Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning angående tullrestitution i vissa fall vid återutförsel af utländsk vara

1912-03-22 · 39 sidor, varav 39 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 39 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1912:148, Med förslag till förordning angående tullrestitution i vissa fall vid återutförsel af utländsk vara

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 148.

1

N:o 148.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till

förordning angående tullrestitution i vissa fall vid återutförsel

af utländsk vara; gifven Stockholms slott den

22 mars 1912.

Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver

finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t föreslå Riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till förordning angående tullrestitution i

vissa fall vid återutförsel af utländsk vara.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande

utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all

kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,

enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Theodor Adelswärd.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 109 höft. (Nr 148.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 148.

Förslag

till

förordning angående tullrestitution i vissa fall vid återutförsel

af utländsk vara.

\

§ l
Utan

hinder af bestämmelsen i § 11 af nådiga förordningen med

tulltaxa för inkommande varor den 9 juni 1911 må åt handelsidkare,

på sätt nedan bestämmes, medgifvas rätt att vid återutförsel af utländsk

vara, för hvilken han vid införseln behörigen erlagt tullafgift, åtnjuta

tullrestitution.

Med handelsidkare förstås i denna förordning ej blott enskild

handelsidkare utan äfven handelsbolag och aktiebolag, som idkar handelsrörelse.

Tillstånd för handelsidkare att begagna sig af den i § 1 afsedda

rätt meddelas af generaltullstyrelsen. Sådant tillstånd må endast lämnas

handelsidkare, som är känd såsom synnerligen redbar och solid, drifver

affärer med utländska varor i betydande omfattning samt i öfrigt pröfvas

lämplig. Tillståndet kan af generaltullstyrelsen återkallas, när de förutsättningar,

som legat till grund för tillståndets meddelande, icke längre

förefinnas.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 148.

3

§ 3.

Konungen äger bestämma, för hvilka varor rätt till tullrestitution

enligt denna förordning må åtnjutas; dock må i intet fall sådan rätt

afse spannmål, omalen eller malen, lefvande djur, brännvin och sprit,

alla slag, eller vin.

Konungen äger likaledes bestämma, i hvilka af rikets städer med

tullkammare rätten till restitution må tillerkännas handelsidkare.

§ 4.

På förslag af generaltullstyrelsen meddelar Konungen i enlighet

med denna förordning och öfriga gällande föreskrifter de närmare bestämmelser,

som äro erforderliga för bevarande af kronans rätt och för

vinnande af ordning och säkerhet vid åtnjutande af ifrågavarande restitution.

§ 5-

Ansökning om erhållande af sådant tillstånd, som ofvan sagts,

skall ingifvas till generaltullstyrelsen och vara åtföljd af erforderliga

intyg till styrkande af sökandens rätt att drifva handel samt de handlingar,

han i öfrigt vill åberopa till stöd för ansökningen.

Före ärendets afgörande skall generaltullstyrelsen öfver ansökningen

inhämta yttrande af vederbörande tullmyndighet äfvensom handelskammare

eller, efter omständigheterna, annan sammanslutning af representanter

för handeln eller ock vederbörande kommunala myndigheter.

§ 6.

Därest handelsidkare till annan öfverlåter sin affärsrörelse eller

varder försatt i konkurs, skall rätten till tullrestitution anses förfallen.

§ 7.

1. Rätt till restitution enligt denna förordning afser icke blott varor,

som införts direkte från utlandet eller från frihamn eller frilager, utan

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 148.

äfven varor, som uttagits från transitupplag eller ankommit såsom

omedelbar transitförsändning.

2. Restitution beräknas efter utförselvarans netto vikt, ankommande

dock på Konungens pröfning, huruvida och under hvilka villkor emballage

eller inlägg till varor, i fråga om hvilka bruttoförtullning är stadgad

i gällande tulltaxa, må inräknas i den vikt, som vid utförseln lägges

till grund för restitution.

§ 8,

1. För bevarande af rätt till tullrestitution enligt denna förordning

erfordras, att handelsidkare vid varans angifning till förtullning skriftligen

anmäler afsikten att begagna sig af sådan rätt.

2. Efter sådan varas återutförsel må handelsidkare med i denna

förordning gjorda inskränkningar åtnjuta restitution af den tullafgift,

som af honom erlagts för en motsvarande kvantitet från utlandet införd

och inom två år näst före utförseln till förtullning angifven vara af

samma slag, beträffande hvilken han gjort sådan anmälan, som i mom. 1

omförmäles.

§ 9.

Varder tullsatsen för vara, som afses i denna förordning, nedsatt,

må utförsel af varan, som äger rum, sedan beslutet om nedsättningen

trädt i kraft, icke berättiga till restitution efter högre tullsats än den,

som gäller vid varans utförsel. Förklaras sådan vara tullfri, förfaller

rätten till restitution, om varan utföres efter beslutets trädande i kraft.

Höjes åter tullsatsen för sådan vara, skall den lägre tullsatsen fortfarande

läggas till grund för beräkningen af restitution vid utförsel inom loppet

af två år, sedan höjningen börjat tillämpas, hvaremot utförsel därefter

berättigar till restitution efter den högre tullsatsen.

§ io.

För vara, som af handelsidkare anmäles jämlikt § 8 mom. 1, skall

i sammanhang med tullafgiftens erläggande betalas en särskild afgift

till belopp af en half procent af tullafgiften.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 148.

5

§ n
Öfver

i § 8 omförmälda förtullningar och exporter skall handelsidkare

enligt formulär, som af generaltullstyrelsen fastställes, föra ett

för debet och kredit inrättadt afräkningsdiarium med särskilda upplägg

för hvarje varuslag. Af detta afräkningsdiarium, livilket när helst så

påfordras skall för vederbörande tullmyndighet hållas tillgängligt, skall

handelsidkaren för hvarje kvartal ingifva fullständigt utdrag till generaltullstyrelsen.

§ 12-

Såsom villkor för erhållande af restitution skall i öfrigt gälla:

a) att utförseln sker vid samma tullkammare, där förtullningen ägt

rum, så vida ej generaltullstyrelsen för särskildt fall finner restitution

kunna medgifvas, oaktadt varan utförts vid annan tullkammare;

b) att exportangifningsinlagan ej mindre innehåller uppgift om

afsikten att för varan erhålla tullrestitution enligt denna förordning, om

varans handelsbenämning och om den rubrik i tulltaxan, till hvilken

densamma vid införseln blifvit hänförd, än äfven är åtföljd af exportörens

under edlig förpliktelse afgifna och af två vittnen till riktigheten bestyrkta

försäkran därom, att den till utförsel angifna varan blifvit af honom

införd, att full införseltull för densamma erlagts och att varan icke efter

införseln undergått någon bearbetning eller förändring;

c) att vederbörande tullkammare efter exportvarans undersökning

och utrönande af den vikt, som jämlikt § 7 mom. 2 skall läggas till

grund för restitutionen, samt kollynas plombering och bevakning till och

inlastning i fartyg eller järnvägsvagn härom meddelat attest, hvilken

såsom verifikation jämte angifningsinlagan och öfriga intyg bifogas tullkammarens

utgående tulljournal;

d) att utförseln i öfrigt verificeras på sätt i § 13 af nådiga förordningen

med tulltaxa för inkommande varor den 9 juni 1911 finnes

stadgadt beträffande varor, för hvilka tullrestitution är därstädes medgifven;

samt

e) att vederbörande handelsidkare under januari, april, juli och

oktober månader hos generaltullstyrelsen gör ansökning om den restitution,

som belöper på de under senast förflutna kvartal exporterade varor;

skolande i dylik ansökning noggrant angifvas de förtullningsposter i

afräkningsdiariets debet, å hvilka afskrifning bör ske för det belopp,

hvars restitution begäres.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 148.

§ 13.

Befinnes handelsidkare för erhållande af tullrestitution enligt bestämmelserna

i denna förordning hafva lämnat uppgift, som icke öfverensstämmer

med verkliga förhållandet, kan rätt att vidare erhålla sådan

restitution honom förvägras.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1913.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kuncjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 148.

7

Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 22 mars

1912.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern STAAFF,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve EHRENSVÄRD,

Statsråden: PETERSSON,

SCHOTTE,

Berg,

Bergström,

friherre ADELSWÄRD,

Petrén,

Stenström,

Larsson,

Sandström.

Departementschefen, statsrådet friherre Adelswärd anförde härefter

:

I ett öfver tulltaxekommitténs betänkande afgifvet yttrande föreslog

på sin tid Stockholms handelskammare anordnandet af s. k. »tullrestitutionsupplag»

under former, som angåfvos i en handelskammarens

yttrande bifogad promemoria.

Genom nådigt bref den 25 februari 1910 anbefallde Kungl. Maj:t

kommerskollegium och generaltullstyrelsen att verkställa undersökning

af de förhållanden en sådan lagstiftning som den af handelskammaren

ifrågasatta kunde anses komma att beröra.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kommerskollegium

och

generaltullstyrelsen.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 148.

I underdånig skrifvelse den 8 februari 1911 hafva ämbetsverken

afgifvit den anbefallda utredningen.

Ämbetsverken hafva därvid till en början framhållit, att rikets

öfriga handelskammare, med undantag af handelskammaren i Luleå samt

Gottlands handels- och sjöfartskammare, i framställningar till handelskammarmötet

1910 yttrat sig öfver Stockholms handelskammares ofvannämnda

förslag och därvid samtliga, utom Södra Ålfsborgs läns industrioch

handelskammare, framhållit behofvet af en lagstiftning af hufvudsakligen

det innehåll, Stockholms handelskammare ifrågasatt. Södra Ålfsborgs

läns industri- och handelskammare hade förklarat sig icke kunna

uttala sig i frågan, innan viss ytterligare utredning blifvit åvägabringad.

Efter att hafva framhållit, att förordningen om frihamn icke vore

tillräcklig för att åtminstone för närvarande en önskvärd utveckling af

den utrikes handeln och exportindustrien skulle kunna åstadkommas,

anföra ämbetsverken i berörda skrifvelse följande:

»Orsakerna till detta förhållande äro otvifvelaktigt flera, men enligt

hvad ämbetsverken förnummit har härtill i betydande grad bidragit

saknaden af en redan tillräckligt utvecklad transithandél. De handelshus,

som idka sådan handel eller som kunna väntas komma att drifva

sådan rörelse, lära i allmänhet förmena, att, innan ifrågavarande gren

af deras affär nått en större omfattning, det komme att ställa sig allt

för kostsamt att såväl inom som utom fri hamnsområdet för lagret hålla

lokal och personal.

Det vill häraf synas, som om frihamnsinstitutionen ensam icke

skulle vara, åtminstone för närvarande, tillräcklig för beredande af den

lättnad åt transithandeln, som i sammanhang med tillkomsten af förordningen

om frihamn framhölls såsom ett af önskemålen i fråga om

vår tullagstiftnings revision. Frihamnsfrågans läge i vårt land utvisar

tvärtom, att frihamnsinstitutionen behöfver en komplettering. En sådan

kan frilagret tänkas utgöra. Emellertid ligger det nära till hands att

antaga, att omfattningen af vårt lands transithandél skall åtminstone för

närvarande visa sig vara för ringa för att gifva anledning till upprättande

af frilager i nämnvärd utsträckning. Kompletteringen skulle i

sådant fall få sökas i en tredje anordning, hvilken — möjligen jämte

frilager — skulle kunna tänkas tillgodose de ifrågasatta krafven på friare

former för varuomsättningen.

Till belysning af de utvägar, som här må vara att tänka på,

tillåta sig ämbetsverken erinra om de anordningar, som i sådant hänseende

finnas i Danmark och Tyskland.

I Danmark har man sålunda kreditupplag, å hvilka de importerade

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 148.

^illpliktig» varorna stå under ägarens vård och fria disposition samt

ägaren viss tid åtnjuter kredit å tullen, äfvensom transitupplag, som

visserligen ligger under tullverkets lås, men å hvilket varorna likväl få

af ägaren ej endast efterses och vårdas, utan också ompackas. Från

båda dessa slags upplag må återutförsel ske, äfven om denna icke äger

rum i hela kolly, sådana de inkommit.

Jämväl i Tyskland finnas olika tullupplag dels offentliga, som äro

inrymda i byggnader, tillhörande staten eller städer, dels privata, som

äro inrymda i enskilda affärsmäns eller firmors lokaler. Af de senare

finnas åtskilliga slag såsom transitläger, delningslager, kreditlager, fortlöpande

kontolager in. fl. Vid dessa upplag är ägarens dispositionsrätt

till varorna mycket fri och omfattande.

Det bör i detta sammanhang framhållas, att Danmark och Tyskland

haft ofvannämnda eller liknande, i transithandelns intresse direkt

inrättade institutioner långt innan frihamns- och frilagersinstitutionerna

infördes. Man lärer också kunna antaga, att de förra varit ägnade att

i betydande grad bereda väg för de senare.

Då det danska kreditupplaget särskildt åberopats till jämförelse,

synas något mera fullständiga uppgifter böra meddelas angående detta.

Med ifrågavarande upplag förstås enligt tullförordningen den 1

februari 1797 rätt för ägaren till utländska tullpliktiga varor att genast

disponera varorna mot kredit på de utgifter, som annars vid införsel

skulle erläggas, och mot det att tullafgiften senare skall inbetalas, för

så vidt varorna förblifva i landet, hvaremot de varor, som åter utföras,

afskrifvas från kreditupplaget. I allmänhet har hvarje i köpstad bosatt

dansk handlande kreditupplagsrätt för de varor, med hvilka han äger

drifva handel, såvidt dessa äro af beskaffenhet att få på sådant upplag

intagas och under villkor, att han visar sig förfoga öfver därtill tjänligt

magasinsrum, som medgifver en ordentlig undersökning och sortering

af varorna, och ställer sig till efterrättelse de angående kreditupplaget

gifna föreskrifter. I Köpenhamn medgifves dock kreditupplagsrätt endast

den, som vunnit burskap såsom »grosserer», äfvensom särskildt speceri-,

brännvins-, timmer- och vinhandlare.

I regel må blott de varor, för hvilka viss upplagsmängd är angifven

i tulltariffen, läggas på kreditupplag, men tullstyrelsen äger dock

rätt att medgifva äfven andra varors uppläggande å kreditupplag samt

att, om så befinnes nödigt, meddela särskilda af sådant medgifvande

betingade kontrollföreskrifter (Lov den 5 maj 1908 om Toldafgifterna

in. in. § 23). Från år 1874 både genom särskilda resolutioner manufakturhandlarne

i Köpenhamn medgifvits ett »udvidet Kreditoplag for

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 sand. 109 höft. (Nr 148.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 148.

Manufakturvarer m. m.)>, beträffande hvilket särskilda föreskrifter gällde.

Dessa upphäfdes emellertid genom Lov den 5 maj 1908, då de varor,

desamma afsågo, upptogos i tulltariffen såsom kreditupplagsberättigade

och sålunda de allmänna föreskrifterna rörande kreditupplag blefvo tilllämpliga

jämväl å dessa varor. I 1908 års tulltariff upptagas inalles

86 varurubriker såsom kreditupplagsberättigade.

Vid intagandet å kreditupplag, som får ske endast i vissa bestämda,

i tulltariffen angifna minimikvantiteter (tillskrifningskvanta),

undersökas varorna till myckenhet och beskaffenhet på liknande sätt,

som då varorna skola förtullas samt uppföras på kreditupplagskonto.

Kreditupplagshafvaren äger därefter fritt disponera varorna, förbruka,

försälja eller återutföra dem eller ock öfverflytta dem till andra kreditupplag,

till frihamn eller till frilager men icke till transitupplag. Upplagstiden

är obegränsad. Afskrifning af tull får endast ske för bestämda,

likaledes i tulltariffen angifna minimikvantiteter för hvarje gång

(frånskrifningskvanta). Vid införsel af varor till kreditupplaget, vare

sig direkte från utrikes ort eller från transitupplag, annat kreditupplag,

frilager eller frihamn, skall skriftlig anmälan ske hos tulltjänsteman.

Vid varors utförsel eller öfverflyttning till annat kreditupplag, frilager

eller frihamn skall liknande anmälan ske, om frånskrifning fordras.

Om uttagning till inhemsk förbrukning göres anmälan endast vid utgången

af hvarje kvartal.

Inom fjärde dagen efter kvartalets utgång skall till kreditupplagskontoret

ingifvas eu så kallad g ener alförklaring, hvaruppå afräkning

sker, tullafgifter för nästföregående kvartal erläggas och behållningen

inventeras. Vid denna inventering, hvarom upplagshafvaren på förhand

underrättas, skall behållningen vara sorterad i särskilda varuslag. Därvid

antages i regeln icke såsom behållning mindre myckenhet än frånskrifningskvantum.

Inventeringar kunna därjämte, utan föregående tillsägelse,

äga rum mellan kvartalsinventeringarna. Vid återutförsel fordras

angifningsinlaga i två exemplar. Efter varans undersökning och attestering

på inlagorna återlämnas det ena exemplaret till varuägaren, som

vid kvartalsafräkningen skall uppvisa detsamma, för att varan skall kunna

afskrifvas. Härjämte erfordras vid utförseln eu försäkran på tro och

heder, att varorna ej skola insmugglas i landet. Vid forslandet af

kreditupplagsvaror inom landet för befordran till utlandet skall kreditupplagsgodset

vara försedt med tullsigill. För varor, mottagna på

kreditupplag, beräknas den tullafgift, som gäller, då afräkning göres

med upplagshafvaren. Afräkning sker utom de allmänna afräkningarna,

hvarje gång tullen på en kreditupplagsvara förändras eller upphäfves,

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 148.

på det sätt att den behållning, som förefinnes vid tullverkets strax efter

förändringens ikraftträdande företagna inventering, behandlas efter den

nya tariff bestämmelsen, för så vidt denna behållning icke sedermera

utföres, hvaremot den del af upplaget, som vid inventeringen icke finnes

i behåll, behandlas efter den äldre afgiftsbestämmelsen.

Ehuru vår tullagstiftning redan innefattar en förordning om frihamn

och äfven om den skulle ytterligare kompletteras med föreskrifter,

som möjliggöra inrättande af frilager, synes i allt fall under ofvan angifna

förhållanden ur synpunkten af trausithandelns intressen förefinnas behof

af en anordning, motsvarande de nyssomförmälda tyska och danska

institutioner, som finnas vid sidan af frihamn och frilagersinstitutionerna,

en anordning som för den enskilde köpmannen är förenad med mindre

kostnad än frihamnen och frilagret och som därför kan tjäna som medel

till upparbetande af transitaffärer från en mera blygsam början.

En sådan anordning är alltså, enligt ämbetsverkens åsikt, i och

för sig behöflig för transitiv an delns utveckling i vårt land. Såsom häfstång

för transithandeln och då en sådan handel af större omfång är

en förutsättning för att frihamns- och frilagersinstitutionerna skola uppnå

någon högre blomstring, bör den ifrågasatta anordningen komma att

direkte befrämja äfven nämnda institutioners utveckling och därigenom

ytterst komma att tjäna icke allenast transithandelns utan ock de öfriga

näringsgrenars bästa, i hvilkas intresse frihamnar och frilager skulle

komma att inrättas.

Den positivt gagneliga inverkan på svenskt näringslif, som är att

förvänta af en sådan lättnad i tullagstiftningen, hvarom här är fråga,

inskränker sig emellertid icke till hvad ofvan är framhållet. Det är

att antaga, att i en utvecklad svensk transithandel kolonialvaror och

andra varor, som importeras till Europa från öfriga världsdelar, skola

komma att spela en viktig roll. Importen af sådana handelsvaror lärer

i stor utsträckning kunna förväntas äga rum med de direkta svenska

ängfartygslinjerna på främmande världsdelar. Att den ökning i återfrakterna

å dessa linjer, hvarpå man under anförda förhållanden synes

hafva anledning att hoppas, kan komma att för linjernas ekonomiska

bärighet blifva af synnerlig betydelse, ligger i öppen dag. För några

af linjerna torde också föreligga ett starkt behof af förbättring af deras

återfrakter.

Med afseende å hvad sålunda blifvit anfördt anse sig ämbetsverken

kunna fastslå, att en lagstiftning med det syfte, som Stockholms handelskammares

förslag innefattar, kan förväntas blifva i betydande grad

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 148.

gagnelig för vissa grenar af svenskt näringslif och särskildt för den

stora handeln.

Ämbetsverken gå nn att undersöka, huruvida den ifrågasatta lagstiftningen

kan beräknas blifva till men för någon svensk näringsgren.

Södra Älfsborgs läns industri- och handelskammare har i framställning

till handelskammarmötet 1910 betonat behofvet af en undersökning

om förslagets inverkan på den mindre handeln. Det kan emellertid

sättas i fråga, om öfver hufvud taget någon påverkan af en lagstiftning

af föreslagen art på den mindre handeln är tänkbar. De varor,

som från upplag af ifrågasatt slag skulle komma att gå ut i den svenska

marknaden, få vidkännas enahanda tullkostnader som varor, livilka utsläppas

i marknaden utan att passera sådant upplag. Den förmån innehafvare

af upplag skulle få framför en annan affärsman i samma bransch,

komrne att bestå hufvudsakligen däri, att han genom att lättare kunna

göra affärer på utlandet blefve i tillfälle att förskaffa sig en större afsättning

af sina varor, men en sådan förmån kan så mycket mindre

anses innefatta något som helst ingrepp i den senare affärsmannens

intresse, som fördelen ju icke är af monopols natur utan af denne själ!

kan under vissa förutsättningar förvärfvas. Man torde därför kunna

säga, att denna lagstiftning öfver hufvud taget icke är af afsevärdt intresse

för småhandeln.

Mera komplicerad är frågan om den föreslagna lagstiftningens inverkan

på svensk industri.

Hvad då först beträffar sådana industrier, som icke arbeta för

export, har transithandeln för dessa industrier lika litet intresse som för

småhandeln. Hvad ofvan är sagd! om den ifrågasatta lagstiftningens

förhållande till den senare torde ock i stort sedt gälla äfven de förra.

Frågan i hvad mån svensk industri i öfrigt må komma att beröras

af den föreslagna lagstiftningen sammanhänger nära med frågan

om hvilka varor, som under förutsättning af en sådan lagstiftning i

mera betydande grad kunna väntas blifva föremål för frånsållande].

Erfarenheten från Danmark, som i förevarande afseende torde vara

mycket belysande, utvisar, att man för en transithandel till våra östra

grannländer — hvilka utgöra den naturliga marknaden för en sådan

handel från Sverige — framför allt har att räkna med varuslag, som

icke produceras i Sverige.

Af varuslag, som äro föremål för industriell produktion i Sverige,

transiteras Danmark i större omfattning hufvudsakligen af pappersmassa

och papper, textil- och manufakturvaror samt järn- och stålvaror.

I Danmark transiteradt papper och pappersmassa torde till be
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 148.

tydande del vara af svensk tillverkning. Någon nämnvärd transithandel

med sådana varor öfver Sverige lärer man knappast hafva att förvänta.

Hvad textil- och manufakturvaror samt järn- och stålvaror beträffar,

torde man däremot kunna antaga, att, därest restitution af erlagd

tull å varor af ifrågavarande slag kunde erhållas, sådana varor skulle

blifva föremål för transithandel öfver Sverige till Ryssland och Finland

i måhända icke ringa utsträckning. Visserligen är det icke uteslutet, att

eventuella restitutionsbestämmelser skulle visa sig verka oförmånligt

rörande en och annan detalj tillverkning inom förevarande områden, men

de olägenheter, som härigenom skulle för den svenska industrien uppstå,

lära, enligt ämbetsverkens åsikt, få anses vara af så pass ringa betydelse,

att afgörande hänsyn därtill ej bör tagas beträffande nu ifrågasatt restitutionsrätts

medgifvande eller icke. Detta bekräftas ock af upplysningar

i ämnet, som under hand inhämtats från målsmän för skilda industrier.

Där med afseende å särskild vara den menliga inverkan är af väsentlig

natur, bör sådan vara undantagas från rätten till restitution.

Å andra sidan bör det framhållas, att rätt till ifrågavarande restitution

kan tänkas medföra vissa fördelar beträffande export af svenska

industrialster. Särskild! torde detta vara förhållandet med en del industriartiklar,

som egentligen utgöra tillbehör till andra varor och därför

också, om de ifrågasatta restitutionsbestämmelserna komma till stånd,

kunna, måhända i rätt stor utsträckning, afyttras på utlandet i sammanhang

med andra varor, som transitera Sverige.

Ämbetsverken öfvergå nu till att uttala sig därom, huruvida det

ifrågasatta undanröjandet af det hinder för en friare transithandel med

utlandet, som ligger däri, att varan i Sverige påföres tull, synes lämpligen

kunna och böra ske under de former, som föreslagits.

Stockholms handelskammares förslag är grundadt på det system,

att tull skulle i vanlig ordning erläggas vid varans införsel men tillgodoräknas

importören i och för restitution, därest varan åter utfördes.

Ehuru till stöd för förslaget, bland annat, åberopats de lättnader, som

i åsyftad riktning i Danmark vinnas genom bestämmelserna om kreditupplag,

har man icke velat gå så långt som att begära införandet af

kredit på tullen. Ämbetsverken hafva det oaktadt ansett sig böra pröfva,

om möjligen det senare af dessa system skulle vara att föredraga, särskildt

som förslag om införande i den svenska tullagstiftningen af kreditupplag

en gång förelegat i mera bestämd form. En af Kungl. Maj:t

år 1882 tillsatt kommitté afgaf nämligen i augusti månad 1884 förslag

till särskilda förordningar om kreditupplag och frilager. Förslagen tillstyrktes

i hufvudsak af kommerskollegium och generaltullstyrelsen i

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 148.

gemensamt underdånigt utlåtande af den 4 juni 1885, men förslaget

beträffande kreditupplag blef icke förelagdt Riksdagen.

Vid 1910 års handelskammarmöte har i fråga om skälen, hvarför

man icke begärde allmän tullkredit, yttrats, bland annat, följande: Det

vore säkerligen att begära för mycket af staten, om önskemålet transithandelns

tillkomst skulle betinga allmän tullkredit. Det kan icke tänkas,

att tullkredit endast skulle inrymma ett visst antal handelshus eller köpmän,

utan torde en allmän önskan om tullkredit från hela rikets importhandel

äfven för de varor, hvilka konsumeras inom landet, göra sig

gällande. Ett dylikt förfarande vore alltför främmande för vår svenska

uppfattning om tullens erläggande på förhand och med den betydelse,

som tullintäkterna hafva för det svenska statsverkets inkomster.

De i § 9 tulltaxeunderrättelserna (till 1906 års tulltaxa) förekommande

bestämmelserna beträffande dispositionen här i landet af tullpliktiga

varor, afsedda att i förädladt skick återutföras, äro i princip

grundade på drawback- eller restitutionssystemet. Tulltaxekommittén

har i sitt betänkande af den 3 maj 1909 till bedömande upptagit spörsmålet,

huruvida anledning skulle kunna finnas att i lagstiftningen om

förädlingsverksamhet öfvergå från drawbacksystemet till systemet med

»admission temporaire», d. v. s. tullfri disposition inom landet under

viss tid af de eljest tullpliktiga varor, hvilka vore afsedda att förädlas

och återutföras. Kommittén har vid sin undersökning kommit till det

resultatet, att någon annan med det sistnämnda systemet såsom sådant

sammanhängande fördel icke vore att vänta än möjligen någon räntebesparing

för exportindustrien, då denna icke behöfde inbetala tullen

utan kunde få anstånd med dess gäldande under så pass lång tid, att

varans förädling därunder medhunnes. Då för öfrigt den med »admission

temporaire» förenade förmånen af räntebesparing borde kunna beredas

förädlingsindustrien äfven inom det nuvarande systemets ram, syntes

det kommittén, att dess förslag borde byggas på den nu bestående

grunden, och detta så mycket hellre som i de till kommittén inkomna

framställningar icke någon önskan i motsatt riktning funnit uttryck.

De sålunda af kommittén förordade principerna hafva vederbörligen

godkänts och de i § 13 af ofvannämnda tulltaxeförordning den 4

juli 1910 förekommande bestämmelserna af motsvarande innebörd som

de i § 9 tulltaxeunderrättelserna (till 1906 års tulltaxa) äro . liksom där

grundade på restitution. Denna omständighet i förening med de nyss

relaterade skälen, hvarför Stockholms handelskammares förslag icke

grundats på principen med kredit å tullafgiften, synes ämbetsverken

tala för, att en lagstiftning i den ifrågasatta riktningen bör såsom före
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 148.

slagits grundas på restitution. Detta förutsätter dock undantag från

den i § 11 tulltaxeförordningen intagna regel, att rätteligen debiterad

och erlagd tullafgift icke må restitueras, äfven om varan återutföres.

Med afseende härå anse sig ämbetsverken böra framhålla, att eu

sådan allmän föreskrift om restitutionsrätt kan lämna möjlighet för köpmannen,

då han af en eller annan anledning är missnöjd med en vara,

som han efter tullafgiftens erläggande redan disponerat, att i strid emot

föreskrifterna i nyssnämnda paragraf återutföra denna till af sändaren och att

således begagna restitutionsrätten icke för det därmed afsedda ändamålet

utan för ett kringgående af det allmänna förbudet mot restitution af

rätteligen erlagd tullafgift. Det har från en sida blifvit ifrågasatt att

till förekommande af restitutionsrättens missbrukande på sådant sätt intaga

bestämmelse, att återutförsel icke finge äga rum till samma land,

hvarifrån varan inkommit. Men en sådan bestämmelse skulle lätteligen

kunna kringgås genom varans försändande via annat land. Möjligen

skulle man kunna i sammanhang med en föreskrift, att restitution enligt

den ifrågasatta förordningen icke finge åtnjutas vid varans returnerande

till den utländska afsändaren, bestämma, att försäkran, att så icke skett,

skulle inflyta i det intyg, som enligt förslaget skulle afgifvas af köpmannen

angående varans förtullning m. in. Enligt ämbetsverkens förmenande

synes emellertid faran för missbruk i den antydda riktningen

icke vara af sådan betydelse, att den bör betinga dylik bestämmelse.

I Stockholms handelskammares ofvannämnda vid 1909 års handelskammarmöte

framlagda promemoria angifvas de hufvudgrunder, under

hvilka handelskammaren tänkt sig bestämmelserna angående restitutionen.

Beträffande rättens allmänna begränsning afse dessa hufvudgrunder:

a) inskränkning till vissa orter;

b) rättens beroende därutöfver på generaltullstyrelsens medgifvande;

c) nedsättande af värdehandlingar till tryggande af kronans rätt;

d) grundande af bevisningen, att tullafgift för varan blifvit erlagd,

på intyg därom af exportören med kompletterande kontroll genom s. k.

afräkningsdiarium, fördt af vederbörande tullförvaltning;

e) stadgande om förlust af rätten att vidare erhålla restitution för

den, som befinnes hafva lämnat veterligen oriktiga uppgifter eller eljest

hafva förfarit svikligt.

Uppenbart torde emellertid vara, att begränsningen måste i flera

afseenden ytterligare fixeras, såsom t. ex. varornas inskränkning till

bestämda varuslag äfvensom fastställande af viss tidsgräns för rätten

till restitution, men innan ämbetsverken inlåta sig på frågan om det

närmare bestämmandet af gränserna i öfrigt för sagda rätt, har en

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 148.

undersökning ansetts böra företagas, huru långt man såsom villkor lör

rättens åtnjutande borde sträcka krafvet på identitet mellan den in- och

den utförda varan, samt hvilken form som kunde erfordras för bevisningen

härom och för kontrollen från tullverkets sida. Naturligen skulle

varan vid återutförseln undergå förnyad tullbehandling för utrönande al

det därå belöpande tullbelopp, hvars restitution ifrågasatts, men genom

tullbehandlingen kunde ju icke konstateras identiteten med af exportören

införd vara, för hvilken han erlagt tull. Härom erfordras särskild bevisning

under en eller annan form.

Jämväl i nyssnämnda afseenden erbjuda sig jämförelsepunkterna

i bestämmelserna rörande den tullfria förädlingsverksamheten i § 9 tulltaxeunderrättelserna

(till 1906 års tulltaxa). Dessa bestämmelser äro

till sin innebörd sinsemellan ganska skiljaktiga.

Hvad först angår den materiella identiteten, det vill säga identiteten

mellan de införda materialerna samt exportvaran, så kräfves i

regel sådan, med undantag endast i afseende å de i mom. 3 A omförni

äld a förmalningsprodukter af hvete, råg eller korn, beträffande hvilka

detta kraf icke sträcker sig längre än därhän, att kvarnägaren-exportören

skall hafva från utlandet infört och förtullat omalen spannmål af

samma slag som den i exportvaran ingående till motsvarande kvantitet.

Identitetsbevisningen är beträffande de i mom. 1 och mom. 2 omförmälda

varor, för hvilka en hx drawback är bestämd, grundad uteslutande

på tillverkarens högtidligen (»under edlig förpliktelse») afgifna

och af två personers vittnesintvg bestyrkta försäkran, utan att i dessa

fall någon tullmyndighetens medverkan för bevisningens åvägabringande

erfordras. I fråga om de i mom. 3 och mom. 5 afsedda varor, angående

hvilka liknande försäkran af tillverkaren erfordras, hafva tullmyndigheterna

skyldighet att vidtaga vissa kontrollåtgärder. I mom. 3 är i

detta afseende föreskrifvet, att vederbörande tullförvaltning skall för

hvar och eu, som i behörig ordning angifvit varan såsom afsedd att

bearbetas för export, föra ett afräkningsdiarium för förtullningarna och

exporterna. I detta, till hvilket generaltullstyrelsen fastställt formulär,

göras anteckningar ej mindre om de för berörda ändamål införda varor

än äfven om de utförda varupartierna, med utsättande i båda fallen af

tid, lägenhet och kvantitet m. in. Kontrollföreskrifterna enligt inom. 5

meddelas nu i hvarje särskild! fall af generaltullstyrelsen, hvilken enligt

momentets ordalydelse icke må medgifva rätt till där afsedda restitution,

med mindre tillförlitlig kontroll kan åstadkommas. Generaltullstyrelsen

har ofta föreskrifvit förande af afräkningsdiarium jämväl i dessa fall.

Den nya tulltaxeförordningens bestämmelser i § 13 öfverensstämma

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 148.

i hufvudsak med hvad här ofvan relaterats angående nu gällande tulltaxeunderrättelser

(afser 1906 års tulltaxeunderrättelser) utom hvad angår,

att medgifvanden till restitution i sådana fall, som afses i § 9 mom. 5

tulltaxeunderrättelserna, enligt tulltaxeförordningen § 13 mom. 5 skola

ankomma på Konungens pröfning. Medgifvanden enligt sistnämnda lagrum

förutsätta dock äfven en tullverkets kontroll, enär en viss tidsgräns

blifvit bestämd för restitutionens åtnjutande.

Af jämförelsen med bestämmelserna rörande tullfri förädlingsverksamhet

finner man således, att vissa af dessa tagits till förebild för

Stockholms handelskammares ifrågavarande förslag. Detta förutsätter

nämligen identitetsbevisningens grundande på exportörens högtidliga

försäkran och en kompletterande kontroll från tullverket genom afräkningsdiarium.

Från bevisnings- och kontrollsynpunkt innebär således

förslaget i sak icke något nj^tt. Emellertid är att märka, att i förslaget

vidare blifvit förutsatt, att identiteten mellan utförd och införd vara icke

skulle så specifikt bestämmas, att dagen och lägenheten för en reexporterad

varas införsel med visshet kunde uppgifvas, eller med andra ord

att den eller de utförda varorna vore just de, som vid ett eller flera

bestämdt uppgifna tillfällen införts. Det har tvärtom med skärpa betonats,

att sådant icke skulle vara möjligt vid eu större omsättning af en

mångfald olika artiklar. Vid införsel af varor för ständigt fortgående

komplettering af ett större sortimentslager, från hvilket försäljning tid

efter annan ägde rum, måste dessa inläggas å sina respektive platser

och vid export vore otänkbart att specifikt angifva tiden för hvarje särskild

varas införsel. Den kontroll, som från tullverkets sida skulle utöfvas,

att exportören icke obehörigen utbekomme restitution, skulle ligga

däri, att genom afräkningsdiariet hölles räkning däröfver, att tullafgiften

för reexporteradt gods, hvilket skulle införas, i diariets kredit, icke komme

att öfverstiga den enligt debet erlagda tullafgiften för importeradt gods

af samma slag. Från förslagsställarens sida har därjämte framhållits,

att den ifrågasatta rätten till restitution egentligen ytterst skulle grundas

på förtroende till köpmannen, hvilken i detta afseende i Sverige borde

hafva lika berättigade anspråk som i Danmark, hvarest hela kreditupplagssystemet

i ännu högre grad vore byggdt på förtroende än hvad som

skulle blifva fallet vid en rätt till restitution enligt det framställda förslaget.

Angående frågan, huruvida man beträffande krafvet på identitet

kan godtaga förslaget, torde först och främst böra erinras, att man icke

lärer kunna ifrågasätta anlitande af det tillvägagångssätt, som ur identitetssynpunkt

naturligen skulle innebära de fullständigaste garantierna,

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 109 höft. (Nr 148.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 148.

nämligen en oaflåtlig direkt uppsikt från tullverkets sida öfver varan

från dess införsel till dess utförsel. Detta skulle uppenbarligen såsom

alltför omständligt och kostbart i praktiken omöjliggöra den trafik, man

afsett uppväcka och understödja. Enahanda skäl torde vara att anföra

emot varornas stämpling för igenkännande vid återutförseln. Sådan

skulle dessutom vara omöjlig i fråga om varor, inkommande i partier,

afsedda att återutföras efter delning i större eller mindre kvantiteter.

Man synes få taga hänsyn därtill, att, såsom framgår af hvad ofvan

blifvit anfördt, krafvet på identitet i fråga om de i § 9 mom. 3 A tulltaxeunderrättelserna

omförmälda förmalningsprodukter af hvete, råg eller

korn icke utsträckts längre än hvad som nu blifvit föreslaget. Emellertid

torde i öfverensstämmelse med hvad som gäller icke blott beträffande

dessa produkter utan jämväl i fråga om all restitution enligt § 9 tulltaxeunderrättelserna

exportörens försäkran böra bestyrkas genom vittnesintyg

af två personer, lämpligen lagerföreståndare eller innehafvare af

liknande befattningar hos exportören. Vidare är att erinra, att tullverkets

kontroll beträffande nämnda förmalningsprodukter icke är mera

ingående än som nyss blifvit nämndt. Det är dock att märka, att beträffande

förmalningsprodukterna denna anordning af kontrollen är

genomförd med afsikt, att vid förmalningen skall kunna användas äfven

inrikes producerad säd, under det att vid den restitution, hvarom nu är

fråga, återbetalning af tull, som belöpte på af exportören införda utländska

varor, naturligen icke skulle få ifrågakomma vid utförsel af

inhemska varor. Därest nämligen en handelsidkare, som införde utländska

varor med anmälan om afsikt att reexportera desamma, kunde

inrikes försälja dessa varor med inräknad godtgörelse för tullafgifteu

men återutförde svenska liknande varor och därför erhölle restitution af

den tull, som belöpte på de utländska varorna, skulle detta ju verka

såsom exportpremie för de svenska varorna.

Såsom garantier emot ett missbruk i nu antydda riktning af rätten

till restitution torde emellertid, förutom ett uteslutande från denna rätt

af sådana varor, beträdande livilka man kunde hafva särskild anledning

att befara missbruk, få antagas skola verka dels den af exportören afgifna

högtidliga försäkran, hvilken skulle afse, att den exporterade varan

blifvit af honom införd från utlandet, att för densamma erlagts full införseltull,

och att varan icke efter införseln undergått någon bearbetning

eller förändring, dels också en bestämmelse af liknande innebörd

som i § 13 mom. 8 tulltaxeförordningen, eller att den, som för erhållande

af tullrestitution lämnat uppgift, som icke öfverensstämmer med

verkliga förhållandet, kan förvägras rätt att vidare erhålla sådan resti
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kuntjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 148.

tution. På grund häraf och då man icke torde hafva någon anledning

betvifla, att köpmannen är i stånd att med fullt anspråk på tillförlighet

afgifva försäkran af innehåll, som nyss nämnts, hafva ämbetsverken icke

funnit något principiellt hinder att grunda en restitutionsrätt af ifrågavarande

innebörd på dylik försäkran af köpmannen och på en kontroll,

att restitutionsbeloppen icke öfverstiga summan af erlagd tull. Så mycket

mindre synes dylikt hinder föreligga, som, enligt hvad jämväl förut anförts,

§ 9 mom. 1 och mom. 2 tulltaxeunderrättelserna — med motsvarighet

i § 13 mom. 1 och mom. 2 tulltaxeförordningen — medgifva

tullrestitution uteslutande på grund af intyg från tillverkaren utan någon

tullmyndighetens medverkan för bevisningen samt ett af skälen, hvarför

enligt nya tulltaxeförordningen medgifvande att åtnjuta sådan tullrestitution,

som nu afses i § 9 mom. 5 tulltaxeunderrättelserna, blifvit Överflyttad

till Eders Kungl. Maj:ts afgörande, af tulltaxekommittén angifvits

vara önskan att villkoren icke måtte bestämmas uteslutande ur synpunkten

af eu säker kontroll, enär detta kunde för exportören blifva

alltför betungande.»

Ämbetsverken framhålla härefter i sin skrifvelse, att det icke

syntes tillrådligt, att staten frånsade sig afl möjlighet till kontroll, och

föreslå i detta hänseende, att köpmännen skulle vara skyldiga att på

visst af ämbetsverken närmare angifvet sätt föra ett s. k. afräkningsdiarium

öfver in- och utförda varor, för hvilka det varit afsedt att begära

tullrestitution eller för hvilka dylik restitution utgått. Köpmännen

skulle vidare åläggas dels att för hvarje kvartal till generaltullstyrelsen

öfverlämna fullständigt utdrag af sitt afräkningsdiarium, upptagande all

under kvartalet verkställd import och export af respektive varor, dels

ock att i hvarje ansökning om restitution — hvilken, såsom föreslagits,

borde kvartalsvis ingifvas — noggrant angifva de förtullningsposter i

diariets debet, å hvilka han önskade, att afskrifning skulle ske för det

belopp, hvars restitution begärdes. Det sistnämnda skulle icke innefatta

skyldighet att uppgifva, när just den utförda varan inkommit, hvilket

icke skulle vara erforderligt, utan afsåge fördelen för köpmannen att

själf kunna se till, att de äldsta förtullningsposterna af respektive varor

blefve afskrifna och icke senare inkomna poster, oaktadt äldre stode till

buds, hvarigenom köpmannen skulle kunna blifva betagen rätt att för

restitution tillgodoräkna sig erlagd tull å sådant äldre parti.

De speciella kontrollföreskrifter, som kunna vara erforderliga, torde

emellertid böra ankomma på Kungl. Maj:t att i administrativ väg utfärda.

På grund häraf torde jag kunna här förbigå den närmare redogörelsen

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl Maj:ts Nåd. Proposition N:o 148.

för ämbetsverkens förslag i denna del för att framdeles återkomma

därtill, när, vid ett eventuellt införande af tullrestitutionsupplag, ifrågavarande

föreskrifter skola utfärdas.

Ämbetsverken fortsätta härefter i sin skrifvelse sålunda:

»Sedan ämbetsverken efter den verkställda undersökningen i fråga

om krafvet på identitet mellan den in- och den utförda varan, bevisningen

härom samt tullverkets kontroll enligt hvad ofvan anförts kommit till

den slutsats, att, såvidt dessa hufvudgrunder anginge, något hinder icke

synes föreligga för byggande på det framlagda förslaget af en lagstiftning

om rätt till tullrestitution för underlättande af transithandeln, återstår

att bedöma, huruvida med afseende å den begränsning i öfrigt af

rätten till dylik restitution, som kan befinnas nödvändig, en sådan lagstiftning

synes kunna åstadkommas under former, som verkligen medföra

de åsyftade lättnaderna.

Med afseende å begränsningen framställer sig först frågan, hvem

rätten till restitution skall tillkomma. Handelskammarens förslag innefattar

i detta afseende, att generaltullstyrelsen skulle äga medgifva denna

rätt åt större handelsfirma i stad, hvarest tullkammare under tullförvaltares

öfverinseende finnes inrättad och där transitaffärer med främmande

länder kunde i större omfattning förväntas. Med sistnämnda

inskränkning skulle således rätten kunna* få åtnjutas i samma städer,

som ägde nederlagsrätt.

Ämbetsverken anse emellertid, att bedömandet, huruvida en stad

äger förutsättningar för transithandel i större omfattning med främmande

länder, lämpligast bör förbehållas Eders Kungl. Maj:t.

Det har blifvit ifrågasatt, huruvida möjligen de särskilda medgifvandena

till rättens åtnjutande skulle bero på Eders Kungl. Maj:ts pröfning

i likhet med hvad i § 18 mom. 5 i den nya tulltaxeförordningen

blifvit bestämdt i fråga om rätt för näringsidkare att erhålla restitution

af tull för utländsk råvara, som blifvit använd till framställning af exportvara.

De för denna föreskrift i tulltaxekommitténs betänkande angifna

särskilda skäl hafva emellertid icke tillämplighet beträffande nu

ifrågavarande restitutions medgifvande och på denna grund torde detsamma

böra tillkomma generaltullstyrelsen. Angående ansökningar i

berörda hänseende bör styrelsen inhämta yttrande icke blott från vederbörande

tullkammare utan äfven från handelskammare eller annan kommersiell

sammanslutning eller, om sådan icke finnes, från kommunal

myndighet.

Handelskammaren har föreslagit, att »till tryggande af kronans

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 148.

rätt» skulle af hvarje firma, som erhållit tillstånd till restitutionsrättens

begagnande, nedsättas visst belopp i värdehandlingar eller lämnas borgen

af bankinrättning. Det har närmare angifvits, att dessa åtgärder skulle

afse dels åstadkommande af garanti, att vederbörande ägde förutsättningar

att motsvara det förtroende, som det lämnade tillståndet innebure,

dels ock beredande af säkerhet för staten att direkte hålla sig skadeslös

för förluster, om förtroendet missbrukades. Ämbetsverken anse emellertid,

att dylik garanti, grundad på förutsättningen af missbruk, som i sig

skulle innebära ett bedrägligt förfarande, icke lämpligen bör föreskrifvas,

särskildt då sådan garanti bär icke skulle föranledas af lämnad kredit

på tullafgiften.

Med uttrycket »större firma» har förslagsställaren tydligen afsett

en sådan inskränkning, att rätten icke skulle tilldelas andra än sådana,

som hade tillfälle att uppdrifva sin transithandel till någon större omfattning.

Det synes emellertid böra till ledning för generaltullstyrelsen

vid beslut i frågan närmare bestämmas, att rätten endast skulle tilldelas

handelsidkare — hvarunder äfven skulle inbegripas handelsbolag och

aktiebolag, som idkade handelsrörelse — hvilken vore känd såsom

synnerligen redbar och solid, drefve affärer med utländska varor i betydande

omfattning samt i öfrigt pröfvades lämplig. Generaltullstyrelsen

torde emellertid böra förbehållas rätt att återkalla mcddeladt dylikt

tillstånd, när de förutsättningar, som legat till grund för tillståndets

meddelande, icke längre förefinnas.

Vidare bör i fråga om rättens subjekt föreskrifvas personlig

indentitet mellan importör och exportör. Det synes ämbetsverken ligga

i sakens natur, att medgifvandet till restitution icke skall utsträckas

längre än att gälla utförsel, som verkställes af varans importör. För

jämförelses skull kan erinras, att i fråga om förädlingsverksamhet sådan

indentitet fordras enligt mom. 3 och mom. 5 i § 13 af tulltaxeförordningen

men icke enligt mom. 1 och mom. 2. Ett medgifvande, att en

till Sverige för återförsäljning till utlandet införd vara skulle få af

importören med bibehållen rätt till restitution öfverlåtas på annan person,

skulle dessutom allt för mycket försvåra och inveckla bevisningen och

kontrollen.

I det af handelskammaren framställda förslaget är ifrågasatt, att

för rätten till restitution icke skulle af varuägaren erläggas någon särskild

afgift. Vid jämförelse beträffande denna fråga med nuvarande bestämmelser

angående uppläggande af gods å nederlag och transitupplag

finner man, att gällande tullstadga för dylik uppläggning föreskrifver

särskilda avgifter, benämnda nederlagsafgift och transitupplagsafgift.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 148.

Dessa afgifter, angående hvilkas beräknande bestämmelser finnas meddelade

i §§ 68 och 94 tullstadgan, ingå till statsverket och anses utgöra

godtgörelse för de kostnader, som af nederlags- och transitupplagsrörelsen

tillskyndas tullverket genom ökade såväl bevaknings- som

kontorsgöromål.

Borttagande af nederlagsafgiften har länge på vissa håll varit ett

önskemål, men detta har icke ledt till annat resultat, än att den särskilda

nederlagsafgift, hvilken tillförene skolat erläggas, då nederlagsgods

till utrikes ort återutfördes, blifvit borttagen med utgången af år 1895.

Vid behandlingen nämnda år af frågan härom framhöll bevillningsutskottet

utan meningsskiljaktighet, att, då staten måste vidkännas kostnader

för nederlagsinstitutionen, syntes det ock vara billigt, att importören

i hvarje fall, och således äfven om varan återutfördes, utgjorde

den ringa ersättning för nederlagsrättens begagnande, som innefattades

i den inkommande nederlagsafgiften. Denna synpunkt torde äfven böra

beaktas vid bedömande, huruvida den nu ifrågasatta restitutionsrätten

skulle vara förenad med erläggande af någon särskild afgift. En godtgörelse

synes äfven här böra beredas statsverket för de kostnader, som

begagnandet af nämnda rätt skulle medföra. Det har emellertid blifvit

ifrågasatt, om icke en sådan godtgörelse skulle kunna sägas vara beredd

statsverket redan genom den tänkta formen för rättens tillgodonjutande

och således icke böra därutöfver särskild! utgå. Vid varans införsel

skulle erläggas tull, som i vanlig ordning inginge till statsverket, och

restitution skulle icke erhållas, förr än generaltullstyrelsen efter varans

utförsel pröfvat skäligt bifalla därom gjord ansökning. Tullbeloppet

för den utförda varan skulle således under längre eller kortare tid

disponeras af statsverket, som hade tillfälle njuta afkomst däraf.

Visserligen torde kunna sägas, att statsverket skulle få tillfälle

tillgodogöra sig någon afkomst af de sålunda inbetalda tullbeloppen,

men någon viss beräkning i detta afseende, i procent eller eljest, såsom

motsvarighet till kostnaderna kan väl svårligen uppgöras. Härtill kommer,

att bestämmandet af en verklig afgift synes vara ett praktiskt och

lämpligt medel för reglerande, att icke anmälan om afsikt till återutförsel

äger rum alldeles oinskränkt utan afseende därå, att viss del af varorna

i verkligheten äro afsedda till inrikes försäljning. Man kan mycket

väl tänka sig, att en köpman, därest ingen särskild anledning funnes

att göra noggranna beräkningar angående myckenheten af de varor,

som verkligen skulle komma att försäljas till utlandet, blott för att hålla

möjligheten öppen till sådan försäljning angåfve alla af honom införda

varor såsom afsedda härför. Ett sådant tillvägagångssätt skulle i de

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 148.

fall, då det icke vore betingadt af ett verkligt behof, onödigtvis högst

betydligt öka tullpersonalens arbete. Därest en viss afgift bestämmes,

kommer detta tydligen å ena sidan att utgöra en anledning för köpmannen

att söka reglera anmälningarna till motsvarighet mot verkliga

behofvet och å andra sidan att i hvarje fall bereda statsverket godtgörelse

för det ökade arbete, som i och för restitutionsrätten pålägges

tullverkets personal.

Nederlagsafgiften utgår efter en procent af den på godset belöpande

tullafgiften. Möjligen skulle en motsvarande beräkningsgrund

beträffande gods, som angåfves vara afsedt att återförsäljas till utlandet,

anses blifva väl betungande, särskildt som anmälningarna oaktadt noggranna

beräkningar väl i allmänhet icke kunde inskränkas till uteslutande

de varor, som verkligen blefve återutförda. Därest nämligen sådan anmälan

hade skett jämväl beträffande andra varor, som emellertid afyttrats inom

landet, måste köpmannen tydligen i allt fall på de utförda varorna räkna

äfven den afgift, som belöpte på de inrikes försålda varorna och härigenom

kunde afgiften komma att sägas verka såsom för hög.. Vidare

är att märka, att statsverkets utgifter för ifrågavarande restitutionsrätt

antagligen proportionsvis blefve lägre än för nederlagsrörelsen, på den

grund att kostnaderna för tullbevakning, hvilka hvad nederlagsgodset

angår spela en högst betydande roll, här torde blifva mindre. Med

afseende härjämte å det nyss anmärkta förhållande, att statsverket kan

anses göra sig viss afkomst af den erlagda tullafgiften, innan densamma

restitueras, hvilket ämbetsverken med hänsyn till de olika härå inverkande

omständigheter, bland annat, restitutionernas beviljande kvartalsvis, antaga,

i medeltal beräknadt, icke kommer att ske förr än efter åtskilliga

månaders förlopp, hafva ämbetsverken funnit en afgift för rättens

begagnande böra utgå af allt gods, som anmälts vara afsedt till dylik

återutförsel, med en half procent af den för godset belöpande tullafgift.

Under antagande, att anmälan ej komme att ske beträffande mer än

dubbelt så mycket som af hvarje varuslag verkligen blefve återutfördt,

komme sammanlagda afgifterna icke att öfverstiga en procent af tullen

för de utförda varorna.

Af de för begränsningen erforderliga bestämmelser, som skulle

afse rättens föremål, är otvifvelaktigt frågan, hvilka varor, som skulle

få med rätt till tullrestitution återutföras, på samma gång den viktigaste

som ock den, hvars lösning erbjuder de största svårigheterna. Redan

i det föregående hafva åtskilliga synpunkter berörts, som härvid inverka,

men innan ämbetsverken närmare ingå på denna fråga, torde böra ut
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 148.

rönas, hvilka öfriga varan afseende begränsningar befinnas nödvändiga

eller lämpliga.

I detta hänseende torde först och främst böra fastslås, att varan

icke må i Sverige undergå någon bearbetning eller förändring. Beträffande

varor, som skulle införas i afsikt att bearbetas för export,

- blefve bestämmelserna i § 13 tulltaxeförordningen tillämpliga. Redan

förut har blifvit framhållet, att en varas förändring skulle kunna föranleda

dess hänförande vid utförseln till en tulltaxerubrik med högre

tullsats än som vid införseln blifvit erlagd. Till förekommande af möjligheten

att exportören på sådant sätt komme att i restitution erhålla

mera än han inbetalt i tull, bör uttryckligen bestämmas, att varan skall

återutföras i oförändradt skick.

Något hinder torde icke förefinnas, att medgifvandet må afse rätt

.till restitution ej mindre då varan införts direkte från utlandet eller från

frihamn än äfven då den uttagits från transitupplag eller ankommit

såsom omedelbar transitförsändning. Däremot torde det icke kunna afse

gods, som uttagits från nederlag, enär packhusbehandlingen af detta

gods skett redan före dess uppläggning å nederlaget och man således

icke vid denna behandling haft anledning vidtaga de speciella åtgärder,

som skulle föranledas af anmälan om godsets tillämnade återförsel.

Debiterandet af den afgift, hvilken, enligt hvad ämbetsverken

föreslagit, skulle erläggas för till återutförsel afsedd vara äfvensom det

särskilda tillvägagångssättet vid sådan varas packhusbehandling förutsätta

en i sammanhang med varans angifning till förtullning skeende

anmälan om afsikten att med anspråk på tullrestitution enligt den

ifrågasatta författningen kunna återutföra densamma, enär eljest ingen

grund finnes för bedömande, i hvilka fall sådan debitering och särskild

behandling skall äga rum. Sådan särskild behandling skulle afse, bland

annat, bestämmande och antecknande i attesten af varans handelsbenämning

för möjlighet att vid utförseln närmare identifiera varuslaget

än som kan ske genom angifvande enbart af den tillämpade tulltaxerubriken.

Liknande anmälan är i fråga om varor, införda i förädlingsändamål

för framställande af exportvara, föreskrifven i § 9 mom. 3 och

5 tulltaxeunderrättelserna.

Frågan om fastställande af en viss tidsgräns för varornas återutförsel

såsom villkor för rätten till restitution sammanhänger nära med

tullverkets kontroll. Ju längre tid tullverkets afräkning med köpmannen

skall omfatta, dess större blir naturligen det af denna kontroll förorsakade

arbete. Fn jämförelse med förhållandena vid förädlingsindustrien

utvisar, att tidsgränsen är bestämd beträffande de i § 9 mom.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts 1Varf. Proposition N:o 148.

3 A tulltaxeunderrättelserna (till 1906 års tulltaxa) omförmälda förmalningsprodukter

af hvete, råg eller korn till sex månader, beträffande de i mom.

3 B af samma § omförmälda förmalningsprodukter af oskaladt ris till tolf

månader och beträffande de i mom. 5 af samma § afsedda varor till ett år,

räknadt enligt mom. 3 B från varans förtullning, men i de två öfriga

fallen från dess införsel. Härvid är dock att märka, att motsvarande tidsbestämningar

i den nya tulltaxeförordningen, hvilka i och för sig äro

oförändrade, dock såtillvida blifvit modifierade, att genom respektive

varors uppläggning å det i § 13 mom. 7 tulltaxeförordningen omförmälda

restitutionsupplag med varornas verkliga utförsel må anstå i ett

år utöfver nyss angifna tider. Af dedna jämförelse med bestämmelserna

angående varor, beträffande hvilka viss del af dispositionstiden måste

vara anslagen till deras bearbetning, synes kunna dragas den slutsatsen,

att för varor, som införts endast för återförsäljning utan någon dylik

bearbetning, en tid af två år, motsvarande den längsta af nyss angifna

tidsberäkningar, skulle vara fullt tillräcklig. Visserligen är i § 8 tulltaxeunderrättelserna

— med motsvarighet i § 12 tulltaxeförordningen

— medgifven en tidsgräns af tre år för återbekommande af tull för

skeppsbyggnadsmaterialier, använda vid byggande eller reparation af

fartyg, men nu ifrågavarande för handeln afsedda medgifvande torde

icke kunna jämföras med förhållandena rörande skeppsbyggnadsverksamheten,

hvartill kommer att sistberörda författningsrum icke i något

afseende ansetts böra vid denna undersökning upptagas till jämförelse,

då detsamma är af alldeles speciell innebörd såtillvida som där icke

uteslutande är fråga om tillverkningar, afsedda för export.

Från enahanda synpunkt, att tullverkets kontroll icke må alltför

mycket försvåras eller invecklas, bör äfven såsom regel föreskrifvas,

att utförsel sker vid samma tullkammare, där varans förtullning ägt

rum. Motsvarande bestämmelse gäller för närvarande enligt § 9 mom.

3 A och 3 B samt mom. 5 tulltaxeunderrättelserna, ehuru generaltullstyrelsen

enligt de två sistnämnda författningsrummen är bemyndigad

i särskildt fall annorlunda medgifva. Ofvannämnda regel synes icke

heller med afseende å nu ifrågavarande restitutionsrätt böra göras ovillkorlig

utan därjämte böra förklaras, att generaltullstyrelsen skulle äga

för särskildt fall medgifva restitution, äfven om varan utförts vid annan

tullkammare. För sådant medgifvande komme naturligen att förutsättas,

att öfriga villkor och vederbörliga kontroller blifvit iakttagna.

Handelskammarens förslag förutsätter, att rätten till restitution

skulle kvarstå under obegränsad tid, och har såsom särskildt skäl emot

fastställande af viss tidsgräns anförts, att det från åtskilliga håll förBihang

till Riksdagens protokoll 1912. 1 sand. 109 höft. (Nr 148.) 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 148.

klarats vara snart sagdt omöjligt att bestämdt angifva tiden för hvarje

särskild varas införande i riket. Bestämmandet af en sådan tidsgräns

har emellertid förklarats i och för sig icke möta så stora svårigheter,

och det torde väl få antagas, att en transithandel, byggd på återförsäljning

till utlandet af till Sverige införda varor, måste, om den icke

skall anses misslyckad, förutsätta varans afyttrande inom loppet af

ofvanberörda tidsperiod af två år. Af hvad förut anförts rörande formen

för tullverkets kontroll framgår, att i och för restitution af tull vid

varans utförsel icke skulle erfordras ett bestämdt angifvande af tidpunkten

för den utförda varans införsel, utan att denna kontroll skulle

byggas på samma grund som *den, hvilken är tillämpad i § 9 mom.

3 A tulltaxeunderrättelserna, stycket c) — med motsvarighet i § 13

tulltaxeförordningen — dock med den förändring, att det skulle vara

angifningen till förtullning och ej varans införsel, hvilken skulle konstateras

hafva skett inom de två åren, beroende därpå, att i nu ifrågavarande

fall restitutionsrätt äfven skulle medgifvas för gods, som uttagits

från transitupplag eller ankommit såsom omedelbar transitförsändning.

I enlighet härmed skulle kontrollen utöfvas på sådant sätt,

att i tullverkets journaler för hvarje utförselpost afräknades ett motsvarande

tullbelopp för liknande vara, som angifvits till förtullning

inom två år, räknadt tillbaka i tiden från utförseln, hvarvid de äldsta

införselposterna skulle i tur och ordning afräknas. Vid sådant förhållande

kommer handelskammarens nyss relaterade skäl emot föreskrifvande af

viss tidsbestämning att helt och hållet sakna betydelse.

Beträffande sådana varor, hvilka tullbehandlas brutto, d. v. s.

utan afdrag i vitten för emballage — askar, papper in. m. — eller för

kartor och inlägg, anföres i den speciella motiveringen för handelskammarens

förslag: i regel kan ej restitution äga rum af mer än det

tullbelopp, som motsvarar varans nettovikt; ompackningar och omemballeringar

kunna hafva ägt rum efter införseln och varan kan därigenom alltså

komma att utföras i ett tyngre emballage än det, hvari den befann sig

vid införseln. Om emellertid tullmyndigheten och varuägaren kunna

bli ense om, att en vara vid återutförseln otvetydigt befinner sig i

samma oöppnade och orörda emballage som vid införseln, så finnes

intet skäl, hvarför varuägaren ej skulle få tillbaka hvad han betalt till

tullverket.

Det synes emellertid icke vara lämpligt att låta denna frågas afgörande

bero på det intryck, en tulltjänsteman kan få rörande emballagets

beskaffenhet. En sådan bestämmelse skulle säkerligen gifva anledning

till ofta upprepade tvister mellan varuägare och tullmyndighet, huruvida

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 14S.

emballaget verkligen vore detsamma, som användts vid införseln och

skulle dessutom verka såsom lockelse till ganska lätt åstadkomna försök

att svikligen anbringa ett från utlandet inkommet emballage å en vara,

till hvilken det icke ursprungligen hört. På dessa grunder anse ämbetsverken,

att restitutionsbeloppet i allmänhet bör beräknas efter varans

nettovikt äfven i de fall, då det gäller varor, som vid införseln skola

förtullas brutto. Detta förutsätter, att vid införseln af sådana varor

jämväl nettovikten utrönes och i särskild kolumn af packhusattesten

antecknas för att tjäna till ledning vid bedömande, att restitution icke

lämnas för större varukvantitet än som verkligen införts.

Ett sådant tillvägagångssätt medför visserligen, att köpmannen

i angifna fall icke kommer att erhålla restitution af hela det belopp,

han i tull erlagt, enär härifrån afgår, hvad som belöper å emballaget,

men statsverkets säkerhet torde i regel icke medgifva något annat förfarande.

I vissa fall skulle dock olägenheter eller svårigheter uppstå att

vid en till utförsel angifven varas tullbehandling utröna dess nettovikt.

Så skulle till exempel blifva förhållandet beträffande konserver och

bijouterivaror. Det synes därför böra få ankomma på Konungens pröfning,

huruvida och under hvilka villkor till förekommande af dylika

olägenheter eller svårigheter emballage eller inlägg till varor, om hvilka

bruttoförtullning är stadgad i gällande tulltaxa, må inräknas i den vikt,

som vid utförseln lägges till grund för restitution.

Förslagsställaren har ifrågasatt införande af bestämmelse, att

köpman, som förklarats berättigad begagna sig af restitutionsförmånen,

skulle för hvarje kalenderår utföra en viss minimikvantitet af hvarje

vara, vid äfventyr att eljest hafva förverkat denna rätt. Anledningen

till eu sådan ‘bestämmelse skulle tydligen vara önskan att förekomma,

att tullverket onödigtvis betungades med de göromål, som kräfdes

af denna rätts åtnjutande. Med afseende å det resultat, hvartill ämbetsverken

kommit i fråga om förande af afräkningsdiarium samt om särskild

afgift för rättens begagnande, anse ämbetsverken, att för undvikande

af antydda olägenhet icke behöfvas särskilda bestämmelser, hvilka

för öfrigt skulle blifva ganska omfattande och invecklade. Man torde

nämligen hafva anledning förmoda, att denna fråga, därest särskild

afgift blifver bestämd, i praktiken reglerar sig själf genom köpmannens

eget intresse att icke onödigt erlägga denna afgift, hvilken, ifall återutförsel

af varan icke äger rum och tullverket således befrias från de

göromål, som skulle afse den förnyade tullbehandlingen och kontrollen

vid återutförseln samt granskningen af restitutionsansökning, så mycket

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts Nåd Proposition N:o 148.

säkrare torde få antagas lämna full godtgörelse för tullverkets öfriga

extra arbete med afseende å ifrågakomna vara.

En viktig fråga är den, kvilka bestämmelser som skulle gälla för

sådana fall, då ändring göres i den för en vara bestämda tullsats. Bevarandet

af statens intresse i detta fall synes nödvändiggöra så stränga

föreskrifter, att köpmannen under vissa förhållanden kunde förefalla

vara ställd i ett jämförelsevis ogynnsamt läge. Svårigheten att lösa

denna’ fråga på ett för köpmannen mera gynnsamt sätt är särskildt

beroende därpå, att något specifikt angifvande af just den utförda varans

införseldag icke skulle ifrågakomma. På denna grund skulle köpmannen,

vare sig det gäller höjning eller sänkning af tullsatsen, kunna bereda

sig vinst på statsverkets bekostnad. Anteckningarna i afräkningsdiariet

äro icke enbart tillräckliga för kontroll. Efter en tullförhöjning skulle

t. ex. köpmannen, äfven om i debet af hans afräkningsdiarium icke

funnes upptaget någon enda varupost, som vid förtullning efter den

lägre tullsatsen anmälts vara afsedd till återutförsel, kunna vid export af

sådana före tullförhöjningen införda varupartier, hvilka icke vederbörligen

angifvits vara afsedda till återutförsel, för vinnande af restitution enligt

den högre tullsatsen åberopa efter tull förhöj ningen införda och till export

anmälda varor. Därest dessa senare i verkligheten såldes inom landet

med den högre tullafgiften inberäknad i priset, hade köpmannen eu

vinst på skillnaden mellan den lägre och den högre tullafgiften. På

snarlikt sätt skulle köpmannen kunna bereda sig vinst efter sänkning af

en tullsats eller efter en förut tullpliktig varas förklarande för tullfri.

Ämbetsverken anse därför, att föreskrift bör meddelas, att beträffande

varor, som utförts, sedan beslut om ändring af för dem gällande

tullsats trädt i kraft, endast den lägre tullsatsen skulle få beräknas för

restitution, vare sig beslutet innefattade sänkning eller-höjning. I sistnämnda

fall synes dock detta förfarande icke behöfva tillämpas längre

tid än två år efter det höjningen trädt i kraft, enär, såsom förut föreslagits,

afräkning icke skulle få ske för vara, som införts längre tid

tillbaka än två år. Därest vara, som förut varit belagd med tull, skulle

förklaras tullfri, lärer restitutionsrätten böra helt och hållet förfalla

beträffande varor, som utförts, sedan tullfriheten inträdt.

Visserligen kunna sådana bestämmelser i och för sig synas stränga,

men någon större praktisk olägenhet torde de icke medföra, då beslut

om förändringar af tullsats i allmänhet äro sällsynt förekommande.

Enligt den såsom grund för nu ifrågavarande restitutionsrätt uppställda

fordran på personlig identitet mellan importör och exportör

måste, då liandelsidkares affärsrörelse öfvergår till annan innehafvare,

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 148.

sådan rätt anses hafva förfallit. I sammanhang'' med bestämmelse härom

torde äfven böra föreskrifvas, att sådan rätt likaledes förfaller, då

handelsidkares affärsrörelse afträdes till konkurs, hvilket betingas däraf,

att, såsom förut blifvit anfördt, bevisningen om identiteten mellan den

införda och den utförda varan grundats uteslutande på importörenexportörens

under edlig förpliktelse afgifna, genom vittnesintyg kompletterade

försäkran.

Frågan, hvilka varor, som skulle få med rätt till tullrestitution

återutföras, har i handelskammarens förslag icke blifvit närmare berörd

men! under diskussionen vid handelskammarmötena har framhållits, att

ifrågavarande rätt skulle vara särskildt nödvändig i fråga om s. k.

»sortementsvaror». Uttrycket utländskt gods, för hvilket tull blifvit vid

införseln erlagd, tyder emellertid på, att man afsett alla slags varor

utan inskränkning, och vid de förfrågningar, som ämbetsverken låtit

verkställa hos handelsidkare inom olika affärsområden, har i regel erhållits

det svar, att, om icke medgifvandet finge gälla samtliga till viss

bransch hörande varor, komme det icke att medföra det gagn, man åsyftat.

Tydligt torde emellertid vara, att det ifrågavarande medgifvandet

icke kan erhålla en sådan utsträckning. Den tänkta formen för detsamma

äfvensom formen för villkoren och kontrollerna betinga inskränkningar

i olika afseenden. Restitutionens grundande på förnyad tullbehandling

af varan föranleder naturligtvis, att, därest en varas beskaffenhet

eller andra omständigheter kunna gifva anledning förmoda, att dess

förnyade tullbehandling efter någon tids förlopp icke skall gifva samma

''resultat som tullbehandlingen vid införseln, sådan vara bör uteslutas från

rätten till restitution. Först och främst gäller detta de varor, livilka tullbehandlas

efter värde. Med afseende å de föreskrifter, som i § 3 af de

vid tulltaxan den 4 juli 1910 fogade underrättelser meddelats angående

värdets beräknande för sådana varor, måste dessa helt naturligt uteslutas,

enär vid varornas förnyade tullbehandling för utförseln ej ens

dagen eller lägenheten för deras införsel än mindre de för första tullbehandlingen

bestämmande omständigheterna skulle angifvas. Vidare

måste uteslutas sådana varor som brännvin och sprit samt vin, hvilkas

alkoholhalt kan undergå förändring. Andra varor, som under vissa förhållanden

och på grund af särskilda bestämmelser kunna åsättas olika

tull och därför böra uteslutas, äro t. ex. socker, som på grund af nådiga

kungörelsen den 18 juni 1909 drager olika tull beroende på i hvilket

land detsamma framställts, ullgarn till följd af fuktighetens inverkan vid

utrönande af garnnumret, garn utan åsatt nummerbeteckning och hänförligt

till rubriknumren 400— 5, 451 —62 i ofvannämnda tulltaxa,

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 148.

emedan tullsatsen kan vara beroende af förpackningssättet, samt vidare

alla sådana maskiner och apparater äfvensom delar däraf, som tullbehandlas

efter vikt men enligt bestämmelserna i anmärkning 6 till afdelning

XIII A och anmärkning till rubrikerna 996—1001 i vissa fall

kunna åsättas värdetull. Såsom skäl för undantagande från restitutionsrätt

torde äfven få anses, om varan genom en obetydlig bearbetning

kan blifva hänförlig till rubrik med högre tullsats, exempelvis fruntimmershattar,

hvilka monterade med plymer draga mångdubbelt högre

tull än vissa omonterade sådana, eller om varan införd i söndertaget

skick drager annan tull än varan i sin helhet, såsom t. ex. etuier och

väskor med tillhörande inredning, eller ock om tullsatsen är beroende

på vikt per stycke, såsom förhållandet är beträffande fotografikameror,

ej särskilt nämnda järnvaror m. fl. Angående järnvaror må ytterligare

framhållas, att bestämmelserna i anmärkningarna till afdelning XII A

mom. 3 och till afdelning XIII A mom. 6 i förberörda tulltaxa komma

att betydligt försvåra tullbehandlingen af dessa. Kött, fläsk, smör m. fl.

varor, som kunna undergå förskämning, böra af denna anledning uteslutas.

Ytterligare torde böra undantagas dels alla sådana varor, vid hvilkas

tullbehandling sakkunnigs hjälp i allmänhet måste anlitas, såsom sirap,

oljor, vissa färger m. m. dels ock sådana varor, som äro underkastade

kontrollstämpling. Slutligen torde från restitutionsrätt böra uteslutas

vissa särskilda varugrupper, beträffande hvilka sådan rätt af en eller

annan anledning icke synes böra ifrågakomma, såsom t. ex. lefvande

djur, spannmål, järnvägs- och spårvägsvagnar, krut m. m.»

Det af ämbetsverken med deras nu i hufvudsak återgifna utlåtande

öfverlämnade författningsförslag är af följande lydelse:

F ö r s 1 a g

till

Förordning angående tullrestitution i vissa fall vid

återutförsel af utländsk vara.

§ I
Utan

hinder af bestämmelsen i § 11 af nådiga förordningen med

tulltaxa för inkommande varor den 4 juli 1910 må åt handelsidkare, på

sätt nedan bestämmes, medgifvas rätt att vid återutförsel af utländsk

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 148. 31

vara, för hvilken han vid införseln behörigen erlagt tullafgift, åtnjuta

tullrestitution.

Med handelsidkare förstås i denna förordning ej blott enskild

handelsidkare utan äfven handelsbolag och aktiebolag, som idkar handelsrörelse.

§ 2.

Tillstånd för handelsidkare att begagna sig af den i § 1 afsedda

rätt meddelas af generaltullstyrelsen. Sådant tillstånd må endast lämnas

handelsidkare, som är känd såsom synnerligen redbar och solid, drifver

affärer med utländska varor i betydande omfattning samt i öfrigt pröfvas

lämplig. Tillståndet kan af generaltullstyrelsen återkallas, när de

förutsättningar, som legat till grund för tillståndets meddelande, icke

längre förefinnas.

§ 3.

Konungen äger bestämma, för hvilka varor rätt till tullrestitution

enligt denna förordning må åtnjutas; dock att sådan rätt icke må afse

spannmål, omalen eller malen, lefvande djur, brännvin och sprit, alla

slag, eller vin.

Konungen äger likaledes bestämma, i hvilka af rikets städer med

tullkammare rätten till restitution må tillerkännas handelsidkare.

§ 4.

På förslag af generaltullstyrelsen meddelar Konungen i enlighet

med denna förordning och öfriga gällande föreskrifter de närmare bestämmelser,

som äro erforderliga för bevarande af kronans rätt och för

vinnande af ordning och säkerhet vid åtnjutande af ifrågavarande restitution.

§ 5-

Ansökning om erhållande af sådant tillstånd, som ofvan sagts,

skall ingifvas till generaltullstyrelsen och vara åtföljd af erforderliga

intyg till styrkande af sökandens rätt att drifva handel samt de handlingar,

han i öfrigt vill åberopa till stöd för ansökningen.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 148.

Före ärendets afgörande skall generaltullstyrelsen öfver ansökningen

inhämta yttrande af vederbörande tullmyndighet äfvensom handelskammare

eller, efter omständigheterna, annan sammanslutning af representanter

för handeln eller ock vederbörande kommunala myndigheter.

§ 6.

Därest handelsidkare till annan öfverlåter sin affärsrörelse eller

varder försatt i konkurs, skall rätten till tullrestitution anses förfallen.

§ 7.

1. Rätt till restitution enligt denna förordning afser icke blott

varor, som införts direkte från utlandet eller från frihamn, utan äfven

varor, som uttagits från transitupplag eller ankommit såsom omedelbar

transitförsändning.

2. Restitution beräknas efter utförselvarans nettovikt, ankommande

dock på Konungens pröfning, huruvida och under hvilka villkor emballage

eller inlägg till varor, i fråga om hvilka bruttoförtullning är

stadgad i gällande tulltaxa, må inräknas i den vikt, som vid utförseln

lägges till grund för restitution.

§ 8.

1. För bevarande af rätt till tullrestitution enligt denna förordning

erfordras, att handelsidkare vid varans angifning till förtullning

skriftligen anmäler afsikten att kunna begagna sig af sådan rätt.

2. Efter sådan varas återutförsel må handelsidkare med i denna

förordning gjorda inskränkningar åtnjuta restitution af den tullafgift,

som af honom erlagts för en motsvarande kvantitet från utlandet införd

och inom två år näst före utförseln till förtullning angifven vara af

samma slag, beträffande hvilken han gjort sådan anmälan, som i mom.

1 omförmäles.

§ 9.

Varder tullsatsen för vara, som afses i denna förordning, nedsatt,

må utförsel af varan, som äger rum, sedan beslutet om nedsättningen

trädt i kraft, icke berättiga till restitution efter högre tullsats än den,

som gäller vid varans utförsel. Förklaras sådan vara tullfri, förfaller

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 148.

rätten till restitution, om varan utföres efter beslutets trädande i kraft.

Höjes åter tullsatsen för sådan vara, skall den lägre tullsatsen fortfarande

läggas'' till grund för beräkningen af restitution vid utförsel

inom loppet af två år, sedan höjningen börjat tillämpas, hvaremot utförsel

därefter berättigar till restitution efter den högre tullsatsen.

§ 10.

För vara, som af handelsidkare anmäles jämlikt § 8 mom. 1, skall

i sammanhang med tullafgiftens erläggande betalas eu särskild afgift

till belopp af en half procent af tullafgiften.

§ 11.

öfver i § 8 omförmälda förtullningar och exporter skall handelsidkare

föra ett enligt formulär, som af generaltullstyrelsen fastställes,

för debet och kredit inrättadt afräkningsdiarium med särskilda upplägg

för hvarje varuslag. Af detta afräkningsdiarium, hvilket när helst så

påfordras skall för vederbörande tullmyndighet hållas tillgängligt, skall

handelsidkaren för hvarje kvartal ingifva fullständigt utdrag till generaltullstyrelsen.

§ 12-

Såsom villkor för erhållande af restitution skall i öfrigt gälla:

a) att utförseln sker vid samma tullkammare, där förtullningen

ägt rum, dock utan hinder för generaltullstyrelsen att för särskildt fall

medgifva restitution, äfven om varan utförts vid annan tullkammare;

b) att exportangifningsinlagan innehåller uppgift om afsikten att

för varan erhålla tullrestitution enligt denna förordning, om varans

handelsbenämning och om den rubrik i tulltaxan, till hvilken densamma

vid införseln blifvit hänförd, samt är åtföljd af exportörens under edlig

förpliktelse afgifna och af två vittnen till riktigheten bestyrkta försäkran

därom, att den till utförsel angifna varan blifvit af honom införd, att

full införseltull för densamma erlagts och att varan icke efter införseln

undergått någon bearbetning eller förändring;

c) att vederbörande tullkammare efter exportvarans undersökning

och utrönande af den vikt, som jämlikt § 7 mom. 2 skall läggas till

grund för restitutionen, samt kollynas plombering och bevakning till

och inlastning i fartyg eller järnvägsvagn härom meddelat attest, hvilken

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 saml. 109 käft. (Nr 148) 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Departements
chefen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 148.

såsom verifikation jämte angifningsinlagan och öfriga intyg bifogas

tullkammarens utgående tulljournal;

d) att utförseln i öfrigt verificeras på sätt i § 13 af nådiga förordningen

med tulltaxa för inkommande varor den 4 juli 1910 finnes

stadgadt beträffande varor, för hvilka tullrestitution är därstädes medgifven;

samt

e) att vederbörande handelsidkare under januari, april, juli och

oktober månader bos generaltullstyrelsen gör ansökning om den restitution,

som belöper på de under senast förflutna kvartal exporterade

varor; skolande i dylik ansökning noggrant angifvas de förtullningsposter

i afräkningsdiariets debet, å hvilka afskrifning bör ske för det

belopp, hvars restitution begäres.

§ 13-

Befinnes handelsidkare för erhållande af tullrestitution enligt bestämmelserna

i denna förordning hafva lämnat uppgift, som icke öfverensstämmer

med verkliga förhållandet, kan rätt att vidare erhålla sådan

restitution honom förvägras.

Då förslag till förordningar om frihamn och frilager den 21 mars

1907 blefvo framlagda för Kungl. Maj:t, framhöll dåvarande chefen

för finansdepartementet, bland annat, att icke någon af de institutioner,

som hos oss skulle speciellt tjäna till att befrämja den utrikes handeln

och exportindustrien, hade visat sig mäktig af en högre utveckling, utan

i stället för att följa med framåtskridandet af handel och industri hade

samtliga dessa institutioner utvisat stillastående eller tillbakagång. Det

läge nära till hands att antaga, att de ifrågavarande institutionerna ej

längre motsvarade tidens kraf, utan att de behöfde kompletteras eller

ersättas med anstalter, som erbjöde friare former.

Författningsförslagen rörande frihamn och frilager afsågo att tjäna

det sålunda angifna ändamålet. Förordning om frihamn kom också

nämnda år till stånd, och hvad beträffar frilagersinstitutionen, till hvars

lagfästande Riksdagens bifall då ej blef vunnet, har Eders Kungl. Maj:t

på min hemställan förut denna dag beslutat därom förelägga Riksdagen

nytt förslag.

Det af kommerskollegium och generaltullstyrelsen utarbetade för
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 148.

slaget till förordning angående tullrestitution i vissa fall vid återutförsel af

utländsk vara är, såsom också framgår af ämbetsverkens af mig återgifna

utlåtande i ämnet, afsedt att utgöra ett ytterligare steg i samma riktning.

Detta förslag bär jag ansett mig i allt väsentligt kunna stödja.

Jag bär nämligen af den utaf ämbetsverken förebragta utredningen känt

mig öfvertygad om det föreslagna nya institutets förmåga att verka utvecklande

på den svenska handeln, utan att detsamma skall kunna i

någon grad, som förtjänar afseende, förväntas skada andra näringsgrenar.

Särskilt beaktansvärdt är det härvid, att ifrågavarande art af

tullrestitution är i hög grad ägnad att på ett naturligt sätt befrämja

vår transitohandel. Ett upplag för utländska varor, afsedda för reexport,

i sammanhang med affärsmannens lager af öfriga varor, såsom här är

fråga om, betingar gifvetvis i regel mindre kostnad än ett upplag inom

frihamn eller frilager. Man kan från det förra upplaget börja transitoaffärer

i mera blygsam skala och låta rörelsen där utveckla sig, tills den nått den

omfattning, att den kan bära de med upplaget i frihamnen eller frilagret

förenade högre kostnaderna. På sådant sätt kan förevarande slag af

tullrestitutionsupplag bereda väg för frihamns- och frilagersinstitutionerna

genom att skapa stora och betydande transitoaffärer. Tillvaron af dylika

måste nämligen anses utgöra en af de viktigaste förutsättningarna för

att dessa institutioner skola blifva af eu större nationalekonomisk betydelse.

Jag är så mycket mera sinnad att tro på den utveckling, jag här skisserat,

som vi i våra östra grannländer hafva en naturlig marknad för vår

transitohandel och en marknad af nära nog obegränsade utvecklingsmöjligheter.

Till hvad jag sålunda framhållit kommer såsom ett ingalunda betydelselöst

skäl för det af ämbetsverken föreslagna institutets införande

i vår tullagstiftning, att de lättnader, som beredts näringslifvet genom

den nya tulltaxeförordningen, i hufvudsak äro afsedda för industrien,

men i regel ej komma handeln till godo. Hvad frihamns- och frilagersinstitutionerna

beträffar, torde, såsom redan är framhållet, desamma icke

vara tillräckliga för att åtminstone för närvarande fylla den sålunda

afsedda luckan i vår tullagstiftning. Planerna på anläggning af frihamnar

i Stockholm, Göteborg och Malmö synas dessutom icke kunna

väntas leda till positiva resultat ännu på lång tid framåt, och frilager

kan, äfven om, såsom är att hoppas, institutet kommer till en snar

användning, likväl icke komma att inrättas på alla platser i landet,

hvarest transitohandel kan komma att äga rum.

Det af ämbetsverken utarbetade författningsförslaget afser, som

antydt är, att undanröja de i gällande tullagstiftning förefintliga hinder

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 148.

för upparbetande af en gent emot utlandet fullt konkurrensduglig transitohandel

och att för sådant ändamål inom denna lagstiftning närmast

inrymma sådana medgifvanden och friheter för reexporthandeln med

här i landet icke bearbetade varor, som till sin verkan kunna antagas

motsvara de lättnader, som utlandets och särskildt våra grannländers

lagstiftning erbjuder i förevarande afseende.

Att anordna ett sådant institut som det af ämbetsverken föreslagna

på ett sätt, som erbjuder full trygghet ur fiskalisk synpunkt, är en uppgift,

som utan tvifvel är förenad med afsevärda svårigheter. Det sätt

på hvilket ämbetsverken löst densamma har emellertid icke gifvit mig

anledning till någon saklig erinran.

De af ämbetsverken föreslagna bestämmelserna synas mig nämligen,

med den komplettering de kunna få genom i administrativ väg

utfärdade föreskrifter, i stort sedt gifva staten garanti mot missbruk,

utan att de likväl kunna anses vara synnerligen betungande för vederbörande

handelsidkare. I vissa fall äro de visserligen strängare än som

förutsatts af Stockholms handelskammare enligt det af handelskammaren

uppgjorda förslaget, men de äro däremot i annat hänseende mindre stränga.

Till belysande häraf tillåter jag mig erinra därom, att nämnda

handelskammare föreslagit, dels att firma, som erhållit rätt till tullrestitution,

skulle ställa viss borgen eller annan säkerhet och dels att ingen

afgift skulle förekomma för ifrågavarande rätt, hvaremot ämbetsverken

visserligen ifrågasatt särskild afgift, men ansett, att borgen icke skulle

vara erforderlig. I själfva verket torde det för näringsidkarne ej vara af så stor

betydelse, hvilket af dessa båda alternativ som väljes. Från statens synpunkt

åter är ämbetsverkens förslag otvifvelaktigt att föredraga, enär det är

nödvändigt att räkna med vissa lätt beräkneliga inkomster för täckande

af sådana statens utgifter, som stå i samband med tillämpningen af bestämmelserna

om ifrågavarande tullrestitution. Därtill kommer, att,

såsom ämbetsverken jämväl gjort gällande, en tullrestitutionsafgift skulle

tjäna såsom regulator, så att icke anmälan angående afsikt om återförsel

ägde rum alldeles oinskränkt utan afseende därå, att viss del af

varorna i verkligheten vore afsedda till inrikes förbrukning. Härigenom

skulle man ock komma att förebygga obehöfligt arbete för tullmyndigheterna

vid tullbehandling af dylika till införsel afsedda varor. Den af

ämbetsverken föreslagna afgiften, en half procent af tullafgiften, torde

vid jämförelse med den afgift, som utgår vid uppläggning å nederlag,

få anses väl afvägd.

Hvad härefter angår de varuslag, för hvilka tullrestitution skulle

kunna erhållas, hafva ämbetsverken med sitt utlåtande i ämnet öfver
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 148.

lämnat eu å generaltullstyrelsens tullbehandlings- och upplysningsbyrå

med iakttagande af de i ämbetsverkens skrifvelse uttryckta principerna

för vissa varors uteslutande utarbetad förteckning å dylika varor. Beträffande

denna förteckning har i ämbetsverkens utlåtande framhållits,

att den omständigheten, att den tulltaxa, som numera sedan den 1 december

1911 varit i tillämpning, i många afseenden innefattade afvikelser

från den därförut tillämpade tulltaxan och i åtskilliga hänseenden vore

grundad på helt nya principer, gjort generaltullstyrelsen tveksam i

fråga om upprättandet af samma förteckning. Å ena sidan kunde helt naturligt

från förteckningen komma att uteslutas sådana varor, hvilkas tullbehandling

i verkligheten ej komme att medföra de svårigheter, man

innan taxans tillämpning ansett utgöra anledning till varans uteslutande

från restitutionsrätt. Å andra sidan däremot kunde varor, som blifvit

upptagna bland de restitutionsberättigade, vid tulltaxans tillämpning

befinnas af en eller annan anledning vålla sådana svårigheter med afseende

å tullbehandlingen, att man saknade den erforderliga säkerheten

att i detta hänseende vid utförseln erhålla enahanda resultat som vid

införseln. I såväl ena som andra fallet borde de felaktigheter, som sålunda

tilläfventyrs uppkommit i förteckningen öfver restitutionsberättigade

varor, snarast möjligt afhjälpas genom vederbörliga ändringar.

Redan de af ämbetsverken sålunda anförda omständigheterna, med

hvilka man i åtskilliga afseenden torde hafva att räkna under en ganska

lång tid framåt, göra det önskligt, att bestämmelserna angående de

varuslag, för hvilka rätt till tullrestitution må erhållas, i allmänhet

kunna lätt ändras, i följd hvaraf desamma till öfvervägande del synas

böra hänföras till den administrativa lagstiftningen.

På grund häraf har jag ansett mig icke böra nu närmare ingå

på frågan om de varuslag, hvilka skulle kunna vara förenade med rätt

till tullrestitution. Därest det författningsförslag, som jag ämnar nu

framlägga inför Eders Kungl. Maj:t, vinner Eders Kungl. Maj:ts och

Riksdagens bifall, torde jag få återkomma till förevarande fråga. För

att någon erfarenhet må kunna vinnas om det sätt, på hvilket den nya

tulltaxan i berörda afseende verkat, torde för öfrigt rätten till ifrågavarande

tullrestitution icke böra träda i tillämpning förr än den 1

januari 1913.

Sådana varor, för hvilka restitutionsrätten kan under alla förhållanden

anses fullständigt obehöflig eller ock alldeles olämplig, torde

dock böra ovillkorligt undantagas från rätten till tullrestitution. Brännvin

och sprit af säd, potatis eller andra jordfrukter få ej läggas å nederlag

eller, så framt varan ej skall därinom användas vid beredning af andra

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 148.

tillverkningar, införas å frihamn. Från restitutionsrätt synas böra, på

sätt ämbetsverken ock föreslagit, uteslutas ej blott brännvin och sprit

af alla slag utan äfven vin och spannmål, omalen Öch malen, samt

lefvande djur. Bestämmelser härom höra inflyta i själfva förordningen.

Ämbetsverken hafva i sin nu föreliggande skrifvelse ifrågasatt,

att vid beviljandet af restitutionsrätt för eu vara samtidigt borde såsom

villkor för rätten till restitution fastställas viss minimikvantitet för

varans införsel och angifning och viss minimikvantitet för varans återutförsel

i ungefärlig motsvarighet med förhållandet vid danska kreditupplaget

samt att dylika minimikvantiteter för de olika varuslagen borde

fastställas. Såsom jag förut i dag erinrat vid föredragning af förslagtill

förordning om frilager, har Kungl. Maj:t anbefallt kommerskollegium

att verkställa utredning angående den minsta kvantitet dels af spannmål,

dels ock af andra varor, som må på eu gång från frihamn och

frilager införas, samt att denna utredning ännu icke blifvit af kollegium

afslutad. Lämpligen torde åt kommerskollegium uppdragas att jämväl

verkställa utredning och afgifva förslag till bestämmelser angående

minimikvantiteter för in- och utförsel af sådana varor, för hvilka tullrestitution

skall åtnjutas, hvarom jag emellertid framdeles torde få tillfälle

att efter ny anmälan af ärendet framlägga närmare förslag.

Det kan sättas i fråga, huruvida icke straffbestämmelser eller

åtminstone hänvisning till gällande strafflags bestämmelser borde meddelas

för sådana fall, då handelsidkare lämnat honom veterligen oriktiga

uppgifter för erhållande af restitution. I likhet med ämbetsverken

har jag emellertid, då sådana bestämmelser eller hänvisningar

icke meddelats i sammanhang med de föreskrifter om restitution, som

finnas i § 13 tulltaxeförordningen, samt bedrägligt förfarande, som föranledt

tullrestitution, gifvetvis såväl i ena som andra fallet är straffbart

enligt allmänna strafflagen äfven utan särskild hänvisning därom, icke

ansett mig böra föreslå annan bestämmelse rörande påföljd för lämnande

af oriktiga uppgifter än förlust af restitutionsrätten på enahanda sätt,

som föreskrifvits i § 13 mom. 8 tulltaxeförordningen.

I sitt utlåtande hafva ämbetsverken slutligen framhållit, att statsverket

genom införandet i vår tullagstiftning af ifrågavarande bestämmelser

om tullrestitution och den däraf erforderliga kontrollen skulle

komma att åsamkas ökade utgifter. Att så blir förhållandet torde vara

otvifvelaktigt, men enligt författa ingsförslaget skulle staten tillförsäkras

vissa inkomster i form af afgifter för rätten att komma i åtnjutande af

tullrestitution, och dessa afgifter hafva beräknats på sådant sätt, att staten

genom desamma lärer kunna beredas ersättning för de ökade utgifterna.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition No 148.

Såsom jag redan framhållit har jag i allt väsentligt ansett mig

kunna upptaga ämbetsverkens förslag såsom mitt eget. Endast några

smärre ändringar däri dels af redaktionell beskaffenhet (§§ 3, 8, 11 och 12)

dels ock betingade af det förslag till förordning om frilager, som Eders

Kungl. Maj:t förut i dag beslutat förelägga Riksdagen, har jag funnit

erforderliga.

Departementschefen uppläste därpå det utarbetade förslaget till

förordning angående restitution i vissa fall vid återutförsel af utländsk

vara samt yttrade vidare:

Med åberopande af hvad sålunda anförts, tillstyrker jag, att Eders

Kungl. Maj:t täcktes i nådig proposition föreslå Riksdagen antaga det

nyss upplästa förslaget till förordning om tullrestitution i vissa fall vid

återutförsel af utländsk vara.

Hvad föredragande departementschefen sålunda

hemställt, däri statsrådets öfriga ledamöter instämde,

behagade Hans Maj:t Konungen bifalla, och skulle

nådig proposition till Riksdagen aflåtas af den lydelse,

bilagan litt. — vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Olof Ljungberg.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1912:220 Skrifvelse till Konungen, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående tullrestitution i vissa fall vid återutförsel af ut s. 1 i texten
  2. BevU 1912:44 Betänkande, i anledning af dels Knngl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående tullrestitution i vissa fall vid återutförsel af utländsk vara de s. 1 i texten