riksdagarna 1903, 1904 och 1905 föremål för enskilda motioner''. Dessa

syftade mestadels till skogens beskattning under inkomstbevillningens form,

men lämnade intet vidare bidrag till lösningen af de svårigheter, som

denna beskattningsform medför. Vid den sistnämnda riksdagen fann sig

bevillningsutskottet med hänsyn till förevarande beskattningsfrågas erkändt

stora betydelse, oaktadt ärendet redan vore föremål för utredning inom

finansdepartementet, böra föreslå en skrifvelse till Kungl. Maj:t med betonande

af att frågan kräfde ett skyndsamt afgörande. I anslutning till

detta förslag aflät Riksdagen till Kungl. Maj:t en skrifvelse med anhållan,

att Kungl. Maj:t utan att afvakta en fullständig lösning af kommunalskattefrågan

ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till

sådan ändring af nu gällande skattelagstiftning, att inkomst genom beskattning

af skogsavverkning måtte i större utsträckning än för närvarande

äger rum tillgodokomma de särskilda kommuner, inom hvilka skogsavverkning

bedrifves.

Under tiden hade kommunalskattekommittén den 18 maj 1900 afgifvit

sitt betänkande. Då kommittén föreslog bevillningens ombildande till ren

inkomstskatt, skulle alltså inkomst af skog blifva underkastad inkomstskatt

till staten. Icke heller detta förslag innehöll emellertid tillfredsställande

bestämmelser om afdrag för hvad skogen kostat i ägarens hand.

För den kommunala beskattningen skulle fastighetstaxeringen bibehållas

och fastighetens afkastning skulle anses utgöra 5 procent af taxeringsvärdet.

Vid sidan häraf skulle också inkomst af fast egendom efter afdrag

af 5 procent af taxeringsvärdet deltaga i kommunalutskyklema. I

fastighetsvärdet skulle inbegripas icke blott skogsmarkens värde utan jämväl

den växande skogens värde, hvilket skulle uppskattas till 20 gånger

den beräknade stadigvarande årsafkastningen. Detta förslag pålade alltså

skogsägare en dubbel skattskyldighet till kommunen: under tillväxtperioden

skulle skatt erläggas efter fastighetens taxeringsvärde, och då skogen

försåldes, skulle skatt i allmänhet komma att erläggas för hela köpeskillingen.

Norrlandskommittén framhåller i sitt betänkande af den 27 oktober

1904 ohållbarheten af den nuvarande ordningen för skogens beskattning,

men nöjer sig i öfrigt med att uttala sin anslutning till principerna i 1891

års kommittéförslag.

Kommunal
skattekom
mittén.

Norrlands
kommittén.

s. 76 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

1904 års

förslag.

76

Sedan inkomstskatteförordningen år 1903 trädt i kraft, framträdde

olägenheterna af skogens beskattning efter fastighetstaxering särdeles skarpt.

Det visade sig i allmänhet högst önskligt, att inkomst af fast egendom

gjordes till föremål för verklig taxering. I detta syfte utarbetades år

1904 inom finansdepartementet ett förslag, som bland annat innehöll ny

förordning om inkomstskatt. I detta förslag återkom den gamla tanken

om att göra inkomst af skog till föremål för inkomstskatt. Den gamla

svårigheten att fastställa afdrag, för hvad ägaren ursprungligen för skogen

betalt hade här eliminerats därigenom att sådana afdrag öfver hufvud icke

medgåfvos. Vid upplåtelse af afverkningsrätt till skog skulle alltså köpeskillingen

oafkortad upptagas såsom inkomst. I bevillningsförordningen

hade beskattning af skog genom fastighetsbevillningen bibehållits. Dock

skulle skogsavverkning å annans mark på grund af särskild upplåtelse

hänföras till inkomst af arbete. Förädlingsindustrien skulle vara underkastad

deklarations- och skatteplikt särskildt för »skogsvinsten» och särskildt

för vinst å förädlingen. Skogsvinsten skulle bestämmas med ledning

af de vid tiden för afverkningens afslutande gällande priser å af verkningsorten

eller närmast belägna vattendrag. Afdrag finge ske utom för omkostnader

jämväl för »så stor del af den för skogen erlagda köpeskilling,

som med hänsyn till redan förut uttagen skogsvinst samt storleken af

årets afverkning, jämförd med den kvarvarande skogstillgången, skäligen

kan anses belöpa å årets afverkning». I motsats mot 1894 års förslag,

där skattskyldighet inträdde, först sedan den ursprungliga köpeskillingen

var till fullo amorterad, förutsatte alltså detta förslag en fördelning af

den ursprungliga köpeskillingen på de följande årens afverkningar. Skattskyldighet

skulle alltså i allmänhet inträda redan vid den första afverkningen.

Denna anordning har utan tvifvel- betydande företräden, men försvårar

a andra sidan ytterligare taxeringsarbetet.

Den grundtanke, som genomgår alla nu nämnda förslag, nämligen att

skogen först vid afverkning borde blifva föremål för beskattning, har

äfven funnit uttryck i ett af domänstyrelsen den 23 november 1905 afgifvet

utlåtande öfver norrlandskommitténs framställning angående nya

grunder för skogsbeskattningen. Såsom slutligt omdöme uttalar domänstyrelsen

däri, att det vore från skogsvårdssynpunkt lämpligast, ätt skogen

i sin helhet — likasom växande gröda — undantoges från beräkningen

af jordbruksfastighets taxeringsvärde. Den beskattningsform, som skulle

tillämpas på skog, borde om möjligt motverka skogssköfling, hvilket komme

att ske, om skog icke vore föremål för beskattning, så länge den lämna
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mqj.is Nåd. Proposition Nr 88. 77

des- att fortväxa, och först då beskattades, när afverkning ägde rum, samt

därest det afverkade virkets värde lades till grund för beskattningen.»

Efter det kommitterade härefter behandlat frågan om skogsbeskattningens

ordnande i fastighetsbevillningens form och afvisat denna utväg,

upptaga kommitterade till skärskådande den andra kufvudmetoden för

skogs beskattning samt yttra i sådant afseende äfvensom om grunderna

för kommitterades eget förslag följande:

»Det väsentliga hos denna metod är att den utkräfver skatt endast

då skog lämnar verklig inkomst. Den skattskyldige skall enligt denna

metod betala skatt endast vid de tillfällen, då han genom kontant inkomst

kommit i den ställning, att han mindre trycke» af skatten. Detta är

naturligtvis ett mycket betydande företräde hos denna metod.

I--- , , €u-,'' /*é*WK*V|*.

; Det har (emellertid/ visat sig att denna metod, sådan den hittills framställts,

lider af en brist, som omöjligen kan lämnas utan afseende. Då

virke säljes, vare sig å rot eller efter afverkning, representerar försälj
ningssumman

i allmänhet icke en nettoinkomst. Vill man fastställa nettoinkomsten,

måste afdrag göras, utom för omkostnader, jämväl för den för

skogen erlagda köpeskillingen. Dessa afdrag för hvad afverkaren kan

hafva utgifvit för skogen vålla emellertid mycket stora svårigheter. Här

är i själfva verket den svaga punkten i alla de förslag, som syfta till

beskattning af skog genom inkomstbevillning. Förslagsställarne hafva också

regelbundet undvikit att djupare inlåta sig på frågan om afdragen. Men

motståndarne mot denna beskattningsmetod hafva här funnit en angreppspunkt,

och särskildt har kammarrätten genom sin kritik spridt ljus öfver

de betydande svårigheter ett riktigt fastställande af de nämnda afdragen

innebär.

Antåg att en skog under en längre följd af år står på tillväxt och

därunder tid efter annan genom försäljning öfvergår till ny ägare, för

att slutligen, då den är mogen, säljas till en afverkare. Allteftersom skogen

växt till, har dess värde stigit, så att för hvarje säljare uppstått en

vinst motsvarande det belopp, hvarmed försäljningssumman öfverstigit den

köpesumma han för skogen erlagt. Under sådana förhållanden vore det

beskattningens uppgift att uttaga skatt af hvarje dylik vinst, från den

första till den sista. Har detta lyckats, så har skatt tydligen vid skogens

afverkning erhållits för hela dess dåvarande värde. Men detta ideal

är i verkligheten synnerligen svårt att uppnå vid en beskattning under

inkomstbevillningens form.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 88.

Den värdestegring, som beror på skogens tillväxt, sammansmälter

med den, som fastigheten i öfrigt kan undergå. Yille man alltså taxera

skillnaden mellan de köpeskillingar, som uppnåtts vid två på hvarandra

följande försäljningar af egendomen i dess helhet, såsom beskattningsbar

inkomst, så hade man i själfva verket utsträckt skatteplikten till att omfatta

all värdestegring på fast egendom. Också har det visat sig, att de

förslag, som velat utveckla inkomstbegreppet i denna riktning, haft något

lättare att reda sig med frågan om taxering af skogsvinst.

Det är för öfrigt icke säkert, att de successiva köpen och försäljningarna

omfatta alldeles samma egendom. Det kan hända att den, som

köpt en fastighet, säljer bort skogen, men behåller den öfriga egendomen.

Hur stor del af den för hela egendomen erlagda köpeskillingen skall då

räknas på skogen? Om denna fråga är svår att besvara, så blir det ännu

svårare att säga, hvilket afdrag för erlagd köpeskilling som bör medgifvas,

om blott någon del af skogen försälj es, eller om afverkningsrätt intill viss

dimension upplåtes. Eller om ägaren själf afverkar skogen under en längre

följd af år, skall då en viss del af den ursprungligen erlagda köpeskillingen

afdragas från hvarje års afverkning? Att gifva några lagbestämda grunder

för en sådan fördelning af den ursprungliga köpeskillingen på de successiva

afverkningarna vore tydligen utomordentligt svårt. En fördelning efter

arealen af den afverkade skogsmarken vore uppenbarligen omöjlig, då afverkning

kan afse vissa dimensioner öfver hela skogen och i öfrigt drifvas

på så mångfaldigt olika sätt. Bättre vore då en fördelning efter det relativa

värdet af den afverkade och den återstående skogen. För en säker

uppskattning af den återstående skogens värde saknas emellertid merendels

tillförlitliga grunder. Om alltså en fördelning af den ursprungliga köpeskillingen

på de olika afverkningarna icke bör ifrågakomma, återstår endast

det alternativet att vänta med att uttaga skatt, till dess hela köpeskillingen

är amorterad genom de successiva afverkningarna. Denna utväg har det

emot sig, att det under sådana förhållanden kan dröja väl länge, innan

det allmänna får någon skatt af skogsafverkningen. Hvilket alternativ

man för öfrigt än väljer, förutsättes alltid, att taxeringsmyndigheterna

hålla ordning på hur stor del af den ursprungliga köpeskillingen redan är

afdragen. Detta åter förutsätter, att taxeringsmyndigheterna skulle föra

fortlöpande register öfver afverkningarna på alla skogar inom distriktethvilket

väl, åtminstone med våra taxeringsmyndigheters nuvarande organisation,

näppeligen torde vara utförbart.

Om det alltså saknas rationella grunder för en beräkning af afdrag

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

för hvad skogen ursprungligen kostat i ägarens hand, så försvåras en taxering

af den behållna inkomsten ytterligare därigenom, att säker kännedom

mången gång icke kan vinnas ens om själfva den ursprungliga köpeskillingen.

Detta gäller särskild! i de fall, då skogsegendom forvärfvats genom

byte eller genom arf, eller då köp skett långt tillbaka i tiden. Det förtjänar

i detta sammanhang att framhållas, att en taxering, som erfordrar

kännedom om det pris, som erhållits vid försäljning af skog eller skogseffekter

eller vid upplåtelse af afverkningsrätt till skog, öfverhufvud icke

torde kunna på ett tillfredsställande sätt genomföras, med mindre de skattskyldiges

egen medverkan tages i anspråk. Äfven härutinnan brusto de

i det föregående omnämnda förslagen till skogsbeskattning under inkom stbevillningens

form.

Fitudiet af de allvarsamma och djupt i sakens natur liggande svårigheter,

som äro förknippade med medgifvande af afdrag för ursprungligen kommitteraerlagd

köpeskilling, har fört kommitterade till den uppfattningen, att en des f°rgla9- lösning af skogsbeskattningsfrågan borde sökas, som icke förutsatte dylika

afdrag. En sådan lösning kan uppenbarligen vinnas därigenom, att man

väntar med att uttaga skatt af skogsvinsten, till dess skogen afverkas,

eller äganderätten till densamma eljes skiljes från äganderätten till marken,

men att man då i stället beskattar virkets hela värde utan medgifvajide

af något afdrag för hvad skogen kostat i den siste ägarens hand. / vid

ett sådant förfaringssätt erhåller det allmänna tydligen med en gång skatt

för hela det virkesvärde, som med här förut undersökta metoder skulle

beskattats i större eller mindre portioner under skogens hela tillväxtperiod

Härmed förenklas skogsbeskattningsproblemet i högsta möjliga grad. Inkomsten

af skogens tillväxt blir endast en gång föremål för beskattning

och detta vid ett tillfälle, då antingen virkesvärdet framträder i en van- !\ Ch-®*

ligen kontant erlagd köpeskilling, eller åtminstone virkesmängden blir fullt

bestämd och sålunda det värde, som skall utgöra föremål för taxeringen,

isynnerhet efter införande af deklarationsplikt, lätt kan fastställas. Kontrollen

öfver att hela den samlade skogsvinsten verkligen blir beskattad,

är genom denna koncentration väsentligen underlättad. Någon beräkning

af afdrag för erlagd köpeskilling förekommer öfver hufvud icke. De betydande

komplikationer, som följa med medgifvandet af sådana afdrag,

undvikas alltså helt och hållet. ]

Mot en sådan lösning af den föreliggande frågan kunde invändas, att

det vore orättvist mot den, som afverkar eller försäljer sin skog eller upp
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

låter afverkningsrätt å densamma, att lian skulle taxeras för kela inkomsten

utan rätt till afdrag för hvad skogen kostat honom i inköp. Det måste

också medgifvas att ett sådant beskattningssätt stundom skulle verka

temligen kårdt, därest den siste säljaren eller afverkaren af skog också

vore den, som i verkligheten finge bära hela skattebördan. Men så är

ingalunda förhållandet.

Blir det i lag bestämdt, att skatt af hela skogs vin sten skall uttagas

vid det tillfälle, då skogen afverkas eller endast till äganderätten skiljes

från marken, så vet hvar och en, som köper skogsfastighet, att på skogen

hvilar en obetald skatteskuld, som förfaller till betalning i det ögonblick

skogen skiljes från marken. En köpare med vanlig sakkunskap tar denna

omständighet i betraktande, då han beräknar det pris han kan betala för

skogen; och säljaren blir i regel tvungen att medgifva en reduktion i

priset, som motsvarar den å skogen hvilande skatteskulden. En sådan

reduktion kommer i regel att äga ruin vid hvarje försäljning af slcogsfastigheter.

Säljaren får sålunda i verkligheten bära skatten för den

vinst, som uppstått genom skogens tillväxt eller värdeökning från det

ögonblick, han köpte den, till det ögonblick han säljer den. Och detta

är ju just det ideala målet för skogsbeskattningen. Den siste köparen,

som själf afverkar skogen eller upplåter afverkningsrätt å densamma, är

den ende som direkt drabbas af skatten, och skenbart bär han hela skattebördan.

I verkligheten faller dock på honom endast den del af skatten,

som motsvarar den värdeökning skogen undergått, sedan han förvärfvade

densamma. Genom den process, som nu skildrats, återvältes den öfriga

skattebördan i riktiga proportioner på tidigare innehafvare af egendomen.

Denna återvältningsprocess verkar på liknande sätt och väl i det stora

hela lika säkert, som den skatteöfvervältning, hvarigenom t. ex. en kaffekonsument

tvingas att betala den kaffetull, som direkt erlägges af importören.

Kommitterade hafva alltså kommit till det resultat, att deras förslag

till lagstiftning om skogs beskattning borde grundas på principen om en

beskattning af den samlade skogsvinsten vid afverkning eller försäljning

af skog eller vid upplåtelse af afverkningsrätt. Den uppgift, som då först

ställt sig för kommittérade, har varit att finna den rätta platsen i skattesystemet

för en sådan lagstiftning. Det ligger ju närmast till hands att

låta skogsbeskattningen ingå som en integrerande del i den öfriga inkomstbeskattningen,

alltså i inkomstbevillningen och inkomtsskatten. Men eu

sådan anordning möter allvarsamma betänkligheter, sedan man bestämt

sig för principen om beskattning äf det samlade skogsvärdet xttan afdrag

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

för erlagd köpeskilling. Ofvan omnämnda år 1904 inom finansdepartementet

utarbetade förslag till ny förordning om inkomstskatt hade införlifvat

en skogsbeskattning efter denna princip med inkomstskatten. Kammarrätten

uttalade i sitt utlåtande öfver detta förslag den meningen, att

det icke vore med rättvisa och billighet förenligt att sålunda förvägra

säljare af skog hvarje afdrag för tidigare erlagd köpeskilling. Tager man

emellertid hänsyn till den skatteåtervältningsprocess, som vid en sådan

beskattningsmetod, enligt hvad ofvan visats, måste komma till stånd, så

torde man nödgas medgifva, att denna anmärkning i viss mån förlorar

sin betydelse. Däremot kan man med fullt fog rikta den anmärkningen

mot ifrågavarande förslag, att en beskattningsmetod, som förutsätter återvältning

af skatt på andra och således delvis har karaktären af en indirekt

skatt, icke lämpligen bör få utgöra en integrerande del i en ren

inkomstskatt. Ty denna skatt är afsedd att vara ett rent personligt bidrag,

som medborgarne lämnat till statens utgifter, hvar och en i mån

af sin förmåga. Måttet på denna förmåga är den enskildes personliga

nettoinkomst, och på denna grund uppbygges inkomstskatten efter en

progressiv skala. Det kan då knappast vara lämpligt att i denna personliga

inkomst inräkna något, som icke är en nettoinkomst och således icke

kan vara bestämmande för den personliga skatteförmågan, i föreliggande

fåll intäkt af skogsavverkning utan afdrag af den för skogen erlagda

köpeskillingen. Hänvisningen till att skatten för sådan intäkt ytterst

bäres af andra är visserligen riktig, men står icke fullt väl tillsammans

med inkomstskattens hela karaktär, särskildt icke med dess egenskap af

direkt skatt.] Betänkligheter af samma art, om ock mindre skarpt utpräglade,

resa sig mot att gifva den tilltänkta skogsbeskattningen plats inom

inkomstbevillningens ram.

Vidare bör tagas i betraktande, att såväl den allmänna bevillningen

som inkomstskatten numera hvila på själfdeklarationens grund. Då man

sålunda väsentligen bygger den direkta beskattningen på de skattskyldiges

uppgifter om sina egna inkomster, torde en viss vikt böra läggas därvid,

att lagstiftningens inkomstbegrepp så nära som möjligt ansluter sig till

hvad folk i allmänhet är vant att betrakta som inkomst. Man torde icke

alltid med säkerhet kunna påräkna tillförlitliga deklarationer, om man

begär, att den skattskyldige skall som inkomst upptaga en intäkt, som

för honom kanske väsentligen representerar en omsättning af hans kapital.

Äfven från denna synpunkt torde det vara önskvärdt, att skogsbeskattningen

frånskiljes den allmänna direkta beskattningen.

Bih. till Piksd. Prot. 1910. 1 Sami. 1 Åfd. 66 Häft.

11

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

Ytterligare eu olägenhet, som skulle följa af en beskattning af skogsinkomst

såsom annan inkomst, är att mindre hemmansägares skogsinkomst

med en sådan metod mycket ofta skulle bli obeskattad. Såsom kammarrätten

i likhet med åtskilliga länsstyrelser i utlåtande öfver 1894 års

kommittéförslag erinrat, verka gällande bestämmelser om frihet från bevillning

för lägre inkomstbelopp därhän,'' att så framt ej annan taxeringsbar

inkomst finnes, inkomst af skog skulle kunna taxeras endast för så

vidt den öfverstiger det bevillningsfria afdrag, hvarpå vederbörande hemmansägare

kan göra anspråk. På detta sätt skulle, såsom kammarrätten

framhåller, om af två närboende hemmansägare, hvilkas hemman enligt de

föreslagna grunderna vore taxerade t. ex. till 5,000 kronor b vartdera

och hvilka i öfrigt vore i ekonomiskt afseende jämställda, den ene å sitt

hemman hade skogstillgång, så att han kunde sälja för 200 kronor ved

årligen, men den andre helt ocli hållet saknade en sådan inkomstkälla,

skattskyldigheten i båda fallen blifva lika och detta ej blott i fråga om

bevillningen utan äfven beträffande kommunalskatten.

En sådan beskattning skulle följaktligen verka ganska orättvist och

dessutom vålla, att såväl staten som i synnerhet kommunerna gånge miste

om mycket afsevärda skattebidrag. Då den föreslagna skogsbeskattningen

i väsentlig mån är afsedd att ersätta skatter, som hvilat på den

fasta egendomen och sålunda haft objektskatts natur, är det uppenbarligen

fullt riktigt, att skatten allt framgent kommer att utgå efter en fullkomligt

objektiv grund utan särskild hänsyn till tillfälliga personliga förhållanden.»

Sedan jag nu med kommitténs egna ord redogjort för grunderna till

kommitténs förslag, skall jag i korthet redogöra för detaljerna i förslaget.

Yid bestämmande af fastighets taxeringsvärde skulle till skog, som

funnes å egendomen, icke tagas hänsyn i vidare mån, än att i taxeringsvärdet

inberäknades värdet af själfva skogsmarken, äfvensom af förmånen

för egendomen att äga tillgång till husbehofsvirke. All annan afkastning

af skogsbruk skulle göras till föremål för en särskild beskattning genom

skogsaccis.

Skatteplikten skulle åligga fastighetens ägare och inträda, då rätten

till skogen juridiskt skildes från rätten till marken eller ock då skogen

fysiskt skildes från marken. Sålunda skulle ägaren blifva accispliktig, da

han från fastigheten sålde eller annorledes afhände sig skog å rot eller

uppläte skog till afverkning, och accisen skulle erläggas efter försäljningssumman

utan något som helst afdrag. Om afhändandet skett annorledes

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 88.

Un genom försäljning, skulle accis utgå efter virkets värde å rot ocli detta

värde genom taxeringen fastställas med ledning af de vid tiden för afverkningen

gällande pris för oförädladt virke å närmast belägna vattendrag

eller annan plats, där virkespris sättas eller eljes bestämda pris å

virke betalas. Vidare skulle ägaren erlägga accis för virke, som han själf

å sin fasta egendom afverkade för annat ändamål än husbehof. Om han

därefter sålde virket, skulle accis erläggas för köpeskillingen efter afdrag

för kostnaden för virkets fällande och tillredning äfvensom för transportkostnad.

Eljes skulle accisen beräknas å virkets på förut nämnda sätt

taxerade värde å rot. Den, som afverkade skog å annans mark, skulle

således icke blifva accispliktig därför, dock att med afseende å utverkning

på grund af upplåtelse, som skett före den dag, då lagen komme att träda

i kraft, accisplikten skulle åligga afverkningsrättens innehafvare och icke

fastighetens ägare.

För det taxerade virkesvärdet skulle accis erläggas till stat, kommun,

landsting och väghållningsdistrikt. Accisen till staten skulle utgå progressivt

efter en ganska hastigt stigande skala. Progressionen skulle dock ej

beräknas efter den accispliktiges sammanlagda taxering till skogsaccis utan

allenast efter taxeringen inom vederbörande taxeringsdistrikt.

I anledning af den utaf kommittén verkställda utredningen och på

grundvalen af en vid kommitténs betänkande fogad reservation utarbetades

ett förslag till skogsbeskattning medelst accis i enbart kommunalt intresse.

Vid behandlingen den 20 mars 1908 af detta förslag eller det förslag till

lag om skogsaccis, som legat till grund för nu gällande författning i ämnet,

framhöll jag, att den starka anslutning, som mött tanken, att reformen af

skogsbeskattningen för det dåvarande skulle inskränkas till införande af

en själfständig kommunal skogsaccis, öfverensstämde med den uppfattning,

hvartill jag vid öfvervägande af detta ärende kommit. Jag ville därmed

icke hafva förnekat, att försök till äfventyrs framdeles måste göras att

för statens vidkommande lösa skogsbeskattningsfrågan i den riktning, skogskommittén

anvisat, om det nämligen skulle visa sig omöjligt att anordna

statsbeskattningen af inkomst utaf skogsbruk i den form, åt hvilken reformarbetet

i allmänhet på detta område under de senaste åren syftat. /För

sträfvandena att reformera statsbeskattningen framstode det såsom ett alltmera

klart uttryckt och omfattadt mål att åvägabringa en enhetlig, allmän

och ren inkomstskatt. Statsskatten borde vara en beskattning af inkomst,!

och skattens natur att vara allmän innebure, att den skulle utgå af all

den skattskyldiges inkomst. Erkändes detta vara reformarbetets uppgift,

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

I skulle det uppenbarligen vara ett förryckande af kela arbetet att utbryta

I en art af inkomst och göra denna till föremål för en särskild beskattning,

hvilken därtill icke komme att afse den ifrågavarande inkomstens verkliga

i belopp, utan väsentligen erliölle karaktären af en objektsbeskattning.. Visserligen

måste det medgifvas, att inkomst af skogsbruk vore svåfare att

beräkna än kanske hvarje annan inkomst, särskildt därför att det erbjöde

så stor svårighet att komma till rätta med afdrag för den köpeskilling,

som erlagts för skogen. Men däremot kunde det icke med skäl påstås,

att inkomst af skogsbruk till begreppet vore olikartad emot annan inkomst

och af sådan grund borde i beskattningsafseende behandlas på. ett särskildt

| sätt. vAtt fasthålla vid den fordran, att inkomstskatten skulle vara allmän

och således omfatta äfven skogsinkomsten, vore angeläget med afseende på

denna skatts progressiva natur. Skogsskattekommittén hade, ställd inför

krafvet på skatteprogression, funnit den utvägen att äfven göra den föreslagna

skogsaccisen till staten särskildt för sig progressiv. En progressiv

skatt borde dock i strängaste mening vara en personlig skatt, en subjektskatt.

För utrönande af den stegrade skatteförmåga, som genom progressionen

kunde tagas i anspråk, vore det erforderligt att känna den beskattades

samlade behållna inkomst. Att lägga progression på en afkastningsskatt,

sådan som den skogsaccis, hvilken kommittén föreslagit och som

icke skulle taga tillbörlig hänsyn till i hvad mån afkastningen lämnade

behållen inkomst, skulle däremot uppenbarligen kunna leda till obillighet

och ojämnhet i beskattningen, j

Departements- Denna min mening om kommitténs förslag vidhåller jag fortfarande.

chefen. Au

nu, då försök göres att åstadkomma en verklig skatt efter skatteförmäga,

kapitulera inför svårigheterna beträffande beskattningen af skogsinkomsten,

skulle enligt min åsikt icke så litet förringa betydelsen af

skattereformen, utan att man hade den trösten att kunna spana någon

annan framkomlig väg till lösningen af skogsbeskattningsfrågan. Det får

nämligen icke förbises, att under årens lopp utvecklingslinjerna för de

skilda beskattningssystemen klarnat så till vida, att ett fullföljande af

skogsskattekommitténs förslag på statsbeskattningens område kan anses så

godt som uteslutet. Krafvet på en rationellt ordnad direkt skatt till staten

lämnar icke rum för en inkomstskatten kompletterande accisbeskattning af

skogsinkomsten. Hänsynen till staten och till de enskilda skattskyldiga

fordrar en jämnhet i beskattningen, som icke kan nås, så länge den på

inkomst grundade skatteförmågan fastställes med frånseende af skogs
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 88.

inkomsteni För Sverige ingår nämligen otvifvelaktigt skogsafkastningen,

särskild!" i vissa stora landsdelar, med mycket liög procentsats i den inkomst,

som är att hänföra till inkomst af fast egendom. Skulle nu vid

skattereformen skogsafkastningen lämnas obeaktad, blefve, för att framhålla

allenast en sida af saken, med all säkerhet följden den, att för ett flertal

skattskyldiga, och därtill sådana, hvilkas följdriktiga taxering är af stort

fiskalisk! intresse, progressionsskalan förlorade, om icke helt, så dock i

afsevärd mån sin betydelse.

Under sådana förhållanden har det framstått såsom ett nödvändigt

led i reformen att söka finna en utväg för ett rationellt inordnande af

skogsinkomsten under all annan inkomst, därför inkomstskatt skall utgå.

I mån som denna fråga gjorts till föremål för utredning, har det icke

undgått granskaren, att de skäl, som anförts mot en dylik ordning, tilllagts

större vikt än de i verkligheten förtjäna. Nämnda skäl torde i

korthet kunna angifvas sålunda.

Inkomsten af skog kan i hufvudsak sägas sammanfalla med skogstillväxten,

\ ärdet af skogens årliga tillväxt åter kan svårligen tagas till beskattning,

utan later sig detta göra törst, när afverkning eller försäljning äger rum.

Då emellertid den skog, som åt verkas eller försälj es, i regel motsvarar i värde

mera än ett års tillväxt, skulle ett förfarande, hvarigenom köpeskillingen för

skogen toges till beskattning, medföra, att skatt efter en progressiv skala bestämdes

med hänsyn till flera års inkomster, något som ju uppenbarligen strede

mot den progressiva inkomstskattens grundidé eller skatt efter skatteförmåga.

Den andra invändningen mot skogsinkomstens beskattning genom inkomstskatt

hänför sig till det förhållandet, att inkomst af skog, som afverkas

eller säljes, esomoftast hos fastighetens ägare — och om annan

afverkare eller försäljare af skog talas icke i detta sammanhang — motsvarar

mindre en inkomst än en sådan realisation af skogskapitalet, hvarigenom

fastighetsägaren i reda penningar återbekommer en del af den

köpeskilling, han en gång i tiden utgifvit för fastigheten. Ett beaktande

af detta förhållande vid inkomstens taxering skulle stöta på praktiska

svårigheter af hart när oöfverstiglig art.

För egen del är jag den förste att medgifva, att ett underkännande

af sistnämnda invändning icke står i god öfverensstämmelse med den grund,

hvarpå inkomstskatten bygger, och själf måste jag naturligen vara så mycket

angelägnare att undvika en anordning, hvilken skulle gifva stöd åt en

sådan invändning, som skattereformen innebär en särskild beskattning af

förmögenhet, alltså äfven af skogskapitalet.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

Principiellt medgifver jag alltså riktigheten däraf, att fastighetsägare

vid taxering af inkomst af skogsbruk beredes rätt till köpeskillingsafdrag

och öfvergår nu att undersöka, om ett afdrag af dylik natur skulle kunna

göras gällande i någon allmännare omfattning vid de årliga afverkningarna.

Skulle icke så vara förhållandet, kan man påtagligen anordna afdraget

efter mera summariska regler än om förhållandena skulle påkalla sådant

afdrag vid afverkningar i allmänhet.

Till en början må då till besvarande upptagas frågan: när kan en

afverkning karaktäriseras såsom realisation af skogskapitalet?

Yid skogsbruk liksom vid annan rörelse ingår ju råvaran såsom omkostnad

i rörelsen med det värde, hvartill den stått skogsbrukaren eller

rörelseidkaren. Skulle den af rörelseidkaren anskalfade råvaran under rörelsens

fortgång, men innan råvaran förbrukats, stiga i värde, får rörelseidkaren

ändock icke vid egen taxering afdraga annat än verkliga anskaffningskostnaden.

Äfven om det icke framstått fullt klart i diskussionen i

förevarande ämne, leder denna allmängiltiga regel, tillämpad i fråga om

skogsbruk med en tillväxande råvara, därtill, att först i den mån skogsafverkningen

verkligen nedsatt råvarans värde under anskaffningskostnaden

eller förvärfspriset, hvilket i föreliggande förslag benämnes skogens ingångsvärde,

har kraf på köpeskillingsafdrag eller afdrag på råvarans anskaffande

fog för sig. Skogens afkastning, som icke minskar skogens ingångsvärde,

måste efter vederbörligt afdrag för andra omkostnader betraktas och behandlas

såsom beskattningsbar inkomst.

Jag har sålunda angifvit, i hvad mån enligt min mening skogens värdeminskning

vid afverkning bör anses såsom omkostnad i skogsbruksrörelsen.

När man allmänliggjort ett därpå grundadt kraf på köpeskillingsafdrag,

torde detta icke så litet bero på det förhållandet, att man i skogsbeskattningsfrågan

väl mycket generaliserat undantagsfallen. Man har naturligen vid

spörsmålet om köpeskillingsafdraget fäst sin uppmärksamhet å de fall, där

detta spörsmål framträdt klarast, det vill säga vid sådana spekulationsaffärer i

skogsegendomar, där skogsegendom inköpts i ändamål att genom skogens

hastiga realiserande intjäna en vinst. Då man icke äger att i skattelagstiftningen,

särskildt icke vid uppbyggandet af en allmän inkomstskatt,

anslå skogsskyddssynpunkter, böra de fall, hvarom nyss nämndes, icke

lämnas obeaktade, men man bör å andra sidan icke tillerkänna dem en

annan plats i den allmänna skogshushållningen än den, som deras antal

och omfattning i förhållande till alla de afverkningsfall, där realisationsaffär

icke föreligger, kunna berättiga till. Såsom jag nu skall söka visa,

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

intaga nämnda fall i antal ocli omfattning i stort sedt ett försvinnande

rum i förhållande till samtliga afverkningar i riket. I sådant afseende

skall jag inskränka mig att åberopa de alldagligaste företeelserna å ifrågavarande

område, företeelser, som hvar i sin mån bestyrka mitt påstående.

Jag pekar då till en början på husbehofsafverkningarna. När, såsom

i förevarande fall, fråga är om fastighetsägares afverkning -— innehafvarnes

af afverkningsrätt inkomst å afverkning faller under reglerna

för inkomst af rörelse — torde kunna anses själffallet, att den allmännaste

formen för afverkning är afverkning till husbehof. Om ock

i vissa fall efter sådan afverkning skogens ingångsvärde skulle minskas,

lärer emellertid utan tvifvel vid inkomstskattens omläggning regeln blifva

bestämmande, det vill säga att husbehofsvirke alltid skall räknas såsom

inkomst. Detta är för öfrigt så mycket naturligare, som virkets värde

såsom ved, byggnadstimmer etc. i allmänhet taget icke är så litet beroende

på fastighetsägarens eget arbete vid afverkning, framforsling, tillredning

etc. I fråga om afverkning till husbehof har sålunda enligt min

mening lagstiftningen ingen anledning att lämna medgifvande till köpeskillingsafdrag.

Ilar man därigenom sin ställning till frågan om beskattningen af

husbehofsvirke klar, har man också hunnit ett godt stycke på vägen till målet.

Värdet af husbehofsvirke intager nämligen ett mycket betydande rum

I afverkningsvärdet för riket i dess helhet. Om man frånser värdet af

virke, som hämtas från kronoparkerna och alltså icke kan komma att

underkastas inkomstskatt, torde sålunda husbehofsvirket säkerligen uppgå

till bortåt 50 procent af rikets hela afverkningsvärde.

Öfvergår man så till all annan afverkning eller försäljning af skog,

som af fastighetsägare bedrifves, torde ej heller i regel där ett eventuellt

köpeskillingsafdrag vara af någon betydelse. Behofvet af köpeskillingsafdrag

är naturligen i dylika fall i viss mån beroende på medellängden för fastighetsägares

besittningstid. Öfverstiger denna besittningstid medellängden för den

tidrymd, som plägar förflyta mellan afverkningarna, har man ju god anledning

förutsätta, att hvad ägaren under sin besittningstid tillgodogör sig af skogstillgången

också i regel icke motsvarar annat än skogens värdetillväxt.

Ser man förhållandena i stort och sålunda frånser de egendomar, som äro

föremål för de slags spekulationsaffärer, hvarom jag nyss talade, eller på

grund af tomtvärde, tillgång på vattenfall eller andra särskilda, förevarande

fråga icke vidkommande omständigheter äro särskildt begärliga, lära, trots

det att egendomarna nu för tiden oftare gå i handel än tillförene, i det

ojämförligt flesta antalet fall nämnda förutsättning vara för handen.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition Nr 88.

Slutligen må anföras en omständighet af stor vikt, som äfven i de, jagvill

inskränka mig att säga, mindre ofta förekommande fall, där afverkning

i värde omfattar återväxt för längre tid än ägarens besittningstid, likasom i

fall, där afverkning till husbehof skulle öfverstiga återväxtens värde, ställer

sig hindrande i vägen för ett köpeskillingsafdrag. Äfven eu uppenbar

öfverafverkning innebär långt ifrån alltid en nedsättning i skogens ingångsvärde.

Man får nämligen icke förbise, att skogens värdetillväxt icke ensamt

är beroende på åter- och tillväxt af ståndskogen. Andra faktorer af både privatoch

nationalekonomisk betydelse spela in vid värdetillväxten. Sålunda må allenast

påpekas den allmänna prisstegringen å råvaran, äfvensom den automatiska

tillväxten af skogsvärdet i öfrigt, beroende på förbättrade kommunikationer,

stegrad möjlighet att tillgodogöra sig mindre virkesclimensioner m. m.

Med hvad jag nu anfört har jag sökt vinna bekräftelse för mitt påstående,

att köpeskillingsafdraget icke är af natur att göra sig i någon

större utsträckning gällande vid skogsafverkning. Därmed har jag dock

icke velat säga, att icke möjlighet till köpeskillingsafdrag bör fastighetsägare

beredas. Men skatteförliållandena blifva ju mycket enklare, om den

inkomst, som fastighetsägaren förvärfvar genom försäljning eller afverkning

af skog, i stort sedt skall såsom beskattningsbar inkomst betraktas. De

mera fåtaliga fall, där köpeskillingsafdrag skulle förekomma, kunna ju

behandlas mera summariskt, utan att någon vägande invändning mot anordningen,

sedt i stort, därför skulle kunna göras. I allt fall synes det

mig, som om man vore berättigad fordra, att för nämnda fall utredningen

om köpeskillingsafdraget ålägges fastighetsägaren, allrahelst utredningen

svårligen lärer kunna vinnas utan hans medverkan och han å andra sidan

bör hafva jämförelsevis lätt att förebringa sådan. På sätt jag redan antydt,

torde nämligen köpeskillingsafdraget komma att göras gällande, —

utom vid spekulationsaffärer, där utredningen torde kunna erhållas direkt

ur fastighetsägarens böcker — vid afverkning, som af fastighetsägaren

vidtages inom en jämförelsevis kort tid, efter det fastigheten af honom

tillträdts, och sålunda inom en begränsad tid från det skogen får anses

hafva af honom i och för köpet värderats.

Efter att sålunda hafva angifvit grunderna för den i föreliggande

förslag angifna ordning för köpeskillingsafdraget, ett afdrag, som, på sätt

förslaget utvisar, äfven äger sin tillämpning vid afverkning å egendom,

hvilken genom annat fång än köp kommit i afverkarens ägo, går jag att

till besvarande upptaga den invändning, hvarom jag först talade. En

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

skogsägare säljer i regel ej årligen skog. Om kan sålunda först kvart

femte år skalfar sig inkomst af skogen, blir kan beskattad året efter det

försäljningen skett för kela inkomsten.

I afseende kära må till en början såsom en allmän anmärkning framhållas,

att det icke är i ock för sig gifvet, att skogstillväxten skall betraktas

som inkomst, innan densamma i en eller annan form realiserats.

Tager man uteslutande hänsyn till den skatteförmåga, hvarpå inkomstskatten

bygger, torde det kunna ifrågasättas, huruvida icke denna skatteförmåga

starkes mera genom influtna medel än genom växande skog, helst

utfallet af dess realisation ju icke kan på förhand öfverskådas. Ett sådant

betraktelsesätt gör sig också gällande i utlandet. I Danmark liksom

i tyska inkomstskatteförfattningar tages sålunda till beskattning inkomst

af skogen det år, då inkomsten inflyter. Om man emellertid vill betrakta

den årliga, orealiserade tillväxten såsom inkomst, skulle värdet af tillväxten

årligen kafva beskattats. Ägaren kar då rätteligen erhållit en skattekredit,

till dess ägarens ökade tillgång i skog förvandlats i reda penningar. Denna

kredit kunde ju i och för sig böra föranleda till någon höjning i skatten,

en höjning, som i förevarande fall skulle göra sig gällande genom skatteprogressionen.

Det föreliggande förslaget gör hvarken i princip eller i utförandet

någon skillnad mellan taxering af inkomst af skogsbruk och inkomst af

jordbruks- eller annan rörelse. I fråga om skogsbruket får alltså afdrag

ske först och främst för alla driftskostnader, såsom utgifter för afverkning,

utdrifning och flottning m. m.

Likaledes må afdragas alla de kostnader, som göras för skogens bevarande

och återväxt.

I händelse inkomsten af den fasta egendomen i dess helhet, det vill

säga inkomst af både jordbruksrörelse och skogsrörelse, icke skulle förslå

att täcka de kostnader, hvarför afdrag må äga rum, är den skattskyldige

berättigad att ä inkomster af andra slag, det vill säga af kapital och arbete,

göra afdrag för förlusten å den fasta egendomen. Skulle sådana inkomster

saknas, är skogsägaren liksom annan näringsidkare i liknande

situation visserligen ur stånd att skjuta öfver afdragsrätten å följande år.

Men i de allra flesta fall lärer väl ej en fastighetsägare under år, då han

saknar beskattningsbara inkomster, nedlägga kostnader å skogen af sådant

slag, hvarom här är fråga, eller kostnader för skogsodling, hyggesrensning,

markberedning, afdikning m. m.

Bill. till BUcsd. Prot. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 66 Höft.

12

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr SS.

Till ytterligare belysning af den föreslagna anordningen för beskattning

af inkomst af skog tillåter jag mig slutligen återgifva, livad kammarrätten

därutinnan anfört.

»I sitt förut omförmälda utlåtande öfver 1904 års förslag till förordning

om skatt af inkomst och förmögenhet framhöll kammarrätten, att lösningen

af frågan om beskattning af skogs afkastning företedde större svårigheter

än som i regel förekomme vid taxering af annan inkomst af

jordbruksfastighet. Detta berodde däraf, att i allmänhet den egentliga skogen

å en fastighet afverkades endast med flera årtiondens mellanrum, under

det att skörden af jordens alster i öfrigt företoges årligen. Kostnaderna för

jordens skötsel i det egentliga jordbruket utginge oek årligen samt kunde

lätt beräknas och afdragas från hvad årets skörd inbringade, då däremot

kostnader, som kunde förekomma i skogsbruket, såsom för plantering, gallring

af skog och utdikning, allenast vore då och då utgående samt icke

gärna läte sig beräknas för hvarje skogsafverkning. Endast där på grund

af uppgjord skogshushållningsplan eller eljest från en skogsfastighet årligen

uttoges blott hvad med skogens bestånd vore förenligt, kunde för beskattning

af inkomst från skogshandtering analogivis tillämpas samma regler

som för taxering af den egentliga jordbrukshandteringen. I allmänhet

däremot lämnade ett skogsområde under skogens uppväxttid icke någon

nämnvärd vinst men gåfve däremot sedan på en gång en betydande inkomst.

Under hela uppväxttiden hade emellertid, enligt nu gällande bevillningslagstiftning,

fastighetsbevillning skolat utgå efter skogsfastighetens värde.

Ku gällande skattelagstiftning, enligt hvilken bevillning för inkomst

af skogsbruk inbegripes i den allmänna fastighetsbevillningen och någon

särskild inkomstskatt utöfver den, som utgår i förhållande till fastighetens

taxeringsvärde, ej heller uttages för ifrågavarande inkomst, lämnar i själfva

verket den af kammarrätten sålunda antvdda särskilda naturen af skogsbikomst

obeaktad, utan att ens göra något försök till frågans rationella lösning.

Ett sådant försök föreligger däremot i det nu till kammarrätten

remitterade förslaget till förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt,

däri inkomst af skogsbruk här i riket, likasom öfrig inkomst af fast egendom,

förklaras skola vid inkomsttaxeringen upptagas till det belopp, hvartill

inkomsten, efter stadgade afdrag, näst föregående år uppgått, hvarjämte

i de vid författningsförslaget fogade särskilda anvisningarna, punkten l:o

mom. III, regler gifvas angående inkomstens och afdragens beräkning.

Beträffande grunderna för dylik beräkning hade i 1904 års förut omförmälda

förslag hemställts, att köpeskilling för upplåtelse af afverknings
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Ktmgl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 88.

rätt till skog, likasom ock hvad som influtit genom försäljning af skogseffekter,

skulle vid inkomstskattetaxeringen upptagas såsom inkomst af fast

egendom samt att afdrag finge ske för alla omkostnader för inkomstens

förvärfvande ock bibehållande, däribland för utgifterna för fast egendoms brukande

och skötsel. I anledning häraf anförde kammarrätten i sitt nyssberörda

utlåtande, bland annat, följande.

Det läte sig, enligt kammarrättens mening, icke göra att vid inkomstskattetaxeringen

upptaga försäljningssumman för virke från egen skog såsom

årsinkomst, med afdrag allenast, där säljaren själf afverkade skogen,

för kostnaden härför. Endast där skogsförsäljningen icke öfverstege skogens

normala afkastning, eller med andra ord icke gjorde intrång på själfva

skogskapitalet, läte det försvara sig att utan vidare likställa afkastning af

skog med annan årsafkastning af fast egendom. Hade skattskyldig genom

afyttring af skog uppenbarligen minskat sitt skogskapital, syntes han, lika

litet som andra skattskyldiga i motsvarande fall, för denna minskning böra

underkastas inkomstskatt. Dylik skatt torde här, såsom eljest, böra utgå

endast om och i den mån uppburen köpesumma öfversköte sådan förmögenhetsminskning.

Att uppskatta till hvad del den i särskilda fall borde

anses göra detta, torde, om än förenadt med svårighet, icke vara ogörligt.

Hade fastigheten, hvarom fråga vore, för ej så lång tid tillbaka förvärfvats

genom köp, torde man kunna utgå från köpeskillingen samt låta hvad

däraf belöpte på den försålda skogen afdragas från priset för den upplåtna

skogen eller det afyttrade virket. Eller ock kunde man i detta, likasom

i alla öfriga hithörande fall, lägga fastighetens taxeringsvärde till grund

samt uppskatta hvad däraf borde belöpa å den försålda skogen och anse

Överskjutande köpesumman härför såsom inkomst, efter afdrag för kostnader,

där sådana ifrågakommit. Yore då fastighetens taxeringsvärde lågt,

blefve den beskattningsbara inkomsten så mycket större, men detta torde

kunna anses utgöra en skälig kompensation för det förhållandet, att skatt

under föregående år utgått efter ett taxeringsvärde, som efter hvad den

skedda försäljningen visat varit lågt satt.

De erinringar, kammarrätten sålunda framställt i anledning af 1904

års förslag, synas hafva beaktats vid utarbetandet af de i anvisningarna

vid det nu remitterade förslaget innefattade bestämmelserna om beräkningen

af inkomst af skogsbruk. Beträffande dessa bestämmelser anser sig

kammarrätten emellertid böra anföra följande.

Vid formuleringen af reglerna för beräkningen af skogens »ingångsvärde»,

synes det böra tydligare än som skett utmärkas, att detta värde

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kun (fl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr SS.

!| iir af betydelse endast i undantagsfall och sålunda i regel icke behöfver

f beräknas vare sig af den skattskyldige eller af taxeringsmyndigheterna.

Förutsättningarna för att ingångsvärdet skall behöfva fixeras torde nämligen

fa anses vara dels att af verkningen öfver,stiger skogens normala årsaf kastning

och dels att genom afverkningen värdet af den skattskyldiges sammanlagda

skogstillgång nedbringats under det värde samma''tillgång ägt

vid den tid, då den kommit i sin nuvarande ägares besittning. '' Och då

ingångsvärdet ägei betydelse allenast då afdrag för minskning i detsamma

af skattskyldig påyrkas och bevisningsskyldigheten i fråga om värdeminskningens

storlek i dessa fall åligger den skattskyldige, torde reglerna för

ingangsrärdets beräkning icke komma att för taxeringsmyndigheterna medföra

alltför stort besvär.

Det synes kunna ifrågasättas, om ej ingångsvärdet, för att gifva ett

exakt uttryck åt det pris, hvari såld skog eller sålda skogsprodukter vid

försäljningen stått säljarna, borde beräknas på det sätt, att till den köpeskilling,

säljaren vid sitt förvärf af skogen erlagt för densamma, eller det

värde, hvartill den eljest vid samma tillfälle bort uppskattas, lades dels af

säljaren faktiskt erlagda eller, därest han köpt skogen med egna medel,

förlorade räntor under den tid, som förflutit från det han förvärfvat till

dess han försålt skogen, dels ock under samma tid å skogen nedlagda

. kostnader, men däiemot afdrag skedde för inkomster af skogen under samma

tid. En sådan beräkning, hvarigenom visserligen skulle vinnas klarhet om

hvad själfva realisationen af skogen inbringat, synes emellertid med afseende

å iukomstskattetaxeringen sakna väsentlig betydelse. För räntor, som verkligen

erlagts, likasom för utgifna skogsvårdskostnader, skulle nämligen den

skattskyldige enligt förslaget år efter år åtnjuta afdrag vid sin taxering

till inkomst- och förmögenhetsskatt och det synes då ej böra ifrågasätta^

att dessa länteutgifter skulle vid skogens försäljning ånyo tagas i beräkning

till den skattskyldiges förmån. Att räntor, som i afbidan på skogensrealisation

gatt förlorade men vid realisationen på en gång inflyta tillsammans

med själfva realisationsvinsten, jämte denna beskattas, synes knappast

heller kunna möta annan erinran, än att genom räntornas beskattning på

en gång skatteprogressionen ökas. Den gräns, som i sistnämnda fall skulle

kunna uppdragas mellan realisationsvinst och ränteinkomst, blir sålunda i

beskattningsafseende af egentlig betydelse med afseende å progressionen.

Däremot synes den invändningen icke sakna fog, att, därest skogens

värde verkligen varit taget i beräkning vid föregående års fastighetstaxeringar

och sålunda inbegripits i fastighetens taxeringsvärde, en ägare, hvars

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

skogskapital under en följd af år beskattats såväl genom fastiglietsbevillning

som genom en i förhållande till taxeringsvärdet utgående inkomstskatt,

billigtvis borde, om han kort efter det den nu föreslagna lagstiftningen

börjat tillämpas realiserar större eller mindre del af skogskapitalet, få vid

beräkningen af skogens ingångsvärde tillägga räntor.

Kammarrätten anser sig i detta sammanhang böra erinra, hurusom

kammarrätten i 1904 års utlåtande förklarade köpeskillingen kunna lägga»

till grund för ingångsvärdets bestämmande allenast om fastigheten »för ej

.så lång tid tillbaka» förvärfvats genom köp, men tillika uttalade, att man

alternativt äfven i detta liksom i alla öfriga hithörande fall kunde lägga

fastighetens taxeringsvärde till grund samt uppskatta hvad däraf borde

belöpa å den försålda skogen.

I öfverensstämmelse med den sålunda uttalade uppfattningen anser

kammarrätten, att det skulle vara till fördel för förslaget, om taxeringsvärdet

finge ökad betydelse för ingångsvärdets bestämmande och köpeskillingen

icke ''finge i detta afseende inverka i andra fall än då skogen

antingen under jämförelsevis kort tid innan den nu föreslagna lagstiftningen

trädt i kraft eller ock efter denna tidpunkt kommit i säljarens ägo.»

Med anledning af hvad kammarrätten i slutet af sitt anförande erinrat

mot vissa delar af den föreslagna anordningen skall jag till en början

framhålla, att, huru teoretiskt riktigt det än vore att taga hänsyn till

de genom fastighetsbevillning och inkomstskatt för växande skog redan

utgifna skattebelopp, detta i allt fall svårligen läte sig göra på sätt kammarrätten

föreslagit. För att vinna fullgiltig grund för en ordning, hvarigenom

vid beräkningen af ingångsvärde räntor skulle få tilläggas, måste

i hvarje förekommande fall förutsättas en fullständig utredning om den

afverkning, ägaren under sin besittningstid bedrifvit, eller den inkomst,

han eljest under samma tid åtnjutit från skogen. Ty ökningen i ingångsvärdet

finge väl åtminstone icke öfverstiga skillnaden mellan upplupna

räntor och skogsinkomsten.

För öfrigt är det utredt, att de taxeringsvärden, som legat till grund

för bevillning och inkomstskatt, särskildt i fråga om skogsfastigheter, i

allmänhet icke så litet understiga de verkliga värdena. Och äfven om

trots all afdragsrätt någon gång dubbelbeskattning skulle äga rum, må

erinras, att senaste skattereformen eller 1907 års innebar särskildt med

afseende å löntagare en uppenbar dubbelbeskattning, utan att detta för
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

m

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 88.

hållande ansågs kunna föranleda till någon lindring i skattebördan för

nämnda kategori skattepliktiga.

Med hänsyn härtill och då det vore principiellt oriktigt, att till grund

för ingångsvärdet för fastigheter, som förvärfvats genom köp, lägga annat

än köpeskillingen, har jag ej heller ansett mig höra biträda den af kammarrätten

i sådant afseende uttalade mening. Dessutom torde ett medgifvande

i det af kammarrätten antydda syfte verka allt för mycket i

riktning af skattelindring. I många af de fall, där skogsfastighet inköpts

en längre tid tillbaka, kan man nämligen antaga, att den då betalade, i

förhållande till nuvarande skogsvärden måhända mycket låga köpeskillingen

slutamorterats. Ett därutöfver förhöjt ingångsvärde, som nutida taxeringsvärdet

säkerligen skulle gifva, kunde ju under sådana förhållanden tillförsäkra

fastighetsägaren att i form af köpeskillingsafdrag fortsätta en

redan afslutad amortering.

Inkomstbegreppet

m. m.

I gällande skatteförfattningar saknas i stort sedt bestämmelser om

hvad som skall såsom inkomst anses. Yid den omläggning af beskattningen,

hvarom nu är fråga, bör man naturligen icke underlåta att, såvidt

görligt är, täcka nämnda lucka i lagstiftningen.

Innan jag redogör för i sådant syfte föreslagna stadganden, skall jag

i korthet återgifva de förslag i ämnet, som framkommit i sammanhang

med tidigare förslag till revision af skattesystemet.

Sts I det förslag till förordning angående inkomstbevillning, som afgafs

kommittera de. ar 1894 af tillkallade sakkunniga, stadgas dels att såsom inkomst skulle

anses den skattskyldiges samtliga bruttointäkter, vare sig de bestode af

penningar eller naturaförmåner eller eljest vore i penningvärde bestämbara,

med undantag allenast af hvad som erhölles genom arf, testamente,

hemgift, lif- eller olycksfallsförsäkring eller i gåfva, såvidt den bestod af

fast egendom, dels ock att till »annan inkomst af varaktig eller tillfällig

natur» skulle hänföras, bland annat, lotterivinst och sådan vinst å tillfälliga

affärstransaktioner, hvilken icke vore att hänföra till inkomst af

handel och näring.

Med afseende å nu nämnda stadganden anförde kommitterade, att

såsom en brist i bevillningsförordningen ofta anmärkts, att, oaktadt förordningen

särskildt framhölle, att det vore den behållna inkomsten, som

skulle beskattas, och ehuru för sådant ändamål afdrag från bruttoinkomsten

medgåfves, utsädes ingenstädes tydligen, hvad med bruttoinkomst förståd
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

des. Denna brist syntes kommitterade vara af beskaffenhet att, trots de

svårigheter, som vore förenade med inkomstbegreppets bestämmande, fordra

ett afhjälpande. Detta torde vara så mycket angelägnare, som gränsen

mellan inkomst- och kapitalförvärf ägde grundläggande betydelse för åtskilliga

delar af förordningen.

Allmänt plägade förvärf genom arf och testamente undantagas från

inkomstskatten och underkastas särskild beskattning. Hos oss träffades

sådan förmögenketstillökning af stämpelskatt och torde med afseende därpå

icke böra jämväl träffas af inkomstskatten. Yidare torde, helst enligt

kommitterades förslag vid beskattningsbara inkomstens bestämmande afdrag

för lif- och olycksfallsförsäkringspremier icke medgåfves, det utfallande

försäkringskapitalet böra fritagas från bevillning. Slutligen torde ock hemgift,

såsom ett förskott å blifvande arf, böra åtnjuta frihet från bevillning.

Alla andra intäkter af hvad slag som helst, vare sig de bestode af penningar

eller naturaförmåner eller eljest vore i penningar bestämbara, borde

enligt kommitterades åsikt anses såsom inkomst och förty, sedan medgifna

afdrag därifrån ägt rum, påföras bevillning. Till inkomst skulle sålunda

hänföras vinst icke blott af regelbunden affärsverksamhet utan äfven af

tillfälliga affärstransaktioner. Likaså lotteri- och konjunktur vinster; men

däremot icke värdeförhöjning i ännu icke realiserad egendom.

Enligt kommunalskattekommitténs förslag till förordning angående be- s^åttekommit

villning af inkomst skulle såsom beskattningsbar inkomst anses den skatt- ” ten.

skyldiges årsintäkter i penningar eller penningars värde. Till inkomst af

näring eller annan förvärfsverksamhet räknades äfven tillfälliga förvärf,

såsom gåfva af lös egendom med vissa undantag, vinst å afyttring af fast

eller lös egendom, såvida egendomen icke utöfver tio år varit i säljarens

ägo, öfriga konjunkturvinster samt vinst å lotteri. Däremot skulle icke

såsom inkomst beskattas hvad som erhölles genom giftorätt, arf eller testamente

eller i hemföljd, ej heller gåfva af fast egendom eller kapital, som

på en gång utfölle på grund af försäkring. A andra sidan skulle afdrag

medgifvas för förluster oberoende däraf, huruvida förlusten vore att anse

såsom kapitalförlust eller icke.

I afseende härå anförde kommittén, bland annat att inom fmansteorin

sedan länge den mening varit förhärskande, att skillnad förefunnes och

äfven borde af lagstiftningen upprätthållas mellan inkomst och förmögenhetsförvärf.

Såsom föremål för inkomstskatt plägade i öfverensstämmelse

med denna af det allmänna föreställningssättet jämväl biträdda uppfattning

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

upptagas endast de med en viss regelmässighet återkommande eller påriikneliga

intäkterna, hvaremot tillfälliga konjunktur- eller realisationsvinster,

gåfva, arf och dylikt ansåges såsom förmögen hetsförvärf, livilka icke genom

inkomstskatt beskattades. I senare tid hade emellertid äfven den mening
o
vunnit

uttryck, att principiellt någon sådan skillnad icke kunde upprätthållas,

utan att alla eu person tillflytande intäkter vore af beskaffenhet

att bilda inkomst för honom, likasom de, i den män de icke förbrukades,

inginge i hans förmögenhet och bildade kapital i vidsträckt mening. Sådant

innebure emellertid icke, att staten ej kunde för vissa intäkter välja

en annan beskattningsform än inkomstskattens och att intäkterna af sådan

anledning ginge fria från sistnämnda skatt. Så vore t. ex. undantagslöst

förhållandet med intäkter genom arf, testamente, hemslöjd och dylikt,

hvilka, kommittén veterligt, icke någonstädes beskattades såsom inkomst.

Däremot funnes skattelagar (Bremen, Ltibeck, Baselstadt), som med nyss

angifvet undantag beskattade alla förmögenhetsförvärf, medan annorstädes

t. ex. i Preussen och Österrike äfvensom enligt det dåvarande danska

inkomstskatteförslaget icke beskattades andra vinster än som uppstått i

spekulationsaffärer i egentlig mening.

Hvad vårt land anginge, lämnade bevillningsförordningen icke någon

bestämd ledning för bedömandet af frågan. Den i instruktionen för taxeringsmyndigheterna

meddelade föreskrift, att förluster, af hvilka kapitalet

drabbats under året näst före det, hvarunder bevillning påfördes, skulle afräknas

från ägarens kapitalförmögenhet och bevillning erläggas för den afkastning,

återstående kapital ansåges lämna, gåfve emellertid vid handen,

att beskattning af förmögenhetsförvärf icke åsyftats.

I praxis skönjdes emellertid en bestämd sträfvan att åtminstone hvad

anginge de egentliga realisationsvinsterna ansluta sig till den uppfattning,

däråt den preussiska skattelagstiftningen gifvit uttryck, och sålunda beskatta

dylika vinster, när de framstode såsom resultatet af en affärsspekulatiou.

En sådan presumerades i allmänhet hafva förelegat, när en

jämförelsevis kortare tid förflutit mellan köp och försäljning, men afgörandet

berodde ytterst af en pröfning af omständigheterna i hvarje särskildt

fall. Jämväl i fråga om beskattning af gåfva, som icke afsåge fast

egendom, rådde olika praxis. Medan sålunda enstaka gåfvoförvärf i allmänhet

lämnades fria från beskattning likasom äfven de understöd, hvilka

mer eller mindre regelbundet utginge för gåfvotagarens undervisning eller

uppfostran, plägade däremot andra, årligen eller eljest periodvis gifna

understöd beskattas, utan att gifvaren ägde att härför tillgodoräkna afdrag.

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

Äfven kommittén hölle före, att en teoretiskt fullt hållbar skillnad

svårligen kunde uppdragas mellan inkomstbildande och omedelbart kapitalbildande

intäkter, och anledning torde i hvarje fall vara för handen

att i ett skattesystem, som icke i sig upptoge någon förmögenhetsskatt,

underkasta den stora gruppen af tillfälliga förvärf inkomstbeskattning,

helst därigenom ställdes i utsikt att bereda önsklig stadga åt en hittills

vacklande lagstiftning. Från de inkomstskattepliktiga förmögenhetsförvärfven

hade kommittén emellertid utsöndrat icke blott förvärfven genom

arf, testamente och dylikt, hvilka ju voro föremål för särskild beskattning,

utan äfven åtskilliga andra förvärf, hvilkas beskattande kunde anses såsom

en obillighet, såsom t. ex. arfvoden för vissa offentliga uppdrag. Vidare

hade kommittén i syfte att undanröja svårigheter vid tillämpningen och

på samma gång mildra reformens verkningar för beskattningen af realisationsvinster

stadgat en viss preskriptionstid, efter hvars förlopp en dylik

beskattning icke vidare finge ifrågakomma. Kommittén hade däremot

icke ansett skäl förefinnas att göra föreskriftens tillämplighet beroende

af en undersökning, i hvad mån ett verkligt spekulationssyfte förelegat

vid tiden för affärens inledande eller afskafning. En sådan undersökning

måste nämligen ställa sig särdeles vansklig i alla fall, där ej ett erkännande

af den skattskyldige kunde erhållas. För denne blefve ett dylikt för

farande alltid förkastligt och innebure därjämte en fara, att han, ställd i

valet mellan att skatta och undslippa betalning, frestades att framställa

sina afsikter i en mindre riktig dager.

Då kommittén således vidgat ramen för den så kallade objektiva

skattskyldigheten genom att låta densamma äfven omfatta förmögenhetsvinster,

hade följdriktigheten kräft, att rätten till afdrag för förluster i

materiellt afseende underginge en motsvarande utvidgning och att sålunda

den dittills fastslagna skillnaden mellan sådana förluster, hvilka borde

anses såsom minskning i skattskyldigs årsinkomst eller såsom förmögenhetsförluster,

upphäfdes. Instruktionen för taxeringsmyndigheterna hänvisade

till rörelsens eller förlustens storlek och beskaffenhet såsom grund

för afgörandet i hvarje särskildt fall, och det hade sålunda inträffat, att

hvad som för den stora affären ansetts såsom minskning i årets vinst

betraktats som förlust för den lilla affären o. s. v. Då kommittén ansett

sig böra medgifva afdrag för alla förluster utan att därvid förutsätta

andra inskränkningar än dels att förlusten öfverhufvud skulle hänföras

till en inkomstkälla, hvars afkastning utgjorde föremål för inkomstbeskattning,

och dels att hänsyn till förlusten toges endast en gång, nämligen

Bill. till Piksd. Prof. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 66 Häft. 13

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

vid beräkningen af den skattskyldiges inkomst det år, då förlusten komme

till synes, hade kommittén således härigenom för lagtillämpningen ställt i

utsikt fördelen af en fast och allmängiltig princip, syftande äfven den till

en jämlik beskattning.

I detta ämne anförde kammarrätten i sitt den 30 december 1902

afgifna utlåtande öfver kommunalskattekommitténs förslag följande:

»Kommitténs förslag till beskattning af förmögenhetsförvärf synes kammarrätten

böra i väsentlig mån modifieras. Äfven om nämligen, på sätt

kommittén erinrar, en teoretiskt fullt hållbar skillnad svårligen kan uppdragas

mellan inkomst- och förmögenhetsförvärf, bör lagstiftningen icke

lämna ur sikte, att den här befinner sig på ett område, där en mera

genomgripande förändring i bestående förhållanden icke kan undgå att

komma i strid med det allmänna föreställningssättet. Särskildt gäller

detta om beskattningen af gåfva af lös egendom, i kvilket afseende

nästan samtliga i ämnet hörda myndigheter framställt erinringar mot

kommitténs förslag.

Att, på sätt flera Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande synas

anse önskligt, fullständigt frikalla gåfva af lös egendom från beskattning,

synes väl icke lämpligt, men däremot torde nödig varsamhet bjuda att

begränsa skattskyldigheten i förevarande fall till gåfva, som utgår under

formen af kontant periodiskt understöd, så framt nämligen understödet

icke antingen är att anse såsom bidrag till mottagarens undervisning eller

uppfostran eller ock afser att bispringa medellösa åldringar, sjuka eller

vanföra, som äro skattskyldigs anförvanter. I dessa fäll bör understödet

vara fritaget från beskattning. Följdriktigheten kräfver likaledes skattefrihet

för gåfva af lös egendom i hvarje fäll, där gåfvan är underkastad

stämpelskatt.

I fråga om förslaget, i hvad det afser beskattande af realisationsvinst,

tillåter sig kammarrätten till en början erinra om, att det synes

lämpligt begränsa skattskyldigheten i förevarande fall till vinst, uppkommen

genom köp och försäljning eller byte. Då nämligen förvärf genom giftorätt,

arf och testamente enligt förslaget icke beskattas, torde det hvarken

vara fullt följdriktigt eller billigt att såsom inkomst beskatta den värdestegring,

det sålunda forvärfda föremålet vid sedermera skeende afyttring

kan visa sig hafva undergått. Härtill komma de vanskligheter, som måste

möta att rätt bestämma vinstens storlek, för hvilket ändamål de af kommittén

föreslagna bestämmelserna näppeligen torde vara tillräckligt vägledande.

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

Kommitténs förslag att låta skattskyldigheten i afseende å realisationsvinst

uteslutande bero diiraf, huruvida förvärf och afyttring båda falla

inom en tidrymd af tio år, synes icke heller antagligt. Också har förslaget

härutinnan föranledt mycken erinran, hvilken i allmänhet gått i

den riktning, att praktiska hänsyn bjuda en långt större begränsning än

som af kommittén ifrågasatts. En reservant inom kommittén äfvensom

öfverståthållareämbetet hafva i sådant afseende förordat såsom villkor för

skattskyldighet, att förvärfvet och afyttringen båda skola hafva ägt rum

under beskattningsåret. Iläijämte hafva såsom lämpliga tidrymder förordats

ett år, tre år och fem år. Enligt kammarrättens åsikt bör emellertid

i förevarande afseende den omständigheten få verka afgörande, huruvida

syfte att göra vinst förelegat vid förvärfvet eller icke. I förra fallet

kan en verklig förvärfsverksamhet anses föreligga och skattskyldighet bör

inträda såsom en själfklar följd, oberoende däraf, huru lång tid förflutit

mellan förvärfvet och afyttringen. I anslutning till den praxis, som på

förevarande område kan anses hafva utvecklat sig, torde det härutöfver

befinnas lämpligt stadga, att, där endast en viss kortare tid, exempelvis

tre år, förflutit efter förvärfvet, vinsten å afyttringen underkastas beskattning,

utan att man ingår i någon pröfning, om förvärfvet verkligen afsett

att bereda1 vinst eller ej. Den jämförelsevis korta tid, som det afyttrade

föremålet ägts, kan nämligen anses gifva berättigad anledning antaga, att

vinstsyfte här verkligen förelegat.»

Inom kammarrätten uttalade två ledamöter i förevarande afseende

skiljaktiga meningar. Af den ene af dessa ledamöter framhölls, att bland

de mera påtagliga bristerna i gällande skattelagstiftning vore den privilegierade

ställning, som vore inrymd åt förvärfvare af så kallade konjunkturvinster.

Den, som arbetade sig till en jämförelsevis ringa inkomst,

vore underkastad en ofta synnerligen betungande beskattning, medan den,

hvilken utan något sitt åtgörande, allenast genom värdestegring å fast

egendom, aktier och andra valutor, förvärfvade en förmögenhet, i de flesta

fall förblefve alldeles skattefri. Hvarje konjunktur vinst borde beskattas

blott med den modifikation, som betingades af svårigheten, att när värdeföremålet

varit längre tid i afyttrarens ägo bestämma vinstens storlek.

Keservanten instämde följaktligen i kommitténs förslag, dock med det tilllägg

att, när förvärfvet af den afyttrade egendomen uppenbarligen skett i

spekulationssyfte, beskattning af vinsten skulle äga rum oberoende af den

tidslängd, som förflutit mellan förvärf och afyttring.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

kommitterade Enligt 1904 års förslag till förordning om skatt af inkomst ocli förmögenhet

samt om inkomstskatt å aktiebolag och andra juridiska personer

skulle såsom beskattningsbar inkomst taxeras skattskyldigs samfällda

årsintäkter i penningar eller penningars värde, vare sig de härflöte af fast

egendom, af kapital eller af arbete eller i öfrigt tillflöte den skattskyldige.

Såsom inkomst skulle dock icke taxeras, bland annat, hvad som

förvärfvades genom giftorätt, arf eller testamente och i hemföljd, morgongåfva

eller fördel af oskiftadt bo eller genom gåfva af fast egendom eller

annan gåfva, såvida den ej utginge under form af periodiskt understöd,

dock att hvad någon mottoge såsom bidrag till sin undervisning eller uppfostran

vore från skatteplikt frikalladt. Ej heller skulle såsom inkomst

taxeras vinst å tillfällig afyttring af fast eller lös egendom, som tillfallit

säljaren annorledes än genom köp eller byte eller ock utöfver tre år varit

i hans ägo, ej heller kapital, som tillfälle någon på grund af försäkringsaftal.

Afdrag skulle medgifvas för sådan förlust å skattskyldigs

verksamhet, som ej vore att hänföra till kapitalförlust.

Kammarrätten, som den 3 december 1904 afgaf utlåtande öfver nyssnämnda

förslag, berörde icke frågan om beskattning af kapitalförvärf i

vidare mån än genom uttalandet därom, att därest såsom inkomst i vissa

fall skulle beskattas hvad som hittills betraktats såsom kapitalförvärf,

borde äfven i förordningen inrymmas en viss rätt till afdrag för liden kapitalförlust.

Eljest kunde, om t. ex. någon under samma beskattningsår

sålde två af honom tillförene köpta fastigheter och å den ena gjorde en

vinst af 10,000 kronor, men å den andra förlorade samma belopp eller

mera, följden blifva, att han i allt fall skulle beskattas för nämnda vinst.

Tre af kammarrättens ledamöter hade emellertid ett gemensamt anförande

i förevarande ämne, som jag tillåter mig återgifva.

Det syntes dessa ledamöter, att den bestämmelse, som återfunnes i

1903 års danska skattelag eller att inkomst genom försäljning af skattskyldigs

egendom icke beskattades, såvida icke försäljningen tillhörde hans

näringsverksamhet eller företagits i spekulationssyfte, då Ärilsten räknades

till inkomst, och å andra sidan afdrag för förlust vore medgifven, ägde

företräde framför det framlagda förslaget. En följd af däri föreslagna

föreskrifter torde i öfrigt blifva, att, så vidt sådant kunde ske, försäljningen

uppskötes till tid, som ej föranledde skatteplikt.

Yille man beskatta annan tillfällig försäljningsvinst än den, som uppstode

genom spekulationsaffär, borde all vinst å afyttring af egendom beskattas

eller med andra ord såsom inkomst räknas hvarje ökning i för
-

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj:ts Nåd. Fr oposition Nr 88.

mogenhet, som för skattskyldig uppkomme genom försäljning af honom

tillhörig egendom, den kunde hafva tillhört honom längre eller kortare tid

samt förvärfvats på ena eller andra sättet.

Den nu lämnade utredningen visar oförtydbart, att det är förenadt Departamed

stora vanskligheter att fastställa hvad som skall räknas till beskatt- mentsche^enningsbar

inkomst. Så mycket är dock klart, att dit icke höra penningmedel,

som inflyta vid realiserandet af den skattskyldiges förmögenhet

eller förmögenhetsdel, för så vidt icke realisationen innebär någon vinst för den

skattskyldige. Detta har, på sätt framgår af mitt yttrande i sammanhang

med frågan om beskattning af skogsinkomsten, af mig redan behörigen

beaktats. Däremot är gränsen för skattskyldigheten svårare att

draga, då verkligt förmögen]letsförvärf föreligger, j

Någon gräns i sådant afseende finnes icke angifven i nu gällande

skatteförfattningar. Praxis har emellertid på detta område fastslagit regler,

som i fråga om följdriktighet och jämnhet i beskattningsresultatet i

mera än ett fall lämna åtskilligt öfrigt att önska.

På grund häraf och då i en rationellt uppställd skatteförfattning af

ifrågavarande slag klarhet öfver inkomstbegreppet icke utan olägenhet kan

undvaras, hafva i föreliggande författningsförslag härutinnan lämnats normerande

bestämmelser. I nämnda förslag liksom i alla moderna utländska

skatteförfattningar, där denna frågan behörigen beaktats, har man sökt

nå målet på indirekt väg. Yisserligen fastslås i 6 § af författningsförslaget,

att såsom inkomst skola taxeras skattskyldigs samfällda årsintäkter

i penningar och penningars värde, vare sig de härflutit af fast egendom,

af kapital eller af arbete. Men då stadgandet är förbundet med bestämmelse

därom, att dessa årsintäkter skola taxeras såsom inkomst »med undantag

och efter afdrag», som i författningen vidare stadgas, har hufvudvikten

i förevarande afseende kommit att ligga på undantagen.

I fråga om dessa undantag äro de till stor del intet annat än ett

konfirmerande och förklarande af praxis. I vissa fall, särskild! där, på

sätt nyss nämndes, mot praxis kunna göras vägande anmärkningar, innebära

dock undantagen nyheter, som kräfva sin motivering.

Till en början må nämnas, att såsom inkomst skall icke taxeras hvad Arf m- msom

förvärfvats genom giftorätt, arf eller testamente eller i hemföljd, morgongåfva

eller fördel af oskiftad! bo. Någon meningsskiljaktighet därom,

att dessa slags förmögenhetsforvärf falla utom inkomstskattens ram råder

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Mqj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

Gåfva.

väl hvarken här eller utomlands. Förvärf af dylik beskaffenhet, som anses

böra medföra skattskyldighet, drager ju redan så godt som allestädes

i form af kvarlåtenskaps- eller arfsskatt afgift till staten.

I bevillnings- och inkomstskatteförordningarna finnes ingen annan bestämmelse

om skattskyldighet för gåfva, än att periodiskt understöd skall

räknas såsom inkomst af arbete. Praxis har i anslutning härtill allenast

i de fall, där gåfvan haft karaktär af dylikt understöd, tagit gåfvobeloppet

till beskattning hos gåfvotagaren genom inkomstbevillning och inkomstskatt.

I saknad af tillämplig bestämmelse i författningarna har gifvare i

dylika fall icke vid sin egen inkomsttaxering kunnat göra afdrag för

gåfvobeloppet. I mån som gåfvan utgått af gifvarens årsinkomster, har

förty samma belopp beskattats hos såväl gifvare som gåfvotagare.

Hvad nu först angår gåfvas ställning i allmänhet till inkomstskatten,

äro, såsom den lämnade utredningen visar, meningarna något delade, och

från vissa håll har en benägenhet visat sig att betrakta gåfva af lös egendom

såsom beskattningsbar inkomst. En sådan ordning kunde ju synas

hafva sitt särskilda berättigande ii vårt land, där på grund af vissa förhållanden

gåfva af lös egendom i allmänhet icke torde falla under den i

stämpelförordningen stadgade stämpelplikt. Detta oaktadt anser jag mig

dock icke böra ifrågasätta, att gåfva såsom regel likställes med inkomst.

Liksom nu i praxis, bör emellertid inkomstskatt utgå för årligt understöd,

för såvidt detsamma är gåfvotagaren på ett mera betryggande sätt tillförsäkradt.

Beskattningsbestämmelser rörande gåfva af annat slag torde i

stort sedt, åtminstone vill det synas mig så nu, bättre höra hemma i en

arfskatteförfattning än i en förordning om direkt beskattning af inkomst.

Såsom jag redan nämnt vid tillstyrkandet den 14 januari 1910 af Kungl.

Maj :ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse af vissa

§§ i stämpelförordningen, förestår också revision af gåfvostämpeln.

Har gåfva karaktär af årligt understöd och är understödet tillförsäkrad!

gåfvotagaren, om icke under juridiskt bindande, så dock i en för honom

betryggande ordning, synes gåfvan på goda grunder böra ingå bland

de den skattskyldiges årsintäkter, hvilka konstituera hans skatteförmåga.

Men af skäl, som icke torde behöfva angifvas, lärer emellertid denna synpunkt

icke kunna vidhållas, när fråga är om understödsbidrag till någons

undervisning och uppfostran. Att beskatta lärjungar vid universitet och

skolor för medel, som uppburits i nu angifven ordning, är, såvidt jag

vet, för alla lagstiftningar främmande.

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

Föreliggande förslag, som i afseende å gåfva i hufvudsak lagfäster

praxis, har, såsom naturligt är, samtidigt sökt förekomma den dubbelbeskattning

af gåfvobelopp, hvarom jag nyss talade.

För förslaget i denna del går jag nu att redogöra. Enligt 8, 10

och 11 §§ har skattskyldigheten i förevarande afseende ordnats på följande

sätt.

Såsom ett undantag från regeln, att gåfva icke taxeras såsom inkomst,

stadgas, att till inkomst räknas periodiskt understöd, därför gifvaren

är berättigad till afdrag. Gåfvotagarens skattskyldighet är alltså beroende

på gifvarens rätt till afdrag. Enligt 10 § är gifvaren berättigad till afdrag

för hvad som utgifvits på grund af åtagande eller annan förpliktelse

att tid efter annan utgifva visst belopp i penningar eller varor. 11 §

stadgar slutligen, att vid taxering af inkomst gifvaren ej får åtnjuta afdrag

för hvad han till annan utbetalat såsom bidrag till dennes undervisning

eller uppfostran.

På grund af dessa bestämmelser, som synas mig på ett nöjaktigt

sätt lösa frågan om skattskyldigheten för gåfva, skulle i de fall, där det

årliga understödet utgifves på grund af åtagande eller annan förpliktelse,

gåfvobeloppet beskattas hos gåfvotagaren och gifvaren vara berättigad att

vid taxering af sin inkomst göra afdrag för beloppet. Då det periodiska

understödet utbetalas såsom bidrag till någons undervisning eller uppfostran,

är gåfvotagaren fri från skattskyldighet, men gifvaren saknar rätt

att vid taxeringen göra afdrag för gåfvobeloppet.

Gränsen mellan beskattningsbara och icke beskattningsbara inkom- KovjunHurster

torde ingenstädes vara så flytande som i fråga om konjunkturvrnster.t’msto m'' m‘

Såsom af den förut lämnade utredningen framgår, har praxis i princip

fastslagit, att vinster af sagda natur äro skattepliktiga, allenast för såvidt

bakom den affär, hvarpå Aunsten uppkommit, legat spekulationssyfte. Ställd

inför svårigheten att i det speciella fallet afgöra, om sådant syfte förelegat

eller icke, har praxis alltmera öfvergått att göra beskattningen beroende

på den tidrymd, som förflutit mellan köp och försäljning af ifrågakomna

egendom. Ju kortare denna tidrymd varit, med desto starkare

skäl har man ansett sig kunna förutsätta, att spekulationssyfte förelegat.

En sådan gränsskillnad är naturligen alldeles för obestämd för att

kunna godkännas. Innan jag angifver min egen ställning till frågan,

skall jag i korthet redogöra för i vissa främmande länder gällande bestämmelser

å ifrågavarande område.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Departe
mentschefen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

Danmark. Såsom inkomst räknas icke intäkter, som härflyta af försäljning

af skattskyldig tillhörig egendom, för såvidt försäljningen icke

faller under den skattskyldiges näring eller företagits i spekulationssyfte.

Preussen. Yinst af i spekulationssyfte afslutade affärer efter afdrag

af eventuella förluster å likartade affärer anses som beskattningsbar inkomst

äfven för skattskyldiga, som icke hafva till yrke att företaga sådana

affärer.

Bayern. Frågan huruvida en tillfällig lotteri- eller spekulationsvinst,

som icke härflyter af den skattskyldiges yrkesmässigt utöfvade näringsverksamhet,

är att beskatta såsom inkomst, har icke blifvit löst genom

lagstiftningen. I praxis betraktar man dylika tillfälliga vinster såsom

ökning af förmögenheten och beskattar den följaktligen icke genom inkomstskatt.

Yid inkomstskattelagens förberedande behandling väcktes ett förslag

att, i öfverensstämmelse med den preussiska lagstiftningen i ämnet, till

vederbörande artikel foga ett tillägg af följande innehåll: »Vinsten af

icke yrkesmässigt men i spekulationssyfte företagen försäljning af fastigheter,

värdepapper och fordringar är efter afdrag af förluster underkastad

inkomstskatt.» Förslaget förkastades emellertid dels med hänsyn till svårigheterna

vid stadgandets tillämpning, dels på grund af farhågan att yrkesspekulanterna,

särskildt de som handlade med fastigheter, skulle med

stöd af ett sådant stadgande söka att undgå näringsskatt och i stället erlägga

den lindrigare inkomstskatten.

Wurtemberg. Såsom skattepliktig inkomst anses vinst vid köp och

försäljning af fastigheter, värdepapper och annan egendom, om affären

företages i spekulationssyfte och den skattskyldige har för vana att bedrifva

sådana affärer eller om affären afslutas såsom en differensaffär.

Baden. I de särskilda anvisningarna till inkomstskattelagen angifves,

att såsom beskattningsbar inkomst icke räknas lotterivinster och vinst vid

fastighetsförsäljning, såvida icke köp och försäljning af lotter och fastigheter

bedrifves yrkesmässigt.

Det synes mig icke lämpligt att nu inskränka sig till ett lagfästande

af rådande praxis här i riket. Redan de svårigheter, som vid lagtilllämpningen

skulle uppstå, om beskattningen af konjunkturvinster blefve

beroende på ett så subjektivt moment som spekulationssyfte, mana till ett

mera fast reglerande af beskattningen. Därjämte synes det mig, som om, på

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

satt vid frågans tidigare behandling framhållits, det icke vore annat än i sin

ordning, att äfven konjunkturvinster, som icke äro resultatet af spekulationsaffärer,

betraktas och beskattas såsom inkomst. Därvidlag torde det emellertid

böra, såsom ock af målsmännen för denna ordning ständigt föreslagits, fastställas

någon längsta tidrymd, inom hvilken affären skall vara afslutad, för att

skattskyldigheten för vinsten skall inträda. Att därvid, såsom vid frågans

tidigare behandling inom kammarrätten af en enskild ledamot därstädes

föreslagits, göra undantag för spekulationsvinster och stadga skattskyldighet

för dylika vinster oberoende af den tid, som förflutit mellan affärens

början och slut, kan visserligen vara principiellt riktigt, men bröte ej

udden af anmärkningarna emot det nuvarande systemet och är i allt fall

mindre erforderligt, om blott den tidrymd, hvarom nu är fråga, sättes

tillräckligt lång.

I det afseendet hafva ju under diskussionen i ämnet framkommit

skilda förslag. Huru man än ställer sig härtill, torde det i regel kunna

sägas erfordras en längre tid för afveckling af en fastighetsaffär än en

affär, som afser värdepapper eller annan lösegendom. Utgår man härifrån,

synes mig föreliggande förslag innebära en tillfredsställande lösning af

frågan.

Hvad jag nu yttrat ansluter sig ju närmast till inkomstskattebegreppets

omfång. I förslaget till förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt

har ock bland de indirekta allmänna bestämmelserna rörande inkomster

inryckts ett stadgande, att såsom inkomst taxeras icke vinst å

icke yrkesmässig försäljning af fast eller lös egendom, som tillfallit säljaren

annorledes än genom köp eller byte eller ock af honom förvärfvats genom

köp eller byte och varit i hans ägo, om det är fast egendom, tio år eller

därutöfver och eljest fem år eller därutöfver.

Detta i 8 § förefintliga stadgande har sin motsvarighet i 7 §, där

såsom inkomst af arbete upptagits bland annat vinster af tillfällig natur,

därunder inbegripen vinst å icke yrkesmässig försäljning af fast eller lös

egendom, som förvärfvats genom köp eller byte och varit i säljarens ägo,

om det är fast egendom, under mindre än tio år och eljest under mindre

än fem år.

Med anledning af en kammarrättens anmärkning mot sistnämnda

bestämmelse bör denna kompletteras i syfte att närmare angifva, att inkomsten

å spekulationsaffärer under ett år utgör saldot mellan vinster och

förluster samt att, om förlusterna äro större än vinsterna, beskattning

icke äger rum.

Bih. till BiJcsd. Prof. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 66 Häft.

14

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

Öfriga i 8 § gifna bestämmelser om icke beskattningsbar inkomst

mng m. m. tor(je ej krafva någon motivering. Däremot bar frånvaron af stadgande

om undantag från inkomstbeskattningen af viss inkomst framkallat anmärkningar

från kammarrättens sida. Kammarrätten yttrar sålunda:

»I öfverensstämmelse med föreskrifterna i gällande inkomstskatteförordning

7 § d) föreslogs i 7 § af 1904 års förslag, att »hvad som

anvisats till bestridande af de med erhållna tjänster eller uppdrag förenade

särskilda kostnader» icke skulle taxeras såsom inkomst; och anfördes till

närmare belysning af hvad härunder borde inbegripas samma exempel som

i den nuvarande inkomstskatteförordningen. I sitt utlåtande öfver förslaget

yttrade Kamm arrätten, att ifrågavarande bestämmelser syntes böra uttryckligen

begränsas till hvad med dem från början åsyftats och jämväl i praxis

allmänneligen gjordes gällande, eller till allmänna tjänster och uppdrag.

Berörda föreskrifter hafva alldeles uteslutits i det nu remitterade förslaget,

hvilket synes åsyfta, att exempelvis resesekostnadsersättning, traktamente

för förrättning å annat ställe än tjänstemans eller i förrättningen

deltagande persons vanliga boningsort, arvode eller traktamente för riksdag

eller revision å annan ort än där arfvodes- eller traktamentstagaren

är bosatt, principiellt skall anses såsom beskattningsbar inkomst, med rätt

likväl att från inkomstens bruttobelopp göra afdrag för »alla utgifter för

inkomstens förvärfvande och bibehållande», hvartill väl i detta fall skulle

hänföras de kostnader, som utöfver inkomsttagarens vanliga lefnadskostnader

för honom uppkommit genom den resa, för hvilken ersättning åtnjutes,

eller genom vistelsen utom hans vanliga boningsort.

Kammarrätten vill härvid till en början i formellt afseende anmärka,

att tydligt stadgande angående berörda afdragsrätt, hvilken måste antagas

vara i förslaget afsedd, icke synes vara meddeladt vare sig i förordningen

eller i punkten 5:o af anvisningarna, då ifrågavarande afdrag väl näppeligen

torde enligt vanligt språkbruk hänföras under »driftkostnader».

Beträffande själfva saken anser kammarrätten den nu gällande skattefriheten

för ifrågavarande ersättningar böra bibehållas med afseende å

allmänna tjänster och uppdrag, då ju det sätt, hvarpå ersättningen för

dessa bestämmes, lämnar nödig garanti för att densamma ej tilltages högre

än behofvet i allmänhet kräfver.

Genom den föreslagna ändringen lärer för öfrigt någon afsevärd ökning

i statens skatteintäkter icke kunna förväntas, men däremot skulle

tvifvelsutan både för de skattskyldige och för taxeringsmyndigheterna

mången gång uppkomma betydande svårigheter vid beräkningen af afdra
-

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

gens och den beskattningsbara återstodens belopp. I all synnerhet måste

dylika olägenheter befaras, därest reglerna för beskattningen af ifrågavarande

ersättningar på föreslaget sätt ändras i förordningen om inkomstocb

förmögenhetsskatt men däremot bibehållas oförändrade i bevillningsförordningen.

Då enligt den föreslagna lagstiftningen deklarationerna

skola äga samma betydelse för bevillningstaxeringen och taxeringen till

inkomst- och förmögenhetsskatt, lärer det icke kunna undvikas, att genom

den angifna olikheten mellan de båda förordningarna deklarationsformuläret

kompliceras och deklarationspliktens behöriga fullgörande för de skattskyldige

försvåras.»

. V

Lika med kammarrätten håller jag före, att skattskyldighet för öfverjskott

å arfvode, hvarom här är fråga, kan ur statsfinansiell synpunkt

anses vara utan betydelse. Det är sålunda icke finansiella hänsyn, som

gör att jag biträder förslaget i denna del.

Frågan synes mig i stället gälla, om några särskilda skäl kunna föranleda

till att i förevarande afseende göra skillnad mellan dem, som i

enskildas tjänst uppbära ifrågavarande slag af ersättningar och arfvoden,

samt dem, hvilkas ersättningar och arfvoden utgå efter ett officiellt utfärdadt

resereglemente eller andra af lagstiftare eller offentlig myndighet fastställda

grunder. Inkomsterna äro i bägge fallen fullt likartade, och uträkningen

af behållningen af t. ex. reseersättning ställer sig naturligen

lika svår eller lika lätt i ena som andra fallet. Under sådana förhållanden

och då förslaget äfven i öfrigt sökt bättre än hittills genomföra full

likställighet mellan ifrågavarande kategorier löntagare, synes det mig icke

lämpligt, att i förevarande afseende vidare upprätthålla en åtskillnad

mellan de olika slagen tjänsteuppdrag. J

På sätt kammarrätten framhåller, skulle till beskattning tagas allenast

vederbörande ersättning och arfvode efter afdrag af alla omkostnader.

Detta förhållande har i anledning af kammarrättens därutinnan gjorda

anmärkning starkare markerats i punkten 5:o) af anvisningarna.

Kammarrättens erinran beträffande bevillningsordningens bestämmelser

i förevarande del synes mig, såsom jag vid behandlingen däraf skall närmare

utveckla, böra föranleda till vissa jämnkningar därstädes.

Afdrag.

När, såsom i fråga om förevarande skatteförslag, syftemålet är att (9, lo och

såvidt möjligt träffa den på inkomst grundade skatteförmågan, ligger het ^

uppenbarligen stor vikt uppå, att rätten till afdrag vid inkomstens taxering anvisning
-

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

erhåller fullt bestämda men ej heller för trångt fastställda gränser. Ju

mera renodlad inkomsten blir, ju mer man genom afdrag tager hänsyn,

till de yttre förhållanden, som kunna inverka på skatteförmågan i allmänhet,

desto kraftigare kan skatteskalan göras.

I det föreliggande förslaget har också afdragsrätten erhållit en vida större

utbildning än i nuvarande inkomstskatteförordning. Utöfver de naturliga.

afdragen (9 §) eller afdrag för kostnader, som omedelbarligen gjorts för

inkomstens förvärfvande, hafva afdrag, jag kallar dem här nedan konventionella

(10 §), medgifvits, som icke direkt äga samband med den skattskyldiges

verksamhet eller äro förutsättningar för inkomstens åtnjutande,

men som i allt fall på grund af sin natur nedsätta den skattskyldiges

förmåga att disponera öfver sina efter de naturliga afdragen framkomna

inkomster.

Sedan inkomsterna genom de naturliga och konventionella afdragen

bringats ned till en nivå, som gifver inkomster af samma storlek en åtminstone

till det yttre likvärdig bärkraft, är grunden lagd för utmätandet af

skatteskalorna. I en inkomstskatteförordning är det nämligen först och.

främst inkomsternas storlek, som blir bestämmande för de skilda skattesatserna.

Dessa kunna i förhållande till hvarandra vara formade än

degressivt än progressivt.

Sedan med ledning af skatteskalorna skatteprocenten för en hvar

skattskyldig blifvit bestämd, uppkommer frågan, huruvida denna skatteprocent

bör tillämpas å hela den taxerade inkomsten. Ty ehuruväl

efter de naturliga och konventionella afdragen endast den inkomst må i

regel anses vara taxerad till skatt, som den skattskyldige kan använda

för bestridande af sina och sin familjs verkliga lefnadskostnader, kunna

dock kostnaderna för skattskyldiga med lika stora inkomster och vid

samma lefnadsstandard på grund af särskilda förhållanden vara afsevärdt

olika. Man må allenast tänka på hushållens olika storlek och därjämte

hafva för ögonen, huruledes vid de små inkomsterna äfven den minsta

olikställighet i nämnda afseende kommer att icke oväsentligt rubba förhållandet

i ekonomi de skilda hushållen emellan.

I anslutning härtill har äfven utbildats ett system afdrag, som jag

här nedan kallar speciella, 19 §, med ändamål att i fråga om de lägre inkomsterna

från skattskyldighet undantaga så stor del af inkomsten, som i det

särskilda fallet efter vissa yttre tecken att döma uppenbarligen erfordras
-

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj:Is Nåd. Proposition Nr 88.

för att inom de lägre inkomstkategorierna i skattskyldighet jämnställa skattskyldiga

med lika stora inkomster.

Jag öfvergår nu att närmare behandla de skilda afdragen, i den

mån desamma på grund af anmärkningar från kammarrättens sida eller

eljest kunna erfordra motivering.

Yid uppskattning af inkomsten af ett hvart slag är, som redan Naturliga afnämnts,

den skattskyldige berättigad att göra afdrag för alla de kostnader, rag''

som omedelbart varit förenade med inkomstens förvärfvande.

I dessa afdrag ingår afdrag för aflöning, kost och öfriga utgifter för

de i skattskyldigs verksamhet använda biträden och arbetare. Däremot lärer varande barn.

ingen erinran vara att göra.

I sammanhang med detta stadgande torde det emellertid vara på sin

plats att redogöra för en annan bestämmelse, nämligen den, som återfinnes

i de särskilda anvisningarna under punkterna l:o) och 5:o). Där förklaras,

att afdrag ej må äga rum för lön och underhåll åt hemmavarande barn,

som deltaga i arbetet med fast egendoms skötsel eller i husfaderns rörelse

eller yrke, så framt de icke särskildt taxeras för inkomst däraf.

Denna bestämmelse har sin motsvarighet i främmande länders skatteförfattningar.

Enligt t. ex. danska inkomstskattelagen skattar gift man

för alla de inkomster, som tillflyta hushållet, och till dessa inkomster

räknas, utom hustruns inkomster, äfven de, som åtnjutas af de af fadern

ekonomiskt beroende barn, som icke hafva eget hushåll.

Att, på sätt kammarrätten i sitt utlåtande hemställt, öfverflytta ett

däremot svarande stadgande i hela sin omfattning till svensk lagstiftning,

anser jag vara, utom väl främmande för uppfattningen här i riket, dessutom

af jämförelsevis ringa betydelse. Däremot lärer det i och för sig

få anses ganska naturligt, att husfadern beskattas för all den inkomst,

som intjänas i familjens i ett intresseskap förenade arbete. Egentligen

torde ock bestämmelserna i punkterna l:o) och 5: o) af anvisningarna icke

innebära annat än ett lagfästande af praxis inom de yrkeskretsar, där

fadern redan är taxerad till inkomstbevillning och inkomstskatt. Hvad

särskildt angår familjens arbetande minderåriga barn, synas för öfrigt

nämnda bestämmelser så mycket mer erforderliga, som fadern, på sätt

jag strax skall angifva, icke sällan skulle komma i åtnjutande af skattelindring

i förhållande till antalet sådana barn.

s. 110 Kontrollera mot PDF

110

Slitage.

Kungi. May.ts Nåd. Proposition Nr 88.

I 9 § af förslaget stadgas vidare, att för värdeminskning af byggnader,

grufvor, inventarier ocli annan dylik egendom, som användts i skattskyldigs

näring, må afdrag ske i den ordning, som angifves i de särskilda

anvisningarna. Och i punkt 5:o) af dessa anvisningar förklaras, att afdrag,

hvarom nu är sagdt, får ske under form af viss efter värdeminskningen

afpassad årlig afskrifning, dock hvad beträffar jordbruksinventarier i

den ordning, jag vid behandlingen af inkomst af fast egendom redan angifvit.

Hvad sålunda föreskrifvits, har, utom hvad angår byggnader, redan

nu sin tillämpning i afseende å inkomst af rörelse.

Från kammarrättens sida har erinran gjorts mot att utsträcka

afdrag för slitage till byggnader, och återgifver jag hvad kammarrätten

därutinnan anfört.

»Hå i förevarande paragraf medgifves, att vid uppskattningen af inkomst

af fast egendom afdrag må ske för fastighetens underhåll, synes

det möta betänkligheter att, på sätt tillika föreslagits, medgifva afdrag för

värdeminskning å byggnader, utan att ens någon inskränkning göres till

vissa slag af byggnader. Därest dylikt afdrag skulle medgifvas, lärer det

visserligen vara från teoretisk synpunkt själffallet, att af draget bör till

sitt belopp bestämmas med hänsyn till den tidslängd, hvarunder byggnaden

kan antagas komma att bestå, därest den väl underhålles, men i

praxis torde det komma att möta synnerligen störa svårigheter att på

rättvist sätt bestämma afskrifningsprocenten, helst som »lifslängden» för

byggnader med olika byggnadssätt och användning företer mycket stora

växlingar och för vissa slag af byggnader kan mätas i århundraden.

Kammarrätten kan sålunda icke förorda förslaget om rätt till afdrag

för värdeminskning å byggnader; men om sådan rättighet likväl anses

böra införas i lagstiftningen, synes densamma böra inskränkas till byggnader,

som användas i industriell eller därmed jämförlig verksamhet af

sådan beskaffenhet, att de äro utsatta för jämförelsevis hastig förstöring.

Under inga omständigheter böra enligt kammarrättens mening dylika afdrag

få ske för boningshus.»

För egen del kan jag icke biträda kammarrättens anmärkning. I

och med det att man tager till beskattning den verkliga inkomsten af

fast egendom, däri inbegripet hyresvärdet af egen bostad, kan man icke,

utan åsidosättande af den skattskyldiges berättigade anspråk på afdrag

för egna omkostnader för inkomstens förvärfvande, förneka honom afdrag

för slitage i hela den utsträckning, hvarom nu är fråga. Det är visser
-

s. 111 Kontrollera mot PDF

111

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

ligen sant, att i förevarande liksom andra fall svårigheter till en början

kunna möta för enskilda och taxeringsmyndigheter vid taxeringsarbetet.

Men helt snart lärer det nog utbildas en fast praxis, som, stödd på erfarenheten

inom de skilda orterna, efter ensartade grunder allt efter byggnadernas

beskaffenhet och användning fastställer den lämpliga afskrifningsprocenten.

Jag öfvergår nu att behandla de konventionella afdragen. Dessa af- Konventiodrag

äro, om man undantager ränta å gäld, af beskaffenhet, att de alltidndlaafdra9- i deras helhet skola göras å den skattskyldiges samlade inkomster af alla

slag, sedan dessa inkomster blifvit genom de naturliga afdragen renodlade.

I 10 § stadgas, att skattskyldig äger rätt till afdrag för, bland annat, Undantagsundantagsförmaner

samt hvad som eljest utgifvits på grund af åtagande J''ör™ånereller

annan förpliktelse att tid efter annan utgifva visst belopp i penningar

eller varor.

I sammanhang med behandlingen af frågan om beskattning af gåfva

har jag delvis redan yttrat mig öfver omförmälda afdrag. Hvad angår

afdrag för undantagsförmåner, har kammarrätten erinrat, att kammarrätten

i sitt utlåtande öfver 1904 års förslag anmärkt, att affattningen af 10 §

i nämnda förslag skulle medgifva den tolkning, att såväl i fråga om undantagsförmåner

som eljest afdrag finge ske äfven för kapitalafbetalning å

skuld, ett afdrag, som förut icke varit vid taxering medgifvet och ej heller

syntes böra medgifvas. Beträffande rätt till afdrag för undantagsförmåner

intoge 10 § i det nu föreliggande förslaget samma ståndpunkt som

1904 års förslag oaktadt i förstnämnda förslag, 11 §, uttalades, att afdrag

ej finge äga rum för kapitalafbetalning å skuld. Att undantagsförmåner,

då de, såsom oftast torde vara fallet, betingats vid försäljning af fast egendom,

måste anses åtminstone delvis motsvara kapitalafbetalning å skuld,

syntes emellertid icke kunna förnekas. Då en fastighet försåldes med

förbehåll om undantag, finge köpeskillingen anses utgöras af dels det i

penningar bestämda beloppet dels ock kapitalvärdet af undantaget, och

denna senare del af köpeskillingen afbetalades efter hand som undantaget

utginge. Kammarrätten ansåge sig följaktligen böra vidhålla sin uppfattning,

att afdrag för undantagsförmåner icke borde medgifvas.

Riktigheten af kammarrättens uttalande låter sig visserligen icke helt

förnekas. Men ett uteslutande af ifrågakomna afdrag skulle ej heller

s. 112 Kontrollera mot PDF

Förlust.1

112 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr SS.

innebära full rättvisa, enär, såsom kammarrätten antyder, en del af de

årliga undantagsförmånerna måste anses motsvara ränta å den oguldna

köpeskillingen. I anledning häraf och då praktiskt taget ifrågavarande

utgift dock har natur af årlig afgäld från egendomen och denna afgäld i

allt fall blir beskattningsbar i dens hand, som åtnjuter undantagsförmånerna,

anser jag mig böra biträda förslaget i förevarande del.

Enligt 8 § i gällande inkomstskatteförordning må skattskyldig njuta

afdrag för sådan förlust å rörelse eller yrke, som ej är att hänföra till

kapitalförlust. Motsvarande bestämmelse i förslaget utsträcker afdrag af

ifrågavarande slag till förlust å verksamhet i allmänhet, alltjämt dock under

förutsättning att förlusten ej är kapitalförlust.

Med afseende å detta stadgande har kammarrätten anfört följande.

»I de vid förslaget till bevillningsförordning fogade anvisningarna

lämnas vissa normer för bedömandet af hvad med kapitalförlust bör förstås.

Anvisningar i detta afseende torde emellertid böra meddelas äfven

i sammanhang med förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt, hvilken

förordning synes böra afmattas med tanke på bevillningsförordningens

eventuella upphörande.

Då kapitalförvärf i vissa fall, exempelvis de i 7 § 3:o) c) afsedda,

beskattas såsom inkomst, synes det kunna ifrågasättas, att i likartade fall

afdrag medgåfves för kapitalförluster. Enligt förslaget skulle sådant afdrag''

ej få ske. Denna bestämmelse får väl dock ej anses utgöra hinder för

att, därest t. ex. en person under samma år gjort två tillfälliga fastighetsförsäljningar,

af hvilka den ena medfört vinst och den andra förlust, han beskattas

allenast för det belopp, hvarmed vinsten må hafva öfverskjutit förlusten.

Förslaget synes icke afse att medgifva afdrag för alla förluster, hvilka

icke äro kapitalförluster utan allenast för sådana, som uppstått å »verksamhet».

Då denna term icke förut är i skattelagstiftningen använd, kan

det möta svårighet att noggrant angifva dess omfattning. Att den i sig

innefattar såväl rörelse och yrke som jordbruk, torde väl få anses otvifvelaktigt;

men någon ledning för bedömande, huruvida äfven annat bör

därunder inbegripas, har icke lämnats. För öfrigt bör anmärkas, att i anvisningarna

den inskränkning, som ligger i det nyss citerade ordet, ej iakttagits.»

Den blåst i inkomstkälla, som uppstår därigenom, att omkostnaderna,

därför afdrag må äga rum, öfverstiga inkomsterna, som härflyta från

samma inkomstkälla, är i skatteteknisk bemärkelse förlust. Afdrag för

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

sådan förlust får ske från sammanlagda beloppet af inkomsterna från andra

inkomstkällor, för såvidt förlusten icke är kapitalförlust.

Att, såsom kammarrätten ifrågasatt, angifva vissa normer för bedömandet

af hvad med kapitalförlust bör förstås, erbjuder otvifvelaktigt åtskilliga

vanskligheter. Försök därntinnan har visserligen gjorts i bevillningsförordningen.

Men det torde hafva varit mindre där gifna ofullständiga

anvisningar än de särskilda förhållandena vid hvarje förekommande

fall, som i praxis varit bestämmande vid frågans lösning. På grund häraf

och då det hittills icke synes hafva stött på några större svårigheter för

taxeringsmyndigheterna att afgöra tvistiga spörsmål i hithörande ämne,

torde det icke vara erforderligt att ännu så länge lämna ytterligare anvisningar

i ämnet, helst desamma i allt fall icke kunna göras fullt uttömmande.

I anledning af hvad kammarrätten med afseende å ordalydelsen af det föreslagna

stadgandet anfört må anmärkas, att med omläggningen af beskattningen

rätten till afdrag för förlust synes böra utsträckas att gälla ej blott förlust

å jordbruk utan äfven förlust å hvarje inkomstkälla, som grundar sig å

den skattskyldiges arbete. Förlust, därför afdrag må äga rum, bör alltså

icke inskränkas till vissa bestämda slag af inkomster. Yid sådant förhållande

torde förlust å »verksamhet» bäst och korrektast angifva afsikten

med stadgandet, något, som, på sätt kammarrätten antydt, äfven bör närmare

angifvas i anvisningarna.

Kammarrättens uttalande rörande afdrag för kapitalförlust har beaktats

vid alfattningen af 7 §. I

I ett flertal utländska inkom stskatteförfattningar hafva införts bestäm- Försäkringsmelser

om afdrag för försäkringspremier. Med försäkringsrörelsens starka inemieK

utveckling i vårt land å lifvets skilda områden torde det jämväl vara

lämpligt att i författningen om inkomst- och förmögenhetsskatt upptaga en

dylik bestämmelse. Ett sådant afdrag bör i viss mån blifva en allmän

sporre till sparsamhet och ägnadt att i vissa afseenden utjämna skiljaktigheter

i skattskyldigheten mindre inkomsttagare emellan. Afdraget, ehuru

tillförsäkradt en hvar skattskyldig intill ett belopp af 200 kronor, innebär

dock framför allt ett medgifvande åt den, som, i saknad af annan inkomst

än inkomster af eget arbete, söker betrygga familjens ekonomi i händelse »

af dödsfall, sjukdomsfall, olycksfall m. m.

Med anledning af en kammarrättens anmärkning har ordet försäkringspremier

utbytts mot orden försäkringspremier och andra afgifter.

Bih. till Biksd. Prof. 1910. 1 Samt. 1 Afd. 6G Höft.

15

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Speciella

drag.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

°f- Såsom jag redan nämnt, har i förslaget utbildats ett system af speciella

afdrag, som äro afsedda att verka efter det skatteprocenten blifvit

bestämd. Idet kan nämligen, på sätt redan antydts, icke förbises, hurusom,

trots att det taxerade beloppet kan i dess helhet af den skattskyldige

disponeras för hans och hans familjs verkliga lefnadskostnader, i öfrigt

likvärdiga inkomster kunna, beroende på särskilda ekonomiska förhållanden

å viss ort eller inom familjen, hafva vidt skild bärkraft.

Där förhållanden af nämnda natur föreligga, har förslaget velat från

skattskyldigheten undantaga någon del af inkomsten för att nedbringa

den faktiska om ej formella olikställigheten i skattskyldighet mellan inkomster

af samma storlek. De afdrag, som för sådant ändamål kunna

medgifvas, blifva uppenbarligen mer eller mindre godtyckliga. Ju allmännare

afdraget göres, med desto större försiktighet måste af naturliga

skäl afdraget bestämmas. Ar afdraget åter personligt och sålunda icke

gäller annan än viss skattskyldig, kan afdragets maximigräns göras friare.

Om för afdragsbeloppens storlek ej kan angifvas någon fullt exakt grund,

blir också gränsen mellan inkomster, därför afdrag må äga rum, och öfriga

inkomster mer eller mindre en smaksak. I hvarje fall kunna dock

afdragen icke till någon verklig nytta göras gällande med afseende å

andra än mindre inkomsttagare.

I gällande bevillningsförordning återfinnas stadganden om dels ortsafdrag,

nämligen afdrag, där kostnaden för bostad är synnerligen hög i

jämförelse med förhållandet inom riket i allmänhet, dels ock undantagsvis

afdrag i de fall, där särdeles ömmande omständigheter (talrik familj, långvarig

sjuklighet, olyckshändelse och dylikt) förekomma. Dessa afdrag få

sammanlagdt uppgå till högst 200 kronor.

Dessa två skilda slag af afdrag hafva i föreliggande förslag utvidgats,

hvartill kommit afdrag för minderåriga barn.

I stort sedt är af dragssystemet ordnadt på följande sätt. Ortsaf draget

afser att nedbringa olikställigheten mellan skattskyldiga å skilda orter. Å

ort, där lefnadsomkostnaderna äro synnerligen höga i jämförelse med hvad

de äro inom riket i allmänhet, bör alltså från skattskyldighet fritagas ett

belopp hos alla de inkomsttagare inom taxeringsdistriktet, hvilkas inkomster

understiga hvad för åtnjutande af ortsafdraget i hvarje fall högst stadgats.

Jämte detta allmänna afdrag förefinnes ytterligare ett af ännu allmännare

natur. Genom sistnämnda afdrag söker man taga hänsyn till

antalet oförsörjda familjemedlemmar. En hvar skattskyldig med viss lägre

inkomst är sålunda berättigad att från inkomsten afdraga ett belopp af

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

100 kronor för hvarje minderårigt barn, i mån som barnet icke har egen

inkomst intill nämnda belopp.

Genom nu nämnda afdrag har emellertid icke tagits i betraktande

de ömmande ekonomiska omständigheter, som i speciella fall kunna nedsätta

eller helt förtaga skattelörmågan. I afseende härå stadgas i 19 §

3 mom., att i enskilda fall, då skattskyldigs skatteförmåga är på grund

af särskilda förhållanden (långvarig sjukdom, underhåll af närstående, stark

skuldsättning, olyckshändelse och dylikt), väsentligen nedsatt, kan skattskyldig,

. hvilkens taxerade belopp icke öfverstiger 3,000 kronor, erhålla

nedsättning i detta belopp med högst hälften. Dessutom må undantagsvis

i fall, där särdeles ömmande omständigheter förekomma och inkomsten

icke öfverstiger 1,500 kronor, medgifvas full skattefrihet.

I afseende härå anför kammarrätten.

»De i 3 mom. inrymda bestämmelserna synas kammarrätten lämna

rum för vissa betänkligheter. Delade meningar lära sålunda kunna råda

därom, huruvida beskattningsnämndernas organisation skulle innebära

erforderlig garanti för en rättvis och likformig tillämpning af ifrågavarande

ganska tänjbara föreskrifter, kvilkas antagande kom me att medföra

en ej oväsentlig utvidgning af omförmälda nämnders befogenheter. I

allt fall synes det önskligt, att de i mom. angifna grunderna för där afsedd

skattelindring eller skattefrihet inskränktes till exempelvis långvarig

sjukdom och olyckshändelse eller åtminstone bestämdes närmare än förslaget

afser. Äfven lärer kunna ifrågaställas, huruvida det kan anses af

verkligt behof påkalladt och lämpligt att i beskattningshänseende bereda

vissa giupper af skattskyldiga så betydande lättnader som de nu föreslagna,

lättnader, från kvilka andra skattskyldiga i tilläfventyrs ogynnsammare

ekonomisk stallning, ehuru visserligen innehafvare af något större

inkomst eller förmögenhet, skulle vara uteslutna. En begränsning i afseende

å de belopp, för kvilka skattefrihet skulle få åtnjutas, synes därför

ej sakna fog. Slutligen bör ej heller förbises, att det för vederbörande

beskattningsnämnder ofta nog kan blifva förenadt med stora svårigheter

att på förhand bedöma, huruvida de särskilda förhållanden, kvilka böra

föranleda skattelindring eller frihet från skatt, kunna antagas blifva af

den stadigvarande art, att skattskyldigs skatteförmåga vid uppbörden kommer

att vara väsentligen nedsatt.»

Med hänsyn till taxeringsmyndigheternas organisation och den erfarenhet,

myndigheterna redan erhållit i förevarande afseende vid tillämp
-

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

ningen af bestämmelserna i 11 § bevillningsförordningen, hyser jag ingen

tvekan därom, att pröfningen af de mera personliga förhållanden, som

höra föranleda till lindring i skatt eller skattefrihet, skall kunna, utan att

några olägenheter af betydelse därigenom vore att förvänta, anförtros åt

nämnda myndigheter. Dock synes det mig, som om man i anledning af

hvad kammarrätten därutinnan anfört, bör närmare bestämma och begränsa

grunderna för skattelindring. I anslutning härtill och då af de särskildt

angifna skattelindringsgrunderna skuldsättning redan behörigen beaktats,

så långt skattelagstiftningen sådant lämpligen kan medgifva, genom afdrag

för all skuldränta oafsedt inkomstens art, har jag ansett mig böra såsom

skattelindringsgrunder föreslå långvarig sjukdom, underhåll af närstående

och olyckshändelse.

Subjektiv I sammanhang därmed att afdragen behandlats, torde, med hänsyn till

skattskyldig- f|eil föreslagna anordningen beträffande föreningar för ekonomisk verkKooperativa

samhet, jämväl dessas skattskyldighet böra upptagas till skärskådande.

/3%niniiaochInrian så sker, synes det lämpligt att i största allmänhet redogöra för

12 §§]. bestämmelserna om den subjektiva skattskyldigheten, såvidt angår svenska

juridiska personers skattskyldighet för inkomst och förmögenhet.

I full anslutning till gällande inkomstskatteförordning skall enligt föreliggande

förslag enskild person taxeras till inkomstskatt äfven för honom

tillkommande andel af inkomst, som åtnjutes af vanliga handelsbolag, kommanditbolag,

enkla bolag och rederier, som ej äro aktiebolag, oberoende

om utdelning af bolagets vinst helt eller delvis ägt rum.

Aktiebolag och solidariska bankbolag liksom ock sådana bolag, som

enligt särskild författning äro skyldiga att afstå sin vinst, samfund, stiftelser,

verk och inrättningar, föreningar för ekonomisk verksamhet och

andra juridiska personer än dels de af mig först nämnda, dels ock, utom

offentliga samfälligheter och inrättningar, pensionsanstalter och fromma

stiftelser, skatta själfva för förvärfvad eller eljest åtnjuten inkomst, med

iakttagande att, hvad angår aktiebolag och solidariska bankbolag, aktieoch

lottägarna därjämte äro skattskyldiga för uppburen utdelning.

Alltså beskattas inkomst

1) hos förstnämnda bolag och rederier allenast hos delägarna,

2) hos aktiebolag och solidariska bankbolag helt och hållet hos bolaget

samt, i den mån utdelning äger rum, jämväl hos aktie- och lottägarna,

8) hos öfriga juridiska personer, som äro skattskyldiga, sålunda järn
-

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

väl hos föreningar för ekonomisk verksamhet, helt men ook allenast hos

vederbörande juridiska person.

Skattskyldighet för förmögenhet har uteslutande lagts å enskilda

personer, till hvilkas skattepliktiga förmögenhet alltså äfven räknas aktier,

lotter och andelar i bolag och andra samfälligheter. Undantag från denna

regel har gjorts allenast för sådana juridiska personer, föreningar och samfund,

hvilkas medlemmar icke på grund af medlemsskapet äga del i föreningens

eller samfundets förmögenhet, äfvensom stiftelser. Dessa äro följaktligen

underkastade förmögenhetsskatt, dock endast för såvidt de icke

äro befriade från skatteplikt för inkomstskatt.

För att nu återgå till skattskyldigheten för föreningar för ekonomisk

verksamhet är densamma alltså i allmänhet ordnad sålunda, att föreningen

själf och ensam skattar för sin inkomst, vare sig denna utdelas eller fonderas,

samt att föreningsmedlemmarna, som förty äro befriade från inkomstskatt

för utdelning, genom förmögenhetsskatten beskattas för värdet af

sina andelar i föreningen.

Därigenom har emellertid icke en på senare tid alltmera aktuell fråga

blifvit löst, nämligen frågan om föreningarnas, det vill säga de kooperativa

föreningarnas, skattskyldighet med afseende å rabatter och dylika utdelningar

till medlemmar och andra kunder. Då jag nu upptager till

skärskådande denna fråga, afser jag, där icke annat sägs, närmast konsumtionsföreningarna,

men äger, hvad jag därutinnan anför och föreslår,

äfven sin tillämpning på öfriga kooperativa föreningar.

Att döma af Kungl. Maj:ts beslut på senare tider i mål angående

taxering af dylika föreningar, skulle sådan förening alltid vara skattskyldig

för inkomst, som fonderas eller som utdelas till medlemmar i förhållande

till gjorda kontanta insatser. Den del af årsinkomsten, som i form af

rabatter utdelas till kunder, är fri från skatt, såvidt föreningen handlar

endast med medlemmar, men eljest underkastad skatteplikt, oberoende om

rabatterna komma föreningens medlemmar eller andra kunder till godo.

Innan jag härefter öfvergår att redogöra för den ordning, hvari enligt

min mening förevarande fråga bör lösas, skall jag till en början anhålla

att få anmäla åtskilliga i ämnet inkomna framställningar. Dessa framställningar

hafva gjorts af Stockholms köpmannaförenings handelskammare,

handelskammaren i Gäfle, föreningen Gottlands handels- och sjöfartskammare,

handels- och sjöfartsnämnden i Malmö, Smålands och Blekinge handelskammare,

Sveriges allmänna handelsförening, specerihandlarföreningen

i Stockholm, Stockholms mjölk- och matvaruhandelsförening, Sveriges all
-

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 88.

männa handelsförening, Göteborgs minuthandelsförening och slutligen fjärde

allmänna svenska handelskammarmötet i Stockholm år 1909. Sistnämnda

möte har i sin skrifvelse åberopat ett föredrag i ifrågavarande ämne, som

hållits vid mötet af juris doktorn J. C. Lembke och hvilket finnes återgifvet

i ett vid skrifvelsen fogadt tryckt häfte.

I samtliga de sålunda inkomna skrifterna yrkas en väsentlig utvidgning

af de kooperativa föreningarnas skattskyldighet.

A andra sidan har kooperativa förbundet i en till Kungl. Maj:t ingifven

skrift gjort framställning i syfte, bland annat, att de kooperativa

föreningarna måtte befrias från skattskyldighet å uppkomna öfverskott.

I de framställningar, däri fordrats utsträckning af nämnda skattskyldighet,

har i sådant afseende framhållits bjand annat, att de kooperativa

konsumtionsföreningarna, hvilkas ursprungliga syfte varit att åt mindre

bemedlade för billigt pris anskaffa nödvändighetsvaror, numera utvidgat sin

verksamhet i sådan riktning, att den ingalunda blott afsåge de mindre

bemedlade, ej heller endast rena nödvändighetsartiklar.

Såväl genom det i sådant afseende utvidgade omfånget af de enskilda

föreningarnas verksamhet som genom den utbredning det kooperativa föreningsväsendet

erhållit, intoge detsamma, framhålles det, numera en ställning,

som gjorde de kooperativa föreningarna till jämställda konkurrenter

med den yrkesmässiga handelns utöfvare, så mycket mera som föreningarnas

handelsrörelse bedrefves under fullt yrkesmässiga former. Starkast

framträdde en förenings likställdhet med yrkesutöfvarne, då densamma utsträckte

sin verksamhet äfven till utom föreningen stående; och en sådan

utsträckt verksamhetskrets förekomme numera inom ett flertal kooperativa

föreningar.

De skäl, som i öfrigt framföras i nu förevarande framställning, torde

bäst återgifvas, om jag citerar doktor Lembkes föredrag. Detta lyder som följer.

»Bland de finansrättsliga frågor, som ännu vänta sin lösning, och som

väl torde komma att vid den omläggning af vårt skatteväsende, som ställts

i utsikt, väcka särskildt intresse hos handelns och industriens män, är

frågan om de kooperativa företagens beskattning icke den minsta. Som

bekant anses enligt gällande svensk praxis, att de kooperativa företagen

— konsumtions- såväl som produktionsföretagen — icke hafva någon beskattningsbar

inkomst, för så vidt de inskränka sin verksamhet till egna

medlemmar. Den vinst, som vid deras verksamhet uppstår, betraktas såsom

''besparingar’ och den utdelning, som medlemmarne i kooperationen

erhålla, anses endast såsom en återbetalning af vid medlemmarnes inköp

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

gjorda utlägg. Är nu ett sådant betraktelsesätt riktigt? Är det någon

verklig betydelsefull skillnad af sådan art, att den bör grundlägga en

olika behandling i beskattningshänseende, i uppkomsten af den vinst, som

ett kooperativt företag, kvilket endast har sin verksamhet bland medlemmar,

förvärfvar, och den vinst ett inom samma bransch verksamt, icke

kooperativt företag kan ernå? Då denna fråga är af genomgripande betydelse

för uppfattningen af de kooperativa företagens beskattning, kan

det icke undgås att, äfven med risk att trötta genom ett teoretiskt spörsmål,

något närmare undersöka densamma. Till en början skall jag anställa

en jämförelse mellan ett sådant kooperativt företag, i hvilket, besparingsmomentet

tyckes klarast och tydligast vara för handen, nämligen en så

kallad konsumtionsförening, som har till uppgift att anskaffa och tillhandahålla

sina medlemmar vissa förnödenhetsvaror, och ett icke kooperativt

företag, som drifver affärer med liknande varor. Vid denna jämförelse

skall man finna, att själfva det sätt, hvarpå rörelsen utöfvas, är för båda

företagen detsamma. Det kooperativa såväl som det icke kooperativa företaget

äro båda på samma sätt verksamma genom att från tillverkaren af

varan eller engrossisten anskaffa förnödenheten samt genom att distribuera

den bland de personer, som äro i behof af varan. Båda utföra samma

funktion i produktionens tjänst, och båda äro på samma sätt produktiva.

En produktion kan, nationalekonomiskt sedt, icke anses afslutad, förrän

den färdiga varan nått konsumenten, och inom produktionen är den fördelning

af varorna, som handeln har till sin uppgift, lika så nödvändig

som det tekniska framställandet af varan. Handelns produktiva och betydelsefulla

verksamhet ligger däri, att den på den rätta platsen och på

den rätta tidpunkten ställer varorna till konsumenternas förfogande. På

samma sätt som förhållandet är inom den tekniska delen af produktionen,

hvarest varans värde i regel tilltager ju närmare den bringas sin slutliga

form och ju mera arbete och kapital, som användes på dess framställning,

är förhållandet äfven inom den del af produktionen, som handeln omhänderhafver,

i det att varans värde här tilltager, ju närmare densamma rycker

den slutliga köparen eller konsumenten. Att en vara är dyrare i detaljhandeln

än inom grosshandeln eller hos fabrikanten beror icke på att ännu

en mellanhand trängt sig emellan konsumenten och producenten, tilltvingande

sig en orättfärdig vinst, utan bland annat däri, att denna så kallade

mellanhand utfört ett stycke produktivt arbete genom att bringa varan till

den plats, hvarest den erfordras för att tillfredsställa behofvet efter densamma.

Detaljhandeln har dessutom äfven den uppgiften att utföra inom

s. 120 Kontrollera mot PDF

120 Kungl. Maj:is Nåd. Proposition Nr 88.

produktionen att lämpa varornas kvantitet efter köparens behof och att

fördela de stora mängderna på de små afnämarne. I denna handels produktiva

verksamhet ligger den hufvudsakliga orsaken till att en handelsvinst

kan uppkomma, i hvilken också en ersättning ingår för det arbete,

som utföres i produktionens tjänst, jämbördig med den ersättning, som till

andra producenter utbetalas under namn af arbetslön, kapitalränta, jordränta

och företagarevinst i allmänhet.

Mellan de kooperativa konsumtionsföreningarne och de icke kooperativa

handelsföretagen finnes i deras produktiva verksamhet ingen åtskillnad;

båda företagen arbeta på samma sätt i produktionens tjänst och båda

kunna på grund häraf göra anspråk på en ersättning för sin verksamhet

och erhålla väl också i regel en sådan. Att förhållandet är sådant, erkännes

äfven såväl af våra skattemyndigheter som af konsumtionsföreningarne

själfva, då de erlägga skatt för den vinst, de erhålla från handeln

med icke medlemmar. Denna vinst kan icke hafva ett något annat upphof

än den vinst, som utdelas till medlemmarne: båda äro resultat af

samma produktiva verksamhet.

Om således orsaken till att en handelsvinst kan uppstå är densamma

inom alla handelsföretagen — kooperativa såväl som icke kooperativa

återstår att besvara den frågan, huruvida skillnaden i den kundkrets, till

hvilken de olika företagen väncla sig, kan medföra att i ena fallet handelsvinsten

bör betraktas såsom endast en ''besparing’ i andra fall däremot

såsom en verklig beskattningsbar inkomst. I själfva verket betyder denna

fråga icke något annat än huruvida en produktion, som företages i det

ändamålet att med det producerade tillfredsställa ett eget behof, bör kunna

gifva upphof till en förmögenhetstillväxt af beskattningsbar inkomsts natur.

Ställer man frågan så, torde väl ingen tvekan föreiigga att jakande besvara

densamma. Det torde väl icke af någon förnekas, att exempelvis en

landthushållning, inom hvilken det hufvudsakligaste, som produceras, äfven

konsumeras inom hushållet « af denna produktion erhåller en förmögenhetstillväxt,

som bör underkastas beskattning, ett förhållande, som äfven är

erkändt i vår lagstiftning. Att denna princip om beskattningen af egenproduktion

för egenkonsumtion icke tillämpas i än vidsträcktare mån, så

att hvarje produktion inom en hushållning blifver föremål för en beskattningsakt,

har sin orsak icke i principens ohållbarhet utan i de oöfverstigliga

svårigheter, som möta vid tillämpningen af densamma i praktiken.

Under normala förhållanden äro i öfrigt de produktiva akterna inom andra

hushållningar än landthushållningarne af ringa betydelse. Annorlunda blir

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

emellertid förhållandet, om dessa egna produktiva åtgärder för tillfredsställandet

af det egna bekofvet taga sig sådana former, att själfva produktionen

förlägges utom den egna hushållningen, i det att egna organer för

produktionen anskaffas, hvilka för sitt arbete erhålla lön, under det att

själfva den vinst, som uppstår ur produktionen, tillfaller konsumenten;

eller just sådana som förhållandena äro inom de kooperativa konsumtionsföreningarne.

Här kan man endast genom en konstruktion bibehålla begreppet

''egen produktion’. Ett verkligt företag har kommit till stånd med en

produktion utom den egna hushållningen af en sådan omfattning, att den

icke utan vidare kan förbises, på samma gång som den vinst, som härleder

sig ur produktionen, lätt låter sig fastställa, hvilket ur skatteteknisk

synpunkt är af stor betydelse.

En produktion af förnödenheter, hvilka af producenten själf konsumeras,

kan sålunda vara upphof till en beskattningsbar vinst och kan icke

endast betraktas som en ''besparing af utgifter’. En motsatt uppfattning

har föranledts af den åsikten, att det egna arbetet icke har något värde;

att detsamma användt såsom substitut i stället för att en annans köpta

arbetskraft endast resulterar i en besparing af den utgift, som man eljest

skulle haft för inköpet af den andres arbetskraft. Sedd från den synpunkten,

att inkomst är liktydigt med en utifrån kommande penningeinkomst,

kan möjligen ett dylikt resonnemang hafva något berättigande, men gäller

det att bestämma inkomsten såsom ett tecken på skatteförmåga, måste det

medgifvas att en dylik ''besparing’ icke innebär annat än ett användande

af den egna arbetskraften till egen ekonomisk fördel, i följd hvaraf en

förmögenhetstillväxt af inkomstnatur uppstått. Att denna inkomst är ett

tecken på en skatteförmåga, som bör utnyttjas efter den princip, som bjuder,

att där skatteförmåga finnes densamma äfven bör, såvida icke andra

omständigheter tillkomma, tagas i anspråk för skattebetalning, synes också

vara klart. Hen omständigheten att vissa kooperativa företag icke hafva

någon vinst att uppvisa utan föredraga att sätta varornas pris så lågt, att

just omkostnaderna betäckas, är icke något bevis för att vid dessa företag

någon vinst icke uppstått. I själfva verket har vinsten endast disponerats

på annat sätt än vid de kooperativa företag, hvilka i följd af högre priser

kunna uppvisa en vinst vid årets slut. I det första fallet har vinsten utdelats

vid hvarje särskild köpeoperation på det sättet, att af den summa,

som under normala förhållanden skulle betalts för varan, en del, motsvarande

betalningen för det produktiva arbetet, icke medräknats utan i form

Bih. till Piilcsd. Prof. 1910. 1 Samt. 1 Afd. 66 Häft. 16

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

af afdrag i köpepriset omedelbart tillställts köparen. Man kan betrakta

hela proceduren som en sorts kvittning. Köparen har en fordran på vinst;

föreningen har en fordran på köparen för den vara, som säljes; köparens

vinst afkvitteras på föreningens fordran därigenom, att priset på varan

sänkes med det belopp, som motsvarar vinsten. I det andra fallet eller

kooperativa föreningar, hvilka hålla normala priser samt hafva vinst att

uppvisa vid årets slut, beräknas normal ersättning för det produktiva arbetet,

hvilket nedlagts i företaget; den vinst, som uppstår, utdelas sedan

på en gång i förhållande till alla köpeoperationerna under räkenskapsåret.

Som synes är skillnaden mellan dessa båda fall endast en bokföringsfråga

samt en fråga om vinstens disponering.

Den vinst, som de kooperativa handelsföretagen erhålla, är således af

samma natur som den vinst, hvilken hos icke kooperativa företag kallas

för ''beskattningsbar inkomst’; och detta gäller såväl för det fallet, att de

kooperativa föreningarne äro konsumtionsföreningar som försäljningsföreningar,

hvilka senare hafva till uppgift att afsätta medlemmarnes alster. Enda

skillnaden, från den synpunkt, som intresserar oss, mellan dessa båda slag

af-.kooperation är den, att i det ena fallet är det konsumenterna, som låta

företaga den produktiva handelsåtgärden, i andra fallet är det de tekniska

producenterna. Vinsten härstammar ur samma källa och bör betraktas på

samma sätt.

Inkomstnaturen hos de vinster, hvilka tillfalla sådana kooperativa föreningar,

som afse en produktion, ligger vida klarare än vid konsumtionsföreningarne.

Den tekniska produktion, som här försiggår, trycker sin

prägel på varan på ett helt annat sätt än hvad som är fallet vid handelns

produktiva verksamhet, och att helt negligera den värdetillökning, som tager

sitt naturliga uttryck i varans förändring från råämne till färdig produkt,

låter sig ej göra. Äfven här måste man gripa till ''besparingsteorien’

för att söka bortförklara den vinst, som den produktiva verksamheten

i regel medför. Gifvetvis är detta resonnemang här lika ohållbart som i

förra fallet. De kooperativa och icke kooperativa produktiva företagen

hämta ur samma källa sin vinst, hvilken hos båda utvisar samma skalbärande

förmåga, för såvidt denna ger sig tillkänna genom en tillväxt af

förmögenheten.

Som resultat af undersökningen torde framgå, att någon skillnad mellan

de kooperativa företagens så kallade ''besparingar'' samt de icke kooperativa

företagens ''beskattningsbara inkomst’ icke föreligger af den arten, att

densamma kan gifva anledning till att i skattehänseende behandla den ena

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj:is Nåd. Proposition Nr 88.

formen af företag gynnsammare än den andra. Det återstår då att undersöka,

huruvida ur socialpolitisk synpunkt skäl föreligga, som tala för att

de kooperativa företagen böra erhålla en undantagsställning. Jag skall

äfven här hufvudsakligast hålla mig till konsumtionsföreningar, enär just

för dessa en dylik synpunkt möjligen skulle kunna ifrågakomma. Ingen

kan bestrida de kooperativa konsumtionsföreningarnes stora sociala betydelse

eller förneka, att de utöfvat en nyttig verksamhet för stora delar af vårt

folk. Den kooperativa idéen är af synnerligen bärkraftigt slag, hvilket

bäst bevisas af den snabba utveckling densamma erhållit inom de områden,

hvarest den kunnat slå rot. Men från detta erkännande och till att betrakta

de kooperativa konsumtionsföreningarne såsom berättigade till en särskild

undantagsplats är steget långt. De kooperativa företagens uppgift inom

samhället kan icke blifva af den omfattning, att den skulle kunna göra

all privat verksamhet öfverflödig, och det har redan visat sig i utlandet,

att de kooperativa företagen endast inom begränsade områden, äfven hvad

detaljhandeln beträffar, kunna ersätta det privata företaget. Det måste

sålunda bestämdt framhållas, att de privata företagen äfven ur socialpolitisk

synpunkt äro fullt så existensberättigade som de kooperativa företagen, och

att de privata handelsföretagen äro oundgängligen nödvändiga för att tillfredsställandet

af behofven skall kunna ske på ett ostördt och väl afpassadt

sätt. Att staten i den konkurrenskamp, som de kooperativa och icke kooperativa

företagen inom vissa områden föra, tager parti och genom sin

beskattningslagstiftning ställer det ena af dessa företag i en sämre ställning

än det andra, kan icke motiveras ur någon socialpolitisk hänsyn, för så

vidt man vill medgifva att andra former än den kooperativa kunna vara

nyttiga.

Hyser man den åsikten, att de privata företagsformerna fortfarande

äro nödvändiga i samhället, måste man från socialpolitisk synpunkt betrakta

statens gynnande af den kooperativa formen såsom felaktig, ja direkt skadlig.

Den inneboende konkurrensdugligheten hos de båda företagsformerna

bör vara det enda, som får fälla utslaget i deras inbördes kamp, och man

måste bestämdt fordra, att några konstlade medel icke komma till användning

för att låta den ena eller andra få öfvertaget. Men äfven om man

önskade att bereda någon lättnad åt ekonomiskt svagare individer och

deras sammanslutningar, är en skattelindring på grund af den yttre formen,

som en sammanslutning väljer, ett synnerligen otympligt medel, som säkerligen

icke skulle föra till målet. Intet hindrar ju personer, som äro i

synnerligen goda ekonomiska villkor, att bilda kooperativa företag — hvilket

s. 124 Kontrollera mot PDF

124 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 88.

också skett i stor utsträckning — för att tillgodogöra sig de ekonomiska

fördelar, som denna organisationsform i följd af skattelagstiftningen medför.

Yill man gynna ekonomiskt svaga i samhället, så måste härför väljas

andra vägar än sådana som möjliggöra, att äfven ekonomiskt starka kunna

komma i åtnjutandet af fördelarne.

Mot den moderna finansrättsliga principen, som äfven i vårt land

vunnit allmänt gillande, att personer eller sammanslutningar skola i förhållande

till deras förmåga bidraga till att bära skatter och pålagor, bryter

äfven den skattebefrielse, som nu tillkommer de kooperativa företagen. Då

den förmögenhetstillväxt, som blifver resultat af de kooperativa företagens

produktiva verksamhet, undandrages från skattebördan, drabbar denna med

så mycket starkare kraft de återstående skattesubjekten, hvilka få bära

större andel af skatterna än som rättvisligen borde träffa dem. Ännu för

några år sedan betydde denna synpunkt icke så mycket, men den snabbhet,

med hvilken den kooperativa rörelsen griper omkring sig, gör det till

en nödvändighet, att deras skatteförmåga snart tages i anspråk. Att lämna

siffror, som utvisa ens approximativt, hvilken omfattning kooperationen

tagit, är omöjligt, då sådana icke publiceras, men man får en aning om

företagens omfattning, när man ser den uppgiften, att i det kooperativa

förbundet, som dock omfattade endast 50 °/o de existerande konsumtionsföreningarne,

medlemmarnes antal den 20 juni 1908 uppgick till öfver

64.000 samt att ökningen för endast den första halfva delen af år 1908

varit 18,300. År 1900 var medlemsantalet 10,000. Omsättningen bland

de kooperativa lconsumtionsföreningarne hade år 1906 uppgått till 10,239,000

kronor med en nettovinst af 502,000 kronor. Den gemensamma inköpshandel,

som de till förbundet hörande kooperativa konsumtionsföreningarne

bedrifva, hade haft en omsättning år 1907 af 4,267,000 kronor samt en

nettovinst af 72,000 kronor. Inom förbundets konsumtionsföreningar voro

år 1906 anställda 584 personer, hvilka uppbur o löner till ett belopp af

436.000 kronor; antalet affärer voro 199. Af dessa uppgifter, hvilka

dock som sagts endast afse 50 °/° de sammanslutningar, som konsumenterna

bildat, och hvartill måste läggas, för att få en hel bild af

rörelsen, icke blott den återstående delen af konsumtionsföreningarne utan

äfven landtmännens alla andels- och inköpsföreningar, torde ovedersägligen

framgå nödvändigheten af att åt stat och kommun snarast möjligt återbördas

de förlorade skattesubjekten. Än nödvändigare blir detta, då man

betänker, att denna utveckling vunnits till mycket stor del på bekostnad

af ''beskattningsbara inkomster’.

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

För att beskattningen af de kooperativa företagen skall kunna blifva

effektiv, torde det blifva nödvändigt att själfva föreningarne såsom sådana

göras till skattesubjekt ocb icke de särskilda medlemmarne. Kedan själfva

den organisation, som i regel valts af de kooperativa företagen, ocb som

till formen erinrar om aktiebolagens, gör föreningen såsom sådan synnerligen

lämpad till skattesubjekt, i likhet med hvad fallet är för aktiebolag.

En nödvändighet blifver detta, därest de kooperativa företagen skulle för

undgåendet af skatt vilja disponera vinsten på det viset, att priserna

sättas så låga, att ingen synbar vinst uppstår; i detta fallet vore en skatt

satt på omsättningsbeloppet det enda möjliga och sådana skatter kunna

endast påläggas själfva föreningen.

Då sålunda hvarken finansrättsliga eller socialpolitiska skäl tala för

att de kooperativa föreningarne böra bibehållas vid den undantagsställning

i beskattningshänseende, som de enligt gällande svensk praxis intaga, utan

rättvisan kräfver, att desamma i detta hänseende böra likställas med öfriga

företag,, får jag vördsamt hemställa, att handelskammarmötet ville uttala

sig för att de kooperativa företagen — konsumtions- såväl som produktionsföretagen

— måtte åläggas att för den vinst, som genom deras verksamhet

uppkommer, erlägga bevillning till stat och kommun, i likhet med

hvad som är föreskrifvet för icke kooperativa företag, samt att denna

skatteplikt måtte åläggas de kooperativa företagen såsom sådana.»

Hvad angår frågan, i hvilken omfattning de kooperativa föreningarna

böra underkastas beskattning, yrkas i ett flertal af framställningarna, hufvudsakligen

af skäl, som doktor Lembke anfört, att de föreningar, som

anlade sin verksamhet på sådant sätt, att ingen vinst af rörelsen vore att

uppvisa, icke måtte gå fria för beskattning.

I fråga om den norm, efter hvilken skattskyldigheten i sådant fall

borde bestämmas, anför Stockholms köpmannaförenings handelskammare,

att det för en insiktsfull taxeringsmyndighet icke skulle vara omöjligt

att med stöd af böcker och eljest tillgängliga upplysningar uppskatta

den indirekta vinsten af ett kooperativt företag af ifrågavarande slag.

Enahanda uppfattning om möjligheten att bestämma vinsten uttalas äfven

af Sveriges allmänna handelsförening och specerihandlarföreningen i

Stockholm. Handelskammaren i Gäfle anser sig icke kunna förorda

någon viss norm för ifrågavarande beskattning, men påpekar, att i flere

tyska stater omsättningen lagts till grund för beskattningen, och uttalar

som sin uppfattning, att, om denna utväg valdes, den beskattnings
-

s. 126 Kontrollera mot PDF

126 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

bara inkomsten icke borde bestämmas högre än 5 °/o å omsättningsbeloppet.

Beträffande i öfrigt frågan om skattskyldighetens omfattning anför

Stockholms köpmannaförenings handelskammare uttryckligen, att det icke

vore af nöden att med beskattning träffa hvarje kooperativt företag. Skattskyldigheten

borde inskränkas till dem, som drefve rörelse antingen i öppen

bod eller med för ändamålet särskildt anställda biträden. Ungefär enahanda

begränsning föreslås af handelskammaren i Gäfle, under det specerihandlarföreningen

i Stockholm vill bestämma omfattningen af de skattskyldiga

till dem, som sälja i öppen bod, och föreningen Gottlands handelsoch

sjöfartskammare äfvensom handelskammarmötet i Stockholm till dem,

som drifva yrkesmässig handel eller industri.

Jag öfvergår härefter att återgifva, hvad kooperativa förbundet till

stöd för sin framställning i förevarande ämne anfört.

»Ifråga om beskattningen af de kooperativa föreningarna har som genomgående

princip ansetts rättvist, att förening varit befriad från skatteskyldighet

å det öfverskott, som uppstått vid försäljningen och som återburits

till kunderna.

Ofverskottet i en kooperativ förening är icke att hänföra till vinst

i vanlig mening, utan bör i stället betraktas som en minskning i utgifterna

för dem, som köpa i föreningens butik.

Att denna karaktärisering af ofverskottet är den rätta framgår däraf,

att ofverskottet, som tydligtvis uppstått på grund af att föreningen hållit

gängse dagspriser’ och sålunda tagit en betalning vid utlämningen af

varorna, som öfverstigit inköpspriset plus utdelnings- och andra omkostnader

— fördelas, sedan fondafsättningar gjorts, i förhållande till livar

och ens inköpssumma, under det att å insatt kapital vanligen lämnas högst

5 °/° ränta.

Principen att hålla gängse dagspriser har den svenska kooperationsrörelsen

fått ifrån England, hvarest de kooperativa föreningarna äro befriade

från skatteskyldighet. Denna princips tillämpning vid försäljningen

torde vara den af privata handlare helst önskade, emedan utförsäljning

till inköpspris plus endast omkostnaderna i de kooperativa föreningarna

äfven torde rubba de privata handlarnas priser.

Skulle de kooperativa föreningarna åläggas skatteskyldighet för det

öfverskott, som i dem uppstått, ligger det nära till hands, att färre eller

flere föreningar, som ansåge en sådan skatteskyldighet mindre rättvis,

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

organiserade sig efter de principer, som exempelvis tillämpas i Italien och

äfven på andra platser, för öfrigt i Sverige inom jordbrukskooperationen,

nämligen försäljning till priser så lågt satta, att öfverskott icke uppstode!

Bland kooperatörerna näres dock den önskan att icke behöfva inslå

på en sådan väg med den svenska kooperationsrörelsen, och för handelsbref

i sin helhet torde det vara lugnast att denna väg icke beträdes.

En beskattningsskyldighet för de kooperativa affärerna för det öfverskott,

hvarmed de förbilligat sina medlemmars, eventuellt äfven andras,

lefnadsomkostnader, komme att strida mot gällande skatteprinciper. Den

direkta skatteskyldigheten grundar sig ju på inkomst eller vinst, det vill

säga att då äganderätten till ett kapital öfverflytta.s från en till en annan,

skall den, som kommer i åtnjutande af denna äganderätt, för samma erlägga

skatt. Lika naturligt som det efter denna princip är, att den privata

handlanden skall erlägga skatt för den vinst han åtnjuter af sin

verksamhet, hvilken vinst är hans inkomst, lika naturligt är det, enligt

vårt förmenande, att den kooperativa föreningen befrias från skatteskyldighet

å det öfverskott, som genom dess verksamhet uppstår, då öfverskottet

åferbäres till kunderna, antingen dessa äro medlemmar eller icke medlemmar.

Bedrifver kooperativ förening däremot handel med utomstående personer,

men behåller vinsten för medlemmarnas räkning, har föreningen

ifråga om vinstens öfverföring från en till annan ställt sig på samma

ståndpunkt som den privata handlanden, och bör sålunda erlägga skatt

för den sålunda från utomstående till föreningen eller dess medlemmar

öfverförda vinsten. Däremot bör enligt vårt förmenande äfven sådan förening

vara befriad från skatteskyldighet på det öfverskott, som uppstått

på försäljningen till medlemmarna.

Äganderätten till öfverskottet i den kooperativa föreningen har icke

gatt från en till annan utan kvarligger hos medlemmarna i gemenskap.

Öfverskottet är för medlemmarnas räkning uppsamlad som en besparing,

och en hvar åtnjuter del af densamma i den mån han genom inköp i sin

egen affär bidragit till öfverskottets uppstående.

Besparingar på liknande sätt kunna göras af dem, som äga kapital

nog att köpa i större partier, utan att de behöfva föreningsvis sammansluta

sig. Att sådana besparingar i stor skala dagligdags förekommer behöfver

här icke påpekas. För den i kapitalhänseende svagare delen af

landets invånare återigen framstår icke samma möjligheter, att hvar och

en för sig genom större inköp når fram till billigare pris. För att denna

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

del af befolkningen skall kunna göra inköp i några större partier, och

därmed i någon mån nedbringa de dyra lefnadsomkostnaderna, måste flere

sammansluta sig och köpa gemensamt. Detta har också gjorts i de kooperativa

föreningarna.

Då det icke torde ifrågakomma att skattelägga de besparingar, som

förmögnare familjer göra genom inköp af förnödenheterna i större partier,

måste det verka som orättvisa att skattelägga motsvarande besparingar,

som af mindre förmögna göras och som måste på grund af ekonomiska skäl

göras föreningsvis.

Då det vidare icke ifrågasattes, att jordbrukarnas kooperativa föreningar

skulle i motsvarande grad skatteläggas, men dessas medlemmar

likaväl göra icke obetydliga besparingar genom det kooperativa inköpet,

kommer en skatteskyldigbet för de kooperativa handelsföreningarna under

det de kooperativa jordbru/csföreningarna äro skattefria att verka så, att

de egendomslösa komma att beskattas för den minskning i utgifterna, de

genom kooperationen kunna åstadkomma, men de egendomsbesittande skola

för motsvarande vara skattebefriade.»

Härefter skall jag i korthet redogöra för lagstiftningen å ifrågavarande

område i Danmark, Norge och Preussen.

I Danmark beskattas konsumtions-, produktions- och andra kooperativa

föreningar till inkomstskatt, när deras verksamhet sträcker sig utöfver

medlemmarnas krets. I

I Norge finnas icke uttryckliga bestämmelser om konsumtionsföreningars

inkomstbeskattning. Enligt praxis torde de beskattas endast för den

del af sin vinst, som anses härflyta af försäljning till icke-medlemmar.

Den kommitté, som den 5 april 1904 afgaf förslag till skattelagar för

landet och städerna, hvilket förslag legat till grund för kungl. proposition

i ämnet till 1909 års storting, föreslog, att konsumtionsföreningar och produktionsföreningar

skulle beskattas såväl för inkomst som för förmögenhet,

därvid såsom inkomst skulle räknas icke blott föreningens intjänta årsöfverskott,

utan äfven den fördel, som genom föreningens verksamhet

komme medlemmarne till godo i form af billigare varupriser eller annan

besparing.

Kommittén anförde bland annat till stöd för sitt förslag, att, för så

vidt en konsumtions- eller produktionsförenings verksamhet utsträcktes ut
-

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 88.

öfver inedlemmarnes krets, torde enighet råda därom, att det därigenom

vunna öfverskottet vore inkomst och således skattepliktigt.

Vidare torde man, säger kommittén, vara enig därom, att föreningsverksamheten

åsyftar att åstadkomma en fördel för medlemmarna men,

påstås det, denna fördel bestode blott i en besparing eller ett betryggande

och vore således icke inkomst. Härom vore meningarne delade. Om en

»brödförening» inköpte mjöl och bakade bröd af samma vikt och beskaffenhet,

som i orten allmänneligen tillhandahölles, vore därigenom frambragt

en produkt, hvars värde motsvarade det allmänna brödpriset i orten. Om

nu föreningen sålde sin vara till medlemmarna för ett lägre pris än det

allmänt gängse och verkliga värdet, hade medlemmarna därigenom i brödet

in natura erhållit en fördel, svarande mot skillnaden mellan prisen. Då

det vore skattelagstiftningens mening, att hvarje fördel, som vunnits genom

arbete eller verksamhet, skulle räknas såsom inkomst, syntes en fördel af

ifrågavarande slag icke böra fritagas från beskattning.

Det kunde sättas ifråga, om den vunna fördelen borde beskattas hos

föreningen eller hos den medlem, hvilken fördelen tillgodokommit. Då det

vore föreningen som sådan, som genom sin verksamhet frambringade produkten

och värdet, syntes det rättaste vara, att föreningen beskattades.

Äfven praktiska skäl talade därför, då den vunna fördelen oftast framträdde

under en sådan form, att det ville blifva praktiskt taget omöjligt

att påvisa fördelen såsom inkomst hos de särskilda föreningsmedlemmarna.

Den samlade inkomsten borde däremot komma till synes antingen i föreningens

årsräkenskap, därest medlemmarna hade betalat föreningen gängse

pris mot att få föreningens öfverskott till sig utbetaladt vid årets slut, eller

ock kunna beräknas genom jämförelse mellan föreningens verksamhet och

andra näringsdrifvande af samma fack.

I propositionen till stortinget intogs i förevarande ämne bestämmelse

af innehåll, att vid beskattning af inköps-, förbruks- och produktionsföreningar

(mejerier o. d.) öfverskottet skulle räknas som inkomst, vare sig det

utdelades till medlemmarna eller användes på annat sätt.

I afseende å detta stadgande anföres i den propositionen åberopade

motivering följande:

»Departementet finner det rättast med hänsyn till här omhandlade

spörsmål att gå en medelväg.

Här kommittén föreslår, att förbruks- och produktionsföreningar skola

beskattas, icke allenast för det årliga öfverskottet utan också för den fördel,

som i form af billigare varupriser eller andra besparingar må antagas

Bih. till Biksd. Prot. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 66 Häft. 11

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 88.

hafva kommit medlemmarne tillgodo, går den efter departementets mening

för långt. Yisserligen kan det teoretiskt käfdas, att det ieke tinnes någon

grund att behandla de ekonomiska fördelar, som förvärfvas genom verksamhet,

som resulterar i billiga inköp, med större försiktighet än andra

ekonomiska fördelar, som medföra förhöjd beskattning. Genom den af kommittén

föreslagna bestämmelsen träffar man emellertid endast kooperationen,

alltså väsentligen småfolk, men de mera välbergade klasserna, som på så

många sätt hafva tillfälle att skaffa sig fördelar af denna art, gå fria.

Detta kan departementet icke finna lämpligt. Det finnes icke någon grund

till att beskatta de kooperativa föreningarnas medlemmar på ett annat och

strängare sätt än andra skattepliktiga. Detta skulle kunna försvaras allenast

ur synpunkten, att kooperationen är en mindre lycklig form och därför

bör motarbetas, men till denna uppfattning kan departementet icke

sluta sig.

o Ö

A andra sidan anser departementet, att de här omhandlade föreningarna

icke böra ha kraf på någon särskild skattelindring. A är de i sin

verksamhet inrätta sig på sådant sätt, att det vid årsräkenskapen uppkommer

öfverskott, böra de vara förpliktigade att i likhet med andra föreningar

betala skatt för detta öfverskott, utan hänsyn till huru det disponeras

eller efter hvilka grunder det utdelas till medlemmarna. Att inskränka

beskattningen till den del af öfverskottet, som uppstått vid försäljning till

icke medlemmar, kan icke sägas grunda sig å förhållandets natur eller å

billighetshänsyn. I öfverensstämmelse härmed har departementet i förevarande

paragraf intagit ofvannämnda föreskrift, hvarigenom öfverskottet

i allt fall blir föremål för beskattning.» I

I Preussen voro till år 1906, i likhet med hvad som gällde om kooperativa

föreningar i allmänhet, konsumtionsföreningarna formellt taget i

regeln fria från inkomstskatt. Genom undantagen från regeln, hvad konsumtionsföreningarna

beträffade, blef emellertid skattskyldighet det ordinära.

Skattskyldiga voro nämligen inregistrerade föreningar, som utsträckt

sin rörelse utöfver medlemmarnes krets, och konsumtionsföreningar, som

hölle öppen salubod samt hade egenskapen af juridisk person. Uttrycket

»öppen bod» tolkades i praxis så, att därmed förstodes hvarje bod, som

vore för allmänheten tillgänglig. Förutsättning för skattskyldigheten vore

dock ej blott, att konsumtionsföreningarnas rörelse företedde vinst, utan

ock att denna vinst användes på visst sätt, nämligen utdelades till deiägarne

eller användes till betalning af skulder, återbetalning af kapital
-

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 88.

insatser, till förbättringar, till affärens utvidgning eller till bildande af

reservfonder. Ordnades föreningens rörelse så, att ingen vinst uppstode,

ägde sålunda skattefrihet rnm.

Delägare i konsumtionsförening beskattades alltid för dem tillfallande

vinstutdelning, efter hvilken grund fördelningen än ägde rum, och vare

sig den vore dem till bestämdt belopp på förhand tillförsäkrad eller icke.

År 1906 företogs en omläggning af föreningarnas beskattning. Denna

omläggning resulterade, hvad konsumtionsföreningarna beträffade, i stort

sedt ieke i annan ändring i bestående förhållanden, än att deras skattskyldighet

upphöjdes till regel. Annorlunda kan ej blifva förhållandet,

då föreskrift lämnas därom, att skattskyldighet åligger förening för

gemensamt inköp i större partier och för försäljning i detalj af lifsförnödenheter

eller andra hushållsartiklar, äfven om föreningens verksamhet

icke sträcker sig utöfver medlemmarnas krets.

För öfrigt må nämnas, att från den hos förening beskattningsbara

inkomsten får liksom vid aktiebolagen afdrag ske för 3 procent af

medlemmarnas inbetalda kapitalinsatser.

Vid inkomstens uppskattning göres icke någon skillnad mellan vinst,

som uppkommit genom affärer med medlemmarna, och den, som härflutit

af andra affärer.

Den skattepliktiga inkomsten fastställes med ledning af boksluten för

de år, hvilkas resultat skola läggas till grund för taxeringen.

Med utvecklingen af näringslifvet och produktionen, som ytterst bära

hela den statsliga såväl som den kommunala skattebördan, har följden

blifvit en i jämförelse med forna tiders objektsbeskattning, som hufvudsakligen

hvilade å fast egendom, omfattande fördelning af skattebördan.

Denna fördelning har själffallet tvingat skattelagstiftningen in på specialiseringens

väg.

Hvarje särskild skatt utbildas för sig och konstrueras med ändamål

att nå en eller annan närmare bestämd skattekälla. Om man följde en

annan ordning, hvarigenom skatteområdena blefve mer eller mindre i hvarandra

ingripande, skulle otvifvelaktigt resultatet blifva en rubbning och en

ojämnhet i beskattningssystemet, som mera än mycket annat motverkade

ett godt utfall af statens och kommunernas fiskaliska verksamhet. När

man därför till pröfning upptager frågan om kooperativa föreningars beskattning

i sammanhang med omläggningen af statens direkta beskattning

af inkomst, blir man nödsakad att begränsa frågan till skattskyldigheten

Departe
mentschefen.

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

för den inkomst, som enligt de för inkomstskatten, i allmänhet taget, gällande

regler kan anses vara att beskatta hos föreningarna. Under sådana

förhållanden behöfver jag ju icke angifva skäl, då jag icke godkänner

den ofta nog uttalade meningen, att, om förenings rörelse med hänsyn

till rörelsens omfattning och beskaffenhet i enskild mans hand bort

lämna vinst, föreningen själf måste anses skattepliktig för inkomst. En

sådan konstruktion har, efter hvad det synes mig, icke någon plats i

en inkomstskatteförfattning. Enligt en sådan författning lärer skyldighet

att utgöra skatt icke kunna inträda, utan att den skattskyldige verkligen

åtnjutit efter allmängiltiga grunder beskattningsbar inkomst.

Yid frågans bedömande måste alltså lämnas å sido betraktelser, som

afse att ådagalägga, att föreningarnas verksamhet till sin art icke

skiljer sig från hvilken enskild handelsverksamhet som helst. Detta förhållande

kan ju visserligen äfven ur skattesynpunkt vinna beaktande.

Men en på verksamhetens art grundad skattskyldighet — hvilken i viss

mån alltid torde blifva beroende, utom på omsättningssummans och rörelsekapitalets

storlek, äfven på det belopp, vederbörande näringsgifvare utgjort

i inkomstskatt — hör påtagligen icke hemma annorstädes än i en näringsskattelag.

Så vidt jag nu därom vågar yttra mig, torde en beskattning af

nyss omförmälda slag böra ingå såsom ett led i ett revideradt kommunalt

skattesystem, men skulle icke kunna göras gällande i nu förevarande skatteförslag,

utan att å ena sidan förrycka den rationella anordningen af

inkomstbeskattningen och å andra* sidan ingripa på området för en blifvande

näringsskattelagstiftning. Denna lagstiftning torde nämligen komma att

omfatta näringsverksamhet i allmänhet eller åtminstone rörelse utan afseende

å huruvida den idkas af enskild eller juridisk person.

Med hvad jag nu anfört vill jag icke hafva sagt, att icke med hänsyn

till den kooperativa verksamhetens säregna förhållanden särskilda bestämmelser

om kooperativa föreningar kunna erfordras i en författning om direkt skatt

till staten, men dessa bestämmelser böra där allenast hafva till syftemål

att närmare förtydliga eller angifva tillämpligheten af skatteförfattnfhgens

allmänna stadganden om taxering af inkomst.

När jag nu ingår i en undersökning häraf, förutskickar jag, att det vid

undersökningen först och främst måste fasthållas, att, om man frånser

handelsbolag och rederier, hvarom ofvan förmäles, juridisk person enligt

föreliggande förslag liksom enligt gällande författningar är ett själf ständigt

skattesubjekt.

Man måste alltså vid ordnandet af föreningarnas beskattning hålla

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 88.

strängt isär den inkomst, som tillkommer medlemmarna, ock den inkomst,

föreningen åtnjuter. Föreningen såsom sådan är ett skattesubjekt, hvilket

liksom en kvar annan juridisk person med själfständig skattskyldigket kar

att utgöra skatt för inkomst å den rörelse, som af densamma bedrifves.

I allmänket kan man därvidlag icke fästa afseende å den ordning, kvari

föreningen arbetat, eller å sättet, hvarigenom vinst å rörelsen uppkommer.

Föreningens ekonomiska ställning måste bedömas rent objektivt.

I den mån vinsten kar föranledts af föreningens egen verksamhet, är

vinsten alltså inkomst af natur att böra i föreningens kand beskattas.

Lämnar man sålunda föreningens ställning till medlemmarna å sido,

skulle måhända med den mening, jag nyss angaf, en sträng tolkning

af ifrågavarande författningsförslag ock i allt fall en konsekvent tillämpning

af bestämmelserna för uppskattning af inkomst fordra, att den

å kooperativ förenings rörelse uppkomna årsvinsten liksom årsvinsten kos

aktiebolag ock andra juridiska personer toges i dess helhet till beskattning.

Därvid skulle någon skillnad icke kunna göras mellan vinst å den handel,

som bedrifvits med medlemmar, ock den handel, som idkats med andra

kunder.

Trots det att sålunda någon formell grund för skattelindring i afseende

å kooperativ förening strängt taget icke förefinnes, anser jag mig ändock icke

böra lämna den bestående rättstillämpningens ståndpunkt i frågan. Man kan

icke frånse de faktiska förhållanden, som i förevarande fall påkalla ett undantag,

nämligen en kooperativ förenings konstruktion. I händelse af en

sammanslutning, gjord i samma ändamål som föreningens men utan att

erhålla juridisk persons rättsställning, skulle utan vidare delägarna i sammanslutningen

fritagas från beskattning af de förmåner, de kunde erhålla genom

sin kooperativa verksamhet. Att af den anledningen att sammanslutningen

fått juridisk persons rättskapacitet beskatta dessa förmåner, skulle, synes

mig, i viss mån göra våld på den naturliga grunden för inkomstens uppskattning

och, för att beskattningen skulle göras effektiv, påkalla en inkomstberälcning

af det slag, som ifrågasatts i förevarande norska kommittéförslag. Ty,

såsom naturligt är, kunna föreningarna just på grund af deras kooperativa

konstruktion, med fullständigt beaktande af kooperationens fordringar, förekomma

uppkomsten af någon nämnvärd årsvinst, utan att enligt min mening

någon befogad invändning däremot skulle kunna göras från inkomstskattesynpunkt.

En detta oaktadt påförd inkomstskatt skulle mindre grunda sig

därå, att nyssnämnda förmåner i och för sig vore beskattningsbara, än på

det förhållandet, att sammanslutningen drefve näring i stort. Med denna

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

uppfattning af frågan återkommer man till näringsskattelagstiftningen, som

efter hvad jag nyss nämnde, icke borde upptagas i detta sammanhang.

När jag sålunda finner mig höra i anslutning till gällande praxis

föreslå en utväg, hvarigenom förening skulle fritagas från skatt för ifrågavarande

förmåner, bestående i rabatter eller andra utdelningar, lämnade i

förhållande till gjorda inköp, men jag å andra sidan icke kan eller får

släppa ur sikte föreningens egenskap af själfständigt skattesubjekt, synes

det mig ur såväl formell som reell synpunkt riktigast, att såsom villkor

för den skattelindring, hvarom nu är fråga, fordras, att föreningen lämnat

utfästelse om rabatt eller annan utdelning före det köp, hvarå utdelningen

grundas. Ett sådant villkor ändrade väl icke något nämnvärdt bestående

praxis, enär i alla de fall, jag känner, förening redan i stadgarna fastställt

grunderna för rabatteringarna, men därigenom undvikes i hvarje

händelse en sådan anomali, som att, medan juridisk person i allmänhet är

urståndsatt att genom åtgärder eller beslut efter utgången af det år, hvars

inkomstresultat skall taxeras, i beskattningsafseende rubba nämnda resultat,

förening skulle kunna under nya året genom då beslutade rabatteringar

förändra sitt eget bokslut.

Den grund, hvarpå man kan bygga skattefrihet för rabatter till kunder,

som äro medlemmar, bär emellertid icke en skattefrihet för vinst å

föreningens rörelse, som uppkommit vid handel med andra än medlemmar.

Denna vinst är själtfallet alltid beskattningsbar efter de allmänna grunderna

för inkomsttaxering. Och fråga är, huruvida icke föreningens rörelse,

i mån som rörelsen går utom medlemmarnes krets, äfven förlorar grunden

för skattefrihet för vinsten å den rent kooperativa rörelsen. Föreningen

har nämligen då strängt taget förlorat karaktären af ett medlemmarnas

kooperativa företag. Men oafsedt detta låter det sig svårligen beräkna,

huru stor del af vinsten å föreningens hela rörelse, som uppkommit vid

handeln med den ena eller andra gruppen kunder. Eedan detta förhållande

gör, att jag jämväl i fråga om beskattningen af inkomst hos förening,

som drifver handel utom medlemmarnas krets, ansluter mig till

gällande praxis.

Genom den af mig föreslagna ordning för beskattning af kooperativ

förenings inkomst, en ordning, som uttryckligen finnes omnämnd i författningsförslaget,

11 §, skulle förening liksom en hvar annan juridisk person

utan någon som helst inskränkning skatta för den del af årsvinsten, som

afsatts till fonder eller på annat sätt behållits föreningen, samt vidare för den

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

del, som utdelats till föreningsmedlemmarna i förhållande till medlemmarnas

i föreningen gjorda insatser.

Yid beräkning af årsvinsten får afdrag icke äga rum för rabatter,

som gifvas kunderna utan att utfästelse därom på förhand gjorts. Är sådan

utfästelse gjord och har föreningen icke handlat med andra än egna

medlemmar, må afdrag äga rum för lämnade rabatter. Har föreningen

handlat äfven med andra än egna medlemmar, får däremot dylikt afdrag,

oafsedt om rabatt gifvits endast medlemmar eller andra föreningens kunder,

icke ske.

Förslaget har, såsom af föregående redogörelse framgår, i anslutning

till gällande inkomstskatteförordning förutsatt, att utdelning å gjorda insatser

i ekonomiska föreningar icke beskattas hos den enskilde medlemmen.

Kammarrättens erinran i detta afseende har föranledt därtill, att uttryckligt

stadgande om saken införts i 8 § af förslaget.

I det föregående har jag redogjort för grunderna för uppskattning af Förmögenhetsinkomst

och öfvergår nu att angifva de grunder, som i föreliggande förslag s att''

finnas tillämpade för beskattning af förmögenhet.

Dessförinnan skall jag redogöra för de förslag och framställningar,

som under senaste årtiondena gjorts i förevarande ämne.

Förslag till skattläggning af förmögenhet i form af ökad beskattning 189± drs

af fonderad inkomst framlades af 1894 års kommitterade. kommitterade.

Kommitterade, som ansågo att skattskyldigheten till staten borde grundas

på skatteförmågan, framhöllo, hurusom man för utrönande af denna

hade att taga hänsyn icke blott till inkomstens storlek utan äfven till dess

art. Den inkomst, som till större eller mindre del härflöte ur inkomsttagarens

personliga arbete, medförde tydligen mindre skatteförmåga än den,

som hämtades ur en redan samlad förmögenhet. Inkomsttagaren behöfde

icke i senare fallet såsom i det förra eller åtminstone icke i samma omfattning,

att med fästadt afseende å sjukdom, ålderdom eller andra orsaker

till arbetsförmågans aftagande eller upphörande, afsätta någon del af inkomsten

för framtida behof.

Af dessa och i öfrigt anförda skäl föreslogo kommitterade, att för inkomst

af kapital bevillning skulle utgöras efter en med hälften ökad skattefot,

hvilket emellertid af tekniska skäl uttrycktes så, att inkomst af kapital

skulle i och för bevillningens påförande ökas med hälften, under det

s. 136 Kontrollera mot PDF

Kammarrätten

1895.

136 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 88.

att skattefoten för sådan inkomst blefve lika kög som för all annan

inkomst.

I sitt öfver kommitterades förslag afgifna yttrande anförde kammarrätten,

att då inkomstskatten rätteligen borde hänföras till hvarje enskilds

verkliga inkomstbelopp och hans på denna inkomst anvisade behof, borde

visserligen jämväl inkomstens art af fonderad erhålla det afseende, som

betingades däraf, att den, som hade en dylik inkomst, icke behöfde göra

de afsättningar för händelse af arbetsförmågans upphörande eller aftagande

som andra inkomsttagare. Men denna synpunkt borde då hufvudsakligen

och i främsta rummet ej föranleda annat, än att de, hvilkas inkomst icke

vore af fonderad natur, vid taxeringen erkölle behöriga afdrag för försäkringspremier

för sjukdom och för invaliditet. Den borde jämväl kunna

medföra, att lindring i bevillningen medgåfves icke alls eller blott i lägre

grad för fonderad inkomst.

För det allmänna rättsmedvetandet torde det ock förefalla långt mera

billigt att höja skattefoten för större inkomstbelopp än att höja den för

visst slag af inkomst. Lagstiftaren hade ock endast undantagsvis ansett,

att olika arter af inkomst borde draga olika skattesatser.

Om nu skattelagstiftningen fäste särskiidt afseende vid den fonderade

inkomsten, borde den tydligen för att befordra jämlikhet och rättvisa beakta

hvarje slags dylik inkomst och, om den fonderade inkomstens högre

skatteförmåga läge i hvad kommitterade framhållit och ofvan anförts, torde

äfven viss inkomst af arbete vara dit hänförlig, nämligen den, som erhölles

af allmän eller enskild tjänst, där den enskilde vore tillförsäkrad understöd

vid sjukdom och pension vid invaliditet. Men vidare vore uppenbart,

att all inkomst af förmögenhet, icke blott och bart den, som härflöte nr

hvad bevillningslagstiftningen benämnde kapital, det vill säga utlånta penningar

och obligationer, borde hänföras till fonderad inkomst. Således

borde dit räknas jämväl behållen inkomst af fast egendom och detta så

mycket hellre som, efter hvad all erfarenhet visade, fast egendom under

längre tidsperioder och samhällets fortgående kulturutveckling betydligt

stege i värde, under det att värdet af penningekapital sjönke.

Kommitterades åsikt, att inkomstens af fastighet egenskap af fonderad

skulle vara behörigen beaktad därigenom att, efter de af kommitterade

föreslagna grunder för denna inkomstberäkning, inkomsten skulle komma

att beräknas till högre belopp än den verkliga, kunde kammarrätten ej

dela, enär detta torde i det hela vara mycket ovisst och i regel föga

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

sannolikt, så mycket mindre som, hvad särskildt jordbruksfastighet anginge,

i den beräknade inkomsten däraf skulle ingå afkastningen ej blott af själfva

fastigheten utan äfven af därå i kreatur och inventarier nedlagdt kapital

samt af arbete.

Då kommitterades förslag således icke kunde anses innebära, att inkomst

af fast egendom skulle blifva högre beskattad än annan, utan tvärtom

antagligt vore, att i talrika fall denna inkomst skulle blifva taxerad

lägre än till verkliga beloppet och då kommitterade ej heller föreslagit

högre beskattning för all slags fonderad inkomst i öfrigt och än mindre

att den progressiva skatteformen skulle införas för högre inkomstbelopp,

kunde kommitterades förslag att pålägga inkomst, som härflöte ur obligationer

och utlånta penningar, en och en half gång så stor bevillning som

annan inkomst, icke betecknas annat än som mycket oegentligt. Obilligheten

häraf skärptes ytterligare genom det föreslagna sättet för den högre

skattesatsens tillämpande, då detta icke skulle ske genom en högre bevillningsprocent

för kapitalinkomst, utan sålunda att det uppskattade verkliga

inkomstbeloppet ökades med hälften. Häraf följde nämligen, att ej blott

bevillning utan äfven tilläggsbevillning, där sådan förekomme, och de betydande

kommunala skatterna skulle utgå i förhållande till den sålunda

förhöjda inkomsten.

Om således i en kommun, där kommunalskatten utginge med fem

gånger bevillningens belopp, en skattskyldig hade 2,000 kronor i ränta af

utlånta penningar, skulle han i bevillning, tilläggsbevillning oafsedt, och

kommunalskatt enligt kommitterades förslag få utgöra 9 procent af sin

inkomst, under det att den, som t. ex. hade 50,000 kronors inkomst af

bankirrörelse, finge allenast utgöra 6 procent.

Inkomstens natur af kapitalinkomst syntes enligt förslaget komma att

utöfva inflytande ända därhän, att inkomstbelopp, som eljest skulle vara

skattefritt, blefve underkastadt bevillning och således äfven kommunala

utskylder, så att den, som hade 400 kronor i ränta å obligationer, skulle

utgöra bevillning efter en till 600 kronor taxerad inkomst, under det att

den, som hade 400 kronor i lön, undginge bevillning och därmed äfven

kommunalskatt. Likaså blefve vid kapitalinkomst eljest medgifven lindring

i bevillningen ej obetydligt förminskad.

Slutligen finge i detta ämne icke förbises, att inkomst af obligationer

och utlånta penningar icke alltid kunde betraktas såsom fonderad eller i

högre grad än annan säkert påräknelig inkomst. Sådant berodde natur
-

JBih. till Piksd. Prof. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 66 Häft.

18

s. 138 Kontrollera mot PDF

1895 drs

kommitté.

Kommunal
skatte
kommittén.

138 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

ligtvis däraf, huru säkra hithörande penningplaceringar i de särskilda

fallen kunde vara.

På grund af hvad sålunda anförts afstyrkte kammarrätten förslaget,

att ränteinkomst skulle påföras högre bevillning och därmed följande högre

kommunalskatt än annat slags inkomst.

Skulle emellertid förslaget om högre skattefot för ränteinkomst gillas,

ansåge kammarrätten det oafvisligt dels att bestämma, att den högre skattefoten

icke finge gälla i fråga om skattskyldig, hvars inkomst icke öfverstege

t. ex. 3,000 kronor, dels ock att förhöjningen icke finge utöfva inflytande

i fråga om kommunala utskylder i egentlig mening och än mindre

beträffande vägskatten.

1895 års bevillningskommitté anförde i förevarande ämne, att kommittén

väl icke hade något att erinra mot en högre beskattning af inkomst

af kapital, men kunde dock icke tillstyrka 1894 års kommitterades förslag

i oförändradt skick. Det vore nämligen, enligt kommitténs åsikt, icke

billigt, att den förhöjda beskattningen tillämpades i de fall, då den skattskyldiges

sammanlagda årsinkomster icke uppginge till visst minimibelopp.

De små inkomsttagarna kunde ju icke anses äga någon afsevärdt ökad

skatteförmåga därför, att någon del af deras inkomst härflöte af kapital.

Gränsen, vid hvilken den förhöjda beskattningen skulle göras gällande,

torde böra bestämmas så, att den icke sammanfölle med något steg i den

degressiva skatteskalan, enär eljest olikheten i beskattning blefve allt för

stor mellan dem, som komme öfver, och dem, som komme under samma

gräns; och fann kommittén sig med afseende härå böra, under förutsättning

att berörda skala skulle få visst angifvet utseende, tillstyrka den ändring

i förslaget, att, därest den skattskyldiges å en eller flera orter uppskattade

årsinkomster, däri inbegripna äfven hustruns, sammanlagda icke uppginge

till 1,500 kronor, någon förhöjning af däri ingående kapitalinkomst icke

finge äga rum.

Icke heller torde det, då det befunnits nödigt ordna denna beskattning

så, att förhöjningen i skatten skulle inträda äfven i fråga om de

kommunala utskylderna, vara rådligt att stadga en så ansenlig förhöjning

som 50 procent. Kommittén för sin del ansåge sig icke kunna förorda

mera än 20 procent, d. v. s. att uppskattade inkomsten af ifrågavarande

slag höjdes med en femtedel.

Kommunalskattekommittén har beträffande frågan om skärpt beskattning

af fonderad inkomst inskränkt sig till att helt allmänt angifva sin

ställning till frågan utan att därå grunda något förslag i ämnet.

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

Kommittén förklarade sig sålunda biträda den uppfattning, enligt

hvilken den fonderade inkomsten måste anses äga större skattekraft än

den icke fonderade, enär skatteförmågan, om ock väsentligt bestämd af

beloppet af den skattskyldiges behållna inkomst och hans till denna inkomst

hänvisade behof, dock onekligen rönte inflytande jämväl af inkomstens

art. Men på samma gång anslöte sig kommittén till den uppfattning,

enligt hvilken denna inkomstkällornas olika skattekraft icke kunde

komma till ett fullt korrekt uttryck inom inkomstbeskattningens ram, enär

det icke läte sig göra att exakt beräkna förhållandet mellan dessa källors

olika värden och noggrant återgifva detta förhållande i lagstiftningen

genom därefter afpassade skattesatser.

Kommittén fortsätter därefter:

»Tydligt framträder denna svårighet i alla de fall, där inkomsten

utgör resultatet af en afkastning, vunnen genom förmögenhet och arbete

i förening. Ket var äfven förnämligast hänsynen därtill, som i Preussen

föranledde förkastandet af ett i sammanhang med 1891 års skattereform

utarbetadt förslag i syfte att genom modifierade skattesatser för icke fonderad

eller endast delvis fonderad inkomst träffa den tillökning i skattekraft,

som tillkommer den fonderade inkomsten, samt väckte till lif den

icke långt därefter i lagstiftningsväg genomförda tanken att i stället söka

genom en kompletterande förmögenhetsskatt (’ Ergänzungssteuer ’) ernå

detta mål.

I andra land har man för ändamålet valt andra vägar. I Korge t. ex.,

där enligt kungörelsen den 3 augusti 1897 för budgetåret 1897—1898

upptogs en progressiv (2 °/o—5 °/°) inkomstskatt samt en efter en skattefot

af en tredjedel för tusen anlagd förmögenhetsskatt, betjänade man sig

dessförinnan äfven för statsbeskattningens behof af den för upptagande af

kommunal förmögenhetsskatt verkställda uppskattning af vederbörande skattskyldigs

nettoförmögenhet för att träffa den fonderade inkomsten. Någon

särskild taxering af den verkliga inkomsten af förmögenhet skedde icke,

utan, sedan totalbeloppet af skattskyldigs inkomst utrönts, beräknades såsom

inkomst af förmögenhet den del däraf, som motsvarade fem procent

af nettoförmögenhetens uppskattade värde. Enär skattefoten enligt då

gällande skattelagstiftning utgjorde för inkomst af förmögenhet 2 2/.-s procent

och för annan inkomst 2 procent, förfors, för att åvägabringa nämnda

proportion, sålunda, att beloppet af den såsom fonderad ansedda inkomsten

vid taxeringen ökades med en tredjedel och därefter sammanräknades med

den öfriga inkomstens belopp. I Nederländerna, livilket lands i början

s. 140 Kontrollera mot PDF

140 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

af 1890-talet reformerade skattesystem omfattar dels en progressivt anlagd

förmögenhetsskatt och dels en likaledes progressiv inkomstskatt, som dock

ej är allmän, enär densamma ej träffar inkomst af jordbruksrörelse, har

man sökt träffa den fonderade inkomsten genom en kombination af de

båda skatteformerna. Så stor del af en persons uppskattade inkomst, som

motsvarar 4 °/° a värdet af hans uppskattade nettoförmögenhet, anses nämligen

träffad af förmögenhetsskatten och fritages af sådan anledning från

vidare beskattning, men då förmögenhetsskatten är anlagd efter en högre

skattefot än inkomstskatten, vinnes därigenom det åsyftade målet. Italiens

inkomstskattelagstiftning söker vinna ifrågavarande syfte genom föreskrifter,

enligt hvilka skattekapitalet — det belopp, hvarå skatten utgår — bestämmes

olika för olika klasser af inkomst. Ständiga inkomster samt inkomst

af kapitalfordringar beskattas sålunda efter hela sitt belopp. Öfriga

inkomstslag fördelas i tre grupper, hvilka omfatta den första inkomster,

till hvilka kapital och arbete samverkat, den andra inkomster, som blott

härröra af arbete eller som hvarken härflyta ur arbete eller kapital (lifräntor,

enskilda pensioner) och öfrig inkomst, som ej ingår i någon annan

grupp, samt den tredje inkomst af allmän tjänst, vare sig densamma beskattas

efter föregången taxering eller, såsom förhållandet är med fasta

statslöner, genom afdrag vid lönens utbetalande. Skattekapitalet utgör för

nämnda tre grupper respektive 6/&, 5/8 och 4/8 inkomstens verkliga belopp,

hvarigenom ju skattefoten, hvilken för allt skattekapital är lika, faktiskt

ställer sig olika för olika slag af inkomst. I Schweizerkanton en

Baselstadt träffas i regel all inkomst af inkomstskatt och all förmögenhet

af förmögenhetsskatt, hvilket föranleder därtill, att inkomst af förmögenhet

två gånger beskattas. I öfriga kantoner, som hafva både förmögenhetsoch

inkomstskatt, träffas däremot inkomst af förmögenhet endast af förmögenhetsskatten,

men är i flertalet kantoner sådan proportion mellan de

båda skatteslagens storlek iakttagen, att i det hela den fonderade inkomsten

betungas mera än den ofonderade.

I riktning af ett starkare beskattande af fonderad inkomst verka tydligtvis

äfven de skattesystem, hvilka i likhet med de sydtyska staternas i

hufvudsak äro byggda på afkastningsskatter (fastighetsskatt, näringsskatt,

kapitalränteskatt) och gäller detsamma likaledes i viss mån om vår fastighetsbevillning.

»

Efter en kortare redogörelse för de af 1894 och 1895 års bevillningskommittéer

i ämnet afgifna förslag fortsätter kommittén:

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

»Kommittén har redan tillkännagifvit sig dela den uppfattning, enligt

hvilken en allmän inkomstskatt, huru den än anlägges, icke ensam mäktar

fylla uppgiften att träffa den tillökning i skattekraft, som egenskapen att

vara fonderad tillför en inkomst, då ju en jämlik beskattning oafvisligen

kräfver, att skatteförhöjningen afser alla slag af fonderad inkomst, och

såsom fonderad lärer böra anses hvarje inkomst, hvilken i någon mån

härrör jämväl af förmögenhet.

Problemets lösning synes kommittén helst böra sökas antingen genom

en kombinering af förmögenhets- och inkomstskatt, därvid åt den förra

gifves en blott och bart kompletterande karaktär, på sätt som i hufvudsak

skett med den preussiska förmögenhetsskatten, eller och genom en kraftigt

utvecklad stämpelbeskattning, därvid särskildt beskattningen af arf träder

i förgrunden.

Eedan den förberedande skattejämkningskommittén betonade arf sskattens

betydelse såsom komplement till den allmänna bevillningen, och denna dess

betydelse blef än ytterligare uppmärksammad af skatteregleringskommittén,

hvars i ämnet afgifna förslag bildat utgångspunkten för den följande lagstiftningen

på förevarande område.

Efter att hafva framhållit de fördelar särskildt ur fiskalisk synpunkt,

som en utvecklad arfsbeskattning syntes erbjuda, yttrade sistnämnda kommitté:

''Utom nyss nämnda fördelar äger arfsskatten ännu en egenskap, som

är väl förtjänt af uppmärksamhet. Den bildar i själfva verket en viktig

länk i hvarje skattesystem, där -—• af den ena eller andra anledningen —

öfriga bestående skattelagar ej förmå träffa kapitalet så, att dess innehafvare

bidraga till det allmänna i förhållande till sin verkliga inkomst. Då

kommittén vid sin behandling af frågan om bevillning af fastighet och af

inkomst funnit sig böra, i likhet med hvad i nu gällande bevillningsförordning

är fallet, ställa samtliga skatteobjekt i jämlikhet med hvarandra

med hänsyn till beskattningen af de ur olika källor flytande inkomsterna,

så torde de anmärkningar, som kunna göras mot ett sådant förfaringssätt,

till en väsentlig del mötas genom införandet i skattesystemet af en arfsskatt.

Denna träffar kapitalet just i det ögonblick då det, efter att kanske

under en längre föregående tid hafva i större eller mindre mån undandragit

sig beskattning, måste träda i dagen för att till annan innehafvare

öfverflyttas. Arfsskatten utgör således ett godt och befogadt komplement

till en inkomstskatt sådan som den hos oss gällande.’

Skatteregleringskommittén inskränkte sig emellertid icke till att förorda

genomförandet af en mera än dittills utvecklad arfsbeskattning, utan

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

föreslog äfven i öfrigt ett kraftigare anlitande af stämpelskatt, hvarigenom

skulle träffas vissa delar af den allmänna rörelsen, som företrädesvis kunde

anses utgöra medel för kapitalbildning eller förökning af kapital. Hufvudsyftet

angafs äfven härvid uttryckligen vara, att det allt mera betydande

rörliga kapitalet måste komma att bära den andel af de allmänna bördorna,

som rättvisligen borde af detsamma utgöras.

Ännu tydligare framhäfves betydelsen för det direkta skattesystemet

af en reformerad stämpellagstiftning i det anförande till statsrådsprotokollet,

hvarmed den för 1891 års Eiksdag framlagda finansplan motiverades. Om

än icke, anfördes sålunda, alla de värdebelopp, som af'' stämpelskatten träffades,

kunde betraktas såsom redan färdigbildadt kapital i den skattskyldiges

hand, vore detta likväl otvifvelaktigt fallet, hvad beträffade flera af de viktigaste

föremålen för skatten, och äfven då stämpelskatten sträckte sina

verkningar utöfver det egentliga kapitalet och yttrade sig såsom en beskattning

af industri och handel, verkade skatten såsom ett komplement

till inkomstskatten, i det att den medförde en högre beskattning för sådan

inkomst, som härflöte af kapital och arbete i förening, än för den, som

endast härrörde af arbete.

I enahanda riktning uttalade sig vederbörande departementschef såväl

i sitt anförande till statsrådsprotokollet den 13 januari 1892 som ock i

den finansplan, hvilken vid urtima riksdagen samma år framlades i samband

med förslagen till ny härordning och grundskatternas afskrifning,

därvid tillika särskild! betonades, att intet syntes vara mera på sin plats,

än att, då en förmögenhetsskatt såsom grundskatten uteslötes ur skattesystemet,

en del af den därigenom uppkomna bristen fylldes genom stämpelskatt,

hvilken borde kunna anordnas så, att den hufvudsakligen drabbade

de förmögnare samhällsklasserna.

Dessa sympatier tillvunno sig äfven godkännande af 1892 års urtima

Eiksdag, hvilken i sitt reformprogram bland annat hänvisade till ett kraftigare

anlitande och vidare utvecklande af vissa arter stämpelskatt såsom

den väg, hvilken uti förevarande afseende syntes äga företräde framför

andra för den rådande uppfattningen främmande utvägar; och var det som

bekant på grundvalen af detta program, som gällande stämpelförordning

vann sin utarbetning.

Att verkningarna af den reform, som genom sistnämnda förordning

bragtes till stånd, på ett i det hela ganska tillfredsställande sätt motsvarat

de anspråk, som ur ifrågavarande synpunkt vid reformens planläggande

ställdes på densamma, torde kunna antagas för visst, och finnes för när
-

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kungl. Maj:ts Nåd. ''Proposition Nr 88.

varande icke keller någon anledning betvifla, att ju icke den framtida utvecklingen

kommer att gestalta sig lika gynnsam. Yid sådant förhållande

har kommittén icke heller ansett behof för närvarande föreligga att utöfver

hvad därutinnan redan åtgjorts förorda vidtagande af jämväl andra anordningar

för syftemålets vinnande. För den händelse sådant emellertid skulle

framdeles af fiskaliska hänsyn påkallas, tillåter sig kommittén framhålla,

att kommitténs förslag till reformerad bevillningsförordning så mycket mindre

reser hinder härför, som vederbörande skattskyldigs inkomst formellt

ansetts icke böra vid taxeringen betraktas såsom en enhet oberoende af

de inkomstkällor, ur hvilka densamma härflyter, utan i hvarje särskildt

fall hänförts till en af de fyra hufvudarter af inkomst, som i förslaget

upptagas. Anses sålunda t. ex. inkomst af fast egendom eller inkomst af

kapital böra underkastas en drygare beskattning, kan, eftersom beloppet af

sådan inkomst enligt förslaget skall i taxeringslängden utföras i särskild

kolumn, höjd skattefot för densamma vid debiteringen tillämpas, eller, om

af tekniska hänsyn denna metod undvikes, det beskattningsbara inkomstbeloppet

i stället ökas i motsvarande grad. A andra sidan har kommittén

genom att i och''för den kommunala beskattningen bibehålla anordningen

med åsättandet af taxeringsvärden i ett viktigt afseende underlättat införandet

af en kompletterande förmögenhetsskatt, därest det skulle anses

önskligt att i statens skattesystem inrymma en sådan.»

Yidare tillåter jag mig erinra, hurusom 1902 års Riksdag i den skrifvelse,

däri Riksdagen tillkännagaf sitt beslut i anledning af Kungl. Maj:ts

proposition med förslag till förordning om inkomstskatt, själf anvisade en

väg för lösningen af förevarande fråga.

Riksdagen anför sålunda, bland annat, att från den grundsatsen, att

skatten borde bestämmas efter den verkliga skatteförmågan, afveke, enligt

Riksdagens förmenande, Kungl. Maj:ts förslag därutinnan, att vid beskattningen

ingen åtskillnad gjordes mellan å ena sidan inkomst af arbete samt

å andra sidan inkomst af fast egendom och kapital. Man torde nämligen

med ganska stor säkerhet kunna påstå, att skatteförmågan, särskildt i de

lägre inkomstgraderna, i allmänhet vore större hos jordägaren och kapitalisten

än hos den, hvilken för sin utkomst vore hänvisad allenast till

sin inkomst af arbete. Detta borde vid utarbetandet af nytt förslag uppmärksammas.

En rättelse i anmärkta förhållandet kunde vinnas därigenom r

att skatteplikten bestämdes att inträda tidigare för inkomst af fast egendom

och kapital än för inkomst af arbete. Kär Riksdagen ifrågasatte

Riksdagens

skrifvelse

1902.

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

vidtagandet af en dylik anordning, kade Eiksdagen icke förbisett, att svårigheter

torde möta att i de fall, då skattskyldig åtnjöte inkomst, utom

af arbete, jämväl af fast egendom eller kapital, bestämma om ock i hvad

mån detta förhållande skulle inverka å inkomsttagarens skattskyldighet.

Att helt och hållet utesluta dylika blandade inkomster från den skattelindring,

som med förberörda anordning afsetts för inkomst af arbete,

skulle blifva teoretiskt sedt inkonsekvent och i praktiken orättvist. Konsekvens

och rättvisa fordrade nämligen otvifvelaktigt, att hänsyn jämväl i

nämnda fall toges till den i förhållande till inkomst af fastighet och kapital

lägre skatteförmågan hos inkomst af arbete. Hvilka anordningar, som

vore behöfliga för sistberörda frågas lösande, erfordrades det icke då att

anvisa, då beskaffenheten af dessa anordningar blefve beroende på den

väg, som slutligen valdes för lösandet af frågan i dess helhet.

1904 års Enhet det förslag till förordning om skatt af inkomst och förmögen
JcoTtwyiztt&Fct/dc

^ ^ ^ ... ^

het samt om inkomstskatt å aktiebolag och andra juridiska personer, som

år 1904 afgafs af tillkallade sakkunniga, skulle förmögenhetsskatt erläggas

af svenska medborgare, som vore i riket mantalsskrifna, samt af vissa föreningar,

samfund och stiftelser för all deras behållna förmögenhet äfvensom

af svenska medborgare, som icke vore i riket mantalsskrifna, samt

af utlänningar och utländska bolag för här i riket nedlagd förmögenhet,

med 50 öre för hvarje fullt tusental kronor af den taxerade förmögenheten.

Förmögenhet, som icke uppginge till 3,000 kronor, skulle dock

från beskattning undantagas, likaså enskild skattskyldigs förmögenhet, understigande

10,000 kronor, såvida den skattskyldige vore fri från utgörande

af bevillning och inkomstskatt. Enskild skattskyldig, som vore i riket

mantalsskrifven, skulle städse få åtnjuta afdrag vid förmögenhetstaxeringen

af 2,000 kronor såsom skattefria.

Såsom förmögenhet skulle taxeras skattskyldigs tillgångar, i den mån

de öfverstege hans skulder.

Såsom skattepliktiga tillgångar skulle upptagas fast och lös egendom,

penningar, aktier, lotter, andelar i bolag och rederier, som ej vore aktiebolag,

obligationer och andra värdepapper, fordringar, äfvensom lifförsäkring

samt blandad lif- och kapitalförsäkring, så framt försäkringen hade

återköpsvärde, rätt till skogsafverkning å annans mark, patent- och förlagsrättigheter

samt rätt till ränta, afkomst eller annan förmån, som upplåtits

för viss längre tid, m. fl. rättigheter. Däremot skulle icke såsom

tillgångar beräknas personlig lösegendom, konstverk, bok-, konst- och där
-

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

Kungl. Maj.ls Nåd. Proposition Nr 88.

med jämförliga samlingar, så framt ej ägaren med dem drefve handel eller

mot afgift höllc dem för allmänheten tillgängliga, för den berättigades

lifstid utgående förmåner, såvidt deras sammanlagda årsvärde understege

1,000 kronor, samt pension eller annan förmån, som åtnjötes på grund

af ett förutvarande tjänsteförhållande.

Tillgångarna skulle upptagas till sitt saluvärde. För fastställandet

i vissa särskilda fall af detta värde meddelades åtskilliga närmare föreskrifter.

I sitt öfver förslaget afgifna yttrande erinrar kammarrätten, att det Kammar

vid skattefrågornas behandling i vårt land under de senare årtiondena upp- rätten 190Srepade

gånger framhållits, att inkomst af fast eller löst kapital, s. k. fonderad

inkomst, borde anses hafva större skattekraft än annan inkomst

eller inkomst af arbete och att lämpligaste sättet att träffa denna större

skattekraft vore införandet af en förmögenhetsskatt.

Väl vore det sant, att inkomst af fast eller löst kapital till sin säkerhet

vore beroende af det sätt, hvarpå kapitalet vore placeradt, och till

sin storlek af allmänna konjunkturer, likasom att, där skattskyldig vore

uteslutande hänvisad att lefva på inkomsten af ett mindre kapital, hans

skattekraft mången gång icke vore större än dens, som hade motsvarande

inkomst af fast anställning, af rörelse eller yrke eller eljest, men i regel

torde riktigheten af principen om fonderad inkomsts större skatteförinäga

icke kunna jäfvas.

I sitt den 30 december 1902 afgifna underdåniga utlåtande öfver

kommunalskattekommitténs förslag hade kammarrätten också framhållit

önskvärdheten däraf, att vid en definitiv skattereform frågan om skärpt

beskattning af fonderad inkomst kunde vinna sin lösniug samt uttalat, att

härvid systemet af en kompletterande förmögenhetsskatt skulle verka mest

utjämnande och sålunda befinnas i högre grad än öfriga ifrågasatta utvägar

ägnadt att främja en rättvis skattefördelning.

Huruvida redan för det dåvarande, då fråga icke vore om någon mera

definitiv skattereform och då den allmänna bevillningen lämnades oförändrad,

en förmögenhetsskatt borde hos oss införas, torde böra göras beroende

af frågan om statens skattebehof kräfde en dylik skatt; och ansåge sig

kammarrätten böra slutligen allenast anföra, att den föreslagna förmögenhetsskatten

syntes vara skäligen moderat anlagd.

Utöfver hvad den nu lämnade utredningen upplyser om utländsk lagBih.

till RiJcsd. Prof. 1910. 1 Sanil. 1 Af cl. 66 Käft. 19

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Majrts Nåd. Proposition Nr 88.

stiftning å förmögenhetsskattens område skall jag med några ord beröra

skattesatserna för förmögenhetsskatten i Danmark och Preussen.

I Danmark infördes skatt å förmögenhet genom lagen den 15 maj

1903 om inkomst- och förmögenhetsskatt till staten.

Skattesatsen, som ursprungligen bestämdes till 0,o6 procent af förmögenhetens

beskattningsbara belopp, har under år 1909 blifvit höjd och

utgår numera med 0,06 procent af förmögenhet, som understiger 15,000

kronor, med 0,08 procent af förmögenhet, som uppgår till 15,000 men

icke till 30,000 kronor, samt med 0,io procent af förmögenhet på 30,000

kronor eller därutöfver.

Uppgår förmögenheten icke till 3,000 kronor, är densamma befriad

från skatt, därest ägaren jämväl är befriad från inkomstskatt.

Genom lagen den 14 juli 1893 infördes i Preussen skatt å förmögenhet

såsom en komplementär skatt till inkomstskatten.

Skattesatsen bestämdes att utgå med visst belopp för en hvar af de

grupper, hvari förmögenheten uppdelades, och utgjorde 50 pfennige för

hvarje tusental kronor af det lägsta beloppet i hvarje förmögenhetsgrupp.

Sedermera har skatten höjts år 1895 med 5,2 procent och år 1909 med

25 procent. Skattesatsen för det lägsta beloppet inom hvarje grupp utgör

sålunda för närvarande 0,o6»75 procent af förmögenhetens beskattningsbara

belopp.

Uppgår förmögenheten icke till mera än 6,000 mark, är den fri från

skatt. Detsamma gäller med afseende å förmögenhet, som icke uppgår

till högre belopp än 20,000 mark, därest den skattepliktiges enligt lagen

om inkomstskatt beskattningsbara inkomst icke öfverstiger 900 mark eller,

i fråga om faderlösa minderåriga barn, personer, som äro oförmögna att

försörja sig med sitt arbete, samt kvinnliga personer, som hafva att underhålla

minderåriga barn, den skattskyldiges inkomst icke öfverstiger 1,200

mark.

Yiss lindring i skatten kan medgifvas, om förmögenheten icke uppgår

till mera än 52,000 mark.

Departe- Den nu lämnade utredningen, hvad Sverige angår, visar, att det länge

mentschefen. pj;irf fgr lagstiftarna och de i ämnet eljest intresserade, att vid den

direkta beskattningen nödig hänsyn till den verkliga skatteförmågan icke

tages, utan att skatt å förmögenhet jämväl ingår såsom ett led i samma

beskattning. De skäl, hvarpå denna mening grundas, torde jag icke behöfva

angifva, enär desamma redan i det föregående framhållits. Däremot

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

lämnar icke utredningen, synes det mig, någon fullt tillfredsställande anvisning

på den ordning, som vid beskattningen lämpligen bör följas för

att tillvarataga den ökade skatteförmåga, besittningen af en förmögenhet

skänker den skattskyldige.

Mätaren af nämnda skatteförmåga synes vara än kapitalet och än

afkastningen. Om jag undantager länder med rena kapitalränteskatter,

har förmögenhetsskatten i allmänhet ordnats såsom en själfständig skatt

för sig, utgående efter kapitalets storlek. En sådan skatt, som i regel

är proportionell, bottnar i det förhållandet, att förmögenhet, äfven utan

afkastning, medför ökad skatteförmåga, något som enligt min mening alltid

äger sin riktighet, så länge under förmögenhetsskatten icke dragés förmögenhet

till högre värde än saluvärde eller, såsom i fråga om fast egendom,

ett närliggande värde.

Skatt å förmögenhetens afkastning åter, anordnad vare sig såsom en

särskild kapitalränteskatt eller ock förhöjande inkomstskatteprocenten för

den totala inkomsten i mån som i inkomsten ingår inkomst af förmögenhet,

kan ju alltid göras till föremål för den anmärkningen, att den lämnar

å sido den förmögenhet, som icke gifver afkastning. Dessutom

skulle en skatt, äfven hvad anginge den fonderade inkomsten, blifva missvisande,

i ty att till fonderad inkomst äfven måste räknas viss del af

inkomsten af fast egendom, nämligen den inkomst, som härflyter icke

af rörelsen utan af det fasta kapitalet. En uppdelning af inkomst

utaf fast egendom i dessa skilda slag låter sig näppeligen göra med någon

större säkerhet och skulle i allt fall icke kunna ske med den i författningsförslaget

följda ordning för taxering af inkomst af fast egendom.

Om jag af nu nämnda och vissa andra skäl icke anser mig kunna

förorda någon af de utaf mig angifna metoder, såsom desamma hittills

utformats, ansluter jag mig dock i princip till sistnämnda metod, enär densamma

syftar till en ordning, hvarigenom största möjliga enhet i den

direkta beskattningen vunnes.

Först därigenom att alla de faktorer, som tillsammans kunna anses

ligga till grund för skatteförmågan, samtidigt vid skattens bestämmande

få göra sig gällande, kan man sägas hafva på ett rationellt sätt utnyttjat

skatteförmågan. Med en själfständig förmögenhetsskatt låter sig detta

uppenbarligen icke göra. Följden af en sådan skatteordning blefve ju

blott, att skatteförmågan utmättes efter två skilda skatteskalor, nämligen

inkomstskattens och förmögenhetsskattens.

Afsikten att anordna en enhetlig direkt skatt, grundad å den af in
-

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Majrts Nåd. Proposition Nr 88.

komst och förmögenhet beroende skatteförmågan, och insikten därom att

en tyngre beskattning af den del af inkomsten, som kunde betraktas såsom

fonderad, under alla förhållanden måste blifva icke så litet ofullständig,

har ledt till eu anordning, som utgör en kombination af ren förmögenhetsskatt

och skatt å fonderad inkomst. Man har sökt och trott sig

kunna reducera förmögenheten till tal, som omedelbarligen kunde jämföras

och sammanställas med den beskattningsbara inkomsten.

När jag nu går att närmare redogöra för grunderna för denna anordning,

må genast förutskickas, att förmögenhetsskatten därigenom blir i

likhet med inkomstskatten progressiv. Häremot synes mig ingen berättigad

invändning kunna göras, om blott inkomstskattens och förmögenhetsskattens

sammanlagda progression stannar vid ett maximum, som icke ur nationalekonomiska

och andra synpunkter, som böra tagas i betraktande vid

skattens bestämmande, kan anses för högt.

Yisserligen skulle man kunna säga, att, om skatten å inkomst i allmänhet

göres progressiv och inkomstens skatteförmåga därigenom redan

spelat sin roll vid skattläggningen, förmögenhetsskatten, äfven anordnad

proportionellt, skulle innebära en förstärkning af denna progression och

sålunda ytterligare framhålla äfven den skillnad i skatteförmåga mellan de

skattskyldigas olika grupper, som är beroende af förmögenhetens afkastning.

Därigenom, hade man emellertid i grund och botten icke lämnat

rum för en progression, som själfständigt för sig skulle kunna göras gällande

vid förmögenheter af olika storlek sins emellan. Och då skatteförmågan

otvifvelaktigt växer med förmögenhetens tillväxt, själfständigt

för sig betraktad, har jag ansett det vara principiellt riktigt, att förmögenhetsskatten

anordnas efter en progressiv metod.

Den ordning, som i sådant afseende i föreliggande förslag kommit

till användning, skulle jag kunna karaktärisera sålunda, att densamma, i

anslutning till inkomstskatten, principiellt bygges på förmögenhetens afkastning.

Det är emellertid icke afkastningens storlek i ock för sig, som

blir afgörande för bedömandet af den på förmögenhet grundade skatteförmågan.

En förmögenhet af kanske tvifvelaktigt värde kan esomoftast för

ett eller annat år lämna stor afkastning. Och hvad beträffar förmögenhet

af bästa säkerhet, torde väl i regel afkastningen procentiskt taget vara

sämre än vid mindre väl placerad förmögenhet. Dessa nu angifna förhållanden

leda till fastställandet af en fix afkastningsprocent. Häremot

är ju så mycket mindre att invända som afkastningen i allt fall skulle

räknas å för alla förmögenheter fullt likvärdiga eller i allt fall nära

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Kungl Maj.ts Nåd. Proposition Nr SS.

jämförliga värden. Och för öfrigt innebär en dylik afkastningsberäkning

intet annat än en för ändamålet gjord omskrifning af en ren förmögenhetsskatt,

ett förhållande, som också möjliggör beskattning äfven af

förmögenhet, som icke lämnar afkastning. Då förmögenhet, såsom i förslaget,

anses lämna fem procent i afkastning, innebär en sådan anordning,

om man stannade vid detta led i anordningen, detsamma som t. ex. en

förmögenhetsskatteanordning enligt 1904 års förslag. Utgår nämligen, på

sätt år 1904 föreslogs, förmögenhetsskatten med 50 öre för hvarje 1,000

kronor af förmögenheten, motsvarar ju detta icke annat än en procent af

den till 5 procent beräknade af kastningen å förmögenheten eller i detta

fall 50 öre för 50 kronors inkomst af 1,000 kronors förmögenhet. Då

emellertid förslaget icke afser att anordna en sjelfständig förmögenhetsskatt,

har afkastningsberäkningen tillkommit för att möjliggöra den åsyftade

kombinationen med inkomstskatten. Detta vinnes genom att till den verkliga

inkomsten lägga den del af den beräknade afkastningen af förmögenheten,

som med hänsyn till förmögenhetens särskilda skattekraft kan anses

för ändamålet lämplig.

En sådan anordning tillförsäkrar de två förnämsta faktorerna för

skatteförmågans bedömande, nämligen inkomst och förmögenhet, både hvar

för sig och gemensamt, det inflytande, som bör dem tillkomma vid skattens

fastställande. I sakens natur torde ligga, att inkomsten, såsom den

vidare af de två faktorerna, alltid måste blifva den mest vägande. Förmögenhet

är i allmänhet att anse såsom en förstärkning af inkomstens

skatteförmåga. Det förhållande mellan inkomst och förmögenhet, som alltså

bör i förevarande afseende fastställas, grundar sig praktiskt taget uppenbarligen

på meningen om den fonderade inkomstens större bärkraft i förhållande

till den ofonderade.

Att efter några bevisligen riktiga grunder fastställa detta förhållande

torde vara ogörligt. Föreliggande förslag har byggt på förutsättningen,

att fonderad inkomst kan vid tillämpning af föreslagna skatteskalor för

inkomstskatten bära en skattebörda, som med en tredjedel öfverskjuter

skatten å inkomst af arbete. När maximum i progressionsskalan för

hela det till skatt taxerade beloppet bestämts till 5 procent, medför den

beräkning af skatteförmågan, som jag nu angaf, att maximum för skatten

i verkligheten går upp till 6 2/s procent, en procentsats, som absolut

taget torde vara väl så hög som de flesta på modern grund byggda

författningar för direkt beskattning till staten. Härtill kommer emellertid,

att genom skattens anordning förhöjningen i verkligheten öfver
-

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr SS.

stiger den stadgade tredjedelen. Till en början ma sålunda, på sätt förut

antyddes, framhållas, att afkastningen ofta nog och, i fråga om de större

förmögenheterna, i regel icke torde uppgå till 5 procent. I mån som den

verkliga afkastningsprocenten understiger den beräknade, har det nominella

förhållandet mellan fonderade inkomster och öfriga inkomster rubbats med

resultat, att det förra slaget inkomster ytterligare belastats. Men oafsedt

detta höjes skatteprocenten automatiskt genom inkomstens ackumulering, intilldess

skatteprocentens effektiva maximum eller 6 2/:; procent nåtts. Tager

man t. ex. en inkomst af 30,000 kronor, utgår skatten enligt föreslagen

skala med 1,105 kronor. Detta gäller dock faktiskt allenast vid rena inkomster

af arbete. Under förutsättning att af inkomsten hälften eller 15,000

kronor härflyta af förmögenhet samt att denna förmögenhet värderas till

300,000 kronor, motsvarande en efter 5 procent kapitaliserad ränta af 15,000

kronor, skulle ju den verkliga inkomsten, 30,000 kronor, förhöjas med en

tredjedel af den beräknade förmögenhetsafkastningen eller med 5,000 kronor.

Skatten för 30,000 kronor, som utgjorde 1,105 kronor, motsvarar

ungefärligen 3,68 procent å inkomstbeloppet. Utginge nu 3,68 procent å

hela den ackumulerade inkomsten, 35,000 kronor, skulle alltså skatten bestämmas

till 1,288 kronor. Men enligt förslaget kommer skatten att utgå

efter en högre procentsats. Procentsatsen uträknas nämligen efter det

ackumulerade beloppet 35,000 kronor, såsom om detta vore den verkliga inkomsten.

Skatten för 35,000 kronor enligt progressionsskalan är emellertid

1,355 kronor. Skatteprocenten uppgår alltså till något öfver 3,87 procent.

Icke nog sålunda med att det verkliga inkomstbeloppet, därå skatten beräknats,

ökats med 5,000 kronor, äfven skatteprocenten har höjts med ungefär

0,2 eller från 3,os till 3,87. Med en sådan anordning följer därför, att, medan

högsta nominella skatteprocenten 5 når inkomst af arbete vid belopp af

omkring 104,500 kronor, är inkomst af förmögenhet underkastad denna

skatteprocent redan vid ungefärligen 77,000 kronor. Inkomst af förmögenhet,

utan förening med annan inkomst, når det effektiva maximum för

skatten eller 6 2/s procent vid belopp om 104,500 kronor.

För att ytterligare belysa förevarande ämne skall jag här återgifva,

hvad kammarrätten därutinnan anfört. Kammarrätten yttrar följande.

»Angående den nya princip inom vår skattelagstiftning, som en förmögenhetsbeskattning

skulle innebära, har kammarrätten vid föregående

tillfällen och senast i utlåtande öfver det år 1904 inom finansdepartementet

utarbetade förslaget till förordning om skatt af inkomst och förmögen
-

s. 151 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88. 151

het yttrat sig; och anförde kammarrätten härom i berörda utlåtande, bland

annat, följande:

»Det har vid skattefrågornas behandling i vårt land under de senare

årtiondena upprepade gånger framhållits, att inkomst af fast eller löst kapital,

s. k. fonderad inkomst, borde anses hafva större skattekraft än

annan inkomst eller inkomst af arbete och att lämpligaste sättet att träffa

denna större skattekraft vore införandet af en förmögenhetsskatt.

»Yäl är det sannt, att inkomst af fast eller löst kapital till sin säkerhet

är beroende af det sätt, hvarpå kapitalet är placeradt, och till sin storlek

af allmänna konjunkturer, likasom att, där skattskyldig är uteslutande

hänvisad att lefva på inkomsten af ett mindre kapital, hans skattekraft

mången gång icke är större än dens, som har motsvarande inkomst af fast

anställning, af rörelse eller yrke eller eljes, men i regel torde riktigheten

af principen om fonderad inkomsts större skatteförmåga icke kunna jäfvas.

»I sitt den 30 december 1902 afgifna underdåniga utlåtande öfver

kommunalskattekommitténs förslag framhöll också kammarrätten önskligheten

däraf, att vid en definitiv skattereform frågan om skärpt beskattning

af fonderad inkomst kunde vinna sin lösning, samt uttalade, att härvid

systemet af en kompletterande förmögenhetsskatt skulle verka mest

utjämnande och sålunda befinnas i högre grad än öfriga ifrågasatta utvägar

ägnadt att främja en rättvis skattefördelning.

»Huruvida redan nu, då fråga icke är om en mera definitiv skattereform

och då den allmänna bevillningen lämnas oförändrad, en förmögenhetsskatt

bör hos oss införas, torde böra göras beroende af frågan om

statens skattebehof kräfver en dylik skatt; och kammarrätten anser sig här

böra slutligen allenast anföra, att den nu föreslagna förmögenhetsskatten

synes vara skäligen moderat anlagd.»

I anslutning till den uppfattning, som sålunda år 1904 af kammarrätten

uttalats, och då i det nu föreliggande förslaget införandet af förmögenhetsbeskattning

är förbundet med en högst väsentlig inskränkning af

den allmänna bevillningens betydelse för statens skatteväsende, har kammarrätten

icke heller nu från principiell synpunkt något att invända mot

att en beskattning af förmögenhet kommer till stånd.

Genom den föreslagna kombinationen af inkomstskatten och förmögenhetsskatten

skulle den senares belopp i hvarje särskild! fall blifva beroende

ej allenast af förmögenhetens utan äfven af den taxerade årsinkomstens

storlek. Till inkomstens belopp skall nämligen enligt förslaget

läggas en tredjedel af förmögenhetens till fem procent beräknade afkast
-

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr SS.

ning eller således en sextiondedel af den uppskattade förmögenheten. På

det »taxerade belopp», som genom denna summering erkålles, tillämpas

härefter den i 18 § af förslaget till förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt

innefattade progressionsskalan, enligt hvilken inkomst- och

förmögenhetsskatten kan utgå med högst fem procent af det taxerade beloppet.

Förmögenhetsskattens maximum blifver enligt detta berältningssätt

5/6000 eller 0,o83s procent af förmögenhetens uppskattade belopp, men

detta maximum uppnås först då det taxerade beloppet — vare sig detta

är beroende på såväl inkomst- som förmögenhetstaxering eller endast på

förmögenhetstaxering — uppgår till 104,500 kronor. Om exempelvis af

ett taxeradt belopp af 125,000 kronor 123,000 kronor motsvara uppskattad

inkomst och 2,000 kronor äro beroende på förmögenhetstaxering,

kommer förmögenheten, hvilken i detta fall uppgått till 120,000 kronor,

att beskattas med 0,oss3 procent af sitt kapitalbelopp eller 100 kronor.

Men en lika stor förmögenhet, hvilken äges af en person med 10,000

kronors inkomst, blifver väsentligt lindrigare beskattad. Då den, som äger

nämnda inkomst och hvars taxerade belopp till följd af en förmögenhetstaxering

å 120,000 kronor höjes med 2,000 kronor öfver inkomstens belopp

och sålunda stiger till 12,000 kronor, har att erlägga i inkomst- och

förmögenhetsskatt 335 kronor, blifver i detta fall förmögenhetsskatten enligt

ofvan angifna beräkningsgrund 55 kronor 83 öre eller 0,046 procent

af förmögenhetens kapitalbelopp. Och om ägaren af nyssnämnda förmögenhet

icke haft någon som helst beskattningsbar inkomst och hans taxerade

belopp följaktligen uppgår till endast 2,000 kronor, kommer inkomstskatten

att uppgå till 24 kronor eller 0,02 procent af förmögenheten.

Någon oskäligt hög beskattning af förmögenheten synes den nu uppgjorda

skatteskalan icke i och för sig innebära; och då förmögenhetsbeskattningens

ofvan antydda beroende af ägarens inkomstförhållanden kan

antagas i flertalet fall medföra en väl funnen anpassning af förmögenhetsskattens

belopp efter skatteförmågan, anser sig kammarrätten böra lämna

de föreslagna grunderna för förmögenhetsskattens utgående utan erinran.

På sätt kammarrätten i sitt yttrande öfver 1904 års förslag erinrade,

beskattas redan nu förmögenhet — utom genom fastighetsbevillning i vissa

fall — i ganska afsevärd mån genom stämpelafgift å bouppteckningar.

Om den, som enligt de föreslagna bestämmelserna skall för ett visst år

taxeras till förmögenhetsskatt, under samma år aflider, skulle hans förmögenhet

således drabbas af två omedelbart efter hvarandra utgående skatter

till staten. Det synes med afseende härå kunna ifrågasättas, huruvida

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 88.

icke afkortning borde medgifvas af förmögenhetsskatt, som påförts här i

riket mantalsskrifven skattskyldig det år, under hvilket han aflidit, eller

annan motsvarande lindring beredas hans stärbhusdelägare, hvilka ju äro

de, som få vidkännas hithörande skattebördor.»

I anledning af hvad kammarrätten senast anmärkt, tillåter jag mig framhålla,

att de två olika slag af skatter, som enligt kammarrättens mening

skulle kunna tänkas gå i likvid mot hvarandra, dock till sin natur äro så

pass skiljaktiga, att en dylik åtgärd icke kan anses betingad af andra skäl

än ömmande omständigheter. Och då enligt 24 § i förslaget stärbhus

under sådana omständigheter skulle kunna erhålla befrielse från stärbhuset

eller den aflidne påförd inkomst- och förmögenhetsskatt, därest behållningen

i boet ej öfverstiger 10,000 kronor, synes mig någon ytterligare lättnad

beskattningen i ena eller andra afseende! icke skäligen böra äga rum.

Sedan jag nu redogjort för förmögenhetsskattens anordning, öfvergår jag

att nämna några ord om hvad som skall räknas till skattepliktig förmögenhet.

Själffallet skall till sådan förmögenhet räknas nettobehållningen i skattskyldigs

bo, det vill säga tillgångarna i den mån de öfverstiga skulderna.

De tillgångar, som skola räknas till beskattningsbar förmögenhet, torde

i stort sedt vara likartade med dem, hvilka i allmänhet göras till föremål

för förmögenhetsbeskattning. I anledning häraf skall jag blott angifva vissa

synpunkter, som i sin mån varit vägledande vid upprättandet af den i

13 § lämnade förteckningen å de tillgångar, som skola taxeras.

För att tillgångar skola räknas till beskattningsbar förmögenhet behöfva

de af skäl, som jag redan anfört, icke vara af natur att lämna afkastning.

Tillgångarna skola dock hafva saluvärde, så att den skattskyldige,

om han så vill, kan realisera tillgångarna i reda penningar och

sålunda förskaffa sig afkastning. Är emellertid förmögenheten så disponerad,

att afkastningen tillkommer en annan, utgör denne sistnämnde med

viss begränsning förmögenhetsskatt för värdet af nämnda förmåner, om

han icke enligt 15 § b) är skattepliktig för hela förmögenhetsobjektet. I

hvarje fall är ägaren, som icke är i stånd att draga afkomst af sin egendom,

fri från skatt för sålunda disponerad förmögenhet.

Ä andra sidan räknas i allmänhet såsom förmögenhetstillgång kapitalvärdet

af årligt återkommande ränta och annan dylik förmån. Eent praktiskt

taget torde t. ex. en lifränta kunna anses bereda den skattskyldige

ungefärligen samma tryggade ställning som fonderad inkomst i jämförelse

Bill. till Pilcsd. Prot. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 66 Häft. 20

Skattepliktig

egendom.

C13 §■)

s. 154 Kontrollera mot PDF

154 Kunyl. May.ts Nåd. Proposition Nr 88.

med inkomst af arbete. Härtill kommer att bakom lifräntan i allt fall

ligger kapital.

De undantag från nu angifven skattskyldighet, som medgifvits, äro

gjorda med hänsyn till förutsatta mera ömmande förhållanden eller föranledda

däraf, att förmånen ytterst grundar sig å den skattskyldiges eget arbete,

om ock under förfluten tid. Jag syftar härmed på pension och dylik förmån.

Hvad i öfrigt kan vara att anmärka i förevarande, ämne torde framgå

af följande kammarrättens yttrande.

»I 1904 års oftanämnda förslag hade, likasom i det nu föreliggande

förslaget, bland tillgångar, som skulle medräknas vid taxering af skattskyldigs

förmögenhet, upptagits lifförsäkring samt blandad lif- och kapitalförsäkring,

såframt försäkringen besutte åter köpsvärde. Emot denna bestämmelse

anmärkte kammarrätten i sitt utlåtande öfver förstnämnda förslag,

bland annat, att det såväl för de skattskyldige som för vederbörande

försäkringsanstalter måste vålla ej obetydliga besvär och kostnader att årligen

utreda och angifva försäkringarnas växlande återköpsvärden samt att

en lif- eller kapitalförsäkring så tillvida utgjorde en ganska osäker tillgång,

som den genom sedermera inträffad försummelse att i behörig tid

erlägga premier kunde blifva helt och hållet värdelös; och afstyrkte kammarrätten

på grund häraf förslaget i denna del.

Hvad sålunda anförts vidhåller kammarrätten fortfarande. Särskildt

synes den sista af anmärkningarna vara af sådan principiell vikt, att förmögenhetsbeskattning

af försäkringar, för hvilka premierna ännu ej tillfullo

inbetalts, under inga förhållanden bör ifrågakomma.

Att en försäkring å jämförelsevis lågt belopp icke är något lämpligt

skatteobjekt, har beaktats i förslaget, som från förmögenhetsbeskattning

undantagit försäkringar, hvilkas återköpsvärde vid nästföregående års utgång

icke uppgått till 6,000 kronor. Kammarrätten, som anser detta belopp

vara för lågt satt, hemställer, att därest förmögenhetsbeskattning af

försäkringar anses böra ifrågakomma, undantag göres — utom i afseende å

försäkringar, hvilkas premier icke äro tillfullo betalda — äfven för det fall,

då sammanlagda värdet af någons försäkringar icke uppgår till 10,000 kronor.

Lifräntor skulle enligt förslaget vara undantagna från förmögenhetsbeskattning

allenast om deras årliga belopp understiga 300 kronor, under

det att enligt 1904 års förslag lifräntor under 1,000 kronor skulle vara

fria från förmögenhetsbeskattning.

Kammarrätten anser det emellertid kunna med fog ifrågasättas, huruvida

öfverhufvud taget någon förmögenhetsbeskattning af lifräntor bör

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

Kimgl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

ifrågakomma. Då lifräntans årsbelopp, kvilket i sin helhet beskattas såsom

inkomst, endast delvis utgör ränta å det kapital, hvarmed rättigheten till

lifräntan förvärfvats, men till en annan del måste anses såsom afbetalning

å själfva kapitalet, blifver nämligen detta genom inkomstbeskattningen ej

oväsentligt hårdare beskattadt än annat kapital, och en ytterligare beskattning

af detsamma synes därför näppeligen kunna anses vara med

billigheten öfverensstämmande. Lifränteanstalternas likasom ock försäkringsbolagens

verksamhet synes dessutom, såsom i hög grad allmännyttig, böra

af staten befrämjas och sådana åtgärder undvikas, som kunna befaras på

ett hämmande sätt inverka på densamma.

Äfven kapitalvärdet af pension, hvilken icke grundar sig på ett förutvarande

tjänsteförhållande, synes likasom värdet å pension, som härrör af

tjänsteförhållaude, böra undantagas från förmögenhetsbeskattning och detsamma

synes böra gälla i fråga om kapitalvärdet af undantagsförmåner. Dessa båda

slag af förmåner åtnjutas vanligen af personer i jämförelsevis blygsamma

ekonomiska villkor, och beträffande undantagsförmånerna gäller för öfrigt i

de allra flesta fall hvad här ofvan framhållits beträffande genom köp förvärfvade

lifränta, att de delvis hafva karaktär af kapitalafbetalning å skuld.»

Hvad kammarrätten anfört mot taxering såsom förmögenhet af återköpsvärde

af lifförsäkring samt blandad lif- och kapitalförsäkring synes

mig äga fog. Och är jag så mycket mera benägen att i detta fall följa

kammarrättens anvisning, som tillgång af nämnda slag icke, i hvems hand

den än vara må, lämnar någon naturlig afkastning, förrän kapitalet eller

räntan i stadgad ordning utfaller. Likaså har hvad kammarrätten i öfrigt

anfört föranledt mig föreslå, att från skattskyldighet till förmögenhetsskatt

undantagas alltid undantagsförmåner samt lifränta i det fall, att densamma

icke uppgår till 1,000 kronor.

För belopp därutöfver synes mig emellertid af skäl, som jag nyss

antydde, lindring i eller frihet från skatt icke böra ifrågakomma.

Till hvad jag redan anfört skall jag foga ännu några ord om skattens

anordning äfvensom om grunderna för skattskyldigheten.

Utöfver hvad jag i sistnämnda afseende redan framhållit, må anmärkas,

att enligt 25 § skattskyldig skall taxeras för hemmavarande omyndigt

barns förmögenhet, så framt icke barnet själft skall taxeras till inkomstoch

förmögenhetsskatt. Detta stadgande, som för öfrigt har sin motsvarighet

i främmande länders lagstiftningar, har särskildt föranledts däraf, att

s. 156 Kontrollera mot PDF

Skattepro
centen.

156 Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr SS.

under senare år, då genom utsträckt deklarationsskyldighet inkomster äfven

af kapital allt mer förlorat möjlighet att förblifva osynliga, benägenhet uppstått,

att genom förmögenhetens fördelning å barn undgå den eljest uppkommande

skatteplikten. Med införande af förmögenhetsskatt torde en

sådan benägenhet växa. Om man nu icke vill, såsom i vissa främmande

författningar, i husfaderns hand beskatta hushållets alla inkomster och hela

förmögenhet, torde likväl, på grund af hvad nu anförts, nödig försiktighet

tala för införande i författningen af nyssnämnda stadgande.

Praktiskt taget torde skattskyldigheten till förmögenhetsskatt kunna

sägas börja vid förmögenketsbelopp om 6,000 kronor. En sådan förmögenhet

skulle ju, efter 5 procent räknadt, anses lämna en afkastning af 300

kronor. Af detta belopp skulle en tredjedel eller 100 kronor gå i skatt.

Som det till inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade beloppet alltid skall

utföras i fulla hundratal kronor, har man vid förmögenhet till belopp, understigande

6,000 kronor, alltså ingen garanti för, att genom förmögenketstaxeringen

beskattningsbart belopp erhålles.

A andra sidan går förmögenheten i skatt, sa snart det till förmögenhetsskatt

beskattningsbara beloppet uppgår till 100 kronor. Intill dess

den skattskjddiges verkliga inkomster och det till förmögenhetsskatt beskattningsbara

beloppet sammanlagdt uppgår till öfver 900 kronor, utgår

skatten med 40 öre för hvarje fulla etthundra kronor af taxerade beloppet.

Den uträkning af beskattningsbart belopp, jag hittills i framställningen

af förmögenhetsskatten följt, har i författningen förenklats. I stället för

att göra afkastningsberäkning och därefter taga tredjedelen af af kastningen

och tillägga denna tredjedel skattskyldiges verkliga inkomster, bestämmer

nämligen författningen, att till sistnämnda inkomster skola läggas sextiondedelen

af förmögenheten.

Sedan jag nu redogjort för grunderna för beskattning af förmögenhet,

är tiden inne att något tala om skatteprocenten.

Såsom af den föregående utredningen framgår, äro skattläggningarna

af inkomst och förmögenhet af hvarandra så beroende, att en framställning,

för att erhålla full öfverskådlighet, måste behandla skattläggningarna i ett

sammanhang. Visserligen kan en på sitt sätt själfständig taxering till förmögenhetsskatt

äga rum. Detta skulle till en början vara fallet, då förmögenhet,

hur stor densamma än kunde vara, icke lämnade skattepliktig

inkomst och den skattskyldige saknade inkomst af arbete. I detta fall

skulle nämligen till beskattning omedelbarligen tagas en sextiondedel af

s. 157 Kontrollera mot PDF

157

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

förmögenhetsbeloppet, utan att någon sammanläggning af denna sextiondedel

ocli verklig inkomst kunde ske. Dylika fall torde emellertid vara

ganska sällsynta, om man icke dit räknar alla de fall, där den verkliga

inkomsten ock den beskattningsbara andelen af förmögenhet tillsammans

understiga det fastställda beskattningsbara minimum. Enskild svensk

medborgare, som är i riket mantalsskrifven, måste sålunda åtnjuta i verklig

inkomst så stort belopp, att detta belopp tillsammans med den beskattningsbara

förmögenketsdelen uppgår till minst 800 kronor, för att någon

inkomsttaxering i verklig mening skall äga rum. I annat fall tages till

beskattning allenast förmögenketsdelen, för såvidt densamma icke understiger

100 kronor ock uppskattningen blir en ren taxering till förmögenketsskatt.

Frånser man de fall, hvarom nu nämnts, blir taxering, afseende skattskyldig,

som äger förmögenhet, en kombinerad inkomst- ock förmögen b etsskattetaxering.

Det i sådan ordning taxerade beloppet, som framkommit efter

de naturliga ock konventionella af dragen, blir bestämmande för skatteprocenten.

Innan jag genom tabellariska öfversikter berör de i anledning däraf

utformade degressiva och progressiva skatteskalorna, skall jag i korthet

söka åskådliggöra, hvad skatteomläggningen såväl statsfinansiellt som privatekonomiskt

betyder.

Reformen kar, som bekant, rent statsfinansiellt sedt, närmast till ändamål

att i form af inkomst- ock förmögenketsskatt uttaga hela det belopp,

som för närvarande utgår såsom inkomstskatt ock bevillning.

Ilade man med omläggningen endast velat undgå den direkta skattens

uppdelning i två skilda titlar ock i anledning häraf sökt att på inkomstskattens

grund uttaga kela den direkta skattebördan, skulle det måhända

för en och annan synts enklast att öfver lag höja progressionen i inkomstskatten

med jämnt en procent. Härigenom skulle för hvarje särskild skattskyldig

hafva ä hans till inkomstskatt taxerade inkomst utgått en summa,

som, rent procentiskt taget, sammanfallit med bevillningssumman.

Detta skulle likväl hafva medfört en stark förskjutning af skattebördan,

utan att hafva uppvägt förlusten af bevillningen. Till en början må sålunda

från den officiella statistiken framhållas, att om man sammanlägger den genom

fastighetsbevillningen beskattade fastighetsinkomsten med annan bevillningspliktig

inkomst, öfverstiger sammanlagda beloppet af bevillningspliktig inkomst

den till inkomstskatt taxerade inkomsten. En procent å sistnämnda

inkomst komme alltså icke att förslå för täckande af ett mot bevillningssumman

svarande belopp. Ett sådant resultat kunde icke nås, utan att progressionsskalan

skärptes. Oafsedt nu nämnda förhållande innebure, öfverfiyttningen af

s. 158 Kontrollera mot PDF

158 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

bevillning till inkomstskatt i ocli för sig en omläggning af skattebördan,

i det att utdelning af aktier och banklotter, som går fri från bevillning,

genom själfva öfverfiyttningen blefve i jämförelse med nu, procentiskt taget,

starkare belastad än annan fonderad inkomst. Med livad jag nu anfört,

bar jag velat göra tydligt, att för att göra sig ersatt för den proportionella

skatten måste i afseende å högre inkomster, som utgjort bevillning,

progressionsskalan förstärkas med mera än den proportionella enprocenten

och återigen för andra inkomster, som dittills varit befriade från den proportionella

skatten, höjning i progressionsskalan äga rum, utan att dessa inkomster

ens erhölle den kompensation, som kunde ligga i bevillningens upphörande.

Denna förskjutning, som föranledes af nu nämnda och åtskilliga andra

förhållanden, såsom afdragsrättens större utbildning i inkomstskatteförordningen

än i bevillningsförordningen, blir naturligen mycket starkare vid

den nu föreslagna skatteomläggningen. Det är icke blott bevillningen utan

jämväl inkomstskatten, som öfvergår i en skatteform, där man med större

omsorg än hittills sökt komma ned till den verkliga skatteformågan.

I författningsförslaget kommer denna omläggning af skattebördan till

synes på skilda sätt. Hvad beträffar de mindre inkomsttagarna ha till

en början genom de naturliga och konventionella afdragen inkomsten renodlats

i en annan omfattning än enligt bevillningsförordningen och äfven

enligt inkomstskatteförordningen. Vidare blifva inkomster under 800 kröner

skattefria och i afseende å skattepliktiga inkomster intill 6,000 kronor

tillämpas en skatteskala, som vid inkomster under 3,600 innebär en direkt

skattelindring i jämförelse med nuvarande skatteförhållanden. Sedermera

tillkomma skattelindringar eventuellt skattefrihet på grund af dyra lefnadsomkostnader

å orten, försörjningsplikt i afseende å minderåriga barn och

andra ömmande ekonomiska omständigheter.

Jag har förut i sammanhang med behandlingen af de speciella afdragen

framfört vissa kammarrättens anmärkningar i afseende å grunderna

för de föreslagna skattelindringarna. Äfven i fråga om skatteskalorna

har kammarrätten gjort anmärkningar. Mot de af kammarrätten i sådant

afseende å sid. 140 i utlåtandet framställda exempel må erinras, att kammarrätten,

som vid besvarandet af remissen icke ägt kännedom därom, att

den återstående delen af bevillningen är afsedd att utgå till kommuner,

i sin jämförelse mellan nuvarande skattebördan och den föreslagna, utgått

därifrån, att bevillning fortfarande skulle ingå i statens direkta beskattningssystem.

I afseende å det skattefria maximum anför kammarrätten, att, därest det

s. 159 Kontrollera mot PDF

159

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr SS.

föreslagna systemet för skattelindring bibehölles, borde efter kammarrättens

mening den gräns, där skattskyldigheten inträdde, icke sättas så högt som

vid 800 kronor. Särskildt syntes detta vara opåkalladt, om den vidsträckta

rätt till afdrag å taxerade beloppet, som för olika fall i 19 § föreslagits,

blefve genomförd. Det borde dessutom icke lämnas oanmärkt, att i många

fall unga ogifta arbetare, äfven med inkomst understigande 800 kronor,

kunde befinna sig i en så pass bekymmersfri ekonomisk ställning, att de

icke vore i behof af fullständig befrielse från ifrågavarande skatt. Kammarrätten

ansåge för sin del, att, äfven om den nämnda afdragsrätten i

vissa afseenden begränsades, på sätt kammarrätten, efter hvad jag redan

meddelat, i annat sammanhang antyder, förhållandena dock icke påkallade,

att gränsen för skattskyldighetens inträdande sattes högre än till 600 kronor.

För egen del må jag visserligen medgifva, att i en del fall å orter,

där lefnadsomkostnaderna äro mindre höga, det skattefria maximum kunde

sättas något lägre än i förslaget göres. Men i de allra flesta fall torde dock

skatteförmågan vid inkomster, som understiga 800 kronor, vara så liten,

att staten icke bör genom en inkomstskatt belasta dylik inkomst, helst

dessa lägre inkomster i framtiden lika litet som nu lära kunna helt befrias

från kommunal skattskyldighet. Under sådana förhållanden skulle

enligt min mening ett biträdande af kammarrättens förslag böra leda till

en betydlig utsträckning i ortsafdraget, ett tillvägagångssätt som torde

vara mindre lämpligt.

Jag öfvergår nu till själfva progressionsskalan eller till skattläggningen

åt de medelstora och större inkomsterna. Af hvad jag redan anfört rörande

skattebördans förskjutning är det uppenbart, att dessa inkomster måste

blifva icke så litet ytterligare belastade. Framför allt beror detta därpå,

att dessa inkomster äro i långt större utsträckning än de lägre inkomsterna

mer eller mindre uppblandade med inkomster af förmögenhet. Och utan

gensägelse torde man kunna säga, att allt efter som inkomsten stiger, tilltager

ock den procent, hvarmed fonderad inkomst ingår i hela inkomsten.

För att åstådliggöra fördelningen af inkomst- och förmögenhetsskatten,

har jag låtit upprätta en del jämförande tabeller. I den första tabellen

lämnas en jämförelse mellan förslaget och gällande inkomstskatter i en del

länder med modern skattelagstiftning, nämligen Danmarkoch vissa tyska

stater. Ehuru själfiallet rena inkomster af arbete i högre belopp förekomma

allenast i sådana undantagsfall, att desamma kunna fiskaliskt sedt

lämnas ur räkningen, har jag likväl för fullständighetens skull fortsatt

nämnda jämförelse intill belopp af 200,000 kronor.

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

Inkomstskatt för rena inkomster af arbete.

Taxerad

inkomst

kronor.

Sverige

Danmark

Preussen

Bayern

Sachsen

Wurtemberg j

Baden

föreslagen in- komst- och

förmögenhets- skatt.

lagar 1903

och 1909

(landsbygden)

lagar 1906

— 1909

lag 1909.

1

lag 1900.

lag 1903.

lag 1907.

400

_

_

_

_

_

_

45

j

89

__ |

—

—

—

600

—

—

—

—

—

—

—

89

2

67

2

67

—

—

800

3

20

2

60

5

34

2

67

6

23

»j

56

2

14

1,000

6

—

5

20

8

01

6

68

11

57

6

23

8

01

1,100

6

60

6

50

11

21

8

01

11

57

6

23

9

35

1,200

9

60

7

80

11

21

9

79

14 |

24

8

01

10

68

1,400

11 |

20

10

40

19 |

58

13

35

17

80

11

57

13

36

1.500

15

—

11

70

24 !

21

15

13

23

14

11

57

14

69

1,600

16

—

13

—

24

21

16

91

23

14

14

24

17

36

1,800

21

60

15

60

28

83

22

70

32

04

18

69

20

03

2,000

24

19

60

33

64

27

15

40

94

22

25

24

08

2,300

32

20

23

80

41

12

33

82

49

84

28

48

30

04

2,500

35

—

26

60

48

59

40

50

69

63

35

60

36

05

2,800

44

80

30

80

58

74

48

06

69

42

43

61

42

72

3,000

48

—

43

21

68

53

53

40

69

42

52

Öl

48

06

3,500

63

—

52

20

90

07

69

42

93

45

66

75

64

08

4,000

80

—

68

101

82

86

78

124

60

89

—

80

10

5,000

110

—

88

—

142

93

121

49

160

20

134

39

109

47

7.000

165

—

140

80

207

55

186

90

253

65

213

60

168

21

9,000

230

—

201

60

293

70

255

43

338

20

319

51

240

30

10,000

265

—

244

40

337

67

292

81

373

80

355

11

267

—

11,000

300

—

270

40

368

46

323

96

409

40

392

49

293

70

13,000

375

—

322

40

460

49

405

84

480

60

488

61

360

45

16,000

495

—

431

20

552

69

501

96

587

40

589

18

453

90

20,000

655

—

582

__

704

88

650

59

778

75

774

30

600

75

22,000

745

—

642

—

801

735

14

858

85

850

84

654

15

25,000

880

—

732

—

897

12

859

74

1 019

05

1,005

70

784

98

30,000

1,105

—

940

80

1,157

—

1,062

66

1,219

30

1,200

969

21

35,000

■ 1,355

—

1,100

80

1,424

—

1,286

94

1,486

30

1,417

50

1,146

43

40,000

1,605

—

1,339

60

1,691

—

1,482

74

1,708

80

1,640

—

1,381

73

50,000

2,105

—

1,827

80

2,225

—

1,965

12

2,242

80

2,125

1,794

24

60,000

2,655

—

i 2,197

80

2,670

—

2,429

70

2,732

30

2,580

—

2,146

68

75,000

3,480

—

2,752

80

3,560

i —

3,209

34

3,695

60

3,300

—

2,803

50

100,000

4,955

—

3,976

—

4,895

4,673

39

4,984

—

4,550

—

3,887

52

125,000

6,250

4,976

—

6,230

—

6,106

29

6,230

—

5,875

—

4,859

40

150,000

7,500

5,976

—

7,342

50

7,342

1 60

7,476

—

7,200

—

6,055

66

175,000

8,750

—

6,976

—

8,677

50

8,677

! 60

8,722

—

8,662

50

1 7,064

82

200,000

i 10,000

i-

7,976

—

9,790

! —

9,790

1 _

9,968

—

1 10,000

—

1 8,410

50

s. 161 Kontrollera mot PDF

161

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

Såsom komplement till denna tabell ansluta sig vidare tabeller, som

angifva den verkliga skattebördan vid skilda inkomstbelopp, under antagande

att i desamma ingår fonderad inkomst än till en tredjedel, än till

hälften, eller ock att inkomsten i dess helhet härflyter från kapital. Dessförinnan

torde emellertid i fråga om de mindre och en del medelstora

inkomster böra göras en jämförelse, som utvisar, hvad dessa inkomster nu

utgöra i bevillning och inkomstskatt och hvad de skulle utgöra i inkomstoch

förmögenhetsskatt, för såvidt inkomsterna härflyta af arbete. Ehuru

det icke torde vara förhållandet, att inkomster i belopp, som öfverstiga

8,000 å 10,000 kronor, ens i allmänhet äro rena arbetsinkomster, upptager

dock tabellen en jämförelse mellan inkomster intill 16,000 kronor.

Under erinran att hvarken vid bevillning eller vid den nya skatten

hänsyn tagits till eventuella skattelindringar, tillåter jag mig återgifva

nämnda tabell, som lyder:

Pik. till RiJcsd. Prof. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 66 Häft.

21

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

Taxerad

i n k o m B t

kronor

Inkomstskatt

oeli

■bevillning

Föreslagen in- komst ocli

förmögenhets- skatt

400

600

1

50

—

—

800

3

50

3

20

1,000

7

50

6

—

1,100

9

50

6

60

1,200

13

—

9

60

1,400

17

—

11

20

1,500

19

—

15

—

1,600

21

—

16

—

1,800

28

—

21

60

2,000

34

-—-

24

—

2,300

40

_

32

20

2,500

44

—

35

—

2,800

50

—■

44

80

3,000

56

-—•

48

—

3,500

66

•—

63

—

4,000

80

—

80

-—

5,000

100

—

110

'' ''

7,000

145

—

165

9,000

195

—

230

—

10,000

220

-—•

265

- j

11,000

250

—

300

—

13,000

310

—

375

-—

16,000

405

; -

495

—

Jag återkommer härmed till jämförande tabeller öfver verkningarna af

förmögenhetsskatten. Dessa tabeller afse dels att klargöra den nya skattens

fördelning inkomsttagarna emellan dels ock att visa skatteläggningens

resultat här i landet i jämförelse med förhållandena i Danmark och

Preussen.

s. 163 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 88.

163

Inkomst-

belopp

Inkomst- och förmögenhetsskatten utgör, när i verklig

inkomst ingår inkomst af förmögenhet med

0 % 33Vs % | 50 %

100 %

800

3

20

Q

O

20

3

60

6

1,000

6

—

6

60

6

60

10

40

1,100

6

60

9

60

9

60

11

20

1,200

9

60

10

40

11

20

16

—

1,500

15

—

16

—

17

—

24

—

1,800

21

60

24

—

29

40

33

60

2,000

24

—

30

80

32

20

41

60

2,300

32

20

35

—

41

60

48

—

2,500

35

—

43

20

46

40

59

40

2,800

44

80

55

80

57

60

74

—

3,000

48

—

59

40

63

—

80

—

3,500

63

76

—

80

—

101

20

4,000

80

88

—

101

20

116

60

5,000

110

—

121

—

127

00

153

—

7,000

165

—

186

—

198

50

240

50

9,000

230

—

265

—

282

50

335

—

10,000

265

—

303

50

321

—

387

—

13,000

375

—

431

—

459

—

547

—

16,000

495

—

563

—

599

~

713

50

20,000

655

—

754

—

803

50

952

—

22,000

745

—

853

—

907

—

1,073

50

25,000

880

—

1,001

50

1,064

50

1,270

—

30,000

1,105

—

1,270

—

l,35o

—

1,605

—

35,000

1,355

—

1,545

—

1,645

—

1,935

—

40,000

1,605

—

1,825

—

1,935

—

2,286

50

50,000

2,105

—

2,407

50

2,561

50

3,018

—

60,000

2,655

—

3,018

—

3,205

—

3,76o

—

75,000

3,480

—

3,953

—

4,205

—

4,955

—

100,000

4,955

—

5,555

—

5,830

—

6.665

—

125,000

6,250

—

6,940

—

7,290

—

8,330

—

150,000

7,500

—

8.330

—

8,750

—

10,000

—

175,000

8,750

—

9,720

—

10,205

—

11,665

—

200,000

10,000

—

11,110

—

11,665

—

13,330

—

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Ktmgl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

Inkomst-

belopp

inkomst- och förmö-

när i verklig inkomst ingår

0 procent

33 Vs procent

Sverige

Danmarl

1

Preussen

Sverige

Danmark

Preussen

800

3

20

2

60

5

34

3

20

5

78

5

34

1000

6

—

5

20

8

01 i

6

60

9

16

ii

57

1100

6

60

6

50

11

21

9

60

10

88

15

70

1200

9

60

7

80

11

211

10

40

12

60

15

70

1500

15

—

11

70

24

21

16

—

17

70

29

99

1800

21

60

15

60

28

83,

24

—

22

80

35

95

2000

24

—

19

60

33

64

30

80

27

58

41

89

2300

32

20

23

80

41

12

35

—

36

04

50

46

2500

35

—

26

60

48

59

43

20

39

88

59

05

2800

44

80

30

80

58

74

55

80

45

68

70

53

3000

48

—

43

21

68

53

59

40

59

21

81

43

3500

63

—

52

20

90

07

76

—

70

84

104

09

4000

80

—

68

—

101

82

88

—

89

28

118

28

5000

110

—

88

—

142

93

121

121

30

164

07

7000

165

—

140

80

207

55

186

—

187

40

238

03

9000

230

—

201

60

293

70

265

—

261

60

328

85

10000

265

—

244

40

337

67

303

50

311

—

378

61

13000

375

—

322

40

460

49

431

—

409

—

513

22

16000

495

—

431

20

552

69

563

—

537

80

616

99

20000

655

—

582

—

704

88

754

—

715

30

786

76

22000

745

—

642

—

801

—

853

—

788

60

894

67

25000

880

—

732

—

897

12 1001

50

898

60

1002

36

30000

1105

—

940

80

1157

—

1270

—

1140

80

1285

83

35000

1355

—

1100

80

1424

—

1545

—

1334

10

1576

19

40000

1605

—

1339

60

1691

—

1825

—

1606

20

1854

76

50000

2105

—

1827

80

2225

—

2407

50

2161

10

2435

71

60000

2655

—

2197

80

2670

—

3018

—

2597

80

2927

43

75000

3480

—

2752

80

3560

—

3953

—

3252

80

3887

74

100000

4955

—

3976

—

4895

—

5555

—

4642

60

5327

98

125000

6250

—

4976

—

6230

—

6940

—-

5809

30

6768

45

150000

7500

—

5976

—

7342

50 8330

—

6976

—

7997

98

175000

8750

—

6976

—

8677

50

9720

—

8142

60

9438

23

200000

10000

—

7976

—

9790

—

II 11110

—

9309

30

10655

97

s. 165 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majrts Nåd. Proposition Nr 88.

165

genhetsskatt, krön

inkomst af förmögenhet med

o r

Inkomst-

50 procent

100 procent

kronor

Sverige

Danmark

Preussen

Sverige

Danmar!

c

Preussen

3

60

i

40

9

83;

6

15

40

14

68

800

6

60

ii

20

13

79!

10

40

21

20

20

91

1000

9

60

13

10

18

33!

11

20

24

10

25

23

1100

11

20

15

—

18

33|

16

—

27

—

25

23

1200

17

—

23

70

33

55

24

—

41

70

42

90

1500

29

40

30

—

40

62 |

33

60

51

60

52

19

1800

32

20

35

60

46

54

41

60

59

60

59

45

2000

11

60

42

20

55

14 ;

48

—

69

80

69

15

2300

46

40

46

60

65

05

59

40

76

60

SI

29

2500

57

60

53

20

75

20:

74

—

86

80

93

89

2800

63

—

73

21

87

22 j

80

—

103

21

103

68

3000

80

—

87

20

in

21

101

20

122

20

131

01

3500

101

20

108

—

127

63

116

60

148

—

148

54

4000

127

60

138

—

175

63 1

153

—

188

—

207

23

5000

198

50

210

80

248

49!

240

50

280

80

295

21

7000

282

50

291

60

352

22 :

335

381

60

410

73

9000

321

—

344

40

401

97 ;

387

—

444

40

466

50

10000

459

—

452

40

542

37 ,

547

—

582

40

624

25

13000

599

—

591

20

652

15''

713

50

751

20

751

60

16000

803

50

782

—

833

71

952

—

982

—

962

31

20000

907

—

862

—

941

40

1073

50

1082

—

1089

79

22000

1064

50

982

—

1060

88

1270

—

1232

—

1224

86

25000

1365

—

1240

80

1344

34

1605

—

1540

80

1543

26

30000

1645

—

1450

80

1646

28

1935

—

1800

80

1880

35

35000

1935

—

1739

60

1948

43

2286

50

2139

60

2205

86

40000

2561

50

2327

80

2552

74

3018

—

2827

80

2880

48

50000

3205

—

2797

80

3056

26

3755

—

3397

80

3454

09

60000

4205

—

3502

80

4051

50

4955

—

4252

80

4543

—

75000

5830

—

4976

—

5550

48

6665

—

5976

—

6205

75

100000

7290

—

6226

—

7049

24

8330

—

7476

—

7868

49

125000

8750

—

7476

—

8325

50

10000

—

8976

—

9308

73

150000

10205

—

S726

—

9824

49

11665

—

10476

—

10931

47

175000

11665

—

9976

—

11100

75

13330

—

11976

—

12411

50

200000

opaginerad Kontrollera mot PDF

1 Gli Kungi. Majt:s Nåd. Proposition, Nr 88.

Aktiebolags- Härefter återstår att tala om beskattningen af aktiebolag ocb solidariska

bankbolag. Dessa bolag, jag benämner dem bär nedan aktiebolag,

äro som bekant för närvarande underkastade inkomstskatt efter samma

regler som enskilda personer, dock med den begränsning att aktiebolagen

äga rätt att göra afdrag för utdelning till aktieägarna intill vissa procent

af det inbetalda aktiekapitalet.

Föreliggande förslag lägger en belt annan grund för beskattningen.

Innan jag redogör därför, skall jag återgifva de kammarrättens och vederbörande

departementschefs yttranden i förevarande ämne, som föregingo

tillkomsten af gällande bestämmelser.

I det förslag till förordning om inkomstskatt, som utarbetades år 1901

af särskildt tillkallade sakkunniga, hade upptagits å ena sidan skattskyldighet

för enskilda för utdelning å aktier och banklotter samt å andra sidan befogenhet

för aktiebolag och solidariska bankbolag att vid egen taxering göra

afdrag för ett belopp, som motsvarade fyra procent å det inbetalda kapitalet.

Kammarrät- f infordradt underdånigt utlåtande af den 2 december 1901 anförde

*m8 yttrande ^

år 1901. kammarrätten i anledning af kommitterades nyssnämnda förslag följande.

»Kommitterades förslag beträffande aktiebolagens* beskattning innehåller,

att jämte det den del af vinsten, som utdelas, beskattas progressivt

hos aktieägarna, hela vinsten, efter afdrag af 4 °/° å ''hd i företaget

insatta kapital, likaledes progressivt beskattas hos bolaget.

Yid en granskning af detta förslag faller det genast i ögonen, att

då vid bolagets beskattning afdrag medgifves med 4 °/o å det i bolaget

insatta kapital, oberoende däraf huruvida utdelningen till aktieägarne uppgår

till motsvarande belopp, en större eller mindre del af bolagets vinst

kommer att helt och hållet undgå beskattning i hvarje fall då utdelningen

understiger det medgifna fixerade afdraget. Och äger icke någon utdelning

alls rum, skulle det belopp, för hvilket skattefrihet finge åtnjutas,

kunna komma att uppgå till icke mindre än 4 °/o af det inbetalda kapitalet.

I nu afsedda del öfverensstämmer förslaget med den preussiska inkomstskattelagen

af år 1891 och de danska skatteförslagen från 1890-talets

senare hälft, och anordningen plägar grundas å antagandet att aktieägarne

kunna betraktas såsom bolagets fordringsägare, om de ock i själfva verket

äro dess delägare och bolagets inkomst följaktligen icke är annat än

* För korthetens skull användes hiir och i den omedelbart följande framställningen ordet

»aktiebolag» såsom afseende jämväl enskilda bankbolag, hvilka enligt förslaget äro underkastade

enahanda bestämmelser som aktiebolag.

s. 167 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 88. 167

aktieägarnas vinst å ett företag, som iklädts aktiebolagets form. Då antagandet

emellertid är teoretiskt ohållbart och anledning icke torde föreligga

att från beskattning fritaga någon del af ett aktiebolags vinst, synes

rättelse härutinnan böra åvägabringas så, att icke i något fall det ifrågavarande

af draget kommer att öfverstiga hvad som utdelas till aktieägarne.

Såsom redan blifvit erinradt, låter förslaget aktiebolags vinst delvis

blifva föremål för dubbel beskattning, i det att, när den andel af vinsten,

som utdelas, öfverstiger 4 °/o af det inbetalda kapitalet, öfverskj utande utdelningsbeloppet

skulle komma att beskattas så väl hos aktieägarne som

hos bolaget. En sådan dubbelbeskattning öfverensstämmer ej med hittills

i vår bevillningslagstiftning tillämpade grundsatser, och utan tvifvel vore

det från teoretisk synpunkt riktigare att vid bolagets beskattning afräkna

hela det till aktieägarna utdelade beloppet, så att bolaget icke i något

fall blefve skattskyldig! för annan del af årsvinsten än den, som icke utdelats.

Med hänsyn emellertid till för handen varande förhållanden och i

betraktande särskildt däraf att genom det afdrag, aktiebolaget såsom sadant

skulle vid sin beskattning äga åtnjuta -— vare sig nu detta afdrag,

såsom förslaget förutsätter, komme att under alla förhållanden utgå med

4 °/o af det insatta kapitalet eller i anledning af hvad kammarrätten ofvan

anfört inom ett sådant 4 °/° maximum begränsas till belopp, motsvarande

utdelningen — aktiebolag, hvilkas rörelse utfallit mindre gynnsamt, komme

att helt eller till väsentlig del skyddas mot den dubbla beskattningen,

finner kammarrätten sig icke böra göra någon anmärkning emot förslaget,

för så vidt dubbel beskattning i ofvan angifna omfattning därigenom skulle

komma till stånd.

Kommittéförslaget inskränker sig emellertid icke till att i fråga om

aktiebolagens vinst införa en partiell dubbelbeskattning. På sätt ofvan är

anfördt, tillämpar det därjämte ej mindre å utdelningen i aktieägarens hand

än äfven å hela det belopp, för hvilket bolaget beskattas, den progressiva

skattemetoden. Redan däremot att någon del af det belopp, för hvilket

bolaget får att utgöra skatt, blir föremål för progression, kunna berättigade

invändningar göras. Den progressiva skatteformen är nämligen en

i egentligaste mening personlig skatteform, som syftar att träffa den verkliga

skatteförmågan. Detta begrepp hänför sig emellertid naturligt endast

till fysiska personer, och metodens tillämpning å aktiebolag likasom

på juridiska personer i allmänhet är följaktligen principiellt förkastlig.

Den logiska slutföljden af det anförda skulle tydligen böra blifva ett frånrådande

af hvarje annan metod för beskattningen af aktiebolagen såsom

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Majrts Nåd. Proposition Nr 88.

sådana än den rent proportionella. Kammarrätten föreställer sig emellertid,

att, därest den af kommittén föreslagna progressiva skatteskalan modererades

i den riktning, ofvan framhållits såsom önskligt, aktiebolagen

åtminstone i allmänhet icke skulle blifva alltför kännbart betungade, om

progressiv beskattning påfördes dem för den del af vinsten, som öfverstiuer

utdelningen och sålunda för bolaget reserveras, medan återstoden

af vinsten — därifrån afräknad utdelningen intill ett maximum motsvarande

4 °/o af det inbetalade kapitalet — beskattades proportionellt. I enlighet

härmed skulle t. ex. ett aktiebolag med 500,000 kronors kapital,

k vilket af en årsvinst å 50,000 kronor utdelat 40,000 kronor och reserverat

återstående 10,000 kronor samt enligt förslagets bestämmelser är

skattskyldig! för 30,000 kronor, komma att skatta proportionellt för

20,000* kronor och progressivt för 10,000 kronor, medan ett aktiebolag

likaledes med 500,000 kronors kapital och 50,000 kronors årsvinst, hvilket

utdelar 15,000 kronor eller 3 °/o och således, med iakttagande af

hvad ofvan erinrats, är skattskyldigt för 35,000 kronor, komme att beskattas

progressivt för hela sistnämnda belopp. En anordning, hvarigenom

sålunda icke någon del af bolagets vinst komme att undgå progressiv beskattning,

torde ock därutinnan förtjäna företräde framför den teoretiskt

riktigare anordningen att beskatta endast utdelningarne hos aktieägarne

progressivt, att genom den senare anordningen i sådana fall, där endast

en ringa del af årsvinsten utdelades, medan återstoden reserverades —

hvad ej sällan torde förekomma i bolag, som utgöres af ett fåtal delägare

i god förmögenhetsställning — endast en obetydligare del af vinsten skulle

blifva underkastad progressiv beskattning och bolaget i följd häraf blifva

lindrigare beskattadt än som kunde anses rättfärdigadt af dess ekonomiska

ställning i förhållande till andra bolags.

För att belysa verkningarne af kommitténs förslag meddelas här

nedan följande uträkningar.

l:o) Af två aktiebolag, det ena med 100,000 kronors aktiekapital

och det andra med 1,000,000 kronors aktiekapital, skall under förutsättning

af 10 °/° vinst för båda bolagen det förra erlägga i inkomstskatt 65

kronor eller 0,65 °/o af vinsten, men det senare 1,950 kronor eller 1,95 °/°

af vinsten.

2:o) Antager man, att vinsten för de båda under l:o) omförmälda

bolagen utgjort 20 °/o å aktiekapitalet, blir skattebeloppet för det mindre

bolaget 250 kronor, motsvarande 1,25 °/o af vinsten, men uppgår för det

större bolaget till 7,550 kronor eller 3,775 °/o af vinsten.

s. 169 Kontrollera mot PDF

169

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

3:o) Åfkastax ett aktiebolag med 200,000 kronors aktiekapital 50 °/o

i vinst, skall i inkomstskatt utgå 3,550 kronor eller 3,55 °/o af vinsten,

medan ett aktiebolag med 2,000,000 kronors aktiekapital, men hvars vinst

utgjort endast 20 °/o skattar 17,150 kronor eller 4,2875 °/° af vinsten.

Med den anordning, kammarrätten bär ofvan ifrågasatt — utan hänsyn

dock till den moderering af skatteskalan, hvilken jämväl framhållits

såsom önsklig — befinnes,

att i det under l:o) upptagna fallet och med antagande af 8 °/° utdelning

skattebeloppen blifva för det mindre bolaget 60 kr. resp. 0,6 °/°

samt för det större 750 kr. resp. 0,75 °/o,

att i det under 2: o) upptagna fallet och med antagande af att en

proportionellt lika stor del af vinsten som under l:o), således 16 °/o, utdelas,

blir inkomstskatten för det mindre bolaget 160 kronor eller 0,8 °/o

af vinsten, medan motsvarande siffror för det större bolaget utgöra 2,250

kr. resp. 1 ,i25 °/o, samt

att i de under 3: o) angifna fallen och under förutsättning af en proportionellt

lika stor utdelning, eller således för det mindre bolaget 20 °/o

och för det större 8 °/o, skattesiffrorna blifva för det mindre bolaget 2,270

kr. resp. 2,27 °/° °ch för det större 13,150 kr. resp. 3,2875 °/o.

Af jämförelsen torde framgå, hurusom den af kammarrätten antydda

anordningen skulle för aktiebolagen i regel medföra en icke oväsentlig

lindring i skattebördan, på samma gång den gör skattetrycket mindre

ojämnt.»

Yid tillstyrkandet af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till för-1902 års proordning

om inkomstskatt anförde föredragande departementschefen: position.

»Att delägare i aktiebolag och bankbolag skola beskattas för den utdelning,

de från bolaget uppbära, är en gifven sak.

I fråga om beskattningen af själfva aktiebolaget (jag inbegriper för

korthetens skull under denna benämning äfven öfriga bolag, som i förevarande

afseende skola likställas med aktiebolag) föreslår kommittén, att

bolaget beskattas efter samma grunder som enskilde skattskyldige, dock

med rätt till afdrag för ett belopp af fyra procent på inbetaldt kapital.

Kammarrätten åter anser på anförda skäl, att progressiv beskattning bör

påföras aktiebolaget endast för den del af vinsten, som öfverstiger utdelningen

och sålunda för bolaget reserveras, medan återstoden af vinsten bör

beskattas proportionellt med afräkning från denna del af vinsten af ett

belopp, som motsvarar icke ovillkorligen fyra procent af det inbetalda

Bill. till Biksd. Prat. 1910. 1 Samt. 1 Afd. 66 Höft. 22

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj:ls Nåd. Proposition Nr 88.

kapitalet, utan den verkställda utdelningen med nämnda fyra procent som

maximum för af draget.

I alla länder, som äga inkomstskatt, liar frågan om aktiebolagens

beskattning varit en af de mest svårlösta punkterna i lagstiftningen om

denna skatt. Man liar sålunda af en nyligen utkommen redogörelse för

lagstiftningen i olika länder om inkomstbeskattningen af aktiebolag*) kunnat

inhämta, hurusom frågan i olika länder lösts enligt åtta särskilda metoder.

Härtill sluter sig den af kammarrätten förordade såsom en nionde, medan

två reservanter i detta ämbetsverk hvardera framställt ett ytterligare förslag.

Svårigheten beror därpå, att å ena sidan den juridiska fiktion, enligt

hvilken ett aktiebolag i rättsligt afseende betraktas såsom en person,

uppenbarligen icke är hållbar i fråga om inkomstskatten, medan å andra

sidan det icke låter sig göra att lämna aktiebolaget ur räkningen och beskatta

dess vinst hos aktieägarna, kvilkct då skulle ske därigenom, att

hvarje aktieägare, utom för utdelningen, beskattades jämväl för den å honom

belöpande anpart af den del af vinsten, som reserverades för bolaget -—

en anordning, hvarigenom ofta nog en stor del af bolagets vinst skulle

förblifva obeskattad, då många aktieägare säkerligen ej stode att anträffa.

Slutsatsen häraf varder den, att de allmänna reglerna för inkomstbeskattningen

ej räcka till i fråga om aktiebolagen, utan att, redan för undvikande

däraf att deras vinst till större eller mindre del blifver obeskattad,

särskilda regler för dem måste uppställas och dessa af den beskaffenhet,

att skatten för aktiebolagen icke låter sig organiskt inpassas i inkomstskattesystemet,

utan i själfva verket blifver en supplementärskatt, som

upptages i sammanhang med inkomstskatten. Men härtill kommer ytterligare

en omständighet af mycken vikt. Het är icke nog med, att man

anordnar aktiebolagens inkomstbeskattning så, att ingen del af deras vinst

varder obeskattad. Hå man vill utsträcka användningen af den direkta

beskattningsformen, hvilken mera än den indirekta tager hänsyn till den

skattskyldiges förmåga att utgöra skatt, ligger det vikt uppå, att den

direkta beskattningen så anordnas, att det för densamma särskildt kännetecknande

företrädet, eller dess egenskap att kunna anpassas efter skatteförmågan,

i möjligast starka grad får framträda. Hetta sker därigenom

att skatten göres progressiv; det kan äfven ske genom en högre beskattning

af den fonderade inkomsten, hvilket lämpligast torde ske genom en

förmögenhetsskatt. Men ett medel för vinnande af detta mål är äfven,

*) Ekonomisk Tidskrift årg. 1901 käft. 11 sid. 435.

s. 171 Kontrollera mot PDF

171

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

att man med särskild beskattning uppsöker inkomst, som, vare sig den

är att anse såsom fonderad eller icke, kan anses besitta en särskild grad

af skattekraft. Och att man i vår tid velat finna en sådan hos aktiebolagen

är icke ägnadt att ingifva förvåning. Om man än icke hos oss

äger någon motsvarighet till de i de stora och kapitalstarka länderna förekommande

jättebolag, hvilka bilda verkliga stater i staten och intaga den

maktställning, som penningen i vår tid måhända mer än någonsin tillförene

förlänar, lefva dock äfven vi i detta afseende under sammanslutningens

tecken. Årligen bildas flera hundra aktiebolag med sammanlagdt

åtskilliga tiotal millioner kronors inbetaldt aktiekapital, och få äro numera

de större affärs- och industriella företag, som icke ikläda sig aktiebolagets

form. Svårt lärer vara att förneka, att, därest det bildade bolagets verksamhet

visat sig framgångsrikt, de tillskjutna kapitalen i och genom sammanslutningen

under aktiebolagets genom lagstiftningen på flerehanda sätt,

såsom genom den begränsade ansvarigheten m. m., särskildt gynnade form

erhållit en så att säga högre valör. Allmänt och länge har det varit

erkändt — i princip, om ock utförandet ofta mött tekniska svårigheter

— att inkomst af kapital äger större skattekraft än inkomst af arbete.

Längre har det dröjt, innan det erkännandet vunnit insteg, att aktiebolagsinkomst

har en särskild skattekraft, som icke till fullo tages i anspråk

allenast därigenom, att utdelningarna till aktieägarne och afsättningama

till bolagets fonder beskattas enligt inkomstskattens vanliga regler. Men

tidsutvecklingen har medfört ett rikt åskådningsmaterial till stöd för satsens

riktighet, och denna har nu mångenstädes trängt igenom och vunnit

tillämpning vida fullständigare än satsen om den fonderade inkomstens

företräde i skattekraft framför den ofonderade.

Alldeles klart är emellertid, att den ökade skattekraft, hvarom jag

nyss talat, icke uppstår enbart därigenom, att kapital saminanslutes under

aktiebolagets form. Den dagliga erfarenheten utvisar tvärtom, att många

sådana bolag föra en tynande tillvaro. En gräns måste således någonstädes

dragas. Vidare är det nödvändigt, att skattelagstiftningen så anordnas, att

icke bildandet af aktiebolag försvåras. Dessa bolag äro nödvändiga för

landets ekonomiska utveckling. De hafva hittills verkat och verka fortfarande

såsom mäktiga häfstänger i detta afseende. Dessa båda syftemål

vinnas därigenom, att, såsom kommitterade efter vissa främmande lagstiftningars

förebild föreslagit, den särskilda skattskyldigheten för aktiebolag

inträder först då bolagets vinst, uttryckt i visst procentförhållande

till det inbetalda kapitalet, uppnår en viss storlek och endast träffar den

s. 172 Kontrollera mot PDF

172 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr SS.

vinst, som öfverskjuter detta procenttal, eller, med andra ord, att vid

bolagets taxering afdrag må ske för ett belopp, motsvarande vissa procent,

af kommitterade föreslagna till fyra, å inbetaldt kapital. Kammarrätten

har i denna speciella punkt anmärkt, att enligt kommitterades förslag en

större eller mindre del af bolagets vinst komme att helt och hållet undgå

beskattning i hvarje fall, då utdelningen understege det fixerade af draget,

samt att, då anledning icke syntes föreligga att från beskattning fritaga

någon del af ett aktiebolags vinst, rättelse härutinnan syntes böra åvägabringas

så, att icke i något fall det ifrågavarande afclraget komme att

öfverstiga hvad som utdelades till aktieägarne. Huru denna fråga bör

bedömas beror af den ståndpunkt, på hvilken man ställer sig. Den utdelning,

bolaget lämnar, vare sig den öfverstiger 4 procent på aktiekapitalet

eller icke, blir eller presumeras åtminstone blifva beskattad hos

aktieägarne. Förut är framhållet, att inkomstskatten för aktiebolag icke

låter inrangera sig under de allmänna reglerna för denna skatt, utan rätteligen

är att betrakta såsom en särskild skatteart, som upptages i sammanhang

med den allmänna inkomstskatten. Tid sådant förhållande synes

det mig icke ligga något oegentligt däruti, att, medan man låter denna

särskilda skatteart drabba den aktiebolagsvinst, som öfverstiger ett visst

procenttal af kapitalet, man från skatten fritoge vinst, som uppgår till

lägre belopp. Det föreligger ingen nödvändighet att sätta af draget i visst

förhållande till utdelningens storlek. Xu skulle man visserligen i fråga

om ett bolag, som på grund af afdragsrätten går fritt från beskattning,

kunna säga, att detta hade mindre att betyda i hvad frågan gällde de

belopp, som komme till utdelning bland aktieägarne, enär dessa belopp

hos dem beskattades, men att det kunde inträffa, att belopp, som afsattes

till bolagets fonder, ginge alldeles fria från beskattning. Då man anser

riktigt, att ifrågavarande vinstbelopp, betraktadt såsom inkomst för aktiebolaget,

går fritt från skatt, lärer emellertid ur den rena inkomstskattens

synpunkt icke något vara att erinra mot en fullständig skattefrihet för

beloppet. Inkomstskatten är en personlig skatt, som har till syftemål att

beskatta den och den personens inkomst, ej det och det vinstbeloppet, och

det till bolagets fonder afsätta beloppet har ännu icke tillfallit någon viss

person mer än bolaget själft, som ej ansetts böra skatta därför. På grund

af hvad jag nu anfört, anser jag mig böra biträda kommitterades förslag

i förevarande del.

Såsom ofvan erinrats, har kammarrätten förordat, att den af kommitterade

föreslagna progressionen i skattcfoten måtte i fråga om aktiebolagen

s. 173 Kontrollera mot PDF

173

Kungl. Majis Nåd. Proposition Nr 88.

väsentligen modifieras. På sätt jag redan framhållit, kan man, då det

gäller att ordna aktiebolagens beskattning, gå till väga på en mångfald

af olika sätt, och jag vill visst icke bestrida, att åtskilligt kan anföras

till förmån för den af kammarrätten förordade lösningen, särskild! ur

synpunkten af den ökade jämnhet i beskattningen, som därigenom skulle

vinnas. Då jag likväl anser kommitterades förslag äga företräde, beror

det däraf, att, då man grundar den särskilda beskattningen för aktiebolag

på den ökade skattekraft, som under viss förutsättning uppstår hos inkomsten

af det kapital, som sammanslutes under aktiebolagets form, och

denna skattekraft otvifvelaktigt ökas i mån som aktiebolagets ekonomiska

styrka växer, det måste anses stå i full konsekvens härmed, att äfven

skattefoten får stiga med denna ökning. Yäl skulle äfven, enligt kammarrättens

förslag, progression i beskattningen för bolag äga ruin, men

det synes mig likväl, att progressionen med fog bör kunna göras något

starkare än enligt sagda förslag och detta så mycket mer, som i alla

händelser genom 4-procentsafdraget en högst väsentlig lindring i den allmänna

progressionsskalan skulle medgifvas. På grund af nämnda afdrag

kommer progressionens faktiska storlek att bero dels af aktiekapitalets

tillväxt och dels af tillväxten af vinsten i förhållande till aktiekapitalet.

För att taga ett par exempel, skattar sålunda ett bolag med 1,000,000

kronors aktiekapital efter 0,2» °/o skattefot (naturligen beräknad i förhållande

till hela vinsten), då vinsten är 5 °/°, efter 1,95 °/o skattefot, da

vinsten är 10 °/o, och efter 3,775 °/o skattefot, då vinsten är 20 °/o. Ett

bolag åter med 10 millioner kronors aktiekapital skattar efter 0,79 °/°

skattefot, då vinsten är 5 °/o, efter 3,395 °/o skattefot, då vinsten är 10 °/°>

och efter 4,697 °/o skattefot, då vinsten är 20 °/°- Det är sålunda först

för stora bolag med mycket stor vinst i förhållande till aktiekapitalet, som

progressionen gör sig fullt gällande.»

På sätt ännu gäller, fastslog emellertid Eiksdagen vid pröfning af

inkomstskatteförslaget, att vid taxering af aktiebolag och enskilda bankbolag

afdrag finge ske för ett belopp, som motsvarade utdelningen, dock

icke för mera än sex procent å inbetaldt aktie- eller lottkapital.

Sedermera har förslag till omläggning af beskattningen af aktiebolags

inkomst utarbetats år 1904. Innebörden af den då ifrågasatta omläggningen,

som finnes närmare angifven i förslag till förordning om skatt af

inkomst och förmögenhet samt om inkomstskatt å aktiebolag och andra

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

juridiska personer, torde bäst framgå af kammarrättens däröfver afgifna

yttrande, hvilket lydde som följer.

Kammarråt- »Inkomstskatt å aktiebolag och andra juridiska personer utgår för närtens^

yttrande ^ efter samma beräkningsgrunder och efter samma skatteskala som

för andra skattskyldiga, med undantag däraf att vid taxering af inländska

aktiebolags och enskilda bankbolags inkomst får göras afdrag för ett belopp,

motsvarande den till aktie- eller lottägarne bestämda utdelningen

intill högst sex procent å inbetaldt aktie- eller lottkapital. Nämnda afdrag

åsyftar förslaget att bibehålla, men minskadt sålunda att det icke må

öfverstiga fem procent af aktie- eller lottkapitalet. I öfrigt skall efter

förslaget inkomstskatt utgå med en krona för hvarje fullt hundratal af

dubbla taxerade årsinkomsten för inländska aktiebolag, enskilda bankbolag

och utländska bolag, men för inländska föreningar, samfund och stiftelser,

hvilka äro skattepliktiga, efter en krona för hvarje hundratal af den

taxerade årsinkomsten utan förhöjning.

I jämförelse med nu gällande föreskrifter innebär således förslaget

för inländskt aktiebolag, att skattskyldigheten inträder något tidigare än

för närvarande för aktiebolag, som verkställer utdelning till aktieägarne,

samt att, där taxerade årsinkomsten öfverstiger 25,500 kronor, skattskyldigheten

varder lägre, men om den understiger berörda belopp högre än

den nuvarande. För inländska aktiebolags och därmed jämförliga juridiska

personers behållna tillgångar skulle enligt förslaget förmögenhetsskatt

icke utgå, hvaremot gifvetvis vid taxering af enskilda personer och

andra, som äro underkastade förmögenhetsskatt, till förmögen h ets beskattning

skola bland tillgångarna upptagas aktier likasom öfriga värdepapper.

För ett svenskt aktiebolag med ett inbetaldt aktiekapital af 70,000

kronor och 10,000 kronor i årsinkomst, däraf till aktieägarne utdelas

4,200 kronor eller mera, utgår för närvarande inkomstskatt med 58 kronor,

men enligt förslaget skulle inkomstskatten blifva 130 kronor, under det

att om aktiekapitalet utgör t. ex. 12,000,000 kronor och årsinkomsten

1,000,000 kronor, däraf 720,000 kronor eller mera utdelas, inkomstskatt

för närvarande erlägges med 11,200 kronor, men enligt förslaget skulle

nedsättas till 8,000 kronor.

Den dubbelbeskattning eller beskattning såväl hos bolaget som hos

vederbörande delägare, hvilken för närvarande äger rum af aktiebolags

och därmed jämförliga juridiska personers årsvinst, är i förslaget bibehållen

och ytterligare utsträckt så till vida, som denna dubbelbeskattning

s. 175 Kontrollera mot PDF

175

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition, Nr 88.

skulle inträda redan då den utdelade vinsten öfverstiger 5 °/o, i stället

för, såsom för närvarande, 6 °/° af inbetaldt aktie- eller lottkapital. Däremot

skulle annan ''progression vid ifrågavarande beskattning icke äga rum, än

den som blir en följd däraf, att när utdelning äger rum uppgående till eller

öfverstigande 5 °/o af inbetaldt aktiekapital, afdrag i hvarje fall medgifves

för belopp, motsvarande nämnda procent af aktiekapitalet. Medan enligt

nu gällande bestämmelser två faktorer medverka till progressionen, nämligen

dels vinstens förhållande till aktiekapitalet, dels aktiekapitalets storlek,

skulle nu vid progressionens bestämmande den senare faktorn utelämnas.

När aktiebolag icke utdelar någon del af sin årsvinst, och sålunda

icke heller någon del af vinsten kommer till beskattning i aktieägarnes

hand, skulle skatten städse komma att utgå proportionellt med

2 °/° af årsvinsten. Ager däremot utdelning rum, skulle i den mån denna

öfverstiger 5 °/o af aktiekapitalet en sakta stigande progression af beskattningen

äga rum, hvilken efter hand lcomme att närma sig 2 °/o af

årsvinsten, utan att dock någonsin fullt uppnå detta procenttal.

Exempelvis skulle ett aktiebolag, hvars aktiekapital utgör 100,000

kronor och som har en vinst å 10,000 kronor, hvaraf icke något utdelas,

komma att i skatt erlägga 200 kronor, eller 2 °/° a årsvinsten, medan

om bolaget utdelar 5,000 kronor eller mer, skatten skulle utgå med 100

kronor, motsvarande 1 °/o af årsvinsten. Under förutsättning af nyss angifna

utdelning, skulle, om årsvinsten uppgått till 15,000 kronor eller

15 u/° af aktiekapitalet, skatten utgå med l,ss °/o af årsvinsten, om årsvinsten

utgjort 20 °/o af aktiekapitalet, skatten utgöras med 1,5 °/o af

årsvinsten o. s. v.

De olika synpunkter, som i fråga om aktiebolags och med dem jämnställda

bolags inkomstbeskattning kunna göras gällande, hafva vid denna

frågas behandling här i landet blifvit utförligt framställda, och kammarrätten

vill här allenast erinra därom, att kammarrätten i sitt utlåtande den

2 december 1901 öfver samma års förslag till förordning om inkomstskatt

framhöll, hurusom den progressiva skatteformens tillämpning på aktiebolag,

likasom på juridiska personer i allmänhet, vore principiellt förkastlig, men

att aktiebolagen åtminstone i allmänhet icke skulle blifva alltför kännbart

betungade, om progressiv beskattning påfördes dem för den del af vinsten,

som reserverades för bolaget, medan återstoden af vinsten, därifrån afräknad

utdelning intill högst 4 °/o af inbetalda kapitalet, beskattades proportionellt.

I ett senare utlåtande af den 30 december 1902, afgifvet

med anledning af de beskattningsförslag, som framlagts af den så kallade

s. 176 Kontrollera mot PDF

Departe
mentschefen
-

176 Kimgl. Majrts Nåd. Proposition, Nr 88.

kommunalskattekommittén, liar kammarrätten käft tillfälle att ytterligare

betona, att den progressiva skattemetoden icke kunde utan orättvisa tilllämpas

vid beskattning af andra än fysiska personer, samt att skiljaktigheterna

i förutsättningar för beskattning å ena sidan af fysiska och å den

andra sidan af juridiska personer i själfva verket vore så betydande, att

det borde komma under öfvervägande, huruvida icke de juridiska personernas

och särskildt aktiebolagens beskattning borde ordnas efter andra

grunder än dem, som antagits att gälla i fråga om fysiska personers beskattning.

])et nu i förevarande hänseende afgifna förslaget går väsentligen i en

riktning, som öfverensstämmer med dessa kammarrättens föregående uttalanden,

och då de nu gällande bestämmelserna enligt kammarrättens

mening innebära en för aktiebolagen obillig progression, i det de leda till

att aktiebolag med olika stora aktiekapital men lika stor vinst, i procent

räknadt, i förhållande till aktiekapitalet få skatta efter olika skattefot, sa

att t. ex. ett bolag med 50,000 kronors kapital och 10 °/o i vinst kan

få skatta för 0,4 °/o af årsvinsten, under det att ett bolag med 5,000,000

kronor i kapital och .10 °/o i vinst får skatta för 1,bo °/o af årsvinsten,

kan kammarrätten icke annat än tillmäta det nya förslaget, enligt hvilket

i de nyssnämnda fallen de två bolagen, hvilkas rörelse ju gifvit enahanda

resultat, komma att få utgöra skatt med samma procent af årsvinsten,

företräde framför nuvarande stadganden.»

Föreliggande förslag innebär en omläggning af beskattningen af aktie''

bolag och solidariska bankbolag. Allt ifrån det inkomstskattens principer

började vinna terräng, har kanske icke något spörsmål varit så omtvistadt

som just frågan om aktiebolagens beskattning. Uppenbarligen är en skatteskala,

som haft till ändamål att träffa den personliga skatteförmågan, icke

så anordnad, att den kunde motsvara ändamålet vid beskattning af juridisk

person. För bestämmandet af den personliga skatteförmagan framstår,

såsom det mest framträdande momentet, inkomstens absoluta storlek. Härpå

bygger progressionsskalan.

En juridisk persons skatteförmåga åter, om den bygges på inkomst,

kan ju näppeligen grundas på samma förhållande. Inkomstens storlek i

och för sig blir ju synnerligen missvisande, om denna inkomst bedömes

oberoende af det kapital, hvars afkastning inkomsten motsvarar. Först i

den mån på grund af gynnsamma omständigheter bolagets inkomst öfver
-

s. 177 Kontrollera mot PDF

177

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 88.

stiger den normala afkastningen af aktiekapitalet, förefinnes enligt min

mening en fullgiltig grund för tillämpning af en progressiv skatteskala.

Dessa synpunkter, som icke varit främmande för diskussionen i ämnet,

kafva emellertid undertryckts af anledningar, som varit att söka dels i

fiskaliska hänsyn dels ock i svårigheten att i öfrigt finna en lämplig

grund för en rationell ordning.

Då sålunda i allt fall den för enskilda personer anordnade progressionsskalan

tillämpats med afseende å aktiebolagen, skulle det ju synas,

som om ojämnheterna åtminstone i någon mån skulle utjämnas därigenom,

att bolagen medgifvits afdrag för vissa procent å det inbetalda kapitalet.

Därmed skulle ju bolagen sins emellan blifva jämnställda, så länge inkomsten

stannade inom sagda procenttal. Men fördelen af en sådan anordning

har förlorat icke så litet af sitt värde därigenom, att afdraget

enligt gällande författning gjorts beroende därpå, att ett mot afdraget svarande

belopp till aktieägarna utdelats. Afsätter bolaget till fonder sin

vinst i stället för att utdela densamma, går äfven det belopp, som motsvarar

sex procent å aktiekapitalet, in i det taxerade belopp, som lägges

till grund för inkomstskatten. Under sådana förhållanden blir den utjämning

i skattskyldigheten bolagen emellan, som afdraget eljest skulle

i viss mån befordra, i många fall mer eller mindre illusorisk.

Men äfven med afseende å de bolag, som utdela sex procent å aktiekapitalet,

kan nuvarande anordning icke anses tillfredsställande, så länge

vid beskattningen af den inkomst, som ligger öfver samma procenttal, hänsyn

icke tages till inkomstens förhållande till kapitalet.

Om sålunda en revision af den direkta beskattningen till staten, enligt

min mening, icke kunde anses fullt genomförd, utan att denna revision

jämväl omfattade aktiebolagsbeskattningen, komma därtill för revision

i sistnämnda afseende nya skäl, som sammanhänga med bevillningens afskrifning.

Samtliga bolag utgöra genom inkomst- och fastighetsbevillning som bekant

i allmän bevillning en procent af hela sin inkomst af kapital och arbete samt

af beräknad afkastning af fast egendom, med iakttagande, att det fåtal bolag,

som hafva till ändamål att förvalta aktier eller eljest innehafva dylika värdepapper,

liksom enskilda personer äro befriade från skatt för utdelningen

därå. Skulle nu bolagen befrias från bevillningsplikt, blefve följden den,

att, om staten skulle i form af inkomst- och förmögenhetsskatt med tilllämpning

af progressionsskalan för enskilda personer från bolagsin kom sterna

uttaga hela den skattebörda, som för närvarande hvilar å bolagen, samt

Bih. till Biksd. Prof. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 66 Höft. 23

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

den anpart i allmänna förhöjningen af den direkta beskattningen, som bör

falla å bolagen, bolagsbeskattningen blefve än mera ojämn än hittills. Ty

såsom förhållandena för närvarande äro, kunna ju bolagen i bevillning

anses utgöra en allmän grundskatt å all sin inkomst och därefter en inkomstskatt,

som i princip progressivt beskattar den del af inkomsten, som

kan anses öfverstiga en normal afkastning af det i bolaget insatta kapitalet.

Sistnämnda förhållande gifver uppslaget till ett system, som, följdriktigt

utbildadt, skulle motsvara anspråken på en rationell ordning vid aktiebolagsbeskattningen.

Förevarande förslag kan också anses bygga på ett sådant

system.

Till en början har sålunda fastställts en grundtaxa. Såvida denna

icke öfverstege en procent, innebure densamma, såsom sammanfallande

med bevillningen, ingen nyhet. Yid en sådan procentsats kan man emellertid

icke stanna, om man skall vinna åsyftadt skatteresultat, utan att

drifva skatteprogressionen alltför mycket i höjden. Yid grundtaxans bestämmande

må för öfrigt icke lämnas å sido, att medelskatteprocenten för

aktiebolag enligt inkomstskatteförordningen icke så litet öfverstigertreproecnt.

Med afseende å hvad nu nämnts har grundtaxan bestämts till 2,5 %

eller nära nog samma procent, som enligt förslaget gäller för andra juridiska

personer äfvensom för enskilda personer i fråga om inkomster, kvilka äro så

små, att den personliga progressionsskalan icke kommer till tillämpning.

Efter denna grundtaxa vidtager progressionen. Genom omläggningen

af metoden för skattens progression vid aktiebolagens beskattning blir

den starkare beskattningen af de mindre bolagen framför allt i ögonen

fallande. Men detta innebär ju i verkligheten icke annat, än att dessa

bolag med den nu tillämpade progressionsskalan icke träffats efter den

skatteförmåga, som kan bestämmas efter vinstens förhållande till kapitalet.

Att under sådana omständigheter, såsom ifrågasatt blifvit, lämna

några mildrande öfvergångsbestämmelser för de mindre bolagen, hvilka,

om de träffas af progressionsskalan, måste hafva i inkomst öfver fem

procent å aktiekapitalet och alltså torde få anses vara i jämförelsevis god

ekonomisk ställning, synes mig icke erforderligt. Ej heller torde det vara

på sin plats, att för dessa mindre bolag meddela särskilda öfvergångsbestämmelser

af nyssnämnda art beträffande grundtaxan, i ty att, såsom

jag nyss framhöll, grundtaxan icke nämnvärdt öfverstiger skatteprocenten

för andra juridiska personer med inkomst intill 6,000 kronor.

Till belysande af förslaget i förevarande del tillåter jag mig återgifva

hvad kammarrätten i sitt utlåtande anfört, därvid den erinran bör

s. 179 Kontrollera mot PDF

179

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

göras, att kammarrätten vid exemplifieringen här liksom i förut anmärkt

fall förutsätter, att allmän bevillning till staten fortfarande skulle utgå.

Kammarrätten anför följande.

»I fråga om beskattning af aktiebolag och solidariska bankbolag

kvilar förslaget på grunder, som väsentligen skilja sig såväl från de nu i

detta afseende gällande som från dem, bvilka föreslagits att gälla för enskilda

personers beskattning.

De ifrågavarande bolagen skola sålunda enligt förslaget icke vara

underkastade någon förmögenhetsbeskattning; deras förmögenhet beskattas

i vederbörande delägares bänder, i den mån dessa blifva skyldiga att erlägga

förmögenhetsskatt. I detta afseende öfverensstämmer förslaget med

1904 års ofvan omförmälda förslag och gifver ej anledning till någon

erinran från kammarrättens sida.

Beträffande beräkningen af inkomstskattens belopp bar förslaget

helt och hållet frångått den form af progression, som nu gäller och som

enligt förslaget skulle, ehuru med ej oväsentliga ändringar i progressionsskalan,

förblifva gällande med afseende å enskilda personer. I stället

föreslås för beräkningen af bolagens inkomstskatt en grundtaxa af 2,5

procent af den taxerade inkomsten. Om bolagets vinst öfverstiger 5

procent af dess kapital, lägges på det Överskjutande beloppet en tilläggsbeskattning

af en procent, hvilken extra beskattning fördubblas för den

del af vinsten, som öfverstiger 10 procent, och tredubblas för den del af

vinsten, som öfverstiger 15 procent. A sistnämnda del af vinsten lägges

sålunda en beskattning af tillhopa 5,5 procent. För vinsten i dess helhet

kommer inkomstskatten, hvilken, då vinsten uppgår till 15 procent af

bolagets kapital, skulle utgöra 3,5 procent af vinsten, att i händelse af

ännu högre vinstprocent småningom stiga utöfver sistnämnda procenttal,

utan att någonsin fullt uppgå till 5,5 procent af vinsten. Till belysande

häraf må anföras följande exempel.

Om ett bolag med 100,000 kronors kapital haft en beskattningsbar

vinst af 25 procent, eller sålunda 25,000 kronor, beräknas inkomstskatten

på det sätt, att först 2,5 procent beräknas å hela vinsten 25,000

kronor med.................kr. 625

hvarefter ytterligare beräknas

å det belopp af 5,000 kronor, hvarmed vinsten öfverstiger

5 men icke 10 procent af kapitalet, 1 procent eller ... » 50

å det belopp af 5,000 kronor, hvarmed vinsten öfverstiger

Transport kr. 675

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

Transport kr. 675

10 men icke 15 procent af kapitalet, 2 procent eller . . . » 100

samt å det belopp af 10,000 kronor, hvarmed vinsten

öfverstiger 15 procent af kapitalet, 3 procent eller .... » 300

och utgår sålunda inkomstskatten med......kr. 1,075

eller 4,o3 procent af vinsten.

Lämnar bolaget åter i vinst 50 procent af kapitalet eller 50,000

kronor, tillägges till nyssnämnda skattebelopp af 1,075 kronor 5,5 procent

af förut ej beräknade 25,000 kronor eller sålunda 1,375 kronor,

hvadan hela inkomstskatten kommer att uppgå till 2,450 kronor eller 4,9

procent af vinsten.

Skulle bolagets vinst hafva uppgått till 100 procent eller 100,000

kronor, erhålles skattebeloppet genom att till 2,450 kronor lägga ytterligare

5,5 procent å förut ej beräknade 50,000 kronor eller 2,750 kronor;

och kommer sålunda i detta fall inkomstskatten att utgå med 5,200

kronor eller 5,2 procent af vinsten.

I procenttal räknadt blifver resultatet detsamma, antingen bolagets

kapital är större eller mindre än i de här ofvan anförda exemplen, så att

följaktligen under alla omständigheter ett bolag, som lämnat 15 procents

vinst, skulle få erlägga inkomstskatt med 3,5 procent af sin vinst, ett

bolag, som lämnat 25 procents vinst, skulle få i inkomstskatt utgifva 4,os

procent af vinsten, ett bolag, som lämnat 50 procents vinst, skulle få erlägga

inkomstskatt med 4,9 procent af vinsten och ett bolag, som lämnat

100 procents vinst, skulle få skatta med 5,2 procent af vinsten.

Yerkningarna af de föreslagna bestämmelserna i jämförelse med de

nuvarande belysas närmare af siffrorna i nedanstående tabell, däri jämväl

medtagits bevillningsummorna enligt den nu gällande och den föreslagna

bevillningsförordningen och där procentsatserna beräknats å sammanlagda

beloppet af inkomstskatt och bevillning.

s. 181 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 88.

181

Aktie-

kapital.

Taxerad

inkomst.

Ut-

delning.

N

u v a

r

i n d e

E n 1

i g t fö

r s 1 a g

e t

Inkomst-

skatt.

Bevill-

ning.

Summa.

Procent af taxe-

rad inkomst.

Inkomst-

skatt.

Bevill-

ning.

Summa.

Procent af taxe- rad inkomst.

10,000:—

600: —

500

_

_

5

_

5

_

i

12:50

0:50

13

_

2,6

»

1,000:—

600

—

4

—

10

—

14

—

1,4

30:—

1:—

31

—

3,1

»

1,600:—

600

—

9

—

15

—

24

—

1,6

52:50

1:50

54

—

3,6

»

2,500:—

600

—

19

—

25

—

44

—

1,76

107:60

2:50

110

—

4,4

»

6,000:—

600

—

44

—

50

—

94

—

1,88

245:—

5:—

250

-

5

D

6,000:—

600

—

64

—

G0

—

114

—

1,9

300:—

6:—

306

—

5,1

10,000:—

600

—

111

—

100

—

211

—

2,11

520:—

10:—

530

—

5,3

100,000:—

5,000: —

5,000

—

—

50

—

50

—

1

125:—

5:—

130

—

2,6

»

10,000:—

6,000

—

40

—

100

—

140

—

1,4

300:—

10:—

310

—

3,1

»

15,000:—

6,000

—

105

—

160

—

255

—

1,7

525:—

15:—

540

—

3,c

25,000:—

6,000

—

320

—

250

—

570

—

2,28

1,075:—

25:—

1,100

—

4,4

50,000:—

6,000

—

1,135

—

500

—

1,635

—

3,27

2,450:—

50:—

2,500

—

O

T>

60,000:—

6,000

—

1,505

—

600

—

2,105

—

3,508

3,000:—

60:—

3,060

-

5,1

»

100,000:—

6,000

—

3,245

—

1,000

—

4,245

—

4,245

5,200:—

100:—

5,300

—

5,3

1,000,000:—

50,000:—

50,000

—

—

500

—

500

—

1

1,250:—

50:—

1,300

—

2,6

»

100,000: —

60,000

—

995

—

1,000

—

1,995

—

1,995

3,000:-

100:—

3,100

—

j 3,1

»

150,000:—

60,000

—

3,045

—

1,500

—

4,545

—

3,03

5,250:—

150:—

5,400

-

3,6

»

250,000:—

60,000

—

7,600

—

2,500

—

10,100

—

4,04

10,750:—

250:—

11,000

—

4,4

»

600,000:—

60,000

—

17,600

—

6,000

—

22,600

—

4,52

24,500:—

500:—

25,000

—

5

»

600,000:-

60,000

—

21,600

—

6,000

—

27,600

—

4,6

30,000:—

600:—

30,600

—

5,1

»

1,000,000: —

60,000

—

37,600

—

10,000

—

47,600

—

4,76

52,000:—

1,000:—

53,000

—

6,3

10,000,000:—

600,000:—

600,000

—

—

5,000

—

5,000

—

1

12,500: —

500:—

13,000

—

2,6

1,000,000:—

600,000

—

16,000

—

10,000

—

26,000

—

2,G

30,000:—

1,000:—

31,000

—

3,1

>

1,500,000:—

600,000

—

36,000

—

15,000

—

51,000

—

3,4

52,500:—

1,500:—

54,000

—

3,0

T>

2,500,000:—

600,000

—

76,000

—

25,000

—

101,000

—

4.04

107,500:—

2,500:—

110,000

—

4,4

»

6,000,000:—

600,000

—

176,000

—

50,000

—

226,000

—

4,52

245,000:—

5,000:—

250,000

—

5

6,000,000:—

600,000

—

216,000

—

60,000

—

276,000

—

4,6

300,000:—

6,000:—

306,000

—

5,1

»

10,000,000:—

600,000

—

376,000

—

100,000

—

476,000

—

4,76

520,000:—

10,000:—

530,000

-

5,3

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

Eu jämförelse mellan siffrorna i de kolumner, som utvisa det procentiska

förhållandet mellan beskattningen och den taxerade inkomsten, gifver

vid handen, att de nu föreslagna förändringarna skulle särskildt för de

mindre bolagen och i de fall, då vinsten i procenttal räknadt är relativt

liten, medföra en betydande ökning i beskattningen. Den omständigheten,

att ökningen är relativt liten i de fall då vinsten både till beloppet i och

för sig och i procenttal räknadt är relativt stor, har tydligen sin förklaring

dels i de nuvarande progressionsbestämmelserna, kvilka medföra

en stark stegring i beskattningen af höga inkomstbelopp, dels ock i nu

gällande bestämmelse om rätt för aktiebolag och enskildt bankbolag att

göra afdrag intill sex procent å inbetaldt aktie- eller lottkapital för verkställd

utdelning till aktie- eller lottägare.

Att de nu gällande progressionsbestämmelserna tillämpade på aktiebolag,

äro i hög grad olämpliga och obilliga, har af kammarrätten upprepade

gånger framhållits, och härtill synes också hänsyn böra tagas vid jämförelse

mellan de nu gällande och de föreslagna skattesatserna.

Att det hittillsvarande afdraget för verkställd utdelning enligt förslaget

skulle helt och hållet bortfalla, kan kammarrätten icke underlåta

att finna i viss mån betänkligt, då härigenom den utdelade vinsten, oafsedt

dess högre eller lägre procenttal, skulle komma att i sin helhet beskattas

såväl i bolagets som i vederbörande aktie- eller lottägares händer,

och då den härigenom inträdda skärpningen af bolagens beskattning skulle

komma att särskildt träffa de bolag, hvilka icke haft någon större vinst

å sin rörelse. Emellertid synes det å andra sidan icke kunna förnekas,

att med hänsyn till de vidt skilda grunder, efter hvilka enskilda personers

och bolags inkomster enligt förslaget skulle komma att beskattas, en afdragsrätt

efter mönster af den nu gällande näppeligen skulle kunna på tillfredsställande

sätt inpassas i det föreslagna skattesystemet.

I och för sig synes, om skatt uttages af bolaget såsom sådant, en

beskattning uppgående till 2,5 procent af vinsten icke kunna anses hög.

Om man emellertid med hänsyn till de förmåner bolag med mindre aktiekapital

och vinst hittills fått åtnjuta, skulle vilja göra öfvergången till

det nya skattesystemet för dessa bolag något mindre kännbar, torde

detta snarare än genom bibehållande i större eller mindre grad ai den nuvarande

afdragsrätten kunna ske genom att för bolag med viss mindre vinst

bestämma den föreslagna grundtaxan till något lägre belopp än 2,5 procent.

Hvad angår det föreslagna progressionssystemet, synes här böra erinras,

att kammarrätten i sitt utlåtande öfver 1904 års förslag framhöll

s. 183 Kontrollera mot PDF

183

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

det obilliga uti att vid aktiebolagens beskattning tillämpa progressionsbestämmelser,

bvilka ledde till, att aktiebolag med olika stora aktiekapital

men lika stor vinst i procent räknadt i förhållande till aktiekapitalet

finge skatta efter olika skattefot, så att t. ex. ett bolag med 50,000

kronors kapital och 10 procent i vinst kunde få skatta för 0,4 procent af

årsvinsten, under det att ett bolag med 5,000,000 kronor i kapital och

samma vinstprocent finge skatta för 1,6 procent af årsvinsten. I själfva

verket innebär denna anmärkning i sig en antydan om lämpligheten af

ett progressionssystem af nu föreslagen art, och kammarrätten anser sig

böra från principiell synpunkt lämna förslaget i denna del utan erinran.

Verkningarna af bestämmelserna rörande bolags beskattning blifva

gifvetvis i många fall beroende af föreskrifterna därom, hvad med bolags

kapital skall förstås. Enligt de i sista stycket af 20 § härom föreslagna

bestämmelserna skulle annat kapital än aktie- eller lottkapital under inga

omständigheter få i detta afseende tagas i beräkning. Det S3mes likväl

icke vara med billighet öfverensstämmande, att då exempelvis nya aktier

i ett bolag utbjudas till teckning till pris, öfverstigande nominella beloppet,

samt därvid jämlikt föreskriften i 29 § lagen om aktiebolag den 28 juni

1895 det belopp, som inflyter utöfver de tecknade aktiernas nominella

värde, lägges till bolagets reservfond, detta belopp icke skulle få inberäknas

i bolagets kapital. Kammarrätten anser alltså, att allt af delägarne

verkligen inbetaladt kapital, oberoende däraf huruvida det nedlagts

i aktie- eller lottkapitalet eller i reservfonden, bör få i nu förevarande

afseende räknas till bolagets kapital.

Det synes slutligen icke böra lämnas oanmärkt, att med hänsyn till

de olika procentsatser, som enligt förslaget skulle i särskilda fall tillämpas,

uträkningen af inkomstskattens belopp torde komma att för myndigheterna

vålla svårigheter, hvilka dock kunna blifva mera afsevärda endast i de

fall, då bolagets inkomst blifver af större betydenhet. Beräkningen torde

emellertid kunna genom hjälptabeller underlättas.»]

Kammarrättens erinran därom att vid skattläggning borde få tilkinbetaldt

aktiekapital räknas jämväl de till reservfond lagda medel, som

motsvara öfverkursen å nyteeknade aktier, kan ju icke frånkännas fog. Ja,

man skulle, synes det mig, icke utan skäl kunna ifrågasätta, huruvida icke

progression vid aktiebolags beskattning borde göras beroende på inkomstens

förhållande till sammanlagda beloppet af bolagets alla fonder. Den statsfinansiella

betydelsen af en sådan omläggning skulle emellertid icke kunna

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

med den nu föreliggande utredningen öfverskådas. Härtill kommer, att

den officiella kontroll öfver lämnade uppgifter, som ligger i anmälningar

till aktiebolagsregistret, skulle i såväl ena som andra hänseendet saknas.

Behofvet af hjälpmedel vid uträknande af skatten för aktiebolag, är,

såsom kammarrätten anmärker, ovedersägligt. Särskilda progressionstabeller

torde emellertid kunna utan svårighet åstadkommas.

Sedan jag i stora drag angifvit innehållet i föreliggande förslag till

förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt, återstår att, i den mån

sådant icke redan skett, taga ståndpunkt i afseende, å de af kammarrätten

oj orda detaljanmärkningarna i den mån desamma icke redan i det föregående

blifvit besvarade eller de böra behandlas i sammanhang med förslag

till taxeringsförfattning, äfvensom att i öfrigt förklara vissa föreslagna

bestämmelser.

3 §•

I afseende å innehållet i denna paragraf anför kammarrätten följande:

»Då i 5 § 2 mom. uppräknas åtskilliga juridiska personer, som icke

skola erlägga inkomstskatt, anser sig kammarrätten böra ifrågasätta, huruvida

icke — i likhet med hvad i 13 § gällande inkomstskatteförordning

och 10 § i förslaget till bevillningsförordning ägt rum —- slutorden i 2

mom. a) »andra inländska juridiska personer» borde till sitt innehåll begränsas

genom tillägget »i den mån de icke äro i denna förordning från

skattskyldighet frikalla de». _

Kammarrätt eu har fäst sin uppmärksamhet vid, att under det i 1

mom. c) utlänning förklaras vara skyldig erlägga inkomstskatt för utdelning

å lotter i solidariska bankbolag, sådan skyldighet icke i 2 mom. b)

stadgas för utländska aktiebolag och andra utländska bolag. Enligt lagen

om solidariska bankbolag den 18 september 1903 skola hufvudlottägare i

sådant bolag vara svenska medborgare; och skulle på grund häraf kunna

ifrågasättas, att nu förevarande paragraf borde utgå från den förutsättningen,

att hvarken utlänning eller utländskt bolag kunde uppbära utdelning

från svenska solidariska bankbolag. Men å andia sidan lärer

hinder icke möta för utlänning att vara kommanditlottägare i solidariskt

bankbolag och ej heller torde det kunna undvikas, att enskild utländsk

man eller utländskt bolag af en eller annan anledning blifver tillfälligtvis

ägare af banklotter och berättigad att uppbära å dem belöpande utdelning,

hvilka förhållanden torde utgöra grunden till omförmälda stad
-

s. 185 Kontrollera mot PDF

185

Kungl. Maj:ts Nåd. Nr opposition Nr 88.

ganden i 1 mom. e). I hvarje fall synes det kammarrätten, som om i

förevarande afseende samma bestämmelser borde, såsom hittills varit fallet,

gälla för utlänningar och för utländska bolag.»

Kammarrättens erinran i sistnämnda afseende bar iakttagits vid förslagets

slutredigering. Däremot synes det mig icke kunna vålla missförstånd

i fråga om bestämmelses räckvidd, när därtill bänförliga inskränkningar

direkt återfinnas i samma paragraf som hufvudregeln eller, såsom

i detta fall, i närmast följande paragrafer.

7 §•

Såsom med förslaget öfverensstämmande, ehuru icke uttryckligen utsagdt,

bar på grund af kammarrättens erinran under denna paragraf i punkt

l:o) af anvisningarna direkt bestämts, att till inkomst af jordbruk räknas

inkomst af handtering, som är att anse såsom binäring till jordbruket

samt uteslutande eller hufvudsakligen afser förädling af bland annat den

egna egendomens beståndsdelar. För att fullfölja kammarrättens framställning

kommer sålunda genom en dylik bestämmelse inkomst af den

beredning af torfströ, hvilken såsom binäring ansluter sig till hufvudnäringen,

jordbruksrörelsen, att räknas till inkomst af den fasta egendomen.

11 §•

I afseende å denna § anför kammarrätten, att ämbetsverket upprepade

gånger och senast i sitt utlåtande öfver 1904 års förslag framhållit det

obilliga uti, att vid taxering af inkomst afdrag ej finge ske för erlagda

utskylder. I praxis både vissa slag af skatter, såsom accis och maltskatt,

plägat betraktas såsom affärsomkostnader, för b vil ka afdrag följaktligen

medgifvits. Enligt kammarrättens mening borde äfven skattskyldigs å

krono- och kommunaldebetsedlar upptagna utskylder undantagas från beskattning

och stadgande härom införas i 10 §.

För egen del kan jag icke annat än medgifva befogenheten af kammarrättens

erinran, men tillåter mig tillika framhålla den statsfinansiella

betydelsen af ett dylikt afdrag. Utskylder, därför afdrag skulle ifrågakomma,

öfverstege nog sammanlagdt 100,000,000 kronor. Afgår detta

belopp från sammanlagda beskattningsbara inkomsterna i riket, måste man

antagligen räkna med en nedgång i den nya skattens afkastning med icke

så litet öfver 2,000,000 kronor. För att kunna erhålla fyllnad härför,

Bih. till Piksd. Prot. 1910. 1 Sami. 1 Åfd. 66 Häft. 24

s. 186 Kontrollera mot PDF

186 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

skulle man åter nödgas höja skatteprogressionen. I valet mellan en sådan

åtgärd eller status quo i fråga om utskylder har jag vält den senare vägen,

i hvilket afseende jag skulle kunna aheropa den preussiska lagstiftningen.

16 §.

Under denna § anför kammarrätten följande.

»Med afseende å bestämmelsen, att fast egendom, som nästföregående

år varit åsatt taxeringsvärde, vid uppskattning af förmögenhet skall, utom

i visst undantagsfall, upptagas till detta värde, anser sig kammarrätten

böra, likasom i utlåtandet öfver 1904 års förslag, framhålla, att därest

under taxeringsvärdet är inbegripen skogstillgång eller annan jämförlig

tillgång eller förmån, som är till annan upplåten, denna tillgång icke bör

beräknas vid fastighetsägarens förmögenhetsbeskattning utan vid taxering

af dens förmögenhet, som äger upplåtelsen. En föreskrift i detta syfte

synes böra meddelas.

I detta sammanhang anser sig kammarrätten äfven böra, med hänsyn

till den ökade betydelse, taxeringsvärdet skulle erhålla genom införandet

af förmögenhetsbeskattning, fästa uppmärksamheten på behofvet af

en omarbetning af de nu gällande reglerna för ändring under löpande

taxeringsperiod i fast egendoms taxeringsvärde. Omaibetmngen synes

hufvudsakligen böra hafva till syfte att underlätta nedsättning i taxeringsvärdet

på grund af sådana förändringar i fastighetens beskaffenhet, som

föranleda minskning i dess värde. Enligt hittillsvarande regler, i hvilka

ingen ändring föreslagits, kan nedsättning under taxeringsperioden ske,

om till följd af inträffad eldsvåda, vattenflöde »eller af annan dylik anledning»

fastighetens värde märkligen förminskats i förhållande till dess

uppskattade värde, men däremot icke om sådan värdeminskning inträdt

genom skogsafverkning, nedrifning af byggnader eller dylikt. Under taxeringsperioden

inträffade konjunkturförändringar böra däremot icke i förevarande

afseende få tagas i betraktande.»

I fastighets taxeringsvärde ingår för närvarande skog och annan till

fastigheten rättsligen hörande tillgång. Skulle fastighetens ägare hafva

afhändt sig rätten till vissa af nämnda tillgångar, borde ju, kunde det

synas, dessa fråndragas det värde, som ingår i taxeringen till förmögenhetsskatt.

It ont praktiskt sedt torde detta emellertid bjuda på åtskilliga

svårigheter och förutsätta en omvärdering af vederbörande fastighet, i

sammanhang hvarmed man väl icke kunde underlåta att taga under öfvervägande,

huruvida icke egendomen trots afhändandet af viss tillgång fort
-

s. 187 Kontrollera mot PDF

187

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88

farande i värde motsvarade taxeringsvärdet. Detta torde nog vara förhållandet

i icke så få fall. Kammarrätten har emellertid själf anvisat

en utväg, som torde kunna undanröja de väsentligaste anmärkningarna

mot den nu omhandlade ordningen. Yid behandlingen af förslaget till

förordning angående bevillning af fast egendom samt af inkomst skall

jag föreslå utvidgad rätt för fastighetsägare att mellan de allmänna fastighetstaxeringarna

erhålla nedsättning i fastighetstaxeringsvärdet.

21 §.

Hittills har inkomstskatteförordningen åtföljts af en progressionstabell.

Dylika för skattens uträknande behöfliga hjälpmedel, som ju måste omedelbarligen

ansluta sig till de af Eiksdagen beslutade skattesatserna, torde

lämpligen böra utfärdas af Kungl. Maj:t, helst med anledning af, bland

annat, omläggningen af aktiebolagsbeskattningen numera flera tabeller, som

ännu icke hunnit uppgöras, torde erfordras.

24 §.

Hittills har taxeringsmyndighet under vissa förutsättningar ägt medgifva

stärbhus, där behållningen i boet ej öfverstigit 5,000 kronor, befrielse

från inkomstskatt och bevillning, som påförts den aflidne eller stärbhuset.

Erfarenheten har emellertid visat, att sistnämnda bestämmelse är för snäf

för att behörig hänsyn till förekommande ömmande omständigheter skall

kunna tagas. Enligt förslaget skulle därför skattebefrielse kunna medgifvas

stärbhus med en behållning om 10,000 kronor.

26 §.

En närmare redogörelse för innehållet i nämnda § skall jag lämna i

sammanhang med behandlingen af motsvarande § i förslaget till ny bevillningsförordning;

och därvid jämväl till granskning upptaga kammarrättens

under ifrågavarande § gjorda erinran.

Särskilda anvisningar till ledning vid taxeringen.

Punkten 2:o).

Enligt det till kammarrätten remitterade förslaget skulle till inkomst

af tjänst eller pension hänföras, bland annat, periodiskt understöd, så

s. 188 Kontrollera mot PDF

188 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 88.

framt det icke lämnades såsom bidrag till mottagarens undervisning eller

uppfostran.

Kammarrätten erinrar, att hvad här yttras angående periodiska understöd

syntes böra bringas i öfverensstämmelse med innehållet i 11 § af

författningsförslaget, i följd hvaraf undantag borde göras ej allenast för

sådana periodiska understöd, hvilka lämnades såsom bidrag till mottagarens

undervisning eller uppfostran, utan äfven för dem, som eljest utbetalades

på grund af gifvaren lagligen åliggande försörjningsplikt eller utgåfves åt

hemmavarande familjemedlemmar.

Denna kammarrättens erinran har iakttagits.

Punkten 3:o).

Till inkomster af arbete hänföras under ifrågavarande punkt inkomster

af åtskilliga såsom exempel angifna slag af verksamhet; och afslutas

exemplifieringen med orden »äfvensom all annan yrkesmässig verksamhet.»

Kammarrätten ifrågasätter, om ej dessa sistnämnda ord lämpligen

borde uteslutas. Då dessa ord, likasom de förut i momentet uppräknade

slagen af rörelse och yrke, anfördes endast såsom exempel på hvad med

rörelse och yrke skulle förstås, syntes i allt fall ordet »all» böra utgå.

Syftet med sista stycket kunde, fortsätter kammarrätten, icke anses

vara med erforderlig tydlighet afgifvet genom begynnelseorden »Enahanda

gäller» o. s. v.

Kammarrättens erinringar hafva föranledt, att sista stycket omredigerats,

och att den exemplifiering, hvarom ofvan talas, afslutats med orden

»äfvensom annan yrkesmässig verksamhet».

Punkten 4:o).

Under denna punkt anför kammarrätten, att då utdelning från aktiebolag

och solidariskt bankbolag här förklarades vara beskattningsbar, »utan

hänsyn till hvilka bolagets tillgångar som användts till utdelningen»,

skulle detta kunna tolkas på det sätt, att äfven en vid bolags upphörande

eller inskränkning af dess verksamhet företagen utdelning af aktiekapital

eller eljest af kapital, som inbetalts af bolagets delägare, skulle blifva

föremål för beskattning. Under antagande att en sådan tolkning ej vore

i förslaget afsedd, hemställde kammarrätten om sådan omformulering af

denna punkt, att berörda tolkning förebyggdes.

Med utdelning i förslagets bemärkelse kan icke, synes det mig, för
-

s. 189 Kontrollera mot PDF

189

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

stås annan ntdelning än den, som äger rum under bolagets verksamhet;

och är sådan ntdelning gifvetvis, oberoende om därtill användts kapitaltillgång

eller årsvinst, beskattningsbar hos delägaren. Är åter fråga om

utbetalande till delägare af delägares andel i bolagets kapitaltillgångar

i sammanhang med bolagets upplösning, föreligger icke någon utdelning i

ofvan angifna bemärkelse. Om delägaren därvid skulle göra en vinst, är

beskattningen af denna vinst beroende af de allmänna reglerna för beskattning

af vinster af tillfällig natur, hvarom talas i 7 §. Kammarrättens

erinran synes mig därför icke påkalla omformulering af ifrågavarande punkt.

Såsom jag vid behandlingen af frågan om statsregleringen för år 1911

angaf, kunde inkomst- och förmögenhetsskatten beräknas lämna 31,500,000

kronor. Sedan därmed täckts bevillningens och inkomstskattens sammanlagda,

i 1910 års riksstat till 28,500,000 kronor beräknade belopp, skulle

ändock uppstå ett öfverskott af 3,000,000 kronor.

Yidare framhöll jag, att förmögenhetsskatten kunde anses lämna ungefär

hgen sistnämnda summa samt att jag ämnade tillse, att vid omläggningen

af beskattningen af aktiebolag och solidariska bankbolag bolagsskatten

komme att utmätas på sådant sätt, att den allmänna förhöjningen af den

direkta beskattningen fördelades ungefärligen proportionellt mellan bolag

och öfriga skattskyldiga efter skattebördornas nuvarande fördelning dem

emellan.

Slutligen har i det redan anförda meddelats, att förmögenhetsskatten

komme att uteslutande drabba enskilda skattskyldiga, samt att andra juridiska

personer än aktiebolag och solidariska bankbolag skulle blifva underkastade

samma skattskyldighet för inkomst som enskilda personer.

Kär jag nu går att se till, huruvida skatten, under nämnda förutsättningar,

jämväl kommer att lämna åsyftadt resultat, har jag i hufvudsak

att stödja mig å följande af aktuarien blodström gjorda utredningar:

n:r 1) angående taxering till inkomstskatt år 1907 samt taxeringar

till bevillning samma år för inkomst under 1,000 kronor af kapital och

arbete;

n:r 2) angående aktiebolags och solidariska bankbolags verkliga inkomster

under åren 1906, 1907 och 1908; samt

n:r 3) angående den beskattningsbara förmögenheten i riket, preliminärt

beräknad på grundval af de under åren 1906 och 1908 inregistrerade

bouppteckningarna.

Skatte
resultatet.

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

Till en början skall jag försöka angifva den nuvarande fördelningen

af bevillning och inkomstskatt under de skilda grupperna

1) enskilda personer,

2) aktiebolag och solidariska bankbolag samt

3) öfriga juridiska personer.

Af förstnämnda statistiska utredning framgår, att inkomstskatten för

år 1907 fördelats mellan nämnda grupper skattskyldiga i följande ordning:

enskilda personer....................

aktiebolag och enskilda bankbolag

öfriga juridiska personer ...........

......... kr.

10,320,769: —

»

5,377,456: —

»

436,547: —

Summa kr.

16,134,772: —

I fråga om bevillningen föreligger icke någon liknande utredning. A

andra sidan hade enligt utredningen n:r 2, som upptager bolagens bokförda

vinst, denna vinst år 1906, hvilken vinst legat till grund för 1907 års

taxering, uppgått till ungefär jämnt 200,000,000 kronor.

Häri ingår den verkliga inkomsten af fast egendom äfvensom utdelning

å aktier. Sistnämnda slags inkomst beskattas emellertid icke alls och

inkomst af fast egendom endast intill viss procent af taxeringsvärdet genom

bevillning. Under sådana förhållanden kan den af bolagen för år 1907

utgjorda fastighets- och inkomstbevillningen icke anslås till en procent af

200,000,000 kronor. Högt räknadt torde bevillningen måhända kunna

sättas till 1,900,000 kronor.

Öfriga juridiska personer hade enligt utredningen nr 1 år 1907 taxerats

till sammanlagdt 14,643,340 kronor. En procent af detta belopp

eller ungefär 146,000 kronor torde väl ungefärligen motsvara dessa skattskyldigas

bevillning.

Då bevillningssumman i dess helhet utgjorde 11,988,799, torde densamma

alltså kunna fördelas sålunda:

aktiebolag och solidariska bankbolag..................... kr.

andra juridiska personer ................................. »

enskilda skattskyldiga ......................... »

Summa kronor

1,900,000: —

146,000: —

9,942,000: —

11,988,000: —

Hela skattebördan skulle alltså hafva år 1907 utgjorts af de skilda

grupperna efter följande fördelning:

s. 191 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

191

enskilda personer:

inkomstskatt ........................... kr. 10,320,000: —

bevillning .............................. » 9,942,000: —

aktiebolag och solidariska bankbolag:

inkomstskatt ........................... kr. 5,377,000: —

bevillning .............................. » 1,900,000: —

andra juridiska personer:

inkomstskatt ........................... kr. 436,000: —

bevillning .............................. » 146,000: —

Summa kronor

20,262,000: —~

7,277,000: —

582,000: —

28,121,000: —

Att döma af denna fördelning skulle af sammanlagda summan af bevillning

och inkomstskatt, som i 1910 års stat upptagits till 28,500,000

kronor, ungefärligen 7,400,000 kronor falla å aktiebolag och solidariska

bankbolag samt återstoden eller 21,100,000 kronor å öfriga juridiska personer

och enskilda skattskyldiga. Till man nu, såsom jag ifrågasatt, proportionellt

fördela den ökade skattebördan af 3,000,000 kronor mellan

sagda grupper, falla ungefärligen 800,000 kronor på bolagen samt 2,200,000

kronor på öfriga grupper skattskyldiga. Af inkomst- och förmögenhetsskattens

hela belopp, 31,500,000 kronor, skulle alltså ungefär 8,200,000

kronor utgöras af bolagen och omkring 23,300,000 kronor af öfriga

skattskyldiga.

Jag öfvergår nu att undersöka, huruvida skatten, anordnad på af

mig föreslaget sätt, skall gifva nämnda skatteresultat. Beräkningarna

kunna naturligen under alla förhållanden ej blifva annat än approximativa,

men då man följer inkomstsiffror, som äro flera år gamla, torde man i

allt fall med den försiktighet, jag ämnar iakttaga kunna antaga, att beräkningarna

icke blifva för höga.

Skyldighet att utgöra inkomstskatt inträder för enskilda personer vid

800 kronors inkomst. Med ledning af de å sidorna XYII och XVIII i

utredningen n:r 1 lämnade uppgifter skulle därigenom från skattskyldighet

utgå omkring 245,000 nu till bevillning skattskyldige med ett sammanlagdt

inkomstbelopp af ungefärligen 146,000,000 kronor, motsvarande, efter de i

utredningen följda beräkningsgrunder, i bevillning ungefär 360,000 kronor.

Beträffande andra inkomster, som blifva skattskyldiga, medför skatteomläggningen

lindringar, som, ehuru utan inflytande på beräkningarna,

dock böra, såvidt ske kan, värderas.

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 88.

Yid denna värdering följer jag utredningen n:r 1, där de skattskyldig

ordnats i grupper efter inkomstens storlek. Där gruppen omfattar

inkomster inom ett enda hundratal, anser jag, att hvaije inkomsttagare

har det för gruppen upptagna jämna hundratal. Som detta tal jämväl är

bottentalet, kan värderingen icke blifva för hög. Där en grupp omfattar

flera hundratal, sammanräknas för samtliga jämna hundratalen särskildt

de belopp, som nu utgöras i bevillning och inkomstskatt, och särskildt de

belopp, som skulle utgå i form af inkomst- och förmögenhetsskatt. Medeltalen

för dessa belopp utföras, och skillnaden betyder skattelindringen

för en hvar i första kolumnen upptagen inkomsttagare.

1

Antal in- komsttagare

i grupp med in- komster om

kr.

Bevillning

och inkomst- skatt

(medeltal)

kr.

Föreslagen

skatt å in- komst

(medeltal)

kr.

Summa kro- nor lindring

i runda tal

kr.

121,937

800—999

4,00

3,40

73,000

63,897

1,000—1,099

7,50

6,00

95,000

159,194

1,100—1,999

19,50

14,46

800,000

34,745

2,000—2,999

43,00

36,10

237,000

Lägger man till dessa lindringar värdet å minskningarna i skatt öfver

sistnämnda belopp, 2,999 kronor, och dessutom det skattebelopp om

360,000, som på grund af inkomsttagarnas fullständiga skattebefrielse helt

och'' hållet försvinner, torde de direkta skattebefrielserna och skattelindringarna

uppgå till icke obetydligt öfver 1,000,000 kronor, äfven om

man tager behörig hänsyn därtill, att bland nu omförmälda skattskj ldige

ingår ett obestämdt antal personer, hvilka icke äro samtidigt bevillningsoch

inkomstskattepliktiga, åtminstone icke för hela taxerade beloppet. ^

Till dessa direkta skattelindringar, hvilka automatiskt beaktas vid

följande beräkningar, komma emellertid andra lindringar, som icke låta

sig beräkna. Dessa lindringar hänföra sig dels till afdraget för försäkringspremier

och andra dylika afgifter dels ock till de speciella af dragen,

de så kallade ortsafdragen, barnafdragen och afdragen för ömmande ekonomiska

omständigheter. Till dessa afdrag kan hänsyn tagas allenast

genom försiktighet i uppskattningen af skattebidrag från de lägre inkomster,

hvilka i stort sedt blifva de, som kunna komma i åtnjutande af dessa

skattelindringar.

s. 193 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 88.

193

Hvad skattomläggningen i fråga om inkomst af fast egendom kan

innebära, kan gifvetvis icke heller till siffran angifvas. Till en början

kan dock med ganska stor säkerhet förutsättas, att inkomst af så kallad

annan fastighet icke kommer att understiga det hittills beräknade beloppet

af 5 procent å taxeringsvärdet.

Taxeringsvärdet å jordbruksfastighet uppgick år 1907 till saminanlagdt

ungefär 2,600,000,000 kronor, därför inkomsten beräknats till i

rundt tal 150,000,000 kronor. Själffallet öfverstiger den verkliga inkomsten

högst betydligt nämnda belopp. Och i den mån, vid det i vårt

land jämförelsevis ringa antal större egendomar, den verkliga inkomsten

skulle sjunka under den hittills beräknade, torde det i afsevärd grad motvägas

däraf, att till taxering framkallas jämväl arrendatorernas egna inkomster

af jordbruket. Men otvifvelaktigt afgå vid taxering af den verkliga

inkomsten betydliga belopp på grund af det höjda existensminimum

och föreslagna skattelindringar. Trots detta lärer i allt fall den verkliga

inkomsten äfven å de mindre egendomarna vara så stor, att dessa inkomster,

utöfver sitt nuvarande bidrag till inkomstskatten, komma att lämna fyllnad

för ett belopp, som torde närma sig den i fastighetsbevillning nu utgående

summa. Särskildt må i sådant afseende framhållas, att bolags och enskildas

skogsinkomster, som med den hittills följda anordningen i jämförelsevis

högre grad än inkomst af jordbruksrörelse undandragit sig full

skattläggning, böra komma att bidraga till den nya skattens åsyftade

resultat.

Efter dessa erinringar går jag att undersöka utfallet af den nya

skatten, och följer jag därvid de af aktuarien Flodström gjorda beräkningar.

I bil. A lämnas en detaljerad uppställning öfver det beräknade resultatet

af inkomstskatten för enskilda personer, tänkt tillämpad på 1907 års

taxeringar. Slutsumman uppgår till omkring 18,600,000 kronor. Härvid

är emellertid ingen hänsyn tagen till den af mig förut anmärkta förhöjning

i skatfeprocenten, som i flertalet fall kommer att blifva en följd

af inkomstens sammanräknande med förmögenhetsandelen.

Hvad aktiebolagen och de solidariska bankbolagen beträffar, gifves i

bil. B—D en redogörelse för deras (preliminärt beräknade) kapital, vinst

och utdelning åren 1906—1908. Efter denna redogörelse kan skatteinkomsten

för de särskilda åren enligt den föreslagna skatteskalan beräknas

sålunda :

Bih. till Palcsd. Prot. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 66 Höft.

25

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

ir 1908:

Vinstprocent

Kapital, kr.

Vinst, kr.

Däraf utgörande i förhåll, till kapitalet:

öfver 6 t. o.m.

10 %

öfver 10 t.o.m.

15 %

öfver 15 %

156,155,670

177,154,865

354,065,298

464,560,941

396,959,755

4,584,147

26,419,847

57,722,485

111,435,772

8,716,683

23,228,047

19,847,987

11,266,391

19,847,987

—

61,891,811

Öfver 5 t. o. m. 10 procent

» 10 » 15 »

» 16 »

Summa

1,548,896,529

200,162,251

27, % däraf:

5,004,056

51,792,617

1 % däraf:

617,926

31,114,378

2 % däraf:

622,288

51,891,811

3 % däraf:

1,556,764

Hela skattebeloppet: 7,701,024 kr.

År 1907:

Däraf utgörande i förhåll, till kapitalet:

Vinstprocent

Kapital, kr.

Vinst, kr.

öfver 5 t. o. m.

10 %

öfver 10 t.o.m.

15 %

öfver 15 %

0 procent ........................

196,295,368

—

—

—

—

Högst 5 procent...............

190,991,765

4,868,259

—

—

1

Öfver 5 t. o. m. 10 procent

377,791,077

29,105,258

10,216,705

—

—

> 10 » 15 »

412,607,039

51,754,305

20,630,361

10,493,603

_ 1

»15 »

495,817,177

132,561,894

24,790,858

24,790,858

58,189,320

Summa

1,673,602,426

218,289,716

55,636,914

35,284,461

58,189,320

27, % däraf:

6,457,243

1 % däraf:

556,369

2 % däraf:

705,689

3 % däraf:

1,745,679

Hela skattebeloppet: 8,464,980

kr.

s. 195 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

195

Ir 1908:

Vinstprocent

Kapital, kr.

Vinst, kr.

Däraf utgörande i förhåll, till kapitalet:

öfver 5 t. o. m.

10 %

öfver 10 t.o.m.

15 %

öfver 15 %

0 procent ........................

333,077,833

—

—

—

_

Högst 5 procent...............

315,926,034

9,855,722

—

—

—

Öfver 5 t. o. m. 10 procent

519,060,353

38,388,285

12,435,268

—

—

» 10 » 15 »

446,924,173

57,258,892

22,346,208

12,566,476

—

> 15 »

392,862,292

107,928,575

13,643,114

19,643,114

48,999,233

Summa

2,007,850,685

213,431,474

21/» % däraf:

5,335,787

54,424,590

1 % däraf:

544,246

32,209,690

2 % däraf:

644,192

48,999,233

3 % däraf:

1,469,977

Hela skattebeloppet: 7,994,202

kr.

I medeltal för de tre åren 1906—1908 skulle alltså skattebeloppet

med tillämpning af den föreslagna nya skatteskalan hafva uppgått till

8,053,400 kronor eller i afrundadt tal 8,000,000 kronor.

För andra juridiska personer och samfälligheter än aktiebolag och

solidariska bankbolag utgjorde år 1907 det taxerade inkomstbeloppet

14,643,340 och den debiterade inkomstskatten 436,547 kronor. I medeltal

uppgick skatten alltså till 2,9» procent af inkomsten. Denna skattesats

gäller för inkomster om 63,000 ä 64,000 kronor. Enligt den af mig

föreslagna progressionsskalan uppgår skatteprocenten vid en inkomst af

samma storlek till omkring 4,26, hvilken skattesats, tillämpad på den år

1907 taxerade inkomsten för ifrågavarande samfälligheter, gifver en skatteinkomst

af i rundt tal 600,000 kronor.

Med afseende slutligen å förmögenhetsskatten redogöres i bilagan E

för den beräkning, som verkställts till vinnande af kännedom om den

existerande privatförmögenhetens storlek och fördelning. Materialet för beräkningarna

har varit de vid domstolarna under åren 1906 och 1908 inregistrerade

bouppteckningarna. Besultatet, vid hvars framräknande iakttagits,

att värdet af bohag och personlig lösegendom ej inräknats i bouppteckningsbeloppen,

har i medeltal för de båda ifrågavarande åren blifvit:

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 88.

Förmögenheter om:

mindre än 3,000 kronor

3,000

intill 6,000

6,000

» 10,000

10,000

20,000

20,000

30,000

30,000

60,000 »

60,000

» 100,000 =>

100,000

» 200,000

200,000

300,000

300,000

kronor och där öfver

Antal.

Belopp kronor.

732,000

621,000,000

135,000

554,000,000

74,000

531,000,000

64,300

792,000,000

19,000

417,000,000

18,500

642,000,000

6,500

437,000,000

4,700

568,000,000

1,100

257,000,000

2,900

1,915,000,000

Summa 1,058,000 6,734,000,000

Skattskyldighet skall enligt förslaget inträda vid ett taxeradt belopp

af 100 kronor, när detta grundar sig på för beskattning af förmögenhet

verkställd beräkning. Yid sådan beräkning skall till taxering upptagas

en tredjedel af förmögenhetens till fem procent beräknade afkastning eller

således en sextiondedel af den uppskattade förmögenheten. Skattskyldiga

blifva följaktligen alla förmögenheter om minst 6,000 kronor. Men äfven

af mindre förmögenheter kommer ett stort antal att bidraga till beskattningen,

nämligen alla de, som med sin afkastning ingå i beskattningsbar

inkomst i allmänhet. Huru stort förmögenhetsbelopp i sin helhet

kan komma att underkastas beskattning, är sålunda icke möjligt att exakt

beräkna; men det torde kunna antagas såsom sannolikt, att ifrågavarande

belopp ej oväsentligt öfverstiger 6 milliarder kronor.

Den beräknade afkastningen af den beskattningsbara förmögenheten

skulle efter förut angifven grund alltså uppgå till minst 300,000,000 kronor.

Då enligt skattläggningsmetoden skatt skulle, med tillämpning af

de allmänna skatteskalorna, utgå för en tredjedel af nyssnämnda belopp,

innebär detta, att förmögenhetsskatten skulle växla från lägst l/s af 0,4

procent, som gäller för inkomster om 800 kronor, till högst a/s af 5 procent,

hvartill den nya skattens nominella maximum fastställts. Också utgör

faktiskt förmögenhetsskattens själfständiga gränser 0,ns procent och

1,066 procent af förmögenhetens beräknade afkastning. Med anledning

häraf och då förmögenhetsskatten redan för skattskyldige, hvars inkomster af

alla slag uppgå till ungefär 14,000 kronor, där den nominella skattesatsen

är 3 procent, skulle utgöra en procent, torde man utan fara för misstag

s. 197 Kontrollera mot PDF

197

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

kunna för förmögenhetsskatten räkna med en genomsnittlig skatteprocent,

som förr öfver- än understiger en procent af den beräknade afkastningen.

Förmögenhetsskatten skulle alltså lämna ungefärligen 3,000,000 kronor.

Såsom tidigare angifvits blir emellertid i hvarje förekommande fall förmögenhetsskatten

beroende, utom af förmögenhetens storlek, äfven af storleken

af den skattskyldiges verkliga inkomst. Genom sammanläggningen

af förmögenhetsdelen med de verkliga inkomsterna sker en uppflyttning

i högre skattekiass än den, som bestämmes enbart af de verkliga inkomsterna

. ;

Detta åskådliggöres genom föregående tabellariska öfversikt öfver

verkningarna af förmögenhetsskatten å sid. 163. Man finner sålunda, att

förmögenhetsskatten så godt som konstant utgår med ett belopp, som öfverstiger

en tredjedel af inkomstskatten för den fonderade inkomsten.

I anledning häraf kommer förmögenhetsskatten i verkligheten att

lämna en summa, som icke så litet öfverstiger den af mig först beräknade

eller 3,000,000 kronor,

Om man emellertid räknar med sistnämnda summa, skulle den nya

skattens afkastning blifva:

*

för enskilda personer, inkomstskatt ...... kr. 18,600,000

förmögenhetsskatt... » 3,000,000

för aktiebolag och solidariska bankbolag » 8,000,000

för andra samfälligheter ..... » 600,000

Summa kr. 30,200,000

eller 1,300,000 kronor mindre än inkomst- och förmögenhetsskatten beräknats

lämna.

Denna summa torde emellertid mer än väl fyllas genom de beskattningsbara

inkomsternas med näringslifvets utveckling följande stegring i

sammanlagd! belopp. Det är nämligen att märka, att beräkningarna

rörande enskilda personer stödja sig på 1907 års taxeringar, som åter i

stort sedt hänföra sig till 1906 års inkomster. På grund häraf och

då inkomstskatten från år 1907 till år 1909 stigit med omkring

650,000 kronor, torde man med ganska stor visshet kunna antaga, att

redan de inkomster, som äro underkastade nuvarande inkomstskatt, hafva

från 1906 till år 1910 stigit så mycket, att skatten af dessa inkomster

skola i inkomst- och förmögenhetsskatt lämna dubbelt sistberörda belopp

eller nyssnämnda fyllnadssumma 1,300,000 kronor.

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 88.

Till detta belopp skulle emellertid komma den ökade skatt, som vore

att vänta dels däraf, att i de beskattningsbara inkomsterna skulle ingå

verklig inkomst af jordbruksrörelse ocb skogsbruk dels ock af förmögenhetsskattens

afkastning utöfver beräknade 3,000,000 kronor. Ehuru den

nya skatten alltså med hänsyn till nu anförda omständigheter möjligen

skulle kunna uträknas högre än till det belopp, hvarvid jag vid uppgörandet

af förslag till riksstat för år 1911 stannat, torde dock försiktigheten

bjuda att låta nu angifna öfverskott öfver beräknade skatteintäkter möta

de skattebefrielser och skattelindringar, öfver hvilkas fiskaliska innebörd

man, efter af hvad jag nyss nämnde, icke kan göra ens ett öfverslag af

något större värde.

Föredragande departementschefen uppläste härefter förslaget till förordning

om inkomst- och förmögenhetsskatt samt hemställde, att detsamma

måtte i nådig proposition framläggas för Riksdagen.

Statsrådets öfriga ledamöter instämde i denna hemställan.

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten biföll

hvad statsrådet sålunda hemställt; och skulle nådig

proposition till Riksdagen aflåtas af den lydelse, bilagan

litt. vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Emil Sundberg.

s. 199 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 88.

199

Bilaga A.

Beräkning af föreslagen inkomstskatt för enskilda personer,

tillämpad på 1907 års taxeringar.

1

Inkomstkategori

Taxeringsbelopp

kr.

Beräknadt skattebelopp

kr.

800—900 kr................

103,500,000

414,000

1,000—1,100 » ...............

88,000,000

528,000

1,200—1,400 » ...............

72,000,000

576,000

1,500—1,700 » ...............

72,000,000

720,000

1,800—2,000 » ...............

56,100,000

673,000

2,100—2,500 '' ...............

40,500,000

567,000

2,600—3,000 » ...............

37,600,000

601,000

3,100—3,600 » ...............

31,200,000

561,000

3,700—4,500 » ...............

40,200,000

804,000

4,600—5,900 » ...............

50,000,000

1,100,000

6,000—7,900 » ...............

50,600,000

1,184,000

8,000—11,900 » ...............

62,300,000

1,631,000

12,000—19,900 » ...............

61,500,000

1,871,000

20,000—29,9001 » ...............

39,700,000

1,384,000

30,000—49,900 » ...............

39,400,000

1,557,000

50,000—79,900 » ...............

25,600,000

1,140,000

80,000—104,400 » ...............

11,900,000

574,000

104,500 och däröfver..................

55,200,000

2,760,000

Summa

937,300,000

18,645,000

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

Bilaga B.

Aktiebolag ocli solidariska bankbolag 1906.

y i

n s t

pro

cent

Antal

bolag

Kapital

kr.

Vinst

(incl. ut- skylder)

kr.

Utdelning

kr.

Utskylder

kr.

j Ingen

vinst

(eller

förlust)...

686

156,155,670

_

764,702

577,547

| T. o.

m. 4

procent............

412

139,619,485

2,979,769

892,174

515,184

Öfver

4 t.

o. m.

5 procent

90

37,535,380

1,604,378

595,328

176,328

T>

5

T)

6 »

152

82,612,709

4,493,409

3,109,907

373,640

»

6

i

8 »

340

128,674,480

8,984,835

5,741,644

710,079

»

8

D

10

280

142,778,109

12,941,603

7,653,671

960,013

»

10

»

12

275

172,746,573

19,236,221

12,675,950

1,478,237

12

»

15

329

291,814,368

38,486,264

28,013,998

2,781,657

15

»

20

352

159,981,495

27,349,824

15,750,926

2,093,020

T)

20

»

25

232

99,975,562

22,154,470

11,039,743

1,653,973

T)

25

>

30 »

125

50,732,694

13,410,130

7,507,882

741,098

»

30

40

136

34,912,160

12,420,037

4,925,559

920,102

»

40

50

76

15,613,701

6,829,637

2,841,805

522,958

50

198

36,744,143

29,271,674

9,080,848

2,163,151

Summa

3,683

1,548,896,529

200,162,251

110,594,197

15,666,887

s. 201 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

201

Bilaga C.

Aktiebolag och solidariska bankbolag 1907.

V i

n s t p

r o c e n t

Antal

Kapital

Vinst

(incl. ut-

| Utdelning

Utskylder

bolag

kr.

skylder)

kr.

kr.

kr.

Ingen vinst (eller förlust)...

846

196,295,368

253,931

848,009

T. o.

in. 4 procent............

438

159,653,353

3,468,574

2,288,602

585,531

Öfver

4 t. o.

m. 5 procent

129

31,338,412

1,399,685

534,987

164,604

»

1

6 »

6 s

143

55,620,130

3,138,435

1,728,465

292,258

»

6 »

8

361

160,830,673

11,439,062

6,425,612

1,073,405

»

8 .»

10 »

333

161,340,374

14,527,761

9,867,348

1,386,468

T>

10 »

12

288

154,378,009

17,436,703

11,213,702

1,415,084

»

12 »

15

330

258,229,030

34,317,602

22,333,878

2,891,862

»

15 »

20 »

387

209,110,138

35,392,268

21,796,748

3,274,123

»

20 s

25

230

115,522,090

25,615,171

17,354,284

1,630,640

T)

25 »

30

136

81,088,115

21,751,810

11,969,975

865,990

»

30 >

40 »

168

32,961,915

11,402,673

4,675,101

896,693

»

40 »

50 »

79

20,051,895

8,704,257

6,138,671

595,769

»

50

»

214

37,083.024

29,695,715

10,215,961

2,660,230

Summa

4,082

1,673,502,426

218,289,716

126,797,265

18,479,666

Bih. till Biksd. Prot. 1910. 1 Sand. 1 Åfd. 66 JPäft.

26

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

Bilaga B.

Aktiebolag och solidariska bankbolag 1908.

v i

n s t p r o

c e

n t

Antal

bolag

Kapital

kr.

Vinst

(incl. ut- skylder)

kr.

Utdelning

kr.

Utskylder

kr.

Ingen

vinst (eller

förlust)...

1,274

333,077,833

—

343,711

1,974,767

T. o.

m. 4 procent...

587

205,326,941

4,786,298

2,101,364

1,120,374

Öfver

4 t. o. m.

6 procent

156

110,599,093

5,069,424

3,132,279

838,784

»

5 »

6

»

169

60,487,932

3,224,620

2,184,685

628,344

»

6 »

8

»

373

278,062,427

18,887,813

12,843,551

1,426,053

»

8

10

>

312

180,509,994

16,275,952

11,485,976

2,014,086

T>

10 »

12

.

260

147,836,120

16,476,470

10,503,776

1,968,102

)

12 »

16

»

317

299,088,053

40,782,422

30,575,305

3,655,213

i

16 »

20

»

295

206,908,236

36,986,720

25,126,493

3,743,024

>

20 »

25

192

68,720,997

15,154,302

8,556,670

1,936,625

»

25 »

30

»

127

48,535,792

12,764,654

6,617,314

1,176,320

30 »

40

»

139

36,446,178

12,948,198

6,479,961

1,711,356

40 »

60

69

10,015,450

4,111,837

1,490,497

356,591

»

60

»

211

22,235,639

25,962,864

6,538,391

2,463,078

Summa

4,481

2,007,850,685

213,431,474

127,983,973

25,002,617

s. 203 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Nr opposition Nr 88.

203

Bilaga £.

Stockholm den 16 mars 1910.

Till Herr Statsrådet och Chejen för Kungl. Finansdepartementet.

1 å grund af erhållet uppdrag att utföra beräkningar öfver den i vårt

land existerande enskilda förmögenhetens storlek och fördelning får jag,

då dessa beräkningars omfattning synes komma att fördröja deras slutiörande

längre än från början antagits, härmed vördsamt redogöra för de

resultat, som hittills vunnits, äfvensom för den beräkningsmetod, som

användts.

Beräkningarna, som afse åren 1096—1908 men som för 1907- ännu

icke äro färdiga, grunda sig på en för ändamålet verkställd bearbetning

af vid öfver- och underrätter dessa år inregistrerade bouppteckningar,

hvilka, med särskiljande af landsbygden, Stockholms stad och öfriga städer’

till antal och belopp uppdelats efter de aflidnas ålder (femårsgrupper)’

Lön och civilstånd. På sådant sätt har erhållits kännedom om antalet

och beloppet af de förmögenheter, som efterlämnats af de under 1906 och

1908 aflidna personer, tillhörande hvarje särskild ålders-, köns- och civilståndsgrupp.

Hvad som för beräkning härur af den existerande förmögenhetens

storlek erfordras, är att känna förhållandet mellan den af de inom hvarje

grupp aflidna efterlämnade förmögenheten och förmögenheten hos hela

befolkningen i samma grupp. Under antagande tills vidare af lika förmögenhetsförhållanden

bland de kvarlefvande som bland de aflidna i hvarje

grupp är ifrågavarande förhållande tydligen identiskt med gruppens dödlignetsförhållande.

Om sålunda exempelvis gruppen gifta män om 50—55

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

år ett visst år efterlämnat 50 förmögenheter om tillsammans 2,000,000

kronor och dödligheten för gruppen samma år uppgår till 20 %, det vill

säga en femtiondel, kan man därutaf sluta till, att inom hela befolkningen

i ifrågavarande ålders-, köns- och civilståndsgrupp — nämligen gifta män

om 50_55 år — skall finnas femtio gånger så stor förmögenhet som

bland de aflidna, det vill säga ungefär 2,500 förmögenheter med ett

saramanlagdt belopp af 100,000,000 kronor. Beräknas sedan förmögenheten

för öfriga ålders-, köns- och civilståndsgrupper på samma sätt och läggas

de sålunda erhållna särskilda summorna tillhopa, vinner man summan för

hela den existerande privatförmögenheten. Därvid bör dock ihågkomma^,

att som i bouppteckningarna efter gifta män och gifta kvinnor i hvarje

fall boets gemensamma behållning är upptagen, den förmögenhet, som

beräknas för dessa två civilståndsgrupper tillsammans, är samma förmögenhet,

räknad tvenne gånger, hvarför den till antal och belopp bör halfveras,

innan den sammanslås med de öfriga civilståndsklassernas.

Antalet och beloppet af bouppteckningarna (med halfvering af behållningarna

efter gifta) för 1906 och 1908 utgöra respektive: 21,757 om

163,816,869 kronor och 23,543 om 205,044,075 kronor. De preliminärt

beräknade bruttoförmögenhetssummor, hvartill man på ofvan beskrifna

sätt för samma år kommer, utgöra för år 1906: 1,239,276 särskilda förmögenheter

om tillsammans 6,832,631,880 kronor, och för år 1908:

1,262,139 förmögenheter om tillsammans 6,999,015,237 kronor. Det

stora antalet förmögenheter förklaras däraf, att såsom sadana räknats

äfven de allra minsta behållningar; antalet insättare i sparbankerna utgöra

som bekant omkring 1,500,000, af kvilka dock öfver 1,000,000 hafva

behållningar, som understiga 500 kronor. Förhållandet mellan antal och

belopp af existerande förmögenheter och efter aflidna upptecknade behållningar

i sin helhet betecknas, för år 1906, med de respektive talen 57

och 42 och för år 1908 med talen 54 och 34.

Frånräknas från bouppteckningsbehållningarna värdet af bohag och

personlig lösegendom, erhåller man bouppteckningssummorna (halfverade

efter gifta personer):

Antal: Belopp, kr.:

1906 ............... 18,568 138,526,417

1908 ............... 20,388 180,165,703

samt följaktligen de preliminärt beräknade förmögenhetssummorna:

s. 205 Kontrollera mot PDF

205

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

Antal: Belopp, kl''.:

1906 ......... 1,058,376 5,818,109,514

1908 ......... 1,100,952 6,125,633,902

Dessa förmögenhetssummor böra vidare uppdelas i storleksgrupper,

hvarvid man naturligtvis åter har att i första hand rätta sig efter bouppteekningsbehållningarnas

motsvarande fördelning. Fullt analog med sistnämnda

fördelning kan emellertid förmögenheternas fördelning icke blifva,

enär, såsom af det ofvan sagda framgår, förhållandet mellan bouppteckningarnas

summa och förmögenheternas summa icke är det samma i fråga

om antal som i fråga om belopp, hvaraf följer, att medelbeloppet per förmögenhet

icke heller är det samma som medelbeloppet per bouppteckning.

Det förra medelbeloppet är tydligtvis mindre än det senare. Häraf nödvändiggöres

en omräkning af den förmögenheternas fördelning, som vinnes

genom en proportionell beräkning efter bouppteckningarna. För det sätt,

hvarpå ifrågavarande omräkning bör verkställas, skall jag framdeles närmare

redogöra; resultatet af densamma är följande:

Medeltal för 1906 och 1908:

Fi

ärmögenlieter om:

Antal:

Belopp, kr.:

mindre än

3,000

kr.

762,776

647,000,000

3,000

intill

6,000

135,599

554,000,000

6,000

»

10,000

»

70,538

506,000,000

10,000

»

20,000

»

58,448

720,000,000

20,000

30,000

X

18,888

363,000,000

30,000

»

60,000

»

17,045

535,000,000

60,000

»

100,000

»

7,247

364,000,000

100,000

»

200,000

»

5,190

473,000,000

200,000

»

300,000

»

1,469

214,000,000

300,000

kr. o.

däröfver

2,465

1,596,000,000

Summa

1,079,665

5,972,000,000

Det bör emellertid ihågkommas, att dessa beräkningar endast angifvits

såsom preliminära. De äga nämligen giltighet blott under antagande af,

att förmögenhetsförhållandena inom hvarje ålders-, köns- och civilståndsgrupp

i dess helhet äro likartade med de förhållanden i samma afseende,

som varit rådande bland de inom gruppen aflidna. Men ett sådant an
-

s. 206 Kontrollera mot PDF

206

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

tagande liar inan icke rätt att göra under annan förutsättning än att förmögenhetsförhållandena

själfva på intet sätt påverka dödlighetsförhållandena.

Skulle det kunna påvisas, att dödligheten i viss mån är beroende

af förmögenhetens större eller mindre storlek, så kan det gjorda antagandet

om likhet i förmögenhetsförhållanden mellan de kvarlefvande och de

aflidna icke anses fullt berättigadt.

I flera länder utförda statistiska undersökningar gifva otvifvelaktigt

vid handen, att dödligheten inom de så kallade högre samhällsklasserna

—- hvilka öfver hufvud taget kunna anses sammanfalla med de förmögnare

klasserna — är åtskilligt mindre än medeldödligheten (och naturligtvis

ännu mindre än dödligheten bland de fattiga). Åf vissa data kan

man sluta till, att de förmögnares »underdödlighet» hos oss i närvarande

stund uppgår till omkring 20 %. Däraf följer, att om också de

beräkningar, för hvilka ofvan redogjorts, kunna anses någorlunda riktiga

med afseende på medelklassens förmögenheter, samma omdöme icke kan

gälla vare sig med afseende på de minsta förmögenheterna -— som i

själfva verket måste vara något mindre än hvartill de beräknats — eller

med afseende på de större förmögenheterna — som måste vara större än

hvartill de beräknats. Att de förmögnares underdödlighet uppgår till

20 %, innebär, att de dödlighetssiffror, som i de preliminära beräkningarna

användts för framräknande af förmögenheten ur bouppteckningsbeloppen,

med afseende på större förmögenheter varit 25 % för höga och

deras inversa belopp följaktligen 20 % för låga. Det är sålunda att antaga,

att de belopp af större förmögenheter, som de preliminära beräkningarna

gifvit till resultat, i själfva verket äro 20 % för låga, det vill

säga böra höjas med 25 % för att motsvara verkligheten. Af försiktighetsskäl

torde man dock måhända böra nöja sig med en höjning af 20 %,

och har denna höjning tillämpats, såväl till antalet som till beloppet, på

de preliminärt beräknade förmögenheterna öfver 30,000 kronor, medan

förmögenheter om 20,000 intill 30,000 kronor höjts med 15 %, förmögenheter

om 10,000 intill 20,000 kronor med 10 % och förmögenheter om

6,000 intill 10,000 kronor med 5 %. Däremot hafva förmögenheter

under 6,000 kronor upptagits oförändrade, med undantag af att förmögenheter

på landet om mindre än 3,000 kronor minskats med 5 %. Resultatet

af dessa beräkningar, hänförande sig till förmögenhetsbelopp med

frånräkning af värdet å bohag och personlig lösegendom, utgör i medeltal

för åren 1906 och 1908:

s. 207 Kontrollera mot PDF

207

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

Förmögenheter om:

Antal:

Belopp, kr.:

mindre än 3,000

kr.

732,000

621,000,000

3,000

intill 6,000

»

135,000

554,000,000

6,000

» 10,000

»

74,000

531,000,000

10,000

20,000

»

64,300

792,000,000

20,000

» 30,000

»

19,000

417,000,000

30,000

» 60,000

»

18,500

642,000,000

60,000

» 100,000

»

6,500

437,000,000

100,000

» 200,000

»

4,700

568,000,000

200,000

» 300,000

»

1,100

257,000,000

300,000

kr. ocb däröfver

2,900

1,915,000,000

Summa

1,058,000

6,734,000,000

Dessa siffror torde kunna sägas gifva en någorlunda tillförlitlig bild

af privatförmögeolietens (oberäknadt bobag ocb personlig lösegendom) storlek

och fördelning i vårt land vid tiden omkring 1906 — 1908, sådan

den framgår ur till vederbörande domstolar ingifna bouppteckningar efter

aflidna.

I. Flodström.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bil. F.

INKOMSTBESKATTNING,! PROCENT AF INKOMSTEN, I SVERIGE, DANMARK OCH PREUSSEN

A. Inkomster om 100 0— 10000 lo».

G?

5/

**/

2’/

1/

Sverige

j Oatmwrk

Preussen
-

Kronor 1000

1500

2000

2500

~ °/°

G °/‘

a °/°

**°/°

2%

±f

3000

~500

''+000

5000

7000

9000

10000 Kronor

n

in s t b

V V

Fotolii Gen. Stab. Lit Anst.Stock

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bil. G.

INKOMSTBESKATTNING,! PROCENT AF INKOMSTEN, I SVERIGE, DANMARK OCH PREUSSEN.

B. Inkomster om 5000- 125000 kr.

G7-

j°/°

1/

Sverige,

Danmark

I

Re

p

i

i

i

I

»

1

1

—

1

EE

1

—

n

p

• •/

EE

1

ee

1

EE

%

EE

n

1

==

1

É

1

H

|

Er

1

—

1

=

i

\

—m

i

11

I

1

...5

ij

v/

1

i

p

EE

p

==

%

%

P

ee

1

É

EE

1

|

i

1

n

1

EE

§

t

1

1-

n

1

1

1

1-

1

=

1

1

Kronor 5000

10000

16000 20000

25000

30000 35000

1

1

1

J

p

1

|

I

1

1

I

E=

i

E

ra

1

Er

I

-E

i

l

är

■1

P

1

EE

1

EE

1

=

fEE

1

:_E

w,

É

-i

|

1

l

r

p

1

1

H

1

m

•

, Ee

~

1

*

EE

p

w.

1

i

1

1

g

i

|

p

i

i

1

•|É

1

i

1

=

1

n

1

1|

1

i

j

~

1

EE

1

1

3

É|

J

1

EE

zA''

|

rE-

EE

i

n

t7

; -

Er

Er

É

==

j

EE

EE

1

r

1

j

Er

1

=

1

=

p

—i

Å

J

—

1

—

1

M

i

W000

50000

II

00000

k

75000

100000

125000 Kronor

o m

P P

FotoIit. Sen. Stab. Lit. Anst.Stockh.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1910:197 Skrifvelse till Konungen, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om inkomstoch förmögenhetsskatt, dels ock i ämnet väckta mot s. 1 i texten
  2. BevU 1910:29 Betänkande, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om inkomstoch förmögenhetsskatt, dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten

Rättsfall (1)

1 koppling.

  1. RÅ 2005 ref. 93 ur registret · dokumentnivå