Med förslag till förordning angående tullrestitution i vissa fall vid återutförsel af utländsk vara
1912-03-22 · 39 sidor, varav 39 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 39 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1912:148, Med förslag till förordning angående tullrestitution i vissa fall vid återutförsel af utländsk vara
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 148.
1
N:o 148.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
förordning angående tullrestitution i vissa fall vid återutförsel
af utländsk vara; gifven Stockholms slott den
22 mars 1912.
Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver
finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t föreslå Riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till förordning angående tullrestitution i
vissa fall vid återutförsel af utländsk vara.
De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:
GUSTAF ADOLF.
Theodor Adelswärd.
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 109 höft. (Nr 148.)
1
2
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 148.
Förslag
till
förordning angående tullrestitution i vissa fall vid återutförsel
af utländsk vara.
\
§ l
Utan
hinder af bestämmelsen i § 11 af nådiga förordningen med
tulltaxa för inkommande varor den 9 juni 1911 må åt handelsidkare,
på sätt nedan bestämmes, medgifvas rätt att vid återutförsel af utländsk
vara, för hvilken han vid införseln behörigen erlagt tullafgift, åtnjuta
tullrestitution.
Med handelsidkare förstås i denna förordning ej blott enskild
handelsidkare utan äfven handelsbolag och aktiebolag, som idkar handelsrörelse.
Tillstånd för handelsidkare att begagna sig af den i § 1 afsedda
rätt meddelas af generaltullstyrelsen. Sådant tillstånd må endast lämnas
handelsidkare, som är känd såsom synnerligen redbar och solid, drifver
affärer med utländska varor i betydande omfattning samt i öfrigt pröfvas
lämplig. Tillståndet kan af generaltullstyrelsen återkallas, när de förutsättningar,
som legat till grund för tillståndets meddelande, icke längre
förefinnas.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 148.
3
§ 3.
Konungen äger bestämma, för hvilka varor rätt till tullrestitution
enligt denna förordning må åtnjutas; dock må i intet fall sådan rätt
afse spannmål, omalen eller malen, lefvande djur, brännvin och sprit,
alla slag, eller vin.
Konungen äger likaledes bestämma, i hvilka af rikets städer med
tullkammare rätten till restitution må tillerkännas handelsidkare.
§ 4.
På förslag af generaltullstyrelsen meddelar Konungen i enlighet
med denna förordning och öfriga gällande föreskrifter de närmare bestämmelser,
som äro erforderliga för bevarande af kronans rätt och för
vinnande af ordning och säkerhet vid åtnjutande af ifrågavarande restitution.
§ 5-
Ansökning om erhållande af sådant tillstånd, som ofvan sagts,
skall ingifvas till generaltullstyrelsen och vara åtföljd af erforderliga
intyg till styrkande af sökandens rätt att drifva handel samt de handlingar,
han i öfrigt vill åberopa till stöd för ansökningen.
Före ärendets afgörande skall generaltullstyrelsen öfver ansökningen
inhämta yttrande af vederbörande tullmyndighet äfvensom handelskammare
eller, efter omständigheterna, annan sammanslutning af representanter
för handeln eller ock vederbörande kommunala myndigheter.
§ 6.
Därest handelsidkare till annan öfverlåter sin affärsrörelse eller
varder försatt i konkurs, skall rätten till tullrestitution anses förfallen.
§ 7.
1. Rätt till restitution enligt denna förordning afser icke blott varor,
som införts direkte från utlandet eller från frihamn eller frilager, utan
4
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 148.
äfven varor, som uttagits från transitupplag eller ankommit såsom
omedelbar transitförsändning.
2. Restitution beräknas efter utförselvarans netto vikt, ankommande
dock på Konungens pröfning, huruvida och under hvilka villkor emballage
eller inlägg till varor, i fråga om hvilka bruttoförtullning är stadgad
i gällande tulltaxa, må inräknas i den vikt, som vid utförseln lägges
till grund för restitution.
§ 8,
1. För bevarande af rätt till tullrestitution enligt denna förordning
erfordras, att handelsidkare vid varans angifning till förtullning skriftligen
anmäler afsikten att begagna sig af sådan rätt.
2. Efter sådan varas återutförsel må handelsidkare med i denna
förordning gjorda inskränkningar åtnjuta restitution af den tullafgift,
som af honom erlagts för en motsvarande kvantitet från utlandet införd
och inom två år näst före utförseln till förtullning angifven vara af
samma slag, beträffande hvilken han gjort sådan anmälan, som i mom. 1
omförmäles.
§ 9.
Varder tullsatsen för vara, som afses i denna förordning, nedsatt,
må utförsel af varan, som äger rum, sedan beslutet om nedsättningen
trädt i kraft, icke berättiga till restitution efter högre tullsats än den,
som gäller vid varans utförsel. Förklaras sådan vara tullfri, förfaller
rätten till restitution, om varan utföres efter beslutets trädande i kraft.
Höjes åter tullsatsen för sådan vara, skall den lägre tullsatsen fortfarande
läggas till grund för beräkningen af restitution vid utförsel inom loppet
af två år, sedan höjningen börjat tillämpas, hvaremot utförsel därefter
berättigar till restitution efter den högre tullsatsen.
§ io.
För vara, som af handelsidkare anmäles jämlikt § 8 mom. 1, skall
i sammanhang med tullafgiftens erläggande betalas en särskild afgift
till belopp af en half procent af tullafgiften.
Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 148.
5
§ n
Öfver
i § 8 omförmälda förtullningar och exporter skall handelsidkare
enligt formulär, som af generaltullstyrelsen fastställes, föra ett
för debet och kredit inrättadt afräkningsdiarium med särskilda upplägg
för hvarje varuslag. Af detta afräkningsdiarium, livilket när helst så
påfordras skall för vederbörande tullmyndighet hållas tillgängligt, skall
handelsidkaren för hvarje kvartal ingifva fullständigt utdrag till generaltullstyrelsen.
§ 12-
Såsom villkor för erhållande af restitution skall i öfrigt gälla:
a) att utförseln sker vid samma tullkammare, där förtullningen ägt
rum, så vida ej generaltullstyrelsen för särskildt fall finner restitution
kunna medgifvas, oaktadt varan utförts vid annan tullkammare;
b) att exportangifningsinlagan ej mindre innehåller uppgift om
afsikten att för varan erhålla tullrestitution enligt denna förordning, om
varans handelsbenämning och om den rubrik i tulltaxan, till hvilken
densamma vid införseln blifvit hänförd, än äfven är åtföljd af exportörens
under edlig förpliktelse afgifna och af två vittnen till riktigheten bestyrkta
försäkran därom, att den till utförsel angifna varan blifvit af honom
införd, att full införseltull för densamma erlagts och att varan icke efter
införseln undergått någon bearbetning eller förändring;
c) att vederbörande tullkammare efter exportvarans undersökning
och utrönande af den vikt, som jämlikt § 7 mom. 2 skall läggas till
grund för restitutionen, samt kollynas plombering och bevakning till och
inlastning i fartyg eller järnvägsvagn härom meddelat attest, hvilken
såsom verifikation jämte angifningsinlagan och öfriga intyg bifogas tullkammarens
utgående tulljournal;
d) att utförseln i öfrigt verificeras på sätt i § 13 af nådiga förordningen
med tulltaxa för inkommande varor den 9 juni 1911 finnes
stadgadt beträffande varor, för hvilka tullrestitution är därstädes medgifven;
samt
e) att vederbörande handelsidkare under januari, april, juli och
oktober månader hos generaltullstyrelsen gör ansökning om den restitution,
som belöper på de under senast förflutna kvartal exporterade varor;
skolande i dylik ansökning noggrant angifvas de förtullningsposter i
afräkningsdiariets debet, å hvilka afskrifning bör ske för det belopp,
hvars restitution begäres.
6
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 148.
§ 13.
Befinnes handelsidkare för erhållande af tullrestitution enligt bestämmelserna
i denna förordning hafva lämnat uppgift, som icke öfverensstämmer
med verkliga förhållandet, kan rätt att vidare erhålla sådan
restitution honom förvägras.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1913.
Kuncjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 148.
7
Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 22 mars
1912.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern STAAFF,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve EHRENSVÄRD,
Statsråden: PETERSSON,
SCHOTTE,
Berg,
Bergström,
friherre ADELSWÄRD,
Petrén,
Stenström,
Larsson,
Sandström.
Departementschefen, statsrådet friherre Adelswärd anförde härefter
:
I ett öfver tulltaxekommitténs betänkande afgifvet yttrande föreslog
på sin tid Stockholms handelskammare anordnandet af s. k. »tullrestitutionsupplag»
under former, som angåfvos i en handelskammarens
yttrande bifogad promemoria.
Genom nådigt bref den 25 februari 1910 anbefallde Kungl. Maj:t
kommerskollegium och generaltullstyrelsen att verkställa undersökning
af de förhållanden en sådan lagstiftning som den af handelskammaren
ifrågasatta kunde anses komma att beröra.
8
Kommerskollegium
och
generaltullstyrelsen.
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 148.
I underdånig skrifvelse den 8 februari 1911 hafva ämbetsverken
afgifvit den anbefallda utredningen.
Ämbetsverken hafva därvid till en början framhållit, att rikets
öfriga handelskammare, med undantag af handelskammaren i Luleå samt
Gottlands handels- och sjöfartskammare, i framställningar till handelskammarmötet
1910 yttrat sig öfver Stockholms handelskammares ofvannämnda
förslag och därvid samtliga, utom Södra Ålfsborgs läns industrioch
handelskammare, framhållit behofvet af en lagstiftning af hufvudsakligen
det innehåll, Stockholms handelskammare ifrågasatt. Södra Ålfsborgs
läns industri- och handelskammare hade förklarat sig icke kunna
uttala sig i frågan, innan viss ytterligare utredning blifvit åvägabringad.
Efter att hafva framhållit, att förordningen om frihamn icke vore
tillräcklig för att åtminstone för närvarande en önskvärd utveckling af
den utrikes handeln och exportindustrien skulle kunna åstadkommas,
anföra ämbetsverken i berörda skrifvelse följande:
»Orsakerna till detta förhållande äro otvifvelaktigt flera, men enligt
hvad ämbetsverken förnummit har härtill i betydande grad bidragit
saknaden af en redan tillräckligt utvecklad transithandél. De handelshus,
som idka sådan handel eller som kunna väntas komma att drifva
sådan rörelse, lära i allmänhet förmena, att, innan ifrågavarande gren
af deras affär nått en större omfattning, det komme att ställa sig allt
för kostsamt att såväl inom som utom fri hamnsområdet för lagret hålla
lokal och personal.
Det vill häraf synas, som om frihamnsinstitutionen ensam icke
skulle vara, åtminstone för närvarande, tillräcklig för beredande af den
lättnad åt transithandeln, som i sammanhang med tillkomsten af förordningen
om frihamn framhölls såsom ett af önskemålen i fråga om
vår tullagstiftnings revision. Frihamnsfrågans läge i vårt land utvisar
tvärtom, att frihamnsinstitutionen behöfver en komplettering. En sådan
kan frilagret tänkas utgöra. Emellertid ligger det nära till hands att
antaga, att omfattningen af vårt lands transithandél skall åtminstone för
närvarande visa sig vara för ringa för att gifva anledning till upprättande
af frilager i nämnvärd utsträckning. Kompletteringen skulle i
sådant fall få sökas i en tredje anordning, hvilken — möjligen jämte
frilager — skulle kunna tänkas tillgodose de ifrågasatta krafven på friare
former för varuomsättningen.
Till belysning af de utvägar, som här må vara att tänka på,
tillåta sig ämbetsverken erinra om de anordningar, som i sådant hänseende
finnas i Danmark och Tyskland.
I Danmark har man sålunda kreditupplag, å hvilka de importerade
9
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 148.
^illpliktig» varorna stå under ägarens vård och fria disposition samt
ägaren viss tid åtnjuter kredit å tullen, äfvensom transitupplag, som
visserligen ligger under tullverkets lås, men å hvilket varorna likväl få
af ägaren ej endast efterses och vårdas, utan också ompackas. Från
båda dessa slags upplag må återutförsel ske, äfven om denna icke äger
rum i hela kolly, sådana de inkommit.
Jämväl i Tyskland finnas olika tullupplag dels offentliga, som äro
inrymda i byggnader, tillhörande staten eller städer, dels privata, som
äro inrymda i enskilda affärsmäns eller firmors lokaler. Af de senare
finnas åtskilliga slag såsom transitläger, delningslager, kreditlager, fortlöpande
kontolager in. fl. Vid dessa upplag är ägarens dispositionsrätt
till varorna mycket fri och omfattande.
Det bör i detta sammanhang framhållas, att Danmark och Tyskland
haft ofvannämnda eller liknande, i transithandelns intresse direkt
inrättade institutioner långt innan frihamns- och frilagersinstitutionerna
infördes. Man lärer också kunna antaga, att de förra varit ägnade att
i betydande grad bereda väg för de senare.
Då det danska kreditupplaget särskildt åberopats till jämförelse,
synas något mera fullständiga uppgifter böra meddelas angående detta.
Med ifrågavarande upplag förstås enligt tullförordningen den 1
februari 1797 rätt för ägaren till utländska tullpliktiga varor att genast
disponera varorna mot kredit på de utgifter, som annars vid införsel
skulle erläggas, och mot det att tullafgiften senare skall inbetalas, för
så vidt varorna förblifva i landet, hvaremot de varor, som åter utföras,
afskrifvas från kreditupplaget. I allmänhet har hvarje i köpstad bosatt
dansk handlande kreditupplagsrätt för de varor, med hvilka han äger
drifva handel, såvidt dessa äro af beskaffenhet att få på sådant upplag
intagas och under villkor, att han visar sig förfoga öfver därtill tjänligt
magasinsrum, som medgifver en ordentlig undersökning och sortering
af varorna, och ställer sig till efterrättelse de angående kreditupplaget
gifna föreskrifter. I Köpenhamn medgifves dock kreditupplagsrätt endast
den, som vunnit burskap såsom »grosserer», äfvensom särskildt speceri-,
brännvins-, timmer- och vinhandlare.
I regel må blott de varor, för hvilka viss upplagsmängd är angifven
i tulltariffen, läggas på kreditupplag, men tullstyrelsen äger dock
rätt att medgifva äfven andra varors uppläggande å kreditupplag samt
att, om så befinnes nödigt, meddela särskilda af sådant medgifvande
betingade kontrollföreskrifter (Lov den 5 maj 1908 om Toldafgifterna
in. in. § 23). Från år 1874 både genom särskilda resolutioner manufakturhandlarne
i Köpenhamn medgifvits ett »udvidet Kreditoplag for
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 sand. 109 höft. (Nr 148.) 2
10
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 148.
Manufakturvarer m. m.)>, beträffande hvilket särskilda föreskrifter gällde.
Dessa upphäfdes emellertid genom Lov den 5 maj 1908, då de varor,
desamma afsågo, upptogos i tulltariffen såsom kreditupplagsberättigade
och sålunda de allmänna föreskrifterna rörande kreditupplag blefvo tilllämpliga
jämväl å dessa varor. I 1908 års tulltariff upptagas inalles
86 varurubriker såsom kreditupplagsberättigade.
Vid intagandet å kreditupplag, som får ske endast i vissa bestämda,
i tulltariffen angifna minimikvantiteter (tillskrifningskvanta),
undersökas varorna till myckenhet och beskaffenhet på liknande sätt,
som då varorna skola förtullas samt uppföras på kreditupplagskonto.
Kreditupplagshafvaren äger därefter fritt disponera varorna, förbruka,
försälja eller återutföra dem eller ock öfverflytta dem till andra kreditupplag,
till frihamn eller till frilager men icke till transitupplag. Upplagstiden
är obegränsad. Afskrifning af tull får endast ske för bestämda,
likaledes i tulltariffen angifna minimikvantiteter för hvarje gång
(frånskrifningskvanta). Vid införsel af varor till kreditupplaget, vare
sig direkte från utrikes ort eller från transitupplag, annat kreditupplag,
frilager eller frihamn, skall skriftlig anmälan ske hos tulltjänsteman.
Vid varors utförsel eller öfverflyttning till annat kreditupplag, frilager
eller frihamn skall liknande anmälan ske, om frånskrifning fordras.
Om uttagning till inhemsk förbrukning göres anmälan endast vid utgången
af hvarje kvartal.
Inom fjärde dagen efter kvartalets utgång skall till kreditupplagskontoret
ingifvas eu så kallad g ener alförklaring, hvaruppå afräkning
sker, tullafgifter för nästföregående kvartal erläggas och behållningen
inventeras. Vid denna inventering, hvarom upplagshafvaren på förhand
underrättas, skall behållningen vara sorterad i särskilda varuslag. Därvid
antages i regeln icke såsom behållning mindre myckenhet än frånskrifningskvantum.
Inventeringar kunna därjämte, utan föregående tillsägelse,
äga rum mellan kvartalsinventeringarna. Vid återutförsel fordras
angifningsinlaga i två exemplar. Efter varans undersökning och attestering
på inlagorna återlämnas det ena exemplaret till varuägaren, som
vid kvartalsafräkningen skall uppvisa detsamma, för att varan skall kunna
afskrifvas. Härjämte erfordras vid utförseln eu försäkran på tro och
heder, att varorna ej skola insmugglas i landet. Vid forslandet af
kreditupplagsvaror inom landet för befordran till utlandet skall kreditupplagsgodset
vara försedt med tullsigill. För varor, mottagna på
kreditupplag, beräknas den tullafgift, som gäller, då afräkning göres
med upplagshafvaren. Afräkning sker utom de allmänna afräkningarna,
hvarje gång tullen på en kreditupplagsvara förändras eller upphäfves,
11
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 148.
på det sätt att den behållning, som förefinnes vid tullverkets strax efter
förändringens ikraftträdande företagna inventering, behandlas efter den
nya tariff bestämmelsen, för så vidt denna behållning icke sedermera
utföres, hvaremot den del af upplaget, som vid inventeringen icke finnes
i behåll, behandlas efter den äldre afgiftsbestämmelsen.
Ehuru vår tullagstiftning redan innefattar en förordning om frihamn
och äfven om den skulle ytterligare kompletteras med föreskrifter,
som möjliggöra inrättande af frilager, synes i allt fall under ofvan angifna
förhållanden ur synpunkten af trausithandelns intressen förefinnas behof
af en anordning, motsvarande de nyssomförmälda tyska och danska
institutioner, som finnas vid sidan af frihamn och frilagersinstitutionerna,
en anordning som för den enskilde köpmannen är förenad med mindre
kostnad än frihamnen och frilagret och som därför kan tjäna som medel
till upparbetande af transitaffärer från en mera blygsam början.
En sådan anordning är alltså, enligt ämbetsverkens åsikt, i och
för sig behöflig för transitiv an delns utveckling i vårt land. Såsom häfstång
för transithandeln och då en sådan handel af större omfång är
en förutsättning för att frihamns- och frilagersinstitutionerna skola uppnå
någon högre blomstring, bör den ifrågasatta anordningen komma att
direkte befrämja äfven nämnda institutioners utveckling och därigenom
ytterst komma att tjäna icke allenast transithandelns utan ock de öfriga
näringsgrenars bästa, i hvilkas intresse frihamnar och frilager skulle
komma att inrättas.
Den positivt gagneliga inverkan på svenskt näringslif, som är att
förvänta af en sådan lättnad i tullagstiftningen, hvarom här är fråga,
inskränker sig emellertid icke till hvad ofvan är framhållet. Det är
att antaga, att i en utvecklad svensk transithandel kolonialvaror och
andra varor, som importeras till Europa från öfriga världsdelar, skola
komma att spela en viktig roll. Importen af sådana handelsvaror lärer
i stor utsträckning kunna förväntas äga rum med de direkta svenska
ängfartygslinjerna på främmande världsdelar. Att den ökning i återfrakterna
å dessa linjer, hvarpå man under anförda förhållanden synes
hafva anledning att hoppas, kan komma att för linjernas ekonomiska
bärighet blifva af synnerlig betydelse, ligger i öppen dag. För några
af linjerna torde också föreligga ett starkt behof af förbättring af deras
återfrakter.
Med afseende å hvad sålunda blifvit anfördt anse sig ämbetsverken
kunna fastslå, att en lagstiftning med det syfte, som Stockholms handelskammares
förslag innefattar, kan förväntas blifva i betydande grad
12 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 148.
gagnelig för vissa grenar af svenskt näringslif och särskildt för den
stora handeln.
Ämbetsverken gå nn att undersöka, huruvida den ifrågasatta lagstiftningen
kan beräknas blifva till men för någon svensk näringsgren.
Södra Älfsborgs läns industri- och handelskammare har i framställning
till handelskammarmötet 1910 betonat behofvet af en undersökning
om förslagets inverkan på den mindre handeln. Det kan emellertid
sättas i fråga, om öfver hufvud taget någon påverkan af en lagstiftning
af föreslagen art på den mindre handeln är tänkbar. De varor,
som från upplag af ifrågasatt slag skulle komma att gå ut i den svenska
marknaden, få vidkännas enahanda tullkostnader som varor, livilka utsläppas
i marknaden utan att passera sådant upplag. Den förmån innehafvare
af upplag skulle få framför en annan affärsman i samma bransch,
komrne att bestå hufvudsakligen däri, att han genom att lättare kunna
göra affärer på utlandet blefve i tillfälle att förskaffa sig en större afsättning
af sina varor, men en sådan förmån kan så mycket mindre
anses innefatta något som helst ingrepp i den senare affärsmannens
intresse, som fördelen ju icke är af monopols natur utan af denne själ!
kan under vissa förutsättningar förvärfvas. Man torde därför kunna
säga, att denna lagstiftning öfver hufvud taget icke är af afsevärdt intresse
för småhandeln.
Mera komplicerad är frågan om den föreslagna lagstiftningens inverkan
på svensk industri.
Hvad då först beträffar sådana industrier, som icke arbeta för
export, har transithandeln för dessa industrier lika litet intresse som för
småhandeln. Hvad ofvan är sagd! om den ifrågasatta lagstiftningens
förhållande till den senare torde ock i stort sedt gälla äfven de förra.
Frågan i hvad mån svensk industri i öfrigt må komma att beröras
af den föreslagna lagstiftningen sammanhänger nära med frågan
om hvilka varor, som under förutsättning af en sådan lagstiftning i
mera betydande grad kunna väntas blifva föremål för frånsållande].
Erfarenheten från Danmark, som i förevarande afseende torde vara
mycket belysande, utvisar, att man för en transithandel till våra östra
grannländer — hvilka utgöra den naturliga marknaden för en sådan
handel från Sverige — framför allt har att räkna med varuslag, som
icke produceras i Sverige.
Af varuslag, som äro föremål för industriell produktion i Sverige,
transiteras Danmark i större omfattning hufvudsakligen af pappersmassa
och papper, textil- och manufakturvaror samt järn- och stålvaror.
I Danmark transiteradt papper och pappersmassa torde till be
-
13
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 148.
tydande del vara af svensk tillverkning. Någon nämnvärd transithandel
med sådana varor öfver Sverige lärer man knappast hafva att förvänta.
Hvad textil- och manufakturvaror samt järn- och stålvaror beträffar,
torde man däremot kunna antaga, att, därest restitution af erlagd
tull å varor af ifrågavarande slag kunde erhållas, sådana varor skulle
blifva föremål för transithandel öfver Sverige till Ryssland och Finland
i måhända icke ringa utsträckning. Visserligen är det icke uteslutet, att
eventuella restitutionsbestämmelser skulle visa sig verka oförmånligt
rörande en och annan detalj tillverkning inom förevarande områden, men
de olägenheter, som härigenom skulle för den svenska industrien uppstå,
lära, enligt ämbetsverkens åsikt, få anses vara af så pass ringa betydelse,
att afgörande hänsyn därtill ej bör tagas beträffande nu ifrågasatt restitutionsrätts
medgifvande eller icke. Detta bekräftas ock af upplysningar
i ämnet, som under hand inhämtats från målsmän för skilda industrier.
Där med afseende å särskild vara den menliga inverkan är af väsentlig
natur, bör sådan vara undantagas från rätten till restitution.
Å andra sidan bör det framhållas, att rätt till ifrågavarande restitution
kan tänkas medföra vissa fördelar beträffande export af svenska
industrialster. Särskild! torde detta vara förhållandet med en del industriartiklar,
som egentligen utgöra tillbehör till andra varor och därför
också, om de ifrågasatta restitutionsbestämmelserna komma till stånd,
kunna, måhända i rätt stor utsträckning, afyttras på utlandet i sammanhang
med andra varor, som transitera Sverige.
Ämbetsverken öfvergå nu till att uttala sig därom, huruvida det
ifrågasatta undanröjandet af det hinder för en friare transithandel med
utlandet, som ligger däri, att varan i Sverige påföres tull, synes lämpligen
kunna och böra ske under de former, som föreslagits.
Stockholms handelskammares förslag är grundadt på det system,
att tull skulle i vanlig ordning erläggas vid varans införsel men tillgodoräknas
importören i och för restitution, därest varan åter utfördes.
Ehuru till stöd för förslaget, bland annat, åberopats de lättnader, som
i åsyftad riktning i Danmark vinnas genom bestämmelserna om kreditupplag,
har man icke velat gå så långt som att begära införandet af
kredit på tullen. Ämbetsverken hafva det oaktadt ansett sig böra pröfva,
om möjligen det senare af dessa system skulle vara att föredraga, särskildt
som förslag om införande i den svenska tullagstiftningen af kreditupplag
en gång förelegat i mera bestämd form. En af Kungl. Maj:t
år 1882 tillsatt kommitté afgaf nämligen i augusti månad 1884 förslag
till särskilda förordningar om kreditupplag och frilager. Förslagen tillstyrktes
i hufvudsak af kommerskollegium och generaltullstyrelsen i
14
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 148.
gemensamt underdånigt utlåtande af den 4 juni 1885, men förslaget
beträffande kreditupplag blef icke förelagdt Riksdagen.
Vid 1910 års handelskammarmöte har i fråga om skälen, hvarför
man icke begärde allmän tullkredit, yttrats, bland annat, följande: Det
vore säkerligen att begära för mycket af staten, om önskemålet transithandelns
tillkomst skulle betinga allmän tullkredit. Det kan icke tänkas,
att tullkredit endast skulle inrymma ett visst antal handelshus eller köpmän,
utan torde en allmän önskan om tullkredit från hela rikets importhandel
äfven för de varor, hvilka konsumeras inom landet, göra sig
gällande. Ett dylikt förfarande vore alltför främmande för vår svenska
uppfattning om tullens erläggande på förhand och med den betydelse,
som tullintäkterna hafva för det svenska statsverkets inkomster.
De i § 9 tulltaxeunderrättelserna (till 1906 års tulltaxa) förekommande
bestämmelserna beträffande dispositionen här i landet af tullpliktiga
varor, afsedda att i förädladt skick återutföras, äro i princip
grundade på drawback- eller restitutionssystemet. Tulltaxekommittén
har i sitt betänkande af den 3 maj 1909 till bedömande upptagit spörsmålet,
huruvida anledning skulle kunna finnas att i lagstiftningen om
förädlingsverksamhet öfvergå från drawbacksystemet till systemet med
»admission temporaire», d. v. s. tullfri disposition inom landet under
viss tid af de eljest tullpliktiga varor, hvilka vore afsedda att förädlas
och återutföras. Kommittén har vid sin undersökning kommit till det
resultatet, att någon annan med det sistnämnda systemet såsom sådant
sammanhängande fördel icke vore att vänta än möjligen någon räntebesparing
för exportindustrien, då denna icke behöfde inbetala tullen
utan kunde få anstånd med dess gäldande under så pass lång tid, att
varans förädling därunder medhunnes. Då för öfrigt den med »admission
temporaire» förenade förmånen af räntebesparing borde kunna beredas
förädlingsindustrien äfven inom det nuvarande systemets ram, syntes
det kommittén, att dess förslag borde byggas på den nu bestående
grunden, och detta så mycket hellre som i de till kommittén inkomna
framställningar icke någon önskan i motsatt riktning funnit uttryck.
De sålunda af kommittén förordade principerna hafva vederbörligen
godkänts och de i § 13 af ofvannämnda tulltaxeförordning den 4
juli 1910 förekommande bestämmelserna af motsvarande innebörd som
de i § 9 tulltaxeunderrättelserna (till 1906 års tulltaxa) äro . liksom där
grundade på restitution. Denna omständighet i förening med de nyss
relaterade skälen, hvarför Stockholms handelskammares förslag icke
grundats på principen med kredit å tullafgiften, synes ämbetsverken
tala för, att en lagstiftning i den ifrågasatta riktningen bör såsom före
-
15
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 148.
slagits grundas på restitution. Detta förutsätter dock undantag från
den i § 11 tulltaxeförordningen intagna regel, att rätteligen debiterad
och erlagd tullafgift icke må restitueras, äfven om varan återutföres.
Med afseende härå anse sig ämbetsverken böra framhålla, att eu
sådan allmän föreskrift om restitutionsrätt kan lämna möjlighet för köpmannen,
då han af en eller annan anledning är missnöjd med en vara,
som han efter tullafgiftens erläggande redan disponerat, att i strid emot
föreskrifterna i nyssnämnda paragraf återutföra denna till af sändaren och att
således begagna restitutionsrätten icke för det därmed afsedda ändamålet
utan för ett kringgående af det allmänna förbudet mot restitution af
rätteligen erlagd tullafgift. Det har från en sida blifvit ifrågasatt att
till förekommande af restitutionsrättens missbrukande på sådant sätt intaga
bestämmelse, att återutförsel icke finge äga rum till samma land,
hvarifrån varan inkommit. Men en sådan bestämmelse skulle lätteligen
kunna kringgås genom varans försändande via annat land. Möjligen
skulle man kunna i sammanhang med en föreskrift, att restitution enligt
den ifrågasatta förordningen icke finge åtnjutas vid varans returnerande
till den utländska afsändaren, bestämma, att försäkran, att så icke skett,
skulle inflyta i det intyg, som enligt förslaget skulle afgifvas af köpmannen
angående varans förtullning m. in. Enligt ämbetsverkens förmenande
synes emellertid faran för missbruk i den antydda riktningen
icke vara af sådan betydelse, att den bör betinga dylik bestämmelse.
I Stockholms handelskammares ofvannämnda vid 1909 års handelskammarmöte
framlagda promemoria angifvas de hufvudgrunder, under
hvilka handelskammaren tänkt sig bestämmelserna angående restitutionen.
Beträffande rättens allmänna begränsning afse dessa hufvudgrunder:
a) inskränkning till vissa orter;
b) rättens beroende därutöfver på generaltullstyrelsens medgifvande;
c) nedsättande af värdehandlingar till tryggande af kronans rätt;
d) grundande af bevisningen, att tullafgift för varan blifvit erlagd,
på intyg därom af exportören med kompletterande kontroll genom s. k.
afräkningsdiarium, fördt af vederbörande tullförvaltning;
e) stadgande om förlust af rätten att vidare erhålla restitution för
den, som befinnes hafva lämnat veterligen oriktiga uppgifter eller eljest
hafva förfarit svikligt.
Uppenbart torde emellertid vara, att begränsningen måste i flera
afseenden ytterligare fixeras, såsom t. ex. varornas inskränkning till
bestämda varuslag äfvensom fastställande af viss tidsgräns för rätten
till restitution, men innan ämbetsverken inlåta sig på frågan om det
närmare bestämmandet af gränserna i öfrigt för sagda rätt, har en
16
Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 148.
undersökning ansetts böra företagas, huru långt man såsom villkor lör
rättens åtnjutande borde sträcka krafvet på identitet mellan den in- och
den utförda varan, samt hvilken form som kunde erfordras för bevisningen
härom och för kontrollen från tullverkets sida. Naturligen skulle
varan vid återutförseln undergå förnyad tullbehandling för utrönande al
det därå belöpande tullbelopp, hvars restitution ifrågasatts, men genom
tullbehandlingen kunde ju icke konstateras identiteten med af exportören
införd vara, för hvilken han erlagt tull. Härom erfordras särskild bevisning
under en eller annan form.
Jämväl i nyssnämnda afseenden erbjuda sig jämförelsepunkterna
i bestämmelserna rörande den tullfria förädlingsverksamheten i § 9 tulltaxeunderrättelserna
(till 1906 års tulltaxa). Dessa bestämmelser äro
till sin innebörd sinsemellan ganska skiljaktiga.
Hvad först angår den materiella identiteten, det vill säga identiteten
mellan de införda materialerna samt exportvaran, så kräfves i
regel sådan, med undantag endast i afseende å de i mom. 3 A omförni
äld a förmalningsprodukter af hvete, råg eller korn, beträffande hvilka
detta kraf icke sträcker sig längre än därhän, att kvarnägaren-exportören
skall hafva från utlandet infört och förtullat omalen spannmål af
samma slag som den i exportvaran ingående till motsvarande kvantitet.
Identitetsbevisningen är beträffande de i mom. 1 och mom. 2 omförmälda
varor, för hvilka en hx drawback är bestämd, grundad uteslutande
på tillverkarens högtidligen (»under edlig förpliktelse») afgifna
och af två personers vittnesintvg bestyrkta försäkran, utan att i dessa
fall någon tullmyndighetens medverkan för bevisningens åvägabringande
erfordras. I fråga om de i mom. 3 och mom. 5 afsedda varor, angående
hvilka liknande försäkran af tillverkaren erfordras, hafva tullmyndigheterna
skyldighet att vidtaga vissa kontrollåtgärder. I mom. 3 är i
detta afseende föreskrifvet, att vederbörande tullförvaltning skall för
hvar och eu, som i behörig ordning angifvit varan såsom afsedd att
bearbetas för export, föra ett afräkningsdiarium för förtullningarna och
exporterna. I detta, till hvilket generaltullstyrelsen fastställt formulär,
göras anteckningar ej mindre om de för berörda ändamål införda varor
än äfven om de utförda varupartierna, med utsättande i båda fallen af
tid, lägenhet och kvantitet m. in. Kontrollföreskrifterna enligt inom. 5
meddelas nu i hvarje särskild! fall af generaltullstyrelsen, hvilken enligt
momentets ordalydelse icke må medgifva rätt till där afsedda restitution,
med mindre tillförlitlig kontroll kan åstadkommas. Generaltullstyrelsen
har ofta föreskrifvit förande af afräkningsdiarium jämväl i dessa fall.
Den nya tulltaxeförordningens bestämmelser i § 13 öfverensstämma
17
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 148.
i hufvudsak med hvad här ofvan relaterats angående nu gällande tulltaxeunderrättelser
(afser 1906 års tulltaxeunderrättelser) utom hvad angår,
att medgifvanden till restitution i sådana fall, som afses i § 9 mom. 5
tulltaxeunderrättelserna, enligt tulltaxeförordningen § 13 mom. 5 skola
ankomma på Konungens pröfning. Medgifvanden enligt sistnämnda lagrum
förutsätta dock äfven en tullverkets kontroll, enär en viss tidsgräns
blifvit bestämd för restitutionens åtnjutande.
Af jämförelsen med bestämmelserna rörande tullfri förädlingsverksamhet
finner man således, att vissa af dessa tagits till förebild för
Stockholms handelskammares ifrågavarande förslag. Detta förutsätter
nämligen identitetsbevisningens grundande på exportörens högtidliga
försäkran och en kompletterande kontroll från tullverket genom afräkningsdiarium.
Från bevisnings- och kontrollsynpunkt innebär således
förslaget i sak icke något nj^tt. Emellertid är att märka, att i förslaget
vidare blifvit förutsatt, att identiteten mellan utförd och införd vara icke
skulle så specifikt bestämmas, att dagen och lägenheten för en reexporterad
varas införsel med visshet kunde uppgifvas, eller med andra ord
att den eller de utförda varorna vore just de, som vid ett eller flera
bestämdt uppgifna tillfällen införts. Det har tvärtom med skärpa betonats,
att sådant icke skulle vara möjligt vid eu större omsättning af en
mångfald olika artiklar. Vid införsel af varor för ständigt fortgående
komplettering af ett större sortimentslager, från hvilket försäljning tid
efter annan ägde rum, måste dessa inläggas å sina respektive platser
och vid export vore otänkbart att specifikt angifva tiden för hvarje särskild
varas införsel. Den kontroll, som från tullverkets sida skulle utöfvas,
att exportören icke obehörigen utbekomme restitution, skulle ligga
däri, att genom afräkningsdiariet hölles räkning däröfver, att tullafgiften
för reexporteradt gods, hvilket skulle införas, i diariets kredit, icke komme
att öfverstiga den enligt debet erlagda tullafgiften för importeradt gods
af samma slag. Från förslagsställarens sida har därjämte framhållits,
att den ifrågasatta rätten till restitution egentligen ytterst skulle grundas
på förtroende till köpmannen, hvilken i detta afseende i Sverige borde
hafva lika berättigade anspråk som i Danmark, hvarest hela kreditupplagssystemet
i ännu högre grad vore byggdt på förtroende än hvad som
skulle blifva fallet vid en rätt till restitution enligt det framställda förslaget.
Angående frågan, huruvida man beträffande krafvet på identitet
kan godtaga förslaget, torde först och främst böra erinras, att man icke
lärer kunna ifrågasätta anlitande af det tillvägagångssätt, som ur identitetssynpunkt
naturligen skulle innebära de fullständigaste garantierna,
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 109 höft. (Nr 148.) 3
18
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 148.
nämligen en oaflåtlig direkt uppsikt från tullverkets sida öfver varan
från dess införsel till dess utförsel. Detta skulle uppenbarligen såsom
alltför omständligt och kostbart i praktiken omöjliggöra den trafik, man
afsett uppväcka och understödja. Enahanda skäl torde vara att anföra
emot varornas stämpling för igenkännande vid återutförseln. Sådan
skulle dessutom vara omöjlig i fråga om varor, inkommande i partier,
afsedda att återutföras efter delning i större eller mindre kvantiteter.
Man synes få taga hänsyn därtill, att, såsom framgår af hvad ofvan
blifvit anfördt, krafvet på identitet i fråga om de i § 9 mom. 3 A tulltaxeunderrättelserna
omförmälda förmalningsprodukter af hvete, råg eller
korn icke utsträckts längre än hvad som nu blifvit föreslaget. Emellertid
torde i öfverensstämmelse med hvad som gäller icke blott beträffande
dessa produkter utan jämväl i fråga om all restitution enligt § 9 tulltaxeunderrättelserna
exportörens försäkran böra bestyrkas genom vittnesintyg
af två personer, lämpligen lagerföreståndare eller innehafvare af
liknande befattningar hos exportören. Vidare är att erinra, att tullverkets
kontroll beträffande nämnda förmalningsprodukter icke är mera
ingående än som nyss blifvit nämndt. Det är dock att märka, att beträffande
förmalningsprodukterna denna anordning af kontrollen är
genomförd med afsikt, att vid förmalningen skall kunna användas äfven
inrikes producerad säd, under det att vid den restitution, hvarom nu är
fråga, återbetalning af tull, som belöpte på af exportören införda utländska
varor, naturligen icke skulle få ifrågakomma vid utförsel af
inhemska varor. Därest nämligen en handelsidkare, som införde utländska
varor med anmälan om afsikt att reexportera desamma, kunde
inrikes försälja dessa varor med inräknad godtgörelse för tullafgifteu
men återutförde svenska liknande varor och därför erhölle restitution af
den tull, som belöpte på de utländska varorna, skulle detta ju verka
såsom exportpremie för de svenska varorna.
Såsom garantier emot ett missbruk i nu antydda riktning af rätten
till restitution torde emellertid, förutom ett uteslutande från denna rätt
af sådana varor, beträdande livilka man kunde hafva särskild anledning
att befara missbruk, få antagas skola verka dels den af exportören afgifna
högtidliga försäkran, hvilken skulle afse, att den exporterade varan
blifvit af honom införd från utlandet, att för densamma erlagts full införseltull,
och att varan icke efter införseln undergått någon bearbetning
eller förändring, dels också en bestämmelse af liknande innebörd
som i § 13 mom. 8 tulltaxeförordningen, eller att den, som för erhållande
af tullrestitution lämnat uppgift, som icke öfverensstämmer med
verkliga förhållandet, kan förvägras rätt att vidare erhålla sådan resti
-
19
Kuntjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 148.
tution. På grund häraf och då man icke torde hafva någon anledning
betvifla, att köpmannen är i stånd att med fullt anspråk på tillförlighet
afgifva försäkran af innehåll, som nyss nämnts, hafva ämbetsverken icke
funnit något principiellt hinder att grunda en restitutionsrätt af ifrågavarande
innebörd på dylik försäkran af köpmannen och på en kontroll,
att restitutionsbeloppen icke öfverstiga summan af erlagd tull. Så mycket
mindre synes dylikt hinder föreligga, som, enligt hvad jämväl förut anförts,
§ 9 mom. 1 och mom. 2 tulltaxeunderrättelserna — med motsvarighet
i § 13 mom. 1 och mom. 2 tulltaxeförordningen — medgifva
tullrestitution uteslutande på grund af intyg från tillverkaren utan någon
tullmyndighetens medverkan för bevisningen samt ett af skälen, hvarför
enligt nya tulltaxeförordningen medgifvande att åtnjuta sådan tullrestitution,
som nu afses i § 9 mom. 5 tulltaxeunderrättelserna, blifvit Överflyttad
till Eders Kungl. Maj:ts afgörande, af tulltaxekommittén angifvits
vara önskan att villkoren icke måtte bestämmas uteslutande ur synpunkten
af eu säker kontroll, enär detta kunde för exportören blifva
alltför betungande.»
Ämbetsverken framhålla härefter i sin skrifvelse, att det icke
syntes tillrådligt, att staten frånsade sig afl möjlighet till kontroll, och
föreslå i detta hänseende, att köpmännen skulle vara skyldiga att på
visst af ämbetsverken närmare angifvet sätt föra ett s. k. afräkningsdiarium
öfver in- och utförda varor, för hvilka det varit afsedt att begära
tullrestitution eller för hvilka dylik restitution utgått. Köpmännen
skulle vidare åläggas dels att för hvarje kvartal till generaltullstyrelsen
öfverlämna fullständigt utdrag af sitt afräkningsdiarium, upptagande all
under kvartalet verkställd import och export af respektive varor, dels
ock att i hvarje ansökning om restitution — hvilken, såsom föreslagits,
borde kvartalsvis ingifvas — noggrant angifva de förtullningsposter i
diariets debet, å hvilka han önskade, att afskrifning skulle ske för det
belopp, hvars restitution begärdes. Det sistnämnda skulle icke innefatta
skyldighet att uppgifva, när just den utförda varan inkommit, hvilket
icke skulle vara erforderligt, utan afsåge fördelen för köpmannen att
själf kunna se till, att de äldsta förtullningsposterna af respektive varor
blefve afskrifna och icke senare inkomna poster, oaktadt äldre stode till
buds, hvarigenom köpmannen skulle kunna blifva betagen rätt att för
restitution tillgodoräkna sig erlagd tull å sådant äldre parti.
De speciella kontrollföreskrifter, som kunna vara erforderliga, torde
emellertid böra ankomma på Kungl. Maj:t att i administrativ väg utfärda.
På grund häraf torde jag kunna här förbigå den närmare redogörelsen
20
Kungl Maj:ts Nåd. Proposition N:o 148.
för ämbetsverkens förslag i denna del för att framdeles återkomma
därtill, när, vid ett eventuellt införande af tullrestitutionsupplag, ifrågavarande
föreskrifter skola utfärdas.
Ämbetsverken fortsätta härefter i sin skrifvelse sålunda:
»Sedan ämbetsverken efter den verkställda undersökningen i fråga
om krafvet på identitet mellan den in- och den utförda varan, bevisningen
härom samt tullverkets kontroll enligt hvad ofvan anförts kommit till
den slutsats, att, såvidt dessa hufvudgrunder anginge, något hinder icke
synes föreligga för byggande på det framlagda förslaget af en lagstiftning
om rätt till tullrestitution för underlättande af transithandeln, återstår
att bedöma, huruvida med afseende å den begränsning i öfrigt af
rätten till dylik restitution, som kan befinnas nödvändig, en sådan lagstiftning
synes kunna åstadkommas under former, som verkligen medföra
de åsyftade lättnaderna.
Med afseende å begränsningen framställer sig först frågan, hvem
rätten till restitution skall tillkomma. Handelskammarens förslag innefattar
i detta afseende, att generaltullstyrelsen skulle äga medgifva denna
rätt åt större handelsfirma i stad, hvarest tullkammare under tullförvaltares
öfverinseende finnes inrättad och där transitaffärer med främmande
länder kunde i större omfattning förväntas. Med sistnämnda
inskränkning skulle således rätten kunna* få åtnjutas i samma städer,
som ägde nederlagsrätt.
Ämbetsverken anse emellertid, att bedömandet, huruvida en stad
äger förutsättningar för transithandel i större omfattning med främmande
länder, lämpligast bör förbehållas Eders Kungl. Maj:t.
Det har blifvit ifrågasatt, huruvida möjligen de särskilda medgifvandena
till rättens åtnjutande skulle bero på Eders Kungl. Maj:ts pröfning
i likhet med hvad i § 18 mom. 5 i den nya tulltaxeförordningen
blifvit bestämdt i fråga om rätt för näringsidkare att erhålla restitution
af tull för utländsk råvara, som blifvit använd till framställning af exportvara.
De för denna föreskrift i tulltaxekommitténs betänkande angifna
särskilda skäl hafva emellertid icke tillämplighet beträffande nu
ifrågavarande restitutions medgifvande och på denna grund torde detsamma
böra tillkomma generaltullstyrelsen. Angående ansökningar i
berörda hänseende bör styrelsen inhämta yttrande icke blott från vederbörande
tullkammare utan äfven från handelskammare eller annan kommersiell
sammanslutning eller, om sådan icke finnes, från kommunal
myndighet.
Handelskammaren har föreslagit, att »till tryggande af kronans
21
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 148.
rätt» skulle af hvarje firma, som erhållit tillstånd till restitutionsrättens
begagnande, nedsättas visst belopp i värdehandlingar eller lämnas borgen
af bankinrättning. Det har närmare angifvits, att dessa åtgärder skulle
afse dels åstadkommande af garanti, att vederbörande ägde förutsättningar
att motsvara det förtroende, som det lämnade tillståndet innebure,
dels ock beredande af säkerhet för staten att direkte hålla sig skadeslös
för förluster, om förtroendet missbrukades. Ämbetsverken anse emellertid,
att dylik garanti, grundad på förutsättningen af missbruk, som i sig
skulle innebära ett bedrägligt förfarande, icke lämpligen bör föreskrifvas,
särskildt då sådan garanti bär icke skulle föranledas af lämnad kredit
på tullafgiften.
Med uttrycket »större firma» har förslagsställaren tydligen afsett
en sådan inskränkning, att rätten icke skulle tilldelas andra än sådana,
som hade tillfälle att uppdrifva sin transithandel till någon större omfattning.
Det synes emellertid böra till ledning för generaltullstyrelsen
vid beslut i frågan närmare bestämmas, att rätten endast skulle tilldelas
handelsidkare — hvarunder äfven skulle inbegripas handelsbolag och
aktiebolag, som idkade handelsrörelse — hvilken vore känd såsom
synnerligen redbar och solid, drefve affärer med utländska varor i betydande
omfattning samt i öfrigt pröfvades lämplig. Generaltullstyrelsen
torde emellertid böra förbehållas rätt att återkalla mcddeladt dylikt
tillstånd, när de förutsättningar, som legat till grund för tillståndets
meddelande, icke längre förefinnas.
Vidare bör i fråga om rättens subjekt föreskrifvas personlig
indentitet mellan importör och exportör. Det synes ämbetsverken ligga
i sakens natur, att medgifvandet till restitution icke skall utsträckas
längre än att gälla utförsel, som verkställes af varans importör. För
jämförelses skull kan erinras, att i fråga om förädlingsverksamhet sådan
indentitet fordras enligt mom. 3 och mom. 5 i § 13 af tulltaxeförordningen
men icke enligt mom. 1 och mom. 2. Ett medgifvande, att en
till Sverige för återförsäljning till utlandet införd vara skulle få af
importören med bibehållen rätt till restitution öfverlåtas på annan person,
skulle dessutom allt för mycket försvåra och inveckla bevisningen och
kontrollen.
I det af handelskammaren framställda förslaget är ifrågasatt, att
för rätten till restitution icke skulle af varuägaren erläggas någon särskild
afgift. Vid jämförelse beträffande denna fråga med nuvarande bestämmelser
angående uppläggande af gods å nederlag och transitupplag
finner man, att gällande tullstadga för dylik uppläggning föreskrifver
särskilda avgifter, benämnda nederlagsafgift och transitupplagsafgift.
22 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 148.
Dessa afgifter, angående hvilkas beräknande bestämmelser finnas meddelade
i §§ 68 och 94 tullstadgan, ingå till statsverket och anses utgöra
godtgörelse för de kostnader, som af nederlags- och transitupplagsrörelsen
tillskyndas tullverket genom ökade såväl bevaknings- som
kontorsgöromål.
Borttagande af nederlagsafgiften har länge på vissa håll varit ett
önskemål, men detta har icke ledt till annat resultat, än att den särskilda
nederlagsafgift, hvilken tillförene skolat erläggas, då nederlagsgods
till utrikes ort återutfördes, blifvit borttagen med utgången af år 1895.
Vid behandlingen nämnda år af frågan härom framhöll bevillningsutskottet
utan meningsskiljaktighet, att, då staten måste vidkännas kostnader
för nederlagsinstitutionen, syntes det ock vara billigt, att importören
i hvarje fall, och således äfven om varan återutfördes, utgjorde
den ringa ersättning för nederlagsrättens begagnande, som innefattades
i den inkommande nederlagsafgiften. Denna synpunkt torde äfven böra
beaktas vid bedömande, huruvida den nu ifrågasatta restitutionsrätten
skulle vara förenad med erläggande af någon särskild afgift. En godtgörelse
synes äfven här böra beredas statsverket för de kostnader, som
begagnandet af nämnda rätt skulle medföra. Det har emellertid blifvit
ifrågasatt, om icke en sådan godtgörelse skulle kunna sägas vara beredd
statsverket redan genom den tänkta formen för rättens tillgodonjutande
och således icke böra därutöfver särskild! utgå. Vid varans införsel
skulle erläggas tull, som i vanlig ordning inginge till statsverket, och
restitution skulle icke erhållas, förr än generaltullstyrelsen efter varans
utförsel pröfvat skäligt bifalla därom gjord ansökning. Tullbeloppet
för den utförda varan skulle således under längre eller kortare tid
disponeras af statsverket, som hade tillfälle njuta afkomst däraf.
Visserligen torde kunna sägas, att statsverket skulle få tillfälle
tillgodogöra sig någon afkomst af de sålunda inbetalda tullbeloppen,
men någon viss beräkning i detta afseende, i procent eller eljest, såsom
motsvarighet till kostnaderna kan väl svårligen uppgöras. Härtill kommer,
att bestämmandet af en verklig afgift synes vara ett praktiskt och
lämpligt medel för reglerande, att icke anmälan om afsikt till återutförsel
äger rum alldeles oinskränkt utan afseende därå, att viss del af varorna
i verkligheten äro afsedda till inrikes försäljning. Man kan mycket
väl tänka sig, att en köpman, därest ingen särskild anledning funnes
att göra noggranna beräkningar angående myckenheten af de varor,
som verkligen skulle komma att försäljas till utlandet, blott för att hålla
möjligheten öppen till sådan försäljning angåfve alla af honom införda
varor såsom afsedda härför. Ett sådant tillvägagångssätt skulle i de
23
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 148.
fall, då det icke vore betingadt af ett verkligt behof, onödigtvis högst
betydligt öka tullpersonalens arbete. Därest en viss afgift bestämmes,
kommer detta tydligen å ena sidan att utgöra en anledning för köpmannen
att söka reglera anmälningarna till motsvarighet mot verkliga
behofvet och å andra sidan att i hvarje fall bereda statsverket godtgörelse
för det ökade arbete, som i och för restitutionsrätten pålägges
tullverkets personal.
Nederlagsafgiften utgår efter en procent af den på godset belöpande
tullafgiften. Möjligen skulle en motsvarande beräkningsgrund
beträffande gods, som angåfves vara afsedt att återförsäljas till utlandet,
anses blifva väl betungande, särskildt som anmälningarna oaktadt noggranna
beräkningar väl i allmänhet icke kunde inskränkas till uteslutande
de varor, som verkligen blefve återutförda. Därest nämligen sådan anmälan
hade skett jämväl beträffande andra varor, som emellertid afyttrats inom
landet, måste köpmannen tydligen i allt fall på de utförda varorna räkna
äfven den afgift, som belöpte på de inrikes försålda varorna och härigenom
kunde afgiften komma att sägas verka såsom för hög.. Vidare
är att märka, att statsverkets utgifter för ifrågavarande restitutionsrätt
antagligen proportionsvis blefve lägre än för nederlagsrörelsen, på den
grund att kostnaderna för tullbevakning, hvilka hvad nederlagsgodset
angår spela en högst betydande roll, här torde blifva mindre. Med
afseende härjämte å det nyss anmärkta förhållande, att statsverket kan
anses göra sig viss afkomst af den erlagda tullafgiften, innan densamma
restitueras, hvilket ämbetsverken med hänsyn till de olika härå inverkande
omständigheter, bland annat, restitutionernas beviljande kvartalsvis, antaga,
i medeltal beräknadt, icke kommer att ske förr än efter åtskilliga
månaders förlopp, hafva ämbetsverken funnit en afgift för rättens
begagnande böra utgå af allt gods, som anmälts vara afsedt till dylik
återutförsel, med en half procent af den för godset belöpande tullafgift.
Under antagande, att anmälan ej komme att ske beträffande mer än
dubbelt så mycket som af hvarje varuslag verkligen blefve återutfördt,
komme sammanlagda afgifterna icke att öfverstiga en procent af tullen
för de utförda varorna.
Af de för begränsningen erforderliga bestämmelser, som skulle
afse rättens föremål, är otvifvelaktigt frågan, hvilka varor, som skulle
få med rätt till tullrestitution återutföras, på samma gång den viktigaste
som ock den, hvars lösning erbjuder de största svårigheterna. Redan
i det föregående hafva åtskilliga synpunkter berörts, som härvid inverka,
men innan ämbetsverken närmare ingå på denna fråga, torde böra ut
-
24 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 148.
rönas, hvilka öfriga varan afseende begränsningar befinnas nödvändiga
eller lämpliga.
I detta hänseende torde först och främst böra fastslås, att varan
icke må i Sverige undergå någon bearbetning eller förändring. Beträffande
varor, som skulle införas i afsikt att bearbetas för export,
- blefve bestämmelserna i § 13 tulltaxeförordningen tillämpliga. Redan
förut har blifvit framhållet, att en varas förändring skulle kunna föranleda
dess hänförande vid utförseln till en tulltaxerubrik med högre
tullsats än som vid införseln blifvit erlagd. Till förekommande af möjligheten
att exportören på sådant sätt komme att i restitution erhålla
mera än han inbetalt i tull, bör uttryckligen bestämmas, att varan skall
återutföras i oförändradt skick.
Något hinder torde icke förefinnas, att medgifvandet må afse rätt
.till restitution ej mindre då varan införts direkte från utlandet eller från
frihamn än äfven då den uttagits från transitupplag eller ankommit
såsom omedelbar transitförsändning. Däremot torde det icke kunna afse
gods, som uttagits från nederlag, enär packhusbehandlingen af detta
gods skett redan före dess uppläggning å nederlaget och man således
icke vid denna behandling haft anledning vidtaga de speciella åtgärder,
som skulle föranledas af anmälan om godsets tillämnade återförsel.
Debiterandet af den afgift, hvilken, enligt hvad ämbetsverken
föreslagit, skulle erläggas för till återutförsel afsedd vara äfvensom det
särskilda tillvägagångssättet vid sådan varas packhusbehandling förutsätta
en i sammanhang med varans angifning till förtullning skeende
anmälan om afsikten att med anspråk på tullrestitution enligt den
ifrågasatta författningen kunna återutföra densamma, enär eljest ingen
grund finnes för bedömande, i hvilka fall sådan debitering och särskild
behandling skall äga rum. Sådan särskild behandling skulle afse, bland
annat, bestämmande och antecknande i attesten af varans handelsbenämning
för möjlighet att vid utförseln närmare identifiera varuslaget
än som kan ske genom angifvande enbart af den tillämpade tulltaxerubriken.
Liknande anmälan är i fråga om varor, införda i förädlingsändamål
för framställande af exportvara, föreskrifven i § 9 mom. 3 och
5 tulltaxeunderrättelserna.
Frågan om fastställande af en viss tidsgräns för varornas återutförsel
såsom villkor för rätten till restitution sammanhänger nära med
tullverkets kontroll. Ju längre tid tullverkets afräkning med köpmannen
skall omfatta, dess större blir naturligen det af denna kontroll förorsakade
arbete. Fn jämförelse med förhållandena vid förädlingsindustrien
utvisar, att tidsgränsen är bestämd beträffande de i § 9 mom.
25
Kungl. Maj:ts 1Varf. Proposition N:o 148.
3 A tulltaxeunderrättelserna (till 1906 års tulltaxa) omförmälda förmalningsprodukter
af hvete, råg eller korn till sex månader, beträffande de i mom.
3 B af samma § omförmälda förmalningsprodukter af oskaladt ris till tolf
månader och beträffande de i mom. 5 af samma § afsedda varor till ett år,
räknadt enligt mom. 3 B från varans förtullning, men i de två öfriga
fallen från dess införsel. Härvid är dock att märka, att motsvarande tidsbestämningar
i den nya tulltaxeförordningen, hvilka i och för sig äro
oförändrade, dock såtillvida blifvit modifierade, att genom respektive
varors uppläggning å det i § 13 mom. 7 tulltaxeförordningen omförmälda
restitutionsupplag med varornas verkliga utförsel må anstå i ett
år utöfver nyss angifna tider. Af dedna jämförelse med bestämmelserna
angående varor, beträffande hvilka viss del af dispositionstiden måste
vara anslagen till deras bearbetning, synes kunna dragas den slutsatsen,
att för varor, som införts endast för återförsäljning utan någon dylik
bearbetning, en tid af två år, motsvarande den längsta af nyss angifna
tidsberäkningar, skulle vara fullt tillräcklig. Visserligen är i § 8 tulltaxeunderrättelserna
— med motsvarighet i § 12 tulltaxeförordningen
— medgifven en tidsgräns af tre år för återbekommande af tull för
skeppsbyggnadsmaterialier, använda vid byggande eller reparation af
fartyg, men nu ifrågavarande för handeln afsedda medgifvande torde
icke kunna jämföras med förhållandena rörande skeppsbyggnadsverksamheten,
hvartill kommer att sistberörda författningsrum icke i något
afseende ansetts böra vid denna undersökning upptagas till jämförelse,
då detsamma är af alldeles speciell innebörd såtillvida som där icke
uteslutande är fråga om tillverkningar, afsedda för export.
Från enahanda synpunkt, att tullverkets kontroll icke må alltför
mycket försvåras eller invecklas, bör äfven såsom regel föreskrifvas,
att utförsel sker vid samma tullkammare, där varans förtullning ägt
rum. Motsvarande bestämmelse gäller för närvarande enligt § 9 mom.
3 A och 3 B samt mom. 5 tulltaxeunderrättelserna, ehuru generaltullstyrelsen
enligt de två sistnämnda författningsrummen är bemyndigad
i särskildt fall annorlunda medgifva. Ofvannämnda regel synes icke
heller med afseende å nu ifrågavarande restitutionsrätt böra göras ovillkorlig
utan därjämte böra förklaras, att generaltullstyrelsen skulle äga
för särskildt fall medgifva restitution, äfven om varan utförts vid annan
tullkammare. För sådant medgifvande komme naturligen att förutsättas,
att öfriga villkor och vederbörliga kontroller blifvit iakttagna.
Handelskammarens förslag förutsätter, att rätten till restitution
skulle kvarstå under obegränsad tid, och har såsom särskildt skäl emot
fastställande af viss tidsgräns anförts, att det från åtskilliga håll förBihang
till Riksdagens protokoll 1912. 1 sand. 109 höft. (Nr 148.) 4
26 Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 148.
klarats vara snart sagdt omöjligt att bestämdt angifva tiden för hvarje
särskild varas införande i riket. Bestämmandet af en sådan tidsgräns
har emellertid förklarats i och för sig icke möta så stora svårigheter,
och det torde väl få antagas, att en transithandel, byggd på återförsäljning
till utlandet af till Sverige införda varor, måste, om den icke
skall anses misslyckad, förutsätta varans afyttrande inom loppet af
ofvanberörda tidsperiod af två år. Af hvad förut anförts rörande formen
för tullverkets kontroll framgår, att i och för restitution af tull vid
varans utförsel icke skulle erfordras ett bestämdt angifvande af tidpunkten
för den utförda varans införsel, utan att denna kontroll skulle
byggas på samma grund som *den, hvilken är tillämpad i § 9 mom.
3 A tulltaxeunderrättelserna, stycket c) — med motsvarighet i § 13
tulltaxeförordningen — dock med den förändring, att det skulle vara
angifningen till förtullning och ej varans införsel, hvilken skulle konstateras
hafva skett inom de två åren, beroende därpå, att i nu ifrågavarande
fall restitutionsrätt äfven skulle medgifvas för gods, som uttagits
från transitupplag eller ankommit såsom omedelbar transitförsändning.
I enlighet härmed skulle kontrollen utöfvas på sådant sätt,
att i tullverkets journaler för hvarje utförselpost afräknades ett motsvarande
tullbelopp för liknande vara, som angifvits till förtullning
inom två år, räknadt tillbaka i tiden från utförseln, hvarvid de äldsta
införselposterna skulle i tur och ordning afräknas. Vid sådant förhållande
kommer handelskammarens nyss relaterade skäl emot föreskrifvande af
viss tidsbestämning att helt och hållet sakna betydelse.
Beträffande sådana varor, hvilka tullbehandlas brutto, d. v. s.
utan afdrag i vitten för emballage — askar, papper in. m. — eller för
kartor och inlägg, anföres i den speciella motiveringen för handelskammarens
förslag: i regel kan ej restitution äga rum af mer än det
tullbelopp, som motsvarar varans nettovikt; ompackningar och omemballeringar
kunna hafva ägt rum efter införseln och varan kan därigenom alltså
komma att utföras i ett tyngre emballage än det, hvari den befann sig
vid införseln. Om emellertid tullmyndigheten och varuägaren kunna
bli ense om, att en vara vid återutförseln otvetydigt befinner sig i
samma oöppnade och orörda emballage som vid införseln, så finnes
intet skäl, hvarför varuägaren ej skulle få tillbaka hvad han betalt till
tullverket.
Det synes emellertid icke vara lämpligt att låta denna frågas afgörande
bero på det intryck, en tulltjänsteman kan få rörande emballagets
beskaffenhet. En sådan bestämmelse skulle säkerligen gifva anledning
till ofta upprepade tvister mellan varuägare och tullmyndighet, huruvida
27
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 14S.
emballaget verkligen vore detsamma, som användts vid införseln och
skulle dessutom verka såsom lockelse till ganska lätt åstadkomna försök
att svikligen anbringa ett från utlandet inkommet emballage å en vara,
till hvilken det icke ursprungligen hört. På dessa grunder anse ämbetsverken,
att restitutionsbeloppet i allmänhet bör beräknas efter varans
nettovikt äfven i de fall, då det gäller varor, som vid införseln skola
förtullas brutto. Detta förutsätter, att vid införseln af sådana varor
jämväl nettovikten utrönes och i särskild kolumn af packhusattesten
antecknas för att tjäna till ledning vid bedömande, att restitution icke
lämnas för större varukvantitet än som verkligen införts.
Ett sådant tillvägagångssätt medför visserligen, att köpmannen
i angifna fall icke kommer att erhålla restitution af hela det belopp,
han i tull erlagt, enär härifrån afgår, hvad som belöper å emballaget,
men statsverkets säkerhet torde i regel icke medgifva något annat förfarande.
I vissa fall skulle dock olägenheter eller svårigheter uppstå att
vid en till utförsel angifven varas tullbehandling utröna dess nettovikt.
Så skulle till exempel blifva förhållandet beträffande konserver och
bijouterivaror. Det synes därför böra få ankomma på Konungens pröfning,
huruvida och under hvilka villkor till förekommande af dylika
olägenheter eller svårigheter emballage eller inlägg till varor, om hvilka
bruttoförtullning är stadgad i gällande tulltaxa, må inräknas i den vikt,
som vid utförseln lägges till grund för restitution.
Förslagsställaren har ifrågasatt införande af bestämmelse, att
köpman, som förklarats berättigad begagna sig af restitutionsförmånen,
skulle för hvarje kalenderår utföra en viss minimikvantitet af hvarje
vara, vid äfventyr att eljest hafva förverkat denna rätt. Anledningen
till eu sådan ‘bestämmelse skulle tydligen vara önskan att förekomma,
att tullverket onödigtvis betungades med de göromål, som kräfdes
af denna rätts åtnjutande. Med afseende å det resultat, hvartill ämbetsverken
kommit i fråga om förande af afräkningsdiarium samt om särskild
afgift för rättens begagnande, anse ämbetsverken, att för undvikande
af antydda olägenhet icke behöfvas särskilda bestämmelser, hvilka
för öfrigt skulle blifva ganska omfattande och invecklade. Man torde
nämligen hafva anledning förmoda, att denna fråga, därest särskild
afgift blifver bestämd, i praktiken reglerar sig själf genom köpmannens
eget intresse att icke onödigt erlägga denna afgift, hvilken, ifall återutförsel
af varan icke äger rum och tullverket således befrias från de
göromål, som skulle afse den förnyade tullbehandlingen och kontrollen
vid återutförseln samt granskningen af restitutionsansökning, så mycket
28
Kungl. Maj:ts Nåd Proposition N:o 148.
säkrare torde få antagas lämna full godtgörelse för tullverkets öfriga
extra arbete med afseende å ifrågakomna vara.
En viktig fråga är den, kvilka bestämmelser som skulle gälla för
sådana fall, då ändring göres i den för en vara bestämda tullsats. Bevarandet
af statens intresse i detta fall synes nödvändiggöra så stränga
föreskrifter, att köpmannen under vissa förhållanden kunde förefalla
vara ställd i ett jämförelsevis ogynnsamt läge. Svårigheten att lösa
denna’ fråga på ett för köpmannen mera gynnsamt sätt är särskildt
beroende därpå, att något specifikt angifvande af just den utförda varans
införseldag icke skulle ifrågakomma. På denna grund skulle köpmannen,
vare sig det gäller höjning eller sänkning af tullsatsen, kunna bereda
sig vinst på statsverkets bekostnad. Anteckningarna i afräkningsdiariet
äro icke enbart tillräckliga för kontroll. Efter en tullförhöjning skulle
t. ex. köpmannen, äfven om i debet af hans afräkningsdiarium icke
funnes upptaget någon enda varupost, som vid förtullning efter den
lägre tullsatsen anmälts vara afsedd till återutförsel, kunna vid export af
sådana före tullförhöjningen införda varupartier, hvilka icke vederbörligen
angifvits vara afsedda till återutförsel, för vinnande af restitution enligt
den högre tullsatsen åberopa efter tull förhöj ningen införda och till export
anmälda varor. Därest dessa senare i verkligheten såldes inom landet
med den högre tullafgiften inberäknad i priset, hade köpmannen eu
vinst på skillnaden mellan den lägre och den högre tullafgiften. På
snarlikt sätt skulle köpmannen kunna bereda sig vinst efter sänkning af
en tullsats eller efter en förut tullpliktig varas förklarande för tullfri.
Ämbetsverken anse därför, att föreskrift bör meddelas, att beträffande
varor, som utförts, sedan beslut om ändring af för dem gällande
tullsats trädt i kraft, endast den lägre tullsatsen skulle få beräknas för
restitution, vare sig beslutet innefattade sänkning eller-höjning. I sistnämnda
fall synes dock detta förfarande icke behöfva tillämpas längre
tid än två år efter det höjningen trädt i kraft, enär, såsom förut föreslagits,
afräkning icke skulle få ske för vara, som införts längre tid
tillbaka än två år. Därest vara, som förut varit belagd med tull, skulle
förklaras tullfri, lärer restitutionsrätten böra helt och hållet förfalla
beträffande varor, som utförts, sedan tullfriheten inträdt.
Visserligen kunna sådana bestämmelser i och för sig synas stränga,
men någon större praktisk olägenhet torde de icke medföra, då beslut
om förändringar af tullsats i allmänhet äro sällsynt förekommande.
Enligt den såsom grund för nu ifrågavarande restitutionsrätt uppställda
fordran på personlig identitet mellan importör och exportör
måste, då liandelsidkares affärsrörelse öfvergår till annan innehafvare,
29
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 148.
sådan rätt anses hafva förfallit. I sammanhang'' med bestämmelse härom
torde äfven böra föreskrifvas, att sådan rätt likaledes förfaller, då
handelsidkares affärsrörelse afträdes till konkurs, hvilket betingas däraf,
att, såsom förut blifvit anfördt, bevisningen om identiteten mellan den
införda och den utförda varan grundats uteslutande på importörenexportörens
under edlig förpliktelse afgifna, genom vittnesintyg kompletterade
försäkran.
Frågan, hvilka varor, som skulle få med rätt till tullrestitution
återutföras, har i handelskammarens förslag icke blifvit närmare berörd
men! under diskussionen vid handelskammarmötena har framhållits, att
ifrågavarande rätt skulle vara särskildt nödvändig i fråga om s. k.
»sortementsvaror». Uttrycket utländskt gods, för hvilket tull blifvit vid
införseln erlagd, tyder emellertid på, att man afsett alla slags varor
utan inskränkning, och vid de förfrågningar, som ämbetsverken låtit
verkställa hos handelsidkare inom olika affärsområden, har i regel erhållits
det svar, att, om icke medgifvandet finge gälla samtliga till viss
bransch hörande varor, komme det icke att medföra det gagn, man åsyftat.
Tydligt torde emellertid vara, att det ifrågavarande medgifvandet
icke kan erhålla en sådan utsträckning. Den tänkta formen för detsamma
äfvensom formen för villkoren och kontrollerna betinga inskränkningar
i olika afseenden. Restitutionens grundande på förnyad tullbehandling
af varan föranleder naturligtvis, att, därest en varas beskaffenhet
eller andra omständigheter kunna gifva anledning förmoda, att dess
förnyade tullbehandling efter någon tids förlopp icke skall gifva samma
''resultat som tullbehandlingen vid införseln, sådan vara bör uteslutas från
rätten till restitution. Först och främst gäller detta de varor, livilka tullbehandlas
efter värde. Med afseende å de föreskrifter, som i § 3 af de
vid tulltaxan den 4 juli 1910 fogade underrättelser meddelats angående
värdets beräknande för sådana varor, måste dessa helt naturligt uteslutas,
enär vid varornas förnyade tullbehandling för utförseln ej ens
dagen eller lägenheten för deras införsel än mindre de för första tullbehandlingen
bestämmande omständigheterna skulle angifvas. Vidare
måste uteslutas sådana varor som brännvin och sprit samt vin, hvilkas
alkoholhalt kan undergå förändring. Andra varor, som under vissa förhållanden
och på grund af särskilda bestämmelser kunna åsättas olika
tull och därför böra uteslutas, äro t. ex. socker, som på grund af nådiga
kungörelsen den 18 juni 1909 drager olika tull beroende på i hvilket
land detsamma framställts, ullgarn till följd af fuktighetens inverkan vid
utrönande af garnnumret, garn utan åsatt nummerbeteckning och hänförligt
till rubriknumren 400— 5, 451 —62 i ofvannämnda tulltaxa,
30
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 148.
emedan tullsatsen kan vara beroende af förpackningssättet, samt vidare
alla sådana maskiner och apparater äfvensom delar däraf, som tullbehandlas
efter vikt men enligt bestämmelserna i anmärkning 6 till afdelning
XIII A och anmärkning till rubrikerna 996—1001 i vissa fall
kunna åsättas värdetull. Såsom skäl för undantagande från restitutionsrätt
torde äfven få anses, om varan genom en obetydlig bearbetning
kan blifva hänförlig till rubrik med högre tullsats, exempelvis fruntimmershattar,
hvilka monterade med plymer draga mångdubbelt högre
tull än vissa omonterade sådana, eller om varan införd i söndertaget
skick drager annan tull än varan i sin helhet, såsom t. ex. etuier och
väskor med tillhörande inredning, eller ock om tullsatsen är beroende
på vikt per stycke, såsom förhållandet är beträffande fotografikameror,
ej särskilt nämnda järnvaror m. fl. Angående järnvaror må ytterligare
framhållas, att bestämmelserna i anmärkningarna till afdelning XII A
mom. 3 och till afdelning XIII A mom. 6 i förberörda tulltaxa komma
att betydligt försvåra tullbehandlingen af dessa. Kött, fläsk, smör m. fl.
varor, som kunna undergå förskämning, böra af denna anledning uteslutas.
Ytterligare torde böra undantagas dels alla sådana varor, vid hvilkas
tullbehandling sakkunnigs hjälp i allmänhet måste anlitas, såsom sirap,
oljor, vissa färger m. m. dels ock sådana varor, som äro underkastade
kontrollstämpling. Slutligen torde från restitutionsrätt böra uteslutas
vissa särskilda varugrupper, beträffande hvilka sådan rätt af en eller
annan anledning icke synes böra ifrågakomma, såsom t. ex. lefvande
djur, spannmål, järnvägs- och spårvägsvagnar, krut m. m.»
Det af ämbetsverken med deras nu i hufvudsak återgifna utlåtande
öfverlämnade författningsförslag är af följande lydelse:
F ö r s 1 a g
till
Förordning angående tullrestitution i vissa fall vid
återutförsel af utländsk vara.
§ I
Utan
hinder af bestämmelsen i § 11 af nådiga förordningen med
tulltaxa för inkommande varor den 4 juli 1910 må åt handelsidkare, på
sätt nedan bestämmes, medgifvas rätt att vid återutförsel af utländsk
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 148. 31
vara, för hvilken han vid införseln behörigen erlagt tullafgift, åtnjuta
tullrestitution.
Med handelsidkare förstås i denna förordning ej blott enskild
handelsidkare utan äfven handelsbolag och aktiebolag, som idkar handelsrörelse.
§ 2.
Tillstånd för handelsidkare att begagna sig af den i § 1 afsedda
rätt meddelas af generaltullstyrelsen. Sådant tillstånd må endast lämnas
handelsidkare, som är känd såsom synnerligen redbar och solid, drifver
affärer med utländska varor i betydande omfattning samt i öfrigt pröfvas
lämplig. Tillståndet kan af generaltullstyrelsen återkallas, när de
förutsättningar, som legat till grund för tillståndets meddelande, icke
längre förefinnas.
§ 3.
Konungen äger bestämma, för hvilka varor rätt till tullrestitution
enligt denna förordning må åtnjutas; dock att sådan rätt icke må afse
spannmål, omalen eller malen, lefvande djur, brännvin och sprit, alla
slag, eller vin.
Konungen äger likaledes bestämma, i hvilka af rikets städer med
tullkammare rätten till restitution må tillerkännas handelsidkare.
§ 4.
På förslag af generaltullstyrelsen meddelar Konungen i enlighet
med denna förordning och öfriga gällande föreskrifter de närmare bestämmelser,
som äro erforderliga för bevarande af kronans rätt och för
vinnande af ordning och säkerhet vid åtnjutande af ifrågavarande restitution.
§ 5-
Ansökning om erhållande af sådant tillstånd, som ofvan sagts,
skall ingifvas till generaltullstyrelsen och vara åtföljd af erforderliga
intyg till styrkande af sökandens rätt att drifva handel samt de handlingar,
han i öfrigt vill åberopa till stöd för ansökningen.
32
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 148.
Före ärendets afgörande skall generaltullstyrelsen öfver ansökningen
inhämta yttrande af vederbörande tullmyndighet äfvensom handelskammare
eller, efter omständigheterna, annan sammanslutning af representanter
för handeln eller ock vederbörande kommunala myndigheter.
§ 6.
Därest handelsidkare till annan öfverlåter sin affärsrörelse eller
varder försatt i konkurs, skall rätten till tullrestitution anses förfallen.
§ 7.
1. Rätt till restitution enligt denna förordning afser icke blott
varor, som införts direkte från utlandet eller från frihamn, utan äfven
varor, som uttagits från transitupplag eller ankommit såsom omedelbar
transitförsändning.
2. Restitution beräknas efter utförselvarans nettovikt, ankommande
dock på Konungens pröfning, huruvida och under hvilka villkor emballage
eller inlägg till varor, i fråga om hvilka bruttoförtullning är
stadgad i gällande tulltaxa, må inräknas i den vikt, som vid utförseln
lägges till grund för restitution.
§ 8.
1. För bevarande af rätt till tullrestitution enligt denna förordning
erfordras, att handelsidkare vid varans angifning till förtullning
skriftligen anmäler afsikten att kunna begagna sig af sådan rätt.
2. Efter sådan varas återutförsel må handelsidkare med i denna
förordning gjorda inskränkningar åtnjuta restitution af den tullafgift,
som af honom erlagts för en motsvarande kvantitet från utlandet införd
och inom två år näst före utförseln till förtullning angifven vara af
samma slag, beträffande hvilken han gjort sådan anmälan, som i mom.
1 omförmäles.
§ 9.
Varder tullsatsen för vara, som afses i denna förordning, nedsatt,
må utförsel af varan, som äger rum, sedan beslutet om nedsättningen
trädt i kraft, icke berättiga till restitution efter högre tullsats än den,
som gäller vid varans utförsel. Förklaras sådan vara tullfri, förfaller
33
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 148.
rätten till restitution, om varan utföres efter beslutets trädande i kraft.
Höjes åter tullsatsen för sådan vara, skall den lägre tullsatsen fortfarande
läggas'' till grund för beräkningen af restitution vid utförsel
inom loppet af två år, sedan höjningen börjat tillämpas, hvaremot utförsel
därefter berättigar till restitution efter den högre tullsatsen.
§ 10.
För vara, som af handelsidkare anmäles jämlikt § 8 mom. 1, skall
i sammanhang med tullafgiftens erläggande betalas eu särskild afgift
till belopp af en half procent af tullafgiften.
§ 11.
öfver i § 8 omförmälda förtullningar och exporter skall handelsidkare
föra ett enligt formulär, som af generaltullstyrelsen fastställes,
för debet och kredit inrättadt afräkningsdiarium med särskilda upplägg
för hvarje varuslag. Af detta afräkningsdiarium, hvilket när helst så
påfordras skall för vederbörande tullmyndighet hållas tillgängligt, skall
handelsidkaren för hvarje kvartal ingifva fullständigt utdrag till generaltullstyrelsen.
§ 12-
Såsom villkor för erhållande af restitution skall i öfrigt gälla:
a) att utförseln sker vid samma tullkammare, där förtullningen
ägt rum, dock utan hinder för generaltullstyrelsen att för särskildt fall
medgifva restitution, äfven om varan utförts vid annan tullkammare;
b) att exportangifningsinlagan innehåller uppgift om afsikten att
för varan erhålla tullrestitution enligt denna förordning, om varans
handelsbenämning och om den rubrik i tulltaxan, till hvilken densamma
vid införseln blifvit hänförd, samt är åtföljd af exportörens under edlig
förpliktelse afgifna och af två vittnen till riktigheten bestyrkta försäkran
därom, att den till utförsel angifna varan blifvit af honom införd, att
full införseltull för densamma erlagts och att varan icke efter införseln
undergått någon bearbetning eller förändring;
c) att vederbörande tullkammare efter exportvarans undersökning
och utrönande af den vikt, som jämlikt § 7 mom. 2 skall läggas till
grund för restitutionen, samt kollynas plombering och bevakning till
och inlastning i fartyg eller järnvägsvagn härom meddelat attest, hvilken
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 saml. 109 käft. (Nr 148) 5
34
Departements
chefen.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 148.
såsom verifikation jämte angifningsinlagan och öfriga intyg bifogas
tullkammarens utgående tulljournal;
d) att utförseln i öfrigt verificeras på sätt i § 13 af nådiga förordningen
med tulltaxa för inkommande varor den 4 juli 1910 finnes
stadgadt beträffande varor, för hvilka tullrestitution är därstädes medgifven;
samt
e) att vederbörande handelsidkare under januari, april, juli och
oktober månader bos generaltullstyrelsen gör ansökning om den restitution,
som belöper på de under senast förflutna kvartal exporterade
varor; skolande i dylik ansökning noggrant angifvas de förtullningsposter
i afräkningsdiariets debet, å hvilka afskrifning bör ske för det
belopp, hvars restitution begäres.
§ 13-
Befinnes handelsidkare för erhållande af tullrestitution enligt bestämmelserna
i denna förordning hafva lämnat uppgift, som icke öfverensstämmer
med verkliga förhållandet, kan rätt att vidare erhålla sådan
restitution honom förvägras.
Då förslag till förordningar om frihamn och frilager den 21 mars
1907 blefvo framlagda för Kungl. Maj:t, framhöll dåvarande chefen
för finansdepartementet, bland annat, att icke någon af de institutioner,
som hos oss skulle speciellt tjäna till att befrämja den utrikes handeln
och exportindustrien, hade visat sig mäktig af en högre utveckling, utan
i stället för att följa med framåtskridandet af handel och industri hade
samtliga dessa institutioner utvisat stillastående eller tillbakagång. Det
läge nära till hands att antaga, att de ifrågavarande institutionerna ej
längre motsvarade tidens kraf, utan att de behöfde kompletteras eller
ersättas med anstalter, som erbjöde friare former.
Författningsförslagen rörande frihamn och frilager afsågo att tjäna
det sålunda angifna ändamålet. Förordning om frihamn kom också
nämnda år till stånd, och hvad beträffar frilagersinstitutionen, till hvars
lagfästande Riksdagens bifall då ej blef vunnet, har Eders Kungl. Maj:t
på min hemställan förut denna dag beslutat därom förelägga Riksdagen
nytt förslag.
Det af kommerskollegium och generaltullstyrelsen utarbetade för
-
35
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 148.
slaget till förordning angående tullrestitution i vissa fall vid återutförsel af
utländsk vara är, såsom också framgår af ämbetsverkens af mig återgifna
utlåtande i ämnet, afsedt att utgöra ett ytterligare steg i samma riktning.
Detta förslag bär jag ansett mig i allt väsentligt kunna stödja.
Jag bär nämligen af den utaf ämbetsverken förebragta utredningen känt
mig öfvertygad om det föreslagna nya institutets förmåga att verka utvecklande
på den svenska handeln, utan att detsamma skall kunna i
någon grad, som förtjänar afseende, förväntas skada andra näringsgrenar.
Särskilt beaktansvärdt är det härvid, att ifrågavarande art af
tullrestitution är i hög grad ägnad att på ett naturligt sätt befrämja
vår transitohandel. Ett upplag för utländska varor, afsedda för reexport,
i sammanhang med affärsmannens lager af öfriga varor, såsom här är
fråga om, betingar gifvetvis i regel mindre kostnad än ett upplag inom
frihamn eller frilager. Man kan från det förra upplaget börja transitoaffärer
i mera blygsam skala och låta rörelsen där utveckla sig, tills den nått den
omfattning, att den kan bära de med upplaget i frihamnen eller frilagret
förenade högre kostnaderna. På sådant sätt kan förevarande slag af
tullrestitutionsupplag bereda väg för frihamns- och frilagersinstitutionerna
genom att skapa stora och betydande transitoaffärer. Tillvaron af dylika
måste nämligen anses utgöra en af de viktigaste förutsättningarna för
att dessa institutioner skola blifva af eu större nationalekonomisk betydelse.
Jag är så mycket mera sinnad att tro på den utveckling, jag här skisserat,
som vi i våra östra grannländer hafva en naturlig marknad för vår
transitohandel och en marknad af nära nog obegränsade utvecklingsmöjligheter.
Till hvad jag sålunda framhållit kommer såsom ett ingalunda betydelselöst
skäl för det af ämbetsverken föreslagna institutets införande
i vår tullagstiftning, att de lättnader, som beredts näringslifvet genom
den nya tulltaxeförordningen, i hufvudsak äro afsedda för industrien,
men i regel ej komma handeln till godo. Hvad frihamns- och frilagersinstitutionerna
beträffar, torde, såsom redan är framhållet, desamma icke
vara tillräckliga för att åtminstone för närvarande fylla den sålunda
afsedda luckan i vår tullagstiftning. Planerna på anläggning af frihamnar
i Stockholm, Göteborg och Malmö synas dessutom icke kunna
väntas leda till positiva resultat ännu på lång tid framåt, och frilager
kan, äfven om, såsom är att hoppas, institutet kommer till en snar
användning, likväl icke komma att inrättas på alla platser i landet,
hvarest transitohandel kan komma att äga rum.
Det af ämbetsverken utarbetade författningsförslaget afser, som
antydt är, att undanröja de i gällande tullagstiftning förefintliga hinder
36
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 148.
för upparbetande af en gent emot utlandet fullt konkurrensduglig transitohandel
och att för sådant ändamål inom denna lagstiftning närmast
inrymma sådana medgifvanden och friheter för reexporthandeln med
här i landet icke bearbetade varor, som till sin verkan kunna antagas
motsvara de lättnader, som utlandets och särskildt våra grannländers
lagstiftning erbjuder i förevarande afseende.
Att anordna ett sådant institut som det af ämbetsverken föreslagna
på ett sätt, som erbjuder full trygghet ur fiskalisk synpunkt, är en uppgift,
som utan tvifvel är förenad med afsevärda svårigheter. Det sätt
på hvilket ämbetsverken löst densamma har emellertid icke gifvit mig
anledning till någon saklig erinran.
De af ämbetsverken föreslagna bestämmelserna synas mig nämligen,
med den komplettering de kunna få genom i administrativ väg
utfärdade föreskrifter, i stort sedt gifva staten garanti mot missbruk,
utan att de likväl kunna anses vara synnerligen betungande för vederbörande
handelsidkare. I vissa fall äro de visserligen strängare än som
förutsatts af Stockholms handelskammare enligt det af handelskammaren
uppgjorda förslaget, men de äro däremot i annat hänseende mindre stränga.
Till belysande häraf tillåter jag mig erinra därom, att nämnda
handelskammare föreslagit, dels att firma, som erhållit rätt till tullrestitution,
skulle ställa viss borgen eller annan säkerhet och dels att ingen
afgift skulle förekomma för ifrågavarande rätt, hvaremot ämbetsverken
visserligen ifrågasatt särskild afgift, men ansett, att borgen icke skulle
vara erforderlig. I själfva verket torde det för näringsidkarne ej vara af så stor
betydelse, hvilket af dessa båda alternativ som väljes. Från statens synpunkt
åter är ämbetsverkens förslag otvifvelaktigt att föredraga, enär det är
nödvändigt att räkna med vissa lätt beräkneliga inkomster för täckande
af sådana statens utgifter, som stå i samband med tillämpningen af bestämmelserna
om ifrågavarande tullrestitution. Därtill kommer, att,
såsom ämbetsverken jämväl gjort gällande, en tullrestitutionsafgift skulle
tjäna såsom regulator, så att icke anmälan angående afsikt om återförsel
ägde rum alldeles oinskränkt utan afseende därå, att viss del af
varorna i verkligheten vore afsedda till inrikes förbrukning. Härigenom
skulle man ock komma att förebygga obehöfligt arbete för tullmyndigheterna
vid tullbehandling af dylika till införsel afsedda varor. Den af
ämbetsverken föreslagna afgiften, en half procent af tullafgiften, torde
vid jämförelse med den afgift, som utgår vid uppläggning å nederlag,
få anses väl afvägd.
Hvad härefter angår de varuslag, för hvilka tullrestitution skulle
kunna erhållas, hafva ämbetsverken med sitt utlåtande i ämnet öfver
-
37
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 148.
lämnat eu å generaltullstyrelsens tullbehandlings- och upplysningsbyrå
med iakttagande af de i ämbetsverkens skrifvelse uttryckta principerna
för vissa varors uteslutande utarbetad förteckning å dylika varor. Beträffande
denna förteckning har i ämbetsverkens utlåtande framhållits,
att den omständigheten, att den tulltaxa, som numera sedan den 1 december
1911 varit i tillämpning, i många afseenden innefattade afvikelser
från den därförut tillämpade tulltaxan och i åtskilliga hänseenden vore
grundad på helt nya principer, gjort generaltullstyrelsen tveksam i
fråga om upprättandet af samma förteckning. Å ena sidan kunde helt naturligt
från förteckningen komma att uteslutas sådana varor, hvilkas tullbehandling
i verkligheten ej komme att medföra de svårigheter, man
innan taxans tillämpning ansett utgöra anledning till varans uteslutande
från restitutionsrätt. Å andra sidan däremot kunde varor, som blifvit
upptagna bland de restitutionsberättigade, vid tulltaxans tillämpning
befinnas af en eller annan anledning vålla sådana svårigheter med afseende
å tullbehandlingen, att man saknade den erforderliga säkerheten
att i detta hänseende vid utförseln erhålla enahanda resultat som vid
införseln. I såväl ena som andra fallet borde de felaktigheter, som sålunda
tilläfventyrs uppkommit i förteckningen öfver restitutionsberättigade
varor, snarast möjligt afhjälpas genom vederbörliga ändringar.
Redan de af ämbetsverken sålunda anförda omständigheterna, med
hvilka man i åtskilliga afseenden torde hafva att räkna under en ganska
lång tid framåt, göra det önskligt, att bestämmelserna angående de
varuslag, för hvilka rätt till tullrestitution må erhållas, i allmänhet
kunna lätt ändras, i följd hvaraf desamma till öfvervägande del synas
böra hänföras till den administrativa lagstiftningen.
På grund häraf har jag ansett mig icke böra nu närmare ingå
på frågan om de varuslag, hvilka skulle kunna vara förenade med rätt
till tullrestitution. Därest det författningsförslag, som jag ämnar nu
framlägga inför Eders Kungl. Maj:t, vinner Eders Kungl. Maj:ts och
Riksdagens bifall, torde jag få återkomma till förevarande fråga. För
att någon erfarenhet må kunna vinnas om det sätt, på hvilket den nya
tulltaxan i berörda afseende verkat, torde för öfrigt rätten till ifrågavarande
tullrestitution icke böra träda i tillämpning förr än den 1
januari 1913.
Sådana varor, för hvilka restitutionsrätten kan under alla förhållanden
anses fullständigt obehöflig eller ock alldeles olämplig, torde
dock böra ovillkorligt undantagas från rätten till tullrestitution. Brännvin
och sprit af säd, potatis eller andra jordfrukter få ej läggas å nederlag
eller, så framt varan ej skall därinom användas vid beredning af andra
38
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 148.
tillverkningar, införas å frihamn. Från restitutionsrätt synas böra, på
sätt ämbetsverken ock föreslagit, uteslutas ej blott brännvin och sprit
af alla slag utan äfven vin och spannmål, omalen Öch malen, samt
lefvande djur. Bestämmelser härom höra inflyta i själfva förordningen.
Ämbetsverken hafva i sin nu föreliggande skrifvelse ifrågasatt,
att vid beviljandet af restitutionsrätt för eu vara samtidigt borde såsom
villkor för rätten till restitution fastställas viss minimikvantitet för
varans införsel och angifning och viss minimikvantitet för varans återutförsel
i ungefärlig motsvarighet med förhållandet vid danska kreditupplaget
samt att dylika minimikvantiteter för de olika varuslagen borde
fastställas. Såsom jag förut i dag erinrat vid föredragning af förslagtill
förordning om frilager, har Kungl. Maj:t anbefallt kommerskollegium
att verkställa utredning angående den minsta kvantitet dels af spannmål,
dels ock af andra varor, som må på eu gång från frihamn och
frilager införas, samt att denna utredning ännu icke blifvit af kollegium
afslutad. Lämpligen torde åt kommerskollegium uppdragas att jämväl
verkställa utredning och afgifva förslag till bestämmelser angående
minimikvantiteter för in- och utförsel af sådana varor, för hvilka tullrestitution
skall åtnjutas, hvarom jag emellertid framdeles torde få tillfälle
att efter ny anmälan af ärendet framlägga närmare förslag.
Det kan sättas i fråga, huruvida icke straffbestämmelser eller
åtminstone hänvisning till gällande strafflags bestämmelser borde meddelas
för sådana fall, då handelsidkare lämnat honom veterligen oriktiga
uppgifter för erhållande af restitution. I likhet med ämbetsverken
har jag emellertid, då sådana bestämmelser eller hänvisningar
icke meddelats i sammanhang med de föreskrifter om restitution, som
finnas i § 13 tulltaxeförordningen, samt bedrägligt förfarande, som föranledt
tullrestitution, gifvetvis såväl i ena som andra fallet är straffbart
enligt allmänna strafflagen äfven utan särskild hänvisning därom, icke
ansett mig böra föreslå annan bestämmelse rörande påföljd för lämnande
af oriktiga uppgifter än förlust af restitutionsrätten på enahanda sätt,
som föreskrifvits i § 13 mom. 8 tulltaxeförordningen.
I sitt utlåtande hafva ämbetsverken slutligen framhållit, att statsverket
genom införandet i vår tullagstiftning af ifrågavarande bestämmelser
om tullrestitution och den däraf erforderliga kontrollen skulle
komma att åsamkas ökade utgifter. Att så blir förhållandet torde vara
otvifvelaktigt, men enligt författa ingsförslaget skulle staten tillförsäkras
vissa inkomster i form af afgifter för rätten att komma i åtnjutande af
tullrestitution, och dessa afgifter hafva beräknats på sådant sätt, att staten
genom desamma lärer kunna beredas ersättning för de ökade utgifterna.
39
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition No 148.
Såsom jag redan framhållit har jag i allt väsentligt ansett mig
kunna upptaga ämbetsverkens förslag såsom mitt eget. Endast några
smärre ändringar däri dels af redaktionell beskaffenhet (§§ 3, 8, 11 och 12)
dels ock betingade af det förslag till förordning om frilager, som Eders
Kungl. Maj:t förut i dag beslutat förelägga Riksdagen, har jag funnit
erforderliga.
Departementschefen uppläste därpå det utarbetade förslaget till
förordning angående restitution i vissa fall vid återutförsel af utländsk
vara samt yttrade vidare:
Med åberopande af hvad sålunda anförts, tillstyrker jag, att Eders
Kungl. Maj:t täcktes i nådig proposition föreslå Riksdagen antaga det
nyss upplästa förslaget till förordning om tullrestitution i vissa fall vid
återutförsel af utländsk vara.
Hvad föredragande departementschefen sålunda
hemställt, däri statsrådets öfriga ledamöter instämde,
behagade Hans Maj:t Konungen bifalla, och skulle
nådig proposition till Riksdagen aflåtas af den lydelse,
bilagan litt. — vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Olof Ljungberg.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1912:220 Skrifvelse till Konungen, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående tullrestitution i vissa fall vid återutförsel af ut s. 1 i texten
- BevU 1912:44 Betänkande, i anledning af dels Knngl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående tullrestitution i vissa fall vid återutförsel af utländsk vara de s. 1 i texten