Sök i Ratio Lex

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75

1912-03-15 · 107 sidor, varav 106 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 106 av 107 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1912:75, Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

1

Nr 75.

Kungl. Maj ds nådiga proposition till Riksdagen med förslag till

lag om aflösning af vissa frälseräntar, lag om sammanläggning

af frälseränta med den fastighet, hvaraf räntan

utgår, lag om ändrad lydelse af 11 kap. 2 § jordabalken,

lag om ändrad lydelse af 18 § i förordningen

den 16 juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom,

lag om ändrad lydelse af 61 § i förordningen

den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom

och lag om ändrad lydelse af förordningen den 20 juli

1855 angående kronans rätt vid återbetalning af lån,

som blifvit i jordebok antecknade; gifven Stockholms

slott den 15 mars 1912.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå Riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om aflösning af vissa frälseräntor,

2) lag om sammanläggning af frälseränta med den fastighet, hvaraf

räntan utgår,

3) lag om ändrad lydelse af 11 kap. 2 § jordabalken,

4) lag om ändrad lydelse af 18 § i förordningen den 16 juni 1875

angående lagfart å fång till fast egendom,

5) lag om ändrad lydelse af 61 § i förordningen den 16 juni 1875

angående inteckning i fast egendom och

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 saml. 51 käft. (Nr 75.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

6) lag om ändrad lydelse af förordningen den 20 juli 1855 angående

kronans rätt vid återbetalning af lån, som blifvit i jordebok antecknade.

Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

GUSTAF.

Gust. Sandström.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

3

Förslag

till

Lag

om aflösning af vissa frälseräntor.

• Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Frälseränta, som ej, efter hvad särskildt är stadgadt, må inlösas för

statsverkets räkning, må, i enlighet med hvad nedan sägs, aflösas mot ersättning

i penningar, om räntans ägare eller ägaren af den fastighet, af

hvilken räntan utgår, det begär.

2 §■

Af ersättningen varde en fjärdedel af statsmedel gulden och tre

fjärdedelar af statsmedel förskjutna.

Såsom afbetalning och ränta å hvad sålunda förskjutits skall fastighetens

ägare årligen erlägga ett för hvarje år lika belopp, så bestämdt,

att det förskjutna beloppet jämte fyra procent årlig ränta å hvad vid hvarje

tid däraf återstår oguldet är fyrtio år från förskottets utgifvande till fullo

betaldt till statsverket.

3 §•

Ansökning om aflösning af frälseränta skall göras hos Konungens

befallningshafvande i det län, där fastigheten är belägen; och bifoge sökanden
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

1) bevis, att han äger räntan eller fastigheten, samt uppgift å ägaren

i förra fallet af fastigheten och i senare fallet af räntan,

2) för sökanden tillgängliga upplysningar om räntans tillkomst och

de i räntan ingående förmåner samt

3) gravationsbevis angående räntan.

4

Då ansökning om aflösning af frälseränta inkommit, göre Konungens

befallningshafvande anmälan därom hos domaren i orten; och varde å nästa

rättegångsdag under lagtima ting anteckning om ansökningen införd i lagfarts-

och inteckningsprotokollen.

Konungens befallningshafvande inhämte ock från kammarkollegiet de

upplysningar, som må vara för kollegiet tillgängliga och äga betydelse

för pröfning af ansökningen.

5 §•

Finner Konungens befallningshafvande frälseräntan vara af beskaffenhet

att kunna aflösas, gifve ägare af fastigheten eller räntan, den där

icke är sökande, tillfälle att yttra sig öfver ansökningen. Har sådan egendom

blifvit af en till annan öfverlåten, må ansökningen, innan nye ägaren

sökt lagfart, med laga verkan delgifvas förre ägaren.

Besväras räntan af sökt eller beviljad inteckning eller kan räntan jämlikt

11 kap. 2 § jordabalken häfta för ogulden köpeskilling, skall underrättelse

om ansökningen genom Konungens befallningshafvandes försorg

med posten sändas till kända innehafvare af sådana fordringar och, om

innehafvare af dylik fordran är okänd, införas i allmänna tidningarna och

tidning inom orten tre gånger.

Konungens befallningshafvande förordne ock ombud att i fråga om

aflösningen bevaka kronans rätt.

6 §•

Vistas part, som i 5 § första stycket sägs, å okänd ort, eller är han

utrikes å sådan ort, att hans hörande skulle föranleda synnerlig svårighet

eller tidsutdräkt, och finnes ej någon, som äger för honom i ärendet föra

talan, förordne, på anmälan af Konungens befallningshafvande, domstolen

i den ort, där fastigheten år belägen, god man att i fråga om aflösningen

företräda den frånvarande.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

5

7 §•

Råder ej tvist, huruvida skyldighet att utgifva frälseränta föreligger,

och har mellan räntans och fastighetens ägare samt ombudet för kronan

och fordringsägare, som föra talan i ärendet, träffats öfverenskommelse,

hvilka förmåner skola anses i räntan ingå, eller har eljest af part därom

meddelad uppgift, som delgifvits öfriga parter, af dem lämnats obestridd,

varde räntan bestämd i enlighet härmed. Vinnes ej, enligt hvad nu är

sagdt, enighet om räntans innehåll, skola, om icke någon af parterna det

bestridt, de ränteförmåner, som utgå för år, beräknas efter medeltalet af

de belopp i penningar eller persedlar,, med hvilka räntan utgått under de

tio åren närmast före det denna lag träd! i kraft.

Har tvist yppats, huruvida skyldighet att utgifva frälseränta föreligger,

eller kan eljest räntan ej bestämmas efter hvad i första stycket

sägs, hän vise Konungens befallningshafvande sökanden att efter stämning

å öfriga parter vid domstol föra talan till styrkande af räntans tillvaro

eller de i räntan ingående förmåner.

8 §•

Anställes talan vid domstol, hålle Konungens befallningshafvande

den af kammarkollegiet lämnade utredning och öfriga handlingar i ärendet

domstolen till hända.

9 §•

Ersättningen för ränteförmån, som utgöres med visst belopp för år,

skall uppgå till tjugufem gånger nämnda belopp. Utgår årlig förmån i

annat än penningar, och är ej särskild grund för beräkning af dess värde

i penningar med laga verkan bestämd, varde värdet för år beräknadt efter

medeltalet af den årliga markegången för de sist förflutna tio åren med

tillägg af stadgad forsellönsersättning. Kan sådan beräkning ej göras efter

länets markegångstaxa, bestäxnme Konungens befallningshafvande efter hvad

skäligt pröfvas förmånens värde för år.

Innefattar frälseräntan förmån, som ej utgår med visst belopp för

år, bestämme Konungens befallningshafvande ersättningen för sådan förmån

enligt hvad skäligt pröfvas.

Skall enligt hvad ofvan är sagdt förmåns värde för år eller ersättningen

för förmån bestämmas efter hvad skäligt pröfvas, äge Konungens

befallningshafvande inhämta yttrande af sakkunniga, om sådant finnes erforderligt.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

10 §.

År aflösningeri ej begärd af fastighetens ägare, och finnes, att hvad

denne enligt 2 § skulle blifva pliktig årligen erlägga såsom afbetalning

och ränta å det af statsmedel förskjutna beloppet öfverstiger hvad han är

skyldig såsom frälseränta för hvarje år utgifva, med beräkning efter hvad

i 9 § sägs af värdet å årlig förmån, som utgår i annat än penningar,

varde ansökningen afslagen, därest ej fastighetsägaren rnedgifver, att aflösningen

ändå må äga rum.

11 §•

Möter ej enligt hvad i 10 § sägs hinder mot bifall till ansökningen,

skall Konungens befallningshafvande genom utslag fastställa ersättningen

och föreskrifva, från och med hvilket kalenderår frälseräntan skall upphöra

att utgå; skolande, där ej förhållandena till annat föranleda, tiden för

räntans upphörande bestämmas till ingången af kalenderåret närmast efter

det utslaget vunnit laga kraft. Konungens befallningshafvande gifve ock

i utslaget tillkänna, hvad fastighetsägaren har att iakttaga i fråga om erläggande

af ränta och afbetalning å det belopp statsverket förskjuter.

12 §.

Besvär öfver Konungens befallningshafvandes beslut i fråga, som

ofvan sägs, må anföras hos kammarkollegiet före klockan tolf å sextionde

dagen från det beslutet gafs; och må öfver kammarkollegiets beslut besvär

anföras hos Konungen före klockan tolf å sextionde dagen från det kollegiets

beslut gafs.

Underrättelse om att Konungens befallningshafvande eller kammarkollegiet

meddelat utslag angående aflösning af frälseränta och om tiden

då det skett skall genom myndighetens försorg ofördröjligen införas i

allmänna tidningarna och tidning inom oi’ten samt med posten sändas till

parterna så ock till känd innehafvare af fordran, som i 5 § sägs, ändå att

han ej fört talan i ärendet.

13 §.

Angående förskott, som ofvan är sagdt, skall anteckning, på sätt

om lån från odlingslånefonden är stadgadt, göras i den jordebok, där

fastigheten senast blifvit införd; och åtnjute därefter statsverket för de

årliga afbetalnings- och räntebeloppen lika rätt i den fastighet, från hvilken

frälseräntan utgått, som för afgäld af fast egendom, hvarom i 17 kap.

6 § handelsbalken sägs.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

14 §.

Sedan utslag, som i 11 § omförmäles, vunnit laga kraft, läte Konungens

befallningshafvande verkställa anteckning enligt 13 § samt införa

meddelande om utslaget i länskungörelserna. Konungens befallningshafvande

insände ock till domaren i orten anmälan ej mindre om frälseräntans

upphörande än äfven om förskottet samt de årliga afbetalningsoch

räntebeloppen äfvensom den i jordeboken införda anteckning; och

varde å nästa rättegångsdag under lagtima ting anteckning om räntans

upphörande gjord i lagfarts- och inteckningsprotokollen samt anteckning

om förskottet och hvad därtill hör införd i inteckningsprotokollet.

När förskjutet belopp blifvit till fullo betaldt, skall ock anmälan

härom göras och i inteckningsprotokollet införas enligt hvad nyss sagts.

15 §.

Konungens befallningshafvande utbetale vid början af det kalenderår,

från och med hvilket frälseräntan enligt laga kraftägande utslag upphör

att utgå, ersättningen till frälseräntans ägare, dock att, om räntan

besväras af sökt eller beviljad inteckning eller kan jämlikt 11 kap. 2 §

jordabalken häfta för ogulden köpeskilling, hvad om fördelning af köpeskilling

för utmätningsvis såld fast egendom är stadgadt skall äga motsvarande

tillämpning. Kallelse till sammanträde för ersättningens fördelning

skall genom Konungens befallningshafvandes försorg med posten

sändas till kända innehafvare af fordringar, för hvilka räntan svarar, samt,

om innehafvare af dylik fordran är okänd, införas i allmänna tidningarna

och tidning inom orten tre gånger, sista gången minst fjorton dagar före

sammanträdet.

Innehades frälseräntan såsom fideikommiss, hålle Konungens befallningshafvande

den ägaren tillkommande ersättning inne, till dess Konungen

förordnat, huru med medlen skall förfaras.

Uppstår tvist om rätten till ersättningen, eller möter eljest hinder

för utbetalande af denna, late Konungens befallningshafvande, om så begäres,

insätta medlen i bankinrättning för att innestå mot ränta; och

komme räntan den till godo, som finnes vara berättigad till ersättningen.

16 §.

Fastighetens ägare vare berättigad att när som helst, sex månader

efter uppsägning, inbetala hela det å förskottet återstående beloppet jämte

därå upplupen ränta.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

17 §•

Ersättning till sakkunniga, som i 9 § omförmälas, samt kostnaden

för kungörelser, delgifningar och dylika åtgärder, som enligt denna lag

ske genom myndighets försorg, skola gäldas af allmänna medel.

18 §.

Hvad i denna lag stadgas äge ej tillämpning i afseende å frälseränta,

som, då aflösning begäres, är med fastigheten förenad i samme ägares hand.

Begäres aflösning af frälseränta, som varit med fastigheten förenad

men blifvit åter därifrån skild, och har föreningen inträdt eller fortfarit

efter den 31 mars 1911, skall ej någon del af ersättningen gäldas af statsmedel,

men varde ersättningen i sin helhet förskjuten af dylika medel och

äge i öfrigt stadgandena i denna lag motsvarande tillämpning.

I fråga om de från hospitalen till kronan indragna räntor äge hvad

i denna lag stadgas ej tillämpning.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1913.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 75.

9

Förslag

till

Lag
om

sammanläggning af frälseränta med den fastighet, hvaraf räntan utgår.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Frälseränta må, i enlighet med hvad nedan sägs, sammanläggas med

den fastighet, hvaraf räntan utgår.

2 §■

Sammanläggning må ej ske, om i lagfartsprotokollet finnes antecknadt,

att klander blifvit instäindt å fång till egendom, hvarom fråga är, eller

rätten därtill eljest finnes tvistig eller sådan egendom är utmätt eller

beslut är meddeladt om dess försäljning i den ordning, som om utmätt

fast egendom är stadgad.

Ej heller må sammanläggning äga rum, utan så är att antingen endera

egendomen icke är besvärad af sökt eller beviljad inteckning eller

ock, om båda egendomarna äro sålunda besvärade, den ena häftar allenast

för sådana inteckningai'', som äro i samma inbördes ordning gällande jämväl

i den andra, samt i denna icke finnes annan inteckning med bättre

eller lika rätt.

Hvad ofvan sagts i fråga om inteckning äge tillämpning beträffande

fordran eller annan rättighet, för hvilken egendom, som förut år nämnd,

kan häfta jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 saml. 54 käft. (Nr 75.)

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 15.

3 §•

Hafva frälseränta]! och fastigheten kommit i samme ägares hand,

äge rätten, på ansökning af ägaren, föreskrifva, att räntan skall vara med

fastigheten sammanlagd.

Sådan föreskrift må dock ej meddelas, med mindre sökanden erhållit

lagfart å såväl räntan som fastigheten eller, därest någondera förvärfvats

genom fång, hvarmed han enligt äldre lag ej varit skyldig att lagfara,

hans åtkomst till denna egendom styrkes.

4 §•

Gör ägare af frälseränta, som ej besväras af sökt eller beviljad inteckning

och ej heller kan häfta för fordran enligt 11 kap. 2 § jordabalken,

ansökning om räntans sammanläggning med fastigheten, vare, äfven

om ej jämväl denna är i sökandens hand, lag som i 3 § första stycket

sägs.

Hvad i 3 § andra stycket stadgas äge motsvarande tillämnpning i

fråga om sökanden och fastighetens ägare.

o §•!

Meddelas lagfart å fång till endera egendomen för den, som förut

har eller samtidigt erhåller lagfart jämväl å den andra, eller varder, efter

det fång till båda egendomarna blifvit för samme ägare lagfarna, inteckning

i sådan egendom sökt, beviljad, förnyad, helt och hållet eller till viss

del dödad eller under annan nedsatt, och möter ej för sammanläggning

hinder efter hvad i 2 § första eller andra stycket sägs, höre rätten ägaren,

huruvida han har något att erinra mot att dylik åtgärd vidtages. År ej

sådant fall för handen, att enligt 2 § sammanläggning ej må ske, och

visar ej ägaren skälig anledning till att sammanläggning skulle lända hohonom

till förfång, föreskrifve rätten, att räntan skall vara med fastigheten

sammanlagd.

Möter allenast på den grund, att egendom kan hätta jämlikt 11

kap. 2 § jordabalken, hinder att meddela föreskrift om sammanläggning,

förklare rätten frågan därom hvilande, intill dess den i samma § angitna

tid för intecknings sökande är ute.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

6 §•

fÄr lagfart å fång till frälseränta!) och fastigheten samme ägare beviljad,

och synes förhållande, som enligt 2 § utgör hinder för sammanläggning,

ej föreligga, äge rätten, äfven utan sammanhang med ärende

angående lagfart å sådan egendom eller inteckning däri, väcka fråga om

sammanläggning och därom förordna efter hvad i 5 § första stycket sägs.

7 §•

Frälseränta upphöre, då den sammanlägges med fastigheten.

8 §.

Sammanlägges frälseränta, hvari inteckning är beviljad, med fastigheten,

galle inteckningen i denna. Varder efter sammanläggning men på

grund af tidigare rätt till räntan ansökning om inteckning gjord eller fullföljd,

skall inteckningen, om ansökningen bifalles, fastställas att gälla i

fastigheten.

9 §•

Angående väckt fråga om sammanläggning och rättens beslut däröfver

skall anteckning göras i lagfarts- och inteckningsprotokollen. Skall

enligt hvad i 8 § sägs i frälseränta beviljad inteckning gälla i fastigheten,

göre ock rätten anteckning därom i inteckningsprotokollet.

10 §.

Inteckning i frälseränta må ej beviljas, med mindre inteckningen är

utfäst då denna lag träder i kraft, eller inteckning för fordran, för hvilken

räntan jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken vid nämnda tid häftar, sökes inom

den i samma § angifna tid.

11 §•

Aro frälseräntan och fastigheten förenade i samme ägares hand och

intecknade för samma fordran, må inteckningen ej i någondera egendomen

helt och hållet eller till viss del dödas, om ej liknande åtgärd vidtages i

afseende å den andra egendomen eller efter inteckningens dödande i frälseråntan

denna icke vidare besväras af inteckning; dock göres härigenom ej

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

ändring i hvad som är stadgadt angående rätt att, sedan fast egendom

blifvit utmätningsvis såld, låta döda inteckning, som till följd af försäljningen

blifvit utan verkan.

Inteckning, för hvilken frälseränta!! och fastigheten gemensamt häfta,

må ej i frälseräntan nedsättas under annan gemensam inteckning, med

mindre liknande åtgärd vidtages i afseende å fastigheten, och ej heller

nedsättas under inteckning, för hvilken frälseräntan ensam svarar; ej heller

må, då frälseräntan och fastigheten äro i samme ägares hand, inteckning,

som meddelats i egendomarna gemensamt, i fastigheten nedsättas under

annan gemensam inteckning, utan att liknande åtgärd vidtages i afseende

å frälseräntan.

12 §.

Fi''älseränta, som innehafves såsom fideikommiss, må ej sammanläggas

med fastigheten, med mindre fideikommisset omfattar äfven denna.

Utgår af fastighet, som innehafves såsom fideikommiss, frälseränta,

som ej omfattas af fideikommisset, och besväras räntan af sökt eller beviljad

inteckning, som ej gäller äfven i fastigheten, eller kan räntan häfta

för fordran jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken, må sammanläggning ej äga

rum, ändå att hinder därför enligt hvad ofvan är sagdt ej möter.

Innehafves frälseräntan eller fastigheten såsom fideikommiss, äge

stadgandena i 11 § ej tillämpning, med mindre fideikommisset omfattar

jämväl den andra egendomen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1913.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 15.

13

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af II kap. 2 § jordabalken.

Härigenom förordnas, att 11 kap. 2 § jordabalken skall erhålla

följande ändrade lydelse:

Nu häfver den, som sålde, icke uppburit fulla penningar, ändock

han i köpebrefvet tillstått, att han köpeskillingen till fullo bekommit; njute

sin säkerhet i det, som såldt är, framför andra köparens borgenärer. Söker

han ej inteckning för sin fordran, i stad inom tre månader, och å landet

sist vid det ting, som infaller näst efter sex månader sedan lagfart för

köparen beviljades, äge därefter ej bättre rätt än de andra.

Hvad nu är stadgadt galle ej, där någon i stad eller å annan ort,

för hvilken lagen angående förändring af tomts område äger tillämpning,

sålt viss till gränserna bestämd del af tomt att med annat område till en

tomt sammanläggas, och ej heller där frälseränta säljes.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1913.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 18 § i förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart

å fång till fast egendom.

Härigenom förordnas, att 18 § i förordningen den 16 juni 1875

angående lagfart å fång till fast egendom skall erhålla följande ändrade

lidelse:

J

Vid rätten skall föras bok i öfverensstämmelse med lagfartsprotokollet,

så inrättad att däraf lätteligen kan ses: hvarje egendom därå lagfart

blifvit sökt, tiden då det skett, sökandens namn, fånget samt sådant

vid fånget fästadt villkor, som i 11 § omförmäles, så ock tiden då lagfart

blifvit beviljad eller afslagen.

Då anteckning i protokollet skett efter 13 och 16 §§ i denna förordning

eller enligt lagen angående förändring af tomts område eller på

grund af lagen om aflösning af vissa frälseräntor eller jämlikt lagen om

sammanläggning af frälseränta med den fastighet, hvaraf räntan utgår,

värde ock det i boken anmärkt.

De närmare föreskrifterna om bokens förande meddelas af Konungen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1913.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts nåd. proposition Nr 75.

15

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 61 § i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning

i fast egendom.

Härigenom förordnas, att 61 § i förordningen den 16 juni 1875

angående inteckning i fast egendom skall erhålla följande ändrade lydelse:

Vid rätten skall i öfverensstämmelse med inteckna)gsprotokollet föras

bok så inrättad, att däraf lätteligen kan ses hvarje egendom, däri inteckning

blifvit sökt, tiden då det skett, sökandens namn, beloppet af fordran

eller beskaffenheten af annan rättighet hvarför inteckning är sökt, så ock,

där inteckning blifvit beviljad eller afslagen, förnyad, nedsatt, annorledes

förändrad eller dödad, eller ock ansökning om inteckning blifvit förklarad

hvilande eller därefter åter hos rätten anmäld, tiden då sådant skedde.

Då anteckning i protokollet skett angående utmätning eller eljest

enligt 38 § i denna förordning eller efter lagen om aflösning af vissa

frälseräntor eller på grund af lagen om sammanläggning af frälseränta

med den fastighet, hvaraf räntan utgår, eller jämlikt förordningen angående

kronans rätt vid återbetalning af lån, som blifvit i jordebok antecknade,

varde ock det i boken anmärkt.

De närmare föreskrifterna om bokens förande meddelas af Konungen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1913.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Majits nåd. proposition Nr 75.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af förordningen deu 20 juli 1855 angående kronans rätt

vid återbetalning af lån, som blifvit i jordebok antecknade.

Härigenom förordnas, att förordningen den 20 juli 1855 angående

kronans rätt vid återbetalning af lån, som blifvit i jordebok antecknade,

skall erhålla följande ändrade lydelse:

Då lån utaf allmänna medel för beredande af odlingsföretag medelst

utdikningar eller vattenaftappningar, likmätigt kungl. kungörelserna den 13

juni 1845 och den 3 november 1848, blifvit i jordebok antecknadt, äger

kronan för de årliga afbetalnings- och räntebeloppen lika rätt i det hemman,

hvilket lånet blifvit påfördt, som för annan afgäld eller ränta af fast

egendom, efter ty i 17 kap. 6 § handelsbalken sägs.

Det åligger Konungens befallningshafvande att, såvidt angår egendom,

som är i inteckningsboken upptagen, sedan anteckning, som nyss sagts,

skett, därom så ock angående de årliga afbetalnings- och räntebeloppen

ofördröjligen göra anmälan hos domaren i orten; och varde sådan anmälan

införd i inteckningsprotokollet å nästa rättegångsdag under lagtima ting.

När lånet blifvit till fullo befäl dt, skall* ock anmälan härom göras och i

inteckningsprotokollet införas efter hvad nu sagts.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1913 och tillämpas jämväl

i fråga om lån, som före nämnda dag antecknats i jordeboken och ej

före samma dag blifvit till fullo betaldt.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majd» nåd. proposition Nr 75.

17

Utdrag af protokollet öfver justitiedeparteinentsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet a Stockholms slott

torsdagen den 22 juni 1911.

Närvarande:

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Taube,

Statsråden: Petersson,

Hederstieuna,

SwABTZ,

grefve H amilton,

Malm,

Lindström,

Nyländer.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anförde

chefen för justitiedepartementet statsrådet Petersson följande:

»Frälseräntor finnas som bekant af hufvudsakligen två olika skir,

nämligen skattefrälseräntor och frälseskatteräntor. De förra hafva uppkommit

därigenom, att kronan till någon enskild öfverlåtit sin rätt till den

från ett skattehemman utgående räntan. De senare härleda sig därifrån,

att ägare af frälsehemman afhändt sig jordäganderätten med förbehåll att

för sig och efterkommande af hemmanet åtnjuta viss ränta eller ock —

hvilket varit mera sällsynt — med bibehållande af jordäganderätten till

annan upplåtit rätt till viss ränta af hemmanet. Har den jord, från hvilken

ränta af det senare slaget utgår, tidigare varit i kronans ägo, plägar

räntan äfven benämnas kronofrälseränta. I fråga om dessa räntors uppkomst,

natur och beskaffenhet tillåter jag mig i öfrigt hänvisa till en af professoren

B. Ekeberg på mitt uppdrag utarbetad, i tryck tillgänglig redogörelse.

Beträffande skattefrälseräntorna gäller enligt nådiga förordningen den

11 september 1885, att desamma må inlösas för statsverkets räkning, i den

mån vederbörande ränteägare därom framställa anbud. Tiden för sådant

anbuds framställande var ursprungligen begränsad till ett år från förordningens

datum, men på grund af särskilda beslut af Riksdagen har därefter

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 saml. 54 höft. (Nr 75.) 3

Gällande be

stämmelser

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Riksdagens

skrifvelse _

den 5 maj

1893.

Kuricfl. Maj:(s nåd. .proposition Nr 75.

gång efter annan blifvit utsatt ny tid, numera enligt nådiga kungörelsen

den 14 maj 1909 sträckande sig till utgången af år 1912. Inlösningssumman

erhålles genom räntans kapitalisering efter fyra procent och motsvarar

alltså tjugufem gånger räntans värde för år. Detta värde skulle

enligt 1885 års förordning bestämmas efter medeltalet af 1874—1883 årens

markegångspris med tillagd forsellönsersättning af 8 öre kubikfoten för råg

och korn samt 6 öre kubikfoten för hafre, men beräknas numera enligt

nådiga kungörelsen den 6 maj 1904 efter medeltalet af 1893—1902 årens

markegångspris med tillägg af nämnda forsellönsersättning, under iakttagande

dock att inlösningspriset ej i något fall må understiga det belopp,

som motsvarar räntans värde enligt den i 1885 års förordning angifna

beräkningsgrund.

Ett villkor för inlösen har varit, att räntan icke blifvit med jordäganderätten

förenad. Genom nådig förordning den 2 innevarande månad

har emellertid häri gjorts den förändring, att hinder mot inlösen ej skall

möta på den grund att räntan vid något tillfälle före den 1 april 1911

varit förenad med jordäganderätten.

För de inlösta räntorna gälla samma bestämmelser som för annan

grundskatt till staten, och de äro alltså i sin helhet afskrida.

För att äfven i de fall, då ägarna af inlösningsbara skattefrälseräntor

icke anmält desamma till inlösen, räntegifvarna skulle blifva delaktiga

af grundskatteafskrifningens förmåner, har genom nådiga kungörelsen

den 3 februari 1888 föreskrifvits, att ägare af skattefrälsehemman, hvars

ränta, ehuru varande af den i 1885 års förordning afsedda beskaffenhet,

icke blifvit af statsverket inlöst, skulle från och med år 1888 erhålla årlig

ersättning af statsmedel. Denna ersättning, som till en början utgjorde

trettio procent af räntan och genom lagen den 2 december 1892 angående

afskrifning af de å viss jord h vilande grundskatter och hvad därmed äger

sammanhang bestämdes till så stor del af räntans belopp, som motsvarade

det för grundskatteafskrifningen vid hvarje tid gällande procenttal, utgår

efter denna afskrifnings fullbordande med en summa motsvarande hela

den erlagda räntan.

Gång efter annan har inom Riksdagen föreslagits, att åtgärder skulle

vidtagas för att bringa äfven frälseskatteräntorna till upphörande.

Dessa yrkanden ledde först till en af Riksdagen den 5 maj 1893

till Kungl. Maj:t aflåten skrifvelse med anhållan, att Kungl. Maj:t ville

låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag i syfte att, sedan frälseränta

en gång blifvit förenad med frälseskattehemmanet, jorden och räntan

icke skulle få åter skiljas. Riksdagen framhöll, att den konsolidation af

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. May.ts nåd. proposition^ Nr 75.

söndrad äganderätt, som man velat åstadkomma genom att stadga lösningsrätt

för frälseränteägare till skattejord och för skattejordägare till frälseränta,

icke kunde vinnas, så länge rlet stode en hvar fritt att åter upplösa

den förening af jordäganderätten och frälseräntan, som med begagnande af

lösningsrätt eller på annat sätt blifvit vunnen.

I anledning af denna Riksdagens framställning utarbetades, sedan Förslag till

utlåtande af kammarkollegiet inhämtats, inom justitiedepartementet ett ^-frälseränta»

slag till lag om frälseräntas sammanläggning med jorden, hvaraf den utgår, sammanFörslaget

innebar hufvudsakligen att, om någon blifvit ägare af såväl frälse- „

räntan som jorden, domstol skulle på hans ansökning kunna medgifva, att hvaraf■ den

räntan sammanlades med jorden till en fastighet. För bifall till sådan an- ntgår''

sökning skulle erfordras bl. a. att sökanden vunnit lagfart å räntan och

jorden samt att räntan icke vore besvärad af beviljad eller sökt inteckning

och ej heller kunde jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken i sökandens hand

häfta för fordran eller annan rättighet. Hade ränta och jord förenats till

en fastighet, skulle räntan icke få söndras från jorden.

Då förslaget den 28 april 1899 hänvisades till högsta domstolen för

granskning, erinrade dåvarande chefen för justitiedepartementet om, att för

en föreskrift om frälseräntas oskiljaktighet från jorden förutsattes bestämmelser

till tryggande af de särskilda rättigheter, för hvilka räntan och

jorden kunde häfta. Räntan och jorden borde alltså icke få sammanläggas,

med mindre det visades, att hinder af dylika särskilda rättigheter ej mötte,

och häraf syntes följa att sammanläggningen icke borde kunna äga rum

utan på begäran af ägaren till räntan och jorden.

Högsta domstolen fann en konsolidering af den söndrade äganderätten

till jord, hvarifrån frälseränta utgår, vara önskvärd såväl från rättslig synpunkt

som af ekonomiska grunder; frälseräntan, såsom sjanständigt rättsobjekt

likställdt med själfva jorden, vore med gällande rättsordning en

anomali och verkade ekonomiskt såsom en på jorden lagd grundskatt. Att

bringa denna kvarlefva från en förgången tids uppfattning ur världen vore

därför utan tvifvel ett berättigadt önskemål. Den anordning, förslaget för

uppnående häraf ville bringa till stånd, syntes emellertid icke vara ägnad

att i nämnvärd mån leda till målet. Sedan räntan och jorden förenats i

en hand, funnes för innehafvaren endast ringa uppfordran att själf vidtaga

någon åtgärd för att inskränka sin fria dispositionsrätt öfver båda. Det

vore därför fara värdt, att om det lämnades i hans fria skön, huruvida

han ville påkalla sammanläggning eller fortfarande i sin hand behålla

räntan och jorden såsom skilda rättsobjekt, han skulle låta saken vara

sådan den vore, och att därmed den möjligheten alltjämt skulle kvarstå

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

att jord och ränta åter komrae åtskils. Ville man uppnå något verkligen

afsevärdt i det föresätta syftet, måste man ställa det så att, sedan ränta

och jord förenats i samme ägares hand, lagen gjorde dem oskiljaktiga.

Skulle emellertid så beskaffade lagstadganden finnas icke kunna meddelas,

syntes det icke vara skäl att tillskapa en lag allenast på papperet, utan

praktisk användning. Högsta domstolen hemställde därför, att förslaget

icke måtte framläggas för Riksdagen.

Mot förslagets detaljbestämmelser anmärktes bl. a., att, med bevarande

af förslagets egen ståndpunkt i fråga om villkoren för sammanläggning,

intet hinder syntes böra möta för sådan åtgärd i det fall, att väl

räntan men icke jorden vore på angifna sätt besvärad; och om än dylikt tall

torde mera sällan förekomma, syntes häraf icke kunna hämtas tillräcklig

anledning att utesluta det från beaktande. Det kunde ock anmärkas att,

när jord och ränta besvärades allenast af gemensamma gravationer, hänsyn

till dessa icke skäligen kunde utgöra hinder för sammanläggningen.

Ärendet föredrogs därefter ånyo inför Kungl. Maj:t den 30 oktober

1903. Emot högsta domstolens enhälligt afgifna uttalande fann departementschefen

sig ej kunna tillstyrka, att det uppgjorda förslaget förelädes

Riksdagen till antagande. Men då det ansågs förtjäna tagas i förnyadt

öfvervägande, huruvida det af Riksdagen angifna syftemålet kunde uppnås,

samt detta ämne hade sammanhang med det arbete, som uppdragits åt

lagberedningen, blefvo, på hemställan af departementschefen, handlingarna

i ämnet öfverlämnade till lagberedningen för att komma under öfvervägande

vid fullgörande af dess uppdrag rörande bearbetning af jordabalken med

därtill hörande författningar. Sedermera har lagberedningen afgifvit utlåtande

och förslag i ett annat härmed sammanhängande ärende, för hvilket

jag strax skall redogöra; och har därefter beredningen i motiven till

sitt den 9 oktober 1909 afgifna förslag till jordabalk m. in. förklarat sig

finna någon vidare åtgärd med anledning af omförmälda framställning af

1893 års Riksdag i frågans nuvarande läge icke vara påkallad.

Äfven mera direkta åtgärder för frälseräntors aflyftande i större omfattning,

än gällande bestämmelser medgifva, hafva varit föremål för Riksdagens

uppmärksamhet.

Under åren 1886—1899 väcktes upprepade gånger inom andra kammaren

motioner i syfte, dels att det i nådiga förordningen den 11 september

1885 för inlösen af skattefrälseräntor uppställda villkoret, att räntan icke

blifvit med jordäganderätten förenad, måtte mildras, dels att äfven frälseskatteräntor

måtte få inlösas. Dessa motioner blefvo på hemställan af

statsutskottet städse afslagna af båda kamrarna. Såsom skäl härför åbero
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

pades hufvudsakligen att, om eu skattefrälseränta förenats med jordäganderätten

och därefter åter blifvit från denna skild, den nya räntans tillkomst,

storlek och beskaffenhet berodde uteslutande af det vid frånskiljandet träffade

aftalet samt räntan följaktligen vore att anse såsom en frälseskatteränta.

Hvad åter dessa beträffade, syntes det icke tillrådligt att ikläda staten

skyldighet att inlösa räntor, som utan någon statens mellankomst tillkommit

eller kunde tillkomma genom aftal mellan enskilda. Vid 1901 och 1903 årens

Riksdagar beslöt därefter andra kammaren, på hemställan af tillfälligt utskott,

aflåtande till Kungl. Maj:t af skrifvelse med begäran om utredning angående

aflyftande af frälseskatteräntor, men detta beslut biträddes icke af första kammaren.

Äfven vid 1904 års Riksdag stannade kamrarna i olika beslut, i det

första kammaren, i öfverensstämmelse med statsutskottets hemställan, förkastade

ett framiagdt skrifvelseförslag men andra kammaren godkände förslaget.

Slutligen enades kamrarna vid 1905 års Riksdag om en framställning

i ämnet, och skrifvelse till Kungl. Maj:t afläts den 10 maj 1905. T denna

förklarade Riksdagen sig visserligen vidhålla den inom Riksdagen vid flera

föregående tillfällen uttalade mening att, då uppkomsten af ifrågavarande

räntor, särskilt hvad frälseskatteräntorna beträffade, grundade sig på aftal

af privaträttslig natur mellan enskilda, staten icke kunde anses förpliktad

att genom uppoffring från det allmännas sida vidtaga åtgärder för- att

åstadkomma inlösen af dessa utskylder. Det vore emellertid önskvärd!, att

de olägenheter, som tillvaron af dessa å jorden hvilande räntor medförde,

komme att upphöra, och då Riksdagen genom en utredning i ämnet blefve

satt i tillfälle att närmare pröfva de åtgärder, som lämpligen skulle kunna

vidtagas för vinnande af rättelse i berörda förhållanden, både Riksdagen

ansett eu sådan utredning böra åstadkommas. Riksdagen anhöll därför, att

Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, på hvad sätt och under hvilka villkor de,

som utgjorde sådana frälseräntor, som enligt gällande författningar icke åt

statsverket inlöstes, kunde sättas i tillfälle att lösa sig från dessa räntor, och för

Riksdagen framlägga det förslag, hvartill utredningen kunde gifva anledning.

öfver Riksdagens sistnämnda skrifvelse hafva, på grund af nådiga

remisser, Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länen, kammarkollegiet och

lagberedningen afgifvit utlåtanden. Genom remisserna till Kungl. Maj:ts

befallningshafvande anbefalldes dessa jämväl att från vederbörande myndigheter

infordra såvidt möjligt fullständiga upplysningar, från hvilka fastigheter

inom vederbörande län ränta af sådan beskaffenhet, som i berörda

skrifvelse åsyftades, utginge, äfvensom om räntans tillkomst, beskaffenhet

och belopp samt att därmed, jämte utlåtandet i ärendet, till Kungl. Maj:t

inkomma. De härigenom vunna upplysningarna angående dylika räntois

Riksdagen*

skrifvelse

den 10 maj

190!).

Förberedande

åtgärder

i anledning

af skriffelsen

den 10

maj 1905.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 7-5.

förekomst, beskaffenhet och belopp hafva sedermera i någon mån fullständigats

och vidare bearbetats, och den sålunda erhållna utredningen har

till sina hufvuddrag sammanfattats i följande öfversiktstabell:

Sammandrag öfver länsvis uppgjorda förteckningar å frälseräntor.

Län.

1909 års taxeringsvärden & frälseräntor

af frälse- skatte

natur.

af krono- frälse

natur.

af skatte- frälse

natur.

af skatte- frälse

natur

men med

jord och

ränta för- enade.

hvarom

utredning

saknas.

Summa.

Stockholms ..........

272,730

136,500

239,400

38,500

21,300

708,430

Uppsal»............

237,700

191,960

99,960

16,700

59,300

605,620

Södermanlands........

35,890

22,900

34,930

3,600

3,100

100,420

Östergötlands.........

53,600

44,000

85,760

3,400

22,500

209,260

Jönköpings..........

34,200

6,900

10,800

—

—

51,900

Kronobergs..........

113,450

44,600

7,900

3,400

2,500

171,850

Kalmar............

42,600

11,600

10,900

—

100

65,200

Gottlands...........

—

—

_

_

_.

_

Blekinge ...........

—

—

—

—

_

_

Malmöhus...........

3,200

1,000

—

—

_

4,200

Kristianstads.........

—

—

—

—

_

—

Hallands...........

5,100

17,600

96,500

—

119,200

Göteborgs och Bohus.....

1,100

—

—

1,000

_

2,100

Älfsborgs...........

55,900

33,250

27,050

2,200

4,100

122,500

Skaraborgs..........

58,220

6,440

8,000

500

5,600

78,760

Värmlands..........

49,020

39,140

32,280

49,160

5,700

175,300

Örebro...........

33,350

53,660

24,100

4,300

5,100

120,510

Västmanlands.........

44,100

35,800

28,800

10,100

15,900

134,700

Kopparbergs..........

—

1,100

—

5,700

_

6,800

Gäfleborgs.........

—

3,500

600

120,300

_

124,400

Västernorrlands.......

—

160

—

_

_

160

Jämtlands......

_

_

Västerbottens . . .

—

_

_

Norrbottens .......

—

35

■ TT-

105

—

140

Summa

1,040460

650,146

706,980

258,966

145,200

2,801,460!

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75. 23

Kungl. Maj:ts befallningshafvande hafva i allmänhet tillstyrkt vidtagande

af åtgärder för frälseskatteräntornas aflyftande. Till stöd härför

hafva anförts i hufvudsak följande skäl. Ifrågavarande räntor vore till

hinder för åstadkommande af enhetlighet i jordbeskattningen. De måste

för jordägaren blifva mera betungande i samma man som den allmänna

fastighetsbeskattningen efter grundskatternas och roteringsbördans aflyftande

höjdes. För ränteägaren vore det förenadt med olägenheter af flera

slag att utkräfva den årliga, motvilligt erlagda räntan, så mycket mer

som både han och räntegifvaren ofta sväfvade i ovisshet om räntans beskaffenhet

och rätta belopp. Den olika behandlingen af skattefrälseräntor

och frälseskatteräntor uppfattades af dem, hvilka vore skyldiga erlägga

räntor af det senare slaget, såsom en orättvisa. Frälserätt tornas upphörande

skulle jämväl möjliggöra eu förenkling af markegångstaxorna.

Beträffande frågan, om och i hvad mån staten bör icke blott genom

lagstiftning befrämja utan äfven ekonomiskt understödja frälseskatteräntornas

aflyftande, hafva meningarna bland Kungl. Maj:ts befallningshafvande

varit delade. Vissa af nämnda myndigheter hafva ansett, att någon uppoffring

från statsverkets sida för berörda ändamål icke bör ifrågakomma.

Andra hafva tillstyrkt, antingen att staten skall på jordägarens begäran

lösa in sådan ränta med skyldighet för jordägaren att godtgöra statsverket

den härför gjorda utgiften, eller ock att staten skall försträcka jordägaren

den erforderliga löseskilling^!. Några hafva föreslagit, att en del af löseskillingen

skall utan återbetalningsskyldighet för jordägaren gäldas af

statsmedel. Fn befallningshafvande har förordat, att frälseskatteräntorna

skola inlösas af statsverket i likhet med skattefrälseräntorna.

Kammarkollegiet hav uttalat den mening, att i fråga om de verkliga

frälseskatteräntorna eller sådana, som utan föregående upplåtelse af kronan

grundade sig på aftal af privaträttslig natur mellan enskilda, inlösen till

statsverket ej syntes kunna under några omständigheter ifrågasättas. Däremot

syntes en aflösning af dessa räntor genom förmedling af statsverket

kunna förordas på sådant sätt att, sedan aflösningssumman blifvit fastställd,

densamma skulle på framställning af jordägaren tillhandahållas genom

statsverkets försorg för att sedermera inom viss tid till statsverket återbetalas

i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad som nu gällde i fråga

om odlingslånen. Enligt ett af kollegiet, på grund af uppdrag i remissen,

utarbetadt förslag till de i ämnet erforderliga bestämmelser skulle löseskillingen,

om annat ej aftalats, uppgå till tjugufem gånger värdet af

räntan för år, och skulle aflösningssumman, i den mån den förskötes af

Kungl

Maj:ts befallningshafvanaes

utlåtanden.

Kammar
kollegiets
utlåtande.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Lagbered
ningens
yttrande.

Kungi. Maj:ts nåd. proposition Nr 15.

statsmedel, jämte 5 procent ränta återbetalas till statsverket under loppet

af högst tjugufem år. Tre ledamöter i kollegiet hafva varit i vissa hänseenden

skiljaktiga och föreslagit att, om aflösningssumman ej, på begäran

af ränteägaren eller inteckningshafvare, blefve bestämd af gode män, ersättningen

skulle utgå med tjugutvå gånger räntans årliga belopp eller

ock med det lägre belopp, hvarom jordägaren, ränteägaren och vederbörande

inteckningshafvare kunde enas, samt att räntan å statslånet skulle beräknas

efter 3,6 procent om året.

Lagberedningen har i fråga om lämpligheten af statens ingripande

på förevarande område samt behofvet af statsunderstöd anfört följande.

»De skäl, som föranledt staten att åtaga sig inlösandet af skattefrälseräntorna,

äga icke tillämpning å frälseräntor af nu ifrågavarande

natur. Därmed är emellertid ingalunda sagdt, att icke äfven ur det allmännas

synpunkt en aflösning af dessa räntor år påkallad. På sätt beredningen

i andra afdelningen af sitt förslag till jordabalk uttalat, måste

''eviga räntor’ å jorden anses såsom en olämplig form af belastning, och

beredningen har därför i fråga om dylika räntor föreslagit, att de skolla

vara efter viss tid underkastade aflösning, om jordägaren det äskar. A

frälseräntorna har emellertid det af beredningen föreslagna stadgandet icke

afsetts att äga tillämpning. Men just i afseende å dessa synes i särskild

grad angelägenheten af en aflösning framträdande och behofvet att därtill

bereda utväg påträngande. Till den ekonomiska olämpa, orubbliga räntor

i allmänhet medföra, kommer nämligen här, dels att räntan ofta nog är

bestämd att utgöras med prestationer, hvilkas värde är växlande och ovisst,

dels ock att frälseräntorna enligt gammalt åskådningssätt uppfattas såsom

särskilda, från den räntan underkastade jorden utbrutna fastigheter, hvilka

för sig lagfaras och intecknas, samt att denna rättsliga anomali icke kan

aflågsnas annorledes än med själfva räntans upphörande. Att dessa räntor

bi-ingas ur världen är därför ett önskemål, för hvars förverkligande statens

biträde äfven i ekonomiskt afseende på goda grunder synes kunna påkallas.

Och om än ifrågavarande räntor till sin kamerala natur äro skilda från

skattefrälseräntorna, ligger dock grunden för denna olikhet så långt tillbaka

i tiden och är den praktiska betydelsen af båda dessa slag af räntor

så ensartad, att det helt naturligt för den, som har att utgöra en frälseskatteränta,

framträder såsom en orättvisa, att staten, som inlöser och afskrifver

skattefrälseräntorna, vägrar honom allt biträde för att han må

befrias från den honom åliggande räntan. Icke heller lärer allt berättigande

kunna frånkännas den synpunkten att, då det är staten som genom

lagstiftningen om frälsejord skapat de förhållanden, hvilka gifvit upphof

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

25

åt dessa privaträttsliga räntor, det också bör vara statens uppgift att medverka

till deras upphörande. Utan ekonomisk medverkan från statens sida

skulle också hvarje lagstiftning i syfte att utplåna dem komma att sakna

egentlig praktisk betydelse, då räntegifvaren i allmänhet skall finna den

uppoffring, aflösningssuminans utgifvande på en gång medför, allt för betungande

för att han skall vilja underkasta sig den. Att emellertid statens

medverkan skulle sträckas ända därhän, att staten skulle öfvertaga jämväl

frälseskatteräntorna, kan icke ifrågasättas. De ofvan anförda synpunkterna

föranleda allenast, att staten bör i den mån underlätta aflösningen att

jordägaren må finna med sin fördel förenligt att bringa den till stånd.

Hvarje förslag till aflyftande af frälseskatteräntorna bör hvila på den

förutsättning, att det nuvarande värdet af räntan till fullo ersättes ränteägaren.

Räntan bör, särskild! med hänsyn till den så godt som otvifvelaktiga

säkerhet ränteägaren åtnjuter, kapitaliseras efter en räntefot, som

sätter honom i tillfälle att genom den erhållna lösesummans utlåning mot

bästa säkerhet åter bereda sig samma ränteinkomst. Äfven hänsyn till

inteckningshafvares rätt kräfver, att lösesumman sättes så hög som skäligen

kan ifrågakomma. För lösesummans beräkning torde därför böra användas

en räntefot af till exempel 4 procent eller densamma, som lagts till

grund för inlösningen af skattefrälseräntorna. För jordägaren är emellertid

en sålunda beräknad lösesuinma allt för hög; genom belåning af fastigheten,

hvilken i allmänhet redan förut är intecknad, kan han icke bereda

sig medel till dess erläggande utan att, ådraga sig eu ökad årlig utgift.

Endast om en högre räntefot lägges till grund för beräkningen, kan inlösningen

anses för honom innebära någon afsevärd fördel. En räntefot

af 5 procent synes i sådant hänseende vara den lägsta. Den skillnad, som

sålunda uppstår mellan hvad ränteägaren skäligen kan fordra och jordägaren

kan antagas vara villig att erlägga, bör det tillkomma staten att

utjämna. Statsverket skulle alltså vidkännas minst en femtedel af lösesumman.

Då det sammanlagda kapitalvärdet af bestående frälseskatteräntor

enligt den förebragta utredningen utgör omkring 2,000,000 kronor,

kan den utgift, som för ändamålet skulle drabba statsverket, icke anses

afskräckande. Utan någon som helst uppoffring torde för öfrigt aflösningen,

i anslutning till hvad kollegiet föreslagit, böra på det sätt af

staten underlättas, att hela lösesumman förskjutes af statsverket och därefter

till den del, som icke skall stanna å det allmänna, återgäldas af

jordägaren genom amortering under viss tid, hvilken lämpligen torde

kunna sättas till högst fyrtio år; och synes räntan å oguldna belopp icke

höra beräknas efter högre räntefot än 4 procent.»

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 saml. 54 höft. (Nr 75.)

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 7ö.

Departe- Äfven jag hyser den uppfattningen att, såsom inom Riksdagen så

chefens ™ånga gånger påyrkats och ämbetsmyndigheterna nu i allmänhet tillyttrande.

styrkt, åtgärder böra vidtagas i syfte att jämväl de frälseräntor, som icke

Behof veta/ enligt gällande författningar inlösas af statsverket, må aflyftas från jorden.

Hvad till stöd härför från olika håll anförts synes mig i hufvudsak vara

af .frälse- befogadt. Det kan icke gärna törnekas, att trälseräntorna, denna kvarrautor.

jefya prån tider, då jordförhållandena voro ordnade efter andra grunder

än nu, äro ett helt och hållet föråldradt institut. För sin tillkomst hafva

de haft att tacka en lagstiftning och åskådning, som nu för länge sedan

upphört att gälla, I den mån de ändamål dessa räntor haft att tjäna

numera anses berättigade, äro helt andra utvägar för desammas tillgodoseende

beredda. Men det är icke nog med att de såsom rättsinstitut äro

obehöfliga; deras fortbestånd medför direkta och icke obetydliga olägenheter.

Härvid har man först och främst att fästa sig vid det för nutida

uppfattning fullkomligt främmande förhållandet, att de anses såsom fast

egendom samt lagfaras och intecknas såsom sådan, en oegentlighet, hvilken,

såsom lagberedningen framhållit, icke torde kunna — åtminstone icke

i sin helhet — bringas ur världen på annat sätt än genom räntornas upphörande.

En väsentlig, härmed sammanhängande olägenhet är, att gravationsbevis

rörande en fastighet icke lämnar någon upplysning, huruvida

en dylik ränta hvilar å fastigheten; och bestämmelsen, att fång till frälseränta

skall lagfaras, är alldeles otillräcklig att åt dessa räntors tillvaro

bereda den publicitet, som är af så stor vikt i fråga om gravationer å

fastigheter. Vidare förtjänar erinras om, att frälseräntorna i sin yttre

gestaltning snarast framträda såsom en till enskilda personer utgående

grundskatt. Ser man till huru räntorna uppkommit, finner man visserligen

att icke på långt när alla äga ren skattenatur. I hufvudsak är så

händelsen endast med skattefrälseräntorna, hvilka därför också, med viss

begränsning:, inlösas af statsverket. Men säregna förhållanden i äldre

tiders skattelagstiftning medföra, att det dock icke kan sägas, att skattebegreppet

är helt och hållet främmande för alla de nu icke inlösningsbara

räntorna. Den skiljaktighet, som i detta afseende förefinnes, härleder

sig i hvarje fall från en så aflägsen tidpunkt, och grunderna för

densamma hafva numera så fullständigt förlorat sin betydelse, att det

helt naturligt för den allmänna meningen bland de af frågan närmast

berörda synes orättvist, att de båda hufvudslagen af räntor från statsverkets

sida behandlas till den grad olika som för närvarande. Säkerligen

är det denna känsla, som till väsentlig del föranledt de inom andra kammaren

ständigt upprepade framställningarna i ämnet, och i myndigheternas

utlåtanden gifves från skilda håll uttryck åt att densamma gör sig all
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 15.

mänt gällande. Härtill kommer, såsom det kanhända viktigaste skälet för

frälseräntornas aflyftande, att dessa i och för sig utgöra en olämplig,

ojämnt verkande och på vissa hall verkligen betungande börda på de

fastigheter, af hvilka de utgå. Ofta hafva de aftal, genom hvilka räntorna

bildats eller deras innehåll bestämts, under tidernas lopp förkommit

eller råkat i glömska, och den ovisshet, som i dylika fall råder om

räntornas rätta belopp eller de i dem ingående persedlar, ökar naturligtvis

såväl risken för fastighetskrediten som obenägenheten att erlägga

räntorna och svårigheten för deras ägare att utkräfva sin rätt. De bestämmelser,

som finnas, äro icke sällan högst ålderdomliga. De medan

grundskatter till statsverket ännu utgingo under senare tider genomförda

förändringarna i fråga om dessas erläggande hafva icke annat än på grund

af särskilt aftal ägt giltighet i afseende å frälseräntorna. Tydligt är

emellertid att en ränta, som utgår i de persedlar och med det belopp,

som bestämdes, då räntan, kanske för något århundrade sedan, kom till,

numera kan äga en helt annan betydelse än då. Jag vill endast påminna

om den högst ansenliga förökning af räntebördan, som kunnat föranledas

genom värdeförhöjningen å sådana i räntor ofta ingående persedlar som

t. ex. dagsverken och ved. I allmänhet torde väl utvecklingen kunna sägas

gå i den riktningen, att varuprisen och med dem värdet af räntor in natura

stegras. Att frälseräntorna flerestädes äro en tryckande börda på

jorden har också framhållits bl. a. i petitioner, som till Kungl. Maj:t inkommit

från ägare af dylik jord.

Jag delar jämväl deras mening, som anse att staten icke bör nöja Se/;o/tef af

sig med att genom lagstiftning bereda utväg för de icke inlösningsbara stat^tujfer''

frälseräntornas aflyftande. Det torde icke lida något tvifvel att, såsom

särskilt lagberedningen framhållit, ekonomiskt understöd från statsverkets

sida erfordras, om ändamålet skall i önskvärd omfattning vinnas.

Det allmänna synes ock äga sådant intresse af ränteaflösningens genomförande,

att statsbidrag icke bör anses obefogadt.

I fråga om beloppet af det statsunderstöd, som alltså synes mig på- Inlösen bär

kalladt, torde jag till en början böra nämna, att det enligt min uppfattning

skulle vara att gå alltför långt, om staten åtoge sig att inlösa äfven

andra frälseräntor än skattefrälseräntor. öfriga räntor äro dock antingen

helt och hållet eller i hufvudsak af enskild natur, och någon förpliktelse

för statsverket att aflägsna dem kan icke gärna anses föreligga. Ej heller är

från det allmännas synpunkt betydelsen af deras upphäfvande så stor, att statsverket

bör ikläda sig den jämförelsevis ansenliga kostnad, som deras fullständiga

inlösen skulle kräfva. Det torde ock kunna med allt skäl förväntas, att

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

Aflösning sswnmans

belopp.

de enskilda intressena skola vara tillräckligt starka att i hufvudsak genomföra

frälseräntornas undanröjande, om blott lagliga former härför skapas och

något understöd af statsmedel lämnas. De, som hafva att emotse den största

nyttan af räntornas försvinnande, äro ägarna af de fastigheter från hvilka

dessa utgå, och det bör därför i första rummet vara deras sak att genom

aflösning af räntorna göra sig och fastigheterna fria från desamma.

1 sakens natur ligger att stadganden om aflösning måste byggas på

sådana grunder, att ränteägaren är betryggad mot ekonomisk förlust.

Frälseränta utgör en visserligen till sin yttre form ålderdomlig men säker

och äfven i vissa andra afseenden fördelaktig tillgång. Räntans fortbestånd

rubbas icke ens genom exekutiv försäljning af fastigheten, och den

åtnjuter enligt 17 kap. 6 § handelsbalken förmånsrätt framför inteckningar.

År räntan bestämd i persedlar, såsom vanligen är fallet, förtjänar också

den nyssnämnda sannolikheten för värdestegring någon hänsyn. Att fullt

tillräcklig ersättning för räntan lämnas påfordras dessutom ej blott af

ränteägarens utan äfven af möjligen förefintliga inteckningshafvares intresse.

Aflösningssumman bör därför bestämmas så, att ränteägaren genom

dess utlåning mot fullgod säkerhet kan tillförsäkra sig fullt samma inkomst

som förut och inteckningshafvarna, om sådana finnas, icke kunna

lida något förfång. Vid inlösen af skattefrälseränta, som af ägaren hembjudes

till statsverket, skall, såsom jag förut nämnt, ersättningen utgå med

ett belopp motsvarande tjugufem gånger räntans värde för år. Att beträffande

öfriga räntor bestämma beloppet lägre torde så mycket mindre

kunna komma i fråga, som på sätt jag strax skall vidare påvisa räntegifvaren

synes böra erhålla befogenhet att påkalla aflösning och räntetagaren

alltså skall kunna utsättas för att utan sitt medgifvande få afstå räntan.

Ä andra sidan måste en ersättning bestämd efter angifna grund anses i

regel vara fullt betryggande. En viss svårighet föranledes emellertid däraf

att frälseskatteräntorna, såsom uppkomna genom enskilda aftal, ännu

mer än skattefrälseräntorna växla till sitt innehåll. Räntor finnas, som i

sin helhet eller till någon del utgå icke i vissa årliga prestationer utan i

förmåner af annat slag. Såsom exempel kunna nämnas räntor, hvilka innebära

rätt till skogsfång å viss fastighet. Tillika torde man, då befogenhet

att tvångsvis frånhända ränteägaren hans ränta ifrågasättes, icke kunna

bortse från att ränteägaren fortfarande enligt 13 kap. 1 § byggningabalken

och 36 § i nådiga förordningen den 1 augusti 1805 har rätt till

bärande träd å den af räntan besvärade fastigheten, om ej annat föreskrifvits

i aftal et eller eljest framgår af förhållandena. För bestämmande

af ersättningen för dylika icke årliga förmåner är omförmäld a beräkningsgrund

tydligen icke lämpad. Den bästa utvägen synes vara att låta dem

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

29

värderas af gode män, i den mån icke parterna angående värdet träffa

öfverenskommelse, som kan godkännas från det allmännas sida.

Statsverket synes böra, såsom från olika håll föreslagits, dels vid- St\^ltn<ier''

kännas eu del af aflösningssumman dels på billiga villkor förskjuta återsto- fattning.

den af densamma. Af skäl, som skola framgå af hvad jag kommer att

anföra angående rätt för ränteägaren att påfordra aflösning, anser jag det

vara af vikt, att aflösningsvillkoren bestämmas så, att räntegifvarens årliga

utgift för aflösningen under tiden för statslånets amortering i vanliga fall

åtminstone icke öfverstiger hvad han förut haft att årligen erlägga såsom

frälseränta. Det synes vara önskvärdt, att nämnda utgift tvärtom må

komma att något understiga det årliga frälseräntebeloppet. Endast om så

blir fallet och räntegifvaren alltså redan innan en jämförelsevis lång

amorteringstid gått till ända kommer att åtnjuta direkta fördelar af ränteaflösningen,

torde man kunna hysa förvissning om att denna skall kunna

i hufvudsak genomföras på frivillighetens väg.

Rörande frågan, hvilken återbetalningstid bör stadgas för de lån, som

af berörda anledning kunna komma att utlämnas, hafva meningarna bland

de hörda myndigheterna varit delade. Sålunda har kammarkollegiet föreslagit,

att återbetalning skall ske under loppet af högst tjugufem år, men

har lagberedningen ställt sig på en för låntagaren fördelaktigare ståndpunkt

och ansett tidens bestämmande till högst fyrtio år vara lämpligt. För, min

del finner jag mig böra förorda, att sistnämnda tid blir den regelmässiga,

med rätt för ränteägaren att dessförinnan viss tid efter uppsägning återbetala

den oguldna delen af lånet, därest han det önskar.

Äfven med hänsyn till räntefoten för nämnda lån har meningsskiljaktighet

förekommit bland myndigheterna. Kammarkollegiets majoritet har

föreslagit 5 procent, minoriteten inom samma ämbetsverk ‘6,6 procent samt

lagberedningen högst 4 procent. Då en billig räntefot torde böra medgifvas,

men det, med hänsyn till den ränta staten själf får erlägga å lån,

icke lär vara möjligt att härvid gå längre än till 4 procent, sjmes denna

räntefot lämpligen kunna bestämmas.

Om låntagaren skulle hafva att hvarje år erlägga en fyrtiondedel af

statslånet jämte ränta å oguldet belopp, skulle emellertid hans utgifter

under första lånetiden gifvetvis blifva relativt höga och aflösningen under

denna tid alltså kunna blifva för honom betungande. Saken bör därför

ordnas så, att de årliga afbetalningarna stiga i den mån med skuldens

förminskning de årliga räntebeloppen nedsättas, samt afbetalnings- och

räntebcloppen tillsammans hvarje år blifva lika störa
I

afseende å det direkta statsbidraget har lagberedningen föreslagit,

att statsverket skall betala en femtedel af löseskillingen för hvarje särskild

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 15.

frälseränta. Såsom lagberedningen äfven framhållit, skulle med sådant

statsbidrag och de af lagberedningen ifrågasatta villkoren för statslånet —

en återbetalningstid af fyrtio år och en räntefot intill 4 procent — de

jordägaren åliggande annuiteterna komma att, om än icke väsentligt, öfverstiga

den aflösta årliga räntan.

Skall man, utan förändring af aflösningsvillkoren i öfrigt, vinna det

af mig förut angifna syftet, att aflösningen redan under amorteringstiden

skall innebära eu direkt lättnad för räntegifvaren, måste statsbidraget något

ökas utöfver hvad lagberedningen ifrågasatt. Jag finner mig i sådant

afseende böra föreslå att statsverket skall gälda en fjärdedel af ersättningen

för hvarje frälseränta.

Det torde tillåtas mig att med ett exempel belysa, huru enligt sålunda

föreslagna grunder låntagarens skyldigheter för aflösningen skola

ställa sig. Ersättningen för eu frälseränta till belopp af 100 kronor om

året skall utgöra 2,500 kronor. Häraf skola 625 kronor betalas och 1,875

kronor förskjutas af statsverket. För förskottets amortering under fyrtio

år med årlig ränta af 4 procent å oguldet belopp erfordras en annuitet af

5,ii5i3 procent å det ursprungliga skuldbeloppet, och låntagaren skall alltså

hafva att erlägga 94 kronor 73 öre årligen.

Den kostnad det allmänna i anledning häraf skulle få vidkännas

synes mig icke öfverstiga hvad skäligen kan läggas å statsverket. Enligt den

af mig förut omförmälda tabellen uppgå kända frälseskatteräntors taxeringsvärden

tillsammans till 1,040,160 kronor. Om härtill från samma tabell läggas

kronofrälseräntornas taxeringsvärden 650,145 kronor och taxeringsvärdena å de

frälseräntor, om hvilka utredning saknas, 145,200 kronor, erhålles en summa

af 1,835,505 kronor. Då taxeringsvärdena äro bestämda till tjugu gånger

räntornas värde för år men aflösningssumman, enligt hvad jag nyss anfört,

i regel skulle utgöras af tjugufem gånger samma värde, torde det kunna

förmodas att en siffra af i rundt tal 2,300,000 kronor ger en ungefärlig

föreställning om den blifvande kostnaden för räntornas aflösning. Statsverkets

direkta bidrag skulle alltså vid en öfverslagsberäkning, den enda

som för närvarande är möjlig att åstadkomma, kunna antagas uppgå till

omkring 575,000 kronor. Sannolikt är dock denna beräkning något för låg.

Såsom jag redan antydt, kommer enligt de nu föreslagna aflösningsvillkoren

fastighetsägarens årliga betalningsskyldighet under amorteringstiden

visserligen i vanliga fall men dock icke alltid att till värdet understiga

hvad förut ålegat honom. Det förutsättes nämligen, att frälseräntan

utgått i årliga prestationer. Utgjordes densamma däremot i sin helhet

eller till någon väsentlig del af rätt att i visst afseende förfoga öfver

fastigheten, kan en sådan rätt, som för fastighetsägaren icke medfört någon

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kung!. Maj-.ts nåd. proposition Nr 75.

årlig betalningsskyldighet, tydligen icke aflösas utan att han under amorteringstiden

ikläder sig nya utgifter.

Utöfver hvad jag nu nämnt angående statsunderstöd till räntornas

aflösning finner jag mig böra föreslå, att ersättningen till de gode män,

hvilkas anlitande i vissa fall kan blifva behöfligt för aflösningsförfarandet,

må utgå af statsmedel.

Innan jag öfvergå!’ till att angifva, huru befogenheten att påkalla aflös- Bär råntening

af de frälseräntor, som nu afses, enligt min mening bör besämmas, Mllarättatt

anhåller jag att få i korthet beröra frågan om rätt att taga initiativ till inlö- påkalla insen

för statsverkets räkning af de inlösningsbara skattefrälseräntorna. Denna skattefrälserätt

tillkommer, såsom 1885 års förordning utvisar, räntans ägare. Naturligt ränta?

är också, att det i första rummet bör vara ägaren af dylik egendom, som har

att afgöra, huruvida statsverkets erbjudande att öfvertaga densamma skall beo-a<rnas.

Ifrågasättas kan visserligen att utsträcka nämnda befogenhet äfven

till räntegifvaren. Otvifvelaktigt skulle sådant kunna befrämja inlösningens

fullbordande, och, såsom jag redan antydt, anser jag det i och för sig

icke möta något hinder att under vissa förutsättningar stadga tvång för

ägaren af ränta att afstå därifrån på räntegifvarens yrkande. Någon

större anledning att tillägga räntegifvaren initiativrätt synes mig emellertid

i detta fall icke föreligga. Hvad han får erlägga såsom ränta blir ju honom

ersatt af statsmedel, och hans intresse af att inlösen kommer till stånd är

därför jämförelsevis underordnadt. Med mera fog kunde göras gällande, att

statsverket borde äga rätt att påfordra inlösen och sålunda få sin skyldighet

att lämna årlig ersättning utbytt mot gäldande af ett belopp eu gång

för alla. Allt från det statsverket först åtog sig att inlösa skattefrälseräntor

har också varit förutsatt att, om räntetagarnas initiativ visade sig

icke vara tillräckligt att få dessa räntor borttagna, statsverket skulle förklaras

berättigadt att med tvång inlösa de återstående räntorna och en

expropriationsrätt i sådant afseende alltså stadgas till det allmännas

förmån. Att man icke rent af från början gått denna väg har förnämligast

berott därpå, att det ansetts önskvärdt att i största möjliga omfattning

åstadkomma inlösen genom frivillig uppgörelse. Enligt min mening

är det lämpligt att i denna del fortfarande se tiden an. Jag har förut

erinrat om, att det för inlösen af skattefrälseräntor hittills gällande villkoret,

att rätten till räntan icke varit i samma hand förenad med jordäganderätten,

nyligen i hufvudsak eftergifvits. Innan ytterligare förändringar

vidtagas i fråga om grunderna för inlösen, synes man böra afvakta

hvad som kan vinnas genom denna icke oväsentliga utvidgning af möjligheten

att bringa sådan till stånd på frivillighetens väg. 1 de förslag jag

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:t,s nåd. proposition Nr 15.

har att för Eders Kungl. Maj:t anmäla innefattas därför icke ändrade bestämmelser

i nu angifna hänseende.

Rätt för Hvad åter beträffar de frälseräntor, som skola få aflösas, vill det

rattepåkalla synas att, liksom rätt till påfordrande af räntas inlösen på statsverkets beräntans

af-kostnad företrädesvis bör tillkomma räntetagare!!, det ligger nära till hands

lösning. tillerkänna räntegifvarcn befogenheten att taga initiativ till eu aflös
ning,

som han själ!'' skall till större delen bekosta.

Kammarkollegiet har också, liksom flere af Kungl. Maj:ts befallningshafvande,

utgått från att jordägaren skall vara berättigad att få frälseräntan

aflöst. Lagberedningen har intagit samma ståndpunkt och till stöd för

densamma anfört följande. Det kunde ifrågasättas att, i likhet med hvad

som skett beträffande skattefrälseräntorna, göra aflösningen beroende på

ränteägarens initiativ. Då emellertid jordägaren äfven enligt hvad beredningen

föreslagit skulle vidkännas den ojämförligt största delen af utgiften

för aflösningen och under en följd af år få utgöra annuiteter, hvilka, om

än icke väsentligt, komme att öfverstiga den aflösta årliga räntan, hade

något tvång i sådant afseende icke synts böra påläggas honom. Aflösningen

borde därför blifva beroende af jordägarens därom framställda begäran.

Att däremot underkasta ränteägaren skyldighet att på en gång mottaga

räntans kapitalvärde hade icke synts möta betänklighet, då därigenom bereddes

honom full ersättning för hvad som frånginge honom. Beredningen

har jämväl, i likhet med kammarkollegiet, åberopat att genom lagen

den 19 april 1907 tvångsaflösning på räntegifvarens begäran medgifvits i

fråga om afgäld från afsöndrad lägenhet.

Att äfven jag anslutit mig till uppfattningen, att räntegifvaren bör

äga begära aflösning, utvisas af hvad jag förut yttrat. De skäl, som därvid

för mig varit bestämmande, äro desamma, som jag anförde, då jag

inför Kung!. Maj:t föredrog omförmälda 1907 års lag. Skall det syfte

man vill vinna i någon betydligare grad förverkligas, lärer man ej kunna

inskränka sig till att meddela bestämmelser, hvarigenom giltighet för

framtiden beredes åt öfverenskommelse, som mellan vederbörande ränteägare

och jordägare kan träffas om räntans upphörande, utan torde det

blifva nödigt tillerkänna jordägaren rätt att äfven mot bestridande af

ränteägaren få räntan aflöst. Härvid kan väl någon betänklighet möta

därutinnan, att genom den ifrågasatta lagstiftningen ingrepp skulle ske i

en på aftal mellan enskilda grundad rätt. Men då ett allmänt intresse

kan sägas blifva tillgodosedt genom aflösningen och räntans ägare skall

erhålla fullt vederlag för den rättighet, som frångår honom och hvilken

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

således endast realiseras i annan form än den aftalade, synes nämnda

betänklighet ej böra tilläggas afgörande betydelse.

Det torde emellertid förtjäna att tagas under öfvervägande, huru- Rätt för

vida det icke skulle vara möjligt att tillerkänna äfven ränteägare rätt att fjälla

påkalla räntans aflösning. Utan tvifvel skulle den ifrågasatta lagstift- räntans afningens

effektivitet härigenom väsentligt förökas. Att ränteägarna i många lösnin3- fall hafva intresse af att få afstå räntorna mot ersättning i penningar en

gång för alla visas bäst af erfarenheten från skattefrälseräntornas inlösen,

som ju helt och hållet är beroende af ränteägarnas initiativ. Icke sällan

torde förhållandena vara sådana, att insikten om de med aflösningen förenade

fördelarna kan antagas lättare bana sig väg till räntornas ägare än

till ägarna af de räntepliktiga fastigheterna.

Lagberedningen har, såsom jag nyss nämnde, ansett ränteägaren

icke böra erhålla dylikt vitsord; med hänsyn till de kostnader för jordägaren,

som aflösningen skulle medföra och hvilkas belopp för år under

amorteringtiden skulle öfverstiga det årliga frälseräntebeloppet, borde

något tvång icke påläggas honom. Under den af beredningen angifna

förutsättningen torde nog det slut, hvartill beredningen kommit, vara det

enda möjliga. Saken ter sig emellertid annorlunda, om aflösningen ordnas

så, att den däraf föranledda årliga utgiften understiger hvad räntegifvaren

förut haft att för hvarje år erlägga. Så skulle i de fall, då frälseräntan

endast utgår med årliga prestationer, blifva förhållandet enligt de

af mig föreslagna aflösningsvil lkoren. Redan detta torde vara tillräckligt

att för dylika fall undanröja obenägenheten mot att låta räntegifvaren

tvingas till aflösning. Jag vill emellertid erinra om de fördelar i öfrigt

aflösningen skall bereda honom. Först och främst förvandlas ju hans

årliga betalningsskyldighet från ständig till öfvergående. Då de fyrtio

åren gatt till ända, är jorden fri från ränta. Har räntan utgått i persedlar,

kan också vara af betydelse, att risken för den räntegifvaren

åliggande bördans förökning i samband med stegring af varuprisen omedelbart

upphör.

Om för aflösningen stadgas så fördelaktiga villkor som de af mig

föreslagna, anser jag sålunda hinder ej möta att låta rätten att påfordra

aflösning i regel vara ömsesidig, tillkommande både räntegifvaren och

räntetagaren. I fråga om den senares vitsord torde dock ett undantag böra

göras. Jag har redan nämnt, att det är endast då man icke behöfver taga

hänsyn till annat än ränteprestationer, bestämda till visst belopp för år,

man kan förutsätta att räntegifvarens årliga betalningsskyldighet under

amorteringstiden icke kommer att öfverstiga hans förutvarande förpliktelser.

Bihang till Riksdagens protokoll 1312. 1 sand. 54 käft. (Nr 75.) ö

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:U nåd. ''proposition Nr 75.

Utgår däremot räntan i förmåner af annan natur eller kan en med räntan

förenad rätt till bärande träd inverka på aflösningssummans storlek, kan

aflösningen för fastighetsägaren medföra årliga penningutgifter, som förut

icke haft någon motsvarighet. I dylika fall synes därför aflösning, äfven

om den i det stora hela är fördelaktig för honom, icke böra komma till

stånd, med mindre han själf begär densamma eller, oafsedt den nya eller

förökade årliga utgiften, samtycker till dess genomförande. Det torde alltså

böra stadgas att, om aflösning sökts af ränteägaren och lösesurnman befinnes

uppgå till sådant belopp, att fastighetsägarens årliga utgift för amortering

och räntebetalning å statslånet kommer att öfverstiga hvad han varit skyldig

hvarje år utgifva såsom frälseränta, ansökningen icke må bifallas, om ej

fastighetsägaren medgifver att aflösningen ändå må äga rum.

mcmde^af I sammanhang med hvad nu anförts om aflösningsfrågans anhängig
vis^tid

för görande torde jag böra nämna, att en af Kungl. Maj:ts befallningshafvande

aflösning^- föreslagit bestämmande af viss tid, minst tio år, inom hvilken åtgärd skulle

nomfömnde. vara vidtagen för att ordna frälseräntas förhållande till jorden. Före denna

tids utgång skulle ägare af frälsekatteränta hafva att hembjuda denna åt

jordägaren till inlösen — liksom skattefrälseränta borde inom samma tid

hembjudas statsverket — vid äfventyr att rätten till räntan upphörde.

Efter verkställdt hembud skulle dock räntan under vissa förutsättningar få

fortbestå, men den borde i sådant fall alltid utgå i penningar.

Att vid underlåtenhet att iakttaga en föreskrifven tidsbegränsning

binda en sådan påföljd som den föreslagna synes mig emellertid vara fullständigt

uteslutet redan med hänsyn till möjligheten, att ränta kan vara intecknad.

Det är för öfrigt icke lämpligt att vid regleringen af dessa

säregna, ålderdomliga förhållanden gå särskild! bröstgänges till väga. Skulle

aflösningsmöjligheten icke komma att begagnas i tillräcklig omfattning och

aflösningen draga ut allt för långt på tiden, synes visserligen det allmänna

kunna äga anledning att, liksom anlitande af kraftigare medel ställts i

utsikt beträffande skattefrälseräntorna, slå in på en liknande väg i fråga

om de öfriga räntorna. Men först bör man se till, hvad det enskilda

initiativet kan åstadkomma.

Aflösnin- Såsom slutligt mål för ifrågavarande lagstiftning synes böra upp
fattning.

ställas, att frälseränteinstitutet i hela sin omfattning skall bringas till upphörande.

Möjlighet till aflösning bör därför, i den mån ej särskilda förhållanden

annat föranleda, beredas i fråga om alla frälseräntor, som statsverket

ej anses böra helt och hållet inlösa. Lagstiftningen skall sålunda

till en början omfatta de skattefrälseräntor, som ej äro inlösningsbara.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

Enligt nådiga förordningen den 2 innevarande juni möter emellertid ej

hinder för inlösen af andra skattefrälseräntor än sådana, som efter den 31

mars 1911 varit förenade med jordäganderätten, och bland skattefrälseräntorna

skola alltså endast dessa — under förutsättning att de sedermera

blifvit eller blifva från jorden skilda — ingå under förevarande förslag. Den

viktigaste klassen af räntor, å hvilka förslaget skall erhålla tillämpning, utgöres

af frälseskatteräntorna. Såsom en tredje klass af räntor nämnas stundom

de s. k. kronofrälseräntorna. Dessa hvila å jord, som kronan genom de

s. k. frälseköpen eller annat laga fång afhändt sig till frälsemän. Erinras

må att vid dylikt köp visserligen köpeskillingen beräknades endast efter

den från kronohemmanet utgående räntan eller viss del däraf, men äfven

hemmanets jord ingick i köpet. Jorden iklädde sig etter öfverlåtelsen

naturen af rent frälse. Skildes räntan sedermera genom något jordägarens

åtgörande från jorden, uppkom eu kronofrälseränta. Sådana räntor

äro alltså likställda med de egentliga frälseskatteräntorna i det hänseendet, att

räntan skilts från jorden genom eu åtgärd af enskild natur, och det förhållandet,

att såväl räntan som jorden tidigare varit i kronans ägo, torde

knappast utgöra tillräcklig anledning att behandla dylika räntor annorlunda

än öfriga genom privat initiativ frånskilda räntor. Jag anser alltså äfven

dessa räntor böra omfattas af den nu föreslagna lagstiftningens stadganden,

och desamma hafva i det af mig anförda inbegripits under frälseskatteräntorna.

Emellertid torde det skäl, som föranledt att i fråga om skättefrälseräntors

inlösen undantag ansetts påkalladt för räntor, hvilka efter en viss

tidpunkt varit i jordägarens hand, göra sig gällande äfven med hänsyn till

aflösning^ af de icke inlösningsbara räntorna. Anledningen till berörda

undantag är, att man velat förebygga att ränta, som förenats med jorden,

skall åter frånskiljas i syfte allenast att inlösen skall komma till stånd.

Skall nu statsbidrag lämnas äfven till räntors aflösning, kan på samma

grund befaras att en jordägare, som innehar den af jorden utgående räntan,

skall afhända sig denna för att därefter begära aflösning och sålunda

komma i åtnjutande af statsbidraget. Jämväl i förevarande lagstiftning

erfordras därför en viss tidsbegränsning; och synes det mig ur praktisk

synpunkt vara ändamålsenligt att i detta afseende stanna vid samma tid

som i fråga om skattefrälseräntornas inlösen samt alltså draga gränsen vid

den 1 april 1911. Det torde emellertid icke vara lämpligt eller behöfligt

att från lagens tillämpning alldeles utesluta de räntor, som vid nämnda

tidpunkt äro eller därefter blifva förenade i samma hand med jordäganderätten

men sedermera åter skiljas från denna. För statsverkets skyddande

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 15.

synes vara tillräckligt stadga, att vid aflösning af räntor af sistnämnda slag

statsverket icke gäldar någon del af löseskillingen.

I enlighet med de af mig nu angifna hufvudgrunder liar jag låtit

utarbeta ett förslag till lag om aflösning afl vissa frälseräntor. Innan jag

ingår på en närmare redogörelse för en del detaljer i detta förslag, torde

det emellertid tillåtas mig att till behandling upptaga en annan härmed

nära sammanhängande lagstiftningsfråga. ''

Frälseränta, Då jag nyss redogjorde för den föreslagna aflösningens omfattning,

S°enaA med "förutsatte jag, att aflösning icke skall kunna ske, om frälseränta!! vid den

jorden, tid, då sådan åtgärd kommer ifråga, innehafves af jordens ägare. Att jag

ställt mig på denna ståndpunkt beror icke på något underkännande af

önskvärdheten, att äfven dylika med jorden förenade räntor må upphöra.

Tvärtom anser jag att, ehuru de ekonomiska skälen icke göra sig med

samma styrka gällande i fråga om räntor, som icke utgå och som — så

länge detta förhållande fortfar — icke äro någon tunga på jorden, det

dock är af vikt, att en verklig, beståndande sammanläggning mellan dem

och jorden åstadkommes. Innan en sådan blifvit genomförd, finnes alltid

möjlighet, att räntan åter skiljes från jorden. Dessutom äro ju icke de

ekonomiska skälen de enda, som ligga till grund för sträfvandet att aflägsna

frälseräntorna. För ändamålet att undanröja ett föråldradt rättsinstitut

äga de med jorden förenade räntorna samma betydelse som de

öfriga.

I en del af de yttranden myndigheterna afgifvit i aflösningsfrågan

hafva äfven de med jorden förenade räntorna berörts. Sålunda hafva flere

af Kungl. Maj:ts befallningshafvande hemställt om meddelande af förbud

mot att ränta, som kommit i jordägarens hand, åter skiljes från jorden.

Lagberedningen har erinrat att, om man vore betänkt på att utfärda ett

sådant stadgande, det måste beaktas, att sammanläggning icke kunde äga

rum, i händelse räntan häftade för inteckning, som icke på alldeles samma

sätt besvärade äfven jorden. Vid sådant förhållande och då det alltid

komme att stå jordägaren öppet att, innan den nya lagstiftningen trädde i

kraft, föryttra räntan eller belasta den med inteckning och såmedelst undgå

tillämpningen af dylika restriktiva bestämmelser, syntes det kunna

ifrågasättas, huruvida icke det föreslagna aflösningsförfarandet borde blifva

tillämpligt äfven i det fall att jordägaren sjålf innehade räntan. Kammarkollegiet

har framhållit vikten af en bestämmelse innefattande förbud

mot föryttring af frälseränta, som förenats med jordäganderätten, men ej

själf framställt något förslag i detta ämne, och dess aflösningsförslag afser

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75. 37

tydligen endast sådana fall, då räntan och jorden icke äro förenade på

samma hand.

Att Riksdagen redan den 5 maj 1893 i skrifvelse till Kungl. Maj:t

begärt lagstiftning i syfte, att ränta och jord, som förenats med hvarandra,

icke skulle få åter skiljas, har jag förut omnämnt, och jag har

tillika redogjort för de åtgärder, som i anledning af denna skrifvelse hittills

vidtagits.

Då åstadkommande af lagstiftning i den i sistnämnda riksdagsskrivelse

angifna riktning visat sig vara förenadt med svårigheter, vore

det oförnekligen ur vissa synpunkter fördelaktigt, om det åsyftade ändamålet

kunde, såsom lagberedningen ifrågasatt, tillgodoses därigenom,

att äfven de med jorden förenade räntorna finge aflösas under medverkan

af det allmänna. Jag har dock svårt att tänka mig några lämpliga grunder

för en dylik aflösning. För den, som äger både jorden och räntan, kan

ju, åtminstone om den senare är gravationsfri, sammanläggningen icke

medföra några kostnader, och det synes då icke förefinnas någon anledning

vare sig att af statsmedel till honom utbetala en del af räntans värde

eller att erbjuda honom ett lån af staten. År åter räntan besvärad af

inteckning, kunde det möjligen ifrågasättas att staten skulle träda emellan

för att aflyfta inteckningen och sålunda bereda tillfälle till räntans sammanläggning

med jorden. Härvid borde väl snarast tillgå på det sätt, att

statsverket öfvertoge de i frälseräntor intecknade* fordringarna efter att

hafva genom lagstiftning fått sig tillförsäkrad annan trygghet för deras

utbekommande än inteckningarnas fortbestånd. En sådan anordning, hvilken

närmast vore jämförlig med att staten exproprierade nämnda fordringar,

synes hufvudsakligen beröra inteckningshafvarna; dessa, som skulle tvingas

att mottaga likvid för icke förfallna fordringar, torde med mera fog än

ränteägarna kunna göra anspråk på någon godtgörelse från det allmännas

sida. Huruvida statsverket skall för frälseräntornas upphäfvande anlita

expropriation eller därmed likställda åtgärder är emellertid en fråga,

som synes i denna del lika väl som i öfriga förut af mig omförmälda

böra tillsvidare lämnas å sido.

Då jag alltså beträffande de med jorden förenade frälseräntorna icke

anser mig kunna förorda aflösning eller annan åtgärd af ekonomisk natur,

ställes jag inför spörsmålet, huruvida icke förhållandena medgifva, att utan

samband med sådan åtgärd sammanläggning af jord och ränta kan föreskrifvas

eller utväg därtill kan beredas. Det förefaller mig otillfredstälande,

om just i afseende å dessa räntor, Indika redan upphört att utgå

Aflösning

jämväl afl

ränta, som

är förenad

med jorden.

Sammanläggning

af

jord och

ränta.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 15.

och hvilkas upphäfvande därför skulle innebära den minsta förändringen

af det bestående, lagstiftningen skulle sakna möjlighet att få jorden definitivt

frigjord från ränteskyldighet. I många fall äro jorden och räntan

förenade sedan lång tid tillbaka och under sådana förhållanden, att ett förnyadt

frånskiljande, om än rättsligen möjligt, dock faktiskt icke gärna kan

komma i fråga. En sammanläggning skulle då endast innebära en formell

bekräftelse på något som redan föreligger.

Det i anledning af 1893 års riksdagsskrifvelse utarbetade lagförslaget

O o ö o

gick, såsom jag förut nämnt, ut på att den, som ägde både jorden och

räntan, skulle på ansökning hos domstol under vissa förutsättningar kunna

få dem med hvarandra sammanlagda. Anledningen till att detta lagförslag

fick förfalla var hufvudsakligen att, enligt hvad högsta domstolen

anmärkte, förslaget icke kunde antagas få någon större verkan, då jordoch

ränteägaren i allmänhet icke skulle finna sig föranlåten att påkalla en

sammanläggning, som endast komme att inskränka hans förfoganderätt

öfver jorden och räntan. Högsta domstolen framhöll att, om det föresätta

syftet skulle i någon verkligen afsevärd mån vinnas, det vore nödvändigt

att ränta och jord, som förenats med hvarandra, genom själfva lagen gjordes

oskiljaktiga.

Äfven jag håller före, att frågans lösning, om en sådan skall stå

att finna, måste förnämligast sökas på sistberörda väg. Det synes mig

också att under vissa förutsättningar något afgörande hinder icke förefinnes

att låta jord och ränta sammanläggas utan därom af ägaren framställd

begäran eller till och med mot hans bestridande. I själfva verket

torde i ganska många fall ägarens intressen jämförelsevis litet beröras. Om man

bortser från förlusten af eu viss frihet i förfogandet, hvilken knappast kan

antagas hafva någon större ekonomisk betydelse, lär ägaren, då befintliga

gravationer icke försvåra sammanläggning, ej löpa någon verklig och afsevärd

risk att få sin ställning försämrad genom en dylik åtgärd. Hvad

han förlorar genom ränterättens upphörande bör nämligen uppvägas af den

värdestegring fastigheten erhåller på grund af befrielse från ränteplikten.

Det torde erfordras mera säregna förhållanden för att jorden och räntan

såsom själfständiga rättsobjekt skulle tillsammans hafva ett nämnvärdt

högre penningvärde än jorden efter räntans försvinnande ensam besitter.

Hänsyn till ägaren torde under angifna förutsättningar icke behöfva afhålla

det allmänna från att taga initiativet till en sammanläggning, som

är önskvärd från allmän synpunkt.

Besväras jord eller ränta eller båda af gravationer, kunna andra förhållanden

göra sig gällande. I vissa fall måste då sammanläggning anses

utesluten af hänsyn till inteckningshafvares eller andra, med dem likställ
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 7-5.

da fordringsägares rätt. I allmänhet är detta händelsen, då både jorden

och räntan äro på angifvet sätt besvärade samt dessa gravationer icke fullständigt

sammanfalla med hvarandra. I andra fall kan sammanläggning

vara äfventyrlig för ägaren och bör då gifvetvis icke sättas i verket mot

hans vilja.

Sammanläggningsförfarandct synes lämpligen kunna i hufvudsak

ordnas på följande sätt. Hafva på grund af något vid vederbörande

häradsrätt handlagdt lagfarts- eller inteckningsärende sådana förhållanden

inträda att sammanläggning kan få äga rum, skall domstolen från ägaren

af jorden och räntan infordra yttrande, huruvida han har något att erinra

mot att dylik åtgärd vidtages. Visar då ägaren skälig anledning till att

sammanläggning skulle lända honom till förfång, må föreskrift därom ej

meddelas, men i annat fall skall domstolen förordna, att räntan sammanlägges

med jorden. 1 regel torde domstolen på grund af föreliggande

förhållanden kunna med ganska stor säkerhet bedöma, huruvida genom

sammanläggning särskild rättsförlust kan uppstå för ägaren. Skulle något

mera tvifvelaktigt fall förekomma, ligger det i sakens natur att domstolen

måste förfara med synnerlig försiktighet. Med hänsyn härtill torde det ej ,

böra anses möta hinder att åt domstolen uppdraga en sådan pröfningsrätt.

För att sammanläggning skall komma till stånd i så många

fall som möjligt är det önskvärdt att, då förutsättningar för sådan

åtgärd förefinnas i ett eller annat hänseende, desamma icke må göras om

intet. Af denna anledning kan ifrågasättas inskränkning dels i rättigheten

att, sedan ränta och jord blifvit förenade i samma ägares hand, åter skilja

dem från hvarandra dels i befogenheten att vidtaga åtgärder, genom hvilka

räntan och jorden blifva olika graverade.

Fn bestämmelse af hufvudsakligen det innehåll att, då ränta och Förbud mot

jord kommit i samma persons ä<jo, ingendera egendomen må öfverlåtas ai^hande

utan att ölverlatelsen omtattar jämväl den andra egendomen, synes ej böra och jord, som

möta något afgörande hinder på grund af inteckningshafvares intresse, om förenat*.

blott från bestämmelsen gjordes det undantag, att för intecknad fordran

hvardera egendomen finge för sig säljas efter utmätning eller eljest i den

ordning, som om utmätt fast egendom är stadgad. Däremot torde ett dylikt

stadgande, hvai-s öfverträdande väl skulle föranleda öfverlåtelsens ogiltighet,

få anses betänkligt med hänsyn till fastighetsägaren och de personer,

till hvilka öfverlåtelse kunde komma att äga rum. Särskildt om det gäller

styckning af fastigheten för försäljning till olika personer, synes detsamma

vara ägnadt att medföra olägenheter, som svårligen skulle kunna på ett

fullt tillfredsställande sätt förebyggas genom lagstiftningen. Huru fördel
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

aktig en bestämmelse i denna riktning än kunde vara i vissa hänseenden,

finner jag mig därför icke böra föreslå dess införande.

Förbild mot Hvad åter beträffar möjligheten att förhindra åtgärder, genom hvilka

åtgärder, rjjnta ocp ior(] i samma persons hand blifva olika besvärade, synes medränta

och delande åt vissa bestämmelser i detta syfte kunna förordas, sålunda torde

SeTSböra stadgas att inteckning, som sökes i den ena egendomen, skall, om

blifva olika ansökningen bifalles, fastställas att gälla jämväl i den andra egendomen.

graverade. pör hvad man vill vinna med denna bestämmelse ej skall kunna omintetgöras

genom åtgärder vidtagna efter intecknings fastställande, erfordras

ytterligare ett stadgande att, om räntan och fastigheten äro intecknade för

samma fordran, inteckningen ej må i någondera egendomen nedsättas eller

helt och hållet eller till viss del dödas, med mindre liknande åtgärd vidtages

i afseende å den andra egendomen.

Begränsning Förbud mot att öfver hufvud taget meddela inteckning i frälseränta

att inteckna kan icke, .Sädgås i afseende å ränta, som är i fastighetsägarens hand. Det kan

frälseränta.ju nämligen icke komma i fråga att förhindra fastighetens intecknande,

, och på det jord och ränta skola vara lika graverade måste inteckning i

fastigheten erhålla giltighet äfven i räntan. Det bör då med lika skäl vara

medgifvet att för samma fordran söka inteckning i både jorden och räntan eller

att söka inteckning i räntan med den verkan att jämväl jorden blir graverad.

För det fall att räntan är skild från jorden synes man däremot kunna

gå ett steg längre i fråga om meddelande af förbud mot intecknings beviljande.

Att frälseränta, en rätt till förmåner, som enligt nuvarande rättsåskådning

skulle för sitt tryggande kunna vara i behof af inteckning, efter gällande

lagstiftning får själ!’ intecknas för fordran, är ett förhållande, som kanske

starkare än något annat ger uttryck åt denna lagstiftnings ytterst föråldrade

och otillfredsställande beskaffenhet. Denna inteckningsrätt synes därför

böra så snart som möjligt borttagas. Eu sådan förändring torde också,

i olikhet med själfva frälseräntornas upphäfvande, kunna genomföras omedelbart

och utan särskilda svårigheter. Om undantag göres för de fall, i

hvilka rått till inteckning förut vunnits, lär det icke kunna betraktas såsom

något obehörigt ingrepp i enskilda rättigheter att helt och hållet förbjuda

meddelande af inteckning i eu från jorden skild frälseränta. För

öfrigt torde frälseränta i allmänhet endast i förening med jorden kunna

äga någon afsevärd betydelse såsom säkerhet för fordran. Jag anser det

därför böra stadgas att inteckning i frälseränta, som tillhör annan än

fastighetsägaren, icke må beviljas, med mindre inteckningen är utfäst, då

den föreslagna lagen träder i kraft, eller inteckning för fordran, för

s. 41 Kontrollera mot PDF

Knut}}. Maj-.ts nåd. proposition Nr 7,>.

41

hvilken räntan jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken vid nämnda tid häftar, sö
kes

inom den i samma paragraf angifna tid.

*

De af mig nu senast angifna hufvudgrunder hafva tjänat till ledning

vid utarbetande af ett förslag till lag om sammanläggning af frälseränta

med fastighet samt om inteckning i frälseränta.

Att under hela den föreslagna lagstiftningen om aflösning och sammanläggning

af frälseränta ligger uppfattningen, att nya sådana räntor icke

kunna bildas, är uppenbart. Det vore ju ändamålslöst att söka bringa de

nuvarande frälseräntorna ur världen, om nya kunde komma i deras ställe.

Ifrågasättas kan emellertid, huruvida det icke skulle vara lämpligt att i

förevarande lagstiftning gifva ett direkt uttryck åt att räntor af de gamla

frälseräntornas natur numera icke få läggas på jorden. Måhända skulle

dock af ett sådant stadgande kunna dragas den slutsatsen, att först i och

med den nya lagstiftningens trädande i kraft hinder för frälseräntors skapande

uppstått. Giltigheten af dylika åtgärder vidtagna dessförinnan

skulle alltså kunna anses erkänd. Man lär helst böra undvika att meddela

en bestämmelse, som sålunda möjligen skulle få en icke åsyftad verkan,

och då bestämmelsen synes vara obehöflig för det ändamål, som därmed

skulle afses, torde den icke böra ingå i lagstiftningen.

Från regeln, att frälseräntor numera icke kunna uppkomma, torde

dock finnas ett undantag. Enligt nådiga kungörelsen den 17 maj 1861

angående försäljning till skatte af de Danviks hospital tillhöriga, med ständig

städje- och besittningsrätt upplåtna hemman och lägenheter gäller nämligen,

att efter sådan försäljning hospitalets frälsemannarätt till hemman

eller lägenhet kvarstår, så att hospitalet förblifver i besittning af den

hemmanet eller lägenheten vid skatteköpet åliggande ränta. De räntor,

som sålunda förbehållas hospitalet, synas vara verkliga frälseräntor. Kammarkollegiet

har i sitt utlåtande föreslagit att, helst i samband med utfärdande

af bestämmelser om frälseskatteräntornas aflösning, nämnda kungörelse

måtte, om ej helt och hållet upphäfvas, åtminstone till förekommande af

frälseräntors bildande omarbetas, i hvad anginge sättet för dylika hemmans

försäljning. Denna fråga, som icke ankommer på min föredragning, torde

emellertid icke behöfva nu upptagas till afgörande.

Enligt omförmälda båda lagförslag skola i vissa fall anteckningar i

lagfarts- och inteckningsprotokollen göras om förhållanden, som böra anmärkas

äfven i lagfarts- och inteckningsböckerna. Stadgande i sistberörda

afseende har sin plats i förordningarna om lagfart och inteckning. Jag

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 54 käft. (Nr 75.) 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Ma.j:ts nåd. proposition Nr 75.

har därför låtit utarbeta jämväl förslag till lag om ändrad lydelse af 18 §

i förordningen angående lagfart ä fång till fast egendom den 16 juni

1875 samt lag om ändrad lydelse af 61 § i förordningen angående inteckning

i fast egendom af samma dag».

Sedan föredragande departementschefen uppläst samtliga de anmälda

lagförslagen, yttrade han vidare:

»I fråga om vissa bestämmelser i förstberörda båda lagförslag synes,

utöfver hvad jag förut anfört, erfordras redogörelse för de skål, som ligga

till grund för desamma.

Förslaget till lag om aflösning af vissa frälseräntor.

2 §.

Kammarkollegiet har föreslagit, att förskott af statsmedel skall lämnas

fastighetsägaren endast om han därom framställer begäran. Med hänsyn

till de fördelaktiga villkoren för dylikt förskott torde det dock, såsom

lagberedningen erinrat, vara obehöfligt förutsätta, att fastighetsägaren skulle

vilja omedelbart med egna medel gälda det erforderliga beloppet.

3 och 4 §§.

Enligt förordningen den 11 september 1885 har ägare af skattefrälseränta

att, om han vill begagna sig af den bestämda inlösen, därom

göra anmälan hos kammarkollegiet eller Kungl. Maj:ts befallningshafvande,

hvilken senare bör ofördröjligen till kollegiet insända inkomna anmälningar

af ifrågavarande slag. Kammarkollegiet har därefter att i hvarje fall pröfva

befogenheten af det väckta anspråket och enligt stadgade grunder bestämma

lösesummans belopp.

Handläggningen af dylika inlösningsfrågor tillkommer sålunda kammarkollegiet.

Det nu ifrågasatta aflösningsförfarandet synes mig däremot,

såsom ock kollegiet förordat, lämpligare förläggas till Kungl. Maj:ts

befallningshafvande. Detsamma förutsätter nämligen kännedom om ortsförhållandena

samt en förhandling med parterna, som lättare genomföres

af myndighet i orten. Ansökning om aflösning skall därför enligt förslaget

alltid ingifvas till Kungl. Maj:ts befallningshafvande och skall jämväl af

denna myndighet pröfvas.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. May.ts nåd. proposition Nr 75.

För att deri utredning, på hvilken Kungl. Maj ds befallningshafvande

har att bygga sin pröfning af inkommen ansökning, må blifva så fullständig

som möjligt, synes det höra åligga nämnda myndighet att, innan vidare

åtgärd i anledning af ansökningen vidtages, från kammarkollegiet införskaffa

de för kollegiet tillgängliga upplysningar i ärendet. Den utredning kollegiet

kan åstadkomma torde dock för flertalet dylika ärenden icke äga på långt när

den betydelse som beträffande skattefrälseräritors inlösen. Frälseskatteräntorna,

om hvilka det ju nu förnämligast är fråga, finnas nämligen i

allmänhet icke upptagna i jordeböckerna eller andra officiella handlingar

af kameral natur. I regel kan därför icke antagas att kollegiet har tillgång

till särskilda uppgifter om en dylik räntas tillkomst och innehåll.

Angående kronofrälseräntorna och de skattefrälseräntor, som kunna komma

i fråga till aflösning, äro däremot värdefulla upplysningar alltid att erhålla

från kollegiet.

5 §•

Innan aflösning genomföres, bör den part i ränteförhållandet, som

icke begärt dylik åtgärd, få tillfälle att yttra sig öfver ansökningen. Begagnar

parten icke detta tillfälle, bör dock ärendets fortgång icke härigenom

förhindras. Hans underlåtenhet att yttra sig kan emellertid, såsom senare

bestämmelser i förslaget utvisa, inverka på aflösningsförfarandet.

Vistas den icke sökande parten å okänd ort eller utrikes å sådan

ort, att hans hörande skulle föranleda synnerlig svårighet eller tidsutdräkt,

torde god man lämpligen kunna- förordnas att företräda honom i aflösningsärendet.

För aflösningssummans bestämmande skola ju synnerligen betryggande

grunder gälla, och partens intresse af att få personligen bevaka

sin rätt synes därför icke vara så stort, att de allmänna och enskilda intressen,

som påkalla aflösningen, böra få stå tillbaka i anledning af hans

bortovaro.

6 och 7 §§.

Aflösningsförfarandets första hufvudafdelning har till uppgift att få

innehållet af den till aflösning anmälda räntan fastslaget. För undvikande

af kostnad och tidsutdräkt synes det vara önskvärd!, att denna fråga i

allmänhet ordnas inför Kungl. Maj:ts befallningshafvande och att hänvisning

till domstol alltså icke blir behöflig. Fn förutsättning härför är

emellertid, att mellan parterna icke uppstår tvist angående skyldigheten

att utgifva ränta eller räntas belopp. I motsatt fall kan aflösning icke

ifrågakomma, innan genom domstols laga kraftägande utslag blifvit afgjordt,

att och i hvilken omfattning sådan skyldighet finnes.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 75.

Angående forum i mål om frälseränta finnas särskilda stadganden

i nådiga brefvet den 13 januari 1789, som innehåller hufvudsakligen, att

tvister om frälseskatteräntas utgörande, ehvad de uppkomma om räntans

varelse eller angående dess förvandling, höra till allmänna domstolarna på

landet, där de ej äro så tydliga, att de kunna hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande

atgöras. Talan mot Kungl. Maj:ts befallningshafvandes utslag i

dylika mål skall fullföljas i vederbörande hofrätt. Dessa stadganden, i

hvad de gå ut på frälseräntetvisters afgörande af Kungl. Maj:ts befallningshafvande,

böra uppenbarligen icke erhålla tillämpning i afseende å

tvist, som kan uppkomma i anledning af ansökning om frälseräntas aflösning.

Frågan om ordnande för all framtid af förhållandet mellan räntegifvaren

och räntetagare!! är nämligen, med hänsyn jämväl till de särskilda rättsanspråk

som kunna häfta vid räntan, af allt för stor vikt att, i händelse

af tvist, kunna i första instans undandragas allmän domstols pröfning.

Stadgandena i 6 och 7 §§ af föreliggande förslag innefatta därför i sådant

hänseende en begränsning af nämnda nådiga bref» tillämpningsområde. I

öfrigt lämnas samma bref — hvars hänvisning till Kungl. Maj:ts befäl 1- nigshafvande lär icke så sällan användas i enkla tvister om utbekommande

af förfallna frälseränteprestationer — orubbadt af förslaget.

I fråga om sättet för utrönande af de i räntan ingående förmånerna

hafva kammarkollegiet och lagberedningen uttalat olika meningar. Den

förra myndigheten har föreslagit, att man vid lösesummans beräknande

skall utgå från medeltalet af de belopp, hvarmed räntan bevisligen utgjorts

under de tre åren 1905, 1906 och 1907. Mot detta förslag har lagberedningen

anmärkt, dels att icke det faktiskt erlagda frälseräntebeloppet, hvars

storlek kunde hafva berott på tillfälliga omständigheter, syntes böra vara

afgörande utan hvad rätteligen bort i penningar eller enligt markegång

utgöras, efter hvad tillgänglig utredning gåfve vid handen, dels ock att

man vid räntans beräkning lämpligen syntes böra taga i betraktande de

tre år, hvilka närmast föregått det då frågan om räntans aflösande väcktes.

Om man kan utfinna räntans rätta belopp, sådant detsamma genom

det ursprungliga ränteaftalet eller sedermera med fortfarande laga verkan

blifvit bestämdt, synes det mig vara gifvet att detta belopp bör läggas till

grund för aflösningen. Med hvilket belopp räntan faktiskt utgått under

en längre eller kortare tid torde då icke äga någon betydelse i annan mån

än däri kan anses ligga ett uttryck för en förändring i ränterätten.

Ofta nog torde det dock icke låta sig göra att utröna det rätta räntebeloppet.

Frälseskatteräntorna erbjuda i sådant hänseende vida större

svårigheter än skattefrälseräntorna. I fråga om de senares innehåll finnes

en säker utgångspunkt i det offentligrättsligt fastställda räntebelopp stats
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kung}. Maj:ls nåd. proposition Nr 75.

45

verket afhändt sig. De förra däremot hafva ju till både uppkomst och

innehåll varit beroende af enskildt aftal. Endast mera sällan finnas tillräckliga.

skäl att antaga, att vid bestämmande af den ränta, som skulle utgå

från ett frälseskattehemman, hänsyn tagits till kronans ränta af ett

motsvarande skattehemman. För det stora flertalet räntor är icke någon

som helst ledning att hämta af eu jämförelse med räntorna till kronan.

Den enda säkra grunden är de ingångna aftalen. Men af flera skäl kan

upplysning om dessa numera i många fall icke vinnas. Stundom hafva

de icke ens träffats i skriftlig form, och de skriftliga aftal som upprättats

hafva mången gång under tidernas lopp förkommit. Lagstiftningsåtgärder,

åsyftande att bereda erforderlig publicitet åt ifrågavarande slags aftal, hafva

tyvärr aldrig blifvit. meddelade. Äfven om aftalet är bevaradt, kan för

öfrig! någon närmare upplysning om räntans innehåll ofta icke hämtas

från detsamma, Aftalen hafva nämligen i allmänhet varit ytterst knapphändigt

affattade.

Befinnes det vara omöjligt att afgöra, med hvilket belopp ränta rätteligen

skall utgå, får man nöja sig med att, sedan det visats huru räntan

erlagts under ett lämpligt antal år, genom en inedeltalsberäkning komma

till ett belopp, som kan antagas ungefär motsvara det riktiga.

För att Kungl. Maj:ts befallningshafvande skall kunna anse räntas

rätta innehåll vara utrönt, måste förutsättas att parterna förklara sig vara

ense därom eller åtminstone att en af någondera parten lämnad uppgift

ej bestrides af motparten, vare sig denne iakttager inställelse och yttrar

sig i frågan eller icke. En mellan parterna uppkommen tvist angående

beloppet kan nämligen, såsom förut framhållits, ej få afgöras af Kungl.

Maj:ts befallningshafvande.

Äfven om tvist ej föreligger, kan emellertid en i ärendet lämnad

uppgift ej utan vidare tagas för god. Då statsverket skall till aflösningen

lämna ett bidrag, som är beroende af lösesummans storlek, måste i det

allmännas intresse fordras utredning, att det uppgifna räntebeloppet ej till

förfång för staten afviker från det verkliga. Jämväl för motpartens skull

synes det i vissa fall vara af behofvet påkalladt, att den lämnade uppgiften

i någon mån styrkes. Detta anspråk på utredning torde dock redan med

hänsyn till önskvärdheten att undvika rättegång icke höra sträckas därhän,

att eu fullt bindande bevisning angående det rätta räntebeloppet skulle

fordras. För öfvervakande af att eu sådan fordran uppfylldes vore ju ej

Kungl. Maj:ts befallningshafvande rätt myndighet. Det torde få anses vara

tillräckligt, om Kungl. Maj:ts befallningshafvande finner förebragta omständigheter

göra sannolikt, att de intressen som böra skyddas icke blifva

lidande genom uppgiftens godkännande. Finnes tillgång till aftal, hvari
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Knngl. Maj:ts nåd. proposition Nr 15.

genom räntans innehåll blifvit från början bestämdt eller sedermera förändrad

t, bör sådant aftal naturligtvis företes.

1 förbigående vill jag erinra om, att rättslig betydelse till bestämmande

af on frälseränta icke alltid kan tillerkännas ett i detta syfte ingånget

aftal, äfven om detsamma tillkommit i laga ordning. Så t. ex. torde

ett under senare tider träffadt aftal, hvarigenom en frälseräntas belopp förhöjts,

icke kunna anses hafva laga verkan annat än såsom aftal angående

afkomsträtt eller dylik förmån. Det nytillkomna beloppet kan därför icke

blifva föremål för aflösning såsom frälseränta.

Saken svncs för öfrigt ställa sig något olika, allteftersom endast det

allmännas intresse beröres eller äfven den icke sökande partens rätt står på

spel. Hafva parterna förklarat sig ense om en lämnad uppgift, torde

tvifvelsmål angående dess riktighet i ett eller annat hänseende ej böra

utgöra hinder för dess godkännande, om blott Knngl. Maj-.ts befallningshafvande

på grund af den åstadkomna utredningen finner sannolikt, att

förmånerna ej blifvit för högt upptagna och att statsverkets rätt alltså är

skyddad. På samma sätt förhåller det sig, om uppgiften lämnats af räntans

ägare och ej blifvit bestridd från motsidan. Synes uppgiften icke

vara för hög, kan nämligen rån tegi fvaren förmodas icke hafva något att

invända mot densamma, och hans underlåtenhet att yttra sig bör därför

kunna betraktas lika med ett godkännande. I öfriga fall däremot måste

fordras sannolikhet för att det uppgifna beloppet icke är vare sig för högt.

eller för lågt.

I det nu anförda har ej tagits någon hänsyn till att jämte parterna

och statsverket äfven innehafvare af inteckningar i räntan och fastigheten

kunna hafva intresse af räntebeloppets fastställande. Till detta förhållande

anhåller jag att sedermera få återkomma.

Uppstår mellan parterna tvist angående räntans rätta innehåll eller

kan detta af annan anledning ej anses vara utrönt, måste — liksom för den

händelse uppgift om räntebeloppet ej lämnats af någondera parten — ett annat,

förfarande väljas. Frågan torde dock icke böra omedelbart hänvisas till

domstol, utan synes det, såsom förut antydts, vara lämpligt att först söka

komma till ett resultat på grundval af de faktiskt erlagda räntebeloppen.

Från statsverkets sida. lär det icke böra möta någon större betänklighet,

att låta räntan aflösas efter medeltalet af de belopp, hvarmed den utgått

under någon lämpligt bestämd tidsperiod. För parterna bör denna, utväg

i allmänhet vara att föredraga framför anställande af rättegång. Endast

om någondera, parten vill till sin fördel göra gällande, att, de erlagda beloppen

öfver- eller understiga de riktiga, har han anledning att motsätta

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75. 47

sig berörda lösning af frågan. Mot parts bestridande bör densamma icke

vinna tillämpning.

Sistberörda utväg kan emellertid tydligen icke leda till målet i annat

fall än då ränta utgår i årliga prestationer. Kunna rättigheter af

annat slag icke bestämmas till sin omfattning genom det först nämnda

förfarandet, är rättegång den enda utväg som står till buds.

Enligt hvad nyss nämndes skulle jämlikt kammarkollegiets förslag

medeltalet af de belopp, med livilka räntan bevisligen utgjorts under de

tre åren 1905, 1906 och 1907, läggas till grund för bestämmande af räntans

värde, men har däremot lagberedningen ansett, att man lämpligen

borde taga i betraktande de tre år, som närmast föregått det, då frågan

om räntans aflösande väcktes. Den sålunda ifrågasatta tiden af tre år

synes mig, oafsedt om det ena eller det andra förslaget i öfrigt äger företräde,

vara för kort och lämna tillfälliga omständigheter för stor möjlighet

att inverka. Skall man komma till ett medeltal, som med större säkerhet

kan antagas återgifva räntans fortbestående värde, torde det vara

nödvändigt att utgå från en längre period, lämpligen tio år. 1 fråga om

periodens förläggning kan mot lagberedningens förslag göras den anmärkningen,

att om undersökningsmaterialet hämtas från en tid, då den föreslagna

lagstiftningen gäller, det icke är uteslutet att parterna, i syfte att

förhöja statsbidraget, genom konstlade åtgärder gifva räntan skenet af att

utgå med högre belopp än det verkliga. Det synes därför vara lämpligt

att, såsom kammarkollegiet tillstyrkt, bygga undersökningen på förhållandena

under en tid, som ligger före det berörda lagstiftning får tillämpning.

I enlighet härmed innefattas i förevarande förslag bestämmelse, att

beräkningen skall göras efter medeltalet af de belopp, med hvilka räntan

utgått under de tio åren närmast innan den föreslagna lagen trädt i kraft.

Erinras må att markegången är utan betydelse vid ifrågavarande undersökning,

som afser de verkligen erlagda beloppen i penningar eller persedlar

och icke grunden för förvandling af persedlarnas värde i penningar.

Förhållandena kunna emellertid vara sådana, att ehuru från parternas

sida icke göres någon invändning mot bestämmande af räntans innehåll

på sistnämnda sätt, ändamålet likväl icke vinnes. Bortsedt från möjligheten,

att en bestående ränta af en eller annan anledning under någon

tid icke utgått, kan en medeltalsberäkning förhindras däraf, att Kungl.

Maj:ts befallningshafvande icke finner den förebragta utredningen om de

erlagda räntebeloppen vara tillförlitlig. Kungl. Maj:ts befallningshafvande

skall då enligt förslaget hänvisa sökanden att vid domstol föra talan till

styrkande af de i räntan innefattade förmåner.

opaginerad Kontrollera mot PDF

4-S

Kungl. May.is nåd. proposition Nr 75.

Den talan, som af sådan anledning kan komma att anställas, blir

särskildt i vissa fall af en för vår rättegångsordning mera ovanlig beskaffenhet.

Den skall ju afse icke utkräfvande af ett anspråk utan endast att få tillvaron

och omfattningen af en rättighet eller skyldighet fastslagna. Föres

talan af räntans ägare, kommer den att utgöra hvad man brukar kalla en

positiv fastställelsetalan. År däremot fastighetsägaren kärande i målet,

torde hans yrkande i allmänhet innebära, att räntan skall förklaras utgå

endast med visst uppgifvet innehåll, ett påstående sålunda som snarast

tillhör den så kallade provokatoriska rättegången. Det torde emellertid

icke möta något hinder att låta domstolarnas handläggning påkallas för

dylika frågor, hvarförutan en någorlunda betryggande grund för aflösningen

säkerligen i många fall icke skulle kunna åstadkommas. Att inför

domstolen vanliga bevisningsregler gälla synes knappt behöfva framhållas.

9 §•

Då frågan om frälseräntas innehåll blifvit af domstol afgjord genom

laga kraft ägande utslag, har part, som vill fullfölja aflösningsärendet, att

åter anmäla detsamma hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande. Det torde

kunna tagas för gifvet, att i en rättegång af berörda slag domstolen alltid

skall stanna vid ett resultat, som gör det möjligt att bringa aflösningsärendet

till slut; rättigheter och förpliktelser, som domstolen icke kunnat

finna styrkta, lära sakna rättslig betydelse. Kungl. Majds befallningshafvande

har därför endast att öfvergå till aflösningsförfarandets andra

hufvudafdelning, ersättningens bestämmande.

Har räntans innehåll utan hänvisning till domstol blifvit bestämdt

enligt hvad i 7 § sägs, företager naturligtvis Kungl. Majds befallningshafvande

omedelbart därefter frågan om ersättningens fastställande.

10 §.

Huru aflösningssumman enligt förslaget skall bestämmas har jag

förut i hufvudsak angifvit.

Kammarkollegiets majoritet har vid sitt förslag, att ersättningen skall

utgå med tjugufem gånger räntans värde för år, fogat föi''behållet, att

denna beräkningsgrund skall tillämpas endast om ej annorlunda aftalats.

Minoriteten inom samma ämbetsverk, hvilken såsom regel förordat en

beräkningsgrund af tjugutvå gånger räntans värde, bar velat låta densamma

användas blott, om ränteägaren eller vederbörande intecknings
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungi. Majds nåd. proposition Nr 15.

häfvare ej begär aflösningssummans bestämmande af gode män, samt tilllika

förutsatt, att denna summa skulle kunna genom öfverenskommelse

mellan jordägaren och ränteägaren äfvensom, om räntan är intecknad, inteckningshafvaren

sättas till lägre belopp än det regelmässiga. I fråga

om det förra förslaget synes, såsom lagberedningen framhållit, kunna erinras

att, om aflösningen ordnas på ett för båda parterna fördelaktigt

sätt, det ej torde vara erforderligt att medgifva giltighet åt aftal om aflösningssummans

bestämmande efter annan grund än den såsom regel stadgade,

men att, i händelse sådant medgifvande göres, därvid bör fästas nödigt

förbehåll för iakttagande af inteckningshafvares rätt. Jämväl beträffande

minoritetens förslag gäller att det förefaller obehöflig! förutsätta ersättningens

bestämmande till lägre belopp än det ränteägaren skall hafva

rätt att fordra. Hvad åter beträffar den i sistnämnda förslag ifrågasatta

värdering af gode män, syhes ett stadgande i denna riktning ej heller vara

erforderligt, om den fördelaktiga beräkningsgrunden af tjugufem gånger

räntans årsvärde antages såsom regel.

Att emellertid äfven efter nu föreliggande förslag värdering af gode

män i visst fäll skall förekomma har jag förut nämnt. För ett annat sådant

fall skall jag strax redogöra.

Då årliga ränteprestationer äro bestämda i persedlar, är deras förvandling

i penningar erforderlig för att finna det årsvärde, efter hvilket

aflösningssumman skall uträknas. Har särskild grund för sådan förvandling

blifvit bestämd genom aftal, som ingåtts med laga verkan och fortfarande

gäller, skall detta aftal naturligtvis följas. 1 annat fall bör förvandlingen,

om persedlarna äro upptagna i länets markegångstaxa, ske

med ledning af denna. Härvid, liksom eljest då det är fråga om frålseränteprestationer,

skall den årliga markegången enligt litt. A i markegångstaxan

läggas till grund. För att icke en tillfälligt hög eller låg markegång

skall kunna få för stark inverkan på aflösningssumman synes man emellertid

äfven här böra utgå från eu medeltalsberäkning. Enligt förslaget skall

medeltalet af den årliga markegången för de tio sist förflutna åren vara

bestämmande. Någon betänklighet att i detta fall hålla sig till tioårsperioden

närmast före det aflösningen äger rum kan icke förefinnas. Till det

efter markegång funna årsvärdet kommer forsellönsersättning enligt vanliga

regler.

Med den omväxling, som gör sig gällande i afseende å frälseskatteräntors

innehåll, kan det emellertid icke antagas, att de i dessa ingående persedlarna

alltid skola vara upptagna i vederbörande markegångstaxa. I de

fall, då ledning af markegången alltså saknas, torde det få uppdragas åt

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 54 höft. (År 75.) 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kung1. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

godo män att bestämma förmånens värde för år. Det på sådant sätt funna

årsvärdet får därefter ingå i frälseräntans hela årsvärde.

Innefattar frälseräntan förmåner, som ej utgå med visst belopp för

år, lägges slutligen det genom gode mäns uppskattning funna värdet å desamma

till. det belopp, som erhålles genom uträkning af tjugufem gånger

de årliga prestationernas värde.

För att aflösningsförfarandet skall kunna skyndsamt och med minsta

möjliga kostnad bringas till slut synes det vara lämpligt att så långt sig

göra låter inskränka ej blott hänvisning till domstol utan äfven användande

af gode män, i synnerhet som de värderingsfrågor, för hvilka sådana enligt

förslaget må anlitas, ofta torde röra ganska små belopp. Med hänsyn härtill

har stadgats att, om parterna äro ense om visst värde, som Kungl..

Maj:ts befallningshafvande finner ej vara för högt, värdering af gode män

icke skall vara erforderlig. I nästa paragraf meddelas bestämmelse till förebyggande

af att inteckningshafvares rätt härigenom kränkes.

11 §•

Om frälseränta besväras af beviljad eller sökt inteckning, är, jämte

statsverket och parterna i ränteförhållandet, äfven inteckningshafvaren intresserad

af aflösningsförfarandet, och likställd med honom i detta afseende

är den, som på grund af ogulden köpeskilling har fordran, för hvilken

frälseräntan enligt 11 kap. 2 § jordabalken häftar. Med afiösningens fullbordande

upphör frälseräntan att finnas, och inteckningshafvarens rätt får

göras gällande i löseskillingen. Det är därför af vikt för honom, att denna

icke bestämmes lägre än att den förslår till betalning af hans fordran.

Såsom den förut lämnade redogörelsen visar, tillmätes enligt föreliggande

förslag ganska stort vitsord åt sådana af parterna lämnade uppgifter,

som icke synas leda till en för hög ersättningssumma och alltså icke kunna

äfventyra statsverkets rätt. Inteckningshafvarens intresse går här i motsatt

riktning. Hvad som för honom innebär eu viss våda synes vara, dels att

aflösning kan äga rum utan att frågan om räntans belopp varit underställd

domstols pröfning, dels att värdering af gode män, i de fall då

sådan är stadgad, kan eftergifvas på grund af en mellan parterna träffad

öfverenskommelse. Det torde därför vara nödvändigt att, i den mån sådant

är påkalladt för inteckningshafvarens skyddande, i dessa delar afstå

från det mera enkla och formlösa förfarande, som eljest kan vara fördelaktigt.

Olika utvägar kunna härvid komma i fråga. Närmast öfversstämmande

med hvad i expropriations- och vattenlagstiftningen stadgas för

jämförliga fall skulle vara att låta inteckningshafvarna genom kungörelse

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Ma j:ts nåd. proposition Nr 7o.

51

inkallas till aflösningssummans fördelning, med rätt för inteckningshafvare,

som ej erhåller full betalning, att påfordra pröfning af domstol, om sådan

ej förut ägt rum, samt värdering af gode män, om sådan kan förekomma

och ej förut skett. Det förefaller mig emellertid lämpligt att gå ett steg

längre och stadga att, innan aflösningssumman fastställes, hänvisning till

domstol och eventuellt gode män alltid skall äga rum, om ej sökanden visar,

att ersättningsbeloppet — utan förhöjning öfver hvad då föreslagits —

förslår till full betalning af de intecknade fordringarna eller att inteckningshafvarna

ändock åtnöjas med ersättningens bestämmande till nämnda

belopp. Om det aftalade värdet är skäligt och frälseräntan ej för högt

intecknad, är utredning i det förra afseendet tydligen lätt att åstadkomma.

En hänvisning till domstol kan dock icke anses utan vidare

innebära tillräcklig trygghet för att aflösningssumman kommer att motsvara

frälseräntan» verkliga värde. Om räntegifvaren och räntetagaren

äro ense om viss uppgift angående ränteprestationernas belopp, har nämligen

domstolen icke att ingå i någon pröfning, huruvida denna uppgift

är riktig, med mindre yrkande om sådan pröfning göres af någon, hvars

rätt är däraf beroende. Inteckningshafvarna böra därför erhålla tillfälle

att såsom inellankommande parter vid domstolen yrka fastställande af

räntan till det verkliga beloppet eller så stor del däraf, som erfordras för

deras fordringars gäldande. För att i sådant syfte bereda dessa rättsägare

kännedom om frågans hänvisning till domstol synes det lämpligen

kunna föreskrifvas, att skriftlig underrättelse därom med posten skall sändas

till kända rättsägare samt att, om rättsägare är okänd, offentlig kungörelse

skall utfärdas.

Genom berörda stadganden synas innehafvarna af inteckningar i frälseräntan

vara ganska väl skyddade i sin rätt. Aflösningen kan emellertid

äga en viss betydelse äfven för personer, som hafva inteckningar i den

fastighet, från hvilken räntan utgår. Statsverkets fordran för de förskjutna

tre fjärdedelarna af löseskillingen skall nämligen enligt 15 § i förslaget

betryggas på ett sätt, som ger densamma företräde i fastigheten

framför inteckningar. 1 regel kan detta icke antagas vara till förfång för

inteckningshafvarna, då nämnda belopp bör fullt motsvaras af den värdeförhöjning

fastigheten erhåller genom räntepliktens upphörande. Endast

om löseskillingen skulle bestämmas oskäligt högt, kan ett annat förhållande

tänkas uppstå. Tillräcklig anledning att med hänsyn till sådana fall låta

ifrågavarande inteckningshafvare i en eller annan form utöfva inflytande

på löseskillingens bestämmande torde knappast föreligga, så mycket mindre

som deras intresse sammanfaller med statsverkets och alltså tillgodoses genom

den kontroll ämbetsmyndigheterna utöfva. Det torde för öfrigt vara

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 15.

svårt att Unna en lämplig begränsning för den rätt, som i berörda hänseende

skulle kunna tilläggas nu nämnda inteckningshafvare, hvilka icke

hafva anspråk på andel i löseskillingen.

12 §.

Med hänsyn till det bidrag statsverket skall lämna till aflösningen

förefaller det berättigadt att låta alla gode männen utses af offentlig

myndighet. Genom detta uppdrags fördelning mellan Kungl. Maj:ts befallningshafvande

och domaren torde förebyggas att ensidighet kunde

göra sig gällande vid valet.

Enligt förslaget skall gode männens värdering — i likhet med expropriationsnämnds

uppskattning — vara för parterna bindande och ej få

öfverklagas. Ett sådant stadgande synes mig vara önskvärdt och utan

våda kunna meddelas, särskild! som de föreliggande värderingsfrågorna i

allmänhet torde vara ganska enkla och obetydliga.

Såsom jag förut nämnt, anser jag mig böra föreslå, att kostnaden

för godemansförrättningen skall gäldas af allmänna medel. Det synes, i

detta hänseende liksom i andra förut omförmälda, vara angeläget, att aflösningsförfarandet

ordnas på ett för parterna billigt sätt. I vissa fall då

parterna äro ense skall ju för öfrigt gode männens värdering påkallas

omedelbart i det allmännas intresse. Att bestämma en rättvis grund för

kostnadens fördelning mellan olika intressenter torde äfven vara förenadt

med svårigheter. Någon väsentligare förökning af det allmännas utgifter

för aflösningen lär icke kunna föranledas af ett dylikt åtagande från statsverkets

sida.

14 §.

I förordningen den 11 september 1885 stadgas, att ränta som inlöses

skall af säljaren frånträdas med nytt kalenderår. En motsvarande

regel bör, såsom kammarkollegiet och lagberedningen påpekat, vinna tilllämpning

vid aflösning af ränta. I allmänhet torde aflösningen böra gå i

fullbordan och räntan följaktligen upphöra med ingången af kalenderåret

närmast efter det år, då det utslag, hvarigenom aflösningsansökningen bifallits,

vunnit laga kraft. På parts ansökning eller af annan särskild

anledning synes dock uppskof till annat årsskifte kunna medgifvas. Lagberedningen

har vidare framhållit, att i nämnda utslag bör utsättas tiden

för räntans upphörande och lämnas uppgift å det belopp, som under

amorteringstiden årligen skall af jordägaren erläggas såsom ränta och afbetalning

å statslånet. Detta har i förslaget iakttagits.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 15.

53

Enär det är af vikt att erhålla säkerhet om tidpunkten, då beslutet

kommer att blifva slutgiltigt, och jämlikt förordningen den 14 december

1866 besvärstiden skall räknas från det vederbörande part erhållit del af

beslutet, har, jämväl i öfverensstämmelse med hvad lagberedningen förordat,

i förslaget upptagits stadgande, att beslutet skall genom Kungl.

Maj:ts befallningshafvandes försorg delgifvas den icke sökande parten.

Enligt 19 § i förslaget skall advokatfiskal i kammarkollegiet äga

att mot Kungl. Maj:ts befallningshafvandes beslut i dessa ärenden föra

talan för bevarande af statsverkets rätt. Äfven han bör därför erhålla

del af utslaget.

15 §.

Uppenbarligen bör full trygghet för återbekommande af de till frälseräntors

aflösning förskjutna medel tillförsäkras statsverket. Någon bättre

utväg torde härvid icke stå till buds än den af kammarkollegiet angifna

att låta dessa lån i likhet med odlingslån en antecknas i jordeboken och

därmed erhålla samma rätt i den af räntan förut besvärade jorden, som i

vederbörande fastigheter åtnjutes för de i 17 kap. 6 § handelsbalken omförmälda

afgälder. Skälig hänsyn till dem, som hafva inteckningar i

fastigheten, torde icke böra anses förbjuda ett sådant stadgande. De anmärkningar,

som, särskildt ur synpunkten af önskvärd publicitet, kunna

riktas mot att en dylik företrädesrätt till fast egendom får skapas genom

anteckning i jordebok,. torde i hufvudsak undanröjas, om tillika stadgas,

att anmälan om statslånet och dess antecknande i jordeboken skall göras

hos vederbörande domare och föranleda motsvarande anmärkning i inteckningsprotokollet.

Bestämmelse härom har införts i nästa paragraf.

Jag vill erinra om att ett liknande stadgande i fråga om odlingslånen

föreslagits af lagberedningen i ett den 31 december 1907, i samband med

andra afdelningen af förslaget till jordabalk, framlagdt förslag till lag om

ändrad lydelse af förordningen den 20 juli 1855 angående kronans rätt

vid återbetalning af lån, som blifvit i jordebok antecknade.

16 §.

Att meddelande om beslut, hvarigenom Kungl. Maj:ts befallningshafvande

förordnat om frälseräntas aflösning, skall införas i länskungörelserna

har föreslagits af kammarkollegiet och äger motsvarighet i hvad

lagen den 19 april 1907 stadgar angående beslut om aflösning af afgäld

från afsöndrad lägenhet.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:tt nåd. proposition Nr 15.

På sätt lagberedningen, delvis i öfverensstämmelse med kammarkollegiet,

ifrågasatt, torde ock böra meddelas föreskrift, att anteckning om

räntans upphörande skall göras i lagfarts- och inteckningsprotokollen. Att

äfven statslånet, skall anmärkas i intecknangsprotokollet framgår af hvad

jag vid nästföregående paragraf yttrat. Enligt stadganden i de särskilda

förslagen till förändringar i lagfarts- och inteckningsförordningarna skall

hvad sålunda blifvit antecknadt i protokollen anmärkas jämväl i lagfartsoch

inteckningsböckerna.

Det torde tillåtas mig i detta sammanhang nämna, att kammarkollegiet,

som förutsatt att i lag skulle stadgas förbud mot föryttring,

lagfarande och intecknande af ränta, hvars aflösning blifvit sökt, tillika

föreslagit, att Kungl. Maj:ts befallningshafvande skulle draga försorg om

aflösningsärendets antecknande i lagfarts- och inteckningsprotokollen samt

lagfarts- och inteckningsböckerna redan omedelbart efter det ansökningen

inkommit. Lagberedningen har ansett, att meddelande af sådant förbud icke

är behöfligt, eller lämpligt och att vid detta förhållande nämnda förslag, i

hvad det afser aflösningsansöknings antecknande i lagfartsprotokollet och lagfartsboken,

bör förfalla. Med instämmande häri har jag funnit anteckning

om dylika ansökningar äfven hvad inteckningsprotokollet och inteckningsboken

beträffar icke vara påkallad af något större behof utan kunna undvaras.

17 §.

Aflösningssumman torde lämpligen komma ränteägaren tillhanda på

det sätt, att statskontoret vid början af det kalenderår, från och med

hvilket frälseräntan upphört att utgå, på rekvisition af Kungl. Maj:ts befallningshafvande

öfversänder medlen till denna myndighet, som därefter

utbetalar dem till ränteägaren. Har räntan häftat för fordran, som skall

utgå ur lösesumman, bör emellertid före utbetalningen likvid anställas

mellan ränteägaren och vederbörande fordringsägare. Kammarkollegiet och

lagberedningen hafva föreslagit, att härvid skall förfaras i enlighet med

hvad som är stadgadt om fördelning af löseskillingen för intecknad fastighet

som exproprierats. Det synes emellertid vara lämpligare att hänvisa

till utsökningslagens stadganden om fördelning af köpeskillingen för utmätningsvis

såld fast egendom, hvilka bättre än gällande expropriationsförordnings

ofullständiga bestämmelser gifva uttryck åt hvad äfven de

senare torde åsyfta. Härutöfver erfordras stadgande om inteckningshafvares

och andra med dem likställda fordringsägares kallande till sammanträde

för fördelningen.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

Kammarkollegiets förslag innehåller bestämmelse, att expropriationsförordningens

föreskrifter skola i tillämpliga delar iakttagas jämväl beträffande

dödande af ej till fullo gulden inteckning i aflöst frälseränta.

Denna bestämmelse torde, såsom lagberedningen anfört, kunna uteslutas,

då själfva föremålet för inteckningsrätten med ränteaflösningen upphört

att finnas till.

Äfven om frälseränta innehafves såsom fideikommiss, synes dess aflösande

enligt de föreslagna bestämmelserna böra vara medgifvet, utan

att särskildt tillstånd af Kungl. Maj:t för hvarje fall skall vara erforderligt.

Aflösningssumman eller öfverskottet å denna kan dock icke i dylika

fall utan vidare utbetalas till räntans innehafvare utan bör af Kungl.

Maj:ts befallningshafvande hållas inne, till dess Kung]. Maj:t förordnat

huru med medlen skall förfaras.

Ifrågasättas kan huruvida särskilda stadganden höra meddelas för

det fall att den fastighet, från hvilken räntan utgår, innehafves såsom

fideikommiss. Därförutan kommer, om ej jämväl räntan tillhör samma

fideikommiss, den genom aflösningen föranledda förhöjningen af fastighetens

värde att medföra förökning äfven af fideikommisset. Denna

fråga synes emellertid kunna lämnas å sido. En sådan förökning kan

visserligen ej anses vara i och för sig lämplig från det allmännas

synpunkt och öfverensstämmer ej heller med grunderna för gällande

lagstiftning om fideikommiss, men å andra sidan är det fördelaktigt

att äfven i dylika fall frälseräntorna upphöra. Aflösningen innebär ju för

öfrigt i sak ej annat än att en gravation aflyftes från fideikommissfastigheten,

och hinder mot sådana åtgärder har aldrig förefunnits.

18 §.

Enligt förslaget skall uppgörande af annan amorteringsplan än den

såsom regel stadgade icke kunna från början eller sedermera påfordras.

Däremot bör det vara fastighetsägaren obetaget att efter uppsägning när

som helst under afbetalningstiden inbetala hela det å lånet återstående

beloppet jämte ränta.

19 §.

Att klagan öfver Kungl. Maj:ts befallningshafvandes beslut i här

förevarande ärenden bör blifva föremål för kammarkollegiets pröfning synes

vara uppenbart. Kammaradvokatfiskalens befogenhet att föra talan i

desamma innebär också en ökad trygghet för att statsverket — och på

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

samma gång enligt hvad jag förut nämnt innehafvare af inteckning i fastigheten

— får sin rätt behörigen iakttagen. Särskilt stadgande, att klagan

öfver kammarkollegiets beslut får föras hos Kungl. Maj:t, lär icke

vara erforderligt.

20 §.

Genom nådigt bref den 12 maj 1876 indrogos från hospitalen till

statsverket åtskilliga räntor, som torde vara att anse såsom frälseskatteräntor.

Vederbörande jordägare hafva därefter genom nådiga förordningen

den 5 juni 1909 erhållit rätt att enligt de i samma förordning meddelade

närmare bestämmelser inlösa dessa räntor. Det synes icke finnas någon

anledning att göra ändring i hvad sålunda redan är stadgadt om villkoren

för berörda räntors aflyftande från jorden, och förevarande lagförslag

bör därför icke erhålla tillämpning beträffande desamma.

Ifrågasättas kan huruvida icke undantag borde göras jämväl för de

»räntor i följd af skatteköp», som utgå från de jämlikt nådiga kungörelsen

den 11 september 1863 till skatte försålda så kallade halländska kyrkohemmanen.

I den till 1908 års Riksdag aflåtna proposition, som ligger

till grund för nådiga förordningen den 20 november 1908 angående aflösning

af afgälder från berörda hemman, har emellertid uttalats att dessa

räntor visserligen kunna synas äga en viss likhet med frälseskatteräntorna

men i själfva verket väsentligt skilja sig från dem och, såsom endast utgörande

vederlag för obetald skatteköpeskilling, snarare äro i viss mån

jämförliga med afgälder från afsöndra^ lägenhet, om hvilkas aflösning

stadgas i lagen den 19 april 1907. Vid sådant förhållande kan det icke

anses behöfligt eller lämpligt att gifva särskildt uttryck åt, att lagförslaget

icke afser omförmälda räntor.

Förslaget till lag cm sammanläggning af frälseränta med fastighet samt om

inteckning i frälseränta.

2 §•

I denna paragraf angifvas de förhållanden, som utgöra ovillkorligt

hinder för sammanläggning. Hvad i första stycket stadgas öfverensstämmer

med föreskrifterna i 2 § andra stycket af den förevarande lagförsla

i vissa afseenden närstående lagen den 26 maj 1899 angående förändrin

30 aq

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

57

af tomts område. Stadgandena i andra stycket däremot skilja sig från de motsvarande

bestämmelserna i nämnda lags 3 § däri, att sammanläggning i

vissa fall kan få äga rum, äfven om hvarken räntan eller jorden är gravationsfri.

Såsom högsta domstolen framhöll i sitt förut om förmälda utlåtande

öfver det tidigare förslaget till lag om frälseräntas sammanläggning

med jorden, kan, när jord och ränta besväras allenast af gemensamma

gravationer, hänsyn till dessa icke skäligen utgöra hinder för att sammanläggning

sker. Ej heller synes hinder för sådan åtgärd i allmänhet

möta, om annan inteckning än de, för hvilka egendomarna gemensamt

häfta, finnes blott i endera egendomen och ej är förenad med bättre eller

lika rätt.

3 §■

Enligt förslaget är det alltid någon utifrån tillkommande omständighet,

som angifver den tidpunkt, då det skall åligga domstolen att taga

initiativ till räntas sammanläggning med jorden. Denna omständighet

kan utgöras antingen däraf, att lagfart å fång till endera egendomen meddelas

för den, som förut har eller samtidigt erhåller lagfart jämväl å den

andra, eller ock af någon under domstolens pröfning kommande ändring

i förhållande, som enligt 2 § utgjort hinder att sammanlägga de för

samme ägare lagfarna egendomarna.

Sammanläggning kan lända till förfång för ägaren särskild! om jorden

eller räntan besväras af gravationer, för hvilka ägaren icke personligen

svarar och som öfverstiga denna egendoms värde. Grenom sammanläggning

skulle nämligen bördan af dessa gravationer utsträckas till den andra egendomen.

Visar ägaren sådant förhållande som nu angifvits, föreligger alltså

ett fall, då domstolen gifvetvis icke bör förordna om sammanläggning.

Då sammanläggningsfrågan upptages i sammanhang med beviljande

af lagfart å egendom, som förvärfvats genom köp, är det nödvändigt att

afvakta utlöpandet af den i 11 kap. 2 § jordabalken angifna tiden

från lagfarten. För att icke detta dröjsmål med afgörandet möjligen skall

kunna föranleda att ärendet helt och hållet undanskjutes, har stadgats

att, om i öfrigt hinder för sammanläggningen ej möter, den väckta frågan

ej må afföras från rättens handläggning utan endast skall förklaras

hvilande.

4 §•

Bestämmelsen, att sammanläggning kan äga rum på ansökning af

ägaren, äfven om denne ej erhållit lagfart, afser särskild! den möjligheten,

att räntan eller fastigheten förvärfvats genom fång, hvarmed ägaren enligt

äldre lag ej varit skyldig lagfara.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 saml. 54 Käft. (Nr 75.)

8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 15.

5 §•

Är frälseränta gravationsfri, synes det böra alltid stå ägaren fritt

att i laga ordning få slut på densamma, om lian det vill. Det torde ej

finnas någon anledning att ställa denna rätt i beroende af att lian äger

äfven fastigheten. Tänkbart är också att han därförutan har intresse af

räntans upphörande, t. ex. om han förut varit ägare af fastigheten men

öfverlåtit denna eller någon del däraf till annan person med åtagande

att frigöra det öfverlåtna från ränteplikt.

7 §•

Bestämmelser i hufvudsak liknande de i denna paragraf meddelade

ingingo i det förut omförmälda äldre förslag, som var underställdt högsta

domstolens pröfning, och återfinnas jämväl i lagen angående förändring

af tomts område.

8 §■

Att anteckning om räntas sammanläggning med jorden gtfres i lagfarts-

och intcckningsprotokollen är behörigt åt samma skäl, som föranlcdt

stadgandet om motsvarande anteckning beträffande räntas upphörande

genom aflösning. I enlighet med hvad i nämnda äldre förslag var ifrågasatt

och i 1899 års lag tinnes stadgadt om anteckning i lagfartsprotokollet,

har emellertid i förevarande förslag uppställts fordran på anteckning äfven

därom att ansökning i dylikt ärende gjorts. Jämlikt förslagen till förändringar

i lagfarts- och inteckningsförordningarna skall jämväl om nu berörda

förhållanden anmärkning göras i lagfarts- och mteckningsböckerna.

12 §.

Om frälseränta innehafves såsom fideikommiss, bör sammanläggning,

vare sig på domstolens initiativ eller på ägarens ansökning, icke ifrågakomma,

med mindre fideikommisset omfattar äfven fastigheten, Det kan

nämligen ej vara lämpligt att utan vidare göra ett fideikommiss af frälseränta

om intet genom räntans sammanläggning med en fastighet af annan

natur. Är det åter fastigheten, som innehafves såsom fideikommiss, under

det att frälseräntan är fri egendom, skulle det tydligen innebära en orätt

mot ägaren att utan hans medgifvande ikläda äfven den senare fideikommissegenskap.

Stadgandena i 3 § torde emellertid vara tillräckliga att

förebygga en åtgärd af sistberörda slag.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

Frälseränta, som besväras af gravationer, bör icke få sammanläggas

med en fastighet af fideikommissnatur, med mindre äfven frälseräntan tillhör

samma fideikommiss eller gravationerna redan förut häfta vid fastigheten.

Bestämmelsen att, om räntan och fastigheten äro i samme ägares

hand, en inteckning, som beviljas i den ena egendomen, skall fastställas

att gälla äfven i den andra synes ingifva betänkligheter, om endera

egendomen men ej båda innefattas under ett fideikommiss. A. ena

sidan skulle det nämligen vara äfventyrligt att låta fideikommissegendomen

blifva graverad genom intecknande af den egendom, som är i fri ägo, och

å andra sidan skulle ägaren kunna lida förfång, om hans fria egendom

blefve ansvarig för eu inteckning, som toges i fideikommisset, så mycket

mer som ju för tillstånd att inteckna fideikommiss plägar uppställas det

villkor, att det intecknade beloppet skall användas till fideikommissets bästa.

Jämväl från öfriga bestämmelser till förhindrande däraf att jord och ränta

blifva olika graverade torde böra göras undantag för det fall, att den ena

egendomen men ej den andra är fideikommiss.»

Föredragande departementschefen hemställde härefter, att lagrådets

utlåtande öfver de förut nämnda, såsom bilagor till detta protokoll fogade

lagförslagen måtte, för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, genom

utdrag af protokollet inhämtas.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder lämna

bifall.

Ur protokollet

Israel Myrberg.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

Förslag

till

Lag

om aflösning af vissa fräiseräntor.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

Frälseränta, som ej, efter hvad särskildt är stadgadt, må inlösas för

statsverkets räkning, må, i enlighet med hvad nedan sägs, aflösas mot ersättning

i penningar, om räntans ägare eller ägaren af den fastighet, af

hvilken räntan utspår, det begär.

2 §•

Af ersättningen varde en fjärdedel af statsmedel gulden och tre

fjärdedelar af statsmedel förskjutna.

Såsom afbetalning och ränta å hvad sålunda förskjutits skall fastighetens

ägare årligen erlägga ett för hvarje år lika belopp, så bestämdt,

att det förskjutna beloppet jämte fyra procent årlig ränta å hvad vid hvarje

tid däraf återstår oguldet är fyrtio år från förskottets utgifvande till fullo

betaldt till statsverket.

3 §•

Ansökning om aflösning af frälseränta skall göras hos Konungens

befallningshafvande i det län, där fastigheten är belägen; och bifoge sökanden
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

1) bevis, att han äger räntan eller fastigheten, samt uppgift å ägaren

i förra fallet af fastigheten och i senare fallet af räntan,

2) för sökanden tillgängliga upplysningar om räntans tillkomst och

de i räntan ingående förmåner samt

3) gravationsbevis angående räntan.

4 §•

Då ansökning om aflösning af frälseränta inkommit, gifve Konungens

befallningshafvande kammarkollegiet del af ansökningen; och åligger det

kollegiet att meddela Konungens befallningshafvande de upplysningar, som

må vara för kollegiet tillgängliga och äga betydelse för pröfning af ansökningen.

5 §•

Finner Konungens befallningshafvande frälseräntan vara af beskaffenhet

att kunna aflösas, gifve ägare af fastigheten eller räntan, den där

icke är sökande, tillfälle att yttra sig öfver ansökningen.

Vistas sakägare som nu är nämnd å okänd ort, eller är han utrikes

& sådan ort, att hans hörande skulle föranleda synnerlig svårighet eller

tidsutdräkt, och finnes ej ombud, som äger för honom i ärendet föra talan,

förordne, på anmälan af Konungens befallningshafvande, domstolen i den

ort, där fastigheten är belägen, god man att i ärendet företräda den frånvarande.

6 §•

Yppas under ärendets handläggning tvist angående skyldigheten att

utgifva frälseränta, hän vise Konungens befallningshafvande sökanden att

därom vid domstol föra talan.

7 §•

Lämnas i fråga om de i frälseräntan ingående förmåner från någondera

sidan uppgift, som ej från motsidan bestrides, och styrkes uppgiften

eller göres den sannolik, lägge Konungens befallningshafvande nämnda

uppgift till grund för ersättningens bestämmande. Lag samma vare, om

parterna enas angående dylik uppgift eller en af räntans ägare lämnad

uppgift från motsidan ej bestrides, samt Konungens befallningshafvande

finner sannolikt, att förmånerna ej blifvit för högt upptagna.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

Uppstår mellan parterna tvist i fråga, som nyss omförmäldes, eller

finner Konungens befallningshafvande erforderlig utredning om räntans

rätta belopp ej vara förebragt, skola, om sådant ej från någondera

sidan bestrides, de i räntan innefattade förmåner, som utgå för år, beräknas

efter medeltalet af de belopp i penningar eller persedlar, med

hvilka räntan utgått under de tio åren närmast före det denna lag trädt

i kraft.

Kan räntan ej bestämmas efter hvad nu är sagdt, hänvise Konungens

befallningshafvande sökanden att vid domstol föra talan till styrkande af

de i räntan innefattade förmåner.

B §•

Anställes talan vid domstol, hålle Konungens befallningshafvande

den af kammarkollegiet lämnade utredning och öfriga handlingar i ärendet

domstolen till banda.

9 §•

Hafva de i frälseräntan ingående förmåner blifvit behörigen utrönta,

skall ersättningen för räntan bestämmas.

10 §.

Ersättningen för sådan i frälseräntan innefattad förmån, som utgöres

med visst belopp för år, skall uppgå till tjugufem gånger nämnda

belopp. Utgår årlig förmån i annat än penningar, och är ej särskild grund

för beräkning af dess väi''de i penningar med laga verkan bestämd, varde

värdet för år beräknadt efter medeltalet af markegångsprisen för de sist

förflutna tio åren med tillägg af stadgad forsellönsersättning.

Kan ej beräkning, som nu är sagd, ske efter länets markegångstaxa,

varde förmånens värde för år bestämdt af gode män.

Innefattar frälseräntan förmån, som ej utgår med visst belopp för

år, skall värdet af förmånen bestämmas af gode män.

Äro i fall, som i andra eller tredje stycket sägs, parterna ense om

visst värde, som Konungens befallningshafvande finner ej vara för högt,

vare värdering af gode män ej erforderlig.

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

11 §.

Har frågan om bestämmande af ersättningen för frälseränta, som besväras

af sökt eller beviljad inteckning eller kan jämlikt 11 kap. 2 §

jordabalken häfta för ogulden köpeskilling, företagits utan att de i räntan

ingående förmåner blifvit af domstol fastställda, och visar ej sökanden, att

det belopp, som funnits skola såsom ersättning utgå, förslår till full betalning

af de fordringar, för hvilka räntan sålunda ansvarar, eller att innehafvarna

af de fordringar, som ej skulle till fullo gäldas, åtnöjas med ersättningens

bestämmande till nämnda belopp, hänvise Konungens befallningshafvande

sökanden att vid domstol föra talan enligt hvad i 7 § tredje

stycket sägs. Underrättelse om sådant beslut skall genom Konungens befallningshafvandes

försorg med posten sändas till kända innehafvare af

fordringar, för hvilka räntan ansvarar, så ock, om innehafvare af dylik

fordran är okänd, införas i allmänna tidningarna och tidning inom orten

tre gånger. Har kungörelse som nu är nämnd utfärdats, må ej frågan

vid domstol företagas, förrän fjorton dagar förflutit från det kungörelsen

sista gången infördes i tidningarna.

Svarar frälseränta för fordran efter hvad förut är sagdt, äge hvad i

10 § fjärde stycket stadgas ej tillämpning, med mindre sökanden i afseende

å det belopp, hvartill ersättningen enligt det af parterna föreslagna värde

skulle uppgå, visar förhållande, som nyss omförmäldes.

12 §.

Gode män, som i 10 § omförmälas, skola vara tre, af hvilka en utses

af Konungens befallningshafvande och två af domaren i orten.

I fråga om jäf mot gode männen skall hvad enligt lag gäller om

jäf mot skiljemän äga tillämpning.

Uppkomma mellan gode männen olika meningar, galle den mening,

om hvilken de flesta förena sig. Gode männens beslut skall affattas skriftligen

och af dem undertecknas samt till Konungens befallningshafvande

insändas, öfver beslutet må klagan ej föras.

Gode männen vare berättigade till ersättning af statsmedel enligt

tredje klassen i gällande resereglemente.

13 §.

År aflösningen ej begärd af fastighetens ägare, och finnes, att hvad

denne enligt 2 § skulle blifva pliktig årligen erlägga såsom afbetalning

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 75.

och ränta å det af statsmedel förskjutna beloppet öfverstiger hvad han är

skyldig såsom frälseränta för hvarje år utgifva, med beräkning efter hvad

i 10 § sägs af värdet å årlig förmån, som utgår i annat än penningar,

varde ansökningen afslagen, därest ej fastighetsägaren medgifver, att aflösningen

ändå må äga rum.

14 §.

Möter ej enligt hvad i 13 § sägs hinder mot bifall till ansökningen,

skall Konungens befallningshafvande genom utslag fastställa ersättningen,

med iakttagande af värde, som må hafva blifvit af gode män bestämdt,

samt tillika föreskrifva, från och med hvilket kalenderår frälseräntan

skall upphöra att utgå; skolande, där ej förhållandena till annat

föranleda, tiden för räntans upphörande bestämmas till ingången af kalenderåret

närmast efter det utslaget vunnit laga kraft. Konungens befallningshafvande

gifve ock i utslaget tillkänna, hvad fastighetsägaren har att

iakttaga i fråga om erläggande af ränta å det belopp statsverket förskjuter

samt beloppets återgäldande.

Utslaget varde genom Konungens befallningshafvandes försorg delgifvet

ägare af räntan eller fastigheten, den där icke är sökande, så ock

advokatfiskal i kammarkollegiet.

15 §.

Angående förskott, som nu är sagdt, skall anteckning ske i jordeboken,

på sätt om lån från odlingslånefonden är stadgadt; och åtnjute därefter

statsverket för de årliga afbetalnings- och räntebeloppen lika rätt i den fastighet,

från hvilken frälseräntan utgått, som för afgäld af fast egendom, hvarom

i 17 kap. 6 § handelsbalken sägs.

16 §•

Sedan utslag, som i 14 § omförmäles, vunnit laga kraft, läte Konungens

befallningshafvande verkställa anteckning enligt 15 § samt genom tryck kungöra

meddelande om utslaget så som med Konungens befallningshafvandes

kungörelser vanligen förfares. Konungens befallningshafvande insände ock

till domaren i orten anmälan ej mindre om frälseräntans upphörande än äfven

om förskottet samt de årliga afbetalnings- och räntebeloppen äfvensom den

i jordeboken införda anteckning; och varde å nästa rättegångsdag under

lagtima ting anteckning om räntans upphörande gjord i lagfarts- och inteckningsprotokollen

samt anteckning om förskottet och hvad därtill hör

införd i inteckningsprotokollet.

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts nåd. ''proposition Nr 75.

17 §.

Ersättningen varde vid början af det kalenderår, från och med

hvilket frälseräntan enligt laga kraftägande utslag upphört att utgå, till

Konungens befallningshafvande på dess anhållan af statskontoret utbetald.

Konungens befallningshafvande skall därefter utbetala ersättningen

till frälseräntans ägare. Besvärades räntan af sökt eller beviljad inteckning

eller kunde den jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken häfta för ogulden köpeskilling,

äge hvad om fördelning af köpeskilling för utmätningsvis såld

fast egendom är stadgadt motsvarande tillämpning, och skall kallelse till

sammanträde för fördelningen genom Konungens befallningshafvandes försorg

med posten sändas till kända innehafvare af fordringar, för hvilka räntan

ansvarade, samt, om innehafvare af dylik fordran är okänd, införas i allmänna

tidningarna och tidning inom orten tre gånger, sista gången minst

fjorton dagar före sammanträdet.

Innehades frälseräntan såsom fideikommiss, hålle Konungens befallningshafvande

den ägaren tillkommande ersättning inne, till dess Konungen

förordna!, huru med medlen skall förfaras.

Uppstår tvist om rätten till ersättningen, eller möter eljest hinder

för utbetalande af denna, läte Konungens befallningshafvande, om så begäres,

insätta medlen i bankinrättning för att innestå mot ränta; och

komme räntan den till godo, som finnes vara berättigad till ersättningen.

18 §.

Fastighetens ägare vare berättigad att när som helst, sex månader

efter uppsägning hos statskontoret, inbetala hela det å förskottet återstående

beloppet jämte därå upplupen ränta.

19 §•

öfver Konungens befallningshafvandes beslut i ärende, hvarom här

ofvan sägs, må klagan föras hos kammarkollegiet.

Advokatfiskal i kammarkollegiet äge att mot sådant beslut föra

talan för bevarande af kronans rätt.

20 §.

Hvad i denna lag stadgas äge ej tillämpning i afseende å frälseränta,

som, då aflösning begäres, är med fastigheten förenad i samme ägares hand.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 sand. 54 käft. (Nr 75.) 9

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

Begäres aflösning af frälseränta, som varit med fastigheten förenad

men blifvit åter därifrån skild, och har föreningen inträdt eller fortfarit

efter den 31 mars 1911, skall ej någon del af ersättningen gäldas af statsmedel,

men varde ersättningen i sin helhet förskjuten af dylika medel

och äge i öfrigt stadgandena i denna lag motsvarande tillämpning.

I fråga om de från hospitalen till kronan indragna räntor äge

hvad i denna lag stadgas ej tillämpning.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 15.

67

Förslag
till
Lag
om

sammanläggning af frälseränta med fastighet samt om inteckning

i frälseränta.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Frälseränta må, i enlighet med hvad nedan sägs, sammanläggas med

den fastighet, hvaraf räntan utgår.

2 §•

Sammanläggning må ej ske, om i lagfartsprotokollet finnes antecknadt,

att klander blifvit instäm dt å fång till egendom, hvarom fråga är, eller

rätten därtill eljest linnes tvistig eller sådan egendom är utmätt eller

beslut är meddeladt om dess försäljning i den ordning, som om utmätt

fast egendom är stadgad.

Ej heller må sammanläggning äga rum, utan så är att antingen endera

egendomen icke är besvärad af sökt eller beviljad inteckning eller ock,

om båda egendomarna äro sålunda besvärade, den ena häftar allenast för

sådana inteckningar, som äro i samma inbördes ordning gällande jämväl

i den andra, samt i denna icke finnes annan inteckning med bättre eller

lika rätt.

Hvad nu sagts i fråga om inteckning äge tillämpning beträffande

fordran, som afses i 11 kap. 2 § jordabalken.

3 §•

Meddelas lagfart å fång till endera egendomen för den, som förut

har eller samtidigt erhåller lagfart jämväl å den andra, och möter ej för

sammanläggning hinder efter hvad i 2 § första eller andra stycket sägs,

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 15.

höre rätten ägaren, huruvida han har något att erinra mot att dylik åtgärd

vidtages. År ej sådant fall för handen, att enligt 2 § sammanläggning

ej må ske, och visar ej ägaren skälig anledning till att sammanläggning

skulle lända honom till förfång, förordne rätten, att räntan skall vara

med fastigheten sammanlagd.

Möter allenast på den grund, att egendom kan häfta jämlikt 11 kap.

2 § jordabalken, hinder att meddela föreskrift om sammanläggning, formare

rätten frågan därom hvilande, intill dess den i samma § angifna

tid för intecknings sökande är ute.

Förekommer till rättens handläggning ärende angående ändring i

förhållande, som i 2 § första eller andra stycket afses, och varder förefintligt

hinder för sammanläggning därigenom undanröjdt, vare lag som i

första stycket af denna § sägs.

4 §‘

Åro frälseräntan och fastigheten förenade i samme ägares hand och

gör ägaren ansökning om sammanläggning, äge rätten, ändå att lagfart ej

blifvit ägaren beviljad, meddela föreskrift som i 3 § första stycket omförmäles,

därest ägarens åtkomst styrkes.

5 §•

Gör ägare af frälseränta, som ej besväras af sökt eller beviljad inteckning

eller kan häfta för fordran enligt 11 kap. 2 § jordabalken, ansökning

om räntans sammanläggning med fastigheten, vare, äfven om ej

jämväl denna är i sökandens hand, lag som i 4 § sägs.

6 §•

Frälseränta upphöre, då den sammanlägges med fastigheten.

7 §■

Sammanlägges frälseränta, hvari inteckning är beviljad, med fastigheten,

gälle inteckningen i denna. Varder efter sammanläggning men på grund

af tidigare rätt till räntan ansökning om inteckning gjord eller fullföljd,

skall inteckningen, om ansökningen bifalles, fastställas att gälla i fastigheten.

8 §•

Angående väckt fråga om sammanläggning och rättens beslut däröfver

skall anteckning göras i lagfarts- och inteckningsprotokollen. Skall

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

enligt hvad i 7 § sägs inteckning gälla i annan egendom än den,

hvari den är beviljad, göre ock rätten anteckning därom i inteckningsprotokollet.

9 §•

Sökes, då frälseräntan och fastigheten äro förenade i samme ägares

hand, inteckning i endera egendomen, skall den, om ansökningen bifalles,

fastställas att gälla jämväl i den andra egendomen.

10 §.

Är ej sådant fall som i 9 § sägs för handen, må inteckning i frälseränta

ej beviljas, med mindre inteckningen är utfäst då denna lag träder i

kraft, eller inteckning för fordran, för hvilken räntan jämlikt 11 kap. 2 §

jordabalken vid nämnda tid häftar, sökes inom den i samma § angifna tid.

11 §•

Äro frälseräntan och fastigheten förenade i samme ägares hand och

för samma fordran intecknade, må inteckningen ej i någondera egendomen

nedsättas eller helt och hållet eller till viss del dödas, om ej liknande åtgärd

vidtages i afseende å den andra egendomen.

12 §•

Frälseränta, som innehafves såsom fideikomiss, må ej sammanläggas

med fastigheten, med mindre fideikommisset omfattar äfven denna.

Utgår af fastighet, som innehafves såsom fideikommiss, frälseränta,

som ej omfattas af fideikommisset, och besväras räntan af sökt eller beviljad

inteckning, som ej gäller äfven i fastigheten, eller kan räntan häfta

för fordran jämlikt 11 kap. .2 § jordabalken, må sammanläggning ej äga

rum, ändå att hinder därför enligt hvad i 2 eller 3 § sägs ej möter.

Innehafves frälseräntan eller fastigheten såsom fideikomiss, äge

stadgandena i 9 och 11 §§ ej tillämpning, med mindre fideikommisset

omfattar jämväl den andra egendomen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1913.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 18 § i förordningen angående lagfart å fång till fast

egendom den 16 juni 1875.

Härigenom förordnas, att 18 § i förordningen angående lagfart å

fång till fast egendom den 16 juni 1875 skall erhålla följande ändrade

lydelse:

Vid rätten skall föras bok i öfverensstämmelse med lagfartsprotokollet,

så inrättad att däraf lätteligen kan ses: hvarje egendom därå lagfart

blifvit sökt, tiden då det skett, sökandens namn, fånget samt sådant

vid fånget fästadt villkor, som i 11 § omförmäles, så ock tiden då lagfart

blifvit beviljad eller afslagen.

Då anteckning skett efter 13 och 16 §§ i denna förordning eller

enligt lagen angående förändring af tomts område eller på grund af lagen

om aflösning af vissa frälseräntor eller jämlikt lagen om sammanläggning

af frälseränta med fastighet samt om inteckning i frälseränta, varde ock

det i boken anmärkt.

De närmare föreskrifterna om bokens förande meddelas af Konungen

O

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

71

Förslag

till

Lag
om

ändrad lydelse af 61 § i förordningen angående inteckning i fast egendom

den 16 juni 1875.

Härigenom förordnas, att 61 § i förordningen angående inteckning

i fast egendom den 16 juni 1875 skall erhålla följande ändrade lydelse:

Vid rätten skall i öfverensstämmelse med inteckningsprotokollet föras

bok så inrättad, att däraf lätteligen kan ses hvarje egendom, däri inteckning

blifvit sökt, tiden då det skett, sökandens namn, beloppet af fordran

eller beskaffenheten af annan rättighet hvarför inteckning är sökt, så ock,

där inteckning blifvit beviljad eller af slagen, förnyad, nedsatt, annorledes

förändrad eller dödad, eller ock ansökning om inteckning blifvit förklarad

hvilande eller därefter åter hos rätten anmäld, tiden då sådant skedde.

Då anteckning i protokollet skett angående utmätning eller eljest

enligt 38 § i denna förordning eller efter lagen om aflösning af vissa

frälseräntor eller på grund af lagen om sammanläggning af frälseränta

med fastighet samt om inteckning i frälseränta, varde ock det i boken

anmärkt.

De närmare föreskrifterna om bokens förande meddelas af Konungen

Ö

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

Protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd tisdagen den 2 januari

1912.

Närvarande:

Justitieråden Sundberg,

Borgström,

Skarstedt,

Regeringsrådet Ernberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den

22 juni 1911, hade Kungl. Magt förordnat, att lagrådets utlåtande skulle,

för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, inhämtas öfver utarbetade

förslag till lag om aflösning af vissa frälseräntor, lag om sammanläggning

af frälseränta med fastighet samt om inteckning i frälseränta,

lag om ändrad lydelse af 18 § i förordningen angående lagfart å fån

till fast egendom den 16 juni 1875 samt lag om ändrad lydelse af 61

i förordningen angående inteckning i fast egendom den 16 juni 1875.

De remitterade förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade

inför lagrådet föredragits af andre ledamoten å af delningen för lagärenden

Herman Falk.

Förslaget till lag om aflösning af vissa frälseräntor.

Justitieråden Borgström och Skarstedt förenade sig om följande yttrande

:

Att på ett eller annat sätt bringa äfven de icke inlösningsbara

frälseräntorna till upphörande torde få anses utgöra en af de mera angelägna

uppgifterna för lagstiftningen men är också en af de mera svår
-

bOCOO

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 15.

73

lösta. Väl kunna meningarna knappast vara delade i fråga om hvilka

utvägar man härvid har att anlita; vill man ej rent af tillgripa expropriation

af ifrågavarande frälseräntor, återstår näppeligen annat än vidtagandet

af åtgärder i syfte att åstadkomma antingen frälseräntas sammanläggning

med den fastighet, hvaraf räntan utgår, eller i sådana fall, då förutsättningarna

för sammanläggning icke äro för handen, aflösning af räntan.

Men det närmare ordnandet af lagstiftningen i dessa ämnen erbjuder invecklade

spörsmål. Hvad beträffar aflösning, föremålet för det nu föreliggande

lagförslaget, möter genast frågan, å hvilken myndighet — administrativ

myndighet eller domstol — bestyret med aflösningens genomförande

bör läggas. Att tvifvel om det behöriga i att låta administrativ

myndighet handhafva aflösningsärendena öfverhufvud kan göra sig gällande

beror naturligtvis på att i hvarje sådant ärende, innan aflösning må

ske, det måste stå fast, att en ränta verkligen finnes att aflösa och hvad

som utgör det verkliga innehållet i ränterätten. Och att härutinnan träffa

det rätta afgörandet kan understundom vara förenadt med betydande

svårigheter. Med hänsyn härtill kan det nog ifrågasättas, huruvida icke

man borde helt och hållet förlägga aflösningsärendena till domstol, naturligtvis

med undantag för hvad som rör siälfva utbetalningen af aflösningsbeloppen

och därmed sammanhängande förhållanden. Häremot talar dock

den omständigheten att man sålunda för de tvistiga fallens skull komme

att belasta domstolarna med en mängd aflösningsärenden, hvilka vore klara

nog och fördenskull i själfva verket skulle te sig såsom rena ansökningsärenden

men hvilka, såsom sådana betraktade, ingalunda vore af beskaffenhet

att böra tillhöra domstols behandling. Hvad beträffar förslagets ståndpunkt,

skulle väl enligt dettas syftning domstolarna hållas fria från dylika

klara aflösningsärenden; men huruvida detta i praktiken skulle kunna upprätthållas

är mer än tvifvelaktigt i betraktande däraf att skiljaktighet parterna

emellan rörande ränteförmånerna alltid skulle enligt förslaget föranleda

handläggning inför domstol. Sistnämnda förhållande har medfört den

olägenheten att förslagets bestämmelser i förevarande fråga kommit att

blifva i hög grad omständliga och svårhandterliga. Enligt förslaget kan

sålunda inträffa, att väckt fråga om aflösning kommer att behandlas först

inför Konungens befallningshafvande, så af häradsrätt och, efter klagan,

af hofrätt och högsta domstolen, därpå åter inför Konungens befallningshafvande,

så af gode män, vidare ånyo af Konungens befallningshafvande

och, efter klagan, af kammarkollegiet och regeringsrätten samt slutligen af

Konungens befallningshafvande för utbetalning af aflösningssumman och,

om fördelning af denna ifrågakommer och part är missnöjd med fördelningen,

ånyo af två instanser. Med förslagets utgångspunkt att hvarje

Bihang till Riksdagens protokoll 11)12. 1 sarnl. 54 Käft. (Nr 75). 10

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts nåd. proposition N:r 75.

tvistigt förhållande skall utredas vid domstol innan Konungens befallningshafvande

får meddela aflösningsbeslut är ock helt visst den nyssnämnda

olägenheten oundviklig; ett konsekvent genomförande af förslagets ståndpunkt

medgifver nog icke att från förslagets bestämmelser göres afvikelse

i vidare mån än beträffande några detaljer. Men vid sådant förhållande

synes det fara värdt att aflösning icke skall komma att i önskvärd grad

påkallas af vare sig rånte;]gare eller fastighetsägare. Det kan befaras, att

de omständigheter, som enligt föredragande departementschefens yttrande

kunde antagas komma att utgöra motiv för den ene eller den andre att

i eget intresse begära aflösning, skola väsentligen motverkas däraf att sökanden

i så godt som obegränsad utsträckning utsattes för tvånget att vid

domstol anhängiggöra en tvist, som kan blifva både långvarig och kostsam.

Kommer så härtill att sökanden, äfven om den andra parten i rättsförhållandet

är eller under ärendets fortgång blir med honom ense i alla ärendet

rörande frågor, likväl kan med hänsyn till kronans eller fordringsägares

intresse blifva nödsakad att anhängiggöra rättegång, vill det synas, som om

med bibehållande af förslagets ståndpunkt det skulle behöfvas vida starkare

driffjädrar än de antydda omständigheterna för att icke utsikterna till tvister

vid domstol skola athålla vederbörande rättsägare från att allmänneligen

påkalla aflösning.

Den förenkling af aflösningsproceduren, som sålunda måste anses

vara ett oundgängligt villkor för att man skall kunna förvänta att räntorna

blifva i mera afsevärd utsträckning bragta ur världen på denna väg,

synes icke kunna vinnas, med mindre man tager steget fullt ut och åt

administrativ myndighet — Konungens befallningshafvande — anförtror

pröfningen af aflösningsfrågan i hela dess vidd. Med fästadt afseende å

den säregna beskaffenheten af det efter offentligträttslig förebild grundade

rättsförhållandet mellan ränteägare och räntegifvare synes något afgörande

hinder häremot icke böra möta däraf att sålunda äfven privaträttsliga

frågor kunna komma att slutgiltigt bedömas af administrativ myndighet.

Frånsedt att det icke lärer kunna anses alldeles oberättigadt att, när något

allmänt intresse af stor betydelse fordrar det, rubba på den allmänna

grundsatsen om rätt för den enskilde att i privata rättsärenden söka domstol,

torde man för öfrigt knappast behöfva i en sådan anordning som den

nämnda se någon verklig fara för rättssäkerheten. De tvisti ga frågor, som

uppkomma i ett aflösningsärende, lära i regel icke kunna lösas annorledes

än efter granskning af äldre urkunder; och den utredning, som

härigenom står att vinna, är i allmänhet af beskaffenhet att kunna åvägabringas

lika väl hos Konungens befallningshafvande som vid domstol.

Naturligtvis skall det understundom möta svårigheter att få tillgång till

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts nåd. proposition N:r 75.

de handlingar, som kunde tjäna till upplysning i ärendet; men dessa

svårigheter blefve i allmänhet icke mindre för domstolen ån för Konungens

befallningshafvande, som tydligtvis skulle äga att anlita såväl kammarkollegiet

som vederbörande domstol för införskaffande af tillgängliga

urkunder. Skulle någon gång för ärendets afgörande blifva nödigt

att få parter eller vittnen afbörda vid domstol, borde uppenbarligen

Konungens befallningshafvande äga rätt att föranstalta om dylikt förhör.

Tydligt är vidare, att, då Konungens befallningshafvande vid sin pröfning

borde äga att taga hänsyn till alla på saken inverkande omständigheter,

det följaktligen skulle stå Konungens befallningshafvande öppet att

låta med den slutliga pröfningen anstå i afbidan på utgången af en rättegång,

som ränteägaren anhängiggjort för utfående åt förfallna ränteprestationer

och hvars utfall kan vara beroende på verkan af gjord invändning i fråga

om existensen af frälseränterätten eller ock beskaffenheten af däri ingående

förmåner. Det bör slutligen icke förbises, att lagförslaget afser icke blott

frälseskatteräntor utan äfven för visst fall skattefrälseräntor. Räntor af

skattefrälse natur hafva i allmänhet sedan åtskillig tid varit inlösningsbara;

och inlösningsförfarandet är helt och hållet lagdt i administrativ

myndighets hand. Ehuru naturligtvis i ärende angående inlösen kunna

uppkomma samma tvifvelaktiga spörsmål, som skulle kunna uppstå i ett

ärende angående aflösning af en icke inlösningsbar skatte frälseränta,. har

dock icke för de af inlösningen intresserade — ränteägaren och fordringsägare

— försports någon olägenhet däraf att pröfningen uteslutande tillkommer

administrativ myndighet.

Då, såsom af det ofvan sagda torde framgå, några principiella betänkligheter

icke synas möta mot att till Konungens befallningshafvande

öfverlämna pröfningen af aflösningsärendet i hela dess vidd och sådant

uppenbarligen är det mest ändamålsenliga, hemställes, att förslaget omarbetas

i angifven riktning. Denna omarbetning torde böra byggas på

följande hufvudgrunder, nämligen:

att Konungens befallningshafvande skall, vare sig tvist uppkommer

mellan de egentliga parterna eller icke, hafva att bedöma aflösningsfrågan

allsidigt;

att följaktligen, innan aflösningsfrågan pröfvas, Konungens befallningshafvande

skall hafva lämnat alla rättsägare tillfälle att yttra sig i

ärendet;

att för sådant ändamål Konungens befallningshafvande skall hafva

att förordna särskild! ombud för bevakandet af kronans rätt äfvensom angående

den väckta frågan meddela fordringsägare, kända eller okända,

underrättelse på sätt i förslagets 11 § föreskrifves för där afsedt fall;

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 15.

att Konungens befallningshafvande skall äga rätt att, där sådant

firmes nödigt, förordna om undersökning vid domstol genom förhör med

parter eller vittnen;

att de i räntan ingående förmåner, som utgå för år, skola bestämmas

på sätt angifves i 7 § andra stycket, därest det skulle visa sig omöjligt

att vinna tillfyllestgörande utredning angående förmånernas rätta belopp;

samt att, för den händelse beräkningen af den ersättning i penningar,

hvarmed förmån, som utgår in natura, skall aflösas, icke kan ske på

sätt stadgas i första stycket af 10 § eller fråga är om förmån, som ej

utgår med visst belopp för år, Konungens befallningshafvande skall beräkna

förmånens penningvärde efter ty skäligt pröfvas, med rätt för Konungens

befallningshafvande i dessa fall att förut inhämta yttrande af

sakkunniga, hvilka skola njuta ersättning af allmänna medel.

Härefter anförde beträffande

3—5 §§

Lagrådet:

Med hänsyn till de ingripande rättsverkningar aflösning af frälseränta

medför såväl för fastighetsägaren och ränteägaren som för innehafvare

af inteckning eller af fordran, för hvilken räntan häftar jämlikt 11

kap. 2 § jordabalken, är det uppenbarligen af stor vikt ej mindre att det

tillses, att aflösningsfrågan väckts af behörig person, än äfven att tillfälle

beredes öfriga sakägare att under aflösningsförfarandets fortgång bevaka sin

rått i fråga om fastställandet af ersättningens belopp. De bestämmelser i

antydt syfte, som finnas upptagna i lagförslaget, torde emellertid knappast

vara härför tillfyllest, särskildt med hänsyn därtill att Konungens befallningshafvande

icke torde komma att erhålla kännedom om förändringar,

som under tiden efter utfärdandet af de vid ansökningen om aflösning

fogade äganderätts- eller gravationsbevis eller efter det Konungens befallningshafvande

erhållit kompletterande upplysningar men före ahösningsfrågans

afgörande äga rum med afseende ä de i bevisen upptagna eller af

de erhållna upplysningarna berörda förhållandena. Och då de nya rättsägarna,

där de icke underrättats om det pågående aflösningsförfarandet,

sakna anledning att anmäla sig hos Konungens befallningshafvande, skulle

det kunna tänkas inträffa, att Konungens befallningshafvande afgör aflösningsfrågan

utan att de verkliga sakägarna eller åtminstone alla dessa erhållit

tillfälle att yttra sig i ärendet. Till undvikande af denna olägenhet

är det uppenbarligen ej tillräckligt, att Konungens befallningshafvande omedelbart

före ärendets afgörande föranstaltar om komplettering af ägande
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungi. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

rätts- eller gravationsbevis. En tillfredsställande lösning af ifrågavarande

spörsmål skulle däremot vinnas genom upptagande i lagförslaget af bestämmelser,

som ginge därpå ut, att sedan ett aflösningsärende blifvit anhängiggjordt,

anteckning därom så fort ske kunde skulle införas i lagfarts- och

inteckningsprotokollen. Därest någon, efter det en dylik anteckning införts,

förvärfvar fastigheten, frälseräntan eller fordran, för hvilken räntan

svarar, är man berättigad fordra, att sådan ny rättsägare, om han åstunda!’

att varda i ärendet hörd, skall utan anmaning inställa sig hos

Konungens befallningshafvande. Underlåter han detta, synes han böra

hafva sig själf att skylla, vare sig underlåtenheten beror däraf att han

icke tagit del af de upplysningar protokollen innehålla eller af likgiltighet

för frågans afgörande. Och det komme alltid att stå Konungens befallningshafvande

Öppet att genom att föranstalta om komplettering af de vid

ansökningen fogade äganderätts- och gravationsbevis erhålla de enligt protokollen

tillgängliga upplysningar för tiden mellan bevisens utfärdande och

anteckningens införande.

På grund af det anförda hemställes, att i förslaget måtte intagas

föreskrift om skyldighet för Konungens befallningshafvande att, då ansökan

om aflösning af frälseränta inkommit, därom hos domaren i orten göra anmälan

för anteckning i lagfarts- och inteckningsprotokollen.

Justitieråden Sundberg, Borgström och Skarstedt:

I öfverensstämmelse med hvad i 13 § utsökningslagen- för där afsedt

fall finnes stadgadt torde i förevarande lagförslag böra upptagas uttrycklig

bestämmelse, att där fastighet eller frälseränta blifvit af en till

annan öfverlåten, ansökan om aflösning må, innan nye ägaren sökt lagfart,

med laga verkan delgifvas förre ägaren.

Regeringsrådet Ernberg:

Till vinnande af nödig stadga i aflösningsförfarandet synes lämpligt,

att i förslaget införes bestämmelse därom att ansökan om aflösning må

med laga verkan delgifvas, om ränteägaren är sökande, den, som senast

erhållit lagfart å fastigheten, och om fastighetsägaren är sökande, den, som

senast undfått lagfart å räntan, dock att där i ärendet styrkes, att äganderätten

till i förra fallet fastigheten och i det senare räntan öfvergått till

annan, jämväl denne bör erhålla tillfälle att yttra sig i ärendet.

Justitierådet Sundberg och regeringsrådet Ernberg:

Då enligt förslaget, därest aflösning kommer till stånd, en fjärdedel af

aflösningssumman skall gäldas af statsmedel och återstoden på vissa villkor

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 15.

förskjutas af sådana medel, har kronan uppenbarligen del i ärendet. Härtill

tager visserligen förslaget hänsyn i så måtto, att det skall åligga Konungens

befallningshafvande att, oberoende af ränteägarens eller fastighetsägarens

uppgifter, vid bestämmande af de förmåner, som ingå i räntan,

tillse, att nämnda förmåner icke blifva för högt upptagna, hvarjämte i förslaget

stadgas, att Konungens befallningshafvandes utslag i ärendet skall

deigifvas advokatfiskalen i kammarkollegiet, hvilken äger att å kronans

vägnar öfverklaga utslaget. Men det synes dock riktigare att åt kronan

redan från början beredes verklig partställning i ärendet genom att särslaldt

ombud förordnas för bevakande af kronans rätt.

Äfven innehafvare af inteckning i räntan och innehafvare af annan

fordran, för hvilken räntan häftar, hafva i saken intresse såtillvida att deras

rätt är beroende af att ränteförmånerna icke sättas för lågt. Detta intresse

söker förslaget tillgodose på det sätt, att det ålagts sökanden att hos Konungens

befallningshafvande visa, att det belopp, som funnits skola såsom

ersättning för räntan utgå, förslår till full betalning af de fordringar, för

hvilka densamma svarar, eller att innehafvarna af de fordringar, som ej

skulle till fullo gäldas, åtnöjas med ersättningens bestämmande till nämnda

belopp, vid påföljd att, om sådant ej ådagalägges, sökanden skall erhålla

hänvisning att vid domstol utföra talan till styrkande af de i räntan innefattade

förmåner; och skall underrättelse om beslutet med posten tillsändas

kända fordringsägare samt kungörelse därom införas i tidningarna

(11 §). Berörda bestämmelser äro ej tillfyllestgörande. Oafsedt nämligen

att föreskrift saknas, i hvilken form ränteförmånernas utfunna belopp skall

konstateras af Konungens befallningshafvande på ett tidigare stadium i

ärendet än då slutligt beslut däri gifves, hänföra sig bestämmelserna endast

till det fall att ränteförmånerna icke förut blifvit fastställda af domstol.

Men har Konungens befallningshafvande på grund af stadgandet i

7 § tredje stycket hänvisat frågan till tvist vid domstol, tages i förslaget ej

samma hänsyn till fordringsägarnas rätt. Förslaget torde fördenskull böra

undergå omarbetning härutinnan. Detta synes lämpligen kunna ske på

sådant sätt, att i förslaget upptages föreskrift därom att Konungens befallningshafvande

skall i sammanhang med ansökningens kommunikation med

fastighetsägaren eller ränteägaren och i den i 11 § för där afsedda fall

stadgade ordning bereda vederbörande fordringsägare tillfälle att bevaka

sin rätt i aflösningsärendet inför Konungens befallningshafvande. Införes

en dylik bestämmelse, torde däraf följa att, om Konungens befallningshafvande

på grund af bestämmelserna i 6 eller 7 § hänvisar 1 rågan om ränteförmånernas

fastställande till tvist vid domstol, fordringsägare, som icke

genom att hos Konungens befallningshafvande inställa sig blifvit parter i

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 15.

79

ärendet, hafva att vid domstol utan vidare kallelse bevaka sin rätt. Föreskrift

i nu angifvet hänseende synes hafva sin rätta plats i 5 § af förslaget.

6 och 7 §§.

Justitierådet Sundberg:

Den ståndpunkt förslaget intager derutinnan att tvist, som i ett

aflösningsärende yppas om frälseräntans tillvaro eller beträffande de i

räntan ingående förmåner, icke må i administrativ ordning afgöras utan

skall hänvisas till domstol står i full öfverensstämmelse med vår allmänna

rättsåskådning, äfven sådan densamma fått sitt uttryck i kungl.

brefvet den 13 januari 1789, hvilket tillkommit på grund af allmogens

klagan öfver att tvister om frälseränta behandlades af de administrativa

myndigheterna; och ett fasthållande af denna ståndpunkt i förevarande

fall betingas särskildt af kronans ställning såsom part i ärendet, vikten af

de spörsmål tvisten kan afse och svårigheten att lösa desamma samt den

omständighet att, äfven om det medgåfves administrativa myndigheter

att döma om de tvistiga frågorna, man icke därmed förhindrade att frågor

af alldeles enahanda innebörd i annan ordning blefve dragna under

domstol.

Med den angifna ståndpunkten låta emellertid ej väl förena sig

stadgandena i 7 § af förslaget rörande verkan af parts underlåtenhet att

bestrida en å motsidan lämnad uppgift. Att, såsom dessa stadganden

synas afse, sådan underlåtenhet under vissa förutsättningar skall likställas

med ett medgifvande af uppgiftens riktighet innebär en afvikelse från

vanliga bevisregler, hvilken måste tydligt utsägas för att kunna lända till

efterrättelse. Skulle åter detta ej vara afsedt, utan det stå part fritt att

i högre instans framkomma med sitt bestridande med enahanda verkan,

som om det framställts hos Konungens befallningshafvande, komme stadgandena

att leda till ett ytterligare intrasslande af den äfve n eljest ganska

omständliga och svårhandterliga procedur ansökan om aflösning kan hafva

att genomgå.

Jag hemställer fördenskull om sådan omarbetning af 7 §, att Konungens

befallningshafvande skall äga att utan hänvisning till domstol slutbehandla

aflösningsärendet allenast i det fall att enighet råder mellan

samtliga parter angående räntans tillvaro och innehåll, men att hänvisning

till domstol skall ske såväl då sådan enighet emellan räntegifvare

och ränteägare ej uppnåtts som ock då kronans ombud påstår ränteförmånerna

vara för högt upptagna eller annan rättsägare, som hos Konun
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 15.

gens befallningshafvande inställt sig, till skyddande af sin rätt framkommit

med påståenden, som befinnas stridande mot öfriga parters uppgifter.

Oafsedt frågan om dylik omarbetning torde, då det ej låter tänka

sig att i anledning af den nu föreslagna lagen vid domstol skalle kunna

anhängiggöra särskilda tvister rörande räntans tillvaro och angående dess

innehåll, 6 § i förslaget böra samarbetas med 7 §.

Då såsom parter i rättegången vid domstol böra instämmas, förutom

ägare af fastigheten eller räntan, den där icke är sökande, jämväl kronan

äfvensom annan rättsägare, som bevakat sin rätt hos Konungens befallningshafvande,

torde förslaget höra undergå häraf betingad ändring.

Regeringsrådet Er fiber g:

Jag är i hufvudsak ense med justitierådet Sundberg i hvad af honom

anförts angående förslagets allmänna ståndpunkt i afseende å sättet

för handläggningen af uppkommande tvister rörande frälseränta och däri

ingående förmåner samt om parters instämmande i eventuell rättegång

vid domstol äfvensom beträffande samarbetande af 6 och 7 §§ i förslaget.

Därest den af justitierådet Sundberg och mig vid 3—5 §§ gjorda

hemställan bifalles, följer däraf, att bestämmelserna i 7 § böra i viss mån

omarbetas. Då nämligen åt kronan beredes ställning såsom part i ärendet,

bortfaller behofvet af särskilda bestämmelser i syfte att Konungens befall*

ningshafvande skall vid ränteförmånernas bestämmande taga hänsyn till

statsverkets intresse äfven för det fall att parterna äro i berörda hänseende

ense. Däremot synes hvad förslaget innehåller i fråga om verkan af parts

underlåtenhet att bestrida af annan part lämnad uppgift angående ränteförmånerna

böra, till undvikande såvidt möjligt af onödig rättegång, bibehållas

i hufvudsak oförändradt, detta dock under förutsättning att i förslaget

införes uttryckligt stadgande därom att vid ett i högre instans gjordt

bestridande i sådant hänseende icke må fästas afseende, med mindre visas

laga förfall eller annat förhållande, på grund hvaraf nämnda underlåtenhet

må anses ursäktlig.

En omläggning af det processuella förfarandet, på sätt i fråga om

5 § föreslagits, föranleder vidare därtill att, om kronans ombud påstår,

att ränteförmånerna böra beräknas lägre än öfriga parter yrkat, eller

fordringsägare, som icke skulle ur ersättningssumman utfå sin fordran,

därest ränteförmånerna bestämdes på sätt af öfriga parter äskats, påstår,

att desamma böra beräknas högre, ärendet jämväl i dessa fall bör hänskjutas

till tvist vid domstol.

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

9 §•

Justitierådet Sundberg och regeringsrådet Ernberg:

Innebörden af det i förevarande § intagna stadgandet är, såsom

framgår af föredragande departementschefens yttrande, ingen annan än

den, att frågan om ränteförmånernas värdesättning icke må företagas

förr än tvist vid domstol angående räntans tillvaro eller innehåll slutligen

af gjorts eller det i ärendet blifvit klart, att hänvisning till sådan tvist ej

är erfoi derlig. Då emellertid detta såsom själftallet ej behöft särskildt

utsägas i den föreslagna lagen, synes ifrågavarande stadgande lätteligen

kunna erhålla sådan felaktig tolkning, att detsamma innehölle föreskrift

därom att ränteförmånerna skulle, då tvist vid domstol icke förekommit,

af Konungens befallningshafvande fastställas genom särskildt förberedande

beslut, innan ärendet finge vidare behandlas. Med hänsyn härtill hemställes,

att förevarande § ur förslaget uteslutes.

10 §.

Justitierådet Sundberg och regeringsrådet Ernberg:

Hvad förslaget i K) och 12 §§ innehåller därom att värdet af de

behörigen utrönta ränteförmånerna i vissa fall skall bestämmas af utsedda

gode män synes icke vara af beskaffenhet att böra vinna godkännande.

En dylik anordning komine nämligen att i hög grad tynga aflösningsproceduren,

isynnerhet på grund häraf att det måste tillerkännas parterna

rätt att inför gode männen förhandla i de till dem hänskjutna frågor, att

göra jäf mot gode männen och framkomma med andra invändningar af

processuell art samt att fullfölja talan mot beslut, som i dessa hänseenden

gåfves; och det torde ej heller, för vinnande af ett tillfredsställande

resultat, vara nödigt att sålunda fråntaga Konungens befallningshafvande

hvarje verklig pröfning af förevarande frågor, åtminstone icke därest

genom uttryckligt stadgande medgifves rätt för Konungens befallningshafvande

att på statsverkets bekostnad anlita sakkunniga personers biträde.

Med hänsyn härtill hemställes, att andra, tredje och fjärde styckena

af förevarande § måtte utbytas mot stadgande af innehåll att i där af*

sedda fall Konungens befallningshafvande äger bestämma förmånernas

värde på sätt skäligt pröfvas, med rätt för Konungens befallningshafvande

att, i den mån detta värde ej kan uträknas enligt den årliga markegangen

eller Konungens befallningshafvande eljest så finner erforderligt, inhämta

utlåtande härutinnan af sakkunniga personer, samt att dessa härför skola

vara berättigade till ersättning af allmänna medel.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 Sand. 54 Haft. (Nr 75.) 11

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

11 och 12 §§.

Justitierådet Sundberg och regeringsrådet Ernberg:

Bifall till hvad vid 3—5 och 10 §§ föreslagits bör medföra, att förevarande

båda §§ ur förslaget uteslutas, i sammanhang hvarmed 14 § första

stycket bör underkastas någon jämkning i affattningen.

Bestämmelsen i 12 § sista stycket att ersättningen åt gode män skall

utgå enligt tredje klassen i gällande resereglemente är i hvarje fall icke

af beskaffenhet att böra upptagas i den föreslagna lagen.

Justitieråden Borgström och Skarstedt yttrade, att därest hvad de

föreslagit i fråga om aflösningsärendenas processuella behandling ej vunne

godkännande utan förslagets ståndpunkt härutinnan bibehölles, justitieråden

biträdde hvad af justitierådet Sundberg och regeringsrådet Ernberg

anförts vid 3—5, 9, 10 samt 11 och 12 §§ äfvensom hvad justitierådet

Sundberg hemställt beträffande samarbetande af 6 och 7 §§ i förslaget samt

om parters instämmande i rättegång vid domstol.

Vidare afgåfvos följande yttranden:

14 §•

Lagrådet:

Enligt förslaget kommer tiden för anförande af besvär öfver Konungens

befallriingshafvandes utslag att räknas från delfåendet af utslaget. Detta

förhållande låter väl försvara sig med förslagets ståndpunkt, enligt hvilken,

förutom advokatfiskal i kammarkollegiet, endast ägare af fastighet eller ränta

torde äga rätt att öfverklaga utslaget. Därest emellertid, såsom af lagrådets

ledamöter förordats, jämväl åt inteckningshafvare och innehafvare af annan

fordran, för hvilken räntan svarar, beredes tillfälle att föra talan inför

Konungens befallningshafvande i aflösningsärendet, följer däraf, att äfven

åt sådan sakägare måste tillerkännas klagorätt. Under dessa förhållanden

lämpar det sig tydligen mindre väl att låta besvärstiden räknas från det

vederbörande erhållit del af själfva utslaget, särskildt med hänsyn därtill

att samtliga sakägare ej alltid äro till namn eller vistelseort kända. Ändamålsenligare

synes vara att låta besvärstiden löpa från den dag, då utslaget

gifves, med föreskrift tillika att kungörelse om att utslag meddelats

och tiden då det skett skall införas i allmänna tidningarna äfvensom i tidning

inom orten och att kända rättsägare genom Konungens befallningshafvandes

försorg skola med posten erhålla särskild underrättelse i berörda hänseende.

Besvärstiden synes i så fall lämpligen kunna bestämmas till sextio dagar.

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts nåd. ''proposition Nr 75.

Införas bestämmelser af nu antydt innehåll i fråga om klagan öfver

Konungens befallningshafvandes utslag, böra motsvarande stadganden jämväl

meddelas beträffande klagan öfver kammarkollegiets utslag.

15 och 16 §§.

Justitieråd et Sundberg:

Att uppkomsten af förmånsrätt för lån ur odlingslånefonden bundits

vid anteckning i jordeboken har sin gifna förklaring däri att bestämmelserna

rörande sådana lån tillkommo på en tid, då fastighetsboksväsendet

ännu ej blifvit hos oss infördt, hvadan jordeboken var bäst ägnad att till

vederbörandes kännedom förvara upplysningar om dylika gravationer i

fastighet. Numera är anteckning i jordeboken för nämnda ändamål af

ytterst ringa betydelse, då det i regeln är i inteckningsprotokollet och inteckningsboken

man har att söka upplysningar om en fastighets gravationer.

Det synes fördenskull vara olämpligt att, såsom förslaget innehåller,

göra den förmånsrätt, hvilken bör tillkomma statsverket för förskott,

som lämnats genom frälseräntas aflösning, beroende af anteckning

därom i jordebok. Fasthellre synes en sådan förmånsrätt utan vidare

böra knytas vid utbetalningen af aflösningssumman, i ty att genom förskottets

lämnande icke, såsom genom lämnande af lån ur odlingslånefonden,

uppkommit någon ny fordran, för hvilken förmånsrätt bör åtnjutas, utan

den förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken, som skall tillkomma

förskottet, i själfva verket är just den, som jämlikt samma lagrum tillkom

afkastningen af frälseräntan före dennas upphörande genom aflösningen.

Jag hemställer fördenskull om sådan ändring af 15 §, att statsverket

för de årliga af betalnings- och räntebeloppen å förskottet kommer

att åtnjuta förmånsrätt oberoende af anteckning därom i jordeboken.

Ett stadgande i sådant hänseende utgör naturligtvis intet hinder för

verkställande i jordebok af de anteckningar rörande frälseräntas aflösning,

som finnas böra och kunna där införas, likasom ej heller för sådana anteckningar

i lagfarts- och inteckningsprotokollen, hvarom stadgas i 16 §

af förslaget.

Lagrådet:

Förebilden till de i lagförslaget upptagna föreskrifter angående förskotts

antecknande i jordeboken och verkan däraf är att söka i gällande

bestämmelser angående odlingslån. Dessa bestämmelser innehålla emellertid

icke någon motsvarighet till de i 16 § af förslaget intagna stad
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

ganden därom att Konungens befallningshafvande skall till domaren i

orten göra anmälan om förskottet samt de årliga afbetalnings- och räntebeloppen

äfvensom den i jordeboken införda anteckning samt att anteckning

om förskottet och hvad därtill hör skall införas i inteckningsprotokollet.

Vid dylikt förhållande kan det ifrågasättas, huruvida icke samtidigt

med införande af nu föreslagna stadganden motsvarande föreskrifter böra

meddelas med afseende å de ur den synpunkt, som föranledt stadgandenas

upptagande, mycket mera betydelsefulla odlingslånen.

Sådana föreskrifter torde böra få tillämpning jämväl i fråga om lån,

som redan antecknats i jordeboken och ej blifvit till fullo inbetalda.

Justitieråden Sumlberg och Borgström samt regeringsrådet Ernberg:

Den i 15 § upptagna bestämmelse att anteckning om förskott skall

ske i jordeboken kan icke vinna tillämpning med afseende å frälseränta,

utgående från fastighet, som genom inkorporering förenats med eller eljest

lyder under stad och således icke finnes upptagen i jordeboken. Sådan frälseränta

är följaktligen utesluten från den föreslagna lagens tillämplighetsområde.

Och torde, därest förslagets ståndpunkt härutinnan skall bibehållas,

en erinran i berörda hänseende böra i förslaget intagas.

o ö

Justitieråd et Skarstedt:

Huru man bör förfara i det fall att den fastighet, hvaraf frälseränta

utgått, vid tiden för aflösningen kommit att lyda under stad, kan

vara tvifvelaktigt; men då äfven efter skedda inkorporeringar jordeboken

kommer att äga betydelse med hänsyn till däri redan förut införda

anteckningar om odlingslån eller om förskott, som i förslaget afses,

synes det icke heller böra möta hinder att i förstnämnda fall begagna

jordeboken såsom underlag för nya anteckningar af förevarande

slag.

Lagrådet:

Stadgandena i förslaget synas böra kompletteras med föreskrift för

Konungens befallningshafvande att, när förskottet blifvit till fullo återbetaldt,

därom göra anmälan hos domaren i orten för anteckning i inteckningsprotokollet.

17 och 18 §§.

Lagrådet:

l)å frälseränta i och med aflösningen upphör att vara till, är det

uppenbarligen icke af nöden att meddela bestämmelser angående den i

17 § omförmälda likvids inverkan med afseende å befintliga inteckniri
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

gara giltighet i frälseränta^ Däremot kan ifrågasättas, huruvida icke

för det fåll att aflöst frälseränta varit intecknad gemensamt med den

fastighet, af hvilken räntan utgått, eller med annan fast egendom uttrycklig

föreskrift erfordras därom att inteckningen i sådan egendom skall

vara utan verkan för hvad af densamma kunnat utgå ur ersättningsbeloppet

för frälseräntan. Föreskrift af dylik art har sin rätta plats i förordningen

angående inteckning i fast egendom; och erinras i detta sammanhang

om de motsvarande stadganden, som finnas upptagna i det den

12 september 1910 till lagrådet remitterade förslaget till lag om ändring

i nämnda förordning.

Dessutom böra i förevarande förslag införas bestämmelser i syfte

att nämnda förhållande må fortast möjligt komma till domarens kännedom

för att antecknas i inteckningsprotokollet.

Vidare må erinras, att föreskrifterna i 17 § första stycket att aflösningssumman

skall af statskontoret utbetalas till Konungens befallningshafvande

och i 18 § att uppsägning af förskott skall ske hos statskontoret

icke synas vara af beskaffenhet att böra upptagas i den föreslagna lagen.

Däremot torde, i öfverensstämmelse med den grundtanke hvarpå

förslaget är byggdt, genom uttryckligt stadgande böra beredas sökanden

i aflösningsärende jämväl sådan ekonomisk lättnad, att uppkommande

kostnad för kungörelser, delgifningar och dylika åtgärder, som ske genom

myndighets försorg, bestrides af statsmedel.

19 §•

Justifierådet Sundberg och regeringsrådet Ernberg:

Enär i förevarande § stadgas, att klagan öfver Konungens befallningshafvandes

beslut i ärende, hvarom förut i förslaget sägs, må föras hos

kammarkollegiet, torde på grund af detta stadgandes plats det missförstånd

kunna uppstå, att stadgandet är afsedt att gälla jämväl Konungens

befallningshafvandes beslut angående fördelning af ersättningen för aflöst

frälseränta (17 §). Till förekommande häraf hemställes, att berörda stadgande

antingen underkastas någon jämkning i redaktionen eller ock flyttas

framför 17 § i förslaget.

Lagrådet erinrade slutligen, att på grund af det sammanhang, som

förefunnes emellan nu förevarande och öfriga remitterade lagförslag, tiden

för ikraftträdandet borde vara densamma i samtliga förslagen och förty i

förevarande förslag, såsom skett i det näst härefter anmärkta, bestämmas

till den 1 januari 1913.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 15.

Förslaget till lag om sammanläggning af frälseränta med fastighet samt om

inteckning i frälseränta.

Lagrådet yttrade:

Förslaget är byggdt på den grundsats att åtgärder för åstadkommandet

af sammanläggning af frälseränta med den fastighet, hvaraf räntan

utgår, icke skola från rättens sida vidtagas, med mindre särskild anledning

därtill förekommer. Förslaget bestämmer nämligen, att rättens befattning

med dylik sammanläggning skall vara beroende antingen af därom gjord

ansökning eller ock häraf att till rättens handläggning förekommer visst

annat ärende, som rör fastigheten eller räntan eller bådadera. 1 förslaget

behandlas först de fall, då oberoende af ansökan om sammanläggning rätten

har att taga initiativet till genomförandet af sådan. Härutinnan innehåller

förslaget, att, när lagfart å fastigheten och å räntan meddelas för samma

person eller ock lagfart meddelas å endera egendomen för någon, som redan

har lagfart å den andra, rätten skall tillse huruvida vissa andra i

förslaget arigifna förutsättningar för sammanläggning äro för handen och,

därest dessa finnas, förordna om sammanläggning. Skulle mot sammanläggning

möta något af de hinder, som omförmälas i första och andra

styckena af 2 §, skall visserligen förfarandet afstanna, men när — förr

eller senare — rätten vid handläggning af något ärende angående ändring

i det förhållande, som sålunda utgjort hinder, finner detta vara undanröjdt,

skall, enligt föreskrift i 3 § tredje stycket, frågan af rätten tagas upp på

nytt. På grund af det sammanhang, hvari sistnämnda stycke står till de

föregående, synes förslaget tydligt därutinnan att det åliggande, som enligt

sagda stycke skall åhvila rätten, icke ifrågakommer i andra fall än då,

såsom nyss sagts, rätten redan på ett tidigare stadium haft att inlåta sig

på frågan om sammanläggning.

Hvad åter beträffar det andra i förslaget förutsatta alternativet i

fråga om inledande af sammanläggningsförfarande eller det fall att ansökning

därom sker, lärer det, oaktadt den något dunkla affattningen af

4 §, vara förslagets mening, att dylik ansökning må göras af ägaren till

fastigheten och räntan äfven i det fall att han redan före lagens ikraftträdande

erhållit lagfart å båda egendomarna; likasom det för tillämpning af

5 § saknar betydelse huruvida lagfart å fastigheten eller å räntan meddelats

före eller efter ikraftträdandet.

Den ståndpunkt förslaget sålunda intager med afseende å 4 och 5

§§ gifver helt visst icke aidedning till anmärkning. Däremot är det

tvifvelaktigt, huruvida det kan vara riktigt att i fråga om tvångssam
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

87

inanläggning binda domstolens rätt och skyldighet härutinnan vid det

förhållandet att å någondera egendomen meddelas lagfart först efter

lagens ikraftträdande. Att man icke får hysa några större förväntningar

att vederbörande rättsägare själf skall genom ansökning taga initiativ

till konsolidering af den söndrade äganderätten, torde vara obestridligt

och har alltsedan frågan om lagstiftningsåtgärder i ämnet bragts å

bane städse framhållits. Insikten härom är det också som förardedt, att

sammanläggningsfrågan nu ställts på ett vidare plan. Några principiella

betänkligheter mot införande af tvångssammanläggning synas icke heller

förefinnas. Men om man sålunda öfverhufvud taget tilltror sig att äfven

utan ägarens begäran genomföra sammanläggning, synes man också böra

bereda utrymme för anlitande af detta förfarande i största möjliga utsträckning.

Med förslagets ståndpunkt kommer i alla de fall, då vid lagens ikraftträdande

samma person enligt lagfartsprotokollet är ägare till både fastigheten

och räntan, frågan om tvångssammanläggning att undanskjutas

till en tidpunkt, då i''ör ny ägare till båda egendomarna meddelas lagfart.

Äfven bortsedt från sådana fall, då egendomarna tillhöra ett bolag eller

annan association och på grund häraf egendomarnas öfvergång till annan

innehafvare måhända icke kan påräknas inom öfverskådlig tid, kan nämnda

tidpunkt blifva långt aflägsen, särskildt då egendomarna icke direkt öfvergå

till en och samma person utan först komma på skilda händer. Medan egendomarna

tillhöra olika ägare, skall visserligen enligt den föreslagna lagen

om aflösning af vissa frälseräntor räntan kunna bringas ur världen genom

aflösning; men frånsedt att sådant beror på ett initiativ från vederbörande

rättsägares sida, som ingalunda alltid är att påräkna, torde dock sammanläggning

af fastighet och ränta få anses vara ett vida naturligare sätt för

räntans bringande till upphörande än aflösning och lagstiftningen på grund

häraf böra vara inriktad på att så mycket som möjligt befordra sammanläggning

och såmedelst förebygga anledningar till anlitande af aflösningsförfarande.

Vill man nu för tillgodoseende af den föreslagna lagens syfte utvidga

förutsättningarna för rättens ingripande, synes saken kunna ordnas

sålunda, att rätten vid hvarje inskrifningsärende angående räntan eller

fastigheten eller ock angående bådadera har att, oberoende af huruvida

fråga om sammanläggning redan förut blifvit väckt eller icke,

ingå i undersökning angående möjligheten af sammanläggning. Det

rationella i en dylik anordning torde genast framgå, om man med

förevarande bestämmelser i förslaget sammanställer hvad detta innehåller

angående inteckning i frälseränta. Enligt 9 § skall för där afsedt

fall vid ansökan om inteckning i endera egendomen intecknin
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

gen fastställas att gälla jämväl i den andra. Grunden till detta stadgande är

naturligtvis att icke genom inteckningens meddelande i allenast den ena egendomen

må skapas ett hinder för blifvande sammanläggning af räntan och

fastigheten. Det läge då nära till hands att i sammanhang med dylikt inteckningsärende

se till att sammanläggningsförfarande må sättas i gång.

Men enligt förslaget kan sådant ske allenast för den händelse vid samma

rättegångstillfälle lagfart meddelas å båda egendomarna för samma person

eller å endera egendomen för den, som förut har lagfart å den andra, alltså

icke, om lagfart å båda egendomarna år meddelad före lagens ikraftträdande.

Hvarför man i det senare fallet måste lämna obegagna dt ett tillfälle

att få till stånd en sammanläggning, som måhända sedermera till

följd af förändring i äganderätten icke kan äga rum, synes svårt att förstå.

Lika oegentligt synes det vara att, såsom förslaget gör, låta tiden

för lagfart spela en roll för det fall att genom dödning eller postposition

af en inteckning, som utgjort hinder mot sammanläggning, detta hinder

undanröjes. Hvad beträffar ärende angående förnyelse af inteckning, kan

enligt förslaget dylikt ärende i och för sig icke under några förhållanden

föranleda initiativ från rättens sida till sammanläggning. Men äfven med

sådant ärende torde böra förbindas skyldighet till dylikt initiativ.

Det kan måhända invändas, att en lagstiftning, som på sätt nu angifvits

låter rättens initiativ inträda vid hvarje inskrifningsärende, i allt

fall icke är ägnad att i mera afsevärd mån befordra sammanläggning, alldenstund

rätten icke skulle äga befogenhet att för sammanläggningsfrågans

skull vägra sitt bifall till en inteckningsåtgärd, hvarigenom just uppkommer

ett förut icke befintligt hinder mot sammanläggning, eller ens att uppskjuta

inteckningsärendet till dess sammanläggningen genomförts. Denna invändning

träffar dock äfven förslaget. Det bör för öfrigt påpekas, hurusom

densamma skulle förlora i betydelse, därest, på sått lagrådet kommer att

hemställa längre fram, allt intecknande af frälseränta för framtiden förbi

udes.

Att tillämpningen af den föreslagna lagen, affart ad i öfverensstämmelse

med hvad ofvan angifvits, skulle blifva förenad med några särskilda

praktiska svårigheter, synes icke vara att befara. Visserligen komme i

inteckningsärende, som allenast angår en fastighet men icke den häraf utgående

räntan, stora kraf att ställas på domarens uppmärksamhet. Men

med hänsyn till den betydelse, en granskning af lagfartsboken äger jämväl

vid handläggning af flertalet inteckningsärenden, och då enligt gällande

lagstiftning frälseränta skall vara uppförd å samma upplägg i fastighetsboken

som den fastighet, hvaraf räntan utgår, skulle, så länge nämnda

lagstiftning gäller, det säkerligen endast i sällsynta undantagsfall komma

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 15.

att inträffa, att en frälseränta, hvarå lagfart är meddelad, icke blefve behörigen

beaktad. Och faran härför lärer icke blifva större efter genomförandet

af en sådan förändrad anordning af fastighetsböckerna, att dessa

komma att grundas på ökad specialisering. Det må för (ifrigt erinras, att

äfven med förslagets ståndpunkt under vissa förhållanden — nämligen vid

tillämpning af föreskriften i 3 § tredje stycket — domaren kan blifva

pliktig att i inteckningsärende verkställa en uteslutande af sammanlägg*

ningsfrågan påkallad granskning af lagfartsboken.

En annan möjlig utväg vore att rent af ålägga domstolarna att äfven

utan föranledande af något inskrifningsärende, efter granskning af lagfarts-

och inteckningsprotokollen samt fastighetsböckerna, ex offnio vidtaga

åtgärder, i den mån det är möjligt, för sammanläggning af alla sådana

frälseräntor och fastigheter, hvarå lagfart vid den föreslagna lagens ikraftträdande

är meddelad för samma person. I den mån åter sammanläggning

sålunda icke kunnat ske, skulle rätten alltjämt hafva sin uppmärksamhet

fäst vid inträdandet af sådana förhållanden, att förutsättningarna för sammanläggning

förefinnas. Det vill emellertid synas, som om man icke bör

anlita denna utväg, då möjlighet icke finnes till kontroll öfver att sammanläggningsförfarande

i hvarje fall kommer att inledas på den rätta tidpunkten.

På grund af det anförda hemställes, att förslaget måtte omarbetas

i här ofvan först angifna riktning. Härvid synes böra iakttagas, att befogenheten

för vederbörande rättsägare att genom ansökan påkalla sammanläggning,

hvilken befogenhet är i förslaget mera förutsatt såsom gifven

än uttalad, kommer att uttryckligen lagfästas; och då sammanläggningsförfarandets

inledande genom ansökning, om än sådant faktiskt skulle

komma att blifva undantag, likväl för en naturlig uppfattning är af beskaffenhet

att böra träda i förgrunden, torde föreskrifter härutinnan lämpligen

böra lämnas innan reglerna för tvångssammanläggning meddelas.

Justitierådet Sundberg tilläde:

Med lagrådets förslag i fråga om rätt och plikt för domstolen att

taga initiativ till sammanläggning når man icke de fall, där lagfarten å

fastigheten och räntan meddelats för ett bolag eller annan association före

den föreslagna lagens trädande i kraft och ägaren låter egendomarna vara

ointecknade. Såväl för dessa visst ej otänkbara fall som äfven för andra fall,

då det är antagligt att lång tid kommer att förflyta innan tillfälle yppar sig

för domstolen att igångsätta tvångssammanläggning, synes lämpligen böra

till hvad lagrådet föreslagit fogas tillägg af innehåll att domstolen äger

att väcka fråga om sammanläggning äfven i andra än förut omförinälda

Bihang till Riksdagens protokoll. 1 Sami. 54 Höft. (Nr 75.) 12

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 15.

fall, då domstolen finner sådana omständigheter föreligga, att sammanläggning

sannolikt kan äga ram.

Lagrådet yttrade vidare beträffande

2 §•

Innehafvare af nyttjanderätt, som enligt 48 § i förordningen angående

inteckning i fast egendom skall gälla mot ny ägare, har jämlikt 49

§ i samma förordning enahanda rätt som enligt 11 kap. 2 § jordabalken

tillkommer ogulden köpeskilling, och gäller detsamma beträffande rätt till

afkomst eller annan förmån, som åt någon upplåtes att utgå af fast egendom,

samt rätt till servitut. Vid sådant förhållande och med hänsyn till

den grund, som föranledt upptagande i förevarande § af bestämmelsen i

tredje stycket, lärer, i öfverensstämmelse med hvad som iakttagits i lagen

den 26 maj 1899 angående förändring af tomts område, nämnda bestämmelse

böra utvidgas till att omfatta äfven sådan rättighet till den ifrågavarande

fastigheten, som nyss nämnts.

4 och 5 §§.

För de i dessa §§ åsyftade fall af sammanläggning skulle det enligt

förslaget icke under några förhållanden vara erforderligt att lagfart

är meddelad för sökanden eller, där tillämpning af 5 § är i fråga,

för ägaren af fastigheten. Det synes dock knappast tillrådligt att afstå

från krafvet på den formella bekräftelse af äganderätten, som lagfarten

innebär; och torde fördenskull villkoret om lagfart icke böra eftergifvas

för annat fall än då rättsägaren före den 1 januari 1876 åtkommit egendomen

genom fång, hvarmed han enligt äldre lag ej varit pliktig att

lagfara.

8 §•

Då den egendom, hvari jämlikt stadgandena i 7 § inteckning, som

är sökt eller beviljad i frälseränta, skall efter skedd sammanläggning gälla,

icke kan vara någon annan än fastigheten, torde andra punkten i förevarande

§ böra erhålla en förenklad affattning.

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 75.

Lagrådet anförde härefter:

Af’ bestämmelserna i förslagets 9 och 10 §§, sammanställda med

hvarandra, framgår, att, med vissa i 10 § angifna undantag, inteckning

icke skall få meddelas enbart i en frälseränta, vare sig denna ilges af samma

person, som äger fastigheten, eller räntan och fastigheten äro på skilda

händer, och ej heller gemensamt i en frälseränta och annan fast egendom

än den, hvaraf räntan utgår. Däremot innehåller förslaget för det fall att

räntan och fastigheten äro i samma ägares hand så mycket mindre förbud

mot meddelandet af gemensam inteckning i dessa båda egendomar, som

förslaget för nämnda fall fastmera i 9 § påbjuder, att, när inteckning sökes

allenast i endera egendomen, inteckningen skall, om ansökningen bifalles,

fastställas att gälla i båda egendomarna. Den ledande synpunkten

härvidlag har uppenbarligen varit att, likasom beviljandet af en i bada

egendomarna sökt inteckning i och för sig icke är af beskaffenhet att kunna

ligga i vägen för räntans sammanläggande med fastigheten, så bör man

genom att jämväl utan därom gjord ansökan fästa en i endera egendomen

sökt inteckning äfven vid den andra förebygga det hinder för dylik sammanläggning,

som kan uppkomma i följd däraf att egendomarna på olika

sätt graveras. Och från denna synpunkt får det i förslaget upptagna förbudet

mot allt intecknande af en frälseränta, som icke äges af fastighetsägaren,

anses lika välgrundad! som förbudet mot inteckning enbart i en

frälseränta, hvilken är i samma ägares hand som fastigheten.

Stadgandet i 9 § är emellertid, till den del det innehåller något

annat än förbud mot intecknande af frälseränta enbart, icke af beskaffenhet

att kunna godkännas. Först och främst drabbas stadgandet af den

anmärkningen att det hänför sig icke blott till inteckning för fordran utan

äfven till "inteckning för nyttjanderätt, afkomsträtt och servitut; men det

är uppenbarligen icke möjligt att låta en till fastigheten upplåten rättighet

af dylikt slag häfta äfven vid räntan. Vidare lider stadgandet i ett annat

hänseende af otydlighet. Det får antagas vara förslagets mening, att om

en i fastigheten sökt inteckning för fordran icke kan varda meddelad

tillika i räntan — t. ex. därför att ägaren fatt ansökan om lagfart å

räntan förklarad hvilande eller tvist yppats rörande äganderätten till

räntan — sådant likväl icke skall medföra, att inteckningen icke heller

får meddelas i fastigheten. Men denna otvifvelaktigt riktiga mening kan

icke sägas hafva kommit till uttryck på ett sätt, som utesluter möjligheten

af en motsatt tolkning af förevarande §.

Äfven om förslaget i nu angifna hänseenden underkastas omarbetning,

måste dock angående själfva ändamålsenligheten af ett sålunda

omarbetadt stadgande råda starka tvifvelsmål. Då det, såsom redan

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 15.

erinrats, icke kan ifrågasättas att förhindra meddelandet af inteckning i

fastigheten för nyttjanderätt eller därmed likartad rätt, kommer ju redan

härigenom det sylte att motverkas, som ligger till grund för stadgandet

i 9 §; genom en efter rättighetens intecknande tillkommen gemensam

penninginteckning uppkommer just den situationen att, så länge ej ändring

skett i gravationerna, sammanläggning icke får äga rum. Saken

ställer sig icke bättre, om man tager i betraktande de förhållanden, som

uppkomma i följd af gällande bestämmelser angående verkan af inteckning

för ogulden köpeskilling. Därest på grund af utfästelse af ägaren

inteckning sökes i fastigheten eller i räntan, skall enligt förslaget inteckningen,

om ansökningen bifalles, fastställas i båda egendomarna. Om nu

vid den tiden fastigheten häftar för ogulden köpeskilling och inteckning

därför sedermera i laga tid sökes, kommer denna inteckning i brist på

annan lagbestämmelse att i räntan gälla med förmånsrätt först från dagen

för ansökningen d. v. s. efter den förut fastställda gemensamma inteckningen,

hvaremot den i fastigheten gäller före samma inteckning; och har sålunda

uppkommit det förhållandet att dessa båda gemensamma inteckningar icke

i samma inbördes ordning gälla i båda egendomarna, hvadan på grund af

bestämmelserna i 2 § af förslaget hinder mot sammanläggning inträdt.

Detta skulle naturligtvis afhjälpas, därest man tilltror sig att införa

särskildt stadgande därom att i sådant fall som det förevarande köpeskillingsinteckningen

skall fastställas i räntan med rätt från samma dag

som i fastigheten. Förutom att detta skulle innebära en anordning, som

alltför mycket bär prägeln af konstruktion, synes det dock betänkligt att

på nämnda sätt till följd af ett förhållande, som allenast rör fastigheten,

inskränka den rätt till räntan, hvilken redan vunnits genom den inteckning,

som meddelats för annan än säljaren af fastigheten. För sammanläggningssyftet

menliga komplikationer kunna äfven uppkomma för

det fall att en i fastigheten eller i räntan sökt inteckning finnes icke

kunna genast bifallas. För den händelse t. ex. en ansökan om inteckning

allenast i fastigheten måste uppskjutas eller förklaras hyllande, skall

väl, när ärendet sedermera kommer i det skick, att intet hinder möter

mot inteckningens beviljande, inteckningen — under förutsättning att

fastighetsägaren fortfarande har lagfart å räntan — fastställas jämväl

i denna. Men med hänsyn till frågan om sammanläggning vinnes föga

härmed, såvida icke inteckningen äfven i räntan fastställes med förmånsrätt

från den dag, då inteckningen söktes, och således med verkan

framför inteckning, som under tiden må hafva meddelats i räntan

och fastigheten. Sådant torde emellertid med hänsyn till rättssäkerheten

icke vara möjligt, med mindre man ordnar saken så, att såväl medgif
-

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

vandet till inteckning i fastigheten som själfva ansökningen skall anses

afse jämväl räntan. En dylik anordning skulle för öfrigt äfven medföra

det från synpunkten af sammanläggning gynnsamma förhållandet att inteckningen

kunde komma att fastställas jämväl i räntan oberoende däraf

att, när inteckningen skall beviljas, räntan tilläfventyrs finnes hafva kommit

i annans hand än fastighetsägarens. Vore det allenast fråga om inteckningar,

som äro grundade på utfästelse eller eljest äga verkan först

från ansökningens dag, vill det också synas, som om en fullt tillfredsställande

utväg kunde vinnas genom att ordna saken på sätt nu nämnts.

Men då man har att taga hänsyn jämväl till inteckningar för ogulden

köpeskilling, finge man, om man ville fullt tillgodose sammanläggningssyftet,

gå ett steg vidare och bestämma, att inteckning, som sökts i fastigheten

för ogulden köpeskilling, skulle anses på grund af utfästelse sökt

i räntan den dag, som är bestämmande för inteckningens förmånsrätt i

afseende å fastigheten. Att detta emellertid icke bör ifrågasättas, framgår

af hvad i det föregående nämnts.

Det anförda torde innebära tillräckligt stöd för det antagandet att en

effektiv lagstiftning i förevarande ämne icke står att vinna annorledes än

genom meddelandet af fullständigt förbud mot intecknande af frälseränta.

Huruvida man verkligen kan gå så långt i restriktiv lagstiftning, beror

allenast på om ränteägaren kan anses hafva så stort ekonomiskt intresse

af räntan såsom belåningsföremål, att en dylik lagstiftning skulle praktiskt

taget verka såsom intrång i en välförvärfvad rätt. Detta torde emellertid

icke vara förhållandet. Visserligen skulle, när räntan och fastigheten

äro förenade i samma ägares hand, ägaren icke i likhet med ägaren

af en från jorden skild ränta kunna i form af räntans aflösning tillgodogöra

sig dennas kapitalvärde. Men om räntan icke förut häftar för gäld,

skulle han ju under alla förhållanden vara oförhindrad att vidtaga åtgärder

för räntans sammanläggande med fastigheten och genom den härigenom

inträdda ökningen af fastighetens värde vinna ersättning för räntans värde.

År åter räntan redan graverad, lärer det få anses höra till sällsynta undantag

att ägaren i någon nämnvärd mån är i tillfälle att ytterligare tillgodogöra

sig densamma i låneväg. Skulle ett dylikt undantagsfall föreligga,

lärer det i allt fall icke ställa sig omöjligt för ägaren att gorå sig

öfverskottet till godo genom att sälja räntan. På grund häraf och då

mellan förslagets förbud mot intecknande af en från jorden skild ränta

och totalförbud mot räntas intecknande i själfva verket steget icke är stort

hemställes, att 9 och 10 §§ af förslaget ersättas med ett stadgande, som

innefattar sådant förbud, därvid dock måste göras undantag för de fall,

då enligt förslaget den i 10 § upptagna regeln är underkastad modifika
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 15.

tion- Att ett allmänt förbud mot intecknande af frälseränta skulle komma

att befordra sammanläggning äfven såtillvida att hinder mot sådan icke

behöfver uppkomma just genom en ny inteckningsåtgärd, är redan i det

föregående anmärkt.

Enär enligt hvad sålunda förordats inteckning i frälseränta för fordran,

som afses i 11 kap. 2 § jordabalken, allenast under en öfvergångstid

skall kunna äga rum, och äfven enligt förslaget sådan inteckning endast

under vissa förutsättningar skall kunna meddelas, lärer, vare sig förslagets

ståndpunkt vidhålles eller det på angifvet sätt omarbetas, påkallas

ändring i nämnda lagrum.

1 båda fallen äro gifvetvis bestämmelser i det syfte, 11 § afser,

erforderliga. Denna § synes emellertid vara alltför sträng, såvidt angår

intecknings nedsättande i fastigheten. Stadgandet i fråga innebär

främst, att två eller flera i fastigheten och räntan gemensamt meddelade

inteckningar icke få genom nedsättning i allenast endera egendomen

i förhållande till hvarandra bringas i olika läge i den ena och i den andra.

Häremot är så mycket mindre något att erinra som anledning att vidtaga

dylik åtgärd knappast kan tänkas föreligga. Men hvad stadgandet

innehåller angående nedsättning lärer icke kunna tolkas annorlunda än

att det skall äga tillämpning jämväl i det fall att endast eu enda gemensam

inteckning finnes. Förekommer efter denna en särskild inteckning i

fastigheten, och vill ägaren af fastighet och ränta låta den gemensamma

inteckningen nedsättas efter nämnda särskilda inteckning, lärer sådant enligt

förslaget icke kunna villfaras, då ju någon »liknande åtgärd» icke kan

vidtagas beträffande räntan. Men att sålunda beröfva fastighetsägaren

rätten att vidtaga en nedsättning, hvilken kan tänkas under vissa förhållanden

vara af stor betydelse för honom, kan icke tillstyrkas, om

än medgifvas måste att genom tillstånd till sådan åtgärd sammanläggningssyftet

äfventyras. Hvad åter beträffar nedsättning i räntan lärer,

med afseende å hvad förut nämnts angående den mindre vikt frälseränta

i regeln besitter såsom belåningsföremål, icke någon betänklighet

böra möta mot förslagets ståndpunkt härutinnan; och det vill synas, som

om man skulle kunna utan olägenhet utsträcka förbudet till att gälla

äfven för den händelse att räntan och fastigheten äro på skilda händer,

hvarigenom sammanläggningssyftet skulle än ytterligare främjas.

Beträffande dödning af inteckning är icke annat att erinra mot hvad

förslaget härutinnan innehåller ån att, för den händelse det föreslagna totalförbudet

mot intecknande af frälseränta kommer till stånd, det torde höra medgifvas

dödning af gemensam inteckning enbart i räntan, försåvidt räntan

efter vidtagande af en dylik åtgärd blifver gravationsfri. Det bör emeller
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Kr 75.

95

tid i detta sammanhang erinras, att hvilka bestämmelser den blifvande

lagen än kommer att innehålla beträffande dödning, dessa dock icke få

inverka på den i gällande inteckningsförordning stadgade rättigheten att

utan inteckningshandlingens uppvisande få sådan inteckning dödad, som

till följd af exekutiv försäljning blifvit utan verkan i den sålda egendomen.

Lagrådet hemställde slutligen, att då rubriken till förevarande lagförslag

kunde föranleda den oriktiga föreställningen att den nya lagen

vore uttömmande i fråga om inteckning i frälseränta, rubriken måtte på

lämpligt sätt ändras.

Förslagen till lag om ändrad lydelse af 18 § i förordningen angående lagfart

å fång till fast egendom den 16 juni 1875 och till lag om sindrad lydelse af

61 § i förordningen angående inteckning i fast egendom den 16 juni 1875.

Förslagen föranledde icke till annat yttrande än att lagrådet erinrade

dels om den anmärkning, som vid granskning af förslaget till lag

om sammanläggning af frälseränta med fastighet samt om inteckning i

frälseränta framställts i fråga om samma förslags rubrik, dels ock därom

att, af anledning som framhållits vid granskningen af förslaget till lag

om aflösning af vissa frälseräntor, tiden för nu ifrågavarande föreslagna

lagars ikraftträdande borde bestämmas till den 1 januari 1913.

Ur protokollet

Erik Öländer.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

fredagen dm 15 mars 1912.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Staaff,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Ehrensvärd,

Statsråden Petersson,

Schotte,

Berg,

Bergström,

friherre Adelswärd,

Petrén,

Stenström,

Larsson,

Sandström.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Sandström anmälde lag

rådets den 2 januari 1912 afgifna utlåtande öfver de den 22 juni 1911 till

lagrådet remitterade förslagen till lag om aflösning af vissa frälseräntor,

lag om sammanläggning af frälseränta med fastighet samt om inteckning

i frälseränta, lag om ändrad lydelse af 18 § i förordningen angående lagfart

å fång till fast egendom den 16 juni 1875 samt lag om ändrad lydelse

af 61 § i förordningen angående inteckning i fast egendom den 16

juni 1875.

Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll anförde departementschefen

följande.

Förslaget »Enligt det remitterade förslaget till lag om afösning af vissa frälse
aflösrdng°af

räntor skall frågan om frälseräntas tillvaro eller innehåll hänvisas till afvissa

frälse- görande af domstol, om i ett hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande an
räntor.

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj:(s nåd. proposition Nr 75.

hängigt aflösningsärende mellan parterna uppstått tvist, huruvida skyldighet

att utgifva frälseränta föreligger, eller ock räntans innehåll år tvistigt

eller ej behörigen utredt och, i fråga om ränteförmåner som utgå för år,

parts bestridande eller annan omständighet utgör hinder för att beräkna

räntan efter medeltalet af de belopp i penningar eller persedlar, med hvilka

densamma utgått under de tio åren närmast före det den föreslagna lagen

brådt i kraft.

Två af lagrådets ledamöter hafva hemställt om sådan omarbetning

af förslaget i denna del, att Kungl. Maj:ts befallningshafvande skall hafva

att bedöma aflösningsfrågan allsidigt, äfven om tvist uppstår mellan ränteägaren

och fastighetsägaren. Eu dylik förenkling af aflösningsproceduren

har synts dessa ledamöter vara ett oundgängligt villkor för att man skall

kunna förvänta, att räntorna i mera afsevärd utsträckning bringas ur

världen genom aflösning. Det förhållandet att meningskiljaktighet rörande

ränteförmånerna alltid skulle föranleda handläggning inför domstol hade

nämligen medfört att förslagets bestämmelser kommit att blifva i hög grad

omständliga och svårhandterliga. Det ville synas som om med bibehållande

af förslagets ståndpunkt i detta afseende det skulle behöfvas vida starkare

drift'']ädrar för parterna än de i förslaget innefattade, för att icke utsikterna

till tvister vid domstol skulle afhålla rättsägarna från att allmänt begära

aflösning. Några principiella betänkligheter mot att för ärenden af nämnda

slag rubba på grundsatsen om rätt för den enskilde att i privata rättsärenden

söka domstol syntes icke möta, särskildt med hänsyn till den säregna

beskaffenheten af det efter offentligrättslig förebild grundade frälseränteförhållandet

samt till arten af den bevisning, som i dylika tvister

hade den största betydelsen.

De båda återstående ledamöterna i lagrådet hafva i berörda hänseende

anslutit sig till förslaget. En af dem, med hvilken den andre förklarat

sig vara i hufvudsak ense, har framhållit, att förslagets ståndpunkt

i denna del stode i full öfverensstämmelse med vår allmänna rättsåskådning

och att fasthållande af denna ståndpunkt i förevarande fall betingades

särskildt af kronans ställning såsom part i ärendet, vikten af de spörsmål

tvisten kunde afse och svårigheten att lösa desamma samt den omständighet

att, äfven om det medgåfves administrativa myndigheter att döma om

de tvistig^ frågorna, man icke därmed förhindrade, att frågor af alldeles

enahanda innebörd i annan ordning blefve dragna under domstol.

Hvad som anförts till stöd för den ifrågasatta förändringen i grunderna

för aflösningsförfarandet synes mig vara mycket beaktansvärdt. Oförnekligt

är nämligen att under vissa förutsättningar detta förfarande kan

blifva betungande för den, som vill få aflösning till stånd. En förenkling

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 saml. 54 käft. (Nr 75.) lo

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. ÅT aj ds nåd. proposition Nr 75.

skulle därför vara önskvärd, och säkerligen skulle härutinnan mycket vinnas

genom att låta Kungl. Maj:ts befallningshafvande i händelse af tvist skilja

mellan parterna. Jag håller också före, att beträffande ärenden af denna säregna

art de principiella betänkligheterna mot att förlägga rättstvisters pröfning

till administrativ myndighet icke äga anspråk på samma afgörande

betydelse som eljest i allmänhet bör tillkomma dem. Men å andra sidan

synes jämväl i dessa ärenden ganska stor vikt icke kunna frånkännas dylika

betänkligheter. För att man skall frigöra sig från desamma måste ett

synnerligen starkt praktiskt behof föreligga. Ehuru, såsom jag nyss nämnde,

de föreslagna formerna för aflösningen äfven enligt min mening i ^istiga

fall kunna blifva tunga, kan jag emellertid icke se utsikterna för aflösningens

genomförande enligt förslaget så mörkt som de lagrådets ledamöter,

hvilka hemställt om berörda förändring. Tvister om frälseränta

hafva hittills varit jämförelsevis ovanliga vid domstolarna. Visserligen

kommer ökad anledning till rättegång att föreligga, då det nu gäller ränteförhållandets

afveckling för alltid, men såsom motvikt häremot synes man

kunna räkna på de lör båda parterna fördelaktiga aflösningsvillkor förslaget

innefattar. Ränteägarens ersättning skall ju i fråga om årliga prestationer

utgå efter den betryggande beräkningsgrunden af tjugufem gånger

räntans värde för år. Af denna ersättning skall statsverket betala en fjärdedel

samt förskjuta tre fjärdedelar att jämte fyra procent årlig ränta återgäldas

af fastighetsägaren under fyrtio år. De annuiteter denne till följd

häraf under nämnda tid skall erlägga komma att något understiga den

årliga betalningsskyldighet som förut ålegat honom. Jämte det att han

vid amorteringstidens slut är fri från följderna af ränteförhållandet, kommer

sålunda aflösningen att för honom medföra omedelbar fördel. I

betraktande häraf torde man hafva anledning förutsätta, att båda parterna

skola finna angeläget att få aflösningen genomförd och att de skola undvika

att genom ohemula anspråk lägga hinder i vägen härför. Det synes

vara en berättigad förhoppning att, äfven då frågan om de i räntan ingående

förmånerna ej är fullt klar utan skulle kunna gifva anledning till

tvist, parterna oftast skola anse fördelaktigt att genom öfverenskommelse

underlätta aflösningen. Förslaget erbjuder också för de fall, då ränteaftalets

innehåll ej är styrkt, en utväg för räntans bestämmande, hvilken

i regel bör vara tillfredsställande för båda parterna, nämligen att låta de

årliga ränteförmånerna beräknas efter medeltalet af de belopp i penningar

eller persedlar, med hvilka räntan utgått under de tio åren närmast före

det den föreslagna lagen trädt i kraft. Det förefaller därför sannolikt, att

rättsligt afgörande icke skall i större omfattning påkallas annat än då

meningsskiljaktigheten mellan parterna afser mera betydande värden och

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj:ts nåd. proposition N:r 75.

är af svårlöst natur; och dylika fall synas äfven i frälseräntetvister icke

utan olägenhet kunna undandragas domstols pröfning. Jag anser fördenskull

öfvervägande skäl tala för att i berörda del lämna förslagets ståndpunkt

oförändrad.

Lagrådet har hemställt, att i förslaget måtte intagas föreskrift om

skyldighet för Kungl. Maj:ts befallningshafvande att, då ansökan om aflösning

af frälseränta inkommit, därom göra anmälan hos domaren i orten

för anteckning i lagfarts- och inteckningsprotokollen. Såsom vid remissen

till lagrådet omnämndes af dåvarande departementschefen, har en liknande

framställning gjorts redan af kammarkollegiet i dess utlåtande i ärendet,

men har, efter det lagberedningen förklarat sig anse förslaget om anteckning

i lagfartsprotokollet böra förfalla, departementschefen funnit äfven

anteckning i inteckningsprotokollet icke vara påkallad af något större behof

utan kunna undvaras. Då emellertid anteckning i såväl det ena som det

andra protokollet innebär en säkerhetsåtgärd, som i vissa afseenden kan

vara till gagn, har jag låtit i förslagets 4 § införa bestämmelse därom.

Vidare har, i enlighet med hvad lagrådets flesta ledamöter hemställt,

i 5 § upptagits uttryckligt stadgande att, där fastighet eller frälseränta

blifvit af en till annan öfverlåten, ansökan om aflösning må, innan

nye ägaren sökt lagfart, med laga verkan delgifvas förre ägaren.

Lagrådets samtliga ledamöter hafva tillstyrkt, att de i det remitterade

förslaget innefattade bestämmelserna om bevakande af kronans rätt

i aflösningsärenden skola utbytas mot stadgande att särskildt ombud för

kronan skall förordnas i dylikt ärende. Äfven denna förändring torde

kunna förordas. Visserligen kommer densamma att medföra en förökning

af statsverkets utgifter för aflösningen, men med hänsyn till att nämnda

uppdrag i allmänhet torde anförtros åt någon tjänsteman i länsstyrelsen

och denne icke lär hafva anspråk på särskild ersättning för ärendets utförande

inför samma myndighet, synes det kunna antagas att förökningen

icke skall blifva särdeles betydande.

Den svåra frågan, huru intcckningshafvares och andra med dem

likställda fordringsägares rätt skall tillgodoses utan att aflösningsförfarandet

för mycket nedtynges, har i det remitterade förslaget lösts på sådant

sätt att tillfälle att framträda såsom part beredes fordringsägare endast

för det fall att räntans och fastighetens ägare inför Kungl. Maj:ts befallningshafvande

träffat öfverenskommelse om ränteförmånerna och en i enlighet

härmed uträknad ersättningssumina skulle vara otillräcklig till full

betalning åt de fordringsägare, som ej det oaktadt godkänt öfverenskoinmelsen.

Har däremot tvist om ränteförmånerna uppstått mellan nämnda

parter, skall enligt förslaget fordringsägarnas rätt anses betryggad där
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

11 §■

6 och 7 §§.

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 15.

igenom att ränteägaren, hvars intresse af en tillräckligt hög ersättningssumma

sammanfaller med fordringsägarnas, genom sin talan tillgodoser

äfven dessa. En brist i förslaget är emellertid, såsom inom lagrådet påpekats,

att hänsyn ej tagits till möjligheten att parterna visserligen tvista

inför Kungl. Maj:ts befallningshafvande men, sedan frågan i anledning

häraf hänskjutits till domstol, där träffa öfverenskommelse. I sådant fall

har en fordringsägare ej tillfälle att bevaka sin rätt, ehuru öfverenskommelsen

tydligen kan för honom medföra samma risk som om den träffats

inför Kungl. Maj:ts befallningshafvande. För afhjälpande häraf har lagrådet

föreslagit, att berörda fordringsägare alltid skola inkallas vid början

af ett aflösningsärende. Ehuru i en sådan anordning ligger en fara

för väsentlig förökning af procedurens inom lagrådet så starkt framhållna

svårhandterlighet, ser jag mig icke kunna anvisa någon bättre utväg. Jag

har därför i enlighet med lagrådets hemställan låtit i 5 § intaga bestämmelse

att, om frälseränta besväras af sökt eller beviljad inteckning eller

kan jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken häfta för ogulden köpeskilling, underrättelse

om aflösningsansökningen skall genom Kungl. Maj:ts befallningshafvandes

försorg med posten sändas till kända innehafvare af dessa fordringar

och, om innehafvare af dylik fordran är okänd, införas i allmänna

tidningarna och tidning inom orten tre gånger.

I sammanhang härmed har 11 § i det remitterade förslaget uteslutits.

Enligt 7 § i det remitterade förslaget skall frälseräntas innehåll

kunna anses styrkt och fastställas af Kungl. Maj:ts befallningshafvande

äfven utan att uttrycklig öfverenskommelse mellan parterna föreligger.

Iakttager part ej inställelse eller lämnar han eljest ett i ärendet framställdt

påstående obestridd skall nämligen Kungl. Maj:ts befallningshafvande äga

att pröfva, huruvida påståendet kan godkännas. En ledamot af lagrådet

har hemställt om sådan förändring häri, att Kungl. Maj:ts befallningshafvande

skall äga utan hänvisning till domstol slutbehandla aflösningsärendet

allenast när enighet angående räntans tillvaro och innehåll råder

mellan samtliga parter. En så sträng begränsning af Kungl. Maj:ts bcfallningshafvandes

bestämmanderätt synes mig emellertid kunna leda till

att domstols pröfning komme att påkallas äfven för fall, då densamma

måste anses obehöflig. Jag tänker mig exempelvis det fall att sökanden

i ansökningen fullständigt utvecklat sina påståenden om räntans innehåll

och styrkt desamma t. ex. genom ett af domstol nyligen meddeladt, laga

kraftvunnet utslag, samt att motparten, efter det ansökningen delgifvits

honom, uteblifvit med yttrande af den anledning att han icke haft något

att invända. Om än fördenskull en förändring af den omfattning nämnde

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

ledamot föreslagit icke kan af mig tillstyrkas, finner jag en mindre jämkning

af förslaget önskvärd, särskildt för att förebygga den af såväl honom

som cn annan ledamot framhållna olägenheten att det måhända enligt

förslaget skulle anses stå part fritt att i högre instans framkomma med

sitt bestridande med enahanda verkan som om det framställts hos Kungl.

Maj:ts befallningshafvande. För att parts underlåtenhet att bestrida viss

uppgift skall tillerkännas verkan mot honom torde skäligen förutsättas

att han fått del af uppgiften. En uttrycklig fordran härpå har nu införts

i 7 §. Efter denna förändring synes vara klart att vid ett i högre instans

gjordt bestridande icke må fästas afseende, med mindre visas laga

förfall eller annat förhållande, på grund hvaraf underlåtenheten att framföra

bestridandet i första instans anses ursäktlig. Någon anledning att

meddela särskildt stadgande härom, såsom sistberörde ledamot begärt, torde

därför, oafsedt om det eljest varit lämpligt, icke vidare förefinnas.

6 och 7 §§ i det remitterade förslaget hafva enligt lagrådets önskan

samarbetats till eu paragraf, med nummerbeteckningen 7.

9 § i det remitterade förslaget liar på lagrådets yrkande uteslutits. 9 §.

Enligt det remitterade förslaget har öfverlämnats åt gode män att 10 och 12§§.

värdera dels sådana årliga ränteförmåner, som ej äro upptagna i länets

markegångstaxa, dels ränteförmåner, som ej utgå med visst belopp för

år. Lagrådets ledamöter äro ense om att nämnda anordning icke bör

bibehållas utan det bör anförtros åt Kungl. Maj:ts befallningshafvande att

verkställa värderingen med rätt att förut inhämta yttrande af sakkunniga.

Att en lättnad i aflösningsförfarandet härigenom skulle beredas synes vara

gifvet, äfven om det beaktas, att talan mot beslut i de med godemansvärderingen

sammanhängande af lagrådet omförmälda processuella frågorna

enligt förslagets mening icke skulle få föras, innan Kungl. Maj:ts befallningshafvandes

utslag i hufvudsaken meddelats, samt att, under det gode

männens uppskattning icke skulle få öfverklagas, talan mot Kungl. Maj:ts

befallningshafvandes beslut i samma fråga måste medgifvas. Då det torde

vara lämpligt bifalla lagrådets framställning — särskildt som uppskattningen

oftast lär komma att afse ganska obetydliga värden — har 10 §

i det remitterade förslaget omarbetats på sätt 9 § i det nya förslaget

utvisar och 12 § i det förra förslaget fått utgå.

Om rätt att inför de administrativa myndigheterna uppträda såsom u §

parter i aflösningsärenden tillerkännes inteckningshafvare och vissa andra

fordringsägare, som ej alltid äro till namn och vistelseort kända, blir det,

såsom lagrådet påpekat, ej lämpligt att låta besvärstiden för part löpa

från det han erhållit del af myndighetens utslag, utan synes det, i fråga

om såväl Kungl. Maj:ts befallningshafvande som kammarkollegiet, vara

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

15 och 16 §§.

17 och 18 §§

Kungl. May.ts nåd. proposition Nr 75.

ändamålsenligare att låta besvärstiden för parterna räknas från den dag,

då utslaget gifvits, med föreskrift tillika att underrättelse om att utslag

meddelats och om tiden då det skett skall genom myndighetens försorg

ofördröjligen införas i tidningarna och med posten sändas till kända rättsägare.

Stadgande härom, med besvärstidens bestämmande till sextio dagar,

har införts i 12 §.

Lagrådets flesta ledamöter hafva erinrat att, då den i 15 § af det remitterade

förslaget upptagna bestämmelsen om förskotts antecknande i

jordeboken icke kunde vinna tillämpning med afseende å frälseränta utgående

från fastighet, som genom inkorporering förenats med eller eljest

lydde under stad och således icke funnes upptagen i jordeboken, sådan

frälseränta vore utesluten från den föreslagna lagens tillämplighetsområde;

och borde en erinran härom införas i förslaget, därest dess ståndpunkt i

detta hänseende skulle bibehållas. En ledamot har anfört att, då äfven

efter skedda inkorporeringar jordeboken Lomme att äga betydelse med

hänsyn till däri förut införda anteckningar om odlingslån eller i förslaget

afsedt förskott, det syntes icke böra möta hinder att äfven begagna jordeboken

såsom underlag för nya anteckningar af förevarande slag.

Att jämväl frälseräntor från berörda fastigheter blifva föremål för

lagens tillämpning synes mig vara önskvärdt; och då jag delar den af

sistnämnde ledamot i lagrådet uttalade meningen att under tiden för

frälseränteaflösningen jordeboken utan afsevärd olägenhet kan få bibehålla

sin giltighet i fråga om dylika fastigheter, äfven såvidt angår nya anteckningar

af förevarande slag, har jag låtit gifva det numera i 13 § innefattade

stadgandet i ämnet sådan lydelse, att därunder kan inbegripas anteckning

i jordebok, soin i öfrig! upphört att gälla.

De förut i 16 § numera i 14 § ingående stadgande^ hafva enligt

lagrådets hemställan kompletterats med föreskrift för Kungl. Maj:ts befallningshafvande

att, när förskott blifvit till fullo återbetaldt, hos domaren

i orten göra anmälan därom för anteckning i inteckningsprotokollet.

Lagrådet har funnit det kunna ifrågasättas, huruvida icke för det

fall att aflöst frälseränta varit intecknad gemensamt med den fastighet, af

hvilken räntan utgått, eller med annan fast egendom borde i inteekningsförordningen

införas uttrycklig föreskrift att inteckningen i sådan egendom

skall vara utan verkan för hvad af densamma kunnat utgå ur ersättningsbeloppet

för frälseräntan. Ett med det sålunda berörda fallet jämförligt

fall af väsentligt större betydelse föreligger, om fastighet, som är intecknad

gemensamt med annan fastighet, exekutivt försäljes. För närvarande innehåller

icke inteckningsförordningen för sistnämnda fall något sådant stadgande

som det af lagrådet ifrågasatta, och så länge detta förhållande fort
-

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

103

far, synes det icke vara lämpligt att meddela bestämmelse i ämnet för det

nu förevarande fallet. Såsom lagrådet erinrat hafva emellertid i fråga om

exekutiv försäljning af gemensamt intecknade fastigheter stadganden i angifna

syfte upptagits i ett förslag till lag om ändring i inteckningsförordningen,

hvilket genom proposition den 19 januari 1912 förelagts riksdagen.

En motsvarande bestämmelse för frälseräntors del synes därför förtjäna att

komma under öfvervägande. Men då de förändringar, som innefattas i

det nyss omförmälda redan framlagda förslaget, icke äro afsedda att träda

i kraft förr än den 1 januari 1914, torde det vara lämpligt att låta nämnda

fråga, hvad frälseräntorna vidkommer, anstå till 1913 års riksdag.

De i 17 och 18 §§ af det remitterade förslaget innefattade bestämmelserna

att aflösningssumman skall af statskontoret utbetalas till Kungl.

Maj:ts befallningshafvande och att uppsägning af förskott skall ske hos

statskontoret hafva, såsom lagrådet hemställt, blifvit uteslutna. Närmare

stadganden i nämnda och andra därmed sammanhängande ämnen lära

visserligen erfordras men torde lämpligen utfärdas i administrativ ordning.

På lagrådets hemställan har genom uttryckligt stadgande, som erhållit

sin plats i en ny med nummer 17 betecknad paragraf, förklarats att

kostnaden för vissa till aflösningsförfarandet hörande åtgärder skall gäldas

af allmänna medel.

Slutligen har, jämväl på lagrådets begäran, för den föreslagna lagens

ikraftträdande bestämts viss tid, den 1 januari 1913.

Hvad därefter beträffar förslaget till lag om sammanläggning af

frälseränta med fastighet samt om inteckning i frälseränta bör tydligen, sammansåsom

lagrådet påpekat, hvad i 2 § stadgas om ’ inteckning förklaras äga ff

tillämpning beträffande ej blott fordran utan äfven annan rättighet, för medfastighvilken

egendom kan häfta jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken. intecf-ni

Enligt det remitterade förslagets 3 § skall rätten taga initiativ till frälseränta.

sammanläggning endast då lagfart å fång till frälseräntan eller fastigheten ^ §.

meddelas för den, som förut har eller samtidigt erhåller lagfart jämväl å 3 §.

den andra egendomen, eller ock till rättens handläggning förekommer

ärende, hvarigenom förut befintligt i 2 § angifvet hinder för sammanläggning

undanröjes. Denna förslagets ståndpunkt har gifvetvis sin förklaring

däri att man funnit betänkligheter mot ett allmänt åläggande för domstolarna

att utan vidare undersöka och begagna möjligheterna till sammanläggning

samt att, då man velat binda domstolarnas skyldighet att

taga dylikt initiativ vid utifrån tillkommande omständigheter, man ansett

sig böra taga hänsyn blott till sådana som äga betydelse för möjligheten

till sammanläggning. Härigenom har emellertid, såsom lagrådet

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 15.

framhållit, förslagets effektivitet väsentligt förminskats, och äfven jag anser

därför önskvärdt att förslaget i denna del förändras.

Lagrådet har angifvit två olika möjligheter för en sådan förändring,

nämligen dels att ålägga rätten att vid hvarje inskrifningsärende angående

räntan eller fastigheten eller bådadera ingå i undersökning om möjligheten

till sammanläggning dels att förplikta domstolarna att, äfven utan föranledande

af något inskrifningsärende, vidtaga åtgärder för sammanläggning

af alla frälseräntor och fastigheter, beträffande hvilka förutsättningar för

sådan åtgärd finnas vid den föreslagna lagens trädande i kraft eller därefter

komma att föreligga.

Mot den förra utvägen, hvilken tillstyrkes af lagrådet, kan invändas,

att långt ifrån alla inskrifningsärenden äga sådan betydelse för samraanläggningsfrågan

att det finnes någon inre grund att ställa dennas upptagande

i beroende af desamma. Bortsedt från de fall, då ny inteckning

förhindrar en sammanläggning, som förut varit möjlig, är det med hänsyn

till sammanläggningen "ofta likgiltigt att inskrifningen äger rum, t. ex.

om en inteckning förnyas eller inteckning sökes i den förut gravationsfria

fastigheten, som är i samma hand förenad med den gravationsfria

frälseräntan.

Ur praktisk synpunkt äger emellertid den af lagrådet tillstyrkta utvägen

företräde framför den andra — eljest måhända mera rationella —

särskildt därutinnan att rättens skyldighet att upptaga dylika frågor kommer

att inträda efter hand på grund af särskilda omständigheter samt

tillsyn å skyldighetens fullgörande underlättas. Vid omarbetningen åt

förevarande bestämmelser, som nu erhållit plats i 5 §, har jag fördenskull

låtit den af lagrådet uttalade meningen lända till efterföljd.

Med lagrådets förslag i fråga om rätt och plikt för domstolen att

taga initiativ till sammanläggning når man dock, såsom en ledamot i

lagrådet erinrat, icke de fall, då antagligen lång tid skall förflyta, innan

ett inskrifningsärende förekommer. Med hänsyn härtill har jag, i öfverensstämmelse

med hvad nämnde ledamot föreslagit, ansett böra stadgas

att domstolen skall vara berättigad att, äfven utan sammanhang med inskrifningsärende,

Väcka fråga om sammanläggning och därom förordna.

Sådant stadgande har införts i 6 §.

§§■ För sammanläggning på ägarens ansökning är enligt det remitterade

förslaget icke erforderligt att lagfart meddelats å frälseräntan och fastigheten.

Det torde ock kunna sägas att, eftersom frälseräntan genom sammanläggningen

upphör, lagfartens betydelse för reda och säkerhet i fastighetsförhållandena

är väsentligt mindre än i vanliga fall. Är det fråga om

en frälseränta af ringare värde, kan dessutom lagfartskostnaden komma

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 75.

att motverka benägenheten för sammanläggning, särskildt som det icke

sällan lär förekomma att frälseräntor länge gått ur hand i hand utan att

''lagfaras. Jag har dock ej velat motsätta mig lagrådets enhälliga hemställan,

att lagfart skall fordras så snart det ej är fråga om fång, som

enligt äldre lag icke behöft lagfaras. Bestämmelserna om den frivilliga

sammanläggningen hafva enligt lagrådets önskan fått sin plats före stadgandena

om sammanläggning på domstols initiativ och ingå nu i 3 och

4 §§ af det omarbetade förslaget.

Lydelsen af det remitterade förslagets 8 §, som i det omarbetade 8 §.

förslaget erhållit nummerbeteckningen 9, har enligt lagrådets hemställan

undergått en redaktionell jämkning.

Lagrådet har vidare hemställt, att 9 och 10 §§ i det remitterade 9 och w §§.

förslaget måtte ersättas med ett stadgande, som innefattar fullständigt förbud

mot intecknande af frälseränta i andra fall än de i 10 § särskildt

angifna. Då man härigenom undviker de svårigheter, som äro förenade

med genomförande af den i förslaget afsedda anordningen, och syftet för

densamma vinnes på ett i hufvudsak tillfredsställande sätt, tillstyrker jag,

att nämnda hemställan bifalles. Bestämmelser i enlighet härmed innefattas

i 10 § af det omarbetade förslaget.

Mot 11 § i det remitterade förslaget har lagrådet först erinrat, att u §■

densamma syntes vara alltför sträng, såvidt anginge intecknings nedsättande

i fastigheten. Denna erinran synes mig vara befogad under förutsättning

att, såsom nyss omförmäldes, allmänt förbud mot intecknande af frälseränta

stadgas och ägaren alltså beröfvas den enligt det remitterade förslaget

förefintliga utvägen att bereda en inteckning ensamt i fastigheten giltighet

äfven i frälseräntan och sålunda möjliggöra nedsättande af en gemensam

inteckning under den förra inteckningen. I sammanhang därmed att

sådant förbud meddelas, bör därför 11 § omarbetas enligt lagrådets förslag.

^ Jämväl i öfrigt torde hinder ej möta att bifalla lagrådets yrkanden

vid förevarande paragraf.

I anledning af lagrådets hemställan om ändring af förslagets rubrik

har åt densamma gifvits lydelsen: »förslag till lag om sammanläggning

af frälseränta med den fastighet, hvaraf räntan utgår».

Utöfver hvad förut nämnts hafva i detta lagförslag, liksom i det

föregående, vissa redaktionella jämkningar vidtagits.

Ett förslag till lag om ändrad lydelse af 11 kap. 2 ,§ jordabalken Öfriga

har föranledts af lagrådets erinran att, enär inteckning i frälseränta för la9försla9- fordran, som afses i 11 kap. 2 § jordabalken, allenast under en öfvergångstid

skall kunna äga rum, ändring i nämnda lagrum är påkallad.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 saml. 54 käft. (Nr 75.) 14

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 15.

I fråga om förslagen till lag om ändrad lydelse af 18 § i förordningen

angående lagfart ä fång till fast egendom den 16 juni 1875 och

lag om ändrad lydelse af 61 § i förordningen angående inteckning i fast

egendom af samma dag hafva lagrådets erinringar iakttagits. Sistnämnda lagförslag

har tillika underkastats jämkning med hänsyn till ett ytterligare

lagförslag, som jag på lagrådets hemställan funnit mig böra framlägga.

Lagrådet har nämligen erinrat, att förebilden till de i förslaget till

lag om aflösning af vissa frälseräntor upptagna föreskrifterna om förskotts

antecknande i jordebok och verkan däraf vore att söka i gällande bestämmelser

om odlingslån men att dessa icke innehölle någon motsvarighet till

de i samma förslag — 16 § i det remitterade, 14 § i det omarbetade

förslaget — intagna stadgandena om anteckning i inteckningsprotokollet

angående förskottet och därmed sammanhängande förhållanden. Det kunde

enligt lagrådets mening ifrågasättas, huruvida icke samtidigt med införande

af de nu föreslagna stadgandena motsvarande föreskrifter borde meddelas

med afseende å de ur den synpunkt, som föranledt stadgandenas

upptagande, mycket mera betydelsefulla odlingslånen. Sådana föreskrifter

syntes böra fä tillämpning jämväl i fråga om lån, som redan antecknats

i jordeboken och ej blifvit till fullo inbetalda.

I den af lagberedningen den 31 december 1907 framlagda andra

afdelningen af dess förslag till jordabalk innefattas ett förslag till lag om

ändrad lydelse af förordningen den 20 jidi 1855 angående kronans rätt

vid återbetalning af lån, som blifvit i jordebok antecknade. Genom detta

förslags antagande skulle det åf lagrådet angifna syftet vinnas, och då

nämnda syfte synes mig berättigadt, hemställer jag, att åtgärd nu vidtages

för berörda förslags upphöjande till lag, endast med den jämkning, som föranledes

däraf att förslaget kommer att behandlas före de till nya jordabalken

hörande inskrifningsförfattningarna.

Beträffande förslaget till ändring i 61 § inteckningsförordningen

vill jag äfven erinra om att samma paragraf ingår i det förut omnämnda

genöm° proposition den 19 januari 1912 riksdagen förelagda förslaget

till lag om ändring i vissa delar af inteckningsförordningen. Vid antagande

af både sistberörda förslag och de nu anmälda förslagen torde vissa ändringar

böra vidtagas i desamma för att i förevarande del bringa dem till

öfverensstämmelse med hvarandra.»

Departementschefen uppläste härefter omförmälda enligt förut angifna

grunder upprättade förslag till

lag om aflösning af vissa frälseräntor,

lag om sammanläggning af frälseränta med den fastighet, hvaraf

räntan utgår,

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 15.

lag om ändrad lydelse af 11 kap. 2 § jordabalken,

lag om ändrad lydelse af 18 § i förordningen den 16 juni 1875

angående lagfart å fång till fast egendom,

lag om ändrad lydelse af 61 § i förordningen den 16 juni 1875

angående inteckning i fast egendom samt

lag om ändrad lydelse af förordningen den 20 juli 1855 angående

kronans rätt vid återbetalning af lån, som blifvit i jordebok antecknade;

och hemställde departementschefen, att nämnda förslag måtte jämlikt

§ 87 regeringsformen föreläggas riksdagen till antagande.

Denna hemställan, som biträddes af statsrådets

öfriga ledamöter, blef af Hans Maj:t Konungen bifallen;

och skulle till riksdagen aflåtas proposition af den lydelse

bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet

jErik Öländer.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1912:228 Riksdagens skrifvelse Nr 228 s. 1 i texten
  2. LU 1912:68 Lagutskottets memorial Nr 68 s. 1 i texten
  3. LU 1912:57 Lagutskottets utlåtande Nr 57 s. 1 i texten