Med förslag till lag om ändrad lydelse af 154 och 156 §§ utsökningslagen
1912-02-23 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1912:57, Med förslag till lag om ändrad lydelse af 154 och 156 §§ utsökningslagen
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 57.
1
Nr 57.
Kungi. Maj ds nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
lag om ändrad lydelse af 154 och 156 §§ utsökningslagen;
gifven Stockholms slott den 23 februari 1912.
Under åberopande af bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå Riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse af 154
och 156 §§ utsökningslagen.
Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.
GUSTAF.
Gust. Sandström.
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 39 käft. (Nr 57.)
1
2
Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 57.
Bil.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse af 154 och 156 §§ utsökningslagen.
Härigenom förordnas, att 154 och 156 §§ utsökningslagen skola
erhålla följande ändrade lydelse:
154 §.
Har ej den, som vunnit kvarstad eller skingringsförbud, inom trettio
dagar, och den, som utverkat reseförbud, inom fjorton dagar efter det
öfverexekutors förordnande därom gafs, hos gäldenären genom lagsökning
sin fordran kräft eller sin talan till domstol instämt eller fullföljer han
ej genast eller å föreskrifven tid sin talan, där den hos öfv ei exekutor eller
domstol anhängig är; gånge kvarstaden eller förbudet åter. Har i det
fall, hvarom i 148 § skils, borgenär fört klagan mot öfverexekutors utslag,
såvidt därigenom betalning ej blifvit honom tillerkänd, må tiden för
talans instämmande räknas från den dag hofrättens utslag gafs.
Skall lagsökning eller stämning, hvarom nu är sagdt, delgifvas genom
kungörelse i allmänna tidningarna, hafre den, som kvarstaden eller förbudet
vunnit, sin rätt förvarat, om första kungörandet skett inom nu
stadgad tid och hvad i öfrigt i ty fall föreskrifvet år rätteligen fullgöres.
Där enligt lag eller författning det åligger den, som vill göra viss
fordran eller rätt gällande, att utföra sin talan hos myndighet i annan
ordning än efter stämning eller genom lagsökning, skall hvad ofvan stadgats
om påföljd af underlåtenhet att kräfva fordran eller instämma eller
fullfölja talan äga motsvarande tillämpning i fråga om underlåtenhet att
i föreskrifna ordningen anhängiggöra eller fullfölja talan, som nu sagts.
Är den, som kvarstad eller förbud vunnit, enligt stadgande i lag
eller författning eller enligt dom eller aftal förpliktad att låta sin talan
3
Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 57.
af skiljemän pröfvas eller vill han göra gällande sådant anspråk på ersättning
på grund af jordbruksarrende, som må allenast genom syn styrkas,
åligge honom, vid äfventyr af kvarstadens eller förbudets återgång,
att inom tid, som ofvan för talans instämmande stadgats, ej mindre skriftligen
påkalla skiljedom eller syn med uppgift i förra fallet å den eller de
frågor, om hvilka skiljedom äskas, än äfven, där parterna hvar för sig
skola välja skiljemän eller synemän, skriftligen underrätta motparten om
sitt val.
156 §.
Pröfvas de omständigheter, som föranledt kvarstad eller förbud, ej
vidare vara för handen, må kvarstaden eller förbudet af öfverexekutor
häfvas, så ock af domstol, då saken dit instämd är. Väckes eljest, där
till vidmakthållande af kvarstad eller förbud förfarande, som i 154 §
fjärde stycket sägs, blifvit anhängiggjordt, fråga om återgång af kvarstaden
eller förbudet, pröfve öfverexekutor efter omständigheterna, huruvida
sådan återgång skall äga rum eller om och på hvad villkor kvarstaden
eller förbudet må bestå.
4
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr <57.
Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott fredagen den SO
december 1911.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Staaff,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Ehrensvärd,
Statsråden: Schotte,
Berg,
Bergström,
friherre Adelswärd,
Petrén,
Stenström,
Larsson,
Sandström.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Sandström yttrade:
»I skrifvelse den 11 mars 1910 bär Riksdagen anhållit, att Eders
Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga sådant
förslag till ändring af eller tillägg till 154 § ut sökningslagen, att kvarstad,
skingringsförbud eller reseförbud må kunna vidmakthållas äfven
genom annan åtgärd än lagsökning eller stämning i de fall, då lagsöknings-
eller rättegångsförfarande är uteslutet, och särskilt att påkallande
i behörig ordning af skiljedom, när sådan är föreskrifven, må vara för
ändamålet tillräckligt.
I den motion, som föranledde Riksdagens skrifvelse, framhölls, att
stadgandet i 154 § utsökningslagen om återgång af kvarstad, skingringsförbud
eller reseförbud, för det fall att ej talan instämdes till domstol
eller lagsökning skedde inom viss tid, tydligen hvilade på den förutsättningen,
att hvarje fordran eller annat anspråk, för hvars tryggande man
5
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 57.
vore berättigad att erhålla kvarstad, skingringsförbud eller reseförbud,
skulle kunna göras gällande antingen genom lagsökning eller genom stämning
till domstol. Emellertid förekomme ej sällan fall, då dessa former
för rättsanspråkets realiserande vore uteslutna. Detta vore förhållandet
då genom aftal eller annorledes vore bestämdt, att uppkommande tvister
icke finge dragas inför domstol utan skulle afgöras genom skiljemän.
Något hinder för utverkande af någon utaf ifrågavarande handräckningsåtgärder
förefunnes visserligen ej, men då vederbörande ej kunde göra sin
talan gällande genom lagsökning eller stämning, komrne den beviljade
skyddsåtgärden att inom trettio respektive fjorton dagar förfalla. Han
vore därför faktiskt i saknad af det skydd, som lagen afsett att gifva
hvarje rättsägare i sådan ställning. Särskildt vid de talrika sjörättstvisterna
gjorde sig behof af kvarstad gällande. I certepartier af visst slag vore det
emellertid vanligt att bestämmelse intoges om tvists afgörande af skiljemän.
I dylika fall vore aflastare!! och lastemottagaren följaktligen urståndsätta
att upprätthålla vidtagen kvarstad såtgärd, som dock vore oundgängligen
nödig för skyddande af deras rätt vid uppkommande tvist. Möjligen
funnes äfven andra fall, då omedelbar lagsökning och stämning vore
uteslutna, som i förevarande afseende borde uppmärksammas. Härvid
afsåges närmast vissa fordringar å bidrag för gäldande af gemensamt
haveri. Dessa fastställdes icke genom omedelbar rättegång utan genom
dispasch, och kunde här mången gång föreligga behof af kvarstad på den
egendom, som svarade för fordringen.
Riksdagen anförde i sin skrifvelse, att rent principiellt sedt det af
motionären omförmälda förhållandet väl ej behöfde betecknas såsom i och
för sig oegentligt. Själfva skiljeaftalet, där ett sådant förelåge, vore ju
en fri viljeakt, därvid parterna finge anses hafva med full insikt om dess
konsekvenser mot vinsten af högre skattade fördelar underkastat sig eu
eller annan med förfarandet förknippad olägenhet. Det erinrades därjämte,
att domaren i utöfningen af sin funktion vore strängt bunden af statens
lagar, medan skiljemannen i sitt uppdrag hade att mera följa sitt eget
omdöme om hvad rätt och billighet kräfver, en olikhet mellan dessa båda
former för realisation af ett rättsanspråk hänskjutande af en tvist till
domstol eller till skiljemän — som skulle kunna tänkas göra lagstiftaren
mindre benägen att låta en provisorisk säkerhetsåtgärd äga fortfarande
bestånd i afbidan på skiljedomens meddelande. De invändningar, som sålunda
ur principiell synpunkt möjligen skulle kunna framställas mot motionärens
förslag, syntes dock vara af underordnad betydelse i jämförelse
med frågans stora praktiska räckvidd. På affärslifvets område gör sig i
våra dagar i fråga om sättet för lösning af uppkommande tvister gällande
6
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr <57.
en af många omständigheter beroende, allt större tendens att anlita skiljedomsförfarandet
i stället för den offentliga rättsskipningen. Såsom motionären
antydt, förekomme till och med understundom, att för den, som
ingått ett aftal eller inlåtit sig i en affär, skiljemannaförfarandet därmed
faktiskt vore, i händelse af tvist, obligatoriskt. Härvid blefve den af motionären
framhållna bristen i det ifrågavarande hänseendet synnerligen
framträdande. Så syntes i än högre grad vara förhållandet, där redan
enligt lagens stadgande skiljemannaförfarande och ej domstol skall anlitas
för föregående pröfning eller slitande af en rättstvist. Huruvida, på sätt
motionären förutsatt, äfven annan åtgärd än påkallande af skiljedom borde
i det af motionären ifrågasatta hänseendet tillerkännas med stämning eller
lagsökning likställd verkan, torde en blifvande utredning ådagalägga.
Öfver Riksdagens ifrågavarande skrifvelse hafva samtliga Eders
Kungl. Maj :ts befallningshafvande afgifvit infordrade underdåniga utlåtanden,
och hafva därvid vissa befallningshafvande bilagt yttranden från
magistrater och utmätningsmän, hvarjemte Eders Kungl. Majtts befallningshafvande
i Gäfleborgs län insändt yttrande från handelskammaren i Galle.
Hvad angår förslaget att låta påkallande af skiljedom få verkan i
förevarande afseende, så hafva i intet af de afgifna yttrandena några betänkligheter
häremot framförts. Däremot har i så godt som alla yttrandena
vitsordats den allt vidsträcktare tillämpning, som skiljedomsinstitutet
särskildt i affärslifvet erhållit, samt framhållits det praktiska behofvet af eu
bestämmelse i angifna riktningen.
Då lagen genom att medgifva verkställighet af skiljedom och genom
att i vissa fall till och med föreskrifva användningen af skiljedomsinstitutet
synes vilja, praktiskt sedt, jämnställa afgörande genom skiljemän, med
domstols afgörande, samt förevarande lagrum ju icke lägger något hinder
i vägen för vinnande af kvarstad eller förbud till säkerhet för fordran,
för hvars fastställande skiljedom skall komma till användning, kan jag ej
finna annat än att konsekvensen fordrar att man äfven må kunna genom
påkallande i behörig ordning af skiljedom vidmakthålla kvarstad eller förbud,
som utverkats. Här föreligger alltså enligt min mening en lucka i
lagen, och då det praktiska behofvet af bestämmelse i förevarande hänseende
synes otvifvelaktigt, anser jag lika med Riksdagen och de hörda
myndigheterna en ändring af ifrågavarande lagrum vara i synnerlig grad
påkallad.
I åtskilliga af de afgifna yttrandena har framhållits, att för påkallande
af skiljedom icke någon form är föreskrifven vare sig i lagen om
skiljemän den 28 oktober 1887 eller eljest i lag. Det borde därför för
verkan i ifrågavarande afseende uppställas såsom en fordran, att påkallan
-
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 57.
7
det skett på ett visst sätt t. ex. såsom delgifning af stämning; och har
äfven påyrkats, att det för fall, hvarom nu är fråga, borde åläggas den,
som vunnit kvarstad eller förbud, att.hos öfverexekutor inom den föreskrifna
tiden styrka, att påkallande skett. Då enligt nuvarande stadgandet
det icke torde åligga parten såsom en omedelbar förpliktelse att styrka
det stämning eller lagsökning vederbörligen skett, utan först när motsatsen
af motparten göres gällande bevisning i sådant hänseende lärer behöfva
föras, synas tillräckliga skäl att med afseende å påkallande af skiljedom
meddela annan regel näppeligen föreligga. Det bör vara vederbörande
parts ensak att om påkallandet skaffa sig sådan bevisning, att den, då tvist
härom uppkommer, kan synas öfverexekutor tillräcklig. Däremot synes
lämpligen böra i fråga om formen för påkallandet lämnas sådana regler,
’ att öfverexekutor sättes i tillfälle bedöma hvilket rättsanspråk eller hvilka
frågor skiljemannaåtgärden afser. Det torde därför böra föreskrifvas, att
påkallande af skiljedom skall ske skriftligen samt att därvid skall meddelas
uppgift å den eller de frågor, om hvilka skiljedom äskas.
Under ärendets behandling har äfven ifrågasatts, att stadgande borde
meddelas om skyldighet för den, som vill uppehålla kvarstad eller förbud,
att i vederbörlig tid vidtaga på honom beroende åtgärder för skiljemannaåtgärdens
afslutande, äfvensom att, om skiljedom icke skulle meddelas
inom viss tid eller skiljeaftal af annan grund skulle förfalla, därefter inom
stadgad tid till domstol instämma sin talan. I det förra hänseendet
synes mig böra föreskrifvas, att vederbörande part skall inom samma tid,
som för påkallandet skall gälla, utse skiljeman, där det åligger parterna att
välja sådan, samt skriftligen underrätta motparten om sitt val. Därmed
torde vara tillräckligt sörjdt för att skiljedomsförfarandet kommer ordentligt
i gång. Att i öfrigt meddela föreskrifter i fråga om partens skyldighet
att vidtaga åtgärder för skiljemannaåtgärdens bringande till slut eller
i fråga om påföljden af skiljemannaförfarandets afstannande af ena eller
andra anledningen synes mig knappast erforderligt. Reglerna härom skulle
dessutom svårligen kunna göras fullt uttömmande och komine i alla händelser
att blifva synnerligen obestämda. Man torde därför böra lämna
öfverexekutor full frihet att med användande af den honom enligt 156 §
utsökningslagen tillkommande befogenhet afgöra, huruvida sådana omständigheter
inträdt, att kvarstaden eller förbudet bör gå åter, eller om
åtgärden bör bestå.
Såsom redan i Riksdagens skrifvelse antydts, kunna äfven i andra
än nu omhandlade fall förekomma, att på grund af särskilda lagbestämmelser
användandet af rättegångs- eller lagsökningsförfarandet är uteslutet
och sålunda möjlighet enligt nu gällande stadgande att vidmakthålla kvar
-
8
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 57.
stad eller förbud icke föreligger. Så vidt för rättsanspråkets säkerställande
kvarstad eller förbud kan anses vara af praktiskt behof påkalladt, torde
samma skäl, som angifvits för rätten att genom påkallande af skiljedom
upprätthålla kvarstad eller förbud, gälla äfven i fråga om möjligheten att
genom anhängiggörande och fullföljande i den föreskrifna ordningen af nu
afsedd talan vidmakthålla sådan åtgärd. Såsom exempel på rättsanspråk,
för hvilkas realiserande särskild ordning är föreskrifven, kan nämnas fattigvårdssamhälles
fordran, enligt 29 § 2 mom. i nådiga förordningen angående
fattigvården den 9 juni 1871, på ersättning för lämnad fattigvård
samt sådant anspråk, som enligt 18 § i lagen angående ersättning för
skada till följd af olycksfall i arbete den 5 juli 1901 lifräntetagare för
där omnämnda fall kan göra gällande mot arbetsgivare eller dennes stärbhusdelägare.
Hit torde äfven böra räknas ersättningsanspråk, hvilka enligt
bestämmelser i sjölagen skola i händelse af tvist utredas genom dispaschör.
Visserligen lärer verkställighet ej kunna sökas omedelbart å dispasch, och är
följaktligen den, som i dispasch tillerkänts visst belopp, nödgad att, om betalning
ej godvilligt sker, instämma sin talan till domstol, men då i praxis talan, som
skolat genom dispaschör utredas men som icke desto mindre blifvit direkt
till domstol instämd, plägat afvisas, synes all anledning föreligga att i
förevarande hänseende likställa dylika anspråk med de förutnämnda. Att
i alla dessa fall, särskild! det sistberörda, möjligheten att vinna kvarstad
till säkerhet för det ifrågavarande anspråket kan vara af praktisk betydelse,
synes otvifvelaktigt. Jag tinner följaktligen, att i dessa fall anhängiggörande
och fullföljande af talan i den särskilda ordningen bör äga motsvarande
verkan som instämmande och fullföljande i vanlig ordning af
talan till domstol. Den bestämmelse, som sålunda är nödig, anser jag
lämpligen böra erhålla en allmän affattning, sålunda att den kommer att
gälla för det fall att det enligt lag eller författning åligger den, som vill
göra viss fordran eller rätt gällande, att utföra sin talan hos myndighet
i annan ordning än efter stämning eller genom lagsökning. Där alltså
för realisering af visst rättsanspråk ett särskild! förfarande väl kan komma
till användning, men det därjämte står vederbörande öppet att utföra sin
talan vid domstol, skall för sådant fall i fråga om möjligheten att vidmakthålla
kvarstad eller förbud gälla hvad nu är stadgadt. Härigenom
uteslutcs t. ex. möjligheten att, såsom i ärendet af vissa Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande ifrågasatts, genom anhängiggörande af talan
jämlikt lagen den 26 april 1907 om handräckning för fordrans utfående
kunna vidmakthålla någon af ifrågavarande åtgärder. Men tillräcklig anledning
att tillerkänna anhängiggörande af sådan talan verkan i detta hänseende
torde väl ej heller föreligga.
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 57.
9
I öfverensstämmelse med hvad jag nu anfört har jag låtit inom
justitiedepartementet upprätta förslag till lag om ändrad lydelse af 154 §
utsökningslagen».
Föredraganden uppläste härefter det upprättade lagförslaget, hvilket
skulle såsom bilaga fogas vid detta protokoll, samt hemställde, att lagrådets
utlåtande öfver förslaget måtte för det ändamål, § 87 regeringsforrnen
omförmäler, genom utdrag af protokollet inhämtas.
Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna bifall.
(Jr protokollet:
Israel Myrberg.
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 saml. 39 käft. (Nr 57.)
2
10
Kungl. Maj:ts nåd. ''proposition Nr 57.
Bil.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse af 154 § utsökningstagen.
Härigenom förordnas, att 154 § utsökningslagen skall erhålla följande
ändrade lydelse:
Har ej den, som vunnit kvarstad eller skingringsförbud, inom trettio
dagar, och den, som utverkat reseförbud, inom fjorton dagar efter det
öfverexekutors förordnande därom s;afs, hos gäldenären genom lagsökning
sin fordran kraft eller sin talan till domstol instämt eller fullföljer han
ej genast eller å föreskrifven tid sin talan, där den hos öfverexekutor eller
domstol anhängig är; gånge kvarstaden eller förbudet åter. Har i det
fall, hvarom i 148 § skils, borgenär fört klagan mot öfverexekutors utslag,
såvidt därigenom betalning ej blifvit honom tillerkänd, må tiden för
talans instämmande räknas från den dag hofrättens utslag gafs.
Skall lagsökning eller stämning, hvarom nu är sagdt, delgifvas genom
kungörelse i allmänna tidningarna, hafve den, som kvarstaden eller förbudet
vunnit, sin rätt förvarat, om första kungörandet skett inom
nu stadgad tid och hvad i öfrigt i ty fall föreskrifvet är rätteligen fullgöres.
Där enligt lag eller författning det åligger den, som vill göra viss
fordran eller rätt gällande, att utföra sin talan hos myndighet i annan
ordning än efter stämning eller genom lagsökning, skall hvad ofvan stadgats
om påföljd af underlåtenhet att kräfva fordran eller instämma eller
fullfölja talan äga motsvarande tillämpning i fråga om underlåtenhet
att i föreskrift^ ordningen anhängiggöra eller fullfölja talan, som nu sagts.
År den, som kvarstad eller förbud vunnit, enligt stadgande i lag
eller författning eller enligt dom eller aftal förpliktad att låta sin talan
11
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 51.
af skiljemän pröfvas, åligge honom, vid äfventyr af kvarstadens eller förbudets
återgång, att inom tid, som ofvan för talans instämmande stad*
gats, ej mindre skriftligen påkalla skiljedom med uppgift å den eller de
frågor, om hvilka skiljedom äskas, än äfven, där parterna hvar för sig
skola välja skiljemän, skriftligen underrätta motparten om sitt val.
12
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 57.
Utdrag af protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd onsdagen den
14 februari 1912.
Närvarande:
Justi tieråden Sundberg,
Borgström,
Skarstedt,
Regeringsrådet Ernberg.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
30 december 1911, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle, för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, inhämtas öfver
ett inom justitiedepartementet upprättadt förslag till lag om ändrad lydelse
af loi § utsökningslagen.
Det remitterade förslaget, som finnes bilagdt detta protokoll, hade
inför lagrådet föredragits af byråchefen för lagärenden Gustaf Appelberg.
Lagrådet yttrade:
Med den affattning, som gifvits åt det föreslagna tredje stycket af
ifrågavarande lagrum, torde, såsom af departementschefen framhållits, det
däri intagna stadgandet vinna tillämpning beträffande, bland annat, påkallande
af dispasch. Däremot kan hvarken därunder eller under det föreslagna
fjärde stycket inrymmas påkallande af syn till styrkande af anspråk
på ersättning, som på grund af jordbruksarrende göres gällande af jordägaren
eller arrendatorn, vare sig allmänna nyttjanderättslagen är att tillämpa
eller lagen den 25 juni 1909 om arrende af viss jord å landet inom
Norrland och Dalarne skall lända till efterrättelse. Det är emellertid otvifvelaktigt,
att kvarstad eller förbud kan beviljas för ersättningsanspråk,
hvarom nu sagts, likaväl som för annan påstådd fordran; och bestämmelser,
hvilka möjliggöra vidmakthållandet af kvarstad eller förbud, som så
-
13
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 51.
lunda vunnits, synas ej vara mindre behöfliga än föreskrifter för de i
förslaget afsedda fall.
Då genom åtgärd, som omförmäles i det föreslagna fjärde stycket,
eller genom påkallande af syn, hvarom nyss sagts, kvarstad eller förbud
vidmakthållits men det sålunda inledda förfarandet af en eller annan
anledning afstannar, bör visserligen detta icke i och för sig utgöra skäl
till kvarstadens eller förbudets återgång; men det kan å andra sidan icke
gå för sig att under alla förhållanden låta kvarstaden eller förbudet bestå.
Lämpligast synes vara, att öfverexekutor äger full frihet att, då fråga
väckes om återgång af kvarstaden eller förbudet, efter omständigheterna
i det föreliggande fallet afgöra, huruvida kvarstaden eller förbudet skall
upphöra eller fortfarande äga bestånd. Befogenhet härtill torde icke,
såsom i departementschefens yttrande förutsattes, tillkomma öfverexekutor
enligt stadgandet i 156 § utsökningslagen, alldenstund detta lagrum
inedgifver rätt till häfvande af kvarstad eller förbud allenast i det
fall att de materiella förutsättningarna för kvarstaden eller förbudet icke
vidare förefinnas. Det lärer fördenskull vara erforderligt att i lagen uttryckligen
inrymma rätt åt öfverexekutor i angifvet hänseende, vare sig
genom någon jämkning af ordalagen i 156 § eller genom tillägg till
förevarande §.
I öfrigt lämnades förslaget utan anmärkning.
Ur protokollet
Erik Öländer.
14
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 57.
Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans May.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen den 23 februari 1912.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Staaff,
Statsråden: Petersson,
Schotte,
Berg,
Bergström,
friherre Adelswärd,
Petrén,
Stenström,
Larsson,
Sandström.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Sandström anmälde lagrådets
genom utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden den
30 december 1911 inhämtade utlåtande öfver upprättadt förslag till lag
om ändrad lydelse af 154 § utsökningslagen.
Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll anförde föredraganden
:
»Hvad lagrådet anmärkt i fråga om behöfligheten af bestämmelser,
hvarigenom påkallande af syn erhåller verkan i nu ifrågavarande hänseende,
torde böra föranleda införande i förslaget af stadgande i sådan riktning,
och synes med hänsyn till den likhet, syneförfarandet erbjuder med
skiljemannaförfarandet, det nya stadgandet lämpligen böra sammanföras
med den i fjärde stycket af förslaget upptagna bestämmelsen.
I öfverensstämmelse med den mening jag vid lagförslagets remitterande
yttrade har lagrådet uttalat att om, efter det skiljemanna- eller syneförfarande
för vidmakthållande af kvarstad eller förbud vederbörligen
15
Kunyl. Maj:ts nåd. proposition Nr 51.
igångsatts, förfarandet skulle af en eller annan anledning afstanna och i
anledning häraf skulle väckas fråga om återgång af kvarstaden eller förbudet,
öfverexekutor lämpligen borde äga full frihet att efter omständigheterna
i det föreliggande fallet afgöra, huruvida kvarstaden eller förbudet
skulle upphöra eller fortfarande äga bestånd. Sådan befogenhet
anser emellertid lagrådet icke enligt nuvarande lydelsen af 156 § °itsökningslagen
tillkomma öfverexekutor. Det synes mig visserligen fortfarande,
som detta lagrum borde kunna tolkas så vidsträckt att därigenom gåfves
öfverexekutor befogenhet i nu berörda hänseende; men finner jag mig
dock med hänsyn till den ståndpunkt i frågan, som lagrådet intagit, och
då det ju i alla händelser endast kan vara till fördel att denna öfverexekutors
befogenhet uttryckligen uttalas, icke böra motsätta mig upptagande
i lagen af en bestämmelse, hvarigenom öfverexekutors rätt i detta
hänseende fastslås. Sådan bestämmelse anser jag lämpligast böra införas
i 156 § utsökningslagen.
1 enlighet med hvad jag nu nämnt har jag låtit inom justitiedepartementet
omai-beta förslaget samt däri göra tillägg rörande ändring af
156 § utsökningslagen. °
Jag torde slutligen få erinra, att i det förslag till lag om ändring
i vissa, delar af utsökningslagen, som genom nådig proposition af den 19
januari 1912, nr 22, förelagts Riksdagen till antagande, de i 154 och
156 §§ af nu gällande utsökningslag upptagna stadganden gifvits paragrafbeteckningarna
188 och 190. Därest båda lagförslagen anses af Riksdagen
böra godkännas, torde alltså vara nödigt att vissa jämkningar vidtagas i
förslagen för att bringa dem i öfverensstämmelse med hvarandra.»
Föredraganden uppläste härefter ifrågavarande förslag till lag om
ändrad lydelse af 154 och 156 §§ utsökningslagen samt hemställde, att
förslaget måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom nådig proposition
föreläggas Riksdagen till antagande.
Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna bifall;
och skulle till Riksdagen aflåtas nådig proposition af
den lydelse bilagan vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet
Hjalmar Nyman.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1912:156 Skrifvelse till Konungen i anledning af dels Kungi. Maj:ts ''propositioner nr 22 med förslag till lag om ändring i vissa delar af utsökning slag en m. m. och nr s. 2 i texten
- LU 1912:51 Utlåtande i anledning af dels Kungl. Maj:ts propositioner nr 22 med förslag till lag om ändring i vissa delar af utsökning slag en m. m. och nr 57 med förslag t s. 2 i texten