Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående utlämning av förbrytare samt till lag om. ändring i 1 kap. strafflagen

1913-01-31 · 82 sidor, varav 81 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 2,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 81 av 82 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1913:50, Med förslag till lag angående utlämning av förbrytare samt till lag om. ändring i 1 kap. strafflagen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

1

Nr 50.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till

lag angående utlämning av förbrytare samt till lag om.

ändring i 1 kap. strafflagen; given Stockholms slott

den 31 januari 1913.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå Riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till lag angående utlämning av

förbrytare samt till lag om ändring i 1 kap. strafflagen.

Kungl. Maj:t förbliver Riksdagen med all kunglig nåd och ynnest

städse välbevågen.

GUSTAF.

Gust. Sandström.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 23 höft. (Nr 50.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Alaj:ts nåd. proposition Nr 50.

Förslag

till

Lag

angående utlämning av förbrytare.

Härigenom förordnas som följer:

. I KAP.

Om villkoren för utlämning.

1 §•

På begäran av främmande stats regering må person, som uppehåller

sig här i riket och är för brott misstänkt, tilltalad eller dömd,

kunna till den främmande staten utlämnas efter tv i denna lag sägs.

Utlämning må ske, även om ej till stöd för framställningen därom

föreligger överenskommelse med den främmande staten; dock varde, såvidt

ej särskilda omständigheter föranleda undantag, utlämning i ty fall

medgiven endast under förutsättning att den främmande staten utfäster

sig att i liknande fall villfara från Sveriges sida gjord framställning.

2 §•

Svensk medborgare må ej utlämnas.

3 §•

Utlämning må ej ske för brott, som förövats inom Sverige eller å

svenskt fartyg utom riket. Begäres någons utlämnande för delaktighet i

brott, vilket förövats utomlands, må dock i särskilt fall, utan hinder

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

av vad i 1 kap. 2 § strafflagen stadgas, utlämning medgivas jämväl där

delaktighetsbrottet är att anse såsom begånget i Sverige eller å svenskt

fartyg utom riket.

4 §•

Utlämning må ej ske, såvitt icke den brottsliga gärningen är eller,

om den hade begåtts i Sverige och under motsvarande förhållanden, skulle

vara att anse såsom brott, varå enligt den svenska allmänna strafflagen

eller den svenska sjölagen svårare straff än fängelse kan följa. Till

brott, varom nu sagts, skola hänföras jämväl brott, som allenast där

de äro med försvårande omständigheter förenade förskylla svårare straff

än fängelse.

För gärning, hvarom i 10 kap. strafflagen förmäles, må ej utlämning

medgivas, där ej gärningen, bedömd enligt strafflagen i övrigt,

skulle vara att anse såsom brott, hvarför utlämning jämligt bestämmelserna

i denna § må ske.

5 §•

Skulle den gärning, för vilken utlämning sökes, enligt svensk rätt

vara att anse såsom tryckfrihetsbrott, må utlämning ej medgivas.

6 §.

Där framställning om utlämning avser gärning, som enligt svensk

rätt skulle vara att anse såsom brott mot strafflagen för krigsmakten,

må utlämning ske, såvitt gärningen är av den beskaffenhet att om den

förövats av någon, som icke är underkastad samma lag, utlämning, enligt

vad i 4 § är stadgat, därför kunnat äga rum.

7 §•

Utlämning må ej ske för politiskt brott. Dock må, där den gärning,

för vilken utlämning begäres, tillika innefattar brott av icke politisk

beskaffenhet, utlämning medgivas, för så vitt gärningen med hänsyn till

omständigheterna i det särskilda fallet prövas övervägande äga karaktären

av ett icke politiskt brott.

Såsom politiskt brott skall i intet fall anses mord, mordförsök eller

dråp å främmande statsöverhuvud eller någon till en främmande suveräns

familj hörande person.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 50.

8 §•

Utlämning må ej medgivas utan att till stöd för framställningen

därom förebragts antingen av domstol meddelat fällande utslag eller ock

av domstol eller annan behörig myndighet meddelat beslut, som innebår

förordnande om häktning; skolande i handlingen brottets beskaffenhet samt

tiden och orten för detsamma vara noggrant angivna.

Grundas framställning om utlämning annorledes än å fällande utslag

eller sådant beslut, som föregåtts av förundersökning inför domstol eller

undersökningsdomare, och bestrider den, vilkens utlämnande begåres, att

han gjort sig skyldig till det uppgivna brottet, må ej utlämningen beviljas,

med mindre tillika visas, att sannolika skäl föreligga till misstanke att

han är skyldig till detsamma. Dock må efter överenskommelse med

främmande stat och under förutsättning av ömsesidighet utlämning till

den stat ske jämväl där ej bevisning, som nu sagts, blivit förebragt.

9 §•

Utlämning må ej beviljas:

1. om redan innan framställningen därom gjordes, här i riket meddelats

dom eller anhängiggjorts åtal angående den förbrytelse, för vilken

utlämning begäres;

2. om straff för förbrytelsen skulle enligt svensk lag vara att anse

såsom förfallet.

10 §.

Är den, om vilkens utlämnande är fråga, här i riket slutligen

dömd till straff för annat brott än det, som i framställningen om utlämning

avses, må ej utlämning äga rum, förrän han till fullo undergått det

ådömda straffet; dock må han för rannsaknings undergående kunna provisoriskt

utlämnas till den främmande staten, därest denna förbinder sig

att omedelbart, efter det han därstädes blivit slutligen dömd, åter överlämna

honom till svensk myndighet.

År den, vilkens utlämnande begäres, här i riket ställd under åtal

för annat brott, må, såvidt han i det målet hålles häktad, utlämning i

intet fall ske, förrän detsamma slutligen avgjorts.

11 §•

Vid beviljande av utlämning skola i tillämpliga delar följande betingelser

uppställas:

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

1. den utlämnade må icke i den stat, till vilken utlämningen

sker, åtalas eller straffas för någon annan före utlämningen begången

straffbar handling än den, för vilken han utlämnats, eller, oafsedt det i

13 § nämnda fall, utlämnas vidare till en tredje stat, allt med mindre

särskilt medgivande jämlikt 32 § lämnats eller ock den utlämnade inför

domstol eller eljest fritt och offentligen givit sitt samtycke därtill

eller, sedan han slutligen frikänts eller efter till fullo aftjänt straff försatts

på fri fot, antingen, oaktadt hinder icke mött, underlåtit att lämna

landet inom loppet av eu månad eller ock återvänt dit, sedan han en

gång lämnat det;

2. under den tid av en månad, varom nu sagts, må, så framt den

utlämnade icke gör sig skyldig till nytt brott, icke något som helst hinder

läggas för honom att, därest lian så önskar, lämna landet;

3. den utlämnade må icke för det ifrågavarande brottet ställas

under tilltal inför domstol, vilken endast för tillfället eller för särskilda

undantagsförhållanden förlänats befogenhet att döma i mål av sådan beskaffenhet.

Då utlämning medgifves i fall, varom i 4 § andra stycket eller

6 § sägs, värde dessutom sådana betingelser satta, att den utlämnade

icke må kunna straffas för den gärning, varom fråga är, i vidare mån

än den varit av beskaffenhet att föranleda utlämning. Beviljas utlämning

jämlikt 7 § för gärning, vilken övervägande äger karaktären av ett icke

politiskt brott, skall den betingelse göras, att den utlämnade icke må för

gärningen straffas såsom för politiskt brott.

12 §.

Framställes begäran om någons utlämnande av flera stater och avse

framställningarna ett och samma brott, bestämme Konungen, till vilken

stat utlämning skall ske; dock bör, där ej särskilda omständigheter föranleda,

att utlämningen anses böra ske till den stat, vars undersåte den

ifrågavarande personen är, utlämningen i regel ske till den stat, där

brottet ägt rum, eller, därest brottet begåtts inom flera staters områden,

till den, där huvudhandlingen förövats.

13 §.

Hava flera stater begärt utlämning av samma person för olika brott,

skall företräde givas den stat, som först begärt hans utlämnande eller,

på sätt i 29 § avses, hans häktande, där icke hänsyn till de olika sta
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

ternas läge eller annan särskild omständighet prövas föranleda avvikelse

härifrån.

I fall, som i denna § avses, må vid utlämningens beviljande kunna

som villkor föreskrivas, att den person, om vars utlämnande fråga är,

skall efter utståndet straff i den ena staten vidare utlämnas till den andra.

II KAP.

Om förfarandet i utlämningsärende.

14 §.

Framställning om utlämning skall göras på diplomatisk väg.

Framställningen skall innehålla upplysning om den med densamma

avsedda personens medborgarskap, och skali vid framställningen vara fogad

sådan handling, hvarom i 8 § första stycket sägs.

Signalement bör om möjligt jämväl företes.

Sakna de inkomna handlingarna nödig fullständighet eller är ytterligare

upplysning i något avseende erforderlig, må den främmande staten

anmodas att inkomma med det felande.

15 §.

Framgår av de inkomna handlingarna, att framställningen icke är

av beskaffenhet att lagligen kunna efterkommas, eller prövar Konungen

eljest anledning föreligga att icke villfara utlämningen, varde densamma

omedelbarligen avslagen.

16 §.

Prövas skäl till avslag, på sätt i 15 § sägs, ej föreligga, förordne

Konungen, att den, vilkens utlämnande begäres, skall i ärendet häktas,

där så ej redan jämlikt bestämmelse i 29 eller BO § skett, samt inställas

till förhör inför Konungens befallningshavande.

17 §.

Vid förhöret inför Konungens befallningshavande skall den häktade

åtnjuta hjälp. Säger han sig ej själv kunna anskaffa biträde, förordne

Konungens befallningshavande lämplig person att honom biträda;

och njute denne härför skälig ersättning av allmänna medel.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

Medgiver den häktade vid förhöret att han är den person, vilkens

utlämnande begärts, och förklarar han sig ej hava något att invända mot

bifall till framställningen om hans utlämnande, varde protokoll över vad

sålunda förekommit jämte övriga handlingar i ärendet insända till justitiedepartementet.

Låmnai den häktade ej sådant medgivande och sådan förklaring

som nu sagts, Skall, såvitt icke Konungens befallningshavande finner att

den häktade ej är densamme, som med framställningen avses, och på

Sele an gilind förordnar om hans lösgivande, den vidare behandlingen av

ärendet hänskjutas till rådstuvurätten i den stad, där Konungens befallningshavande.

har sitt såte; och varde förty protokollet över förhöret samt

övriga handlingar _ i ärendet dit överlämnade. Underrättelse om vad vid

förhöret sålunda förelupit skall genast insändas till utrikesdepartementet.

Göres i utlämningsärende, som till rådstuvurätt inkommit, invändning

att brott, varom i ärendet är fråga, är av politisk beskaffenhet, äo-e

lådstuvurätten allenast rannsaka i ärendet; och hänskjute rådstuvurätten

prövningen till högsta domstolen.

Äi ej sådant fall för handen, som nu sagts, pröve rådstuvurätten,

huruvida hinder mot utlämning i de avseenden, varom i 2—-6, 8 och 9 SS

sägs, möter eller ej.

I varje fall skall, där den häktade bestrider att han är den, vars

utlämnande begärts, rådstuvurätten ingå i prövning härav; finnes att den

häktade icke är densamme, som med framställningen avses, förordne rådstuvurätten

om hans lösgivande.

I fråga om handläggning vid rådstuvurätt av ärende rörande utlämning

skall, såvitt ej nedan annorlunda sägs, vad om rannsakning med

häktad person gäller äga motsvarande tillämpning.

. Särskild åklagare varde av Konungens befallningshavande förordnad

att i ärendet tillvarataga den främmande statens intressen.

Den _ häktade skall åtnjuta hjälp vid sin talans utförande. Säger

lan sig ej själv kunna anskaffa biträde, förordne Konungens befallningshavande

lämplig person att honom biträda.

Åklagare ävensom biträde, som nu sagts, njute skälig ersättning

av allmänna medel, efter ty rådstuvurätten bestämmer.

18

19 §.

s. 8 Kontrollera mot PDF

Sjq

8

Kungi. Maj:ts nåd. ''proposition Nr 50.

inom

ar

lallni

Kräver i särskilt fall hänsyn till den främmande staten, att ärendet

lyckta dörrar behandlas, förordne rådstuvurätten därom.

Expedition i ärendet varde för varje rättegångsdag senast fyra dadärefter

tillhandahållen åklagaren samt översänd till Konungens beingshavande

för att tillställas den häktade.

20 §.

Sedan förhandlingarna förts till ända, meddele rådstuvurätten, där

ej fråga är om fall som i 18 § första stycket sägs, snarast möjligt utslag

i ärendet; och varde i utslaget tillkännagivet, vad part har att iakttaga,

om han vill däri söka ändring. . _ .

Efter utslags meddelande skall detsamma jämte protokoll och övriga

handlingar i ärendet, så snart ske kan, överlämnas till Konungens befall

ningshavande.

I fall, som i 18 § första stycket sägs, insände rätten skyndsamligen

efter förhandlingarnas slut protokoll och övriga handlingar till nedre justitierevisionen.

21 §.

Ändå att rådstuvurätten i utslaget förklarat hinder mot utlämning

möta, skall den häktade, i avbidan på‘att utslaget vinner laga kraft, förbliva

i häktet.

22 §.

Har rätten genom beslut under ärendets handläggning eller i sammanhang

med utslaget utlåtit sig om ersättning åt vittne eller annan, som

kallats att meddela upplysning i ärendet, eller åt åklagare eller biträde

som i 19 § sagts, mot det beslut skall, i händelse av missnöje, särskild

talan föras. Sådan talan föres genom besvär, som skola ställas till Konungen

och ingivas till nedre justitierevisionen före klockan tolv å trettionde dagen

från den dag då beslutet gavs; och skall i övrigt om förfarandet i

sådant mål hvad i 27 kap. rättegångsbalken är för hovrätt stadgad i tilllämpliga

delar gälla. .

över beslut, som eljest under utlämningsärendes handläggning av

rådstuvurätten meddelats, må ej särskild klagan föras.

23 §.

Klagan över rådstuvurättens slutliga utslag må föras genom besvär,

vilka skola ställas till Konungen samt sist före klockan tolv å åt
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr SO.

tonde dagen från den dag, då utslaget gafs, till Konungens befallningshavande.

avlämnas. Anstånd med besvärens avgivande, må, där särskifda

omständigheter sådant betinga, av Konungens befallningshavande medgivas,

dock högst fjorton dagar.

24 §.

Hvardera av parterna äge, därest han så önskar, den häktade dock

tidigast å andra dagen efter det utslaget gavs, att inför Konungens befallningshavande

avgiva förklaring att han åtnöjes med detsamma. Sådan

förklaring må ej återkallas.

Har, i det fall att hinder mot utlämning förklarats ej möta, den

häktade och i annat fall åklagaren avgivit förklaring, som nu sagts, eller

har tid för klagan tilländagå^, utan att besvär av någondera parten anförts,

värde handlingarna av Konungens befallningshavande genast insända

till justitiedepartementet.

25 §.

Hava besvär över rådstuvurättens utslag anförts, skall Konungens

befallningshavande ofördröjligen låta delgiva motparten besvären med

föreläggande att inom viss tid till Konungens befallningshavande inkomma

med förklaring över besvären vid äventyr att ärendet ändock avgöres.

lid, varom nu sagts, må ej, utan att särskilda omständigheter sådant

betinga, sättas längre än åtta dagar och må i intet fall överstiga tre

veckor.

Sedan förklaring inkommit eller tid för förklarings avgivande till—

ändagått, skall Konungens befallningshavande översända samtliga handlingar

i ärendet till nedre justitierevisionen.

26 §.

Prövas i ärende, som till Konungen inkommit, nödigt att till vinnande

av upplysning rörande viss omständighet förhör med parterna hålles,

galle vad i 30 kap. 30 § rättegångsbalken är stadgat.

27 §.

Sedan utslag av högsta domstolen meddelats, varder detsamma jämte

handlingarna i ärendet tillställda justitiedepartementet.

Bihang till Riksdagens protokoll 1013. 1 saml. 23 käft. (Nr SO.)

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr SO.

28 §.

Sedan jämlikt 17, 24 eller 27 § handlingarna i ärende rörande utlämning

till justitiedepartementet inkommit, give Konungen i statsrådet

sitt beslut angående den gjorda framställningen. Ej må därvid denna bifallas,

om genom domstols utslag hinder förklarats möta mot utlämningen.

I beslut, varigenom förordnas om utlämning, varde, utom de betingelser,

som jämlikt 11 § skola för utlämning gälla, samt de ytterligare

villkor, Konungen kan finna nödigt uppställa, tillika utsatt viss tid från

beslutets delfående, inom vilken tid den häktade skall av den främmande

staten avhämtas, ävensom att, om så ej sker, han varder på fri fot försatt.

Tid, varom nu sagts, må ej sättas längre än en månad, där ej

särskilda omständigheter sådant påkalla, och må i intet fall överstiga tre

månader.

29 §.

På begäran av främmande stats regering må, innan formlig framställning

om utlämnande av viss person skett, denne i avbidan därpå kunna

här i riket häktas. Sådan begäran skall göras på diplomatisk väg och

skall innehålla upplysning om den förbrytelse, som lägges personen till

last, tiden och orten för densamma samt meddelande att utslag eller beslut,

varom i 8 § förmäles, föreligger ävensom, om möjligt, personens

signalement.

Efter avtal med främmande stat och under förutsättning av ömsesidighet

ägo Konungen förordna att dylik begäran, som av myndighet i

den främmande staten framställes omedelbart hos polismyndighet här i

riket, jämväl må av den upptagas.

Begäran om häktning prövas, där den inkommit på diplomatisk

väg, av ministern för utrikes ärendena samt i annat fall av den myndighet,

till vilken samma begäran är ställd. Äger begäran nödig fullständighet,

och synes hinder mot utlämning ej möta, varde åtgärd för häktningens

verkställande genast vidtagen. Sedan häktning skett, skall underrättelse

därom omedelbarligen insändas till utrikesdepartementet.

Inom viss tid, som, där ej sådan är i traktat med den främmande

staten angiven, av ministern för utrikes ärendena bestämmes, skall i vanlig

ordning framställning göras om den häktades utlämning. Sker det ej,

varde han å fri fot försatt. Tid, varom nu sagts, må ej sättas längre

än till sex veckor eller, där fråga är om utlämning till utomeuropeisk

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

stat eller eljest för undergående av rannsakning eller straff å ort utom

Europa, till tre månader från det den främmande staten erhållit underrättelse

om häktningen.

Den, som i främmande stat är efterlyst för brott, som enligt denna

lag kan föranleda utlämning, må här i riket häktas utan att särskild framställning

därom föreligger. Anmälan om häktningen skall ofördröjligen

göras till utrikesdepartementet.

Finner ministern för utrikes ärendena hinder mot utlämning av den

häktade föreligga, förordne då om hans lösgivande. Finnes hinder ej

föreligga, skall den främmande staten underrättas om häkningen och skall

därvid med tillämpning av de i 29 § givna bestämmelser utsättas viss tid,

inom vilken framställning om den häktades utlämning skall göras.

När någon enligt bestämmelserna i denna lag häktas, skola alla

föremål, som han då har i sin besittning och vilka kunna antagas vara

av betydelse såsom bevismedel beträffande den förbrytelse, som lägges

honom till last, eller vilkas utbekommande målsäganden kan antagas påfordra,

tagas i beslag samt, där utlämning beviljas, överlämnas till myndighet

i den främmande staten; ägande Konungen att med avseende å

berörda föremål göra det förbehåll till betryggande af tredje mans rätt,

som må anses påkallat.

Om vissa i samband med utlämningsväsendet stående framställningar

från främmande stater.

Vill främmande stat inhämta tillstånd att någon, som till densamma

utlämnats, må, utan hinder av villkor, hvarom i 11 § under 1 förmäles,

ställas till ansvar eller vidare till tredje stat utlämnas för något annat

före utlämningen förövat brott än det varför utlämning skett, skall

framställning härom göras på diplomatisk väg; och skall framställningen

30 §.

31 §.

Ill KAP.

32

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

innehålla eller åtföljas av uppgift å förbrytelsens beskaffenhet samt tiden

och orten för densamma.

Tillstånd, som nu sagts, må ej givas, såvitt enligt denna lag hinder

mot utlämning för den uppgivna förbrytelsen skulle mött; dock att prövningen

härav ej må under någon förutsättning omfatta frågan om den utlämnades

brottslighet.

Där det ej finnes uppenbart, att hinder mot tillstånds meddelande

lagligen möter, varde frågan härom underkastad prövning av högsta domstolen.

Sedan utslag i sålunda hänskjliten fråga givits, skall Konungen i

statsrådet företaga framställningen till avgörande; dock må i intet fall

densamma bifallas, där genom högsta domstolens utslag hinder mot tillstånds

meddelande förklarats möta.

33 §.

Tillstånd att genom riket föra person, som av en främmande stat

till annan utlämnas, må av Konungen meddelas under förutsättning att

fråga icke är om svensk medborgare. Framställning härom skall göras

på diplomatisk väg, och skall vid densamma vara fogad handling, utvisande

innehållet av beslutet angående utlämningen, eller ock handling, som

i 8 § första stycket omförmäles.

IV KAP.

Övriga bestämmelser.

34 §.

Utan hinder av vad ovan är i denna lag stadgat må, såvitt angår

utlämning till Danmark eller Norge, under förutsättning av ömsesidighet:

1. utlämning medgivas jämväl för brott, som jämlikt 4 § icke

skulle föranleda utlämning, såvitt å brottet enligt vad där sägs fängelsestraff

kan följa;

2. i samband med beslut om utlämning för visst brott eller, där

utlämning för visst brott redan beviljats, i den uti 32 § stadgade ordning

lämnas medgivande att bestraffa den utlämnade jämväl för annat brott

av beskaffenhet att utlämning därför icke kunnat jämlikt 4 § äga rum,

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

därest hinder mot utlämning för det brott icke på grund av övriga bestämmelser

i lagen skulle hava mött.

35 §.

Vad i denna lag är stadgat skall icke äga tillämpning å framställningar

om återförande av sjömän, som rymt ur tjänsten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1913. Är enligt bestämmelse

i. traktat, . som då är i kraft, skyldighet till utlämning stadgad i fall, då

hinder enligt denna lag möter, eller står eljest bestämmelse i sådan traktat

i . strid mot vad i denna lag är stadgat, skall den bestämmelse lända till

efterrättelse.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 50.

Förslag

till

Lag

om ändring i \ kap. strafflagen.

Härigenom förordnas, att i 1 kap. strafflagen skall införas en ny §

av följande lydelse:

5 §.

1 vilka fall utlämning av förbrytare till främmande stat må ske,

därom är särskilt stadgat.

Har någon såsom för brott misstänkt, tilltalad eller dömd blivit av

främmande stat utlämnad till Sverige och hava vid utlämningens beviljande

särskilda villkor med avseende å hans åtalande och straffande blivit

av den främmande staten uppställda, skola de här i riket lända till efterrättelse.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1913.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

15

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott fredagen den 3 maj 1912.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Staaff,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Ehrensvärd

Statsråden: Petersson,

Schotte,

Berg,

Bergström,

friherre Adelswärd,

Petrén,

Stenström,

Larsson,

Sandström.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Sandström anmälde efter

gemensam beredning med hans excellens herr ministern för utrikes ärendena

ett inom justitiedepartementet upprättadt förslag till lag angående utlämning

af förbrytare samt anförde härvid:

»Enligt äldre åskådning hade en hvar rättsstat endast att bekymra

sig om upprätthållande åt rättstillståndet inom sitt område. Något intresse

eller ens någon rätt för en stat att straffa förbrytelser, begångna

utom dess område, ansågs icke i regel föreligga. Lika litet ansågs&en

stat äga intresse eller förpliktelse att genom utlämning af föröfvarna af

utrikes begångna brott medhjälpa till deras bestraffande. Bortsedt från

de teoretiska skälen för en sådan åskådning, var denna naturlig för en

tid, då till följd af de ofullkomliga samfärdsmedlen hvarje folk lefde sitt

lif mera isoleradt, då svårigheten att återskaffa brottslingar var afsevärd

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

och då landsflykt i och för sig ansågs såsom ett af de svåraste straffen.

De undantagsfall, i hvilka utlämning kom i fråga, gällde i allmänhet de

politiska förbrytarna. Det var alltså inga rättssynpunkter, som föranledde

utlämningen, utan var utlämningen närmast att betrakta såsom en vänskapsgärd,

som den ena regeringen gaf den andra för att i sin tur kunna

o-öra anspråk på en liknande återtjänst. Härigenom kom att öfver utFämning

i allmänhet hvila något förhatligt, och de stater, som tillvunnit

sig ett3 fritt samhällsskick, speciellt England, plägade förvägra utlämning,

med andra ord beviljade inom sitt område brottslingar asylrätt.

Ju mera samfärdseln mellan länderna tilltog i liflighet desto tydligare

hlef det att vid ett sådant resultat kunde man ej stanna. Att

en brottsling skulle kunna genom en resa på måhända endast, några

timmar öfver gränsen undandraga sig straff för sitt brott, kunde ej anses

öfverensstämma med en rationellt ordnad rättsvård. Emellertid hade under

slutet af 1700- och början af 1800-talen begreppet politiskt brott, och

principen att utlämning '' ej borde för sådana brott medgifvas blifvit så

småningom utbildade. Sedan denna princip erhållit någorlunda fast form

och om än i olika gestaltning och i olika mån upptagits i de olika

staternas rätt, har utlämningsinstitutet erhållit eu allt fastare reglering

och kommit att tillämpas, särskild! på kontinenten, i allt vidsträcktare

omfattning.

Den uppfattning, att rättstillståndet i den ena staten visst icke är

eller får vara utan betydelse för den andra, att tvärtom staterna ur rättslig

synpunkt äga skyldighet att samarbeta med hvarandra till. brottslighetens

bekämpande och sålunda den ena staten icke far ställa sig likgiltig

mot förbrytelser, föröfvade utom dess område, denna uppfattning erkännes

nu allmänt inom den civiliserade världen såsom den. riktiga. I olika

mån och på olika sätt har berörda uppfattning tagit sig uttryck hos de

särskilda staterna, men såsom allmän regel kan sägas gälla, att den stat,

dit föröfvaren af ett annorstädes begånget brott tagit sin tillflykt, antingen

själf straffar honom för detsamma eller ock, med undantag för

vissa fall, utlämnar honom till vederbörande stat för att straffas.

Hvad svensk rätt angår, så lämnar allmänna strafflagen, enligt dess

1 kapitel, möjlighet att här i riket straffa för utomlands begångna brott

endast i jämförelsevis ringa omfattning, nämligen då antingen brottslingen

är svensk eller ock brottet begåtts emot Sverige eller svensk man. De

modernare strafflagarna gå i regel i detta hänseende vida längre. Skall

sålunda frånsedt berörda undantagsfall den, som utomlands begått brott

och som uppehåller sig här i riket, icke lämnas ostraffad, finnes ej

annan utväg än att utlämna honom till den stat, inom hvars om
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50. 17

råde brottet begåtts, eller annan stat, som af hans bestraffande kan hafva

intresse.

Beträffande utlämning finnas i svensk lag inga bestämmelser meddelade.

Konungen har emellertid på framställning af främmande staters

regeringar i öfverensstämmelse med vanlig internationell praxis plägat

bevilja utlämningar antingen i anslutning till därom med vederbörande

stat ingången traktat eller jämväl utan att sådan funnits sluten.

Traktater, enligt hvilka svenska regeringen åtagit sig att på vissa

villkor utlämna för brott misstänkta, åtalade eller dömda personer, hafva

i rätt stort antal afslutats och äro för närvarande följande i kraft:

traktat med Portugal af den 17 december 1868,

traktat med Italien af den 20 september 1866 med tillägg af den

28 maj 1878,

traktat med Österrike af den 2 juni 1868,

traktat med Frankrike af den 4 juni 1869,

traktat med Belgien af den 26 april 1870 med tillägg af den 6

november 1877,

traktat med Stora Britannien och Irland af den 26 juni 1873,

traktat med Tyskland af den 19 januari 1878,

traktat med Luxemburg af den 21 juli 1883,

traktat med Spanien af den 15 maj 1885,

traktat med Amerikas förenta stater af den 14 januari 1893,

traktat med Nederländerna af den 26 juni 1895 samt

traktat med Norge af den 21 februari 1907.

Utom i dessa traktater förekomma i andra med främmande stater

träffade öfverenskommelse!'' särskilda bestämmelser rörande utlämning i

vissa fall, såsom i handels- och sjöfartstraktaten med Kina af den 20

mars 1847, i vänskaps-, handels- och sjöfartstraktaten med Siarn af den

9 november 1869 samt i den uti Bryssel den 2 juli 1890 slutna öfverenskommelsen

angående åtgärder till undertryckande af slafhandeln i det

inre Afrika.

Såsom af det föregående framgår finnes öfverenskommelse angående

utlämning ej träffad med, bland andra stater, Danmark, Ryssland och

Schweiz. Med Ryssland är den 27 december 1860 afslutad en konvention

angående ömsesidigt återsändande af lösdrifvare, tiggare och förbrytare, men

denna innefattar ej någon förpliktelse till utlämning utan innebär allenast

skyldighet för hvartdera landet att under vissa villkor mottaga förbrytare,

som äro dess undersåtar och från det andra landet hemsändas. Enligt

separatartikel vid den i Jönköping den 10 december 1809 mellan Sverige

samt Danmark-Norge slutna traktaten förbundo sig de fördragsslutande

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 saml. 23 höft. (Nr 50.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

staterna att till hvarandra utlämna desertörer och förbrytare, men har

denna öfverenskommelse, då den ej inom föreskrifven tid förnyats, sedermera

förfallit.

De svenska liksom de moderna utlämningstraktaterna öfverhufvud

äro i allmänhet upprättade efter samma plan och innehålla sålunda i hufvudsak

bestämmelser dels beträffande hvilka personer och för hvilka brott

utlämning må kunna påfordras och dels om hvilka handlingar den utlämningssökande

staten måste förete och i hvilken ordning ansökning bör

ske. Dessa bestämmelser äro visserligen i mångt och mycket likartade

men skilja sig oftast icke obetydligt i detaljerna. Då Sverige såsom nämnts

saknar lagbestämmelser i ämnet och på grund af vårt afskrida läge utlämningar

icke hos oss ifrågakommit i den omfattning att någon fastare

praxis kunnat utbilda sig, hafva gifvetvis bestämmelserna i våra utlämningstraktater

kommit att i allmänhet präglas af den medkontraherande

statens rätt. Vissa regler äro dock genomgående. Sålunda gäller enligt

samtliga traktater att utlämning ej sker af svenska undersåtar. Utom i

traktaten med Norge stadgas utlämning endast för vissa uppräknade kategorier

af brott, i de äldre traktaterna relativt fåtaliga men i senare traktater

betydligt flera. I intet fall skall utlämning ske för politiskt brott

eller den utlämnade få straffas för sådant. Såsom allmän regel gäller ock,

att utlämning ej sker för brott, för hvilket straffet enligt tillflyktsstatens

lag är preskriberadt, äfvensom att, om den reklamerade personen inom

tillflyktslandet står under tilltal eller undergår bestraffning för annat brott,

utlämning ej sker förrän dom fallit och ådömd bestraffning undergåtts.

Särskilda" regler äro i de olika traktaterna gifna i fråga om rätten att

straffa den utlämnade personen för annat brott än det, som föranledt utlämningen,

äfvensom med afseende å det fall, att flera stater begära samma

persons utlämnande. Framställning om utlämning skall enligt traktaterna

alltid ske på diplomatisk väg; dock medgifves i allmänhet att häktning

må i trängande fall begäras af underordnade myndigheter. * Enligt de

flesta traktater är tillräckligt om till stöd för framställningen företes dom

eller häktningsorder eller annan handling af liknande art, af hvilken brottets

beskaffenhet och de hufvudsakliga omständigheterna vid brottets begående

framgår. Endast traktaterna med Storbritannien och med Amerikas

förenta stater innehålla bestämmelse om skyldighet för den utlämningssökande

staten att förete bevisning i viss mån angående den reklamerade

personens brottslighet.

Samma normer, som enligt traktaterna i allmänhet gälla, följas i

hufvudsak äfven beträffande utlämning till de stater, med hvilka utlämningstraktater

ej finnas slutna.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

Det är för (ifrigt att märka, att då eu traktat bestämmer i Indika

fall utlämning må ske, detta naturligtvis icke innefattar hinder för någondera

staten att i särskilda fall medgifva utlämning till den andra äfven

där de i traktaten uppställda förutsättningar icke äro för handen. Sålunda

har, äfven hvad Sverige angår, utlämning i undantagsfall medgifvits till

traktatägande stat utan stöd af traktaten.

Hvad angår förfarandet här i Sverige vid afgörande af frågor om

utlämning, så tillgår i praxis så, att sedan framställning inkommit till utrikesdepartementet

och, där så funnits erforderligt, handlingarna genom

dess försorg fullständigats, desamma öfversändas till justitiedepartementet,

hvarefter ärendet af sistnämnda departements chef föredrages inför Konungen.

Framgår ej af handlingarna att hinder mot utlämning möter,

förordnar Konungen att den reklamerade personen skall häktas, så vidt det

ej redan skett, samt att inför vederbörande Konungens befallningshafvande

skall hållas förhör med honom. Sedan protokoll öfver förhöret inkommit

till justitiedepartementet, föredrages ärendet ånyo inför Konungen, och

meddelar Konungen slutligt besked i ärendet, hvarefter den främmande

staten genom utrikesdepartementets försorg erhåller underrättelse om beslutet.

Det åligger sedermera den främmande staten, om utlämning beviljas,

att inom viss kortare tid låta afhämta den ifrågavarande personen.

Beträffande frågor om utlämning till Danmark har sedan längre tid

tillbaka åtminstone af Konungens befallningshafvande i de sydligare länen

följts den praxis, att, såvidt ej anledning till tvekan förekommit, Konungens

befallningshafvande, på direkt framställning från dansk polismyndighet

öfverlämna flyktade förbrytare till vederbörande i Danmark, utan att Konungens

afgörande inhämtats. På motsvarande sätt hav förfarits i fråga

om utlämning från Danmark till Sverige.

Tydligt är, att de förhållanden, som enligt hvad nu angifvits på utlämningsrättens

område här i Sverige råda, icke kunna anses tillfredsställande.

Sålunda framstår bland annat såsom ett viktigt önskemål, att få i

en särskild lag fastslagna förutsättningarna för att utlämning må af svenska

myndigheter medgifvas. Först härigenom erhåller man den grundval, på

hvilken utlämningsväsendet, såväl hvad angår afslutandet af utlämningstraktater

som beviljandet af utlämningar, kan planmässigt utveckla sig.

Hvad beträffar förfarandet i utlämningsärenden är otvifvelaktigt

pröfningen i dessa ärenden understundom af den innebörd, att ett anlitande

af domstols medverkan måste anses för vissa fall påkalladt. Reglerna

härutinnan kunna tydligen ej gifvas annorlunda än i form af lag.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungi. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

Öfverhufvud taget synes utlämning för dem, hvilka frågan gäller,

vara af den stora betydelse ur rättslig synpunkt, att reglerna rörande utlämning

principiellt sedt böra vara i lag gifna. Den bekanta föreningen

af framstående rättslärde från olika länder Institut de droit international

har äfven framhållit önskvärdheten af att utlämningsväsendet blefve inom

de olika staterna genom lag ordnadt.

Det är numera också ett icke ringa antal stater, som hafva sitt utlämningsväsende

ordnadt genom lagstiftning. Den stat, som gick i spetsen,

var Belgien med en lag af år 1833, hvilken år 1874 aflösts af den nu

gällande" Sedermera hafva Storbritannien år 1870, Luxemburg likaledes

år 1870, Nederländerna år 1875, Schweiz år 1892 och Norge år 1908 förskaffat

sig utlämningslagar, hvarjämte Italien, Österrike och Ryssland i

sina straffprocesslagar upptagit bestämmelser rörande utlämningsförfarandet.

Af utomeuropeiska stater hafva Amerikas förenta stater samt Argentina

lagar om utlämning.

Det torde näppeligen vara en tillfällighet att det företrädesvis är

makter af andra eller tredje ordningen, som ansett nödigt att rättsligen

ordna sitt utlämningsväsende. För en sådan stat måste det nämligen anses

vara af särskild vikt att dess beslut i utlämningsfrågor blifva fria från

det sken af godtycklighet, som, därest vederbörande regering utan att vara

bunden af rättsliga skrankor och utan medverkan af domstol meddelat

besluten, lätteligen gifves åt desamma. Kan en regering vid afvisande

af en utlämningsbegäran stödja sig på lags bestämmelser och domstols

beslut, mister utlämningsfrågan den särskildt för en liten stat farliga och

ömtåliga politiska karaktär, som dylika frågor understundom kunna få.

Särskild anledning synes mig föreligga att nu hos oss upptaga frågan

om lagstiftning i detta ämne. I underdånig skrifvelse anhöll Riksdagen

år 1907 om utarbetande af lagbestämmelser, hvarigenom för landet skadlig

invandring såvidt möjligt hindrades och i öfrigt utlänningars inflyttning

och bosättning inom landet på lämpligt sätt ordnades; och har med

anledning häraf förslag till lag i samma ämne blifvit inom civildepartementet

utarbetadt, hvilket förslag, sedan det undergått lagrådets granskning, nu

är på Eders Kungl. Maj:ts pröfning beroende. Om sålunda frågan om

utlänningars rättsställning gent emot statsmakten ur denna synpunkt skall

blifva föremål för rättslig reglering, synes följdriktigheten kräfva att jämväl

den sida af frågan om utlänningars rättsställning, som i utlämningsrätten

beröres, genom lag ordnas. Genom lagar i dessa båda ämnen jämte

de allmänna bestämmelserna i vår strafflagstiftning erhåller frågan om

statsmaktens förhållande gent emot utlänningar, som uppehålla sig här i

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr SO.

riket och som antingen bär eller utomlands gjort sig skyldiga till lagstridigt

eller eljest otillbörligt förhållande, en allsidig reglering.

. skäI> som nu antydts, har frågan om lagstiftning rörande utlämning

upptagits till behandling inom justitiedepartementet, och har därvid

utarbetats det förslag till lag om utlämning af förbrytare, som nu af

mig anmälts.

I öfverensstämmelse med främmande staters utlämningskgar innehåller

förslaget i hufvudsak dels bestämmelser rörande de villkor, under

hvilka utlämning må af vederbörande myndigheter medgifvas, och dels

regler rörande förfarandet i utlämningsärenden.

Den förra afdelningen innefattar sålunda de villkor beträffande den

ifrågavarande personen och brottets beskaffenhet, som i hvarje fall måste

föreligga, om utlämning skall kunna af vederbörande myndigheter medgifvas.

_ Lagen bestämmer däremot ej, att när dessa villkor äro förhanden,

utlämning skall äga rum. I det särskilda fallet kunna nämligen förekomma

sadana omständigheter att, oaktadt hinder i lagen ej möter, utlämning

dock icke bör få ske. Man tanke t. ex. på utlämningsframställningar

från halfciviliserade stater. Särskildt är att märka, att af åtskilliga

skäl, speciellt billighetshänsyn gent emot den reklamerade personen, vederbörande

stats mer eller mindre aflägsna läge bör spela en viss roll. Sålunda

skulle utlämning af en person för att straffas för ett brott, som i

det föreliggande fallet synes böra sonas med högst någon månads frihetsstraff,

framstå såsom en obillighet, därest fråga vore om utlämning

till någon på andra sidan Atlanten belägen stat, under det att utlämning

i sådant fall till någon grannstat måste anses fullt befogad. Dessa synpunkter

pläga också framträda i utlämningstraktaterna, i det att sådana,

som äro afslutade mellan närbelägna stater, i regel upptaga betydligt

större antal utläraningsbarä brott än de mellan stater, belägna på‘långt

afstånd från hvarandra, ingångna. En lag måste alltså nöja sig med att

uppställa vissa minimibetingelser och lämnar endast en ram, inom hvilken

vederbörande myndigheter hafva att röra sig. Inom denna äga naturligtvis

då också den eller de statsmakter, som statsrättsligt sedt äga befogenhet

dåi till, att ingå traktat med främmande stat, hvarigenom i förhållande

till den stat skyldighet uppkommer till utlämning i vissa fall. Beträffande

förhållandet mellan utlämningslagar och traktater förekomma två system.

Enligt det ena, som följes af, bland andra, England medgifver lagen ej utlämning

utan att särskild traktat det föranleder; lagen innefattar således endast

de normer, efter hvilka traktater må ingås. Enligt det andra systemet är det

från lagens ståndpunkt likgiltigt om utläinningsbegäran grundas på traktat

eller ej. Aro endast de villkor, lagen uppställer, uppfyllda, beror det på

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

de profvande myndigheterna att afgöra, om utlämning skall ske eller ej,

och den omständighet att traktat föreligger har blott den betydelse, att

myndigheterna i det särskilda fallet folkrättsligt sedt ej hafva möjlighet

att afstå en utlämningsbegäran, om de förutsättningar, som traktaten innehåller,

äro för handen. Förslaget intager i öfverensstämmelse med de

modernare utlämningslagarna denna senare ståndpunkt. Till stöd för densamma

åberopas särskildt, att utlämning visst icke sker enbart för att

tillmötesgå den utlämningssökande staten, utan att äfven i tillflyktsstatens

eget intresse måste anses ligga att befria sig från de icke önskvärda element,

som flyktade förbrytare i regel utgöra. Denna synpunkt har med

styrka framhållits i motiveringen till den schweiziska lagen.

Hvad angår de särskilda villkoren för utlämning så bygger förslaget i

det väsentliga på den nu gällande utlämningsrätten, sådan den fått sitt uttryck

i våra senare traktater, och skall jag under de särskilda paragraferna redogöra

för förslagets innehåll i denna del.

Beträffande åter reglerna för förfarandet anhåller jag att redan nu

få framlägga hufvuddragen af förslagets bestämmelser härutinnan. Såsom,

framgår af en inom utrikesdepartementet utarbetad redogörelse föi den utländska

rätten i ämnet, hvilken redogörelse torde få såsom bilaga åtfölja

detta protokoll, kunna med afseende å förfarandet i utlämningsärenden tre

olika system sägas råda, hvilka man torde kunna beteckna såsom det administrativa

systemet, det engelskt-amerikanska systemet och det blandade

systemet. Det administrativa systemet kännetecknas af att behandlingen

och pröfningen af framställningar om utlämning sker helt och hållet i

administrativ väg utan medverkan af domstol. Detta praktiseras utom

i Sverige, bland annat, i Danmark och Preussen. Enligt den engelska

lagen, med hvilken den i Amerikas förenta stater gällande lagen i

hufvudsak öfverensstämmer, kan aldrig någon person utlämnas utan att

han varit ställd inför domstol och denna medgifvit hans utlämnande. Sådant

medgifvande lämnas endast där så stark bevisning om den reklamerade

personens brottslighet förehragts, att, om brottet begåtts i det ifrågavarande

landet, huvudförhandling inför jury skulle hafva blifvit mot honom

öppnad. Domstolens beslut blir dock icke i den mening bindande

att, om domstolen skulle medgifva någons utlämnande, regeringen skulle

vara förhindrad vägra utlämning. Hvad slutligen angår det blandade systemet,

som kan sägas råda i Belgien, Schweiz, Norge in. fl. länder så innebär

det en mångfald olika förfaringssätt, hvilka hafva det gemensamt att

domstols medverkan vid pröfning af en utlämningsbegäran kan i ena eller

andra formen tagas i anspråk, och får jag beträffande dessa länder hänvisa

till förutnämnda redogörelse.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

Redan ofvan har jag antydt, att jag anser en tillfredsställande ordning

icke kunna vinnas utan att åtminstone för särskilda fall domstols

medverkan tages i anspråk för behandlingen af utlämningsansöknino-ar.

Det synes mig följaktligen icke kunna komma i fråga att nu genom fao-- bestämmelser fastslå vare sig den nuvarande svenska eller nåo-0n annan

rent administrativ form för förfarandet.

Ej heller finner jag mig kunna förorda ett antagande af det engelsktamenkanska

systemet. Det lider onekligen af stora nackdelar, det försvårar

i hög grad möjligheten att få en person utlämnad samt medför i hvarje

fall stor tidsutdräkt och betydande kostnader. Rent teoretiskt lider det

också af betänkliga fel: medan utlämningsinstitutet just afser att möjli«•- göra att en misstänkt person får frågan om sin skuld eller oskuld pröfvad

inför den domstol forum delicti — som måste anses mest lämpad för

bevisupptagningen och bevispröfningen, medför det engelskt-amerikanska

systemet, att en betydande del af denna verksamhet öfverfiyttas till den

främmande domstolen. Detta later sig emellertid endast göras i inskränkt

mån, och en egendomlig konsekvens häraf har blifvit, att den engelska laostiftmngen,

som strängare än någon annan håller på muntligt förfarande,

nödgats medgifva, att skriftliga vittnesintyg inför utlämningsdomstolen

tillerkännas samma verkan som i vanlig ordning afgifna vittnesutsagor.

Bortsedt från frågan om bevisning rörande den reklamerade personens

brottslighet torde. den pröfning, som utlämningsframställningar i ofritt

underkastas, vara i de ojämförligt talrikaste fållen af den ur juridisk synpunkt

enkla beskaffenhet, att för dessa fall hänskjutandet af utlämnino-sfrågan

till pröfning vid domstol måste komma att framstå såsom i höograd

onödigt och ett snabbare förfarande i såväl parters som vederbörande

staters eget intresse påkalladt. Anordnar .man, på sätt det forello-o-ande

förslaget innehåller, förfarandet sålunda, att endast för det fall att den

reklamerade, personen . vid förhör bestrider utlämnandet och mot utlämningsansökningen

gör invändning, som för dennas bedömande kan vara af

betydelse, hänskjutande till domstol äger rum, samt den ifrågavarande

personen har tillfälle att vid förhöret använda biträde, synes man på en

gång hafva sörjt för ett möjligast snabbt och enkelt förfarande samt hafva

tillfredsställt långt gående fordringar på rättssäkerhet. Betecknande är ock,

att de båda länder, Schweiz och Norge, som under senaste tider förskaffat

sig lagar i ämnet, i hufvudsak anordnat förfarandet på nu angifna sätt.

Om alltså det engelskt-amerikanska systemet anses icke beära hos oss

komma till användning, utan ett blandadt system synes böra väljas, framställe!

sig först det spörsmål, huruvida och i hvad mån pröfningen skall omfatta

frågan om den reklamerade personen gjort sig skyldig till det uppgifna

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

brottet. Det förefaller i sådant hänseende vara principiellt riktigast att

så tillvida ingå på bevisfrågan, att pröfning sker huruvida skälig anledning

till misstanke föreligger, att personen i fråga begått det Drott, för

hvilket utlämning påfordras. Villfarandet af en utlämningsbegäran kan

närmast likställas med häktandet af en person, helst detta senare ju äfven

ingår såsom moment i utlämningsatgärdenj och näimast till hands liggei

då” att härvidlag tillämpa samma grunder som vid häktning. Det kan vidare

framhållas att så vidt gäller utlämning till stater, hvilkas råttsskip

ning icke ingifver nödigt förtroende, fordran på bevisning om brottsligheten

utgör en viss garanti mot oberättigade utlämningsansökningar.

A andra sidan synes man böra akta sig att sätta värdet af denna

o-aranti allt för högt. Det torde väl näppeligen någonsin förekomma att

en regering framställer en utlämningsbegäran utan att åtminstone skälig

anledning till misstanke om brottslighet föreligger, och den summariska

pröfning” som vid utlämningsdomstolen kan ifrågakomma, torde väl ytterst

sällan medföra ett underkännande af de bevis, som till stöd för misstanken

åberopas, och synes följaktligen utgöra ett föga verksamt skydd mot

obefogade utlämningsansökningar.

Häraf framgår enligt min mening, att frågan i verkligheten icke är

af den betydelse, som man vid första påseendet är benägen att gifva densamma.

Man torde därför vara berättigad att lata de praktiska hänsynen

spela in vid frågans lösande.

I detta afseende är att märka, att den allmänna kontinentala uppfattningen

bestämdt går i den riktning, att enbart förebringande af fällande

dom eller häktningsorder eller motsvarande handling bör medföra rätt till

utlämning. Så t. ex. fordrar den schweiziska lagen i intet fall bevisning

om den reklamerade personens skuld. Våra nu gällande traktater, med

undantag endast för traktaten med Portugal och naturligtvis traktaterna

med England och Amerikas förenta stater, innehålla i öfverensstämmelse

härmed, ''att företeende af häktningsorder är tillräckligt för att erhålla utlämning.

Ett upptagande i lagen af fordran på bevisnings förebringande

skulle alltså föranleda uppsägande af våra flesta traktater. Det torde för

ifrigt vara tvifvel underkastadt, om det under sådana förhållanden skulle

vara möjligt för Sverige att få till stånd nya överenskommelser med de

kontinentala makterna. Att Sverige skulle mot dessa makters uppfattningkunna

i aftal genomdrifva sålunda skärpta villkor, hvilka ju skulle väsentligt

försvåra möjligheterna att få förbrytare utlämnade, är föga antagligt.. I

motiverna till norska lagen har ock denna omständighet med styrka framhållits.

Förslaget söker i likhet med norska lagen att i nu förevarande hänseende

gå en medelväg. Det utgår principiellt sedt från att skälig anled
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Majrts nåd. proposition Nr 50.

ning till misstanke skall visas föreligga för att utlämning må äga rum. Men

man nöjer sig i detta hänseende med det formella bevis, som ett fällande

utslag eller ett beslut, som föregåtts af förundersökning inför domstol eller

undersökningsdomare, kan anses utgöra. Åberopas endast häktningsorder

eller liknande handling, fordras däremot, om den reklamerade personen bestrider

sin skuld, ytterligare direkt bevisning om hans brottslighet. Emellertid o-öres

med hänsyn till nyss anförda omständigheter den viktiga inskränkning, *att

Konungen är berättigad att med främmande stat träffa öfverenskommelse,

hvarigenom fordran på bevisning i dylikt fall eftergifves eller på visst

sätt inskränkes. I sistnämnda afseende tänker man särskildt på den modifikation,

som lämpligen synes böra i regel komma till användning, att

bevisning, hvarom nu nämnts, skall fordras endast för det fall att den

häktade förmår förebringa någon omständighet af beskaffenhet att tala för

hans oskuld.

Såsom af redogörelsen för den utländska rätten framgår, råda bland

de stater, som adopterat det s. k. blandade systemet, olika regler rörande

arten af domstolarnas medverkan i utlämningsärenden. EnligÅvissa lagar,

såsom Belgiens och Nederländernas, har domstolens yttrande karaktären af

ett utlåtande, till hvilket regeringen, som ensam har afgöranderätt, tager

den hänsyn den finner godt. Enligt andra lagar har domstolen att meddela

bindande beslut rörande utlämning antingen så att beslutet blir bindande

vare sig utlämning medgifves eller icke (Schweiz och Luxemburg)

eller ock så att, om domstol förklarar hinder mot utlämning lagligen möta,

detta beslut binder regeringen, under det att, när beslutet går ut på att

sådant hinder icke föreligger, det står regeringen öppet att icke desto

mindre vägra utlämningen (Norge, Italien).

Det synes mig icke kunna råda någon tvekan om att det riktigaste

bör vara att, på sätt de fyra sistnämnda lagarna innehålla, åt domstolarna

lämnas befogenheten att afgöra, huruvida lagen i ett visst fall tillstädjer

utlämning eller ej. Utom principiella skäl torde äfven rena lämplighetsskäl

tala för denna mening. En regering, som besväras af en utlämningsbegäran

af hälft politisk art, kommer gent emot den främmande

staten i eu obehaglig mellanställning, om den, i trots af att domstolen i

sitt utlåtande funnit utlämning ej höra ske, likväl är befogad att medgifva

densamma. Ju mera utlämningsärendena behandlas såsom rena

rättsfrågor, desto mindre anledning föreligger för den främmande regeringen

att söka utöfva tryck å den regering, till hvilken framställning om

utlämning skett.

Tveksammare är, hvilken ställning man bör intaga till frågan, huruvida

domstolen skall äga med bindande verkan påbjuda utlämning eller

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 23 käft. (Nr 50.) 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 50.

om domstolen skall äga afgöra allenast frågan om hinder för utlämningen

på grund af lagens bestämmelser möter. Såsom redan i det föregående

framhållits, innefattar en utlämningslag endast vissa minimivillkor, som

måste vara uppfyllda för att utlämning må få ske. I det särskilda fallet

kunna emellertid, såsom jämväl omnämnts, oaktadt dessa villkor äro uppfyllda,

omständigheter förekomma, som måhända böra föranleda afvisande

af en framställning om utlämning. Utom de förut berörda fallen, att framställning

inkommit från en halfciviliserad stab eller att en aflägset belägen

stat begärt utlämning för ett relativt obetydligt brott, kan nämnas äfven

de fall'' att samma persons utlämnande begärts af två stater och att den

utlämningssökande staten icke kan utlofva reciprocitet. Åberopar sig den

utlämningssökande staten å ingången traktat, skulle ett domstolens afgörande

af frågan i hela dess vidd förutsätta en pröfning, huruvida traktaten

innefattar förpliktelse till utlämning i det föreliggande fallet. Den

pröfning, som i nu angifna afseenden kan ifrågakomma, och i hvilken

äfven folkrättsliga hänsyn spela in, synes mig vara af sådan art att det

näppeligen kan anses lämpligt att förlägga den till domstolarna. En befogenhet

för domstolen att afgöra utlämningsärendet i hela dess vidd

synes mig för öfrigt ej stå rätt väl tillsammans med den Konungen tillkommande

statsrättsliga befogenhet att ingå traktater med främmande stater.

Då Konungen kan på grund af denna sin befogenhet inom den ram,

som lagen lämnar, genom allmänna bestämmelser ordna förhållandet till

främmande stater, förefaller det inkonseqvent att, när gent emot en viss

stat utlämningsrätten icke ordnats, Konungen icke skulle äga att ingripa

i afgörandet af frågor om utlämning till den staten.

Hvad angår frågan till hvilken domstol utlämningsärende bör hänskjutas,

så synes, helst handläggningen och pröfningen af sådana ärenden

understundom är af synnerligen grannlaga karaktär, kunna ifrågasättas

huruvida icke behandlingen af desamma bör anförtros åt någon öfverrätt.

Med hänsyn till att förhandlingen tydligen bör vara muntlig, har dock

ansetts lämpligast att låta rådstufvurätterna i länens residensstäder handlägga

dessa ärenden, helst man härigenom vinner den fördel att transporter

af de häktade för deras inställande inför domstol icke behöfva ifrågakomma.

Att i utlämningsärenden endast två instanser böra förekomma och

att sålunda klagan öfver ett rådstufvurättens beslut ^ bör föras direkt i

högsta domstolen, synes mig icke kunna vara föremål för tvekan.

Från nu nämnda anordning åt förfarandet gör förslaget undantag,

såvidt gäller ärenden, i hvilka invändning gjorts att det brott, för hvithet

utlämning begäres, är af politisk beskaffenhet. För anledningen härtill

torde jag senare få redogöra.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts nåd. proposition Nr 50.

27

Jag öfvergåi'' nu till motiveringen för de särskilda paragraferna i

förslaget.

f 1 § uttalas den allmänna regel, att utlämning till främmande stat

må ske endast på framställning från dess regering. '' Den praxis, som på

sätt ofvan nämnts rådt i fråga om utlämning till och från Danmark, skall

sålunda ej vidare få fortgå. Ett dylikt förfaringssätt, hvithet för öfrig!

brukat förekomma äfven annorstädes mellan grannstater, synes nämligen ej

erbjuda tillräckliga garantier i fråga om rättsäkerhet, och tillätes numera i

allmänhet icke enligt de bestående utlämningslagarna.

Redan förut är nämndt, att förslaget intager den ståndpunkt att

utlämningsbegäran må kunna beviljas äfven utan att till stöd för densamma

föreligger någon öfverenskommelse med den främmande staten.

Tydligt är emellertid, att på detta område såväl som i andra internationella

frågor reciprocitet bör i regel råda. I nu förutsatta fall bör därför

i allmänhet ej en framställning beviljas utan att den främmande staten utfäster

sig att i fall, analoga med det föreliggande, villfara från Sveriges

sida gjorda framställningar. Dock synes man icke böra allt för strängt

binda regeringens händer i detta afseende, och har därför i förslaget, på

samma gång som principen ansetts böra uttalas, gjorts reservation för det

fall att särskilda omständigheter skulle föranleda undantag.

Att en stat icke utlämnar egna undersåtar är eu grundsats, som

genomgår de flesta staters rätt. Den är ock upptagen i samtliga Sveriges

utlämningstraktater. På senare tid har emellertid denna grundsats o-jorts

till föremål för angrepp från vetenskapligt håll, och har bland andra Institut

de droit international uttalat sig för att utlämning af egna undersåtar

ma. kunna medgifvas. Såsom skäl härför har särskild! framhållits,

att då syftet med utlämningsinstitutet är att sätta domstolen i den ort,

dår brottet begåtts, såsom den för bevisnings upptagande mest lämpade,

i tillfälle att afdöma brottet, anledning ej finnes, principiellt sedt, att göra

undantag till förmån för inlänningar. Man bör, framhålles det, öfverhufvud

aldrig utlämna personer till stat, till hvars rättsliga institutioner man

ej har tilltro, men finnes sådan tilltro, gifves intet skäl att undantaga inlänningar

från att utlämnas. Till stöd för den ifrågavarande grundsatsen

anförcs väsentligen, utom att den naturliga känslan förbjuder utlämning

i sådant fall, att denna grundsats är att anse som ett följdriktigt utslag

af den statsrättliga uppfattning, som betraktar statsmedlemmarna icke blott

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr SO.

som undersåtar med förpliktelser utan äfven såsom statsborgare med rättigheter

gent emot staten, bland hvilka senare särskild! rätten att uppehålla

sig°på statsområdet och att alltså icke kunna därifrån utvisas eller

utlämnas måste anses ingå. Principen har också trots alla angrepp upptagits

såväl i de nyare lagstiftningarna (den schweiziska och den norska)

som i traktater från senare tid; och synes därför all anledning vara att

äfven för Sveriges del bibehålla densamma. En motsatt ståndpunkt intaga

visserligen England och Amerikas förenta stater, hvilkas utlämningslagar

icke innehålla förbud i förevarande hänseende. Men denna deras ståndpunkt

sammanhänger med att dessa stater i det väsentliga vidhålla den af

öfriga stater öfvergifna s. k. territorialitetsprincipen, enligt hvilken en stat

icke° äger straffa förbrytelse, begången utom dess eget område, ens om den

föröfvats af en dess egen undersåte. För att få en dylik förbrytare straffad,

finnes för den stat, som hyllar territorialitetsprincipen, ingen annan utväg

än att utlämna förbrytaren till den stat, inom hvars område brottet begåtts.

Det förbud mot utlämning af svenska medborgare, som förslaget

stadgar, afser, i öfverensstämmelse med hvad i allmänhet inom utlämningsrätten

gäller, järn väl dem, som vunnit medborgarrätt efter det den

ifrågavarande förbrytelsen skett. För ctylika fall torde, i allt fall efter förordnande

af Konungen, svensk straffrätt kunna komma till tillämpning (1 kap. 1 §

strafflagen), sä att någon lucka, som skulle medföra att brottet bleive

ostraffadt, uppkommer icke.

I likhet med de utländska utlämningslagarna uppställer förslaget

icke något hinder för utlämning till en stat af eu tredje stats undersåte.

Tydligt är emellertid, att af hänsyn till sistnämnda stat man bör vid afgörande

af dylika utlämningsfrägor förfara med stor varsamhet liksom att

vid afstötandet af traktater ett ovillkorligt åtagande att bevilja utlämning

i sådana fall icke bör såsom regel göras. Ett flertal ai våra nu gällande

traktater uppställa också den regel att, om brottslingen ej är medborgare

i den stat, som fordrar hans utlämnande, tillflyktsstaten har rått att efter

att hafva meddelat sig med den stat, där han har medborgarrätt, välja

emellan att utlämna honom till den ena eller till den andra.

Inom utlämningsrätten gäller såsom en allmän regel, att utlämning

ej medgifves för brott, som föröfvats å statens eget territorium. Att sörja

för rättsordningens uppehållande på sitt eget område och att således bestraffa

där begångna förbrytelser är eu bland statens förnämsta plikter,

hvilken den därför icke bör kunna öfverlåta till annan stat. Svenska

strafflagen uttalar också i 1 kap. 1 och 2 §§, att den, som begått brott

inom riket eller å svenskt fartyg, skall dömas vid svensk domstol och efter

svensk lag. Det torde emellertid för ett speciellt fall vara befogad! att

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

29

göra undantag från berörda regel. Därest nämligen fråga är om en delaktighetsförbrytelse,

som begåtts i Sverige, under det att hufvudhandlingen

föröfvats utomlands, synes under vissa förhållanden det svenska intresset

af att få brottslingen straffad här i Sverige vara så ringa att det

torde böra få träda tillbaka för den nytta, som en gemensam handläggning

af målen rörande de båda brotten gifvetvis innebär genom att möjliggöra

ett riktigare bedömande af delaktighetsbrottet. En bestämmelse,

som gifver rättighet att i särskilda fall medgifva utlämning för dylika

delaktighetsbrott har fördenskull insatts i förslaget.

Enligt äldre uppfattning ansågs utlämning till en stat böra i allmänhet

medgifvas endast om brottet begåtts å den statens område, däremot

icke för brott, som skett å en tredje stats territorium. I senare

traktater, däribland åtskilliga af våra nu gällande, föreskrifves för sistberörda

fall, att utlämning må ske om tillflyktslandets lag i motsvarande

fall medgifver att åtal å brottet får inom landet anställas. De nyare utlämningslagarna

uppställa i likhet med förslaget ingen annan förutsättning

i detta afseende än att brottet skall hafva begåtts utom tillflyktslandets

eget territorium. Visserligen innebär detta, att utlämning kan komma

att medgifvas för brott, som val enligt tillflyktsstatens och den utlämningssökande

statens rätt är straffbart men som ej kan straffas enligt den

stats lag, där gärningen begåtts. Men då utlämning i dessa fall knappast

kan tänkas begäras för andra brott än sådana, som begåtts emot den

utlämningssökande staten själf eller af en dess undersåte, synes berörda

omständighet icke behöfva föranleda ovillkorligt hinder mot utlämning för

fall, hvarom nu är fråga.

Förslaget utgår liksom de utländska lagarna från den hufvudprincip,

att utlämning ej må beviljas för annan gärning än sådan, som den svenska

lagen betraktar som brott. För handlingar, som enligt svensk lag äro

straffria, skall alltså utlämning vägras. Riktigheten af denna princip, som

emellertid blifvit på många håll bestridd, synes mig uppenbar. Utlämning

är för den, som däraf drabbas, af den innebörd i rättsligt hänseende,

att staten tydligen icke bör bringa detta institut till användning utan att

en sådan gärning föreligger, som staten själf anser förtjäna straff.

Icke alla brott synas dock böra föranleda utlämning. Då utlämning

är förenad med afsevärda obehag och lidanden för den saken gäller, bör

utlämning ej få ske utan att brottet är af eu någorlunda svår karaktär.

Förslaget uppställer i detta afseende den regel, att brottet skall vara sådant,

att enligt allmänna strafflagen eller sjölagen strängare straff'' än fängelse

kan följa därå. Det torde utan uttryckligt angifvande vara klart,

att härunder innefattas äfven försöksbrott och delaktio-hetsbrott.

O

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

Det sätt, som sålunda valts för att afgränsa de utlämningsbara brotten

från de icke utlämningsbara, är ej det i allmänhet brukliga. Enligt

de flesta utlämningslagar och utlämningstraktater uppräknas de olika slag

af brott, för hvilka utlämning kan medgifvas. Man framhåller till stöd

för detta system särskildt, att vissa slag af brott icke äro af den allmänträttsliga

betydelse, att tillflyktsstaten kan anses äga något intresse af att

desamma blifva straffade. Tendensen går emellertid allt tydligare i riktning

mot ett utvidgande af kretsen utlämningsbara brott, så att t. ex.

den schweiziska lagen upptager 37 olika hufvudarter af brott, som kunna

medföra utlämning. Skall man alltså ej lägga för starkt band på friheten

att af sluta traktater, måste uppräkningen blifva synnerligen vidlyftig och

otymplig. Såsom en nackdel af detta, system kan ock framhållas, att

hvarje ändring af ett brottspecies i den allmänna strafflagen skulle framtvinga

antingen en ändring i utlämningslagen eller medföra en ofullkomlighet

eller ^otydlighet i densamma, äfvensom att vid afslutande af traktater

ofta måste uppstå svårigheter på grund af de olikheter beträffande

brottsbestämningarna, som ju ofta i större eller mindre mån förefinnas

mellan de särskilda staternas strafflagstiftningar. Af dessa och andra grunder

har funnits lämpligast att, i likhet med norska lagen och den svensknorska

traktaten, basera förslaget på förstnämnda system. Att märka är,

att i flertalet af våra utlämningstraktater tillämpats en kombination af de

båda systemen, så till vida som det, utom att brottet skall vara af något

af de i traktaterna angifna slagen, ytterligare fordras, att straffet för brottet

kan nå upp till visst mått, i allmänhet, såsom t. ex. i traktaten med

Tyskland, till svårare straff än fängelse.

Med hänsyn till sist berörda omständighet äfvensom att traktaten

med Norge uppställer enahanda gräns, har densamma jämväl ansetts lämpligen

höra upptagas i lagförslaget. Härigenom skulle alla brott, som nu

enligt traktaterna kunna föranleda utlämning, allenast med några få undantag

komma att fortfarande blifva utlämningsbara. Att sätta gränsen

lägre och sålunda utvidga kretsen af brott, för hvilka utlämning må medgifvas,

kan visserligen ifrågasättas men synes mig för närvarande och såsom

regel icke tillrådligt. Beträffande förhållandet till de öfriga skandinaviska

länderna torde dock, med hänsyn till likheten i språk, lagar och institutioner

samt till grannförhållandet, undantag kunna göras, och innehåller

förslaget cn bestämmelse i detta afseende. Till jämförelse kan nämnas,

att norska lagen uppställer den fordran, att brottet skall kunna medföra

strängare straff än fängelse i ett år.

Genom den nu nämnda bestämmelsen i lagförslaget skulle kretsen

af utlämningsbara brott icke oväsentligt utvidgas utöfver de slag, som i

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr SO.

våra gällande traktater uppräknas. Bland andra skulle sålunda vissa brott

efter 10 och 11 kapitlen strafflagen, vissa misshandelsbrott, duellbrott, ärekränkningsbrott

in. fl., hvilka ej enligt traktaterna, frånsedt den med Norge,

kunna föranleda utlämning, hädanefter göra det. Utom i hvad angår brotten

enligt 10 kapitlet strafflagen torde några betänkligheter mot detta resultat

ej möta. Nu berörda brott åter synas stå de s. k. politiska brotten

så nära, att enahanda synpunkter, som föranleda dessas undantagande från

utlämning, ansetts böra tilläggas sådan verkan att, om gärningen är straffbar

allenast i sin egenskap af brott mot offentlig myndighet eller gärningen,

bortsedt från denna dess egenskap, och sålunda bedömd t. ex. endast

såsom misshandelsbrott, icke förskyller så högt straff att brottet enligt

hufvudregeln är utlämningsbart, utlämning skäligen icke bör i dessa fall

ifrågakomma. En undantagsbestämmelse af denna innebörd har fördenskull

insatts i förslaget.

I allmänhet äger enligt utlämningslagar och traktater ej utlämning 3 §.

rum för militära förbrytelser. Man anser upprätthållande af ordning och

disciplin inom den ena statens krigsmakt icke för den andra vara af tillräcklig

betydelse att motivera utlämning i sådana fall. Är emellertid gärningen

i allmänt straffrättsligt hänseende af sådan art, att utlämning därför

medgifves, synes, i öfverensstämmelse med hvad nyss nämnts i fråga

om brott efter 10 kap. strafflagen, utlämning böra jämväl i nu förevarande

fall kunna få ske. Bestämmelse i sådan riktning återfinnes i den schweiziska

och den norska lagen samt i den svensk-norska traktaten. Då den,

som under nu nämnda förhållanden utlämnas, ju kommer att blifva ställd

inför krigsrätt, torde, innan man genom traktat ålägger Sverige förpliktelse

till utlämning i dessa fall, böra tagas i noga betraktande, huruvida

den främmande statens militära rättsvård är tillräckligt betryggande.

Såsom i det föregående antydts gäller inom alla länders utlämnings- s §.

rätt, att utlämning ej medgifves för s. k. politiska brott. Men om innebörden

af detta begrepp och hvad därunder rätteligen bör innefattas råda

mycket divergerande meningar. Klart är, att därunder ingå de brott, som

enbart pa den grund att de rikta sig direkt mot staten, vare sig dess integritet,

dess författning eller statsmaktens representanter, åro underkastade straff

(absolut-politiska brott). Det är, när man kommer till de gärningar, som

frånsedt det politiska momentet däri, åro straffbara äfven såsom vanliga

brott, mord, stöld etc. (relativt-politiska brott), som åsikterna skilja sig.

Härvidlag göres å^ ena sidan gällande, att hvarje brott, som begåtts i politiskt

syfte, bör föras in under begreppet politiskt brott och sålunda undantagas

från de utlämningsbara. A andra sidan framhålles såsom det

riktigaste att fatta detta begrepp objektivt, att alltså föra därunder utom

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

de brott, som utgöra direkta angrepp mot staten (d. v. s. ungefärligen de

brott, som i vår strafflag upptagas i 8 och 9 kapitlen) vare sig gärningen

tillika konstituerar ett vanligt brott eller icke, dessutom endast sådana

brott, som föröfvas i samband med en dylik statsförbrytelse och i afsikt

att främja densamma. Ett brott, som begåtts utan dylikt faktiskt samband

med en statsförbrytelse, är alltså enligt sistnämnda åsikt, oafsedt att

gärningsmannen velat främja ett politiskt mål, af beskaffenhet att förän

leda, utlämning. Under de senare årtiondena hafva, säiskildt i anledning

af de allt talrikare anarkistattentaten, röster höjts för att inskränka regeln

om icke-utlämning för politiskt brott att gälla endast de absolut-politiska.

I praktiken hafva dock dessa röster icke vunnit framgång. Endast i ett

par af Rysslands traktater stå bestämmelserna i öfverensstämmelse med

sistnämnda åsikt. Men otvifvelaktigt är, att allmänna meningen bland

dem, som sysslat med hithörande frågor, sådan denna mening fiainträdt

inom lagstiftningen, vetenskapen eller eljest, dock går i riktning mot en

inskränkning i begreppet politiska bi''ott, åtminstone såtillvida att icke i

hvarje fall “brott, endast därför att det skett i politiskt syfte, skall anses

vara af beskaffenhet att utlämning därför förbjudes. Sålunda har t. ex.

Institut de droit International uttalat sig för att utlämning skall äga rum

för sådana relativt-politiska brott, som ur moralisk och allmänt-rättslig syn

punkt äro att betrakta som de svåraste, såsom mord, dråp, förgiftning,

svår misshandel, mordbrand, rån etc. De senaste lagstiftningarna, den

schweiziska och den norska, hafva äfven i viss mån rönt inverkan af berörda

meningsriktning.

Inom lagstiftningen upptogs regel rörande undantag för politiskt

brott först af Belgien. Enligt dess utlämningslag af år 1833 förbjudes^att

utlämna någon för politiskt brott eller för någon handling, som begåtts

i samband med ett dylikt brott (connexe a un tel delit). År 1856 gjoides

härtill ett tillägg, i allmänhet betecknadt såsom den belgiska attentatsklausulen,

som i öfversättning lyder: »Såsom politiskt brott ellei därmed

sammanhängande (connexe) handling skall icke anses förgripelse, mot en

främmande statschefs person eller mot medlemmar af hans familj, då så

dan förgripelse innefattar dråp, mord eller förgiftning.»

De belgiska bestämmelserna hafva sedermera, understundom med

vissa modifikationer, upptagits af de flesta länder på kontinenten och åteifinnas

således i allmänhet i utlämningstraktaterna. Äfven flertalet af våra

traktater innehålla den belgiska regeln, några dock utan attentatsklausulen.

Den norska lagen återgifver den belgiska regeln med attentatsklausulen,

den sistnämnda dock modifierad i ett par afseenden. I motiverna

framhålles såsom det riktiga, att begreppet politiskt brott bestämmes rent

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

objektivt, och att alltså undantaget icke bör gälla till fördel för hvarje

förbrytelse med ett politiskt syfte. Man har också sökt återgifva den belgiska

regeln i sådan form att däraf skulle framgå, att det allmänna (ickepolitiska)

brottet skall stå i förbindelse med ett verkligen begånget politiskt

brott eller försök därtill. Samma form har regeln erhållit i den

svensk-norska traktaten.

Nederländska lagen upptager den belgiska hufvudregeln men ej attentatsklausulen.

Lagen inrymmer däremot bland brott, för hvilka utlämning

kan medgifvas, äfven vissa brott mot statschefer och medlemmar af

deras familjer. Dessa brott betraktas alltså icke i och för sig såsom politiska.

Kan ett sådant i visst fall anses vara politiskt, vägras utlämning,

eljest medgifves den. Traktaten mellan Sverige och Nederländerna är affattad

i öfverensstämmelse härmed.

De engelska och nordamerikanska lagarna förklara utlämning icke

skola ske för brott af politisk beskaffenhet (political character) eller om

den reklamerade personen kan visa att hans utlämnande i själfva verket

begäres i afsikt att tilltala eller straffa honom för en förbrytelse af politisk

beskaffenhet. Det använda uttrycket är ju synnerligen obestämdt,

och delade meningar råda om hvad därunder skall innefattas. I alla händelser

synes den engelska regeln mera än den belgiska gifva rum för en

tolkning i öfverensstämmelse med den subjektiva teorien. I våra traktater

med England och Nordamerikas förenta stater är regeln om politiska

brotts undantagande affattad i enlighet med nyssnämnda bestämmelse.

I schweiziska lagen lyder regeln rörande de politiska brotten: »Utlämning

beviljas icke för politiskt brott. Utlämning skall dock medgifvas,

äfven om gärningsmannnen åberopar ett politiskt motiv eller syfte, när

den handling, för hvilken utlämningen begäres, i öfvervägande män har

karaktären af en allmän förbrytelse. Förbundsdomstolen skall i det särskilda

fallet efter sitt fria bedömande bestämma brottets karaktär på grundval

af de föreliggande omständigheterna.» I motiverna till lagen framhölls

å ena sidan, att det ej gärna kunde vara tal om att inskränka grundsatsen

om förbud mot utlämning för politiska brott att gälla endast de

rent politiska brotten, således med uteslutande af de relativt-politiska, och

å andra sidan att dock icke hvarje vanligt brott med politisk färg borde

skyddas såsom politiskt brott. Det hade under förarbetena till lagen ifrågasatts,

huruvida icke hvarje fall af politiskt mord, således icke blott, såsom

den belgiska attentatsklausulen upptager, mord å suveräner och deras anhöriga,

äfvensom vissa andra svårare brott borde undantagas från de från

utlämning fritagna brotten. Att vissa brottsarter sålunda, enbart på grund

af sin objektiva beskaffenhet, skulle vara uteslutna från att under några

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt 23 käft. (Nr 50.) 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts nåd. proposition N:r 50.

förhållanden kunna hänföras till dem, för hvilka utlämning borde vägras,

kunde man emellertid ej anse rättfärdigadt. öfver hufvud ansåg man sig

icke kunna genom beskrifning i lagen utmärka hvilka gärningar, som borde

oaktadt sin politiska färg föranleda utlämning. Bedömandet kunde icke

ske efter gärningens art utan borde ske genom ett afvägande af de omständigheter,

under hvilka gärningen föröfvats. Beträffande hvarje särskild

handling måste sålunda efter omständigheterna i det särskilda fallet pröfvas,

hvilken karaktär den kunde anses hufvudsakligen äga. Häremot vore

väl att invända, att frågan icke i lagen erhölle någon lösning utan att

uppgiften skötes öfver från lagstiftarens till domarens skuldror, men detta

vore i nu ifrågavarande fall det riktiga; lagstiftaren måste här lämna domstolen

fritt spelrum, eu viss formel kunde omöjligen gripa om alla de

olika fall, i hvilka verkligheten uppenbarade sig. I fråga om den belgiska

attentatsklausulen anfördes särskildt, att den skulle för Schweiz i följd af

dess statsrättsliga organisation medföra en ensidig förpliktelse till medkontrahentens

fördel, då möjlighet till reciprocitet på grund af förhållandena

ju vore utesluten.

Af den nu gifna redogörelsen torde framgå, hvilka svårigheter möta

att på ett tillfredsställande sätt genom bestämmelser i lagen lösa frågan

om behandlingen af de relativt-politiska brotten. Bet synes mig därför som

det vore lämpligast att stanna på den schweiziska lagens ståndpunkt och

att alltså öfverlåta åt domstolen att med ledning af doktrin och praxis i

det särskilda fallet afgöra, huruvida handlingen skall anses vara af öfvervägande

politisk beskaffenhet eller icke, med påföljd att utlämning i förra

fallet vägras och i senare fallet medgifves. Att märka är, att den praxis,

som den schweiziska förbundsdomstolen följt, synes gå i riktning mot

att tillerkänna de objektiva omständigheterna vid brottets föröfvande en

afgörande betydelse, så att t. ex. mord af politisk hämnd eller brott (mord

eller stöld), som eljest begåtts utan samband med något verkligt försök

att omstörta den bestående politiska ordningen, icke ansetts böra medföra

frihet från utlämning.

Huruvida den belgiska attentatsklausulen bör hos oss upptagas, kan

synas tveksamt. Om man omfattar den objektiva teorien, är detta nödvändigt,

ty då enligt denna teori hvarje attentat mot en suverän eller statschef

måste hänföras "till politiskt brott, skulle eljest följden blifva den, att föröfvare

af dylika brott koinme att åtnjuta oinskränkt asylrätt och att alltså

suveräners och statschefers lif till och med blefve mindre skyddade än enskilda

personers. Men den schweiziska regeln nödgar icke att alltid uppfatta

sådana brott som politiska, och Schweiz har också på gjord framställning

medgifvit utlämnande af en konungamördare. Då emellertid den

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

35

ifrågavarande klausulen har häfd inom icke blott vår utan äfven de flesta

europeiska staters utlämningsrätt ocli man mot syftet med klausulen näppeligen

kan anföra någon berättigad invändning, synes det mig mindre lämpligt

att frångå denna regel. Det särskilda skäl, som enligt hvad nyss

nämnts i de schweiziska motiverna anförts mot klausulens upptagande

speciellt i Schweiz, föreligger ju icke här.

På grund af den affattning, som sålunda ansetts böra i förslaget

gifvas åt regeln om de politiska brotten, har domstolen i fråga om bedömandet

i denna del tilldelats en uppgift af synnerligen svår och grannlaga

beskaffenhet. I Schweiz tillkommer pröfningen af utläraningsfrågor

förbundsdomstolen (Schweiz’ högsta domstol), och har det framhållits, att

denna omständighet kunde göra det möjligt att upptaga en så obestämd

regel beträffande de politiska brotten som den, hvilken den schweiziska

lagen innehåller. Att hos oss anförtro afgörandet af frågan om politiskt

brott föreligger eller ej åt en underrätt synes med hänsyn härtill knappast

vara tillrådligt. Det har följaktligen ansetts nödigt att beträffande sådana

frågor göra den afvikelse från de eljest uppställda reglerna om förfarandet

i utlämningsärenden, att, då dylik fråga uppkommit, rådstufvurätten

endast skall rannsaka i ärendet men pröfningen tillkomma högsta domstolen.

Beträffande grunderna för den ståndpunkt förslaget intager till frågan

om och i hvilken mån bevisning om den reklamerade personens brottslighet

bör fordras, hänvisas till hvad jag härutinnan anfört i samband med

redogörelsen för det föreslagna förfarandet. I 7 § upptagas i enlighet

härmed stadgandena om hvilka handlingar från den främmande maktens

sida skola i detta hänseende företes. Traktaterna begagna sig för att beteckna

de handlingar, som erfordras för vinnande af utlämning, af olika

uttryckssätt, men torde man kunna sammanfatta de särskilda slagen af

där nämnda handlingar, på sätt förslaget innehåller, under uttrycken fällande

utslag och förordnande om häktning eller annat beslut, som enligt

den främmande statens lag medför samma verkan som dylikt förordnande.

Enligt svensk straffrätt kunna vissa brott icke åtalas af annan än

målsägande!! eller annorlunda än efter angifvelse af denne och kunna sålunda

icke straffas utan hans begifvande. Såsom en konsekvens af hufvudprincipen

att utlämning ej må ske för brott, som enligt svensk rätt icke

äro straffbara, har ansetts böra såsom villkor för utlämning för brott,

hvarom nu sagts, uppställas fordran på företeende af bevis om skedd angifvelse

eller åtminstone förklaring af målsäganden att han önskar brottets

hedrande. Erinras må, att endast ett fåtal brottsarter af nu angifven beskaffenhet

förskylla sådant straff, att enligt 4 § utlämning för dem kan

ifrågakomma.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

Den omständighet att med afseende å visst brott straffanspråk kan

göras gällande vid svensk domstol, lägger enligt förslaget icke hinder i

vägen för utlämning för samma brott. Men har, redan innan utlämningsansökningen

inkommit, för straffanspråkets realiserande åtal blifvit här i

Sverige anställdt eller har till och med dom beträffande brottet fallit, bör

uppenbarligen utlämning ej kunna ifrågakomma.

Skulle, om brottet, för hvilket utlämning begäres, bedömdes enligt svensk

lag, straffet för detsamma på grund af våra preskriptionsregler ej kunna utkräfva^,

bör enligt hufvudprincipen om förbud mot utlämning för brott, som

icke enligt svensk lag skulle kunna straffas, utlämning icke kunna beviljas.

I regel upptages också i våra traktater ett stadgande i denna riktning.

Har från svensk sida straffanspråk mot den reklamerade personen

gjorts gällande för annat brott än det, för hvilket utlämning begäres, torde

utlämning ej böra i regel äga rum, innan berörda straffanspråk blifvit föremål

för domstols pröfning och, om denna ledt till fällande dom, blifvit till

fullo realiseradt. Ovillkorligt förbud mot utlämnande under det åtal är

anställdt i Sverige synes dock ej böra stadgas annat än för det fall att den

reklamerade hålles häktad för det målet.

Emellertid kan det understundom för den främmande staten vara

till stor olägenhet, om rannsakning med den ifrågavarande personen rörande

det utomlands begångna brottet ej kunde hållas förrän straffet för

den andra förbrytelsen aftjänats, sålunda måhända först efter flera år.

I traktaterna plägar därför medgifvas för dylikt fall, att den främmande

staten må kunna utbekomma brottslingen för så lång tid, som erfordras

för rannsaknings hållande, under villkor att han omedelbart efter dess

slut återföres till den andra staten för att undergå straff för det där bedömda

brottet. Bestämmelse i detta hänseende har fördenskull upptagits

i 10 § af förslaget.

Genom utlämning af en person afser den utlämnande staten att

medhjälpa till dennes bestraffande för visst eller vissa brott, som staten

anser straffvärda, men ej att öfverlämna honom till den andra staten för

att behandlas efter dennas godtfinnande. Häraf torde då först och främst

följa, att den stat, till hvilken utlämning skett, icke äger bestraffa den

utlämnade för andra före utlämnandet begångna brott än det eller de som

föranledt utlämnandet. Denna sats har också uppställts af Institut de

drott international samt ingår i de schweiziska och norska lagarna äfvensom

flera af våra senaste traktater. Man har visserligen mot satsen anmärkt,

att den onödigt mycket inskränker hemstatens rätt att straffa sina

egna undersåtar och sålunda innebär ett onödigt intrång i dess själfbestäinmelserätt,

men då regeln innebär eu viss garanti mot illojalt till
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts nåd. ''proposition Nr 50.

vägagående i utlämningsilrenden, har den ansetts böra i lagen upptagas

såsom ett villkor, som vid utlämnings beviljande uppställes. Skulle det

efter utlämnandet upptäckas, att den utlämnade före utlämnandet begått

annat brott, står det ju hemstaten öppet att hos den andra staten begära att

rätten att straffa den utlämnade utsträckes att gälla äfven det nyupptäckta

brottet. Om behandlingen af dylika framställningar upptager förslaget i

32 § särskilda regler. Hvad här sagts om rätten att straffa den utlämnade

personen bör tydligen äga motsvarande tillämpning beträffande rätten

att utlämna honom till en tredje stat att straffas för äldre brott.

Då, såsom oftast är fallet, den utlämnade är undersåte af den stat,

till hvilken han utlämnats, kan på grund af numera allmänt gällande statsrättsliga

principer denne icke efter aftjänandet af straffet utvisas ur landet.

Har han alltså före utlämnandet begått brott, som ej enligt tillflyktsstatens

lag är straffbart, skulle alltså hemstaten vara nödgad att låta honom

ostraffad uppehålla sig i landet. Med hänsyn härtill göres i allmänhet i

hufvud regeln den inskränkning, att hemstaten äger straffa för brott, hvarom

nu sagts, i det fall att den utlämnade antingen själf i en form, som kan

anses betryggande, medger det eller ock, sedan han försatts på fri fot,

underlåter att inom viss tid lämna landet. I förslaget har bestämmelsen

härutinnan upptagits i en affattning, som i det väsentliga öfverensstämmer

med hvad i nyare lagar och traktater stadgats.

Lika litet som den stat, till hvilken utlämningen skett, äger bestraffa

den utlämnade för andra än de särskild! afsedda brotten, bör den

staten äga begagna sig af den makt, som den genom utlämningen fått

öfver ifrågavarande person, till att mot honom företaga andra åtgärder,

som inskränka hans frihet, såsom genom förfoganden af administrativ art.

Den utlämnade bör alltså äga anspråk på att fritt få aflägsna sig ur landet,

sedan ändamålet med hans utlämnande är uppfylldt." Men denna hans

frihet från att kunna underkastas åtgärder från hemstatens sida bör uppenbarligen

liksom i nyssberörda afseende endast gälla för viss rimlig tidrymd.

Det i § 11 under 3 upptagna villkoret afser att förhindra att den

utlämnade ställes inför en särskild för ändamålet tillsatt domstol eller

annan domstol, som enligt vanliga regler icke skulle vara behörig i fråga

om åtal mot honom (tribunal d’exception). Bestämmelsen utgör sålunda

intet hinder för att t. ex. en militär ställes inför militär domstol eller eu

ämbetsman, som begått brott i ämbetet, inför sådan särskild domstol, som

har att döma öfver dylika brott. Ifrågavarande sats är uppställd af Institut

de droit international och finnes återgifven i deri schweiziska lagen. Däremot

är den icke upptagen i någon af våra traktater. I de schweiziska

motiverna framhålles till stöd för denna regel, att utlämning hvilar på

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

förtroendet till de dömande myndigheternas i den främmande staten opartiskhet,

men att detta förtroende endast gäller de ordinarie domstolarna,

under det att tillsättandet af en undantagsdomstol för ett särskildt fall

nödvändigtvis uppväcker misstanke om partiskhet.

12 och 13 §§. Stadgandet i sista stycket af 11 § torde utgöra ett nödvändigt till
lägg

till reglerna i där omnämnda lagrum.

För de fall att samma persons utlämnande begäres af två eller flera

stater ■ gifvas regler i 12 och 13 §§. Dessa regler hafva affattats sålunda

att, jämte det de principer, som ansetts höra vara de ledande, angifvits,

det lämnats fritt för Konungen att med hänsyn till särskilda omständigheter

göra afvikelse!’ från samma principer. Att reglerna i detta ämne

hållas så obestämda, torde vara så mycket mera påkalladt, som inom de

särskilda staternas utlämningsrätt råda olika principer i förevarande hänseende,

och alltså, för att icke afslutandet af traktater skall försvåras,

Konungen icke bör vara i detta hänseende för strängt bunden.

Beträffande särskildt den i 12 § uppställda grundsatsen är att märka,

såsom redan i det föregående antydts, att i åtskilliga af våra traktater det

stadgande gifves att, om den reklamerade personen är en tredje stats undersåte.

så äger den stat, där framställningen gjorts, om densamma underrätta

regeringen i den stat, hvars undersåte han är, och är jämväl berättigad,

därest denna regering begär den ifrågavarande personens utlämnande till

sig, att efter sitt fria skön afgöra, till hvilkendera staten han skall utlämnas.

Förslaget innehåller visserligen icke någon föreskrift att för nu

angifna fall underrättelse om en gjord framställning skall lämnas den stat,

hvars undersåte den reklamerade personen är, men tydligen lägger å andra

sidan förslaget icke något hinder för att, såsom understundom af internationella

hänsyn måste anses påkalladt, i det särskilda fallet dylik underrättelse

lämnas den reklamerade personens hemstat och att ärendet uppslå

utes i afvaktan på inkommandet af en framställning från dess sida.

14 §■ Att framställning om utlämning skall göras på diplomatisk väg är

den allmänna regeln inom utlämningsrätten och följer för öfrigt redan

af bestämmelsen i 1 § att utlämning må beviljas endast på begäran af

främmande stats regering. Att för den händelse den främmande staten ej

skulle hafva diplomatiskt sändebud anställdt här i Sverige utan dess diplomatiska

angelägenheter här skötas af konsul, en af denne till svenska

utrikesdepartementet ingifven framställning skall anses hafva skett på

diplomatisk väg och sålunda uppfyller den i 14 § ställda fordran, är i

öfverensstämmelse med internationell sedvänja.

ls „ Sedan utlämningsansökan inkommit till utrikesdepartementet och,

om så funnits nödigt, handlingarna genom dess försorg kompletterats,

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50. 39

torde liksom hittills ärendet böra öfverlämnas till justitiedepartementet att

därinom behandlas.

Liksom för närvarande är fallet synes därefter en förberedande pröfning

af ärendet böra företagas. Därest nämligen af handlingarna direkt

skulle framgå, att pa grund af stadgande i lagen hinder mot utlämningen

mötte, vore tydligen icke befogadt att vidtaga åtgärder för den reklamerade

personens häktande m. in., efter som i allt fall ansökningen komme

att resultera i ett afslag. Ehuru, när intet sådant hinder synes möta, i

allmänhet den reklamerade personens yttrande bör inhämtas innan ärendet

företages till afgörande, torde dock i vissa fall böra genast tagas under

öfvervägande, om icke anledning föreligger att omedelbart afslå ansökningen,

såsom då den inkommit från stat, som i analoga fall vägrat utlämning

till Sverige, då ansökning om samma persons utlämnande redan

inkommit från annan stat etc.

Vid det förhör, som med den häktade skall hållas inför Konungens

befallningshafvande, åligger det befallningshafvande att i första rummet

undersöka och, i fall af bestridande, pröfva om den häktade är samma

person, som med den främmande statens framställning afses. Befinnes

det att orätt person häktats, bör Konungens befallningshafvande naturligtvis

förordna om hans försättande på fri fot. Anser Konungens befallningshafvande

däremot, oaktadt den häktade på nämnda grund bestridt utlämningen,

att . han är den afsedda personen, skall enligt förslaget ärendet

hän skjutas till domstolen.

I öfrigt år att märka, att ett bestridande af utlämningen icke i

hvarje fall ansetts böra föranleda ärendets hänskjutande till domstol. Åberopar

nämligen den häktade till stöd för bestridandet ett förhållande, som

icke enligt lagen utgör hinder mot utlämningen, exempelvis att mellan

den främmande staten och Sverige icke finnes utlämningstraktat ingången

eller att den häktade, oaktadt fällande dom företetts, icke gjort sig skyldig

till det brott, för hvilket utlämning sökes, synes det icke vara påkalladt

att låta domstol uttala sig i frågan. Då ej heller de i 12 och

13 §§ omhandlade frågor torde lämpligen böra öfverlämnas till domstolens

afgörande och dess ingripande väl ej synes nödigt för att konstatera tillvaron

af det faktiska hinder, som nämnes i It) §, blir det endast åtgörande!

af frågan om huruvida hinder enligt 2-—9 §§ möter, som tillkommer

domstol, och blir således endast i det fall att invändning stödd på

någon af dessa §§ göres ärendet öfverlämnadt till domstol.

Med hänsyn till att alltså grunden för bestridandet blir afgörande

för ärendets vidare behandling (en ståndpunkt, som öfverensstämmer med

den schweiziska lagens) har den häktade ansetts böra äga rätt att redan

17 §.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

18 §.

19 §.

31 §.

22 §.

23-25 §§■

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

vid förhöret inför Konungens befallningshafvande begagna biträde. Har

den häktade ej själf kunnat förskaffa sig biträde, skall Konungens befallningshafvande

på begäran förordna en därtill lämplig person. Denne skall

för° sitt biträde äga rätt till ersättning af allmänna medel. Beträffande

sättet för ersättningens bestämmande synes intet behöfva stadgas i lagen,

utan torde frågan härom kunna ordnas å administrativ väg.

I fråga om grunden till den i första stycket af 18 § upptagna

regeln hänvisas till hvad ofvan under 6 § i detta hänseende anförts.

Beträffande behandlingen vid rådstufvurätten af utlämningsärende

utgår förslaget från att därvid bör i hufvudsak förfaras såsom vid rannsakning

med häktad, att således förhandlingen bör vara muntlig och i regel

offentlig, att den häktade äger begagna biträde etc. .

Att den främmande statens intressen böra vid ärendets handläggning

vara af någon person bevakade, synes tydligt. Det har dock ej ansetts

lämpligt eller nödigt att låta den främmande staten företrädas åt

ombud, som den själ! utser, utan skal! enligt förslaget, i öfverensstämmelse

med den norska lagen, den främmande statens talan föras åt svensk

åklagare, hvilken utses af Konungens befallningshafvande. Något hinder

för åklagaren att beträffande ärendets behandling kommunicera direkt med

vederbörande i den främmande staten torde ej böra uppställas.

Har rådstufvurätten funnit hinder möta mot utlämningen, skall dock

enligt 21 § den häktade förblifva i häktet till dess utslaget vinner laga

kraft. Skulle den häktade i så fall kunna lösgifvas, blefve nämligen rätten

att öfverklaga utslaget praktiskt sedt af föga värde. Då besvärstiden

satts synnerligen kort och, för det fall att ingen anledning finnes föreligga

att öfverklaga utslaget, åklagaren kan genom att afgifva förklaring

jämlikt 24 § att han åtnöjes med utslaget bereda laga kraft åt detsamma,

synes någon större betänklighet mot nu omhandlade bestämmelse icke

kunna göras gällande.

Med hänsyn till önskvärdheten af ett snabbt förfarande i utlämningsärenden

bör gifvetvis som regel särskild klagan ej få föras öfver beslut,

som under ärendets handläggning af rådstufvurätten meddelats. Men angår

beslutet frågor om ersättning åt vittne, åklagare, biträde eller annan,

alltså frågor som ej hafva betydelse för ärendets fortgång, föreligger ingen

sådan anledning att frångå eljest gällande regler. Besvär öfver beslut af

nu nämnda slag torde liksom besvär i hufvudsaken böra föras direkt hos

Konungen, men synes i öfrigt de vanliga reglerna om besvär öfver underrätts

beslut böra i tillämpliga delar komma till användning.

För att vinna en snabb behandling af utlämningsärendena har proceduren

med besvärs och förklarings afgifvande ansetts lämpligen kunna

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 50.

turläggas helt och hållet till Konungens befallningshafvande och hafva

besvärs- och förldaringstiderna satts synnerligen korta.

Har domstol i slutligt beslut förklarat hinder möta mot den begärda

utlämningen, är därmed afgjordt, att framställningen icke kan villfaras,

och hai Konungen i statsrådet att meddela beslut i öfverensstämmelse

därmed.

Har däremot ärendet icke varit hänskjutet till domstol eller har

domstolen, om ärendet där förevarit, funnit hinder i de afseenden 18 §

omnämner icke möta, har Konungen att verkställa pröfning i ärendet, I

törra fallet torde denna pröfning i första rummet böra omfatta frågan om

hinder enligt lagen möter mot utlämningen, således hufvudsakligen lamma

profning, som, i fall invändning gjorts, skulle tillhöra domstol. Det bör

nämligen åligga Konungen att ex officio iakttaga de bestämmelser, som

stadga hinder mot utlämning, och bör sålunda, om det är uppenbart att

visst hinder föreligger (det är t. ex. upplyst att den häktade är svensk

medborgare) utlämmngsansökningen afslås, äfven om ej invändning mot utlämningen

blifvit gjord. Har åter ärendet varit hänskjutet till domstol,

törne anledning endast föreligga för Konungen att pröfva förefintligheten af

hinder ! andra afseenden än de i §§ 2—9 upptagna. I båda de nu angifva

fallen har dessutom Konungen, såvidt icke på grund af traktat skyldighet

till utlämning föreligger, att verkställa pröfning, huruvida icke,

trots (let hinder af lagens_ bestämmelser ej möter, utlämning likväl bör af

särskilda skäl, speciellt billighetshänsyn gent emot den häktade, vägras (jämför

ofvan sid. 7). Denna pröfning omfattar samma frågor, som jämlikt 15 §

redan på där afsedda stadium höra upptagas till en förberedande pröfning

och kan naturligtvis på grund af det rikhaltigare material, som efter förhöret

står till buds, utfalla annorlunda än den nyssnämnda.

Att den främmande staten icke äger dröja hur länge som helst med

att afhämta den, hvilkens utlämnande medgifvits, utan att afhämtandet

måste ske inom viss tid vid äfventyr att den häktade försättes på fri fot,

är en regel, som inom utlämningsrätten allmänt gäller. Denna tid synes

i allmänhet ej böra få öfverstiga en månad, men då ju framställningar

om utlämning kunna komma att göras från aflägsna transoceanska länder,

bör möjlighet finnas att sätta tiden åtskilligt längre.

För att icke rätten att få flyktade förbrytare utlämnade skall på

grund ai nutidens utvecklade kommunikationsmöjligheter kunna göras illusorisk,

måste tydligen utväg finnas att få en flyktad person häktad redan

innan formlig utlämmngsansökan hunnit att ställas och pröfvas. Enligt

alla nyare utlämningslagar och traktater medgifves också, att på särskild

begäran personer må kunna provisoriskt häktas innan ännu de eljest stadBihang

till Riksdagens protokoll 1913. 1 saml. 23 käft. (Nr 50.) 6

38 §.

29 §.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kvngl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

gäck formaliteterna fullgjorts, och i många traktater är öfverenskommet,

att sådana framställningar skola kunna göras af polismyndighet i ena

staten hos polismyndighet i den andra. Dylika regler om provisorisk häktning

hafva fördenskull upptagits i 29 §.

Har eu begäran om provisorisk häktning inkommit på diplomatisk

väg, torde med hänsyn till den summariska karaktären af den pröfning,

som skall äga rum, samt nödvändigheten af skyndsamhet pröfningen lämpligen

böra anförtros åt ministern för utrikes ärendena.

Därest på grund af särskild begäran i visst fall häktning skett, bör

gifvetvis den främmande staten vara skyldig att inom en icke allt förfång

tid sätta själfva utlämningsärendet i gång. Då denna tid icke lämpligen

kan sättas för alla fall lika lång och sålunda ej kan i lagen fixeras,

måste, om ej viss tid är i traktat med den främmande staten angifven,

tiden för hvarje särskilt fall bestämmas. Med hänsyn till att bestämmandet

af sådan tid ju endast innebär eu förberedande åtgärd i utlämningsärendet,

synes det böra ankomma på ministern för utrikes ärendena

att fastställa tiden.

30 §. I vissa fall, särskilt då fråga är om brottslingar, tillhörande inter
nationella

förbrytarligor, bruka polismyndigheterna i den stat, där brott

begåtts, att om skedd efterlysning underrätta polismyndigheterna, i andra

länder. För sådant fall har, i likhet med hvad som gäller enligt vissa

utlämningslagar, det ansetts böra stadgas, att, om den efterlyste brottslingen

anträffas här i riket, polismyndigheten äger häkta honom äfven

utan att ens direkt begäran härom framställts. I öfverensstämmelse med

reglerna i 29 § bör gifvetvis gälla, att den främmande staten, som genom

utrikesdepartementets försorg skall erhålla underrättelse om häktningen,

är skyldig att inom viss tid göra vederbörlig framställning om den häktades

utlämning.

31 §. Inom utlämningsrätten gäller såsom en allmän regel att, om. någon

utlämnas, jämte honom öfverlämnas äfven de föremål, som han vid häktandet

hade i sin besittning och som åtkommits genom brottet eller eljest

utgöra bevismedel mot honom. Då emellertid kan tänkas, att under hans

vistelse här i riket annan person förvärfvat rätt till dessa föremål, och denne

tydligen genom deras öfverlämnande till den främmande staten skulle fa

svårare att göra sin rätt till dem gällande, synes Konungen böra, om anledning

därtill föreligger, vid beslutet om föremålens öfverlämnande gorå

sådant förbehåll, t. ex. om dessas återlämnande efter slutad rannsakning

till myndighet i Sverige, att den nämnde personen icke genom berörda

beslut försättes i sämre ställning än om föremålen förblifvit här.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

Enligt 11 § kan, om utlämning beviljats för visst eller vissa brott 32 §.

och därefter befinnes att den utlämnade begått annat brott, den främmande

staten framställa särskild begäran att få för detta brott tilltala och bestraffa

honom eller utlämna honom till en tredje stat. Om sådan framställning

stadgas i 32 §. Såsom en konsekvens af reglerna om utlämning

torde följa, att medgifvande i nu ifrågavarande hänseende bör lämnas endast

om brottet är af beskaffenhet, att hinder mot utlämning för detsamma

icke skulle mött; dock har härvid ansetts höra göras det undantag, att

bevisning om den utlämnades brottslighet i intet fall skall utgöra villkor

för bifall till framställningen.

Då dylikt medgifvande icke är behöfligt, därest den utlämnade själf

samtyckt till att åtal för det nya brottet anställes eller till sitt utlämnande

till annan stat (se 11 §), och alltså, när framställning sker, den utlämnade

får anses hafva bestridt att den villfares, torde densamma icke böra

få beviljas utan att domstol pröfvat om hinder mot bifall lagligen möter

eller ej; och synes, med hänsyn särskildt därtill att muntlig förhandling

ju icke kan komma i fråga, lämpligast att denna pröfning förlägges till

högsta domstolen.

Äfven den hjälp till en flyktad förbrytares bestraffande, som består i 33 §.

medgifvande från en stats sida till hans förande öfver dess territorium,

är ofta föremål för reglering i samband med utlämningsrätten. Bestämmelserna

härom torde dock icke behöfva utformas vidare än som skett i 33 §.

Beträffande den i 34 § under 1 upptagna bestämmelsen kan jag 34 §.

hänvisa till hvad under 4 § här ofvan anförts.

Samma grunder, som tala för nu berörda undantagsbestämmelse,

synas äfven böra föranleda undantag från den i 3''2 § upptagna regeln,

sålunda att, om utlämning beviljats, den stat, till hvilken utlära ningen skett,

må kunna få tillstånd att bestraffa den utlämnade äfven för sådana mindre

brott, som enligt 4 § icke äro utlämningsbrott.

Den i 35 § upptagna bestämmelsen rörande kostnaderna i utlära- 35 §.

ningsärenden står i öfverensstämmelse med vanliga internationella regler

och hvad sakens natur fordrar. Tilläggas må, att i allmänhet enligt'' utlämningstraktaterna

och äfven i förhållande till de stater, med hvilka sådana

ej finnas slutna, på grund af uttrycklig eller tyst öfverenskommelse

staterna ej af hvarandra utkräfva dylika kostnader. Undantag utgöra våra

traktater med England och Amerikas förenta stater, enligt hvilka de kostnader,

som i utlämningsärenden uppstå, skola i det väsentliga bestridas af

den stat, som begärt utlämningen.

Enligt^ 36 § skall hvad i förslaget är stadgadt icke afse framställ- 36 §.

ningar om återförande af sjömän, som rymt ur tjänsten. Dessa åtgärder,

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kung t. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

Bestämmelsen

om

ikraftträdandet.

rörande hvilka överenskommelser pläga ingå i handels- och sjöfartstraktater

eller andra konventioner, tjäna väsentligen att framtvinga uppfyllelse

af en civil förpliktelse, således ett annat ändamål än sådan utlämning, som

med den föreslagna lagen afses. I flera utlämningslagar är också uttryckligt

undantag gjordt för dylika framställningar.

Såsom redan i det föregående antydts stå i åtskilliga hänseenden

förslagets bestämmelser i strid med nu bestående traktater. Sålunda är

att märka bland annat, att i vissa traktater utlämning medgifves för brott,

dock ytterst få, som enligt 4 § icke skulle kunna föranleda utlämning,

att ingen traktat såsom villkor för utlämning i fall, som i 8 § afses, upptager

fordran på företeende af där omnämnd handling, samt att i allmänhet

enligt traktaterna ej kunna vid utlämnings beviljande uppställas så

stränga betingelser som de i 11 § upptagna. Hvad särskildt angår reglerna

rörande förbud mot utlämning för politiskt brott, så torde af det

föregående framgå, att ett bedömande af huruvida affattningen af förslagets

bestämmelser i detta afseende gifver förbudet mot utlämning en större

omfattning än det har enligt de bestämmelser, som härom upptagits i traktaterna,

eller tvärtom, näppeligen låter sig verkställas. Med hänsyn härtill

förefaller närmast som borde lagens antagande föranleda uppsägning

af våra samtliga traktater. Det är emellertid att märka att, om än principiellt

sedt bestämmelserna rörande behandlingen af politiska brott äga

viss vikt, dessa bestämmelser i praxis ytterst sällan komma till användning

och att sålunda icke i något fall torde hafva förekommit, att vid

utlämning till stat, med hvilken traktat är af Sverige ingången, invändning

gjorts att politiskt brott förelegat. Vid sådant förhållande synes den

omständighet, att skiljaktighet i nu berörda afseende komnie att råda

mellan traktaterna och lagen, icke kunna tillräckligt motivera eu så våldsam

åtgärd som annullerandet af våra samtliga utlämningstraktater. Ej

heller öfriga nämnda skiljaktigheter äro af den betydelse, att de torde

böra föranleda omedelbar uppsägning af någon traktat.

I enlighet med det nu anförda föreslås därför den inskränkning i

lagens giltighet, att om enligt bestämmelse i traktat, som vid tiden för

lagens ikraftträdande är i kraft, skyldighet till utlämning är stadgad i

fall då hinder enligt lagen möter, eller eljest bestämmelse i sådan traktat

står i strid mot hvad i denna lag är stadgadt, den bestämmelse skall lända

till efterrättelse. Detta innebär, att hinder mot utlämning icke skall anses

möta, därest en nu bestående traktat skulle föreskrifva utlämning i fall

då lagen ej tillåter sådan; och bör alltså rätten i dylikt fall vid sin pröfning

af huruvida hinder mot utlämning möter utgå från bestämmelsen i

traktaten.»

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

Föredraganden uppläste härefter det ifrågavarande förslaget till lag

angående utlämning af förbrytare, af den lydelse bilaga vid detta protokoll

utvisar, samt hemställde att lagrådets utlåtande öfver förslaget måtte,

för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, genom utdrag af protokollet

inhämtas.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna bifall.

Ur protokollet:

Israel Myrberg.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kullal. Maj:ts nåd. proposition Nr 30.

Bil.

Förslag

till

Lag

angåeside utlämning af förbrytare.

Härigenom förordnas som följer:

I KAP.

Om villkoren för utlämning.

1 §•

På begäran af främmande stats regering må person, som uppehåller

sig här i riket och är för brott misstänkt, tilltalad eller dömd,

kunna till den främmande staten utlämnas efter ty i denna lag sägs.

Utlämning må ske, äfven om ej till stöd för framställningen därom

föreligger öfverenskommelse med den främmande staten; dock varde,

såvidt ej särskilda omständigheter föranleda undantag, utlämning i ty

fall medgifven endast under förutsättning att den främmande staten

utfäster sig att i liknande fall villfara från Sveriges sida gjord framställning.

2 §•

Svensk medborgare må ej utlämnas.

§•

Utlämning må ej ske för brott, som föröfvats inom Sverige eller å

svenskt fartyg utom riket. Dock må i särskild! fall, utan hinder af hvad

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Rungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

i 1 kap. 2 § strafflagen stadgas, den kunna utlämnas, som i Sverige eller

å svenskt fartyg gjort sig skyldig till delaktighet i brott, hvilket föröfvats

utomlands.

4 §•

Utlämning må ej ske, såvidt icke den brottsliga gärningen, bedömd

enligt den svenska allmänna strafflagen eller den svenska sjölagen, skulle

vara att anse såsom brott, hvarå strängare straff än fängelse kan följa.

Till brott, hvarom nu sagts, skola hänföras jämväl brott, som allenast

där de äro med försvårande omständigheter förenade förskylla svårare

straff än fängelse.

För gärning, hvarom i 10 kap. strafflagen förmäles, må ej utlämning

medgifvas, där ej gärningen, bedömd enligt strafflagen i öfrigt,

skulle vara att anse såsom brott, hvarför utlämning jämlikt bestämmelserna

i denna § må ske.

5 §•

Där framställning om utlämning afser gärning, som enligt svensk

rätt skulle vara att bedöma såsom brott mot strafflagen för krigsmakten,

må utlämning ske, såvidt gärningen är af den beskaffenhet att om den

föröfvats af någon, som icke är underkastad samma lag, utlämning, enligt

hvad i 4 § är stadgadt, därför kunnat äga rum.

6 §.

Utlämning må ej ske för politiskt brott. Dock må, där den gärning,

för hvilken utlämning begäres, tillika innefattar brott af icke politisk

beskaffenhet, utlämning medgifvas, för så vidt gärningen med hänsyn till

omständigheterna i det särskilda fallet pröfvas öfvervägande äga karaktären

af ett icke politiskt brott.

Såsom politiskt brott skall i intet fall anses mord, mordförsök eller

dråp å främmande statsöfverhufvud eller någon till en främmande suveräns

familj hörande person.

7 §•

Utlämning må ej medgifvas utan att till stöd för framställningen

därom förebragts antingen af domstol meddeladt fällande utslag eller ock

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 50.

af domstol eller annan behörig myndighet meddeladt förordnande om häktning

eller annat beslut, som enligt den främmande statens lag medför

samma verkan som dylikt förordnande. I handling, hvarom nu sagts,

skola brottets beskaffenhet samt tiden och orten för detsamma vara noggrant

angifna.

Grundas framställning om utlämning annorledes än å fällande utslag

eller sådant beslut, som föregåtts af förundersökning inför domstol eller

undersökningsdomare, och bestrider den, hvilkens utlämnande begäres, att

han gjort sig skyldig till det uppgifna brottet, må ej utlämningen beviljas,

med mindre tillika visas, att sannolika skäl föreligga till misstanke att

han är skyldig till detsamma. Konungen äge dock under förutsättning af

ömsesidighet träffa öfverenskommelse med främmande stat, hvarigenom

krafvet på bevisning eftergifves eller på visst sätt inskränkes.

8 §•

Är fråga om brott, som enligt svensk lag ej må åtalas af annan än

målsägande eller ock endast efter angifvelse af denne, må utlämning ej

ske, med mindre det företes antingen bevis att angifvelse vederbörligen

skett eller skriftlig och af myndighet styrkt förklaring af målsäganden,

att han önskar brottets beifrande.

9 §•

Utlämning må ej beviljas:

1. om redan innan framställningen därom gjordes, hår i riket meddelats

dom eller anhängiggjorts åtal angående den förbrytelse, för hvilken

utlämning begäres;

2. om straff för förbrytelsen är enligt svensk lag att anse såsom

förfallet.

10 §.

Är den, hvilkens utlämnande begäres, här i riket dömd till straff

för annat brott än det, som i framställningen om utlämning afses, må ej

utlämning äga rum, förrän han till fullo undergått det ådömda straffet;

dock må han för rannsaknings undergående kunna utlämnas till den främmande

staten, därest denna förbinder sig att omedelbart, efter det han

därstädes blifvit slutligen dömd, åter öfverlämna honom till svensk myndighet.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

Av den, hvilkens utlämnande begäres, här i riket ställd under åtal

för annat brott, må, såvidt han i det målet hålles häktad, utlämning i

intet fall ske, förrän detsamma slutligen afgjorts.

11 §•

Vid beviljande af utlämning skola följande betingelser ställas:

1. den utlämnade skall icke i den stat, till hvilken utlämningen sker,

kunna för någon annan före utlämningen begången straffbar handling än

den, för hvilken han utlämnats, åtalas eller straffas eller utlämnas vidare

till en tredje stat, med mindre särskildt medgifvande därtill jämlikt 32 §

här nedan lämnats eller ock den utlämnade inför domstol eller eljest fritt,

och offentligen gifvit sitt samtycke därtill eller, sedan han slutligen frikänts

eller efter till fullo aftjänt straff försatts på fri fot, antingen underlåtit

att lämna landet inom loppet af en månad eller ock återvändt dit,

sedan han en gång lämnat det;

2. under den tid af en månad, hvarom nu sagts, må, så framt den

utlämnade icke gör sig skyldig till nytt brott, icke något som helst hinder

läggas för honom att, därest han så önskar, lämna landet;

3. den utlämnade må icke ställas under tilltal inför domstol, som

endast på grund af tillfälligt gifna bestämmelser äger befogenhet att döma

i målet.

Då utlämning medgifves i fall, hvarom i 4 § andra stycket eller

5 § sägs, varde dessutom sådana betingelser satta, att den utlämnade

icke må kunna straffas för den gärning, hvarom fråga är, i vidare mån

än den varit af beskaffenhet att föranleda utlämning. Beviljas utlämning

jämlikt 6 § för gärning, hvilken öfvervägande äger karaktären af ett icke

politiskt brott, skall den betingelse göras, att den utlämnade icke må för

gärningen straffas såsom för politiskt brott.

12 §.

Framställes begäran om någons utlämnande af flera stater och afse

framställningarna ett och samma brott, bestämme Konungen, till hvilken

stat utlämning skall ske; dock bör, där ej särskilda omständigheter föranleda,

att utlämningen anses böra ske till den stat, hvars undersåte den

ifrågavarande personen är, utlämningen i regel ske till den stat, där brottet

ägt rum, eller, därest brottet begåtts inom flera staters områden, till den,

där hufvudhandlingen föröfvats.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 23 käft. (Nr 50.)

7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

13 §•

Hafva flera stater begärt utlämning af samma person för olika brott,

skall företräde gifvas den stat, som först begärt hans häktande eller utlämnande,

där icke hänsyn till de olika staternas läge eller annan särskild

omständighet pröfvas föranleda afvikelse härifrån.

I fall, som i denna § afses, må vid utlämningens beviljande kunna

som villkor föreskrifvas, att den person, om hvars utlämnande fråga är,

skall efter utståndet straff i den ena staten vidare utlämnas till den andra.

II KAP.

Om förfarandet i utlämningsärende.

14 §.

Framställning om utlämning skall göras på diplomatisk väg.

Framställningen skall innehålla upplysning om den med densamma

afsedda personens medborgarskap, och skall vid framställningen vara i

hufvudskrift eller bestyrkt afskrift fogad sådan handling, hvarom i 7 §

första stycket sägs, så ock i fall, som i 8 § förmäles, handling, som där

afses.

Signalement bör om möjligt jämväl företes.

Sakna de inkomna handlingarna nödig fullständighet eller är ytterligare

upplysning i något afseende erforderlig, må den främmande staten

anmodas att inkomma med det felande.

15 §.

Framgår af de inkomna handlingarna, att framställningen uppenbarligen

icke är af beskaffenhet att lagligen kunna efterkommas, eller pröfvar

Konungen eljest anledning föreligga att icke villfara utlämningen, varde

densamma omedelbarligen afslagen.

16 §.

Pröfvas skäl till afslag, på sätt i 15 § sägs, ej föreligga, förordne

Konungen, att den, hvilkens utlämnande begäres, skall genast häktas, där

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

Öl

så ej redan skett, samt inställas till förhör inför Konungens befallningshafvande

i det län, där häktningen ägt rum.

17 §.

Vid förhör inför Konungens befallningshafvande äge den häktade,

där han så äskar, åtnjuta hjälp. Säger han sig ej själf kunna anskaffa

biträde, förordne Konungens befallningshafvande lämplig person att honom

biträda; och njute denne härför skälig ersättning af allmänna medel.

Bestrider den häktade vid förhöret, att han är den person, hvilkens

utlämnande begärts, och varder han ej på sådan grund lösgifven, eller

bestrider han eljest att utlämning må äga rum och åberopar han till stöd

därför att förhållande föreligger, som jämlikt 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8 eller 9 §

utgör hinder mot utlämningen, varde den vidare behandlingen af ärendet

hänskjuten till rådstufvurätten i den stad, där förhöret ägt rum, samt

handlingarna i ärendet jämte protokollet öfver förhöret skyndsamligen till

rådstufvurätten öfverlärnnade. Underrättelse om hvad vid förhöret sålunda

förelupit skall genast insändas till utrikesdepartementet.

Bestrider den häktade ej att utlämningen må äga rum eller gör han

invändning, som icke enligt bestämmelserna här ofvan föranleder sakens

hänskjutande till domstol, skall Konungens befallningshafvande ofördröjligen

till justitiedepartementet insända protokoll öfver det anställda förhöret

jämte öfriga till ärendet hörande handlingar.

18 §.

Gröres i utlämningsärende, som till rådstufvurätten inkommit, invändning

att brott, hvarom i ärendet är fråga, är af politisk beskaffenhet, äge

rådstufvurätten allenast rannsaka i ärendet; och tillkomme pröfningen

Konungen i Dess högsta domstol.

År i utlämningsärende invändning, som nu sagts, icke gjord, åligge

rådstufvurätten att pröfva, huruvida hinder mot utlämning i de öfriga afseende^

hvarom i 17 § andra stycket sägs, möter eller ej.

19 §•

Om handläggning vid rådstufvurätt af ärende rörande utlämning

galle, såvidt ej nedan annorlunda sägs, hvad om rannsakning med häktad

person är stadgadt.

Särskild åklagare varde af Konungens befallningshafvande förordnad

att i ärendet tillvarataga den främmande statens intresse.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungi. Majds nåd. proposition Nr 50.

Önskar den häktade hjälp vid sin talans utförande och säger han

sig ej själf kunna anskaffa biträde, förordne Konungens befallningshafvande

lämplig person att honom biträda.

Åklagare äfvensom biträde, som nu sagts, njute skälig ersättning

af allmänna medel, efter ty rätten bestämmer.

Krafvel- i särskildt fall hänsyn till den främmande staten, att ärendet

inom lyckta dörrar behandlas, förordne rådstufvurätten därom.

Expedition i ärendet vare för hvarje rättegångsdag senast fyra dagar

därefter tillhandahållen åklagaren samt öfversänd till Konungens befallningshafvande

för att tillställas den häktade.

20 §.

Sedan förhandlingarna förts till ända, meddele rådstufvurätten, där

ej fråga är om fall som i 18 § första stycket sägs, snarast möjligt utslag

i ärendet; och varde i utslaget tillkännagifvet, hvad part har att iakttaga,

om han vill däri söka ändring.

Efter utslags meddelande skall detsamma jämte protokoll och öfriga

handlingar i ärendet, så snart ske kan, öfverlämnas till Konungens befallningshafvande.

1 fall, som i 18 § första stycket sägs, insände rätten skyndsamligen

efter förhandlingarnas slut protokoll och öfriga handlingar till nedre justitierevisionen.

21 §■

Ändå att rådstufvurätten i utslaget förklarat hinder mot utlämning

möta, skall den häktade, i afbidan på att utslaget vinner laga kraft, förblifva

i häktet.

22 §.

Har rätten genom beslut under ärendets handläggning eller i sammanhang

med utslaget utlåtit sig om ersättning åt vittne eller annan, som

kallats att meddela upplysning i ärendet, eller åt åklagare eller biträde

som i 19 § sagts, mot det beslut skall, i händelse af missnöje särskild

talan föras. Sådan talan föres genom besvär, som skola ställas till Konungen

och ingifvas till nedre justitierevisionen före klockan tolf å trettionde dagen

från den dag då beslutet gafs; och skall i öfrigt om förfarandet i

sådant mål hvad i 27 kap. rättegångsbalken är för hofrätt stadgadt i tilllämpliga

delar gälla.

öfver beslut, som eljest under utlämningsärendes handläggning af

rådstufvurätten meddelats, må ej särskild klagan föras.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

53

23 §.

Klagan öfver rådstufvurättens utslag må föras genom besvär, hvilka

skola ställas till Konungen samt sist före klockan "tolf å åttonde dagen

från den dag, då utslaget gafs, till Konungens befallningshafvande "ingifvas.

Anstånd med besvärens afgifvande, må, där särskilda omständigheter

sådant betinga, af Konungens befallningshafvande medgifvas, dock

högst fjorton dagar.

24 §.

Hvardera af parterna äge, därest han så önskar, den häktade dock

tidigast å andra dagen efter det utslaget gafs, att inför Konungens befallningshafvande

afgifva förklaring att han åtnöjes med detsamma. Sådan

förklaring må ej återkallas.

Har, i det fall att hinder mot utlämning förklarats ej möta, den

häktade och i annat fall åklagaren afgifvit förklaring, som nu sagts, eller

har tid för klagan tilländagått, utan att besvär af någondera parten anförts,

varde handlingarna af Konungens befallningshafvande genast insända

till justitiedepartementet.

25 §.

Hafva besvär öfver rådstufvurättens utslag anförts, skall Konungens

befallningshafvande ofördröjligen delgifva motparten besvären med föreläggande

att till Konungens befallningshafvande inkomma med förklaring

inom viss tid, som, där ej särskilda omständigheter annat betinga, ej må

sättas längre än åtta dagar och i intet fall längre än tre veckor.

Sedan förklaring inkommit eller tid för förklarings afgifvande tilländagått,

skall Konungens befallningshafvande öfversända samtliga handlingar

i ärendet till nedre justitierevision eu.

26 §.

Pröfvas i ärende, som till Konungen inkommit, nödigt att till vinnande

af upplysning rörande viss omständighet förhör med parterna hålles,

galle hvad i 30 kap. 30 § rättegångsbalken är stadgadt.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kung}.. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

27 §.

Sedan utslag af Konungen i högsta domstolen meddelats, varde

detsamma jämte handlingarna i ärendet tillställda justitiedepartementet.

28 §.

Sedan jämlikt 17, 24 eller 27 § handlingarna i ärende rörande utlämning

till justitiedepartementet inkommit, pröfve Konungen slutligen

den gjorda framställningen. 1 intet fall må dock utlämning medgifvas,

om genom domstols utslag hinder förklarats däremot möta.

I beslut, hvarigenom förordnas om utlämning, varde, utom de betingelser,

som jämlikt 11 § skola för utlämning gälla, samt de ytterligare

vilkor, Konungen kan finna nödigt uppställa, tillika angifven viss tid från

beslutets delfående, inom hvilken den häktade skall af den främmande

staten afhämtas, vid äfventyr att han eljest varder på fri fot försatt.

Tid, hvarom nu sagts, må i allmänhet ej sättas längre än en månad, dock

att, där särskilda omständigheter sådant påkalla, tiden må utsträckas till

högst tre månader.

Konungen läte genom utrikesdepartementets försorg gifva den främmande

staten del af det i utlämningsfrågan meddelade beslut.

29 §.

På begäran af främmande stats regering må, innan formlig framställning

om utlämnande af viss person skett, denne i afbidan därpå kunna

här i riket häktas. Sådan begäran skall göras på diplomatisk väg och

skall innehålla upplysning om den förbrytelse, som lägges personen till

last, tiden och orten för densamma samt meddelande att utslag eller beslut,

hvarom i 7 § förmäles, föreligger äfvensom, om möjligt, personens

signalement.

Under förutsättning af ömsesidighet äge Konungen öfverenskomma

med främmande stat att begäran, som nu sagts, må af myndighet i den

främmande staten framställas omedelbart hos Konungens befallningshafvande

eller polismyndighet här i riket.

Begäran om häktning pröfvas, där den inkommit på diplomatisk

väg, af ministern för utrikes ärendena salut i annat fall af den myndighet,

till hvilken samma begäran är ställd. Äger begäran nödig fullständighet

och synes hinder mot utlämning ej möta, varde åtgärd för häktningens

verkställande genast vidtagen. Sedan häktning skett, skall underrättelse

därom omedelbarligen insändas till utrikesdepartementet.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

Inom viss tid, som, där ej sådan är i traktat med den främmande

staten angifven, af ministern för utrikes ärendena bestämmes, skall i vanlig

ordning framställning göras om den häktades utlämning. Sker det ej,

värde han å fri fot försatt. Tid, hvarom nu sagts, må ej sättas längre

An till sex veckor eller, där fråga är om utlämning till utomeuropeisk

stat eller utlämning för undergående af rannsakning eller straff å ort utom

Europa, till tre månader från det den främmande staten erhållit underrättelse

om häktningen.

SO §.

Den, som i främmande stat är efterlyst för brott, som enligt denna

lag kali föranleda utlämning, må här i'' riket häktas utan att särskild

framställning därom föreligger. Anmälan om häktningen skall ofördröjligen

göras, till ministern för utrikes ärendena, som, därest hinder mot

utlämningen ej synes mota, underrättar den främmande staten om häktningen

och därvid med tillämpning af de i 29 § gifna bestämmelser utsätter

viss tid, inom hvilken framställning om den häktades utlämning

skall göras.

31 §.

När någon enligt bestämmelserna i denna lag häktas, skola alla

föremål, som han då har i sin besittning och hvilka kunna antagas vara

åt betydelse såsom bevismedel beträffande den förbrytelse, därför utlämning

begärts,, eller hvilkas utbekommande målsäganden kan antagas påfoi

dra, tagas i beslag samt, där utlämning beviljas, öfverlämnas till myndighet

i den främmande staten; ägande Konungen att med afseende å berörda

föremål göra det förbehåll till betryggande af tredje mans rätt,

som må anses påkalladt.

in kap.

Om vissa i samband med utlämningsväsendet stående framställningar

från främmande stater.

32 §.

Vill främmande stat inhämta tillstånd att någon, som till densamma

utlämnats, må, utan hinder af villkor, hvarom i il § under 1 förmäles,

ställas till ansvar eller vidare till tredje stat utlämnas för något annat

före utlämningen föröfvadt brott, än det hvarför utlämning skett, skall

framställning härom göras på diplomatisk väg; och skall framställningen

innehålla eller åtföljas af uppgift å förbrytelsens beskaffenhet samt tiden

och orten för densamma.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

Tillstånd, som nu sagts, må ej gifvas, såvidt enligt denna lag hinder

mot utlämning för den uppgifna förbrytelsen skulle mött; dock att pröfningen

häraf ej må under någon förutsättning omfatta frågan om den

utlämnades brottslighet.

I)är det ej finnes uppenbart, att hinder mot tillstånds meddelande

lagligen möter, varde frågan härom underkastad pröfning af Konungen

i Dess högsta domstol.

Sedan utslag i sålunda hänskjuten fråga gifvits, skall Konungen i

statsrådet företaga framställningen till afgörande; dock må i intet fall densamma

bifallas, där genom domstolens utslag hinder mot tillstånds meddelande

förklarats mota.

33 §.

Har främmande stat medgifvit någons utlämnande åt annan stat, ma,

under förutsättning att han icke är svensk medborgare, tillstånd till hans

förande genom riket af Konungen meddelas. Anhållan härom skall framställas

på diplomatisk väg, och skall därvid vara fogad handling, utvisande

innehållet af beslutet angående utlämningen, eller ock handling, som

i 7 § första stycket omförmäles.

IV KAP.

Öfriga bestämmelser.

34 §.

Utan hinder af ofvan gifna bestämmelser äge Konungen under förutsättning

af ömsesidighet att, såvidt angår utlämning till Danmark eller

Norge, träffa öfverenskommelse:

1. att utlämning må ske jämväl för brott, som jämlikt 4 § icke

skulle föranleda utlämning, såvidt å brottet enligt hvad där sägs fängelsestraff

kan följa;

2. att'' där utlämning beviljats för visst brott, det må kunna jämlikt

32 § medgifvas den stat, till hvilken utlämning skett, att bestraffa

den utlämnade jämväl för annat brott af beskaffenhet att utlämning därför

icke kunnat jämlikt 4 § äga rum, därest hinder mot utlämning för

det brott icke på grund af öfriga bestämmelser i lagen skulle hafva mött.

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

35 §.

Alla kostnader, som uppstå i följd af någon åtgärd, hvarom i denna

lag sägs, skola, där ej enligt aftal annorlunda skall gälla, bestridas af den

stat, på hvars begäran åtgärden vidtagits.

36 §.

Hvad i denna lag är stadgadt skall icke afse framställningar om återförande

af sjömän, som rymt ur tjänsten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1913. Är enligt bestämmelse

i traktat, som då är i kraft, skyldighet till utlämning stadgad i fall, då

hinder enligt denna lag möter, eller står eljest bestämmelse i sådan traktat

i strid mot hvad i denna lag är stadgadt, skall den bestämmelse lända till

efterrättelse.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 23 käft. (Nr 50.)

8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Majds nåd. ''proposition Nr 50.

Bil.

Redogörelse för liufvuddragen af förfarandet i utlämningsärenden i vissa

främmande stater.

Allmänt återfinnes i utlämningsrätten en bestämmelse att framställning-

om utlämning skall ske på diplomatisk väg. Utlämningsförfarandet

börjar sålunda med att framställning göres af den ena, staten genom dess

beskickning eller konsul bos utrikesministern i den andra staten däioin att

eu viss angifven person måtte efterspanas och häktas för utlämning i anledning

af brott, som i häktningsorder eller annan vid ansökningen fogad

handling närmare beskrifves. 1 en del länder kan på grund af uttryckliga

bestämmelser eller utbildad praxis, därest synnerligen skyndsamma åtgärder

erfordras, en brottslings efterspanande och provisoriska häktande begäras

direkt hos polismyndighet i tillflyktslandet antingen genom vederbörande

polismyndighet eller konsul. I dessa fall inträder den diplomatiska verksamheten

på ett senare stadium d. v. s. när flyktingen redan häktats.

Så långt är i samtliga europeiska länder förfarandet likartadt, men

beträffande förfarandet därefter tillämpas i de särskilda länderna olika

regler; och torde man för åskådlighetens skull kunna sammanföra dessa

under tre olika hufvudsystem, nämligen det rent administrativa, det

brittisk-amerikanska samt det blandade systemet.

Det förstnämnda systemet omfattas, förutom af Sverige, af Danmark,

Portugal, Spanien samt de flesta tyska staterna in. fl. Förfarandet är i sina allmänna

drag likartadt i dessa länder. Visserligen förefinnas några olikheter, i

det att t. ex. i Portugal och Spanien hela pröfningen af en utlämningsfråga

är anförtrodd åt utrikesministern, men eljest tillämpas i hufvudsak

de allmänna principer, som gälla i Preussen, hvadan systemet äfven brukar

benämnas det preussiska. Hämedan lämnas därför redogörelse endast för

förfarandet i Preussen.

I bjärtaste motsats mot det administrativa systemet står det brittiskamerikanska,

hvilket såsom namnet antyder tillämpas i Storbritannien och

Amerikas förenta stater. Detsamma utmärkes hufvudsakligen dåra! att

därest icke en efter kontradiktoriskt förfarande afkunnad dom mot den

eftersökte personen föreligger, denne i fall af bestridande må utlämnas

allenast för så vidt domstol inom tillflyktsstaten pröfvat så stark bevisningföreligga

emot honom, att han skulle, därest det brott, som lägges honom

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 50. 59

till last, föröfvats i tillflyktsstaten, hänvisats att undergå ransakning inför

dess domstolar.

Till länder med blandadt system hänföras Belgien, Italien, Luxemburg,

Nederländerna, Norge, Ryssland, Schweiz och Österrike, hvarjämte äfven

Frankrike plägar räknas hit. Dessa länder intaga på utlämningsrättens

område en mellanställning mellan det rent administrativa systemet och

det brittisk-amerikanska men utgöra icke någon enhetlig grupp utan tilllämpa

ofta väsentligen olika regler. I allmänhet är dock gemensamt, att

domstols medverkan i ena eller andra formen kan tagas i anspråk vid

utlämningsfrågors behandling. Så är emellertid ej förhållandet i Frankrike,

och står alltså i själfva verket det franska förfarandet närmast i öfverensstämmelse

med det rent administrativa. De väsentligaste skiljaktigheterna

i öfrigt hänföra sig dels till frågan, hvilken betydelse domstolens yttrande

tillägges och dels till frågan i hvad mån pröfning sker af den reklamerade

personens brottslighet.

Följande europeiska stater hafva genom särskilda lagar ordnat

extraditionsförfarandet: Belgien genom lag den 15 mars 1874, Storbritannien

genom lag den 9 augusti 1870, ändrad år 1873 och 1895,

Luxemburg genom lag den 13 mars 1870, Nederländerna genom lag den

6 april 1875, ändrad den 15 april 1886, Schweiz genom lag den 22

januari 1892 och Norge genom lag den 13 juni 1908. Dessutom hafva

Italien, Ryssland och Österrike i sina straffprocesslagar upptagit bestämmelser

rörande förfarandet i utlämningsärenden. I Amerikas förenta stater

är också utlämningsväsendet ordnadt genom lag.

A) Det administrativa systemet.

Preussen.

Sedan på diplomatisk väg begäran om utlämning inkommit til

utrikesministeriet, anmodar ministeriet, för såvidt ej samtidigt meddelats

att den brottslige på direkt begäran af vederbörande myndighet häktats,

polispresidenten i Berlin och vederbörande regeringspresidenter att föranstalta

om flyktingens anhållande. Efter att sålunda tagit befattning

med ärendet öfverlämnar utrikesministeriet handlingarna till inrikesministern,

hvilken remitterar ärendet till regeringspresidenten å den ort, där

anhållandet skett; och har ..denne att pi’öfva flyktingens nationalitet. Därjämte

åligger det vederbörande allmänna åklagare att afgifva rapport särskilt

med hänsyn till i Tyskland möjligen mot honom anhängiggjordt

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

brottmål. Sedan åklagärm aktens rapport inkommit, återställer legeiings

presidenten samtliga handlingar jämte eget utlåtande till inrikesministern,

hvilken i ärendet rådgör med justitieministern. Om dessa båda icke finna

hinder föreligga för utlämning och ej heller utrikesministeriet vid ärendets

behandling ansett sig hysa betänkligheter mot beviljande af den gjorda

framställningen, uppdraga de båda förstnämnda i gemensam skrifvelse åt

regeringspresidenten att gå i författning om utlämnandet, hvarjämte ut*

rikesministeriet meddelar den utländska regeringen, att utlämningen beviljats.

I nämnda skrifvelse erhåller regeringspresidenten anmodan att på

''telegrafisk väg direkt underrätta utrikesministeriet om tidpunkten för den

häktades ankomst till öfverlämningsorten, så att ministeriet kan undeirätta

vederbörande utländska beskickning därom.

B) Det brittisk-amerikanska systemet.

Storbritannien.

Sedan vederbörande lands sändebud hos statssekreteraren för utrikes

ärendena med bifogande af häktningsorder eller andra handlingar, utvisande

det begångna brottets beskaffenhet, anhållit om brottslingens häktande

för utlämning, öfverlämnar statssekreteraren handlingarna till statssekreteraren

för inrikes ärenden. Skulle denne finna att brottet i fråga år ett

politiskt brott, för hvilket utlämning ej beviljas, kan framställningen utan

vidare afslås. I motsatt fall öfverlämnar han samtliga handlingar till Chief

Magistrate of the Metropolitan Police Court i London, hvilken har att utfärda

häktningsorder, därest han af handlingarna finner brottet vara af

beskaffenhet att, om det begåtts i England, medföra flyktingens häktande.

Häktas denne sedermera inom de förenade konungarikena, ställes

han inför förenämnda polisdomstol, hvilken, såvida ej en i det utlämningssökande

landet efter kontradiktoriskt förfarande afkunnad dom föreligger,

äger att afgöra, huruvida så stark bevisning förebragts mot den anklagade,

att denne skulle, om brottet begåtts i England, hänvisas till hufvudförhandling

inför jury, samt i öfrigt pröfva, om utlämning kan i föreliggande fall

laglikmätig! äga rum. Skulle emellertid den häktades hälsa ej tillåta hans

förflyttning från platsen för häktningen, kan statssekreteraren bestämma

annan domstol för ärendets behandling. Vid den förhandling, som inför

domstolen föres, äger den anklagade uppträda själf eller genom ombud,

liksom den utlämningssökande staten kan representeras genom ombud.

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 50.

Skulle denna inför domstolen verkställda undersökning utvisa, att

brottet är af beskaffenhet som ofvan sagts, tillställes statssekreteraren för

inrikes ärendena jämte protokollsutdrag öfver förhandlingarna ett domstolsbeslut,

utvisande att någon orsak att vägra utlämningen ej förefinnes.

Föreligger mot den häktade en efter kontradiktoriskt rättegångsförfarande

afkunnad dom, äger ej dylik pröfning af bevismaterialet rum, utan domstolen

afkunnar genast beslut. Den häktade underrättas om domstolens

beslut, samt att han äger inom 15 dagar anföra besvär hos High Court of

Justice. Skulle polisdomstolen däremot finna bevisningen ej tillfyllest,

frigifves den häktade, hvarom statssekreteraren erhåller meddelande för

vederbörande stats underrättande.

Statssekreteraren för inrikes ärendena är emellertid ej ovillkorligen

bunden af polisdomstolens ofvannämnda beslut. Han kan sålunda väl ej

bevilja utlämning af flykting, mot hvilken domstolen icke funnit bevisningen

tillfyllest, men hinder möter ej för honom att i motsatt fall vägra

utlämning. Sedan besvärstiden tilländalupit utan att besvär anförts eller,

därest sä skett, polisdomstolens beslut af appellationsrätten fastställts, föranstaltar

statssekreteraren, därest han ej finner grund att afslå ansökningen

om utlämnandet, att den anklagade öfverlämnas till vederbörande myndighet

hos den stat, som gjort framställning i ärendet, och måste öfverlämnandet

äga ram inom två månader sedan domstolsbeslutet af kunnats.

Amerikas Förenta Stater.

Förfarandet börjar därmed att den diplomatiske eller konsuläre tjänsteman,

som af sin regering erhållit anmodan att begära någon efterspanad

persons häktande, härom vänder sig till statssekreteraren, vederbörande

domare, eller annan tjänsteman, som erhållit bemyndigande att handlägga

dylika ärenden, och inför denne framlägger en anklagelseskrift, innehållande

att enligt behörigt meddelad underrättelse den person, hvars utlämning

begäres, i den utlämningssökande staten begått brott, hvarför utlämning

enligt traktat kan beviljas, samt att brottslingen antages hafva begifvit

sig till Förenta. Staterna, I denna förklaring, som utmynnar i en begäran

om häktning, måste vidare så noggrannt som möjligt uppgifvas alla brottets

detaljer, tid och ort för detsamma äfvensom de öfriga omständigheter,

som kunna inverka på pröfningen af frågan om brottslingens utlämnande,

och skall till densamma fogas afskrift af de handlingar, hvarpå framställningen

grundas. Anklagelseskriften skall af den person, som afgifver densamma,

beedigas. Aflägges eden inför statssekreteraren, utverkar denne

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. May.ts nåd. proposition Nr 50.

ett förordnande af Förenta Staternas President för vederbörande myndighet

att föranstalta om flyktingens häktande och befordrande till laglikmätig

undersökning. Aflägges åter eden inför domare eller annan särskilt

bemyndigad tjänsteman, vidtager denne, därest han så finner skäligt,

genast åtgärder för flyktingens häktande och inställande till förhör. Sedan

han häktats, inställes han till förhör inför den domstol, inom hvars område

häktningsordern utfärdats. Vid detta förhör äger han anlita biträde.

Vederbörande beskickningschef eller konsul måste, själf eller genom ombud,

därvid närvara samt framlägga bevis för brottet och framställa sina

yrkanden. Därest ed aftågts inför statssekreteraren, skall eden vid förhöret

inför domaren förnyas. Såsom af det föregående framgår finnes i motsats

till hvad i Storbritannien är förhållandet ingen gemensam domstol för behandling

af utlämningsärenden. Emellertid hafva staten New Yorks domstolar

kommit att i viss mån erhålla samma uppgift som den ofvan under

Storbritannien omnämnda domstolen i London. Utom New Yorks egenskap

att vara centrum för immigrationen bidrager härtill den omständigheten

att statssekreteraren äger att, därest anklagelseskriften beedigats inför

honom, förordna särskild domare, hvarvid han i regel plägar utse domstol

i New York.

Vid pröfningen af de bevis, som framlagts af den utlämningssökande

staten, skall domstolen tillse, huruvida desamma enligt lagen å den ort,

där flyktingen påträffats, skulle varit tillräckliga för att rättfärdiga hans

häktande och inställande inför domstol, om brottet blifvit där begånget. Denna

grundsats återfinnes i alla af Förenta Staterna afslutade utlämningstraktater.

Pröfningen afser således icke ett fastställande af den anklagades skyldighet

utan blott huruvida sådan anledning till misstanke mot honom förefinnes,

att densamma skulle föranledt hans inställande inför vederbörande

domstol i Förenta Staterna. Dessutom skall naturligen domstolen pröfva,

huruvida den gjorda framställningen i öfrigt uppfyller de i utlämningstraktaten

stadgade villkor. Om den anklagade är missnöjd med utslaget,

äger han hos högre rätt utverka »writ of habeas corpus», hvarigenom saken

kan upptagas till förnyad pröfning och han själf eventuellt försättas på

fri fot.

De appelldomstolar, som äga rätt pröfva dylika ansökningar, äro

distriktsdomstolarna och högsta domstolen (Supreme Court).

Därest den anklagade erkänner brottet eller vederbörande domstol i

meddeladt beslut förklarar, att de mot flyktingen förebragta bevis varit

tillräckliga för att rättfärdiga hans häktande å de i anklagelseskriften framställda

skäl, öfverlämnas handlingarna i målet till vederbörande främmande

stats representant. Det är först efter mottagandet häraf, som den frärn
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

mande statens beskickning eller, om sådan saknas, konsul hos statssekreteraren

för utrikes ärendena gör framställning om den anklagades utlämnande.

Väl tillkommer det presidenten att träffa afgörande i utlämningsfrågor,

men äro dylika ärenden uppdragna åt statssekreteraren, som anses handla

å presidentens vägnar. Statssekreteraren är ej ovillkorligen bunden af domstolarnas

beslut. Han kan sålunda väl ej bevilja utlämning af flykting,

mot hvilken domstolarna ej funnit bevisningen tillfyllest, men är i motsatt

fall oförhindrad att, därest han anser brottet ej falla under traktaten eller att

tillräcklig bevisning ej förebragts, vägra utlämning. Det inträffar dock

ytterst sällan att statssekreteraren afviker från domstolarnas beslut. Beviljas

utlämningen, utfärdar statssekreteraren en s. k. »warrant of surrender», som

tillställes vederbörande diplomatiske representant. Dock kan äfven sedan

dylik order erhållits, en »writ of habeas corpus» utverkas, hvilken medför

att den häktade ställes på fri fot.

Utlämning skall äga rum inom två månader, sedan beslutet därom

fattats. Efter denna tid äger den häktade påfordra sitt frigifvande.

C) Det blandade systemet.

Belgien.

Enligt belgiska lagen kan regeringen bevilja utlämning af utlänningar,

som äro anklagade eller dömda för vissa i lagen angifna brott,

såvida till stöd för begäran om utlämning företes antingen laga dom

eller rättsligt beslut om flyktingens förvisande till huvudförhandling inför

vederbörande domstol eller ock en utländsk häktningsorder, hvilken

genom beslut af underdomstolen i den ort, där flyktingen uppehåller

sig eller gripits, gjorts verkställbar. Då domstolen har att besluta om

sådan häktningsorders verkställbarhet, tillkommer det densamma att summariskt

pröfva, huruvida betingelserna för utlämning föreligga, men ej

att ingå i bevispröfning. Mot domstolens beslut om häktningsorders verkställbarhet

kan den anklagade anföra besvär. Sedan flyktingen häktats,

skall regeringen inhämta utlåtande från vederbörande appelldomstols kriminalal

delning (la chambre des mises eu accusation de la cour d’appel),

inom hvilkens område häktningen ägt rum. Inför denna domstol äger

förhör rum med den häktade, hvilken äger rätt till rättegångsbiträde.

Likaledes skall den myndighet höras, som har att bevaka det allmännas

rätt. Förhöret är offentligt, så framt ej flyktingen begärt dess hållande

inför lyckta dörrar.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 50.

Inom fjorton dagar efter mottagandet af handlingarna i målet skall

domstolen till justitieministern afgifva motiveradt utlåtande, innefattande

pröfning af alla allmänna förutsättningar för utlämnandet, dock utan att

ingå på frågan, huruvida den anklagade begått det brott, hvarför utlämning''

bcgäres. Med ledning af det afgifna utlåtandet, mot hvilket besvär ej

kan föras, fattar justitieministern sitt beslut i utlämningsfrågan, men är ej

bunden af utlåtandet. Detta justitieministerns beslut delgifves den utläinningssökande

staten genom utrikesministeriet.

Frankrike.

I detta land saknas utlämningslag, ehuru förslag till sådan fyrfaldiga

gånger förelagts parlamentet. Förfarandet regleras genom tid

efter annan utfärdade ministeriella cirkulär. Enligt bestämmelserna i

dessa skall en person, som genom inrikesministerns försorg häktats på

grund af en å diplomatisk väg framställd begäran, genast inställas till förhör

inför allmänna åklagaren (le procureur de la République) inom det

distrikt, där han anhållits. Inför denne skola tillika samtliga handlingar

i ärendet, sedan de granskats af justitieministern, framläggas och äger den

häktade erhålla tolk och försvarsadvokat. Denne sistnämnde är emellertid,

då någon kontradiktorisk förhandling här ej äger rum, endast berättigad

afgifva skriftlig promemoria att vidläggas öfriga handlingar i målet.

Undersökningen skall i synnerhet fastställa den häktades identitet och nationalitet

samt huruvida brottet faller under vederbörande traktat. Om sålunda

den häktade påstår sig vara fransk medborgare eller att utläinningsansökningen

hänför sig till annan person eller om han åberopar ett faktum

af beskaffenhet att ådagalägga hans oskuld eller om han vill bevisa

att det brott, hvartill han gjort sig skyldig, ej faller under traktatens bestämmelser,

skall allmänna åklagaren noggrannt undersöka dessa hans påståenden.

Vid slutet af förhöret tillfrågar åklagaren den häktade, om han

godvilligt medgifver utlämningen, hvilken i så fall genast verkställes. Vägrar

den häktade att lämna sitt medgifvande till utlämningen, afgifver åklagaren

till le procureur général de la République ett motiveradt utlåtande, hvilket

åtföljes af protokoll öfver förhöret och samtliga handlingar i målet. Sistnämnde

ämbetsman öfverlämnar sedermera dessa handlingar jämte eget yttrande

till justitieministern, som därefter fattar beslut i frågan, hvilket

expedieras i form af ett af presidenten underskrifvet dekret.

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

Italien.

Sedan genom inrikesministerns försorg flyktingen häktats, öfverlämnas

de från vederbörande främmande beskickning till stöd för begäran

om utlämning ingifna handlingar i ärendet genom justitieministern till

generalprokuratorn vid den lokala appellrättens afdelning för förundersökning

i brottmål (sezione d’accusa) med befallning att låta rannsakningsdomaren

anställa förhör med den anklagade. Sedan detta förhör hållits,

öfverlämnas protokollen och domarens yttrande till generalprokuratorn,

hvilken föredrager ärendet inför förenämnda sezione dkaccusa. Denna

domstol^ äger pröfva, huruvida de allmänna förutsättningarna för utlämnande

föreligga, såsom handlingarnes formella giltighet, brottets egenskap

att falla under vederbörande traktat in. in., men ej ingå i bevispröfnino-.

Invändningar kunna af den anklagade framställas därom, att han är italiensk

undersåte, att brottet är politiskt, att detsamma icke faller under

vederbörande traktat, att uppenbart misstag föreligger t. ex. med afseende

å den anklagades identitet eller att de företedda handlingarna äro felaktiga

eller ofullständiga. Om domstolen afslår utlämningsbegäran, är detta

beslut bindande och flyktingen lösgifves, hvarom vederbörande beskickning

underrättas.

Medgifver åter domstolen den häktades utlämning, öfverlämnas samtliga

handlingar i ärendet till Consiglio di Stato, hvars yttrande infordras.

Före införandet af 1889 års straffprocesslag ägde den egentliga pröfningen

rum i Consiglio di Stato, men denna myndighets befattning med

utlämningsfrågor har äfven därefter bibehållits såsom en ytterligare garanti.

Consiglio di Stato kan företaga en ny undersökning rörande brottets politiska

karaktär och huruvida detsamma finnes i vederbörande traktat upptaget,

men dess yttrande är icke bindande för regeringen. Sedan detta

inkommit till justitieministern, föredrages ärendet af denne i ministerrådet

och förelägges Konungen till afgörande. Äfven om frågan rörande brottets

politiska karaktär och om dess fallande under vederbörande traktat icke

varit före i appellrätten eller Consiglio di Stato, kan densamma väckas i

ministerrådet af justitieministern eller någon af rådets medlemmar.

Sedan Konungen fattat sitt beslut, underrättas genom utrikesministeriet

vederbörande beskickning.

Luxemburg.

Förfarandet är likartadt med det belgiska, men är regeringen vid

fattande af sitt beslut i utlämningsfrågan bunden af det af vederbörande

domstol afgifna utlåtande.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 saml. 23 höft. (Nr 50.)

9

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

Nederländerna.

Förfarandet i Nederländerna öfverensstäminer äfvenledes i det

väsentliga med det belgiska. Den hufvudsaldiga skillnaden består däri,

att utlåtandet i utlämningsfrågan skall afges af domstolen i första instans,

hvilken äger att, oafsedt flyktingens önskan, bestämma, att förhandlingarna

icke skola vara offentliga, därest den anser viktiga skäl härför föreligga.

Dessa skäl skola i så fall antecknas i protokollet.

Ett särskilt förfarande äger rum därest vid domstolsförhandlingarna

flyktingen åberopar sig på nederländskt statsborgarskap. I detta fall äger

han inom 15 dagar få frågan härom underkastad högsta domstolens pröfning,

hvilken domstol slutgiltigt afgör nationalitetsfrågan. Förklaras personen

ifråga vara nederländsk undersåte, skall han omedelbart frigifvas

och den ined honom började undersökningen inför underdomstolen inställes.

I motsatt fall fortsättas domstolsförhandlingarna, till dess domstolen afgifvit

sitt utlåtande, hvilket tillställes justitieministern, som därefter afgör frågan

om utlämnandet.

Norge.

Enligt den norska lagen skall, sedan ansökning om utlämning på

diplomatisk väg inkommit till utrikesdepartementet, detta öfverlämna handlingarna

till justitiedepartementet. Finner sistnämnda departement att

den framställda begäran icke uppfyller de i lagen uppställda, fordringarna

beträffande ansökningshandlingarna, d. v. s. att dessa ej innehålla

den brottsliges signalement, upplysning om nationalitet, dom eller annan

rättshandling, angifvande tid och ort för förbrytelsen, afskrift af åberopade

strafflagsparagrafer etc., eller att al ansökningen i öfrigt framgår, att den

ej kan efterkommas, underrättas härom genast den främmande regeringen

på diplomatisk väg.

Skulle däremot denna i justitiedepartementet företagna granskning

gifva vid handen, att ansökningen torde kunna efterkommas, öfversändas

handlingarna till högsta åklagarmyndigheten med anmodan att, därest

flyktingen ej genom direkt hänvändelse från det främmande landets polismyndigheter

redan häktats, låta efterforska och gripa honom samt att vidtaga

erforderliga rättsliga åtgärder för utrönande, huruvida utlämning kan

äga rum.

Så snart häktning ägt rum, inställes den häktade genom aklagarens

försorg inför närmaste förhörsdomare. Medgifver han utlämningen, af
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

kunna!'' domstolen genast beslut, att hinder därför ej möter samt underrättar

justitiedepartementet om sagda beslut.

pestrider däremot den häktade utlämningen, utsattes saken till ny

förhandling, därvid åklagarmyndigheten skall vara närvarande och den häktade

biträdas af försvarsadvokat. Sedan förhör ägt rum, afgör rätten utan

uppskof, huruvida lagen medgifver utlämning i förevarande fall. Vid pröfnmg

af denna fråga tager domstolen endast hänsyn till huruvida de allmänna

förutsättningarna för utlämning föreligga, mén ingår ej i undersökning

rörande den häktades brottslighet, därest ej särskild öfverenskommelse

härom gjorts i vederbörande traktat. Mot domstolens beslut, som utan uppskof

skall afkunna^, och af hvilket protokollsutdrag tillställes vederbörande departement,

kan besvär anföras i samma ordning som vid brottmål. Domstols

slutliga utslag är, såvidt därigenom bestämts, att lagen ej medgifver utiämmng,

ovillkorligt bindande för regeringen, som i så fall endast har att

meddela den främmande beskickningen, att ansökningen ej kan bifallas,

r Öl klaras däremot i domstolens slutliga utslag att lagen medgifver utlämning,

. har regeringen att fatta beslut i utlämningsfrågan och är därvid

oförhindrad att icke desto mindre vägra bifall till densamma. Sedan regeringen.

fattat sitt beslut, delgifves detsamma den främmande staten på

diplomatisk väg. r

Ryssland.

I Ryssland är förfarandet regleradt genom år 1912 antagna tilläggsbestämmelser

till ryska straffprocesslagen. Enligt dessa bestämmelse?^

förfarandet i. hufvudsak det rent administrativa, ehuru äfven det blandade

systemet i viss män vunnit tillämpning. Eu på diplomatisk väg inkommen

utlämmngsansökan handlägges af justitieministern, som beviljar eller

atslar densamma. Innan denne fattar beslut i ärendet, äger han emellertid

ålägga åklagaren vid den kretsdomstol, inom hvars distrikt flyktingen

befinner sig att meddela de upplysningar rörande denne, som kunna erordras

för frågans afgörande. Åklagaren äger skaffa sig dessa uppgifter

genom förhör och särskilda undersökningar och kan äfven åt vederbörande

ransakmngsdomare öfverlämna uppdraget att företaga ifrågavarande förhör

och undersökningar.

Schweiz.

Enligt schweiziska lagen kan en till förbundsrådet på diplomatisk

väg framställd begäran om utlämning omedelbart afslås. Sker ej detta

vidtager förbundsrådet erforderliga mått och steg för flyktingens efter
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

spanande och häktande. Så snart flyktingen häktats, skall han inställa»

till förhör inför administrativ myndighet. Vid detta förhör, vid hvilket

eu rådgifvare äger biträda honom, föres protokoll, som sedermera insändes

tilf förbundsrådet jämte samtliga handlingar i ärendet, tiar flyktingen

vid förhöret medgifvit utlämnandet eller mot detsamma endast

gjort sådan invändning, som ej grundar sig på bestämmelserna i utlämmngslagen

eller vederbörande traktat, och möter ej lagliga hinder mot

utlämnmgen, förordnar förbundsrådet om flyktingens utlämning samt

meddelar" detta till den främmande regeringen. Har han däremot gjort

invändning, som grundar sig å utlämningslagens eller vederbörande traktats

bestämmelser, öfverlämnar förbundsrådet handlingarna till förbundsdomstolen,

som kan anordna nytt förhör, hvilket hålles offentligt, därest ej

domstolen af skäl, som skola i protokollet angifvas, förordnar om dess hållande

inför lyckta dörrar. Den ''häktade kan påfordra försvarsadvokat vid

förhöret, vid hvilket allmänna åklagaren äger närvara.

Förbundsdomstolen afgör slutgiltigt på grundval af bestämmelserna

i lamell eller vederbörande traktat, huruvida utlämning skall medgifvas.

Härvid får domstolen icke i någon mån ingå på pröfning af fragan om

den häktades brottslighet. Sedan domstolens beslut afkunnats, meddelas

detsamma åt vederbörande regering.

Österrike.

De hufvudsakliga bestämmelserna om österrikiska förfarandet innehållas

i § 59 af Strafprocessordnung den 23 maj 1873. Enligt detta stado-ande

skall granskning af utlämningshandlingarna och förhör med person, som

beo-äres utlämnad, ske inför den underdomstol, inom hvars område denne bor

eller vistas. Denna domstol meddelar beslut rörande utlämnmgen, hvilket

beslut emellertid, jämlikt förordning den 28 januari 1877 skall underställas

appellrättens pröfning. Denna senare domstols beslut skall i sm ordning

föreläggas justitieministern till antagande. Huruvida justitieministern ar bunden

af appellrättens ifrågavarande beslut framgår ej med tydlighet åt lagens

bestämmelser, men har den praxis utbildat sig att, därest domstolen

finner skäl till utlämning ej föreligga, justitieministern anser sig icke

kunna frångå denna domstolens uppfattning, då däremot hinder ej möter

för honom att vägra utlämning, äfven om domstolens beslut gar i motsatt

11 ^Emellertid plägar justitieministern, därest domstolens beslut afkunnats

i strid med hans åsikt, återremittera ärendet, under framhållande åt de

synpunkter, som han anser särskildt beaktansvärda, och kan han dålige

nom få frågan underkastad förnyad pröfning af domstolen.

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

\

Utdrag af protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd torsdagen den

20 juni 1912.

Närvarande:

Justitieråden Sundberg,

Borgström,

Skakstedt,

Regeringsrådet Renberg.

Enligt lagrådet tillhandakonnnet utdrag af protokollet öfver justitiedeparternentsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den

3 maj 1912, hade Kungl. Maj:t förordna!, att lagrådets utlåtande skulle,

för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, inhämtas öfver upprätta^

förslag till lag angående utlämning af förbrytare.

Förslaget, som finnes bilagdt detta protokoll, hade inför lagrådet

föredragits af byråchefen för lagärenden Gustaf Appelberg.

I anledning af förslaget afgåfvos följande yttranden.

3 §■

Lagrådet:

Till spörsmålet hvar ett delaktighetsbrott skall anses vara begånget

har förslaget såtillvida tagit ståndpunkt, som andra punkten af förevarande

§ är affattad under förutsättning att vid tillämpning af 1 kap. 2 § strafflagen

ett dylikt brott skall anses vara begånget i Sverige, så snart den

delaktige varit verksam här i riket, äfven om hufvudbrottet föröfvats

utomlands. Den till grund för bestämmelsen i nämnda punkt sålunda

liggande uppfattningen är säkerligen fullt riktig beträffande de delaktighetsbrott,

som afses i 3 kap. 9 och 10 §§ strafflagen, äfvensom sådana med

dessa likartade fall af delaktighet, hvilka straffas efter ty därom i strafflagen

finnes särskild! stadgadt; i ett under år 1908 handlagdt mål har

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

också svensk domstol funnits behörig att till pröfning upptaga åtal mot

utlänning för det han här i riket med vetskap om den olofliga åtkomsten

innehaft och genom växling föryttrat sedlar, som utomlands tillgripits från

utländsk hank. Hvad sålunda sagts torde gälla äfven beträffande brott,

som afses i 7 och 8 §§ af sistnämnda kapitel. Vidkommande åter de

egentliga delaktighetsbrotten måste frågan anses vara så tvifvelaktig, att

det icke torde gå för sig att låta omförmälda bestämmelse i förslaget

bibehålla en lydelse, som är grundad på ofvan angifna förutsättning, utan

synes åt bestämmelsen höra gifvas en affattning, af hvilken framgår att,

därest i det särskilda fallet en här i riket begången delaktighetshandling

finnes skola betraktas såsom ett i Sverige föröfvadt brott, den brottslige

icke förty må kunna utlämnas utan hinder af hvad som stadgas i

1 kap. 2 § strafflagen.

I sammanhang härmed vill lagrådet fästa uppmärksamheten därå att

i 1 kap. strafflagen bör intagas en erinran om den modifikation i gällande

regler angående svensk straffrätt, som förslaget innebär.

4 §.

Lagrådet:

1 denna § stadgas såsom villkor för utlämning att vid undersökning

i det föreliggande fallet utrönes, att den begångna gärningen,

därest den bedömes enligt svenska allmänna strafflagen eller svenska sjölagen,

skulle vara att anse såsom brott, hvarå enligt den ifrågavarande

lagen svårare straff än fängelse kan följa. Meningen härmed är att, om

t. ex. en tysk i Tyskland begått misshandelsbrott mot en tysk, saken skall

betraktas så som om gärningen föröfvats i Sverige (eller å svenskt fartyg

utom riket); likaledes skall, för den händelse framställning göres om utlämnande

af en tysk ämbetsman, som beträdts med förskingring i sitt

hemland af allmänna medel, utlämningsfrågan bedömas från den synpunkten

huruvida motsvarande handling i Sverige af en svensk ämbetsman

finnes belagd med det i denna § afsedda straff. Det kan emellertid

ifrågasättas huruvida den otvifvelaktigt riktiga tanke, som ligger till grund

för stadgandet, med den affattning detsamma erhållit, kommit till uttryck

på sådant sätt, att hvarje möjlighet till missförstånd må anses förebyggd.

Helt visst skulle stadgandet vinna i önskvärd noggrannhet därigenom att

detsamma erhölle en affattning, som tydligt angåfve att — frånsedt de

fall, då antingen brottshandlingen blifvit begången i Sverige (delaktighet)

eller ock framställningen om utlämning hänför sig till ett utomlands begånget

brott af beskaffenhet att kunna åtalas här i riket men allenast efter

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

Konungens förordnande — vederbörande svenska myndighet har att vid

sitt bedömande af det föreliggande fallet utgå från det antagandet att en

enahanda beskaffenhet blifvit under likartade eller motsvarande

förhållanden föröfvad i Sverige.

Ö

Justitieråden Sundberg, Borgström och Skarstedt:

Huruvida meningen är att jämväl sådana förbrytelser, som enligt

svensk rätt skulle vara att hänföra till tryckfrihetsbrott, skola kunna föranleda

utlämning framgår ej tydligt med den affattning, förevarande §

erhållit. Antagligen torde det vara åsyftadt, att jämväl för dylika förbrytelser

utlämning skall kunna äga rum. Riktigheten af denna förslagets

ståndpunkt kan starkt ifrågasättas. Det synes nämligen ej val instämma

med de. garantier mot obehörigt intrång i tryckfriheten, som finnas uppställda

i svensk grundlag, att för förbrytelser af denna art medgifva utlämning.

Fördenskull hemställes om sådan jämkning i förevarande §

att utlämning icke må medgifvas för brott af nu ifrågavarande slao
Regeringsrådet

Ernberg:

Enligt förslaget lärer, på sätt nämnts, vara afsedt att jämväl brott

mot tryckfrihetsförordningen må kunna gifva anledning till utlämnino-, Då

jämlikt förslaget utlämning icke må ske för brott, som är att anse såsom

politiskt, reducera sig, i betraktande af förslagets bestämmelser i öfrigt de

tryckfrihetsbrott, för hvilka utlämning kan ifrågakomma, hufvudsakligen

till sådana, hvilka äro att bedöma såsom förgripelse!’ mot enskild inan.

Att denna de ifrågavarande brottens karaktär i och för sig icke kan utgöra

skäl för stadgande af förbud mot utlämning är tydligt. Och den

omständigheten att mål angående missbruk af tryckfriheten hos oss handläggas

i särskild ordning synes mig icke böra föranleda till uppställande

åt ett ovillkorligt förbud i sådant hänseende, helst eventuella skiljaktigheter

de särskilda staternas processordningar emellan icke i allmänhet

eljest ansetts böra medföra vidtagande af sådan åtgärd. Alldeles otänkbart

är icke heller, att ett förbud i angifven riktning i vissa fall skulle kunna

gifva anledning till misstämning i förhållande till andra stater. Jao- tillstyrker

därför, att förslagets ståndpunkt i förevarande § bibehålles&oförändrad.

. Då emellertid, på sätt inom lagrådet anmärkts, förslaget i nu angitvet

hänseende lider af någon otydlighet, synes ett förtydligande därutmnan

önskvärdt.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. May.ts nåd. ''proposition Nr 50.

7 §•

Lagrådet:

Såsom handling, hvilken enligt första stycket åt denna § är åt beskaffenhet

att tjäna till underlag för bifall till utlämningsbegäran, har

jämte fällande domstolsutslag och förordnande om häktning särskild! angifvits

annat beslut, som enligt den främmande statens lag medför samma

verkan som dylikt förordnande. Härmed har man förmodligen åsyftat

det möjliga förhållandet att enligt utländsk lag någon af domstol eller

annan myndighet företagen processuell akt väl i och för sig eller omedel

bart innebär något annat än ett beslut om häktning men likväl enligt

samma lag därjämte, utan att det uttryckligen sägs, verkar såsom ett sådant

beslut. Äfven om i något land lagstiftningen skulle vara ordnad pa

dylikt sätt, vill det dock synas, som om förslagets mening kunnat vida

enklare och tydligare uttryckas genom ett stadgande af det mera allmänna

innehåll att såsom i förevarande hänseende behörigt utlämningsdokument

skall, förutom fällande domstolsutslag, anses ett af domstol eller annan

myndighet meddeladt beslut, som innebär förordnande om häktning.

Ätt, såsom sista punkten af paragrafen enligt dess ordalydelse innehåller,

i allmän lag meddela föreskrift i fråga om Konungens befogenhet

att ingå öfverenskommelse med främmande stat synes mindre riktigt; och

hemställes förty om någon omarbetning af punkten till närmare öfverensstämmelse

med hvad i liknande fall finnes iakttaget. Hvad nu är sagdt

bör uppmärksammas jämväl vid 29 och 34 §§.

8 §•

Lagrådet:

Det synes kunna ifrågasättas huruvida tillräckligt skäl finnes att

i förslaget upptaga en bestämmelse af den i förevarande § angifna innebörd.

Därest det ifrågavarande brottets beifrande äfven enligt den främmande

statens lag är beroende af vederbörande målsägares initiativ

eller samtycke, får det antagas, att framställning om brottslingens utlämnande

icke kommer att göras med mindre dylikt villkor blifvit uppfylldt.

Och för den händelse enligt den utländska lagen gärningen utan vidare

1 i o-ger under allmänt åtal, torde det uppställda villkoret för utlämning icke

vara påkalladt vare sig af hänsyn till vår lags bestämmelser eller af något

den brottsliges berättigade intresse. Särskild! för det fall att utlämningen

begäres för verkställighet af en redan meddelad dom synes berörda villkor

äga föga fog för sig.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

73

9 §•

Regeringsrådet Ernberg:

Såsom hinder för utlämning har under 1 i förevarande § angifvits

åtal här i riket för den förbrytelse, som i framställning om utlämning

afses, inen däremot icke häktning för undergående af rannsakning inför

svensk domstol för samma förbrytelse. Häktning är visserligen enligt 5

kap. 15 § strafflagen att anse lika med åtal i afseende å preskription af

straff. Häraf följer emellertid enligt mitt förmenande icke utan vidare, att

så är fallet jämväl i det hänseende, hvarom här är fråga. Med afseende

härå och då en dylik likställighet synes lämplig, hemställes om den jämkning

af ifrågavarande bestämmelse, som däraf betingas.

10 §•

Lagrådet:

Första stycket af denna § har erhållit en affattning, hvaraf kan

dragas den slutsats, att meningen varit att stadga att här i riket ådömdt

straff för brott, hvarom i stycket talas, skall utgöra hinder för utlämning

allenast i det fall att straffdomen meddelats innan framställningen

om utlämnandet gjordes. Då detta emellertid icke torde vara

åsyftadt, utan afsedt torde vara att, jämväl om straffet ådömts efter det

framställningen skett, hinder i enahanda hänseende skall förefinnas, hemställes

om någon redaktionell ändring i antydt hänseende.

11 §>

Lagrådet:

Bestämmelserna under 1 synas böra undergå någon jämkning dels

för undanröjande af förefintlig stridighet mot stadgandet i 13 § andra

stycket dels ock för tydliggörande däraf att stadgad påföljd för underlåtenhet

att lämna det land, dit utlämning skett, icke må inträda, då

denna underlåtenhet berott af t. ex. sjukdom, brist på medel eller annan

dylik omständighet, utan allenast i det fall att den utlämnade af fri vilja

underlåtit att lämna landet.

Stadgandet under 3 torde icke utgöra hinder för att den utlämnade

i det främmande landet ställes under tilltal inför domstol, som väl icke

på grund af tillfälligt gifna bestämmelser tillagts befogenhet att döma i

målet men enligt där gällande lag endast under vissa undantagsförhållanden,

t. ex. vid belägringstillstånd eller dylikt, äger döma i mål af den beskaffenhet,

som är i fråga. Enär med hänsyn till grunden för ifrågavarande

Bihang till Riksdagens ''protokoll 1913. 1 samt. 23 liäft. (Nr 50.) 10

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

stadgande äfven en dylik eventualitet synes böra förebyggas, kemställes om

den omarbetning af stadgandet, som för sådant ändamål påkallas.

De i förevarande § föreskrifna betingelser kunna uppenbarligen

endast i vissa delar tillämpas vid utlämning eldigt senare delen af första

stycket i 10 § eller vid utlämning för undergående af ådömdt straff.

Härom synes i förslaget böra lämnas någon antydan.

Nämnda betingelser lära i regel föranleda fordringar på reciprocitet.

Med hänsyn härtill torde i strafflagen böra införas bestämmelse af innehåll

att, där vid beviljande af utlämning till Sverige vissa villkor uppställts af

den utlämnande staten, dessa skola vid den utlämnades åtalande och bestraffande

här i riket lända till efterrättelse.

16 §*

Lagrådet:

Med den inskränkning i afseende å förordnande om häktning, som

här göres, torde åsyftas allenast det fall att den, hvars utlämnande begäres,

redan blifvit häktad på grund af bestämmelse i 29 eller 30 § af

förslaget. Klart är också att, för den händelse personen i fråga skulle

vara häktad i och för åtal vid svensk domstol, Konungen oberoende häraf

har att förordna om hans internerande på grund af framställningen om

utlämning. Det vill emellertid synas som om för undvikande af allt

missförstånd hänvisning bör göras till 29 och 30 §§, hvarjämte i öfrigt

förevarande § bör så affattas, att med tydlighet framgår, att i nyssnämnda

händelse Konungens förordnande om häktning innebär skyldighet för vederbörande

att, därest ifrågavarande person förklaras icke längre skola i anledning

af förenämnda åtal hållas häktad, låta honom för utlämningsfrågans

skull kvarblifva i häkte. I detta fall bör det naturligtvis vara

Konungens befallningshafvande i det län, där personen sitter häktad, som

har att anställa det föreskrifna förhöret. Då emellertid en annan uppfattning

måhända kan föranledas af det föreshigna stadgandet att förhöret

skall hållas inför Konungens befallningshafvande i det län, där häktningen

ägt rum, samt hvad förslaget sålunda innehåller torde vara själfklart beträffande

de fall, då häktning skett allenast i anledning af utlämningsärendet,

synas orden »i det län, där häktningen ägt rum?'' böra ur paragrafen

uteslutas.

17—27 §§.

Lagrådet:

De i dessa §§ upptagna reglerna angående domstols befattning med

utlämningsärenden hvila i stort sedt på den principen att, därest den, som

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

anledning af en ansökan om utlämning blifvit häktad, motsätter sig utlämningen,

sådan icke må kunna komma till stånd i annat fall än att domstol

genom lagakraftägande beslut pröfvat hinder därför icke lagligen möta.

Med tillämpningen af denna princip har afsetts att åt lagbestämmelserna

om utlämning gifva en auktoritativ och bindande tolkning, å ena sidan till

skydd för den person ansökningen om utlämning afser och å andra sidan

till stöd för regeringen gentemot den utlämningssökande staten vid afslag

å dylik ansökan.

Enligt bestämmelserna i 17 § skall emellertid hänvisning till domstol

icke alltid äga rum, då den häktade vid förhör inför Konungens befallningshafvande

bestrider utlämningen. Sådan hänvisning skall nämligen

med bortseende tills vidare från det i nämnda § berörda fallet att den

häktade bestrider sin identitet med den person utlämningsansökningen afser

ske allenast då den häktade såsom skäl för sitt bestridande åberopar

sådant förhållande, som enligt 2—9 §§ i förslaget utgör hinder mot utlämning.

Har åter utlämningsfrågans pröfning hänvisats till domstol, skall

domstolen ingå i fullständig undersökning af huruvida något hinder mot

bifall till utlämningen lagligen förefinnes eller icke, dock att fråga om

hinder, som omförmäles i 6 § (politiskt brott), skall upptagas till bedömande

endast för den händelse invändning därom gjorts.

Emot denna förslagets ståndpunkt synas befogade erinringar kunna

framställas. Det förefaller till en början föga konsekvent, att hvarje invändning

af nyss angifven beskaffenhet, huru ogrundad den än må vara.

skall föranleda utlämningsfrågans hänskjutande till domstol med däraf

följande vidsträckta pröfning från domstolens sida, medan däremot, för

den händelse något skäl för bestridandet icke anföres eller bestridandet

grundas å annat förhållande än i 2—9 §§ omförmäles, sådant hänskjutande

icke må äga rum, äfven om det är än så sannolikt att hinder mot

utlämning verkligen föreligger enligt någon af dessa §§. Den häktades

rätt kan ock blifva åsidosatt därigenom att hänskjutande till domstol med

däraf följande utredning uteblifver, emedan den häktade icke förstår att

åberopa en förefintlig omständighet, som skulle hindra utlämningen, utan

stöder sitt bestridande allenast på en efter hans förmenande viktig omständighet,

som emellertid icke är relevant, t. ex. att han enständigt påstår

sin oskuld i ett fall, då denna fråga enligt 7 § är utan betydelse. Då vidare,

såsom af föredragande departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet

framgår, det icke är afsedt att den häktades medgifvande till

utlämningen eller underlåtenhet att bestrida denna skall undanröja något

som helst i lag stadgadt hinder däremot, kan Konungen vid den slutliga

pröfningen af ett utlämningsärende blifva nödsakad ingå i bedömande af

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungi. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

huruvida hinder mot utlämningen lagligen möter, nämligen i det fall att

domstol ej haft tillfälle att yttra sig i sådant hänseende; och den begränsning

beträffande sådana ärendens hänskjutande till domstol, som förslaget

innehåller, är sålunda ägnad att i viss mån motverka förslagets nyss angifna

allmänna syftemål. Slutligen torde ej sällan för Konungens befallningshafvande

yppa sig svårighet att afgöra, huruvida förhållande, som

åberopas till stöd för gjordt bestridande, enligt 2—9 §§ är af beskaffenhet

att innefatta hinder mot utlämningen; särskild! må i afseende härå erinras,

att i vissa fall, på grund af den i förslaget intagna öfvergångsbestämmelsen,

vid utlämningsfrågas behandling skall tillämpas bestämmelse i gällande

traktat, där denna står i strid med föreskrift i 2—9 §§ af förslaget, och

att frågan om huruvida sådan stridighet äger rum kan vara ganska svår

att besvara.

En mera tillfredsställande lösning af det föreliggande spörsmålet

torde stå att vinna genom att, i närmare öfverensstämmelse med hvad som

skett i den norska utlämningslagen, låta utlämningsärendena, efter det förhör

hos Konungens befallningshafvande hållits, behandlas af domstol, med

undantag allenast för det fall att den häktade erkänner att han är den person,

hvars utlämning begärts, samt förklarar att han intet bär att invända

mot bifall till utlämningsansökningen. Har den häktade afgifvit dylik förklaring,

låter det, särskild! med hänsyn till den pröfning, som enligt 15 §

skall föregå utlämningsfrågans handläggning inför Konungens befallningshafvande,

knappast tänka sig annat än i sällsynta undantagsfall, med hvilka

man ej torde behöfva räkna, att mot utlämningen föreligger hinder, som

afses i 2—9 §§.

Såsom förut antydts, är enligt förslaget domstols pröfning af frågan,

huruvida den gärning, som föranledt utlämningsansökningen, är att anse

såsom politiskt brott, beroende på särskild invändning i sådant hänseende.

Att en dylik, för den häktade oförmånlig undantagsställning beredts denna

fråga, ehuru en utredning af densamma i regel har största betydelse för

utlämningsärendets afgörande, är redan i och för sig föga tillfredsställande.

Men härtill kommer att just i detta afseende det minst öfverensstämmer

med förslagets syfte att pröfningen undandrages domstol. Visserligen må

antagas att fall, där Konungen skulle af omförmälda anledning nödgas afstå

ansökan om utlämning, endast ytterst sällan komma att inträffa. Men

de äro dock icke otänkbara, särskilda i betraktande däraf att uppfattningen

af hvad som är att hänföra till politiskt bigott mycket växlar inom de

olika länderna; så t. ex. torde hos oss brott, som omförmälas i 8 och 9 kap.

strafflagen, i regel komma att anses såsom politiska brott, äfven om de icke

begåtts i politiskt syfte, något som i andra länder ej alltid är förhållandet.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

77

Och vid inträffandet af ett dylikt undantagsfall, som just på grund af

nyss antydda omständighet kan tänkas stå i strid mot rättsuppfattningen

i den främmande staten, skulle det ligga nära till hands att befara internationella

förvecklingar, då ansökningen, ehuru ärendet varit föremål för

behandling af domstol, som förklarat hinder mot utlämning ej förefinnas,

blefve afslagen af skäl, hvilket kunnat utgöra föremål för domstolens

pröfning.

Anledningen till denna behandling af spörsmålet rörande den brottsliga

gärningens hänförande till politiskt brott är ej heller grundad i sakens

egen natur utan torde hufvudsakligen vara att söka däri att enligt förslaget

utlämningsärendets pröfning anförtrotts åt underdomstol, rådstufvurätt,

och att man ansett det föreliggande spörsmålet, isynnerhet på grund

däraf att i förslaget icke intagits någon definition å begreppet politiskt

brott, vara så svårlöst, att rådstufvurätts afgörande härutinnan icke innebure

tillräcklig auktoritet gentemot den främmande staten.

Syftet att åt afgörandet bereda nödig auktoritet kan emellertid

uppenbarligen, utan att man behöfver därför offra andra viktiga önskemål,

vinnas genom en omläggning af den föreslagna domstolsproceduren.

En utväg vore sålunda att, äfven om uttryckligt yrkande i sådan

riktning icke gjorts, låta rådstufvurättens pröfning omfatta jämväl frågan

huruvida hinder mot bifall till ansökningen förelåge uti det i 6 § omhandlade

hänseende, med skyldighet dock för rådstufvurätten att underställa

ärendet högsta domstolen i hvarje fall, då rådstufvurätten funne

hinder möta, hvaremot, därest rådstufvurätten icke ansåge något hinder

lagligen föreligga, ärendet komme till högre rätt endast i den mån besvär

af den häktade anfördes. En dylik anordning skulle emellertid gifva åt

hela förslaget sken af att skyddandet af den häktade satts i skymundan

och att man hufvudsakligen tagit sikte på att den främmande staten icke

måtte gå miste om att, då så lagligen kunde ske, få sin ansökning bifallen.

Och förslaget skulle, om det sålunda komme att synas illa fylla sin uppgift

att värna om asylrätten, vara ej obetydligt förfeladt.

Lämpligare torde fördenskull vara att så ordna domstolsproceduren,

att rådstufvurätten i hvarje fall endast har att anställa förhör med

den häktade och verkställa annan utredning i ärendet samt sedan

hänskjuta ärendet i dess helhet till högsta domstolens pröfning.

Med hänsyn till det ringa antalet utlämningsärenden och då dessa väl i

allmänhet ändock genom besvär komme att dragas under högsta domstolens

pröfning, torde med hvad nu ifrågasatts ej läggas någon afsevärd

börda på högsta domstolen. Men de fördelar, som skulle följa med denna

anordning, äro uppenbara: nödig auktoritet gentemot utlandet uppehölles

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

utan att hänsynen till asylrättens bevarande eftergåfves, och tolkningen

af begreppet politiskt brott samt tillämpningen af öfriga stadgande!! i

2—9 §§ blefve i möjligaste mån enhetlig, hvarjämte vunnes en betydande

förenkling af domstolsproceduren, något som äfven i allmänhet komme att

medföra tidsvinst vid utlämningsärendenas behandling.

Ersättningar till åklagare vid domstol och till den häktades rättegångsbiträde

torde i hvarje fall böra bestämmas administrativt. Däremot

synes möjligen förekommande ersättning åt vittnen lämpligen kunna utdömas

af högsta domstolen i sammanhang med dess yttrande i själfva

saken, enär dylik ersättning torde böra utgå af allmänna medel ej blott

i det fall att vittnet åberopats af åklagaren utan jämväl då vittne, hvars

hörande påkallats af den häktade, genom sitt vittnesmål bidrager till konstaterandet

af förefintligt hinder mot utlämning, och den häktades skyldighet

att för inställelsen godtgöra de af honom påkallade vittnen följaktligen

ej kan bedömas af annan domstol än den, som pröfvar hufvudsaken.

På grund af det anförda hemställes, att bestämmelserna i fråga

måtte omarbetas i angifven riktning.

Vid denna omarbetning synes böra tagas under öfvervägande, huruvida

icke frågan huru förfaras skall i händelse den i utlämningsärende

häktade bestrider att han är den person utlämningsansökningen afser —- om nu denna fråga öfverhufvudtaget behöfver i förslaget vidröras — lämpligast

må behandlas särskildt för sig. Frågan är nämligen af annan art

än själfva utlämningsärendet. På hvarje stadium af processen med den

häktade måste, äfven utan uttryckligt lagstadgande därom, gälla att, om

det upptäckes att den häktade är en annan än den, hvars utlämnande begärts,

han genast skall lösgifvas af den myndighet, hvilken då har honom

till sitt förfogande.

28 §.

Lagrådet:

Sista stycket af denna § torde såsom obehöfligt böra utgå ur förslaget.

30 §.

Lagrådet:

Föreskrift torde böra meddelas huru förfaras skall i det fall att,

sedan anmälan gjorts om häktning, som ägt rum på grund af medgifvandet

i första punkten af förevarande §, hinder synes möta mot utlämning

af den sålunda häktade.

s. 79 Kontrollera mot PDF

jKimgl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

79

31 §•

Lagrådet:

Enär enligt förslaget häktning kan ske äfven utan att framställning

om utlämning dessförinnan gjorts, och jämväl vid sådan häktning beslag^

tagande af föremål, som afses i förevarande §, bör äga ruin, något

som ock antagligen varit åsyftadt, hemställes, att de där förekommande

orden »den förbrytelse, därför utlämning begärts» måtte utbytas mot något

annat uttryck, som tydligare återgifver meningen.

33 §.

Lagrådet:

I första punkten af förevarande § förutsättes för tillstånd, som i

paragrafen afses, att viss främmande stat medgifvit någons utlämnande

till den främmande stat, som begär tillståndet, hvarom således alltid skall

förebringas utredning. Häremot strider hvad andra punkten af paragrafen

innehåller därom att handling, utvisande innehållet af beslutet angående

utlämningen, icke behöfver företes utan kan ersättas af handling,

som i 7 § första stycket omförmäles, hvadan tillståndet skulle kunna gifvas

innan utlämningen beslutits eller i allt fall utan kännedom om utlämningsbeslutet.

. Den motsägelse, hvilken alltså förefinnes i paragrafen, synes höra

undanröjas genom en omarbetning af stadgandet i ena eller andra riktningen.

34 §.

Lagrådet:

Tillämpningen af det under 2 upptagna stadgandet är inskränkt till

det fall att framställningen från den främmande staten inkommer efter

det utlämning för annat brott redan ägt rum. Medgifvande, hvarom nu är

fråga, toide emellertid böra få lämnas jämväl i sammanhang med själfva

utlämningsbeslutet. Någon jämkning i stadgandets affattning är fördenskull

önsklig.

35 §.

Lagrådet:

Stadgandet i denna § torde icke vara af beskaffenhet att böra upptagas

i förevarande lagförslag.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. May.ts nåd. proposition Nr 50.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maf.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

fredagen den 31 januari 1913.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Staaff,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena greve Ehrensvärd,

Statsråden: Petersson,

Schotte,

Berg,

Bergström,

friherre Adelswärd,

Petrén,

Stenström,

Larsson,

Sandström.

Chefen för j ustitiedepartementet statsrådet Sandström anmälde efter

gemensam beredning med hans excellens herr ministern för utrikes ärendena

lagrådets genom utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden

den 3Cmaj 1912 inhämtade utlåtande över upprättat förslag till lag

angående utlämning av förbrytare.

Efter att hava redogjort för utlåtandets innehåll anförde föredraganden:
»I

fråga om 4 § av förslaget hava lagrådets flesta ledamöter hemställt

om sådan jämkning att utlämning icke finge medgivas för förbrytelser,

som enligt svensk rätt vore att hänföra till tryckfrihetsbrott. Det

synes mig tveksamt, huruvida vad till stöd härför anförts innefattar tillräckliga

skäl att inom den svenska utlämningsrätten giva dessa brott en

särställning, som de ej såsom sådana äga inom andra länders utlämnings
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

81

rätt. Då emellertid bland ifrågavarande brott ingå, utom vissa, som äro

av övervägande politisk art och redan på clen grund undantagna, allenast

sådana, vilka i allmänhet icke i utlämningstraktaterna upptagas såsom

föranledande utlämning, synes någon betänklighet mot en bestämmelse i

den av lagrådet angivna riktning ej föreligga. En sådan bestämmelse,

vilken lämpligen torde böra givas i särskild §, har jag därför ansett

böra insättas i förslaget.

1 eldighet med vad lagrådet hemställt rörande 8 §, torde bestämmelsen

där böra ur förslaget uteslutas.

Vad la grådet anmärkt mot bestämmelsen under 3 i 11 § synes

böra föranleda att densamma gives en i någon mån förändrad avfattning.

I anledning av vad lagrådet hemställt beträffande behandlingen av

utlämningsärenden torde i 17 § böra göras sådan ändring, att hänskjutande

till domstol kommer att äga rum i alla andra fall än dem, då den

häktade erkänner att han är den person, vars utlämning begärts, samt

förklarar att häri intet har att invända mot bifall till utlämningsansökningen.

Vad åter angår lagrådets anmärkning att domstolsförfarandet i utlämningsärenden

bör så ordnas, att dessa i varje fall hänskjuta^ till

högsta domstolens prövning, kan jag ej dela lagrådets mening i denna

punkt. Teoretiskt sett kan visserligen synas anmärkningsvärt, att förslaget

låter domstol få pröva frågan om politiskt brott föreligger eller ej

endast i det fall att invändning i sådant hänseende göres. Men i det

verkliga livet torde väl näppeligen förekomma, att en politisk flykting,

vars utlämnande begäres, ej vid domstol, då frågan kommer dit, gör

anmärkning om att den gärning, varom i ärendet är fråga, är av politisk

beskaffenhet. Möjligen skulle ju, ehuru det är föga sannolikt, kunna tänkas,

att en person, som ej har hjälp av rättskunnigt biträde, av okunnighet

underlåter att göra invändning om det uppgivna brottets politiska beskaffenhet,

och synes därför lagrådets erinringar böra föranleda till sådan ändring i

förslaget, att i varje fall den, vars utlämnande begäres, erhåller hjälp

av lämpligt biträde ej blott inför domstolen utan ock hos Konungens befallningshavande.

Efter sådan ändring samt den ovan omförmälda ändringen

i 17 §, enligt vilken senare oberoende av invändningens beskaffenhet

ärendet vid den häktades bestridande hänskjutes till domstol, torde

risken att frågan om politiskt brott icke skall bliva, oaktat sådant i verkligheten

är för handen, av domstol prövad, vara praktiskt taget utesluten.

Att förlägga behandlingen av samtliga utlämningsärenden, sålunda ej blott

de till några få procent uppgående fallen, i vilka fråga är om politiskt

brott, utan även alla de andra, till högsta domstolen, synes mig därför

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 1 saml. 23 käft. (Nr 50.) It

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 50.

icke vara av behovet påkallat. En dylik anordning skulle dessutom ofta

medföra eu onödig förlängning av utlämningsförfarandet, desto mera olämplig

som den, vars utlämnande är i fråga, därunder måste sitta häktad.

De anmärkningar i övrigt av huvudsakligen formell natur, som lagrådet

framställt mot vissa av förslagets bestämmelser, hava synts mig

böra föranleda ändringar i dessa delar.

i enlighet med vad jag nu anfört har jag låtit inom justitiedepartementet

omarbeta det ifrågavarande förslaget, och hava därvid vissa smärre

redaktionella jämkningar skett.

I anledning av vad lagrådet anmärkt under 3 och 11 §§ om införande

i strafflagen av erinran om den modifikation i gällande regler

angående svensk straffrätt, som förslaget innebär, ävensom av bestämmelse

att villkor, som vid utlämning till Sverige blivit av främmande

stat uppställda, skola vid den utlämnades åtalande och bestraffande här i

riket lända till efterrättelse, har jag jämväl låtit utarbeta förslag till lag

om ändring i 1 kap. strafflagen.»

Föredraganden uppläste härefter det omarbetade förslaget till lag

om utlämning av förbrytare ävensom förslaget till lag om ändring i 1 kap.

strafflagen samt hemställde, att dessa förslag måtte jämlikt § 87 regeringsformen

genom nådig proposition föreläggas Riksdagen till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna

bifall; och skulle till Riksdagen avlåtas nådig proposition

av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Hjalmar Nyman.

Stockholm 1910. Kung!. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1913:102 Skrivelse till Konungen, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående utlämning av förbrytare samt till lag om ändring i 1 kap. s s. 1 i texten
  2. LU 1913:25 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående utlämning av förbrytare samt till lag om ändring i 1 kap. strafflagen, del s. 1 i texten