Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändring i vissa delar af sjölagen samt till lag om ändrad lydelse af 1 § i lagen den 12 juni 1891, innefattande vissa bestämmelser om sjöfynd

49 sidor, varav 48 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 48 av 49 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1912:26, Med förslag till lag om ändring i vissa delar af sjölagen samt till lag om ändrad lydelse af 1 § i lagen den 12 juni 1891, innefattande vissa bestämmelser om sjöfynd

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 26.

1

Nr 2(>.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till

lag om ändring i vissa delar af sjölagen samt till lag

om ändrad lydelse af 1 § i lagen den 12 juni 1891,

innefattande vissa bestämmelser om sjöfynd; gifven Stockholms

slott den 26 januari 1912.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå Riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till lag om ändring i vissa delar

af sjölagen samt till lag om ändrad lydelse af 1 § i lagen den 12 juni

1891, innefattande vissa bestämmelser om sjöfynd.

Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

GUSTAF.

Gust. Sandström.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 sand. 18 käft. (Nr 26.)

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 26.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar af sjölagen.

Härigenom förordnas dels att öfverskriften till 9 kapitlet sjölagen

skall erhålla lydelsen »om bärgning», dels att 220, 222—227, 268, 283

och 294 §§ skola erhålla nedanangifna ändrade lydelse och dels att efter

223 § skall insättas en ny paragraf med beteckning 223 a, af den lydelse

nedan angifves:

220 §.

Stöta fartyg samman med hvarandra, så att däraf uppstår skada å

det ena fartyget eller ombordvarande gods eller personer, och är sammanstötningen

orsakad genom vållande å endera sidan, ersätte den skyldige

all skada och förlust, som däraf kommer.

År sammanstötning orsakad genom vållande å båda sidor, skola de

skyldiga deltaga i skadans ersättande efter förhållandet mellan de å ömse

sidor begångna felens beskaffenhet. Gifva omständigheterna icke stöd för

någon viss fördelning, ersätte hvardera parten hälften af skadan.

För skada, som vid sammanstötningen skett å person, vare de skyldiga

ansvariga en för båda och båda för eu, med rätt för den, som utgifvit

mera än hvad enligt bestämmelserna här ofvan å honom belöper, att uttaga

det öfverskjutande hos andra parten; i fråga om annan skada svare

de skyldiga endast hvar för sin del af ersättningen.

Vid bedömande af fråga om vållande till sammanstötning skall rätten

taga i särskildt betraktande, huruvida tiden medgaf öfverläggning

eller icke.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 26.

222 §.

För den ersättning, som enligt 220 § skall utgå, häfte redaren med

fartyg och frakt, där sammanstötningen orsakats genom fel eller försummelse,

hvarför han jämlikt 8 § är ansvarig.

Aftal, hvarigenom någon fritager sig från ansvar för skada å person

i följd af sammanstötning, vare utan verkan.

223 §.

Stöta fartyg samman med hvarandra, åligge enhvar af befälhafvarna

att, såvidt det kan ske utan allvarlig fara för eget fartyg samt besättningen

och passagerarna därå, ej mindre lämna det andra fartyget, dess

besättning och passagerare all hjälp, som är möjlig och behöflig för räddning

ur den genom sammanstötningen uppkomna faran, än äfven för dettas

befälhafvare uppgifva namnet å sitt eget fartyg, dess hemort samt den ort

eller hamn, hvarifrån det kommer, och den, dit det skall gå.

223 a §.

Lika med sammanstötning, hvarom i denna lag sägs, skall anses där

i följd af fartygs manövrering eller eljest skada af ett fartyg förorsakas

å annat fartyg eller därå varande personer eller gods, utan att sammanstötning

emellan fartygen äger rum.

224 §.

Hvar som bärgar förolyckadt eller nödställdt fartyg eller ombordvarande

gods eller något, som hört till sådant fartyg eller gods, så ock

enhvar, som vid bärgningen medverkar, äge af det, som bärgats, undfå

bärgarelön. Till andel i lön, som för sådan bärgning skall utgå, vare ock

den berättigad, hvilken under den nöd, som föranledt bärgningen, räddat

människor från fartyget eller medverkat vid deras räddning.

Den, som vid bärgningsföretag medverkat trots uttryckligt och befogadt

förbud af fartygets befälhafvare, äge ej rätt till bärgarelön.

Bärgarelön skall, i den mån så påfordras, utgå äfven där fartyg,

som afo annat fartyg bärgats, tillhör samma ägare som detta senare.

Aligger det någon enligt aftal att verkställa bogsering eller lotsning

eller utföra liknande arbete för fartygs räkning, äge han ej, där fartyget

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 26.

kommer i nöd, att för hjälp, som han därunder lämnat fartyget, undfå

bärgarelön, med mindre den hjälp icke kan anses ingå i fullgörandet af

aftalet.

Kunna parterna icke enas om bärgarelönens storlek, skall denna bestämmas

af domstol.

225 §.

Vid bestämmande af bärgarelönens belopp har rätten att taga i betraktande

följande omständigheter:

1. I första rummet:

a) i hvad mån bärgningsföretaget lyckats;

b) den insikt och drift, hvarmed bärgningsarbetet utförts, samt den

tid och möda, som därtill användts;

c) den fara, för hvilken det bärgade fartyget, dess passagerare, besättning

eller gods varit utsatta;

d) den fara, för hvilken bärgarna eller deras redskap utsatts;

e) den fara att ådraga sig ersättningsskyldighet mot lastägare eller

annan eller att eljest lida förlust, för hvilken bärgarna utsatt sig;

f) den skada, bärgarna må hafva lidit till lif, hälsa eller gods, den

utgift eller förlust, bärgarna för bärgningens utförande fått vidkännas,

samt värdet af de vid bärgningen använda redskap;

g) den omständighet att det vid bärgningen begagnade fartyget varit

särskildt utrustadt för bärgningsarbete.

2. I andra rummet:

det bärgades värde.

Har någon, som deltagit i bärgning, genom fel eller försummelse

föranledt den nöd, hvari fartyget varit försatt, eller har han vid bärgningen

gjort sig skyldig till stöld eller snatteri eller till undandöljande af

bärgadt gods eller annan sviklig handling, äge rätten förklara bärgarelönen

förverkad eller nedsätta dess belopp under hvad eljest varit skäligt.

226 §.

Bärgarelön må icke sättas högre än till värdet af det bärgade, däri

inberäknadt frakt och passagerareafgifter, efter afdrag för tull och öfriga

afgifter, som böra af det bärgade utgå, äfvensom kostnad för dettas förvarande,

värdering och försäljning.

Under bärgarelön innefattas jämväl godtgörelse för det bärgades

förande i säkerhet och användande för sådant ändamål af farkoster eller

annan redskap.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 26.

227 §.

5

Är aftal rörande bärgning ingånget medan nöden ännu varade och

under dess inflytande och pröfvas villkoren i aftalet icke vara skäliga,

äge rätten efter yrkande af någondera parten förklara aftalet helt eller till

viss del ogillt.

Enahanda befogenhet tillkomme rätten jämväl i fråga om aftal, som

annorledes ingåtts, så framt det belopp, som i bärgarelön betingats, finnes

stå i uppenbart missförhållande till värdet af den tjänst bärgarna lämnat.

Hvad i 225 § sista stycket är stadgadt skall ock äga tillämpning för

det fall att aftal rörande bärgning finnes trälfadt.

Har bärgarelön gnidits medan nöden ännu varade, åligge den, som

vill vinna åter något af det guldna, att instämma klander inom sex månader

efter det betalning erlades, eller hafve förlorat sin talan.

268 §.

Panträtt i fartyg och frakt tillkommer nedanstående fordringar:

1. lotspenningar, bärgarelön och ersättning för fartygets befriande

ur fiendes våld;

2. befälhafvarens och besättningens fordran å hyra och annan godtgörelse,

hvartill de på grund af sin anställning å fartyget äro

lagligen berättigade;

3. fordran å bidrag till gäldande af gemensamt haveri eller af annan

kostnad, som skall fördelas efter enahanda grund (161, 218§§);

bodmerifordran, så ock lastägares fordran för gods, som blifvit

under resa såldt för fartygets behof; och

4. fordringar, som grunda sig på förbindelser, hvilka befälhafvare!!

i denna sin egenskap ingått för fartygets behof, eller på uteblifvet,

felaktigt eller ofullständigt fullgörande af förbindelser,

hvilka redaren själf eller annan på grund af redarens fullmakt

ingått och som skolat af befälhafvaren i denna hans egenskap

fullgöras, så ock fordringar för ersättning för skada, hvilken

vållats genom fel eller försummelse, som i 8 § sägs; befälhafvarens

fordran för hvad han själf förskjutit för fartygets

behof eller på grund af egen utfästelse för sådant ändamål

nödgats utgifva; fordran å utbekommande af belopp, som någon

jämlikt bestämmelsen i 220 § tredje stycket erlagt utöfver hvad

å honom belöpt enligt fördelning, hvarom där sägs.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj-.ts nåd. proposition Nr 26.

Panträtt i fartyg omfattar jämväl fartygets tillbehör; panträtt i frakt

omfattar bruttofrakten för den resa, under hvilken fordringen uppkommit.

Panträtt för bodmerifordran omfattar fartyg eller frakt eller bäggedera,

enligt bodmeribrefvets innehåll.

Under fartyg tillbehör innefattas icke proviant eller bränsle, ej heller

å ångfartyg kol eller andra för maskinens drift afsedda ämnen.

283 §.

Fordran, för hvilken gäldenär enligt denna lag häftar allenast med

fartyg, frakt eller inlastadt gods, upphöre, om icke genom stämning eller

lagsökning betalning sökes,

1) för fordran å bidrag till gäldande af gemensamt haveri eller af

kostnad, som skall fördelas efter enahanda grund — inom ett år från

dispachens dag;

2) för fordran å ersättning för bortkommet eller skadadt gods —

inom ett år efter slutad lossning;

3) för fordran å ersättning i andra fall — inom två år från den

dag, skadan timade;

4) för fordran å bärgarelön — inom två år från det bärgningsföretaget

slutförts;

5) för fordran å utbekommande af belopp, som någon jämlikt bestämmelsen

i 220 § tredje stycket erlagt utöfver hvad å honom belöpt

enligt fördelning, hvarom där sägs — inom ett år efter det beloppet af

honom själf utgifvits;

6) för öfriga fordringar — inom ett år efter det fordringen förföll

till betalning.

Äger för fordran å ersättning för skada genom sammanstötning eller

för fordran, hvarom under 4 och 5 här ofvan sägs, borgenär rätt att jämväl

hålla sig till redare, lastägare eller annan personligen, vare den rätt

likaledes förfallen inom den för hvarje särskildt fall ofvan angifna tid.

Där borgenär för annan fordran, hvarom i denna § sägs, äger tillika hålla

sig till redare, lastägare eller annan personligen, vare sådan rätt honom

öppen inom tid, som i allmän lag stadgas.

294 §.

Har sammanstötning eller sådan händelse, som i 223 a § sägs, timat

och uraktlåter befälhafvare något af hvad enligt 223 § åligger honom att

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 26.

för ty fall iakttaga, straffes med böter, ej under 100 kronor, eller med

fängelse. Aro omständigheterna synnerligen försvårande, må till straffarbete

i högst två år dömas.

Har befälhafvaren i annat fall än nu sagts underlåtit att, såvidt det

kunnat ske utan allvarlig fara för eget fartyg samt besättningen och passagerarna

därå, lämna den, som anträffas i sjönöd, all hjälp, som varit möjlig

och behöflig för hans räddning, dömes till böter eller fängelse.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 26.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af I § i lagen den 12 juni 1891, innefattande vissa

bestämmelser om sjöfynd.

Härigenom förordnas, att 1 § i lagen den 12 juni 1891, innefattande

vissa bestämmelser om sjöfynd, skall erhålla följande ändrade lydelse:

Hvar som i saltsjön inom svensk skärgård eller vid svensk kust

eller i rikets segelbara insjöar, floder eller kanaler bärgar öfvergifvet fartyg

eller skeppsvrak eller till fartyg hörande redskap eller gods, ehvad sådant

upptages från botten eller anträffas flytande på vattnet eller drifvet å

strand, vare skyldig att anmäla fyndet hos närmaste krono- eller tullbetjänt,

som har att därom ofördröjligen meddela distriktets tullkammare

underrättelse. Underlåter den, som funnit, att göra sådan anmälan, hafve

förverkat bärgarelön och straffes efter allmän lag.

Har fartyg under resa något bärgat, aflämne befälhafvaren det bärgade

till tullstation å den svenska ort, dit han först anländer. Anlöpes ej

svensk hamn, gifve han å den utländska ort, som han först anlöper, hos

svensk konsul eller, där sådan ej finnes, hos annan behörig myndighet

bärgningen till känna och läte det bärgade å offentlig auktion försäljas;

kungöre ock redaren om förloppet och redovise honom försäljningssumman.

Sedan vare å redarens omsorg och ansvar att de insända medlen aflämna

till Konungens befallningshafvande i orten, hvilken därefter har att förfara

enligt hvad här nedan stadgas.

Underlåter befälhafvare eller redare att, på sätt nu är föreskrifvet,

tillkännagifva hvad bärgadt blifvit eller att aflämna därför influtna medel,

ansvare såsom förut är sagdt. Förskingrar eller undandöljer befälhafvare

eller redare något af de influtna medlen, straffes efter allmän lag; och

äge rätten förklara bärgarelön förverkad eller nedsätta dess belopp under

hvad eljest varit skäligt.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kung!. May.ts nåd. proposition Nr 26.

9

Protokoll öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans May.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

fredagen den 24 november 1911.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Staaff,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Ehrensvärd,

Statsråden: Petersson,

Sciiotte,

Berg,

Bergström,

friherre Adelswärd,

Petrén,

Stenström,

Larsson,

Sandström.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Sandström anförde:

»Inom intet annat område af rätten hafva i följd af sakens natur

olägenheterna af de skiljaktigheter, som de särskilda staternas rättssystem

i större eller mindre grad förete, gjort sig så kännbara som inom sjörätten.

Redan sedan länge hafva därför sträfvanden pågått att söka få på

sjörättens område införda för de olika länderna gemensamma principer.

Ett utslag af dessa sträfvanden utgjorde arbetet på genomförandet af en

för de skandinaviska länderna gemensam sjölag, hvilket arbete ju också

ledde till det afsedda, otvifvelaktigt gagneliga resultatet. Arbetet på att

inom en vidsträcktare krets af stater få förverkligade önskningarna om en

gemensamhet af ifrågavarande art har tills nyss hufvudsakligen tagits om

hand af enskilda och föreningar. Särskild! har den internationella föreningen

Comité maritime international, som utgör en sammanslutning af

föreningar inom olika länder (i Sverige Svensk förening för internationell

sjörätt), fört frågan om en gemensam sjörättslagstiftning betydligt framåt

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 18 käft. (Nr 26.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 26.

och inom vissa delar af sjörätten åstadkommit fast underlag för frågans

slutliga lösning. På inbjudan af belgiska regeringen sammanträdde så i

februari 1905 i Bryssel ombud för ett stort antal sjöfartsidkande stater

till eu diplomatisk konferens med uppdrag att söka utarbeta förslag till

internationella överenskommelser om fastställande af gemensamma regler

å sjörättens område. Nya konferenssammanträden hafva sedermera hållits

hösten 1905 samt åren 1909 och 1910. A sistberörda sammanträde kommo

de delegerade till enighet om slutliga förslag till två internationella konventioner,

den ena rörande fastställande af gemensamma regler i fråga om

sammanstötning och den andra rörande fastställande af gemensamma regler

i fråga om bärgning. Dessa konventioner undertecknades den 23 september

1910 af ombuden för följande stater: Amerikas förenta stater, Argentina,

Belgien, Brasilien, Chile, Cuba, Danmark, Frankrike, Grekland, Italien, Japan,

Mexico, Nicaragua, Nederländerna, Norge, Portugal, Rumänien, Ryssland,

Spanien, Storbritannien, Sverige, Tyskland, Uruguay och Österrike-Ungern.

De hufvudprinciper, konventionerna innehålla, stå i det väsentliga i

öfverensstämmelse med den nu gällande sjölagens. I åtskilliga punkter

föreligga dock afvikelse!’ af viss betydelse. Bland de viktigaste skiljaktigheterna

må nämnas, att reglerna rörande ersättning för skada genom sammanstötning,

som orsakats af fel å ömse sidor, fått en i viss mån annan

affattning än sjölagens; att bland de omständigheter, som vid bestämmande

af bärgarelöns belopp skola tagas i betraktande, det bärgades värde upptagits

endast i andra rummet; att beträffande domstols befogenhet i fråga

om ogiltigförklaring af aftal om bärgning konventionen rörande bärgning

innehåller andra stadganden än sjölagen, samt att det i sistnämnda konvention

föreskrifvits såsom allmän plikt för fartygsbefälhafvare att bispringa

personer i sjönöd.

Vissa af de nyheter, som konventionerna sålunda innehålla, torde få anses

såsom gifna förbä tringar af vår nuvarande lag, och om åter i andra afseenden

konventionerna medföra måhända mindre önskvärda förändringar

i vår rätt, lära de näppeligen kunna föranleda betänkligheter af den art,

att dessa i någon mån uppväga fördelarna af att genom anslutning till

konventionerna vinna gemensamhet i förevarande delar af sjörätten med

de stora sjöfartsidkande nationerna och önskvärdheten att bidraga till det

betydelsefulla steg mot sjörättens internationalisering, som konventionernas

definitiva genomförande innefattar.

Ofvannämnda svenska förening, som innesluter ett stort antal af

våra förnämsta redare och assuradörer samt i ämnet förfarna jurister, har

också uttryckt sin anslutning till de förbei’edande förslagen i frågan samt

uttalat sig för att desamma af Sverige antagas.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 26.

För att ratifikation af konventionerna för Sveriges del må kunna

ske, erfordras, såsom af det föregående redan framgår, åstadkommande af

åtskilliga ändringar i vår sjörätt. Då förhållandet är enahanda för hvad

angår Danmark och Norge, har danska regeringen med hänsyn till den

gemensamhet, som å sjörättens område föreligger mellan de tre länderna,

inbjudit till samarbete i ämnet. Genom beslut den 15 sistlidna september

uppdrog i anledning häraf Eders Kungl. Maj:t åt dåvarande envoyéen, numera

ministern för utrikes ärendena grefve A. Ehrensvärd, byråchefen för

lagärenden G. Appelberg samt direktören för Sveriges ångfartygs assuransförening

E. Lange att utarbeta de lagändringar, som påkallas af Sveriges

biträdande af ifrågavarande båda konventioner, samt därvid träda i förbindelse

med de personer, som för motsvarande ändamål blifvit af danska

och norska regeringarna utsedda, och med dem sammanträda till gemensamt

arbete för vinnande, så vidt möjligt, af öfverensstämmelse i de förslag,

som komme att för hvarje land afgifvas.

Med skrifvelse den 6 innevarande november hafva de delegerade såsom

resultat af sitt arbete öfverlämnat förslag till lag om ändring i vissa delar

af sjölagen samt till lag om ändrad lydelse af 1 § i lagen den 12 juni

1891, innefattande vissa bestämmelser om sjöfynd, äfvensom motiv till

dessa förslag.»

Föredraganden uppläste dessa förslag, af den lydelse bilagor vid

detta protokoll utvisa, samt redogjorde för innehållet i de delegerades omförmälda

skrifvelse, hvilken jämväl skulle jämte motiven till förslagen och

öfversättning af ifrågavarande konventioner fogas såsom bilagor till protokollet;

och anförde föredraganden vidare:

»Enligt de i förslagen upptagna slutbestämmelserna öfverlåtes åt

Konungen att bestämma tiden för ikraftträdandet. Såsom motiv härför

angifves, att den föreslagna lagstiftningen bör komma till stånd allenast

under förutsättning att ett större antal af de makter, med hvilka vi i

sjöfartshänseende stå i beröring, definitivt tillträda konventionerna. Då

syftet med ifrågavarande lagstiftning just är vinnande af störsi a möjliga

gemensamhet i sjörättsligt hänseende mellan länderna, bör tydligen ordnas

så, att denna lagstiftning blir definitiv först där det framgår, att detta

ändamål verkligen i afsevärd omfattning vinnes. Så torde icke kunna

anses vara förhållandet utan att åtminstone de öfriga skandinaviska länderna

samt åtskilliga af de andra oss närmast belägna sjöfartsidkande

länderna såsom England, Tyskland, Ryssland och Frankrike jämväl ratificera

konventionerna. Någon uttrycklig förutsättning af denna art torde

icke kunna upptagas i lagtexten, utan finner jag lika med de delegerade

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:tf; nåd. proposition Nr 2fi.

det höra anförtros åt Konungen att afgöra, om och när sådana förhållanden

äro förhanden, att lagen bör sättas i kraft.

I anledning af hvad de delegerade anfört rörande den föreslagna

numinerbeteckningen 223 a anser jag mig böra nämna, att jag icke funnit

någon afgörande betänklighet mot densamma och följaktligen saknat anledning

att i detta afseende låta vidtaga ändring i förslaget.»

Härefter hemställde föredraganden, att lagrådets yttrande öfver förslagen

måtte för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler genom utdrag

af protokollet inhämtas.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna bifall.

Ur protokollet:

Hjalmar Nyman.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. -proposition Nr 26.

13

Förslå g

till

Lag

om ändring i vissa delar af sjölagen.

Härigenom förordnas dels att öfverskriften till 9 kapitlet sjölagen

skall erhålla lydelsen »om bärgning», dels att 220, 222—227, 268, 283 och

294 §§ skola erhålla nedanangifna ändrade lydelse och dels att efter 223

§ skall insättas en ny paragraf med beteckning 223 a, af den lydelse nedan

angifves:

220 §.

Stöta fartyg samman med hvarandra, så att däraf uppstår skada å

det ena fartyget eller ombordvarande gods eller personer, och är sammanstötningen

orsakad genom vållande å endera sidan, ersätte den skyldige

all skada och förlust, som däraf kommer.

År sammanstötning orsakad genom vållande å båda sidor, skola de

skyldiga deltaga i skadans ersättande efter förhållandet mellan de å ömse

sidor begångna felens beskaffenhet. Gifva omständigheterna icke stöd för

någon viss fördelning, ersätte hvardera parten hälften af skadan.

För skada, som vid sammanstötningen skett å person, vare de skyldiga

ansvariga en för båda och båda för en, med rätt för den, som utgifvit

mera än hvad enligt bestämmelserna här ofvan å honom belöper, att

uttaga det öfverskjutande hos andra parten; i fråga om annan skada svare

de skyldiga endast hvar för sill del af ersättningen.

Vid bedömande af fråga om vållande till sammanstötning skall rätten

taga i särskilt betraktande, huruvida tiden medgaf öfverläggning

eller icke.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr <26.

222 §.

För den ersättning, som enligt 220 § skall utgå, häfte redaren med

fartyg och frakt, där sammanstötningen orsakats genom fel eller försummelse,

hvarför han jämlikt 8 § år ansvarig.

Aftal, hvarigenom någon fritager sig från ansvar för skada å person

i fall, som i detta kapitel sägs, vare utan verkan.

223 §.

Stöta fartyg samman med hvarandra, åligge enhvar af befälhafvarna

att, så vidt det kan ske utan allvarlig fara för eget fartyg samt besättningen

och passagerarna därå, ej mindre lämna det andra fartyget, dess

besättning och passagerare all hjälp, som är möjlig och behöflig för räddning

ur den genom sammanstötningen uppkomna faran, än äfven för dettas

befälhafvare uppgifva namnet å sitt eget fartyg, dess hemort samt den

ort eller hamn, hvarifrån det kommer, och den, dit det skall gå.

223 a §.

Hvad i detta kapitel är stadgadt skall gälla äfven där genom fartygs

manövrering eller eljest skada af ett fartyg förorsakats å annat fartyg

eller därå varande personer eller gods, utan att sammanstötning emellan

fartygen ägt rum.

224 §.

Hvar som bärgar förolyckadt eller nödställdt fartyg eller ombordvarande

gods eller något, som hört till sådant fartyg eller gods, så ock enhvar,

som vid bärgningen medverkar, äge af det, som bärgats, undfå bärgarelön.

Till andel i lön, som för sådan bärgning skall utgå, vare ock den

berättigad, hvilken under den nöd, som föranledt bärgningen, räddat människor

från fartyget eller medverkat vid deras räddning.

Den, som vid bärgningsföretag medverkat trots uttryckligt och befogadt

förbud af fartygets befälhafvare, äge ej rätt till bärgarelön.

Bärgarelön skall, i den mån så påfordras, utgå äfven där fartyg,

som afo annat fartyg bärgats, tillhör samma ägare som detta senare.

Aligger det någon enligt aftal att verkställa bogsering eller lotsning

eller utföra liknande arbete för fartygs räkning, äge han ej, där fartyget

kommer i nöd, att för hjälp, som han därunder lämnat fartyget, undfå

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kung!, Ma.j:ts nåd. proposition Nr 26. 15

bärgarelön, med mindre den hjälp icke kan anses ingå i fullgörandet af

aftal et.

Kunna parterna icke enas om bärgarelönens storlek, skall denna bestämmas

af domstol.

225 §.

Vid bestämmande af bärgarelönens belopp har rätten att taga i betraktande

följande omständigheter:

1. I första rummet:

a) i hvad mån bärgningsföretaget lyckats;

b) den insikt och drift, hvarmed bärgningsarbetet utförts, samt den

tid och möda, som därtill användts;

c) den fara, för hvilken det bärgade fartyget, dess passagerare, besättning

eller gods varit utsatta;

d) den fara, för hvilken bärgarna eller deras redskap utsatts;

e) den fara att ådraga sig ersättningsskyldighet mot lastägare eller

annan eller att eljest lida förlust, för hvilken bärgarna utsatt sig;

f) den skada, bärgarna må hafva lidit till lif, hälsa eller gods, den

utgift eller förlust, bärgarna för bärgningens utförande fått vidkännas,

samt värdet af de vid bärgningen använda redskap;

g) den omständighet att det vid bärgningen begagnade fartyget varit

särskildt utrustadt för bärgningsarbete.

_ i O O

2. I andra rummet:

det bärgades värde.

Har någon, som deltagit i bärgning, genom fel eller försummelse

föranledt den nöd, hvari fartyget varit försatt, eller har han vid bärgningen

gjort sig skyldig till stöld eller snatteri, undandöljande af tjufgods

eller annan sviklig handling, äge rätten förklara bärgarelönen förverkad

eller nedsätta dess belopp under hvad eljest varit skäligt.

226 §.

Bärgarelön må icke sättas högre än till värdet af det bärgade, däri

inberäknadt frakt och passagerareafgifter, efter afdrag för tull och öfriga

afgifter, som böra af det bärgade utgå, äfvensom kostnad för dettas förvarande,

värdering och försäljning.

Under bärgarelön innefattas jämväl godtgörelse för det bärgades

förande i säkerhet och användande för sådant ändamål af farkoster eller

annan redskap.

opaginerad Kontrollera mot PDF

IB Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 26.

227 §.

Är aftal rörande bärgning ingånget medan nöden ännu varade och

under dess inflytande, äge rätten efter yrkande af någondera parten att,

där -villkoren i aftalet icke finnas skäliga, förklara aftalet helt eller till

viss del ogillt.

Enahanda befogenhet tillkomme rätten jämväl i fråga om aftal, som

annorledes ingåtts, så framt det belopp, som i bärgarelön betingats, finnes

stå i uppenbart missförhållande till värdet af den tjänst bärgarna

lämnat.

Har bärgarelön guldits medan nöden ännu varade, åligge den, som

vill vinna åter något af det guldna, att instämma klander inom sex månader

efter det betalning erlades, eller kåfve förlorat sin talan.

268 §.

Panträtt i fartyg och frakt tillkommer nedanstående fordringar:

1. lotspenningar, bärgarelön och ersättning för fartygets befriande

ur fiendes våld;

2. befälhafvarens och besättningens fordran å hyra och annan godtgörelse,

hvartill de på grund af sin anställning å fartyget äro

lagligen berättigade;

3. fordran å bidrag till gäldande af gemensamt haveri eller af annan

kostnad, som skall fördelas efter enahanda grund (161, 218

§§); bodmerifordran, så ock lastägares fordran för gods, som

blifvit under resa såldt för fartygets behof; och

4. fordringar, som grunda sig på förbindelser, hvilka befälhafvare]!

i denna sin egenskap ingått för fartygets behof, eller på uteblifvet,

felaktigt eller ofullständigt fullgörande af förbindelser,

hvilka redaren själf eller annan på grund af redarens fullmakt

ingått och som skolat af befälhafvaren i denna hans egenskap

fullgöras, så ock fordringar å ersättning för skada, hvilken vållats

genom fel eller försummelse, som i 8 § sägs; befälhafvarens

fordran för hvad .häri själf förskjutit för fartygets behof eller

på grund af egen utfästelse för sådant ändamål nödgats utgifva;

fordran å utbekommande af belopp, som någon jämlikt bestämmelsen

i 220 § tredje stycket erlagt utöfver hvad å honom belöpt

enligt fördelning, hvarom där sägs.

Panträtt i fartyg omfattar jämväl fartygets tillbehör; panträtt i frakt

omfatta!- bruttofrakten för den resa, under hvilken fordringen uppkommit.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 26.

17

Panträtt för bodraerifordran omfattar fartyg eller frakt eller bäggedera,

enligt bodmeribrefvets innehåll.

Under fartygs tillbehör innefattas icke proviant eller bränsle, ej heller

å ångfartyg kol eller andra för maskinens drift afsedda ämnen.

283 §.

Fordran, för hvilken gäldenär enligt denna lag häftar allenast med

fartyg, frakt eller inlastadt gods, upphöre, om icke genom stämning eller

lagsökning betalning sökes,

1) för fordran å bidrag till gäldande af gemensamt haveri eller af

kostnad, som skall fördelas efter enahanda grund — inom ett år från

dispachens dag;

2) för fordran å ersättning för bortkommet eller skadadt gods —

inom ett år efter slutad lossning;

3) för fordran å ersättning i andra fall — inom två år från den

dag, skadan timade;

4) för fordran å bärgarelön — inom två år från det bärgningsföretaget

slutförts;

5) för fordran å utbekommande af belopp, som någon jämlikt bestämmelsen

i 220 § tredje stycket erlagt utöfver hvad å honom belöpt

enligt fördelning, hvarom där sägs — inom ett år efter det beloppet af

honom själf utgifvits;

6) för öfriga fordringar — inom ett år efter det fordringen förföll

till betalning.

Äger för fordran å ersättning för skada genom sammanstötning eller

för fordran, hvarom under 4 och 5 här ofvan sägs, borgenär rätt att jämväl

hålla sig till redare, lastägare eller annan personligen, vare den rätt

likaledes förfallen inom den för hvarje särskildt fall ofvan angifna tid.

I fråga om öfriga fordringar, för hvilka borgenären äger hålla sig till

gäldenären personligen, vare sådan rätt honom öppen inom tid, som i allmän

lag stadgas.

294 §.

Uraktlåter befälhafvare något af hvad enligt 223 § åligger honom

att efter sammanstötning iakttaga, straffes med böter, ej under 100 kronor,

eller med fängelse. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må

till straffarbete i högst två år dömas.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 sand. 18 käft. (Nr 26.)

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 26.

Har befälhafvare i annat fall än i 223 § sägs underlåtit att, såvidt

det kunnat ske utan allvarlig fara för eget fartyg samt besättningen

och passagerarna därå, lämna den, som anträffas i sjönöd, all hjälp,

som varit möjlig och behöflig för hans räddning, döines till böter eller

fängelse.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 26.

19

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af I § i lagen den 12 juni 1891, innefattande vissa

bestämmelser om sjöfynd.

Härigenom förordnas, att 1 § i lagen den 12 juni 1891, innefattande

vissa bestämmelser om sjöfynd, skall erhålla följande ändrade lydelse:

Hvar som i saltsjön inom svensk skärgård eller vid svensk kust

eller i rikets segelbara insjöar, floder eller kanaler bärgar öfvergifvet fartyg

eller skeppsvrak eller till fartyg hörande redskap eller gods, ehvad

sådant upptages från botten eller anträffas flytande på vattnet eller drifvet

å strand, vare skyldig att anmäla fyndet hos närmaste krono- eller

tullbetjänt, som har att därom ofördröjligen meddela distriktets tullkammare

underrättelse. Underlåter den, som funnit, att göra sådan anmälan,

hafve förverkat bärgarelön och straffes efter allmän lag.

Har fartyg under resa något bärgat, aflämne befälhafvaren det bärgade

till tullstation å den svenska ort, dit han först anländer. Anlöpes

ej svensk hamn, gifve han å den utländska ort, som han först anlöper,

hos svensk konsul eller, där sådan ej finnes, hos annan behörig myndighet

bärgningen till känna och läte det bärgade å offentlig auktion försäljas;

kungöre ock redaren om förloppet och redovise honom försäljningssumman.

Sedan vare å redarens omsorg och ansvar att de insända medlen

aflämna till Konungens befallningshafvande i orten, hvilken därefter

har att förfara enligt hvad här nedan stadgas.

Underlåter befälhafvare eller redare att, på sätt nu är föreskrifvet,

tillkännagifva hvad bärgadt blifvit eller att aflämna därför influtna medel

eller förskingrar eller undandöljer något däraf, ansvare såsom förut är sagdt.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 26.

TILL KONUNGEN.

Genom beslut den 15 sistlidne september uppdrog Eders Kungl. Maj:t

åt undertecknade att utarbeta de lagändringar, som påkallas af Sveriges

biträdande af två särskilda i Bryssel afslutade och den 22 september 1910

för Sveriges del undertecknade konventioner rörande fastställande af gemensamma

regler i fråga om sammanstötning och om bärgning, samt därvid

tråda i förbindelse med de personer, som för motsvarande ändamål

blifvit af danska och norska regeringarna utsedda, och med dem sammanträda

till gemensamt arbete för vinnande, så vidt möjligt, af öfverensstämmelse

i de förslag, som komme att för hvarje land afgifvas.

Till fullgörande af detta uppdrag hafva vi under tiden 22 september—2

oktober i Köpenhamn sammanträdt med delegerade för Danmark

och Norge, nämligen för Danmark professorn L. A. Grundlig och direktören

C. Will samt för Norge professorn O. Platou och byråchefen J. A.

Rivertz.

Vid sammanträdet uppnåddes enighet i alla punkter och hafva förty

de upprättade förslagen affattats i möjligast nära öfverensstämmelse med

hvarandra, allenast med de afvikelse!'', som betingas af språkbruket äfvensom

af redan bestående olikheter i de särskilda ländernas rätt.

Vissa svårigheter hafva mött att på lämpligt sätt i sjölagen införa

den i art. 13 af konventionen om sammanstötning gifna bestämmelsen.

Såsom endast innebärande en utvidgning af hvad som inenas med sammanstötning

bör regeln tydligen följa efter de allmänna föreskrifter, som

gifvits i 220—223 §§ sjölagen. Vidare är dess innehåll sådant, att det

icke lämpligen låter sig sammanföra med den nuvarande slutparagrafen i

kapitlet om sammanstötning. I enighet med danske och norske delegerade

hafva undertecknade stannat vid att såsom den under förhandenvarande

förhållanden lämpligaste utvägen föreslå att upptaga bestämmelsen i en ny

§, hvaråt skulle gifvas benämningen 223 a). Skulle denna utväg stöta på

hinder vare sig i Sverige eller Danmark, hvarest en dylik paragrafbeteckning

hittills icke i lagstiftningen användts, anse sig delegerade böra föreslå

att de nuvarande paragraferna 220—223 erhålla nummerbeteckningen

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 26.

219—222, hvarefter som 223 § skulle följa den med 223 a) betecknade

paragrafen. Hvad Sverige vidkommer torde 219 § fullkomligt kunna utgå

såsom öfverflödig, hvaremot det anses nödvändigt att fortfarande bibehålla

den i de danska och norska sjölagarna, hvarvid den skulle enligt

danska och norska delegerades åsikt kunna införas såsom ett senare stycke

af den nya 223 §. Detta förslag skulle ej medföra annan ändring i sjölagens

öfriga delar än ett utbyte af paragrafbeteckningen i 294 §, hvarvid

den nuvarande 223 § åberopas. Emellertid har detta förslag den obestridliga

olägenheten, att utan någon i sakens natur liggande grund medföra

en rubbning af beteckningen af de nuvarande 220—223 §§, af hvilka

särskilt de båda första höra till de mest använda och kända bestämmelserna

i sjölagen. Delegerade hafva därför ej heller velat föreslå denna

anordning, utom för den händelse att öfverenskommelse icke skulle mellan

de nordiska regeringarna kunna vinnas om den ofvan i första rummet angifna

utvägen. Emellertid tillåta sig delegerade påpeka önskvärdheten af

att, hvilken utväg än må väljas, full enighet må i denna punkt vinnas

mellan de olika länderna, då en låt vara yttre men likväl påfallande olikhet

i uppställningen af dessa bestämmelser måste anses mindre tillfredsställande.

Såsom resultat af vårt arbete få undertecknade härmed för Eders

Kungl. Maj:t i underdånighet framlägga förslag till lag om ändring i vissa

delar af sjölagen äfversom förslag till lag om ändrad lydelse af 1 § i lagen

den 12 juni 1891, innefattande vissa bestämmelser om sjöfynd; och få vi

tillika öfverlämna af oss utarbetade motiv till förslagen. Tryckt sammanställning

af de särskilda texterna till de svenska, danska och norska förslagen

bifogas jämväl.

Underdånigst

Albert Ehrensvärd. Gustaf Appelberg. Einar Lange.

Stockholm den 6 november 1911.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 26.

Motiv.

Det uppdrag, som enligt Kungl. Maj:ts beslut den 15 september

1911 gifvits de delegerade, gäller utarbetandet af de lagändringar, som

påkallas af Sveriges biträdande af de i Bryssel afslutade konventionerna

rörande fastställande af gemensamma regler i fråga om sammanstötning

och om bärgning. Dessa konventioner stadga visserligen omedelbart endast

förpliktelse för de särskilda staterna att uppehålla de i konventionerna

uttalade principerna i förhållande till öfriga konventionsstater och lämna

sålunda för hvarje stat öppet, att hvad angår den rent inre lagstiftningen

ordna efter god t finnande. Med hänsyn till önskvärdheten att på sjörättens

område erhålla i möjligaste mån fasta och enhetliga regler och då konventionernas

principer i väsentliga delar öfverensstämma med nu gällande

rätt, har emellertid tillräcklig anledning icke synts de delegerade föreligga

att inom vår lagstiftning låta två olika system af lagbestämmelser gälla

bredvid hvarandra. Enligt förevarande förslag, såväl som enligt danska

och norska förslagen, införas följaktligen konventionernas bestämmelser i

vår rätt såsom allmängiltiga och afses de alltså skola träda i stället för

motsvarande regler i nu gällande sjölag.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar af sjölagen.

220 §.

Med hänsyn till bestämmelserna i art. 1 och 4 i konventionen angående

sammanstötning har ansetts nödigt att i första punkten af 220 §

uttryckligen uttala, att den där gifna regeln gäller i fråga om skada, som

vid sammanstötning förorsakats å ombordvarande gods af hvad slag det

vara må, således ej blott last i egentlig mening utan äfven t. ex. besättningens

och passagerarnas kläder, resefiekter eller andra ägodelar.

Jämväl ett uttryckligt stadgande om skyldighet att ersätta skada,

som vid sammanstötning tillfogas person, har synts nödigt insätta i 220 §.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 26.

Ehuru nuvarande lydelsen af denna § icke synes gifva sådant vid handen,

torde dock redan nu regeln om skyldighet att ersätta sådan skada gälla

hos oss. Redares allmänna plikt att ersätta skada, som af befälhafvare

eller af någon af besättningen genom fel eller försummelse i tjänsten

åstadkommes (8 §) omfattar otvifvelaktigt, enligt hvad motiven gifva vid

handen, äfven skada å person och detta ehvad handlingen, som orsakat

skadan, är straffbar eller icke; och någon anledning hvarför denna skyl
dighet

icke skulle omfatta äfven skada, som genom sammanstötning förorsakats,

torde näppeligen föreligga. Beträffande omfattningen af denna

ersättningsskyldighet, hvarom konventionen ej uttalar sig, torde ur svensk

synpunkt anledning ej förekomma att i detta sammanhang meddela särskildt

stadgande.

För fall af sammanstötning, orsakad genom vållande å båda sidor,

intager konventionen en i viss mån annan ståndpunkt än nu gällande

sjölag. Enligt denna senare betraktas fartyg och last såsom en enhet, och

regeln om ersättningsskyldighetens bestämmande efter beskaffenheten af de

å hvardera sidan begångna fel tolkas på grund däraf i praxis så, att den

sida, å hvilken det svårare felet begåtts, alltså t. ex. äfven lastägare å

den sidan, icke kan, oafsedt storleken af de å hvardera sidan lidna skador,

tilläggas ersättning från andra sidan. Konventionen åter ställer en hvars

ersättningsskyldighet i fråga om de särskilda skadorna direkt i förhållande

till de å hvardera sidan begångna felens beskaffenhet. Lastägare har så*

lunda för skada i fall, hvarom nu är fråga, rätt till ersättning äfven af

det befraktade fartygets redare, nämligen till så stor del, som svarar mot

det å den sidan begångna felets beskaffenhet. Denna konventionens bestämmelse

utgör dock enligt hvad af art. It) följer intet hinder för att på grund

af fraktaftalet redares ersättningsskyldighet kan vara vidsträcktare (jämför

142 § sjölagen) eller tvärtom bortfalla. Den olikhet mot gällande

sjölag, som den allmänna regeln i art. 4 alltså innebär, har föranledt en

omformulering af andra punkten i 220 § till öfverensstämmelse med denna

regel; därvid äfven ansetts nödigt uttrycka konventionens bestämmelse att,

om omständigheterna äro sådana, att någon jämförelse mellan storleken af

de olika felen icke låter sig verkställas, hvardera af de skyldiga skall ersätta

hälften af skadan. Däremot torde stadgandet i nämnda artikel att,

om felen synas lika stora, skadan skall på enahanda sätt fördelas, följa

direkt af hufvudregeln och alltså ej behöfva uttryckligen upptagas i lagen.

Eldigt andra och tredje styckena af art. 4 i konventionen skola de

ersättningsskyldiga svara solidariskt i fråga om skada å person men i öfrigt

endast hvar för sin del. Regeln härom har i förslaget upptagits såsom

ett nytt stycke i 220 §.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. May.ts nåd. proposition Nr 26.

222 §.

Förslaget inför i denna § ett nytt stycke, innehållande en regel,

som torde vara en praktiskt sedt nödvändig konsekvens af beslämmelsen

angående solidariskt ansvar för skada å person. På grund af denna bestämmelse

äger nämligen den, som lidit skadan, äfven om han frånsagt

sig rätten till ersättning hos den ene af de skyldiga, möjlighet att för hela

ersättningen hålla sig till den andre skyldige. Huru rätten till regress i

dylikt fall skall regleras, lämnar konventionen (art. 4 sista stycket) öppet

för de särskilda staterna att bestämma. Man har då närmast val mellan

antingen att låta den, som måst utgifva hela ersättningen, bära denna

ensam utan regressrätt mot den andre eller att utan hänsyn till det ingångna

aftalet om frihet från ansvar medgifva regress. Den förra utvägen

synes innebära en uppenbar orättvisa och kan därför ej föreslås,

den senare utvägen innebär åter en inkonsekvens, i det att aftal om frihet

från ersättning i fall, hvarom nu är fråga, val må kunna göras gällande

direkt mot den, som lidit skadan, men ej mot den, som i regressväg

söker utfå vederbörlig del af ersättningen. Det har därför ur lagstiftningssynpunkt

funnits lämpligast att taga steget fullt ut och förklara

aftal om frihet från ansvar för skada å person i fall af sammanstötning

vara utan all verkan, en bestämmelse, som, äfven bortsedt från frågan om

regress mellan de skyldiga, synts såväl de svenska som de öfriga ländernas

delegerade önskligt införa i sjölagen.

223 §.

Bestämmelsen i art. 8 af konventionen rörande sammanstötning om

hvad som efter sammanstötning åligger fartygsbefälhafvare att iakttaga

föranleder allenast den ändring i 223 §, att uttrycket »utan fara» ersättes

med »utan allvarlig fara». Det har framhållits, att i fall, hvarom nu är

fråga, nästan alltid någon fara föreligger, men att först när allvarlig fara

(danger sérieux) är för handen, fartygsbefälhafvares skyldighet att bringa

hjälp bör få bortfalla.

223 a §.

Genom detta nya lagrum afses att i sjölagen införa en bestämmelse

motsvarande hvad i art. 13 af konventionen rörande sammanstötning säges

beträffande räckvidden af konventionens öfriga regler. Innehållet i bestämmelsen

går ut på att öfverföra reglerna om sammanstötning mellan fartyg

på likartade tillfällen, i hvilka en typisk fartygssammanstötning icke ägt

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 26.

ruin. Under bestämmelsen ingår dels det tillfälle att ett fartyg genom

sin manövrering förorsakar sammanstötning mellan två andra fartyg, dels

det tillfälle att ett fartyg genom sin manövrering bringar ett annat på

grund eller tvingar det in på en kaj, ett drifvande vrak eller dylikt. I

fråga däremot om ersättning för skada, som orsakats genom sammanstötning

i andra fall mellan fartyg och föremål af sistnämnda slag, skola liksom

förut ej sjölagens bestämmelser utan de vanliga skadeståndsreglerna

komma till användning.

Öfverskriften till 9 kap.

Med hänsyn till de ändringar förslaget inför i 227 § har ansetts

riktigast, att öfverskriften till 9 kap. ändras till »om bärgning», Ur dansk

och norsk synpunkt har till försvar för en dylik ändring äfven framhållits,

att i de danska och norska texterna af 224 § beröres, om än endast genom

hänvisning till särskild lag, äfven annat ämne än bärgarelön nämligen

frågan om vidtagande af särskilda bärgningsanstalter.

I vissa lagstiftningar skiljer man mellan bärgning i inskränkt bemärkelse

(sauvetage) och assistans. Konventionen rörande bärgning uttalar

i anledning häraf, att någon sådan åtskillnad ej skall gälla utan att ensartade

i’egler skola råda för båda fallen. Det i vår lag upptagna begreppet

bärgning torde väsentligen omfatta detsamma, som under båda dessa slag

af hjälp innefattas, och har därför den nu begagnade beteckningen bärgning

ansetts kunna i lagtexten bibehållas.

224 §.

Ändring af orden »dess last» i 224 § till »ombordvarande gods»

har föranledts af innehållet i art. 1 af konventionen rörande bärgning

(jämför motsvarande ändring i 220 §). I samma art. angifvas äfven frakt

och passagerareafgifter såsom föremål för bärgning. Då emellertid en

räddning af dessa värden kan komma i fråga endast såsom en följd af

lastens eller passagerarnas räddning hafva berörda värden ej ansetts behöfva

omnämnas i 224 § såsom föremål för bärgning, utan har det synts

tillräckligt att upptaga dem i 226 § vid frågan om bestämmandet af

bärgarelönens maximum.

Redan enligt 224 § i dess nuvarande lydelse bör, efter hvad motiven

gifva vid handen, anses gälla, att räddning af inänniskolif i samband

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 saml. 18 käft. (Nr 26.) 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 26.

med bärgning af gods medför rätt till andel i bärgarelön. Det har emellertid

med hänsyn till regeln härom i art. 9 af konventionen rörande

bärgning ansetts önskligt att få bestämmelsen tydligare uttalad, och har

fördenskull i 224 § insatts ett nytt stycke, affattadt i nära öfverensstämmelse

med regeln i konventionen, sådan'' den blef å konferensen år 1910

slutligen fastslagen. Att bärgarelön icke kan tillerkännas någon för räddning

af människolif, som ej sker i samband med bärgning af gods, däri

öfverensstämmer konventionen med nuvarande lagen.

Det i förslaget insatta andra stycket af 224 § har nödvändiggjorts

af föreskriften i art. 3 af konventionen rörande bärgning.

Den i art. 5 af samma konvention upptagna regeln att bärgarelön

skall utgå äfven för det fall att det fartyg, som bärgat ett annat, tillhör

samma ägare som detta senare torde kunna anses gälla redan nu, och föreligga

prejudikat i sådan riktning såväl i Danmark som i Norge. En uttrycklig

bestämmelse härom har emellertid funnits nödigt införa i lagen.

Hvad i art. 4 af konventionen säges om bogserande fartygs rätt till

bärgarelön torde jämväl utan uttryckligt påbud få anses gälla enligt allmänna

rättsgrundsatser. På särskild begäran från sjöfartshåll insattes

emellertid i konventionen en uttrycklig bestämmelse i ämnet, detta med

hänsyn till de missbruk, hvartill de professionella bogserfartygen ofta

plägat göra sig skyldiga, i det att de så snart under en bogsering den

ininsta fara tillstött gjort anspråk på att få de därefter vidtagna åtgärderna

betraktade såsom bärgning. Regeln torde alltså böra intagas i sjölagen,

men då den allmänna sats, som ligger till grund för regeln, synes

gälla lika fullt med afseende å lotsning och i andra fall då aftal träffats

om att lämna fartyg, bistånd af viss art, har det ansetts riktigast att i

förslaget gifva regeln en mera allmän formulering.

225 §.

Bestämmelsen i denna paragraf om hvilka omständigheter skola tagas

i betraktande vid fastställande af bärgarelön har utformats i nära öfverensstämmelse

med innehållet i art. 8 af konventionen rörande bärgning, dock

att upp stål In ingen i förslaget skett med mera hänsyn till huru de särskilda

slagen af omständigheter bäst låta gruppera sig.

Det är härvid att märka, dels att berörda artikel är att förstå såsom

innehållande en uttömmande uppräkning af de omständigheter, hvilka rätten

skall taga i betraktande, hvadan en motsvarande ändring i ingressen till

225 § måst företagas, dels ock att det tillkommer de uppräknade omständigheterna

olika vikt allt efter som de satts i första eller andra rummet.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 26.

Ordningen eller grupperingen inom de i första rummet upptagna, hvilken

i förslaget angifvits medelst bokstafsbeteekning, har däremot icke någon

betydelse för frågan om den relativa vikten af de särskilda omständigheterna.

Den praktiskt sedt viktigaste förändring, som lagrummet enligt förslaget

undergått, torde vara den, att det bärgades värde upptagits såsom

en omständighet, hvilken rätten har att taga i betraktande först i andra

rummet, utan att för öfrigt närmare preciserats, hvilken vikt denna omständighet

skall förhållandevis tilläggas. Mot nu angifna regel framställdes

redan vid 1905 års konferens i Bryssel invändningar från den svenska

delegationen, men lyckades man ej vinna ändring i regeln.

I öfrigt är beträffande de särskilda momenten i första stycket följande

att märka:

a) Med uttrycket »i hvad mån bärgningsföretaget lyckats» har man

sökt återgifva konventionens uttryck de succés obtenu». Här afses icke de

materiella värden, som räddats, utan mera abstrakt det resultat, som vunnits,

i förhållande till den utsikt till förlust, som förelegat.

b) Man har här ansett sig kunna bibehålla sjölagens uttryck »insikt

och drift» för att återgifva konventionens uttryck »le mérite», ehuruväl

detta sistnämnda måhända torde vara något mera omfattande.

d) Medan art. 8 i konventionen nämner blott den fara, för hvilken

det bärgande fartyget, icke bärgarnas redskap varit utsatt, hafva samtliga

de delegerade enats om att bibehålla de gällande sjölagarnas bestämmelser

i detta afseende.^ Man har nämligen dels ansett konventionens mindre

omfattande uttryck finna sin förklaring däri att konventionen här blott

har det fall i sikte, att ett fartyg bärgat ett annat, dels ock funnit en

begränsning till den fara, som hotat det bärgande fartyget, i motsats till

faran för andra bärgarnas redskap, i det fall att bärgningen skett från land

eller medelst mindre farkoster, sakna tillräckliga skäl.

e) Det här upptagna momentet, som i konventionen är uttryckt med

orden »les risques de responsabilité et autres courus par les sauveteurs»

saknar motsvarighet i gällande sjölag. Såsom exempel på sådan risk,

hvarom här är fråga, må nämnas den risk att få betala ersättning, hvarför

en fartygsbefälhafvare, som medför en snar förskämning underkastad fruktlast,

utsätter sig genom att för bärgning af annat fartyg fördröja sin resa.

Tydligt är, att den i detta moment upptagna omständighet har en i förhållande

till öfriga upptagna omständigheter mer eller mindre tillfällig

karaktär.

g) Såsom ett moment, hvilket bör bidraga till förhöjning af bärgarelönens

belopp har här, i öfverensstämmelse med konventionen äfvensom

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 26.

rådande praxis, upptagits »den omständighet att det vid bärgningen begagnade

fartyget varit särskildt utrustadt för bärgningsarbete», hvithet uttryck

svarar mot den i 228 § använda beteckningen för fartyg, hvarmed

bärgningsföretag yrkesmässigt bedrifvas.

I 225 § har insatts ett särskildt stycke, som återgifver det i art. 8

sista stycket upptagna stadgandet. Hvad angår regeln för det fall att

bärgarna själfva förvållat den nöd, hvari fartyget varit försatt, så torde den

få anses enligt allmänna rättsgrundsatser redan gälla. Tydligt är också,

att dessa allmänna rättsgrundsatser föranleda att oaktadt den valfrihet, som

enligt bestämmelsens affattning lämnats rätten, denna i det särskilda fallet

kan anses vara bunden att frånkänna bärgarna bärgarelön, exempelvis då

de uppsåtligen förorsakat nöden i fråga. Beträffande verkan af svikligt

förfarande under bärgningen förekommer redan nu i lagen, innefattande

vissa bestämmelser om sjöfynd, en bestämmelse i detta afseende. I)å emellertid

den i konventionen gifna regeln icke, såsom bestämmelsen i sistnämnda

lag, är inskränkt att gälla endast i fråga om öfvergifvet fartyg

eller gods, har en allmän regel i öfverensstämmelse med konventionens

ansetts böra införas i sjölagen, i följd hvaraf den särskilda bestämmelsen i

lagen rörande sjöfynd torde böra utgå.

226 §.

Förslaget innebär här ett upphäfvande af sjölagens regel att bärgarelön

i allmänhet icke må sättas högre än till en tredjedel af det bärgades

värde. Regeln har nämligen ansetts komma i strid med innehållet af art.

8 i konventionen rörande bärgning, hvilken icke synes medgifva att pålägga

domaren ett sådant band på hans pröfningsrätt.

Att bärgarelön icke må sättas högre än värdet af det bärgade, hvarom

föreskrift meddelas i art. 2 tredje stycket i konventionen, kan visserligen

anses framgå af stadgandet i 224 § att bärgarelön skall utgå af det, som

bärgats, men då det ansetts lämpligen böra i lagen närmare angifvas hvad

som skall anses vara bärgadt och särskildt att däri skall ingå frakt och

passagerareafgifter, såvidt de i det särskilda fallet genom bärgningen räddats

åt bortfraktaren (se art. 1 i konventionen), har en bestämmelse i detta

hänseende insatts i förslaget såsom första stycke af 226 §.

227 §.

Den föreslagna nya lydelsen af denna §, hvilken i flera hänseenden

företer afvikelser från den nuvarande, är afsedd att återgifva reglerna i

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 26.

art. 7 af konventionen, hvars formulering varit föremål för synnerligen

ingående diskussioner på de olika konferenserna. Dock har det ansetts

öfverflödigt att i sjölagen uttryckligen uttala den inom det förmögenhetsrättsliira

området allmänt gällande regeln om aftals ogiltighet på grund af

svek från endera partens sida.

Förslaget skiljer liksom konventionen på aftal, som ingåtts medan

nöden varade och under dess inflytande, samt sådana där icke båda dessa

betingelser varit för handen. Med uttrycket, att aftalet ingåtts under nödens

inflytande, torde, enligt hvad af förhandlingarna vid konferenserna i

Bryssel framgår, böra förstås att aftalet slutits under det parterna stått

under omedelbar inverkan af nöden, hvadan t. ex. aftal, som redare eller

lastägare i land träffat rörande bärgning, icke torde kunna föras under

ifrågavarande slag af aftal.

Regeln beträffande dessa aftal gifves i första stycket. Sådant aftal

kan af rätten förklaras helt eller delvis ogillt, där villkoren i aftalet icke

finnas öfverensstämma med hvad skäligt synes. Någon inskränkning till

aftal ingångna af vissa personer (befälhafvare, redare eller lastägare) såsom

nu gällande sjölag innehåller har, tydligen på grund af nyss antydda begränsning

af regelns giltighet, icke funnits anledning göra. Vidare är att

märka dels att regeln gäller icke blott aftal om bärgarelön utan hvarje

aftal beträffande bärgning t. ex. om sättet hvarpå bärgningen skall företagas,

dels ock att ej blott den, hvilkens fartyg eller gods räddats, utan

äfven bärgarna äga framställa yrkande om aftalets häfvande helt eller delvis.

Någon bestämmelse, motsvarande den i sjölagen förekommande, att

öfverenskommelse om bärgarelöns bestämmande genom skiljemän icke är

bindande därest den inom viss tid uppsäges, finnes ej upptagen i ifrågavarande

artikel; och det har icke heller ansetts vara med innehållet i denna

förenligt att bibehålla berörda bestämmelse i sjölagen. Häraf följer, att

frågan om giltigheten af ett ingånget skiljeaftal blir att afgöra enligt hufvudregeln;

äro sålunda t. ex. föreskrifterna rörande sättet för skiljemännens

utväljande sådana, att de måste anses obilliga från den ena eller andra

partens synpunkt, äger rätten upphäfva aftalet eller föreskrifva lämpliga

modifikationer i fråga om skiljenämndens bildande.

Regeln i det föreslagna andra stycket af 227 § gäller i fråga om

hvarje aftal rörande bärgning, ehvad det kan anses ingånget under inflytande

af nöd eller ej, men fordras å andra sidan att uppenbart missförhållande

mellan det belopp, som i bärgarelön aftalats, och värdet af den

lämnade tjänsten föreligger.

Förslaget bibehåller i tredje stycket af förevarande § regeln om skyldighet

för deri, som guldit bärgarelön, att inom 6 månader efter betal
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 26.

ningens erläggande instämma sitt klander. Af förhandlingarna vid konferenserna

i Bryssel framgår nämligen, att hvarje stat har rätt att i

detta afseende meddela de bestämmelser, som kunna finnas lämpliga. Tillräcklig

anledning att i detta sammanhang föreslå upphäfvande af de olikheter

i fråga om skyldigheten att inom viss tid instämma klander, som

nu förefinnes mellan de särskilda skandinaviska sjölagarna, hafva de delegerade

icke ansett föreligga.

268 §.

Det har ansetts nödigt att i denna § insätta bestämmelse om att

sjöpanträtt tillkommer jämväl den i 220 § tredje stycket af förslaget omförmälda

regressfordran. Vår rätt lämnar nämligen öppet, huruvida den,

som infriar eu annan åliggande förpliktelse, omedelbart genom infriandet

förvärfvar den panträtt, som kan hafva åtföljt fordringen; men att i fråga

om sjöpanträtt för nu berörda fordringar ett dylikt förvärf bör anses inträda,

torde icke vara underkastadt tvekan. ,

283 §.

Nummerbeteckning på de här uppräknade fordringarna har i förslaget

införts på den grund att redaktionen af andra stycket i denna §

ansetts skola eljest blifva allt för tung.

I öfverensstämmelse med bestämmelserna i art. 7 andra stycket af

konventionen rörande sammanstötning samt art. 10 af konventionen rörande

bärgning hafva i förslaget införts särskilda stadganden om preskription af

där afsedda fordringar.

l)å de i nyssnämnda artiklar upptagna preskriptionsbestämmeker äga

en absolut karaktär och således måste anses gälla där omförmälda fordringar

äfven i den mån de innebära rätt att hålla sig till gäldenären personligen,

har en ändring af sista stycket i 283 § till öfverensstämmelse härmed vidtagits-

Det norska förslaget innefattar i donna del en afvikelse från de

svenska och danska, i det att nu nämnda regler ansetts från norsk synpunkt

lämpligast böra införas icke i sjölagen utan i den lag, som innehåller

de allmänna preskriptionsreglerna.

I art. 7 tredje stycket af konventionen rörande sammanstötning samt

art. 10 andra stycket af konventionen rörande bärgning stadgas att frågorna

under hvilka villkor utsträckning af eller afbrott i omförmälda preskriptionstid

inträder skola afgöras enligt lagen i den stat, där domstolen, dit

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 26. 31

talan instämts, har sitt säte. Då emellertid sjölagen undviker att i något

hänseende uttala sig i internationellt privaträttsliga frågor samt enligt

svensk praxis redan nu torde gälla, att frågor om preskription afgöres enligt

svensk lag, ehvad det ifrågavarande rättsförhållandet uppkommit i

Sverige eller annorstädes, har man ansett sig kunna underlåta att i svenska

sjölagen upptaga uttrycklig bestämmelse i det speciella afseende, hvarom i

nämnda artiklar af konventionerna sägs. Norska förslaget öfverensstämmer

härutinnan med det svenska, hvaremot med hänsyn till dansk praxis’ ståndpunkt

funnits nödigt att i det danska förslaget införa i denna § ett uttryckligt

stadgande i ämnet.

294 §.

Enligt artikel 11 af konventionen rörande bärgning föreskrifves såsom

en allmän plikt för fartygsbefälhafvare att bispringa personer, som

anträffats i sjönöd, där så ske kan utan allvarlig fara för eget fai’tyg eller

därå ombord varande. Vår sjölag stadgar sådan skyldighet allenast för

fartygsbefälhafvare, hvilkens fartyg sammanstött med annat, gent emot

detta senares besättning (223 §), och allmänna strafflagen innehåller ingen

bestämmelse i ämnet. Ett stadgande i öfverensstämmelse röed konventionens

har därför ansetts nödigt insätta i sjölagen och har lämpligen funnits

böra införas i 294 §.

Då bestämmelser rörande skyldighet att komma personer, som äro

stadda i lifsfara, till hjälp redan finnas upptagna i de danska och norska

allmänna strafflagarna har för Danmarks och Norges del någon ändring i

sjölagen i anledning af konventionens berörda föreskrift ej behöft vidtagas.

Då de lagstiftningsåtgärder, som nu föreslås, påkallas icke af brister

i nu gällande sjölag utan endast af önskemålet att möjliggöra Sveriges anslutning

till ifrågavarande konventioner och att därmed bidraga till vinnande

af enhetlighet och fasthet i förevarande delar af sjörätten, bör denna

nya lagstiftning gifvetvis komma till stånd allenast under förutsättning att

ett större antal af de makter, med hvilka vi i sjöfartshänseende stå i beröring,

definitivt tillträda konventionerna. Det har därför ansetts böra

öfverlåtas åt Konungen att bestämma, när den föreslagna lagen skall träda

i kraft.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 26.

Förslaget till lag om ändrad lydelse af I § i lagen den 12 juni 1891, innefattande

vissa bestämmelser om sjöfynd.

Förslaget innebär att ur 1 § första stycket af lagen, innefattande

vissa bestämmelser om sjöfynd, uteslutas orden »eller undandöljer eller förskingrar

han något af det, som bärgats». Beträffande skälen till denna ändring

hänvisas till hvad ofvan rörande den föreslagna lydelsen af 225 §

yttrat9.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 26.

33

Konvention

rörande fastställande af vissa gemensamma bestämmelser i

fråga om fartygs sammanstötning.

Art. l.

Har sammanstötning ägt rum mellan fartyg, som användes till fart

i öppen sjö, eller mellan sådant fartyg och fartyg, som användes å inre

farvatten, skola i fråga om skyldigheten att ersätta skada, som tillfogats

fartygen eller ombordvarande gods eller personer, nedanstående bestäms

mélser gälla oafsedt i hvilket farvatten sammanstötningen skett.

Art. 2-

Där sammanstötning tiinat af våda eller är en följd af en oundviklig

händelse eller ovisshet råder om anledningen till sammanstötningen,

skall den vidkännas skadan, som däraf drabbats.

Hvad nu stadgats skall gälla äfven för det fall att vid tiden för

olyckan fartygen eller ett af dem lågo förankrade eller förtöjda.

Art. 3.

Har sammanstötning förorsakats af fel å ena fartygets sida, skall

det, hvarå skulden ligger, ersätta skadan.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 saml. 18 käft. (Nr 26.)

5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 26.

Art. 4.

Om fel blifvit begångna å ömse sidor, skola fartygen ansvara efter

förhållandet mellan de å hvardera sidan begångna felens beskaffenhet; dock

att, där omständigheterna äro sådana, att någon jämförelse mellan de

olika felen icke låter sig verkställas eller dessa synas vara lika svåra, ansvarsskyldigheten

åligger till hälften hvartdera fartyget.

Skadorna å fartyg, last eller besättningens, passagerarnes eller andra

ombordvarande personers egendom skola ersättas af de fartyg, å hvilkas

sida felen begåtts, efter förhållande, som nyss sagts, utan solidariskt ansvar

mot tredje man.

Fartyg, å hvilkas sida fel begåtts, äro mot tredje man solidariskt

ansvariga för skadestånd i följd af förlust af människolif eller kroppsskada;

ägande den, som utgifvit större andel än som enligt första stycket i denna

artikel åligger honom att slutligen gälda, rätt till regresstalan.

Det tillkommer lagstiftningen i de särskilda staterna att, så vidt angår

nämnda regresstalan, bestämma innebörden och verkan af de på aftal

eller lag grundade regler, som begränsa fartygsägares ansvar gent emot

ombordvarande personer.

Art. 5.

Ansvarsskyldighet enligt förestående artiklar föreligger jämväl i det

fall att sammanstötningen orsakats af fel, begånget af en lots, äfven där

anlitandet af denne varit obligatoriskt.

Art. 6.

Rätt till talan om ersättning för skada i följd af sammanstötning

må ej göras beroende vare sig af föregående protest eller af annan särskild

formalitets iakttagande.

1 fråga om ansvar för sammanstötning galle icke någon legal presumtion,

om hvem skulden åligger.

Art. 7.

Rätt till talan om skadeersättning upphör, då två år förflutit från

det händelsen inträffade.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 26.

Tiden, inom hvilken regresstalan jämlikt art. 4 tredje stycket må anställas,

utgör ett år; och räknas donna tid först från dagen för betalningen.

Villkoren för att denna preskriptionstid må anses icke löpa eller må

anses afbruten, bestämmas af lagen för den domstol, där talan anställes.

De höga fördragsslutande parterna förbehålla sig rätt att i sina lagstiftningar

såsom anledning till förlängning af nyssberörda tidsfrister upptaga

den omständighet att det fartyg, mot hvithet talan skall anhängiggöras,

icke har kunnat tagas i beslag inom den stats sjöterritorium, där

käranden har sitt hemvist eller sin hufvudaffär.

Art. 8.

Har sammanstötning ägt rum, åligger det befälhafvaren å hvartdera

fartyget att, så vidt det kan ske utan allvarlig fara för eget fartyg, dess

besättning och passagerare, lämna hjälp åt det andra fartyget samt dess

besättning och passagerare. •

Han är likaledes skyldig att så vidt möjligt för det andra fartyget

uppgifva namnet å sitt eget fartyg och dess hemort, äfvensom de orter,

hvarifrån han kommer och dit han skall gå.

Åsidosättandet af dessa bestämmelser medför ej i och för sig ansvarsskyldighet

för fartygsägaren.

Art. 9.

De höga fördragsslutande parter, hvilkas lagstiftning icke innehåller

bestämmelser om bestraffande af öfverträdelse mot nästföregående artikel,

förbinda sig att vidtaga eller för sina lagstiftande församlingar föreslå

nödiga åtgärder till bestraffande af dessa öfverträdelser.

De höga fördragsslutande parterna skola meddela hvarandra, snarast

möjligt, de lagar och reglementen, som redan äro i kraft eller till fullgörande

af förestående bestämmelser må varda utfärdade.

Art. 10.

Under förbehåll för blifvande överenskommelser gäller, att förevavande

bestämmelser icke vålla ändring i de uti de särskilda länderna gifna

reglerna om begränsning af fartygsägares ansvar, liksom ej heller i de

skyldigheter, som härröra af fraktaftal eller andra aftal.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungi. Maj:ts nåd. proposition Nr 26.

Art. 11.

Denna konvention äger ej tillämpning i fråga om krigsfartyg eller

sådana statens fartyg, som äro afsedda att användas uteslutande för offentligt

ändamål.

Art. 12. ''i .

Bestämmelserna i denna konvention skola i hvarje mål tillämpas å

samtliga parter, så framt alla fartygen i fråga tillhöra de höga fördragsslutande

parterna äfvensom i öfriga i de särskilda staternas lagar angifna

fall.

Dock är det öfverenskommet:

1) att i fråga om parter, som tillhöra en icke fördragsslutande stat, användningen

af konventionens bestämmelser kan af hvarje särskild fördragsslutande

stat göras beroende af ömsesidighet;

2) att då alla parter tillhöra samma stat som den domstol, där talan anhängiggjorts,

statens egen lag och icke denna konvention skall vara att

tillämpa.

Art. 13.

Denna konvention äger, jämväl där ej sammanstötning skett, tilllämpning

i fråga om ersättning för skada, som ett fartyg vare sig genom

utförande af eller underlåtenhet att utföra en manöver eller genom underlåtenhet

att iakttaga gifna föreskrifter förorsakat å ett annat fartyg eller

därå ombordvarande gods eller personer.

Art. 14.

En hvar af de höga fördragsslutande parterna kan efter 3 år från

ikraftträdandet af denna konvention påkalla sammanträdandet af en ny

konferens i ändamål att undersöka hvilka förbättringar kunna införas i

konventionen och särskildt att, i den mån sådant är möjligt, utsträcka densammas

tillämpningsområde.

Den makt, som gör bruk af dylik rätt, skall delgifva de andra itiakterna

denna sin afsikt genom belgiska regeringen, hvilken åtager sig att

inom 6 månader sammankalla konferensen.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 26.

Art. 15.

37

De stater, hvilka icke hafva undertecknat denna konvention, må

efter därom framställd begäran ansluta sig till densamma. Denna anslutning

skall på diplomatisk väg delgifvas belgiska regeringen och genom

densamma en hvar af de andra för dragsslutande parternas regeringar; och

skall sådan anslutning träda i kraft en månad efter det belgiska regeringen

utsändt meddelandet om densamma.

Art. 16.

Denna konvention skall ratificeras.

’> Sedan högst ett år förflutit från dagen för undertecknandet af konventionen,

skall belgiska regeringen sätta sig i förbindelse med regeringarna

för de höga fördragsslutande parter, hvilka förklarat sig beredda att

ratificera konventionen, i ändamål att få afgjordt, huruvida anledning

förefinnes att försätta densamma i gällande kraft.

Ratifikationerna skola i så fall omedelbart deponeras i Bryssel och

konventionen träder i kraft en månad efter deponerandet.

Protokollet skall lämnas oafslutadt under ännu ett år till förmån för

de stater, som voro representerade vid konferensen i Bryssel.

Efter utlöpandet af denna tid kunna de endast ansluta sig till konventionen

i enlighet med bestämmelserna i art. 15.

Art. 17.

För den händelse en eller annan af de höga fördragsslutande parterna

skulle uppsäga denna konvention, skall dylik uppsägning medföra verkan

först ett år efter det densamma meddelats belgiska regeringen, och

skall konventionen förblifva gällande mellan de öfriga fördragsslutande

parterna.

Tilläggsartikel.

Utan afseende å hvad i art. 16 stadgats skall gälla, att bestämmelsen

i art. 5 om ansvar för det fall att sammanstötning förorsakats af fel, begånget

af lots, hvilkens anlitande varit obligatoriskt, ej träder i kraft

förr än de höga föredragsslutande parterna träffat öfverenskommelse beträffande

begränsningen af fartygsägares ansvarighet.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 26.

Konvention

rörande fastställande af vissa gemensamma bestämmelser i

fråga om assistans och bärgning.

Art. 1.

I fråga om assistans åt eller bärgning af fartyg, som användes till

fart i öppen sjö och som befinner sig i nöd, samt ombordvarande gods,

frakt och passagerareafgifter äfvensom hjälp af dylik art, som lämnats

mellan sådant fartyg och fartyg, som användes å inre farvatten, gälla

nedanstående bestämmelser, utan att därvid må göras åtskillnad mellan

dessa två slag af hjälp och oafsedt i hvilket farvatten hjälpen lämnats.

Art. 2.

Företag, som innebär assistans åt eller bärgning af fartyg och som

medfört gagneligt resultat, berättigar till skälig ersättning.

Ingen ersättning skall utgå, om den lämnade hjälpen icke medför

gagneligt resultat.

O ö ö

Den summa, som skall betalas, må i intet fall öfverstiga värdet af

det bärgade.

Art. 3.

Personer, som medverkat vid bispringandet af ett fartyg trots uttryckligt

och befogadt förbud från fartygets sida, äga ej rätt till någon

som helst ersättning.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 26.

Art. 4.

Fartyg, som bogserar annat, har endast i det fall rätt till ersättning

för assistans åt. eller bärgning af det bogserade fartyget eller dess lastj

att det förra gjort särskilda tjänster, som icke kunna anses in"å i fullgörandet

af bogseringsaftalet.

Art. 5.

Ersättning skall utgå äfven där assistans eller bärgningshjälp lämnats

mellan fartyg, tillhörande en och samma ägare.

Art. 6.

Ersättningens belopp bestämmes genom aftal mellan parterna och i

brist af sådant utaf rätten.

Detsamma gäller i fråga om de grunder, efter hvilka ersättningen

bör fördelas mellan bärgarna.

Fördelningen mellan fartygsägaren, befälhafvaren och andra i tjänst

å det. bärgande fartyget befintliga personer skall ske enligt bestämmelserna

i fartygets hemlands lag.

Art. 7.

t

Hvarje aftal om assistans eller bärgning, som ingåtts under det

nöden varat och under dess inflytande, må på hemställan af endera parten

kunna af rätten förklaras ogiltigt eller underkastas jämkning, där denna

finner de aftalade villkoren icke vara skäliga.

I hvarje fall då det bevisas att bristande samtycke från ena partens

sida föreligger på grund af svek eller afsiktligt förtigande eller då den

aftalade ersättningen icke står i rimligt förhållande, vare sig i ena eller

andra afseendet, till den hjälp, som lämnats, må aftalet kunna på vederbörande

parts hemställan af rätten förklaras ogilt eller underkastas jämkning.

Art. 8.

Rätten bestämme efter omständigheterna i det särskilda fallet ersättningens

belopp med hänsyn taget: a) i främsta rummet till den om
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 26.

ständigheten i hvad man bärgningen eller assistansen lyckats, dén möda,

som af hjälparna nedlagts, och den förtjänst de haft om framgången, den

fara, för hvilken det bistådda fartyget, dess passagerare och besättning,

dess last, bärgarna själfva och det bärgande fartyget varit utsatta, den

tid, som användts för bärgningen, de utgifter, bärgarna själfva för bärgningens

utförande fått vidkännas, och den skada, de må hafva lidit, den

risk° att ådraga sig ersättningsskyldighet eller annan risk, som de stått,

samt värdet af de vid bärgningen använda redskap, därvid afseende bör i

inträffande fall fästas å det bärgande fartygets särskilda utrustning för

ändamålet; b) och i andra rummet det bärgades värde.

Samma bestämmelser skola gälla med afseende å fördelning, hvarom

i art. 6 andra stycket förmäles.

Rätten äge bestämma, att lägre eller ingen ersättning skall utgå,

där det framgår att bärgarna genom sitt fel gjort bärgningen eller assistansen

behöflig eller där de gjort sig skyldiga till stöld, undandöljande

af tjufgods eller andra svikliga handlingar.

Art. 9.

De räddade personerna äro ej skyldiga utgifva ersättning för räddningen;

dock vållas härigenom ej ändring i de bestämmelser, de särskilda

ländernas lagar i detta hänseende innehålla.

De, som räddat människolif vid det olyckstillfälle, som gifvit anledning

till bärgningen eller assistansen, äga rätt till skälig andel af den

ersättning, som skall utgå till bärgarna af fartyget och lasten med dess

tillbehör.

Art. 10.

Rätt till talan om ersättning upphör då två år förflutit från den

dag assistans- eller bärgningsföretaget slutförts.

Villkoren för att denna preskriptionstid må anses icke löpa eller

må anses afbruten bestämmas af lagen för den domstol, där talan an
ställes.

n . ...

De höga fördragsslutande parterna förbehålla sig rått att i sina lagstiftningar

såsom anledning till förlängning af berörda tidsfrist upptaga

den omständighet att det fartyg, som erhållit assistans eller bärgats, icke

har kunnat tagas i beslag inom den stats sjöterritorium, där käranden har

sitt hemvist eller sin hufvudaffär.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 26.

41

Art. 11.

Hvarje fartygs befälhafvare är skyldig att, såvidt det kan ske utan

allvarlig fara för eget fartyg, dess besättning och passagerare, lämna hjälp

åt hvarje person, äfven om han är fiende, som påträffas till sjöss i fara

att förgås.

Åsidosättandet af denna bestämmelse medför icke ansvarsskyldighet

för fartygsägaren.

Art. 12.

De höga fördragsslutande parter, hvilkas lagstiftning icke innehåller

bestämmelse om bestraffande af öfverträdelse mot nästföregående artikel,

förbinda sig att vidtaga eller för sina lagstiftande församlingar föreslå

nödiga åtgärder till bestraffande af dessa öfverträdelser.

De höga fördragslutande parterna skola meddela hvarandra, snarast

möjligt, de lagar och reglementen, som redan äro i kraft eller till fullgörande

af förestående bestämmelse må varda utfärdade.

Art. 13.

Denna konvention vållar ej ändring i de bestämmelser, som de särskilda

ländernas lagar eller internationella aftal innehålla rörande organisation

af assistans- och bärgningsväsendet genom offentlig myndighets försorg

eller under dess kontroll, och särskild!, rörande bärgning af fiskeredskap.

Art. 14.

Denna konvention äger ej tillämpning i fråga om krigsfartyg eller

sådana statens fartyg, som äro afsedda att användas uteslutande för offentligt

ändamål.

Art. 15.

Bestämmelserna i denna konvention skola i hvarje mål tillämpas å

samtliga parter, så framt vare sig det fartyg, som verkställt assistans eller

bärgning eller det fartyg, som erhållit sådan, tillhöra någon af de höga

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 18 käft. (Nr 26.) 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 26.

fördragsslutande parterna, äfvensom i öfriga, i de särskilda staternas lagar

angifna fall.

Dock är det öfverenskommet:

1) att i fråga om parter, som tillhöra en icke föredragsslutande

stat, användningen af konventionens bestämmelser kan af hvarje särskild

fördragsslutande stat göras beroende af ömsesidighet;

2) att, då alla parter tillhöra samma stat som den domstol, där

talan anhängiggjorts, statens egen lag och icke denna konvention skall

vara att tillämpa;

3) att art. 11 endast är tillämplig mellan fartyg tillhörande de höga

fördragsslutande parterna, med förbehåll dock att längre gående bestämmelser

i de särskilda staternas lagar äga giltighet.

Art. 16.

Enhvar af de höga fördragsslutande parterna kan efter 3 år från

ikraftträdandet af denna konvention påkalla sammanträdandet af en ny

konferens i ändamål att undersöka hvilka förbättringar kunna införas i

konventionen och särskilt att, i den mån sådant är möjligt, utsträcka densammas

tillämpningsområde.

Den makt, som gör bruk af dylik rätt, skall delgifva de andra

makterna denna sin afsikt genom belgiska regeringen, hvilken åtager sig

att inom 6 månader sammankalla konferensen.

Art. 17.

De stater, hvilka icke hafva undertecknat denna konvention, må efter

därom framställd begäran ansluta sig till densamma. Denna anslutning

skall på diplomatisk väg delgifvas belgiska regeringen och genom densamma

enhvar af de andra fördragsslutande parternas regeringar; och

skall sådan anslutning träda i kraft en månad efter det belgiska regeringen

utsändt meddelandet om densamma.

O

Art. 18.

Denna konvention skall ratificeras.

Sedan högst ett år förflutit från dagen för undertecknandet af konventionen,

skall belgiska regeringen sätta sig i förbindelse med regerin
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 26.

43

gärna för de höga fördragslutande parter, hvilka förklarat sig beredda att

ratificera konventionen, i ändamål att få afgjordt, huruvida anledning förefinnes

att försätta densamma i gällande kraft.

Ratifikationerna skola i så fall omedelbart deponeras i Bryssel och

konventionen träder i kraft en månad efter deponerandet.

Protokollet skall lämnas oafslutadt under ännu ett år till förmån

för de stater, som voro representerade vid konferensen i Bryssel.

Efter utlöpandet af denna tid kunna de endast ansluta sig till konventionen

i enlighet med bestämmelserna i art. 17.

Art. 19.

För den händelse en eller annan af de höga fördragsslutande parterna

skulle uppsäga denna konvention, skall dylik uppsägning medföra

verkan först ett år efter det densamma meddelats belgiska regeringen, och

skall konventionen förblifva gällande mellan de öfriga fördragsslutande

parterna.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kung). Maj:ts nåd. proposition Nr 26.

Utdrag af protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd fredagen den

15 december 1911.

N ärvarande:

Justitieråden Sundberg,

Borgström,

Skarstedt,

Regeringsrådet Ernberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den

24 november 1911, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande

skulle för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler inhämtas öfver

upprättade förslag till lag om ändring i vissa delar af sjölagen och till lag

om ändrad lydelse af 1 § i lagen den 12 juni 1891, innefattande vissa

bestämmelser om sjöfynd.

De remitterade förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade

inför lagrådet föredragits af tillförordnade byråchefen för lagärenden Gustaf

Appelberg.

Förslagen gåfvo anledning till de anmärkningar, som innefattas i

nedanintagna yttranden.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar af sjölagen.

222 §.

Lagrådet:

Då i 223 a § meddelas en särskild bestämmelse därom att hvad i

förevarande kapitel är stadgadt angående sammanstötning skall i sin helhet

äga tillämpning äfven uti det i nämnda § afsedda fall af sjöolycka, hade

andra stycket i förevarande § bort erhålla en sådan redaktion, att det

kommit att hänföra sig omedelbart allenast till det i 220 § oinförmålda

fall af dylik olycka.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 26.

223 a §.

45

Lagrådet:

Mot innehållet i denna § anmärkes dels att anledning saknas att,

på sätt i förslaget skett, i afseende å angifvandet af de förhållanden, af

hvilka i samma § afsedda sjöolyckor kunna förorsakas, gå utöfver hvad konventionen

i sådant hänseende upptagit (»soit par exécution ou omission

d’une manoeuvre, soit par inobservation des réglements») och dels att ett

korrektare uttryck för ifrågavarande bestämmelse vinnes, om orden »gälla

äfven» utbytas mot »äga motsvarande tillämpning».

Vidare erinras, att med den metod, som i förslaget valts för likställandet

af nu afsedd sjöolycka med verklig sammanstötning, torde följa

nödvändigheten att låta andra stycket af 283 § undergå sådan ändring i

affattningen, att likställigheten äfven där tydligt framträder. Af samma

skäl torde jämväl 249 § och måhända äfven andra i förslaget icke berörda

paragrafer i sjölagen böra underkastas jämkning.

Justitieråden Borgström och SIcarstedt samt regeringsrådet Ernberg:

Tillräcklig anledning synes saknas att, såsom i förslaget skett, afvika

från det i vårt land hittills städse iakttagna sättet för betecknande

af lagparagrafers ordningsföljd.

Anser man sig på grund af de skäl, som anförts af de svenska delegerade,

hvilka utarbetat ifrågavarande förslag, icke böra anlita den af dem

i skrifvelse till Konungen den 6 november 1911 alternativt angifna utväg

i fråga om inarbetande i sjölagen af det i förevarande § upptagna stadgande,

synes saken lämpligen kunna ordnas genom en samarbetning af

sagda stadgande dels med 220 § och dels med 223 § och vidtagande i

samband härmed af vissa jämkningar i andra lagrum.

225 §.

Lagrådet:

Sista stycket af förevarande § har erhållit en såtillvida mindre

riktig affattning, som dels hvarken stöld, snatteri eller undandöljande af

tjufgods enligt terminologien i vår gällande strafflag är att hänföra under

begreppet sviklig handling dels ock undandöljande af tjufgods på grund

af stadgandet i 20 kap. 12 § strafflagen måste anses omfattadt af uttrycket

stöld eller snatteri. Med hänsyn härtill torde någon jämkning i styckets

affattning böra äga rum; och synes därvid lämpligen böra, såsom jämväl

med konventionens innebörd fullt öfverensstämmande, bland handlingar

medförande sådan påföljd, som i stycket sägs, angifvas det svikliga förfa
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 26.

rande att badare undandöljer gods, som han genom själfva bärgningen

fått i sin besittning.

227 §.

Lagrådet:

Bland förutsättningarna för tillämpligheten af paragrafens första

stycke har upptagits att villkoren i aftalet icke finnas skäliga. Detta uttryck

åtcrgifver icke hvad därmed torde vara afsedt eller att villkoren

pröfvas vara oskäliga; och torde fördenskull, till undvikande af missförstånd

härutinnan, någon jämkning i affattningen böra vidtagas.

Det må vidare erinras, hurusom med förslagets uppställning det icke

tydligt framgår, att, såsom antagligen är afsedt, det i sista stycket af 225

§ intagna stadgandet skall äga tillämpning äfven i det fall att aftal rörande

bärgningen blifvit ingånget. Den otydlighet, som härutinnan förefinnes,

torde böra på lämpligt sätt afhjälpas.

283 §.

Lagrådet:

På'' grund af särskilda bestämmelser i sjölagen kommer under vissa

förutsättningar en begränsad personlig fordringsrätt att träda i stället för

fordran, för hvilken enligt samma lag gäldenär häftar allenast med fartyg,

frakt eller inlastadt gods (se t. ex. 280 §). Att äfven i fråga om dylik

personlig fordringsrätt de i första stycket af 283 § stadgade särskilda preskriptionsbestämrnelserna

skola iakttagas, framgår af förarbetena till sjölagen

och har vunnit bekräftelse i rättstillämpningen. Med det i andra

stycket af 283 § upptagna stadgandet har nämligen uteslutande åsyftats

att med hänsyn till det fall att för gäld, hvarom i första stycket sägs,

jämväl personlig betalningsskyldighet i obegränsad omfattning åligger någon,

utmärka, att för sådan betalningsskyldighet gäller i afseende å preskription

hvad i allmän lag är stadgadt. Härutinnan skall nu enligt förslaget

ske ändring såtillvida, att dylik obegränsad betalningsskyldighet kommer,

när fråga är om fordran å ersättning för skada genom sammanstötning

eller om fordran, hvarom förmäles i 4) och 5) af förevarande §,

att blifva underkastad preskription i enlighet med sjölagens speciella regler.

I sammanhang med införandet af denna nya föreskrift har emellertid i förslaget

åt andra stycket i öfrigt gifvits en affattning, som lätteligen skulle

kunna föranleda den oriktiga uppfattningen att beträffande ofvan omförmälda

begränsade personliga fordringsrätt hädanefter skulle komma att

i preskriptionshänseende gälla icke sjölagens utan allmänna lagens föreskrifter.

Från den lydelse, andra stycket har i gällande lag, synes där
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 26.

för icke böra göras större afvikelse an som är nödigt för fastställandet af

den ofvan angifna nya rättsregeln i fråga om sådan personlig ansvarighet,

som åsyftas i samma stycke.

294 §.

Lagrådet:

Då enahanda förpliktelser, som enligt 223 § åligga befälhafvare, jämlikt

stadgandet i 223 a § skola åhvila honom uti det i sistnämnda § afsedda

fall, samt vid sådant förhållande de i förevarande paragrafs första

stycke upptagna ansvarsbestämmelserna uppenbarligen böra äga tillämpning

jämväl i afseende å berörda fall, påkallas däraf jämkning i såväl

första som andra stycket af förevarande §.

Justitierådet Sundberg och regeringsrådet Ernberg:

Angående den skyldighet för befälhafvare att lämna hjälp för räddning

ur en genom sammanstötning uppkommen fara, för åsidosättande

hvaraf stadgats straff i första stycket af förevarande §, innehåller 223 §

sjölagen ett positivt stadgande. Det synes då oegentligt att, såsom i förslaget

skett, låta den först nu ifrågasatta skyldighet, som omförmäles i

andra stycket af förevarande § och hvilken långt mindre än den i 223 §

bestämda finner stöd i vår allmänna rättsåskådning, i samma lag framträda

allenast under formen af ett straff bud för underlåtenhet att uppfylla skyldigheten,

hvadan hemställes att, därest regler angående befälhafvares

skyldighet i förevarande hänseende anses böra intagas i sjölagen, å lämpligt

ställe i förslaget måtte lämnas positiv föreskrift därutinnan.

Förslaget till lag om ändrad lydelse af 1 § i lagen den 12 juni 1891,

innefattande vissa bestämmelser om sjöfynd.

Lagrådet:

Enahanda skål, som i förslaget föranledt uteslutande ur första stycket

af förevarande § af där meddelad bestämmelse angående påföljd för undandöljande

eller förskingring af bärgadt föremål, synes böra medföra motsvarande

åtgärd i afseende å paragrafens tredje stycke.

Hvad åter beträffar påföljden för undandöljande eller förskingring

af medel, som influtit för bärgadt föremål, lärer nämnda påföljd icke böra

vara strängare än för undandöljande eller förskingring af det bärgade

föremålet, hvadan häraf föranledd omarbetning af tredje stycket torde höra

äga rum.

Ur protokollet

Erik Öländer.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 26.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför

.Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

fredagen den 26 januari 1912.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Staaff,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Ehrensvärd,

Statsråden: Petersson,

SciIOTTE,

Berg,

Bergström,

friherre Adelswärd,

Petrén,

Stenström,

Larsson,

Sandström.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Sandström anmälde lagrådets

genom utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden den

24 november 1911 inhämtade utlåtande öfver upprättade förslag till lag

om ändring i vissa delar af sjölagen samt till lag om ändrad lydelse af

1 § i lagen den 12 juni 1891, innefattande vissa bestämmelser om sjöfynd.

Eller att hafva redogjort för utlåtandets innehåll anförde föredraganden:
»Lagrådet

har endast i vissa mindre väsentliga hänseenden funnit

anledning&till anmärkning mot de remitterade förslagen. Vid sådant förhållande

har något sammanträde för förnyad öfverläggning i ärendet med

de delegerade från Danmark och Norge icke ansetts erforderligt, utan har

endast skriftligt meningsutbyte med dem ägt rum i syfte att vinna enhetlighet

i fråga om lagtextens affattande.

O O cj

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 26.

I öfverensstämmelse med hvad därvid förekommit har jag funnit de af

lagrådet samfälldt framställda anmärkningarna böra i de flesta hänseenden

följas. Hvad lagrådet anmärkt mot innehållet i 223 a § därom att anledning

saknades att i afseende å angifvande af de förhållanden, af hvilka

i samma lagrum afsedda sjöolyckor kunna förorsakas, gå utöfver hvad

konventionen i sådant hänseende upptagit, har jag dock, vid det förhållande

att föga utsikt föreligger att vinna enighet med de två andra länderna

om en bestämmelse med den affattning lagrådet antydt, ansett icke böra

föranleda ändring i förslaget. Hvilkendera affattningen man än väljer,

torde i sak samma resultat komma att inträda.

Af lagrådet har beträffande nyssnämnda lagrum vidare anmärkts,

att, med den metod, som i förslaget valts för likställandet af nu afsedd

sjöolycka med verklig sammanstötning, torde följa nödvändigheten att låta

vissa andra paragrafer undergå sådan ändring i affattningen, att likställigheten

äfven där tydligt framträdde. Hvad sålunda anmärkts synes mig

böra föranleda att, med frångående af nämnda metod, ifrågavarande regel

erhåller . sådan allmän affattning, att i hvarje fall då bestämmelser i sjölagen

gifvas, som beröra sammanstötning i vanlig bemärkelse, dessa bestämmelser

äfven1''komma att gälla sådan sjöolycka, som nu afses.

Hvad de flesta af lagrådets ledamöter anmärkt i fråga om användningen

af den föreslagna paragrafbeteckningen 223 a har jag ej funnit

innefatta anledning att nu frångå förslaget härutinnan.

I enlighet med hvad jag nu anfört har jag låtit inom justitiedepartementet

vidtaga ändringar i förslagen.»

Föredraganden uppläste härefter de omarbetade förslagen samt hemställde,

att desamma måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom nådig

proposition föreläggas Riksdagen till antagande.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna bifall;

och skulle till Riksdagen aflåtas nådig proposition af

den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet.

Hjalmar Nyman.

Bihang till Riksdagens protokoll. 1912. 1 samt. 18 käft. (Nr 26.)

Doktrin (1)

  1. Christer Rune, Revision av sjölagen, SvJT 1968 s. 361, på s. 366 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1912:151 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar af sjölagen samt till lag om ändrad lydelse af a1 i texten
  2. LU 1912:32 Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar af sjölagen samt till lag om ändrad lydelse af 1 § i lagen den s. 1 i texten

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. SvJT 1968 s. 361 Christer Rune, Revision av sjölagen s. 366 i texten