Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ändrad lydelse af 154 och 156 §§ utsökningslagen

1912-02-23 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1912:57, Med förslag till lag om ändrad lydelse af 154 och 156 §§ utsökningslagen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 57.

1

Nr 57.

Kungi. Maj ds nådiga proposition till Riksdagen med förslag till

lag om ändrad lydelse af 154 och 156 §§ utsökningslagen;

gifven Stockholms slott den 23 februari 1912.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå Riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse af 154

och 156 §§ utsökningslagen.

Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kungl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

GUSTAF.

Gust. Sandström.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 39 käft. (Nr 57.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 57.

Bil.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 154 och 156 §§ utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 154 och 156 §§ utsökningslagen skola

erhålla följande ändrade lydelse:

154 §.

Har ej den, som vunnit kvarstad eller skingringsförbud, inom trettio

dagar, och den, som utverkat reseförbud, inom fjorton dagar efter det

öfverexekutors förordnande därom gafs, hos gäldenären genom lagsökning

sin fordran kräft eller sin talan till domstol instämt eller fullföljer han

ej genast eller å föreskrifven tid sin talan, där den hos öfv ei exekutor eller

domstol anhängig är; gånge kvarstaden eller förbudet åter. Har i det

fall, hvarom i 148 § skils, borgenär fört klagan mot öfverexekutors utslag,

såvidt därigenom betalning ej blifvit honom tillerkänd, må tiden för

talans instämmande räknas från den dag hofrättens utslag gafs.

Skall lagsökning eller stämning, hvarom nu är sagdt, delgifvas genom

kungörelse i allmänna tidningarna, hafre den, som kvarstaden eller förbudet

vunnit, sin rätt förvarat, om första kungörandet skett inom nu

stadgad tid och hvad i öfrigt i ty fall föreskrifvet år rätteligen fullgöres.

Där enligt lag eller författning det åligger den, som vill göra viss

fordran eller rätt gällande, att utföra sin talan hos myndighet i annan

ordning än efter stämning eller genom lagsökning, skall hvad ofvan stadgats

om påföljd af underlåtenhet att kräfva fordran eller instämma eller

fullfölja talan äga motsvarande tillämpning i fråga om underlåtenhet att

i föreskrifna ordningen anhängiggöra eller fullfölja talan, som nu sagts.

Är den, som kvarstad eller förbud vunnit, enligt stadgande i lag

eller författning eller enligt dom eller aftal förpliktad att låta sin talan

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 57.

af skiljemän pröfvas eller vill han göra gällande sådant anspråk på ersättning

på grund af jordbruksarrende, som må allenast genom syn styrkas,

åligge honom, vid äfventyr af kvarstadens eller förbudets återgång,

att inom tid, som ofvan för talans instämmande stadgats, ej mindre skriftligen

påkalla skiljedom eller syn med uppgift i förra fallet å den eller de

frågor, om hvilka skiljedom äskas, än äfven, där parterna hvar för sig

skola välja skiljemän eller synemän, skriftligen underrätta motparten om

sitt val.

156 §.

Pröfvas de omständigheter, som föranledt kvarstad eller förbud, ej

vidare vara för handen, må kvarstaden eller förbudet af öfverexekutor

häfvas, så ock af domstol, då saken dit instämd är. Väckes eljest, där

till vidmakthållande af kvarstad eller förbud förfarande, som i 154 §

fjärde stycket sägs, blifvit anhängiggjordt, fråga om återgång af kvarstaden

eller förbudet, pröfve öfverexekutor efter omständigheterna, huruvida

sådan återgång skall äga rum eller om och på hvad villkor kvarstaden

eller förbudet må bestå.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr <57.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott fredagen den SO

december 1911.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Staaff,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Ehrensvärd,

Statsråden: Schotte,

Berg,

Bergström,

friherre Adelswärd,

Petrén,

Stenström,

Larsson,

Sandström.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Sandström yttrade:

»I skrifvelse den 11 mars 1910 bär Riksdagen anhållit, att Eders

Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga sådant

förslag till ändring af eller tillägg till 154 § ut sökningslagen, att kvarstad,

skingringsförbud eller reseförbud må kunna vidmakthållas äfven

genom annan åtgärd än lagsökning eller stämning i de fall, då lagsöknings-

eller rättegångsförfarande är uteslutet, och särskilt att påkallande

i behörig ordning af skiljedom, när sådan är föreskrifven, må vara för

ändamålet tillräckligt.

I den motion, som föranledde Riksdagens skrifvelse, framhölls, att

stadgandet i 154 § utsökningslagen om återgång af kvarstad, skingringsförbud

eller reseförbud, för det fall att ej talan instämdes till domstol

eller lagsökning skedde inom viss tid, tydligen hvilade på den förutsättningen,

att hvarje fordran eller annat anspråk, för hvars tryggande man

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 57.

vore berättigad att erhålla kvarstad, skingringsförbud eller reseförbud,

skulle kunna göras gällande antingen genom lagsökning eller genom stämning

till domstol. Emellertid förekomme ej sällan fall, då dessa former

för rättsanspråkets realiserande vore uteslutna. Detta vore förhållandet

då genom aftal eller annorledes vore bestämdt, att uppkommande tvister

icke finge dragas inför domstol utan skulle afgöras genom skiljemän.

Något hinder för utverkande af någon utaf ifrågavarande handräckningsåtgärder

förefunnes visserligen ej, men då vederbörande ej kunde göra sin

talan gällande genom lagsökning eller stämning, komrne den beviljade

skyddsåtgärden att inom trettio respektive fjorton dagar förfalla. Han

vore därför faktiskt i saknad af det skydd, som lagen afsett att gifva

hvarje rättsägare i sådan ställning. Särskildt vid de talrika sjörättstvisterna

gjorde sig behof af kvarstad gällande. I certepartier af visst slag vore det

emellertid vanligt att bestämmelse intoges om tvists afgörande af skiljemän.

I dylika fall vore aflastare!! och lastemottagaren följaktligen urståndsätta

att upprätthålla vidtagen kvarstad såtgärd, som dock vore oundgängligen

nödig för skyddande af deras rätt vid uppkommande tvist. Möjligen

funnes äfven andra fall, då omedelbar lagsökning och stämning vore

uteslutna, som i förevarande afseende borde uppmärksammas. Härvid

afsåges närmast vissa fordringar å bidrag för gäldande af gemensamt

haveri. Dessa fastställdes icke genom omedelbar rättegång utan genom

dispasch, och kunde här mången gång föreligga behof af kvarstad på den

egendom, som svarade för fordringen.

Riksdagen anförde i sin skrifvelse, att rent principiellt sedt det af

motionären omförmälda förhållandet väl ej behöfde betecknas såsom i och

för sig oegentligt. Själfva skiljeaftalet, där ett sådant förelåge, vore ju

en fri viljeakt, därvid parterna finge anses hafva med full insikt om dess

konsekvenser mot vinsten af högre skattade fördelar underkastat sig eu

eller annan med förfarandet förknippad olägenhet. Det erinrades därjämte,

att domaren i utöfningen af sin funktion vore strängt bunden af statens

lagar, medan skiljemannen i sitt uppdrag hade att mera följa sitt eget

omdöme om hvad rätt och billighet kräfver, en olikhet mellan dessa båda

former för realisation af ett rättsanspråk hänskjutande af en tvist till

domstol eller till skiljemän — som skulle kunna tänkas göra lagstiftaren

mindre benägen att låta en provisorisk säkerhetsåtgärd äga fortfarande

bestånd i afbidan på skiljedomens meddelande. De invändningar, som sålunda

ur principiell synpunkt möjligen skulle kunna framställas mot motionärens

förslag, syntes dock vara af underordnad betydelse i jämförelse

med frågans stora praktiska räckvidd. På affärslifvets område gör sig i

våra dagar i fråga om sättet för lösning af uppkommande tvister gällande

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr <57.

en af många omständigheter beroende, allt större tendens att anlita skiljedomsförfarandet

i stället för den offentliga rättsskipningen. Såsom motionären

antydt, förekomme till och med understundom, att för den, som

ingått ett aftal eller inlåtit sig i en affär, skiljemannaförfarandet därmed

faktiskt vore, i händelse af tvist, obligatoriskt. Härvid blefve den af motionären

framhållna bristen i det ifrågavarande hänseendet synnerligen

framträdande. Så syntes i än högre grad vara förhållandet, där redan

enligt lagens stadgande skiljemannaförfarande och ej domstol skall anlitas

för föregående pröfning eller slitande af en rättstvist. Huruvida, på sätt

motionären förutsatt, äfven annan åtgärd än påkallande af skiljedom borde

i det af motionären ifrågasatta hänseendet tillerkännas med stämning eller

lagsökning likställd verkan, torde en blifvande utredning ådagalägga.

Öfver Riksdagens ifrågavarande skrifvelse hafva samtliga Eders

Kungl. Maj :ts befallningshafvande afgifvit infordrade underdåniga utlåtanden,

och hafva därvid vissa befallningshafvande bilagt yttranden från

magistrater och utmätningsmän, hvarjemte Eders Kungl. Majtts befallningshafvande

i Gäfleborgs län insändt yttrande från handelskammaren i Galle.

Hvad angår förslaget att låta påkallande af skiljedom få verkan i

förevarande afseende, så hafva i intet af de afgifna yttrandena några betänkligheter

häremot framförts. Däremot har i så godt som alla yttrandena

vitsordats den allt vidsträcktare tillämpning, som skiljedomsinstitutet

särskildt i affärslifvet erhållit, samt framhållits det praktiska behofvet af eu

bestämmelse i angifna riktningen.

Då lagen genom att medgifva verkställighet af skiljedom och genom

att i vissa fall till och med föreskrifva användningen af skiljedomsinstitutet

synes vilja, praktiskt sedt, jämnställa afgörande genom skiljemän, med

domstols afgörande, samt förevarande lagrum ju icke lägger något hinder

i vägen för vinnande af kvarstad eller förbud till säkerhet för fordran,

för hvars fastställande skiljedom skall komma till användning, kan jag ej

finna annat än att konsekvensen fordrar att man äfven må kunna genom

påkallande i behörig ordning af skiljedom vidmakthålla kvarstad eller förbud,

som utverkats. Här föreligger alltså enligt min mening en lucka i

lagen, och då det praktiska behofvet af bestämmelse i förevarande hänseende

synes otvifvelaktigt, anser jag lika med Riksdagen och de hörda

myndigheterna en ändring af ifrågavarande lagrum vara i synnerlig grad

påkallad.

I åtskilliga af de afgifna yttrandena har framhållits, att för påkallande

af skiljedom icke någon form är föreskrifven vare sig i lagen om

skiljemän den 28 oktober 1887 eller eljest i lag. Det borde därför för

verkan i ifrågavarande afseende uppställas såsom en fordran, att påkallan
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 57.

7

det skett på ett visst sätt t. ex. såsom delgifning af stämning; och har

äfven påyrkats, att det för fall, hvarom nu är fråga, borde åläggas den,

som vunnit kvarstad eller förbud, att.hos öfverexekutor inom den föreskrifna

tiden styrka, att påkallande skett. Då enligt nuvarande stadgandet

det icke torde åligga parten såsom en omedelbar förpliktelse att styrka

det stämning eller lagsökning vederbörligen skett, utan först när motsatsen

af motparten göres gällande bevisning i sådant hänseende lärer behöfva

föras, synas tillräckliga skäl att med afseende å påkallande af skiljedom

meddela annan regel näppeligen föreligga. Det bör vara vederbörande

parts ensak att om påkallandet skaffa sig sådan bevisning, att den, då tvist

härom uppkommer, kan synas öfverexekutor tillräcklig. Däremot synes

lämpligen böra i fråga om formen för påkallandet lämnas sådana regler,

’ att öfverexekutor sättes i tillfälle bedöma hvilket rättsanspråk eller hvilka

frågor skiljemannaåtgärden afser. Det torde därför böra föreskrifvas, att

påkallande af skiljedom skall ske skriftligen samt att därvid skall meddelas

uppgift å den eller de frågor, om hvilka skiljedom äskas.

Under ärendets behandling har äfven ifrågasatts, att stadgande borde

meddelas om skyldighet för den, som vill uppehålla kvarstad eller förbud,

att i vederbörlig tid vidtaga på honom beroende åtgärder för skiljemannaåtgärdens

afslutande, äfvensom att, om skiljedom icke skulle meddelas

inom viss tid eller skiljeaftal af annan grund skulle förfalla, därefter inom

stadgad tid till domstol instämma sin talan. I det förra hänseendet

synes mig böra föreskrifvas, att vederbörande part skall inom samma tid,

som för påkallandet skall gälla, utse skiljeman, där det åligger parterna att

välja sådan, samt skriftligen underrätta motparten om sitt val. Därmed

torde vara tillräckligt sörjdt för att skiljedomsförfarandet kommer ordentligt

i gång. Att i öfrigt meddela föreskrifter i fråga om partens skyldighet

att vidtaga åtgärder för skiljemannaåtgärdens bringande till slut eller

i fråga om påföljden af skiljemannaförfarandets afstannande af ena eller

andra anledningen synes mig knappast erforderligt. Reglerna härom skulle

dessutom svårligen kunna göras fullt uttömmande och komine i alla händelser

att blifva synnerligen obestämda. Man torde därför böra lämna

öfverexekutor full frihet att med användande af den honom enligt 156 §

utsökningslagen tillkommande befogenhet afgöra, huruvida sådana omständigheter

inträdt, att kvarstaden eller förbudet bör gå åter, eller om

åtgärden bör bestå.

Såsom redan i Riksdagens skrifvelse antydts, kunna äfven i andra

än nu omhandlade fall förekomma, att på grund af särskilda lagbestämmelser

användandet af rättegångs- eller lagsökningsförfarandet är uteslutet

och sålunda möjlighet enligt nu gällande stadgande att vidmakthålla kvar
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 57.

stad eller förbud icke föreligger. Så vidt för rättsanspråkets säkerställande

kvarstad eller förbud kan anses vara af praktiskt behof påkalladt, torde

samma skäl, som angifvits för rätten att genom påkallande af skiljedom

upprätthålla kvarstad eller förbud, gälla äfven i fråga om möjligheten att

genom anhängiggörande och fullföljande i den föreskrifna ordningen af nu

afsedd talan vidmakthålla sådan åtgärd. Såsom exempel på rättsanspråk,

för hvilkas realiserande särskild ordning är föreskrifven, kan nämnas fattigvårdssamhälles

fordran, enligt 29 § 2 mom. i nådiga förordningen angående

fattigvården den 9 juni 1871, på ersättning för lämnad fattigvård

samt sådant anspråk, som enligt 18 § i lagen angående ersättning för

skada till följd af olycksfall i arbete den 5 juli 1901 lifräntetagare för

där omnämnda fall kan göra gällande mot arbetsgivare eller dennes stärbhusdelägare.

Hit torde äfven böra räknas ersättningsanspråk, hvilka enligt

bestämmelser i sjölagen skola i händelse af tvist utredas genom dispaschör.

Visserligen lärer verkställighet ej kunna sökas omedelbart å dispasch, och är

följaktligen den, som i dispasch tillerkänts visst belopp, nödgad att, om betalning

ej godvilligt sker, instämma sin talan till domstol, men då i praxis talan, som

skolat genom dispaschör utredas men som icke desto mindre blifvit direkt

till domstol instämd, plägat afvisas, synes all anledning föreligga att i

förevarande hänseende likställa dylika anspråk med de förutnämnda. Att

i alla dessa fall, särskild! det sistberörda, möjligheten att vinna kvarstad

till säkerhet för det ifrågavarande anspråket kan vara af praktisk betydelse,

synes otvifvelaktigt. Jag tinner följaktligen, att i dessa fall anhängiggörande

och fullföljande af talan i den särskilda ordningen bör äga motsvarande

verkan som instämmande och fullföljande i vanlig ordning af

talan till domstol. Den bestämmelse, som sålunda är nödig, anser jag

lämpligen böra erhålla en allmän affattning, sålunda att den kommer att

gälla för det fall att det enligt lag eller författning åligger den, som vill

göra viss fordran eller rätt gällande, att utföra sin talan hos myndighet

i annan ordning än efter stämning eller genom lagsökning. Där alltså

för realisering af visst rättsanspråk ett särskild! förfarande väl kan komma

till användning, men det därjämte står vederbörande öppet att utföra sin

talan vid domstol, skall för sådant fall i fråga om möjligheten att vidmakthålla

kvarstad eller förbud gälla hvad nu är stadgadt. Härigenom

uteslutcs t. ex. möjligheten att, såsom i ärendet af vissa Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvande ifrågasatts, genom anhängiggörande af talan

jämlikt lagen den 26 april 1907 om handräckning för fordrans utfående

kunna vidmakthålla någon af ifrågavarande åtgärder. Men tillräcklig anledning

att tillerkänna anhängiggörande af sådan talan verkan i detta hänseende

torde väl ej heller föreligga.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 57.

9

I öfverensstämmelse med hvad jag nu anfört har jag låtit inom

justitiedepartementet upprätta förslag till lag om ändrad lydelse af 154 §

utsökningslagen».

Föredraganden uppläste härefter det upprättade lagförslaget, hvilket

skulle såsom bilaga fogas vid detta protokoll, samt hemställde, att lagrådets

utlåtande öfver förslaget måtte för det ändamål, § 87 regeringsforrnen

omförmäler, genom utdrag af protokollet inhämtas.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna bifall.

(Jr protokollet:

Israel Myrberg.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 saml. 39 käft. (Nr 57.)

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts nåd. ''proposition Nr 57.

Bil.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 154 § utsökningstagen.

Härigenom förordnas, att 154 § utsökningslagen skall erhålla följande

ändrade lydelse:

Har ej den, som vunnit kvarstad eller skingringsförbud, inom trettio

dagar, och den, som utverkat reseförbud, inom fjorton dagar efter det

öfverexekutors förordnande därom s;afs, hos gäldenären genom lagsökning

sin fordran kraft eller sin talan till domstol instämt eller fullföljer han

ej genast eller å föreskrifven tid sin talan, där den hos öfverexekutor eller

domstol anhängig är; gånge kvarstaden eller förbudet åter. Har i det

fall, hvarom i 148 § skils, borgenär fört klagan mot öfverexekutors utslag,

såvidt därigenom betalning ej blifvit honom tillerkänd, må tiden för

talans instämmande räknas från den dag hofrättens utslag gafs.

Skall lagsökning eller stämning, hvarom nu är sagdt, delgifvas genom

kungörelse i allmänna tidningarna, hafve den, som kvarstaden eller förbudet

vunnit, sin rätt förvarat, om första kungörandet skett inom

nu stadgad tid och hvad i öfrigt i ty fall föreskrifvet är rätteligen fullgöres.

Där enligt lag eller författning det åligger den, som vill göra viss

fordran eller rätt gällande, att utföra sin talan hos myndighet i annan

ordning än efter stämning eller genom lagsökning, skall hvad ofvan stadgats

om påföljd af underlåtenhet att kräfva fordran eller instämma eller

fullfölja talan äga motsvarande tillämpning i fråga om underlåtenhet

att i föreskrift^ ordningen anhängiggöra eller fullfölja talan, som nu sagts.

År den, som kvarstad eller förbud vunnit, enligt stadgande i lag

eller författning eller enligt dom eller aftal förpliktad att låta sin talan

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 51.

af skiljemän pröfvas, åligge honom, vid äfventyr af kvarstadens eller förbudets

återgång, att inom tid, som ofvan för talans instämmande stad*

gats, ej mindre skriftligen påkalla skiljedom med uppgift å den eller de

frågor, om hvilka skiljedom äskas, än äfven, där parterna hvar för sig

skola välja skiljemän, skriftligen underrätta motparten om sitt val.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 57.

Utdrag af protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd onsdagen den

14 februari 1912.

Närvarande:

Justi tieråden Sundberg,

Borgström,

Skarstedt,

Regeringsrådet Ernberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den

30 december 1911, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle, för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, inhämtas öfver

ett inom justitiedepartementet upprättadt förslag till lag om ändrad lydelse

af loi § utsökningslagen.

Det remitterade förslaget, som finnes bilagdt detta protokoll, hade

inför lagrådet föredragits af byråchefen för lagärenden Gustaf Appelberg.

Lagrådet yttrade:

Med den affattning, som gifvits åt det föreslagna tredje stycket af

ifrågavarande lagrum, torde, såsom af departementschefen framhållits, det

däri intagna stadgandet vinna tillämpning beträffande, bland annat, påkallande

af dispasch. Däremot kan hvarken därunder eller under det föreslagna

fjärde stycket inrymmas påkallande af syn till styrkande af anspråk

på ersättning, som på grund af jordbruksarrende göres gällande af jordägaren

eller arrendatorn, vare sig allmänna nyttjanderättslagen är att tillämpa

eller lagen den 25 juni 1909 om arrende af viss jord å landet inom

Norrland och Dalarne skall lända till efterrättelse. Det är emellertid otvifvelaktigt,

att kvarstad eller förbud kan beviljas för ersättningsanspråk,

hvarom nu sagts, likaväl som för annan påstådd fordran; och bestämmelser,

hvilka möjliggöra vidmakthållandet af kvarstad eller förbud, som så
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 51.

lunda vunnits, synas ej vara mindre behöfliga än föreskrifter för de i

förslaget afsedda fall.

Då genom åtgärd, som omförmäles i det föreslagna fjärde stycket,

eller genom påkallande af syn, hvarom nyss sagts, kvarstad eller förbud

vidmakthållits men det sålunda inledda förfarandet af en eller annan

anledning afstannar, bör visserligen detta icke i och för sig utgöra skäl

till kvarstadens eller förbudets återgång; men det kan å andra sidan icke

gå för sig att under alla förhållanden låta kvarstaden eller förbudet bestå.

Lämpligast synes vara, att öfverexekutor äger full frihet att, då fråga

väckes om återgång af kvarstaden eller förbudet, efter omständigheterna

i det föreliggande fallet afgöra, huruvida kvarstaden eller förbudet skall

upphöra eller fortfarande äga bestånd. Befogenhet härtill torde icke,

såsom i departementschefens yttrande förutsattes, tillkomma öfverexekutor

enligt stadgandet i 156 § utsökningslagen, alldenstund detta lagrum

inedgifver rätt till häfvande af kvarstad eller förbud allenast i det

fall att de materiella förutsättningarna för kvarstaden eller förbudet icke

vidare förefinnas. Det lärer fördenskull vara erforderligt att i lagen uttryckligen

inrymma rätt åt öfverexekutor i angifvet hänseende, vare sig

genom någon jämkning af ordalagen i 156 § eller genom tillägg till

förevarande §.

I öfrigt lämnades förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet

Erik Öländer.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 57.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans May.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

fredagen den 23 februari 1912.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Staaff,

Statsråden: Petersson,

Schotte,

Berg,

Bergström,

friherre Adelswärd,

Petrén,

Stenström,

Larsson,

Sandström.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Sandström anmälde lagrådets

genom utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden den

30 december 1911 inhämtade utlåtande öfver upprättadt förslag till lag

om ändrad lydelse af 154 § utsökningslagen.

Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll anförde föredraganden

:

»Hvad lagrådet anmärkt i fråga om behöfligheten af bestämmelser,

hvarigenom påkallande af syn erhåller verkan i nu ifrågavarande hänseende,

torde böra föranleda införande i förslaget af stadgande i sådan riktning,

och synes med hänsyn till den likhet, syneförfarandet erbjuder med

skiljemannaförfarandet, det nya stadgandet lämpligen böra sammanföras

med den i fjärde stycket af förslaget upptagna bestämmelsen.

I öfverensstämmelse med den mening jag vid lagförslagets remitterande

yttrade har lagrådet uttalat att om, efter det skiljemanna- eller syneförfarande

för vidmakthållande af kvarstad eller förbud vederbörligen

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kunyl. Maj:ts nåd. proposition Nr 51.

igångsatts, förfarandet skulle af en eller annan anledning afstanna och i

anledning häraf skulle väckas fråga om återgång af kvarstaden eller förbudet,

öfverexekutor lämpligen borde äga full frihet att efter omständigheterna

i det föreliggande fallet afgöra, huruvida kvarstaden eller förbudet

skulle upphöra eller fortfarande äga bestånd. Sådan befogenhet

anser emellertid lagrådet icke enligt nuvarande lydelsen af 156 § °itsökningslagen

tillkomma öfverexekutor. Det synes mig visserligen fortfarande,

som detta lagrum borde kunna tolkas så vidsträckt att därigenom gåfves

öfverexekutor befogenhet i nu berörda hänseende; men finner jag mig

dock med hänsyn till den ståndpunkt i frågan, som lagrådet intagit, och

då det ju i alla händelser endast kan vara till fördel att denna öfverexekutors

befogenhet uttryckligen uttalas, icke böra motsätta mig upptagande

i lagen af en bestämmelse, hvarigenom öfverexekutors rätt i detta

hänseende fastslås. Sådan bestämmelse anser jag lämpligast böra införas

i 156 § utsökningslagen.

1 enlighet med hvad jag nu nämnt har jag låtit inom justitiedepartementet

omai-beta förslaget samt däri göra tillägg rörande ändring af

156 § utsökningslagen. °

Jag torde slutligen få erinra, att i det förslag till lag om ändring

i vissa, delar af utsökningslagen, som genom nådig proposition af den 19

januari 1912, nr 22, förelagts Riksdagen till antagande, de i 154 och

156 §§ af nu gällande utsökningslag upptagna stadganden gifvits paragrafbeteckningarna

188 och 190. Därest båda lagförslagen anses af Riksdagen

böra godkännas, torde alltså vara nödigt att vissa jämkningar vidtagas i

förslagen för att bringa dem i öfverensstämmelse med hvarandra.»

Föredraganden uppläste härefter ifrågavarande förslag till lag om

ändrad lydelse af 154 och 156 §§ utsökningslagen samt hemställde, att

förslaget måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom nådig proposition

föreläggas Riksdagen till antagande.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna bifall;

och skulle till Riksdagen aflåtas nådig proposition af

den lydelse bilagan vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet

Hjalmar Nyman.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1912:156 Skrifvelse till Konungen i anledning af dels Kungi. Maj:ts ''propositioner nr 22 med förslag till lag om ändring i vissa delar af utsökning slag en m. m. och nr s. 2 i texten
  2. LU 1912:51 Utlåtande i anledning af dels Kungl. Maj:ts propositioner nr 22 med förslag till lag om ändring i vissa delar af utsökning slag en m. m. och nr 57 med förslag t s. 2 i texten