Med förslag till lag om behandling av alkoholister samt till lag om ersättning i vissa fall av allmänna medel till vittnen i mål enligt lag om behandling av alkoholister
142 sidor, varav 113 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,4 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 113 av 142 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1913:193, Med förslag till lag om behandling av alkoholister samt till lag om ersättning i vissa fall av allmänna medel till vittnen i mål enligt lag om behandling av alkoholister
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.
1
Nr 193.
Kungl. Maj.ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
lag om behandling av alkoholister samt till lag om ersättning
i vissa fall av allmänna medel till vittnen i mål
enligt lag om behandling av alkoholister; given Stockholms
slott den 11 april 1913.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå Kiksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag om behandling av alkoholister
samt till lag om ersättning i vissa fall av allmänna medel till vittnen i
mål enligt lag om behandling av alkoholister.
Kungl. Maj:t förbliver Kiksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
(lust. Sandström.
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 saml. 144 käft. (Nr 193.) 1
2
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.
Förslag
till
LAG
om behandling av alkoholister.
Härigenom förordnas som följer:
1 §■
År någon hemfallen åt dryckenskap, och tinnes han i följd därav
vara farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, eller
utsätta hustru eller barn, som han är skyldig att försörja, för nöd
eller uppenbar vanvård, eller
ligga fattigvården eller sin familj till last,
då må i den ordning, som stadgas i denna lag, förordnas om hans
intagande å allmän anstalt för vård av alkoholister.
2 §.
Allmän anstalt för vård av alkoholister är antingen av staten för sådant
ändamål upprättad anstalt eller ock av landsting, kommun eller annan
för enahanda ändamål anordnad anstalt, vilken av Konungen erkänts såsom
allmän. Sådant erkännande kan när som helst återkallas.
Anstalt, som här sägs, skall stå under ledning av eu styrelse. Konungen
meddelar för varje särskild anstalt närmare bestämmelser angående
dess verksamhet.
Anstalterna skola stå under uppsikt av den myndighet, som Konungen
bestämmer.
3
Kungl. Maj:Is Nåd. Proposition Nr 193.
3 §•
I varje kommun skall finnas en nykterhetsnämnd.
Nykterhetsnämnden skall, om ej särskild sådan nämnd blivit tillsatt,
utgöras av kommunens fattigvårdsstyrelse.
Särskild nykterhetsnämnd må tillsättas, i fall så prövas lämpligt i stad
av stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, av allmän rådstuga och på
landet av kommunalstämma. Om dylik nämnds sammansättning, val av
ledamot och suppleant däri, ledamots och suppleants tjänstgöringstid och
avgång, val av ordförande och vice ordförande, ordningen för nämndens
arbete, avgivande av utgifts- och inkomstförslag, räkenskapers förande, redovisning
samt ledamots ansvarighet äger för annan ort än Stockholm vad
om fattigvårdsstyrelse finnes stadgat motsvarande tillämpning, och gälla
för Stockholm de bestämmelser, Konungen på förslag av stadsfullmäktige
meddelar. Yald ledamot äger att när som helst avsäga sig uppdraget.
4 §•
1 mom. Ansökning om förordnande att person, som omförmäles i
1 §, skall intagas å allmän anstalt för vård av alkoholister må göras av
nykterhetsnämnden i den kommun, där han vistas eller äger hemortsrätt.
2 mom. Innan sådan ansökning göres, skall nämnden inhämta noggranna
upplysningar om ifrågavarande person samt, därest ej uppenbarligen
utsikt saknas att utan tvång återföra honom till ett nyktert och
ordentligt liv, vidtaga härför lämpade åtgärder, såsom att söka
förmå honom att ingå i nykterhetsförening,
bereda honom, för minskande av frestelserna till bruk av rusdrycker,
anställning hos lämplig person eller ombyte av verksamhet eller vistelseort,
utverka hos försäljare av brännvin, vin eller Öl, att sådana drycker
ej utlämnas till honom,
förmå honom att rådfråga läkare och följa dennes föreskrifter eller
att frivilligt söka vård å lämplig anstalt.
3 mom. Ansökning, som ovan sägs, göres hos Konungens befallningshavande.
Ansökningen skall innehålla en fullständig redogörelse för de av
nämnden i ärendet gjorda undersökningar och för de övriga åtgärder, som
enligt 2 mom. må hava vidtagits.
4
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.
Vid ansökningen skola fogas prästbevis enligt av Konungen fastställt
formulär samt utlåtande av legitimerad läkare, avfattat enligt av Konungen
meddelade anvisningar och grundat å undersökning, som verkställts inom
en månad före ansökningens ingivande.
Hava prästbevis och läkarutlåtande, enligt vad nu är sagt, ej bifogats
ansökningen, varde denna ej upptagen till prövning, med mindre anledning
förekommer, att den, som ansökningen avser, är farlig för annans
personliga säkerhet eller eget liv. Upptages ej ansökningen, meddele
Konungens befallningskavande därom skriftligt besked.
År åt dryckenskap hemfallen person farlig för annans personliga säkerhet
eller eget liv, må ansökning om förordnande att han skall intagas å allmän
anstalt för vård av alkoholister jämväl göras å landet av kronofogde
eller länsman samt i stad av stadsfiskal eller av polismästare, där
sådan finnes.
Ansökningen skall innehålla eu fullständig redogörelse för de av polismyndigheten
i ärendet inhämtade upplysningar samt vara åtföljd av prästbevis
och läkarutlåtande, som i 4 § sägs, om dylika handlingars anskaffande
kan utan våda avvaktas.
För köping eller annat område å landet, för vilket ordningsstadgan
för rikets städer är i tillämpliga delar gällande, må Konungens befallningsliavande
förordna lämplig polisman att fullgöra vad enligt denna lag
åligger länsman.
6 §•
Har framställning om åtgärd, som i 4 § 1 mom. sägs, hos nykterhetsnämnden
gjorts av förmyndare för en åt dryckenskap hemfallen person
eller av sådan persons make, föräldrar, barn eller syskon eller, där hans
barn ej uppnått myndig ålder, av förmyndaren för dessa, men har nämnden
avslagit framställningen eller ej inom två månader vidtagit den äskade
åtgärden, äger den, som hos nämnden gjort dylik framställning, att själv hos
Konungens befallningshavande göra ansökning om förordnande att den åt
dryckenskap hemfallne skall intagas å allmän anstalt för vård av alkoholister.
Sådan ansökning skall vara åtföljd av prästbevis och läkarutlåtande,
som omförmälas i 4 §, samt inlämnas till nykterhetsnämnden inom tolv
månader efter det sagda framställning gjorts hos nämnden; och åligger
5
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 193.
det nämnden att, sedan vederbörliga ansökningshandlingar inkommit, till
Konungens befallningshavande ofördröjligen insända desamma jämte eget
utlåtande, vilket tillika skall innefatta redogörelse för de undersökningar
och övriga åtgärder enligt 4 § 2 mom., som av nämnden vidtagits, samt,
om dylika åtgärder ej förekommit, upplysning om skälen därtill.
Har ansökning i behörig ordning gjorts, läte Konungens befallningshavande
ofördröjligen ansökningshandlingarna delgivas den, vilken ansökningen
gäller, samt, då fråga är om gift kvinna eller omyndig, jämväl målsmannen,
med föreläggande att inom viss kort tid skriftligen förklara sig över
ansökningen, vid äventyr, om det försummas, att målet ändock av göres.
Finner Konungens befallningshavande part böra lämnas tillfälle att yttra
sig över handling, som inkommit efter det ansökningen utställts till förklaring,
bär Konungens befallningshavande att, enligt vad nu är sagt, låta
delgiva sådan handling.
Äskar part, att angående uppgivna omständigheter någon skall vid
domstol höras såsom vittne eller upplysningsvis, och är förhöret icke uppenbarligen
onödigt, skall Konungens befallningshavande förordna om sådant
förhör vid underrätt, som Konungens befallningshavande bestämmer, samt
meddela föreskrift om vad parterna med avseende å förhöret hava att iakttaga.
Förekommer anledning, att den, vars intagande å anstalt ifrågasättes,
är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, äger Konungens
befallningshavande även utan parts begäran förordna om vittnesförhör.
8 §•
Finner Konungens befallningshavande, då enskild person är sökande,
erforderliga åtgärder enligt 4 § 2 mom. icke hava vidtagits, må Konungens
befallningshavande förelägga nykterhetsnämnden att vidtaga dylika åtgärder
samt inom viss tid inkomma med redogörelse för desamma och det genom
dem vunna resultat.
Förekommer anledning, att den, som ansökningen avser, är farlig för
annans personliga säkerhet eller eget liv, må återkallelse av ansökningen
ej utgöra hinder för Konungens befallningshavande att fortsätta med målets
handläggning.
6
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.
10 §.
Därest anledning förekommer, att den, som ansökningen gäller, är
farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, må, även innan han
blivit hörd i målet, Konungens befallningshafvande, när skäl därtill äro, gå
i författning om att han, i afbidan på slutligt beslut, tillsvidare intages å
allmän anstalt för vård av alkoholister, eller, om plats å dylik ej omedelbart
kan beredas, föranstalta om hans omhändertagande och vårdande under
tiden på annat lämpligt sätt.
11 §•
Slutligt beslut i målet skall genom Konungens befallningskavandes
försorg ofördröjligen delgifvas parterna.
12 §.
Vid slutligt beslut om någons intagande å allmän anstalt för vård
av alkoholister äger Konungens befallningshavande, när skäl därtill äro,
förordna, att beslutet må gå i verkställighet, utan hinder därav att det ej
äger laga kraft.
13 §.
Ilar å allmän anstalt för vård af alkoholister beretts plats för den,
om vars intagande å dylik anstalt förordnande meddelats, men vägrar han
att ingå å anstalten, äger Konungens befallningshavande att efter framställning
av den, på vars ansökning förordnandet meddelats, lämna handräckning
för beslutets verkställande.
14 §.
Därest slutligt beslut om någons intagande å allmän anstalt för vård
av alkoholister grundats därpå, att han är farlig för annans personliga
säkerhet eller eget liv, har Konungens befallningshavande att föranstalta
om hans intagande å sådan anstalt, så snart plats kan beredas.
Kan plats å dylik anstalt ej omedelbart beredas, äger Konungens
befallningshavande, när skäl därtill äro, att draga försorg om hans omhändertagande
och vårdande under tiden på annat lämpligt sätt; dock må sådan
vård ej fortgå under längre tid än tre månader.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.
7
15 §.
Har ej inom tre månader, efter det slutligt beslut om intagande å
allmän anstalt för vård av alkoholister vunnit laga kraft, handräckning
sökts för beslutets verkställande, och har ej heller, därest den, vilken beslutet
avser, utan handräckning ingått å anstalt, anmälan om beslutet
inom samma tid gjorts hos anstaltens styrelse, vare beslutet förfallet.
T,ii g samma vare, om beslut, för vars verkställande handräckning begärts
inom nyss angivna tid eller Konungens befallningshavande enligt 14 §
har att själv sörja, ej blivit verkställt inom sex månader från det beslutet
vunnit laga kraft.
16 §.
En var, som är intagen å allmän anstalt för vård av alkoholister,
skall vara skyldig att fullgöra det arbete, som ur synpunkten av en ändamålsenlig
vård ålägges honom.
17 §.
Hen. myndighet, som har att utöva uppsikt över de allmänna anstalterna
för vård av alkoholister, äger att förordna om överflyttning av intagen
person från en anstalt till en annan. Konungen utfärdar de bestämmelser,
som härvid skola lända till efterrättelse.
Sådant förordnande må genast gå i verkställighet.
18 §.
Hen, som på grund av slutligt förordnande intagits å allmän anstalt
för vård av alkoholister, må kvarhållas under en tid av ett år. Har han
före förordnandets meddelande vårdats å sådan anstalt minst sex månader,
må han kvarhållas under en tid av två år.
Utskrivning från anstalten skall ske tidigare än nu är sagt, därest
skal föreligga till antagande, att den vårdade efter utskrivningen skall föra
ett nyktert och ordentligt liv.
Vid beräkning av tid, som i första stycket avses, skall den tid inräknas,
under vilken någon varit enligt 10 § intagen å allmän anstalt
för vård av alkoholister eller jämlikt 10 eller 14 § omhändertagits
och vårdats på annat sätt. Har någon, efter det förordnande med
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
° Kung!. Maj:is Nåd. Proposition Nr 193.
delats om hans intagande å allmän anstalt, frivilligt ingått å sådan,
och påkallas, medan han är intagen där, verkställighet av förordnandet, skall
den tid han frivilligt vistats å anstalten likaledes medräknas vid bestämmande
av den tid, under vilken han på grund av förordnandet må kvarhållas.
19 §.
Om utskrivning tillkommer det anstaltens styrelse att förordna.
Den myndighet, som har att utöva uppsikt över anstalterna, må ock
förordna om utskrivning, jämväl om styrelsen avslagit framställning därom.
20 §.
Den som utskrivits vare under tid, som vid utskrivningen blivit förelagd,
dock högst sex månader, pliktig att vistas inom viss vid utskrivningen
eller därefter bestämd kommun samt att underkasta sig den tillsyn och
de övriga villkor, som blivit vid utskrivningen eller därefter bestämda.
Konungen meddelar närmare föreskrifter om villkoren.
Fullgör ej den utskrivne vad sålunda åligger honom, må på ansökning
av nykterhetsnämnden i den kommun, där han vistas, samt, om han
visat sig farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, jämväl på
ansökning av myndighet, som omförmäles i 5 §, Konungens befallningshavande
förordna om hans återintagande å allmän anstalt för vård av
alkoholister.
Om delgivning och verkställighet av sådant förordnande gäller i
tillämpliga delar vad i 11—15 §§ stadgats.
21 §.
Har utskriven återintagits enligt 20 §, må han kvarhållas under sex
månader eller, om han på grund av det ursprungliga förordnandet varit skyldig
att stanna den i 18 § föreskrivna längre tiden, under ett år.
Vid utskrivning av den sålunda återintagne må villkor ej fästas.
Sedan beslut om sådan utskrivning fattats, har anstaltens styrelse att
därom i god tid före utskrivningen underrätta nykterhetsnämnden i den
kommun, dit den utskrivne begiver sig, samt den person eller myndighet,
på vars framställning han intagits å anstalten.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.
9
22 §.
Avviker den intagne från anstalten, skall, sedan lian återhämtats, den
tid han cgenvilligt undandragit sig anstaltsvården ej medtagas vid beräkning
av den tid, under vilken han längst må kvarhållas.
Polismyndighet har att meddela handräckning för hämtande av den,
som avvikit från anstalt.
23 §.
1 mom. Ordföranden i nykterhetsnämnd äger att, där så prövas nödigt,
påkalla biträde av kommunal- eller polismyndighet. Ny k ter het snämnderna
i olika kommuner böra bistå varandra i de till deras handläggning
hörande ärenden.
2 mom. Kallas någon, som bor eller uppehåller sig inom kommunen,
till inställelse inför nykterhetsnämnden för att höras i de till nämndens
handläggning hörande ärenden, är han pliktig att hörsamma kallelsen, så
vida han minst fyra dagar förut erhållit del därav. Utebliver han utan laga
förfall, skall han höta fem kronor till kommunens kassa och tillhållas af
nämnden genom upprepade viten, som dock tillsammans ej må överstiga
etthundra kronor, att inställa sig. Kan den tredskande ändå ej förmås till
inställelse, må nämnden lita Konungens befallningshavande till.
24 §.
Kostnad för handräckning enligt 13 §, 20 § tredje stycket och 22 §
bestrides av statsverket.
25 §.
Den, på vars framställning någon intagits å allmän anstalt för vard
av alkoholister, är skyldig att svara för all vårdkostnad så väl gent emot den
anstalt, där intagning först ägt rum, som gent emot anstalt, till vilken
överflyttning skett eller i vilken han efter utskrivning intagits enligt 20 §.
Kostnad för vård, som meddelats enligt 10 §, skall statsverket vidkännas.
Har statsverket i fall, som i 14 § sägs, förskjutit eller bestritt vårdkostnad, äger
statsverket rätt till gottgörelse därför av den kommun, där den vårdade hade
hemortsrätt vid den tid, då ansökning om förordnandet gjordes. Därest den
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt 144 käft. (Nr 193.) 2
10
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.
vårdade vid tiden för ansökningen oavbrutet under minst fem år vistats
utom nämnda kommun, skall statsverket vidkännas kostnaden.
Bär på grund av ansvarsförbindelse eller eljest annan person än den,
som åtnjutit vården, guldit vårdkostnaden, är han berättigad till gottgörelse
av den vårdade. Ilar kommun bekostat vården, äger nykterhetsnämnden
att uttaga sådan gottgörelse, i den mån den icke finner skäl
till eftergift.
26 §.
Ilar åt dryckenskap hemfallen person ingått å allmän anstalt för vård
av alkoholister på grund av egenhändigt underskriven, av prästbetyg och
läkarutlåtande åtföljd ansökning, i vilken han förbundit sig att stanna å
anstalten under viss tid, må han kvarhållas under den angivna tiden,
dock ej längre än ett år från inträdet. Läkarutlåtandet skall vara avfattat
enligt av Konungen meddelade anvisningar och utfärdat av annan
läkare än den, som är anställd vid den anstalt, där inträde sökes. Står
sökanden under annans målsmanskap, erfordras målsmannens samtycke till
ansökningen.
Yad i 16 §, 18 § andra stycket, 19, 22 och 24 §§ stadgats äger
motsvarande tillämpning rörande den, som, efter vad här sägs, ingått å anstalt.
Kan den frivilligt ingångne på grund av sitt uppförande ej lämpligen
behållas å anstalten, må han när som helst utskrivas.
27 §.
I Konungens befallningshavandes eller uppsiktsmyndighetens beslut
må ändring sökas hos Konungen inom den tid, som i allmänhet är bestämd
för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut; dock
vare klagan över beslut enligt 10 § ej inskränkt till viss tid, och må
över annat beslut, som Konungens befallningshavande meddelat under
målets handläggning, särskild klagan icke föras.
Besvär över Konungens befallningshavandes beslut inlämnas till befallningsha
v anden, som infordrar vederbörandes förklaring, om anledning
därtill ej uppenbarligen saknas, samt, efter att hava införskaffat den ytterligare
utredning, som kan vara erforderlig, till vederbörande statsdepartement
insänder samtliga målet rörande handlingar tillika med eget utlåtande.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.
11
28 §.
Lämnar någon åt person, vilken honom veterligen är intagen å allmän
anstalt för vård av alkoholister, brännvin, vin eller Öl, eller hjälper någon
eljest sådan person att åtkomma dylika drycker, straffes med böter från
och med fem till och med etthundra kronor.
Därest gärning, som här sägs, tillika innefattar förbrytelse mot förordningen
angående försäljning av brännvin eller förordningen angående
försäljning av vin och Öl, gånge som i 4 kap. 2 § strafflagen stadgas.
Förseelsen åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan är inrättad, men
eljest hos poliskammare, eller, där sådan ej finnes, vid allmän domstol.
Böter, som ådömas enligt denna paragraf, tillfalla kronan. Saknas
tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmänna
strafflagen.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.
12
Klingl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.
Fö rslag
till
LAG
om ersättning i vissa fall av allmänna medel till vittnen i
mål enligt lag om behandling av alkoholister.
Härigenom förordnas som följer:
Har i mål, som avses i lag om behandling av alkoholister, någon
vid förhör inför domstol blivit av polismyndighet åberopad såsom vittne
eller för att upplysningsvis höras eller ock efter förordnande av Konungens
befallningshavande blivit för sådant ändamål inkallad, och har han på
grund därav inställt sig vid domstolen, njute han ersättning för inställelsen
av allmänna medel efter enahanda grunder och i samma ordning, som
stadgas angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål;
skolande sådan kostnad alltid stanna å statsverket.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.
13
Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsårenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 27 augusti 1912.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern STAAFF,
Statsråden: PETERSSON,
Bergström,
Stenström,
Sandström.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Sandström anförde följande:
»I skrifvelse den 27 februari 1907 anhöll lliksdagen, att Kungl.
Maj:t täcktes låta verkställa utredning, huruvida och i hvad mån föreskrifter
kunde meddelas i fråga om internering af alkoholister äfven mot
deras vilja i för dem afsedda kuranstalter samt, i fall utredningen gåfve
anledning därtill, för Riksdagen framlägga förslag till lagstiftning i ämnet.
Efter det Kungl. Maj:t infordrat yttranden i ärendet från öfverståt
-
hållarämbetet och
Kungl.
Maj :ts befallningshafvande
samtliga län,
Riksdagen
skrifvelse
1907.
bär
Kungl. Maj:t genom nådig remiss den 9 oktober 1908 öfverlämnat Riksdagens
skrifvelse jämte nämnda yttranden till den kommitté, som den 21
juni 1907 tillsatts för att afgifva förslag till förändrad lagstiftning dels
14
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 193.
Fattigvårds
kommitténs
förslag.
Öfver förslagen
inkomna
yttranden.
angående fattigvården och dels angående lösdrifvares behandling m. m.,
med uppdrag att efter verkställande af den vidare utredning, som kunde
vara erforderlig, till Kungl. Maj:t inkomma med det förslag, hvartill utredningen
kunde gifva anledning.
Till fullgörande af uppdraget öfverläinnade denna kommitté, här nedan
kallad fattigvårdskommittén, i januari 1911:
1) förslag till lag om behandling af alkoholister;
2) förslag till lag om tillägg till 2 § 17:o i lagen den 26 maj 1909
om Kungl. Maj:ts regeringsrätt;
3) förslag till lag om ersättning i visst fall af allmänna medel till
vittnen i mål enligt lagen om behandling af alkoholister;
4) motiv till lagförslagen jämte bilagor; samt
5) redogörelse för utländsk lagstiftning rörande tvångsbehandling af
alkoholister och därmed sammanhängande frågor.
Genom remiss den 17 februari 1911 infordrades yttranden öfver de
afgifna förslagen från de medicinska fakulteterna vid Uppsala och Lunds
universitet, karolinska medico-kirurgiska institutets lärarkollegium, medicinalstyrelsen,
fångvårdsstyrelsen, öfverståthållarämbetet samt Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i rikets samtliga län, hvarjämte tillfälle lämnades
svenska läkarsällskapet att afgifva yttrande öfver förslagen.
Från samtliga dessa myndigheter hafva yttranden inkommit, därvid
jämväl öfverlämnats en del af dem infordrade yttranden från fattigvårds- och
polismyndigheter med flera. Vidare har från svenska läkarsällskapet öfverlämnats
ett yttrande i frågan, som utarbetats af en inom sällskapet tillsatt
kommitté — här nedan kallad läkarkommittén — jämte sällskapets däröfver
förda diskussion, hvarförutom senare inkommit ett af läkarkommittén från
trycket utgifvet arbete med titel »Alkoholen och samhället. Betänkande
angående de samhällsskadliga inflytanden bruket af rusdrycker
medför jämte förslag till systematiska åtgärder för deras bekämpande i
Sverige.» Skrivelser i ärendet hafva vidare inkommit från allmänna
svenska prästföreningen och Visby allmänna nykterhetskommitté.
Jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 5 juli 1912 öfverlämnades fattigvårdskommitténs
förslag och de i anledning däraf inkomna yttranden och
framställningar till den af Kungl. Maj:t den 17 november 1911 tillsatta
nykterhetskommittén med uppdrag att däröfver afgifva utlåtande. I skrifvelse
den 22 augusti 1912 har nykterhetskommittén afgifvit det sålunda
infordrade utlåtandet.
Slutligen har den 23 augusti 1912 inkommit en underdånig skri
-
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 193.
15
velse från biskopen Ernst Lönegren in. fl., innehållande uttalanden i ämnet
från det andra kristligt sociala mötet i Stockholm 1912.
Enligt det af fattig vårdskommittén afgifna förslaget till lag om behandling
af alkoholister skola personer, som äro hemfallna åt dryckenskap,
i vissa fall kunna mot sin vilja intagas i särskilda för vård af alkoholister
afsedda anstalter. Beslut härom meddelas af Kungl. Maj:ts befallningshafvande
efter ansökning af vissa personer och myndigheter. För att
ansökningen skall upptagas, måste åtskilliga handlingar, bland annat läkarutlåtande
och ett intyg af trovärdiga personer rörande alkoholistens förhållanden,
företes. Efter alkoholistens hörande och sedan ärendet i öfrigt
vunnit erforderlig utredning, har Kungl. Maj:ts befallningshafvande att
afgöra, huruvida tvångsinternering medgifves eller icke. För fall, då allvarlig
fara föreligger för alkoholistens eget lif eller annans personliga
säkerhet, kan under vissa förutsättningar Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
äfven innan alkoholisten blifvit hörd i målet, meddela förordnande om
hans intagande på eu dylik anstalt, i afbidan på att slutligt förordnande
om honom meddelas. Pröfning af klagomål öfver Kungl. Muj:ts befallningshafvandes
beslut har enligt förslaget förlagts till högsta domstolen.
Verkställigheten af ett meddeladt beslut om internering har gjorts beroende
af den person eller myndighet, på hvars ansökning förordnandet meddelats;
denne får själ!’ underhandla med vårdanstalt om plats, men har plats beredts
och alkoholisten vägrar att ingå å anstalten, äger Kung]. Maj:ts
befallningshafvande att lämna handräckning för beslutets verkställande.
Om förordnandet ej gått i verkställighet inom sex månader från beslutets
meddelande, skall det anses förfallet.
Dessa nu anförda stadganden finnas i lagförslagets första kapitel. I
kapitel 2 lämnas under rubriken förebyggande åtgärder eu del bestämmelser,
hvari ansökningsberättigade myndigheter, läkare och Kungl. Maj:ts
befallningshafvande erinras om vidtagande af dylika åtgärder.
Förslagets 3:dje kapitel behandlar frågan om anstalterna och deras
verksamhet. De anstalter, som afses i förslaget, kallas allmänna anstalter
för vård af alkoholister, och därmed ^syftas såväl af staten för dylikt
ändamål upprättad anstalt som ock af landsting, kommun, förening eller
stiftelse för enahanda ändamål anordnad anstalt, hvilken af Konungen
erkänts som allmän. Anstalterna skola stå under tillsyn af eu utaf Konungen
bestämd uppsiktsmyndigket. Öfverflyttning från eu anstalt till en
annan har föreslagits skola äga rum vid vissa disciplinära förseelser, men
anstalt kan äfven genom utskrifning befrias från den, som ej lämpligen kan
Redogörelse
för fattigvdrdskommitténs
förslag.
16
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.
vårdas där. Den nämnda uppsiktsmyndigheten äger att träffa afgörande i
dessa fall. Tiden för anstaltsvistelsen skall ej bestämmas i förordnandet
utan afgöras efteråt af vederbörande anstalts styrelse. Afgörande för utskrifningen
är, att det ändamål, som afses med vistelsen å anstalten,
vunnits, sä att den vårdade kan antagas skola efter utskrifningen föra ett
nyktert och ordentligt lif, dock föreskrifves såsom maximum en tid af
18 månader eller, om personen förut vårdats å sådan anstalt, 3 år. Utskrifningen
före maximitiden har tänkts äfven kunna ske villkorligt.
Klagomål öfver anstaltsstyrelses och uppsiktsmyndighets beslut hafva föreslagits
skola gå till civildepartementet och afgöras i regeringsrätten. I sammanhang
med utskrifningen har också behandlats frågan om åtgärder
för tryggande af det å anstalten vunna resultatet.
Kommittén har utgått ifrån att de allmänna anstalter, som ej äro statens,
skola erhålla statsbidrag för sin verksamhet. Vården lämnas efter en viss af
Konungen fastställd taxa. Den, på hvilkens framställning intagning i alkoholistanstalten
ägt rum, har att gent emot anstalten svara för vårdafgiftens
gäldande och att därå aflämna ansvarsförbindelse. Då intagning skett efter
framställning af polismyndighet, svarar den kommun, där den vårdade var
bosatt vid tiden för målets anhängiggörande, för afgiften; hade han vid
den tiden ingenstädes stadig uppehållsort, ansvarar staten för kostnaden.
Den vårdade kan åläggas återbetala vårdafgift, som guldits af annan person
eller af kommunal myndighet.
Förslaget har också bestämmelser, som medgifva de nämnda anstalterna
att kvarhålla en alkoholist, som frivilligt ingått å densamma under vissa former.
Slutligen innehåller förslaget straffbestämmelser för dem, som söka
införa rusdrycker å dylika anstalter.
Fattigvårds- Undan uti de utlåtanden, som afgåfvos öfver Riksdagens skrifvelse
^vissa^princip- den 27 februari 1907, förklarade de fleste Kuugl. Maj:ts befallningskafinvändning-
vande sig icke hafva något att i princip invända mot en lagstiftning om
interne^ringen. tvångsinternering af alkoholister. Endast öfverståthållarämbetet och Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län uttalade betänkligheter.
Öfverståthållarämbetet erinrade, att om eu alkoholist ej kunde taga
vård om sig själf och sitt gods, han borde ställas under förmyndare, och
att förmyndaren då hade att draga försorg om hans vårdande. Den omständigheten
åter att alkoholisten vore till fara för sin omgifning kunde
enligt öfver ståthållare mbetets åsikt ej berättiga till hans inspärrande. I
fråga om dem, som på grund af alkoholism vore oförmögna till arbete,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193. 37
men med frånseende däraf uppfyllde förutsättningarna för tillämpning å
dem af påföljden för lösdrifveri, vore eu åtgärd visserligen önsklig, men
den befintliga luckan i lagen om lösdrifvares behandling eller i förordningen
om fattigvården kunde endast i ringa grad afhjälpas genom alkoholisters
internering.
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län framhöll i nämnda
utlåtande som sin åsikt hufvudsakligen, att nykterheten säkrast och varaktigast
främjades genom socialt arbete på de områden, som däraf berördes, vidare
genom bibringande af högre upplysning och ökad sedlig kraft och slutligen
genom prohibitiva lagstiftningsåtgärder i den män dessa ej genom öfverdrifter
motverkade ändamålet, att staten förty borde anse som sin förnämsta uppgift
beträffande nykterhetsverksamheten att söka i möjlig mån förhindra
uppkomsten af alkoholism, att som det emellertid sannolikt allt framgent
komme att finnas individer, som rätteligen folie under benämningen alkoholister,
hvilkas återförande till hälsa vore önskvärd!, staten borde understödja
af kommuner eller enskilda upprättade anstalter, där dels alkoholisten
frivilligt kunde intagas och dels personer stående under annans målsmanskap
erhålla vård, att tvångsinterneringen antagligen komme att visa ett
sämre resultat än som vunnits, då alkoholister frivilligt underkastat sig
behandlingen, eftersom tvångsinternering ej gärna kunde komma i fråga,
med mindre sjukdomen nått ett ganska högt stadium, att mot tvångsinterneringen
i och för sig uppställde sig betänkligheter af principiell natur
samt slutligen att tillämpningen af en lag i detta ämne städse skulle erbjuda
svårigheter med afseende på vanskligheten att afgöra, när den gräns
för alkoholism uppnåtts, då statens ingripande vore påkalladt.
I anledning af de anmärkningar, hvilka såväl inom Riksdagen vid
frågans behandling där som i de nämnda utlåtandena framställts, erinrar
fattigvårdskommittén, efter att hafva redogjort för resultatet af tvångsbehandlingen
i andra länder, att utsikter till botande och förbättring kunde
förefinnas äfven vid långt gångna fall af alkoholism, att faran för en obefogad
inskränkning i enskildas frihet kunde förebyggas genom en lämplig
begränsning af lagens omfattning samt genom att skapa betryggande former
för proceduren, att i vissa fall inga andra medel än tvångsinternering
kunde uträtta något och att en sådan kräfdes såsom ett nödvändigt led i
åtgärderna mot alkoholmissbruket, att betydelsen af eu lagstiftning om
tvångsinternering för öfrigt till eu stor del vore indirekt, i det man väntade
sig att genom blotta möjligheten af en tvångsinternering en del alkoholister
skulle drifvas att anlita andra åtgärder, samt att befintligheten af
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 144 käft. (Nr 193.) 3
Principuttalanden
om
fattigvdrdsIcommitténs
förslag.
Medicinska
myndigheter.
18 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.
en lag, däri samhället stämplade alkoholmissbruket såsom en samhällslära
och tillgrepe så starka medel för farans afvärjande, skulle i sin mån bidraga
till att i allmänhet framkalla en reaktion mot alkoholmissbruket.
De grundprinciper, å hvilka fattigvårdskommittel! byggt sitt nu föreliggande
förslag till lag om behandling af alkoholister, hafva i allmänhet
godkänts af de myndigheter, som yttrat sig däröfver. Åtskilliga myndigheter
hafva därvid starkt betonat angelägenheten af eu lagstiftning på
förevarande område samt förklarat sig lifligt förorda det framlagda förslaget.
Jag anhåller att här få redogöra för eu del af de uttalanden, som i
utlåtandena gjorts rörande bekofvet och befogenheten af eu tvångslagstiftning.
Af de medicinska myndigheterna förklarar karolinska institutets lärarkollegium
sig lifligt behjärta behofvet af ett samhällsskydd sådant lagförslaget
åsyftar och ansluter sig i hufvudsak till förslaget.
Medicinska fakulteten i Uppsala yttrar:
»Fakulteten finner sig kunna fullt biträda lagförslagets hufvudprinciper:
tvångsintemering af alkoholister i vissa i förslagets § 1 närmare bestämda
fall, och tvångskvarhållande af dem, som frivilligt på alkoholistanstalt
ingått, under viss i förslagets § 24 angifven tid.
De hos alkoholisten förefintliga fysiska och psykiska rubbningarna ha
ju sin närmaste orsak i det hos honom till vana blifna omåttliga förtärandet
af alkohol, och det är uppenbart, att det första och förnämsta villkoret
för ett återställande är, att han sättes ur stånd att fortsätta sin
skadliga vana under en tidrymd, som kan vara för verklig afvägning tillräcklig.
Erfarenheten har lärt, att det endast är undantagsvis, som alkoholisten
af egen kraft förmår genomföra en afvägning, och då han i de
allra flesta fall på grund af den genom det omåttliga alkoholbruket framkallade
abnormiteten i hans psyke saknar förmåga att bedöma sitt eget
tillstånd, tror han sig redan efter en kortare tids afhållsamhet återställd
och, om han ingått på anstalt, lämnar han den trots ledningens föreställningar.
Eesultatet blir vanligen ett återfall. Det synes alltså endast vara
eu (fullt logisk) konsekvens af denna egendomlighet i alkoholistens abnormitet
och af krafvet på nödigt samhällsskydd, att han, då hans tillstånd fager
sig uttryck i sådana allvarliga samhällsolägenheter, som i § 1 angifves, i
eget och samhällets intresse interneras, tills det kan anses, att han är så
återställd, att dylika olägenheter icke vidare behöfva förekomma.»
19
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 193.
Medicinska fakulteten i Lund anför:
»Fakulteten kan i allt väsentligt instämma i det föreliggande förslaget,
-— så vidt det nämligen gäller de delar af detsamma, hvilka det
kan tillkomma fakulteten att söka bedöma.
Som stöd för sin ståndpunkt att biträda förslag om tvångsinternering
af alkoholister vill fakulteten endast i största korthet erinra därom, att
studiet af alkoholismen oförtydbart gifvit vid handen, det själfva kärnan i
denna sjukdom utgöres däraf, att på grund af alkoholens egenskap att
vara ett ämne med bland annat äfven narkotiska verkningar ett behof af
alkohol utbildar sig hos den sjuke, ett behof, från hvithet den sjuke i allmänhet
ej förmår att med egna krafter frigöra sig. I öfverensstämmelse
härmed kan denna sjukdom mycket ofta ej på annan väg logiskt och med
framgång bekämpas, än att den sjuke med yttre medel, och om så påfordras
med tvång, afhålles från att tillfredsställa sitt behof efter alkohol.
Pa grund häraf framträder tvångsinterneringen jämlikt vår nu vunna kunskap
om denna sjukdoms natur såsom den för talrika fall enda väg, på
hvilken sjukdomen med någon utsikt till framgång kan bekämpas.
Om man således också utan tvekan kan i princip biträda krafvet på
tvångsinternering för alkoholister, sa är det tydligen en mycket svår uppgift
att gifva lagbestämmelserna om en dylik en lämplig affattning, särskildt
i så måtto, att ej denna för vår lagstiftning hittills nya inskränkning
af den individuella friheten må till sina verkningar te sig obillig
eller tryckande. Fakulteten finner emellertid, att kommittén i allt väsentligt
väl löst denna svåra uppgift och på ett lyckligt sätt afvägt de många,
otta mot hvarandra stridande olika synpunkter, som vid dessa lagbestämmelsers
affattande varit att beakta.»
Behof vet af en lagstiftning rörande tvångsinternering af alkoholister
framhålles också af svenska läkarsällskapet och dess ofvannämnda kommitterade
äfvensom af medicinalstyrelsen. Da dessa tänkt sig interneringen
anordnad efter andra linjer, än de som föreslagits i fattigvårdskommitténs
betänkande, skall jag i annat sammanhang redogöra för deras förslag.
Medicinalstyrelsen har lämnat styrelserna för de kuranstalter och hem
för alkoholister, som för sin verksamhet åtnjuta statsunderstöd, tillfälle att
yttra sig öfver förslaget. Fyra af dessa hafva inkommit med utlåtanden
och därvid tillstyrkt förslaget.
Af de i ärendet hörda fattigvårdsmyndigheterna framhåller Stockholms
stads fattigvårdsnämnd kraftigt behofvet af en sådan lagstiftning
Fattigvårds
myndig
heterna.
opaginerad Kontrollera mot PDF
“0 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.
samt förklarar sig på det lifligaste tillstyrka antagandet af en lag i liufvudsaklig
öfverensstämmelse med det nu framlagda förslaget.
Fattigvårdsdirektören i Göteborg framhåller, att ehuru en del alkoholister
på grund af sjukdom, fylleriförseelser eller arbetsoförmåga finnas
intagna å hospital, sjukhus, fängelser och fattigvårdsanstalter samt där
mycken omsorg och arbete nedlägges på att söka bota dem från alkoholsjukdom,
resultaten i sådant afseende dock merendels blifva obetydliga,
dels emedan sådant botande icke är syftet med intagningen, dels emedan
anstalterna icke äro särskildt lämpade för dylik special vård och dels enär
en alkoholist maste utskrifvas, när den anledning, hvarför han intagits,
upphört. Alkoholisters tvångsintemering å specialanstalter kunde däremot
* . särskildt under de betryggande garantier som af kommitterade före
slagits
såväl med afseende på intagningen som i form af förebyggande
åtgärder — förväntas leda till bättre resultat beträffande både sjukdomens
botande som ock samhällets och enskildes skydd mot de faror och obehag,
dessa sjuklingar förorsaka.»
Fattigvårdsstyrelsen i Malmö erinrar om föreskriften i gällande
fattig\ åi dsföiordning, att fattigvardssamhälle bör verka därför att genom
inrättande af spår- och nödkjälpskassor eller medelst andra tjänliga åtgärder
framtida fattigvårdsbehof i möjlig mån förebygges samt framhåller, att
med den tilltagande lifaktigheten i fattigvårdsarbetet, som utmärkt de senare
åren, åtgärder i olika riktningar vidtagits till undanrödjande af sä
väl direkta som indirekta orsaker till fattigdomen. Då dryckenskapen vore
eu ytterst vanlig fattigdomsorsak, inginge alltså behandlingen af alkoholister
såsom ett viktigt led i den förebyggande fattigvården. Fattigvårdsstyrelsen
fortsätter därpå: »Det nu föreliggande förslaget till lag om behandling af
alkoholister torde otvifvelaktigt vara ägnadt att i väsentlig män afhjelpa
de mångahanda missförhållanden icke minst i fattigvårdsafseende, som uppstå
genom alkoholmissbruket. Fattigvårdsstyrelsen är alltså af den mening,
att förslaget i hufvudsakliga delar bör snarast upphöjas till lag, äfven om
i en eller annan detalj erinran må kunna göras mot detsamma.»
Fattigvårdsstyrelsen i Norrköping uttalar som sin mening, att »kommittén
genom det föreliggande förslaget på ett synnerligen lyckligt sätt
löst den fråga, som förelegat densamma, och att det skulle vara i högsta
grad önskvärdt, att förslaget snarast möjligt blefve upphöjdt till lag, enär
behofvet af densamma är mycket trängande.»
Fattigvårdsstyrelsen i Gefle tillstyrker förslaget och yttrar: »Alkoholmissbrukets
skadliga verkningar inom samhället äro sedan länge iakttagna.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 7-95.
21
Det kan därför ej annat än synas välbetänkt, att lagstiftningen däråt
ägnar särskild uppmärksamhet. Allmänna meningen i landet torde vara
för åtgärder, som åsyfta att på ett effektivt sätt komma detta missbruk
till lits. Säkert är, att fattig vårdsstyrelserna i landet ganska allmänt med
stor tillfredsställelse hälsa det förevarande lagförslaget, som afser att bereda
lämplig behandling åt personer, som hemfallit åt dryckenskap, eu af hufvudorsakerna
till så många understödstagares fattigvårdsbehof i vårt land.»
I sammanhang härmed torde jag också böra omnämna, att vid ett
på föranstalkande af svenska fattigvårdsförbundet den 4—b december 1911
i Göteborg hållet fattigvårdsmöte, besökt af omkring 400 personer, antagits
följande resolution: »Mötet, som anser en lag om tvångsinternering af alkoholister
vara ett nödvändigt villkor för framgången af den äfven i fattigvårdshänseende
betydelsefulla kampen mot alkoholmissbruket, uttalar såsom sin mening,
att en sådan lag i hufvudsaklig öfverensstämmelse med det förslag,
som af fattigvårdslagstiftningskommittén blifvit framlagdt, snarast möjligt
bör komma till genomförande.» Till denna resolution, som af förbundets
arbetsutskott utsändts till fattigvårdsstyrelserna i städer, köpingar och
municipalsamhällen med förfrågan om de gillade densamma, hafva anslutit
sig fattigvårdsstyrelserna i 74 städer, 15 köpingar och 64 kommuner
med municipalsamhällen. Resolution en i fråga har den 20 februari 1912
aflämnats till Kungl. Maj:t.
Polismästarna i Stockholm, Uppsala, Eskilstuna, Norrköping, Malmö,
Göteborg och Gäfle tillstyrka förslaget i hufvudsak. Därvid anför polismästaren
i Stockholm: »Denna lag, sådan den af kommittén föreslagits,
kommer säkerligen att verka mycket gagneligt och hämma missbruket af
starka drycker hos många under dryckenskapslasten hemfallna individer.
Särskildt ur polissynpunkt tilltalande är den blifvande möjligheten att på
ett effektivt och lämpligt sätt ingripa mot lösdrifvare, som äro oförmögna
till arbete och därföre icke kunna ådömas tvångsarbete, mot personer,
som underlåta att draga försorg om sin familj, allt på grund af dryckenskap,
samt mot personer, som upprepade gånger dömts till ansvar för fylleri.»
Polismästaren i Norrköping yttrar: »Att en lag, som medgifver rätt
till tvångsinternering under vissa förhållanden af notoriska drinkare är
och länge varit af behofvet påkallad, därom torde knappast förefinnas
mera än en mening, åtminstone icke bland polistjänstemän och andra som
på grund af sin befattning nödgats komma i närmare beröring med alkoholister
och som på närmare håll sett följderna af alkoholmissbruk. Det
nu framlagda förslaget synes på ett effektivt men på samma gång för den
Polismäs
tarna.
22
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr, 193.
enskildes rättssäkerhet fullt betryggande sätt hafva tillgodosett detta behof
och några allmängiltiga anmärkningar af vikt torde icke kunna framställas
mot förslaget, vare sig i hufvudsak eller med afseende på dess detaljbestämmelser.
»
Polismästarna i Karlskrona och Hälsingborg afstyrka däremot förslaget;
den förre anser, att resultatet af tvångsinterneringen ej uppväger
uppoffringarna samt att lagstiftningsåtgärderna böra gå ut på att hindra
alkoholisterna från att få rusdrycker; den senare betecknar det hela som
ett fruktlöst experiment samt anser, att man i stället bör inrikta sig på
allmän upplysnings- och uppfostringsverksamhet och folkets frigörande från
rusdryckshandteringen.
Kungl. Maj:ts Öfverståthållarämbetet och Kungl. Makts befallningshafvande i Malmö
berallnmas-
o u o
hafvande, hus län vidhålla sina i ofvannämnda utlåtanden öfver Kiksdagens skrifvelse
i ämnet uttalade betänkligheter. Kungl. Maj:ts befallningshafvande i öfriga
län tillstyrka däremot kommitténs förslag, hvarvid åtskilliga betona, att
en dylik lagstiftning är af behofvet starkt påkallad samt att förslagets
bestämmelser äro väl afvägda. Kungl. Maj:ts befallningshafvande i några
län foga vid sina tillstyrkanden utförligare motiveringar.
Sålunda yttrar Kung!. Maj:ts befallningshafvande i Gottlands län:
»Detta förslag hvilar hufvudsakligen på den grundsatsen, att en person,
som är hemfallen åt dryckenskapslasten, bör kunna mot sin vilja interneras
på anstalt för alkoholister. Kungl. Maj:ts befallningshafvande anser
denna grundsats riktig och dess tillämpning af omständigheterna påkallad
och har icke något att i hufvudsak erinra mot det sätt, på hvilket densamma
blifvit i förslaget genomförd eller mot förslagets innehåll i öfrigt.
Därest förslaget blir upphöjdt till lag, kommer lagen helt säkert att blifva
ett kraftigt medel till bekämpande af dryckenskapslasten såväl genom den
varning mot rusdrycksmissbruk, tvångsinterneringen innebär, som ock genom
den möjlighet densamma erbjuder att återupprätta åt dryckenskap
redan hemfallna individer.»
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Blekinge län anför: »Innan man
i kampen mot alkoholmissbruket tillgriper det s. k. absoluta rusdrycksförbudet,
— en åtgärd, hvars verkningar på godt och ondt svårligen torde
kunna ens tillnärmelsevis på förhand beräknas — synes det vara i hög
grad angeläget att söka utnyttja andra medel i striden mot rusdryckerna,
hvilka stå till buds och ännu äro hos oss opröfvade. Att man i vårt land
i detta hänseende icke på långt när gjort hvad göras kan torde vara
obestridligt. — : — : — : — Såsom en bland de åtgärder, hvilka från
Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 193.
23
statens sida böra vidtagas för rusdrycksmissbrukets stafvande, torde tvångsinternering
af vanedrinkare vara af omständigheterna nödvändiggjord. Yäl
är det måhända sant — såsom polismästaren i Karlskrona i sitt yttrande
framhåller — att utsikterna att genom tvångsinternering förbättra vanedrinkare
icke äro särdeles stora, äfven om vunna erfarenheter från andra
länder i detta hänseende icke äro enbart nedslående -— : — : — : —
och äfven om man enligt Kungl. Maj:ts befallningshafvandes förmenande
härvidlag icke är berättigad att draga några bestämda slutsatser af erfarenheterna
från å tvångsarbetsanstalter intagna drinkare. Dessa senare lära
icke göras till föremål för behandling speciellt åsyftande deras frigörande
från rusdrycksbegäret, hvithet däremot skulle blifva förhållandet med å
alkoholistanstalter intagna drinkare. —• : — : — : — Men äfven om tvångsinterneringen
såsom förbättringsåtgärd icke skulle komma att visa sig synnerligen
effektiv, torde densamma dock, i betraktande af den allvarsamma
fara vanedrinkaren utgör ej blott för sig själf och sin familj utan äfven för
det samhälle, hvari han lefver, böra anses såsom en nödvändig skyddsåtgärd
från samhällets sida gent emot vanedrinkaren. De omständigheter
som motivera en dylik uppfattning hafva af kommitterade utförligt framlagts.
Särskildt bör understrykas faran diiri, att vanedrinkaren genom
lockelser och öfvertalningar förmår mindre depraverade naturer att förtära
rusdrycker och därigenom bryta gjorda föresatser till afhållsamhet — en
ytterst vanlig företeelse, hvars samhällsskadliga betydelse knappast torde
kunna öfverskattas.»
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kristianstads län anser de föreslagna
bestämmelserna om behandling af alkoholister vara af behofvet i
hög grad påkallade och förordar efter en längre motivering på det
varmaste antagandet af det föreliggande förslaget, mot hvars särskilda
bestämmelser Kungl Maj:ts befallningshafvande icke har något att erinra.
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västmanlands län säger sig ej
hafva något att erinra vare sig emot de af kommittén antagna grundsatser
eller, i allt hufvudsakligt, emot det sätt, hvarpå desamma i förslaget tilllämpats.
»Tvärtom föranleder läsningen af förslaget med därvid fogade
motiv den förhoppning, att den föreslagna lagstiftningen, om den förverkligas,
skall, i den mån staten inrättar anstalter för omhändertagande af
alkoholister, komma att medföra en välsignelse för vårt land af oskattbart
värde.»
Pastorn Aid tvångsarbetsanstalten i Karlskrona framhåller, att våra
tvångsarbetsanstalter för män nästan uteslutande äro befolkade af alkoko
-
Fdngvdrds
myndighe
terna.
24
Kung!. May.ts Nåd. Proposition Nr 193.
lister samt att de föreslagna alkoholistanstalterna ej torde kunna uträtta
mer än hvad en väl ledd tvångsarbetsanstalt redan nu i någon mån åstadkommer:
att fysiskt stärka alla och moraliskt några af de på anstalten
intagna patienterna. Direktören vid tvångsarbetsanstalten i Norrköping
fäster uppmärksamheten på de stora kostnader, som vården å alkoholistanstalter
synes föra med sig. Äfven direktören vid tvångsarbetsanstalten
å Svartsjö synes ifrågasätta behofvet af en dylik lag, hvaremot direktören
vid tvångsarbetsanstalten i Landskrona förklarar sig ej hafva något att
erinra mot förslaget.
Fångvårdsstyrelsen anför i sitt utlåtande:
»Fångvårdsstyrelsen delar kommitterades uppfattning rörande angelägenheten
för samhället att med alla till buds stående medel bekämpa de
olägenheter och faror, som vållas af alkoholmissbruket, äfven om därvid
måste emot vissa samhällsmedlemmar anlitas rätt kraftiga åtgärder, i nödfall
tvång. Då sålunda kommittcrade föreslå, att vissa grupper af vanedrinkare
skola kunna medelst tvångsåtgärder interneras å allmän vårdanstalt
och tvingas att där längre tid tvärstanna, samt att jämväl den som
frivilligt sökt vård å dylik anstalt må under vissa betingelser, äfven mot
sin vilja, kvarhållas å anstalten, finner styrelsen mot ett sådant ingripande,
betraktadt såsom yttersta utvägen gent emot ett farligt samhällsondt, ej
något i och för sig att invända.
Såsom villkor kräfves likväl, att det processuella förfarandet vid
tvångsinneslutning blir så betryggande, att hvarje missbruk på förhand
må anses uteslutet och rum ej lämnas för ringaste misstanke att den personliga
friheten utsättes för obehöriga eller godtyckliga ingrepp. Proceduren
måste till sina former synnerligen noga afvägas och omgärdas med
nödiga garantier.
Vidare ligger all vikt uppå, att de betydande kostnader för staten och
det skarpa intrång i den enskildes personliga förhållanden, som lagens
praktiska tillämpning kommer att medföra, bereda samhället motsvarande
gagn. Om tvångsbehandlingen ej skulle med någon högre grad af sannolikhet
leda till drinkarens botande eller till den från anstalten utskrifnes
bättre skyddande mot återfall, utan nyttan af interneringen inskränka sig
därtill, att samhället eller familjen för någon kortare tid befrias från en
besvärlig individ, vore därmed icke mycket vunnet. Och skulle ungefärligen
samma resultat kunna nås med närmare till hands liggande eller
redan tillgängliga och enklare medel, vore den särskilda anstaltsbehandlingen
föga påkallad.
opaginerad Kontrollera mot PDF
KungL Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.
I sistberörda hänseende märkes, att samhället, innan ett dylikt kraftmedel
anlitas, ej får lämna andra åtgärder af mera allmän natur oförsökta.
Spörsmålet om tvångsinternering står, såsom ock framhållits af kominitterade,
i så nära samband med öfriga sträf van den mot alkoholmissbruket såväl
på öfvertygelsens som på lagstiftningens väg, att frågan ej kan ses fristående,
lika litet som interneringen får brukas annorlunda än såsom nödvändigt
led i det allmänna arbetet att nå bättre förhållanden.»
Efter att hafva granskat den af kommittén föreslagna proceduren, och
därvid uttalat sig för hithörande ärendes behandling vid domstol i stället
för hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande, erinrar fångvårdsstyrelsen, att
enligt uppgifterna från England och Skottland procenttalet tvångsinternerade,
som där utskrifvits såsom botade, vore anmärkningsvärdt lågt. Utan
att vilja bestrida värdet af lagens indirekta verkningar, säger sig styrelsen
draga i tvifvelsmål, huruvida förslaget till fullo utnyttjat möjligheterna för
alkoholistens omhändertagande utanför anstalten och framhåller särskildt
angelägenheten om närmare föreskrifter rörande den utskrifnes omhändertagande.
Slutligen betonar styrelsen, att hela denna fråga om tvångsinternering
och därtill hörande åtgärder svårligen kan på ett tillfredsställande
sätt lösas annat än i sitt naturliga samband med en blifvande strafflagsreform
samt kommitterades ännu pågående arbete för ändrad lagstiftning
rörande fattigvård och lösdrifvares behandling, hvarefter styrelsen fortsätter:
»Först i detta sammanhang lärer kunna med visshet afgöras, huruvida en
särskild dryckenskapslag är nödvändig eller om erforderliga anordningar
kunna träffas inom ramen af civil- och strafflagarna. Utan en sådan öfverblick
(ifver lagstiftningsområdet blir ej heller möjligt att bedöma, huru
många anstalter som behof vas, huruledes de böra ändamålsenligast och med
minsta kostnad anordnas, samt i hvad mån de kunna ställas i förbindelse
med andra slags arbets- och vårdanstalter. På grund af hvad sålunda anförts
tillåter sig fångvårdsstyrelsen i underdånighet såsom sin mening uttala,
dels att nu föreliggande förslag bör blifva föremål för kommitterades
ytterligare bearbetning såväl i de utseenden styrelsen antydt, som i andra
delar, hvilka från synpunkten af en enhetlig rättsåskådning finnas så påkalla,
dels att förslagets slutliga pröfning bör anstå, tills kommitterade
blifvit i tillfälle att framlägga sina förslag inom fattigvårds- och lösdrifvarlagstiftningen
samt de allmänna grunderna för en ny strafflag hunnit utarbetas
och offentliggöras.»
Det andra kristligt sociala mötet uttalade, att eu lag om tvångsinternering
af alkoholister skulle blifva af stor betydelse för kyrkans verksamBihang
till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 144 käft. (Nr 193.) 4
Kristligt sort
ala mötet
1912.
Nykterhets
kommittén.
Departe
mentschefen.
26 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.
het till motarbetande af alkoholmissbruket samt skyddandet af familjelifvet
och barnen samt att en sådan lag i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
fattigvårdskommitténs förslag snarast möjligt borde Itömma till genomförande.
INykterhetskommittén yttrar i denna del: »I likhet med fattigvårdslagstiftningskommittén
och det öfvervägande flertalet af de myndigheter
och korporationer, som afgifvit yttrande i ärendet, anser nykterhetskommittén
det trängande behofvet af eu lagstiftning på ifrågavarande område vara
styrkt. Likaledes förefaller det kommittén, att det lagförslag, som fattigvårdslagstiftningskommittén
utarbetat, är väl ägnadt att i allt väsentligt
läggas till grund för en lagstiftning på området.»
Såväl den i fattigvårdskommitténs betänkande lämnade utredning som
de i ärendet afgifna yttrandena synas mig med all önskvärd tydlighet
ådagalägga, att en lagstiftning om tvångsinternering af alkoholister är af
behofvet så starkt påkallad, att man ej längre är försvarad allenast med
att- hänvisa till en fortsatt allmän uppfostrings- och upplysningsverksamhet.
Lj heller torde man kunna vänta sig, att de reformer af lagstiftningen
rörande försäljning af rusdrycker, som under den närmaste tiden kunna
blifva genomförda, skola komma att göra en lag om tvångsinternering
öfverflödig eller dess förmer väsentligt annorlunda än de nu föreslagna.
Huru förhållandena skola blifva efter ett eventuellt genomförande af ettallmänt
rusdrycksförbud, därom torde vara för tidigt att nu döma. Att
ett understödjande af enskilda anstalter, som mottaga frivilligt inträdande
alkoholister, är eu statens uppgift, är erkändt, och staten har hittills bidragit
med afsevärda belopp, men kraf på eu tvångslagstiftning har gjorts
gällande ej minst från de bestående anstalternas sida, och erfarenheten
torde hafva styrkt, att- ett sådant understödjande ej ensamt är tillfyllest
för att få en utvecklad alkoholistvård till stånd.
Mot det principiella berättigandet af en lag om tvångsinternering har
någon direkt invändning knappast gjorts. Spörsmålet härom sammanhänger
för öfrigt på det närmaste med det sätt, på hvithet lagstiftningen anordnas
— hvilka personer, som skola falla under lagen, Indika regler, som
skola gälla för att få beslut om intagandet o. s. v. — och man bär alltså
att vid affattandet af bestämmelserna i dessa punkter tillse, att den enskildes
intressen ej trädas närmare, än omständigheterna oundgängligen
påkalla.
Huruvida resultaten af den ifrågasatta lagstiftningen skola uppväga de
kostnader, som lagstiftningens genomförande komma att ådraga staten och
27
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.
kommunerna, är tydligen eu fråga, på hvilken ännu ej kan gifvas ett fullt
säkert svar. Hvad som med förslaget åsyftas är att göra ett försök att
på en hos oss hittills ej använd väg kunna motarbeta alkoholismens samhällsskadliga
verkningar. De erfarenheter, man har att åberopa från utlandet,
äro ej så omfattande, att man kan af dem hämta ett säkert stöd
för eu lagstiftning i ämnet, men de äro å andra sidan ej af den nedslående
beskaffenhet, att de böra förhindra oss att beträda eu af andra omständigheter
anvisad utväg. Sträfvandena i England att vidare utbygga
den befintliga lagstiftningen tyda på, att man där ansett tvångslagstiftningen
vara till öfvervägande nytta. Vid frågans bedömande bör man ej heller
glömma, att kostnader för mindre effektiva åtgärder af annan art besparas
genom en tvångsinternering. Dessutom böra åtgärderna för lagens genomförande
gifvetvis ske under iakttagande af nödig försiktighet oeh sparsamhet.
Det synes mig alltså vara fullt berättigadt att antaga, att det allmännas
uppoffringar i förevarande hänseende ej skola blifva bortkastade.
Beträffande särskildt jämförelsen med tvångsarbetsanstalterna tillåter jag
mig att erinra, att under den föreslagna lagen ett ej ringa antal alkoholister
komma att falla, som ej beröras af lösdrifvarlagen, samt att det med
hänsyn till den speeiella omvårdnad, som är afsedd att blifva utmärkande
för alkoholistanstalterna, torde kunna förväntas, att de skola nå bättre resultat
än tvångsarbetsanstalterna.
Hvad beträffar fångvårdsstyrelsens anmärkning att frågan om en
tvångsinternering af alkoholister ej kan tillfredsställande lösas annat än i
samband med nya lagar rörande straffrätten, fattigvården oeh lösdrifvares
behandling, har fattigvårdskommittén ägnat detta spörsmål en ingående
behandling, och jag finner liksom kommittén öfvervägande skäl tala för att
stifta en särskild lag om behandling af alkoholister. Härmed är dock ej
uteslutet, att tvångsinterneringen framdeles kan komma att vidare utvecklas
ur de särskilda synpunkter, som de nyssnämnda lagstiftningsområdcna
erbjuda.
Läkarkommittén sammanfattar i sitt ofvannämnda betänkande de enligt
dess mening väsentligaste bristerna i fattigvårdskommitténs förslag i
följande sex punkter:
»1) Tvångsinterneringen af alkoholister har alltför mycket behandlats
såsom eu för sig fristående fråga utan organiskt samband med andra
åtgärder för nykterhetens befrämjande. Härigenom har den preventiva
verkan till god del gått förlorad, hvilken en lag på detta område gärna
Läkarkom
mittén.
28
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193
Svenska läkarsällskapet.
synes böra inrymma med afseende på dem, som, utan att vara förfallna
drinkare, dock på ett samhällsskadligt sätt missbruka alkoholhaltiga drycker.
Men äfven den uppfostrande betydelse, som en lag, sådan som den
ifrågasatta, bör hafva på den allmänna uppfattningen om det sätt, hvarmed
den enskilde vid begagnandet af rusdrycker måste umgås med dessa,
har härigenom icke kommit till sin fulla rätt.
2) Lagen är icke, såsom den borde vara, tillämplig på eu och
hvar, som på ett uppenbarligen samhällsskadligt sätt missbrukar alkoholhaltiga
drycker.
3) Efter allt att döma blefve bestämmelserna i eu lag, sådan som
den föreslagna — vid samtidig saknad af alla sådana samhällsorgan, genom
hvilkas verksamhet och förmedling en verkligt betydande förminskning
i deras antal kunde uppnås, hvilka, på sätt lagen säger, behöfde omhändertagas
— omedelbart tillämpliga på ett så ofantligt stort antal svenska
medborgare, att tydligen endast en ringa del af dessa kunde komma att
blifva föremal för de praktiska åtgärder, som i lagen föreskrifvas.
4) Då i lagen stadgande ej skett om inrättande af några som
helst samhälleliga organ af i föregående punkt åsyftade beskaffenhet, och
då i följd häraf eu önskvärd minskning omöjliggöres icke endast i de
interneringsmässigas antal, utan äfven i interneringstidens längd, komine
det i lagen föreskrifna interneringsförfarandet att onödigt strängt inkräkta
på den personliga friheten; hvarjämte nödiga garantier af samma orsak näppeligen
alltid kom me att förefinnas, för att i det enskilda fallet interneringen
varit berättigad.
5) Sjulfva interneringsförfarandet är i lagen mera omständligt och
tidsödande, än hvad som kan anses behörigt. Hos läkarna torde insamlandet
af de många, för läkarebetygets utskrifvande erforderliga uppgifterna
komma att väcka obenägenhet för sådana betygs afgifvande öfver hufvud
taget. Och vederbörande myndigheter komma ganska säkert ofta nog att
stå tveksamma inför utsikten till utdragna skrifverier, omsorgen om anskaffandet
af fullständig bevisning m. m., in. in.
6) I lagen har slutligen icke ett tillräckligt beaktande skänkts åt
behofvet att på ett effektivt sätt och utan tidspillan kunna ingripa mot
alkoholmissbrukare, hvilka åro farliga för andras personliga säkerhet.»
Vid ärendets behandling i läkarsällskapet antogs den 20 februari 1912
en af dess kommitté föreslagen resolution så lydande:
»Efter tagen kännedom om såväl K. fattigvårdslagstiftningskommitténs
förslag till lag om behandling af alkoholister som ock af den granskning
29
Kunrjl, Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.
af detta förslag, eu inom Sällskapet för utredning af frågan om effektiva
åtgärders trådande till förekommande af den skada, de alkoholhaltiga
dryckerna förorsaka, bildad kommitté verkställt, finner sig Svenska Läkaresällskapet
böra göra följande uttalande:
att förenämnda lagförslag visserligen ger uttryck åt ett flertal riktiga
principer; dock
att den granskning, Sällskapets förenämnda kommitté verkställt, synes
gifva vid handen, att lagförslaget är behäftadt med brister, som göra en
förnyad pröfning af frågan om tvångsinternering af alkoholister erforderlig;
samt
att denna pröfning synes böra ske i samband med frågan om andra
systematiska åtgärders vidtagande till alkoholmissbrukets förekommande och
bekämpande.
I samband härmed vill Sällskapet, med hänsyn till den uppenbara
bristen på verksamma skyddsbestämmelser mot alkoholister, Indika gent
emot sin omgifning innebära allvarlig fara till lif och säkerhet, göra det
uttalande:
att med snaraste och, om det skulle visa sig erforderligt, redan innan
interneringsfrägan i dess helhet må kunna vinna en slutgiltig lösning, bestämmelser,
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med dem af Sällskapets
kommitté föreslagna, måtte träffas, hvarigenom dylika alkoholisters omhändertagande
under nödig tid möjliggöres.»
Anmärkas bör emellertid, att vid ärendets behandling i läkarsällskapet
från flera håll uttalades, att eu lag om tvångsinternering af alkoholister i
den omfattning fattig vårdskommittén föreslagit borde komma till stånd äfven
utan samband med frågan om andra systematiska åtgärders vidtagande för
alkoholmissbrukets förekommande och bekämpande.
Medicinalstyrelsen hemställer i sitt utlåtande, att det af fattigvårdskommittén
uppgjorda förslaget underkastas omarbetning i den af läkarsällskapet
angifna riktning.
De systematiska åtgärder för alkoholmissbrukets förekommande och
bekämpande, hvarpå läkarsällskapet i sin resolution syftar, beskrifvas af mitténs fördess
kommitterade sålunda:
»I en viss analogi med de tuberkulosbyråer, som åtskilliga svenska JcA
kommuner upprättat, och hvilkas uppgifter i hufvudsak äro att lämna upp- dess tvä,
lysningar och råd och äfven understöd till lungtuberkulösa och deras om- byräer.
gifning, borde i större och medelstora svenska städer eller eljes inom
kommuner, där större samhällen äro belägna och där dryckenskapen utgör
30
b) I)en * företa
alkoholbyrdnet
verksamhet.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.
ett utbreda samhällsondt, kommunalstyrelsen tillsätta särskild alkoholnämnd,
under hvilken sorterade en eller flere byråer, med sinsemellan olika
uppgifter.
En åt dessa byråer, bär nedan kallad alkoholnämndens första bi/rå,
skulle på sin lott hafva den del af samhällets organiserade kamp mot alkoholmissbruket,
som förutsätter personkännedom bland alkoholmissbrukarne
och använder sig af individuella reaktivåtgårder mot dem.
Vid sidan af denna första byrå, likaledes sorterande under alkoholnämnden,
bör ställas en andra Inyrd, som handhar inspektionen af alla de
förhållanden inom kommunen, som sammanhänga med försäljningen af
brännvin, Öl och vin, och till hvilken byrå i en framtid torde bära öfverflyttas
de uppgifter, som f. n. påhvila det lokala systembolaget. Denna byrå
bör likaledes insamla allt beköfligt statistiskt material.
Dessa samhällsorgan mot alkoholmissbruket kunna af lätt insedda skäl
ej tillskapas i en hast och samtidigt inom alla de kommuner, som däraf
kunna vara i behof. Lagstiftningen torde böra göras sådan, att kommunerna,
i den mån de själtva önska inrättandet af dylika organ, därom äga
att göra anhållan hos Kungl. Maj:t; när betryggande garantier föreligga,
att kompetenta sökande till de viktigare funktionärsplatserna flnnas, böra
de äga rätt att påräkna att ur statsmedel, exempelvis de successivt och
efter bestämd plan till statsverket indragna brännvinsförsäljningsafgifterna,
årligen erhålla viss, större del af de med verksamheten förbundna kostnaderna.
Det är den första byrån, hvars verksamhet omfattar åtgärder af individuell
karaktär, som genom sina åtgöranden kan gifva interneringsförtarandet
nödig effektivitet och nödig begränsning. In ter neringsfrågan torde
därför böra behandlas i sammanhang med framställningen af denna.»
Läkarkommittén ånger därefter närmare organisationen af alkoholnämndens
första byrå samt de former, under hvilka byrån tänkes skola
arbeta. Innehållet af dess framställning är i hufvudsak följande. Föreståndaren
för byrån bör vara en läkare med psykiatrisk utbildning.
\ id föreståndarens sida ställas assistenter, bildade män och kvinnor med
2 ä 3-årig utbildningskurs vid större alkoholbyrå. Byråns verksamhet skall
i första rummet bestå i att lämna råd och upplysningar; endast om anmälan
kommit från myndighet eller gjorts af anhörig under vissa former
och afser »kvalificerad! alkoholmissbruk», skall byrån äga att närmare undersöka
föreliggande förhållanden. Pröfningen, huruvida dylikt kvalificerad!
alkoholmissbruk äger rum, bör ligga hos byråns personal. Alla iakttagelser
31
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.
och åtgärder antecknas å byrån, och därigenom får man här ett dokument
af den beskaffenhet, att därpå kan grundas kraftigare åtgärder, om sådana
skulle erfordras. Några detaljerade anvisningar om lämpliga åtgärder anses
ej behöfliga, utan den enda rättsliga grunden för byråns verksamhet bör
vara en lag om internering af alkoholister. I denna lag kräfves allenast ett
allmänt stadgande därom, att interneringen bör föregås af lämpliga och
nödiga åtgärder utom för det fall att interneringen motiveras af alkoholistens
farlighet för sig själf eller andra, då sådan bör ske omedelbart.
Byråns åtgärder få ej präglas af hastighet eller stränghet, endast i sistnämnda
fall, då farligheten styrkts af läkarintyg, bör det vara byråns skyldighet
att omedelbart ingripa. Förutsättningen för ett framgångsrikt arbete
är att få till stånd ändrade bestämmelser om försäljningen af rusdrycker,
gående ut på att de bolag, som hafva hand om spirituosaförsäljningen,
få försälja sådan endast till personer, som gjort en skriftlig anmälan
därom och inregistrerats som bolagets kunder samt att bolagen kunna
vägra att försälja spirituösa till personer, som missbruka sådan eller utlämna
varan till andra, som missbruka den. En af de första åtgärder,
som alkoholbyrån bör vidtaga, är att uppmana alkoholmissbrukaren att
själfmant vända sig till bolaget med anmälan att han icke längre önskar
rätt att hemköpa spirituösa; han riskerar eljest att inom en vecka genom
byråns försorg blifva affärd från förteckningen på bolagets kunder. Vidare
förutsättes, att ändrade villkor för öfverlåtelse af ölutskänkningsrätt skola
komma till stånd och inverka här. Utom nu nämnda medel, upplysningar
och råd till alkoholmissbrukaren och hans omgifning, förenade med besök
i hemmet, samt literhemköpsrättens upphörande, uppräknas vidare såsom
exempel på lämpliga åtgärder: »erbjudande af ekonomisk och annan
hjälp genom enskilda eller genom kommunal myndighet (utlösning af pantsatta
nödvändighetsvaror, ombesörjande af läkarvård, barnens förhjälpande
till föda och kläder o. s. v.); erbjudande att direkt genom byråns försorg
eller genom enskild person uppbära alkoholistens aflöning och därpå göra
afdrag för hans hyra, skatter in. m.; fordran att viss del af hans
aflöning lämnas till hustrun; fordran på antingen viss regelbunden inställelse
å byrån eller regelbundet insändande af med egen handstil ifylldt
rapport-formulär; erbjudande af annan lämpligare sysselsättning eller vistelseort;
fordran att alkoholisten under viss kortare tid söker inträde på vanlig
sjukvårdsanstalt, på det man må kunna allvarligen tala med honom om
hans tillstånd.»
Ett intimt samarbete förutsättes komma att äga rum mellan alkohol
-
c) Alkoholbyrån
i regel villkor
för tvdngsintemering.
32 Kungl. Maj ris Nåd. Proposition Nr 193.
byrån samt de kommunala myndigheterna, särskilt polismyndigheten, fattigvårds-
och hälsovårdsmyndighet samt barnavårdsnämnd äfvensom med
allmänheten, samt de privata organisationer, som ha till uppgift att hjälpa
och stödja medmänniskor; likaledes förutsättes en viss förbindelse mellan
byrån och den alkoholistanstalt, där byrån har sina skyddslingar internerade.
Om inga andra medel hjälpa, har byrån att göra ansökan om tvångsinternering
hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande och insänder därvid afskrift
af de å byrån gjorda anteckningar jämte prästbevis. Därest Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i ansökningshandlingarna ej finner tillräckliga skäl för
behofvet af internering anförda, återsändas handlingarna med anteckning
härom; i motsatt fall utfärdar Kungl. Maj:ts befallningshafvande remiss
för omedelbart intagande. Om den sålunda intagne, hvilken bör äga rättighet
att i inlaga till Kungl. Maj:ts befallningshafvande besvära sig
öfver intagningen, ej inom viss tid anfört öfvertygande skäl om obehöfligheten
af interneringsåtgärden, meddelar Kungl. Maj:ts befallningshafvande
inom 14 dagar efter intagningen slutligt förordnande. Vid hvarje internering
skall maximitidens längd bestämmas, men i regel skola försöksutskrifningar
kunna ske efter helt kort tid och alkoholisten inom denna maximitid
ånyo kunna intagas titan alla formaliteter, om alkoholnämnden så
anser nödigt.
Såsom häraf framgår, skulle alkoholnämnderna och deras första alkoholbyrå
blifva det centrala i verksamheten och internering tänkes blifva
erforderlig endast i mindre utsträckning. Läkarsällskapets kominitterade
framhålla också, att många omständigheter tala för natt endast inom
sådana kommuner tvång sinternering af alkoholister må vara tillåten, där
interneringen är en del af något helt, infogad i en ram af systematiska
åtgärder, som är o af sedda att föregå och efterfölja densamma-». Anstalterna
förutsättas ock i regel skola blifva kommunala. Utan organ för systematiska
åtgärder skulle enligt läkarkommitténs åsikt interneringsförfarandet
komma antingen att tillämpas i ett fåtal extrema fall och därmed misskreditera
sig själ!'' eller ock taga en onödig omfattning, som medförde
utomordentliga kostnader, samt i båda fallen medföra större inkräktande
i den internerades frihet än nödigt vore, i det att tidiga försöksutskrifningar
mindre ofta kunde förekomma. Härmed skulle man alltså i de
allra bestå af rikets kommuner stå utanför möjligheten af att få en alkoholist
internerad. För att minska olägenheterna häraf föreslår emellertid
läkarkommittén dels att de bestämmelser, som hafva afseende på samhällets
skyddande mot farliga alkoholister, skola få generell giltighet för hela
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ktingl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 103. 3)5
landet, dels att, när i annat fall särskildt behj ärtan svärda omständigheter
göra tvångsin tornering önskvärd, tillstånd därtill »på särskild anhållan»
kan medgifvas.
I fråga om alkoholmissbrukare, som utgör fara för eget lif eller
annans personliga säkerhet, föreslås, att polismyndighet skall äga att vid
företeende af läkarintyg af visst innehåll kunna förordna om alkoholistens
intagning för en kortare tid, exempelvis 14 dagar, å lämplig anstalt,
alkoholistan stalt, sinnessjukhus, länslasarett eller sjukstuga. Om i eu
kommun ej vidtagits rationella åtgärder för alkoholmissbrukares behandling
(alkoholnämnd etc.), så att den utskrifne kan öfvervakas, eller
det af andra förhållanden icke synes lämpligt att etter eu så kort tid
utskrifva eu sålunda intagen person, böra »nödiga handlingar, och bevis
anskaffas» på det att »vederbörande myndighet må i den ordning, som i
öfrigt angående alkoholisters internering är stadgadt, förordna om hans
öfverförande till alkoholistanstalt, eventuellt hans kvarstannande där, om
han från början dit öfverförts». Ansökan härom göres af alkoholnämnd
eller, om sådan ej finnes, af de i 3 § 1 mom. af fattigvårdskommitténs
förslag angifna enskilda personer och myndigheter. Äfven här är det Kungl.
Maj:ts befallningshafvande, som, efter det den intagne haft tillfälle att
yttra sig, meddelar slutligt förordnande, hvilket skall ske inom 14 dagar
efter intagandet; Kungl. Maj:ts befallningshafvande skall af polismyndigheten
omedelbart underrättas om dess remiss.
Xykterhetskommittén, som jämväl betonar vikten af förebyggande åtgärder,
har ej upptagit läkarkommitténs förslag om alkoholnämndens inrättande
såsom en i regel nödvändig förutsättning för tvangsintemeringen,
men den har ansett, att vidtagande af förebyggande åtgärder skulle befordras
genom sådana särskilda nämnder och föreslagit, att kommun, som
anser sådant önskvärdt, äger upprätta särskild nämnd, med namn af nykterhetsnämnd,
hvarigenom verksamheten för alkoholisters återförande till
ett nyktert lif och deras skyddande mot återfall kan organiseras under
enhetlig ledning. I annat sammanhang skall jag redogöra för nykterhetskommitténs
förslag rörande sådan nämnds tillsättande in. m. (3 och .14 §»;).
Tvångsinterneringens natur af eu ytterlighetsåtgärd och vikten af förebyggande
åtgärder har redan af fattigvardskommitten starkt framhållits
samt ytterligare understrukits af läkarkommittén och nykterhetskommittén.
Denna uppfattning af spörsmålet är också otvifvelaktigt den riktiga. Konsekvensen
af en dylik uppfattning synes mig dock ej kräfva, att man gar
så långt i sin fordran på organiserandet af förebyggande åtgärder som läkar
Bihang
till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 144 häjt. (Nr 193.) •>
Nykterhets
kommittén.
Departe
mentschefen
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Utvägar för
att bringa la
gen i tilliimp
ning.
Fattigvårds
kommittén.
■H Klintjl. May.ts Nåd. Proposition Nr 193.
kommittén samt de, som instämt med denna. En lag om tvångsintemering af
alkoholister synes mig berättigad och bör kunna göra stor nytta också utan samoandet
med en särskild nämnd. Där anhöriga besluta sig för att begära
en persons tvångsintemering, hafva säkerligen i regel dessförinnan anlitats
alla tänkbara utvägar för att med mildare medel hindra honom från alkoholmissbruket.
Äfven från de myndigheter, som enligt fattigvårdskommitténs
förslag hafva att tillämpa lagen, torde man hafva anledning att
'' att förebyggande åtgärder anbefallts eller vidtagits, innan eu för
kommunen dyrbar anstalts vistelse ifrågasättes. Under sådana förhållanden
synes det mig vara olämpligt att till vissa kommuner begränsa en lagstiftning,
af hvilken behof helt visst förefinnes öfver hela landet. Hvad
som äfven manar till en viss försiktighet är, att erfarenheterna från Tyskland,
där man nu under flera år bedrifvit en förebyggande verksamhet
för alkoholister genom särskilda byråer, »Trinkerfiirsorgestellen», utvisa,
att denna verksamhet gifvit bäst resultat, där dessa byråer ej varit kommunala
anordningar. Det torde därför vara välbetänkt, att ej från början
binda denna förebyggande verksamhet vid en viss organisation, utan låta
densamma utveckla sig efter de för hvarje ort lämpligaste förhållanden.
Under 3 § får jag anledning återkomma till frågan om eu särskild nämnd.
Enligt hvad fattigvårdskom mitten på flera ställen i sitt betänkande
framhållit, afser dess förslag ej att skapa sådana anordningar, att alla de
alkoholister, som falla under i § i förslaget, ovillkorligen komma att intagas
i anstalter af i förslaget beskrifven art. Interneringens inträdande
har utöfver bestämmelserna i 1 § gjorts beroende af åtskilliga förutsättningar,
nämligen huruvida någon alkoholisten närstående person eller någon
myndighet gör ansökning om hans inträde samt vill bringa ett eventuellt
gifvet förordnande till verkställighet och betala de med vården förenade
kostnader. Vidare har interneringens verkställande gjorts beroende
däraf, huruvida plats kan beredas å någon anstalt; det är nämligen ej säkert
att plats verkligen står att erhålla i alla fall, då sådan önskas. Eattigvårdskommittén
utgar därifrån, att de nu existerande privata anstalterna och nytillkomna
af samma slag eller eventuellt af något mera sluten karaktär
skulle vara i stånd att mottaga en del alkoholister, om hvilkas intagande
Xungl. Maj:ts befallningshafvande förordnat. Vidare räknar kommittén på,
att de större kommunerna skola finna det förenligt med sitt intresse att
s.julfva upprätta alkoholistanstalter, i hufvudsak af en mera sluten karaktär
; eventuellt ifrågasättes, att landstingen skulle finnas villiga att upp
-
Kung!. May.ts Nåd. Proposition Nr 193. 35
rätta för hela länet gemensamma anstalter. Hvarken för kommunerna
eller landstingen bär detta ansetts böra stadgas som en ovillkorlig skyldighet,
utan kommittén har trott målet skola vinnas genom att utfästa
statsbidrag för vårdkostnadernas bestridande. I anslutning till den af riksdagen
i 1907 års skrifvelse uttalade åsikt har kommittén utgått ifrån att
den hufvudsakliga delen af vården skulle ombesörjas af privata och kommunala
anstalter samt därför ej uppgjort något förslag eller kostnadsberäkning
för eu statsanstalt. Dock har kommittén uttalat, att någon statsanstalt
gifvetvis kräfdes tämligen snart efter lagens ikraftträdande med hufvudsyfte
att mottaga alkoholister, som intagits på andra anstalter, men på
grund af sitt uppförande ej kunde kvarhållas där. Åt eu sådan anstalt
kunde enligt betänkandet likväl gifvas en tämligen provisorisk karaktär
och den kunde förläggas till någon staten tillhörig egendom, där befintliga
byggnader kunde apteras för ändamålet. Att kommittén ej framkommit
med några bestämdare förslag till alkoholistanstalters anordnande, motiverar
kommittén därmed, att man ej har möjlighet att beräkna antalet anstaltsvård
behöfvande alkoholister samt därför bör gå varligt fram och
skaffa sig erfarenhet om, huru anstalterna lämpligast skola anordnas med
hänsyn till de olika kategorier, som komma ifråga att- behandlas. För öfrigt
framhålles, att man naturligtvis allt fortfarande bör taga i anspråk de
möjligheter till alkoholistvård, som hittills gifvits å hospital, sjukhus och
tvångsarbetsanstalter o. s. v.
Helt säkert är det ej erforderligt att skapa ett antal anstalter, som
under alla förhållanden är tillräckligt att mottaga alla alkoholister, pa
hvilka de i lagens J § angifna bestämningar passa. Hela denna lagstiftning
måste präglas af eu viss villkorlighet, hvilket väl låter försvara sig
därmed, att man ej afsäger sig några af de medel, som man förut äger
mot alkoholisten, utan endast tillägger ett nytt att användas i därför lämpade
fall. Så vidt saken nu kan bedömas, synes det mig dock, som om
missförhållandet mellan det antal alkoholister, som kräfva anstaltsvård, och
antalet platser, som finnas eller kunna beräknas komma till stånd med de
i förslaget angifna förutsättningar, skulle vara alltför stort, för att man i
nödig utsträckning skulle kunna få en tvångsintemering till stånd i därför
lämpade fall. Detta är så mycket mera påtagligt som, tack vare lagens
indirekta verkan, nu befintliga anstalter och andra af samma typ, som
kunna upprättas, torde komma att hufvudsakligen fyllas med frivilligt ingående
patienter. Det torde därför vara af nöden att söka på något sätt
afhjälpa nämnda missförhållande. Sådant kan tänkas ske antingen genom
Departe
mentschefen.
Begränsning
af lagens
omfattning.
36 K linål. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.
att minska omfånget af lagens 1 g, så att man utesluter någon af de
grupper, som nu falla under lagen, eller genom att kraftigare främja tillkomsten
af nya anstalter eller också genom dessa båda utvägar i förening.
Mot eu begränsning af lagens omfattning möta naturligen vissa betänkligheter.
Därigenom uteslutas från lagens tillämpning eu del fall,
■som varit ägnade att komma i åtnjutande af anstaltsvård, och detta kan
synas så mycket mindre böra tiga rum, som från flera håll yrkats på eu
utvidgning af 1 så att ännu flera alkoholister skulle kunna omhändertagas
och äfven personer, som hemfallit till missbruk af andra rusmedel,
tulle under lagen. Det kan ju också sägas, att den gallring af fallen,
som i praxis kommer att äga rum genom i lagstiftningens egen natur
liggande omständigheter, är att föredraga framför den mera konstlade,
som eu begränsning af 1 § för med sig. Inför det faktum, att man i
allt fall saknar möjlighet att bereda alla dessa anstaltsvård, torde det dock
vara klokast att söka för närvarande begränsa lagens omfattning och framdeles,
i den man anstaltsväsendet och den organiserade alkoholistvården utvecklat
sig, insätta nya grupper i lagen. Visserligen begränsar man därvid i
samma mån de grupper, på Indika förebyggande åtgärder enligt 14 § skulle
komma till användning, men detta spelar dock ej någon större roll, enär
de myndigheter, som äro intresserade af den förebyggande alkoholistvården,
i allt fall äro i tillfälle att, lagens bestämmelser förutan, ingripa rådgifvande
och hjälpande äfven i fall, som ligga utanför 1 §.
Vid val af de grupper, som böra medtagas, synes tvekan ej böra råda
därom, att de alkoholister, som på grund af sin dryckenskap äro farliga
för eget lif eller annans personliga säkerhet, i första rummet böra bibehållas.
Läkarsällskapet och dess kommitterade samt medicinalstyrelsen förorda
en tvångsinternering af denna grupp, oafsedt huruvida några alkoholnämnder
komma till stånd eller ej. Om man vill vänta sig någon verklig
effekt af lagen, synes det mig vidare vara angeläget, att man medtager
dem, som utsätta hustru eller barn, som de äro skyldiga att försörja, för
nöd. Utan utväg att kunna få en till dryckenskap hemfallen fader eller
moder bort från hemmet, stå fattigvårdsmyndigheterna ofta rådlösa i sitt
räddningsarbete; understödet till familjen missbrukas och tjänar mången
gång blott till att gifva drinkaren så mycket bättre tillfälle att till rusdrycker
använda allt hvad han själf kan förtjäna. Det kommunala intresset
är tydligen starkt fästadt vid denna grupp, hvarom uttalanden från
rikets fattigvårdsstyrelser bära vittne. Utan denna grupp vänta kommunerna
sig ej någon mera afsevärd nytta af lagen, och om den uteslutes,
37
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.
torde man ej hafva något synnerligen stort hopp om att kommunala anstalter
komma till stånd. Härtill kommer, att man ifråga om dessa alkoholister
kan vänta sig, att fattigvårdsmyndigheterna skola gorå sitt bästa
för att anlita andra åtgärder, innan de skrida till en för kommunen kostsam
internering.
Den i förslaget upptagna gruppen af alkoholister, som äro oförmögna
att vårda sina angelägenheter, är så till vida skild från de öfriga i förslaget
upptagna grupper, som man här ej kan tala om någon så omedelbart
förestående fara för samhället. Då dessa personer dessutom enligt
civillagen kunna försättas i omyndighetstillstånd och man sålunda däri balett
medel att försöka afhålla dem från alkoholmissbruket, kan det synas,
som om man skulle kunna afstå från att medtaga denna grupp. ^ Förmyndarens
ingripande kommer dock i ett stort antal fall ej att hall a någon
betydelse. Erfarenheten från Tyskland pekar därhän, att omyndigförklaringen
rent af kan inverka ogynnsamt på förbättringsmöjligheten. Den
bör därför ej användas i andra fall, än där den i och för sig är betingad
och ej såsom en väg, öfver hvilken tvångsinterneringen bör gå. I denna
grupp finnas många, hvilka ej utan lagens tvång skola låta sig påverkas,
men om hvilkas förbättring man, sedan anstalts vår den väl kommit till
stånd, har goda möjligheter, särskildt om man kan nå dem, innan de blifvit
alltför mycket nedbrutna. Med stöd af förevarande bestämmelse skall
äfven den ekonomiskt bättre ställde kunna tagas om hand, innan han ännu
förslösat sm egendom eller helt fördärfvat sina utsikter, sa att han måste
lämna affär eller tjänst. Äfven denna bestämning torde alltså böra bibehållas.
Beträffande sådana alkoholister, som upprepade gånger dömts till
ansvar för fylleri, torde delade meningar ej råda därom, att deras upprepade
bötfällandc är en åtgärd, som är tämligen gagnlös och dessutom
inedför stora kostnader för det allmänna, därigenom att böterna i regel
aftjänas med fängelse. För att eu tvångsiuternering i detta fall skall få
sin fulla betydelse, kräfves emellertid, att den kan träda i stället för
bötesstraffet, men eu sådan anordning torde lämpligast böla tagas under
öfvervägande i samband med revisionen af strafflagen. Antalet af dem,
som på förevarande grund skulle falla under lagen, år, att döma efter
uppgifterna om upprepade fylleriförseelser från Stockholm och Göteborg,
ganska stort; man torde kunna räkna med flera hundra personer. Då
förutsättningen för att alkoholister af denna typ falla andel I § inträffar
med det faktum, att de ett visst antal gånger dömts för fylleri, kommer
opaginerad Kontrollera mot PDF
Inrättandet
af statsnnrtait.
Lagtn villkorlig.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.
dömandet att med en viss regelmässigliet gifva upphof till eu ansökning
om internering med därpå följande förordnande. Största delen af det tilb
gängliga anstaltsutrymmet skulle säkerligen tagas i anspråk för dessa alkoholister,
ehuru deras omhändertagande ur vissa synpunkter snarast torde få anses
vara mindre angeläget än de öfriga grupper, hvarom här är fråga. Där trängande
behof föreligger för eu internering af dessa personer, torde de falla in
under någon af de förut nämnda grupperna. Då det, som nämnts, är af
behotvet påkalladt att söka minska lagens omfång, är tydligen denna grupp
den, som i första hand bör utgallras, och jag har, för att ej riskera lagens
effektivitet i öfriga, enligt mitt förmenande angelägnare fall, följt den
utvägen att utesluta denna grupp. Jag återkommer senare till frågan om
lydelsen af förslagets i §.
Hvad beträffar möjligheten att få till stånd ett lämpligt antal alkoholistvårdanstalter,
torde det vara riktigt att utgå ifrån, att privata och
kommunala samt möjligen äfven landstingsanstalter öfvertaga eu del af vården
samt att staten därvid stödjer dem. Att understödjandet bör ske i eu
sådan utsträckning, att anstalter framlockas, är uppenbart. Då det emellertid
härvid i många fall gäller omhändertagande af personer, hvilkas vårdande
redan nu, ehuru under andra former, åligger staten, synes det mig dock vara i sin
ordning, att staten också direkt ingriper, så att man från början har tillgång till
någon anstalt, färdig att behandla sådana fall, som ej kunna mottagas eller bibehållas
på de andra anstalterna. Eljest riskerar man, att dessa anstalter ej
vilja eller kunna mottaga tvångsinternerade, och att lagen alltså ej kan i nämnvärd
utsträckning tillämpas. På sätt från liera håll, senast af nykterhetskommittén,
betonats, ligger det synnerlig vikt häruppå, och jag har redan nu
velat uttala min fulla anslutning till tanken att hafva någon statsanslag
färdig vid lagens ikraftträdande. Jag anhåller att framdeles efter verkställda
utredningar få för Eders Kungl. Maj:t framlägga förslag till anordnande af
statsanstalt.
Äfven med den nu föreslagna inskränkningen af 1 § och tillkomsten
af en statsanstalt, torde garantier ej hafva vunnits, att anstalts vård kan
erhallas i hvarje fall, då sådan skulle varit önsklig. Det torde antagligen
ändå komma att uppstå eu stark konkurrens om dessa platser. Detta är
emellertid ett förhållande, hvarmed man har att räkna på många andra
områden. Så t. ex. har man äunu icke anskaffat tillräckligt antal platser
å skyddshem för vanartade barn, ehuru lagen varit i tillämpning under
flera år. Såsom fattigvårdskommittén anfört, kan för öfrig! endast någon
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 1!J3.
39
tids erfarenhet under lagens praktiska tillämpning gifva ledning för bedömande
af frågan, i hvilken utsträckning och på hvad sätt anstalter
böra anordnas, och man måste därför räkna med att från början icke
hafva ett för alla fall tillräckligt antal anstalter. Verkställandet af meddeladt
förordnande kommer alltså att i viss mån rätta sig efter platstillgången,
och antagligen komma också ansökningarna om förordnande att begränsas
efter den erfarenhet man har om möjligheten att erhålla plats å anstalt.
Fattigvårdskommittén anför i sina motiv, att det i praktiken i regel
torde komma att gå så till, att den, som ämnar göra ansökning om internering
af en person, på förhand försäkrar sig om plats för honom på
någon anstalt. Det skulle naturligen innebära eu fördel, om man kunde
lagfästa en sådan praxis, och, såsom öfverståthållarämbetet i sitt utlåtande
hemställt, stadga, att redan vid ansökning om internering borde företes
bevis om att plats anskaffats ä anstalt. Detta låter sig dock knappast
genomföra. Dels bör man nämligen räkna med att i vissa fall blotta ansökningen
om en internering verkar därhän, att alkoholisten är beredd att
foga sig i förebyggande åtgärder, som han förut motsatt sig. Dels
kan det inträffa, att en ansökning efter vederbörlig utredning afslås,
ehuru plats stått öppen under tiden, och man har då onödigtvis upptagit
plats för andra, som varit i behof däraf, något som i anseende till det
ringa platsantalet om möjligt bör undvikas.
1 fattigvårdskommitténs förslag hade åt 1 § gifvits följande lydelse:
»1 mom. År någon hemfallen åt dryckenskap, och finnes han i
följd däraf
vara oförmögen att vårda sina angelägenheter, eller
utsätta hustru eller barn, som han är skyldig att försörja, för
nöd, eller
vara farlig för eget lif eller annans personliga säkerhet,
då må i den ordning, som stadgas i denna lag, förordnas om hans
intagande å allmän anstalt för vård af alkoholister.
2 mom. Sådant förordnande må ock meddelas, där någon, som är
hemfallen åt dryckenskap, upprepade gånger dömts till ansvar för fylleri. >
X y kterhetsk o in mitten har föreslagit följande formulering:
»År någon begifven på dryckenskap, och finnes han i följd däraf
vara farlig för annans personliga säkerhet eller eget lif, eller
utsätta hustru eller barn, som han är skyldig att försörja, för nöd
eller uppenbar vanvård, eller ligga sin familj till last, eller
Lagens omfattning.
1 §■''
Fattigvårds
komittén.
Nykterhets
kommittén.
40
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 193.
Departe
mentschefen.
vara oförmögen att vårda sina angelägenheter, eller
under de senaste tolf månaderna flere än tre gånger hafva dömts till
ansvar för fylleri,
då må i den ordning, som stadgas i denna lag, förordnas om hans
intagande å allmän anstalt för vård af alkoholister.»
Till stöd för förslaget att utbyta orden »hemfallen åt dryckenskap»
mot »begifven på dryckenskap», har nykterhetskommittén framhållit, att
genom det förstnämnda uttrycket intemeriugsförfarandet komme att begränsas
till sådana personer, som vilje- och motståndslöst behärskades af sitt spritbegär,
h varjämte eu snäf tolkning af uttrycket kunde komma att bereda
onödiga svårigheter med hänsyn till bevisningen. Kommittén fann det
önskvärdt, att ett ingripande kunde ske på ett tidigare stadium, särskildt
med hänsyn till möjligheten att genom förebyggande åtgärder framkalla
förbättring utan internering, och föreslog därför uttrycket »begifven på
dryckenskap», som ej så starkt betonade ett långt gånget förfall.
Därest en förändring i sistnämnda afseende kan anses innebära eu
utvidgning af lagens verksamhetsområde, på sätt nykterhetskommittén funnit,
anser jag mig af redan anförda skäl ej kunna förorda en dylik ändring.
Bestämmelserna i 1 § böra för öfrigt vara affattade med tanke pa
att efter dem skall bedömas, huruvida cn tvångsinternering kan medgifvas,
och uttrycket hemfallen åt dryckenskap synes mig vara mera ägnadt att
tjäna till ledning vid interneringsspörsmålets afgörande.
Hvad beträffar de föreslagna tilläggen »uppenbar vanvård» ocli »ligger
sin familj till last» har jag ingenting att erinra mot nykterhetskommitténs
förslag. Med eu utsträckt tolkning torde de sålunda angifna fallen redan
ingå under uttrycken »utsätta för nöd» och »oförmåga att vårda sina angelägenheter».
Det skulle alltså ej blifva någon egentlig utvidgning af
fattigvårdskommitténs förslag, utan ett förtydligande däraf, som jag för min
del finner lämpligt.
I fråga om uteslutandet af alkoholister, som flera gånger dömts till
ansvar för fylleri, hänvisas till hvad ofvan därom anförts.
Den af nykterhetskommittén gjorda omflyttningen af grupperna synes
mig utgöra eu förbättring, hvadan jag i den delen följt dess förslag.
I fråga om lydelsen af 1 § har läkarkommittén framställt ett särskildt
förslag, enligt hvilket större omfattning skulle gifvas åt lagen. Då detta
förslag emellertid bygger på andra förutsättningar än dem, på hvilka jag
tillråder lagens stiftande, torde jag ej behöfva ingå vidare på nämnda
förslag.
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 193.
41
Från flera håll har yrkats, att jämväl den, som under angifna
förhållanden hemfallit åt missbruk af andra narkotiska medel än alkohol,
borde inbegripas under lagen. Med stöd af hvad jag redan anfört
om angelägenheten af en viss begränsning, finner jag mig ej böra
upptaga nämnda förslag. — De anmärkningar i en eller annan detalj, som
i öfrig! gjorts vid denna §, har jag ej ansett höra föranleda till någon
ändring i förslaget.
Såsom i svensk lagstiftning i allmänhet är förhållandet, har i lagförslaget
användts uttryck, som syfta på män, ehuru lagen naturligen är
afsedd att omfatta jämväl kvinnor, hvarom jag velat erinra i anledning
af en mot förslaget framställd anmärkning.
Vid de olika tillfällen, då frågan om alkoholisters internering förevarit
i riksdagen, hafva flere talare framhållit angelägenheten af att dessa ärenden
komme att behandlas af domstol. Ett uttalande i samma riktning hur
äfven gjorts i det af Centralförbundets för socialt arbete fattigvårdskommitté
utgifna arbetet »Eeformlinjer för svensk fattig vårdslagstiftning».
Fattigvårdskommittén framhåller i sitt betänkande, att den nuvarande
domstolsorganisationen hos oss ej lämnar möjlighet för den skyndsamma behandling
af dessa ärenden, som är nödvändig, därest lagen skall blifva
effektiv, samt anför vidare:
»När man närmare betänker karaktären af de ärenden, som det här
gäller, kommer man till den öfvertygelsen, att det är af synnerlig vikt att
här skapa ett förfarande, hvilket ej som det regelmässiga har kontradiktoriska
förhandlingar och vittnesförhör, utan medgifver en mera skyndsam
och efter de säregna förhållandena lämpad behandling.
Ur åtskilliga synpunkter erbjuder det bestämda företräden att förlägga
dessa ärendens pröfning till Kungl. Maj.ts befallningshafvande. Först och
främst är det uppenbart, att den i dessa mål önskvärda skyndsamheten i
behandlingen härigenom skulle på ett verksamt sätt tillgodoses. Vidare
har denna myndighet för närvarande att handlägga eu hel del ärenden,
som ligga alkoholistinterneringen mycket nära. Till dess verksamhetsområde
höra polisväsendet, fattigvården, barnavården, frågor om lösdrifvares
behandling samt i viss mån frågor angående hälsovården och sinnessjukvården.
På de nämnda områdena kan Kungl. Maj:ts befallningshafvande
förutsättas hafva en sakkunskap, som skall blifva till synnerlig nytta vid
behandling af ärenden om tvångsinternering af alkoholister. Och det skall
antagligen mången gång gifvas tillfällen, då Kungl. Maj:ts befallningshafBihang
till Riksdagens ''protokoll 1913. 1 sand. 144 höft. (Nr 193.) (i
Beslutande
myndighet.
'' ^ §■
Uttalanden
riksdagen
in. m.
Fattigvårds
kommitténs
motiv.
42
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.
Fångvårds
styrelsen.
vande därigenom, att alla dessa ärenden ligga i dess hand, har utvägar
att få en person under behandling i den anstalt, där han kan erhålla den
lämpligaste vården. Domstolarna åter, som ej hafva någon sådan sakkunskap
och ej heller tillgång till några dylika utvägar, torde lätteligen
komma att känna sig främmande för dessa mål. Med förevarande ärendens
förläggande till Kungl. Maj:ts befallningshafvande erhålla dessa mål något
mera karaktär af hälsovårds- eller ordningsfrågor, under det att de vid
handläggning af domstol lätt kunna blifva betraktade såsom brottmål, särskild!
i de fall, då tjänstemän, som eljest utöfva åtalsmyndighet, uppträda
däri. T regel är också Kungl. Maj:ts befallningshafvandes kännedom om
personer och förhållanden i länet af den omfattande beskaffenhet, att Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i hithörande frågor sitter inne med eu kompetens,
som åtminstone icke tillkommer rådstufvurätt i stad beträffande förhållanden
utanför den egna staden. Erinras bör ock, att Kungl. Maj:ts befallningshafvande
sedan gammalt utöfvat eu viss domsrätt och i landssekreteraren
har eu i domarvärf utbildad person, hvadan man ej utan vidare kan
jämställa denna myndighet med utlandets administrativa myndigheter.
Kommittén har på grund af hvad ofvan anförts funnit det mest ändamålsenligt,
att förevarande ärenden upptagas och afgöras af Kungl. Maj:ts befallningshafvande.
»
Mot förslaget i denna del anmärker fångvårdsstyrelsen, att det här gäller
en åtgärd, som i väsentliga afseenden kan jämföras med frihetsstraff, och
som icke i likhet med lösdrifveribehandlingen grundas å lätt iakttagna
omständigheter, utan för undvikande af missbruk förutsätter sorgfällig
undersökning och bevisning om förhållanden, ofta nog svåra att tillförlitligt
konstatera; att under sådana förhållanden vägande skäl syntes föreligga
att, på sätt som skett i flera utländska lagar och lagförslag och vid
olika tillfällen yrkats i riksdagen, lämna pröfningen och beslutet åt allmän
domstol, hvars afgörande den enskilde torde underkasta sig med större
jämnmod än en administrativ myndighets. Fångvårdsstyrelsen invänder
vidare, att Kungl. Maj:ts befallningshafvande ej gärna kunde anses hafva
mera sakkunskap på detta område än häradsrätten med dess många representanter
från orterna eller rådstufvurätt i den stad individen tillhör,
samt att interneringen sällan vore af så trängande beskaffenhet, att ej
domstolsbehandlingen finge anses tillräckligt snabb och effektiv, och att
man, då ett omedelbart ingripande vore af nöden, kunde i afbidan på
domstols slutliga utslag träffa provisoriska anordningar.
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 193. 43
Öfriga myndigheter, som yttrat sig, hafva ej haft något att invända
mot lagförslaget i denna del, och det förtjänar anmärkas, att vissa Kungl.
Maj:ts befallningshafvande, som i tidigare yttranden öfver Riksdagens skrifvelse
af år 19U7 uttalat sig för interneringsfrågans afgörande af domstol,
nu uttryckligen förklara sin anslutning till kommittéförslaget. Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i Uppsala län betonar, att ett judiciellt förfarande
vore, teoretiskt och principiellt sedt, mera tillfredsställande för
rättssäkerheten, men medförde olägenheten af tunga former, som i åtskilliga
fall knappast ens vore möjliga att tillämpa. På samma gång som
denna myndighet uttalar sig för interneringsfrågans behandling i administrativ
ordning, framhåller den emellertid, att kommittén genom att söka ordna
proceduren i hufvudsaklig öfverensstämmelse med den vid domstol vanliga
skapat ett system, hvarigenom svagheterna och olägenheterna hos de båda
systemen förenats utan motsvarande fördelar.
Gifvetvis förefaller det principiellt mest tilltalande att förlägga utredandet
och afgörandet af ärenden, där det gäller inskränkandet af den personliga
friheten, till allmän domstol. Med hänsyn till förevarande ärendens
specifika natur erbjuder det dock onekligen vissa fördelar att få dem behandlade
hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande. Genom de af kommittén
föreslagna anordningar i afseende å ärendenas utredning och deras pröfning
i andra hand af den högsta dömande myndigheten liar kommittén sökt
skaffa särskilda garantier för tryggande af den personliga säkerheten. Jag
har i afseende å förfarandet föreslagit några förändringar, genom hvilkas
införande ytterligare trygghet torde vinnas, och anser mig därför kunna
ansluta mig till kommitténs förslag, att ärendena skola upptagas och afgöras
af Kungl. Maj:ts befallningshafvande.
Af somliga myndigheter har anmärkts, att i stad, där poliskammare
finnes, denna bör utöfva den befogenhet, som enligt lagförslaget skulle
tillkomma Kungl. Maj:ts befallningshafvande. Den sålunda påyrkade anordningen
har sin motsvarighet uti lagen angående lösdrifvares behandling.
Öfvervägande skäl synas mig dock tala för att bibehålla dessa ärenden
hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande. För hufvudstadens del, där öfverståthållaren
också är högste chefen för poliskammaren, beror det på ärendenas
fördelning inom öfverståtbållarämbetet, å hvilken afdelning dessa
ansökningar skola behandlas, hvadan i brist på uttryckligt stadgande
ärendena i Stockholm i allt fall kunna förläggas till poliskammaren.
Öfriga yttranden.
Departe
mentschefen.
Poliskammare
i stället
för Kungl.
Maj:ts befallningshafvande.
?
Rätt att gorå
ansökning.
3 §. ''
Fattigvårds
kommitténs
förslag.
Anmärkningar
mot
förslaget.
44 Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 193.
Enligt fattigvårdskommitténs förslag är befogenheten att hos Kungl.
Maj:ts befallningshafvande göra ansökning om tvångsilitornering i viss man
begränsad. I första rummet nämnas bland dem, som ma göra ansökning:
alkoholistens förmyndare, hans make, föräldrar, till myndig ålder komna
barn eller syskon samt förmyndaren för hans omyndiga barn. Vidare må
enligt förslaget ansökning göras af kommunalnämnd eller hälsovårdsnämnd,
af fattigvårdsstyrelse, af hvilken alkoholisten för sig, hustru eller minderårigt
barn åtnjuter fattigvård, samt af barnavårdsnämnd. Slutligen får
ansökning göras af kronofogde eller länsman å landet samt stadsfiskal i
stad, detta dock endast för den händelse alkoholisten är farlig för eget lif
eller annans personliga säkerhet, eller lian upprepade gånger dömts till ansvar
för fylleri.
Mot kommitténs förslag ifråga om de kommunala myndigheternas ansökningsrätt
hafva åtskilliga invändningar gjorts. Redan inom kommittén voro
meningarna delade, i det två ledamöter ansågo barnavårdsnämnden ej böra
medtagas. Kungl. Maj:ts befallningshafvande i liera län, polismästarna i
Uppsala och Galle samt fattigvårdsstyrelsen i Malmö hafva anslutit sig till
reservanternas mening. Kungl. Maj:ts befallningshafvande i två län hafva
framhållit, att barnavårdsnämnd borde hafva rätt att göra ansökning endast
i fall, som komme under behandling vid utöfvande af nämndens egentliga
verksamhet. Andra myndigheter uttala sig bestämdt för barnavårdsnämndens
bibehållande, och nykterhetskommittén anser alldeles särskild! fog härför
föreligga. Nykter hetskommittén finner det också opåkallad! att på
sätt som skett begränsa fångvårdsstyrelse^ befogenhet. Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i Uppsala län, allmänna svenska prästföreningen och
kristligt sociala mötet i Stockholm 1912 hafva ansett, att ansökuingsrätt
också bort medgifvas kyrkoråd.
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län afstyrka- ansökningsrätt
beträffande både barnavårds- och hälsovårdsnämnd samt anser, att
kommunen endast bär att ingripa ur fattigvårdssvnpunkt och därför bör
representeras af fattigvårdsstyrelse; dessutom bör å landet kommunalnämnd
och i stad magistrat eller annan lämplig myndighet efter framställning af
alkoholists anhörig äga göra ansökning.
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands och Malmöhus län
vilja hafva ansökningsrätten öfverlämnad åt en enda nämnd. Vid val af
nämnd äro dock meningarna delade. Förstnämnda myndighet förordar för
staden fattigvårdsstyrelse och för landet kommunal- eller municipalnämnd;
härjämte framkastas tanken på en särskild nämnd med uppdrag att öfver
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kuv.gl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193. 4f>
vaka, att missbruk af alkohol ej förekommer inom kommunen. Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län föreslår inrättandet i hvarje
kommun af eu särskild nämnd att handhafva lagen; denna nämnds beslut
skulle underställas Kungl. Maj:ts befallningshafvandes pröfning.
Som redan nämndt, föreslår läkarkommittén, att ansökningarna hos
Kungl. Maj :ts befallningshafvande skola göras af en särskild alkoholnämnd,
till hvilken enskilda personer och öfriga myndigheter hafva att göra sina
anmälningar, dock att i fråga om farliga alkoholister ansökning skulle i
kommun, där särskild alkoholnämnd ej finnes, få göras af de i fattig! årdskommitténs
förslag uti 3 ^ 1 mom. angifna enskilda personer och kommunala
myndigheter, och att äfven eljest i särskildt behjärtansvärda fall tvångsinternering
skulle på särskild anhållan kunna medgifvas. fSTykterhetskommitten
bär, jämte det den med några mindre ändringar bibehållit fattig! åidskommitténs
förslag om ansöknmgsrätt såsom det normala, föreslagit att kommuner,
som så önska, skola kunna inrätta särskild nämnd, med namn af nykterhetsnämnd,
och att, om så skett, ansökningar till Kungl. Maj.ts befallningshafvande
skola med visst undantag gå genom denna nämnd.
Hvad beträffar förslaget att såsom en allmän för hela landet gällande
anordning förlägga ansökningsrätten till särskilda nyinrättade nämnder,
är en sådan anordning tydligen ej möjlig att genomföra, då, såsom jag
ofvan anfört, dylika specialnämnder ej kunna tänkas komma till stånd i
alla kommuner och deras anordnande för större distrikt, åtminstone ej
för närvarande kan ifrågasättas. Men äfven om man ej tänker sig eu
obligatorisk alkoholnämnd, kan den frågan göras, om det ej skulle vala
lämpligt att samla åtgärderna mot alkoholisterna i en kommun hos en
enda myndighet. Såsom fattigvårdskommittén erinrat, torde man dock
knappast hafva någon kommunal myndighet, som kan anses lämpad att
mottaga ett sådant uppdrag, och det torde därför vara riktigast att i
allmänhet följa den principen, att den kommunala myndighet, som på
grund af sin verksamhet blir i tillfälle att få kännedom om fall af alkoholism
samt bär att råda bot på de därmed förenade olägenheter, också
far vånda sig till Kungl. Maj:ts befallningshafvande. Man vinner därigenom
att den myndighet, som i hvarje särskildt fall är närmast berörd
af alkoholistens farlighet eller bristande fullgörande af sina skyldigheter,
får fortsätta med sina åtgärder. Denna synpunkt har i allmänhet
godkänts af de hörda myndigheterna, och jag finner mig också böra instämma
däri, att en i lag stadgad centralisering af dessa ärenden hos någon af
de nu befintliga kommunala myndigheterna ej för närvarande är att förorda.
46
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.
Ansökningsrätt
för
kyrkoråd.
Allmänna
svenska präst
föreningen.
Departe
mentschefen.
Hvad beträffar ansökningsrätten i kommuner, där ej, efter hvad jas;
strax skall nämna, särskilda anordningar träffats, ansluter jag mig i
hufvudsak till fattigvårdskommitténs förslag. Särskild! synes mig barnavårdsnämndens
medtagande vara af vikt. I fråga om fattigvårdsstyrelsens
ansökningsrätt anser jag dock, i likhet med nykterhetskommittén, denna
inom den egna. kommunen ej böra vara mera begränsad i sin ansökningsrätt
än de öfriga myndigheterna. Då emellertid, på sätt fattig vårdskommittén
anmärkt, möjlighet bör beredas fattigvårdsstyrelsen att i visst fäll
vända sig äfven mot personer utom den egna kommunen, har jag låtit
omredigera stadgandet för att gifva uttryck häråt.
Allmänna svenska prästföreningens centralstyrelse bär till stöd för sin
hemställan, att befogenhet att göra ansökning hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande
jämväl borde tilläggas kyrkoråd, hänvisat dels till 22 § i förordningen
den 21 mars 1862 om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd,
enligt k vilket lagrum kyrkorådet tillkomma att, i afseende på hvad
till religionens och sedernas vård hör, vaka öfver efterlefnaden af därom
gällande författningar samt att upptaga frågor om oenighet i äktenskap,
om olydnad mot föräldrar samt om vårdslösad barnuppfostran, dels till 28 §
i samma förordning, enligt hvilken kyrkorådet i frågor, som rörde religionens
och sedernas helgd, ägde, då uen felande ej genom allvarliga föreställningar
och varningar kunde förmås till bättring, vidtaga den ytterligare åtgärd, som
med lag och författningar öfverensstämde. Då dryckenskap hade stor andel
i dessa förhållanden, vore det enligt styrelsens åsikt af nöden, att
kyrkorådet, därest dess åtgärder skulle blifva effektiva, jämväl ägde befogenhet
att genom ansökning vända sig till Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
en rätt, som kyrkorådet redan nu hade enligt 29 § i samma
iöroidning, då det gällde att förmå eu tredskande till inställelse inför
kyrkorådet.
Såsom åt fattigvårdskommitténs utredning framgår, är dryckenskap eu
ofta återkommande orsak till oenighet i äktenskap och vårdslösad barnuppfostran.
Tjuder sin verksamhet bringas alltså prästerskapet ofta i nära
beröring med fall af dryckenskap, då eu internering kan vara erforderlig.
Jag föreställer mig dock, att eu befogenhet för kyrkorådet att själft göra
ansökning om internering ej skall vara af bekofvet så starkt påkallad, särskild!
som ärendena om vårdslösad barnuppfostran numera till stor del ga
till barnavårdsnämnden (skolrådet) och således genom denna myndighet ansökning
kan göras hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande. Äfven för
andra fall torde kyrkorådet utan större svårighet kunna anlita någon af
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193. 47
de ansökningsberättigade myndigheterna, så att man undviker att öka
antalet af dessa.
Beträffande den stadsfiskal tillagda befogenhet enligt denna lag, har
från ett par häll anmärkts, att stadsfiskal är i vissa städer befriad från
all befattning med polisväsendet samt att för sådana fall vederbörande myndighet
bör tilläggas rätt att öfverlåta denna befogenhet åt annan tjänsteman.
En dylik ändring synes mig vara af behofvet påkallad och den torde
lämpligast ske genom att i hufvudsaklig öfverensstämmelse med 16 § i lag
angående lösdrifvares behandling stadga, att i stad, där polismästare finnes,
denne må förordna annan tjänsteman att fullgöra förevarande uppdrag. —
Med den ändrade lydelse jag föreslagit af 1 §, kommer polismyndighets
ansökningsrätt endast att afse farliga alkoholister.
Om det, såsom redan anförts, ej förefinnes anledning att föreskrifva
inrättandet af en kommunal alkohol- eller nykterhctsnämnd såsom ett oundgängligt
villkor för tillämpande af stadgandena om tvångsinternering, kunna
däremot åtskilliga skäl andragas, som tala för att medgifva inrättandet af en
dylik nämnd för kommun, som själf anser sig vara i behof af ett kraftigare
organ för motarbetande af alkoholmissbruket. Fattigvårdskommittén framhåller,
att en särskild nämnd med uppgift att verka till förekommande och
bekämpande af alkoholmissbruk skulle hafva alldeles särskilda förutsättningar
att bedöma, i hvilka fall en framställning borde göras om internering, men
kommittén förklarar sig ej hafva funnit tillräcklig anledning att i lagstiftningsväg
föreslå inrättandet af eu dylik nämnd, hvilken ej kunde ifrågasättas
annat än i de större städerna. Kommittén hänvisar i stället till möjligheten
att efter mönster från Tyskland anordna enskilda upplysningsbyråer, som
samarbeta med de kommunala myndigheterna och understödjas af kommunerna.
Hvad läkarkommitténs ställning till detta spörsmål beträffar, får jag
hänvisa till ofvanintagna redogörelse.
Nykterhetskommittén bar i sitt utlåtande upptagit och vidare utvecklat
tanken på eu sådan särskild nämnd för kommuner, som önska begagna
sig däraf. Hess ståndpunkt framgår ur den redaktion, kommittén gifvit
åt förslagets 3 §, hvilken enligt utlåtandet borde hafva följande lydelse:
»1 mom. Sådan ansökning må göras af förmyndare för den, hvars
intagande å anstalt påyrkas, af hans make, föräldrar, till myndig ålder
komna barn eller syskon eller af förmyndare för hans omyndiga barn;
af kommunalnämnd, hälsovårdsnämnd, fattigvårdsstyrelse eller barnavårdsnämnd.
Polismyndiq
hets ansök
ningsrätt.
Fakultativ
nykterhets
nämnd.
Fattigvårds
kommittén.
Läkarkom
mittén.
Nykterhets
kommittén.
48
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.
2 inom. Om inom kommun anses önskvärdt, att verksamheten för
alkoholisters återförande till ett nyktert lif och deras skyddande mot återfall
organiseras under enhetlig ledning, då må särskild nämnd, med namn
af nykterhetsnämnd, för ändamålet utses.
I afseende å nykterhetsnämnds sammansättning, val af ledamöter och
suppleanter däri, obehörighet att utöfva sådan befattning, tiden, för hvilken
den tillsättes, och nämndens arbetsordning gäller, i motsvarande tilllämpning,
på landet hvad i förordningen om kommunalstyrelse på landet
linnés stadgadt om kommunalnämnd och i stad hvad i hälsovårdsstadgan
för riket är om hälsovårdsnämnd föreskriftvet; dock att till ledamot i denna
nämnd må väljas äfven kvinna, och att vald ledamot äger att när som
helst afsåga sig uppdraget.
Har inom kommun nykterhetsnämnd utsetts, skall anmälan därom
göras hos Konungens befallningshafvande.
I kommun, där nykterhetsnämnd är tillsatt, äge en hvar, som är
berättigad att göra ansökning om meddelande af förordnande, som afses i
I §, så ock polismyndighet och legitimerad läkare att om fallet göra anmälan
hos nykterhetsnämnden, hvilken det, med nedan angifna undantag,
ensam tillkommer att göra ansökning om sådant förordnande.
Har enskild person, som i 1 mom. omförmäles, hos nykterhetsnämnden
gjort anmälan samt denna anmälan ej inom två månader föranledt
ansökning, äge han att inom tolf månader efter anmälans ingifvande själf
hos Konungens befallningshafvande göra ansökning i ärendet.
3 mom. År den, om hvars intagande å anstalt förordnande jämlikt
1 g kan meddelas, farlig för annans personliga säkerhet eller eget lif,
må ansökning jämväl göras å landet af kronofogde eller länsman samt i
stad af stadsfiskal eller, där poliskammare finnes inrättad, af den eller de
tjänstemän, poliskammaren därtill förordnar.»
Denna nykterhetsnämnd skulle, enligt hvad nykterhetskommittén i
sitt utlåtande framhåller, äga att efter hos nämnden skedd anmälan inhämta
noggranna upplysningar om fallet i fråga samt vidtaga härför lämpade
åtgärder i förebyggande syfte och, om dessa ej visade sig leda till
afsedt resultat, göra ansökan hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande. Kommittén
ansåg sig hafva grundad anledning till antagande, att många af
de större kommunerna skulle komma att inrätta dylika nämnder, hvarigenom
en mera likartad behandling af alkoholisterna kunde ernås. Xykterhetskommittén
hade ej funnit det erforderligt att genom detaljerade stadganden
regelbinda nämndernas verksamhet utan ansett dem böra tillåtas att mera
49
Kung!. May.ts Nåd. Proposition Nr 193.
fritt få lämpa denna efter olika förhållanden. Det läte sålunda tänka
sig, att nämnderna i vissa kommuner kunde finna det lämpligt att låta
det förebyggande arbetet utföras af frivilliga organiserade krafter, såsom
nykterhets- och skyddsföreningar, något som, att döma af uppgifter
från Tyskland, i åtskilliga fall vore att föredraga, i hvilket fall nykterhetsnämnden
koinme att hufvudsakligen öfvervaka det förebyggande arbetet
och till Kungl. Maj:ts befallningshafvande ingifva ansökningar. Såsom
fördelar med den särskilda nämnden framhöll nykterhetskommittén vidare,
att vidtagandet af efter förhållandena lämpade förebyggande åtgärder komine
att tryggas, då erfarenhet och sakkunskap rörande de lämpligaste metoderna
i detta afseende efter hand koinme att samlas inom dessa nämnder,
att dessa nämnder såsom ansvariga organ för alkoholistvården inom kommunen
jämväl torde komma att få betydelse ur synpynkten att framdrifva
åtgärder till förekommande af alkoholmissbruk och till minskande af olägenheterna
af sådant, där det förekomme, att inrättandet af nämnd torde
komma att bereda de enskilda ansökningsberättigade särskilda fördelar, då
de sattes i tillfälle att hänvända sig till nämnden för erhållande af upplysningar
och sakkunniga råd; samt att nämndens inrättande, jämte det
den bidroge till höjande af lagens effektivitet, skulle minska det antal fall,
där internering kom me att behöfva tillgripas.
Mot förslaget om eu särskild nykterhetsnänmd har anmärkts, att en
dvlik skulle förhindra uppkomsten af enskilda upplysningsbyråer, och att
den förebyggande verksamheten skulle i visst afseende blifva lidande på, att
en ny kommunal myndighet hade att ingripa pa ett område, där de förutvarande
nämnderna fortfarande måste verka i sitt särskilda syfte. Huruvida
dessa farhågor äro berättigade, därom skall jag ej nu med bestämdhet
yttra mig; det synes emellertid, som om fördelarna med ett enda organ
för åtgärderna mot alkoholmissbrukare skulle uppväga de antydda olägenheterna.
I hvarje fall innebär nykterhetskommitténs förslag ingenting
annat, än att det skapar en utväg för kommuner, som själfva önska en
organiserad alkoholistvård, att tillsätta eu nykterhetsnämnd. Man synes
mig med fog kunna utgå ifrån, att dessa kommuner själfva skola ägna
ett noggrant öfvervägande åt frågan, om fördelarna af eu särskild nämnd
äro så framträdande, att den bör införas i kommunen. Afgörandet af
frågan om lämpligheten af en särskild nykterhetsnämnd är således närmast
en kommunal angelägenhet, och efter de uttalanden, som. af läkarkommittén
och nykterhetskommittén gjorts till förmån lör en sådan nämnd, synes
Departe
mentschefen.
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 114 käft. (Nr 193.)
1
50
Kung1. May.ts Nåd. Proposition Nr 19H.
det mig vara riktigt att skapa möjlighet för kommuner, som önska en
nvkterhetsnämnd, att tillsätta sådan.
Hvad nykterhetsnämndens uppgift beträffar, kommer denna tydligen
i hufvudsak att ligga på det förebyggande området; det är denna dess
verksamhet, som utgör skälet till att man velat förbehålla densamma rätten att
ensam göra erforderliga ansökningar om internering, .lag har därför ansett det
riktigast att behandla frågan om nämndens verksamhet i allmänhet och om
dess organisation under 2 kapitlet, som handlar om förebyggande åtgärder,
samt i 3 § allenast upptaga frågan om ansökningsrätt. Den hänvisning
till en efterföljande paragraf, som sålunda blir af niklen, torde rättfärdiga
sig genom den speciella ställning de förebyggande åtgärderna måste intaga
i en lag, hvars hufvudsyfte är att reglera tvångsinternering.
Ifråga om nykterhetsnämndens rätt att ensam göra ansökning liar
jag ansett undantag böra göras för den händelse polismyndighet vill
göra ansökning om tvångsintagning af alkoholist, som är farlig för
annans personliga säkerhet eller eget lif. Då nykterhetsnämnden i regel
naturligen endast sammanträder på vissa bestämda tider, skulle begränsningen
i detta hänseende innebära eu utsikt till långsammare behandling
af dessa fall i eu kommun med nykterhetsnämnd än i en kommun utan
sådan. Särskildt ogynnsamt skulle det ställa sig i fall, då fråga är om allvarlig
fara och enligt 7 § en omedelbar internering kan äga rum; i detta
fal] innebure det en synnerligen stor olägenhet, om polismyndigheten,
som vanligen i första hand får fallet till behandling, skulle behöfva ga
genom nykterhetsnämnden.
Stadgandet om polismyndighets rätt att göra ansökning beträffande
iarliga alkoholister torde, såsom berörande kommunerna i allmänhet, höra
sättas framför reglerna om ansökningsrätten i kommuner, där nykterhetsnämnd
finnes tillsatt.
Käft att gorå Nykterhetskommittén har föreslagit, att en hvar af de personer och
nykterhets- myndigheter, som eljest äro enligt 3 § 1 inom. berättigade att göra annämnden,
sökning, så ock polismyndighet och legitimerad läkare, skola äga att hos
nykterhetsnämnden göra anmälan. Ifrågasättas kan att låta denna rätt
att göra anmälan vara fullständigt fri, då nykterhetsnämnden naturligen
äger upptaga alla fall, som på ett eller annat sätt komma till dess kännedom.
I ett eller annat fall skulle detta dock kunna föranleda till obefogade
anmälningar och jag har därför ej velat föreslå en dylik fri anmälningsrätt.
Om eu uppräkning alltså skall äga rum, synes mig dock äfven kyrkoråd
böra medtagas. Har enskild sökandes anmälan ej inom viss tid föranledt
opaginerad Kontrollera mot PDF
Öl
Kun yl. May.ts Nåd. Proposition Nr 193.
ansökan till Kungl. Maj:ts befallningshafvande, bör han äga rätt att själf
vånda sig dit och jag har därom upptagit det af nykterhetskommittén
föreslagna stadgande.
I öfrigt har jag vid förslaget i denna del vidtagit några redaktionella
ändringar, som ej torde behöfva förklaras.
Beträffande 4 § har nykterhetskommittén föreslagit, att densamma
skall innehålla föreskrift, att i ansökning skall dels angifvas grunden för 4 §.
densamma, dels lämnas redogörelse för de åtgärder, som åt enskilde eller Ansökningen*
myndighet vidtagits i syfte att återföra vederbörande till ett nyktert lif. innehåll.
Ehuru nämnda omständigheter torde i hufvudsak framgå ur de vid ansökningen
fogade handlmgarna —• särskildt innehåller formuläret till läkarutlåtande
detaljerade anvisningar för att få upplysningar härom torde
det ej vara ur vägen, att sökanden redogör därför i ansökningen, hvadan
jag låtit införa dessa föreskrifter i förslaget. _
Börande det läkarutlåtande, som enligt förslaget skall åtfölja ansökningen,
har fattigvårdskommittén uppställt det kraf, att utlåtandet skall vara
afgifvet utaf legitimerad läkare, som är förordnad att uppehålla allmän läkartjänst.
. Kommittén har nämligen ansett, att en viss garanti mot missbruk
skulle ligga i läkarens tjänsteställning. Mot det sålunda uppställda krafvel
hafva anmärkningar framställts tran olika håll, särskildt åt de medicinska
myndigheterna, som yrkat, att hvarje legitimerad läkare borde vara befogad
att afgifva dylikt utlåtande. Vissa Kungl. Maj:ts befallningshafvande
och nykterhetskommittén hafva instämt häri, hvarvid Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Uppsala län särskild! framhållit, att, om någon ytterligare
garanti vore nödig, Kungl. Maj:ts befallningshafvande hade tillfälle
att höra förste provinsialläkaren eller stadsläkare. A andra sidan har åt
en Kungl. Maj:ts befallningshafvande hemställts, att. uppdraget ifråga måtte
begränsas till vissa slag af tjänsteläkare.
Det synes mig, som om den åt kommittén bär gjorda begränsning ej
skulle vara* af behof vet påkallad. Praktiskt sedt kan begränsningen också
medföra åtskilliga svårigheter vid anskaffande af läkarutlåtande. Ofta skulle
eu sådan fordran hafva till följd, att en läkare, som under flera år följt
alkoholistens lif och utan vidare undersökning är i stånd att afgifva utlåtande,
måste öfverlämna detta åt en annan, som ej alls känner fallet,
utan för att kunna afgifva utlåtande måste gorå särskilda undersökningar
och kanske företaga långa resor eller ock lita på sin kollegas uppgifter.
Krafvet på tjänsteställning bör därför utgå ur lagen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
»:
2
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.
Formulär för
läkarutlåtande.
Intyg af
trovärdiga
personer.
1 samband med lagförslaget har fattigvårdskommittén äfven afgifvit
förslag till formulär för läkarutlåtande (betänkandet s. 185). Formuläret
har varit föremål för en del anmärkningar; särskildt hafva de medicinska
fakulteterna och karolinska institutets lärarkollegium hemställt om vissa
ändringar i detsamma.
Dessa anmärkningar synas mig vara i viss mån befogade. Jag är
dock ej för närvarande beredd att framlägga förslag till nytt formulär, och
då spörsmålet härom ej nödvändigt beliöfver afgöras i sammanhang med
lagtörslaget, anhåller jag att längre fram få för Eders Kungl. Maj:t anmäla
denna fråga.
Ifråga om det intyg af trovärdiga personer, som enligt lagförslaget
skall åtfölja ansökningshandlingarna, har läkarkommittén erinrat, att
med dess uppfattning af interneringsfrågan dylikt intyg ej vore af nöden,
hvarjämte Kungl. Maj.ts befallningshafvande i Uppsala län föreslagit, att
herde ersättas med utlåtande från kommunalnämnd eller kyrkoråd.
-Dessutom har från ett håll hemställts om föreskrift rörande styrkande af
personernas trovärdighet.
Hvad sålunda anmärkts torde ej böra föranleda någon ändring i
lagförslaget. Intyget ifråga är enligt min uppfattning af synnerligen stor
betydelse, och det torde böra tagas i öfvervägande att närmare utveckla
det därför föreslagna formulär; ett ämne, hvartill jag också skall återkomma,
då jag anmäler frågan om affattning af formulär till läkarutlåtande.
Häremot har jag att i detta sammanhang föreslå en annan ändring i
förslagets 4 §. För vissa fall — nämligen då den till dryckenskap hemtallne
vid tiden för ansökningen vårdas ä sjuk värd sanstalt för någon på
dryckenskap beroende sinnessjukdom, eller då vård skall tagas om honom
på grund däraf, att han varit ställd under tilltal för brott, men gärningen
förklarats strafflös jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen — har kommittén föreslagit,
att ett sådant intyg af trovärdiga personer ej skulle erfordras utan
kunna ersättas med eu skriftlig uppgift rörande hvad som inhämtats vid
sjuk vårdsanstalten eller med de i brottmålet förda protokoll. Jag föreställer
mig dock, att de under ett kortvarigt uppehåll å sjuk vårdsanstalten inhämtade
uppgifterna icke alltid äro af beskaffenhet att kunna ersätta tro
-
värdiga mäns intyg, och hvad rannsakningshandlingarna beträffar, kunna
de däri meddelade uppgifterna ligga så långt tillbaka i tiden, att de ej
skänka någon kännedom om de vid tiden för ansökningen rådande förhållandena.
Het torde knappast kunna vara förenadt med några
större svårigheter att anskaffa det för vanliga fall föreskrifna intyg
Kungl. Mai:In Nåd. Proposition Nr 193 53
af trovärdiga personer, och jag hemställer därför, att sådant alltid skall
påfordras.
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands län har framhållit Prastbevi*.
svårigheten att i vissa fall anskaffa prästbetyg. Med hänvisning till nämnda
anmärkning har nykterhetskommittén föreslagit att, om alkoholisten är
farlig för annans personliga säkerhet eller eget lif, Kungl. Maj:ts befallningshafvande
äger att upptaga ansökning till pröfning, utan hinder däraf,
att prästbevis ej finnes bifogadt ansökningen; ett förslag, som jag anser
mig böra tillstyrka med den anmärkning likväl, att slutligt förordnande
naturligen ej får meddelas, innan prästbevis erhållits.
Då de anstalter, å hvilka eu tvångsinternering kommer att äga Ansökning
rum, kunna vara af tämligen olikartad beskaffenhet, är det natur- nande höra
ligen för alkoholisten ej utan betydelse, i hvilken anstalt han kommer att ^
intagas. Visserligen förutsättes det, att han kan befria sig från tvångs- slåtter.
interneringen genom att frivilligt ingå på eu anstalt, men uttryckligt stadgande
därom har ej gifvits och torde ej heller vara lämpligt. Det synes
mig därför, som om frågan, hvarest internering skall äga rum, borde på
förhand blifva föremål för behandling, så att alkoholisten får tillfälle
att yttra sig däri och den profvande myndigheten kan döma öfver hans
invändningar gent emot den af sökanden uppgifna anstalten. För att
vinna detta syfte har jag föreslagit dels ett tillägg till 4 § af innehåll,
att vid ansökningen skall fogas uppgift pa allmän anstalt för vård af
alkoholister, som sökanden önskar anlita för vården, i den händelse ansökningen
bifalles, dels eu ändring af 6 §, gående ut därpå att Kungl.
Maj:ts befallningshafvandes förordnande skall innehålla uppgift på anstalt,
i hvilken internering får äga rum. Det är ej af nöden, att sökanden begränsar
sig till en enda anstalt, utan han bör hafva rätt att föreslå flera
och Kungl. Maj:ts befallningshafvandes förordnande kan innehålla medgifvande
om anlitande af eu eller flera af de i ansökningen uppgifna eller
eljest vid ärendets behandling ifrågasatta anstalter, om hvilka alkoholisten
haft tillfälle att yttra sig.
Med den sålunda gjorda ändringen har en jämkning kunnat äga rum
i förslagets stadgande, att utlåtande af läkare, som är anställd vid allmän
anstalt för vård af alkoholister, ej må godkännas för det i 4 § angifna ändamål,
hvilket stadgande från flera håll gjorts till föremål för anmärkningar.
liTi-iiii Procedur för
I fråga om proceduren för dessa ärendens behandling har iäkarkom- ärendenas be
mittén
med sin ståndpunkt ej ansett sig behöfva andra föreskrifter, än att
opaginerad Kontrollera mot PDF
Läkarkommitténs
förslag.
Departe
mentschefen.
Delgifniug.
Nyklerhelskomniitlén.
Departementschefen
.
Ö4 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.
Kungl. Maj:ts befallningshafvande, därest i ansökningshandlingarna ej tumas
tillräckliga skäl anförda för behofvet af internering, återsänder handlingarna
till alkoholnämnden med anteckning härom, men i motsatt fall utfärdar
remiss för omedelbart intagande samt inom 14 dagar efter intagandet, sedan
den intagne haft tillfälle att yttra sig, meddelar slutligt förordnande.
Läkarkommittens förslag innebär i hufvudsak, att Kungl. Maj:ts befallningshafvande
alltid skulle äga förordna om omedelbart intagande utan
alkoholistens hörande. Eu dylik anordning synes dock böra begränsas till
sådana fall, då allvarlig fara föreligger för annans personliga säkerhet eller
alkoholistens eget lif. Att för hvarje fall medgifva ett så summariskt
förfarande synes mig ej vara af omständigheterna påkalladt.
Enligt fattigvärdskommitténs förslag, skall sökanden själf ombesörja
delgifniug af ansökningshandlingarna. Nykterhetskommittén har hemställt,
att det skall åligga Kungl. Maj:ts befallningshafvande att ombesörja delgifningen,
och bär till stöd därför anfört, att enskilda ansökningsberättigade
i de flesta fåll ägde ringa kännedom om, huru vid delgifningen
skulle förfaras, och till största delen antagligen vore i den ekonomiska
ställning, att delgifningskostnaden för dem innebure en kännbar utgift,
samt att, om delgifningen verkställdes genom Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
försorg, formella fel komine att undgås och kostnaderna att utgå
al statsmedel. Dessutom tillägger nykterhetskommittén eu sådan ändring
eu viss betydelse med hänsyn till stadgandet i 7 §.
Mot förändringen kan anföras, att den i viss mån innebär ett afsteg
från den förslaget eljest genomgående principen, att sökanden har tillfälle
att själf bestämma, om han vill afbryta proceduren. Man kan ock ifrågasätta,
huruvida icke eu delgifniug, lagd i sökandens händer, lättare skall
kunna afpassas att äga rum vid möjligast lämpliga tillfälle, sä att alkoholisten
ej onödigtvis uppretas. De af nykterhetskommittén i öfrigt anförda
synpunkterna torde emellertid här fä tillmätas afgörande betydelse,
och det skall tvifvelsutan äfven för de kommunala myndigheterna innebära
eu lättnad, om Kungl. Maj:ts befallningshafvande har att å tjänstens
vägnar ombesörja delgifningen. Den ökade börda, som genom eu
sådan förändring kommer att läggas på de tjänstemän, Indika hafva att utföra
delgifningen, torde näppeligen kunna anses vara af betydelse att böra
lägga hinder i vägen för den föreslagna ändringen. Jag finner mig därför
böra biträda nykter hetskommitténs hemställan. Genom denna förändring
blir det möjligt att undvara detaljerade bestämmelser om delgifningen, och
jag har ansett stadgandet kunna förenklas ytterligare utöfver hvad nykter
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 193. 55
hetskommittén föreslagit. Härigenom reduceras på samma gång betydelsen
af den från en af de börda myndigheterna framställda anmärkningen om
alltför tunga förmer, och äfven en del detaljanmärkningar vid förevarande £
hafva därmed förlorat i betydelse. I fråga om sättet för delgifningen torde
man, på sätt äfven nykterhetskommittén anmärkt, ej kunna undgå att
fordra, att ett exemplar af handlingarna skall öfverlämnas till vederbörande.
Då det emellertid ej sällan torde komma att inträffa, att alkoholisten underlåter
att återställa desamma, men beslutet i ärendet bör grundas på originalhandlingarna,
bär jag ansett det lämpligt att föreskrifva, att delgifningen
skall ske genom att tillställa vederbörande en bestyrkt afskrift af handlingarna.
Hvad nu sagts om ansökningshandlingarna torde böra gälla äfven
andra handlingar i målet, hvilka Kungl. Maj:ts befallningshafvande tinner
vara af beskaffenhet, att motparten bör lämnas tillfälle att yttra sig häröfver;
och har jag härom upptagit eu särskild föreskrift.
En fråga af största betydelse för proceduren är, såsom jag redan anmärkt,
att få till stånd en tillförlitlig utredning i de fall, då intemeringsfrågan
är af tvifvelaktig natur. Förutom de utvägar, som mera omedelbart
stå till Kungl. Maj:ts befallningshafvandes förfogande, såsom förhör
af polismyndighet eller inför Kungl. Maj:ts befallningshafvande, utgår förslaget
från, att förhör kan få äga rum vid allmän domstol, och 6 § innehåller
härom, att Kungl. Maj:ts befallningshafvande för utrednings vinnande
må förordna om förhör vid domstol, där det äskas af någondera
parten, eller Kungl. Maj:ts befallningshafvande, efter att hafva förordnat
om omedelbart omhändertagande af en farlig alkoholist, själf tinner förhöret
erforderligt. — I ett par af de afgifna utlåtandena har framhållits
angelägenheten af att Kungl. Maj:ts befallningshafvande för hvarje fall har
i sin hand att hänvisa till förhör vid domstol för att få utredningen fullständig.
Då det måste bero på parten själf, huruvida han vill inkalla vittnen
till domstol eller icke, synes ej något vara vunnet med att här
gifva Kungl. Maj:ts befallningshafvande rätt att besluta om förhör vid
domstol utan parts framställning. Af detta skäl finner jag det ej heller
vara af nöden att tillägga Kungl Maj:ts befallningshafvande eu sådan rätt,
för den händelse denna myndighet förordnat om omedelbart intagande å
anstalt af eu farlig alkoholist. Tvärtom synes mig hufvudsakliga vikten
här böra läggas på att trygga parts rätt att få till stånd ett sådant förhör,
så att man ej öfverlämnar åt Kungl. Maj:ts befallningshafvandes fria bepröfvande
att bifalla eller afslå en parts anhållan därom. För att emellertid
förhindra att part fördröjer målets afgörande genom att begära sådant
Förhör vid
domstol.
Fattigvårds
kommittén.
Departe
mentschefen
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
56 Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 193.
förhör i fall, då det uppenbarligen är onödigt, torde Kungl. Maj:ts befallningshafvande
för dylik händelse böra tilläggas rätt att afstå framställning
om förhöret. I enlighet med dessa synpunkter har jag låtit omarbeta 6 §.
Iförande interneringsförordnandets begränsning till viss anstalt hänvisas
till hvad därom anförts vid 4 §.
oniMnderta- * förslagets 7 § finnas intagna bestämmelser om åstadkommande för
gande af för- vissa fall af ett omedelbart omhändertagande af farliga alkoholister. I)et
ltnaiisterh0 f®res^s ^är, att Kung], Maj.ts befallningshafvande, efter det ansökning om
7 <?. internering inkommit, kan, utan att förut hafva inhämtat förklaring från
Fattigvårds den, hvilkens internering påyrkas, meddela förordnande om internering, i
1:<>forsla^idan Pa slutligt förordnande i målet. Meddelande af ett sådant interimistiskt
beslut kan äga rum, då det vid ansökningen fogade läkarutlåtande!
innehåller, att personen i fråga visat sig vara till allvarlig fara för eget
lif eller annans personliga säkerhet samt är i trängande behof af vård å
anstalt för behandling af alkoholister. Det är emellertid dessutom bundet
vid två alternativa förutsättningar; antingen skall ansökningen hafva gjorts
åt kronofogde, länsman eller stadsfiskal eller skall ansökningen afse någon,
som för tillfället på sjukvårdsanstalt åtnjuter vård för delirium tremens
eller annan på dryckenskap beroende sinnessjukdom.
Anmärknin- Från ett par myndigheter har anmärkts, att dessa begränsningar äro
gar mot för- föl1 stränga. Sålunda hemställer karolinska institutets lärarkollegium, att
»visat 8ig vara till allvarlig tara» utbytes mot »anses vara farlig». Lakarkommittén
har, såsom redan angifvits, önskat en särskild anordning för
dessa fall; och nykterhetskommittén har för 7 § föreslagit följande lydelse:
»Framgår af ansökningshandlingarna eller den ytterligare utredning,
som i ärendet må hafva verkställts, att den, hvars intagande å anstalt för
behandling af alkoholister påyrkas, kan anses vara eller genom ansökningens
delgifvande kan befaras blifva till allvarlig fara för annans personliga
säkerhet eller eget lif samt är i trängande behof af vård å anstalt förbehandling
af alkoholister, då må, utan att han blifvit hörd i målet, Konungens
befallningshafvande gå i författning om hans intagande å sådan
anstalt eller eljest om hans omhändertagande och vårdande på lämpligt sätt
i afbidan på att slutligt förordnande om honom meddelas.»
Deparie- Då ansökningshandlingarna skola äga den fullständighet som föresla
mentschefen.
gjfs, synes det mig, som om man ej behöfde hysa några betänkligheter
vid att låta Kungl. Maj:ts befallningshafvande i allmänhet förordna om
omedelbar internering utan alkoholistens hörande vid fall, då allvarlig fara
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 193.
Öl
föreligger för annans personliga säkerhet eller hans eget lif. Risken för
att en enskild sökande eller en kommunal myndighet ej skola efteråt åvägabringa
af Kungl. Maj:ts befallningshafvande fordrad utredning bör så
mycket mindre vara afgörande, som sökanden i allmänhet har rådighet öfver
förfarandet och ej ens behöfver bringa Kungl. Maj:ts befallningsliafvandes
förordnande till verkställighet. Å andra sidan torde man ej kunna gå
så långt, som läkarkommittén föreslagit och medgifva, att omhändertagande kan
ske utan företeende af de fullständiga ansökningshandlingar, hvarom ofvan
talats. Hufvudsyftet med interneringslagen är att få till stånd en tvångsvård
för alkoholister, ägnad att för framtiden upprätta dem, ej att skapa tillfälliga
upptagningsanstalter och reglera intagandet där. Man måste därför
fasthålla vid krafvel, på att eu formellt riktig ansökan skall hafva inkommit
till Kungl. Maj:ts befallningshafvande, innan denna myndighet meddelar
något beslut i ärendet, dock bör man därvid kunna bortse från prästbetyget,
dä hinder kan möta för dess snabba anskaffande.
I likhet med nykterhetskommittén anser jag, att Kungl. Maj:ts befallningshafvande
bör hafva att bedöma, huruvida ett omedelbart ingripande
skall äsa rum efter de i målet öfverhufvud förekommande omständighe
o
#
terna, samt därvid ej vara fullständigt bunden af föreliggande läkarutlåtande
eller de från början företedda ansökningshandlingarna, ehuru sådan
åtgärd, hvarom här är fråga, säkerligen i regel kommer att följa omedelbart
på ansökningens inlämnande. Likaledes bör Kungl. Majrts befallningshafvande
vid bedömandet af farligheten naturligen också taga hänsyn till om handlingarna
utmärka, att i det speciella fallet alkoholistens farlighet kan anses
uppkomma eller ökas däraf, att en ansökning om internering delgifves
honom. Åt sistnämnda förhållande torde dock ej behöfva gifvas något
särskildt uttryck i lagtexten; och har jag äfven i öfrigt trott de af nykterhetskoinmittén
framförda önskemål kunna vinnas genom den något ändrade
redaktion, jag gifvit åt lagrummet i denna de!.
Ehuru Kungl. Maj:ts befallningshafvande eljest endast efter särskild
begäran om handräckning ombesörjer ett intagande i allmän anstalt för
vård af alkoholister, torde, på sätt nykterhetskommittén föreslagit, det vara
lämpligt att i förevarande fall Kungl. Maj:ts befallningshafvande går i författning
om en sådan farlig alkoholists intagande å dylik anstalt. Då ett
sådant omhändertagande sker på sökandens begäran och i hans intresse,
bör han vara skyldig att betala kostnaderna härför liksom för den vård, som
följer efter ett slutligt förordnande.
Att sträcka Kungl. Maj:ts befallningshafvandes åtgärder längre än till
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 114 höft. (Nr 193.) 8
K linål. Maj: tu Nåd. Proposition Nr 193.
58
ett intagande å allmän anstalt för vård af alkoholister, såsom från vissa håll
yrkats, är att gå utöfver förevarande lags egentliga syfte; och det torde så
mycket mindre låta sig göra att lämna någon bestämd föreskrift härom
för Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som någon anstalt, hvilken Kungl.
Maj:ts befallningshafvande för ändamålet kan anlita, i allmänhet ej finnes.
Att utnyttja fängelserna för ändamålet torde böra anses uteslutet; eljest
skulle möjligen ett uttryckligt stadgande därom kunna lämnas i detta sammanhang.
För begagnande af sinnessjukhus, lasarett eller andra sjukvårdsanstalter
gälla särskilda föreskrifter, af Indika äfven Kungl. Maj:ts befallningshafvande
är bunden, och det torde ej böra ifrågasättas att för vinnande af förevarande
syfte inlåta sig på eu ändring af i dessa hänseenden gällande stadganden.
Annorlunda ställer sig saken till äfventyra i Stockholm, där kommunen
har särskilda anordningar för tillfällig vård af sjuka personer, som af en
eller annan orsak äro i behof af att snarast möjligt intagas å sjukvårdsanstalt,
men på grund af de för sjukhusen gällande bestämmelser eller af
brist på plats icke kunna å dessa mottagas.
Med de möjligheter Kungl. Maj:ts befallningshafvande har att få till
stånd säkerhetsåtgärder, kan man emellertid tänka sig, att Kungl. Majrts
befallningshafvande äfven i landsorten skall kunna finna utvägar. Helt
säkert skall Kungl. Maj:ts befallningshafvande utan något omnämnande
däraf i lagen efter samråd med sökanden, polismyndighet, läkare och andra
försöka att så vidt möjligt bereda utvägar för trängande fall. Eu erinran i
lagen härom bör dock bidraga till att fästa Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
synnerliga uppmärksamhet på angelägenheten häraf och jag har därför
trott det vara lämpligt att i sådan riktning omarbeta nykterhetskommitténs
förslag.
Pelgifnintj af
beslut. 8 <?.
Denna § har ej föranledt någon anmärkning
Besvär öfver
Kungl. Maj:ls. . o . .
befallnings- bär lattigvardskommitten föreslagit skola
Pröfning af besvär öfver Kungl. Maj:ts befallningshafvandes beslut
rum i högsta domstolen.
haJl™ndfg *e~ Mot denna anordning har ej från något hall gjorts anmärkning, och den
torde under förhanden varande förhållanden vara den lämpligaste.
I anledning af eu anmärkning därom, att besvärshandlingarna borde
få insändas med allmänna posten och ej behöfva, såsom förslaget innehåller,
ingifvas, vill jag erinra därom, att besvären, oafsedt, det uttryck som
här användes, torde få insändas till Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
som, ehuru enligt förevarande lag utöfvande en viss domsrätt, i allt fall är
59
Kungl. Majrts Nåd. Proposition Nr 193.
att betrakta som en förvaltande myndighet i den mening, som afses i förordningen
den 12 juni 1885 om rätt att i mål och ärenden, som tillhöra
statsdepartement® och förvaltande myndighets handläggning, insända handlingar
med posten.
Enär särskild klagan medgifvits öfver Kungl. Majrts befallningshafvandes
interimistiska förordnande enligt 7 §, kan det, såsom från ett håll
anmärkts, någon gång förekomma, att Kungl. Majrts befallningshafvande
insändt handlingarna härom till justitierevisionen, då ärendet skall slutligen
prof vas. För det fall att klagan föres öfver beslut enligt 7 §, synes det
mig vara nödigt, att Kungl. Majrts befallningshafvande före insändandet
ombesörjer en afskrift af samtliga handlingar i ärendet samt låter det ena
exemplaret kvarstanna hos Kungl. Majrts befallningshafvande, lfa akten vid
donna tidpunkt i regel ej torde vara af någon större vidlyftighet, kan ett
sådant förfarande ej möta nugot hinder eller ådraga det allmänna någon
väsentlig kostnad.
Äfven vid målets behandling i högsta instans torde förhör vid allmän
underrätt kunna blifva af nöden. Jag har ansett det lämpligt att
uttryckligen stadga, att sådant förhör kan på parts begäran medgifvas;
dock torde pa detta stadium af målet en friare pröfningsrätt af parts anhållan
om förhör böra äga rum än den, som ansetts kunna uppdragas
åt Kungl. Majrts befallningshafvande. I anledning af ett yttrande från
eu af de i målet hörda myndigheterna vill jag framhålla, att den ytterligare
utredning, som Kungl. Majrts befallningshafvande skall ägna besvärsmål^,
ej bör sträcka sig så långt som till att inlåta sig på frågan om förhör
vid domstol.
Under tid då den, som vill söka ändring i Kungl. Majrts befallningsh
af vandes beslut, befinner sig ä allmän alkoholistanstalt, h vilket kan äga
rum med anledning af stadgandena i 7 och 10 §£> är han gifvetvis ur
stånd att i vanlig ordning utföra sin besvärstalan. l)å bestämmelserna
om häktads rätt för sådant fall törhända ej utan vidare analogivis tillämpas,
har jag låtit i 9 § införa stadgande till tryggande af hans rätt.
Mot 10 och I t §§ i förslaget har någon anmärkning ej framställts och 10 ock 11
jag finner ej heller någon anledning att föreslå ändring i dessa lagrum.
Förslagets 12 g har gjorts till föremål för liera anmärkningar. Kungl.-^te^tet
Maj:ts befallningshafvande i Gäfleborgs län invänder, att hvarje ineddeladt de och handförordnande
ovillkorligen bör bringas till verkställighet genom myndighets rädtmn# därförsorg,
och Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Uppsala liin anmärker, att jo
60
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.
det Ur oförenligt med statens värdighet att beslut meddelas, som ej verkställas,
och betänkligt att kommunala myndigheter och enskilda personer få,
om också blott för en begränsad tid, innehafva beslut, genom hvars tilllämpande
de kunna få eu person beröfvad sin frihet.
(lent emot hvad sålunda anmärkts, får jag erinra, att det ligger eu
viss vikt uppå, att verkställig!letcn ej blir eu ovillkorlig ämbetsåtgärd utan
är beroende al hänsyn, hvilka i regel den har lättast att bedöma, som väckt
frågan om internering. Det är ett moment i alkoholistvården, att själfva
förordnandet om internering bör få, när så kan ske, medverka till vidtagande
af förebyggande åtgärder. För öfrig! är det sökanden, som skall
garantera vårdafgiften, och han bör därför hafva en viss rådighet öfver åtgärderna.
Från början synes mig ej ens möjligt att påfordra en ovillkorlig verkställighet,
enär tillräckligt antal platser ej under den närmaste tiden kunna
anskaffas. På sätt trän skilda håll anmärkts och af nykter hetskommittén
föreslagits, bör man dock i stadgandet göra den jämkning, att om sökanden
aflidit eller urståndsätta att göra framställning om handräckning, sådan
framställning bör kunna göras af annan enligt 3 § ansökningsberättigad
person eller myndighet.
Mot förslaget har vidare anmärkts, att man däri saknade närmare
regler för det sätt, på hvilket Kungl. Maj:ts befallningshafvande både att
ombesörja handräckningen, hvilket sä mycket hellre borde bestämmas,
som man ej lämpligen kunde använda sig af de för fångtransport gällande
regler, hvarförutom ej sagts, hvem som skulle gälda handräclcningskostnaden.
Beträffande sättet för verkställighet torde särskilda regler kräfvas, och
jag anhåller att efter lagens antagande få framlägga förslag i detta afseende.
Jag erinrar därom, att i nådiga kungörelsen den 12 september 1910 gifvits
särskilda regler för transport af minderårig, som skall
och
öfverlämnas
att man i viss mån kan ansluta si c:
till allmän uppfostringsanstalt,
till dessa.
I fråga om handräckningskostnaden har nykterhetskommittén föreslagit,
att den skall gäldas af allmänna medel. Ehuru det kanske varit
följdriktigast att den, som har att gälda vårdafgiften, alltså sökanden,
äfven bekostar transporten till anstalten, torde det för vinnande af större
effektivitet vara gagneligt, att staten åtager sig att bestrida de med hand
räckningen förenade kostnaderna; och har stadgande härom intagits i
slaget.
för
-
61
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 193.
Nykterhetskommittén har ansett den af fattigvårdskoimnittén före- T>^J^dtts
slagna tid af sex månader, efter hvilken förordnande om internering skulle giltighet m. m.
vara förfallet, om det ej gått i verkställighet, vara för kort, i synnerhet 11 §■
som de, hvilka ville undgå tvångsintemeringen, lätteligen kunde t. ex.
genom frivilligt ingående på anstalten under kortare tid, jämlikt 24 §,
föranleda, att förordnandet om internering icke sattes i verkställighet. Den
maximitid, under hvilken en person kunde första gången interneras, vore
18 månader, och det syntes nykterhetskommittén lämpligt att jämväl
den tid, efter hvars utlöpande förordnandet förfölle, bestämdes till 18
månader.
Ehuru det af skäl, som anförts vid 12 §, ej låter sig göra att före- ^»beskrifva
en ovillkorlig verkställighet af ett meddeladt interneringsförord- men sc eJen''
ilande, är det af vikt, att de olägenheter, som äro förenade med en på
sökandens godtycke beroende verkställighet, göras så små som möjligt, flit
hör i främsta rummet, att förordnandets giltighet i viss mån begränsas,
så att hotet om internering ej längre tid än nödigt är sväfva!'' öfver alkoholisten.
En af anledningarna till att verkställigheten gjorts villkorlig
är, att själfva meddelandet af beslutet anses skola påverka till frivilligt
ingående å anstalt eller andra förebyggande åtgärder. Det inflytande, som
ett meddeladt förordnande kan föra med sig, är naturligen starkast vid tiden
närmast efter förordnandets meddelande, och ur denna synpunkt kräfves
alltså ej här någon längre tid. Det har därför synts mig lämpligt att
stadga, att sökandens rätt att begära handräckning för beslutets verkställighet
skall vara begränsad till en tid af tre månader efter det beslutet
vunnit laga kraft. Sökanden torde då hafva tillräcklig tid både att vidtaga
förebyggande åtgärder och att skaffa plats å anstalt. En sådan begränsning
af tiden synes mig också skola verka därhän, att man vid
ansökningars ingifvande tager större hänsyn till möjligheten att erhålla
plats å anstalt.
För verkställighet af beslutet, sedan handräckning begärts, måste
naturligen en längre tid medgifvas, på det att alkoholisten ej må kunna
genom hvarjehanda åtgöranden undandraga sig verkställigheten. Utan
hvarje begränsning bör dock beslutet ej heller vid i en föreskrifven tid
begärd handräckning kunna verkställas. I enlighet med hvad nvkterhetskoinmittén
föreslagit, har jag upptagit aderton månader såsom den
tid, efter hvilken förordnandet, om det ej bragts till verkställighet, skall
vara förfallet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition Nr 19H.
62
wn/e^Atfjär Under rubriken »om förebyggande åtgärder» föreslår fattigvård,skomder.
'' mittén i 2 kap. följande. Myndighet, som äger göra ansökning, bör, innan
„ ... , , sådan åtgärd vidtages, söka befordra alkoholistens återförande till ett nyktert
kommitténs och ordentligt iix genom lämpliga anordningar, som han godvilligt vidtager,
förslag, eller som eljest kunna genomföras utan utöfvande af tvång, såsom genom
att verka för hans anslutning till nykterhetsförening, bereda honom tjänst
eller anställning hos lämplig person, förmå honom att, för undvikande af
frestelse till alkoholmissbruk, ändra verksamhet eller vistelseort, hos försäljare
af brännvin, vin eller Öl utverka, att sådana drycker ej utlämnas till
honom, förmå honom att frivilligt söka vård ä anstalt för vård af alkoholister.
Om läkare, som anmodats afgifva utlåtande för ansökning om intagning ä
anstalt, eller Kungl. Maj:ts befallningshafvande vid behandling af sådan ansökning,
skulle finna, att någon af nyssnämnda åtgärder bort med framgång
kunna försökas, har läkaren eller Kungl. Maj:ts befallningshafvande att fästa
vederbörandes uppmärksamhet härpå; och Kungl. Maj:ts befallningshafvande
kan, om skäl därtill föreligga, låta med parternas begifvande anstå med
målets afgörande i afvaktan på utgången af dylikt försök.
Anmärk- En af kommitténs ledamöter har i denna del varit af skiljaktig mo
ningat.
■ ^jjjg 0(,], yttrat följande:
»Att, innan fråga väckes om alkoholists intagande å vårdanstalt, lämpliga
åtgärder vidtagas för att söka utan anlitande af denna yttersta utväg
återföra honom till ett nyktert lif ligger i öppen dag. Det bör enligt
min åsikt tillkomma hans närmaste anhöriga att föranstalta om sådana
åtgärders vidtagande. Men att i lag uppdraga åt offentlig myndighet att
föranstalta om eller vidtaga åtgärder i nämnda syfte anser jag icke vara
tillrådligt. I 14 § af kommitténs förslag föreskrifves, att myndighet, som
äger göra ansökning om intagande å anstalt af åt dryckenskap hemfallen
person, bör, innan sådan åtgärd vidtages, söka befordra hans återförande
till ett nyktert och ordentligt lif genom anordningar, hvilka han godvilligt
vidtager eller som eljest kunna genomföras utan utöfvande af tvång, och
lämnas anvisning om åtgärder, som för detta ändamål anses lämpliga.
De angifna åtgärderna äro samtliga af beskaffenhet att högst väsentligt
ingripa i den enskildes själfbestämmanderätt, och en del af dem äro
ägnade att utsätta honom för andras missaktning. I hvarje fall kunna
de komma att verka i hög grad deprimerande på honom själf. Måhända
invändes häremot, att man kan låta dessa betänkligheter fara, enär åtgärderna
afse alkoholistens eget bästa. Men det är att märka, att för vidtagande
af de nu ifrågavarande åtgärderna erfordras enligt kommitténs
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 193.
63
förslag icke, såsom för internering å vårdanstalt, utlåtande af beliörig
läkare och intyg af trovärdiga personer till bestyrkande af att den, mot
hvilken åtgärden riktas, verkligen är alkoholist, utan är detta öfverläinnadt
åt myndighetens fria bepröfvande. Fara torde föreligga, att myndigheten
kan komma att utöfva sin befogenhet i oträngdt mål. Man kan
icke helt frigöra sig från den farhågan, att t. ex. kommunalnämnd eller
fattigvårdsstyrelse understundom kan vara så sträng i sin fordran på
nykterhet, att den anser en person vara alkoholist, som icke rättvisligen
bör så betecknas, och på sådan grund utsätter honom för åtgärder, som
kunna blifva för honom ödesdigra. Yisserligen skall enligt förslaget åtgärd
af ifrågavarande slag icke få vidtagas, utan att den, som blir föremål
därför, godvilligt underkastar sig åtgärden; men det skall alltför lätt
inträffa, att en person, som obehörigen betecknas som alkoholist och hos
hvilken en myndighet på sådan grund hemställer, att han skall ändra
verksamhet eller vistelseort eller frivilligt söka vård å alkoholistanstalt,
känner sig af eu sådan hemställan så nedtryckt och förödmjukad, att han
uppgifver allt själfförsvar och utan att så noga öfvertänka följderna underkastar
sig hvad som föreslås honom.
Äfven ur en annan synpunkt torde det i 14 § intagna stadgande
hafva sina betänkligheter, i det nämligen myndigheterna möjligen däraf
kunna föranledas till den uppfattningen, att dessa åtgärder i hvarje fall
först böra hafva ägt rum, innan en ansökning om tvångsinternering göres
eller bifalles; härigenom föreligger fara, att det dröjer alltför länge, innan
en tvångsinternering kommer till stånd, äfven i sådana fall, då behofvet
däraf är uppenbart.
På grund häraf har jag påyrkat, att de bestämmelser, som innehållas
i 14 §, icke skulle i lagförslaget upptagas.»
Ilen uppfattning, åt hvilken skiljaktigheten gifvit uttryck, har delats
af flera af de i ärendet hörda myndigheterna.
Karolinska institutets lärarkollegium har i sitt utlåtande uttalat den
uppfattningen, att bestämmelserna i 14 § vore sådana, att man med skäl
kunde befara, att de genom att till det yttersta fördröja och försvåra lagens
tillämplighet i rätt väsentlig grad kornrne att omintetgöra dess samhällsskyddande
betydelse. Ehuru bestämmelserna om förebyggande åtgärder
otvifvelaktigt måste anses utgöra eu viktig del af eu eventuell lag,
vore det enligt kollegiets mening önskvärdt, att dessa bestämmelser finge
en lydelse, som bättre än den föreslagna tryggade det rationella ingripandet,
när detta vore af nöden, hvarvid äfven borde framhållas önskvärdheten
Departe
mentschefen.
64 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.
af att ansvaret för dessa förebyggande åtgärder lades i fullt lämpliga och
kompetenta händer.
För läkarkommitténs ståndpunkt har ofvan lämnats en fullständig redogörelse,
till hvilken jag anhåller att få hänvisa.
Nykterhetskommittén har föreslagit en i någon mån ändrad lydelse af
förevarande paragraf och i samband därmed också upptagit frågan om efterföljande
åtgärder, hvarvid rubriken för 2 kap. ändrats till »om verksamhet
i förebyggande syfte och till förekommande af återfall». Enligt denna
kommittés förslag skulle 14 § erhålla följande lydelse:
»1 mom. Myndighet, som enligt denna lag äger göra ansökning,
som i 2 § sägs, skall, innan sådan åtgärd vidtages, inhämta noggranna
upplysningar rörande den, beträffande hvilken ansökning ifrågasattes, samt
vidtaga för hvarje fall lämpade åtgärder i syfte att utan tvång återföra
honom till ett nyktert och ordentligt lif, såsom genom att söka
förmå honom att ingå i nykterhetsförening,
bereda honom, för minskande af frestelserna till bruk af rusdrycker,
anställning hos lämplig person eller ombyte af verksamhet eller vistelseort,
utverka hos försäljare af brännvin, vin eller Öl, att sådana drycker ej
utlämnas till honom,
förmå honom att rådfråga läkare och att följa dennes föreskrifter
eller att frivilligt söka vård å lämplig anstalt.
2 mom. Därest läkare, som har att afgifva utlåtande enligt 4 §,
eller Konungens befallningshafvande vid behandling af mål enligt 1 kap.
skulle finna, att ytterligare åtgärder af sådan art, som omförmäles i 1
mom., bort med framgång kunna försökas, har läkaren eller Konungens
befallningshafvande att fästa vederbörandes uppmärksamhet härpå; och må
i sådant fall Konungens befallningshafvande, om skäl därtill föreligga, låta
anstå med målets afgörande i afvaktan på utgången af dylikt försök.
3 mom. När å anstalt vårdad person blifvit därifrån utskrifven, bör
den, som gjort framställning om hans intagande, i samråd med anstaltens
styrelse och, där så ske kan, med biträde af nykterhets- eller skyddsförening
eller därtill skickad enskild person söka genom lämpliga åtgärder
bereda honom skydd mot återfall. År den utskrifne medellös och i saknad
af arbete, bör sådant om möjligt beredas honom.»
På grund af sakens egen natur måste förevarande lag i hufvudsak
gå ut på ett reglerande af tvångsinternering, men, såsom redan anförts,
är denna en ytterlighetsåtgärd i förhållande till öfriga åtgärder mot
alkoholmissbruket. Det ligger då nära till hands att ej blott i motive
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193. <35
ringen utan äfven i själfva lagtexten söka en anknytning till de åtgärder,
som i regel böra hafva föregått. De faror för missbruk, som man trott
sig finna i ett dylikt stadgande, synes mig ej vara af allvarligare natur,
och jag kan ej gärna tro, att någon skulle låta förmå sig till en åtgärd,
som ej är påkallad af föreliggande förhållanden. Å andra sidan synes
mig lagrummets affattning utesluta, att eu myndighet skulle känna sig
förhindrad att yrka på tvångsinternering, om den finner de föreslagna åtgärderna
ej hafva någon utsikt att lända till resultat.
Hvad beträffar formuleringen af 1 inom., synes mig nykterhetskommitténs
förslag innebära åtskilliga förbättringar och därför böra följas. Utbytet
af ordet »bör» mot »skall» synes mig, med hänsyn till arten af de
åtgärder, hvarom här är fråga, och myndighetens frihet att välja emellan
dem ej vara af någon väsentlig betydelse; förändringen är emellertid också
betingad af tillägget om myndighetens i öfrigt själfklara skyldighet att
före åtgärders vidtagande inhämta noggranna upplysningar om fallet.
Bestämmelserna i 2 mom. af fattig vårdskommitténs och nykterhetskommitténs
förslag har jag upptagit i 3 mom. De därvid gjorda ändringarna
i fattigvårdskommitténs förslag äro allenast af redaktionell art. Däremot
har jag ansett mig böra följa sistnämnda kommittés förslag därutinnan, att
Kungl. Maj:ts befallningshafvande endast »med parternas begifvande» får
låta anstå med målets afgörande i afvaktan på utgången af försök med
förebyggande åtgärder.
Uti 2 mom. af 14 § har jag, såsom redan nämndt, låtit införa bestämmelsen
om nykterhetsnämnd, och hänvisar jag i fråga om motiven
härför till hvad ofvan under 3 § anförts. De ändringar, som jag i denna
del låtit göra i nykterhetskommitténs förslag, äro likaledes af redaktionell
art och torde ej kräfva någon närmare förklaring.
I fråga om efterföljande åtgärder stadgas i fattigvårdskommitténs förslag,
21 §, att när utskrifning från anstalt äger rum, anstaltens styrelse bör, därest
ej annorledes är sörjdt för den utskrifnes skyddande mot återfall i dryckenskap,
föranstalta därom, att lämplig person eller nykterhets- eller skyddsförening
lämnar den utskrifne stöd och bistånd samt, om den utskrifne är
medellös och i saknad af arbete, söka förskaffa honom lämpligt arbete.
Uti sitt yttrande öfver fattigvårdskommitténs förslag har fångvårdsstyrelsen
framhållit vikten utaf att den utskrifne ställes under den mest
effektiva tillsyn. Styrelsen yttrar härom:
Efterföljande
åtgärder.
Fattigvårds
kommittén.
Fångvårdtstgr
elsen.
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 144 käft. (Nr 193.)
t)
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nykterhets
kommittén.
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 1.93.
: En lång erfarenhet från våra fångvårdsanstalter giiVer vid handen,
att ej ens tvångsinneslutningen på flera gånger längre tid än den i lagförslaget
bestämda lämnar garantier för att en vanedrinkare skall efter
frigifningen lura ett nyktert och ordentligt lif. Han må i fängelset under
aratal hafva statt under liknande inflytelser och behandling som vid en
alkoholistanstalt, blifvit till synes afvand från rusdrycksbegäret, kommit
till insikt om dess tördärflighet och ådagalagt en allvarlig sinnesändring.
När han med de bästa föresatser att taga sig till vara omsider träder ut
i friheten, blir han icke desto mindre ett allt för lätt byte för den mötande
frestelsen. Äfven där frihetsförlusten kunnat förenas med ett härdande
friluftslif, såsom numera vid tvångsarbetsanstalten å Svartsjö, hvarest
fångarna, om vistelsen varar längre tid, vid afgången förete eu glädjande
bild af återvunnen hälsa och lefnadsmod, blir resultatet i allmänhet lika
osäkert.
Styrelsen kan i anledning häraf ej nog betona, att den utgående ej
fär släppas på egen hand. Vid sådant förhållande får ej anses tillräckligt
att, såsom i lagförslagets ^ 21, lämna åt en anstaltsstyrelse såsom moralisk
förpliktelse, att lämpligen sörja för den utskrifnes stödjande, synnerligast
som ett dylikt uppdrag torde komma att visa sig för en enskild
anstalt särdeles betungande och draga ej obetydlig kostnad. Det synes
oeftergifligen nödvändigt, att förslaget i denna viktiga hufvudpunkt närmare
preciseras, sa att omsorgen om den utskrifne blir ett i lag föreskrifvet
åliggande för stat eller kommun, låt vara att såväl anstaltsstyrelsen som
enskildt intresserade, skyddsföreningar m. 11. böra i största möjliga utsträckning
påkallas såsom medhjälpare. \id utarbetandet af nödiga bestämmelser
härutinnan torde jämväl, såsom förebilder i tillämpliga delar,
höra anlitas sådana institut i den nyare lagstiftningen som villkorlig frigifning
samt villkorlig dom i förening med övervakning.»
Nykterhetskommittén har funnit de i lagförslaget stadgade åtgärder
höra utvecklas i den af fångvårdsstyrelsen angifna riktning. Enligt kommitténs
åsikt borde den, som påyrkat intagande af alkoholist — i flertalet
fall någon af de i 3 § 1 mom. omnämnda myndigheter eller nykterhetsnämnd
— också söka bereda honom skydd mot återfall, hvilket borde
äga rum i samråd med anstaltens styrelse och, där så ske kunde, med
biträde af nykterhets- eller skyddsförening eller därtill skickad enskild
person. I enlighet härmed hade kommittén föreslagit det redan omnämnda
tillägget till 14 § och samtidigt i 21 § låtit införa ändrade bestämmelser
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.
67
i afseende å de förpliktelser, som borde åligga anstaltens styrelse i förevarande
hänseende.
Yikten af effektiva åtgärder till förekommande af återfall i dryckenskap
kan enligt mitt förmenande ej nog starkt framkallas, Denom att,
på sätt nykterhetskommittén föreslagit, lägga omsorgen härom på den, som
påyrkat intagandet å anstalten, har denna uppgift lämnats åt den, som är
på samma gång närmast att fylla den och i regel också mest intresserad
af att alkoholisten ej ånyo kommer i det läge, att eu ny internering blir
nödvändig. Därmed torde hafva gjorts hvad i detta sammanhang kan
göras för att få till stånd dylika åtgärder. Med denna uppfattning kar
hufvudstadgandet sin rätta plats i kapitlet om förebyggande åtgärder, under
det anstaltens skyldigheter böra bibehållas på sin förutvarande plats. Med
några mindre förändringar af redaktionell art har jag i 14 § 4 mom.
upptagit nykterhetskommitténs förslag i denna del.
Mot fattigvårdskommitténs förslag att såsom allmänna anstalter skulle lyprattandet
erkännas endast sådana, som upprättats af landsting, kommun, förening ^
eller stiftelse, har invändts, att jämväl anstalt, som för här afsedt ändamål
upprättats af enskild person eller af bolag, borde kunna vinna erkännande.
Nykterhetskommittén har härom anfört följande: Jämväl sådana anstalter,
som upprättats af bolag och enskilda, torde kunna erhålla erforderlig fasthet
i organisationen. I utlandet funnes såväl af bolag som af enskilda
upprättade mönstergilla anstalter för tvångsvård af alkoholister och i vårt
eget land funnes af enskilda upprättade anstalter för eu fullt så maktpåliggande,
ansvarsfull och i individens frihet ingripande vård, nämligen
för vården af sinnessjuka, anstalter som hade eu bestämd uppgift att fylla,
särskildt för vården af bemedlade patienter. På samma sätt torde för
vården af alkoholister anstalter, som upprättats af enskilda eller bolag
tillgodose ett bestämdt behof och uppkomsten af dylika enskilda anstalter
borde för det allmänna vara så mycket mer välkommen, som de bidroge
till att den brist på vårdplatser, man alltid kunde befara, täcktes utan
kostnader för det allmänna. Då Kungl. Maj:t när som helst kunde återkalla
erkännande af anstalt som allmän och meddela de närmare bestämmelser
om anstalternas verksamhet, som vore erforderliga, samt anstalterna
stode under statsuppsikt, torde tillräckliga garantier mot missbruk föreligga.
På sätt nykterhetskommittén anmärkt, är den möjligheten ej utesluten,
att lämpliga anstalter för vård af alkoholister kunna tillkomma
äfven under annan form än i förslaget förutsatts. Det torde därför ej
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsbidrag.
Ö8 Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 103.
vara riktigt att i lagen fastslå någon viss form för anstaltens tillkomst.
Något behof däraf kan så mycket mindre föreligga, som Kungl. Maj:t
har en vidsträckt pröfningsrätt och alltså kan vaka öfver att hvarje såsom
allmän erkänd anstalt har lämpliga organ för utförande af de i lag
och reglementen bestämda funktioner. Jag har i anslutning härtill låtit
utbyta orden »landsting, kommun, förening eller stiftelse» mot »annan».
Styrelsen för vårdhemmet Berga har anmärkt, att det ej borde föreskrifvas,
att ordföranden i en såsom allmän erkänd alkoholistanstalts styrelse
alltid skall vara utsedd af Konungen, enär därigenom lätt kunna
uppstå konflikter till skada för anstaltens utveckling. Sådant har ej i
lagen ovillkorligen föreskrifvits, ehuru det i fattigvårdskommitténs motivering
uttalats, att eu bestämmelse härom borde upptagas i alla erkända anstalters
reglementen. Bet är naturligen ej härmed uteslutet, att Konungen
kan medgifva undantag, men såsom allmän regel synes mig kommitténs
uttalande vara riktigt.
Börande anordnandet af statsanstalt anhåller jag att få hänvisa till
hvad jag ofvan yttrat. Härutöfver har jag ej ansett det lämpligt att för
närvarande föreskrifva skyldighet för viss myndighet att upprätta alkoholistanstalt;
man bör, såsom redan framhållits, innan nödig erfarenhet vunnits,
framgå med en viss försiktighet.
Såsom fattigvårdskommittén föreslagit, bör staten lämna bidrag till
vårdkostnaden å de anstalter, som utverka sig godkännande. Börande
storleken åt dessa bidrag och sättet för deras utgående torde jag efter
samråd med statsrådet och chefen för finansdepartementet framdeles få
framlägga förslag.
I detta sammanhang torde jag böra uttala mig i ett spörsmål, som
uppkastats i utlåtandet från ett af alkoholisthemmen, nämligen huruvida
inga andra anstalter än de, som erhållit Kungl. Maj:ts erkännande
såsom allmänna, skola komma i åtnjutande af statsbidrag. Under den
af fattigvårdskommittén angifna förutsättning att de enskilda alkoholisthemmen,
äfven efter det de erkänts såsom allmänna, skola få verka i enlighet
med sm i reglementet angifna plan samt ej vara skyldiga att mottaga eller
behålla tvångspatienter, som inverka menligt på deras verksamhet i öfrigt,
torde dessa hem ej hafva annat än fördel af att ställa sig såsom allmänna
och man torde därför kunna förvänta sig att så skall ske. Vid sådant
förhållande är det tydligen i sin ordning, att staten särskildt gynnar dessa
allmänna anstalter och tillförsäkrar dem bidrag efter en viss grund.
69
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 19:}.
Härmed är dock icke sagdt, att alkoliolisthem, k vilka önska fortfarande
förblifva helt enskilda, icke också hafva en stor uppgift att fylla och
böra af staten uppmuntras. Bidrag till dessa böra dock ställas i beroende
af särskilda föreliggande omständigheter, och jag föreställer mig,
att ansökan om sådant bidrag bör behandlas i samma ordning som
nu, nämligen att Kungl. Maj:t, efter det ansökning gjorts och ansetts
grundad, hos flik sdagen gör framställning om bidrag åt hemmet ur de
till främjande af nykterheten och motarbetande af dryckenskapens följder
afsätta, hos statskontoret innestående medel. Huruvida vid bedömandet
af sådana ansökningar det kan finnas lämpligt att följa de hittills angifna
grunderna för beloppets bestämmande, torde däremot bero på omständigheter,
som nu ej kunna bedömas.
Rörande denna § har af öfverståthållarämbetet anmärkts, att det vore
oriktigt, att anstalten skulle åtnjuta inkomsten af arbetet, därest full ic» §.
ersättning erlades för vården, eller vinsten öfverstege värdet af vården.
Kung], Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län har med stöd af erfarenheterna
från ett af alkoholisthemmen inom länet framhållit angelägenheten
af att flitpenningar för fullgjordt arbete lämnades efter vissa på förhand
bestämda grunder.
Att i lagen närmare reglera frågan om ersättning för det vid vistelse
å en dylik anstalt utförda arbete torde ej lämpligen låta sig göra. Dock
synes det mig lämpligt, att i enlighet med hvad sist omförmälda myndighet
föreslagit och nykterhetskommittén tillstyrkt, omformulera andra punkten i
förevarande § därhän att, därest ej annat är bestämdt eller i särskilda fall
öfverenskommes, inkomsten af arbetet skall tillfalla anstalten.
Vid de i denna § omnämnda disciplinära förseelser har fattigvårds- a
kommittén föreslagit, att alkoholisten skall kunna utskrifvas eller öfver- i? §.
flyttas till annan allmän anstalt för vård af alkoholister, där plats kan
beredas honom och särskilda för hans behandling nödiga åtgärder vidtagas.
Utskrifning eller öfverflyttning skulle ske på framställning af
anstaltens styrelse och efter beslut af den af Konungen förordnade uppsiktsmyndigheten.
Från flera håll har framhållits olägenheten af att för sådana fall
medgifva utskrifning. Styrelsen vid vårdhemmet Berga har däremot hemställt
om frihet för anstalter, som hufvudsakligen mottaga frivilliga patienter,
att vid förefallande behof få därifrån aflägsna patienter, som utöfva ett
skadligt inflytande på de öfriga.
70
Utskrifning
18 §.
Återhämtande
m. m
19 §.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.
Stadgandet att en person, som gör sig skyldig till allvarliga förseelser
inom anstalten, skall af sådan anledning därifrån ntskrifvas, synes mig
vara alltför betänkligt för att kunna bibehållas. Då, enligt hvad jag redan
uttalat, lagen ej bör träda i tillämpning, förrän en statsanstalt inrättats,
är därmed den hufvudsakliga grunden för stadgandet undanryckt. Om det
oaktadt plats ej skulle finnas för ett särskildt fall, måste statsmyndigheterna,
hellre än att gifva ett sådant bevis på bristande möjlighet att upprätthålla
ordning, gorå provisoriska anordningar för fallets omhändertagande. I
öfrigt har jag låtit vidtaga ett par mindre ändringar i lagrummets redaktion.
Hvad beträffar nyssnämnda anmärkning från vårdhemmet Berga, synes
det mig ej möjligt att för vissa anstalter göra något undantag från regeln
om uppsiktsmyndighetens pröfningsrätt. Anstaltens styrelse torde utan
större tidsutdräkt kunna förskaffa sig denna myndighets besked. Det
gäller dessutom också att afgöra, hvarthän flyttningen skall ske, och uppsiktmyndigheten
torde lättast kunna ordna denna sak, då öfverflyttningen
i regel kommer att äga rum till statsanstalt. I och med det möjlighet
medgifvits till öfverflyttning, kan det ej heller för detta fall vara
nödigt att medgifva någon rätt att utskrifva. Erinras bör, att i fråga om
utskrifning af patienter, som ingått frivilligt, anstaltsstyrelsen har fria händer.
Mot 18 § i förslaget har anmärkts, att det borde stadgas, att den
första vistelsen å en anstalt varat någon viss tid, för att bestämmelsen
om iteration skulle kunna komma till användning. Då vistelsens längd
både vid första och följande interneringar bestämmes med hänsyn till
utsikten för ett nyktert och ordentligt lif ute i friheten, torde det dock
ej vara af nöden att gifva så detaljerade regler.
Från ett annat håll har föreslagits, att när den, som utskrifves villkorligt,
skall återtagas, ny ansökning om hans internering bör äga rum.
Då anstaltsstyrelsen ej kan i detta fåll återtaga någon efter maximitidens
utgång eller mot hans vilja utan handräckning af Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
torde härigenom betryggande säkerhet vara vunnen för att ett
återtagande ej äger rum, utan att grundade skäl därför föreligga.
Xägra anmärkningar af redaktionell art, som gjorts mot denna §, har
jag ej funnit böra föranleda ändring däri.
De med handräckning för återhämtande af den rymde eller bortovarande
förenade kostnaderna torde liksom utgifterna vid handräckning
för första intagandet böra bestridas af'' statsmedel.
Kuncjl. May.ts Nåd. Proposition Nr 193.
71
Mot detta stadgande har jag ingen anmärkning att göra. 20 »•
På sätt vid 14 § anförts, bör den hufvudsakliga uppgiften att skydda Efterföljande
den utskrifne mot återfall läggas å den person eller myndighet, som be- barder.
gärt alkoholistens intagande. För att denna person eller myndighet skall
blifva i tillfälle härtill, kräfves, att han erhåller underrättelse från anstalten
om den förestående utskrifningen. Man torde emellertid ej, såsom nykterhetskommittén
föreslagit, kunna stanna härvid. Understundom skall
det nämligen visa sig omöjligt för den, som begärt intagandet, att vidtaga
några lämpliga åtgärder, och det torde därför vara nödvändigt att för
sådant fall lägga ansvaret för erforderliga åtgärder på anstaltsstyrelsen,
som i sin tur får söka anlita nykterhets- eller skyddsförening eller lämplig
enskild person för att genom dem tillförsäkra den utskrifne stöd och bistånd.
T enlighet med dessa synpunkter har jag låtit omredigera 21 §.
Ett tillägg, som nykterhetskommittén föreslagit, om erinran för anstaltens
styrelse att fortfarande följa den utskrifnes förhållanden och därom föra
anteckningar, torde höra till reglementet.
Öfverståthållarämbetet har vid denna § erinrat, att i lagen borde
fastslås rätt för den å anstalt intagna att förskaffa sig vissa förmåner och 22 §.V ''
bekvämligheter samt att afgiften härför ej borde, såsom föreslagits, vara
godtycklig. Vidare har af eu myndighet föreslagits, att olika betalningsklasser
borde finnas liksom beträffande sinnessjuka.
På sätt fattigvårdskommitten anfört, torde det ej vara möjligt att i
lagen fastslå närmare regler i dessa hänseenden, utan bör pröfningen häraf
läggas i Kungl. Majt.s händer.
Enligt 23 § i förslaget skall den, på hvars framställning intag- Ansvarighet
ningen ägt rum, gentemot anstalten svara för vårdafgiften och afkunna ''afgifven.
ansvarsförbindelse, tiar intagning skett efter framställning af kronofogde, 23 §.
länsman eller stadsfiskal, åligger ansvarigheten den kommun, i hvilken
den vårdade var bosatt vid tiden för målets anhängiggörande eller, om lian
vid den tiden ej hade någon stadig uppehållsort, staten.
Vägra af de myndigheter, som yttrat sig öfver förslaget, hafva hemställt,
att staten skulle betala vårdafgiften för alla de fall, då polismyndighet
gjort framställning om intagandet, enär det då i de flesta fäll gällde
personer, som staten eljest komme att få utgifter för i annan form.
Då staten i hvarje fall så väsentligt bidrager till kostnaden för vården,
torde det enligt min uppfattning ej vara lämpligt att annat än i
72 Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 19S.
undantagsfall lägga kostnaden helt och hållet på staten. Otänkbart är ej,
att en sådan anordning skulle föranleda därtill, att enskilda och kommuner
sökte i största möjliga mån skjuta ifrån sig uppgiften att göra ansökningar
för att därmed blifva befriade från utgifter. Jag anser det därför vara
bäst att här bibehålla kommitténs förslag.
Ej heller anser jag mig böra biträda en från ett par myndigheter
framställd invändning att den kommun, som bekostat vården, skulle hafva
rätt till ersättning af den kommun, i hvilken personen ifråga ägde hemortsrätt
enligt fattig vårdsförordningen. Utom det att detta spörsmål ej har
någon större betydelse, då de kommunala myndigheterna i allmänhet torde
begära vård allenast för kommunens egna medlemmar, synes det mig vara
en fördel att ej behöfva hänvisa till de invecklade bestämmelserna i fattigvårdsförordningen.
I sammanhang härmed torde det vara lämpligt att uttryckligen framhålla
att, äfven om vården bekostats af fattigvårdsstyrelse, denna kostnad
i intet afseende är att betrakta som fattigvård och att vårdens åtnjutande
i detta fall ej medför annan förpliktelse än om enskild bekostat den, nämligen
en återbetalningsskyldighet, som det dock endast i undantagsfall torde
komma i fråga att göra gällande.
Om frivilligt Uti 24 § har föreslagits rätt för allmän anstalt för vård af alkoho^anstnlt
& ^iRler att med tvång kvarhålla en alkoholist, som i viss ordning frivilligt
‘34 §. sökt inträde där och förbundit sig att stanna en viss tid. Häremot har
invändts, att ett sådant stadgande komme att motarbeta frivilligt ingående
å alkoholistanstalterna. Kommittén har motiverat sitt förslag därmed, att
det frivilliga ingåendet dock erbjuder vissa lindringar för den, som hotas
med tvångsinternering, i det att maximitiden för interneringen i detta fall
satts kortare och ytterligare kan afkortas genom aftal vid inträdandet, samt
att därigenom erbjudes möjlighet för alkoholisten att själf välja en anstalt,
från hvilken han ej riskerar förflyttning. Uti hvad kommittén sålunda
anfört finner jag mig böra instämma.
Straffbestäm- Mot lagförslagets stadgande om straff för den, som åt den å alkoholistmelser.
anstalt intagne lämnar brännvin, vin eller öl eller eljest hjälper honom att
åtkomma sådana drycker, har anmärkts, att böterna 5 —100 kronor och, då
någon af anstaltens personal gjorde sig skyldig till en sådan förseelse, 5—200
kronor vore för låga. Nykterhetskommittén har föreslagit, att i sistnämnda
fall böterna borde sättas till 25—500 kronor, och jag finner mig höra biträda
detta förslag.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193. 73
Läkarkommittén har uttalat farhågor för att stadgandet om bötesstraff
å anstaltens personal för dylik förseelse skulle hindra anstaltsledningen att
beifra förseelsen på ett strängare sätt, t. ex. genom afsked, samt därför
ansett, att bestämmelsen ifråga borde utgå. På sätt fattigvårdskommittén
i sin motivering till detta lagrum yttrat, torde det vara klart, att en sådan
person bör skiljas från sin befattning vid anstalten. För statsanstalten
har kommittén gifvit uttryck häråt genom att i sitt förslag till normalreglemente
stadga, att af anstaltens styrelse tillsatt tjänsteman vid fel af svårare
beskaffenhet — och dit bör det ifrågavarande tydligen räknas — af styrelsen
kan skiljas från befattningen. Detsamma gäller naturligen, med eller
utan föreskrift, äfven vid andra anstalter.
Af karolinska institutets lärarkollegium har hemställts, att i förevarande
lagrum hänsyn bort tagas ej blott till brännvin, vin och Öl, utan
äfven alkoholhaltiga preparat. Då vid lagrummets tillämpning stadgandena
i gällande författningar om försäljning af rusdrycker böra komma i betraktande,
torde äfven anskaffande af sådana tekniska preparat, som innehålla
alkohol och kunna användas som rusdrycker, träffas af bestämmelsen i
denna §.
Då det knappast torde låta sig göra att få eu statsans tält färdig att
träda i verksamhet så tidigt som till den 1 januari 1914, har jag föreslagit
att sätta tiden för lagens ikraftträdande till den 1 januari 1915.
I enlighet med nu angifna synpunkter har jag låtit omarbeta kommitténs
förslag till lag om behandling af alkoholister.
Mot de af kommittén utarbetade förslagen till Jag om tillägg till 2 i;
17:o i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt och lag
om ersättning i visst fall af allmänna medel till vittnen i mål enligt
lag om behandling af alkoholister har jag ej funnit någon anmärkning
att göra. Uti sistnämnda lag har en något ändrad redaktion föranledts af
en ändring uti 3 § 2 mom. i förslag till lag om behandling af alkoholister.
Vid det förhör, som enligt 6 § i förslaget till lag om behandling af
alkoholister kan komma att äga rum inför domstol, torde utredningen ej
sällan komma att beröra förhållanden ur alkoholistens och hans familjs lif
af så ömtålig natur, att de ej böra utsättas för offentligheten. Då stadgandena
i förordningen den 22 april 1881 om offentlighet vid underdomstolarna
ej synas nog omfattande för här föreliggande fall, har jag låtit utarbeta
ett särskilt förslag till lag härom.
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 144 käft. (Nr 193.) 10
Lagens
ikraftträdande.
Särskilda
lagförslag.
74
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 193.
Uti den underdåniga skrifvelse, hvarmed fattigvårdskommittén öfverlämnat
sitt förevarande betänkande, har kommittén fäst uppmärksamheten
på att vissa handlingar, som röra ärenden enligt lag om behandling af
alkoholister, under nödiga garantier borde vara undantagna från offentliggörande.
Tvifvelsutan hör ett dylikt undantagande äga rum. Då tryckfrihetslagstiftningen
emellertid för närvarande är under omarbetande samt
det därvid torde ifrågakomma att till behandling upptaga flera spörsmål af
likartad natur med det nu nämnda, har jag ej ansett lämpligt att nu afgifva
något förslag om ändring i tryckfrihetsförordningen.
Departementschefen hemställde därefter, att Kungl. Maj:t behagade,
för det ändamål 87 § regeringsformen omförmäler, inhämta lagrådets utlåtande
öfver de nu omnämnda såsom bilagor till detta protokoll fogade
förslagen till
lag om behandling af alkoholister;
lag om tillägg till 2 § 17:o i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj ds
regeringsrätt;
lag om ersättning i visst fall af allmänna medel till vittnen i mål enligt
lag om behandling af alkoholister; och
lag rörande offentlighet vid förhör inför underdomstol i mål enligt lag
om behandling af alkoholister.
Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder lämna
bifall.
Ur protokollet
Gunnar Fogelmarck.
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 193.
75
Förslag
till
LAG
om behandling af alkoholister.
1 kap.
Om tvångsilitagning å anstalt.
1 §•
Är någon hemfallen åt dryckenskap, och linnes han i följd däraf
vara farlig för annans personliga säkerhet eller eget lif, eller
utsätta hustru eller barn, som han är skyldig att försörja, för nöd
eller uppenbar vanvård, eller
ligga sin familj till last, eller
vara oförmögen att vårda sina angelägenheter,
då må i den ordning, som stadgas i denna lag, förordnas om hans
intagande å allmän anstalt för vård af alkoholister.
2 §-
Ansökning om meddelande af förordnande, som afses i 1 §, göres
skriftligen hos Konungens befallningshafvande i den ort, där den, hvars
intagande å anstalt påyrkas, har sitt bo och hemvist eller uppehåller sig
någon tid eller, om han ingenstädes äger stadigt hemvist, där han finnes.
3 §•
1 mom. Sådan ansökning må göras
af förmyndare för den, hvars intagande å anstalt påyrkas, af hans
make, föräldrar, till myndig ålder komna barn eller syskon eller af förmyndare
för hans omyndiga barn;
opaginerad Kontrollera mot PDF
*6 Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 193.
af kommunalnämnd, hälsovårdsnämnd, fångvårdsstyrelse eller barnavårdsnämnd;
ägande fångvårdsstyrelse, för det fall att en till dryckenskap
hemfallen persons minderåriga barn eller hustru af styrelsen åtnjuta fattigvård,
att göra dylik ansökning, äfven om han vistas utom kommunen.
2 mom. År den åt dryckenskap hemfallne farlig för annans personliga
säkerhet eller eget lif, må ansökning jämväl göras å landet af kronofogde
eller länsman samt i stad af stadsfiskal eller, där polismästare finnes,
af den tjänsteman, han därtill förordnar.
6* mom. Har nykterhetsnämnd, hvarom i 14 § 2 mom. stadgas, tillsatts
inom eu kommun, äger med undantag för de fall, som omförmälas
i 2 mom. af förevarande §, donna nämnd ensam att hos Konungens befallningshafvande
göra ansökning om förordnande enligt 1 §.
En hvar af de personer och myndigheter, som eljest äro enligt 1 mom.
berättigade att göra sådan ansökning, så ock polismyndighet, kyrkoråd
och legitimerad läkare äga att i sådan händelse hos nykterhetsnämnd en
göra anmälan om fall, då ansökning hos Konungens befallningshafvande
anses böra äga rum.
Har enskild person, som i 1 mom. omförmäles, hos nykterhetsnämnden
gjort dylik anmälan samt denna anmälan ej inom två månader föranledt
ansökning till Konungens befallningshafvande, äger han att inom tolf
månader efter anmälans ingifvande själf hos Konungens befallningshafvande
göra ansökning'' i ärendet.
4 §•
1 mom. I ansökningen skall grunden för densamma angifvas samt redogörelse
lämnas för de åtgärder, som af enskilde eller myndighet vidtagits i
syfte att återföra vederbörande till ett nyktert lif.
Vid ansökningen skola fogas:
1. prästbevis angående den, hvars intagande å anstalt påyrkas, innefattande
de upplysningar, som skola meddelas i flyttningsbetyg;
2. utlåtande af legitimerad läkare, affattadt enligt af Konungen meddelade
anvisningar och grundadt å undersökning, som verkställts inom en
månad före ansökningens ingifvande;
3. intyg af minst två trovärdiga personer, utfärdadt enligt anvisningar,
som meddelas af Konungen;
4. uppgift på allmän anstalt för vård af alkoholister, som sökanden
önskar anlita för vården, i den händelse ansökningen bifalles.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193. 77
Utlåtande af läkare, som är anställd vid i ansökningen uppgifven
allmän anstalt för vård af alkoholister, må ej godkännas.
2 mom. Finnas ej vid ansökningen fogade de i 1 mom. föreskrift^
handlingar, varde ansökningen ej upptagen, hvarom besked skall tecknas
å densamma. Utan hinder däraf att prästbevis ej finnes fogadt vid ansökningen,
må Konungens befallningshafvande dock vidtaga åtgärd, som omförmäles
i 7 §.
5 §•
Upptages ansökningen, har Konungens befallningshafvande att ofördröjligen
låta ansökningshandlingarna i bestyrkt afskrift delgifvas den, hvilken
ansökningen gäller, samt, då fråga är om gift kvinna eller omyndig,
jämväl målsman, med föreläggande att inom viss kort tid skriftligen svara
å ansökningen, vid äfventyr, om det försummas, att målet ändock afgöres.
Finner Konungens befallningshafvande part böra lämnas tillfälle att
yttra sig öfver någon sedermera inkommen handling, har Konungens befallningshafvande
att i enahanda ordning låta delgifva denna.
6 §■
Efter det förklaring afgifvits eller den därför bestämda tiden tilländagått
samt, där ytterligare utredning funnits erforderlig, denna införskaffats
eller part lämnats tillfälle att förebringa sådan, skall Konungens befallningshafvande
utan tidsutdräkt företaga målet till afgörande; och liar
Konungens befallningshafvande att, om ansökningen finnes kunna bifallas,
meddela förordnande, att den, hvilken ansökningen afser, må intagas å allmän
anstalt för vård af alkoholister äfvensom bestämma, å hvilken anstalt
intagandet får äga rum.
Äskar någondera parten förhör inför domstol, skall Konungens befallningshafvande,
därest förhöret icke uppenbarligen är onödigt, låta med
målets afgörande anstå samt hänvisa part att vid domstol förebringa den
bevisning, hvaraf han vill begagna sig, och meddela föreskrift om hvad
parterna med afseende därpå hafva att iakttaga.
7 §•
Gifva handlingarna i målet anledning till antagande att den, som
ansökningen gäller, är till allvarlig fara för annans personliga säkerhet eller
eget lif samt i trängande behof af anstaltsvård, då må Konungens befallningshafvande,
äfven utan att den, hvilkens intagande i anstalt på
-
78
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 193.
yrkas, blifvit körd i målet, kunna gå i författning om hans intagande å
allmän anstalt för vård af alkoholister, i afbidan på att slutligt förordnande
om honom meddelas.
Kan plats å dylik anstalt ej omedelbart beredas, bör Konungens befallningshafvande
söka föranstalta om hans omhändertagande och vårdande
under tiden på annat lämpligt sätt.
8 §•
Konungens befallningshafvandes slutliga beslut enligt 6 §, så ock
beslut, som i 7 § sägs, skall genom Konungens befallningshafvandes försorg
ofördröjligen delgifvas sökanden och, där förordnande om intagande å
anstalt meddelats, jämväl den, hvilken förordnandet afser, äfvensom målsman
för honom.
Beslutet skall tillika innehålla underrättelse om hvad den har att
iakttaga, som vill söka ändring i detsamma.
9 g.
1 mom. Vill part söka ändring i Konungens befallningshafvandes
slutliga beslut, hvarom förut i detta kap. sägs, har han att före klockan
tolf å trettionde dagen från det han erhållit del af beslutet till Konungens
befallningshafvande ingifva sina till Konungen ställda besvär.
Konungens befallningshafvande infordrar motpartens förklaring öfver
besvären samt insänder därefter ofördröjligen till Konungens nedre justitierevision
samtliga målet rörande handlingar tillika med eget utlåtande jämte
den ytterligare utredning, som Konungens befallningshafvande ansett nödigt
införskaffa.
Askar part förhör vid domstol, pröfvar Konungen, om sådant bör medgifvas,
samt meddelar föreskrift om hvad parterna med afseende därpå
hafva att iakttaga.
2 mom. Till någon söka ändring i Konungens befallningshafvandes
förordnande om intagning å anstalt enligt 7 §, äger han att anföra besvär
i den ordning, som i 1 mom. sägs, dock vare klagan ej inskränkt till viss
tid; och har Konungens befallningshafvande att ofördröjligen insända
besvären jämte de till målet hörande handlingar och eget utlåtande till
Konungens nedre justitierevision.
Öfver beslut, som Konungens befallningshafvande, i andra fall än i
7 § sägs, meddelat under målets handläggning, må särskild klagan icke
föras.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193. 79
3 mom. År klaganden intagen å allmän anstalt för vård af alkoholister,
äger han att inom den för besvärs anförande stadgade tid aflämna besvärsskrift
till anstaltens styrelse, som ofördröjligen insänder densamma till
Konungens befallningshafvande; och har anstaltens styrelse att tillse, att
klaganden ej saknar nödigt biträde vid besvärens författande.
10 §.
Konungens befallningshafvande äger vid beslut om någons intagande
å allmän anstalt för vård af alkoholister, när skäl därtill äro, förordna, att
beslutet må gå i verkställighet, utan hinder däraf att det ej vunnit laga kraft.
Har i sådant fall talan fullföljts mot beslutet, äge Konungen att, äfven
före målets slutliga pröfning, förordna, att verkställighet ej må äga rum,
eller att den skall återgå, där den redan skett.
11 §•
I mål, hvarom i detta kap. sägs, må svaranden, där ansökningen
afslås, kunna tilläggas ersättning för sina kostnader, efter soin skäligt pröfvas;
och galle om verkställighet af beslut i sådant fall hvad som är stadgadt
i fråga om underrätts dom, hvarigenom betalningsskyldighet blifvit
någon ålagd.
12 §.
Har å allmän anstalt för vård af alkoholister beredts plats för den,
om hvars intagande å dylik anstalt förordnande meddelats, men vägrar han
att ingå å anstalten, äger Konungens befallningshafvande efter framställning
af den, på hvars ansökning förordnandet meddelats, eller, om denne
aflidit eller är urståndsatt att göra sådan framställning, af annan enligt
3 § till ansökning berättigad person eller myndighet lämna handräckning
för beslutets verkställande. De med handräckningen förenade kostnader
bestridas af allmänna medel.
13 §.
Framställning om handräckning, som i 12 § sägs, skall göras inom
tre månader efter det förordnandet vunnit laga kraft; i annat fall må
handräckning ej meddelas.
Har förordnande om intagande å allmän anstalt för vård af alkoholister
ej gått i verkställighet inom aderton månader efter det beslutet
därom vunnit laga kraft, vare förordnandet förfallet.
80
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.
2 kap.
Om verksamhet i förebyggande syfte och till förekommande af återfall.
14 §.
1 mom. Myndighet, hvilken äger göra ansökning, som i 2 § sägs,
skall, innan sådan åtgärd vidtages, inhämta noggranna upplysningar om
den, beträffande hvilken ansökning ifrågasattes, samt vidtaga för hvarje fall
lämpade åtgärder i syfte att utan tvång återföra honom till ett nyktert
och ordentligt lif, såsom att söka
förmå honom att ingå i nykterhetsförening,
bereda honom, för minskande af frestelserna till bruk af rusdrycker,
anställning hos lämplig person eller ombyte af verksamhet eller vistelseort,
utverka hos försäljare af brännvin, vin eller Öl, att sådana drycker
ej utlämnas till honom,
förmå honom att rådfråga läkare och att följa dennes föreskrifter
eller att frivilligt söka vård å lämplig anstalt.
2 mom. Om inom kommun anses önskvärdt, att verksamheten för
alkoholisters återförande till ett nyktert lif och deras skyddande mot återfall
organiseras under enhetlig ledning, då må särskild nämnd, med namn
af nykter hetsnämnd, för ändamålet utses.
Kykterhetsnämnd väljes i stad af stadsfullmäktige eller, där sådana
ej finnas, af allmän rådstuga samt på landet af kommunalstämma.
I afseende å nykterhetsnämnds sammansättning, val af ledamöter
och suppleanter däri, obehörighet att utöfva sådan befattning, tiden, för
hvilken den tillsättes, och nämndens arbetsordning gäller i motsvarande
tillämpning i stad hvad i hälsovårdsstadgan för riket är föreskrifvet om
hälsovårdsnämnd och å landet hvad i förordningen om kommunalstyrelse
på landet finnes stadgadt om kommunalnämnd; dock att till ledamot i
nykterhetsnämnd må väljas äfven kvinna och att vald ledamot äger att
när som helst afsäga sig uppdraget.
Har inom kommun nykterhetsnämnd utsetts, skall anmälan därom
göras hos Konungens befallningshafvande.
3 mom. Därest läkare, som har att afgifva utlåtande enligt 4 §,
eller Konungens befallningshafvande vid behandling af mål enligt 1 kap.
skulle finna, att ytterligare åtgärder af sådan art, som omförmäles i 1 mom.,
bort med framgång kunna försökas, har läkaren eller Konungens befallningshafvande
att fästa vederbörandes uppmärksamhet härpå; och må i
Kling1. May.ts Nåd. Proposition Nr 193.
81
sådant fall Konungens befallningshafvande, om skäl därtill föreligga, låta
med parternas begifvande anstå med målets afgörande i afvaktan på utgången
af dylikt försök.
4 mom. Kär person, hvilken vårdats å allmän anstalt för vård af
alkoholister, därifrån utskrifves, bör den, som gjort framställning om hans
intagande, i samråd med anstaltens styrelse och, där så ske kan, med
biträde af nykterhets- eller skyddsförening eller därtill skickad enskild
person söka genom lämpliga åtgärder bereda honom skydd mot återfall. Är den
utskrifne medellös och i saknad af arbete, bör sådant om möjligt beredas honom.
3 kap.
Om anstalterna och deras verksamhet.
15 §.
Allmän anstalt för vård af alkoholister är antingen af staten för sådant
ändamål upprättad anstalt eller ock af annan för enahanda ändamål anordnad
anstalt, hvilken af Konungen erkänts såsom allmän.
Sådant erkännande kan när som helst återkallas.
Konungen meddelar för hvarje särskild anstalt närmare bestämmelser
angående anstaltens verksamhet och de å densamma intagnas behandling.
Anstalterna skola stå under den särskilda uppsikt, som Konungen
bestämmer.
16 §•
Eu hvar, som är intagen å allmän anstalt för vård af alkoholister,
skall vara underkastad den arbetsskyldigliet, som ur synpunkten af en
ändamålsenlig vård ålägges honom. Därest ej annat är bestämdt eller i
särskilda fall öfverenskommes, skall inkomsten af arbetet tillfalla anstalten.
17 §.
Har den, som intagits å allmän anstalt för vård af alkoholister, afvika
från anstalten eller gjort sig skyldig till gröfre förseelse mot ordning
eller sedlighet, eller finnes han genom inverkan på andra i anstalten intagna
eller annorledes vara till allvarlig skada för anstaltens verksamhet,
och kan han ej lämpligen vidare vårdas där, må på framställning af anstaltens
styrelse den myndighet, som Konungen förordnat att hafva uppsikt
öfver de allmänna anstalterna för vård af alkoholister, kunna förBiliang
till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 144 höft. (Nr 193.) 11
82
Klingl. May.ts Nåd. Proposition Nr 193.
ordna om lians öfverflyttande till annan allmän anstalt för värd af alkoholister,
där särskilda för hans behandling nödiga åtgärder kunna vidtagas.
Nämnda myndighet må ock kunna förordna om eljest erforderlig
öfverflyttning från en anstalt till annan.
18 §.
1 mom. Ilar någon på grund af förordnande enligt 1 kap. intagits
å allmän anstalt för vård af alkoholister, må han kvarhållas å anstalten
under en tid af aderton månader, räknadt från den dag han intogs å
anstalten, eller, om han före förordnandet vårdats å sådan anstalt, under
eu tid af tre år.
Utskrifning från anstalten skall ske före utgången af nämnda tid, därest
det ändamål, som afses med vistelsen i anstalten, vunnits, så att den vårdade
kan antagas skola efter utskrifningen föra ett nyktert och ordentligt lif.
Om utskrifning tillkommer det anstaltens styrelse att förordna.
2 mom. Vid utskrifning enligt 1 mom. andra stycket må styrelsen
kunna fästa de villkor i fråga om tillsyn öfver den utskrifne och om hans
uppförande, som den anser lämpliga.
Bryter den utskrifne mot dessa villkor eller föranleder hans uppförande
eljest därtill, äger anstaltens styrelse besluta, att han ånyo skall
intagas å anstalten. Sådant återtagande må dock ej äga rum efter den
tid, då han enligt 1 mom. första stycket skolat utskrifvas; och ej heller
må han å anstalten kvarhållas längre än till utgången af nämnda tid.
19 §.
1 mom. Rymmer den, som är intagen å allmän anstalt för vård af
alkoholister, eller vållar han annorledes själf afbrott i vården, skall den
tid, hvarunder han sålunda egenvilligt undandragit sig anstaltsvård, ej
medtagas vid beräkning af den tid, under hvilken han längst må kvarhållas
å anstalten.
Samma lag vare, där han i fall, som i 18 § 2 mom. sägs, vållar
hinder för återintagandet å anstalten.
2 mom. Anstaltens styrelse äger att hos vederbörande polismyndighet
bekomma handräckning för hämtande af den, som rymt eller eljest olofligen
håller sig undan från anstalten. Är fråga om återhämtande al den,
som utskrifvits med villkor på sätt i 18 § 2 mom. sägs, meddelas handräckning
af Konungens befallningshafvande. De med handräckningen förenade
kostnader bestridas af allmänna medel.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193. 83
20 §.
Vill någon söka ändring i beslut af uppsiktsmyndighet eller anstaltsstyrelse
i fråga, som omförmäles i 17 eller 18 §, äger han att före klockan
tolf å trettionde dagen från det han erhållit del af beslutet i civildepartementets
expedition ingifva sina till Konungen ställda besvär.
Utan hinder af besvär må beslutet gå i verkställighet.
21 §.
Innan å anstalt vårdad person utskrifves, skall anstaltens styrelse
därom underrätta den person eller myndighet, på hvars framställning han
intagits å anstalten, för åvägabringande af sådana åtgärder, som omförmälas
i 14 § 4 mom.
Kunna lämpliga åtgärder ej på detta sätt åvägabringas, bör anstaltens
styrelse föranstalta därom, att nykterhets- eller skyddsförening eller därtill
skickad enskild person lämnar flen utskrifne stöd och bistånd.
4 kap.
Om vårdafgifter.
22 §.
Konungen bestämmer den afgift, hvilken skall i allmänhet utgå för
vård å allmän anstalt, som i denna lag sägs. Åtnjuter den vårdade särskilda
förmåner, må godtgörelse härför utgå efter träffad öfverenskommelse.
23 §.
Den, på hvars framställning någon intagits å allmän anstalt för vård
af alkoholister, är skyldig att gent emot anstalten svara för vårdafgiftens
gäldande och att därå aflämna ansvarsförbindelse.
Ilar intagning skett efter framställning af myndighet, som i 3 § 2
inom. sägs, åligger ansvarigheten den kommun, där den vårdade var bosatt
vid tiden för målets anhängiggörande, eller, om han vid den tiden ingenstädes
hade stadig uppehållsort, staten.
Där på grund af ansvarsförbindelse eller eljest annan person än den,
som åtnjutit vården, guldit vårdafgift till anstalten, är han berättigad till
godtgörelse af den vårdade. Har kommunal myndighet bekostat vården,
84 Kungl, Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 103.
äger den att uttaga sådan godtgörelse, i den mån den icke finner skäl till
eftergift.
5 kap.
Om frivilligt ingående å anstalt.
24 §.
Å allmän anstalt för vård af alkoholister må äfven intagas åt dryckenskap
hemfallen person, som frivilligt söker vård därstädes.
Den, som vill vinna inträde, har att till anstalten afkunna en af
honom egenhändigt underskrifven ansökning jämte prästbevis och utlåtande
af legitimerad läkare, som ej är anställd vid anstalten, affattadt enligt af
Konungen meddelade anvisningar. Står han under annans målsmanskap,
erfordras målsmannens samtycke till ansökningen.
Har under iakttagande häraf någon vunnit inträde å sådan anstalt,
kan hau äfven mot sin vilja kvarhållas å anstalten under den tid, som
bestämts i ansökningen, dock ej längre än ett år från inträdet.
T öfrigt gälla för den intagnes vårdande å anstalten och utskrifning
därifrån de i 3 kap. gifna föreskrifter; dock att han icke mot sin vilja
kan öfverflyttas från den anstalt, där han sökt och vunnit inträde, till
annan.
6 kap.
Straffbestämmelser.
25 §.
Den, som åt någon, hvilken är intagen å allmän anstalt, som i denna
lag sägs, lämnar brännvin, vin eller Öl eller eljest hjälper honom att åtkomma
sådana drycker, straffes med böter från och med fem till och med etthundra
kronor. Gör någon af anstaltens personal sig skyldig till dylik
förseelse, böte från och med tjugufem till och med femhundra kronor.
Därest gärning, som här sägs, tillika innefattar förbrytelse mot förordningen
angående försäljning af brännvin eller förordningen angående
försäljning af vin och öl, gånge som i 4 kap. 2 § strafflagen stadgas.
Det åligger allmän åklagare att åtala förseelse enligt denna §. Förseelsen
åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan är inrättad, men eljest
hos poliskammare, eller, där sådan ej finnes, vid allmän domstol; och gälle
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 193.
85
i fråga om klagan öfver domstols eller poliskammares beslut i dessa mål
hvad i allmänhet om besvär i brottmål finnes förordnadt.
Ådömda böter tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas fulla
gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1915.
opaginerad Kontrollera mot PDF
8(»
i
Kanal. Majrts Nåd. Proposition Nr 193.
Förslag
till
L/\G
om tillägg till 2 § l?:o i lagen den 26 maj 1909 om Kung!.
Maj:ts regeringsrätt.
Härigenom förordnas, att 2 § 17 :o i lagen den 2(> maj 1909 om
Kungl. Maj-.ts regeringsrätt skall erhålla följande tillägg:
mål om vård och behandling af den, som intagits å allmän anstalt
för vård af alkoholister, om hans öfverflyttning till annan anstalt, om utskrifning
och om återintagning af den, som utskrifvits med villkor''.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1915.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193,
87
Förslag
till
LAG
om ersättning i visst fall af allmänna medel till vittnen i mål
enligt lagen den----om behandling af alkoholister.
Har i mål, som alses i lagen den — — ---- om behandling åt
alkoholister, någon blifvit vid förhör inför domstol af de i 3 § 2 inom.
af nämnda lag omförmäla tjänstemän åberopad såsom vittne eller för att
upplysningsvis höras, eller ock etter förordnande af Konungens befallnings
hafvande eller domstol för sådant ändamål inkallad, njute den, som pa
grund däraf inställt sig vid domstolen, ersättning för inställelsen af allmänna
medel efter enahanda grunder och i samma ordning, som finnes
stadgad angående ersättning af allmänna medel till vittnen i brottmål.
Beslut om ersättning, där sådan yrkas, skall utan dröjsmål meddelas åt
domstolen och gånge i verkställighet, ändå att det ej vunnit laga kraft.
Skriftligt besked om beslutet skall, där det begäres, samma dag utan afgift
meddelas den, som fått ersättning sig tillerkänd.
Denna lag träder kraft den 1 januari 1915.
88
Kungl. Maj:ls Nåd. Proposition Nr 193.
I
Förslag
till
LAG
rörande offentlighet vid förhör inför underdomstol i mål enligt
lagen den----om behandling af alkoholister.
Då på grund af föreskriften i 6 § af lagen den — — — — om
behandling af alkoholister förhör hålles inför domstol, skola, om den, livilkens
intagande i anstalt för vård af alkoholister påyrkas, därom framställer anhållan,
förhandlingarna hållas inom lyckta dörrar.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1915.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 103.
89
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 28 februari
1913.
Närvarande:
J ustitieråden THOMASSON,
Gustaf Carlson,
Svedelius,
Regeringsrådet THULIN.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 27
augusti 1912, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle,
för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, inhämtas över förslag till
lag om behandling av alkoholister;
lag om tillägg till 2 § 17:o i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts
regeringsrätt ;
lag om ersättning i visst fall av allmänna medel till vittnen i mål enligt
lag om behandling av alkoholister; och
lag rörande offentlighet vid förhör inför underdomstol i mål enligt lag
om behandling av alkoholister.
Förslagen, som finnas hilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av häradshövdingen, f. d. revisionssekreteraren Jacob Linders.
Lagrådet fann förslagen föranleda till följande yttrande:
I. Förslaget till lag om behandling av alkoholister.
Mot den grundsats, varpå ifrågavarande lagförslag vilar, eller att personer,
hemfallna åt dryckenskap, må under vissa förutsättningar med tvång
interneras å för vård av dylika personer avsedda anstalter, synas icke med
fog kunna göras några invändningar. Erfarenheten visar, att alkoholisten
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. Hd höft. (Nr 193.) 12
Tvångs
principens
giltighet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
!>0
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition AV Idel
av dryckenskapslasten i många fall töres till handlingar, som innebära
fara för den allmänna säkerheten eller kränka andras rättigheter i så allvarlig
man, att verklig samhällsolägenhet därigenom uppkommer. Samhället
inaste vara berättigat att vidtaga de åtgärder, som äro nödiga för
undanröjande av denna fara eller olägenhet, och tinnes rättelse icke kunna
vinnas annorledes än genom inskränkning i alkoholistens personliga frihet,
är ett sådant ingrepp visserligen även befogat.
Samband
med annan
lagstiftning.
kragan om tvångsinternering står, såsom under förarbetena till lagförslaget
framhållits, i nära sammanhang med lagstiftning å skilda områden,
såsom sträft lagstiftningen, ordnandet av lösdrivares behandling,
tattigvarden och sinnessjukvården samt i viss män förmynderskapslagstiftningen.
Gällande strafflag upptager sträft'' för fylleriförseelser; vid eu
blivande strafflagsreform torde med säkerhet vara att emotse kriminalisering
av vissa pliktförsummelser, som i många fall härleda sig av alkoholmissbruk.
Åt domstolarna torde utrymme beredas att, då dylika förseelser
beivras, förordna om tvångsinternering, när sådan prövas lämpligare än
ådömande av bötes- eller frihetsstraff. Lösdriveri ocli dryckenskap gå ofta
hand i hand; eu valrätt för myndigheterna mellan tvångsarbete och anstaltsvärd
efter omständigheterna i varje föreliggande fall synes erbjuda
avsevärda fördelar. Dylika synpunkter hava helt naturligt icke kunnat
i lagförslaget vinna beaktande. Statens straffande myndighet måste göras
gällande utan hänsyn därtill, att den brottslige är internerad. Endast
sä till vida torde i omförmälda avseende något kunna göras, att Konungens
befallningshavande, därest fråga om ådömande av tvångsarbete och ansökning
om internering samtidigt föreligga, kan låta påföljden för lösdriveriet
stanna vid varning och förordna om internering. Otillfredsställande måste
det dock vara, att t, ex. en å anstalt internerad därifrån uttages för
undergående av förvandlingsstraff för honom ådömda böter för fylleri eller
sådant förvandlingsstraff skall av honom avtjänas efter det han utskrivits
tran anstalten. Vid fattigvardslagstiftningens nydaning torde ej förbises frågan,
huruvida fattigvård må lämnas i form av anstaltsvård, där förutsättningar
föreligga för denna senares lämplighet. Gränsen mellan alkoholism och
sinnessjukdom är mången gång svår att draga. Vad slutligen angår förmynderskapslagstiftningen
har man att tillse, i vad man förmyndare kan
berättigas att gorå det ingrepp i myndlingens personliga frihet, som anordnande
av anstaltsvård mot myndlingens vilja innebär.
Kung i. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193. 91
Ett fullt rationellt ordnande av interneringsfrågan kan fördenskull Lagsttftnmgenligt
lagrådet mening ske först efter det samtliga ovanberörda lagstiftnings- soriska
fält blivit genomarbetade. Emellertid torde en övergång,slagstiftning i ämnet fraktar.
vara berättigad med hänsyn till frågans stora sociala betydelse och den
långa tidsutdräkt, som eljest skulle förorsakas. Härunder kan erfarenhet
vinnas, som torde bliva till nytta för den fortsatta lagstiftningen. Vid eu
sådan isolerad behandling uppstå dock avsevärda svårigheter, och lagstiftningens
provisoriska karaktär måste skärpa det krav på begränsning och
varsamhet i övrigt, som redan betingas därav, att man här rör sig på ett
för vårt land nytt område och med anordningar, vilka i stort sett ingenstädes
blivit prövade.
Eu ei ringa betänklighet mot omedelbart genomförande av en lag- Nvmrmtåe.
■* ° ° . i o i i i -n i. anstalt splat
stiftning
i förevarande ämne ligger däri att antalet vårdplatser, med vilket gers fåtaligman
kan räkna, vida understiger behovet. Under förarbetena har icke hfs~u
anskaffats något statistiskt material, varifrån man kan ens approximativt vänlig.
sluta till huru stort behovet är. Fattig värdskommittén har byggt sitt förslag
på de anstalter, som redan förefinnas eller kunna förväntas bliva upprättade
av kommuner eller stiftelser. Enligt departementschefens yttrande
till statsrådsprotokollet vid förslagets remitterande är numera avsett att,
därest eu lag autages i ämnet, anordna eu statsanstalt, som vid lagens
ikraftträdande vore färdig att tagas i bruk. Vilken omfattning denna anstalt
skulle få angives icke. Det framgår emellertid att departementschefen —- som ansett att bolag eller enskilda personer, därest understöd av statsmedel
lämnades, skulle öka antalet anstalter -— oaktat detta och inrättandet
av statsanstalten måst utgå ifrån att anstaltsvård ofta icke skall kunna
erhållas till följd av brist på platser. Därav nödvändiggöras förslagets
byggnad, att förordnande om internering meddelas utan säkerhet för att sådan
är möjlig att erhålla. Det beror på sökandens förmåga och vilja att skaffa
plats, om verkställighet följer. Detta system upprätthålles jämväl beträffande
dem, vilka äro farliga för annans personliga säkerhet eller eget
liv. Den interimsvård, som det enligt 7 § i förslaget ålagts Konungens
befallningshavande att anskaffa, avser endast tiden till dess slutligt beslut
om internering meddelas. Har vid den tidpunkten sökanden icke anskaffat
plats å anstalt, vare sig detta beror därpå att ingen plats finnes att tillgå
(åler — vilket i fråga om enskild sökande lätteligen kan inträffa — att sökanden
ej har erforderliga medel för ändamålet eller ej påkallar verkställighet,
återstår ej annat än att utsläppa den farlige alkoholisten. Sy
-
Kimgl. May.ts Nåd. Proposition Nr 193.
92
stcmet kan, så vitt angår farliga personer, enligt lagrådets mening icke bibehållas.
Staten måste hava sörjt för att i sådana fåll plats är att tillgå, och internering
måste ske även om den enskilde sökanden saknar betalningsförmåga eller
ej fullföljer ansökningen. Men även av en annan och ej mindre viktig
anledning kräves, att staten träder emellan för anskaffande av vårdplatser.
Klart är, att man härvidlag får att göra med personel- av de mest skilda
slag, från brottslingstyper eller lösdrivareelement till sådana olyckliga, som
fallit offer för dryckenskapslasten men i fråga om vilka eljest icke något från
samhällssynpunkt är att anmärka. Bland de internerade skola därför alltid
finnas sådana, av vilka man har att befara ett menligt inflytande på de
övriga eller ett störande av sämjan och som — även om man bortser från
olägenheten av ett efterhängset vidhållande av bekantskapen efter utskrivningen
— komma att motverka vad man genom anstaltsvården eljest kunnat
vinna. Och detta gäller ej minst beträffande kvinnliga alkoholister. Endast
en statsanstalt torde kunna utrustas med medel tillräckliga för att upprätthålla
disciplinen i fråga om svårbehandlade personer. Utväg måste
därför finnas att befria övriga anstalter frän dylika skadliga element; i
motsatt fall torde lagstiftningen bliva mer till skada än till gagn. Under
nuvarande förhållanden har man korrektivet mot berörda olägenhet däri,
att den skyldige utskrives från anstalten. Vid tvångsinternering får naturligtvis
sådant icke ifrågakomma. Såsom ett oeftergivligt, villkor för
lagförslagets antagande måste fördenskull enligt lagrådets tanke uppställas,
att vid lagens ikraftträdande finnes en eller flera statsanstalter med tillräckligt
antal platser för att mottaga de farliga och dem, som av ovan
angivna anledningar måste utmönstras från övriga anstalter.
Om detta är det minsta krav, som i fråga om statsanstalter måste
framställas, följer ej därav att staten med dess uppfyllande kan slå sig till
ro. Synnerligen otillfredsställande måste det anses vara att, sedan i lagens ordning
sådant förhållande konstaterats föreligga, att enda hjälpen är tvångsinternering,
icke låta alkoholisten komma i åtnjutande av vård. De jämförelsevis
fåtaliga platserna ä befintliga anstalter lära enligt meddelade upplysningar
numera till fullo vara tagna i anspråk av frivilligt ingångna. Att
bolag eller enskilda personer skulle uppföra anstalter för tvångsintagning
torde, även om staten kraftigt understödde sådana företag, icke kunna förväntas.
De kontrollföreskrifter, som staten icke kan eftergiva, komma
helt visst att avhålla därifrån.
Aven från stiftelsernas och kommunernas sida lärer ej alltför mycket
vara att hoppas i berörda hänseende. Vad de senare angår torde endast
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj ris Nåd. Proposition Nr 193.
9.3
en eller annan större kommun med goda ekonomiska resurser finna
sig föranlåten att inrätta en anstalt för vård av personel-, om vilka
dess egna myndigheter hava att draga försorg. Skall lagen bliva
effektiv i avsevärd grad, torde fördenskull staten få anordna anstalter
i ganska stor utsträckning. Att såsom antytts bemöta anspråk därutinnan
med hänvisning till barnavårdslagens föreskrifter om skyddshem
synes icke befogat; förhållandena i det ena och det andra fallet ställa sig
väsentligen olika. För barn, som i brist på plats icke kunna intagas å
skyddshem, kan en därmed jämförlig vård åtminstone i de allra flesta fall
på annat sätt erhållas. Här åter är fråga om en speciell behandling av
vuxna personer, vilken endast kan lämnas å en med hänsyn till sådan
vård inrättad anstalt.
Enligt lagrådets tanke måste man ställa sig tveksam, om det överhuvud
låter sig göra att för tvångsvård anlita andra anstalter än av staten
upprättade. Såsom redan vidrörts, komma stora svårigheter att uppstå i
fråga om disciplinens upprätthållande bland de internerade. Att utgå från
nuvarande förhållanden är helt säkert missvisande. Tvånget kommer att
riktas mot vida sämre element än dem, som nu frivilligt ingå. Eeglementsvidrigt
uppträdande kan nu mötas med utskrivning. Och det får ej heller
förhises, att man av den, vilken när som helst kan lämna anstalten, i vida
mindre grad än av den tvångsbundne har att befara, att hans missnöje
tager sig utbrott i störande handlingar. Men tveksamheten ökas, då man
för sig uppställer spörsmålet, huru man skall skapa tillfyllestgörande garantier
för att de internerade få åtnjuta den behandling, som bär tillkomma
dem. I)å man besinnar, att här är fråga om personer, vilka för lång tid
äro avspärrade från yttervärlden, måste fordringarna på sådana garantier
sättas ganska höga. Väl torde man icke behöva befara, att god vilja i
nämnda hänseende skulle saknas å anstaltsstyrelsens eller personalens sida;
men förmågan kan ej alltid förutsättas vara till finnandes. Härvidlag kan
komma att brista jämväl beträffande det ekonomiska underlaget för verksamheten.
Dessa förhållanden synas icke hava blivit fullt beaktade
vid förslagets uppgörande. För erkännande av anstalten såsom allmän
uppställas visserligen villkoren, att reglementet skall fastställas af Konungen
och att anstalten skall stå under särskild uppsikt. Huru denna uppsikt
tänkes anordnad, utföres dock icke. Ett förslag till instruktion för uppsiktemyndigheten
synes hava bort åtfölja lagförslaget för bedömande, i vad
man garantier bliva förhanden genom denna myndighets verksamhet.
Svårigheter
vid tvångsvård
ä enskild
anstalt.
A nsakniugsrätt.
94 Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 193.
För att bibehålla systemet med tvångsinternering å andra anstalter än
av staten upprättade erfordras, att inspektionsmyndigheten utrustas med
makt och medel att utöva en verksam kontroll samt att styrelse och personal
vid dessa anstalter komma att stå under tjänstemannaansvar. Olika
meningar torde säkerligen kunna göra sig gällande om det senare är förhållandet
enligt lagförslaget. För lagrådet synes rätta uppfattningen vara
den, att styrelsen med hänsyn till de allmänna funktioner, anstalterna
komme att fullgöra, enligt förslaget skulle falla under sådant ansvar men
däremot icke personalen. Den nödiga rättelsen torde lämpligast ske genom
stadganden i anstaltsreglementet och instruktionen för inspektionsmyndigheten
av sådan innebörd, att tjänstemannaansvaret framträder. En uttrycklig
bestämmelse i strafflagen skulle lätteligen i fråga om andra likartade inrättningar
föranleda oriktiga slutledningar.
De skäl, som blivit anförda för att prövningen i första hand av interneringsfrågor
icke förlagts till domstolarna, synas äga giltighet. Lagrådet
anser emellertid, att i de föreslagna anordningarna beträffande frågornas
behandling vissa ändringar böra vidtagas i syfte att skaffa nödig fasthet
åt byggnaden i dess helhet, att undanrödja de ocgentligheter, som i
särskilda avseenden synas föreligga, samt att bereda ett bättre underlag för
bedömandet.
Enligt förslaget tillkommer ansökningsrätt dels vissa uppräknade anhöriga
till alkoholisten, dels kommunalnämnd, hälsovårdsnämnd, fattigvårdsstyrelse
och barnavårdsnämnd, dels ock i fråga om farliga alkoholister polismyndighet.
Om i en kommun inrättats särskild nykterhetsnämnd, upphör
övriga kommunala myndigheters rätt att söka, och de enskilda få göra
det först om deras anmälan till nykterhetsnämnden icke inom viss tid föranlett
ansökan från denna. I 2 § föreskrives, att ansökningen kan göras
hos Konungens befallningsliavande i den ort, där alkoholisten har sitt
bo och hemvist eller uppehåller sig någon tid eller, om han ingenstädes
äger stadigt hemvist, där han finnes. Intagningen på en anstalt beror på
framställning av den, som hos Konungens befallningsliavande gjort ansökningen
om interneringen, och bortsett från ansökan av polismyndighet
är det också sökanden, som ansvarar för vårdkostnaden. Myndighet, som
vill göra ansökning, är skyldig att dessförinnan vidtaga åtgärder i förebyggande
syfte.
Överlåtandet åt flera kommunala myndigheter att var för sig gå fram
med ansökningar medför olägenheter redan i det avseendet, att vid dylik
K linål. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.
95
anordning trygghet icke yinnes att anstaltsvård beredes i de fall, då sådan
mest är av nöden. Antalet anstaltsplatser måste bliva ganska begränsat,
och kommunens utgifter för andra lika viktiga ändamål medgiva helt
naturligt icke alltför stora kostnader för anstaltsvård åt alkoholister. Den
gallring, som fördenskull är påkallad, kan ske endast om dessa angelägenheter
samlas i en enda kommunal myndighets hand.
Än vidare framträda svårigheter att bibehålla systemet med olika ansökningsberättigade
myndigheter med hänsyn till kostnadsfrågan. Förslaget
torde höra så tolkas, att kostnaderna för anstaltsvården skola drabba den kommunbildning,
som utsett myndigheten i fråga. Vid ansökning av kommunalnämnd,
fattigvårdsstyrelse eller en kommuns hälsovårdsnämnd skulle sålunda
den borgerliga kommun, inom vilken nämnda myndigheter verka, få
vidkännas dessa utgifter; uppträdde barnavårdsnämnden, finge i regel kyrkoförsamlingen
gälda kostnaderna, och där hälsovårdsnämnd i municipalsarahälle
vore sökande, skulle detta samhälle träda emellan. Vård av alkoholister
torde emellertid icke kunna hänföras under sådana ändamål, för vilka
kyrkoförsamling eller municipalsainhålla äger anslå medel. För ett bibehållande
av förslaget i denna del torde därför krävas motsvarande ändring i vederbörande
kommunala författningar. Att låta kostnaderna jämväl i dylikt
fall drabba den borgerliga kommunen är knappast tillrådligt; det synes
ej lämpligt att barnavårdsnämnden eller municipalsamhällets hälsovårdsnämnd
genom sina åtgärder på detta sätt ådrager den borgerliga kommunen
utgifter. Även dessa synpunkter synas leda till valet av en enda kommunal
myndighet för dessa ärendens behandling. Att det är den borgerliga
kommunen, som rätteligen har att vidkännas kostnaderna, torde vara
uppenbart.
Förslagets bestämmelser synas lida av en viss oklarhet i fråga om de
angivna kommunala myndigheternas kompetens och enskild sökandes ställning
för det fall att nykterhetsnämnd inrättats. Av stadgandet i 3 § att
fattigvårdsstyrelse för visst angivet fall äger göra ansökan, även om den
person, ansökningen gäller, vistas utom kommunen, borde man väl vara
berättigad sluta till att övriga angivna myndigheter äro begränsade till
dem, som vistas inom kommunen. Fattigvårdskommittens motiv tala dock
i viss mån mot riktigheten av en sådan tolkning. År den person, som
någon av hans anhöriga vill få internerad, mantalsskriven i en kommun,
där nykterhetsnämnd finnes, men uppehåller sig i annan kommun utan sådan
nämnd, uppstår spörsmålet, om den anhörige kan förbigå nämnden måhända
genom att i ansökningen förklara, att personen i fråga ristas där
Nykterhetsnämnd
i
varje
kommun.
Proceduren.
96 Kung!. Maj ds Nåd. Proposition Nr 193.
eller där. Lätteligen skulle kunna uppställas andra likartade spörsmål,
på vilka tydligt svar icke synes stå att vinna ur de föreslagna bestämmelserna.
Lagrådet tvekar fördenskull icke att hemställa om sådan ändring i
förslaget, att frågorna om internering komma att inom varje kommun behandlas
av en enda nämnd, nykterhetsnämnden. Huruvida en särskild
sådan skall inrättas eller en redan befintlig kommunal myndighet skall
fungera såsom nykterhetsnämnd, torde böra överlämnas åt kommunen att bestämma
efter vad som kan prövas lämpligt. Med hänsyn till grunderna
för tvångsintemering synes i senare fallet valet bland de kommunala myndigheterna
böra falla på kommunens fattigvårdsstyrelse, som under sin
verksamhet torde erhålla bästa kännedomen om de personer, vilka här
kunna komma i fråga.
Åt nykterhetsnämnden skulle i själva verket kunna utan större betänkligheter
uppdragas uteslutande ansökningsrätt. I de fall, då enskildas anspråk
på internering av någon anhörig äro befogade, torde nämndens biträdande
ock kunna förväntas. Då emellertid invändningar mot en sådan
anordning med visst fog kunna göras gällande, bär lagrådet icke velat
föreslå ett dylikt stadgande utan bibehållit de enskildas ansökningsrätt.
Men ansökningar från de enskilda böra dock alltid passera nämnden; härigenom
beredas i fråga om proceduren fördelar, vilka nedan vidare skola
utvecklas.
Den föreslagna proceduren är väsentligen byggd på vissa skriftliga
handlingar, som ovillkorligen skola åtfölja ansökningen. Dessa handlingar
utgöra utgångspunkten för bevisprövningen; och ej sällan kommer den
prövande myndigheten att uteslutande på dem hava att grunda sitt beslut,
enär övriga anvisade utvägar till utredning eller bevisning ofta torde befinnas
för tidsödande eller för kostsamma. De handlingar, vilka det gäller, äro
läkareutlåtande och intyg av trovärdiga personer. Det måste fasthållas,
att för tvångsintemering erfordras icke blott att den, mot vilken ansökningen
riktas, är hemfallen åt dryckenskap utan även att vissa missförhållanden
i följd därav äro för handen. I fråga om det förra är läkarens
uttalande visserligen av avgörande vikt, men med ett konstaterande av alkoholmissbruket
har också läkaren lämnat allt det material, som från honom
kan begäras. Beträffande de övriga förutsättningarna har man de trovärdiga
männens intyg att tillgå. Då fattigvårdskommittén, såsom av mo
-
Kungl. Mciy.ts Nåd. Proposition Nr 193.
97
tiven framgår, hämtat denna anordning från sinnessjukstadgan, må erinras,
att trovärdiga mäns intyg i nämnda stadga, vid vars tillämpande läkarens
utlåtande är det avgörande, icke har den väsentliga betydelse, som det
skulle få enligt lagförslaget. Intyget skulle här regelmässigt utgöra det huvudsakliga
beviset rörande tillvaron av de missförhållanden, som jämte den
av läkaren konstaterade dryckenskapen utgöra förutsättning för förordnande
om internering. Erfarenheten från domstolarne visar otvetydigt, att en bevisning
genom attester är synnerligen otillförlitlig Till en del kan detta
hava sin orsak däri, att enligt svensk rätt i allmänhet icke tinnes stadgat
ansvar för den, som giver skriftligt intyg av falskt innehåll. Men huvudsakligen
torde attestens otillförlitlighet vara att söka däri, att attestgivaren,
utan någon avsikt att vilseleda, icke tillräckligt uppmärksammar innehållet
i det vanligen utav annan person avfattade intyget och än mindre gör klart
för sig, huruvida hans uttalade mening är grundad på egna iakttagelser
eller på förtroende till uppgifter, lämnade av den person, som hos honom
begärde intyget. Helt annorlunda ställer sig saken vid ett muntligt förhör,
lett av en opartisk person, vilken utreder vad de frågor, som skola
besvaras, egentligen gälla. Eöljer ett vittnesförhör efter attestens utfärdande,
verkar attesten lätteligen till skada, enär attestgivaren vid vittnesmålets
avgivande i de flesta fall skall känna sig i viss mån bunden av sin i attesten
uttalade uppfattning. Betänkligheterna mot detta slag av bevisning minskas
i nu förevarande fall ingalunda därigenom, att intygen skola vara utfärdade
enligt fastställda formulär; besvarandet av däri framställda frågor
blir lätt ännu mera mekaniskt.
Attesterna böra fördenskull utmönstras såsom ett alltför otillförlitligt
material; i stället måste större avseende fästas vid personliga iakttagelser
och därunder gjorda erfarenhetsrön från någon därför lämplig myndighets sida.
Hetta syftemål torde kunna vinnas, om man fullständigare än i förslaget
skett utför tanken om åtgärder i förebyggande syfte och låter sådana alltid
ingå såsom ett moment i proceduren. Het får ej förbises, att tvångsinternering
icke är det enda medlet för alkoholistens återförande till ett
nyktert och ordentligt liv; den utvägen får fasthellre tillgripas först sedan
andra åtgärder visat sig otillräckliga. I förslaget är detta endast delvis
uppmärksammat. För myndighet, som vill göra ansökan om internering,
är föreskriven skyldighet att, innan ansökningen inlämnas, vidtaga lämpliga
åtgärder i förebyggande syfte och i ansökningen angiva, vilka dessa varit.
För det fall att enskild person är sökande, har däremot helt naturligt
icke en sådan skyldighet kunnat åläggas denne. Att även i detta fall
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 141 käft. (Nr 193.) 13
98
Kung1. May.ts Nåd. Proposition Nr 193.
erhålla en föregående undersökning och förebyggande åtgärder möjliggöres,
om såsom ovan hemställts föreskrift meddelas, att enskilds ansökan skall
gå genom nykterhetsmimnden. Då sådan ansökan inkommer, har nämnden
att verkställa undersökning och, om denna leder till uppfattningen att åtgärder
böra vidtagas, även draga försorg därom. Under denna verksamhet
har nämnden tillfälle att få den personliga kännedom och inblick i förhållandena,
som i en fråga av så ömtålig beskaffenhet är oundgängligen nödvändig
för ett rätt bedömande. Skulle nämnden finna sig förhindrad att
uppträda mot den, vars internering påyrkats, men Konungens befallningskavande
efter ansökningens insändande icke gilla nämndens uppfattning, må
Konungens befallningshavande lämna erforderliga föreskrifter om åtgärders
vidtagande.
Klart är, att för den föreslagna anordningen måste förutsättas, att man
har förtroende för de kommunala nämnderna. Anser man sådan tillit icke
kunna skänkas dem, torde annan utväg icke stå till buds än att kräva
ett yttre kriterium för tvångsintemeringens ådömande, t. ex. att fattigvård
lämnats. Men i så fall skulle man gå miste om de från många håll uppmärksammade
fördelar, som ligga däri, att förutsättningarna för alkoholistens
internering lämnats i någon män obestämda. Endast på sådant sätt har
man utsikt att träffa de fall, då förbättring med någon större grad av
sannolikhet är att vinna.
Under vad ovan anförts angående ansökningsrätt och förebyggande åtgärder
har icke inbegripits behandlingen av sådana alkoholister, som äro
farliga för annans personliga säkerhet eller eget liv. I fråga om denna
viktiga grupp har icke avsetts att inskränka polismyndighets ansökningsrätt.
I lagförslaget har föreskrivits, att även beträffande dylika farliga
personer den sökande myndigheten — således även polismyndigheten —
är skyldig att vidtaga de i allmänhet anbefallda förebyggande åtgärderna.
Denna föreskrift lärer icke kunna bibehållas.
En bestämmelse om inrättande av nykterhetsnämnd i varje kommun
har synts lagrådet även kunna bidraga till ett bättre utnyttjande av stadgandena
om tillsyn å alkoholisten efter utskrivandet och hans understödjande
för hindrande av återfall. Lagrådet bär, såsom efteråt närmare utvecklas,
velat giva ökat utrymme åt dylik eftervård. Vederbörande nykterhetsnämnd
torde med bättre framgång kunna handhava denna än en
måhända på långt avstånd befintlig anstalts styrelse.
99
Kungl. Mciy.ts Nåd. Proposition Nr 193.
Lagrådets uppfattning har föranlett, att vid den detalj granskning av
lagförslaget, vartill lagrådet nu övergår, förslagets bestämmelser behandlas
delvis i annan ordning än den, varunder de i förslaget åro upptagna.
1 §•
Beträffande uttrycket uppenbar vanvård framgår av departementschefens
yttrande till statsrådsprotokollet, att med detta uttryck, soin icke fanns i
kommittéförslaget, avsetts allenast att inom lagens tillämplighetsområde inrymma
ett tidigare stadium av ekonomiskt förfall, än som skäligen kunde
betecknas såsom verklig nöd. I och för sig lärer dock det valda uttrycket
omfatta även det fall, att barn utsättes för fara att bliva i sedligt avseende
försummat. Lagrådet, som för sin del icke har något att erinra
mot, att lagen kommer att avse även sådan vanvård, har ur donna synpunkt
intet att anmärka mot förslaget. Därest emellertid vanvård i sedligt
avseende icke anses böra i förevarande hänseende tagas i beräkning,
synes en omredigering vara av nöden.
Yad angår den sista i förevarande § upptagna grupp, eller sådana alkoholister,
som blivit oförmögna att vårda sina angelägenheter, har det
med fog blivit ifrågasatt, huruvida icke lagens utsträckning till denna grupp
strede emot den ledande grundsatsen, att för tvångsintemering förutsattes,
att alkoholisten är till fara eller allvarlig olägenhet för samhället. Har
den ekonomiska oförmågan lett till försummelse i alkoholisten åliggande
försörjningsplikt eller därtill att han ligger andra till last, kan visserligen
en dylik samhällsolägenhet vara för handen. Men då inträder i regel rätt
till internering på grund av övriga bestämmelser i denna §. Aidare kan
samhällets intresse beröras, där alkoholisten för egen del måst anlita fattigvården.
Men föreligger icke något av nu angivna fall, synes samhället
icke hava något mera direkt intresse av interneringsfrågan. Härtill kommer,
att prövningen av frågan huruvida någon är oförmögen att vårda sina
angelägenheter är i de fall, då så påfallande följder som nyss berörts icke
föreligga, synnerligen svår och knappast kan överlåtas åt administrativ myndighet.
En annan fråga är, huruvida icke, om eu sådan alkoholist som nu
nämnts är ställd under förmyndare, åt denne kunde inrymmas befogenhet
att, möjligen med samtycke av domstolen, även mot myndlingens vilja insätta
honom å alkoholistanstalt. Denna fråga, vilken på sätt redan ovan
framhållits närmast berör förmynderskapslagstiftningen, kan emellertid icke
100
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 193.
lämpligen i detta sammanhang upptagas till behandling, utan bör anstå till
dess nämnda lagstiftning i övrigt bliver föremål för omarbetning.
På grund av vad sålunda anförts, hemställer lagrådet om sådan ändring
av denna §, att omförmälda sista grupp ur förslaget uteslutes, men
att ett tillägg göres till den närmast föregående, så att denna kommer att
omfatta icke blott sådana alkoholister, som i följd av dryckenskap ligga sin
familj till last, utan även dem, som av samma anledning ligga fattigvården
till last,
2 och 3 §§ samt 14 § 2 mom.
Därest lagrådets ovan gjorda hemställan, att inom varje kommun skall
finnas en nykterhetsnämnd, vinner bifall, synes, jämväl med hänsyn till
den utvidgade betydelse, som lagrådet velat tillägga nämnden, en sådan
ändring i lagbestämmelsernas uppställning böra vidtagas, att före de ämnen,
som angivas i 2 och 3 §§, införas normerande föreskrifter angående
nämnden och dess verksamhet. Stadgandena i 14 § 2 mom. böra alltså
dit överflyttas. Vid angivande av den allmänna karaktären av nämndens
verksamhet synes en ändring av de i omförmälda moment använda uttryck
böla ske. Verksamheten betecknas där avse alkoholisters återförande till
ett nyktert liv och deras skyddande mot återfall. Ordet alkoholister
är här alltför obestämt. Av eu dylik bestämmelse kunde nämnden taga
sig anledning att uppträda även mot andra än dem, till vilka dess verksamhet
bör vara begränsad. Rn sådan fara ligger desto närmare till hands,
som nykterhetskommittén, på vars förslag den fakultativa nykterhetsnämnden
upptagits, angiver dess uppgift vara jämväl att utgöra hjälp och stöd
åt personer, som missbrukat rusdrycker i sådan omfattning, att de kunna
befaras bliva interneringsmässiga. Det må nu vara önskvärt, att i en
framtid nykterhetsnämnden får en sådan ökad uppgift, men i förevarande
lagstiftning finnes intet utrymme därför. Till undvikande av varje missuppfattning
om uppgiften och därav möjliga trakasserier, måste nämndens
verksamhet tydligt begränsas till sådana fall, då de uppställda förutsättningarna
för internering må antagas föreligga.
Redan har angivits, att för det fall, att kommunen ej vill utse särskild
nykterhetsnämnd, kommunens fattigvårdsstyrelse enligt lagrådets mening
vore den bland de befintliga kommunala myndigheterna, som mest
lämpade sig att fungera som nykterhetsnämnd. De föreskrifter, som erfordras
för att inpassa den särskilt utsedda nykterhetsnämnden i den kommunala
byggnaden, torde vid sådant förhållande bäst hämtas från analoga
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.
101
bestämmelser om fattigvårdsstyrelse. Mot förslagets ställning i fråga om
den fakultativa nykterhetsnämndens sammansättning torde få erinras, att
hälsovårdsstadgan är en i administrativ ordning tillkommen författning.
Att bygga en civillag på administrativa bestämmelser är i och för sig
olämpligt. En jämförelse mellan de stadganden, som äro givna om hälsovårdsnämnds
sammansättning, och dem, som gälla för kommunalnämnds utseende,
torde ock visa, att valet av den förra för stad och den senare för
landet såsom norm för nykterhetsnämnds konstruktion medför vissa inkonsekvenser.
Vill man icke införa särskilt för nykterhetsnämnd avsedda
valbestämmelser, kan man utan olägenhet begagna de för fattigvårdsstyrelse
givna. Förslagets föreskrifter i övrigt synas även sakna nödig fullständighet.
Så torde ej därunder ingå de ämnen, som i fråga om barnavårdsnämnd
äro upptagna i 27 § 6 mom. i lagen angående uppfostran åt vanartade
och i sedligt avseende försummade barn. Ej heller har den fakultativa
nykterhetsnämnden tillagts rätt att kalla till inställelse eller att påkalla
biträde av polismyndighet eller av kommunalmyndighet jämväl i annan
kommun. I dessa avseenden torde stadganden böra meddelas.
För det fall att nykterhetsnämnd alltid skall finnas i kommunen erfordras
icke någon anmälan till Konungens befallningshavande om särskild
nykterhetsnämnds inrättande.
Av den förändrade anordning, lagrådet förordat, betingas att 2 och 3
§§ omkastas. Ansökningsrätt skulle då först tillerkännas nykterhetsnämnden.
Därvid synes hemortskommunens nämnd böra få söka, oavsett om
alkoholisten vistas å annan ort. Det är i själva verket denna kommun,
som, åtminstone där det ej är fråga om farliga alkoholister, städse har det
mest framträdande intresset. I viss mån har detta också fått sitt uttryck
i förslaget, då ansökningsrätt tillagts fattigvårdsstyrelse, som lämnat fattigvård
åt hustru eller barn, även för det fall att familjefadern uppehåller sig
utom kommunen. Då enligt lagförslaget fattigvårds lämnande icke är ett
villkor för internering, utan sådan kan ske redan då fara föreligger, att
dylik mellankomst av kommunen skall bliva erforderlig, synes detta hava
bort föranleda en utvidgning av fattigvårdsstyrelsens befogenhet. Katt att
göra ansökan bör vidare lämnas åt nykterhetsnämnden i den kommun, där
alkoholisten vistas. Då det ligger i sakens natur, att rätt att hos nykterhetsnämnden
göra anmälan icke kan vara begränsad till vissa myndigheter
eller personer, utan nämnden måste taga hänsyn till varje anmälan,
bör enligt lagrådets mening andra stycket i 3 § 3 mom. utgå såsom obehövligt
och missvisande.
102 Kanal. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 193.
Vidare bör ansökningsrätt tillerkännas polismyndighet ifråga om farliga
alkoholister. Beträffande lagförslaget härutinnan hemställes, att föreskriften
om polismästares förordnande för tjänsteman måtte utgå och att
polismästaren själv blir den till ansökning befogade. Bestämmelsen är
uppenbarligen hämtad från lagen om lösdrivares behandling, där den emellertid
betingas av särskilda förhållanden, som härvidlag icke äro för handen.
Däremot torde införas bestämmelse för köpingar och andra orter
å landet, där särskild polistjänstemän är förordnad.
Slutligen bör upptagas stadgande om enskildes ansökningsrätt. Huru
denna rätt enligt lagrådets mening bör anordnas, framgår av vad under
14 § 1 mom. anföres.
Efter dessa bestämmelser bör följa föreskrift, varest ansökning
om internering skall göras. l)å skäl ej synes föreligga att bibehålla
valrätt i fråga om forum, torde så vitt angår nykterhetsnämnd och
polismyndighet endast böra stadgas, att ansökningen göres hos Konungens
befallningshavande, varmed då förstås den Konungens befallningshavande, varunder
nämnden eller myndigheten lyder. Beträffande de enskilde angives
i korthet, huru de hava att göra ansökning i enlighet med vad nedan angives.
Klart är, att vissa av de nu framställda anmärkningarna gälla även
för det fall, att lagrådets hemställan om den mera genomgripande ändring,
som inrättande av obligatorisk nykterhetsnämnd medför, icke skulle vinna
beaktande, utan lagförslagets bestämmelser i huvudsak anses böra bihehållas.
Under sådan förutsättning vill lagrådet ytterligare förorda, att i 3 §
1 mom. dels användes i fråga om fattigvårds meddelande samma uttryckssätt
som i 1 §, eller »hustru eller barn, som han är skyldig att försörja»,
dels ock vidtages en redaktionell jämkning, så att bestämmelsen kommer
att omfatta även det fall, att hemortskommun fått gälda ersättning för av
annan kommun lämnad fattigvård; att första stycket i 3 mom. av samma
§ omredigeras, så att det tydligt angiver vad därmed uppenbarligen
avses, eller att från nykterhetsnämndens uteslutande ansökningsrätt endast
undantages polismyndighets rätt att göra ansökan om farliga personer; att
bestämmelsen om nykterhetsnämndens befogenhet förtydligas därhän, att
nämnden erhåller lika vidsträckt ansökningsrätt, som eljest tillägges fattigtigvårdsstyrelse;
samt att, enär det ändamål, som föranlett bestämmelsen i
14 § 2 mom. att anmälan om nykterhetsnämnds utseende skall göras hos
Konungens befallningshavande, torde kräva anmälningsskyldighet jämväl i
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 193.
103
fråga om beslut att nykterhetsnämnd ej vidare skall utses, bestämmelsen i
sådant avseende fullständigas.
Det i sistnämnda moment införda tillägg om kvinnas valbarhet, som
tydligen influtit genom förbiseende av gällande lagbestämmelser, bör utgå.
14 § 1 mom.
I det remitterade förslaget bär, åtminstone om man fäster sig vid
ordalagen i förevarande moment, stadgats skyldighet för de till ansökning
berättigade myndigheterna att låta ansökningen föregås av åtgärder i förebyggande
syfte.
Att göra denna skyldighet ovillkorlig, torde vara att gå för långt och
har väl icke heller varit åsyftat. När ansökningen grundas därpå, att alkoholisten
är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, äro förhållandena
vanligen så brådskande, att förebyggande åtgärder ej kunna
ifrågakomma. Vidtagande av dylika åtgärder synes för övrigt icke under
några förhållanden böra vila å polismyndighet. Vidare bör man icke fordra
förebyggande åtgärder i sådana fall, då det är uppenbart att resultat därav
icke kan förväntas. De inskränkningar, som således måste äga rum i
fråga om myndigheternas ifrågavarande skyldighet, böra emellertid i lagen
utmärkas.
Å andra sidan synes lagförslaget lämna föga ledning till besvarande
av frågan, huru kravet på förebyggande åtgärder ställer sig i förhållande till
enskild parts ansökningsrätt. Att enskild sökande icke ålagts skyldighet
att vidtaga sådana åtgärder är redan framhållet. Förslaget synes dock i
viss mån bygga på åtgärder, företagna av den enskilde själv. Att likställa
åtgärder av en enskild med åtgärder från de kommunala myndigheternas
sida torde emellertid knappast vara riktigt. Klart är att t. ex. en anmodan
att ingå i en nykterhetsförening, som med lämpliga erinringar framställes
av en ledamot i en kommunal nämnd, innebär något helt annat än
en uppmaning av en hustru till mannen i samma hänseende. Väl torde
den enskilde stundom av eget initiativ komma att vända sig till kommunal
myndighet. Ofta torde han ock •— åtminstone i de större städerna —
anlita biträde af skyddsföreningar eller andra dylika inrättningar. Men sådana
finnas ej överallt att tillgå; och ett ingripande från deras sida kan
icke under alla förhållanden anses likvärdigt med den kommunala myndighetens.
Ett konsekvent genomförande av de principer, som lagts till
104
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.
grund för förslaget, kräver att den enskilde parten hänvisas att söka
myndighets medverkan, särskilt med hänsyn till den vikt, som blivit lagd
på de förebyggande åtgärderna. I en viss utsträckning är behovet härav
också i lagförslaget uppmärksammat. Finnes nykterhetsnämnd tillsatt, har
enskild part att i första rummet göra anmälan hos nämnden; först sedan
det visat sig att denna anmälan icke inom viss tid lett till ansökning
från nämndens sida, inträder den enskildes rätt att själv göra ansökningen.
Den föreslagna anordningen har dock synts lagrådet i vissa hänseenden
bristfällig. Det är icke därigenom på något sätt sörjt för att den utredning,
som hos nämnden förekommit på grund av den enskilde partens anmälan,
kommer till den prövande myndighetens kännedom. Vidare framträder
icke med tillräcklig tydlighet nämndens befogenhet och skyldighet
att vidtaga förebyggande åtgärder för det fall, att nämnden väl finner den
enskilde partens anmälan befogad men anser att parten själv bör göra ansökningen
hos Konungens befallningshavande — ett fall, som kan inträffa, när
parten befinnes kunna och böra själv i första hand draga kostnaden för
interneringen. Slutligen uppstår stundom onödig tidspillan därigenom, att
parten skall avvakta den i lagförslaget utsatta tid, oavsett om han dessförinnan
erhållit nekande besked. Under förutsättning att varje kommun
kommer att äga en nykterhetsnämnd, anser lagrådet enskild parts ansökningsrätt
böra huvudsakligen anordnas sålunda, att innan ansökningen av
sådan part göres, denne skall hos nämnden framställa begäran att nämnden
må göra ansökning i frågan hos Konungens befallningshavande, att nämnden
i anledning härav har att verkställa de undersökningar och åtgärder,
som av omständigheterna påkallas, att, därest nämnden meddelat besked
att nämnden icke ämnar ingå med den ifrågasatta ansökningen eller sedan
en viss i lagen utsatt tid förflutit utan att sådan ansökning skett, den enskilde
parten äger att, likaledes inom viss bestämd tid, till nämnden inlämna
sin till Konungens befallningshavande ställda ansökning; samt att
nämnden har att till Konungens befallningshavande insända ansökningen
jämte eget utlåtande, innefattande redogörelse för de undersökningar och
åtgärder, som av nämnden vidtagits, samt, om åtgärder i förebyggande
syfte ej ägt rum, för skälen därtill.
Det synes lagrådet tveksamt, om den i förevarande moment exempelvis
gjorda uppräkningen av förebyggande åtgärder är lämplig.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.
105
^ §.
Med föranledande av vad tidigare anförts bör åt första stycket i 1 mom.
gifvas ändrad affattning.
Då i lag hänvisning till förhållande, som av Ivonnngen må ändras i
administrativ väg, lämpligen ej kan ske, bör 1 mom. 1) omformuleras.
Att det i samma mom. under 3) föreskrivna intyget icke utgör någon lämplig
utgångspunkt för förfarandet, samt att bestämmelsen därom förty bör utgå,
är förut framhållet. Det må tilläggas att det skriftliga intyget ej heller
ägnar sig såsom underlag för läkareutlåtandet. Läkaren bör grunda sin
uppfattning om alkoholisten på egna iakttagelser och på uppgifter från
alkoholistens familj eller eljest honom närstående personer. I avseende å
det vid fattigvårdskommitténs utlåtande fogade formulär till läkareutlåtande,
må — ehuru anmärkningen ej direkt inverkar på lagförslagets lydelse ■—- erinras, att formuläret knappast synes vara avpassat allenast efter dess
ändamål att vara bevismaterial i interneringsfrågan. Möjligt är, att därmed
jämväl avsetts att lämna ledning åt den läkare, som under interneringen
kommer att behandla patienten; i så fall borde särskilda formulär
avfattas för dessa olika ändamål. Under alla förhållanden bör ur det för
ansökningen använda läkareutlåtandet, vilket skall för delgivning sändas ut
i orterna, såvitt möjligt uteslutas sådana uppgifter om alkoholisten och
hans anhöriga, som kunna vara för dem nedsättande eller oroande.
Enligt lagförslaget åligger det sökanden att meddela uppgift å den anstalt,
som han önskar anlita för vården. Detta stadgande äger sammanhang
med bestämmelsen i 6 §, att Konungens befallningshavandes beslut om
internering skall lyda å viss anstalt. Stadgandet är tillkommet för att
giva motparten tillfälle att inverka på valet av anstalt. Häremot må
anmärkas, att på detta sätt skärpas olägenheterna av den förefintliga platsbristen.
Det kan givetvis inträffa, att plats icke inom den i 13 § första stycket
angivna tid kan av sökanden beredas å just den anstalt, som i beslutet
avses; och i sådant fall förfaller möjligheten att genom myndigheternas
försorg erhålla verkställighet å beslutet. Härtill kommer att, därest frågan
om olika anstalters lämplighet indrages i tvisten emellan parterna,
därigenom tillfälle beredes att sätta vissa anstalter i misskredit. Enligt
lagrådets mening bör svarandens intresse upprätthållas därigenom, att anstalternas
styrelse och personal handla under ansvar och stark kontroll,
samt genom lämpliga anordningar för överflyttning från en anstalt till annan.
Ur lagförslaget torde därför böra utgå dels ifrågavarande föreskrift
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 144 höft. (Nr 193.) 14
106
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 193.
om att ansökningen skall avse viss anstalt, dels ock, såsom en följd därav,
föreskriften att utlåtande av läkare, som är anställd vid denna anstalt, ej
må godkännas. Det kan för övrigt ifrågasättas, huruvida sistnämnda, ur
sinnessjukstadgan hämtade bestämmelse, även om 1 mom. 4) bibehålies,
har tillräckliga skäl för sig; den föreliggande frågan skall icke här
— såsom vid en persons intagande å hospital — prövas av anstaltens
direktion, till vilken den vid anstalten anställde läkaren alltid står i ett
nära förhållande.
År ansökningen grundad därpå, att alkoholisten är farlig för annans
personliga säkerhet eller eget liv, är ofta en synnerlig skyndsamhet av
nöden. Här kan ett dröjsmål på en dag eller kanske endast några timmar
sätta medborgares liv och säkerhet på spel. Under sådana förhållanden
bör ansökningen icke avvisas på den grund, att de i §:n föreskrivna
handlingar saknas, utan bör Konungens befallningshavande gå i författning
om deras införskaffande.
Därest förslagets bestämmelser i 3 § 3 mom. bibehållas oförändrade,
nödvändiggöres därav ett stadgande om skyldighet för den enskilde sökanden
hos Konungens befallningshavande att styrka, det förutsättningarna
för hans rätt att själv söka äro för handen.
5 §■
Då den möjlighet icke är utesluten, att vid ansökningen fogats vidlyftiga
handlingar, vilka antingen kunna antagas vara kända för den, vars
internering påyrkas, såsom protokoll i mål, däri han varit part, eller ock
sakna betydelse för interneringsfrågans bedömande, såsom broschyrer i nykterhetsfrågor
och dylikt, synes, för undvikande av dröjsmål och onödiga
kostnader för statsverket, böra inrymmas befogenhet för Konungens befallningshavande
att från delgivning undantaga sådana handlingar. Det synes
ock tveksamt, huruvida för alla fall bör bibehållas bestämmelsen att icke
originalhandlingarna få begagnas vid delgivningen, t. ex. då målsman skall
höras eller alkoholisten redan är intagen å en anstalt.
14 § 3 mom.
I detta moment finnas sammanförda två bestämmelser av sins emellan
helt olika innebörd. Dels upptages en anvisning till läkare, som i och
för eu tilltänkt ansökning anlitas för avgivande av utlåtande, att, in
-
107
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.
nan detta meddelas, uppmärksamma huruvida tillräckliga förberedande åtgärder
vidtagits samt, där läkaren finner sådana felas, giva detta tillkänna
för den, som begär utlåtandet. Vidare lämnas föreskrift för den prövande myndigheten
att, medan målet är anhängigt, av eget initiativ ägna tillsyn åt att dylika
åtgärder föregått ansökningen och för avvaktande av dylika åtgärders
vidtagande samt resultatet därav låta med målets avgörande anstå, en befogenhet
vars betydelse väsentligen förringas därigenom att den gjorts beroende av båda
parternas medgivande. .Dessa olikartade bestämmelser äro i momentet med
varandra så sammanvävda, att stadgandet blivit synnerligen svårfattligt.
Vad angår den däri lämnade anvisningen till läkaren, torde denna icke
vara av beskaffenhet att tillhöra lagen utan böra hänvisas till instruktionella
föreskrifter och lämpligast intagas i det formulär, som
enligt 4 § skall av Konungen utfärdas. Såvitt stadgandet avser vad
Konungens befallningshavande har att iakttaga före målets avgörande,
tillhör stadgandet de processuella föreskrifterna och bör få sin plats bland
dessa.
I fråga om ansökning från kommunal myndighets sida synes stadgandet
även i dess senare del överflödigt. Finner Konungens befallningshavande
vid prövning av sådan ansökning erforderliga åtgärder hava uraktlåtits,
föreligger skäl till avslag. När ansökningen på sådan grund avvisats, har
den sökande myndigheten att gå i författning om åtgärdernas vidtagande
samt därefter, i fall av befogenhet, förnya ansökningen. Men då den enskildes
rätt till ansökan bibehålies, och man tillika fasthåller betydelsen av förebyggande
åtgärder från kommunal myndighets sida, måste en utväg för den enskilde
beredas att erhålla den kommunala myndighetens medverkan för det fall
att sådan medverkan icke på gjord framställning lämnats, men genom utredningen
i målet frågan kommer i det läge, att åtgärder finnas erforderliga. Lagrådet
anser sålunda, att vid ansökning av enskild åt Konungens befallningshavande
bör lämnas en av partemas medgivande oberoende befogenhet att,
när erforderliga åtgärder i förebyggande syfte finnas icke hava ägt rum,
lämna föreskrift att genom den kommunala myndighetens försorg dylika
åtgärder skola vidtagas. Då målet icke gärna i avhidan på resultatet
härav kan, såsom i lagförslaget förutsättes, under obestämd tid lämnas
vilande, synes i nämnda fall viss tid böra utsättas, inom vilken myndigheten
har att hos Konungens befallningshavande anmäla resultatet av de
föreskrivna åtgärderna.
108
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 193.
0 §■
Under 4 § har lagrådet redan framhållit, att Konungens befallningshavandes
beslut icke bör innehålla bestämmelse, å vilken anstalt internering
skall äga ruin.
I en fråga, som icke finnes i lagförslaget berörd, torde ett stadgande här
vara på sin plats. År alkoholisten farlig för annans personliga säkerhet eller
eget liv, synes en av sökanden gjord återkallelse icke höra utgöra hinder för
ansökningens prövning. Ur det allmännas synpunkt bliver behovet, att avgörandet
här helt lägges i den beslutande myndighetens hand, så mycket
mera påfallande, som återkallelsen — där ansökningen gjorts av enskild
person — kan vara föranledd av en påtryckning från den såsom farlig ansedde.
En bestämmelse i nämnda riktning bör enligt lagrådets mening
således i förslaget intagas.
I andra stycket torde ej avses andra fall än då förhör begäres angående
uppgivna omständigheter med vittnen eller personer, som skola
upplysningsvis höras. Sådant förhörs anställande är enligt förslaget beroende
på parts begäran. I fråga om farliga alkoholister lärer icke kunna
undvaras rätt för Konungens befallningshavande att förordna om förhör vid
domstol, oavsett om begäran härom framställes eller icke. Lagrådet hemställer
således, att detta stycke i enlighet med dessa erinringar omredigeras.
7 §.
Den Konungens befallningshavande enligt denna § meddelade befogenhet
att interimistiskt ingripa kan icke gärna göras ovillkorligt beroende
av att läkareutlåtande föreligger. A andra sidan uppkommer genom
ett ingripande på ett tidigare stadium något större möjlighet till misstag,
och tillfälle bör därför beredas Konungens befallningshavande att redan
före det slutliga beslutet återkalla interimsförordnandet. Förslagets nuvarande
avfattning, enligt vilken för åtgärden förutsättes att ärendet kommit
i mera framskridet skick men förordnandet däremot skall gälla till
det slutliga beslutets meddelande, bör därför ändras sålunda att förordnandet
skall äga giltighet tills vidare eller till dess Konungens befallningshavande
annorlunda förordnar. Enligt förslaget har rätten att förordna om
interimsvård gjorts beroende därav, att allvarlig fara är för handen. Härmed
har tydligen åsyftats, att ett ingripande från Konungens befallningsh
avandes sida bör ske endast för det fall att faran är av mer överhän
-
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.
109
gande beskaffenhet. Denna synpunkt är tvivelsutan riktig, men synes enligt
lagrådets mening lämpligare tillgodoses, om helt allmänt föreskrives,
att Konungens befallningshavande må meddela dylikt förordnande när skäl
därtill äro. Huruvida behovet av anstaltsvård är mer eller mindre trängande
utan hänsyn till farligheten, lärer icke härvidlag böra tillerkännas
någon betydelse.
<5 §■
Även där Konungens befallningshavandes slutliga beslut innefattar att
ansökningen av den i 4 § 2 mom. angivna grund eller eljest ej upptages,
bör beslutet genom Konungens befallningshavandes försorg delgivas sökanden.
Slutligt beslut enligt 6 § bör alltid delgivas den, vars internering
påyrkats. Har förordnande om tvångsintagning meddelats enligt 7 §, torde
däremot särskild delgivning ej erfordras vare sig med sökanden, då besvärsrätt
ej lärer tillkomma denne och verkställigheten ankommer på Konungens
befallningshavande, eller med motparten, enär denne i samband med verkställigheten
erhåller del av beslutet och hans besvärsrätt ej är begränsad
till viss tid.
.9 §.
Över Konungens befallningshavandes beslut i anledning av ansökning
om tvångsintagning å allmän anstalt för vård av alkoholister skola enligt
förslaget besvär fullföljas hos högsta domstolen. Däremot tillhöra enligt 20 §,
jämförd med förslaget till lag om tillägg till 2 § 17 :o i lagen om regeringsrätten,
besvär över beslut i mål om den å allmän anstalt intagnes överflyttning
till annan anstalt och om utskrivning samt om återintagning av
den, som utskrivits med villkor, regeringsrättens upptagande och avgörande.
Det vill synas som om skäl ej förelåge att på detta sätt för i det hela
likartade mål införa olika instansordning. Lämpligast torde vara att jämväl
beträffande de i förevarande § avsedda mål besvär få fullföljas hos
regeringsrätten. En ändring härutinnan bör så mycket hellre ske, som
den arbetsbörda, vilken vilar på högsta domstolen, gör det betänkligt att
till denna domstol utan synnerligen vägande skäl lägga nya mål.
Iakttages lagrådets hemställan att regeringsrätten i alla mål om vård
å allmän anstalt av alkoholister bliver högsta instans, böra lagförslagets
samtliga bestämmelser om besvär sammanföras och omarbetas till överensstämmelse
med vad som gäller besvär i administrativa mål.
opaginerad Kontrollera mot PDF
no
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 103.
Mot bestämmelserna i 1 mom. torde vidare få erinras, att enligt andra
styckets avfattning Konungens befallningshavande skulle vara pliktig att i
varje fall infordra förklaring. Har Konungens befallningshavande enligt
4 § 2 mom. eller av annan grund förklarat en ansökning icke kunna upptagas
eller äro besvären ingivna efter besvärstidens utgång, synes anledning
att infordra förklaring icke föreligga. Skulle avsikten här, i likhet med
vad i 5 § stadgats, vara att Konungens befallningshavande vid delgivning
av besvär med den, vars internering påyrkats, har att tillställa denne avskrift
av besvärshandlingarna, torde föreskrift i sådant hänseende icke
kunna undvaras.
Bestämmelsen i 3 mom. torde hava betingats huvudsakligen därav att
besvär i mål, varom här är fråga, skola enligt 1 mom. ingivas till Konungens
befallningshavande. Den å anstalt intagne är lika litet som en
häktad i tillfälle att ingiva sina besvär. Aven om högsta domstolen bibehålies
såsom sista instans, torde hinder ej möta att medgiva part att med
allmänna posten insända sina besvär till Konungens befallningshavande.
Vid överflyttning till regeringsrätten av slutprövningen torde en dylik
rätt vara självfallen. Under sådana förhållanden synes anledning ej föreligga
att bibehålla momentet, vilket i flera hänseenden är mindre tillfredsställande.
Anstaltens styrelse, som måhända har sitt säte å helt annan
ort och sammanträder endast på vissa tider, är tvivelsutan ej lättare för
klaganden att anträffa än Konungens befallningshavande; föreskrift att å
besvärsskriften skall tecknas bevis om tiden för dess avlämnande gives
icke; huru erforderliga kostnader för biträdes anlitande skola bestridas,
uttalas ej heller. De bestämmelser, som kunna vara önskvärda i fråga om
anskaffande av biträde, torde kunna upptagas i reglementena. För övrigt
må framhållas, att ett bibehållande av ifrågavarande moipent med nödvändighet
föranleder införande av motsvarande bestämmelser för de fall, som
avses i 20 § av förslaget.
10 §.
Andra stycket i denna § bör utgå såsom överflödigt. Det måste anses självfallet
att Konungen i här avsedda fall äger förordna om inhibition. Att
dylik rätt förefinnes t. ex. i mål enligt utsökningslagen lärer väl icke
hava ifrågasatts, fastän nämnda lag icke i detta avseende beträffande
Konungen innehåller någon föreskrift motsvarande den, som i fråga om
överexekutor givits i 174 § och beträffande hovrätt i 194 §.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kiingl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193. 111
Borttages andra stycket, synes bestämmelsen i första stycket böra
flyttas framför 9 §.
11 §.
Då i den administrativa processen myndigheterna måste anses både
berättigade och pliktiga att, där så yrkas och omständigheterna därtill föranleda,
tillerkänna förklarandepart ersättning för kostnader i målet, synes
den här förekommande bestämmelsen att svaranden må, där ansökningen
avslås, kunna tillerkännas ersättning för sina kostnader, efter som skäligt
prövas, böra utgå såsom överflödig.
Ehuru särskild bestämmelse därom ej förefinnes, torde ej råda någon
tvekan att exekutiv verkställighet kan erhållas å ett i administrativ väg
fattat beslut, även där det avser part tillerkänd ersättning för kostnader i
målet. Jämväl senare delen av denna § måste därför anses överflödig och
bör så mycket hellre nteslutas, som dess bibehållande skulle kunna föranleda
till den missuppfattning, att sådan verkställighet ej eljest skulle kunna
erhållas i liknande mål.
Därest det emellertid anses önskvärt, att alkoholistens rätt att kunna
bekomma ersättning särskilt framhålles, måste stadgandet härom till förebyggande
av missförstånd omredigeras.
12 §.
Yerkställigheten av interneringsbeslut är enligt förslaget satt i beroende
av sökandens vilja och förmåga att låta beslutet gå i fullbordan. Att
denna princip enligt lagrådets åsikt icke kan upprätthållas beträffande
farliga alkoholister, är redan ovan framhållet. Lagrådet hemställer alltså
om sådan ändring i lagförslaget, att då Konungens befallningshavandes
beslut grundats därpå, att alkoholisten är farlig för annans personliga
säkerhet eller eget liv, Konungens befallningshavande har att, oberoende
av sökandens framställning, gå i författning om beslutets verkställighet.
Bibehålies bestämmelsen, att Konungens befallningshavandes interneringsbeslut
skall gälla viss uppgiven anstalt, erfordras att denna § i
överensstämmelse därmed omredigeras.
Stadgandet att annan än sökanden äger påkalla verkställighet för det
fall att sökanden är därtill urståndsatt, synes icke vara påkallat av något
praktiskt behov, men kräver, om det skall bibehållas, ett förtydligande.
112
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.
13 §.
Vid bestämmande av den tid, inom vilken ett interneringsbeslut
skall bringas till verkställighet, oppstår frågan, vilken inverkan ett
frivilligt ingående å anstalt må hava beträffande verkställigheten. I
fattigvårdskommitténs motiv framhålles med styrka, att ett av syftemålen
med den ifrågasatta lagstiftningen vore att genom blotta möjligheten
av tvångsinternering en del alkoholister skulle drivas till att frivilligt
söka anstaltsvård. Departementschefen utför tanken än vidare, då
han i sitt yttrande till statsrådsprotokollet förklarar att det enligt förslaget
förutsattes, att alkoholisten kan befria sig från tvångsinternering genom
att frivilligt ingå på en anstalt, ehuru uttryckligt stadgande därom ej givits
och enligt departementschefens åsikt ej heller vore lämpligt.
Lagtexten lärer dock icke giva alkoholisten möjlighet att resa hinder
mot verkställigheten genom att ingå under sådana former, att verkningarna
därav bliva andra än interneringsbeslutet medför. Sökanden måste enligt
förslaget anses oförhindrad att påkalla den sålunda ingångnes insättande å
annan anstalt, där sökanden berett honom plats. Hinder möter ej heller
för sökanden att, där alkoholisten frivilligt ingått å anstalt, som avses i
interneringsbeslutet, träffa sådan överenskommelse, att de strängare bestämmelser,
som beslutet medför, träda i tillämpning.
Till man låta ett frivilligt ingående hindra tvångsverkställighet, lärer
fördenskull föreskrift därom böra givas. Med hänsyn till de skäl, som
blivit anförda för en dylik anordning, torde ock en sådan föreskrift vara
lämplig. Emellertid synes icke varje fall av frivilligt ingående kunna i
detta hänseende godkännas. Så torde till eu början icke kunna tagas
hänsyn till ingående å annan än eu allmän anstalt. Endast i fråga om
en anstalt av sistnämnda slag förefinnas nödiga garantier för att behörig
vård kommer den intagne till del. Vidare synes ett ingående först efter
det handräckning för interneringsbeslutets verkställighet begärts icke böra
vara hindrande. Sökanden har då redan berett plats för alkoholisten och
något vidare avseende vid den på sådant stadium framkommande frivilligheten
torde ej böra fästas. Slutligen bör uteslutas det fall, då alkoholisten,
måhända för att kringgå interneringsbeslutet, ingår för obestämd tid, med
rätt att när som helst lämna anstalten, eller för en synnerligen kort tid.
I sistnämnda hänseende kunde man vinna trygghet genom att uppställa
den fordran att ingåendet skall ske för viss, ej alltför kort tid, exempelvis
sex månader. Häremot är ej annat att invända än att, då enligt 24 §
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 193.
113
för dylikt fall överflyttning till annan anstalt ej får ske, samt anstalten,
om alkoholisten uppför sig så att han stör verksamheten, måste berättigas
att utskriva honom, säkerhet ej förefinnes för att anstaltsvården kommer
att fortgå under den bestämda tiden. Till man undanröja denna betänklighet,
finnes utväg därtill genom ett stadgande att om utskrivning från
anstalten ägt rum före den bestämda tidens utgång av annan anledning
än den intagnes förbättring, sökanden inom denna tid äger påkalla verkställighet
av interneringsbeslutet.
Ätt i fråga om farliga alkoholister ett frivilligt ingående icke får
medföra något hinder för verkställigheten af interneringsbeslutet är uppenbart.
Åt stadgandet i andra stycket av förevarande § torde böra givas en
något förändrad avfattning, som utmärker att detsamma avser det fall, då
handräckning blivit sökt inom den därför utsatta tid. Att handräckningens
meddelande icke får göras ovillkorligt beroende därav att den först anskaffade
platsen fortfarande står till buds torde vara uppenbart. Alkoholisten
kan undandraga sig interneringen under så lång tid, att det ej bliver möjligt
för sökanden att hålla platsen öppen till dess intagningen kan ske.
Sökanden torde därför böra berättigas att vid behov komplettera framställningen
om handräckning med bevis att plats beretts å annan anstalt. Ett
stadgande i sådant hänseende torde erfordras.
15 §.
Lagrådet har redan förut uttalat sin tvekan, huruvida överhuvud det
vore möjligt att för tvångsinternering anlita andra anstalter än av staten
upprättade. Då med anledning av nykterhetskommitténs hemställan ifrågavarande
§ utvidgats, så att jämväl av enskilda personer upprättade
anstalter kunna vinna erkännande såsom allmänna, föranleder detta särskilda
betänkligheter. Klart är att, ehuru enligt bestämmelsens ordalydelse
anstalten erkännes såsom allmän, det är den person, som äger anstalten,
vid vilken i själva verket erkännandet är fäst. En överlåtelse av anstalten
från denne kan sålunda icke giva fortsatt erkännande av anstalten såsom
allmän i dens hand, till vilken överlåtelsen skett. I sådant fall måste
fordras nytt tillstånd. Dör tillståndshavaren, kan icke erkännandet av sig
självt övergå på arvingarne. Aven om, såsom det uppgjorda förslaget till
reglemente angiver, det fordras att anstaltens angelägenheter skola handhavas
av eu styrelse, är denna dock endast ägarens ställföreträdare, vars myndighet
upphör med dennes frånfälle. Att förhindra ägaren från att när
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 144 Käft. (Nr 193.) 15
114
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 193.
som helst nedlägga anstaltsverksamheten erbjuder helt naturligt svårigheter.
Ett sådant upphörande av verksamheten kan ju också bliva eu nödvändig
följd av hans bristande förmåga att skaffa nödiga medel för anstaltens
upprätthållande.
Nykterhetskommittén synes hava underskattat dessa och andra likartade
svårigheter. Kommittén torde i alltför hög grad hava utgått från
förhållandena vid de nuvarande anstalterna utan att hava tillräckligt beaktat
tvåugsinterneringens särskilda karaktär. Det stöd, kommittén trott sig
finna i erfarenheten från andra länder, lärer icke kunna tillmätas alltför stor
vikt. Såvitt lagrådet kunnat inhämta, är erfarenheten beträffande internering
efter tvångsförordnande å enskilda anstalter mycket ringa. Att hänvisa
till statens rätt att när som helst återkalla ett givet erkännande är
icke uppmuntrande; man kunde lätt i sådant fall stå inför den situationen,
att man hade en skara tvångsintagna, vilka man ej såg någon utväg att
annorstädes placera.
Yill någon enskild upprätta en allmän anstalt, torde fördenskull de
fordringar, staten måste uppställa för att lämna det begärda erkännandet,
i själva verket bliva sådana, att han drives över till användande av stiftelsens
form under anvisande av medel, tillräckliga att säkerställa verksamheten.
På grund därav har lagrådet trott sig kunna underlåta att påyrka
återgång till fattigvårdskommitténs förslag men har emellertid på förhållandena
velat fästa en alldeles särskild uppmärksamhet.
För att framhålla att det dock är i främsta rummet landsting och
kommuner, till vilka man i fråga om anstalters upprättande utanför statens
verksamhet må lita, synas dessa böra omnämnas. Då på flera ställen
i lagen talas om anstaltsstyrelse och om myndighet, som övar uppsikt,
torde en omredigering av paragrafen ske för att göra dylika omnämnanden
berättigade.
16 §.
Det synes tveksamt huruvida, då det gäller tvångsinternerade, såsom
allmän grundsats kan uppställas, att inkomsten av deras arbete å anstalten
skall tillfalla denna. Huru inkomsten rätteligen bör disponeras måste bliva
beroende på de bestämmelser, som i övrigt meddelas angående varje anstalts
verksamhet, vårdavgiftemas storlek å densamma in. m. Hänsyn bör även
tagas till den internerades arbetsförmåga och föregående verksamhet. Andra
punkten i denna § synes fördenskull böra utgå.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.
115
17 §.
Sedan i första stycket angivits vissa fall, då på framställning av anstaltens
styrelse uppsiktsmyndigheten må kunna förordna om den å anstalten
intagnes överflyttande till annan allmän anstalt, föreskrives i andra
stycket, att nämnda myndighet må kunna förordna om eljest erforderlig
överflyttning från eu anstalt till en annan. Omtanken om övriga internerade
torde kräva att jämväl i de fall, som avses i första stycket, uppsiktsmyndigheten
må kunna förordna om överflyttning, oberoende av framställning
från styrelsens sida. Vid sådant förhållande och då de närmare
regler för överflyttning, som äro erforderliga, böra lämnas i instruktionen för
uppsiktsmyndigheten, bör i denna § endast angivas, att denna myndighet
äger, enligt de bestämmelser Konungen meddelar, förordna om överflyttning
från en anstalt till en annan.
18 §.
flen längsta tiden för tvångsintemering bestämmes här till aderton
månader, men om alkoholisten före förordnandet vårdats å allmän anstalt,
till tre år. Att låta förut genomgången vård å allmän anstalt, även där
den varit av helt kort varaktighet, verka till utsträckning av maximitiden
kan ej anses lämpligt. För att skärpning skall inträda måste fordras, att
vården fortgått under viss längre tid, exempelvis sex månader, och detta
desto hellre som i förslaget skillnad ej gjorts, om alkoholisten vårdats å
anstalten efter förordnande av Konungens befallningshavande eller sedan
lian — med eller utan förbindelse att där stanna viss tid —- frivilligt
ingått.
Enligt förevarande § må, om utskrivning sker före maximitidens utgång,
därvid fästas de villkor i fråga om tillsyn över den utskrivne
och om hans uppförande, som av styrelsen anses lämpliga. För vinnande
av trygghet att endast fullt ändamålsenliga villkor uppställas synes
det vara av vikt, att närmare anvisningar om villkor, som må ifrågakomma,
utfärdas av Konungen, och bör erinran därom införas i lagen. Då den
villkorliga utskrivningens ändamål med nödvändighet kräver, att den utskrivne
har klart besked om vad han har att rätta sig efter, följer därav
dels att skriftlig underrättelse om villkoren bör lämnas honom och dels att
ett återtagande må grundas allenast på ett brytande av villkoren och icke,
116 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.
såsom förslaget angiver, jämväl därpå, att hans uppförande eljest föranleder
därtill.
Enligt förslaget ankommer det på anstaltens styrelse såväl att bestämma
villkoren för utskrivningen som ock att hava tillsyn över den utskrivne
och eventuellt besluta om anstaltsvårdens fortsättande. Tillsynens
utövande synes bliva en svår uppgift för styrelsen, åtminstone om den utskrivne
ej kvarstannar i anstaltens närhet. Än svårare kommer i detta
fall saken att ställa sig för styrelsen, då den får att pröva om anledning
är för handen till den utskrivnes återtagande. Visserligen bör frågan
summariskt behandlas, men eu utredning måste dock föreligga, varpå styrelsen
och, i fall av klagan, den högre instansen kan bygga sitt beslut.
Inrättas nykterhetsnämnd i varje kommun, synes lämpligt, att tillsynen
anförtros åt nykterhetsnämnden i den kommun, där den utskrivne skall
vistas, samt att det får ankomma på nämnden att om den utskrivnes återtagande
göra framställning hos den myndighet, som skall därom besluta,
därvid nämnden har att framlägga erforderlig utredning. Med en
sådan anordning torde bäst instämma att beslutanderätten överflyttas från
styrelsen för anstalten, vara måhända för lång tid framåt plats ej kan beredas,
till vederbörande Konungens befallningshavande samt att, utan rubbning
av den ursprunglige sökandens ansvar för vårdkostnaden, verkställigheten
af beslutet, som ej bör avse viss anstalt, får ankomma på framställning
av nämnden. Att Konungens befallningshavande icke bör anse varje
om än så obetydligt brytande av de föreskrivna villkoren skola medföra ny
internering torde vara uppenbart.
För det fall att eu villkorligt utskriven återintages, är i lagförslaget
utsatt samma slutpunkt för interneringen som om icke något avbrott ägt rum.
Härav följer, att såväl prövotiden som i synnerhet tiden för austaltsvården
efter återintagningen oftast bliver alltför knapp. Har t. ex. villkorlig utskrivning
skett efter ett år och anledning till återintagning inträffat fyra
månader därefter, kan fortsatt vård lämnas under högst två månader.
Huruvida några villkor skola föreskrivas, är för övrigt lagt i anstaltsstyrelsens
hand. Vidare innebära förslagets bestämmelser, att utskrivning,
som sker vid utgången av maximitiden, icke kan förenas med prövotid.
Man synes kunna utgå därifrån, att verkan av en kortare vård med efterföljande
prövotid i allmänhet bliver större än av en längre vård utan sådan
tid. Lämpligt synes därför vara att för alla fall införa en dylik övergångsperiod
och bestämma en viss längd därför, förslagsvis sex månader. Vid
sådan anordning torde maximitiden för anstaltsvården böra nedsättas till ett
117
Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 193.
eller, i fall av förut undergången, anstaltsvård, till två år. Anstaltsvården
efter återintagningen synes böra pågå under viss i lagen utsatt tid, förslagsvis
sex månader resp. ett år efter återintagningen.
Om utskrivning skulle efter förslaget endast anstaltens styrelse kunna
förordna. Det torde vara nödvändigt att sådan rätt tillkommer även uppsiktsmyndigheten
och detta jämväl för det fall att styrelsen förvägrat utskrivning.
1.9 §.
För så vitt för meddelande av handräckning beslut av anstaltens styrelse
fordras, skulle detta i regel vålla onödig tidsutdräkt. Sådan handräckning
torde utan olägenhet kunna meddelas på begäran av föreståndare
eller annan person, som enligt anstaltens reglemente därtill erhåller bemyndigande.
Om i enlighet med vad lagrådet föreslagit förordnande om anstaltsvårdens
fortsättande i fall, som i 18 § 2 mom. avses, skall meddelas av
Konungens befallningshavande, kommer för dess verkställighet att gälla
vad eljest föreskrivits om verkställighet av förordnande om tvångsintagning.
Under sådan förutsättning bör såväl sista stycket av 1 mom. som vad 2
mom. härom innehåller utgå.
20 §.
Under 18 § har lagrådet hemställt, att beslutanderätten i fråga om återintagning
av en villkorligt utskriven skall tillkomma Konungens befallningshavandc.
Vid sådant förhållande skulle förevarande § i vad den angår beslut av
anstaltsstvrelse endast komma att avse utskrivning. Därest rätt att förordna
om utskrivning tillägges uppsiktsmyndigheten, bliver därav en följd, att den
intagne, om hans begäran att bliva utskriven avslas av anstaltsstyrelsen,
kommer att vända sig med en anmälan till denna myndighet liksom i andra
fall av missnöje med behandlingen, för vilka bestämmelser om besvärsrätt
ej intagits i förslaget och visserligen ej heller böra ifrågakomma, enär dylika
anmälningar ej lämpligen kunna bindas vid vissa former. Vad lagrummet
innehåller angående besvär över anstaltsstyrelses beslut torde därför böra utgå.
118
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 193.
14 § 4 mom. och 21 §.
Ifrågavarande två lagrum synas lämpligen kunna sammanföras. Vid den
omredigering, som därav betingas, torde i överensstämmelse med de vid 18 §
föreslagna anordningar föreskrivas att under alla förhållanden underrättelse
om utskrivning skall meddelas nykterketsnämnden i den kommun,
dit den utskrivne begiver sig, samt nämndens ställning i fråga om här avsedda
åtgärder framhållas. I sammanhang härmed lärer andra stycket i
21 § kunna uteslutas och övriga bestämmelser förenklas.
22 §.
Stadgandet i denna § har enligt motiven tillkommit av anledning att
de anstalter, som upprättas av korporationer och enskilde, ansetts icke böra
få fria händer med avseende å avgifternas bestämmande. För sådant ändamål
är emellertid stadgandet obehövligt, då dessa anstalter för erhållande
av Konungens erkännande måste underkasta sig de villkor, som av Konungen
uppställas. Stadgandets uteslutande bör desto hellre ske, som enligt ordalydelsen
eu kommun därigenom kunde anses vara betagen möjligheten att vid en
av kommunen upprättad anstalt fordra eu något högre avgift i fråga om
personer, som icke tillhöra kommunen, än för egna medlemmar.
23 §.
Första stycket av förevarande § avser de fall, då annan än polismyndighet
gjort ansökningen om internering. I dessa fäll måste det
alltid bero på överenskommelse mellan anstalten och den, som gör framställning
om plats å densamma, huru ansvarigheten för vårdavgiften skall
regleras. Stadgandet är fördenskull i själva verket obehövligt. Anses det
lämpligt, att sökandens ansvarighet i lagen utmärkes, torde stadgandet i sådant
hänseende icke böra inskränkas till vårdavgiften. Såvitt framgår av de uppgjorda
förslagen till anstaltsreglcmenten, synes meningen ej vara, att den internerades
beklädnad skall bekostas av anstalten. Vid sådant förhållande måste anstalterna
i fråga om medellösa patienter kräva ansvarighet av sökanden jämväl
för beklädnaden. Härtill kunna komma andra nödiga utgifter såsom
resekostnader o. d. Uttrycket vårdavgift bör fördenskull utbytas mot ett
annat, som omfattar all nödig kostnad i anledning av interneringen. Vi
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193. 119
dåre bör stadgandet så avfattas, att ansvarigheten kommer att avse jämväl
kostnaderna för vård å annan anstalt än den, där patienten först intagits,
då enligt lagens bestämmelser sådan vård ifrågakommer.
Bestämmelsen i andra stycket synes mindre tillfredsställande. I den
mån andra anstalter än de av staten upprättade kunna tagas i anspråk
för vård av farliga alkoholister, torde dessa anstalter böra berättigas att
erhålla vårdkostnaderna under samma former som i fråga om andra alkoholister.
Att anstalterna skulle mottaga de farliga och sedan för erhållande
av kostnadsersättning vara hänvisade att söka vederbörande ansvarspliktiga
kommun lärer icke kunna ifrågasättas. Polismyndigheten — eller
därest verkställigheten ordnas enligt lagrådets förslag Konungens befallningshavande
— måste därför vid intagningen lämna erforderligt belopp,
som naturligtvis kan tagas endast av allmänna medel. Bestämmelsen synes
fördenskull böra angiva, vilken regressrätt som må tillkomma staten.
I överensstämmelse med förslaget skulle eu sådan regressrätt tillkomma
staten mot den kommun, där den vårdade var bosatt vid
tiden för målets anhängiggörande; hade han vid den tiden ingenstädes
stadig uppehållsort, skulle kostnaderna stanna å statsverket. Uttrycket
bosatt för närmast tanken på mantalsskrivningsorten, vilken plägar i lag
betecknas med bo och hemvist; att denna ort icke här avses framgår av
motsättningen till saknaden av stadig uppehållsort. Att lägga uttryck av
så svävande innebörd till grund för fördelning av ekonomiskt ansvar synes
vara olämpligt och skulle säkerligen ofta föranleda rättegång. För så vitt
icke i förevarande fall, i likhet med vad som väl bör gälla vid interimsförordnande
enligt 7 §, vården helt bekostas av staten, torde knappast
finnas annan utväg än att lägga ansvarigheten å hemortskommunen.
Att reglerna för statens regressrätt böra vara desamma för alla fall,
där Konungens befallningshavande av eget initiativ går i författning om
verkställigheten, synes lagrådet uppenbart.
24 §.
Vid utarbetande av ifrågavarande lagförslag synes man hava utgått
från, att särskilda bestämmelser ej erfordrades för sådana anstalter för
vård av alkoholister, vilka ej vunne erkännande som allmänna, men att å
andra sidan den omständigheten att en anstalt erkänts som allmän icke
skulle utgöra hinder för att däri intaga personer efter frivillig ansökning
utan förbindelse att stanna å anstalten viss tid.
120
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 103.
Om i lag ej meddelas särskilda föreskrifter för icke erkända anstalter,
torde anledning ej heller förekomma att i förevarande lag reglera föiiiållandena
beträffande dem, som å erkänd anstalt frivilligt sökt inträde, under
annan förutsättning än att de genom förbindelse att viss tid stanna å anstalten
på sätt och vis likställt sig med de tvångsvis internerade.
För dem, som avgivit sådan förbindelse, skulle — jämte det de kunde
å anstalten kvarhållas angiven tid — de i 3 kap. givna föreskrifter gälla,
dock att överflyttning från eu anstalt till eu annan ej Unge ifrågakomma.
Härvid bör först erinras, att bestämmelse ej meddelats, huru det skall
förfaras, om sådant förhållande inträffar, som för en tvångsinternerad föranleder
överflyttning till annan anstalt. I sådant fall torde annan utväg ej
föreligga än utskrivning. Hetta bör utsägas i lagen. Vidare bör framhållas,
att vad 21 § innehåller om underrättelse till den person eller myndighet,
på vars framställning interneringen skett, icke kan tillämpas, där
person intagits efter egen ansökan.
Även den, som frivilligt sökt inträde, bör naturligtvis utskrivas, om
han före maximitidens utgång så förbättrats, att det kan antagas, att han
efter utskrivning skall föra ett nyktert och ordentligt liv. Ordnas den
villkorliga frigivningen beträffande de tvångsvis internerade på sätt lagrådet
föreslagit, bör den skillnad i fråga om den, som frivilligt sökt inträde,
iakttagas, att, om han bryter mot de för honom uppställda villkor, ett
fortsättande av anstaltsvården begränsas till utgången av maximitiden.
‘>5 §.
För att kunna bibehålla systemet med tvångsintemering å andra anstalter
än av staten upprättade erfordras enligt lagrådets mening att styrelse
och personal vid dessa anstalter komma att stå under tjänstemannaansvar.
Under förutsättning att så bliver fallet, skulle förseelse mot denna
§, begången av någon tillhörande styrelsen eller personalen, medföra ansvar
även enligt 25 kap. allmänna strafflagen. Vid sådant förhållande synes
andra punkten i första stycket böra utgå.
Beträffande frågan om tiden för lagens ikraftträdande vill lagrådet erinra
om vad från lagrådets sida tidigare anförts angående nödvändigheten
av att, när lagen skall börja tillämpas, en eller flere statsanstalter av till
-
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 193.
121
räckliga dimensioner kommit till stånd. Med anledning härav hemställer
lagrådet, att tiden för lagens ikraftträdande icke bestämmes till viss dag,
vitan får bero av särskilt förordnande av Konungen.
II. Förslaget till lag om tillägg till 2 § 17:o i lagen den 26 maj 1909
om Kungl. 3Iaj:s regeringsrätt.
Därest, på sätt lagrådet hemställt, prövningen av besvär mot Konungens
befallningshavandes beslut rörande internering överflyttas från högsta
domstolen till regeringsrätten, erfordras förändrad avfattning av förevarande
förslag.
III. Förslaget till lag om ersättning i visst fall av allmänna medel till
vittnen i mål enligt lag om behandling av alkoholister.
Det remitterade förslaget till lag om behandling av alkoholister giver
icke vid handen, att vid förhör inför domstol denna i något fall skulle äga
att, oberoende av parts yrkande, meddela föreskrift om någons inkallande
såsom vittne eller för att upplysningsvis höras eller att Konungens befallningshavande
skulle äga förordna om någons inkallande. Enligt vad
lagrådet förordat skulle i visst fall sådan befogenhet tillerkännas Konungens
befallningshavande. Under förutsättning av bifall härtill hemställer lagrådet,
att de i detta förslag förekommande orden »eller domstol» uteslutas.
De upptagna bestämmelserna motsvara innehållet i 1 och 2 §§ i
lagen den 4 juni 1886 angående ersättning av allmänna medel till vittnen
i brottmål. I förslaget har däremot icke upptagits någon föreskrift,
motsvarande den, som innehålles i 3 § av nämnda lag. Då den till förhör
enligt alkoholistlagen inkallade under enahanda förutsättningar, som i sistnämnda
lagrum angivits, torde böra beredas samma förmån, som där tillerkännes
vittne i brottmål, anser lagrådet, om förslagets uppställning i
övrigt bibehålies, ett tillägg därtill böra göras i nu omförmälda syfte.
Enligt vad i kommittémotiven framhålles, har meningen varit, att
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 saml. 144 höft. (Nr 193.) 16
122
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 193.
statsverket skulle i varje fall vidkännas vittneskostnaden. Till undvikande
av missförstånd torde detta böra utsägas i lagen.
Därest de framställda anmärkningarna bliva iakttagna, skulle lagen
bliva så vidlyftig, att den föga skilde sig från 1886 års lag. Det
synes därför som om förslagets syfte lämpligare kunde vinnas, om man i
denna lag inskränkte sig till en hänvisning till 1886 års lag med tillägg
att ersättningen här alltid skulle stanna å statsverket.
IV. Förslaget till lag rörande offentlighet vid förhör inför underdomstol i
mål enligt lag om behandling av alkoholister.
Såsom anledning till förevarande lagförslag, vilket tillkommit under
ärendets behandling i departementet, har departementschefen angivit, att
vid domstolsförhör, som här avses, ej sällan utredningen komme att beröra
förhållanden ur alkoholistens och hans familjs liv av så ömtålig natur,
att de ej borde utsättas för offentligheten, samt att stadgandena i förordningen
den 22 april 1881 om offentlighet vid underdomstolarna ej
syntes nog omfattande för här föreliggande fall. Därest nämnda förordning
anses ej bereda möjlighet att utesluta offentligheten vid dessa förhör,
då sådant av angivna skäl är önskvärt, synes emellertid den tanke,
som ligger till grund för förslaget, ej hava blifvit fullt följdriktigt utförd.
Att låta skyddet mot blottande av ömtåliga familjeförhållanden bero av
en framställning från den tilläventyrs mer eller mindre av dryckenskapen
förslöade alkoholisten men ej medgifva begäran i detta hänseende från den
make eller annan familjemedlem, för vilken allmänhetens fria tillträde vid
förhöret skulle medföra vida större lidande och obehag, lärer icke vara
lämpligt. Vidare må erinras, att meningen med detta förslag naturligtvis
icke kunnat vara att i fråga om förhör, som avses i förslaget, utesluta tillämpligheten
af bestämmelserna i 1881 års förordning, exempelvis föreskriften om
uteslutande av offentlighet, där förekommande mål är för anständigheten
och sedligheten sårande. Förslaget får väl anses endast skola lägga ett
nytt undantag till de i förordningen angivna, då offentlighet icke äger rum.
Genom stadgandets upptagande i ett särskilt lagförslag har denna avsedda
innebörd blivit undanskymd. Därvid har jämväl uppstått brist på överensstämmelse
emellan förslagets rubrik och dess innehåll.
123
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 193.
Den i förslaget upptagna hänvisning till 6 § i hufvudförslaget är
missvisande, enär förhör inför domstol kan ifrågakomma jämväl då målet
är beroende på överinstansens pröfning.
I fråga om de i tilläggsförslagen meddelade bestämmelser om tiden
för ikraftträdandet erinras om hvad i enahanda hänseende blivit anmärkt
beträffande huvudförslaget.
Ur protokollet
Erik Öländer.
124
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Begenten i statsrådet
å Stockholms slott fredagen den 11 april 1913.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Staaff,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena greve Ehrensvärd,
Statsråden: PETERSSON,
SCHOTTE,
Berg,
Bergström,
friherre ÄDELSWÄRD,
Petrén,
Stenström,
Larsson,
Sandström.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Sandström anmälde lagrådets
den 28 februari 1913 avgivna utlåtande över de genom Kungl.
Maj:ts beslut den 27 augusti 1912 till lagrådet remitterade förslagen till
lag om behandling av alkoholister;
lag om tillägg till 2 § 17:o i lagen den 26 maj 1909 om Kungl.
Maj:ts regeringsrätt;
lag om ersättning i visst fall av allmänna medel till vittnen i mål
enligt lag om behandling av alkoholister; och
lag rörande offentlighet vid förhör inför underdomstol i mål enligt
lag om behandling av alkoholister.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.
125
Efter att hava redogjort för utlåtandets innehåll anförde föredraganden:
»Såsom av den nu lämnade redogörelsen framgår, har lagrådet ansett
en lagstiftning om tvångsinternering av alkoholister befogad samt trots
sammanhanget mellan detta och andra lagstiftningsområden funnit en särskild
lag om behandling av alkoholister berättigad.
I fråga om de föreslagna allmänna anstalterna för vård av alkoholister
har lagrådet dels betonat angelägenheten av att, om andra anstalter än
statens skola få mottaga tvångspatienter, dessa anstalter ställas under en
verksam kontroll samt styrelse och personal vid desamma komma att
stå under tjänstemannaansvar, dels framhållit såsom ett oeftergivligt villkor
för lagförslagets antagande förehntligheten vid lagens ikraftträdande
av en eller flera statsanstalter med tillräckligt antal platser att mottaga
farliga alkoholister och dem, som måste utmönstras från övriga anstalter.
Givetvis skall statens uppsiktsmyndighet utrustas med makt och medel
att utöva en verksam kontroll över de anstalter, som bliva erkända såsom
allmänna, och i den instruktion, som Kung], Maj it lärer utfärda för denna
myndighet, komma närmare regler att givas härom. Yad tjänstemannaansvaret
angår, torde, såsom lagrådet anmärkt, nödig klarhet om dess förefintlighet
kunna erhållas genom stadganden i anstaltsreglementet och instruktionen
för uppsiktsmyndiglieten.
Eedan vid ärendets föregående behandling inför Kungl. Maj:t framhöll
jag nödvändigheten av att hava en statsanstalt färdig att träda i
verksamhet vid tiden för lagens ikraftträdande. Sedermera har jag låtit
genom sakkunniga personer uppgöra förslag till eu statsanstalt för manliga
alkoholister och beräkna kostnaden därför. Dessa sakkunniga hava avlämnat
en utredning i ämnet, innefattande flera alternativa förslag till frågans
lösning. Alternativ I avser en fullständigt nybyggd anstalt för 100 patienter
med i alla hänseenden tidsenliga anordningar och, som det synes,
fyllande även de högst ställda fordringar. Detta förslag slutar på en kostnadssumma
av 616,000 kronor. Enligt alternativ II, vilket utgår från anstaltens
förläggande till den staten tillhöriga egendomen Yenngarns kungsgård
i S:t Olovs socken av Stockholms län, har en anstalt för 100 patienter
med anlitande och omändring av den å egendomen befintliga huvudbyggnaden
samt uppförande av två patientpaviljonger och en köksbyggnad beräknats
till 523,400 kronor; även i detta fall har man förutsatt moderna
anordningar och sökt tillfredsställa långt gående anspråk. De sakkunnigas
alternativ III avser en till Yenngarn förlagd vårdanstalt för 50 patienter
med i vissa hänseenden enklare anordningar samt slutar på eu summa av
126
Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.
159,000 kronor. På min framställning avlämnade de sakkunniga senare
ett nytt förslag å en till Yenngarn förlagd anstalt för 100 patienter och
uppförd med de enklare anordningar, som kommit till användning i alternativ
III. Enligt det senast avgivna förslaget, alternativ IV, skulle en
dylik anstalt kunna uppföras för 287,000 kronor. Detta förslag torde
i huvudsak fylla de fordringar, man rimligen kan ställa på eu anstalt för
ifrågavarande syfte; och det synes mig antagligt, att kostnaden för en
lämplig statsanstalt av ifrågavarande storlek åtminstone icke skall komma
att avsevärt överstiga sistnämnda belopp. Inre och yttre inventarier hava
de sakkunniga ansett kunna anskaffas för 65,000 kronor, varvid räknats
med ett jordbruk om cirka 150 hektar öppen jord. Statens årliga utgift
för driften vid eu anstalt för 100 patienter har i utredningen beräknats
till 50,000 kronor.
Huruvida behovet av statsanstalter för vård av alkoholister är fyllt
med upprättande av eu anstalt för 100 patienter, är svårt att med någon
säkerhet avgöra. Antagligt är väl, att ytterligare anordningar komma att
krävas, om man vill bringa förevarande lag i full tillämpning.
Såsom flera gånger framhållits, är det dock ej gärna möjligt att kräva
en ovillkorlig verkställighet av alla enligt lagen meddelade beslut om tvångsinternering.
Lagrådet har nu föreslagit, att varje beslut om tvångsinternering-
av farliga alkoholister skulle av Konungens befallningshavande
bringas till verkställighet. Genom en sådan bestämmelse skulle lagéns
effektivitet väsentligen ökas, men ett dylikt stadgande synes medföra den
konsekvensen, att staten, i den mån ej kommuner eller enskilda fyllde behovet,
ovillkorligen skulle tillhandahålla tillräckligt antal anstaltsplatser för
alla, om vilkas intagande Konungens befallningshavande förordnat på grund
av deras farlighet för annans personliga säkerhet eller eget liv. I saknad av
utredning om antalet farliga alkoholister i vårt land, torde det ej vara
rådligt att nu genom lagens bestämmelser fastslå eu dylik förpliktelse för
staten, utan bör det få bliva beroende på framtida prövning, om lagens
effektivitet skall stärkas genom att skapa ett för farliga alkoholister under
alla förhållanden tillräckligt antal platser å statsanstalter. Under tiden
vinner man ökad erfarenhet om resultatet av anstalternas verksamhet
samt om deras ändamålsenliga anordnande och skötsel. Såsom även
lagrådet anmärkt, har lagstiftningen en provisorisk karaktär, och därav
rättfärdigas, att man nu ej går alltför långt. För övrigt är lagen ej avsedd
att upphäva några regler, som nu finnas för omhändertagande av
farliga personer, utan den erbjuder blott en ny utväg vid sidan av
127
Kung1. May.ts Nåd. Proposition Nr 193.
redan befintliga möjligheter. Erinras må också, att den farlighet, varom
här är fråga, sammanhänger med alkoholmissbruket, och att eu viss trygghet
mot farligheten kan vinnas genom borttagande i annan ordning av tillfälle
till att åtkomma rusdrycker, även om man ej blir i tillfälle att påbörja
det mera varaktiga upprättelsearbete, som ligger i vården å eu verklig
alkoholistanstalt.
Om staten i fråga om anordnande av egna anstalter ej åtager sig
annan förpliktelse än att omhändertaga tvångsinternerade, som måste överflyttas
från de erkända anstalterna, samt att, i mån av utrymme, emottaga
andra alkoholister, särskilt de farliga, torde, i synnerhet efter den begränsade
omfattning lagförslaget numera erhållit, en statsanstalt för manliga alkoholister
med plats för 100 patienter fylla det angelägnaste behovet och lagen därmed
hava utsikt att nå en ej ringa grad av effektivitet. Då den nämnda anstalten
så vitt möjligt bör hava karaktären av en kuranstalt, och anordningarna
därstädes ej böra göras alltför fängelseliknande, är det dock att förutse,
att en mindre statsanstalt kan bliva av nöden för att mottaga sådana, som
intagits å kuranstalten, men i längden ej kunna kvarhållas där.
Behovet av en statens vårdanstalt för kvinnliga alkoholister synes ej
vara lika framträdande som behovet av eu anstalt för män. Till äventyrs
kan man vänta sig, att här liksom i fråga om minderåriga kvinnliga förbrytare
någon enskild stiftelse skulle kunna åtaga sig vården. Om sådant
ej skulle låta sig göra, torde kravet på platser å statsanstalt för kvinnor i
allt fall bliva så litet, att man att börja med kan tänka sig någon provisorisk
och lätt genomförbar anordning.
Frågan om byggande av eu statens anstalt för vård av manliga
alkoholister föreligger ej för närvarande i så utrett skick, att proposition
därom kan avgivas. Av vissa skäl är det emellertid det oaktat önskligt,
att lagen redan nu antages. Lagens tillämpning är nämligen ej grundad
ensamt på statsanstaltens verksamhet, utan man har utgått ifrån, att icke
statliga anstalter därvid skola lämna en kraftig medverkan. Så snart
lagen antagits, äro kommuner och stiftelser med flera i tillfälle att träffa
förberedande åtgärder för att bringa anstalter till stånd och de nu befintliga
anstalterna få också rådrum att vidtaga de förändrade anördningar,
vartill lagen kan giva anledning. Även för ordnande av statens anstaltsväsende
är det av intresse att så tidigt som möjligt få kännedom om sådana
åtgärder. För övrigt torde man kunna utgå ifrån, att redan lagens
antagande skall giva ett kraftigt stöd åt strävandena för alkoholisters förbättrande.
128
(1 § i remitterade
förslaget.)
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 193.
I detta sammanhang bör också beröras frågan om de statsutgifter
i övrigt, som bliva en följd av lagens antagande. Av de medel, som
jämlikt 25 § i förordningen angående försäljning av brännvin den
9 juni 1905 avsättas till främjande av nykterhet och motarbetande av
dryckenskapens följder, bar för år 1913 till understöd åt verksamheten vid
åtskilliga enskilda alkoholistanstalter anvisats ett belopp av 48,650 kronor,
oberäknat bidrag till vissa nybyggnads- och reparationsarbeten. Fattigvårdskommittén
bär föreslagit, att statsbidrag skulle tilldelas de såsom allmänna
erkända alkobolistanstalterna med en krona om dagen för varje tillgänglig
plats; kommunala anstalter och landstingsanstalter skulle dock erhålla
allenast 50 öre om dagen. Det torde ej vara av nöden att nu till behandling
upptaga frågan, om de av fattigvårdskommittén föreslagna beloppen böra
godkännas, och huruvida statsbidragen till de anstalter, som ej utverka sig
erkännande, böra utgå med oförändrade belopp. Ett bidrag av en krona
för plats torde i värjo fall kunna anses som en maximisiffra. Huruvida eu
ökning av anslaget för statsbidrag erfordras, står tydligen i ett direkt beroende
av antalet nya anstaltsplatser, som kunna tillkomma. Om en
tillväxt äger rum, blir alltså statsbidraget större, men därigenom bercdes
på förmånligaste sätt ökad effektivitet åt lagstiftningen och kraven på
statens egna anstalter torde därmed minskas. — Även i andra hänseenden
kommer lagens tillämpning att kräva utgifter, såsom för inspektion av
anstalterna, för vård av farliga i vissa fall utanför statsanstalt m. m., men
dessa utgifter torde ej komma att uppgå till några avsevärda belopp.
1 §•
Beträffande den grupp av alkoholister, som betecknas med uttrycket
»oförmögen att vårda sina angelägenheter», bär lagrådet anmärkt, att samhället
icke syntes hava något mera direkt intresse av en internering utav dessa,
därest ej något av de eljest i denna paragraf omnämnda fall förelåge, eller
också alkoholisten måst anlita fattigvården. Tillika har lagrådet framhållit,
att prövningen av frågan huruvida någon vore oförmögen att vårda sina
angelägenheter i de fall, då så påfallande följder, som nyss berörts, icke
förelåge, vore synnerligen svår och knappast kunde överlåtas åt administrativ
myndighet. Med hänsyn till vad sålunda anmärkts och i betraktande
av förslagets karaktär av försökslagstiftning har jag uteslutit förevarande
grupp ur förslaget, men gjort ett tillägg till den närmast föregående, så
att den kommer att omfatta jämväl alkoholister, som i följd av dryckenskap
ligga fattigvården till last.
129
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.
I fråga om det i denna paragraf använda uttrycket »uppenbar vanvård»
synes icke något vara att erinra mot den av lagrådet angivna tolkning
därav att detsamma anses omfatta jämväl det fall, att barn utsattes
för fara att bliva i sedligt avseende försummat.
Bestämmelserna om de anstalter, som avses i lagen, vilka bestämmelser
i det remitterade förslaget funnos intagna i I 5 §, hava, sedan kapitelindelningen
befunnits överflödig, ansetts böra införas omedelbart efter 1 §.
I enlighet med lagrådets hemställan har särskilt omnämnts, att anstalter
kunna upprättas av landsting och kommuner, varjämte vissa tilllägg
gjorts i redaktionellt syfte.
3—6 §§•
Såsom lagrådet anfört, är det förenat med vissa olägenheter att medgiva
ansökningsrätt åt så väl enskilda personer som ett flertal kommunala
myndigheter. Eu del förändringar synas böra vidtagas i förslaget, om
detta system skall bibehållas. Oafsett svårigheten att genomföra dessa förändringar,
synas mig andra omständigheter tala för en omläggning av ansökningsrätten.
Efter det gruppen »oförmögen att vårda sina angelägenheter»
fått utgå ur förslaget, omfattar detta i huvudsak två grupper
alkoholister, nämligen dels de farliga och dels sådana, som fallit eller hota
att falla fattigvården till last, till vilken senare kategori nära sluta sig
sådana, som ligga familjen till last. För de farliga torde man i väsentlig
grad hava att lita till polismyndighetens åtgöranden, och de övriga fallen
ligga huvudsakligen inom fattig vårdsmyndighetens verksamhetsområde.
Beträffande sättet för ansökningsrättens ordnande har lagrådet ansett, att
frågorna om internering i regel borde i första hand behandlas av en kommunal
nykterhetsnämnd. För det fall att kommunen ej ville utse särskild nykterhetsnämnd,
vore enligt lagrådets mening kommunens fångvårdsstyrelse
den bland de befintliga kommunala nämnderna, som mest lämpade sig att
fungera som nykterhetsnämnd. Föreskrifter rörande särskilt utsedd nykterhetsnämnd
hämtades bäst från analoga bestämmelser om fångvårdsstyrelse.
Mot vad lagrådet sålunda förordat, synes mig ej något väsentligt vara
att erinra. På grund av sin verksamhet bland de nödställda i samhället har
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 144 käft. (Nr 193.) IT
(lö § i remitterade
förslaget.)
(2 och o §§
samt 14. §.
1 och 2 mom
i remitterade
förslaget.)
130
Kungl. Maj:ls Nåd. Proposition Nr 193.
fattigvårdsstyrelsen stor erfarenhet i hithörande spörsmål samt äger ej sällan
på förhand kännedom om de fall, som böra ifrågakomma till internering.
Därtill kommer, att fattigvårdsstyrelsen, särskilt i städerna och de större
landskommunerna, redan nu arbetar under former, som lämpa sig för ett
dylikt uppdrag. Genom att, pa sätt lagrådet föreslagit, ej låta fattigvårdsstyrelsen
som sådan söka, utan föreskriva dess konstituerande såsom
nykterhetsnämnd, undanröjas vissa betänkligheter, som till äventyrs
eljest kunna hysas mot anordningen att låta fattigvårdsstyrelsen ensam
söka. Önskligt hade varit att vid självständig ansökningsrätt bibehålla
barnavårdsnämnden, men på grund av de därmed förbundna svårigheter
torde det vara bäst att avstå från anspråket därpå. För kommuner, som
önska tillsätta en särskild nykterhetsnämnd, bör sådant lämnas öppet. Med
den nära anslutning till fattigvårdsstyrelsen, som nykterhetsnämnden erhållit,
är det naturligast att vid organiserandet av den särskilda nykterhetsnämnden
så nära som möjligt ansluta sig till reglerna för fattigvårdsstyrelsens
tillsättande och verksamhet. Föreskrifterna därom (14 § 2 mom.
af det remitterade förslaget) böra da också meddelas i samband med stadgandet
om fattigvårdsstyrelsen såsom nykterhetsnämnd.
Bestämmelserna om förebyggande åtgärder hava av lagrådet gjorts till
föremål för åtskilliga anmärkningar. Därvid synes mig väl lagrådet hava
i någon mån underskattat betydelsen av sådana åtgärders vidtagande genom
enskilda personer samt föreningar, och det torde ej få anses uteslutet,
att även polismyndigheten kan hava en uppgift att fylla i detta hänseende.
Emellertid torde föreskrifter om denna deras verksamhet ej lämpligen
böra givas i lagen, och det synes därför vara riktigast att anknyta lagens
stadganden om förebyggande åtgärder till nykterhetsnfimndens uppgift att
göra ansökning om internering. Den utredning, som måste föregå ansökningen,
bör nämligen också innefatta uppgift på de åtgärder i förebyggande
syfte, som vidtagits. Att nämnden ej skall föranstalta om sådana,
därest resultat därav uppenbarligen icke kan förväntas, är givet. Däremot
synes det ej böra vara alldeles uteslutet, att nämnden kan vidtaga sådana
åtgärder även beträffande en alkoholist, vars internering kan grundas därpå,
att han är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv. Farligheten
kan nämligen tänkas undanröjd även genom dylika åtgärder, och nämnden
bör hava frihet att bedöma detta. Den fara för den personliga säkerheten,
som understundom kan ligga däri, att internering av en farlig
alkoholist uppskjutes för vidtagande av förebyggande åtgärder, torde få
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kung!. Moj:ts Nåd. Proposition Nr 193. 131
anses undanröjd genom den polismyndighet i dylika fall tillkommande
ansökningsrätt.
I stadgandet om polismyndighets ansökningsrätt hava vissa förändringar
vidtagits i anledning av lagrådets anmärkningar.
Enligt det remitterade förslaget var den vissa enskilda personer tillkommande
ansökningsrätten endast för det fall, att nykterhetsnämnd inrättats,
ställd i beroende av att kommunal myndighet vägrat att göra framställning
om internering. Då nu enligt förslaget nykterhetsnämnd alltid skall
finnas, bör härav följa, att en dylik inskränkning av den enskilda ansökningsrätten
får gälla för alla fall. Vid utvecklandet av bestämmelserna i denna
del hava lagrådets anmärkningar i huvudsak följts.
Rätt att ingripa bör tillerkännas nykterhetsnämnden såväl i den kommun,
varest alkoholisten vistas, som i den kommun, där han äger hemortsrätt.
För polismyndigheten blir det givetvis alltid alkoholistens vistande
inom dess distrikt, som är avgörande i fråga om dess ingripande.
Då ansökning alltid skall göras av eu myndighet eller genom en sådan,
bör, såsom lagrådet anmärkt, ansökningen göras hos Konungens befallningshavande
i det län, dit myndigheten hör, vadan de förutvarande bestämmelserna
i 2 § kunna utgå.
Enligt det remitterade förslaget skulle det prästbevis, som borde fogas
vid ansökningen, innefatta de upplysningar, som skola meddelas i flyttningsbetyg.
I anledning av vad lagrådet erinrat mot denna bestämmelse
och då för övrigt flyttningsbetyg i dess nuvarande formulering ej är direkt
ägnat att tjäna till mönster, har jag ändrat bestämmelsen därhän, att prästbeviset
skall utfärdas enligt av Konungen fastställt formulär.
Vad lagrådet anfört rörande formulär till läkarutlåtande bör komma under
bedömande, när framdeles sådant formulär skall av Kung!. Maj:t fastställas.
I det remitterade förslaget stadgades, att vid ansökningen också skulle
fogas intyg av trovärdiga personer, utfärdat enligt av Konungen meddelade
anvisningar. Detta intyg har av lagrådet utdömts såsom varande ett
alltför otillförlitligt material och lagrådet har därvid åberopat erfarenheten
från domstolarna rörande bevisning genom attester. Denna jämförelse
torde visserligen ej vara fullt avgörande för saken, eftersom i det remitterade
förslaget uppställts kravet, att attesterna skola vara utfärdade avtrovärdiga
personer, och man därvid närmast tänkt på personer, som pa
grund av medborgerliga uppdrag eller eljest vore av Konungens befallningskavande
kända som tillförlitliga, t. ex. ordförande eller ledamot i
(4 § i remitterade
för
slaget.)
(It och ti
14 § 3 mom.
i remitterade
förslaget.)
132 Kungi. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 193.
kommunalnämnd, fattigvårdsstyrelse o. s. v. Inskränkt^ den enskildes
ansökningsrätt, på sätt nu föreslagits, ock föreskrives det, att den kommunala
myndigheten alltid skall undersöka föreliggande förhållanden och
yttra sig i ärendet, blir betydelsen av ett dylikt intyg emellertid mindre-,
I de fall då polismyndighet söker, ligger det i sakens natur, att denna
myndighet på förhand hör de personer, som hava något av vikt
att meddela i ärendet, samt sålunda skaffar nödigt material för ärendets
bedömande. Jag har därför ansett föreskriften, att ansökningen skall vara
åtföljd av ett dylikt intyg, kunna utgå ur förslaget.
På grund av vad lagrådet anfört, synes stadgandet, att sökanden vid
ansökningen skall foga uppgift om anstalt, som han önskar anlita för vården,
ej böra bibehållas. Likaledes synes, såsom lagrådet anmärkt, det icke
hava tillräckliga skäl för sig att utesluta läkarna vid de allmänna alkoholistanstalterna
från behörighet att avgiva sådant läkarutlåtande, som skall
bifogas ansökningen, och någon bestämmelse härom ingår därför icke i det
omarbetade förslaget.
För att giva Konungens befallningskavande möjlighet att beträffande
farliga alkoholister ingripa allt efter föreliggande omständigheter har i enlighet
med lagrådets hemställan upptagandet av ansökningen för sådant fall
gjorts oberoende även av läkarutlåtandets förefintlighet.
7-9 §§•
I anledning av vad lagrådet anmärkt emot föreskriften om ansökningshandlingarnas
delgivning i bestyrkt avskrift, har jag låtit bestämmelsen
därom utgå.
Såsom lagrådet anmärkt, bör Konungens befallningshavande, när
det gäller farliga alkoholister, även utan parts begäran kunna föranstalta
om vittnesförhör vid domstol. Likaledes bör Konungens befallningshavande,
då fråga är om dylika alkoholister, äga att, sedan ansökningen
gång gjorts, utan hinder af återkallelse fortsätta med målets behandling.
Vid förslagets omarbetning har givits uttryck häråt.
Stadgandet att Konungens befallningshavandes förordnande skall avse
viss anstalt har i anledning av lagrådets erinran fått utgå.
Bestämmelsen i 14 § 3 mom. av det remitterade förslaget, i vad den
avser Konungens befallningshavande, har enligt lagrådets hemställan intagits
bland föreskrifterna om ärendets handläggning hos Konungens befallningsha
-
133
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.
vande och erhållit en ändrad avfattning. Den i samma mom. lämnade
anvisning åt läkaren kan lämpligen inflyta i formuläret till läkarutlåtande.
10 §.
Lagrådet har ansett, att Konungens befallningshavandes rätt att
interimistiskt ingripa icke gärna kan göras ovillkorligt beroende slaga.)
därav att läkarutlåtande föreligger. Med den ökade befogenhet, som i
övrigt tillagts Konungens befallningshavande i fråga om farliga alkoholister,
synes det lämpligt att giva Konungens befallningshavande en större frihet
även i förevarande avseende. På sätt lagrådet framhållit, uppkommer dock
genom ett ingripande på ett tidigare stadium något större möjlighet till
misstag, och tillfälle bör därför beredas Konungens befallningshavande att
återkalla interimsförordnandet redan före det slutliga beslutet.
Såsom lagrådet anmärkt, kan den överhängande beskaffenhet av faran,
som i det remitterade förslaget uttryckts genom ordet allvarlig, lämpligare
betecknas genom att helt allmänt föreskriva, att Konungens befallningshavande
må meddela interimsförordnande, när skäl därtill äro. Bestämmelsen
om trängande behov av anstaltsvård såsom villkor för dylikt förordnande
torde böra utgå.
11 §•
Det torde vara lämpligt att, såsom lagrådet hemställt, Konungens befallningshavandes
slutliga beslut alltid delgives sökanden, som vanligtvis förslaget.)
kommer att bliva eu myndighet. Yad lagrådet i övrigt anmärkt vid detta
lagrum har jämväl iakttagits.
Någon särskild föreskrift om meddelande av besvärshänvisning synes
ej vidare erforderlig, då förfarandet enligt det omarbetade förslaget erhållit
en mera rent administrativ karaktär och skyldighet att i mål av sådan
beskaffenhet meddela besvärshänvisning följer av redan befintliga stadganden.
12 §.
Denna paragraf motsvarar 10 § 1 stycket i det remitterade förslaget, ^nittcml
Enligt
lagrådets hemställan hava 10 § 2 stycket och 11 § i nämnda förslaget.)
förslag uteslutits.
(12 § i re
mitterade
förslaget.
)
(13 § i remitterade
förslaget.)
134 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 193.
13 och 14 §§.
Vid 12 § i det remitterade förslaget har lagrådet hemställt, att da
Konungens befallningshavandes beslut grundats därpå, att alkoholisten är
farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, Konungens befallningshavande
borde hava att, oberoende av sökandens framställning, gå i författning
om beslutets verkställighet. Såsom jag inledningsvis framhållit, torde
det dock icke vara rådligt att ens beträffande farliga alkoholister föreskriva
en ovillkorlig verkställighet av meddelat förordnande. I den mån plats å
allmän anstalt för vård av alkoholister finnes att tillgå, bör det dockåligga
Konungens befallningshavande att draga försorg om dessa alkoholisters
intagande å anstalt. För att förebygga att en farlig alkoholist, om
vars omhändertagande Konungens befallningshavande enligt 10 § föranstaltat,
vid meddelande av slutligt beslut måste utsläppas, ehuru han alltjämt
är farlig och anses böra kvarhållas, bör rättighet medgivas Konungens
befallningshavande att i avvaktan på plats å allmän alkoholistanstalt
allt fortfarande draga försorg om hans vårdande också på annat lämpligt
sätt. Även eljest, när skäl föreligga, bör Konungens befallningshavande
äga en sådan rätt beträffande farliga alkoholister. Kärest vården i fall,
som här avses, ej lämnas å allmän alkoholistanstalt, synes en tidsbegränsningvara
av nöden.
Om ansökningsrätten enligt lagen i huvudsak kommer att utövas
av myndigheter, torde bestämmelse om rätt för annan än den, som
gjort ansökning om förordnande, att begära verkställighet därav knappast,
vara av behovet påkallad, vadan föreskriften därom kan utgå.
15 §.
Såsom lagrådet anmärkt, lämnar förslaget alkoholisten ej möjlighet att
resa hinder mot verkställigheten av ett interneringsbeslut genom att frivilligt
ingå på en alkoholistanstalt. Även om ett frivilligt ingående under
de i 24 § av det remitterade förslaget föreskrivna former under vissa
villkor lämpligen borde kunna utgöra ett hinder för verkställigheten, har
jag dock i betraktande av de många inskränkningar, som måste göras,
för att ett sådant stadgande ej skall giva anledning till missbruk, ansett
någon föreskrift i denna del ej böra upptagas. I visst avseende bör dock
hänsyn kunna tagas till en anstaltsvård, som följt efter frivilligt inträde,
en fråga vartill jag återkommer vid 18 §.
Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 193.
135
I enlighet med lagrådets hemställan har åt stadgandet i 13 § av det
remitterade förslaget givits en ändrad lydelse för att tydligare utmärka
vad med detsamma avses.
Med hänsyn till det i 14 g föreslagna stadgandet om skyldighet för
Konungens befallningshavandc att, då det gäller en farlig alkoholist, föranstalta
om hans intagande på anstalt, så snart plats kan beredas, torde
det ej vara möjligt att beträffande dessa låta med verkställigheten anstå
så lång tid, som förut föreslagits, eller ett år sex månader efter det beslutet
vunnit laga kraft. Följden härav kunde nämligen bliva, att Konungens
befallningsharande, då eu avsevärdare tid förflutit, utan att verkställighet
ägt rum, såge sig nödsakad, att i anstalt intaga en person, rörande
vilken sådana förändrade förhållanden inträtt, att han ej längre behövde
intagas på en anstalt. Sådant måste naturligen undvikas. Genom
att välja eu tid av sex månader torde nämnda olägenhet kunna anses vara
undanröjd. Detta innebär emellertid en väsentlig förkortning av den tid,
som Konungens befallningsha vande enligt det remitterade förslaget skulle
haft till sitt förfogande för att nå den, som ville undandraga sig verkställigheten.
I regel torde dock en tid av sex månader vara tillräcklig
både för detta och andra fall. Skulle undantagsvis verkställighet ej medhinnas,
återstår alltid möjligheten att göra ansökning om nytt förordnande.
Yad beträffar lagrådets hemställan, att stadgande måtte givas för att
utmärka, att sökanden är berättigad att, när förut uppgiven plats ej längre
står till buds, komplettera framställningen om handräckning med uppgift att
plats beretts å annan anstalt, synes mig förslagets lydelse ej lägga hinder
i vägen för en dylik tolkning, vadan särskilt stadgande därom ej torde
vara nödigt.
16 §.
På sätt lagrådet anmärkt, bär det i andra punkten av denna paragraf,
sådan den lydde i det remitterade förslaget, omnämnda förhållande regleras
för varje särskild anstalt, och jag har därför låtit denna punkt utgå.
17 §.
Då de närmare reglerna för överflyttning från en anstalt till en annan
lämpligast meddelas i eu av Konungen för uppsiktsmyndigheten fastställd
instruktion, behöver, såsom lagrådet anmärkt, i lagen endast stadgas, att
(16 $ i remitterade
förslaget.)
(17 § i remitterade
förslaget.)
(18 § och
delvis 19 §
i remitterade
förslaget.)
136 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.
denna myndighet äger förordna om överflyttning enligt de bestämmelser
Konungen meddelar.
18—21 §§.
Lagrådet har här upptagit en tidigare från annat håll framställd anmärkning,
att förut genomgången vård å allmän anstalt för att verka till
höjning av maximitiden bör hava pågått en viss tid, t. ex. sex månader.
Ehuru interneringstidens längd ytterst bär vara beroende på vårdens resultat
och det därför kan anses mindre nödigt att uppställa särskilda fordringar
med hänsyn till tiden för den föregående vården, är det naturligen
ur vissa synpunkter obilligt att låta en föregående vård, som varat helt
kort tid, inverka till höjning av vårdtiden. Jag har därför ansett mig
böra här intaga en bestämmelse i ovan angivna riktning.
För att ej motverka frivilligt ingående å anstalt torde det vara av
nöden att stadga, att den, som, efter det förordnande om hans internering
meddelats, på grund av frivillig ansökning vunnit inträde å allmän anstalt,
skall, om under sådan vistelse verkställighet av förordnandet påkallas, få
tillgodoräkna sig den tid, han redan vistats å anstalten. — Likaledes synes
det vara billigt, att den tid, någon varit omhändertagen på grund av bestämmelsen
i 10 § eller på grund av föreskriften i 14 § vårdats annorstädes
än å anstalt för vård av alkoholister, inräknas vid beräkning av
vårdtiden.
Enligt lagrådets hemställan har jag upptagit föreskrift därom, att
uppsiktsmyndigheten har rätt att förordna om utskrivning, och detta jämväl
för det fall att anstaltens styrelse avslagit framställning därom. Genom
en sådan anordning kan även den fördel nås, att man ej behöver stadga
en rätt till klagan över anstaltsstyrelsens beslut utan kan nöja sig med
att låta den, som vill erhålla ändring i ett dylikt beslut, göra anmälan
därom till uppsiktsmyndigheten, vars beslut sedermera blir föremål för klagan.
Vad den villkorliga utskrivningen beträffar, synes det mig riktigt,
att, såsom lagrådet anmärkt, Kungl. Maj:t bör uppställa närmare föreskrifter
rörande villkoren, så att full frihet i detta avseende ej lämnas åt
den, som i. det särskilda fallet skall bestämma villkoren. Frågan härom
ävensom om tillsynen över den utskrivne synes böra bliva föremål för en
särskild författning.
Lagrådet har vidare hemställt, att utskrivningen alltid, och detta även
vid maximitidens utgång, skall vara förbunden med villkor, som böra avse
en viss tid efter utskrivningen, exempelvis sex månader. Vid eu sådan
137
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.
anordning borde, då man kunde utgå ifrån, att verkan av eu kortare vård
med efterföljande prövotid i allmänhet bleve gynnsammare än en längre
sådan utan prövotid, enligt lagrådets mening maximitiden för anstaltsvården
nedsättas till ett eller i fall av förut undergången anstaltsvärd till tvä år.
Under förutsättning att en tillsyn verkligen kommer att utövas under
prövotiden, torde den av lagrådet förordade anordningen innebära en lämplig
utveckling av förslaget, och jag bär därför upptagit stadgande i sådan
riktning. Med denna förändring synes avgörandet av frågan om återintagande
av den villkorligt utskrivne ej lämpligen kunna läggas i anstaltsstyrelsens
händer, utan böra överlämnas åt Konungens befallningshavande.
Givetvis kan proceduren vid behandling av frågan om återintagande bliva
tu era summarisk än vid första förordnandet. Behörig att göra ansökning
om återintagande bär i första rummet vara nykterhetsnämnden i den
kommun, där den utskrivne vistas, men om det gäller någon, som under
prövotiden visat sig farlig för annans personlig;) säkerhet eller eget liv,
jämväl polismyndighet, som har rätt att göra ansökning om internering.
I fråga om verkställighet av Konungens b efallningsha vandes förordnande
om återintagande och vad därmed äger samband, torde böra gälla detsamma
som vid första intagandet och det kväves därför här allenast en hänvisning
till vad därom stadgats.
För kvarhållandet efter det återintagandet ägt rum måste vid denna anordning
eu bestämd tid utsättas i lagen. Lagrådet har föreslagit sex månader
resp. ett av, vilka tider sä mycket bättre lämpa sig, som man därigenom
i själva verket har kvar de uti det remitterade förslaget för anstaltsvården
föreslagna maximitider.
Utskrivning, som äger rum efter återintagning, bör ej förbindas med
nåsrra villkor. För att undvika tvekan härutinnan har detta utsagts.
Om, såsom uti föreslagits, den första utskrivningen alltid sker villkorligt,
komma de särskilda föreskrifter därom, som, enligt vad ovan sagts,
höra av Kungl. Maj:t meddelas, också att innehålla regler för efterbehand1
ingen i dessa fall. Gäller det åter den, vid vars utskrivning villkor ej
få fästas, torde det vara lämpligt att bibehålla vissa bestämmelser, så att
vederbörande få tillfälle att i tid vidtaga nödiga åtgärder. Vid dessa
bestämmelsers avfattande hava lagrådets anmärkningar vid 14 £ 4 mom. och
21 § i det remitterade förslaget iakttagits; dock har det ej ansetts av
nöden att angiva nykterhetsnämndens ställning i fråga om här avsedda
åtgärder.
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 144 höft. (Nr 193.)
(14 § 4 momoch
21 § i
remitterade
förelaget.)
18
(19 § i
remitterade,
förslaget.)
(Xy.)
(lä och in §§
i remitterade
förslaget.)
i :i''i och 23 §§
i remitterade
förslaget.)
138 Kung!.. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.
22 §.
De i 18 § av det remitterade förslaget vidtagna ändringar föranleda
eu ändrad redaktion jämväl av 19 § i samma förslag. I denna paragraf
har jämväl företagits eu jämkning med hänsyn till lagrådets anmärkning,
att handräckning bör kunna meddelas på begäran av ej blott anstaltens
styrelse utan även dess föreståndare.
23 §.
Förevarande stadgande har tillkommit i anledning av lagrådets anmärkning,
att nykterhetsnämnden ej tillagts rätt att kalla till inställelse
eller att påkalla biträde av polismyndighet eller av kommunalmyndighet
jämväl i annan kommun. Vid avfattandet av 2 mom. har stadgandet i 55 §
av förordningen om kommunalstyrelse på landet i huvudsak följts, dock
har det ansetts lämpligt att sätta beloppet av böter och viten högre.
24 §.
)
Föreskrifterna om att staten bestrider kostnad för viss handräckning
enligt lagen hava här sammanförts.
Stadgandet i 22 § av det remitterade förslaget har jag i enlighet
med lagrådets hemställan låtit utgå.
Med hänsyn till den möjligheten, att anstalten i något fall ej vid
patientens intagning erhållit likvid eller säkerhet för vårdkostnaden, torde det
vara erforderligt att fastslå anstaltens rätt emot den, som gjort framställning
om vården, vadan första stycket i 23 § av det remitterade förslaget bör
bibehållas. På sätt lagrådet hemställt, torde det dock i så fall vara lämpligt
att utvidga bestämmelsen, sä att ansvarigheten omfattar ej blott själva
vårdavgiften utan även andra med vården förbundna kostnader, samt i
lagen tydligen utmärka, att ansvarigheten gäller även kostnaderna för vård
å annan anstalt än den, där patienten först intagits, då enligt lagens bestämmelser
sådan vård ifrågakommer.
139
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr l''J3.
Yid andra stycket av 23 § har lagrådet anmärkt, att för där angivna
fall kostnaden ej bör falla å den kommun, där personen i fråga
varit bosatt, vilket uttryck vore av alltför svävande innebörd för att kunna
läggas till grund för fördelning av ekonomiskt ansvar. Enligt lagrådets
förmenande funnes knappast annan utväg {in att lägga ansvarigheten på
hemortskommunen, för så vitt vården ej borde helt bekostas av staten, i
likhet med vad som väl borde gälla vid interimsförordnande.
Mot förslaget att i sistnämnda fall låta staten bekosta vården torde
några grundade invändningar ej kunna göras, då verkställigheten helt
lagts i Konungens befallningshavandes händer och vården kan komma att
äga rum under så växlande former. Detta interimistiska omhändertagande
har för övrigt karaktären av eu direkt säkerhetsåtgärd. Att åter lägga hela
kostnaden för vården av farliga alkoholister på staten synes ej vara rådligt.
Yid bestämmande av deri kommun, som bör bära ansvaret för kostnaden,
ligger visserligen närmast till hands att välja vistelsekommunen, då alkoholistens
uppträdande där just förorsakat hans omhändertagande. Dådet ingalunda
är ovanligt att personer, som äro bosatta i städerna, hava hemortsrätt
i en landskommun, kan det, om ansvarighet ålägges hemortskommun, ej sällan
inträffa, att på ansökan av ej blott stadens polismyndighet utan även stadens
nykterhetsnämnd eller enskild person eu hårt betungad landskommun
får betala utgifterna för vård av eu av Konungens befallningshavande såsom
farlig ansedd alkoholist. I betraktande därav att hemortskommunen är skyldig
att gottgöra fattigvård åt sådan person och interneringen är ägnad att förebygga
fattigvård, kan dock fastslåendet av hemortskommunens ansvarighet
i förevarande avseende ej anses innebära någon orättvisa, och då olägenheter
onekligen äro förbundna med att använda eu så svävande bestämning
som bosatt, har jag ansett mig böra följa lagrådets hemställan. — På
sätt lagrådet anmärkt, är här fråga om en statens regressrätt mot kommun
och jag har därför låtit omformulera stadgandet till närmare överensstämmelse
härmed. Göres hemortskommun ansvarig, följer därav, att
staten i fall, som här avses, själv måste stå kostnaden för vård av utlänningar
och personer, vilkas hemortsrätt ej kan utrönas, varjämte det torde
vara lämpligt, att om någon eu längre tid varit borta från hemortskommunen,
hans vård också bekostas av staten, och har jag därvid föreslagit
en tid av fem år, varigenom en viss överensstämmelse med fattigvårdsförordningens
stadgande i liknande fall vinnes.
140
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 193.
26
§■
(24 § i
remitterade
förslaget.)
I anledning av de ändringar, som bestämmelserna om villkorlig utskrivning
undergått, synas desamma ej längre böra tillämpas på den, som
ingått
frivilligt,
vadan
hänvisning
till samma bestämmelser ej lämnats.
Omsorgen om dessa alkoholister efter utskrivningen torde kunna överlämnas
åt anstalterna samt enskilda intresserade. Lagrådets anmärkningar vid
denna paragraf hava eljest iakttagits, och har jag i samband med dessa förändringar
även vidtagit några redaktionella jämkningar i lagrummets avfattning.
27 g.
Enligt
det remitterade
förslaget
skulle besvär över
Konungens be
-
(9 och 20 §§
i remitterade„ ... - <-> - -------- ---------0---—
förslaget), lalmmgshavandes beslut över ansökning om intagande å anstalt fullföljas
i högsta domstolen, under det att besvär om överflyttning till annan anstalt,
om utskrivning och om återintagning av den, som utskrivits med
villkor, skulle fullföljas hos regeringsrätten. Lagrådet har hemställt, att
även besvär i förstnämnda fall skulle behandlas hos regeringsrätten, och
såsom skäl härför framhållit dels förmånen att få alla besvärsmål enligt,
lagen behandlade hos samma myndighet, dels ock att den arbetsbörda, som
vilade på högsta domstolen, gjorde det betänkligt att utan synnerligen
vägande skäl lägga nya mål dit.
Tvivelsutan erbjuder det ock väsentliga förmåner att få besvär i
ärenden enligt denna lag hänvisade till en och samma myndighet. Angelägenheten
därav framträder än mera, om åt Konungens befallningshavande
uppdrages att besluta om återintagande av den, som utskrivits med villkor,
över vilka beslut klagan ansetts lämpligast böra fullföljas hos regeringsrätten.
Jag bär därför funnit mig böra förorda lagradets hemställan.
Därest meddelandet av beslut om återtagande av villkorligt utskriven
överlämnas till Konungens befallningshavande samt utskrivningsrätten anförtros
jämväl åt uppsiktsmyndigheten, hos vilken den, som ej åtnöjes med anstaltsstyrelsens
åtgärder eller beslut, kan göra anmälan, erfordras, såsom lagrådet
också anmärkt, ej vidare någon klagorätt över anstaltsstyrelsens beslut.
Vad 20 § i det remitterade förslaget innehåller därom kan alltså utgå. Efter
dessa förändringar kunna bestämmelserna om klagan över Konungens befallningshavandes
och uppsiktsmyndighets beslut sammanföras i en paragraf
Vid dennas avfattande har jag iakttagit de av lagrådet i övrigt vid 9 £
i det remitterade förslaget gjorda anmärkningar.
141
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 193.
28 §.
Yad lagrådet anmärkt vid andra punkten i första stycket af 25 § i
et remitterade förslaget kar föranlett mig att låta denna punkt utgå. De 9iaget.)
lagrummet i övrigt företagna jämkningar äro allenast av redaktionell natur.
I fråga om tiden för lagens ikraftträdande har jag intet att erinra
ot lagrådets hemställan, att denna tid får bero på särskilt förordnande av
onungen. Svårigheter kunna nämligen möta att få en statsanstalt färdig
den 1 januari 1915. Under loppet av år 1915 torde en statsanstalt
ock bliva färdig att tagas i bruk.
Förslaget till lag om tillägg till 2 § 17:o i lagen den 26 maj 1909
om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.
Inom departementet föreligger för närvarande till behandling fråga
m vidtagande av några av andra skäl betingade ändringar i lagen om
ungl. Maj:ts regeringsrätt. Då ändringarna lämpligen böra ske i ett samand
och nu förevarande ändringsförslag utan olägenhet kan anstå till
ästa riksdag, anhåller jag att framdeles få anmäla denna fråga.
Förslaget till lag om ersättning i vissa fall av allmänna medel till vittnen
i mål enligt lag om behandling av alkoholister.
På sätt lagrådet anmärkt, torde orden »eller domstol» böra utgå. Yad
lagrådet i övrigt hemställt har jämväl iakttagits.
Förslaget till lag rörande offentlighet vid förhör inför underdomstol
i mål enligt lag om behandling av alkoholister.
Detta förslag torde, om det skall bibehållas, erfordra omarbetning i
enlighet med de mot detsamma av lagrådet framställda anmärkningarna.
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 saml. 141 käft. (Nr 193.) 19
opaginerad Kontrollera mot PDF
''42 Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 193.
Lagrådet har emellertid antytt, att man skulle kunna åtnöjas med den enligt
förordningen den 22 april 1881 redan förefintliga möjligheten att utesluta
offentligheten vid förhör inför domstolarna, och jag finner mig så mycket
mer kunna biträda denna uppfattning, som på grund av vissa nu ifrågasatta
ändringar i proceduren dylika förhör i mål av förevarande slag torde
bliva mindre vanliga. Förslaget synes mig alltså böra utelämnas.»
Föredraganden uppläste härefter de omarbetade förslagen till lag om
behandling av alkoholister och lag om ersättning i vissa fall av allmänna
medel till vittnen i mål enligt lag om behandling av alkoholister, samt
hemställde, att dessa förslag måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom
nådig proposition föreläggas Riksdagen till antagande.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Kung!. Höghet KronprinsenRegenten
lämna sitt bifall; och skulle till Riksdagen
avlåtas nådig proposition av den lydelse bilaga vid detta
protokoll utvisar.
Ur protokollet
Erik Öländer.
Tryckt hos P. Palmqoists Aktiebolag, Stockholm 1913.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1913:136 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om behandling av alkoholister samt till lag om ersättning i vissa fal s. 1 i texten
- LU 1913:31 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om behandling av alkoholister samt till lag om ersättning i vissa fall av allmänna s. 1 i texten