Angående vissa ändringar i förordningen angående utvidgad näringsfrihet
1914-05-23 · 13 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 12 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1914 B:56, Angående vissa ändringar i förordningen angående utvidgad näringsfrihet
Dokumentets text
. Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 56.
1
Nr 56.
Kungl. Majt:s nådiga proposition till riksdagen angående
vissa ändringar i förordningen angående utvidgad näringsfrihet;
given Stockholms slott den 23 maj 1914.
Under åberopande av bifogade utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed inhämta riksdagens
yttrande över det däri intagna förslag till förändrad lydelse av
vissa delar av förordningen angående utvidgad näringsfrihet.
De till ärendet hörande handlingar skola riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Axel Vennersten.
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 26 käft. (Nr 56.)
1
2
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 56.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-llegenten i statsrådet d Stockholms
slott den 23 maj 1914.
Närvarande:
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden: Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,
Stenberg,
Mörcke,
Vennersten,
W ESTMAN,
Broström.
Departementschefen statsrådet Vennersten anförde:
»Om den rätt till idkande av handel eller annat näringsyrke, som
kan förvärvas av utlänning, är stadgat i §§ 25—31 av förordningen angående
utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864. Huvudbestämmelserna
innehållas i § 26. I förordningen, sådan den ursprungligen lydde, motsvarades
sistnämnda paragraf av §§ 26 och 27; enligt dessa paragrafer
skulle det på särskild prövning i varje fall bero, om utländsk man eller
kvinna, som erhållit Kungl. Maj:ts tillstånd att i riket vistas, finge här
idka handels- eller fabriksrörelse, hantverk eller annan hantering. Vid
3
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 56.
ansökning därom skulle fogas myndigliotsbevis, frej dbetyg samt säkerhet
för utskylder till staten och kommunen under tre år. Skulle handel,
fabriks- eller hantverksrörelse idkas i stad, kunde överståthållarämbetet
eller Kungl. Maj:ts befallningshavande meddela tillstånd; där anledning
förekom mot bifall till ansökningen, borde emellertid ärendet hänskjritus
till Kungl. Maj:ts avgörande. Gällde ansökningen utövande av näringsyrke
i köping eller på landet, underställdes densamma alltid Kungl.
Majt:s omedelbara prövning.
Genom förordningen den 20 juni 1879 om ändring av vissa paragrafer
i näringsfrihetsförordningen sammanfördes §§ 26 och 27 till en
enda paragraf med nummerbeteckningen 26; i § 26 stadgades nu, att
frågan, huruvida utlänning skulle äga här i riket idka handels- eller fabriksrörelse,
hantverk eller annan hantering, alltid skulle bero på prövning av
Kungl. Maj:t. Ansökning därom skulle innefatta uppgift på den stad,
köping eller ort å landet, där rörelsen eller hanteringen skulle idkas, ävensom
huruvida sökanden önskade att utom den ort, där hans bosättning
skulle ske, själv eller genom annan kringföra och annorlunda än å marknad
till salu utbjuda varor. Där ansökning om tillstånd för sökanden
att även utom bosättningsorten idka handel av Kungl. Maj:t bifölles,
skulle sökanden vara skyldig att hos vederbörande i mantalsskrivningsorten
göra anmälan samt att medföra intyg om verkställd sådan anmälan
eller ock vederbörande ämbetsmyndighets för ändamålet utfärdade
pass. — Bötesmaximum enligt § 18, förut tvåhundra kronor,
höjdes till femhundra kronor; och jämlikt § 23 skulle böterna, som enligt
paragrafens ursprungliga lydelse tillfallit kronan, fördelas lika mellan
kronan och åklagaren. I fråga om ansvar för förseelse, som utlänning
begått, blev i § 31, jämte det hänvisning till §§ 18 och 23 meddelades,
tillika stadgat, att då varor olovligen hölles till salu, allmän åklagare
ägde att därav anhålla så mycket, som kunde anses erforderligt till
säkerhet för gäldande av de bötes- och ersättningsbelopp, som kunde
ådömas, dock att, om sådant beslag skulle äga bestånd, åtal ofördröjligen
skulle anställas.
Då emellertid de skärpta bestämmelser, som sålunda meddelats, befunnos
icke vara till fyllest, gjordes genom förordningen den 23 september
1887 ytterligare ändring i hithörande föreskrifter. I ett till § 26
fogat nytt stycke, mom. 2, stadgades, att det skulle vara utlänning,
även om han undfått tillstånd till idkande av handel eller annan näring,
förbjudet att själv eller genom annan utom den ort, tillståndet gällde,
idka försäljning av varor annorledes än å marknad; icke heller finge utlänning;,
användas tillJ biträde vid tf gårdfurihandel eller vid realisation.
4
Kungl. Maj.ts Nåd, Proposition Nr 56.
Jämlikt § 23 skulle böter, som ådömts enligt näringsfrihetsförordningen,
tillfalla med en tredjedel kronan och med två tredjedelar åklagaren.Öl
Sitt nuvarande innehåll fick § 26 genom förordningen den 30 juni
1893. Enligt mom. 2 må utlänning, även om han undfått tillstånd till
utövande här i riket av handel eller annan näring, icke idka gårdfarihandel
eller användas såsom biträde vid dylik handel; ej heller må utlänning
verkställa eller användas som biträde vid realisation, utan att
Kungl. Maj:t på grund av ingången traktat därtill givit lov. — Den
avfattning, som enligt förordningen den 4 december 1908 gavs åt § 26,
skiljer sig från lydelsen enligt 1893 års förordning allenast därutinnan,
att de i mom. 2 omförmälda författningsrum citeras med den ändrade
numrering, som de genom förordningen av 1908 bekommit.
Tillika erhöll § 31 genom nämnda förordning den 30 juni 1893
sin nuvarande lydelse. I fråga om beslag gäller, att allmän åklagare
må av olovligen till salu hållna varor, till säkerhet för gäldande av
högsta bötesbeloppet, femhundra kronor, och för ersättningar, som kunna
den brottslige intill ett belopp av tvåhundra kronor ådömas, anhålla,
därest annan säkerhet därför icke ställes, så mycket som skäligen kan
anses i värde motsvara högst sjuhundra kronor.
Slutligen må nämnas, hurusom förordningen om utsträckt frihet för
Kungl. Maj:ts norska undersåtar att här i riket driva näring med mera
den 4 juni 1868 ävensom motsvarande § 32 av näringsfrihetsförordningen
blivit genom särskilda under år 1906 utfärdade författningar upphävda.
Den utveckling, som ägt rum på förevarande område, innebär således
huvudsakligen, att den av utlänningar bedrivna ambulatoriska handeln
till en början reglerats genom särskilda bestämmelser utöver de för
utlänningars fasta handel gällande, men slutligen ansetts böra helt och
hållet förbjudas. De skäl, som därvid varit bestämmande, torde emellertid
i det väsentliga äga giltighet även beträffande hantverk och
annan hantering, som av utlänningar under liknande förhållanden,
således under kringresande eller kringvandrande här i riket utövas.
Visserligen synes mig ett absolut förbud mot sådant ambulatoriskt
näringsidkande icke höra, åtminstone för närvarande, meddelas, om
det också torde kunna ifrågasättas, huruvida något verkligt behov
av sådan yrkesutövning inom landet föreligger. Men att för dylik
ambulatorisk yrkesutövning införa en särskild kontroll, strängare än
den som gäller för samma näringsfång då de bedrivas å viss bestämd
ort, lärer vara desto mera angeläget, som ifrågavarande grupper av utländska
kringvandrande torde till en icke ringa del utgöras av tvivelak
-
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 56.
5
tiga, mindervärdiga eller rent av samhällsfarliga element. Utan tvivel
träffas bland omförmälda utlänningar många redbara och skötsamma
yrkesutövare, men lika visst torde vara, att för andra det uppgivna yrket
allenast är en förevändning och täckmantel för bettlande, lösdriveri
eller ett eller annat slag av kriminell verksamhet. Det kringströvande
levnadssättet är till själva sin art sådant, att detsamma å ena sidan för
vissa individer innebär starka frestelser till lättja och oärlighet samt å
andra sidan försvårar kontrollen från samhällets sida. Till detta förhållande
har i lagstiftningen på olika sätt tagits hänsyn. Här tillåter
jag mig endast att erinra, hurusom i det förslag till lag angående förbud
för vissa utlänningar att här i riket vistas, som av chefen för civildepartementet
förut denna dag anmälts inför Kungl. Maj:t, är stadgat,
att utlänning, som under vandring från ort till annan söker sin utkomst
genom utförande av musik, förevisande av djur eller annan dylik sysselsättning,
må från riket utvisas. Sådan sysselsättning är givetvis icke
hänförlig till de näringsfång, som 1864 års förordning avser; men bland
de i riket ambulerande utländska hantverkarna finnas säkert åtskilliga,
vilkas yrkesutövning i lika grad som dylikt musikutförande och djurförevisande
torde vara att anse egentligen endast som ett nödtorftigt
maskerat tiggeri.
Sedan genom nådigt brev den 11 oktober 1901 åt kommerskollegium
uppdragits att verkställa utredning angående vissa näringsfång, som här
i riket av utlänningar bedreves, hava under år 1902 överståthållarämbetet
samt Kungl. Maj:ts befallningshavande i rikets samtliga län till
kollegium avgivit yttranden i ämnet. I nämnda yttranden, som huvudsakligen
berörde sådana av utlänningar idkade näringsfång som utförande
av musik, förevisande av djur eller konststycken och dylikt, framhölls
emellertid även, att utom sistnämnda näringsfång jämväl sådan
ambulatorisk yrkesverksamhet, som nu är i fråga, i ett icke ringa omfång
utövades i vårt land av utlänningar. I fråga om denna yrkesverksamhet
anfördes, att densamma i det hela torde vara till föga gagn för
landet; därest den över huvud skulle tillåtas, borde emellertid en effektiv
kontroll anordnas över bemälde kringvandrande utlänningar och deras
förehavanden här i riket. Angående sättet för en sådan kontrolls
åvägabringande framställdes i samma yttranden vissa förslag, till vilka
jag återkommer i det följande.
I främmande stater har frågan om utlännings rätt att å statsområdet
bedriva ambulatorisk hantverk varit föremål för rättsligt reglerande. För
några hithörande lagar anhåller jag att få i korthet redogöra.
6
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 56.
I den danska lagen om tillsyn å främmande och resande den 15
maj 1875 stadgas, att utlänning, som vill söka förvärv i Danmark genom
hantverk eller annat kroppsarbete eller genom någon verksamhet, som
förutsätter resa eller vandring från ort till annan, har att därom göra
anmälan hos polismyndighet. Om myndigheten, med hänsyn till innehållet
av utlänningens legitimationshandlingar och omständigheterna i
övrigt, finner det rimligen kunna förväntas, att utlänningen kan och vill
genom lovligt arbete vinna utkomst i landet, utfärdas för honom en
uppehållsbok. Vill utlänningen byta vistelseort, skall han därom göra
anmälan med uppvisande av boken, och hans förhållanden bliva då åter
föremål för undersökning. Under resa skall han anmäla sig och uppvisa
boken för myndigheterna i de orter, där han någon tid uppehåller sig.
Har han ej funnit arbete eller förvärv inom åtta dagar, efter det han
senast anmält sig, skall han göra ny anmälan och kan då utvisas, försåvitt
han ej äger medel till åtta dagars uppehälle. Har han ej haft
arbete på sex veckor, skall han utvisas, om han ej kan styrka, att han
under nämnda tid haft uppehälle på lagligt sätt.
Den norska lagen om anmälning av resande och främmande den
4 maj 1901, som tillkommit under påverkan av den nämnda danska
författningen, stadgar i förevarande avseende, att där någon, som ej är
norsk statsborgare, vill söka förvärv i Norge, han skall därom hos polismyndighet
göra anmälan. Myndigheten granskar hans legitimationshandlingar,
om han medför några sådana, samt undersöker, huruvida han
har utsikt att skaffa sig lagligt förvärv i landet. Kan detta antagas,
utfärdas för utlänningen en uppehållsbok med hans namn och vissa andra
personaluppgifter.
Enligt den för Tyska riket gällande Gewerbeordnung kan utlänning
erhålla tillstånd att under kringresande utöva näringsyrke (Gewerbebetrieb
im Umherziehen). Att meddela närmare bestämmelser härutinnan har
uppdragits åt förbundsrådet. De nu gällande av förbundsrådet utfärdade
bestämmelserna återfinnas i rikskanslerns kungörelse den 27 november
1896, som, vad idkande av hantverk angår, har följande innehåll. Utlänning,
som vill under kringresande idka hantverk, har att av vederbörande
förvaltande myndighet — i Preussen regeringspresidenten i ett
regeringsområde — utverka sig tillståndsbevis (W andergewerbeschein).
Personer, som äro straffade för vissa brott eller som stå under polisuppsikt,
kunna ej få tillstånd, icke heller landstrykare eller bettlare. Tillstånd
skall vägras, då behov av det ifrågavarande yrkets utövning icke
föreligger inom myndighetens förvaltningsområde eller det behov, som
må hava varit för handen, redan är fyllt. För kittelflickare samt hand
-
7
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 56.
lande med bleckslagerivaror och liknande yrkesutövare ävensom positivspelare
och säckpipblåsare kan tillstånd meddelas endast då sökanden
haft dylikt under det nästföregående året. Zigenare förvägras alltid
tillstånd. Utlänning, vilkens personlighet giver polismakten anledning
till allvarliga betänkligheter, får icke tillstånd, icke heller i regel
den, som ej fyllt tjugiifem år. Har tillståndsbevis utfärdats, är utlänningen,
efter att hava erlagt skatt, berättigad att utöva sitt yrke inom
den tillståndsbeviljande myndighetens förvaltningsområde. För yrkets
idkande inom annat förvaltningsområde erfordras tillstånd av vederbörande
myndighet där. Tillståndsbevis gäller för ett kalenderår eller kortare
tid; i beviset intages utlänningens signalement; han är skyldig att
medföra beviset och på anfordran uppvisa det för vederbörande myndigheter.
Tillståndet kan i vissa fall återkallas, över beslut av den myndighet,
hos vilken tillstånd sökes, får klagan föras endast hos den närmast
överordnade myndigheten: i Preussen hos överpresidenten i provinsen.
För olovlig yrkesutövning är straffet böter, högst etthundrafemtio
mark, eller, om vederbörande är oförmögen att gälda böter, frihetsstraff
(Haft) i högst fyra veckor. — Rätten att utvisa utlänning beröres icke
av nu nämnda bestämmelser.
1 Österrike gäller på förevarande område ministerialförordningen
om reglerande av gårdfarihandel och vissa besläktade, under kringresande
bedrivna näringsgrenar den 23 december 1881. Utom gårdfarihandel
(Hausirhandel) och några liknande arter av handelsrörelse, avser förordningen
sådana under kringvandrande bedrivna hanteringar, som idkas av
vissa uppräknade grupper av yrkesmän, såsom skärslipare, sågfilare, borstbindare,
kittelflickare med flera, vare sig dessa näringsfång utövas av ineller
utlänningar. För idkande av en sådan ambulerande hantering erfordras
tillståndsbevis (Licenzscheinj, utfärdat av vederbörande myndighet. Att
bedöma, huruvida med hänsyn till sökandens personliga förhållanden
tillstånd bör meddelas, hänskjutes till myndighetens diskretionära prövning.
Tillståndet gäller i regeln allenast tre till sex månader och får
endast undantagsvis meddelas för ett helt år. I tillståndsbeviset intagas
uppgifter om sökandens ålder och hemvist, så ock hans signalement.
Beviset skall vid yrkesutövningen medföras och på anfordran uppvisas.
— I fråga om utlänningar gäller enligt berörda förordning, att tillåtelse
till ambulerande yrkesutövning meddelas endast då sådant överensstämmer
med hittillsvarande sedvänja. I praktiken lärer det, enligt
vad upplyst blivit, ställa sig så, att utlänningar i själva verket måste
anses uteslutna från varje idkande av ambulatoriskt hantverksyrke.
8
Kungl. Ma):ts Nåd. Proposition Nr 56.
Vad slutligen den franska rätten angår, så innehållas hithörande
bestämmelser i lagen om utövning av ambulatoriska yrken och om reglerande
av nomadernas vandringar den 16 juli 1912. Denna lag gäller
både fransmän och utlänningar; den torde, vad de sistnämnda beträffar,
vara att anse som ett komplement till lagen om utlänningars vistelse i
Frankrike och om skydd för det nationella arbetet den 8 augusti 1893.
Enligt 1912 års lag indelas de ambulerande näringsidkarna i tre grupper,
i fråga om vilka gälla särskilda stadganden. Den första gruppen
(marchands ambulants) utgöres av sådana personer, fransmän eller utlänningar,
som under kringresande utöva handel eller hantverk, men
som hava fast bostad i landet. Dessa skola hos vederbörande prefekt
eller underprefekt göra anmälan om sitt näringsfång och därvid avlämna
vissa personuppgifter. Om den skedda anmälan erhåller yrkesidkaren ett
bevis, som han har att på anfordran uppvisa. Till den andra gruppen
höra utövare av marknadsyrke (cormnercants et industriels for (lins): vilka
kringresa på marknader och liknande samt icke hava fast bostad. Beträffande
dessa gälla strängare kontrollbestämmelser än för de till första gruppen
hörande gårdfarihandlare och dylika. Till ifrågavarande andra grupp hänföras
emellertid endast personer av fransk nationalitet, varemot utländska
marknadsresande föras till den tredje gruppen. Angående tredje gruppen
(nomades) är kontrollen ännu mera skärpt. Till sistnämnda grupp räknas i
första hand zigenare och dylika, utan avseende å nationaliteten. Vad
utlänningar beträffar, blir emellertid, då endast bofasta hänföras till
första gruppen och allenast personer av fransk nationalitet till andra
gruppen, följden därav den, att varje utlänning, som utan att äga
fast bostad i Frankrike där idkar ambulatoriskt hantverk, kommer att
räknas till nomadernas kategori. De till nomadgruppen hörande personer,
skola med företeende av legitimationshandlingar hos vederbörande
prefekt eller underprefekt begära ett antropometriskt identitetskort.
Myndigheten kan vägra att utfärda sådant; därest kort utfärdas, skall det
vara upprättat efter fastställt formulär och försett med nummer samt
upptaga sökandens antropometriska signalement samt fingeravtryck och två
fotografier av sökanden. Av de å kortet upptagna uppgifter, fingeravtryck
och fotografier skola tagas två kopior, av vilka en kvarstannar
hos den myndighet, som utfärdat kortet, och en insändes till inrikesministeriet.
Utom dessa personliga kort utfärdas, då en nomad åtföljes
av andra personer, särskilda familje- eller gruppkort. Vid ankomst till
eller avresa från en kommun, så ock eljest vid anfordran, skola korten
uppvisas.
9
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 50.
Då det gäller att för vårt land finna ett lämpligt och effektivt kontrollsystem,
avseende utlänningar, som under ambulerande idka hantverk
eller annan hantering, synes det ligga närmast att tillse, huruvida
icke de föreskrifter, som i § 9 av näringsfrihetsförordningen äro meddelade
beträdande svenska gårdfarihandel^ näringsutövning, kunna med
nödiga modifikationer göras tillämpliga även på den av utlänningar idkade
yrkesverksamhet, som nu är i fråga. Enligt nämnda paragraf åligger svensk
medborgare, som vill bedriva gårdfarihandel, att därtill utverka sig Kungl.
Maj:ts befallningshavandes tillstånd. Vad utlänning beträffar, gäller visserligen
för närvarande, att där sådan har för avsikt att här i riket idka näringsyrke,
tillstånd alltid sökes hos Kungl. Magt. Här må emellertid erinras,
att då kommerskollegium avgav infordrat utlåtande över riksdagens
skrivelse den 1 maj 1886, vilken skrivelse gav anledning till nyssnämnda
förordning den 23 september 1887 angående vissa ändringar i näringsfrihetsförordningen,
kollegium väl ansåg, att utlännings rätt att här i
riket idka handel fortfarande skulle bliva beroende på prövning av
Kungl. Magt, men därjämte tillstyrkte, att om utlänning, som fått
dylikt tillstånd, ville idka gårdfarihandel, dylik ansökning skulle prövas
av överståthållarämbetet eller Kungl. Majt:s befallningshavande. I omförmälda
nådiga brev den 11 oktober 1901 antyddes ock, att i fråga om
vissa näringsfång, som vore av mera tillfällig beskaffenhet och utövades
i ringa omfattning, det skulle kunna vara tillräckligt, att tillstånd till
deras idkande bleve meddelat av Kungl. Maj:ts befallningshavande eller
annan lokal myndighet. I nyssberörda, med föranledande av nämnda
nådiga brev avgivna yttranden har i allmänhet förordats, att ansökning
om tillstånd för utlänning att utöva ifrågavarande ambulatoriska verksamhet
skall avgöras av Kungl. Maj:ts befallningshavande; i ett av
dessa yttranden har emellertid föreslagits, att central myndighet exempelvis
kommerskollegium, i ett annat, att underordnad polismyndighet
skall meddela tillstånd. För min del anser jag, särskilt med hänsyn till
att ifrågavarande yrkesidkare i regel torde driva sin verksamhet i skäligen
ringa omfattning, det vara med sakens natur mest överensstämmande,
att prövningen av dessa frågor uppdrages åt Kungl. Maj:ts befallningshavande.
Aven i övrigt synes mig den i § 9 mom. 4—6 stadgade ordning
lämpligen kunna i sina huvuddrag vinna tillämpning i fråga om utlännings
under ambulerande utövade hantverk eller hantering. Därvid
torde emellertid den i nämnda paragraf intagna föreskrift om företeende av
vissa angivna intyg böra utbytas mot ett allmänt stadgande, att sökande
utlänning bör ingiva de legitimationshandlingar, han vill till stöd för
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sund. 26 Käft. (Nr 56.) 2
10 Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 56.
ansökningen åberopa; att de ingivna handlingarna skola äga nödig
fullständighet, ligger i sökandens eget intresse. Prövningsmyndigheten
bör i första rummet taga hänsyn till, huruvida något behov av den av
sökanden idkade hantering är för handen inom det område, som ansökningen
avser. Att ett sådant behovs förefintlighet är huvudbetingelsen
för meddelande av tillstånd, ligger ju i sakens natur, men synes likväl
böra, utländska yrkesidkare till kännedom, bestämt utsägas i lagtexten.
Om tillstånd beviljas, har myndigheten att därom utfärda bevis, med
föreskrift om den tid tillståndet gäller; längden av sagda tid bestämmes
efter omständigheterna, men får ej överstiga ett kalenderår. Vidare bör
i beviset intagas utlänningens signalement jämte uppgift om utlänningens
ålder, födelseort, nationalitet samt senaste utländska boningsort.
Vad i fjärde och följande moment av nämnda § 9 är stadgat om medförande
och uppvisande av tillståndsbevis, om prövningsmyndighets rätt
att återkalla meddelat tillstånd samt om vissa uppgifters införande i
länskungörelserna synes ock böra gälla. Talan, som av utlänning fullföljes
mot prövningsmyndighets beslut, torde böra avgöras av kommerskollegium
såsom sista instans. — Ett sådant kontrollsystem som det av
mig nu föreslagna skulle i det väsentliga komma att överensstämma
med vad som för Tyska riket stadgats i Gewerbeordnung samt omförmälda
kungörelse av den 27 november 1896.
Såsom redan nämnts, äger enligt näringsfrihets förordningens § 31
allmän åklagare att till säkerhet för böter och ersättningar anhålla olovligen
saluhållna varor intill visst värde. Från åklagarehåll har hemställts,
att liknande måtte stadgas även i fråga om verktyg, som vid
olovlig hantering användas. Denna hemställan anser jag mig böra förorda.
Det skäl, som föranlett den nu gällande bestämmelsens införande,
nämligen svårigheten att eljest förmå tilltalad utlänning att inställa sig
till svaromål inför domstol, måste även tala för, att bestämmelsens tilllämplighet
utsträckes på sätt nu nämnts; givetvis komme ifrågavarande
kontrollbestämmelser att därigenom vinna en väsentligen ökad effektivitet.
I överensstämmelse med de grunder, jag nu angivit, har jag låtit
inom finansdepartementet utarbeta förslag till förändrad lydelse av §§
26 och 31 i förordningen angående utvidgad näringsfrihet, över vilket
förslag kommerskollegium avgivit infordrat utlåtande. Enligt förslaget
skulle åt nämnda paragrafer givas följande avfattning:
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 56.
11
§ 23.
Mom. 1. På särskild prövning av Kungl. Maj:t eller, i fall som
avses i mom. 3 av denna §, av överståthållarämbetet eller Kungl. Majrts
befallningshavande skall bero, om utländsk man eller kvinna må bär i
riket idka handels- eller fabriksrörelse, hantverk eller annan hantering.
Utlännings ansökning om Kungl. Maj:ts tillstånd till utövande av
näring skall, innefattande uppgift på den stad eller ort å landet, där
rörelsen eller hanteringen må idkas, göras i Stockholm hos överståthållarämbetet
och i andra orter hos Kungl. Maj:ts befallningshavande med
bifogande av
a) betyg att den sökande är myndig och äger god frejd samt
b) vederhäftig borgen eller annan säkerhet för utskylder till staten
och kommunen under tre år.
Sedan ytterligare upplysningar om den sökande, där sådana finnas
nödiga, ävensom vederbörandes förklaringar blivit infordrade, har överståthållarämbetet
eller Kungl. Maj:ts befallningshavande att med eget
utlåtande insända samtliga handlingarna till finansdepartementet.
Mom. 2. Ej må utlänning, även om han undfått tillstånd till utövande
här i riket av handel eller annan näring, idka gårdfarihandel,
som i § 9 mom. 4 avses, eller användas såsom biträde vid dylik handel,
vare sig den sker för svensk eller utländsk mans räkning.
Ej heller må utlänning, även om han undfått tillstånd som nyss är
sagt, verkställa realisation, som avses i § 9 mom. 3, eller användas som
biträde vid dylik försäljning, vare sig den sker för svensk eller utländsk
mans räkning, utan att Kungl. Maj:t på grund av ingången traktat
därtill givit lov. Sådant lov sökes av utlänning i enahanda ordning,
som i mom. 1 av denna § sägs; och gälle i övrigt härom i tillämpliga
delar de föreskrifter, som i § 9 äro meddelade.
Mom. 3. Utlänning, som vill här i riket under kringresande eller
kringvandrande idka hantverk eller annan hantering, skall därtill söka
tillstånd, i Stockholm hos överståthållarämbetet och i övriga orter hos
Kungl. Maj:ts befallningshavande i det län, där hanteringen är avsedd
att utövas; och böra de legitimationshandlingar, sökanden vill åberopa,
vid ansökningen fogas.
Den ämbetsmyndighet, hos vilken ansökningen göres, pröve, huruvida
för den eller de orter, som ansökningen avser, behov av dylik hantering
föreligger, så ock legitimationshandlingarnas innehåll samt i övrigt
förekommande omständigheter. Därest vid sådan prövning det sökta
tillståndet beviljas, skall i beviset därom intagas föreskrift om den tid,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj-As Nåd. Proposition Nr 56.
tillståndet gäller, vilken tid ej må utsträckas utöver ett kalenderår, ävensom
fullständig beskrivning på sökandens utseende jämte uppgift om
sökandens ålder, födelseort, nationalitet samt senaste utländska boningsort;
och bör till polis- och kommunalmyndigheternas efterrättelse i länskungörelserna
införas tillkännagivande om det meddelade tillståndet.
Bevis om tillstånd, som enligt detta mom. meddelats, skall i huvudskrift
eller styrkt avskrift vid hanteringens utövande ständigt medföras
för att på anfordran uppvisas.
Tillstånd enligt detta mom. kan av den myndighet, som meddelat
tillståndet, återkallas när helst skälig anledning därtill förekommer; dock
att återkallelse^ som bör införas i länskungörelserna, ej må träda i
kraft förr än den, som undfått tillståndet, av återkallelsen erhållit del.
År sökande missnöjd med överståthållarämbetets eller Kungl. Maj:ts
befallningsh avan des beslut i ärende, som i detta mom. avses, må besvär
över beslutet anföras hos kommerskollegium; och skola besvären, vid
talans förlust, till kommerskollegium ingivas före klockan tolv å trettionde
dagen efter det sökanden av beslutet erhållit del.
0 ver kommerskollegii beslut må ej klagan föras.
§ ?>1.
Idkar utan i vederbörlig ordning erhållet tillstånd utlänning handel
eller annat näringsyrke, eller överskrider han det tillstånd, honom meddelats,
eller i övrigt felar mot de i denna förordning givna föreskrifter,
är han förfallen till böter enligt § 18; och må allmän åklagare av olovligen
till salu hållna varor eller, i fall varom i § 26 mom. 3 sägs, av
redskap och verktyg, som användas vid olovlig hanterings utövande, till
säkerhet för gäldande av högsta bötesbeloppet, femhundra kronor, och
för ersättningar, som kunna den brottslige intill ett belopp av tvåhundra
kronor ådömas, anhålla, därest annan säkerhet därför icke ställes, så
mycket som skäligen kan anses i värde motsvara högst sjuhundra kronor;
dock att, om sådant beslag må äga bestånd, åtal mot vederbörande
ofördröjligen skall anställas.
Böter enligt denna § fördelas på enahanda sätt, som i § 23 är sagt;
och gäller jämväl om böternas förvandling vad där stadgats.
1 detta sammanhang får jag erinra, hurusom det förslag till lag
angående förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas, som av mig
förut omförmälts, i anslutning till nu ifrågavarande förslag innehåller,
att utlänning, som dömts för det lian, utan vederbörligt tillstånd, här i
13
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 56.
riket under kringresande eller kringvandrande idkat hantverk eller annan
hantering, kan av Kungl. Maj:ts befallningshavande utvisas.
Då jag anser, att riksdagen bör lämnas tillfälle att yttra sig i förevarande
ämne, innan Kungl. Maj:t däruti fattar beslut, hemställer jag,
att Kungl. Maj:t måtte genom nådig proposition inhämta riksdagens
yttrande över de av mig nu föreslagna ändringar i förordningen angående
utvidgad näringsfrihet.))
Denna hemställan, som biträddes av statsrådets
övriga ledamöter, blev av Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
bifallen; och skulle nådig proposition
till riksdagen avlåtas av den lydelse, bilaga vid detta
protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Olof Ljungberg.
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 26 käft. (Nr 56.)
3
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1914 B:141 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungi. Maj:ts proposition angående vissa ändringar i förordningen angående utvidgad näringsfrihet. s. 1 i texten
- LU 1914 B:18 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ändringar i förordningen angående utvidgad näringsfrihet. s. 1 i texten