Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om allmän pensionsförsäkring och till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalk^

1913-03-01 · 409 sidor, varav 391 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,3 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 391 av 409 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1913:126, Med förslag till lag om allmän pensionsförsäkring och till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalk^

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kung!. May.ts Nåd. Proposition Nr 126.

1

Nr 126.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag

till lag om allmän pensionsförsäkring och till lag om

ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalk^; given

Stockholms slott den 28 mars 1913.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå

Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

lag om allmän pensionsförsäkring; och

lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande

utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förbliver Riksdagen med all

kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Axel Schotte.

1*

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 90 höft. (Nr 126.)

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Förslag

till

om

allmän pensionsförsäkring.

Härigenom förordnas som följer:

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Envar svensk man eller kvinna skall, där ej nedan annorlunda

stadgas, enligt donna lag genom erläggande af årliga pensionsafgifter

och med bidrag af allmänna medel försäkras till erhållande af pension.

2 §.

Rätt till pension enligt denna lag inträder vid varaktig oförmåga

till arbete och senast vid fyllda sextiosju år, även om varaktig arbetsoförmåga

då ännu icke är för handen.

Varaktig oförmåga till arbete skall anses vara för handen hos den,

som befinnes till följd av ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet

eller lyte vara ur stånd att vidare försörja sig genom sådant

arbete, som motsvarar hans krafter och färdigheter.

3 §•

Pensionsärenden, som i denna lag avses, handläggas av en för hela

riket gemensam myndighet, benämnd pensionsstyrelsen, samt av särskilda

pensionsnämnder i orterna.

s. 3 Kontrollera mot PDF

KungL Mcij:t Nåd. Proposition Nr 126. 3

I behandling av besvärsmål eller, oberoende av besvär, av fråga om

lagligheten av pensionsnämnds beslut skola deltaga förutom den, av

vilken ärendet föredrages, minst tva av styrelsens ledamöter; skolande

av dessa ledamöter åtminstone en hava fullgjort vad författningarna

föreskriva dem, som uti domareämbeten må nyttjas. Uppstå härvid

skiljaktiga meningar, gälle vad allmänna lagen stadgar angående omröstning

till dom.

I övrigt bestämmas grunderna för pensionsstyrelsens organisation

och verksamhet av Konung och Riksdag.

Om avgiftsplikt.

4 §.

Beloppet av den pensionsavgift, som skall av envar avgiftspliktig

erläggas, utgör för varje år tre kronor samt, därest i hans taxering

under året enligt gällande förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt

ingår inkomst av minst 800 kronor, därutöver:

a) om inkomsten ej uppgår till 1,200 kronor, fem kronor;

b) om inkomsten uppgår till 1,200 kronor eller mera, tio kronor.

Pensionsavgift erlägges ej av någon för år före det, under vilket

han fyller sexton år, eller efter det, under vilket han fyllt sextiosex

år, eller för år, för vilket han icke är i riket mantalsskriven. Pensionsavgift

erlägges ej heller av den, som är till arbete varaktigt oförmögen.

Från avgiftsplikt undantages jämväl

dels den, i vilkens taxering under året enligt förordningen om inkomst-

och förmögenhetsskatt inberäknas förmögenhet till värde av

minst 6,000 kronor;

dels

a) ordinarie innehavare av tjänst, å vilken lagen den 11 oktober

1907 angående civila tjänstinnehavares rätt till pension eller

lagen den 4 juli 1910 angående rätt till pension för tjänstemän vid

statens järnvägar äger tillämpning;

b) delägare i telegrafverkets eller folkskollärarnas pensionsinrättning

samt i arméns eller flottans pensionskassa;

c) ordinarie innehavare av prästerlig tjänst;

dels ock hustru till sålunda undantagen person.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 126.

I övrigt ankommer på Konungens prövning, huruvida och under

vilka . villkor personer, vilka pension är tillförsäkrad på grund av anställning

i allmän eller enskild tjänst eller genom försäkring i pensionsinrättning

eller livränteanstalt, må undantagas från avgiftsplikt enligt

denna lag.

Om pension.

6 §•

Pensions årliga belopp utgör trettio procent av de erlagda pensionsavgifternas

sammanlagda belopp.

Därjämte utgår av allmänna medel ett tillägg till pensionen för

pensionstagare, som är till arbete varaktigt oförmögen och vilkens årsinkomst

ej uppgår för man till 300 och för kvinna till 250 kronor.

Pensionstillägget utgör för år räknat i fråga om pensionstagare,

som ej åtnjuter någon inkomst, för man 150 och för kvinna 125 kronor,

och i fråga om pensionstagare, som åtnjuter inkomst, nämnda belopp

med avdrag av halva årsinkomsten. För varje år, för vilket endera

av de i 4 § stadgade pensionsavgifter av åtta eller tretton kronor

blivit erlagd, höjes pensionstillägget med en procent.

För pensionsberättigad änkling, änka eller annan ogift kvinna, som är

till arbete varaktigt oförmögen och har att försörja ett eller flera egna barn

under femton år, ökas pensionen, därest årsinkomsten ej uppgår till 300

kronor för man och 250 kronor för kvinna jämte 120 kronor för varje

barn, med särskilt pensionstillägg för barnen. Beloppet av sådant pensionstillägg

utgör 60 kronor för varje barn, där årsinkomsten ej överstiger

300 kronor för man och 250 kronor för kvinna, samt, där årsinkomsten

överstiger nämnda belopp, 60 kronor för varje barn med avdrag

av hälften av det belopp, varmed årsinkomsten överstiger 300

kronor för man och 250 kronor för kvinna.

7 §•

Årsinkomst, som i 6 § avses, utgör all den inkomst av fast egendom,

. kapital . eller arbete, som någon skäligen kan antagas komma att

tillsvidare årligen åtnjuta utöver den pension honom enligt denna la^r

tillkommer. ö ö

Där inkomst helt eller delvis utgöres av naturaförmåner, iakttages,

att

för den, som av inkomsten har full om än torftig försörj

inmg, ars
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kung! Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

inkomsten ej må uppskattas till lägre belopp än 300 kronor för man

och 250 kronor för kvinna, och att, där inkomsten ej räcker till full

försörjning, årsinkomsten uppskattas till motsvarande lägre belopp, ävensom

att årliga värdet av bostad ej må uppskattas till lägre belopp än

50 kronor. Där uppskattningen ej kan ske med ledning av dessa bestämmelser,

verkställes densamma efter de i orten gällande priser eller

efter andra grunder, som finnas tillämpliga.

I fråga om äkta makar skall, vid bestämmande av pensionstilläggs

belopp, årsinkomsten för envar av dem beräknas utgöra hälften av deras

sammanlagda årsinkomst.

8 §■

Befinnes någon, som åtnjuter pension, icke längre vara i riket

mantalsskriven, må efter omständigheterna pensionen eller, där pensionstillägg

utgår, allenast tillägget indragas. Lag samma vare, därest någon,

som i följd av varaktig oförmåga till arbete åtnjuter pension,

sedermera befinnes icke längre vara till arbete varaktigt oförmögen.

Har för någon, som åtnjuter pensionstillägg, årsinkomsten ökats till

sådant belopp, att rätt till pensionstillägg ej längre tillkommer honom,

indrages tillägget. Sker eljest ändring i den inkomst, efter vilken

pensionstillägget blivit bestämt, må tillägget i enlighet därmed ökas eller

minskas, dock att dylik jämkning i pensions belopp ej må äga rum mer

än en gång under varje år.

9 §•

I fråga om pensionsberättigad, som

a) avhänt sig inkomst eller egendom i uppsåt att erhålla pensionstillägg

eller högre sådant tillägg än honom eljest skolat tillkomma; eller

b) visat tredska eller uppenbar försumlighet i fullgörandet av honom

enligt denna lag åliggande avgiftsplikt;

må sökt pensionstillägg icke beviljas och skall redan beviljat pensionstillägg

indragas; dock att vederbörande pensionsnämnd må, efter prövning

av omständigheterna, för särskilt fall medgiva pensionstillägg med

minskat belopp.

Pensionstillägg eller del av pensionstillägg, som på grund av vad

sålunda stadgats icke utgår till pensionstagare, tillfaller den kommun,

till vilken pensionstagaren i fattigvårdshänseende hör.

Angående pensionstillägg för pensionstagare, som i följd av dryckenskap

eller eljest oordentligt levnadssätt blivit eller måste antagas bliva

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

i behov av fattigvård, må vederbörande pensionsnämnd besluta, att tilllägget

tills vidare indrages; och tillfaller jämväl sålunda indraget pensionstillägg

den kommun, till vilken pensionstagaren i fattigvårdshänseende

hör.

10 §.

Kostnaden för pensionstilläggen bestrides till tre fjärdedelar av staten

och till en fjärdedel av landstingen och kommunerna efter fördelning

dem emellan på sätt nedan stadgas.

En åttondel av kostnaden fördelas emellan samtliga kommuner sålunda,

att varje kommun bestrider åttondelen af pensionstillägget för

pensionstagare. som var i kommunen mantalsskriven vid den tid, från

vilken tillägget bestämts att utgå, och att, där tillägget blivit jämlikt

8 § ökat, åttondelen av ökningen bestrides av den kommun, i vilken

pensionstagaren då var mantalsskriven. Minskas pensionstillägg, till

vilket två eller flera kommuner lämna bidrag, skola dessa kommuners

andelar i återstående beloppet bestämmas efter förhållandet mellan deras

förutvarande bidrag.

En åttondel av kostnaden fördelas mellan landstingen och de städer,

som icke deltaga i landsting, sålunda, att varje landsting bidrager

med ett belopp, motsvarande vad som enligt ovan stadgade grunder belöper

å de i landstinget deltagande kommunerna, och att varje stad,

utöver det belopp, som enligt samma grunder skall av staden gäldas,

ytterligare bidrager med ett lika stort belopp.

Kommunernas och landstingens andelar i pensionskostnaden uträknas

av pensionsstyrelsen. Angående tid och sätt för gäldande av dessa andelar

förordnas av Konungen.

11 §•

Finnes på grund av höga levnadskostnader i den ort, där pensionstagare

är bosatt, pensionen ej vara tillräcklig för hans försörjning, äger

den kommun, till vilken pensionstagaren i fattigvårdshänseende hör, att,

därest han förut sökt efter förmåga ärligen försörja sig, till hans pension

lämna ett tillskott, vilket förty icke skall anses såsom fattigvård. Sådant

pensionstillskott må dock, evad det utgår i penningar eller naturaförmåner,

ej uppgå till högre årligt värde än för man till 150 och för

kvinna till 125 kronor; och kan tillskottet av kommunen efter omständigheterna

minskas eller indragas.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

7

Om fonden.

12 §.

Pensionsavgifterna ingå till en fond, vilken förvaltas enligt grunder,

som bestämmas af Konung och Riksdag.

Till denna fond skall för varje år av statsmedel tillskjutas ett belopp,

motsvarande en tredjedel av samtliga för avgiftspliktiga kvinnor för året

erlagda pensionsavgifter.

13 §.

Inom fem år efter det lagen trätt i kraft och sedermera minst eu

gång vart tionde år skall genom pensionsstyrelsens försorg anställas en på

vetenskaplig sannolikhetsberäkning grundad undersökning, huruvida genom

de föreskrivna pensionsavgifterna jämte det tillskott av statsmedel,

varom i 12 § sägs, kunna för dem, som först därefter bliva avgiftspliktiga,

beredas de pensioner, som enligt bestämmelserna i 6 § första

stycket motsvara dessa avgifter.

1 sammanhang med sådan undersökning skall tillika verkställas

utredning, huruvida fonden är så stor, att den minst motsvarar kapitalvärdet

av alla de utbetalningar, som med dess medel skola bestridas.

Om pensionsavgifternas erläggande.

14 §.

Pen avgift av tre kronor om året, som skall av envar avgiftspliktig

erläggas, uppbäres av den kommun, där den avgiftspliktige är

mantalsskriven. Uppbörden ombesörjes av den myndighet inom kommunen,

som förrättar uppbörden av kommunalutskylderna.

De pensionsavgifter av fem och tio kronor, som enligt 4 § åligga

vissa avgiftspliktiga, debiteras och uppbäras i samband med kronoutskylderna.

Där så skäligt prövas, äger Konungen för viss kommun förordna,

att jämväl uppbörden av de i första stycket av denna § omförmälda

avgifter skall verkställas i samband med kronouppbörden.

15 §.

För det i 14 § första stycket omförmälda ändamål skall varje år,

sedan mantalslängden för kommunen blivit i stadgad ordning justerad,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

av mantalsskrivningsförrättaren uppgöras förteckning över de i längden

upptagna personer, som vid årets början uppnått femton men icke sextiosex

års ålder. I förteckningen, som uppgöres enligt fastställt formulär,

angives för varje person namn, födelseår och dag, civilstånd, yrke

samt bostad, varjämte för envar, som under nästföregående år varit undantagen

från avgiftsplikt, anteckning göres härom.

Förteckningen tillställes taxeringsnämndens ordförande samtidigt med

att den justerade mantalslängden enligt gällande författning till honom

överlämnas. Sedan förteckningen kommit taxeringsnämnden tillhanda,

beslutar nämnden, på grund av upplysningar från vederbörande pensionsnämnd

och i övrigt kända förhållanden, för varje i förteckningen upptagen

person, huruvida för året avgiftsplikt må åligga honom, varjämte

om besluten anteckning göres i förteckningen.

Senast fem dagar efter det taxeringsnämndens arbete för året avslutats,

överlämnas förteckningen till den kommunala uppbördsmyndigheten,

som ombesörjer, att avskrift av densamma hålles tillgänglig för

allmänheten under tiden från och med den 1 till och med den 10 juli

å ställe, som minst fjorton dagar förut kungöres i kyrkan och tillika

på annat lämpligt sätt tillkännagivesl Härigenom skall envar som

vederbör anses hava erhållit del av förteckningens innehåll.

Den pensionsavgift av tre kronor, som i 14 § första stycket avses,

erlägges därefter före utgången av mars månad nästföljande år i den

ordning, som av kommunen bestämmes. Har avgiftspliktig, där uppbörden

skett å en termin, icke erlagt avgiftens hela belopp, eller, där

uppbörden fördelats å två eller flera terminer, icke i föreskriven ordning

erlagt avgiften, skall likväl vad av honom före uppbördstidens utgångmå

hava erlagts tagas i beräkning vid bestämmande av pensions belopp

enligt 6 § första stycket.

De erlagda avgifterna redovisas och inbetalas till den i 12 § omförmälda

fonden. Kommunen är därjämte skyldig att till samma fond

redovisa och inbetala ett belopp, motsvarande avgifter, som icke blivit

erlagda. Yad av kommunen sålunda inbetalats må icke tagas i beräkning

vid bestämmande av pensionsbeloppet.

Sker uppbörden på sätt i 14 § sista stycket omförmäles, svarar

kommunen även i sådant fall på sätt ovan stadgats för de pensionsavgifter

av tre kronor eller delar därav, som icke blivit erlagda.

För ej erlagd pensionsavgift eller del därav äger kommunen fordran

hos den avgiftspliktige.

Den ovannämnda förteckningen, försedd med uppgift om den avgift

eller del därav, som av avgiftspliktig erlagts och enligt vad ovan

s. 9 Kontrollera mot PDF

kungt. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

9

stadgats må tagas i beräkning vid bestämmande av pensions belopp,

insändes av kommunens uppbördsmyndighet till pensionsstyrelsen före

utgången av månaden näst efter den, under vilken uppbördstiden utgått.

Närmare bestämmelser angående tid och sätt för ovan föreskrivna

redovisning och. inbetalning till den i 12 § omförmälda fonden meddelas

av Konungen.

16 §.

För verkställande av uppbörd, som i 14 § andra och tredje styckena

omförmäles, skall av vederbörande taxeringsnämnd i taxeringslängden

för året angående varje avgiftspliktig antecknas beloppet av den avgift,

som skall av honom i sammanhang med kronouppbörden erläggas.

Å kronodebetsedel uppförd pensionsavgift må kunna av avgiftspliktig

särskilt erläggas jämlikt härom av Konungen meddelade närmare

bestämmelser.

Pensionsavgift, varom i 14 § andra stycket sägs, må ej erläggas

och ej heller utsökas, sedan sex månader förflutit efter utgången

av det år, under vilket avgiften blivit påförd, tiar sådan pensionsavgift

allenast till en del av sitt belopp erlagts eller indrivits, tages jämväl

den del i beräkning vid bestämmande av pensions belopp enligt 6

§ första stycket.

Varje år skall före den 1 september genom uppbördsmyndigheten

till pensionsstyrelsen insändas uppgift enligt fastställt formulär om de

för nästföregående år enligt denna § erlagda och indrivna pensionsavgifter.

17 §■

Ändring i taxeringsnämnds beslut enligt 15 eller 16 § må av enskild

sakägare ävensom av kommun samt av ombud, varom i 27 § förmärs,

sökas genom besvär inom tid och i den ordning, som angående

besvär över taxeringsnämnds beslut är stadgat, dock att, där ändring

sökes i beslut rörande fråga, huruvida någon skall på grund av

varaktig oförmåga till arbete undantagas från erläggande av pensionsavgift,

besvären skola anföras hos pensionsstyrelsen och inlämnas till

vederbörande pensionsnämnd inom utgången av juli månad. Har pensionsavgift

blivit den klagande påförd, är han ändock skyldig att erlägga avgiftsbeloppet

med rätt att återfå vad han finnes hava för mycket erlagt.

Har ändring i beslut, varom här är fråga, gjorts av annan myndighet

än pensionsstyrelsen, skall genom den myndighets försorg anmälan

härom ofördröjligen ske hos pensionsstyrelsen.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 90 käft. (Nr 126.) 2*

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Jttungt Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Menar någon, vilken pensionsavgift påförts, att för honom sedermera

sådant förhållande inträtt, att han, då avgiften skall erläggas, bör undantagas

från avgiftsplikt, må frågan hänskjutas till ordföranden i vederbörande

pensionsnämnd. Den, som med ordförandens utlåtande ej åtnöjes,

må underställa frågan pensionsnämndens avgörande. Intill dess

nämndens beslut i ämnet meddelats, skall det besked, som ordföranden

givit, lända till efterrättelse.

18 §.

Innehar avgiftspliktig vid tid, då pensionsavgift skall av honom

erläggas, tjänst eller arbetsanställning hos arbetsgivare, och varder avgiften

för den avgiftspliktige erlagd av arbetsgivaren, äger denne, mot

avlämnande till den avgiftspliktige av bevis om avgiftens erläggande,

av honom tillkommande kontant avlöning till ersättning för sitt utlägg

innehålla det erlagda beloppet.

Har ersättningen ej sålunda uttagits inom sex månader efter det

avgiften av arbetsgivaren erlagts, är all rätt till ersättning förfallen.

Om pensionsnämnder.

19 §.

Varje socken å landet samt varje stad ävensom varje köping, som

utgör egen kommun, bildar ett pensionsdistrikt.

Hava två eller flera socknar på landet gemensam kommunalförvaltning,

skola de samfält utgöra ett pensionsdistrikt.

Bär på grund av kommuns vidsträckthet eller folkmängd eller

andra förhållanden så prövas lämpligt, må kommunen fördelas i två

eller flera pensionsdistrikt. Beslut om sådan fördelning ävensom om upp.- hävande eller förändring därav fattas å landet av kommunalstämma

och i stad av stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, av allmän rådstuga.

Beslutet skall underställas Konungens befallningshavande, som äger

att detsamma antingen oförändrat fastställa eller ock på anförda skäl

ogilla.

20 §.

För varje pensionsdistrikt skall finnas eu pensionsnämnd, bestående

av en ordförande och ett jämnt antal ledamöter, högst sex.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Ordförande i pensionsnämnd och suppleant för honom förordnas av

Konungens befallningshavande för fyra år i sänder.

Ledamöterna i pensionsnämnd, järnte ett lika antal suppleanter för

dem, väljas varje gång för fyra år, å landet av kommunalstämma eller

av kommunalfullmäktige, där sådana finnas, och i stad av stadsfullmäktige

eller, där sådana ej finnas, av allmän rådstuga. Vid val å kommunalstämma

och allmän rådstuga iakttages, att varje röstande har eu

röst. Halva antalet av de utsedda ledamöterna samt halva antalet av

suppleanterna avgå efter lottning vid slutet av andra året från det

denna lag trätt i kraft. Avgår ledamot eller suppleant under den för

honom bestämda tjänstgöringstid, anställes fyllnadsval; och bör den sålunda

valde tjänstgöra under den tid, som för den avgångne återstått.

Sedan val av ledamot eller suppleant ägt rum, skall underrättelse

om den valdes namn och bostad ofördröjligen meddelas pensionsnämndens

ordförande.

21 §.

Ordförande eller ordförandes suppleant samt ledamot eller ledamots

suppleant i pensionsnämnd må endast den man eller kvinna vara, som

är i kommunen boende och som uppnått myndig ålder samt är i besittning

av medborgerligt förtroende och råder över sig och sitt gods.

Gift kvinna vare ej på den grund, att hon står under mannens målsmanskap,

obehörig att utöva uppdrag, varom nu är fråga.

Ej må annan kunna avsäga sig uppdrag, som nu nämnts, än

ämbets- eller tjänsteman, som av sin befattning är hindrad att fullgöra

uppdraget, den, som under de fyra sistförflutna åren tjänstgjort såsom

ordförande eller ledamot i pensionsnämnd, samt den, som eljest uppgiver

förhinder, som i fråga om ordförande av Konungens befallningshavande

och i fråga om ledamot av vederbörande valkorporation godkännes.

22 §.

Pensionsnämnd har, förutom att i allmänhet övervaka denna lags

efterlevnad inom pensionsdistriktet, att vid behandling av ärenden rörande

pension förfara på sätt i SO § angives samt att i övrigt ställa

sig till efterrättelse bestämmelserna i denna lag och de föreskrifter, som

angående pensionsnämnder av Konungen meddelas.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

23 §.

Pensionsnämnd sammanträder minst eu gång var tredje månad å tid

och ställe, som nämnden bestämmer. Dessutom sammanträder nämnden

på kallelse av ordföranden, så ofta han med avseende å inkomna ärendens

antal och vikt finner det nödigt. Tid och ställe för sammanträde

late ordföranden minst fjorton dagar förut kungöra i kyrkan samt tillika

på annat lämpligt sätt bringa till allmänhetens kännedom; varjämte

ombud, som i 27 § omförmäles, skall om sammanträdet genom ordförandens

försorg i god tid underrättas.

Ordföranden och ledamöterna skola för sin inställelse vid sammanträdena

av kommunen åtnjuta ersättning till belopp, som av kommunen

bestämmes.

24 §.

Pensionsnämnd må ej handlägga ärende, där icke, förutom ordföranden,

minst två ledamöter äro tillstädes.

Inträffar för ordförande eller ledamot sådant hinder, att han ej kan

inställa sig vid sammanträde, åligger det honom att därom ofördröjligen

underrätta vederbörande suppleant; och vare sålunda underrättad ''suppleant

skyldig att utan vidare kallelse infinna sig.

Ordförande, ledamot eller vederbörligen kallad suppleant, som utan

av pensionsnämnden godkänt förhinder utebliver från nämndens sammanträde,

ävensom ordförande eller ledamot, vilken vid inträffat

förhinder uraktlåter att underrätta suppleant, skall till kommunens kassa

bota ordföranden eller hans suppleant tjugufem kronor samt ledamot eller

hans suppleant fem kronor. Därest sammanträdet i anseende till de

närvarande ledamöternas fåtalighet måste inställas eller upplösas, böte

ledamot eller suppleant dubbelt. Om uttagande av sådana böter förordnar

Konungens befallningshavande efter anmälan av ordföranden eller

ledamot i vederbörande pensionsnämnd eller av pensionsstyrelsens ombud

i orten.

25 §.

Å pensionsnämnds sammanträde skola till prövning företagas de

sedan nästföregående sammanträde inkomna ärenden, och skall ärende

genast avgöras, där icke nämnden för vederbörandes hörande eller eljest

i följd av särskilda omständigheter finner uppskov oundgängligen er
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

fordras. Dock skall i sådant fall ärendet bringas till slut å näst därpå

följande sammanträde.

Åro vid omröstning rösterna lika delade, gäller den mening ordföranden

biträder.

26 §.

Pensionsnämnds ordförande åligger att enligt fastställt formulär

hålla register över gjorda framställningar och inkomna ansökningar.

Han förer vid nämndens sammanträden protokoll eller är för dess ordentliga

förande ansvarig, ombesörjer skriftväxlingen, emottager alla till

nämnden ställda skrivelser och framställningar samt vårdar nämndens

handlingar.

Ordföranden äger av kommunen tillgodonjuta gottgörelse för de

honom genom uppdraget åsamkade kostnader, såsom för skrivmaterialier,

postporto och skrivarehjälp. Åro de ordföranden åliggande göromålen

synnerligen omfattande, äger kommunen, i den mån en dylik utgift

för densamma ej må anses alltför betungande, därjämte tilldela

honom skäligt arvode. Beslut om sådant arvode fattas å landet av

kommunalstämma och i stad av stadsfullmäktige eller, där sådana ej

finnas, av allmän rådstuga. Rörande av kommunalstämma fattat beslut

om sådant arvode gäller i övrigt vad i gällande kommunalförfattning

är stadgat angående arvode till ordförande i kommunalnämnd.

Protokollet skall innehålla uppgift om de vid sammanträdet närvarande

ledamöterna av pensionsnämnden samt redogörelse för de ärenden,

som vid sammanträdet förekommit, ävensom för de beslut, som av nämnden

fattats.

Protokollet för varje sammanträde skall genast justeras; dock må

pensionsnämnden särskilt för varje gång uppdraga åt två ledamöter att

jämte ordföranden verkställa justeringen sist inom åtta dagar efter sammanträdets

slut.

Sedan protokollet för sammanträde justerats, åligger det ordföranden

att ofördröjligen till vederbörandes kännedom å förut kungjort

ställe anslå de beslut, som fattats, och anses härigenom meddelande om

besluten hava skett den dag anslag gjordes.

27 §.

För varje pensionsdistrikt skall finnas ett av pensionsstyrelsen förordnat

ombud; dock må samma person kunna förordnas till ombud

för flera pensionsdistrikt.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kung}. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Ombud äger närvara vid vederbörande pensionsnämnds sammanträden

och deltaga i överläggningarna, men ej i besluten. I övrigt har

ombudet att ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter, som

varda av pensionsstyrelsen meddelade.

Landsting äger ock för pensionsdistrikt inom landstingsområdet

utse. ombud, i er sådant ombud äge vad i denna lag är stadgat om

pensionsstyrelsens ombud motsvarande tillämpning.

28 §*

Ändring i pensionsnämnds beslut må av enskild sakägare ävensom

av kommun samt av vederbörande i 27 § omförmälda ombud sökas hos

pensionsstyrelsen genom besvär, vilka skola ingivas till pensionsnämndens

ordförande, eller i betalt brev med allmänna posten vara till denne

inkomna sist å trettionde dagen efter beslutets meddelande, den dagen

oräknad, då sådant skedde. Ordföranden äge ock att över nämndens

beslut anföra besvär. Över inkomna besvär skall nämnden avgiva yttrande,

varefter handlingarna i ärendet av ordföranden så snart ske kan

insändas till pensionsstyrelsen.

Öfver pensionsstyrelsens beslut må klagan ej föras.

Om ansökning rörande pension.

29 §.

Ansökning rörande pension göres hos pensionsnämnden i det pensionsdistrikt,

där sökanden senast blivit mantalsskriven.

Ansökningen, som avfattas enligt fastställt formulär, skall innehålla

upplysningar angående sökandens arbetsförmåga och inkomster samt vad

i övrigt till utredande av hans pensionsrätt må erfordras, jämte en av

sökanden undertecknad, pa heder och samvete avgiven förklaring, att

de lämnade upplysningarna äro med sanningen överensstämmande. År

sökanden ur stånd att själv avgiva sådan förklaring, skall riktigheten

av upplysningarna intygas av två trovärdiga, med sökandens förhållanden

förtrogna personer. Vid ansökningen fogas prästbevis angående

sökandens ålder.

Där ansökning'' allenast avser pension enligt 6 § första stycket, är

uppgift om sökandens inkomster ej erforderlig.

3° §.

Ai ansökning gjord rörande pension, skall pensionsnämnden pröva

de i ansökningen lämnade upplysningar och åberopade handlingar

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

15

samt på grund av denna prövning och kända förhållanden besluta,

huruvida sökanden äger rätt till pension, samt bestämma storleken av

den årsinkomst, som skall läggas till grund för beräkning av pensionstilläggs

belopp.

Sedan den i 28 § stadgade besvärstid gått till ända, skall, evad

besvär anförts eller icke, beslutet i ärendet jämte tillhörande handlingar

av ordföranden ofördröjligen insändas till pensionsstyrelsen.

Där sökanden funnits berättigad till pension, skall pensionsstyrelsen

beräkna och fastställa beloppet samt utfärda pensionsbrev, som genom

nämndens försorg tillställes pensionstagaren. Uppgår det beräknade

beloppet icke till sex kronor om året, må dock pension ej utgå och

förty ej heller pensionsbrev utfärdas.

Finnes pensionsnämnds beslut strida mot denna lag, äger pensionsstyrelsen,

där ej på grund av anförda besvär rättelse kan ske, att återförvisa

ärendet till förnyad prövning.

Vad om ansökning rörande pension samt om handläggning av sådant

ärende stadgats gäller i tillämpliga delar jämväl om ärende rörande

ökning, minskning eller indragning av pension. Innan pensionsnämnd

fattar beslut i ärende rörande minskning eller indragning av pension,

skall nämnden lämna pensionstagaren tillfälle att yttra sig.

Om pensions utbetalande.

31 §■

Pension utgår från den dag rätt till pension inträtt, vilket, då

annat förhållande ej visas, anses hava skett den dag pensionen sökes,

till utgången av den månad, under vilken pensionstagaren avlidit eller

pensionens indragning beslutats.

Lag samma vare i tillämpliga delar i fråga om ökning eller minskning

av pension.

32 §.

Utbetalning av pension verkställes genom postanstalten i den ort,

där pensionstagaren vistades, då ansökning om pension gjordes, därest

icke i ansökningen uppgivits annan postanstalt. Anvisning å den postanstalt,

genom vilken utbetalningen sker, skall lämnas i pensionsbrevet.

Avflyttar pensionstagare till annan ort eller önskar pensionstagare eljest

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungi. Majds Nåd. Proposition Nr 126.

pensionens utbetalande genom annan än förut angiven postanstalt, må

pensionsstyrelsen förordna om utbetalningens verkställande genom den

postanstalt pensionstagaren uppgivit.

I ension må för varje kalendermånad lyftas tidigast den 15 i samma

månad eller, om den dagen inträffar å sön- eller helgdag, nästpåföljande

söckendag; dock att, om pension ej uppgår till 30 kronor eller pensionstagaren

flyttat ur riket, beloppet utbetalas allenast en gång för

varje år efter ingången av därpå följande år.

Pensionsbelopp, som ej lyftats inom ett år, sedan det till betalning

förfallit, vare förverkat och tillfälle den i 12 § omnämnda fonden.

Om understöd.

33 §.

Den, som efter fyllda femton år bliver till arbete varaktigt oförmögen,

men för vilken avgifter till erhållande av pension icke blivit erlagda,

ävensom den, vilken vid nämnda ålder redan är varaktigt arbetsoförmögen,

äger erhålla understöd under villkor och med belopp, som

angående pensionstillägg är i 6 § stadgat.

Änkling, änka eller annan ogift kvinna, som är till arbete varaktigt

oförmögen men icke berättigad till pension och vilken har att försörja

ett eller flera egna barn under femton år, äger erhålla understöd under

villkor och med belopp, som i 6 § är stadgat angående pensionstillägg

för barn.

Beträffande understöd, varom ovan sägs, gäller även i övrigt i tilllämpliga

delar vad i denna lag är föreskrivet om pensionstillägg och

om kostnaden för dess bestridande samt om ansökning rörande pension

och om pensions utbetalande.

Om pension på grund av frivilliga avgifter.

34 §.

_ För att vid varaktig oförmåga till arbete och senast vid fyllda sextiosju

år erhålla pension utöver vad ovan i denna lag stadgas, vare det

envar svensk man eller kvinna, som fyllt femton år, medgivet att, på

sätt Konungen bestämmer, erhålla försäkring genom erläggande av fri
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts}Nåd. Proposition Nr 126.

villiga avgifter. Dylika avgifter må för varje gång ej erläggas med

mindre belopp än en krona eller, där högre belopp erlägges, annorlunda

än med helt antal kronor, och ej heller må av någon under ett kalenderår

avgifter erläggas till högre sammanlagt belopp än det antal kronor,

som motsvarar halva antalet fyllda levnadsår.

De frivilliga avgifterna ingå till den i 12 § omnämnda fonden.

Till denna fond skall för varje år av statsmedel tillskjutas ett belopp,

motsvarande en femtedel av summan av de av kvinnor under året

erlagda frivilliga avgifter.

Årliga beloppet av pension enligt deDna § skall utgöra för varje

erlagd avgift en och en tredjedels procent av avgiftens belopp för varje

helt år, som förflutit från den dag avgiften erlades till den dag, från

vilken pensionen utgår.

För pensionstagare, som åtnjuter pensionstillägg, höjes pensionen

med en tredjedel.

Kostnaden för sådan höjning av pension bestrides av statsmedel.

Finnes någon hava försummat att fullgöra honom enligt 4 § åliggande

avgiftsplikt för år, varunder frivillig avgift för honom erlagts,

skall vid bestämmande av pensionens belopp hänsyn ej tagas till den

frivilliga avgiften i vidare mån än denna avgifts belopp må överstiga

beloppet av den försummade avgiften.

Beträffande avgifter och pensioner, som i denna § avses, länder i

tillämpliga delar till efterrättelse vad 13 § innehåller om verkställande

av undersökning å vissa tider av pensionsvillkor och fond.

35 §.

Rätt till pension eller understöd enligt denna lag kan icke överlåtas

och må förty ej för gäld tagas i mät.

36 §.

De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna lag innehåller,

finnas erforderliga för lagens tillämpning, meddelas af Konungen.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 90 käft.

3*

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 126.

Övergångsbestämmelser.

37 §,

Denna lag skall tråda i kraft den 1 januari 1914; dock att rätt till

understöd enligt 33 § ej tillkommer den, som då fyllt sextio år, ej heller

den, som då fyllt femton år och är till arbete varaktigt oförmögen samt

år 1913 under sammanlagt mer än fyra månader åtnjutit full försörjningav

fattigvården, välgörenhetsinrättningar eller enskilda personer.

För den, som vid lagens ikraftträdande fyllt aderton år, skall den pension

eller del därav, som jämlikt 6 § första stycket beräknas till viss

procent av erlagda pensionsavgifter, utgå med följande procent av dessa

avgifters sammanlagda belopp, nämligen

för

den,

som

fyllt

18,

men

icke

25

år

med

29

procent

b

b

»

25,

»

B

30

B

B

28

B

))

b

»

b

30,

))

B

35

B

B

27

B

»

B

b

i

35,

B

B

40

B

B

26

B

b

b

»

»

40,

B

B

45

B

B

25

B

b

b

»

45,

B

B

50

B

B

24

B

B

b

))

50,

B

B

55

B

B

23

B

))

b

»

B

55,

B

B

60

B

B

22

B

B

»

).i

))

60

21

B

Den ökade kostnad, som av denna bestämmelse föranledes, bestrides

av statsmedel.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kung!-. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

19

Förslag

till

Lag

om

ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsfoalken.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 12 § haudelsbalken skall erhålla

följande ändrade lydelse:

12 §.

Därnäst have kronan företräde till lös egendom för gäldenärens utskylder

sista och löpande året, de där ej för fast egendom utgå.

Sist skola med förmånsrätt ur gäldenärens egendom så i fast som

löst gäldas med lika rätt sins emellan: kommunal- och stadsutskylder,

av kyrkostämma eller kyrkofullmäktige beslutade avgifter till kyrka och

skola samt härads- och landstingsmedel, samtliga dock endast för sista

och löpande året; så ock vad enligt lag om allmän pensionsförsäkring

kommun må hava utgivit på grund av gäldenärens underlåtenhet att

'' erlägga pensionsavgift för sista och löpande året.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1914.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

7 mars 1913.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Staaff,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena greve Ehrensvård,

Statsråden Petersson,

Schotte,

Berg,

Bergström,

friherre Adelswård,

Petrén,

Stenström,

Larsson,

Sandström.

Tidigare

motioner

och förslag

S. A. Hedins

motion 1884.

Departementschefen, statsrådet Schotte, anförde:

Den moderna socialförsäkringens historia i vårt land kan sägas börja

‘ med S. A. Hedins motion i Riksdagens andra kammare år 1884 med begäran

mn förslag angående, bland annat, arbetares ålderdomsförsäkring. I själva

Verket, utgör motionen utgångspunkten för det arbete, som hos oss ''intill

nu nedlagts pa denna och med densamma förenade stora frågor. I

motionen gavs en överblick över de förslag om åtgärder till förbättrande

av arbetarklassens ställning, som framkommit i främmande länder, och

påvisades, hurusom denna rörelse blivit allmän-europeisk och att den

innebar en brytning med den äldre nationalekonomien, manchesterskolan,

och dess. nitälskan mot statens ingripande i den ekonomiska samfundsorganisationen.

I ett anförande i kammaren vid motionens behandling

betonade Hedin med skärpa lagstiftningens nödvändighet för de sociala

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 126.

spörsmålens lösning. »I min tanke», yttrade lian sålunda, »finnes icke

något medel, som med så stor säkerhet skall förminska den kommunala

fattigvårdsbördan, som just ett av staten ordnat och understött försäkringsväsende

för arbetarna.» Och han hävdade billigheten av, att någon

del av de »nedåt progressiva» konsumtionsskatterna användes »för att åt

arbetarna betrygga en människan värdig tillvaro».

Den omsorgsfullt motiverade framställningen .vann båda kamrarnas

bifall, och i skrivelse den 11 maj 1884 anhöll Riksdagen, bland annat,

att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, om och i vad mån åtgärder kunde

finnas lämpliga för beredande av ålderdomsförsäkring åt arbetare och

med dem jämförliga personer, samt därefter göra de framställningar till

Riksdagen eller vidtaga de anordningar i övrigt, till vilka förhållandena

kunde föranleda.

I anledning härav tillsatte Kungl. Maj:t samma år en kommitté — den

s. k. äldre arbetarförsäkringskommittén —, som år 1889 framlade förslag

till lag om obligatorisk ålderdomsförsäkring för en var i riket mantalsskriven

svensk undersåte. Pensionsavgifterna skulle erläggas av de försäkrade

själva, men begränsades till tio år, nämligen från och med det

år, då den försäkrade fyllde 19, till och med det, då han fyllde 28 år.

Avgiftsbeloppen skulle utgöra 25 öre i veckan eller 13 kronor om året.

Genom dessa inbetalningar skulle de försäkrade förvärva rätt till en årlig

pension av 72 kronor vid 60 års ålder. Genom erläggande av frivilliga

avgifter skulle tillfälle beredas till pension om högre belopp ävensom

vid tidigare ålder. Då det förutsågs, att många icke skulle kunna betala

den stadgade avgiften,, föreslogs, att kommunerna skulle erlägga

avgift för dessa personer, dock högst under fem år. Den kostnad,

som härigenom skulle förorsakas kommunerna, beräknades till 1,8 miljon

kronor om året. Staten föreslogs skola bestrida kostnaden för,

förutom den centrala förvaltningsanstalten, benämnd Riksförsäkringsanstalten,

försäkringen av den del av den då levande generationen, som

ej själv kunde komma ut med pensionsavgifterna. Härför erforderligt

belopp beräknades till 8,25 miljoner kronor.

Förslaget blev icke framlagt för Riksdagen. Kungl. Maj:t, som fann

ålderdomsförsäkringen möjligen böra sättas i samband med och huvudsakligen

grundas på invaliditetsprincipen, uppdrog i stället år 1891 åt

en ny kommitté, den s. k. nya arbetarförsäkringskommittén,att ytterligare

utreda frågan. Denna kommittés år 1893 framlagda förslag skiljde sig

fullständigt från det äldre förslaget, men närmade sig däremot i väsentliga

delar den tyska invaliditets- och ålderdomsförsäkringslagen, som

några år tidigare trätt i kraft. Den proposition, som på grundvalen av

sistnämnda förslag utarbetades till 1895 års riksdag, innehöll bestäm
-

Riksdagens

skrivelse

den 11 maj

1884.

Äldre

arbetarförsäkringskommitténs

förslag av

år 1889 om

obligatorisk

ålderdomsförsäkring.

Nya arbetarförsäkringskommitténs

förslag av

år 1893.

1895 års

proposition.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 126.

Riksdagens

skrivelse den

10 maj 1895.

meker om försäkring mot invaliditet, varmed likställdes uppnådda 70 års

ålder för alla hos arbetsgivare mot en årlig avlöning av högst 1,800

kronor anställda personer över 18 år. De försäkrade indelades i tre

pensionsklasser, omfattande: den första manliga arbetare med minst 10

kr. i kontant veckolön, den andra alla övriga manliga och den tredje

alla kvinnliga försäkrade. Avgifterna i de olika klasserna utgjorde

resp. 20,oo, 12,50 och 7,50 kr. om året, varav arbetarna skulle erlägga

resp. 12,50, 7,50 och 5 kr. samt arbetsgivarna resten, med rätt likväl för

arbetsgivare med viss lägre inkomst att av statsmedel återfå sitt bidrag.

Till den tredje klassen hänfördes även försäkrade mäns hustrur; avgifterna

för dem skulle erläggas av staten. Åven föreslogos uppfostringsbidrag

å 30 kronor till minderåriga, inom äktenskapet födda barn till

aflidna försäkrade män. Kostnaden härför skulle jämväl bäras av staten,

liksom utgifterna för upptagande i försäkringen av den då levande generationen

(under 40 år). Avgifterna skulle inkasseras enligt det tyska

märkesystemet. Administrationen skulle handhavas av en central myndighet,

benämnd pensionsstyrelsen, stödd på lokala organ, pensionsnämnder.

Pensionerna skulle utgå med ett belopp av 50 kronor, med tilllägg

för varje vecka, för vilken pensionsavgift erlagts, av vissa bestämda

belopp, olika för de olika pensionsklasserna. Pensionernas belopp efter

5, 30 och 50 försäkringsår (varje år räknat till 50 avgifts ve ekor) utvisas

av följande tabell:

Klas s.

Total

årsavgift

kr.

efter

5 år

kr.

Pension

efter

30 år

kr.

efter

50 år

kr.

I. Män med minst 500 kronor kontant inkomst ............

20''oo

75

200

300

II. Män under 500 kronor..........................................

12''5o

63

125

175

III. Kvinnor ............................................................

7''50

55

80

100

Kostnaderna för försäkringen, som vid ikraftträdandet skulle omfatta

omkring 700,000 personer, skulle 30 år senare uppgå till: för arbetarna

4,9 milj., för arbetsgivarna 2,6 milj. och för staten 4,4 milj. kr.

om året. — Vid sidan av den obligatoriska försäkringen skulle anordnas

en frivillig försäkring, för vilken staten skulle bestrida förvaltningskostnaden.

Riksdagen fann emellertid propositionen icke kunna bifallas samt

anhöll i skrivelse den 10 maj 1895 om förnyad prövning och nytt för
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

slag. På framställning av Kungl. Maj :t beslöt emellertid samma riksdag

att i riksstaten för år 1896 avsätta ett belopp av 1,400,000 kr. för beredande

av pension vid varaktig oförmåga till arbete. Beslut om dylik

avsättning till den s. k. arbetarförsäkringsfonden liava sedermera årligen

fattats av Riksdagen, så att fonden vid 1914 års ingång kan beräknas

uppgå till 35,848,000 kr.

I proposition till 1898 års riksdag framlade Kungl. Maj:t ett nytt

förslag till invaliditets- och ålderdomsförsäkring. Det skiljde sig från

1895 års förslag huvudsakligen därigenom, att arbetsgivarnas bidragsskyldighet

borttagits och ersatts med motsvarande bidrag av statsmedel,

som fastställts till hälvten av de försäkrades bidrag. Detta hade i första

pensionsklassen nedsatts från 12,50 till 10 kr. om året. Åldersgränsen

hade sänkts från 70 till 65 år, men samtidigt rätten till invaliditetspension

gjorts beroende av att 50 levnadsår uppnåtts. Ifråga om avgifternas

erläggande hade den förändring införts, att de skulle betalas från

18 endast till 50 års ålder, samt att märkesystemet utbytts mot avgifternas

inbetalning på liknande sätt som insättningarna i postsparbanken.

Eu för alla tillgänglig frivillig försäkring föreslogs, inrättad efter samma

grunder som den obligatoriska. Staten skulle, utöver bidragen till avgifterna

samt förvaltningskostnaden, bestrida kostnaderna för den från

1895 års förslag bibehållna hustrupensioneringen. Pensionsbeloppet skulle

utgöra för varje erlagd avgift 2 proc. av dess belopp för varje helt år,

som förflutit från den dag, avgiften erlades, till den dag, från vilken

pensionen utginge. För den, som mellan 18 och 50 års ålder erlagt

stadgade avgifter, skulle pensionen vid 65 års ålder i de tre klasserna

utgöra resp. 200, 150 och 100 kr.

Ej heller detta förslag lyckades emellertid vinna Riksdagens bifall.

Av eljest i vårt land framkomna förslag till försäkring mot varaktig

arbetsoförmåga må här slutligen beröras det av en enskild kommitté

utarbetade och efter initiativtagaren uppkallade Raab’ska förslaget, offentliggjort

år 1906. Enligt detta skulle varje svensk medborgare vara

pliktig att från fyllda 18 år försäkra sig i en statsanstalt. Försäkringens

ändamål vore att bereda pension åt den försäkrade, när denne vore

mindre bemedlad och till självförsörjning genom arbete varaktigt oförmögen.

Dessutom skulle utgå uppfostringshjälp till obemedlade minderåriga,

som saknade försörjare. Pensionsavgifterna skulle utgöra 9 kr.

för man och 6 kr. för kvinna samt betalas från 18 till 60 års ålder,

dock icke för hustrur. Märkesystem skulle användas för avgifternas

upptagande. Pensionen skulle vid fullständig medellöshet utgöra: för

ensam man 175 kr., för ensam kvinna 125 kr. och för gift par 250 kr.

1898 års

proposition.

RaatfsJca

förslaget.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 126.

1907 urs

kommitté.

Utlåtande och

Då den försäkrade ägde någon inkomst, skulle pensionssumman minskas

med inkomstens halva belopp. När den egna inkomsten uppginge till

350 kr. för ensam man, 250 kr. för ensam kvinna samt 500 kr. för gift

pal, skulle pension icke erhållas. Till kostnaden för pensioneringen

av den nuvarande generationen skulle jämväl stat och kommunbidraga.

Den 13 december 1907 fann Kungl. Majrt för gott att tillsätta 1m

kommitté med uppdrag att, efter allsidig utredning av frågan om allmän

aldeidoms- och mvaliditetsförsäkring, inkomma med underdånigt yttrande

i ämnet samt de lagförslag, vartill utredningen kunde föranleda.

färsing den c ^en ^ november 1912 har denna kommitté avlämnat ett av motiv och

9 november omfattande utredningar åtföljt förslag till lag angående allmän vensionsZfhZnmm

yörsä\r™9-. Detta förslag har härefter för yttrande remitterats till kornmerskollegram,

generalpoststyrelsen, styrelsen för postsparbanken, riksförsäkringsanstalten

och Kungl. Maj:ts befallningshavande i rikets län,

varjämte kommuner ävensom föreningar och enskilde lämnats tillfälle

att yttra sig över förslaget. De från kommerskollegium, styrelsen

för postsparoanken, riksförsäkringsanstalten samt svenska fattigvårdsförbundets

aibetsutskott inkomna utlatandena, i sin helhet befordrade till

tiycket, torde, jämte en likaledes tryckt översiktlig redogörelse för övriga

utlåtanden, få åtfölja detta protokoll såsom bilagor. (Bilagor A—E.)

system‘för e - ^ man 1 utlandet sökt På lagstiftningens väg lösa frågan om beålderdoms-

tolkningens skyddande mot de ekonomiska följderna av ålderdom och

°ditetsför-" invaliditet> detta skeft efter tvänne väsentligt skilj da linjer. I Tysksäkriiig''.

^and .0(:d de länder, som följt dess föredöme, omfattar ifrågavarande lagstiftning

huvudsakligen lönarbetare, vilka genom egna avgifter till någon

del bidraga till kostnaderna. I övrigt bestrides kostnaden genom bidragav

arbetsgivarna och genom statsmedel. Pensionernas storlek rättar sig

till viss. del efter de erlagda avgifternas antal och belopp. Pensionen

utgår vid varaktig oförmåga till arbete, dock senast vid viss ålder (i

Tyskland <0 år). Ehuru försäkringen såsom nämnts i regel avser endast

lönarbetare, gör sig dock en stark strävan gällande att få den att

omfatta även andra närstående befolkningsgrupper, såsom hantverkare

och smärre jordbrukare (t. ex. i ett österrikiskt förslag av år 1908).

Nu berörda lagstiftningssystem har dessutom vunnit tillämpning i Frankrike

genom 1910 års lag angående ålderdomsförsäkring av arbetare,

hantverkare och mindre jordbrukare, i England genom nationalförsäklingslagen

av ar 1911, i Luxemburg genom lag av sistnämnda år angående

obligatorisk försäkring mot ålderdom och invaliditet samt i Rumänien

år 1912.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Ktmgl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

25

Enligt det andra systemet däremot omfattar pensioneringen hela

befolkningen. Rätten till pension göres dock i större eller mindre grad

beroende av det ekonomiska behovet. Kostnaderna uppbäras helt och

hållet av det allmänna. Detta system har införts i Danmark, Nya Zeeland,

Australien, Frankrike (genom 1905 års lag om obligatorisk försörjning

av medellösa åldringar, invalider och obotligt sjuka) och England

(genom lagen om ålderdomspensioner av 1908). Dessa lagar avse i regel

endast ålderdomsförsäkring.

Att de båda systemen kunna tillämpas vid sidan av varandra i

samma land framgår av det sagda. Så omfattar i England ålderdomspensioneringen

hela befolkningen, invaliditetsförsäkringen åter är en försäkring

efter tyskt mönster, omfattande allenast lönarbetare. I Frankrike

gäller 1905 års understödslag hela befolkningen, medan 1910 års

lag är inskränkt till lönarbetare.

Det nu hos oss föreliggande kommittéförslaget, som jag härmed

har att anmäla för Kungl. Maj:t, kan i den meningen anses utgöra en

sammansmältning av de båda ovan anförda principerna eller lagstiftningssystemen,

som förslaget visserligen å ena sidan omfattar så gott

som hela befolkningen, men å andra sidan förutsätter, att en avsevärd

del av kostnaden skall bestridas genom personliga avgifter.

Innan jag närmare ingår på detta förslag, skall jag till en början

tillåta mig att i allra största korthet sammanfatta förslagets allmänna

grunder.

Det huvudsakliga syftet med en lagstiftning på hithörande område

angives av kommittén böra vara att åt ålderstigna eller eljest invalida

samhällsmedlemmar, som på grund av arbetskraftens

nedsättning eller förlust ej längre hava sin försörjning, söka

genom pensioner bereda en ekonomiskt tryggare och socialt

värdigare form för understöd än som eljest måste lämnas av

den allmänna fattigvården eller av enskilda.

I enlighet härmed föreslås en i huvudsak på invaliditetsprincipen

byggd försäkring, tillgodoseende behovet i varje enskilt fall. Emellertid

har med invaliditetsprincipen kombinerats ålderdomsprincipen på så sätt,

att uppnåendet av 67 års ålder medför rätt till pension, även om invaliditet

(arbetsoförmåga) då ännu icke skulle vara för handen, dock endast

ifråga om de pensionsbelopp, som beredas väsentligen genom de

försäkrades egna avgifter.

I likhet med alla tidigare i vårt land framställda förslag i denna

fråga utgår förslaget från principen om lagstadgat försäkringst vång,

obligatorisk försäkring således, en princip, om vars riktighet man, såsom

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 90 käft. 4*

Kommitté
förslagets
allmänna
grunder.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

kommittén framhåller, med hänsyn till den i utlandet vunna erfarenheten

icke längre lärer böra hysa någon tvekan.

I ändamål att tillgodose understödsbehovet ej allenast hos de s. k.

lönarbetarna — såsom i Tyskland — utan även hos övriga befolkningsgrupper,

bland vilka detta behov, enligt vad verkställda undersökningar

utvisa, jämväl gör sig i hög grad gällande, har försäkringen

utsträckts till att omfatta så gott som hela befolkningen.

Kostnaden för försäkringen skulle bestridas dels genom pensionsavgifter

från de försäkrade, dels av allmänna medel. De försäkrades

avgifter beräknas uppgå till 8 V2 miljoner kronor om året. Med dem

bestridas avgiftspensionerna, som slutligen stiga till 19 miljoner kronor

om året efter 1907 års befolkningsförhållanden. Det allmännas bidragberäknas

till sitt belopp ungefär motsvara den försörjning, som för närvarande

för de gamlas och orkeslösas underhåll påvilar den enskilda

och offentliga fattigvården. Kostnaden härför har av kommittén uppskattats

till, när försäkringen kommer i full gång, något mer än 30

miljoner kronor om året, varav ungefär en tredjedel ansetts motsvara

den kommunala fattigvårdskostnaden. Med anledning härav har föreslagits,

att kommunerna skulle bidraga med en tredjedel av det allmännas

bidrag, medan de återstående två tredjedelarna, i huvudsak motsvarande

den understödsbörda, som påvilar försörjningspliktiga anhöriga, skulle

bestridas av staten. De försäkrade själva beräknas sålunda komma att

bestrida ungefär 40 procent av hela kostnaden för försäkringen.

Pensionsavgift erlägges av envar arbetsför, man eller kvinna, från och

med det år, under vilket han fyller 16 år, och utgår med 2 kronor för

samtliga avgiftspliktiga (även för hustrur) samt därutöver med 5 kronor

för den, vars inkomst uppgår till 800, men icke till 1,200 kr., och med

10 kr. för den, som har en inkomst av 1,200 kronor eller mera.

Från avgiftsplikt undantagas, förutom utländingar och svenska

medborgare, vilka icke äro mantalsskrivna i riket, de som fyllt 67 år

eller äro invalider. Vidare undantagas dels innehavare av statstjänst

och andra, för ''vilkas pensionering är på annat sätt sörjt, dels ock — i

syfte att minska försäkringskostnaderna — personer med minst 6,000

kronors förmögenhet. Pensionsavgift erlägges ej heller av hustrur till

statstjänare och till personer med nyss angiven förmögenhet.

Pensionsavgifterna bilda grundvalen för avgiftspensionen, som föreslås

skola utgå med en viss bestämd procent, 30 procent för man och

23 procent för kvinna, av erlagda avgifter. Rätt till avgiftspension

inträder vid invaliditet och senast vid 67 års ålder, även om invaliditet

då ännu icke är för handen. För en avgift av 2 kronor under 50 år

erhålles en pension av 30 kronor för man och 23 kronor för kvinna,

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

27

samt för 12 kronors årsavgift under 50 år en pension av 180 kronor

för man och 138 kronor för kvinna. Pensionsavgifterna ingå till en

fond, rörande vars placering vissa föreskrifter äro meddelade.

Den samlade arbetareförsäkringsfonden skulle användas till beredande

av avgiftspension i viss utsträckning åt den nu levande generationen.

Förutom avgiftspensionen erhålla de pensionärer, som sakna all inkomst

eller hava lägre inkomst än 300 kronor för man och 250 kronor

för kvinna, ett pensionstillägg, vilket för den alldeles obemedlade uppgår

till 150 kronor för man och 125 kronor för kvinna om året. Om däremot

pensionstagaren har någon egen inkomst, minskas tillägget med

hälften av denna inkomst. Det utgår, till skillnad från avgiftspensionen,

allenast vid invaliditet (varaktig arbetsoförmåga).

För dem, som erlagt högre avgift än 2 kronor, höjes pensionstillägget

för varje sådan avgift med viss procent av sitt belopp. Man

har härmed velat taga hänsyn till behovet av större pensioner för de å

dyrare orter levande.

De, som på grund av invaliditet från ungdomen eller av annan

laglig anledning ej erlagt avgifter, erhålla understöd på samma villkor,

som gälla för pensionstillägg.

På grund av pensionernas ringhet, särskilt innan pensionsavgifter

till större antal hunnit erläggas, hava pensionerna förutsetts skola bliva

i många fall otillräckliga. Därför har föreslagits, att, om pensionen i

följd av höga levnadskostnader å någon ort icke skulle befinnas tillräcklig

för pensionstagarens försörjning, kommunen må äga rätt att

under form av tillskott till pensionen bevilja vissa understödsbelopp,

högst 150 kronor för män och 125 kronor för kvinnor, vilka tillskott

icke skola anses såsom fattigvård.

Den för samtliga försäkrade gemensamma pensionsavgiften av 2

kronor upptages av kommunerna, som ansvara för att dessa medel

komma pensionsfonden tillhanda. Övriga avgifter uppbäras i sammanhang

med kronouppbörden.

Pensionsansökningarna prövas i första hand av kommunala pensionsnämnder

i orterna. Andra och sista instans utgöres av eu central

myndighet, pensionsrådet, vilken utfärdar pensionsbreven. Pensionerna

utbetalas genom postverket.

Slutligen anordnas även en frivillig försäkring med insatser till begränsade

belopp. För mindre bemedlade och medellösa, som i den

obligatoriska försäkringen äro berättigade till pensionstillägg eller understöd,

utgår av statsmedel ett tillägg, varigenom den frivilliga pensionen

höjes med en tredjedel.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Departements
chefen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Kommittéförslaget synes mig innefatta en i det stora hela lycklig

lösning av det föreliggande, invecklade problemet. Vilande på ett omfattande

och väl genomarbetat statistiskt material, har förslaget på ett

originellt och fyndigt sätt anpassats efter vårt lands förhållanden. Det

utmärkes av enkelhet och reda och har fått en i allmänhet förtjänstfull

utformning i den framlagda lagtexten.

Jag förbiser ingalunda, att de pensioner eller understöd, som skulle

enligt förslaget beredas, i flera fall och särskilt i fråga om den nuvarande

generationen måste betraktas såsom otillräckliga för sitt ändamål,

och att det vore i hög grad önskligt, att på ett väsentligt mera

verksamt sätt redan från början kunna tillgodose ifrågavarande försäkrings-

och understödsbehov. Önskemålen om förbättring av pensionerna

synas mig dock icke böra få ställa sig hindrande i vägen för

antagande av ett förslag i huvudsaklig anslutning till det av kommittén

framlagda. Det är enligt min mening framför allt av vikt, att utan

vidare dröjsmål skrida till verket med att lägga en grund till en allmän

folkförsäkring här i landet, på vilken grund framdeles, med

stöd av vunnen erfarenhet, kan byggas vidare. Vi stå här efter flertalet

av andra kulturstater, och det måste vara högeligen angeläget att

snarast möjligt komma till ett resultat på detta svåra och ytterst betydelsefulla

område.

Då det föreliggande kommittéförslaget enligt min mening erbjuder

eu förhållandevis god grund för en allmän folkförsäkring i vårt land,

har jag låtit mig angeläget vara att i huvudsaklig anslutning till detsamma

utarbeta ett förslag, som nu torde framläggas för Riksdagen.

Uppenbart är, • att ett förslag av den art och den omfattning som

det föreliggande skall bliva föremål för olika meningar, såväl med hänsyn

till sina allmänna grunder som till vissa detaljer. Med de särskilda

svårigheter, varmed vi i vårt land hava att kämpa vid frågan om en

allmän folkförsäkring, och om vilka, närmast hänförande sig till våra

ogynnsamma befolkningsförhållanden och våra begränsade tillgångar,

kommittén vidlyftigt uttalat sig, är det tydligt, att man måste giva avkall

på vissa eljest befogade önskningar.

Att få alla de synpunkter och önskemål, som man skulle vilja ställa

på en dylik lagstiftning, tillgodosedda redan från början eller att finna

ett förslag i ett ämne som det förevarande, vilket icke i några enstaka

fall kan missbrukas eller som icke, efter de olika synpunkter, varifrån man

utgår^ kan göras till föremål för vissa inkast, torde icke vara möjligt.

Åtskilliga av de erinringar, som framställts i avgivna yttranden, hava

synts mig böra förtjäna avseende och föranlett ändringar i kommitténs

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

förslag; andra åter hava, även om de innehållit ett visst mått av berättigande,

icke funnits böra nu upptagas. Det må tillhöra framtiden

att vidtaga de förändringar och tillbyggnader, som av den under försäkringens

tillämpning vunna erfarenheten finnas påkallade.

Jag skall här nedan till en början tillåta mig några allmänna uttalanden

och erinringar i vissa delar, som gjorts till föremål för

särskilda anmärkningar eller erinringar, för att sedan Övergå

till eu behandling paragrafvis av förslaget och då få tillfälle att

närmare redogöra för de ändringar, som förslaget synes böra

undergå, ävensom bemöta en del andra anmärkningar, till vilka

jag icke ansett mig kunna giva min anslutning.

Först torde jag böra yttra några ord om den allmänna pensionsförsäkringens

samband med socialförsäkringens övriga grenar. I detta hänseende

anför kommittén bland annat:

»Vad frågan vidkommer om det varit ändamålsenligt att, på sätt

med kommitténs uppdrag avsetts, lösa förevarande försäkringsproblem

självständigt och utan att tillika upptaga övriga sociala försäkringsfrågor,

håller även kommittén före, att det valda tillvägagångssättet

varit det ur saklig synpunkt mest lämpliga. Kommittén vill därjämte

framhålla, att en möjligen framdeles önskvärd närmare anslutning av

nya sociala försäkringsgrenar till ålderdomsförsäkringen på intet sätt

synes vara hindrad eller försvårad genom det här nedan framlagda

förslaget.»

Såsom kommittén erinrar, avsåg dess mandat utan tvivel en lösning

av ålderdoms- och invaliditetsförsäkringsproblemet utan samtidigt

upptagande av övriga sociala försäkringsfrågor. Den anmärkningen har

emellertid efter förslagets offentliggörande framställts, att man borde

hava börjat med att genomföra obligatorisk sjuk- och olycksfallsförsäkring

samt låtit ålderdoms- och invaliditetsförsäkringen utgöra avslutningen

på den sociala försäkringsbyggnaden. Till stöd för denna anmärkning

har åberopats exemplet från Tyskland, där man först, efter att

hava år 1883 infört obligatorisk sjukförsäkring och följande år obligatorisk

olycksfallsförsäkring, tog itu med ålderdoms- och invaliditetsförsäkringens

problem, vilket erhöll sin lösning år 1889. Tvivelsutan

finnes fog för en sådan tankegång. Sjukförsäkringens hälsovårdande

verksamhet torde åtminstone i någon mån bidraga till lättande av inva
-

Sambandet

med annan

socialförsäkring.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 126.

liditetsförsäkringens tunga. Icke utan skäl liar sjukförsäkringen understundom

betecknats som själva inkörsporten till socialförsäkringen. Dess

problem erbjuder, jämte olycksfallsförsäkringens, mindre svårigheter än

den sociala försäkringens i övrigt. Dessa förhållanden kunde synas

mana till att följa den tyska utvecklingsgången. Enligt min mening

är emellertid denna väg icke den under förhanden varande förhållanden

hos oss lämpligaste. Den invaliditet, som vållas av ålderdom eller svårare

sjuklighet, måste tvivelsutan fortfarande drabba i vidsträckta kretsar,

även om sjukvården når allt högre grad av effektivitet, och än mindre

anledning föreligger att tro, att olycksfallsförsäkringen skulle kunna i

större utsträckning avlyfta ålderdoms- och invaliditetsförsäkringens bördor.

Att man i föregångslandet på detta område, Tyskland, först gripit sig

an med de mindre omfattande problemen, torde närmast hava berott på

att, när man därstädes började lösa socialförsäkringsproblemen, man

rörde sig på ett nästan obrutet område, där man lämpligast gick från

de mindre svårigheterna till de större, men framför allt därpå, att man

från början tänkte sig försäkringen i sin helhet såsom en lagstiftningför

en befolkningsklass allena, lönarbetareklassen. Annorlunda ställer sig

saken, när man som vi nu kan tillgodogöra sig en rik utländsk erfarenhet

inom den sociala försäkringens olika grenar och framför allt

rimligen måste räkna med situationen, sådan den i vårt land föreligger,

på socialförsäkringens område.

Den obligatoriska försäkringens nödvändighet har hos oss blivit

klar först inom ålderdoms- och invaliditetsförsäkringens område. Beträffande

olycksfallsförsäkringen kan insikten om denna nödvändighet sägas

hava slagit igenom först vid 1908 års riksdag. Först på hösten 1910

har emellertid frågan om olycksfallsförsäkringslagens revision hänskjutits

till ålderdomsförsäkringskommittén, som vid remissens mottagande redan

hunnit långt fram mot sitt ursprungliga mål. Vad sjukförsäkringen angår,

så har på detta område tvångsförsäkringstanken något undanskjutits

genom 1910 års sjukkasselag. Denna lag genomfördes väsentligen för

att tillmötesgå målsmännens för den frivilliga sjukkasserörelsen i sig

befogade anspråk på en laglig, enhetlig reglering av sjukkasseverksamheten

och densammas kraftiga understödjande från statens sida. Eu

total omläggning av den frivilliga sjukförsäkringen till tvångsförsäkring

torde därför, om den bör ifrågasättas, icke kunna ske under den allra

närmaste framtiden. Däremot synes mig uppenbart, att man snarast

möjligt måste komplettera vår lagstiftning på detta område med en på

tvångsprincipen grundad sjukförsäkring för de ekonomiskt svagaste, vilka

nu icke i tillräcklig omfattning nås av den frivilliga sjukförsäkringen.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Ktmgl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

31

Av det sagda torde framgå, att en annan ordning för det sociala

försäkringsverkets uppbyggande än den hos oss nn inledda skall möta

stora vanskligheter och i allt fall icke kan genomföras utan förnyade

vidlyftiga utredningar och arbeten, som måste taga många år i anspråk.

Ett dylikt förnyat undanskjutande av invaliditets- och ålderdomsförsäkringen

synes mig icke kunna ifrågasättas. Att vi härvid gripa oss an med

frågorna i annan ordning, än man i Tyskland funnit vara den riktigaste,

beror även därpå, att man numera ej längre kan inskränka ålderdomsförsäkringen

till allenast lönarbetare, såsom fallet väsentligen måste

bliva i fråga om de övriga grenarna av socialförsäkringen.

Sedan ålderdoms- och invaliditetsförsäkringen erhållit sin lösning, blir

nästa uppgift en grundlig reformering av olycksfallsförsäkringen, varefter

torde följa sjukförsäkringens utbyggande samt arbetslöshetsförsäkringsfrågan.

Angivna väg för försäkringsfrågornas behandling är enligt min mening

den, som säkrast och snabbast leder till målet. En var, som verkligen vill

komma från ord till handling, bör, synes mig, sådan situationen nu är,

avstå från att söka länka socialförsäkringsarbetet i vårt land efter andra,

än så teoretiskt berättigade linjer än dem, på vilka vi nu äro inne.

Av det sagda framgår, att jag icke kan finna det klander befogat,

som riktats mot kommittéförslaget därför, att i detsamma icke återfinnes

någon antydan om, huru övriga försäkringsgrenar skola tillgodoses och

anknytas till ålderdoms- och invaliditetsförsäkringen. Tillmötesgåendet

av eu dylik fordran skulle helt viss hava krävt år av nytt arbete och

nya undersökningar, d. v. s. ett uppskov av nu förevarande försäkringsfrågas

lösning på obestämd tid. Det är för övrigt svårt att se, vilka

olägenheter av betydelse, som kunna föranledas därav, att en detaljerad

plan för samtliga försäkringsfrågors lösning icke nu på en gång framlagts;

i varje fall har den framkomna kritiken icke utpekat sådana.

Härmed är icke sagt, att icke svårigheter i vissa detaljer kunna komma

att yppa sig. Detta är emellertid frågor av mera underordnad betydelse,

vilka lämpligen tagas upp till behandling först då de framställa sig och

kräva sin lösning.

I fråga om försäkringens allmänna omfattning hava, såsom förut Försäkrinerinrats,

tvänne olika system erhållit tillämpning: det i Tyskland, i Frank- ä11^M

rike genom 1910 års lag samt i England genom 1911 års lagstiftning omfattning.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition Nr 126.

genomförda, vilket begränsar försäkringen till att omfatta i huvudsak

endast lönarbetare, samt det i Danmark, i Australien, i Frankrike genom

1905 års lag och i England genom 1908 års lag förverkligade, enligt

vilket lagstiftningen omfattar hela befolkningen ; och har den till lönarbetarna

begränsade lagstiftningen i regel avsett genomförandet av en

invaliditetsförsäkring, medan de lagar, som erhållit ett allmännare tilllämpningsområde,

ofta avsett allenast en ålderdom sförsäkring.

Vad vårt land beträffar, så omfattade redan den äldre arbetarförsäkringskommitténs

förslag till ålderdomsförsäkring en var i riket mantalsskriven

svensk undersåte. Nya arbetarförsäkringskommittén stannade

däremot vid att föreslå en försäkring enbart för de mest av sin arbetskraft

beroende befolkningsgrupperna, men erkände uttryckligen, att några

principiella skäl mot en lagstadgad allmän försäkring icke förelåge. Det

var kostnadsfrågan, som främst föranledde densamma att inskränka sitt

förslag till blott vissa klasser av befolkningen.

En dylik begränsning måste, framhåller ålderdomsförsäkringskommittén,

föranleda betydande svårigheter.

»Aven ur en annan synpunkt», yttrar kommittén (del I sidd. 57—8)

»måste en blott till vissa klasser eller yrken begränsad försäkring vålla

avsevärda olägenheter. Ett stort antal personer tillhöra under olika

skeden av sitt liv olika sociala och ekonomiska grupper i samhället.

Vid en invaliditetsförsäkring, som omfattar exempelvis allenast lönarbetare,

kan det näppeligen undvikas, att många, som ursprungligen tillhört

försäkringen, vid tidpunkten för invaliditetens inträdande icke längre

tillhöra densamma, eller att åtskilliga först sent inträda i försäkringen

eller ock under längre mellantider sysselsättas i ej försäkringspliktiga

yrken. Då emellertid pensionerna i en försäkring av denna art oftast

stå i viss proportion till antalet erlagda avgifter, måste i de nämnda

fallen pensionsbeloppen bliva så obetydliga, att de icke kunna tänkas

förslå till att skydda mot nöd.

Vad särskilt beträffar den ställning, som kvinnorna skulle få inom

en till lönarbetarne begränsad försäkring, så visa erfarenheterna från

den tyska invaliditetsförsäkringen, att flertalet kvinnor, som tillhört försäkringen

före äktenskapet, efter dess ingående utträda ur densamma.

Då av de kvinnor, som inträda i försäkringen, åtminstone två tredjedelar

en gång gifta sig, mister lagen för flertalet sin effektivitet. Detta

förhållande har påvisats vara en av de svagaste punkterna i den tyska

invaliditetslagen och det har i sådant sammanhang ej utan fog satts i

fråga, huruvida lagens tvång med avseende på den kvinnliga arbetaren

vore berättigat.»

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

33

I de länder, där pensionsförsäkringen begränsats till allenast lönarbetare,

har man företrädesvis utgått från den uppfattningen, att behovet

av försäkringen för dessa arbetare vore vida större än inom andra samhällslager.

Genom omfattande statistiska undersökningar har ålderdomsförsäkringskommittén

sökt utröna, i vad mån behov av understöd vid invaliditet

i verkligheten förefinnes inom olika klasser av befolkningen inom vårt land.

Dessa undersökningar hava visserligen bestyrkt, att behovet av en pensionsförsäkring

för lönarbetare är synnerligen stort och att, absolut taget,

detta behov för dem är betydligt större än för andra samhällsklasser.

Men det har å andra sidan gjorts uppenbart, att behov av understöd i stor

utsträckning gör sig gällande även inom andra klasser, såsom torpare,

brukare, hantverkare m. fl., vilka visserligen äro mindre talrika än den

stora lönarbetarklassen, men som, i förhållande till sitt antal, i samma

eller nästan samma proportion som denna klass representeras bland de

understödsbehövande. En invaliditetsförsäkring efter tyskt mönster komme

således, framhåller kommittén, att från försäkringen utesluta betydande

grupper inom befolkningen, vilka, om än ej i samma, så dock i mycket avsevärd

utsträckning vid inträdande arbetsinvaliditet falla fattigvården till last.

På angivna skäl har kommittén grundat sitt förslag på den allmänna

regeln, att envar svensk man eller kvinna skall försäkras till erhållande

av pension. Härigenom komma även de rent praktiska svårigheterna

vid bestämmande av gränserna för försäkringens omfattning och övriga

med en ren lönarbetarförsäkring förbundna olägenheter att väsentligen

förminskas. Och genom det allmänna bidragets anpassande efter det verkliga

behovet i varje fall kommer försäkringen i huvudsak dem tillgodo, som

bäst behöva densamma, och i främsta rummet således just lönarbetarne.

Alla de, som i avgivna yttranden över förslaget uttalat sig i denna

fråga, hava delat kommitténs uppfattning.

Då de skäl, varpå densamma grundats, synas mig övertygande, tvekar

jag ej att ansluta mig till kommitténs ståndpunkt, att lagstiftningen på

detta område bör givas en sådan utsträckning, att därmed ernås en hela

folket omfattande försäkring. Om vi för något tiotal år sedan kunnat

införa ålderdoms- och invaliditetsförsäkring, hade sannolikt en lönarbetareförsäkring

allena ifrågakommit. Nu däremot, sedan frågan om en

allmän folkförsäkring kommit upp i vårt land och genom föreliggande kommittéförslag

erhållit utformning i lag samt allt flera länder under årens

lopp anslutit sig till folkförsäkringstanken och därjämte vår ekonomiska

utveckling så fortskridit, att de stora uppoffringar, en allmän folkförsäkring

kräver, icke avskräcka eller synas oss oöverkomliga, kan enligt

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 90 käft. 5*

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Alderdomseller

invaliditetsför

säkring''.

min mening icke ifrågakomma att vända åter till en mer eller mindre

ren lönarbetareförsäkring.

Till de undantag från delaktighet i pensionsförsäkringen, som av

kommittén föreslagits, återkommer jag i sammanhang med behandlingen

av 5 § i kommittéförslaget.

Kommittén har, såsom nämnts, till grund för sitt förslag lagt invaliditetsprincipen,

enligt vilken pension börjar utgå, då varaktig arbetsoförmåga

inträder. En ren ålderdomsförsäkring har nämligen befunnits

icke på ett fullt tillfredsställande sätt motsvara det ändamål, varom

fråga är. »Enligt ålderdomsförsäkringens princip», yttrar kommittén

(del I sid. 49), »skall understöd börja utgå först då den försäkrade uppnått

en på förhand bestämd pensionsålder. Fastställandet av denna

åldersgräns måste emellertid ske efter jämförelsevis godtyckliga grunder,

och denna gräns kan givetvis aldrig bestämmas så, att understöd kommer

att utfalla vid den tidpunkt, då behovet därav i verkligheten

inträder. Väljer man en hög pensionsålder, komma många, som före

uppnåendet av åldersgränsen förlorat sin arbetskraft, att antingen, därest

de dessförinnan avlidit, alls icke erhålla något understöd eller ock att

åtnjuta pension endast under en del av den tid, under vilken de varit

oförmögna till arbete. Sättes åter pensionsåldern lägre, bliver kostnaden

för stor i förhållande till vad som vinnes, men undvikes likväl

icke, att understöd kommer att utebliva, där behov därav på grund av

tidigt inträdd arbetsoförmåga föreligger, medan pensioner utgivas åt

många, som ännu äro fullt arbetsföra och sålunda icke i egentlig mening

i behov av understöd».

I hög grad belysande äro i detta avseende resultaten av en av kommittén

verkställd statistisk undersökning. Av densamma framgår, att

vid en i vårt land genomförd ålderdomsförsäkring med rätt till pension

för alla personer, som uppnått exempelvis 65 år, pensioner skulle hava,

efter 1908 års förhållanden, utbetalats till omkring 453,000 personer, av

vilka dock endast 356,000 voro invalider, medan samtidigt ej mindre

än omkring 213,000 personer över 18 år, som även voro invalider, men

icke uppnått den föreskrivna åldersgränsen, skulle stannat utanför försäkringen.

En motsvarande oegentlighet skulle i större eller mindre

utsträckning förekomma, huru än åldersgränsen valdes.

Dessa olägenheter undgår man genom att lägga invaliditetsprincipen

till grund för försäkringen. I eu dylik försäkring utgår, framhåller

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

35

kommittén, understödet just i de fall och. från den tidpunkt, då arbetskraften

ej längre räcker till och således det verkliga understödsbehovet

i allmänhet inträder. Angivna princip har också numera vunnit tillämpning

i de flesta lagar och lagförslag.

Till den av kommitterade uti ifrågavarande avseende intagna ståndpunkt

har kommerskollegium i sitt yttrande helt anslutit sig, och mot

densamma hava invändningar ej häller i övrigt förekommit.

Kommittén har emellertid, yttrar den i sina motiv (del I, sid. 51),

i så måtto med invaliditetsprincipen kombinerat ålderdomsprincipen, att

nämligen uppnåendet av 67 års ålder ansetts böra berättiga till erhållande

av pension, även om invaliditet då ännu ej skulle vara för handen,

en bestämmelse, som likväl föreslagits skola gälla endast i fråga om de

pensionsbelopp, som beredas genom de försäkrades egna avgifter. Härigenom

har nödigt beaktande lämnats däråt, att det främst torde vara

ifråga om den huvudsakligen av de försäkrades egna avgifter bekostade

pensionen, som kravet på dess utbetalande vid uppnåendet av en viss

ålder gör sig gällande, varjämte även ålderdomsprincipen bragts i tilllämpning

i en med hänsyn till kostnaderna för dess genomförande lämplig

utsträckning.

All socialförsäkring syftar i främsta rummet till att bringa det nödiga Förliållanekonomiska

stödet åt den, som genom förlust av hälsa och arbetskraft eller försäkring

genom arbetslöshet ser sina tillgångar uttömda och nöden stå för dörren, gen och

Fattigvård och socialförsäkring syfta alltså ytterst mot samma vården

mål, att skydda mot nöden. Denna gemensamhet i syftning innebär

en viss gemensamhet i omfattning: socialförsäkringen griper in på det

område, som förut varit fattigvårdens allena. Vid genomförandet av en

socialförsäkringslagstiftning blir därför frågan om dess förhållande till

fattigvården av betydelse.

Det är vid sådant förhållande helt naturligt, att det framlagda pensionsförsäkringsförslaget

mottagits med livligaste intresse av fattigvårdens

målsmän. Det är naturligt och på samma gång glädjande, ty det vakna

intresse, som ådagalagts särskilt å deras sida, vilka framträtt med nya tankar

och strävanden på fattigvårdens område, bådar gott för den utveckling

av fattigvården mot allt större fulländning, som även efter pensionsförsäkringens

genomförande kommer att utgöra ett viktigt samhällsintresse.

Ett betydande arbete har å fattigvårdshåll nedlagts på att intränga

i kommittéförslaget och utdraga konsekvenserna av dess stadganden,

särskilt för fattigvårdens del. De från fattigvårdsstyrelserna inkomna

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 126.

utlåtandena, svenska fattigvårdsförbundets arbetsutskotts vidlyftiga skrivelse,

föreningens för välgörenhetens ordnande i Stockholm inlaga, utförliga

tidskriftsartiklar samt talrika inlägg i dagspressen ävensom ett

av Svenska fattigvårdsförbundet anordnat, i Stockholm avhållet talrikt

besökt möte av fattigvårdsintresserade, vittna om, vilken vikt man i dessa

kretsar lagt vid, att förslaget just ur fattigvårdens synpunkt skulle

bliva föremål för en skarp och ingående granskning. Aven flera av de

myndigheter, som haft att yttra sig över förslaget, hava ägnat särskild uppmärksamhet

åt frågan om förhållandet mellan försäkringen och fattigvården.

Här nedan vill jag söka i korthet sammanfatta det väsentliga av de framkomna

anmärkningarna samt underkasta desamma den granskning, j ag funnit

påkallad. För en mera ingående kännedom om de i detta hänseende

gjorda erinringarna hänvisas till de vid protokollet fogade utlåtandena.

Såsom den sociala försäkringens ändamål angives från fattigvårdskritikens

sida, att medborgare i så stort antal som möjligt medelst

samhällets tvångsmakt bringas att genom avsättande under sin krafts

dagar av lämplig del av sin årsinkomst tillförsäkra sig själva ett existensminimum

vid inträffande sjukdom, olycksfall eller invaliditet. Genom

tillskott av allmänna medel gör samhället avkastningen av den åstadkomna

sparpenningen så stor, att häri ligger en bestämd uppmuntran. Dessa

båda försäkringen uppbärande krafter, den enskildes självhjälp och det

allmännas hjälp, tagas enligt förslaget i anspråk i oriktig proportion och

på ett felaktigt sätt. Försäkringsavgifterna och de av dem beroende

avgiftspensionerna äro för låga, pensionstilläggen förhållandevis för höga.

Och därigenom att det allmännas bidrag icke, såsom i utländska försäkringssystem,

bestämts till en fix summa, som utgår oberoende av

pensionstagarens ekonomiska förhållanden, utan anpassats efter det individuella

behovet, blir detta bidrag i sak en art av fattigvård. Genom

avlägsnandet av vissa yttre, med fattigunderstöds mottagande förenade

olägenheter för individen har man trott sig skapa något nytt i

stället för fattigvården, vilken ansetts vara av ondo och böra avskaffas.

Sakens kärna ligger emellertid icke här, utan i själva förutsättningen

för afl fattigvård och välgörenhet, den så att säga personliga bankruttförklaringen.

Fattigvården nödgas utgå härifrån, då den allenast ser till

behovet, men bör därför icke utsträckas utöver det nödvändiga. Socialförsäkringen

däremot bör syfta högre; dess mål bör vara att göra

folkets stora flertal mera socialt myndigt. I stället söker kommittén avsiktligt

skapa en ny samhällelig understödsverksamhet vid sidan av fattigvården.

Denna understödsverksamhet är dessutom underlägsen fattigvården

genom sin större stelhet och sin oförmåga att lämna hjälp i

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 126.

annan form än i reda pengar samt genom att icke göra den handhavande

institutionen ansvarig för att understödstagaren får den vård, han behöver.

— Tillämpningen av två på skilda grunder vilande lagar om

samhällelig nnderstödsverksamhet måste vålla stora svårigheter. De tillfälliga

nnderstödsbehoven skulle fortfarande tillgodoses av fattigvården

och alltså medföra de påföljder, som äro förknippade med fattigvård,

medan däremot de varaktigt arbetsoförmögna, till vilka socialförsäkringen

riktar sig, skulle gå fria från dessa påföljder. — Då åtgärder måste

träffas för att bereda anstaltsvård åt eu stor del av invaliderna, erfordras

bestämda regler härför i lagstiftningen. — Någon rätt för fattigvården

att övertaga pensionen för den, som icke kan själv omhänderhava densamma,

har icke stadgats; härigenom lämnas fältet fritt för missbruk

av varjehanda slag. — Från den föreslagna »nya fattigvården» är varje

personligt omvårdande element bortrensat. De senaste reformsträvandena,

som gått ut på att stärka detta element, hotas genom pensionsförsäkringen

av ett betänkligt bakslag. — Genom försörjningspliktens

överflyttande från anhöriga på staten kommer det redan nu alltför svaga

bandet mellan föräldrar och barn att ytterligare försvagas och strävandena

att skapa verksammare tvångsmedel mot försumliga försörjare att

motverkas. — Det föreslagna kommunala tillskottet kan väntas komma

till användning allenast i vissa kommuner, medan andra skola utfylla

skillnaden mellan existensminimum och pensionen med fattigvård. Det

är vidare fara värt, att kommunerna komma att använda sig av tillskottet

för att befria sig från understödstagare. Svårigheter måste

slutligen vållas av att det är mantalsskrivningskommunen, som beviljar

pension, under det fattigvård lämnas av hemortsrättskommunen.

Av dessa anmärkningar syftar säkerligen den djupast, som underkänner

själva den grundprincip, på vilken kommittén byggt sitt förslag

om det allmännas delaktighet i försäkringen, och betecknar pensionerna,

inklusive pensionstilläggen, såsom fattigvård under ändrat namn.

Denna ståndpunkt kan icke stödja sig därpå, att de försäkrades avgifter

i allt för ringa grad uppbära totalkostnaden för försäkringen.

Dessa avgifter motsvara i själva verket omkring 40 procent av hela kostnaden

och skulle efter den av mig längre fram förordade ökningen av

den lägsta avgiften komma att uppgå till omkring 45 procent. I intet

annat land, där en försäkring av förevarande slag genomförts, har de

försäkrades andel i kostnaden bestämts högre och ingenstädes har man

heller ansett sig kunna bestämma den högsta avgiften högre än enligt

kommittéiörslaget. Anmärkningen inriktas också närmast emot att pensionen

icke, såsom i några andra pensionssystem i regel skett, bestämts till

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition Nr 126.

en fix summa, som utgår oberoende av pensionstagarnas ekonomiska förhållanden,

utan i stället satts i visst förhållande till behovet i varje särskilt

fall. Härigenom, menar man, tages steget från försäkring över till fattigvård.

Enligt min mening utgör detta hänsynstagande till behovet, denna

det allmänna bidragets mobilisering mot nöden, ett lyckligt drag

i försäkringsplanen; det är allenast därigenom, som utsikt öppnats

till att man med rimliga kostnader skall kunna nå ett resultat, som

icke är alltför tröstlöst ringa. Det synes mig, som om kommittén

genom denna del av sitt förslag sökt realisera den tanke, som just

från fattigvårdshåll formulerats sålunda: »Då staten, vad de relativt välställda

beträffar, kan åtnöja sig med att inkassera deras till ett högre

belopp fastställda avgifter samt vid given tidpunkt utbetala till dem det

belopp, till vilket deras avgifter berättiga dem, så kan och bör samhället

med skäl för sina sämst ställda medlemmar utöka det ringare belopp,

till vilket deras givetvis lägre avgifter berättiga dem, så att detta dock

kommer att beteckna ett existensminimum.» Det är just så, som kommitteförslaget

är lågt. Systemet med fixa tillägg har prövats och befunnits

odugligt för våra förhållanden: sättes tillägget vid önskad höjd, blir försäkringen

orimligt kostsam, minskas tillägget, så att kostnaderna bliva

överkomliga, falla pensionstagarna i massor under existensminimum,

d. v. s. försäkringen blir ineffektiv. På avgiftspensionernas väg kan man,

enligt min mening, för närvarande ej komma längre än till en ganska

obetydlig ökning av avgifter och pensioner. Kommitténs väg ter

sig då som den enda framkomliga ur kostnads- och effektivitetssynpunkt;

skulle nu med hänsyn till vikten av de anmärkningar, som framställts

från fattigvårdshåll, även denna väg befinnas stängd, komme försäklingsfrågans

framtid i vart land onekligen att te sig i en allt annat än

hoppfull dager.

Så illa torde det emellertid icke stå till. Jag skall nedan söka visa

ohållbarheten av den identifiering av pensioneringen med fattigvård,

genom vilken man på vissa håll verkligen synes tro sig hava givit hela

försäkringsförslaget — och i själva verket därmed all hittills genomförd

lagstiftning på området — ett ohjälpligt grundskott.

Det bör till en början uppmärksammas, att i eu folkförsäkring, i

vårt land liksom i andra länder, pensionerna, i följd av de betydande

kostnaderna, åtminstone ännu så länge måste bliva relativt obetydliga

och i flera fall knappast hålla sig över de gränser, som gälla för fattigvårdens

understöd. Härigenom kan icke rimligen pensionen anses närma

sig fattigvården. Ej heller kan väl den omständigheten, att pensionens

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

storlek i eu mängd fall kär, såsom i Danmark, England o. s. v., måst

beräknas i förhållande till pensionstagarens övriga inkomst, betaga den

dess karaktär av att vara pension och ej ett understöd av fattigvård

eller av anhöriga. Och lika litet är det väl för pensionären själv av

någon större betydelse, om medlen till pensionens bestridande härflyta

från allmänna skattemedel eller från avgifter, som av honom tidigare erlagts,

vilka avgifter ju i allt fall icke äro annat än ett särskilt slag av

personliga skatter.

Kommittéförslaget innebär emellertid onekligen en mjukare anpassning

efter behovet, än vad fallet är med motsvarande utländska lagar.

Det är denna anpassning, menar man, som gör pensioneringen till eu

med fattigvården jämställd samhällelig understödsverksamhet, vars anlitande

innebär ett för den hjälpsökande demoraliserande erkännande av

att han endast i ringa mån kan hjälpa sig själv.

Man förbiser härvid, att socialförsäkringstanken utgår från eu helt

ny syn på hithörande spörsmål. Framvuxen ur nödvändigheten av

att ej låta de nödställda individerna stå alldeles utan hjälp, har den

offentliga fattigvården icke kunnat helt frigöra sig från den syn på

de understödda och sättet för deras hjälpande, som betecknas av den

visserligen ur fattigvårdsförordningen, men ingalunda ur språkbruket

försvunna beteckningen »fattighjon». 1839 års grundläggande kommittéförslag

angående fattigvården i riket betonade med skärpa, att ingen ägde

rättsanspråk på fattigvård, och ännu i 1853 års fattigvårdsförordning fastslogs,

att, »som fattigunderstöd är en nödhjälp av kristligt deltagande för

den behövande, vare allt pockande, då understödet sökes, eller klandrande

utlåtelse!- om dess beskaffenhet, då det emottages, alldeles förbjudna». Att

en förändring i uppfattningssättet sedermera inträtt, markeras visserligen

av 1871 års ännu gällande fattigvårdsförordning. Någon egentlig rätt

till fattigvård, jämförlig med rätten till en egen pension, konstituerar

emellertid icke denna förordning; den vänder sig närmast till kommuner

och enskilda för att dem emellan fördela de skyldigheter i fattigvårdsavseende,

staten av dem vill utkräva. Tvivelsutan hava lattigvårdens

målsmän alldeles rätt däri, att en utveckling skett och sker mot

den uppfattningen, att understöd från det allmännas sida är något, som

den behövande kan kräva såsom sin rätt, vilken grundsats också är

erkänd i den danska lagstiftningen beträffande »värdiga» behövande med

understöd utanför fattigvården, till karaktären således snarliknande pension.

Det är dock svårt att inse, huru en strävan i sådan riktning är förenlig

med eu ståndpunkt, vilken med glädje konstaterar det från fattigvårdens

anlitande avhållande moment, som ligger i känslan av att ett sådant

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

anlitande innebär en »personlig bankruttförklaidng.» I varje fall sker

nämnda utveckling på grundvalen av vår bestående fattigvård, som

sträcker starka rötter ned genom seklerna. Och det skall helt visst

visa sig oerhört svårt att genomgripande förändra den i de breda

lagren rådande, segt konservativa uppfattningen av en institution, som

så djupt ingripit och ingriper i samhällslivet.

Socialförsäkringstanken åter innebär en ny syn på de samhälleliga

nödtillstånden, en syn, som onekligen vuxit sig stark just i reaktion mot

den gamla fattigvårdsåskådningen. Obunden av återhållande historisk

tradition, har socialförsäkringen utgått från alla samhällsmedlemmars rätt

till bistånd under annan form än det allra nödvändigaste understöd vid

ekonomiskt betryck, framkallat av ålderdom, invaliditet, sjukdom, olycksfall

eller oförvållad arbetslöshet. Den växande solidaritetskänslan har

icke ''längre kunnat förlika sig med den otrygghet mot nöden, vilken

vilar som en mara över en stor del av befolkningen. För denna

känsla måste, som kommittén uttrycker det, »varje samhällsgagneligt

livsverk, även det anspråkslösaste, betraktas såsom givande

rätt till ett understöd, vilket icke får utgå i förödmjukande former».

För att möjliggöra förverkligandet av denna rätt har man

stundom sett sig nödsakad utkräva tillskott av dem, för vilka försäkringens

förmåner avsågos, stundom åter låtit hela bördan stanna på det

allmänna (t. ex. den engelska ålderdomspensioneringen). Man har insett,

att det alltför ofta berott av yttre omständigheter, huruvida något kunnat

under den arbetsföra tiden sparas för ålderdomens och sjukdomens

dagar.. Erläggandet av pensionsavgifter är alltså icke ett konstitutivt

drag i socialförsäkringen utan en fråga om medlet, en lämplighetsfråga,

som avgöres på olika sätt, allteftersom fråga är om den ena eller andra

försäkringsformen, det ena eller andra landet. Grundläggande är däremot

den tillförsäkran av ett rättsanspråk på bestämt bistånd i vissa

nödlägen, som riktas till individen. »Du kan», säger socialförsäkringen,

»av samhället såsom din rätt utkräva skydd mot nöden, och du har intet

skäl att blygas över detta skydd.» Och denna åskådning skall så mycket

snabbare tillägnas av de breda lagren, som här intet hämmande historiskt

samband skönjes med den förödmjukande allmosan.

Det synes mig, som om man på fattigvårdshåll är benägen förbise

det betydelsefulla folkpsykologiska moment, som denna skillnad innebär.

Den anda, i vilken det allmännas bistånd mottages, betyder i

själva verket icke mindre än den anda, i vilken det gives. Denna anda

är, vad fattigvården angår, ännu i stort sett en förödmjukelsens,

och i den mån fattigvården går längre, är den i själva verket inne på

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

41

pensioneringens väg, närmast under den i den danska lagstiftningen tilllämpade

formen.'' De, vilka här sträva efter att sätta rättsanspråket i

allmosebegärandets ställe, borde, synes det mig, med glädje hälsa det

steg framåt i sådan riktning, som pensionsförsäkringsförslagets genomförande

skulle innebära.

Vänder man sig från nu omhandlade principiella synpunkter till en

närmare granskning av de faktiska skiljaktigheterna mellan de föreslagna

pensionstilläggen och fattigvården, iakttager man, att dessa skiljaktigheter

ingalunda äro så obetydliga. Vid pensionstilläggets bestämmande

gör sig hänsynen till behovet icke på samma sätt gällande som vid

fattigvården. Medan i senare fallet hjälp i regel får komma i fråga,

först sedan den hjälpsökandes egna tillgångar äro fullständigt uttömda,

beviljas pensionstillägg även åt den, som är i besittning av egna, om

ock för livsuppehället otillräckliga medel. Och under det att fattigvården

är förpliktad att icke gå utöver den behövandes nödtorft och därför

icke kan annat än upp till existensminimum utfylla den egna förtjänst,

han förmår själv förskaffa sig, tages vid pensionstilläggets bestämmande

hänsyn till allenast hälften av den beräknade inkomsten.

Pensionstillägget avpassas efter vissa bestämda normer. Vid dessas

fastställande har behovssynpunliten visserligen spelat in på ett avgörande

sätt, men det är dock av vikt att fasthålla, att genom dessa normer

pensionstilläggets bestämmande får en helt annan karaktär än beviljandet

av fattigvård. 1 senare fallet gäller frågan allenast fastställandet av

behovsgraden och beviljandet av en därefter lämpad hjälp. I förra fallet

åter är utgångspunkten, sedan invaliditet konstaterats, en enligt givna

bestämmelser företagen uppskattning av årsinkomsten, varefter pensionsbeloppet

framkommer genom en enkel räkning.

Man har på fattigvårdshåll observerat denna skillnad, men däri

endast funnit ännu en anledning till klander mot pensionstilläggen.

Under det man i sin kritik utgått från, att desamma vore alltför lika

fattigvården, anmärker man på denna punkt, att de ej äro nog lika.

Fattigvårdsmyndighetens fria prövningsrätt sättes över pensionsnämndens

bundenhet av bestämda regler, det framhålles som en nackdel, att pension

endast utgår i penningar, medan fattigvårdsunderstödet meddelas i

den form, som befinnes lämpligast, och anmärkningarna utmynna i ett

beklagande av, att varje personligt omvårdande element är bortrensat

»från den nya fattigvård, som man vill införa».

Svaret på dessa anmärkningar är i själva verket givet i det föregående.

Pensionstilläggen äro nämligen icke fattigvård och de fastställas

och utgivas därför helt naturligt i en annan anda än fattigunderstöden.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 90 höft. 6*

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Vid de senare liar den personliga omvårdnaden sin naturliga plats, men

i fråga om pensionstilläggen lika litet som beträffande pensionärens egen

arbetsförtjänst eller egen annan inkomst, till vilken pensionen är ett

tillskott. Varje förmynderskap måste bär enligt sakens natur vara

bannlyst; ett annat förfarande innebure ett avsteg från den rättsgrund,

varpå pensionsförsäkringen vilar. Detta såsom regel. Det må bär i

förbigående anmärkas, hurusom här berörda jämförelse ganska klart

belyser de svårigheter, varmed principen om »rätt till fattigvård» måste

få att kämpa för att göra sig gällande inom den nuvarande fattigvårdens

ram. Denna rätt torde bliva skäligen obestämd och få mycket

svårt att slå igenom i allmänna uppfattningen, så länge den icke till sitt

innehåll närmare fixeras, d. v. s. så länge formen för understödets utgörande

bestämmes av den fattigvårdande myndigheten.

Det må vidare i detta sammanhang erinras, att den här avhandlade

anmärkningen riktar sig mot all pensionsförsäkring, och alltså i icke

mindre mån mot t. ex. den tyska invaliditets- och ålderdomsförsäkringen

än mot det svenska förslaget. Åven den tyska försäkringen medför ju

en avsevärd avlösning av fattigvården, även i Tyskland utgår pensionen

i stort sett endast i penningar, även där är det personligt omvårdande

elementet tillbakaträngt. Ur den synpunkt, som anlagts av fattigvårdens

målsmän, måste det te sig som lika beklagligt, att en tysk pensionär

tillätes misshushålla med sin pension, som att en svensk erhåller

sitt pensionstillägg till sig utbetalt i reda penningar.

Det är givet att, förutom ovan angivna grundväsentliga skillnad mellan

pensionstillägg och fattigvård, åtskilliga andra olikheter förefinnas,

i och för sig betydelsefulla samt viktiga även av den grund, att de åskådliggöra

den olikartade ståndpunkt, pensionsförsäkringen och fattigvården

intaga till individen.

Till en början är i sådant avseende att märka det ersättningskrav

mot understödstagaren, vartill meddelad fattigvård ger upphov. Fattigvårdssamhälle

är såsom bekant berättigat att av den egendom, som tillhör

någon, då han kommer i åtnjutande av fattigvård, eller som sedermera

tillfaller honom, erhålla gottgörelse för vården. Härigenom erhåller i

själva verket fattigvården karaktären av ett lån, som det åligger understödstagaren

att i mån av förmåga återbetala till samhället. I ett visst

samband med detta stadgande står föreskriften att, om någon mottages

till full och icke tillfällig försörjning, allt vad han då äger skall tillfalla

det fattigvårdssamhälle, som bekostar fattigvården. Motsvarande bestämmelser

saknas självfallet i pensionsförsälmngsförslaget.

Vidare bör uppmärksammas den målsmans- och husbonderätt, som

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

fattigvårdsstyrelse i vissa fall förvärvar över understödstagare, och den

därmed sammanhängande befogenhet för fattigvårdsstyrelse att tillgodogöra

sig understö dstagares eller försörjnings pliktigs arbetskraft för meddelad

fattigvårds gottgörande.

Slutligen må erinras om den förlust av politisk rösträtt, som mottagandet

av fattigvård förorsakar.

Nu nämnda skiljaktigheter markera onekligen skarpt nog den olikhet

i anda mellan pensionsförsäkringen och fattigvården, varom förut

erinrats. Medan fattigvården genom sin prestation blir understödstagarens

fordringsägare, stundom hans förmyndare, vållas genom pensionens

mottagande för pensionstagaren varken något skuldförhållande till pensionsverket

eller någon inskränkning i hans självbestämningsrätt.

Det har, som ovan nämnts, från fattigvårdshåll bl. a. även anmärkts

såsom en olägenhet, att, då pensionsförsäkringen icke avser det

mera tillfälliga understödsbehov, som förorsakas av arbetslöshet, sjukdom

m. in., detta fortfarande måste tillgodoses genom fattigvården och

föranleda de med densamma förknippade påföljder, medan de varaktigt

arbetsoförmögna skulle gå fria från dessa påföljder. Anmärkningen

grundar sig uppenbarligen på uppfattningen av pensioneringen som

ett nytt slag av fattigvård, men förlorar varje fog för den, som icke

godtager nämnda uppfattning. Att i konsekvensens namn påfordra likhet

i angivna avseende innebär bl. a. krav på samtidigt genomförande

av socialförsäkringens alla arter. Men ett sådant krav är tydligen orimligt.

Det bästa får icke sålunda bli det godas fiende. För övrigt lärer

även efter införandet av en fullständig socialförsäkring fattigvård komma

att, om än i starkt förminskad omfattning, erfordras.

Man har vidare anmärkt på frånvaron i förslaget av stadganden om

beredande av anstaltsvård åt de invalider, som sakna närstående, vilka

kunna taga hand om dem, eller vilkas tillstånd kräver sådan vård. I anledning

av denna anmärkning må erinras om följande. Uppenbarligen har

det icke kunnat ifrågasättas, att staten skulle låta uppföra eller ålägga kommunerna

att uppföra särskilda anstalter för pensionerade invalider. Ej

heller har det rimligen kunnat åläggas pensionsverket att på ett eller annat

sätt träffa åtgärder för att bereda nämnda invalider anstaltsvård. Ett

sådant åläggande skulle dels gått utöver den närmaste uppgiften för

pensioneringen, dels medfört oberäkneliga kostnader. Kommittén har därför

haft goda skäl för att icke inlåta sig på en så vittutseende uppgift.

I förbigående må anmärkas, att i den tyska riksförsäkringsordningen

något åläggande av angivet slag icke gives försäkringsanstalterna. Det

förefaller mig sannolikt, att svårigheterna i angivna avseende skola visa

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Matris Nåd. Proposition Nr 126.

sig betydligt mindre, än man på fattigvårdshåll antager. Såsom helt

naturlig kommer säkerligen ofta den lösning att te sig, att plats för

anstaltsvård krävande invalider av vederbörande kommun beredes ä

ålderdomshem, fattiggård eller annan anstalt mot ersättning ur pensionen.

Om så finnes lämpligt, torde i sådana anstalter särskilda avdelningar

komma att upprättas för pensionärer. I varje fall blir ju dessas

ställning en helt annan än de fattigunderstöddes, i den mån de äro i

stånd att betala för sig. Där pensionen ej förslår till dylik betalning,

får naturligen fattigvården träda emellan; giva förhållandena därtill anledning,

torde i sådana fall ej sällan pensionen komma att utfyllas medelst

sådant tillskott till pensionen, som enligt förslaget icke skall anses

såsom fattigvård.

I sammanhang med behandlingen av de särskilda §§:na i lagförslaget

torde jag få återkomma till de jämkningar av den ovan angivna principiella

ståndpunkten i förevarande avseenden, som må kunna för visst

fall ifrågasättas.

Gentemot anmärkningen att det föreslagna kommunala tillskottet

kan väntas komma att frikostigt beviljas av vissa kommuner, medan

åter andra skola utfylla pensionen med fattigvård, må allenast erinras,

att då kommunerna icke kunnat åläggas skyldighet att under vissa förhållanden

lämna dylikt tillskott, annan utväg ej stått öppen än att bereda

möjlighet för kommunerna att utöka pensionerna med nödiga belopp.

De fördelar, som härigenom vunnits, måste enligt min mening anses vida

överväga olägenheten av en viss ojämnhet i tillskottets beviljande. Och

de svårigheter, man velat härleda ur det förhållandet, att det är mantalsskrivningskommunen,

som beviljar pension, under det pensionstillskott och

fattigvård meddelas av hemortsrättskommunen, torde även vara väsentligt

överdrivna. Att pensionsansökning prövas av mantalsskrivningskommunen

föranledes, som kommittén anmärkt, därav att denna i regel även torde

vara sökandens vistelsekommun och att dess pensionsnämd därför i allmänhet

äger den bästa kännedomen om sökandens förhållanden. Då

mantalsskrivning är ett lätt konstaterat faktum, torde tvekan om forum

vid pensionsansökning ytterst sällan uppstå. Mot en benägenhet hos pensionsnämnd

att av ena eller andra anledningen förfara orättvist vid beviljandet

av pension lära tillräckliga korrektiv vara i lagen givna. Vad

åter angår fattigvården må erinras dels därom, att härutinnan någon

ändring icke av kommittén föreslagits, dels ock därom, att dess behöriga

handhavande kontrolleras av Kungl. Maj:ts befallningshavande.

Till sist vill jag beröra anmärkningen rörande »försörjningspliktens

överflyttande från anhöriga på staten». Denna formulering är miss
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

visande, ty om en avlösning av enskildes försörjningsplikt är i lörslaget

icke alls fråga. Denna plikt kommer även efter förslagets genomförande

säkerligen att i stor utsträckning tagas i anspråk. Däremot innebär

förslaget visserligen en betydande lättnad för dem, vilka försörjningsplikt

åligger, därigenom att de arbetsoförmögne genom pensionerna beredas

möjlighet att betala för sig. Det är påtagligt, att dessa av

anhöriga försörjda åldringar och invalider genom pensionerna försättas

i en helt annan ställning än förut, då de ej sällan bittert fått

känna, att de åto »nådebröd» och vore endast till tunga. Huru sambandet

mellan föräldrar och barn härigenom skulle kunna försvagas,

har jag icke varit i stånd att inse. Tvärtom synes det mig, att detta

samband icke kan annat än vinna på det föreslagna lindrandet av en

börda, som säkerligen ofta är över hövan betungande och just däiföi

skapar bitterhet hos de försörjningspliktige. Ej häller kan med fog

sägas, att strävandet att skapa verksammare tvångsmedel mot försumliga

försörjare genom förslaget motverkas. Visserligen kan eftei förslagets

genomförande sådan försumlighet icke anses föreligga, där pensionen prövas

förslå för den ålderstignes eller invändes vård. Men så snart detta finnes

icke vara förhållandet, måtte ju den försörj ningspliktige inträda, och försumlighet

å hans sida att så göra kräver givetvis verksamt beivrande.

I nu förevarande sammanhang tillåter jag mig att beröra de erinringar,

som framkommit mot kommittéförslaget därför att i detsamma

saknas bestämmelser om åtgärder till förebyggande av invaliditet.

Särskilt kommerskollegium har anmärkt på den bristen hos kommitterades

förslag, att detsamma helt och hållet förbigår den förebyggande

sidan av invaliditetsförsäkringens problem. En dylik fördjupad

lagstiftning torde visserligen i särskilt vårt land erbjuda stora svårigheter

och kommittén har med fog kunnat peka på hela vår övriga lagstiftning

på socialförsäkringens område, som genomgående har att uppvisa

samma brist. Men då det nu gäller att taga ett stort och avgörande

steg till genomförande av den största av socialförsäkringens grenar,

syntes det, fortsätter kollegium, vara av särskild vikt, att det i lagen

bestämt fastslås, att problemet icke är slutgiltigt löst endast genom införandet

av pensionsrätt, utan att i lagstiftningens uppgifter jämväl ingår

att verka i förebyggande riktning.

I samma anda uttalar sig svenska fattigvårdsförbundets arbetsutskott,

som jämväl förordar samarbete mellan de lokala pensionsnämnderna

samt hälso- och sjukvården.

Saknad av

bestämmelser

rörande

förebyggande

av

invaliditet.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Riksförsäkringsänstälten. framhåller såsom otvivelaktigt att, därest

invaliditets- och ålderdomsförsäkringen hade i sin tjänst ett ordnat system

av sjukhus, kuranstalter och dylikt, totalkostnaden för försäkringen

skid e kunna nedbringas, och att, framförallt, folkhälsan och arbetskrafen

hos befolkningen skulle, bättre än nu sker, kunna tillvaratagas och

bevaras. I samband härmed ifrågasätter riksförsäkringsanstalten att i

lagtexten skulle inryckas en föreskrift, att viss del av försäkringsfondens

medel unge. utlanas mot antaglig säkerhet till kommuner, ioremngar

eller enskilda att användas till inrättande av anstalter för vård

oc i behandling av sjukliga (skadade), pensionsförsäkringen tillhörande

personer, som kunde antagas hava utsikt att genom dylik behandling''

bliva arbetsföra eller förbättrade.

epchefemne S'' ,har ^rss Jttmt mig om den kritik, som riktats mot förslaget,

ior att icke nagra bestämmelser upptagits om anstaltsvård för invalider

vilkas tillstånd kräver sådan vård. Enligt min mening har kommittén

lätt lika göda skäl att icke nu inlåta sig på förslag till åtgärder för

förebyggande av invaliditet, som den haft beträffande anordnande av anstalter

för mvalida vårdbehövande. De problemen äro av något annan

art an de, som nu med lagstiftningen avses, och de synas knappast

redan Iran början böra i det sammanhang, varom nu är fråga, upptagas.

Med . vad som nu sagts, har jag tydligtvis icke velat bestrida, att

åtgärder i sylte att förekomma eller framskjuta invaliditeten äro mycket

önskvärda. Men i det väsentliga måste ''de, i den mån de ej genom

annan samhällets sociala förtänksamhet vinna avseende, lämnas åt en

framtida påbyggnad av pensionsförsäkringen.

Från flera hall har pekats på särskilt de tyska försäkringsanstalternas

mer eller mindre omfattande verksamhet till förebyggande av och

räddning från invaliditet. Man bör emellertid härvidlag märka, att denna

verksamhet utgör resultatet av eu nu 22-årig utveckling, vars begynnelse

var till omfattningen synnerligen blygsam. Statistiken visar sålunda för

den tj^ska invaliditetsförsäkringens första verksamhetsår, 1891, en sjukvardskostnadssiffra

av 373 mark, och ännu år 1900 hade man icke nått

ängre än till det för tyska förhållanden icke alltför betydande beloppet

av omkring 5V2 miljoner mark.

Det må för övrigt nu lämnas öppet, huruvida några synnerliga fördelar

skulle vinnas med att söka på pensionsförsäkringen lägga nåo-on

väsentligare del av kostnadsbördan för åtgärder mot invaliditet. Redan

nu bedrives, som bekant, här i landet en välorganiserad och framgångsrik

kamp mot den största invaliditetsskaparen, lungtuberkulosen, vars bekäm
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj ds Nåd. proposition Nr 126.

pande åsamkar den tyska invaliditetsförsäkringen den alldeles övervägande

delen av dess sjukvårdskostnader. Tilläventyrs skall det visa sig fördelaktigare

att koncentrera sina ansträngningar på den väg, varå man

sålunda redan slagit in, än att gå fram på två linjer, inom och utom

försäkringen.

Men i varje fall är det naturligtvis önskvärt, att pensionsnämnderna

och de hälsovårdande myndigheterna icke stå utan förbindelse med varandra.

En sådan förbindelse synes emellertid kunna väntas komma till

stånd på grund av förhållandenas egen natur. Särskilt där kommunala

hälsovårdsmyndigheter finnas, torde ett samarbete mellan dem och pensionsnämnderna

lätt anordnas.

Även på indirekt väg, genom placeringen av de samlade fondmedlen,

kan, såsom särskilt Tysklands exempel visar, försäkringen bliva

en kraftig faktor i kampen* för folkhälsa. Kommittén har även haft

ögonen öppna för denna möjlighet vid behandlingen av frågan om fondens

placering samt erinrat, hurusom genom dess förslag i detta avseende

möjlighet beredes att genom lån åt kommuner o. s. v. giva dessa

tillfälle att tillgodose bl. a. hälsovårdande ändamål.

Denna synpunkt är utan tvivel behjärtansvärd. Att på detta sätt

ställa de genom försäkringen bildade fondmedlen i hälsovårdande organisationers

och inrättningars tjänst, i den utsträckning så kan ske utan

fara för fondens säkerhet, är ''ett arbete för befrämjande av försäkringens

syfte. Den ändring, jag, såsom längre fram skall nämnas, tillåter mig

föreslå i fråga om förslaget till fondens placering, är också ägnad att

undanrödja varje hinder för en sådan verksamhet. Och vid uppgörande

av bestämmelser om fondens förvaltning och placering torde tilläventyrs

också vara lämpligt överväga möjligheten att, när en person intas på

en vårdanstalt i syfte att förekomma invaliditet, kunna i viss begränsad

omfattning disponera medel från fonden för hjälp åt dem, som äro beroende

av honom för sin försörjning, men vilka han under vårdtiden

ej kan bispringa.

O

I åtskilliga yttranden hava uttalats farhågor för att en försäkring

i huvudsaklig överensstämmelse med kommitténs förevarande förslag

skulle motverka folkets arbetssamhet och sparsamhet. Särskilt från dem,

som synat förslaget ur fattigvårdssynpunkt, hava betänkligheter rests

mot förslaget såsom icke tillräckligt sporrande till sparsamhet och omtänksamhet.

Pensionsförsäkringen

och

sparsamheten.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kung''!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Dessa invändningar mot förslaget sakna enligt min mening i stort

sett fog. Ett godkännande av den kritik, som riktar sig mot att självhjälp

sprincipen skulle kommit allt för litet till användning i förslaget,

skulle väl närmast hava till följd en anordning, varigenom försäkringen

i . högre grad än enligt förslaget grundades på de försäkrades avgifter.

I sådant hänseende har jag redan erinrat om, att i intet annat

land, där eu lag av förevarande slag hittills genomförts, de försäkrades

anpart av försäkringens kostnader satts högre än i kommitténs förslag.

I Danmark och Australien betala de försäkrade ingenting, i England

relativt en^ obetydlighet, i Frankrike Vs av försäkringens kostnader.

Endast i Tyskland bestrida de försäkrade, liksom enligt kommittéförslaget,

omkring 40 % av utgifterna för försäkringen. Genom den av

mig i det följande föreslagna höjningen av avgifterna kommer denna

siffra för Sveriges del — om man frånser den tillkomna barnpensioneringen

att stiga till omkring 45 % eller nära hälften av totalkostnaden,

d. v. s. till ett högre tal än i någon annan motsvarande, tillämpad

lagstifning i världen.

Det är svårt att inse, huru under sådana omständigheter kan hävdas

den uppfattningen, att här ej vore fråga om en verklig försäkring, vilken,

så långt detta synts möjligt, byggts på bidrag från de försäkrade

själva. Avgifterna äro ju närmast en personlig skatt; ju högre denna

sättes, desto mer borde väl möjligheten att »lägga av för framtiden»

minskas. Uppmärksammas må också, att försäkringen är byggd på

sprincipen, och att ganska snäva gränser ges för åtgärder att lagligen

tvinga personer i svag ekonomisk ställning att utgiva avsevärda

belopp för eventualiteter, som kanske aldrig inträffa.

Att en gräns måste fastställas för en persons inkomst, så att personer

över denna gräns ej kunna erhålla pensionstillägg, är absolut

nödvändigt ur kostnadssynpunkt. Enligt förslaget utgår pensionstillägg

ej till dem, vilkas årsinkomst överskrider 300 kronor för man och 250

kronor för kvinna. Förmenandet att driften att spara för ålderdomen

eller genom eget arbete söka i möjligaste mån förbättra sin ekonomiska

ställning skulle av en dylik bestämmelse motverkas, tror jag ej äger

fog eller skall bekräftas av erfarenheten. Den danska lagen om ålderdomsförsörjning,

som nu varit i kraft i över 20 år, bereder en 60-åring,

vilken är oförmögen att sörja för sitt och de sinas uppehälle, en pension,

utgörande den för uppehället nätt och jämnt erforderliga fyllnaden

till den egna inkomsten. Hela denna egna inkomst — med undantag

i vissa fall av högst 100 kronor — dragés från pensionens belopp.

Vore den nu berörda invändningen befogad, borde väl en lag, uppbyggd

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts ''Nåd. Proposition Nr 126.

på en dylik bestämmelse, vara särskilt skickad att motverka sparsamhet

och arbetsamhet. Man har likväl, mig veterligen, icke uttalat några

klagomål rörande en dylik inverkan av 1891 års danska lag. Ej heller

har något sådant försports från de andra länder, där såsom i Frankrike

beträffande vissa kategorier en liknande lagstiftning varit tillämpad. Det

torde sålunda kunna antagas, att eggelsen att spara och arbeta skall

kvarstå oförminskad, även om en folkpensionering genomföres. Ett sparat

kapital måste alltid bliva av annan betydelse än en pension. Sparkapitalets

avkastning kan i varje stund fritt disponeras utan hänsyn till viss

uppnådd ålder eller inträffad arbetsoförmåga och det giver ägaren en på

helt annat sätt tryggad ställning än vad en pension kan göra.

De här berörda farhågorna drabba för övrigt det nu föreliggande

svenska förslaget vida mindre än motsvarande utländska. Hade grunderna

för det danska systemet följts av kommittén, skulle, vid bestämmande

av pensionstilläggens storlek för pensionstagare, vilka visserligen

ägde någon inkomst, men otillräckligt för nödtorftigt uppehälle, den

närmast till hands liggande lösningen hava varit att avpassa tillägget

till ett belopp, vilket, tillsammans med den egna inkomsten, utgjorde

vad som erfordrades för uppehälle. Men mot detta förslag skulle med

visst fog kunnat göras den anmärkningen, att därmed intresset för den

försäkrade att själv förskaffa sig en tillräcklig inkomst skulle förminskas

och benägenheteu att under yngre år spara för ålderdomen eller att

under äldre år genom arbete söka höja inkomsten komma att försvagas.

Kommittén har däremot utgått från att i nu berörda fall icke -hela,

utan blott en viss del av inkomsten bör medräknas vid bestämmandet

av pensionstilläggets storlek samt i följd härav föreslagit, att tilläggspensionen

för pensionstagare med egen inkomst skall utgöra 150 och

125 kronor för resp. man och kvinna med avdrag av halva inkomsten.

Det är uppenbart, att en dylik ståndpunkt, långt mindre än den danska,

mötes av invändningarna om faror för folkets sparsamhetsintresse och

förtänksamhet. Den av kommittén uppställda nyssnämnda regeln förekom

ock i det s. k. Raab’ska förslaget och ansågs, utan att några invändningar

mig veterligen då framkommo från fattigvårdshåll, som ett

av detta förslags bästa uppslag. Regeln har också vunnit tillämpning

i den franska ålderdomsförsörjningslagen av år 1905.

Till en mindre modifikation av kommitténs förslag i förevarande

avseende återkommer jag vid behandlingen av 6 § i förslaget.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 saml. 90 käft.

7*

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Arbets
givare
bidrag.

Mot föreliggande förslag liar också anmärkts, att det icke tagit i

anspråk arbetsgivarebidrag, utan att den del av kostnaden för försäkringen,

som ej bäres av de försäkrade själva, lagts helt på det allmänna.

Det är sant, att i eu del utländska lagar upptagas bidrag från de försäkrades

arbetsgivare. Men uppmärksammas bör, att de lagar, i vilka

en dylik kostnadsfördelning förekommer, omfatta i huvudsak allenast

lönarbetare.

Arbetsgivarens bidrag är där emellertid närmast en skatt, en ersättning

för en del av bidraget från det allmänna, vilket bidrag allenast

utgår med visst jämförelsevis mindre belopp.

Då den av kommittén föreslagna försäkringen emellertid icke är

begränsad till en viss grupp i samhället, utan kommer att omfatta så

gott som hela befolkningen, hade en motsvarande anordning som den

tyska icke förordats.

Mot kommitténs ståndpunkt synes mig näppeligen någon befogad invändning

kunna göras. En pensionering, omfattande hela folket, skulle synbarligen

komma att i sig innesluta stora grupper av befolkningen, där det

förhållande mellan arbetsgivare och arbetare, som utmärker lönarbetarnas

ställning, ej förekommer. En anordning, varigenom arbetsgivarna ålades

att deltaga i kostnaderna för sina arbetares försäkring, skulle inom en

folkpensionering medföra dubbla olägenheter. A ena sidan skulle den nämligen

bereda eu viss, av försäkringen omfattad grupp en ställning, innebärande

en ekonomisk lättnad framför andra grupper, vilkas sociala eller

ekonomiska position ofta icke vore gynnsammare än lönarbetarnas. A

andra sidan skulle eu sådan anordning lätt kunna bliva till en tunga

åtminstone för många små arbetsgivare, vilka utom sitt eget bidrag till

försäkringen även finge betala en del av sina arbetares avgift.

Om jag sålunda i princip helt anslutit mig till kommitténs ståndpunkt

i nu berörda ämne, har jag likväl ej förbisett den avsevärda lättnad

för en effektiv anordning av avgiftsinbetalningen, som kunde vinnas

genom ett stadgande om arbetsgivarnas bidragsskyldighet till försäkringen.

Ehuru jag icke velat föreslå något åläggande för arbetsgivarna

i detta hänseende, har det emellertid synts mig påkallat att av nu-angivna

skäl bereda möjlighet för arbetsgivare att, utan att göra annan

ekonomisk uppoffring än han själv vill, lämna medverkan till underlättande

av sina arbetstagares avgiftsbetalning och därmed konsolidera försäkringen.

Till ett förslag i sådant syfte återkommer jag här nedan

(se 18 §).

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Jag övergår nu till att paragrafvis be lian dia kommitténs för
slag

och de ändringar, som däri synts påkallade. av kommit
téns

förslag1.

Mot 1 §, som upptager grundstadgandet om försäkringens omfatt- l §•

ning, varutinnan jag förut utlåtit mig, har jag ingen anledning till

erinran,

utan hemställer jag, att 1 § måtte oförändrat godkännas

med denna lydelse:

1 §•

Envar svensk man eller kvinna, med nedan stadgade

undantag, skall enligt denna lag, genom erläggande

av årliga pensionsavgifter och med bidrag av

allmänna medel, försäkras till erhållande av pension.

2 § upptager bestämmelse om, att rätten till pension inträder 2 §.

vid varaktig oförmåga till arbete och senast vid fyllda sextiosju Pensionsår,

även om varaktig oförmåga till arbete då ännu icke är för handen.

Och lämnas i §:n ''tillika en''"definition å begreppet »varaktig oförmåga

till arbete», till vilken jag återkommer längre fram.

Med avseende å denna § har Kungl. Maj:ts befallning skavande i Av^™aJu''

Gottlancls län invänt, att eu pensionsålder av 67 år vore för hög och

föreslagit en sänkning till 65 år. I nagra andra yttranden föieslås en

åldersgräns av 60 år. Härförutom har Kungl. Maj:ts befallning skavande

i Gävleborgs län, i sammanhang med förord för borttagande av den i

5 § innehållna förmögenhetsgränsen för delaktighet i pensionsförsäkringen,

ifrågasatt, huruvida icke, för utjämning av den genom förmögenhetsgränsens

borttagande uppkommande ökade kostnaden för försäkringen,

en höjning av åldersgränsen till 70 år borde ske. Till stöd för

denna mening åberopas, bland annat, den omständigheten, att man flerstädes

i utlandet väl ifrågasatt, men på grund av kostnadsskäl hittills ej

ansett sig kunna genomföra en sänkning av åldersgränsen under 70 år.

I anledning av vad sålunda förekommit, vill jag erinra om, att Departementsi

de utländska lagar, i vilka ålderdomsprincipen erhållit tillämpning chefen''

vid sidan av invaliditetsprincipen, åldersgränsen växlar mellan 60 och

70 år. Enligt den tyska lagen erhålles vid 70 år en mindre ålderdoms
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:r 126.

pension, även om invaliditet ej är för handen. Enligt den engelska

försäkringen, dock endast i vad den går utöver lönarbetarnas klass och

omfattar hela befolkningen, erhålles understöd eller pension först vid

uppnådda 70 års ålder. Den franska försäkringslagen av år 1910, som

omfattar allenast lönarbetare, är i huvudsak en ålderdomspensionering

med så låg pensionsålder som 60 år. I det österrikiska förslaget av år

1908 innefattas ålderdomspensionering vid 65 års ålder. Den danska

försäkringen slutligen kan sägas i huvudsak utgöra en invaliditetsförsäkring,

omfattande hela befolkningen över 60 år.

I en försäkring, där såsom i den här föreslagna invaliditetsprincipen

lagts till grund, kan det självfallet icke vara lämpligt att bringa stora

offer för att kunna bevilja även icke-invalider pension vid viss, icke

alltför hög ålder. Såväl ur de försäkrades egen som ur det allmännas

synpunkt synes det fastmer böra betraktas såsom önskvärt, att de ännu

ar betskraftiga försäkrades avgiftsbetalning icke genom en låg åldersgräns

avbrytes och den i förhållande till de inbetalda beloppen satta pensionen

därigenom minskas. Å andra sidan måste tillbörlig hänsyn tagas till

den hos de breda lagren djupt rotade önskan, att kunna blicka mot en

viss bestämd, icke alltför fjärran tidpunkt, då pensionsrätt skall inträda.

Kommitténs statistik utvisar, att enligt 1908 års förhållanden befolkningen

över 67 års ålder uppgick till omkring 384,000 personer,

av vilka omkring 319,000 voro invalider. Samtidigt utgjorde åldersklassen

65—67 år omkring 69,000 personer med omkring 36,000 invalider

och åldersklassen 60—65 år omkring 189,000 personer, varav omkring

69,500 invalider. Medan de arbetsföra alltså i den högsta åldersklassen

utgöra knappa 17 procent, nå de i den mellersta upp till nära

halva antalet samt bilda i åldersklassen 60—65 år en majoritet på ungefär

63 procent.

En höjning av åldersgränsen till 70 år kan jag på de av kommittén

anförda grunder icke förorda. Väl vore det lyckligt, om åldersgränsen

kunde sänkas, men den ekonomiska innebörden av ett sådant förslag är

sådan, att möjlighet härtill icke synes mig för närvarande föreligga.

Jag anser därför kommitténs förslag, då den stannat vid en åldersgräns

av 67 år, vara en lycklig och genomförbar medelväg. I sammanhang

härmed torde få påpekas, att enligt resultaten av kommitténs statistiska

utredning den ofta uttalade meningen om den betydligt större dödligheten

bland industriarbetarna än bland övriga samhällsklasser, åtminstone

numera, knappast synes äga stöd i verkligheten.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Den i förevarande § innehållna definitionen å begreppet invaliditet

— varaktig oförmåga till arbete — har varit föremål för, bland andra,

vissa erinringar av kommer skollegium, som härom yttrar följande:

Varaktig oförmåga till arbete» (invaliditet) skall enligt 2 § i lagförslaget anses

vara för handen hos den, som befinnes till följd av ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom,

vanförhet eller lyte vara ur stånd att vidare försörja sig genom sådant

arbete, som motsvarar hans krafter och färdigheter. Denna definition har, såsom

kommitterade själva framhållit, affattats i full överensstämmelse med motsvarande

stadgande i den s. k. nya arbetareförsäkringskommitténs förslag, varför ock på denna

punkt åberopats sistnämnda kommittés motivering.

Denna motivering innehåller i huvudsak följande. Av uttrycket »försörja sig»

framginge, att fråga vore blott om vederbörandes förmåga att försörja sig själv och

således icke om hans förmåga att med sitt arDete även underhålla andra, vilkas försörjning

möjligen kunde åligga honom. Genom samma uttryck angåves vidare även

invaliditetens grad. För att oförmåga till arbete skulle anses, vara för handen, vore

det således icke erforderligt, att den försäkrade vore fullständigt invalid, utan

endast att hans arbetskraft ej funnes vara tillräcklig att skaffa honom själv försörjning.

Oförmåga till arbete skulle vidare anses varaktig. Uttrycket vore i detta

fall& liktydigt med »antagligen beständig» eller »såvitt förutses kan, för den. återstående

livstiden». Slutligen innebure den föreslagna definitionen, att man vid bedömandet

av oförmågan till arbete skulle taga hänsyn till den försäkrades krafter

och färdigheter. Därmed ville kommitterade hava uttryckt, att det icke endast

vore fråga om så kallad yrkesinvaliditet i inskränktare mening. Det kunde således

förekomma, att den försäkrade, ehuru han måste betraktas såsom invalid i förhållande

till ett visst yrke, dock mycket väl kunde anses i stånd att förvärva sitt uppehälle

inom yrken, som vore likartade med det förra med avseende pa förutsättningar och

villkor. Men bestämmelsen innebure naturligtvis tillika, att man vid yrken, som

krävde särskilda färdigheter och utbildning, jämväl skulle taga hänsyn härtill ävensom

till den försäkrades individuella förmåga och anlag i övrigt. I många fall komme

det därför att handla just om egentlig yrkesinvaliditet.

Av här åberopade motivering synes framgå, att ålderdomsförsäkringskommittén

icke tillräckligt beaktat, att dess eget förslag innefattar en fullständig, hela folket

omfattande lagstiftning, i motsats till det av nya arbetareförsäkringskommittén framlagda

lagförslaget, som avsåg en pensionsförsäkring för endast lönearbetare. Därav

att en formulering av begreppet invaliditet passar för denna senare lagstiftning, följer

dock icke utan vidare, att den passar även för den förra. Tvärtom synes den i förslaget

använda definitionen vara ur flera synpunkter mindre tillfredsställande.

Att beträffande så kallade självständiga avgöra, huruvida de äro ur stånd att

»vidare försörja sig genom sådant arbete, som motsvarar deras krafter och. färdigheter»,

skulle säkerligen i många fall bliva förenat med mycket avsevärda svårigheter.

En jordbrukare, en hantverkare eller handlande kan ju ofta, fastän invalid i detta

ords vanliga bemärkelse, dock själv leda och ordna sin rörelse eller affär. Samma

förhållande gäller ock i många fall om hustrur och i allmänhet kvinnor, som icke

hava ett direkt yrkesarbete. I fall som de här anförda kan »arbetet» vara alldeles

detsamma såväl före som efter inträdet av en eventuell invaliditet.

Det ovan anförda, år 1908 i Österrike framlagda förslaget till en lagstiftning,

innefattande jämte tidigare införd sjuk- och olycksfallsförsäkring även invaliditets
-

Begreppet

invaliditet.

Kommerskollegii

yttrande.

s. 54 Kontrollera mot PDF

Innebörden a’

kommitténs

förslag.

54 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

och ålderdomsförsäkring, denna senare omfattande även vissa grupper av självständiga,

har i fråga om de självständiga stannat vid blott en ålderdomsförsäkring, medan för

lönearbetarna invaliditetsprincipen lagts till grund. Angående skälet till nämnda begränsning

beträffande de självständiga har i den av kommitterade lämnade översikten

av den utländska lagstiftningen på området (del III, sid. 237—238) i huvudsak anförts,

att begränsningen ansågs oundviklig efter de resultat, som undersökningarna

angående de självständigas medtagande i försäkringen givit vid handen. Först framstode

den tekniska svårigheten att beträffande självständiga fastställa invaliditetsbegreppet,

då de kännetecken, vilka i sådant hänseende voro för handen hos arbetare,

ehuru ofta svåra att konstatera redan hos dem, där vore mindre lätt påvisbara Vidare

syntes böra tagas i betraktande, att olikheten i förvärv hos självständiga och

osjälvständiga betingade ett olikartat behov av försörjning, så att målet bleve

ålderdomspension för de självständiga, under det att för de osjälvständiga rätten till

invaliditetspension framstode såsom eftersträvansvärd.

Även i andra hänseenden synes emellertid kommitterades formulering av invaliditetens

begrepp mindre tillfredsställande. Uttrycket »vara ur stånd att vidare försörja

sig» är sålunda endast tillämpligt i sådana fall, där invaliditeten inträtt först

efter inträdet i försäkringen och sålunda den försäkrade under någon tid själv kunnat

försörja sig. Däremot täcker icke denna formulering de fall, då invaliditeten förefinnes

redan vid försäkringspliktens början och då vederbörande följaktligen aldrig

varit i stånd att försörja sig själv. Uttrycket »arbete, som motsvarar hans krafter

och färdigheter», synes också kunna giva anledning till missförstånd beträffande personer,

som redan vid inträdet i försäkringen äro till en viss grad arbetsinvalider. I

själva verket är det nämligen icke så mycket den enskilde individens krafter och

färdigheter, som, i förekommande fall, bliva avgörande i fråga om rätten till pension,

utan snarare den normala eller genomsnittliga arbetsförmågan hos samma eller liknande

yrkes- eller samhällsgrupper. I full överensstämmelse härmed, har den tyska

invaliditetsförsäkringen såsom norm för pensionsrätten stadgat möjligheten att förtjäna

en viss andel ((1/3) av vad kroppsligen och andligen friska personer i samma

ställning och med liknande utbildning i samma trakt förtjäna genom sitt arbete.

Även det ovan åberopade norska kommittébetänkandet, som i förevarande fall är av

särskilt intresse, därför att det innefattar icke endast eu försäkring av lönearbetare,

innehåller en med den tyska likartad formulering av invaliditetsbegreppet.

Det är givetvis av grundläggande betydelse för lagstiftningens genomförande,

att invaliditetsbegreppet formuleras på ett sådant sätt, att missförstånd och oriktiga

tolkningar av detsamma i görligaste måtto undvikas.

r Kommitténs förslag innebär, att varaktig oförmåga till arbete skall

anses vara för handen lins den, som befinnes till följd av ålderdom, kroppseller

sinnessjukdom, vanförhet eller lyte vara ur stånd att vidare försörja

sig genom sådant arbete, som motsvarar hans krafter och färdigheter.

Invaliditeten definieras sålunda här uteslutande som arbetsinvaliditet,

under det att vad man kunde kalla ekonomisk invaliditet, d. v. s. brist

på existensmedel, icke såsom i fattigvårdsförordningen ingår i definitionen.

Å andra sidan utgå, såsom nämnts, vissa av de. genom förslaget

beredda förmåner endast till dem, vilka jämväl i ekonomiskt avseende äro

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

55

invalider. Sålunda stadgas såsom villkor för erhållande av pensionstilllägg

ävensom av understöd, att årsinkomsten icke överstiger viss summa.

Av uttrycket »försörja sig» framgår, yttrar kommittén, att fråga

är blott om vederbörandes förmåga att försörja sig själv och således

icke om hans förmåga att med sitt arbete även underhålla andra, vilkas

försörjning möjligen kan åligga honom. Huru önskligt det än skulle

vara att kunna taga hänsyn även till dylika förhållanden, därvid, såsom

förevarande förslag är lågt, fråga kunde bliva egentligen blott om försörjningen

av den invalides barn, är det dock uppenbart, att försäkringen

i sådant fall skulle medföra väsentligt ökade kostnader.

Genom samma uttryck angives även invaliditetens grad. För att

oförmåga till arbete skall anses vara för handen, är det således icke

erforderligt, att den försäkrade skall vara fullständigt invalid, d. v. s.

ur stånd att förtjäna något, utan endast att hans arbetskraft ej finnes

vara tillräcklig att skaffa honom själv försörjning. Man kan därför

mycket väl tänka sig sådana fall, där den försäkrade erhållit pension,

men ändock med fortsatt arbete kan förvärva någon inkomst.

Det är givet, att frågan, när invaliditet i den antydda meningen

är för handen, skall synas svår att besvara. Men å andra sidan är den

myndighet, som skall pröva pensionsansökningarna, nämligen pensionsnämnden

inom kommunen, så sammansatt, att den kan anses äga nödig

kännedom om personer och förhållanden inom sin ort. Och såsom en

övervägande kommunal nämnd är den direkt intresserad av att försäkringen

ej obehörigen belastas.

Oförmågan till arbete skall vidare, enligt kommitténs förslag, för

att berättiga till pension anses varaktig. Såsom eu ytterligare förklaring

innehåller definitionen, att den försäkrade cj må kunna anses i

stånd att vidare försörja sig. A ena sidan behöver det således, anför

kommittén, icke bevisas, att han aldrig mer kan återfå sin arbetskraft;

ett sådant bevis skulle för övrigt i regel icke kunna åstadkommas.

Uttrycket »varaktig» är därför ej fullt liktydigt med »beständig», »för

den återstående livstiden» eller dylikt. A andra sidan innebär ordet

»varaktig», att sådana fall uteslutas, där oförmågan till arbete är övergående,

såsom vid vanliga akuta sjukdomar. Uttrycket »varaktig» är

därför liktydigt med »antagligen beständig» eller »såvitt förutses kan

för den återstående livstiden».

Slutligen innebär den föreslagna definitionen, yttrar kommittén, att

man vid bedömandet av oförmågan till arbete skall taga hänsyn till den

försäkrades krafter och färdigheter. Härmed vill kommittén hava ut
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

56 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:r 126.

tryckt, att det icke endast är fråga om s. k. yrke sinvaliditet i inskränktare

mening. Särskilt i fråga om sådana yrken, vid vilkas utövande

någon speciell utbildning eller färdighet icke är nödvändig, är det nämligen

ofta av underordnad betydelse, åt vilket av dessa yrken eu person

ägnar sig. Det kan sålunda förekomma, att den försäkrade, ehuru han

måste betraktas såsom invalid i förhållande till ett visst yrke, dock mycket

väl kan anses i stånd att förvärva sitt uppehälle inom yrken, som äro

likartade med det förra med avseende på förutsättningar och villkor. Men

bestämmelsen innebär naturligtvis tillika, att man vid yrken, som kräva

särskilda färdigheter och utbildning, jämväl skall taga hänsyn härtill ävensom

till den försäkrades individuella förmåga och anlag i övrigt. I många

fall kommer det därför att handla just om egentlig yrkesinvaliditet. Varje

fall bör därför prövas särskilt och hänsyn tagas till så många som möjligt

av de faktorer, som betingas av arbetsförmågans betydelse och förhållandena

inom de olika yrkena.

För min del är jag visserligen i det avseende ense med kommerskollegium,

att jag anser önskvärt, om en mera skarp och otvetydig definition

å invaliditet (varaktig oförmåga till arbete) kunde vinnas.

Jag har dock bland de förslag, som i detta hänseende varit under

övervägande, icke funnit något, som ger en i det stora hela lyckligare

definition än den kommittén föreslagit. Rent teoretiskt är invaliditetsbegreppet

svävande. Att såsom i vissa utländska lagar skett fastställa

en minimiförtjänst, som skulle utgöra gränsen mellan vad en invalid och

eu icke-invalid skulle kunna under i övrigt lika förhållanden förtjäna

genom sitt arbete, möter andra svårigheter och besvärligheter, närmast

för att i varje fall vinna en exakt beräkning av inkomsten. I alla

händelser måste det bliva fråga om en prövning rörande det speciella

fallet av vederbörande, som enligt lagförslaget skola därmed betros.

Erfarenheten, särskilt från kommitténs egen statistiska utredning, torde

också hafva givit vid handen, att svårigheten vid tillämpningen av en

definition av begreppet invaliditet, även där definitionen rört sig i allmänna

ordalag, icke varit oöverkomlig.

Jag har därför icke funnit anledning frångå kommitténs definition.

Jag föreslår alltså,

att 2 § i lagförslaget måtte erhålla följande

tydelse:

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungt. Maj.is Nåd. Proposition Nr 126.

2 §■

Rätt till pension enligt denna lag inträder vid

varaktig oförmåga till arbete och senast vid fyllda sextiosju

år, även om varaktig arbetsoförmåga då ännu

icke är förhanden.

Varaktig oförmåga till arbete skall anses vara för

handen hos den, som befinnes till följd av ålderdom,

kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller lyte vara

ur stånd att vidare försörja sig genom sådant arbete,

som motsvarar hans krafter och färdigheter.

Vidkommande 3 §, som i kommitténs förslag innehåller bestämmelser

om att pensionsärenden skola handläggas av en för hela riket

gemensam myndighet, av kommittén kallad pensionsrådet, samt av särskilda

pensionsnämnder i orterna, ävensom om att pensionsrådets organisation

skall bestämmas av Konung och Riksdag, har kommerskollegium

erinrat, att benämningen »pensionsrådet» vore mindre lämplig, i det att

»råden» inom förvaltningen — t. ex. järn vägsrådet, liandelsrådet, sociala

rådet o. s. v. — hade en helt annan ställning och andra funktioner än

som skulle tillkomma den centrala pensionsmyndigheten. Kollegium

anser därför benämningarna »rikspensionsanstalten» eller »rikspensionsverket»

bättre motsvara den nya institutionens ställning och uppgifter.

Då denna erinran synes mig äga fog för sig, torde i förslaget »pensionsrådet»

utbytas mot »pensionsstyrelsen» eller samma benämning som

nya arbetareförsäkringskommittén föreslog för dess centrala pensionsmyndighet.

Närmast med anledning av en anmärkning från Kungl. Maj:ts befältningshavande

i Gävleborgs län att, såsom andra stycket i förslaget avfattats, även

de obetydligaste frågor rörande ämbetsverkets organisation måste dragas

inför Riksdagen, har en jämkning av detta styckes formulering skett.

På grund av vad sålunda anförts hemställer jag,

att 3 § i lagförslaget måtte erhålla följande lydelse:

3 §•

Pensionsärenden handläggas av en för hela riket

gemensam myndighet, benämnd pensionsstyrelsen, samt

av särskilda pensionsnämnder i orterna.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 90 käft. 8W

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Grunderna för pensionsstyrelsens organisation bestämmas

av Konung och Riksdag.

4 §. 4 § i kommitténs förslag innehåller de synnerligen viktiga och

ATbelopp!aS grundläggande bestämmelserna om pensionsavgifternas belopp, rörande

vilka frågor, på sätt av de inkomna yttrandena inhämtats, mycket divergerande

meningar råda. Det är också härutinnan jag ställt mig mest

tveksam, huruvida kommitténs förslag är i allo välgrundat.

Enligt kommittéförslaget utgör den årliga pensionsavgiften 2 kronor i

lägsta inkomstklassen (inkomst under 800 kronor), 7 kronor i mellersta

inkomstklassen (inkomst 800—1,199 kronor) samt 12 kronor i högsta

inkomstklassen (inkomst 1,200 kronor och mera). Om denna del av förslaget

yttrar kommittén (del I sidd. 68—9):

Kommittén. »Vid fastställandet av pensionsavgifternas belopp har det synts kom
mittén

önskvärt att i första hand tillse, att dessa icke bleve större än

som svarar mot den ringa ekonomiska bärkraften hos större delen av

de befolkningslager, som drabbas av avgiftsplikten. För lämpligheten

av små avgifter talar dessutom den omständigheten, att de med avgifternas

upptagande förenade svårigheterna ökas i den mån avgifterna

höjas, samt därjämte även hänsynen till den av avgifternas storlek beroende

fondens belopp, vilken synes böra begränsas inom en ej alltför

hög siffra. Åven genom den förutsättning, som ligger till grund för

kommitténs förslag, att nämligen det allmänna skulle väsentligt bidraga

till försäkringens kostnader, har åstadkommits, att avgifterna kunnat

bestämmas till så låga belopp.

Den lägsta föreslagna pensionsavgiften, 2 kronor, vilken betecknar den

årliga utgift, som försäkringen ålägger det övervägande flertalet av samtliga

avgiftspliktiga, understiger i själva verket alla de motsvarande avgifter,

som förekomma i andra lagar eller lagförslag i ämnet. Såsom exempel

på de avgifter från de försäkrade, som där förekomma eller ifrågasatts,

må här — utan att hänsyn tages till försäkringens olika omfattning

eller förmåner — anföras, att de försäkrades bidrag till invaliditetsförsäkringen

uppgår i lägsta löneklassen i Tyskland till 3: 70, i Frankrike

till 4: 32 kronor och har föreslagits i Österrike till 2: 35, i Nederländerna

till 7: 50, i Norge till 3: 12 kronor samt i Sverige av 1884 års

kommitté (en klass, avgift blott i 10 år) till 13 kronor, i 1895 och 1898 års

propositioner till 5 kronor och av den Raabska kommittén till 6 kronor.»

Kommittén sammanfattar vidare antalet avgiftspliktiga, årsavgifter

och avgiftssummor, med fördelning efter kön och inkomstgrupper, i följande

tablå:

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 126.

59

Inkomstgrupp.

Antal.

Årsavgift.

Kr.

Avgifts-

summa.

Kr.

Män:

Under 800 kr............................................................

881.600

2

1,763.200

800—1,199 kr............................................................

242,700

7

1.698,900

1,200 kr. och mer .....................................................

149,600

12

1,795,200

Kvinnor, ej gifta:

1,273,900

*) 4-1270

5,257,300

Under 800 kr.............................................................

642,300

2

1,284,600

800—1,199 kr.............................................................

49.000

7

343,000

1,200 kr. och mer ......................................................

18, B00

12

222,000

709,800

l) 2-6068

1,849,600

Hustrur ...............................................................

604,400

2

1,208,800

Totalsumma

2,588,100

*) 3 2131

8,315,700

Därav kvinnor

1,314,200

1)2*8272

3,058,400

l) Medelavgift.

över storleken av de belopp, som ensamt för de av kommittén sålunda

föreslagna avgifterna kunna erhållas och som beräknats utgöra

för man 30 % och för kvinna 23 % av de erlagda avgifternas summa, bar

kommittén uppgjort följande tablå:

Pension för

Inkomstgrupp.

Års-

avgift.

man, 6om erlagt avgifter

under

kvinna,

som erlagt avgifter

under

10 år.

Kr.

30 år.

Kr.

50 år.

Kr.

10 år.

Kr.

30 år.

Kr.

50 år.

Kr.

Under 800.................................

2

6''0

18-0

30-0

4-6

13-8

23-o

800-1,199 ..............................

7

21-o

63-0

105''o

16-1

48-3

80-5

1,200 kr. och m r.....................

12

36''o

108-o

180-o

27-c

82-8

138-0

I många av de inkomna yttrandena uttalas en önskan om böjningav

pensionsavgifterna och därmed av avgiftspensionerna.

I sådant avseende har kommerskollegium gjort gällande, att den

lägsta inkomstklassen vore oproportionerligt stor och att härigenom det

stora flertalet av de försäkrade måste åtnöjas med en otillräcklig invaliditetspension,

samt framställt det förslaget, att ytterligare en pensions
-

Avgivna

yttranden.

opaginerad Kontrollera mot PDF

BO

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:r 126.

klass skulle tillskapas, omfattande personer med inkomster från 500 ock

intill 800 kr., och med en pensionsavgift av 4 kr. Kommerskollegium

yttrar i sådant hänseende bland annat:

Det faller genast i ögonen, huru oerhört ojämn kommitténs klassindelning är.

Sålunda skulle den lägsta klassen ensamt för sig omsluta nära % (82,2 %\ medan

den mellersta upptager endast något mer än Y10 (11,3 %) och den högsta omkring

Viä (6,5 %) av samtliga försäkringspliktiga. Men denna indelning är icke blott ojämn,

den är enligt kollegii åsikt även i flera hänseenden otillfredsställande. Därigenom

att den lägsta klassen tilltagits så oproportionerligt stor, tvingas det stora flertalet av

de försäkrade att åtnöjas med en invaliditetspension, som för många måste anses

vara otillräcklig. En jordbruksarbetare eller en industriarbetare på landet, som under

hela försäkringstiden varit uppskattad till inkomst av mellan 700—800 kronor,

kan ju aldrig erhålla en högre pension än 180 kronor, medan en annan med honom

i övrigt fullständigt jämnställd industriarbetare, som på grund av dyrare levnadsförhållanden

och dylikt uppnår en inkomst av exempelvis 800—900 kronor, erhåller

under enahanda förhållanden en nära dubbelt så stor pension (355 kronor). Denna

oegentlighet blir så mycket mera markerad, som den i stort sett kan återföras till

olikheten i arbetsvillkor mellan jordbruket och därmed sammanhängande näringar, å

ena sidan, och övriga näringsgrenar, å den andra. Bortsett jfrån dem, som över huvud

taget ännu icke hava några inkomster, hustrurna samt större delen av de personliga

tjänarne, torde den lägsta klassen just komma att utgöras av hela skaran av jordbruksarbetare,

inberäknat torpare samt småbönder. Härtill kan vidare läggas, att

den störa massan av den jordbruksidkande befolkningen hela sitt liv nödgas kvarstå

i den lägsta pensionsklassen, medan däremot inom övriga samhällsgrupper, som under

yngre år tillhöra samma klass, ofta en successiv förskjutning till högre inkomster och

därmed förbättrade pensionsutsikter äger rum.

För att undanröja denna oegentlighet finnes det enligt kollegii åsikt icke någon

annan utväg än att utöka de av kommittén föreslagna pensionsklasserna med ytterligare

en, omfattande personer med inkomster från exempelvis 500 och intill 800

kronor. Tanken på en dylik utbyggning av systemet har icke heller varit främmande

för kommitterade. Under åberopande av den härom av ordföranden i del II av utlåtandet

lämnade utredningen hava emellertid kommitterade icke ansett sig böra föreslå

en dylik inkomstklass. — — •—•

Infördes den här föreslagna klassindelningen, torde man erhålla i stort följande

gruppering av de försäkrade (jämför del TI, sid. 155; siffrorna gälla under förutsättning

av en förmögenhetsgräns av 6,000 kronor):

Summa.

Män.

Kvinnor.

Abs.

Procent.

Klass I (under 500 kronor)..................

482,200

1,054,100

1,536,300

59,3

Klass IT (mellan 500—799 kronor)......

399,400

192,600

592,000

22,9

Klass III (mellan 800-—1,199 kronor)

242,700

49,000

291,700

11,3

Klass IV (1,200 kronor och därutöver)

149,600

18,500

168,100

6,5

1,273,900

1,314,200

2,588,100

100,o

Till den lägsta klassen skulle då framförallt komma kvinnorna — samtliga

hustrur hava räknats dit — samt de sämst avlönade arbetarne, ofta i mera framskriden

ålder, inom särskilt jordbruket och därmed sammanhängande näringar. Den

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

61

andra gruppen i ordningen skulle däremot i huvudsak komma att bestå av de bättre

avlönade elementen bland jordbruksarbetarne samt av kvinnliga industriarbetare.

Det är visserligen icke uteslutet, att genom en mera effektiv taxering för framtiden

antalet avgiftspliktiga i den av kollegium föreslagna nya inkomstklassen skulle komma

att avsevärt ökas. Men denna omständighet synes snarare tala för än mot eu dylik

utbyggning av pensionsförsäkringen. — — •— —

Kollegium föreställer sig sålunda, att inkomstklassen 500—799 kronor borde till

pensionsverket erlägga en årsavgift av exempelvis 4 kronor (d. v. s. grundavgiften

2 kronor jämte en tilläggsavgift av 2 kronor). Efter 50 år skulle avgiftspensionerna

i klassen följaktligen utgöra för män 60 kronor och för kvinnor — därest pensionerna

fortfarande skola beräknas efter olika grunder — 46 kronor. Även i denna

klass borde medlemmarna såsom ett slags uppmuntran till och belöning för ordentligt

fullgjord avgiftsbetalning erhålla denna förhöjning av tilläggspension, som ifrågasatts

för de båda av kommittén föreslagna högsta inkomstklasserna. På här angivet sätt

skulle för den nya klassen efter 50 års avgiftsbetalning och vid saknad av egna inkomster

komma att utgå följande pensionsbelopp:

för män 310 (60 + 150 + 100) kronor

» kvinnor 254 (46 + 125 + 83) »

Det lärer icke kunna förnekas, att de på detta sätt tillkomna pensionerna för

personer i här berörda inkomstställning äro till beloppen rimligare än de av kommittén

föreslagna och att med dylika pensioner i utsikt framtiden skulle te sig mera

ljus, än om ingen sådan ny klass tillskapas, utan samtliga personer med upp till 800

kronors årsinkomster äro dömda att åtnöjas med pensionsbelopp, som knappast höja

sig över den vanliga fattigförsörjningen.

För pensionsavgifternas höjning hava även uttalanden gjorts av

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands,

Kronobergs, Västernorr lands och Norrbottens län ävensom av flera

kommuner. Från många håll hava härutöver uttryck av beklagande framkommit

över avgiftsbeloppens ringhet.

Man kan enligt min mening icke förneka, att det finnes fog för Departementsden

så allmänt framställda erinran mot särskilt den lägsta pensions- chefenavgiftens

ringa belopp. Nämnda anmärkning sammanhänger nära med

den jämväl i talrika utlåtanden återkommande principiella anmärkningen,

att förslagets karaktär av försäkringsiagstiftning väl mycket

skjutits åt sidan och i stället huvudvikten lagts på försörjningsmomentet.

Som kommittén själv påpekat, understiger den lägsta av kommittén

föreslagna pensionsavgiften alla motsvarande avgifter i andra länders lagar

eller lagförslag i ämnet. Så utgår i Tyskland den försäkrades bidrag

redan vid inkomst under 311 kr. med 3 kr. 70 öre, under det att i

Frankrike den lägsta avgiften uppgår till 3 kr. 25 öre. Enligt det norska

förslag, som nyligen framlagts, utgöra avgifterna 2 procent av försäkrads

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

inkomst och 0,5 pro mille av hans förmögenhet, dock minst 2 kr. Mot

en inkomst av 500 kr. svarar alltså en pensionsavgift av 10 kr., mot

800 kronors inkomst 16 kr., mot 1,200 kronors inkomst 24 kr. o. s. v.

Att i en lönarbetarförsäkring som den tyska fastställa de försäkrades

avgifter till i vissa fall något mera betydande belopp låter sig utan

alltför stor svårighet göra, enär ansvaret för avgifternas inbetalning kan

åläggas arbetsgivarna och märkesystem med veckoinbetalningar kommer

till användning, vilket givetvis avsevärt lättar inbetalningen av avgifterna.

Helt annorlunda ställer sig saken vid eu folkförsäkring, där

staten i allmänhet — till kommunansvaret för den lägsta avgiften återkommer

jag i annat sammanhang — endast har den försäkrade att hålla

sig till, och en fördelning av avgiftsbetalningen på skilda tider av administrationsliänsyn

är väsentligt försvårad. De, som finna den lägsta pensionsavgiften

så förvånande låg, torde för övrigt förbise, hurusom genom

hustrurnas medtagande i försäkringen pensionsavgifterna för dem jämväl

komma att enligt vanliga civilrättsliga regler påvila familjefäderna, vilka

även måste anses rättsligen förpliktade att ansvara för erläggandet av

avgifterna för barn över 15 år, som äro i föräldrarnas kost.

Med all hänsyn till senast anförda synpunkter har jag dock icke

funnit dem vara av den betydelse, att redan på angivna grunder en

jämkning uppåt av pensionsavgifternas belopp vore utesluten. Genom

utsikten till större avgiftspensioner vunnes säkerligen i vida folklager

ett ökat intresse för försäkringen och större villighet till ordentlig avgiftsbetalning.

Utsikten till att gå miste om en något mera avsevärd

pension synes även kunna verka i någon mån återhållande på emigrationslusten.

*

En invändning, som framställts mot förslaget om ökning av pensionsavgifterna,

är den, att ökad fondbildning härigenom uppkommer. Enligt

förslaget skulle fondens slutliga belopp efter en omkring 80-årig försäkringsverksamhet

vid konstant folkmängd uppgå till omkring 750 miljoner

kronor. En höjning av pensionsavgifterna till 3 kronor i lägsta, 8

kronor i mellersta och 13 kronor i högsta inkomstklassen skulle enligt

beräkningar, som jag låtit verkställa, höja fondens belopp till omkring

1,100 miljoner kronor. Till jämförelse må erinras, att enligt nya

arbetarförsäkringskommitténs förslag fonden, beräknad efter nuvarande

befolkningsförhållanden, skulle hava stigit till omkring 900 miljoner

kronor, samt att den tyska invaliditetsförsäkringen, tillämpad i vårt

land, skulle giva upphov till en fond av omkring 1,200 miljoner

kronor.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

63

En kapitalbildning, som resulterar i en fond om 1,100 miljoner

kronor, synes mig på intet sätt avskräckande. Fördelad på en lång följd

av år, innebär den i själva verket endast ett icke alltför betydande

tillskott till den fortgående fondering, som vår bank- och sparbanksverksamhet

utvisar. Fn undersökning ger sålunda vid banden, att bankbolagens

fonder tillväxt från omkring 118 miljoner kronor den 31 december

1892 till omkring 269 miljoner kronor den 31 december 1902

och till omkring 630 miljoner kronor den 31 december 1912, att allmänhetens

hos bankbolagen innestående medel å kapital- och depositions-,

upp- och av-, sparkasse- och löpande räkning ökats från omkring

380 miljoner kronor den 31 december 1892 till omkring 874 miljoner

kronor den 31 december 1902 och vidare till omkring 1,602 miljoner

kronor den 31 december 1912, samt slutligen att insättarnas behållning

i sparbankerna vuxit från omkring 275 miljoner kronor den 31 december

1890 till omkring 437 miljoner kronor den 31 december 1900 och till

omkring 809 miljoner kronor vid 1910 års utgång. Det årliga tillskott

i denna fondbildning av omkring 13 miljoner kronor, som pensionsavgifter

av respektive 3, 8 och 13 kronor skulle medföra, synes, särskilt

med hänsyn till vår utländska skuldsättning, icke kunna betraktas

som annat än önskvärt. Den fond av 570 miljoner kronor, som skolat

uppkomma, om 1895 års proposition i ämnet bifallits, syntes visserligen

då mången i Riksdagen betänklig; för dåvarande ekonomiska förhållanden

var den tvivelsutan större än den fond, nära 100 procent högre,

som skulle så småningom samlas genom avgifter om 3, 8 och 13 kronor.

Med fortgående ekonomisk utveckling skall vid den tidpunkt, då fonden

överstiger 1 miljard, denna fondens storlek förvisso synas än mindre

betänklig.

Att vid en höjning av pensionsavgifterna stor försiktighet måste

iakttagas är emellertid uppenbart, då det här är fråga om personer i

mycket svaga ekonomiska förhållanden. Det synes mig icke kunna

ifrågasättas att härvid för närvarande gå till så höga belopp, som från

en del håll påyrkats. Lika litet tror jag, att avgifterna i det norska

förslaget, vilka hos oss åberopats såsom ett efterfölj ans värt exempel,

skola visa sig möjliga att i verkligheten genomföra.

Det måste vid bedömande av pensionsavgiftens storlek alltid uppmärksammas,

att de små inkomsttagarna äro synnerligen talrika. Inom

kommitténs lägsta avgiftsklass, med mindre än 800 kronors inkomst,

falla ej mindre än 881,600 män samt 1,246,700 kvinnor eller 82,2 % av

hela befolkningen, under förutsättning av en förmögenhetsgräns av

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Inkomst
klasser.

6,000 kronor. Under samma förutsättning omfattar klassen 800 — 1,199

kronor 242,700 män och 49,000 kvinnor eller 11,3 % samt klassen 1,200

kronor och därutöver allenast 149,600 män och 18,500 kvinnor eller 6,5 %.

Åven om dessa siffror få anses ganska approximativt beräknade, utvisa

de i allt fall otvetydigt, att eu avsevärd förhöjning av pensionsavgifterna

utöver kommitténs förslag ej är för närvarande tillrådlig.

Under allvarligt övervägande har varit, huruvida en förhöjning av grundavgiften

till 4 kronor kunde ifrågasättas, varvid de bägge högsta inkomstklasserna

skulle åläggas avgifter om 9 och 14 (eventuellt 15) kronor.

Jag anser dock, att man för närvarande icke vågar gå längre än

till en grundavgift av 3 kronor, varvid övriga avgifter lämpligen böra,

i anslutning till kommitténs förslag, sättas till respektive 8 och 13 kronor.

Jag uppmärksammar härvid att, på sätt förut antytts, genom de

sålunda föreslagna avgifterna i allt fall större del av försäkringen

skulle bestridas med personliga avgifter än i något annat land tilllämpats:

i Australien 0, i Danmark 0, i England knappt 20 %, i

Frankrike knappt 33 %, i Tyskland omkring 40 enligt kommittéförslaget

knappt 40 % och enligt mitt förslag omkring 45 %. Endast

Raab''ska och norska förslagen förutsätta möjligheten av att lägga så

godt som hela bördan på avgifter eller att, så att säga, i huvudsak

överflytta motsvarande fattigvårdskostnad på arbetarna och deras vederlikar

själva.

Särskilt har vid avgiftsbestämningen måst tagas hänsyn till det ofta

förekommande fallet av ansvarighet för andras avgifter (mans för hustru,

föräldrars för barn) samt den stora svårigheten av att i en folkförsäkring

uppdela pensionsavgiften i veckoavgifter såsom skett i Tyskland.

I vilken utsträckning, som dessa avgifter komma att inflyta, och

huru stor restantieprocenten inom de olika avgiftsklasserna kan visa sig

bliva, undandrar sig varje i förväg gjord beräkning. Försiktigheten

bjuder också att under sådana förhållanden åtnöjas med en ringa höjning.

Visar det sig, att uppbörden av pensionsavgifterna förlöper tillfredsställande

och att avgifterna icke kännas alltför tryckande, kan en

ytterligare höjning ske utan större svårighet; däremot innebure det ett

svårt slag för försäkringen, om större svårigheter visade sig möta fölen

normal inbetalning. Allt talar således för försiktighet vid ifrågavarande

jämkning av grundavgiften.

Under övervägande har varit, huruvida en förändring av klassindelningen

borde äga rum och därav påkallad jämkning av avgifterna ske.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126. 65

I sådant hänseende har av kommerskollegium, på sätt förut erinrats, KommersMförslagits,

att kommitténs lägsta klass borde delas i tvänne med 500 9

kronors inkomst såsom gräns. Samma yrkande har jämväl gjorts från

andra håll, med avseende varå hänvisas till den detta protokoll bilagda

redogörelsen för de avgivna yttrandena. (Bilaga E.) Emellertid kan mot

en dylik uppdelning invändas, att varje ytterligare uppdelning av de avgiftspliktiga

försvårar debitering och indrivning, att särskilt eu uppdelning

av den lägsta klassen skulle vålla taxeringsmyndigheterna, som i

allt fall erhålla ett icke så alldeles obetydligt tillskott i arbete genom

pensionsförsäkringens genomförande, ännu mera ökat arbete, att det

dessutom även i övrigt är önskvärt, att försäkringen vid dess första

tillämpning icke matte bliva alltför invecklad och att inkomstgränserna

bliva bestämda i anslutning till de i gällande inkomstskatteförordningar

förekommande gränser.

Av de båda inkomststreck, vilka av kommittén föreslagits till avgränsande

av avgiftsklasserna, 800 kronor och 1,200 kronor, motsvarai

det förra den undre gränsen i förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt,

enligt vilken, som bekant, skyldighet att deklarera för dylik

skatt inträder för den, vars inkomst uppgår till 800 kronor, medan åtel

1,200-kronors-strecket bland inkomsttagarna över 800 kronor avskiljer

de grupper, som på grund av vistelse å dyrare orter, högre levnadsstandard

o. s. v. måste anses äga ett behov av större pension. Detta

belopp, 1,200 kronor, förekommer i inkomstskatteförordningen bland dess

taxeringsgränser och äger således praktisk betydelse jämväl för taxeringen

till inkomstskatt — allt förhållanden, som underlätta taxeringsmyndigheternas

arbete med pensionsförsäkringen. Enligt de av kommittén

verkställda beräkningarna skulle inom den lägsta inkomstklassen under

800 kronor falla, bland andra, småbönder, statare, torpare, »hemmavarande

barn och mågar», jordbruksarbetare, vissa manliga och de flesta

kvinnliga arbetare på landsbygden, tjänare ävensom de allra flesta hustrur.

Den mellersta inkomstklassen om 800—1,199 kronors inkomst torde

komma att omfatta, bland andra, de flesta manliga industriarbetare ävensom

en del andra mindre löntagare i industri och handel samt mindre

självförsörjare, såväl i stad som på landet. Till den tredje inkomstklassen,

1,200 kronor och därutöver, skulle således höra, bland andra,

de högst avlönade yrkesarbetarna, övriga löntagare i enskildas tjänst

samt självförsörjare. Härav synes också framgå, att klassindelningen

enligt kommitténs förslag har goda skäl för sig, låt vara, att varje klassindelning

i förevarande avseende måste bli ganska godtycklig. I den

mån försäkringen kommit i full gång och erfarenheter vunnits, torde ej

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 90 käft. 9''

s. 66 Kontrollera mot PDF

66 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr. 126.

heller de svårigheter, som nu synas möta mot en förändrad klassindelning,

bli oövervinneliga, i den mån en ändring av dem befinnes önskvärd.

Särskilt har också varit under övervägande, huruvida man icke borde

tillägga en högre avgiftsklass, t. ex. vid 2,000 eller 3,000-kronors-strecket.

Men utom de förut berörda olägenheterna av en ökning av klassantalet,

har det befunnits, att denna klass skulle omfatta ett sådant fåtal personer,

att en uppdelning härutinnan saknar större praktisk betydelse.

Den av mig här föreslagna förhöjningen av pensionsavgifterna medför

en allmän ökning av pensionen med 15 kronor. Efter kommittéförslaget

bliva pensionerna, efter 50-årig inbetalning av pensionsavgifter

å 2, 7 och 12 kronor, respektive 30, 105 och 180 kronor för män och

respektive 23, 80,50 och 138 kronor för kvinnor; medan enligt de nu

föreslagna pensionsavgifterna pensionerna, efter 30 procent av de inbetalda

avgifterna, uppgå till respektive 45, 120 och 195 kronor.

I följd av det anförda hemställer jag,

att förevarande § måtte erhålla följande lydelse:

4 §•

Beloppet av den pensionsavgift, som skall för

envar avgiftspliktig erläggas, utgör för varje år tre

kronor samt därutöver för den, i vilkens taxeringunder

året enligt gällande förordning om inkomst- och

förmögenhetsskatt ingår inkomst av minst 800 kronor:

a) om inkomsten ej uppgår till 1,200 kronor, fem

kronor;

b) om inkomsten uppgår till 1,200 kronor eller

mera, tio kronor.

5 § innehåller bestämmelser om dem, som skola undantagas från

avgiftsplikt. I sådant avseende är först stadgat, att pensionsavgift

ej skall för någon erläggas före det år, under vilket han fyller sexton

år. Åldersgränsen är vald med hänsyn därtill, att den föräldrar lagligen

åliggande ovillkorliga försörjningsplikten gentemot barnen upphör, när

dessa fyllt femton år, den ålder, då de anses kunna börja försörja sigsjälva.

Genom att föreskriva en så låg inträdesålder som skett, har

möjlighet blivit beredd att beräkna pensionsbeloppet efter den för de

försäkrade relativt förmånliga procent, som angives i 6 §.

Enär för den, som erlagt pensionsavgifter, rätt till pension inträder,

då han blir till arbete varaktigt oförmögen eller fyller sextiosju år, ligger

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 126.

det i sakens natur, att erläggande av pensionsavgifter skall upphöra,

så snart någon av angivna förutsättningar föreligger.

Mot förslaget i dessa delar hava anmärkningar i flera avseenden

framställts.

Så har den undre åldersgränsen, 16 år, för skyldighet att erlägga

pensionsavgift av Kungl. Ma.j:ts befallningsliavande i Gottlands län

befunnits vara så låg, att vederbörande ej skulle förmå gälda beloppen,

varjämte svårigheter skulle vållas därav, att särskilda förteckningar skulle

erfordras över dessa avgiftspliktiga, vilka ej påföras mantalspenningar.

Den föreslagna undre åldersgränsen överensstämmer nära med vad

i allmänhet i utlandet genomförts eller föreslagits. Så utgör denna

gräns i den tyska ålderdoms- och invaliditetsförsäkringen, liksom i den

engelska sjuk- och invaliditetsförsäkringen samt enligt de nederländska

och norska förslagen, 16 år; enligt det österrikiska förslaget 15 år;

i den franska ålderdomspensioneringen förefinnes icke någon nedre

åldersgräns.

Det torde knappast heller här i landet behöva befaras,_ att större

svårigheter skola möta att av de yngsta årsklasserna i försäkringen utfå

den årsavgift av 3 kronor, som för dem skulle bliva den normala. . De

minderåriga, som redan erhållit arbete utom hemmet, äga säkerligen

som regel eu kontant lön, som sätter dem i stånd att själva bestrida

sina avgifter; för dem åter, som äro kvar i hemmet, måste visserligen

avgiften erläggas av föräldrarna, men detta framstar såsom helt naturligt,

då dessa tillgodogöra sig den arbetskraft, barnen i allt fall vid denna

ålder kunna prestera.

Att arbetet med debitering och uppbörd ökas genom att ålägga

ifrågavarande minderåriga avgiftsplikt är självfallet, men bör icke i och

för sig få utgöra motiv för deras undantagande.

Tillräckliga skäl synas mig alltså icke vara anförda för eu höjning

av den undre åldersgränsen. Och ett starkt skäl mot en sådan höjning

anför kommittén, då den framhåller, att det är genom att föreskriva en

så låg inträdesålder, som möjlighet beretts att beräkna pensionsbeloppet

efter den för de försäkrade relativt förmånliga procent, som föreslagits.

I fråga om den övre åldersgränsen har jag tidigare i annat sammanhang

uttalat mig.

Några mera formella anmärkningar beträffande stadgandet om

nämnda åldergräns hava också gjorts i de avgivna yttrandena. Så har

riksförsäkringsanstalten erinrat, att såsom förevarande stadgande är av
-

Ålders
gränser.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

fattat, taxeringsnämnderna måste i längderna uppföra även en del av

dem, som under året fylla 67 år, samt att det kommer att bero på,

när uppbördsstämman hålles, om en sålunda i längden uppförd försäkrad

skall erlägga, avgift. Tvekan kan vidare under vissa omständigheter

uppstå, huruvida avgift skall erläggas. Jämväl Kungl Majds befallningshavande

i Gävleborgs län har funnit detta stadgande otydligt.

Då de gjorda anmärkningarna synas befogade, har jag på denna

punkt företagit en jämkning i förslaget i enlighet med riksförsäkringsanstaltens

försias:.

fråndpensfo- ■ ^ran avgiftsskyldighet har kommittén vidare undantagit dels den, som

neringeu eJ ^ i liket mantalsskriven, dels ock ordinarie innehavare

ffinnSnvoS" aY s ^ a ^s Öl ä n s t jämte deras hustrur, och anför kommittén i sistnämnda

tjaiiare. avgeen(je följande:

»Det är, såsom redan nya arbetareförsäkringskommittén i sitt betänkande

erinrat, tydligt, att om den säkerhet i ekonomiskt hänseende, vars

vinnande äi det egentliga ändamålet med försäkringen, redan på annat sätt är

någon beredd,, ej vidare skäl äro för handen att inbegripa sådan person

under försäkringen. Af denna grund har kommittén ansett ordinarie

innehavaie av statstjänst och deras hustrur, för vilkas pensionering

torde vara på tillfredsställande sätt sörjt, böra undantagas från försäkringen.

Mots vai ande förmaner äro i stor utsträckning'' beredda personer

med anställning i annan statstjänst eller i kommunal eller enskild tjänst,

och många pensionsinrättningar och lifränteanstalter erbjuda utan tvivel

sina medlemmar full säkerhet för den dem tillförsäkrade pension. Kommittén

har fördenskull föreslagit, att personer, vilka på angivet sätt äro

tillförsäkrade pension, ma kunna av Ivungl. Maj:t fritagas från avgiftsplikt.

Att i lagen införa detaljerade föreskrifter om de villkor, som för

dylikt .fritagande böra uppställas, har icke synts lämpligt, utan bör dylikt

fritagande bero på prövning i varje särskilt fall. — Att befrielsen

kommer att avse icke viss person utan alla medlemmar i pensionsinrättning,

livränteanstalt o. s. v., lärer väl i regel bliva fallet.»

Då det sjmes mig lämpligt, att de kategorier statstjänare, vilka man

närmast vill undantaga från lagens tillämpning, varda däri uttryckligen

angivna, synes en jämkning i sadant syfte av lagen vara önskvärd. På

grund av sista stycket i §: n blir Kungl. Maj:t i tillfälle att ytterligare

efter omständigheterna undantaga statstjänare — t. ex. sådan extra personal,

som, i enlighet med nu föreliggande härom väckt förslag eller

eljest, kan varda tillerkänd pensionsrätt.

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Vidkommande härefter den synnerligen kinkiga frågan om undantagande

från avgiftspensioneringen av personer med viss förmögenhet

har kommittén, som i sitt förslag undantagit den, i vilkens taxering

under året inberäknas förmögenhet av minst 6,000 kronor, jämte

hustrur till sålunda undantagna, anfört, att personer i dylik ekonomisk ställning

kunna anses tryggade mot att vid förlust av arbetsförmågan nödgas

anlita fattigvården eller anhöriga. Och kostnaden för försäkringen skulle,

såsom kommittén uppvisar, icke obetydligt minskas genom avskiljande

av denna befolkningsgrupp, som beräknas uppgå till 218,600 personer,

varav 122,400 män, 80,800 hustrur och 15,400 ogifta kvinnor. Personer

med förmögenhet tillhöra nämligen i regel äldre åldersgrupper.

Under tidigare år komma dessa personer sålunda vanligen att under

längre eller kortare tid tillhöra försäkringen och inbetala sina avgifter

i stadgad ordning. Men då dylika vid yngre år erlagda avgifter

hava ett större värde än avgifter, som betalas vid äldre år, inses lätt,

att genom förmögenhetsgränsens införande och därav följande, först vid

äldre år inträdande uteslutning ur försäkringen av ett betydande antal

personer en vinst måste uppstå, som kommer alla de övriga i försäkringen

kvarstannande till godo. Därest de bär berörda personerna skulle

ålagts avgiftsplikt, även sedan de kommit i besittning av en förmögenhet

till angivet belopp, och således någon förmögenhetsgräns ej införts

i försäkringen, skulle deras pensioner hava kommit att helt svara mot

värdet av deras under hela försäkringstiden erlagda avgifter. Men genom

den nu föreslagna gränsen blir beloppet av den pension, som utbetalas

till den på grund av förmögenhetsbesittning under äldre år ur försäkringen

uteslutne, mindre än vad som motsvarar de av honom inbetalade

avgifternas värde. Det är tydligt, att härigenom en vinst för försäkringen

uppkommer. Betydelsen ur ekonomisk synpunkt av förmögenhetsgränsen

belyses närmare av de i Del II, sid. 172, meddelade siffror,

av vilka framgår, att ett borttagande av denna gräns skulle nödvändiggöra

en sänkning av den på grund av erlagda avgifter utgående pensionens

belopp för män från 30 till 281/s % och för kvinnor från 23 till

221 ; % av de inbetalda avgifternas summa (jfr sid. 69), varjämte det

för den nuvarande generationens medtagande i försäkringen erforderliga

kapitalet (utöver arbetarförsäkringsfonden) skulle ökas från 9 till 16 miljoner

kronor. Dessutom skulle fonden komma att växa med omkring 10 %.

Mot förslaget i nu förevarande del hava anmärkningar från många

håll riktats.

Så framhåller kommer skollegium, att den omständigheten, att upptagandet i försäkringen

av en viss samhällsgrupp kommer att höja kostnaderna för försäkringens

genomförande, icke i en lagstiftning av förevarande slag kan vara av avgörande be
-

Undantagande

från

försäkringen

av personer

med

viss förmögenhet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

7 0 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

tydelse, därest icke — såsom i fråga om innehavare av ordinarie statstjänst — ett

direkt behov av det genom lagstiftningen åsyftade skyddet icke föreligger. Bland de

undantagna funnes säkerligen många, vilkas läge voro allt annat än tryg gat i ekonomiskt

avseende. Vidare vore det oegentligt, att lagstiftningen befriade personer med

viss förmögenhet från avgiftsplikt, men ålade det allmänna att till samma personer

betala pensionstillägg, i vissa fall även om de alltjämt vore i orubbad besittning av

den förmögenhet, som föranlett undantagandet från avgiftsplikt. Om, framhåller kollegium,

en gift man med kapital om 6,000 kronor blir invalid, äger han, under förutsättning

av 5 % avkastning å kapitalet, rätt till ett årligt pensionstillägg av 75

kronor; blir även hustrun invalid, äger hon uppbära ett pensionstillägg av 50 kronor.

Kollegium erinrar slutligen, att spörsmålet i fråga ytterst bottnar uti den i förslaget

hävdade principen, att varje försäkrad skall, oberoende av behovet, äga erhålla en

mot det försäkringstekniska värdet av hans inbetalnipgar svarande avgiftspension.

Faställes däremot, som kollegium föreslår, grundsatsen, att pensionsrätt icke tillkommer

den, som äger en viss årlig inkomst, linnes icke heller anledning att från avgiftsplikt

utesluta personer med viss förmögenhet. Kollegium hemställer därför, att förevarande

bestämmelse måtte utgå.

Till samma resultat kommer riksförsäkringsanstalten, ehuru från en principiellt

alldeles motsatt ståndpunkt. Den framhåller nämligen, att förslaget innebär, att de,

som icke komma upp till ett kapital på 6,000 kronor, få sina försäkringar höjda på

bekostnad av dem, som nått angivna gräns. Det kunde emellertid ifrågasättas, om

de senare framför andra medborgare i en god ekonomisk ställning borde lämna något

särskilt bidrag till andras pensioner.

För förmögenhetsgränsens borttagande hava uttalanden gjorts jämväl av Kungl.

Maj:ts befallningsliavande i Södermanlands och Gävleborgs län samt av flera kommuner.

Såsom förut erinrats, är det väsentligen kostnadsskäl, som föranlett

kommittén att för avgiftsskyldigketen'' uppdraga en övre förmögenhetsgräns.

Den kostnadsökning, som slopandet av denna gräns beräknats

medföra, tiar ovan angivits efter kommittébetänkandet. Lämnas

kostnadsfrågan åsido, är det emellertid påtagligt, att de skäl, som anförts

emot kommitténs förslag uti ifrågavarande avseende, äga berättigande.

Det bör dock alltid uppmärksammas, att de, som sålunda

uteslutas, äro delaktiga av försäkringen i samma mån som andra, i den

mån de komma i nöd, därigenom att de — vilket icke allestädes tillräckligt

uppmärksammats — alltid äro berättigade att i sinom tid erhålla den

pension enligt 6 §, vartill de erlagda avgifterna, under den tid de haft

en förmögenhet under 6,000 kronor, berättiga dem, jämte pensionstillägg

enligt samma villkor som för övriga försäkrade.

På det att kostnaderna för försäkringen icke skola bli alltför stora,

synes mig önskvärt att i förevarande avseende bibehålla kommitténs förslag.

Då jag, på sätt under 6 § närmare skall omförmälas, ansett påkallat

att för vissa fall inom försäkringen upptaga särskilda pensionstillägg

för barn, samt avgiftspensionen satts till lika procent för man

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

och kvinna, allt utvidgningar av kommitténs förslag, som draga icke

oväsentliga kostnader, har jag icke ansett mig jämväl för nu förevarande

syfte, förmögenhetsgränsens borttagande, kunna påkalla mellankomst från

det allmänna utöver vad förslaget eljest upptager. Ty uppmärksammas

måste, att det knappast kan vara lämpligt att för borttagande av förmögenhetsgränsen

nedsätta den ändå knappa procenten av avgiftspensionen.

Varje nedsättning av pensionen under 30 % av de inbetalda avgifternas

sammanlagda belopp innebär en försämring av hela försäkringen, som jag

måste finna olämplig. För den nuvarande generationen blir den samlade

arbetarförsäkringsfonden, om förmögenhetsgränsen borttages, än mera

otillräcklig och än avsevärdare restriktioner måste i följd härav ske i

övergångsbestämmelserna. På sätt under följande § närmare omförmäles,

har den motvikt mot förmögenhetsgränsens borttagande, som kommerskollegium

velat söka i en begränsning av rätten till erhållande av

avgiftspension, icke funnits böra upptagas.

Slutligen har i detta sammanhang särskild uppmärksamhet måst ägnas

åt frågan, huruvida sjöfolket bör ingå i eller undantagas från nu

förevarande pensionering. I sådant hänseende har jag först att anmäla,

att i inkommna skrifter från Sveriges fartygsbefälsförening, ångfartygsbefälhavaresällskapet

i Stockholm, Stockholms styrmansförening, Göteborgs

fartygsbefälhavareförening, svenska maskinbefälsförbundet och

Sundsvalls ångbåtsbefälhavareförening yrkanden framkommit om sjömanskårens

undantagande från den allmänna folkförsäkringen och inrättande

av en särskild sjömanspensionering.

Av dessa yttranden meddelas här det huvudsakliga innehållet av

ångfartygsbefälhavaresällskapets i Stockholm och Göteborgs fartygsbefälhavareförenings

yttranden, såsom framhållande de synpunkter, som

i denna fråga torde hysas av flertalet sammanslutningar på området,

medan jag beträffande de övriga inkomna yttrandena i denna fråga hänvisar

till handlingarna.

Så yttrar ångfartygsbefälhavaresällskapet i Stockholm:

Sällskapet kan icke underlåta att först och främst på det varmaste betona, att

det synes sällskapet vara en tanke av storslagen natur att försöka realisera eu allmän

pensionsförsäkring, omfattande hela landets invånare med vissa undantag, såsom ordinarie

innehavare av statstjänst etc. Grundlinjerna och de bärande principerna i

det storslagna förslaget vill således sällskapet icke försumma att giva sitt största

erkännande.

Särskilt har det synts sällsKapet, som om kombinationen av ålderdoms- och invali

ditetspensioneringen vore lyckligt funnen, och då härtill lägges, att ålderdomsförsäkringskommittén

jämväl håller på med utarbetande av förslag, beträffande revision

av gällande lagstiftning rörande ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete,

Sjöfolkets

ingående

under försäkringen.

Avgivna

yttranden.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 126.

och att den ovannämnda kommittén synes hava tagit i övervägande, huruvida den

hos sjöfolket starkt framträdande olycksfallsfrekvensen borde giva anledning till

särskilda lagstiftningsåtgärder, så finner sällskapet tillfället vara mycket lägligt att

på det kraftigaste framhålla nödvändigheten av att särskilda lagstiftningsåtgärder

rörande sjöfolket härvidlag måtte komma till stånd.

Vad beträffar ålderdomsförsäkringskommitténs förslag ur försäkringstekniska synpunkter,

så har sällskapet givetvis saknat förutsättningar och framför allt tid att

kunna bedöma dessa synpunkter. Dock har sällskapet kommit till den bestämda

uppfattning, att respektive kommuner i riket skulle få en hel del svårigheter vid

pensionsavgifternas inkasserande från sjöfolket, enär en icke obetydlig kontingent av

detta yrkes utövare äro under avsevärt långa tidsperioder frånvarande från fosterlandet

och därjämte ofta flytta från ett fartyg till ett annat, vadan deras vistelseort

således för det mesta torde vara okänd av de kommuner, där de en gång varit

mantalsskrivna. __

Vidare måste sällskapet nu liksom vid föregående tillfällen absolut fasthålla

vid sin alltjämt stabila åsikt, som understötts såväl av flera kommittéer som ock a\

myndigheter, vilka haft att uttala sig därom, att sjömännens pensionsålder — tillföljd

av dels yrkets särskilt krävande och slitande natur, dels att sjömanskåren lever under

andra omständigheter än den övriga allmänheten borde begränsas till allra högst

sextio år, och om möjligt ändå något tidigare åldersgräns för manskapsgraden.

Kommerskollegii befattning med sjömanspensioneringsfrågan och i samband härmed

stående frågor ger tyvärr icke stort hopp om synnerligt understöd från det

hållet. I kollega senaste underdåniga skrivelse i denna sak av den 31 dec. 1912

till Eders Kungl. Maj:t framhåller kollegium i ingressen: »att historiska och andra skal

synas tala för en sådan anordning, att sjömanspensioneringen organiseras för sig,

utan samband med den allmänna pensionsförsäkringen.» Men strax efter borteliminerar

kollegium dessa vägande inledningsord med att påstå, »att denna fragas hittillsvarande

utveckling i vårt land dock synes bestämt tala emot en sådan utbrytning».

Om man utgår från den i juni 1911 av kollegium utsända cirkulärskrivelsen

till alla fartygsbefälhavare i svenska handelsflottan såsom bakgrund, förefaller det

sällskapet, som om det icke kunde spåras någon logisk konsekvens eller harmoni

mellan denna cirkulärskrivelse och här ovan refererade påstående av kollegium. . Ifrågavarande

cirkulärskrivelse innehåller följande kärnpunkt: »Genom beslut den 7 sistlidne

mars har kungl. kommerskollegium gått i författning om verkställandet av en undersökning

angående sjömansyrket. Denna undersökning, vilken länge varit av behovet

påkallad, åsyftar att giva en så fullständig och verklighetstrogen bild som möjligt av

de villkor, varunder den svenske sjömannen arbetar, och att speciellt beträffande de

missförhållanden, som uppgivits vara rådande inom bemälta yrke, förebringa en ingående

och opartisk utredning, vilken utredning sedermera kunde tjäna till ledning för eventuella

lagstiftnings- eller andra åtgärder». Detta är ju mycket vackra ord om behovet

och nyttan, men gäller det verkligen -—- synes det Sällskapet att komma från ord

till handling. Visserligen ställer kollegium sig icke absolut emot sjöfolkets utbrytning

från det allmänna pensionsförslaget, men har dock tagit en svävande och alternativ

ståndpunkt i denna fråga. _ _

Sällskapet har emellertid kommit till den fasta övertygelsen, att hela rikets

sjöfolk i stort sett obetingat önskar en utbrytning ur den allmänna ålderdoms- och

invaliditetsförsäkringen, vilken innehaller ganska få och i vart fall illusoriska ljuspunkter

för sjömanskåren, och att sjöfolket fortfarande lever på hoppet, att sjömanspensioneringen

måtte lösas såsom en separat fråga och snarast möjligt.

Sällskapet har förvisso icke förbisett, att hela den stora kontingent av sjömän

— både befäl, underbefäl och manskap — som är sysselsatt i den inrikes sjöfarten

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 126.

hitintills icke kommit i åtnjutande av någon som helst pension från handelsflottans

pensionsanstalt, ej heller gratial eller understöd från sjömanshusen. På grund härav

har det från en del håll vid diskussionens tidigare stadium framkastats den tanken,

att en utbrytning från det'' allmänna pensionsförslaget skulle medföra en förlust för

hela vår stora kategori av inrikes gående sjöfolk. Det kan ju icke bestridas, att vid

första påseende ett sådant argument har fog för sig.

Men vid närmare och djupare granskning av förslaget och vid fortsatt diskussion

härom har sällskapet funnit, att den förlust, som de inrikes gående sjömännen skulle

göra, tillföljd av en utbrytning från det allmänna förslaget, i själva verket bleve mer

eller mindre imaginär.

Ty dels har sällskapet kommit till den uppfattning, att den allmänna försäkringen

icke nämnvärt torde influera på vår nuvarande sjömansgeneration, och dels

har sällskapet dristat sig hysa den säkra förvissning, att hela vårt sjöfolk i handelsflottan

måtte inbegripas i en eventuell och relativt snar lösning av den separata

sjömanspensioneringen.

Alderdomsförsäkringskommittén har visserligen i dess speciella motiverings § 1

fastslagit försäkringens karaktär av obligatorisk, statsunderstödd folkförsäkring.

Det var särskilt på grund av denna — som det först syntes •—- tvångsförsäkring,

som det under den preliminära diskussionen vid sällskapets första sammanträde

restes tvivel om, huruvida det skulle lyckas att få sjömännen utbrutna. Men att

detta kan låta sig göra, har sällskapet nu funnit av § 5 mom. 3 i ålderdomsförsäkringskommitténs

själva lagförslag, som säger: »I övrigt ankommer på Konungens

prövning, huruvida och under vilka villkor personer, som på grund av anställning i

allmän eller enskild tjänst, eller såsom medlemmar av pensionsinrättning etc. må

undantagas från avgiftsplikt enligt denna lag».

På grund av allt vad som här anförts, dristar sig sällskapat att i underdånighet

anhålla, att det täcktes Eders Kungl. Maj:t att taga i övervägande, huruvida icke

särskilt sakkunnige i sjömanspensioneringsfrågan omedelbart kunde utses att biträda

eller gå till hända vid den beredning och omredigering av det allmänna pensionsförslaget,

som, enligt vad sällskapet tror sig veta, regeringen med det snaraste kommer

att effektuera, och att dessa sakkunnige därjämte finge i uppdrag att framlägga förslag

till åtgärder i och för en särskild sjömanspensionering. Detta behöver förvisso

icke taga synnerligen lång tid i anspråk, alldenstund så gedigna förarbeten och utredningar

redan föreligga i denna fråga.

Sällskapet vill i detta sammanhang icke underlåta att i underdånighet framhålla

några viktiga synpunkter till belysande av sjömanspensioneringsf rågans effektiva och

rationella lösning.

Sällskapet har redan förut i denna sin underdåniga skrivelse hävdat, att allt

svenskt sjöfolk, således jämväl det i inrikes fart sysselsatta, måtte inbegripas i den

speciella sjömanspensioneringen. Givetvis måste dessa då också, i likhet med de utrikes

seglande sjömännen, obligatoriskt erlägga samma hyres- eller s. k. plåtavgifter

till sjömanshusen.

Men därjämte har det synts sällskapet icke vara mer än billigt, att staten själv

övertoge alla sådana förvaltningskostnader vid sjömanshusen, vilka icke direkt äro

att hänföra till understödsverksamheten. Kommerskollegium gjorde för några få år

sedan — vilket framgår av dess underdåniga skrivelse av den 2 augusti 1912 — en

utredning om, huru stor del värnpliktsärendena utgjorde av sjömanshusens hela arbetsbörda,

och kom därvid till det resultat, att dessa slags ärenden utgjorde minst

hälften av sjömanshusens presterade arbeten. Då emellertid även en stor del av

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 saml. 90 höft. 10*

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

sjömanshusens övriga verksamhet är för statens eller det allmännas bästa, och icke

av någon direkt nytta eller fördel för själva sjöfolket, så förefaller det sällskapet, som

om sjömanshusen med rätta borde måhända förvandlas till statsinstitutioner, eller åtminstone

i varje fall att deras förvaltningskostnader bestredes av allmänna medel.

Genom en sådan — som det synes sjöfolket — fullt berättigad och rättvis anordning

skulle såväl fonderna som redarnas tonavgifter och sjöfolkets hyresavgifter

befrias från att deltaga i förvaltningskostnaderna och i stället användas till en effektiv

sjömanspensionering. Om därjämte den vid förra årets riksdag av herrar Indebetou,

Ödman och Lithander väckta motionen, angående önskvärdheten och billigheten av

en rättvisare beräkning av den från tullmedlen årligen utgående s. k. föringsersättningen

till handelsflottans pensionsanstalt, kunde inom närmaste framtiden lösas på

ett lyckligt sätt, oavsett vilket skeppsmätningssystem som blir fastslaget, så torde

möjligheter icke saknas att snart nog få till stånd en rationell lösning av hela sjömanspensioneringsfrågan;

dock alltid under förutsättning att det årliga bidraget från

handels- och sjöfartsfonden, ävensom det årliga statsanslaget av allmänna medel, allt

framgent utanordnas till handelsflottans pensionsanstalt.

Sällskapet har i dagarna erfarit, att regeringen i Norge nyligen framlagt förslagom

statspension för norska sjömän. Pensionen skulle enligt deras reglemente utgöra

300 kr. per år, men under särskilda omständigheter stiga till 450 kr. Här är dessutom

att märka, att detta förslag avser enbart statspension, utan något som helst tillskott

från de pensionsberättigade själva eller från institutioner eller andra.

Slutligen kan sällskapet icke underlåta att för Eders Kungl. Maj:t i underdånighet

framhålla det utmärkta sätt, på vilket den franska handelsflottans sjömanspensionering

är ordnad.

I Frankrike organiseras handelsflottans sjömän av alla grader såsom en särskild

kår. Denna organisation baserar sig på den gamla franska sjömansinskrivningen

eller den s. k. »1’inscription maritime», vilken, som bekant, ursprungligen härleder

sig ända från Ludvig NIV:s berömda finans-, handels- och sjöminister Colbert. Denna

»1’inscription maritime» är det äldsta företag i folkpensioneringssyfte, som världen

känner. Pensionerna till de franska kofferdisjömännen utgå med följande — i jämförelse

med våra förhållanden — lysande belopp: för vanliga sjömän inom manskapsgraden

minimum 360, maximum 550 francs; för skutskeppare 400 — 624 francs; för

sjömansänkor 280 francs jämte dessutom 48 francs för varje minderårigt barn; och

slutligen för övermaskinister och kaptener från 1,000 till 1,370 francs.

Dessa siffror voro publicerade i franska tidningar år 1907; och med de stora

fonder, som finnas i den franska sjömanspensioneringen, torde ovannämnda belopp

icke hava minskats.

Göteborgs fartygsbefälhavareförening yttrar:

Genom nådig remiss den 22 november 1909 uppdrogs åt ålderdomsförsäkringskommittén

att vid sina arbeten taga under övervägande ett av kommittén för utredning

angående förbättrat pensioneringssätt för sjömän den 15 november 1904 avgivet förslag,

såvitt det avsåge ålderdoms- och invaliditetsförsäkring. På vissa i betänkandet

anförda grunder anser ålderdomsförsäkringskommittén emellertid, att den icke funnit

några skäl tala för att för sjömännens yrkesgrupp åvägabringa en annorlunda ordnad

försäkring, än för andra av försäkringen omfattande grupper. Den pensionering, som

sjöfolket, i likhet med andra yrkesklasser, sålunda skulle bli delaktig utav, är emellertid

av den beskaffenheten, att den kommer att bli till föga verkligt gagn för den

pensionsbehövande sjömannen.

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Vacl först angår den av kommittén föreslagna åldern, 67 år, då avgiftspensionen

skulle utfalla, så är denna ålder för hög, när det gäller en yrkesklass, där arbetsoförmåga

som regel inträffar vid 55 å 60 års ålder. En pension bor ju utfalla snarast

möi ligt efter det förmågan att försörja sig i yrket upphör. Da det nu kan pavisas

att inom sjöfolkets yrken arbetsinvaliditeten inträffar vid en tidigare ålder, an vad

som i allmänhet är förhållandet i fråga om arbetstagare _i land, så bor karav följa,

att sjöfolkets pensionering även bör träda i verksamhet vid en tidigare ålder.

Sjöfolket torde härvidlag närmast vara att jämställa med vissa yrkesgrupper i

land i det allmännas tjänst, såsom en del järnvägsfolk, manskapet och större delen

av befälet vid armén och flottan, brandkåren m. fl., där tjänstbarheten anses upphora

och pensioneringen börjar vid en tidigare ålder, än vad som för befattningshavare i

allmänhet är gällande.

Vid den av rikets ständer år 1862—63 upprättade handelsflottans pensionsanstalt

är pensionsåldern satt till 55 år; denna pensionsålder uttalade man sig även

för vid det bekanta sjöfartsmötet i Nässjö år 1895. Enligt sjömanspensionermgskommittébetänkandet

av år 1904 skulle pensionerna utfalla vid 60 ar; en senare ålder

än den sistnämnda bör över huvud ej ifrågakomma. ... .

Vad pensionsbeloppens storlek angår, så äro dessa enligt alaerdomsxorsaknngskommitténs

förslag betydligt lägre, än vad man eljest förväntat sig vid en sjomanspensionering.

De högsta pensionsbeloppen inom de tre olika inkomstklasserna utgöra

respektive 180, 105 och 30 kronor, samt förutsätta, att pensionsavgifterna inbetalats

under en tidrymd av 50 år. I sjömanspensioneringskommittébetänkandet äro pensionsbeloppen

som medeltal upptagna till respektive 600, 355 och 214 kronor för sjökaptener"

(övermaskinister), styrmän (maskinister) och det egentliga sjofol-ret, varvid man

tänkt sig, att pensionsavgifterna erlagts till 55 års ålder och under antagande av en

medelseglationstid av 8 månader pr år. Tillämpat på sjofartsforhallandena nu da

medelseglationstiden pr år är längre samt sjöfolkets hyror större an for tio ar sedan,

komme nyssnämnda belopp icke obetydligt att ökas.. a

En jämförelse mellan de sistnämnda pensionssiffrorna och de ur alderdomspensioneringskommittébetänkandet

härledda visar — då därjämte hänsyn tages till att

de förstnämnda lägre pensionerna skulle utfalla först vid 67 ar, men de senare högre

vid 60 år — huru ytterst ogynnsamt pensioneringen av sjofolket skulle gestalta sig

enligt ålderdomsförsäkringskommitténs förslag- . . .. . , , ..

Avgiftspensionernas låga, belopp i ålderdomsförsäkringskommittebetanKandet aro

ju en följd av de föreslagna, ringa årliga pensionsavgifterna samt delvis aven av det

relativt stora antalet åldringar här i landet. Kommitterade framhålla sjaiva, att den

lägsta föreslagna pensionsavgiften understiger alla de motsvarande avgifter, som förekomma

eller äro föreslagna i andra land. Skälet för dessa laga avgifter har kommittén

i första rummet angivit vara det, att dessa avgifter icke bleve större, an som

svarar emot den ringa ekonomiska bärkraft hos större delen av de befolkningslager,

som drabbas av avgiftsplikten. _ o ... . f

Detta resonemang träffar i allmänhet icke in pa sjofolket. En sjöman 1 u^s

har som regel fri kost och logi ombord, och är denna förman, särskilt da deu galler

den delen av kåren, som icke har någon försörjningsplikt gent emot personer iland,

så betydande i jämförelse med en yrkesarbetare anställd i land med samma kontanta

avlöning, att sjömannen bör kunna avsätta en procentvis större del av sm avlomng

till pensioneringen än icke-sjömannen. Då det är. under de yngre aren, som procentvis

högre avgifter kunna uttagas, så böra dessa inbetalningar bliva

samma vid beräknandet av ålderdomspensioneringens storlek.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Sjöfolkets

ställning enligt

tidigare

förslag.

Kung!, Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Det i kommittébetänkandet upptagna pensionstillägget av allmänna medel, vilket

enligt förslaget skulle utgå till personer, som äro till arbete varaktigt oförmögna och

vilkas årsinkomster understiga ett visst belopp, har från flera håll betecknats som

otillräckligt för en nödtorftig försörjning.

Gäller detta för en arbetsinvalid, som haft sitt hemvist och sysselsättning i

land, så blir otillräckligheten än mera i ögonen fallande för en i yrket arbetsodughg

sjöman,. som, da han tvingas att lämna sitt yrke, har sämre utsikter att i land bidraga

till sitt uppehälle än den, som under sina arbetsår där haft sin verksamhet.

Det må även framhållas, att, om pensionen härleder sig från egna inbetalade avgifter,

denna form för försörjning på ålderdomen blir socialt värdigare, än om uppehället

till sm väsentligaste del skall bestridas genom direkta understöd från stat och kommun.

Många och vägande skäl ha framlagts för behovet av en verksam sjömanspensionering.

Kravet på . en pensionering har icke blott under en lång följd av år

framförts från sjöfolkets sida, utan har även vunnit det största beaktande från annat

håll. Särskilt ma framhållas det intresse för saken, som riksdagen visade under

slutet av 90-talet och vilket resulterade i en skrivelse till Kungl. Maj:t den 11 maj

1900, däri uttalades, att kraftigare åtgärder än hittills borde vidtagas för ett förbättrat

pensioneringssätt för sjöfolket samt en fullständig utredning och förslag göras härom,

vilket så snart ske kunde borde framläggas för riksdagen. Med fäst avseende på

detta riksdagens uttalande kan den lösning, som sjömanspensioneringsfrågan erhållit

i ålderdomsförsäkringskommittébetänkandet-, icke anses fylla de önskemål, som av riksdagen

blivit, framhållna, och bör på den grund någon sjömanspensionering i enlighet

med detta förslag näppeligen ifrågakomma.

Det sätt för lösningen av sjömanspensioneringen, som ifrågasatts i 1904 års sjömanspensioneringskommittébetänkande,

blev, som bekant, utsatt för kritik från olika

håll och torde detta vara anledning till att betänkandet icke har blivit föremål för

någon kungl. proposition.

Dä detta betänkande emellertid till dels innehåller eu värdefull utredning i frågan,

synes det ligga närmast till hands, att med användande av denna utredning

jämte nytt material, ^som sedan tillkommit, utföra eu omarbetning av nyssnämnda

förslag i syfte att få en för sjömansyrket på bästa sätt anpassad pensionerino- till

stånd. °

Helt säkeit komme det att visa sig, att en särskild för sjöfolket ordnad pensioring

icke skulle ställa större krav på statskassan och kommunerna, än om denna

yrkesgrupp blir delaktig av den allmänna pensioneringen.

Frågan om en särskild pensionering av sjöfolket har, såsom i yttrandena

om förmälts, tidigare varit föremål för''förslag i vårt land. Äldre

arbeiarförsäkringskommittén, som den 28 juli 1888 avgav förslag till lagom

sjöfolks försäkring för olycksfall i tjänsten samt den 5 december

samma ar fölslag till vissa förändringar i reglementena för sjömanshusen

och handelsflottans pensionsanstalt, avstyrkte i ett av kommittén

den. 5 december 1888 avgivet förslag ifrågasatt borttagande av hyresavgifter

och deras utbytande till tvångsavgifter till en särskild pensioneling

av sjöfolk på den grund, att kommittén ämnade framlägga förslag

om en för alla klasser obligatorisk tvångsförsäkring, och eu dubbel tvångsförsäkring

av sjöfolket ej kunde ifrågasättas. I kommitténs 1889 fram
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 126.

lagda förslag till en obligatorisk ålderdomsförsäkring för en var i riket

mantalsskriven svensk undersåte förekom ej heller några särskilda stadganden

till förmån för sjöfolkets pensionering. På sätt förut omförmälts,

blev detta förslag aldrig förelagt Riksdagen.

Jämväl det för 1890 års Riksdag framlagda förslag till förordning

angående försäkring för olycksfall i arbetet avsåg icke sjöfolks olycksfallsförsäkring.

Nya arbetarförsäkringskommittén upptog i sitt den 30 mars 1893

avgivna förslag till invaliditetsförsäkring bland dem, som skulle underkastas

försäkringen, jämväl besättning å svenska fartyg samt de befälhavare

å sådana fartyg, vilkas årslön ej uppginge till 1,800 kronor; och

anförde nämnda kommitté i sin motivering till förslaget, att, dä frågan

om en särskild pensionering af sjöfolket fortfarande vore oavgjord, då

de pensionsanstalter, som för denna yrkesgrupp redan förefunnes, icke

syntes fullt motsvara sitt ändamål och i regel lämnade lägre understöd

än dem, som skulle erhållas genom den av kommittén föreslagna försäkringen,

och då slutligen beredande av större ekonomisk trygghet åt

sjöfartsnäringens arbetare vore synner ligen behj ärtans värt, kommittén

ansett sig icke böra undantaga dem från försäkringsplikten, utan föreslagit,

att samma stadganden skulle gälla för dem som för alla andra

emot aflöning hos arbetsgivare anställda personer.

Emellertid framhöll kommerskollegium i sitt över nya arbetareförsäkringskommitténs

förslag den 30 oktober 1894 avgivna utlåtande,

hurusom det skulle möta de största svårigheter att beträffande personer

med så rörligt yrke som sjömännen tillämpa det pensionsmärkessystem,

på vilket försäkringen enligt förslaget vilade; och ansåg kollegium fördenskull,

att sjöfolket borde uteslutas ifrån det ifrågavarande lagförslagets

omfattning. Också blev i den kungl. propositionen till 1895 års

Riksdag angående försäkring för beredande av pension vid varaktig

oförmåga till arbete, på de av kommerskollegium anförda skäl, sjöfolket

från den föreslagna försäkringen uteslutet. I motiveringen till propositionen

anfördes särskilt, att vad kommitténs förslag innehölle om försäkring

av sjöfolk, såväl besättning som befälhavare, icke, innan lämpligare

sätt för dess anordnande kunde utfinnas, borde göras till föremål

för någon framställning till Riksdagen.

Jämväl i 1898 års kungl. proposition om eu invaliditets- och ålderdomsförsäkring

var sjöfolket uteslutet.

Efter vid flera av de följande riksdagarna framkomna olika motioner,

beslöt 1900 års riksdag i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning,

så snart ske kunde, av frågan om ett förbättrat pensioneringssätt

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 126.

för sjömän och om förslag härom till en blivande riksdag. I anledning

härav tillsatte Kungl. Maj:t den 9 november 1900 för ändamålet en

särskild kommitté, som den 15 november 1904 avgav ett omfattande

betänkande.

Nämnda kommittés förslag upptog:

1) lag om försäkring av sjöfolk;

2) lag om ändrad lydelse av 17 kapitlet 12 § handelsbalken;

3) lag om ändrad lydelse av 105, 368 och 269 §§ sjölagen;

4) förnyat nådigt reglemente för handelsflottans pensionsanstalt; varjämte kommittébetänkandet

innehåller motiv till nämnda författningsförslag, eu statistisk och

försäkringsteknisk avdelning m. m.

Huvudprinciperna i kommittébetänkandet framgå av följande kortfattade redogörelse.

Den av kommittén föreslagna försäkringen avser att bereda:

1) sjulchjälp åt försäkrad, som skadats till följd av under anställning å fartyg

ti ma, t olycksfall, som medfört väsentlig nedsättning av arbetsförmågan; sjukhjälpen

utgår efter 14 dagars karenstid med 1 krona om dagen;

2) livränta å högst 300 kronor åt försäkrad, om sådant olycksfall medfört för

framtiden bestående förlust av eller minskning i arbetsförmågan (invaliditet);

3) begravningshjälp med 60 kronor, om olycksfallet inom 2 ar medfört donen;

ävensom, under samma förutsättning,

4) årlig livränta åt den aflidnes änka och barn (120 kronor åt änka, 60 kronor

åt varje minderårigt barn, sammanlagt högst 300 kronor);

5) pension åt försäkrad, som annorledes än genom olycksfall under anställning

å fartyg (efter tjänstgöring under de senaste 6 åren minst 24 manader d. v. s. 3

seglationsår) ådragit sig invaliditet;

6) pension åt försäkrad, som fyllt 60 år och innehaft anställning å fartyg under

minst 160 månader (20 seglationsår);

7) pension åt änka och minderåriga barn efter avliden pensionstagare under vissa

angivna betingelser.

Dö under 5), 6) och. 7) upptagna» pensionernas storlek är beroende pa- den försäkrades

lön och anställningstid samt bestämmes i proportion till erlagda försäkringsavgifter.

Den normala ålderdomspensionen vid 60 års ålder för försäkrad, som börjat

tjäna till sjöss vid 17 års ålder och slutat vid 55 års ålder, beräknas uppgå till: för

sjökapten 600 kronor, för styrman 355 kronor och för sjömän 214 kronor. Lägsta

pension för försäkrad skall utgå med 50 kronor.

Försäkringen, vilken vilar på grundsatsen av försäkringstvång, omfattar alla

personer (även utlänningar), som hava anställning å svenska fartyg. Med fartyg

förstås enligt förslaget, bland annat:

1) fartyg, som avses i 2 § sjölagen;

2) annat svenskt fartyg, som upprätthåller reguliär passagerartraflk;

3) heldäckat fiskefartyg;

4) bärgnings- och dykerifartyg;

5) heldäckat bogseringsfartyg, som yrkesmässigt användes; och

6) pråm, som yrkesmässigt användes.

Försäkringsavgifterna betalas av den försäkrade och fartygsägaren med hälften

vardera, men den senare är dock ansvarig för hela avgiftens erläggande. A sin

andel erhåller fartygsägaren avdrag för tonavgifter, erlagda för fartyget. De sjö
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

79

folket nu påvilande hyresavgifterna äro avsedda att upphöra. Försäkrigsavgift utgår

med 6 procent av den försäkrades avlöningsbelopp, därvid dock för varje klass fastställts

maximi- och minimiavgift för hel månad. Högsta månadsavgiften är 15 kronor

och lägsta 3 kronor.

Med hänsyn till grunderna för försäkringsavgifternas beräknande äro de försäkrade

indelade i tre klasser, de två första för befäl och underbefäl av olika grader

ävensom restaurationspersonal och den tredje för övriga försäkrade.

Förslaget innebär vidare, att försäkringen handhaves av handelsflottans pensionsanstalt,

som skulle för ändamålet ombildas. Sjömanshusens fonder skulle med

undantag av donationsmedel överlämnas till pensionsanstalten, som ock skulle äga

uppbära tonavgifterna. Anstaltens förvaltning skulle bekostas av statsmedel. Sjömanshusens

nuvarande understödsverksamhet skulle till väsentlig del upphöra och

deras förvaltning skulle helt och hållet övertagas av staten.

Över förberörda betänkande avgavs infordrat utlåtande av kommerskollegium

:

I detta yttrande framhålles till en början, att de skäl, som föranlett det allmänna

att till förmån för personer, sysselsatta i en viss näringsgren, anordna såväl

ett särskilt understödsväsende som ock en särskild pensionering, enligt kollega åsikt

allt fortfarande ägde giltighet. Även om behovet av dylika åtgärder från det allmännas

sida i ej ringa mån stode i samband med en sjöfolket allt fortfarande ofta

utmärkande obenägenhet att genom besparingar av arbetsförtjänsten sörja för framtiden,

kvarstode dock så många på frågan inverkande faktorer, vilka läge helt och

hållet utom sjömännens bestämmanderätt, att en särskild omvårdnad från det allmännas

sida om dem vore både behövlig och berättigad. Kollegium ansåge emellertid

det i inrikes sjöfart använda sjöfolket icke i samma mån äga anspråk på en dylik

omvårdnad som sjömännen i utrikes fart, så länge en liknande omvårdnad ej komme

utövare av även andra yrken, som bedreves inom landet, till godo. Den i utrikes

fart använde sjömannen måste oftast längre tider vara långt avlägsnad från hemmet

och hemlandet och vore då ur stånd att nöjaktigt tillvarataga sina intressen och

personligen tillse sina hemmavarande anhöriga. Han vore i allmänhet i hög grad

bunden vid det yrke, lian en gång valt. Den i inrikes sjöfart använde sjömannen

befunne sig däremot i ungefär enahanda ställning som en mångfald andra arbetare,

vilkas yrkesutövning hölle dem för kortare tider avlägsnade från hemmen. Sjömannen

i inrikes sjöfart hade ock självfallet vida större möjlighet att kunna övergå till ett

mindre ansträngande yrke, då olycksfall tillstötte, som minskade arbetsförmågan, eller

krafterna eljest började svika. Givet vore dock, att gränsen mellan dessa grupper

sjöfolk ofta måste bliva svår att uppdraga.

Sjömanspensioneringens betydelse för själva sjöfartsnäringen och särskilt för

vår utrikes sjöfart måste ock noga beaktas. I jämnbredd med den raskt fortgående

utvecklingen av vår handelsflotta hade svårigheterna att för den erhålla tillräcklig och

duglig bemanning ökats. Kollegium vore emellertid böjt för att anse, att i sjöfolkets

pensionsförhållanden icke vore att söka den huvudsakligaste orsaken till de antydda

svårigheterna och till att en så stor del av våra sjömän hellre tjänade å utländska

fartyg än å svenska. Härtill bidroge en mängd andra samverkande omständigheter,

såsom en ofta inneboende äventyrslusta, önskan att undgå fullgörandet av värnplikt,

det sämre kosthållet å vissa svenska fartygskategorier samt ej minst de högre hyror,

som erbjödes å utländska fartyg. De rikliga arbetstillfällen, som den svenska indu
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

so

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Ålderdoms
försäkrings
kommittén.

strien under de senare åren erbjudit med jämförelsevis goda löner, hade även otvivelaktigt

i sin mån föranlett en del sjöfolk att övergå till industriella yrken. Visserligen

hyste kollegium den uppfattning, att det icke torde kunna med fog krävas eller

ens läte sig praktiskt genomföras att anordna en så riklig och förmånlig pensionering,

att den skulle verka som motvikt till nyss antydda omständigheter och under alla

förhållanden kunna tillföra vår handelsflotta en tillräcklig bemanning, men kollegium

underskattade dock ingalunda betydelsen för densamma av ett ordnat pensionsväsende.

Utsikten att erhålla en om ock blygsam pension utövade givetvis på mången sjöman

— och säkerligen i högre grad på de bättre elementen bland de sjöfarande — en

ej ringa dragningskraft, i sin mån bidragande till att vidmakthålla en inhemsk,

dugande sjömansstam. Att saken ock hade sin betydelse för flottans bemanningsfråga,

läge i öppen dag.

Kollegium delade den från många håll uttalade uppfattningen, att sjöfolkets

pensionsförhållanden för närvarande icke voro på ett tillfredsställande sätt ordnade,

samt ansåge, att åtgärder för avhjälpande av de härutinnan nu mest bjärt framträdande

missförhållandena vore av nöden. Vad kollegium nu uttalat avsåge närmast

frågan om ålderdomspensionering, men hade även i huvudsak sin tillämplighet å

frågan om skydd åt sjöman mot följderna av olycksfall i arbete. Den senare frågans

lösning syntes för övrigt med så mycket större fog kunna krävas, som arbetare i

andra yrken redan kommit i åtnjutande av antydda skydd. Härvid borde dock rättvisligen

framhållas, att ett stort antal redan frivilligt berett sitt sjöfolk ett sådant

skydd genom försäkring mot olycksfall. Kollegium hade vidtagit åtgärder för att

genom Sveriges redareförening erhålla uppgift om, i vilken omfattning detta vore fallet.

Efter en ingående granskning av förslaget och erinran, att detta jämväl omfattade

fiskare, framhöll kollegium olämpligheten, enligt dess mening, av en under ett gemensamt

avgiftssystem sammanförd olycksfallsförsäkring och ålderdomspensionering för

sjöfolk, hvadan kollegium avstyrkte det föreliggande förslaget.

Efter det ålderdomsförsäkringskommittén år 1907 tillsatts, överlämnades

sjömanspensioneringskommitténs förenämnda förslag genom remiss

den 30 november 1909 till förstnämnda kommitté, som i sitt nu förevarande

förslag icke gjort något undantag för sjöfolkets del från den

allmänna pensionsförsäkring, som föreslagits.

Såsom motiv för att härunder inbegripa jämväl sjöfolket anför

kommittén:

»Såsom torde framgå av vad ovan anförts rörande omfattningen

av den av kommittén föreslagna försäkring, är denna också avsedd att

gälla jämväl sjöfolket. Kommittén vill med anledning därav i detta

sammanhang framhålla, att det huvudskäl, som synes hava föranlett

Kungl. Maj:t att ur sina lagförslag i ämnet vid 1895 och 1898 års riksdagar

utesluta denna näringsgrens utövare, nämligen svårigheten att av

dem utfå stadgade avgifter, i vida mindre mån kan sägas gälla kommitténs

förslag. Då detta förslags föreskrifter i nämnda avseende äro

föga komplicerade och i varje fall väsentligt mycket enklare än det av nya

arbetarförsäkringskommittén föreslagna pensionsmärkessystemet, vars till
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 126.

länkning på sjömännen Kungl. Majrts berörda invändning närmast

gällde, är kommittén för sin del övertygad om, att de nämnda svårigheterna

skola. låta . sig i allt väsentligt undanröjas och att det sålunda

skall visa sig görligt att utan större olägenheter inbegripa sjöfolket

i den av kommittén föreslagna försäkringen. Vad åter beträffar

de i sjömanspensioneringskommitténs betänkande framställda försko’

rörande pensionernas belopp, så överstiga dessa visserligen i högsta

klassen de av kommittén föreslagna motsvarande pensioner, men i stället

uppgå de pensionsavgifter, som enligt kommitténs förslag skola erläggas

av de försäkrade, i alla klasser endast till eu bråkdel av de avgifter,

som ifrågasatts i sjömanspensioneringskommitténs förslag. Kommittén

har dessutom icke frånsett att det näppeligen torde legat inom området

för dess uppgift — funnit några skäl tala för att särskilt för

denna yrkesgrupp åvägabringa en mera gynnad ställning än för andra

av försäkringen omfattade grupper, där ett motsvarande behov i många

fall kan hava varit för handen. Till frågan huruvida den hos sjöfolket

starkt framträdande olycksfallsfrekvensen bör giva anledning till särskilda

lagstiftningsåtgärder återkommer kommittén vid behandling av det densamma

meddelade uppdrag beträffande ifrågasatt revision av gällande lagstiftning

rörande ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete.»

För min del kan jag icke anse frågan om sjöfolkets pensionering Departementsvara

pa ett fullt tillfredsställande sätt löst genom ålderdomsförsäkrings- oiefen.

kommitténs förslag — något som väl knappast kommittén heller avsett.

Uppenbart synes vara, att sjöfolket bör i vida större utsträckning än åtskilliga

andra grupper av medborgare kunna erlägga högre avgifter för att

erhålla en rikare pension än som kan vinnas för de avgifter, vilka kunna

ifrågasättas för en allmän folkförsäkring. Jämväl bidrag från rederierna

böra till en sjömauspensionering kunna påräknas under lämplig form. En

del samlade fonder toide också kunna disponeras härför. Beaktas bör även

att en tidigare pensionsålder sannolikt är påkallad för sjömännen, och att

vissa svårigheter torde förefinnas med det av ålderdomsförsäkringskommittén

föreslagna sättet för avgifternas erläggande, särskilt för de i utrikes

sjöfart anställda, lat vara att kommitténs förslag härutinnan är vida enklare

och det av densamma föreslagna avgiftserläggandet lättare att fullgöra, än

om det vore fråga om ett märkessystem. Vad nu anförts talar, synes mig,

ganska staikt för utbrytandet av sjöfolket från nu ifrågavarande lagförslag.

Emellertid måste å andra sidan uppmärksammas, att ett undantag^

förevarande avseende av sjöfolket för närvarande möter vissa praktiska

svårigheter. Särskilt. torde knappast vara möjligt att låta undantaget

omfatta andra än a sjömanshus inskrivna. Vidare är uppenbart, att det

Bihang till Riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 90 käft. 11*

s. 82 Kontrollera mot PDF

82 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

alltid torde taga åtskillig tid ännu, innan ett förslag om särskild sjömanspensionering

kan framläggas. De många år, som förflutit, sedan förslag

om en dylik pensionering först framlades, tala sitt tydliga språk, om man

också bör kunna hysa förhoppning, att denna fråga skall kunna numera fortskrida

mycket hastigare mot sin lösning, än vad tillförene visat sig möjligt.

Jag har därför vid slutligt övervägande av denna fråga kommit till

den uppfattning, att sjöfolket för närvarande är bäst betjänt med att

icke utbrytas ur nu förevarande allmänna försäkring — särskilt för

hustrurnas vidkommande bör det vara en fördel att nu genast komma

in under en ordnad försäkring. Jag anser därför, att i kommitténs förslag

icke bör göras något undantag för sjöfolket.

Samtidigt finner jag mig emellertid höra uttala, att frågan om förbättrade

pensioner för sjömännen snarast bör återupptagas till förnyat

och slutligt övervägande; och vill jag i min mån söka medverka härtill.

Jag förutsätter härvid, att det skall befinnas ganska lätt verkställbar

att åstadkomma eu lämplig tilläggspensionering för sjömän, och att

en sådan skall kunna anknytas till den nu ifrågasatta allmänna pensionsförsäkringen.

Skulle vid det ytterligare övervägande, frågan bör

undergå, ett utbrytande av sjöfolket i stället finnas böra ske, torde den

omständighet, att sjömännen en tid fått tillhöra den allmänna pensionsförsäkringen

så mycket mindre innebära eu olägenhet, som de i enlighet med

pensionslagens bestämmelser äga i sinom tid få pension för de inbetalda

avgifterna. Enahanda förhållande föreligger ju med en del andra personer,

som sedermera avföras ur avgiftsförsäkringen på grund av förbättrad

ställning, t. ex. vid uppnående av en förmögenhet av 6,000 kronor eller

genom inträde i viss statstjänst. Möjligt är också, att ålderdomsförsäkringskommitténs

blivande utredning, huru det bör ställas med olycksfallsförsäkring

av sjömän, kan komma att inverka på ordnandet av deras

ålderdoms- och invaliditetsförsäkring.

På grund av vad sålunda anförts hemställer jag,

att 5 § måtte erhålla följande lydelse:

5 §•

Pensionsavgift erlägges ej av någon före det år,

under vilket han fyller sexton år, eller efter det år,

under vilket han fyllt sextiosex år, ej heller av den,

som är till arbete varaktigt oförmögen eller som icke

är i riket mantalsskriven.

Från erläggande av pensionsavgift undantages

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

83

dels den, i vilkens taxering under året enligt förordningen

om inkomst- och förmögenhetsskatt inberäkna^

förmögenhet till värde av minst 6,000 kronor,

dels

a) ordinarie innehavare av tjänst, å vilken lagen

den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinnehavares

rätt till pension eller lagen den 4 juli 1910 angående

rätt till pension för tjänstemän vid statens järnvägar

äger tillämpning;

b) delägare i telegrafverkets och folkskollärarnes

pensionsinrättningar och i arméns och flottans pensionskassor;
c)

ordinarie innehavare av prästerlig tjänst;

dels ock hustru till sålunda undantagen person.

I övrigt ankommer på Konungens prövning, huruvida

och under vilka villkor personer, som på grund

av anställning i allmän eller enskild tjänst eller såsom

medlemmar av pensionsinrättning eller livränteanstalt

äro tillförsäkrade pension, ävensom hustru till sådan

person, må undantagas från avgiftsplikt enligt denna lag.

6 § i kommitténs förslag innehåller bestämmelser av

bestämmelser, som också varit föremål

betydelse för hela förslaget,

en mångsidig kritik.

Kommittén har till

grundläggande

6 §.

eu

början

funnit en enkel regel för bestämmande

av pensionens belopp genom förslaget om, att pensions årliga

belopp skulle utgå med en genomsnittsprocent, för man 30 procent och för

kvinna 23 procent, av de erlagda pensionsavgifternas sammanlagda belopp.

Detta sätt för avgifternas bestämmande har emellertid mött kritik

av riksfförsäkring sanstalten i dess avgivna, vid detta protokoll fogade ut
-

för Beräkningsgrunden

för pensionerna.

Kommittén.

låtande, vartill jag torde få hänvisa. Anstalten

utgår

från

principen, att

Riks för säkringsans

t alt en.

försäkringen bör i möjligaste mån grundas på de försäkrades egna avgifter.

Jag har haft tillfälle att förut beröra frågan om pensionsavgifternas

belopp och vill endast i detta sammanhang erinra om, att, om ett så lågt

existensminimum som 150 kronor sättes, detta påkallar en minsta årsavgift,

om skillnad göres på man och kvinna, av för man 12 kronor och för

kvinna 18 kronor.

Riksförsäkringsanstalten har därjämte velat modifiera avgiftspensionernas

belopp sålunda, att avgiftspensionen för en viss årsavgift utgår

med samma (konstant pension) belopp, när hälst invaliditet inträder, under

det att kommitté förslaget innebär, att pensionen växer proportionellt efter

varje erlagd avgift.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Departements
chefen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Det bästa systemet vid eu försäkring av förevarande art med olika

avgifter torde vara det tyska systemet — även tillämpat i 1895 års

kungl. proposition bos oss — där pensionsbeloppet består av en konstant

del (i Tyskland 110 -150 Mark) jämte en med erlagda avgifter växande

del. Den växande delen utgör ''i Tyskland 25 % av erlagda avgifter,

utom i lägsta löneklassen, där tillväxtprocenten, närmast beroende på

kvinnornas stora antal inom denna klass, är 19 %. I kommitténs förslag

bar denna konstanta del — närmast av kostnadsskäl — måst göras

beroende av den försäkrades inkomst, lians behov. 1 Tyskland kan

man också säga, att den konstanta delen bestrides huvudsakligen

av skattemedel — arbetsgivarnas bidrag äro ju i själva verket icke

annat än en särskild skatt. I England är pensionen lika för alla fall,

ungefär 235 kronor eller 65 öre om dagen. Där betalas ungefär 20 %

av de försäkrade lönarbetarna, dock att i de lägsta inkomstklasserna

de försäkrade ej betala någon avgift. Pensionsavgiften i övrigt uttages

genom skatter och av arbetsgivare. Åven det engelska systemet kan

av kostnadsskäl ej ifrågasättas i vårt land.

Jag har erinrat om dessa förhållanden för att innebörden i riksförsäkringsanstaltens

förslag skall tydligare framträda. Anstalten anser

i själva verket, att ej allenast det allmännas bidrag — i den mån det

av anstalten förordas — utan även de pensionsdelar, som grundas på de

försäkrades avgifter, väsentligen skola vara oberoende av den ålder, då

invaliditet inträder, men givetvis beroende av avgifternas storlek på

det sätt, att pensionsbeloppet ej ändras, förrän avgiften ändras — jag

avhandlar här endast anstaltens alt. 2, som av denna förordas framför ett

annat framkastat alt. 1.

Utgår man nu i fråga om de fattigaste klasserna därifrån, att avgiftspensionen

närmast är ett tillägg till den allmänna pensionen, det

av allmänna medel utgående pensionstillägget, så framställer sig spörsmålet,

vilket som kan vara riktigast, antingen att efter kommittén låta denna

avgiftspension växa med erlagda avgifter eller att enligt riksförsäkringsanstaltens

mening bestämma pensionen till samma belopp för samma

avgifter, när hälst invaliditet inträder. Härvid är nu närmast att märka,

att resultatet beträffande pensionens storlek för en viss årsavgift blir

lika för en pensionsålder av omkring 58 år (för män), vilketdera av de

nämnda bägge systemen som antages. Skillnaden består däri, att enligt

kommitténs förslag pensionerna äro högre för åldrar över 58 år och

lägre för åldrar under 58 år, medan enligt det av riksförsäkringsanstalten

förordade förslaget pensionerna äro lika för alla åldrar. Enligt

sistnämnda förslag minskas således pensionerna för de mera ålderstigna

för att kunna i motsvarande grad ökas för yngre invalider.

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Frågan om vilketdera systemet för avgiftspensionens beräknande bör

antagas, kommitténs eller riksförsäkringsanstaltens, beror således närmast

av svaret på spörsmålet, om det är befogat, att avgiftspensionen bör

växa med de erlagda avgifterna eller om det är mera riktigt, att pensionerna

bestämmas till samma belopp för samma avgift, när hälst invaliditet

inträder. I de länder, där ett verkligt avgiftssystem införts — i

EDgland är den försäkrades avgift närmast att likställa med en slags

riskpremie för sjukdom och invaliditet före 70 år — har ansetts, att pensionen

bör ökas i samma mån som avgifter erläggas. Detta synes

mig också ganska naturligt; och i själva verket torde det väl för de försäkrade

komma att te sig egendomligt, om den, som erlagt avgift under

endast något eller några få år, skulle få precis samma pension för

sina avgifter, som den, vilken erlagt avgifter under t. ex. 40 år, och att

alltså den omständigheten, huruvida avgifter erlagts för flera eller färre år,

skulle vara utan inflytande på pensionens storlek.

Kommitténs förslag synes mig därför äga företräde framför riksförsäkringsanstaltens.

Förstnämnda förslag torde väl särskilt kunna godtagas

av dem, som vilja hava pensionen ännu mera såsom uttryck

för gjorda besparingar än enligt kommittéförslaget är fallet. Riksförsäkringsanstaltens

förslag skulle också i praktiken visa sig afsevärt

mera svårtillämpligt och invecklat än kommitténs. Särskilt blir detta

fallet, när avgifterna höjas eller sänkas efter den avgiftspliktiges övergång

till den ena eller den andra inkomstklassen.

Jag biträder därför kommitténs förslag till pensionernas beräkning

till en viss procent av de erlagda sammanlagda avgifternas belopp.

Kommittén har vidare föreslagit, att avgiftspensionen skall utgå med

olika procent för man (30 %) och för kvinna (23 %).

I detta hänseende har kommittén i sin allmänna motivering anfört:

Pensionsprocenten

för män och

kvinnor.

»Fn viktig förutsättning för att kostnaderna för den af kommittén Kommittén.

föreslagna försäkring skulle kunna hållas inom önskvärda gränser har varit,

att vid beräkningarna nödig hänsyn tagits till kvinnornas ställning inom

försäkringen. Kostnaderna för kvinnornas pensionering äro nämligen

avsevärt större än för männens. Att så måste vara framgår redan av

den betydande skillnaden i fråga om invaliditets- och dödlighetsförhållanden

mellan de båda könen. Antalet invalider av vartdera könet i procent

Av hela motsvarande antalet levande personer vid nedanstående

åldrar i Sverige har beräknats uppgå till (Del IT, sid. 13):

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Ålder.

Män.

Kvinnor

55

9-i

19.3

60

18-2

33.2

65

37-2

55.4

70

64.3

76.4

Däremot är invaliddödligheten, uttryckt i procent, bland kvinnorna

ej obetydligt lägre än bland männen, såsom framgår av följande tablå

(Del II, sid. 11—12):

Ålder.

Invaliddödlighet under

l:a invaliditetsåret.

6:te invaliditetsåret.

12:e invaliditetsåret.

Män.

Kvinnor.

Män.

Kvinnor.

Män.

Kvinnor.

50...........

0''234

Öl 02

0''04I

0"U20

0''021

0<)16

60...........

0''130

0*060

0 032

0''021

0''027

0*021

69...........

.............................................|

-

0''0 7 6

0"042

O"040

0’034

0''040

0''034

Likaså är den allmänna dödligheten bland kvinnorna avsevärt lägre

an biand männen, såsom nedanstående siffror utvisa (Del II, sid. 4):

1

1

—

j Dödstal i %

1 -

^lder- ! 1891-1900.

1901

-1910.

j Män. | Kvinnor.

Män.

Kvinnor.

50...........

.............................................i 12-58 | 10-12

11-37

9‘17

60..........

.............................................1 22''C4 17-99

20-85

16-51

70...........

.............................................1 51-25 1 44-12

46-37

40-12

Aven de uppgifter, som tjäna att belysa de båda könens olika be°J

av Jftogvurd, aro i detta sammanhang värda uppmärksamhet. Enligt

vad av Del II, sidd. 34 och 196, framgår, försörjdes vid 1907 års utgång

nedanstående antal invahda personer i åldern över 60 år helt eller

delvis av den offentliga eller enskilda fattigvården:

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

. 87

Hela antalet

Hela antalet

Understödda

07

personer.

invalider.

invalider.

70

Gifta par. Mannen över 60 år 185,712

99,989

26,189

26''2

Ej gifta män över 60 år............ 100,554

70,322

32,285

45.9

Ej gifta kvinnor över 60 år ... 206,272

157,951

113,185

71-7

Av de invalida, ogifta männen (inkl. änklingar) över 60 år voro således

icke fullt hälften, men av de invalid a, ogifta kvinnorna (inkl. änkorna)

drygt Vid i behov av understöd. Å anförda ställe (sid. 60) verkställda

beräkningar visa även, att av de understödda, ej inkomstskattetaxerade

personer över 60 år, hos vilka arbetsförmågan var helt eller

delvis förlorad, 54,184 utgjordes av män och 122,217 av kvinnor samt

(sidd. 199 och 202) att antalet av de kvinnor, vilka skulle komma i åtnjutande

av det föreslagna pensionstillägget, uppgår till ej mindre än

tre gånger motsvarande antal män.

De här anförda omständigheterna giva otvetydigt vid handen, att

kostnaderna _för kvinnornas pensionering måste bliva väsentligt större

än för männens. Under sådana omständigheter har det synts kommittén

nödvändigt, att, såsom redan angivits, vid bestämmandet av pensionernas

och pensionstilläggens belopp, tillmäta dem efter en något lägre

måttstock för kvinnorna än för männen. Om — för att anföra ett blott

teoretiskt exempel — eu försäkring anordnades särskilt för män och en

annan särskilt för kvinnor och sålunda kvinnorna inom en dylik kvinnoförsäkring

själva finge- bära hela kostnaden, så måste antingen deras

bidrag avsevärt höjas eller ock de till dem utgående pensioner bliva

väsentligt mindre än vad i kommitténs förslag ifrågasatts. Av de å sid.

75 angivna siffror angående försäkringens totalkostnad för det allmänna

framgår även, att av kostnaden, trots de för kvinnorna reducerade beloppen

å pensionstilläggen, 2/3 komma på kvinnornas försäkring. Det

anförda torde tydligt visa, att kvinnorna, ehuru deras pensioner utgå

med något lägre belopp än männens, i själva verket kunna sägas ur

ren kostnadssynpunkt intaga eu gynnad ställning inom försäkringen.

Det må emellertid i detta sammanhang även erinras dels om det

kända förhållandet, att för kvinnan i regel erfordras mindre för uppehället

än för mannen, dels ock därom, att invaliditetens inträdande i de

flesta fall för en man betyder en ännu svårare rubbning i hans levnadsförhållanden

än för en kvinna. En invalid man har oftast större svårighet

att finna lämplig sysselsättning eller fristad hos anhöriga än vad

fallet är med en kvinna i motsvarande belägenhet. Särskilt de kvinnor,

vilka under sin hälsas dagar fyllt den även ur samhällelig synpunkt

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Avgivna ytl

r an den.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

viktiga uppgiften såsom hustrur och mödrar eller i hemmet arbetande

“ '' Ji ?em!5,®ko a sannolikt, när de bliva invalider, i stor utsträck,

g b.eredas ,tllIfabe att bo kvar hos sina barn — vilka modern i regel

s a i närmare an fadern — eller hos andra anhöriga och trots invalidieten

vara till nytta eller hjälp i hemmet. Härigenom skall det i all
miät

ni\Sllg’ a+t den tlU kviimorna utgående pensionen, ehuru något

* ka f W ^ ?Pf ff uutnnens, dock i minst samma grad som denna

skall bereda det skydd, den avser att giva. Därjämte förtjänar i detta

sammanhang aven papekas, att invaliditeten hos mannen, där denne har

*■**" familjenS «» de

- Gent emot kommitténs förslag i nu förevarande hänseende har

reSts eu stor mangd invändningar, särskilt, naturligt nog, från kvinnorna

sialva.

mening 2?^tf?rika''Brehmerförbundets styrelse mot den orättvisa, som enligt dess

bara^samma avgrftsskyldighet som männen, men dock erhålla lägre

invalid k“n?oradtdrv0mering,att le™ lä^ än männen och att antalet

äntå mä^ anse; tvrel , Utgå’ ” sä m^cket större än motsvarande

antal man, anser styrelsen icke kunna hava gällande kraft inför eu obligatorisk folk

Tema8’ da^.fr^ga ar for samhället att inskrida till värn och hjälp för åldriga och

ooh ab •“» «“* »K

hell “gaeSt °Ch- ?16St välsignelsebringande skulle enligt styrelsens uppfattning

helt naturligt en ändring av förslaget bliva, om det vore möjligt, att staten kunde

låta pensionerna till varje behövande man och kvinna utgå med det nu förmannens

-ande0” J°reS agIla ^eloPPet> men om denna börda skulle bliva staten alltför betungande,

kan, sager styrelsen, en rattvisare fördelning av medlen utan avsevärda svå

ntftLlSnTsmrorn^m ^ penfiofusbevloPPet f^tställes till ett medeltal mellan de

loieslaöna siftrorna foi man och for kvinna respektive. Styrelsen åberonar härut

innan en av kommitténs ordförande upprättad, skrivelsen vidfogad P. M enligt vilken

av^ftspansmnen för individ skulle uppgå till 26 % av de inbetalda penslonsafgilteSa

statens pensKinstmagg till 132 kronor 50 öre för såväl man soL kvinna.§

slänt d aa 1 -aV/et Så jmda anforda har Fredrika-Bremerförbundets styrelse hemstaUt

om sådan ändring i kommitténs förslag, att rättvisa måtte vederfaraskvinnorna

ch att socialförsäkringens bärande princip, solidariteten, måtte helt och fullt tillämpas

Föreningen för välgörenhetens ordnande i Stockholm yttrar i detta ämne- ?

... ,°. aget later man och kvinnor betala lika höga försäkringsavgifter men till

fre^venshoT^emHsimt mf™Vensione*’ lmder åberopande av eu större invaliditetslrekvens

hos dem samt ett lägre existensminimum. Huruvida de åberopade förhål

andena om de nu finnas för handen, rätteligen böra leda till den av kommittén intagna

ståndpunkt synes föreningen ganska ovisst. I övrigt ställer si- förenin-en

synnerligen skeptisk inför kommitténs beräkning av invalidftetsfrekvensfn hos kvin
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

KungI. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

norna. De siffror, på vilka denna beräkning bygger, böra behandlas varsamt. Ingen

med fattigvårdsarbetet förtrogen torde kunna neka till, att det finnes en ganska genomgående

tendens att, där kvinnor äro hjälpsökande, i många fall vara mycket liberal

vid bedömande, huruvida det föreligger sådana omständigheter, som enligt lag grunda

anspråk på fattigvård. Varav kommer denna tendens? Den kommer av en del förhållanden,

vilka i många fall göra kvinnans ställning mer ömmande än mannens. Vi

vilja ur kommittébetänkandet anföra ett yttrande, som i detta sammanhang är värt

att uppmärksammas. Det lyder: Del II sid. 224: »Så länge hon (änkan) är arbetsför,

erhåller hon intet understöd, även om hon har minderåriga larn att försörja, ehuru

en änka i sådant fall, såsom jämväl av nya arbetareförsäkringskommittén och även i

regeringspropositionerna år 1895 och 1898 framhållits, utan tvivel kan anses invalid

i den meningen, att en del av hennes arbetskraft konsumeras i och för barnens vård

och uppehälle». Det är mer än sannolikt, att man behöver destillera bort en del

sådan »invaliditet» från primäruppgifterna, innan man har rätt att behandla dessa i

kommitténs syfte.

Vidare är att märka, att det finnes många grader av kroppslig eller andlig

mindre värdighet, som göra männen fullständigt invalida, men ej sätta kvinnorna alldeles

ur stånd att till. nytta för sig eller andra bruka vissa speciellt kvinnliga färdigheter.

Föreningen tänker härvid särskilt på de färdigheter, som hava användning

för sysslor i ett hem. Månne icke kommittén vid beräkning av kvinnans existensminimum

underlåtit att tillräckligt uppmärksamma dessa genom arbete vissa kvinnor

tillfallna förmåner? Månne icke existensminimet åtminstone för vissa grupper av

sådana kvinnor får anses inskränkt till vad de utöver sagda förmåner för sitt uppehälle

behöva?

Allmänna uttalanden om, att kvinnorna blivit tillbakasätta i förslaget, hava gjorts eller

direkta förslag, att man och kvinna skola erhålla lika pension, hava, ofta under åberopande

av den för bägge könen lika pensionsavgiften, framställts av, förutom ett

flertal kommuner, Kungl. Maj:ts befallningshavande i Östergötlands, Blekinge, Älvsborgs,

Västmanlands, Kopparbergs och Jämtlands län.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västmanlands län har tänkt sig, att man

skulle kunna sänka männens pensioner och höja kvinnornas, så att de komme på

samma nivå. Såväl Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västmanlands som Kungl.

Maj:ts befallningshavande i Kopparbergs län hava till stöd för sin mening åberopat,

att existensminimum är lika för bägge könen.

Kungl, Maj:ts befallningshavande i Örebro län förklarar sig däremot uttryckligen

med hänsyn till kommitténs utredningar icke kunna tillstyrka likställighet för

män och kvinnor, och på enahanda sätt yttrar sig Kungl. Maj:ts befallningshavande

i Gottlands län.

Jämväl kommerskollegium har fäst sin uppmärksamhet vid, att kommitterade föreslagit,

att icke blott tilläggspensionerna skola utgå med olika belopp för män och

kvinnor, utan att även avgiftspensionen skall beräknas efter olika grunder för de båda

könen. Vad särskilt sist anförda förhållanden beträffar, vill kollegium icke för sin

del bestrida, att icke kommitterade kunnat anföra mycket goda skäl för sin ståndpunkt.

Men då kommitterade icke i andra avseenden tagit någon hänsyn till de ofta

mycket växlande riskerna inom en allmän folkförsäkring, och då avgifterna i allt fall

utgå med samma belopp för både män och kvinnor, synes det kollegium vara mera

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 90 höft. 12*

s. 90 Kontrollera mot PDF

Departementschefen.

Pensions
tilläggen.

90 Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

följdriktigt, att avgiftspensionerna komma att för bägge könen utgå efter samma

grunder.

Vid fråga om en obligatorisk allmän försäkring i statsanstalt,

synes mig full anledning knappast föreligga att fastställa en på

kön inriktad olikhet mellan de försäkrade, låt vara att den obestridliga

invaliditetsskillnaden mellan man och kvinna skulle i en enskild

försäkringsanstalt betinga en sådan skillnad och att, om försäkringsriskerna

uträknades individuellt, lägre pension skulle för samma avgift

tillfalla kvinna mot man. Under hänvisning till de i de avgivna yttrandena

riktade anmärkningarna mot kommitténs förslag i förevarande

del, måste även jag därför anse, att genomsnittsprocenten skäligen

bör sättas lika för man och kvinna. Att emellertid sänka

männens procent och höja kvinnans för att få likställigheten i förevarande

avseende genomförd vore, i fråga om så små pensioner som de

förevarande, icke lyckligt. En sänkning av männens ändock så knappa

procent skulle göra avgiftspensionen än otillräckligare. Enda utvägen

synes mig således vara att höja kvinnans pension till samma procent

som mannens: SO procent av de erlagda pensionsavgifternas sammanlagda

belopp. Detta kan emellertid allenast ske genom ett årligt tillskott

till fonden av statsmedel. Det belopp, som med en lägsta avgift

av 3 kronor härför erfordras, är emellertid betydande och kan beräknas,

på sätt längre fram skall närmare omförmälas, till omkring 1,500,000

kronor om året.

I följd härav anser jag mig böra föreslå, att pensionen sättes till

30 få, lika för man och kvinna, av de erlagda avgifternas sammanlagda

belopp, och att de härför erforderliga ytterligare medlen årligen böra

av statsverket gäldas fonden, varom jag under 12 § kommer att väcka

förslag. Att härmed och med den föreslagna förhöjningen av grundavgiften

en väsentlig förbättring av försäkringen för kvinnornas del

inträder är uppenbart. Kommittéförslaget giver efter en inbetalning

under 50 år pensioner efter de olika avgifterna av resp. 23, 80 och

138 kronor, men det av mig nu framlagda förslaget resp. 45, 120 och 195

kronor; i lägsta avgiftsklassen således 22 kronor mer, i mellanklassen

40 kronor mer och i högsta klassen 57 kronor mer än kommitténs förslag,

allt för år.

Huru det i detta hänseende bör ordnas med en del av den nuvarande

generationen återkommer jag till i sammanhang med »övergångsbestämmelserna)).

Jag övergår härefter till den i §:n innehållna, grundläggande bestämmelsen

om pensionstillägg från det allmännas sida.

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Kommittén, som varit av den meningen, att det allmännas bidrag

till försäkringen borde utgå med det belopp, som ungefärligen motsvarade

kostnaden för allmän och enskild fattigvård, har rörande sättet för utgörande

av detta bidrag nödgats välja ett annat system än det i jämförliga

utländska lagar tillämpade. I stället för att låta det allmänna bidraget

utgå med ett för alla försäkrade lika tillskott till pensionen eller i form

av ett tillskott till de personliga avgifterna — anordningar, vilka enligt

kommitténs uppfattning bl. a. skulle hava föranlett allt för stora kostnader

i förhållande till det därmed vunna resultatet — har kommittén i viss

mån måst avpassa bidraget efter det individuella behovet av understöd.

En mätare härpå har man ansett sig finna i beloppet av den inkomst, över

vilken en pensionstagare kan förfoga vid sidan av den genom pensionsavgifter

förvärvade pensionen. Bidraget, av kommittén benämnt pensionstillägg,

har — frånsett vissa nedan närmare berörda förhöjningar —

föreslagits skola utgå med 150 kronor för man och 125 kronor för kvinna

i sådana fall, där pensionstagaren saknar all egen inkomst. För att i

möjligaste mån avpassa de pensionstillägg, som skulle tillkomma pensionstagare

med någon egen inkomst, efter det verkliga behovet, men

tillika icke hämma intresset för sparsamhet och arbetsamhet, har kommittén

därjämte föreslagit, att pensionstillägget för pensionstagare med

egen inkomst skulle utgöra nyssnämnda belopp med avdrag av halva

årsinkomsten. En följd av denna regel blir, att pensionstillägg ej skulle

utgå, därest inkomsten uppgår för man till 300 och för kvinna till 250

kronor om året. För äkta makar har pensionstillägget beräknats på sådant

sätt, att för vardera maken antagits en inkomst lika med hälften av bådas

sammanlagda inkomst.

Då det vidare synts kommittén önskvärt, att nödig hänsyn såvitt

möjligt toges till det behov av större pensionsbelopp, som förefinnes

inom de till de högre inkomstklasserna hörande befolkningslagren, samt

att det allmänna bidraget borde utgå i någon mån proportionellt till

den på grund av de försäkrades avgifter utgående pensionen, så har

kommittén jämväl föreslagit, att pensionstillägget skulle ökas med

1 Vs % för varje inom de båda högre inkomstklasserna erlagd pensionsavgift.

Mot kommitténs förslag i nu berörda avseende hava i de över förslaget

avgivna utlåtandena åtskilliga invändningar ur olika synpunkter

framställts.

Till en början har från flera håll — riksförsäkringsanstalten, åtskilliga länsstyrelser,

Fredrika Bremer-förbundet, föreningen för välgörenhetens ordnande i Stockholm m. fl. —

påyrkats, att pensionstillägget måtte utgå med samma belopp och under samma vill
-

Kommittén.

Avgivna

yttranden.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Departements
chefen.

• Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

kor till man och kvinna, med avseende varå i huvudsak anförts samma synpunkter

som de, vilka framhållits med avseeiide å avgiftspensionerna. Å andra sidan har

kommerskollegium, soni dock ansett nämnda önskemål synnerligen behjärtansvärt, uttalat,

att det av kostnadsskäl för närvarande borde stå tillbaka för andra, mera

angelägna förbättringar i förslaget. Tumme länsstyrelser hava med hänsyn till kommitténs

utredningar uttryckligen avstyrkt likställighet mellan könen uti ifrågavarande

avseende.

Gent emot förslaget att bestämma pensionstillägget till lika belopp

lör man och kvinna utan åvägabringande av någon ökad kostnad

för det allmänna, synes mig böra framhållas, att en dylik anordning

knappast torde böra ifrågasättas. Därigenom skulle nämligen männens

pensionstillägg pressas ned till ett belopp, som vore allt för otillfredsställande,

utan att motsvarande summa för kvinnorna komme att betyda

någon väsentlig ökning av det för dem enligt kommittéförslaget avsedda

pensionstillägget. Däremot synes mig knappast någon tvekan böra

råda därom, att, därest eu sådan förändring av förslaget, varigenom

kvinnornas pensionstillägg och villkoren för dess utgående jämnställdes

med de för männen ifrågasatta belopp, kunde genomföras utan någon

allt för stor ökning av det allmännas bidrag, en dylik ändring också

borde ske. Emellertid skulle ett tillmötesgående av dessa fordringar,

enligt för ändamålet verkställda beräkningar, öka det allmännas bidrag

med ej mindre än närmare 5 miljoner kronor årligen. Denna höjning

är så betydande, att jag ej anser mig nu kunna tillstyrka, att likställighet

mellan man och kvinna införes beträffande pensionstilläggens belopp.

Jag vill också i detta sammanhang erinra om, att pensionstillägget,

i motsats till avgiftspensionen, utgår förnämligast med hänsyn till behovet;

och kommittén synes mig hava angivit ganska antagliga skäl för

påståendet, att — då för kvinnan i regel torde erfordras mindre för uppehället

än för mannen samt invaliditetens inträdande i de flesta fall för

en man betyder en ännu svårare rubbning i levnadsförhållandena än för

en kvinna — det i allmänhet skall visa sig, att den till kvinnan utgående

pensionen, ehuru till beloppet något mindre än mannens, dock i

ungefär^ samma grad som denna skall bereda det skydd, den avser att

gåva. Aven torde böra framhållas, att genom den av mig föreslagna

likheten mellan männens och kvinnornas avgiftspensioner skillnaden

mellan totalpensionens belopp för man och kvinna blir mindre enligt mitt

än enligt kommitténs förslag. Slutligen må även betonas, att de särskilda

pensionstillägg, som jag, på sätt strax nedan skall närmare omförmälas,

föreslagit skola utgå för bl. a. invalid änka eller ogift kvinna med

minderåriga barn, innebär en avsevärd förbättring av kvinnornas ställning

inom försäkringen.

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

93

Med avseende å de av kommittén föreslagna villkor för pensionstilläggens

utgående har jag ingen erinran att göra. Lägre tillägg till

avgiftspensionen än de av kommittén föreslagna beloppen torde icke

böra ifrågasättas, därest pensioneringen skall kunna förväntas fylla sitt

ändamål. Skulle de ifrågavarande bidragen, såsom enligt de tyska

och franska lagarna, utgå med ett för alla försäkrade lika tillägg till

pensionen (av 150 och 125 kronor för respektive man och kvinna), så

bleve, enligt vad av kommitténs utredning framgår, den årliga kostnaden

för det allmänna 78 millioner kronor. Aven genom införande av

karenstid och andra inskränkande bestämmelser skulle beloppet ej kunna

nedbringas under 64 miljoner kronor. Det är tydligt, att en sådan belastning

av det allmänna icke kunnat ifrågasättas. Vill man därför

hålla sig inom överkomliga gränser för kostnaderna, så synes ej heller

mig någon annan utväg finnas än den, på vilken kommittén slagit in,

då den sökt avpassa det allmännas bidrag efter beloppet av den inkomst,

över vilken en pensionstagare kan förfoga utöver den genom avgifterna

förvärvade pensionen.

Jag har tidigare uttalat mig om de farhågor, som uttalats för att

med kommitténs system sparsamheten skulle kunna lida. Det bör ytterligare

härutinnan uppmärksammas, att vid bestämmandet av pensionstilläggets

belopp icke hela, utan endast halva den egna inkomsten skall

tagas i beräkning, vadan driften att genom sparande höja denna inkomst

ingalunda kan förväntas bliva overksam. Enligt kommitténs förslag

framträder emellertid verkan av denna princips tillämpning i någon mån

mindre tydligt inom de högre avgiftsklasserna än inom den lägsta.

Detta har sin orsak däri, att pensionstillägget för avgiftsbetalare i de

båda högre avgiftsklasserna föreslagits skola höjas med 1 Vs % för värjo

erlagd avgift. Härigenom kan i dessa klasser pensionstillägget höjas

så avsevärt, att skillnaden mellan pensionen för den, som ej har egen

inkomst, och summan av den egna inkomsten jämte pensionen för den,

som har en årsinkomst så stor, att den utesluter från. pensionstillägg,

blir jämförelsevis ringa, ehuruväl visserligen allenast i vissa gränsfall.

Skulle en manlig försäkrad exempelvis under 50 år hava erlagt 13

kronor i avgift och därefter bliva pensionstagare, så skulle hans totala

pension, om han icke hade någon egen inkomst, uppgå till 445 kronor

(195 kronor i avgiftspensiqn, 150 kronor rent pensionstillägg, 100 kronor

förhöjning av pensionstillägg). Ågde han däremot en årsinkomst av

300 kronor finge han endast sin avgiftspension, vadan hans totala årsinkomst

skulle uppgå till 495 kronor eller allenast 50 kronor mer än

i förra fallet. Jag håller visserligen i likhet med kommittén före, att

Villkor för

pensionstilläggs

utgående.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

pensionstilläggens förhöjning väl motiveras dels av det behov av större

pensionsbelopp, som torde förefinnas inom de befolkningslager, vilka tillhöra

de högre inkomstklasserna, dels och icke minst därigenom, att denna

anordning kan förväntas tjäna såsom en sporre till större punktlighet och

omsorg vid avgifternas inbetalande. Men på grund av nyss anförda omständighet

och för att på ett område, där någon reduktion av det allmännas

kostnader synes möjlig, vinna en besparing till förmån för utvidgningar

av kommitténs förslag i andra avseenden, har jag ansett lämpligt

föreslå en sänkning av den årliga förhöjningen av pensionstilläggets

belopp från 1 Va till 1 %, varigenom den förut berörda olägenheten för vissa

fall i avsevärd grad torde minskas. Enligt regeringsrådet Lindstedts

meddelande kan besparingen av ifrågavarande Va procent skattas till ungefär

500,000 kronor. Enär avgiftspensionen på grund av den av mig

föreslagna ökningen av avgifterna kommer att bliva större enligt mitt

än enligt kommitténs förslag, lärer dock totalpensionen icke komma att

sänkas annat än helt obetydligt.

Pensions- I anledning av den av kommittéledamoten herr Branting vid be
tiliäg-g

för tänkandet fogade reservation i syfte att inom förslaget inrymma eu

särskild barnpensionering har spörsmålet, huruvida med försäkringen

bör förknippas en pensionering jämväl av den försäkrades efterlevande,

vilka för sitt uppehälle varit beroende av denna, utgjort föremål för

särskilt övervägande.

Kommittén erinrar i detta avseende, att en särskild änkepensionering

hittills icke någonstädes i utlandet genomförts i sammanhang med

en obligatorisk invaliditets- och ålderdomsförsäkring. I den nya tyska

riksförsäkringslagen hade visserligen införts bestämmelser om utbetalning

av en mindre pension åt änkor (samt änklingar) efter försäkrade

personer, men dessa pensioner komme endast invalida änkor eller änklingar

till del. Därjämte förekomme bestämmelser om utbetalande av

understöd åt minderåriga barn efter avlidna försäkringstagare.

Nya arbetare.- Mot lämpligheten av en änkepensionering anfördes, erinrar komfö,

-säkrings- mittén vidare, av nya arbetarförsäkringskommittén, i vars betänkande

°mmi en. iancj frågan berördes, de stora kostnader, som en sådan

pensionering skulle medföra. Dessutom framhöll kommittén även andra

principiella skäl mot tillämpandet av änkepensioneringen för de befolkningslager,

d. v. s. kroppsarbetare och tjänare, vilka huvudsakligen berördes

av nämnda kommittés förslag. Liksom ålderdomsförsäkringen

icke på ett fullständigt sätt motsvarade arbetarens behov, vore nämligen

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

icke heller änkepensioneringen lämplig, då det gällde arbetarfamiljens

behov, i det att genom dess tillämpande understöd ofta skulle lämnas,

där behov därav ej förefanns, medan många, som verkligen behövde

understöd, icke skulle få något. Genom anförande av siffror, hämtade

ur en statistisk undersökning angående fullt försörjda fattighjon, vilken

utarbetats av den första arbetarförsäkringskommittén, påpekade kommittén,

att änkan i allmänhet icke genast efter mannens död syntes råka

i sådant betryck, att hon behövde full fattigförsörjning, utan att hon

ännu någon tid torde kunna helt eller delvis försörja sig och de sina.

Därjämte g av samma undersökning vid handen, att fattigvården i flera

fall sett sig föranlåten att redan under mannens livstid understödja

hustrun, ävensom att antalet änkor, som redan under första tiden efter

mannens död behövde understöd, vore dubbelt större i åldersperioden

25—45 år än i perioden 45—65 år, sannolikt huvudsakligen en följd

därav, att de, som blivit änkor vid yngre ålder, oftare hade minderåriga

barn att försörja, medan de äldre försörjdes av sina vuxna barn. Kommittén

fann på grund av dessa skäl, att en änkepensionering icke motsvarade

det verkliga behovet. En fullt arbetsför änka utan minderåriga

barn vore principiellt ej i större behov av understöd än varje annan

arbetsför kvinna — behovet inträdde först då hon förlorade sin arbetskraft.

Hade hon åter minderåriga barn att försörja, behövde hon understöd

för dem. I följd härav borde en änka, som icke vore arbetsför,

hava pension för egen del och, om minderåriga barn funnes, pension

för dessa. Med stöd av denna motivering föreslog kommittén en barnpensionering

med pensioner å trettio kronor för år till varje minderårigt

barn inom äktenskapet efter avliden försäkrad man.

I den på nämnda kommittéförslag grundade regeringsproposition,

vilken förelädes 1895 års riksdag, hade bestämmelsen om barnpensioner

bibehållits, ehuru kostnaden därför, som enligt kommitténs förslag skulle

åligga arbetstagare och arbetsgivare, överflyttats på staten. Det för

frågans behandling av riksdagen tillsatta särskilda utskott, som avstyrkte

bifall till propositionen i dess föreliggande form och hemställde om

riksdagsskrivelse rörande ny utredning i ämnet, förordade, att därvid

bl. a. borde iakttagas, »att vid meddelande av bestämmelser rörande uppfostringshjälp

åt minderåriga barn avseende fästes även vid de oäkta

barnen i de fall, där sådant läte sig göra.»

I det förslag i ärendet, som av Kungl. Maj:t förelädes 1898 års

riksdag, hade emellertid det här berörda stadgandet helt och hållet uteslutits,

enär den tidigare föreslagna barnpensionen ansetts för liten att

1895 års

kungl. proposition.

1898 års

kungl. proposition.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Ålderdoms
försäkrings
kommittén.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 186.

fylla det därmed avsedda ändamålet, under det att den beräknade kostnaden

därför likväl uppginge till ett ganska betydligt belopp.

Ålderdomsförsäkringskommittén yttrar i förevarande hänseende huvudsakligen

följande (Del 1 sidd. 53—4):

»Av de skäl mot en änkepensionering, som nya arbetarförsäkringskommittén

anfört, synes det mest avgörande vara de med en dylik pensionerings

genomförande förenade drj^ga kostnader. Av siftror, anförda

i Del II, sid. 34, framgår, att hela antalet änkor över 18 år vid 1908

års ingång utgjorde 224,842. Av dessa voro 128,943 invalider samt av

110,772 änkor över 67 år blott 12,379 arbetsföra. Genomförandet i

värt land av en ensamt på avgifter från de försäkrade byggd allmän

änkepensionering, där pensionernas årliga belopp uppginge till endast 75

kronor, skulle kräva en avgiftssumma, uppgående till minst lika stort

belopp (8 7s mill. kronor), som det, vartill de försäkrades samtliga. avgifter

enligt kommitténs föreliggande förslag beräknats. A andra sidan

torde emellertid även böra framhållas, att, enligt Del II, sid. 85, något

mer än eu tredjedel av änkorna över 60 år såväl å landsbygden som i

städerna saknar all egen inkomst och därför för närvarande måste fullt

försörjas av fattigvård och enskilda.

Kommittén intager i fråga om de principiella skål, som av nya arbetarförsäkringskommittén

anförts mot en pensionering av arbetsföra

änkor utan barn, samma ståndpunkt som denna, och håller i likhet med

nämnda kommitté före, att även för arbetsföra änkor, därest de hava

minderåriga barn att försörja, behov av särskilt understöd i många fall

måste anses föreligga. Ett genomförande av en barnpensionering till

förmån endast för inom äktenskapet födda barn, såsom föreslagits i nya

arbetarförsäkringskommitténs betänkande, synes kommittén emellertid

icke tillfredsställa det behov, som i detta avseende föreligger, enär detta

i liknande mån måste anses vara förhanden i fråga om de utom äktenskapet

födda barnen ävensom beträffande barn till änklingar. Syftet

med en pensionering av detta slag kan således näppeligen anses uppnått,

med mindre barn till såväl änkor som till änklingar och ogifta

mödrar göras delaktiga därav. Enligt vad av de i Del II, sid. 224, meddelade

uppgifter framgår, utgjorde enligt 1914 års förhållanden antalet

barn under 15 år till änkor 77,000, till änklingar 39,000 och till ogifta

mödrar 66,000. Kostnaden för en dylik pensionerings genomförande

skulle sålunda stiga till ett avsevärt belopp.

Vad en särskild änkepensionering (inbegripande även änklingar) beträffar,

så synes dess syfte emellertid i viss mån vara tillgodosett redan

inom ramen av den utav kommittén föreslagna försäkring, i det att

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kung!-. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126. 97

genom denna bliver sörjt för samtliga invalida, behövande änkor (och

änklingar) och försörjningen t. o. in. ntsträckes till hustrur i samma belägenhet.

En mera omfattande pensionering av änkor (och änklingar)

samt ogifta mödrar synes kommittén visserligen behjärtansvärd, men

torde, för att kunna begränsas till en ej alltför hög kostnad, böra i

främsta rummet tillgodose det verkliga behovet av understöd. Eu komplettering

av kommitténs förslag i sådan riktning skulle sålunda i överensstämmelse

med förslagets övriga läggning avse att understödja behövande

änkor (och änklingar) samt ogifta mödrar med minderåriga

barn. En dylik komplettering, vilken nära ansluter sig till den av nya

arbetarförsäkringskommittén föreslagna barnpensioneringen, men som

skulle avse understöd till rikligare belopp än de där ifrågasatta och närmare

anpassade efter behovet, har kommittén emellertid på grund av

de för dess genomförande nödiga kostnader ej häller ansett sig böra

föreslå.

Därest en dylik utvidgning av pensioneringens räckvidd emellertid

skulle synas ekonomiskt genomförbar, torde eu bestämmelse i sådant syfte

utan svårighet kunna infogas i det av kommittén framlagda lagförslag.))

Till förmån för den av kommittén ifrågasatta utvidgningen har

herr Branting anfört (Del 1, sidd. 131—2):

»Kommittén har själv i sin allmänna motivering (sid. 54) vitsordat

det behjärtansvärda i att understödja behövande änkor (och änklingar)

samt ogifta mödrar med minderåriga barn och betecknat detta som en

lätt infogad komplettering av sitt förslag. Så är också utan allt tvivel

fallet. En änka eller ogift moder (och likaså änkling) med barn är på

visst sätt, även när hon är arbetsför, utan tvivel invalid i den mening, att

en del av hennes arbetskraft måste avses för barnens vård och uppehälle.

Denna synpunkt gjordes gällande redan av nya arbetarförsäkringskommittén

i 1890-talets början och upptogs i regeringsförslagen 1895 och

1898. Dess giltighet synes mig fortfarande lika obestridlig. Det skulle

vara ett steg tillbaka, om man nu släppte denna viktiga del av invaliditetsfrågan

ur sikte. Särskilt kvinnorna, bland vilka, trots alla de vägande

och ur kostnadssynpunkt avgörande skäl, kommittén anfört, åtskilliga

nog komma att se med blandade känslor på de lägre pensionsbelopp,

som för dem föreslagits, skulle säkert med ganska stort fog känna det

som eu påtaglig orättvisa, om detta så ytterst välbehövliga stöd åt

åtskilliga tiotusental fattiga kvinnor bleve dessa förvägrat. Och ur samhällets

synpunkt måste det ju vara av alldeles särskild vikt att bringa

hjälp ej blott åt dem, som ha sitt arbetsliv bakom sig, utan också samtidigt

tänka på den generation, som kommer.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 90 höft. 13*

Herr

Brantings

reservation.

s. 98 Kontrollera mot PDF

Avgivna

yttranden.

98 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

De kostnadsskäl — en statsutgift, som, därest övergångsbestämmelserna

icke göras allt för ogynnsamma, nästan från början når sitt maximum

med 3 miljoner kronor — vilka kommittén uttryckligen åberopar

som sitt enda skäl för att icke själv föreslå detta tillägg, synas mig

icke böra få väga mot allt detta. Kommittén bär i själva verket ställt

sig så sympatisk till tanken, att den t. o. in. givit anvisning, hur ett

tillägg i detta syfte lämpligen borde införas. Följande denna vink och

det förslag, som kommitténs ordförande formulerat i sin utredning (Del

11, sidd. 223—226), hemställer jag alltså om följande tillägg till 6 §:

»För änkling, änka eller ogift kvinna med minderåriga barn under

15 år utgör pensionstillägget, därest årsinkomsten icke uppgår till ett

belopp av 300 kr, för man och 250 kr. för kvinna jämte 150 kr. för

varje sådant barn, hälften av detta belopp, minskat med halva inkomsten.

Tillägget utgår i dessa fall, även om varaktig oförmåga till arbete

icke är förhanden.»

Detta stadgande innebär alltså ett understöd av högst 75 kronor

för varje barn till här ifrågakommande personer.

Naturligtvis bör även i 2 § en tilläggsbestämmelse införas och möjligen

även på något annat ställe nödig jämkning ske, därest detta förslag

vinner avseende.»

Utan tvivel föreligga goda skäl för försäkringens komplettering,

på sätt herr Branting föreslagit. För den ensamstående fadern eller

modern bereder omsorgen om och försörjningen av minderåriga barn

en ofta mycket tyngande börda, som i talrika fall nödgar till anlitande

av den enskilda eller offentliga fattigvården. Att det allmänna

här griper stödjande in, måste betraktas som önskvärt jämväl ur synpunkten

av det uppväxande släktets bästa. För de minderåriga, som

på detta sätt komme med i pensioneringen, måste nämligen det stöd,

som på sådant sätt beredes deras försörjare, komma att i stort sett betyda

förbättrad vård och försörjning.

De inkomna yttrandena hava också i stor utsträckning innefattat

förord för ifrågavarande utbyggnad av försäkringen.

Sålunda hava Kungl. Maj. ts befallningshavande i Värmlands, Kopparbergs och Norrbottens

län ävensom ett flertal kommuner uttalat sig i angivna riktning.

Kommershollegium har visserligen givit uttryck åt en viss tvekan inför förslaget

till barnpensionering, enär de ifrågasatta understöden skulle erhållas utan däremot

svarande avgiftsbetalning och denna utvidgning sålunda enligt kollegii mening ytterligare

understryka lagstiftningens karaktär av försörjningslagstiftning. Med uttalande

av, att det ändamål, som en dylik barnpensionering skulle fylla, vore synnerligen

behjärtansvärt och att detta tillägg utgjorde en naturlig utveckling av förslagets

egen tankegång, har kollegium likväl ansett sig böra förorda en utvidgning av pensionsförsäkringen

i angiven riktning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126. JJ

Däremot har svenska fattigvårdsförbundets arbetsutskott emot förslaget, i vacl det

avser understödjande av icke invalida ogifta mödrar, erinrat, att detsamma, om det

icke kompletterades av reglerande bestämmelser, skulle dels leda till ett direkt främjande

av lösa förbindelser, då det nämligen skulle vara ekonomiskt fördelaktigare

för föräldrar med liera barn att icke ingå äktenskap utan i stället uppbara avgifterna

för barnen, och dels innebära, att samhällets krav å bidrag från barnafadern sa gott

som definitivt avskreves.

Vidkommande kostnaderna för en utvidgning av förslaget i det kostnaderna

syfte, herr Brantings reservation avser, yttrar kommitténs ordförande,

efter att liava anfört ovan återgivna siffror rörande antalet barn under reservation.

15 år till änkor, änklingar och ogifta mödrar, följande (Del II sidd.

224—15): " „ „ . , ...

»Det är tydligt, att man även i detta fall maste avpassa understödet

efter behovet, enär kostnaden eljest skulle bliva för betungande.

Ett årligt understöd för varje barn av t. ex. 75 kronor utan hänsyn tu

behovet skulle motsvara en årlig kostnad av nära 14 millioner kronor,

således omkring 40 % av vad de i det föregående avhandlade pensionstilläggen

för fullvuxna personer (sid. 208) skulle kosta.

Då statistiska uppgifter angående understödsbehovet för detta tall

helt och hållet saknas, bär jag, för att vinna en uppskattning av kostnaden,

måst åtnöja mig med överslagsräkningar. . o . ..

Av statistiska centralbyråns fattigvårdsstatistik för år 1907 mnamtas,

att av minderåriga barn till ogifta mödrar 8,290 och av barn till

änklingar, änkor och frånskilda 21,531 åtnjuta understöd av fattigvården.

Då emellertid anspråk på understöd icke endast skulle uppkomma

i de fall, där fattigvårdsunderstöd nu åtnjutes, utan även, därest en allmän

försörjning skulle komma till stånd, i många tall, då understöd under

närvarande förhållanden lämnas av enskilda, så har jag, med ledning av

proportionen mellan de å sid. 199 angivna antalen understödda äldre

personer, trött mig kunna antaga, att ovan nämnda antal barn i vartdera

fallet bör ökas till något mera än det dubbla för att motsvara

hela det verkliga understödsbehovet. Jag bar därför trott mig kunna

antaga, att, efter någon ökning för reduktion år 1914, omkring 20,000

barn till ogifta mödrar och 50,000 barn till änklingar och änkor, eller

tillsammans 70,000 barn, äro i behov av understöd, samt att av dessa

60 % måste fullt försörjas. _ __

Då man väl i normala fall svårligen torde böra uppskatta ariiga

värdet av full försörjning för barn, vars fader eller moder lever, till

lägre belopp än 75 kronor, har jag lagt detta belopp till grund för

överslagsräkningen och det därpå grundade förslaget till eventuell dylik

barnpensionering.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 120.

Enligt ovan angivna grunder skulle s. k. pensionstillägg i vanliga

fall utgå, endast om personen i fråga vore invalid och ej ägde eu inkomst

av 300 kronor för man och 250 kronor för kvinna, och tilläggets

belopp skulle utgöra 150, resp. 125 kronor, där personen ej åtnjöte

inkomst, men eljest sistnämnda belopp efter avdrag av halva inkomsten.

En arbetsför man eller kvinna skulle således i varje fall redan

därigenom, att han eller hon är arbetsför, anses hava en inkomst

av minst resp. 300 och 250 kronor.

Om man nu för värjo barn till ensam person höjer nämnda inkomstgräns

av 300, resp. 250 kronor med 150 kronor, så skulle, om

regeln i övrigt tillämpades analogt med det vanliga fallet, resultatet

bliva, att för änka (resp. änkling och ogift moder) med ett barn understöd

skulle utgå först, om inkomsten nedginge under 400 kronor (resp.

450 för man); för änka med två barn bleve inkomstgränsen 550 (resp.

600) kronor o. s. -v. r

Orn man för enkelhetens skull inskränker exemplet till änkorna, så

skulle således en änka med barn erhålla understöd, om hennes inkomst

understiger 250 kronor jämte 150 kronor för varje barn (varvid, om

hon är arbetsför, inkomsten ej får skattas lägre än 250 kronor.) Enligt

den allmänna regeln utgör understödets belopp, för det fall att

ingen inkomst åtnjutes, 125 kronor jämte 75 kronor för varje barn, och

eljest denna summa, minskad med halva inkomsten, på sätt nedanstående

tabell angiver:

Inkomst.

Hela pensionstillägget för änka, som är

invalid, med

arbetsför, med

1 barn.

Kr.

2 barn.

Kr.

3 barn.

Kr.

4 barn.

Kr.

1 barn.

Kr.

2 barn. |

Kr.

3 barn.

Er.

| 4 barn.

Kr.

0 kr.

200

275

350

425

75

150

225

300

100 » ...............

150

225

300

375

75

150

225

300

200 » ......

100

175

250

325

75

150

225

300

300 » ....

50

125

200

275

50

125

200

275

400 »

—

75

150

225

—

75 j

150

225

500 »

—

25

100

175

—

25 !

100

175

600 » ....

—

50

125

—

— 1

50

125

700 » .

-

—

75 |

— |

— j

75 |

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Fr oposition Nr 126. 101

o

Ärliga kostnaden för en dylik tilläggspensionering av barn till

änklingar, änkor och ogifta mödrar skulle, om alla understödsbehövande

finge högsta barnpensionen av 75 kronor, komma att uppgå till

75 • 10,000 = 5,250,000 kronor, vilken summa dock, med avseende

därå att ej i alla fallen det högsta beloppet utgår, bör reduceras med

ungefär 15 % och således nedgår till omkring 4,500,000 kronor. Härav

skulle 3 millioner bestridas av staten och lVs million av kommunerna.

Storleken av kostnaden under de första åren för en dylik utvidgning

av den allmänna försäkringen är naturligtvis beroende av beskaffenheten

av den övergångsbestämmelse, som kunde finnas lämplig. Dock

torde böra märkas, att kostnaden i förevarande art av försäkring, om

övergångsbestämmelsen ej göres allt för restriktiv, mycket hastigare

närmar sig maximalbeloppet än i fråga om den allmänna försäkringen.»

För min del anser jag önskvärt, att särskilt pensionstillägg för barn

måtte kunna i vissa fall utgå.

Då en själfförsörjande änka (änkling) eller ogift moder med oförsörjda

barn har större behov av inkomster än eu sådan utan barn, men

icke i regel härför kan påräkna högre inkomst av sitt arbete, vore det

givetvis ett önskemål, att staten för de minsta inkomsttagarna här

trädde reglerande emellan. Vid närmare granskning av förhållandena

har jag dock för närvarande ansett mig böra inskränka det pensionstillägg

för barn, som jag anser önskvärt vinna, till änkor, ogifta mödrar

och änklingar, som äro invalider enligt förevarande lagförslags mening.

Uppenbart är med avseende å dessa behovet störst. Deras existensminimum

bör, när det finnes oförsörjda barn att draga försorg om, sättas

högre, än om de ej hade sådana barn. Eu ökning av detta existensminimum

med 120 kronor för varje barn synes mig därför i allo befogat.

Härmed skulle pensionstillägget för varje barn uppgå till 60

kronor. Att jag ansett mig böra nedsätta det av herr Branting föreslagna

pensionstillägget från 75 till 60 kronor har skett av kostnadsskäl.

Och det synes mig också, att beloppet 60 kronor — jämt

det dubbla mot det som föreslogs 1895 — är ganska avsevärt i ''förevarande

fall. Att skillnad ej bör göras på gifta och ogifta mödrar synes

mig uppenbart. På sätt förut omförmälts uttalade sig också 1895 års

Riksdag mot varje skillnad i förevarande hänseende.

På ,den nu antydda ståndpunkten stod nya arbetarförsäkringskommittén

och 1895 års regeringsproposition hos oss (frånsett de ogifta

mödrarna). Den är också upptagen i den nya tyska riksförsäkringslagen.

Och densamma drabbas i ingen mån av de anmärkningar, som

Departements
chefen.

s. 102 Kontrollera mot PDF

Fråga om

undantag

från

avgiftspcnsioneringen

för

personer

med högre

inkomst.

102 Kimgl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Svenska fattigvårdsförbundets verkställande utskott riktat mot herr

Brantings reservation. Den överensstämmer, den sålunda angivna ståndpunkten,

också bättre med hela det föreliggande kommittéförslagets

anda och mening, då detta förslag ju alltid bygger på invaliditet såsom

grund för pensionstilläggs utgående.

Man skulle tilläventyrs vilja erinra, att förefintligheten av oförsörjda

barn även hos ett gift par borde föranleda särskilt pensionstillägg för

barnen. Denna erinran är tvivelsutan riktig och jag hoppas, att det

icke skall behöva dröja alltför länge, innan sådan komplettering av

försäkringen kan ske, att jämväl i nu antytt fall den minimiinkomst, som

utesluter från pensionstillägg, kan höjas på sätt ovan ifrågasatts för änka

(eller änkling). Att behovet emellertid är mest framträdande för den

händelse, att den invalida är änka (eller änkling), synes mig uppenbart.

I dessa fall torde just befintligheten av oförsörjda barn utgöra eu ytterligare

svårighet och föranleda ökade utgifter för vård av dessa.

För närvarande anser jag mig på grund av vad sålunda anförts

allenast böra föreslå, att pensionsberättigad änkling, änka eller ogift

kvinna, som har barn under 15 år, för varje sådant barn erhåller ett

pensionstillägg av 60 kronor, därest årsinkomsten ej uppgår till 300

kronor för man och 250 kronor för kvinna, jämte 120 kronor för varje

barn. För öfrigt skulle samma regler och beräkningsgrunder gälla för

dylikt pensionstillägg som för andra sådana.

Jämväl i 33 § om understöd böra analoga bestämmelser införas.

Enligt regeringsrådet Lindstedts beräkningar är den ökade utgift

för det allmänna, som härmed skulle uppkomma, högst 1,200,000 kronor

om året. Sattes barnpensionstillägget till 75 kronor, bleve kostnaden

1,500,000 kronor. Biträddes herr Brantings reservation i dess helhet,

skulle kostnaden för det allmänna uppgå till 4,500,000 kronor — för ett

barnpensionstillägg av 60 kronor till 3,600,000 kronor. Den nämnda utgiften

måste beräknas till sitt fulla belopp redan från försäkringens början.

Under övervägande har också, närmast på grund av kommerskollegiums

yttrande, varit frågan, huruvida personer med viss högre

inkomst borde undantagas från rätt till avgiftspension, även när

de annars vore härtill berättigade. Ehuruväl det synes önskvärt och mest

principiellt riktigt, att avgiftspension verkligen utgår till alla, som erlagt

sina avgifter, kunna dock vissa skäl anföras för att i en försäkring av den

art som den förevarande därifrån undantaga personer, som besitta vissavsevärdare

årlig inkomst. Jag har emellertid icke funnit mig böra härutinnan

intaga en från kommittén avvikande ståndpunkt. Genom att gå

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kuncjl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

103

den väg, kommerskollegium anvisat, skulle man kunna säga, att man

rent av införde en sorts ny form av beskattning, i det hänseendet nämligen

att t. ex. alla yrkesarbetare, hantverkare, in. m., som uppnått 67

års ålder och ännu äro fullt arbetsföra (vid 67 år ännu 50 %) tills vidare,

genom att gå miste om resultatet av sina besparingar, skulle indirekt

erlägga en årlig skatt av ända till omkring 180 kronor om året. Huru

låg eu sådan gräns för rätten att uppbära pension skulle sättas, för att

för försäkringen verkligen påtagliga ekonomiska fördelar skulle vinnas,

är ytterst svårt att beräkna. Av vad som å sidd. 230 och 231 i Del II

av kommittébetänkandet antytts, blir dock klart, att en dylik inkomstgräns

åtminstone icke borde sättas högre än till 1,000 kronor. För många personer

med sådan inkomst är emellertid den genom deras egna ansträngningar

åstadkomna pensionen av stort värde såsom tillägg till den vid

den ålder, varom här är fråga, i regel minskade arbetsförmågan.

Jag har därför funnit klokast att i nu förevarande avseende icke

göra några restriktioner, vilka i allt fall skulle bli ganska godtyckliga

och ovissa.

På grund av vad sålunda anförts hemställer jag,

att 6 § i förslaget måtte erhålla följande avfattning

:

6 §■

Pensions årliga belopp utgör trettio procent av

de erlagda pensionsavgifternas sammanlagda belopp.

Därjämte utgår av allmänna medel ett tillägg till

pensionen för pensionstagare, som är till arbete varaktigt

oförmögen och vilkens årsinkomst ej uppgår för

man till 300 och för kvinna till 250 kronor.

Pensionstillägget utgör, för år räknat, i fråga om

pensionstagare, som ej åtnjuter någon inkomst, för

man 150 och för kvinna 125 kronor, och i fråga om

pensionstagare, som åtnjuter inkomst, nämnda belopp

med avdrag av halva årsinkomsten. För varje år, för

vilket endera av de i 4 § stadgade pensionsavgifter av

åtta eller tretton kronor blivit erlagd, höjes pensionstillägget

med en procent.

För pensionsberättigad änkling, änka eller ogift

kvinna, som är till arbete varaktigt oförmögen och

liar att försörja egna barn under femton år, ökas pensionen,

därest årsinkomsten ej uppgår til! 300 kronor

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

7 och 8 §§.

Kommittén

rörande 7 §.

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 126.

för man och 250 kronor för kvinna, jämte 120 kronor

för varje barn, med särskilt pensionstillägg för barnen.

Beloppet av sådant pensionstillägg utgör 60 kronor för

varje barn, där årsinkomsten ej överstiger 300 krono!

för man och 250 kronor för kvinna, samt, där årsinkomsten

överstiger nämnda belopp, 60 kronor för varje

barn med avdrag av hälften av det belopp, varmed

årsinkomsten överstiger 300 kronor för man och 250

kronor för kvinna.

7 och 8 §§ innehålla dels i 7 § regler för beräknande av den årsinkomst,

till vilken skall tagas hänsyn vid bestämmande av pensionstilläggs

belopp, dels ock i 8 § bestämmelser rörande de omständigheter,

under vilka pensionstillägg indrages eller jämkas. Till redogörelse för

och utläggning av dessa förslag anför kommittén:

rörande 7 §: »I denna § lämnas regler för beräknandet av den

årsinkomst, till vilken skall tagas hänsyn vid bestämmande av pensionstilläggs

belopp.

Härvid har det för kommittén framstått som det naturligaste, att

för beteckning av »egen» inkomst, d. v. s. inkomst av arbete eller egendom,

använda en formulering, däri omnämnas de i skattelagarna förekommande

tre inkomstkategorier, nämligen inkomst av fast egendom,

av kapital och av arbete. All sådan inkomst, som någon skäligen kan

antagas komma att t. v. årligen åtnjuta, skall tagas i beräkning. Det

enda undantag, som härvid gjorts, är att som inkomst icke skall anses

pension enligt denna lag, alltså ej heller frivillig pension, varom stadgas

i 34 §.

Då kommittén föreslagit, att såsom årsinkomst skall anses all den

inkomst, som pensionssökanden »skäligen kan antagas komma att tillsvidare

årligen åtnjuta», har kommittén velat framhålla, att pensionsnämndeu,

vilken har att verkställa uppskattningen, därvid skall bedöma

pensionssökandens ekonomiska ställning överhuvudtaget, naturligtvis

icke beträffande ett visst år allenast, utan med hänsyn till, huru hans

ekonomiska ställning för den närmaste framtiden skäligen kan antagas

komma att gestalta sig, därvid dock självfallet situationen vid tillfället

för pensionsansökningen under flera förhållanden kan tjäna som ledning.

Det hade givetvis varit önskvärt, om man i lagen kunnat meddela

så bestämda föreskrifter för här ifrågavarande uppskattning, att rum

ej lämnats för någon tvekan. Aven om detta skulle vara möjligt —

vilket kan ifrågasättas — har kommittén dock icke ansett lämpligt att

med utförliga och detaljerade bestämmelser rörande uppskattningen belasta

lagtexten, utan torde, i den mån sådant blir erforderligt, nödiga

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

föreskrifter jämte anvisningar ock formulär till ledning för pensionsnämnderna

bliva i administrativ väg utfärdade. Tydligt är, att de befolkningsgrupper,

om vilka kär blir fråga, i regel befinna sig i ett sådant

ekonomiskt läge, att inkomstskatteförordningens bestämmelser rörande

grunderna för taxering av inkomst sällan äro på dem fullt tilllämpliga.

De utgöras nämligen huvudsakligen av förutvarande tjänare

ock arbetare inom jordbruket eller industrien, hantverkare, småbrukare

ock torpare, sjömän ock fiskare m. fl. samt dessas hustrur ock änkor.

Om det stora flertalet av dessa personer torde gälla, att deras

väsentliga inkomstkälla utgöres av den ringa förtjänst, de kunna förskaffa

sig genom tillfälligt lindrigare arbete åt andra eller lättare arbete

i liemmet. En ock annan kan dessutom äga någon liten sparpenning,

andra, särskilt bland industriarbetarna, kunna vara medlemmar av pensionskassor

ock åtnjuta någon mindre pension från dessa, andra kunna

äga en liten stuga, med eller utan trädgårdsland, eller »eget hem»,

andra åter kunna genom sina förutvarande arbetsgivares försorg vara

tillförsäkrade visst årligt understöd, ofta utgående in natura, såsom fri

bostad, fri ved, åkertäppa, potatisland etc.

En fråga, som beträffande kär ifrågavarande personer av naturliga

skäl synnerligen ofta kommer att föreligga till avgörande vid lagens

tillämpning, är den, huruvida åtnjutet understöd skall räknas till sådan

årsinkomst, för vilken avdrag i pensionstillägg skall ske. Att understöd

från kommunen (fattigvård) icke är att räkna såsom någon inkomst för

mottagaren, ligger i sakens natur. Beträffande åter åtnjutet understöd

från enskilda, torde böra gälla, att, om understödet har karaktären av

tillfällig gåva, skall detta icke föranleda avdrag i pensionstillägg. Men

om förhållandena däremot äro sådana, att understödet kan under någon

längre tid med en viss säkerhet påräknas, bör sådant understöd kunna

tagas i betraktande vid årsinkomstens beräkning. Det bör emellertid

få bero på pensionsnämnden att, efter prövning av omständigheterna i

varje särskilt fall, förfara såsom nämnden anser rätt ock billigt. Angående

vissa mera ofta förekommande former av understöd vill kommittén

dock framhålla några synpunkter, som synts kommittén vara av

betydelse vid dessa frågors bedömande.

Enligt fattigvårdsförordningen skall eu var, som är arbetsför, försörja

sina minderåriga barn. Likaledes skall arbetsför man försörja sin

hustru. Dessa fall av försörjningsplikt äro ovillkorliga. Men härutöver

åligger föräldrar och barn att i mån av behov å ena och förmåga å

andra sidan försörja varandra. Allt vad som på grund av nu nämnd

försörjningsplikt utgives hör uppenbarligen till sådana prestationer, vilka

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 90 käft. 14*

s. 106 Kontrollera mot PDF

106 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

icke skola i mottagarens hand betraktas såsom inkomst och således ej

heller föranleda avdrag i pensionstillägg.

Men, som bekant, finnes det talrika fall, där medellösa personer

hava full eller delvis försörjning hos andra, vilka till dem icke stå i

det nära skyldskapsförhållande, att en dylik försörjningsplikt påvilar

dem, men som likväl på grund av skyldskap eller band av vänskap

eller av andra etiska skäl funnit sig föranlåtna att taga hand om dessa

medellösa. Dylika exempel på lämnande av understöd äro kanske talrikast

just bland de samhällslager, som själva befinna sig i blygsamma

ekonomiska omständigheter. Ifrågavarande försörjda böra enligt kommitténs

åsikt i regel icke anses såsom ägande inkomst genom försörjningen,

utan skola åtnjuta sina pensionstillägg oavkortade, om hinder

eljest icke därför möter. Ty det synes uppenbart, att ett motsatt förfarande

lätt kunde leda därtill, att de enskilda skulle indraga den dittills

utgivna hjälpen för att sålunda bereda mottagaren möjlighet att

erhålla full pension. Det förefaller därför i alla avseenden, lämpligast

att icke genom lagen störande ingripa i dessa förhållanden, utan i stället

likställa dessa former av enskild understödsverksamhet med de fall, då

understödet utgår på grund av påvilande försörjningsplikt, och alltså i

allmänhet icke vid inkomstens beräknande taga hänsyn till sådan frivilligt

lämnad hjälp.

Detta synes böra vara huvudregeln. Fall kunna emellertid tänkas,

i vilka en prestation utgår visserligen icke på grund av någon juridiskt

bindande förpliktelse för utgivaren, men i allt fall under sådana förhållanden,

att mottagaren kan anse sig i viss mån berättigad till utfående

av prestationen. Så är förhållandet med pensioner från en mängd

enskilda pensionskassor, vilka icke uppstått genom direkta tillskott från

medlemmar, utan skapats av arbetsgivare eller egendomsägare för deras

arbetare eller underlydande. Dessa kassors tillgångar stå i regel fortfarande

under arbetsgivarens, resp. egendomsägarens disposition och ingå

såsom en, om ock i bokföringsavseende avskild del av hans förmögenhet.

Men då deras avkastning är avsedd för arbetarnas bästa, torde

de dock betraktas såsom en med anställningen förknippad förmån, vilken

under vissa förut bestämda förutsättningar kan med någorlunda säkerhet

påräknas och vilken icke är att anse som en nådegåva, utan som en,

om ock endast på moraliska grunder vilande rättighet, förvärvad genom

en viss tids anställning. I dylika fall, i vilka rent praktiskt taget prestationen

utgör ett fast och säkert försörjningsbidrag, bör densamma,

enligt kommitténs uppfattning, i regel tagas i beräkning såsom årsinkomst

i lagens mening.

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

En fråga, som här även framställer sig, är, huruvida ersättning

för skada till följd av olycksfall i arbetet skall föranleda avdrag i pensionstillägg.

Endast när dylik ersättning utgår i form av livränta, bör

enligt kommitténs mening avdrag därför ske.

Kommittén har framför allt måst beakta, att åtskilliga av de befolkningsgrupper,

om vilka här är fråga, särskilt lantbefolkningen, åtnjuta

inkomst i form av naturaförmåner. Denna inkomst giver ej sällan

en nödtorftig bärgning eller täcker åtminstone i väsentlig mån de

dagliga behoven. Då nu syftet med pensioneringen, av kostnadsskäl,

icke kunnat sträckas längre än att söka bereda nödtorftig bärgning åt

en var, som icke är i stånd att själv förskaffa sig sådan, bar kommittén

från rätten till pensionstillägg måst undantaga alla dem, som av sin

inkomst av naturaförmåner hava full, om än torftig försörjning. I enlighet

härmed och i syfte att motverka olägenheterna av en för låg

taxering av naturaförmåner samt jämväl för att i någon mån likställa

naturaförmåner och kontanter, har kommittén föreslagit, att, där inkomst

helt eller delvis utgöres av naturaförmåner, skall iakttagas, att för den,

som av inkomsten har full om än torftig försörjning, årsinkomsten ej

må uppskattas till lägre belopp än 300 kronor från man och 250 kronor

för kvinna och att, där inkomsten ej räcker till full försörjning, årsinkomsten

uppskattas till motsvarande lägre belopp, ävensom att årliga

värdet av bostad ej må uppskattas till lägre belopp än 50 kronor. Där

uppskattningen ej kan ske med ledning av dessa bestämmelser, skall

densamma verkställas efter de i orten gällande priser eller efter andra

grunder, som finnas tillämpliga.

Att värdet av full försörjning genom naturaförmåner icke må sättas

lägre än till 300 kronor, resp. 250 kronor, har för övrigt sin motsvarighet

i bestämmelserna i 6 §, enligt vilka pensionstillägg icke utgår till

personer, vilkas årsinkomst uppgår till nämnda belopp.

För att förmånen av bostad ej skall komma att taxeras oproportionerligt

lågt, har kommittén, som jämväl härvid haft i sikte kostnadernas

begränsning, funnit sig nödsakad att stadga ett minimibelopp

av 50 kronor för årliga värdet av bostad. Pensionsavdraget enligt 6 §

för bostad kommer alltså att utgöra minst 25 kronor.

I sista stycket av 7 § stadgas, att, där fråga är om äkta makar,

skall, vid bestämmande av pensionstilläggs belopp, årsinkomsten för en

var av dem beräknas utgöra hälften av deras sammanlagda årsinkomst.

En dylik beräkning är redan i och för sig naturlig. För övrigt skulle

eu särskild uppskattning av vardera makens inkomst föranleda en betydande

ökning i kostnaderna för försäkringen, emedan i regel hustrurna

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126. •

bliva invalider långt tidigare än männen. De skulle då redan under

de år, då deras män ännu ägde sin fulla arbetskraft och försöjde

familjen, erhålla rätt till högsta pensionstillägget, enär de icke kunde

uppskattas till någon inkomst.»

Kommittén och beträffande 8 §:

rörande 8 §.

»Denna paragraf meddelar bestämmelser rörande de omständigheter,

under vilka pensionstillägg indrages eller jämkas.

Kommittén har visserligen förutsatt en sådan tillämpning av lagen,

att i regeln de personer, som fått pensionstillägg sig tilldelade, komma

att för framtiden få behålla desamma utan annan förändring än den ökning

i pensionstilläggen, som en med åren avtagande arbetsförtjänst eller

annan minskning i den egna inkomsten kunna betinga. Men då det i

allt fall låter tänka sig, att i vissa pensionstagares förhållanden avsevärda,

förändringar kunna inträda, har förslaget måst utgå från den

principen, att en person icke i och med det att han tillerkänts rätt till

pensionstillägg, äger uppbära detta under sin återstående livstid, utan

att han bibehålies vid sin rätt till pensionstillägg, endast i den mån de

förutsättningar fortfarande bestå, under vilka tillägget beviljats. Denna

ståndpunkt är för övrigt en konsekvens av den grundsats om pensionstilläggens

avpassning efter behovet, från vilken kommittén utgått.

I första stycket givas bestämmelser om indragning av pension

för den, som befinnes icke längre vara till arbete varaktigt oförmögen

eller icke längre är i riket mantalsskriven. Man har emellertid härvid

valt ett sådant uttryck, att därav icke med nödvändighet följer skyldighet

att under någon av angivna förutsättningar indraga pensionen,

utan lämnas en viss frihet att förfära efter omständigheterna.

Kommittén har nämligen beaktat, att fall kunna förekomma, då

en person efter någon tids invaliditet så förbättras till hälsan, att han

icke längre kan anses vara varaktigt oförmögen till arbete. Dock befinner

häri sig då ofta i sådan belägenhet, att övervägande skäl kunna

föreligga att låta honom, åtminstone tillsvidare, behålla pensionstillägget.

Ej sällan är hans arbetsförmåga fortfarande avsevärt inskränkt och hans

hälsotillstånd sådant, att tvånget till tyngre arbete snart åter skulle trycka

honom ned under invaliditetsgränsen. Eller ock är det att förutse, att

hans tillfrisknande är helt tillfälligt och att arbetsförmågan snart ånyo

kommer att upphöra. Åven kunna möjligheterna att erhålla arbete vara

stängda för honom, så att han har att emotse varaktig, oförvållad arbetslöshet.

Han kan även under den tid, då han erhållit pensionstillägg,

hava nått en så hög ålder, att det synes hårt att av honom kräva

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj:ts Nåd■ Proposition Nr 126.

något större mått av arbete. Kommittén har med hänsyn härtill ansett

riktigast att lämna öppet att i fall av mera ömmande beskaffenhet

giva efter på kravet på invaliditet såsom förutsättning för rätt till bibehållande

av pensionstillägg.

Då mantalsskrivning i riket gjorts till ett bland de i lagen förutsatta

villkoren för tillhörighet till försäkringen, har man velat förbehålla

de av allmänna medel utgående pensionstilläggen åt dem, som här i

riket bibehålla stadigt hemvist och alltjämt äro här mantalsskrivna.

Kommittén har emellertid förutsatt, att fall kunna förekomma, där

pensionstillägg icke bör ovillkorligen indragas för den, som finnes icke

längre vara mantalsskriven i riket. Pensionstagaren bör sålunda icke

bliva lidande på grund av eu försummelse i detta avseende, som icke

ligger honom själv till last, och hans pensionstillägg alltså icke indragas,

om genom en tillfällighet eller annans underlåtenhet han för

något år icke blivit mantalsskriven. Däremot torde tillägget som regel

böra indragas, om pensionstagaren lämnar riket.

Från stadgandet att pensionstillägg skall indragas, därest årsinkomsten

för någon undergått ökning till sådant belopp, att rätt till

pensionstillägg ej längre tillkommer honom, får däremot av naturliga

skäl något undantag ej göras. Beträffande åter annan ändring i den

inkomst, efter vilken pensionstillägg blivit bestämt, måste det i viss

män lämnas öppet att förfara efter omständigheterna. Till mera betydande

ändringar i pensionstagarens ekonomi bör naturligtvis hänsyn tagas.

Däremot har kommittén ej funnit lämpligt föreskriva, att varje, även

den minsta ändring i årsinkomsten skall föranleda jämkning i pensionstillägget.

En bestämd gräns kunde givetvis hava stadgats, vid vilken

sådan jämkning ovillkorligen måst företagas, t. ex. en ändring av inkomsten

med minst 50 kronor. Kommittén har emellertid ansett lämpligare

att lämna pensionsmyndigheten fria händer även i detta avseende,

enär härigenom den bästa anpassningen efter förhållandena torde stå

att vinna. I allmänhet torde initiativet till jämkning i pensionstillägg

komma att tagas av pensionären själv. Till förekommande av alltför

täta rubbningar i pensionsbeloppen har kommittén emellertid föreslagit

ett stadgande av innehåll, att jämkning i pension ej får äga rum oftare

än en gång om året.

Den jämkning i pension, varom här är fråga, kommer att beröra

även den del av pensionstillägget, som motsvarar den på grund av erlagda

pensionsavgifter utgående procentvisa förhöjningen. Om man

sålunda antager, att en man tillerkänts fullt pensionstillägg, eller 150

kronor, och därjämte, på grund av erlagda avgifter under tolv år, för
-

s. 110 Kontrollera mot PDF

Avgivna

yttranden.

Gifta par.

110 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

klarats berättigad till förhöjning i detta belopp med 16 procent (12

gånger 1 Va procent), så att pensionstilläggets summa blir 174 kronor,

och vidare förutsätter, att den ifrågavarande personen efter någon tid

kommer i åtnjutande av en årsinkomst av t. ex. 100 kronor, så att

minskning i pensionstillägget skall äga rum, beräknas denna minskning

på följande sätt. Hällten av årsinkomsten, 50 kronor, avdrages från

de 150 kronorna; återstår 100 kronor. Den procentvisa förhöjningen

uträknas nu med dessa 100 kronor som grund, varigenom alltså förhöjningen

kommer att utgöra 16 procent av 100 kronor eller 16 kronor.

Pensionstillägget kommer följaktligen härefter att utgöra 100 +

16 = 116 kronor. — Efter samma grunder förfares givetvis vid ökning

av pensionen.»

Ändringar i förevarande §§ hava ej påyrkats i annan män än från

Kungl. Maj ds befallning shav ande i Stockholms län. som yttrat bl. a. följande:
Det

låga pensionsbeloppet för kvinnor, som äro hustrur till personer med större

inkomster, än som medföra en pensionsavgift av endast 2 kronor, synes vara en betansvärd

olägenhet. En man med 1,200 kronors inkomst kommer till en pension av 430

kronor. Hans hustru erhåller 148 kronor i pension. Om båda leva som pensionstagare,

åtnjuta de aliså gemensamt 578 kronor, vilket synes vara ett fullt tillfredsställande

belopp. Avlider mannen före hustrun, skall hon reda sig med 148 kronor.

Detta synes Kungl. Maj:ts befallningshavande vara orimligt lågt för en person, som likvisst

varit den ena parten i ett hushåll med 1,200 kronors inkomst och för vilken

avgift för egen pension hela tiden erlagts. Kungl. Maj:ts befallningshavande påpekar,

att det här icke är fråga om änkepension i egentlig mening.

Hjälpen finner Kungl. Maj:ts befallningshavande ligga antingen däruti, att pensionsavgiften

höjes för kvinnor, vilkas män hava årsinkomst av 800, respektive 1,200

kronor eller därutöver, eller däri att pensionerna i dessa fall något sänkas, medan

två makar samtidigt uppbära pension, för att åter höjas, när endera upphör att vara

pensionstagare, eller ock i en kombination av dessa båda utvägar.

Beträffande förslaget i denna del anför kommittén:

»Den av kommittén föreslagna bestämmelsen angående pensionsbeloppens

beräkning för gifta par, varigenom man och kvinna, där de

äro gifta, vid vissa kombinationer ifråga om invaliditet och inkomst

komma att få en något mindre gemensam pension än vad de tillsammans

skulle hava erhållit, därest de vore ogifta, kan möjligen betraktas

såsom en olägenhet. Anledningen till ett dylikt stadgande har emellertid

varit, att en anordning,. varigenom personer i varje särskilt fall erhållit

lika stora pensioner, vare sig de äro gifta eller ogifta, skulle

hava väsentligt ökat kostnaderna för pensioneringen. Dessutom torde

ej utan fog kunna sägas, att för en mans och en kvinnas uppehälle i

s. 111 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126. 111

många fall erfordras mindre, om de leva gifta, än om de leva ensamma

var för sig, vadan det här påpekade förhållandet knappast torde innebära

någon nämnvärd oegentlighet. Ojämnheten framträder för övrigt

först, då båda makarna hava en viss inkomst. I de många och ömmande

fall, då fullständig medellöshet föreligger, gör den sig naturligtvis

icke alls gällande. Det bör emellertid även anmärkas, att den

av kommittén i här berörda hänseende valda vägen vant ur kostnadssynpunkt

förutsättningen för att i försäkringen kunna inbegripa även

hustrurna, vilka icke i någon tidigare lagstiftning av motsvarande art

upptagits i försäkringen på så jämförelsevis gynnsamma villkor och i

den omfattning, som i kommitténs lagförslag skett.

För min del har jag ansett mig böra biträda kommitténs förslag.

De av länsstyrelsen i Stockholms län gjorda erinringar sakna visserligen

ej alldeles fog. Utom vad kommittén i detta hänseende på

sätt nyss erinrats anfört, må det emellertid uppmärksammas, att förhållandet

enligt nu föreliggande förslag icke oväsentligt förbättrat ställningen

i nu förevarande avseende genom att grundavgiften — som i

regel torde för hustrun bli den vanliga — höjts till 3 kronor samt att

pensionsprocenten för kvinna satts lika med den för man eller till 30

procent av de erlagda avgifternas sammanlagda belopp.

Då jag ej heller i övrigt funnit anledning till erinran mot förslaget

i dessa delar, hemställer jag

att 7 och 8 §§ måtte erhålla följande av kommittén

föreslagna lydelse:

7 §•

Årsinkomst, som i 6 § avses, utgör all den inkomst

av fast egendom, kapital eller arbete, som någon

skäligen kan antagas komma att tillsvidare årligen

åtnjuta utöver den pension, honom enligt denna lagtillkommer.

Där inkomst helt eller delvis utgöres av naturaförmåner,

iakttages, att för den, som av inkomsten har

full om än torftig försörjning, årsinkomsten ej må

uppskattas till lägre belopp än 300 kronor för man

och 250 kronor för kvinna, och att, där inkomsten

Departements
chefen.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

ej räcker till full försörjning, årsinkomsten uppskattas

till motsvarande lägre belopp, ävensom att årliga värdet

av bostad ej må uppskattas till lägre belopp än 50

kronor. Där uppskattningen ej kan ske med ledning

av dessa bestämmelser, verkställes densamma efter de

i orten gällande priser eller efter andra grunder, som

finnas tillämpliga.

I fråga om äkta makar skall, vid bestämmande

av pensionstilläggs belopp, årsinkomsten för en var av

dem beräknas utgöra hälften av deras sammanlagda

årsinkomst.

8 §•

Befinnes någon, som åtnjuter pensionstillägg, icke

längre vara till arbete varaktigt oförmögen eller icke

längre vara i riket mantalsskriven, må tillägget indragas.

Har för någon, som åtnjuter pensionstillägg, årsinkomsten

ökats till sådant belopp, att rätt till pensionstillägg

ej längre tillkommer honom, indrages tilllägget.

Sker eljest ändring i den inkomst, efter vilken

pensionstillägg blivit bestämd, må tillägget i enlighet

därmed ökas eller minskas, dock att dylik jämkning i

pensions belopp ej må äga rum mer än en gång under

varje år.

9 §. I 9 § av kommitténs förslag äro innehållna bestämmelser i syfte att

kunna efter omständigheterna minska eller indraga pensionstillägg för

personer, som avhänt sig inkomst eller egendom i uppsåt att erhålla

pensionstillägg eller högre sådant tillägg, än honom eljest skolat tillkomma,

ävensom för personer, som visat tredska eller uppenbar försumlighet

i sin avgiftsplikt eller som uppenbarligen icke efter förmåga söka

ärligen bidraga till sin försörjning.

Kommittén. Till stöd för sitt förslag under förevarande § har kommittén anfört:

»Genom bestämmelserna i denna paragraf har man bland annat velat

förebygga, att personer, för att erhålla pensionstillägg, avhända sig sina

tillgångar.

Kommittén vill icke förneka, att det varit mest överensstämmande

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.is Nåd. Proposition Nr 126.

113

med en sträng rättvisas krav, om här föreliggande spörsmål blivit löst

sålunda, att den som funnits övertygad om sådant obederligt handlingssätt,

varom här är fråga, förklarats hava för all framtid förverkat sin

rätt till pensionstillägg. Men då det å andra sidan ej bör förbises, att

fall kunna förekomma, i vilka omständigheterna äro förmildrande, har

kommittén ansett sig höra giva ifrågavarande stadgande eu avfattning,

varigenom pensionsmyndigheten erhåller fria händer att efter förhållandena

i varje särskilt fall förfara, såsom finnes med rättvisa och billighet

mest överensstämmande.

Ett nära till hands liggande fall synes vara, att föräldrar bortskänka

sin fastighet till barnen, utan att förbehålla sig undantagsförmåner av

fastigheten. Här kan det givetvis ej bli fråga om att vid föräldrarnas

invaliditet genom dem beviljat pensionstillägg befria barnen från försörjningspliktens

börda. Pensionsmyndigheten lärer i sådant fall ej

tveka att avslå en gjord ansökning om pensionstillägg eller, om förhållandet

blir konstaterat först efter det pensionstillägg beviljats, indraga

tillägget.

Men fallen ligga ej alltid så alldeles klara. En viss motprestation

kan föreligga, men av så obetydligt värde, att avhändandet dock i

övervägande grad har karaktären av gåva. Fastigheten kan säljas till

ett uppenbart underpris eller förbehåll göras om ett orimligt ringa undantag.

1 dylika fåll har pensionsmyndigheten att med ledning av alla

på ärendet inverkande omständigheter bilda sig ett omdöme, om och i

vilken mån rätten till pensionstillägg bör anses förverkad.

I de flesta fallen är det givetvis egendom, som avhänts. Men

även inkomst kan bliva föremål för avhändande. En person kan t. ex.

avhända sig rätten till all avkomst av en fastighet, men förbehålla sig

äganderätten därtill, och detsamma kan vara förhållandet med ett penningkapital.

I paragrafens andra stycke överlämnas åt pensionsmyndigheten att

tillse, att icke pensionstillägg kommer att åtnjutas av någon, som visat

tredska eller uppenbar försumlighet i fullgörandet av honom enligt denna

lag åliggande avgiftsplikt eller som uppenbarligen icke efter förmåga

söker ärligen bidraga till sin försörjning.

Att den, som år efter år undandragit sig sin skyldighet att erlägga

pensionsavgifter, skulle komma i åtnjutande av pensionstillägg endast

genom att förvärva pensionsrätt på grund av en eller annan erlagd avgift,

synes icke med rättvisa överensstämmande. Det bör för övrigt här

erinras om, att understöd enligt 33 § skall under vissa villkor utgå till

Bihang till Riksikgcns protokoll 1918. 1 sand. 90 höft. 15*

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Avgivna

yttranden.

Kungl. Majds Nåd, Proposition Nr 126.

personer, för vilka avgifter icke erlagts. Därvid har visserligen främst

åsyftats de fall, där den ifrågavarande personen varit jämlikt 5 § undantagen

från avgiftsplikt. Men kommittén har dock velat lämna möjlighet

öppen för pensionsmyndigheten att utdela understöd även åt sådana

personer, som, ehuru avgiftspliktiga, likväl icke erlagt sina avgifter.

Det bör ankomma på pensionsmyndigheten att undersöka omständigheterna

i varje särskilt fall och därvid tillse, huruvida från den avgiftspliktiges.

sida föreligger tredska eller uppenbar försumlighet i fråga om

avgiftspliktens fullgörande. I fråga om »värdighet» till understöd från

det allmännas sida, vilken omständighet i vissa främmande länder, främst

Danmark, utgör ett huvudvillkor för understöds beviljande, har kommittén

i sitt förslag icke uppställt några krav på sökandens förflutna i vidare

mån än vad nyss blivit nämnt beträffande ordentlig avgiftsbetalningv

Ty alla undersökningar rörande en persons förflutna liv, kunna, även

om de göras med hänsynsfullhet, ofta framstå som eu opåkallad inkvisition,

och tvivelsmål om undersökningens opartiskhet skola lätt uppstå.

Pensionsmyndigheten har alltså att, utom i fråga om avgiftsbetalningen,

taga hänsyn allenast till pensionstagarens närvarande förhållande.

Att. vid denna undersökning fordringarna på pensionstagarens »värdighet»

icke må sättas allt för högt, har kommittén, med deri avfattning kommittén

givit stadgandet, velat framhålla.

i detta sammanhang har kommittén förehaft frågan om indragning

av pension under tid, då pensionstagare undergår ett relativt långvarigt

frihetsstraff. Kommittén har emellertid icke ansett skäl att för sådana

mera sällsynta fall föreslå indragning av den på egna avgifter grundade

pensionen. Beträffande åter rätten till pensionstillägg är densamma

tydligen, utan något särskilt stadgande, redan på grund av lagens övriga

bestämmelser utesluten i fråga om pensionstagare, som å straffanstalt

underhålles på det allmännas bekostnad.»

Mot ifrågavarande bestämmelsers avfattning hava anmärkningar från

flera håll framställts, närmast med anledning av att de synts alltför obestämda

och icke betryggande mot, att de mest ovärdiga personer skulle

kunna bli »det allmännas pensionärer».

Kommerskollegium yttrar i sådant hänseende:

Kommittén har icke i sitt förslag på sätt som skett i flertalet utländska lagar

på området uppställt någon fordran om »värdighet» såsom villkor för erhållande av

pension eller understöd. Denna sin ståndpunkt har kommittén motiverat i huvudsak

därmed, att alla undersökningar rörande en persons förflutna liv, även om de göras

med hänsynsfullhet, ofta kunna framstå som en opåkallad inblandning samt att tvivel

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

115

om undersökningens opartiskhet lätt uppstå. Det enda stadgande av i viss mån

denna art, som förekommer i lagförslaget, är den i 9 § intagna bestämmelsen, att

pensionstillägg må efter omständigheterna minskas eller indragas, därest

någon antingen finnes hava avhänt sig inkomst eller egendom i uppsåt att erhålla

pensionstillägg eller högre sådant tillägg eller visat tredska eller uppenbarlig försumlighet

i fullgörandet av honom enligt denna lag åliggande avgiftsplikt eller uppenbarligen

icke efter förmåga söker ärligen bidraga till sin försörjning.

Frågan, huruvida avseende bör fästas å pensionssökandes värdighet, ställer sig

enligt kollegii åsikt väsentligt olika, allt efter som spörsmålet gäller avgiftspensionen

eller pensionstillägget (eventuellt understödet). Indragning av den på egna avgifter

grundade pensionen bör uppenbarligen förekomma endast i sådana fall, där

åtgärden måste förefalla tämligen själffallen. Har sålunda någon på grund av

uppenbarligen osanna uppgifter, genom företeende av falska handlingar och dylikt fått

pensionsbrev för sig utfärdat, bör rimligtvis pensionsrätten, sedan säker kännedom

härom vunnits och oavsett om handlingen är straffbar enligt allmän lag eller icke,

anses förverkad. En annan dylik bestämmelse, som förekommer i exempelvis den

tyska riksförsäkringslagen, är, att rätten till pension går förlorad för den, som med

avsikt gör sig själv till invalid.

Lagen om ålderdomsunderstöd i Danmark innehåller i huvudsak följande, värdigheten

åsyftande villkor: att sökanden icke har dömts för en i den offentliga meningen

vanärande handling utan att hava erhållit »Aeresoprejsning»; att behovet icke har sin

grund i handlingar, genom vilka sökanden till förmån för barn eller andra berövat

sig själv medlen till sitt uppehälle, i oordentligt eller slösaktigt levnadssätt, eller på

annat liknande sätt är självförvållat; att sökanden under de tio sista åren har haft fast

uppehåll inom landet och icke under samma tidrymd gjort sig skyldig till lösdriveri

eller bettleri eller veterligen fört en levnad, som väcker allmän förargelse (bevislig

dryckenskap, yrkesmässig otukt och dylikt); samt att sökanden icke under de sista

fem åren uppburit fattigunderstöd.

1908 års engelska lag om ålderdomspensioner har, bland annat, följande ovärdighetsgrunder:

om vederbörande plägat underlåta att efter förmåga arbeta för sitt och

de sinas uppehälle; om han blir dömd till fängelse, som ej må förvandlas till böter,

eller till strängare straff, så länge frihetsstraffet räcker och därutöver under en tid

av tio år från frigivandet; om den, som uppnått sextio års ålder, blir lagförd vid

domstol och underkastad internering för dryckenskap, äger domstolen efter omständigheterna

förordna, att den dömde skall under viss tid, icke överstigande tio år,

vara obehörig att uppbära pension.

Lika stränga äro de bestämmelser, som förekomma i Nya Zeelands ålderdomsförsäkringslag.

Enligt denna fordras sålunda för rätten till pension, bland annat, att

icke under de sista tolv åren hava undergått frihetsstraff i fyra månader eller fyra

särskilda gånger för brott, därå tolv månaders frihetsstraff kan följa, att icke under

de sista tjugufem åren hava undergått fem års frihetsstraff, att icke under de sista

tolv åren hava övergivit hustru och barn, samt att under de sista fem åren hava

fört ett nyktert och aktningsvärt liv. Även den år 1908 utfärdade, för hela det

australiska fastlandet gemensamma lagen om ålderdoms- och invaliditetspensioner

innehåller liknande »värdigheten» avseende bestämmelser. Sålunda ingå bland förutsättningarna

för erhållande av pension, att sökanden är av »god karaktär», att

sökanden, om han är gift, icke under de fem sistförflutna åren har för tolv månader

utan laga skäl övergivit sin hustru eller försummat att lämna henne behörigt under
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

in;

Kung!-. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

håll eller att underhålla något sitt barn, som icke uppnått 14 års ålder, samt, om

sökanden är en gift kvinna, att icke under de fem sistförfluten åren hava för tolv

månader utan laga skäl övergivit sin man eller något sitt barn, som ej uppnått 14

års ålder.

Samtliga ovan åberopade, på försörjningsprincipen grundade lagar hava sålunda

uppställt delvis ganska stränga fordringar i fråga om pensionstagares föregående levnadssätt.

Det ligger ock i öppen dag, att en pensionering, som helt och hållet bekostas

av det allmänna, icke kan bortse från dylika hänsyn. Motsatsen skulle ju

innebära ett, om ock indirekt, erkännande därav, att det vore för samhället likgiltigt,.

om dess medlemmar förde ett hedrande och aktningsvärt liv eller icke. Särskilt med

hänsyn till alla dem, som i blygsamma omständigheter ärligt strävat att efter måttet

av sina krafter fylla sina plikter mot sig själva och samhället, måste det anses innebära

en oegentlighet, om pensionslagstiftningen icke gjorde någon skillnad mellan dem

och personer, vilkas hela levnad utgör en kedja av pliktförsummelser eller till och

med brott och laster.

Vad ovan anförts beträffande lagar av försörjningstypen måste anses i allt

väsentligt gälla även beträffande det av kommitterade framlagda förslaget, i vad

kostnaderna för detsamma bestridas av allmänna medel. Beträffande »pensionstillägget»

och eventuellt »understödet» synes man därför med fullt berättigande kunna

fordra, att lagen erhåller en sådan avfattning, att exempelvis icke vilka försumliga

eller brottsliga individer som helst kunna göra lagligt anspråk på att betraktas och

behandlas såsom det allmännas pensionärer. Att uppburen fattigvård, såsom fallet

är i ovan åberopade utländska lagar, under vissa förhållanden skulle utestänga från

pensionsrätt-, har däremot förefallit kollegium vara en alltför hård bestämmelse, även

om det måste medgivas, att det kan vara skillnad mellan fattigdom och fattigdom,,

och att det även gives en självförvållad sådan.

Vad beträffar de av kommittén i 9 § av lagförslaget intagna, ovan anförda

båda omständigheter, som visserligen skulle kunna, men icke nödvändigt måste leda

till en indragning eller minskning av pensionstillägget, har kollegium redan i det

föregående haft tillfälle att närmare uttala sig rörande bestämmelsen om tredska och

försumlighet från de avgiftspliktiges sida. Vidkommande åter den första i omförmälda

lagrum anförda omständigheten, hava kommitterade själva i motiveringen

anfört, att de icke ville förneka, att det varit mest överensstämmande med en sträng

rättvisas krav, om spörsmålet blivit löst sålunda, att den, som funnits övertygad om

sådant ohederligt handlingssätt, varom här vore fråga, förklarats hava för all framtid

förverkat sin rätt till pensionstillägg. Men då det å andra sidan ej borde förbises,

att fall kunde förekomma, i vilka oanständigheterna voro förmildrande, hade kommittén

ansett sig böra giva ifrågavarande stadgande en sådan avfattning, varigenom

pensionsmyndigheten erhölle fria händer att efter förhållandena i varje särskilt fall

förfara såsom funnes med rättvisa och billighet mest överensstämmande.

Den grundsatsen, att ingen må, genom att till förmån för andra avhända sig

inkomst eller egendom, förvärva rätt till pensionstillägg av det allmänna, är enligt

kollega åsikt av den fundamentala betydelse för en lagstiftning av denna karaktär, att

densamma måste under alla omständigheter upprätthållas. Att på denna punkt medgiva

»förmildrande omständigheter» vore enligt kollega förmenande att uppoffra en av lagstiftningens

viktigaste grundsatser. Samtliga ovan anförda, i utlandet gällande lagar

av försörjningstypen utom Englands ålderdomspensionslag föreskriva också, att rätten

till pension förverkas för den, som för erhållande av pension direkt eller indirekt

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kung!.. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 120.

avhänder sig egendom. Den nämnda engelska lagen innehåller i detta hänseende

den föreskriften att, om någon direkt eller indirekt avhänt sig egendom eller inkomst

för att bliva behörig att erhålla pension eller högre sådan, skall denna inkomst eller

den årliga avkastningen av denna egendom ändock betraktas såsom en del av hans

inkomster.

Vidkommande frågan om »värdighetsbestämmelser», så delar jag nepartemenukommitténs

mening, att dylika alltid äro svåra att med full rättvisa uppställa

samt möjliga att missbruka. Det förefaller därför vara eu antaglig

väg att, såsom kommittén gjort, närmast fästa sig vid avhändandet av

inkomst eller egendom i uppsåt att erhålla pensionstillägg samt vid

tredska och uppenbar försumlighet i fullgörandet av avgiltsplikten enligt

lagen. Förevarande moment torde dock böra undergå en sådan omredigering,

att det skarpare, än enligt kommitténs förslag skett, framhäves,

att pensionstillägg skall i förevarande fall såsom regel förverkas

och att allenast i särskilt ömmande fall pensionstillägg till minskat belopp

må utgå.

Ett tillägg till förevarande del av 9 § torde dock vara påkallat. Det

synes nämligen rättvist att, om pensionstillägg förverkas, vederbörande

fattigvårdskommun, som ju omedelbart eller medelbart får vidkännas

kostnaden för den fattigvård, som i följd härav torde erfordras, också

får uppbära det förverkade pensionstillägget.

Beträffande kommitténs förslag i förevarande §, att pensionstillägg

må efter omständigheterna minskas eller indragas även för den, som

uppenbarligen icke söker ärligen bidraga till sin försörjning, sa har med

detta stadgande avsetts att kunna fråntaga en person, som berättigats

till pensionstillägg, men genom lastbarhet eller oordentlighet visat sig

icke rätt handhava detsamma, detta til lägg. n

Uppmärksammats har i flera av de avgivna yttrandena, att det

linnes personer, som i följd av kropps- eller sinnessjukdom icke kunna

taga hand om sig själva och att bestämmelser, huru med sådana skall

förfaras, därför torde erfordras. I olika utländska lagstiftningar finnas

å detta område en del bestämmelser. _

I Frankrike erhålla enligt 1905 års lag åldringar, invalider och obotligt

sjuka, vilka äga kommunal eller departemental hemortsrätt, understöd

i hemmet. De, som icke lämpligen kunna sålunda hjälpas, bliva,

om de därtill samtycka, intagna i allmän försörjningsanstalt eller a enskild

sådan inrättning eller inhysta hos enskilda. Understöd i hemmet

utgår i form av ett månatligt penningbelopp. De åldringar, invalider

och obotligt sjuka, vilka ingenstädes äga hemortsrätt, skola intagas å

allmän eller enskild anstalt enligt inrikesminstems anvisning, därest icke

opaginerad Kontrollera mot PDF

1 U Kung]. Majds Nåd. Proposition Nr 126.

prefekten eller centrala nnderstödskommittén tilldelat dem understöd

hemma. 1 tyska lagen föreskrives, att genom riksförsäkringsanstalts

reglemente dess styrelse kan erhålla befogenhet att på ansökan intaga

pensionstagare på invalid anstalt eller liknande inrättning samt att till

dylik vård helt eller delvis använda pensionsbeloppet. I Danmark gäller,

att understöd bör utgöra vad som behövs till understödstagarens och

hans familjs nödtorftiga underhåll eller till vård vid sjukdom, men kan

i övrigt bestå såväl i penningar som i naturaförmåner och, där omständigheterna

därtill föranleda, i intagande å särskilt därför bestämda asyler

eller liknande anstalter. I Nya Zeeland gäller, att pensioner, som beviljats

åt personer, vilka äro intagna å försörjningsinrättning, kunna utbetalas

åt inrättningens styrelse. Det österrikiska lagförslaget innehåller,

att i stället för invaliditets- eller ålderdomspension kan åt en pensionsberättigad,

med hans medgivande, beredas fritt underhåll i en försörjningsanltalt

eller dylik inrättning. Likaledes kan, med de pensionsberättigades

medgivande, pensionen helt och hållet eller delvis användas

för att pa annat sätt säkerställa hans livsuppehälle. Dock erfordras för

drinkare icke eget medgivande för omhändertagande.

Redan av nyss nämnda redogörelse torde framgå, att det måste

anses ganska vanskligt att i nu förevarande avseende finna lämpliga

bestämmelser. Att efter det österrikiska förslaget stadga ett omhändertagande

av pensionstagaren med hans eget medgivande torde vara obehövligt.

Uppenbart är, att med pensionstagarens samtycke vården om

honom kan ordnas på sätt lämpligen befinnes. Lika litet torde lagbestämmelser

erfordras för det fall, att pensionstagaren av kropps- eller

själssjukdom icke kan taga vård om sig själv. Tydligt är, att i sådana

fall efter omständigheterna påkallade förfoganden måste ske och vara

lätta att åvägabringa.

Med avseende å sådana pensionstagare, som genom oordentligt levnadssätt

förslösa pensionen och därigenom måste anlita den allmänna

fattigvårdens _ mellankomst, torde däremot en lagbestämmelse kunna anses

erforderlig. För sådan pensionstagare synes pensionsnämnd böra

kunna besluta, att pensionstillägg tills vidare ej må utgå, utan i stället

tillfalla vederbörande fattigvårdsko mmun. Enahanda bör vara förhållandet

med den, som redan vid ansökningens prövande av nyssnämnda

anledning måste antagas komma att falla fattigvården till last. Talan

mot sådant beslut av pensionsnämnd kan givetvis fullföljas i vanlig

ordning till pensionsstyrelsen.

I anslutning till vad sålunda anförts synes 9 § böra avfattas; och

får jag på grund härav hemställa,

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126. 119

att 9 § måtte erhålla följande lydelse:

9 §.

I fråga om pensionsberättigad, som

a) avhänt sig inkomst eller egendom i uppsåt att

erhålla pensionstillägg eller högre sådant tillägg än

honom eljest skolat tillkomma; eller

bl visat tredska eller uppenbar försumlighet

i fullgörandet av honom enligt denna lag åliggande

avgiftsplikt;

må sökt pensionstillägg icke beviljas eller redan

beviljat pensionstillägg ej vidare utgå; vederbörande

pensionsnämnd dock medgivet att, efter prövning av

omständigheterna, för särskilt fall meddela pensionstagare

rätt till pensionstillägg med minskat belopp.

Pensionstillägg eller del av pensionstillägg, som

på grund av vad sålunda stadgats icke utgår till pensionstagare,

tillfaller den kommun, till vilken pensionstagaren

i fattigvårdshänseende hör.

Angående pensionstillägg för pensionstagare, som

i följd av dryckenskap eller eljest oordentligt lefnadssätt

blivit eller måste antagas bliva i behov av fattigvård,

äger vederbörande pensionsnämnd besluta, att

tillägget tillsvidare ej må till honom utgå utan tillfalla

fattigvårdskommunen.

10 § innehåller förslag om fördelningen mellan stat och kommun

av kostnaderna för pensionstilläggen.

I detta hänseende föreslår kommittén, att av pensionstilläggen ä :i

skola bestridas av staten och 1 s av kommunerna. Den å kommunerna

belöpande andelen skulle fördelas dem emellan sålunda, att varje kommun

skulle bestrida tredjedelen av pensionstillägget för pensionstagare,

som var i kommunen mantalsskriven vid den tid, från vilket tillägget

bestämts att utgå, och att, där tillägget blivit jämlikt 8 § ökat, tredjedelen

av ökningen skulle bestridas av den kommun, i vilken pensionstagaren

då var mantalsskriven. Minskades pensionstillägg, till vilken

två eller flera kommuner lämnade bidrag, skulle dessa kommuners andelar

i återstående beloppet bestämmas efter förhållandet mellan deras

förutvarande bidrag.

10 §.

Kommittén.

s. 120 Kontrollera mot PDF

Kungl Maj:ts Nåd. Proposition Nr lätt.

Avgivna yttranden.

120

Kommunens andelar i pensionskostnaden skulle uträknas av pensionsstyrelsen

och Kungl. Maj:t förordna om tid och sätt för dessa andelars

gäldande.

Kommittén har vid beräkningen av det för försäkringen erforderliga

bidraget från det allmänna utgått från, att detta bidrag ungefärligen

borde motsvara den nuvarande kostnaden för allmän och enskild

fattigvård. För att vinna eu föreställning om det belopp, varom det i

sådant avseende skulle handla, har kommittén verkställt beräkningar,

som utvisa, att fattigvårdskostnaderna under år 1907 för behövande invalider

över 15 år uppgingo till omkring 12,5 miljoner kronor, samt att

kostnaderna för understöd av enskilda, beräknade efter samma grunder,

kunde uppskattas till omkring 24 miljoner kronor. Med hänsyn till att

i den senare posten ingingo ej endast kostnaden för sådana understöd,

som utgå på grund av någon försörjningsskyldighet, utan även understöd,

som kunde anses såsom resultat av den allmänna välgörenheten,

borde totalkostnaden dock ej beräknas högre än till något över 30 miljoner

kronor. Ett årligt bidrag av det allmänna till nämnda belopp har

ock av kommittén lagts till grund för dess beräkningar. Då kommittén,,

såsom nyss antytts, beräknat, att fattigvårdskostnaderna uppgingo till omkring

V» av nämnda belopp, så har kommittén kommit till sitt förslag om,

att en tredjedel av hela det allmännas bidrag borde bestridas av kommunerna,

medan två tredjedelar av kostnaden, motsvarande den enskilda

fattigvården, skulle utgå av statsmedel.

Kommittén anför i sammanhang härmed, att kommunernas sammanlagda

fattigvårdsutgifter för de gamlas och orkeslösas försörjning genom

den föreslagna anordningen visserligen icke skulle minskas, men att

trycket av dessa utgifter dock skulle något jämnare fördelas. Såsom

ett ytterligare skäl för att låta kommunerna bära en del av kostnaden

för försäkringen framhålles även den omständigheten, att kommunerna

enligt kommitténs förslag komme att utöva ett betydelsefullt inflytande

på bestämmandet av den del av pensionsbeloppen, som bestrides av

allmänna medel.

I åtskilliga av de över kommittéförslaget avgivna yttrandena hava

invändningar framställts mot den ifrågasatta proportionen mellan kommunernas

och statens andelar i kostnaderna för försäkringen. Det har

i dessa anmärkningar gjorts gällande, att det belopp, som föreslagits

böra gäldas av kommunerna, innebure en utgift, som överstege kommunernas

krafter, särskilt som i vissa fall verkställda undersökningar syntes

giva vid handen, att genom förslagets tillämpning icke den lindring i

fattigvårdstungan skulle äga rum, som i förslaget beräknats. Därjämte

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

121

har i flera utlåtanden givits uttryck för tvivelsmål angående riktigheten

av kommitténs förmodan, att förslaget skulle åvägabringa en jämnare

fördelning av kommunernas sammanlagda fattigvårdsutgifter för de

gamlas och orkeslösas försörjning.

I nu berörda hänseenden erinrar jag om följande avgivna yttranden:

Kung!.. Maj:ls b e,fältning shav ande i Östergötlands län anser det kunna ifrågasättas,

huruvida de kommunerna åliggande kostnaderna för folkförsäkringen komma

att ens i någon avsevärd män uppvägas av minskningen i deras fattigvårdsbörda.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Kronobergs län påpekar den väsentligt ökade

tungan för kommunerna, som förslaget skulle medföra, särskilt på grund av att kommunen

icke skulle äga någon rätt till pensionen, även om den nödgades omhändertaga

pensionär, samt i anledning av kommunernas ansvarsskyldighet för tvåkronorsavgifterna.

Kungl. Majts befallningshavande i Mvsborgs län anser, att den börda, som

ålägges kommunerna, kan bliva för tung och påpekar därvid, att kommunernas inkomster

komma att minskas genom brännvinsmedlens utbytande mot fixa anslag.

Kungl. Mafts befallningshavande i Hallands län anser, att kommunerna med

hänsyn till sin ansvarighet för tvåkronorsavgifterna och ]/3 av pensionstillägget komma

att åsamkas en högst betydande skattebörda, under det att kommunernas fördelar av

försäkringen bleve ganska ringa, helst om pensionsbeloppen icke räcka till vederbörandes

försörjning, utan tillskott enligt 11 § måste av kommunen lämnas för att

hålla pensionärerna utanför fattigvården.

Kung!.. Mafts befallningshavande i Värmlands län är icke övertygad, att kom

munernas utgift för fattigvården skall minskas i den omfattning, förslaget synes giva

vid handen.

Kungl. Maj:ts befallningskavande i Örebro län anser däremot, att förslaget

innebär en lättnad i kommunernas fattigvårdstunga och finner bland annat därför

rättvist, att kommunerna bidraga till pensionstilläggen och understödet.

Kungl. Mafts befallningshavande i Jämtlands län finner det utan tvivel synnerligen

önskligt att, så att säga, såsom en biprodukt av förslaget få eu jämnare fördelning

av kommunernas sammanlagda fattigvårdsavgifter för de gamlas och orkeslösas

försörjning. Men Kungl. Maj:ts befallningshavande finner högst tvivelaktigt, om kommitterades

förmodan, att så skulle ske, är riktig. För Kungl. Maj:ts befallningshavande

synes det högst antagligt, gentemot vad kommittén anfört, att landsbygden, kanske

mest de nu hårdast betungade delarna, få bära en i förhållande till städerna oskäligt

stor hörda åtminstone av ålderdomspensioneringen.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västerbottens län yttrar, att, om totalkostnaden

i verkligheten komme att stiga vida över de gjorda beräkningarna, kunde lätt

inträffa, att många kommuner och särskilt de fattigare landskommunerna finge sig

pålagda högre utgifter för fattigvård och pension, än de mäktade bära, Under sådana

Bihang till Riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 90 Käft. 16*

s. 122 Kontrollera mot PDF

122 K/mgl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 12(>.

förhållanden syntes det Kungl. Majrts befallningshavande kunna ifrågasättas, huruvida

icke i bestämmelserna från början borde intagas några föreskrifter, som möjliggjorde

jämkning i kostnadsfördelningen mellan stat och kommun i de speciella fall, där

behovet av sådan jämkning ådagalades.

Kungl Maj:ts befallningshavande i Norrbottens län hyser den uppfattningen, att

kommunernas utgifter genom förslaget komma att ökas. Kommittén synes nämligen,

säger Kungl. Maj:ts befallningshavande, icke hava räknat med kommunernas ansvarighet

för tvåkr onors av gift erna och den tunga, denna ansvarighet kommer att medföra.

Redan nu, fortsätter Kungl. Maj:ts befallningshavande, måste en icke obetydlig del

av skattebeloppet avskrivas, och det är att märka, att det förekommer en hel del

avgiftspliktiga, som ej äro skattskyldiga och för vilka kommunerna torde kunna

vänta att få ikläda sig ansvarighet. Vidare påpekas, att kommittén icke synes förutsätta,

att avgiften skall kunna utsökas av annan än den, som påförts densamma.

Sålunda skulle fader till hemmavarande omyndigt, men avgiftspliktigt barn ej vara

ansvarig för avgiftens erläggande. Kungl. Maj:ts befallningshavande anser, att med

största sannolikhet åtminstone 15 % av tvåkronorsavgifterna skola stanna i kommunerna.

Beloppet för hela riket av dessa avgifter har av kommittén beräknats till

5,176,200 kronor. Om 15 % härav eller 776,430 kronor skulle komma att drabba

kommunerna, skulle detta innebära en ökning av inemot % i den kostnad, 10x/2

miljoner kronor, som kommittén beräknat skulle falla å kommunerna, Ett annat skäl

till Kungl. Maj:ts befallningshavandes antagande, att kommunernas bidrag till försäkringen

ej skulle komma att väsentligt överskrida, vad som motsvarer deras fattigv

år cl s ko s tnader, äro de särskilt inom Norrbottens län relativt talrika understödstagama

med tillfälligt understöd. Jämväl kostnaderna härför, som torde kvarstå även efter

genomförd folkpensionering, anser Kungl. Maj:ts befallningshavande i detta sammanhang

höra tagas med i räkningen/

Vidare anser Kungl. Maj:ts befallningshavande den föreliggande utredningen icke

visa, att kommunernas fattigvårdsutgifter efter förslagets genomförande skulle komma

att något jämnare fördelas. Särskilt påpekar Kungl. Maj:ts befallningshavande, att

fattigvårdsförordningens föreskrift, att den, som fyllt 60 år, därefter behåller den

hemortsrätt, han då ägde, icke i detta sammanhang skulle äga motsvarande tillämpning,

och Kungl. Maj:ts befallningshavande anser ovisst, om icke detta och andra

stadganden snarare komma att verka ökad ojämnhet i förevarande anseende. Att eu

utjämning av fattiggårdstungan är av behovet synnerligen påkallad, anser Kungl.

Maj:ts befallningshavande vara ställt utom allt tvivel. Ytterligare ojämnheter höra

därför så vitt möjligt icke skapas genom det föreslagna pensionsverket. En sådan möjlighet

anser Kungl. Maj:ts befallningshavande, såsom nämnt, icke utesluten.

Kungl. Maj:ts befallningshavande ifrågasätter vidare, huruvida icke staten hord©

övertaga större delen av kostnaden för pensionering, än kommittén föreslagit, och

Kungl. Maj:ts befallningshavande föreslår för sin del den ändringen, att av pensionstillägg

åtminstone ®/4 komma att bestridas av staten och endast */4 av kommunerna.

Härigenom skulle de ojämnheter, som icke kunna undvikas, komma att kännas mindre

tyngande för de hårdast belastade kommunerna,

De berörda anmärkningarna synas mig vara förtjänta av beaktande,

Kommitténs motivering eller utredning lämnar icke något mera ingående

material för bedömande av den viktiga frågan, vilken inverkan

förslaget komme att i finansiellt hänseende utöva på kommunerna. Detta

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126. 12o

spörsmål liar emellertid synts mig böra särskilt uppmärksammas. Framförallt

har jag därvid beaktat de farhågor, som yppats för en genom förslagets

tillämpning åstadkommen ökad belastning av kommunerna, särskilt

på landsbygden. Härav skulle följden möjligen kunna bliva — i

motsats mot vad i kommittéförslaget förutsetts — en skärpning av den

ojämnhet i kommunernas utgifter för understödsändamal, vilken redan

nu torde vara så framträdande och betydande, att den snarast möjligt

i stället bör påkalla särskilda åtgärder i utjämningssyfte från statsmakternas

sida. I avbidan på dylika åtgärders genomförande bör i

varje fall allt undvikas, som kan komma att ytterligare skärpa denna

ojämnhet.

Av nu berörda anledning bär jag låtit verkställa särskilda utredningar

för ett närmare belysande av denna fråga samt till utrönande av den lämpligaste

fördelningsgrunden för utgörande av det allmännas bidrag till

försäkringen. Sålunda har, med användande av kommitténs insamlade

statistiska material, eu undersökning utförts rörande den ekonomiska

verkan av kommittéförslaget för omkring 7 landskommuner i varje län

samt i 24 städer, tillhörande olika storleks- och belastningsgrupper.

Av denna utredning, vars huvudresultat sammanförts i de tabeller, som

torde få vid fogas detta protokoll (Bilaga F), framgår, beträffande befolkningen

över 60 år vid 1908 års ingång, beloppet å ena sidan av

pensionstillägget enligt kommittéförslaget, samt å andra sidan av det

understöd av enskilda, av fattigvården eller av bådadera, som åtnjutits

av de personer, vilka enligt kommitténs förslag inom de olika

kommunerna skulle bliva delaktiga av pensionstillägg. Tabellerna visa

ock, i absoluta och relativa tal, det direkta förhållandet mellan det

belopp, med vilket kommunerna enligt kommitté förslaget skulle deltaga

i kostnaden för pensionstillägg till pensionärer över 60 år, och deri.

summa, de nu utbetala i fattigvårdsunderstöd till samma personer. Redan

en hastig granskning av kol. 12—17 i dessa tabeller visar, med vilka

betydande ojämnheter man här har att räkna, i det att för vissa kommuner

andelen i det allmännas bidrag beräknats komma att väsentligt

överstiga och för andra avsevärt understiga motsvarande utgift för

fattigvårdsunderstöd.

För att erhålla en mer överskådlig bild av huru stor del det ifrågasatta

kommunala pensionsbidraget i allmänhet skulle utgöra av den

beräknade nuvarande fattigvårdskostnaden, hava i nedanstående tablå

de undersökta kommunerna fördelats efter storleken av denna proportion.

Särskild

statistisk

utredning.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124 Kung1 Maj ds Nåd. Proposition Nr 126.

r

r

\

j Procentgrupper

; -----

1

Vs Pensionstillägg:

Antal kommuner inom varje

procentgrupp

l/i Pensionstillägg:

Antal kommuner inom varje

procentgrupp

lands-

kommuner

stads-

komrauner

samtliga

kommuner

lands-

kommuner

stads-

| kommuner

samtliga

kommuner i

20—30 .........

_

3

i

4

! 30—40 .........

3

i

8

5

7

12

40—50 .........

i

5

6

It

6

17

50—60 .........

10

6

16

19

3

22

60—70 ........

9

2

11

23

6

29

70-80 .........

15

3

18

17

17

80—00 .........

IS

5

23

21

1

22

90-100 .........

12

i

13

15

—

15

i 100—110 .........

19

—

19

13

___.

13

; 110—120 .........

12

i

13

10

10

1 120—130 .........

12

—

12

3

6

130—140 .........

12

—

12

3

—

3

140—150 .........

8

—

8

6

—

6

150—160 .........

7

7

—

__

_ ;

160-170 .........

3

—

3

2

___

4>

170—180 .........

3

—

3

1

_

i

180—190 .........

*

—

2

_

__

__

190—200 ......... ;

6

—

6

__

_

i lögre sin 200.........

12

12

9

—

9

Summa

104

24

188

164

24

188

Trots de betydande växlingar, om vilka dessa siffror giva en föreställning,

utgör emellertid tablån, åtminstone i vad den angår landskommunerna,

i stort sett ett stöd för riktigheten av kommitténs beräkningar

så tillvida, att det av kommittén ifrågasatta kommunala bidraget

ungefärligen synes motsvara fattigvårdsunderstödet. För 98 landskommuner

av 164 ligga tabellens procenttal mellan 70 och 130, således vid

en genomsnittssiffra av 100, för 68 är siffran lägre än 100 och för 96

högre. Tages hänsyn såväl till stads- som landskommuner, understiger

den av kommittén föreslagna kommunandelen av pensionstillägget fattigvårdskostnaderna

ungefär lika ofta, som den överstiger dessa kostnader,

i det att för 90 kommuner av 188 tablåns procenttal äro lägre än

100. Samtliga i tabellen upptagna städer (med undantag av Lidköping)

komma på procentgrupper under 100. I 13 städer av 24 utgör V»

pensionstillägg endast 40—70 % av fattigvårdskostnaderna, i Stockholm

s. 125 Kontrollera mot PDF

Katigt. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

125

utgör det endast 30''52, i Göteborg 56''24 och i Malmö 43''32 %. Att

sålunda den föreslagna utgiften för pensionstillägg i städerna så gott

som undantagslöst avsevärt understiger fattigvårdskostnaderna, står emellertid

icke i strid med kommitténs beräkningar, tv den procentuella

förhöjningen för vissa pensionstagare enligt sista stycket av 6 § i kommittéförslaget

har icke medräknats, och denna kommer givetvis mest

att förekomma i städerna. Vad nu anförts belyses ytterligare av nedanstående

tablå, utgörande ett sammandrag av kol. 11—17 i huvudtabellen.

Landsbygd ...........................

Stiider .................................

Pensionstillägg

Fattig-

vårds-

understöd

h.

7»

Vi

Pensionstillägg i % av

fattigvårdsunderstöd

Helt Vs

1

1,883.510 627,837

2,620,840 873,613

470,878

655,210

619,874

1,967.409

101-28

44-in

75-96

33-30

Summa

4,504,360 1 1,501,450

1,126,088

2,587.283

58-03

43-52

Av dessa siffror framgår, att Va av pensionstillägget för landskommunerna

tillsammans så gott som fullständigt motsvarar den här ifrågavarande

fattigvårdskostnaden. För de av tabellen berörda städerna

uppgår den ifrågasatta pensionstilläggsandelen visserligen ej till mer än

44‘40 % av fattigvårdskostnaden. Men därvid bör, utom det att bland de

i tabellmaterialet berörda städerna befinna sig samtliga större städer i

riket, där de nuvarande fattigvårdskostnaderna även relativt taget äro

mycket höga, medan de mindre städerna äro jämförelsevis fåtaligt representerade,

uppmärksammas, att tabellen blir i någon mån missvisande

för städernas del, i följd av att den procentuella förhöjningen av pensionstillägget

för de högre avgiftsbetalarna ej är medräknad.

Vad beträffar det stora antal landskommuner, där, såsom av huvudtabellen

framgår, pensionstilläggsandelen skulle bliva högre, ja, understundom

dubbelt och mångdubbelt högre än det nu utgående fattigvårdsunderstödet

till personer över 60 år, så torde ett antagande av

kommitténs förslag likväl ej betyda i motsvarande grad ökade utgifter.

Såsom nämligen redan kommittén påpekat, äro i de till kommitténs

statistiska utredning influtna uppgifterna åldringarnas egna inkomster i de

flesta fall upptagna till för låga belopp, delvis av det skäl, att förmånen

av fri bostad jämte andra naturaförmåner ofta ej medräknats i

inkomsten och delvis på den grund, att inkomst av fastighet ej upptagits

till mer än den efter bevillningsförordningen uppskattade inkomsten,

d. v. s. för jordbruksfastighet 6 procent och för annan fastighet

5 procent av taxeringsvärdet, ehuru den verkliga inkomsten torde

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 126.

vara avsevärt högre. Vidare har även värdet av full fattigvårdsförsörjning

ofta upptagits för lågt. Dessa omständigheter utöva det inflytandet

på tabellens siffror, att relationstalet mellan pensionstillägg och

fättigvårdskostnader i många fall blir högre, än det i verkligheten är.

Det bör även påpekas, att ett avsevärt antal bland de kommuner, där

denna relation ter sig ovanligt hög, äro småkommuner, där vid den tid

uppgifterna avse inga eller endast enstaka av fattigvården understödda

personer furmos, medan däremot flera understöddes av enskilda. (Jfr

exempelvis Björke i Gottlands län samt Kyrkås i Skaraborgs län, där

antalen av enskilde understödda utgjorde resp. 2 och 4, medan ingå

åldringar i någon av dessa kommuner åtnjöto fattigvårdsunderstöd.) Att

just småkommunerna skulle drabbas rätt hårt av utgifterna lör pensionstillägg

framgår därav, att, medan det procentiska medeltalet för proportionen

mellan V» pensiontillägg och fattigvårdsunderstöd inom samtliga

av undersökningen berörda landskommuner utgjorde 101’28 A,

uppgick motsvarande procenttal för kommuner med under 500 invånare

till ej mindre än 145''76 %.

Åven om sålunda den ökade belastning, som antagandet av kommitténs

förslag skulle medföra för eu del kommuner ej är så avsevärd

eller allmän, som tabellen vid ett första påseende synes giva vid

handen, torde det dock vara obestridligt, att en dylik ökning ej sällan

kan komma att inträffa. Ett genomförande av kommitténs förslag synes

sålunda härigenom kunna bidraga till att skärpa ojämnheten i kommunernas

nuvarande belastning för fatt!gvårdsändamå 1. Ått denna ojämnhet

redan för närvarande är betydande, har ovan antytts, men skall här

ytterligare med siffror bestyrkas. Enligt vad av den officiella statistiken

framgår, uppgick utdebiteringen för fattigvårdsändamål för åren

1903—07 på landsbygden till i medeltal 27''09 öre per fyrk, men i

städerna samtidigt till allenast i genomsnitt Do6 kr. per bevillningskroua.

Den verkliga fattigvård sbörd an var således mer än dubbelt så stor i

lands- som i stad skommunerna. Inom de förstnämnda växlade utdebiteringen

i medeltal mellan högst 43-62 öre (Värmlands län) samt

lägst 13''2l öre (Malmöhus län) och var den högsta förekommande

belastningen i någon kommun 115 öre, allt per fyrk. Motsvarande

genomsnittstal voro för städerna högst 2''4G kr. (Grenna) och lägst 0''24

(Östhammar), allt per bevillningskrona.

Ytterligare belysas hithörande förhållanden genom en jämförelse

mellan vissa siffror i bär ovan åberopade utredning och i den av förste

aktuarien E. Söderberg på nådigt uppdrag utarbetade redogörelsen angående

landskommunernas och köpingarnas ekonomiska bärkraft. I

den sistnämnda uppgivas de sammanlagda utskylderna för tjugu av

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

rikets kommuner utgöra minst 180''9 öre per kommunalfyrk. Av dessa

hårdast betungade kommuner finnas 9 upptagna i förutnämnda, på mitt

föranstaltande företagna särskilda utredning. I nedanstående tablå äro

de uppförda jämte utskyldsbelopp samt den proportion, i vilken 1 3 och

1 t pensionstillägg skulle stå till fn ttiy vård s k ds 111 ad e r n a.

Utskylds- belopp

i öre per

kommunal- fyrk

Va j x/4

pensionstillägg i % av ■

fattigvårdsunderstöd.

Ornunga, Älvsborgs lön 1

275''C

677-50

508-33

Jledslared. » »

237-7

189-65

104-76

65-71

I lotagen, Jämtlands län .

308-o

87-14

Nora, Västmanlands län.........

195-0

126-35

94-7 8

Käl, Gottlands län ......

191-6

199-45

149-73

Vänga, Älvsborgs län.....

190-s

184-49

188-32

Kall, Jämtlands län..................

189-2

87-oa

65-33

Korpilombolo, Norrbottens län

188 5

127-4 5

95''00

Vilhelmina, Västerbottens län

OO

O

76-40

59''3 5

*) 509 inv., 1/s pensionstillägg 1,057 kr., V* d:o 793 kr., fattigvårdsunderstöd 156 kr.

Tillämpandet av kommitténs förslag i oförändrad form skulle vidkommande

de i tablån upptagna 9 kommunerna sålunda medföra eu förbättring

för endast 3, belägna i Jämtlands och Västerbottens län, medan det

för socknarna i Gottlands, Ålvsborgs, Västmanlands och Norrbottens län

(tillsammans 6 st.) skulle innebära en ytterligare stegring av det kommunala

skattetrycket. Även om denna stegring i verkligheten ej skulle bliva så

betydande, som siffrorna giva vid handen, starkes dock inför dylika

siffror intrycket av, bur ojämnt det kommunala pensionsbidraget skulle

verka, och hur det för åtskilliga bland de mest skattetyngda kommunerna

skulle betyda eu så bård ytterligare belastning, att, om kommitténs förslag

skulle oförändrat genomföras, särskilda åtgärder torde påkallas för

att lätta vissa kommuners därigenom ansenligt ökade skattetryck.

Vad nu anförts synes giva stöd för kravet på en jämkning av

kommittéförslaget i denna punkt. Därvid torde böra beaktas, dels frågan

om huru stor del av det allmännas bidrag, som över huvud bör

gäldas av kommunerna, dels ock spörsmålet efter vilka grunder denna

andel bör fördelas mellan dem.

Den radikalaste lösningen av den första frågan och för övrigt av

hela problemet vore utan tvivel att pålägga stateD hela kostnaden för

det allmänna bidraget, varmed också den effektivaste utjämningen av

Departementschefen

.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

kostnaderna skulle vinnas. En sådan lösning, vilken valts flerstädes i utlandet,

är emellertid svårligen för närvarande genomförbar hos oss med

hänsjm till de många andra ändamål, som trängas på statsbudgeten.

Dessutom må uppmärksammas, att försäkringen är ett i hög grad kommunalt

ändamål, då densamma är avsedd att till betydande del ersätta

eller avlyfta den nuvarande, kommunerna påvilande fattigvården. Aven

av andra grunder kan ej kommunernas medverkan avvaras för försäkringens

organisatoriska genomförande. Endast, inom kommunerna finnes

den förtrogenhet med de personliga förhållandena samt den sakkunskap

i övrigt, vilken synes vara en förutsättning för handhavandet

av det grundläggande arbetet för pensionernas bestämmande.

Vilket värde man bör sätta på att kommunerna bliva direkt ekonomiskt

intresserade av försäkringens genomförande i den anda och efter de

grunder, på vilka den lagts, kan vara föremål för olika meningar. A

ena sidan kan man framhålla, att just denna direkta ekonomiska inverkan

på kommunens utgifter utgör en sporre för de kommunala pensionsnämnderna

att förfara med tillräcklig varsamhet beträffande tilldelande

av pensionstillägg och understöd. Saknades detta direkta intresse,

förelåge lära för alltför stor slösaktighet och slarv vid beslut om

pensionstilläggens utgående. A andra sidan kan häremot anföras, att

det snarare läge närmare till hands, att kommunerna skulle visa för

stor njugghet än tvärtom mot de behövande, att redan lagen uppställde

vissa regler för beräknande av en persons inkomster, och att dessa

givetvis komme att ytterligare preciseras och utvecklas genom föreskrifter

av pensionsstyrelsen, som dessutom genom inspektioner finge

övervaka bestämmelsernas tillämpning, samt att den omständighet att

vederbörande länsstyrelse utsåge ordförande i pensionsnämnderna och att

vid dessas sammanträden ett ombud från pensionsstyrelsen skulle närvara,

borde garantera en med lagens anda och mening överensstämmande, i

görligaste grad enhetlig tilldelning av pensionstillägg och understöd..

Det må vara svårt att i förväg uttala någon säkrare uppfattningom,

huru förhållandena i verkligheten komma att ställa sig i förevarande

avseende. Sannolikt synes mig vara, att ett kommunalt ekonomiskt

intresse är lämpligt vidhålla, men att man för den saken allena icke

behöver påfordra, att fördelningsgrunden kommunerna emellan av kosrnaden

för pensionstillägg och understöd skall sättas i relation till de

nuvarande fat tigvår ds bör dorn a.

Då det emellertid synts mig önskvärt att i görligaste mån begränsa

och jämväl utjämna kommunernas börda för här avsedda ändamål,

har jag haft under omprövning flere olika utvägar att nå detta syfte.

Därvid har jag bl. a. även tänkt på möjligheten att överflytta en del,

s. 129 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

129

av ifrågavarande utgifter på landstingen. Dessa äro redan nu, då deras

deltagande påkallats för bestridande av kostnaderna för sinnessjuka,

vanvårdade o. s. v., ej helt främmande för dylika uppgifter. Åven i utjänmingssyfte

skulle en dylik anordning bliva verksam, ehuru avsevärda

ojämnheter alltjämt komme att kvarstå. Men då landstingens medverkan

framdeles torde vara av nöden för andra kommunala eller liknande

ändamåls övertagande i utjämningssyfte, har jag ej funnit tillräckliga

skäl tala för att taga deras hjälp i anspråk i nu föreliggande fall.

Då ej heller vad eljest ifrågasatts synts erbjuda någon lämplig

lösning, har jag ej kunnat finna annan utväg till lättnad av kommunernas

sammanlagda utgifter för försäkringen än att nedsätta kommunernas

andel i totalkostnaden. Det är givetvis svårt att för denna

sänkning finna annat än en delvis ganska godtycklig måttstock, men har

den ofta åberopade, av mig föranstaltade specialutredningen i detta ämne

synts mig giva stöd för eu sådan fördelning av det allmännas bidrag,

varigenom på kommunerna skulle falla en fjärdedel och på staten

tre fjärdedelar av denna kostnad.

Vad därefter det senare spörsmålet beträffar eller frågan om sättet

för åstadkommandet av den jämnast möjliga fördelningen mellan kommunerna

av deras totalandel i försäkringskostnaderna, så möter den

ändamålsenliga lösningen härav stora svårigheter. Jag har även i detta

syfte låtit verkställa åtskilliga utredningar samt haft olika förslag under

övervägande. En i fråga om enkelhet fördelaktig lösning vore att fördela

kostnaden efter kommunernas folkmängd. Men enligt vad en på

min begäran av chefen för statistiska centralbyrån, överdirektör L. Widell

i ämnet verkställd undersökning visar, synes eu dylik utväg, såsom

väl också var att vänta, ej kunna ifrågasättas. Av nämnda utredning

framgår nämligen, att en repartitionsskatt av exempelvis 5 miljoner

kronor, pålagd rikets kommuner efter deras folkmängd år 1912, skulle

giva en skattekvot för landskommunerna av 60 öre och för städerna av

15 öre per bevillningskroua. Skatten skulle sålunda kommit att trycka

fyra gånger så hårt på landsbygden som i städerna, för så vitt den

skolat utdebiteras på bevillningen (inkomsten) och icke i form av personlig

avgift. Skiljaktigheterna de olika länen emellan bleve ock ganska

ansenliga. Sålunda skulle för landskommunerna det högsta skattebeloppet

nås i Blekinge län med 112 öre och det lägsta i Stockholms län med

29 öre per bevillningskroua. Ännu långt större skulle givetvis olikheterna

bliva, om man jämförde de särskilda kommunerna. Då skatten

repartiseras efter folkmängden, måste nämligen skattekvoten per fyrk

eller bevillningskrona bliva omvänt proportionell mot fyrktalet eller bevillningen

per invånare. Sålunda skulle exempelvis i Stockholms län

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 90 höft. 17*

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

skattekvoterna i Moja, Värmdö, Danderyd och Djursholms köping komma

att förhålla sig till varandra som 130 : 71 : 20 : 3. Då det nuvarande

skattetrycket i allmänhet är större, ju mindre fyrktalet per invånare

är, komme införandet av en på kommunerna efter folkmängden repartiserad

skatt att ytterligare öka de nuvarande ojämnheterna i den kommunala

beskattningen. Eller med andra ord: ju hårdare beskattad en

kommun är, desto tyngre komme den också att drabbas av en skatt

fördelad på sätt nu antytts.

Den lösning av förevarande fråga, som efter mitt förmenande synes

innebära den jämförelsevis lämpligaste utvägen, är en fördelningav

det kommunala bidraget i förhållande till den årliga bevillningssumman

av fastighet och av inkomst inom de olika kommunerna.

En dylik lösning har ock i avgivna yttranden föreslagits

från olika håll. Härigenom skulle visserligen den direkta relationen

till fattigvårdsbördan övergivas, men dock skulle det kommunala bidraget

alltjämt böra anses närmast såsom en motsvarighet till en minskad

fattigvårdskostnad. En utjämning efter bevillningen synes

mig framför allt äga det avgjorda företrädet, att belastningen för

pensioneringen, vilken kan sägas få karaktären av en skatt eller

avgift av ny art, fördelades efter kommunernas ekonomiska bärkraft,

åt vilken bevillningen torde giva ett i stort sett riktigt uttryck.

Jag är visserligen medveten om, att även med denna metod vissa

ojämnheter i en del fall kunna påvisas, och att det efter bevillningen utgående

bidraget särskilt i de största städerna understundom kan komma

att stå i ett för dessa orter ogynnsamt förhållande till deras verkliga

pensionstilläggskostnad. Men då jag tillika föreslagit, att kommunernas

andel i pensionstilläggen skall sättas till XU av totalkostnaden för

dessa, så har en dylik invändning förlorat det väsentliga av sin

betydelse.

Visserligen torde en omarbetning av de kommunala skattelagarna

föranleda, att bevillningen omlägges; men får man då, efter omständigheterna,

vidtaga påkallade förändringar i nu förevarande lagbud. Och

sannolikt skall väl alltid någon del av kommunens skatter komma att

utgå i förhållande till värdet av uppskattad egendom och inkomst inom

kommunerna.

Den föreslagna anordningen äger ock den obestridliga förtjänsten,

att den bryter udden av en del anmärkningar mot kommitténs förslag

rörande de närmare bestämmelserna angående det kommunala pensionstilläggets

utgående.

Med avseende å dessa anmärkningar må omförmälas följande uttalanden:
-

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Överståthållarämbetet erinrar till en början om innebörden av denna paragraf,

att det står var och en fritt att själv bestämma, från vilken kommun kommunalbidraget

till hans tilläggspension skall utgå. Han behöver endast före ingivandet

av ansökning om pension bosätta och lata mantalsskriva sig i den utvalda kommunen.

Huruvida han därstädes i fattigvårdshänseende äger hemortsrätt eller ej,

är icke av någon betydelse. Om således, anför ämbetet, någon kommun av en

eller annan anledning befinnes särskilt eftersträvansvärd för pensionerade invalider,

kan detta komma att stå kommunen dyrt nog. Vilja andra kommuner befria sig

själva från erläggande av pension sbidrag, äro de oförhindrade att ekonomiskt understödja

invalidernas förflyttning till den åtrådda kommunen. Detta fritager icke denna

från skyldigheten att bidraga till pensioneringskostnaden. Beflnnes sedermera, att

den pensionerade ej kan leva på sin pension, utan faller fattigvården till last, tillkommer

det den kommun, där den pensionerade har hemortsrätt, att ansvara för

fattigvården, liksom det även åligger samma kommun att mottaga den pensionerade

för att om honom taga vård. Ämbetet tillägger, att intet för övrigt hindrar

den, som kan reda sig med pensionen, att, sedan han väl blivit pensionerad, utan

vidare återflytta till sin förra hemort. I båda fallen kvarstår dock skyldigheten för

den en gång med pensionsbidrag betungade kommunen att fortfarande utgiva detta

bidrag.

Kung!. Maj:ts befallning skavande i Västmanlands län påpekar också den lätthet,

varmed en påpasslig kommun kan befria sig från ifrågavarande årliga utgift genom

att efter erhållen visshet om, att en kommunmedlem blir invalid, exempelvis på hösten

hyra bostad åt denne i eu närbelägen kommun, där han för kommande år blir eller

bör bliva mantalsskriven. En i påföljande januari gjort pensionsansökning skall då

ingå till pensionsnämnden i grannkommunen, och den andra kommunen är för framtiden

befriad från pensionären.

Kungl. Maj:ts b ef ältning shav ande i Södermanlands län hemställer, att stadgandet,

att varje kommun bestrider tredjedelen av pensionstillägget för pensionstagare^ som

»var i kommunen mantalsskriven» etc., fullständigas genom införandet av tillägget

»eller bort vara» närmast före ordet mantalsskriven. Samma mening uttalar Kungl.

Maj:ts befallningshavande i Västmanlands län.

Föreningen för välgörenhetens ordnande i Stockholm påpeka!-, att fattigvardslagstiftningen

genom åtskilliga bestämmelser söker förhindra obehörig inverkan av kommunerna

på de fattigas hemortsrätt i fattigvårdsavseende, varemot i det föreliggande förslaget

bestämmelser, avseende hemortsrätten i pensionsavseende, saknas.

Då det torde vara uppenbart, att kommitténs förslag i ett eller

annat fall kan alstra missbruk, som det är bäst att förekomma, när

annan möjlig ocli i andra avseenden till och med lämpligare utväg star

till buds, kan härav hämtas ett ytterligare skäl för en ändring av kommitténs

förslag i förevarande del.

Jag föreslår i följd av vad sålunda anförts,

att 10 § måtte erhålla följande lydelse:

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kung!. May.ts Nåd. Proposition Nr 126.

11 8.

Kommittén.

10 §.

Av pensionstilläggen bestridas tre fjärdedelar av

staten och en fjärdedel av kommunerna.

Den å kommunerna för varje år belöpande kostnad

.fördelas dem emellan i förhållande till storleken

av den inom varje kommun under nästföregående år

debiterade bevillning av fäst egendom samt av inkomst.

Kommunernas andelar i pensionskostnaden uträknas

av pensionsstyrelsen. Angående tid och sätt

för gäldande av dessa andelar förordnas av Konungen.

I 11 § har kommittén föreslagit bestämmelser i syfte att närmast

under övergångstiden möjliggöra för person, vars avgiftspension är

otillräcklig för hans uppehälle, att vinna visst pensionstillskott och detta

under form, soni ej ger det karaktär av och följder såsom fattigunderstöd.

I sin motivering anför kommittén härom:

»Såsom redan blivit nämnt, har kommittén, i likhet med vad som

skett i främmande länder och i tidigare, här i landet framlagda förslag

i ämnet, för begränsning till skäligt belopp av det allmännas kostnader

för försäkringen, måst sätta de pensioner, som genom lagen beredas,

till jämförelsevis blygsamma belopp. Särskilt kommer den del av pensionen,

som beräknas på grund av erlagda avgifter, att för pensionstagaren

bliva utan större betydelse, innan lagen varit i verksamhet så länge, att

pensionsavgifter i någon avsevärd mån hunnit erläggas. Kommittén har

därför funnit angeläget att söka, utan ytterligare betungande av det allmänna,

bereda möjlighet till utdelande av något högre pensioner i de fall,

där utan pensionstagarens förvållande pensionen icke förslår till fyllande av

de mest trängande levnadsbehoven. I sådant syfte har kommittén lämnat

befogenhet för kommunen att i de fäll, där kommunen finner sig

föranlåten inskrida för lindrande av oförskyld fattigdom, räcka denna

hjälp i annan form än fattigvård. Kommittén har alltså föreslagit att,

om på grund av höga levnadskostnader i den ort, där pensionstagare

är bosatt, pensionen finnes ej vara tillräcklig för hans försörjning, och

pensionstagaren i följd härav är i behov av fattigvård, skall den kommun,

till vilken han i fattigvårdsavseende hörer, äga rätt att, därest pen
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

/

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:r 126. '' ''rj->

sionstagaren förut sökt efter förmåga ärligen försörja sig, till hans

pension lämna ett tillskott. Ehuru de medel, som kommunerna för

nämnda ändamål kunna komma att anslå, skola, liksom fattigvården, bekostas

helt och hållet av kommunerna själva, har kommittén dock funnit

lämpligt stadga en gräns för kommunernas bevillningsrätt i förevarande

avseende, och har det legat nära till hands att i sådant syfte föreslå att

kommunens tillskott till en pension icke i något fall får överskrida

högsta beloppet av det enligt 6 § utgående, ej procentvis höjda pensionstillägget,

eller 150 kronor för man och 125 kronor för kvinna.

Ifrågavarande av kommunen beviljade tillskott till pensionen skall icke

anses som fattigvård. Dess mottagande kommer alltså icke att för pensionstagaren

medföra någon av de privat- eller offentligträttsliga påföljder,

som med mottagande av fattigvård äro eller kunna bliva förknippade,

däribland särskilt kan framhållas, att någon skyldighet att till kommunen

återgälda uppburet pensionstillskott icke under några förhållanden

kommer att föreligga. Å andra sidan bör . kommunen givetvis äga

frihet att efter omständigheterna minska eller indraga det av kommunen

bevil] ade pensionstillskottet.»

Mot paragrafen hava, på sätt framgår av de infordrade yttiandena,

vissa erinringar framställts. Man har sålunda invänt, att denna paragraf

icke torde komma att erhålla vidsträcktare användning, att vissa

svårigheter av paragrafens tillämpning kunna uppkomma, då hemortsrättskommunen

icke alltid är den kommun, där pensionären äi bosatt,

att vissa garantier erfordras mot missbruk av de ifrågasatta bestämmelserna,

att det naturligen ej borde vara kommun förment att ge

högre tillskott, än i paragrafen omförmäles, samt att det borde, tydligen

uttryckas, att ett belopp intill de angivna penninggränserna icke vore

att anse såsom fattigvård.

Befogenheten av ett stadgande i förevarande'' syfte har synts mig

uppenbar av kommitténs utredning härutinnan. . Emellertid torde de

föreslagna bestämmelserna böra undergå vissa formella förändringar.

Särskilt torde böra meddelas uttrycklig bestämmelse därom,, att vederbörande

fattigvårdskommun äger tillfälle att efter omständigheterna i

det individuella fallet kunna träda emellan antingen med ett kontant

understöd eller med naturaprestationer.

Avgivna

yttranden.

Departements
chefen.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kommittén.

Kungl. Maj.is Nåd, Proposition Nr 126.

Jag föreslår alltså, att 11 § måtte erhålla följande lydelse:

11 §•

Finnes, på grund av höga levnadskostnader i den

ort, där pensionstagare är bosatt, pensionen ej vara tillräcklig

för hans försörjning, och måste pensionstagaren

i följd härav anlita fattigvården, må, därest han förut

sökt efter förmåga ärligen försörja sig, den kommun,

till vilken pensionstagaren i fattigvårdshänseende hör,

bestämma, att det erforderliga understödet skall utgå

såsom tillskott till pensionen och förty icke såsom

fattigvård anses.

Sådant pensionstillskott må dock, evad det utgår

i penningar eller naturaförmåner, ej uppgå till högre

årligt värde än för man 150 och för kvinna 125 kronor;

och kan tillskottet av kommunen efter omständigheterna

minskas eller indragas.

Med avseende å de i 12 § innehållna bestämmelser anför kommittén:

bI följd därav, att de försäkrade skulle genom pensionsavgifter bidraga

till kostnaden för sina pensioner, kommer efter hand eu fond att

bildas. Denna fond bör vid varje tidpunkt vara minst så stor, att dess

belopp tillsammans med kapitalvärdet av de pensionsavgifter, som väntas

bliva erlagda, motsvarar kapitalvärdet av de pensioner, som på grund

av dessa avgifter komma att utbetalas.

Vid den av kommittén föreslagna avgiftsförsäkringen skulle (jfr

sid. 69) de årligen inflytande avgifterna från de försäkrade uppgå till

omkring 8,3 miljoner kronor. Beträffande fondens storlek iuhämtas,

av vad som anförts i Del II, sidd. 160—163, att fondens slutliga belopp

efter eu omkring 80-årig försäkringsverksamhet skulle vid konstant

folkmängd uppgå till omkring 750 miljoner kronor. Med avseende

på detta belopp må till jämförelse nämnas, att motsvarande

summa enligt nya arbetarförsäkringskommitténs förslag, vilket likväl

omfattade endast lönearbetare, utgjorde omkring 600 miljoner kronor,

ett belopp, som, beräknat efter nuvarande befolkningsförhållanden!

skulle hava stigit till omkring 900 miljoner kronor. Därest den franska

eller tyska invaliditetsförsäkringen, som ävenledes omfattar endast

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

KungI. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

lönarbetare, skalle bringas i tillämpning i vårt land, skulle fonden

uppgå till resp. omkring 950 eller 1,200 miljoner kronor.

Med hänsyn till vårt lands ekonomiska resurser synes den fondsamling,

som skulle bliva en följd av kommitténs förslag, svårligen

böra väcka betänkligheter, särskilt om därjämte beaktas, att fonden

småningom samlas under en lång följd av år och först efter ett par

generationer närmar sig* det ovan angivna maximibeloppet. Ej hanel

torde den omständigheten, att ett årligt avgiftsbelopp av runt 8 miljoner

kronor upptages, medföra någon olägenhet för det ekonomiska

livet, hälst de avgifter, som skulle erläggas lör varje enskild försäkrad,

endast uppgå till mycket obetydliga belopp.

Det har vidare synts kommittén, att uppmärksamhet borde ägnas

åt det med frågan om fondbildningen sammanhängande spörsmålet

rörande säkerställandet av fondens medel. Dessa medel representera i

viss mening ett hela folkets gemensamma sparkapital, för vilket staten

står i ansvar genom att garantera hela försäkringen och därmed

förenade förmåner. Av denna anledning har det synts kommittén

lämpligt att redan i lagen lämna sådana anvisningar rörande beskaffenheten

av de värdepapper, i vilka fonden skall placeras, att. dessa bliva

av den mest betryggande art. I sådant syfte har föreslagits, att fondens

medel må redovisas allenast i skuldförbindelse.!, utfärdade

av svenska staten eller svenska kommuner samt i obligationer,

utfärdade av Sveriges allmänna hypoteksbank eller

Konungariket Sveriges stadshypotekskassa.

Det kan visserligen anmärkas, att i vissa fall även i fast egendom

intecknade skuldebrev eller därmed jämförliga värdepapper kunna med

avseende på säkerheten jämställas med de av kommittén föreslagna

värden. Men då det torde erbjuda stora svårigheter att på ett tillfredsställande

sätt närmare angiva beskaffenheten av dylika säkerheter, .har

kommittén stannat vid sitt nyssnämnda förslag för fondens placering.

Därmed gives ock tillfälle dels för statsverket att genom inköp av statens

utelöpande obligationer efter hand överföra eu del av statsskulden

till fonden, dels för rikets kommuner att erhålla lan pa fördelaktiga

villkor samt dels ock för de i förslaget upptagna hypotekskassorna att

inom landet vinna marknad för sin upplåningsverksamhet. Genom den

här föreslagna bestämmelsen kan även beredas möjlighet att genom

lån åt kommuner giva dessa tillfälle att tillgodose ändamål, som äro av

betydelse för försäkringen eller för vissa andra närstående sociala uppgifter,

såsom uppförande av hem för åldringar och andra invalider,

inrättande av anstalter för vård av sjukliga personer, som kunna an
-

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Avgivna

yttranden.

Departements

chefen.

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

tagas hava utsikt att därigenom bliva arbetsföra och sålunda ej falla

försäkringen till last, främjande av de mindre bemedlade klassernas

bostadsförhållanden in. m. Dock torde, liksom i Tyskland och annorstädes,

allenast en mindre del av invaliditetsförsäkringens fondmedel

hora disponeras för dylika ändamål.

i -ii ^ må rörande kommitténs förslag i förevarande ämne fram
h

all as, att frågan om förvaltningen av fondens medel är fullt fristående

och utan direkt samband med försäkringsuppgiften i övrigt. På samma

gång som kommittén anser sig böra framhålla, att enligt dess förmenanc.

e någon särskild ny institution för fondmedlens förvaltande icke

Dör inrättas, finner kommittén sig icke hava anledning att beröra frågan

huruvida statskontoret, riksgäldskontoret eller någon annan statens

penmngförvaltande myndighet lämpligen bör omhänderhava denna förvaltning.

»

Mot de i paragrafen innehållna bestämmelser om redovisningen av

den ond, till vilken pensionsavgifterna skola ingå, har av Kunql. Makts

befallmngshavande i Gävleborgs län ifrågasatts det nödiga och lämpliga i

att i sj al va lagen mföres eu svårförändrad föreskrift om de papper i

vilka fonden skall placeras.

Denna anmärkning finner jag böra föranleda viss ändring av förslaget.

°

Vem förvaltningen av fonden skall åligga må bero av ett senare

beslut av Ivungl. Maj:t och Riksdagen. Postsparbanken har, såsom framgar

av dess yttrande över förslaget, funnit lämpligt, att åtminstone en

del av fonden anförtroddes åt dess förvaltning. Andra institutioner,

såsom statskontoret eller riksgäldskontoret, kunna också ifrågasättas,

bhr förevarande lag antagen av årets riksdag, blir det tillräcklig tid

or. Kungl. Maj it att till nästa riksdag väcka förslag om fondens placering

och förvaltning.

På sätt jag under 6 § anfört, erfordras för att uppbringa pensionen

lor kvinna till samma procent som för man, eller 30 % av de erlagda

sammanlagda avgifternas belopp, ett särskilt tillskott till fonden. Detta

tillskott behover årligen utgå med en tredjedel av samtliga för avgiftsphktiga

kvinnor för året erlagda pensionsavgifter; och utgör detta belopp

således vad som erfordras till täckande av den förlust, som eljest för

fonden skulle uppkomma därigenom, att pension för kvinna beräknas till

samma procent som för man.

, -ii ]^n%t,av. kommitténs ordförande, regeringsrådet Lindstedt mig tillställda

beräkningar utgör totalbeloppet av detta statsbidrag

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kling!, Maj:ts Nådiga Proposition Nr 126.

för en årsavgift av lägst 2 kronor med förmögenhetsgräns kr. 1,060,000: —

» » » d » » » utan )) » 1,150,000:

5> •» )> )> )> 3 » mec? :» » 1,545,000:

» )> » » )> » » rrfcm )) » 1,665,000:

Till förevarande § behöver alltså göras ett tillägg, varigenom staten

ikläder sig detta tillskott till fonden. Jag erinrar, att den lägsta årsavgiften

är av mig föreslagen till 3 kronor samt att förmögenhetsgränsen

är i enlighet med kommitténs förslag bibehållen.

Jag föreslår i följd av vad sålunda förekommit,

att 12 § måtte erhålla följande lydelse:

12 §.

Pensionsavgifterna ingå till en fond, vilken förvaltas

enligt grunder, som bestämmas av Konung och

Riksdag.

Till denna fond skall för varje år av statsmedel

tillskjutas ett belopp, motsvarande eu tredjedel av samtliga

för avgiftsplistiga kvinnor för året erlagda pensionsavgifter.

I 13 § givas bestämmelser om en för försäkringens soliditet nödig,

periodvis återkommande prövning av försäkringens ekonomiska grundvalar.

I följd därav, att kostnadsberäkningarna av naturliga skäl icke

kunua hava giltighet för all framtid, låter det tänka sig, att pensionsverket

vid en sådan utredning tilläventyrs kan komma att visa sådant

överskott eller sådan brist, att en ändring av pensionsvillkoren skulle

kunna bliva erforderlig.

Kommittén har därför föreslagit, att inom fem år efter det lagen

trätt i kraft och sedermera minst en gång vart tionde år skall genom

pensionsrådets försorg anställas en på vetenskaplig sannolikhetsberäkning

grundad undersökning, huruvida genom de föieskiivna pensionsavgifterna

kunna för dem, som först därefter bliva avgift spliktiga, beredas

de pensioner, som enligt bestämmelserna i 6 § första stycket

motsvara dessa avgifter. Då vidare rättvisan torde kräva, att de, som

redan kommit i åtnjutande av pension, åtminstone ej lida minskning i

de dem en gång tillerkända belopp, ävensom att de, som redan börjat

erlägga avgifter, behålla den rätt oförkränkt, som grundas på de redan

erlagda avgifterna, har kommittén vidare föreslagit, att, därest av undersökningen

framgår behov av förändring i bestämmelserna röiande

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 90 höft, 18*

s. 138 Kontrollera mot PDF

Avgivna

yttranden.

Departements
chefen.

138 Kung1. Maj ds Nåd. Proposition Nr 126.

pensionsvillkoren, må sådan förändring, vilken äger rum efter beslut

av Konung och Riksdag, ej avse redan då beviljade pensioner, och för

dem, vilka, då förändring vidtages, redan äro eder varit avgiftspliktiga,

blott avse de avgifter, som därefter erläggas, eller de pensionsbelopp,

som svara mot sistnämnda avgifter.

Slutligen bör vid den periodiska utredningen för varje gång undersökas,

huruvida fonden är så stor, att den minst motsvarar kapitalvärdet

av alla de utbetalningar, som med dess medel skola bestridas.

Den brist, som vid här avsedda kontrollberäkningar möjligen visar

sig, bör enligt kommitténs mening ersättas av statsmedel.

Mot vad sålunda föreslagits har Kungl. Maj:ts befallningsliavande i

Gävleborgs län ifrågasatt, huruvida icke bestämmelserna om ändring av

pensionsvillkoren böra utgå ur lagtexten. Någon bindande kraft, säger

Kungl. Maj:ts befallningshavande, kan i en av Kungl. Maj:t och Riksdagen

beslutad lag en dylik restriktion ej hava, varför uttalandet såsom

lagbud i själva verket vore vilseledande.

•lag biträder visserligen den sålunda uttalade meningen, att ''dylika

bestämmelser ej kunna vara för Kungl. Maj:t och Riksdagen bindande,

men finner en bestämmelse i lagen i det syfte, kommittén föreslagit,

när den eu gång kommit in i förslaget, lämpligen böra där bibehållas.

Med den försiktighet, varmed kommittén överallt verkställt sina beräkningar,

kan det ej vara fog för några farhågor, att icke fonden alltid

under normala förhållanden skall befinnas tillräcklig.

Då jag således ej finner tillräcklig anledning att i antytt hänseende

avvika från kommittén, hemställer jag,

att 13 § måtte erhålla följande, av kommittén

föreslagna lydelse:

13 §.

Inom fem år efter det lagen trätt i kraft och sedermera

minst en gång vart tionde år skall genom

pensionsstyrelsens försorg anställas en på vetenskapligsannolikhetsberäkning

grundad undersökning, huruvida

genom de föreskrivna pensionsavgifterna jämte det tillskott

av statsmedel, varom i 12 § sägs, kunna för dem,

som först därefter bliva avgiftspliktiga, beredas de pensioner,

som enligt bestämmelserna i 6 § första stycket

motsvara dessa avgifter.

Framgår av denna undersökning behov av förändring

i bestämmelserna rörande pensionsvillkoren,

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

må sådan förändring, vilken äger rum efter beslut av

Konung och Riksdag, ej avse redan då beviljade pensioner

och för dem, vilka, då förändring vidtages, redan

äro eller varit avgiftspliktiga, blott avse de avgifter,

som därefter erläggas eller de pensionsbelopp,

som svara mot sistnämnda avgifter.

I sammanhang med sådan undersökning skall tilllika

verkställas utredning, huruvida fonden är så stor,

att den minst motsvarar kapitalvärdet av alla de utbetalningar,

som med dess medel skola bestridas.

Visar sig härvid brist, skall denna ersättas av

statsmedel.

14—18 §§ innehålla bestämmelser om sättet för pensionsavgifternas 14-16 §§•

erläggande.

kommittén bär med avseende härå valt eu annan metod än Kommittén.

det inom den tyska lagstiftningen och dess efterföljare tillämpade

pensionsmärkessystemet. Detta system, vilket jämväl av nya arbetarförsäkringskommittén

föreslagits, har synts kommittén allt för komplicerat

för att ändamålsenligen kunna tillämpas inom den av kommittén

föreslagna allmänna försäkringen. För ernående av enkelhet ifråga

om avgiftsinbetalningen har kommittén i stället föreslagit en metod,

enligt vilken den pensionsavgift av 2 kronor (enligt här föreliggande

förslag 3 kronor), som årligen skall erläggas för envar

avgiftspliktig, uppbäres av kommunen, samt de ytterligare

pensionsavgifter av 5 eller 10 kronor, vilka åligga vissa avgiftspliktiga,

debiteras och erläggas i sammanhang med kronoskatterna.

Då sistnämnda pensionsavgifter å 5 och 10 kronor skola erläggas

av personer, vilka i regel äro inkomstskattetaxerade, har kommittén

ansett sig böra föreslå, att dessa avgifter skola debiteras och upptagas

i sammanhang med kronoskatterna och att för detta ändamål av vederbörande

taxeringsnämnd för varje sådan avgiftspliktig skall i taxeringslängd

en för året antecknas beloppet av den pensionsavgift, som bör

för honom erläggas. I de fall, då debetsedel a kronoskatt ej förekommer,

måste givetvis särskild debetsedel å pensionsavgiften utfärdas.

Uppbärandet av den för alla gemensamma pensionsavgiften, som

utgör hela avgiftsbeloppet för alla avgiftspliktiga med eu inkomst under

800 kronor, och för vars erläggande kommittén föreslagit, att kommunerna

skulle iklädas ansvar, synes däremot kommittén, i betraktande

av det intresse kommunerna måste äga av att dessa avgifter ordentligt

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kung!,. Maj.is Nåd. Proposition Nr 126.

inbetalas, höra uppdragas åt kommunerna och ombesörjas av den myndighet

inom kommunen, som förrättar uppbörden av kommunalutskylderna.

För detta ändamål har föreslagits, att av vederbörande taxeringsnämnd

årligen skall uppgöras förteckning över de inom kommunen

mantalsskrivna personer, för vilka under året pensionsavgifter böra er1

ligga8. Denna förteckning skall av den kommunala uppbördsmyndigheten

under viss tid hållas tillgänglig för allmänheten, varigenom envar,

vare sig avgifterna uppföras å debetsedlar eller icke, skall anses hava

erhållit del av förteckningens innehåll. Inbetalningen av pensionsavgifterna

å 2 (3) kronor sker därefter senast en månad före årets utgång

å tid och ställe, som av kommunen bestämmes och i vederbörlig ordning

förut tillkännagives. De avgifter å 2 (3) kronor, som icke erlagts inom

stadgad tid, redovisas av kommunerna, vilka för sålunda utbetalta belopp

äga fordran såsom för oguldna kommunalutskylder. Kommunen

står således, såsom garant för avgiftsbeloppen å 2 (3) kronor, men ej

för de avgifter å 5 och 10 kronor, som därutöver skola erläggas av

vissa försäkrade. Samtliga avgifter redovisas till den tidigare omnämnda,

av pensionsavgifterna bildade fonden.

Härjämte torde böra erinras om, att kommittén avsett, att samtliga

pensionsavgifter skola erläggas samma år som de debiterats, vadan

det beträffande tvcikronorsavgijternci — enligt bär föreliggande förslag

trekronorsavgifterna — vilkas uppbörd åligger kommunen, svnts

önskvärt att bereda möjlighet för dessa avgifters erläggande i samband

med sista kommunaluppbördsstämman för året. Denna stämma plägar,

som bekant, inträffa i början av september, och böra därför alla förberedande

åtgärder för dessa avgifters erläggande vara vidtagna i någorlunda

god tid dessförinnan.

Enligt taxeringsförordningen böra taxeringsnämnderna hava avslutat

sina arbeten i länen senast den 15 maj och i Stockholm senast

den 15 juni. Enär taxeringsnämndernas arbete med upprättande av

förteckningar över de avgiftspliktiga pågår i samband med skattetaxeringen,

kan man utgå från den förutsättningen, att båda dessa uppgifter

kunna på en gång avslutas. Kommittén har därför i fråga om

överlämnandet till den kommunala uppbördsmyndigheten av den förteckning

över de avgiftspliktiga, vilken taxeringsnämnden har att upprätta,

ansett sig kunna stadga samma korta frist av fem dagar, som

gäller för avlämnandet av taxeringslängden. Förteckningen kommer

sålunda den. kommunala uppbördsmyndigheten tillhanda i länen senast

den 20 maj och i Stockholm senast den 20 juni. Efter mottagandet

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

av förteckningen ombesörjer nämnda myndighet, att avskrift av densamma

hålles tillgänglig för allmänheten under tiden från och med den

1 till och med den 10 juli å ställe, som minst fjorton dagar förut kungjorts

i kyrkan och tillika tillkännagivits på annat lämpligt sätt. Tiden

för anförande av besvär över taxeringsnämnds beslut, angående vilka

personer böra såsom avgiftspliktiga upptagas i den nämnda förteckningen,

utgår, såsom längre fram skall nämnas, i vissa fall den 15

juli. Med hänsyn härtill har den tid, under vilken förteckningen skall

hållas tillgänglig för allmänheten, icke lämpligen kunnat utsträckas

över den 10 juli. Sannolikt torde kommunerna, anför kommittén,

komma att uppföra avgifterna å debetsedlar. Vare sig detta sker eller

icke, skall emellertid envar, som vederbör, anses hava fått del av förteckningens

innehåll, sedan avskrift av densamma hållits vederbörligen

tillgänglig.

De av taxeringsnämnderna uppgjorda förteckningarna, försedda med

uppgift om dem, för vilka avgiften inom stadgad tid erlagts, skola insändas

före utgången av det år, under vilket uppbörden ägt rum, till

pensionsstjcrelsen, där ett särskilt konto för varje avgiftspliktig kommer

att uppläggas.

Huruvida försäkrad inom stadgad tid erlagt honom åliggande pensionsavgift

av två (tre) kronor, är en omständighet, varom pensionsstyrelsen,

som skall beräkna pensionsbeloppen, måste beredas kännedom.

Ty blott de pensionsavgifter, som den försäkrade inom stadgad tid erlagt,

komma vid bestämmande av pensionsbeloppet att tagas i beräkning,

medan åter de belopp, som kommunen till fullgörande av sin i

fråga om tvåkronorsavgifterna föreskrivna garantiförpliktelse redovisar

till pensionsfonden, tillfalla fonden och icke tillgodoräknas några personliga

konton. Kommittén har därför funnit nödigt föreskriva, att den

över de avgiftspliktiga inom kommunen upprättade förteckningen skall

kompletteras med anteckningar rörande uppbörden, så att för varje

avgiftspliktig, vilkens avgift blivit inom stadgad tid erlagd, anmärkning

om nämnda förhållande göres.

Då kommittén ställt kommunen såsom garant för tvåkronorsavgifterna

(tre-kronorsavgifterna) och på samma gång föreslagit, att

blott de pensionsavgifter, som den försäkrade inom stadgad tid erlagt,

skola tagas i beräkning vid bestämmande av pensionsbeloppet, har

kommittén med denna anordning främst velat vinna ett ökat intresse

såväl för de avgiftspliktiga att ordentligt erlägga avgifterna som för

kommunen att vederbörligen från de avgiftspliktiga indraga desamma.

Ett ytterligare kraftigt skäl för de avgiftspliktiga att vinnlägga sig om

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

ett, ordentligt erläggande av sina avgifter synes föreligga även i den

omständigheten, att de försumliga komma att stå i skuld till kommunen

för de icke erlagda avgifterna och således äventyra att dock till

sist själva få vidkännas avgifterna, men utan rätt att vid pensionsbeloppets

bestämmande få desamma sig tillgodoräknade. Man torde

sålunda kunna förvänta, att den emot obetalade avgifter svarande

summa, som kommunen får att till fonden redovisa, icke kommer att

uppgå till ett allt för avsevärt belopp.

Med avseende å pensionsavgiften om fem eller tio kronor märkes,

att kommittén i de försäkrades eget intresse sökt trygga de högre

avgifternas inbetalande genom att för dem tillskapa eu viss förmånsrättsställning

i förhållande till kronoskatte!), och har kommittén i sådant

avseende föreslagit, att vad å kronodebetsedel inflyter skall anses i

första hand gälla därå upptagen pensionsavgift. Den rätt till avbetalning

å debetsedel, som härigenom indirekt medgivits, kommer sålunda

den avgiftspliktige själv till godo för hans blivande pension.

Som bekant finnes för oguldna utskylder eu särskild kort preskriptionstid.

Kommittén har i fråga om förevarande pensionsavgifter ansett

eu ännu kortare preskriptionstid önskvärd och i sådant avseende

föreslagit, att dylik avgift ej må utsökas, sedan sex månader förflutit

efter utgången av det år, under vilket avgiften blivit påförd. 1 främsta

rummet har kommittén härvid tagit hänsyn därtill, att det är av största

vikt att förebygga oklarhet i fråga om de försäkrades ställning till pensionsverket.

Pensionsstyrelsen bör när som helst vara i stånd att fastställa,

huru stort belopp i pensionsavgifter, som bör gottskrivas en

persons försäkringskonto. Nu kan det emellertid komma att inträffa,

att pensionsavgift, som påförts avgiftspliktig, icke genast kan av honom

uttagas. Det föreslagna stadgandet avser att förhindra, att ovisshet i

angivna avseende skall kunna allt för länge rada. Kommittén har så

mycket mindre hyst några betänkligheter mot att föreslå ett dylikt

stadgande, som fråga ju är om en begränsning, icke, såsom i avseende

å skatten, av statens egen rätt utan endast av dess verksamhet i dens

intresse, som genom uraktlåtenhet att inbetala pensionsavgift ådagalagt

bristande förmåga eller vilja att bidraga till tryggande av sin egen

framtid.

I anslutning härtill har kommittén. föreslagit, att varje år skall

före den 1 augusti genom uppbördsmyndigheten till pensionsstyrelsen

insändas uppgift å de för nästföregående år erlagda och indrivna pensionsavgifterna

å fem och tio kronor. Pensionsstyrelsen sättes härigenom

i tillfälle att relativt snart, efter det pensionsavgifterna influtit, införa

desamma å resp. konton.

s. 143 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

143

Mot den allmänna anordning av uppbörden, som kommittén sålunda

föreslagit, hava emellertid ett flertal erinringar gjorts.

Overståthållarämbetet erinrar först om kommitténs skäl för tvåkronorsavgifternas

upptagande genom de kommunala uppbördsmyndigheterna, nämligen det intresse,

kommunerna måste hava av dessa avgifters ordentliga inbetalande. Om emellertid

hänsyn endast tages till det naturliga intresse, kommunerna hava därav, att dess

medlemmar genom förvärvande av pensionsrätt till högsta möjliga belopp kunna

undgå att vid inträffande invaliditet anlita fattigvården, anser ämbetet intresset för

kommunerna av fem- och tiokronors avgifternas erläggande icke vara mindre än beträffande

tvåkronors avgifterna. Men genom förslagets bestämmelse, att kommun

skall ansvara för inbetalningen till fonden av de tvåkronorsavgifter, som ej godvilligt

erlagts av de avgiftspliktige, har, fortsätter ämbetet, ett särskilt intresse av sådan betalnings

fullgörande tillskapats för kommunen. Kommunen är emellertid icke mycket

i tillfälle att inverka på och framkalla sådan godvillig betalning. Att kommunen det

oaktat skall iklädas ansvaret för den oguldna återstoden, finner ämbetet hårt, åtminstone

om, såsom förslaget tycktes förutsätta, ehuru det ej blivit i lagtexten bestämt

uttryckt, någon pensionsförmån icke, genom sådan inbetalning efter uppbördsstämman,

skulle beredas kommunens försumliga medlemmar. Kommunen kommer då att

sakna varje direkt fördel av betalningens fullgörande. Visserligen, säger ämbetet,

skulle kommunen äga rätt att i sin ordning uttaga avgifterna av de försumlige, men

detta medgivande synes icke vara synnerligen mycket värt. Frånsett det motbjudande

i att utkräva pensionsavgifter, vilkas erläggande för den betalningsskyldige ej vidare

skulle medföra någon pensionsrätt, måste särskilt i en kommun sådan som Stockholm

indrivningsförfarandet taga en sådan omfattning och med hänsyn till avgiftssummans

obetydlighet medföra så stora kostnader, att det kan ifrågasättas, huruvida indrivningsåtgärderna

komme att medföra någon nämnvärd ekonomisk behållning. Enligt

ämbetets mening skulle kommunen måhända bäst tillvarataga sina intressen genom

att själv mot slutet av uppbördsstämman inbetala av dess medlemmar oguldna avgifter.

Vad Stockholm angår är overståthållarämbetet av den uppfattning, att det

vore önskvärt, att tvåkronorsavgifterna finge likasom fem- och tiokronorsavgifterna

debiteras och uppbäras i sammanhang med kronoutskylderna. Ämbetet anser dem ej

kunna upptagas i kommunaldebetsedlarna, vilka utskrivas redan i början av året; och

att utfärda särskilda debetsedlar å dessa avgifter, vilka i antal torde komma att motsvara

ungefär halva befolkningssiffran, skulle såväl för utskrivningen och utdelningen

av debetsedlarna som för uppbörden, och eventuell indrivning medföra ett vidlyftigt

arbete och stora kostnader. Ökat arbete och stegrade kostnader utebliva visserligen

ej, om uppbörden sker å kronouppbördsstämman, men ökningen blir proportionsvis

mindre. Pensionsavgift för gift kvinna synes ämbetet därvid i regel kunna upptagas

å mannens debetsedel, men för ej bevillnings- eller inkomstskattetaxerade barn och

tjänare, som nu påföras vissa personliga avgifter på fa drens eller husbondens debetsedel,

blir det sannolikt nödvändigt att å pensionsavgiften utfärda särskilda debetsedlar.

Endast såmedelst kunna de, för vilka pensionsavgift erlagts, bliva fullständigt

identifierade i uppbördsjournalerna och därigenom säkerhet vinnas mot sammanblandning

och förvexling av olika personer.

Kungi. Maj ds befallningshavande i JJppsala län anser, att uppbörden av tvåkronorsavgifterna

lämpligen borde ske i sammanhang med kronouppbörden redan av

Avgivna

yttranden.

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kung!,. May.ts Nådiga Proposition Nr 126.

det skäl, att icke någon kommunal uppbördsstämma plägar hållas i slutet av året.

Härtill kommer, säger Kungl. Maj:ts befallningshavande, att ansenligt flera av de försäkrade

äro skattskyldiga till staten än till kommunen, och att alltså även på denna

grund antalet särskilda debetsedlar skulle minskas genom tvåkronorsavgifternas upptagande

vid kronouppbörden. Kommunernas garanti utgör enligt Kungl. Maj:ts befallningshavandes

mening icke något hinder för den förordade anordningen. Tvärtom

anser Kungl. Maj:ts befallningshavande, att det skulle lända till reda och förebygga

misstag eller missbruk, om de tvåkronorsavgifter, som skola tillgodoräknas de försäkrade,

inkomma på en väg och kommunernas inbetalningar på en annan; det erfordras

endast, att kronouppbördsmännen sända restlängd till vederbörande kommun.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Gotllands län uttalar sig mot metoden med

tvenne former för uppbörd och därav följande merarbete. Kungl. Maj:ts befallningshavande

påpekar, att kommunalnämnderna för utfående av avgifterna av alla dem,

som å utsatt tid icke betalt sina avgifter, i allt fall måste söka handräckning hos

vederbörande kronofogde. Fråga synes Kungl. Maj:ts befallningshavande därför kunna

vara, huruvida icke kommunerna borde uppbära samtliga avgifterna. Skulle sådant

icke anses lämpligt, kunde möjligen även tvåkronorsavgifterna debiteras och redovisas

i sammanhang med kronoskatterna. Att kommunerna skulle, därest uppbörden

sker inom dessa, kunna utöva något avsevärt inflytande på de avgiftspliktiga att

inbetala avgifterna, anser Kungl. Maj:ts befallningshavande ej vara att hoppas. Farhågan

att i framtiden få sin pension minskad till följd av underlåtenhet att inbetala

pensionsavgiften lärer enligt Kungl. Maj:ts befallningshavandes uppfattning därvid

icke utöva något inflytande på den, som saknar ansvarskänsla, och som i allt fall

kan resonera så, att, därest hans pension på gamla dagar blir så låg, att han därpå

icke kan ens nödtorftigt leva, fattigvården alltid måste fylla skillnaden.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Kristianstads län anser, att tvåkronorsavgifterna

böra indrivas i samband med kronouppbörden. De kommunala myndigheterna skulle

med hänsyn till föreskriften i § 15 om tiden för tvåkronoravgifternas inbetalande

bliva tvungna att utskriva särskilda debetsedlar och hålla särskilda uppbördsmöten.

De i 15 § omförmälda förteckningarnas uppgörande skulle också bliva mycket tidsödande,

då de måste göras mycket noggranna, om de avgiftspliktiga skola kunna

identifieras. Skall i allt ~ fall uppbörden av tvåkronorsavgifterna ske genom de kommunala

myndigheternas försorg, förefölle det. som om debiteringen av ifrågavarande

avgifter skulle kunna ske tidigare och bättre vid mantalsskrivningarna än vid

taxeringsförrättningarna. Enda hindret härför jämlikt förslaget vore enligt Kungl.

Maj:ts befallningshavandes mening att från erläggandet av pensionsavgift undantagits

den, i vilkens taxering under året enligt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt

inberäknas förmögenhet till värde av minst 6,000 kronor, samt hustru

till sådan person. Om »under året» ändrades till »under föregående år», anser Kungl.

Majrts befallningshavande detta hinder vara undanröjt.

Kungl. May.ts befallningshavande i Örebro län anser däremot, att samma olägenheter

och besvärligheter skulle uppstå, om tvåkronorna skulle debiteras och upptagas

i samband med kronouppbörden, samt att kommunerna därför icke kunna befrias från

uppdraget att indriva tvåkronorsavgifterna.

Kungl. Maj ds befallningshavande i Gävleborgs län finner önskvärt, att uppbörden

av tvåkronorsavgifterna äger rum på de allmänna kommunaluppbördsstämmorna, vilket

s. 145 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 126.

145

emellertid med hänsyn till bestämmelsen, att avgifterna skola erläggas samma år, de

påföras, omöjliggöres i de kommuner, där uppbördsstämman hålles i början av året.

Vidare erinras i vissa avgivna yttranden om det besvär, som skulle

orsakas taxeringsnämnderna genom det av kommittén föreslagna uppbördssättet

och. de svårlösta frågor, dessa nämnder skulle få befattning

med, särskilt beträffande de undantag från avgiftsplikt, som upptagits.

Hänvisande till ett detta protokoll bifogat referat av dessa yttranden

(Bilaga E.), må i detta sammanhang allenast erinras om följande invändningar

mot förslaget i nu förevarande delar.

Overståthållarämbetet påpekar sålunda, med hänsyn till, att- taxeringsnämnd vid

uppgörande av förteckning över dem., för vilka under året pensionsavgifter böra erläggas,

skulle pröva, huruvida denna skyldighet bör bortfalla på grund av varaktig

oförmögenhet till arbete, att nämnden, som tillsatts för helt annat ändamål, ej kan

anses särskilt lämpad för en sådan prövning och att den icke heller utan vidare äger

tillgång till härför erforderliga upplysningar. Bäst vore, om taxeringsnämnden helt och

hållet befriades från denna prövning, som i stället kunde uppdragas åt pensionsnämnden

att upptaga, då i ansöknings- eller besvärsväg fråga väcktes hos pensionsnämnden

om befrielse på denna grund från erläggande av pensionsavgift.

I övrigt torde, anser ämbetet, taxeringsnämnden, för att den skall bliva i tillfälle

att på ett tillfredsställande sätt debitera ifrågavarande avgifter, böra beredas

kännedom såväl om pensionsmyndighetens beslut i dylika ärenden, som även, i den

mån sådant icke framgår av allmän kungörelse eller författning i ämnet, av de beslut,

Konungen må komma att fatta i anledning av föreskriften i 5 § tredje stycket.

Vad Stockholm beträffar, anser ämbetet uppgörande av ifrågavarande förteckning

ej behövligt. Avgifterna böra utan olägenhet och med mindre arbete och kostnad

kunna påföras vederbörande i taxeringslängderna, som sedermera i stadgad ordning

kunna å uppbördskontoren hållas tillgängliga för allmänheten. Å dem, som i rätt

tid erlägga avgifterna, skulle av uppbördskommissarierna upprättas förteckning, som

jämte uppgift å antalet sådana debiterade avgifter, som vid stämman ej erlagts,

skulle överlämnas till pensionsrådet.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Södermanlands län anser, med hänsyn till det

arbete, som åligger taxerings- och prövingsnämnderna, mindre välbetänkt att ålägga

dessa myndigheter befattning med avgiftspliktens bestämmande.

Kungl. Majds befallningshavande i Kronobergs län erinrar om den ökning i taxeringsnämndsordförandenas

redan förut omfattande och krävande arbete, som förslaget innebär,

och svårigheten att förmå lämpliga personer att åtaga sig sådant uppdrag. Kungl.

Maj:ts befallningshavande finner därför önskvärt, att skälig ersättning beredes taxeringsnämndsordförandena

för detta nya uppdrag.

Kungl. Maj ds befallningshavande i Gävleborgs län anser det första och oeftergivliga

villkoret, för att förteckningarna skola kunna uppgöras av taxeringsnämnderna,

vara, att taxeringslängderna omläggas med hänsyn till deras nya uppgift att bliva

grundvalen för en redovisning av de försäkrade. Alla avgiftspliktiga måste med

andra ord, säger Kungl. Maj:ts befallningshavande, i mantalslängden redovisas med

minst samma fullständighet, som nu är föreskrivet med avseende å värnpliktiga.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 90 höft. 19*

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Häradsskrivarna få härigenom ökat arbete, men detta anser Kungl. Maj:ts befallningskavande

kunna gottgöras genom rikligare förvaltningsbidrag. Betänkligare finner

Kungl. Maj:ts befallningshavande däremot, att vissa bland de uppgifter, som erfordras

för förteckningarnas uppgörande, icke kunna erhållas ur vare sig mantalslängderna

eller de källor, där dessa längders data skola hämtas. Kungl. Maj:ts befallningshavande

påpekar, att kommitterade också i själva verket icke synas alldeles hava

förbisett detta, i det att 18 § stadgar, att rörande frågan, huruvida någon skall på

grund av varaktig oförmåga till arbete undantagas från erläggande av pensionsavgift,

besvär skall anföras icke bos prövningsnämnden utan hos pensionsnämnden —• enligt

motiven på den grund, att nu avsedda frågor falla utanför taxeringsmyndigheternas

kompetensområde. Vidare påpekas svårigheten att få visshet och kännedom om,

huruvida en statstjänare är uppförd på ordinarie stat eller icke. Därjämte anmärkes

svårigheten att hos pensionsrådet identifiera de avgiftspliktiga, som mellan taxeringsförrättningarna

flytta till annat taxeringsdistrikt. Detta är en mycket viktig fråga

med hänsyn till bokföringen.

Kungl. Maj:ts befallningshavande anmärker slutligen, att de ifrågasatta nya

bestämmelserna komma ej oväsentligt att förlänga taxeringsnämndernas arbete. Kungl.

Maj:ts befallningshavande anser därför viktigt, att åt taxeringsnämndernas ordförande

tillmätes sådan ersättning, att de kunna låta på förhand undangöra en del förberedande

arbete.

Kungl. Majds befallningshavande i Norrbottens län påpekar, att, sådan mantalslängden

nu upprättas, den icke lämnar tillräcklig upplysning för uppgörande av här avsedda

förteckningar. Så upptager mantalslängden för närvarande endast första dopnamnet

med födelseår för alla, som ej fyllt 21 år. Hustruns namn finnes ej fullständigt

infört. Kompletterande bestämmelser för upprättande av mantalslängderna

äro, säger Kungl. Maj:ts befallningshavande, alltså erforderliga för ifrågavarande ändamål.

Taxeringsnämnderna kunna enligt Kungl. Maj:ts befallningshavandes uppfattning

med hänsyn till deras arbetsbörda icke åläggas fullständigt upprättande av

dessa förteckningar. Möjligen kunde taxeringsnämnderna ifylla erforderliga uppgifter

i en av häradsskrivaren på grundvalen av för honom tillgängliga uppgifter upprättad

stomme.

I fråga om kommunernas ansvarighet för tvåkronorsavgifterna (trekronorsavgifterna)

hava huvudsakligen följande meningar uttalats.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Södermanlands län anser rätten för kommuner

att av försumliga avgiftspliktiga återbekomma för dem till pensionsfonden av

kommunen betalda pensionsavgifter böra tryggas på ett verksammare sätt, än som

föreslagits.

Kungl. Maj ds befallningshavande i Jönköpings län anser, att kommunerna böra befrias

från garantin för tvåkronorsavgifterna. Kommunernas intresse av dessa avgifters

indrivning skulle ändå vidmakthållas genom skyldigheten att lämna fattigvård

åt den, vars pension ej räcker till hans och hans familjs nödtorftiga försörjning.

Kungl. Maj ds befallningshavande i Västmanlands län anser, att ansvaret för oguldna

tvåkronorsavgifter bör falla på staten, enär det kan förmodas, att ett sådant ansvar

s. 147 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 126. 147

skulle drabba kommunerna synnerligen ojämt och utredning i detta hänseende

saknas.

Kungl. Maj-.ts Befallningshavande i Gävleborgs län anser, att kommunernas ansvar

för tvåkronorsavgifterna väl kan försvaras med pensionsväsendets betydelse för fattigvårdssamhällena

och dess fördelar i öfrigt.

Kungl. Maj-.ts befallningshavande erinrar vidare, att blott de avgifter, som i

behörig tid erläggas till kommunen, räknas avgiftspliktig till godo i pensionsavseende;

de ej i rätt tid eriagda pensionsavgifterna, som av kommunen så att säga förskjutas,

komma däremot ej de försäkrade personligen utan blott fonden i allmänhet till godo.

Då sålunda i lagen med uttrycket »eriagda avgifter» alltid avses endast »i rätt tid

eriagda avgifter», anser Kungl. Maj:ts befallningshavande, att, till förekommande av

missförstånd och med hänsyn till den avgörande betydelsen av avgifternas erläggande

i rätt tid, uttrycket i lagtexten bör erhålla sådan formulering, att missförstånd ej kan

förekomma. Olägenheterna av kommunernas ansvarighet för tvåkronorsavgifterna

anser Kungl. Maj:ts befallningshavande kunna undanröjas, därest man kunde ålägga

arbetsgivare att i första hand svara för sina arbetstagares avgifter. En sådan bestämmelse

anser Kungl. Maj:ts befallningshavande emellertid av flera skäl ej kunna

inrymmas i förslaget. Desto angelägnare finner Kungl. Maj:ts befallningshavande

därför, att i lagen på oomtvistligt sätt klargöras de fall, då en person har att svara

för en pensionsavgift, som åligger en annan. Kungl. Maj:ts befallningshavande antager,

att meningen är, att männen skola svara för hustrurnas, föräldrar eller målsmän

för omyndigas och husbönder för hos dem mantalsskrivna arbetstagares avgifter.

Kungl. Maj:ts befallningshavande ifrågasätter, om detta framgår av lagförslagets föreskrifter

i 14, 15 och 16 §§, jämförda med föreskrifterna i gällande uppbördsreglemente.

Kungl. Maj:ts befallningshavande erinrar om föreskriften i 2 § av Kungl.

förordningen den 24 april 1863 angående mantalspenningarnas utgörande, däri det

stadgas, att ansvarighet för mantalspenningarna i vissa särskilt angivna fall är densamma

som för bevillningsutskylder.

Jämväl kommerskollegium har framställt vissa erinringar rörande

sättet för avgiftsbetalningen och anför i sådant hänseende följande:

Det ligger i öppen dag, att prövostenen för en lagstiftning, sådan som den av

kommittén föreslagna, i viss mening ligger i möjligheten att göra avgiftsbetalningen

effektiv. I samma mån den individuella avgiftsbetalningen uteblir och måste ersättas

ur allmänna medel, i samma mån förlorar nämligen också lagstiftningen sin karaktär

av försäkringslagstiftning för att i stället närma sig den rena försörjningstypen.

I betraktande av de erfarenheter, som kunna hämtas från uppbörden av de

direkta skatterna till stat och kommun, samt de olägenheter, som det måste anses

vålla ej mindre för de avgiftspliktiga själva än även för försäkringens mera rationella

genomförande att utkräva pensionsavgifterna på en gång och samtidigt med de direkta

skatterna, hyser kollegium ganska starka tvivelsmål rörande effektiviteten och

lämpligheten av det av kommitterade föreslagna sättet för försäkringspremiernas inbetalning

och har därför tagit under allvarligt övervägande, huruvida icke möjligen

även andra utvägar kunde för detta ändamål anlitas. Närmast till hands syntes

härvid ligga en sådan anordning, att arbetsgivare och andra, som hava hos sig anställda

arbetare eller andra tjänstetagare, förklarades skyldiga att till vederbörande

uppbördsmyndigheter inleverera på deras arbetare, respektive tjänstetagare belöpande

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Departements
chefen.

Kung!. Maj ds Nåd. Proposition Nr ISO.

försäkringsavgifter med rättighet att göra motsvarande avdrag å lönerna. Ett sådant

system syntes dock förutsätta en fullständig omläggning i vissa delar av lagförslaget

och har kollegium förnämligast av denna grund ansett sig icke böra bestämt förorda

detsamma. Däremot synas de principiella anmärkningar, som riktats mot samma

system, fortuna endast föga avseende, och vill kollegium i sådant hänseende erinra

aarom, att den så kallade äldre arbetarförsäkringskommittén, vars förslå» förande

förevarande forsäkrmgsgren innefattade eu verklig folkförsäkring och icke° blott eu

arbetarforsaknng, utgick ifrån, att avgifterna skulle, i förekommande fall, inbetalas av

vederbörande forsäkrmgspliktiges arbetsgivare eller husbonde, med rätt för dessa att

gorå motsvarande avdrag a. avlöningen. Det kan vidare även förtjäna framhållas

att det redan i det föregående åberopade norska kommittébetänkandet av år 1899

(ma]ontetsforslaget) liksom också det i dagarna framlagda nya förslaget till invaliditets-

och alderdomsförsäkring för Norge på förevarande punkt båda innehålla liknande

bestämmelser.

Men aven om något åläggande för arbetsgivare att ansvara för arbetstagares

pensionsavgifter icke nu stadgas, synes dock lagstiftningen böra öppna möjligheter

för arbetsgivare att frivilligt övertaga en dylik förbindelse. Även utan dylika föreskrifter

kunna naturligtvis arbetsgivare och arbetstagare överenskomma härom Men

det synes dock icke vara utan sin vikt, att det i lagen direkt pekas på denna utväg

hm genom lagen åstadkommen reglering av dessa förhållanden skulle ock verka till

förekommande av missförstånd och tvister. Givetvis skulle ock vederbörande uopbordsmyndigheter

äga att för ändamålet tillhandahålla särskilda märken, kort eller

dylikt, enär en av de förnämsta fördelarna med detta system utom säkerheten naturligtvis

skulle vara, att avgifterna kunde fördelas på flera avlöningstillfällen.

Aven andra vägar för befrämjande och underlättande av avgiftsbetalningen

torde hora försökas. Den tyska riksförsäkringsordningen innehåller bland annat den

bestämmelsen, att avgifterna till invaliditetsförsäkringen, som i regel erläggas .»enom

arbetsgivarne, efter förordnande skola från alla eller vissa grupper av försäkringsphktiga

inkasseras genom sjukkassor eller andra kassor eller försäkringsanstalternas

inbetalnmgsstallen i orterna. Aven i Sverige borde en dylik anordning kunna vidtagas.

Våra, talrika sjukkassor, men även andra sammanslutningar, såsom fackföreningar

med flera, skulle säkerligen utan alltför stora svårigheter kunna fungera såsom

uppsamlings- och inbetalningsorgan för pensionsförsäkringen.

Kommitténs förslag i nu förevarande avseenden (14—18 §§) synes

aven mig böra undergå vissa ändringar, varförutom en del luckor i

detta förslag torde behöva utfyllas.

Vidkommande först frågan, huruvida alla avgifter böra debiteras

och uppbäras i samband med kronoutskylderna, så måste jag ansluta

mig till kommitténs förslag, att det är förenat med vissa fördelar,

att grundavgiften enligt nu framlagt förslag uppbäres inom och genom

ommunen, mindre i följd därav, att för kommunen föreslagits ansvarighet

för dessa utskylder, än därför, att kommitténs förslag sjmes vara

en praktisk utväg. Uppmärksammas bör nämligen, att antalet av dem,

somo/s^°^a Intala donna grundavgift allena, är synnerligen stort — över

80 V av de avgiftspliktiga — och att dessa hittills icke varit uppförda till

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 126.

annan kronoskatt än, för vissa av dem, personliga avgifter. Utfärdandet

av kronodebetsedlar för alla dessa skulle väsenligt öka arbetet bos

vederbörande debiteringsmän. Det bör också vara lättare att få in dessa

avgifter, om kommunen rörande dem får tillfälle att ordna med uppbörden,

såsom synes lämpligt, vare sig de upptagas å kommunaluppbördssedlarna

eller de eljest uttagas från särskilda längder. Av betydelse

för avgifternas utfående är också, att de ej behöva betalas pa eu gång.

Då märkessystemet, varvid avgifterna kunna fördelas i småposter,, ej

upptagits, är det av vikt att ändå söka möjliggöra viss periodinbetalning

av avgifterna.

Jag anser således kommitténs förslag i förevarande del vara lämpligt

såsom regel och passa för flertalet kommuner. Emellertid kan tilläventyrs

i stora kommuner ett dylikt uppbördssätt vara förenat med

svårigheter, som böra föranleda en annan ordning. Vad av överståthållarämbetet

härutinnan anförts, synes mig äga den vikt och betydelse,

att man, med frånseende av en del av ovanberörda synpunkter, som tala

för kommitténs förslag oförändrat, bör på så sätt tillmötesgå en önskan

om samtliga avgifters upptagande å kronodebetsedlarna, att möjlighet

härtill ges efter beslut i varje fall av Kung!. Maj:t.

Jag föreslår därför, att, med bibehållande av regeln att grundavgiften

uppbäres inom kommunerna, den kommun, som därom hos

kungl. Maj:t gör framställning, må kunna, efter Kungl. Maj:ts prövning

av de härför anförda skälen, få uppbära grundavgiften i samband med

kronouppbörden. Frågan synes mig härmed kunna lösas på ett sätt,

som bör kunna lämpa sig efter de olika förhållandena inom olika kommuner.

Givetvis måste i sammanhang med ett sådant förordnande, som

blott bör meddelas, då särskilda skäl härför anförts, Kungl. Maj:t

föreskriva de närmare bestämmelser, som erfordras för verkställigheten,

även om dessa i vissa avseenden avvika från de i lagen för där upptaget

fall angivna.

Vidkommande härefter sättet för vinnande, utan lör mycsei oetungande

av taxeringsnämnderna, av vederbörliga debiteringslängder, är

först uppenbart, att den grundläggande handlingen härvid måste vara

en på mantalslängden grundad förteckning, vilken upptager värjo avgiftspliktig

person, som vid början av det år, som mantalsskrivningen

avser, uppnått femton, men icke sextiosex ars ålder. För att kunna vederbörligen

identifiera varje person, alltid en svårighet vid en allmän

folkförsäkring, måste i denna förteckning’ för en var angivas hans fullständiga

namn, födelseår och dag, civilstånd, yrke samt bostad. Da, när

försäkringen varit i verksamhet ett år, särskild anteckning bör ske om

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kung!. Maj\ts Nåd. Proposition Nr 126.

person, som av i lagen föreskriven anledning under nästföregående år

vant undantagen från avgiftsplikt, vilket kan inhämtas av sistnämnda

åis taxeringslängd eller på annat sätt t. ex. genom vederbörande pensionsnämnd

komma vederbörande till hända, torde föreskrift om dylik antecknings

verkställande böra meddelas.

De ändringar av gällande bestämmelser rörande mantalsskrivning

som erfordras, föi att mantalslängden skall erhålla den fullständighet, att

förberörda därpå grundade förteckning kan uppgöras, lärer chefen för

finansdepartementet komma att i sinom tid underställa Kungl. Mai:ts

prövning. ö ,J

Denna förteckning tillställes vederbörande taxenngsnämndsordförande

för att vid taxeringsförrättningen föranleda åtgärd. Det är

egentligen det första året av förrättningen, som avsevärdare besvär

orsakas taxeringsnämnden. Den behöver bl. a. veta, vilka personer av de

i samma förteckning upptagna, som enligt lagen skola undantagas

tran avgiftsplikt. De, som vid taxeringen upptagits till eu förmögenhet

av 6,000 kronor eller därutöver, kan den utan material från annat håll,

i sammanhang med taxeringen, avföra från förteckningen; om de personer,

vilka i övrigt på grund av andra stycket i 5 § icke skola vara

avgiftsphktiga, bör anteckning redan hava''skett av mantalsskrivningsförrättaren.

I vad mån anteckning i förteckningen om sålunda undantagna

personer ej skett, har taxeringsnämnden att därom skaffa sig

underrättelse från pensionsnämnden, vilken ävenledes har att tillhandahålla

taxeiingsnämnden uppgift å dem, som i följd av invaliditet icke

äro avgiftspliktige. Sedan det sålunda blivit klart, vilka personer som

skola, kvarstå i förteckningen såsom avgiftspliktige, bör vid verkställd

taxering i taxeringslängden i särskild kolumn antecknas beloppet av de

avgift» om 5 eller 10 kronor, som skola av de avgiftspliktige erläggas.

Förteckningen överlämnas härefter till vederbörande kommunalmyndighet,

som, på sätt kommunen bestämmer, ombesörjer uppbörden av

de för alla lika grundavgifter, vilka skola erläggas av de i förteckningen

upptagna. I enlighet med vad kommittén föreslagit, bör därförut denna

förteckning hava varit tillgänglig för granskning av vederbörande.

Taxeringslängden åter, som i sinom tid ingår till vederbörande

häradsskrivare, upptager de avgifter, som skola uppbäras i sammanhang

med kronouppbörden. Dessa bliva föremål för debitering i vanlig ordning

såsom om kronoutskylder är stadgat.

I enlighet med vad nu antytts, anser jag kommitténs förslag böra

undergå ändring och komplettering.

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Visserligen skall något ökat besvär även genom nu föreslagen anordning

vållas taxeringsnämnderna, men för ett så stort och betydelsefullt

ändamål som det ifrågavarande bör detta besvär ej kännas alltför

tungt. Med ovan antydd anordning blir för övrigt detta besvär åtskilligt

lindrat i förhållande till kommitténs förslag.

Beträffande härefter särskilt frågan om kommunernas ansvarighet för

grundavgiften, 3 kronor, så anser jag densamma icke kunna eftergivas.

Genom praktiskt anordnande av uppbörden och det föreslagna tillägget

i lagen med avseende å arbetsgivares och husbönders betalningsrätt för

dessa utskylder — en rätt, vartill jag nedan närmare återkommer, och

som jag antar i flertalet fall kommer att kännas som en förpliktelse —

bör det ej vara alltför betungande för kommunen att få betala för dem,

hos vilka den ganska ringa grundavgiften icke kunnat uttagas, hälst

om i betraktande tillika tages, att kommitténs förslag om fördelningen

av kommunernas andel av tilläggspensionerna föreslås omlagt efter kommunernas

olika bärkraft, uttryckt i bevillningskronsummorna. Nu berörda

förslag är således vida mindre tyngande för kommunerna, än om

kommitténs förslag bibehållits oförändrat.

Kommitténs förslag, att vad å kronodebetsedel inflyter alltid skall

anses i första hand gälla därå uppförd pensionsavgift, synes mig möta

betänklighet. Att alldeles borttaga varje förmånsrätt, i förhållande till

andra kronoutskyldsposter, för pensionsavgifter synes emellertid knappast

tillrådligt, innan någon erfarenhet vunnits om lättheten att utfå pensionsavgifterna.

För närvarande torde en bestämmelse om, att å kronodebetsedel

uppförd pensionsavgift må kunna för avgiftspliktig särskilt erläggas

jämlikt härom av Kungl. Maj:t meddelade närmare bestämmelser,

vara en lämplig medelväg.

I anledning av gjorda anmärkningar torde tiden för utsökande av

å kronodebetsedel uppförd pensionsavgift böra utsträckas från 6 månader,

enligt kommitténs förslag, till ett år; varjämte likaledes i följd av

erinringar redovisningst-iden av dessa avgifter synes böra sättas till den 1

september årligen.

I 17 § av kommittéförslaget har införts ett stadgande därom, att,

om någon, som påförts pensionsavgift, menar, att för honom sedermera

sådant förhållande inträtt, att han, då avgiften skall erläggas eller indrivas,

bör enligt § 5 undantagas från avgiftsplikt, han kan få denna

fråga prövad av vederbörande pensionsnämnd.

Detta stadgande har överståthållarämbetet funnit icke stå väl överens med

allmänt gällande rättsregler. Det må så vara, säger ämbetet, att på grund t. ex.

17 g.

Kommittén.

Avgivna

yttranden.

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

1,ntl’affad invaliditet avgiften må kunna efterskänkas. Men ej bör väl den omständighet,

att den avgiftspliktige exempelvis genom att erhålla statstjänst kommit i

bättre ekonomisk stallning, medföra befrielse från avgiftens erläggande, allra minst

om förändringen inträffat, efter det han rätteligen bort erlägga avgälden och befrielsen

sålunda skulle bliva en direkt följd av hans försummelse att betala i rätt tid. I

varje fall bör enligt ämbetets uppfattning kommun, som genom inbetalning av ett

av£lfte* motsvarande belopp förvärvat rätt till densamma, ej kunna berövas denna

ratt. hor ovngt anser ämbetet stadgandet i själva verket vara av jämförelsevis liten

räckvidd och saklöst kunna utgå ur lagen. Skall det kvarstå, finner ämbetet dess

råtta plats vara efter förslagets 18 §, då det väl bör kunna tillämpas, även om avgiften

blivit påförd, eller fastställd, av högre myndighet.

Departements
chefen.

I anledning av denna anmärkning och då jämväl jag finner denna

föreskrift vara mindre lämplig och dessutom utan någon avsevärd betydelse,

torde 17 § lämpligen böra utgå ur förslaget.

, I 18 § av kommittéförslaget givas regler för klagan över beslut,

som taxeringsnämnd meddelat enligt 15 eller 16 §§.

. Sådan klagan har ansetts böra i regel föras inom tid och i den ordning,

som angående besvär över taxeringsnämnds beslut är i gällande

författning föreskrivet. Frågor om undantagande, på grund av varaktig

arbetsoförmåga, från erläggande av pensionsavgift falla däremot

utanför taxeringsmyndigheternas, kompetensområde, och har kommittén

med anledning därav föreskrivit, att i sådana frågor klagan skall

föras hos vederbörande pensionsnämnd, varifrån ärendet eventuel! kan

diagas under pensionsstyrelsens prövning. Den i taxeringsförordningens

3.9 § stadgade yttersta tidpunkten för anförande av besvär över taxeringsnämnds

beslut, eller den 15 juli i länen och den 31 augusti i

ni lmi k‘lr emellertid icke synts lämplig att i dessa invaliditetsfrågor

bibehållas som gräns för klagotiden. Särskilt under första tiden av

lagens tillämpning skulle klagotiden i länen bliva för kort. Kommittén

har därför och jämväl med hänsyn till förmånen av enhetlighet för hela

riket. för ifrågavarande ärenden föreslagit fatalietiden till den 31 juli,

men i andra mål blir besvärstiden densamma som i beskattningsfrågor

och utgår alltså i länen den 15 juli och i Stockholm den 31 augusti.

Kommittén har vidare ansett lämpligt, att den klagande, liksom i fråga

om skatt till stat eller kommun, skall utan avbidan på besvärsmål ets

avgörande vara skyldig erlägga det honom påförda avgiftsbeloppet.

§''odkännas, är det tydligen av vikt, att pensionsstyrelsen

.ofördröjligen erhåller kännedom därom. Kommittén har därför föreslagit.

att, om annan myndighet än pensionsstyrelsen ändrat beslut, varom

här är fråga, skall anmälan härom ofördröjligen göras hos pensionsstyrelsen.

s. 153 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

153

Förslaget om besvärsrätt i vissa, ovan omförmälda fall till vederbörande

pensionsnämnd har mött erinran.

Kungl. Majds befallningshavande i Stockholms län anser sålunda det ej vara riktigt,

att klagan över en kommunal nämnds beslut skall föras hos en annan, likaledes kommunal

nämnd, helst de båda nämnderna kunna till stor del bestå av samma personer,

varjämte det synes Kungl. Maj:ts befallningshavande mindre lämpligt, att frågan om

dylik befrielse dragés under prövningsnämndens bedömande. Kungl. Maj:ts befallningshavande

föreslår därför, att ifrågavarande paragraf ändras därhän, att klagan över

taxeringsnämnds beslut i nu avsett fall må föras hos pensionsrådet, vilket, säger

Kungl, Maj:ts befallningshavande, icke torde underlåta att, innan besvären avgöras,

över desamma inhämta yttrande från vederbörande lokala pensionsmyndighet.

Denna anmärkning föranlåter mig hemställa, att dylika besvär skola

anföras hos pensionsstyrelsen.

I det yttrande från kommerskollegium, varur utdrag förut meddelats,

har kollegiet väckt förslag om, att lagstiftningen åtminstone borde öppna

möjlighet för arbetsgivare att frivilligt ansvara för arbetstagares pensionsavgifter.

Då jag, på sätt tidigare anförts, icke kunnat finna tillräckligt

fog förefinnas, att \fld en försäkring av den art som den föreliggande

upptaga obligatoriska arbetsgivarebidrag till försäkringen, är

jag så mycket mer tilltalad av detta kollegiets förslag, som, på sätt jag

förut anfört, ett dylikt frivilligt ansvar väl i flertalet fall kommer att utveckla

sig till praxis och att därför arbetsgivare i stor utsträckningskola

låta sig angeläget vara att på antytt sätt främja försäkringens

framgång och stabilitet, vilka i så hög grad bero av en ordentlig

avgiftsinbetalning. Jag är också förvissad om, att andra av kollegiet

framhållna vägar för befrämjande av avgiftsbetalningen så småningom

skola frivilligt erbjuda sig till lättnad för den avgiftspliktige och till

trygghet för försäkringen.

I anslutning till de huvudsakliga synpunkter, jag sålunda anfört, har

jag uppgjort förslag till en ny 18 §. I denna §, som inrymt arbetsgivare

rätt att för sina utlägg hålla sig till arbetstagarens innestående

lön, har viss preskriptionstid för denna rätt ansetts böra stadgas. Det

kan nämligen icke anses lämpligt, att arbetsgivaren skall kunna under

längre tid underlåta begagna sig av denna rätt — kanske har han från

början avsett att icke uttaga den — för att sedan, vid ett konflikttillfälle

t. ex., begagna sig av nämnda avdragsrätt. Preskriptionstiden har satts till

6 månader, med hänsyn till att på landet avräkningstiden mellan husbonde

och tjänare ofta är ganska lång. Denna tid av sex månader kan visserligen

synas något för rundlig, men å andra sidan är det av gagn för

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 90 höft. 20*

Avgivna yttranden.

Departements
chefen.

Arbets givarnes

medverkan

till försäkringsavgifternas

erläggande

m. m.

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

den avgiftspliktige, att lian må kunna genom småavbetalningar ersätta

arbetsgivaren hans utlägg, något som givetvis främjas av en längre

preskriptionstid. Slutligen må framhållas, att någon annan form för uttagande

av utav arbetsgivare förskjuten avgift än avdrag å lönen ej

synes böra lagligen medgivas. Uttages ej utlägget inom därför föreskriven

tid genom avdrag å lönen, torde varje rätt till utläggets återfående

således böra vara avskuren. Härom torde stadgande i 18 § införas.

Med anslutning till vad under förevarande §§ anförts samt för vinnande

av några smärre redaktionsförändringar, som ej torde tarva särskild

motivering, får jag alltså hemställa

att 14—18 §§ måtte erhålla följande lydelse:

14 §.

Den avgift av tre kronor om året, som skall för

envar avgiftspliktig erläggas, uppbäres av den kommun,

där den avgiftspliktiga är mantalsskriven. Uppbörden

ombesörjes av den myndighet inom kommunen,

som förrättar uppbörden av kommunalutskylderna.

De pensionsavgifter av fem och tio kronor, som

enligt 4 § åligga vissa avgiftspliktiga, debiteras och

uppbäras i samband med kronoutskylderna.

Där så skäligt prövas, äger Konungen för viss

kommun förordna, att jämväl uppbörden av de i första

stycket av denna § omförmälda avgifter skall verkställas

i samband med kronouppbörden.

15 §.

För det i 14 § första stycket omförmälda ändamål

skall varje år, sedan mantalslängden för kommunen

blivit i stadgad ordning justerad, av mantalsskrivningsförrättaren

uppgöras förteckning över de i längden

upptagna personer, som vid årets början uppnått

femton men icke sextiosex års ålder. I förteckningen,

som uppgöres enligt fastställt formulär, angives för

varje person namn, födelseår och dag, civilstånd, yrke

samt bostad, varjämte för envar, som under näst föregående

år av i denna lag föreskriven anledning varit

undantagen från avgiftsplikt, anteckning göres härom

samt om anledningen.

s. 155 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

155

Förteckningen tillställes taxeringsnämndens ordförande

samtidigt med att den justerade mantalslängden

enligt gällande författning till honom överlämnas.

Sedan förteckningen kommit taxeringsnämnden tillhanda,

införes i densamma genom nämndens försorg,

på grund av inhämtade upplysningar från vederbörande

pensionsnämnd och i övrigt kända förhållanden, uppgift

om de förändringar, som sedan nästföregående år

inträtt med avseende å skyldighet att för året erlägga

pensionsavgift.

Senast fem dagar efter det taxeringsnämndens

arbete för året avslutats, överlämnas förteckningen till

den kommunala uppbördsmyndigheten, som ombesörjer,

att avskrift av densamma hålles tillgänglig för allmänheten

under tiden från och med den 1 till och med

den 10 juli å ställe, som minst fjorton dagar förut

kungöres i kyrkan och tillika på annat lämpligt sätt

tillkännagives. Härigenom skall envar som vederbör

anses hava erhållit del av förteckningens innehåll.

Den pensionsavgift å tre kronor, som i denna §

avses, erlägges därefter i den ordning, som av kommunen

bestämmes.

De vid uppbörden erlagda avgifterna redovisas

och inbetalas till den i 12 § omförmälda fonden inom

tid och på sätt av Konungen förordnas. Envar kommun är

därjämte skyldig att till samma fond redovisa och inbetala

ett belopp, motsvarande avgifter, som icke blivit

erlagda för avgiftspliktiga, vilka äro inom kommunen

mantalsskrivna. För dylik ej erlagd pensionsavgift

äger kommunen hos den avgiftspliktige fordran

med förmånsrätt såsom för oguldna kommunalutskylder.

Den ovannämnda förteckningen, försedd med uppgift

om dem, för vilka avgiften inom stadgad tid

erlagts, insändes av kommunens uppbördsmyndighet

till pensionsstyrelsen före utgången av det år, under

vilket uppbörden ägt rum.

16 §.

För verkställande av uppbörd, som i 14 § andra

och tredje stycket omförmäles, skall av vederbörande

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

taxeringsnämnd i taxeringslängden för året angående

varje avgiftspliktig antecknas beloppet av den avgift,

som bör för honom erläggas.

A kronodebetsedel uppförd pensionsavgift må för

avgiftspliktig särskilt erläggas och kvitteras jämlikt

härom av Konungen meddelade närmare bestämmelser.

Pensionsavgift, varom i 14 § andra stycket sägs,

må ej utsökas, sedan ett år förflutit efter utgången av

det år, under vilket avgiften blivit påförd.

Varje år skall före den 1 september genom uppbördsmyndigheten

till pensionsstyrelsen insändas uppgift

enligt fastställt formulär om de för nästföregående

år enligt denna § erlagda och indrivna pensionsavgifter.

17 §•

Ändring i taxeringsnämnds beslut enligt 15 eller

16 § må av envar, vilkens rätt är av beslutet beroende,

ävensom av kommun samt av ombud, varom i 27 §

stadgas, sökas genom besvär inom tid och i den ordning,

som angående besvär över taxeringsnämnds beslut

är i gällande författning föreskrivet, dock att, där

ändring sökes i beslut rörande fråga, huruvida någon

skall på grund av varaktig oförmåga till arbete undantagas

från erläggande av pensionsavgift, besvären

skola anföras hos pensionsstyrelsen och inlämnas till

vederbörande pensionsnämnd inom utgången av juli

månad. Har pensionsavgift blivit den klagande påförd,

är han ändock skyldig att erlägga avgiftsbeloppet med

rätt att återfå vad som blivit för mycket erlagt, därest

hans besvär godkännas.

Har ändring i beslut, varom här är fråga, gjorts

av annan myndighet än pensionsstyrelsen, skall genom

den myndighets försorg anmälan härom ofördröjligen

ske hos pensionsstyrelsen.

18 §.

Innehar avgiftspliktig vid tid, då pensionsavgift

skall för honom erläggas, tjänst eller arbetsanställning

s. 157 Kontrollera mot PDF

157

Kungl. Maj:ts Nåd. Fr oposition Nr 126.

lios arbetsgivare, och varder avgiften för den avgiftspliktige

erlagd av arbetsgivaren, äger denne, mot avlämnande

till den avgiftspliktige av bevis om avgiftens

erläggande, av innestående kontant avlöning till ersättning

för sitt utlägg innehålla det erlagda beloppet.

Har ersättningen ej sålunda uttagits inom sex

månader efter det avgiften av arbetsgivaren erlagts,

är all rätt till ersättning förfallen.

19—28 §§ i kommitténs förslag innehålla bestämmelser om pensions- i‘J~28 §§•

nämnderna, de korporationer i orterna, som skola närmast handhava

försäkringsärendena.

Den allmänna organisationen av försäkringen, ansluten i sina huvud- Försäkringens

drag till den av nya arbetarförsäkringskommittén föreslagna, avser upp- organisation.

rättandet, förutom''av en för hela riket gemensam centralmyndighet, av

kommittén benämnd pensionsrådet, av särskilda lokala organ, pensionsnämnder.

Nödvändigheten av särskilda lokalmyndigheter torde på grund av Kommittén.

försäkringens omfattning och beskaffenhet vara uppenbar. _ A ena sidan

kan icke den stora mängden av försäkringsärenden lämpligen i första

hand bliva föremål för en central statsanstalts handläggning. A andra

sidan erfordras för försäkringens närmare övervakande och försäkringsärendenas

avgörande i första hand en ingående kännedom om de å

varje ort rådande förhållanden. I likhet med nya arbetarförsäkringskommittén

håller också ålderdomsförsäkringskommittén före, att för

försäkringens genomförande i orterna någon redan förefintlig administrativ

eller kommunal myndighet icke torde böra tagas i anspråk, utan att

det synes vara ändamålsenligast att inrätta nya ortsmyndigheter, vilkas

uppgift och befogenhet helt och hållet betingas av försäkringens natur

och syfte. Då en viktig förutsättning för de lokala organens, pensionsnämndernas,

arbete måste vara, att nämndens ledamöter så ingående

som möjligt äro förtrogna med förhållandena inom nämndens verksamhetskrets,

har kommittén föreslagit, att i regel varje kommun skall utgöra

eget pensionsdistrikt.

Pensionsnämndens sammansättning bör givetvis vara sådan, att dess

arbete kommer att bedrivas på ett såväl för de försäkrade som det

allmänna tillfredsställande sätt. Kommittén har för sådant ändamål

föreslagit, att nämndens ordförande och hans suppleant skola utses av

Konungens befallningshavande, under det att övriga ledamöter och deras

suppleanter väljas av de kommunala representationerna. Av hänsyn till

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj.is Nådiga Proposition Nr 126.

de försäkrades intressen liar kommittén i fråga om sistnämnda val föreslagit,

att, där de ske å kommunalstämma eller allmän rådstuga, varje

röstande skall äga en röst. För att bereda den centrala pensionsmyndigheten

tillfälle att utöva nödig kontroll över nämndernas verksamhet

har kommittén tillika föreslagit, att för varje pensionsdistrikt skall finnas

ett av den centrala myndigheten förordnat ombud, som äger närvara vid

nämndens sammanträden samt deltaga i överläggningarna, men ej i besluten.

Pensionsnämndens uppgift skall vara att, förutom övervakandet i

allmänhet av försäkringslagens efterlevnad inom distriktet, pröva riktigheten

av de i pensionsansökningarna — vilka samtliga skola dit ingivas

— lämnande upplysningar och besluta, huruvida sökanden äger rätt

till pension samt bestämma storleken av den årsinkomst, som skall

läggas till grund för beräkning av pensionstillägg. Efter besvärstidens

slut skola, vare sig besvär anförts eller icke, nämndens beslut jämte

tillhörande handlingar ofördröjligen insändas till den centrala pensionsmyndigheten,

som, därest pension beviljas, beräknar och fastställer pensionens

belopp samt utfärdar pensionsbrev, vilket genom nämndens försorg

tillstädes, pensionstagaren. På samma sätt förfares i tillämpliga

delar jämväl ifråga om ökning eller minskning av pension ävensom i

fråga om beviljande av understöd.

Av det anförda framgår, att pensionsnämndens huvuduppgift avser

fastställande av invaliditet ävensom, där fråga är om pensionstillägg,

av årsinkomst, och sålunda begränsats till väsentligt enklare arbete än

vad i nya arbetarförsäkringskommitténs förslag ifrågasatts. Erfarenheterna

från den av kommittén verkställda statistiska utredning synas

giva vid handen, att kommunerna i allmänhet inom sig räkna krafter,

vilka äro skickade att lösa de uppgifter, som enligt kommitténs förslag

komma att anförtros pensionsnämnderna.

Vidkommande de av kommittén i 19 § föreslagna särskilda bestämmelserna.

under denna avdelning må omförmälas, att varje kommun

föreslagits skola i regel utgöra ett pensionsdistrikt, dock att, om två eller

flera socknar på landet hava gemensam kommunalförvaltning, dessa böra

betraktas såsom ett pensionsdistrikt, Å andra sidan är medgivet att

fördela eu kommun i flera pensionsdistrikt. Orsaker härtill kunna i

främsta rummet vara kommunens stora folkmängd eller vidsträckthet.

Även andra förhållanden kunna göra en fördelning lämplig, såsom t. ex.

befintligheten av industriella inrättningar i en del av kommunen.

Beslut om sådan fördelning ävensom om upphävande eller förändring

därav, skall enligt förslaget underställas Konungens befallningshavandes

prövning.

s. 159 Kontrollera mot PDF

159

Kungl. Maj:ts Nådiga Proposition Nr 126.

20 § innehåller bestämmelser om att för varje pensionsdistrikt skall

finnas en pensionsnämnd, ävensom huru denna nämnd skall sammansättas.

Enligt nja arbetareförsäkringskommitténs förslag skulle pensionsnänmden

bestå av två arbetsgivare, två försäkrade och eu av Konungens

befallningshavande förordnad ordförande.

Då kommitténs förslag emellertid icke ålägger arbetsgivarna skyldighet

att bekosta någon del av försäkringen och ej heller binder avgiftsplikten

vid avlönat arbete i annans tjänst utan syftar till åstadkommande

av en allmän folkpensionering, har förbehåll för någon särskild

kategori av medborgare att vinna representation i pensionsnämnden

icke upptagits i kommitténs förslag.

Kommittén har funnit, att antalet ledamöter i pensionsnämnden,

frånsett den av Konungens befallningshavande för fyra år i sänder utsedde

ordföranden, lämpligen bör kunna begränsas till högst sex.

Ledamöterna i pensionsnämnd jämte suppleanter skola enligt förslaget

väljas för fyra år av den kommunala representationen i pensionsdistriktet,

därvid, på sätt förut omförmälts, föreslagits, att varje röstande

skall äga en röst. Där å landet kommunalfullmäktige och i stad stadsfullmäktige

finnas, har av rent praktiska skäl föreslagits, att dessa

korporationer skola träda i kommunalstämmans, resp. allmänna rådstugans

ställe. För vinnande av en viss kontinuitet i pensionsnämndens

sammansättning har kommittén vidare föreslagit, att vid slutet av andra

året efter lagens trädande i kraft halva antalet av de utsedda ledamöterna

och halva antalet suppleanter skall efter lottning avgå, vadan val

av ledamöter i pensionsnämnd sedermera kommer att verkställas vart

annat år. Härmed har avsetts att avlägsna faran för att pensionsnämnd

skall komma att bestå av ledamöter, som alla sakna erfarenhet om nämndens

arbetssätt och åligganden.

21 § i kommittéförslaget innehåller bestämmelser om valbarhet till

och avsägelse av uppdrag i pensionsnämnden.

Pensionsnämndens ordförande, ledamöter och suppleanter föreslås

sålunda, för att de skola äga nödig kännedom om personer och förhållandena

å orten, vara inom kommunen boende. I övrigt uppställer förslaget

inga andra villkor för vederbörandes kompetens än myndig ålder

och god frejd.

Då inom åtskilliga kommuner antalet av dem, som äro lämpliga

att utses till ledamöter i pensionsnämnd, torde vara ganska begränsat,

har kommittén ansett nödigt stadga, att den, som blivit utsedd till ordförande,

ledamot eller suppleant i pensionsnämnd, icke bör kunna av
-

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Majrts Nåd. Proposition Nr 126.

säga sig uppdraget utan giltiga skäl. Såsom sådana har kommittén

uttryckligen'' angivit, att den valde är ämbets- eller tjänsteman och av

sin befattning hindras fullgöra uppdraget eller att han under de fyra

sistförflutna åren tjänstgjort såsom ordförande eller ledamot i pensionsnämnd

(icke suppleant).

I övrigt har kommittén ansett det böra överlämnas, i fråga om ordförande,

till Konungens befallningshavande och, i fråga om ledamot, åt

vederbörande valkorporation att avgöra, huruvida anfört skäl för avsägelse

bör anses giltigt eller icke.

22 § upptager bestämmelser om pensionsnämnds åligganden. Härom

har nyss meddelats en allmän översikt.

Pensionsnämndens förnämsta uppgift är givetvis att såsom första

instans handlägga ansökningar rörande pension. Angående dessa ärendens

handläggning finnas bestämmelser meddelade i 30 §.

Närmare föreskrifter om pensionsnämndens verksamhet hava ansetts

böra meddelas av Konungen.

I följande § av kommittéförslaget, 23 §, hava upptagits bestämmelser

om pensionsnämnds sammanträden.

Med hänsyn till de olikartade förhållandena å skilda orter har kommittén

ansett, att antalet ordinarie sammanträden icke bör i lagen bestämmas,

utan föreslagit, att pensionsnämnderna själva skola träffa avgörande

härom liksom om tid och ställe för sammanträdena. Emellertid

har i allmänhetens intresse synts böra stadgas ett minimiantal sammanträden,

och har kommittén i sådant hänseende föreslagit, att varje

år skola hållas minst fyra ordinarie sammanträden, ett var tredje månad.

(Särskilda förhållanden kunna emellertid göra det nödvändigt eller lämpligt,

att nämnden sammankommer jämväl mellan de ordinarie sammanträdena,

och har enligt kommitténs förslag ordföranden rätt att kalla

nämnden till sådant extra sammanträde. Till varje sammanträde skall

genom ordförandens försorg kallas jämväl pensionsrådets ombud, varom

i 27 § närmare förmäles.

Antalet av de föreslagna pensionsdistrikten kan, anför kommittén,

antagas komma att med ett eller annat hundratal överskrida antalet

kommuner i riket, eller alltså enligt nuvarande förhållanden uppgå till

omkring 2,800. Vid en befolkningssiffra för hela riket av omkring 5 1 - miljoner, skulle följaktligen varje pensionsdistrikt komma att i medeltal

omfatta omkring 2,000 personer. Av dessa skulle ungefär hälften

komma att bliva avgiftspliktiga. Den andra hälften utgöres av barn,

invalider samt andra personer, som på grund av föreslagna undantagsbestämmelser

icke skulle bliva avgiftspliktiga. Då vidare årliga antalet

s. 161 Kontrollera mot PDF

161

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

för hela riket av dem, som bliva invalider eller fylla sextiosju år, kan

skattas till ungefär 50,000, kan man antaga, att till varje pensionsnämnd

årligen skulle inkomma i medeltal tjugu ansökningar om avgiftspension.

Antalet övriga pensionsärenden kan uppenbarligen icke på förhand med

säkerhet beräknas, men torde dock icke bliva så avsevärt, att pensionsnämndens

arbete därmed kan bliva särskilt betungande. Med hänsyn härtill

har kommittén ansett sig kunna betrakta ledamotskap av pensionsnämnd

huvudsakligen såsom hedersuppdrag, för vilket gottgörelse icke i

allmänhet borde utgå. Dock har kommittén funnit skäligt, att någon ersättning

för inställelsen vid sammanträdena borde åtnjutas. Då förhållandena

å skilda orter äro så växlande och till följd därav pensionsnämndernas

arbetsbörda kan motses bliva så olika, att en enhetlig reglering

av ersättningarnas storlek knappast är möjlig, har kommittén

ansett det böra överlämnas åt kommunerna att bestämma ersättningens

storlek och i samband härmed föreslagit, att kommunerna själva skola

vidkännas kostnaderna för ifrågavarande gottgörelse. Härigenom torde

ersättningen bäst bliva anpassad efter de lokala förhållandena samt

garantier vinnas för sparsamhet vid bestämmandet av ersättningsbeloppen.

Kommittén har tänkt sig, att ifrågavarande ersättning skall

komma att utgå med dels ersättning för nödiga resekostnader och dels

till beloppet fastställt dagtraktamente. Med hänsyn till det större ansvar

och den tyngre arbetsbörda, som kommer att åligga ordföranden,

har kommittén "föreslagit, att beloppet av det till honom, utgående dagtraktamente

icke må sättas lägre än till två gånger det belopp, som

bestämmes för varje ledamot.

I 24 § har upptagits bestämmelser om att pensionsnämnd ej må

handlägga ärende, där icke, förutom ordföranden, minst två ledamöter

äro tillstädes. Vidare har föreslagits, att vid förhinder för ordförande

eller ledamot han skall därom underrätta vederbörande suppleant. För

att i möjligaste mån förhindra att sammanträde må behöva inställas i

följd av försumlighet av ordföranden eller ledamöterna att tillstädeskomma,

har kommittén i likhet med nya arbetareförsäkringskommittén

stadgat böter för förfallolös utevaro samt för underlåtenhet att vid förfall

underrätta suppleant.

25 och 26 §§ innehålla föreskrifter om behandling av ärendena

inom pensionsnämnd samt om ordförandens särskilda skyldigheter.

I dessa hänseenden har särskilt föreskrivits, att behandlingen av de

ärenden, som anhänggiggöras hos pensionsnämnd, skola så skyndsamt

som möjligt företagas och avslutas. Har ärende icke anhängig]orts å

sammanträde, skall det av nämnden handläggas senast å näst infallande

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 90 höft. 21*

opaginerad Kontrollera mot PDF

i 62 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

sammanträde, och ärenden, som anhängiggöras vid sammanträde, skola

genast företagas till behandling. Enär pensionsärendena i allmänhet

torde bliva av jämförelsevis enkel beskaffenhet, har kommittén föreskrivit,

att de i regel skola genast avgöras. Uppskov skulle endast

tillåtas, om nämnden funne sådant oundgängligen erfordras.

Nämndens expeditionsgöromål skola ombesörjas av ordföranden,

som för de utlägg, han för sådant ändamål nödgas göra, borde äga få

gottgörelse av kommunen. De göromål, som förslaget ålägger pensionsnämndens

ordförande, komma otvivelaktigt, åtminstone i flera fall,

att bliva av icke obetydlig omfattning. Någon lättnad i arbetet har

emellertid möjliggjorts genom den i förslaget åt ordföranden medgivna

rätt till skrivare- och räkenskapshjälp.

För erhållande av en överskådlig bild av samtliga de ärenden, vilka

hos. pensionsnämnd anhängiggjorts, har föreslagits, att anteckning om

varje inkommit ärende göres i ett register, vilket för vinnande av likformighet

skall föras enligt formulär, som fastställts av den centrala

pensionsmyndigheten. Registret bör, anför kommittén, förses med hänvisningar

till protokollet, där redogörelse skall lämnas för de vid varje

sammanträde förekommande ärenden ävensom för beslut, som fattas av

nämnden.

I 27 § är föreslaget, att för varje pensionsdistrikt skall finnas ett

av den centrala pensionsmyndigheten förordnat ombud. Härom anför

kommittén:

»Visserligen förefinnes enligt kommitténs förslag i den av Konungens

befallningshavande utsedde ordföranden inom varje pensionsnämnd en

representant för det allmänna. Kommittén har emellertid, med hänsyn bl. a.

till försäkringens stora omfattning, ansett nödvändigt att ute i orterna

tillskapa organ för pensionsrådet, som härigenom sättes i stånd att på

ett verksamt sätt övervaka pensionsärendenas behöriga handläggning

vid de olika pensionsnämnderna och bevaka pensionsverkets rätt. Kommittén

har emellertid icke ansett nödigt stadga, att ett ombud skall av

pensionsrådet förordnas för varje pensionsdistrikt, utan lämnat öppet

föi pensionsrådet att, där sa lämpligen kan ske, förordna samma person

till ombud för flera pensionsdistrikt. Då det av nära liggande skäl är

lämpligt, att ombudet så mycket som möjligt deltager i pensionsnämndens

arbeten, har kommittén föreslagit, att han äger närvara vid vederbörande

pensionsnämnds sammanträden samt deltaga i överläggningarna.

I besluten får han dock ej deltaga. Kommittén förutsätter, att i den

instruktion för ombudet, som skall utfärdas av pensionsrådet, kommer

s. 163 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126. 163

att stadgas skyldighet för ombudet att, så ofta ske kan, närvara vid

överläggningarna.»

I följande 28 § av kommitténs förslag innehållas bestämmelser om

klagan över pensionsnämnds beslut. Sådan klagan skall, enligt kommitténs

förslag få föras, utom av vederbörande rättsägare, jämväl av kommun,

av pensionsrådets (pensionsstyrelsens) ombud samt av pensionsnämndens

ordförande. Vad kommunen beträffar, så kan densamma, yttrar

kommittén, utan att dess rätt är direkt beroende av pensionsnämndens

beslut, äga ett uppenbart intresse av huru beslutet utfaller. Så kan

ett avslag å ansökan om pension föranleda, att kommunen nödgas meddela

sökanden fattigvård. Den besvärsrätt, som tillagts pensionsstyrelsens

ombud, betingas givetvis därav, att han skall iakttaga pensionsverkets

intressen. Besvären ställas till pensionss tyr elsen men, med hänsyn till sökandenas

bekvämlighet och för att i möjligaste män förenkla förfarandet samt

undvika överflödig skriftväxling mellan styrelsen och pensionsnämnderna,

har kommittén föreslagit, att besvären skola ingivas eller insändas

till pensionsnämndens ordförande, som, sedan besvärstiden gått till

ända, har att jämte nämndens yttrande ofördröjligen till pensionsstyrelsen

insända besvären jämte övriga till ärendet hörande handlingar.

Besvärsrätt tillkommer jämväl pensionsnämndens ordförande, vilken,

såsom tillsatt av Konungens befallningshavande, har att iakttaga det

allmännas intresse.

I olikhet med nya arbetareförsäkringskommittén har kommittén

ansett det av den föreslagna pensionsrådet böra utgöra högsta instans

i försäkringsärenden. Kommittén har nämligen funnit det vara synnerligen

angeläget att pensionsärendenas handläggning icke får draga allt

för länge ut på tiden utan att desamma snarast möjligt slutligt avgöras.

Det har även synts önskvärt att icke öka regeringsrättens arbetsbörda

med avgörandet av de många besvär i pensionsärenden, som kunna

förutses. Eu förutsättning för att pensionsrådet göres till sista instans

är emellertid, yttrar kommittén, att åt detsamma gives en sådan sammansättning,

att dess kompetens att slutgiltigt avgöra ifrågavarande

ärenden är tillräckligt betryggad. Genom detta pensionsråds avgöranden

fastslås nämligen riktlinjerna för försäkringens tillämpning, och i pensionsrådet

böra följaktligen finnas representanter icke blott för den för - säkringstekniska och juridiska sakkunskapen utan även för den praktiska

erfarenheten. Med hänsyn härtill har också i förslaget (§ 3) stadgats,

att pensionsrådets (pensionsstyrelsens) organisation bestämmes av

Konung och Riksdag.

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Avgivna Nu förevarande avdelning av kommittéförslaget liar i de avgivna

yttranden, yttrandena icke varit föremål för mera genomgripande förslag till ändringar.

Med avseende å de anmärkningar, som härutinnan framställts,

hänvisar jag till den vid detta protokoll fogade sammanfattning av de

avgivna utlåtandena.

Departements- Att inrätta särskilda pensionsnämnder för ifrågasatta bestyrs överchefen.

tagande anser jag påkallat. Att härmed betunga fattigvårdsstyrelserna

(å landet nästan uteslutande kommunalnämnderna) synes knappast tillrådligt

ur arbetsbördans synpunkt, förutom att häremot den invändning

kan göras, att därmed en sammanblandning av pensionsväsen och fattigvård

kan komma att ske, något som i viss mån skulle förtaga pensionsförsäkringen

dess karaktär.

Flera länsstyrelser hava framställt erinran mot förslaget att vid val

av pensionsnämnd icke tillämpa den vanliga graderade skalan. Jag skall

icke här ingå på frågans principiella sida, utan vill allenast framhålla,

att kommitténs förslag i detta avseende synes mig lämpligt med hänsyn

till att de breda lagren, för vilka hela pensionsförsäkringen närmast är

avsedd, måste beredas tillräckligt inflytande på valet och ge en sammansättning

åt pensionsnämnden, som betryggar kännedom om och förståelse

för pensionstagarnes ekonomiska förhållanden. Vederbörande Konungens

befallningshavande utser ju ordförande i nämnderna och ett ombud,

som utses av pensionsstyrelsen, skall deltaga i nämndens arbete.

Allt detta torde tillräckligt betrygga, att icke obehöriga hänsyn komma

att göra sig gällande inom nämnden. Någon fara för att nämnderna

med en sammansättning efter en-röstsystemet skulle visa större slösaktighet

vid prövning av pensionsansökningarna än en på vanliga rösträttsgrunder

vald pensionsnämnd föreligger knappast. Enhetlighet och rättvisa

i behandlingen av pensionsärendena blir det pensionsstyrelsens sak

att övervaka genom särskilda föreskrifter, genom de förut berörda

ombuden samt genom den kontroll- och inspektionsverksamhet, som

torde komma att ingå i pensionsstyrelsens åligganden.

Antydda enhetlighet och opartiskhet i prövningen av pensionsansökningar

skulle visserligen främjas genom det förslag om pensionsnämnders

upprättande för större kommunala enheter än kommittén

föreslagit, som framlagts av Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jämtlands

län, men då för pensionsnämndens verksamhet är av synnerlig

betydelse, att nämnden har intim och ingående kännedom om kommunens

medlemmar, har jag icke ansett mig böra i detta avseende avvika

från kommittén.

s. 165 Kontrollera mot PDF

165

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Om det av kommittén i 24 och 26 §§ föreslagna stadgande om

viss ersättning till kommitténs ledamöter har Kungl. Maj:ts befallningshavande

i Gävleborgs län yttrat, att, om ersättning skall utgå, vilket

Kungl. Maj ds befallningshavande finner ganska tvivelaktigt, då i intet

fall tjänstgöring utom pensionsdistriktet påkallas, det förefölle befallningshavanden

bättre, att ersättningen stadgades skola utgå med ett för

alla nämnder lika belopp. För min del finner jag, att ifrågavarande

uppdrag bör anses såsom ett kommunalt förtroendeuppdrag och således

såsom regel icke avlönas, men att det bör överlåtas åt vederbörande

kommuner själva att bestämma, om och till vad belopp och under vilken

form (t. es. reseersättning) gottgörelse bör meddelas pensionsnämndens

ordförande och ledamöter för bevistande av sammanträde.

Att ordföranden bör erhålla särskild gottgörelse för det rätt omfattande

skrivarbete, som skulle åligga honom, finner jag uppenbart.

Därjämte torde han böra kunna erhålla ersättning för sitt besvär, om

kommunen finner det påkallat. Och då jag i annat sammanhang

kommer att underställa Kungl. Maj:t förslag om sådan ändring av kommunalförordningen

på landet, att kommuner må kunna tillerkänna ordförande

i kommunalnämnd viss ersättning för sitt besvär, torde enahanda

stadgande här böra inflyta vidkommande landet; för stad blir

det dess vederbörande beslutande myndighet, som har att bestämma

om sådan ersättning. Av kommunalstämma fattat beslut om arvode

torde, i likhet med vad jag ernar föreslå för beslut om arvode åt ordförande

i kommunalnämnd, böra underställas vederbörande länsstyrelses

prövning.

Vad i övrigt under förevarande avdelning av förslaget anförts, synes

mig icke böra föranleda ändring i förslaget. Då jag utom dess ej

heller funnit anledning till annan erinran mot kommitténs förslag, än

vad förut anmälts, samt då efter det förändrade sättet för kommunbidragets

utgående pensionsnämndens ordförande ej längre behöver

föra förteckning över vissa pensionstagare, hemställer jag,

att 19—28 §§ måtte erhålla följande lydelse:

19 §.

Varje socken å landet samt varje stad ävensom

varje köping, som utgör egen kommun, bildar ett

pensionsdistrikt.

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Hava två eller flera socknar på landet gemensam

kommunalförvaltning, skola de samfält anses såsom

ett pensionsdistrikt.

Där på grund av kommuns vidsträcktket eller

folkmängd eller andra förhållanden så prövas lämpligt,

må kommunen fördelas i två eller flera pensionsdistrikt.

Beslut om sådan fördelning, ävensom

om upphävande eller förändring därav, fattas å landet

av kommunalstämma och i stad av stadsfullmäktige

eller, där sådana ej finnas, av allmän rådstuga.

Beslutet skall underställas Konungens befallningshavande,

som äger att detsamma antingen oförändrat

fastställa eller ock på anförda skäl ogilla.

20 §.

För varje pensionsdistrikt skall finnas en pensionsnämnd,

bestående av en ordförande och ett jämnt antal

ledamöter, högst sex.

Ordförande i pensionsnämnd och suppleant för

honom förordnas av Konungens befallningshavande

för fyra år i sänder.

Ledamöterna i pensionsnämnd, jämte ett lika antal

suppleanter för dem, väljas varje gång för fyra år, å

landet av kommunalstämma eller av kommunalfullmäktige,

där sådana finnas, och i stad av stadsfullmäktige

eller, där sådana ej finnas, av allmän rådstuga.

Vid val å kommunalstämma och allmän rådstuga

iakttages, att varje röstande har en röst. Halva

antalet av de utsedda ledamöterna samt halva antalet

av suppleanterna avgå efter lottning vid slutet av

andra året från det denna lag trätt i kraft. Avgår

ledamot eller suppleant under den för honom bestämda

tjänstgöringstid, anställes fyllnadsval; och bör den sålunda

valde tjänstgöra under den tid, som för den

avgångne återstått.

Sedan val av ledamot eller suppleant ägt rum,

skall underrättelse om den valdes namn och bostad

ofördröjligen meddelas pensionsnämndens ordförande.

s. 167 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

167

21 §.

Ordförande eller ordförandes suppleant samt ledamot

eller ledamots suppleant i pensionsnämnd må

endast den man eller kvinna vara, som är i kommunen

boende och som uppnått myndig ålder samt är i besittning

av medborgerligt förtroende.

Ej må annan kunna avsäga sig uppdrag, som nu

nämnts, än ämbets- eller tjänsteman, som av sin befattning

är bindrad att fullgöra uppdraget, den, som

under de fyra sistförflutna åren tjänstgjort såsom ordförande

eller ledamot i pensionsnämnd samt den, som

eljest uppgiver förhinder, som, i fråga om ordförande,

av Konungens befallningshavande och, i fråga om

ledamot, av vederbörande valkorporation godkännes.

22 §.

Pensionsnämnd har, förutom att i allmänhet övervaka

denna lags efterlevnad inom pensionsdistriktet,

att vid behandling av ärenden rörande pension förfara

på sätt i 30 § angives samt att i övrigt ställa

sig till efterrättelse bestämmelserna i denna lag och

de föreskrifter, som angående pensionsnämnder av

Konungen meddelas.

23 §.

Pensionsnämnd sammanträder minst en gång var

tredje månad å tid och ställe, som nämnden bestämmer.

Dessutom sammanträder nämnden på kallelse

av ordföranden, så ofta han med avseende å inkomna

ärendens antal och vikt finner det nödigt. Tid och

ställe för sammanträde läte ordföranden minst fjorton

dagar förut kungöra i kyrkan samt tillika på annat

lämpligt sätt bringa till allmänhetens kännedom; varjämte

ombud, som i 27 § omförmäles, skall om sammanträdet

genom ordförandens försorg i god tid underrättas.

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Ordföranden och ledamöterna må för sin inställelse

vid sammanträdena av kommunen åtnjuta ersättning

till belopp, som av kommunen bestämmes.

24 §.

Pensionsnämnd må ej handlägga ärende, där icke,

förutom ordföranden, minst två ledamöter äro tillstädes.

Inträffar för ordförande eller ledamot sådant binder,

att han ej kan inställa sig vid sammanträde,

åligger det honom att därom ofördröjligen underrätta

vederbörande suppleant; och vare sålunda underrättad

suppleant skyldig att utan vidare kallelse infinna sig.

Ordförande, ledamot eller vederbörligen kallad

suppleant, som utan av pensionsnämnden godkänt

förhinder utebliver från nämndens sammanträde, ävensom

ordförande eller ledamot, vilken vid inträffat förhinder

uraktlåter att underrätta suppleant, skall till

kommunen bota, ordföranden eller hans suppleant

tjugufem kronor samt ledamot eller hans suppleant

fem kronor. Därest sammanträdet i anseende till de

närvarande ledamöternas fåtalighet måste inställas

eller upplösas, böte ledamot eller suppleant dubbelt.

Om uttagande av sådana böter förordnar Konungens

befall ningshavande efter anmälan av ordföranden eller

ledamot i vederbörande pensionsnämnd eller av pensionsstyrelsens

ombud i orten.

25 §.

Å pensionsnämnds sammanträde skola till prövning

företagas de sedan näst föregående sammanträde

inkomna ärenden, och skall ärende genast avgöras,

där icke nämnden för vederbörandes hörande eller

eljes i följd av särskilda omständigheter finner uppskov

oundgängligen erfordras. Dock skall i sådant

fall ärendet bringas till slut å näst därpå följande

sammanträde.

Åro vid omröstning rösterna lika delade, gäller

den mening, ordföranden biträder.

s. 169 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

169

26 §.

Pensionsnämnds ordförande åligger att enligt fastställt

formulär hålla register över gjorda framställningar

och inkomna ansökningar. Han förer vid

nämndens sammanträden protokoll eller är lör dess

ordentliga förande ansvarig, ombesörjer skriftväxlingen,

emottager alla till nämnden ställda skrivelser

och framställningar samt vårdar nämndens handlingar.

Ordföranden äger av kommunen tillgodonjuta ej

mindre gottgöreise för de honom genom uppdraget åsamkade

kostnader, såsom för skrivmaterialier, postporto

samt skrivare- och räkenskapshjälp, än även därest, å

landet, kommunalstämma eller kommunalfullmäktige,

där sådana finnas, och, i stad, stadsfullmäktige eller,

där sådana ej finnas, allmän rådstuga anser arvode

för hans besvär i anledning av uppdraget skäligen

böra till honom utgå, sådant arvode med belopp,

som kan anslås. Rörande av kommunalstämma fattat

beslut om sådant arvode gäller i övrigt vad i gällande

kommunalförfattning är stadgat angående arvode till

ordförande i kommunalnämnd.

Protokollet skall innehålla uppgift å de vid sammanträdet

närvarande ledamöterna av pensionsnämnden

samt redogörelse för de ärenden, som vid sammanträdet

förekommit, ävensom för de beslut, som

av nämnden fattas.

Protokollet för varje sammanträde skall genast

justeras; dock må pensionsnämnd särskilt för varje

gång uppdraga åt två ledamöter att jämte ordföranden

verkställa justeringen sist inom åtta dagar efter

sammanträdets slut.

Sedan protokollet för sammanträde justerats, åligger

det ordföranden att ofördröjligen till vederbörandes

kännedom å förut kungjort ställe anslå de beslut,

som fattats, och anses härigenom meddelande om besluten

hava skett den dag anslag gjordes.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 smil. 90 käft.

22*

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kung!. Maj:t* Nåd. Proposition Nr 126.

29 och 30 §§.

Kommittén.

27 §.

För varje pensionsdistrikt skall finnas ett av pensionsstyrelsen

förordnat ombud; dock må samma person

kunna förordnas till ombud för flera pensionsdistrikt.

Ombud äger närvara vid vederbörande pensionsnämnds

sammanträden och deltaga i överläggningarna,

men ej i besluten. I övrigt har ombudet att ställa

sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter, som varda

av pensionsstyrelsen meddelade.

28 §.

Ändring i pensionsnämnds beslut må av den, vilkens

rätt är av beslutet beroende, ävensom av kommun

samt av pensionsstyrelsens ombud, sökas hos

pensionsstyrelsen genom besvär, vilka skola ingivas

till pensionsnämndens ordförande eller i betalt brev

med. allmänna posten vara till denne inkomna sist å

trettionde dagen efter beslutets meddelande, den dagen

oräknad, då sådant skedde. De inkomna besvären,

ävensom nämndens yttrande häröver, skola efter

besvärstidens utgång jämte övriga till ärendet hörande

handlingar av ordföranden ofördröjligen insändas till

pensionsstyrelsen.

Ordföranden äge ock att över nämndens beslut

anföra besvär hos pensionsstyrelsen.

Över pensionsstyrelsens beslut må klagan ej föras.

^0 30 §§ lämna närmare föreskrifter rörande handläggningen av

ansökningar rörande pension.

lill närmare redogörelse för- och utläggning av härutinnan föreslagna

bestämmelser anför kommittén i sin motivering:

»Sådan ansökning (ansökan om pension) ställes till pensionsnämnden

och ingives antingen vid nämndens sammanträden eller, under tiden

mellan sammanträdena, till nämndens ordförande (jfr 25 §). Ansökningen

är skriftlig. Av praktiska skäl skall den avfattas enligt fastställt

formulär, och torde blanketter komma att genom pensionsrådets

försorg tillhandahållas.

s. 171 Kontrollera mot PDF

171

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Ansökningen göres hos pensionsnämnden i det pensionsdistrikt, där

sökanden senast blivit mantalsskriven. I regel torde sökandens vistelsekommun

sammanfalla med mantalsskrivningskommunen. I varje fall

torde den omständigheten, att en person mantalsskrivits å viss ort

innebära en garanti för att han under någon tid varit där bosatt. Man

torde alltså kunna utgå från att angivna pension snämnds ledamöter äga

den bästa kännedomen om sökandens förhållanden. Ifrågavarande bestämmelse

sammanhänger även, såsom förut erinrats, med stadgandet

i 10 §, att varje kommun bestrider tredjedelen av pensionstilläggen

för de pensionstagare, som voro mantalsskrivna i kommunen vid den

tid, från vilken tillägg bestämts att utgå. Genom att den kommun,

vars pensionsnämnd beviljar sådant tillägg, belastas med en del av dess

belopp, har man nämligen velat ernå, att pensionsnämnderna vid beviljandet

av pensionstillägg skola förfara med nödig försiktighet.

I ansökningen skola alla de omständigheter angivas, å vilka sökanden

grundar sitt anspråk. Särskilt är stadgat, att ansökningen skall

innehålla upplysningar angående sökandens arbetsförmåga och inkomster.

Ansökningen utgör sålunda en slags självdeklaration, ehuru

av summarisk art, över sökandens hälsotillstånd och existensvillkor, i

den mån de kunna inverka på hans pensionsrätt. Åven i de fall, där

ansökningen grundas icke på invaliditet utan på uppnådda sextiosju år,

bör dock, med hänsyn till statistiken, sökandens arbetsförmåga anges.

För att giva en allvarlig erinran om vikten av att de lämnade uppgifterna

äro fullt sanningsenliga, har kommittén funnit lämpligt att

föreslå, att ansökningen skall innehålla en av sökanden undertecknad,

på heder och samvete avgiven förklaring, att de lämnade upplysningarna

äro med sanningen överenstämmande. Därest sökanden på grund av

''bristande skrivförmåga, sjukdom eller ålderdom ej kan själv avgiva

sådan förklaring, skola tvänne trovärdiga personer styrka de lämnade

upplysningarnas riktighet.

Kommittén har, i motsats mot nya arbetarförsäkringskommittén,

icke ansett sig böra i lagen uppställa krav på, att ansökan om pension

skall åtföljas av läkarintyg rörande sökandens hälsotillstånd. Kommittén

håller nämligen före, att de kostnader, som skulle krävas för anskaffandet

av dylikt intyg, i talrika fall skulle bliva allt för betungande,

synnerligast för dem, som befinna sig i så blygsamma ekonomiska förhållanden,

att de äro berättigade till pensionstillägg. I regel torde,

efter vad vunna erfarenheter giva vid handen, kunna utan läkarintyg

bedömas, huruvida sökanden är invalid i lagens mening eller icke. Dock

lära läkarintyg komma att användas av sökande, som äro i tillfälle att

s. 172 Kontrollera mot PDF

172 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

anskaffa sådana och vilja stödja sin ansökning även med sådana bevismedel.

På grundvalen av de lämnade upplysningarna skall pensionsnämnden

härefter besluta, huruvida sökanden äger rätt till pension, samt

bestämma storleken av den årsinkomst, som skall läggas till grund

för beräkning av eventuel! pensionstilläggs belopp. Däremot har pensionsnämnden

icke tilldelats någon befattning med pensionsbeloppens beräkning

och fastställande. 1 fråga om pensionstillägg i de fall, där sådant

skall utan procentvis förhöjning utgå, skulle visserligen pensionsnämnden

kunna vara kompetent att verkställa sådan beräkning. Beträffande

avgiftspensionen åter är nämnden i saknad av material för dess uträknande,

enär bokföringen av pensionsavgifterna är förlagd till pensionsrådet

samt sökanden icke, såsom enligt nya arbetarförsäkringskommitténs

förslag, är skyldig att inför nämnden förete bevis om erlagda pensionsavgifter

(pensionsbok). Och i fråga om den av erlagda pensionsavgifter

beroende procentvisa förhöjningen av pensionstillägget är pensionsnämnden

i alla de fall, då sådan skall förekomma, av samma

anledning jämväl ur stånd att verkställa beräkning av beloppet. Till

pensionsrådet inflyta uppgifterna om debiterade och indrivna pensionsavgifter,

och där bokföras för en var de avgifter, som skola räknas

honom till godo. Kommittén har därför lämnat en generell föreskrift

om att pensionsbeloppens beräknande och fastställande skall ske genom

pensionsrådet, som tillika har att utfärda pensionsbrev. Hos pensionsrådet

bör ock varje försäkrad periodvis äga rätt att erhålla kännedom

om de pensionsavgifter, som enligt förda anteckningar blivit för honom

erlagda.

Till den centrala myndigheten skola därför alltid, evad besvär

anförts eller icke, pensionsnämnds beslut på grund av ansökan om pen-''

sion jämte till ärendet hörande handlingar insändas. Därest pensionsrådet

vid granskningen av insänt beslut, över vilket besvär icke anförts,

finner detsamma strida mot lagen, bör pensionsrådet icke sakna

utväg att åstadkomma ändring, och har kommittén därför ansett lämpligt

tillerkänna pensionsrådet befogenhet att i sådant fall återförvisa ärendet

till pensionsnämnden för förnyad prövning. Pensionsrådet sättes

härigenom i stånd att, därest pensionsnämnden, som genom den i återförvisningsutslaget

lämnade motivering lärer få upplysning om de synpunkter,

ur vilka ärendet enligt pension srådets uppfattning bör bedömas,

ändock skulle vidhålla beslutet, lämna ombudet å orten eller annan

behörig tillfälle att anföra besvär. Genom den föreslagna anordningen,

vilken torde lända till största möjliga likformighet i lagtillämpningen,

s. 173 Kontrollera mot PDF

173

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

beredes sålunda utväg för pensionsrådet att efter ärendets förnyade

utredning och prövning i pensionsnämnden, såsom högsta instans ännu

en gång skärskåda målet. Pensionsrådets ställning till pensionsnämnderna

är icke fullt jämförlig med den, som de allmänna överdomstolarna

intaga till de under desamma lydande underrätterna. På samma gång

som pensionsrådet är högsta instans i pensionsärenden, förekommer nämligen

mellan pensionsrådet och pensionsnämnderna en intim samverkan

för pensioneringens genomförande, som betingas därav, att båda utgöra

organ för pensionsverket.

I fråga om ökning eller minskning av pension gäller i tillämpliga

delar vad ovan sagts. Förslag om minskning kan väckas antingen

av ordförande eller ledamot i pensionsnämnd eller av pensionsrådets

ombud. Att pensionstagare bör lämnas tillfälle yttra sig, innan beslut

fattas i sådant ärende, ligger i sakens natur.»

Mot dessa §§ hava allenast få invändningar gjorts:

Emellertid gör Kungl. Majds befallningshavande i Gävleborgs län anmärkning mot

den bestämmelsen, att pension icke utgår, där ej det beräknade totala beloppet uppgår

till 6 kronor. Bestämmelsen står, enligt Kungl. Maj :ts befallningshavandes uppfattning,

i strid mot kommitténs princip, att envar pensionsberättigad skall oberoende

av behovet äga rätt åtminstone till det belopp, som enligt försäkringstekniska grunder

motsvarar värdet av de utav honom erlagda avgifterna. Därjämte skulle under övergångstiden

vissa äldre personer härigenom komma att åläggas avgiftsplikt utan att

för de erlagda avgifterna förvärva någon som helst pension.

Motivet till berörda inskränkning av pensionsrätten anföres av

kommittén vara, att om förevarande bestämmelse ej funnes, ett onödigt

och betungande arbete med utbetalning av eu mängd mycket små pensioner

skulle uppkomma; och anmärker kommittén i sammanhang härmed,

att i angivna - summa, 6 kronor, inräknas pensionstillägg i de

ytterst sällsynta fall, då pensionstillägg utgår till så obetydligt belopp.

Ehuru anmärkningen från nämnda Kungl. Majds befallningshavande

synes principiellt riktig, anser jag dock praktiska skäl tala emot att

härutinnan göra ändring i kommitténs förslag.

Jag hemställer för den skull, och då jag ej heller eljest funnit skäl

till erinran mot kommitténs förevarande förslag,

att 29 och 30 §§ måtte erhålla följande, av kommittén

föreslagna lydelse:

Avgivna

yttranden.

Departements
chefen.

s. 174 Kontrollera mot PDF

!

174

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

29 §.

Ansökning rörande pension göres hos pensionsnämnden

i det pensionsdistrikt, där sökanden senast

blivit mantalsskriven.

Ansökningen, som avfattas enligt fastställt formulär,

skall innehålla upplysningar angående sökandens

arbetsförmåga, inkomster samt vad i övrigt till utredande

av hans pensionsrätt må erfordras, jämte en

av sökanden undertecknad, på heder och samvete avgiven

förklaring, att de lämnade upplysningarna äro

med sanningen överensstämmande. År sökanden själf

ur stånd att avgiva sådan förklaring, skall riktigheten

av upplysningarna intygas av två trovärdiga, med

sökandens förhållanden förtrogna personer. Vid ansökningen

fogas prästbevis angående sökandens ålder.

Där ansökning allenast avser pension på grund

av erlagda avgifter enligt 6 § första stycket, är uppgift

om sökandens inkomster ej erforderlig.

30 §.

År ansökning gjord rörande pension, skall pensionsnämnden

pröva riktigheten av de i ansökningen

lämnade upplysningar och på grund av denna prövning,

åberopade handlingar och kända förhållanden

besluta, huruvida sökanden äger rätt till pension, samt

bestämma storleken av den årsinkomst, som skall läggas

till grund för beräkning av pensionstilläggs belopp.

Sedan den i 28 § stadgade besvärstid gått till

ända, skall, evad besvär anförts eller icke, beslutet i

ärendet jämte tillhörande handlingar av ordföranden

ofördröjligen insändas till pensionsstyrelsen.

Har pensionsnämnden funnit sökanden berättigad

till pension, skall pensionsstyrelsen beräkna och fastställa

beloppet samt utfärda pensionsbrev, som genom

nämndens försorg tillställes pensionstagaren. Uppgår

det beräknade beloppet icke till sex kronor om året,

må dock pension ej utgå och förty ej heller pensionsbrev

utfärdas.

s. 175 Kontrollera mot PDF

175

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Finnes pensionsnämnds beslut strida mot denna

lag, äger pensionsstyrelsen, där ej på grund av anförda

besvär rättelse kan ske, att återförvisa ärendet

till förnyad prövning.

Vad nu stadgats gäller i tillämpliga delar jämväl

i fråga om ökning eller minskning av pension. Innan

pensionsnämnd fattar beslut i ärende rörande minskning

av pension, skall nämnden lämna pensionstagaren

tillfälle att yttra sig.

31 § innehåller bestämmelse om tiden för pensions utgående, och åt §.

anför kommittén härom följande:

»Begynnelsetiden för pensions utgående bör uppenbarligen vara

den tidpunkt, då invaliditeten inträdde eller då en ålder av 67 år uppnåddes.

I senare fallet är det utan vidare klart, att pensionen skall

beräknas från den dag, sökanden fyllde 67 år. I förra fallet åter torde

det ofta vara ganska svårt att noggrannt bestämma tidpunkten för invaliditetens

inträdande. Kommittén har därför föreslagit, att pensionen

skall utgå från den dag, ansökningen om pensionen ingivits till vederbörande

_ myndighet, därest icke sökanden visar, att han blivit invalid

vid en tidigare tidpunkt. Stadgandet, att pensionen skall upphöra först

med utgången av den månad, under vilken pensionstagaren avlider, har

sin motsvarighet inom åtskilliga redan befintliga allmänna och enskilda

pensionsinrättningar.»

Biträdande kommitténs förslag, varemot erinran ei'' skett, hemställer

jag, *

att 31 § måtte godkännas med följande lydelse:

i

§ 31.

Pension utgår från den dag, rätt till pension inträtt,

vilket, då annat förhållande ej visas, anses hava

skett den dag pensionen sökes. Pensionen upphör med

utgången av den månad, under vilken pensionstagaren

avlidit.

Lag samma vare i tillämpliga delar i fråga om

ökning eller minskning av pension.

I 32 § föreslås sättet för pensions utbetalande, i vilket hänseende 32 §.

postanstalterna skulle anlitas såsom förmedlare.

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Kommittén.

Postspartan

ken.

I sin motivering yttrar kommittén härom följande:

»Pensionernas översändande från pensionsrådet till pensionstagarna

skulle medföra onödig omgång och utgift. Kommittén har därför föreslagit,

att pensionstagaren skall äga lyfta pensionen å postanstalten i

sin boningsort eller, om han hällre sa önskar, a annan postanstalt.

Pensionerna utbetalas månadsvis. Men för att ej allt för mycket betunga

postverkets tjänstemän med utbetalning af smärre pensionsbelopp

har kommittén föreslagit, att pension, vars årliga belopp ej uppgår till

30 kronor, utbetalas allenast en gång årligen. Samma stadgande gäller

för pension till den, som flyttat ur riket.

Till förenkling av bokföringen och redovisningen har föreslagits,

att pensionsbelopp, som ej lyftats inom ett år, sedan detsamma till betalning

förfallit, skall vara förverkat och tillfalla pensionsfonden.))

I avgivet infordrat utlåtande yttrar styrelsen för postsparbanken om

kommitténs förevarande förslag följande:

Då, såsom av kommittén jämväl betonats, pensionernas översändande från

pensionsrådet till pensionstagarna tvivelsutan skulle medföra onödig omgång,, och utgift

torde den av kommittén föreslagna anordningen, varigenom det ifrågasätta

pensionsverket finge för pensionernas utbetalande och behöriga redovisande begagna

sig av redan befintliga statsorgan, givetvis bliva av fördel för pensionsverket, pa

samma gång denna anordning komme att, med hänsyn till postanstalternas antal,

för närvarande något över 3,300, och belägenhet inom alla delar av riket bereda

pensionstagarna tillfälle att på ett säkert och bekvämt sätt uppbära dem tillerkända

pensioner.

Beträffande omfånget av de nya bestyr, som, i händelse den föreslagna pensionsförsäkringen

anordnades, på sätt av kommittén ifrågasatts, komme att åligga postanstalternas

tjänstemän, har kommittén antagit, att under försäkringens forsta verksamhetsår

pensionstagarnas antal skulle komma att uppgå till omkring 16,000, av

vilka omkring 14,000 uppbure pensionen månadsvis och återstående 2,000, en gång

om året. Antalet pensionsutbetalningar skulle fördenskull för året uppgå till omkring

170,000. . , ...

Om än antalet utbetalningar, fördelat på varje postanstalt, ej skulle under torsäkringens

första verksamhetsår i medeltal belöpa sig till mera än omkring 52 pa

varje postanstalt, så skulle dock antalet dylika utbetalningar komma att ar efter ar

i avsevärd grad ökas. Vidare torde böra erinras, att bestyren med pensionsutbetaln

in gar komme att ställa sig väsentligen olika vid de särskilda postanstalterna, avensom

att dessa bestyr givetvis komma att koncentrera sig på en eller två dagar i

månaden, vilket tvivelsutan torde komma att medföra olägenheter vid utförande av

postanstalterna eljest åliggande göromål av avsevärd omfattning och skiftande art.

Då emellertid de ifrågasatta bestyren för pensionsverkets rakning skulle bliva

av mera enkel beskaffenhet samt deras utförande torde kunna på ett praktiskt sätt

ordnas, lärer mot postanstalternas anlitande för nu omhandlade ändamål ej hora mota

några större betänkligheter. ''

Om således något absolut hinder ej lärer förefinnas för postanstalternas användande

på sätt nu ifrågaställts, torde emellertid lämpligheten kräva, att bestyret med

s. 177 Kontrollera mot PDF

177

Kungl. Maj.ls Nåd. Proposition Nr 126.

ledningen av pensionernas utbetalande samt övervakandet av dess behöriga utf Öl ande

ej, sås^m synes hava varit av kommittén avsett, överlåtes å postverket utan åt postsparbanken.

Enligt den för postsparbanken gällande nådiga instruktionen av den 22 december

1911, ”åligger det nämligen banken, förutom annat, att genom postanstalterna förmedla

utbetalning av dels livräntor för riksförsäkringsanstaltens och fiskareförsäkrmgens

räkning samt i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,

dels ock pensioner från barnmorskornas pensionsanstalt ävensom pensioner eller un

derstöd till i landsorten bosatta pensionstagare från vissa andra pensions- eller ålder
domsunderstödsanstalter.

.

Angående det sätt, varpå dessa utbetalningar förmedlas, torde här i största

korthet böra redogöras. _ .

Sedan vederbörande pensionsverk fastställt livräntans eller pensionens belopp

och därom meddelat postsparbanken uppgift med överlämnande därvid av de för utgifternas

bestridande erforderliga medel, varda genom postsparbanksstyrelsens försorg

nödiga order om livräntans, resp. pensionens utbetalande och villkoren därför tillsända

vederbörande postanstalt. De utbetalade beloppen ingå sedermera uti den räkenskap

över postsparbanksrörelsen vid postanstalten, som avgives till postsparbankens sty

relse. Efter därstädes verkställd granskning av räkenskapen upprättas av styrelsen

redogörelse över de försiggångna utbetalningarna, för att inom viss bestämd tid tillställas

vederbörande pensionsverk.

Skulle nu utbetalning av de av pensionsrådet beslutade pensionerna formechas

av postverket, samt nödiga utbetalningsorder fördenskull av generalpoststyrelsen meddelas

postanstalterna, i vilket fall de utbetalade pensionsbeloppen komme att avforas

uti de av postanstalterna till generalpoststyrelsen avgivna redovisningarna över poströrelsen,

torde en dylik anordning kräva förändring av såväl redovisningsväsendet vid

postanstalterna som ock revisionsarbetet inom generalpoststyrelsen. Därjämte torde

kunna befaras, att, då pensionsutbetalning skulle förekomma vid postanstalterna saväl

för postverket som för postsparbanken och sålunda ingå uti olika redogörelser, eu

förväxling vid pensionernas avförande i räkenskapen lätteligen komme att äga rum,

vilken givetvis skulle föranleda en mången gång ingående undersökning, innan nödig

utredning i saken vunnits, varigenom upprättande av avräkning med vederbörande

pensionsverk komme att fördröjas.

Därest postanstalternas samtliga bestyr med pensionsutbetalmngar leddes och

övervakades av postsparbanksstyrelsen, skulle hela proceduren vid postanstalterna

med utbetalande av de av pensionsrådet beslutade, pensionerna bliva analog med

den som nu äger rum beträffande utbetalning av livräntor och pensioner för riks

försäkringsanstaltens m. fl. institutioners räkning. Vid sådant förhållande bleve den

ifrågasatta utbetalningen av ålderdoms- och invaliditetspensioner ej eu ny rorelsegren

för postanstalterna, utan komme fastmera att betraktas såsom en fortsatt utveckling

av en redan befintlig verksamhet. .

På grund av vad sålunda blivit anfört, får postsparbanksstyrelsen underdånigst

hemställa,

att utbetalning av de av pensionsrådet beslutade pensioner

måtte genom postsparbankens förmedling verkställas vid de

postanstalter, varest postsparbanksrörelse linnes anordnad (postsparbankskontor).

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 90 käft. 2u
-

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kungl. Ma,j:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Departements

chefen.

Enligt bestämmelse i 32 § andra stycket av lagförslaget skulle pension i allmänhet

få lyftas förskottsvis för varje månad. Vid sådant förhållande skulle det

stora flertalet av pensioner antagligen förekomma till utbetalning den 1 i varje månad.

Med avseende å den mängd av göromål, som nämnda dag redan nu förekomma

till handläggning vid postanstalterna och särskilt på grund därav att å den första

dagen i sista månaden av varje kalenderkvartal lyftning å postanstalterna i allmänhet

äger rum av de livräntor, pensioner och understöd, vilkas utbetalande enligt vad

här ovan omförmälts, för närvarande förmedlas av postsparbanken, skulle bibehållandet

av den av kommittén föreslagna formuleringen av bestämmelsen angående tiden

för pensionernas lyftning utan tvivel komma att vålla postanstalternas personal högst

avsevärda olägenheter. Enligt postsparbanksstyrelsens förmenande skulle det för

postanstalterna vara lämpligare och för vederbörande pensionstagare åtminstone lika

fördelaktigt, om pensionerna för kalendermånaden tillhandahölles den 15 i månaden

eller — med hänsyn därtill att postanstalterna under sön- och helgdagar hållas öppna

ett mindre antal timmar än under övriga dagar — därest den 15 dagen i månaden

inträffade ;i sön- eller helgdag, nästföljande söckendag.

I händelse vad av postsparbanksstyrelsen sålunda blivit hemställt varder av

Eders Kungl. Maj:t i nåder godkänt, torde 32 § av lagförslaget böra erhålla följande

förändrade lydelse:

»Utbetalning av pension förmedlas genom postsparbanken

och verkställes av postsparbankskontoret å den ort, där pensionstagaren

vistades, då ansökning om pension gjordes, därest

icke i ansökningen uppgivits annat postsparbankskontor. Anvisning

å det postsparbankskontor, genom vilket utbetalningen

sker, skall i pensionsbrevet lämnas. Avflyttar pensionstagaren

till annan ort eller önskar pensionstagare eljest pensionens utbetalande

genom annat än förut angivet postsparbankskontor,

ma pensionsrådet förordna om utbetalningens verkställande genom

annat postsparbankskontor.

Pension må för varje kalendermånad lyftas den 15 i samma

månad eller, om den dagen inträffar å sön- eller helgdag, nästföljande

söckendag; dock att, om pensions årliga belopp ej uppgår

till 30 kronor eller pension utgår till någon, som flyttat ur

riket, beloppet utbetalas allenast en gång för varje år efter ingången

av därpå följande år.

Pensionsbelopp----------- fonden.»

För min del anser jag järnväg att postsparbanken torde vara en

för närvarande lämplig förmedlare av ifrågavande utbetalning^. Någon

ändring av kommitténs törslag i sådant syfte torde dock icke erfordras,

då »postanstalt» får anses omfatta »postsparbankskontor». I anledning

av anmärkningen beträffande tiden för utbetalningen torde den av

styrelsen för postsparbanken förordade ändringen, av skäl som ovan av

styrelsen angivits, böra godkännas.

Jag hemställer för den skull,

att 32 § måtte erhålla följ ande avfattning:

s. 179 Kontrollera mot PDF

Kung1, Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

179

32 §.

Utbetalning av pension verkställes genom postanstalten

i den ort, där pensionstagaren vistades, då

ansökning om pension gjordes, därest icke i ansökningen

nppgivits annan postanstalt. Anvisning å den

postanstalt, genom vilken utbetalningen sker, skall, i

pensionsbrevet lämnas. Avflyttar pensionstagare till

annan ort, eller önskar pensionstagare eljest pensionens

utbetalande genom annan än förut angiven postanstalt,

må pensionsstyrelsen förordna om utbetalningens

verkställande genom annan postanstalt.

Pension må för varje kalendermånad lyftas tidigast

den 15 i samma månad- eller, om den dagen inträffar

på sön- eller helgdag, nästpåföljande söckendag; dock

att, om pensions årliga belopp ej uppgår till 30 kronor

eller pension utgår till någon, som flyttat inriket,

beloppet utbetalas allenast en gång för varje

år efter ingången av därpå följande år.

Pensionsbelopp, som ej lyftats inom ett år,.sedan

det till betaluing förfallit, vare förverkat och tillfälle

den i 12 § omnämnda fonden.

Förslagets 33 § innehåller följande stadgande: _ 38 §.

»Den, som efter fyllda femton år bliver till arbete varaktigt oförmögen

men för vilken avgifter till erhållande av pension icke blivit

erlagda, ävensom den, vilken vid nämnda ålder redan är varaktigt

arbetsoförmögen, äger erhålla understöd under villkor och med belopp,

som angående pensionstillägg är i 6 § stadgat. Beträffande sådant

understöd gäller även i övrigt i tillämpliga delar vad i denna lag är

föreskrivet om pensionstillägg och om kostnaden för dess bestridande

samt om ansökning rörande pension och om pensions utbetalande.))

Såsom motivering till denna lagbestämmelse anför kommittén följande:
»För

erhållande av rätt till pension på grund av erlagda avgifter har Kommittén.

förevarande förslag icke uppställt fordran på viss väntetid (karenstid),

d. v. s. att avgifter skola under ett visst antal år hava blivit erlagda,

för att pensionsrätt skall inträda. Något missbruk av försäkringen,

vilket skulle genom föreskrift om väntetid förebyggas, synes nämligen

med den anordning, kommittén föreslagit, (växande pensioner) icke vara

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

att befara. Men med eftergivandet av kravet på viss väntetids tillryggaläggande

och därigenom öppnad möjlighet för en var, som någon tid,

om än aldrig så kort, tillhört försäkringen, att vid iråkad invaliditet och

fattigdom komma i åtnjutande av det till pensionen utgående bidrag av

allmänna medel (pensionstillägget), följer å andra sidan konsekvent, att

sådant bidrag från det allmännas sida bör lämnas jämväl åt de behövande

invalider, som aldrig tillhört avgiftsförsäkringen. I enlighet härmed

har i förevarande § införts bestämmelser om understöd åt dessa

personer. Sålunda stadgas, att den, som efter fyllda femton år bliver

till arbete varaktigt oförmögen, men för vilken avgifter till erhållande

av pension icke blivit erlagda, ävensom den, vilken vid nämnda ålder

redan är varaktigt arbetsoförmögen, äger erhålla understöd under villkor

och med belopp, som angående pensionstillägg är i 6 § stadgat.

Beträffande sådant understöd skall även i övrigt i tillämpliga delar gälla

vad i denna lag är föreskrivet om pensionstillägg och om kostnaden för

dess bestridande samt om ansökning rörande pension och om pensions

utbetalande. — Att understöd utgår först efter fyllda femton år, står i

överensstämmelse med föreskriften, att pensionsavgift icke erlägges av

någon före det år, under vilket han fyller sexton år, av vilken föreskrift

följer, att pensionstillägg icke kan erhållas av någon, som ännu

ej uppnått femton års ålder. Liksom pensionstillägg skall understöd

utgå till den, som är till arbete varaktigt oförmögen och vilkens årsinkomst

ej uppgår, för man till 300 och för kvinna till 250 kronor.

Däremot skall understöd icke, lika litet som pensionstillägg, utgå till

den, som väl fyllt sextiosju år, men ännu icke är invalid. Understödets

årliga belopp beräknas efter samma grunder som i 6 § angående pensionstillägg

är föreskrivet, dock att någon procentvis förhöjning i understödets

belopp ej kan ifrågakomma, eftersom pensionsavgift aldrig

av understödstagaren erlagts. Vid uppskattning av understödssökandes

årsinkomst skall följas samma grunder som i 7 § angivas i fråga om

bestämmande av pensionstilläggs belopp. För rätt till understöd förutsättes,

liksom för rätt till pensionstillägg, att vara mantalsskriven i

riket. Och, liksom beträffande pensionstillägg, gäller i fråga om understöd,

att detta ej tillkommer någon, som visat tredska eller uppenbar

försumlighet i fullgörandet av honom enligt denna lag åliggande avgiftsplikt

eller som uppenbarligen icke efter förmåga söker ärligen bidraga

till sin försörjning. Angående indragning och jämkning av understöd

gälla de i 8 och 9 §§ ang. pensionstillägg givna bestämmelser.

På samma sätt skall vad 10 § innehåller om kostnaden för bestridande

av pensionstillägg jämväl gälla om kostnaden för utgivande av under
-

s. 181 Kontrollera mot PDF

181

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 126.

stöd. Däremot komma föreskrifterna i 11 § icke annat än undantagsvis

att bliva tillämpliga å understödstagare. Ansökning om understöd

göres i samma ordning som pensionsansökning. Uppgift om sökandens

inkomster är dock givetvis alltid erforderlig, när understöd sökes.^ Understödets

belopp skall, sedan pensionsnämnden fattat beslut angående

storleken av den årsinkomst, som för beräkningen skall läggas till grund,

av pensionsrådet beräknas och fastställas. Jämväl i övrigt skola de i

30 § givna bestämmelser i tillämpliga delar gälla om understöd, och

likaledes skall vad 31 och 32 §§ innehålla om pensions utbetalande hava

motsvarande tillämpning i fråga om utbetalande av understöd.»

Mot förevarande §, vars lämplighet synes mig uppenbar, bär jag Departement*- icke annat att erinra än att, med anledning av det tillagda stadgandet

i 6 § om utgående av visst pensionstillägg för barn samt vad darom

anförts under nämnda §, särskilt understöd bör tilldelas invalida änklingar,

änkor och ogifta mödrar med minderåriga barn på sätt i 6 §

är stadgat angående pensionstillägg för barn. _

Med iakttagande härav samt av eu huvudsakligen härigenom pakallad

formell omredigering av §:n, torde

33 § erhålla följande lydelse:

33 §.

Den, som efter fyllda femton år bliver till arbete

varaktigt oförmögen, men för vilken avgifter till erhållande

av pension icke blivit erlagda, ävensom den,

vilken vid nämnda ålder redan är varaktigt arbetsoförmögen,

äger erhålla understöd under villkor och

med belopp, som angående pensionstilläg är i 6 §

stadgat.

Änkling, änka eller ogift kvinna, som är till arbete

varaktigt oförmögen, men icke berättigad till pension

och vilken har att försörja egna barn under femton

år, äo-er för barnen erhålla understöd under villkor

och med belopp, som i 6 § är stadgat angående pensionstillägg

för barn.

Beträtfande understöd, varom ovan sägs, gäller

även i övrigt i tillämpliga delar vad i denna lag är

föreskrivet om pensionstillägg och om kostnaden för

dess bestridande samt om ansökning rörande pension

och om pensions utbetalande.

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

34 *.

Kommittén.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

34 § innehåller bestämmelser om frivilliga avgifter och därpå

grundad pension.

§:n är av kommittén föreslagen med denna lydelse:

. .))För att vid varaktig oförmåga till arbete och senast vid fyllda sex
tiosju

år erhålla pension, utöver vad ovan i denna lag stadgas, vare

det envar svensk man eller kvinna som fyllt femton år, medgivet att,

pa sätt Konungen bestämmer, erhålla försäkring genom erläggande av

rivilliga avgifter. Dylika avgifter må för varje gång ej erläggas med

mindre belopp än en krona eller, där högre belopp erlägges, annor1

linda , än med helt antal kronor, och ej heller må för någon under ett

kalenderår avgifter erläggas till högre sammanlagt belopp än det antal

kronoi, som motsvarar halva antalet fyllda levnadsår.

De frivilliga avgifterna ingå till den i 12 § omnämnda fonden.

Äril ga beloppet av pension enligt denna § skall för man utgöra

för varje erlagd avgift en och en tredjedels procent av avgiftens belopp

för varje helt år, som förflutit från den dag, avgiften erlades, till den

dag, från vilken pensionen utgår.

, Föi tvinna beräknas pensionens belopp till fem sjättedelar av motsvarande

belopp för man.

hör pensionstagare, som åtnjuter pensionstillägg, höjes pensionen

med en tredjedel.

Kostnaden för sådan höjning av pension bestrides av statsmedel.

hennes någon hava försummat att fullgöra honom enligt 4 8 åligSande

avgiftsplikt för år, varunder frivillig avgift för honom erlagts,

® Vld bestämmande av pensionens belopp hänsyn ej tagas till den

frivilliga avgiften i vidare mån än denna avgifts belopp må överstiga

beloppet av den försummade avgiften.

Beträffande avgifter och pensioner, som i denna § avses, länder i

tillämpliga delar till efterrättelse vad 13 § innehåller om verkställande

av undersökning å vissa tider av pensionsvillkor och fond, om ändring

av villkoren och om gottgörelse med statsmedel av möjligen upp^

kommen brist.»

„ Förslaget i förevarande del utlägges och motiveras av kommittén

pa följande sätt:

. kommittén icke ansett sig kunna föreslå vare sig högre obligatoriska

avgifter eller högre pensionstillägg, har kommittén funnit det

1 . & .glad önskvärt att genom införande av en verksamt understödd

frivillig försäkring bereda tillfälle till erhållande av förhöjda pensioner.

Den frivilliga försäkringen skall emellertid stå öppen även för

dem, som icke äro avgiftspliktiga i den allmänna försäkringen.

s. 183 Kontrollera mot PDF

183

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Till den, som erlagt frivilliga pensionsavgifter, skall enligt förslaget

pension utgå under samma förutsättningar, som stadgats beträffande den

obligatoriska försäkringen, d. v s. uppnådda 67 års ålder eller dessförinnan

inträdd varaktig oförmåga till arbete. Ävenledes är för rätt

till insättningar bestämd eu minimiålder av femton år. Då den frivilliga

försäkringen egentligen är avsedd att komma de mindre bemedlade klasserna

till godo, har kommittén sökt förhindra, att de förmögnare klasserna

i någon avsevärd grad skulle tillgodogöra sig det bidrag, staten i vissa

fall lämnar till denna försäkring. 1 sådant avseende har införts ett

stadgande, som begränsar inrättningarnas belopp under ett kalenderår

till högst det antal kronor, som motsvarar halva antalet av insättarens

fyllda levnadsår. För enkelhetens skall har därjämte föreslagits, att

pensionsavgiftens belopp ej skall få understiga en krona och endast utgå

i helt antal kronor. I övrigt kunna pensionsavgifterna erläggas på

vilka tider och till vilka belopp som hälst.

Ifrågavarande pensionsavgifter skola, i likhet med de på grund av

avgiftsplikt erlagda avgifterna, ingå till den i 12 § omnämnda fond.

Åven rörande de på så sätt samlade medlen skall, på sätt i 13 § stadgas,

periodisk utredning ske, och kan, såsom där nämnes, ändring med

anledning av utredningen göras i pensionsvillkoren. Uppkommen brist

täckes av statsmedel.

Årliga beloppet av frivillig pension skall för man utgöra för varje

erlagd avgift en och en tredjedels procent av avgiftens belopp för varje

helt år, som förflutit från den dag, avgiften erlades, till den dag, från

vilken pensionen utgår. Den sålunda föreslagna regeln för beräkning

av pensionsbeloppet är densamma som i 1898 års proposition föreslogs

i fråga om såväl obligatoriska som frivilliga avgifter och som sedermera

upptagits i den fjeska riksförsäkringsordningens bestämmelser om

frivillig försäkring.

För kvinnorna, vilka dels bliva invalider vid eu tidare ålder än

männen och dels hava längre medellifslängd, skall pensionen beräknas

till fem sjättedelar av motsvarande belopp för man.

I fråga om pensionsbeloppen och statsverkets tillskott hänvisas

till Del II, sid. 178.

Dä, på sätt redan nämnts, den frivilliga försäkringen egentligen

är avsedd att komma de mindre bemedlade klasserna till godo, har

kommittén funnit ändamålsenligt att för peusionstagare tillhörande dessa

klasser införa bestämmelser om ett avsevärt statsbidrag. I sådant hänseende

föreslås, att peusionstagare, som åtnjuter pensionstillägg eller

understöd och således icke har en årsinkomst av 300, resp. 250 kronor,

s. 184 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

184 Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

skall åtnjuta förhöjning i pensionen med en tredjedel av densammas

belopp.

Då de avgifter, som en person i yngre år erlägger till den frivilliga

försäkringen, (Del II, sid. 178) bereda något högre pension än motsvarande

obligatoriska avgifter, synes den möjligheten icke utesluten,

att en och annan skall söka försumma sina obligatoriska avgifter och i

stället insätta dessa penningar i den frivilliga försäkringen. Till förekommande

av sådant missbruk, föreslås det stadgandet, att, om någon

finnes hava försummat fullgöra honom enligt 4 § åliggande avgiftsplikt

för år, varunder frivillig avgift för honom erlagts, skall vid bestämmande

av pensionens belopp hänsyn ej tagas till den frivilliga avgiften

i vidare mån än denna avgifts belopp må överstiga beloppet av den

försummade avgiften. Sådana frånräknade avgifter tillfalla givetvis

pensionsfonden.»

Mot upptagande i sammanhang med den obligatoriska försäkringen

av en frivillig försäkring synes mig ingen invändning vara att framställa,

utan torde förslaget, som utmärker sig för stor enkelhet, vara

en lämplig komplettering till försäkringen i övrigt. Av skäl, som

anförts under 6 §, torde dock likställighet i förmåner av den frivilliga

försäkringen böra ske mellan man och kvinna.

Jag föranlåtes således hemställa,

att 34 § måtte godkännas med följande lydelse:

34 §.

För ■ att vid varaktig oförmåga till arbete och

senast vid fyllda sextiosju år erhålla pension utöver

vad ovan i denna lag stadgas, vare det envar svensk

man eller kvinna som fyllt femton år, medgivet att,

på sätt Konungen bestämmer, erhålla försäkring genom

erläggande av frivilliga avgifter. Dylika avgifter må

för varje gång ej erläggas med mindre belopp än en

krona eller, där högre belopp erlägges, annorlunda

än med helt antal kronor, och ej heller må för någon

under ett kalenderår avgifter erläggas till högre sammanlagt

belopp än det antal kronor, som motsvarar

halva antalet fyllda levnadsår.

De frivilliga avgifterna ingå till den i 12 § omnämnda

fonden.

s. 185 Kontrollera mot PDF

185

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

o

Arliga beloppet av pension enligt denna § skall

utgöra för varje erlagd avgift en och en tredjedels

procent av avgiftens belopp för varje helt år, som

förflutit från den dag, avgiften erlades, till den dag,

från vilken pensionen utgår.

För pensionstagare, som åtnjuter pensionstillägg,

höjes pensionen med en tredjedel.

Kostnaden för sådan höjning av pension bestrides

av statsmedel.

Finnes någon hava försummat att fullgöra honom

enligt 4 § åliggande avgiftsplikt för år, varunder frivillig

avgift för honom erlagts, skall vid bestämmande

av pensionens belopp hänsyn ej tagas till den frivilliga

avgiften i vidare mån än denna avgifts belopp

må överstiga beloppet av den försummade avgiften.

Beträffande avgifter och pensioner, som i denna

§ avses, länder i tillämpliga delar till efterrättelse vad

13 § innehåller om verkställande av undersökning å

vissa tider av pensionsvillkor och fond, om ändring

av villkoren och om gottgörelse med statsmedel av

möjligen uppkommen brist.

Biträdande kommittéförslaget under 35 och 36 §§, vilka ej torde 35 och 36 §§.

tarva vidare redogörelse eller utläggning, hemställer jag, att nämnda

§§ måtte erhålla följande lydelse:

35 §.

Rätt till pension eller understöd enligt denna

lag kan ej överlåtas och må förty ej för gäld i mät

tagas.

36 §.

De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna

lag innehåller, finnas erforderliga för lagens tillämpning,

meddelas av Konungen.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 saml. 90 höft.

24*

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Övergångs
bestäm
melser.

Kommittén.

Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 126.

Under rubriken övergångsbestämmelser bär kommittén följande

stadgande: ^ _

»Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1914; dock att rätt till

understöd ej tillkommer den, som då fyllt sextiosju år eller då fyllt femton

år och är till arbete varaktigt oförmögen.

För den, som då fyllt fyrtiofem år, skall den procent, efter vilken

pension enligt 6 § första stycket beräknas i förhållande till erlagda

pensionsavgifter, utgöra: för man tjugutvå och för kvinna sjutton procent.

Den ökade kostnad, som föranledes av denna bestämmelse ävensom därav,

att för dem, som vid tiden för lagens trädande i kraft ännu icke fyllt

fyrtiofem år, pension beräknas enligt 6 §, bestrides av statsmedel.»

Enligt kommittéförslaget avses, att den nu samlade arbetarförsäkringsfonden

skall användas till att möjliggöra avgiftspensioners utbetalande

till den nu levande generationen, vars avgifter icke i samma

mån, som om försäkringen en längre tid tillbaka varit i verksamhet,

kunna medgiva erhållande av den procent å inbetalda avgifter, som

enligt lagen skall tillkomma den.

I sin allmänna motivering anför kommittén härom följande:

»Enligt det av den första arbetarförsäkringskommittén framställda

förslag, varigenom avgiftsplikten till den obligatoriska ålderdomsförsäkringen

begränsades att omfatta personer i åldern 19—28 år, skulle av

dem, som vid lagens ikraftträdande vore över 19, men under 28 år,

upptagas förhöjda försäkringsavgifter under samma tid som för övriga

försäkringstagare, d. v. s. under 10 år. Härigenom skulle även dessa

personer erhålla samma ålderdomspension som tillkom andra försäkrade^

Vad däremot beträffar dem, som vid lagens ikraftträdande vore över 28

år, föreslogs att bereda dem tillfälle att hos försäkringsanstalten teckna

frivillig försäkring efter särskild tariff.

Nya arbetarförsäkringskommittén framhöll ifråga om särskilda stadganden

rörande den nuvarande generationen, att dylika föreskrifter vore

förbundna med så betydande praktiska svårigheter och olägenheter, att

deras lämplighet med skäl kunde ifragasättas. Da det dessutom icke

kunde vara överensstämmande med den förevarande lagstiftningens

natur, att vissa personer utan uppoffring och till en del på de övrigas

bekostnad erhölle pension samt totalkostnaden för försäkringen skulle i

avsevärd grad ökas, ansåg sig kommittén icke böra föreslå några övergångsstadganden,

utan skulle enligt dess förslag den nuvarande generationen

vara underkastad alldeles samma bestämmelser som den kom
-

s. 187 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

187

mande samt dem emellan ingen annan åtskillnad göras än den, vilken

bleve en följd av den högre inträdesåldern för dem, som vid lagens

trädande i kraft vore över 18 år gamla. Blott i ett hänseende fann

kommittén nödigt föreslå ett övergångsstadgande, i det att nämligen

lagen icke skulle omfatta dem, vilka vid dess ikraftträdande redan fyllt

55 år. De med genomförandet av denna bestämmelse förenade kostnader,

vilka borde övertagas av staten, beräknades av kommittén till ett

kapitalvärde av omkring 68 miljoner kronor. Vid behandling av kommitténs

förslag inom regeringen fann Kungl. Maj:t nödigt att, på grund av de

betydande kostnaderna i det förslag i ämnet, som av Kungl. Maj:t förelädes

1895 års riksdag, sänka den övre åldersgränsen för den nu

levande generationens intagande i försäkringen från 55 till 40 år. Kapitalvärdet

av tilläggskostnaden för en dylik övergångsbestämmelses tilllämpande,

vilken även enligt regeringsförslaget skulle bäras av staten,

beräknades till omkring 37 miljoner kronor, efter 3 Va %, motsvarande

en årlig annuitet av 1,383,000 kronor under 80 år.

I det omarbetade förslag till lagstiftning i förevarande ämne, som

av Kungl. Maj:t förelädes 1898 års riksdag, hade ovannämnda övre

åldersgräns för den vid försäkringens ikraftträdande levande generationen

av kostnadsskäl ytterligare sänkts från 40 till 30 år. Det riksdagens

särskilda utskott, som fick frågan till behandling, föreslog emellertid

i detta avseende återgång till 1895 års regeringsförslag och hemställde

dessutom, att för de personer i en ålder av högst 40 år, vilka således

vid försäkringens början skulle medtagas i densamma, såväl pension

som livränta borde beräknas efter en särskild, förmånligare regel än

eljest.

I sammanhang med framläggandet av 1895 års förslag hade Kungl.

Maj:t hos riksdagen hemställt om avsättande i riksstaten fr. o. m. år

1896 av ett belopp för år av 1,400,000 kronor, vilket belopp avsåg att

gälda den ovannämnda kostnaden för medtagande i försäkringen av den

vid dess ikraftträdande levande generationen. Ehuru Riksdagen avslog

lagförslaget, ansåg den likväl, att avsättande av medel för berörda syfte

icke borde uppskjutas och beslöt sålunda att för beredande av pension

vid varaktig oförmåga till arbete avsätta det föreslagna beloppet. Beslut

om dylik avsättning till den s. k. arbetarförsäkringsfonden hava

sedermera årligen fattats av Riksdagen, så att denna fond vid 1914 års

ingång torde uppgå till 35,848,000 kronor..

Det synes kommittén icke vara något tvivel underkastat, att ju

bättre genom övergångsstadgandenas innehåll den nuvarande generationens

intressen tillgodoses, desto tidigare och klarare skall försäkrin
-

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

gens nytta och innebörd träda i dagen. Ehuru vikten av denna omständighet

icke torde böra underskattas, måste hänsyn tagas även därtill,

att begynnelsekostnaden för försäkringen i avsevärd man ökas ju

gynnsammare övergångsstadgandena gestaltas för den levande generationen.

Till täckande — helt eller delvis — av kostnaderna för den

nuvarande generationens upptagande i försäkringen torde de medel i

första hand få anses vara avsedda, vilka finnas samlade i den tidigare

nämnda arbetarförsäkringsfonden. Kommittén, som i likhet med vad förut

undantagslöst föreslagits, håller före, att de ökade kostnaderna för den

nu levande generationens medtagande i försäkringen böra bestridas av

statsmedel, har emellertid icke ansett rådligt att för sin del gå längre

än att såsom övergångsbestämmelse föreslå, att av den nu levande

generationen skola medtag*as alla arbetsföra personer mellan

15 och 67 år och att vid försäkringens början sålunda de skola

undantagas från rätt till understöd, vilka fyllt 67 år eller fyllt

15 år och äro till arbete varaktigt oförmögna. Av hänsyn till

önskvärdheten av att arbetarförsäkringsfondens belopp icke överskrides,

har likväl, till ytterligare minskning av begynnelsekostnaderna, dessutom

föreslagits, att för de personer, vilka vid lagens ikraftträdande

fyllt 45 år, avgiftspensionernas belopp i någon mån reduceras.

Rörande storleken av den kostnad, som de sålunda föreslagna övergångsbestämmelserna

skulle medföra för det allmänna under de första

åren av försäkringens verksamhet, må här med ledning av de i Del II

förekommande uppgifter meddelas följande. Vad först beträffar avgiftsförsäkringen,

så skulle för upptagande i densamma, vid 1914 års början,

av den nuvarande generationen mellan 16—67 år, det erforderliga kapitalbeloppet

uppgå till 43,135,000 kronor. Då den för ändamålet disponibla

arbetarförsäkringsfonden vid 1914 års början emellertid, såsom

förut nämnts, kan antagas uppgå till blott 35,848,000 kronor, vore ett

ytterligare kapitaltillskott av 7 å 8 miljoner kronor erforderligt. För

utjämnande av denna differens har kommittén valt den ovan antydda

utvägen att för de från början i försäkringen medtagna personer, som

äro äldre än 45 år, bestämma lägre procenttal för avgiftspensionsbeloppets

beräknande, nämligen 22 % för män och 17 % för kvinnor (mot 30

och 23 % för övriga försäkrade). Dock bör påpekas, att denna nedsättning

endast verkar under eu kortare tid samt i och för sig torde vara

av ringa betydelse, där pensionstillägg förekommer. Den minskning i

det eljest erforderliga kapitalet, som denna bestämmelses tillämpning

skulle medföra, har beräknats uppgå till omkr. 8,5 miljoner kronor (jfr

Del II, sidd. 168—169).

s. 189 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

189

Beträffande det allmännas kostnader för pensionstillägg och understöd

under övergångsåren, så framgår av de i Del II, sidd. 213—216,

utförda beräkningar, att nämnda kostnader vid tillämpning av kommitténs

förslag — enligt vilket, såsom nämnts, skulle undantagas alla personer,

som vid tiden för ikraftträdandet redan äro invalider i lagförslagets

mening eller som fyllt 67 år — under första året skulle för omkring

16,000 pensions- och understödstagare uppgå till omkring 900,000 kronor,

varav 600,000 kronor skulle utgöra statens och 300,000 kronor

kommunernas kostnad.

Därest man i stället för den av kommittén föreslagna valde en

annan utväg, varigenom försäkringens verkningar från början erhölle

en större omfattning, och bestämde, att lagen genast vid sitt ikraftträdande

skulle äga tillämpning å alla personer, som då ännu icke fyllt

67 år, skulle under år 1914 erfordras en totalkostnad för det allmänna

av 13,3 miljoner kronor för 135,000 pensionärer. Undantagas från ett

dylikt förslags tillämpning de personer, som vid tiden för lagens ikraftträdande

redan äro fullt försörjda endast av fattigvården, skulle första

årets kostnad nedgå till omkring 10,8 miljoner kronor för 116,000 pensionärer

därav 7,2 miljoner kronor skulle belöpa å statsverket. Skulle

undantaget åter omfatta samtliga såväl av fattigvård som av enskilda

fullt försörjda personer, komme första årets kostnad att minskas till

6,3 miljoner kronor (för 81,000 pensionärer), av vilket belopp 4,2 miljoner

kronor skulle utgå av statsmedel. Nu anförda förslag till övergångsbestämmelser

skulle sålunda, såsom av de angivna siffrorna torde framgå,

icke blott medföra en högst avsevärd begynnelsekostnad för det allmänna,

utan lider ock av den betydande olägenheten, att av de sist

nämnda 116,000, resp. 81,000 pensionärerna ej mindre än omkring

100,000, resp. 65,000 skulle erhålla understöd från första dagen av

lagens giltighet, och att man därför skulle bliva nödsakad att redan

strax i början företaga till avgörande ett överväldigande antal ansökningar

om pension.

Mot kommitténs förslag till övergångsbestämmelser har

ledamoten herr Branting anfört följande reservation:

kommitté
-

Herr

Brantings

reservation.

Kommittén tiar i sitt slutliga jakande uteslutit alla över 67 år, vilket redan

det är hårt och måste framkalla jämförelser med hur t. ex. Englands ålderdomsförsäkring

i ett slag gav hela den nu levande åldringsgenerationen en ändrad ställning.

Detta skedde med en kostnad, som man trodde skulle stanna kring 100 null.

kr., men som befunnits uppgå till gott 230 null. kr. Det engelska genombrottet

väjde sålunda icke för de stora beloppen, då det gällde en stor ny socialförsäkring.

Man kan dock förstå, att i en folkförsäkring, byggd till en del på bidrag från de

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

försäkrade själva och där icke åldern, utan invaliditeten står i förgrunden, man

tvekar att springa i ett enda slag in i den totalkostnad för staten på omkring 24

mill. kr., varom här (med ovan nämnda förbättring) skulle bli fråga. Den allmänna

meningen skall därför till nöds kunna försona sig med att de åldringar, som vid

lagens ikraftträdande redan äro över 67-års-gränsen, måste lämnas utanför. Man lär

väl ej häller fordra allt för starkt, att sådana invalider, som redan helt kommit in

under fattigvårdens försörjning, skola åter tagas ut därifrån för att söka ute i livet

draga sig fram på de knappa understöd utan några som hälst ökningar, som de

skulle få sig tilldelade. Och beträffande de helt hjälplösa, som nu fullständigt underhållas

av anhöriga eller andra enskilda, föreligger av liknande skäl knappast häller

tvingande anledning att fordra ett omedelbart statstillskott av 3 mill. kr. årligen,

som skulle behövas för att avlösa kostnaden för dessas underhåll.

Men så mycket mera bestämt måste kravet bliva, att den stora skaran nu befintliga

invalider i åldern 15—67 år, vilka ännu lyckats bevara någon självständighet,

icke skola, fastän folkförsäkringen träder i kraft, hållas utanför den visserligen

ringa hjälp, som densamma kan bringa främst dem själva, indirekt även deras nuvarande

understödsgivare. Det gäller här, trots att man sålunda skulle nödgas frånse

de redan nu helt understödda, en ännu mot det absoluta beroendet kämpande fattigdomens

armé på omkring 65,000 personer, vilka kommittén föreslår att av kostnadsskäl

icke heller medtaga. Ett stort antal av dessa personer äro blinda, döva, sinnessvaga,

lytta o. s. v.; för den nu levande generationen av blinda t. ex. blir det i

sanning en platonisk tröst kommittén bjuder (sid. 75). Blott omkring 5,000 män och

11,000 kvinnor, i regel under året nyblivna invalider, skulle enligt kommittéförslaget

bilda den ringa förtruppen pensionärer under år 1914. Genom att börja så mer än

anspråkslöst har man också uppnått vad alldeles visst ingen i detta land väntat,

nämligen att första året av den nya folkförsäkringens tillvaro komme att, trots de

då stora organisationskostnaderna,, för staten beteckna en låt vara obetydlig minskning

i vad sedan nu 17 år utgår för detta ändamål i form av anslag till arbetarförsäkringsfonden!
Det

är dock här alldeles icke fråga om att smyga på nationen en utgift, som

den icke beräknat. Hela folket är förtroget med tanken, att en väsentlig förskjutning

i statsbudgeten måste ske, så att de sociala utgifterna få en betydande plats, medan

vissa andra, som förut fått breda sig allt för mycket, i stället reduceras. Jag

kan alldeles icke tro, att nationens breda lager skola finna det för mycket begärt,

att man markerar socialförsäkringens nya tidsålder med att låta kela den befolkning,

som ej nått 67 år, utom de redan fullt av fattigvården eller enskilda försörjda,

börja tillämpa den nya sakernas ordning. Kostnaden blir helt visst på det sättet

redan från början betydlig, men denna statens sociala försvarsbudget kommer ändå

icke att uppgå de första åren till mer än vid pass eu tiondel av den nuvarande militära

försvarsbudgeten.

Kommittén erkänner själv fullt ut vikten av, att försäkringens nytta och innebörd

så tidigt och klart som möjligt träda i dagen. Alldeles visst skall också den kommittémajoritet,

som nu drivit den ekonomiska försiktigheten till att föreslå en så

ytterligt långsam tillämpning av förslaget, själv gärna se, att man börjar i större

omfattning. Och för min del tror jag t. o. m., att det är en direkt fara för förslagets

ställning inför den allmänna meningen, att det utestänger så gott som alla nu invalida.

Ringheten i de belopp, varom det hela under första tiden enligt sakens natur

måste komma att röra sig, kan ej undgå att verka förstämmande. Men kommer så

därtill eu sådan kringskärning av försäkringens omfattning som kommittén föreslagit,

s. 191 Kontrollera mot PDF

191

Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 126.

så kan denna oundvikliga kyla lätt växa till ett motstånd, som måhända blir ödesdigert

för hela förslaget. För stor försiktighet kan vara i en sådan sak väl så farligt

för framgången som att begära allt för mycket med ens.

Vad beträffar den nedsättning för åldrarna 45—67 år i beräkningsprocenten för

avgiftspensionerna, som likaledes föreslagits i övergångsstadgandet, är den visserligen

osympatisk. Den motiveras med att arbetarförsäkringsfonden nu befinnes alldeles

för liten. Det är ej tal om, att den kan hjälpa statskassan med pensionsbidragen och

på så vis bli till avgörande lättnad vid övergången, den räcker ej ens fullt för att

fylla vad som brister, så att även de vid högre ålder i avgiftsplikten inträdande skola

få räkna sina avgiftspensioner efter genomsnittsregeln, d. v. s. med 30 proc. för män

och 23 proc. för kvinnor.

Det framgår nu klart vad det betydde, att riksdagen 1890 och senare avslog

Adolf Hedins av det dåtida folkpartiet understödda motion om en efterbevillning för

åren 1889—95 av tillsammans 8,400,000 kronor till denna fond. Anslaget begärdes,

på det att för de åren det ryktbara löftet i det kungliga diktamen av den 12 oktober

1888 vid det nya tullsystemets triumf icke måtte stå helt ouppfyllt, det löfte, då det

bland »särskilda önskningsmål» främst nämndes att med de nya rikliga tullinkomsterna

»kunna bereda stadigvarande förmåner åt de klasser i samhället, för vilka dessa

skatteförändringar äro mest kännbara». Den dåtida riksdagsmajoriteten avvisade

dessa påminnelser; hade de 1,400,000 kronorna avsatts från det nya systemets

början, så hade fonden nu räckt väl till åtminstone för här ovan angivna utjämning.

Emellertid kan det nog sättas i fråga, om ett extra statsanslag för täckande av

fondens otillräcklighet ens för nämnda ändamål, t. ex. ett anslag på 1 milljon kronor

under de 11 närmaste åren (se Del. II sid. 169), verkligen vore ett praktiskt sätt att

för de försäkrades räkning använda statens hjälp. Kommittén erinrar med fog om,

att dessa reduktioner på avgiftspensionerna med 8, resp. 6 proc. icke bliva av egentlig

betydelse, där pensionstillägg förekomma. Det måste så vara, enär för dessa äldre

årsklasser avgiftspensionerna blott kunna samlas under ett relativt ringa antal år,

vadan totalbeloppen bli jämförelsevis små och de extra avdragen på dessa alltså

ganska ringa, i det stora flertalet fall blott några kronor på pensionen. Den extra

miljonen under de 11 första åren skulle sålunda bli utportionerad i en massa småposter

utan nämnvärd betydelse för det stora flertalet pensionärer, men i försäkringens

statsbidrag skulle den utgöra ett ytterligare plus, till hinder för en bättre lösning av

övergångsfrågan än kommitténs. Jag anser mig därför böra bestämt hålla pa, att

samtliga nu befintliga invalider, som icke redan åtnjuta helt understöd, måtte fa

komma med i försäkringen, och avstår i det syftet hellre från att dessutom begära

extra anslag för att hålla samma procenträkning även för de äldre årsklassernas

avgiftspensioner.

Övergångsbestämmelsen hade sålunda efter min mening i stället bort lyda:

»Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1914; dock att rätt till understöd

ej tillkommer den, som då fyllt sextiosju år eller redan åtnjuter full försörjning av

fattigvården eller av enskilda.

För den, som — —• — av statsmedel.» I

I de avgivna yttrandena liar särskild uppmärksamhet icke ägnats åt

övergångsbestämmelserna.

Lika med kommittén finner jag det icke vara ringaste tvivel underkastat,

att ju bättre genom övergångsstadgandenas innehåll den nuva
-

Departements
chefen.

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

rande generationens intressen tillgodoses, desto tidigare och klarare skall

försäkringens nytta och innebörd träda i dagen. Kommitténs förslag

att utestänga så gott som alla nu invalida är också allenast dikterat av

omsorgen att icke från början få alltför hög kostnad för försäkringen.

Givetvis finnes fog för en dylik strävan, men för min del måste jag

finna eu något ökad effektivitet av försäkringen från början vara mera

eftersträvansvärd. Försäkringen kommer därmed att uppbäras av en

starkare folkstämning och det nya stora steget på socialförsäkringens väg

blir kraftigare markerat.

Jag finner därför goda skäl tala för det förslag i förevarande avseende,

som framlagts i herr Brantings reservation. Med de övriga utvidgningar

av kommittéförslaget, som jag föreslagit: avgiftspensionernas

höjning, kvinnornas delaktighet i denna pension till samma procent som

männen samt pensionstillägg för barn, har jag emellertid funnit den

nämnda reservationen, som med nyss angivna tillägg till kommitténs förslag

skulle medföra en kostnad redan under första året för det allmänna

(stat och kommun) av 9,600,000 kronor, vara ett längre steg än som

nu torde kunna genomföras. Vid sökande av eu medelväg mellan kommitténs

förslag och herr Brantings reservation har jag trott mig finna

en sådan genom att från rätt till understöd enligt 33 § (men icke från

avgiftsplikt) utesluta dem, som vid lagens ikraftträdande fyllt

60 år. Om man däremot läte alla, som vore under denna ålder —

förutsatt att de ej redan (lämpligast för att förebygga möjliga missbruk

under viss tid, exempelvis mer än 4 månader av 1913) åtnjuta full försörjning

av fattigvården eller av enskilda — genast erhålla rätt till understöd,

skulle ett ganska stort steg vara taget mot att redan från början göra

försäkringen i rimlig grad effektiv och därmed också till ökad välsignelse.

Den ökade kostnad, som härför erfordras, måste givetvis bäras av stat

och kommun. Enligt vad regeringsrådet Lindstedt meddelat kan kostnaden

för invalidpensioneringen jämte barnpensioneringen i nu berörd

omfattning för försäkringens första år skattas till 4,200,000 kronor.

Läggas härtill bidraget till kvinnornas avgiftspension 1,500,000 kronor

samt förvaltningen 600,000 kronor, skulle totalkostnaden under det första

året uppgå till 6,300,000 kronor. Fördelat på sätt förut ifrågasatts med

''Vi på staten och lU på kommunerna — tillskottet för kvinnorna och

kostnaden för förvaltningen påförda ensamt staten — skulle statens

andel bli 5,250,000 kronor och kommunernas tillsammans 1,050,000 kronor.

Kommittén har slutligen, på sätt förut jämväl omförmälts, föreslagit

en nedsättning i beräkningsprocenten för avgiftspensionerna för åldrarna

45—67 år till för man 22 och för kvinna 17 procent av de erlagda

avgifternas sammanlagda belopp, detta närmast påkallat av arbetarför
-

s. 193 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

193

säkringsfondens otillräckliga storlek. Att för vinnande av en högre

procent (30 % av avgiftens belopp) göra särskilda förnyade avsättningar

under de närmaste åren till arbetarförsäkringsfonden synes dock knappast

vara påkallat, när det nu i allt fall måste gälla att hålla totalkostnaden

inom något så när måttligt belopp. Kommittén erinrar med fog om, att den

av den föreslagna reduktionen på avgiftspensionen med 8, resp. 6 procent

icke blir av större betydelse, där pensionstillägg förekomma. För dessa

äldre årsklasser kunna ju avgiftspensionerna blott samlas under ett relativt

ringa antal år, vadan totalbeloppen bli jämförelsevis små och de

extra avdragen på dessa alltså ganska ringa, i det stora flertalet fall blott

några kronor på pensionen. Huvudsaken för dem är att bekomma pensionstillägg

enligt vanliga regler; och sådant kommer också att utgå till

nu förevarande kategorier efter samma grunder som för andra.

Jag anser därför, att kommitténs förslag i denna del bör till sin grundtanke

bibehållas, men att dock, då strängare reduktionsbestämmelser än

kommittén föreslagit skulle vid en genomsnittsprocent erfordras i anledning

av kvinnornas likställighet med männen och avgiftspensionens ökning

genom den höjda grundavgiften, en efter åldern fallande skala är lämpligast.

Det förslag som i sådant hänseende, efter samråd med kommitténs

ordförande regeringsrådet Lindstedt, framlägges, har samma ekonomiska

effekt som kommitténs och håller sig således inom ramen för nuvarande

arbetarförsäkringsfonden.

I anledning av vad sålunda anförts får jag föreslå,

att övergångsbestämmelserna måtte erhålla följande

avfattning.

Ö vergån gsb estämmelser.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1914;

dock att rätt till understöd enligt 33 § ej tillkommer

den, som då fyllt sextio år, ej heller den, som då fyllt

femton år och är till arbete varaktigt oförmögen samt

år 1913 under sammanlagt mer än fyra månader åtnjutit

full försörjning av fattigvården, välgörenhetsinrättningar

eller enskilda personer.

För den, som vid lagens ikraftträdande fyllt tjugu

år, skall den pension eller del därav, som jämlikt 6 §

första stycket beräknas till viss procent av erlagda

pensionsavgifter, utgå med följande procent av dessa

avgifters sammanlagda belopp, nämligen

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 90 käft.

25*

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 136.

för

den

som

fyllt 20 men icke

25

år

med

29

procent

»

»

»

»

25 »

»

30

3)

33

28

33

»

»

»

30 »

35

3)

33

27

3)

»

»

»

35 »

»

40

3)

33

26

3)

»

»

»

»

40 »

D

45

33

33

25

33

»

»

45 »

»

50

33

3)

24

33

»

50 »

55

3)

33

23

3)

33

»

»

55 T>

»

60

33

3)

22

3)

»

»

»

»

60 år.

21

33

Den ökade kostnad, som av denna bestämmelse

föranledes, bestrides av statsmedel.

Departementschefen uppläste härefter i ett sammanhang berörda förslag

till lag om allmän pensionsförsäkring, av den lydelse bilaga till detta

protokoll utvisar, samt hemställde, att lagrådets utlåtande över förslaget

måtte, för det ändamål 87 § regeringsformen omförmäler, genom utdrag

av protokollet infordras.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan täckes Hans Maj:t Konungen i nåder

lämna bifall.

Ur protokollet:

Carl Stålhammar.

s. 195 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

195

Förslag

till

Lag

om

allmän pensionsförsäkring.

Bilaga.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Envar svensk man eller kvinna, med nedan stadgade undantag,

skall enligt denna lag, genom erläggande av årliga pensionsavgifter

och med bidrag av allmänna medel, försäkras till erhållande av pension.

2 §•

Rätt till pension enligt denna lag inträder vid varaktig oförmåga

till arbete och senast vid fyllda sextiosju år, även om varaktig arbetsoförmåga

då ännu icke är för handen.

Varaktig oförmåga till arbete skall anses vara för handen hos den,

som befinnes till följd av ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet

eller lyte vara ur stånd att vidare försörja sig genom sådant

arbete, som motsvarar hans krafter och färdigheter.

3 §■

Pensionsärenden handläggas av en för hela riket gemensam myndighet,

benämnd pensionsstyrelsen, samt av särskilda pensionsnämnder i

orterna.

Grunderna för pensionsstyrelsens organisation bestämmas av Konung

och Riksdag.

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 136.

Om avgiftsplikt.

4 §•

Beloppet av den pensionsavgift, som skall för envar avgiftspliktig

erläggas, utgör för varje år tre kronor samt därutöver för den, i vilkens

taxering under året enligt gällande förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt

ingår inkomst av minst 800 kronor:

a) om inkomsten ej uppgår till 1,200 kronor, fem kronor;

b) om inkomsten uppgår till 1,200 kronor eller mera, tio kronor.

5 §•

Pensionsavgift erlägges ej av någon före det år, under vilket han

fyller sexton år eller efter det år, under vilket han fyllt sextiosex år,

ej heller av den, som är till arbete varaktigt oförmögen eller som icke

är i riket mantalsskriven.

Från erläggande av pensionsavgift undantages jämväl

dels den, i vilkens taxering under året enligt förordningen om inkomst-

och förmögenhetsskatt inberäknas förmögenhet till värde av

minst 6,000 kronor,

dels

a) ordinarie innehavare av tjänst, å vilken lagen den 11 oktober

1907 angående civila tjänstinnehavares rätt till pension eller lagen den

4 juli 1910 angående rätt till pension för tjänstemän vid statens järnvägar

äger tillämpning;

b) delägare i telegrafverkets och folkskolelärarnas pensionsinrättningar

och i arméns och flottans pensionskassor;

c) ordinarie innehavare av prästerlig tjänst;

dels ock hustru till sålunda undantagen person.

I övrigt ankommer på Konungens prövning, huruvida och under

vilka villkor personer, som på grund av anställning i allmän eller enskild

tjänst eller såsom medlemmar av pensionsinrättning eller livränteanstalt

äro tillförsäkrade pension, ävensom hustru till sådan person, må undantagas

från avgiftsplikt enligt denna lag.

Om pension.

6 §‘

Pensions årliga belopp utgör trettio procent av de erlagda pensionsavgifternas

sammanlagda belopp.

s. 197 Kontrollera mot PDF

197

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Därjämte utgår av allmänna medel ett tillägg till pensionen för

pensionstagare, som är till arbete varaktigt oförmögen och vilkens årsinkomst

ej uppgår för man till 300 och för kvinna till 250 kronor.

Pensionstillägget utgör för år räknat, i fråga om pensionstagare,

som ej åtnjuter någon inkomst, för man 150 och för kvinna 125 kronor,

och i fråga om pensionstagare, som åtnjuter inkomst, nämnda belopp

med avdrag av halva årsinkomsten. För varje år, för vilket endera av

de i 4 § stadgade pensionsavgifter av åtta eller tretton kronor blivit

erlagd, höjes pensionstillägget med en procent.

För pensionsberättigad änkling, änka eller ogift kvinna, som är

till arbete varaktigt oförmögen och har att försörja egna barn under

femton år, ökas pensionen, därest årsinkomsten ej uppgår till 300 kronor

för man och 250 kronor för kvinna, jämte 120 kronor för varje barn,

med särskilt pensionstillägg för barnen. Beloppet av sådant pensionstilllägg

utgör 60 kronor för varje barn, där årsinkomsten ej överstiger 300

kronor för man och 250 kronor för kvinna, samt, där årsinkomsten

överstiger nämnda belopp, 60 kronor för varje barn med avdrag av

hälften av det belopp, varmed årsinkomsten överstiger 300 kronor för

man och 250 kronor för kvinna.

7 §•

Årsinkomst, som i 6 § avses, utgör all den inkomst av fast egendom,

kapital eller arbete, som någon skäligen kan antagas komma att

tillsvidare årligen åtnjuta utöver den pension honom enligt denna lag

tillkommer.

Där inkomst helt eller delvis utgöres av naturaförmåner, iakttages,

att för den, som av inkomsten har full om än torftig försörjning, årsinkomsten

ej må uppskattas till lägre belopp än 300 kronor för man

och 250 kronor för kvinna, och att, där inkomsten ej räcker till full

försörjning, årsinkomsten uppskattas till motsvarande lägre belopp, ävensom

att årliga värdet av bostad ej må uppskattas till lägre belopp än

50 kronor. Där uppskattningen ej kan ske med ledning av dessa bestämmelser,

verkställes densamma efter de i orten gällande priser eller

efter andra grunder, som finnas tillämpliga.

I fråga om äkta makar skall, vid bestämmande av pensionstilläggs

belopp, årsinkomsten för envar av dem beräknas utgöra hälften av deras

sammanlagda årsinkomst.

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 126.

8 §•

Befinnes någon, som åtnjuter pensionstillägg, icke längre vara till

arbete varaktigt oförmögen eller icke längre vara i riket mantalsskriven,

må tillägget indragas.

Har för någon, som åtnjuter pensionstillägg, årsinkomsten ökats till

sådant belopp, att rätt till pensionstillägg ej längre tillkommer honom,

indrages tillägget. Sker eljest ändring i den inkomst, efter vilken pensionstillägg

blivit bestämt, må tillägget i enlighet därmed ökas eller

minskas, dock att dylik jämkning i pensions belopp ej må äga rum mer

än en gång under varje år.

9 §•

I fråga om pensionsberättigad, som

a) avhänt sig inkomst eller egendom i uppsåt att erhålla pensionstillägg

eller högre sådant tillägg än honom eljest skolat tillkomma; eller

b) visat tredska eller uppenbar försumlighet i fullgörandet av honom

enligt denna lag åliggande avgiftsplikt;

må sökt pensionstillägg icke beviljas eller redan beviljat pensionstillägg

ej vidare utgå; vederbörande pensionsnämnd dock medgivet att,

efter prövning av omständigheterna, för särskilt fall meddela pensionstagare

rätt till pensionstillägg med minskat belopp.

Pensionstillägg eller del av pensionstillägg, som på grund av vad

sålunda stadgats icke utgår till pensionstagare, tillfaller den kommun,

till vilken pensionstagaren i fattigvårdshänseende hör.

Angående pensionstillägg för pensionstagare, som i följd av dryckenskap

eller eljest oordentligt levnadssätt blivit eller måste antagas bliva i

behov av fattigvård, äger vederbörande pensionsnämnd besluta, att tillägget

tillsvidare ej må till honom utgå utan tillfalla fattigvårdskommunen.

10 §.

Av pensionstilläggen bestridas tre fjärdedelar av staten och en fjärdedel

av kommunerna.

Den å kommunerna för varje år belöpande kostnad fördelas dem

emellan i förhållande till storleken av den inom varje kommun under

nästföregående år debiterade bevillning av fast egendom samt av inkomst.

Kommunernas andelar i pensionskostnaden uträknas av pensionsstvrelsen.

Angående tid och sätt för gäldande av dessa andelar förordnas

av Konungen.

s. 199 Kontrollera mot PDF

199

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 126.

11 §•

Finnes, på grund av höga levnadskostnader i den ort, där pensionstagare

är bosatt, pensionen ej vara tillräcklig för hans försörjning, och

måste pensionstagaren i följd'' härav anlita fattigvården, må, därest han

förut sökt att efter förmåga ärligen försörja sig, den kommun, till vilken

pensionstagaren i fattigvårdshänseende hör, bestämma, att det erforderliga

understödet skall utgå såsom tillskott till pensionen och förty

icke såsom fattigvård anses.

Sådant pensionstillskott må dock, evad det utgår i penningar eller

naturaförmåner, ej uppgå till högre årligt värde än för man 150 och

för kvinna 125 kronor; och kan tillskottet av kommunen efter omständigheterna

minskas eller indragas.

Om fonden.

12 §.

Pensionsavgifterna ingå till en fond, vilken förvaltas enligt grunder,

som bestämmas av Konung och Riksdag.

Till denna fond skall för varje år av statsmedel tillskjutas ett belopp,

motsvarande en tredjedel av samtliga för avgiftspliktiga kvinnor för året

erlagda pensionsavgifter.

13 §.

Inom fem år efter det lagen trätt i kraft och sedermera minst en

gång vart tionde år skall genom pensionsstyrelsens försorg anställas en på

vetenskaplig sannolikhetsberäkning grundad undersökning, huruvida genom

de föreskrivna pensionsavgifterna jämte det tillskott av statsmedel,

varom i 12 § sägs, kunna för dem, som först därefter bliva avgiftspliktiga,

beredas de pensioner, som enligt bestämmelserna i 6 § första

stycket motsvara dessa avgifter.

Framgår av denna undersökning behov av förändring i bestämmelserna

rörande pensionsvillkoren, må sådan förändring, vilken äger rum

efter beslut av Konung och Riksdag, ej avse redan då beviljade pensioner,

. och för dem, vilka, då förändring vidtages, redan äro eller varit

avgiftspliktiga, blott avse de avgifter, som därefter erläggas, eller de

pensionsbelopp, som svara mot sistnämnda avgifter.

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 136.

I sammanhang med sådan undersökning skall tillika verkställas utredning,

huruvida fonden är så stor, att den minst motsvarar kapitalvärdet

av alla de utbetalningar, som med dess medel skola bestridas.

Visar sig härvid brist, skall denna ersättas av statsmedel.

Om pensionsavgifternas erläggande.

14 §.

Den avgift av tre kronor om året, som skall för envar avgiltspliktig

erläggas, uppbäres av den kommun, där den avgiftspliktiga är mantalsskriven.

Uppbörden ombesörjes av den myndighet inom kommunen,

som förrättar uppbörden av kommunalutskylderna.

De pensionsavgifter av fem och tio kronor, som enligt 4 § åligga

vissa avgiftspliktiga, debiteras och uppbäras i samband med kronoutskylderna.

Där så skäligt prövas, äger Konungen för viss kommun förordna,

att jämväl uppbörden av de i första stycket av denna § omförmälda

avgifter skall verkställas i samband med kronouppbörden.

15 §.

För det i 14 § första stycket omförmälda ändamål skall varje år,

sedan mantalslängden för kommunen blivit i stadgad ordning justerad,

av mantalsskrivningsförrättaren uppgöras förteckning över de i längden

upptagna personer, som vid årets början uppnått femton men icke sextiosex

års ålder. I förteckningen, som uppgöres enligt fastställt formulär,

angives för varje person namn, födelseår och dag, civilstånd, yrke samt

bostad, varjämte för envar, som under näst föregående år av i denna

lag föreskriven anledning varit undantagen från avgiftsplikt, anteckning

göres härom samt om anledningen.

Förteckningen tillstädes taxeringsnämndens ordförande samtidigt

med att den justerade mantalslängden enligt gällande författning till

honom överlämnas. Sedan förteckningen kommit taxeringsnämnden tillhanda,

införes i densamma genom nämndens försorg, på grund av inhämtade

upplysningar från vederbörande pensionsnämnd och i övrigt

kända förhållanden, uppgift om de förändringar, som sedan nästföregående

år inträtt med avseende å skyldighet att för året erlägga pensionsavgift.

Senast fem dagar efter det taxeringsnämndens arbete för året avslutats,

överlämnas förteckningen till den kommunala uppbördsmyndig
-

s. 201 Kontrollera mot PDF

201

Kungt. Maj.is Nåd. Proposition Nr 126.

heten, som ombesörjer, att avskrift av densamma hålles tillgänglig för

allmänheten under tiden från och med den 1 till och med den 10 juli

ty ställe, som minst fjorton dagar förut kungöres i kyrkan och tillika

på annat lämpligt sätt tillkännagives. Härigenom skall envar som

vederbör anses, hava erhållit del av förteckningens innehåll.

Den. pensionsavgift å tre kronor, som i denna § avses, erlägges

därefter i den ordning, som av kommunen bestämmes.

De vid uppbörden erlagda avgifterna redovisas och inbetalas till den

i 12 § omförmälda fonden inom tid och på sätt av Konungen förordnas.

Envar kommun är därjämte skyldig att till samma fond redovisa och inbetala,

ett belopp, motsvarande avgifter, som icke blivit erlagda för avgiftspliktiga,

vilka äro inom kommunen mantalsskrivna. För dylik ej

erlagd.. pensionsavgift äger kommunen hos den avgiftspliktige fordran

med förmånsrätt såsom för oguldna kommunalutskylder.

Den ovannämnda förteckningen, försedd med uppgift om dem, för

vilka avgiften inom stadgad tid erlagts, insändes av kommunens uppbördsmyndighet

till pensionsstyrelsen före utgången av det år, under

vilket uppbörden ägt rum.

16 §.

köi verkställande av uppbörd, som i 14 § andra och tredje stycket

omförmäles, skall av vederbörande taxeringsnämnd i taxeringslängden för

året angående varje avgiftspliktig antecknas beloppet av den avgift, som

bör för honom erläggas.

A kronodebetsedel uppförd pensionsavgift må kunna för avgiftspliktig

säl skilt eiläggas och kvitteras jämlikt härom av Konungen meddelade

närmare bestämmelser.

Pensionsavgift, varom i 14 § andra stycket sägs, må ej utsökas,

sedan ett år förflutit efter utgången av det år, under vilket avgiften

blivit påförd.

Varje år skall före den 1 september genom uppbördsmyndigheten

tiH pensionsstyrelsen insändas uppgift enligt fastställt formulär om de

för .nästföregående år enligt denna § erlagda och indrivna pensionsavgifter.

17 §•

Ändring i taxeringsnämnds beslut enligt 15 eller 16 § må av enval,

vilkens rätt är av beslutet beroende, ävensom av kommun samt

av ombud, varom i 27 § stadgas, sökas genom besvär inom tid och i

den ordning, som angående besvär över taxeringsnämnds beslut är i

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 90 höft. 26*

s. 202 Kontrollera mot PDF

202 '' Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

gällande författning föreskrivet, dock att, där ändring sökes i beslut

rörande fråga, huruvida någon skall på grund av varaktig oförmåga till

arbete undantagas från erläggande av pensionsavgift, besvären skola anföras

hos pensionsstyrelsen och inlämnas till vederbörande pensionsnärnnd

inom utgången av juli månad. Har pensionsavgift blivit den klagande

påförd, är han ändock skyldig att erlägga avgiftsbeloppet med rätt att

återfå vad som blivit för mycket erlagt, därest hans besvär godkännas.

Har ändring i beslut, varom här är fråga, gjorts av annan myndighet

än pensionsstyrelsen, skall genom den myndighets försorg anmälan

härom ofördröjligen ske hos pensionsstyrelsen.

18 §.

Innehar avgiftspliktig vid tid, då pensionsavgift skall för honom

erläggas, tjänst eller ar betsanställning hos arbetsgivare, och varder avgiften

för den avgiftspliktige erlagd av arbetsgivaren, äger denne, mot

avlämnande till den avgiftspliktige av bevis om avgiftens erläggande,

av innestående kontant avlöning till ersättning för sitt utlägg innehålla

det erlagda beloppet. ..

Har ersättningen ej sålunda uttagits inom sex månader efter det

avgiften av arbetsgivaren erlagts, är all rätt till ersättning förfallen.

Om pensionsnämnder.

19 §.

Varje socken å landet samt varje stad ävensom varje köping, som

utgör egen kommun, bildar ett pensionsdistrikt.

Hava två eller flera socknar på landet gemensam kommunalförvaltning,

skola de samfält anses såsom ett pensionsdistrikt.

Där på grund av kommuns vidsträckthet eller folkmängd eller

andra förhållanden så prövas lämpligt, må kommunen fördelas i två

eller flera pensionsdistrikt. Beslut om sådan fördelning, ävensom om

upphävande eller förändring därav, fattas a landet av kommunalstämma

och i stad av stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, av allmän

rådstuga.

Beslutet skall underställas Konungens befallningshavande, som äger

att detsamma antingen oförändrat fastställa eller ock på anförda skäl

ogilla.

s. 203 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

203

20 §.

För varje pensionsdistrikt skall finnas en pensionsnämnd, bestående

av en ordförande och. ett jämnt antal ledamöter, högst sex.

Ordförande i pensionsnämnd och suppleant för honom förordnas av

Konungens befallningshavande för fyra år i sänder.

Ledamöterna i pensionsnämnd, jämte ett lika antal suppleanter för

dem, väljas varje gång för fyra år, å landet av kommunalstämma eller

av kommunalfullmäktige, där sådana finnas, och i stad av stadsfullmäktige

eller, där sådana ej finnas, av allmän rådstuga. Vid val å kommunalstämma

och allmän rådstuga iakttages, att varje röstande har en

röst. Halva antalet av de utsedda ledamöterna samt halva antalet av

suppleanterna avgå efter lottning vid slutet av andra året från det

denna lag trädt i kraft. Avgår ledamot eller suppleant under den för

honom bestämda tjänstgöringstid, anställes fyllnadsval; och bör den sålunda

valde tjänstgöra under den tid, som för den avgångne återstått.

Sedan val av ledamot eller suppleant ägt rum, skall underrättelse

om den valdes namn och bostad ofördröjligen meddelas pensionsnämndens

ordförande.

21 §.

Ordförande eller ordförandes suppleant samt ledamot eller ledamots

suppleant i pensionsnämnd må endast den man eller kvinna vara, som

är i kommunen boende och som uppnått myndig ålder samt är i besittning

av medborgerligt förtroende.

Ej må annan kunna avsäga sig uppdrag, som nu nämnts, än ämbets-

eller tjänsteman, som av sin befattning är hindrad att fullgöra

uppdraget, den, som under de fyra sistförflutna åren tjänstgjort såsom

ordförande eller ledamot i pensionsnämnd, samt den, som eljest uppgiver

förhinder, som, i fråga om ordförande, av Konungens befallningshavande

och, i fråga om ledamot, av vederbörande valkorporation godkännes.

22 §.

Pensionsnämnd har, förutom att i allmänhet övervaka denna lags

efterlevnad inom pensionsdistriktet, att vid behandling av ärenden rörande

pension förfara på sätt i 30 § angives samt att i övrigt ställa sig

till efterrättelse bestämmelserna i denna lag och de föreskrifter, som

angående pensionsnämnder av Konungen meddelas.

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

23 §.

Pensionsnämnd sammanträder minst eu gång var tredje månad å

tid och ställe, som nämnden bestämmer. Dessutom sammanträder nämnden

på kallelse av ordföranden, så ofta han med avseende å inkomna

ärendens antal och vikt finner det nödigt. Tid och ställe för sammanträde

läte ordföranden minst fjorton dagar förut kungöra i kyrkan samt

tillika på annat lämpligt sätt bringa till allmänhetens kännedom; varjämte

ombud, som i 27 § omförmäles, skall om sammanträdet genom

ordförandens försorg i god tid underrättas.

Ordföranden och ledamöterna må för sin inställelse vid sammanträdena

av kommunen åtnjuta ersättning till belopp, som av kommunen

bestämmes.

24 §.

Pensionsnämnd må ej handlägga ärende, där icke, förutom ordföranden,

minst två ledamöter äro tillstädes.

Inträffar för ordförande eller ledamot sådant hinder, att han ej kan

inställa sig vid sammanträde, åligger det honom att därom ofördröjligen

underrätta vederbörande suppleant; och vare sålunda underrättad suppleant

skyldig att utan vidare kallelse infinna sig.

Ordförande, ledamot eller vederbörligen kallad suppleant, som utan

av pensionsnämnden godkänt förhinder utebliver från nämndens sammanträde,

ävensom ordförande eller ledamot, vilken vid inträffat förhinder

uraktlåter att underrätta suppleant, skall till kommunen bota,

ordföranden eller hans suppleant tjugufem kronor samt ledamot eller

hans suppleant fem kronor. Därest sammanträdet i anseende till de

närvarande ledamöternas fåtalighet måste inställas eller upplösas, böte

ledamot eller suppleant dubbelt. Om uttagande av sådana böter förordnar

Konungens befallningshavande efter anmälan av ordföranden,

eller ledamot i vederbörande pensionsnämnd eller av pensionsstyrelsens

ombud i orten.

25 §.

A pensionsnämnds sammanträde skola til] prövning företagas de

sedan näst föregående sammanträde inkomna ärenden, och skall ärende

genast avgöras, där icke nämnden för vederbörandes hörande eller eljest

i följd av särskilda omständigheter finner uppskov oundgängligen erfordras.

Dock skall i sådant fall ärendet bringas till slut å näst därpå

följande sammanträde.

s. 205 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126. 205

Åro vid omröstning rösterna lika delade, gäller den mening, ordföranden

biträder.

26 §.

Pensionsnämnds ordförande åligger att enligt fastställt formulär

hålla register över gjorda framställningar och inkomna ansökningar.

Han förer vid nämndens sammanträden protokoll eller är för dess ordentliga

förande ansvarig, ombesörjer skriftväxlingen, emottager alla till

nämnden ställda skrivelser och framställningar samt vårdar nämndens

handlingar.

Ordföranden äger av kommunen tillgodonjuta ej mindre gottgörelse

för de honom genom uppdraget åsamkade kostnader, såsom för skrivmaterialier,

postporto samt skrivare- och räkenskapshjäp, än även, därest,

å landet, kommunalstämma eller kommunalfullmäktige, där sådana finnas,

och, i stad, stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, allmän rådstuga

anser arvode för hans besvär i anledning av uppdraget skäligen böra

till honom utgå, sådant arvode med belopp, som kan anslås. Rörande

av kommunalstämma fattat beslut om sådant arvode gäller i övrigt vad

i gällande kommunalförfattning är stadgat angående arvode till ordförande

i kommunalnämnd.

Protokollet skall innehålla uppgift å de vid sammanträdet närvarande

ledamöterna av pensionsnämnden samt redogörelse för de ärenden,

som vid sammanträdet förekommit, ävensom för de beslut, som av

nämnden fattas.

Protokollet för varje sammanträde skall genast justeras; dock må

pensionsnämnd särskilt för varje gång uppdraga åt två ledamöter att

jämte ordföranden verkställa justeringen sist inom åtta dagar efter sammanträdets

slut.

Sedan protokollet för sammanträde justerats, åligger det ordföranden

att ofördröjligen till vederbörandes kännedom å förut kungjort ställe

anslå de beslut, som fattats, och anses härigenom meddelande om besluten

hava skett den dag anslag gjordes.

27 §.

För varje pensionsdistrikt skall finnas ett av pensionsstyrelsen förordnat

ombud; dock må samma person kunna förordnas till ombud för

flera pensionsdistrikt.

s. 206 Kontrollera mot PDF

206 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Ombud äger närvara vid vederbörande pensionsnämnds sammanträden

och deltaga i överläggningarna, men ej i besluten. I övrigt har

ombudet att ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter, som

varda av pensionsstyrelsen meddelade.

28 §.

Ändring i pensionsnämnds beslut må av deri, vilkens rätt är av beslutet

beroende, ävensom av kommun samt av pension sstyrelsens ombud,

sökas hos pensionsstyrelsen genom besvär, vilka skola ingivas till pensionsnämndens

ordförande eller i betalt brev med allmänna posten vara

till denne inkomna sist å trettionde dagen efter beslutets meddelande,

den dagen oräknad, då sådant skedde. De inkomna besvären, ävensom

nämndens yttrande häröver, skola efter besvärstidens utgång jämte övriga

till ärendet hörande handlingar av ordföranden ofördröjligen insändas

till pensionsstyrelsen.

Ordföranden äge ock att över nämndens beslut anföra besvär hos

pensionsstyrelsen.

Över pensionsstyrelsens beslut må klagan ej föras.

Om ansökning rörande pension.

29 §.

Ansökning rörande pension göres hos pensionsnämnden i det pensionsdistrikt,

där sökanden senast blivit mantalsskriven.

Ansökningen, som avfattas enligt fastställt formulär, skall innehålla

upplysningar angående sökandens arbetsförmåga, inkomster samt vad i

övrigt till utredande av hans pensionsrätt må erfordras, jämte en av

sökanden undertecknad, på heder och samvete avgiven förklaring, att

de lämnade upplysningarna äro med sanningen överensstämmande. År

sökanden ur stånd själv att avgiva sådan förklaring, skall riktigheten

av upplysningarna intygas av två trovärdiga, med sökandens förhållanden

förtrogna personer. Vid ansökningen fogas prästbevis angående

sökandens ålder.

Där ansökning allenast avser pension på grund av erlagda avgifter

enligt f> § första stycket, är uppgift om sökandens inkomster ej erforderlig.

s. 207 Kontrollera mot PDF

207

Kung!. May.ts Nåd. Proposition Nr 126.

SO §.

År ansökning gjord rörande pension, skall pensionsnämnden pröva

riktigheten av de i ansökningen lämnade upplysningar och på grund av

denna provning, åberopade handlingar och kända förhallanden besluta,

huruvida sökanden äger rätt till pension, samt bestämma storleken av

den årsinkomst, som skall läggas till grund för beräkning av pensionstilläggs

belopp.

"Sedan den i 28 § stadgade besvärstid gått till ända, skall, evad

besvär anförts eller icke. Deslutet i ärendet jämte tillhörande handlingar

av ordföranden ofördröjligen insändas till pensionsstyrelsen.

Har pensionsnämnden funnit sökanden berättigad till pension, skall

pensionsstyrelsen beräkna och fastställa beloppet samt utfärda pensionsbrev,

som''genom nämndens försorg tillställes pensionstagaren. Uppgår det

beräknade beloppet icke till sex kronor om året, må dock pension ej

utgå och förty ej heller pensionsbrev utfärdas.

Finnes pensionsnämnds beslut strida mot denna lag, äger pensionsstyrelsen,

där ej på grund av anförda besvär rättelse kan ske, att återförvisa

ärendet till förnyad prövning. _ . _

Vad nu stadgats gäller i tillämpliga delar jämväl i fråga om ökning

eller minskning av pension. Innan pensionsnämnd fattar beslut i ärende

rörande minskning av pension, skall nämnden lämna pensionstagaren

tillfälle att yttra sig.

Om pensions utbetalande.

31 §.

Pension utgår från den dag, rätt till pension inträtt, vilket, då

annat förhållande ej visas, anses hava skett den dag pensionen sökes.

Pensionen upphör med utgången av den manad, under vilken pensionstagaren

avlidit. _ . .

Lag samma vare i tillämpliga delar i fråga om ökning eller minskning

av pension.

32 §.

Utbetalning av pension verkställes genom postanstalten i den ort,

där pensionstagaren vistades, då ansökning om pension gjordes, därest

icke i ansökningen uppgivits annan postanstalt. Anvisning å den post
-

s. 208 Kontrollera mot PDF

208 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

anstalt, genom vilken utbetalningen sker, skall i pensionsbrevet lämnas.

Avflyttar pensionstagaro till annan ort, eller önskar pensionstagare eljest

pensionens utbetalande genom annan än förut angiven postanstalt, må

pensionsstyrelsen förordna om utbetalningens verkställande genom annan

postanstalt.

Pension må för varje kalendermånad lyftas tidigast den 15 i samma

månad eller, om den dagen inträffar å sön- eller helgdag, nästpåföljande

söckendag; dock att, om pensions årliga belopp ej uppgår till 30 kronor

eller pension utgar till någon, som flyttat ur riket, beloppet utbetalas

allenast en gång för varje år efter ingången av därpå följande år.

1 ensionsbelopp, som ej lyftats inom ett år, sedan det till betalning

förfallit, vare förverkat och tillfälle den i 12 § omnämnda fonden.

Om understöd.

33 §.

Den, som . efter fyllda femton år bliver till arbete varaktigt oförmögen,

men för vilken avgifter till erhållande av pension icke blivit

erlagda, ävensom den, vilken vid nämnda ålder redan är varaktigt arbetsoförmögen,

äger erhålla understöd under villkor och med belopp,

som angående pensionstillägg är i 6 § stadgat.

Änkling,, änka eller, ogift kvinna, som är till arbete varaktigt oförmögen,

men icke berättigad till pension och vilken har att försörja egna

barn under femton år, äger för barnen erhålla understöd under villkor

och med belopp, som i 6 § är stadgat angående pensionstillägg för barn.

Beträffande understöd, varom ovan sägs, gäller även i övrigt i tilllämpliga

delar vad i denna lag är föreskrivet om pensionstillägg och

om kostnaden, för dess bestridande samt om ansökning rörande pension

och om pensions utbetalande.

Om frivilliga avgifter.

34 §.

. För att vid varaktig oförmåga till arbete och senast vid fyllda sextiosju

år erhålla pension utöver vad ovan i denna lag stadgas, vare det

envar svensk man eller kvinna, som fyllt femton år, medgivet att, på

sätt Konungen bestämmer, erhålla försäkring genom erläggande av fri
-

s. 209 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

209

villiga avgifter. Dylika avgifter må för varje gång ej erläggas med

mindre belopp än en krona eller, där högre belopp erlägges, annorlunda

än med helt antal kronor, och ej heller må för någon under ett kalenderår

avgifter erläggas till högre sammanlagt belopp än det antal kronor,

som motsvarar halva antalet fyllda levnadsår.

De frivilliga avgifterna ingå till den i 12 § omnämnda fonden.

Årliga beloppet av pension enligt denna § skall utgöra för varje

erlagd avgift en och en tredjedels procent av avgiftens belopp för varje

helt år, som förflutit från den dag avgiften erlades till den dag, från

vilken pensionen utgår.

För pensionstagare, som åtnjuter pensionstillägg, höjes pensionen

med en tredjedel.

Kostnaden för sådan höjning av pension bestrides av statsmedel.

Finnes någon hava försummat att fullgöra honom enligt 4 § åliggande

avgiftsplikt för år, varunder frivillig avgift för honom erlagts,

skall vid bestämmande av pensionens belopp hänsyn ej tagas till den

frivilliga avgiften i vidare mån än denna avgifts belopp må överstiga

beloppet av den försummade avgiften.

Beträffande avgifter och pensioner, som i denna § avses, länder i

tillämpliga delar till efterrättelse vad 13 § innehåller om verkställande

av undersökning å vissa tider av pensionsvillkor och fond, om ändring

av villkoren och om gottgörelse med statsmedel av möjligen uppkommen

brist.

35 §.

Rätt till pension eller understöd enligt denna lag kan icke överlåtas

och må förty ej för gäld tagas i mät.

36 §.

De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna lag innehåller, finnas

erforderliga för lagens tillämpning, meddelas av Konungen.

Övergångsbestämmelser.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1914; dock att rätt till

understöd enligt 33 § ej tillkommer den, som då fyllt sextio år, ej

heller den, som då fyllt femton år och är till arbete varaktigt oförmögen

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 90 höft. 27*

s. 210 Kontrollera mot PDF

210

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

samt år 1913 under sammanlagt mer än fyra månader åtnjutit full försörjning

av fattigvården, välgörenhetsinrättningar eller enskilda personer.

För den, som vid lagens ikraftträdande fyllt tjugo år, skall den pension

eller del därav, som jämlikt 6 § första stycket beräknas till viss

procent av erlagda pensionsavgifter, utgå med följande procent av dessa

avgifters sammanlagda belopp, nämligen

för

den,

som

fyllt 20,

men

icke

25

år

med

29

procent

B

))

))

»

25,

»

))

30

B

B

28

B

B

B

))

b

SO,

))

»

35

B

B

27

B

B

»

B

»

35,

»

''»

40

B

B

26

B

))

i)

B

b

40,

»

B

45

B

B

25

B

))

)>

B

»

45,

»

B

50

B

B

24

B

»

))

))

»

50,

»

B

55

B

B

23

B

))

»

B

B

55,

»

B

60

B

B

22

B

»

B

B

B

60 .

21

B

Den ökade kostnad, som av denna bestämmelse föranledes, bestrides

av statsmedel.

s. 211 Kontrollera mot PDF

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

211

Protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd, onsdagen den

19 mars 1913.

Närvarande:

Justitieråden Tliomasson,

Gustaf Carlson,

Svedelius,

Regeringsrådet Thulin.

Enligt lagrådet den 14 innevarande månad tillhandakommet utdragav

protokollet över civilärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet

den 7 i samma månad, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle, för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, inhämtas

över upprättat förslag till lag om allmän pensionsförsäkring.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet

föredragits av ledamoten och sekreteraren i bankinspektionen Claes Gustaf

Lagercrantz.

Lagrådet yttrade:

Vid granskningen av förevarande lagförslag har lagrådet helt naturligt

icke kunnat inlåta sig på de finansiella grunder, vara förslaget vilar.

Vid sådant förhållande har beträffande åtskilliga stadganden granskningen

måst inskränkas till att bliva av väsentligen formell natur. De erinringar,

vartill granskningen föranlett, äro upptagna här nedan under särskilda

lagrum i förslaget.

3 §•

Då de mål, som enligt förslaget komma att handläggas av pensionsstyrelsen,

kunna beröra civilrättsliga förhållanden, synas de grundläggande

bestämmelserna angående styrelsens organisation vara av natur att böra

genomföras i den för stiftande av civillag stadgade ordning och lämpligast

upptagas i själva lagen. Den minsta fordran, som måste upp
-

s. 212 Kontrollera mot PDF

212

Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 126.

ställas, där pensionsstyrelsen skall bliva sista instans, är att vid behandlingen

av besvärsmål och då oberoende av besvär fråga uppkommer om

lagligheten av pensionsnämnds beslut, skola närvara utom chefen minst

två ledamöter, av vilka åtminstone en skall hava fullgjort vad författningarna

föreskriva dem, som uti domareämbeten må nyttjas, samt att i

händelse därvid skiljaktiga meningar uppstå, skall gälla vad allmänna

lagen stadgar angående omröstning till dom.

5 §•

Genom en i 15 § av kommitténs förslag under bearbetningen inom

departementet vidtagen ändring är det möjliggjort för kommun att bestämma,

att de för ett år påförda avgifter, som kommunen har att uppbära,

skola inbetalas först efter årets utgång. Då med stadgandet i

första stycket av 5 § uppenbarligen avses, att den avgift, som är påförd

en avgiftspliktig för det år, under vilket han fyller sextiosex år, skall

av honom gäldas, även om uppbördsstämman hålles efter årets utgång,

men ordalagen i viss mån strida däremot, torde en jämkning i stadgandets

avfattning böra äga rum.

8 §•

Därest någon, som åtnjuter pensionstillägg, befinnes icke längre

vara till arbete varaktigt oförmögen, kan enligt första stycket i denna §

tillägget indragas. Någon motsvarande bestämmelse rörande indragningav

avgiftspension förekommer däremot icke i förslaget. Enligt detta är

alltså den, som erhållit avgiftspension, berättigad bibehålla denna, även

om han sedermera före fyllda 67 år skulle återfå sin arbetskraft. Något

skäl att upprätthålla en sådan åtskillnad mellan avgiftspension och pensionstillägg

synes dock icke föreligga. Lagrådet hemställer därför om sådant

tillägg till denna §, att omförmälda bestämmelse göres tillämplig även

å den, som före uppnådd ålder av 67 år åtnjuter avgiftspension. Härigenom

kan jämväl undvikas den o egentligheten, att en person samtidigt

är pensionstagare och avgiftspliktig.

10 §.

Enligt kommitténs förslag hade varje kommun att bestrida viss del

av pensionstilläggen för de i kommunen mantalsskrivna pensionstagarna.

Däremot fördelas enligt det remitterade förslaget kommunernas bidrag

s. 213 Kontrollera mot PDF

213

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

dem emellan, i förhållande till storleken av den inom varje kommun

debiterade bevillning. Sålunda sammanslås samtliga kommuners bidragtill

ett helt, och den särskilda kommunens beskattningsrätt anlitas till

att täcka viss kvotdel av det hela. En kommuns bidrag står alltså icke

i någon relation till kommunens särskilda behov.

Det kan ifrågasättas, huruvida sistnämnda förfaringssätt överensstämmer

med ordalydelsen i § 57 regeringsformen och med samma stadgandes

grunder i fråga om kommunal självstyrelse och därmed följande ansvar.

Tillämpat på andra områden för kommunal verksamhet skulle det nu

föreslagna fördelningssättet innebära exempelvis att församlingarnas utgifter

för folkskoleväsendet skulle kunna så ordnas, att, med bibehållande av

de särskilda kyrkostämmornas beslutanderätt, samtliga församlingars utgifter

sammanlades till en summa och därefter utsloges på de särskilda

församlingarna efter bevillningen. En dylik anordning innefattar något

väsentligen annat än att staten helt eller delvis övertager en skyldighet,

som förut ålegat kommunerna, eller träder emellan, där den kommunala

skattebördan kan anses vara obilligt betungande. Åtminstone i nu föreslagen

ordning lärer en statsskatt icke kunna påläggas kommuner, och

vill man fördela en utgift mellan stat och kommun, kräves att varje

kommuns andel lämpas efter dess behov och icke efter riksbehovet.

Kommittén har också såsom ett avgörande skäl att låta kommunerna

bära en del av kostnaderna åberopat, att kommunerna komma att utöva

ett betydelsefullt inflytande på bestämmandet av den del av pensionsbeloppen,

som bestrides av allmänna medel. Kommitténs syfte härmed

synes dock icke med säkerhet kunna nås, om det nu föreslagna fördelningssättet

följes.

Enligt lagrådets mening torde fördenskull detta fördelningssätt

kommunerna emellan icke kunna bibehållas. Den avsedda utjämningen

torde böra äga rum på annat sätt.

13 §.

Andra stycket i denna § torde böra utgå ur förslaget. I sitt yttrande

till protokollet vid förslagets remitterande har departementschefen

vitsordat, att de i detta stycke upptagna bestämmelser icke kunna vara

bindande och att för övrigt en tillämpning av desamma näppeligen bleve

påkallad. Vid sådant förhållande lärer icke föreligga något skäl att

bibehålla bestämmelser, vilka skulle kunna giva anledning till oriktiga

föreställningar om det skydd, som utan något lagstadgande bör tillkomma

medborgares rättigheter. Det synes jämväl oegentligt att såsom här

s. 214 Kontrollera mot PDF

214 Kung1. Maj ds Nåd. Proposition Nr 126.

skett föreskriva, att de förutsatta ändringarna skulle genomföras i annan

än den för civillags antagande stadgade ordning, då desamma kunde

komma att avse bestämmelser av civilrättslig natur. Beaktas lagrådets

hemställan, bör motsvarande bestämmelse i 34 § utgå.

14 17 §§.

Det är naturligtvis av synnerlig vikt att i lagen otvetydigt angives,

vilka skyldigheter åligga de avgiftspliktiga med avseende å pensionsavgifternas

erläggande och vilken betydelse de guldna avgifterna få vid

beräkningen av pensionsbeloppen. Enligt förslaget bliva de för alla lika

avgifterna å tre kronor alltid inbetalade till fonden; försummar den avgiftspliktige

själv betalningen, har vederbörande kommun att gälda avgiften.

Emellertid framgår av kommitténs motiv, att de sålunda inkomna avgifterna

ej alltid skola tillgodoräknas de avgiftspliktiga; ej ens alla avgifter,

som en'' avgiftspliktig betalt till kommunen, beräknas, utan endast de av honom

i rätt tid erlagda. Ordalagen i 6 §, som innehåller föreskrift om pensionens

beräkning, angiver icke en dylik inskränkning i pensionstagarens

rätt, och stadgandena om uppbörden synas icke med önskvärd tydlighet

utmärka, när en avgift skall anses vara erlagd å sådan tid, att den må

tagas i beräkning vid pensionsbeloppets bestämmande. Kommunen, som

äger bestämma den ordning, i vilken avgifterna böra erläggas, utsätter

naturligtvis viss tid, inom vilken avgiften i eu eller flera terminer skall

vara inbetald. Det är möjligt, att en avgiftspliktig, som försummat

denna tid, kommer med sin avgift, innan kommunen inlevererat avgiftssumman.

till pensionsfonden eller måhända efteråt, men iöre insändandet

av förteckningen till pensionsstyrelsen. Givetvis kan inom de särskilda

kommunerna olika uppfattning göra sig gällande, huruvida i dylika

fall avgiften må i förteckningen upptagas såsom erlagd av den avgiftspliktige.

I sammanhang härmed må erinras, att av lagtexten icke framgår,

huruvida den avgiftspliktige, om han delvis erlagt en årsavgift men ej

betalt hela avgiften, får tillgodoräkna sig det erlagda beloppet vid pensionens

bestämmande. Om kommunen, såsom förutsatts, bestämt erläggandet

av avgiften i särskilda terminer, kan ett dylikt fall lätteligen

tänkas. Av den utav kommittén föreslagna, numera ändrade anordningen

att vad å kronodebetsedel inflöte skulle i första hand anses gälla därå

upptagen pensionsavgift kunde ock följa, att en pensionsavgift endast

delvis bleve gulden. Endast såtillvida synes i lörslaget vara given

någon bestämmelse i omförmälta avseende, som enligt tredje stycket i

s. 215 Kontrollera mot PDF

215

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

6 § höjning av pensionstillägget får äga rum blott med hänsyn till fullständigt

gulden avgift.

Enligt kommitténs förslag skulle de pensionsavgifter, kommunen

hade att uppbära, vara för varje år erlagda senast en månad före årets

utgång. Vid den förändring av stadgandet, som inom departementet

vidtagits, har icke utsatts någon sluttermin för uppbörden. Då det naturligtvis

icke kan medgivas kommunen att uppskjuta denna ens någon

avsevärd tid, synes stadgande om sådan sluttermin erforderligt.

De bestämmelser, som äro givna angående kommunens garanti för

pensionsavgifterna å tre kronor, hänföra sig i förslaget allenast till det

fall, då uppbörden av samma avgifter verkställes av kommunen. Emellertid

lärer vara avsett, att sådan garanti skall åligga kommunen jämväl då

efter särskilt förordnande av Konungen uppbörden av dessa avgifter skall

verkställas i samband, med kronouppbörden. Ett stadgande till undanröjande

av missförstånd därutinnan torde icke kunna undvaras.

I kommitténs förslag stadgades i 16 § tredje och fjärde styckena, att

de pensionsavgifter av fem och tio kronor, som uppfördes å kronodebetsedlarna,

icke finge utsökas sedan sex månader förflutit efter utgången

av det år, under vilket avgifterna blivit påförda, samt att uppbördsmyndigheten

skulle varje år före den 1 augusti till pensionsstyrelsen (pensionsrådet)

insända uppgift över de för nästföregående år erlagda och indrivna

avgifterna. Denna uppgift kom alltså att innehålla fullständiga och

slutgiltiga upplysningar angående vilka avgiftspliktiga erlagt ifrågavarande

årsavgifter. Då nu i det remitterade förslaget tiden för rätten

att utsöka avgifterna utsträckts från sex månader till ett år men uppgiften

skall insändas före den 1 september, bliver denna ofullständig.

Under de återstående fyra månaderna av året kunna ytterligare avgifter

komma att betalas eller indrivas. Vill man bibehålla anordningen att

för varje år för sig hava att tillgå en enda fullständig förteckning, erfordras

alltså en annan tidsbestämmelse för dess insändande.

Lagrådet torde här få erinra att i förslaget icke angives någon tid,

inom vilken den * avgiftspliktige må erlägga avgiften af fem eller tio

kronor. Avfattningen av tredje stycket i 16 § att sådan avgift ej må

utsökas efter viss tid skulle närmast giva anledning till den tolkning,

att frivilligt erläggande med laga verkan jämväl senare kunde ske.

Klart är att man av försäkringstekniska skäl icke kan medgiva inbetalning

hur sent som helst. Vad därutinnan må vara tillåtet torde böra utsägas

i förslaget.

I 17 § lämnas bestämmelser om rätt till besvärs anförande mot

bland annat taxeringsnämnds beslut enligt 15 §. Den formulering, som

s. 216 Kontrollera mot PDF

216

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

givits åt andra stycket i sistnämnda §, torde icke med tillräcklig tydlighet

angiva, vilka beslut taxeringsnämnden har att fatta. Nämnden

har naturligtvis att beträffande samtliga i den av mantalsskrivningsförrättaren

avlämnade förteckning upptagna personer avgöra, huruvida avgift

för året skall av dem erläggas eller icke. Ordalagen kunna emellertid

giva anledning till det missförstånd, att nästföregående förteckningskulle

vara bindande utom med avseende å dem, angående vilka förändringar

antecknas. I allt fall synes meningen icke vara att taxeringsnämnden

skulle i förteckningen påföra en var, som ansåges avgiftspliktig,

den lagstadgade avgiften tre kronor. Genom en sådan påföring och

anteckning om frihet för de övriga skulle givetvis klargöras, att nämnden

fattat beslut om alla de upptagna personerna. Och med sådan anordning

undvekes jämväl den eljest möjliga missuppfattning hos någon

granskande att, då vid hans namn icke upptagits någon avgift, han

trodde sig icke hava att gälda sådan. En ändrad avfattning av omförmälda

stycke i 15 § torde under alla omständigheter böra äga rum.

Det i 15 § upptagna stadgande om kommuns förmånsrätt för pensionsavgifter

torde hava sin rätta plats i 17 kap. handelsbalken.

21 §.

Några skäl synas icke föreligga att för behörighet att vara ordförande

eller ledamot i pensionsnämnd uppställa mindre fordringar än

t. ex. för behörighet till ledamotskap i kommunalnämnd.

26 §.

Lagrådet har ansett sig böra fästa uppmärksamheten därå, att bibehållandet

av det i sista punkten av andra stycket upptagna stadgandet

rörande arvode till ordförande i pensionsnämnd måste bliva beroende

därav, om vid lagens antagande i kommunalförordningen för landet givits

de bestämmelser, till vilka här hänvisats.

30 §.

Med hänsyn till den nya bestämmelsen i sista stycket av 9 § i det

remitterade förslaget torde en jämkning i avfattningen av sista stycket

i förevarande § vara erforderlig.

s. 217 Kontrollera mot PDF

217

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

31 §.

Den i första stycket givna bestämmelsen angående den tid, från

vilken pension skall utgå, är uppenbarligen icke ägnad att vinna någon

tillämpning i fråga om minskning av pension. Särskild föreskrift beträffande

sistnämnda fall lärer fördenskull vara erforderlig.

34 §.

Enligt av kommittén verkställda beräkningar äro kostnaderna för kvinnornas

pensionering relativt avsevärt större än för männens. I kommittéförslaget

hade fördenskull bestämts, att vid beräkning av kvinnopension

såväl i fråga om de obligatoriska avgifterna som de frivilligt erlagda

lägre procenttal skulle användas än beträffande pension åt man. 1 det

remitterade förslaget äro emellertid männen och kvinnorna i bägge dessa

fall likställda. Beträffande de obligatoriska avgifterna har föreskrivits,

att de för vinnande av sådan likställighet erforderliga medel skola gäldas

av staten och inbetalas för varje år till pensionsfonden. En analog

bestämmelse i fråga om frivillig försäkring är däremot icke given. Visserligen

skulle staten få träda emellan, om vid de tid efter annan återkommande

undersökningar av fonden skulle befinnas att denna visade

brist. Men då det väl ej är avsett, att de för männen erlagda avgifterna

skulle kunna i någon mån komma kvinnorna tillgodo, samt det ej heller

torde böra ifrågakomma, att det bidrag från statens sida, som enligt beräkningarna

alltid bleve erforderligt, skulle år efter år kumuleras och inbetalas

först efter varje undersöknings avslutande, synes särskild föreskrift

uti ifrågavarande hänseende vara av nöden.

Ur protokollet

Erik Öländer.

Bihang till Riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 90 höft.

28*

s. 218 Kontrollera mot PDF

218

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 28 mars 1913-

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Staaff,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena greve Ehrensvård,

Statsråden: Petersson,

Schotte,

Berg,

Bergström,

friherre Adelswård,

Petrén,

Stenström,

Larsson,

Sandström.

Chefen för civildepartementet, statsrådet Schotte anmälde dels lagrådets

den 19 mars 1913 avgivna utlåtande över det inom civildepartementet

utarbetade förslaget till lag om allmän pensionsförsäkring, dels

ock, efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet,

förslag till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken samt

yttrade:

»Lagrådet har mot förslaget till lag om allmän pensionsförsäkring

framställt vissa anmärkningar; och tillåter jag mig att nu redogöra för

desamma under förslagets särskilda lagrum och därvid angiva de ändringar

av förslaget, till vilka dessa anmärkningar funnits böra föranleda.

På samma gång skall uppgift lämnas om vissa andra smärre ändringar

i förslaget.

s. 219 Kontrollera mot PDF

219

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Vid 3 § i lagförslaget har lagrådet anmärkt, att då de mål, som

enligt förslaget komme att handläggas av pensionsstyrelsen, kunde beröra

civilrättsliga förhållanden, de grundläggande bestämmelserna, angående

styrelsens organisation syntes böra genomföras i den för stiftande

av civillag stadgade ordning och lämpligast upptagas i själva lagen.

Den minsta fordran, som måste uppställas, där pensionsstyrelsen skulle

bliva sista instans, vore, att vid behandlingen av besvärsmål och då

oberoende av besvär fråga uppkomma om lagligheten av pensionsnämnds

beslut, skulle närvara utom chefen minst två ledamöter, av vilka åtminstone

en skulle hava fullgjort vad författningarna föreskreve dem, som

uti domareämbeten finge nyttjas, samt att, i händelse därvid skiljaktiga

meningar uppstode, skulle gälla vad allmänna lagen stadgade angående

omröstning till dom.

Med anledning av denna anmärkning hava i paragrafen införts de

bestämmelser rörande behandlingen av besvärsmål och, oberoende av

besvär, av fråga om lagligheten av pensionsnämnds beslut, vilka , lagrådet

funnit oeftergivliga, med den jämkning allena, att, då pensionsstyrelsens

chef icke synts rimligen kunna betungas med deltagande i

handläggningen av vart och ett av det mycket betydande antalet mål

av ifrågavarande slag, de i behandlingen deltagandes antal bestämts

till två ledamöter förutom föredraganden.

Enär pensionsstyrelsens verksamhet funnits böra i lika mån som

dess organisation till sina grunddrag bestämmas av Konung och Riksdag,

har eu jämkning företagits jämväl i sista stycket av förevarande

paragraf. Förslag till bestämmelser rörande pensionsstyrelsens organisation

och verksamhet är under utarbetande.

I fråga om 5 § erinrar lagrådet att, sedan genom en i 15 § av

kommitténs förslag vidtagen ändring möjliggjorts för kommun att bestämma,

att de för ett år påförda avgifter, som kommunen, har att

uppbära, skola inbetalas först efter årets utgång, en jämkning i avfattningen

av förstnämnda paragraf borde äga rum, så att tydligt framginge,

att den avgift, som är påförd en avgiftspliktig för det år, under vilket

han fyller sextiosex år, skall av honom gäldas, även om uppbördsstämman

hålles efter årets utgång. .... n

I anledning av denna erinran har paragrafen blivit ändrad. Dessutom

har jag, med hänsyn särskilt till den olägenhet, som måste

anses ligga däri, att ett avsevärt antal personer skulle nödgas , efter

inträdd invaliditet erlägga pensionsavgifter, vilka påförts dem innan

de blivit invalider, funnit lämpligt i denna del återupptaga kommit
-

s. 220 Kontrollera mot PDF

220

Kung!. Maj ds Nåd. Proposition Nr 126.

téns förslag, enligt vilket skyldigheten att erlägga pensionsavgift i

dessa fall gjordes beroende av förhållandena vid tiden för uppbörden.

Härav har betingats en jämkning av 5 § första stycket samt införande

såsom ett sista stycke i 17 § av kommitténs ur det remitterade förslaget

uteslutna 17 §.

Vid 8 § anmärker lagrådet, att något skäl icke synes föreligga att

upprätthålla den åtskillnad mellan avgiftspension och pensionstillägg,

som. ligger däri, att det senare men icke den förra kan indragas, om

pensionstagaren befinnes icke längre vara till arbete varaktigt oförmögen,

och hemställer däriör om sådant tillägg till denna paragrafs första stycke,

att där förekommande bestämmelse om indragning av pensionstillägg

göres tillämplig även å den, som före uppnådd ålder av 67 år åtnjuter

avgiftspension.

I enlighet med denna hemställan har paragrafens första stycke

ändrats därhän, att jämväl avgiftspension må kunna indragas för den,

som icke längre är mantalsskriven i riket, ävensom för den, som befinnes

icke längre vara till arbete varaktigt oförmögen och vilkens pensionsrätt

icke kan grundas å uppnådd ålder av 67 år.

Mot stadgandet i 10 § om fördelningen emellan kommunerna av

deras bidrag till bestridande av pensionstilläggen anmärker lagrådet, att

det kan ifrågasättas, huruvida där angivna förfaringssätt överensstämmer

med ordalydelsen i § 57 regeringsformen och med samma stadgandes

grunder i fråga om kommunal självstyrelse och därmed följande ansvar.

En anordning sådan som den föreslagna innefattade något väsentligen

annat än att staten helt eller delvis övertoge en skyldighet, som förut

ålegat kommunerna, eller trädde emellan, där den kommunala skattebördan

kunde anses vara obilligt betungande. Åtminstone i nu föreslagen

ordning torde en statsskatt icke kunna påläggas kommuner, och

ville man fördela en utgift mellan stat och kommun, krävdes att varje

kommuns andel lämpades efter dess behov och icke efter riksbehovet.

Vidare erinrar lagrådet, att kommittén såsom ett avgörande skäl att

låta kommunerna bära eu del av kostnaderna åberopat, att kommunerna

komme att utöva ett betydelsefullt inflytande på bestämmandet av den

del av pensionsbeloppen, som bestredes av allmänna medel, samt att

detta kommitténs syfte icke syntes med säkerhet kunna nås, om det

föreslagna fördelningssättet följdes. Den avsedda utjämningen kommunerna

emellan borde därför äga rum på annat sätt.

Ehuru jag icke blivit övertygad därom, att avgörande hinder

av konstitutionell natur förefinnas mot den av mig föreslagna anord
-

s. 221 Kontrollera mot PDF

221

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 126.

ningen för fördelning emellan kommunerna av deras andel i kostnaden

för pensionstillägg och understöd, har jag dock, då denna fråga blivit

föremål för olika meningar, icke ansett mig böra vidhålla det remitterade

förslaget i denna del. Vid övervägande av de ändringar, som i

följd härav borde vidtagas i förslaget, har jag till en början ansett statens

andel av ifrågavarande kostnader icke böra utsträckas över tre fjärdedelar.

Med hänsyn till de väsande statsutgifterna och de ökade anspråk,

som i olika avseenden ställas och alltjämt komma att ställas på

statens mellankomst å olika områden, synes mig nämligen icke tillrådligt

att öka statsbudgetens belastning för ifrågavarande ändamål utöver

vad jag tidigare ifrågasatt. Å andra sidan hade jag vid det ursprungliga

förslagets uppgörande efter noggrannt övervägande funnit staten

böra bestrida tre fjärdedelar av pensionstillägg och understöd, vadan ej

heller tillräcklig anledning nu förelegat att minska statens bidrag till

försäkringens genomförande i förevarande del.

Det har därför nu närmast gällt att överväga, huru den fjärdedel

av pensionstillägg och understöd, som i det remitterade förslagei föreslagits

skola fördelas mellan kommunerna efter bevillning, borde åläggas

dessa. I sådant hänseende synas närmast två synpunkter vara att beakta,

den ena gagnet av kommunernas direkta ekonomiska intresse av

försäkringens genomförande, varmed en på vissa håll tilläventyrs välbehövlig

sporre för de kommunala pensionsnämnderna att förfara med

tillräcklig varsamhet beträffande tilldelande av pensionstillägg och understöd

skulle vinnas, och den andra nödvändigheten av att icke genom

att lägga för stor del av kommunandelen direkt på kommunerna ytterligare

öka den betydande ojämnhet, som redan förefinnes med avseende

å de kommunala skattebördorna, närmast för fattigvårdsändamål. Vid

avvägande av dessa synpunkter har jag trott mig finna den anordningkunna

ifrågasättas, att hälften av kostnaden — således en åttondel av

hela kostnaden — lägges direkt på kommunerna att fördelas mellan

dem efter den av kommittén föreslagna grund, och den andra hälften

— likaledes en åttondel av hela kostnaden — bestrides av landsting

och städer, som ej deltaga i landsting, att likaledes fördelas efter

kommitténs grund i tillämpliga delar. Den fullt effektiva utjämning

kommunerna emellan, som skulle vinnas genom att, på sätt i det remitterade

förslaget skedde, fördela kommunandelen efter bevillningssumman

inom de olika kommunerna, vinnes visserligen ej alldeles med

det nu framlagda förslaget, men landstingens bestridande av eu del av

förevarande kostnad verkar dock otvivelaktigt i utjämningssyfte. Åven

om utjämningen blir något olika till sin omfattning inom olika lands
-

s. 222 Kontrollera mot PDF

222

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 126.

tingsområden, bör den dock i flertalet fall bliva så effektiv, som omständigheterna

för närvarande kunna medgiva.

Det synes mig också uppenbart, att, då den av mig ursprungligen

föreslagna anordningen med kommunbidragets fördelande efter bevillningen

icke längre. ansetts böra vidhållas, ett förslag om landstingens

medverkan för pensionsförsäkringskostnadens bestridande ligger nära till

hands. Landstingen få redan nu vidkännas betydande utgifter för sjukvård,

vård av sinnesslöa o. s. v. Särskilt med avseende å bekämpandet

av lungsoten, den stora invaliditetsskaparen framför andra, hava ju

landstingen numera en bland sina viktigaste uppgifter. Genom att en

del av pensionsförsäkringens bördor läggas på landstingen få dessa direkt

intresse av de åtgärder till förebyggande av invaliditet, som landstingen

vidtagit eller framdeles kunna komma att genomföra. Det synes miosåledes

alldeles uppenbart, att den nu föreslagna anordningen överensstämmer

med och ansluter sig till flera av landstingens nuvarande viktigaste

uppgifter.

Den ytterligare fördel vinnes också genom landstingens deltagande

i pensionsförsäkringskostnaden, att ökad kontroll och enhetlighet vid

pensionslagens tillämpning skapas. Landstingen synas nämligen böra tillerkännas

rätt att, i den omfattning desamma pröva skäligt, utse ombud

att deltaga i pensionsnämnders inom landstingsområdet förhandlingar.

Jag har till statsrådsprotokollet den 7 mars uttalat mig om

betydelsen av kommunernas direkta ekonomiska intresse av pensionsärendenas

noggranna handhavande. Man kan hysa olika meningar om

huru starkt detta direkta ekonomiska intresse kan behöva göras. Landstingsombuden

böra i allt fall kunna bidraga till förekommande av slöseri

eller vårdslöshet vid utdelande av pensionstillägg och understöd, på

samma gång dessa ombud, som flerstädes torde få flere pensionsdistrikt

till sitt verksamhetsfält, kunna befrämja en enhetlig och rationell tillämpning

av lagens bestämmelser.

Det kan tilläventyrs förefalla den, som lägger stor vikt vid att all

omsikt och försiktighet iakttages vid tilldelande av pensionstillägg och

understöd, att den kostnadsandel, en åttondel, som — frånsett de i landsting

ej deltagande städerna — enligt förslaget komme att läggas på primärkommunerna,

vore alltför låg. Det bör dock härvid uppmärksammas,

dels att den skillnad i kostnad, som skulle uppkommit, om man i stället

för en. åttondel lagt t. ex. en sjättedel av totalkostnaden på kommunerna,

icke är vidare avsevärd — vid det största pensionstillägget av

150 kronor utgör skillnaden ej mer än 6 kronor 25 öre — dels och

s. 223 Kontrollera mot PDF

223

Ktmgl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

att ökade garantier i nämnda hänseende vinnas genom de föreslagna

landstingsombnden. Med en av vederbörande länsstyrelse utsedd ordförande

samt ombud såväl för pensionsstyrelsen %som för det jämte

primärkommunen i kostnaden deltagande landstinget — alla med besvärsrätt

till pensionsstyrelsen — höra farhågorna för att pensionsnämnderna

skola mindre omsorgsfullt handlägga pensionsärendena kunna

anses skäligen små. Givetvis kommer också pensionsstyrelsen att genom

meddelade föreskrifter, särskilda undersökningar o. s. v. söka tillse, att

pensionsnämnderna med tillräcklig omsikt handhava sina viktiga uppdrag.

" I de över kommittéförslaget avgivna yttrandena hava erinringar

framställts mot att pensionstillägg och understöd skulle tilldelas av mantalsskrivningskommunen

och icke av hemortsrättskommunen samt uttalats

farhågor för möjliga missbruk i anledning härav. Utan att vilja bestrida,

att sådana missbruk tilläventyrs någon gång skulle kunna inträffa, har

jag dock funnit eu annan anordning vara omöjlig att praktiskt genomföra.

De missbruk i antydda avseende, som kunna tänkas, bli också

mindre genom att primärkommunernas andel i pensionskostnaden ansenligt

minskats i förhållande till kommitténs förslag och att även landstingen

tagits i anspråk för nämnda kostnads bestridande. Det måste också

kunna förväntas, att obehöriga försök att överföra pensionsberättigade

från en kommun till en annan skola med tiden bliva ytterst sällsynta.

Rättelse bör också ofta kunna vinnas genom klagomål hos pensionsstyrelsen.

Jag hyser på dessa grunder icke några avgörande betänkligheter

mot att i förevarande del upptaga kommitténs förslag.

I anledning av vad jag sålunda anfört har 10 § undergått antydda

förändringar, varjämte till 27 § fogats ett nytt moment rörande

utseende av ombud för landstingen.

Genom eu ändring i 11 § bär möjliggjorts för kommun att även

till sådana i densamma hemortsberättigade pensionstagare, vilka icke

alldeles sakna egna medel, bevilja tillskott till pensionen.

Då, såsom jag i mitt yttrande den 7 innevarande mars framhållit,

de i andra stycket av 13 § upptagna bestämmelser icke kunna vara

bindande samt för övrigt en tillämpning av desamma näppeligen torde

bliva påkallad, har lagrådet funnit skäl icke föreligga att bibehålla bestämmelser,

vilka skulle kunna giva anledning till oriktiga föreställningar

om det skydd, som utan något lagstadgande borde tillkomma med
-

s. 224 Kontrollera mot PDF

224 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

borgares rättigheter. Uet har jämväl synts lagrådet oegentligt att såsom

här skett föreskriva, att de förutsatta ändringarna skulle genomföras

i annan än den för civillags antagande stadgade ordning, då desamma

kunde komma att avse bestämmelser av civilrättslig natur.

Med anledning av denna anmärkning har jag låtit andra stycket av

ifrågavarande paragraf utgå ur förslaget. Jämväl paragrafens fjärde

sfy eke har såsom överflödigt fått ur förslaget utgå och har motsvarande

förändring vidtagits i 34 §.

I fråga om 14—17 §§ har lagrådet anmärkt, att stadgandena om

uppbörden icke syntes med önskvärd tydlighet utmärka, när en avgift

skulle anses vara erlagd å sådan tid, att den finge tagas i beräkning vid

pensionsbeloppets bestämmande, samt att av lagtexten icke framginge,

huruvida den avgiftspliktige, om han delvis erlagt en årsavgift, men ej

betalt hela avgiften, finge tillgodoräkna . sig det erlagda beloppet vid

pensionens bestämmande. Vidare har erinrats, att stadganden. syntes

erforderliga dels om sluttermin för den kommunala uppbörden av pensionsavgifter

och dels om kommunens garanti för pensionsavgifterna å

tre kronor jämväl då uppbörden av dessa avgifter verkställdes i samband

med kronouppbörden. Lagrådet har än vidare påpekat, att då tiden för

rätten att utsöka pensionsavgifterna å fem och tio kronor utsträckts till

ett år efter utgången av det år, under vilket avgiften påförts, men varje

år uppgift om de för nästföregående år erlagda och indrivna pensionsavgifter

skulle före den 1 september insändas till pensionsstyrelsen, denna

uppgift måste bliva ofullständig, ävensom framhållit, att i förslaget borde

angivas den tid, inom vilken frivilligt erläggande av sistnämnda pensionsavgifter

kunde äga rum. Ytterligare har av lagrådet anmärkts, att

andra stycket av 15 § borde så ändras, att tydligt framginge, det taxeringsnämnden

hade att för varje i där omförmälda förteckning upptagen

person avgöra, huruvida avgift för året skulle av honom erläggas eller

icke. Till sist har framhållits, att det i 15 § av förslaget upptagna

stadgande om kommuns förmånsrätt för pensionsavgifter torde hava sin

rätta plats i 17 kap. handelsbalken.

Med anledning av dessa anmärkningar Lava ändringar vidtagits i

15 och 16 §§ samt utarbetats förslag till lag om ändrad lydelse av 17

kap. 12 § handelsbalken.

I anledning av lagrådets anmärkning vid 21 §, att för behörighet

att vara ordförande eller ledamot i pensionsnämnd icke borde uppställas

s. 225 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr ISO.

225

mindre fordringar än t. ex. för behörighet till ledamotskap i kommunalnämnd,

har paragrafen i vissa avseenden fullständigats.

Enär pensionsnämnd icke lärer komma att handhava annan medelförvaltning

än av egna expensmedel samt räkenskapshjälp alltså icke

torde bliva för nämnden erforderlig, har jämkning skett av 26 § andra

stycket.

Med hänsyn ''till lagrådets erinringar vid 30 och 31 §§ hava jämkningar

vidtagits i 30 § sista stycket och 31 § första stycket.

I 34 § har med anledning av anmärkning av lagrådet införts ett

stadgande om ett i förhållande till de av kvinnor erlagda frivilliga

avgifter stående tillskott av statsmedel till fonden.

Med anledning därav, att i det belopp, vartill den för pensionförsäkringen

påräknade arbetarförsäkringsfonden antagits uppgå vid ingången

av år 1914, inberäknats fondens avkastning för nämnda år, men

denna är i riksstaten för samma år upptagen, har jag funnit försiktigheten

bjuda att genom en jämkning i övergångsbestämmelserna i någon

mån nedbringa den kostnad för det allmänna, som av dessa bestämmelser

föranledes. Genom att låta den föreslagna, efter åldern fallande

skalan börja redan vid 18-årsåldern skulle, enligt vad regeringsrådet

Lindstedt upplyst, tillräckligt vara för angivna syfte vunnet.

Utöver de ändringar, för vilka här redogjorts, hava i det nu framlagda

förslaget till lag om allmän pensionsförsäkring vidtagits en del

jämkningar av väsentligen allenast redaktionell natur, vilka icke synas

vara av den betydelse, att för dem behöver särskilt redogöras.

Slutligen torde jag få nämna, att jag inom kort lärer bli i tillfälle

att underställa Kungl. Maj:t frågan om anslag för år 1914 för pensionsförsäkringens

genomförande, i sammanhang varmed torde lämnas en

allmän redogörelse beträffande de statsinkomster, vilka under försäkringens

utveckling synas kunna för densamma avses.

Departementschefen uppläste härefter det sålunda ändrade förslaget till

lag om allmän pensionsförsäkring, ävensom förslaget till

lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 90 käft.

29*

s. 226 Kontrollera mot PDF

226

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 126.

samt hemställde, att desamma måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,

genom nådig proposition föreläggas Riksdagen till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten

lämna bifall; och skulle till Riksdagen avlåtas

nådig proposition av den lydelse bilagan vid

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

E. Lomm.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1913.

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition ''Nr 126.

1

Bilaga A.

TILL KONUNGEN

Sedan tillfälle beretts vårt lands föreningar att uttala sig om det föreliggande

förslaget till allmän pensionsförsäkring, får Svenska Fattigvårdsförbundets arbetsutskott

härmed i underdånighet lämna sitt bidrag till den viktiga frågans belysning,

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 90 höft. (Nr 126.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

varvid utskottet emellertid måste meddela, att det icke, på grund av den knappa tid,

som stått till buds, varit möjligt att inhämta hela styrelsens uppfattning i frågan.

Först vid det till den 3 februari fastställda styrelsesammanträdet blir styrelsen i tillfälle

att yttra sig ämnet. I det här avgivna utlåtandet har emellertid arbetsutskottet

tillgodogjort sig uttalanden från åtskilliga av förbundets ombud.

Ett förslag, vilket så djupt som det föreliggande ingriper i folkets liv och

sträcker sina verkningar så långt fram i tiden, kommer, i fall det genomföres, att

utöva ett avgörande inflytande på de flesta former av samhällets och enskildas hittillsvarande

hjälpverksamhet. Det är därför berättigat, att, när det gäller bedöma

förslaget, man även gör sig reda för, vilken riktning dessa strävanden för befolkningens

höjande i ekonomiskt och socialt avseende hittills tagit, och om den nu

ifrågasatta lagstiftningen harmonierar med eller motverkar denna utveckling.

Om själva huvudmålet för dessa strävanden torde näppeligen råda någon meningsskiljaktighet.

Alla äro överens därom, att målet är att höja de enskilda individernas

ekonomiska och sociala ställning i högsta möjliga grad, att så långt sig göra

låter utsträcka tiden för deras produktiva verksamhet i samhället och att genom uppfostrings-,

eventuellt tvångsmedel värja samhället för arbetsovilliga och för samhället

skadliga eller farliga individer. Vägarna till nåendet av detta mål äro många, och

angående åtskilliga av dem råder ännu meningsskiljaktighet. Alla torde dock överensstämma

däri, att i främsta rummet böra komma de åtgärder, som avse att förebygga

nöd, sjukdom och arbetsoförmåga, emedan de lämna så mycket säkrare och

bättre resultat än de åtgärder, som avse att bota nödställdhet i olika former. Beträffande

positiva åtgärder för höjande av folkets välstånd äro meningarne mera delade:

många försök ha gjorts att genom understöd i en eller annan form från det allmännas

sida förbättra individernas ekonomiska ställning, och ännu finnas förespråkare

för en på sådan väg företagen utjämning av de enskildas ekonomiska ställning. Erfarenheten

har dock övertygat de flesta, som sysslat med dessa ting, därom, att välståndet

säkrast höjes genom de enskilda individernas egna ansträngningar, och att

därför samhället gör klokast i att med olika medel underlätta och understödja dessa

självhjälpssträvanden. Från denna synpunkt, som är utskottets, måste varje samhällets

åtgärd, som är egnad att försvaga dessa strävanden och lusten till eget arbete, betraktas

som ett misstag, vilket förr eller senare måste leda till minskning av det allmänna

och enskilda välståndet.

Betäffande slutligen behandlingen av dem, som av en eller annan anledning

kräva samhällets hjälp, så torde meningarna allt mer enat sig därom, att densamma

bör rättas efter de individuella fallen samt att det bör tillses, att de medel, som samhället

genom beskattning uttager för att hjälpa behövande, icke missbrukas. En

schablonmässig behandling av fall, som ur fysisk, psykisk och moralisk synpunkt skilja

sig från varandra, kan knappast ur någon synpunkt försvaras.

När utskottet går att från dessa allmänna synpunkter granska det föreliggande

förslaget, möter den svårigheten, att detsamma icke erhållit någon motivering, som

kan klargöra, hur förslaget kommer att verka. Kommittén har nämligen i sina utredningar

och beräkningar nästan uteslutande utgått från försäkringstekniska synpunkter,

visserligen utan att i alla avseenden följdriktigt tillämpa dessa — och de

folkpsykologiska och sociala synpunkterna hava föga beaktats.

Vad först angår åtgärder i syfte att förebygga invaliditet föreligger en icke obetydlig

erfarenhet därom från den utländska lagstiftningen rörande invaliditets- och

ålderdomsförsäkring. Utskottet tillåter sig påminna om den storslagna verksamhet,

som i Tyskland utövas av invalidförsäkringsanstalterna för att i möjligaste mån före
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

3

komma, att folksjukdomarna skapa invalider, och att söka lämna invaliderna en sådan

hjälp, att de snarast möjligt ånyo kunna bli arbetsdugliga. Redan år 1905 använde

de tyska försäkringsanstalterna 11 x/2 miljon mark endast för sjukvård i form av

medicin m. m. samt vård å sjukhus och sanatorier. Åt ej mindre än 78,300 lungsiktiga

lämnades vård, en mängd sjuka av annat slag erhöllo lämplig behandling och

enligt de undersökningar, som företagits, ha resultaten av denna sjukvård varit mycket

goda. För att giva de sjuka tillfälle att hämta krafter upprättas sanatorier och

särskilda jordbrukslcolonier med lindrigt arbete. Det uppges, att denna sjuk- och

sanatorievård är den mest populära grenen av försäkringsanstalternas verksamhet.

Under de senaste åren har denna verksamhet än mer utvecklats, så att år 1910 ej

mindre än 23,408,165 M. användes för sjukvård m. m. i förebyggande syfte.

Även i den nya engelska »National Insurance Act» av 1911 har denna hälsovårdande

uppgift beaktats. De genom ifrågavarande lag tillkomna »insurance committees»

äro ansvariga för den s. k. sanatoriehjälpen (sanatorium benefit) i främsta

rummet avsedd för tuberkulösa, men även för dem, som lida av kräfta, syfilis och

dylikt. Vården kan givas i hemmet, å sanatorier eller i olika slags anstalter o. v. s.

Betydliga fonder och avgifter äro för detta ändamål reserverade, och kommittéerna

kunna ej allenast bestrida kostnaderna för de sjukes förflyttande till vårdanstalt

utan även utsträcka vården till den försäkrades anhöriga.

Slutligen må nämnas, att enligt det norska förslaget till folkförsäkring var och

en försäkrad har rätt till »kur och pleie», i syfte dels att förhindra uppkomsten av

invaliditet och dels att ånyo göra invaliderna förvärvsdugliga.

Att sådana förebyggande åtgärder nödvändigtvis måste förenas med en invaliditets-

och ålderdomsförsäkring ligger i öppen dag. Om så ej sker, riskerar man ej

allenast att öka det allmännas kostnader för försäkringen utan även att onödigtvis kvarhålla

personer, vilka genom lämplig behandling åter kunna bli arbetsdugliga, i en

för samhället tärande och för dem själva olycklig belägenhet. Man kan även befara,

att den »försäkringsneuros», som ofta inställer sig såsom en följd av en allmän

invaliditetsförsäkring, skall få en stor omfattning, om inga åtgärder äro träffade att

bekämpa inbillade eller verkliga sjukdomar. Man har en särskild anledning att

framhålla detta krav, när, såsom i det svenska förslaget, den väsentliga delen av

pensionen kommer från det allmänna, ty, såsom den engelske nationalekonomen Sidney

Webb framhållit, bör staten tillförsäkra sig rätt, när den bekostar pension,

att enligt den mest lämpliga metod behandla den sjukdom, som berättigar till pension.

Från denna synpunkt är ett intimt samarbete mellan de lokala pensionsnämnderna

samt hälso- och sjukvården att på det varmaste förorda.

Ehuru sålunda åtgärder i syfte att förebygga invaliditet synas vara av starka

skäl påkallade, nämnes i det föreliggande förslaget, varken i lagtext eller motivering

ett enda ord om denna viktiga sak. Detta uppenbara förbiseende borde enligt utskottets

åsikt föranleda, att förslaget kompletteras med lämpliga bestämmelser i nu

antydd riktning.

Beträffande den inverkan, som den föreslagna pensionsförsäkringen skulle få på

befolkningens självhjälpssträvanden, är det naturligtvis ytterst svårt att på förhand bilda

sig en bestämd övertygelse. Förbundets ombud, som tillfrågats om denna del av

frågan, ha uttryckt olika meningar. En del ha ansett, att pensioneringen skulle befrämja

sparsamheten, andra ha ansett förslaget utan inverkan i detta avseende, medan

åter andra hållit före, att sparsamhetstendensen skulle lida ett betänkligt avbrott

genom de bestämmelser, lagen innehåller. För att först beröra pensionstilläggets

minskning i proportion till inkomsterna måste man visserligen erkänna, att, därigenom

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

att vid tilläggspensionens bestämmande blott hälften av den egna inkomsten skall

avräknas, den, som har något sparat, får det något bättre ställt än den, som ingenting

åtgjort i detta avseende. Men skillnaden blir i själva verket så obetydlig, att

den knappast kan förutsättas framkalla någon lust till sparsamhet, och kommer det i

ntsilct ställda »kommunala tillskottet» till användning, blir ställningen ofta minst

lika god för den, som ingenting sparat, som för den, vilken strävat att i någon

mån göra sig oberoende. På grund härav kan man befara, att åtskilliga personer

av en lagstiftning i enlighet med förslaget skola frestas att söka bereda sig största

möjliga tilläggspension genom att helt enkelt ställa det så, att de äro i saknad av

alla tillgångar, då behov av pension för dem uppstår. Detta kan ju åstadkommas

på det sätt, att man lever upp sina tillgångar eller på något sätt, som ej kan förekommas

genom bestämmelsernas i § 9, söker göra sig av med den sparda penningen.

I varje fall föreligger icke i den nu berörda anordningen någon uppmuntran till

sparsamhet. Mera bestämt kan man yttra sig om stadgandet, att ingen tilläggspension

skall tilldelas dem, som hava en årsinkomst av 300, respektive 250 kr. Det torde

nämligen vara ganska visst, att lusten att bilda eget kapital härigenom skall motverkas.

Man kan visserligen invända, att de belopp, det allmänna lämnar, äro så

relativt små, att de knappast böra kunna öva någon ofördelaktig inverkan på den

naturliga benägenheten för sparsamhet. Men dels har man anledning tro, att (ifall

så visar sig behövligt) dessa tilläggspensioner efterhand komma att ökas, dels komma

åtminstone i en del samhällen dessa pensioner att kompletteras av de kommunala

tillskotten, varför man redan nu kan tänka sig ett bidrag av det allmänna å 300 å

400 kr. pr år. När beloppen bli så pass betydliga, har man anledning befara, att

benägenheten att genom självhjälp förskaffa sig ett existensminimum väsentligt skall

förminskas, medan å andra sidan frestelsen att på mer eller mindre oärligt sätt

kringgå lagens bestämmelser, i syfte att komma i åtnjutande av »pension», betydligt

skall ökas. Detta senare har särskilt kraftigt framhållits av ombudet i Sandviken,

som därvid uttryckt fattigvårdsstyrelsens enhälliga mening.

Utskottet kan således ej finna det föreliggande förslaget egnat att i det stora hela

befrämja sparsamhet och omtänksamhet, och det är svårt att utan en omläggning

av själva grundprinciperna uppnå detta önskvärda syfte. Det, som gör förslaget ännu

betänkligare ur ifrågavarande synpunkt, är, att den s. k. försäkringen till en så väsentlig

del är ett samhällsunderstöd, vilket utan några inbetalningar kommer den »försäkrade»

till godo. Den s. k. avgiftspensioneringen är ju för det allra största antalet pensionärer

en ren obetydlighet, varemot pensionstillägg och kommunaltillskott är det väsentliga

i pensionen. Under sådana förhållanden förefaller det utskottet, att förslaget ej får

karaktären av en verklig försäkring, utan av ett understöd, som i rikligare mån kommer

dem till godo, som icke tänkt på sin framtid. En riktigare väg att beträda synes

vara, att det allmännas medel användas att stimulera till ökad sparsamhet. I det

norska folkförsäkringsförslaget söker man uppnå detta genom att pensionen växer

efter antalet inbetalda premier och deras belopp, så att den blivande pensionären

eggas att fortsätta med premieinbetalningen och i det längsta undviker att begära

pension. En dylik anordning skulle även försvaga den med rätta befarade benägenheten

att utan verklig anledning begära pension samt bidraga att förekomma den

förut omnämnda neurosen.

Förslagets bestämmelser om huru begreppet invaliditet rätteligen bör tolkas och dess

föreliggande konstateras förefalla synnerligen svävande och kunna svårligen undgå

att giva anledning till tvistigheter och orättvisor. Det är ett allmänt erkänt missförhållande

i nu gällande fattigvårdslag, att den så gott som tvingar en kvinna, som

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

5

lämnats ensam med den dubbla uppgiften att vårda och försörja flera barn, att söka

erhålla intyg om, att hon är oförmögen till arbete, för att med stöd därutav få det

bidrag från det allmänna, som hon för barnens skull ej kan undvara. Man har afledning,

att hoppas, att detta missförhållande i en ny fattigvårdslag skall komma

att avhjälpas. Enligt det föreliggande pensionsförsäkringsförslaget blir invaliditeten

avgörande för erhållande av pensionstillägg och intyg om bristande arbetsförmåga

mer än någonsin för den behövande eftersträvansvärt. Det blir en frestelse

för den, som har otillräcklig inkomst, att söka erhålla ett sådant intyg, och påtryckningar

i den riktningen från anförvanters och andras sida komma helt visst ej att saknas.

Den uppfattning, som kommit till synes i reservantens förslag om »understöd

åt minderåriga barn», att en kvinna skulle »kunna anses som invalid,» i den mening,

att en del av hennes arbetskraft konsumeras i och för barnens vård och uppehälle,

kan av utskottet ej gillas.

Såsom förut antytts, måste det vid varje användning av det allmännas medel

noga tillses, att missbruk i möjligaste mån förekomnas. Detta gäller visserligen om

alla former av hjälpverksamhet, men ännu strängare bör regeln tillämpas, när det

gäller medel, som kunna tvångsvis uttagas från även de sämst ställda skattebetaarna.

Kommittén har sökt ett skydd mot missbruk genom bestämmelserna i §§ 8

och 9, men en närmare granskning visar, att dessa bestämmelser i många fall måste

bliva ineffektiva. Bestämmelserna lägga till exempel intet hinder i vägen för att

invaliden förslösar det allmännas medel. Det skulle sålunda bli möjligt för en till

arbete oförmögen, som ar alkoholist, att regelbundet efter uppbärandet av pensionen

förslösa pensionsbeloppet, för att sedan, när nöd uppstår och i avvaktan på nästa

pensionsutbetalning, begära fattigvårdsunderstöd. Fattigvården kan naturligen ej vägra

understöd, men har enligt lagen ingen rätt att övertaga pensionen.

Förslaget skulle emellertid, om det oförändrat antages, även på andra sätt leda

till uppenbart slöseri med allmänna medel.

förslaget upptager sålunda endast en form av hjälp, nämligen det kontanta

understödet, och rörande dettas användning skall ingen som helst kontroll förekomma.

Säkerligen skulle denna understödsform för ett stort antal pensionärer vara den

riktiga, men lika säkert är, att den skulle vara fullständigt olämplig för andra. Erfarenheten

har lärt, ej minst inom fattigvården, att det kontanta understödet i ett

ofantligt stort antal fall missbrukas, och det är knappast någon anledning att tro,

att detta mindre skall bliva fallet, när understödet utgår i form av pension, än när

det kallas fattigvård. Detta så mycket mindre som i pensionsförsäkringsförslaget ett

bestämt avsteg göres från tvänne viktiga principer, som hittills överallt hävdats inom

det moderna understödsarbetet, nämligen att hjälpen skall lämnas först sedan man

noga undersökt, på vilket sätt densamma i det individuella fallet bör komma den

behövande till godo och att sedermera kontroll över användningen av det allmännas

medel bör äga rum. I förslaget förutsättes nämligen ingen som helst utredning av

den sökandes föregående levnad, varav till exempel kunde framgå, huruvida han

vore i stånd att själv taga hand om sig; det enda, som utredningen skall avse, är

det rent ekonomiska behovet. Något som helst övervakande av att medlen på ett

förnuftigt sätt användas är ej ifrågasatt.

Under sådana förhållanden torde det ej kunna förhindras, att missbruk av de på

beskattningsvägen uttagna medlen i stor utsträckning skulle förekomma, om lagförslaget i

oförändrad form antages. Det må erinras om, att, när förslaget i sin helhet bleve

genomfört och enligt de förhållanden, som gällde 1907, ej mindre än 88,679 personer,

som förut helt eller delvis försörjts av fattigvården, skulle erhålla pension. Och då

s. 6 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

6

det på grund av de undersökningar, som på officiell väg företagits i vårt land, beräknats,

att omkring l/3 av dem, som erhålla fattigvård, kommit till sin beroende ställning

tillföljd av eget eller andras alkoholmissbruk, synes det uppenbart, att den

föreslagna pensioneringen skulle komma att medföra ödesdigra följder, närmast motsvarande

dem, som uppstå av kritiklöst allmosegivande.

Det bör i detta sammanhang erinras, att de nu antydda missförhållandena ej

blott skulle innebära ett meningslöst slöseri med allmänna medel samt lända till

skada för pensionärerna själva, utan de skulle även vara ägnade att bringa hela

pensioneringen i misskredit. Särskilt skulle det nog uppstå ovilja mot denna statsliga

anordning bland dem, som genom ärligt arbete sökte göra rätt för sig, men som

just därigenom ginge miste om de medel, staten frikostigt delade ut åt de oordentliga;

och det skulle nog ej bliva lätt att hos de ordentliga pensionärerna väcka och

underhålla den känsla av tillfredsställelse med pensionen, vilken man hoppats skulle

följa med försäkringen.

I nära samband med det föregående står frågan om de olika formerna för behandlingen

av de personer, som kräva samhällets hjälp. Det karakteristiska för den

senare tidens utveckling är insikten om att behandlingen måste rätta sig efter de

individuella fallen, och att därför hjälpmedel av olika slag måste stå till förfogande.

Det moderna fattigvårdsarbetet skulle till exempel ej kunna reda sig allenast med

hemunderstöd eller allenast med anstaltsvård. Man behöver båda dessa huvudformer

av understöd och i större städer måste man gå än längre i kravet på individualiserad

hjälp. Sålunda måste anstalterna vara av många olika slag för att tillgodose de

olikartade hjälpsökandes behov; och detsamma är fallet med hemunderstödet: det

bör kunna givas i kontanter, i föda, kläder, medicin och sjukvård, sanatorievård

o. s. v. För att i varje fall avpassa hjälpen efter det individuella behovet har man

antingen använt sig av tillsyningsmän och besökare, tränade i detta slags arbete,

eller ock av ett stort antal frivilliga vårdare, som sig emellan fördela de vårdbehövande.

1 hela denna moderna utveckling av understödsarbetet skulle emellertid en be

stämd avvikelse ske, om pensioneringsförslaget antoges. Såsom förut antytts,

känner detsamma endast en form av understöd, nämligen det kontanta hemunderstödet,

vilket utan undantag och för alla skall komma till användning. Att denna

anordning skulle i många fall föranleda missbruk har förut antydds. Det återstår

att se, om det överhuvud kan användas för alla invalider. Bland dessa finnas ju

åtskilliga, som äga anförvanter, vilka vilja och kunna taga hand om dem emot den

ersättning, som pensionen lämnar. Vidare finnas många i någon mån arbetsföra personer,

till exempel äldre kvinnor, som kunna hjälpa till med smärre sysslor i ett

hem, och slutligen de, som äga kraft och förmåga att själva sköta sin bostad, sin

matlagning med mera. Samtliga dessa kategorier av invalider kunna ju lämpligen

erhålla kontant hemunderstöd, förutsatt att de i övrigt äga moraliska och ekonomiska

förutsättningar att kunna på lämpligt sätt använda detsamma. Men vid sidan

av dem finnes ett stort antal invalider, som icke kunna hjälpas på denna väg. Hit

höra alla de, som ej äga några anhöriga, och vidare de, vilkas barn eller andra anhöriga

icke äro i sådana omständigheter, att de kunna vårda dem. Orsaken till detta

senare förhållande kan vara dålig bostad, stor familj, bristande sympati med mera.

Vidare äro en del invalider i sådant tillstånd, att man svårligen kan tänka sig dem

vårdade i ett enskilt trångbott och fattigt hem. En del äro ofta sängliggande eller

ha besvärliga åkommor, som kräva en omsorgsfull behandling, vilken ej kan ifrågakomma

annat än å anstalter; andra ha så »stridiga lynnen», att de svårligen kunna

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126. 7

hanteras och trivas i annat än den relativa avskildhet, som kan beredas dem å en

anstalt. Slutligen höra hit de i någon mån undermåliga, de som ha sina besvärliga

idéer och som för övrigt äro fullständigt oförmögna att handhava pengar och kanske

skulle bli ett lättvunnet byte för personer, som ej sky att ockra på en annans nödställda

belägenhet. Kommittén tycks ha ansett, att även dessa kategorier bland invaliderna

skulle effektivt kunna hjälpas genom den kontanta pensioneringen, men

var och en, som haft med praktisk fattigvård att göra, vet, att de skulle få det

väsentligt sämre som pensionärer än såsom fattigvårdens skyddslingar. Vad de kräva

är anstaltsvård, och det är också därför, som våra kommuner i allt större utsträckning

börjat anskaffa ålderdomshem och liknande inrättningar.

Det är naturligtvis svårt att beräkna, huru många av de tilltänkta pensionärerna,

som äro i behov av anstaltsvard. Kommitténs betänkande lämnar ingen som

helst ledning härutinnan, da det förutsattes, att alla pensionärer skola åtnjuta kontant

understöd. Utskottet ser sig ej heller i stånd att kunna lämna sådana uppgifter,

att några bestämda slutsatser därav kunna dragas. Men såsom ett bidrag till

denna fråga har utskottet latit företaga en undersökning inom 6 kommuner — mera

har ej medhunnits — angående antalet av de understödstagare, som allt fortfarande

skulle vare i behov av anstaltsvård, även om pensioneringen nu vore genomförd.

Undersökningen har tillgått så, att förbundets biträdande konsulent sammanträffat

med vederbörande^ fattigvårdsstyrelser och därvid gjort sig underrättad om understödstagarnes

förhållanden. Av undersökningen, som åtföljer detta uttalande och

vartill hänvisas,^ framgår det nästan överraskande faktum, att av de 144 å fattigvårdsanstalter

vårdade ej mer än 9 ansågos själva kunna förvalta sin pension och draga

sig frarn^ på densamma. Det långt övervägande flertalet vore alltjämt i behov av

anstaltsvard, och i endast 24 fall kunde vård i enskilt hem ifrågasättas.

Av det ovan sagda framgår, att åtgärder måste träffas för att bereda en stor

del av invaliderna anstaltsvård; och om frågan, hur denna sak skall ordnas, måste

naturligtvis i själva lagstiftningen lämnas besked. I de största samhällena torde

saken möjligen kunna lösas genom uppförande av särskilda anstalter för pensionärerna.

I de mindre kan denna lösning av frågan näppeligen ifrågakomma. Dels

skulle kostnaderna ställa sig alltför höga, dels äga ju redan en stor del av våra kommuner

fattiggårdar, ålderdomshem och dylika anstalter. För dessa samhällens räkning

vore ju enklast, att pensionärerna inackorderades i fattigvårdens anstalter, mot

det att fattigvården övertoge pensionen. En sådan anordning är emellertid ej ifrågasatt

i förslaget, och otvivelaktigt skulle häremot kunna resas starka betänkligheter

av såväl principiell som praktisk art. Huru som helst måste denna fråga i praktiken

lösas så, att bestämda regler fastställas i lagstiftningen angående anstaltsvårdens

ordnande.

Det nu senast anförda torde vara ägnat att i ett avseende belysa förslagets

brist på avgränsning mellan fattigvården och folkpensioneringen, vilka bägge understödsformer

i stället sammanblandats med varandra. Denna brist är tämligen genomgående.

Granskar man sålunda villkoren för erhållande av det s. k. pensionstillägget,

som utgör det väsentliga av pensionen, så finner man, att de ej mycket skilja

sig från villkoren för erhållande av fattigvård. I båda fallen skall behov av hjälp

föreligga, och förutsättningarna för att behov skall anses föreligga enligt § 1

fattigvårdsförordningen och enligt § 2 pensionslagen äro sinsemellan ganska

nära överensstämmande. Sant är visserligen, att den behövande ej anses äga

rätt att få fattigvård, medan åter enligt pensionsförslaget pension under vissavillkor

tillerkännes den behövande som en rättighet, samt att åtnjutande av fattigvård

kan medföra vissa rättsverkningar, såsom ersättningsskyldighet, fattigvårdssty
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

relses husbonderätt och förlust av politisk rösträtt, vilka ej äro förknippade med de

ifrågasatta pensionerna. Men denna skillnad torde snart komma att försvinna, då

utvecklingen med säkerhet kan väntas komma att gå i den riktningen, att rätten

till fattigvård erkännes, att den svävande ersättningsplikten för åtnjutet understöd

åtminstone till väsentlig del upphäves samt att husbondeväldet och förlusten av politiska

rättigheter såsom rättsverkningar av fattigvården fullständigt bortfalla. Pensionen

skiljer sig från fattigvården även däri, att dess maximibelopp är bestämt, medan

fattigvården rättas efter det individuella behovet i varje fall. En ytterligare skillnad

förekommer, såsom förut antytts, i fråga om ansökningen.

Understödet från fattigvården skall prövas med hänsyn till alla förhanden varande

förhållanden, medan pensionsbehovet visserligen också blir föremål för prövning,

men dock endast i avseende på det ekonomiska behovet. Slutligen komma

understödsbeloppen från delvis olika källor och de myndigheter, som besluta i frågan,

äro ju också olika. Men då det, som är väsentligt för fattigvårdsunderstödet, nämligen

1) att det förutsätter konstaterat behövande tillstånd hos understödstagaren

samt 2) att det av understödsmyndigheten till sitt belopp avpassas efter behovet, även

kan tänkas bliva utmärkande för de föreslagna pensionerna, skulle i realiteten skillnaden

mellan dessa bägge understödsformer antagligen komma att visa sig ganska

obetydlig samt med tiden alldeles försvinna. Det är därför knappt ägnat att väcka

förvåning, att det bland fattigvårdsförbundets ombud föreslagits, att en och samma

myndighet skulle handhava bägge understödsformerna.

Det är emellertid en särskild omständighet, som gör, att gränsen mellan den

föreslagna pensionen och fattigvården blir mycket osäker och ägnad att föranleda

missförstånd. Fattigvårdsbehov förorsakas ej allenast av invaliditet utan även av

sådana orsaker som arbetslöshet, otillräcklig inkomst, för stor barnskara, akut sjukdom

med mera, och det har ju aldrig satts i fråga, att ej fattigvårdsmyndigheten

skall taga hand om sådana understödsfall allt framgent. Därav skulle emellertid

följa det orimliga förhållandet, att tillfälliga och ringare understöd få mera vittgående

följder än varaktigare och större. Visserligen torde detta förhållande vara ägnat

att påskynda upphävandet av fattigvårdens förut berörda särskilda rättsverkningar,

men i allt fall torde det vara orimligt att stämpla understöd, som är beroende på

exempelvis en för stor barnskara, såsom fattigvård, medan man kallar understöd, beroende

på invaliditet, som måhända åstadkommits genom ett oordentligt levnadssätt,

för pension.

Orsaken till denna hopblandning av de två hjälpformerna är, att kommittén synes

hava förbisett, vad som enligt utskottets mening bör vara socialförsäkringens

innersta karaktär. Kommittén yttrar själv (sid. 91—92), att den har »ansett sig

kunna beteckna den genom förslaget beredda försörjningen såsom en pensionsförsäkring,

då de bidrag, som från det allmännas sida skola lämnas den enskilde medborgaren

till hjälp under invaliditet, kunna, även om pensionsavgifter aldrig blivit erlagda,

anses vara åtminstone i någon mån beredda av honom själv genom de direkta

eller indirekta skatter han utgjort».

Skulle eu dylik uppfattning vara riktig, är det naturligtvis omöjligt att finna

någon skillnad mellan fattigvård och pensionering, ty båda skulle vila på samma

grund, nämligen skattebetalningens. Men utskottet håller före, att en tydlig och klar

principiell gräns gives mellan pensioneringen och fattigvården. Undertecknad Pauli

har i en längre artikel, vilken som bilaga medföljer denna skrivelse, med följande

ord, vilka utskottet vill göra till sina, sökt angiva vad socialförsäkringen ytterst bör

åsyfta.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

9

»Målet med den sociala försäkringen torde få anses vara, att medborgare i så

stort antal som möjligt genom avsättande under sin krafts dagar av lämplig del av

sin årsinkomst tillförsäkra sig själva ett existensminimum vid inträffande sjukdom,

olycksfall eller invaliditet. Den sociala försäkringen skiljer sig från det privata försäkringsföretaget

dels däri att det tillkommit allenast i de försäkrades intresse, dels

ock förnämligast däri att anslutningen till densamma framtvingas antingen därigenom,

att särskilda förmåner, mer eller mindre betydande, på samhällets bekostnad

tillerkännas försäkringstagarna eller ock medelst direkt tvång eller slutligen genom

båda dessa medel samtidigt. Att samhället anser sig böra tillförsäkra dessa förmåner

och utöva detta tvång beror av försäkringens stora, rent samhälleliga betydelse. Den

omständigheten, att en befolkningsgrupp kan se framåt mot en för den rena nöden

tryggad framtid och kan se framåt mot denna såsom något, som i kraft av dess

egna gjorda ansträngningar med fullständig säkerhet och såsom en vunnen rättighet

tillfaller densamma, denna omständighet lyfter nämligen denna befolkningsgrupp till

ett högre plan och förlänar den en trygghets- och oberoendekänsla, vars psykologiska

och därmed sociala värde svårligen kan överskattas. Ju flera och större grupper av

ett samhälles medlemmar, som kunna förmås att göra de nödiga ansträngningarna

och vinna den därav härflytande rättigheten, dess bättre för samhället. Detta ingalunda

främst ur synpunkten att samhället under dessa förhållanden icke behöver

befara att en gång direkt nödgas befatta sig med ifrågavarande individers försörjning.

Utan främst ur den synpunkten att dessa samma individer i själva strävandet hän

mot målet, en tryggad och oberoende framtid, äga både en sporre och en uppmuntran

att hålla sig själva uppe under den dagliga kampen för brödet. Vissheten om

att målet kan och skall nås, därest man gör sin skyldighet, förlänar fasthet och bestämdhet

åt själva strävandet att så göra, ja, det höjer i viss mening och så småningom

självaktningen och livsmodet hos den, som år efter år ser sig i stånd

härtill.»

Det har naturligtvis ej varit arbetsutskottets avsikt, även om tid och förmåga

därtill funnits, att söka ange, vilka förändringar i förslaget äro nödvändiga att vidtaga

för att detsamma skall kunna motsvara en verklig socialförsäkrings fordringar.

Av det föregående torde emellertid framgå, att förslaget ingalunda är ägnat att

främja det stora mål, som enligt utskottets åsikt är det väsentliga i all socialförsäkring,

nämligen befolkningens höjande i ekonomiskt och socialt avseende, så att en

allt ringare procent av densamma har anledning att söka understöd från annat håll.

Då utskottet härefter går att granska några särskilda delar av förslaget, får

utskottet främst fästa uppmärksamheten på den uppseendeväckande princip, som förslaget

gör gällande ifråga om försörjningspliktens överflyttande från anhöriga på staten.

Villigt må medgivas, att det i många fall är riktigt och rättvist, att det allmänna

träder emellan, när de anhörigas försörjningsförmåga icke räcker till. Men härifrån

är steget långt till att fastslå det allmännas understödsplikt även i de fall, då de

anhöriga äga förmåga att försörja invaliden. Ur flera synpunkter torde det vara

förkastligt att upphäva denna försörjningsplikt. Såsom framgår av flera ombuds

yttranden, skulle det redan nu alltför svaga bandet mellan föräldrar och barn härigenom

ytterligare försvagas. Från ekonomisk synpunkt är frågan av utomordentlig

vikt, då det beräknas, att statens hela bidrag till pensioneringen skulle avse att ersätta

de enskildas försörjningsplikt. Och verkningarne skulle sträcka sig långt bortom

pensionsförsäkringens områden, ity att de strävanden, som under senare tider gjort

sig gällande att tvinga dem, som väl kunna, men ej vilja försörja sina anhöriga, antagligen

i hög grad skulle motverkas. Ingen önskan torde vara mer allmän och välBihang

till Riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 90 käft. (Nr 128.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

befogad bland fattigvårdens utövare än att de försumliga försörjarne skola kunna

med tvångsmedel tillhållas att fullgöra sin försörjningsplikt. Men det torde vara fåfängt

att bibehålla försörjningskravet inom fattigvårdens område, medan det samtidigt

upphäves inom pensionsförsäkringens. Ett betecknande exempel på vart förslaget

i sin vidare utveckling skulle leda, erhålles i den reservationsvis upptagna

tanken om den s. k. änke- och barnpensioneringen, där det bland annat föreslås, att

den friska ogifta modern utan vidare skall äga rätt att utan någon som helst kontroll

erhålla 75 kronor om året för varje barn, hon föder till världen. Om icke reglerande

bestämmelser komplettera ett dylikt stadgande, skulle det dels leda till ett

direkt befrämjande av lösa förbindelser, då det nämligen skulle vara ekonomiskt fördelaktigare

för föräldrar med flera barn att icke ingå äktenskap utan i stället uppbära

avgifterna för barnen, och dels innebära, att samhällets krav å bidrag från

barnafadern sä gott som definitivt avskrivas. I detta avseende må det vara nog att

hänvisa på den mycket krävande och betydelsefulla uppgift, som fattigvården hittills

utövat ifråga om att förhjälpa ogifta mödrar till understöd av barnafäderna, Antagligen

skulle denna uppgift bli av försvinnande betydelse, när mödrarne av det allmänna

uppbure nämnda bidrag. Detta högst egendomliga förslag innebär i själva

verket, att samhället, som å ena sidan fastslagit vissa regler — kyrklig vigsel eller

borgerlig sådan — såsom utgörande den samhälleliga formen för ett äktenskaps ingående,

å andra sidan skall förklara sig villig att bereda var och en, som åsidosätter

dessa former, en viss ekonomisk fördel. Oavsett barnafaderns inkomster, oavsett huruvida

han delar hem med modern samt oavsett om modern verkligen vårdar barnet

eller fått det försörjt av andra, skulle hennes egenskap av ogift moder i förening med

saknaden av en viss årsinkomst berättiga henne till fömånen ifråga. Skulle hon och

barnafadern av en eller annan anledning finna sig föranlåtna att med borgerlig eller

kyrklig vigsel befästa sin förbindelse, skulle därmed rätten till understödet upphöra.

Utan att kunna påvisa, hur denna invecklade fråga om försörjningsplikten bör

lösas, vill utskottet fästa uppmärksamhet på den utväg, som använts i det norska

försäkringsförslaget. Man synes där, att döma av de kortfattade uppgifter, som lämnats

i tidningspressen, ej vilja upphäva den privata försörjningsplikten, men val underlätta

pensioneringen för dem, som äga försörjningsskyidighet. Detta sker dels

genom att pensionsavgifterna minskas med hänsyn till antalet av de utav den försäkrade

försörjda, dels genom att pensionen höjes för varje försörjt barn.

En fråga av utomordentlig vikt från fattigvårdssynpunkt är den, om de föreslagna

pensionerna äro tillräckliga för pensionärerna att existera på. Såsom framgår

av ombudens svar, synes man i allmänhet ej anse detta vara förhållandet, utan förmenar,

att åtminstone för pensionärerna i lägsta avgifts klassen ett tillskott i regel

är behövligt. Det är därför antagligt, att sådant kommunalt tillskott enligt § 11 i

de flesta fall blir behövligt, varför stor vikt torde böra fästas vid att ifrågavarande

bestämmelser bli rättvisa och enkla. Emellertid är denna § ännu mer än förslagets

övriga i saknad av tillfyllestgörande motivering, och eu närmare granskning ger vid

handen, att den skulle föranleda högst egendomliga konsekvenser. Till en början är

ju lämnandet av det kommunala tillskottet eu fullt frivillig sak. Det är antagligt,

att en del kommuner skulle använda sig av detsamma och att andra skulle låta

fattigvården på vanligt sätt utfylla skillnaden mellan existensminimum och pensionen.

En del pensionärer skulle sålunda ställas under fattigvården med just de konsekvenser,

man varit angelägen att undvika, medan andra alls icke skulle lida intrång i sin

självständighet. Vidare är det ganska ovisst, huru detta tillskott skulle lämnas.

Skall till exempel prövning ske i varje individuellt fall och i så fall av vem? En
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ris Nåd. Proposition Nr 126.

11

ligt förslaget skall tillskottet endast lämnas åt dem, som »sökt efter förmåga ärligen

försörja sig». Men på grund av befolkningens rörlighet är det svårt att. härom erhålla

någon säker uppfattning. Bedömandet av den »ärliga försörjningen» kommer

därför i många fall att vila på allt för ringa kunskap om vederbörandos förhållanden

och sålunda i många fall bliva orättvis. Sannolikt skulle såväl slumpen som

allehanda knep komma att i alltför hög grad bliva avgörande härutinnan.

Det är emellertid tydligt, att andra metoder kunna tillämpas vid tillskottets

lämnande. Kommunen kan sålunda en gång för alla besluta, att en viss summa

skall i ett visst samhälle anses utgöra existensminimum och härefter schablonmässigt

bestämma tillskottet. Då emellertid detta tillskott skall helt utgöras av kommunens

medel, kan det för kommunen falla sig ekonomiskt fördelaktigare att använda andra

utvägar att försörja invaliden, till exempel intaga honom å anstalt. Otvivelaktigt

komma olika metoder i detta avseende att användas, och det är därför omöjligt att

på förhand förutsäga, vilken bet.ydelse denna § skall i framtiden få.

En egendomlig konsekvens av denna paragraf är, att den kan leda till att

kommuner med tillhjälp av densamma skola söka befria sig från understödstagare.

Om en person är bosatt å annan ort än i sin hemortskommun, kan den senare, genom

att under några år lämna honom tillskott, föranleda, att han vinner hemortsrätt

i vistelsekommunen, varefter den ursprungliga hemortskommunen blir befriad

från vidare utgifter. 1 övrigt vill det synas, som om bestämmelserna, att det kommunala

tillskottet skall betalas av den kommun, till vilken pensionären i fattigvårdsavseende

hör, skulle kunna vålla allehanda trassel och svårigheter. Den rörlighet,

som kännetecknar just den befolkning, som det här gäller, gör hemortsrätten ofta

synnerligen svårbestämlig, och ingen anordning är träffad för det fall, att till exempel

under flera år process härom försiggår.

Om karaktären av detta kommunala tillskott må det till sist sägas, att det

skall bliva svårt, kanske omöjligt, att i allmänhetens ögon giva det en annan karaktär

än fattigvårdens.

Det kan även vara skäl att fästa uppmärksamheten på de stridigheter och svårigheter,

som komma att vållas av att mantalsskrivningskommunen blir den, sc-m

besluter om pension och pensionstillägg, under det att fattigvård och dyrortstillskott

lämnas av hemortsrättskommunen. Det är svårt att förutse alla de utvägar, som en

mängd kommuner skola söka finna på för att skydda sin egen kassa och belasta andras,

men säkert är, att de personer, som ej ha samma mantalsskrivnings- och hemortsrättskommun,

på grund härav ofta komma i en föga behaglig situation. Av

olika anledningar, men i samma syfte kommer pensionstagarnas arbetsförmåga eller

egna tillgångar att uppskattas för högt eller för lågt, behovet av fattigvård utöver

pensionen att bestridas m. m. I de fattiga kommunernas intresse ligger, det också,

att de blivande invaliderna mantalsskrivas utanför hemortsrättskommunen.

En mycket viktig faktor i alla reformförslag av ifrågavarande slag är naturligtvis

den ekonomiska. För socialförsäkringens vänner har åtminstone en drivande

kraft varit en önskan att i väsentlig mån befria de hårdast betryckta kommunerna

från deras fattigvårdsbörda. Någon ljusning i detta avseende erhålles emellertid ej

genom förslaget ifråga. Visserligen skulle en förminskning av den egentliga fattigvårdskostnaden

kunna förväntas, men huruvida minskningen skulle vara så stor, att

kommunerna ej behövde riskera ytterligare kostnader genom den samtidigt genomförda

pensioneringen, är mer än tvivelaktigt. Det är omöjligt att härom med bestämdhet

yttra sig, men dels på grund av att begreppet invaliditet är mycket svävande

och antagligen kommer att leda till att flera personer, än som beräknats,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

komma att söka pension, dels på grund av att anstalts vård, i kostnad förmodligen

överstigande pensionen, måste beredas en liel del pensionärer, dels på grund av att

en del pensionärer kunna beräknas komma att förslösa sina pensioner och sedermera

söka hjälp från fattigvården — sålunda krävande en dubbelförsörjning — dels slutligen

på grund av de kommunala tillskotten till såväl invalider som arbetsföra 67- åringar, är det att förutse, att kostnaderna komma att överstiga de av kommittén

beräknade, vilka uppgå till samma belopp som fattigvårdens nuvarande utgifter för

motsvarande understödstagare. Härtill komma de pensioneringsavgifter, som kommunerna

nödgas betala för dem, som försumma inbetala sina avgifter.

Samtidigt med, att man sålunda måste befara, att kommunernas kostnader skola

ökas genom pensioneringens genomförande, skulle alltjämt kvarstå det länge kända

behovet av understödskostnadernas jämnare fördelning. Fortfarande skulle det svåra

missförhållande kvarstå, att vissa kommuner digna under ekonomiskt betryck, medan

andra tiga en förträfflig ställning. Man har till ocli med anledning att vänta, att

ojämnheten skulle ökas genom det sätt, varpå pensioneringen ifrågasatts.

Ett förhållande, som från fattigvårdsstyrelsernas sida bör ägnas eu särskild betydelse,

är tillskapandet av de många nya kommunala nämnder, de s. k. pensionsnämnderna.

Om pensionärerna utgjordes av personer, som i regel ingenting hade att skaffa

med fattigvården, skulle dessa nya nämnder ej innebära någon annan olägenhet, än

att det särskilt i mindre kommuner bleve svårt att finna tillräckligt många krafter

för alla de nya kommunala myndigheter, som nu samtidigt ifrågasattes. Principiellt

sett är det också otvivelaktigt riktigt, att en särskild myndighet handhar pensionsärendena,

då nämligen, såsom utskottet förut framhållit, pensioneringen bör få en

annan karaktär än fattigvården. Men så som pensioneringen nu är tänkt, kan det ej

nekas, att starka betänkligheter möta mot att i samma kommun inrätta tvenne myndigheter

med ungefär enahanda uppgift. Det kan nämligen dels befaras, att en hel

del stridigheter uppstå mellan dessa nämnder, dels kan därutav eller av andra orsaker

följa, att intet samarbete uppstår mellan nämnderna och att de måhända ej ha kunskap

om varandras åtgöranden. Av denna senare orsak ha några ombud föreslagit, att

pensionsnämnden åtminstone lämnade fattigvårdsstyrelsen förteckning å de personer,

som erhållit pensioner, jämte uppgift å dessas belopp, en fordran som synes minimal.

Under det utskottet sålunda från principiell synpunkt vill hävda kravet på särskilda

nämnder för pensioneringen, när denna ordnas såsom en från fattigvården artskilid

samhällsverksamhet, anser utskottet likväl, att med den form av samhällsunderstöd,

som det nuvarande pensionsförslaget fått, det väl kan ifrågasättas, om ej det

lämpligaste vore, att en kommunal styrelse tillsattes inom varje kommun, som förmedlade

allt offentligt understöd. Denna borde dock ej ha något att skaffa med den

s. k. avgiftspensioneringen, vilken direkt borde erhållas av pensionsrådet efter företeende

av vederbörliga intyg.

Vad slutligen den tanken angår, att vid pensioneringens genomförande svenska

folket skulle delas i tvenne klasser, varav den ena, innefattande männen, skulle erhålla

högre såväl avgiftspensioner som pensionstillägg, så kan utskottet icke biträda

densamma. Motiveringen till denna anordning säges vara av försäkringsteknisk art.

Men även om de försäkringstekniska skälen härför äro hållbara — varom utskottet ej

är i tillfälle att med bestämdhet uttala sig — synas andra hänsyn härvidlag böra

göra sig gällande. Beträffande avgiftspensioneringen finnes ju ingen anledning att

efter kön uppdela befolkningen i olika förmånligt ställda klasser, då man i övrigt

icke skilt på befolkningen efter yrken, hälsotillstånd o. s. v. Och vad pensionstillläggen

angår, torde inga avgörande bevis föreligga för den uppfattningen, att kvinnor

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

13

i regeln kunna försörja sig för en lägre kostnad än männen. Att i en del fall kvinnliga

invalider kunna draga sig fram med ett lägre understöd än manliga invalider

torde ofta bero på, att kvinnorna lättare än männen kunna erhålla tillfälligt och

mindre tungt arbete. Det vore emellertid enligt förslagets grundtankar riktigare att

uppskatta den inkomst, som sålunda erhålles än att fixera understödsbeloppen olika.

Till allt detta kommer det skäl, att den mindre förmånliga ställning, man givit

kvinnorna, onekligen måste göra pensioneringen impopulär bland hela den kvinnliga

delen av befolkningen, och att detta skall motverka den av alla önskvärda strävan att

skapa solidaritet mellan alla samhällets medlemmar.

Utskottet har ej kunnat, på grund av tidens knapphet, så grundligt som ömkligt

varit, granska det föreliggande förslaget med hänsyn till dess inverkan på fattigvården.

Så mycket tror utskottet sig emellertid med det redan anförda hava ådagalagt,

att förslaget i dess föreliggande form är oerhört ingripande på fattigvårdens

område. Härom vore ingenting annat än gott att säga, om man kunde hoppas, att

pensionsförsäkringen verkligen skulle giva något annat och bättre än fattigvården, och

om man därav kunde förvänta en förminskning av antalet av samhällets understödstagare.

Ty utskottet håller före, att målet för fattigvården och all annan samhällets

understödsverksamhet är att i möjligaste mån göra sig själv överflödig. Men det är

just det motsatta, som enligt utskottets mening kommer att bliva följden, om ifrågavarande

förslag antages. Till en början skulle fullständigt kaos bli rådande, till följd

av att i lagen de vitt skilda begreppen fattigvård och socialförsäkring sammanblandas

i stället för att skarpt åtskiljas. Efter hand skulle emellertid fattigvården, vars

avskaffande nu ej ifrågasattes, nödgas uppgiva nästan alla de grundprinciper, som

efter otaliga misslyckanden och försök fastslagits som de rätta vid samhällets understödjande

verksamhet. Samtidigt härmed skulle det visa sig, att pensioneringen

till sin väsentliga del ej vore något annat än en ny form av fattigvård, och på grund

av de missbruk och olägenheter, som uppstode av det schablonmässiga och okontrollerade

sätt, varpå denna nya fattigvård handhades, skulle slutligen denna sannolikt

tvingas att så småningom antaga just de grundprinciper för understödsverksamheten,

vilkas frånvaro ansetts vara den väsentliga skillnaden mellan pensionering

och fattigvård. Resultatet av förslagets antagande skulle sålunda bli en föga tilltalande

kretsgång inom detta område av det sociala reformarbetet. Och efter fullbordande

av den kretsgången skulle man stå inför nödvändigheten att radikalt omlägga

hela understödsverksamheten på mera hållbara grunder. Vid sådant förhållande

tvekar utskottet ej att, trots önskvärdheten att snarast möjligt komma till ett resultat

i den betydelsefulla frågan, för sin del uttala det önskemålet, att det föreliggande förslaget

underkastas en sådan omarbetning, att pensioneringens karaktär av fattigvård

avlägsnas och att i stället de bärande tankarna för en verklig socialförsäkring förverkligas.

Stockholm den 9 januari 1913.

Underdånigst:

G. H. von KOCH.

AGDA MONTELIUS.

A. LINDBLOM.

GEORG NOEDFELT.

f. Reuterskiöld.

EBBA PAULI.

JAKOB PETTERSSON.

Axel Hirsch.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Bil. 1.

Hela antalet understödstagare, som på grund av ålderdom eller invaliditet vårdas

å fattigvårdsanstalterna inom de besökta kommunerna, uppgår till 144 personer.

Endast 5 av dem, som äro över 67 år, äro i någon mån arbetsföra. Av samtliga

intagna skulle 9 personer själva kunna förvalta sin pension, lämna anstalten och

reda sig själva, under det att 135 hade behov att tvärstanna på anstalten på grund

av bristande förmåga att kunna reda sig på egen hand. Såsom orsak till denna

oförmåga uppgives dels dryckenskap och osedlighet, dels själssvaghet och vanförhet

etc. Av samtliga understödstagare hade 62 anförvanter, men endast i 6 fall voro

dessa anförvanters hem sådana, att de kunde anses lämpliga mottaga understödstagare

såsom inackordering. I 56 fall ansågs fattigdom, oordning och trångboddhet etc.

lägga hinder i vägen härför. I intet fall ansågs vården bliva bättre i anförvanters

hem än å fattigvården. I 24 fall ansågs understödstagaren kunna vårdas i annat

enskilt hem, åtminstone för den närmaste framtiden, under det att i 120 fall anstaltsvård

ansågs nödvändig. För 14 personer ansågs pensionen tillräcklig för inackordering

i annans hem, i 130 fall otillräcklig. I 2 fall ansåg sig fattigvårdsstyrelsen

kunna tillstyrka kommunalt tillskott.

Samtliga fattigvårdsstyrelser inom de besökta kommunerna anse. fattigvårdsanstalter

absolut nödvändiga, även om pensioneringsförslaget bliver lag.

Stockholm den 24 december 1912.

AUG. WILH. NORGREN.

Bitr. konsulent.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

15

Bilaga B.

TILL KONUNGEN.

Genom nådig remiss den 15 november, vilken ingick till kommerskollegium den

10 december, allt innevarande år, bär kommerskollegium fått sig anbefallt att avgiva

utlåtande över det av utsedda kommitterade avgivna betänkande och förslag angående

allmän pensionsförsäkring.

s. 16 Kontrollera mot PDF

Olika system

för invaliditets-

och

ålderdomsförsäkring.

Den föreslagna

lagstiftningens

allmänna

karaktär.

16 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Till fullgörande härav och under framhållande, att den korta tid, som stått till

kollega förfogande för yttrandes avgivande, icke medgivit en så grundlig och allsidig

prövning, som det utomordentligt betydelsefulla och på samhällslivets alla områden

djupt ingripande lagförslaget synes kräva, eller ett framläggande av positivt formulerade

ändringsförslag i de punkter, där kollegium icke kunnat biträda förslaget, får

kollegium i ärendet anföra följande.

Det är efter tvänne väsentligt olika system, som man i utlandet sökt på lagstiftningens

väg lösa frågan om befolkningens skyddande mot de ekonomiska följderna

av ålderdom och arbetsinvaliditet. I Tyskland och de länder, som på detta

område följt dess fördöme, bygger hithörande lagstiftning på försäkringsprincipen.

Rätten till understöd och understödens belopp äro i detta system i huvudsak beroende

av erlagda avgifter och kostnaderna för försäkringen bäras av de försäkrade

själva och deras arbetsgivare, ehuru med tillskott av det allmänna. Försäkringen

bereder ersättning vid varaktig oförmåga till arbete, varvid uppnåendet av en viss

högre ålder (i Tyskland 70 år) presumerats medföra dylik oförmåga, och lagstiftningen

är i huvudsak begränsad till lönarbetarnes klass. Uti ett år 1908 i Österrike framlagt,

men ännu icke genomfört lagstiftningsverk har man dock skridit vidare och sökt

att inom försäkringens ram upptaga även andra närstående befolkningsgrupper. Utom

i Tyskland har här anförda system tills dato införts i Frankrike genom 1910 års lag

om ålderdomsförsäkring av arbetare, hantverkare och mindre jordbrukare, i England

genom National Insurance Act af år 1911 och i Luxemburg genom 1911 års lag angående

obligatorisk försäkring mot ålderdom och invaliditet. Slutligen kan framhållas,

att det i dagarna i Norge avgivna kommittébetänkandet angående invaliditets- och

ålderdomsförsäkring för det norska folket konsekvent uppbygger lagstiftningen, som

här skulle omfatta hela folket, på försäkringsmässiga grunder.

Helt annorlunda är det system beskaffat, som kommit till användning i Danmark,

i Nya Zeeland, i Australien, i Frankrike genom 1905 års lag angående obligatorisk

försörjning av medellösa åldringar, invalider och obotligt sjuka och i England

genom 1908 års lagstiftning om ålderdomspensioner och som för korthetens skull

kan benämnas försörjnings- eller understöds systemet. Gemensamt för samtliga

dessa lagar är, att de icke begränsats till vissa samhällsklasser utan omfatta befolkningen

i dess helhet, att kostnaderna helt och hållet bäras av det allmänna samt att

lagstiftningen i regel avser endast ålderdomsförsäkring.

Det är i övrigt intet hinder för att båda dessa system samtidigt tillämpas vid

sidan av varandra. I själva verket är detta också förhållandet exempelvis i England,

varest, såsom ovan visats, invaliditetsförsäkringen för industriarbetare organiserats

efter tyskt mönster, medan 1908 års pensionslag är en typisk försörjningslagstiftning.

Kommitterades förslag till lag om allmän pensionsförsäkring utgör ett försök

att i samma lagstiftning sammansmälta båda systemen. A ena sidan förutsättas

sålunda de försäkrade själva genom erläggande av pensionsavgifter bestrida en del av

kostnaderna för försäkringen, varjämte pensionernas storlek till en viss grad bestämmes

av antalet och storleken av de erlagda pensionsavgifterna. Förslaget avser

vidare genomförandet av invaliditetsförsäkring, ehuru rätten till den direkta avgiftspensionen

inträder vid fyllda 67 år, även om invaliditet då ännu ej är för handen.

Å andra sidan framträder förslagets karaktär av försörjningslagstiftning, bland annat,

däri, att kostnaderna till största delen (c:a 2/3) skola bestridas av allmänna medel.

opaginerad Kontrollera mot PDF

IT

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Härtill kan vidare läggas, att lagstiftningen är avsedd att omfatta hela folket och

icke blott vissa samhällsgrupper.

Av avgörande betydelse med hänsyn till lagstiftningens allmänna ställning äro

emellertid bestämmelserna i 6 § om pensionstillägget, i 11 § om kommunalt tillskott

till pensionen å orter med högre levnadskostnader samt i 33 § om rätt till understöd

för dem, för vilka pensionsavgifter icke blivit erlagda. Härigenom är nämligen uttryckligen

fastslaget, att det är behovet, som i främsta rummet skall vara avgörande

vid bestämmandet av pensionsbeloppen, ävensom att avgiftsbetalning icke under alla

förhållanden skall utgöra ett oeftergiftligt villkor för erhållande av pension. Till sin

allmänna karaktär är därför kommitterades förslag i övervägande grad en försörjningslanstiftning,

om än detsamma även innehåller bestämmelser av försäkringsmässig

natur.

I sitt underdåniga utlåtande den 29 oktober 1909 angående sakkunniges förslag

till ny sjukkasselag har kollegium i samband med frågan om obligatorisk eller frivillig

sjukförsäkring, bland annat, anfört, att, skall socialförsäkringen verkligen

bliva vad den bör bliva, måste utveckligen förr eller senare länkas därhän, att samhället

i dess helhet och icke blott enskilda klasser av detsamma göras delaktiga avförsäkringens

förmåner. I enlighet med sm redan då uttalade ståndpunkt delar kollegium

i allo kommitterades mening, att en pensionsförsäkring icke numera bär i landet

bör begränsas till endast industriarbetare och övriga med dem jämställda grupper

av lönearbetare, utan att lagstiftningen på detta område måste givas en sådan utsträckning

att därmed ernås en hela folket omfattande försäkring. Bland de skäl,

som kunna anföras till stöd för en dylik lagstiftning, torde det vara tillräckligt atc

erinra därom, att endast denna försäkringsform synes erbjuda möjlighet att i försäkringen

upptaga samtliga kvinnor.

I likhet med de kommitterade finner vidare även kollegium, att eu lagstiftning

av förevarande art med nödvändighet måste grundas i huvudsak pa invaliditetsprineipen.

Det synes nämligen icke vara möjligt, åtminstone i vad det gäller de egentliga,

kroppsarbetarne, att inom eu ren ålderdomsförsakring så avpassa åldersgränsen

för rätt till understöd, att icke antingen många behövande utestängas eller pensionsrätt

tillerkännes dem, som ännu äro fullt arbetsföra. Inom en mvaliditetsförsäkring

däremot kan understödstiden avpassas efter behovet i varje särskilt fall. I England

har också, på sätt ovan anförts, såsom komplement till den år 1908 utfärdade alderdomspensioneringslagen

under år 1911 antagits en särskild lag om invaliditetsförsäkring

för lönearbetare. Det avsteg från invaliditetsprincipen, som ligger däri, att

enligt kommitterades förslag rätten till avgiftspension skall inträda vid fyllda 67 ar,

även om varaktig arbetsoförmåga då ännu icke inträtt, finner kollegium jämväl vara

väl motiverat.

»Varaktig oförmåga till arbete» (invaliditet) skall enligt 2 § i lagförslaget anses

vara för handen hos den, som befinnes till följd av ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom,

vanförhet eller lyte vara ur stånd att vidare försörja sig genom sådant

arbete, som motsvarar hans krafter och färdigheter. Denna definition har, såsom

kommitterade själva framhållit, afEattats i full överensstämmelse med motsvarande

stadgande i den s. k. nya arbetarförsäkringskommitténs förslag, varför ock på denna

punkt åberopats sistnämnda kommittés motivering.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 90 höft. (Nr 126.) 3

Folkförsäkring

eller

industriarbetarförsäkring.

Invaliditetseller

ålderdomsförsäkring.

Definition av

begreppet

invaliditet.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kung}. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Denna motivering innehåller i huvudsak följande. Av uttrycket »försörja sig»

fram ginge, att fråga vore blott om vederbörandes förmåga att försörja sig själv och

således icke om hans förmåga att med sitt arbete även underhålla andra, vilkas försörjning

möjligen kunde åligga honom. Genom samma uttryck angåves vidare även

invaliditetens grad. För att oförmåga till arbete skulle anses vara för handen, vore

det således icke erforderligt, att den försäkrade vore fullständigt invalid, utan

endast att hans arbetskraft ej funnes vara tillräcklig att skaffa honom själv försörjning.

Oförmåga till arbete skulle vidare anses varaktig. Uttrycket vore i detta

fall liktydligt med »antagligen beständig» eller, »såvitt förutses kan, för den återstående

livstiden». Slutligen innebure den föreslagna definitionen, att man vid bedömandet

av oförmågan till arbete skulle taga hänsyn till den försäkrades krafter

och färdigheter. Därmed ville kommitterade hava uttryckt, att det icke endast

vore fråga om så kallad yrkesinvaliditet i inskränktare mening. Det kunde således

förekomma, att den försäkrade, ehuru han måste betraktas såsom invalid i förhållande

till ett visst yrke, dock mycket väl kunde anses i stånd att förvärva sitt uppehälle

inom yrken, som vore likartade med det förra med avseende på förutsättningar och

villkor. Men bestämmelsen innebure naturligtvis tillika, att man vid yrken, som

krävde särskilda färdigheter och utbildning, jämväl skulle taga hänsyn härtill ävensom

till den försäkrades individuella förmåga och anlag i övrigt. I många fall kom me

det därför att handla just om egentlig yrkesinvaliditet.

Av här åberopade motivering synes framgå, att ålderdomsförsäkringskommittén

icke tillräckligt beaktat, att dess eget förslag innefattar en fullständig, hela folket

omfattande lagstiftning, i motsats till det av nya arbetarförsäkringskommittén framlagda

lagförslaget, som avsåg en pensionsförsäkring för endast lönearbetare. Därav

att en formulering av begreppet invaliditet passar för denna senare lagstiftning, följer

dock icke utan vidare, att den passar även för den förra. Tvärtom synes den i förslaget

använda definitionen vara ur flera synpunkter mindre tillfredsställande.

Att beträffande så kallade självständiga avgöra, huruvida de äro ur stånd att

»vidare försörja sig genom sådant arbete, som motsvarar deras krafter och färdigheter»,

skulle säkerligen i många fall bliva förenat med mycket avsevärda svårigheter.

Eu jordbrukare, en hantverkare eller handlande kan ju ofta, fastän invalid i detta

ords vanliga bemärkelse, dock själv leda och ordna sin rörelse eller affär. Samma

förhållande gäller ock i många fall om hustrur och i allmänhet kvinnor, som icke

hava ett direkt yrkesarbete. I fall som de här anförda kan »arbetet» vara alldeles

detsamma såväl före som efter inträdet av en eventuell invaliditet.

Det ovan anförda år 1908 i Österrike framlagda förslaget till en lagstiftning,

innefattande jämte tidigare införd sjuk- och olycksfallsförsäkring även invaliditets- och

alderdomsförsäkring, denna senare omfattande även vissa grupper av självständiga,

nar i fråga om de självständiga stannat vid blott en ålderdomsförsäkring, medan för

lönearbetarna invaliditetsprincipen lagts till grund. Angående skälet till nämnda begränsning

beträffande de självständiga har i den av kommitterade lämnade översikten

av den utländska lagstiftningen på området (del III, sid. 237^-238) i huvudsak anförts,

att begränsningen ansågs oundviklig efter de resultat, som undersökningarna

angående de självständigas medtagande i försäkringen givit vid handen. Först framstode

den tekniska svårigheten att beträffande självständiga fastställa invaliditetsbegreppet,

då de kännetecken, vilka i sådant hänseende voro för handen hos arbetare,

ehuru ofta svara att konstatera redan hos dem, där vore mindre lätt påvisbara. Vidare

syntes böra tagas i betraktande, att olikheten i förvärv hos självständiga och

osjälvständiga betingade ett olikartat behov av försörjning, så att målet bleve

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj.is Nåd. Proposition Nr 126.

ålderdomspension för de självständiga, under det att för de osjälvständiga rätten till

invaliditetspension framstode såsom eftersträvansvärd.

Även i andra hänseenden synes emellertid kommitterades formulering av invaliditetens

begrepp mindre tillfredsställande. Uttrycket »vara ur stånd att vidare

försörja sig» är sålunda endast tillämpligt i sådana fall, där invaliditeten inträtt först

efter inträdet i försäkringen och sålunda den försäkrade under någon tid själv kunnat

försörja sig. Däremot täcker icke denna formulering de fall, då invaliditeten förefinnes

redan vid försäkringspliktens början och då vederbörande följaktligen aldrig

varit i stånd att försörja sig själv. Uttrycket »arbete, som motsvarar hans krafter

och färdigheter» synes också kunna giva anledning till missförstånd beträffande personer

som redan vid inträdet i försäkringen äro till en viss grad arbetsinvalider. I

själva verket är det nämligen icke så mycket den enskilde individens krafter och

färdigheter, som, i förekommande fall, bliva avgörande i fråga om rätten till pension,

utan snarare den normala eller genomsnittliga arbetsförmågan hos samma eller liknande

yrkes- eller samhällsgrupper. I full överensstämmelse härmed har den tyska

invaliditetsförsäkringen såsom norm för pensionsrätter! stadgat möjligheten att förtjäna

en viss andel (V3) av vad kroppsligen och andligen friska personer i samma

ställning och med liknande utbildning i samma trakt förtjäna genom sitt arbete.

Även det ovan åberopade norska kommittébetänkandet, som i förevarande fall är av

särskilt intresse därför att det innefattar icke endast en försäkring av lönearbetare,

innehåller en med den tyska likartad formulering av invaliditetsbegreppet.

Det är givetvis av grundläggande betydelse för lagstiftningens genomförande,

att invaliditetsbegreppet formuleras på ett sådant sätt, att missförstånd och oriktig::

tolkningar av detsamma i görligaste måtto undvikas.

Kollegium har för sill del icke i och för sig någon invändning att göra gent

emot den kombination av försäkrings- och försörjningssystemen, som kommit till uttryck

i kommitterades förslag, utan finner fastmera förslaget i detta hänseende

1 vekligt lösa de flesta av de svårigheter, som möta vid ett konsekvent genomförande

av ettdera av dessa system. Särskilt vill kollegium framhålla, att kommitterades

förslag gör det möjligt att vid invaliditetsfall i yngre år, då förlusten av arbetskraften

är som mest kännbar, bereda ett pensionsbelopp, varmed verkligen är att räkna, något

sorn däremot svårligen låter sig göra med ett rent försäkringssystem, där rätten till

pension förvärvas först efter en viss så kallad väntetid och där, även sedan dylik

rätt förvärvats, pensionerna, innan ett större antal avgifter hunnit inbetalas, vanligen

bliva mycket obetydliga.

I sammanhang härmed har kollegium fäst sin uppmärksamhet vid, att kominitterade

föreslagit, att icke blott tilläggspensionerna skola utgå med olika belopp för män

och kvinnor, utan att även avgiftspensionen skall beräknas eftei olika grunder iöi

de båda könen. Vad särskilt sisu anförda förhållande beträffar, vill kollegium icke

för sin del bestrida, att icke kommitterade kunnat anföra mycket göda skäl för sill

ståndpunkt. Men då komnfitterade icke i andra avseenden tagit någon nänsyn till

de ofta mycket växlande riskerna inom en allmän folkförsäkring och då avgifterna i

allt fall utgå med samma belopp för både män och kvinnor, synes det kollegium

vara mera följdriktigt, att avgiftspensionerna komma att för bägge könen utgå efter

samma grunder.

I viss män gälla givetvis samma synpunkter om de så kallade pensionstilläggen.

Men då en höjning av dessa för kvinnornas vidkommande till de för männen fast
-

Kombinationen

av försäkrings-

och

försörjningssystemen.

Olika pensionsbelopp

för män och

kvinnor.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

För starkt

framhävanö*

av försörj - ningsmomentet.

Kung1. May.ts Nåd. Proposition Nr 126.

stallda beloppen skulle medföra eu mycket betydande stegring i kostnaderna för försäkringens

genomförande och då kvinnorna torde. erhålla större fördel av den av

kollegium i det följande förordade barnpensioneringen, bär kollegium ansett nämnda

önskemal, ehuru i och för sig synnerligen behjärtansvärt, dock för närvarande böra

sta tillbaka för andra mera angelägna förbättringar i kommitterades förslag.

Det vill förefalla kollegium, som om kommitterade i vissa hänseenden väl mycket

skjutit förslagets karaktär av försäkringslagstiftning åt sidan och i stället la°-t huvudvikten

på försörjningsmomentet. Härvid syftar kollegium på bestämmelsen i 33 § om

understöd. Enligt detta stadgande äger nämligen vid inträffande invaliditet även

flen, tor vilken försäkringsavgifter icke erlagts, erhålla så kallat understöd, det vill

säga t sak samma tillskott av allmänna medel, som eljest i förslaget benämnes pensionstillägg.

Då kommittén icke föreskrivit någon viss väntetid (karenstid) för erhållande av

rätt till pension, innebär detta stadgande först och främst, att rätt till understöd

inträder, så snart en person under någon tid, om än aldrig så kort, tillhört försäkringen

och sålunda jämväl innan pensionsavgift en enda gång hunnit erläggas.

Stadgandet innebär vidare, att personer, vilka under hela försäkringstiden varit i

besittning av förmögenhet till ett belopp av minst 6,000 kronor och vilka följaktligen

jämlikt o § ^varit undantagna från avgiftsplikten, därest de bliva invalider och årsinkomsten

på samma gång eller senare nedgår under 300 kronor för man och 250

lcrouor för kvinna, likaledes utan vidare bliva berättigade till understöd. Kollegium

återkommer i det följande till här anförda undantag från avgiftsplikten och vill därför

i detta sammanhang endast påpeka, att det måste betraktas såsom en föga berottigad

anordning att å ena sidan från avgiftsplikt befria dem, som anses såsom

jämförelsevis burgna och för vilka avgiftsbetalningen följaktligen måste förefalla

mindre betungande, men å andra sidan icke desto mindre göra dessa samma personer

delaktiga av försäkringens förmåner.

^ngt större principiell betydelse ar emellertid, att här åberopade stadgande

i _ lagförslaget sannolikt kommer att verka därhän, att en stor mängd personer, som

visserligen bort, men av liknöjdhet, slarv eller annan liknande orsak uraktlåtit att

betaga sina avgifter till försäkringen, ändock komma att bliva, om icke till namnet

sa dock till gagnet, det allmännas pensionärer. Till förekommande härav hava

jiommitterade hänvisat till bestämmelserna i 9 § rörande pensionstillägget, vilka

bestämmelser i tillämpliga delar skulle gälla jämväl i fråga om rätten till det så

kallade understodet. Genom nämnda lagrum har, bland annat, stadgats, att pensionstillägg

efter omständigheterna må minskas eller indragas för den, »som visat tredska

eller uppenbar försumlighet i fullgörandet av honom enligt denna lag åliggande

avgiftsplikt eller som uppenbarligen icke efter förmåga söker ärligen bidraga till sin

försörjning». Härtill har i motiveringen fogats den anmärkning, ''att det icke syntes

»med rättvisa överensstämmande, att den, som år efter år undandragit sig sin skyldighet

att erlägga pensionsavgifter, skulle komma i åtnjutande av pensionstillägg endast

genom att förvärva pension srätt på grund av en eller annan erlagd avgift». Men

tillika har på samma ställe bestämt framhållits, att föreskriften i 33 g, bland annat,

just vore avsedd att lämna vägen öppen »för pension smyndigheten att utdela

understöd även åt sådana personer, som, ehuru avgiftspliktiga, likväl

icke erlagt sina avgifter».

I anledning av vad kommitterade sålunda anfört, kan till eu början anmärkas,

ati det svårligen later sig förklara, varför det skulle vara med »rättvisa överens
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts Nåd. Poposition Nr 126

stämmande» att till dem, som försummat sin avgiftsplikt, utdela »understöd» men

icke »pensionstillägg». Varken med hänsyn till belopp, villkor eller rättsverkningar

synas nämligen dessa förmåner skilja sig från varandra. Men bortsett härifrån är

det högeligen att befara, att den i 9 § i lagförslaget meddelade restriktionen i praktiken

skulle komma att visa sig vara ett stadgande endast på papperet. När det

galler, skulle nog vederbörande pensionsmyndigheter, i saknad av bestämda föreskrifter

i lagen, icke komma att räkna alltför noga med försumlighet i fråga om avgiftsbetalningen.

Det kommunala intresse, som de lokala pensionsnämnderna åtminstone

i viss män måste anses komma att företräda, utpekar ju också pensionstillägg,

resp. understöd såsom den för kommunen fördelaktigaste utvägen. Till dessa förmåner

skulle nämligen staten bidraga med % av kostnaderna, medan fattigvården,

varom det väl eljest i regel bleve frågan, åtminstone under nu -gällande lagstiftning

är en uteslutande kommunens angelägenhet. Det torde slutligen icke kunna undvika^

att den åt vederbörande pensionsnämnder genom lagförslaget tillerkända befogenheten

att besluta om rätt till pension, resp. understöd skulle komma att tillämpas olika på

olika orter och att förmenta eller verkliga orättvisor härutinnan skulle föranleda till

missnöje och misstroende till vederbörande pensionsmyndigheters rättvisa och onartiskhet.

Huru lätt bestämmelser av den art som den ovan ur 9 § i lagförslaget anförda

i verkligheten bliva vanmäktiga, därom lämnar, bland annat, fattigvårds!agstiftningen

ett talande exempel. Sålunda föreskrives i fattigvårdsförordningen (35 §, 2 mom.’),

att, om någon genom lättja eller liknöjdhet ådrager sin hustru eller minderåriga barn

sådan nöd, att fattigvård jämlikt 1 § måste dem lämnas, skall han stå under fattigvårdsstyrelsens

husbondevälde, till dess den kostnad, fattigvårdssamhället tillskyndats,

blivit gottgjord. Erfarenheten har emellertid visat, att denna lagbestämmelse, trots

det stora antalet försumliga försörjare och trots det ofta verkligt upprörande i deras

försumlighet, i praktiken icke tillämpas annat än i undantagsfall.

Kommitterade hava uppenbarligen själva varit medvetna om, att det med hänsyn

till den medgivna rätten till pensionstillägg, resp. understöd även i fall, då pensionsavgifter

icke erlagts eller icke erlagts till stadgat antal, fanns en motsättning

mellan lagens innehåll och namn och att lagen med bibehållande av angivna rätt

snarast bort rubriceras såsom en försörjningslag. Kommittén förklarar emellertid,

att den ansett sig kunna beteckna den genom förslaget beredda försörjningen såsom

eu pensionsförsäkring, »då de bidrag, som från det allmännas sida skola lämnas den

enskilde medborgaren till hjälp under invaliditet, kunna, även om pensionsavgifter

.aldrig blivit erlagda, anses vara åtminstone i någon män beredda av honom själv

genom de direkta eller indirekta skatter han utgjort». Beträffande denna motiveringkan

emellertid först och främst anmärkas, att densamma, åtminstone i vad det gäller

cle direkta skatterna, icke synes fullt bindande, då ju pensionsrätt enligt lagen skulle

tillkomma även dem, av vilka direkta skatter aldrig utgjorts eller ens skolat utgöras.

I övrigt vill det synas, som om samma motivering med lika om icke större rätt skulle

kunna åberopas till stöd för eu lagstiftning, som byggde fullständigt på försörjningsprincipen

med uteslutande av alla direkta försäkringsavgifter.

Svårigheten vid en begränsning av rätten till pension, resp. understöd utan

motsvarande avgiftsbetalning — en rätt, som även kollegium finner vara till en viss

grad av nöden för försäkringens fulla genomförande — ligger väsentligen däri, att

man vid ett dylikt stadgande riskerar att från samma rätt utestänga personer, för

vilka, . pa grund av fattigdom eller andra liknande orsaker, en försummad avgiftsbetalning

kan anses äga sin berättigade förklaring. Efter pensionsförsäkringens

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Pensioner

endast åt

»behövande»

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 126.

genomförande torde dock denna invändning till en stor del förlora sin betydelse,,

enär därigenom alla de fall bortelemineras, där fattigdomen förorsakas av arbetsinvaliditet

eller ålderdom.

Utan att träda berättigade hänsyn för nära, synes det därför kunna stadgas,

att rätt till bidrag av det allmänna i form av pensionstillägg icke tillkommer den,

för vilken icke stadgade pensionsavgifter erlagts (av annan än resp. kommun) för

minst halva den tid, för vilken dylika avgifter över huvud taget skolat utgå. hör

att icke denna bestämmelse skulle verka ojämnt och godtyckligt i sådana fall, då

invaliditeten inträffar under de närmaste åren efter inträdet i försäkringen, torde för

dessa års vidkommande vissa modifikationer i huvudregeln böra medgivas.

Ändras lagförslaget i ovan angivna riktning och kommer vidare kollegii i det

följande framställda-yrkande om avgiftspliktens utsträckande även till dem, som äro

ägare av en förmögenhet av 6,000 kronor eller därutöver, att vinna beaktande, synes

hela 33 § kunna in- förslaget utgå. Såsom berättigade att erhålla understöd enligt

denna § skulle nämligen under sådana förhållanden endast återstå sadana personer,

för vilka invaliditeten inträffat, innan avgiftsplikten över huvud taget kunnat fullgöras.

Men personer i denna ställning böra enligt kollegii mening erhålla pension,

varom särskild bestämmelse bör införas i 6 §, och icke avfärdas med ett understöd.

Med en ändring av kommitterades förslag i ovan angiven riktning brytes i allt

väsentligt udden av de invändningar, som gjorts mot detsamma från fattigvårdssynnunkt,

anmärkningar, som i huvudsak gå ut därpå, att pensionstillägget, resp. understödet

i verkligheten endast skulle bliva ett slags fattigvård ehuru under annat namn.

Nekas kan nämligen icke, att kommitterade, i fråga om understöden, genom att grunda

pensionsrätten i främsta rummet på behovet och icke på fullgjord avgiftsplikt, övergivit

den bärande principen i all försäkringslagstiftning. Härmed är dock å andra

sidan icke sagt, att inom en social försäkringslagstiftning hänsynstagande till behovet

skulle vara uteslutet. Tv vad det i fråga om en dylik lagstiftning i främsta rummet

kommer an på är icke, att ett visst antal avgifter under alla förhållanden erläggas,

utan att vederbörliga avgifter erläggas i alla de fall, där detta kan ske.

Utgår man från behovet som det grundläggande momentet i fråga om rätten

till delaktighet i pensionsförsäkringens förmåner, sjenes konsekvensen fordra, att denna

princip tillämpas så att säga både uppåt och nedåt. Skall den behövande invaliden

erhålla sådan delaktighet, oavsett om han endast ofullständigt eller alldeles icke fullgjort

honom åliggande avgiftsplikt, så borde å andra sidan icke heller den, som icke

är behövande, erhålla pension, även om han betalt sina pensionsavgifter. Kommitterade

hava dock icke ställt sig på denna ståndpunkt, utan föreslå i stället, att en

var, som erlagt avgifter till försäkringen, skall, oavsett förmögenhetsställningen, äga

uppbära den däremot svarande avgiftspensionen; dock att dylik pension icke utgår,

då dess beräknade belopp skulle komma att understiga sex kronor per år.

Även om man fasthåller vid förevarande framställnings karaktär av social försäkringslagstiftning,

förefaller det ändock mindre ändamålsenligt att tillförsäkra

pensionsrätt åt andra än verkligt behövande. Pensionsförsäkringens sociala uppgift

är nämligen att bereda skydd icke mot invaliditet och ålderdom i och för sig, utan

mot de ekonomiska följderna av invaliditet och ålderdom. En invalid eller åldring,

vars ekonomiska ställning på annat sätt är tryggad, har därför i själva verket icke

större rätt till pension än den, som visserligen är behövande, men däremot varken

invalid eller åldring. Med denna grundsats låter det sig mycket väl förena, att lagstiftningen

utkräver avgifter a„v hela folket och sålunda även de förmögnare klasserna.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kung!.. Maj.is Nåd. Proposition Nr 126.

fysisk och ekonomisk hjälplöshet är ju en olycka, som kan drabba en och var, och

därför bör ock en och var trygga sig däremot genom att erlägga avgifter till pensionsverket.

Rätten till pension för personer i jämförelsevis burgen ställning skulle ju icke

gå förlorad. Den endast^ vilade för att bliva aktuell, om och när de ekonomiska

förutsättningarna för pensionens innehållande icke längre förelågo.

De åsikter rörande villkoren för pensionsrätt, som kollegium här uttalat, äro

ingalunda en nyhet i vårt land. Sålunda återkommer samma tankegång i det af den

så kallade Raabska kommittén år 1906 framlagda förslaget till lag angående allmän

pensionering. Ännu tydligare har samma mening utvecklats i det yttrande, som

avgavs av Andra kammarens tillfälliga utskott i anledning av vid 1905 års riksdag i

samma kammare vackta motioner rörande invaliditets- och ålderdomspensioneringen.

Dfter att hava framhållit, att den enda utväg, som enligt dess åsikt ledde till målet,

vore lagstadgad försäkringsplikt för alla, således en verklig folkförsäkring, anför

utskottet vidare i huvudsak följande: Därav att försäkringsplikten vore allmän, följde

dock icke med nödvändighet, att pensionsrätten måste bliva allmän i den mening, att,

vad nu särskilt anginge ålderdomspensionen, eu var försäkrad borde äga ovillkorlig

rätt att vid uppnådd viss ålder erhålla pension. Om försäkringens ändamål bleve att

trygga mot nöd på ålderdomen, måste, jämte viss ålder, även förefintligheten av

bcho^v utgöra villkor för erhållande av pension. Den allmänna försäkringens

förmåner komme därigenom i lika, mån alla tillgodo under de för alla lika gällande

villkor och förutsättningar. Pensionsförsäkringen bleve då ett riktigt uttryck för den

solidaritet, som borde råda de olika samhällsklasserna emellan. Allenast genom eu

invalid- och ålderdomspensionering med allmän försäkringsplikt men med pensionsrätt

endast för dem, som därav komme i behov, torde kunna beredas grundat hopp om

framtida avlösning av den nuvarande formen för utövandet av samhällets ansvarsplikt

gent emot dess nödställda medlemmar, den offentliga fattigvården. (Del III, sid.

31 och 32.) Det kan slutligen även förtjäna framhållas, att principen avgiftsplikt

för alla men understöd endast åt behövande utgör grundvalen i viss mening för de

svenska sjömanshusen.

Mot den av kollegium ovan hävdade grundsatsen har anmärkts, att dess införande

i lagstiftningen vore av endast ringa praktisk betydelse, enär den inkomstgräns,

som uteslöte från pensionsrätten, för att icke verka orättvis, måste sättas

ganska hög och sålunda summan av de pa detta sätt årligen innehållna pensionerna

icke ^ törne komma att spela någon större roll för pensionsverkets ekonomi. Denna

anmärkning vederlägger dock icke själva grundsatsen, att pensionen icke bör tillkomma

andra än dem, som verkligen äro i behov därav. Vilka besparingar pensionsverket

skulle göra heror givetvis i främsta rummet på den inkomstgräns, som komme

att fastställas. I saknad av fullt användbart statistiskt material anser sig kollegium

icke böra framlägga ett bestämt förslag rörande den i föreliggande hänseende för vårt

land lämpliga inkomstgränsen, men vill anföra, att denna gräns bör sättas jämförelsevis

högt, möjligen vid 1,200 å 1,500 kronor, samt göras något olika för gifta och

ensamstående personer.

I detta sammanhang tillåter sig kollegium vidare ifrågasätta, huruvida icke Ingen pension

pensionsrätten skulle kunna indragas för ordinarie innehavare av statstjänst och deras för ordinarie

hustrur. Jämlikt 5 § i lagförslaget är denna samhällsgrupp undantagen från avgifts- befattnillg8- pliirt. Men före ernåendet av ordinarie anställning måste alla statstjänare en längre statens* tjänst

eller kortare tid tillhöra den allmänna pensionsförsäkringen och skulle följaktligen

enligt förslaget vara berättigade att vid 67 års ålder eller dessförinnan inträffande

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Fordran om

»värdighet»

hos pensions

tagare.

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 126.

invaliditet erhålla eu mot de erlagda avgifterna svarande pension. Men då dessa

pensionsbelopp i de allra flesta fall skulle utgå med mycket obetydliga belopp och då

å andra sidan staten med jämförelsevis stora uppoffringar sörjer för sina tjänstetagares

pensionering, synes det vara en fullt rimlig fordran, att dessa a sin sida avstå

från anspråk på pension från den allmänna pensionsförsäkringen. Utom den ekonomiska

fördel, som genom denna bestämmelse skulle tillskyndas den allmänna pensionsförsäkringen,

skulle densamma innebära den mycket avsevärda praktiska fördelen,

att pensionsverket befriades från besväret med utbetalningen av ett stort antal

småpensioner. Vad här anförts torde i viss grad äga sin tillämpning även i flaga

om vissa andra samhällsgrupper, såsom exempelvis kommunala befattningshavare,

för vilka särskild pensionering anordnats och vilka förty jämlikt 5 §, sista stycket,

torde komma att befrias från avgiftsplikten.

Slutligen må i detta sammanhang erinras om, att förslaget innehåller eu ofullständighet

i så måtto, att detsamma från avgiftsplikten befriar ordinarie innehavareav

statstjänst, men däremot icke nämner något om dem, som avgått ur statstjänsten

med pension. Samma anmärkning gäller även i fråga om de kategorier av flan

avgiftsplikten befriade, som omförmälas i 5 §, sista stycket. Det erfordras därför ont

tillägg till lagtexten, innefattande, att även pensionstagare äro undantagna från erläggande

av avgifter till försäkringen.

Kommittén har icke i sitt förslag, på sätt som skett i flertalet utländska lagar

på området, uppställt någon fordran om »värdighet» såsom villkor för erhållande av

- pension eller understöd. Denna sin ståndpunkt har kommittén motiverat i huvudsak

därmed, att alla undersökningar rörande en persons förflutna liv, även om de göras

med hänsynsfullhet, kunna ofta framstå som en opåkallad inblandning samt att tvivel

om undersökningens opartiskhet lätt uppstå. Det enda stadgande av i i lss man

denna art, som förekommer i lagförslaget, är den i 9 § intagna bestämmelsen, att

pensionstillägg må efter omständigheterna minskas eller indragas, därest

någon antingen linnes hava avhänt sig inkomst eller egendom i uppsåt att erhålla

pensionstillägg eller högre sådant tillägg eller visat tredska eller uppenbarlig försumlighet

i fullgörandet av honom enligt denna lag åliggande avgiftsplikt eller uppenbarligen

icke efter förmåga söker ärligen bidraga till sin försörjning.

Frågan, huruvida avseende bör fästas å pensionssökandes värdighet, ställer sig

enligt kollega åsikt väsentligt olika, allt efter som spörsmålet gäller avgiftspensionen

eller pensionstillägget (eventuellt understödet). Indragning av den på egna avgifter

grundade pensionen hör uppenbarligen förekomma endast i sådana fall, där

åtgärden måste förefalla tämligen självfallen. Har sålunda någon pa grund av

uppenbarligen osanna uppgifter, genom företeende av falska handlingar och dylikt fått

peusionsbrev för sig utfärdat, bör rimligtvis pensionsrätter sedan säker kännedom

härom vunnits och oavsett om handlingen är straffbar enligt allmän lag eller icke,

anses förverkad. Fn annan dylik bestämmelse, som förekommer i exempelvis den

tyska riksförsäkringslagen, är, att rätten till pension gar förlorad för den, som med

avsikt gör sig själv till invalid.

Lagen om ålderdomsunderstöd i Danmark innehåller i huvudsak följande, värdigheten

åsyftande''villkor: att sökanden icke har dömts för en i den offentliga meningen

vanärande handling utan att hava erhållit »Aeresoprejsning»; att behovet icke har sin

grund i handlingar, genom vilka sökanden till förmån för barn eller andra berövat

sig själv medlen till sitt uppehälle, i oordentligt eller slösaktigt levnadssätt, eller på

annat liknande sätt är självförvållat; att sökanden under de sista tio åren har haft fast

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

25

uppehåll inom landet och icke under samma tidrymd gjort sig skyldig till lösdriveri

eller bettleri eller veterligen fört en levnad, som väcker allmän förargelse (bevislig

dryckenskap, yrkesmässig otukt och dylikt); samt att sökanden icke under de sista

fem åren uppburit fattigunderstöd.

1908 års engelska lag om ålderdomspensioner har, bland annat, följande ovärdighetsgrunder:

om vederbörande plägat underlåta att efter förmåga arbeta för sitt och

de sinas uppehälle; om han blir dömd till fängelse, som ej må förvandlas till böter,

eller till strängare straff, så länge frihetsstraffet räcker och därutöver under en tid

av tio år från frigivandet; om den, som uppnått sextio års ålder, blir lagförd vid

domstol och underkastad internering för dryckenskap, äger domstolen efter omständigheterna

förordna, att den dömde skall under viss tid, icke överstigande tio år,

vara obehörig att uppbära pension.

Lika stränga äro de bestämmelser, som förekomma i Nya Zeelands ålderdomsförsäkringslag.

Enligt denna fordras sålunda för rätten till pension, bland annat, att

icke under de sista tolv åren hava undergått frihetsstraff i fyra månader eller fyra

särskilda gånger för brott, därå tolv månaders frihetsstraff kan följa, att icke under

de sista tjugufem åren hava undergått fem års frihetsstraff, att icke under de sista

tolv åren hava övergivit hustru och barn samt att under de sista fem åren hava

fört ett nyktert och aktningsvärt liv. Även den år 1908 utfärdade, för hela det

australiska fastlandet gemensamma lagen om ålderdoms- och invaliditetspensioner

innehåller liknande »värdigheten» avseende bestämmelser. Sålunda ingå bland förutsättningarna

för erhållande av pension, att sökanden är av »god karaktär», att

sökanden, om han är gift, icke under de fem sistförflutna åren har för tolv månader

utan laga skäl övergivit sin hustru eller försummat att lämna henne behörigt underhåll

eller att underhålla något sitt barn, som icke uppnått 14 års ålder, samt, om

sökanden är en gift kvinna, att icke under de fem sistförflutna åren hava för tolv

månader utan laga skäl övergivit sin man eller något sitt barn, som ej uppnått 14

års ålder.

Samtliga ovan åberopade, på försörjningsprincipen grundade lagar hava sålunda

uppställt delvis ganska stränga fordringar i fråga om pensionstagares föregående levnadssätt.

Det ligger ock i öppen dag, att en pensionering, som helt och hållet bekostas

av det allmänna, icke kan bortse från dylika hänsyn. Motsatsen skulle ju

innebära ett, om ock indirekt erkännande därav, att det vore för samhället likgiltigt,

om dess medlemmar förde ett hedrande och aktningsvärt liv eller icke. Särskilt med

hänsyn till alla dem, som i blygsamma omständigheter ärligt strävat att efter måttet

av sina krafter fylla sina plikter mot sig själva och samhället, måste det anses innebära

en oegentlighet, om pensionslagstiftningen icke gjorde någon skillnad mellan dem

och personer, vilkas hela levnad utgör en kedja av pliktförsummelser eller till och

med brott och laster.

Vad ovan anförts beträffande lagar av försörj ningstypen måste anses i allt

väsentligt gälla även beträffande det av kommitterade framlagda förslaget, i vad

kostnaderna för detsamma bestridas av allmänna medel. Beträffande »pensionstillägget»

och eventuellt »understödet» synes man därför med fullt berättigande kunna

fordra, att lagen erhåller en sådan avfattning, att exempelvis icke vilka försumliga

eller brottsliga individer som helst kunna göra lagligt anspråk på att betraktas och

behandlas såsom det allmännas pensionärer. Att uppburen fattigvård, såsom fallet

är i ovan åberopade utländska lagar, under vissa förhållanden skulle utestänga från

pensionsrätt, har däremot förefallit kollegium vara en alltför hård bestämmelse, även

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 90 käft. (Nr 126.) 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

om det måste medgivas, att det kan vara skillnad mellan fattigdom och fattigdom

och att det även gives en självförvållad sådan.

Avhändande Vad beträffar de av kommittén i 9 § av lagförslaget intagna, ovan anförda

Kt att''erhålla omständigheter, som visserligen skulle kunna, men icke nödvändigt måste leda

0!"pension"1 ® en indragning eller minskning av pensionstillägget, har kollegium redan i det

föregående haft tillfälle att närmare uttala sig rörande bestämmelsen om tredska och

försumlighet från de avgiftspliktiges sida. Vidkommande åter den första i omförmälda

lagrum anförda omständigheten hava kommitterade själva i motiveringen

anfört, att de icke ville förneka, att det varit mest överensstämmande med en sträng

rättvisas krav, om spörsmålet blivit löst sålunda, att den, som funnits övertygad om

sådant ohederligt handlingssätt, varom här vore fråga, förklarats hava för all framtid

förverkat sin rätt till pensionstillägg. Men då det å andra sidan ej borde förbises,

att fall kunde förekomma, i vilka omständigheterna voro förmildrande, hade kommittén

ansett sig böra giva ifrågavarande stadgande en sådan avfattning, varigenom

pensionsmyndigheten erhölle fria händer att efter förhållandena i varje särskilt fall

förfara såsom funnes med rättvisa och billighet mest överensstämmande.

Den grundsatsen, att ingen må, genom att till förmån för andra avhända sig

inkomst eller egendom, förvärva rätt till pensionstillägg av det allmänna, är enligt

kollegii åsikt av den fundamentala betydelse för en lagstiftning av denna karaktär, att

densamma måste under alla omständigheter upprätthållas. Att på denna punkt medgiva

»förmildrande omständigheter» vore enligt kollegii förmenande att uppoffra en av lagstiftningens

viktigaste grundsatser. Samtliga ovan anförda, i utlandet gällande lagar

av försörjningstypen utom Englands ålderdomspensionslag föreskriva också, att rätten

till pension förverkas för den, som för erhållande av pension direkt eller indirekt

avhänder sig egendom. Den nämnda engelska lagen innehåller i detta hänseende

den föreskriften att, om någon direkt eller indirekt avhänt sig egendom eller inkomst

för att bliva behörig att erhålla pension eller högre sådan, skall denna inkomst eller

den årliga avkastningen av denna egendom ändock betraktas såsom en del av hans

inkomster.

förfaringssättet

med

drinkare och

dylika.

I detta sammanhang vill kollegium även fästa uppmärksamheten därå, att lagförslaget

saknar bestämmelser angående tillvägagångssättet i sådana fall, då vederbörande

pensionstagare till följd av dryckenskap och dylikt uppenbarligen icke är i

stånd att själv handhava och rätt använda sin pension. Möjligen hava kommitterade

ansett, att det ovan åberopade, i 9 § meddelade stadgandet, att pensionstillägget

kan minskas eller indragas för den, som icke efter förmåga söker ärligen bidraga till

sin försörjning, även vore tillämpligt för här anförda fall. Den åberopade föreskriften

i 9 § gäller dock först och främst endast pensionstillägget (sålunda icke avgiftspensionen)

och synes vidare enligt ordalydelsen icke kunna tillämpas i sådant fall, där

något eget bidrag till försörjningen icke kan ifrågakomma. Bortsett härifrån kan

det dessutom på allvar ifrågasättas, huruvida indragning eller minskning av pensionen

är den i ty fall lämpligaste utvägen.

För här berörda fall innehåller exempelvis den tyska riksförsäkringslagen den

bestämmelsen, att personer, som äro hemfallna åt dryckenskap, men icke omyndigförklarade,

kunna helt eller delvis erhålla sina pensioner in natura. Naturaprestationerna

utgöras i så fall av hemortskommunen, som därigenom erhåller rätt till en

mot prestationen svarande andel av pensionen. Det år 1899 i Norge framlagda

kommittébetänkandet (majoritetsförslaget) innehöll rörande denna punkt, att pension,

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungi. Majds Nåd. Proposition Nr 126.

som, bland annat, tillkom den, som på grund av dryckenskap eller andra orsaker var

alldeles oförmögen att handhava penningar, skulle utbetalas till den efter gällande

lag närmast försörjningspliktige eller användas efter den lokala pensionsmy ndighetens

förordnande till pensionärens eller hans hustrus och barns bästa. Aven det i dagarna

framlagda, nya kommittéförslaget innehåller liknande bestämmelser.

Det torde vara uppenbart, att även för den svenska lagstiftningens vidkommande

dylika eller liknande bestämmelser måste anses vara av behovet påkallade. De lokala

pensionsmyndigheterna synas därför böra tillerkännas rätt att vid förefallande behov

bestämma, på vad sätt och under vilka former pensionsbeloppen må utgå.

Lagstiftningen torde ock böra taga särskild hänsyn till sådana pensionärer, som Särskilda

äro mer eller mindre hjälplösa och på samma gång sakna anhöriga eller andra, som

kunna taga hand om dem. Det minsta man i ty fall synes^ kunna fordra är, att och dyllka

dylika pensionärer, vid förefallande behov, bli berättigade till sådant kommunalt tillskott,

som i 11 § sägs. Ifrågasättas kan ock, huruvida det icke borde åligga pensionsverket

att sörja för deras intagande å härför avsedda anstalter (ålderdoms- eller

invalidi tetshem).

Kollegium kan icke för sin del biträda kommitterades förslag att från a\ giftsplikten

men icke från delaktighet i försäkringen undantaga personer med en viss

förmögenhet. Jämlikt 5 § i lagförslaget skola nämligen från avgiftsplikten undantagas,

bland annat, de, i vilkas taxering under året enligt förordningen om inkomstoch

förmögenhetsskatt inberäknas förmögenhet till ett värde av minst 6,000 kronor,

ävensom deras hustrur. Av motiveringen till paragrafen ifråga framgår, att skälen

till denna uteslutning varit dels nödvändigheten att söka i möjligaste män nedbringa

kostnaderna för försäkringen dels ock särskilt den ifråga om de utgående pensionerna

i förslaget genomförda principen, att en var pensionsberättigad skall, oberoende av

behovet, äga rätt till åtminstone det belopp, som enligt försäkringstekniska grunder

motsvarar värdet av de av honom erlagda avgifterna. Härtill kommer vidare, att

kommittén menat, att de sålunda utestängda personerna kunde anses i viss. man

ekonomiskt tryggade. Av den allmänna motiveringen (sid. 64 och 65) mhamtas

vidare, att antalet personer, som genom den angivna bestämmelsen skulle undantagas

från avgiftsplikten, antagits uppgå till 218,600 samt att borttagandet av denna gräns

skulle nödvändiggöra en sänkning av den på grund av erlagda avgifter utgående

pensionens belopp för män från 30 till 28 Va % ocb för kvinnor från 23 till 22 /., /o

av de inbetalta avgifternas summa, varjämte dels det för den nuvarande generationens

medtagande i försäkringen erforderliga kapitalet (utöver arbetarförsäkringsfonden)

skulle ökas från 9 till 16 millioner kronor, dels fonden skulle komma att växa med

omkring 10 %. ... .... , .. .

I anledning av vad kommittén sålunda anfört, vill kollegium till en början

framhålla, att den omständigheten, att upptagandet i försäkringen av en viss samhällsgrupp

komme att höja kostnaderna för försäkringens genomförande, givetvis icke

i en lagstiftning av förevarande slag i och för sig kan vara av avgörande be lydelse.

Endast för den händelse det kan visas eller eljest är uppenbart, att en viss samhällsgrupp

— såsom exempelvis ordinarie befattningshavare i statens tjänst icke har

direkt behov av det genom lagstiftningen åsyftade skyddet mot de ekonomiska följderna

av invaliditet och ålderdom, synas här anförda skäl kunna med fog åberopas.

Det torde dock vara mer än ovisst, huruvida verkligen alla dessa över 200,000

personer, som kommittén velat befria från avgiftsplikten, befinna sig i en sådan

Uteslutning

från avgiftsplikten

av

personer med

viss förmögenhet.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Inkomst- och

pensionsklasser.

Kung!, Maj:ts Nåd. Proposition Nr 1.26.

tryggacl ställning. Bland de uteslutna torde finnas ett säkerligen mycket betydande

antal smärre fastighetsägare på land och i stad. Så länge hälsan varar, kunna de

möjligen^ anses såsom jämförelsevis bärgade, men när arbetsförmågan tryter, befinna

de sig i ett allt annat än tryggat läge. Den »förmögenhet», som exempelvis ett

mindre jordbruk representerar, beror ofta just på innehavarens drift och dugli o-het

och kan i saknad härav snart gå förlorad.

Det måste vidare anses såsom en oegentlighet, att lagstiftningen å ena sidan

betriar personer med en viss förmögenhet från avgiftsplikten, men å andra sidan

alägger det allmänna att till samma personer betala pensionstillägg, och detta,

oaktat de alltjämt äro i orubbad besittning av sin förmögenhet. En

person, som äger ett kapital om 6,000 kronor, är ju därigenom såväl för egen som

för hustruns räkning fritagen från att erlägga avgifter till pensionsförsäkringen. Blir

han invalid, skall emellertid pensionsverket, även om han har sitt kapital kvar och

under förutsättning av 5 % avkastning därå, till honom utbetala ett årligt pensionstillägg

av 75 kronor. Blir hustrun invalid, erhåller hon under samma förutsättning

ett pensionstillägg av 50 kronor.

Hela detta spörsmål om befrielse från avgiftsplikten av personer med viss förmögenhet

bottnar ytterst uti den av kommittén i förslaget hävdade principen, att en

var försäkrad skall, oberoende av . behovet, äga att erhålla en mot det försäkrings

tekniska värdet av hans verkställda inbetalningar svarande avgiftspension. Godkännes

emeUertid icke denna princip, utan fastställes den grundsatsen, att pensionsrätt icke

tillkommer personer, som redan förut äga en viss årlig inkomst, finnes det naturligtvis

icke heller någon anledning att från avgiftsplikten utesluta personer med en viss

förmögenhet. Dessa få då liksom andra erlägga sina avgifter till pensionsverket och

bil likaledes på samma villkor berättigade att uppbära pension.

Under åberopande av vad ovan anförts och under hänvisning till, vad kollegium

i det föregående yttrat angående pensionsrätt för personer, som icke äro att

betrakta såsom behövande, samt för ordinarie befattningshavare i statens tjänst, får

kollegium hemställa, att bestämmelsen angående undantagande från avgiftsplikten av

personel, i vilkas taxering under året enligt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt

inberäknas förmögenhet till ett värde av minst 6,000 kronor, samt deras

hustrur måtte ur förslaget utgå.

De avgiftspliktiga äro enligt förslaget indelade i tre klasser, omfattande den

tredje och högsta de avgiftspliktiga, vilkas inkomster uppgå till 1,200 kronor eller

mera, den andra och mellersta avgiftspliktiga med en inkomst av minst 800 men ej

1,200 kronor samt den första och lägsta alla andra avgiftspliktiga med eller utan inkomster.

Av dessa klasser har den sistnämnda, som enligt kommitterades åsikt torde

omfatta »bland annat småbönder, statare, torpare, ''hemmavarande barn och mågar’,

jordbruksarbetare, vissa manliga och de flesta kvinnliga yrkesarbetare på landsbygden,

tjanare ävensom de allra flesta hustrur», beräknats komma att omsluta inalles

2,128,300 av samtliga 2,588,100 försäkringspliktiga personer. Den andra inkomstklassen,

som antages komma att omfatta »bland annat de flesta manliga industriarbetare

ävensom en del andra mindre löntagare i industri och handel samt mindre

självförsörjare såväl, i stad som på landet», har uppskattats till ett antal av 291,700

personer. Den tredje och högsta inkomstklassen slutligen, som skulle komma att utgöras

av »bland annat de högst avlönade yrkesarbetarne, övriga löntagare i enskildas

tjänst samt självförsörjare», har beräknats komma att omfatta sammanlagt 168 100

personer.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

29

Det faller genast i ögonen, huru oerhört ojämn denna klassindelning är, Sålunda

skulle den lägsta klassen ensamt för sig omsluta nära ä/6 (82.2 %), medan den

mellersta upptager endast något mer än V,0 (11.3 %) och den högsta omkring ''/is

(6.5 %) av samtliga försäkringspliktiga. Men denna indelning är icke blott ojämn,

den är enligt kollegii åsikt även i flera hänseenden otillfredsställande. Därigenom

att den lägsta klassen tilltagits så oproportionerligt stor, tvingas det stora flertalet av

de försäkrade att åtnöjas med en invaliditetspension, som för många måste anses

vara otillräcklig. En jordbruksarbetare eller en industriarbetare på landet, som under

hela försäkringstiden varit uppskattad till inkomst av mellan 700—800 kronor,

kan ju aldrig erhålla en högre pension än 180 kronor, medan en annan med honom

i övrigt fullständigt jämställd industriarbetare, som på grund av dyrare levnadsförhållanden

och dylikt uppnår en inkomst av exempelvis 800—900 kronor, erhåller

under enahanda förhållanden en nära dubbelt så stor pension (355 kronor). Denna

oegentlighet blir så mycket mera markerad, som den i stort sett kan återföras till

olikheten i arbetsvillkor mellan jordbruket och därmed sammanhängande näringar å

ena sidan och övriga näringsgrenar å den andra. Bortsett från dem, som över huvud

taget ännu icke hava några inkomster, hustrurna samt större delen av de personliga

tjänarne, torde den lägsta klassen just komma att utgöras av hela skaran av jordbruksarbetare,

inberäknat torpare samt småbönder. Härtill kan vidare läggas, att den

stora massan av den jordbruksidkande befolkningen hela sitt liv nödgas kvarstå i den

lägsta pensionsklassen, medan däremot inom övriga samhällsgrupper, som under yngre

år tillhöra samma klass, ofta en successiv förskjutning till högre inkomster och därmed

förbättrade pensionsutsikter äger rum.

För att undanröja denna oegentlighet finnes det enligt kollegii åsikt icke någon

annan utväg än att utöka de av kommittén föreslagna pensionsklasserna med ytterligare

en, omfattande personer med inkomster från exempelvis 500 och intill 800

kronor. Tanken på en dylik utbyggning av systemet har icke heller varit främmande

för kommitterade. Under åberopande av den härom av ordföranden i del II av utlåtandet

lämnade utredningen hava emellertid kommitterade icke ansett sig böra föreslå

en dylik inkomstklass.

I den åberopade utredningen (del II, sid. 102 och följande) har till en början

framhållits, att antalet personer inom inkomstklassen 500—799 kronor torde kunna

uppskattas till mer än det dubbla enligt taxeringarna. Vidare har i samma utredning

i huvudsak anförts, att genom fastställandet av en sådan inkomstgräns som den

här ifrågasatta någon verklig uppdelning emellan de olika och därtill mycket talrika

samhällslager, vilkas inkomstförhållanden tillnärmelsevis angivas genom detta eller

närliggande belopp, svårligen ernås, och att en sådan uppdelning, om ock ur praktiska

synpunkter lämplig, dock möjligen redan under närvarande förhållanden och

helt säkert, i följd av penningvärdets sjunkande, inom en nära framtid skulle bliva

illusorisk, enär i själva verket varje arbetsför man i vårt samhälle måste anses genom

sitt arbete förtjäna eller åtminstone kunna förtjäna vad som i allmänhet motsvarar

en inkomst av 500 kronor.

Utan att i övrigt vilja närmare ingå på ifrågavarande utredning vill kollegium

för sin del endast framhålla, att det icke är de möjligen faktiska utan de taxerade

inkomsterna, som bliva avgörande för grupperingen i avgifts- och inkomstklasser.

Och tager man hänsyn till dessa senare inkomster, framgår det av samma utredning,

att av de inalles 840,300 männen i åldrarna 18—67 år med inkomster intill 799 kronor

per år nära hälften eller 410,300 hade mindre än 500 kronor i årsinkomst. Bland

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

de ej gifta kvinnorna ägde enahanda förhållande ram med ej mindre än 354,300,

medan endast 196,400 hade inkomst mellan 500 och 800 kronor. Av hustrurna slutligen

voro 488,000 gifta med män med en inkomst av minst 500 kronor och 197,000

med män med lägre årsinkomst.

Infördes den här föreslagna klassindelningen, torde man erhålla i stort följande

gruppering av de försäkrade (jämför del II, sid. 155; siffrorna gälla under förutsättning

av en förmögenhetsgräns av 6,000 kronor):

Summa.

Män.

Kvinnor.

Abs.

Procent.

Klass

I (under 500 kronor) ...............

482,200

1,054,100 ''

• 1,536,300

59.3

Klass

II (mellan 5—799 kronor) ......

399,400

192,600

592,000

22.9

Klass

Ill (mellan 800—1,199 kronor

242,700

49,000

291,700

11.3

Klass

IV (1,200 kronor och därutöver)

149,600

18,500

168,100

6.5

1,273,900

1,314,200

2,588,100

100.o

Till den lägsta klassen skulle då framförallt komma kvinnorna — samtliga

hustrur hava räknats dit — samt de sämst avlönade arbetarne, ofta i mera framskriden

ålder, inom särskilt jordbruket och därmed sammanhängande näringar. Den

andra gruppen i ordningen skulle däremot i huvudsak komma att bestå av de bättre

avlönade elementen bland jordbruksarbetarne samt av kvinnliga industriarbetare. Det

är visserligen icke uteslutet, att genom en mera effektiv taxering för framtiden antalet

avgiftspliktiga i den av kollegium föreslagna nya inkomstklassen skulle komma

att avsevärt ökas. Men denna omständighet synes snarare tala för än mot en dylik

utbyggning av pensionsförsäkringen.

Det framskymtar ur kommitténs motivering (sid. 67), att det förnämligast varit

kostnadssynpunkten, som gjort, att kommittén tagit avstånd från den av kollegium

ovan förordade uppdelningen av den lägsta pensionsklassen i tvänne med 500 kronors

inkomst som gränsskiljande. Det är nämligen tydligt, att det i så fall blivit nödvändigt

att för den högre av dessa båda klasser fastställa en särskild tilläggsavgift

utöver den för samtliga försäkrade gemensamma grundavgiften av 2 kronor, liksom

också att denna nya klass på samma sätt som de båda högre kunnat göra anspråk

på en mot antalet verkligen erlagda tilläggsavgifter svarande förhöjning i pensionstillägget

(jämför 6 §, 3:dje stycket).

Tiden har icke medgivit kollegium att framlägga ett fullt utarbetat förslag till

erforderliga förändringar i lagförslaget. Kollegium kan därför endast i vissa huvuddrag

angiva, huru kollegium tänkt sig, att den här förordade utbyggningen i pensionsförsäkringen

skulle kunna verkställas.

Kollegium föreställer sig sålunda, att inkomstklassen 500—799 kronor borde till

pensionsverket erlägga en årsavgift av exempelvis 4 kronor (d. v. s. grundavgiften

2 kronor jämte en tilläggsavgift av 2 kronor). Efter 50 år skulle avgiftspensionerna

i klassen följaktligen utgöra för män 60 kronor och för kvinnor — därest pensionerna

fortfarande skola beräknas efter olika grunder — 46 kronor. Även i denna klass

borde medlemmarna såsom ett slags uppmuntran till och belöning för ordentligt fullgjord

avgiftsbetalning erhålla denna förhöjning av tilläggspension, som ifrågasatts

för de båda av kommittén föreslagna högsta inkomstklasserna. På här angivet sätt

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

skulle för den nya klassen efter 50 års avgiftsbetalning och vid saknad av egna

inkomster komma att utgå följande pensionsbelopp:

för män 310 (60 + 150 + 100) kronor

» kvinnor 254 (46 + 125 + 83) »

Det lärer icke kunna förnekas, att de på detta sätt tillkomna pensionerna för

personer i här berörda inkomstställning äro till beloppen rimligare än de av kommittén

föreslagna och att med dylika pensioner i utsikt framtiden skulle te sig mera

ljus, än om ingen sådan ny klass tillskapas, utan samtliga personer med upp till 800

kronors årsinkomster äro dömda att åtnöjas med pensionsbelopp, som knappast höja

sig över den vanliga fattigförsörjningen.

Skulle den av kollegium förordnade klassindelningen nu anses möta betänkligheter

ur kostnadssynpunkten, synes det dock icke uteslutet, att kostnaderna skulle

på andra håll kunna i någon mån reduceras. Först och främst torde sålunda de

eventuella utgifterna från det allmännas sida för den frivilliga försäkringen kunna

reduceras. Denna del av kommitterades förslag synes kollegium nämligen under alla

förhållanden icke stå i direkt samband med förslaget i övrigt. Därest en dylik försäkring

skulle vinna en mera allmän utbredning, skulle det allmännas utgifter härför

komma att stiga till avsevärda belopp. Men har staten genom jämförelsevis mycket

dryga offer sörjt för att befolkningen i händelse av ålderdom eller invaliditet erhåller

en om ock blygsam inkomst, bör det enligt kollegii asikt i huvudsak överlämnas åt

de enskilda individerna att utan det allmännas vidare betungande söka skaffa sig

ytterligare ökade förmåner. Kollegium kan så mycket mindre förorda denna del av

kommitterades förslag i dess nuvarande form, som det med så gott som absolut visshet

torde kunna antagas, att det icke skulle bliva de fattigaste, en ökad pension mest

behövande, som skulle komma att begagna sig av den frivilliga försäkringen, utan

att denna tvärtom uteslutande skulle komma att utnyttjas av de jämförelsevis mera

burgna samhällselementen.

För vinnande av ytterligare besparingar skulle vidare de föreslagna förhöjningarna

i pensionstillägget för de båda högsta inkomstklasserna kunna minskas och i

stället — då en reducering av pensionsbeloppen givetvis icke bör komma i fråga

avgifterna i samma mån ökas. Kollegium kan nämligen för sin del icke i allo gilla

den av kommitterade i motiveringen (sid. 73) uttalade åsikten, att det allmännas

bidrag bör utgå »i någon mån proportionellt till den pa grund av de försäkrades avgifter

utbetalade pensionen». Tvärtom finner kollegium det snarare överensstämma

med en god och sund socialpolitik, att det allmännas bidrag lämnas kraftigast, där

den egna förmågan är minst, och att bidraget minskas i samma man som den enskildes

ekonomiska bärkraft ökas och det sålunda både bör och kan förutsättas, att

han huvudsakligen genom egna krafter skall sörja för sin framtid. Förutsättningen

för en höjning i pensionsavgifterna anser dock kollegium i sin ordning vara, att det

införes ett bättre och effektivare betalningssätt än det i förslaget framlagda.

Det ligger i öppen dag, att prövostenen för en lagstiftning, sådan som den av

kommittén föreslagna, i viss mening ligger i möjligheten att göra avgiftsbetalningen

effektiv. I samma mån den individuella avgiftsbetalningen uteblir och måste ersättas

ur allmänna medel, i samma mån förlorar nämligen också lagstiftningen sin karaktär

av försäkringslagstiftning för att i stället närma sig den rena försörjningstypen.

Sättet för

avgiftsbetalningen.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

I betraktande av de erfarenheter, som kunna hämtas frän uppbörden av de

direkta skatterna till stat och kommun, samt de olägenheter, som det måste anses

vålla ej mindre för de avgiftspliktiga själva än även för försäkringens mera rationella

genomförande att utkräva pensionsavgifterna på en gång och samtidigt med de direkta

skatterna, hyser kollegium ganska starka tvivelsmål rörande effektiviteten och

lämpligheten av det av kommitterade föreslagna sättet för försäkringspremiernas inbetalning

och har därför tagit under allvarligt övervägande, huruvida icke möjligen

även andra utvägar kunde för detta ändamål anlitas. Närmast till hands syntes

härvid ligga en sådan anordning, att arbetsgivare och andra, som hava hos sig anställda

arbetare eller andra tjänstetagare, förklarades skyldiga att till vederbörande

uppbördsmyndigheter inleverera på deras arbetare, respektive tjänstetagare belöpande

försäkringsavgifter med rättighet att göra motsvarande avdrag å lönerna. Ett sådant

system syntes dock förutsätta en fullständig omläggning i vissa delar av lagförslaget,

och har kollegium förnämligast av denna grund ansett sig icke böra bestämt förorda

detsamma. Däremot synas de principiella anmärkningar, som riktats mot samma

system, förtjäna endast föga avseende, och vill kollegium i sådant hänseende erinra

därom, att den så kallade äldre arbetarförsäkringskommittén, vars förslag rörande

förevarande försäkringsgren, innefattande en verklig folkförsäkring och icke blott en

arbetarförsäkring, utgick ifrån att avgifterna skulle, i förekommande fall, inbetalas av

vederbörande försäkringspliktiges arbetsgivare eller husbonde, med rätt för dessa att

göra motsvarande avdrag å avlöningen. Det kan vidare även förtjäna framhållas,

att det redan i det föregående åberopade norska kommittébetänkandet av år 1899

(majoritetsförslaget) liksom också det i dagarna framlagda nya förslaget till invaliditets-

och ålderdomsförsäkring för Norge på förevarande punkt båda innehålla liknande

bestämmelser.

Men även om något åläggande för arbetsgivare att ansvara för arbetstagares

pensionsavgifter icke nu stadgas, synes dock lagstiftningen böra öppna möjligheter

för arbetsgivare att frivilligt övertaga en dylik förbindelse. Även utan dylika föreskrifter

kunna naturligtvis arbetsgivare och arbetstagare överenskomma härom. Men

det synes dock icke vara utan sin vikt, att det i lagen direkt pekas på denna utväg.

En genom lagen åstadkommen reglering av dessa förhållanden skulle ock verka till

förekommande av missförstånd och tvister. Givetvis skulle ock vederbörande uppbördsmyndigheter

äga att för ändamålet tillhandahålla särskilda märken, kort eller

dylikt, enär en av de förnämsta fördelarna med detta system, utom säkerheten, naturligtvis,

skulle vara, att avgifterna kunde fördelas på flera avlöningstillfällen.

Även andra vägar för befrämjande och underlättande av avgiftsbetalningen

torde böra försökas. Den tyska riksförsäkringsordningen innehåller, bland annat, den

bestämmelsen, att avgifterna till invaliditetsförsäkringen, som i regel erläggas genom

arbetsgivarne, efter förordnande skola från alla eller vissa grupper av försäkringspliktiga

inkasseras genom sjukkassor eller andra kassor eller försäkringsanstalternas

inbetalningsställen i orterna. Även i Sverige borde en dylik anordning kunna vidtagas.

Våra talrika sjukkassor, men även andra sammanslutningar, såsom fackföreningar

med flera, skulle säkerligen utan alltför stora svårigheter kunna fungera såsom

uppsamlings- och inbeta-lningsorgan för pensionsförsäkringen.

Uppbörden Den i förslaget innefattade metoden för försäkringsavgifternas debitering och

aT aTSlfterna- uppbörd synes även onödigt omständlig och tungrodd. ''Det enda sakliga skälet för

kommitterades förslag att uppdela försäkringsavgifterna i en gemensam grundavgift

å 2 kronor att debiteras och redovisas genom kommunerna och en tilläggsavgift å

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

33

respektive 5 och 10 kronor att debiteras och uppbäras i samband med kronouppbörden

torde vara, att pensionsverket på detta sätt med säkerhet kan påräkna att bekomma

samtliga grundavgifter. Förslaget innehåller nämligen, att en var kommun skall vara

pliktig att till försäkringsfonden redovisa och inbetala ett belopp, motsvarande grundavgifterna

för samtliga inom kommunen mantalsskrivna försäkringspliktiga, oavsett,

om dessa erlagt sina avgifter eller icke.

Det vill förefalla kollegium, som med det av kommitterade föreslagna systemet

en både enklare och naturligare lösning av uppbördsfrågan skulle vinnas, om det

stadgades, att debiteringen och uppbörden av samtliga avgifter till pensionsförsäkringen

skedde i samband med den vanliga kronouppbörden, i all synnerhet som flertalet

avgiftspliktiga redan förut äro upptagna å kronodebetsedlarna. Någon ändring

med avseende på den kommunerna ålagda ansvarsskyldigheten i fråga om grundavgifterna

behövde härigenom icke ske. Efter slutad uppbörd hade respektive kommuner

endast att direkt till pensionsverket inbetala de felande avgifterna.

Beträffande de grundavgifter, som icke betalas av de avgiftspliktiga själva, utan

för deras räkning skola erläggas av respektive kommuner, hava kommitterade föreslagit,

att dessa medel skola tillföras fonden i dess helhet och sålunda icke tagas i

betraktande vid eventuellt bestämmande av de försumligas pensioner. I motiveringen

har framhållits, att kommittén med denna anordning främst velat vinna ett ökat

intresse såväl för de avgiftspliktiga att ordentligt erlägga avgifterna som för kommunen

att vederbörligen från de avgiftspliktiga indraga desamma.

Med allt erkännande av dessa synpunkter har kollegium dock icke kunnat finna

de anförda skälen uppväga de betänkligheter, som ifrågavarande bestämmelse synes

ägnad att angiva. Det kommer nämligen att ofta givas fall, då försummelsen att

betala grundavgiften har sin naturliga förklaring i absolut medellöshet, sjukdom och

dylikt, och då det sålunda måste förefalla helt naturligt, att kommunen får träda

emellan med avgiftsbetalningen. Det synes ock kunna ifrågasättas, huruvida de

medel, som kommunerna utan direkt gagn för sina egna medlemmar inbetala till

pensionsverkets fond, kunna betraktas såsom utgifter »till kommunens gemensamma

gagn eller för särskilda dess behov» och för vilka kommunens medlemmar jämlikt

gällande författningar äro underkastade beskattning.

Det har icke undgått kollegii uppmärksamhet, att det av kollegium ovan framförda

yrkandet skulle kunna anses utgöra ett avsteg från den av kollegium i det

föregående hävdade grundsatsen, att förevarande lagstifning bör i görligaste mån

vara en försäkringslagstiftning. Men då en kommunal garanti, på sätt kommitterade

föreslagit, icke lärer med det föreslagna sättet för försäkringsavgifternas

erläggande kunna undvaras, om lagstiftningen skall bibehålla sin egenskap av allmän

folkförsäkring, har det synts kollegium ändamålsenligare och riktigare, att garantien

lämnas till förmån för dem, för vilka den i verkligheten är avsedd. Härigenom

rubbas i själva verket icke försäkringsprincipen, utan enda skillnaden blir, att kommunen

i vissa fall såsom premiebetalare får träda i stället för den enskilde. En helt

annan sak är, att det allmänna icke bör särskilt premiera de försumliga avgiftsbetalarne.

Men detta undvikes därigenom att, såsom kollegium i det föregående

påyrkat, dylika personer icke tillerkännas rätt till pensionstillägg.

En stötesten vid ett eventuellt genomförande av förevarande lagstiftning är

givetvis, att vårt land ännu icke äger en genomförd social sjukförsäkring. Sjukdom

innebär ju ofta i och för sig oförmåga till arbete, och det torde i många fall vara

svårt för att icke säga omöjligt att avgöra, .när arbetsförmågan är att betrakta som

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 90 käft. (Nr 126.) 5

Förhållandet

mellan sjukoch

invaliditetsförsäkringen.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

»varaktig». Även »kropps- eller sinnessjukdom» skall ju enligt 2 § i lagförslaget utgöra

föremål för försäkring. I Tyskland med dess obligatoriska sjukförsäkring lösa

sig dessa och liknande konflikter av sig själva. Enligt riksförsäkringslagen erhåller

sålunda den försäkrade efter sjukhjälpens upphörande eller när eljest arbetsinvaliditeten

varat i 26 veckor genom invaliditetsförsäkringen så kallad sjukpension, även

om arbetsförmågan icke skulle vara att betrakta såsom varaktig. Den år 1911 i

England genomförda kombinerade sjuk- och invaliditetsförsäkringen erbjuder givetvis

likaledes tillfälle till en naturlig övergång mellan de båda försäkringsområdena. De

sjuka erhålla sålunda sjukhjälp i 26 veckor, varefter, om sjukdomen räcker längre,

i stället för sjukhjälpen utgår invalidpension. Denna utgår, i förekommande fall,

till dess vederbörande fyllt 70 år, då den i sin ordning avlöses av ålderdomspension

jämlikt 1908 års ålderdomsförsäkringslag.

Jämväl ur andra synpunkter än de ovan anförda synes en reglering på lagstiftningsväg

av det inbördes förhållandet mellan sjuk- och pensionsförsäkringen vara av

behovet påkallad. I brist på en ordnad allmän invaliditetsförsäkring har den frivilliga

sjukkasserörelsen på åtskilliga håll sökt efter förmåga råda hot härpå och

dymedelst kommit att utsträcka sin verksamhet in på områden, som måste anses

tillhöra invaliditetsförsäkringen. 1910 års lagstiftning kan till en viss grad sägas

befrämja en dylik utveckling, ity att den dels icke innehåller bestämmelser om en

maximisjukhjälpstid, dels rättsligt reglerar de så kallade fortsättningskassornas verksamhet.

Det finnes i själva verket också redan nu sjukkassor, som bereda en fullt

genomförd försäkring mot varaktig oförmåga till arbete, förutsatt naturligtvis, att

denna betingas av sjukdom.

Under sådana förhållanden uppställer sig osökt den frågan, huruvida det må

anses överensstämma med statens intressen att, sedan pensionsförsäkring för hela

folket genomförts, genom direkta bidrag understödja sjukkassorna, i vad deras verksamhet

berör pensionsförsäkringens område. Ett annat viktigt spörsmål är, på vad

sätt rätten till pension från pensionsförsäkringen och sjukhjälp från sjukkassa, i förekommande

fall, komma att inverka på varandra.

Vad särskilt sistnämnda spörsmål beträffar, må framhållas, att gällande sjukkasselag.

medgiver sjukkassa att i sina stadgar beträffande medlem, som jämlikt lag

eller utfästelse är berättigad att av annan erhålla sjukhjälp, föreskriva, att hans rätt

till sjukhjälp skall i ty fall upphöra eller vara underkastad viss inskränkning. Härigenom

torde få anses fastslaget, att sjukkassa, endast för såvitt dess stadgar innehålla

en bestämmelse av denna innebörd, äger rätt att vägra sjukhjälp åt den, som

kommer att till följd av sjukdom uppbära pension enligt pensionsförsäkringen.

Vidkommande åter pensionslagen synes dess ståndpunkt till detta spörsmål icke

fullt tydligt framgå av kommitterades förslag. Att den så kallade avgiftspensionen

skall utgå oberoende av eventuellt andra inkomster har ju redan framhållits. Däremot

skall pensionstillägg (eventuellt understöd) endast tillkomma den, vars årsinkomst

ej uppgår till för man 300 kronor och för kvinna 250 kronor, och skall årsinkomst,

som här avses, utgöra all den inkomst av fast egendom, kapital eller arbete,

som någon skäligen kan antagas komma att åtnjuta. Den här använda formuleringen

av begreppet årsinkomst synes närmast vara hämtad från gällande skattelagar och

särskilt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt. Enligt nämnda förordning

(§ 8) skall, bland annat, såsom inkomst icke taxeras »ersättning för skada till följd

av olycksfall i arbete, så ock vad som eljest på grund av sjuk- eller olycksfallsförsäkring

tillfallit den försäkrade eller hans stärbhus». Av kommitterades motivering

framgår emellertid, att uttrycket »årsinkomst» i pensionslagen uppenbarligen är att

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 126.

35

fatta i annan mening än den i skattelagstiftningen förekommande. I fråga om ersättning

för skada till följd av olycksfall i arbete kava sålunda kommitterade uttryck-''

ligen uttalat, att, när dylik ersättning utgår i form av livränta, avdrag på stadgat

sätt må ske å pensionstillägget. Däremot hava kommitterade icke närmare berört

samma fråga med hänsyn till understöd från sjukkassa. .

Kollegium finner visserligen icke de ovan anförda och andra förhållanden, som

uppkomma genom det nära sambandet mellan sjuk- och invaliditetsförsäkringen, vara

av den betydelse, att de hindra ett omedelbart genomförande av pensionsförsäkringen.

Men kollegium vill på samma gång hava framhållit, att ju längre den frivilliga

sjukkasseverksamheten får utveckla sig, obunden av hänsyn till en redan bestående

invaliditets- och ålderdomsförsäkring, ju svårare blir det att organisera sjukförsäkringen

till harmoniskt samarbete med övriga grenar av den sociala försäkringen.

Beträffande ovan anförda förhållanden tillåter sig kollegium i övrigt åberopa

det underdåniga utlåtande, som avgavs av kollegium den 29 oktober 1909 i anledning

av sakkunniges förslag till ny sjukkasselag. Efter att hava påpekat, att övriga

huvudgrenar av den sociala försäkringen då voro föremål för utredning och behandling,

anförde kollegium, bland annat, följande:

»Under sådana förhållanden och då socialförsäkringens olika grenar onekligen

stå i nära samband med och i viss mån komplettera varandra, skulle kollegium för

sin del helst hava sett, att jämväl den obligatoriska sjukförsäkringen och de former,

under vilka densamma kunde tänkas införd i vårt land, hade upptagits till behandling.

Enär det likväl synes kollegium tvivelaktigt, huruvida den allmänna meningen

i vårt land ännu så länge kan anses mogen för ett genomförande av tvångslagstiftning

på här föreliggande område, och ett yrkande om en dylik utredning möjligen

skulle komma att till en oviss framtid undanskjuta en välbehövlig reformering

av det frivilliga sjukkasseväsendet, anser sig emellertid kollegium icke nu böra göra

framställning därom. På samma gång vill dock kollegium såsom sin åsikt framhålla,

att, därest här ovan antydda grenar av den sociala försäkringen under den närmaste

framtiden komma till genomförande i vårt land, frågan om införandet av obligatorisk

sjukförsäkring med all sannolikhet kommer att bliva föremål för omprövning, och

att de i föreliggande lagförslag planerade reformerna i vårt lands sjukkasseväsen

under sådana förhållanden måhända icke torde vara att betrakta såsom en slutgiltig

lösning.»

Bland de erfarenheter från Tysklands invaliditetsförsäkring, som andra länder

framför allt borde tillgodogöra sig, vill kollegium erinra om vikten av i tid företagna

åtgärder till förebyggande av invaliditet. Beträffande sådana åtgärder stadgas i riksförsäkringslagen,

bland annat, att, om en försäkrad hotas av invaliditet och alltså kan

väntas falla försäkringen till last, vederbörande försäkringsanstalt må ingripa genom

meddelande av sjukvård å sjukhus eller konvalescenthem eller på annat sätt. Har

den sjuke genom sin arbetsförtjänst underhållit anhöriga, erhålla dessa under sjukvårdstiden

ett understöd, motsvarande 1/4 av den för trakten normala arbetslönen.

Försäkringsanstalt kan även meddela sjukvård åt den, som redan erhållit invaliditetspension,

om han kan förväntas därigenom återvinna sin förvärvsförmåga. Med tillsynsmyndighetens

medgivande kan slutligen försäkringsanstalt använda medel till

befrämjande eller genomförande av allmänna åtgärder till förebyggande av för tidig

invaliditets inträdande bland de försäkrade eller till höjande av hälsotillståndet bland

den försäkringspliktiga befolkningen,

Förebyggande

åtgärder.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Mer än något annat visa dessa bestämmelser, att den tyska arbetarförsäkringen

tagit sikte på det, som måste betraktas som all social försäkrings högsta uppgift, att

i görligaste måtto förebygga skador å befolkningens liv och hälsa, samt att, då sådan

skadegörelse inträffat, söka inskränka skadans följder till de minsta möjliga. De

ovan anförda bestämmelserna hava icke heller stannat blott på papperet. Tvärtom

hava försäkringsanstalternas utgifter för sjukbehandling oavbrutet stegrats och utgjorde

år 1910 mer än 21 millioner Mark, varav den allra största delen betingades

av kampen mot lungtuberkulosen. I vilken grad denna del av försäkringsanstalternas

verksamhet vidgats framgår ock därav, att det relativa antalet sjukbehandlade

personer, som år 1897 utgjorde endast 9 på 10,000 försäkrade, under år 1909 hade

ökats till 69 på samma antal försäkrade (del III, sid. 104). Även det ovan åberopade,

nyligen framlagda norska kommittéförslaget innehåller bestämmelser, motsvarande de

tyska, rörande vård och behandling av sjuka, som befaras bliva invalider.

Det är att anse såsom en brist hos kommitterades förslag, att detsamma helt

och hållet förbigår denna viktiga sida av invaliditetsförsäkringens problem. En dylik

fördjupad lagstiftning torde visserligen särskilt i vårt land erbjuda stora svårigheter, och

kommittén har med fog kunnat peka på hela vår övriga lagstiftning på socialförsäkringens

område, som genomgående har att uppvisa samma brist. Men då det nu

gäller att taga ett stort och avgörande steg till genomförande av den största av socialförsäkringens

grenar, synes det kollegium vara av särskild vikt, att det i lagen

bestämt fastslås, att problemet icke är slutgiltigt löst endast genom införandet av

pensionsrätt, utan att i lagstiftningens uppgifter jämväl ingår att verka i förebyggande

riktning.

Barn- I ett särskilt yttrande har en av kommitténs ledamöter framställt yrkande om

pensionering, en utvidgning av den föreslagna pensionsförsäkringens räckvidd, så att försäkringen

lomme att omfatta även en barnpensionering, det vill säga, understöd åt behövande

änkor (och änklingar) samt ogifta mödrar med minderåriga barn. Med hänsyn särskilt

därtill, att de ifrågasatta understöden skulle erhållas utan däremot svarande avgiftsbetalning

och sålunda denna utvidgning ytterligare understryka lagstiftningens egenskap

av försörjningslagstiftning, har kollegium visserligen känt en viss tvekan inför

yrkandet ifråga. Enär likväl det ändamål, som en dylik barnpensionering skulle fylla,

är synnerligen behjärtansvärt och detta tillägg utgör en naturlig utveckling av förslagets

egen tankegång, har kollegium ansett sig böra förorda en utvidgning av pensionsförsäkringen

i här angiven riktning.

Sjöfolkets De faror och vedermödor, varunder sjöfolket utövar sitt yrke, i förening med

pensionering, den störa betydelse för det allmänna, som städse tillmätts sjöfartsnäringen, har gjort,

att statsmakterna redan tidigt vidtagit särskilda åtgärder till förmån för sjöfolk, som

till följd av ålder och sjukdom varit ur stånd att vidare- försörja sig. De för detta

ändamål inrättade institutioner äro sjömanshusen med deras understödsverksamhet

till förmån för behövande sjöfolk samt handelsflottans pensionsanstalt för pensionering

av ålderstigna sjömän. Dessa anordningar gälla dock i huvudsak endast

för sjöfolk i utrikes sjöfart, vartill, kommer, att de understöds- och pensionsbelopp,

som dessa anstalter kunna meddela, i allmänhet utgå med synnerligen små belopp.

Frågan om en förbättrad pensionering för det svenska sjöfolket har därför sedan

mycket länge stått på dagordningen, men med hänsyn till de svårigheter, varmed

särskilt denna försäkring ansetts förknippad, gång på gång undanskjutits. Ålderdomsförsäkringskommittén,

som på grund av nådig remiss den 20 november 1909 haft att

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kung!. Maj ds Nåd. Proposition Nr 126.

avgiva förslag jämväl rörande sjöfolkets pensionering, har stillt sig från uppgiften på

det sätt, att den föreslagna allmänna pensionsförsäkringen skulle omfatta alla samhällsklasser

och sålunda även sjöfolket. Däremot har kommittén icke verkställt någon

utredning rörande den frågan, i vad mån pensionslagstiftningens tillämpning på sjöfolket

skulle inverka på nyssnämnda, av statsmakterna till förmån för sjöfolket tidigare

genomförda anstalter. Kommittén har endast härutinnan uttalat, att den icke

funnit några skäl tala för att särskilt för denna yrkesgrupp åvägabringa en mera

gynnad ställning än för andra av försäkringen omfattade grupper, där ett motsvarande

behov i många fall kan hava varit för handen.

Då kollegium nu har att uttala sig om, huruvida kommitterades förslag i föreliggande

hänseende kan anses innefatta en tillfredsställande lösning av sjöfolkets

pensioneringsfråga, vill kollegium till en början framhålla, att, om också historiska

och andra skäl synas tala för en sådan anordning, att sjömanspensioneringen organiseras

för sig utan direkt samband med den allmänna pensionsförsäkringen, denna

frågas hittillsvarande utveckling i vårt land dock synes bestämt tala emot en sådan

utbrytning. Ett yrkande härom skulle sannolikt medföra, att sjöfolket än en gång

ställdes utanför och hänvisades att avvakta resultat av nya utredningar. De i förslaget

meddelade bestämmelser synas ock i allmänhet vara ägnade att tillskynda jämväl

sjöfolket stora fördelar.

Vid sådant förhållande anser kollegium sig böra tillstyrka sjöfolkets pensionering

i enlighet med huvudgrunderna i förslaget, dock under uttrycklig förutsättning att

härigenom icke någon ändring sker i ovan omförmälda, för sjöfolket redan gjorda anordningar.

Särskilt förutsätter kollegium i sådant hänseende, att vid beräknandet av

det i 6 § omförmälda pensionstillägget avseende icke fästes å understöd eller pension,

som sjömannen uppbär eller kommer att uppbära från ifrågavarande, redan bestående

institutioner. Rätten till sådant understöd grundar sig, såsom närmare framgår av

del III av kommitténs betänkande, väsentligen på avgifter, erlagda av sjöfolket, och

pensionsrätten utgör i viss mån ett vederlag för en av sjöfolket tidigare innehavd

förmån.

Skulle det emelletid icke befinnas lämpligt eller möjligt att inom den föreslagna

pensionsförsäkringens ram bereda sjöfolket en dylik, gynnad ställning, vill kollegium

för sin del bestämt uttala sig för att sjöfolket undantages från den allmänna pensionsförsäkringen

och i stället göres till föremål för en speciell, efter yrkets säregna

förhållanden avpassad lagstiftning. Det synes kollegium naturligast, att under sådana

förhållanden denna senare lagstiftning bygges vidare på den grund, som redan förefinnes,

och att särskilt handelsflottans pensionsanstalt omskapas till bärare av det

svenska sjöfolkets invaliditets- och ålderdomsförsäkring. Ifrågasättas kan i övrigt,

om icke nämnda anstalt för åstadkommande av större reda och enkelhet kunde handhava

den föreslagna allmänna pensionsförsäkringen för sjöfolket.

Därest även sjöfolket skall innefattas i förevarande lagstiftning, kräves dock

enligt kollegii åsikt särskilda åtgärder för att på ett tillfredsställande sätt ordna betalningen

och redovisningen av pensionsavgifterna. Med den rörlighet, som utmärker

detta yrkes utövare, är det eljest att befara, att avgiftsplikten, av försumlighet och

liknöjdhet men även av andra skäl, kommer att mycket ofullständigt fullgöras. Med

den korta tid, som stått kollegium till buds för att besvara förevarande remiss, har

det icke varit kollegium möjligt att verkställa den för ändamålet erforderliga utredningen.

Kollegium har emellertid för avsikt att, sedan frågan om sjöfolkets medtagande

i förevarande lagstiftning blivit av Eders Kungl. Maj:t i princip avgjord, in
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Pensions
väsendets
administra
tion.

Pensions
ansökans
prövning.

Kungl. Maj:ts Nåd■ Proposition Nr 126.

komma med särskilt utlåtande, innefattande förslag till närmare bestämmelser rörande

sättet för avgiftspliktens fullgörande för sjöfolket.

Enligt förslaget skall pensionsväsendet handhavas av en för hela riket gemensam

myndighet, benämnd pensionsrådet, samt av särskilda pensionsnämnder i orterna.

Beträffande det förras organisation innehåller förslaget inga närmare bestämmelser,

utan förutsättas dessa skola lämnas i en särskild af konung och riksdag utfärdad lag.

Kollegium vill emellertid erinra därom, att »råden» — jämför exempelvis järnvägsrådet,

handelsrådet och sociala rådet — inom förvaltningen hava en helt annan

ställning och andra funktioner än som skulle tillkomma den centrala pensionsmyndigheten.

Benämningen »rikspensionsanstalten» eller »rikspensionsverket» synes kollegium

bättre motsvara den nya institutionens ställning och uppgifter.

Kollegium har vidare fäst sin uppmärksamhet därvid, att kommittén i olikhet

med nya arbetarförsäkringskommittén föreslagit, att klagan över pensionsrådets beslut

icke må föras (28 §). I saknad av närmare kännedom om det blivande ämbetsverkets

sammansättning och arbetssätt kan kollegium icke för närvarande avgöra, huruvida

en dylik bestämmelse må anses motiverad eller icke. I likhet med kommitterade

finner visserligen även kollegium det vara synnerligen angeläget, att pensionsärendenas

handläggning icke får draga alltför länge ut på tiden, utan att desamma

snarast möjligt slutligt avgöras, ävensom att icke regeringsrättens arbetsbörda ökas

med avgörandet av de många besvär i pensionsärenden, som kunna förutses. Men

då den föreslagna lagstiftningen icke minst på grund av lagtextens summariska avfattning

kan väntas giva upphov till olika tolkningar med ty åtföljande missförstånd,

synes det vara av mycket stor betydelse för pensionsförsäkringens lyckliga genomförande,

att även pensionsverkets beslut kunna göras till föremål för prövning av en

särskild, sakkunnig instans inom eller utom pensionsverket. En sådan torde ock

kunna anordnas utan några avsevärda kostnader.

Vad därefter angår pensionsnämnderna vill kollegium framhålla vikten därav,

att deras sammansättning blir sådan, att de lämna garanti för en fullt tillfredsställande

handläggning av förekommande ärenden. Förslaget synes emellertid i detta

hänseende mindre tillfredsställande, enär dels valbarheten är satt så låg som vid 21

års ålder, dels det icke finnes något förbud för att i nämnderna inväljas i konkurs

försatta eller omyndiga förklarade personer. Det torde icke föreligga grundade skäl

att för valbarhet till ledamot av pensionsnämnd uppställa mindre fordringar än för

valbarhet till kommunalnämnden. Vidare vill kollegium i detta sammanhang påpeka,

att pensionsnämnderna, så vitt möjligt, böra hava tillgång till medicinsk sakkunskap,

och att det därför kan ifrågasättas, huruvida icke vederbörande kommunala läkare, i

förekommande fall, böra hava rätt och plikt att deltaga i pensionsnämndens överläggningar,

men icke i besluten. Vidare synes det vara av vikt, att ett samarbete

kommer till stånd mellan pensionsnämnderna och fattigvårdsstyrelserna, för vilket

ändamål en ledamot av sistnämnda styrelse alltid borde äga att på samma villkor

deltaga i vederbörande pensionsnämnds överläggningar.

I motsats mot nya arbetarförsäkringskommitténs förslag innehåller förevarande

lagförslag icke något krav på, att ansökan om pension skall vara åtföljd av läkarbetyg

rörande sökandens hälsotillstånd. Kommitterade hava motiverat denna sin ståndpunkt

dels med en hänvisning till, att kostnaderna för anskaffande av dylikt intyg i talrika fall

skulle bliva alltför betungande, dels med den förklaring, att det i regel, efter vad

vunna erfarenheter giva vid handen, torde kunna utan läkarintyg bedömas, huruvida

sökanden är invalid i lagens mening eller icke.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

39

Kollegium är dock icke för sin del övertygat om, att pensionsfallen under alla

omständigheter komma att föreligga så klara, som kommitterade synas hava tänkt sig.

Snarare torde man kunna förvänta, att många fall bliva synnerligen svåra att avgöra,

ävensom att det, till förekommande av simulation, ofta kommer att krävas ingående

undersökningar, innan full klarhet kan vinnas. Socialförsäkringens hittillsvarande

historia i Tyskland lämnar talande bevis för de vanskligheter, varmed invaliditetsförsäkringen

i föreliggande hänseende har att kämpa. Och dessa svårigheter skola

säkerligen icke bliva mindre i Sverige, särskilt med hänsyn därtill, att den svenska

lagstiftningen skulle avse en invaliditetsförsäkring för hela folket och sålunda icke

blott för de egentliga kroppsarbetarne. Även härutinnan, att vi i Sverige icke äga

en fullt genomförd social sjukförsäkring, befinner sig vårt land i föreliggande hänseende

i ett sämre läge än Tyskland.

Även om man icke vill gå så långt att kräva, att pensionsansökan under alla

förhållanden skall vara åtföljd av läkarintyg, synes man dock böra fordra, att söka/iden

skall vara pliktig att på begäran av pensionsnämnden komplettera sin ansökan

med dylikt intyg. I tvivelaktiga fall bör ock pensionsnämnden kunna kräva, att

sökanden låter sig undersökas av en av nämnden utsedd läkare. Och över huvud

taget synes pensionsnämnden böra tillerkännas vida större befogenhet, än vad ordalagen

i 30 § synas medgiva, att genom infordrande av intyg eller andra handlingar

söka få anspråken på pension till fullo styrkta. Kommitterade synas hava utgått

ifrån, att en dylik rigorös prövning icke vore av behovet påkallad, eftersom vederbörande

pensionsnämnd kunde förutsättas äga personlig kännedom om de sökande.

Detta må visserligen ofta gälla på landsbygden och i mindre stadskommuner, men

är dock knappast tillämpligt i fråga om de större städerna.

Utöver de erinringar, som framställts i det föregående, har kollegium även hyst

vissa betänkligheter mot förslaget av mera principiell natur, betänkligheter som i

huvudsak sammanhänga därmed, att kommitterade i allt för ringa grad fasthållit

vid försäkringstanken. I detta hänseende vill kollegium särskilt framhålla pensionernas

i allmänhet för låga belopp. Det har dock synts kollegium uppenbart, att

det enda botemedlet häremot, eller ökade pensionsavgifter, icke stode att vinna utan

väsentligt ändrade och kompletterande bestämmelser. De i förslaget innefattade avgifterna

äro nämligen för särskilt den högsta inkomstklassen redan nu visserligen

icke i och för sig, men med hänsyn till det föreslagna betalnings- och uppbördssättet

så höga, att det, såsom i det föregående framhållits, synes kollegium ganska tvivelaktigt,

om försäkringens fulla genomförande på denna väg står att vinna. Ett förslag

om ökade avgifter torde dessutom i sin ordning uppkalla spörsmålet om ändrade

grunder för kostnadernas fördelning, och särskilt i vad mån arbetsgivarna hos oss

liksom annorstädes böra deltaga i kostnaderna för arbetarnes invaliditetsförsäkring.

Oaktat dessa betänkligheter hyser emellertid kollegium tillika den övertygelsen,

att det nu framför allt gäller att på detta viktiga område komma från ord till handling

och att det knappast kan vara tillrådligt. att än en gång för nya utredningar

undanskjuta en lagstiftning, som nära en hel mansålder stått på dagordningen. Det

synes nämligen kollegium ligga i öppen dag, att ett efter väsentligen andra grunder

uppbyggt förslag tidigast efter flera års förlopp skulle kunna föreliggd utarbetat och

säkerligen först efter ännu längre tid skulle kunna vinna allmännare anslutning och

av statsmakterna godkännas. Under sådana förhållanden anser sig kollegium höra i

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

huvudsak förorda förslaget med de av kollegium i det föregående framställda

erinringar. Det synes kunna lämnas åt framtiden att, sedan grunden väl blivit lagd,

vidare utbygga och förbättra försäkringen. Härtill är ju ock framtiden bättre skickad,

då den till sitt förfogande kommer att äga en erfarenhet på området, som vi för

närvarande sakna, och som vi, alla förnyade utredningar till trots, alltjämt måste

sakna, intill dess försäkringen fått träda i verket.

Kollegium har slutligen även tagit under övervägande, huruvida det icke skulle

vara möjligt att lata lagstiftningens genomförande ske på för den nuvarande generationen

förmånligare villkor än de i kommitterades förslag innefattade. Särskilt har

kollegium fäst uppmärksamheten vid den av en utav kommitténs ledamöter i denna

punkt avgivna reservationen. Enär likväl de utvidgningar och förbättringar av försäkringen,

vilka av kollegium i det föregående förordats och vilka kollegium finner i

främsta rummet böra ifrågakomma, därest de genomföras, i ej obetydlig grad komma

att öka de för försäkringen erforderliga kostnaderna, har kollegium icke ansett sig

kunna i förevarande hänseende göra något bestämt yrkande.

Underdånigst:

ÄLFR. LAGERHEIM.

HENNING ELMQYIST. THEOFIL ANDERSSON.

Föredragande.

GUNNAR DILLNER. C. L. WERNSTEDT.

Axel By din.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Bil. C.

TILL KONUNGEN.

Genom remiss, som den 10 december 1912 kommit riksförsäkringsanstalten till

hända, har Eders Kung! Maj:t anbefallt riksförsäkringsanstalten att avgiva yttrande

över ålderdomsförsäkringskommitténs förslag till lag om allmän pensionsförsäkring.

Riksförsäkringsanstalten, angående ålderdomsförsäkringskommitténs

betänkande och förslag rörande

allmän pensionsförsäkring.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 90 käft. (Nr 126.)

6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 126.

I anledning härav får riksförsäkringsanstalten i underdånighet anföra följande:

I den skrivelse av den 9 november 1912, varmed kommittén överlämnat sitt

lagförslag, omnämner kommittén, att den av Eders Kungl. Maj:t den 28 oktober 1910

erhållit uppdrag att avgiva yttrande och förslag jämväl beträffande revision av lagen

den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete; samt

att detta ämne, som kommitténs uppdrag sålunda ytterligare kommit att omfatta,

även utgjort föremål för kommitténs behandling. Då emellertid revisionen av olycksfallsersättningslagen

icke hunne avslutas inom den närmaste tiden, hade kommittén

icke ansett sig böra uppskjuta avlämnandet av den del av kommitténs utlåtande och

förslag, som rörde pensionsförsäkringen, helst de två ämnen, uppdraget omfattade,

enligt kommitténs mening kunde utan olägenhet vart för sig behandlas.

Riksförsäkringsanstalten har förut haft anledning erinra om det nära inre sambandet

mellan de olika grenar, vari socialförsäkringen av lassa praktiska skäl uppdelats,

samt att det är av största vikt att icke lösbryta delarna från varandra och

behandla dem var för sig såsom fristående problem.

Socialförsäkringen har bland annat stor betydelse för folkhälsans bevarande;

den bör icke minst inrikta sig på anordningar, varigenom arbetsförmågans nedsättning

på grund av sjukdom, olycksfallsskada m. m. undvikes eller, om sådan nedsättning

inträtt, möjlighet beredes till hävande av invaliditeten eller till minskning av

dess menliga verkningar. Det ligger i första hand på sjukförsäkringen att sörja för

dessa förebyggande åtgärder, men tydligt är, att den i detta sitt arbete måste hava

biträde av de övriga försäkringsgrenarna.

Förr eller senare visa sig olägenheterna av att söka lösa delar av socialförsäkringsproblemet

var för sig. Och det blir alltid förenat med svårighet att sedermera

arbeta ihop det hela.

Vidkommande nu särskilt de till kommittén hänskjutna frågorna om ordnandet

av olycksfallsförsäkringen samt ålderdoms- och invaliditetsförsäkringen bör beaktas,

att dessa båda försäkringsgrenars viktigaste beståndsdel är invaliditetsförsäkring. För en

person, som drabbats av en viss grad av invaliditet, är det av underordnad vikt,

huruvida dess orsak varit olycksfall eller sjukdom. Vid försäkring i allmänhet böra

den försäkrades behov, i den mån de för olika eventualiteter kunna förutses, vara

huvudsynpunkten vid försäkringens anordnande. Även vid den sociala försäkringen

borde en sådan synpunkt få göra sig gällande framför frågan om skadans orsak och

om vem, som skall bära försäkringens kostnader. Skulle, såsom från olika håll yrkats,

försäkring mot yrkessjukdomar och därav föranledd invaliditet komma att sammanföras

med den sociala olycksfallsförsäkringen, bleve sambandet mellan denna försäkrings

föremål och föremålet för den allmänna sociala invaliditetsförsäkringen än

mera intimt. Kommitténs yttrande, att de två ämnen, dess uppdrag omfattat, utan

olägenhet kunna vart för sig behandlas, kunde därför väl tarvat en närmare motivering

än den av kommittén lämnade. Emellertid kan man väl förstå den önskan,

som gjort sig. gällande att äntligen komma till ett resultat i fråga om ålderdoms- och

invaliditetsförsäkringen, som redan alltför länge låtit vänta på sig. Riksförsäkringsanstalten

anser sig ej heller böra yrka på ett uppskjutande av det utav kommittén

framlagda lagförslagets behandling; men skulle riksförsäkringsanstalten anse det synnerligen

önskligt, med hänsyn till ett ändamålsenligt ordnande av övriga socialförsäkringens

grenar och deras sammanbindande med ålderdoms- och invaliditetsförsäkringen,

att, därest det föreliggande lagförslaget i dess huvuddrag antages, det måtte

ske med uttrycklig reservation till förmån för ändringar och jämkningar, som kunna

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

finnas erforderliga eller önskliga vid behandlingen av närmast kommande socialförsäkringsfrågor,

olycksfallsförsäkringen och sjukförsäkringen.

Kommitténs lagförslag avser att införa eu hela folket omfattande, på tvång

o-rundad försäkring med huvudsakligt ändamål att bereda understöd åt dem, som i

följd av ålderdom" eller eljest genom arbetskraftens nedsättning eller förlust icke

längre hava sin försörjning. Understödet åstadkommes till en mindre del genom avgifter

erlagda av de i försäkringen delaktiga; till sin väsentligaste del irtgar det^.1

form av bidrag från det allmänna. I vissa fall skall understöd utgå, även om icke nå
-

gon avgift erlagts. s ,

Riksförsäkrine-sanstalten är med kommittén ense darom, att försäkringen måste

grundas på tvång, "om den skall erhålla någon effektivitet; samt att den bor byggas

till huvudsaklig del på invaliditetsprincipen. Även anser nksförsäkringsanstalten i

likhet med kommittén, att ändamålet med försäkringen skulle bliva i väsentlig grad

förfelat om den skulle inskränkas att omfatta allenast vissa klasser av befolkningen.

Det måste anses såsom en given förtjänst, att kommittén från början lagt försäkringen

på en så bred bas som skett. . ...

1 fråga om valet av system för vinnande av det avsedda malet hade enligt

riksförsäkringsanstaltens mening huvudvikten bort läggas på en. mera ren försäkring,

g om lämnar den försäkrade utan inskränkande förbehåll en ovillkorlig ratt till viss,

på inbetalade avgifter grundad pension.

Den moderna socialpolitikens strävan går ut på att sa ordna levnadsvillkoren

för varje medborgare, att han skall kunna tillfredsställa egna och sill familjs behov

samt sörja för framtiden, när arbetsförmågan brister på grund av sjukdom, olycksfall

eller ålderdom. .. . .

Socialförsäkringen bör ej övergiva den ståndpunkten, att det ar varje individs

skyldighet att sörja för sig och sin framtid. Den bör byggas i första hand på sjalv
-

P Vad löntagare beträffar böra i regel för försäkringen erforderliga avgifter kunna

åstadkommas. På ett sunt affärsföretag bör den fordran kunna ställas, att lönerna

skola vara sådana, att de kunna räcka även till avsättningar för pensionering. Eljest

kan man säga, att affären delvis lever på indirekta bidrag från det allmänna eller

annat håll. „ . Ä ,,

I fråga om de självständiga yrkesidkarne torde man kunna utgå tran, att de i

ekonomiskt’ avseende i regel icke äro sämre ställda än löntagarne. Aven de böra

utan svårighet kunna erlägga för sin pensionering erforderliga avgifter. .

Givet är emellertid, att anpassningen till en på angivet sätt ordnad försäkring

kräver sin tid, måhända mera än en generation. Med nödvändighet .maste man därför

till en början förutsätta avsevärda bidrag från det allmännas sida, för att pensioner,

något så när motsvarande behovet, skola uppnås.

Ehuru kommittén, i motsats mot vad nksförsäkringsanstalten anser vara det

riktiga, i sitt förslag till pensionering lågt huvudvikten vid de från. det allmänna utgående

understöden, anser sig dock nksförsäkringsanstalten, med hänsyn framfor allt

till nödvändigheten att snart komma till något resultat, böra tillstyrka, att kommi - téns förslag lägges till grund för lagstiftning i ämnet, dock under förutsättning att

däri vidtagas sådana modifikationer, att pensioneringen kan utvecklas till en verklig

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kung!. May.ts Nåd. Proposition Nr 126.

försäkring på sätt riksförsäkringsanstalten ovan antytt, och att i överensstämmelse

därmed pensioneringen redan från början så ordnas, att den på avgifter grundade

pension, som försäkringen lämnar, för olika eventualiteter svarar mot den försäkrades

behov.

Enligt riksförsäkringsanstaltens mening måste sålunda till en början undanröjas

den svåra olägenhet, det utav kommittén föreslagna sättet för pensions beräkning —

viss procent. av erlagda avgifters summa — medför i det avseendet, att pensionen

blir ytterst ringa vid tidigt inträdande invaliditet och innan ännu avgifter till något

större belopp hunnit inbetalas. Ett så ordnat pensioneringssystem kan ej sägas lämpa

sig efter behovet. Den, som vid tidig ålder blir invalid, har i regel minst lika stora

behov att tillfredsställa som den, vilken först vid sen ålder får sin arbetsförmåga

nedsatt.

För att undvika den anmärkta olägenheten kan man välja olika sätt. Man kan

lägga till grund för beräkningen ett visst medeltal av erlagda avgifters belopp och

giva stadgandet den innebörd (se riksförsäkringsanstaltens förslag, alternativ 1, här

nedan), att pensions årliga belopp skall utgöra viss multipel (av riksförsäkringsanstalten

beräknad, om den av kommittén föreslagna förmögenhetsgränsen å 6 000 kronor

bortfaller, för man till 12 och för kvinna till 8 */4) av de erlagda avgifternas

sammanlagda belopp, dividerat med det antal år, som förflutit från början av det år,

under vilket pensionstagaren fyllde 16 år, t. o. in. utgången av det år, då pensionen

börjar utgå, dock att, om pensionsavgift för sistnämnda år icke erlagts, detta år icke

inräknas.

Ett exempel torde klargöra denna av riksförsäkringsanstalten framställda regels

företräde framför kommitténs system.

En man erlägger från sitt 16:de år 2 kr. under 6 år, därefter 7 kr. under 9 år.

Han blir invalid vid 31 års ålder. Summan av de erlagda avgifterna är 75 kr. och

medelavgiften för ar är 5 kr. Pension skall således utgå med ett ärligt belopp av

12 X 5 — 60 kr. Enligt kommitténs förslag skulle pensionen bliva 30 % av 75 kr.

eller kr. 22,50.

Emellertid gäller mot kommittéförslagets sätt för pensionens beräkning jämväl

den anmärkningen, att pensionens storlek ställts alldeles oberoende av den ålder, vid

vilken avgift erlagts. Detta medför, att den, som vid unga år erlagt större delen av

sina avgifter, får relativt långt mindre valuta för avgifterna än den, som erlagt större

delen av desamma vid mera framskriden ålder, en konsekvens, som helst bör undvikas,

då det gäller att med tvång förmå befolkningen att avsätta medel till sin försäkring.

Ovan av riksförsäkringsanstalten framställda regel för pensions beräkning undviker

den kommittéförslaget vidlådande olägenheten att icke taga hänsyn till behovet

hos den, som vid tidig ålder blir invalid. Då emellertid riksförsäkringsanstaltens

förslag (alternativ 1) icke går fritt från anmärkningen att icke taga tillbörlig hänsyn

till åldern vid årsavgifternas erläggande, har riksförsäkringsanstalten utarbetat ett

mera rent försäkringstekniskt förslag (alternativ 2), som icke drabbas av nyssnämnda anmärkning

och icke heller lider av förutberörda olägenhet, att pensionen blir relativt

alltför obetydlig vid tidig invaliditet. Riksförsäkringsanstalten förordar för sin del

till antagande detta senare alternativ, såsom bland annat mera rättvist och mera

ägnat att befordra pensionsförsäkringens utveckling i sund riktning.

Vid tillämpning av det av riksförsäkringsanstalten föreslagna alternativ 2 kräves

intet statstillskott för den nuvarande aktiva generationens medtagande i försäkringen.

Arbetarförsäkringsfondens medel skulle sålunda, förutom till understöd åt en del

redan invalida personer, kunna användas till utvidgning av försäkringen i andra av
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

45

seenden, bland annat till anordnande av kuranstalter, sanatorier, institut för gymnastik

och ortopedi o. d. för att förebygga invaliditet och förminska eller undanröja

redan inträdd nedsättning i arbetsförmågan m. m., således till viktiga, med försäkringen

sammanhängande anordningar, som av kommittén lämnats alldeles‘åsido.

Förutom omförmälda ändring beträffande sättet för beräkning av pension, bör

enligt riksförsäkrings ans tältens mening jämväl den ändring vidtagas, att den av kommittén

uppställda förmögenhetsgränsen av 6,000 kronor i avseende å avgiftsskyldighet

bortfaller. Detta låter sig ock utan olägenhet göra, även om riksförsäkringsanstaltens

alternativ 1 antages; och alternativ 2 medför såsom en konsekvens, att begränsningen

bortfaller.

Vidare har riksförsäkringsanstalten, i fråga om sättet för pensions beräknande

och pensionstilläggen, ansett sig böra föreslå, att de av kommun för försumliga försäkrade

inbetalade tvåkronorsavgifterna skola tillgodoföras de försäkrade, för vilka

de erlagts, att vid bestämmande av storleken av den inkomst, till vilken hänsyn skall

tagas vid tillgodoförandet av pensionstillägg, på erlagda avgifter grundad pension

skall inräknas i inkomsten, samt att pensionstilläggen skola beräknas till lika belopp

för man och kvinna.

Klart är, att riksförsäkringsanstalten med den ståndpunkt, den intager i fråga

om försäkringen, anser, att de avgifter, som de försäkrade själva skola erlägga, höra

sättas väsentligt högre och för gifta personer beräknas annorlunda, än av kommittén

föreslagits. Emellertid har riksförsäkringsanstalten icke i dessa avseenden velat göra

något bestämt yrkande för närvarande, emedan anstalten vid utförande av sina beräkningar

och framställande av sina förslag ansett sig böra hålla sig så mycket som

möjligt till kommitténs utgångspunkter och beloppet av dess kostnadsberäkningar,

för att icke uppskov med förslagets genomförande skall behöva äga rum.

Innan riksförsäkringsanstalten härefter övergår till en närmare granskning av

kommitténs förslag och ett närmare preciserande av sina ändringsförslag, anser sig

riksförsäkringsanstalten höra förutskicka, att den knappa tiden för remissens besvarande

icke medgivit en så fullständig granskning av förslaget eller verkställande av

så fullständiga beräkningar, som varit önskligt.

Avgiftspensionerna.

Enligt lagförslagets 6 § utgör pensions årliga belopp för man 30 % och för

kvinna 23 % av de erlagda pensionsavgifternas sammanlagda belopp. Detta, att

pensionsbeloppet är proportionellt mot summan av de erlagda avgifterna, har till

följd, att en person, som tidigt drabbas av invaliditet, erhåller en ytterst obetydlig

pension i jämförelse med den, som sent blir invalid eller uppnår 67 års ålder utan

att dessförinnan ha blivit invalid.

Den, som tidigt drabbas av invaliditet, har i regel minst lika stora ekonomiska

behov som den, vilken först vid hög ålder blir invalid eller uppnår 67 år utan att

ha blivit invalid. Fasthåller man den principen, att försäkringen bör så anordnas,

att den så mycket som möjligt lämpar sig efter behovet vid olika eventualiteter, är

det ändamålsenligare att ordna försäkringen så, att vid invaliditet eller senast från 67

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Mag ris Nåd. Proposition Nr 126.

års ålder ett lika stort eller icke allt för mycket varierande årligt belopp må (vid betalning

av lika störa avgifter) utgå som ersättning, oberoende av den tid, under vilken avgifter

erlagts, dock, om det finnes erforderligt till förekommande av missbruk, med bestämmelse

om viss karenstid. Detta synes också bäst överensstämma med kommitterades

eget uttalande (del. I sid. 51): »En i huvudsak på invaliditetsprincipen byggd försäkring,

vilken sålunda tillgodoser behovet i varje enskilt fall, torde närmast motsvara

det syfte, som man med försäkringen önskar ernå».

Emellertid anföras i kommitténs betänkande del. II sid. 157 och 158 en delskäl

för att låta pensionen växa med de erlagda avgifterna. Såsom ett sådant nämnes

»det ideella momentet, att pensionen, genom att växa med varje erlagd avgift,

skulle mera direkt få karaktären av gjorda besparingar». Då en mera ren försäkring

bättre än en sådan, där sparmomentet är mera förhärskande, tillfredsställer behovet,

är ju dock den förra att föredraga.. — Vidare anföres, att vid den av kommittén

föreslagna försäkringsformen skillnaden mellan man och kvinna med avseende å den

erforderliga avgiftens belopp framträder mindre skarpt än vid den andra försäkringsformen.

Då emellertid även för kvinnorna den senare försäkringsformen bättre svarar

mot behovet, kan ej detta skäl tillmätas någon reel betydelse. — Med avseende på

det ävenledes anförda skälet, att enligt kommitténs förslag införande av karenstid

undvikes, skulle visserligen detta i och för sig kunna anses som en, om än med hänsyn

till de vid tidig invaliditet obetydliga pensionsbeloppen, mycket ringa fördel.

Kommittén har emellertid även föreslagit, att ingen pension till mindre årligt belopp

äii 6 kr. må utgå, vilken bestämmelse i vissa fall verkar såsom införande av en med

avgiftsbeloppen variabel karenstid. Dessutom torde det icke vara alldeles givet, att

en försäkringsform med konstanta eller mindre varierande pensionsbelopp nödvändiggör

införande av karenstid. — Ett fjärde på samma ställe i betänkandet anfört skäl

för val av pensionssystem är undvikande av fortsättning av avgiftsbetalning, även

sedan försäkrad, genom övergång till statstjänst m. m., upphört att tillhöra de egentligen

avgiftspliktigas krets. Den olägenhet, som i detta avseende komme att vidlåda

det andra pensionssystemet, skulle dock kunna undvikas, om det modifierades därhän,

att för den tid, en person icke tillhört de avgiftspliktiga (eller försummat avgiftsbetalning),

pensionsbeloppet vederbörligen reducerades.

De av kommittén anförda skälen för det av densamma föreslagna sättet för

beräkning av avgiftspensionen synas sålunda icke vara att tillmäta någon avgörande

betydelse. Man bör därför, om det utan alltför stora praktiska svårigheter låter sig

göra, anlita ett system för avgiftspensionens beräkning, som låter utfallande pension

mera svara mot det i varje fall föreliggande behovet, och som sålunda, bland annat,

icke sätter den, som vid jämförelsevis tidig ålder träffas av invaliditet, i alltför

ogynnsam ställning. Visserligen spela enligt kommittéförslaget avgiftspensionerna en

relativt obetydlig roll och det kan därför synas vara av underordnad vikt, huru de

beräknas. Då emellertid avsikten bör vara att söka framdeles få huvudvikten lagd

på avgiftspensionen och att låta denna bilda den egentliga beståndsdelen av invaliditets-

eller ålderdomspensionen, är detta ett ytterligare skäl att söka få denna pension

redan från början beräknad på ett så rationellt sätt som möjligt.

Vad då sättet för pensionens beräknande angår, kan man, för det fall att under

hela aktivitetstiden alltifrån 16 till högst 67 års ålder ständigt lika årsavgifter

erläggas, bestämma vissa mot avgiftens storlek svarande pensionsbelopp, olika för

man och för kvinna, men till sin storlek oberoende av tiden för invaliditetsräntans

början. Om åter olika stora avgifter erläggas under skillda tidsperioder, kunna olika

pensionssystem ifrågasättas. Riksförsäkringsanstalten framlägger härefter två förslag,

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

47

det ena, alternativ 1, analogt med det av kommittén föreslagna, det andra, alternativ

2, mera försäkringstekniskt anordnat.

Alternativ 1.

Enligt detta system skulle pensionsbeloppet bestämmas till en viss multipel

(olika för man och för kvinna) av medeltalet (i stället för enligt kommitténs förslag

summan) av de av pensionstagaren erlagda årsavgifterna, räknat från och med det

år, under vilket han fyllde 16 år, och till pensionstidens början.

Genom införande av den bestämmelsen för beräkning av årsavgifternas medeltal,

att tiden efter betalningens upphörande ända fram till pensionstidens början inräknas,

blir lika väl som enligt kommittéförslaget någon bestämmelse om fortsättning

av avgiftsbetalning även efter övergång till statstjänst m. in. tydligen överflödig.

Genom den bestämmelsen, att medelårsavgiften skall beräknas jämväl med hänsyn

till tiden från 16 års ålder, även om avgiftsbetalningen börjat senare, torde

också införande av karenstid vara överflödig. Om nämligen en höjning av avgiften

sker någon avsevärd tid efter 16 års ålder, kommer pensionsbeloppet icke att omedelbart

ökas så synnerligen mycket, att man torde behöva räkna med möjligheten

av missbruk. Vid 16 års ålder och åren närmast därefter är invaliditetssannolikheten

ytterligt obetydlig, varför även för dessa yngre åldrar bestämmelse om karenstid

möjligen kan undvaras. Anser man emellertid försiktigheten fordra införande av en

sådan, skulle man ju kunna bestämma, att försäkringen för försäkringsbelopp, som

motsvara den del av årsavgiften, som eventuellt överstiger 2 kronor, icke blir effektiv

vid invaliditet före t. ex. 18 års ålder (i vilket fall för övrigt enligt kommittéförslaget

intet nämnvärt pensionsbelopp erhålles).

Beräkningen av pensionsbeloppen kan ske på följande sätt.

Enligt kommittébetänkandet del II sid. 166 är:

ax — medelårsavgift för'' aktiv (försäkrad eller icke) person mellan x och s -f 1

års ålder;

K *7) = kapitalvärdet för en cc-årig aktiv person av framtida avgifter «, erlagda

till dödsfall eller tills invaliditet inträder, dock senast till 67 års ålder.

Då “Dx betecknar de aktivas diskonterade tal, är

aDr • KN> = 2

aD

r + i

Om en försäkrad

v och v + 1 års ålder,

erlagt avgifterna från x års ålder och blir invalid mellan

erhåller han ett pensionsbelopp, som är proportionellt mot

ax + ccx+i + • • • +KV— i + * av

(„ + *) —16-

Betecknas värdet av nu ifrågavarande invaliditetspension åt en a?-årig aktiv

person med P£7\ och användas i övrigt de i kommittébetänkandet del II sid. 11

införda beteckningarna, så blir

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

■i),,P''r =

a 4- i a , 4

X '' ^ x+1

a?—15,5 '' r* + (:s+l)-15,5 +

c... + ^x + l h é ^ v + 2

Y + —-—--:—. V „ -f
J-X

+ 1 , o\ 1K c zx + 2 r

(x + 2)— 15,5

«* + “, + 1 + • • • + «65 + i ^66 Tr

+-„„ --r60 +

66-15,5

ax + «x+i + • • • + «65 + c6

67-16

2«, +

rr + ^ IV r,,, +

(r67+ rc8+ • ■ • + aNw) —

2 «, + 2 a,+1 + «*+2

2z-31 ,x*+ 2(®+l)-31 ±*''+1''r 2 (x + 2)—31 Y*+2 +

2 « + 2 “ , i + • • • + 2 «er, + »or

+ * *rt„ ot -^ F66 + HT (^67 +

K

51

2-66-31

där fix — <*x + ccx+1 + • • • + «C5 + «e8.

Genom att införa beteckningarna:

2v -31

= 77,, för v < 67, T/67 = 0

77 + 77 = V

V J'' + l V

erhålles

Uttrycket

V + V

4- V

V T J'' + l 6C

V,,= Q..

Öb

aDx-PT]= 1 «„ Q.

V— or. ''

+ K •

Z„ + aNy

51

Z§i + a Ngi

51

är för män = 602,45

och för kvinnor = 450,6 7.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

49

Om man för korthets skull sätter

G6

^ «„ Qv = 8r

r=x

blir således aBx-Pf!)

för män = Sx + 6 0 2,45 )x

och för kvinnor = Sx + 450,07 &x.

Kvoten

Kj67)

p (67)

-*• X

uttrycker den multipel av medeltalet av de årligen från 16 års ålder erlagda avgifterna,

som en person, vilken vid x års ålder inträtt i försäkringen, i genomsnitt

skulle kunna erhålla i pension.

För nedanstående åldrar äro värdena på Mx> med och utan bibehållande av

den av kommittén föreslagna förmögenhetsgränsen å 6 000 kr., följande:

X

Med förmöa

cnlietsgräns.

Utan förmögenlietsgräns.

Män.

Mx

1

Kvinnor.

Mx

1

Män.

Mx

Kvinnor. |

M.x

16 ...

12.89

8.65

12.43

8.55

17 ...

12.7 5

8.53

12.30

8.44

19 ...

12.46

8.32

12.04

8.23

22.y..

11.87

7.99

11.50

7.92

274...

..................

10.96

7.60

10.65

7.54

324..

9.99

7.23

9.76

7.19

374...

9.09

6.87

8.91

6.84

424...

8.27

6.53

8.15

6.51

474...

7.57

6.23

7.48

6.22

524...

6.97

6.oo

6.91

5.9 8

574...

6.45

5.80

6.40

5.80

j 624...

5.94

5.59

5.92

5.59

| 66 ..

5.48

5.2G

5.48

5.28

Om man med bibehållande av den av

å 6 000 kr. bestämmer den multipel av

trädesåldern, erhålles i pension, till 12 l/2

kommittén föreslagna förmögenhetsgränsen

medelårsavgiften, som, oberoende av in
-

/ 100\

/ 100\

^--g~ ) för män och 8 73

(=u)

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 90 käft. (Nr 126.)

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

kvinnor, så finner man av ovanstående tabell, att dessa tal äro omkring 3 % lägre

än de för åldern 16 år angivna och att de motsvara eu ålder mellan 17 och 19 år.

För de personer, som vid pensionsförsäkringslagens ikraftträdande äro yngre än 16

år (den kommande generationen), torde därför dessa mnltipler få anses tillräckligt

försiktigt valda.

För att undersöka, huru införandet av denna bestämmelse om ett konstant förhållande

mellan pensionen och medeltalet av avgifterna inverkar på pensioner åt den

nuvarande generationen av aktiva mellan 16 och 67 år har en liknande beräkning som

den i kommittébetänkandet del II, sid. 167 utförts. Dennas resultat innehållas i

följande tabeller.

Medelålder.

År.

Antal

aktiva.

K(G7)

Kr.

X K(67)

Kr.

p(G7)

Kr.

Vp (67)

Kr.

121/2XP67)

Kr.

•

Män.

17...........................

102 514

76.75

7 867 950

6.0219

617 329

7 716 612

19...........................

95 013

78.42

7 450 919

6.2921

597 831

7 472 888

22 Va .....................

217 656

78.86

17 164 352

6.6414

1 445 541

18 069 262

27 .....................

190 812

75.08

14 326 165

6.8 510

1 307 253

16 340 662

32 Va ....................

170 405

66.94

11406 911

6.6986

1141 475

14 268 438

37 Va .....................

137 330

57.10

7 849 783

6.2906

863 888

10 798 600

42 72 .....................

136 405

46.78

6 381 026

5.6537

771193

9 639 912

47 72 ....................

125 372

36.44

4 568 556

4.8159

603 779

7 547 238

52 72 ....................

105 387

26.52

2 794 863

3.8066

401166

5 014 575

57 7a .....................

86 492

17.ii

1 479 878

2.6546

229 602

2 870 025

62 72 .....................

63 006

8.50

535 551

1.4317

90 206

1 127 575 !

66...........................

CO

<x>

2.15

38 397

0.3926

7 011

87 638

Kvinnor.

8l VlP(67)

17...........................

99 454

42.25

4 201 932

4.9522

492 516

4 104 300

19...........................

94 253

41.48

3 909 614

4.9880

470 134

3 917 783 |

22 72 .....................

220 896

39.7 0

8 769 571

4.9670

1 097 190

9 143 250

27 72 ...................

192 538

36.ci

7 048 816

4.8152

927 109

7 /25 908

32 72 .....................

172 303

33.22

5 723 906

4.5917

791164

6 593 032

37 72 .....................

144 490

29.56

4 271124

4.3012

621 480

5 179 000 j

42 72 .....................

146 216

25.54

3 734 357

3.910 7

571 807

4 765 058

47Vs .....................

134 682

21.24

2 860 646

3.4088

459 104

3 825 867

52 72 .....................

109 847

16.cs

1 832 248

2.7820

305 594

2 546 617

57 72 .....................

86 051

11.88

1 022 286

2.0474

176 181

1468175

62 72 ....................

56 759

6.94

393 907

1.2424

70 517

587 642 j

66..........................

15 154

2.12

32 126

0.4038

6112

50 933

opaginerad Kontrollera mot PDF

Öl

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Ur clessa tabeller kan man finna kostnaden för upptagande i försäkringen av

olika åldersgrupper enligt formlerna

för män: 12 1 2 Z P6n — Z K''''6''1

för kvinnor: 8 Vs Z P''b7) — Z K(6‘\

Kostnaden i tusental kronor angives i följande tabell.

Åldersgrupp.

År.

Kostnad i tusental kronor.

Män.

Kvinnor.

För

Tillstående

åldersgrupp.

För

vidstående

och föregående

åldersgrupper.

För

vidstående

åldersgrupp.

För

vidstående

och föregående

åldersgrupper, j

1 16—18 ...........

- 151

— 151

— 98

- 98

i 18-20 ............

22

— 129

8

— 90

20—25 ...........

905

776

374

284

25—30 ............

2 014

2 790

677

961

30-35 ............

2 862

5 652

869

1830 ■

| 35-40 ............

2 949

8 601

908

2 738

40—45 ............

3 259

11860

1031

3 769

■ 45-50 ...........

2 979

14 839

965

4 734

I 50—55 ............

2 220

17 059

714

5 448

i 55—60 ............

1390

18 449

446

5 894

60-65 ...........

592

19 041

194

6 088

i 65-67 ...........

49

19 090

19

6107

Emedan antalet personer inom varje åldersklass gäller för början av år 1908,

skulle dessa belopp, såsom för motsvarande beräkning i kommittéförslaget, höjas med

6 % för män och 5 % för kvinnor för att motsvara förhållandena vid 1914 års ingång.

Kostnaden utöver årsavgifterna för medtagande av hela den nuvarande aktiva

generationen mellan 16 och 67 år- blir då

för män: 20 235 000 kronor

för kvinnor: 6 412 000 »

Summa 26 647 000 kronor.

(Av sistnämnda belopp kommer således den ojämförligt största delen männen till godo).

Det summan 26 647 000 kr. i kommitténs betänkande motsvarande belopp är

43 135 000 kr. eller 16 488 000 kr. högre.

A arbetarförsäkringsfondens medel, som beräknats vid 1914 års ingång uppgå

till 35 848 000 kr., blir alltså överskottet enligt här framställt förslag 9 201 000 kr.,

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

medan enligt kommitténs förslag skulle uppkomma eu brist å 7 287 000 kr., om hela

den nuvarande aktiva generationen under 67 år upptoges i försäkringen utan inskränkande

villkor. Enligt nu ifrågavarande av riksförsäkringsanstalten framställda alternativ

skulle alltså ingen inskränkning i pensionsbeloppet behöva göras rörande åldrarne

över 45 år, såsom skett i kommitténs förslag.

Om förmögenhetsgränsen bortfaller, skulle man kunna bestämma förhållandet

mellan pensionsbeloppet och medelårsavgiften till 12 för man och 8 J/4 för kvinna.

För beräkning av kostnaden för den nuvarande aktiva under 67 års ålder befintliga

generationens medtagande i försäkringen erhåller man under nämnda förutsättningar

följande tabeller:

Medelålder.

År.

Antal

aktiva.

K(67)

Kr.

E K''67)

Kr.

N

A. *

Ep67''

Ivr.

12 E P(07)

Kr.

Män.

17..........................

102 514

84.99

j 8 712 665

| 6.9092

708 290

! 8 499 480

19..........................

95 013

87.30

8 294 635

! 7.2500

688 844

8 266128 !

22 Va

217 656

88.9 6

1 19 362 678

!

7.7380

1 684 222

1 20 210 664 1

27 Vs .....................

190 812

86.94

16 589 195

8.1646

1 557 904

18 694 848

32 ''As .....................

170 405

80.21

13 668 185

8.22 IS

1 401 036

16 812 432 i

| 37 Va .....................

137 330

71.06

9 758 670

7.9742

1 095 097

13141164

I 42 Vs .....................

136 405

60.4 s

8 249 774

7.4248

1 012 712

12152 544

j 47 Va .....................

125 372

49.27

6 177 078

6.5890

826 076

9 912 912

52 Va .....................

105 387

37.74

3 977 305

5.4638

575 813

6 909 756

57 Va .....................

86 492

25.96

2 245 332

4.0589

350 630

4 207 560

62 Vs ....................

63 006

14.05

885 234

2.3744

149 601

1 795 212 1

66...........................

17 859

3.94

70 364

0-7190

12 841

154 092

Kvinnor.

8V4 Ep{67)

17..........................

99 454

44.97

4 472 446

5.3285

529 941

4 372 013 1

19...........................

94 253

44.39

4 183 891

5.3924

508 250

4 193 062

22 Va .....................

220 896

42.94

9 485 274

5.4223

1 197 764

9 881 553 |

27 Va .....................

192 538

40.34

7 766 983

5.3474

1 029 578

8 494 018

32 V» ....................

172 303

37.36

6 437 240

5.1966

895 390

7 386 968

37 V» .....................

144 490

33.9 2 1

4 901 101

4.9596

716 613 j

5 912 057

42 Va .....................

146 216

29.90 ;

4 371858 |

4.5912

671307

5 538 283

47 Vs .....................

134 682 |

25.32 |

3 410148 j

4.0702

548183 |

4 522 510 j

52 Vs .....................

109 847

20.20 I

2 218 909

3.8756

370 800 |

3 059 100

57 Va .....................1

86 051 1

14.70

1 264 950

2:5856

218191

1800 076 i

62 Vs ....................

56 759

8.84 1

501 750 i

1.5823

89 810

740 932 j

66......................1

15154 |

2.79 [

42 280 |

0.5289

8 015 i

66124 !

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 126.

53

Av dessa tabeller finner man för de skilda åldersgrupperna

förmän: 13 I K(<i7) - 1 P;G7}

för kvinnor: 8 \U 1 K(67) — I P(67),

vilka värden angivas i följande tabell:

Kostnad i tusental kronor.

1

Åldersgrupp.

Män.

Kvinnor.

År.

För

yidstående

åldersgrupp.

För

yidstående

och föregående

åldersgrupper.

För

yidstående

åldersgrupp.

För

yidstående

och föregående

åldersgrupper.

16-18 ............

— 213

— 213

— 100

— 100

18-20 ............

— 2!)

- 242

9

— 91

20—25 ...........

848

606

396

305

25-30 ............

2106

2 712

727

1032

30-35 ............

3144

5 856

950

1982

35—40 ............

3 382

9 238

1011

2 993

40—45 .........

3 903

13 141

1166

4159

45—50 ............

3 736

16 877

1112

5 271

i 50—55 ............

2 932

19 809

840

.6111

i 55—60 ............

1962

21 771

535

6 646

| 60—65 ............

910

22 681

239

6 885

65-67 ............

84

22 765

24

6 909

Då de fumla värdena, för att gälla för början av år 1914, höjas med 6 % för

män och 5 % för kvinnor, finner man kostnaden, utöver årsavgifterna, för den ifrågavarande

delen av den nuvarande aktiva generationen vara

för män: 24 131 000 kronor

» kvinnor: 7 254 000 »

Summa 31 385 000 kronor.

A arbetarförsäkringsfondens medel, 35 848 000 kr., skulle alltså uppkomma ett

överskott å 4 463 000 kr., medan enligt kommitténs beräkningar det erforderliga kapitalet

skulle vara 50 290 000 kr. och alltså, om inga inskränkande villkor gjordes,

utöver arbetarförsäkringsfondens medel erfordras 14 442 000 kr.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Till jämförelse meddelas här några exempel på de pensionsbelopp, som efter

visst antal års förlopp erhållas enligt kommitténs förslag och enligt det här framställda

förslaget med 6 000 kronors förmögenhetsgräns.

Ex. 1. Inträdesålder 16 år. Årsavgift 2 kr.

Pensionsbelopp från t års ålder

Ålder

för man enligt

för kvinna enligt

t.

kommitténs

förslag.

riksförsäk- ringsanstal- tcns förslag.

kommitténs

förslag.

riksförsäk- ringsanstal- tens förslag.

Kr.

. Kr.

Kr.

Kr.

20 ...............

2.40

25.oo

1.84

16.67

30 ...............

8.40

25.oo

6 44

16.67

40 ...............

14.40

25.00

11.04

16.67

50 ...............

20.40

25.oo

15.64

16.6 7

60 ...............

26.40

25.oo

20.24

16.67

67 ...............

30.60

25.oo

23.46

16.07

Ex 2. Inträdesålder 16 år. Årsavgift 2 kr. från

16 års ålder, 7 kr från 30 års ålder.

Ålder

t.

Pensionsbelopp från t års

ålder för man enligt

kommitténs

förslag.

riksförsäkrings- an staltens

förslag.

Kr.

Kr.

20 .........................................

2.40

25.00

30 .........................................

8.40

25.oo

40 .........................................

29.40

51.04

50 ..........................................

50.40

61.76

60 .......................................

71.40

67.01

67 ..........................................

86.10

70.34

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 126.

Ex. 3. Inträdesålder 16 år. Årsavgift 12 kr i 25 år.

55

Pensionsbelopp från t års ålder

Ålder

för man enligt

för kvinna enligt

i

t.

kommitténs

förslag.

riksförsäk- ringsanstal- tens förslag.

kommitténs

förslag.

riksförsäk- ringsanstal- J

tens förslag.;

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

''20

14.40

150.oo

11.04

100.oo

30.........

50.4 0

150.oo

38.64

100.oo

''40 ............

86.40

150. oo

66.24

lOO.oo

50 .............

90. oo

110.29

69.oo

73.53

i 60 ..............

90. oo

85.23

69.00

56.82

67 ..............

90. oo

73.53

69.oo

49.02

Ex. 4. Inträdesålder 42 år. Årsavgift 12 kr. (i 25 år).

Ålder

t.

Pensionsbelopp från t års ålder

för man enligt

för kvinna enligt

kommitténs

förslag.

riksförsäk- ringsanstal- tens förslag.

kommitténs

förslag.

riksförsäk- ringsanstal- tens förslag.

Kr.

Kr.

Kr.

Er.

50 ...............

28.80

35.2 9

22.08

23.53

60 ..............

64.80

61.36

49.68

40.91

67 ...............

90.oo

73.53

69.0 0

49.02

Enligt riksförsäkringsanstaltens förslag kommer den slutliga fonden att bli

mindre än enligt kommitténs förslag, antagligen omkring 15 procent mindre. Den

mindre fondavsättningen har sin orsak däri, att, såsom de anförda exemplen utvisa,

försäkringen tidigare blir mera effektiv.

Mot kommitténs förslag att avgiftspensionen för kvinna satts lägre än för man

under för övrigt lika omständigheter har den anmärkning framställts, att detta avviker

från i andra länder gällande bestämmelser, och att det hade bort undvikas

genom att räkna med för män och kvinnor gemensamma dödlighets- och invaliditetssannolikheter.

Häremot genmäles, att, då avgiftspensionen är avsedd att förvärvas genom avgifter

och att, beroende av dessa, beräknas efter försäkringstekniska grunder och

sålunda betingas av en verklig försäkring, bör man ock lägga en sådan försäkrings

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Majrts Nåd. Proposition Nr 126.

måttstock på denna del av pensioneringen.*) Försäkringsbeloppens förhållande till

avgifterna bör därför hälst rätta sig efter den individuella risken. Gränsen för riskindelningen

bör endast utgöras av bristande kunskap om riskernas olikhet och den

med en långt driven klassifikation under hänsyn till mindre betydande skillnader

förenade komplikationen och därav beroende kostnad. Visserligen måste i en social

försäkring av denna art med dess små försäkringsbelopp indelningen göras mera summarisk

och anordningarna i allmänhet ske med större krav på enkelhet än vid privat

försäkring är bruklig. Även om det nu är sant, att det statistiska materialet icke

kan anses så tillförlitligt, att skillnaden mellan kostnaden för mans och kvinnas

pensionering kan bestämmas med någon större noggrannhet, synes det dock sannolikt,

att skillnaden är betydande. Då hänsyn till denna kostnadsskillnad icke heller kan

anses otillbörligt fördyra försäkringen i det hela, vore ifrågavarande uppdelning i det

svenska lagförslaget i och för sig att anse som en förtjänst. Erinras må också därom

att, om erfarenheten framdeles visar, att förhållandet mellan mans och kvinnas pension

icke är riktigt bestämt, förändring därav bör vidtagas, jämlikt stadgandet i lagförslagets

13 §.

Emot detta resonemang har invänts, att kommitterade i andra viktiga punkter

icke följt försäkringstekniska principer vid avgiftspensionernas beräkning. Den viktigaste

av dessa punkter torde vara, att vid bestämmandet av pensionsbeloppen hänsyn

icke tages till den ålder, vid vilken avgifterna erlagts. Detta är fallet beträffande

icke blott kommitterades förslag utan även rilcsförsäkringsanstaltens ovan framställda

modifikation därav.

För att undersöka., vilken betydelse detta kan hava i enskilda fall, har en jämförelse

gjorts av de senast anförda exemplen med resultaten av en mera strängt försäkringsteknisk

beräkning.

Ex. 1. Inträdesålder 16 år. Årsavgift 2 kronor.

Ålder.

t-

Pensionsbelopp från t års

ålder

för man enligt

för kvinna enligt

kommit-

téns

förslag.

motsva-

rande

försäk-

rings-

tcknisk

beräkning.

riksför- säkrings- an staltens

förslag.

motsva-

rande

försäk-

rings-

teknisk

beräkning.

kommit-

téns

förslag.

motsva- rande

försäk- ra gs- teknisk

beräkning.

riksför- säkrings- an staltens

förslag.

motsva- j

rande

försak- |

rings- |

teknisk j

beräkning.;

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

20 ..................

2.40

2.46

25.00

26.04

1.84

1.88

16.67

17.24

30 ..................

8.40

8.62

25.00

26.04

6.44

6.60

16.67

17.24

40 .................

14.40

14.7 8

25.oo

26.04

11.04

11.31

16.67

17.24

50 ..................

20.40

20.94

25.oo

26.04

15.64

16.02

16.67

17.24

60 ................

26.40

27.10

25.oo

26.04

20.24

20.7 3

16.67

17.24

67 ..............

30.60

31.42

25.oo

26.04

23.46

24.03

16.67

17.24

*) Numera torde icke åsikterna vara mycket delade därom, att för den sociala försäkringens

effektivitet fordras, att den är obligatorisk, men det kan väl sättas i fråga, om icke en

förutsättning för tvånget bör vara, att icke vissa kategorier av försäkrade få betala väsentligt

mer än de skulle behöva genom privat försäkring.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

57

Ex. 2. Inträdesålder 16 år. Årsavgift 2 kronor

från 16 års ålder, 7 kronor från SO års ålder.

Ålder.

t.

Pensionsbelopp från t års ålder för man enligt

kommitténs

förslag.

motsvarande

försäkrings-

teknisk

beräkning.

riksförsäk-

ringsanstaltens

förslag.

motsvarande

försäkrings-

teknisk

beräkning.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

20 .....................

2.40

2.46

25.00

26.04

30 .....................

8.40

8.62

25.oo

26.04

40 .....................

29.40

25.93

51.04

46.96

50 .....................

50.40

43.24

61.76

55.57

60 .....................

71.40

60.55

67.61

60.2 7

67 .....................

86.10

74.52

70.34

62.46

Ex. 3. Inträdesålder 16 år. Årsavgift 12 kronor i 25 år.

Ålder.

1

t.

Pensionsbelopp från t års

ålder

för man enligt

för kvinna enligt

kommit-

téns

förslag.

motsva-

rande

försäk-

rings-

teknisk

beräkning.

riksför-

säkrings-

anstaltens

förslag.

motsva-

rande

försäk-

rings-

teknisk

beräkning.

kommit-

téns

förslag.

motsva-

rande

försäk-

rings-

teknisk

beräkning.

riksför-

säkrings-

anstaltens

förslag.

motsva-

rande

försäk-

rings-

teknisk

beräkning.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

20 ..................

14.40

14.78

150.oo

156.24

11.04

11.31

100.OO

103.44

30 ..................

50.40

51.74

150. oo

156.24

38.64

39.58

lOO.oo

103.44

i 40 ..................

86.40

88.70

150.oo

156.24

66.24

67.85

lOO.oo

103.44

50 ..................

90.oo

106.59

110.29

129.97

69.oo

80.14

73.53

82.38

60 ..................

90. oo

122.36

85.23

113.39

69.oo

90.66

56.82

69.08

| 67 .................

90. oo

133.40

73.53

105.65

69.00

98.oi

49.02

62.88

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 90 höft. (Nr 126.) 8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Ktmgl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Ex. 4. Inträdesålder 42 år. Årsavgift 12 kronor (i 25 år).

Ålder

t.

Pensionsbelopp från t års

ålder

för man enligt

för kvinna enligt

kommit-

téns

förslag.

motsva-

rande

försäk-

rings-

teknisk

beräkning.

riksför-

säkrings-

anstaltens

förslag.

motsva-

rande

försäk-

rings-

teknisk

beräkning.

kommit-

téns

förslag.

motsva-

rande

försäk-

rings-

teknisk

beräkning.

riksför-

säkrings-

anstaltens

förslag.

motsva-

rande

försäk-

rings-

teknisk

beräkning.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

50 ..................

28.8 0

16.oi

35.29

22.08

22.08

13.09

23.53

18.52

60 ................

64.80

37.37

61.36

39.96

49.68

31.47

40.91

32.20

67 ..................

90. oo

51.90

73.58

47.88

69.oo

43.71

49.02

38-59

De meddelade exemplen utvisa oförnekligen, såväl i fråga om kommitténs som

ock, om än i något mindre grad, i fråga om riksförsäkringsanstaltens framställda

förslag, stora avvikelser från de resultat, som skulle erhållits, om försäkringstekniska

grunder med hänsyn till ålder vid inträdet i försäkringen och vid ändring av årsavgiften

tillämpats. Men i stället för att härav draga den slutsatsen, att heller ingen

hänsyn till kön borde tagits, synes det vara ur försäkringssynpunkt riktigare att

vid beräkning av avgiftspensionerna även taga hänsyn till ålder.

Om kommittéförslaget omändrades till ett sådant mera försäkringstekniskt system,

ligger det närmast till hands att betrakta varje erlagd avgift såsom en engångspremie,

för vilken med hänsyn till icke blott kön utan även ålder ett visst pensionsbelopp

förvärvas. Även ett sådant system skulle dock drabbas av den ovan framställda

anmärkningen att mycket illa svara mot försäkringsbehovet för olika eventualiteter.

I jämförelse härmed synes därför det av riksförsäkringsanstalten ovan framställda,

trots sin försäkringstekniska ofullkomlighet, vara att föredraga. Riksförsäkringsanstalten

inskränker sig därför till att söka modifiera detta senare så, att vederbörlig

försäkringsteknisk hänsyn tages till ålder.

Rörande förmögenhetsgränsen har kommittén anfört, att bestämmelsen om densamma

tillkommit i syfte att minska kostnaden för försäkringen. Detta betyder, att

de, som icke komma upp till ett kapital på 6 000 kronor, få sina försäkringar höjda

därigenom, att man låtit dem, som vid högre ålder nått upp till ett kapital å 6 000

kronor, få mindre pensioner än som rätteligen borde betingas av deras erlagda avgifter.

Visserligen äro de senare i regel i en bättre ekonomisk ställning än de förra,

men det kan väl sättas i fråga, om de framför andra medborgare i en god ekonomisk

ställning böra lämna något särskilt bidrag till andras pensioner. Det synes därför

riksförsäkringsanstalten mest tilltalande, att förmögenhetsgränsen bortfaller. Dock

skall medgivas, att i betraktande av åsidosättandet av de försäkrades ålder vid beräkningarna

— vilket i stort sett torde verka så, att de, som vid tiden för pensionens

utbetalning hava mera behov av pension, få (såväl enligt kommitténs som riksförsäkringsanstaltens

ovan framställda förslag) mindre valuta för sina avgifter — förmögenhetsgränsen

är jämförelsevis oskyldig.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

59

Om försäkringen omlägges på mera försäkringstekniska grunder, bortfaller emellertid

av sig självt kommitténs skäl för införande av förmögenhetsgräns.

Riksförsäkringsanstalten övergår nu till att även framställa ett sådant försäkringstekniskt

förslag, vilket alternativ av anfört skäl synes riksförsäkringsanstalten

vara att föredraga.

Alternativ 2.

Detta förslag går i huvudsak ut därpå, att de av den försäkrade erlagda avgifterna

betraktas såsom årsavgifter, för vilka, under förutsättning att de med oförändrat

belopp erläggas tills invaliditet inträffar eller senast till 67 års ålder, erhålles ett

visst enligt de försäkringstekniska grunderna för ränta, dödlighet och invaliditet med hänsyn

till åldern vid inträdet i försäkringen bestämt pensionsbelopp, således oberoende av tiden

för invaliditetens inträffande. Då en årsavgift ökas, betraktas ökningen som årsavgift

för en ny försäkring, vars belopp bestämmes med hänsyn till åldern vid ökningen,

och med vilket belopp det förra försäkringsbeloppet alltså ökas. Då en årsavgift

minskas, erhålles ett mot åldern vid minskningen svarande minskat försäkringsbelopp.

— Det torde dock vara nödvändigt att något modifiera dessa principer genom införande

av vissa inskränkande bestämmelser till förekommande av missbruk och av

andra orsaker.

Enligt de i kommittébetänkandet använda beteckningarna är

a—(07)

kapitalvärdet av eu kontinuerlig aktivitetsränta å 1 krona per år, utgående, så länge

en nu x-årig aktiv person förblir aktiv, dock högst till 67 års ålder, samt

*-—(67)

Av

kapitalvärdet för en nu x-årig aktiv person av en kontinuerlig invaliditetsränta å 1

krona, börjande vid invaliditet eller senast vid 67 års ålder. Mot en årlig avgift å

1 krona, utgående under aktivitetstiden, skulle alltså svara en senast vid 67 års ålder

börjande invaliditetsränta (pension) å kronor:

a—(67;

_ax_

v—,07)7

A

vilket belopp är oberoende av den tid, från vilken livräntan skall utgå.

Då x betecknar den ålder, vid vilken avgifterna börja erläggas, angiver nedanstående

tabell det pensionsbelopp, som, om inga karensbestämmelser erfordrades,

skulle erhållas för en årsavgift å 1 krona.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

X.

Pensionsbelopp

X.

Pensionsbelopp

för män.

för kvinnor.

för män.

för kvinnor.

Er.

Kr.

Kr.

Kr.

16 .......................

13.02

8.62

42 ........................

3.33

2.40

17 ........................

1

12.41

8.21

43 ........................

3.12

2.26

18 ........................

11.82

7.81

44 ........................

2.92

2.13

19 ........................

11.26

7.43

45 ........................

2.73

2.oi

20 .......................

10.71

7.06

46 ........................

2.55

1.S9

21 ........................

10.31

6.71

47 ........................

2.37

1.77

22 ........................

9.72

6.38

48 ........................

2.20

1.65

23 .......................

9.25

6.08

49 ........................

2.04

1.54

24 ........................

8.81

5.79

50 ........................

1.89

1.43

25 ........................

8.39

5.öi

51 ........................

1.74

1.33

26 ........................

7.99

5.26

52 ........................

1.60

1.23

27 .......................

7.61

5.02

53 ........................

1.47

1.13

28 ........................

7.24

4.79

54 ........................

1.34

1.04

29 ........................

6.88

4.58

55 ........................

1.21

0.95

30 ......................

6.55

4.37

56 ........................

1.10

0.8 7

31 ........................

6.22

4.1S

57 ........................

0.98

0.78

32 ......................

5.90

3.99

58 ........................

0.87

0.71

33 ........................

5.60

3.si

59 ........................

0.77

0.63

34 ........................

5.31

3.64

60 ........................

0.67

0.56

35 ........................

5.03

3.4 6

61 ........................

0.57

0.49

36 ........................

4.76

3.30

62 ........................

0.48

0.42

37 .......................

4.50

3.14

63 ........................

0.39

0.35

38 ........................

4.25

2.os

64 ........................

0.29

0.27

39 ........................

4.oo

2.83

65 ........................

0.20

0.19

40 ........................

0.77

2.68

66 ........................

0.10

O.i o |

41 ........................

3.54

2.54

Genom multiplikation av de i ovanstående tabell angivna pensionsbeloppen med

2, 5 och 10 finner man de pensionsbelopp, som erhållas för en årsavgift å 2 kronor samt

tilläggsavgift å respektive 5 och 10 kronor.

Om årsavgiften vid en viss ålder ökas, erhålles ett tillägg i pensionen, som

svarar mot ökningen i årsavgift vid samma ålder; om årsavgiften minskas, minskas

även pensionen med ett belopp, som svarar mot minskningen i årsavgift vid samma

ålder.

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

För att tydliggöra detta förhållande meddelas här ett exempel.

Om en man vid 16 års ålder har inkomst under 800 kronor, har han att erlägga

eu årsavgift å 2 kronor samt har, så länge samma avgift erlägges, rätt till pension

å 2 X 13,02 = kronor 26,04. Får han vid 30 års ålder en inkomst mellan 800 och

1 200 kronor, har han att erlägga 5 kronor mer i årsavgift och erhåller härför rätt

till en pension å ytterligare 5 X 6,55= kronor 32,7 5 eller tillsammans kronor 58,<9.

Skulle nu vid t. ex. 55 års ålder hans inkomster sjunka under 800 kronor, skall årsavgiften

minskas från 7 till 2 kronor, d. v. s. med 5 kronor, varför även pensionsbeloppet

bör minskas, nämligen med 5 X 1,21 = kronor 6,05. Det blir alltså därefter kronor 52,74.

Vid tillämuning av detta sätt för avgiftspensionernas beräkning uppstår likväl

en viss svårighet, som torde, såsom förut nämnts, nödvändiggöra en modifikation av

detsamma, Det gäller tiden närmast efter förändringen av .en årsavgift. Beräkningen

av pensionsbeloppen grundas nämligen på den förutsättning, att pensionssökanden

framdeles skulle betalt avgifter efter samma inkomstklass som den, för vilken avgifter

senaste året erlagts. Förändringen i årsinkomst kan emellertid vara av mera tillfällig

natur och, om den inträffar vid tidig ålder, medföra mycket stor förändring i

pensionsbeloppet. Till undvikande av denna olägenhet och till förekommande av

missbruk vid annalkande invaliditet skulle man kunna bestämma pensionsbeloppet

så, som om pensionsavgiften under året för ändringen varit och under de följande

åren skulle bliva lika med medeltalet av årsavgiften under ett visst antal av de senaste,

t. ex. de 5 senaste åren. Man kan också uttrycka denna regel så, att en ändring

av pensionsavgiften, i stället för att pa en gång föranleda en viss ändring av

pensionsbeloppet, åstadkommer V. av denna ändring för vart och ett av de .följande

5 åren (incl. ändringsåret).*) För det fall, att omedelDart före ändringen mindre än

5 årsavgifter återstå att erlägga, då den försäkrade således är över 62 år, bör man

kanske hälst modifiera regeln så, att den i tabellen angivna ändringen i pensionsbeloppet

fördelas lika på de återstående åren, incl. det, då 67 ar uppnås.

Genom införande av en dylik bestämmelse torde även dels särskilt stadgande

om karenstid kunna undvaras, dels icke någon särskild påföljd av försummelse att

erlägga avgift behöva stipuleras. Vid försäkringstidens början stiger nämligen (under

förutsättning av lika årsavgifter) försäkringsbeloppet med 1/5 för vart och ett

första åren upp till sin normala storlek, och vid försummad, eller av annan anledningupphörd

avgiftsbetalning skulle det under samma förutsättning minskas med ett lika

stort belopp under varf och ett av de 5 följande åren, varefter det förblir konstant, så

länge inga avgifter erläggas. _ ...

Under antagande av denna modifikation av detta mera försäkringstekniska förslag

skulle i det anförda exemplet beräkningen av pensionsbeloppen modifieras därhän,

att dels efter 16 ars ålder försäkringsbeloppet icke genast stiger, till kronor 26,04,

utan med */''- därav under vart och ett av de 5 första åren, dels försäkringsbeloppet

efter 30 års° ålder, i stället för att genast stiga med kronor 32,7 5, skulle stiga med

■*/. av detta belopp eller kronor 6,5 5 under loppet av ett vart av de o närmaste, aren,

dels slutligen efter 55 års ålder försäkringsbeloppet, i stiillet för att genast minskas

med kronor 6,0 5, skulle minskas med kronor 1,21 under vart och ett av de närmast

följande 5 åren.

*) Skulle man icke anse tillräckligt betryggande mot missbruk, att å» av försäkringsbeloppet

omedelbart efter första avgiftens erläggande trädde i kraft, kunde den inskränkande bestämmelsen

skärpas, t. ex. därhän, att försäkringsbeloppet under året för ändringen av årsavgiften

förblir oförändrat och därefter ökas med V* av ändringsbeloppet under de 4 följande åren, eller

ock kunde man fastställa ett större antal år för ändringen, eller — ännu försiktigare — icke

låta någon avgift gälla för invaliditet inom de närmaste 5 åren, vilket innebär en fullständig

karenstid på 5 år.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 126.

°jf esm<dlertld riksforsäkringsanstaltens hemställan, att av kommunen erlagd

årsavgift må fa raknas den försäkrade till godo, bifaUes, skulle icke på grund av den

forsakrades försummelse den för pensionen tillgodoräknade årsavgiften kunna slanka

“T01’ De lfråSavarande karensbestämmelserna skulle sålunda endast behöva

galla tor tilläggsavgifterna å 5, resp. 10 kronor.

I ovan anförda exempel skulle då pensionsbeloppet omedelbart efter 16 års ålder

uppgå till sitt fulla belopp, kronor 26,04.

, antaSes 1 de döljande beräkningarna, att de av kommunen erlagda avgif
terna

få tillgodoräknas den försäkrade vid pensionsbeloppets bestämmande.

Strängt taget, borde beräkningen av de på tilläggsavgifterna å 5 och 10 kr

grundade pensionsbeloppen beräknas något litet högre i förhållande till årsavgifterna

till ersättning for att försäkringen icke genast blir effektiv till sitt fulla belopp

En sådan beräkning av det mot 1 kronas årsavgift från x års ålder svarande

pensionsbeloppet kan utföras enligt formlerna

kv-n6T

och

| {lZ,—lzx+s) + aNe /

då x < 63

1

68—x

«-vr _a ^

_Kx Ng 7

N67

då x > 63.

Följande tabell utgör en sammanställning för en del åldrar av dessa pensionsbelopp

och de förut utan hänsyn till karensbestämmelser angivna.

Å r.

Pensionsbelopp för 1 kronas årsavgift

för

män

för kvinnor

utan

med

utan

med

karensbestämmelser.

Kr.

Er.

Kr.

Kr.

16 ..................

13.02

13.02

8.62

8.6 2 ;

17 ..................

12.41

12.41

8.21

8.21

20 .................

10.71

10.75

7.00

7.09

25 ..................

8.39

S.4G

5.51

5.61

30 ..................

6.55

6.02

4.37

4.50

35 .................

5.03

5.io

3.46

3.58

40 .................

3.77

3.83

2.68

2.78

45 .................

2.73

2.80

2.01

2.11

50 ................;

1.S9

1.97

1.43

1.53

55 .................

1.21

1.30

0.95

1.06

60 ..................|

0.67

0.7 C

0.50

0.68

65 ..................

0.20

0.22

0.19

0.21

66 .................1

0.10 1

0.11

O.io |

0.10

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Då skillnaderna i pensionsbelopp äro så obetydliga (maximiskillnaden för män

9 öre och för kvinnor 13 öre för 1 kronas årsavgift), torde man lämpligen, för att

icke behöva använda olika värden för 2-kronorsavgifter och övriga, kunna sätta pensionsbeloppen

med karensvillkor lika med dem, som erhållas, då i uträkningen hänsyn

till karensvillkor icke tages. Man kan då anse, att i avgifterna ingår ett säkerhetstillägg

för eventuella missbruk, därest man icke anser karensbestämmelserna tillräckligt

stränga för att förekomma sådana.

Till förtydligande av uträkningen av pensionsbelopp enligt nu angivna metod,

med tillhjälp av tabellen sid. 20, meddelas här några exempel.

Ex. 1.

En person inbetalar från 16 år till och med 29 år 2 kr., men vid 30 år och 31

år 12 kr. Han blir invalid före avgiftsbetalningen det år, han fyller 32 år.

Motsvarande pension blir:

2 X 13,02 + 10-6,55 X | = 26,04 + 26,20 = 52,24 kr.

Ex. 2.

Eu person inbetalar från 16 år till och med 29 år 7 kr. men vid 30, 31 år och

32 år 2 kr. Han blir invalid det år han fyller 33 år (före avgiftsbetalningen).

Pensionsbeloppet blir:

7 X 13,02 — 5 X 6,55 X f — 91,14—-19,65 = 71,49 kr.

Ex. 3.

En person erlägger från och med 16 till och med 29 år 2 kr., vid 30 och 31

år 7 kr., vid 32 år 0. Han blir invalid det år han fyller 33 år.

Pensionsbeloppet blir:

2 X 13,02 + 5 X 6,55 Xf— 7 X 5,90 X 1 = 37,43 kr.

Ex. 4.

En person erlägger

2 kr. från och med 20 år till och med 29 år

12 » » » » 30 » » » » 49 »

7 » » » » 50 » » » » 64 »

2 » » » » 65 ».

Häri blir invalid det år han fyller 66 år (före avgiftsbetalningen).

Pensionsbeloppet blir:

2 X 10,71 + 10 X 6,55 — 5 X 1,89—5 X 0,20 X i —

= 21,42 + 65,50—9,45—0,38 =

= 86,92—9,78 = 77,14 kr.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 126.

För att ytterligare underlätta den praktiska tillämpningen kan man uppställa

några enkla mer detaljerade tabeller, svarande mot 2 kronors, 5 kronors och 10 kronors

avgift för män och för kvinnor. Det torde dock icke vara behövligt att här

ingå på deras lämpliga anordnande. Skulle beräkningsmetoden vid första påseende

förefalla mindre lättfattlig, torde man dock vid närmare eftertanke finna, att tillämpningen

kan göras ganska enkel. Dessutom må erinras därom, att det är pensionsförsäkringens

centralmyndighet, som skulle ha att beräkna och fastställa pensionsbeloppet.

Till jämförelse av pensionsbeloppen enligt riksförsäkringsanstaltens alternativ 1

utan förmögenhetsgräns och alternativ 2 meddelas följande exempel.

Ex. 1. Inträdesålder 16 år. Årsavgift 2 kr.

A 1 d e r.

t.

Pensionsbelopp från t års ålder

för

man

för kvinna

enligt riksförsäkringsanstaltens förslag, alternativ

i

2

i

2

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

20 ..................

24.00

26.04

16.50

17.24

30 ..................

24.oo

26.04

16.50

17.24

40 ..................

24.oo

26.04

16.50

17.24

50 ..................

24.oo

26.04

16.50

17.24

60 .................

2-l.ou

26.04

16.50

17.24

67 ..................

24.oo

26.04 |

16.50

17.24

Ex. 2. Inträdesålder 16 år. Årsavgift 2 kr. från 16 års ålder,

7 kr. från 30 års ålder.

Ålder.

t.

Pensionsbelopp från t års ålder

för

man

för kvinna

enligt riksförsäkringsanstaltens förslag, alternativ

1

2

1

2

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

20 ..................

24.oo

26.04

16.50

17.24

30 ..................

24.oo

26.04

16.50

17.24

40 ..................

49.00

58.7 9

33.69

39.09

50 ..................

59.29

58.7 9

40.70

39.09

60 ..................

64.91

58.79

44.62

39.09

67 ..................

67.5 3

58.79

46.42

39.09

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 126.

65

Ex. 3. Inträdesålder 16 år. Årsavgift 12 kr. i 25 år.

Ålder.

t.

Pensionsbelopp från t års ålder

för

man

för kvinna

enligt riksförsäkringsanstaltens förslag, alternativ

1

2

1

2

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

20 ..................

144.00

130.20

99.00

86.20

30 ..................

144.00

156.24

99.00

103.44

40 ..................

144.oo

156.24

99.00

103.44

50 ..................

105.88

113.76

72.7 9

72.96

60 ..................

81.82

113.76

56.25

72.96

67 ..................

70.59

113.76

48.5 3

72.96

Ex. 4. Inträdesålder 42 år. Årsavgift 12 kr. (i 25 år).

Ålder

t.

Pensionsbelopp från t års ålder

för

man

för kvinna

enligt riksförsäkringsanstaltens förslag, alternativ

i

2

i

2

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

50 ..................

33.88

39.96

23.29

28.80

60 ..................

58.91

39.96

40.50

28.80

67 ..................

70.59

39.96

48.53

28.80

Den slutliga fonden enligt alternativ 2 för pensionsbeloppets beräkning torde

icke väsentligt skilja sig från den, som skulle bli resultatet av tillämpning av alternativ

1 utan förmögenhetsgräns.

Enär vid en sådan försäkringsteknisk metod för pensionernas beräkning som

den, vilken innehålles i här framställda alternativ 2, för varje ålder vid inträdet

(eller vid ändring av årsavgiften) pensionens värde svarar mot avgifternas, behöves

intet statstillskott för den nuvarande aktiva generationens upptagande i försäkringen.

Arbetarförsäkringsfondens medel behöva sålunda alls icke anlitas härför, utan kunna

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 90 käft. (Nr 126.) 9

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

användas till utvidgning av försäkringen i andra avseenden, möjligen till understöd

åt en del redan invalida, som eljest ej skulle komma i åtnjutande därav, och, såsom

ovan nämnts, till inrättande av kuranstalter, sanatorier o. d. för sjuka försäkrade

personer.

Skulle framdeles bestämmas högre avgifter för åstadkommande av högre pensionsbelopp,

kan med en sådan försäkringsteknisk beräkning även detta ske, utan att

statsbidrag för den då aktiva generationens avgiftspensioner erfordras, vilket däremot

skulle vara fallet, om kommitténs förslag eller riksförsäkringsanstaltens första alternativ

antoges.

Ett icke mindre viktigt skäl för antagande av ett försäkringsteknikens fordringar

någorlunda tillfredsställande pensioneringssystem är, att det överhuvud taget är

lättare att på grundval av ett sådant göra förändringar i beräkningsgrunderna eller

utvidgningar av försäkringen på ett mera rättvist sätt.

Vid en sammanfattning av vad ovan anförts beträffande de båda alternativa förslag,

som av riksförsäkringsanstalten framställts, framgår, att alternativ 1, som närmast

kan jämföras* med kommitténs förslag, är ägnat att i det hela bättre än detta senare

tillfredsställa de försäkrades ekonomiska behov för olika fall, enär pensionsbeloppets

storlek ställes långt mera oberoende av tiden för invaliditetens inträffande. Därest

från 16-årsåldern lika stora avgifter regelbundet erläggas, utgår sålunda pensionen

med konstant belopp, när helst under försäkringstiden invaliditet, berättigande till

pension, inträder. Enligt riksförsäkringsanstaltens mening bör vid tillämpning av

detta alternativ den uppställda förmögenhetsgränsen för avgiftsskyldighet hälst bortfalla,

Vare sig denna gräns bibehålies eller icke, lämnar arbetarförsäkringsfondens

kapitalbelopp icke blott tillgång till bestridande av kostnaden, utöver de försäkrades

avgifter, för den nuvarande aktiva generationens upptagande i försäkringen, utan

även någon behållning därutöver. Borttages förmögenhetsgränsen, blir överskottet

något mindre.

Det andra alternativet för pensionsbeloppets bestämmande — nämligen enligt

försäkringstekniska grunder med hänsyn till den ålder, vid vilken pensionsavgift

börjar erläggas eller vid vilken den ändras — har den stora fördelen framför det

första alternativet, att för varje försäkrad pensionsbeloppets värde enligt de antagna

beräkningsgrunderna svarar mot avgifternas värde, och att sålunda större rättvisa

skipas de försäkrade emellan. En svårighet i avseende å tillämpningen av detta

system är, att för de fall, då högre avgifter än 2 kronor erläggas, utfinna lämpliga,

lätt användbara försiktighetsmått till förekommande av missbruk eller en tillfällig

inkomständrings otillbörliga inflytande. Den av riksförsäkringsanstalten i detta hänseende

föreslagna modifikationen synes emellertid kunna verka på ett tillfredsställande

sätt.

Vid tillämpning av nu ifrågavarande alternativ för pensionsbeloppets bestämmande

medför förmögenhetsgränsens bibehållande icke någon vinst för staten, varför

intet skäl finnes att låta den kvarstå. Någon särskild kostnad för staten föranledes

ej heller av den nuvarande aktiva generationens upptagande i försäkringen och behöva

följaktligen arbetarförsäkringsfondens medel icke anlitas för detta ändamål.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

67

Pension på grund av frivilliga avgifter.

Enligt kommitténs förslag är den mot varje erlagd frivillig avgift svarande pensionen

proportionell mot det antal hela år, som förflutit från den dag, avgiften erlades,

till den dag, från vilken pensionen utgår. Vid en sådan försäkringsform ökas

sålunda pensionen icke blott, såsom vid den obligatoriska försäkringen, med antalet

avgifter, som hinna erläggas före invaliditetens inträffande, utan även för varje erlagd avgift

med tiden före pensionens början. För att åskådliggöra detta förhållande väljes som

exempel, att en man erlägger en frivillig årlig avgift å 10 kr. från 20-års åldern under 30

år, eller till dess han blir invalid. Det pensionsbelopp, som erhålles vid invaliditet

efter olika antal år eller senast vid 67 års ålder, finner man av följande sammanställning.

Ålder vid pensions- tidens början.

å r.

Pensions-

belopp.

kr.

Ålder vid pensions- tidens början.

å r.

Pensions-

belopp.

kr.

21...........................

0.13

50...........................

60.45

25...........................

1.95

55...........................

79.95

30..........................

7.15

60...........................

99.45

35..........................

15. so

65...........................

118.95

40..........................

27.30

67...........................

126.7 5

45...........................

42.35

Dessa synnerligen varierande pensionsbelopp torde visa, att den av kommittén

föreslagna anordningen av den frivilliga försäkringen än mindre än dess anordning

av den obligatoriska är ägnad att i rimlig proportion för olika eventualiteter tillfredsställa

invaliditetsförsäkringsbehovet. Om i stället för konstanta avgifter maximiavgifter

erlagts under de 30 åren, hade naturligtvis disproportionen i pensionsbeloppen

blivit än större.

I kommittébetänkandet del. II, sid. 179 har framställts ett alternativt förslag

till anordning av den frivilliga försäkringen, nämligen så, att mot varje avgift skulle

svara ett konstant pensionsbelopp. För en (maximi-) avgift å lika många kronor som

halva levnadsåldern skulle en man erhålla en pension å 5 kr. och en kvinna % därav.

För mindre avgifter skulle en motsvarande mindre pension erhållas.

Enligt detta system växer vid erläggande av konstanta avgifter försäkringsbeloppet,

men icke i fullt samma proportion som summan av de erlagda avgifterna. Ur

denna synpunkt och även därför att det under större delen av försäkringstiden tämligen

nära ansluter sig till en med hänsyn till åldern försäkringsteknisk beräkning av

pensionsbeloppen, synes det vara att föredraga icke blott framför det av kommittén

valda systemet för frivillig försäkring utan även i någon mån framför dess anordning

av den obligatoriska försäkringen.

Skulle emellertid något av de alternativ för den obligatoriska försäkringens anordning,

som riksförsäkringsanstalten föreslagit, komma att antagas, synes det vara

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

lämpligast att anordna även den frivilliga försäkringen i enlighet därmed. Även i

detta fall bör naturligtvis den frivilliga årsavgiften begränsas. Riksförsäkringsanstalten

föreslår i sådant avseende, att dess maximum bestämmes till ett av åldern oberoende

belopp, t. ex. lika stort med den obligatoriska avgiften.

Kommittén har föreslagit, att för pensiontagare, som åtnjuter pensionstillägg,

den på frivilliga avgifter beroende pensionen höjes med en tredjedel. Denna bestämmelse

leder för vissa fall till en rätt avsevärd diskontinuitet, vilken visserligen

lätt kan undvikas genom en lätt åstadkommen ändring. Emellertid synes hela bestämmelsen

helst böra bortfalla och dessutom den på frivilliga avgifter grundade

pensionen inräknas i inkomsten vid bestämmande av pensionstillägget. Då nämligen

avsikten är, att ifrågavarande förhöjning endast skulle komma de behövande till del,

och båda de här ifrågasatta förändringarna verka i den riktning, att pensionstillägget

i allmänhet skulle kunna något ökas, synes statens bidrag på så sätt bättre komma

att lämpa sig efter detta ändamål.

Pensionstillägg och understöd.

Enligt lagförslagets 6 § utgör pensionstillägget i regel ett visst belopp med avdrag

av pensionstagarens halva beräknade årsinkomst. Emot eu dylik princip har

anmärkts, att den motverkar arbetsamhet och sparsamhet. Samma invändning kan

dock göras mot allt understöd, som utgår på grund av det förefintliga behovet. Då

nu, såsom kommittén uppvisat, ett för en nödtorftig bärgning tillräckligt tillägg åt

alla utan hänsyn till övrig inkomst skulle kräva synnerligen stora belopp, synes man

icke kunna påyrka någon ändring av kommittéförslaget i sådant avseende, utan att

samtidigt anvisa utvägar för uppbringande av de erforderliga medlen. Om å andra

sidan tillägget endast sattes så stort, att det utfyllde en viss nödtorftig inkomst,

kunde med skäl, såsom kommittén anmärkt, sägas, att en dylik anordning motverkade

arbetsamhet och sparsamhet. Då nu enligt kommitténs förslag understödets

storlek icke endast skall rätta sig efter behovet utan utgå så, att den, som har egen

inkomst, får en bättre ekonomisk ställning, synes kommittén hava hållit en lämplig

medelväg mellan de båda intressen, som böra tillgodoses. Naturligtvis ligger en viss

godtycklighet i valet av den del av den egna inkomsten, som skall fråndragas det

pensionstillägg, som skulle utgå vid fullständig saknad av egen inkomst. Riksförsäkringsanstalten

har dock för sin del intet att invända mot den valda proportionen.

Enligt 7 § skall, för beräkning av pensionstillägget, i årsinkomsten icke inräknas

den pension, någon enligt pensionsförsäkringslagen åtnjuter. Önskligt vore, såsom

i det föregående berörts, att avgifterna kunde sättas så tillräckliga och uppbörden

av dem bliva så effektiv, att hela pensionsbehovet kunde tillgodoses genom

avgiftspensionerna. I så fall skulle inga pensionstillägg erfordras. Även om ett sådant

resultat icke på länge tillnärmelsevis kan nås, är det ju att hoppas, att utvecklingen

kommer att gå i den riktning, att pensionstilläggen göras alltmer överflödiga

genom avgiftspensionernas höjande. Då pensionstagarens återstående behov

minskas med en stigande avgiftspension, och särskilt om denna i framtiden kommer

att bliva av allt större betydelse, synes det sålunda vara riktigast, att pensionstilllägget

minskas med stigande avgiftspension, och att därför denna för pensionstill
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

läggets bestämmande inräknas i inkomsten. Samma skäl tala även för att, såsom ovan

föreslagits, den på frivilliga avgifter grundade pensionen inräknas däri.*)

Om dessa ändringar företagas i lagförslaget, kunna inkomstgränserna för pensionstilläggs

utgående sättas högre än de av kommittén föreslagna.

Enligt kommittéförslaget utgör det årliga pensionstillägget åt pensionstagare

utan egen inkomst för man 150 och för kvinna 125 kronor. För varje ar, för vilket

7 eller 12 kronors pensionsavgift erlagts, höjes pensionstillägget med 1 1/3 %.

Den lämpliga proportionen mellan pensionstilläggen för man och för kvinna bör

ju, såsom kommittén framhållit, utmätas med hänsyn till eventuellt förefintliga olika

behov. Att riktigt uppskatta dessas relativa storlek är emellertid synnerligen vanskligt.

Dock vill det synas riksförsäkringsanstalten, som om kommittén satt skillnaden

i beloppen väl stor.

För att icke allt för mycket lämna rum för godtycklighet och subjektiva överväganden,

vilka särskilt i denna fråga visat sig leda till vitt skilda åsikter, kan man

kanske lämpligast hålla sig till de av kommittén använda siffrorna rörande av fattigvården

fullt försörjda icke fullt arbetsföra ogifta män och ogifta kvinnor över 60 år.

Det synes emellertid vara svårt att av denna statistik draga några mera säkra slutsatser

rörande det av de olika fattigvårdsunderstöden indicerade olika ekonomiska

behovet för man och kvinna. Det visar sig nämligen, att för hela riket är skillnaden

i understöd omkring 20 kronor. Men för landsbygden ensam är den 15 kronor

och för städerna för sig ännu mindre, nämligen 11 kronor. Siffrorna mana därför

till försiktiga slutsatser. Genom en ytterligare uppdelning av materialet är det icke

omöjligt, att den genomsnittliga skillnaden skulle bliva än mindre. Under ^medgivande,

att slutsatserna äro något osäkra, torde det dock vara riktigast att hålla sig

till siffrorna i det uppdelade materialet och därför antaga, att den genomsnittliga

skillnaden är omkring 14 kr., d. v. s. omkring 7,5 procent av det genomsnittliga understödsbeloppet,

vilket ligger mellan 180 och 190 kronor. Med bibehållande av ungefär

samma medelvärde för fulla pensionstillägg åt man och kvinna som enligt kommitténs

förslag, skulle de vid fullständig saknad av egen inkomst utgående pensionstilläggen,

med användande av kommitténs sätt för inkomstberäkningen, kunna sättas

för man och kvinna till omkring 140, respektive 130 kronor. Tager man emellertid

hänsyn till skillnaden i avgiftspensionen för man och för kvinna (som erlagt

samma årsavgifter), varigenom olikheten i deras behov åtminstone till stor del och

för högre avgiftspensioner mer än väl tillgodosetts, är det måhända lämpligast att

icke göra skillnad på mäns och kvinnors pensionstillägg.

En följd härav skulle naturligtvis bliva, att ej för beräkning av sådant understöd,

som jämlikt 33 § skall utgå, skillnad göres mellan man och kvinna.

*) Särskilt vidkommande den på frivilliga avgifter grundade pensionen har professor Wicksell

uppvisat betänkliga konsekvenser av att den icke inräknas i inkomsten (Ekonomisk Tidskrift,

1912, haft. 12, sid. 455).

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl, Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Enligt kommitténs förslag höjes, såsom förut nämnts, pensionstillägget för varje

år, för vilket endera av de i 4 § stadgade pensionsavgifter av 7 eller 12 kronor

blivit erlagd, med 1 x/3 procent.

Denna bestämmelse verkar sa, som om mot ett visst antal pensionsavgifter å

7 eller 12 kr. svarade en viss höjning i det pensionstillägg, som skall utgå vid fullständig

saknad av egen inkomst, varemot inkomstgränsen (300 kronor för man och

250 kronor för kvinna) förblir oförändrad. Om t. ex. en man erlagt 50 sådana avgifter,

utgör pensionstillägget, om han ej åtnjuter någon inkomst, 250 kronor och, om

han åtnjuter inkomst, nämnda belopp med avdrag av 5/e av årsinkomsten. Man kan

också uttrycka detta så, att pensionstillägget utgör s/8 av skillnaden mellan 300 kronor

och den egna inkomsten. Då pensionstillägg utgår, faller således summan av

detta och den egna inkomsten mellan 250 och 300 kronor. På grund av dessa trånga

gränser blir intresset för den försäkrade själv att skaffa sig en tillräcklig inkomst

mindre än för dem, som erlägga pensionsavgifter å 2 kronor. Då riksförsäkringsanstalten

icke kunnat finna en sådan ändring av proportionen mellan pensionstilläggets

maximum och inkomstgränsen motiverad, har det synts anstalten hava varit

lämpligare att bibehålla den vanliga proportionen. Bestämmelsen kunde därför hellre

ha innehållit, att för varje år, för vilket endera av de i 4 § stadgade pensionsavgifter

av 7. eller 12 kronor blivit erlagd, pensionstillägget i fråga om pensionstagare,

som ej åtnjuter någon inkomst, höjes med en viss procent, och att i fråga om pensionstagare,

som åtnjuter inkomst, pensionstillägget utgör det sålunda höjda beloppet

med avdrag av halva årsinkomsten.

Aven om en sådan ändring i bestämmelsen vidtages, synes den dock verka i

motsatt riktning mot den princip, som kommittén följt vid bestämmande av den allmänna

regeln för pensionstilläggets utgående, nämligen att hjälp framför allt bringas

åt de ekonomiskt sämst stälda. Då de, som erlagt högre årsavgift än 2 kronor,

därigenom få en högre avgiftspension, vilken enligt kommitténs förslag icke skall inräknas

i inkomsten vid pensionstilläggets bestämmande, komma de nämligen redan

genom sin högre avgiftspension i en lika mycket bättre ekonomisk ställning, vilken

torde mer än uppväga de större behov, som tilläventyrs förefinnas hos de pensionstagare,

som tillhört de högre avgiftsklasserna och därför antagas hava nått eu något

högre levnadsstandard.

Inräknar man åter vid pensionstilläggets bestämmande, såsom riksförsäkringsanstalten

föreslagit, avgiftspensionen i inkomsten, kunde det finnas mera fo<r för

ifrågavarande eller ett liknande stadgande.

Emellertid synes erläggandet av de högre pensionsavgifterna vara en rätt ofullkomlig

mätare på det efter invaliditet inträdande behovet. Kommittén har dock

själv hänvisat till ett medel, vilket i detta avseende torde vara mera effektivt, nämligen

genom stadgandet i lagförslagets 11 §, att kommun kan, under vissa förutsättningar,

till behövande pensionstagare lämna ett tillskott å högst 150 kronor för man

och 125 kronor för kvinna. På grund härav synes stadgandet om den särskilda förhöjningen

i pensionstillägget för 7 eller 12 kronors pensionsavgift hälst böra bortfalla.

Därigenom skulle inkomstgränsen för pensionstilläggs utgående kunna något

höjas.

Det återstår att söka bestämma pensionstilläggets storlek på grundval av de av

riksförsäkringsanstalten föreslagna förändringarna i sättet för dess beräkning.

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kung!,. Maj.is Nåd. Proposition Nr 126.

Att vid bedömande av pensionstilläggets storlek avgiftspensionen inräknas i

inkomsten, medför för de personer, som skola hava pensionstillägg, den verkan att,

om inkomstgränsen för pensionstilläggs utgående bibehålies oförändrad, pensionstillägget

minskas med halva avgiftspensionen, såvida ej pensionstillägget är mindre

än halva avgiftspensionen, i vilket fall det bortfaller. Inkomstgränsen skulle emellertid

med oförändrad kostnad för stat och kommun kunna höjas med avgiftspensionens

belopp.

Enligt riksförsäkringsanstaltens alternativ 2 för avgiftspensionernas beräkning

är i lägsta inkomstklassen för en person, som vid 16 års ålder inträder i försäkringen,

pensionsbeloppet för man kronor 26,04 och för kvinna kronor 17,24. Genom att vid

pensionstilläggets bestämmande inräkna kvinnornas avgiftspensioner i inkomsten,

skulle man alltså, lågt räknat, kunna höja inkomstgränsen för^ dem med sistnämnda

belopp.

Motsvarande försäkringens fulla utveckling under år 1907 har i kommittébetänkandet

antalet invalider med avgiftspension jämte pensionstillägg beräknats till

64 000 män och 170 000 kvinnor. Genom inräknande av avgiftspensionen i inkomsten

skulle inkomstgränsen för man kunna höjas med mer än det mot lägsta inkomstklassen

svarande pensionsbeloppet kronor 26,04. Oni emellertid i stället denna gräns

för männen bibehålies vid 300 kronor, skulle inkomstgränsen för kvinnorna kunna

höjas ytterligare med - • 26,04 = kronor 9,80.

Om vid pensionstilläggets bestämmande för såväl man som kvinna avgiftspensionen

inräknas i inkomsten, skulle sålunda med bibehållande av inkomstgränsen

för man, inkomstgränsen för kvinna kunna höjas med 17,24 + 9,80 = kronor 27,04.

I kommittébetänkandet, del II, sid. 208, har kostnaden för pensionstilläggens

höjning på grund av erlagda avgifter å 7 och 12 kronor beräknats till 2 064 000

kronor. Utgår stadgandet om dylik höjning, skulle nämnda belopp, 2 064 000 kronor,

kunna användas till ännu en höjning av pensionstillägget för kvinnor. På envar av

ifrågavarande kvinnor komme då i medeltal ^7q qqq —- kronor 12,14. Detta motsvarar

en höjning av inkomstgränsen med kronor 24,2 8.

Tillsammans med höjningen på grund av avgiftspensionens inräknande i inkomsten

skulle alltså hela höjningen av inkomstgränsen för kvinna bliva

27,04 + 24,28 = kronor 51,32.

I dessa beräkningar borde egentligen hänsyn ha tagits till den omständigheten,

att genom inkomstgränsens höjning, även då den kombineras med inräknande av

avgiftspensionen i inkomsten, en del pensionstagare, som eljest ej skulle åtnjutit

pensionstillägg, nu bliva delaktiga därav. Dessa pensionstillägg bliva emellertid så

små, att de väl torde uppvägas därav, att i de här gjorda beräkningarna överallt

avgiftspensionen i lägsta inkomstklassen lagts till grund.

Man riskerar sålunda säkerligen icke något ytterligare kostnadsbidrag från stat

och kommun genom att höja inkomstgränsen för kvinnorna med 50 kronor, d. v. s.

till 300 kronor eller samma belopp som för männen.

Emellertid medför denna höjning av inkomstgränsen för kvinnor, att även de

understöd, som skola utgå till följd av 33 §, böra för kvinnornas vidkommande höjas

på samma sätt som pensionstilläggen. Beräknat efter en full utveckling av försäkrin
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72 Kvngl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 126.

gen år 1907, torde icke den årliga kostnaden härför kunna uppgå till en halv million

kronor.

För täckande av denna kostnad torde den besparing, som staten skulle göra

genom att förhöjningen av de på frivilliga avgifter grundade pensionerna upphävdes,

kunna användas. Denna besparing är visserligen ytterst oberäknelig, men just på

grund av dess oberäknelighet torde det för staten vara lämpligare att utbyta denna

förpliktelse mot ett visst anslag per år.

Av anförda skäl anser riksförsäkringsanstalten pensionstillägget och understödet

åt kvinna böra sättas till samma belopp som för man.

Med åberopande av vad ovan anförts rörande vissa delar av det utav ålderdomsförsäkringskommittén

avgivna förslaget till lag om allmän pensionsförsäkring

hemställer riksförsäkringsanstalten,

att vid beräkning av avgiftspensions storlek det av riksförsäkringsanstalten härför

framställda förslaget, alternativ 2, måtte komma till tillämpning i stället för den i

lagförslagets 6 § angivna metoden;

att avgiftsbelopp, som kommun, i fall av försummelse från försäkrad persons

sida, har att enligt lagförslagets 15 § inbetala, skall vid beräkning av avgiftspension

tillgodoföras den försäkrade;

att det i lågförslagets 5 § förekommande stadgandet, att från erläggandet av

pensionsavgift undantages »den, i vilkens taxering under året enligt förordningen om

inkomst- och förmögenhetsskatt inberäknas förmögenhet till värde av minst 6 000

kronor», måtte utgå;

att den på frivilliga avgifter grundade pensionen måtte beräknas på samma sätt,

som av riksförsäkringsanstalten föreslagits beträffande avgif tspensionerna;

att frivillig avgift ej må för någon under ett kalenderår erläggas med högre

sammanlagt belopp än det, vartill den obligatoriska avgiften för året uppgår eller, i

händelse avgiftsskyldighet icke äger rum, skulle uppgått, om dylik skyldighet förelegat;

att pensionstillägg och understöd måtte bestämmas till lika belopp för man och

kvinna;

att den i lagförslagets 6 § förekommande bestämmelsen, att för varje år, för

vilket endera av de i 4 § stadgade pensionsavgifter av sju eller tolv kronor blivit erlagd,

pensionstillägget höjes med en och en tredjedels procent, måtte utgå; samt

att vid uppskattning av årsinkomst, som avses i lagförslagets 6 §, skall medräknas

jämväl avgiftspension och på frivilliga avgifter grundad pension.

Ånke- och barnpensionering in. m.

Kommittén har i sitt betänkande berört frågan om beredande av understöd åt

behövande änkor (och änklingar) samt ogifta mödrar med minderåriga barn. Kommittén

finner det synnerligen önskvärt att erhålla en dylik komplettering av dess

egentliga förslag, men har av kostnadsskäl ansett sig böra avstå från att framställa

något förslag eller yrkande i detta avseende. Av enahanda orsak har kommittén

funnit sig böra göra vissa begränsningar i fråga om rätt till pension beträffande den

nu levande generationen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Eu av kommitténs ledamöter, herr Branting, har emellertid framställt bestämt

yrkande dels om förslagets komplettering med stadgande om understöd för minderåriga

barn, dels om ändring av de föreslagna övergångsbestämmelserna i syfte att

vinna ett snabbare genomförande av lagen.

Då det emellertid stälts i utsikt, att medel utöver de av kommittén beräknade

skulle kunna åvägabringas, och att således möjlighet skulle förefinnas att gå något

utöver den gräns, kommittén ansett sig böra föreslå med hänsyn till kostnadsfrågan,

skulle riksförsäkringsanstalten vilja för sin del förorda bifall i huvudsak till ovan

angivna av herr Branting framställda yrkanden.

Av herr Branting förordas ett tillägg till lagförslagets 6 § av följande lydelse:

»För änkling, änka eller ogift kvinna med minderåriga barn under 15 år utgör

pensionstillägget, därest årsinkomsten icke uppgår till ett belopp av 300 kronor för

man och 250 kronor för kvinna jämte 150 kronor för varje sådant barn, hälften av

detta belopp, minskat med halva inkomsten. Tillägget utgår i dessa fall, även om

varaktig oförmåga till arbete icke är förhanden».

Till motivering av sitt förslag anför herr Branting, bland annat, att eu änka

eller ogift moder (och likaså änkling) med barn är på visst sätt, även när hon är

arbetsför, utan tvivel invalid i den mening, att en de! av hennes arbetskraft måste

avses för barnens vård och uppehälle, samt att det ur samhällets synpunkt måste

vara av alldeles särskild vikt att bringa hjälp ej blott åt dem, som hava sitt arbetsliv

bakom sig, utan också samtidigt tänka på den generation, som kommer.

Kostnaderna för genomförande. av ifrågavarande komplettering hava beräknats

till 4 500 000 kronor, varav 3 millioner skulle bestridas av staten och 1 x/2 million

av kommunerna.

Så som tilläggsstadgandet avfattats, innebär det huvudsakligen en barnpensionering,

vilket ju ock är det i föreliggande fall riktigaste. Emellertid synes tilläggets

avfattning begränsa pensionstilläggets utgående till de fall, då en av föräldrarne till

det eller de barn, för vilka pensionstillägg skall utgå, lever. Men det torde icke

finnas skäl att från rätten till understöd utesluta de barn, som förlorat båda föräldrarna.

Förutsättningen, för att understöd skall utgå, skulle vara, att den av föräldrarna,

som lever, icke bär en inkomst, som tillsammans med den, barnet kan hava, överstiger

visst belopp (för änkling 450 kronor och för änka eller ogift moder 400 kronor

om allenast ett barn finnes). År barnet föräldralöst, skulle förutsättningen i analogi

med det föreslagna tilläggsstadgandet vara, att det icke har en inkomst uppgående

till 150 kronor. Har det eu mindre inkomst, skulle understödet utgå med 75 kronor,

minskat med hälften av inkomstens belopp.

I händelse eu av föräldrarne lever, skulle understöd utgå, oavsett huruvida den

efterlevande har sin arbetsförmåga i behåll eller icke. Emellertid synes man hava

avsett, att, därest den av föräldrarna, som lever, är arbetsför, man vid beräkning av

understödet icke i varje fall skall taga hänsyn till den faktiskt förefintliga inkomsten,

utan göra denna till föremål för viss uppskattning.

Detta synes framgå av ett uttalande av kommitténs ordförande vid behandling

av förevarande fråga. Han yttrar nämligen (de! II, sid. 225 i kommittéförslaget):

»Om man för enkelhetens skull inskränker exemplet till änkorna, så skulle således en

änka med barn erhålla understöd, om hennes inkomst understiger 250 kronor jämte

150 kronor för varje barn (varvid, om hon är arbetsför, inkomsten ej får skattas

lägre än 250 kronor)». Detta villkor, att arbetsförtjänsten ej får sättas lägre än till

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 90 käft. (Nr 126.)

10

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

250 kronor (för man 300 kronor), är, såvitt riksförsäkringsanstalten kan finna, icke

uttryckt i tilläggsstadgandets formulering.

Riksförsäkringsanstalten har försökt att göra en approximativ uppskattning av

den ökade kostnad, som skulle föranledas därav, att även föräldralösa barn under 15

år skulle kunna erhålla understöd, under villkor och till belopp som ovan nämnts.

Enligt den av kommitténs ordförande (del II, sid. 225) för beräkning av kostnaderna

använda fattigvårdsstatistiken för år 1907 utgjorde antalet direkt understödda

föräldralösa äkta barn under 15 år 3 492 och direkt understödda moderlösa

oäkta 3 035, tillsammans 6 527. Det antal, som lagts till grund för kostnadsberäkningarna,

utgjorde 29 821, däri de nämnda 6 527 icke äro inräknade.*) Antager man

en proportionsvis lika stor kostnad för de 6 527 föräldralösa barnen, skulle denna

kostnad bli omkring 985 000 kronor, varav 2/s skulle komma på staten och l/3 på.

kommunerna. Avrundas andelarna, skulle kostnaden för staten bli 660 000 kronor

och för kommunerna 330 000 kronor. Dessa siffror äro dock behäftade med stor

osäkerhet.

I fråga om herr Brantings yrkande beträffande lagförslagets övergångsbestämmelser,

i syfte ätt vinna ett snabbare genomförande av lagen, har riksförsäkringsanstalten

ingen annan erinran att göra än att med antagande av riksförsäkringsanstaltens

förslag till beräkning av pensionerna, särskilt dess alternativ 2, medel ur

arbetarförsäkringsfonden skulle bliva tillgängliga för förslagets lättare genomförande,

därest eljest kostnaderna härför skulle anses väl stora.

Pensionsförsäkringens administration.

Enligt kommittéförslaget skola pensionsärendena handläggas av en för hela riket

gemensam myndighet, benämnd pensionsrådet, samt av särskilda pensionsnämnder i

orterna, varjämte pensionsrådet skall hava till sitt förfogande särskilda ortsombud.

De uppgifter, som skola tillkomma den föreslagna centralmyndigheten, synas

vara av tämligen likartad beskaffenhet med dem, som åligga riksförsäkringsanstalten.

Det vore därför ur flera synpunkter lämpligt, om pensionsförsäkringens förvaltning

så vitt möjligt samordnades med riksförsäkringsanstalten. I allt fall böra i samband

med organisationen av pensionsförsäkringens centralmyndighet meddelas bestämmelser

om erforderlig samverkan mellan de myndigheter, som skola hava socialförsäkringen

om hand, så att enhetlighet i de sociala försäkringsfrågornas behandling må komma

att upprätthållas i så stor utsträckning som möjligt.

Enligt de speciella bestämmelser, som finnas intagna i lagförslaget rörande pensionsärendenas

behandling, skall det tillkomma pensionsnämnderna, bland annat, att

meddela beslut om rätt till pension och att fastställa beloppet av den årsinkomst,

som skall läggas till grund för beräkning av pensionstillägg. Då de i lagförslaget

förekommande bestämmelserna om vad som skall menas med varaktig oförmåga till

arbete samt angående uppskattning av årsinkomstens storlek äro synnerligen tänjbara,

kommer säkerligen praxis vid tillämpningen av dessa stadganden att bliva i hög grad

*) Dessutom finnas i fattigvårdsstatistiken angivna 20 405 »andra» direkt understödda

(varken föräldralösa äkta eller moderlösa oäkta). För de fall, då icke dessa barns båda föräldrar

leva, bör ju, enligt herr Brantings föreslagna tillägg, understöd utgå, varför riksförsäkringsanstalten

antagit kostnaden vara så beräknad, att den räcker även till dem. X så fall finnes

rätt stor säkerlietsmariginal i riksförsäkringsanstaltens beräkning av kostnaden för understöd åt

föräldralösa barn.

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

växlande, därest åt pensionsnämnderna skall överlämnas att besluta i förutnämnda

avseenden. Enhetlighet och likformighet i lagbestämmelsernas tillämpning kommer

att äventyras, och besluten få därför lätt skenet mot sig att vara grundade på godtycklighet.

Centralmyndigheten skall visserligen, så vitt man kan döma av kommitterades

motivering, förbehållas rätt till granskning av nämndernas beslut, även om

besvär ej anföres. Men anser centralmyndigheten ett av nämnd meddelat beslut

uppenbart felaktigt eller stridande mot lagens grunder, kan den, då besvär icke^ anförts,

icke själv omedelbart vidtaga rättelse, utan skall återförvisa målet och i återförvisningsbeslutet

meddela nämnden nödiga direktiv för åstadkommande av ett riktigt

beslut. Detta synes vara en alltför omständlig omgång. Den enklaste, till eu riktig

och likformig praxis ledande anordningen synes vara att, om nämnderna skola bibehållas,

låta dem tjänstgöra allenast såsom utredande och övervakande myndigheter samt överlåta

beslutanderätten åt centralmyndigheten, vars arbete härigenom icke kommer att avsevärt

ökas.

Vidkommande härefter de särskilda paragraferna i lagförslaget lämnas i 2 § en

definition på begreppet »varaktig oförmåga till arbete» (invaliditet). Fråga är, om

denna definition kan anses äga önskvärd klarhet.

Kommittén har ''själv synbarligen ansett densamma ej fullt klar, då den sökt

förtydliga den genom en jämförelsevis vidlyftig motivering.

Då enligt kommittéförslaget det skulle tillkomma de kommunala pensionsnämndorna

(och jämväl taxeringsmyndigheterna) att i första hand avgöra, huruvida invaliditet

föreligger, är det emellertid av största vikt att i förevarande avseende erhålla

så klara och "bestämda föreskrifter som möjligt, ty eljest riskerar man att fä en alltför

skiftande bedömning av begreppet invaliditet.

Såsom kommittén erinrat (sid. 94, del I), har man i vissa utländska lagar och

lagförslag fastställt en minimiförtjänst, som skulle utgöra gränsen mellan vad eu

invalid och en icke invalid under i övrigt lika förhållanden skulle kunna förtjäna

genom sitt arbete.

Därest det skall tillkomma de föreslagna pensionsnämnderna att fastställa invaliditeten,

bör en begränsning som den nyssnämnda vara ägnad att underlätta arbetet

och befordra större likformighet.

4 §. Om försäkringsavgifterna komma att höjas utöver de av kommittén föreslagna,

bör man även taga under övervägande frågan om höjning av avgiften för

gift kvinna, så att hennes avgift t. ex. ställes i beroende av mannens eller makarnes

gemensamma inkomster. Enligt kommittéps förslag kommer giit kvinna i regel att

betraktas såsom icke ägande någon inkomst. Såsom ett särskilt motiv för ett annat

beräkningssätt för gift kvinnas försäkringsavgift, än det av kommittén föreslagna

eller rättare det, som följer av den utav kommittén åt 4 § givna formuleringen, framstår,

att man icke utan en ändrad beräkningsgrund för gift kvinnas avgift kan fullt

nå det av riksförsäkringsanstalten angivna målet, nämligen att få huvudvikten lagd

på avgiftspensionen och att därigenom bereda försäkringstagarne en mera ovillkorlig

rätt till en behovet någorlunda motsvarande pension.

Något positivt förslag i förevarande hänseende har riksförsäkringsanstalten ej

att framställa, enär tiden ej medgivit att utföra några beräkningar rörande ifrågavarande

avgiftsförhöjnings inverkan på försäkringen.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr ISO.

o §. Enligt vad av kommitténs motivering framgår, äger den, som enligt lagförslaget

är undantagen från skyldighet att erlägga avgift, icke heller rättighet att

inbetala den i 4 § stadgade avgiften. Således är t. ex. den, som av en eller annan

anledning icke blivit för något år mantalsskriven, utesluten från rätten att för det

året inbetala sin avgift. Han kan visserligen inbetala frivillig avgift enligt 34 §,

inen särskilt vid högre ålder bereder honom en sådan inbetalning mycket mindre

valuta än den, som obligatorisk avgift, inbetald vid dylik ålder, lämnar enligt kommitténs

förslag. I fråga om rätten att bibehålla tillerkänt pensionstillägg har den

omständigheten, att pensionär icke längre är i riket mantalsskriven, icke ansetts böra

utgöra ovillkorligt hinder för pensionstilläggets utgående. Omständigheterna kunna,

enligt vad kommittén anför, vara sådana, att det icke berott på pensionärens försumlighet,

att lian icke blivit mantalsskriven. Samma kan förhållandet vara med eu

avgiftspliktig medlem av försäkringen. Han bör följaktligen åtminstone äga att, om

han så önskar, erlägga sin avgift. Därest vid försäkringen huvudvikten kommer

att ligga på avgiftspensionerna, bör tydligen vara så anordnat, att möjlighet alltid

finnes till inbetalning av försäkringsavgift.

Första stycket av 5 § innehåller, bland annat, att pensionsavgift ej erlägges av

den, som fyllt 67 år. Då tiden''för uppbörden av avgifterna icke är närmare angiven

i lagen, måste taxeringsmyndigheterna i längderna uppföra även en del av dem, som

under året fylla 67 år. Sedan kommer det att bero på, när uppbördsstämman hålles,

om en sålunda i längden uppförd försäkrad skall erlägga avgift. Pågår uppbördsstämman

flera dagar, och en person å t. ex. stämmans andra dag fyller 67 år, kommer

. säkert tvekan att uppstå, huru med avgiften skall förfaras. Lämpligast vore att

bestämma ifrågavarande tidpunkt så, att pensionsavgift ej erlägges av någon »efter

det år, under vilket han fyller 66 år».

6 §. Enligt vad av motiveringen till lagförslagets 15 § närmare framgår, komma

allenast de pensionsavgifter, som den försäkrade inom stadgad tid erlagt, att vid bestämmande

av pensionsbeloppet tagas i beräkning, medan åter de belopp, som kommunen

till fullgörande av sin i fråga om tvåkronorsavgifterna föreskrivna garantiförpliktelse

redovisar till pensionsfonden, tillfalla fonden och icke tillgodoräknas några

personliga konton.

Kommunen äger rätt att uttaga tvåkronorsavgiften av de försumlige och lär

väl i flertalet fall icke underlåta att göra det. Ofta kan det hava varit omöjligt för

den försäkrade att å bestämd tid erlägga sin avgift; lian kan hava haft fullt” laga

förfall. Det förefaller då högst obilligt, att den försäkrade, som är skyldig att till

kommunen efter förfallotiden erlägga avgiften och som måhända, så snart hindret

bortfallit, utan dröjsmål frivilligt inbetalar avgiften, icke skall få denna sig tillgodoräknad.

Jämväl för kommunen synes det innebära en obillighet att icke få avgifterna

tillgodoförda de kommunens medlemmar, för vilka de inbetalts.

Eiksförsäkringsanstalten har ansett sig böra föreslå en ändring uti ifrågavarande

avseende till förmån för de försäkrade.

Skulle emellertid kommitténs förslag i denna del bibehållas oförändrat, synes,

som om i 6 § första stycket borde införas ett tillägg, så att klart framgår, att här

är fråga om de avgifter, som den försäkrade själf erlagt, ej dem, som inbetalts av

kommunens medel. Lagtexten är härutinnan ingalunda tydlig. (Jfr 15 § fjärde

stycket.)

Det kan ifragasättas, om icke till 6 §, som angiver utgående pensions storlek,

lämpligen borde överföras den i 30 § inryckta bestämmelsen, att, om beräknat pensionsbelopp

icke uppgår till sex kronor om året, pension icke utgår.

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 126.

7 §. Denna § innehåller bestämmelser om uppskattning av årsinkomsten.

Några mera detaljerade och bestämda föreskrifter för denna uppskattning lämnas

icke.. Det är överlåtet åt varje pensionsnämnd att uppskatta årsinkomsten så, som

den i varje fall finner med billighet och rättvisa förenligt.

Kommitténs motivering till 7 § är ej ägnad att förtydliga dess bestämmelser.

De exempel, som i motiveringen anföras å vad som skall anses såsom inkomst eller

icke tagas i betraktande såsom sådan (periodiskt understöd under olika förhållanden,

ersättning i anledning av skada till följd av olycksfall i arbete o. s. v.), framhäva i

stället nödvändigheten att införa tydliga föreskrifter till ledning för ett objektivt

bestämmande av inkomsten.

Kommittén anför visserligen, att den icke velat belasta lagtexten med detaljerade

bestämmelser i förevarande avseende, samt att kompletterande föreskrifter

skulle kunna meddelas i administrativ väg. Till denna utväg hänvisar kommittén i

flere fall, där dess lagtext lider av ofullständighet eller otydlighet. Emellertid

kan ifrågasättas, om det är fullt ändamålsenligt att överlåta åt den administrativa

lagstiftningen att reglera ett flertal förhållanden, som äro av den största betydelse

för de försäkrades, invalidernas och åldringarnas, rätt.

0 §. I motiveringen till 9 § har kommittén behandlat frågan, huru skall förfaras,

då pensionstagare undergår ett relativt långvarigt frihetsstraff. Beträffande

rätten till pensionstillägg är sådan rätt, säger kommittén, tydligen utan något särskilt

stadgande, redan på grund av lagens övriga bestämmelser utesluten i fråga om

pensionstagare, som å straffanstalt underhålles på det allmännas bekostnad. Det är

svart att veta, vilka bestämmelser av komittén härvid åsyftas. 7 § (inkomst av fast

egendom, kapital eller arbete) torde ej avses. Möjligen häusyftas på 9 §:s bestämmelser.

Dock synes vara nödvändigt att — därest avsikten är, att pensionstillägg

icke skall utgå för den tid, en person undergår frihetsstraff — härom införa uttrycklig

bestämmelse i lagen.

12 §. I denna § lämnas föreskrifter rörande beskaffenheten av de värdepapper,

i vilka pensionsförsäkringens fonderade medel skola placeras. Det föreskrives, att

medlen ma redovisas allenast i skuldförbindelser, utfärdade av svenska staten eller

svenska kommuner samt i obligationer, utfärdade av Sveriges Allmänna Hypoteksbank

eller Konungariket Sveriges Stadshypotekskassa.

Riksförsäkringsanstalten vill ifrågasätta, om det icke vore lämpligt att göra

begränsningen för medlens placering mindre snäv. Säkerheten torde icke äventyras,

om en något friare placering medgives, varigenom möjlighet beredes att erhålla större

avkastning av fonden till fromma, bland annat, för de försäkrade. Medlen böra

kunna få utlämnas jämväl mot skuldförbindelse, för vars fullgörande svensk kommun

gått i borgen, eller mot säkerhet av inteckning i fast egendom. Om så finnes nödigt,

kan ju föreskrivas, att fonden skall placeras i de av kommittén föreslagna värdepapper,

men att viss del av densamma må kunna utlånas på annat sätt, som av

Kungl. Maj:t finnes betryggande.

1 fråga om pensionsfondens förvaltning tillåter sig riksförsäkringsanstalten hemställa,

om det icke vore lämpligt att, därest, såsom avsett synes vara, postsparbanken

kommer att ombestyra utbetalning av pensioner, fondens förvaltning anförtroddes

postsparbanken, som förut har att förvalta, bland annat, riksförsäkringsanstaltens

försäkringsmedel och de medel, som inbetalas till barnmorskornas pensionsanstalt.

Såsom förut erinrats, innehåller kommitténs lagförslag icke någon bestämmelse

beträffande den viktiga frågan om anordningar för att förebygga invaliditet eller

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

för att söka häva eller minska redan inträdd invaliditet. Utom tvivel torde dock

vara, att, därest invaliditets- och ålderdom sförsäkringen hade i sin tjänst ett

ordnat system af sjukhus, kuranstalter och dylikt, totalkostnaden för försäkringen

skulle kunna nedbringas, och att, framförallt, folkhälsan och arbetskraften hos

befolkningen skulle, bättre än nu sker, kunna tillvaratagas och bevaras. Kommittén

har helt flyktigt berört denna viktiga angelägenhet i sammanhang med behandlingen

av frågan om fondmedlens placering. Den yttrar nämligen å sid. 83 del

I: »Genom den här föreslagna bestämmelsen kan även beredas möjlighet att genom

lån åt kommuner giva dessa tillfälle att tillgodose ändamål, som äro av betydelse

för försäkringen eller för vissa andra närstående sociala uppgifter, såsom uppförande

av hem för åldringar och andra invalider, inrättande av anstalter för vård av sjukliga

personer, som kunna antagas hava utsikt att därigenom bliva arbetsföra och sålunda

ej falla försäkringen till last, främjande av de mindre bemedlade klassernas

bostadsförhållanden m. m. Dock torde, liksom i Tyskland och annorstädes, allenast

eu mindre del av invaliditetsförsäkringens fondmedel böra disponeras för dylika

ändamål.»

Det hade varit önskvärt, att den tanke, som ligger till grund för kommitténs

ovan citerade yttrande, hade fått sitt uttryck jämväl i lagtexten.

Så mycket borde dock kunna nu göras, att i lagtexten inryckes (i 12 §) en

föreskrift, att viss del av fondens medel må utlånas mot antaglig säkerhet till kommuner,

föreningar eller enskilda att användas till inrättande av anstalter för vård

och behandling av sjukliga (skadade), pensionsförsäkringen tillhörande personer, som

kunna antagas hava utsikt att genom dylik behandling bliva arbetsföra eller förbättrade.

Riksförsäkringsanstalten vill emellertid giva uttryck åt den förhoppningen, att

denna fråga icke förbises vid revidering av sjukförsäkringen och den vidare utbyggningen

av socialförsäkringen i övrigt.

16 §. I denna § stadgas, bland annat,

att vad å kronodebetsedel inflyter anses i första hand gälla därå upptagen pensionsavgift,

samt

att å kronodebetsedel uppförd pensionsavgift ej må utsökas, sedan sex månader

förflutit efter utgången av det år, under vilket avgiften blivit påförd.

Att medgiva en förmånsrätt för pensionsavgifterna som den nämnda synes ej

motiverad. Det allmännas intresse bör gå i första rummet. Kommitténs förslag är

ingalunda ägnat att befordra ett ordentligt inbetalande av kronoutskylderna. Utgå

kronoutskylderna först och pensionsavgifterna därefter, skulle detta öva ett hälosamt

inflytande på skattebetalningen.

Å andra sidan finnes ingen anledning att, såsom kommiftéförslaget gör, inskränka

preskriptionstiden för uttagande av försäkringsavgift.

18 §. Det åligger jämlikt 15 och 16 §§ taxeringsnämnderna att påföra de försäkrade

de avgifter, som de skola hava att betala. Taxeringsnämnderna hava härvid

att pröva, huruvida avgiftsplikt föreligger, sålunda även att undersöka, om på grund

av invaliditet befrielse från avgift skall äga rum.

Taxeringsnämndernas beslut skola överklagas i vanlig ordning (således hos prövningsnämnden)

utom i de fall, »där ändring sökes i beslut rörande fråga, huruvida

någon skall på grund av varaktig oförmåga till arbete undantagas från erläggande av

pensionsavgift». I detta fall skola besvären anföras hos vederbörande pensionsnämnd.

Såsom skäl för denna avvikelse från den vanliga vägen för överklagande av taxerings
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

79

nämnds beslut anför kommittén (sid. 115—116), att frågor om undan tagande, på grund

av varaktig arbetsoförmåga, från erläggande av pensionsavgift falla utom taxeringsmyndigheternas

kompetensområde. Det kan i anledning av denna kommitténs motivering invändas,

att kommittén icke heller bort åt taxeringsnämnden, som ju också är en

taxeringsmyndighet, anförtro att i första hand pröva, om befrielse på grund av invaliditet

bör äga rum.

Huru som helst måste det anses synnerligen olämpligt att låta en med taxeringsr

nämnden jämnställd kommunal nämnd sitta till doms över den förra nämndens beslut.

I många fall lära de båda nämnderna komma att bestå av samma personer. Skall

således en avvikelse ske från bestämmelserna om besvärs anförande över taxeringsnämnds

beslut, bör stadgas, att besvären skola anföras hos pensionsförsäkringens

centralmyndighet.

19—28 §§. Pensionsnämnds ordförande skall enligt kommitténs yttrande bevaka

det allmännas intresse, vara det »allmännas representant». Eu ytterligare representant

för det allmänna skall emellertid anställas, nämligen det i 27 § omförmälda,

av pensionsrådet förordnade ombudet. Månne det icke kan vara tillräckligt med eu

det allmännas representant? Pensionsrådet har ju för övrigt även att bevaka det

allmännas intresse.

Överflyttas beslutanderätten från pensionsnämnderna till centralmyndigheten,

framträder behovet av ett dylikt övervakande omtrad ännu mindre. Det synes därför

onödigt att bibehålla ombuden jämsides med pensionsnämnderna. Däremot kunde

det vara skäl att taga i övervägande, huruvida icke, därest beslutanderätten i alla

pensioneringsfrågor förlägges till centralmyndigheten, man skulle kunna indraga pensionsnämnderna

och låta dem ersättas av centralmyndighetens ombud, vilka i så fall

skulle hava att verkställa all förberedande utredning och öva den kontroll, som kunde

finnas erforderlig. Man skulle härigenom ernå en fastare organisition, ett snabbare

arbetssätt och minst lika pålitligt resultat, som kommitténs förslag medför.

Riksförsäkringsanstalten erhåller genom sina ortsomöud erforderligt biträde för

utredning av föreliggande ersättningsfrågor; och det kan såsom allmänt omdöme

sägas, att ombuden visat sig kunna på ett tillfredsställande sätt fullgöra nämnda

åliggande.

29 §. Ått belasta ifrågavarande lag med sådana detaljbestämmelser som de i

denna §, andra och tredje styckena, föreslagna synes mindre lämpligt. Det bör kunna

överlämnas åt centralmyndigheten att utfärda i förevarande avseende erforderliga

föreskrifter. Därvid bör huvudsträvandet bliva att så litet som ske kan binda de

pensionssökande vid bestämda former och att göra de former, som nödvändigtvis

kunna erfordras, så enkla och litet betungande som möjligt.

Av nu förevarande § i lagförslaget torde alltså endast första stycket böra bibehållas.

I motiveringen till §:en yttrar kommittén bland annat, att det, efter vad vunna

erfarenheter giva vid handen, i regel torde kunna utan läkarintyg bedömas, huruvida

pensionssökande är invalid i lagens mening eller ej. Detta torde hava sin riktighet

i fråga om invaliditet på grund av ålderdom. Annorlunda ställer sig nog saken

i fråga om invaliditet vid jämförelsevis tidig ålder. Vid följder av skada eller sjukdom,

som berör hjärnan eller ryggmärgen, vid höggradig syn- och hörselnedsättning,''

vid nervsjukdomar (barnförlamning, fallandesot, traumatisk neuros m. in.), vid tuberkulos

och andra lungsjukdomar, vid hjärt- och njursjukdomar m. m. torde i allmänhet

fordras läkarundersökning för att avgöra, såväl om arbetsoförmåga föreligger, som

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

ock om styrkt oförmåga till arbete kan antagas bliva för framtiden bestående. I en

mängd andra fall, såsom t. ex. vid reumatiska åkommor, vid brottskador o. d., kan

väl ofta utan läkarundersökning bedömas, om arbetsoförmåga föreligger eller ej, men

torde svårligen utan sådan undersökning kunna avgöras, om befintlig nedsättning av

arbetsförmåga är av varaktig eller endast övergående natur.

Möjligen skulle på grund härav i denna § böra intagas stadgande om skyldighet

för sökande att underkasta sig den undersökning av läkare eller å klinik, som

kan av centralmyndigheten påfordras och genom dess försorg bekostas. Om så denna

sökandens skjddighet utvidgades att omfatta jämväl den vård och behandling, som

av centralmyndigheten påfordras och genom dess försorg bekostas, skulle en möjlighet

beredas centralmyndigheten att — låt vara till en början i endast ringa omfattning

— vidtaga sådana åtgärder till förebyggande av invaliditet eller till undanröjande

eller minskning av ådragen nedsättning i arbetsförmåga, som måste anses i socialt

hänseende synnerligen betydelsefulla.

32 §. Detaljbestämmelserna i första stycket av denna § synas onödiga; bestämmelsen

att anvisning om viss postanstalt skall ske i pensionsbrevet förefaller opraktisk,

särskilt som densamma kan giva anledning, bland annat, till den uppfattning,

att pensionsbrev varje gång, en invalid byter om bostadsort, skall insändas till centralmyndigheten

för att i berörda avseende ändras.

Hela första stycket av §:en torde kunna utbytas mot ett stadgande, att utbetalning

av pension verkställes genom postanstalten i den ort, inom vilken pensionstagaren

är bosatt eller vistas.

Bestämmelsen att pension må lyftas förskottsvis för varje kalendermånad —

vilken bestämmelse innebär, att utbetalningen skall ske den 1 i varje månad — synes

icke lämplig. Det kan nämligen komma att visa sig föranleda svårigheter att å viss

bestämd månadsdag utbetala flertalet utgående pensioner. Dylik bestämmelse bör

därför ej intagas i lagen, utan bör överlämnas åt centralmyndigheten att efter samråd

med postsparbanken lämna föreskrift i detta hänseende. I lagen torde endast

behöva stadgas, att utbetalningen skall ske månadsvis, en månad i förskott.

Kiksförsäkringsanstalten har, såsom förut nämnts, ansett sig böra vid granskningen

av kommitténs förslag utgå från, att delta förslag i huvudsak kommer att

läggas till grund för en blivande lagstiftning i ämnet. Anstalten har därför endast

framställt sådana ändringsförslag, vilka, utan att medföra rubbning av kommittéförslagets

huvudgrunder, äro enligt anstaltens mening ägnade att giva pensionsförslaget

en mera rättvis och bättre anpassning efter pensionstagames behov, och som lämna

tillfälle till en utveckling av pensionslagen i önskvärd riktning. För att vidare icke

fördröja ett framläggande för Riksdagen av pensionsförslaget har riksförsäkringsanstalten

vid sina beräkningar hållit sig inom ramen av de av kommittén beräknade

kostnaderna för förslagets genomförande.

Av det föregående framgår emellertid, att riksförsäkringsanstalten skulle anse

det synnerligen önskvärt, om redan från början pensionsavgifterna sattes icke obetydligt

högre än de av kommittén föreslagna, så att de på avgifterna grundade, utan

några inskränkande förbehåll försäkringstagarne ovillkorligen tillkommande pensionerna

kunde redan från början stiga till något mera avsevärt belopp. En dylik förhöjning

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

81

av avgifterna skulle kunna ske antingen genom att höja avgiften för den lägsta klassen

eller genom att införa liera avgiftsklasser än de av kommittén föreslagna. Möjligen

borde i samband härmed tagas under övervägande, huruvida icke avgifterna

borde ställas i mera kontinuerligt beroende av varje försäkrad persons inkomst och

t. ex. utgå med viss procent av inkomsten. Man undveke då de tvära övergångar,

som kommittéförslaget i denna del medför. Vidare borde ock övervägas, om icke i

fall, då försäkrad är löntagare i enskild anställning, arbetsgivarens medverkan vid

avgifternas betalning kunde tagas i anspråk. Detta bör kunna äga rum, utan att

sättet för avgifternas erläggande i övrigt rubbas. Möjligen skulle i stället därigenom

anordningen för avgifternas betalning beträffande stora grupper av de försäkrade

kunna ytterligare förenklas.

Stockholm den 21 januari 1913.

Underdånigst

J. MAY.

Ivar Tengstrand.

O. F. Erbom.

Karl Dickman,

föredragande.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 90 haft. (Nr 126.)

11

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Bilaga D.

TILL KONUNGEN.

Sedan den av Eders Kungl. Maj:t den 13 december 1907 tillsatta kommitté

med uppdrag att, efter allsidig prövning av frågan om allmän ålderdoms- och invaliditetsförsäkring,

inkomma med underdånigt yttrande i ämnet samt de lagförslag,

Styrelsen för postsparbanken,

med yttrande över ett av särskilda kommitterade

den 9 november 1912 avgivet betänkande och

förslag till lag angående allmän pensionsförsäkring.

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

83

vartill utredningen kunde föranleda, under den 9 november 1912 avgivit underdånigt

betänkande och förslag till lag om allmän pensionsförsäkring,

har Eders Kungl. Maj:t den 15 i sistnämnda månad anbefallt styrelsen för

postsparbanken att avgiva underdånigt utlåtande i ämnet.

Vid fullgörande av det styrelsen sålunda meddelade uppdrag har styrelsen till

en början ansett sig böra giva tillkänna, att styrelsen trott det icke böra tillkomma

sig att göra något uttalande rörande lämpligheten av de grunder, på vilka lagförslaget

är byggt, utan har styrelsen huvudsakligen inskränkt sig till en undersökning,

huruvida, under förutsättning av bifall till den ifrågasatta pensionsförsäkringen, det

vore lämpligt och nödigt att åt postsparbanken uppdrages handläggning av åtskilliga

bestyr, vilka må bliva en följd av den föreslagna försäkringen.

Jämlikt bestämmelse i § 32 av lagförslaget, skulle utbetalning av pension, sedan

densamma blivit av den centrala myndigheten, pensionsrådet, till beloppet bestämd,

verkställas genom postanstalten å den ort, där pensionstagaren vistades, då ansökningen

om pensionen gjordes, därest icke i ansökningen uppgivits annan postanstalt.

Anvisning å den postanstalt, genom vilken utbetalningen vore avsedd att verkställas,

skulle meddelas i pensionsbrevet. Avflyttade pensionstagare till annan ort eller önskade

han eljest pensionens uttagande genom annan än förut angiven postanstalt,

ägde pensionsrådet förordna om utbetalningens verkställande genom annan postanstalt.

Då, såsom av kommittén jämväl betonats, pensionernas översändande från

pensionsrådet till pensionstagarna tvivelsutan skulle medföra onödig omgång och utgift,

torde den av kommittén föreslagna anordningen, varigenom det ifrågasatta

pensionsverket Ange för pensionernas utbetalande och behöriga redovisande begagna

sig av redan befintliga statsorgan, givetvis bliva av fördel för pensionsverket, på

samma gång denna anordning komme att, med hänsyn till postanstalternas antal,

för närvarande något över 3,300, och belägenhet inom alla delar av riket, bereda

pensionstagarna tillfälle att på ett säkert och bekämt sätt uppbära dem tillerkända

pensioner.

Beträffande omfånget av de nya bestyr, som, i händelse den föreslagna pensionsförsäkringen

anordnades, på sätt av kommittén ifrågasatts, komme att åligga postanstalternas

tjänstemän, har kommittén antagit, att under försäkringens första verksamhetsår

pensionstagarnas antal skulle komma att uppgå till omkring 16,000, av

vilka omkring 14,000 uppbure pensionen månadsvis och återstående 2,000 en gång

om året. Antalet pensionsutbetalningar skulle fördenskull för året uppgå till omkring

170,000.

Om än antalet utbetalningar, fördelat på varje postanstalt, ej skulle under försäkringens

första verksamhetsår i medeltal belöpa sig till mera än omkring 52 på

varje postanstalt, så skulle dock antalet dylika utbetalningar komma att år efter år

i avsevärd grad ökas. Vidare torde böra erinras, att bestyren med pensionsutbetalningar

komme att ställa sig väsentligen olika vid de särskilda postanstalterna, ävensom

att dessa bestyr givetvis komma att koncentrera sig på en eller två dagar i

månaden, vilket tvivelsutan torde komma att medföra olägenheter vid utförande av

postanstaltema eljest åliggande göromål av avsevärd omfattning och skiftande art.

Då emellertid de ifrågasatta bestyren för pensionsverkets räkning skulle bliva

av mera enkel beskaffenhet samt deras utförande torde kunna på ett praktiskt sätt

ordnas, lärer mot postanstalternas anlitande för nu omhandlade ändamål ej böra

möta några större betänkligheter.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Om således något absolut hinder ej lärer förefinnas för postanstalternas användande

på sätt nu ifrågaställts, torde emellertid lämpligheten kräva, att bestyret med

ledningen av pensionernas utbetalande samt övervakandet av dess behöriga utförande

ej, såsom synes hava varit av kommittén avsett, överlåtas å postverket utan åt postsparbanken.

Enligt den för postsparbanken gällande nådiga instruktionen av den 22 december

1911, åligger det nämligen banken, förutom annat, att genom postanstalterna förmedla

utbetalning av dels livräntor för riksförsäkringsanstaltens och fiskareförsäkringens

räkning samt i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,

dels och pensioner från barnmorskornas pensionsanstalt ävensom pensioner eller understöd

till i landsorten bosatta pensionstagare från vissa andra pensions- eller ålderdomsunderstödsanstalter.

Angående det sätt, varpå dessa utbetalningar förmedlas, torde här i största

korthet böra redogöras.

Sedan vederbörande pensionsverk fastställt livräntans eller pensionens belopp

och därom meddelat postsparbanken uppgift med överlämnande därvid''av de för utgifternas

bestridande erforderliga medel, varda genom postsparbanksstyrelsens försorg

nödiga order om livräntans, resp. pensionens utbetalande och villkoren därför tillsända

vederbörande postanstalt. De utbetalade beloppen ingå sedermera uti den räkenskap

över postsparbanksrörelsen vid postanstalten, som avgives till postsparbankens styrelse.

Efter därstädes verkställd granskning av räkenskapen upprättas av styrelsen

redogörelse över de försiggångna utbetalningarna, för att inom viss bestämd tid tillställas

vederbörande pensionsverk.

Skulle nu utbetalning av de av penstionsrådet beslutade pensionerna förmedlas

av postverket, samt nödiga utbetalningsorder fördenskull av generalpoststyrelsen meddelas

postanstalterna, i vilket fall de utbetalade pensionsbeloppen komme att avföras

uti de av postanstalterna till generalpoststyrelsen avgivna redovisningarna över poströrelsen,

torde en dylik anordning kräva förändring av såväl redovisningsväsendet vid

postanstalterna som ock revisionsarbetet inom generalpoststyrelsen. Därjämte torde

kunna befaras, att, då pensionsutbetalning skulle förekomma vid postanstalterna såväl

för postverket som för postsparbanken och sålunda ingå uti olika redogörelser, en

förväxling vid pensionernas avförande i räkenskapen lätteligen komme att äga rum,

vilken givetvis skulle föranleda en mången gång ingående undersökning, innan nödig

utredning i saken vunnits, varigenom upprättande av avräkning med vederbörande

pensionsverk komme att fördröjas.

Därest postanstalternas samtliga bestyr med pensionsutbetalningar leddes och

övervakades av postsparbanksstyrelsen, skulle hela proceduren vid postanstalterna

med utbetalande av de av pensionsrådet beslutade pensionerna bliva analog med

den, som nu äger rum beträffande utbetalning av livräntor och pensioner för riksförsäkringsanstaltens

m. fl. institutioners räkning. Vid sådant förhållande bleve den

ifrågasatta utbetalningen av ålderdoms- och invaliditetspensioner ej en ny rörelsegren

för postanstalterna, utan komme fastmera att betraktas såsom en fortsatt utveckling

av en redan befintlig verksamhet.

På grund av vad sålunda blivit anfört, får postsparbanksstyrelsen underdånigst

hemställa,

att utbetalning av de av pensionsrådet beslutade pensioner

måtte genom postsparbankens förmedling verkställas vid de

postanstalter, varest postsparbanksrörelse finnes anordnad (postsparbanskontor).

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kung!, Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Enligt bestämmelse i § 32 andra stycket av lagförslaget, skulle pension i allmänhet

få lyftas förskottsvis för varje månad. Vid sådant förhållande skulle det

stora flertalet av pensioner antagligen förekomma till utbetalning den 1 i varje månad.

Med avseende å den mängd av göromål, som nämnda dag redan nu förekomma

till handläggning vid postanstalterna och särskilt på grund därav att å den första

dagen i sista månaden av varje kalenderkvartal lyftning å postanstalterna i allmänhet

äger rum av de livräntor, pensioner och understöd, vilkas utbetalande enligt vad

vad här ovan omförmälts, för närvarande förmedlas av postsparbanken, skulle bibehållandet

av den av kommittén föreslagna formuleringen av bestämmelsen angående

tiden för pensionernas lyftning utan tvivel komma att valla postanstalternas personal

högst avsevärda olägenheter. Enligt postsparbanksstyrelsens förmenande skulle det

för postanstalterna vara lämpligare och för vederbörande pensionstagare åtminstone

lika fördelaktigt, om pensionerna för kalendermånaden tillhandahölles den 15 i månaden

eller — med hänsyn därtill att postanstalterna under sön- och helgdagar hållas

öppna ett mindre antal timmar än under övriga dagar — därest den 15 dagen i

månaden inträffade å sön- eller helgdag, nästföljande söckendag.

I händelse vad av postsparbanksstyrelsen sålunda blivit hemställt varder av

Eders Kungl. Maj:t i nåder godkänt, torde § 32 av lagförslaget böra erhålla följande

förändrade lydelse:

»Utbetalning av pension förmedlas genom postsparbanken

och verkställes av postsparbankskontoret å den ort, där pensionstagaren

vistades, då ansökning om pension gjordes, därest icke

i ansökningen uppgivits annat postsparbankskontor. Anvisning

å det postsparbankskontor, genom vilket utbetalningen sker,

skall i pensionsbrevet lämnas. Avflyttar pensionstagaren till

annan ort eller önskar pensionstagare eljest pensionens utbetalande

genom annat än förut angivet postsparbankskontor, må

pensionsrådet förordna om utbetalningens verkställande genom

annat postsparbankskontor.

Pension må för varje kalendermånad lyftas den 15 i samma

månad eller, om den dagen inträffar å sön- eller helgdag, nästföljande

söckendag; dock att, om pensions årliga belopp ej uppgår

till 30 kronor eller pension utgår till någon, som flyttat ur

riket, beloppet utbetalas allenast en gång för varje år efter ingången

av därpå följande år.

Pensionsbelopp — — — — — — — — — — fonden.»

Därigenom att de försäkringspliktiga skulle medelst erläggande av pensionsavgifter

bidraga till kostnaden för sina pensioner, komme efter hand att bildas en

fond, vilken, under antagande att de årligen inflytande pensionsavgifterna uppginge

till omkring 8,3 miljoner kronor, skulle efter en 80-årig försäkringsverksamhet uppgå

till omkring 750 miljoner kronor.

Enligt bestämmelse i § 12 av lagförslaget, skulle fondens medel placeras i

skuldförbindelser, utfärdade av svenska staten eller svenska kommuner, och i obligationer

utfärdade av Sveriges allmänna hypoteksbank eller Konungariket Sveriges

stadshypotekskassa.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Med skuldförbindelser, utfärdade av svenska kommuner, torde hava avsetts ej

blott av kommun utfärdade obligationer, som för fondens räkning komme att inköpas,

utan även av kommun utfärdade, till den myndighet, som omhänderhade pensionfondens

förvaltning ställda skuldebrev å lån, som från fonden direkt utlämnats till

kommuner.

Med avseende därå att kommun äger att under vissa villkor upptaga tillfälliga

lan utan Eders Kungl. Maj:ts tillstånd, men det ej torde vara lämpligt, att pensionsfondens.

medel användes för utlämnande av dylika lån, lärer av denna anledningbliva

nödigt att åt § 12 i lagförslaget giva en något ändrad lydelse, än den av korm

mittén föreslagna.

I likhet med vad förhållandet är i fråga om postsparbankens medel, synas

pensionsfondens medel jämväl kunna, utan att säkerheten därvid lärer böra äventyras,

göras fruktbärande genom förvärvande av obligationer, utfärdade av bolag eller

inrättning, såvida kommun med Eders Kungl. Maj:ts tillstånd för dylika obligationer

iklätt sig betalningsansvar såsom för egen skuld för såväl kapital som ränta. Värdepapper

av ifrågavarande slag torde nämligen, enligt styrelsens förmenande, erbjuda

större säkerhet än obligationer, utfärdade av den garanterande kommunen.

Varda fondens medel disponerade, på sätt sålunda angivits, skulle en avsevärd

del därav kunna placeras i statens skuldförbindelser, varigenom en del av statsskulden

bleve överförd till fonden, varjämte en större inhemsk marknad kunde beredas

obligationer, utfärdade av de i lagförslaget upptagna hypotekskassorna. Genom bestämmelsen

därom att en _ del av fonden finge användas för inköp av kommunobligationer

, och för utlämnande av direkta lån till kommuner, skulle, såsom ock av

kommittén betonats, tillfälle lämnas rikets kommuner att på fördelaktiga villkor erhålla

lån, genom vilka möjlighet bereddes kommunen att tillgodose ändamål, som

vore av betydelse för pensionsförsäkringen eller för vissa andra närstående sociala

uppgifter, en anordning, som synes i högsta grad tilltalande, då fondens medel, åtminsone

till någon del, därigenom komme att användas till förmån för de befolkningslager,

av vilkas bidrag fonden till stor del komme att bildas.

Beträffande den myndighet, som skulle åläggas att omhänderhava förvaltningen

av pensionsfondens medel, har kommittén allenast framhållit att, enligt dess förmenande,

någon särskild ny institution ej borde för ändamälet inrättas, utan borde

någon redan existerande penningförvaltande myndighet jämväl omhänderhava denna

fondförvaltning.

Om även av åtskilliga anledningar det ej torde vara lämpligt, att förvaltningen

av. fondens samtliga medel uppdroges åt postsparbanksstyrelsen, skulle det dock,

enligt styrelsens förmenande, vara i flera hänseenden fördelaktigt, om åtminstone den

do] av fonden, som skulle fruktbargöras genom inköp av obligationer, utfärdade eller

garanterade av kommuner, eller genom utlåning direkt till kommuner, för sådant

ändamål överlämnades till postsparbanken. Dess uppgift är för närvarande, bland

annat, att förvalta, förutom bankens egna medel, såväl riksförsäkringsanstaltens som

barnmorskornas pensionsanstalts och fiskareförsäkringens överskottsmedel. Vid 1912

års utgång uppgick sammanlagda beloppet av de fonder, vilka av postsparbanken sålunda

förvaltas, till omkring 57 miljoner kronor, varav omkring 18,934,600 kronor i

obligationer, utfärdade eller garanterade av kommuner och om kring 11,968,800 kronor

i direkta 337 lån till kommuner. Genom denna sin verksamhet måste banken

städse äga kännedom om förhallandena på fondmarknaden; och genom de organ, postanstalterna,

vilka förmedla postsparbankens verksamhet med allmänheten, är banken

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

i tillfälle att komma i synnerligen intim kontakt med lånesökande kommuner, vilka

beredas tillfälle att utan särskilda kostnader genom postanstalten å orten uppbära

lånemedel samt verkställa lånelikvider.

En anordning sådan som den nu ifrågaställda skulle jämväl för postsparbanken

innebära den fördelen, att banken genom sin sålunda ökade utlåningsverksamhet i

ännu högre grad komme att framstå såsom nyttig för en stor del av allmänheten,

vars stöd och välvilja är av betydelse för postsparsanken.

Med avseende'' å vad sålunda blivit anfört, tillåter sig styrelsen såsom sin mening

uttala, beträffande sättet för fruktbargörande av pensionsfondens medel, att —

sedan föreskrift meddelats rörande den del av dessa medel, som ma anses lämplig

att redovisas i skuldförbindelser, utfärdade av svenska staten och i obligationer, utfärdade

av Sveriges allmänna hypoteksbank eller Konungariket Sveriges allmänna

hypotekskassa, vilken förvaltning måhända lämpligen torde böra handhavas av riksgäldskontoret

— återstoden, intill högst V4, av pensionsfondens medel torde böra för

fondens räkning förvaltas av postsparbanksstyrelsen genom inköp av räntebärande

obligationer, utfärdade av kommun inom riket för lan, till vars upptagande Eders

Kungl. Maj:ts tillstånd blivit meddelat, eller av bolag eller inrättning, såvida i sistnämnda

fall kommun med Eders Kungl. Maj:ts tillstånd iklätt sig betalningsansvar

såsom för egen skuld för .såväl kapital som ränta, eller ock genom utlåning mot

skuldebrev till kommun inom riket, därest tillstånd till lånets upptagande blivit kommunen

av Eders Kungl. Maj:t meddelat.

Då det någon gång torde vara förenat med svårighet att omedelbart efter emottagande

av pensionsfondens medel bereda desamma eu fast placering, på sätt här

ovan föreslagits, torde postsparbanksstyrelsen böra medgivas rätt att, såsom redan

skett beträffande de medel, som av styrelsen nu förvaltas, insätta pensionsfondens

medel på depositions- eller annan räkning hos enskild bankinrättning, vars bolagsordning

blivit av Eders Kungl- Maj:t; fastställd samt vars grund- och reservfonder

uppgå till ett sammanlagt belopp av minst fem miljoner kronor.

Postsparbanksstyrelsens sammansättning samt den omständigheten, att viktigare

där förekommande ärenden, däribland frågor rörande medelsplaceringen, behandlas

kollegialt, torde göra denna styrelse ägnad att omhändertaga den nu föreslagna medelsförvaltningen.

Förutom av generalpostdirektören, såsom ordförande, utgöres postsparbanksstyrelsen

av tvenne av Eders Kungl. Maj:t förordnade ledamöter, av vilka

den ene är chef för banken, samt en av fullmäktige i riksbanken och en av

fullmäktige i riksgäldskontoret, vilka båda sistnämnda ledamöter bemälde fullmäktige

var för sig inom sig utse. Genom dessa sistnämnda tva ledamöter kunde Kiksdagen

och anses bliva representerad inom den myndighet, som finge sig anförtrodd förvaltningen

av denna del av pensionsfondens medel.

§ 34 av lagförslaget innehåller bestämmelser om medgivande för en var svensk

man eller kvinna, som fyllt 15 år, att, på sätt Eders Kungl. Maj: t bestämmer, erhålla

försäkring genom erläggande av frivilliga avgifter. Dylika avgifter unge för

varje gång ej erläggas med mindre belopp än en krona eller, där högre belopp erlades,

annorlunda än med helt krontal. Ej heller skulle för någon under ett kalenderår

avgifter få erläggas till högre sammanlagt belopp än det antal kronor, som

motsvarade halva antalet fyllda levnadsår.

I fråga om upptagande av avgifterna för nu omförmälda försäkring har kommittén

ej avgifvit något förslag eller ens gjort någon antydan.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

. ..?ä. ®“e111fert^ uppbörden av dessa avgifter ej lämpligen torde kunna äga rum,

pa satt i §§ 14, 15 och 16 av lagförslaget bestämmes för erläggande av avgifter för

en obngatoriska försäkringen, samt då föreskrifterna om minimibeloppet för den friförsäkringsavgiften

m. m. överensstämma med vad i sådant hänseende finnes

beträffande insättning;.!'' i postsparbanken stadgat, lärer ock åt postsparbanken böra

antortros bestyret med uppbörden av de frivilliga försäkringsavgifterna.

1 ;• iT bes1?T ÄSknlle bliva. analoå''a med dem, vilka redan nu av postsparbanken

om anderhavas i fråga om delägareavgifter till barnmorskornas

, gg\det av Eders Kungl- Maj:t den 30 december 1910 utfärdade förnyade

reglemente för namnda pensionsanstalt, förvaltas densamma av riksförsäkringsanstaljen

dock med den inskränkning att det tillkommer postsparbanken att mottaga insättningar

och utbetala pensioner samt postsparbanksstyrelsen att förvalta pensionsanstaitens

medel. 1

tv i1 f^SaJ. om.Sty.relf‘.''tlS deltaSande i förvaltningen av pensionsanstalten har Eders

K-ungl. Maj:t uti särskild skrivelse till postsparbanksstyrelsen av nyssnämnda dag

iorordnat, att det skall åligga styrelsen, bland annat,

i »„?■ föranstalta om utfärdande och tillhandahållande av motböcker för dem vilka

erhållit inträde i pensionsanstalten;

att genom postsparbankskontoren i orterna uppbära de å motböckerna verkställda

insatser 5

att behörigen bokföra dessa insatser;

„ at.* efter varie kalenderårs utgång meddela riksförsäkringsanstalten uppefter

angående sammanlagda msättningsbeloppet på varje motbok; samt

att granska motböckerna.

För den allmänhet, som ville begagna sig av den frivilliga pensionsförsäkringen

skulle den anordningen, varigenom försäkringsavgifterna kunde på en och samma

motbok insattas vid vilket som helst postsparbankskontor i riket, vara en högst avsevard

forman. ö

Genom ett sådant tillvägagånssätt kommer göromålen vid postanstalterna visserigen

att i någon man okas, men dä försäkringsgöromålen skulle för postanstalterna

bliva fuHkomhgt enahanda med de bestyr, som vid dessa anstalter föranledas av insättningarna

1 postsparbanken, komme postanstaiterna ej att tillföras någon ny art

av göromål. I övrigt torde antagligen den ifrågaställda frivilliga pensionsförsäkringen

åtminstone under de första åren, ej bliva av någon större omfattning.

Handläggningen inom postsparbanksstyrelsen av bokföring av försäkran »savgifterna

in. m. komme att ske på samma sätt som nu äger rum beträffande de enahanda

anstalt S°m ^ narvarande åligga styrelsen i fråga om barnmorskornas pensions
Samtliga

de medel, som ingå till nyssnämnda pensionsanstalt, förvaltas för närvarande

av postsparbankens styrelse. Vare sig förvaltningen av någon del av den

pa grund av de obligatoriska pensionsavgifterna uppkomna pensionsfonden uppdrages

at P08tsparbanksstyrelsen eller åt någon annan myndighet, torde dock, enligt stvrelsens

förmenande, de medel, som insamlas i form av frivilliga pensionsavgifter, höra

antortros åt postsparbanksstyrelsen till förvaltande, enligt de grunder, som må bliva

lastalida. for förvaltning av den i § 12 av lagförslaget omförmäla pensionsfonden.

Uppbörden av dessa avgifter skulle, såsom här ovan föreslagits, förmedlas av postsparbanken;

och därest förvaltningen av de uppburna pensionsavgifterna jämväl övertages

av postsparbanksstyrelsen samt ersättningen för postsparbankens samtliga bestyr

i nu ifrågavarande hänseende utginge efter i huvudsak enahanda grunder som

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

89

•de, vilka av styrelsen föreslagits uti dess underdåniga skrivelse den 30 september

1912, angående ersättning för uppbörd och förvaltning av medel tillhörande barnmorskornas

pensionsanstait, skulle postsparbanken därigenom beredas gottgörelse ej

mindre för de kostnader, som krävdes för de nya göromålens utförande, än ock för

det ansvar, som därigenom komme att åligga banken.

Enär de i nådiga förordningen den 22 juni 1883, angående en postsparbank för

riket, meddelade föreskrifter ej skulle i allo bliva tillämpliga beträffande uppbörd

genom postsparbanken m. m. av de frivilliga pensionsavgifterna, torde det bliva nödigt

att, därest Eders Kungl. Maj:t skulle finna skäligt godkänna vad här ovan i

detta avseende underdånigst föreslagits, av Riksdagen utverka det förklarande, att

ifråga om de medel, som på grund av § 34 av lagförslaget varda i postsparbanken

insatta, böra gälla de särskilda föreskrifter, som av Eders Kungl. Maj:t meddelas.

Det torde nu slutligen tillåtas postsparbanksstyrelsen att övergå till frågan om

deri ersättning av allmänna medel, som lärer böra till postsparbanken utgå, i händelse

banken kommer att anlitas, på sätt här ovan föreslagits.

Vad då först beträffar bestyret med utbetalning av pensioner till pensionstagarna

skulle detta bestyr kräva anställande hos postsparbanksstyrelsen av ökade arbetskrafter

ej mindre för upprättande, komplettering och distribution av för ändamålet

erforderliga utbetalningsorder samt för granskning av och kontroll över utbetalningarnas

behöriga redovisande, än även för upprättande av pensionsavräkningar med vederbörande

pensionsverk.

Enligt vad här ovan blivit anfört, kar kommittén beräknat, att pensionsutbetalningarnas

antal komme att under det första verksamhetsåret uppgå till omkring

170,000.

Med den erfarenhet, styrelsen redan nu äger angående det arbete, som är förbundet

med handläggning inom styrelsen av för närvarande förekommande pensionsgöromål,

torde kostnaderna för utförande av de bestyr, nyssnämnda antal utbetalningar

skulle kräva, ej behöva beräknas till mera än omkring 20,000 kronor. Ifråga om

fördelningen av detta utgiftsbelopp samt angående det antal tjänstemän med mera

fast anställning, som till en början, innan nödig erfarenhet vunnits angående göromålens

omfattning, må böra allenast tillsättas på förordnande, ävensom angående eu

var av dem tillkommande lönebelopp torde postsparbanksstyrelsen sedermera beredas

tillfälle att, därest lagförslaget bliver av Eders Kungl. Maj:t och Riksdagen godkänt,

samt postsparbankens medverkan kommer att krävas för pensionernas utbetalande

m. m., få avgiva underdånigt förslag och utredning.

Givet är emellertid, att nu ifrågavarande kostnader på långt när ej komma att

växa i samma proportion som pensionstagarnas antal. Åtminstone torde någon ökning

av antalet mera fast anställda tjänstemän ej krävas under någon tid framåt.

Om, såsom här ovan ifrågaställts, förvaltningen av eu del av den i § 12 av

lagförslaget omnämnda pensionsfonden komme att övertagas av postsparbanksstyrelsen,

skulle, då fonden vuxit till något mera avsevärt belopp, denna förvaltning givetvis

medföra behov av något ökade arbetskrafter hos styrelsen, för vilka skulle krävas

särskilda kostnader. För dessa kostnader torde postsparbanken beredas gottgörelse

av allmänna medel.

För den händelse bestyret med uppbörd och förvaltning av de frivilliga pensionsavgifterna

överlämnas åt postsparbanken, torde, såsom ovan framhållits, ersättBihang

till B.ilcsdagens protokoll 1913. 1 sand. 90 höft. (Nr 126). 12

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

ningen därför böra utgå i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder, som postsparbanksstyrelsen

uti underdånig skrivelse den 30 september 1912 föreslagit beträffande

gottgörelse till postsparbanken för handläggning av göromål tillhörande barnmorskornas

pensionsan stalt.

Då omfattningen av den frivilliga försäkringen ej nu kan förutses, är det omöjligt

att för närvarande verkställa någon ens approximativ beräkning av kostnaderna

för densamma.

Under antagande emellertid, att av de 2,600,000 personer, som ansetts höra

komma under den obligatoriska försäkringen, högst 5 %, eller 130,000, begagna sig

av den frivilliga och för sådant ändamål i postsparbanken insatte 5 % av den beräknade

avgiftssumman för den obligatoriska försäkringen, 8,300,000 kronor för år

eller 415,000 kronor, skulle ersättningen, enligt ovan angivna grunder, för uppbörd

och förvaltning av dessa insatser belöpa sig till omkring 14,000 kronor för året.

Stockholm den 24 januari 1913.

Underdånigst

Julius Juhlin.

G. F. Sandberg.

Sven Palme.

H. Cavalli.

P. E. Lindström.

John Bergr

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

»i

Bilaga E.

Allmänna anmärkningar.

Mot lagförslagets benämning hava Kungl. 3faj:ts befallningslictvande i Uppsala

och Södermanlands län anmärkt, att densamma ej angiver det väsentliga i lagens

innehåll.

Kungl. Maj:ts befallning-shavandes i Uppsala län anmärkning sammanhänger

med den av Kungl. Majtts befallningshavande hävdade irppfattningen av den av kommittén

föreslagna försörjningen. Då nämligen avgiftspension i de flesta fall blott har

en ringa betydelse i jämförelse med pensionstillägg och annat understöd, som i lagen

föreskrives eller förutsättes, samt även med avseende å avgiftspensionen försäkringstanken

icke är fullständigt genomförd, är den föreslagna försörjningen enligt Kungl.

Maj:ts befallningshavandes uppfattning till övervägande del att anse såsom fattigvård

eller, om man så vill, som en för pensionstagarna kostnadsfri pensionering.

Beträffande kostnaden för sådan försäkring anser Kungl. Maj:ts befallningshavande,

att, då fråga är om person med normal arbetsförmåga, densamma i princip

väsentligen bör bestridas antingen av personen själv, om han är sin egen, eller,

om han är i annans tjänst, av arbetaren och arbetsgivaren i förening, efter den ena

eller andra fördelningen. Enligt förslaget skulle bördan däremot komma att drabba

även skattdragande, vilka varken för sig eller för anställda personer komma i åtnjutande

av pensioneringens fördelar. Enligt Kungl. Maj:ts befallningshavandes mening

vore det önskvärt, att försörjningen i högre grad än enligt förslaget grundades på

avgifter av de försäkrade och, då de äro i annans tjänst, av arbetsgivarna. Härigenom

skulle även försörjningsbeloppen kunna ökas. Kungl. Maj:ts befallningshavande

påpekar, att ovan angivna olägenhet visserligen råder även med avseende å fördelningen

av den nuvarande fattigvårdstungan. Med de ifrågasatta bestämmelserna skulle

emellertid ett större belopp än den nuvarande fattigvårdskostnaden komma att för

amtiden utgå efter principiellt oriktiga grunder.

Föreningen för välgörenhetens ordnande i Stockholm uttalar, att, vad den föreslagna

pensionsförsäkringen, genomförd, bjuder på, är endast ungefär en tredjedel verklig

pensionsförsäkring. Resten, nära två tredjedelar, är —- fattigvård, under skyddande

förklädnad och fri från vissa för närvarande med henne följande rättsverkningar.

För de försäkrade, som komma i åtnjutande av denna fattigvård, säger föreningen

vidare, utgöra de fripensioner, vari den fördelas, huvudsaken. Avgiftspensionen

Lagens

benämning.

Iförsäkring

eller fattigvård.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 126.

j älvhjalpsprincipen.

är ett ganska obetydligt tillägg. Då icke förty fripensionen betecknas såsom »pensionstillägg»,

har densamma enligt föreningens mening fått ett namn, som passar

den illa, men onekligen är lämpligt från den synpunkten, att det hela är bestämt att

kallas pensionsförsäkring.

Föreningen påpekar härjämte, att den moderna fattigvården lägger huvudvikten

vid rent profylaktiska åtgärder. Föreningen finner önskligt, att kommittén sökt att

med försäkringsstadgandena förena bestämmelser, avsedda att förekomma eller fördröja

invaliditet eller häva eller minska den, då den redan inträtt, t. ex. genom vård

å anstalt, eventuellt tvångsvård, för övervinnande av iråkad vanförhet eller sjukdom,

eller genom uppfostran till andra färdigheter, än de, som i följd av den inträdda

vanförheten eller sjukdomen blivit oanvändbara. Så har dock icke skett.

Kungl. Maj ds befalla ingslw rande i Jämtlands län anser betänkligt, att den s. k.

pension, som förslaget avser att bereda, på den grund, att de pensionerades egna

bidrag till pensionerna, åtminstone de pensionärer, som skola frånvinnas fattigvården,

äro så obetydliga, att de icke kunna betinga annat än en ytterst obetydlig del av

pensionen, ja, för många icke någonting alls, icke i sak blivit stort annat än fattigvård.

För att ytterligare markera skillnaden har pensionen visserligen undan dragits

vissa ofördelaktiga rättsverkningar, som nu åtfölja fattigvården, men Kungl. Maj:ts

befallningshavande anser det blott vara en tidsfråga, när dessa komma att även vad

angår understöd, som utgår som fattigvård, helt och hållet eller till större delen försvinna.

Den reella skillnaden mellan pension enligt förslaget och fattigvård ligger i,

att pensionen lämnas utan någon prövning vare sig i fråga om understödets beskaffenhet

eller utsikterna för deras behöriga användning. Den utjämning av existensmöjligheter,

som förslaget innebär, anser Kungl. Maj:ts befallningshavande vara en

utjämning åt det sämre.

Härmed sammanhänger den av Kungl. Majds befallningshavande i Jämtlands län

särskilt framhållna omständigheten, att enligt Kungl. Maj:ts befallningshavandes uppfattning

över huvud taget försäkringsprincipen och självhjälpsprincipen i förslaget

kommit alltför litet till sin rätt på bekostnad av understödsprincipen. De anspråk,

som inom den ojämförligt talrikaste klassen av dem, förslaget omfattar, ställas på

individen, äro så ringa, att det för de flesta måste stå såsom fullkomligt likgiltigt,

om de fullgöras eller icke. Härtill kommer, att uppmuntran för den, som söker bättre

sörja för sin framtid, synes vara jämförelsevis obetydlig. Förslaget är ägnat att motverka

omsorgen för framtiden i form av ett sammansparat kapital.

I samma riktning har Hammerdäls kommun uttalat sig. Enligt kommunens mening

skulle lagen verka ofördelaktigt för smärre hemmansägare och avskräcka från

förvärvande av egen torva. En lösarbetare skulle nämligen hava lättare att få understöd

än eu skuldsatt småbrukare.

Kungl. Majds befallning skår ande t Södermanlands län ser däremot ett särskilt

starkt skäl för en allmän försäkring dels i den utjämning av den kommunala

rattigvårdsbördan, som därav kan bliva en följd för de olika fattigvårdssamhällena,

och dels i det tvång för den enskilde att mera än hittills själv sörja för framtiden,

som försäkringen skulle medföra.

Föreningen för välgörenhetens ordnande i Stockholm erinrar, hurusom kommittén

i sina motiv yttrar (Del. I sid. 63): »Då genom försäkringen en rätt till pension skall

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

93

förvärvas, synes det vara ett nära liggande anspråk, att en var efter måttet av sin

förmåga också direkt bidrager till att bereda sig pension». Detta är, säger föreningen,

en riktig grundsats, men den är icke i förslaget genomförd. Då pensionsavgiften

satts till så obetydligt belopp som 2 kronor för år med 5 eller 10 kronors förhöjning

för vissa inkomsttagaregrupper, kan den omständigheten, att vederbörande icke visat

tredska eller uppenbar försumlighet i fullgörandet av avgiftsplikten, ej rimligtvis

anses i och för sig utgöra bevis för att han efter måttet av sin förmåga bidragit till

eu pension, som räcker till uppehälle; och det är ju på en sådan pension eller ock

en på annat sätt beredd full försörjning, varpå det här kommer an. Nu är emellertid,

fortsätter föreningen, förhållandet det att, med bortseende från villkor, vilka

syfta att förekomma rent av oredliga åtgärder till pensionsrättens främjande, och

villkor, som utesluter den, som uppenbarligen icke efter förmåga söker ärligen bidraga

till sin försörjning, fordras ej mer än här ovan nämnts för att eu obemedlad

invalid skall vara berättigad till pensionstillägg. Föreningen påpekar, att den omständigheten,

att tilläventyrs hans medellöshet heror av flagrant kränkning av plikten

att efter förmåga sörja för framtiden eller att invaliditeten är självförvållad, ej

spelar någon roll. Ej heller, så vitt av förslaget kan anses framgå, tidigare åsidosättande

av plikten att så gott man kan söka ärligen bidraga till sin försörjning —

föreningen menar här försörjningen för dagen, ej den framtida — om blott omständigheterna

utmärka, att vederbörande i detta avseende rättat sig före pensionsbehovets

inträde.

Föreningen anför vidare, att det vill synas föreningen som om det föreliggande

pensionsförsäkringsförslaget ej tillräckligt beaktat självhjälpssynpunkten.

Förslaget har enligt föreningens mening icke tillräckligt skarpt tagit sikte på

att försäkringen kan och bör vara ett mäktigt folkuppfostrande medel, eu läromästare

till självtillit, sparsamhet och omtanke för framtiden, att till den sociala förtänksamhetens

uppgifter hör att fostra individerna själva till förtänksamhet. Föreningen erkänner

villigt, att förslaget har bestämmelser om frivillig försäkring, vilka äro ägnade

att understödja självhjälpssträvandena. Men detta är en detalj. Det sätt, varpå flen

obligatoriska försäkringen är lagd, är här huvudsaken. Och detta är enligt föreningens

mening ej från här ifrågavarande synpunkt tillfredsställande.

Ytterligare anmärker föreningen, att kommittén vill rycka bort en av hörnstenarna

i den nuvarande fattigvårdslagstiftningen, nämligen stadgandet att det åligger

föräldrar och sådana barn, som ej äro minderåriga, att i mån av behov, å ena, och

förmåga, å andra sidan, varandra försörja, Två tredjedelar av den nuvarande fattigvården

åt invalida anses utgöra sådan enskilde åliggande fattigvård, och den skall

nu, säger föreningen, läggas å staten. Med avseende härå anmärker föreningen, att

föreningen anser detta från folkuppfostringssynpunkt synnerligen betänkligt. Det

kommer, säges det, att försvaga den samhörighetskänsla mellan anhöriga, av vilken

föreningen under sin verksamhet bland de fattiga sett så många och glädjande prov.

För lagens utsträckande till att omfatta Silke- och barnpensionering hava Kungl.

Maj:ts befallningshavande i Värmlands, Kopparbergs och Norrbottens län ävensom

ett flertal kommuner uttalat sig.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jämtlands län har funnit ett visst fog i de

anmärkningar, som riktats mot, att den nu levande generationen av invalider och

åldringar uteslötes från alla förmåner av försäkringen.

Omfattnin

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

För lagens utsträckande uti den av herr Branting i dennes reservation till

kommittébetänkandet påyrkade omfattningen hava likaledes en del kommuner uttalat

sig.

Föreningen för välgörenhetens ordnande i Stockholm vänder sig mot det i herr

Brantings reservation föreslagna stadgandet, som, bland annat, innebär, att ogift moder

av viss inkomstgrupp får, även om hon är arbetsför, en särskild penningehjälp (pensionstillägg)

av 75 kronor för varje minderårigt barn. Mot detta förslag invänder

föreningen: för det första att det icke synes föreligga tillräcklig anledning att hjälpa

den ogifta modern i de fall, där barnets fader gör sin plikt, utan att slik hjälp,

särskilt om hon och han äro sammanboende, tvärtom synes mycket olämplig såsom

innebärande en premiering av illegala förbindelser; och för det andra att i övriga

fall, alltså de fall, där barnafadern är försumlig, den föreslagna anordningen torde

böra underkännas av det skäl, att densamma uppenbarligen är ägnad att oförtjänt

förbättra faderns ställning såsom försörjningsplilctig. Enligt föreningens mening är

det ändrad fattigvårdslagstiftning, som skall råda bot för det missförhållande, reservanten

velat avhjälpa med ett »pensionförsäkringsstadgande». En ogift och ensamstående

kvinna med minderårigt barn skall enligt föreningens åsikt vara berättigad

till fattigvård även i det fall, att hon är arbetsför, och den försumlighet från barnafaderns

sida, som vållat behovet av fattigvård, skall föranleda för honom besvärliga

rättsverkningar. Att göra den ena eller andra understödsformens högre eller lägre

sociala värdighet avgörande för valet i detta fall, synes ej kunna försvaras. Föreningen

anmärker för övrigt i detta sammanhang, att den väntade nya fattigvårdslagstiftningen

med all sannolikhet kommer att ytterligare humanisera fattigvården.

Om huvudskillnaden mellan de båda försörjningsformerna, fattigvård samt pension

med tillägg, i vanliga fall kommer att inskränka sig därtill, att man får den förra

helt men den senare endast till fem sjättedelar gratis, synes olikheten dem emellan

i social värdighet ej bli sä översvinneligt stor.

I avseende å herr Brantings yrkande på pensionsrätt för änkling och änka med

minderårigt barn anmärkes, att i följd av utomäktenskapliga förbindelser eu änkling

eller en änka kan ha upphört att inta den ensamstående ställning, som gett anledning

till den föreslagna privilegierade ställningen.

Den finansiella Ät frågans finansiella sida hava några myndigheter ägnat uppmärksamhet,

sidan.

Sålunda framhåller Kungl. Maj:ts befallningshavande i TJppsala län nödvändigheten

av en såvitt möjligt fullständig och noggrann finansplan, varigenom bland annat

genomdrivandet av lockande men till sina följder vådliga förhöjningar av de en

gång fastställda försörjningsbeloppen skulle försvåras.

Kungl. Maj ds befallningshavande i Södermanlands och Västemorrlands län betona

också behövligheten av en finansplan.

Kungl. Maj ds befallningshavande i Jämtlands län ifrågasätter, om staten har

råd att i av kommittén föreslagen omfattning med ett belopp av omkring 20 millioner

kronor övertaga en underhållsskyldighet, som nu fullgöres av anhöriga, utan att

kräva några vederbörandes egna åtgöranden av någon betydelse för att försäkra sig

om djdik statshjälp.

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

95

I de inkomna yttrandena gives ganska allmänt uttryck för farhågan, att pensionsförsäkringens

genomförande skulle medföra ökad tunga för kommunerna. Huvudskälen

synas vara dels de föreslagna övergångsbestämmelserna, enligt vilka en avsevärd

del av den nu levande generationen skulle ställas utanför, dels den omständigheten

att förslaget icke omfattar änke- och barnpensionering, utan att fattigvården

här skulle alltjämt hava samma rika verksamhetsfält dels — och icke minst — den

i 15 § föreslagna skyldigheten för kommunerna att ansvara för oguldna tvåkronorsavgifter.

Förslagets

betydelse för

kommunerna

och samband

med fattigvård

slags ti fininge

n.

Kung!,. Maj:t.s befallningshavande i Uppsala län uttalar sålunda såsom sin uppfattning,

att den kommun ålagda garantien för vissa avgifter kommer att föranleda

mycket betydande definitiva utgifter. Den risk, som följer med försummad inbetalning,

är alltför osäker, avlägsen och ringa för att utgöra någon särskilt kraftig anmaning.

Det är, säger Kungl. Maj:ts befallningshavande, föga att vänta, att bestämmelserna

om påföljder vid tredska med inbetalningarna skola strängt tillämpas av en

kommunal nämnd, när i de flesta fall den stränga tillämpningen skulle föranleda ökning

i kommunens fattigvårdsutgifter.

Landssekreteraren i Uppsala län greve K. Hamilton anför i en vid Kungl. Maj:ts

befallningshavandes utlåtande fogad P. M., att han antager, det i avseende såväl å

alla de åldringar och invalider, vilka faktiskt måste omhändertagas av det allmänna,

för att de ej skola gä under, som å alla övriga understödstagare, för vilka pensionen är

otillräcklig såsom existensminimum, resultatet allenast bliver, att staten övertager 2/s

eller något mindre av kommunernas fattigvårdstunga för understödstagarna, vilkas

ställning i övrigt skulle bliva densamma som hittills. Kommunerna torde därför

icke underlåta att i största möjliga utsträckning genom sin pensionsnämnd förklara

behövande personer för invalider och sålunda berättigade till pension. Ett korrektiv

häremot anser greve Hamilton emellertid i någon män finnas i den utgift, som kommer

att åsamkas kommunerna genom ansvaret för erläggande av lägsta pensionsavgiften.

Ordföranden i Tierps fångvårdsstyrelse B. Wedin uttalar såsom allmänt omdöme,

att erfarenheten skall visa, att den direkta fattigvården till verkligt behövande —

barn häri inbegripna — icke skall minskas.

Kommunalnämnds ordföranden E. E. Eriksson i Gamla Uppsala ifrågasätter, huruvida

icke kommunernas andel i pensionstilläggen innebära utgifter, som överstiga

deras krafter. Särskilt komme svårigheter att uppstå under övergångstiden, då kommunen

skulle hava att erlägga sin andel i pensionstilläggen och dessutom antagligen

en stor del pensionsavgifter samt åtminstone till en början hava sina nuvarande fattigvårdsutgifter

oförändrade. Även sedan de äldre behövande avgått, kvarstå kommunernas

dyrbaraste understödstagare, de oförsörjda barnen, som ej inrymmas i lagförslaget.

Intill dess någon annan kommunen åvilande tunga avlyftats, t. ex. skyldighet

att bygga och underhålla skolhus, borde kommunernas andel i pensionstillägget uteslutas

eller i varje fall nedbringas till det minsta möjliga.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Östergötlands län anser det kunna ifrågasättas,

huruvida de kommunerna åliggande kostnaderna för folkförsäkringen komma att ens

i någon avsevärd mån uppvägas av minskningen i deras fattigvårdsbörda.

Malexanders kommun har uttalat sig mot förslaget. Inom kommunerna vore

halva befolkningen på grund av sjukdom eller fattigdom befriad från erläggande

av mantalspenningar och för alla dessas tvåkronorsavgifter skulle kommunen svara,

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

vilket avsevärt skulle höja de kommunala utgifterna. Statens pensionsbidrag skulle

ej komma att motsvara kommunens genom pensioneringen ökade utgifter.

Jönköpings län. Burseryds kommun beräknar, att fattigvårdstungan för kommunen

icke skulle komma att minskas med mer än 50 % och att förslagets genomförande

skulle innebära en ökning av kommunens kostnader för sina mindre bemedlade och

medellösa medlemmar från 3,000 kronor till 5,800 kronor. Kommunen anser sig för

den skull ej kunna tillstyrka förslaget.

Kung!. Maj ds befallning shav ande i Kronobergs län påpekar den väsentligt ökade

tungan för kommunerna, som förslaget skulle medföra, särskilt på grund av att kommunen

icke skulle äga någon rätt till pensionen, även om den nödgades omhändertaga

pensionär, samt i anledning av kommunernas ansvarsskyldighet för tvåkronorsavgifterna.

Tegnaby kommun framhåller, att kommunerna under övergångstiden skulle bliva

alltför betungade, och anser, att kommunerna under t. ex. de första 10 åren borde

befrias från bidragsskyldighet.

Kungl. Maj:ts befallning skärande i Älvsborgs län anser, att den börda, som

ålägges kommunerna, kan bliva för tung och påpekar därvid, att kommunernas inkomster

komma att minskas genom brännvinsmedlens utbytande mot fixa anslag. En frestelse

för pensionsnämnderna att förbise kommunernas intresse ligger däri, att staten skall

betala 2/3 av pensionstilläggen. Ytterligare fog för detta antagande finner Kungl.

Maj:ts befallningshavande i sättet för pensionsnämndernas utseende (medelst per capitaomröstning

enligt 20 §). Vidare betvivlar Kungl. Maj:ts befallningshavande, att statens

kostnader för försäkringen skola hålla sig inom antagna gränser, då pensionsnämnden

prövar pensionsansökningarna.

Kungl. Majds befallningshavande i Kallands län anser, att kommunerna med

hänsyn till sin ansvarighet för tvåkronorsavgifterna och 1/3 av pensionstilläggen komma

att åsamkas en högst betydande skattebörda, under det att kommunernas fördelar av

försäkringen bleve ganska ringa, helst om pensionsbeloppen icke räcka till vederbörandes

försörjning, utan tillskott enligt 11 § måste av kommunen lämnas för att

hålla pensionärerna utanför fattigvården.

Kungl. Maj ds befallningshavande i Värmlands län är icke övertygad, att kommunernas

utgift för fattigvården skall minskas i den omfattning, förslaget synes

giva vid handen.

Kungl. Maj ds befallningshavande i Örebro län anser däremot, att förslaget

innebär en lättnad i kommunernas fattigvårdstunga och finner bland annat därför

rättvist, att kommunerna bidraga till pensionstilläggen och understödet.

Gävleborgs län: Torsäkers kommun förmenar, att förslaget skall medföra alltför

stor tunga för kommunerna. Kommunen ifrågasätter, huruvida icke det allmännas

bidrag i det hela borde bestridas av staten.

Björna kommun i Västernorrlands län är av samma uppfattning.

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 126.

97

Kungl. Maj ds befallningshavande i Jämtlands län finner det utan tvivel synnerligen

ensidigt att, så att säga, såsom en biprodukt av förslaget få en jämnare fördelning

av kommunernas sammanlagda fattigvårdsavgifter för de gamlas och orkeslösas försörjning.

Men Kungl. Maj:ts befallningshavande finner högst tvivelaktigt, om kommitterades

förmodan att så skulle ske är riktig. För Kungl. Maj:ts befallningshavande

synes det högst antagligt, gentemot vad kommittén anfört, att landsbygden, kanske

mest de nu hårdast betungade delarna, få bära en i förhållande till städerna oskäligt

stor börda åtminstone av ålderdomspensioneringen.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västerbottens län yttrar, att, om totalkostnaden

i verkligheten konune att stiga vida över de gjorda beräkningarna, kunde lätt

inträffa, att många kommuner och särskilt de fattigare landskommunerna finge sig

pålagda högre utgifter för fattigvård och pensionering än de mäktade bära. Under sådana

förhållanden syntes det Kungl. Maj:ts befallningshavande böra ifrågasättas, huruvida

icke i bestämmelserna från början borde intagas några föreskrifter, som möjliggjorde

jämkning i kostnadsfördelningen mellan stat och kommun i de speciella fall, där

behovet av sådan jämkning ådagalades.

Kungl. Majds befallningshavande i Norrbottens län hyser den uppfattningen, att

kommunernas utgifter genom förslaget komma att ökas. Kommittén synes nämligen,

säger Kungl. Maj:ts befallningshavande, icke hava räknat med kommunernas ansvarighet

för tvåkronorsavgifterna och den tunga, denna ansvarighet kommer att medföra. Redan

nu, fortsätter Kungl. Maj:ts befallningshavande, måste en icke obetydlig del av skattebeloppet

avskrivas, och det är att märka, att det förekommer en hel del avgiftspliktiga, som

ej äro skattskyldiga och för vilka kommunerna torde kunna vänta att få ikläda sig

ansvarighet. Vidare påpekas, att kommittén icke synes förutsätta, att avgiften skall

kunna utsökas av annan än den, som påförts densamma. Sålunda skulle fader till

hemmavarande omyndigt men avgiftspliktigt barn ej vara ansvarig för avgiftens erläggande.

Kungl. Majrts befallningshavande anser, att med största sannolikhet åtminstone

50 % av tvåkronorsavgifterna skola stanna å kommunerna. Beloppet för

hela riket av dessa avgifter har av kommittén beräknats till 5,176,200 kronor. Om

15 % härav eller 776,430 kronor skulle komma att drabba kommunerna, skulle detta

innebära en ökning av inemot 7,/2 % i den kostnad, 101/., miljoner kronor, som kommittén

beräknat skulle falla å kommunerna. Ett annat skäl till Kungl. Majrts befallningshavandes

antagande, att kommunernas bidrag till försäkringen ej skulle komma

att väsentligt överskrida, vad som motsvarar deras fattigvårdskostnader, äro de särskilt

inom Norrbottens län relativt talrika understödstagarna med tillfälligt understöd.

Jämväl kostnaderna härför, som torde kvarstå även efter genomförd folkpensionering,

anser Kungl. Majrts befallningshavande i detta sammanhang höra tagas med i räkningen.

Vidare anser Kungl. Majrts befallningshavande den föreliggande utredningen icke

visa, att kommunernas fattigvårdsutgifter efter förslagets genomförande skulle komma

att något jämnare fördelas. Särskilt påpekar Kungl. Majrts befallningshavande, att

fattigvårdsförordningens föreskrift, att den, som fyllt 60 år, därefter behåller den

hemortsrätt, han då ägde, icke i detta sammanhang skulle äga motsvarande tillämpning,

och Kungl. Majrts befallningshavande anser ovisst, om icke detta och andra

stadganden snarare komma att verka ökad ojämnhet i förevarande avseende. Att en

utjämning av fattigvårdstungan är av behovet synnerligen påkallad, anser Kungl.

Majrts befallningshavande vara ställt utom allt tvivel. Ytterligare ojämnheter böra

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 90 höft. (Nr ISO.) 13

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

därför så vitt möjligt icke skapas genom det föreslagna pensionsverket. En sådan möjlighet

anser Kungl. Maj:ts befallningshavande, såsom nämnt, icke utesluten.

Kungl. Maj:ts befallningshavande ifrågasätter vidare, huruvida icke staten borde

övertaga större delen av kostnaden för pensioneringen än kommittén föreslagit, och

Kungl. Maj:ts befallningshavande föreslår för sin del den ändringen, att av pensionstilläggen

åtminstone 3/4 komma att bestridas av staten och endast 5/4 av kommunerna.

Härigenom skulle de ojämnheter, som icke kunna undvikas, komma att kännas mindre

tyngande för de hårdast belastade kommunerna.

Åtskilliga yttranden beröra särskilt frågan om lämpliga föreskrifter för det fall,

att pensionstagare ej förstår att rätt handhava pensionsbeloppet.

Sålunda framhåller överståthållarämbetet, hurusom förslaget lämnar obesvarad

frågan om kommunens ställning till en pensionär, som i följd av pensionens obetydlighet

eller egen oförmåga eller bristande vilja att rätt handhava pensionsbeloppet

temporärt faller fattigvården till last. Och ämbetet påpekar nödvändigheten av att

under sådana och andra därmed jämförliga förhållanden kommunen tillförsäkras rätt

att uppbära pensionen mot skyldighet att draga försorg om pensionären. Överståthållarämbetet

anser följaktligen, att uttrycklig föreskrift härom bör inflyta i lagen.

Ämbetet finner det ej alldeles uteslutet, att i några här avsedda fall bestämmelserna

i förslagets 9 § skulle kunna komma till användning och således pensionstillägg

kunna minskas eller indragas på den grund, att pensionären icke efter förmåga

söker ärligen bidraga till sin försörjning. Men tillämpningen av detta stadgande

skulle innebära en olägenhet för kommunen, som densamma ej bör vara skyldig

underkasta sig. Kommunen skulle då ensam få bära hela tungan för sådana individers

försörjning, medan däremot, om pensionstillägg utginge, staten finge bekosta större

delen därav. Genom tillämpningen av föreskrifterna i 9 § skulle således till

kommunens nackdel en rubbning ske i den proportion, enligt vilken stat och kommun

ansetts höra bidraga till pensionstillägget och därmed även till de invalidas försörjning.

I samma riktning uttala sig Kungl. Maj:ts befallningshavande i StocJcholms län

samt verkställande direktören i olycksfallsförsäkringsaktiebolaget Skandinavien Oart

Stolpe.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jönköpings län anser, att i pensionsförsäkringslagen

eller ock i fattigvårdsförordningen bör intagas bestämmelse om, att, därest

pensionär åtnjuter fattigvård inom en kommun, pensionen skall till det belopp, som

motsvarar fattigunderstödet, tillfalla kommunen och av denna uppbäras.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Blekinge och Kristianstads län uttala, att,

i det fall att pensionstagare förslösar pensionen, bör fattigvården få rätt att mot

övertagande av pensionstagarens underhåll uppbära pensionsbeloppet. Likaså föreslår

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Kristianstads län föreskrift, huru skall förfaras,

då pensionsbeloppets ringa storlek nödvändiggör fattigvårdens ingripande.

Konungens befallningshavande i Värmlands län samt Säffe köping yttra sig i

samma riktning.

Kungl. Maf.ts befallningshavande i Örebro län föreslår införande av föreskrift,

att pension kan förverkas, samt att fattigvård skommun med försörjningsplikt för

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

99

person, som förverkat pensionsrätt, skall äga uppbära så stor del av pensionen, som

icke utgår av statsmedel. Vidare anser Kungl. Maj:ts befallningshavande särskilda bestämmelser

erforderliga om pension för person, som undergår frihetsstraff.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västmanlands län uttalar enahanda mening

och anmärker därjämte, att lagförslaget icke synes inrymma skyldighet för fattigvårdsstyrelsen

att ingripa, då pension och pensionstillägg icke förslå till invalids

vård och underhåll.

Slutligen hava uttalanden gjorts om lämpligheten av att ålderdomsförsäkringsfrågan

löses i samband med fattigvårdslagstiftningen.

Sådana uttalanden föreligga från Kungl. HIa/j:ts befallningshavande i Jönköpings,

Örebro, Västernorrlands och Blekinge län.

Föreningen för välgörenhetens ordnande i Stockholm frågar sig, hur man skall kunna

nöjaktigt bedöma den föreslagna pensionsförsäkringen i dess mångfaldiga relationer

till fattigvården, innan det nya förslaget till fattigvårdsförordning blivit framlagt, och

uttalar, under åberopande av här och på andra ställen återgivna skäl, såsom sin

mening, att en å kommitténs oförändrade förslag byggd proposition icke bör för

Riksdagen framläggas, utan att förslaget bör remitteras åter till kommittén med uppdrag

för densamma att efter samråd med fattigvårdslagstiftningskommittén avgiva

nytt förslag i ämnet, under bättre iakttagande av folkpsykologiska och sociala synpunkter,

samt att folkförsäkringsfrågan och fattigvårdsfrågan därefter böra göras till

föremål för samtidig behandling av de lagstiftande myndigheterna.

Av de anmärkningar, som framställts mot de föreslagna pensionsbeloppens storlek,

gälla flertalet olikställigheten mellan man och kvinna.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Stockholms län erinrar till en början, att

de lägsta pensionerna efter tillräckligt antal inbetalningar utgöra 180 kronor för man

och 148 kronor för kvinna. Då här rör sig om belopp, som ligga under existensminimum,

anser Kungl. Maj ds befallningshavande de försäkringstekniska synpunkterna

icke få tillmätas så stor betydelse, att en skillnad på 32 kronor göres i pensionerna

för man och kvinna. Den av kommittén föranstaltade undersökningen giver

vid handen, att i avseende å fattigvårdsunderstöd existensminimum skulle anses vara

omkring 15 kronor större för män än för kvinnor. Bäst vore dock utan tvivel,

säger Kungl. Maj ds befallningshavande, om i den lägsta pensionsgraden män och

kvinnor ställdes lika.

Pensionsbeloppen.

Olika för män

och kvinnor.

Allmänna uttalanden om att kvinnorna blivit tillbakasätta i förslaget hava

gjorts eller direkta förslag att man och kvinna skall erhålla lika pension hava, ofta

under åberopande av den för bägge könen lika pensionsavgiften, framställts av, förutom

ett flertal kommuner, Kungl. Maj:ts befallningshavande i Östergötlands, Blekinge,

Älvsborgs, Västmanlands, Kopparbergs och Jämtlands län.

Kungl. Majds befallningshavande i Västmanlands län har tänkt sig, att man

skulle kunna sänka männens pensioner och höja kvinnornas, så att de komme på

samma nivå. Såväl Kungl. Majds befallningshavande i Västmanlands län som Kungl.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Maj:ts befallningshavande i Kopparbergs län hava till stöd för sin mening åberopat, att

existensminimum är lika för bägge könen.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Örebro län förklarar sig däremot uttryckligen

med hänsyn till kommitténs utredningar icke kunna tillstyrka likställighet för

män och kvinnor, och på enahanda sätt yttrar sig Kungl. Maj:ts befallningshavande

i Gottlands län.

Vidare har Fredrika-Bremerförbundets styrelse i en till Kungl. Maj:t ingiven skrift

påpekat den orättvisa, som enligt styrelsens mening ligger i att kvinnorna med sina

i allmänhet mindre arbetsförtjänster skola bära samma avgiftsskyldighet som männen,

men dock erhålla lägre pensionsbelopp än de.

Kommitterades motivering att kvinnorna leva längre än männen och att antalet

invalida kvinnor, till vilka pensioner skola utgå, är så mycket större än motsvarande

antal män, anser styrelsen icke kunna hava gällande kraft inför en obligatorisk folkförsäkring,

där fråga är för samhället att inskrida till värn och hjälp för åldriga och

nödställda individer och där solidariteten enligt styrelsens åsikt bör vara den enda

ledande principen.

Kommitterade hava vidare motiverat förslaget om pensionstilläggets lägre belopp

för kvinnor än för män med att kvinnan har mindre behov än mannen. För

fullt invalida personer äro emellertid, anför styrelsen, behoven lika för man som för

kvinna, och även för övriga invalider och åldringar torde någon fastställbar skillnad

ej förefinnas.

Slutligen påpekas, hurusom kommittén framhåller, att det för en åldrig kvinna

är lättare att finna ett hem hos anförvanter än för en man. Detta yttrande anser

styrelsen falla utanför de strikta argumentens område.

Fredrika-Bremerförbundets styrelse uttalar även en invändning mot den ställning,

som i förslaget givos den gifta kvinnan. Hennes arbete, säger styrelsen, kan

icke ekonomiskt värderas, varför hon alltid, enligt förslaget, skall komma att tillhöra

den lägsta inkomstklassen, oberoende av mannens inkomst. Förutom den direkta

missaktning mot kvinnans verksamhet i hemmet som maka och mor, vilket detta

underskattande av hennes arbete innebär, anser styrelsen det hava en ödesdiger ekonomisk

följd för henne därigenom, att hon som änka får högst väsentligt mindre att

leva av än hennes man får, om han blir änkling, och detta fast de förut levat i

samma sociala villkor. En ändring i den riktningen, att de båda skulle komma i

samma pensionsklass, skulle emellertid medföra så stor rubbning i hela förslaget, att

Fredrika-Bremerförbundets styrelse blott betonar den oegentlighet, som ligger häri,

men icke nu föreslår en omarbetning härutinnan, i synnerhet som detta i framtiden

vid påbyggnad av lagen kan ändras, medan däremot eu nu principiellt fastslagen

olikhet mellan mans och kvinnas pensionsrätt enligt styrelsens uppfattning icke kan

anses som »den stomme för svensk socialförsäkring i dess viktigaste gren», på vilken

med fördel kan byggas vidare.

Ehuru förbundsstyrelsen rörande förslaget i dess helhet ställer sig tvekande inför

frågan, huruvida det i sin princip äger den folkuppfostrande och moraliskt stärkande

inverkan, en dylik lag borde utöva, vill dock styrelsen, säges det vidare, inskränka

sig till ett yrkande, som endast hänför sig till kvinnornas synpunkt.

Kraftigast och mest välsignelsebringande skulle enligt styrelsens uppfattning

helt naturligt en ändring av förslaget bliva, om det vore möjligt, att staten kunde

låta pensionerna till varje behövande man och kvinna utgå med det nu för mannens

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

101

pension föreslagna beloppet, men om denna börda skulle bliva staten alltför betungande,

kan, säger styrelsen, en rättvisare fördelning av medlen utan avsevärda svårigheter

göras på så sätt, att pensionsbeloppet fastställes till ett medeltal mellan de nu

föreslagna siffrorna för man och för kvinna respektive. Styrelsen åberopar härutinnan

en av kommitténs ordförande upprättad, skrivelsen vidfogad P. M., enligt vilken avgiftspensionen

för individ då skulle uppgå till 26 % av de inbetalda pensionsavgifterna

och statens pensionstillägg till 132 kronor 50 öre för såväl man som kvinna.

Med stöd av det sålunda anförda har Fredrika-Bremerförbundets styrelse hemställt

om sådan ändring i kommitténs förslag, att rättvisa måtte vederfaras kvinnorna

och att socialförsäkringens bärande princip, solidariteten, måtte helt och fullt tillämpas.

Föreningen för välgörenhetens ordnande i Stockholm yttrar i detta ämne:

»Förslaget låter män och kvinnor betala lika höga försäkringsavgifter, men tillmäter

kvinnorna något lägre pensioner, under åberopande av en större invaliditetsfrekvens

hos dem samt ett lägre existensminimum. Huruvida de åberopade förhållandena,

om de nu finnas för handen, rätteligen böra leda till den av kommittén intagna

ståndpunkt, synes föreningen ganska ovisst. I övrigt ställer sig föreningen synnerligen

skeptisk inför kommitténs beräkning av invaliaitetsfrekvensen hos kvinnorna. De

siffror, på vilka denna beräkning bygger, böra behandlas varsamt. Ingen med fattigvårdsarbetet

förtrogen torde kunna neka till att det finnes en ganska genomgående

tendens att, där kvinnor äro hjälpsökande, i många fäll vara mycket liberal vid bedömande,

huruvida det föreligger sådana omständigheter, som enligt lag grunda anspråk

på fattigvård. Varav kommer denna tendens? Den kommer av en del förhållanden,

vilka i många fall göra kvinnans ställning mer ömmande än mannens. Vi vilja ur

kommittébetänkandet anföra ett yttrande, som i detta sammanhang är värt att uppmärksammas.

Det lyder (Del II sid. 224): »Så länge hon (änkan) är arbetsför, erhåller

hon intet understöd, även om hon tiar minderåriga barn att försörja, ehuru en

änka i sådant fall, såsom jämväl av nya arbetarförsäkringskommittén och även i

regeringspropositionerna år 1895 och 1898 framhållits, utan tvivel kan anses invalid i

den meningen, att en del av hennes arbetskraft konsumeras i och för barnens vård

och uppehälle.» Det är mer än sannolikt, att man behöver destillera bort en del

sådan »invaliditet» från primäruppgifterna, innan man har rätt att behandla dessa i

kommitténs syfte.

Vidare är att märka, att det finnes många grader av kroppslig eller andlig

mindrevärdighet, som göra männen fullständigt invalida, men ej sätta kvinnorna alldeles

ur stånd att till nytta för sig eller andra bruka vissa speciellt kvinnliga färdigheter.

Föreningen tänker härvid särskilt på de färdigheter, som hava användning

för sysslor i ett hem. Månne icke kommittén vid beräkning av kvinnans existensminimum

underlåtit att tillräckligt uppmärksamma dessa genom arbete vissa kvinnor

tillfallna förmåner. Månne icke existensminimet åtminstone för vissa grupper av

sådana kvinnor fått anses inskränkt till vad de utöver sagda förmåner för sitt uppehälle

behöva. Förmånerna skola naturligtvis inverka på storleken av pensionen men enligt

den vanliga regeln, att pensionstillägget minskas med inkomstens halva belopp.»

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län anser det låga pensions- Gifta par.

beloppet för kvinnor, som äro hustrur till personer med större inkomster, än som

medföra en pensionsavgift av endast 2 kronor, vara en beaktansvärd olägenhet. En

man med 1,200 kronors inkomst kommer till en pension av 430 kronor. Hans hustru

erhåller 148 kronor i pension. Om båda leva som pensionstagare, åtnjuta de alltså

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Pensions
beloppens
tillräcklighet.

gemensamt 578 kronor, vilket synes vara ett fullt tillfredsställande belopp. Avlider

mannen före hustrun, skall hon reda sig med 148 kronor. Detta synes Kungl. Maj:ts

befallningshavande vara orimligt lågt för en person, som likvisst varit den ena parten

i ett hushåll med 1,200 kronors inkomst och för vilken avgift för egen pension hela

tiden erlagts. Kungl. Majrts befallningshavande påpekar, att det här icke är fråga

om änkepension i egentlig mening.

Hjälpen finner Kungl. Maj:ts befallningshavande ligga antingen däruti, att pensionsavgiften

höjes för kvinnor, vilkas män hava årsinkomst av 800, respektive 1,200

kronor eller därutöver, eller däri att pensionerna i dessa fall något sänkas, medan

två makar samtidigt uppbära pension, för att åter höjas, när endera upphör att vara

pensionstagare, eller ock i en kombination av dessa båda utvägar.

I fråga om pensionsbeloppens tillräcklighet hava åtskilliga Kungl. Majrts befallningshavande

yttrat sig.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Södermanlands län hyser den uppfattningen,

att pensionerna äro så knappt tillmätta, att de, om icke i de flesta, så dock i ett

betydande antal fall måste bliva otillräckliga för en anständig bärgning. Å andra

sidan, säger Kungl. Maj:ts befallningshavande, äro också de enskildas pensionsavgifter

så små, att de icke kunna anses motsvara vad den enskilde nu för tiden i allmänhet

bör kunna erlägga för sin försäkring. Kungl. Majrts befallningshavande anser därför

såväl pensionerna som avgifterna böra höjas, varvid dock måhända en ökad indelning

i klasser för olika inkomstgrupper skulle bliva nödvändig.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Östergötlands län anser, att pensionsbeloppen

bliva alldeles otillräckliga till följd av att pensionsavgifterna blivit allt för

knappt tilltagna. Ytterligare understöd, fattighjälp, kan därför lätt bliva behöflig.

För sådant fall anser Kungl. Maj:ts befallningshavande ändamålet med försäkringen

delvis förfelat.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län

anse också, att pensionerna äro för små för att räcka till nödtorftig försörjning.

Kungl. May.ts befallningshavande i Kopparbergs län finner pensionsbeloppen

små och knappt höjda över nödgränsen, men finner med hänsyn till av kommittén

framhållna svårigheter intet skäl mot förslagets antagande.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västernorrlands län anser, att pensionsbeloppens

höjande icke kan frånkännas berättigande. Pensionstagarnas oberoende av

den offentliga fattigvården kan även med pensionstillägg i ett mycket stort antal fall

icke uppnås. En förhöjning av pensionsbeloppen skulle enligt Kungl. Maj:ts befallningshavandes

mening kunna åstadkommas genom en måttlig höjning av pensionsavgifterna

samt därigenom, att avgiftspensionerna utginge blott till sådana personer,

som enligt 6 § vore berättigade till pensionstillägg. Pensioner, där de icke stödjas

av pensionstillägg, anser Kungl. Majrts befallningshavande nämligen på grund av deras

minimala belopp komma att visa sig vara i det närmaste betydelselösa. Detta skulle

visserligen innebära en förskjutning av pensioneringens grunder, men detta borde

icke möta betänkligheter, då försäkringsprincipen redan genom pensionstillägg bleve

avsevärt undanträngd.

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Kungl. Maj:ts lefallningshavande i Norrbottens län förordar en försiktig höjning

av de försäkrades egna avgifter med däremot svarande höjning av avgiftspensionernas

belopp.

För pensionsbeloppens höjning hava även några kommuner uttalat sig.

Vad särskilt angår pensionstilläggen hava stadsfullmäktige i Falköping uttalat, att

desamma, då det gäller obemedlade, böra utgå med lika belopp för män och kvinnor.

Samma mening har uttalats av Bergs kommun i Jämtlands län.

Verkställande direktören i olycksfallsförsäkringsaktiebolaget Skandinavien Carl

Stolpe har uttalat sig för en förenkling av metoden för ålderdomsförsäkringen sålunda,

att den del av pensionen, som beror av avgifterna, bestämdes till ett visst existensminimum,

lika för alla, och att frivilliga avgifter icke finge förekomma. Den, som

önskade en högre pension, finge anlita allmänna eller enskilda försäkringsanstalter.

Genom en sådan anordning skulle den eljest nödvändiga fonderingen med därav orsakad

vidlyftig bokföring kunna undvikas.

Kungl.'' Maj:ts lefallningshavande i Uppsala län har likaledes fäst uppmärksamheten

på de svårigheter, som föranledas av bokföringens centralisering hos eu

enda myndighet utan stöd av försäkringsböcker. Särskilt framhåller Kungl. Maj:ts

befallningshavande vanskligheten av inbetalningens införande och konstaterande, då

fråga är om försäkrade, som bära mycket vanliga namn eller som genom giftermål

eller eljest förändrat namn.

Landssekreteraren i Uppsala län greve K. Hamilton framhåller i en bifogad P. M.,

att tvåkronorsavgifternas uppgift torde vara att bibringa vederbörande den uppfattningen,

att de verksamt bidragit till sitt eget pensionerande. Då de, som behövde

en dylik sporre, icke komma att i vidare omfattning beröras av avgiften, som torde få

erläggas av deras arbetsgivare och kommunen, ifrågasätter greve Hamilton, huruvida

denna anordning är värd den ofantliga förvaltning och förvaltningskostnad, som därav

skulle förorsakas.

2 §■

Stockholms län. Nacka kommun anser definitionen på varaktig oförmåga till arbete

böra förtydligas.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Södermanlands län finner första stycket av

paragrafen ej fullt tillfredsställande i formellt hänseende; antingen borde ordet

»senast» framför orden »vid fyllda sextiosju år» utgå eller ock stadgandets lydelse

helt och hållet ändras, exempelvis på följande sätt: »Rätt till pension enligt denna

lag inträder vid fyllda sextiosju år eller vid dessförinnan inträdande varaktig oförmåga

till arbete».

Kungl. Maf.ts befallningshavande i Hallands län anser andra stycket böra förtydligas

och föreslår följande formulering:

»Varaktig oförmåga till arbete skall anses vara för handen hos den, som befinnes

till följd av ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller lyte vara

till arbetsförmågan sa nedsatt, att han icke vidare kan försörja sig genom arbete.»

Fondering.

Bokföring.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Gottlands län finner pensionsåldern för

hög och föreslår, att den sättes till 65 år. Kungl. Maj ds befallningshavande anser till

och med denna ålder för hög för kroppsarbetarna.

I fråga om denna åldersgräns hava vidare åtskilliga kommuner och, enskilda

korporationer yttrat sig. I de flesta yttrandena föreslås gränsens sättande till 60 år.

3 §•

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Gävleborgs län anser, att det borde hava införts

en bestämmelse om, hur pensionsrådet enligt kommitterades mening borde vara

sammansatt. Såsom stadgandet nu formulerats, måste även de obetydligaste frågor

rörande ämbetsverkets organisation dragas inför Riksdagen.

4 §•

Stockholms län. Nacka kommun anser, att tvåkronorsavgiften bör och kan höjas,

under förutsättning att även avgiftspensionen därigenom i någon mån höjes.

Uppsala län. Ordföranden i Tierps fattigvårdsstyrelse B. Wedin uttalar sig mot

1,200 kronorsstrecket såsom avgörande för skyldighet att erlägga högsta pensionsavgift.

I stället föreslås gränsens sättande vid 1,400 å 1,500 kronors inkomst, eller

också att den, som så kunde, finge genom frivilligt bidrag öka pensionen.

Södermanlands län. Baby kommun anser, att med hänsyn till nuvarande höga

arbetspriser och löner ungdomen även bland arbetsklassen mycket väl kan betala eu

vida högre pensionsavgift än den föreslagna, då det däremot för en arbetare med

familj, även om han kommit upp till en jämförelsevis hög inkomst, kan falla sig

ganska kännbart att betala för både sig själv och hustrun.

F. d. kommunalnämndsordföranden Nils Olsson i Vreta föreslår avgiftens höjande

med en krona för man och femtio öre för kvinna för beredande av understöd jämväl

åt änkor och mödrar med minderåriga barn.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Kronobergs län hemställer, huruvida icke

genom höjning av tvåkronorsavgiften och i samband därmed frånträdande av förslaget

om frivilliga avgifter enligt 34 § försäkringen skulle kunna antagas vinna i

effektivitet och enkelhet.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Kristianstads, Örebro och Blekinge län

anse jämväl, att pensionsbeloppen böra höjas.

Stadsfullmäktige i Falköping föreslå avgifternas höjning, exempelvis till 4 kronor,

för att pensionen skall få mindre tydlig prägel av nådegåva. Avgiftspensionen kunde

då också höjas,

För gruppen med årsinkomst under 800 kronor borde åtskillnad i avgiftsplikt

göras mellan man och kvinna. Då inom denna grupp kvinnorna i medeltal förtjäna

3/4 mot männen, borde avgiften lämpas därefter.

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

105

Vidare föreslås ökning av fem- och tiokronorsavgifterna, dock utan åtskillnad

för man och kvinna.

5 §•

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Södermanlands län ifrågasätter ändring i

bestämmelsen om 6,000 kronors inkomst såsom gräns för skyldighet att erlägga

pensionsavgift. Bestämmelsen medför, säger Kungl. Maj:ts befallningshavande, att, om

en person med nämnda inkomst råkar i ekonomiskt betryck, han först då har att

erlägga pensionsavgifter och följaktligen erhåller en mindre pension, än han skulle

fått, om han även i sin bättre ställning erlagt pensionsavgifter.

Bipsa kommun anser frihet från avgiftsplikt böra inträda vid en beskattad förmögenhet

av 8,000 kronor.

Kungl. Maj:ts befallning shav ande i Gottlands län anmärker, att avgiftsplikten

börjar vid en så tidig ålder, att vederbörande ej äga tillräckliga inkomster för att

kunna gälda beloppen, och att kommunerna därför få vidkännas betydande utgifter.

Avgiftspliktens bestämmande till en lägre gräns än den för man talspenningens erläggande

kommer dessutom, säger Kungl. Maj:ts befallningshavande, att fordra särskilda

förteckningars uppgörande, vilket bliver förenat med betydande svårigheter. Kungl.

Maj:ts befallningshavande anmärker i övrigt, att på detta län utan tvivel kommer

ett betydligt större antal avgiftsfria, än som efter kommitténs beräkning skulle, vare

sig efter invånarantal eller efter beloppet av uppskattad inkomst, komma på detsamma.

Kungl. Majrts befallningshavande i Västmanlands län förordar uttrycklig föreskrift,

att pensionsavgift i händelse av dödsfall icke återbetalas till stärbhuset utan

tillfaller pensionsfonden.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Gävleborgs län erinrar, att förmögenhetsgränsen,

6,000 kronor, insatts för att nedbringa försäkringskostnaden. Då en förmögenhet

lätt kan mistas, vore det enligt Kungl. Maj:ts befallningshavandes mening lämpligare

att med andra medel nedbringa försäkringskostnaden och borttaga förmögenhetsgränsen,

vilket jämväl skulle medföra eu förenkling av taxeringsnämndernas arbete

med uppgörandet av förteckningar över de avgiftspliktiga. I första hand borde därvid

eu höjning av den föreslagna åldersgränsen, 67 år, komma i betraktande.

Över huvud taget ifrågasättes, huruvida med förslagets affattning och innebörd det

är fullt befogat att fixera någon åldersgräns. Borttagandet av denna skulle dessutom

minska arbetet med förteckningarna. Kungl. Maj:ts befallningshavande påyrkar dock

icke åldersgränsens fullständiga borttagande, men anser en höjning till 70 år lämplig

och åberopar därvid, bland annat, den omständigheten, att man flerstädes i utlandet

väl ifrågasatt men på grund av kostnadsskäl hittills ej ansett sig kunna genomföra en

sänkning av åldersgränsen under 70 år. — Vidare anmärkes, att stadgandet i första

stycket av 5 § är otydligt. Man lämnas i ovisshet, huruvida de, som under året

fylla 67 år, skola för varje år av taxeringsnämnderna upptagas som avgiftspliktiga.

Jämtlands län. Kyrkas kommun anser, att förmögenhetsgränsen bör borttagas,

dock att särskilda grunder böra bestämmas för avgifter och pensioner för personer

med minst 6,000 kronors förmögenhet.

Bätans kommun har funnit avgiftsplikten börja vid en väl tidig ålder. Kommunen

förmenar, att det blir föräldrarna, som i början få vidkännas avgiften.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 saml. 90 käft. (Nr 126.)

14

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kung!,. Ma,j:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Härutöver hava sju kommuner och några enskilda korporationer ansett, att förmögenhetsgränsen

bör borttagas.

6 §■

Kungt. Majds befallningshavande i Södermanlands lön anser, att pensionernas

beräknande till viss procent av de erlagda pensionsavgifternas sammanlagda belopp

måste medföra, att pensionstagarna icke få pensioner i förhållande till verkliga värdet

av sina erlagda avgifter.

Kungl. Maj:ts befallningshavande, i Jönköpings län finner, att bestämmelsen,

att blott de pensionsavgifter, som inom stadgad tid av den försäkrade erlagts, skola

tagas i betraktande vid pensionsbeloppets bestämmande, bör uttryckas tydligare än

som skett.

Kungl. Maj ds befallningshavande i Kronobergs län anser det kunna ifrågasättas,

huruvida det kan anses lämpligt att beträffande rätt till pensionstillägg och

till understöd helt och hållet bortse från pensions- eller understödstagarens föregående

förhållanden, då väl endast den i viss mening oförskyllda medellösheten skäligen

kan göra anspråk på samhällets bistånd i annan form än vanligt fattigunderstöd.

i*

Stadsfullmäktige i Falköping framhålla, att förslaget i högre grad än nu skulle

befrämja sparsamheten, om ett litet kapital, t. ex. med en avkastning av oO kronor

för år, icke medförde någon minskning i pensionstilläggen.

Vidare finna stadsfullmäktige ett tillägg till pensionen för varje barn av obemedlade

föräldrar önskvärd.

Kungl. Majds befallningshavande i Värmlands län anser förslaget icke ägnat

att i önskvärd omfattning uppmuntra den enskildes omsorg att bereda sig självhjälp

för ålderdomen i form av sammansparat kapital eller livränta, utan snarare motverka

självhjälpsverksamheten därigenom, att pensionstillägg skall utgå i full utsträckning

endast till dem, vilka icke åtnjuta någon inkomst.

Kungl. Majds befallningshavande i Gävleborgs län anser, att man med hänsyn

till de små inkomstbeloppen måste, såsom föreslagits, lämna uppskattningen av dessa

till pensionsnämnden, men finner dock önskvärt, om lagförslaget ej öppnade så många

möjligheter för pensionsnämnderna att, sedan pension en gång beviljats, tumma på

densammas belopp på grund av ny uppskattning och andra anledningar. Kommitténs

motiv, att ändring i pensionsbeloppen ej bör ske annat än på grund av förhållanden,

som kunna anses komma att fortfarande äga bestånd, hade bort få uttryck i lagtexten.

7 §•

Ivetofta kommun finner den gifta kvinnans ställning ej fullt

8 §•

Kungl. Majds befallningshavande i Södermanlands län förordar en tydligare

formulering av paragrafen, så att av densamma framgår, att prövningsrätt, huruvida

indragning av pension bör ske eller ej, är medgiven vederbörande.

Kristianstads län:

klargjord.

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

107

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Bleldnge län anser, att, om de i första

stycket angivna omständigheter föreligga samt 67 år ej uppnåtts, jämväl avgiftspensionen

bör indragas. Skulle det befinnas lämpligt, att den likväl kan få behållas,

anser Kungl. Maj:ts befallningshavande, att uttrycklig bestämmelse därom bör meddelas.

9 §■

Overståthållarämbetet finner den här stadgade påföljden måhända ej kunna

undvaras, men anser den ofta nog för den skyldige ej vara av någon större betydelse.

Härav, säger ämbetet, drabbas i stället den enskilde, som i förhållande till den, som

berövas pensionstillägget, har försörjningsplikt, eller, om någon sådan person ej finnes,

vederbörande kommun eller staten, beroende av vem försörjningsskyldigheten åligger.

Med hänsyn därtill, att stadgandet, att den, som visat tredska eller uppenbar

försumlighet i fullgörandet av honom enligt lagen åliggande avgiftsplikt, kan berövas

pensionstillägg eller få det nedsatt, enligt 33 § skall tillämpas även å dem, för vilka

avgifter till erhållande av pension icke blivit erlagda, anför ämbetet vidare, att, då i

avseende å dessa sådan underlåtenhet i de flesta fall, där vederbörandes oförmåga till

arbete ej inträtt vid mycket unga år, kan antagas bero just på dylik tredska eller

försumlighet, meningen ej gärna kan vara, att påföljden skall tillämpas som regel.

Frågan om rätt till pensionstillägg eller understöd skulle således komma att avgöras

uteslutande efter pensionsmyndigheternas gottfinnande. Någon hållpunkt för deras

handlingssätt giver ej förslaget.

StoeJcholms län. Naclm kommun anser, att pensionär, som genom oordentligt

leverne eller på annat sätt upprepade gånger visat oförmåga att handhava sin pension

till sitt'' nödtorftiga uppehälle, och den, som försummat fullgöra sin avgiftsplikt, bör

mista rätten att själv uppbära pensionen, vilken då i stället utbetalas till fattigvårdsstyrelsen

i vederbörande kommun, som ju i sådana fall likväl måste träda emellan.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Kronobergs län förordar skärpning av bestämmelserna

i 9 § andra stycket. Att lägga avgörändet i där angivna fall i pensionsnämndens

händer anser Kungl. Majt:s befallningshavande kunna befaras mångenstädes

leda till icke avsedda resultat och i varje fall knappast kunna medföra någorlunda

likformig tillämpning.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Bleldnge län förmenar, att pensionsnämnd

ej gärna kan väntas medverka till indragning eller minskning av pension, trots att

giltiga skäl föreligga, enär den kommun, pensionsnämnden representerar, då har att

utgiva fattigvård och sålunda får sina utgifter ökade.

Kungl. Maj ris befallningshavande i Gävleborgs län ifrågasätter, huruvida pensionsnämnderna

och pensionsrådet verkligen böra betros att döma i de i första stycket

avsedda fall, med mindre vederbörande part erhåller befogenhet att, i händelse av

missnöje, göra sin talan gällande vid de allmänna domstolarna. Samma tvekan hyser

Kungl. Maj:ts befallningshavande även i fråga om de i andra stycket angivna fall.

Kungl. Maj:ts befallningshavande anmärker vidare, att i förslaget icke upptagits de av

nya arbetarförsäkringskommittén förordade bestämmelserna om förlust av pension,

nämligen vid uppsåtligt ådragen oförmåga till arbete eller förövande av grövre brott,

därå straff av domstol ådömts. Ej heller har den bestämmelsen upptagits, att

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

pensionsrätt ej utgår för deri tid, då frihetsstraff av minst 1 månad undergås eller

tvångsarbete avtjänas. Kungl. Maj:ts befallningshavande anmärker, att kommittén visserligen

hävdat, att pensionstillägg bör indragas under fängelsetid, men anser uttryckligt

stadgande härom böra införas i lagen.

Kungl. Maj.ls befallningshavande i Norrbottens län anser lämpligare, att den,

som uppenbarligen icke efter förmåga söker ärligen bidraga till sin försörjning, försättes

i omyndighetstillstånd, varefter det ankommer på förmyndaren att träffa anstalter

för pensionärens vård.

I lagtexten anser Kungl. Maj:ts befallningshavande böra tydligt uttryckas den i

motiven angivna grundsatsen, att den, som å straffanstalt hålles på det allmännas

bekostnad, är utesluten från rätt till pensionstillägg.

Föreningen för välgörenhetens ordnande i Stockholm påpekar, att en slarvig och

försumlig person ofta icke kan hjälpas på samma sätt som en ordentlig. Hjälpen

måste individualiseras. Där en ordentlig är hjälpt med en pension, kan en oordentlig

behöva på helt annat sätt omhändertagas, exempelvis genom anstaltsvård. Denna

synpunkt är, säger föreningen, ej beaktad i förslaget. Enligt 9 § kan den, som uppenbarligen

icke efter förmåga söker ärligen bidraga till sin försörjning, få sitt pensions
tillägg

minskat eller indraget, men dessa ord kunna icke anses inbegripa den, som

misshushållar med sina försörjningsmedel. I övrigt kan anstaltsvård vara betingad

av invaliditetens natur. Huruvida på sådant sätt invalida pensionärer skola för pensionen

inackordera sig å fattigvårdsanstalterna eller om annan anstaltsvård skall beredas

dem, därom yttrar sig ej kommittén.

10 §.

Överståthållarämbetet erinrar till en början om innebörden av denna paragraf,

att det står var och en fritt att själv bestämma, från vilken kommun kommunalbidraget

till hans tilläggspension skall utgå. Han behöver endast före ingivandet

av ansökning om pension bosätta och låta mantalsskriva sig i den utvalda kommunen.

Huruvida han därstädes i fattigvårdshänseende äger hemortsrätt eller ej

är icke av någon betydelse. Om således, anför ämbetet, någon kommun av en

eller annan anledning befinnes särskilt eftersträvansvärd för pensionerade invalider,

kan detta komma att stå kommunen dyrt nog. Vilja andra kommuner befria sig

själva från erläggande av pensionsbidrag, äro de oförhindrade att ekonomiskt

understödja invalidernas förflyttning till den åtrådda kommunen. Detta fritager

icke denna från skyldigheten att bidraga till pensioneringskostnaden. Befinnes

sedermera, att den pensionerade ej kan leva på sin pension utan faller fattigvården

till last, tillkommer det den kommun, där den pensionerade har hemortsrätt, att

ansvara för fattigvården, liksom det även åligger samma kommun att mottaga den

pensionerade för att om honom taga vård. Ämbetet tillägger, att intet för övrigt

hindrar den, som kan reda sig med pensionen, att, sedan han väl blivit pensionerad,

utan vidare återflytta till sin förra hemort. I båda fallen kvarstår dock skyldigheten

för den en gång med pensionsbidrag betungade kommunen att fortfarande utgiva

detta bidrag.

Stockholms län. Nacka kommun anser, att den å kommunen belöpande andelen

i pensionstillägget ej bör utgå efter antalet pensionärer i kommunen utan efter kom
-

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

109

munernas respektive bevillningskronor, eller också att pensionstilläggen skola helt och

hållet bestridas av staten. Genom bägge alternativen skulle, säges det, en jämnare

och rättvisare fördelning av fattigvårdsbördan kanna åstadkommas.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västmanlands län påpekar, också den lätthet,

varmed en påpasslig kommun kan befria sig från ifrågavarande årliga utgift genom

att efter erhållen visshet om, att en kommunmedlem blir invalid, exempelvis på hösten

hyra bostad åt denne i en närbelägen kommun, där han för kommande år blir eller

bör bliva mantalsskriven. En i påföljande januari gjord pensionsansökning skall då

ingå till pensionsnämnden i grannkommunen, och den andra kommunen är för framtiden

befriad från pensionären.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Södermanlands län hemställer, att stadgandet,

att varje kommun bestrider tredjedelen av pensionstillägget för pensionstagare, som,

»var i kommunen mantalsskriven» etc., fullständigas genom införandet av tillägget

»eller bort vara» närmast före ordet mantalsskriven. Samma mening uttalar Kungl.

Majds befallningshavande i Västmanlands län.

Kungl. Maj ris befallningshavande i Jönköpings län ifrågasätter, huruvida icke

kostnaden för pensioneringen borde utjämnas på kommunerna: och anser Kungl.

Maj:ts befallningshavande en sådan utjämning möjligen böra ske genom kostnadens

fördelning på varje kommun i förhållande till storleken av den beskattningsbara inkomsten

av samtliga beskattningsföremål inom kommunen.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Plekinge län anmärker i fråga om andra

stycket, att det vore naturligare att vid minskning av pensionstillägg, vartill två eller

flera kommuner bidragit, låta lindringen i kostnad komma kommunerna till godo i

motsatt ordning mot den, i vilken de deltagit i pensionstilläggets beviljande.

Föreningen för välgörenhetens ordnande i Stockholm påpekar, att fattig vårdslagstiftningen

genom åtskilliga bestämmelser söker förhindra obehörig inverkan av kommunerna

på de fattigas hemortsrätt i fattigvårdsavseende, varemot i det föreliggande förslaget

bestämmelser, avseende hemortsrätten i pensionsavseende, saknas.

11 §•

Overståthållarämbetet påpekar, att paragrafen erhållit sådan formulering som

om det vore ett fattigvårdssamhälle förmenat att till pensionerad person, som där

har hemortsrätt, utgiva kontant understöd med högre belopp än i paragrafen angives

eller under annan förutsättning än att den pensionerade sökt efter förmåga ärligen

försörja sig. Detta är, säger ämbetet, uppenbarligen missvisande, då intetdera kan

vara fattigvårdssamhället förbjudet. Men, tillägger ämbetet, understödet kommer i

sådant fall icke att betraktas som pensionstillskott utan som vanlig fattigvård.

Kungl. Maj ds befallningshavande i Stockholms län erinrar, att enligt 11 § i

gällande fattigvårdsförordning den kommun, där pensionstagaren vistas, är pliktig

att, om han kommer i behov av fattigvård, lämna honom understöd, och att denna

kommun icke behöver vara densamma som den, till vilken han hör i fattigvårds
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

avseende. Det torde höra till sällsyntheterna, att, om en person icke vistas inom

den kommun, där han i fattigvårdshänseende har hemortsrätt, denna senare kommun

tilldelar honom fattigunderstöd. Kungl. Majrts befallningshavande anser därför, att,

om paragrafen skall få den betydelse, som med densamma avses, bör den innehålla

bestämmelse därom, att såsom pensionstillskott må kunna räknas jämväl fattigunderstöd,

som enligt 11 § fattigvårdsförordningen lämnas av annan kommun än den,

där pensionstagaren har hemortsrätt i fattigvårdshänseende. Emellertid anser Kungl.

Maj:ts befallningshavande, vare sig paragrafen bibehålies vid sin nuvarande omfattning

eller utvidgas i nyss antydd riktning, sådan ändring böra däri vidtagas, att icke

med tillämpning av densamma en kommun sättes i tillfälle att genom beviljande av

pensionstillskott till person under 60 år, som tillhör kommunen i fattigvårdshänseende,

men vistas inom annan kommun, inverka bestämmande på frågan om personens

hemortsrätt.

Nacka kommun anser, att, om pension på grund av särskilda omständigheter ej

beflnnes tillräcklig för pensionärs försörjning och pensionstagaren i följd härav kommer

i behov av fattigvård, den kommun, där han då vistas, efter vederbörlig prövning,

bör lämna ett tillskott till hans pension, utan att detta tillskott återsökes av den

kommun, dit han i fattigvårdshänseende hörer. Vidare uttalas önskvärdheten av att

den högst besvärande och för såväl stat som kommun indirekt mycket kostsamma

hemortsrättsprincipen helt uteslötes ur den nya lagen.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Södermanlands län anser det vara riktigare,

att kommunen får lämna tillskott efter omständigheterna, men att av detta tillskott

ett belopp intill 150 kronor för man och 125 kronor för kvinna icke må anses såsom

fattigvård.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västmanlands län tror, att ifrågavarande

stadgande med hänsyn till svårigheten att utreda hemortsrättsförhållanden i fattigvårdshänseende

skall visa sig tämligen betydelselöst.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jönköpings län tror, att denna paragraf ej

mycket kommer att användas, dels på grund av svårigheter att avgöra, huruvida

pensionstagarens fattigdom är oförskylld, dels på grund av obenägenhet hos kommunerna

att frivilligt giva dylikt tillskott, då kommunen ej har utsikt att få ersättning

på annat håll.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Kronobergs län hyser betänkligheter mot

denna föreskrift, som skulle kunna föranleda betydligt ökade kostnader för vederbörande

kommun. Kungl. Maj:ts befallningshavande förordar, att fattigunderstöd i

stället beviljas, då därvid dels en närmare prövning av omständigheterna i de särskilda

fallen möjliggöres och dels antagas kan, att pensionstagaren i många fall föredrager

en mindre dyr vistelseort framför att anlita fattigvården.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Norrbottens län finner bestämmelsen i 11 §

väl betänkt med hänsyn till de små pensionsbeloppen. Till förekommande av missbruk

av dylika tillskott ifrågasätter Kungl. Maj:ts befallningshavande emellertid, att

beslut om lämnande av sådant tillskott skall underställas antingen Kungl. Maj:ts

befallningshavande eller ock pensionsrådet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

in

12 §.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Gävleborgs län ifrågasätter det nödiga och

lämpliga i att i själva lagen införes en svårändrad föreskrift om de papper, i vilka

fonden skall placeras.

13 §.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Gävleborgs län ifrågasätter, huruvida icke

bestämmelserna om ändring av pensionsvillkoren här böra utgå ur lagtexten. Någon

bindande kraft, säger Kungl. Maj:ts befallningshavande, kali i en av Kungl. Maj:t

och Riksdagen beslutad lag en dylik restriktion ej hava, varför uttalandet såsom

lagbud i själva verket är vilseledande.

14 §.

I avsevärd omfattning hava anmärkningar framställts mot det av kommittén

föreslagna uppbördssättet och huvudsakligen däremot att uppbörden av tvåkronorsavgifterna

skulle ombesörjas av den myndighet inom kommunen, som förrättar uppbörden

av kommunalutskylderna:

Överståthållarämbetet erinrar först om kommitténs skäl för tvåkronorsavgifternas

upptagande genom de kommunala uppbördsmyndigheterna, nämligen det intresse,

kommunerna måste hava av dessa avgifters ordentliga inbetalande. Om emellertid

hänsyn endast tages till det naturliga intresse, kommunerna hava därav, att dess

medlemmar genom förvärvande av pensionsrätt till högsta möjliga belopp kunna

undgå att vid inträffande invaliditet, anlita fattigvården, anser ämbetet intresset för

kommunerna av fem- och tiokronorsavgifternas erläggande icke vara mindre än beträffande

tvåkronorsavgifterna. Men genom förslagets bestämmelse, att kommun

skall ansvara för inbetalningen till fonden av de tvåkronor savgifter., som ej godvilligt

erlagts av de avgiftspliktige, har, fortsätter ämbetet, ett särskilt intresse av sådan betalnings

fullgörande tillskapats för kommunen. Kommunen är emellertid icke mycket

i tillfälle att inverka på och framkalla sådan godvillig betalning. Att kommunen det

oaktat skall iklädas ansvaret för den oguldna återstoden finner ämbetet hårt, åtminstone

om, såsom förslaget tyckes förutsätta, ehuru det ej blivit i lagtexten bestämt

uttryckt, någon pensionsförmån icke, genom sådan inbetalning efter uppbördsstämman,

skulle beredas kommunens försumliga medlemmar. Kommunen kommer då att

sakna varje direkt fördel av betalningens fullgörande. Visserligen, säger ämbetet,

skulle kommunen äga rätt att i sin ordning uttaga avgifterna av de försumlige, men

detta medgivande synes icke vara synnerligen mycket värt. Frånsett det motbjudande

i att utkräva pensionsavgifter, vilkas erläggande för den betalningsskyldige ej vidare

skulle medföra någon pensionsrätt, måste särskilt i en kommun sådan som Stockholm

indrivningsförfarandet taga en sådan omfattning och med hänsyn till avgiftssummans

obetydlighet medföra så stora kostnader, att det kan ifrågasättas, huruvida indrivningsåtgärderna

komma att medföra någon nämnvärd ekonomisk behållning. Enligt

ämbetets mening skulle kommunen måhända bäst tillvarataga sina intressen genom

att själv mot slutet av uppbördsstämman inbetala av dess medlemmar oguldna avgifter.

Vad Stockholm angår är överståthållarämbetet av den uppfattning, att det

vore önskvärt, att tvåkronorsavgifterna Ange likasom fem- och tiokronorsavgifterna

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

debiteras och uppbäras i sammanhang med kronoutskylderna. Ämbetet anser dem ej

kunna upptagas i kommunaldebetsedlarna, vilka utskrivas redan i början av året; och

att utfärda särskilda debetsedlar å dessa avgifter, vilka i antal torde komma att motsvara

ungefär halva befolkningssiffran, skulle såväl för utskrivningen och utdelningen

av debetsedlarna som för uppbörden, och eventuell indrivning medföra ett vidlyftigt

arbete och stora kostnader. Ökat arbete och stegrade kostnader utebliva visserligen

ej, om uppbörden sker å kronouppbördsstämman, men ökningen blir proportionsvis

mindre. Pensionsavgift för gift kvinna synes ämbetet därvid i regel kunna upptagas

å mannens debetsedel, men för ej bevillnings- eller inkomstskattetaxerade barn och

tjänare, som nu påföras vissa personliga avgifter på fadrens eller husbondens debetsedel,

blir det sannolikt nödvändigt att å pensionsavgiften utfärda särskilda debetsedlar.

Endast såmedelst kunna de, för vilka pensionsavgift erlagts, bliva fullständigt

identifierade i uppbörds journalerna och därigenom säkerhet vinnas mot sammanblandning

och förväxling av olika personer.

Stockholms län. Solna kommun hävdar, att tvåkronorsavgifternas indrivning

skulle ga lättare och ställa sig ekonomiskt fördelaktigare, om den verkställdes i samband

med uppbörd av kronoutskylderna.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Uppsala län anser, att uppbörden av tvåkronorsavgifterna

lämpligen skulle ske i sammanhang med kronouppbörden redan av

det skäl, att icke någon kommunal uppbördsstämma plägar hållas i slutet av året.

Härtill kommer, säger Kungl. Maj ris befallningshavande, att ansenligt flera av de försäkrade

äro skattskyldiga till staten än till kommunen, och att alltså även på denna

grund antalet särskilda debetsedlar skulle minskas genom tvåkronorsavgifternas upptagande

vid kronouppbörden. Kommunernas garanti utgör enligt Kungl. Maj ris befallningshavandes

mening icke något hinder för den förordade anordningen. Tvärtom

anser Kungl. Majris befallningshavande, att det skulle lända till reda och förebygga

misstag eller missbruk, om de tvåkronorsavgifter, som skola tillgodoräknas de försäkrade,

inkomma på en väg och kommunernas inbetalningar på en annan; det erfordras

endast, att kronouppbördsmännen sända restlängd till vederbörande kommun.

Östergötlands län. Skepsås kommun anser likaledes, att tvåkronorsavgifterna böra

indrivas i samband med kronoutskylderna, dock med undantag för de personers avgifter,

som ej erhålla kronodebetsedlar, vilka avgifter kommunerna skulle indriva.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jönköpings län hyser likaledes den uppfattningen,

att tvåkronorsavgifterna böra indrivas i samband med kronoutskylderna.

Kungl. Maj:ts befattning shav anda i Gottlands län uttalar sig mot metoden med

tvenne former för uppbörd och därav följande merarbete. Kungl. Majris befallningshavande

påpekar, att kommunalnämnderna för utfående av avgifterna av alla dem,

som å utsatt tid icke betalt sina avgifter, i allt fall måste söka handräckning hos

vederbörande kronofogde. Fråga synes Kungl. Majris befallningshavande därför kunna

vara, huruvida icke kommunerna borde uppbära samtliga avgifterna. Skulle sådant

icke anses lämpligt, kunde möjligen även tvåkronorsavgifterna debiteras och redovisas

i sammanhang med kronoskatterna. Att kommunerna skulle, därest uppbörden

sker inom dessa, kunna utöva något avsevärt inflytande på de avgiftspliktiga att

inbetala avgifterna, anser Kungl. Majris befallningshavande ej vara att hoppas. Far
-

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

113

hågan att i framtiden få sin pension minskad till följd av underlåtenhet att inbetala

pensionsavgiften lärer enligt Kung!. Maj:ts befallningshavandes uppfattning därvid

icke utöva något inflytande på den, som saknar ansvarskänsla, och som i allt fall

kan resonera så, att, därest hans pension på gamla dagar blir så låg, att han därpå

icke kan ens nödtorftigt leva, fattigvården alltid måste fylla skillnaden.

Kronofogden i Willands, Gärds och Albo härads fögderi Axel Sjöström anser, att tvåkronorsavgifterna

böra indrivas i samband med kronouppbörden. De kommunala

myndigheterna skulle med hänsyn till föreskriften i 15 § om tiden för tvåkronorsavgifternas

inbetalande bliva tvungna att utskriva särskilda debetsedlar och hålla

särskilda uppbördsmöte!!. De i 15 § omförmälda förteckningarnas uppgörande skulle

också bliva mycket tidsödande, då de måste göras mycket noggranna, om de avgifts,

pliktige skola kunna identifieras. Skall i allt fall uppbörden av tvåkronorsavgifterna

ske genom de kommunala myndigheternas försorg, förefölle det, som om debiteringen

av ifrågavarande avgifter skulle kunna ske tidigare och bättre vid mantalsskrivningarna

än vid taxeringsförrättningarna, Enda hindret härför jämlikt förslaget vore

enligt kronofogde Sjöströms mening att från erläggandet av pensionsavgift undantagits

den, i vilkens taxering under året enligt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt

inberäknas förmögenhet till värde av minst 6,000 kronor, samt hustru

till sådan person. Om »under året» ändrades till »under föregående år», vore detta

hinder undanröjt.

Även av andra skäl synes det kronofogden Sjöström vara av vikt, att avgiftsplikten

göres beroende av föregående årets taxering, då denna i regel är laga kraftvunnen

vid avgiftens påförande.

Kronofogden Sjöström påpekar vidare, att meningen icke synes vara, att tvåkronorsavgifterna

skulle vara exigibla. De avgiftspliktiga, som endast hava att

erlägga grundavgiften å två kronor, torde väl i regel sakna utmätningsbara tillgångar,

varför det kunde synas likgiltigt, om dessa avgifter kunde utsökas eller ej,

men, säger kronofogden Sjöström, för den, som något sysslat med uppbördsväsendet,

torde det vara klart, att utmätningstvång måste finnas, även om det är fråga om

en avgift, som det ligger i den avgiftspliktiges eget intresse att betala. Om pensionsavgifterna

sålunda bliva likställda i fråga om deras utsökande, torde det icke vara

i kommunernas intresse att själva ombesörja uppbörden av de härför avsedda avgifterna,

och vid detta förhållande anser kronofogden Sjöström, att samtliga avgifter

böra debiteras, uppbäras och redovisas i sammanhang med kronouppbörden.

Kung]. Majds befallningshavande i Värmlands län anser särskilt med hänsyn

därtill, att förteckningarnas uppgörande skulle vålla kronouppbördsmännen svårigheter,

att såväl tvåkronors- som fem- och tiokronorsavgifterna. böra uppföras å eu

och samma förteckning, som skulle upprättas av häradsskrivarna, samt indrivas och

redovisas av en och samma myndighet, vilken lämpligen borde bliva den kommunala,

eftersom kommunen givetvis måste anses närmast intresserad av uppbörden i

fråga.

Kungl. Majds befallningshavande i Örebro län anser däremot, att samma olägenheter

och besvärligheter skulle uppstå, om tvåkronorna skulle debiteras och upptagas

i samband med kronouppbörden samt att kommunerna därför icke kunna befrias

från uppdraget att indriva tvåkronorsavgifterna.

Bihang till Riksdagens ''protokoll 1918. 1 sand. 90 käft. (Ad 126.)

15

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 126.

Kungl. Maj:ts befallning skavande i Västmanlands län anser, att tvåkronorsavgifterna

böra uppbäras i sammanhang med kronouppbörden.

Kungl. Maj.is befallningshavande i Gävleborgs län finner önskvärt, att uppbörden

av tvåkronorsavgifterna äger rum på de allmänna kommunaluppbördsstämmorna,

vilket emellertid med hänsyn till bestämmelsen, att avgifterna skola erläggas samma

år, de påföras, omöjliggöres i de kommuner, där uppbördsstämman hålles i början

av året.

Utöver vad sålunda angivits hava uttalanden för tvåkronorsavgifternas upptagande

i samband med kronoutskylderna gjorts av stadsfullmäktige i Öregrund, magistraten

i Halmstad samt av ett flertal lantkommuner.

15 §.

De anmärkningar, som framställts mot de i denna paragraf föreslagna bestämmelserna,

sönderfalla i tvenne huvudgrupper, den ena avseende förslagets betydelse

för taxeringsnämnderna och särskilt dessas befattning med de i paragrafen omförmälda

förteckningarnas upprättande och den andra gällande kommunernas ansvarighet

för oguldna tvåkronorsavgifter.

I det förra hänseendet påpekar överståthållarämbetet, med hänsyn till att taxeringsnämnd

vid uppgörande av förteckning över dem, för vilka under året pensionsavgifter

böra erläggas, skulle pröva, huruvida denna skyldighet bör bortfalla på grund

av varaktig oförmögenhet till arbete, att nämnden, som tillsatts för helt annat ändamål,

ej kan anses särskilt lämpad för en sådan prövning och att den icke heller

utan vidare äger tillgång till härför erforderliga upplysningar. Bäst vore om taxeringsnämnden

helt och hållet befriades från denna prövning, som i stället kunde uppdragas

åt pensionsnämnden att upptagas, då i ansöknings- eller besvärsväg fråga väcktes

hos pensionsnämnden om befrielse på denna grund från erläggande av pensionsavgift.

I övrigt torde, anser ämbetet, taxeringsnämnden, för att den skall bliva i tillfälle

att på ett tillfredsställande sätt debitera ifrågavarande avgifter, böra beredas

kännedom såväl om pensionsmyndigheters beslut i dylika ärenden som även, i den

mån sådant icke framgår av allmän kungörelse eller författning i ämnet, av de beslut

Konungen må komma att fatta i anledning av föreskriften i 5 § tredje stycket.

Vad Stockholm beträffar anser ämbetet uppgörande av ifrågavarande förteckning

ej behövligt. Avgifterna böra utan olägenhet och med mindre arbete och kostnad

kunna påföras vederbörande i taxeringslängderna, som sedermera io stadgad ordning

kunna å uppbördskontoren hållas tillgängliga för allmänheten. A dem, som i

rätt tid erlägga avgifterna, skulle av uppbördskommissarierna upprättas förteckning,

som jämte uppgift å antalet sådana debiterade avgifter, som vid stämman ej erlagts,

skulle överlämnas till pensionsrådet.

Kungl. Maj.is befallningshavande i Södermanlands län anser, med hänsyn till

det arbete, som åligger taxerings- och prövningsnämnderna, mindre välbetänkt att

ålägga dessa myndigheter befattning med avgiftspliktens bestämmande.

Kung!. Maj.is befallningshavande i Kronobergs län erinrar om den ökning i

taxeringsnämndsordförandenas redan förut omfattande och krävande arbete, som för
-

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

115

slaget innebär, och svårigheten att förmå lämpliga personer att åtaga sig sådant

uppdrag. Kung! Maj:ts Befallningshavande finner därför önskvärt, att skälig ersättning

beredes taxeringsnämndsordförandena för detta nya uppdrag.

Kungl. May.ts befallningshavande i Gottlands län anser, att pensionsförteckningens

uppgörande kommer att förlänga taxeringsnämndernas sammanträde med en

dag. Kungl. Maj:ts befallningshavande förmenar, att häradsskrivarna och vederbörande

tjänstemän i städerna kunde få till åliggande att upprätta förteckningarna,

för så vida någon form för att åt debiteringen bereda laga kraft kunde utfinnas.

• Kungl. May.ts befallningshavande i Malmöhus län anser, med hänsyn till arbetsbördan

särskilt i de större taxeringsdistrikten, tvivelaktigt huruvida den föreslagna

tiden av fem dagar är tillräcklig för förteckningarnas upprättande.

Kungl. May.ts befallningshavande i Göteborgs och Bohus läm anser visserligen att

taxeringsnämnderna äro lämpligast att uppgöra förteckningarna, men ifrågasätter, huruvida

de inom föreskriven tid skola hinna på ett tillfredsställande sätt fullgöra sina

åligganden. Ökningen i arbete för ordföranden och den av Kungl. Maj ds befallningshavande

förordnade ledamoten anser Kungl. Maj:ts befallningshavande nödvändiggöra

en höjning av deras arvoden.

Kungl. May.ts befallningshavande i Gävleborgs län anser det första och oeftergivliga

villkoret för att förteckningarna skola kunna uppgöras av taxeringsnämnderna

vara, att taxeringslängderna omläggas med hänsyn till deras nya uppgift att bliva

grundvalen för en redovisning av de försäkrade. Alla avgiftspliktiga måste med

andra ord, säger Kungl. Maj:ts befallningshavande, i mantalslängden redovisas med

minst samma fullständighet, som nu är föreskrivet med avseende å värnpliktiga.

Häradsskrivarna få härigenom ökat arbete, men detta anser Kungl. Maj:ts befallningshavande

kunna gottgöras, genom rikligare förvaltningsbidrag. Betänkligare finner

Kungl. Maj:ts befallningshavande däremot, att vissa bland de uppgifter, som erfordras

för förteckningarnas uppgörande, icke kunna erhållas ur vare sig mantalslängderna

eller de källor, där dessa längders data skola hämtas. Kungl. Maj:ts befallningshavande

påpekar, att kommitterade också i själva verket icke synas alldeles hava

förbisett detta, i det att 18 § stadgar, att rörande frågan, huruvida någon skall på

grund av varaktig oförmåga till arbete undantagas från erläggandet av pensionsavgift,

besvär skall anföras icke hos prövningsnämnden utan hos pensionsnämnden — enligt

motiven på den grund att nu avsedda frågor falla utanför taxeringsmyndigheternas

kompetensområde. Vidare påpekas svårigheten att få visshet och kännedom om,

huruvida en statstjänare är uppförd på ordinarie stat eller icke. Därjämte anmärkes

svårigheten att hos pensionsrådet identifiera de avgiftspliktiga, som mellan

taxeringsförrättningarna flytta till annat taxeringsdistrikt. Detta en mycket viktig

fråga med hänsyn till bokföringen.

Kungl. Maj:ts befallningshavande anmärker slutligen, att de ifrågasatta nya

bestämmelserna komma ej oväsentligt att förlänga taxeringsnämndernas arbete. Kungl.

Maj:ts befallningshavande anser därför viktigt, att åt taxeringsnämndernas ordförande

tillmätes sådan ersättning, att de kunna låta på förhand undangöra en del förberedande

arbete.

Kungl. May.ts befallningshavande i Norrbottens län påpekar, att sådan mantalslängden

nu upprättas, den icke lämnar tillräcklig upplysning för uppgörandet av

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 126.

här avsedda förteckningar. Så upptager mantalslängden för närvarande endast första

dopnamnet med födelseår för alla, som ej fyllt 21 år. Hustruns namn finnes ej fullständigt

infört. Kompletterande bestämmelser för upprättande av mantalslängderna

äro, säger Kungl. Majrts befallningshavande, alltså erforderliga för ifrågavarande ändamål.

Taxeringsnämnderna kunna enligt Kungl. Majtts befallningshavandes uppfattning

med hänsyn till deras arbetsbörda icke åläggas fullständigt upprättande av

dessa förteckningar. Möjligen kunde taxeringsnämnderna ifylla erforderliga uppgifter

i en av häradsskrivaren på grundvalen av för honom tillgängliga uppgifter upprättad

stomme.

Slutligen har magistraten i Halmstad ansett förteckningen böra kunna uppgöras

av vederbörande mantalsskrivningsförrättafe eller annan tjänsteman.

1 fråga om kommunernas ansvarighet för tvåkronorsavgifterna hava huvudsakligen

följande meningar uttalats.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Södermanlands Uin anser rätten för kommuner

att av försumliga avgiftspliktiga återbekomma för dem till pensionsfonden av

kommunen betalda pensionsavgifter böra tryggas på ett verksammare sätt än som

föreslagits.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jönköpings län anser, att kommunerna

böra befrias från garantin för tvåkronorsavgifterna. Kommunernas intresse av dessa

avgifters indrivning skulle ändå vidmakthållas genom skyldigheten att lämna fattigvård

åt den, vars pension ej räcker till hans och hans familjs nödtorftiga försörjning.

•

Kungl. Maj.is befallningshavande i Hallands län förordar eu bättre och mer

betryggande förmånsrätt för av kommun erlagda pensionsavgifter än den föreslagna.

Kungl. Maj.is befallningshavande i Örebro län förordar rätt för arbetsgivaren

att avdraga ogulden tvåkronorsavgift från innestående lön.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Gottlands län anser kommunernas ansvar

för tvåkronorsavgifterna bliva ganska kännbar och att den dem tillerkända förmånsrätten

är av ganska illusoriskt värde. Kommunernas utgifter komma att bliva betänkligt

stora. Enligt Kungl. Maj:ts Befallningshavandes mening komma icke fattigvårdsavgifterna

att minskas med samma belopp som kommunerna hava att lämna

till pensioneringen.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västmanlands län anser, att ansvaret för

oguldna tvåkronorsavgifter bör falla på staten, enär det kan förmodas, att ett sådant

ansvar skulle drabba kommunerna synnerligen ojämnt och utredning i detta hänseende

saknas.

Kungl. Maj.is befallningshavande i Gävleborgs län anser, att kommunernas

ansvar för tvåkronorsavgifterna väl kali försvaras med pensionsväsendets betydelse,

för fattigvårdssamhällena och dess fördelar i övrigt.

Kungl. Maj:ts befallningshavande erinrar vidare, att blott de avgifter, som i

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj.is Nåd. Proposition Nr 126.

117

behörig tid erläggas till kommunen, räknas avgiftspliktig till godo i pensionsavseende;

de ej i rätt tid erlagda pensionsavgifterna, som av kommunen så att säga förskjutas,

komma däremot ej de försäkrade personligen utan blott fonden i allmänhet till godo.

Då sålunda i lagen med uttrycket »erlagda avgifter» alltid avses endast »i rätt tid

erlagda avgifter», anser Kungl. Maj:ts befallningshavande, att till förekommande av

missförstånd och med hänsyn till den avgörande betydelsen av avgifternas erläggande

i rätt tid uttrycket i lagtexten bör erhålla sådan formulering, att missförstånd ej kan

förekomma. Olägenheterna av kommunernas ansvarighet för tvåkronorsavgifterna

ånger Kungl. Maj.ts befallningshavande kunna undanröjas, därest man kunde ålägga

arbetsgivare att i första hand svara för sina arbetstagares avgifter. En sådan bestämmelse

anser Kungl. Maj:ts befallningshavande emellertid av flera skäl ej kunna

inrymmas i förslaget. Desto angelägnare finner Kungl. Maj:ts befallningshavande

därför, att i lagen på oomtvistligt sätt klargöres de fall, då en person har att svara

för en pensionsavgift, som åligger en annan. Kungl. Maj:ts befallningshavande antager,

att meningen är, att männen skola svara för hustrurnas, föräldrar eller målsmän

för omyndigas och husbönder för hos dem mantalsskrivna arbetstagares avgifter.

Kungl. Maj:ts befallningshavande ifrågasätter, om detta framgår av lagförslagets föreskrifter

i 14, 15 och 16 §§, jämförda med föreskrifterna i gällande uppbördsreglemente.

Kungl. Maj:ts befallningshavande erinrar om föreskriften i 2 § av Kungl.

förordningen den 24 april 1863 angående mantalspenningarnas utgörande, däri det

stadgas, att ansvarighet för mantalspenningarna i vissa särskilt angivna fall är densamma

som för bevillningsutskylder.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Blekinge län finner ansvaret för både en

tredjedel av pensionstillägget och för oguldna tvåkronorsavgifter mycket betungande

för kommunerna.

Av de utav kommunerna avgivna yttrandena märkes Solna kommuns i Stockholms

län, vilken hävdar, att kommunernas ansvarighet för oguldna tvåkronorsavgifter

står i strid med den numera allmänt omfattade uppfattningen, att fattigvårdsbördan

bör fördelas lika över hela landet. Till belysande av ställningen inom kommunen

meddelas, att vid 1912 års utgång 2,426 personer saknat förmåga att betala

sina skatter, under det att de, som fullgjorde sin skatteplikt, uppgingo till ett antal

av 2,148. Dessa senare skulle alltså hava att betala tvåkronorsavgifterna för den

förra gruppen jämte däri ej inräknade hustrur ävensom för åtskilliga i debiteringslängderna

ej upptagna, vilka det ålåge att erlägga tvåkronorsavgift.

Rätt för arbetsgivare att för ogulden tvåkronorsavgift göra avdrag å innestående

avlöning föreslås vidare i delvis olika former av stadsfullmäktige i Falköping samt

tio kommuner och tvenne enskilda.

Slutligen hava, såsom delvis redan under 14 § förmälts, anmärkningar riktats

mot den i tredje stycket föreslagna tiden för tvåkronorsavgifternas uppbärande.

Skälet till anmärkningarna har varit den omständigheten att i det stora antal kommuner,

där kommunalutskylderna uppbäras i början av året, tvåkronorsavgifternas

upptagande med det föreslagna stadgandet skulle påkalla en särskild uppbördsstämmas

hållande.

Sålunda yttrar överståthållarämbetet beträffande denna bestämmelse, att, då

kronouppbördsstämmorna i Stockholm pläga pågå någon tid in i december och anledning

att häri vidtaga ändring ej förefinnes, någon jämkning i nämnda bestämmelse

bör vidtagas för att ifrågavarande avgifter skola kunna upptagas vid dessa stämmor.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Jämväl Kungl. Maj:ts befallningshavande i Skaraborgs och Norrbottens län

betona olägenheten av en extra uppbördsstämma i slutet av året.

16 §.

Overståtliållarämbetet anför, att med stadgandet i paragrafens andra stycke torde,

avses, att fem- och tiokronorsavgifterna under alla förhållanden skola åtnjuta förmånsrätt

till betalning närmast före kronoutskylder, men att detta ej är tydligt uttryckt.

Ämbetet anför vidare, att rätten att vid uppbördsstämma betala allenast en

del av kronodebetsedelns belopp är en nyhet, som påkallar särskilda åtgärder från uppbördsmyndigheternas

sida. Om avsikten endast är att medgiva sådan uppdelning av

det påförda beloppet, att pensionsavgiften i dess helhet får särskilt för sig erläggas,

skulle emellertid, utöver anteckning i uppbördsjournalen, ej erfordras annat än att

vid uppbördsstämmorna särskilt kvitto tillhandahålles å dessa avgifter. Även denna

jämförelsevis enkla åtgärd skulle emellertid förorsaka åtskilligt besvär, och då det

knappast kan antagas, att vid uppbördsstämmorna någon större mängd skattskyldiga

skulle komma att begagna sig av den medgivna rätten, kan densammas upptagande

i lagen enligt ämbetets mening ej anses önskvärd.

Beträffande föreskriften i paragrafens tredje stycke angående begränsningen av

tiden för pensionsavgifternas utsökande yttrar överståthållarämbetet, att densamma med

sannolikhet kommer att avsevärt försämra indrivningsresultatet och måhända även

framkalla andra olägenheter. Den korta tiden torde nämligen mången gång ej medge

att, om den avgiftspliktige avflyttat från den ort, där avgiften blivit honom påförd,

för indrivning remittera ärendet till annan ort. I varje fall anser ämbetet tiden för

insändande av uppgift över erlagda och indrivna pensionsavgifter böra om möjligt

utsträckas. Ämbetet erinrar, att den regelmässiga tiden för redovisning av kommunalutskylder

är tre månader efter det handräckning begärts, samt att denna tid

ifråga såväl om dessa som andra avgifter ofta överskrides. Att för pensionsavgifterna

begära särskild redovisning skulle enligt ämbetets mening helt visst vålla svårigheter.

För övrigt anser ämbetet myndigheterna ej kunna undgå att mottaga avgifter,

som senare redovisas eller godvilligt inbetalas.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jönköpings län anser, att den i tredje

stycket stadgade preskriptionstiden av sex månader för avgifternas uttagande är alldeles

för kort och skulle medföra, att avgifterna ej bleve uttagna hos ett stort antal

personer, som icke vistades å mantalskrivningsorten utan måste sökas å annat håll.

En följd av nämnda stadgande skulle enligt Kungl. Maj:ts befallningshavandes förmenande

även bliva, att, därest kronoskatt uttoges efter nämnda tid, de å kronodebetsedeln

upptagna pensionsavgifterna därvid skulle avdragas.

Kungl. May.ts befallningshavande i Gottlands län befarar, att stora avkortningar

komma att uppstå jämväl å fem- och tiokronorsavgifterna, särskilt å de förra,

samt anmärker, att redan nu stora avkortningar äga rum å utskylderna för inkomsttagare

mellan 800—1200 kronor.

Kristianstads län. Kronofogden i Ingelstads och Järrestads fögderi A. Bergengren

anser, att den korta preskriptionstiden i många fall, där skattskyldig flyttat från en

kommun till en annan, bliver liktydig med befrielse från pensionsavgifts erläggande.

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kung!. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 126.

Kronofogden i Willands, Gärds och Albo fögderi Axel Sjöström finner likaledes

denna preskriptionstid för kort, särskilt ifråga om pensionsavgifter, påförda till Stockholm

inflyttade personer.

Vidare ifrågasattes, huruvida icke för undvikande av mångskriveri de i fjärde

stycket avsedda uppgifter, som skola lämnas till pensionsrådet, kunna inskränkas att

gälla de pensionsavgifter, som icke kunnat indrivas. Mantals- och taxeringslängderna,

vilka för varje år skola inom den 1 april påföljande år insändas till kammarrätten,

skulle nämligen kunna utlånas till pensionsrådet, som då ej behövde uppgifter utöver

vad ovan föreslagits.

Kung1, Maj:ts hefallningshavande i Malmöhus län anser, att frågan om det

föreslagna uppbördssättet för fem- och tiokronorsavgifterna bör behandlas i samband

med frågan om kronofogdarnas avskaffande och kronouppbördens omreglering.

Kungl. Maj:ts hefallningshavande i Hallands län anser, att uttrycket »i första

hand» i andra stycket bör utbytas mot en klar och tydlig bestämmelse, att dylik

avgift skall äga förmånsrätt framför varje annat å kronodebetsedeln förekommande

avgiftsbelopp.

Den omständigheten, att enligt 14 och 16 §§ två uppbördssätt skola användas,

anser Kungl. Maj:ts befallningshavande otvivelaktigt komma att föranleda förväxlingar,

som, om möjligt, borde förekommas genom uppbördssättens förändring.

Kungl. Maj:ts hefallningshavande i Skaraborgs län anser, att tiden för insändandet

av uppgifter till pensionsrådet bör utsträckas till 1 september, detta med hänsyn

till att uppbördsförvaltningarna vid tiden omkring den 1 augusti äro sysselsatta

med att uppgöra s. k. balansrelation över kronouppbörden.

17 §.

O verståthållarämbetet anser den här meddelade föreskriften icke stå väl överens

med allmänt gällande rättsregler. Det må så vara, säger ämbetet, att på grund

t. ex. av inträffad invaliditet avgiften må kunna efterskänkas. Men ej hör val den

omständighet, att den avgiftspliktige exempelvis genom att erhålla statstjänst kommit

i bättre ekonomisk ställning, medföra befrielse från avgiftens erläggande, allra minst

om förändringen inträffat efter det han rätteligen bort erlägga avgälden och befrielsen

sålunda skulle bliva en direkt följd av hans försummelse att betala i rätt tid.

I varje fall bör enligt ämbetets uppfattning kommun, som genom inbetalning av ett

avgiften motsvarande belopp förvärvat rätt till densamma, ej kunna berövas denna

rätt. För övrigt anser ämbetet stadgandet i själva verket vara av jämförelsevis

liten räckvidd och saklöst kunna utgå ur lagen. Skall det kvarstå, finner ämbetet

dess rätta plats vara efter förslagets 18 §, då det väl bör kunna tillämpas, även

om avgiften blivit påförd eller fastställd av högre myndighet.

18 §.

Över ståthållar ämbetet anser en olägenhet med bestämmelserna i 18 § vara, att,

om någon på olika grunder vill överklaga ett taxeringsnämndsbeslut, han kan nödgas

anföra besvär hos två olika myndigheter. Om, såsom det förefaller, denna olä
-

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

genhet ej kan undvikas, anser ämbetet det emellertid kunna ifrågasättas, om ej klagan

borde föras hos pensionsnämnden i alla fall, då avgiftens påförande icke sammanhänger

med mantalsskrivning eller taxering. För övriga händelser synas pensions - myndigheterna kunna pröva besvären och således prövningsnämnden och överordnade

myndigheter befrias från denna nya börda.

I fråga om stadgandet i sista stycket av 18 § anmärker ämbetet, att vid

tiden för meddelandet av prövningsnämndens beslut pensionsrådet ännu icke erhållit

underrättelse om den överklagade och av prövningsnämnden ändrade debiteringsåtgärden.

Ämbetet anser det därför lämpligare att låta beslutet antecknas i taxeringslängden

eller i den förteckning över avgiftspliktige, som enligt 15 § skall insändas

till pensionsrådet.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Stockholms län framställer erinran mot

bestämmelsen, att ändring i taxeringsnämnds beslut rörande befrielse på grund av

invaliditet från erläggande av pensionsavgift skall sökas hos pensionsnämnd. Kungl.

Maj:ts befallningshavande anser det nämligen ej vara riktigt, att klagan över en

kommunal nämnds beslut skall föras hos en annan, likaledes kommunal nämnd, helst

de båda nämnderna kunna till stor del bestå av samma personer, varjämte det synes

Kungl. Maj:ts befallningshavande mindre lämpligt, att frågan om dylik befrielse dragés

under prövningsnämndens bedömande. Kungl. Maj:ts befallningshavande föreslår

därför, att ifrågavarande paragraf ändras därhän, att klagan över taxeringsnämnds

beslut i nu avsett fall må föras hos pensionsrådet, vilket, säger Kungl. Maj:ts befallningshavande,

icke torde underlåta att, innan besvären avgöras, över densamma inhämta

yttrande från vederbörande lokala pensionsmyndighet.

19 §.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Södermanlands län befarar, att det skall

bliva svårt för Kungl. Maj:ts befallningshavande att för varje pensionsdistrikt finna

personer, som äro lämpliga och villiga att mottaga det grannlaga och på många orter

mycket tidskrävande uppdraget såsom ordförande i distriktets pensionsnämnd.

Kungl. Maj.ls befallningshavande i Gottlands län anser, med hänsyn till

vissa socknars ringa omfattning, önskligt om i författningen kunde intagas en bestämmelse

att två eller liera socknar kunna, ehuru de icke hava gemensam kommunalförvaltning,

bilda ett gemensamt pensionsdistrikt.

20 §.

De angående donna paragraf avgivna yttrandena avse dels pensionsnämndens

berättigande över huvud taget, dels den föreslagna avvikelsen från den kommunala

röstskalan och dels pensionsnämndens tillsättande.

Ifråga om pensionsnämndens berättigande yttrar Kungl. Maj:t befallningshavande

i Stockholms län, att Kungl. Maj:ts befallningshavande finner det vara

betänkligt att, där sådant icke är oavvisligen nödvändigt, upprätta nya slag

av permanenta nämnder inom landskommunerna. Kungl. Maj:ts befallningshavan''

de anser, att inom många och måhända flertalet av rikets landskommuner kommunalnämnderna

utan svårighet kunna utöva de funktioner, som enligt förslaget skulle tillkom
-

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

121

ma pensionsnämnderna. Skulle någon sådan kommun anse lämpligt att överlämna dessa

funktioner åt en särskild pensionsnämnd, anser Kungl. Maj:ts befallningshavande sådant

böra vara medgivet, såsom förhållandet är t. ex. i fråga om inrättande av särskild

barnavårdsnämnd. Kungl. Maj:ts befallningshavande anser sålunda, att de åligganden,

som skulle tillkomma pensionsnämnderna, å landet böra överlämnas åt vederbörande

kommunalnämnd, där ej kommunen beslutar inrättande av en särskild pensionsnämnd.

Inom städerna anser Kungl. Maj:ts befallningshavande däremot särskilda pensionsnämnder

böra inrättas, helst som därstädes icke nu finnes någon nämnd, åt vilken

pensionsnämndens funktioner lämpligen synas kunna överlämnas.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Hallands län fäster uppmärksamheten å

nödvändigheten, att pensionsnämndernas och fattigvårdsstyrelsernas inom orterna

verksamhetsuppgifter bliva var för sig så begränsade, att pensionstagarnas rätt icke

må i följd av otillräckliga eller otydliga bestämmelser på något sätt åsidosättas eller

förnärmas.

Kungl. Maj.ls befallningshavande i Västerbottens län ifrågasätter, huruvida icke

för landsbygden kommunalnämnden kunde tjänstgöra såsom pensionsnämnd. Den

är, säger Kungl. Maj:ts befallningshavande, redan nu på många orter fattigvårdsnämnd

och får därigenom inblick i personliga ekonomiska förhållanden, vilka för en

pensionsnämnd kunna vara av värde att känna, utan att därav behövde befaras något

som helst olämpligt sammanblandande av fattigvårds- med pensionsförhållanden.

I enahanda riktning har Norsjö kommun uttalat sig.

Säffe köping påpekar, att det kommer att bliva två kommunala myndigheter

med ungefär samma uppgifter: pensionsnämnd och fattigvårdsstyrelse, och anser det

ligga nära till hands, att samhällets understödsverksamhet övertoges av en enda

styrelse.

Ordföranden i Bro sockens kommunalstämma i Uppsala län uttalar sig i samma

riktning.

I fråga om den föreslagna avvikelsen från den eljest gällande röstgrunden uttalar

Kungl. Maj.ls befallningshavande i Södermanlands län, att Kungl. Maj:ts befallningshavande

ej funnit densamma tillräckligt motiverad. Kungl. Maj:ts befallningshavande

anser det med skäl kunna befaras, att med det föreslagna röstsättet

pensionsnämnderna skulle i många distrikt få en väl ensidig sammansättning.

Kungl. Maj.ls befallningshavande i Jönköpings län finner ej heller tillräckliga

skäl för denna avvikelse föreligga,

Kungl. Maj.ls befallningshavande i Kronobergs län anser sig likaledes ej kunna

biträda denna avvikelse och erinrar om den betydande diskretionära befogenhet, som

inrymts åt pensionsnämnderna och som påkallar särskild uppmärksamhet vid deras

sammansättning. Kungl Maj:ts befallningshavande påpekar i detta sammanhang likheten

med taxeringsnämnderna och finner naturligt, att pensionsnämnderna tillsattes

i samma ordning som dessa.

Kungl. Maj.ls befallningshavande i Gävleborgs län ifrågasätter, om skäl föreligger

till undantag från de allmänna kommunala rösträttsreglerna. Den av kommittén

föreslagna röstberäkningen förekommer också i nya arbetarförsäkringskommitténs

förslag, säger Kungl. Maj:ts befallningshavande, men där hade kommunen icke ålagts

ansvar för försäkringsavgifterna, och vidare avsåg förslaget endast en viss samhällsklass,

lönearbetarna.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 90 höft. (Nr 126.)

16

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl May.ts Nåd. Proposition Nr 126.

Angående sättet för pensionsnämndens tillsättande yttrar .Kungl. Maj:ts befallningshavande

i Stockholms län, att Kungl. Maj :ts befallningshavande finner det vara

obehövligt, att ordföranden i pensionsnämnd och dennes suppleant förordnas av Kungl.

Maj:ts befallningshavande. Då enligt 27 § i lagförslaget för varje pensionsdistrikt

skall finnas ett av pensionsråaet förordna! ombud, anser Kungl. Maj:ts befallningshavande

det därigenom vara tillräckligt sörjt för så väl att det allmännas intressen

iakttagas som ock att åt pensionsärendens handläggning ägnas tillbörlig omsorg. Den

av Kungl. Maj:ts befallningshavande sålunda föreslagna anordningen anser Kungl.

Majrts befallningshavande dock möjligen giva anledning till att antalet ombud behöver

något ökas utöver vad kommittéförslaget förutsätter.

Kristianstads län. Ivetofta kommun uttalar, att ordförande och suppleant för

honom böra väljas av kommunalstämma och valet möjligen sedan underställas Kungl.

Maj:ts befallningshavandes prövning.

Kungl. May.ts befallningshavande i Alvsborgs län föreslår, att hälften av pensionsnämndens

ledamöter utses av statsmyndighet, detta för att trygga en sakkunnig

och oväldig prövning av pensionsfrågorna, så att icke kostnaderna för pensionstillägg

och understöd växa över hövan.

Kungl. May.ts befallningshavande i Norrbottens län anser, att, särskilt om

staten på av Kungl. Maj:ts befallningshavande föreslaget sätt skulle lämna ett större

bidrag till pensionstilläggen, den ändringen bör göras, att åt Kungl. Maj:ts befallningshavande

uppdrages att förordna utom ordförande och suppleant för honom även

en ledamot i pensionsnämnden jämte suppleant.

Jämtlands län. Häggenås kommun anser likaledes, att ordförande och suppleant

för honom bör utses av kommunen och ej av Kungl. Maj:ts befallningshavande, detta

med hänsyn till de stora å kommunen vilande skyldigheterna. Kungl. Maj:ts befallningshavande

kunde i stället förordna det i 27 § omförmälda ombudet.

Ragunda kommun anser, att val av pensionsnämnd med hänsyn till intresset av

detsamma ej bör överlämnas åt kommunalfullmäktige utan förrättas på allmän kommunalstämma

enligt lag om nämndemansval.

Slutligen har Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jämtlands län uttalat, att

Kungl. Maj:ts befallningshavande anser det möjligen låta sig göra, att pensionsnämnder

inrättas för större kommunala enheter än primärkommunerna, varigenom betingelsen

för opartiskhet väsentligt skulle ökas. Andra fördelar skulle härigenom också

ernås, såsom avlägsnande av slitningar och andra olägenheter, som eljest lätt kunna

tänkas uppstå genom de olika kommunala nämnder, som skulle finnas för utdelande

av understöd, dels i form av fattigvård och dels i form av pension.

21 §.

Kungl. May.ts befallningshavande i Södermanlands län anser, att bland de i

denna paragraf stadgade villkoren för valbarhet i pensionsnämnd även bör insättas,

att vederbörande skall råda över sig och sin egendom, varjämte bland giltiga skäl

för avsägelse enligt Kungl. Maj:ts befallningshavandes mening bör medtagas ålder

av fyllda 60 år.

Jämtlands län. Mörsils kommun har uttalat, att laga förfall enligt allmän lag

böra gälla också här.

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

23 §.

123

Kungl. Maj:ts befallning shav ande i Gävleborgs län yttrar, att, om ersättning

skall utgå, vilket Kungl. Maj:ts befallningshavande finner ganska tvivelaktigt, då i

intet fall tjänstgöring påkallas utom pensioneringsdistriktet, det förefaller Kungl.

Maj:ts befallningshavande bättre, att ersättningen stadgas skola utgå med ett för alla

nämnder lika belopp.

Magistraten i Halmstad ifrågasätter, huruvida icke annan ersättning än den här

föreslagna borde vara förenad med det besvärliga uppdraget som pensionsnämndsordförande.

I varje fall bör han enligt magistratens mening hava rätt till expensersättning

enligt § 26, därest han ej anlitar något biträde.

24 §.

Jämtlands län. Mörsils kommun anser, att bötesbeloppet 25 kronor bör sänkas

till 10 kronor.

28 §.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Gävleborgs län ifrågasätter, om det icke

kunde befinnas lämpligt, att, med bibehållande av stadgandet i övrigt, åt justitiekanslern

inrymdes befogenhet att, då det gällde det allmännas rätt, såväl själv anföra

som medgiva besvär mot pensionsrådets beslut i besvärsmål.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Hallands län anser, att bestämmelsen om

besvärsrätt för nämndens ordförande bör utgå i enlighet med principen att den, som

hos myndighet deltagit i prövning av en fråga, icke bör äga rätt att klaga över

samma myndighets beslut.

29 §.

Kungl. Maj ds befallningshavande i Stockholms län föreslår, att till tredje stycket

av 29 § fogas följande tillägg: »och ej heller om arbetsförmåga, där sökanden fyllt

67 år». Såsom skäl härför anföres, att förslagets fordran på företeende av upplysning

om arbetsförmåga även i det fall att sökanden fyllt 67 år och ansökningen endast

avser pension på grund av erlagda pensionsavgifter tillkommit med hänsyn till statistiken.

Då emellertid i detta fall sökandens större eller mindre arbetsförmåga är

utan betydelse för frågan om rätt till pension, vilken sökanden ovillkorligen är berättigad

att erhålla sedan han uppnått 67 års ålder, anser Kungl. Maj:ts befallningshavande

nämnda fordran icke kunna bibehållas.

30 §.

Kungl. Majds befallningshavande i Gävleborgs län gör anmärkning mot den

bestämmelsen, att pension icke utgår, där ej det beräknade totala beloppet uppgår till

6 kronor. Bestämmelsen står enligt Kungl. Maj:ts befallningshavandes uppfattning

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

i strid mot kommitténs princip, att envar pensionsberättigad skall oberoende av behovet

äga rätt åtminstone till det belopp, som enligt försäkringstekniska grunder motsvarar

värdet av de utav honom erlagda avgifterna. Därjämte skulle under övergångstiden

vissa äldre personer härigenom komma att åläggas avgiftsplikt utan att

för de erlagda avgifterna förvärva någon som helst pension.

Jämtlands län. Kyrkas och Bergs kommuner hava likaledes uttalat sig för borttagande

av sexkronorsgränsen.

31 §.

Kungl. Maj:ts loefältning shav ande, i Blekinge län anser, att bestämmelsen om

tiden, då beslut om minskning skall träda i kraft, bör förtydligas.

32 §.

Jämtlands län. Mörsils kommun anser, att andra stycket bör ändras därhän,

att pension må lyftas förskottsvis var tredje månad.

Vidare anser kommunen, att det bör göras beroende av pensionsrådets prövning,

huruvida pensionsbelopp, som ej lyftats inom ett år, sedan det till betalning förfallit,

skall vara förverkat.

33 §.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Malmöhus län framhåller, hurusom paragrafen

giver vid handen, att inbetalandet av pensionsavgifterna icke är grundläggande

för utbekommandet av pensionstillägget, den mest avsevärda delen av den blivande

pensionen. Kungl. Maj:ts befallningshavande anser det kunna vara fara värt, att en

sådan bestämmelse långt ifrån kommer att uppmuntra den enskilde till att avsätta

sina privata besparingar för förvärvande av den lilla avgiftspensionen.

Överhuvud taget finner Kungl. Maj:ts befallningshavande, att självhjälpsprincipen

kunde varit mera tillgodosedd i förslaget. Själva pensionstilläggets karaktär av understöd

finner Kungl. Maj:ts befallningshavande påfallande.

34 §.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Gottlands län tror icke, att förhoppningen

om frivilliga avgifter kan tillmätas någon betydelse.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Blekinge län anser, att sjunde stycket bör

omredigeras så, att tydligt framgår, att vederbörande mantalsskrivningskommun ej är

redovisningsskyldig för de försummade avgifter, varom förmäles i detta stycke.

Jämtlands län. Kyrkas kommun anser, att inga frivilliga avgifter böra förekomma,

och

Mörsils kommun förmenar, att fixt belopp för högsta frivilliga avgift för år bör

anges.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktryckeri, 1913-

s. 125 Kontrollera mot PDF

Bilaga till Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

125

Bilaga F.

Statistisk utredning för en del kommuner angående förhållandet

mellan de av ålderdomsförsäkringskommittén

föreslagna pensionstilläggen åt invalider över 60

år samt nuvarande fattigvårdsunderstöd åt

samma invalider.

Till belysande av bilagda översikt samt det sätt varpå siffrorna

erbållits meddelas följande.

Primärmaterialet utgöres av de genom ålderdomsförsäkringskommittén

insamlade uppgifterna angående personer över 60 år vid 1908

års ingång. De i översikten förekommande kommunerna, inalles 188

stycken, hava uttagits på måfå från samtliga län, dock så att därvid

erhållits representanter för såväl större som mindre kommuner, rena

jordbrukssocknar, skogssocknar samt socknar där befolkningen till större

eller mindre del är sysselsatt med industriellt arbete, socknar som kunna

anses höra till de mera skattetyngda samt sådana där skattetrycket varit

normalt eller ovanligt ringa. Städerna hava valts ur olika storleksgrupper,

mindre än 5 000 invånare, 5 000—15 000, 15 000—25 000

samt mer än 25 000 invånare. Av sistnämnda grupp hava samtliga

medtagits, enär av kommittén redan gjorda sammanställningar här erbjuda

tillräckligt utförligt material. Efter ungefär samma grunder som kommittén

behandlat det inkomna materialet ha åldringarna kommun för

kommun efter kön och civilstånd uppdelats i inkomstskatte- eller inkomstbevillningstaxerade

samt övriga. Dessa senare hava så fördelats efter

arbetsförmåga och invaliderna efter inkomst och åtnjutet understöd, allt

efter som detta erhållits endast från enskilda, endast från fattigvård

eller såväl från enskilda som fattigvård; fattigvårdsunderstödets belopp

har antecknats i varje särskilt fall. Åkta makar hava behandlats såsom

en enhet, vid inkomstberäkningen har upptagits makarnas sammanlagda

inkomst och beträffande ålder och arbetsförmåga har hänsyn tagits

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 90 käft. (Nr 126.) 17

s. 126 Kontrollera mot PDF

126 Bilaga till Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 126.

endast till mannens. I nnderstödsbeloppen för gifta män äro inräknade

hustrurnas understöd; gift man har räknats såsom understödd även i

det fall, då hustrun ensam uppgivits hava åtnjutit understöd. I översikten

hava i kol. 19 de bland ej inkomstskatte- eller inkomstbevillningstaxerade

förekommande fullt arbetsföra samt invalider utan understöd

sammanslagits, varjämte det ej ansetts nödvändigt att publicera den fördelning

efter inkomst, som för pensionstilläggens beräkning företagits.

Sagda beräkning av pensionstilläggen i enlighet med kommitténs

förslag hava företagits sålunda:

Såsom berättigade till pensionstillägg hava ansetts de ej inkomstskatte-

eller inkomstbevillningstaxerade åldringar över 60 år, som ej

voro fullt arbetsföra — annan arbetsförmåga än a -—, åtnjöto understöd

samt ej ägde inkomst utöver ett visst belopp alltefter invalidens kön och

civilstånd; och tilläggen hava ansetts utgå med följande medeltal.

Pensionstillägg i kronor

Egen inkomst,

Gifta

Ogifta

Ogifta

kronor

män

män

kvinnor

0

275

150

125

1—25

270

140

120

26—74

250

125

100

75—1.25

225

100

75

126—174

200

75

50

175—225

175

50

25

226—274

150

25

—

275—325

125

—

—

326—374

100

—

—

375—425

75

—

—

426—474

50

—

—

475 o. mer

25

—

—

Av ovanstående tablå och vad redan nämnts angående sättet att

beräkna äkta makars inkomst och arbetsförmåga torde framgå, att vardera

maken ansetts hava en inkomst lika med hälften av den gemensamma,

att hustru till pensionstilläggsberättigad även ansetts såsom

pensionär, samt att hennes eventuella pensionstillägg tillagts mannens.

Tilläggsberäkningarna i översikten lida sålunda av den oegentligheten,

att å ena sidan fullt arbetsföra kvinnor, gifta med invalida män,

ansetts såsom pensionärer, medan å andra sidan ingen hänsyn tagits till

invalida kvinnor, gifta med fullt arbetsföra män. Då, såsom framgår av

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Bilaga till Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

kommitténs betänkande del IV tab. 28, kombinationen mannen fullt

arbetsför — hustrun invalid är avsevärt vanligare än kombinationen

mannen invalid — hustrun fullt arbetsför, skulle sålunda vid föreliggande

undersökning kostnaderna för pensionstillägg åt åldringar vara för lågt

beräknade, huru mycket i varje socken är omöjligt att utan tidsödande

undersökningar avgöra. Dock torde, i betraktande av att makars sammanlagda

inkomst i genomsnitt är högre, då arbetsförheten är å mannens

sida, än då den är å hustruns, felet knappast vara av större betydelse.

Aven bör påpekas, hurusom, genom att hänsyn tagits endast till mannens

arbetsförmåga, kostnaderna icke blott för pensionstillägg utan även för

fattigvårdsunderstöd åt åldriga invalider blivit lägre än i verkligheten.

Ett förhållande, som någon enstaka gång kan medföra, att kostnaderna

för pensionstillägg bliva för lågt beräknade, är förekomsten av oanvändbara

uppgifter (jämför kolumnerna 20 och 21). På grund av det

relativt ringa antalet sådana samt svårigheten att företaga en sannolik

utproportionering har någon korrektion för oanvändbara uppgifter i regel

ej företagits. Endast i det fåtal fall, då desamma utgjort mer än 12 procent

av antalet ej inkomstskatte- eller inkomstbevillningstaxerade invalider,

har utproportionering företagits — dock ej för Stockholms stad. Då

samtliga dessa oanvändbara uppgifter avse ej taxerade personer, framför

allt invalider, och därav i stor utsträckning sådana som ej åtnjuta understöd

från fattigvården (jämför kolumn 2 och delvis kolumn 19) bliva för

de kommuner, där oanvändbara uppgifter förekomma, pensionstilläggskostnaden

någon gång för lågt beräknad ej blott absolut taget utan även

i förhållande till fattigvårdsunderstödet.

Mot den relaterade beräkningen av pensionstillägg torde måhända

slutligen göras den anmärkningen, att dylika tillägg ej tillerkänts de

på landsbygden rätt talrikt förekommande invalider, som ej åtnjuta

understöd i någon form, men vilkas inkomster enligt primäruppgifterna

understiga maximibeloppen för pensionstilläggs erhållande. I ålderdomsförsäkringskommitténs

betänkande föreskrives emellertid, att vid bestämmande

av den årsinkomst, som skall läggas till grund för beräkningen

av pensionstilläggets belopp, bland annat skall iakttagas, att i de fall,

där inkomsten helt eller till väsentlig del utgöres av naturaförmåner och

är tillräcklig för full om än torftig försörjning, årsinkomsten, även om

den efter de i orten gängse prisen skulle uppskattas till lägre belopp,

ändock ej må beräknas till mindre än 300 kronor för man och 250 kronor

för kvinna. I dylikt fall utgår således icke pensionstillägg. I

sagda betänkande heter det även, att bostad skall upptagas till minst

50 kronor. Vid föreliggande bearbetning har konstaterats, att närmare

s. 128 Kontrollera mot PDF

128 Bilaga till Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

hälften av dylika ej understödda invalider äro taxerade för inkomst

av fastighet, och deras inkomst har liksom i kommitténs utredningar ej

upptagits till mer än den efter bevillningsförordningen uppskattade

inkomsten, d. v. s. för jordbruksfastighet 6 procent och för annan fastighet

5 procent av taxeringsvärdet, ehuru den verkliga inkomster är avsevärt

högre. Vid bearbetningen gjorda anteckningar giva även vid handen,

att dylika invalider, om de ej äro upptaxerade för inkomst av

fastighet, ofta dock äga fritt husrum, och denna förmån har liksom vid

kommittéutredningen ej inräknats i inkomsten.

Då även en stor del av understödda invalider äro ägare av taxerad

fastighet eller utan att vara ägare av sådan fastighet äga fritt husrum,

samt då även av andra skäl de uppgivna inkomstsiffrorna ofta

måste anses för låga särskilt beträffande landsbygden (jfr kommitténs

betänkande, del II) och sålunda de här beräknade pensionstilläggen

understundom för höga, kan, om vederbörlig hänsyn tages till samtliga

relaterade faktorer, det slutomdömet fällas, att kostnaderna för pensionstillägg,

sådana de te sig enligt översikten, i allmänhet, vad landsbygden

angår, torde bra nära motsvara de verkliga förhållandena, särskilt gäller

detta, om man tager hänsyn ej till dessa kostnaders absoluta belopp

utan till deras förhållande till motsvarande fattigvårdskostnader. Därmed

vare dock icke sagt, att icke beträffande enstaka kommuner detta förhållande

i översikten kan vara i viss mån både för lågt och för högt

beräknat. Däremot torde beträffande städerna siffrorna för pensionstillägg

efter all sannolikhet vara något för låga. [Jämför t. ex. för de

större städerna översiktens uppgifter med de i kommitténs betänkande del

II, sid. 220 gjorda beräkningarna.] Det förhållandet att vid föreliggande

utredning av naturliga skäl ingen hänsyn kunnat tagas till den procentuella

förhöjningen av pensionstillägget för de högre avgiftsbetalarna är även

ägnat att i synnerhet för städerna göra siffrorna något missvisande.

Någon vidare kommentering av översikten är ej erforderlig för

dess egentliga ändamål, det att lämna svar på frågan huru de ifrågasatta

kommunala bidragen till pensionstillägg åt åldriga invalider skulle

komma att te sig inom olika socknar samt dessa bidrags förhållande

till nuvarande fattigvårdskostnader för samma invalider (jämför kolumnerna

11—17). Några sammanfattningar angående V3 och V4 pensionstillägg

i procent av fattigvårdsunderstöd torde däremot vara på sin plats.

Redan en blick på översiktens kolumner 16 och 17 är tillräckligt

för att konstatera den avsevärda växlingen i dessa procenttal, men även

hurusom desamma, vad V3 pensionstillägg angår, tyckas på landsbygden

ungefär lika ofta understiga som överstiga 100, medan de för städerna

s. 129 Kontrollera mot PDF

Bilaga till Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126. 129

I översikten upp-

Antal kommuner där Vj pensionstillägg i proportion till

fattigvårdsunderstödet utgjorde

Sum-

Procentiska

medeltal för

^3 pensions-

tågna kom- muner

under

50 °/o

50—75

7»

75—100

7°

100—125

7°

125—150

7°

150—175

7»

175—200

7»

över

200 °/o

ma,

kom-

muner

tilläggs för- hållande till

fattigvårds- understöd

Med under 500 inv.

2

1

1

2

i

2

4

13

145-76

500— 1 000 >

1

2

6

2

6

—

2

3

22

107-0 2

1 000— 2 000 »

2

10

10

12

8

i

—

4

47

93-59

2 000— 5 000 »

i

8

15

13

12

8

2

1

60

103-45

5 000—10 000 »

—

4

5

5

1

2

2

—

19

99-26

över 10 000 »

—

1

—

i

—

—

i

—

3

110-13

Samtliga landskom-

muner ...............

4

27

37

34

29

12

9

12

164

101-28

Samtliga stadskom-

24

44-40

muner ...............

6

10

7

1

—

—

—

—

Samtliga kommuner

10

37

44

35

29

12

9

12

188

58-03

Med utdebitering

pr fyrk:

0 öre

—

1

—

—

—

—

—

—

1

67-92

1— 10 »

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

11— 25 »

—

—

—

1

2

—

—

1

4

111-79

26— 50 »

1

6

3

8

—

5

4

3

30

103-0 2

51— 75 »

1

10

9

10

6

3

2

1

42

97-56

76—100 »

2

—

8

8

6

2

1

2

29

114-21

101—150 »

—

7

13

7

11

2

—

4

44

98-81

151—200 »

—

3

3

—

3

—

1

—

10

84-51

över 200 »

—

—

1

—

1

—

1

1

4

186-77

Samtliga landskom-

164

101-28

muner ...............

4

27

37

34

29

12

9

12

Samtliga stadskom- muner ...............

6

10

7

1

_

—

—

24

44-40

Samtliga kommuner

10

37

44

35

29

12

9

12

188

58-03

i allmänhet hålla sig kring 50- och 60-talen. — Överskådligare framträda

hithörande förhållanden i tabellerna här ovan och å sid. 130, som angiva

antalet kommuner inom olika procentgrupper med skillnad mellan land

och stad, och huru dessa grupper rekryteras från landskommuner av

olika storlek och utdebitering, samt slutligen även procentiska medeltal

för Vs Och 1U pensionstilläggs förhållande till fattigvårdsunderstöd.

s. 130 Kontrollera mot PDF

130 Bilaga till Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

I översikten upp-

Antal kommuner där 1/i pensionstillägg i proportion till

fattigvårdsunderstödet utgjorde

Sum-

Procentiska

medeltal för

p4 pensions- tilläggs för- hållande till

fattigvårds- understöd

tagna kom- muner

under

50 °/o

50—75

7°

75—100

7°

100—125

7°

125—150

7»

150—175

7»

175—200

7»

över

200 7»

ma

kom-

muner

Med under 500 inv.

_

3

1

2

3

4

13

109-33

500— 1000 »

2

7

6

2

2

—

—

3

22

80-3 7

1000— 2 000 »

9

13

14

7

—

2

1

1

47

70-19

2 000— 5 000 »

5

19

18

12

5

—

—

1

60

77-58

5 000—10 000 »

3

6

6

2

2

—

—

—

19

74-44

över 10 000 »

—

1

1

—

1

—

—

—

3

82-6 0

Samtliga landstorm

1

muner ...............

19

49

46

25

13

2

1

9

164

75-96

Samtliga stadskom-

muner ...............

14

9

i

—

—

—

—

—

24

33-30

Samtliga kommuner

33

58

47

25

13

2

1

9

188

43-5 2

Med utdebitering

pr fyrk

0 öre

-

1

--

—

—

—

—

—

1

50-96

1— 10 »

—

—

—

—

—

—

_

_

_

11— 25 »

—

—

2

i

—

—

—

1

4

83-8 5

26— 50 »

5

5

8

3

6

1

—

2

30

77-26

51— 75 »

7

13

12

6

3

—

1

—

42

73-17

76—100 »

2

8

12

3

2

—

—

2

29

85-66

101—150 »

3

17

11

9

—

1

—

3

44

74-11

151—200 »

2

4

1

2

i

—

—

—

10

63-38

över 200 >

—

1

—

1

i

—

—

1

4

140 os

Samtliga landskom-

muner ...............

19

49

46

25

13

2

1

9

164

75-96

Samtliga stadskom-

muner ...............1

14

9

1

—

—

—

—

_

24

33-30

Samtliga kommuner!

33 1

58

47

25

13

2

1

9 1

188

43-52

Det bör anmärkas, att siffrorna för städerna utom det att de i

genomsnitt äro för lågt beräknade (ifr sid. 128) ej heller kunna anses

representativa för rikets samtliga städer, i det att, som nämnts, bland

de 24 i översikten upptagna alla de större städerna med sina avsevärda

fattigvårdskostnader ingå.

Stockholm den 1 mars 1913.

Sven Oden.

s. 131 Kontrollera mot PDF

Bilaga till Kungl. Maj ils Nåd. Proposition Nr 126.

131

TABELLER

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Bilaga till Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 126.

Översikt av befolkningen över 60 år (utom gifta kvinnor) i en del

skulle te sig enligt älderdomförsäkrings
Anm:

I de gifta männens pensionstillägg och fattigvårdsunderstöd ingå även hustrurnas utan hänsyn till desammas ålder

A. Lands
-

1

2

3

4

3

6

7

8

9 1

10

Kommuner

I

e r s o

n e

r med

pen

sions-

med deras folkmängd den 1

jan. 1908

endast av

endast av

fattig-

såväl av enskilda som

samt utdebitering pr fyrk för i

enskilda

vården

av fattigvården

mantal satt jord år 1908

samt civilstånd

An-

Pen-

An-

Pen-

Fattig-

vårds-

An-

Pen-

Fattig-

vårds-

G. m. = gifta män

Og. m. = ogifta män

tal

sions-

tillägg,

tal

sions-

tillägg,

under-

stöd,

tal

sions-

tillägg,

under-

stöd,

Antal

j Og. kv. = ogifta kvinnor

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

Stockholms län.

j Forsmark

G. m.

1

225

1

225

80

_

_

_

2

Og. m.

1

150

1

150

180

—

—

_

2

1147 inv.

24 öre pr fyrk

Og. kv.

25

2 300

3

350

375

4

500

245

32

Summa

27

2675

5

725

635

4

500

245

36

Väddö

3 883 inv.

86 öre pr fyrk

G. m.

13

3120

_

_

_

3

825

381

16

Og. m.

10

1 500

9

1 350

1 507

2

300

no

21

Og. kv.

34

3 980

9

1 125

1465

3

375

150

46

Summa

57

8600

18

2475

2972

8

1500

641

83

Rådmansö

1 946 inv.

130 öre pr fyrk

G. m.

15

3 500

1

275

240

1

250

50

17

Og. m.

2

250

10

1 390

1441

1

150

50

13

Og. kv.

28

3 050

2

225

185

6

720

297

36

Summa

45

6 800

13

1890

1866

8

1120

397

66

Sorunda

2 788 inv.

97 öre pr fyrk

G. m.

18

4 275

7

1850

2 054

4

1 100

500

29

Og. m.

16

2180

5

650

560

3

450

128

24

Og. kv.

50

5 570

14

1 750

1 640

7

875

535

71

Summa

»i

12025

26

4 250

4254

14

2425

1163

124

G. m.

5

1 335

2

475

250

1

275

50

8

i u r i n g e

1 765 inv.

50 öre pr fyrk

Og. m.

12

1 655

3

400

421

Og. kv.

19

2 230

12

1 375

1 767

9

1 125

867

40

Summa

26

5 220

17

2250

2438

10

1400

917

63

Uppsala län.

H å t u n a

882 inv.

30 öre pr fyrk

G. m.

1

275

3

725

510

1

275

125

5

Og. m.

2

300

2

175

no

_

_

4

Og. kv.

14

1 640

13

1 575

1 974

2

250

55

29

Summa

17

2215

18

2475

2594

3

525

180

38

Tillinge

1 372 inv.

97 öre pr fyrk

G. m.

—

—

3

825

1 740

i

225

10

4

Og. m.

9

1 255

2

300

509

11

Og. kv.

17

1 785

11

1275

2 565

—

—

28

Summa

26

3 040

16

2400

4814

i

225

10 \

43

1) Personer med arbetsförmågan a samt ej understödda med annan arbetsförmåga än a, jfr ålderdomsförsälc
-

s. 133 Kontrollera mot PDF

Bilaga till Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

133

kommuner Tid 1908 års ingång ävensom dess pensionstillägg, sådant detta

kommitténs förslag, samt invalidernas understöd.

eller arbetsförmåga. — Den procentuella förhöjningen av pensionstillägget för de högre avgiftsbetalarna är ej medräknad.

bygd.

1 11

1

13

14

15

16

i?

18

1!)

20

21

22

tillä

g g- " r

d e r s

t ö d d

a

Personer utan

Oanvändbara

uppgifter

S

a in t

1 i g

a

Inkomst.

I °/o av ej

“inkomst- taxerade"

med

annan

Summa

Pensionstillägg, kr.

Fattig- vårds- under-

Fattig-

vårds-

1/

/ 3

1/

/ 4

skatte- eller in-

Övriga1)

summa.

ruin

Helt

1/

/it

under- stöd — llz

pensionstillägg i

komst-

bevill-

Antal

personer

1/3

stöd,

tillägg,

kr.

°/o av fattigvårds-

nings-

förmåga

kr.

understöd

taxerade

än a2)

|

450

150

113

80

10

31

43

300

100

75

180

3

12

1

10‘oo

18

3150

1050

787

620

1

25

—

—

58

3900

1300

975

880

-420

147-73

110''so

14

68

1

1''37

119

3 945

1315

986

381

33

151

200

3150

1050

788

1 617

17

102

_

__

140

5 480

1 827

1370

1 615

4

135

—

—

185

12575

4192

3144

3 613

-579

116''os

87.02

54

388

—

—

525

4 025

1341

1006

290

9

66

92

1 790

597

418

1491

4

36

_

53

3 995

1 332

999

482

1

41

—

—

78

9 810

3270

2453

2263

-1007

144‘eo

108''io

14

143

—

—

223

7 225

2 408

1 806

2 554

•

32

93

154 !

3 280

1093

820

688

.

6

46

_

__

76

8 195

2 732

2 049

2 175

8

62

—

—

141 |

18 700

6233

4675

5 417

- 816

115-06

86''30

46

201

—

—

371 i

2 085

695

521

300

5

27

40

2 055

685

514

421

5

15

_

35

4 730

1 577

1 183

2 634

2

13

—

—

55

8870

2957

2218

3355

398

88-14

66''u

12

55

—

130

1275

425

319

635

5

20

so

475

158

119

no

i

8

13

3 465

1 155

868

2 029

''

2

11

—

42

5 215

1 738

1304

2 774

1036

62-05

47-oi

8

39 | -

—

85

1 050

350

262

1 750

.

,

8

50

.....

62

1 555

518

389

509

.

3

19

_

33

3 060

1 020

765

2 565

O

19

—

—

50

5665

1888

1416

4 824

2936

39''u

29-35 1 14

88

-

—

145

ringskommitténs betänkande IT, sid. 54. 5) Arbetsförmåga a angiver full arbetsförhet.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 90 höft. (Nr 126.)

18

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Bilaga till Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

1

2

•i

4

5

«

7

8

9 1

10 1

K o m m u n e

r

P

e r s o

n e

med

pensions-

med deras folkmängd den 1 jan. 1908

samt utdebitering pr fyrk för i

mantal satt jord år 1908

samt civilstånd

G. m. — gifta män

Og. m. = ogifta män

Og. kv. — ogifta kvinnor

endast av

enskilda

endast av fattig- vården

såväl: av enskilda som

av fattigvården

An-

tal

Pen-

sions-

tillägg,

kr.

An-

tal

Pen-

sions-

tillägg,

kr.

Fattig-

vårds-

under-

stöd,

kr.

An-

tal

Pen-

sions-

tillägg,

kr.

Fattig-

vårds-

under-

stöd,

kr.

Antal

Dalby

G. m.

2

475

1

275

240

3

Og. m.

i

ISO

—

—

—

—

—

—

1

480 inv.

157 öre pr fyrk

Og. kv.

5

520

—

—

—

7

750

522

12

Summa

8

1145

—

—

—

8

1025

762

16

Danmark

G. m.

3

650

-

_

_

_

3

Og. m.

5

450

4

565

425

1

150

50

10

1109 inv.

41 öre pr fyrk

Og. kv.

16

1 700

12

1 500

1435

7

875

634

35

Summa

24

2800

16

2065

1860

8

1025

684

48

Älvkarleby

G. m.

24

5 975

1

270

170

4

1050

420

29

Og. m.

26

3 240

12

1800

2 040

1

150

60

39

9 59o inv.

49 öre pr fyrk

Og. kv.

124

13 785

20

2 500

3 490

—

—

—

144

Summa

174

23000

33

4570

5 700

5

1200

480

I 212

Dannemora

G. in.

14

3 200

_

__

_

_

_

14

Og. in.

16

1800

1

150

220

—

—

—

17

1 801 inv.

Og. kv.

51

5 240

1

100

190

2

225

170

54

26 öre pr fyrk

Summa

81

10240

2

250

410

2

225

no

85

H å 11 n ä s

G. m.

26

6 515

i

275

150

1

275

66

28

Og. m.

35

4 855

i

150

130

—

—

—

36

3 061 inv.

Og. kv.

79

8 210

4

500

569

4

500

343

80

84 öre pr fyrk

Summa

133

19 580

6

925

849

5

775

409

144

Södermanlands

län.

G. m.

3

775

4

725

349

7

Bergshammar

Og. in.

2

250

1

150

125

1

150

lo

4

621 inv.

Og. kv.

i

125

3

375

372

1

125

50

5

96 öre pr fyrk

Summa

6

1150

8

1250

846

2

275

125

16

Björkvik

G. m.

18

4195

3

825

676

5

1375

589

26

Og. m.

18

2 255

11

1 650

1 419

3

450

225

32

3 451 inv.

Og. kv.

57

6 400

15

1825

1863

4

475

267

76

96 öre pr fyrk

Summa

93

12850

29

4 300

3958

12

2300

1081

134

L u d g o

G. m.

6

1000

4

1000

800

3

Ilo

195

13

Og. in.

4

475

4

475

400

1

100

28

9

1 0i6 inv.

Og. kv.

18

1950

12

1 300

1 115

2

250

80

32

111 öre pr fyrk

Summa

28

3425

20

2 775

2315

6*

1125

303

54

‘)‘J) Se uot å sid. 132—133.

s. 135 Kontrollera mot PDF

Bilaga till Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

135

11 1

12 |

13 |

14 |

15 |

16 |

17

18 1

19

20

21

22

tillägg, un

d e r s

t ö d d

a

Personer utan

p ensionstillägg

Oanvändbara

uppgifter

Summa

summa-

rum

personer

s

a m t

1 i g

a

Inkomst- skatte- eller in- komst- bevill- nings- taxerade

Övriga1)

Antal

I 0/0 av ej

“inkomst- taxerade"

med

annan

arbets- förmåga

än a2)

Pensionstillägg, kr.

Fattig-

vårds-

under-

stöd,

kr.

Fattig- vårds- under- s töd—Vs

pensions- tillägg,

kr.

Va

Vt

Helt

7,

Vt

pensionstillägg i

°/o av fattigvårds- understöd

750

250

188

240

1

14

18

150

50

37

—

.

—

8

—

—

9

| 1270

423

318

522

1

•

—

9

—

—

21

2170

723

543

762

39

94''8S

71-28

1

31

—

—

48

650

217

163

•

6

25

—

—

34

1 165

388

291

475

■

3

15

1

4-5 5

29

4 075

1358

1019

2 069

2

13

1

2‘04

51

j 5 890

1963

1473

2544

581

77-ie

57''90

u

53

2

2 27

114

7 295

2 431

1824

590

143

83

3

5*08

258

5190

1 730

1 298

2 100

■

35

44

2

3*85

120

16 285

5 429

4 071

3 490

*

■

1

59

5

3*0 7

209

28 770

9 590

7193

6180

-3410

155-is

116-39

179

186

10

3'' 65

587

3 200

1 067

800

_

•

21

26

—

-

61

1950

650

488

220

6

10

—

-

33

5 565

1 855

1391

360

.

1

7

—

-

62

| 10 715

3572

2679

580

- 2992

615''86

461''9o

28

43

—

_

156

i 7 065

2 355

1766

216

.

13

57

—

—

98

5 005

1668

1251

130

—

25

—

—

61

j 9 210

3 070

2 303

912

2

29

—

—

in

21280

7093

5320

1258

-5 835

563''83

42289

15

in

270

1 500

500

375

349

4

15

26

550

183

138

200

2

6

1

11-11

13

625

209

156

422

2

15

—

—

22

2675

892

669

971

79

91''80

6890

8

36

1

286

61

6 395

2131

1599

1 265

.

9

109

7

9''09

151

4 355

1452

1089

1644

.

—

36

6

10-3 4

74

8 700

2 900

2175

2 130

•

3

19

12

11-21

no

19450

6 483

4 863

5 039

-1444

12866

96-äi

12

164

25

10-87

335

2 775

925

693

995

■

•

2

35

3

7*84

53

1050

350

263

428

5

13

2

10-53

29

j 3 500

1167

875

1195

2

12

4

10-26

50

j 7325

2442

| 1831

! 2618

| 176

! 93-28

| 69''9i

9

60

9

( 10-47

132

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Bilaga till Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

1

1 2

| 3

i ^

1 5

! 6

1 7

1 H

1 9

II io

Kommuner

P e r s o

n e

r med pen

sions-

med deras folkmängd den 1 jan. 1908

endast av

endast av

fattig-

såväl av enskilda som

samt utdebitering pr fyrk för i

enskilda

vården

av fattigvården

mantal satt iord år 1908

Fattig-

Fattig-

1

samt civilstånd

Pen-

Pen-

Gr. m. = gifta män

Og. m. = ogifta män

An-

tal

sions-

tillägg,

An-

tal

sions-

tillägg,

vårds-

under-

stöd,

An-

tal

sions-

tillägg,

vårds-

under-

stöd,

Antal |

Og. kv. = ogifta kvinnor

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

i

i

i J ä d e r

G. m.

13

2 675

1

275

334

1

275

112

15

Og. m.

7

925

9

1 300

1 289

ö

! 400

90

19

1 412 inv.

72 öre pr fyrk

Og. kv.

23

2 600

3

375

551

1 3

| 375

no

29

Summa

43

6 200

13

1950

j 2174

7

1050

312

63 |

0verselö

G. m.

6

1400

5

1275

1652

2

425

104

13 i

Og. m.

4

250

6

675

827

2

300

86

12

1 272 inv.

63 öre pr fyrk

Og. kv.

19

1 975

10

1 200

1 950

6

725

252

35|

Summa

29

3625

21

3150

4429

10

1450

442

60

Gryt

G. in.

8

1 775

_

_

1

275

220

9 1

Og. m.

5

650

5

750

730

2

300

135

12 |

1 648 inv.

68 öre pr fyrk

Og. kv.

22

2 575

4

500

600

7

850

388

33 |

Summa

35

5 000

9

1250

1330

10

1425

743

54

| Ytterenhörna

846 inv.

G. m.

8

1 775

1

225

72

9 i

Og. m.

3

450

3

425

216

1

150

69

7

Og. kv.

8

850

6

750

429

g

250

65

16 |

65 öre pr fyrk

Summa

19

3075

10

1400

717

3

400

134

32 \

Östergötlands län.

Kisa

3 744 inv.

63 öre pr fyrk

G. m.

27

4 025

8

1375

646

21

4 250

1 325

56

Og. m.

15

1 175

10

1450

1 522

5

625

260

30 !

Og. kv.

53

4 115

22

2 450

3 120

23

2 615

1319

98 1

Summa

95

9 315 \

40

5275

5 288

49

7 490

2904

184

Normlösa

708 inv.

60 öre pr fyrk

G. m.

Og. m.

3

1

745

125 i

5

1

1 220

150

298

100

~

—

—

8

2

Og. kv.

4|

400 j

6

725

493

_

—

—

10

Summa

«l

1270 i

12

2095 !

891

-

—

- 1

20

Ry s t a d

1 196 inv.

55 öre pr fyrk

G. m.

Og. m. |

;

725

150

2

3

500

450

450

450

1

275

150

6

4

Og. kv. 1

4|

450

n

1215

1241

1

125

96 |

16

Summa

#

1325 j

16

2165

2141

2

400

246

26 j

Å t v i d

4164 inv.

65 öre pr fyrk

G. m.

8

1875 i

5

950

530

13

3 225

1 421 |

26

Og. m.

27

3 625 |

5

550

367

6

900

422 1

38

Og. kv.

72

7 525 j

24

2 675

2 557

59

6 845

3 391

155 I

Summa j

107 |

13025 \

34 j

4175

3454 |

78

10970

5 234 |

219 |

x)ä) Se not ä sill. 132—133.

s. 137 Kontrollera mot PDF

Bilaga till Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 126.

137

! 11

12

13

14 |

15

16 |

17

18 1

19

20

21

32 |

tillägg, un

d e r s

t ö d d a

Personer utan

pensionstillägg

Oanvändbara

uppgifter

i

Summa 1

summa- |

rum

personer!

i

S

a m t

1 i S

a

Inkomst- skatte- eller in- komst- bevill- nings- taxerade

Övriga'')

Antal

I % av ej

“inkomst- taxerade“

med

annan

arbets- förmåga

än as)

Pensionstillägg, kr.

Fattig-

vårds-

under-

stöd,

kr.

Fattig- vårds- ■under- stöd-- Vs

pensions- tillägg,

kr.

1/

/ 3

1/

/ 4

Helt

1/

/ 3

7*

pensionstillägg i

°/o av fattigvårds- understöd

3 223

1075

806

446

7

30

2

7*14

|

54 j

2 625

875

656

1 379

•

i

15

o

O

10’71

38

3 350

1 117

838

661

i

25

R

10-87

60

it 200

3067

2300

2486

-581

123-37

92-53

9

70

10

9''so

152 i

3100

1034

775

1 756

9

34

_

56

1225

408

306

913

2

8

i

5-88

23

3 900

1300

975

2 202

.

2

17

—

—

54

8225

2 742

2056

4 871

2129

56-39

42-31

13

59

i

1-10

133

2 050

683

513

220

9

40

58

1 700

567

425

865

■

5

26

i

4-17

44

3 925

1308

981

988

■

1

20

8

16-33

62

7 675

2558

1919

2073

-485

123-m

92''57

15

86

9

8''49

164

2 000

667

500

72

■

■

7

35

1

2-86

52

1 025

341

256

285

■

•

1

9

—

—

17

1 850

617

463

494

■

.

—

10

3

10-31

29

i 875

1625

1219

851

- 774

190-95

143-34

8

54

4

&’26

98

i 9 650

3 217

2 413

1 971

#

.

26

100

182

i 3 250

1 083

812

1 782

•

9

46

7

10’45

92

9180

3 060

2 295

4 439

.

3

60

11

7-18

172

; 22080

7 360

5520

8192

832

89''si

67-38

38

206

78

5''39

446

1 965

655

491

298

■

5

14

_

—

27

275

92

69

100

*

—

10

-

—

12

j 1 125

375

281

493

■

*

3

14

-

27

3365

1122

841

891

-231

125-93

94-39

8

38

-

—

66

1 500

500

375

600

.

10

40

—

—

i 56

600

200

150

450

2

23

2

13-33

31

1790

597

448

1337

.

*

2

19

4

13-33

41

i 3890

1297

973

2387

1090

54-34

40''7B

14

82

6

8‘96

128

6 050

2 017

1 513

1 951

32

68

_

_

126

1 5 075

1691

1 269

789

•

4

23

—

65

17 045

5 682

4 261

5 948

3

29

—

187

| 28170

9 390

1 7043

| 8688

- 702

| 108-08

| 81''o7

39

120

i -

| —

J 378

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Bilaga till Kungl. Majtis Nåd. Proposition Nr 126.

1

»

3

4

5

B

7

8

9

10 |

Kommuner

1

e r s o

n e

r med

pen

i o n s-

med deras folkmängd den 1 jan. 1908

endast av

endast av

:attig-

såväl av enskilda som

samt utdebitering pr fyrk för i

mantal satt jord år 1908

samt civilstånd

G. m. —gifta män

Og. m. — ogifta män

enskilda

vården

av fattigvården

An-

tal

Pen-

sions-

tillägg,

An-

tal

Pen-

sions-

tillägg,

Fattig-

vårds-

under-

stöd,

An-

tal

Pen-

sions-

tillägg,

Fattig-

vårds-

under-

stöd,

Antal

Og. kv. = ogifta kvinnor

kr.

kr.

kr.

kr

kr.

R i s i n g e

G. m.

30

6 350

8

1 525

784

12

3 075

828

50

Og. m.

33

4 325

12

1 725

1580

7

925

348

52

7 143 inv.

43 öre pr fyrk

Og. kv.

107

12 025

14

1 600

1 660

25

3 050

828

146

Summa

no

22700

34

4 850

4 024

44

7 050

2004

248

Svanhals

G. m.

7

1500

_

_

2

550

160

9

Og. m.

4

525

3

400

225

2

300

200

9

1 063 inv.

65 öre pr fyrk

Og. kv.

17

1 875

3

375

300

16

1650

880

36

Summa

28

3900

6

775

525

20

2500

1240

54

Motala landskommun

G. m.

34

6 400

10

1 750

880

4

1 100

235

48

Og. m.

32

2 925

11

1 575

2 227

2

300

39

45

9 248 inv.

59 öre pr fyrk

Og. kv.

87

9 175

31

3 625

5 603

72

8 760

1991

190

Summa

153

18500

52

6 950

8 710

78

10160

2265

283

Kristberg

G. m.

17

4150

17

Og. m.

19

2 350

6

900

900

—

—

—

25

2278 inv.

34 pr fyrk

Og. kv.

32

3 875

10

1 250

1 500

2

250

85

44

Summa

68

10 375

16

2150

2400

2

250

85

86

Jönköpings län.

Barnarp

G. m.

5

1 050

1

125

50

4

975

545

10

Og. m.

2

175

1

150

160

1

150

70

4

2 555 inv.

Og. kv.

15

1 475

14

1275

1 134

8

1 000

480

37

41 öre pr fyrk

Summa

22

2 700

16

1550

1344

13

2125

1095

51

Visingsö

G. in.

2

545

_

_

_

1

250

24

3

Og. m.

4

535

1

150

100

1

150

24

6

1 267 inv.

42 öre pr fyrk

Og. kv.

16

1685

5

575

400

7

875

168

28

Summa

22

2765

6

725

500

9

1275

216

37

Säby

G- m.

17

3 845

14

3 350

1 277

14

3 750

821

45

Og. m.

20

2 615

13

1 875

1 466

20

2 975

890

53

5 780 inv.

56 öre pr fyrk

Og. kv.

41

4 350

31

3 650

3 265

25

3120

852

97

Summa

78

10810

58

8875

6 008

59

9 845

2563

195

Korsberga

G. m.

4

945

6

1 570

1 150

_

_

_

10

Og. m.

7

775

8

1 175

1630

2

250

250

17

1459 inv.

55 öre pr fyrk

Og. kv.

8

710

15

1850

3 170

11

1340

1735

34

Summa

19

2430

29

4 595

5 950

13

1590

1985

61

*)2) Se not å sid. 132—133.

s. 139 Kontrollera mot PDF

Bilaga till Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 126.

139

1 11 i

12 !

13 |

14 !

15

16 J

17

18 |

i9 i

20 |

21

22

tillägg, un

d e r s

t ö d d a

Personer utan

pensionstillägg

Oanvändbara

uppgifter

Summa

summa-

rum

personer

s

a m t

1 i g

a

[nkornst- skatte- eller in- kom st- be-vill- nings- taxerade

Övriga'')

Antal

I o/o av ej

‘inkomst- taxerade"

med

annan

arbets- förmåga

än aö)

Pensionstillägg

, kr.

Fattig-

vårds-

under-

stöd,

kr.

Fattig- vårds- under- stöd — Va

pensions- tillägg,

kr.

1/ i

/s 1

V*

Helt

1/

/3 |

V,

pensionstillägg i

°/o av fattigvårds- understöd

10 950

3 650

2 737

1612

*

107

145

2

1*72

304

6 975

2 325

1744

1928

35

54

2

2''44

143

16 675

5 558

4 169

2 488

*

6

51

6

3*87

209

34 600

11533

8650

6 028

- 5 505

191-32

143-so

148

250

10

2-eo

656

2 050

684

513

160

4

30

_

43

1 225

408

306

425

2

11

1

4-76

23

3 900

1300

975

1 180

—

15

—

—

51

7175

2392

1794

1765

-627

135-52

101 ''64

6

56

1

1*01

117

9 250

3 083

2 313

1 115

.

*

151

136

6

4-51

341

4 800

1 600

1200

2 266

•

28

73

11

10-68

157

21560

7 187

5 390

7 594

8

113

40

14-71

351 |

35 610

11870

8903

10 975

-895

108-15

81-12

187

322

57

11''22

849

4 150

1383

1037

_

.

.

8

76

2

5-41

103

3 250

1083

813

900

—

25

4

11-43

54

5 375

1 792

1344

1585

3

26

8

15-09

81

12 775

4 258

3194

2485

-1 773

171-35

128''53

11

127

14

11-SO

238

2 150

717

538

595

.

25

29

64

475

158

119

230

3

14

1

6''25

22

3 750

1 250

937

1 614

■

l -

21

—

—

58

6 375

2125

1594

2439

314

87-is

65-35

28

64

1

1*15

144

795

265

199

24

•

2

44

_

_

49

835

278

209

124

i

15

—

—

22

3 135

1045

783

568

2

36

-

—

66

4 765

1588

1191

716

- 872

221-79

166-34

5

95

—

—

137

10 945

3 648

2 736

2 098

*

.

51

! 107

10

8-13

213

7 465

2 488

1867

2 356

•

14

33

2

2-41

102

11 120

3 707

2 780

4117

6

40

23

14-38

166

29530

9 843

7 383

8571

-1212

114-04

85-54

71

180

35

10''20

481

2 515

838

629

1 150

7

53

_

_

70

2 200

734

550

1 880

5

30

—

—

52

3 900

1 300

975

4 905

•

i -

28

—

—

62

8615

2872

2154

j 7935

! 5 063

i 36''i9

| 27-15

i 12

i in i -

- i 184

s. 140 Kontrollera mot PDF

140 Bilaga till Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 126.

1

I 2

1 3

1 1

1 5

\ «

1 7

1 8

1 9

II 10

Kommuner

1

e r s o

n e

r m e c

pen

s i o n s-

med deras folkmängd den 1 jan. 1908

samt utdebitering pr fyrk för i

endast av

enskilda

endast av fattig- vården

såväl av enskilda som

av fattigvården

mantal satt jord år 1908

samt civilstånd

G. m. = gifta män

Og. in. = ogifta män

Og. kv. = ogifta kvinnor

An-

tal

Pen-

sions-

tillägg,

kr.

An-

tal

Pen-

sions-

tillägg,

kr.

Fattig-

vårds-

under-

stöd,

kr.

An-

tal

Pen-

sions-

tillägg,

kr.

Fattig-

vårds-

under-

stöd,

kr.

Antal

H u 11 s j ö

1 631 inv.

120 öre pr fyrk

G. m.

12

2 645

3

725

380

15

Og. m.

4

500

1

150

180

—

_

_

5

Og. kv.

39

4 165

20

2 325

2 545

6

750

350

65

Summa

55

7310

24

3200

3105

6

750

350

85

Norra Ljunga

G. m.

8

1 125

2

500

450

2

475

184

12

Og. m.

3

275

2

125

105

2

200

27

7

1 10a inv.

40 öre pr fyrk

Og. kv.

13

975

2

125

93

ii

1 150

722

26

Summa

24

2375

6

750

648

15

1825

933

45

Långaryd

G. m.

19

4 720

5

1225

1 050

7

1 750

345

31

Og. m.

10

1 380

6

800

660

3

440

65

19

3 610 inv.

64 öre pr fyrk

Og. kv.

29

3 350

16

1 950

2100

10

1 195

245

55

Summa

58

9450

27

3975

3810

20

3385

655

105

Kulltorp

G. m.

2

375

2

545

570

3

825

210

7

Og. m.

4

425

—

—

—

2

300

120

6

1 296 inv.

74 öre pr fyrk

Og. kv.

12

1240

6

745

910

4

500

170

22

Summa

18

2040

8

1290

1480

9

1625

500

35

D a n n ä s

503 inv.

93 öre pr fyrk

G. in.

6

1300

1

175

42

7

Og. in.

3

300

2

275

150

—

_

_

5

Og. kv.

5

450

10

1 200

930

1

125

62

16

Summa

14

2050

13

1650

1122

1

125

62

28

Kronobergs län.

Södra Sandsjö

2 490 inv.

60 öre pr fyrk

G. in.

6

1 350

5

1050

475

7

1875

458

18

Og. m.

5

630

6

700

159

2

300

126

13

Og. kv.

14

1 545

18

2 070

1 275

22

2 750

1187

54

Summa

25

3525

29

3820

1909

31

4925

1771

85

U r å s a

699 inv.

131 öre pr fyrk

G. m.

3

625

2

450

300

5

Og. m.

2

300

i

125

120

—

_

_

3

Og. kv.

5

375

5

550

534

5

625

452

15

Summa

10

1300

8

1125

954

5

625

452

23

Algutsboda

4 787 inv.

56 öre pr fyrk

G. m.

13

2 915

9

1 900

756

6

1 575

800

28 j

Og. m.

10

1025

It

1430

1 148

4

600

228

25 1

Og. kv.

39

3 765

37

3 995

3 037

19

2 375

1089

95 !

Summa |

62

7 705

57 j

7 325

4 941

29

4 550

2117 I

148 i

1) 2) Se not å sid. 132—133.

s. 141 Kontrollera mot PDF

Bilaga till Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

141

ii !

12

18

14:

15 |

16

17 1

18 1

19

2°

21

22

tillägg, un

d e r s

född a

Personer utan

pensionstillägg

Oanvändbara

uppgifter

Summa

summa-

rum

personer

s

a m t

1 i g

a

Inkomst- skatt e- eller in- komst- bevill- nings- taxerade

Övriga x)

Antal

I % av ej

“inkomst- taxerade"

med

annan

arbets- förmåga

än a2)

Pensionstillägg, kr.

Fattig-

vårds-

under-

stöd,

kr.

Fattig- vårds- under- stöd — Va

pensions- tillägg,

kr.

Vs j

Vs

Helt

1 :

/S

V4

pensionstillägg i

°/o av fattigvårds- understöd

3 370

1 123

842

380

2

52

69

650

217

163

180

•

1

23

—

—

29

s 7 240

2 413

1810

2 895

•

—

18

—

—

83

! 11260

3 753

2815

3455

-298

108''63

81-48

3

93

-

181

2 100

700

525

634

14

37

—

63

600

200

150

132

5

16

—

—

28

2 250

750

563

815

3

21

—

50

4 960

1650

1238

1581

-69

104 36

7830

22

74

-

—

141

7 695

2 565

1 924

1 395

.

11

113

3

2-7S

158

2 620

873

655

725

3

38

2

4*17

62

6 495

2165

1624

2 345

‘

1

56

7

6-60

119

[ 16810

5603

4 203

4 465

-1138

125-49

94-13

15

207

12

4''ö8

339

1 745

582

436

780

.

3

70

—

—

80

725

242

181

120

•

—

15

—

—

21 j

2 485

828

622

1080

1

38

1

1''72

62

4 955

1652

1239

1980

328

83-43

62ss

4

123

1

0''69

163

1 475

492

368

42

.

—

20

—

—

27

575

191

144

150

—

8

—

—

13

1 775

592

444

992

''

—

11

—

—

27

3825

1275

956

1184

- 91

107-69

80-74

39

67

4 275

1425

1069

933

*

.

8

90

i

1*12

117

1 630

543

408

285

•

.

2

18

3

10-31

36

6 365

2122

1 591

2 462

•

•

—

33

5

5-81

92

12270

4 090

3 068

3 680

! -410

11114

83-37

10

141

9

4-41

245

1075

358

269

300

.

■

4

15

2

14-29

26

425

142

106

120

•

1

6

—

—

10

1550

517

388

986

•

.

—

7

2

10-53

24

3050

1017

763

1406

389

72-33

54-37

5

28

4

976

60

6 390

2130

1598

1 556

17

1

171

4

3*86

220

3 055

1019

764

1376

■

4

58

9

; 13-85

96

10135

3 378

2 533

4126

.

•

1

98

1 6

3-51

200

19 580

| 6 527

4 895

| 7 058

j 531

j 92-48

! 69-35 \ 22

| 327

[ 19

j 5-35

516

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 90 höft. (Nr 126.) 19

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Bilaga till Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

1

2

3

4

6

7

\ 8

9

\ 10

Kommuner

P

e r s o

n e

r med

pen

i o n s-

med deras folkmängd don 1

ian. 1908

endast av

endast av

fattig-

såväl av enskilda som

samt utdebitering pr fyrk för i

enskilda

vården

av fattigvården

mantal satt jord år 1908

Fattig-

Fattig-

j

samt civilstånd

Pen-

Pen-

Pen-

G. m. — gifta män

Og. m. — ogifta män

An-

tal

sions-

tillägg,

An-

tal

sions-

tillägg,

vårds-

under-

stöd,

An-

tal

sions-

tillägg,

vårds-

under-

stöd,

Antal

Og. kv. — ogifta kvinnor

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

J ä t

G. m.

6

1 400

1

225

loo

_

7 ;

Og. m.

4

350

6

865

638

1

150

100

n

896 inv.

183 öre pr fyrk

Og. kv.

11

1 190

10

1 225

1 094

7

870

545

28

Summa

21

2 940

17

2315

1832

8

1020

645

46

M o e d a

2 891 inv.

42 öre pr fyrk

G. m.

3

725

4

1 025

9.86

_

_

7

Og. m.

5

525

8

1025

895

—

—

—

13

Og. kv.

15

1 520

29

3 440

3198

2

225

124

46

Summa

23

2770

41

5 490

5 029

2

225

124

66

Markaryd

4 359 inv.

71 öre pr fyrk

G. m.

5

1 220

9

2 125

1244

3

750

270

17

24

Og. in.

9

1 170

11

1 515

1 250

4

575

198

Og. kv.

33

3 685

26

3 025

3 228

8

1 000

618

67

Summa

47

0 075

46

6 665

5 722

15

2325

1086

108

T o r p a

1 266 inv.

104 öre pr fyrk

G. m.

10

2 345

1

225

70

1

275

192

12

Og. m.

7

965

2

275

157

2

300

142

11

Og. kv.

16

1865

5

550

465

i

125

40

22

Summa

33

5175

8

1050

692

4

700

374

45

Kallnar län.

H j o r t e d

3 706 inv.

71 öre pr fyrk

G. m.

Og. m.

36

27

9 040

3 875

7

12

1 675

1 800

872

1 308

17

5

4 575

750

793

180

60

44

Og. kv.

69

8 365

31

3 825

3 320

30

3 700

945

130 ;

Summa

132

21280

50

7 300

5 500

52

9 025

1918

234

Virserum

2 937 inv.

47 öre pr fyrk

G. m.

14

2 865

2

450

144

7

l 815

581

23

Og. m.

10

1 450

6

740

365

i

150

90

17 !

Og. kv.

31

3 210

10

1 125

925

13

1 570

773

54

Summa

55

7525

18

2315

1434

21

3535

1444

94

Fager hult

2 502 inv.

100 öre pr fyrk

G. m.

Og. m.

7

4

1 675

550

5

3

1 125

300

486

240

2

3

550

450

141

156

14

10

Og. kv.

31

3 625

ii

1295

1 101

13

1625

714

55

Summa

42

5 850

19

2 720

1827

18

2625

1011

79

V i s s e f j ä r d a

G. m.

6

1 100

14

2 700

670

6

1525

405

26

Og. m.

9

1 165

12

1 475

1493

6

865

29,5

27

5 660 inv.

101 öre pr fyrk

Og. kv.

22

2 325

25

2 700

2 891

30

3 620

1 185

77

Summa

37

4 590

51

6 875

5 054

42

6010

1815

130

v)3) Se not å sid. 132—133.

s. 143 Kontrollera mot PDF

Bilaga till Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

143

11

'' rj

13 1

14 i

if> ;

it; j

17

is 1

19

20 |

21

22 j

t

illa®

g, u n

d e r s

ö d d ;

Personer utan

pensionstillägg

Oanvändbara

uppgifter

Summa

summa-1

rum j

personer j

S

a m t

1 i g

a

rikomst- skatte- eller in- komst

bevill- nings- taxerade

Övriga1)

Antal

I o/0 av ej

‘inkomst- uaxerade“

med

annan

arbets- förmåga

än a 2)

Pensionstillägg, kr.

Fattig-

vårds-

under-

stöd,

kr.

Fattig- vårds- under- stöd — Vö

pensions- tillägg,

kr.

Va

1 /

4

Helt

7.

1

4

pensionstillägg i

J/o av fattigvårds- understöd

1625

542

406

100 !

■ .

. 1

4

23

_ 1

;

341

1 365 1

455

341

738

—

7

—

18

3 285 1

1 095

822

1 639

. {

.

—

8

— 1

—

36

6 275 i

2092

1 569

2477

385

84-m

63ä4 1

38

-

—

88

1 750

583

437

936

•

13

88

—

108

1 550

517

388

895

2

26

—

—

41

5 185

1 728

1 296

3 322

2

52

4

5‘so

104

8485

2828

2121

5153

2325

54''8s

41-16

17

166

4

3-33

253

4 095

1 365

1 024

1 514

18

112

—

—

147

3 260

1 087

815

1448

•

11

61

—

—

96

7 710

2 570

1 927

3 846

12

83

—

—

162

15 065

5 022

3 766

6 808

1786

7377

55''ss

41

256

—

—

405

2 845

948

711

262

■

6

52

1

2-18

71

1 540

513

385

299

—

6

1

5*56

18

2 540

847

635

505

.

—

24

4

9-5 2

50

692''5

2308

1731

1066

1242

216-si

16238

6

82

6

5" 66

139

15 290

5 096

3 822

1 665

17

87

2

1*68

166 j

6 425

2 142

1606

1488

3

18

—

—

65 1

15 890

5 297

3 973

4 265

2

13

| —

—

145 |

37 605

12 535

9 401

7418

-5117

168as

126-73

22

118

2

0''62

376

1

5130

1 710

1283

725

30

90

—

—

143

2 340

780

i 585

455

■

*

.

15

36

—

—

68

5 905

1968

S 1476

1 698

.

13

54

—

—

121

13 375

i 4 458

I 3344

| 2878

I -1580

154''ao

I 116-19

58

j 180

—

—

332

1 3 350

1 117

838

627

■

.

8

! in

—

__

133

1300

433

325

396

•

•

2

40

—

—

52

6 545

2182

1636

1 815

•

•

•

1

74

2

1''94

132

1 11195

] 3 732

| 2 799

j 2838

I - 894

1 131-50

98-63

11

225

2

I 0''93

317

\ 5 325

1 775

1 331

\ 1075

•

!

15

212

6

5*oo

259

3 505

1 168

876

1 718

.

5

90

8

9-64

130

| 8 645

i 2 882

2162

4 076

•

.

•

4

| 112

20

| 14-29

213

1 17475

| 5 825

4 369

| 6 869

| 1044

| 84-80

| 63''co

[ 24

| 414

34

j 9-91

[ 602

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Bilaga till Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

1

i 2

3

1 i

5

1 «

1 7

8

1 9

It io !

K o in in u n e r

J e r s o

n o

r med pen

s i o n s-

[ med deras folkmängd den 1 jan. 1908

samt utdebitering pr fyrk för i

i endast av

| enskilda

endast av fattig- vården

j såväl av enskilda som

1 av fattigvården

mantal satt jord år 1908

samt civilstånd

i G. m. = gifta män

| Og. m. = ogifta män

Og. kv. = ogifta kvinnor

An-

tal

Pen-

sions-

tillägg,

kr.

An-

tal

Pen-

sions-

tillägg,

j kr.

Fattig-

vårds-

under-

stöd,

kr.

An- 1 tal

| Pen- 1 sions- tillägg,

kr.

Fattig-

vårds-

under-

stöd,

kr.

Antal

i S:t Sigfrid

721 inv.

123 öre pr fyrk

G. m.

Og. m.

Og. kv.

3

1

13

825

140

1 590

i

3

3

275

425

345

120

424

216

2

8

550

375

195

176

I j

6

4

19

Summa

17

2555

7

1045

760

5

925

371

29

Södra Möckleby

1 432 inv.

51 öre pr fyrk

G. m.

Og. m.

Og. kv.

5

6

17

875

675

1 485

2

2

5

400

175

620

150

65

625

8

2

10

695

300

950

175

140

875

10

10

32

Summa

28

3035

.9

1195

840

15

1945

1190

52 I

Gottlands län.

B j ö r k e

382 inv.

25 öre pr fyrk

G. m.

Og. m.

Og. kv.

2

225

11

—

—

—

-

—

_ j

2 j

Summa

2

225

—

—

—

—

—

2 1

! H e j n u in

290 inv.

94 öre pr fyrk

G. m.

Og. in.

Og. kv.

3

1

9

800

150

945

-

125

—

120

-

1

1

150

125

10

50

3

2

11

Summa

13;

1 895

1

125

120

2

275

60

16

i Bäl

162 inv.

158 öre pr fyrk

G. in.

Og. in.

Og. kv.

2 1

6 I

300

670

1

—

125

183

-

=

"?!

Summa

»I

970

1 ,

125

183

—

-

—

9

B u 111 e

347 inv.

73 öre pr fyrk

G. m.

Og. m.

Og. kv.

Summa

i

ii

250

140

200

1 |

100

—

75

2

_

525

167

3

1

3

4 1

590

1

100

75

2

525

167 |

7

Blekinge län.

i R a ni d a 1 a

2 833 inv.

Ilo öre pr fyrk

G. m.

Og. m.

Og. kv.

16

i2j

30 1

3 375

1 250

3 150

7 j

9 1

15 !

1 575

1065

1 775

396

792

1 330

4

18

1025

2 075 |

247 |

~ 1

955 |

27

21

63

Summa 1

58''!

7 775

31

4 415 1

2518

22 |

3100 1

1202

in

R ö d e b y

3 993 inv.

108 öre pr fyrk

G. m.

Og. m.

Og. kv.

22

12

63 i

5190

1 515

6 760

-

10

11

1 275 !

1 375 j

1 280 |

1980 |

4

1 !

21 |

1045

125 i

2 565 i

240

12

866

26

23

95

Summa |

97''

13465 j

21

2650 |

3260 i

26 |

3 735 |

1118 !

144

x)J) Se not ä aid. 132—133.

s. 145 Kontrollera mot PDF

Bilaga till Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

145

1 11

12

13

14

_ i»

a

16 ! 17

18

19

20

21

2 2

tillä

gg, unders

t ö d d

Personer utan

pensionstillägg

Oanvändbara

uppgifter

Summa

summa-

rum

personer

|

S

a m t

1 i g

a

Inkomst- skatte- eller in- komst- bevill- nings- taxerade

Övriga ’)

Antal

I % av ej

“inkomst- taxerade“

med

annan

arbets- förmåga

än a2)

| Pensionstillägg, kr.

Fattig-

vårds-

under-

stöd,

kr.

Fattig- vårds- under- stöd — Vs

pensions- tillägg,

kr.

V i V

Helt

1/

i 3

V*

pensionstillägg i

°/o av fattigvårds- understöd

1650

550

413

315

. ! .

5

37

48

565

188

141

424

5

11

_

20

2 310

770

577

392

4

11

-

—

34 |

4525

1508

1131

list

377

13333 j 100’oo

14

59

—

—

102

1970

657

493

325

18

21

49

1150

383

287

205

.

3

12

_

_

25

3 055

1018

764

1 500

2

11

2

5-26

47

6175

2058

1544

2030

-28

1013s 76''og

23

44

2

2''53

121

—

_

■

4

4

8

—

—

—

—

4

o

1

lOO-oo

7 ■

225

75

56

—

*

—

6

—

8 \

225

75

56

_

-75

oo ; oo

s

12

1

10’oo

23 |

800

267

200

_

.

1

11

300

100

75

10

*

1

2

_

5 1

1195

398

299

170

6

—

-

17 \

2295

765

574

180

- 585

425''oo \ 318''8‘j

2

15

—

-

33

—

—

—

_

.

2

7

9

300

100

75

—

_

3

5

795

265

199

183

''

—

1

—

—

8

1095

365

274

183

182

199''is | 149-73

2

11

—

-

22 ;

775

258

194

167

23

—

26

140

47

35

—

_

10

_

11

300

100

75

75

.

—

8

1

10-00

12

1215

405

304

242

163

167-36 125-ss

—

41

1

3-13

»

5 975

1992

1 494

643

11

84

1

1*6 1

123

2 315

772

579

792

• 1

3

21

3

9''3S

48

7 000

2 333

1 750

2 285

•

5

42

3

3‘so

113 ,

15290

5 097

3823

3 720

-1 377

137-02 i 102-77

19

147

7

4’05

284

6 235

2 078

1 559

240

11

152

189

2 915

972

729

1 292

4

44

2

5.83

73

10 700

3 567

2 675

2 846

3

51

5

4-oo

154

19 850

6 617

4 963

4 378

-2239

151" u | 113-36 J 18

247 | 7

3''03

416

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Bilaga till Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

1

I

•i l

3 !

i !

6 !

1 I

8 1

9 II

10 ]

r

p

e r s o

n e

m e d

p e n s

i o n s-

med deras folkmängd den 1 jan. 1908

samt utdebitering pr fyrk för i

mantal satt jord år 1908

samt civilstån d

G. m. = gifta män

Og. m. — ogifta män

Og. kv. = ogifta kvinnor

endast av

enskilda

endast av fattig- vården

såväl av enskilda som

av fattigvården

An-

tal

Pen-

sions-

tillägg,

kr.

An-

tal

Pen-

sions-

tillägg,

kr.

Fattig-

vårds-

under-

stöd,

kr.

An-

tal

Pen-

sions-

tillägg,

kr.

Fattig-

vårds-

under-

stöd,

kr.

Antal

G. in.

•

9

2 075

3

1350

432

4

1 045

425

19

T v i n g

Og. m.

9

1 150

6

775

372

6

875

336

21

3 530 inv.

110 öre pr fyrk

Og. kv.

17

1 925

19

1950

1020

22

2 750

987

58

Summa

35

5150

31

4 075

1824

32

4 670

1748

98 j

Ö1 j e h u 11

G. in.

5

1 040

2

500

200

1

275

184

8

Og. in.

7

875

4

525

272

—

_

—

11

1 833 inv.

150 öre pr fyrk

Og. kV.

15

1 755

7

775

562

4

500

174

26

Summa

27

3670

13

1800

1 034

5

775

358

45

G. m.

13

2 805

5

1 300

780

1

275

36

19 1

A r y d

Og. m.

14

1 750

4

590

387

4

540

259

22 1

2 807 inv.

105 öre pr fyrk

Og. kv.

31

3 375

10

1 075

914

13

1450

709

54

Summa

58

7 930

19

2965

2081

18

2265

1004

95 i

Jämshög

G. in.

18

4 350

8

1 850

628

2

550

161

28

Og. m.

20

2 575

14

1 825

1 389

2

275

95

36

5 609 inv.

69 öre pr fyrk

Og. kv.

87

10 225

29

3 335

2 572

10

1250

492

126

Summa

125

17150

51

7 010

4 589

14

2075

748

190

M j ä 11 b y

G. in.

24

5 025

7

1 500

1 086

2

500

175

33

Og. m.

24

3 075

10

1 350

1250

5

625

265

39

5 492 inv.

Og. kv.

74

7 775

24

2 425

2 226

27

3 275

1 647

125

no ore pr iyrK Summa

Kristianstads län.

122

15 875

41

5 275

4 562

34

4400

2 087

197

Riseberga

G. m.

13

2 500

2

500

300

—

—

—

15

Og. m.

30

3 715

18

2 650

2 307

—

—

—

48

3 838 inv.

65 öre pr fyrk

Og. kv.

72

7 335

12

1 500

1 524

2

250

272

86

Summa

115

13550

32

4 650

4131

2

250

272

149

Stenestad

G. in.

2

525

1

275

400

_

_

-

3

Og. m.

o

O

425

t -

___

—

1 -

—

3

665 inv.

120 öre pr fyrk

Og. kv.

15

1525

6

725

1040

2

250

120

23

Summa

201 2175

7

1000

1440

\ 2

250

120

29

Hjärnarp

G. in.

7

1 575

_

! _

—

7

Og. m.

5

665

5

i 750

600

—

—

—

10

1 763 inv.

51 öre pr fyrk

Og. kv.

27

2 845

1 14

1 750

1 795

—

—

41

Summa

.19

5 085

19

2500

2395

| —

—

! “

58

■)■) Se not å sid. 132—133.

s. 147 Kontrollera mot PDF

Bilaga till Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

147

1 11

!

1 13

14

15

16

17

18

19

20

21

22

tillä

gg, unders

t ö d d

a

Personer utan

pensionstillägg

Oanvändbara

uppgifter

Summa

summa-

rum

personer

S

a m t

1 i g

a

Inkomst- skatte- eller in- komst- be vill- nings- taxerade

Övriga *)

Antal

I °/o av ej

“inkomst- taxerade“

med

annan

arbets- förmåga

än a“)

Pensionstillägg, kr.

Fattig-

vårds-

under-

stöd,

kr.

Fattig- vårds- under- stöd —1/3

pensions- tillägg,

kr.

1/

3

Vi

Helt

1

V3

Vi

pensionstillägg i

°/o av fattigvårds - understöd

4470

1490

1 118

857

10

127

4

3-ss

160

2 800

933

700

708

1

50

1

73

6 625

2 209

1 656

2 007

2

64

8

7*02

132

13895

4 632

3474

3572

-1060

129-68

97-26

13

241

13

4''61

365

i 1815

605

454

384

■

•

Q

O

76

87

1400

467

350

272

1

22

_

34

8 030

1010

757

736

•

32

—

—

58

6245

2082

1561

1392

-690

149-57

112-1*

4

130

—

—

179

4 380

1460

1095

816

8

80

107

2 880

960

720

646

5

29

56

5 900

1 967

1475

1 623

•

1

44

—

—

99

j 13160

4 387

3290

3085

- 1302

142-20

106‘äs

14

153

—

262

6 750

2 250

1 688

789

.

28

161

1

1-3 7

218

4 675

1558

1 169

1484

.

.

4

66

1

1-64

107

14 810

4 937

3 702

3 064

•

■

•

3

76

7

4*55

212

26235

8 745

6 559

5 337

3408

163‘sä

122-90

35

303

3-13

537

7 025

2 342

1 756

1261

*

*

62

149

6

7*79

250

5 050

1 683

1 263

1515

.

.

4

79

1

1-35

123

13 475

4 492

3 369

3 873

2

112

1

0''56

240

25 550

8517

6 388

6649

1 868

128'' 09

96-or

68

340

8

2‘u

613

3 000

1000

750

300

39

94

1

149

6 365

2122

1 591

2 307

16

70

5

139

9 085

3 028

2 272

1 796

10

89

12

8-16

197

18450

6150

4 613

4 403

1 747

139''es

104-77

65

253

18

6''oo

485

800

267

200

400

O

28

34

425

142

106

—

,

.

1

23

_

_

27

2 500

833

625

1 160

.

—

21

—

—

44

3 725

1242

931

1560

318

79''62

59-68

4

72

—

—

105

1 575

525

394

—

16

60

83

1 415

472

354

600

■

.

1

39

50

4 595

1 531

1 148

1 795

•

8

48

—

—

97

7585

2 528

1896

2 395

133

105-55

79-16

25

147

—

230

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Bilaga till Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 126.

1

* ''

3

4

5

«

7 |

8

9 1

10 1

p

e r s o

ner med

p e n s

i o n s-

med deras folkmängd den 1 jan. 1908 j

samt utdebitering pr fyrk för i

mantal satt jord år 1908

samt civilstånd

G. m. = gifta män

Og. m. = ogifta män

Og. kv. = ogifta kvinnor

endast av

enskilda

endast av fattig- vården

såväl av enskilda som

av fattigvården

1

An-;

tal !

Pen-

sions-

tillägg,

kr.

An-

tal

Pen- |

sions- !

tillägg, ;

kr.

Fattig-

vårds-

under-

stöd,

kr.

An- j

tal ''

Pen-

sions-

tillägg,

kr.

Fattig-

vårds-

under-

stöd,

kr.

t

Antal j

G. m.

16

4 025

1

200

35

8

2 000

470

!

25 |

Osby

Og. m.

21

3 015

11

1540

1245

6

800

250

38

4421 inv.

45 öre pr fyrk

Og. kv.

72

8 275

18

2 145

1 950

22

2 715

883

112 |

Summa

109

15 315

30

3885

3230

36

5515

1603 i

175 1

G. in.

_

_

_

—

—

—

— !

R i n k a b y

Og. m.

2

250

2

300

300

—

—

—

4

914 inv.

Og. kv.

4

400

5

550

720

1

125

72 |

10

88 öre pr fyrk

Summa

6

650

7

850

1020

1

125

72

14

G. m

4

825

3

750

388

—

—

—

7

Everöd

Og. m.

2

300

—

- ''

2

300

216

4

1 386 inv.

100 öre pr fyrk

Og. kv.

20

2 140

4

475

556

4

475

395

28

Summa

26

3265

7

1225

944

6

775

611

39 !

G. m.

6

1 550

2

475

350

1

275

100

9 (

T r y d e

Og. m.

6

890

4

575

450

1

150

60

11

3127 inv.

40 öre pr fyrk

Og. kv.

29

3 295

2

250

250

4

495

180

35

Summa

41

5 735

8

1300

1050

6

920

340

55

Malmöhus län.

G. in.

2

475

*

I

o

Västra Klagstorp

Og. in.

2

225

—

_

—

—

—

—

938 inv.

43 öre pr fyrk

Og. kv.

12

1 025

2

250

244

—

—

14

Summa

16

1 7.25

2

250

244

-

—

18

G. m.

8

1 845

2

350

39

3

650

180

13

Svedala

Og. m.

3

450

2

250

265

3

450

228

8

4 387 inv.

38 öre pr fyrk

Og. kv.

so

3195

10

1 000

1 396

8

1000

452

48

Summa

41

5 490

14

1600

1700

14

2100

860

69

G. m.

6

1325

4

875

696

3

795

288

13

Väsby

Og. in.

7

865

5

675

744

1

150

60

13

3 700 inv.

53 öre pr fyrk

Og. kv.

! 19

2 020

! 9

i 845

942

, 10

1 195

480

38

Summa

i 32

4 210

18

j 2395

| 2382

14

| 2140

828

64

G. in.

! 2

\ 400

j _

■ _

_

j -

—

—

2

Vallkärra

Og. in.

2

200

| 2

300

300

1 —

—

—

4

858 inv.

31 öre pr fyrk

Og. kv.

9

1040

! 2

200

300

! —

—

—

11

Summa

1 13 j 1640

j 4

i 500

j 600

! —

| —

1 -

17

x) 2) Se not å sid. 132—133.

s. 149 Kontrollera mot PDF

Bilaga till Kung!. Maj ds Nåd. Proposition Nr 126. 149

11 i

13 |

13 |

14 |

13 1

16 1

17 !

18 !

19

20 |

21

22 I

i 1 1 ä g g, un

d e r s

lodda

Personer utan

pensionstillägg

Oanvändbara

uppgifter

Summa

summa-

rum

personer

S

\ m t

lig

a

inkomst-1

skatte- 1

eller in- komst- 1

bevill- i

nings- i

taxerade

Övriga1)

Antal

- °/o av ej

^inkomst- ;axerade“

med

annan

arbets- förmåga

än a2)

Pensionstillägg

kr. i

Fattig-

vårds-

under-

stöd,

kr.

Fattig- vårds- under- stöd— J/3

pensions- tillägg,

kr.

Va |

74

Helt

Va

v«

pensionstillägg i

»/o av fattigvårds- understöd

6 225

2 075 !

1556 i

505

1

1

27 j

142

2

3-03

196

5 355

1785

1339 |

1495

• 1

10

57

3

4-84

108

13135 !

4 378

3 284 i

2 833

. 1

.

4 !

89

19

12''50

224

21715 j

8238 i

6179

4 833

-3405

170-45

127-85

41

288

24

8ö7

528

i

_

.

7 1

20

—

—

27

550 1

184

137

300

4

9

—

—

17

1075 1

358

269

792

■

—

19

2

10''oo

31

1625

542

406

1092

550

49''63

37-18

11

48

2

6'' 25

75

1 575

525

394

388

.

.

7

33

_

—

47

600

200

150

216

—

17

—

—

21

3 090

1030

772

951

.

3

9

—

—

40

5 265

1 755

1316

1555

- 200

11286

84-63

10

59

-

—

108

2 300

767

575

450

27

87

2

2''82

125

1615

538

404

510

5

44

7

14''39

67

4 040

1347

1010

430

7

43

4

5-33

89

7955

2652

1989

1390

1262

WO’79

143-09

39

174

13

6''67

281

475

158

119

20

14

36

225

75

56

—

7

5

—

—

14

1275

425

319

244

4

9

—

—

27

| 1975

658

494

244

- 414

269-67

202-48

31

28

—

77

j 2 845

] 948

711

219

45

105

2

2-90

165

1 150

383

288

493

.

18

BO

—

—

86

1 5195

1 1732

1299

1 1 848

13

88

—

—

149

9190

j 3063

I 2298

2560

- 503

11965

89''77

76

253

2

1 0''82

400

2 995

! 998

749

1 984

59

67

2

4*17

141

1690

563

422

804

22

36

2

6*2 5

73

4 060

t 1354

j 1015

! 1422

26

102

6

5*50

172

8 745

: 2915

1 2186

i 3210

1 295

90’si

68’io

107

! 205

10

5 ''39

386

400

133

100

I _

\

15

23

—

—

40

500

167

125

1 300

■

5

16

—

1 —

25

1240

413

310

i 300

1 —

13

2

1 10-oo

26

2140

; 713 \ 535

| 600

-113

i 118-83

] 89’n

20

52 | 2

| 3-70 1 91

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 90 käft. (Nr 126.) 20

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Bilaga till Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

1

i 2

1 3

i t

1 5

1 6

1 7

1 s

1 9

II 10

Kommuner

5 e r s o

n e

r med pen

s i o n

med deras folkmängd den 1

lan. 1908

1 endast av

endast av

fattig-

I såväl av enskilda som

samt utdebitering pr fyrk för i

enskilda

1

vården

i

av fattigvården

mantal satt iord år 1908

! Fattig-

j Fattig-

samt civilstånd

1 Pen-

Pen-

t

G. m. = gifta män

Og. m. = ogifta män

An-

tal

sions-

tillägg,

An-

i tal

i sions- tillägg,

j vårds- under- stöd,

An- | tal

sions-

tillägg,

vårds- j under- stöd,

Antal

Og. kv. = ogifta kvinnor

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

Burlöv

G. in.

i 5

! 895

2

250

115

7

Og. m.

1 4

600

i 6

900

1 103

—

—

1 —

10

4 647 inv.

39 öre pr fyrk

Og. kv.

16

1 850

1 8

! 950

1 361

i

125

142

25

Summa

25

3 345

1 16

1 2100

2579

i

I 125

! 142

42

Gudmun torp

G. m.

1

225

1

175

20

_

2

Og. m.

2

280

1 7

1050

1 204

—

I -

9

1 297 inv.

50 öre pr fyrk

Og. kv.

12

1225

3

'' 375

516

2

1 250

88

17

Summa

15

1730

11

1600

1 740

i 250

88

28

S k i v a r p

G. m.

7

1 850

O

o

820

860

_

_

10

Og. m.

ii

i 555

3

450

500

_

_

14

2 071 inv.

46 öre pr fyrk

Og. kv.

34

4 080

3

375

480

1

75

35

38

Summa

52

7485

.9

1645

1840

1

75

35

62

Ilofterup

G. in.

2

375

_

2

Og. m.

2

200

2

300

276

2

300

120

6

561 inv.

81 öre pr fyrk

Og. kv.

10

1 195

1

125

145

2

250

120

13

Summa

14

1 770

3

425

421

4

550

240

21

Hallands län.

H i s h u 1 ta)

G. in.

8

1 875

1

250

100

1

97n

no

10

Og. in.

2

250

3

425

490

1

150

100

6

1 94B inv.

92 öre pr fyrk

Og. kv.

10

1 025

5

570

275

4

500

410

19

Summa i

20

3150

9

1245 :

865

6

925

680

35

G e t i n g e

G. in.

7 |

1 050

_

_ |

_

2

425

340

9

Og. m.

7

690

1

150

ISO !

2

250

170

10

1 361 inv.

48 öre pr fyrk

Og. kv.

27

1 975

_

— ;

11

1 145 I

915

38

Summa j

41

3 715

1

150 j

180 j

15 ;

1820 |

1425

57

Drängse red

G. m.

7

1 550 ,

6

1550

1 292 i

9 >

500 i

no

15

Og. m.

8:

1055

4

600 1

579 |

—

_

—

12

1 169 inv.

101 öre pr fyrk

Og. kv.

19 i

1945 |

16 1

1 920

2 025 !

6

750 1

607

41

Summa :

34 |

4550 j

26 ;

4 070 !

3896 |

*1

1250 |

717

68

U 11 a r e d

G. in.

9

400

1

200 |

20 |

_ 1

_ 1

3

Og. m.

2

200

1

150 j

192 1

—

- |

—

3

635 inv.

187 öre pr fyrk

Og. kv.

5 1

590 !

3

320 1

226 !

3

345

104

n

Summa j

9

1190 |

ö !

670 |

438 |

3 1

345 |

104

17

O ''-) Se not å sid. 132—133.

s) Häri ingår även den inom Kristianstads län belägna delen av kommunen.

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Bilaga till Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

i

h

12 !

13 1

14

15 1

16

17 |

18 j

19

20 ]

21 |

2 2 i

t

i 1 1 ä g

g, u dl

der st edda

Personer utan

pensionstillägg

Oanvändbara

uppgifter

Samt

1 i g

a

I

nkomst- skatte- eller in- komst- be vill- nings- axerade

I

o/o av ej

inkomst-

Summa j

summa- 1

;

Pensionstillägg,

kr.

Fattig- vårds- under- stöd,

kr.

Fattig- j

vårds-

Va j

Övriga1)

t

axerade“

med

ram

personer

''

I

Helt

i

Va

1/

/ 4

stöd — :/3

jensions- tillägg,

kr.

pensionstillägg i

/o av fattigvårds- understöd 1

arbets- förmåga

än a2)

1145

1500 !

2 925 1

382 ;

500

975 1

286 |

375 !

732

115

1103

1503

''. 1

i

73 i

21 |

14 1

18

20

33

1 !

5 |

3*33

10*oo

98

52 \

77 |

5570 j

1857

1393 !

2 721 |

864

68''ss |

51*19

108 |

71 |

6 1

5‘4ö

111 !

i

400 j

1330 1

1850 1

133 ;

443 |

617 !

100 i

332 !

463 1

20 i

1204 |

604

i

: |

7 ;

1 i

i !

50

33

29 1

_

59

43

47 :

;

3580

1193 ;

895

1828

635

65''ss

48-96

9

112

i

14»

2 670

2 005

4 530

890

668

1 510

667

501

1133

860

500

515

''

15

4

5

60

24

26

_

—

85

42

69

9 205

3068

2301

1875

1193

16363

12273

24

no

J.

375

800

1 570

125

267

523

94

200

392

396

265

.

•

3

1

16

7

13

_

21 \

13

27

2745

915

686

661

( 254

138 4 3

103-78

4

36

bl

2 400

| 825

j 2 095

800

275

698

600

206

1 524

270

590

; 685

.

.

4

4

78

1 31

53

5

2

9

6-11

5*41

13.24

97

43 \

81 !

1 5 320

j 1 773

| 1330

| 1545

| 228

114''7 6

86''n»

8

162

16

1 8*74

Ztll |

1 475

1090

| 3120

492

363

1040

\ 369

j 272

| 780

| 340

! 350

| 915

1

|

1

| *

5

1

3

25

1 11

11

"

—

39

22 !

52

i 5685

j 1895

| 1421

| 1605

j 290

1 118" 07

88’si

9

| 47

Ilo

| 3 600

| 1655

i 4 615

! 1200

552

| 1538

| 900

| 414

! 1154

\ 1402

i 579

2 632

1

j

1

1

*

| ‘

1

2

1

52

15

26

2

2

9*09

3*33

69

30

69

j 9 870

I 3290

| 2468

1 4 613

| 1323

71*32

53‘so

1

3

93

4

330

168

\ 600

1 350

1255

| 200

H7

1 418

150

87

314

j 20

; 192

1 330

''

1

1

1 ;

i

i

—

19

19

20

''

22

22

31

1 2205

| 735

| 551

j 542

! 193

| 135-61

i 101''oe

—

58 | -

1 -

| 7o

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Bilaga till Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

i I

10

Kommuner

med deras folkmängd den 1 jan. 1E

samt utdebitering pr fyrk för i

mantal satt jord år 1908

samt civilstånd

G. ro. - gifta män

O g. m. — ogifta män

Og. kv. = ogifta kvinnor

Personer med pension s
-

! endast av

endast av

fattig-

såväl av enskilda son

enskilda

vården

av fattig!

Tården

An

tal

Pen-

1

j Pen-

Fattig-

Fattig-

j

sions-

tillägg,

An

tal

sions-

tillägg,

vårds- under- stöd,

An

tal

sions-

tillägg.

vårds-

under-

stöd,

Antal

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

! 2

550

2

500

281

3

825

436

7

275

3

I 450

616

4

600

206

9

ii

1 165

16

[ 1900

2 924

18

2 250

956

45

i 15

1990

21

2850

3821

25

3675

! 1598

61

4

950

1 -

_

_

4

5

i 640

i 2

265

142

1

125

60

8

9

| 1000

! i

120

98

2

225

76

12

18

2590

3

385

240

3

350

136

24

1 22

5 375

*5

1300

885

4

1000

235

31

28

3 830

7

1 050

840

4

525

155

39

79

9 235

28

3 450

3 275

24

2 995

665

131

129

18440

40

5 800

5 000

32

4 520

1055

201

31

25

7 345

3 225

10

25

2 475

3 650

3 276

5 000

»

0

2 350

700

712

283

50

114

13 315

39

4 725

7 260 j

16

1 970

913

169

1V0

23885

74

10 850

15 536

30

5 020

1908

274 1

1

17

4 155

i

1050 |

1

705

3

825

259

1

24

16

2 165

4 ■

550 !

330

2 1

300 1

150

22

30

3 340

11

1295 |

1 140

21 1

2 600

1346

62

! 6.11

9 660

19

2895

2175 I

26

3 725

1 755

108

1 3

700

7

1

1 575

325

2 1

500

no

12

275

1 160

ii

1 565

1 105

2

300

no

15

10

16

1 895

1310

6 |

750

405 |

32

15

2135

34

5 035

2 740

10 1

1550

625

59

18

3 945

7

1620

928

1

225

Ilo

26

13

1 600

6

725

540

3

450

328 !

22

27

3 045

21

2 325

2156

10

1250

889 1

58

58

8590

34

4 670 j

3624

14

1925 !

1332

106

34

6 150

8

1300

984

13

3 120 I

1 496 jj

23

2 850

6

700

484

17

2 350

1 516 II

46

113

12 305

33 |

2 775 1

2 692 |

75

8 915 1

6 139 I

221

lvu 1

21305 |

47 |

4 775 |

4160 \105 \

14 385 |

9151 ||

322

Rolfstorp

1 177 inv.

160 öre pr fyrk

Nösslinge

663 inv.

145 öre pr fyrk

F j ä r å s

3 224 inv.

80 öre pr fyrk

G. m.

Og. m.

G. m.

Og. m.

Og. kv.

G. m.

Og. m.

Og. kv.

Summa

Göteborgs och Bohus län.

G. in.

Fässberg

7 221 inv.

57 öre pr fyrk

Romelanda

2 009 inv.

113 öre pr fyrk

Spekeröd

1 262 inv.

108 öre pr fyrk

Asknm

4 272 inv.

110 öre pr fyrk

Tanum

7 020 inv.

118 öre pr fyrk

Og. m.

Og. kv.

Summa

G. m.

Og. m.

Og. kv.

Summa

G. in.

Og. in.

Og. kv.

Summa

G. m.

Og. m.

Og. kv.

Summa

G. in.

Og. m.

J) 2) -Se not å sid. 132—133.

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

Bilaga till Kwngl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

11 1

12 i

It !

14 1

i& |

16 1

I'' I

ls

|

20 |

21 |

22

tillag

g, u n

d e r s

ödda

Personer utan

pensionstillägg

Oanvändbara

uppgifter

S

a m t

1 i g

a

nkomst- skatte- eller in- komst- bevill- nings- i

axeradej

C_°/o av cj

Summa

Pensionstillägg

''kr.

Fattig-

vårds-

under-

stöd,

kr.

Fattig-

vårds-

Va i

1

! 4

Övriga1)

Antal

taxerade14

med

rum ''i

personer

Helt

7s

i

Vt

under- stöd — 1ls

pensions- tillägg,

kr.

pensionstillägg i

Vo av fattigvårds- nnderstöd

arbets- förmåga

än a2)

1 875 1

1325

5 315 !

625 |

442 1

1771 i

469 j

331 1

1329

717 !

822

3 880

• ]

1

4 !

45

30

39

i

2 1

- !

3 i

4*3 5

8*6 6

58

39

87

8575 |

2838 1

2129

5 419

2581

52''37 |

39-29

4

114

5 |

3-07

184

j 950 |

1030

1345 1

317 j

343

448

238

257

336

202

174

i

* 1

I

15

10

9

19

18

21

3325

1108

831

376

732

294''es

221-ot

—

34

—

58

7 675

5 405

1 15 680

2 558

1 802

5 227

1919

1351

3 920

1 120

995

3 940

•

•

8

4

3

82

52

68

2

2''90

121

97

202

j 28760

9 587

7190

6 055

3532

158-33

118-74

15

202

2

0-66

.

420

12170

j 7 575

I 20 010

4 057

2 525

6 670

3 042

1894

5 003

3 988

5 283

8173

•

94

25

17

65

47

117

1

3

4

1-23

3-9 0

1-81

210

130

307

39 755

13252

9 939

17444

4192

75-97

56''9fi

136

1 229

8

2 it

| 647

6 030

! 3 015

7 235

2 010

1005

2 412

1 507

754

1809

964

480

2 486

.

1

i

.

7

61

35

40

1

1*18

93

57

102

16280

| 5 427

4 070

3930

-1497

j 138-09

103- so

7

j 136

1

0''41

252

! 2 775

2140

| 3 805

925

714

1268

694

535

951

435

1 215

1 715

•

I

I

;

3

3

50

30

13

• —

—

65

48

45

| 8720

2907

2180

3365

458

1 86''39

j 64-78

6

93

—

—

158

5 790

2 775

! 6 620

1930

925

2 207

1447

694

1 655

1043

868

3 045

■

1

1 :

*

11

11

| 73

3

2

3

4.76

3''90

no

62

91

15185

5 062

1 3 796

4 956

1 -106

102m

76''ös

22

130

5

270

263

1 10 570

5 900

j 23 995

3 523

1967

7 998

2 643

1475

j 5 998

2 480

2 000

t 8 831

■

|

39

6

6

| 181

104

133

2

6

1 21

l-oi

4*3 2

6-16

27 7

162

381

1 40 465

| 13488

| 10116

| 13311

\ -177

| 101‘33

| 76-oo

Öl

| 418

| 29

| '' 4''27

j 820

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Bilaga till Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

1

1 2

i

! i

! ^

t -

1 7

i s

1 9

II 1»

Kommuner

P e r s o

n e

r m e <

p e n

sions-

med deras folkmängd den 1 jan. 1908

endast av

endast av

fattig-

såväl av enskilda som

samt utdebitering pr fyrk; för i

enskilda

vården

av fattigvården

mantal satt jord år 1908

Fattig-

samt civilstånd

Pen-

Pen-

Fattig-

G. m. = gifta män

Og. m. = ogifta män

An-

tal

sions-

tillägg,

An-

tal

sions-

tillägg,

vårds-

under-

stöd,

An-

tal

sions-

tillägg,

vårds- under- stöd,

Antal

Og. kv. = ogifta kvinnor

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

G ullholmen

773 inv.

39 öre pr fyrk

G. m.

Og. m.

t 2

i

350

50

1

ISO

i _

250

1

125

18

2

3 |

Og. kv.

22

1850

1

- 125

150

1

125

90

24

Summa

25

2250

2

275

I 400

2

250

| 108

29

Älvsborgs län.

I H å 1 a n d a

1105 inv.

98 öre pr fyrk

G. m.

8

1 950

1

225

190

3

800

217

12

Og. m.

8

1050

5

715

500

2

300

i 133

15

Og. kv.

24

2 845

5

625

731

4

500

281

33

Summa

40

5845

it

1565

1421

9

1600

631

60

H o r 1 a

414 inv.

160 öre pr fyrk

G. in.

_

_

i

225

99

1

Og. m.

3

325

i

150

135

__

4

Og. kv.

4

465

5

575

598

1

125

54

10

Summa

7

790

7

950

832

1

125

54 1

15

0 r n u n g a

509 inv.

213 öre pr fyrk

G. m.

5

1300

1

200

15

_

6

Og. m.

1

150

—

1

150

30 |

2

Og. kv.

10

1 170

2

200

11.1

—

12

Summa

16

2620

3

400

126

1

150

30 j

20

Fr i s s 1 a

2 723 inv.

46 öre pr fyrk

G. m.

Og. m.

Og- kv.

18

4

33

3 475

450

3 425

2

11

300

1250

370

1695

2

2

9

500

240

895

180 j

120

693 1

20

8

53

Summa

55

7 350

13

1550

2065

13

1635

993

81

Vänga

474 inv.

201 öre pr fyrk

G. m.

Og. m.

Og. kv.

Summa

7

3

3

1835

325

275

1

2

275

250

205

330

=

8

3

5

13

2435 \

3

525

535

—

—

—

16

Redslared

481 inv.

250 öre pr fyrk

G. m.

Og. m.

2

3

540

375

2

2

470

275

220

160

2

450

so

6

5

Og. kv.

14

1 370

7

795

530

5

565

215 I

26

Summa

19 i

2285

ii

1540

910

7 |

1015

245 I

37

Frändefors

4 168 inv.

160 öre pr fyrk

G. m.

24

3 465

9

2 200

1 505

4

1100

405

37

Og. m.

10 1

1 480

12

1 715

1395

5

750

345 1

27

Og. kv.

41 |

5 025

45

5125

5 234

12 1

1500

890 i|

98

Summa

75 |

9 970

66

9040 j

8134

21 |

3350 |

1640 ||

162

*)s) Se not ä sid. 132—133.

s. 155 Kontrollera mot PDF

Bilaga till Kungl. Maj:ts .Vid. Proposition Nr 126.

155

1 11 i

12 i

13

14 |

13

16 j

17

is |

19 |

20 |

21 1

2 2

tillägg, un

d e r s

t ö d d a

Personer utan

pensionstillägg

Oanvändbara

uppgifter

s

a m t

1 i g

a

[nkomst- skatte- eller in- komst- be vill- nings- taxerade

: o/o av ej

‘inkomst- taxerade1*

med

Summa

summa-

rum

personer

Pensionstillägg, kr.

Fattig- j

vårds- 1

under- j

stöd,

kr.

Fattig- vårds- under- stöd — Va

pensions- j

tillägg,

kr.

Va 1

Va

Övriga *)

Antal

Helt 1

7.

1U

Pensionstillägg i

°/o av fattigv&rds- understöd

annan

arbets- förmåga

än a8)

350 i

325 i

2 100 i

117

108

700

8S

81

525

268

240

2

3

15

9

11

—

—

19 |

15 i

35 \

j 2775

925

694

508

417

182''o''j |

136si

5

35

69

2 975

2 065

| 3 970

992

688

1323

744

516

993

407

633

1012

4

34

19

29

3

4

3

9''«s

13-7 9

5-08

53 \

38 i

65 |

9 010

3 003

2253

2052

-951

146-35

109''80

4

82

10

8''40

156

225

475

1 165

75

158

389

56

119

291

99

135

652

*

■

1

22

9

5

3

20-oo

* 1

14 j

18 1

1865

622

466

886

264

70-so

52-60

2

36

3

7so

56 |

1 500

300

i 1370

500

100

457

375

75

343

15

30

in

—

25

15

15

—

31

17

27

3170

1057

793

156

-901

677-50

508''33

—

55

—

75 ;

3 975

! 990

[ 5 570

1 325

330

1857

994

248

1 392

180

490

2 388

■

■

•

16

4

2

29

14

33

—

—

65 [

26 \

88 |

| 10 535

3512

2 634

1 3 058

i - 454

) 114-85

86-1.3

22

76

—

—

179 i

\ 2110

325

| 525

704

108

175

528

1 81

131

205

330

1

•

•

3

1

16

9

14

—

27

13

19

2960

987

740

535

j -452

184-49

138-32

4

39

—

—

o9

1460

650

2 730

487

216

910

1 365

! 162

683

j 250

| 160

745

‘

•

2

1

23

5

19

—

—

31

11

45

4 840

i 1613

1210

1 1155

| -458

| 139'' 65

104-76

3

47

—

—

87

6 765

3 945

11 650

! 2 255

1 315

1 3 883

1691

j 986

2 913

j 1910

1740

6124

|

:

13

5

2

1S5

96

| 127

—

235

128

227

22360

| 7453

! 5 590

j 9 774

! 2321

s 76-36

| 57‘is | 20

; 408

—

1 -

590

s. 156 Kontrollera mot PDF

156 Bilaga till Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

1

1 *

1 8

1 *

! 5

1 8

1 7

1 «

1 o

II 10

Kommuner

P e r s o

n e

r med pen

s i o n s-

med deras folkmängd den 1 jan. 1908

samt utdebitering pr fyrk för i

endast av

enskilda

endast av fattig- vården

såväl av enskilda som

av fattigvården

mantal satt jord år 1908

samt civilstånd

1

G. m. = gifta män

Og. m. = ogifta män

Og. kv. = ogifta kvinnor

An-

tal

Pen-

sions-

tillägg,

kr.

An-

tal

Pen-

sions-

tillägg,

kr.

Fattig-

vårds-

under-

stöd,

la-.

An-

tal

Pen-

sions-

tillägg,

kr.

Fattig-

vårds-

under-

stöd,

kr.

Antal

i Ö d s k ö 1 d

1 108 inv.

97 öre pr fyrk

G. m.

Og. m.

Og. kv.

1 19

575

i 2 245

2

4

7

500

550

825

250

547

717

2

5

525

600

210

286

7

4

31

Summa

22

| 2820

;

13

1875

j 1514

7

1125

496

42

Skaraborgs län.

Finnerödja

2 847 inv.

94 öre pr fyrk

G. m.

Og. in.

Og. kv.

10

12

24

2 370

1 505

2 590

7

8

26

1 750

1 175

3195

810

760

2 828

3

5

8

825

730

975

230

218

298

20

25

58

Summa

46

6465

41

6120

4 398

16

2530

746

103

1 U n d e n ä s

4 491 inv.

50 öre pr fyrk

G. m.

Og. m.

Og. kv.

31

18

69

6 775

1 875

6 685

14

15

42

3 370

2 065

5 040

1 659

1 352

4 818

11

10

67

2 970

1 475

7 815

1 176

834

3 647

56

i lä

Summa

118

15 335

71

10475

7829

88

12260

5 657

277 |

Gredbäck

840 inv.

20 öre pr fyrk

G. in.

Og. m.

Og. kv.

3

1

15

675

140

1 725

1

2

8

275

300

950

120

180

660

1

1

275

120

90

100

1

5

3 I

24 j

Summa

19

2540

11

1525

960

2

395

190 j

32 \

i Rådene

258 inv.

66 öre pr fyrk

G. m.

Og. m.

Og. kv.

2

3

525

350

3

365

300

1

150

10

2

1

6

Summa

|

5

875

3

365

300

1

150

10

9

j K ä 1 v e n e

198 inv.

111 öre pr fyrk

G. m.

Og. in.

Og. kv. j

2

3

290

325 1

1

2

150

200

217

249

2

- 1

225

80 |

~ 1

O |

7 |

Summa i

5I

615 ;

3!

350

466

2

225

80 |

10 i

F1 o

1 825 inv.

120 öre pr fyrk

G. m.

Og. m. 1

Og. kv. J

4

5

5

950

625

475

1

4

5

14

925

700

1 590

267

715

1 220

7

1

12

1 700

100

1420

362

10

698

15 |

11

31

Summa

14

2050 1

23 1

3215

2202

20

3220

1070

57

Kyrkås

211 inv.

121 öre pr fyrk

G. in.

Og. m. |

Og. kv. j

2

i

475 ;

100

-

—

—

—

—

2 |

1 1

Summa j

3\

575 |

- !

. - I

~ 1

~ i

~ 1

- II

3 \

'')2) Sb not å sid. 132—133.

s. 157 Kontrollera mot PDF

Bilaga till Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 126.

157

1 11

12 |

13

u

15

16

17

18

19

so

21

2 2

t i 1 1 ii g g, u n

d e r s

t 8 d d

1

Personer utan

pensionstillägg

Oanvändbara

uppgifter

Summa

summa-

rum

personer

S

a in t

1 i g

a

Inkomst- skatte- eller in- komst- bevill- nings- taxerade

Övriga1)

Antal

I % av ej

“inkom st- taxerade1*

med

annan

arbets- förmåga

än a2)

Pensionstilläg,

?>

Fattig-

vårds-

under-

stöd,

kr.

Fattig- vårds- under- stöd — Va

pensions- tillägg,

kr.

7,

1/

■ 4

Helt

3 /

/ 3

V.

Pensionstillägg i

°/o av fattigvårds- understOd

j 1600

533

400

460

•

6

45

58

550

183

137

547

O

20

—

—

26

3 670

1 224

918

1003

•

•

—

35

9

4-65

68

5 820

1940

1455

2010

70

96''s2

7239

8

100

2

280

152

4 945

1648

1236

1*040

10

107

1

1*28

138

3 410

1 137

853

978

.

,

3

50

8

13-33

86

1 6 760

2 253

1690

3126

•

2

68

7

6-4 2

135

! 15115

5 038

3 779

5144

106

97-94

73-40

15

225

16

6''48

359

13115

4 372

3 279

2 835

,

■

26

154

5

3-8 2

241

5 415

1805

1 354

2186

•

7

61

6

7*14

117

19 540

6 513

4 885

8 465

1

58

13

5-96

250

38070

12690

9 518

13486

796

94-io

70''ös

34

273

24

5''54

608

1225

408

306

210

•

26

_

31

440

147

no

180

1

4

—

—

8

2 795

932

699

760

#

1

14

—

—

39

4460

1487

1115

1150

337

129-30

96 so

2

44

—

—

78

525

175

131

_

_

20

1

8-3 3

23

150

50

38

10

—

6

_

_ ''

7

715

238

179

300

—

4

—

10

1390

463

348

310

-153

149-35

112-26

—

30

1

3‘70

40

_

—

_

*

1

14

_

_

15

440

147

no

217

m

.

—

3

—

—

6

750

250

188

329

*

■

—

1

—

8

| 1190

397

298

546

149

7271

54’58

1

18

—

—

29

i 3 575

1 192

894

629

.

*

7

39

61

| 1425

475

356

725

.

*

2

24

—

—

37

3 485

1 161

871

1 918

.

3

15

1

2-78

50

8485

2828

2121

3272

444

86-43

64-32

12

78

1

1''0S

148

475

159

119

-

•

1

6

_

_

9

—

—

—

-

j -

3

—

—

3

100

33

25

-

—

9

—

—

10

575

r 192

144 | -

-- 192

1 ®

X

1

18

-

-

22

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 90 höft. (Nr 126.) 21

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Bilaga till Kung},. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

1

o

3

4

5

6

7

s

9

10 1

Kommuner

F

e r s o

n e

r med

pensions*-

med deras folkmängd den 1 jan. 1908

samt utdebitering pr fyrk för i

mantal satt jord år 1908

samt eivi1s t å n d

G. in. = gifta män

Og. m. = ogifta män

Og. kv. = ogifta kvinnor

endast av

enskilda

endast av fattig- vården

såväl av enskilda som

av fattigvården

An-

tal

Pen-

sions-

tillägg,

kr.

An-

tal

Pen-

sions-

tillägg,

kr.

Fattig-

vårds-

under-

stöd,

kr.

An-

tal

Pen-

sions-

tillägg,

kr.

Fattig-

vårds-

under-

stöd,

kr.

Antal

Forshem

G. m.

11

2 475

8

2 075

1 728

i

»

20

20

Og. in.

18

2190

3

425

410

—

—

21

1931 inv.

42 öre pr fyrk

Og. kv.

29

3 350

17

1950

1 570

10

1200

511

56

Summa

58

8015

28

. 4 450

3 708

11

1475

531

97

Värmlands län.

Fär neb o

G. m.

18

4 050

16

3 700

2 974

5

l 300

260

39

Og. in.

16

2165

16

2 250

2 132

3

450

151

35

4 810 inv.

97 öre pr fyrk

Og. kv.

55

6 400

74

7 350

7 307

42

5 075

1 282

171

Summa

89

12615

106

13300

12413

50

6825

1693

245

Nedre Ullerud

G. m.

6

1 375

1

275

254

3

Ilo

150

10

Og. m.

It

1715

14

2 075

1 778

1

125

25

29

3 410 inv.

55 öre pr fyrk

Og. kv.

35

3 875

18

2 150

2170

18

2 220

540

71

Summa

55

6965

33

4 500

4 202

22

3120

715

no

Säffle köping

G. in.

2

350

3

700

620

_

_

5

Og. m.

4

500

6

775

1130

i

150

ISO

11

1 814 inv.

51 öre pr fyrk

Og. kv.

24

2 475

12

1 325

1948

3

375

420

39

Summa

30

3325

21

2800

3698

*

525

600

55

G. in.

6

1 445

1

275

200

_

-

7

T veta

Og. m.

Og. kv.

6

840

4

600

720

1

150

100

ii

1 192 inv.

87 öre pr fyrk

26

2 590

7

775

1 045

5

550

520

38

Summa

38

4875

12

1650

1965

700

620

56

Blomskog

G. m.

5

1 270

1

250

60

i

200

225

7

Og. m.

5

680

o

300

356

4

580

329

il

1744 inv.

77 öre pr fyrk

Og. kv.

27

3185

12

1450

2 820

7

875

485

46

Summa

37

5135

15

2000

2 736

12

1655

1039

64

L y s v i k

G. in.

21

5 315

_

__

5

1 375

910

26

Og. m.

36

4 700

9

1350

2 205

7

950

485

52

3498 inv.

113 öre pr fyrk

Og. kv.

92

10 710

10

1225

2 245

23

2 850

1 095 j

125

Summa

149

20 725

19

2575

4450

35

5175

2490

203

G. m.

6

1 375

It

2 500

1 250

4

1 025

270 1

21

Östmark

Og. in.

8

1 175

18

2 525

3 000

4

590

330

30

4068 inv.

125 öre pr fyrk

Og. kv.

29

3 360

43

4 900

6 683

It*

. 2 250

1115

91 !

Summa

43

5 910

72

9 925

10 933

27

3865

1715 |

142 !

'') 2) Se not å sid. 132—133.

s. 159 Kontrollera mot PDF

Bilaga till Katigt: Maj ds Nåd. Proposition Nr 126.

159

S 11

12

13

u

15

16

17

18

19

20

21 |

2 2

tillä

& ■ unders

Udd

a

Personer utan

Oanvändbara

unnp-ifter

S a

m t

1 i g

a

Inkomst-

skatte-

.

I o/o av ej

Summa

Fattig-

V»

V,

summa-

Pensionstillägg, kr.

Fattig-

eller in-

taxerade11

rum

värds-

under-

und er- stöd—Vs

komst-

bevill-

Övriga x)

Antal

med

annan

pensionstillägg i

personer

Helt

Vs

''■1

stöd,

°/o av fattigvårds-

nings-

förmåga

kr.

\r.

understöd

taxerade

än

4 825

1608

1206

1 748

■

14

49

83

2 815

872

654

410

•

4

17

—

42

8 500

2 167

1 625

2 081

•

25

_\

—

81

13 940

4 647

3485

4239

-408

109''c,s

82si

18

91

—

206

9 050

3 017

2 263

3 234

■

49

119

207

4 865

1621

1216

2 283

15

67

— . .

■ —.

117

18 825

6 275

4 706

8 589

2

52

—

—

225

32 740

10 913

8185

14106

3193

7736

8-02

66

238

—

—

549

2 425

808

606

404

39

45

_

__

94

3 915

1 305

979

1803

-

11

44

8

13* 5 6

92

8 245

2 749

2 061

2 710

—

51

8

8-33

130

14585

4 862

3 646

4917

55

98-88

74-15

SO

140

16

8 47

316

1050

350

263

620

29

21

_

_

55

1425

475

356

1 310

9

12

—

—

32

4175

1392

1044

2 368

*

2

29

1

1-67

71

6 650

2217

1663

4 298

2081

51-S8

38-69

40

62

1

1''03

158

1 720

573

430

200

''

.

,

4

42

2

4-4-1

55

1 590

530

397

820

•

2

24

i •

3*13

38

3 915

1 305

979

1 565

.

’

16

2

3-70

56

7225

2408

1 806

2585

177

93-15

69''8o

6

82

5

3''82

149

1720

573

430

285

.

10

67

_

84

1 560

520

390

685

3

49

1

2-50

64

5 510

1837

1377

2 805

-

—

57

5

5-95

108

8 790

2930

2197

3 775

845

77-62

58so

13

173

6

3-90

256

6 690

2 230

1 672

910

6

in

_

_

143

7 000

2 333

1 750

2 690

2

42

j -

—

96

1 14 785

4 929

3 697

3 340

.

6

53

1

0-67

185

28475

9 492

7119

6940

-2552

136-77

lOåoS

14

206

1

0*35

424

4 900

1 633

1225

1 520

10

144

3

4*6 9

178

4 290

1430

1 072

3 330

5

77

4

5*13

116

10 510

3 503

2 628

7 798

•

-

i

76

5

3-79

173

] 19 700

6 566

4 925

12648

6 082

51-91

38-94

16

297

12

| 4''38

467

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Bilaga till Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

1

2

8

*

5

e

1

«

»

\ 10

Kommuner

med deras folkmängd den 1 jan. 1908

samt utdebitering pr fyrk för i

mantal satt jord är 1908

samt civilstånd

G. m. = gifta män

Og. m. — ogifta män

Og. kv. = ogifta kvinnor

t

e r s o

n e

r med

p e n

s i o n s-

endast av

enskilda

endast av fattig- vården

såväl av enskilda som

av fattigvården

An-

tal

Pen-

sions-

tillägg,

lar.

An-

tal

Pen-

sions-

tillägg,

kr.

Fattig- vårds- under- stöd,

kr.

An-

tal

Pen-

sions-

tillägg,

kr.

Fattig-

vårds-

under-

stöd,

kr.

Antal

G. m.

7

1 780

1

225

40

O

550

250

10

Mangskog

Og. m.

12

1 585

5

750

1050

4

575

310

21

1 497 inv.

Og. kv.

39

4 245

22

2 565

3 069

2

250

190

63

Summa

58

7610

28

3540

4159

8

1375

750

94

Örebro län.

!

G. m.

21

5 400

o

425

83

4

1 025

170

27

B o

Og. m.

20

2 850

7

1050

1 155

3

450

72

30

1 716 inv.

Og. kv.

36

4 250

13

1 550

1 998

24

2 925

709

73

Summa

77

12500

22

3025

3236

31

4 400

951

130

G. m.

22

4 825

7

1 750

1 721

3

725

80

32

Lerbäck

Og. m.

14

1 650

23

3 375

4 080

2

300

160

39

6 193 inv.

Og. kv.

80

9 015

39

4 700

6 749

ii

1295

495

130

Summa

116

15 490

69

9 825

12550

16

2320

735

201

H i d i n g e

G. m.

5

1325

4

800

810

5

1 350

780

14

Og. m.

4

600

6

890

1015

5

750

312

15

1 996 inv.

Og. kv.

26

3 200

12

1 450

1 680

16

2 000

1052

54

Summa

35

5125

22

3140

3505

26

4100

2144

83

G. in.

7

1 695

2

450

132

2

550

100

11

Bjur tjärn

Og. m.

6

800

12

1 675

i no

5

740

186

23

1 687 inv.

Og. kv.

26

2 905

14

1 620

1 202

14

1 705

590

54

Summa

39

5400

28

3745

2444

21

2995

876

88

G. m.

21

5 025

6

1400

830

9

2 375

543

36

Hällefors

Og. m.

11

1 550

14

2 015

1 740

11

1 650

660

36

4404 inv.

Og. kv.

42

4 840

21

2 570

2 620

43

5 360

2 027

106

Summa

74

11415

41

5985

5190

63

9385

3230

178

Västmanlands

län.

G. in.

5

1150

1

175

24

O

475

215

8

Dingtuna

Og. m.

7

840

3

375

424

2

300

84

12

1 777 inv.

Og. kv.

25

2 395

7

775

600

7

775

284

39

Summa

37

4 385

11

1325

1048

11

1550

583

59

Ängsö

G. m.

2

450

_

_

._

_

2

Og. m.

2

250

2

300

350

—

—

—

4

422 inv.

Og. kv.

6

565

8

200

150

1

125

50

9

Summa

10

1265

4

500

500

1

125

50 \

15

x)'') Se not å sid. 132—133.

s. 161 Kontrollera mot PDF

Bilaga till Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

161

! ii

12 |

i, |

14 |

lf. |

16 |

I'' 1

18

19 j

20

21

22

tills,

? g, u n

ders

t ö d d

l

Personer utan

pensionstillägg

Oanvändbara

uppgifter

Summa

summa-

rum

personer

S

a in t

1 i S

a

Inkomst- skatte- eller in- komst- bevill- nings- taxerade

Övriga *)

Antal

I °/o av ej

M inkom st- taxerade44

med

annan

arbets- oförmåga

än aa)

Pensionstillägg, kr.

Fattig-

värds-

under-

stöd,

kr.

Fattig- vårds- under- stöd — Va

pensions- tillägg,

kr.

7S

v4

Helt

v3

V*

Pensionstillägg i

°/o av fattigvårds- understöd

2 555

852

639

290

•

•

6

103

119

2 910

970

727

1 360

.

1

33

—

—

55

7 060

2 353

1 765

3 259

—

43

—

—

106

12525

4175

3131

4 909

7 34

85-os

63-73

7

179

—

—

280

i 6 850

2 283

1713

253

8

51

5

9-26

91

4 350

1450

1087

1 227

1

16

4

9-5 2

51

1 8 725

2 909

2181

2 707

1

19

4

4-71

97

19925

6 642

4981

4187

-2455

15863

.118-96

10

86

13

7-is

239

1 7 300

2 433

1825

1 801

62

207

10

9-43

311

5 325

1 775

1 331

4240

17

73

11

15-2S

140

15 010

5 004

3 753

7 244

4

129

24

1-30

287

27635

9212

6 909

13285

4073

69 3i

52oi

83

409

45

11-75

738

3 475

1 158

869

1 590

12

59

1

1*56

86

2 240

747

560

1327

•

4

20

6

18-75

45

6 650

2 217

1662

2 732

1

25

8

10-13

88

12365

4122

3091

5 649

1527

72s7

54-73

17

104

15

8'' 57

219

2 695

898

674

232

.

.

5

52

3

11-11

71

3 215

1072

804

1296

.

5

41

1

2-3 s

70

6 230

2 077

1 557

1 792

•

*

•

3

41

8

10-96

106

12140

4 047

3035

3320

-727

121-90

91''is

13

134

12

8''4ö

247

8 800

2 933

2 200

1373

•

38

71

_

__

145

5 215

1 738

1304

2 400

11

41

—

—

88

12 770

4 257

3192

4 647

.

2

31

—

—

139

26 785

8928

6 696

8420

508

106''03

79-53

51

143

—

—

372

1 800

600

450

239

8

41

57

1 515

505

379

508

4

13

2

9-52

31

3 945

1 315

986

884

5

28

4

6''45

76

7260

2420

1815

1631

-789

148-3-

111-38

17

82

6

5''56

164

450

150

113

_

5

16

_

23

550

183

137

350

i

5

—

—

10

890

297

223

200

—

6

—

—

15

| 1890

630

473

550

! 80

1 114-55

| 86''oo

6

27

—

—

48 !

s. 162 Kontrollera mot PDF

162 Bilaga till Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

1

2

1 8

i *

\ 5

6

1

8

9 || 10 |

Kommuner

P

e r s o

n e

r med

p e n

i o n s-

med deras folkmängd den 1 jan. 1908

endast av

endast av

fattig-

såväl av enskilda som

samt utdebitering pr fyrk för i

mantal satt jord år 1908

samt civilstånd

G. m. — gifta män

Og. m. = ogifta män

enskilda

värden

av fattigvården

An-

tal

Pen-

sions-

tillägg,

An-

tal

Pen-

sions-

tillägg,

Fattig-,

vårds-

under-

stöd,

An-

tal

Pen-

sions-

tillägg,

Fattig-

vårds-

under-

stöd.

Antal

Og. kv. = ogifta kvinnor

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

H i m in e t a

G. m.

3

725

i

250

174

4

Og. m.

2

275

i

600

710

—

—

—

6

937 inv.

86 öre pr fyrk

Og. kv.

8

940

5

450

457

i

100

23

14

Summa

13

1940

10

1300

1341

i

100

23

24

Nora

G. in.

10

2 025

5

925

425

_

_

—

15

Og. in.

11

1 125

10

1325

785

2

290

100 i

23

3 338 inv.

124 öre pr fyrk

Og. kv.

37

4045

20

2100

1 550

12

1 300

605

69

Summa

58

7195

35

4 350

2 760

14

1590

705

107

Kopparbergs län.

Leksand

G. in.

6

1 450

2

475

260

1

225

15

9

Og. m.

23

3 070

13

1825

1060

2

300

56

38

11 051 inv.

13m öre pr fyrk

Og. kv.

90

10 380

16

1 950

1 735

ii

1 375

527

117

Summa

119

14900

31

4 250

3055

14

1900

598

164

Transtrand

G. in.

12

2 795

4

950

915

2

550

400

18

Og. m.

6

740

14

I 980

2 005

i

150

120

21

1 908 inv.

Og. kv.

15

1 590

10

1 200

1385

3

375

244

28

Summa

33

5125

28

4130

4 305

6*

1075

764

67

S ä v s n ä s

G. in.

8

1 850

9

2 175

2 050

7

1 925

1 050

24

Og. in.

7

825

19

2 850

4 074

i

150

90

27

3 160 inv.

46m öre pr fyrk

Og. kv.

23

2 695

52

6 175

9 577

15

1850

1722

90

Summa

38

5 370

80

11200

15 701

23

3925

2862

141

Grangiirde

G. in.

7

1650

9

2 050

1027

12

3 050

1027

28

Og. m.

17

2 340

30

4 275

4 761

5

700

278

52

11 350 inv.

49 öre pr fyrk

Og. kv.

87

10 020

42

4 945

6 254

26

3 200

1312

155

Summa

in

14 010

81

11270

12042

43

6950

2617

235

Malingsbo

G. in.

7

1 350

5

975

535

2

475

120

14

Og. m.

4

475

2

300

490

i

160

75

7

696 inv.

141 öre pr fyrk

Og. kv.

13

1 275

5

625

625

10

1250

570

28

Summa

24

3100

12

1900

1650

13

1875

765

49

Folkiirna

G. in.

16

3 770

1

275

365

4

1 025

407

21

Og. in.

15

2 000

3

450

600

—

—

18

6 256 inv.

38 öre pr fyrk

Og. kv.

64

7 205

7

875

1 150

3

350

168

74

Summa

95

12975

11

1000

2115

7

1375

575

113

l) 8) Se not å sid. 132—133.

s. 163 Kontrollera mot PDF

Bilaga till Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126

163

1 11

12

18

14

15

16

18

19

20

21

2 2

tillä

gg, unders

t ö d d

a

Personer utan

pensionstillägg

Oanvändbara

uppgifter

Summa

summa-

rum

personer

S

a m t

1 i g

a

Inkomst- skatte- eller in- komst- bevill- nings- taxerade

Övriga *)

Antal

I °/o av ej

“inkomst- taxerade*

med

annan

arbets- förmåga

än a 2)

Pensionstillägg, kr.

Fattig- vår ds- under- stöd,

kr. •

Fattig- vård s- nnder- stöd —Va

pensions- tillägg,

kr.

7»

Vt

Helt

1/

/ 3

Vt

Pensionstillägg i

®/o av fattigvårds- understöd

975

325

244

174

.

6

19

i

1

29 j

875

292

219

710

•

2

18

_

26 j

1490

496

372

480

i

21

—

• —

36 ;

3340

1113

835

1364

251

81'' BO

61''22

9

58

—

94 |

2 950

983

738

425

•

16

94

2

3*S5

127 i

2 740

913

685

885

6

50

i

l''S2

80 i

7 445

2 482

1861

2 155

*

■

i

58

2

1*S0

130 I

1313Ö

4 378

3284

3465

-913

126-35

94-78

23

202

5

2''29

337 :

2150

717

538

275

■

43

357

5

4-13

414

5195

1 732

1299

1 116

18

188

6

5*oo

250

| 13 705

4 568

3 426

2 262

*

.

12

301

12

4-51

442 1

21050

!

7017

5 263

3653

- 3364

192o‘j

144-07

73

846

23

4-51

1106 i

4 295

1432

1074

1 315

12

47

1

2- 56

78

2 870

956

718

2 125

3

28

52

3165

1 055

791

1 629

2

28

1

1*8 9

59

10330

3443

2583

5 069

1626

67''92

50''9t:

17

103

2

1'' 19

189

5 950

1 983

1488

3 100

29

67

4

10*26

124

3 825

1 275

956

4164

•

7

36

73

10 720

3 574

2 680

11299

1

20

5

5*21

116

1 20 495

6832

5124

18563

11 731

36''so

27-00

37

123

12

6''03

313 ;

6 750

2 250

1688

2 054

86

162

7

8’4S

283

7 315

2 438

1829

5 039

21

91

6

6-38

170 :

| 18 165

6 055

4 541

7 566

4

99

15

7-21

273 1

i 32230

10 743

8058

14 659

3916

73''2‘j

54-97

in

352

28

7-27

726

2 800

934

700

655

21

3

11*54

38

925

308

230

565

■

14

i

6-25

22

3 150

1 050

789

1 195

.

1

6

—

35

6875

2292

1719

2415

123

94-91

71-18

1

41

4

5-56

95 )

5 070

1 690

1268

772

50

160

231

2 450

817

612

600

16

103

3

2*75

140

8 430

2 810

2108

1 318

:

.

4

120

5

2*76

203

15 950

5 317

3988

2690

-2627

197-36

148-2.-.

70

383

8

l‘9i

574

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Bilaga till Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

1

3

* "

5

6

7

»

» 1

10 |

Kommuner

P

e r s o

n e

r med

pensions-

med deras folkmängd den 1 jan. 1908

samt utdebitering pr fyrk för i

mantal satt jord år 1908

samt civilstånd

G. m. = gifta män

Og. m. — ogifta män

endast av

enskilda

endast av fattig- vården

såväl av enskilda som

av fattigvården

An-

tal

Pen-

sions-

tillägg,

An-

tal

Pen-

sions

tillägg,

Fattig-

vårds-

under-

stöd,

An-

tal

Pen-

sions-

tillägg,

Fattig-

vårds-

under-

stöd,

Antal

Og. kv. = ogifta kvinnor

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

Gävleborgs län.

A1 f t a

G. in.

18

4 455

ii

2 675

2 591

i

225

60

30

Og. in.

13

1480

15

2150

3 780

—

—

28

5 865 inv.

106 öre pr fyrk

Og. k v.

64

6 950

21

2 295

4 232

5

625

448

90

Summa

95

12885

47

7120

10 603

6

850

508

148

E n å n g e r

G. m.

9

2140

3

750

536

1

225

36

13

Og. m.

14

2 100

8

1065

733

2

300

72

24

2 938 inv.

Og. kv.

33

3 575

15

1 800

1489

5

625

244

53

157 öre pr fyrk

Summa

56

7815

26

3615

2 758

8

1150

352

90

Ilsbo

G. in.

3

725

_

_

_

_

_

_

3

Og. m.

_

—

1

100

60

—

—

1

526 inv.

85 öre pr fyrk

Og. kv.

i

125

1

125

225

—

—

2

Summa

4

850

2

225

285

—

—

6

Gnarp

G. m.

13

3 025

2

400

63

1

250

42

16

Og. m.

12

1340

3

425

768

—

—

—

15

3 761 inv.

128 öre pr fyrk

Og. kv.

51

5 795

10

1 120

1395

10

1 200

628

71

Summa

76

10160

15

1945

2226

11

1450

670

102

Västernorrlands län.

Timrå

G. m.

9

2 175

6

1 200

1159

—

—

—

15

Og. in.

4

300

11

.1 500

1 376

1

150

60

16

5 699 inv.

49 öre pr fyrk

Og. kv.

33

3 640

29

3 275

4 355

4

495

300

66

Summa

46

6115

46

5 975

6890

5

645

360

97

Häggdånger

G. in.

1

250

_

_

1

Og. m.

2

275

235

—

—

—

2

1 106 inv.

145 öre pr fyrk

Og. kv.

4

425

800

885

1

125

80

12

Summa

5

675

»

1075

1120

1

125

SO

15

B j ii r t r å

G. in.

11

2 350

7

1 470

1499

2

550

427

20

Og. in.

12

1490

7

825

1221

i

150

140

20

4 829 inv.

58 öre pr fyrk

Og. kv.

23

2 670

20

2100

2 842

8

1000

710

51

Summa

46

6 510

»

4 395

5562

11

1 700

1277

91

Dal

G. in.

2

495

_

2

545

225

4

Og. in.

2

175

1

150

225

—

—

3

1 157 inv.

151 öre pr fyrk

Og. kv.

8

800

6

700

1 102

—

—

—

14

Summa

12

1470

7

850

1327

2

545

225

21

!) J) Se not å sid. 132—133.

s. 165 Kontrollera mot PDF

Bilaga till Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126,

165

11

12

13

14

15

16

17

18

19

•JO

21

22 |

tillä

g g, u n

d e r s

; ö d d a

Personer utan

pensionstillägg

Oanvändbara

uppgifter

|

Summa

summa-

rum

personer

i

S

a m t

1 i g

a

Inkomst- skatte- eller in- komst- be vill- nings- taxerade

Övriga l)

Antal

I O/o av ej

“inkoms t- taxerade“

med

annan

arbets- förmåga

än a2)

Pensionstillägg, kr.

Fattig-

vårds-

under-

stöd,

kr.

Fattig- vård s- under- stöd — */a

pensions- tillägg,

kr.

1/

/ 3

1/

/ 4

Helt

Va

7*

pensionstillägg i

°/o av fattigvårds - understöd

7 355

2 452

1839

2 651

•

61

146

237

3 630

1 210

907

3 780

18

62

—

—

108

9 870

3 290

2 468

4 680

•

•

11

99

— ■

—

200 j

20 855

6952

5214

11 in

4159

62-57

6‘93

90

307

—

—

545

3115

1 038

779

572

■

•

14

105

_

132

3 465

1155

866

805

7

52

—

— .

83 !

6 000

2 000

1 500

1733

•

i

57

—

111 \

12580

4193

3145

3110

1 083

134 ss

101-13

22

214

_

—

326 |

725

242

181

_

*

6

19

_

28

100

33

25

60

•

•

1

6

—

—

8

250

83

63

225

•

2

18

-

—

22

1075

358

269

285

73

125-gi

94S9

9

43

—

—

5S ;

3 675

1225

919

105

12

102

2

3*77

132

1 765

588

441

768

9

59

i

2-13

84

8115

2 705

2 029

2 023

''

.

1

67

3

2-54

142

13555

4518

3389

2896

1 622

156oi

117-02

22

228

6

2 75

358

3 375

1 125

844

1159

82

57

9

3-4.5

156

1 950

650

488

1436

25

28

_

_

69

7 410

2 470

1 852

4 655

9

57

4

3-85

136

12 735

4245

3184

7 250

3005

58-55

4393

116

142

6

3os

361

250

83

62

_

13

22

36

275

92

69

235

2

10

_

__

14

1350

450

338

965

10

27

-

—

49

1875

625

469

1200

575

52''os

39''o 8

25

59

—

99

4 370

1457

1093

1926

•

65

32

1

2-33

118

2 465

822

616

1361

■

28

22

70

5 770

1 923

1442

3 552

■

11

35

1

1-3 2

98

12605

4 202

3151

6 839

2637

6 In

46''o7

104

89

2

1‘26

286

1040

347

260

225

.

11

23

38

325

108

81

225

*

5

14

1

7*69

23

1500

500

375

1 102

•

•

6

12

32

2865

955

716

1552

597

61''ö3

46'' i3

22

49

1

l’S9

93

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 90 höft. (Nr 126.) 22

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Bilaga till Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

1

2

8

*

Ö

G

i

10

Kommuner

P

e r s o

n e

r med

p e n

sions-

med deras folkmängd den 1 .jan. 1908

endast av

endast av fattig-

såväl av enskilda som

samt utdebitering pr fyrk för i

enskilda

vården

av fattigvården

mantal satt jord år 1908

samt civilstånd

G. m. — gifta män

Og. m. = ogifta män

An-

tal

Pen-

sions-

tillägg,

An-

tal

Pen-

sions-

tillägg,

Fattig-

vårds-

under-

stöd,

An-

tal

Pen-

sions-

tillägg,

Fattig-

vårds-

under-

stöd,

Antal

Og. kv. = ogifta kvinnor

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

S 4 n g n

G. m.

3

775

_

_

_

3

Og. m.

5

620

1

150

176

_

—

—

6

091 inv.

128 öre pr fyrk

Og. kv.

6

700

2

200

60

-

—

—

8

Summa

14

2095

5

350

236

—

—

17

Långsele

G. m.

7

1 470

1

275

177

1

225

12

9

Og. m.

8

1 000

1

150

183

2

300

204

11

2 817 inv.

55 öre pr fyrk

Og. kv.

33

3 880

3

320

488

5

625

475

41

Summa

48

6 350

5

745

848

8

1150

691

61

Tåsj ö

G. m.

15

3 650

:2

550

896

_

_

_

17

Og. m.

9

1225

9

300

549

1

150

40

12

3 439 inv.

104 öre pr fyrk

Og. kv.

18

1870

10

1 100

1830

1

125

30

2!)

Summa

42

6 745

14

1950

3275

2

275

70

58

Anundsjö

G. in.

2

475

rj

i

1 765

1 242

1

275

65

10

Og. in.

9

1 255

6

900

926

1

150

40

16

7 363 inv.

48 öre pr fyrk

Og. kv.

18

1950

19

2 225

2 475

5

595

225

42

Summa

29

3680

32

4 890

4643

7

1020

330

68

Gr undsunda

G. m.

Q

545

__

_

_

2

Og. in.

6

875

4

600

460

—

—

10

4 074 inv.

62 öre pr fyrk

Og. kv.

20

2 370

16

2 000

1 995

—

—

—

36

Summa

28

3 790

20

2600

2455

■

-

—

—

48

Jämtlands län.

S tugun

G. m.

9

2 475

•>

O

625

289

—

—

—

12

Og. m.

10

1 275

9

1350

1 756

—

—

19

2 539 inv.

108 öre pr fyrk

Og. kv.

29

3 550

6

700

1052

—

—

-

35

Summa

48

7300

18

2675

3097

—

—

—

66

Näs

G. in.

3

575

1

200

80

_

_

_

4

Og. m.

_

—

2

300

292

—

—

2

1131 inv.

116 öre pr fyrk

Og. kv.

13

1575

6

650

717

—

—

—

19

Summa

16

2150

9

1150

1089

—

—

25

Lit

G. in.

8

1865

5

1 350

812

2

500

170

15

Og. in.

9

1350

6

900

870

i

150

75

16

2 966 inv.

65 öre pr fyrk

Og. kv.

28

3 500

9

1125

1314

9

1125

384

46

Summa

46

i6 715

20

3375

2996

12

1 775

629

77

*)2) Se not å sid. 132—133.

s. 167 Kontrollera mot PDF

Bilaga till Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

167

n !

12 !

18

it |

15 |

16 | 17

18

19

20 !

21

22 ''

t i 1 1 it g g, n n

d e r s

tudda

Personel- utan

pensionstillägg

Oanvändbara

uppgifter

Summa !

summa- j

rum

personer i

Samt

1 i g

a

Inkomst-

skatte-

eller in-

komst-

bevill-

.

mngs-

taxerade

Övriga1)

!

|

Antal j

|

°/o av ej

•inkomst- tax erade“

med

annan

arbets- förmåga

än a‘J)

Pensionstillägg, kr. j

Pattig-

vårds-

under-

stöd,

kr.

Fattig- 1

vårds - under- |

stöd —Va |

pensions-1

tillägg, !

kr.

1/ | 1/

/ 3 j U

| |

i Helt i

1/

7, |

pensionstillägg i

°/0 av fattigvårds- understöd

i

775

259 |

194

|

!

6

17

26 ;

770

256 1

192

176

3 ;

8

i *

7*6 9

18

900

300 j

225

60

■

l

12

— i

—

21 |

2445

815

611

236

579

345''si 258ao

10

37

i

2-37

65 ;

1970

657

493

189

11

46

— i

—

66 |

1 450

483

362

387

8

21

—

—

40 I

j 4 825

1 608

1206

963

10

31

—

—

82 1

j 8245

2 748

2061

1539

1209

178 ss j 13391

29

98

— ■

—

188 |

\ 4200

1400

1050

896

20

70

—

—

107 |

i 1675

558

419

589

9

33

—

—

54 ;

| 3 095

1032

774

1860

■

2

36

—

—

67 |

8970

2990

2243

3345

355

89''30 67''oa

31

139

— i

"

228 |

1 2 515

839

629

1307

74

128

2

5*26

214 |

! 2 305

768

576

966

■

25

54

2

6*25

97 !

i 4 770

1 590

1 193

2 700

•

24

106

3

3''66

175 S

; 9 590

3197

2398

4973

1 776

64*29 \ 48''22

123

288

7

7-61

486

] 545

181

186

__

■

9

105

2

5*26

118 \

1475

492

369

460

■ \ ■

13

25

5

23-81

53 1

| 4370

1457

1093

1995

*

i

7

89

8

8-öo

140 !

6 390

2130

1598

i 2455

''

| 325

86-711 | 6509

29

! 219

15

9''S7

311 :

i

! 3 lön

1033

775

\ 289

i

j

i • i

27

41

i

so ;

2 625

875

656

1 756

.

11

27

—

_

57 t

4 250

1417

1063

i 1052

! •

i • i •

8

12

—

—

55 !

| 9 975

] 3325

2494

j 3097

[ -228

| 107-ss 1 80-55

46

80

—

—

192 i

775

\ 258

194

80

.

.

8

37

—

—

49 i

300

100

75

292

9

22

—

—

33 i

| 2 225

| 742

556

| 717

|

—

32

2

4-8S

53

3300

| 1100

! 825

| 1089

11

101''Ol 75''78

17

91

2

2ti

185

3 715

1 238

929

I 982

31

77

—

123

2 400

800

i 600

945

-

11

54

—

—

81

5 750

| 1 917

| 1437

i 1698

!

1*1''

14

, 51

—

—

in

11865 | 3955

| 2966

3625

1 - 330

i 109''io \ 81*2

1 m

! 182 |

! —

315

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Bilaga till Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

1

1 2

! 3

1 *

! o

i 6 | 7

1 8

\ 9

11 1»

Kommuner

i

5 e r s o n e

r med pen

sions-

med deras folkmängd den 1

ian. 1908

endast av

endast av

fattig- [ såväl av enskilda som

II

samt utdebitering pr fyrk för i

enskilda

vården

av fattigvården

mantal satt iord är 190S

| Fattig- i

Fattig-

'' ''........- j

samt civilstånd

! Pen-

Pen-

G. m. = gifta män

Og. m. = ogifta män

An-

tal

sions- ! tillägg,

An-

| tal

| sions- tillit0,0''

j vårds- i ,\ri_

under- j

i stöd, j *al

sions- 1 tillägg,

vårds-

under-

stöd,

Antal j

Og. kv. = ogifta kvinnor

•

kr.

| ,

kr.

ki''.

| kr.

kr.

i

i

11 o t a g e n

881 inv.

G. m.

j

1

|

j

Og. in.

Og. kv.

3

300

250

210 ! -

i

5 j

205 ore pr fyrk

Summa

3

300

2

250

210 | —

!

—

5

0 v i k e n

2 171 inv.

131 öre pr fyrk

G. in.

8

1 675

7

1 395

784 I 3

725

300

18 !

Og. m.

6

750

10

1300

1 305 i -

_

16 j

Og. kv.

21

2 300

5

625

900 j —

—

-

26

Summa

35

4 725

22

3320

2989 \ 3

725

300

60 \

Undersåker

2 731 inv.

51 öre pr fyrk

1

G. in.

Og. in.

Og. kv.

2

2

8

350

125

720

1

6

3

125

550

350

50 ! 2

805 ; —

601 j 10

450

1 095

191

683

O

8

21

Summa

12

1195

10

1025

1456 \ 12

1545

874

34

Kall

1 996 inv.

157 öre pr fyrk

G. in.

9

1 375

2

550

480 j 7

1 650

738

18

Og. in.

9

775

2

300

423 3

400

ISO

14

Og. kv.

19

1 720

2

250

444 I 9

975

795

30 1

Summa

.97

3870

6

1[100

1347 1 19

3025

1713

62 j

! Offerdal

3 958 inv.

134 öre pr fyrk

G. in.

Og. in.

11

2

2 400

225

I

800

675

684 j 3

545 1 1

825

140

263

70

17 |

8 !

Og. kv.

21

2 385

10

1170

1 160 ! 6

750

309

37 j

Summa

34

5 010

18

2645

2389 | 10

1715

642

62

Lillhilrdal

1637 inv.

72 öre pr fyrk

G. in.

Og. m. !

Og. kv.

16

13

31

3 820

1 870

3 270

1

4

2

275

600

250

200 ! —

800 1 1

400 j —

100

50

17

18

33

Summa

60

8960

7

1125

1400 j 1

100

50

68

T ä n n il s

1 752 inv.

141 öre pr fyrk

G. in.

Og. m.

5 i

4 i

1 325

550

1

3

275

450

_ | _

550 ; —

—

120

6

7

Og. kv.

n i

1300

5 |

475 1

410 j 1

125 i

50

17

Summa j

20 |

3175

9

1200

960 | 1

125

170

30

Västerbottens län.

Nordmaling

10 093 inv.

40 öre pr fyrk

G. in.

27;

4 675

9 !

1 925

585 1 8

1 875

465

14

Og. m. i

21 i

2100 i

8 !

875

1610 I 6

790

353

35

Og. kv. j

83 1

7 425 |

24 |

2 445

2 964 | 41

4155

2 212

148

Summa

1311

14200 I

41 ]

5 245 |

5159 ! 55

6 820

3030

227

‘)2) Se not å sid. 132—133.

s. 169 Kontrollera mot PDF

Bilaga till Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

169

! n 1

12

13

14

1 15

l« 1

17

IS

19

20

21

22

tillag

g, unders

tö d d

a

—

Personer utan

pensionstillägg

Oanvändbara

uppgifter

Summa

summa-

rum

personer

S

a m t

1 i g

a

Inkomst- skatte- eller in- komst- bevill- rdngs- taxerade

Övriga1)

Antal

I.°/o av ej

“mkomst- taxerade“

med

annan

arbets- förmåga

än a2)

| Pensionstillägg, kr.

Fattig- vår ds- under- stöd,

kr.

| Fatta g- 1 vårds- 1 under- j stöd — i/»

I pensions- I tillägg,

kr.

V* !

1

4

Helt :

Vs

7*

pensionstillägg i

°/0 av fattigvårds- understöd

_ 1

5

23

28

— i

—

—

!

i

16

—

17

550 i

183

138

210

j

2

16

—

—

23

550 !

183

138

210

27

87-u J

65''7i

8

55

—

—

68

3 795 i

1 265

949

1 084

21

71

O

O

6’38

113

2 050

683

513

1 305

8

36

—

60

2 925 1

975

731

900

2

56

2

2-86

86

8 770 |

2923

2193

3289

366

88''s7 |

66''os

31

163

5

3''31

259

925 !

308

231

241

22

51

_

_

78

675 i

225

169

805

3

26

1

3-5 7

38

2 165 1

722

541

1284

* |

4

32

3

7*3 2

60

3 765 ]

1255

941

2330

| 1075

53so j

40''39

29

109

4

377

176

3 575

1192

894

1218

i

7

55

2

3*92

82

1475

492

369

603

6

24

2

7*41

46

2 945 !

981

736

1 239

1

—

43

i

1*47

74

7995

2665

1999

3060

! 395

87-09 :

65-33

13

122

ö

3‘42

202

4 025

1 341

1006

947

•

.

25

131

_

_

173

1040 !

347

260

615

5

61

—

—

74

4 305 i

1 435

1077

1469

1 •

5

91

2

1-71

135

i 9370 \

3123

2343

3031

92

103-oi j

77so

35

283

2

0* 77

382

4095 ;

1 365

1024

200

.

7

33

_

_

57

2 570

857

642

850

•

7

22

—

—

47

3 520 I

1 173

880

400

1

• i

i

16

1

2*13

51

10185

3395

2546

1450

! 1945

234-ié

175-59

15

71

1

0''8ö

155

1600 i

533

400

i 120

_

13

_

_

19

1 000 -|

333

250

550

1

2

28

1

4*35

38

1 900 |

634

475

460

i

19

5

20* oo

42

4 500

1 500

1125

1130

! 370

13274 j

99-öc

3

60

6

8*96

99

8 475 ;

2 825

2119

1 050

68

193

305

3 765

1 255

941

1 963

17

78

1

1*01

131

14025 !

4 675

3 506

5 176

i ■

12

134

—

—

294

26265

8 755

6566

8189

— 566

106-yi

80''is

97

|

405

1

0''19

| 730

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Bilaga till Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

1

2

3

■i

5

6

7

8

! »

1 i» I

Kommuner

p

e r s o

ner med

pensions-

med deras folkmängd den 1 jan. 1908

endast av

endast av

fattig-

såväl av enskilda som

samt utdebitering pr fyrk för i

enskilda

vården

av fattigvården

mantal satt jord år 1908

samt civilstånd

Pen-

Pen-

Fattig-

Pen-

Fattig-

G. m. = gifta män

Og. m. = ogifta män

An-

tal

sions-

tillägg,

An.

tal

.

sions-

tillägg,

vårds-

under-

stöd,

An-

tal

sions-

tillägg,

vårds-

under-

stöd,

Antal i

Og. kv. = ogifta kvinnor

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

Vännäs

G. m.

2

550

5

1050

366

1

7

Og. in.

2

300

3

450

550

_

5 i

5 693 inv.

55 öre pr fyrk

Og. kv.

19

2 280

9

900

763

3

375

225

31 j

Summa

23

3130

17

2400

1 679

3

375

225

43 i

.

Jörn

G. in.

4

975

5

975

296

!

225

139

10

Og. m.

4

450

i

150

190

1

150

100

6

4 265 inv.

90 öre pr fyrk

Og. kv.

13

1 345

5

625

760

3

375

147

21

Summa

21

2770

11

1750

1246

5

750

386

37

M a 1 å

2 797 inv.

113 öre pr fyrk

G. m.

7

1425

2

375

191

8

1 475

545

17

Og. in.

Og. kv.

4

15

500

1 550

4

350

375

385

460

4

7

500

870

200

292

11

26

Summa

26

3475

9

1100

1036

19

2845

1037

54

Lycksele

G. m.

8

1845

4

850

525

1

275

i 0

13

Og. m.

7

975

13

1 750

1 740

1

125

50

21

7 659 inv.

Og. kv.

28

3120

12

1 200

1 no

1

125

100 !! 41

56 öre pr fyrk

Summa

43

5940

29

3800

3375

5

525

225

75

S o r s e 1 e

G. m.

4

675

3

500

284

7

1 850

618

14

Og. m.

—

4

475

324

i

150

90

801

5

3.114 inv.

141 öre pr fyrk

Og. kv.

6

700

5

375

374

13

1 450

24

Summa

10

1375

12

1350

982

21

3450

1509 j

43

A s e 1 e

G. m.

4

825

700

658

o

750

207 1

10

Og. m.

7

625

t

1 000

1221

_

_

- !

14

4 629 inv.

59 öre pr fyrk

Og. kv.

20

2175

6

675

1011

8

975

512 i

34

Summa

3625

16

2375

2890

11

1725

719 1

58

Vilhelmina

G. m.

4

1095

16

3 850

1480

6

1620

400 1

26

Og. m.

5

750

14

1 700

1 125

- !

19

i 164 inv.

145 öre pr fyrk

Og. kv.

17

2 070

28

3 050

3115

6

725

358 |

51

Summa

26

3915

58

8600

5 720

12

23l5

758 |

96 j

Norrbottens län.

i

;

Arvidsjaur

G. in.

13

2 850

6

1 300

685

6

1450

540

25 i

Og. in.

7

825

13

1 650

1460

5

700

395

245 |

25

6 053 inv.

90 öre pr fyrk

Og. kv. I

15

1 720

12

1 325

1 285

6

720

33 |

Summa |

36

5395

31

4 275

3430

17

2870

1180 \

83 :

*)*) Se not & sid. 132—133,

s. 171 Kontrollera mot PDF

Bilaga till Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126. 171

1 11

12

i»

14 1

15 | 16

17

18

19

20 |

21

22

tillägg, un

dels

t 8 d d

Personel- utan

p ensionstillägg

Oanvändbara

uppgifter

S

a ni t

i i g

a

Inkomst-!

skatte- eller in- ]

komst- I

be vill- j

nings- |

laxerade j

Övriga1)

Antal |

-

:

I % av ej

‘inkomst- taxerade“

med

annan

arbets- förmåga

än a2)

Summa

summa-

rum

personer

Pensionstillägg-, kr. |

Fattig- vårds- under- stöd,

kr. |

Fattig- i 1/ |

vårds- | /3

1/

/4

Helt

1

vs

1

3/

U j

under- j

stöd —''/s pensionstillägg i

pensions- °,° fattigvårds-

“argg’ j '' understöd

1600

533

400 i

366

1

‘ j

|

33 i

121

i

_

161

i 760 i

250

187

550 i

11 1

43

— I

—■

59

i 3 656

1 185

889 |

988 |

1 • !

16 |

87

~ 1

--

134

5905

1968

1476 |

1904

- 64 | 103-36 |

77-52

60

251

—

—

354

1

2 176

725

544

435

'' '' 1

20 i

57

—

87

750 i

250

iss ;

290

3 j

34

—

43

2 345

782

586 |

907

i

40

—

62

5270

1 757

1 318 j

1632

— 125 \ 107''66 |

80 76

24 !

131

- 1

1

—

192

3 275

1 091

819 i

736

2

42

—

61

1 350

450

338 :

585

*

1 ''

13

—

—

25

2 795

932

698

752

j • i

“ I

20

—

—

46

7420

2473

1855

2073

-400 ! 119-30

89-48

3

75

—

—

182

2 970

990

743

600

32

141

2

1-68

188

2 850

950

712

1 790

!

8

77

5

5-CS

in

j 4 445

1482

1111

1 210

!

5

93

5

4-0 7

144

10 265

3422

2566

3 600

178 | M-os

71-28

45

311

12

3c,i

443

3 025

1 008

757

902

•

7

77

4

5-41

102

625

208

156

414

i

24

1 -

—

30

2 525

842

631

1 175

*

i

46

—

—

71

1 6175

2058

1544

2491

433 ! 8262

61-98

9

147

4

2-45

203

2 275

758

569

865

■

■

60

47

—

117

1 1625

542

406

1 221

■

30

21

—

—

65

3 825

1275

956

1 523

i • 1 •

30

44

5

685

113

; 7 725

2575

1931

3609

1034 i 71-35

53 51

120

1 112

5

3''ss

295

i 6 565

2188

1 641

1880

.

35

\ 151

—

! —

212

i 2 450

817

613

1 125

1 . .

14

50

—

83

5 845

1948

1461

3 473

13

! ''68

—

S 132 I

1 14 S60

i 4 953

| 3 715

6478

1525 ; 76-48

I 57-35

:

62

j 269

i

"

1

i 5 600

1 867

l 400

1 225

23

82

130

i 3175

1 058

1 794

1855

3

37

—

i —

65

! 3 765

1255

941

1 530

1

1

56

—

i —

90

1 12540

4180

! 3135

i 4610

\ 430 j 90-6?

| 68''oo

27

j 175

: —■

1 —

j 285

s. 172 Kontrollera mot PDF

172 Bilaga till Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

1

2

1 3

1 4

1 5

i o

1 7

i 8

1 0

Ii i»

Kommuner

1

e r s o

n e

r m e c

p e n

sions-

med deras folkmängd den 1

jan. 1908

endast av

endast av

fattig-

såväl av enskilda som

samt utdebitering pr fyrk för i

enskilda

vården

av fattigvården

mantal satt jord år 1908

Fattig-

Fattig-

samt civilstånd

Pen-

G. m. = gifta män

Og. m. = ogifta män

An-

tal

sions-

tillägg,

An-

tal

sions-

tillägg,

vårds-

imder-

stöd,

An-

tal

sions-

tillägg,

vårds-

under-

stöd,

Antal

Og. kv. = ogifta kvinnor

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

N e d e r 1 u 1 e å

12 338 inv.

77 öre pr fyrk

G. in.

Og. m.

|

29 j 7150

34 4 650

10

11

2 225

1 525

1439

1 745

7

2

■ 1 700

300

767

118

46

47

Og. kv.

121

13 650

24

2 625

3 592

9

1125

493

154

Summa

184

25 450

45

0 375

6 776

18

3125

1378

247

Övertorneå

3 609 inv.

114 öre pr fyrk

G. m.

Og. in.

6

2

1 325

200

10

12

;2 300

1 525

955

815

1

150

60

16

15

Og. kv.

19

2 025

18

2175

1 950

3

375

145

40

Summa

27

3550

40

6 000

3 720

4

525

205

71

Korpilombolo

G. m.

3

750

3

625

190

1

275

100

Og. in.

9

1 350

3

450

270

1

ISO

50

13

1 993 inv.

175 öre pr fyrk

Og. kv.

12

1 500

11

1 350

1 024

7

850

275

30

Summa

24

3 000

17

2425

1484

9

1275

425

50

P a j a 1 a

''4 711 inv.

119 öre pr fyrk

G. m.

Og. m.

G

3

1 300

300

0

14

450

1800

156

1 435

5

675

405

8

22

°g. kv.

16

1 545

16

1 950

1 765

7

875

485

39

Summa

2ö

3145

32

4 200

3356

12

1 550

890

69 1

J u k k a s j ä r v i

9 592 inv.

20 öre pr fyrk

G. in.

14

3 115

7

1 375

l 127

10

2 475

655

31

Og. m.

7

1 050

n ;

i 515

1 571

2

300

290

20

Og. kv.

48

5 400

111

1200 j

1 585

ii

1 375

611

70

Summa

09 |

9565 i

29

4 090 |

4 283 |

23 |

4150 |

1556 j

121

C

''j3) Se not å sid. 132—133.

s. 173 Kontrollera mot PDF

173

Bilaga till Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

11 1

12 |

13 '' |"

ll " |

15 | 16 | IT |

18 1

is |

20 |

31 |

22 1

—

t i 1 1 ä g

g, u n

den

;ödda

Personer utan

p ensionstili ägg

Oanvändbara

uppgifter

Summa j

summa- rum

personer

i

Samt

1 i g

a

Inkomst- skatte- !

eller in- komst- j

bevill- j

nings- i

taxeradej

Övriga1)

Antal |

I

I °/o av ej

‘inkomst- taxerade11

med

annan

arbets- förmåga

än a*)

Pensionstillägg, kr.

Fattig-

vårds-

under-

stöd,

kr.

Fattig- 1 1/ 3/

Tårds- ''3 j M

;

Helt j

|

l /

/ 3

7*

under- stöd— Va pensionstillägg i

°/o av fattigvårds-

understöd

kr.

1

11 075

3 692

2 769

2 206

...

72

190

i

0*7 5

309 j

6 475

2 158

1 619

1 863

. . .

23

125

3

2’6 2

198 j

| 17 400

5 800

4 350

4 085

t • |

12

198

8

2’56

372

34 950

11 650

8 738

8154

-3496 ! 142-87 | 107''ie

107

513

12

2''09

87» :

3 625

1 208

906

955

5

61

1

1-33

83

1 875

625

469

875

• l • l •

—

32

2

4-3 5

49

I 4 575

1 525

1 144

2 095

i • i

52

3

3-26

95

10 075

3358

2519

3925

567 \ 85''sb 1 64''ts

5

145

6

2-S?

227

1 650

550

413

290

.

3

30

—

40

1 950

650

487

320

2

20

—

—

ÖÖ

3 700

1 233

925

1 299

1 • 1 • 1

—

12

—

42

7 300

2433

1825

1 909

1 -524 \ 127-tr. \ 95''eo

1 S j

5

62

—

117 j

1 750

583

438

156

i .

5

81

—

__

94

1 2 77r>

925

694

1 840

3

55

—

—

do

4 370

j 1457

1092

2 250

!•!-!•

—

64

—

—

103

8896

2 965

| 2224

4 246

{ 1281 1 69-8.5 i 52.38

8

200

—

277

6 965

2 322

1 741

1 782

• • •

12

69

—

—

112

2 865

955

716

1 1861

I • 1 • 1

6

38

—

—

64

7 975

2 658

| 1994

| 2196

1 • 1 • i •

—

31

—

—

101

17805

! 5 935

j 4 451

| 5 839

! -96 1 101-64 I 76-55

i i»

i 138

—

j -

277

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 90 käft. (Nr 126.)

23

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Bilaga till Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

B. S t ä
-

1

2

s

\ i

0

\ 6

7

s

a

1 10

Kommuner

F

e r s o

n e

r med

pen

i o n s-

med deras folkmängd den 1 jan. 1908

endast av

endast av

fattig-

såväl av enskilda som

samt utdebitering pr bevillning^-

enskilda

vården

av fattigvården

krona för fast egendom år

samt civilstånd

G. m. = gifta män

Og. m. — ogifta män

1908

An-

tal

Pen-

sions-

tillägg,

An

tal

Pen- sions- 1 tillägg,

Fattig- vår ds- nnder- stöd,

An-

tal

Pen-

sions-

tillägg,

Fattig-

vårds-

under-

stöd,

I Antal

Og. kv. = ogifta kvinnor

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

Städer om mindre än 5 OOO inv.

i

Vaxholm

G. m.

_

_

_

1 _

_

i

175

60

i :

Og. in.

i

140

i

50

ISO

3

450

386

5

2 281 inv.

4''30 kr. pr bevilln.-kr.

Og. kv.

15

1 020

i

125

250

13

1 445

1 972

29 .

Summa

16

1160

o

175

400

17

2070

2418

35 ;

Strängnäs

G. in.

5

1 020

2

175

118

1

125

25

8 i

Og. in.

11

1 175

6

850

1 041

1

150

no

18 i

2 644 inv.

5''80 kr. pr bevilln.-kr.

Og. kv.

48

4 300

15

1 375

2 517

10

1 125

570

73 ;

Summa

64

6 495

23

2400

3676

12

1400

705

99

Strömstad

G. m.

5

850

7

1 550

1 101

9

2175

1 613

21

Og. in.

12

1 550

6

800

1 248

1

150

120

19

2 980 inv.

5*no kr. pr bevilln.-kr.

Og. kv.

Öl.

5 485

23

2 650

4 359

16

1 950

1 745

100

Summa

78

7 885

36

5 000

6 708

26

4 275

3478

140

Nora

G. m.

3

675

2

500

120

5

Og. m.

O

300

9

1 125

1 225

—

_ *

—

n

1 966 inv.

Og. kv.

18

2 130

13

1 350

1 730

8

375

1 500

34

4-no kr. pr bevilln.-kr.

Summa

3105

22

2475

2955

5

875

1620

50

Hedemora

G. in.

5

1 190

i

275

50

6

Og. m.

6

700

7

1 050

1 050

i

150

82

14

2 461 inv.

Og. kv.

3 695

90

2 075

2 326

6

700

''440

59

5‘3 5 kr. pr bevilln.-kr.

Summa

44

5 585

27

3125

3 376

8

1125

572

79

''■) -) Se not å sid. 132—133.

s. 175 Kontrollera mot PDF

Bilaga till Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

175

der.

11

12

13

14

15

ir>

17

1 s

19

20

21

•> o

tillä

gg, unders

t ö cl cl

a

— —

Personer utan

pensionstillägg

Oanvändbara

uppgifter

Summa

summa-

rum

personer

S

a in t

1 i g

a

Inkomst- skatte- eller in- komst

bevill- nings- taxerade

Övriga r)

Antal

I °/o av ej

“inkomst- taxcrade“

med

annan

arbets- förmåga

än a -)

Pensionstillägg, kr.

Fattig-

vårds-

under-

stöd,

kr.

Fattig- vårds- under- stöd — Va

pensions- tillägg,

kr.

V*

1

/ 4

Helt

V.

7i

pensionstillägg i

“/o av fattigvårds- understöd

175

58

44

60

24

7

32

640

213

160

536

14

3

—

—

22

2 590

864

647

2 222

14

23

—

—

66

3406

1135

851

2818

1683

4» sa

30-so

52

33

—

130

1 320

410

380

143

72

35

115

2 175

725

544

1 151

25

16

—

—

59

6 800

2 267

1 700

3 087

39

61

—

—

173

10296

3432

2574

4 381

949

78''3i

58'' 75

136

112

—

347

4 575

1 525

1 144

2 714

58

21

1

3* 03

101

2 500

883

625

1 368

21

6

—

—

46

10 085

3 862

2 521

6 104

■

15

52

5

4-17

172

17160

5 720

4 290

10 m

4 466

5616

42i2

94

79

6

3''39

319

1 175

392

294

120

85

28

68

1 425

475

356

1 225

11

6

—

28

ii 855

1 285

964

3 230

It

50

—

—

98

6 456

2152

1614

4 575

2 423

\ 47-oi

35''28

60

84

—

-

m

; 1 465

488

366

50

.

41

36

83

1 900

633

475

1132

13

15

—

-,

42

6 470

2 157

1 618

2 766

24

55

—

—

138

9 835

3278

2459

3948

670

83-03

62-28

j 78

106

—

—

263

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Bilaga till Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 126.

1

2

3

4

5

6

7

8

9 1

10 ]

Kommuner

p

e r s o

n e

med

p e n

i o n s-

med deras folkmängd den 1 jan. 1908

samt utdebitering pr bevillnings-

endast av

enskilda

endast av fattig- vården

såväl av enskilda som

av fattigvården

krona för fast egendom år

samt civilstånd

G. m. = gifta män

Og. m. = ogifta män

0g. kv. — ogifta kvinnor

1908

An-

tal

Pen-

sions-

tillägg,

kr.

An-

tal

Pen-

sions-

tillägg,

kr.

Fattig-

vårds-

under-

stöd,

kr.

An-

tal

Pen-

sions-

tillägg,

kr.

Fattig-

vårds-

under-

stöd,

kr.

Antal |

i

Städer om 5 000—16 000 inv.

Söder talj e

9 932 inv.

5''ho kr. pr bevilln.-kr.

G. in.

Og. in.

Og. kv.

20

14

95

4 065

1 610

9 415

4

21

19

1 000

3150

2125

1060

3 360

2 756

5

2

22

1 350

300

2 700

680

140

1 916

29

37

136

Summa

129

15 090

44

6 275

7176

29

4 350

2 736

202

Västervik

9 299 inv.

6-20 kr. pr bevilln.-kr.

G. m.

Og. in.

Og. kv.

121

43

260

20 295

3 865

24 865

3

30

18

825

4 400

2 240

2 028

9 930

6 084

7

11

61

1 650

1 300

7 490

669

852

4585

131

84

339 |

Summa

424

49 025

Öl

7 465

18042

79

10 440

6106

i 554

K « r 1 s h a in n

7 244 inv.

5''6« kr. pr bevilln.-kr.

G. in.

Og. m.

Og. kv.

14

25

156

2 890

2 710

14 395

4

19

42

725

2 550

4 325

371

3 671

6 421

6

1

91

1 475

150

10 785

692

36

4 658

24 ;

45

289

Summa

m

19 995

65

7600

10463

98

12410

5386

358

Kristianstad

It 158 inv.

4''3ö kr. pr bevilln.-kr.

G. in.

Og. in.

Og. liv.

15

12

141

3 250

1425

15 520

1

47

43

125

6 525

4 000

60

11 669

6 568

3

5

63

825

650

7 645

228

312

3 879

19

64

247

Summa

16S

20195

91

10 650

18297

71

9120

4 419

330

V a r b e r g

6 973 rnv.

5*60 kr. pr bevilln. kr.

G. in.

Og. in.

Og. kv.

11

10

81

2 300

1 050

7 750

4

15

25

900

2 250

2 650

950

3 000

3 705

1

10

275

1 250

120

630

16

25 1

116

Summa

102

11100

44

5 800

7655

11

1525

780

157

Lidköping

6 604 inv.

5*oo kr. pr bevilln.-kr.

G. in.

Og. m.

Og. kv.

24

24

128

4 575

2 450

12 120

5

13

36

1 150

1850

3 995

508

1766

3 931

8

5

32

1 850

650

4 000

593

145

2 265

37 .

42

196

Summa

m

19145

54

6 995

6205

45

6500

3003

275

Hudiksvall

5 871 inv.

6*05 kr. pr bevilln.-kr.

G. in.

Og. m.

Og. kv.

n

18

72

2 200

2 045

7 030

5

13

27

1050

1 725

2 800

1800

3194

5 948

3

1

17

750

150

1 875

424

98

1 229

19 ;

32

116 j

Summa

101

11 275

45

5 575

10 942

21

2 775

1 751

167

Luleå

9 294 inv.

6*60 ki*. pr bevilln.-kr.

G. m.

Og. in.

Og. kv.

11

10

91

3 025

1 500

10 380

6

10

13

1200

1 350

1 625

1277

2121

2 731

3

2

12

825

300

1500

570

295

1628

20 |

22

116

Summa

112

14 90!5

29

4175

6129

17

2625

2493

168

*) 2) Se not & sid. 132—133.

s. 177 Kontrollera mot PDF

I

177

Bilaga till Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

11

12

Vi

14 |

15

16

IT

18

19

20

21

22

tillä

gg, unders

t ö d d

a

Personer utan

pensionstillägg

Oanvändbara

uppgifter

Summa

summa-

rum

personer

''

S

a m t

1 i g

a

Inkomst- skatte- eller in- komst- bevill- nings- taxerade

Övriga1)

Antal

i

11 °/o av ej

''“inkomst- taxerade"

med

| annan

arbets- förmåga

: än a8)

Pen sions tillägg

kr.

Fattig-

vårds-

under-

stöd,

kr.

Fattig- vårds- under- stöd — v»

pensions- tillägg,

kr.

i/n t

• 3

7*

Helt

1/

/ 3

1/

/d

pensionstillägg i

% av fattigvårds- understöd

B 415

2 138

1 604

1 740

112

108

|

249

! 5 060

1 687

1 265

3 500

25

41

—

—

103

I 14 240

4 747

3 560

4 672

54

124

—

—

314

25 715

8572

6429

9 912

1340

86''4s

64''ss

191

273

—

—

666

1 22 7V0

7 590

5 693

2 697

149

26

—

—

306

1 9 565

3188

2 391

10 782

35

21

—

—

140

| 34 595

11 532

8 649

10 669

29

51

—

—

419

66 930

22310

16 733

24148

1838

92''3h ■

69’30

213

98

—

i _

865

5 090

1697

1273

1063

144

56

—

—

224

5 410

1803

1352

3 707

36

20

—

i —

101

1 29 505

9 835

7 876

11 079

49

148

—

—

486

40 005

13335

10 001

15 849

2514

84''n \

63''io

229

224

—

1 _

811

4 200

1400

1050

288

157

40

1

1-75

217

8 600

2 867

2 150

11 981

■

58

27

—

—

149

i 27165

9 055

6 791

10 447

64

180

2

0-52

493

39 965

13 322

9991

22 716

9 391

58-6S \

4398

279

247

3

0-57

859

3 475

1 158

869

1 070

74

67

3

7*14

160

3 300

1 100

825

3 000

22

39

O

6-82

89

; 11650

3 884

2 912

4 365

85

102

n

6''8 2

264

18425

6142

4 606

8435

2293

72m

54-61

131

208

17

| 6''8ö

513

7 575

2 525

1 894

1 101

99

40

5

7*04

181

4 950

1 650

1 237

1 911

35

16

4

7-02

97

20115

6 705

5 029

6196

42

48

29

12''3 9

310

32640

10 880

8160

9208

- 1 672

11816

88-os

176

99

38

10'' so

588

4 000

1 333

1000

2 224

■

86

30

_

_

135

3 920

1 307

.980

3 292

28

26

—

■—

86

11 705

3 902

2 926

7177

22

55

—

1 —

193

19 625

6542

4 906

12693

6151

Ö1-S4

38-65

736

in

—

—

414

5 050

1 683

1 262

1847

67

27

_

_

114

3150

1 050

788

2 416

29

15

—

—

66

13 505

4 502

3 376

4359

16

50

—

—

\ 182

21 705

7235

5426

8622

\ 1387

83 in

62-93

112

92

—

1

362

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Bilaga till Knngl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 126.

1

->-

3

4

6

■

8

11 !

in

Kommuner

P e

r s o n

er med p

e n s i

o n s-

med deras folkmängd den 1 jan. 1908

samt utdebitering pr bevillning^-

endast av

enskilda

endast av fattig,

vården

Såväl av enskilda som

av fattigvården

krona för fast egendom år

samt civilstånd

G. in. — gifta män

Og. m. = ogifta män

Og. kv. = ogifta kvinnor

1908

An-

tal

Pen-

sions-

tillägg,

kr.

An-

tal

Pen-

sions-

tillägg,

kr.

Fattig-

vårds-

under-

stöd,

kr.

An-

tal

Pen-

sions-

tillägg,

kr.

Fattig- j

vårds- under- stöd,

kr.

j

Antal!

Städer om 15 OOO 25 000 inv.

Väster å s

16 624 inv.

7*oo kr. pr bevillu.-kr.

G. in.

Og. in.

Og. kv.

36

251

6 070

2 380

20 050

5

28

34

1 325

3 690

3 225

1 814

(i 170

5 850

6

1

24

1 175

25

2 765

788

60

1 713

47 |

51

309

Summa

M9

28500

67

8240

13834

31

3 965

2561

407

Sundsvall

16 347 inv.

6''oo kr. pr bevilln.-kr.

G. in.

Og. in.

Og- kv.

20

15

150

2 400

1 900

14 500

9

45

46

1 225

6 325

4 650

1''560

8 485

7 020

15

15

69

3 525

1 725

7 325

2 305

1 670

7 919

44

75 |

265 |

Summa

185

18800

100

12200

17065

09

12575

11894

384

Städer om mer än 25 000 inv.

S t o c k h o 1 m

337 460 inv.

5*si—6*2 0 kr. pr be- villn.-kr.

G. m.

Og. in.

Og. kv.

Summa

361

319

3 790

48 300

31 700

275 930

169

1 012

2 516

18 250

117 230

231 605

99

153

1 302

18 145

18 905

131 375

‘

j 629

1 484

7 608

4 470

355 930

3697

367 085

1 554

168425

•

.9 721

Eskilstuna

27 444 inv.

5*7ti kr. pr bevilln.-kr.

G. m.

Og. m.

Og. kv.

47

24

203

8 575

3 225

19 135

6

54

55

1 400

8 050

5 550

5

59

1 350

6 595

.

58

78

317

Summa

274

30 935

115

15 000

64

7 945

! 453

Norrköping

45 203 inv.

7*oo kr. pr bevilln.-kr.

G. in.

Og. in.

Og- kv.

81

77

607

13 420

8 635

59 020

43

no

177

6 17 5

13 250

15 925

50

44

451

11 825

5 925

52 260

*

1 174

! 231

;l 235

Summa

765

81075

330

35 350

545

70 010 !

1640

Karlskrona

26 293 inv.

6*82 kr. pr bevilln.-kr.

G. in.

Og. m.

Og- kv.

25

32

Otid

4 305

2 825

33 870

20

53

132

3 275

7 450

12 545

12

7

141

2 950

825

16 465

•

57!

6o6

Summa

420

41000

205

23270

160

2q 140

.

785

M a 1 in ö

79 817 inv.

5*3 8 kr. pr bevilln.-kr.

G. in.

Og. m.

Og. kv.

73

77

553

12 875

7 475

50 540

22

103

172

4 000

14 500

15 925

29 1 7 225

20 I 2 590

310 36 590

124

200

1035

Summa

703

70 890

297

34 425

359

46405

* P 359

*) *) Se not å sid. 132—133.

s. 179 Kontrollera mot PDF

Bilaga till Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

179

1 11

1 12

\ 13

14

i 15 |

1(J

17

18

19

20

! 21

2 2

till ä

g g, unders

t ö d d

a

Personer utan

pensionstillägg

Oanvändbara

i ippgifter

s

a in t

1 i g

a

Inkomst-!

skatte- j

eller in- j

komat- i

bevill- nings- taxerade |

Ö vidga1

Antal

I % av ej

“inkomst- taxerade"

med

annan

arbets- förmåga

än aa)

Summa

summa-

rum

personer

j Pensionstillägg, kr.

Fattig-

vårds-

under-

störl,

kr.

Fattig- i

Tåras- j

1/

74

i Helt

V»

7*

under- j

stöd — Vs

pensions-\

til ägg-, |

kr. |

pensionstillägg i

Vo av fattigvårds- iiu ders töd

8 570

2 857

2143

2 602

212

104

2

1*52

365 {

G 095

2 031

1 523

6 230

65 1

52

i

1 • 0 0

Ifif)

2G 040

8 680

6 510

7 563

7!)

144

13

9- tf;)

545 j

40 705

13 568

10176

16 395

2827

82-ra

62m

356 ;

300

16

2-41

1 079

7 150

2 383

1 788

3 865

219 |

64

1

1*82

328

9 950

3 317

2 487 [

10 155

55 |

36

1

1 -o!)

167 |

26 47o

8 825

6 619

14 939

59

171

1

O'' 2 9

496

43575

14 525

10 8941

28959

14 434

50-io

37'' 62

333

271

3

0-69

991

84 695

28 232

21 174

42 623

1

3 584 !

725

204

21-4 3

5142

1*>7 836

55 94»

41 959

261 440 |

1 462

545

511

29-94

4 002

638 910

212 970

159 727

669 510

2 615

3 431

1 968

22-ta

15 622

891 440

297147

222860

973 573:

676 426

m-os

22-sn

7661

4 701

2683

23*24

24 766

11 325

3 775

2 831

2 347

243

185

9

6-1)2

495

11 2 7»

3 758

2 819

14142 i

87

73

4

242

31 280

10 427

7 820

15 498

40

230

19

4-6.-;

606

53880

17960

13470 1

31987

14 027 j

56''is j

42 u

370

488

32

4''ss

1 343

31 420

10 473

7 855 i

11 052

641 i

197

18

1 030

27 810

9 270

6 953

25 522

22.3

126

108

34-8 9

688

127 20»

42 402

31 801

06 135

184

589

91

5*8 7

2099

186 435

62145

46 609

102 709

40 564

60-si

45’38 1

1 048 j

912

217

10-it

3 817

10 530

3 510

2 633

2 194

365

94

516

11 100

3 700

2 775 j

13 512

103 |

65

260

62 880

20 960 j

15 720

23 885 :

95

269

—

1000

84 510

28170

21128

39 591

11421

71-n

53-87

563 \

428

1

—

1 776

24 100

8 033

6 025 !

9 019

1 055

160

13 !

5*70

1352

24 565

8188

6 141 !

37 882

371 i

120

32 j

11-15

723

103 055

34 3o2

25 764

69 845

333

656

120 1

9-0.-!

2144 |

151 720

50 573

37 930

116 746

66173

43-11

32 -49

1 759

936

165

8-9B

4219

s. 180 Kontrollera mot PDF

180 Bilaga till Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 126.

1

" 1

. 3 —

3

* 1

->......n

.......«~ T

7 | 8 |

~ 9 |

1° |

Kommuner

med deras folkmängd den 1 j

samt utdebitering- pr bevillr

krona för fast egendom år

samt civilstånd

G. m. = gifta män

Og. m. — ogifta män

Og. kv. = ogifta kvinnor

P e

r s o n

er med p

e n s i

O n s-

in. 1908

lings- 1908

endast av j

enskilda

endast av fattig- vården

såväl av enskilda som

av fattigvården

An-

tal

Pen- |

sions- |

tillägg,

kr.

An-

tal

Pen- j

sions- tillägg,

kr. j

Fattig-

vårds-

under-

stöd,

kr.

| Pen- •^n_ sions- tal tillägg,

kr.

Fattig-

vårds-

under-

stöd,

kr.

Antal

G. m.

38

2 850

24

2 495

12 1 1 000

74

Hälsingborg

Og. m.

34

3 925

58

7 975

9 1 150

101

32 238 inv.

Og. kv.

318

30 745

84

7 365

*

86 | 10 035

488

St>o kr. pr bevilln.-kr.

Summa

390

37520

166

17 835

107 j 12185

663

G. in.

262

49 240

93

12 295

176 41 820

531

Göteborg

Og. m.

266

32 595

460

63 175

117 j 16 520

843

160 523 inv.

Og. kv.

l 907

189 035

756

65 930

•

1 202 1 137 975

•

3 865

5*95 kr. pr bevilln.-kr.

Summa

2435

270 370

1 309

141400

1495 196315

5 239

G. in.

45

6 720

20

2 200

18 3 925

83

Örebro

Og. m.

54

4 525

60

7 740

10 1200

124

28 078 inv.

Og. kv.

265

23 865

81

7 250

•

130 14 520

476

6*9 0 kr. pr bevilln.-kr.

Summa

364

35 Ilo

161

17190

158 19 645

683

G. in.

46

7 695

17

3 550

13 3 440

76

Gävle

Og. in.

77

8 140

45

6 150

10 1350

-

132

31 367 inv.

Og. kv.

524

51 775

114

12''886

1131 13 360

751

7-40 kr. pr bevilln.-kr.

Summa

647

67 610

176

i 22585

136 i 18150 \

959

‘) s) Se not & sid. 132 — 133.

s. 181 Kontrollera mot PDF

Bilaga till Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

181

11 1

12 |

13 |

14 !

15 |

16 |

17 |

18 |

19

20 |

H 1

22

tillägg, un

d e r s

t ö d d a

Personer utan

pensionstillägg

Oanvändbara

uppgifter

Summa

summa-

rum

personer

S

a m t

1 i g

a

Inkomst- skatte- eller in- komst- bevill- nings- taxerade

Övriga '')

Antal

I °/o av ej

‘inkomst- taxerade“

med

annan

arbets- förmåga

än aa)

Pensionstillägg, kr.

Fattig-

vårds-

under-

stöd,

kr.

Fattig- vårds- under- stöd — Vs

pensions- tillägg,

kr.

It

/ 3

7.4

Helt

Va

74

pensionstillägg i

°/o av fattigvårds- understöd

6 845

2115

1586

7 869

332

175

4

2-3 7

585

13 050

4 350

3 263

17 476

119

in

11

6‘51

342

48145

16 048

12 036

24103

* ,

93

324

30

4*3 9

935

67540

22513

16 885

49 448

26 935

45''ö3

34iö

544

610

45

4''io

1 86*2

103 355

34452

25 839

30 020

1894

566

28

3*10

3019

112 290

37 430

28 072

122 595

624

395

49

4-2S

1911

392 940

130 980

98 235

208 121

603

1449

238

5*08

6155

608 585

202862

152146

360 736

157874

56''si

42 is

3121

2410

315

4*84

11085

12 845

4 282

3 211

3 329

312

152

—

—

547

13 465

4 488

3 366

20 565

104

101

—

—

329

45 635

15 212

11409

26110

’

127

323

—

—

926

71945

23982

17986

50 004

26 022

47''9s

35-97

543

576

—

1802

14 685

4 895

3 671

6 996

466

158

8

4*68

708

15 640

5 213

3 910

15 362

131

83

21

11*67

367

78 020

26 007

19 505

37 412

|

97

259

69

7*72

1176

108345

36115

27086

59 770

! 23 655

60''49

\ 45-M

j 694

500| 98

7*87

2 251

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 90 käft. (Nr 126.)

24

s. 183 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

183

REGISTER.

Sid.

Kungl- Maj:ts proposition...................................................................................... 1

Utdrag av statsrådsprotokollet den 7 mars 1913........................................... 20

Tidigare motioner och förslag ......................................................................... 20

Olika system för ålderdoms- och invaliditetsförsäkring.................................... 24

Ålderdomsförsäkringskommitténs förslag: allmänna grunder........................ 25

Sambandet med annan socialförsäkring ........................................................... 29

Försäkringens allmänna omfattning .................................................................. 31

Ålderdoms- eller invaliditetsförsäkring.............................................................. 34

Förhållandet mellan försäkringen och fattigvården......................................... 35

Saknad av bestämmelser rörande förebyggande av invaliditet....................... 45

Pensionsförsäkringen och sparsamheten ............................................................ 47

Arbetsgivarebidrag .......................................................................................... 50

Allmänna bestämmelser.

1 § ................................. 51

2 § ................................................................................................................ 51

3 § ....................................................................................................... 57

Om avgiftsplikt.

4 § ....... 58

5 § ........................................................................................................... 66

Om pension.

6 § ....................................................................................... 83

7 och 8 §§..................................................................................................... 104

9 § ............................................................................................................... 112

10 § .............................................................................................''.................. 119

11 § ................................................................................................................ 132

Om fonden.

12 § ............................................................................................ 134

13 §....................................................................................:........................ 137

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 90 käft. (Nr 126.) 25

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 126.

Om pensionsavgifternas erläggande.

14—18 §§ ...................................................................................................... 139

Om pensionsnämnder.

19 28 §§ .................................................................................................... 157

Om ansökning rörande pension.

29-30 §§ .............................................................. 170

Om pensions utbetalande.

31 § ........ 175

32 § ......................................................................................................... 175

Om understöd.

33 § .............................................................................................................. 179

Om pension på grund av frivilliga avgifter.

34 § ....................................................................................................... 182

35 och 36 §§ ................................................................................................ 185

Övergångsbestämmelser .................................................................................. Igg

Bet till lagrådet remitterade förslaget till lag om allmän pensionsförsäkring. 195

Protokoll, hållet i Kung!. Maj:ts lagråd den 19 mars 1913.......................... 211

Utdrag av statsrådsprotokollet de 28 mars 1913 ........................................ 218

Bilager-.

Yttranden av: gid.

Svenska fattigvårdsförbundets arbetsutskott ............................................ 1

Kommerskollegium............................................... 15

Riksförsäkringsanstalten............................................................................. 41

Styrelsen för postsparbanken .......... 82

Sammanfattning av en del andra yttranden ................................................ 91

Statistisk utredning för en del kommuner ang. förhållandet mellan pensionstillägg

och fattigunderstöd......................................................................... 125

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1913..

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. Rskr. 1913:247 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. May ds proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § i lagen om Kungl. Majds regeringsrätt den 26 maj s. 9 i texten
  2. Rskr. 1913:128 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om allmän pensionsförsäkring och till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 s. 1 i texten
  3. LU 1913:39 Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § i lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt den 26 maj 1909. s. 2 i texten
  4. SärU 1913:1 Särskilda utskottets utlåtande Nr 1 s. 1 i texten