Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse af 11 kap. 9, 24 och 38 §§ rättegångsbalken

1912-01-26 · 19 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 16 av 19 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1912:25, Med förslag till lag om ändrad lydelse af 11 kap. 9, 24 och 38 §§ rättegångsbalken

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

1

N:o 25.

Kung/.. Maj ds nådiga proposition till Riksdagen med förslag till

lag om ändrad lydelse af 11 kap. 9, 24 och 38 §§

rättegångsbalken; gifven Stockholms slott den 26 januari

1912.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och lagrådet förda

protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen,

föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad

lydelse af 11 kap. 9, 24 och 38 §§ rättegångsbalken.

Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

GUSTAF.

dust. Sandström.

Bihang till Biksd. protokoll 1912. 1 Sami. 17 Höft. (N:o 25.)

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 11 kap. 9, 21 ock 38 §§ rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 11 kap. 9, 24 och B8 §§ rättegångsbalken

skola erhålla följande ändrade lydelse:

9 §•

Vistas svaranden å ort utom riket, må delgifningen ske i enlighet

med lagen å den utrikes orten.

År svaranden veterligen ur riket faren utan att upplysning kunnat

vinnas, hvar han sig uppehåller, och förekomma därjämte omständigheter,

• som gifva anledning antaga, att han håller sig undan eller att

han har för afsikt att för framtiden bosätta sig i främmande land,

varde stämningen införd i allmänna tidningarna tre gånger, minst fjorton

dagar mellan hvarje gång. Därjämte skall, där svaranden inom riket

har kändt hemvist, stämningen i hufvudskrift eller besannad afskrift

fästas å hans husdörr och uppläsas för hans husfolk, om sådant finnes,

samt, där han ej har sådant hemvist men äger fastighet inom riket,

öfverlämnas till den, som förvaltar fastigheten.

Hvad ofvan i denna § stadgas skall icke äga tillämpning för det fall

att svaranden hos rätten eller häradshöfdingen i den ort, där han är eller

senast var i riket boende, anmält viss person, som äger att för honom

stämning mottaga, eller anvisning å sådant ombud eljest kunnat erhållas.

Anmälan, hvarom nu sagts, må endast göras för viss tid, ej öfverstigande

tre år; och skall anmälan, som sålunda sker, upptagas i förteckning,

som å landet föres af häradshöfdingen och i stad af rätten.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

3

24 §.

Delgifves stämning enligt stadgandet i 9 § andra stycket, skall

hvad där om delgifningen är föreskrifvet vara till fullo verkställdt sist

å etthundra tjugonde dagen före inställelsedagen.

38 §.

Intyg af två stämningsmän, emot hvilka ej förekommer jäf, somom

vittnen är stadgadt, gälle såsom fullt bevis att delgifning blifvit

så verkställd, som intyget innehåller. Enahanda vitsord tillkomme

intyg, som meddelats af kronofogde, stadsfogde, länsman eller notarius

publicus eller af svensk konsul eller vid svenskt konsulat anställd

tjänsteman, så ock intyg af fjärdingsman, då han verkställt delgifningen

efter förmans uppdrag. Skriftligt erkännande om delgifning

vare ock, där det är genom intyg af en ojäfvig stämningsmän bestyrkt,

anse dt såsom fullt bevis om delgifningen.

Intyg, att delgifning å utrikes ort skett, skall ock, där intygsgifvarens

behörighet styrkes af svensk eller här i riket anställd diplomatisk

eller konsulär tjänsteman, gälla såsom fullt bevis att delgifning

verkställts så, som intyget innehåller.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

Utdrag af ''protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott fredagen

den 24 mars 1911.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Taube,

Statsråden: Petersson,

Hederstierna,

SWARTZ,

grefve H amilton,

Malm,

Lindström,

Nyländer,

von Sydow,

von Krusenstierna.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Petersson anförde:

»Beträffande delgifning af stämning, då den, som stämmas skall,

vistas utom riket, känner vår lag inga andra särskilda bestämmelser

än de, som återfinnas i 11 kap. 9 § rättegångsbalken. För tillämplighet

af dessa bestämmelser erfordras emellertid, bland annat, dels att

upplysning ej kunnat vinnas hvar svaranden utom riket sig uppehåller,

och dels att omständigheter förekomma, som gifva anledning antaga,

att svaranden håller sig undan eller att han har för afsikt att för

framtiden bosätta sig i främmande land. Saknas någon af dessa förutsättningar,

kan det i nämnda lagrum stadgade sättet för delgifning

kungörelse i allmänna tidningarna —• icke tillämpas, utan måste stämningen,

på sätt i 7 § af samma kapitel och balk stadgas, delgifvas

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 26.

svaranden medelst handlingens öfverlämnande i liufvudskrift eller besannad

afskrift, en föreskrift, som väl ock alltid måste tillämpas beträffande

delgivning af stämning med svensk eller utländsk undersåte,

som är bosatt utom riket; ty ordalagen i 9 § synas gifva vid handen,

att den har tillämplighet allenast å den, som är bosatt här i riket

och reser utomlands. Till underlättnad af berörda föreskrifts fullgörande

utom riket har stadgats dels i 20 § 11 kap. rättegångsbalken, att

käranden äger i utrikesdepartementet påkalla biträde med stämningens

delgifning, och dels i 38 § samma kapitel och balk, att intyg om stämnings

delgifning, meddeladt af svensk konsul eller af tjänsteman, anställd

vid svenskt konsulat, skall gälla såsom fullt bevis, att delgifning

blifvit så verkställd, som intyget innehåller.

I trots af sistberörda stadganden hafva emellertid åtskilliga så

godt som oöfvei’stigliga svårigheter mött mot tillämpligheten utomlands

af föreskriften i'' 7 § 11 kap. rättegångsbalken. Så hafva ett par stater

bestämdt vägrat tillåt^ svensk konsul eller vid svenskt konsulat anställd

tjänsteman att delgifva stämning inom dess område utom för det fall,

att fråga är om delgifning, utan användande af tvångsmedel, med

svensk undersåte. Vidare kan ju sagda föreskrift icke komma till användning

i fall, då den, som skall stämmas, är bosatt utomlands och ej

kan anträffas, vare sig detta beror på att han håller sig undan eller

af någon annan orsak.

För att helt undanröja dessa svårigheter, öfver Indika många

klagomål försports, synes mig icke återstå annan utväg än att — i

öfverensstämmelse med hvad på motsvarande rättsområde utomlands

är allmänt gällande — här i riket såsom giltig godtaga delgifning af

stämning, som skett i enlighet med reglerna i det land, där delgifningen

ägt rum. Utväg att praktiskt genomföra denna princip föreligger

genom den i Haag den 17 juli 1905 afslutade och den 21 april 1909

för Sveriges del ratificerade konventionen angående vissa till civilprocessen

hörande ämnen af internationell natur. Enligt artikel 1

hafva de fördragsslutande staterna (de flesta europeiska) förbundit sig

att, då framställning om delgifning göres af konsul för den stat, ä

hvars sida delgifningen önskas, hos myndighet, som angifves af den

stat, där begäran framställes, låta efterkomma denna begäran. Enligt

artikel 3 skall den anmodade myndigheten, såvidt önskan härom uttalats

i den gjorda framställningen, låta delgifva handlingen i den

form, som för verkställighet af liknande delgifning är föreskrifven af

lagstiftningen i den stat, myndigheten tillhör, eller i en särskild form,

såvidt den icke strider mot samma lagstiftning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

e

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

Det kunde nu ifrågasättas, huruvida man icke här i riket med

stöd af konventionens artikel 3 borde för att godkänna delgifning af

stämning, verkställd i utländsk'' stat, fordra, att stämningen i hufvudskrift

eller besannad afskrift öfverlämnades till svaranden, en form

för stämnings delgifvande, som enligt de flesta staters lagstiftning torde

vara den, som i första hand ifrågakommer. Men stämningen skulle

ju då ej kunna behörigen delgifvas den i utlandet bosatte svaranden,

när han ej kunde anträffas; och att för sistberörda fall i lagen angifva

någon viss stämningsform, som borde i utlandet iakttagas, låter sig

icke gorå, då sättet för stämnings delgifvande i händelse svaranden ej

kan anträffas är i de olika staterna särdeles skiftande. Vid sådant

förhållande kan jag icke finna annan utväg att öfverkomma alla svårigheter

än den att alltid hålla för gill delgifning af stämning, som verkställts

enligt de bestämmelser, hvilka gälla i det land, där delgifningen

skett; och torde ett stadgande i sådan riktning införas i 20

§ af 11 kap. rättegångsbalken. Härigenom komma visserligen att

här i riket godkännas äfven sådana sätt för delgifning utomlands som

stämnings delgifvande genom posten, dess öfverlämnande till någon af

svarandens husfolk eller husets portvakt eller någon granne, därest

svaranden ej anträffas, äfvensom andra därmed jämförliga sätt. Men

häremot torde icke möta några afgörande betänkligheter, framför allt

icke ur svarandens synpunkt, då denne ju ej gärna kan begära att

gentemot honom skall tillämpas något mera tillförlitligt sätt för stämnings

delgifvande än det, som kommer till användning, då fråga är

om delgifvande af stämning, utfärdad af myndighet i det land, där han

vistas.

Det ifrågasatta stadgandet bör dock icke äga tillämpning, då

fråga är om delgifning af stämning i brottmål, däri talan om ansvar

föres. I sådant fall lärer man ej kunna eftergifva fordran, att stämningen

skall i hufvudskrift eller besannad afskrift öfverlämnas till

svaranden, och därest utländsk myndighet — såsom uppgifves i regel

vara fallet — ställer sig tillmötesgående gentemot framställning om

delgifning af stämning i brottmål, bör, då fråga är om delgifning af

stämning i brottmål, däri talan om ansvar föres, alltid hos den utländska

myndigheten begäras, att delgifningen sker medelst stämningens

öfverlämnande till svaranden i hufvudskrift eller besannad afskrift,

äfven om däraf skulle blifva följden, att stämningen icke kommer att

kunna delgifvas.

Vidare torde här i riket bosatt person, som reser utomlands, böra

beredas en utväg att utan åsidosättande af kärandens intresse undandraga

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

sig skyldigheten att underkasta sig de regler om stämnings delgifning,

som gälla i det land, där han kommer att vistas, och som måhända

ur synpunkten af svarandens intresse att verkligen få del af stämningens

innehåll te sig mindre tillförlitliga i jämförelse med motsvarande

regler enligt svensk lag; och en sådan utväg, som tillika innebär en

afsevärd förmån för käranden, kan beredas svaranden på sådant sätt,

att omförmälda regler förklaras icke gälla i fall, att svaranden hos

rätten eller häradshöfdingen i den ort, där han senast varit bosatt,

anmält viss person, som äger att för honom mottaga stämning, eller

anvisning å sådant ombud eljest kunnat erhållas.

För att emellertid ofvannämnda princip om giltighet af stämnings

delgifning, verkställd enligt reglerna i det land, där delgifningen

skett, skall medföra något praktiskt resultat erfordras ock, att intyg,

utfärdadt af någon, som enligt det främmande landets lag är behörig

att med laga verkan verkställa delgifning, godtages såsom fullt bevis

därom, att delgifningen verkställts så, som intyget innehåller, under

förutsättning gifvetvis, att intygsutgifvarens behörighet blifvit på ett

betryggande sätt styrkt, exempelvis af svensk eller här i riket anställd

diplomatisk eller konsulär tjänsteman. I anslutning till omförmälda

konventions artikel 5, enligt hvilken såsom bevis om delgifning skall

gälla intyg af den utländska myndighet, hos hvilken begäran om delgifning

gjorts, utvisande, att delgifning ägt rum, formen, under hvilken

den skett, samt dagen för delgifningen, lärer ock sådant intyg om

delgifning, som i sagda artikel afses, böra tillerkännas verkan af fullt

bevis om delgifningen, såframt myndighetens behörighet att meddela

intyget styrkes på sätt förut nämnts. Bestämmelse, hvarigenom åt

båda, nu omförmälda intyg tillerkännes verkan af fullt bevis, torde

därför införas i 38 § 11 kap. rättegångsbalken; och erinras, att sådan

bestämmelses införande i sagda lagrum medför, att jämlikt 27 kap. 6 §

och 30 kap. 28 § rättegångsbalken intyg om besvärshandlingars öfverlämnande

i hufvudskrift eller besannad afskrift till part å utrikes ort

kommer att tillerkännas vitsord, därest intyget är sådant, som i den

ifrågasatta tilläggsbestämmelsen till 38 § sägs.

I fall, då stämning skall delgifvas stärbhus eller konkursbo eller

bolag, förening, kommun eller annan samfällighet eller stiftelse eller

annan sådan inrättning, finnas bestämmelser meddelade i 11, 14, 15—

19 §§ 11 kap. rättegångsbalken. Dessa afse emellertid svenska förhållanden

och innehålla eller hvila på särskilda regler, som endast

undantagsvis återfinnas i utländsk lagstiftning; de kunna följaktligen

ej tillämpas beträffande stämnings delgifvande med utländska stärbhus,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Xungl. Maj.-ts Nåd. Proposition N:o 25.

konkursbo eller juridiska personer. Men med afseende å delgifning

med sådan svarande torde redan nu af allmänna rättsgrundsatser följa,

att lagen i det främmande landet länder till efterrättelse beträffande

frågan med hvem stämning må delgifvas, hvarför uttryckligt lagstadgande

härom icke torde vara erforderligt.

I öfverensstämmelse med de af mig nu uttalade åsikter har jag

låtit inom justitiedepartementet utarbeta förslag till lag om ändrad

lydelse af 11 kap. 20, 32, 34 och 38 §§ rättegångsbalken.»

Departementschefen uppläste härefter nämnda, vid detta protokoll

fogade lagförslag samt hemställde, att öfver detsamma lagrådets

utlåtande måtte, för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler,

genom utdrag af protokollet inhämtas.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i

nåder lämna bifall.

Ur protokollet

W. Aschan.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 25.

9

Förslag
till
Lag
om

ändrad lydelse af 11 kap. 20, 32, 34 och 38 §§ rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 11 kap. 20, 32, 34 och 38 §§ rättegångsbalken

skola erhålla följande ändrade lydelse:

20 §.

Vistas den, som stämmas skall, å ort utom riket, och har han

ej, där han äger sitt hemvist här i riket, hos rätten eller häradshöfdingen

i den ort, å hvilken han senast varit boende, anmält viss person, som

äger att för honom stämning mottaga, eller anvisning å sådant ombud

eljest kunnat erhållas, må delgifning ske i enlighet med lagen å

den utrikes orten.

Biträde med delgifning af stämning utom riket må af käranden

påkallas hos utrikesdepartementet; dock varde kostnad, som för ändamålet

pröfvas nödig, af käranden förskjuten.

32 §.

Varder ej stämning delgifven på sätt i 7 till och med 20 §§ för

hvarje fall sägs, vare den, där invändning göres eller svaranden från

rätten uteblifver, utan verkan.

Är stämning delgifven efter ty nyss är sagdt, men har delgifningen

icke skett i rätt tid före inställelsedagen, varde, där ej svaranden

å den dag i svaromål ingår, målet utsatt till annan dag sålunda,

att svaranden den honom tillkommande stämningstid tillgodonjuter.

Bihang till Riksd. protokoll 1912. 1 Sami. 17 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Ma,j:ts Nåd. Proposition N:o 25.

Har svaranden ej varit vid rätten tillstädes, åligge käranden att, på

sätt och inom tid, som för stämnings delgifning gäller, delgifva svaranden

rättens beslut. Försummar käranden det, vare käromålet förfallet.

34 §.

Vill i brottmål någon vid underrätt väcka talan om ansvar mot

den, som för det brott ej är häktad, läte honom till rätten stämmas,

och galle därvid hvad angående stämning i tvistemål är i 2 till och

med 8 §§ samt i 20 § andra stycket stadgadt, dock att allmän åklagare

är utan särskildt förordnande berättigad att utfärda stämning å

den han tilltala vill.

Stämningen varde svaranden delgifven så tidigt, att han å förelagd

dag kan för rätten sig inställa.

Ej vare i mål, som denna paragraf afser, stämning nödig, där

man vill vid rätten väcka talan mot någon, som själf är där tillstädes.

Menar någon, som tilltalad blifvit, att åtalet är utan skäl anställdt,

och vill han förty i målet yrka ansvar eller skadestånd, må det ske

utan stämning, jämväl då vederparten är genom ombud tillstädes.

38 §.

Intyg af två stämningsmän, emot hvilka ej förekommer jäf, som

om vittnen är stadgadt, gälle såsom fullt bevis att delgifning blifvit

så verkställd, som intyget innehåller. Enahanda vitsord tillkomme

intyg, som meddelats af kronofogde, stadsfogde, länsman eller notarius

publicus eller af svensk konsul eller vid svenskt konsulat anställd

tjänsteman, så ock intyg af fjärdingsman, då han verkställt delgifningen

efter förmans uppdrag. Skriftligt erkännande om delgifning

vare ock, där det är genom intyg af en ojäfvig stämningsmän bestyrkt,

ansedt såsom fullt bevis om delgifningen.

Intyg, att delgifning å utrikes ort skett, skall ock, där intygsgifvarens

behörighet styrkes af svensk eller här i riket anställd diplomatisk

eller konsulär tjänsteman, gälla såsom fullt bevis att delgifning

verkställts så, som intyget innehåller.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:t$ Nåd. Proposition N:o 25.

11

Utdrag af protokollet, Mllet i Kungl, Maj:ts lagråd tisdagen den

25 april 1911.

N ärvarande:

Justitieråden Sundberg,

Borgström,

Skarstedt,

Regeringsrådet Ernberg.

Enligt lagrådet tillhandakoinmet utdrag af protokollet öfver

justi tiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet

den 24 mars 1911, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle inhämtas öfver ett inom justitiedepartementet utarbetadt

förslag till lag om ändrad lydelse af 11 kap. 20, B2, 34 och

38 §§ rättegångsbalken.

Förslaget, som finnes bilagdt detta protokoll, hade inför lagrådet

föredragits af tillförordnade byråchefen för lagärenden Einar Bergelmer;

och blef detsamma nu företaget till slutlig behandling.

Justitieråden Sundberg och Borgström förenade sig om följande

yttrande:

Med förslaget afses — bortsedt från det föreslagna tillägget i

38 § — att beträffande andra mål än brottmål, däri talan föres om

ansvar, införa bestämmelse därom att, för den händelse svaranden vistas

å utrikes ort, delgifning i allmänhet må ske i enlighet med lagen å

den utrikes orten. Delgifning skulle följaktligen kunna komma att

godkännas äfven om stämningen icke blifvit i hufvudskrift eller besannad

afskrift öfverlämnad till svaranden; och förslaget innebär närmast

att för däri afsedda fall stadga undantag från det enligt 7 § i 11

kap. rättegångsbalken föreskrifna sätt för delgifvande af stämning. Den

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

plats i kapitlet det nya stadgandet erhållit kan emellertid lätteligen

ingifva tanke på att med förslaget afses att åstadkomma ändring jämväl

i 11—19 §§ af kapitlet, så mycket hellre som i förslaget icke bibehållits

det uti 20 § enligt dess nu gällande lydelse förekommande

uttrycket »den, hvilken stämningen delgifvas skall». Till undanröjande

af hvarje missförstånd därutinnan torde det nya stadgandet i kapitlet

böra erhålla plats i sammanhang med de i 9 och 10 §§ intagna undantag

från 7 §. Stadgandet synes lämpligen kunna intagas i 9 §, särskildt

med hänsyn därtill att nuvarande andra stycket i samma § uppenbarligen

bör vinna tillämpning jämväl beträffande den i förslaget ifrågasatta

anmälan. Häraf föranledes visserligen en redaktionsförändring i

24 §; men i stället kunna 20, 32 och 34 §§ lämnas orubbade, liksom

ock undvikes en eljest erforderlig jämkning af 36 § i öfverensstämmelse

med hvad förslaget beträffande 34 § innehåller.

Från ofvan angifna hufvudregel i förslaget göres undantag

för det fall, att svaranden, där han äger sitt hemvist här i riket, hos

rätten eller häradshöfdingen i den ort, å hvilken han senast varit

boende, anmält viss person, som äger att för honom mottaga stämning,

eller anvisning å sådant ombud eljest kunnat erhållas.

Att den, som icke någonsin haft hemvist här i riket, icke genom

att göra anmälan om ombud kan bereda sig här afsedd förmån är

utan vidare klart; men att, såsom i förslaget skett, såsom förutsättning

för tillämpning af ifrågavarande bestämmelse uppställa den fordran,

att svaranden vid den tidpunkt, då delgifning ifrågakommer, fortfarande

äger hemvist här i landet, synes innebära en onödig stränghet.

Det förefaller, särskildt vid en jämförelse med innehållet i 9 §, tillräckligt,

att svaranden vid tidpunkten för sin anmälan äger eller före

afresa från riket ägt sådant hemvist.

Vidare lämnar stadgandets affattning stöd för den, enligt hvad

som framgår af departementschefens yttrande ej afsedda, tolkning att

äfven den, som ej någonsin ägt hemvist här i landet, skulle genom att

ställa ombud, som hade att för honom mottaga stämning, kunna undgå

tillämpning af förslagets föreskrifter om delgifvande af stämning, en

tolkning, som måhända skulle åt stadgandet gifva en alltför vidsträckt

innebörd. Någon jämkning af förslaget härutinnan synes fördenskull

önskvärd.

Justitierådet Skarstedt anförde:

Enligt förslaget skall under vissa förutsättningar utrikes vistande

person icke vara skyldig att underkasta sig de regler om stämnings

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

delgifning, som gälla i det land, där han vistas. Dessa förutsättningar

synas vara, att personen i fråga när delgifning skall ske äger hemvist

här i riket och antingen hos rätten eller häradshöfdingen i den ort,

där han före utresan senast varit boende, gjorts anmälan om sådant

ombud, som i den föreslagna 20 § afses, eller ock anvisning å dylikt ombud

eljest kunnat erhållas. En utrikes vistande person, som på ena eller

andra sättet ställt ombud för sig, skulle följaktligen enligt förslaget

likväl icke få åberopa sig härå, såvida han vid den tidpunkt, då stämning

ifrågakommer, upphört att hafva hemvist här i riket.

Hvad först beträffar det fall, att svaranden hos vederbörande domstol

eller häradshöfding gjort anmälan om behörigt ombud, kan det

vara tvifvelaktigt, huruvida angifna förändring med afseende å hemvistet

nödvändigt bör medföra nämnda verkan. Härigenom beröfvar

man t. ex. i händelse af emigration den utflyttade den obestridliga

förmånen att, fastän han icke längre har hemvist i Sverige, likväl kunna

påfordra att blifva stämd genom af honom hos domstolen eller häradshöfdingen

anmäldt ombud; särskild! med hänsyn till blifvande arfstvister

kunde en dylik förmån vara af stort värde. Å andra sidan möter

det stora betänkligheter att medgifva utflyttad person ifrågavarande

förmån utan hvarje begränsning till tiden. Det måste anses föga tillfredsställande

att den, som åratal efter utflyttningen har att stämma den

utflyttade till svensk domstol, skall, vid äfventyr af rättsförlust, vara

tvungen att, sedan måhända tiden för utflyttningen fallit i glömska,

efterforska, huruvida en ännu gällande anmälan af ifrågavarande beskaffenhet

möjligen blifvit gjord. Och att i lag fastställa någon begränsning

med afseende å tiden, under hvilken anmälningen skulle gälla,

låter sig näppeligen göra. Det vill synas, som om öfvervägande skäl

tala för att man i förevarande hänseende bör stanna vid förslagets

ståndpunkt; att för det i 9 § af 11 kap. rättegångsbalken afsedda fall

lagstiftningen måhända intagit en annan ståndpunkt, synes icke vara

ett afgörande hinder häremot, då det lärer kunna förväntas, att det nu

föreslagna stadgandet om anmälan skulle komma att få större praktisk

betydelse än motsvarande stadgande i nämnda lagrum, och då för öfrigt

i betraktande af det där medgifna, särdeles otillfredsställande delgifningssättet

— kungörande i Post- och inrikes tidningar — eu olikhet i nu

förevarande hänseende mellan sagda lagrum och det föreslagna första

stycket af 20 § låter sig väl försvara.

Beträffande åter den händelse, att den utrikes vistande personen

annorledes än genom så beskaffad anmälan, som nyss sagts, ställt ombud

för sig, synes förslagets ofvan angifna ståndpunkt så mycket mindre

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

hafva skäl för sig, som det med fog kan ifrågasättas, huruvida icke

härutinnan bör lämnas rum för ifrågavarande förmån utan all hänsyn

till hemvistet. Det bör icke lämnas ur sikte, att med det såväl i 9 §

af förevarande kapitel som i förslaget använda uttrycket »eller anvisning

å sådant ombud eljest kunnat erhållas» icke gärna kan afses annat

eller mera än att käranden erhållit kännedom om ombudsmannaskapet

under sådana förhållanden, att han icke rimligen får lämna detsamma

obeaktadt. Men är detta riktigt, synes det beträffande frågan, om käranden

skall vara skyldig att hålla sig till ombudet för stämningens delgifning

vara utan betydelse, om hufvudmannen vare sig vid tiden för

stämningens delgifning har eller vid den tid, da ombudsmannaskapet gafs,

hade hemvist här i riket. Att här uppställa fordran pa dylikt hemvist

synes hvarken vara påkalladt af behörig hänsyn till kärandens rätt

eller ägnadt att tillgodose svarandens berättigade intresse. Om t. ex.

en i utlandet numera bosatt svensk man tillfälligtvis varit på besök i

Sverige och därunder inträffat något, som ger honom anledning att

vänta käromål från viss persons sida, är det svårt att förstå, hvarför

lian skall vara förhindrad att inför nämnda person med bindande

verkan för denne bemyndiga viss annan person att mottaga stämningen.

Det kan erinras, att för de likartade fall, då öfverrätt förordnat,

att besvärshandlingar skola tillställas klagandens vederpart, enahanda

bestämmelse som den nu ifrågavarande är meddelad med afseende

å, bland annat, den händelse att vederparten vistas å utrikes ort;

och för dessa fall torde bestämmelsen gälla alldeles oafsedt i hvilket

land vederparten har sitt hemvist (186 och 196 §§ utsökningslagen; 27

kap. 7 § och 30 kap. 28 § rättegångsbalken). På grund af det sagda

föranlåtes jag att hemställa om ändring af förslaget i det syfte, jag nu

angifvit.

Det i 36 § af förevarande kapitel upptagna stadgandet angående

delgifning af domstols beslut hänför sig allenast till 8 samt 11—20 §§

i samma kapitel; att de i 7 samt 9 och 10 §§ meddelade reglerna angående

själfva sättet för delgifning af stämning skola äga motsvarande

tillämpning å domstols beslut, är icke utsagdt i 36 §. Men om, såsom

i förslaget, denna § lämnas orubbad, skulle detta medföra, att hvad

förslaget för visst fall stadgar om sättet för delgifning af stämning

komme att för samma fall tillämpas jämväl i fråga om delgifning af

domstols beslut. Då eu dylik tillämpning hvarken kan anses åsyltad

eller skäligen bör föreskrifvas, torde 36 § böra undergå erforderlig jämkning.

1 öfrigt lämnar jag förslaget utan anmärkning.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

Regeringsrådet Er »berg yttrade:

Jag instämmer med justitieråden Sundberg och Borgström förutom

i hvad angår frågan om de förutsättningar, under hvilka en svarande

bör tillerkännas rätt att undandraga sig i utlandet brukligt stämningssätt

genom att annorledes än medelst anmälan hos rätten eller domaren

ställa ombud för sig med uppdrag att för svaranden mottaga stämning,

i hvilket hänseende jag förenar mig i den af justitierådet Skarstedt

gjorda hemställan.

I öfrigt anser jag mig beträffande det föreliggande förslaget böra

framställa följande erinringar.

Det till införande i JO § föreslagna stadgandet afser, att i de fall

att svaranden vistas å utrikes ort och 9 § icke är tillämplig, delgifning

må ske i enlighet med bestämmelserna i utländsk lag. Detta torde, med

den affattning stadgandet i förslaget erhållit, komma att innebära att

äfven i händelse svaranden icke å den utländska ort, där han antagits

uppehålla sig, anträffas men dock enligt hvad kändt är uppehåller sig

inom det land, där han eftersökes, svaranden blir underkastad det stämningssätt,

som för dylikt fall i detta land är gällande. Att så sker synes icke

heller innefatta någon obillighet, därest svaranden är därstädes bosatt eller

eljest där vistas utan att i Sverige hafva sitt hemvist eller där äga

fastighet. . Har han däremot sitt hemvist här i landet eller äger han

där fastighet, synes till skydd för svaranden böra uppställas den fordran,

att, jämte det delgifning i enlighet med den utländska lagen äger rum,

enahanda förfarande i öfrigt vinner tillämpning, som under liknande

omständigheter skall i de i 9 § omförmälda fall användas vid sidan af

kungörelse i allmänna tidningarna, eller, i förra fallet, stämningens anbringande

å svarandens husdörr och dess uppläsning för hans husfolk,

om sådant finnes, och, i det senare, dess öfverlämnande till den, som

förvaltar fastigheten. Ett sådant tillvägagångssätt synes särskildt äga

skäl för sig beträffande den, som har kändt hemvist i Sverige, då det

i fall, hvarom fråga är, måste anses mera befogadt att ålägga den,

som vill göra ett anspråk gällande, att vidtaga sådan åtgärd, som nyss

nämnts, än att — såsom förslaget jämväl för detta fall innebär — tillförbinda

den, hvilken äfven mera tillfälligt, t. ex. för affärsresa, i studiesyfte,

för hälsans vårdande eller annat dylikt ändamål, uppehåller sig i

utlandet, att hos domaren eller rätfen anmäla ombud, som under hans

frånvaro äger mottaga stämning för honom, eller annorledes föranstalta

om ställande af sådant ombud, vid äfventyr att eljest varda underkastad

ett för honom tilläfventyrs helt och hållet obekant stämningssätt —

eventuellt genom kungörande i utländsk tidning eller på annat tämligen

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

läsligt. sätt — med däraf följande obehag och risker. Ett stadgande af

ofvan an gifven innebörd kan icke h eller sägas på något sätt medföra

ett obehörigt eftersättande af kärandens befogade intresse. Billigheten

däraf framträder ock vid en närmare jämförelse med innehållet i 9 §,

där ju till skydd för svaranden det nu ifrågasatta förfarandet är föreskrifvet

icke blott för det fall, att svaranden kan antagas hafva för

afsikt att för framtiden bosätta sig i främmande land, utan äfven i händelse

omständigheter förekomma, som gifva anledning till antagande,

att han håller sig undan för att undgå stämning.

På grund af hvad sålunda anförts hemställer jag, att stadgande i

nu angifven riktning måtte i sammanhang jämväl med nu ifrågavarande

bestämmelser i lagen införas.

Slutligen och då, enligt hvad af departementschefens yttrande

framgår, det föreslagna tillägget till 38 § åsyftar, bland annat, det fall,

att intyg meddelats af utländsk myndighet därom, att delgifning skett,

samt angående formen för delgifningen, utan att därvid jämväl företes

intyg af den eller dem, som verkställt delgifningen, men den för ifrågavarande

stadgande valda redaktionen icke med full tydlighet återger

denna dess mening och detsamma jämväl i öfrigt lider af oegentlighet

i uttryckssättet, synes någon omarbetning däraf vara för större tydlighets

vinnande önskvärd.

Ur protokollet

Erilc Öländer.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

17

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartenienisärsuden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

fredagen den 26 januari 1912.

N ärvar ande:

Hans excellens herr statsministern Staaff,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve EhrensväRD,

Statsråden: Petersson,

Schotte,

Berg,

Bergström,

friherre Adelswärd,

Petrén,

Stenström,

Larsson,

Sandström.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Sandström anmälde

lagrådets genom utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden

den 24 mars 1911 infordrade utlåtande öfver upprättadt förslag till

lag om ändrad lydelse af 11 kap. 20, 32, 34 och 38 §§ rättegångsbalken.

Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll anförde föredraganden

:

>Enligt det remitterade förslaget skulle endast den, som har

hemvist här i riket, äga att genom anmälan af ombud hos rätten eller

domaren hindra tillämpligheten af regeln om det utländska stämnings-.

Bihang till Riksd. protokoll 1912. 1 Sami. 17 Höft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

sättets begagnande. Lagrådets flesta ledamöter hafva däremot ansett

sådan förmån böra tilläggas äfven den, som en gång haft hemvist i

Sverige men sedermera bosatt sig utrikes. Hvilken ståndpunkt man

än väljer kunna betänkligheter däremot göras gällande. A ena sidan

är otvifvelaktigt, att man med förslagets ståndpunkt onödigt mycket

inskränker kretsen af de personer, som med fog böra kunna påfordra

att blifva stämda genom af dem hos rätten eller domaren ställda ombud,

men å andra sidan måste det, såsom af den skiljaktige ledamoten

i lagrådet framhålles, anses föga tillfredsställande att den, som åratal

efter utflyttningen har att stämma den utflyttade till svensk domstol,

skall, vid äfventyr af rättsförlust, vara tvungen att efterforska, huruvida

en ännu gällande anmälan af ifrågavarande beskaffenhet möjligen

blifvit gjord.

Senast anförda betänklighet torde emellertid i väsentlig mån kunna

minskas genom tilläggande af en bestämmelse därom att anmälan,

hvarom nu är fråga, endast må göras för viss tid, som ej må öfverstiga

exempelvis tre år. Då dessutom den af lagrådets pluralitet omfattade

mening innebär, att regeln i förevarande hänseende skulle

komma i öfverensstämmelse med motsvarande regel i 9 § af 11 kap.

rättegångsbalken, har jag ansett pluralitetens mening böra följas, dock

med det tillägg till stadgandet, att anmälan endast må göras för viss

tid, icke öfverstigande tre år. Genom bestämmelsen att anmälan skall

afse viss tid torde vara uttryckt, att ombuds behörighet icke får göras

beroende exempelvis däraf att hufvudmannen vid tiden för delgifningen

befinner sig utrikes. Att återkallelse af anmälan kan ske när som

helst, är uppenbart.

Ställer man sig på denna ståndpunkt, synes ock lämpligare att,

såsom jämväl inom lagrådet påyrkats, insätta ifrågavarande bestämmelse

i 9 § än att bibehålla den i 20 §. Häraf torde åter följa, att

ändring ej, såsom enligt förslaget, behöfver ske i 32 och 34 §§, hvaremot

en redaktionsförändring i 24 § nödvändiggöres.

Hvad angår frågan om verkan däraf, att den utrikes vistande

personen annorledes än genom anmälan, som nyss sagts, ställt ombud

för sig, synes mig på skäl, som af två af lagrådets ledamöter anförts,

vara riktigast att sådant ställande af ombud må äga verkan äfven i

det fall att personen i fråga aldrig ägt hemvist i Sverige.

I enlighet med hvad jag nu anfört har jag låtit inom justitiedepartementet

omarbeta förslaget.»

Föredraganden uppläste härefter det sålunda upprättade förslaget

till lag om ändrad lydelse af 11 kap. 9, 24 och 38 §§ rättegångsbalken

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 25.

samt hemställde, att detsamma måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,

genom nådig proposition föreläggas Riksdagen till antagande.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna

bifall; och skulle till Riksdagen aflåtas nådig proposition

af den lydelse bilagan vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet

Hjalmar Nyman.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1912:155 Skrifvelse till Konungen i anledning af Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag om ändrad lydelse af 11 kap. 8, 24 och 38 §§ rättegångsbalken. a1 i texten
  2. LU 1912:58 Utlåtande i anledning af återremiss af lagutskottets utlåtande nr 41 beträffande Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse af 11 kap. 9, s. 1 i texten
  3. LU 1912:41 Utlåtande i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse af 11 kap. 9, 24 och 38 §§ rä ttegångshalken. s. 1 i texten