Sök i Ratio Lex

Angående vissa ändringar i förordningen angående utvidgad näringsfrihet

1914-05-23 · 13 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 12 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1914 B:56, Angående vissa ändringar i förordningen angående utvidgad näringsfrihet

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

. Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 56.

1

Nr 56.

Kungl. Majt:s nådiga proposition till riksdagen angående

vissa ändringar i förordningen angående utvidgad näringsfrihet;

given Stockholms slott den 23 maj 1914.

Under åberopande av bifogade utdrag av statsrådsprotokollet över

finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed inhämta riksdagens

yttrande över det däri intagna förslag till förändrad lydelse av

vissa delar av förordningen angående utvidgad näringsfrihet.

De till ärendet hörande handlingar skola riksdagens vederbörande

utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all

kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Axel Vennersten.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 26 käft. (Nr 56.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 56.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-llegenten i statsrådet d Stockholms

slott den 23 maj 1914.

Närvarande:

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,

Statsråden: Hasselrot,

von Sydow,

friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Mörcke,

Vennersten,

W ESTMAN,

Broström.

Departementschefen statsrådet Vennersten anförde:

»Om den rätt till idkande av handel eller annat näringsyrke, som

kan förvärvas av utlänning, är stadgat i §§ 25—31 av förordningen angående

utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864. Huvudbestämmelserna

innehållas i § 26. I förordningen, sådan den ursprungligen lydde, motsvarades

sistnämnda paragraf av §§ 26 och 27; enligt dessa paragrafer

skulle det på särskild prövning i varje fall bero, om utländsk man eller

kvinna, som erhållit Kungl. Maj:ts tillstånd att i riket vistas, finge här

idka handels- eller fabriksrörelse, hantverk eller annan hantering. Vid

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 56.

ansökning därom skulle fogas myndigliotsbevis, frej dbetyg samt säkerhet

för utskylder till staten och kommunen under tre år. Skulle handel,

fabriks- eller hantverksrörelse idkas i stad, kunde överståthållarämbetet

eller Kungl. Maj:ts befallningshavande meddela tillstånd; där anledning

förekom mot bifall till ansökningen, borde emellertid ärendet hänskjritus

till Kungl. Maj:ts avgörande. Gällde ansökningen utövande av näringsyrke

i köping eller på landet, underställdes densamma alltid Kungl.

Majt:s omedelbara prövning.

Genom förordningen den 20 juni 1879 om ändring av vissa paragrafer

i näringsfrihetsförordningen sammanfördes §§ 26 och 27 till en

enda paragraf med nummerbeteckningen 26; i § 26 stadgades nu, att

frågan, huruvida utlänning skulle äga här i riket idka handels- eller fabriksrörelse,

hantverk eller annan hantering, alltid skulle bero på prövning av

Kungl. Maj:t. Ansökning därom skulle innefatta uppgift på den stad,

köping eller ort å landet, där rörelsen eller hanteringen skulle idkas, ävensom

huruvida sökanden önskade att utom den ort, där hans bosättning

skulle ske, själv eller genom annan kringföra och annorlunda än å marknad

till salu utbjuda varor. Där ansökning om tillstånd för sökanden

att även utom bosättningsorten idka handel av Kungl. Maj:t bifölles,

skulle sökanden vara skyldig att hos vederbörande i mantalsskrivningsorten

göra anmälan samt att medföra intyg om verkställd sådan anmälan

eller ock vederbörande ämbetsmyndighets för ändamålet utfärdade

pass. — Bötesmaximum enligt § 18, förut tvåhundra kronor,

höjdes till femhundra kronor; och jämlikt § 23 skulle böterna, som enligt

paragrafens ursprungliga lydelse tillfallit kronan, fördelas lika mellan

kronan och åklagaren. I fråga om ansvar för förseelse, som utlänning

begått, blev i § 31, jämte det hänvisning till §§ 18 och 23 meddelades,

tillika stadgat, att då varor olovligen hölles till salu, allmän åklagare

ägde att därav anhålla så mycket, som kunde anses erforderligt till

säkerhet för gäldande av de bötes- och ersättningsbelopp, som kunde

ådömas, dock att, om sådant beslag skulle äga bestånd, åtal ofördröjligen

skulle anställas.

Då emellertid de skärpta bestämmelser, som sålunda meddelats, befunnos

icke vara till fyllest, gjordes genom förordningen den 23 september

1887 ytterligare ändring i hithörande föreskrifter. I ett till § 26

fogat nytt stycke, mom. 2, stadgades, att det skulle vara utlänning,

även om han undfått tillstånd till idkande av handel eller annan näring,

förbjudet att själv eller genom annan utom den ort, tillståndet gällde,

idka försäljning av varor annorledes än å marknad; icke heller finge utlänning;,

användas tillJ biträde vid tf gårdfurihandel eller vid realisation.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts Nåd, Proposition Nr 56.

Jämlikt § 23 skulle böter, som ådömts enligt näringsfrihetsförordningen,

tillfalla med en tredjedel kronan och med två tredjedelar åklagaren.Öl

Sitt nuvarande innehåll fick § 26 genom förordningen den 30 juni

1893. Enligt mom. 2 må utlänning, även om han undfått tillstånd till

utövande här i riket av handel eller annan näring, icke idka gårdfarihandel

eller användas såsom biträde vid dylik handel; ej heller må utlänning

verkställa eller användas som biträde vid realisation, utan att

Kungl. Maj:t på grund av ingången traktat därtill givit lov. — Den

avfattning, som enligt förordningen den 4 december 1908 gavs åt § 26,

skiljer sig från lydelsen enligt 1893 års förordning allenast därutinnan,

att de i mom. 2 omförmälda författningsrum citeras med den ändrade

numrering, som de genom förordningen av 1908 bekommit.

Tillika erhöll § 31 genom nämnda förordning den 30 juni 1893

sin nuvarande lydelse. I fråga om beslag gäller, att allmän åklagare

må av olovligen till salu hållna varor, till säkerhet för gäldande av

högsta bötesbeloppet, femhundra kronor, och för ersättningar, som kunna

den brottslige intill ett belopp av tvåhundra kronor ådömas, anhålla,

därest annan säkerhet därför icke ställes, så mycket som skäligen kan

anses i värde motsvara högst sjuhundra kronor.

Slutligen må nämnas, hurusom förordningen om utsträckt frihet för

Kungl. Maj:ts norska undersåtar att här i riket driva näring med mera

den 4 juni 1868 ävensom motsvarande § 32 av näringsfrihetsförordningen

blivit genom särskilda under år 1906 utfärdade författningar upphävda.

Den utveckling, som ägt rum på förevarande område, innebär således

huvudsakligen, att den av utlänningar bedrivna ambulatoriska handeln

till en början reglerats genom särskilda bestämmelser utöver de för

utlänningars fasta handel gällande, men slutligen ansetts böra helt och

hållet förbjudas. De skäl, som därvid varit bestämmande, torde emellertid

i det väsentliga äga giltighet även beträffande hantverk och

annan hantering, som av utlänningar under liknande förhållanden,

således under kringresande eller kringvandrande här i riket utövas.

Visserligen synes mig ett absolut förbud mot sådant ambulatoriskt

näringsidkande icke höra, åtminstone för närvarande, meddelas, om

det också torde kunna ifrågasättas, huruvida något verkligt behov

av sådan yrkesutövning inom landet föreligger. Men att för dylik

ambulatorisk yrkesutövning införa en särskild kontroll, strängare än

den som gäller för samma näringsfång då de bedrivas å viss bestämd

ort, lärer vara desto mera angeläget, som ifrågavarande grupper av utländska

kringvandrande torde till en icke ringa del utgöras av tvivelak
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 56.

5

tiga, mindervärdiga eller rent av samhällsfarliga element. Utan tvivel

träffas bland omförmälda utlänningar många redbara och skötsamma

yrkesutövare, men lika visst torde vara, att för andra det uppgivna yrket

allenast är en förevändning och täckmantel för bettlande, lösdriveri

eller ett eller annat slag av kriminell verksamhet. Det kringströvande

levnadssättet är till själva sin art sådant, att detsamma å ena sidan för

vissa individer innebär starka frestelser till lättja och oärlighet samt å

andra sidan försvårar kontrollen från samhällets sida. Till detta förhållande

har i lagstiftningen på olika sätt tagits hänsyn. Här tillåter

jag mig endast att erinra, hurusom i det förslag till lag angående förbud

för vissa utlänningar att här i riket vistas, som av chefen för civildepartementet

förut denna dag anmälts inför Kungl. Maj:t, är stadgat,

att utlänning, som under vandring från ort till annan söker sin utkomst

genom utförande av musik, förevisande av djur eller annan dylik sysselsättning,

må från riket utvisas. Sådan sysselsättning är givetvis icke

hänförlig till de näringsfång, som 1864 års förordning avser; men bland

de i riket ambulerande utländska hantverkarna finnas säkert åtskilliga,

vilkas yrkesutövning i lika grad som dylikt musikutförande och djurförevisande

torde vara att anse egentligen endast som ett nödtorftigt

maskerat tiggeri.

Sedan genom nådigt brev den 11 oktober 1901 åt kommerskollegium

uppdragits att verkställa utredning angående vissa näringsfång, som här

i riket av utlänningar bedreves, hava under år 1902 överståthållarämbetet

samt Kungl. Maj:ts befallningshavande i rikets samtliga län till

kollegium avgivit yttranden i ämnet. I nämnda yttranden, som huvudsakligen

berörde sådana av utlänningar idkade näringsfång som utförande

av musik, förevisande av djur eller konststycken och dylikt, framhölls

emellertid även, att utom sistnämnda näringsfång jämväl sådan

ambulatorisk yrkesverksamhet, som nu är i fråga, i ett icke ringa omfång

utövades i vårt land av utlänningar. I fråga om denna yrkesverksamhet

anfördes, att densamma i det hela torde vara till föga gagn för

landet; därest den över huvud skulle tillåtas, borde emellertid en effektiv

kontroll anordnas över bemälde kringvandrande utlänningar och deras

förehavanden här i riket. Angående sättet för en sådan kontrolls

åvägabringande framställdes i samma yttranden vissa förslag, till vilka

jag återkommer i det följande.

I främmande stater har frågan om utlännings rätt att å statsområdet

bedriva ambulatorisk hantverk varit föremål för rättsligt reglerande. För

några hithörande lagar anhåller jag att få i korthet redogöra.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 56.

I den danska lagen om tillsyn å främmande och resande den 15

maj 1875 stadgas, att utlänning, som vill söka förvärv i Danmark genom

hantverk eller annat kroppsarbete eller genom någon verksamhet, som

förutsätter resa eller vandring från ort till annan, har att därom göra

anmälan hos polismyndighet. Om myndigheten, med hänsyn till innehållet

av utlänningens legitimationshandlingar och omständigheterna i

övrigt, finner det rimligen kunna förväntas, att utlänningen kan och vill

genom lovligt arbete vinna utkomst i landet, utfärdas för honom en

uppehållsbok. Vill utlänningen byta vistelseort, skall han därom göra

anmälan med uppvisande av boken, och hans förhållanden bliva då åter

föremål för undersökning. Under resa skall han anmäla sig och uppvisa

boken för myndigheterna i de orter, där han någon tid uppehåller sig.

Har han ej funnit arbete eller förvärv inom åtta dagar, efter det han

senast anmält sig, skall han göra ny anmälan och kan då utvisas, försåvitt

han ej äger medel till åtta dagars uppehälle. Har han ej haft

arbete på sex veckor, skall han utvisas, om han ej kan styrka, att han

under nämnda tid haft uppehälle på lagligt sätt.

Den norska lagen om anmälning av resande och främmande den

4 maj 1901, som tillkommit under påverkan av den nämnda danska

författningen, stadgar i förevarande avseende, att där någon, som ej är

norsk statsborgare, vill söka förvärv i Norge, han skall därom hos polismyndighet

göra anmälan. Myndigheten granskar hans legitimationshandlingar,

om han medför några sådana, samt undersöker, huruvida han

har utsikt att skaffa sig lagligt förvärv i landet. Kan detta antagas,

utfärdas för utlänningen en uppehållsbok med hans namn och vissa andra

personaluppgifter.

Enligt den för Tyska riket gällande Gewerbeordnung kan utlänning

erhålla tillstånd att under kringresande utöva näringsyrke (Gewerbebetrieb

im Umherziehen). Att meddela närmare bestämmelser härutinnan har

uppdragits åt förbundsrådet. De nu gällande av förbundsrådet utfärdade

bestämmelserna återfinnas i rikskanslerns kungörelse den 27 november

1896, som, vad idkande av hantverk angår, har följande innehåll. Utlänning,

som vill under kringresande idka hantverk, har att av vederbörande

förvaltande myndighet — i Preussen regeringspresidenten i ett

regeringsområde — utverka sig tillståndsbevis (W andergewerbeschein).

Personer, som äro straffade för vissa brott eller som stå under polisuppsikt,

kunna ej få tillstånd, icke heller landstrykare eller bettlare. Tillstånd

skall vägras, då behov av det ifrågavarande yrkets utövning icke

föreligger inom myndighetens förvaltningsområde eller det behov, som

må hava varit för handen, redan är fyllt. För kittelflickare samt hand
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 56.

lande med bleckslagerivaror och liknande yrkesutövare ävensom positivspelare

och säckpipblåsare kan tillstånd meddelas endast då sökanden

haft dylikt under det nästföregående året. Zigenare förvägras alltid

tillstånd. Utlänning, vilkens personlighet giver polismakten anledning

till allvarliga betänkligheter, får icke tillstånd, icke heller i regel

den, som ej fyllt tjugiifem år. Har tillståndsbevis utfärdats, är utlänningen,

efter att hava erlagt skatt, berättigad att utöva sitt yrke inom

den tillståndsbeviljande myndighetens förvaltningsområde. För yrkets

idkande inom annat förvaltningsområde erfordras tillstånd av vederbörande

myndighet där. Tillståndsbevis gäller för ett kalenderår eller kortare

tid; i beviset intages utlänningens signalement; han är skyldig att

medföra beviset och på anfordran uppvisa det för vederbörande myndigheter.

Tillståndet kan i vissa fall återkallas, över beslut av den myndighet,

hos vilken tillstånd sökes, får klagan föras endast hos den närmast

överordnade myndigheten: i Preussen hos överpresidenten i provinsen.

För olovlig yrkesutövning är straffet böter, högst etthundrafemtio

mark, eller, om vederbörande är oförmögen att gälda böter, frihetsstraff

(Haft) i högst fyra veckor. — Rätten att utvisa utlänning beröres icke

av nu nämnda bestämmelser.

1 Österrike gäller på förevarande område ministerialförordningen

om reglerande av gårdfarihandel och vissa besläktade, under kringresande

bedrivna näringsgrenar den 23 december 1881. Utom gårdfarihandel

(Hausirhandel) och några liknande arter av handelsrörelse, avser förordningen

sådana under kringvandrande bedrivna hanteringar, som idkas av

vissa uppräknade grupper av yrkesmän, såsom skärslipare, sågfilare, borstbindare,

kittelflickare med flera, vare sig dessa näringsfång utövas av ineller

utlänningar. För idkande av en sådan ambulerande hantering erfordras

tillståndsbevis (Licenzscheinj, utfärdat av vederbörande myndighet. Att

bedöma, huruvida med hänsyn till sökandens personliga förhållanden

tillstånd bör meddelas, hänskjutes till myndighetens diskretionära prövning.

Tillståndet gäller i regeln allenast tre till sex månader och får

endast undantagsvis meddelas för ett helt år. I tillståndsbeviset intagas

uppgifter om sökandens ålder och hemvist, så ock hans signalement.

Beviset skall vid yrkesutövningen medföras och på anfordran uppvisas.

— I fråga om utlänningar gäller enligt berörda förordning, att tillåtelse

till ambulerande yrkesutövning meddelas endast då sådant överensstämmer

med hittillsvarande sedvänja. I praktiken lärer det, enligt

vad upplyst blivit, ställa sig så, att utlänningar i själva verket måste

anses uteslutna från varje idkande av ambulatoriskt hantverksyrke.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Ma):ts Nåd. Proposition Nr 56.

Vad slutligen den franska rätten angår, så innehållas hithörande

bestämmelser i lagen om utövning av ambulatoriska yrken och om reglerande

av nomadernas vandringar den 16 juli 1912. Denna lag gäller

både fransmän och utlänningar; den torde, vad de sistnämnda beträffar,

vara att anse som ett komplement till lagen om utlänningars vistelse i

Frankrike och om skydd för det nationella arbetet den 8 augusti 1893.

Enligt 1912 års lag indelas de ambulerande näringsidkarna i tre grupper,

i fråga om vilka gälla särskilda stadganden. Den första gruppen

(marchands ambulants) utgöres av sådana personer, fransmän eller utlänningar,

som under kringresande utöva handel eller hantverk, men

som hava fast bostad i landet. Dessa skola hos vederbörande prefekt

eller underprefekt göra anmälan om sitt näringsfång och därvid avlämna

vissa personuppgifter. Om den skedda anmälan erhåller yrkesidkaren ett

bevis, som han har att på anfordran uppvisa. Till den andra gruppen

höra utövare av marknadsyrke (cormnercants et industriels for (lins): vilka

kringresa på marknader och liknande samt icke hava fast bostad. Beträffande

dessa gälla strängare kontrollbestämmelser än för de till första gruppen

hörande gårdfarihandlare och dylika. Till ifrågavarande andra grupp hänföras

emellertid endast personer av fransk nationalitet, varemot utländska

marknadsresande föras till den tredje gruppen. Angående tredje gruppen

(nomades) är kontrollen ännu mera skärpt. Till sistnämnda grupp räknas i

första hand zigenare och dylika, utan avseende å nationaliteten. Vad

utlänningar beträffar, blir emellertid, då endast bofasta hänföras till

första gruppen och allenast personer av fransk nationalitet till andra

gruppen, följden därav den, att varje utlänning, som utan att äga

fast bostad i Frankrike där idkar ambulatoriskt hantverk, kommer att

räknas till nomadernas kategori. De till nomadgruppen hörande personer,

skola med företeende av legitimationshandlingar hos vederbörande

prefekt eller underprefekt begära ett antropometriskt identitetskort.

Myndigheten kan vägra att utfärda sådant; därest kort utfärdas, skall det

vara upprättat efter fastställt formulär och försett med nummer samt

upptaga sökandens antropometriska signalement samt fingeravtryck och två

fotografier av sökanden. Av de å kortet upptagna uppgifter, fingeravtryck

och fotografier skola tagas två kopior, av vilka en kvarstannar

hos den myndighet, som utfärdat kortet, och en insändes till inrikesministeriet.

Utom dessa personliga kort utfärdas, då en nomad åtföljes

av andra personer, särskilda familje- eller gruppkort. Vid ankomst till

eller avresa från en kommun, så ock eljest vid anfordran, skola korten

uppvisas.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 50.

Då det gäller att för vårt land finna ett lämpligt och effektivt kontrollsystem,

avseende utlänningar, som under ambulerande idka hantverk

eller annan hantering, synes det ligga närmast att tillse, huruvida

icke de föreskrifter, som i § 9 av näringsfrihetsförordningen äro meddelade

beträdande svenska gårdfarihandel^ näringsutövning, kunna med

nödiga modifikationer göras tillämpliga även på den av utlänningar idkade

yrkesverksamhet, som nu är i fråga. Enligt nämnda paragraf åligger svensk

medborgare, som vill bedriva gårdfarihandel, att därtill utverka sig Kungl.

Maj:ts befallningshavandes tillstånd. Vad utlänning beträffar, gäller visserligen

för närvarande, att där sådan har för avsikt att här i riket idka näringsyrke,

tillstånd alltid sökes hos Kungl. Magt. Här må emellertid erinras,

att då kommerskollegium avgav infordrat utlåtande över riksdagens

skrivelse den 1 maj 1886, vilken skrivelse gav anledning till nyssnämnda

förordning den 23 september 1887 angående vissa ändringar i näringsfrihetsförordningen,

kollegium väl ansåg, att utlännings rätt att här i

riket idka handel fortfarande skulle bliva beroende på prövning av

Kungl. Magt, men därjämte tillstyrkte, att om utlänning, som fått

dylikt tillstånd, ville idka gårdfarihandel, dylik ansökning skulle prövas

av överståthållarämbetet eller Kungl. Majt:s befallningshavande. I omförmälda

nådiga brev den 11 oktober 1901 antyddes ock, att i fråga om

vissa näringsfång, som vore av mera tillfällig beskaffenhet och utövades

i ringa omfattning, det skulle kunna vara tillräckligt, att tillstånd till

deras idkande bleve meddelat av Kungl. Maj:ts befallningshavande eller

annan lokal myndighet. I nyssberörda, med föranledande av nämnda

nådiga brev avgivna yttranden har i allmänhet förordats, att ansökning

om tillstånd för utlänning att utöva ifrågavarande ambulatoriska verksamhet

skall avgöras av Kungl. Maj:ts befallningshavande; i ett av

dessa yttranden har emellertid föreslagits, att central myndighet exempelvis

kommerskollegium, i ett annat, att underordnad polismyndighet

skall meddela tillstånd. För min del anser jag, särskilt med hänsyn till

att ifrågavarande yrkesidkare i regel torde driva sin verksamhet i skäligen

ringa omfattning, det vara med sakens natur mest överensstämmande,

att prövningen av dessa frågor uppdrages åt Kungl. Maj:ts befallningshavande.

Aven i övrigt synes mig den i § 9 mom. 4—6 stadgade ordning

lämpligen kunna i sina huvuddrag vinna tillämpning i fråga om utlännings

under ambulerande utövade hantverk eller hantering. Därvid

torde emellertid den i nämnda paragraf intagna föreskrift om företeende av

vissa angivna intyg böra utbytas mot ett allmänt stadgande, att sökande

utlänning bör ingiva de legitimationshandlingar, han vill till stöd för

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sund. 26 Käft. (Nr 56.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 56.

ansökningen åberopa; att de ingivna handlingarna skola äga nödig

fullständighet, ligger i sökandens eget intresse. Prövningsmyndigheten

bör i första rummet taga hänsyn till, huruvida något behov av den av

sökanden idkade hantering är för handen inom det område, som ansökningen

avser. Att ett sådant behovs förefintlighet är huvudbetingelsen

för meddelande av tillstånd, ligger ju i sakens natur, men synes likväl

böra, utländska yrkesidkare till kännedom, bestämt utsägas i lagtexten.

Om tillstånd beviljas, har myndigheten att därom utfärda bevis, med

föreskrift om den tid tillståndet gäller; längden av sagda tid bestämmes

efter omständigheterna, men får ej överstiga ett kalenderår. Vidare bör

i beviset intagas utlänningens signalement jämte uppgift om utlänningens

ålder, födelseort, nationalitet samt senaste utländska boningsort.

Vad i fjärde och följande moment av nämnda § 9 är stadgat om medförande

och uppvisande av tillståndsbevis, om prövningsmyndighets rätt

att återkalla meddelat tillstånd samt om vissa uppgifters införande i

länskungörelserna synes ock böra gälla. Talan, som av utlänning fullföljes

mot prövningsmyndighets beslut, torde böra avgöras av kommerskollegium

såsom sista instans. — Ett sådant kontrollsystem som det av

mig nu föreslagna skulle i det väsentliga komma att överensstämma

med vad som för Tyska riket stadgats i Gewerbeordnung samt omförmälda

kungörelse av den 27 november 1896.

Såsom redan nämnts, äger enligt näringsfrihets förordningens § 31

allmän åklagare att till säkerhet för böter och ersättningar anhålla olovligen

saluhållna varor intill visst värde. Från åklagarehåll har hemställts,

att liknande måtte stadgas även i fråga om verktyg, som vid

olovlig hantering användas. Denna hemställan anser jag mig böra förorda.

Det skäl, som föranlett den nu gällande bestämmelsens införande,

nämligen svårigheten att eljest förmå tilltalad utlänning att inställa sig

till svaromål inför domstol, måste även tala för, att bestämmelsens tilllämplighet

utsträckes på sätt nu nämnts; givetvis komme ifrågavarande

kontrollbestämmelser att därigenom vinna en väsentligen ökad effektivitet.

I överensstämmelse med de grunder, jag nu angivit, har jag låtit

inom finansdepartementet utarbeta förslag till förändrad lydelse av §§

26 och 31 i förordningen angående utvidgad näringsfrihet, över vilket

förslag kommerskollegium avgivit infordrat utlåtande. Enligt förslaget

skulle åt nämnda paragrafer givas följande avfattning:

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 56.

11

§ 23.

Mom. 1. På särskild prövning av Kungl. Maj:t eller, i fall som

avses i mom. 3 av denna §, av överståthållarämbetet eller Kungl. Majrts

befallningshavande skall bero, om utländsk man eller kvinna må bär i

riket idka handels- eller fabriksrörelse, hantverk eller annan hantering.

Utlännings ansökning om Kungl. Maj:ts tillstånd till utövande av

näring skall, innefattande uppgift på den stad eller ort å landet, där

rörelsen eller hanteringen må idkas, göras i Stockholm hos överståthållarämbetet

och i andra orter hos Kungl. Maj:ts befallningshavande med

bifogande av

a) betyg att den sökande är myndig och äger god frejd samt

b) vederhäftig borgen eller annan säkerhet för utskylder till staten

och kommunen under tre år.

Sedan ytterligare upplysningar om den sökande, där sådana finnas

nödiga, ävensom vederbörandes förklaringar blivit infordrade, har överståthållarämbetet

eller Kungl. Maj:ts befallningshavande att med eget

utlåtande insända samtliga handlingarna till finansdepartementet.

Mom. 2. Ej må utlänning, även om han undfått tillstånd till utövande

här i riket av handel eller annan näring, idka gårdfarihandel,

som i § 9 mom. 4 avses, eller användas såsom biträde vid dylik handel,

vare sig den sker för svensk eller utländsk mans räkning.

Ej heller må utlänning, även om han undfått tillstånd som nyss är

sagt, verkställa realisation, som avses i § 9 mom. 3, eller användas som

biträde vid dylik försäljning, vare sig den sker för svensk eller utländsk

mans räkning, utan att Kungl. Maj:t på grund av ingången traktat

därtill givit lov. Sådant lov sökes av utlänning i enahanda ordning,

som i mom. 1 av denna § sägs; och gälle i övrigt härom i tillämpliga

delar de föreskrifter, som i § 9 äro meddelade.

Mom. 3. Utlänning, som vill här i riket under kringresande eller

kringvandrande idka hantverk eller annan hantering, skall därtill söka

tillstånd, i Stockholm hos överståthållarämbetet och i övriga orter hos

Kungl. Maj:ts befallningshavande i det län, där hanteringen är avsedd

att utövas; och böra de legitimationshandlingar, sökanden vill åberopa,

vid ansökningen fogas.

Den ämbetsmyndighet, hos vilken ansökningen göres, pröve, huruvida

för den eller de orter, som ansökningen avser, behov av dylik hantering

föreligger, så ock legitimationshandlingarnas innehåll samt i övrigt

förekommande omständigheter. Därest vid sådan prövning det sökta

tillståndet beviljas, skall i beviset därom intagas föreskrift om den tid,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-As Nåd. Proposition Nr 56.

tillståndet gäller, vilken tid ej må utsträckas utöver ett kalenderår, ävensom

fullständig beskrivning på sökandens utseende jämte uppgift om

sökandens ålder, födelseort, nationalitet samt senaste utländska boningsort;

och bör till polis- och kommunalmyndigheternas efterrättelse i länskungörelserna

införas tillkännagivande om det meddelade tillståndet.

Bevis om tillstånd, som enligt detta mom. meddelats, skall i huvudskrift

eller styrkt avskrift vid hanteringens utövande ständigt medföras

för att på anfordran uppvisas.

Tillstånd enligt detta mom. kan av den myndighet, som meddelat

tillståndet, återkallas när helst skälig anledning därtill förekommer; dock

att återkallelse^ som bör införas i länskungörelserna, ej må träda i

kraft förr än den, som undfått tillståndet, av återkallelsen erhållit del.

År sökande missnöjd med överståthållarämbetets eller Kungl. Maj:ts

befallningsh avan des beslut i ärende, som i detta mom. avses, må besvär

över beslutet anföras hos kommerskollegium; och skola besvären, vid

talans förlust, till kommerskollegium ingivas före klockan tolv å trettionde

dagen efter det sökanden av beslutet erhållit del.

0 ver kommerskollegii beslut må ej klagan föras.

§ ?>1.

Idkar utan i vederbörlig ordning erhållet tillstånd utlänning handel

eller annat näringsyrke, eller överskrider han det tillstånd, honom meddelats,

eller i övrigt felar mot de i denna förordning givna föreskrifter,

är han förfallen till böter enligt § 18; och må allmän åklagare av olovligen

till salu hållna varor eller, i fall varom i § 26 mom. 3 sägs, av

redskap och verktyg, som användas vid olovlig hanterings utövande, till

säkerhet för gäldande av högsta bötesbeloppet, femhundra kronor, och

för ersättningar, som kunna den brottslige intill ett belopp av tvåhundra

kronor ådömas, anhålla, därest annan säkerhet därför icke ställes, så

mycket som skäligen kan anses i värde motsvara högst sjuhundra kronor;

dock att, om sådant beslag må äga bestånd, åtal mot vederbörande

ofördröjligen skall anställas.

Böter enligt denna § fördelas på enahanda sätt, som i § 23 är sagt;

och gäller jämväl om böternas förvandling vad där stadgats.

1 detta sammanhang får jag erinra, hurusom det förslag till lag

angående förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas, som av mig

förut omförmälts, i anslutning till nu ifrågavarande förslag innehåller,

att utlänning, som dömts för det lian, utan vederbörligt tillstånd, här i

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 56.

riket under kringresande eller kringvandrande idkat hantverk eller annan

hantering, kan av Kungl. Maj:ts befallningshavande utvisas.

Då jag anser, att riksdagen bör lämnas tillfälle att yttra sig i förevarande

ämne, innan Kungl. Maj:t däruti fattar beslut, hemställer jag,

att Kungl. Maj:t måtte genom nådig proposition inhämta riksdagens

yttrande över de av mig nu föreslagna ändringar i förordningen angående

utvidgad näringsfrihet.))

Denna hemställan, som biträddes av statsrådets

övriga ledamöter, blev av Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

bifallen; och skulle nådig proposition

till riksdagen avlåtas av den lydelse, bilaga vid detta

protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Olof Ljungberg.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 26 käft. (Nr 56.)

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1914 B:141 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungi. Maj:ts proposition angående vissa ändringar i förordningen angående utvidgad näringsfrihet. s. 1 i texten
  2. LU 1914 B:18 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ändringar i förordningen angående utvidgad näringsfrihet. s. 1 i texten