Angående inlösen i vissa fall för statsverkets räkning af ränta å skattefrälsehemman m. rn
1911-03-24 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1911:161, Angående inlösen i vissa fall för statsverkets räkning af ränta å skattefrälsehemman m. rn
Dokumentets text
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 161.
1
N:o 161.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående inlösen
i vissa fall för statsverkets räkning af ränta å skattefrälsehemman
m. rn.; gifven Stockholms slott den 24
mars 1911.
Under åberopande af bifogade utdrag af statsrådsprotokollet öfver
finansärenden för denna dag vill Kungl. Magt härmed föreslå riksdagen
att besluta,
1) att ränta å skattefrälsehemman, hvilken genom köp, byte eller
gåfva kommit från kronan i enskild persons eller verks, menighets eller
inrättnings ägo, må för statsverkets räkning inlösas enligt hvad i nådiga
förordningen den 11 september 1885 samt nådiga kungörelserna den
6 maj 1904 och den 14 maj 1909 stadgas, utan hinder däraf att räntan
vid något tillfälle, före den 1 april 1911, varit med jordäganderätten
förenad;
2) att hvad i nådiga kungörelsen den 3 februari 1888 och lagen
den 2 december 1892 stadgas angående ersättning till ägare af skattefrälsehemman,
hvars skattefrälseränta, ehuru varande af den beskaffenhet,
som afses i nådiga förordningen den 11 september 1885, icke blifvit af
statsverket inlöst, skall äga tillämpning jämväl i fråga om ägare af
skattefrälsehemman, hvars ränta icke varder inlöst, ehuru erdigt den
under 1) föreslagna bestämmelse inlösen är medgifven; samt
3) att de belopp, som kunna ifrågakomma att af statsmedel utbetalas
för inlösen af skattefrälseräntor och gäldande af ersättning till
äg#re al skattefrälsehemman enligt hvad nu är sagdt, må förskjutas af
tillgängliga medel, hvarefter förskotten böra hos Riksdagen till ersättande
anmälas.
Bihang till Riksd. prof. 1911. 1 Sami. 1 Åfd. 106 Höft. (N:o 161.) 1
2
Kungl. Majtts Nåd. Proposition N:o 161.
De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förhlifver Riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
GUSTAF.
Carl Stvartz.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 161.
3
Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott fredagen
den 24 mars 1911.
Närvara n de:
Hans excellens herr statsministern Lindman,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Taube,
Statsråden: Petersson,
Hederstierna,
SWARTZ,
grefve Hamilton,
Malm,
Lindström,
Nyländer,
von Sydow,
von Krusenstierna.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Swartz anförde:
»Skattefrälse- och frälseskatteräntor skilja sig, som bekant, från
hvarandra i fråga om sättet för deras tillkomst. De förra grunda sig
därpå, att kronan till någon enskild öfverlåtit sin rätt till den från ett
skattehemman utgående räntan. De senare däremot härleda sig från
aftal mellan enskilda och hafva i allmänhet uppkommit därigenom, att
ett frälsehemmans ägare vid försäljning af hemmanet förbehållit sig
och efterkommande viss ränta från detsamma.
I samband med grundskatternas afskrifvande har medgifvits inlösen
af frälseräntor för statsverkets räkning. Denna förmån tillkommer
emellertid endast skattefrälseräntor, och äfven vissa af dem äro därifrån
undantagna.
Enligt nådiga förordningen den 11 september 1885 må de räntor
Riksdagen.
4 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 161.
å skattefrälsehemman, hvilka genom köp, byte eller gåfva kommit från
kronan i enskild persons eller verks, menighets eller inrättnings ägo
och icke blifvit med jordäganderätten förenade, sedan behörig utredning
om dessa, ntskylders rätta natur och belopp ägt rum, inlösas för statsverkets
räkning, i mån som vederbörande ägare därom framställer anbud.
Tiden för framställande af sådant anbud var ursprungligen begränsad
till ett år från förordningens datum, men ny tid liar därefter på grund
af särskilda beslut af Riksdagen gång efter annan blifvit utsatt, och
för närvarande gäller enligt nådiga kungörelsen den 14 maj 1909, att
inlösen må äga rum, därest anmälan därom göres inom utgången af år
1912. Tnlösningssumman skall utgöras af det belopp, som erhålles
genom kapitalisering af räntans värde för år efter en räntefot af 4
procent. Nämnda värde åter skulle enligt 1885 års förordning bestämmas
efter medeltalet af 1874—1883 årens markegångspris med tillagd forsellönsersättning
af 8 öre kubikfoten för råg och korn samt 6 öre kubikfoten
för hafre, men skall numera enligt nådiga kungörelsen den 6 mai
1904 beräknas efter medeltalet af 1893—1902 årens markegångspris
med tillägg af nämnda forsellönsersättning, under iakttagande dock att
inlösningspriset ej i något fall må understiga det belopp, som motsvarar
räntans värde enligt den i 1885 års förordning angifna beräkningsgrund.
För de inlösta räntorna gälla samma bestämmelser som för annan
grundskatt till staten, och de äro alltså i sin helhet afskrida.
För att inlösen skall komma till stånd, erfordras, såsom nyss
nämndes, anbud från ränteägarens sida. I syfte att räntegifvarne äfven
i de fall, då sådant anbud icke framställts, skola komma i åtnjutande
af grundskatteafskrifningens förmån, har genom nådiga kungörelsen den
3 februari 1888 föreskrifvits, att ägare af skattefrälsehemman, hvars
ränta, ehuru varande af den i 1885 års förordning afsedda beskaffenhet,
icke blifvit af statsverket inlöst, skulle från och med år 1888 erhålla
årlig ersättning af statsmedel. Denna ersättning, hvars belopp stigit i
mån af grundskatteafskrifningens fortgång, utgår enligt lagen den 2
december 1892 efter afskrifningens fullbordande med en summa motsvarande
den årliga räntans hela belopp.
Någon medverkan till aflyftande af frälseskatteräntorna lämnas
icke från det allmännas sida, och likställda med dem i detta afseende
äro de enligt 1885 års förordning från inlösen undantagna skattefrälseräntorna.
Redan vid 1886 års Riksdag föreslogs i en inom Andra kammaren
väckt motion, att det i 1885 års förordning för inlösen af skatte
-
Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 161. 5
frälseränta stadgade villkoret, att räntan icke hl tf eif med j ordäganderätten
förenad, skulle ändras därhän, att hinder mot inlösen skulle möta,
endast om räntan är förenad med jordäganderätten. I häröfver afgifvet
utlåtande anförde statsutskottet, att, en af motionären såsom exempel
omnämnd skattefrälseränta, som ansetts icke kunna inlösas, upphört
att finnas till, då ränteägaren inköpt hemmansdelen, hvilken genom
rånte- och jordäganderättens förening i eu hand erhållit naturen af rent
frälse. Då sedermera efter någon tid jord och ränta å nyo åtskilts,
hade den nya räntans tillkomst samt dess storlek och beskaffenhet varit
beroende uteslutande af det aftal, som vid jordens försäljning träffats
mellan säljare och köpare. Denna sistnämnda ränta vore tydligen af
frälseskatten atur; och då det icke syntes tillrådligt att ikläda staten
någon skyldighet att inlösa räntor eller afgäld, som utan någon statens
mellankomst tillkommit eller kunde tillkomma genom aftal mellan enskilda,
hemställde utskottet, att motionen icke måtte af Riksdagen bifallas.
Denna hemställan godkändes af båda kamrarna.
Sedan Riksdagen i fråga om senare förslag i liknande syfte vidhållit
samma ståndpunkt, uttalades eu motsatt mening af ett inom
Andra kammaren vid 1901 års Riksdag tillsatt tillfälligt utskott, som
hade att afgifva yttrande öfver en i kammaren väckt motion om
skrifvelse till Kungl. Maj:t med anhållan, att Kungl. Maj:t täcktes låta
verkställa utredning, om och på livilka villkor de frälseräntor, som det
enligt gällande författningar ej ålåge statsverket att inlösa, skulle kunna
aflyftas. Utskottet gjorde gällande, att en frälseräntas egenskap att
ursprungligen vara kommen från kronan och att alltså utgöra en skattefrälseränta
uppenbarligen icke kunde med rätta sägas försvinna eller
förvandlas genom den omständigheten, att äganderätten till räntan och
äganderätten till jorden någon gång blifvit förenade i samma hand.
Föreningen kunde visserligen anses innebära ett inställande tillsvidare
af räntans utgörande men föranledde hvarken dess fullständiga tillintetgörande
ej heller dess utbytande mot en ny ränta af annan natur.
Frälseräntorna räknades enligt lag såsom fast egendom och kunde
således ej försvinna. De vore upptagna i taxeringslängderna och kunde
när som helst förvärf v as genom laga fång utan ny afhandling om deras
belopp eller med Indika persedlar de skulle utgå. Utskottets hemställan
om bifall till motionen godkändes af Andra kammaren, men frågan
förföll på grund af Första kammarens motstånd. Äfven vid Riksdagarna
1903 och 1904 förföllo liknande förslag genom kamrarnas skiljaktiga
beslut.
Slutligen enades kamrarna vid 1905 års Riksdag om eu skrifvelse,
6
Karnmar
kollegict.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 161.
Horn deri 10 maj 1905 afläts till Kungl. Maj:t. I denna anhöll Riksdagen,
att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, på hvad sätt och under
hvilka villkor de, som utgjorde sådana frälseräntor, som enligt gällande
författningar icke af statsverket inlöstes, kunde sättas i tillfälle att lösa
sig från dessa räntor, och för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill
utredningen kunde gifva anledning.
Sedan Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länen blifvit hörda öfver
denna framställning, afgaf kammarkollegiet, på grund af nådig remiss,
underdånigt utlåtande öfver densamma.
Kollegiet, som framlade förslag till bestämmelser om aflösning af
de frälseräntor, hvilka enligt kollegiets förmenande icke borde af statsverket
inlösas, erinrade därjämte, hurusom en af Kungl. Maj:ts befallningshafvande
föreslagit att genom ändring af eller tillägg till förordningen
den 11 september 1885 rätten att få skattefrälseräntor inlösta
af statsverket måtte utsträckas till att omfatta alla dylika räntor, som
kommit från kronan i enskild ägo och vid den tid inlösen komme att
ske utginge af jord, till hvilken ränteägaren ej innehade äganderätt.
Det kunde enligt kollegiets mening ifrågasättas, huruvida ej åt förordningens
bestämmelse i ämnet kunnat och bort från början gifvas sådan
vidsträcktare tillämpning. Att döma af motiven till bestämmelsen syntes
som om meningen varit, att skattefrälseräntorna skolat härutinnan alldeles
likställas med kronotionde, som finge inlösas. Emellertid hade
under inlösningens fortgång den uppfattningen allt hittills gjort sig
gällande, att så snart i fråga om en statsverket till inlösen hembjuden
frälseränta vid anställd undersökning i jordeböcker eller andra för kollegiet
tillgängliga handlingar anträffats någon anteckning eller spårats
något förhållande, på grund hvaraf antagas kunnat att jordäganderätten
varit vid något tillfälle, om än aldrig så aflägset i tiden, förenad med
rätten till räntan, den hembjudna frälseräntan ej vore af beskaffenhet
att kunna för statsverkets räkning inlösas, hvadan i sådana fall gjorda
hembud afslagits. Härmed sammanhängde ock de fall, då vid anställd
undersökning rörande hembjudna frälseräntor jorden befunnits vara af
krono- eller annan därmed jämställd natur, den tid räntan upplåtits af
kronan. På grund af den gängse uppfattningen, att i dylika fall förutom
räntan jämväl äganderätten till jorden skulle hafva utan särskild
ersättning öfvergått till ränteägaren, hade hembjudna frälseräntor af
antyffda beskaffenhet, de så kallade kronofrälseräntorna, icke heller ansetts
vara enligt gällande förordning lösningsbara. Ehuru efter utfärdandet
af Kungl. Maj:ts särskilda nådiga bref den 31 december 1888 i
7
Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 161.
frågor om inlösen till statsverket af ett flertal frälseräntor inom Stockholms
och Uppsala län en mindre sträng tillämpning af den nämnda
föreskriften i 1885 års förordning gjort sig gällande, hade likväl efterhand
något hundratal hembud å inlösen för statsverkets räkning af
frälseräntor blifvit på antydda grunder afslagna.
Med den angifna tolkningen af åberopade förordning hade det
visat sig vara rätt vanskligt och förenadt med stor osäkerhet att i de
särskilda fallen utmärka gränsen mellan lösningsbara och icke lösningsbara
frälseräntor. Behofvet af fullt objektiva grunder för bestämmande
af denna skillnad syntes än mer göra sig gällande, därest, på sätt nu
blifvit ifrågasatt, någon åtgärd vidtoges för aflyftande af de icke lösningsbara
frälseräntorna.
På grund häraf och då genom lösningsrättens utsträckning i enlighet
med hvad sålunda antydts de olägenheter, som vore förenade
med frälseräntornas tillvaro, skulle till afsevärd del försvinna, har kollegiet
hemställt, att till förtydligande af berörda stadgande i 1885 års
förordning måtte uttryckligen förklaras, att lösningsrätten utsträckes på
ofvan angifvet sätt.
1 samma ärende har därefter äfven lagberedningens underdåniga
utlåtande inhämtats. Beredningen har däri såsom sin mening uttalat,
att då angifna olikhet i behandlingen af räntor, som till sin uppkomst
vore likartade, knappt kunde anses vara från principiell synpunkt berättigad
och fasthållandet af nämnda grundsats vid tillämpningen af 1885
års förordning visat sig leda till påtagliga oegentligheter, förordningen
borde underkastas sådan jämkning att en ränta, som eljest skulle kunnat
inlösas enligt förordningen, icke därifrån uteslötes blott på den grund
att räntan vid något tillfälle innan förordningen trädde i kraft varit
förenad på samma hand med jordäganderätten. Beträffande däremot
sådana skattefrälseräntor, som äfven efter antydda utvidgning af tilllämplighetsområdet
för nämnda förordning ej folie under densamma,
syntes för att vinna syftemålet att bringa afla dylika räntor till upphörande
lämpligen kunna föreskrifvas, att i fråga om dem finge tilllämpas
de bestämmelser, som komme att gälla beträffande frälseskatteräntor.
Frågan om åstadkommande af bestämmelser angående aflösning af
frälseskatteräntor och öfriga frälseräntor, som icke höra af statsverket
inlösas, har sedermera öfverlämnats till justitiedepartementet, enär för det
afsedda ändamålets vinnande erfordras lagstiftning af civillags natur.
Lagbered
ningen.
Deparie
mentåckefm.
8
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 161.
Enligt hvad chefen för nämnda departement meddelat mig, äro lagförslag*
i ämnet under utarbetande och torde kunna inom den närmaste framtiden
af honom anmälas för Eders Kungl. Magt, men är det dock,
särskild! som förslagen skola underställas granskning af lagrådet, ovisst,
om framställning i ärendet kan aflåtas till innevarande års Riksdag.
Då något hinder icke synes möta, att frågan om rätt att påkalla
inlösen jämväl af sådana skattefrälseräntor, som varit med jordäganderätten
förenade, behandlas fristående från förslagen om aflösning af de
icke inlösningsbara frälseräntorna, och det förefaller mig angeläget, att
det förra ärendet redan detta år blir föremål för Riksdagens pröfning,
anhåller jag att nu få anmäla detsamma för Eders Kungl. Maj:t.
Den enligt 1885 års förordning — med den tillämpning som denna
erhållit och som efter min uppfattning torde öfverensstämma med hvad
från början afsetts — gällande grundsatsen, att skattefrälseräntor icke
inlösas af statsverket, om rätten till ränta och äganderätten till den jord,
af hvilken räntan utgår, någon gång varit förenade i samma hand, är
utan tvifvel för vissa fall berättigad. Genom sådan förening kan nämligen
hafva föranledts en faktisk och rättslig sammanläggning af räntan
och jorden till eu enhet. Om i dylika fall genom något förfarande af
jordens ägare, i allmänhet genom förbehåll vid försäljning af jorden, eu
ränta sedermera ånyo lagts på densamma, är denna ränta af enskild
natur, och någon principiell anledning att behandla den på annat sätt
än öfriga frälseskatteräntor finnes icke.
Lika otvifvelaktigt är emellertid, att förening af rätten till ränta
och jord i samma hand icke alltid medför räntans sammanläggning med
jorden. Som bekant anses frälseränta såsom fast egendom, en åskådning,
som fick uttrycklig bekräftelse genom nådiga förordningen den 10 april
1810 och för närvarande äger sitt stöd i lagen den 24- maj 1895 angående
hvad till fast egendom är att hänföra. Har ränta i enlighet med
nämnda åskådning lagfarits såsom ett själfständigt rättsobjekt, kan den
icke förlora denna egenskap endast därigenom att samma person blir
ägare äfven af jorden. Särskild! tydligt är detta, om räntan besväras
af inteckning. Skulle i sådant fall föreningen med jorden utan vidare
omintetgöra räntans själfständiga tillvaro, gånge inteckningshafvarens
säkerhet förlorad eller ock finge ansvaret för inteckningen anses vara
öfverfljhtadt på jorden, hvilket, om denna förut vore intecknad, kunde
föranleda olösliga svårigheter. Att sammanläggning icke af sig själf
äger rum har äfven från Riksdagens sida vunnit uttryck, i det Riksdagen
i skrifvelse till Kungl. Maj:t den 5 maj 1893 anhållit om utarbetande
9
Kungl. Maj,is Nåd. Proposition N:o 161.
ad lagförslag i syfte att, sedan frälseränta en gång blifvit förenad med
frälseskattehemmanet, jorden och räntan icke skulle få åter skiljas, och
riktigheten af denna uppfattning har under berörda lagstiftningsfrågas
fortsatta behandling ansetts själfklar.
Det är sålunda långt ifrån uteslutet, att en skattefrälseränta, som
förvärfvats af fastighetens ägare, fortbestår såsom förut, utan att föreningen
med fastigheten medför annan förändring, än att de i räntan ingående
förmåner tillsvidare icke utkräfvas eller erläggas. Skiljes en sådan ränta
åter från fastigheten, synes det knappt kunna bestridas, att räntan
efter frånskiljandet är densamma som före föreningens inträdande.
Räntan har bevarat sin natur af skattefrälseränta, och någon befogad
invändning mot att medgifva dess inlösen för statsverkets räkning lika
med andra dylika räntor torde icke kunna göras.
Jag delar därför den meningen, att det i 1885 års förordning
gjorda undantaget för skattefrälseräntor, som blifvit förenade med jordäganderätten,
går för långt. Skall i fråga om rätten att få ränta inlöst
hänsyn tagas till en sådan, sedermera uppbörd förening, torde det riktiga
vara, att inlösningen göres beroende af en i hvarje särskild! fall företagen
pröfning, huruvida föreningen rubbat räntans egenskap af skattefrälseränta.
Tillämpningen af en bestämmelse i sist angifna riktning skulle
emellertid blifva förbunden med synnerliga svårigheter. Erfarenheten
från handläggningen af de ärenden, i hvilka på grund af nu gällande
bestämmelser erfordrats pröfning, huruvida räntan någon gång varit förenad
med jordäganderätten, visar tydligt nog, huru otillräckligt för en
sådan undersökning det tillgängliga materialet ofta är. Allra mest är
detta förhållandet i fråga om de äldre tider, för hvilka taxeringslängd’
icke finnas, men äfven den ledning dessa längder lämna för de tider
desamma afse0 torde icke i alla fall kunna anses motsvara skäliga anspråk
på fullständighet och trygghet.
Ännu svårare skulle vara att afgöra, hvilken inverkan en förening
mellan ränta och jord utöfvat på den förras natur. Mera allmängiltiga
regler att lända till efterrättelse vid en sådan pröfning torde endast
i ringa omfattning kunna uppställas. Sannolikheten för en verklig
sammanläggning såsom påföljd af äganderättens förening synes emellertid
hafvaj varitj större i äldre tider, då räntans egenskap af ett själf-,
ständigt rättsobjekt i allmänhet icke erhållit sin formella bekräftelse
genom räntans lagfarande såsom en särskild fastighet. För dessa tider,
då bevisning om att förening ägt rum sålunda skulle äga sin förnämsta
betydelse, är, såsom nyss nämndes, svårigheten att åstadkomma sådan
Bihang till Biksd. prot. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 106 Höft. 2
10
Kungl- Maj ds Nåd. Proposition N:o 161.
bevisning störst. Häri ser jag ytterligare ett skäl, hvarför ett stadgande,
som läte räntans inlösbarhet bero af en inträdd förenings rättsverkningar
i det särskilda fallet, icke kan antagas i stort sedt leda till
ett rättvist och riktigt resultat.
Att undersökningsmaterialets ojämnhet och bristfällighet varit till
stort hinder äfven vid tillämpningen af nuvarande bestämmelser är gifvet.
I icke så få fall torde inlösen hafva skett, ehuru förhållandena, om de
varit behörigen utredda, icke skulle hafva medgifvit sådan, och å andra
sidan lära de grunder, på Indika gjorda anbud om inlösen afvisats, icke
kunna anses alltid hafva varit fullt betryggande. Hvad som härvid
framför allt måste anses otillfredsställande är, att till följd af den större
lättheten att bevisa en förening, som förekommit under senare tider,
förbudet mot inlösen med särskild styrka gjort sig gällande för de fall,
då, enligt hvad jag förut antydt, man har de starkaste skälen att ifrågasätta
riktigheten af antagandet om en genom töreningen åstadkommen
förändring af räntans natur. Tillämpningen har för öfrigt varit i viss
mån vacklande. Såsom kammarkollegiet i sitt utlåtande omnämnt, afslogos
till en början ansökningar om inlösen, så snart någon som helst
anledning fanns till antagande, att förening ägt rum, men har sedermera
uppfattningen i detta, afseende varit mindre sträng.
Af hvad jag nu anfört torde framgå, att gällande bestämmelse i
förevarande ämne ger anledning till befogade erinringar, samt att ett
stadgande, hvarigenom man sökte uppdraga den principiellt riktiga
gränsen mellan de förutsättningar, under hvilka inlösen borde eller icke
borde medgifvas, säkerligen icke skulle leda till målet. V id sådant förhållande
synas goda skäl tala för att, såsom kammarkollegiet och lagberedningen
ifrågasatt, i hufvudsak eftergifva omförmälda villkor för
skattefrälseräntors inlösbarhet. Otvifvelaktigt skulle man härigenom
komma ett rättvist resultat väsentligt närmare än med nuvarande bestämmelse.
Den förökning i utgift, som skulle förorsakas statsverket
genom att man sålunda toge steget fullt ut i stället för att anlita den
såsom principiellt riktig förut angilna utvägen, är säkerligen icke af
större betydelse. De fall, i hvilka det skulle kunna behörigen utredas,
såväl att ränta och jord varit med hvarandra förenade, som ock att
räntan förlorat egenskapen af skattefrälseränta, torde nämligen icke vara
särdeles många.
Såsom jag förut nämnt, bär kammarkollegiet föreslagit, att ränta
skulle få inlösas, om densamma vid den tid, då inlösen ifrågakomme,
icke vore i jordägarens hand, hvaremot lagberedningen ansett, att ränta
icke borde vara utesluten från inlösen blott därför, att den vid något
11
Kuwjl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 161.
tillfälle, innan 1885 års förordning trädde i kraft, varit förenad med
jordäganderätten. Ått inlösen skulle få ske, ehuru räntan vid den tid,
då dylik åtgärd komme i fråga, innehades af jordägaren, har icke från
något håll förordats. Äfven jag finner uppenbart, att inlösen i sistnämnda
fall icke bör medgifvas. Syftet för statsverkets åtagande att inlösa
skattefrälseräntor är ju att bereda ägarna af skattefrälsejord samma lättnad,
som ägarna af skattejord vunnit genom grundskatternas afskrifning.
Detta syfte påkallar icke inlösen af räntor, som upphört att
utgå. 1 öfrigt synes det vara önskvärdt att gifva räntornas aflyftande
största möjliga omfattning. Annan begränsning torde därför icke höra
stadgas än den, som erfordras på det icke en jordägare, som innehar
äfven räntan, skall föranlåtas att ånyo frånskilja denna för att få densamma
inlöst af statsverket. Att af detta skäl stanna redan vid den
tidpunkt, då 1885 års förordning trädde i kraft, synes knappt vara befogadt,
då bestämmelserna i denna förordning icke kunna förmodas hafva
gifvit jordägare anledning till dylika åtgärder. A andra sidan förefaller
det tydligt, att rätten till inlösen icke utan våda för missbruk kan göras
beroende af förhållandet vid den tid, då inlösen begäres. Den begränsning,
som läge närmast till hands, vore val den, att inlösen skulle vara
utesluten, om förening mellan räntan och jorden inträdt eller fortfarit,
efter det den ändrade bestämmelse jag nu ämnar föreslå trädt i kraft.
Äfven ett sådant stadgande skulle dock kunna föranleda missbruk, i det
att under den tid, som förflöte mellan det förslaget blefve kändt och
bestämmelsens ikraftträdande, räntor frånskildes i berörda syfte. Gränsen
synes därför böra sättas till en tid, som ungefär sammanfaller med
den, då förevarande förslag kan komma att framläggas för Riksdagen.
I samband med vidtagande af omförmälda förändring synes böra
föreskrifvas, att hvad i nådiga kungörelsen den 3 februari 1888 och lagen
den 2 december 1892 stadgas angående ersättning till ägare af skattefrälsehemman,
hvars skattefrälseränta, ehuru varande af den beskaffenhet,
som afses i förordningen den 11 september 1885, icke blifvit af statsverket
inlöst, skall äga tillämpning jämväl i fråga om ägare al skattefrälsehemman,
hvars ränta icke blifver inlöst, ehuru enligt nu töreslagna
bestämmelse inlösen är medgifven.
I fråga om de skattefrälseräntor, som, äfven efter en utvidgning
af tillämplighetsområdet för 1885 års förordning, ej skulle lalla under
densamma, har lagberedningen föreslagit, att beträffande dem de bestämmelser,
som komma att gälla angående Irälseskatteräntor, skulle
erhålla tillämpning. Huru i detta afseende bör förfaras, är en fråga, på
hvilken jag nu icke har att ingå, då den tillhör området lör den till
12
Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 161.
justitiedepartementet öfverlämnade lagstiftningen angående de frälseräntor,
som icke böra af statsverket inlösas.
Kammarkollegiet synes hafva antagit, att anledningen till att de
sår kallade kronofrälseräntorna för närvarande icke anses inlösningsbarä
ligger däri, att dessa räntor skulle vara likställda med skattefrälseräntor,
som vant med jordäganderätten förenade. Al den föreslagna förändringen
i bestämmelserna angående sistnämnda räntor skulle väl under denna
förutsättning följa, att äfven kronofrälseräntorna finge inlösas. Utan
att nu vilja upptaga detta spörsmål till afgörande finner jag mig endast
höra uttala min tvekan, huruvida icke jämväl kronofrälseräntorna snarare
höra anses ingå under den lagstiftning, som kan komma att gälla om
frälseskatteräntorna. Den jord, från hvilken ränta af ifrågavarande slag
upplåtits, ^ har ju genom att, jämte den kronan tillkommande räntan, af
kronan öfverlåtas till frälseman erhållit frälse natur, och den nu utgående
räntan, som därefter genom enskild! aftal skilts från jorden, är till sin
uppkomst och sitt innehåll beroende af detta aftal.
Enligt den nådiga proposition, som låg till grund för i885 års
förordning, beräknades att statens utgift för inlösen af skattefrälseräntor,
jämte med dem från början likställda men på grund af begränsningen
åt senare beslut om inläsningstidens förlängning numera ej inlösningsbara
kronotionde och rätt till arbete eller hofveri, skulle uppgå till omkring
4,000,000 kronor. Det bestämdes, att de belopp, som för dessa
utskylders inlösande kunde ifrågakomma att af statsmedel gäldas, skulle
få förskjutas af tillgängliga medel, hvarefter förskotten borde hos Riksdagen
till ersättande anmälas. Sedermera har Riksdagen på Kungl.
Maj ris förslag vid olika tillfällen för inlösningens verkställande anvisat
medel, tillsammans uppgående till 3,070,000 kronor. Då år 1890 framställning
om sådant afsättande af medel sista gången gjordes hos Riksdagen,
anförde dåvarande chefen för finansdepartementet att, om tilläfventyrs
något mindre belopp ytterligare skulle varda erforderligt för
berörda ändamål, detsamma syntes böra af statskontoret förskjutas för
att därefter hos Riksdagen till ersättande anmälas, hvaremot vidare afsättning
å riksstaten för ändamålet oj komme att erfordras. I enlighet
härmed har sedermera förfarits. Den nu föreslagna förändringen af
villkoren för räntors inlösen skulle gifvetvis föranleda förökning af statsverkets
utgifter för ifrågavarande ändamål, men beloppet af densamma
kan icke närmare beräknas. Någon anledning synes emellertid icke
föreligga att vidtaga förändring i den nuvarande ordningen för utgifternas
bestridande)).
13
Käng!. Maj:ts Nåd. Proposition No 161.
^ På grund af livad sålunda anförts hemställde departementschefen,
att Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att besluta,
1) att ränta å skattefrälsehemman, hvilken genom köp, byte eller
gåfva kommit från kronan i enskild persons eller verks, menighets eller
inrättnings ägo, må för statsverkets räkning inlösas enligt hvad i nådiga
lörordningen den 11 september 1885 samt nådiga kungörelserna den 6
maj 1904 och den 14 maj 1909 stadgas, utan hinder däraf att räntan
vid något tillfälle, före den 1 april 1911, varit med jordäganderätten
förenad;
2) att hvad i nådiga kungörelsen den 3 februari 1888 och lagen
den 2 december 1892 stadgas angående ersättning till ägare af skattefrälsehemman,
hvars skattefrälseränta, ehuru varande af den beskaffenhet,
som afses i nådiga förordningen den 11 september 1885, icke blifvit af
statsverket inlöst, skall äga tillämpning jämväl i fråga om ägare af
skattefrälsehemman, hvars ränta icke varder inlöst, ehuru enligt den
under punkt 1) föreslagna bestämmelse inlösen är medgifven; samt
3) att de belopp, som kunna ifrågakomma att af statsmedel utbetalas
för inlösen af skattefrälseräntor och gäldande af ersättning till
ägare af skattefrälsehemman enligt hvad nu är sagdt, må förskjutas af
tillgängliga medel, hvarefter förskotten böra hos Riksdagen till ersättande
anmälas.
Häri instämde statsrådets öfrig;a ledamöter.
Hvad statsrådet sålunda hemställt behagade Hans
Maj:t Konungen bifalla; och skulle till Riksdagen aflåtas
nådig proposition af den lydelse bilaga vid detta
protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Gunnar Schumacher.
Bihang till Riksd. prat. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 106 Häft.
3
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1911:148 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kungi. Maj:ts proposition till Riksdagen angående inlösen i vissa fall för statsverkets räkning af ränta å skattefrälse s. 1 i texten
- SU 1911:63 Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen angående inlösen i vissa fall för statsverkets räkning af ränta å skattefrälseliemman m. m. s. 1 i texten