Sök i Ratio Lex

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57

447 sidor, varav 432 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,2 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 432 av 447 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1914 B:57, Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

1

Nr 57.

Kungl. Maj.ts nådiga proposition till riksdagen med förslag till

strafflag för krigsmakten, lag om krigsdomstolar och

rättegången därstädes, lag om införande av den nya

strafflagen för krigsmakten och den nya lagen om krigsdomstolar

och rättegången därstädes samt vad i avseende

därå iakttagas skall, lag om ändrad lydelse av 26 § i

8 kap. strafflagen, lag om ändrad lydelse av 9 och 13 §§

i 10 kap. strafflagen, lag om ändrad lydelse av 1 och

6 §§ i lagen angående villkorlig straffdom den 22 juni

1906 samt lag om ändring i lagen angående förordnande

av rättegångsbiträde åt häktad den 14 september

1906; given Drottningholms slott den 14 maj 1914.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda

protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå

riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) strafflag för krigsmakten;

2) lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes;

3) lag om införande av den nya strafflagen för krigsmakten och

den nya lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes samt vad

i avseende därå iakttagas skall;

4) lag om ändrad lydelse av 26 § i 8 kap. strafflagen;

5) lag om ändrad lydelse av 9 och 13 §§ i 10 kap. strafflagen;

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 27 höft. (Nr 57.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

6) lag om ändrad lydelse av 4 och 6 §§ i lagen angående villkorlig

straffdom den 22 juni 1906; samt

7) lag om ändring i lagen angående förordnande av rättegångsbiträde

åt häktad den 14 september 1906.

Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

GUSTAF.

Berndt Hasselrot.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ls Nåd. Proposition Nr 57.

3

Förslag

till

Strafflag för krigsmakten.

Första delen.

Allmänna bestämmelser.

1 KAP.

Om krigsmän, förmän och överordnade samt om tillämpligheten

av vissa delar i lagen.

1 §•

Till krigsmän hänföras enligt denna lag:

l:o) officerare och underofficerare vid krigsmakten;

2:o) manskap med fast anställning vid krigsmakten;

3:o) värnpliktige under den tid, de fullgöra dem åliggande tjänstgöringsskyldighet

vid krigsmakten, samt då de under färd till eller

från sin tjänstgöringsort stå under militärbefäl;

4:o) till tjänstgöring å krigsmaktens fartyg eller vid minpositionerna

förhyrda sjömän, maskinister, eldare, hantverkare och arbetare;

5:o) de, som tillhöra polisväsendet vid mobiliserad avdelning av

krigsmakten;

6: o) vid lots- och fyrinrättningarna samt vid väg- och vatten - byggnadskåren anställda personer under den tid, de fullgöra dem åliggande

tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten; samt

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

7:o) medlemmar av frivilliga för rikets försvar avsedda kårer eller

föreningar under den tid, de för sådant ändamål tjänstgöra vid mobiliserad

avdelning av krigsmakten.

Under l:o) och 2:o) innefattas icke blott personal med beställning

på stat vid krigsmakten utan jämväl övertalig personal samt personal,

hörande till krigsmaktens reserver, den sistnämnda dock allenast under

tid, då den fullgör sin tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten.

2 §•

Krigsman, som inom samma regemente eller annan till armén

hörande avdelning, där styrkan icke överstiger ett regementes storlek,

eller inom flottan eller inom kustartilleriet innehar högre tjänstegrad

än annan krigsman, är dennes förman. Därjämte är envar inom

krigsmakten förman för den, över vilken han, enligt tjänstereglemente

eller särskilt förordnande, innehar ständig eller tillfällig befälsrätt.

Den, för vilken annan är förman, är underlydande i förhållande

till förmannen.

3 §•

Krigsman, som innehar högre tjänstegrad än annan krigsman, är

i förhållande till denne överordnad. Därjämte är envar förman överordnad

i förhållande till den honom underlydande.

Den, för vilken annan är överordnad, är i förhållande till denne

underordnad.

4 §•

Såsom mobiliserad anses enligt denna lag rikets krigsmakt eller

avdelning av krigsmakten, då den för annat ändamål än övning ställes

eller är ställd på krigsfot.

5 §•

Den tredje delen av denna lag äger tillämpning allenast i fråga

om brott, som förövas i krigstid eller eljest under tid, då rikets

krigsmakt är mobiliserad. Under sådan tid äger jämväl andra delen

av lagen tillämpning, där bestämmelserna i tredje delen ej till annat

föranleda.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

5

2 KAP.

Om dem, som äro underkastade straff efter denna lag.

6 §•

Under denna lag lyda:

l:o) krigsmän;

2:o) vid krigsmakten anställda civila ämbets- och tjänstemän;

med undantag av präster, vid krigsdomstolarna tjänstgörande domare

och åklagare samt lärare vid militära läroanstalter;

3:o) andra personer, vilka äro anställda vid krigsmakten i sådan

befattning, som finnes uppförd i vederbörligen fastställd stat; med

undantag av kyrkobetjänte, civila betjänte vid militära läroanstalter

samt kvinnliga betjänte vid militära sjukhus;

4:o) månads- och daglönare samt extra poliskonstaplar vid flottan

ävensom vid truppförbanden anställda manliga hantverkare, maskinister

och eldare;

5:o) de, som för vinnande av civil ämbets- eller tjänstemannabefattning

vid krigsmakten för sin utbildning tjänstgöra därstädes; samt

6:o) envar, som med behörigt tillstånd åtföljer krigsmaktens fartyg

på sjötåg eller är tjänstgöringsskyldig vid eller med behörigt

tillstånd åtföljer mobiliserad avdelning av krigsmakten, ändå att han

icke eljest skulle lyda under denna lag.

Under 2:o) innefattas icke blott civila ämbets- och tjänstemän

med beställning på stat vid krigsmakten utan jämväl övertalig personal

samt personal, hörande till krigsmaktens reserver, den sistnämnda dock

allenast under tid, då den fullgör sin tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten.

7 §•

Att värnpliktige och personer, hörande till krigsmaktens reserver,

ävensom vid lots- och fyrinrättningarna samt vid väg- och vattenbyggnadskåren

anställda, personer, ändå att de icke, enligt vad ovan

är sagt, lyda under denna lag, i vissa fall äro underkastade straff efter

densamma, därom stadgas i 61, 98, 130, 132 och 157 §§.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

8 §•

Denna lag skall ock tillämpas å envar, ändå att lian icke lyder

under lagen, därest lian i mobiliserad fästning, å krigsskådeplats inom

eller utom riket eller å område, som av krigsmakten ockuperats, begår

brott, som sägs i 133 § 2 inom., 134, 137, 138, 141, 143, 166,

167, 182 eller 183 §.

Lag samma vare i fråga om utländsk man, vilken eljest begår

brott, som avses i 134 §, så ock beträffande person, som tillhör krigförande

fientlig avdelning och beträdes med brott, varom talas i 149 §.

9 §•

Krigsfånge, ävensom utländsk man, vilken vid krig mellan främmande

makter, därunder Sverige är neutralt, här i riket internerats,

skall för brott, som av honom begås, straffas efter denna lag, där

brottets beskaffenhet det medgiver.

10 §.

Begår någon, som lyder under denna lag, brott, varå straff där

icke finnes utsatt, varde, även där sådant ej är i lagen särskilt sagt,

straffad efter allmän lag och laga stadgar, dock med iakttagande av de

även för vissa dylika fall i denna lag meddelade särskilda bestämmelser.

11 §•

Har någon, medan han lydde under denna lag, begått brott, varå

samma lag är tillämplig, varde straffad efter denna lag, ändå att brottet

ej blev åtalat, förrän de förhållanden upphört, på grund av vilka han

lydde under samma lag.

De i 7 § omförmälda personer skola i där avsedda fall vara underkastade

straff efter denna lag, ehuru vid åtalets anhängiggörande den

tilltalade icke längre är värnpliktig eller innehar anställning, som i

nämnda § sägs.

12 §.

Krigsman, som råkat i krigsfångenskap eller genom rymmande

övergivit sin befattning vid krigsmakten eller ock åtföljt fartyg, som

förolyckats eller blivit övergivet, skall, ändå att tiden för hans tjänstgöringsskyldighet

går till ända, under det han är fången eller rymd,

eller hans tjänstgöring varit betingad endast för resa med det förolyckade

eller övergivna fartyget, anses fortfarande tillhöra krigs
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

makten, till dess han erhållit avsked från krigstjänsten eller eljest

blivit därifrån behörigen skild.

Har någon, som lyder under denna lag eller eljest är underkastad

straff efter densamma, insatts i militärhäkte, intagits å militärsjukhus

eller börjat avtjäna honom ålagd arrest utan bevakning, då skall, så

länge han befinner sig i häktet eller å sjukhuset eller verkställighet

av arreststraffet pågår, nämnda lag vara å honom tillämplig, ändå att

så eljest icke skulle varit förhållandet.

13 §.

Har svensk krigsman eller annan, som är anställd vid svenska

krigsmakten, i fientligt eller annat främmande land under tåg eller då

svenskt krigsfolk eljest där är samlat, begått brottslig handling emot

utländsk man; vare för åtal av gärningen ej erforderligt sådant särskilt

förordnande av Konungen, som förutsattes i 1 kap. 1 § allmänna strafflagen

i fråga om brott begångna utom riket, utan ankomme å högste

befälhavaren på stället att, antingen målsäganden över brottet klagar

eller ej, låta detsamma befordras till åtal, om han finner krigstuktens

upprätthållande eller krigsmaktens anseende det kräva.

Då utländsk man utom riket begår brott, som hör till svensk

krigsdomstols behandling, ankomme det på högste befälhavaren på stället

att förordna om åtal av brottet, där han finner förhållandena det fordra.

14 §.

Har svenskt krigsfolk, inom eller utom riket, gemensam tjänstgöring

med krigsfolk från främmande stat, med vilken Sverige är i

förbund för krigs förande; då skall envar, som tillhör svenska krigsmakten

och i sådan tjänstgöring begår brott emot person eller egendom,

hörande till den med Sverige förbundna statens krigsmakt, dömas till

straff, som finnes stadgat för enahanda brott emot person eller egendom,

hörande till svenska krigsmakten.

3 KAP.

Om straff efter denna lag.

15 §.

Straffarter, som för brott efter denna lag användas, äro:

l:o) dödsstraff;

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 57.

2:o) straffarbete;

3:o) fängelse;

4:o) böter;

5:o) disciplinstraff;

samt för ämbets- och tjänstemän:

6:o) avsättning, varmed i de fall, som äro utsatta i lagen, förenas

den påföljd, att den dömde förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare

nyttjas; och

7:o) mistning av ämbete eller tjänst på viss tid.

16 §.

Dödsstraff, som blivit ådömt efter denna lag, skall i de fall,

vilka äro särskilt anmärkta, verkställas medelst skjutning, men eljest

genom halshuggning.

Vid verkställande av dödsstraff iakttages i övrigt vad därom i

allmän lag och tjänstereglemente stadgat är.

År någon för brott emot denna eller allmän lag dömd till

dödsstraff, som bör verkställas genom halshuggning, och saknas i fält

eller i belägrad fästning eller under sjötåg tillfälle att få straffet verkställt

i den ordning, som därför är föreskriven, må det i stället verkställas

genom skjutning.

17 §■

Ej skall någon undergå dödsstraff, innan Konungen eller, där

domen blivit fälld av ståndrätt, högste befälhavaren på stället förordnat,

att straffet må verkställas.

18 §.

I avseende på straffarbete, fängelse och böter, vartill efter denna

lag dömes, gälle vad i allmän lag stadgat är, dock med iakttagande

av vad i efterföljande §§ sägs.

19 §.

Skall krigsman undergå straffarbete på viss tid ej över två år,

som blivit honom ådömt för brott, för vilket straff finnes utsatt

i 5, 7, 9, 11, 12 eller 14 kap. av denna lag, eller fängelse, som

blivit honom omedelbart eller såsom förvandlingsstraff ålagt för brott,

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

för vilket straff är utsatt i denna lag, bör, där så kan ske, straffet

verkställas i militärhäkte.

Lag samma vare, om krigsman, som är hänförlig under l:o), 2:o)

eller 4:o) i 1 §, skall undergå fängelse, som blivit honom för brott

mot allmän lag såsom förvandlingsstraff ålagt.

20 §.

Vad i 19 § stadgas äge ej tillämpning, om med straffet skall

förenas annat straff, som icke bör, efter vad i nämnda § är sagt,

verkställas i militärhäkte.

21 §.

Vederbörande befälhavare tillkomme att, när krigsman, som, efter

vad ovan är sagt, skall i militärhäkte undergå förvandlingsstraff,

saknar tillgång till böters gäldande, förordna om deras förvandling, men

möter hinder att verkställa förvandlingsstraffet i militärhäkte, varde

förvandlingen, jämte straffets verkställande i övrigt, överlämnad till

Konungens befallningshavande.

22 §.

Disciplinstraff är arrest av tre slag:

1) arrest utan bevakning;

2) vaktar rest; och

3) sträng arrest.

Arrest utan bevakning och vaktarrest må åläggas i minst en dag

och högst femton dagar samt sträng arrest i minst en dag och högst

sex dagar. Arrestdag räknas till tjugufyra timmar. Den tid, arresterad

på tåg åtföljer trupp, till vilken han hör, inräknas ej i strafftiden.

Sträng arrest må ej åläggas någon, som ej fyllt aderton år, ej

heller i annat fall, än då synnerlig råhet eller grovt trots mot gällande

ordning genom förbrytelsen ådagalagts.

23 §.

Arrest utan bevakning verkställes, om den straffskyldige är officer

eller underofficer, i eget rum eller tält och, om han tillhör manskapet,

i kasernrum eller tält.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 27 höft. (Nr 57.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Straffet innebär förbud för den arresterade att under strafftideii

utan tillstånd lämna det rum eller tält, vari straffet verkställes, samt

kan förenas med förbud att emottaga besök.

Skall arrest utan bevakning verkställas å fartyg och saknas tjänligt

rum för bestraffningen, må den straffskyldige i stället förbjudas att å

fartyget förflytta sig utom visst område.

Den, som ålagts arrest utan bevakning, skall under strafftiden i

vanlig ordning deltaga i tjänstgöring, där ej vederbörande befälhavare

finner skäligt annorlunda förordna.

24 §.

Vaktarrest verkställes under bevakning i låst ljust rum eller i tält

eller, om straffet skall verkställas å fartyg och för ändamålet lämpligt

rum där saknas, under bevakning å tjänligt ställe.

På vederbörande befälhavare ankomme, huruvida den arresterade

må deltaga i tjänstgöring eller icke.

Den arresterade må ej mottaga besök, där det ej för särskilt

fall medgives.

Den, som undergår vaktai’rest, må ej begagna Öl, vin eller spritdrycker.

Ej heller må han i övrigt bereda sig eller mottaga bättre

underhåll eller större bekvämlighet, än som är förenligt med måttlighet

och enkelhet.

25 §.

Sträng arrest verkställes i mörkt enrum. Då straffet pågått i

tre dagar, skall en dags uppehåll göras i bestraffningen. Den dag, då

avbrott sker, hålles den arresterade under bevakning i låst ljust rum;

och inräknas nämnda dag ej i strafftiden.

Den arresterade må ej under arresttiden deltaga i tjänstgöring,

men skall under den tid, då han hålles i mörkt enrum, där så ske

kan, lämnas tillfälle att vistas i fria luften under en halvtimme varje dag.

Den, som undergår sträng arrest, må ej åtnjuta annan kost än

manskapet vanligen bestås eller annan dryck än vatten och ej heller,

där det ej för särskilt fall medgives, mottaga besök.

26 §.

Verkställighet av sträng arrest må ej ske, förrän vederbörande

läkare efter gjord undersökning förklarat, att den straffskyldige kan

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts K åd. Proposition Nr 57.

utan våda för hälsan undergå straffet. Finnes så icke vara förhållandet,

eller saknas å fartyg lämpligt rum för straffets verkställande, skall

straffet förvandlas till vaktarrest enligt de i 39 § för jämförelse mellan

arreststraff av olika slag stadgade grunder.

27 §.

Vaktarrest och sträng arrest kunna åläggas med skärpning genom

hårt nattläger under högst tio dagar av strafftiden. Sådan skärpning må

åläggas allenast då det med hänsyn till av den straffskyldige förut

undergångna bestraffningar eller andra särskilda omständigheter finnes

icke kunna antagas, att arreststraffet, verkställt i vanlig ordning, skulle

å honom utöva tillbörlig verkan.

Ålagd skärpning bör verkställas vid strafftidens början men tilllämpas

icke, så länge den straffskyldige finnes ej kunna utan våda för

hälsan undergå skärpningen.

Skärpning vare förfallen, där den ej kan före strafftidens slut

verkställas.

28-§.

Om avsättning och därmed förenad påföljd, som i 15 § är sagd,

om mistning av ämbete eller tjänst på viss tid, så ock om straff, vartill

dömas skall, där den, som gjort sig skyldig till avsättning eller till

mistning av ämbete eller tjänst på viss tid, ej är i besittning av det

ämbete eller den tjänst, vari han sig förbrutit, gälle vad i allmän

lag sägs.

Om förlust av medborgerligt förtroende, vilken påföljd även i

denna lag för vissa brott finnes bestämd, gälle ock vad i allmän lag

är stadgat.

29 §.

Officer eller underofficer, som efter denna eller allmän lag dömes

till ansvar för stöld eller snatteri eller för annat brott till straffarbete

eller svårare straff, skall tillika dömas till avsättning från det ämbete

eller den tjänst, han såsom krigsman innehar.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:f,^ Nåd. Proposition Nr 57.

Begår krigsman, som hör till det vid krigsmakten fast anställda

manskap, brott, därför han dömes till straffarbete eller svårare straff,

skall han av vederbörande befälhavare skiljas från sin anställning vid

krigsmakten; dock må, då tiden för ådömt straffarbete ej uppgår till

sex månader och brottet ej är sådant, att den skyldiges medborgerliga

anseende därigenom fläckas eller spilles, på befälhavaren bero att bibehålla

honom vid berörda anställning.

Har officer, underofficer eller ock krigsman, tillhörande det vid

krigsmakten fast anställda manskap, för brott, som omförmäles såsom

straffbart i denna lag, tre eller flera gånger straffats med böter, vaktarrest,

sträng arrest eller svårare straff, samt, därest bestraffningarna

utgjort endast vaktarrest, minst en gång undergått dylikt straff i femton

dagar, och har han inom fem år, efter det han undergått den av dessa

bestraffningar, som sist verkställts, begått nytt brott, som omförmäles

såsom straffbart i denna lag; då må den brottslige, även om något av

de fall icke är för handen, som i föregående båda moment avses, jämte

det straff, vartill han för det nya brottet gjort sig förfallen, tillika,

om han är officer eller underofficer, till avsättning dömas och, om han

tillhör manskapet, av vederbörande befälhavare skiljas från sin anställning

vid krigsmakten, såvida han prövas hava gjort sig ovärdig den aktning

och tillit, som bör tillkomma av honom innehavd befälsställning, eller

krigstuktens upprätthållande eljest det kräver. Härvid må dock ej

tagas hänsyn till bestraffning, som den brottslige undergått, där vid

den tid, då brottet, varom fråga är, förövades, tio år förflutit, sedan

bestraffningen blivit till fullo undergången.

30 §.

Varder någon, som utan att vara krigsman lyder under denna lag,

förvunnen om brott, för vilket straff är utsatt i denna lag, och finnas

olika straff för officerare, underofficerare och manskap bestämda; då skall

den brottslige straffas i likhet med krigsman i den tjänstegrad, vartill

den straffskyldige enligt tjänstereglemente eller särskild föreskrift

räknas. År någon viss tjänstegrad för den straffskyldige ej bestämd,

skall det straff tillämpas, som gäller för manskap.

31 §.

Har barn, som ej fyllt femton år, begått gärning, för vilket

straff är utsatt i denna lag, vare i stället underkastat disciplinär

bestraffning enligt de bestämmelser, som av Konungen i sådant hänseende

meddelas.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

13

32 §.

Att i vissa fall villkorlig dom må brukas i fråga om straff, som

ådömes efter denna lag, därom gäller vad i allmän lag är stadgat.

4 KAP.

Om vissa allmänna grunder för straffbarhet, straffens tillämpning och

skadestånd.

Vad i allmän lag finnes stadgat om delaktighet i brott, om

sammanträffande av brott, om förening eller förändring av straff, om

återfall i brott och om särskilda grunder, som utesluta, minska eller

upphäva straffbarhet, lände till efterrättelse vid tillämpning av denna

lag, likväl med iakttagande av de ytterligare eller skiljaktiga stadganden,

som däri förekomma; skolande vad i allmän lag tinnes stadgat

om tillgodoräknande av häktningstid äga motsvarande tillämpning i

disciplinmål.

I fråga om skadestånd gälle ock allmän lag. Har krigsman, som

under utövande av befäl å krigsmaktens fartyg är ansvarig för dess

säkerhet, vid fartygets manövrering eller navigering begått förseelse,

som i 130 § sägs, vare dock, där han ej varder dömd till svårare

straff än disciplinstraff, icke skyldig att gälda skada eller kostnad, som

genom förseelsen tillskyndats kronan eller annan.

34 §.

Innefattar en handling flera brott, som äro straffbara dels efter

denna och dels efter annan lag, eller är en handling i särskilda avseenden

belagd med olika straff i denna och i annan lag; varde tilllämpat

vad i 4 kap. 1 § allmänna strafflagen är för likartat fall

stadgat.

År en handling i särskilda avseenden belagd med straff dels efter

10 kap. 1, 2 eller 5 § allmänna strafflagen, dels efter 7 eller 12 kap.

i denna lag, må nämnda lagrum i allmänna strafflagen icke tillämpas.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Kung).. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Då brottslig handling, som i denna § avses, är av beskaffenhet

att böra enligt denna lag med disciplinstraff och enligt annan lag

med böter försonas, skall disciplinstraff ensamt åläggas.

35 §.

Är någon, som gjort sig skyldig till straffarbete på viss tid eller

fängelse, tillika förfallen till arrest, då skall sistnämnda straff övergå

till fängelse, därvid varje dags arrest utan bevakning anses svara

mot en halv dags fängelse, varje dags vaktarrest mot en dags fängelse

och varje dags sträng arrest mot tre dagars fängelse; dock att brutet

dagatal anses vara förfallet; och varde fängelsestraffet jämlikt de i

allmän lag givna grunder med övriga straffet förenat.

36 §.

Är någon förfallen både till arreststraff och till böter, tillämpas

bägge dessa straff. Saknar den skyldige tillgång till böternas fulla

gäldande, skall såväl bötes- som arreststraffet övergå till fängelse.

37 §.

Skall jämlikt 35 eller 36 § förening eller förändring av straff äga

rum, utsätte domstolen ändock alltid det särskilda straff, varje brott

förskyllt, och meddele därefter de bestämmelser, som jämlikt nämnda

§§ erfordras.

38 §.

Anses någon på en gång övertygad om flera särskilda förseelser,

vilka ådraga disciplinstraff, skall för dessa förseelser bestämmas ett

gemensamt straff, vilket icke må överstiga det i 22 § för varje

slag av arreststraff utsatta högsta mått.

39 §.

Yad i 38 § är stadgat skall lända till efterrättelse jämväl om

någon, sedan disciplinstraff blivit honom ålagt, varder övertygad att

förut hava begått annan förseelse, därå disciplinstraff bör följa. Vid

tillämpning av det sålunda bestämda straffet skall avräknas den tid,

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

varunder den straffskyldige till följd av det tidigare beslutet må hava

undergått straff; och skall därvid en dags arrest utan bevakning anses

svara mot en halv dags vaktarrest och en dags vaktarrest mot sträng

arrest under en tredjedels dag. Uppkommer genom avräkningen brutet

dagatal, anses detta vara förfallet.

40 §.

Har någon, sedan arreststraff blivit honom ålagt, men innan

han det till fullo undergått, ånyo gjort sig skyldig till förseelse, varå

sådant straff bör följa, då skall sistnämnda straff sammanläggas med

det förra straffet eller, om detta var till någon del verkställt, då ny

förseelse begicks, med vad av samma straff då återstod, till ett arreststraff

av det slag, straffen tillhöra eller, om de äro av olika slag, det

svåraste något av dem tillhör; skolande därvid de i 39 § för jämförelse

mellan arreststraff av olika slag stadgade grunder äga tillämpning, med

iakttagande dock, att det sammanlagda straffet ej i något fall må

överstiga, om det är arrest utan bevakning eller vaktarrest, tjugufyra

dagar, och, om det är sträng arrest, åtta dagar; och varde, vid tillämpning

av det sålunda bestämda straffet, avräknad den tid, varunder den

straffskyldige till följd av det tidigare beslutet må hava undergått straff,

efter det förseelse ånyo förövades.

Har i fall, som i 1 mom. avses, det först ålagda straffet jämlikt

35 § övergått till fängelse eller straffarbete eller jämlikt 36 § till

fängelse, och har det sålunda bestämda straffet redan till någon del

verkställts, då ny förseelse förövas; då skall det arreststraff, som för

den eller de senare begångna förseelserna ålägges, enligt vad i 35 § är

stadgat, övergå till fängelse och med övriga straffet förenas.

41 §.

År arreststraff, som jämlikt 35, 36 eller 40 § förenas med annat

straff, förbundet med skärpning, varde den tillämpad. Är jämväl straff,

varmed arreststraffet förenas, med skärpning förbundet, tillämpas den

skärpning, som är svårast, eller, där skärpningarna äro lika svåra, en av

dem. Har skärpning med mörkt enrum ådömts enligt allmänna strafflagen,

anses en dags sådan skärpning svara mot två dagars skärpning

endast genom hårt nattläger; och varde, där skärpningar finnas efter

sådan grund lika svåra, skärpningen med mörkt enrum tillämpad.

Går i fall, som i 35 § avses, strafftiden över två år, vare skärpningen

förfallen.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungi. Maj ds Nåd. Proposition Nr 57.

42 §.

Äro i fall, då från ådömt straff skall avräknas straff, som

redan verkställts, båda straffen eller någotdera av dem arreststraff, och

äro båda straffen förbundna med skärpning, varde verkställd skärpning

jämväl avräknad från den senare ådömda i enlighet med de för jämförelse

mellan olika skärpningar stadgade grunder.

43 §.

Förekomma till verkställighet på en gång flera beslut, varigenom

samma person blivit fälld till särskilda disciplinstraff, och finnes därvid

sådant fall, som i 40 § 1 mom. avses, vara för handen, utan att den straffskyldige

tillika är förfallen till annat frihetsstraff, ankomme det på vederbörande

befälhavare att, jämlikt vad i nämnda lagrum och 41 § är

stadgat, förordna om straffens sammanläggning. Har i andra fall genom

särskilda beslut, vilka på eu gång förekomma till verkställighet, samma

person blivit fälld till särskilda straff, och äro straffen av beskaffenhet,

att de enligt gällande föreskrifter ej kunna jämte varandra verkställas,

göres om förhållandet anmälan hos krigsöverdomstolen, som, med tilllämpning

av i denna och allmän lag stadgade glinder, förordnar, huru

straffen skola förenas eller sammanläggas; dock att, där besluten blivit

till Konungens befallningshavande för verkställighet överlämnade,

Konungens befallningshavande äger att om sammanläggningen förordna.

Där disciplinstraff blivit av befälhavare någon ålagt, men verkställandet

därav, på sätt i 207 § sägs, anstår i avvaktan på utslag över

annat mot den straffskyldige vid domstol angivet brott, för vilket

han hålles häktad, skall samma domstol, i händelse han sakfälles för

det där åtalade brottet, men straffet för samma brott enligt gällande

föreskrifter ej kan verkställas jämte disciplinstraffet, förordna om de

särskilda straffens sammanläggning.

44 §.

Händer det att underlydande flyr från drabbning eller företager

plundring, eller att vid uppror eller upplopp eller under sjönöd eller

vid annat tillfälle, då brott emot krigslydnaden medför större fara för

ordningen inom krigsmakten eller för dess eller allmän säkerhet, någon

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

sätter sig emot förmans befallning eller, sedan befallningen blivit upprepad,

den ej genast verkställer; då må förman emot underlydande

bruka det våld, som är nödigt för flyktens eller plundringens hindrande

eller lydnadens och ordningens återställande. Gör förmannen i dessa

fall större våld, än nöden kräver; gälle vad i sådant hänseende om

nödvärn i allmän lag sägs.

45 §.

Varder skiltvakt eller annan vakt eller patrull eller för bevakning

eller ordningens upprätthållande särskilt utställd eller utsänd truppavdelning

överfallen med våld eller hot, som innebär trängande fara

för den överfallne eller för person eller egendom, som är under hans

beskydd eller bevakning, eller eljest för allmän eller enskild säkerhet;

då äge den vakt, patrull eller avdelning rätt till nödvärn. Söker den,

som står under sådan bevakning, att rymma, eller brukar annan för

att befria honom våld eller hot, må det våld användas, som för rymningens

hindrande är nödigt.

Vad i 1 mom. är stadgat om vakt, patrull eller avdelning, gälle

jämväl i fråga om till krigsmaktens polisväsende hörande person, som är

stadd i tjänsteutövning.

46 §.

För sådan i krig förövad handling, som, ehuru straffbar, gärningsmannen

likväl ej saknat anledning antaga enligt krigsbruk vara tillåten,

må straffet efter omständigheterna nedsättas under vad eljest å gärningen

följa bort.

47 §.

I fråga om viss tid för åtal av brott och för verkställande av

utslag gälle vad i allmän lag är föreskrivet; och skall i dessa fall

disciplinstraff ej anses svårare än böter enligt allmän lag.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 27 höft. (Nr 57.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kunyl. Muj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Andra delen.

Om särskilda brott.

5 KAP.

Om rymning och olovligt undanhållande.

48 §.

Krigsman, som, i avsikt att undandraga sig krigstjänsten, olovligen

avviker från den trupp eller det fartyg, vartill lian hör, eller från den

tjänstgörings- eller vistelseort, som är för honom bestämd, eller undandöljer

sig utan att från orten avvika eller, då det på grund av inkallelse

eller enligt åtagande eller efter tilländagången tjänstledighet åligger

honom att inställa sig till tjänstgöring, sådant underlåter, straffes för

rymning.

49 §.

Rymmer krigsman, som är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad

avdelning, dömes till straffarbete från och med sex månader till och

med två år.

Tillhör rymmaren manskapet, och äro omständigheterna synnerligen

mildrande, må den brottslige, om han ej förut undergått bestraffning

för rymning, dömas till fängelse i högst ett år.

50 §.

Rymmer krigsman i annat fall än det, som omförmäles i 49 §,

dömes till fängelse i högst sex månader eller varde, där omständigheterna

äro synnerligen mildrande, belagd med disciplinstraff. Består

brottet i underlåtenhet att inställa sig till tjänstgöring vid krigsmakten,

och har den brottslige ej ännu varit i sådan tjänstgöring, må ej svårare

straff än disciplinstraff åläggas honom. Sker rymningen från fartyg

under sådana omständigheter, att rymmaren bort inse, att fartyget till

följd av rymningen utsättes för fara, må till fängelse i högst ett är

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kung!.. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

eller straffarbete på lika tid dömas. Förövas brottet av den, som tillförene

varit straffad för rymning, vare straffet fängelse eller, om rymningen

sker från fartyg under omständigheter, som nyss sagts, fängelse

eller straffarbete i högst två år.

Rymmer officer eller underofficer, skall han, ändå att brottet anses

böra medföra lindrigare ansvar än straffarbete, jämte det straff, som

jämlikt 1 mom. skall följa å brottet, tillika dömas till avsättning.

51 §.

Hava två eller flera krigsmän i samråd beslutat att rymma, vare

det, om brottet går i fullbordan, ansett såsom försvårande omständighet;

och må i det fall, som omtalas i 49 §, straffet för anstiftare höjas

till straffarbete i högst två år utöver den där utsatta högsta strafftid.

Har överenskommelse om rymning, såsom i denna § sägs, blivit

träffad, men kom brottet ej till verkställighet; varde ändå anstiftare,

så ock officerare eller underofficerare, som deltogo i stämplingen, såsom

rymmare straffade, efter ty i 49 eller 50 § för varje fall är stadgat.

Annan deltagare i sådan stämpling belägges med disciplinstraff.

Officer eller underofficer, som beträdes med brott, varom denna

§ handlar, skall förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

52 §.

Krigsman, som, utan att sådan avsikt, som i 48 § är sagd, ådagalägges,

begår gärning eller gör sig skyldig till underlåtenhet, som där

finnes omförmäld, varde, där han ej, efter vad nedan stadgas, gjort

sig förfallen till svårare ansvar, för olovligt undanhållande belagd med

disciplinstraff; dock att, där brottet förövas av någon, som förut varit

straffad för olovligt undanhållande eller rymning, samt omständigheterna

äro synnerligen försvårande, må till fängelse i högst sex månader dömas.

Är den brottslige officer eller underofficer, och varar undanhållandet

över tre dagar, dömes till fängelse i högst sex månader eller värde,

där omständigheterna äro synnerligen mildrande, belagd med disciplinstraff.

Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må jämte det

ansvar, som nu är sagt, tillika till avsättning dömas.

53 §.

Beträdes krigsman, som är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad

avdelning eller är inmönstrad å fartyg, med olovligt undanhållande,

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

som varat över tjugufyra timmar av den bestämda tjänstgöringstiden

efter det han avvek eller sig undandolde eller över tre dagar efter

det inställelse till tjänstgöring bort ske, varde ansedd såsom hade han

rymning förövat.

Lag samma vare, där i annat fall, än i 1 inom. avses, olovligt

undanhållande varat för officer eller underofficer över tre månader

eller för någon av manskapet över tre dagar av den bestämda tjänstgöringstiden.

54 §.

Underlåter krigsman, som på grund av inkallelse eller enligt åtagande

eller efter tilländagången tjänstledighet är skyldig inställa sig

till tjänstgöring, men på grund av laga förfall därifrån utebliver, att,

så snart ske kan, hos vederbörande befälhavare anmäla förfallet, belägges

den felaktige med disciplinstraff.

55 §.

Krigsman, som, efter det han blivit utan eget förvållande skild

från trupp eller fartyg, vartill han hör, förfallolöst underlåter att, så

snart ske kan, återförena sig med truppen eller fartyget eller eljest

anmäla sig till tjänstgöring vid krigsmakten, varde, om det sker i

avsikt att undandraga sig krigstjänsten, ansedd såsom hade han rymning

förövat men, om sådan avsikt ej ådagalägges, straffad efter 52 eller

53 §, allt efter vad i nämnda §§ för varje fall är sagt.

56 §.

Har någon, som utan att vara krigsman lyder under denna lag

och är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad avdelning, gjort sig skyldig

till rymning eller till olovligt undanhållande, som varat över tjugufyra

timmar efter det han avvek eller sig undandolde eller över tre dagar

efter det inställelse till tjänstgöring bort ske, varde den brottslige, om

han är ämbete- eller tjänsteman, straffad så, som angående krigsman

för motsvarande fall här ovan i detta kap. stadgats, men eljest dömd

till fängelse eller straffarbete i högst tvä år eller, där omständigheterna

äro synnerligen mildrande, belagd med disciplinstraff.

57 §.

Har krigsman eller någon, som utan att vara krigsman lyder

under denna lag och är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad avdelning,

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition Nr 57.

förlett eller hjälpt annan till rymning, straffes så. som hade han

själv under enahanda förhållanden rymt; dock att avseende ej göres å

de omständigheter, som voro av hans åtgärd oberoende eller allenast

för rymmaren försvårande.

58 §.

Vet krigsman, eller någon, som utan att vara krigsman lyderunder

denna lag och är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad avdelning,

att annan ärnar rymma, och underlåter lian att i tid uppenbara de

omständigheter, som därom kunniga äro, eller har han, efter det

rymningsbrott av annan förövats, hyst eller dolt rymmaren, med vetskap

om dennes brott, då skall han, efter som brottet var till, beläggas

med disciplinstraff eller dömas till fängelse eller mistning av ämbete

eller tjänst på viss tid; varde dock i varje fall lindrigare straffad, än

om han själv begått rymningen.

59 §.

Krigsman, som genom stympning eller annorledes uppsåtligen gör

sig oduglig till uppfyllande av sin krigstjänstskyldighet under längre

eller kortare tid, straffes med fängelse eller straffarbete i högst två år.

60 §.

Lämnar någon, som undergår arrest utan bevakning, olovligen

det rum eller tält. vari straffet verkställes, eller överträder han meddelat

förbud att emottaga besök, eller överträder någon, som jämlikt

23 § 3 mom. förbjudits att å fartyg förflytta sig utom visst område, det

sålunda meddelade förbudet, belägges med vaktarrest.

Öl §.

Vad i 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54 och 59 §§ linnes stadgat om

krigsmän skall i tillämpliga delar gälla beträffande värnpliktige, officerare,

underofficerare och manskap, hörande till krigsmaktens reserver,

ävensom vid lots- och fyrinrättningarna samt vid väg- och vattenbyggnadskåren

anställda personer, ändå att de icke skulle vara att hänföra till

krigsmän. Likaledes skall vad i 56 § är stadgat om vissa ämbets- och

tjänstemän, som utan att vara krigsmän lyda under denna lag, äga mot
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

svarande tillämpning å till krigsmaktens reserver hörande civila äinbetsoch

tjänstemän, som äro tjänstgöringsskyldiga vid mobiliserad avdelning,

ehuru denna lag icke eljest skulle vara å dem tillämplig.

6 KAP.

Om uppror, upplopp och olovliga sammankomster.

62 §.

Samlar sig krigsfolk tillhopa och lägger det uppsåt å daga att

med förenat våld sätta sig upp emot verkställighet av förmans bud

eller att tvinga förman till någon ämbetsåtgärd eller att för sådan åtgärd

hämnas, men vända de upprorsmän på förmans befallning åter

till lydnad och ordning; då skola anstiftare och anförare dömas till

straffarbete från och med ett till och med tre år och de övriga till

fängelse i högst sex månader. Äro synnerligen mildrande omständigheter

för handen; må deltagare, som hör till manskapet och ej var

anstiftare eller anförare, dömas till vaktarrest i minst tio dagar.

63 §.

Vända upprorsmän ej åter till lydnad och ordning, utan visa

trotsighet emot förmans befallning; dömes anstiftare eller anförare till

straffarbete från och med tre till och med sex år och annan deltagare

i upproret till sådant arbete från och med ett till och med tre år.

Officer eller underofficer varde ock förklarad ovärdig att i rikets tjänst

vidare nyttjas.

64 §.

Göra upprorsmän våld å person, eller bryta eller förstöra de hus,

eller plundra eller fördärva de annan egendom; straffes anstiftare eller

anförare med straffarbete på livstid eller från och med tre till och

med tio år och annan deltagare i upproret med straffarbete från och

med ett till och med åtta år.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Officer eller underofficer, som fälles till ansvar efter detta lagrum,

skall tillika förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

För våld eller annan brottslig gärning, som vid uppror begås,

varde ock gärningsmannen straffad, efter ty i 4 kap. 1 § allmänna

strafflagen och 34 § denna lag skils.

65 §.

Gör krigsfolk uppror under sjönöd eller vid annat tillfälle, då

brott mot krigslydnaden medför större fara; då skola, om upproret ej

fullföljdes längre än i 62 § är sagt, de brottsliga dömas, anstiftare eller

anförare till straffarbete från och med fyra till och med åtta år och

annan deltagare i upproret till sådant arbete från och med två till

och med fyra år; men i de fall, varom 63 och 64 §§ handla, skall

anstiftare eller anförare dömas till straffarbete på livstid eller från och

med sex till och med tio år och annan deltagare straffas med straffarbete

från och med två till och med åtta år. Å officer eller underofficer,

som fälles till ansvar efter detta lagrum, skall tillämpas den

särskilda påföljd, som i 63 och 64 §§ stadgas.

66 §.

Deltager krigsman med väpnad hand i uppror emot annan offentlig

myndighet, än ovan sägs; dömes till straff, som för uppror

emot förman finnes bestämt

67 §.

Di''äper upprorsman den, som uppror stilla vill; miste livet eller

dömes till straffarbete på livstid.

Varder upprorsman dräpen; ligge ogin.

68 §.

Har någon muntligen inför samlat krigsfolk eller i skrift, den

han bland krigsfolket utspritt eller utsprida låtit, uppmanat eller annorledes

sökt förleda till uppror, då skall, vid straffets bestämmande

efter allmän lag, brottet anses hava skett under försvårande omständigheter.

Samma lag vare om den, som annans skrift utspritt eller utsprida

låtit för att därmed komma uppror åstad.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kung!.. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

69 §.

Får någon veta, att stämpling till uppror är å färde, och uppenbarar

han ej i tid för befälhavaren de omständigheter, som kunniga

äro; då skall han, efter som brottet var till, dömas till disciplinstraff

eller till fängelse eller till straffarbete i högst fyra år.

70 §.

Samlar sig krigsfolk tillhopa och stör lugnet eller ordningen

inom krigsmakten utan att dock lägga ådaga sådant uppsåt, som i 62 §

är sagt, och skingrar sig ej det krigsfolk på förmans befallning, utan

visar trotsighet däremot; dömes anstiftare eller anförare till straffarbete

från och med ett till och med tre år och annan deltagare i

upploppet till fängelse i högst ,sex månader. Äro synnerligen mildrande

omständigheter för handen; då må deltagare i upploppet, den

där hör till manskapet och ej är att anse såsom anstiftare eller anförare,

dömas till disciplinstraff. Övergå de till våld å person eller

egendom; vare lag, som i 64 och 67 §§ sagd är; dock att för sådan

deltagare i upploppet, som ej är anstiftare eller anförare, straff efter

64 § må nedsättas till straffarbete i två månader.

Göres upplopp vid tillfälle, som i 65 § sägs, varde de brottslige

straffade, anstiftare eller anförare med straffarbete från och med fyra

till och med åtta år och annan deltagare i upploppet med sådant

arbete från och med två till och med fyra år. Orsakas genom upploppet

betydligare skada; då må straffet höjas för anstiftare och anförare

till straffarbete i tio år eller på livstid och för annan deltagare

till straffarbete i åtta år. Officer eller underofficer, som gör sig skyldig

till brott, varom i detta moment är sagt, skall ock förklaras ovärdig

att i rikets tjänst vidare nyttjas.

71 §•

Var som muntligen inför samlat krigsfolk eller i skrift, den

han bland krigsfolket utspritt eller utsprida låtit, uppmanat eller

annorledes sökt förleda till ohörsamhet mot förmans eller överordnads

befallningar i tjänsten eller sökt upphetsa till ovilja mot krigstjänsten,

varde, där ej gärningen är att anse såsom uppmaning eller förledande

till uppror, varom i 68 § förmäles, dömd till fängelse, eller, i lindrigare

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 57.

fall, till disciplinstraff. Voro omständigheterna synnerligen försvårande,

må till straffarbete i högst två år dömas. Är den skyldige i följd av

gärningen förfallen till straff för delaktighet i brott, som därå följt,

gälle vad i 4 kap. 1 § allmänna strafflagen och 34 § denna lag

är sagt.

Lag samma vare om den, som annans skrift, den där innefattar

sådan uppmaning eller sådant förledande eller upphetsande, som i

1 mom. sägs, utspritt eller utsprida låtit för att därmed främja den

med skriften åsyftade verkan.

72 §.

Den, som, medan förox-dnande om indragning av skrift jämlikt § 4

mom. 12 eller 13 tryckfrihetsförordningen är gällande, med vetskap

om förordnandet utsprider eller låter utsprida skriften vid trupp eller

å flottans fartyg, dömes till disciplinstraff eller fängelse i högst ett år.

Sker brottet vid tillfälle, som i 65 § sägs, då må till straffai*bete i högst

ett år dömas.

73 §.

Håller krigsfolk sammankomst för x-ådplägning i ämnen, genom

vilkas avhandlande fruktan eller misströstan kan hos krigsfolket utbredas

eller brott mot krigslydnaden lätt kan föranledas, såsom:

om faran eller olämpligheten av företag eller tjänsteförrättning,

därtill befallning är given eller förväntas;

om vådan av den ställning, vari krigsmakten eller någon del

därav befinner sig; eller

om förmans förhållande eller åtgärder;

då skola de, som deltogo i sammankomsten, dömas till disciplinstraff

eller, där faran var stolle, till fängelse.

Har officer eller underofficer, i ändamål, som ovan är sagt, kallat

underlydande till sammankomst eller givit dem tillstånd att sådan sammankomst

hålla; dömes till avsättning, mistning av ämbete eller tjänst

på viss tid eller fängelse och varde tillika, om sammankomsten ledde

till uppror, upplopp eller annat brott, såsom anstiftare därav straffad,

men de underlydande vare för sitt deltagande i sammankomsten från

straff fria.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 27 höft. (Nr 57.) 4

opaginerad Kontrollera mot PDF

2 (i

Kung!,. Maj:ts Säd. Proposition Nr 57.

74 §.

Den, som för sådan otillåten rådplägning, som i 73 § avses,

kallat krigsfolk till sammankomst, varde, ändå att densammas hållande

förhindrades, straffad efter ty i nämnda § sägs..

75 §.

De i 02, 03, 04, 05, 07, 70 och 73 §§ av detta kap. förekommande

stadganden äga tillämpning jämväl å dem, som utan att vara

krigsmän lyda under denna lag, då de med krigsfolk deltaga i uppror,

upplopp eller olovliga sammankomster.

7 KAP.

Om brott mot krigslydnaden och missbruk av förmanskap; så ock om

misshandel och förolämpningar samt om annat oskickligt uppförande.

70 §.

Vägrar krigsman att åtlyda vad förman under tjänstens utövning

och i vad som angår tjänsten honom befallt, dömes till fängelse eller

straffarbete i högst ett år. Tillhör den brottslige manskapet, och äro

omständigheterna synnerligen mildrande, må han beläggas med disciplinstraff.

Sker brottet i närvaro av samlad trupp eller ombord å krigsfartyg

i närvaro av någon bland besättningen, må straffet höjas till straffarbete

i två år.

Förövas brottet under sjönöd eller vid annat tillfälle, då brott

mot krigslydnaden medför större fara, skall den brottslige dömas

till straffarbete i högst fyra år. Kom därav betydligare skada, eller

var brottet eljest med synnerligen försvårande omständigheter förenat,

må tiden för straffarbetet höjas till åtta år.

77 §.

Underlåter krigsman, i avsikt att förhindra verkställighet av vad

förman under tjänstens utövning och i vad som angår tjänsten honom

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kung}. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

befallt, att rätt fullgöra befallningen, eller uppehåller han i sådan avsikt

genom onödig förfrågan, motsägelse eller invändning befallningens fullgörande,

straffes efter 76 §.

Var avsikten ej sådan, som ovan nämnts, straffes den brottslige

efter 130 §.

78 §.

Vägrar eller underlåter någon, som utan att vara krigsman lyder

under denna lag, att åtlyda vad den, som enligt tjänstereglemente

eller särskilt förordnande över honom har befälsrätt i tjänsten, inom

gränsen av denna rätt anbefallt; varde den brottslige, om han är att

hänföra till ämbets- eller tjänsteman, straffad efter 25 kap. 16 eller

17 § allmänna strafflagen, men eljest dömd högst till straffarbete i

två år. Var förbrytelsen ringa; må den brottslige beläggas med disciplinstraff.

79 §.

Straff efter 76, 77 eller 78 § må icke ådömas, då befallningen

avsåg utförande av gärning, som enligt lag icke är tillåten.

80 §.

Underlåter någon att efterkomma överordnads i särskilda fall

meddelade föreskrifter i vad som rör allmän ordning eller ordningen

inom krigsmakten, belägges med disciplinstraff eller dömes till fängelse

i högst sex månader.

81 §.

Gör krigsman våld eller annan misshandel å överordnad krigsman

i ämbets- eller tjänsteärende eller för att honom till någon ämbetseller

tjänsteåtgärd tvinga eller därifrån hindra eller att å honom för

sådan åtgärd hämnas, dömes, om den våldförde är officer eller underofficer,

till straffarbete i högst fyra år och, om han tillhör manskapet,

till straffarbete i högst två år eller fängelse i högst sex månader; dock

att, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, må dömas, om

den våldförde är officer eller underofficer, till fängelse och, om han

tillhör manskapet, till vaktarrest i minst tio dagar.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Ktmgl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Sker brottet under sjönöd eller eljest vid tillfälle, då brott mot

krigslydnaden medför större fara, straffes den brottslige med straffarbete

från och med två till och med sex år.

Begår krigsman våld eller annan misshandel mot krigsman, som

är hans förman, eller mot annan överordnad krigsman, som vid tillfället

bär sin tjänstedräkt, och sker brottet ej i eller för den våldfördes

ämbete eller tjänst, dömes till fängelse eller, där omständigheterna

äro synnerligen mildrande, till disciplinstraff. Sker brottet å

tid eller ort, att det väcker stor uppmärksamhet och förargelse, eller

eljest under synnerligen försvårande omständigheter, må straffet höjas

till straffarbete i högst två år.

82 §.

Förolämpar krigsman överordnad krigsman med smädligt, föraktligt

eller vanvördigt yttrande i tal eller skrift eller förgriper sig

emot honom med hotelse eller annan missfirmlig gärning, och sker det

i eller för ämbetet eller tjänsten, dömes till fängelse eller varde, där

omständigheterna äro synnerligen mildrande, belagd med disciplinstraff.

Gör krigsman sig skyldig till förolämpning mot krigsman, som

år hans förman, eller mot annan överordnad krigsman, som vid tillfället

bär sin tjänstedräkt, och sker förbrytelsen ej i eller för den

förorättades ämbete eller tjänst, dömes den brottslige till disciplinstraff

eller fängelse i högst ett år.

88 §.

Har brott, varom i 81 eller 82 § förmäles, föranletts därav,

att den överordnade vid tillfället genom missbruk av sin myndighet

eller eljest genom otillbörligt eller ovärdigt beteende den underordnade

till gärningen retat, må straffet efter omständigheterna nedsättas under

vad eljest å gärningen följa bort.

84 §.

Där i andra fall, än ovan i detta kap. är sagt, krigsman gör

sig skyldig till våld eller annan misshandel eller till förolämpning mot

överordnad krigsman, som ej är den brottsliges förman, straffes den

brottslige efter allmän lag; dock att, där brottet finnes kunna försonas

med böter, i stället skall till disciplinstraff dömas.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

29

85 §.

Om någon, som utan att vara krigsman lyder under denna lag,

gör våld eller annan misshandel å krigsman, som över honom har

befälsrätt i tjänsten, eller med ord eller gärning förolämpar sådan sin

förman; varde straffad så, som angående krigsman, vilken begår dylikt

brott, här ovan i detta kap. är stadgat.

86 §.

Utmanar officer eller underofficer, med föranledande av något förhållande

i tjänsten, sin förman till envig; varde dömd till avsättning

jämte det ansvar, som efter allmän lag bör följa. Lag samma vare för

den förman, som antager slik utmaning av underlydande.

87 §.

Var som utan skälig anledning för klagan mot förman över

förnärmelse i tjänsten, dömes till disciplinstraff eller fängelse i högst

sex månader.

88 §.

Den, som visar ohörsamhet eller sätter sig upp emot skiltvakt i

avseende å vad denne, enligt reglemente eller särskild befallning, kar

att i sådan förrättning verkställa eller förhindra, eller begår sådant

brott emot annan vakt eller patrull eller för bevakning eller ordningens

upprätthållande särskilt utställd eller utsänd truppavdelning eller emot

någon till krigsmaktens polisväsende hörande person, som är i tjänstgöring,

dömes till fängelse eller till straffarbete i högst ett år. Tillhör

den brottslige manskapet, och förekomma synnerligen mildrande omständigheter,

må han beläggas med disciplinstraff.

Förövas brottet vid tillfälle, då det medför större fara för krigsmakten

eller för allmän säkerhet, dömes den brottslige till straffarbete

i högst två år. Kom av brottet betydligare skada; dömes till straffarbete

från och med två till och med sex år.

89 §.

Gör någon våld eller annan misshandel å skiltvakt eller å krigsman,

hörande till sådan vakt, patrull eller avdelning, som i 88 § avses,

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

eller å någon till krigsmaktens polisväsende hörande person, som är i

tjänstgöring; och sker brottet vid tillfälle, då det medför större fara

för krigsmakten eller för allmän säkerhet, dömes till straffarbete från

och med två till och med sex år.

90 §.

Gör krigsman våld eller annan misshandel å underordnad krigsman

i eller för dennes ämbete eller tjänst; dömes till fängelse eller

straffarbete i högst två år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande,

må till disciplinstraff dömas.

Har krigsman, som förut undergått straff för brott, varom sägs

i denna §, inom fem år efter straffets fullbordande ånyo gjort sig

skyldig till sådant brott, och varder han för det brott dömd till fängelse

eller svårare straff, då må, ändå att sådant fall ej är för handen, som

i 29 § avses, den brottslige tillika, om han är officer eller underofficer,

dömas till avsättning och, om han hör till manskapet, av vederbörande

befälhavare skiljas från sin anställning vid krigsmakten, ifall han genom

sitt förfarande prövas hava förspillt den aktning och tillit, som bör

tillkomma hans befälsställning.

91 §.

Förolämpar krigsman underordnad krigsman med smädligt yttrande

i tal eller skrift eller förgår sig emot honom med hotelse eller annan

gärning, som missfirmlig är, och sker det i eller för den förolämpades

ämbete eller tjänst; dömes den brottslige till disciplinstraff eller fängelse

i högst sex månader.

92 §.

Söker fönnan, genom missbruk av sin myndighet, hindra underlydande

krigsman att föra klagan över förnärmelse i tjänsten; dömes till

fängelse.

93 §.

Förgår sig krigsman, på sätt i 90 eller 91 § sägs, mot annan

krigsman, som ej är i förhållande till den brottslige vare sig överordnad

eller underordnad, och var den brottslige officer eller under
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kalif/l. Maj ds Nåd. Proposition Nr 57. 31

officer; straffes såsom i nämnda §§ sägs. Tillhör han manskapet;

dömes till disciplinstraff eller fängelse i högst sex månader.

94 §.

Gör någon i andra fall, än ovan i detta kap. avses, sig skyldig

till våld eller annan misshandel å eller förolämpning med ord eller

gärning emot någon, som lyder under denna lag, och sker brottet i

eller för den våldfördes eller förorättades ämbete eller tjänst vid krigsmakten,

eller förgår sig någon, på sätt nu är sagt, mot krigsfånge,

straffes den brottslige efter allmän lag; dock att, där brottet finnes

kunna försonas med böter, i stället skall till disciplinstraff dömas.

Lag samme vare, där någon i andra fall, än ovan i detta kap.

avses, gör våld eller annan misshandel å eller gör sig skyldig till förolämpning

emot någon, som lyder under denna lag, ifall brottet sker

under tjänstgöring eller eljest i fält, under tåg eller annan färd under

militärbefäl eller på sjötåg, i läger, kvarter eller vaktrum, inom kasern,

fästningsverk, militärhäkte, militärsjukhus, kronans varv, verkstad, förråds-

eller tyghus eller eljest inom byggnad eller område, som upplåtits

uteslutande för krigsmaktens behov, eller å krigsmaktens fartyg

eller, inom förläggnings- eller stationsort, å väg, gata eller annat ställe,

varom i 11 kap. 15 § allmänna strafflagen förmäles, eller inför

krigsdomstol.

95 §.

Stör man gudstjänst vid samlad trupp genom svordom eller oljud

eller kommer därvid eljest förargelse åstad, varde belagd med disciplinstraff

eller dömd till fängelse i högst sex månader.

Gör någon förargelse genom svordom eller oljud eller annorledes

inför krigsdomstol, dömes till straff, som i 1 mom. sägs.

96 §.

Yar som under tjänstgöring eller eljest i fält, under tåg eller

annan färd under militärbefäl eller på sjötåg, i läger, kvarter eller vaktrum,

inom kasern, fästningsverk, militärhäkte, militärsjukhus, kronans

varv, verkstad, förråds- eller tyghus eller eljest inom byggnad eller

område, som upplåtits uteslutande för krigsmaktens behov, eller å

krigsmaktens fartyg gör oljud eller oväsende eller annorledes brister i

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Knuff 1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

anständigt uppförande eller kommer förargelse åstad, belägges med

disciplinstraff. Lag samma vare, om någon under sådana omständigheter

eller å sådan plats, som förut i denna § är sagt, finnes överlastad

av starka drycker, där ej förbrytelsen enligt annat lagrum bör

beläggas med strängare straff.

Har i annat fall, än nu är sagt. krigsman inom förläggnings- eller

stationsort eller, då han å annan ort uppträder i militär tjänstedräkt,

eller vid krigsmakten anställd civil ämbets- eller tjänsteman, då han

uppträder i dylik dräkt, gjort sig skyldig till sådan förseelse, som i

1 mom. omtalas, och skedde det å väg, gata eller annat ställe, varom

i 11 kap. 15 § allmänna straffflagen förmäles, straffes efter tv i

1 mom. sägs.

Officer, underofficer eller underbefäl av manskapet, som i eller

utom tjänsten genom anstötligt och ovärdigt uppförande gör sig skyldig

till uppenbar vanvård av den aktning och tillit, han på grund av sin

befälsställning bör äga hos sina underlydande, varde, där ej för den

gärning, vartill han gjort sig skyldig, särskilt ansvar är stadgat i

denna eller annan lag, belagd med disciplinstraff.

Vad i 80, 95 och 96 §§ är stadgat skall äga tillämpning jämväl

å krigsmaktens reserver tillhörande personer, som uppträda i militär

tjänstedräkt, ändå att denna lag icke eljest skulle vara å dem tillämplig.

Om skadegörelse å egendom, som är avsedd för krigsmakten, samt om

förskingring eller missvård av sådan egendom; så ock om stöld,

snatteri och rån.

99 §.

Förstör eller skadar någon egendom, som tillhör krigsmakten

eller är för dess behov avsedd, eller bortleder någon olovligen, i uppsåt

97

98 §.

8 KAP.

opaginerad Kontrollera mot PDF

o3

Kuncjl. Maj:ta Nåd. Proposition Nr 57.

att skada göra, elektrisk ström från krigsmaktens elektriska anläggning,

varde, där ej särskilt straff å brottet är i denna lag utsatt,

straffad efter allmän lag, dock att, där brottet finnes kunna försonas

med böter, i stället skall till disciplinstraff dömas. Visste den brottslige,

att egendomen eller anläggningen tillhörde krigsmakten eller var

för dess behov avsedd, värde det såsom försvårande omständighet ansett.

Vad i denna § är stadgat gälle ock, om någon gör försök till

brott, som nu är sagt, och försöket är i allmän lag med straff

belagt.

100 §.

Har någon vid tillfälle, då nödigt är att hava ljus eller eld, där

krut eller annat lätt antändbart ämne eller därav tillverkad krigsredskap

förvaras, underlåtit att hava elden behörigen bevarad, eller har

någon utan nödvändighet gått dit med eld, även om den funnits behörigen

bevarad, eller har någon, på sådant ställe rökt tobak eller på

annat sätt varit oförsiktig med eld eller ämne, som är eldfängt; dömes

till fängelse eller straffarbete i högst två år. Var förseelsen ringa, och

kom därav ingen skada; vare den felaktige belagd med disciplinstraff.

Var som annorledes, än i 1 mom. är sagt, oförsiktigt förfar

med eld inom krigsmaktens fartyg, varv, förråds- eller tyghus, verkstad

eller kasern eller på annat dylikt ställe, eller där lägger lätt antändbara

ämnen på annan plats, än för deras förvarande finnes bestämd,

dömes till fängelse i högst sex månader. Var förseelsen ringa, och

kom därav ingen skada; belägges den skyldige med disciplinstraff.

101 §.

Var som utan bemyndigande till eget bruk nyttjar eller låter

annan nyttja krigsmakten tillhörig eller för dess behov avsedd egendom,

belägges med disciplinstraff. Sker det i större omfattning, eller äro

omständigheterna eljest synnerligen försvårande, må till fängelse i

högst sex månader dömas.

102 §.

Den av manskapet, som olovligen säljer, pantsätter eller annorledes

förskingrar eller uppsåtligen förstör eller skadar åt honom till

bruk lämnade vapen, utrednings- eller beklädnadspersedlar, ammunition,

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 27 höft. (Nr 57.) 5

opaginerad Kontrollera mot PDF

3 1 Kungi. Maj:ts Nå<i. Proposition Nr 57.

tjänstehäst eller dess mundering eller foder eller vad annat, som till

utrustning hör, eller av annan krigsman utan behörigt tillstånd köper

eller tillbyt.er sig eller till försäljning eller såsom pant, gåva eller

lån emottager häst eller annat, som här är sagt, belägges med

vaktarrest i minst tio dagar eller sträng arrest i minst tre dagar.

Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må den brottslige dömas

till fängelse i högst sex månader eller, om brottet förövas av någon,

som förut varit straffad för sådant brott, till fängelse eller straffarbete

i högst två år.

Begår officer eller underofficer brott, som här är sagt; dömes

till fängelse i högst sex månader, men, om återfall sker, till avsättning.

103 §.

Begår någon stöld av egendom, som tillhör krigsmakten eller är

för dess behov avsedd, eller bortleder någon, i uppsåt att sig eller annan

den tillägna, olovligen elektrisk ström från krigsmaktens elektriska

anläggning, straffes efter allmän lag.

Skedde stölden ur förråds- eller tyghus, varv, verkstad, fartyg,

kasern, tält, stall, åkdon eller annat ställe, där krigsmaktens egendom

veterligen föi’varades, eller visste den brottslige, att egendomen eller

anläggningen tillhörde krigsmakten eller var för dess behov avsedd,

dömes till straffarbete i högst ett år. Voro omständigheterna synnerligen

försvårande, må tiden för straffarbetet höjas till två år; voro de

synnerligen mildrande, må till fängelse i högst sex månader dömas.

Förövas brott, som i 2 mom. avses, medan krigsmakten eller

avdelning av densamma är mobiliserad, dömes till straffarbete i högst

fyra år.

104 §.

Var som från annan, vilken är förlagd med honom i samma

kvarter, kasern, tält, militärsjukhus eller annat dylikt ställe eller tjänstgör

å samma fartyg, förövar stöld av gods, som denne där har förvarat,

dömes till straffarbete i högst ett år. Äro omständigheterna

synnerligen försvårande; må tiden för straffarbetet höjas till två år; äro

de synnerligen mildrande, må till fängelse i högst sex månader dömas.

105 §.

För snatteri i de fall, som omförmälas i 103 § 1 inom., straffes

den brottslige efter allmän lag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kutigl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Sker snatteri i de fall, som omtalas i 103 § 2 eller 3 mom. eller

104 §, skall vid straffets bestämmande efter allmän lag brottet anses

vara begånget under försvårande omständigheter.

106 §.

Förövar skiltvakt eller annan, som är på vakt eller till bevakning

av gods kommenderad, tillgrepp till större eller mindre belopp

av det, som är under hans skydd eller bevakning; dömes för stöld till

straffarbete från och med sex månader till och med fyra år.

107 §.

Efter allmän lag straffes den, som i avsikt att stjäla egendom,

vilken tillhör krigsmakten eller är för dess behov avsedd, förövar

inbrott, evad tillgrepp sker eller ej, så ock den, som l-ånar eller gör

försök att råna sådan egendom, eller i avseende därå gör sig skyldig

till bedrägeri eller annan oredlighet.

Lag samma vare, där någon i andra fall. än ovan i detta kap.

avses, förövar stöld eller snatteri från någon, som lyder under denna

lag, eller uppsåtligen förstör eller skadar honom tillhörig egendom

eller hos honom gör inbrott, utan att tillgrepp sker, eller emot honom

gör sig skyldig till rån eller försök till rån eller till bedrägeri eller

annan oredlighet, ifall brottet sker under tjänstgöring eller eljest i

fält, under tåg eller annan färd under militärbefäl eller på sjötåg, i

läger, kvarter eller vaktrum, inom kasern, fästningsverk, militärhäkte,

militärsjukhus, kronans varv, verkstad, förråds- eller tyghus eller eljest

inom byggnad eller område, som upplåtits uteslutande för krigsmaktens

behov, eller å krigsmaktens fartyg.

108 §.

I övrigt skall vid tillämpning av denna lag gälla vad allmän lag

innehåller om stöld, snatteri, rån, försök därtill och inbrott; dock att,

där någon begår stöld andra eller tredje gången, och den stöld är

sådan, som omtalas i 103 § 3 mom. eller 106 §, tiden för straffarbetet

må höjas till sex år.

109 §.

Den, som gjort sig förfallen till straff efter 106 §. skall ock dömas

medborgerligt förtroende förlustig. Lag samma vare, om någon efter

103 eller 104 § gjort sig skyldig till straffarbete i minst sex månader.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:t.s Nåd. Proposition Nr 57.

9 KAP.

Om överträdelser eller åsidosättande av tjänsteplikter i andra fall, än

förut i denna lag sagda äro.

no §.

Gör någon sig skyldig till falsk angivelse av förbrytelse, som

tillhör krigsdomstols bedömande, straffes efter allmän lag.

in §.

Har i disciplinmål någon uppsåtligen med straff belagt eller hos

annan, som innehar bestraffningsrätten, till bestraffning angivit den

han visste oskyldig vara, skall den brottslige, om han är officer eller

underofficer, avsättas och förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare

nyttjas samt dessutom dömas till fängelse i högst sex månader eller

böter högst ett tusen kronor. Hör den brottslige till manskapet, skall

han dömas till fängelse i högst sex månader, sträng arrest i minsttre

dagar eller vaktarrest i minst tio dagar.

Har någon icke av ont uppsåt, men ändå utan laga skäl, av

förhastande eller oförstånd, med straff belagt eller gjort angivelse mot

annan i disciplinmål; dömes den brottslige, om han är officer eller

underofficer, till böter, beräknade efter 25 kap. 21 § allmänna strafflagen,

eller mistning av ämbete eller tjänst på viss tid eller, där omständigheterna

äro synnerligen försvårande, till avsättning och, om

han hör till manskapet, till disciplinstraff eller fängelse i högst sex

månader.

112 §.

Tager någon sig bestraffningsrätt, då han sådan ej äger, straffes,

om han är officer eller underofficer, med mistning av ämbete eller tjänst

å viss tid eller avsättning och, om han innehar lägre tjänstegrad, med

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts Når/. Proposition Nr 57.

fängelse i högst ett år. Kom därav ingen eller ringa skada, eller äro

omständigheterna eljest synnerligen mildrande; må dömas till disciplinstraff.

113 §.

Tvingas underlydande genom förmans befallning, för förmannens

eller annans enskilda nytta, till sammanskott, utgift eller kostnad eller

till annat arbete, än den underlydande enligt tjänstereglemente är

pliktig förrätta; varde förmannen, där han är officer eller underofficer,

avsatt och, om brottet det förtjänar, förklarad ovärdig att i rikets

tjänst vidare nyttjas samt, om han hör till manskapet, dömd till straffarbete

i högst två år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande,

må den brottslige dömas, om han är officer eller underofficer, till

mistning av ämbete eller tjänst på viss tid och, om han hör till manskapet,

till fängelse.

Förmår förman annorledes, till sin eller annans enskilda nytta,

underlydande till sammanskott, utgift, kostnad eller obehörigt arbete,

varde den brottslige, om han är officer eller underofficer, dömd till

avsättning eller mistning av ämbete eller tjänst på viss tid eller disciplinstraff

och, om han hör till manskapet, belagd med disciplinstraff. Tager

officer eller underofficer för egen vinning sådant emot, då det såsom

av fri vilja bjudes; belägges med disciplinstraff.

114 §.

Har någon, för egen vinning eller annans fördel eller eljest i

olovlig avsikt, i berättelse eller redogörelse angående den under hans

befäl ställda avdelning av krigsmakten lämnat oriktig uppgift om krigsfolk,

hästar eller tjänstedagar eller angående vapen, ammunition, redskap

eller annan krigsförnödenhet; dömes till straffarbete från och

med två till och med sex år; varde ock dömd medborgerligt förtroende

förlustig.

Officer eller underofficer, som gör sig skyldig till brott, varom

denna § handlar, skall förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

115 §.

Tillgriper och förskingrar vid krigsmakten anställd ämbets- eller

tjänsteman någon till krigsfolkets avlöning, underhåll eller beklädnad

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

eller för annat krigsbehov bestämd uppbörd eller annan egendom, som

han i kraft av sin befattning för krigsmaktens räkning emottagit till

förvarande, förvaltning eller redovisning, straffes lian därför efter allmän

lag.

Sker brottet, medan krigsmakten eller avdelning av densamma är

mobiliserad, vare det vid straffets bestämmande såsom synnerligen försvårande

ansett. Har i sådant fall genom saknaden av det tillgripna

väsentligt hinder för krigsförberedelserna, betydande brist för krigsfolket

eller hinder för krigsföretagen vållats, och var det tillgripna av beskaffenhet,

att den brottslige bort kunna inse, att en sådan verkan var av

brottet att befara; dömes den brottslige till straffarbete på livstid eller

frän och med åtta till och med tio år; varde ock förklarad ovärdig

att i rikets tjänst vidare nyttjas.

116 §.

Avgiver någon uppsåtligen i tjänsten osannfärdig rapport, varde,

där ej särskilt ansvar är i denna lag å brottet satt, den brottslige,

om han är officer eller underofficer, dömd till mistning av ämbete eller

tjänst på viss tid och, om han hör till manskapet, dömd till fängelse.

Aro omständigheterna synnerligen mildrande, må den brottslige beläggas

med disciplinstraff; äro de synnerligen försvårande, må den brottslige,

om han är officer eller underofficer, dömas till avsättning och,

där brottet det förtjänar, förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare

nyttjas, och, om han hör till manskapet, dömas till straffarbete i

högst två år.

Söker någon eljest i angelägenhet, som rör tjänsten, genom osann

uppgift eller annorledes vilseleda överordnad eller annan, som är behörig

att infordra eller mottaga meddelanden i sådan angelägenhet,

varde, där ej gärningen jämlikt denna lag föranleder strängare straff,

belagd med disciplinstraff.

117 §.

Den, som genom bedrägliga löften eller osanna framställningar

eller på annat olovligt sätt förmår någon att antaga krigstjänst, dömes

till disciplinstraff eller fängelse i högst sex månader. v\ro omständigheterna

synnerligen försvårande, må till straffarbete i högst två är

dömas.

s. 39 Kontrollera mot PDF

KungI. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

39

118 §.

Söker förman genom missbruk av sin myndighet hindra den, som

blivit i krigstjänst anställd, att häröver föra klagan; dömes till fängelse

eller till straffarbete i högst två år.

119 §.

Nekar befälhavare, mot bättre vetande, avsked åt den av manskapet,

som är därtill berättigad, eller skiljer befälhavare någon av

manskapet olagligen från tjänsten, varde avsatt och, om brottet det

förtjänar, jämväl förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

Var det av förhastande, han sig förgick, och kom därav ingen eller

ringa skada, eller skedde det av oförstånd; dömes till mistning av

ämbete eller tjänst på viss tid eller till disciplinstraff.

120 §.

Släpper någon, som är på vakt eller eljest beordrad till fånges

eller häktad persons bevakning, med vilja eller av vårdslöshet honom

lös eller hjälper honom att undkomma; dömes, om den skyldige är

officer eller underofficer, till straff på sätt i 25 kap. 14 § allmänna

strafflagen sägs; dock att, där brottet anses kunna försonas med böter,

i stället därför till disciplinstraff dömes. Hör den brottslige till manskapet,

varde han, efter de i nämnda lagrum stadgade grunder, i förhållande

till förbrytelsens beskaffenhet dömd till straffarbete i högst

fyra år eller fängelse i högst sex månader eller disciplinstraff.

121 §.

Befriar man medelst våld eller list eller annorledes någon, som

är insatt i militärhäkte eller skall av krigsman eller av någon till krigsmaktens

polisväsende hörande person avföras i arrest eller häkte eller

inställas till förhör, eller gör någon försök till utförande av sådant

brott genom våld; vare det, vid straffets bestämmande efter allmän

lag, ansett såsom försvårande omständighet.

122 §.

Den, som egenmäktigt tager sig befäl, där det honom ej lagligen

tillkommer, dömes till fängelse eller mistning av ämbete eller tjänst på

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

viss tid eller till avsättning; vare ock underkastad ansvar efter lag

för fel eller brott, som han under sådant befäls utövande begår.

123 §.

Lämnar befälhavare för trupp eller å fartyg, under vaktgöring

eller annan likartad tjänstgöring, obehörigen sin post, eller finnes

han under sådan tjänstgöring överlastad av starka drycker, skall han

dömas till fängelse i högst sex månader. Äro omständigheterna synnerligen

försvårande, må tiden för fängelsestraffet höjas till två år eller

till avsättning dömas; äro de synnerligen mildrande, må den brottslige

beläggas med vaktarrest i minst tio dagar eller sträng arrest i minst

tre dagar.

Gör officer eller underofficer, som ej är befälhavare, under tjänstgöring,

som i 1 mom. avses, sig skyldig till dylik förseelse, skall den

brottslige dömas till fängelse i högst sex månader, eller, där omständigheterna

äro synnerligen mildrande, beläggas med disciplinstraff.

124 §.

Övergiver skiltvakt sin post, lämnar han den obehörigen åt annan

eller finnes han drucken å sin post, straffes på sätt i 123 § 1 mom.

är stadgat.

125 §.

Förövas brott, som i 123 eller 124 § sägs, av någon, som tillhör

mobiliserad avdelning av krigsmakten, må straffet höjas till straffarbete

i högst två år.

126 §.

Tager krigsman, innan han fått avsked från den krigstjänst,

vari han är anställd, ny anställning vid annan trupp för tid, som

den förra anställningen omfattar, skall han beläggas med vaktarrest

i minst tio dagar eller sträng arrest i minst tre dagar eller, om brottet

förnyas, dömas till fängelse i högst sex månader.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

41

127 §.

Där någon för obehörig uppenbarar sådana handlingar, avbildningar

eller andra föremål eller sådana sakförhållanden, vilkas uppenbarande

för främmande makt kan skada rikets försvar och som han

vet böra hemliga hållas, eller obehörigen sätter sig i besittning av

hemlighet, varom nu är sagt, då skall vid straffets bestämmande efter

allmän lag brottet anses vara begånget under försvårande omständigheter.

128 §.

Vad i 127 § är stadgat gälle ock, om någon gör försök till brott,

som där sägs, och försöket är i allmän lag med straff belagt.

129 §.

Begår krigsman uppsåtligen på annat sätt, än annorstädes i denna

lag är sagt, förbrytelse i sitt ämbete eller sin tjänst för egen fördel

eller för att annan gynna eller skada eller eljest till kränkning av

allmän eller enskild rätt eller säkerhet, eller underlåter han uppsåtligen

i avsikt, som sagd är, sin ämbets- eller tjänsteplikt; varde dömd,

om han är officer eller underofficer, efter ty om ämbetsbrott av dylik

beskaffenhet i allmän lag stadgas, och, om han hör till manskapet,

till straffarbete i högst två år eller, där brottet skedde av förhastande

och ingen eller ringa skada därav kom, till disciplinstraff eller fängelse.

130 §.

Visar krigsman vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet

i fullgörande av de tjänsteplikter, som honom efter reglementen

eller andra allmänna författningar, instruktioner eller särskilda föreskrifter

åligga eller av förhållandenas beskaffenhet!påkallas, och är

ej i denna eller annan lag å förseelsen särskilt ansvar satt; belägges

den brottslige med disciplinstraff. Finnes förbrytelsen vara av svårare

beskaffenhet, än att den kan anses vara med disciplinstraff försonad;

då skall den brottslige dömas till fängelse i högst sex månader eller

mistning av ämbete eller tjänst på viss tid. Förekomma synnerligen

försvårande omständigheter, må, om den brottslige är officer eller

underofficer, dömas till avsättning och, om han hör till manskapet,

tiden för fängelsestraffet höjas till två år.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 27 höft. (Nr 57.) tf

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Vad i denna § är stadgat om krigsmän skall äga tillämpning jämväl

å officerare, underofficerare och manskap, hörande till krigsmaktens reserver,

ändå att de icke eljest skulle lyda under denna lag.

131 §.

Innefattar förbrytelse, som i 129 eller 130 § sägs, tillika annat

uppsåtligt brott eller sådant vållande, varå straff efter denna eller

allmän lag bör följa; gånge som i 4 kap. 2 § allmänna strafflagen

stadgas.

132 §.

Där någon, som utan att vara krigsman lyder under denna lag,

beträdes med vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i

sin tjänstebefattning, och ej i denna eller annan lag särskilt ansvar

är å förseelsen satt, utan densamma skall bestraffas efter 25 kap. 17 §

allmänna strafflagen; må den felaktige beläggas med disciplinstraff, så

framt förseelsen var ringa och ej innefattade fel i domare- eller prästämbetet

eller vad därmed har gemenskap eller i annat, för vars utövning

insikt i särskild vetenskap erfordras.

Vad i denna § är stadgat skall även gälla, då brott, som bär

sägs, begås av civil ämbets- eller tjänsteman, som tillhör krigsmaktens

reserver, ändå att denna lag icke eljest .skulle vara å honom tillämplig.

Tredje delen.

Krigsartiklar.

10 KAP.

Om förräderi, blottställande av krigsmakten, feghet och olovlig gemenskap

med fienden.

133 §.

Beträdes krigsman med brott, som omförmäles i 8 kap. allmänna

strafflagen; vare det, där ej för den gärning särskilt högre ansvar är

i denna lag utsatt, vid straffets bestämmande efter allmän lag såsom

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

försvårande omständighet ansett; och må, där straffarbete antingen på

livstid eller i tio år är utsatt såsom högsta straff för brottet, dömas i

förra fallet till dödsstraff och i det senare till straffarbete på livstid.

Begår någon, som ej är krigsman, brott, som avses i 4, 5, 6, 7,

8, 9, 10, 17, 18, 19, 20 eller 21 § av 8 kap. allmänna strafflagen;

straffes efter ty i nämnda lag är sagt. Förövas brottet av någon, som

lyder under strafflagen för krigsmakten, vare det, vid straffets bestämmande,

ansett såsom försvårande omständighet.

134 §.

Låter någon, som ej är krigsman, sig som spion av fienden brukas,

miste livet eller dömes till straffarbete på livstid.

Utländsk man, som tillhör krigförande fientlig avdelning, anses

såsom spion, därest han hemligen eller under falsk förevändning å

krigsmaktens operationsområde inhämtar eller söker inhämta upplysningar

i avsikt att meddela dem åt fienden; dock må han ej fällas till

straff för annat spioneri än det, vari han gripes.

135 §.

Överlöper krigsman till fienden; miste livet eller dömes till straffarbete

på livstid.

Har krigsman gjort försök till brott, som nu är sagt, och blev

endast genom omständigheter, som voro av gärningsmannens vilja oberoende,

brottets fullbordan förhindrad; dömes till straffarbete på livstid

eller från och med fyra till och med tio år.

Har stämpling till sådant brott blivit gjord, utan att det kommit

till försök; varde anstiftare av stämplingen dömd till straffarbete

från och med fyra till och med tio år och annan deltagare i stämplingen

till straffarbete i högst sex år.

136 §.

Har någon till sin befälhavare eller till efterträdare på vakt eller

post eller till annan, som är behörig att infordra och emottaga upplysningar

angående fienden och krigets angelägenheter, uppsåtligen

avgivit falsk berättelse om fiendens styrka, tillstånd, ställning eller

rörelser eller om underlydande manskaps eller fartygs antal eller om

krigsförråd eller annat dylikt, som är av inflytande på kriget, eller

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kung!.. Ma,j:ts Nåd. Proposition Nr 57.

har någon bedrägligen förtegat, vad i dessa avseenden varit honom

kunnigt; miste livet eller dömes till straffarbete på livstid. Var faran

ringa, och kom ingen eller ringa skada; dömes till straffarbete från

och med sex till och med tio år.

Officer eller underofficer, som gör sig skyldig till brott, varom i

denna § förmäles, skall tillika förklaras ovärdig att i rikets tjänst

vidare nyttjas.

137 §.

Den, som åtagit sig att i krig vara kunskapare eller vägvisare

för trupp eller fartyg eller att föra bud i någon kriget rörande viktig

angelägenhet eller verkställa annan dylik förrättning, men i sitt åtagna

värv beträdes med trolöshet, skall mista livet eller dömas till straffarbete

på livstid. Yar faran ringa, och kom ingen eller långa skada,

eller skedde brottet ej i förrädisk avsikt; dömes till straffarbete från

och med sex till och med tio år.

138 §.

Sprider någon ut falska meddelanden, de där kunna hos krigsfolket

verka modlöshet, dömes till straffarbete i högst två år eller

fängelse i högst sex månader, där gärningen ingen verkan hade, som

medför svårare straff.

139 §.

Har befälhavare i fästning eller å krigsfartyg åt fienden överlämnat

fästningen eller fartyget utan behörig befallning eller utan högsta

nödfall och iakttagande av vad i tjänstereglemente för sådant fall

stadgas; miste livet eller dömes till straffarbete på livstid.

140 §.

Vad i 139 § är stadgat galle ock om varje annan befälhavare,

som överlämnar honom anförtrodd post till fienden, utan att

alla tillgängliga medel och utvägar till försvar blivit begagnade, eller

som giver sig och trupp åt fienden, då utsikt att kunna slå sig

igenom eller vinna undsättning återstår.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

45

141 §•

Den, som i drabbning eller då sådan förestår, med ord eller tecken

söker förleda till flykt eller bland truppen åstadkomma förskräckelse

eller oordning, miste livet eller dömes till straffarbete på livstid.

142 §.

Krigsman, som, då det gäller att försvara sig mot fienden eller

att honom angripa eller förfölja eller att bemäktiga sig eller förstöra

fiendens krigsfartyg, vapen, förråd eller dylikt, underlåter att uppfylla

sin tjänsteplikt så, som det en ärlig och tapper krigsman ägnar, skall,

om brottet sker i förrädisk avsikt, mista livet eller dömas till straffarbete

på livstid eller från och med sex till och med tio år, men eljest

dömas till straffarbete från och med två till och med sex år, och må

i sistnämnda fall, där omständigheterna äro synnerligen mildrande,

tiden för straffarbetet nedsättas till ett år eller dömas till fängelse.

143 §.

Den, som utan befälhavarens uttryckliga befallning i belägrad

fästning hissar brukligt tecken för fästningens uppgivande eller under

sjöslag stryker flagg på fartyg, miste livet eller dömes till straffarbete

på livstid.

144 §.

Yar som i belägrad fästning eller ä annan ort, den där av

fienden innesluten är, eller på krigsfartyg eller vid trupp i fält, då,

drabbning förestår eller är börjad, utan befälhavarens kallelse håller

eller deltager i sammankomst för rådplägning om att giva sig åt

fienden eller draga sig tillbaka eller i krigsmäns närvaro eljest råder

till sådan åtgärd eller framställer den såsom nödvändig, miste livet

eller dömes till straffarbete på livstid eller från och med sex till och

med tio år. Voro få tillstädes, och kom av brottet ingen eller ringa

skada; dömes till straffarbete i högst sex år eller fängelse.

145 §.

Underlydande, som, utan att befälhavaren påkallat hans yttrande,

i annans närvaro råder befälhavaren att draga sig undan från drabbning

eller att till fienden överlämna fästning, fartyg eller trupp, straffes

så, som i 144 § är sagt.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

KungI. Majds Nåd. Proposition Nr 57.

146 §.

Därest någon har umgänge med fienden eller med honom växlar

brev eller budskap utan tillåtelse därtill av högste befälhavaren eller

annan befälhavare, som blivit bemyndigad att meddela sådan tillåtelse;

dömes, där gärningen ej medför straff efter 133 eller 134 §, till straffarbete

i högst två år eller fängelse i högst sex månader.

147 §.

Den, som emottager budskap, brev eller kungörelser, som äro

komna från fienden, men icke genast och utan att för annan yppa

innehållet meddelar dem åt sin befälhavare, varde dömd till fängelse i

högst sex månader eller, där synnerligen mildrande omständigheter

förekomma, belagd med disciplinstraff.

148 §.

Krigsfånge, som med brytande av givet hedersord avviker ur fångenskapen

eller som före krigets slut uppsåtligen bryter emot de villkor,

på vilka han frigivits ur densamma, miste livet eller dömes till

straffarbete på livstid eller'' från och med åtta till och med tio år.

149 §.

Missbrukar fientlig parlamentär eller hans följeslagare sin ställning

till spioneri eller anstiftan av förräderi, rymning, uppror eller

upplopp, miste livet eller dömes till straffarbete på livstid.

Lag samma vare, om person, som tillhör krigförande fientlig

avdelning, i avsikt att främja fiendens krigsföretag missbrukar bestämmelse

eller tecken, som avser att lämna skydd åt sjuka eller sårade i fält.

150 §.

Vet någon brott, som i 135, 136, 137, 144 eller 149 § sägs, å

färde vara och det ej i tid upptäcker; galle vad för dylik underlåtenhet

i fråga om förräderi i allmän lag stadgas.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kung!,. Maj.ts Nätt. Proposition Nr 57.

47

151 §.

Har någon vetskap om, att krigsfånge ärnar ur fångenskapen avvika,

och upptäcker han ej i tid de omständigheter, som honom kunniga

äro, eller har någon med vetskap om avvikandet hyst eller dolt den avvikne;

då skall han dömas till disciplinstraff eller fängelse eller till

straffarbete i högst två år, där ej gärningen enligt denna eller allmän

lag medför svårare ansvar.

152 §.

Den, som gjort sig skyldig till straff efter 134, 136 eller 137 §,

värde ock dömd medborgerligt förtroende förlustig.

Lag samma vare, om någon efter 135 § gjort sig förfallen till

dödsstraff eller till straffarbete i minst sex månader, så ock om någon

är förfallen till straff för brott, som i 142 § omförmäles, där brottet

skett i förrädisk avsikt.

11 KAP.

Om rymning: och olovligt undanhållande.

153 §.

Begår krigsman eller vid krigsmakten anställd civil ämbets- eller

tjänsteman rymning från trupp i fält, från fästning eller från fartyg,

statt på sjötåg, dömes till straffarbete från och med sex månader till

och med åtta år.

154 §.

Hava två eller flera krigsmän under förhållande, varom i nästföregående

§ förmäles, i samråd beslutat att rymma; vare det, om

brottet går i fullbordan, ansett såsom försvårande omständighet; och

må straffet för anstiftare höjas till straffarbete i tio År eller på livstid

eller, om rymmarnes antal var stort, till dödsstraff.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kung!,. Mnj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Har överenskommelse om rymning, såsom i denna § sägs, blivit

träffad, men kom brottet ej till verkställighet, varde ändå anstiftare,

så ock officerare eller underofficerare, som deltogo i stämplingen, såsom

rymmare straffade, efter ty i 153 § är stadgat. Annan deltagare i

sådan stämpling dömes till fängelse i högst sex månader eller varde,

där omständigheterna äro synnerligen mildrande, belagd med disciplinstraff.

/

Officer eller underofficer, som gör sig skyldig till brott, varom

denna § handlar, skall förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

155 §.

För brott, som i 58 § sägs, må i svårare fall straffet höjas till

avsättning eller straffarbete i högst två år.

156 §.

Beträdes befälhavare för trupp i fält eller befälhavare i fästning

eller på fartyg under sjötåg med olovligt undanhållande, straffes den

brottslige, evad uteblivandet varit kortare eller längre, såsom för

rymning, efter ty i 153 § är sagt.

157 §.

Har värnpliktig, som tillhör beväringens första uppbåd, men vistas

utom riket, underlåtit att vid utbrott av krig mellan Sverige och annan

makt, så snart ske kan, återvända till hemorten, skall han, därest ej

bestämmelserna i 5 kap. äro å honom tillämpliga, beläggas med disciplinstraff

eller dömas till fängelse i högst sex månader.

12 KAP.

Om uppror, upplopp och olydnad; så oek om misshandel och förolämpning:.

158 §.

Gör krigsfolk uppror, då fienden är nära, eller vid tillfälle, då

brott emot krigslydnaden eljest medför större fara, värde, om upproret

ej fullföljdes längre än i 62 § är sagt, anstiftare eller anförare dömda

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

till straffarbete från och med sex till och med tio år och annan deltagare

i upproret till sådant arbete från och med tre till och med sex

år, men i de fall, som i 68 och 64 §§ oinförmälas, skall anstiftare eller

anförare mista livet eller dömas till straffarbete på livstid och annan

deltagare straffas med straffarbete på livstid eller från och med sex till

och med tio år.

Gör krigsfolk upplopp vid tillfälle, som i 1 mom. är sagt, straffes

anstiftare eller anförare med straffarbete från och med sex till och med

tio år och annan deltagare i upploppet med straffarbete från och med

tre till och med sex år. Orsakas genom upploppet hinder i krigsföretagen

eller eljest betydligare skada; då skola anstiftare eller anförare

mista livet eller dömas till straffarbete på livstid och annan deltagare

straffas med straffarbete på livstid eller från och med sex till och

med tio år.

Officer eller underofficer, som gör sig skyldig till brott, varom i

denna § förmäles, skall tillika förklaras ovärdig att i rikets tjänst

vidare nyttjas.

159 §.

Yad i 158 § är stadgat äge tillämpning jämväl å dem, som

utan att vara krigsmän lyda under denna lag, då de med krigsfolk

deltaga i uppror eller upplopp.

160 §.

För brott, som i 71 § sägs, må, där omständigheterna äro synnerligen

försvårande, straffet höjas till straffarbete i högst fyra år.

161 §.

Förövas brott, som avses i 76 § eller 77 § 1 mom., då fienden

är nära, eller vid tillfälle, då brott emot krigslydnaden eljest medför

större fara, dömes den brottslige till straffarbete från och med två till

och med sex år. Kom därav betydligare skada, eller var brottet eljest

med synnerligen försvårande omständigheter förenat, miste gärningsmannen

livet genom skjutning eller dömes till straffarbete på livstid

eller från och med sex till och med tio år.

Yad i 79 § är stadgat är även tillämpligt i fråga om sådan förbrytelse,

som ovan i denna § är hämnd.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 27 höft. (N r 57.) 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kung/,. Motgift Nåd. Proposition Nr 57.

162 §.

Gör krigsman våld eller annan misshandel å överordnad krigsman,

eller gör någon, som utan att vara krigsman lyder under denna

lag, våld eller annan misshandel å krigsman, som över honom har

befälsrätt i tjänsten, och sker brottet i eller för den våldfördes ämbete

eller tjänst vid tillfälle, som i 81 § 2 mom. avses, skall den brottslige

dömas till straffarbete från och med fyra till och med tio år eller på

livstid eller till dödsstraff genom skjutning.

Sker brott, varom i 89 § förmäles, vid tillfälle, som där avses,

straffes den brottslige, efter ty nu är sagt.

Vad i 83 § är stadgat gälle jämväl i fråga om brott, varom

i 1 mom. denna § förmäles.

13 KAP.

Om skadegörelse, stöld och rån.

163 §.

Den, som uppsåtligen förstör befästning, mina, docka, verkstad,

förråds- eller tyghus, magasin eller annan dylik för rikets försvar avsedd

inrättning eller byggnad eller för användande i krig ämnat fartyg

eller eljest för krigsmaktens behov veterligen avsedd järnvägs-, telegrafeller

telefonanläggning, kanal- eller slussverk, väg, bro, vattenledning

eller annan dylik anläggning, eller därå eller å vad därtill hör gör

sådan skada, att därigenom väsentligt hinder för krigsförberedelserna

uppkommer eller krigsföretagen äventyras, dömes till straffarbete på

livstid eller från och med åtta till och med tio år. Fick någon av

gärningen svår kroppsskada eller död, och var den brottsliges handling

av beskaffenhet, att han bort kunna inse, att dylik olycka var därav

att befara; miste gärningsmannen livet eller dömes till straffarbete

på livstid.

Har någon genom uppsåtlig skadegörelse å livsmedel, krigsredskap

eller annan dylik egendom, som den brottslige veterligen tillhörde krigsmakten

eller var avsedd för dess behov, vållat väsentligt hinder för

krigsförberedelserna, betydande brist för krigsfolket eller hinder för

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

krigsföretagen, och var det skadade av beskaffenhet, att den brottslige

bort kunna inse, att dylik verkan var av brottet att befara; straffes

såsom i föregående moment är sagt.

164 §.

Förövar någon stöld av livsmedel, krigsredskap eller annan krigsförnödenhet,

som föres till fästning, krigsfartyg, läger eller annan ort,

där krigsfolk är sammandraget, och vet han, att egendomen tillhör

krigsmakten eller är avsedd för dess behov, dömes till straffarbete i

högst sex år.

165 §.

Förövar någon tillgrepp, som i 106 § sägs, dömes för stöld till

straffarbete från och med sex månader till och med åtta år.

166 §.

Var som å valplatsen stjäl från någon, som tillhör svenska krigsmakten

eller därmed förbunden krigsmakt och i kriget stupat, dömes

till straffarbete i högst fyra år. Går värdet av det tillgripna ej över

femton kronor, skall ändå för stöld dömas, efter ty nu är sagt; dock

må i sådant fall, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, till

fängelse i högst sex månader dömas.

Lag samma vare, om någon, som icke tillhör svenska krigsmakten

eller därmed förbunden krigsmakt, å valplatsen förövar tillgrepp från

någon, som tillhör krigförande fientlig avdelning och i kriget stupat.

167 §.

Förövar man å valplatsen tillgrepp till större eller mindre belopp

från någon, som tillhör svenska krigsmakten eller därmed förbunden

krigsmakt och av sår eller sjukdom är urståndsatt att sin egendom

värja, dömes för stöld till straffarbete från och med sex månader till

och med fyra år.

Begår någon rån å sådan i nöd stadd person eller gör försök

därtill, straffes den brottslige efter allmän lag.

Förbryter sig någon, som icke tillhör svenska krigsmakten eller

därmed förbunden krigsmakt, på sätt i 1 eller 2 mom. denna § sägs,

s. 52 Kontrollera mot PDF

52 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

emot sådan i nöd stadd person, vilken tillhör krigförande fientlig

avdelning, straffes den brottslige efter ty i nämnda moment för varje

fall är sagt.

168 §.

Hånar någon krigsförnödenheter, som föras till fästning, krigsfartyg,

läger eller annan ort, där krigsfolk är sammandraget, och vet

han, att egendomen tillhör krigsmakten eller är avsedd för dess behov;

dömes till straffarbete på livstid eller i tio år.

Har man i avsikt att tillägna sig sådana krigsförnödenheter med

våld eller sådant hot, som innebar trängande fara, överfallit den, som

förde godset, men ej gittat fullborda rånet genom tillgrepp; dömes till

straffarbete från och med sex till och med tio år.

169 §.

Hava två eller flera sällat sig samman att rån, som i 168 § är

sagt, föröva och sådant brott begått; då skola de mista livet eller

dömas till straffarbete på livstid.

Har i detta fall brottet ej blivit genom ''tillgrepp fullbordat;

dömes till straffarbete på livstid eller från och med sex till och med

tio år.

170 §.

Har genom rån eller stöld av sådan egendom, som den brottslige

veterligen tillhörde krigsmakten eller var för dess behov avsedd, väsentligt

hinder för krigsförberedelserna, betydande brist för krigsfolket eller

hinder för krigsföretagen vållats, och var det tillgripna av beskaffenhet,

att den brottslige bort kunna inse, att en dylik verkan var av brottet

att befara; då skall han, om rån förövats, mista livet eller dömas

till straffarbete på livstid, men i annat fall dömas till straffarbete på

livstid eller från och med åtta till och med tio år.

171 §.

Begår någon stöld andra gången eller oftare, och är den stöld

sådan, som avses i 164, 165, 166 eller 167 §, må tiden för straffarbetet

ökas med två år utöver den i nämnda §§ för varje fall utsatta högsta

strafftid.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kung!. Mcij:ts Nåd. Proposition Nr 57.

53

172 §.

Den, som för brott, varom i detta kap. förmäles, gjort sig förfallen

till straffarbete i minst sex månader, skall ock dömas medborgerligt

förtroende förlustig.

14 KAP.

Om överträdelser eller åsidosättande av tjänsteplikter i vissa fall.

173 §.

Underlåter befälhavare att, i vad på honom ankommer, sätta

fästning eller annan försvarsanstalt i sådant försvarstillstånd, som i

därom givna bestämmelser är föreskrivet, eller förhållandena eljest

uppenbarligen påkalla, eller underlåter befälhavare över ett eller flera

krigsfartyg på sjötåg att, såvitt på honom ankommer, hålla dem i

stridbart skick, eller försummar någon, som i sin tjänsteegenskap vid

krigsmakten är pliktig att för dess behov anskaffa vapen, ammunition,

livsmedel eller andra förnödenheter, att i tid göra för ändamålet nödiga

framställningar eller eljest vidtaga därför behövliga åtgärder, som på

honom ankomma; då skall, om fästningens eller försvarsanstaltens eller

fartygs uppgivande eller förlust eller eljest betydlig skada för rikets

försvar eller väsentligt hinder för krigsföretagen eller betydande brist

för krigsfolket av underlåtenheten eller försummelsen förorsakas, den

brottslige dömas till straffarbete från och med sex till och med tio år

eller på livstid eller till dödsstraff.

Kom av underlåtenheten eller försummelsen ringa eller ingen skada;

dömes till straffarbete i högst sex år eller fängelse.

174 §.

Består brott, som i 120 § nämnes, i lössläppande av spion, krigsfånge

eller annan person, som haft förbindelse med fienden, skall den

brottslige, om brottet skedde uppsåtligen och med kännedom om nämnda

förhållande, dömas till straffarbete från och med fyra till och med åtta

år, där ej svårare straff är efter 10 kap. tillämpligt.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

175 §.

Har befälhavare för vakt, förpost, fartyg eller trupp, som erhållit

befallning att iakttaga eller utforska fiendens rörelser eller trygga krigsmakten

emot överraskning av fienden eller mot annan krigsfara, obehörigen

lämnat sin post eller eljest ådagalagt grov försummelse av de

plikter, som vid den särskilda förrättningens utförande honom ålågo,

eller har han under sådan tjänstgöring funnits överlastad av starka

drycker; dömes, efter som faran och skadan var, till fängelse eller

straffarbete i högst fyra år, men, om det skedde i närheten av fienden,

till livets förlust medelst skjutning eller straffarbete på livstid eller

från och med sex till och med tio år.

Gör officer eller underofficer, som ej är befälhavare, under sådan

tjänstgöring, som i föregående moment avses, sig skyldig till förseelse,

som där sägs; dömes, så vida ej brottet efter annat lagrum medför

svårare straff, till fängelse eller till straffarbete i högst två år, men

om brottet skedde i närheten av fienden, till straffarbete från och med

fyra till och med tio år.

176 §.

Visar skiltvakt, som blivit utställd för att trygga krigsmakten

emot överraskning av fienden eller mot annan krigsfara, grov försummelse

i detta sitt åliggande, eller finnes han under sådan tjänstgöring

överlastad av starka drycker, eller har han, innan avlösning

skett, övergivit sin post eller lämnat den åt annan; dömes så, som i

175 § 1 mom. stadgats; dock må, där synnerligen mildrande omständigheter

förekomma, och brottet ej skett i närheten av fienden, den brottslige

beläggas med vaktarrest i minst tio dagar eller sträng arrest i

minst tre dagar.

15 KAP.

Om olovligt krigsbyte samt om missbruk av vapenmakten i krig.

177 §.

Var som obehörigen tager krigsbyte, dömes till fängelse i högst

sex månader eller belägges, där mildrande omständigheter förekomma,

med disciplinstraff.

s. 55 Kontrollera mot PDF

/

Kunr/l. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57. 55

Den, som av taget krigsbyte, i avsikt att sig eller annan det tillägna,

olovligen undanhåller något, varde straffad med fängelse i högst

sex månader eller straffarbete i högst två år.

178 §.

Tager man under eller efter drabbning från någon, som tillhör

krigförande fientlig avdelning, vad ej till krigsbyte göras må; dömes

till fängelse eller straffarbete i högst två år. Skedde det från krigsfånge,

vare den omständighet såsom försvårande ansedd.

Förövades tillgreppet från fiende, som i drabbningen stupat;

dömes till straffarbete i högst fyra år eller, där omständigheterna äro

synnerligen mildrande, till fängelse.

Yar fienden av sår eller sjukdom urståndsatt att sig försvara;

dömes den brottslige till straffarbete från och med sex månader till

och med fyra år. Tillfogades fienden för bytets tagande ytterligare sår

eller skada; varde gärningmannen dömd till straffarbete från och med

fyra till och med tio år eller på livstid. Stannade i sistnämnda fall

gärningen vid försök, dömes till straffarbete från och med två till och

med åtta år.

179 §.

Den som, när befästad ort, läger eller annan plats intages, eller

eljest under eller efter drabbning, tillägnar sig gods eller penningar

från invånare i fientligt land, vilken ej tillhör krigförande fientlig

avdelning, dömes för plundring till straffarbete från och med fyra till

och med tio år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande, må tiden

för straffarbetet nedsättas till två år.

Såsom plundring skall icke anses, om tillägnandet allenast omfattar

livsmedel, läkemedel, klädespersedlar, bränsle, foder, dragare eller

fordon och icke överstiger det nödiga behovet härutinnan.

Har någon genom överfallande medelst våld å person eller användande

av hot, som innebar trängande fara, gjort försök till brott,

som här är sagt, men ej gittat fullborda tillgreppet, varde för försök

till plundring dömd till straffarbete i högst sex år.

Där vid plundring eller försök därtill så grovt våld någon tillfogats,

att han därav fått svår kroppsskada eller ljutit döden; skall

den brottslige i förra fallet dömas till straffarbete på livstid eller i tio

år och i senare fallet mista livet eller dömas till straffarbete på livstid.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

180 §.

Var som, för egen vinning eller annans enskilda nytta, ålägger

invånare i eget eller främmande land krigsgärd eller leverans av livsmedel,

foder, fordon eller annan dylik krigsförnödenhet eller tjänstbarhet

eller uttager annan eller större gärd, leverans eller tjänstbarhet än

den, som i vederbörlig ordning fastställts, eller utfordrar, vad han vet

av gärd, leverans eller tjänstbarhet redan guldet eller fullgjort vara,

dömes till straffarbete från och med sex månader till och med fyra år.

Var det befälhavare, som gjorde sig härtill skyldig, må, där brottets

beskaffenhet sådant föranleder, tiden för straffarbetet höjas till sex år.

Ämbets- eller tjänsteman, som i sitt ämbete eller sin tjänst vid

krigsmakten beträdes med brott, varom i denna § är sagt, varde ock

avsatt samt förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

181 §.

Var som mot fienden brukar gift, dömes till straffarbete i högst

sex år.

Brukar någon mot fienden krigsredskap, vars användning Konungen

efter avtal med främmande makt förbjudit, eller brukar någon krigsredskap

på sätt, som Konungen efter sådant avtal förklarat otillåtet;

dömes till fängelse eller straffarbete i högst två år eller, där omständigheterna

äro synnerligen mildrande, till disciplinstraff.

182 §.

Den, som i krig olovligen brukar märke eller annat igenkänningstecken,

vilket avser att lämna skydd åt sårade eller sjuka i fält, värde,

där gärningen ej medför ansvar efter 149 §, straffad efter allmän lag;

dock må, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, tiden för

fängelsestraffet höjas till två år.

183 §.

Har någon efter drabbning, å stället, där den hölls, eller i närheten

därav, eller å taget fartyg eller i erövrad fästning eller annan intagen

ort, förövat våld eller annan misshandel å den, som icke gjort motstånd

eller som är satt under beskydd, eller å krigsfånge eller å sårad eller

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57. 57

sjuk person eller å den. som har vård om sjuk eller sårad, och innefattar

gärningen ej brott, som bör straffas efter 178 § 3 mom.; varde

för våldet eller misshandeln dömd till ansvar efter allmän lag och, vid

straffets bestämmande, brottet ansett såsom begånget under försvårande

omständigheter.

Fjärde delen.

Om befälhavares disciplinära myndighet.

16 KAP.

Om disciplinmål.

184 §.

I vissa mål tillkomma det vederbörande befälhavare att ålägga

disciplinstraff. Dessa mål kallas disciplinmål.

185 §.

Till disciplinmål räknas mål angående överträdelser av denna

lag, då dessa överträdelser efter samma lags nedannämnda rum kunna

försonas med disciplinstraff, nämligen:

1) rymning, olovligt undanhållande, delaktighet i rymningsbrott

eller stämpling därtill efter 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 154

och 157 §§;

2) överträdelse av ålagd arrest utan bevakning efter 60 §;

3) vägran eller underlåtenhet att fullgöra förmans befallning efter

76, 77 och 78 §§;

4) underlåtenhet att efterkomma överordnads föreskrifter efter 80 §;

5) våld, hot eller förolämpning, varom förmäles i 81, 82, 84, 85,

90, 91, 93 och 94 §§; dock att dessa mål ej må utan den förorättades

uttryckliga medgivande behandlas såsom disciplinmål;

6) ohörsamhet eller uppstudsighet emot skiltvakt eller annan vakt,

patrull eller truppavdelning eller mot person, hörande till krigsmaktens

polisväsende, efter 88 §;

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 27 höft. (Nr 57.) 8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

7) störande av gudstjänst efter 95 §;

8) oljud, oväsende, oanständigt uppförande eller annat förargelseväckande

beteende och fylleri efter 96 §;

9) anstötligt och ovärdigt uppförande efter 97 §;

10) oförsiktighet med eld eller lätt antändbart ämne efter 100 §;

11) obehörigt nyttjande av krigsmakten tillhörig eller för dess

behov avsedd egendom efter 101 §;

12) olovlig försäljning, pantsättning eller annan förskingring, förstörande

eller skadande av vapen, utrednings- eller beklädnadspersedlar,

ammunition, tjänstehäst eller dess mundering eller foder eller vad

annat, som till utrustning hör, samt de flera förbrytelser, som omförmälas

i 102 §, efter samma lagrum;

13) åtgärd av förman, som hör till manskapet, varigenom underlydande

förmås till sammanskott, utgift, kostnad eller obehörigt

arbete, efter 113 §; så ock emottagande av sådant utav underlydande,

då det bjudes såsom av fri vilja, efter samma lagrum;

14) avgivande i tjänsten av osannfärdig rapport samt försök att

i angelägenhet, som rör tjänsten, vilseleda överordnad eller annan, som

är behörig att infordra eller mottaga meddelanden i sådan angelägenhet,

efter 116 §;

15) obehörigt övergivande av eller försummelse på post, så ock

fylleri under vaktgöring eller annan likartad tjänstgöring efter 123,

124 och 176 §§;

16) tagande av dubbel anställning efter 126 §;

17) vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i tjänsten

efter 130 och 132 §$, där ej genom förseelsen uppkommit skada,

från vars ersättande befrielse kan, enligt vad i 33 § sägs, äga rum;

18) gemenskap med fienden efter 147 §; samt

19) obehörigt tagande av krigsbyte efter 177 §.

186 §.

År någon på en gång angiven dels för förseelse, vilken är att

hänföra till disciplinmål, och dels för brott, som tillhör krigsdomstols

upptagande, och hava antingen båda förbrytelserna blivit förövade

genom en och samma handling eller utgöra de arter av samma slags

brott, skola de båda hänskjutas till domstolen.

187 §.

Emot den, som upphört att tillhöra krigsmakten, må ej åtal för

sådana av honom under tjänstetiden begångna förbrytelser, vilka äro

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

att hänföra till disciplinmål, av befälhavare handläggas, utan skall

sådant åtal, om det ifrågakommer, göras anhängigt hos krigsdomstol.

188 §.

Har någon av det vid krigsmakten fast anställda manskapet rymt,

anses han i fråga om disciplinstraff och dess åläggande fortfarande tillhöra

krigsmakten, ändå att han ej ertappas, förr än annan blivit i

hans nummer insatt.

189 §.

Om befälhavares skyldighet att i vissa fall, då sådan förseelse

förekommer, varom i 185 § förmäles, överlämna målet till krigsdomstol,

därom stadgas i 18 kap.

190 §.

Utan hinder av vad i 184 och 185 §§ finnes föreskrivet, äger

krigsdomstol att efter lag ådöma disciplinstraff i mål, som är under

dess handläggning.

17 KAP.

Om de befälhavare, som äga bestraffningsrätt i disciplinmål

191 §.

Den bestraffningsrätt i disciplinmål, varom i 16 kap. förmäles,

tillkommer utan inskränkning nedannämnda befälhavare, envar över

den personal, som står under hans befäl, nämligen:

l:o) chef för arméfördelning och annan omedelbart under Konungen

lydande befälhavare vid armén;

2:o) chef för regemente eller därmed likställt truppförband vid

armén;

8:o) chefen för kustartilleriet och chef för regemente tillhörande

kustartilleriet;

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

4:o) stationsbefälhavare och varvschef, så ock, i de fall, som

Konungen bestämmer, annan befälhavare vid flottan av minst regementsofficers

grad;

5:o) bevakningschef vid kustsignalväsendet;

6:o) inskrivningsområdesbefälhavare; samt

7ro) befälhavare av minst kaptens grad för skola, kommendering,

verk eller inrättning, som ej tillhör visst truppförband av armén eller

kustartilleriet eller station av flottan, eller för detacherad avdelning;

så ock chef av kaptens grad för självständig eller detacherad fartygsavdelning

eller för enkelt eller detacherat fartyg.

Samma befogenhet, som nu är sagd, tillkommer befälhavare,

som innehar befäl över de i l:o)—6:o) av denna § nämnda befälhavare.

I krigstid äger envar befälhavare, som innehar minst underofficers

grad och för befäl över detacherad avdelning, bestående av

minst ett kompani eller däremot svarande styrka, bestraffningsrätt i

enahanda utsträckning, som förut i denna § är sagt.

192 §.

Vad i 191 § är sagt om där omförmälda befälhavare gälle ock

om befälhavare, som enligt förordnande eller tjänstereglemente tillfälligt

utövar befäl, som avses i nämnda §, och, om detta är sådant,

som omförmäles under 4:o) och 7:o) av samma §, innehar sådan grad,

som, enligt vad där är sagt, erfordras för bestraffningsrättens utövning.

193 §.

Med detacherad avdelning likställes enligt denna lag avdelning,

vilken, utan att densamma av befälhavare i föreskriven ordning förklarats

vara detacherad, från huvudstyrkan skilts på sådant sätt, att

skriftliga befallningar icke dagligen kunna omedelbart från dennas

befälhavare inhämtas. Yad sålunda är sagt äge motsvarande tillämpning

i fråga om fartygsavdelning eller fartyg.

194 §.

Befälhavare av lägre än kaptens men minst underofficers grad,

vilken utövar sådant befäl, som i 191 § 1:6) är sagt, äger, där ej

sådant fall är för handen, som avses i sista momentet av nämnda §, över

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kanyl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 57.

honom underlydande bestraffningsrätt med den inskränkning, att sträng

arrest, vaktarrest över tio dagar eller vaktarrest med skärpning genom

hårt nattläger ej må av honom åläggas.

195 §.

Utövar någon, som ej är krigsman, sådant befäl, som omförmäles

i 191 § 7:o), då äger den befälhavare, där han innehar underofficers

eller högre tjänsteställning, över den personal, som står under hans befäl,

enahanda bestraffningsrätt, som, enligt vad ovan är stadgat, tillkommer

krigsman av motsvarande grad.

196 §.

Kommendant i fästning eller i annan ort, där krigsmakt är förlagd,

äger bestraffningsrätt över garnisonen för överträdelser av vad angående

fästningens eller ortens försvar, garnisonstjänsten eller ordningen

på stället av kommendanten förordnas, så ock för förseelser på vakt

eller i annan tjänsteförrättning, som är under hans inseende.

Har avdelning av garnisonen ej egen, till utövning av bestraffningsrätt

behörig befälhavare, äger kommendanten jämväl i andra mål

utöva bestraffningsrätt över avdelningen.

I de mål, däri kommendant innehar bestraffningsrätt, äger han, om

han är av kaptens eller högre grad, att utöva nämnda rätt i enahanda

utsträckning, som i 191 § avses, men i annat fall med den inskränkning,

som i 194 § angående där omförmälda befälhavare är stadgad.

Yad ovan om kommendant är sagt äge motsvarande tillämpning

i fråga om annan befälhavare, som av Konungen förklarats skola

vara i nu angivna hänseende likställd med kommendant.

197 8.

O

Chef å fartyg, där avdelning av armén eller kustartilleriet blivit

till tjänstgöring kommenderad, äger över den avdelning enahanda bestraffningsrätt

som över fartygets övriga besättning.

År avdelning av krigsmakten för annat ändamål tagen ombord,

äge fartygschefen att, inom gränsen av sin bestraffningsrätt, ålägga

bestraffning för förseelser, som någon av avdelningen begår emot vad

i avseende å fartygets säkerhet eller rörelser eller ordningen ombord

av fartygschefen förordnas; börande i sådant fall avdelningens befälha
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. M.aj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

vare, ifall lian innehar högre grad eller tjänsteställning än fartygschefen,

bestämma straffet.

Har avdelningen icke ombord å fartyget egen till utövning av bestraffningsrätt

behörig befälhavare, äger fartygschefen att inom ovannämnda

gräns jämväl i övrigt utöva bestraffningsrätt över avdelningen.

198 §.

Lyder fartyg, vars chef är av lägre grad än regementsofficer,

under högste befälhavare över flotta eller under eskader- eller avdelningschef,

äger den högre befälhavaren att åt fartygschefen uppdraga

bestraffningsrätt med den inskränkning i fråga om de i 194 § omförmälda

befälhavare, som där är stadgad.

199 §.

Finner befälhavare, som innehar bestraffningsrätt med den inskränkning,

varom i 194 § förmäles, av underlydande begången förseelse

påkalla strängare straff, än han själv äger ålägga, eller uppstår

hos honom tvekan, huruvida målet bör behandlas såsom disciplinmål

eller hänskjutas till krigsdomstol, överlämne befälhavaren målet till

närmast högre med oinskränkt bestraffningsrätt beklädd befälhavare

eller, där han är chef för självständig fartygsavdelning eller enkelt

fartyg, till stationsbefälhavaren vid den station av flottan, dit fartyget,

varå den felaktige befinner sig, hör eller först ankommer; och åligger

det nämnda högre befälhavare eller stationsbefälhavaren att meddela

beslut i målet.

Äger befälhavare för avdelning av krigsmakten, som tillhör garnison

i fästning eller annan ort, där kommendant finnes, eller som är

tagen ombord å fartyg utan att vara till tjänstgöring därstädes kommenderad,

bestraffningsrätt över avdelningen allenast med den inskränkning,

som ovan nämnts, vare den befälhavare, om kommendanten eller

fartygschefen är beklädd med oinskränkt sådan rätt, berättigad att i

fall, som i 1 mom. avses, överlämna målet till kommendanten eller

fartygschefen, som i sådan händelse har att meddela beslut i målet.

Vad i detta moment är sagt om kommendant gälle ock sådan befälhavare,

som jämlikt 196 § förklarats skola vara likställd med kommendant.

200 §.

Mål rörande våld, hot eller förolämpning mot befälhavare, som,

enligt vad ovan stadgats, själv skulle äga att utöva bestraffningsrätt

i målet, varde, där ej lägre med bestraffningsrätt utrustad befälhavare

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

finnes, överlämnat till närmast högre befälhavares handläggning;

dock att denna bestämmelse ej må utgöra hinder för att å fartyg på

sjötåg befälhavaren själv må utöva bestraffningsrätten, då förseelsens

omedelbara bestraffande finnes för krigstuktens upprätthållande erforderligt.

201 §.

Befälhavare, som endast för viss tid eller för viss tjänsteförrättning

har underlydande under sitt befäl, må, där så finnes lämpligt, för

särskilt fall hos den befälhavare, som eljest äger bestraffningsrätt

över den felaktige, hemställa om hans bestraffande.

18 KAP.

Om handläggningen av disciplinmål.

202 §.

Vill man angiva någon för förseelse, varom i 185 § förmäles, göre

därom anmälan hos den till bestraffningsrättens utövning behörige

befälhavaren. Är sådan anmälan gjord, eller är eljest till befälhavarens

kunskap kommet, att dylik förseelse blivit begången, då skall utredning

om förseelsen och de närmare omständigheterna därvid ske vid förhör.

Sådant förhör hålles av nyssnämnda befälhavare eller, där bestraffningsrätten

innebaves av befälhavare, som omtalas i 191 § l:o)—6:o), eller

av högre befälhavare eller av kommendant eller befälhavare, som enligt

196 § är likställd med kommendant, och han ej finner skäl att själv

hålla förhöret, av den, vilken därtill i allmänhet eller för särskilt fall

av honom förordnats.

Vid förhöret, därvid någon av den tilltalades överordnade eller

av de med honom likställda bör, där så ske kan, vara tillstädes,

skall målsägande, om sådan finnes, och han det äskar, varda hörd,

den tilltalade lämnas tillfälle att förklara sig samt i övrigt iakttagas,

vad för utredning av förseelsens beskaffenhet och prövning av den tilltalades

straffbarhet är av nöden. Yad vid förhöret huvudsakligen

förekommit skall i korthet antecknas, där ej i krig hinder därför möter.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

203 §.

Innan disciplinstraff ålägges, skall befälhavaren inhämta yttrande

av vederbörande auditör rörande brottets beskaffenhet och det straff,

som bör åläggas. Godkänner icke befälhavaren auditörens yttrande,

äger denne anteckna det till det i målet förda protokollet; har sådan anteckning

icke skett, vare auditören jämte befälhavaren för beslutet ansvarig.

Skulle auditörens hörande medföra avsevärt uppskov med målets

avgörande, och finnes det för krigslydnadens eller ordningens upprätthållande

nödigt, att den felande skyndsamt varder bestraffad, må dock

disciplinstraff åläggas, utan att yttrande från auditören, på sätt nu är

sagt, blivit inhämtat. Lag samma vare, där i fält, på sjötåg eller eljest

auditör ej finnes vid ifrågavarande avdelning av krigsmakten.

204 §.

Finner vederbörande befälhavare, att påföljden i det särskilda

fallet ej bör stanna vid disciplinstraff och att målet förty ej är

av beskaffenhet att vidare böra behandlas såsom disciplinmål, eller har

erforderlig utredning om brottets beskaffenhet eller den angivnes straffbarhet

ej kunnat vinnas, då skall målet överlämnas till krigsdomstol;

dock att i sistnämnda fall befälhavaren, där saken prövas vara av

synnerligen ringa vikt och målsägande ej för vinnande av ytterligare

utredning påfordran dess hänskjutande till krigsdomstol, må låta

målet förfalla.

205 §.

Disciplinstraff skall lämpas efter förseelsens mer eller mindre

svåra beskaffenhet, de flera eller färre försvårande eller förmildrande

omständigheter, under vilka den blivit begången, samt den straffskyldiges

uppförande i övrigt, varvid synnerligt avseende bör fästas

därå, om han alltid tillförene förhållit sig väl eller däremot oftare och

för svårare förseelser undergått straff.

206 §.

Ej må för förseelse, vilken är att hänföra till disciplinmål och

varför den felaktige blivit straffad, tillökning i bestraffningen sedermera

åläggas honom.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

65

19 KAP.

Om verkställighet av disciplinstraff.

207 §.

Disciplinstraff, som blivit ålagt av befälhavare, skall, där så kan

ske, genast verkställas.

År den straffskyldige för annat brott under tilltal vid domstol,

må straffets verkställighet därav ej hindras eller uppehållas.

Hålles tilltalad häktad för brott, som hör till domstols upptagande,

och angives han tillika för förseelse, vilken må behandlas

såsom disciplinmål; då må väl disciplinstraff av befälhavaren i vanlig

ordning honom åläggas, men ej bringas till verkställighet, innan antingen

den tilltalade varder ställd på fri fot eller utslag blivit meddelat

i det mål, som hör till domstolens behandling, och detta utslag

vunnit laga kraft.

208 §.

Befälhavare, som i disciplinmål ålagt straff, skall i laga ordning

befordra det till verkställighet eller, om straffet bör av annan befälhavare

verkställas, hos denne därom göra hemställan. Tillhör den

straffskyldige avdelning, som tagits ombord å fartyg utan att vara till

tjänstgöring å fartyget kommenderad, och har bestraffningen ålagts av

avdelningens egen befälhavare, må bestraffningen ej å fartyget verkställas,

innan fartygets chef förklarat hinder därför ej mota.

Innan i disciplinmål ålagd bestraffning verkställes, skall befälhavaren

eller den hans ställe företräder, antingen offentligen eller genom

skriftliga order, meddela den straffskyldige underrättelse om orsaken

till bestraffningen och om dennas beskaffenhet, så ock om vad den

straffskyldige har att iakttaga, i händelse han med beslutet om bestraffningen

icke åtnöjes.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 27 höft. (Nr 57.) 9

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

20 KAP.

Om klagan i disciplinmål.

209 §.

Den, som blivit belagd med disciplinstraff och med beslutet ej

åtnöjes, äger att före klockan tolv å tjugonde dagen från den dag, då

straffet avslutades, ingiva sina besvär till krigshovrätten eller, om

överkrigsrätt trätt i verksamhet vid den avdelning av krigsmakten,

dit befälhavaren hör, till överkrigsrätten; dock stånde det klaganden

öppet att i stället inom nämnda tid avlämna sina besvär till den befälhavare,

som ålagt bestraffningen eller i hans ställe satt är; åliggande

det befälhavaren att ofördröjligen insända besvärsskriften, försedd med

påteckning om tiden för dess avlämnande till honom, jämte övriga

besvärshandlingar till krigsöverdomstolen.

Möter under fält- eller sjötåg, då avdelning av krigsmakten är

detacherad, laga hinder för besvärens ingivande inom tid, som här

ovan sägs, beräknas tiden, inom vilken besvären skola ingivas, från

den dag, hindret upphörde.

Försummar den missnöjde, vad sålunda är föreskrivet, have förlorat

sin talan.

Domstolen äger att utlåta sig, om och i vad mån det undergångna

straffet bör räknas klaganden till last, ävensom angående befälhavarens

förhållande.

Utan hinder av anförda besvär skall straffet i föreskriven ordning

verkställas.

21 KAP.

Om tillrättavisningar.

210 §.

För mindre förseelser och fel mot militär tukt och ordning, må,

på sätt och i den ordning av Konungen närmare förordnas, i stället

för disciplinär bestraffning såsom tillrättavisning användas:

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

a) varning, meddelad enskilt eller i närvaro av några den felaktiges

överordnade eller med honom likställda;

b) vägran, ombord å fartyg, av landpermission för viss bestämd

tid, högst trettio dagar, eller för högst sex landpermissionsdagar;

samt, för manskap dessutom:

c) åläggande för visst antal gånger, högst sex, eller för viss

bestämd tid, högst femton dagar, att utom vanlig ordning förrätta

handräckningsarbeten;

d) förbud att under viss bestämd tid, högst femton dagar, vistas

utom kasernområde, läger eller däremot svarande område.

Tillrättavisning, varom nu är sagt, må ej användas av mer än

ett slag för samma förseelse eller fel, ej heller tillrättavisning, varom

i c) förmäles, i något fall så användas, att genom överansträngning

eller annan orsak men för den felaktiges hälsa och tjänstbarhet därav

kommer.

Om tillrättavisningar, som få användas för barn, vilka ej fyllt

femton år, därom förordnar Konungen.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Förslag

till

Lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes.

1 KAP.

Om de krigsdomstolar, som skola finnas.

1 §•

Underdomstol vid krigsmakten är krigsrätt.

Krigsrätt är regementskrigsrätt, stationskrigsrätt, särskild krigsrätt

eller i fall, varom i 3 kap. förmäles, fåltkrigsrätt.

2 §•

Krigsöverdomstol är krigshovrätten eller i fall, som i 5 kap.

nämnes, överkrigsrätt.

Under krigshovrätten lyda alla krigsrätter, där ej vid någon avdelning

av krigsmakten överkrigsrätt finnes, i vilket fall krigsrätterna

vid den avdelning lyda under överkrigsrätten.

3 §.

I de mål, som dragas under Konungens prövning, dömer högsta

domstolen enligt vad i grundlagen stadgas.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

69

4 §■

Ståndrätt är en särskild domstol, som i vissa fall må förordnas

under krig. Därom stadgas i 15 kap.

2 KAP.

Om regera entskrigsrätt, stationskrigsrätt och särskild krigsrätt.

5 §•

Regementskrigsrätt skall finnas vid varje regemente och därmed

likställt truppförband av armén och kustartilleriet samt stationskrigsrätt

vid en var av flottans stationer.

Särskild krigsrätt må av Konungen inrättas vid avdelning av

krigsmakten, för vilken regements- eller stationskrigsrätt icke enligt

1 mom. är inrättad, eller som består av personal, vilken från olika

truppförband eller stationer sammandragits till gemensam tjänstgöring.

Sådan krigsrätt må därjämte inrättas vid avdelning av regemente eller

likställt truppförband, som är förlagd å annan ort än huvudstyrkan,

samt vid avdelning av flottan, som är förlagd utom stationen.

Konungen må även, där så prövas lämpligt, bestämma, att två

eller flera av de avdelningar, varom ovan i 2 mom. är nämnt, skola

lyda under samma särskilda krigsrätt eller att sådan avdelning skall

lyda under viss regements- eller stationskrigsrätt.

6 §•

Krigsrätt, som i detta kapitel avses, utgöres av en krigsdomare

såsom ordförande, två militära ledamöter och en auditör.

Att krigsrätten i visst fall är domför, ändå att krigsdomaren ej

är tillstädes i rätten, därom stadgas i 59 §.

7 §•

Krigsdomare skall hava fullgjort vad författningarna föreskriva

såsom villkor för att nyttjas i domareämbeten och i sådana värv ådagalagt

insikt och erfarenhet.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Krigsdomare förordnas av Konungen för viss tid och må enligt

de närmare bestämmelser, som Konungen meddelar, anställas vid flera

olika krigsrätter. Till krigsdomare utses företrädesvis ordinarie domare

i allmän underrätt. Kan på grund av göromålens omfattning krigsdomaresysslan

ej med annat domareämbete förenas, må krigsdomaren

till befattningen utnämnas.

Vid förfall för krigsdomare förordnas ställföreträdare av krigshovrätten.

Angående ställföreträdare, som nu nämnts, skall vad i

1 mom. är stadgat om krigsdomare äga motsvarande tillämpning.

8 §•

Militära ledamöter i krigsrätt, som i detta kapitel avses, äro, där

ej annat av 12 § föranledes:

a) i mål mot generalsperson eller flaggman: en generalsperson

eller en flaggman och en officer av överstes eller kommendörs grad;

b) i mål mot regementsofficer: två regementsofficerare, av vilka

åtminstone den ene bör hava överstes eller kommendörs grad;

c) i mål mot officer av kaptens eller lägre grad, underofficer eller

någon av manskapet ävensom i mål, som ej rör åtal mot viss person:

två officerare av kaptens grad.

Äro i ett och samma mål de tilltalade av skilda grader, bestämmes

rättens sammansättning med hänsyn till den av de tilltalade, som har

högsta graden.

9 §■

Chef för regemente eller likställt truppförband av armén eller

kustartilleriet, så ock stationsbefälhavare vid flottan skall inom varje

års utgång förordna två till truppförbandet eller stationen hörande

officerare av kaptens grad att under nästföljande år i mål, som i 8 § c)

omförmälas, vara ledamöter i den regements- eller stationskrigsrätt,

som där finnes, samt minst två och högst fyra andra officerare av

samma grad att under nämnda tid vara ställföreträdare för dessa

ledamöter.

Chef för arméfördelning skall inom varje års utgång förordna

fyra till fördelningen hörande regementsofficerare, därav en av överstes

grad, med två regementsofficerare, därav likaledes en skall vara av överstes

grad, såsom ställföreträdare, att under nästföljande år i mål, däri regementsofficer

är tilltalad, inträda såsom ledamöter i de regementskrigsrätter,

som finnas vid truppförbanden inom fördelningen. Yad nu är

sagt om chef för arméfördelning skall äga motsvarande tillämpning å

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

kommendanten i Boden och militärbefälhavaren på Gottland ävensom

å stationsbefälhavare vid flottan och chefen för kustartilleriet i vad

angår de trupper, som lyda under dessa befälhavare.

Inträffar stadigvarande förfall för förordnad ledamot eller ställföreträdare,

förordnas annan officer av samma grad för återstoden av året.

10 §.

Då särskild krigsrätt inrättas, bestämmer Konungen, huru de

officerare skola förordnas, som i mål, varom i 8 § b) och c) förmäles,

skola tjänstgöra såsom militära ledamöter i krigsrätten. Sådant förordnande

skall i allmänhet avse helt kalenderår; dock må, då sådan

krigsrätt inrättas vid avdelning av flottan, som är på sjötåg, bestämmelse

meddelas därom, att ställföreträdare för militär ledamot, som har

förfall, må utses för tillfället.

11 §•

Rör mål, vilket skall handläggas vid krigsrätt, som i detta kapitel

avses, åtal mot generalsperson eller flaggman, förordnar Konungen

de militära ledamöterna i rätten.

12 §.

Finnes officer av föreskriven grad ej att tillgå, må till militär

ledamot eller ställföreträdare för sådan ledamot förordnas officer av

närmast högre eller närmast lägre grad än den, som för varje fall

är föreskriven.

13 §.

Auditör vid regements- eller stationskrigsrätt utnämnes av Konungen.

Äro två eller flera regementen eller därmed likställda truppförband

förlagda å samma ort eller å nära intill varandra belägna orter, må,

där så finnes lämpligt, endast en auditör anställas vid de krigsrätter,

som finnas vid dessa truppförband eller några av dem.

Vid särskild krigsrätt skall enligt Konungens bestämmande såsom

auditör tjänstgöra någon av de vid regements- eller stationskrigsrätterna

anställda auditörerna eller, där så erfordras, av Konungen särskilt förordnad

auditör.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

JCungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

Konungen må, där så anses erforderligt, förordna vice auditör att,

då auditören är förhindrad att tjänstgöra, inträda i hans ställe. Har

ej vice auditör förordnats, eller föreligger hinder även för denne, förordnas

annan ställföreträdare av krigshovrätten.

Till auditör eller ställföreträdare för auditör må ej utses annan

än den, som fullgjort vad författningarna föreskriva såsom villkor

för att i domareämbeten nyttjas.

14 §.

Behörighet att föranstalta om sammankallande av krigsrätt, som

i detta kapitel avses, tillkommer befälhavaren för det truppförband

eller den station, vid vilken krigsrätten skall hållas, eller, i fråga om

särskild krigsrätt, den befälhavare, som Konungen därtill förordnat.

Då ärende förekommer, som skall handläggas av krigsrätt, göre

befälhavaren därom anmälan hos krigsdomaren, vilken efter samråd med

befälhavaren bestämmer tid och plats för rättens första sammanträde.

Befälhavaren skall därefter med iakttagande av här nedan givna närmare

föreskrifter draga försorg därom, att auditören och de militära ledamöterna

varda till sammanträdet inkallade. Där någon av de militära

ledamöterna är befälhavare för det kompani eller annan däremot svarande

avdelning, som den tilltalade tillhör, må denne ledamot icke sitta i

rätten, utan skall ställföreträdare i hans ställe inkallas. Ej heller må

officerare, som tillhöra samma regemente eller samma därmed likställda

truppförband som den tilltalade, vara bisittare i rätten, då mål angående

åtal mot officer där förekommer, utan skola i sådant fall

militära ledamöter i krigsrätt vid annat truppförband i deras ställe

tjänstgöra i rätten. I de fall, då officerare, vilka lyda under annan

befälhavare än den, som föranstaltar om rättens sammankallande, skola

inkallas till tjänstgöring i krigsrätt, skall denne hos närmast högre

befälhavare göra framställning om deras inkallande.

15 §.

Krigsrättens första sammanträde utsättes att äga rum, så snart

lämpligen ske kan. Då rannsakning med häktad person skall förekomma

inför krigsrätten, utsättes sammanträdet att hållas sist inom

åtta dagar från den dag, då krigsdomaren erhållit underrättelse om

häktningen.

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 57.

Rätten bör, där ej särskilda omständigheter till annat föranleda,

kallas att sammanträda å den ort, där den avdelning av krigsmakten,

vid vilken krigsrätten är inrättad, befinner sig.

3 KAP.

Om fåltkrigsrätt.

16 §.

Från den dag, rikets krigsmakt för annat ändamål än övning

ställes på krigsfot, vare fältkrigsrätt underdomstol vid krigsmakten.

Ställes för sådant ändamål allenast en del av rikets krigsmakt

på krigsfot, bestämmer Konungen, huruvida vid denna del av krigsmakten

fältkrigsrätt skall vara underdomstol.

I mån som krigsmakten återgår till fredsfot, skola faltkrigsrätterna

upphöra.

Dagen, från vilken fältkrigsrätt skall vara underdomstol, eller

fåltkrigsrätt skall upphöra, varder av Konungen kungjord.

17 §•

Skall jämlikt 16 § fältkrigsrätt vara underdomstol, förordnar

Konungen, vid vilka särskilda avdelningar av krigsmakten sådan skall

inrättas.

18 §.

Varder avdelning av krigsmakten av befälhavare i föreskriven

ordning detacherad, eller varder avdelning skild från förbindelse med

huvudstyrkan på sådant sätt, att skriftliga befallningar icke kunna

dagligen omedelbart från dennas befälhavare inhämtas, och är fåltkrigsrätt

underdomstol vid huvudstyrkan, äge i förra fallet huvudstyrkans

befälhavare och i senare fallet den avskilda avdelningens

befälhavare bestämma, att fältkrigsrätt skall inrättas vid den detacherade

eller avskilda avdelningen.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 27 käft. (Nr 57.) 10

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

19 §.

Varder under krig avdelning av krigsmakten av fienden innesluten

eller eljest försatt i sådan belägenhet, att den krigsrätt, som jämlikt

denna lag eljest har att upptaga åtal för de vid avdelningen begångna

förbrytelser, ej kan däröver döma, äge avdelningens befälhavare, bestämma,

att fältkrigsrätt skall inrättas, om sådant för krigstuktens

upprätthållande finnes nödigt.

20 §.

Fältkrigsrätt utgöres av fyra ledamöter, därav tre militära och

en civil.

Främste militäre ledamoten är rättens ordförande.

21 §.

Till militära ledamöter i fältkrigsrätt förordnas:

a) i mål mot generalsperson, flaggman eller regementsofficer: en

generalsperson eller en flaggman och två regementsofficerare;

b) i mål mot officer av kaptens eller lägre grad, underofficer

eller någon av manskapet ävensom i mål, som ej rör åtal mot viss

person: en regementsofficer och två officerare av kaptens grad.

Finnes officer av föreskriven grad ej att tillgå, må till militär

ledamot förordnas officer av närmast högre eller närmast lägre grad

än den, som för varje fall är föreskriven.

Äro i ett och samma mål de tilltalade av skilda grader, galle

vad i 8 § om annan krigsrätt än fältkrigsrätt för motsvarande fall

är stadgat.

De militära ledamöterna böra tillhöra den avdelning av krigsmakten,

vid vilken fältkrigsrätten skall hållas; dock må, då åtal mot

officer förekommer, officerare från samma regemente eller samma därmed

likställda truppförband som den tilltalade icke vara bisittare i rätten.

Finnas ej behöriga officerare vid avdelningen, skola sådana från annan

avdelning av krigsmakten tillkallas.

De militära ledamöterna förordnas för tillfället av den befälhavare,

vilken jämlikt 23 § föranstaltar om krigsrättens sammankallande.

22 §.

Till civil ledamot i fältkrigsrätt förordnas krigsdomare eller

auditör eller, där sådan icke finnes att tillgå, annan, som fullgjort

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57. 75

vad författningarna föreskriva såsom villkor för att nyttjas i domareämbeten.

Den civila ledamoten förordnas av Konungen för den tid, fältkrigsrättens

verksamhet fortfar. I fall, som i 18 eller 19 § avses, så

ock eljest, där sålunda utsedd civil ledamot ej finnes att tillgå, förordnas

civil ledamot av den befälhavare, som föranstaltar om krigsrättens

sammankallande.

23 §.

Då ärende förekommer, som skall handläggas av fältkrigsrätt,

sättes rätten efter förordnande av befälhavaren för den avdelning av

krigsmakten, vid vilken fältkrigsrätten skall hållas, eller, där Konungen

utsett annan befälhavare att meddela dylikt förordnande, av denne.

Den befälhavare, som förordnar fältkrigsrätt, skall tillika bestämma

tid och plats för rättens första sammanträde samt till detsamma inkalla

rättens samtliga ledamöter.

De, vilka såsom ledamöter i rätten börjat övervara något mål,

skola därmed till slut fortfara, där det ske kan.

24 §.

Mål, som före den dag, då, enligt vad i 16 § är stadgat, fältkrigsrätt

skall vara underdomstol, anhängiggjorts vid annan krigsrätt,

skall, utan hinder av vad i nämnda § är föreskrivet, till slut handläggas

av den krigsrätt, där målet anhängiggjorts.

Vad sålunda är stadgat äge motsvarande tillämpning i fråga

om mål, som anhängiggjorts vid fältkrigsrätt, innan den jämlikt 16 §

skall upphöra.

4 KAP.

Om krigshovrätten.

25 §.

Krigshovrätten är en vid Svea hovrätt bildad särskild avdelning.

Den utgöres av presidenten i Svea hovrätt såsom ordförande, ett krigshovrättsråd

och två militära ledamöter.

Krigshovrättsrådet utnämnes av Konungen.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 57.

Till militära ledamöter förordnas av Konungen för tre år i sänder

två regementsofficerare av överstes eller kommendörs grad, tillhörande

en armén och en marinen, samt en officer av generalitetet och en flaggman.

De två sistnämnda skola i rätten tjänstgöra, då mål, däri generalsperson

eller flaggman är tilltalad, där förekommer, och de två

regementsofficerarne vid handläggning av övriga mål och ärenden.

Vidare förordnar Konungen likaledes för tre år i sänder en flaggman

och en kommendör, vilka, då mål om förseelse vid fartygs manövrering

eller navigering förekommer, skola inträda i krigshovrätten, den

förre i stället för officeren av generalitetet och den senare i stället för

den till armén hörande regementsofficeren.

För tid, som ovan är nämnd, förordnar Konungen tillika två

officerare av regementsofficers grad, därav en från marinen, att, vid förfall

för någon av de till ledamöter i krigshovrätten förordnade regementsofficerarne,

i hans ställe inträda i rätten.

Vid förfall för presidenten förordnar Konungen, på anmälan därom,

en ledamot i Svea hovrätt att såsom ledamot biträda krigshovrätten.

Vad i denna § är sagt om presidenten i Svea hovrätt gälle

ock om tillförordnad president, där han av Konungen förordnats att

jämväl vara ordförande i krigshovrätten.

Vid förfall för ordföranden i krigshovrätten föres ordet av den

främste civile ledamoten.

26 §.

Då jämlikt 16 § fältkrigsrätt inrättas vid krigsmakten eller någon

del därav, skall ytterligare en regementsofficer av överstes eller kommendörs

grad av Konungen förordnas att i mål, som fullföljas från

fältkrigsrätt eller röra åtal för i krigstid förövade förbrytelser, såsom

militär ledamot tjänstgöra i krigshovrätten.

5 KAP.

Om överkrigsrätt.

27 §.

Erfordras i krigstid särskild krigsöverdomstol för armé eller arméavdelning,

som befinner sig i fält eller inom fästning, för flotta eller

eskader, som är på sjötåg, eller för två eller flera sådana avdelningar

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

av krigsmakten gemensamt, då de äro förenade under en befälhavare,

förordnar Konungen, att överkrigsrätt där skall inrättas.

Överkrigsrätt utgöres av en generalsperson eller flaggman såsom

ordförande, två överauditörer samt två officerare av regementsofficers

grad. Av sistnämnda ledamöter bör, om rätten är gemensam för avdelningar

av armén och marinen, den ene samt, då mål om förseelse vid

fartygs manövrering eller navigering förekommer, bägge, där så ske

kan, tillhöra marinen. Finnes ej generalsperson eller flaggman att

tillgå, må officer av regementsofficers grad i stället förordnas till ordförande.

Ordförande och överauditörer förordnas av Konungen för den tid,

överkrigsrättens verksamhet fortfar. Övriga ledamöter utses vid förefallande

behov av högste befälhavaren. Vid förfall för ordförande eller

överauditör förordne högste befälhavaren annan ledamot i hans ställe.

Till överauditör må ej förordnas annan än den, som fullgjort

vad författningarna föreskrifva såsom villkor för att i domareämbeten

nyttjas.

28 §.

Varder i fält eller på sjötåg under krig avdelning av krigsmakten

skild från förbindelse med den ort, där krigsöverdomstolen finnes,

eller varder under krig avdelning, som är i fästning, på sådant sätt

avskild, äge den avskilda avdelningens befälhavare att, där så för krigstuktens

upprätthållande finnes nödigt, bestämma, att överkrigsrätt skall

inrättas, ävensom att, med iakttagande av vad i 27 och 30 §§ är

stadgat, meddela förordnande för samtliga ledamöter i rätten.

29 §.

Där överkrigsrätt inrättas, varde dagen, då densamma skall

träda i verksamhet, bestämd av Konungen eller i fall, som avses i 28 §,

av vederbörande befälhavare.

Utan hinder därav att vid avdelning av krigsmakten överkrigsrätt

inrättas, tillkomme det den krigsöverdomstol, varunder samma avdelning

förut lytt, att i laga ordning handlägga och pröva avdelningen

eller dess personal rörande mål, som före den dag, överkrigsrätten

enligt därom meddelad bestämmelse skall träda i verksamhet, äro

vid den andra krigsöverdomstolen anhängiga eller dess prövning underställts,

ävensom talan emot utslag eller beslut, som före nämnda dag

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

av krigsrätt vid avdelningen meddelats; dock att, där hinder möter för

insändande av handlingarna i underställt eller fullföljt mål, detsamma

i stället skall upptagas av överkrigsrätten.

Överkrigsrätts verksamhet upphör, så snart lämpligen ske kan,

å dag, som av Konungen bestämmes, eller, i fall, som i 28 § sägs, då

förbindelsen återknutits med den ort, där den krigsöverdomstol finnes,

varunder ifrågavarande avdelning av krigsmakten förut varit lydande;

skolande, där ej Konungen annorlunda förordnar, överkrigsrätten, ändå

att dess verksamhet i övrigt upphör, med slut avhjälpa mål, som dessförinnan

där anhängiggjorts, ävensom överkrigsrättens ordförande ägna

den handläggning åt av samma domstol avgjorda mål, som, enligt vad

i 12 kap. stadgas, eljest på honom ankommer.

6 KAP.

Vissa bestämmelser angående domare i krigsrätt och krigsöverdomstol.

30 §.

Ej må någon vara domare i krigsrätt eller krigsöverdomstol,

med mindre han uppnått en ålder av tjugufem år, ej heller till domareämbetet

träda, innan han avlagt domareed.

31 §•

I krigsrätt ävensom i krigsöverdomstol tage rättens militära

ledamöter plats till höger om ordföranden och sig emellan efter den

ordning, i vilken de enligt tjänsteställning eller turberäkning var

för annan äga företräde i tjänsten. Civil ledamot tage plats till

vänster om ordföranden.

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

79

7 KAP.

Om allmän åklagare vid krigsrätt och krigsöverdomstol.

32 §.

Allmänna åklagare äro vid krigsrätt krigsfiskal och vid krigsöverdomstol

överkrigsfiskal.

År fråga om åtal vid krigsrätt mot officer av regementsofficers

eller högre grad, skall talan i målet föras av överkrigsfiskalen vid den

krigsöverdomstol, varunder krigsrätten lyder; ägande dock överkrigsfiskalen

uppdraga åt vederbörande krigsfiskal att inför krigsrätten utföra

överkrigsfiskalens talan i målet.

33 §.

Vid varje regementskrigsrätt, stationskrigsrätt och särskild krigsrätt

anställes en krigsfiskal såsom åklagare. Åro två eller flera avdelningar,

vid vilka krigsrätter äro inrättade, förlagda å samma ort eller

nära intill varandra belägna orter, må, där så finnes lämpligt, samma

krigsfiskal anställas vid alla dessa krigsrätter eller några av dem.

Krigsfiskal, som i denna § avses, förordnas av Konungen. Därtill

må ej förordnas annan än den, som antingen fullgjort vad författningarna

föreskriva såsom villkor för att nyttjas i domareämbeten eller ock tjänstgör

eller förut tjänstgjort såsom åklagare vid allmän underrätt och vid

avlagt prov visat sig äga erforderlig kännedom om militära lagar och

författningar. Närmare bestämmelser om nu omförmälda prov samt

om krigsfiskals tjänstgöring meddelas av Konungen.

Vid förfall för sådan krigsfiskal förordnas ställföreträdare av

justitiekanslern. I fall, där förordnandet ej utan olägenhet kan avvaktas,

må dock den befälhavare, som är behörig att föranstalta om

krigsrättens sammankallande, tills vidare förordna ställföreträdare. Meddelar

befälhavaren sådant förordnande, åligger det honom att därom

lämna underrättelse till justitiekanslern.

Då målets beskaffenhet det fordrar, må justitiekanslern för visst

mål förordna särskild åklagare vid krigsrätten.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

34 §.

Vid fältkrigsrätt förordnas krigsfiskal av befälhavaren för den

avdelning, där krigsrätten inrättats. Till nämnda befattning förordnas

någon, som, enligt vad i 33 § är sagt, äger bekläda sådan tjänst vid annan

krigsrätt än fältkrigsrätt, dock att, där sådan icke finnes att tillgå,

annan lämplig person kan förordnas att vara åklagare vid faltkrigsrätten.

Varder under krig avdelning av krigsmakten, där fältkrigsrätt

är inrättad, skild från förbindelse med den ort, där krigsöverdomstolen

finnes, förordne befälhavaren för nämnda avdelning lämplig person att

i överkrigsfiskalens ställe föra talan i sådana mål, som i 32 § 2 mom.

omförmälas.

35 §.

Överkrigsfiskalen vid krigshovrätten utnämnes av Konungen.

Inrättas överkrigsrätt, förordnar Konungen särskild överkrigsfiskal,

som där skall tjänstgöra. Vid förfall för sådan överkrigsfiskal förordnas

ställföreträdare av högste befälhavaren. Varder överkrigsrätt

tillsatt jämlikt 28 §, äger den avskilda avdelningens befälhavare meddela

förordnande för den överkrigsfiskal, som där skall föra talan.

Till överkrigsfiskal må ej utses annan än den, som fullgjort vad

författningarna föreskriva såsom villkor för att nyttjas i domareämbeten.

36 §.

Överkrigsfiskal åligger, förutom fullgörande av uppdraget såsom

allmän åklagare vid den krigsöverdomstol, där han är anställd, jämväl

att utöva tillsyn över åklagaretjänstens handhavande vid de krigsrätter,

som lyda under nämnda krigsöverdomstol.

8 KAP.

Om protokoll och handlingar vid krigsrätt och krigsöverdomstol.

37 §.

Protokoll föres i regementskrigsrätt, stationskrigsrätt och särskild

krigsrätt av auditören, i fältkrigsrätt av rättens civile ledamot, i krigshovrätten

av tjänsteman i Svea hovrätt, efter ty särskilt föreskrives,

och i överkrigsrätt av den överauditör, som, enligt vad i 72 § stadgas,

har att föredraga målet.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 57.

81

38 §.

Protokoll, som hållits i regementskrigsrätt. stationskrigsrätt eller

särskild krigsrätt, skall, jämte därtill hörande handlingar, inom två

månader, sedan det mål, varom protokollet handlar, blivit av rätten slutligen

handlagt, av auditören avlämnas till den befälhavare, som föranstaltat

om krigsrättens sammankallande, att å hans expedition förvaras;

och åligge det befälhavaren att varje år, före den 1 april, meddela

krigshovrätten, huruvida krigsrättsprotokollen för nästföregående året

blivit behörigen avlämnade, eller, då krigsrätt ej under året hållits, därom

göra anmälan. Då särskild krigsrätts verksamhet upphört, skall

befälhavaren inom tre månader därefter insända samtliga vid den särskilda

krigsrätten förda protokoll med dithörande handlingar till krigshovrätten

att där förvaras.

Protokoll, hållet vid fältkrigsrätt, varde, tillika med därtill hörande

handlingar, inom två månader, sedan det mål, varom protokollet

handlar, blivit av rätten slutligen handlagt, av dess civile ledamot

avlämnat till den befälhavare, som förordnat fältkrigsrätten; och

åligge det denne att inom tre månader, efter det fältkrigsrättens verksamhet

upphört, insända protokollet jämte handlingarna till krigshovrätten

att där förvaras; har fältkrigsrätt ej hållits, göre befälhavaren

därom anmälan hos krigshovrätten inom tid, som nyss är sagd.

Hos överkrigsrätt förda protokoll varde, tillika med därtill hörande

handlingar, senast tre månader, efter det överkrigsrättens verksamhet

upphört, av den överauditör, som fört protokollet, avlämnade till krigshovrätten

att där förvaras.

9 KAP.

Om de mål, som höra till krigsdomstol; så ock om de särskilda

krigsdomstolarnas behörighet i sådana mål.

39 §.

Till krigsdomstol höra följande mål:

l:o) åtal emot dem, som lyda under strafflagen för krigsmakten

eller eljest äro underkastade straff'' efter samma lag, för brott, som

i andra eller tredje delen av nämnda lag omförmäles såsom straffBihang

till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 27 käft. (Nr 57.) 11

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

bart, vare sig straffet finnes utsatt där eller i sådant avseende hänvisning

är gjord till allmän lag;

2:o) åtal för fel och förbrytelser i ämbete eller tjänst vid krigsmakten

jämväl i de fall, då den brottslige ej lyder under strafflagen

för krigsmakten eller brottet däri icke omförmäles såsom straffbart;

3:o) åtal emot dem, som lyda under strafflagen för krigsmakten,

för brott i övrigt av vilken beskaffenhet som helst, då de förövas i

fält eller inom fästning, som för annat ändamål än övning ställes eller

är ställd på krigsfot, eller på sjötåg i krigstid, såvida åtalet anställes,

medan truppen är i fält eller sjötåget varar eller fästningen fortfarande

är ställd på krigsfot;

4:o) åtal emot krigsfånge eller emot utländsk man, vilken vid

krig mellan främmande makter, därunder Sverige är neutralt, här i

riket internerats, förutom i de fall, som avses under l:o), jämväl i

andra fall, såvida åtalet rör brott, som begås, medan den tilltalade

hålles under militärbevakning; så ock åtal emot krigsfånge för brott,

som av honom förövas utom riket, ändå att han ej hålles under dylik

bevakning;

5:o) åtal emot dem, som lyda under strafflagen för krigsmakten,

för delaktighet i brott, som skall åtalas vid krigsdomstol, eller för

underlåtenhet att upptäcka sådant brott, ändå att nämnda lag ej är å

den åtalade delaktigheten eller underlåtenheten tillämplig; så ock åtal

emot personer, som omförmälas under 4:o), för delaktighet i brott, som

skall åtalas vid sådan domstol;

6:o) tvister om gjort krigsbyte till lands eller uppbringning till

sjöss; samt

7:o) besvär över befälhavares beslut, varigenom disciplinstraff

blivit någon ålagt.

Utan hinder av vad här ovan under l:o) och 2:o) är sagt, gälle

angående kammarrättens och domkapitlens domsrätt vad därom särskilt

är eller kan varda stadgat.

Krigsdomstol äge ock i dithörande mål döma i fråga om skadestånd,

rättegångskostnad med mera, som av huvudsaken flyter, även då nämnda

frågor ej samtidigt med denna avgöras.

Där inför krigsdomstol, i annat fall än ovan i denna § är sagt,

den tilltalade eller annan tillstädeskommen person, som lyder under

strafflagen för krigsmakten, med smädligt yttrande i tal eller skrift

eller med hotelse eller missfirmlig gärning förolämpar domare eller

annan, äge ock krigsdomstol att därför döma till ansvar utom i det

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

fall, då förolämpningen blivit begången mot enskild person, och denne

förbehåller sig att därom föra talan vid allmän domstol.

Är i särskild författning stadgat, att undersökning i mål eller

ärende skall äga rum inför krigsdomstol, vare det gällande.

40 §.

I mål, som, efter ty i 39 § är stadgat, tillhör krigsdomstols upptagande,

skall, där ej i denna lag annorlunda bestämmes, krigsrätt

rannsaka och döma.

Målet upptages av regements- eller stationskrigsrätten vid det

truppförband eller den station, som den tilltalade tillhör, eller som

målet närmast angår. Tillhör den tilltalade avdelning av krigsmakten,

där särskild krigsrätt eller fältkrigsrätt inrättats, eller som enligt

därom meddelad bestämmelse lyder under viss regements- eller stationskrigsrätt,

eller rör målet eljest sådan avdelning, tillkommer det denna

krigsrätt att handlägga målet.

Tilltalas någon, som ej tillhör krigsmakten, och är ej, på grund

av vad nu är sagt, viss krigsrätt behörig att handlägga målet, då

skall, där ej annat av 44 § föranledes, målet upptagas vid den krigsrätt,

som har att handlägga mål rörande den avdelning av krigsmakten,

där den tilltalade gripes eller finnes.

41 §.

Brott, begånget under sjötåg, åtalas, där ej målet skall upptagas

av särskild krigsrätt eller fältkrigsrätt, inför krigsrätten vid den av

flottans stationer, dit fartyget, som den brottslige åtföljt, hör eller först

inlöper.

42 §.

Käres särskilt å skadestånd, rättegångskostnad eller annat, som

av huvudsaken flyter, skall målet anhängiggöras vid den krigsrätt, som

i huvudsaken dömt.

Mål angående förolämpning inför krigsrätt upptages, där ej annat

föranledes av stadgandet under 4:o) i 46 §, av den domstol, där förolämpningen

skett.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

43 §.

Hava två eller flera tillsammans förövat brott, därför åtal vid

krigsrätt bör ske, och lyda de brottsliga under olika krigsrätter,

bestämmer krigsöverdomstolen, vid vilken av dessa krigsrätter målet

skall upptagas.

44 §.

Har brott, som bör åtalas vid krigsrätt, ej blivit åtalat, medan

den brottslige lydde under strafflagen för krigsmakten, varde målet

upptaget av krigsrätten vid den avdelning av krigsmakten, som den

tilltalade tillhörde vid den tid, då brottet begicks.

45 §.

Finnes ej krigsrätt, som, enligt vad ovan i detta kapitel är stadgat,

är behörig att upptaga målet till handläggning, förordne uppå

anmälan krigsöverdomstolen, vid vilken krigsrätt målet skall upptagas.

46 §.

Krigsöverdomstol äge uppsikt och vård däröver, att vid de krigsrätter,

som lyda under densamma, rätt skipas efter lag och dess rätta

förstånd.

Krigsöverdomstol skall omedelbart döma över följande av de i

39 § omförmälda mål, nämligen:

l:o) mål, som röra åtal mot officer för fel eller försummelse vid

fullgörande av något tjänsteåliggande, som på grund av denna lag

skall av honom utföras, eller vid förordnande om förvandling av böter

eller förande av straffregister, eller som angå fel eller försummelse

i domareämbetet av ledamot i underdomstol;

2:o) mål, som röra åtal för fel eller försummelse vid disciplinmåls

handläggning eller vid verkställighet av disciplinstraff;

3:o) mål, som röra tvist om gjort krigsbyte till lands eller uppbringning

till sjöss;

4:o) mål, som i övrigt äro av beskaffenhet att enligt allmän lag

eller särskild författning hovrätt över likartat mål omedelbart dömer.

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Krigsöverdomstol döme ock:

över besvär, som anförts emot krigsrätts utslag eller emot beslut,

varigenom befälhavare ålagt disciplinär bestraffning; samt

i mål, som blivit av krigsrätt avdömda och krigsöverdomstols

prövning underställda eller som avdömts av ståndrätt och enligt 89 §

till krigsöverdomstol överlämnats.

47 §.

År mål, som tillhör krigsöverdomstols omedelbara prövning, av

beskaffenhet att, enligt allmän lag eller särskild författning, hovrätt

rannsakar i likartat mål, rannsake då krigsöverdomstolen, där det

lämpligen kan ske, men förvise i annat fall målet till undersökning

vid den krigsrätt, som krigsöverdomstolen finner skäligt bestämma.

48 §.

Är någon åtalad vid krigsdomstol, och tilltalas annan för delaktighet

i det åtalade brottet, då må, ändå att åtalet mot den delaktige

icke jämlikt 39 § hör till krigsdomstols behandling, likväl

denna domstol att även angående hqnom rannsaka, men insände sedan

ett exemplar av protokollet i målet till den domstol, som har att döma

över honom.

Lag samma vare, om den, som är tilltalad vid krigsdomstol, där

yrkat ansvar å någon för falsk angivelse, men denna talan ej hör

till krigsdomstols prövning.

Yarder i mål, som, vad huvudmannen angår, hör till annan

domstol än krigsdomstol, någon, som lyder under strafflagen för krigsmakten

eller eljest är underkastad straff efter samma lag, angiven för

delaktighet, döme ock samma domstol däröver, ändå att ansvaret

skall bestämmas enligt nämnda lag.

49 §.

Mål, som ej enligt 39 § tillhör krigsdomstols handläggning, må

ej i något fall av sådan domstol upptagas, ändå att invändning mot

domstolens behörighet ej göres; och värde i mål, som fullföljts till eller

underställts högre rätt, frågan om målet rätteligen tillhör krigsdomstol

prövad oberoende därav, huruvida sådan prövning av part påkallats

eller eljest enligt allmän lag bör äga ruin.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

10 KAP.

Om angivelse och åtal av brott samt om anhängiggörande av andra mål.

50 §.

Vill man tilltala någon för brott, som hör till krigsdomstols

behandling och icke är av beskaffenhet att talan därå, enligt vad i

strafflagen för krigsmakten finnes stadgat, bör anhängiggöras i den för

disciplinmål stadgade ordning, göre därom anmälan hos den befälhavare,

som äger föranstalta om krigsrätts sammankallande för målets behandling;

nämne ock de bevis, som i saken äro att tillgå. År brottet av

beskaffenhet att krigsöverdomstol däröver omedelbart döma bör, må

angivelsen göras därstädes eller hos befälhavaren.

51 §.

År hos befälhavare angivelse gjord om brott, som i 50 § sägs,

eller är till hans kunskap kommet, att dylikt brott, som hör under

allmänt åtal, blivit begånget, varde målet hänskjutet till vederbörlig

domstol.

Att i vissa fall jämväl mål, som enligt strafflagen för krigsmakten

äro att hänföra till disciplinmål, skola hänskjutas till krigsdomstol,

därom stadgas i 204 § nämnda lag.

52 §.

I mål, däri talan om ansvar ej föres, gälle i tillämpliga delar

vad i 50 och 51 §§ är stadgat.

53 §.

Då tid och plats för krigsrätts sammanträde blivit bestämd,

åligger det den befälhavare, som föranstaltar om krigsrättens sammankallande,

att genast med underrättelse om sammanträdet överlämna

handlingarna i målet till vederbörande allmänna åklagare, vilken därefter

har att verkställa den ytterligare utredning, som må vara erforderlig.

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

87

54 §.

Allmän åklagare vid krigsdomstol vare pliktig att tala i mål,

som höra till sådan domstols upptagande, och ställe han sig därvid till

efterrättelse vad för åklagare i allmänhet är stadgat, där det tillämpligt

är; målsägande obetaget att föra den talan, honom lagligen tillkommer.

11 KAP.

Om rättegång vid krigsrätt; så ock om klagan över sådan rätts beslut.

55 §.

Parter, som skola inställa sig vid krigsrätt, kallas genom allmänna

åklagarens försorg.

Vill tilltalad eller målsägande erhålla stämning å någon för att

såsom vittne höras vid krigsrätt, begäre kallelse å vittnet av auditören,

eller, vid fältkrigsrätt, den civile ledamoten eller ock av allmänna

åklagaren vid krigsrätten.

Är den till vittne åberopade anställd vid krigsmakten eller värnpliktig,

som är i tjänstgöring, varde, där tilltalad eller målsägande

det begär, kallelsen delgiven genom allmänna åklagarens försorg, så

framt ej fog för vittnets inkallande uppenbarligen saknas. I fråga om

vittne, som åberopats vid fältkrigsrätt, skall vad nu stadgats gälla,

ändå att till vittne åberopats annan än nu nämnts.

Har krigsrätt beslutat, att någon skall hämtas till rätten, anmode

rätten vederbörande befälhavare om verkställighet av rättens

beslut, där den, som skall hämtas, hör till krigsmakten, men begäre i

annat fall, så ock om hämtningen ej lämpligen kan ske genom befälhavarens

försorg, handräckning av Konungens befallningshavande eller

närmaste kronobetjänt.

56 §.

Föremål för rannsakning vid krigsrätt vare i allmänhet endast

den sak, som vederbörande befälhavare eller krigsöverdomstolen till

krigsrättens handläggning överlämnat, men förekommer under rann
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Bakning vid krigsrätt anledning, att där för brott tilltalad person begått

annan förbrytelse, som hör till krigsdomstols upptagande, eller

tilltalas någon för delaktighet i åtalade brottet, då bör samma krigsrätt

även därutinnan rannsaka och i övrigt med målet laglikmätigt

förfara; dock skall, om den tilltalade tillhör krigsmakten, hans befälhavare

underrättas därom, att rannsakningen företagits.

57 §.

Rannsakning vid krigsrätt skall offentligen hållas, utom i fall,

där undantag från rannsaknings offentlighet i brottmål i allmän lag

medgives, eller i krig sådan offentlighet anses vara hinderlig för krigsföretagens

framgång eller menlig för krigsmaktens säkerhet.

Förhör med parter och vittnen verkställes av krigsdomaren eller,

i fältkrigsrätt, av rättens civile ledamot i laga ordning samt med iakttagande

av de beslut och föreskrifter, som rätten kan finna skäl att

meddela.

58 §.

Befälhavare, som i avgiven tjänsterapport angivit underlydande

för brott, må utan hinder därav höras såsom vittne angående rapportens

riktighet, där ej fråga är om oförrätt mot befälhavarens egen person.

59 §.

Krigsrätt vare ej domför med mindre än att samtliga ledamöter

äro tillstädes i rätten.

Sådan undersökning, som i 39 § sista stycket sägs, må dock, där

talan om ansvar ej föres, handläggas av krigsrätten, även om krigsdomaren

ej är tillstädes, och före i sådant fall auditören ordet i rätten.

60 §.

Då beslut skall fattas av regementskrigsrätt, stationskrigsrätt eller

särskild krigsrätt, åligge det krigsdomaren eller, där han i fall, som

i 59 § 2 mom. sägs, ej är tillstädes, auditören att i korthet framställa

vad i saken förekommit samt de lagrum och författningar, som äro

i varje fall tillämpliga. Vid omröstning säge auditören sin mening först,

därefter krigsdomaren och sist de militära ledamöterna.

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

I fältkrigsrätt åligge ovannämnda framställning den civile ledamoten;

säge ock han vid omröstning sin mening först.

61 §.

Den ledamot i rätten, som har att föra protokollet, skall uppsätta

rättens beslut samt, sedan detta justerats och avkunnats för parterna,

expediera detsamma.

Sedan slutligt utslag avkunnats rörande någon, som tillhör

krigsmakten, skall ett exemplar därav ofördröjligen tillsändas den tilltalades

befälhavare.

Tillhör den tilltalade icke krigsmakten, eller har icke någon

varit i målet tilltalad, skall krigsrättens slutliga beslut ofördröjligen

tillställas den befälhavare, som föranstaltat om rättens sammankallande.

I mål angående häktad ävensom i mål, däri någon, som icke

hålles häktad, dömts till frihetsstraff, skola angående tiden för översändande

av krigsrättens utslag de bestämmelser tillämpas, som gälla

rörande utslag meddelade av underrätt i stad. I mål angående häktad

skall ett exemplar av utslaget alltid översändas till den befälhavare,

som har uppsikt över häktet, eller, då den tilltalade förvaras i allmänt

häkte, till häktets föreståndare.

62 §.

Är sådant förhållande för handen, att underrätts utslag jämlikt

allmän lag skall underställas överrätts prövning, varde ock då krigsrätts

utslag underställt krigsöverdomstols prövning; och give krigsrätten

därvid tillkänna, vad part har att iakttaga, där han vill i den

högre rätten sig yttra. Har utslaget meddelats av regementskrigsrätt,

stationskrigsrätt eller särskild krigsrätt, läte auditören inom tjugu

dagar från den dag, då utslaget gavs, till krigsöverdomstolen insända

utslaget samt övriga protokoll och handlingar i målet. Skall fältkrigsrätts

utslag underställas, åligge det rättens civile ledamot att inom

hälften av den tid, som ovan är nämnd, avlämna utslaget jämte övriga

protokoll och handlingar i målet till den befälhavare, som förordnat

krigsrätten; och insände befälhavaren dem med första möjliga lägenhet

till krigsöverdomstolen.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 27 höft. (Nr 57.) 12

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

63 §.

Har av krigsrätt handlagts mål, som tillhör krigsöverdomstols

omedelbara prövning, skola protokoll och handlingar i målet insändas

till krigsöverdomstolen eller avlämnas till befälhavaren inom den för

varje fall i 62 § stadgade tid, räknad från den dag, rannsakningen

avslutades.

64 §.

Då mål av krigsrätt slutligen avgöres, eller rätten dömer till

värjemålsed, give rätten i utslaget tillkänna vad den, som vill söka

ändring i utslaget, i sådant hänseende har att iakttaga.

Vill någon klaga över annat av krigsrätt meddelat beslut, än

nyss är nämnt, och begär han hos rätten underrättelse om vad i

sådant avseende iakttagas bör, varde ock därom underrättelse lämnad.

Sökes sådan underrättelse, då rätten ej sitter, varde den meddelad,

om det är regementskrigsrätt, stationskrigsrätt eller särskild krigsrätt,

av auditören och, om det är fältkrigsrätt, av den civile ledamoten.

65 §.

Besvär över utslag eller beslut, som meddelats av regementskrigsrätt,

stationskrigsrätt eller särskild krigsrätt, skola till krigsöverdomstolen

ingivas före klockan tolv å tjugonde dagen från den dag, då

utslaget eller beslutet gavs; dock vare det klaganden tillåtet att i

stället inom nämnda tid avlämna sina besvär till den befälhavare, som

föranstaltat om krigsrättens sammankallande; åliggande det befälhavaren

att ofördröjligen insända besvärshandlingarna till krigsöverdomstolen.

Part, som i målet hålles häktad, stånde öppet att intill besvärstidens

utgång avlämna sina besvär, där han hålles i allmänt häkte, till

Konungens befallningshavande eller tillsyningsmannen vid häktet, men

eljest till den befälhavare, som har uppsikt över häktet; skolande

besvärshandlingarna ofördröjligen insändas till krigsöverdomstolen.

Besvär över utslag eller beslut, vilket är givet av fältkrigsrätt,

skola före klockan tolv å tionde dagen, efter det utslaget eller beslutet

gavs, avlämnas till den befälhavare, som förordnat krigsrätten, eller,

där den klagande i målet hålles häktad, till den befälhavare, som

har uppsikt över häktet; och åligge det befälhavaren, om klagan
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

dens vederpart i orten kan anträffas, att giva honom avskrift av

besvären, med föreläggande av viss kort tid att inkomma med förklaring

däröver till befälhavaren, vid äventyr att underlåtenhet därav

ej hindrar målets avgörande; kan vederparten ej anträffas, eller har

han, sedan han erhållit del av besvären, ingivit förklaring eller försuttit

tiden därför, bör befälhavaren ofördröjligen insända handlingarna

i målet till krigsöverdomstolen och därvid tillika, för det fall att

vederparten ej kunnat anträffas, eller förklaranden försuttit tiden för

förklarings avgivande, därom göra anmälan.

66 §.

Avse besvär, varom i 65 § förmäles, beslut, som, där det meddelats

av allmän domstol, må utan inskränkning till viss tid överklagas,

vare då ej heller klagan över krigsrättens beslut till viss tid

begränsad.

Har någon av krigsrätt dömts ohörd, eller har där fällts sådant

utslag, att någon, som ej är part i målet, därav lider förfång, galle i

fråga om tiden för anförande av besvär över sådant utslag, vad i

allmän lag för slikt fall är föreskrivet.

67 §.

Varda ej i mål, däri, enligt vad ovan är sagt, talan i händelse

av missnöje skall inom viss tid fullföljas, besvär inom den tid anförda,

stånde krigsrättens utslag fast, där ej inom samma tid visas laga

förfall. Vill någon visa sådant förfall, och har utslaget meddelats av

regementskrigsrätt, stationskrigsrätt eller särskild krigsrätt, ingive de

handlingar, han vill till styrkande av förfallet åberopa, till krigsöverdomstolen

eller, om han är häktad, till den myndighet, som, enligt

vad i 65 § är stadgat, äger att i sådant fall mottaga besvär över

krigsrättens utslag. Har utslaget meddelats av fältkrigsrätt, varde

nämnda handlingar ingivna till den befälhavare, till vilken jämlikt

nyssberörda § besvär i målet böra avlämnas. Är myndighet, till vilken,

på grund av vad nu är föreskrivet, handlingar till styrkande av förfall

varda ingivna, befälhavare, åligge det denne att ofördröjligen

insända handlingarna till krigsöverdomstolen. Prövas förfallet lagligt,

utsätte krigsöverdomstolen ny tid.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

68 §.

I underställningsmål skall vad i 65, 66 och 67 §§ är stadgat ej vinna

tillämpning. I sådant mål äge part att inom den tid och till den

myndighet, som i fråga om anförande av besvär över krigsrätts utslag

i 65 § för varje fall sägs, ingiva de påminnelser, han aktar nödiga.

12 KAP.

Om rättegång vid krigsöverdomstol samt om klagan över sådan rätts beslut.

69 §.

Äro hos krigsöverdomstol besvär anförda, och finner domstolen,

att någon bör höras däröver, infordre genom vederbörande befälhavare

eller Konungens befallningshavande förklaring från den, som skall

höras, med föreläggande av viss tid för förklaringens avgivande. Inkommer

ej förklaring inom föreskriven tid, gånge så, som för slikt

fall stadgas i allmän lag.

Anföras hos krigsöverdomstol besvär över beslut, varigenom befälhavare

ålagt disciplinär bestraffning, skall överkrigsfiskalen lämnas

tillfälle att yttra sig i anledning av besvären.

70 §.

Väcker överkrigsfiskalen åtal vid krigsöverdomstol, varde den tilltalades

förklaring infordrad i den ordning, som i 69 § är föreskriven.

Har befälhavare hänskjutit något mål till krigsöverdomstolen, eller

har någon gjort angivelse omedelbart hos krigsöverdomstolen, skola

handlingarna i målet överlämnas till överkrigsfiskalen; finner denne skäl

till åtal, eller föres talan i målet av enskild part, skall förklaring,

såsom ovan är sagt, infordras från den tilltalade, men varde målet i

annat fall av krigsöverdomstolen från vidare handläggning avskrivet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

9o

71 §.

Vad i 57 § är stadgat om offentlighet vid rannsakning inför

krigsrätt skall äga tillämpning jämväl då i brottmål, som tillhör krigsöverdomstols

omedelbara prövning, förhör äger rum inför krigsöverdomstolen.

Förhör med parter och vittnen verkställes i krigsöverdomstol

av den ledamot, vilken föredragningen av det mål, däri förhöret hålles,

åligger.

72 §.

Mål, som höra till krigsöverdomstols handläggning, skola, där

ej av Konungen annorledes förordnas, beredas och till avgörande föredragas

i krigshovrätten av krigshovrättsrådet och i överkrigsrätten av

överauditörerna enligt dem emellan verkställd fördelning.

Vid omröstning till beslut hos krigsöverdomstol, säge den ledamot,

, som föredragit målet, sin mening först.

73 §.

Krigsöverdomstols slutliga utslag varde sänt till vederbörande

befälhavare eller Konungens befallningshavande att i behörig ordning

delgivas part emot bevis, som bör insändas till krigsöverdomstolen; och

varde, där överkrigsfiskalen fört talan i målet, ett exemplar av utslaget

honom tillställt. Av utslaget skall ett exemplar alltid tillställas den

myndighet, till vilken enligt 61 § krigsrätts utslag skall översändas,

även då nämnda myndighet icke verkställer delgivningen.

I mål, där krigsöverdomstolen själv rannsakat, må, om det prövas

lämpligt, utslag avkunnas i parternas närvaro och för öppna dörrar.

74 §.

Har krigsöverdomstol dömt någon till dödsstraff, skall målet, i

vad det honom rör, underställas Konungens prövning; och bör förty

krigsöverdomstolen genast insända utslaget jämte protokollen och övriga

handlingar i målet till Konungens nedre justitierevision. I avseende å

delgivning av utslaget iakttages vad i 73 § är sagt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 57.

!>4

75 §.

I övrigt skall vad om rättegången vid krigsrätt är stadgat gälla

till efterrättelse för krigsöverdomstol i allt vad som är tillämpligt.

76 §.

Besvär över lcrigsöverdomstols utslag eller beslut anföras hos

Konungen.

Besvär över krigshovrättens utslag eller beslut skola ingivas till

nedre justitierevision en före klockan tolv å trettionde dagen från den

dag, då utslaget eller beslutet delgavs klaganden, eller, där det blivit

offentligen avkunnat, sådant skedde. År klaganden häktad, äge han

inom sagda tid avlämna besvärsskriften, där han i allmänt häkte hålles,

till Konungens befallningshavande eller tillsyningsmannen vid häktet,

men eljest till den befälhavare, som har uppsikt över häktet; skolande

besvärshandlingarna ofördröjligen insändas till nedre justitierevisionen.

Besvär över utslag eller beslut, som meddelats av överkrigsrätt,

skola före klockan tolv å femtonde dagen, efter det klaganden erhöll

del av utslaget eller beslutet eller, där det offentligen avkunnats, sådant

skedde, avlämnas till överkrigsrättens ordförande eller, om klaganden

hålles häktad, till den befälhavare, som har uppsikt över häktet;

och har överkrigsrättens ordförande eller nämnde befälhavare att,

där det kan ske, med iakttagande av vad i 65 § 3 mom. är befälhavaren

föreskrivet, infordra förklaring från klagandens vederpart

samt att därefter insända handlingarna till nedre justitierevisionen.

Yad i 66 § är stadgat för där avsedda fall äge motsvarande

tillämpning i fråga om klagan över utslag eller beslut, som meddelats

av krigsöverdomstol.

I denna § meddelade bestämmelser gälla ej om underställningsmål.

Part, som i sådant mål vill avgiva påminnelser, ingive dem

inom den tid och till den myndighet, som i 2 och 3 mom. av denna §

i fråga om anförande av besvär för varje fall sägs.

77 §.

Varda ej i mål, däri, enligt vad i 76 § är sagt, talan skall

inom viss tid hos Konungen fullföljas, besvär inom den tid anförda,

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

stånda krigsöverdomstolens utslag fast, där ej inom samma tid visas

laga förfall. Vill någon visa sådant förfall, ingive de handlingar, han

vill därutinnan åberopa, till den myndighet, dit, enligt vad i ovannämnda

§ för varje fall är stadgat, besvär i målet skola ingivas;

skolande handlingarna ofördröjligen insändas till nedre justitierevisionen.

Prövas förfallet lagligt, utsätter Konungen ny tid.

78 §.

Finnes någon böra höras över besvär, som hos Konungen anförts,

äge vad i 69 § för krigsöverdomstol är stadgat motsvarande tillämpning;

skolande vid delgivning av besvären jämväl krigsöverdomstolens

protokoll och utslag i målet samt de i krigsöverdomstolen av

klaganden ingivna handlingar, över vilka tillfälle ej lämnats vederparten

att sig yttra, honom delgivas.

13 KAP.

Om biträde i rättegång.

79 §.

Vederbörande befälhavare åligger tillse, att vid krigsdomstol tilltalad

person, som hör till krigsmakten och står under hans befäl, ej

må av sin tjänstgöring vid krigsmakten, där ej densamma det oundgängligen

kräver, hindras att, där han det begär, erhålla tillfälle att

förskaffa sig nödigt biträde i rättegången.

80 §.

Äskar någon, som vid krigsrätt skall rannsakas för brott, varå straffarbete

eller förlust av ämbete eller tjänst efter lag kan följa, hjälp i

rättegången, och säger han sig ej själv kunna anskaffa biträde, förordne

Konungens befallningshavande i den ort, där rätten skall sammanträda,

eller, då rannsakningen skall hållas av fältkrigsrätt, rättens civila

ledamot lämplig person att vid rätten biträda den tilltalade.

Beträffande skyldighet för rätten att förordna rättegångsbiträde

åt den tilltalade samt i fråga om ersättning åt den, som förordnats till

biträde, skall vad allmän lag i dessa hänseenden innehåller om rättegångsbiträde

åt häktad äga motsvarande tillämpning. Ej må den om
-

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungi. Maj ds Nåd. Proposition Nr 57.

ständigheten, att biträde ej kan av rätten anskaffas, utgöra hinder mot

rannsakningens företagande och målets avgörande; dock må vid annan

krigsrätt än fältkrigsrätt slutligt utslag icke mot den tilltalades bestridande

av rätten meddelas, innan biträde blivit i målet hört.

Om den tilltalade ej såsom rättegångsbiträde vill använda den,

som därtill förordnats, äger han ej ånyo förordnanden påkalla, där ej

rätten finner honom hava giltig anledning att med den förordnade ej

åtnöjas.

Vill den, som är i tjänstgöring vid krigsmakten, innan rätten

ännu sammanträtt, begära, att biträde åt honom förordnas, äge han

göra anmälan därom hos sin befälhavare, som har att hos vederbörande

göra framställning om biträdets förordnande.

81

Befälhavare, som har uppsikt över häkte, öve tillsyn däröver,

att person, som där hålles häktad och vill i målet anföra besvär eller

avgiva inlaga till högre rätt eller ock göra ansökan om nåd, därvid

ej må sakna nödigt biträde.

14 KAP.

Om verkställighet av utslag.

82 §.

Krigsdomstols utslag, varigenom någon dömts till ansvar, skall

av vederbörande befälhavare befordras till verkställighet. Vad nu är

sagt gälle ock om annan domstols utslag, varigenom någon, som är

anställd vid krigsmakten och lyder under strafflagen för krigsmakten,

ådömts ansvar. Finner befälhavaren på grund av den dömdes vistelseort

eller annat förhållande det lämpligare, att utslag verkställes genom

annan befälhavares försorg, äge han överlämna verkställigheten till

denne. År befälhavaren av särskilt i lag givet stadgande eller eljest

förhindrad att verkställa utslag, varde det överlämnat till Konungens

befallningshavande.

Vad förut i denna § är stadgat är icke tillämpligt, då den

dömde hålles häktad. I sådant fall skall utslag, varom ovan förmäles,

befordras till verkställighet, om den dömde förvaras i militärhäkte, av

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

den befälhavare, som har uppsikt över häktet, men eljest av Konungens

befallningshavande eller tillsyningsmannen vid häktet.

Med utmätning för böter eller för ådömt skadestånd må befälhavare

ej befatta sig.

Har vid trupp, som är i fält, eller å fartyg, som för krigsföretag

är statt på sjötåg, eller i belägrad fästning brott, som är belagt med

dödsstraff, blivit begånget av någon, som därför är underkastad åtal

vid krigsdomstol, och har den brottslige blivit gripen på bar gärning,

då må, om våda för krigslydnaden eller för krigsmaktens, fartygets

eller fästningens säkerhet är att befara, såvida ej den brottslige varder

utan uppskov befordrad till straff, högste befälhavaren på stället, därest

han, enligt vad i strafflagen för krigsmakten är stadgat, i disciplinmål

äger utan inskränkning utöva bestraffningsrätt över underlydande,

eller han är kommendant i fästningen, förordna särskild krigsdomstol,

benämnd ståndrätt, att i målet rannsaka och döma. Ordförande i den

rätt vare högste befälhavarens näste man i befälet, eller, där rätten

skall hållas i fästning, den, som till befäl inom fästningen näst kommendanten

berättigad är; och förordnas, utan avseende på den tilltalades

grad, till ledamöter i den rätt två officerare av minst kaptens grad,

två löjtnanter eller underlöjtnanter, två underofficerare, tre av manskapet

och en civil ledamot i fältkrigsrätt. Sättes ståndrätten å fartyg,

må, vid bristande tillgång på officerare av kaptens eller högre grad.

löjtnanter kunna i stället förordnas till ledamöter i rätten. Ej må någon

vara ledamot i ståndrätt, med mindre han fyllt tjugufem år.

Då ståndrätt är förordnad, sammanträde den genast inför samlad

trupp. Sedan förordnandet blivit uppläst, avlägge ordföranden och

ledamöterna domareed, ändå att sådan ed av dem förr gången är.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 27 höft. (Nr 57.) 13

15 KAP.

Om ståndrätt.

83

84 §.

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 57.

85 §.

Ståndrätt skall, utan vidlyftig omgång, söka tillvägabringa de

till sakens utredande nödiga upplysningar och noga iakttaga, vad

såväl den tilltalades som det allmännas rätt kräver.

86 §.

Den tilltalade må såsom biträde i rättegången anlita på platsen

varande person av de egenskaper, som enligt allmän lag fordras hos

den, vilken för andra må tala och svara inför rätta.

Vill den tilltalade ej själv utse rättegångsbiträde, åligge det

rättens ordförande före rannsakningens början därtill förordna lämplig

person.

Den tilltalade äge rätt till en kort överläggning med sitt rättegångsbiträde,

innan rannsakningen tager sin början.

87 §.

Ej må ståndrätt upplösas, innan den fattat sitt beslut och utslag

blivit avkunnat.

88 §.

Föremål för ståndrätts prövning är endast, huruvida den tilltalade

för angivna brottet må, under för handen varande omständigheter, dömas

till dödsstraff. Anser ståndrätten sig ej böra ådöma sådant straff, förvise

målet till behandling vid vederbörlig krigsdomstol, som äger att

därmed, oberoende av ståndrättens yttrande, lag och beskaffenhet likmätigt

förfara.

Ståndrätts omröstning till dom sker offentligen inför den samlade

truppen, rättens ledamöter dock obetaget att därförinnan, sedan rannsakningen

är slutad, träda avsides för enskild överläggning. Före

omröstningen göre rättens civile ledamot en kort och tydlig framställning

av vad vid rannsakningen förekommit, och säge därefter först

han och sedan var och en av de övriga domarna i laga ordning sin

mening; varde ock vad envar sålunda yttrat antecknat i protokollet,

ändå att skiljaktighet ej yppats.

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

För den tilltalades dömande till dödsstraff erfordras, att minst

nio av domarna äro därom ense.

Efter det omröstning skett, uppsatte rättens civile ledamot genast

utslag; och varde det av rättens ordförande och ledamöter undertecknat

samt därefter av ordföranden i den tilltalades närvaro inför truppen

offentligen avkunnat.

Sedan ståndrätt är upplöst, överlämne rättens ordförande genast

till högste befälhavaren på stället protokollet och utslaget, försett

med anteckning om dagen och timmen för dess avkunnande.

89 §.

Ståndrätts utslag, varigenom någon blivit dömd till dödsstraff,

må, sedan det blivit överlämnat till högste befälhavaren på stället,

av honom genast befordras till verkställighet. Finner befälhavaren

sig på grund av föreliggande förhållanden ej böra låta verkställa utslaget,

eller har verkställighet ej följt inom tjugofyra timmar, efter

det utslaget avkunnades; då skall befälhavaren genast insända handlingarna

i målet till vederbörande krigsöverdomstol, som med målet

förfar, såsom vore ståndrättens utslag underställt krigsöverdomstolens

prövning.

90 §.

Ståndrätts protokoll skall, jämte därtill hörande handlingar,

efter fält- eller sjötågets slut av befälhavaren överlämnas till krigshovrätten

att där förvaras.

16 KAP.

Om häktning, förvarsarrest och annat tagande i förvar.

91 §.

I fråga om häktning av den, som hör till krigsmakten, skall,

utom vad i allmän lag stadgas om häktning, jämväl lända till efterrättelse

vad här nedan i detta kapitel sägs.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

92 §.

Rymmer någon, som tillhör manskapet och är tjänstgöringsskyldig

vid avdelning av krigsmakten, som för annat ändamål än övning ställes

eller är ställd på krigsfot, skall han i häkte tagas.

Lag samma vare, där någon av manskapet gör sig skyldig till

olovligt undanhållande från avdelning, varom i 1 mom. sägs, och

han för undanhållandet jämlikt strafflagen för krigsmakten bör straffas

såsom för rymning.

Har någon av manskapet eljest begått rymningsbrott eller gjort

sig skyldig till olovligt undanhållande under sådana omständigheter,

att han bör straffas såsom rymmare, må han i häkte tagas.

93 §.

Har officer eller underofficer begått rymningsbrott, eller har han

gjort sig skyldig till olovligt undanhållande under sådana omständigheter,

att han bör straffas såsom rymmare, skall han i häkte tagas.

Lag samma vare, där dylikt brott blivit begånget av någon vid

krigsmakten anställd civil ämbets- eller tjänsteman, som är tjänstgöringsskyldig

vid avdelning av krigsmakten, varom i 92 § 1 mom. sägs.

94 §.

Befälhavare, vilken, enligt vad i strafflagen för krigsmakten är

stadgat, i disciplinmål äger utan inskränkning utöva bestraffningsrätt

över underlydande, äge beträffande dem samma befogenhet att

förordna om häktning, som enligt allmän lag tillkommer Konungens

befallningshavande i avseende å för brott misstänkta personer.

Enahanda befogenhet tillkommer kommendant och annan befälhavare,

som av Konungen förklarats skola vara likställd med kommendant,

ävensom fartygschef i fråga om de personer, över vilka de endast

i vissa disciplinmål äga utan inskränkning utöva bestraffningsrätt.

95 §.

Varder någon, som är anställd vid krigsmakten, eller ock värnpliktig

under den tid, han fullgör sin tjänstgöringsskyldighet vid

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

krigsmakten, häktad efter förordnande av annan myndighet än hans

befälhavare; göre den myndighet utan dröjsmål anmälan därom hos

den häktades befälhavare.

96 §.

Där militärhäkte finnes, må häktad person, som är anställd vid

krigsmakten eller som häktats, medan han fullgjorde sin tjänstgöringsskyldighet

såsom värnpliktiga eller i anledning av uteblivande från honom

i sådan egenskap åliggande tjänstgöring, under rannsakning vid domstol

hållas i sådant häkte.

97 §.

Förman är berättigad att, då underlydande under tjänstgöring

gör sig skyldig till fel, varigenom krigslydnaden eller ordningen inom

krigsmakten äventyras, och det för krigslydnadens eller ordningens

upprätthållande finnes nödigt, tillsäga den felande förvarsarrest.

Rätt att tillsäga förvarsarrest, då det för ordningens upprätthållande

finnes nödigt, tillkommer ock förman i avseende å underlydande,

som utom tjänsten stör allmän ordning eller ordningen inom

krigsmakten.

Tillsägelse av förvarsarrest, varom i denna § förmäles, är allenast

ett förständigande att i arrest avbida, vad den, som över den felaktige

äger bestraffningsrätt i disciplinmål, vill i laga ordning besluta.

98 §.

Den, som fått sig tillsagd förvarsarrest, skall, om han är officer

eller underofficer, under arresttiden vistas i eget rum eller tält eller,

om så finnes nödigt, hållas under bevakning i låst ljust rum eller i

tält och, om han tillhör manskapet, hållas under bevakning i sådant

rum eller i tält. Den arresterade må ej deltaga i tjänstgöring.

Då den felaktiges arresterande i låst rum eller eljest under bevakning

kan erfordras, men han vägrar eller underlåter att efterkomma

den erhållna tillsägelsen, äger den, som anbefallt arresteringen, att

genom tjänliga åtgärder befordra densamma till verkställighet.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr .57.

99 §.

År ej den, som tillsagt förvarsarrest, själv i utövning av bestraffningsrätt

i disciplinmål över den arresterade, åligger den förstnämnde

att om arresteringen genast och sist inom tjugofyra timmar avgiva

rapport till den befälhavare, som äger bestraffningsrätten; och åligge

det denne att, så fort ske kan, meddela beslut i ärendet.

100 §.

Träffas underlydande, som är av starka drycker överlastad, inom

vederbörande förläggningsort eller å väg, gata eller annat ställe, varom

ill kap. 15 § allmänna strafflagen förmäles, då må han, ändå att

sådant fall, som i 97 § avses, ej finnes vara för handen, när hans

behöriga vårdande icke annorledes låter sig verkställa, på förmans

befallning kunna tagas i förvar och insättas i militärhäkte, till dess

han återvunnit sina sinnens bruk.

17 KAP.

Allmänna bestämmelser.

101 §.

Skall någon, som icke är krigsman, rannsakas vid krigsdomstol,

och är han i den tjänsteställning, att han är att anse såsom likställd med

officer, gälle då, evad han är svensk eller utländsk man, vad här ovan

i 2, 3, 4, 7 och 9 kap. är stadgat beträffande officer av motsvarande

tjänstegrad, men varde i annat fall tillämpade de i fråga om manskap

gällande bestämmelser.

102 §.

Ingivas på grund av denna lag besvär eller annan inlaga i rättegång

till befälhavare eller ordförande i överkrigsrätt, skall å besvärs
-

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

skriften eller inlagan tecknas bevis om tiden för dess ingivande; och

varde, där ej, enligt vad i denna lag är föreskrivet, ytterligare åtgärd

på befälhavaren eller överkrigsrättens ordförande ankommer,

inlagan även i de fall, där ej sådant eljest är stadgat, ofördröjligen

insänd till den myndighet, som vederbör.

103 §.

I avseende på rättegång vid krigsdomstol och verkställighet av

dess utslag skall i allt, varom ej i denna lag eller i annan lag eller

författning är särskilt stadgat, lända till efterrättelse, vad i fråga

om rättegång vid allmän domstol och verkställighet av dess utslag

finnes föreskrivet, där det tillämpligt är.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Förslag

till

Lag

om införande av den nya strafflagen för krigsmakten och den

nya lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes

samt vad i avseende därå iakttagas skall.

i §•

Den strafflag för krigsmakten ock den lag om krigsdomstolar ock

rättegången därstädes, vilka nu äro antagna, skola, jämte vad kär

nedan stadgas, lända till efterrättelse från ock med den 1 januari 1915;

dock att det i 38 § 2 mom. sistnämnda lag för visst fall givna stadgandet,

att den, som förordnas till krigsfiskal, vid avlagt prov skall

kava visat sig äga erforderlig kännedom om militära lagar ock författningar,

icke skall vinna tillämpning beträffande förordnande, som avser

allenast tiden före den 1 januari 1916.

2 §.

Genom de nya lagarna upphävas, med i 12 § stadgade undantag:

strafflagen för krigsmakten den 7 oktober 1881 och förordningen

om krigsdomstolar ock rättegången därstädes den 11 juni 1868 jämte

alla de särskilda nu gällande stadganden, som utgöra ändring av nämnda

författningar eller tillägg däri; så ock vad i övrigt finnes i lag eller

särskild författning eller i reglementen, instruktioner eller andra särskilda

föreskrifter stridande mot de nya lagarnas bestämmelser.

3 §•

Förekommer i lag eller särskild författning hänvisning till straffbestämmelse,

som enligt 2 § blivit upphävd, skall brott, varför sådan hän
-

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

visning är given, straffas efter nya strafflagen för krigsmakten, så framt

straff å det brott däri utsättes; finnes straff å brottet däri ej utsatt, vare

hänvisningen förfallen.

Förekommer eljest i lag eller författning hänvisning till lagrum,

som ersatts genom bestämmelse i de nya lagarna, skall denna i stället

tillämpas.

4 §•

Brott, som är förövat, innan nya strafflagen för krigsmakten

blivit gällande, men för vilket dessförinnan straff ej är bestämt

genom domstols utslag, som vunnit laga kraft eller ej överklagat

varder, eller genom befälhavares beslut i disciplinmål, skall efter nya

lagen straffas, om det straff, som efter densamma bör åläggas, är

lindrigare än det, som varit stadgat i äldre lag; och skall i sådant

fall disciplinstraff anses lindrigare än böter. Tillika skall iakttagas,

att, om enligt äldre lag disciplinstraff skulle följa å brottet, disciplinstraff

enligt nya lagen skall åläggas, därest ej sådant fall är för handen,

som nedan i denna § sägs.

Har någon, innan nya strafflagen för krigsmakten blev gällande,

genom domstols utslag, som vunnit laga kraft eller ej överklagat

varder, eller genom befälhavares beslut i disciplinmål blivit belagd

med disciplinstraff, och varder han övertygad att förut hava gjort

sig skyldig till annan förseelse, därå disciplinstraff bör följa, varde

straffet för båda förseelserna bestämt enligt äldre lag.

5 §•

Har verkställighet av straff blivit påbörjad, innan nya strafflagen

för krigsmakten blev gällande, men dessförinnan ej hunnit avslutas, skall

därmed fortsättas i enlighet med föreskrifterna i äldre lag, där ej här

nedan annorlunda stadgas.

6 §.

Vid verkställighet av arreststraff, som blivit någon ålagt, innan

nya strafflagen för krigsmakten blev gällande, men ej dessförinnan börjat

verkställas, skall iakttagas, att straffet verkställes så, som angående

sådant straff i nya lagen är stadgat.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 27 häft. (Nr 57.) 14

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:t,s Nåd. Proposition Nr 57.

7 §•

Har någon, efter det nya strafflagen för krigsmakten blev gällande,

begått förseelse, som ådrager arreststralf, och har dessförinnan enligt

äldre lag ålagts honom arreststraff, vilket icke till fullo gått i verkställighet.

då skall, med tillämpning av de i 40, 41 och 42 §§ i nya

lagen stadgade grunder, det sist ålagda straffet sammanläggas med det

tidigare ålagda eller dess återstod till ett arreststraff enligt nya lagen.

Förekomma till verkställighet på en gång flera beslut, varigenom

samma person blivit fälld till straff, vilka, efter ty i denna § är sagt,

ej kunna jämte varandra verkställas, göres om förhållandet anmälan

hos krigsöverdomstolen, som förordnar, huru straffen skola sammanläggas.

8 §•

Där nya strafflagen för krigsmakten utsätter särskilt straff för

återfall i brott, skall det straff ådömas, ändå att straffet för förra

brottet varit ådömt efter äldre lag eller författning, så framt den

brottslige samma straff till fullo undergått.

9 §•

Är brottslig gärning förövad, innan nya strafflagen för krigsmakten

blev gällande, skall i fråga om tid för åtal avseende göras å det straff,

varmed brottet i nya lagen belägges, dock så att den, som efter äldre

lag är till frihet från åtal berättigad, njuter den frihet till godo, ändå

att brottet kunde åtalas efter nya lagen.

10 §.

Finnes, sedan nya strafflagen för krigsmakten blivit gällande,

tillrättavisning böra meddelas någon för förseelse eller fel, som dessförinnan

begåtts, skall tillrättavisning enligt nya lagen meddelas.

Har tillrättavisning meddelats någon, innan nya strafflagen för

krigsmakten blev gällande, men ej dessförinnan blivit verkställd, skall

därmed förfaras i enlighet med dittills gällande föreskrifter.

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

107

11 §•

Mål, som, då nya lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes

träder i kraft, är hos domstol anhängigt, skall, utan hinder av

nya lagens bestämmelser, fortfarande handläggas och avgöras av samma

domstol, i den mån sådant tillkom densamma enligt äldre lag eller författning,

ävensom i övrigt i enlighet därmed behandlas; dock att nya

lagen skall tillämpas i fråga om fullföljd av talan mot utslag eller beslut,

som meddelats efter den dag, då nya lagen trätt i kraft, ävensom

underställning av sådant utslag så ock beträffande förfarandet i högre

rätt, där utslag eller beslut, varemot talan fullföljts, meddelats efter

nämnda dag; skolande därvid iakttagas, att de för klagan över fältkrigsrätts

utslag eller beslut i nva lagen meddelade föreskrifter skola

lända till efterrättelse allenast där klagan ifrågakommer över utslag

eller beslut, vilket meddelats av sådan enligt äldre lag sammansatt

fältkrigsrätt, som inrättats vid avdelning av krigsmakten, den där är i

fält eller på sjötåg under krig, men klagan över annan krigsrätts utslag

eller beslut fullföljas enligt de för klagan över regementskrigsrätts,

stationskrigsrätts och särskild krigsrätts utslag eller beslut i samma

lag givna bestämmelser.

12 §.

Genom vad i 2 § förordnats skola ej anses upphävda:

de i reglementet den 12 april 1808 angående uppbringningar till

sjöss och reglementet den 9 augusti samma år angående krigsbyte till

lands förekommande stadganden om domstol i mål, som röra tvist om

uppbringningar till sjöss eller gjort krigsbyte till lands; dock att

vad enligt nya lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes

gäller rörande fullföljd av talan mot krigshovrättens utslag eller beslut,

skall äga tillämpning jämväl å dess utslag eller beslut i dylika mål.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 26 § i 8 kap. strafflagen.

Härigenom förordnas, att 26 § i 8 kap. strafflagen skall erhålla

följande ändrade lydelse:

26 §.

Har någon i uppsåt att undandraga sig sin värnplikt genom stympning

eller annorledes gjort sig oduglig till uppfyllande av sin krigstjänstskyldighet

under längre eller kortare tid, straffes med fängelse eller

straffarbete i högst sex månader.

Den, som förleder eller hjälper krigsman till rymning, dömes, om

det sker i krigstid, till fängelse i högst sex månader eller straffarbete i

högst två år, och, om det sker i fredstid, till böter eller fängelse i högst

sex månader.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1915.

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd.. Proposition Nr 57.

109

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 9 och 13 §§ i 10 kap. strafflagen.

Härigenom förordnas, att 9 och 13 §§ i 10 kap. strafflagen skola

erhålla följande ändrade lydelse:

9 §•

Göra upprorsmän våld å person, eller bryta eller förstöra de hus,

eller plundra eller fördärva de annan egendom; då skola de dömas,

anstiftare och anförare till straffarbete från och med två till och med

tio år, och annan deltagare i upproret till sådant arbete i högst sex år;

varde ock för våld eller annan brottslig gärning, som vid uppror begås,

gärningsmannen straffad efter ty i 4 kap. 1 § skils.

lä §•

Samlar sig folkmängd tillhopa och störer lugnet eller allmänna

ordningen, utan att dock lägga å daga sådant uppsåt, som i 7 § sägs,

och skingrar sig ej den folkmängd, på offentlig myndighets befallning,

utan visar trotsighet däremot; då skola anstiftare och anförare av det

upplopp till straffarbete i högst ett år och annan deltagare i upploppet

till böter från och med tio till och med tvåhundra riksdaler dömas,

övergå de till våld å person eller egendom; vare lag, som i 9, 10 och

12 §§ om uppror sägs; dock att för sådan deltagare i upploppet, som

ej är anstiftare eller anförare, straff efter 9 § må, där omständigheterna

äro synnerligen mildrande, nedsättas till fängelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 4 och 6 §§ i lagen angående

villkorlig straffdom den 22 juni 1906.

Härigenom förordnas, att 4 och 6 §§ i lagen angående villkorlig

straffdom den 22 juni 1906 skola erhålla följande ändrade lydelse:

4 §•

Begår den, som genom villkorlig dom undfått anstånd med straff,

inom tre år efter domen brott, och varder han därför till straffarbete

eller fängelse dömd; då skall anståndet tillika av domstolen förklaras

förverkat. Dömes han till annat straff, må anståndet förklaras förverkat,

där brottens sammanhang eller likartade beskaffenhet finnes därtill föranleda;

dock må disciplinstraff, som ålägges efter strafflagen för krigsmakten,

ej i något fall medföra dylik verkan.

Förverkas ej anståndet, på sätt nu är nämnt, och kommer ej heller

av orsak, som i 5 § sägs, ny dom, vare straffet förfallet.

6 §•

Villkorlig dom må ej brukas, då straff ådömes efter 25 kap. strafflagen;

ej heller må sådan dom användas vid brott, för vilket straff är

utsatt i strafflagen för krigsmakten, i annat fall, än då straffet ådömes

efter 8 kap. i sistnämnda lag.

Vad i denna lag är stadgat angående meddelande av villkorlig

straffdom skall ej hava avseende å straff, som ådömes för förbrytelse

mot tryckfrihetsförordningen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Ådömes jämte frihets- eller bötesstraff, i fråga varom villkorlig

dom enligt denna lag må brukas, disciplinstraff efter strafflagen för

krigsmakten, utgöre den omständighet ej hinder för beviljande av anstånd

med förstnämnda straff. Beviljas anstånd, äge sammanläggning av

straffen ej rum.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1915; dock skall vad

6 § innehåller rörande tillämpning av villkorlig dom i fråga om straff,

som ådömes efter 8 kap. strafflagen för krigsmakten, ej av högre rätt

tillämpas i mål, som blivit vid första domstol före sagda dag avdömt.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Förslag

till

Lag om ändring i lagen angående förordnande av rättegångsbiträde

åt häktad den 14 september 1906.

Härigenom förordnas, att i lagen angående förordnande av rättegångsbiträde

åt häktad den 14 september 1906 skall införas en ny § av

följande lydelse:

5 §•

Hålles någon häktad såsom misstänkt för brott, som hör under

krigsdomstols behandling, galle angående rättegångsbiträde åt den häktade

vad i lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes finnes

stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1915.

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

113

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott fredagen den 18 juli 1913.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Staaff,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena greve Ehrensvärd,

Statsråden: Petersson,

SCHOTTE,

Bergström,

friherre Adelswärd,

Stenström,

Larsson,

Sandström.

Efter gemensam beredning med cheferna för lantförsvars- och

sjöförsvarsdepartementen anförde chefen för justitiedepartementet statsrådet

Sandström:

»Sedan Kungl. Maj:t inför 1901 års Riksdag framlagt förslag om

en ny härorganisation, vilken innebar en väsentlig utsträckning av den

allmänna värnplikten, väcktes inom Riksdagen åtskilliga motioner, som

med angivande av olika synpunkter, på grund av vilka eu revision av

våra nu gällande krigslagar ansågs önskvärd, utmynnade i en hemställan,

att Riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om föranstaltande av en

sådan revision.

Innan Riksdagen fattat beslut i ämnet, uppdrog emellertid Kungl.

Maj:t genom nådigt brev den 1 april 1901 åt en kommitté att företaga

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 27 höft. (Nr 57.) 15

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

en revision av strafflagen för krigsmakten och förordningen om krigsdomstolar

och rättegången därstädes i syfte att bestämmelserna i dessa

lagar måtte bliva lämpade efter förhållandena vid en krigsmakt, bestående

av värnpliktiga.

Ehuru sålunda redan genom Kungl. Maj:ts försorg föranstaltats

om en revision av krigslagarna, ansåg sig emellertid Riksdagen med

anledning av ovannämnda motioner böra angiva vissa synpunkter och

önskningsmål, som enligt Riksdagens mening borde vid den förestående

utredningen beaktas. I skrivelse den 1 juni 1901 anhöll därför Riksdagen,

att Kungl. Maj:t täcktes anbefalla, att vid berörda revision måtte

tagas under omprövning, bland annat,

dels huruvida icke vissa delar av disciplinstadgan, såsom varande av

kriminallags natur, borde göras till föremål för Konungens och Riksdagens

gemensamma lagstiftning och överflyttas till strafflagen för krigsmakten;

dels huruvida icke — med iakttagande såväl därav, att ifrågavarande

lagstiftning, såsom utgörande eu undantagslagstiftning, icke

borde undantränga eller avvika från den allmänna lagstiftningen i andra

tall, än där detta med nödvändighet av krigsmaktens ändamål påkallades,

vare sig i fråga om de personer, som ställdes under krigslag, eller i

fråga om brott och straff, och att hithörande bestämmelser erhölle nödig

tydlighet och bestämdhet, som ock därav, att de stadganden, som kunde

finnas erforderliga i krigstid, icke i större utsträckning, än förhållandena

påfordrade, erhölle tillämpning jämväl under fredstid — de i den särskilda

strafflagstiftningen för krigsmakten förekommande avvikelser från den

allmänna strafflagen måtte i vissa hänseenden kunna bortfalla eller i

större män, än nu vore fallet, begränsas;

dels huruvida icke, därest särskilda krigsdomstolar i första och

andra instans ansåges böra bibehållas, desamma för vinnande av ökad

rättssäkerhet lämpligen borde omorganiseras sålunda, att de rättsbildade

ledamöterna i samma domstolar komme att utgöra flertalet;

dels huruvida icke, med ändring av de nuvarande bestämmelserna

rörande åklagareväsendet vid krigsrätterna, stadganden borde meddelas

i syfte, att åklagarebefattningarna vid krigsrätterna anförtroddes åt

personer, som i större mån, än med den nu rådande ordningen i allmänhet

vore fallet, ägde nödiga förutsättningar för utövande av de med

nämnda befattningar förenade åligganden och befogenheter;

dels huruvida icke bestämmelser borde meddelas angående behandlingen

av militära mål i högsta instans under krigstid;

dels ock slutligen huruvida icke vid avgörande av disciplinmål,

som handlades av befälhavare, borde jämte vederbörande befälhavare

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

deltaga eu rättsbildad person med domareansvar för därvid meddelade

beslut, därest han icke däremot reserverat sig.

Riksdag-ens nu berörda skrivelse blev sedermera remitterad till

ovannämnda kommitté för att vid utförande av dess uppdrag komma

under övervägande.

Till fullgörande av sitt uppdrag avlämnade kommittén med

underdånig skrivelse den 3 april 1905 särskilda förslag till strafflag för

krigsmakten samt till lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes

ävensom till andra därmed sammanhängande författningar. Över kommitténs

förslag infordrades sedermera utlåtanden från krigshovrätten,

Svea hovrätt och ett stort antal miltära myndigheter, varefter förslaget

och de inkomna yttrandena anmäldes i statsrådet don 7 december 1906.

Av dåvarande chefen för justitiedepartementet framhölls därvid, att en

omarbetning av lagförslagen visat sig vara erforderlig särskilt vad anginge

disciplinstraffen samt organisationen av de militära domstolarna.

Denna omarbetning hade dock till en början begränsats att gälla allenast

strafflagsförslaget. Frågan om ändrad organisation av de militära domstolarna

och vad därmed stode i samband hade däremot tillsvidare förbigåtts,

och av rättegångsförslaget i övrigt hade endast upptagits de

delar, som direkt sammanhängde med strafflagsförslaget eller eljest av

särskilda anledningar ansetts redan då böra göras till föremål för lagstiftning.

Efter vederbörlig granskning inom högsta domstolen framlades

därpå de sålunda omarbetade lagförslagen genom nådig proposition inför

1908 års Riksdag, men blevo icke av Riksdagen antagna eller ens underkastade

någon mera ingående prövning. Anledningen härtill synes huvudsakligen

hava varit, att den militära rättegångsordningen icke i sammanhang

med strafflagsförslaget gjorts till föremål för Riksdagens avgörande.

Med anledning därav verkställdes inom justitiedepartementet omarbetning

jämväl av den av kommittén framlagda rättegångsordningen,

så att denna del av krigslagstiftningen i samband med strafflagsförslaget

skulle kunna framläggas för Riksdagen. Över det sålunda reviderade

förslaget hava därefter krigshovrätten och Svea hovrätt ävensom

vederbörande militära myndigheter avgivit infordrade yttranden, varefter

förslaget med anledning av dessa yttranden undergått den ytterligare

jämkning, som av nämnda yttranden föranleddes.

Då jag i frågans dåvarande läge först blev i tillfälle att taga kännedom

om de föreliggande förslagen, fann jag mig emellertid icke kunna

tillstyrka, att dessa förslag i oförändrat skick bleve föremål för granskning

av lagrådet. Det befanns nämligen nödvändigt att i väsentliga

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

delar omarbeta såväl strafflagsförslaget, sådant detta förelåg i Kungl.

propositionen till 1908 års Riksdag, som även det reviderade förslaget

till militär rättegångsordning. Denna omarbetning har nu blivit verkställd,

och har jag nu att inför Kungl. Maj:t anmäla de sålunda omarbetade

förslagen till strafflag och rättegångslag för krigsmakten jämte

vissa andra författningar, som i samband med dem ansetts böra överlämnas

till granskning av lagrådet.

Vad först angår förslaget till ny

Strafflag för krigsmakten,

avviker detta, såsom nyss blivit antytt, i väsentliga punkter från det

senast framlagda förslaget. För dessa ändringar skall i det följande

redogöras. I de fall åter, i vilka någon ändring icke blivit gjord i 1908

års förslag, torde någon utförligare redogörelse icke vara behövlig, utan

tillåter jag mig att för dessa fall hänvisa till de utdrag av statsrådsprotokollen

för den 7 december 1906 och den 28 februari 1908, som

innehållas i kungl. propositionen till 1908 års Riksdag.

1 KAP.

Beträffande de värnpliktige föreslogs i det förslag, som framlades

inför 1908 års riksdag, att de skulle hänföras till krigsmän, icke allenast

då de är o i tjänstgöring eller då de under färd till eller från siu

tjänstgöringsort stå under militärbefäl, utan även eljest, därest de uppträda

i militär tjänstedräkt. Vid förslagets revision har sistnämnda

bestämmelse ansetts böra utgå. Det torde nämligen kunna ifrågasättas,

om det är lämpligt särskilt att värnpliktig, som för första gången inställer

sig till tjänstgöring och sålunda icke erhållit någon undervisning

om sina förpliktelser mot överordnade och andra, skall lyda under strafflagen

för krigsmakten, även innan han ställts under militärbefäl. Då

ett brott begås vid färd från tjänstgöringsorten, torde det även i allmänhet

vara förenat med större svårigheter att inställa den värnpliktige

inför krigsdomstol än att åtala honom inför allmän domstol. Särskilt

lärer detta bliva fallet, då brottet begåtts på längre avstånd från tjänstgöringsorten.

Begås en förseelse, innan den värnpliktige kommit under

militärbefäl, eller sedan han upphört att stå under sådant befäl, är det

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

också i vanliga fall civil myndighet, som får anledning att beivra förseelsen,

och det synes då även vara naturligast, att det överlämnas

åt sådan myndighet att sedan inför allmän domstol åtala densamma.

I övrigt lärer det även mera sällan förekomma, att de värnpliktiga

skaffa sig egna uniformer. Det torde därför icke bliva av någon väsentlig

betydelse, om t. ex. ett av en uniformerad värnpliktig, som icke står

under militärbefäl, mot överordnad krigsman begånget insubordinationsbrott

icke skulle kunna bliva föremål för åtal, helst detta i varje

fäll skulle bliva fallet med sådant brott begånget av eu icke uniformerad

värnpliktig, i vilkens sällskap han befinner sig.

Enligt vad kommittén i sina motiv uttalat, skulle under uttrycket

»officerare och underofficerare vid krigsmakten» i förevarande § — på

sätt jämväl enligt 2 § mom. a) i gällande lag torde vara förhållandet

— inbegripas även officerare och underofficerare anställda över stat vid

regemente eller kår eller tillhörande reserverna liksom ock officerare,

som, utan att tillhöra visst regemente eller viss kår, kvarstode i armén.

Till »manskap med fast anställning vid krigsmakten» skulle på samma

sätt räknas även manskap, som antagits över stat vid regemente eller

kår eller tillhörde reserv vid krigsmakten. I kungl. propositionen till

1908 års riksdag fick den princip, som sålunda av kommittén uttalats,

ett direkt uttryck i själva lagen genom ett till 1 § fogat tillägg, att

under 1) och 2) skulle innefattas icke blott personal med beställning på

stat vid krigsmakten utan jämväl övertalig personal samt personal tillhörande

krigsmaktens reserver. I departementschefens yttrande till

statsrådsprotokollet den 7 december 1906 erinras, att den personal, som

i tillägget åsyftades, vad armén anginge, funnes närmare angiven i de

den 9 februari 1906 utfärdade nådiga förordningar angående arméns

reserver av befäl och eivilmilitär personal samt angående arméns övertaliga

personal samt i fråga om flottan och kustartilleriet i reglementet

för flottan. Nämnda kungl. förordningar innehålla emellertid en betydelsefull

ändring i fråga om reservens ställning. Medan det förut

berodde på frivilligt åtagande, om någon efter uttjänad tjänstetid ville

kvarstå i reserven, gjordes nu kvarståendet obligatoriskt. Officerare

och underofficerare, vilka erhållit avsked från sin beställning på stat

med rätt till fyllnadspension, äro sålunda numera i regel skyldiga att

kvarstå i reserven intill 65 års ålder, ehuru någon tjänstgöring endast

rent undantagsvis för dem kan ifrågakomma. Till krigsmaktens reserver

hör sålunda för närvarande en mycket stor personal, som på det hela

taget intagerjen fullkomligt civil ställning. Något militärt intresse synes

i allmänhet icke kräva, att nämnda personal lyder under krigslagarna

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

vid andra tillfällen, än då den tjänstgör vid krigsmakten eller eljest

skall fullgöra något militärt åliggande. Icke minst gäller detta om

sådana till reserven hörande personer, som aldrig innehaft anställning

på stat, utan erhållit sin första anställning i reserven, ty dessa hava

icke militäryrket såsom sin huvudsakliga sysselsättning, utan tjänstgöra

vid sidan av sitt egentliga yrke vid krigsmakten. Under den tid, tjänstgöringen

icke pågår, finnes icke någon anledning, varför de skola intaga

en särställning i förhållande till andra civila medborgare, så att

exempelvis vissa av dem begångna förseelser såsom fylleri, oljud och

förargelseväckande beteende under viss förutsättning komma att upptagas

av krigsdomstol och icke av allmän domstol, eller de bliva bestraffade

för förbrytelser, som icke äro straffbara efter allmän lag, såsom

för olydnad mot militär förman, som givit dem någon tillsägelse angående

deras uppförande utom tjänsten.

Undantag bör emellertid, såsom ovan blivit antytt — i likhet med

vad som gäller beträffande de värnpliktiga — i första rummet stadgas för

det fall, att den hithörande personalen är i tjänstgöring vid krigsmakten.

Underlåtenhet att inställa sig till tjänstgöring bör även straffas efter

strafflagen för krigsmakten och vara föremål för krigsdomstols bedömande.

Då det icke bör vara uteslutet att ådöma reservpersonalen

ansvar för tjänsteförseelser, som begås utanför den egentliga tjänstgöringen,

såsom då någon till reserven hörande icke fullgör honom

ålagd anmälningsskyldighet eller dylikt, har även vid omarbetningen

förslagets 130 § gjorts tillämplig å reservbefälet. Det bär vidare ansetts

lämpligt, att till reserven hörande personer räknas såsom krigsmän, icke

allenast då de äro i tjänstgöring, utan även då de uppträda i militär

tjänstedräkt. Då officerare och underofficerare i reserven utom tjänsten

endast få bära uniform »vid lämpliga tillfällen men ej till dagligt bruk»

samt manskapsunderbefälet i reserven icke alls är berättigat att bära

uniform utom tjänsten, innebär detta icke, att krigslagarna utanför tjänstgöringen

erhålla någon mera avsevärd tillämpning å reservpersonalen.

Begagnar sig någon av honom tillkommande rätt att bära tjänstedräkt,

likställer han sig därigenom frivilligt med i tjänst varande militärpersoner,

och det torde icke innebära någon oegentlighet, att han då blir underkastad

de för krigsmän gällande bestämmelserna om lydnad mot förman

i vissa fall och dylikt.

Beträffande den övertaliga personalen synes däremot något skäl

att undantaga densamma från att lyda under militär strafflag icke föreligga,

då nämnda personal på grund av sin vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet

intager en annan ställning än reserven.

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 57.

119

2 KAP.

I överensstämmelse med kommitténs förslag hava civila domare i

krigsdomstol ansetts böra undantagas från att lyda under strafflagen

för krigsmakten Att samma undantag icke gjordes i kungl. propositionen

till 1908 års riksdag berodde därpå, att den militära domstolsorganisationen

då lämnades orubbad. Enligt nu föreliggande förslagtill

militär rättegångsordning skulle däremot, på sätt kommittén föreslagit,

krigsrätternas civila ledamöter icke komma att tillhöra vissa

truppförband och icke heller såsom de nuvarande auditörerna stå under

militärt befäl utan intaga en fullt självständig ställning vid sidan

av de militära myndigheterna. Jag bär till och med ansett mig kunna

gå något längre, än kommittén föreslagit, och undantagit civila domare

vid krigsdomstol från att lyda under krigslag även då de äro

tjänstgöringsskyldiga vid mobiliserad avdelning. Härigenom hava de

erhållit samma ställning som vid krigsmakten anställda präster enligt

1908 års förslag. Även om krigsrätternas civila ledamöter under krig

och vid inträffande mobilisering erhålla anställning vid de olika truppförbanden,

torde det nämligen icke vara nödvändigt att för sådant fall

stadga ett undantag, då ju någon förändring icke till följd av mobiliseringen

äger rum i det förhållande, vari dessa ledamöter skulle stå till

det militära befälet.

Enligt min mening kan det vidare ifrågasättas, om icke även de

vid krigsdomstolarna tjänstgörande åklagarna borde undantagas från

att lyda under militär strafflag. Det skäl, på grund varav enligt kommitténs

åsikt åklagarna borde intaga en annan ställning än domarna,

var huvudsakligen, att de förra till skillnad från krigsdomare och auditörer

skulle anställas vid de särskilda truppförbanden samt vara skvldiga

att tillhandagå vederbörande militärchefer med råd och upplysningar

i angelägenheter av juridisk natur. Enligt nu föreliggande förslag

till rättegångsordning skulle åter krigsfiskalernas ställning till

de militära myndigheterna i viss män bliva en annan. Deras tjänsteåligganden

skulle icke sträcka sig utöver den egentliga åklagareverksamheten

och därmed sammanhängande utredningar, och de skulle icke

tjänstgöra såsom juridiska biträden åt vederbörande militära befälhavare.

Vidare skulle såsom åklagare vid krigsdomstolarna företrädesvis anlitas

personer, anställda såsom åklagare vid de allmänna domstolarna, och de

skulle i sammanhang därmed i likhet med krigsdomare och auditörer

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

intaga en oberoende ställning i förhållande till de militära myndigheterna.

Samma skäl, på grund av vilka krigsrätternas civila ledamöter ansetts

böra få en undantagsställning i förevarande hänseende, tala därför även

för att åklagare vid krigsdomstolarna undantagas från krigslagarnas

tillämpningsområde. Den nu föreslagna bestämmelsen innebär dock

tydligen icke, att nämnda vid det militära rättsväsendet anställda personer

icke skulle kunna ställas under tilltal inför krigsdomstol för fel

och försummelser, vartill de gjort sig skyldiga i tjänsten, utan allenast

att det icke bliver strafflagen för krigsmakten utan allmän lag, som

då kommer till tillämpning.

1 sammanhang med den ändring, som sålunda skett i förevarande

paragraf har även 132 § erhållit en något förändrad avfattning.

Såsom jag i det följande får tillfälle att närmare utveckla, har i

182 § av förslaget upptagits straff för olovligt användande av vissa

internationella sjukvårdsbeteckningar. Då det synes påkallat, att åtal

för nämnda brott under de i denna § angivna förutsättningar upptages

av krigsdomstol även då detsamma förövats av andra än dem, som lyda

under strafflagen för krigsmakten, har 182 § upptagits bland de i förevarande

§ uppräknade bestämmelser, vilka i vissa fall kunna bliva tillämpliga

även på andra personer än dem, som tillhöra den svenska krigsmakten.

Detsamma synes även böra gälla brott enligt 183 §. Samma skäl,

som tala för att olovligt tillgrepp enligt 166 och 167 §§ från stupade,

sårade eller sjuka ansetts böra upptagas i förevarande §, talar nämligen

för att ansvar för misshandel i dylika fall ådömas av krigsdomstol med

tillämpning av strafflagen för krigsmakten. Jag vill även i detta sammanhang

erinra därom, att en den 6 juli 1906 avslutad och sedermera

ratificerad internationell konvention till mildrande av sårades och sjukas

öde i fält innefattar förpliktelse att söka åvägabringa sådana lagstiftningsåtgärder,

som erfordras för att i krigstid hindra plundring eller

misshandel även från enskildas sida gent emot arméernas sårade eller

sjuka. Det lärer vara otvivelaktigt, att syftet med denna konvention

lättast skall uppnås, om sådant våld, som i 183 § avses, blir straffbart

enligt strafflagen för krigsmakten även då det begås av andra än sådana,

som lyda under nämnda lag.

I det av chefen för generalstaben avgivna förslag till lag om

skydd för hemligheter av militär betydelse, som ligger till grund för de

under innevarande år gjorda ändringarne i 8 kap. strafflagen, föreslås,

att de i nämnda lag angivna brott i regel skola åtalas inför krigsdomstol

ej blott då den åtalade lyder under strafflagen för krigsmakten utan även

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

eljest, då brottet begåtts under sådana omständigheter som i denna §

äro angivna. Jag delar den uppfattning, som sålunda uttalats, och

hemställer därför, att även 127 och 128 §§ samt 133 § 3 mom. upptagas

i den uti 8 § gjorda uppräkningen.

3 KAP.

Det förslag till strafflag för krigsmakten, som framlades för 1908

års riksdag, innehåller särskilt i fråga om disciplinstraffens anordning

flera viktiga ändringar i kommitténs förslag. Härom yttrade dåvarande

chefen för justitiedepartementet vid förslagets remitterande till högsta

domstolen: »Mot den av kommittén föreslagna anordningen av disciplinstraffen,

varigenom dessa indelats i arrest av första, andra och tredje

graden, har med rätta anmärkts, dels att inom första gradens arrest i

själva verket inrymts två olika straff arter, arrest utan bevakning för

officerare och underofficerare samt vaktarrest för manskap, varigenom

den åsyftade likställigheten endast blivit formell, dels ock att denna

gradindelning i alla händelser synes föga motiverad och i tillämpningen

skulle medföra väsentliga oegentligheter. Vill man i sak bibehålla de

båda mildare slagen av de nuvarande disciplinstraffen, arrest utan bevakning

och vaktarrest — och härom äro ju alla myndigheter, som yttrat

sig i frågan, ense — synes därför intet skäl föreligga vare sig att

frångå den nuvarande anordningen av dessa disciplinstraff'' såsom två

särskilda slag av arrest eller att avskaffa de nuvarande benämningarna

därå. Då emellertid den största möjliga likställighet mellan krigsmän

av olika grader jämväl i avseende å straffarter tydligen är önskvärd,

bliver frågan närmast, huru arrest utan bevakning, som enligt nuvarande

bestämmelser endast får användas för officerare och underofficerare,

lämpligen skall anordnas för manskapet. Denna fråga har ansetts böra

lösas på det sätt, som av en reservant inom kommittén med instämmande

av krigshovrätten m. fl. föreslagits, eller genom överflyttning till

disciplinstraffen av det slags tillrättavisning, som består i förbud att

vistas utom visst kasernrum.»

Mot vad sålunda anförts har jag i huvudsak intet att erinra. 1

det föreliggande förslaget har därför kommitténs gradindelning uteslutits.

Arrest utan bevakning och vaktarrest hava bibehållits såsom

två skilda former av arreststraff. Arrest utan bevakning har gjorts

tillämplig även på manskapet genom överflyttning till disciplinstraffen

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 27 höft. (Nr 57). 16

s. 122 Kontrollera mot PDF

122 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

av det slag av tillrättavisning, som består i förbud att vistas utom visst

kasernrum. Det i 17 § av nu gällande strafflag för krigsmakten intagna

stadgandet att, om arrest utan bevakning skall verkställas å fartyg,

som är på sjötåg, men tjänligt rum för bestraffningen saknas, den

straffskyldige i stället må förbjudas att å fartyget förflytta sig utom

visst område, har likaledes bibehållits med tillämpning jämväl å manskapet.

Den tid, under vilken vaktarrest må åläggas, har vidare föreslagits

att vara lika för alla, officerare, underofficerare och manskap,

eller minst en dag och högst femton dagar.

Den viktigaste och mest omstridda av alla till den disciplinära

bestraffningen hörande frågor är emellertid, om den stränga arresten

bör bibehållas vare sig i dess nuvarande form såsom ett särskilt straff

vid sidan av arrest utan bevakning och vaktarrest eller i enlighet med

kommitténs förslag såsom skärpning av vaktarrest.

Redan inom kommittén hava tre av dess ledamöter, däribland

nuvarande chefen för generalstaben, uttalat sig för ett fullständigt avskaffande

av den stränga arresten. Av de myndigheter, som yttrat sig

över förslaget, hava en arméfördelningschef och en regementschef anslutit

sig till samma åsikt. Det övervägande flertalet av de militära myndigheter,

som yttrat sig i frågan, liksom även krigshovrätten hava dock

ansett, att det för upprätthållande av disciplinen inom krigsmakten vore

nödvändigt att äga tillgång till ett strängare disciplinstraff än ett sträft’,

som blott består i förlust av friheten under helt kort tid. Av kommittén

har det framhållits, hurusom ett så beskaffat straff icko kan äga någon

synnerlig verkan å den, vars pliktkänsla är slumrande eller som, intagen

av ovilja mot de band, som krigstjänsten ålägger honom, framhärdar i

råhet och trots. Även jag håller före att det vanliga arreststraffet, om

det ock i regel utan tvivel bör innefatta fullt tillräcklig näpst, likväl

icke kan anses vara ägnat att öva önskvärd verkan å alla de mångskiftande

naturer som komma under krigslagarne. Man måste nämligen

ihågkomma, att den allmänna värnplikten ställer samhällets hela ungdom

med undantag av den del därav, som är behäftad med fysiska brister,

under fanorna och således även för med sig, att de i moraliskt hänseende

sämre elementen komma i tjänstgöring vid krigsmakten. Det

är tydligt, att det inom en så blandad skara alltid måste finnas individer,

som endast låta sig påverka, då det ådömda straffet är förenat med ett

strafflidande av kännbarare art än frihetens förlust i och för sig. Från

militärt håll har även framhållits, hurusom intet verkar mera upplösande

på disciplinen, än att truppen är övertygad om befälets maktlöshet att

utöva någon påverkan på sämre element inom densamma.

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Mot användande av mörkt enrum såsom skärpningsmedel kunna

emellertid starkt vägande skäl anföras. Den mörka arresten är till sin

natur ett affliktivt straff, som i mycket är att jämställa med prygelstraffet.

Liksom detta liar den mörka arresten allt mer och mer i den

allmänna opinionen erhållit karaktären av ett nesligt kroppsstraff. Det

omdöme, som professor J. Tliyrén i »Principerna för en strafflagsreform»

fäller om prygelstraffet, att det är »för människovärdigheten enligt våra

dagars åskådning i så hög grad nedsättande och med det moderna samhällets

likhetstendenser så föga överensstämmande, att det skulle krävas

mycket starka lämplighetsskäl för att kunna förorda detsamma», torde

även kunna tillämpas på den mörka arresten. Att använda ett straff,

som måste verka nedsättande på den straffades känsla av eget människovärde,

kan icke vara lämpligt. Härigenom skapas icke goda och väl

disciplinerade soldater utan snarare trots och ovilja mot militärtjänsten.

Ju mer den mörka arresten av den stora allmänheten uppfattas såsom

ett verkligt kroppsstraff, desto mindre får det även anses lämpat just för

de förseelser, varom här kan vara fråga. Arreststraffet kan nämligen

på det militära området sägas ersätta bötesstraffet i allmänna strafflagens

straffsystem, och får sålunda endast tillämpning vid de förseelser, som

icke böra bestraffas med fängelse eller straffarbete. För dylika förseelser

måste emellertid numera den mörka arresten i många fall framstå såsom

ett alldeles för hårt straff, som icke står i något riktigt förhållande till

det begångna brottet. Den användning, som ett skärpande av frihetsstraff

genom mörkt enrum fått inom den allmänna straffrätten, pekar

också därpå att det huvudsakligen ansetts lämpat på förseelser av svårare

beskaffenhet. Skärpning med mörkt enrum får nämligen enligt 2 kap.

6 § strafflagen endast användas vid förbrytelser, som äro av så svårartad

beskaffenhet, att lägre straff än straffarbete icke ådömes, varjämte

skärpningens särskilda karaktär framhållits genom stadgandet, att skärpningen

ej får ådömas, utan så är, att synnerlig råhet eller ondska

genom brottet ådagalagts.

Härtill kommer, att straffets fysiska inverkan av naturliga skäl är

mycket ojämn. Under det ifrågavarande straff för en hel del personer

endast medför ett obehag av mycket övergående natur, innebär detsamma

för mera ömtåliga naturer ett rent själsligt lidande, som är högst

avsevärt och mången gång till och med kan medföra betänkliga följder

för framtiden.

I detta avseende tillåter jag mig att åberopa den utredning, som

skett i anledning av en av justitieombudsmannen hos Kungl. Maj:t

gjord framställning om ändring i förut gällande bestämmelse i fråga om

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

användning av mörkt enrum såsom disciplinstraff i fängelserna. Medicinalstyrelsen

gjorde visserligen i sitt utlåtande över denna framställning

det uttalandet, att den icke hade sig bekant, att något fall förekommit,

där permanent skada för hälsa uppstått genom användande av ifrågavarande

strålform. 1 ett av justitieombudsmannen åberopat utlåtande

av t. f. överläkaren vid Stockholms hospital, Harald Fröderström, har

emellertid en i viss mån avvikande uppfattning uttalats, vilken just i

detta sammanhang torde förtjäna uppmärksamhet, då uttalandet stödes

av vunnen erfarenhet från mörkcellstraffets användning inom den militära

rättsskipningen. I detta utlåtande yttras följande: »Erfarenheten

synes tala för att friska och normalt motståndskraftiga individer i regel

uthärda det gängse mörkcellstraffet utan att därav taga bestående skada.

De lindriga och tillfälliga retningsfenomen från hjärnans syncentra, som

därunder nästan alltid yppa sig till följd av dagsljusets långvariga utestängande,

kunna icke betraktas såsom sjukliga symtom enligt vanlig

uppfattning. Ganska ofta stegras emellertid dessa obehag under de

första straffdygnen till utpräglade syn- och hörselvillor, som försätta

den fängslade i ett orostillstånd med hjärtklappning och ångestsensationer;

dessa abnorma symtom från nervsystemet, vilka jag såsom militärläkare

upprepade gånger varit i tillfälle konstatera, bruka dock upphöra

under de ljusa mellandagarna eller efter straffets uttjänande och föranleda

sällan ett ingripande från läkarens sida. Hos tvenne av mig iakttagna

militärer, vilka före interneringen i mörkcell icke företett några

sjukdomssymtom, utbröt under första resp. andra straffdygnet eu häftig

akut sinnessjukdom, som på grund av därmed förenade hallucinationer,

ångestkänslor och självanklagelser ledde till självmordsförsök i cellen;

i bägge dessa fall, vilka föranledde sjukhusvård, kunde sedermera genom

förfrågningar påvisas befintligheten av sjukliga anlag, vilka dock direkt

framkallats genom det ådömda straffets beskaffenhet, f ett tredje fall,

som jag lärt känna genom offentliga handlingar, förvandlades mörkcellstraffet

efter ett dygn till ljus arrest, enär den fängslade röjt så stark »mörkrädsla»,

att läkaren förklarade honom ur stånd att avtjäna återstoden av

de ådömda åtta dagarna. — — Då inspärrningen i mörkcell berövar

kroppen en viktig kraftkälla och upphäver synorganets förnämsta verksamhet,

varigenom hjärnan försättes i ett abnormt funktionstillstånd,

måste denna straffart skäligen anses lika hälsovådlig som svältstraff (vatten

och bröd), vilket hos oss redan blivit avskaffat såsom stridande mot

nutida rättsuppfattning, oaktat de flesta individer utan permanent skada

kunna uthärda 8 dygns svältkost.»

Av härovan intagna yttrande torde det framgå, att, om det också

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

icke kan påvisas, att den mörka arresten i något fall medfört permanent

skada för hälsan, den dock i åtskilliga fall förorsakat mycket allvarlig^

fysiska och psykiska rubbningar. Låt vara, att detta icke inträffat annat

än i mera sällan förekommande undantagsfall, måste det likväl vara

förenat med stora svårigheter att på förhand utröna, huruvida ett dylikt

undantagsfall är för handen. De olägenheter, som i ifrågavarande hänseende

äro förenade med den mörka arresten, torde därför icke i

nämnvärd mån kunna avlägsnas genom den av kommittén föreslagna

bestämmelsen, att verkställighet, av skärpningen icke får ske, förr iin

vederbörande läkare efter verkställd undersökning förklarat, att den

straffskyldige kan utan våda för hälsan underkastas skärpningen.

På grund av vad nu anförts anser jag, att den stränga arresten

bör avskaffas och att något annat medel att förstärka den enkla arrestens

verkan i de särskilda fall, då sådant kan vara av nöden, i stället

bör komma till användning. Att använda inskränkt kost eller tyngre

arbete såsom skärpningsmedel finner jag i likhet med kommittén vara

uteslutet. Och att i enlighet med kommitténs förslag en besiämmelse

meddelas därom, att värnpliktiga, som flera gånger blivit straffade,

kunna överföras till en särskild avdelning för att där fullgöra sin

tjänstgöringsskyldighet, anser jag visserligen i och för sig vara mycket

lämpligt, särskilt från den synpunkten, att de allra sämsta elementen

bland de värnpliktige därigenom hindras från att utöva en dålig inverkan

på sina kamrater. Denna anordning torde dock icke kunna helt

och hållet fylla det behov av ett kraftigt verkande bestraffningsmedel,

som, enligt vad ovan är sagt, finnes, ty enligt förslaget skulle den endast

komma till tillämpning på värnpliktiga, då omständigheterna äro sådana,

att krigsman, hörande till det fast anställda manskapet, kunnat i motsvarande

fall skiljas från sin anställning. Under sådana förhållanden

har jag ansett mig böra taga i övervägande, om icke, på samma

gång som den mörka arresten helt och hållet avskaffas såsom skärpningsmedel,

den andra av kommittén föreslagna skärpningen eller

hårt nattläger fortfarande borde komma till användning i vissa svårare

fall. Visserligen är det även här fråga om ett affliktivt straffmedel,

som naturligtvis såsom de flesta dylika kan verka mycket olika pa olika

individer. De omständigheter, som enligt vad jag förut utvecklat, icke

göra den mörka arresten lämplig såsom straffmedel, äro emellertid icke

i samma mån tillämpliga på hårt nattläger. Detta bestraffningsmedel

har nämligen icke samma natur av skrämselstraff och kan icke sägas i

och för sig medföra något andligt lidande för den, som därmed straffas.

Då den straffade i ett väsentligt avseende berövas vanliga bekvämlig
-

s. 126 Kontrollera mot PDF

§ 19.

126 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

heter, medför straffet likväl i de flesta fall ett så avsevärt lidande, att

dess avskräckande verkan säkerligen blir ganska stor. Erfarenheten

Irån fängelserna visar även, att hårt nattläger med fördel kan användas

såsom disciplinstraff. Om föreskrift lämnas, att ålagd skärpning genom

hårt nattläger icke skall verkställas, då den straffskyldige icke finnes

utan våda för hälsan kunna undergå skärpningen, torde någon avsevärd

risk för att den straffades hälsa lider skada genom straffets verkställande

icke förefinnas.

Att hårt nattläger icke bör komma till tillämpning annat än i

undantagsfall och då det verkligen är uppenbart, att en skärpning av

den vanliga vaktarresten är behövlig för att giva straffet nödig effektivitet,

torde dock vara klart. Den i 1908 års förslag upptagna allmänna

förutsättningen, att skärpningen icke får användas i annat fall,

iin då, med hänsyn till av den straffskyldige förut utståndna bestraffningar

för brott mot strafflagen för krigsmakten eller omständigheterna

i övrigt, det icke finnes kunna antagas att vaktarrest, verkställd i vanlig

ordning, skulle å honom utöva tillbörlig verkan, uttrycker visserligen

ungefärligen det syftemål, som man, enligt vad ovan är sagt, önskar

vinna med skärpningens användande. Nämnda förutsättning är dock

allt för allmänt avfattad för att icke giva anledning till farhåga, att

ifrågavarande straffmedel skall komma till en långt vidsträcktare användning,

än som i själva verket är avsett. Till undvikande av godtycklighet

vid tillämpningen lärer det därför vara nödvändigt att på ett

noggrannai-e sätt angiva villkoren för skärpningens användande. De

närmare bestämmelserna härom hava i huvudsak fått samma innehåll

som i kommitténs förslag, dock att skärpningen — under den allmänna

förutsättningen, att det icke kan antagas, att vaktarrest, verkställd i

vanlig ordning, skulle å den brottslige utöva tillbörlig verkan — skulle

få användas i varje fäll, då den skyldige förut undergått bestraffning

för brott mot strafflagen för krigsmakten. I sammanhang därmed har

det icke ansetts vara behövligt att, i enlighet med kommitténs förslag,

upptaga »inrotad vanart» bland de förutsättningar, under vilka skärpning

kan ådömas.

De i 19 § av kommitténs förslag upptagna bestämmelserna rörande

de fall, då krigsman skall avtjäna honom ådömt straff i militärhäkte

överensstämma till sitt innehåll i huvudsak med vad nu finnes stadgat.

Av förarbetena till gällande lag framgår, att man vid avfattningen av

ifrågavarande bestämmelser utgått från den grundsatsen, att straffet för

sådana brott, som kunna betecknas såsom rent eller åtminstone övervägande

militära, bör, då strängare straff än straffarbete i två år ej

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Knngl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

ådömts, verkställas på ett sätt, som utmärker förbrytelsens speciella

karaktär och ej sammanför den felaktigt med vanliga brottslingar. Med

tillämpning av denna grundsats synes det emellertid kunna sättas ifråga,

om ej stadgandet i 19 § 1 mom. ytterligare bör utvidgas till att omfatta

även straffarbete ådömt för brott, varom i 6 kap. av förslaget

förmäles. Visserligen hava åtskilliga av de i nämnda kapitel upptagna

brotten sin motsvarighet i allmänna strafflagen och äro alltså icke rent

militära förbrytelser i den bemärkelse, att de endast äro belagda med

straff, då de begås av personer, som tillhöra krigsmakten. Åven i dessa

fall föreligger dock en kränkning av den militära ordningen och

lydnadsplikten, och berörda förbrytelser kunna därför sägas intaga

samma ställning, som vissa brott, som omnämnas i 7 kap., såsom våld

och förolämpning i eller för tjänsten, om vilka det gäller, att det

ådömda straffet under de i lagen angivna förutsättningarna skall avtjänas

i militärhäkte, ehuru fråga är om brott, som jämväl bestraffas

efter allmän lag. 19 § 1 mom. har därför vid omarbetningen blivit

ändrad på det sätt, att det föreskrivits, att även straffarbete, ådömt för

brott efter 6 kap., i motsvarande fall skall verkställas i militärhäkte.

1 det kommittéförslag, som ligger till grund för lagen angående

villkorlig straffdom den 22 juni 1906, var användningen av sådan dom

inskränkt till de fall, då straffet ådömts efter allmänna strafflagen.

Beträffande särskilt de brott, som bedömas efter strafflagen för krigsmakten,

anförde kommittén, att villkorlig dom för dessa brott icke torde

kunna användas utan fara för disciplinens slappande eller för uppoffrande

av andra intressen av särskild vikt. Vid förslagets granskning

i högsta domstolen anmärktes, att begränsningen till straff, ådömda

enligt allmänna strafflagen, skulle göra lagens tillämplighetsområde för

trångt. I fråga särskilt om brott efter strafflagen för krigsmakten

gjordes dock icke något uttalande. Vid förslagets framläggande inför

Riksdagen blev förslaget ändrat i överensstämmelse med den av högsta

domstolen gjorda anmärkningen, i vad den avsåg, att villkorlig dom

skulle få brukas i fråga om brott bedömda efter annan författning än

allmänna strafflagen, men det ansågs emellertid, att undantag härvid

borde göras för brott efter strafflagen för krigsmakten. Till stöd härför

anfördes av dåvarande chefen för justitiedepartementet i hans anförande

till statsrådsprotokollet: »I överensstämmelse med den av kom
mitterade

i motiven till förslaget uttalade mening, att villkorlig dom

icke bör användas för brott, som bedömes efter strafflagen för kr i ismakten,

torde undantag i detta hänseende böra i förslaget intagas,

§ 32.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

dock att, med hänsyn till pågående arbete å krigslagstiftningens område,

frågan om användning av villkorlig dom för dylikt brott ej må

anses vara därigenom definitivt löst».

Under åberopande av nyssberörda yttrande bär nu justitieombudsmannen

i en bos Kungl. Maj:t gjord framställning, under förmälan, att

lian loreställde sig, att det mot användande av villkorlig dom för varje

förbrytelse efter strafflagen för krigsmakten åberopade skäl efter närmare

prövning skulle visa sig icke hållbart, hemställt, att Kungl. Maj:t måtte

taga under omprövning frågan, huruvida ej villkorlig dom skulle kunna

användas för vissa brott, som bedömas efter nyssnämnda lag.

Över nämnda framställning har krigshovrätten efter nådig remiss

avgivit underdånigt yttrande. 1 detta yttrande uttalar krigshovrätten

till en början vissa betänkligheter av principiell natur mot den villkorliga

domens tillämpning på brott bedömda efter strafflagen för krigsmakten.

Efter att hava erinrat därom, att enligt de allmänna grunderna

för institutet villkorlig dom detta institut vore betingat av straffets

individuellt preventiva betydelse, anför nämligen krigshovrätten följande:

»De skäl, som tala för den villkorliga domens tillämpning i allmänhet

föreligga i regeln icke i avseende å brott, som skola bedömas efter

strafflagen för krigsmakten. Straffets allmänt preventiva verkan träder

här i förgrunden. Upprätthållandet av en god och kraftig disciplin

inom krigsmakten kräver här på ett alldeles särskilt sätt, att ett ålagt

straff också oeftergivligt bringas till verkställighet. Inom ett på ett

ställe sammandraget truppförband är brottets smittande verkan betydligt

större och faran för att man kan komma att anse att något går

an och blir ostraffat, ehuru det strider mot disciplinens första fordringar,

en helt annan än vid förbrytelser utanför den krets, som truppen

utgör. De omständigheter, som från special-preventiv synpunkt tala för

villkorlig dom, äga ej samma betydelse vid de militära förbrytelserna.

De militära brotten äro nämligen ej av vanfrejdande natur. Den omständigheten

att någon blivit straffad för ett sådant brott utövar därför

ej på honom samma nedbrytande verkan. Ett eller annat undergånget

disciplinstraff anses i vanliga fall knappast av beskaffenhet att menligt

inverka ens på den bestraffades avgångsbetyg. Den straffade känner sig

ej på samma sätt stå utanför samhället, och avbrott i det ekonomiska

förvärvet sker ej på samma sätt eller i samma grad, som vid avtjänande

av straff utanför tjänsten. De omständigheter, som enligt 1 §

i lagen den 22 juni 1906 vid prövning, om skäl äro till villkorlig dom,

främst skola komma under övervägande, äro icke heller i samma grad

för handen vid militära förhållanden och den i 4 § stadgade prövotiden

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

av tre år kan på det militära området icke erhålla motsvarande betydelse.

Därest, såsom med hänsyn till den militära tjänstetidens kortvarighet

oftast torde bliva fallet, prövotiden endast till en del faller

inom tjänstetiden skulle den villkorligt dömde ej få det med anståndet

avsedda tillfället att visa, om han bestått provet.»

Efter dessa mera allmänna uttalanden ingår krigshovrätten i en

närmare undersökning, om villkorlig dom oaktat de uttalade betänkligheterna

likväl i något fall borde komma till tillämpning inom den militära

straffrätten, och uttalar sig därvid till en början bestämt mot dess

användning på den disciplinära bestraffningsrättens område. Såsom

förutsättning för dess tillämpning borde därför fortfarande gälla, att

det vore fråga om ett straff i egentlig mening i motsats mot disciplinstraff

samt att detta straff vore föremål för domstols bedömande. Vidare

finner krigshovrätten det utan vidare vara klart, att villkorlig dom icke

utan fara för disciplinens slappande kunde användas för de rent militära

brotten, som endast kunde begås av militärpersoner och med dem

likställda, såsom vissa förräderibrott, feghet och olovlig gemenskap med

fienden, olovligt krigsbyte och missbruk av vapenmakten i krig, rymning

och olovligt undanhållande från krigstjänsten, brott mot krigslydnaden

och de övriga brott, som innefatta överträdelse eller åsidosättande

av en militär tjänsteplikt. Vad åter angår de militärt kvalificerade

brotten framhåller krigshovrätten, att i avseende å hithörande

brottsgrupper en bestämd skillnad förelåge mellan de förbrytelser, som

innefattades i 9 kap. av gällande strafflag för krigsmakten eller skadegörelse,

förskingring och olovligt begagnande samt stöld, snatteri och

rån i vissa fall av egendom, som tillhör krigsmakten eller är för dess

behov avsedd, å ena, samt övriga hithörande brott, å andra sidan.

Medan beträffande de senare enligt krigshovrättens mening i huvudsak

samma skäl vore för handen, som talade för att utesluta de rent

militära brotten från tillämpning av villkorlig dom, vore förhållandet

ett annat i avseende å egendomsbrotten i 9 kapitlet. Dessa brott hade

i regeln icke någon annan karaktär än vanliga brott. Att de ansetts

böra bedömas av krigsdomstol hade i själva verket endast berott på

skäl av praktisk natur. Krigshovrätten har på, nu anförda grunder

förklarat sig endast kunnat tillstyrka en sådan utsträckning av lagens

tillämpningsområde, att villkorlig dom finge användas även för fall, där

någon efter 9 kapitlet strafflagen för krigsmakten dömes till straffarbete

ej över tre månader eller fängelse ej över sex månader.

Det måste tydligen alltid vara förenat med vissa betänkligheter

att icke låta lagens straffbestämmelser komma till tillämpning,

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 27 käft. (Nr 57.) 17

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

så snart en gärning blivit begången, som lagen belägger med straff.

Särskilt är det klart, att straffen i den mån de icke bliva tillämpade

alltid förlora någon del av sin förmåga att avhålla andra personer från

brott. Det allmänna rättsmedvetandets krav, att ett brott skall beläggas

med straff, så snart brottet är känt, kan icke heller lämnas åsido

utan avsevärda vådor för det allmänna rättstillståndets upprätthållande.

Att man genom införande av institutet villkorlig dom ansett sig kunna

göra undantag från den allmänna regeln, beror icke heller på ett underkännande

av de skäl, som enligt vad nu sagts, i vanliga fall kräva brottets

bestraffande, utan därpå att man vid vägande häremot av andra lika

berättigade intressen funnit, att dessa senare någon gång böra tillerkännas

så stor betydelse, att straffets verkställighet bör utebliva utan avseende

å de betänkligheter, som detta i allmänhet är ägnat att framkalla. Det är

den menliga inverkan straffet utövar på vissa slag av brottslingar, de

s. k. akuta brottslingarna, som härvidlag blivit det avgörande. Under

det man i allmänhet eftersträvar att med straffet uppnå den verkan, att

brottslingen för framtiden avhålles från att begå vidare förbrytelser,

medför icke sällan särskilt det kortvariga frihetsstraffet, vilket oftast

saknar varje såväl förbättrande som avskräckande betydelse, en alldeles

motsatt verkan på sådana personer, som ej förut begått något brott. De

erhålla genom straffet i sina egna och andras ögon en fläck på sitt goda

namn och rykte, som gör, att de så att säga dragas ned i de verkliga

brottslingarnas klass även i sådana fäll, då de på grund av karaktär

och lynnesriktning icke kunna hänföras till denna kategori, i det att

det endast varit särskilt svåra yttre eggelser, rusets inflytelse eller annan

liknande anledning, som fört dem in på brottets bana. Det blir sedan

så mycket svårare för en sådan person att motstå mötande frestelser och

fora ett oförvitligt liv, som straffets avtjänande ofta för med sig betydande

ekonomiska svårigheter för den straffade.

Den kommitté, som utarbetade förslaget till lag om villkorlig dom,

fann sig, såsom förut är nämnt, böra avstyrka den villkorliga domens tilllämpning

på brott, som bedömas efter strafflagen för krigsmakten under

hänvisning till den fara för disciplinens slappande och för uppoffrande av

andra intressen av särskild vikt, som skulle inträda, om de militära

förbrytelserna icke bleve bestraffade. Såsom krigshovrätten i sitt yttrande

antyder, kan emellertid det nu stadgade undantaget även finna

sin förklaring däruti, att de militära straffen delvis äro av en annan beskaffenhet

än de straff, som ådömas efter allmän lag, och därför icke

heller å den straffade medföra samma inverkan för framtiden. Detta

är framför allt fallet med avseende å disciplinstraffet vare sig det

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57-

ådömes av befälhavare eller av domstol. Av denna anledning bör

även enligt min uppfattning villkorlig dom icke förekomma med avseende

å disciplinstraff, som ålägges efter strafflagen för krigsmakten.

Om disciplinstraffet gäller nämligen, såsom även krigshovrätten framhåller,

att detsamma är av helt annan natur än det vanliga frihetsstraffet,

från vilket det bestämt skiljer sig i den allmänna uppfattningen.

Den disciplinärt bestraffade framstår icke i allmänhetens ögon

såsom någon brottsling, och straffet verkar — frånsett de affliktiva

element, som därmed kunna vara förenade — såsom ett rent ambitionsstraff.

Från militärt håll har det visserligen blivit ifrågasatt, huruvida

icke ett försvagande av ambitionen kunde tänkas inträda även med det

första militära straffet, då det ju ofta vore fruktan att höra till den straffade

kategorien, som avhölle det bästa folket från brott. Det kan emellertid,

såsom i detta sammanhang framhållits, måhända med något skäl

befaras, att just det bästa folket, som förut satt eu heder i att icke ådraga

sig någon bestraffning, ej i samma grad skulle avhålla sig från brott, om

de visste, att de genom villkorlig dom kunde komma ifrån vidare obehag

av en begången förbrytelse, och i disciplinärt hänseende är det

inom en trupp utan tvivel av betydelse, att truppen inom sig har en

kärna av väl disciplinerat folk, för vilken brott mot disciplinen framstår

såsom något oerhört. Vid mindre allvarliga förseelser mot tukt och

ordning kunna de militära befälhavarne även i stället för straff meddela

tillrättavisning i sådana fall, då det kan antagas, att disciplinstraffet av

ovan angivna skäl skulle medföra eu menlig inverkan på den felande.

Något skäl torde alltså icke föreligga att, i fråga om straff, som ådömes

efter strafflagen för krigsmakten, göra något undantag från den i gällande

lag fastställda grundsatsen, att villkorlig dom icke får användas,

då straffet ådömes av annan myndighet än av domstol eller då icke

straff i egentlig mening utan disciplinstraff ådömes.

Vad åter angår fängelse och straffarbete, som ådömes efter denna

lag, låter det sig icke förneka, att det med hänsyn till brottslingens

person kan föreligga samma skäl att tillämpa villkorlig dom som då

nämnda straff ådömas efter allmän lag. Visserligen kan, såsom krigshovrätten

framhållit, i nämnda hänseende eu viss skillnad göras mellan

de rent eller övervägande militära förbrytelserna å ena, och andra i

strafflagen för krigsmakten bestraffade brott, å andra sidan. I den allmänna

uppfattningen får den, som begått en militär förbrytelse, icke

på samma sätt som en vanlig brottsling sitt medborgerliga anseende

fläckat och de särskilda bestämmelser, som gälla med avseende å verkställigheten

av de militära straffen, medföra även, att straffet i de fall,

s. 132 Kontrollera mot PDF

132 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

då dessa bestämmelser komma till tillämpning, icke har samma nedbrytande

verkan på den brottslige. Det bör dock beaktas, att även

straffet för rent militära förbrytelser ibland av brist på utrymme eller

av andra skäl måste avtjänas i allmänt häkte. Även om straffet avtjänas

i militärhäkte, är vidare straffets benämning densamma och en

viss fara är alltid förenad därmed, att den brottslige för första gången

får göra bekantskap med de allmänna straffanstalterna och blir behandlad

såsom en straffad person. Denna fara bör så mycket mindre lämnas

obeaktad, som det härvid icke i vanliga fall är fråga om personer med

bristande moraliskt medvetande utan om sådana, som saknat förmåga

att foga sig efter den militära ordningens krav.

Kan man alltså även i fråga om de rent eller övervägande militära

brotten icke förneka möjligheten därav, att straffets utkrävande blir

till skada för brottslingen och samhället så till vida, som det sedan blir

svårare för honom att avhålla sig från begående av brottsliga handlingar,

. blir lösningen av den föreliggande frågan i enlighet med vad

förut framhållits i första hand beroende därpå, om de samhällsintressen

i främsta rummet disciplinens upprätthållande — som fordra brottets

bestraffande äro av en sådan betydelse, att villkorlig dom icke i dylika

fall bör följa. Enligt min mening är detta icke alltid förhållandet.

Nödvändigheten av att upprätthålla disciplinen kan mången gång föra

med sig, att villkorlig dom i ett visst fall icke kommer till tillämpning,

ehuru så eljest skulle skett. Att alldeles utesluta dess tillämpning,

synes mig däremot icke vara att förorda. Härvid bör i stället olika

bestämmelser givas för olika slags brott. Vid de svåraste och farligaste

disciplinära förseelserna är det sålunda tydligt, att straffet också

oeftergivligt måste bringas till verkställighet. Sådana under krig och

vid krigsmaktens mobilisering förövade förbrytelser, som äro sammanförda

i krigsartiklarna, böra sålunda icke göras till föremål för villkorlig

dom. Vidare torde av samma skäl, som förbrytelser enligt 25 kap.

allmänna strafflagen äro undantagna från den villkorliga domens tilllämplighetsområde,

de i strafflagen för krigsmakten upptagna brott,

som äro med dem jämförliga, böra undantagas. Detta gäller först och

främst de förbrytelser, som äro omförmälda i 9 kap. av förslaget, men

även brott enligt förslagets 5 kap., vilka närmast äro att likställa med

det brott, som omtalas i 25 kap. 19 § allmänna strafflagen. Rymning

och olovligt undanhållande äro även synnerligen ofta förekommande

förseelser. Från disciplinär synpunkt torde det därför vara påkallat,

att de ovillkorligen bliva föremål för bestraffning. De tillhöra icke

heller sådana brott, för vilka den villkorliga domen huvudsakligen

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

är avsedd, då de i allmänhet begås efter föregående överläggning och

icke i överilning eller av hastigt mod.

Vad åter angår brott enligt 7 kap. i förslaget synas de av

krigshovrätten anförda skäl icke vara avgörande. Att villkorlig dom

icke bör komma till tillämpning, då man har anledning att befara

disciplinära svårigheter, om brottet lämnas obestraffat, är en sak för

sig. Att alldeles utesluta dess tillämpning i sådana fall, då en

person, som eljest visat sig kunna underordna sig disciplinens fordringar,

i överlastat eller upphetsat tillstånd begår en indisciplinär

handling, anser jag däremot icke böra tillstyrkas. Och torde i

ifrågavarande hänseende samma regler böra gälla angående våld, misshandel

och förolämpning mot förman som angående de brott mot krigslydnaden

som omförmälas i §§ 75—79 av förslaget. Den omständigheten

att brott mot krigslydnaden är en rent militär förseelse, men våld

och förolämpning även bestraffas i allmänna strafflagen torde icke böra

föranleda till att någon skillnad göres mellan ifrågavarande två kategorier

av brott, helst brott mot krigslydnaden ofta förekomma i samband

med våld eller förolämpning mot överordnad.

Övriga i strafflagen för krigsmakten bestraffade brott äro i allmänhet

föremål för straff även i allmänna strafflagen. Att villkorlig

dom icke i regel kan få tillämpning å de brott, som upptagas i 6 kap.

av förslaget, eller uppror, upplopp och därmed likställda förbrytelser,

följer redan därav, att straffet för ifrågavarande brott icke enligt förslaget

annat än undantagsvis kan sättas så lågt som till straffarbete i

tre eller fängelse i sex månader eller lägre, vilket enligt lagen angående

villkorlig straffdom är förutsättning för användning av sådan dom.

Särskilt är detta fallet med de hithörande brott, som från disciplinär

synpunkt äro att räkna till de allvarligaste, som kunna förekomma.

Sålunda skall den villkorliga domen icke i något fall kunna användas,

då gärningsmannen är anstiftare eller anförare. Att i övriga fall, då

skäl därtill finnes, medgiva tillämpning av villkorlig dom, synes mig

däremot icke medföra någon fara för disciplinen. I likhet med krigshovrätten

anser jag vidare något skäl icke föreligga att i ifrågavarande

hänseende undantaga de i förslagets 8 kap. upptagna egendomsbrotten.

Dessa brott kunna icke sägas vara av någon annan beskaffenhet, då

de begås av någon till krigsmakten hörande person än eljest, och något

starkare militärt intresse fordrar icke deras ovillkorliga bestraffande i de

fall, då skäl i allmänhet finnas för den villkorliga domens användande.

Ett genomförande av den villkorliga domens tillämpning på brott

efter strafflagen för krigsmakten i den utsträckning, som nu angivits,

s. 134 Kontrollera mot PDF

33 §.

134 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

torde lämpligast hösa ske dels genom ett införande i 6 § av lagen

den 22 juni 1906 av en föreskrift, att villkorlig dom i fråga om straff,

som ådömes efter strafflagen för krigsmakten ej må brukas i annat

fall, än i nämnda lag linnes stadgat, dels därigenom att en ny § tilllägges

i detta kapitel av innehåll, att lagen om villkorlig straffdom allenast

skall komma till användning, då någon efter 6, 7 eller 8 kap. i

denua lag dömes till annat straff än disciplinstraff, varemot tillämpning

av villkorlig dom i övriga fall skulle vara utesluten.

4 KAP.

Kommittén har i denna § föreslagit en väsentlig utvidgning av

det genom Kungl. förordningen den 6 juni 1883 i nu gällande lag

införda undantaget från den i allmänna strafflagen stadgade huvudregeln,

att skadestånd skall gäldas av den brottslige, evad brottet skett

med uppsåt eller av vållande. Under det för närvarande befälhavare

å kronans fartyg, vilken vid fartygets manövrering eller navigering

begått förseelse, som i 144 § sägs, befrias från skyldighet att gälda

skada eller kostnad, som genom förseelsen tillskyndats kronan, under

förutsättning att han ej varder dömd till svårare straff än disciplinstraff,

skulle enligt kommitténs förslag sådan befrielse inträda i varje

fall, då förseelsen ej bestraffats med avsättning eller, om han tillhör

underbefäl av manskapet, med fängelse över 6 månader. Tre ledamöter

av kommittén hava dock reservationsvis avstyrkt den föreslagna

utvidgningen. Avvikelser från de i allmänna strafflagen gällande grundsatser

borde nämligen icke enligt deras mening göras mera omfattande,

än nödigt vore, och det hade icke vid något tillfälle visat sig att det

nuvarande undantagsstadgandet vore för snävt begränsat. Två av högsta

domstolens ledamöter hava även anslutit sig till den uppfattning,

som uttalats i denna reservation, och därvid ytterligare anfört, att den

ifrågasatta bestämmelsen lätt kunde föranleda till slappande av ansvarskänslan

hos befälet och således medföra minskad säkerhet för såväl

besättningens liv och hälsa som ock för bevarande av krigsmaktens

dyrbara fartygsmateriel. Bestämmelsen kunde vidare icke utan fog

komma att av allmänheten betraktas såsom en lagstiftningsåtgärd,

varigenom en viss klass av statens tjänare obehörigen gynnades framför

andra sådana.

Å andra sidan har chefen för flottans stab i en hos Kungl.

Maj:t gjord framställning ifrågasatt, att nämnda undantag från de

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl■ Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

allmänna skadeståndsreglerna skulle i visst avseende erhålla en utvidgad

tillämpning. Han påpekar nämligen, att det enligt paragrafens

nuvarande ordalydelse stode öppet för en målsägare att för utbekommande

av skadeersättning göra anspråket därpå gällande antingen mot

kronan såsom redare för det skadegörando fartyget eller ock mot

vederbörande befälhavare direkt. Välde han det förstnämnda tillvägagångssättet,

befriades vederbörande befälhavare från den ersättningsskyldighet,

som kronan kunde blivit ådömd, om på förseelsen följde

straff, som icke vore högre än disciplinstraff. Skulle åter målsägaren

föredraga att göra anspråket gällande mot befälhavaren, gåve ordalydelsen

av den ifrågavarande paragrafen, såsom även framginge av

rättstillämpningen, icke vederbörande befälhavare det skydd i fråga

om ersättningsskyldigheten, som med den vidtagna lagändringen tydligen

varit avsett. Och har chefen för flottans stab på grund härav

gjort gällande, att ifrågavarande lagrum borde erhålla den avfattning,

att befälhavaren befriades från att utgiva skadeersättning icke allenast

till kronan, utan även till de enskilda målsägare, som därom kunde

framställa anspråk.

Vad till eu början angår den av chefen för flottans stab gjorda

framställningen, har jag först att erinra därom, att det tydligen framgår

av förarbetena till den år 1883 gjorda ändringen i förevarande §,

att nämnda befrielse var avsedd att gälla i fråga om skada icke blott

å kronans fartyg och materiel utan även å annan egendom. I den

kungl. proposition, som i ämnet avläts till Riksdagen yttrar nämligen

föredragande departementschefen, att skadan svårligen kan bestämmas

inskränktare än till all skada och kostnad, som drabbar kronan

vare sig omedelbart eller medelbart genom skyldigheten att såsom

redare ansvara för den förlust, som drabbade annan. Utgår man då,

såsom chefen för flottans stab i här ifrågavarande framställning gjort,

därifrån att befälhavaren under de angivna förutsättningarna bör vara

befriad från att ersätta skada, som tillskyndats enskilda personer, låter

det sig icke förneka, att stadgandet fått en avfattning, som icke giver

befälhavaren allt det skydd, som man avsett. Och chefen för flottans

stab har utan tvivel rätt däruti, att frågan om ersättningsskyldigheten

icke bör bero på den tillfälliga omständigheten, om vederbörande målsägare

gör sitt anspråk gällande mot kronan eller mot befälhavaren. Enligt,

min mening kan det emellertid starkt ifrågasättas, om icke befrielsen i

själva verket för varje fall bör inskränkas att gälla kronans egendom,

så att befälhavaren jämväl blir ersättningsskyldig, om målsägaren fått

sig tillerkänd gottgörelse av kronan och kronan sedan söker sin rätt åter av

s. 136 Kontrollera mot PDF

§ 40.

136 Kungl. Maj ds Nåd Proposition Nr 57.

den, som vållat skadan. Skall en avvikelse i ifrågavarande hänseende

stadgas från allmänt gällande rättsgrundsatser, bör nämligen nämnda

avvikelse icke göras större än som för det angivna ändamålet kan vara

behövligt, och det torde knappast med skäl kunna påstås, att den

grund, som huvudsakligen åberopats såsom stöd för en inskränkning

i befälhavarens skadeståndsskyldighet, eller att tanken på den ekonomiska

risken kan utöva ett förlamande och nedtryckande inflytande på

vederbörandes företagsamhet och handlingskraft, bör föra till en inskränkning

i de anspråk, man måste vara berättigad att ställa på en

statens ämbetsman därutinnan, att han icke genom sitt vållande utsätter

enskilda personers egendom för att skadas eller förstöras. Och det

torde knappast komma att utöva något skadligt inflytande på flottövningarnas

riktiga bedrivande, om sjöofficeren känner sig förpliktad

att framgå åtminstone med det mått av försiktighet, som erfordras för

att främmande fartyg, bryggor och kajer icke skola taga skada.

Ifrågavarande moment har på grund härav underkastats omarbetning

i den riktning, att befälhavaren endast skall kunna befrias från

ersättning för skada, som uppkommit å kronan tillhörig egendom.

Vad härefter angår frågan om skadeståndsskyldighetens utsträckning

i övrigt, ansluter jag mig till den mening, som uttalats i förenämnda

vid kommittébetänkandet fogade reservation. Av de skäl, som

anförts såväl i denna reservation som utav vissa ledamöter i högsta

domstolen, synes det mig nämligen otvivelaktigt framgå, att befrielse

från ersättning endast bör ifrågakomma, då befälhavarens förseelse prövats

hava varit av mera obetydlig art. Så snart hans fel är av den

betänkliga beskaffenhet, att domstolen anser sig böra döma till fängelsestraff

eller suspension, då är — med den straffmätning som vanligen

förekommer vid våra domstolar — den vårdslöshet och försummelse,

som ligger honom till last, säkerligen vida svårare, än att

den blott kan tillskrivas en överdriven oförvägenhet vid utövandet

av hans yrke. Om man, såsom väl får anses tillbörligt, fäster avseende

även vid statens krav på att flottans dyrbara material icke i

onödan förspilles, lärer därför den riktiga lösningen av föreliggande

fråga vara att låta nu gällande bestämmelser i denna del förbliva oförändrade,

helst något verkligt talande exempel på deras olämplighet icke

blivit anfört.

Genom lag den 25 juni 1909 skedde eu mindre ändring i 4 kap.

10 § allmänna strafflagen, varigenom tydligen angavs, huru förfaras

skulle vid straffens sammanläggning för det fall, att någon, sedan han

blivit till straff dömd, men innan han det till fullo undergått, förövat

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Mnj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

mer än en ny förbrytelse. För detta fall skulle de särskilda straff,

vartill han för dessa brott gjort sig skyldig, enligt de i 4 kap. allmänna

strafflagen stadgade grunder av domstolen förenas eller sammanläggas

med det förra straffet eller om detta var till någon del verkställt,

när brott ånyo förövades, med vad av samma straff då återstod. Att

samma regler icke skola gälla för det i förevarande § upptagna fäll

eller då de straff, som skola ådömas, äro arreststraff, framgår av 38

§ i strafflagsförslaget, enligt vilket ett gemensamt sträft'' skall bestämmas

för de särskilda förseelser, som förövats efter det första straffets

åläggande, varefter sammanläggning av bägge straffen skall ske enligt

reglerna i 40 §. På grund av den skiljaktighet, som alltså förefinnes

emellan allmän lag och strafflagen för krigsmakten, synes det erforderligt,

att i 40 § tydligen utmärkes, att denna § även avser det fall, att

mer än en förseelse, som ådrager arreststraff, begåtts efter det första

straffets åläggande.

5 KAP.

Justitieombudsmannen har i en till Kungl. Maj:t ingiven skrivelse

erinrat därom, att i ett av honom närmare angivet rättsfall skiljaktiga

meningar av vederbörande myndigheter uttalats rörande den rätta

tolkningen av nu gällande bestämmelser angående rymning och olovligt

undanhållande. I det åsyftade rättsfallet hade det beivrade brottet bestått

däri, att åtskilliga värnpliktiga vid Norrbotiens regemente, ehuru

permission blivit dem vägrad, avikit från mötesplatsen å själva utryckningsdagen,

sedan den egentliga militära tjänstgöringen avslutats, och då

allenast utryckning från mötesplatsen och därmed sammanhängande tjänstgöringsskyldighet

återstått. I detta fall kunde det, enligt vad justitieombudsmannen

framhåller, till en början ifrågasättas, om olovligt undanhållande

verkligen förelåge, då ingen kunde sägas hålla sig undan från

tjänstgöring med mindre än att skyldighet till tjänstgöring förelåge. Åven

om de avvikne kunde anses hava olovligen undanhållit sig från den tjänstgöring,

som bestått i att deltaga i regementets uppställning och formering

till marschkontingenter samt i avresan till hemorten under militärbefäl,

finge undanhållningsbrottet icke anses hava fortfarit längre än till dess den

marschkontingent, som de avvikne skolat åtfölja, efter hemkomsten blivit i

vederbörlig ordning upplöst, och anledning saknades därför att behandla de

hemresta beväringsmännen såsom rymmare, då undanhållandet i det ifrågavarande

fallet icke varat mera än två dagar. Beträffande denna fråga

hade man visserligen åberopat stadgandet i 27 § 3 mom. värnpliktslagen

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 27 käft. (Nr 57.) 18

§ 53.

s. 138 Kontrollera mot PDF

138 Kungl. Maj:fs Nåd. Proposition Nr 57.

därom att den tid, under vilken värnpliktig varit rymd, ej finge tillgodoräknas

honom såsom tjänstgöringstid, där ej Konungen för särskilda fall

annorledes förordnade, och framhållit, att beväringsmän, som utan behörigt

tillstånd undandragit sig tjänstgöring, innan densamma förklarats vara

avslutad, utan tvivel vore lagligen skyldiga att fullgöra återstoden, omfattade

den ock blott några timmar. Häremot kunde emellertid anföras,

att nämnda stadgande i värnpliktslagen icke vore uti det ifrågavarande

fallet tillämpligt samt att det icke heller eljest funnes någon bestämmelse

vare sig i värnpliktslagen eller i annan författning, enligt vilken

beväringsmän, som fullgjort sin krigstjänst för året under den i lagen stadgade

tiden, skulle på grund av sitt avvikande å utryckningsdagen vara pliktiga

att fullgöra ytterligare krigstjänst; och då skyldighet till vidare krigstjänst

ej förelåge, kunde undanhållande från krigstjänst ej förekomma.

I samband härmed har justitieombudsmannen även fäst uppmärksamheten

vid en annan brist, varmed enligt hans mening strafflagen

lör krigsmakten vore behäftad. Därest någon avveke från ännu ej avslutade

övningar å sådan tid, att 8 dagar eller enligt det nu föreliggande

förslaget 3 dagar då ej återstode till upplösningen av den styrka, till

vilken han hörde, funnes det nämligen, sedan den för upplösningen fastställda

tiden tilländagå^, ej någon viss tjänstgörings- eller vistelseort

föreskriven för den avvikue. Det vore likväl orimligt, om han, för att

avbryta undanhållningsbrottets fortvaro och undvika att bliva straffad

såsom rymmare, skulle vara pliktig att infinna sig å det ställe, där han

haft skyldighet att tjänstgöra och vistas, utan det naturliga vore att

den, som under sådana förhållanden avvikit, kunde fria sig från påföljden

att varda ansedd såsom rymmare genom en behörigen gjord anmälan

hos vederbörande befälhavare. Slutligen har justitieombudsmannen även

påpekat, att gällande lag över huvud icke gåve tillfredsställande svar på

frågan, huruvida olovligt undanhållande ansåges kunna övergå till rymning,

då avvikandet skett inom 8 dagar före tjänstgöringens avslutande.

Vad först angår frågan, om det brottsbegrepp, varom här är

fråga, behöver ytterligare förtydligas utöver vad som redan skett i

det föreliggande lagförslaget, finner jag någon tvekan icke behöva

råda därom, att de värnpliktige i det ovan relaterade fallet avvikit från

den trupp, vartill de hörde, och från den tjänstgöringsort, som för

dem var bestämd och att de följaktligen, redan med tillämpning av

de i 48 och 52 §§ föreslagna stadgande^, bort straffas såsom för olovligt

undanhållande, utan att något förtydligande i denna del erfordras.

Någon anledning att göra ändring i lagstadgandet, i syfte att avvikande

efter den egentliga militärtjänstgöringens slut icke skall straffas såsom

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kutig/. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

olovligt undanhållande, synes mig icke heller föreligga. Vad det nämnda

rättsfallet i övrigt beträffar, torde det vara tydligt, att undanhållningsbrottet

icke kan anses fortfara, sedan all tjänstgöringsskyldighet och

därmed även all underlåtenhet från den avviknes sida att fullgöra någon

honom åliggande tjänsteplikt upphört. Meningsskiljaktigheten synes

också i det ifrågavarande fallet närmast hava rört sig därom, huruvida

värnpliktslagen bör så tolkas, att vidare tjänstgöringsskyldighet kan av

den värnpliktige utkrävas, då han tjänstgjort under hela den i lag

stadgade tjänstgöringstiden och han endast avvikit från den tjänstgöring,

som stått i samband med utryckningen. 1 detta avseende hava emellertid

numera klarare bestämmelser blivit meddelade genom en den 13

juli 1911 utfärdad ändring i 27 § värnpliktslagen, varigenom stadgandet

att den tid, under vilken en värnpliktig varit rymd eller olovligen

undanhållit sig, icke skall tillgodoräknas honom såsom tjänstgöringstid,

förklarats endast skola gälla, då rymningen eller undanhållandet varit

av minst ett dygns varaktighet.

Däremot lärer, särskilt vad det värnpliktiga manskapet angår,

ett förtydligande av gällande bestämmelser erfordras för det fali, att

någon avviker så kort tid före vederbörande övningsperiods slut, att den

bestämda tjänstgöringstiden utgår, innan undanhållningsbrottet fortfarit

så länge, att den brottslige skall straffas såsom rymmare. I denna

fråga har krigshovrätten, som anbefallts att avgiva yttrande öfver justitieombudsmannens

ifrågavarande framställning, för sin del uttalat, att,

därest ett förtydligande i nämnda avseende ansåges erforderligt, detta

borde ske genom ett angivande därav, att ett olovligt undanhållande

skulle anses fortfara, oberoende av om tjänstgöringstiden därunder utginge,

intill dess den avvikne ertappats eller anmält sig hos vederbörande

befälhavare för återinträde i tjänstgöring eller blivit från vidare tjänstgöringsskyldighet

i behörig ordning löst. Enligt krigshovrättens mening

hade nämligen undanhållningsbrottet lika väl som rymningsbrottet naturen

av ett fortvarande brott, och tjänstgöringstidens utgång avbröte ej undanhållningsbrottet,

som tvärtom fortfore, intill dess en behörigen gjord

anmälan hos vederbörande befälhavare eller den brottsliges ertappande

gjorde slut på brottet. I rent subjektivt hänseende kunde det ej heller

vara tvivelaktigt, att t. ex. den, som olovligen avvikit ur tjänstgöring,

innan han blivit i behörig ordning hemförlovad, även efter tjänstgöringstidens

utgång hade en känsla av att mellan honom och kronan

kvarstode något ouppgjort.

Inom krigshovrätten har skiljaktig mening uttalats av en bland dess

militära ledamöter, som yttrat, att lagen enligt hans uppfattning borde

s. 140 Kontrollera mot PDF

54 §.

140 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

förtydligas i deri riktning, att det olovliga undanhållandet endast skulle

anses fortfara, intill dess den avviknes tjänstgöringsskyldighet under

vederbörlig övningsperiod upphört. Denna ledamot har jämväl framhållit,

att någon praktisk olägenhet av en sådan bestämmelse — som

för övrigt vore den, som hittills tillämpats inom armén — i form av

ett ökat antal undanhållningsförseelser mot slutet av övningsperioden

icke enligt hans mening vore att befara.

I avseende å denna fråga må här framhållas, att en tillämpning

av den utav krigshovrätten föreslagna bestämmelsen skulle föranleda

därtill, att utav två personer, som bägge undanhållit sig exempelvis

under två dagar av den bestämda tjänstgöringstiden, den ene, som avvikit

mitt under övningstiden och sedan åter inställt sig för fortsatt

tjänstgöring, allenast skulle straffas för olovligt undanhållande, undei

det den andre, som avvikit vid övningsperiodens slut, skulle straffas

såsom rymmare. Någon egentlig skillnad i brottslighet torde emellertid

ej föreligga i dessa båda fall. Visserligen är enligt värnpliktslagens

bestämmelser den avvikne skyldig att sedermera fullgöra den försummade

tjänstgöringen, men försummelsen att anmäla sig till nämnda tjänstgörings

undergående bör väl betraktas såsom en naturlig följd av det

begångna undanhållningsbrottet och kan icke i och för sig anses vara

en omständighet, som bör föranleda ökat straff för den brottslige. För

att undvika en sådan tolkning av lagen, att den avvikne bestraffas såsom

rymmare i andra fall, än då han under den stadgade tiden undanhållit

sig från verklig tjänstgöring, synes det emellertid ej vara behövligt att

verkställa annan ändring i den förut föreslagna lagtexten än att efter

orden »som varar över tre dagar» i 53 § infogas orden »av den bestämda

tjänstgöringstiden». Tillägget skulle visserligen då endast komma

att gälla det fall, att någon av manskapet, som icke är tjänstgöringsskyldig

vid mobiliserad avdelning eller inmönstrad å fartyg, gör sig

skyldig till olovligt undanhållande. Då officerare eller underofficerare begå

olovligt undanhållande, eller avvikandet sker från mobiliserad avdelning

eller från fartyg, å vilket den brottslige är inmönstrad, torde emellertid

någon tvekan ej behöva ifrågakomma, huru i ifrågavarande avseende

skall förfaras.

På hemställan av högsta domstolens flesta ledamöter blev i kungl.

propositionen till 1D08 års Riksdag straffet för rymningsbrott, vartill

officer eller underofficer gjort sig skyldig, i någon mån skärpt, i det

bestämmelse meddelades, att fängelsestraff alltid skulle ådömas jämte

avsättning. Såsom skäl till denna ändring anfördes, att det i betraktande

av det straff, som i 50 § 2 mom. stadgats för dylik förseelse begången

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

av manskap, synts alltför lindrigt, att officer eller underofficer endast

skulle kunna dömas till avsättning. Av samma skäl torde emellertid

någon skärpning böra ske även i straffet för olovligt undanhållande, så att

officer eller underofficer, som under längre tid än 3 månader gjort sig

skyldig till olovligt undanhållande, erhåller samma straff, som i 50 §

finnes stadgat för rymning. På samma sätt har fängelsestraff ansetts

böra ingå i latituden jämväl i det i 54 § mom. 1 angivna fall, då omständigheterna

äro synnerligen försvårande.

6 KAP.

Enligt kommitténs förslag skulle i det fall, som i denna § avses,

eller då upprorsmän göra våld å person eller egendom, straffet för dem,

som deltaga i upproret, icke kunna sättas lägre än till straffarbete i

sex år för anstiftare och anförare samt straffarbete i två år för annan

deltagare. Utövades våldet å förman eller skedde skadan å krigsredskap

eller annan för krigsmaktens behov avsedd eller under dess vård och

förvar ställd egendom, skulle straffet ej få understiga straffarbete i

åtta år för anstiftare eller anförare och straffarbete i fyra år för annan

deltagare. Dessa straffsatser synas mig under vissa omständigheter

vara väl stränga i förhållande till det brott, som skall bedömas. Det

bör nämligen beaktas, att 65 § i förslaget får anses bliva tillämplig

även å sådana deltagare i upproret, som icke själva gjort sig skyldiga

till våld å person eller egendom eller ens haft för avsikt att bruka

våldsamma medel för vinnande av syftemålet med uppträdet. Så snart

någon av de i upproret deltagande övergår till våldsamheter, medför

alltså detta även för dem, som alls icke befunnit sig å den plats, där

våldet begåtts eller ens kunnat iakttaga detsamma, den påföljden, att

straffets minimum höjes mycket avsevärt, för anstiftare och anförare i

det fall, som omnämnes i senare delen av 65 § 1 mom., med icke

mindre än fem år.

De anmärkningar, som sålunda kunna göras mot ifrågavarande i

strafflagen för krigsmakten föreslagna straffbestämmelser kunna emellertid

med icke mindre fog riktas även mot det däremot svarande stadgandet

i 10 kap. 9 § allmänna strafflagen. Åven enligt detta lagrum

kan straffet icke sättas lägre än till straffarbete i sex år för anstiftare

och anförare och straffarbete i två år för annan deltagare i upproret.

Det har också vid tillämpning av nämnda straffbud visat sig, att domstolarna

varit nödsakade att ådöma straff, som ej stått i rätt förhållande

65 §.

s. 142 Kontrollera mot PDF

142 Kung!. Mnj.-fs Nåd. Proposition Nr 57.

till brottet och därför också i nådeväg blivit av Kung!. Maj:t nedsatta.

Det lärer alltså vara lämpligt att i detta sammanhang jämväl upptaga

frågan om en revision av allmänna strafflagen i nu berörda hänseende.

Något skäl att nedsätta straffets maximum torde emellertid icke föreligga.

Syftet med den ifrågasatta straffnedsättningen bör nämligen icke vara att

vinna lindring i straffet i sådana svårare fall, för vilka förevarande straffbestämmelser

huvudsakligen äro avsedda, utan att ett efter brottslighetens

verkliga beskaffenhet mera avpassat straff skall kunna ådömas

dem, som icke själva varit vållande därtill, att upproret fick en dylik

mera svårartad karaktär. Med hänsyn härtill torde strafflatituden lämpligen

böra utsträckas nedåt, så att straffet i lindrigaste fall kan sättas

så lågt som det i 10 kap. 8 § allmänna strafflagen eller 64 § i förevarande

lagförslag stadgade straffminimum. I 65 § har straffet därför

bestämts för anstiftare och anförare till straffarbete på livstid eller från

och med tre till och med tio år och för annan deltagare i upproret

till straffarbete från och med ett till och med åtta år. I samband därmed

har bestämmelsen om straffminimums höjning, då våldet utövades

å förman eller skadan skedde å viss angiven egendom, alldeles uteslutits

ur förslaget.

Med bibehållande i allmänhet av de i denna § stadgade strängare

straffbestämmelserna för det fall, att upproret göres under sjönöd eller

vid annat tillfälle, då brott mot krigslydnaden medför större fara, torde

i sammanhang med de i 65 § gjorda ändringarna straffets minimum, då

brottet förövats i sådana fall, varom 64 och 65 §§ handla, kunna nedsättas

för anstiftare och anförare till straffarbete i sex år och för annan

deltagare till straffarbete i två år.

Enligt första stycket av denna §, med den lydelse detta lagrum äger

såväl i kommitténs förslag som i gällande strafflag för krigsmakten, skola

deltagare i ett upplopp, som övergått till våld å person eller egendom,

i allo behandlas såsom upprorsmän. Sedan kommittén avgav sitt förslag

har emellertid det häremot svarande stadgandet i 10 kap. 13 § allmänna

strafflagen undergått förändring på det sätt, att, ifall de i upploppet

deltagande övergå till våld å person eller egendom, straffet för sådan

deltagare i upploppet, som ej är anstiftare eller anförare, vilket straff

förut varit straffarbete från och med två till och med sex år, kan nedsättas

till straffarbete i två månader, eller där omständigheterna äro

synnerligen mildrande till fängelse. Även om straffbestämmelserna i

65 §, undergå den nedsättning, som jag föreslagit, skulle i motsvarande

fall straffarbete i ett år vara det lägsta straff, som enligt denna lag

skulle kunna ådömas. Då detta straff i jämförelse med nu gällande straff
-

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 57.

bestämmelser i allmän lag synes vara alltför strängt, har denna § ändrats

på det sätt, att straffet för deltagare i upploppet, som ej är anstiftare

eller anförare, må nedsättas till straffarbete i två månader. På samma

gång som de förut gällande strängare straffbestämmelserna kunna komma

till tillämpning å dem, som i främsta rummet bära skulden för att upploppet

fick en dylik svårartad karaktär, blir det, om straffets minimum

nedsättes på angivet sätt, möjligt att använda ett efter den verkliga

brottsligheten mera lämpat straff å sådana deltagare i upploppet, som

mera av obetänksamhet följt med hopen eller endast i ringare mån gjort

sig skyldiga till våldsamheter. I samband med de ändringar, som blivit

vidtagna i 65 och 66 §§, hava även straffbestämmelserna i denna paragrafs

andra moment blivit ändrade. Någon höjning av straffets minimum

har nämligen ej ansetts böra ifrågakomma för det fall, att betydligare

skada orsakats genom upploppet, utan har stadgandet i stället

avfattats på det sätt, att straffet under nämnda förutsättning må höjas

till det i förslaget angivna maximum.

Denna § har av kommittén i huvudsak bibehållits i dess nuvarande

avfattning, med den förändring, att bland de otillåtna överläggningsämnena,

icke upptagits »otillräckligheten av lön, beklädnad eller underhåll».

Vid den omarbetning förslaget underkastats i Kungl. propositionen

till 1908 års Riksdag upptogs detta ämne på nytt bland exemplen på

överläggningsämnen, som i varje händelse icke finge förekomma, men

paragrafens ordalydelse behölls i övrigt oförändrad.

Att kommittén från de anförda exemplen uteslutit nyss berörda

överläggningsämne, har tydligen sin grund däri, att dess behandling

ansetts icke i och för sig behöva medföra fara för brott mot krigslydnaden.

Det samma torde emellertid i väsentlig grad gälla även för

det fall, att överläggningen skulle på något sätt beröra av befälet

utfärdade bestämmelser eller annan av förman vidtagen åtgärd. Om

härvid icke är fråga om anlitande av andra medel för önskemålens

vinnande, än som överensstämma med krigslydnadens fordringar, lärer

man icke med fog kunna tala om någon verklig fara för disciplinen.

Att förklara en sammankomst under alla förhållanden otillåten, därest

ett ämne av ifrågavarande art kommer under behandling, och belägga

deltagarna i sammankomsten med straff, synes mig därför innebära ett

avsteg från församlingsrättens princip, som icke är av förhållandena

tillräckligt motiverat. Bestämmelsen, att behandling å sammankomst

av förmans förhållande eller åtgärder ovillkorligen skall medföra straff

för de i sammankomsten deltagande, har därför uteslutits. Paragrafen

bör emellertid, såsom redan blivit antytt, kunna komma till tillämpning

73 §.

s. 144 Kontrollera mot PDF

78 §.

144 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

såväl då detta som då andra förekommande ämnen upptagas till behandling

under förutsättning, att de beröras på ett sätt, som innebär

fara för brott mot krigslydnaden. För att tydligare giva uttryck åt

denna uppfattning har paragrafen även i övrigt erhållit en något förändrad

redaktion.

Vad angår innebörden av ordet sammankomst, torde böra erinras,

att härmed icke avses en rådplägning vilken som helst mellan några personer,

tillhörande krigsmakten, utan ett på förhand för visst ändamål

planerat sammanträffande av ett mera avsevärt antal personer.

För att i möjligaste mån trygga en riktig tillämpning av förevarande

§, har vidare ådömandet av straff enligt den samma förbehållits

krigsdomstolen.

7 KAP.

Den lydnadsplikt, som enligt 75 och 76 §§ i förslaget åligger

underlydande krigsman gent emot hans förman, är, så vitt angår befallningar,

som meddelats under tjänstens utövning och i vad som angår

tjänsten, icke underkastad några uttryckliga inskränkningar. Vad åter

angår den, som utan att vara krigsman lyder under lagen förklaras

visserligen i 77 § lydnadsplikten vara beroende därav, att förmannen icke

vid befallningens meddelande sträckt sig över gränsen för sin befälsrätt,

vilken sistnämnda bestämmelse har sin förklaring däri, att befälsrätten

över civilmilitära personer enligt gällande reglementen är i vissa avseenden

inskränkt. Frånsett denna begränsning finnes emellertid icke i lagförslaget

något fäll angivet, då den underlydande till följd av befallningens

innehåll skulle vara berättigad att vägra sin förman lydnad.

Det torde dock näppeligen vara i överensstämmelse med allmänna rättsgrundsatser,

att härav draga den slutsatsen, att den underlydande skulle

vara förpliktad att åtlyda förmannens befallningar även då dessa gå ut

på utförande av handlingar, som otvivelaktigt äro brottsliga eller moraliskt

otillåtna. Något uttryckligt stadgande rörande en sådan begränsning

i den gällande lydnadsplikten finnes dock icke i lagen. Det möter

också mycket stora svårigheter att i detta avseende fastställa några

fullt tydliga regler. Särskilt på det militära området, där förmannens

bestämmanderätt i alla viktiga avseenden bör lämnas okränkt, är det

naturligtvis av synnerlig vikt, att förmannens befallningar icke uppehållas

eller förhindras genom otillbörlig kritik från den underordnades

sida. Varje bestämmelse, som innebär en lockelse härtill eller rent av

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

till olydnad mot förmans befallningar, innebär därför en viss fara för

disciplinen inom krigsmakten. Det lärer emellertid vara behövligt, att

det på något sätt uttryckes, att lagen icke medför skyldighet för den

underlydande att i vilket fall som helst lyda förmannens befallningar.

Jag finner mig därför böra föreslå antagandet av en ny bestämmelse

av innehåll, att straff enligt 75, 7G eller 77 § icke får ådömas,

då förmannen uppenbarligen överskridit sin befogenhet. Genom detta

stadgande avses endast att fritaga den underlydande från att fullgöra

befallningar, i fråga om vilkas obehörighet något tvivel icke kan råda.

Såsom redan ovan blivit antytt, bör han däremot icke i tvivelaktiga

fall äga någon befogenhet att ingå i prövning av befallningens rättmätighet.

Två av kommitténs ledamöter hava i en avgiven reservation framhållit,

att förevarande lagrum icke borde göras tillämpligt på krigsman,

som på angivet sätt förgår sig mot förman, vars egenskap av förman

är honom obekant. I sak delar jag visserligen den uppfattning, som

sålunda uttalats. Då emellertid paragrafen, även om någon ändring i

den föreslagna lydelsen ej äger rum, icke lärer kunna tillämpas utan

att de angivna förutsättningarna för straffets ådömande jämväl i subjektivt

hänseende äro för handen, och straffbestämmelsen alltså icke gärna

kan komma till användning, då någon anledning finnes att antaga, att

den tilltalade saknar vetskap därom, att den person, mot vilken han

förgått sig, varit hans förman, har jag icke ansett det behövligt att

giva paragrafen någon ändrad avfattning.

Mot den av kommittén i 90 § 2 mom. föreslagna bestämmelsen,

att officer och underofficer, som förut undergått straff för våld eller

annan misshandel å underordnad och ånyo gör sig skyldig till sådant

brott, skulle under vissa förutsättningar, även om det senare brottet

anses böra medföra lindrigare ansvar än straffarbete, jämte det ansvar,

som jämlikt 1 mom. skulle följa å brottet, kunna dömas till avsättning,

anmärktes av krig shovrätten, att nämnda bestämmelse synes alltför

sträng, och att en dylik påföljd icke borde inträda, ifall det senare

brottet förskyllt endast disciplinstraff. I anledning av denna anmärkning

blev till en början i det förslag, som under år 1906 remitterades

till högsta domstolen paragrafen i fråga omarbetad i den av krigshovrätten

angivna riktningen. I sammanhang därmed gjordes även påföljdens

tillämplighet beroende därav, att den senare förbrytelsen begåtts, innan

fem år förflutit, efter det straffet för den äldre förbrytelsen fullbordats.

Då förslaget i detta skick undergick granskning av högsta domBihang

till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 27 höft. (Nr 57.) 19

s. 146 Kontrollera mot PDF

146 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

stolen, framställdes ytterligare den anmärkningen, att det syntes innebära

en onödig stränghet, att avsättningspåföljd kunde inträda, även

om det tidigare misshandelsbrottet ej förskyllt svårare straff än ett ringa

disciplinstraff. I anledning härav blev paragrafen ännu eu gång föremål

för omarbetning. I kungl. propositionen till 1908 års Riksdag

uppställdes nämligen såsom förutsättning för att avsättning skulle

kunna ådömas, att jämväl det tidigare brottet bestraffats med åtminstone

fängelse. I stället uteslöts, jämväl på hemställan av högsta domstolen,

den i kommittéförslaget intagna allmänna förutsättningen, att den brottslige

prövats hava genom sitt förfarande förspillt den aktning och tillit,

som bör tillkomma hans befälsställning.

Det må visserligen medgivas, att de gjorda förändringarna medfört

den fördelen, att en objektiv norm vunnits för paragrafens tillämplighet

i stället för den mera allmänt formulerade förutsättning, som kommittén

föreslagit. Fråga är dock, om icke det syftemål, som kommittén avsett

att vinna genom det föreslagna tillägget, i viss mån blivit förfelat.

Kommittén avsåg nämligen, enligt vad dess motiver giva vid handen,

att göra det möjligt att skilja en befälhavare från hans befattning i

sådana fall, då han missbrukat sin ställning därhän, att han upprepade

gånger gjort sig skyldig till sådan behandling av sina underordnade,

som avses i denna §, och detta rent av övergått till metod eller vana.

Denna tankegång uttrycktes i kommitténs förslag genom införandet

av ovannämnda allmänna förutsättning för avsättuingspåföljds inträde,

men framgår icke på motsvarande sätt av det ändrade förslaget med

dess ovillkorliga och något mekaniskt verkande föreskrift, att befälhavaren

alltid skall skiljas ifrån sin befattning, så snart lian två gånger

blivit fälld till fängelsestraff för våld mot underordnad, om den senare

förbrytelsen förövats inom fem år från det förra straffets fullbordan.

Sådana fall kunna nämligen utan tvivel tänkas, då en befälhavare gjort

sig skyldig till en sådan systematisk misshandel av sina underordnade,

som kommittén förutsätter, utan att domstolarna för varje särskilt fall,

som kommit under deras behandling, ansett sig böra ådöma strängare

straff än disciplinstraff. Har en befälhavare visat sig olämplig för det

viktiga uppfostringskall, som han fått sig anförtrott, är avsättning den

naturliga påföljd som bör inträda, oavsett om den tilltalade icke erhåller

svårare straff än disciplinstraff.

Prövas den brottslige på detta sätt genom sitt förfarande hava förspillt

den aktning och tillit, som bör tillkomma hans befälsställning, föreligger

icke heller enligt min mening något giltigt skäl att här föreskriva, att

den särskilda påföljden skall utebliva i annat fall, än då återfallet skett så

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

lång- lid efter det förra straffets fullbordan, som förutsattes i de allmänna

reglerna för åter fallspreskription i 4 kap. 14 § allmänna strafflagen.

Gör en förman sig skyldig till sådant missbruk av sin myndighet, 92 §•

att han med användande av sin befälsrätt söker hindra underlydande

krigsman att föra klagan över förnärmelse i tjänsten, lärer det tjänstefel,

som förmannen genom ett sådant missbruk låter komma sig till

last, böra göras till föremål för bestraffning, även om den underlydande

icke härigenom blivit alldeles urståndsatt att framföra sin klagan. För

att tydligare uttrycka detta, har förevarande § erhållit en något ändrad

avfattning.

Enligt kommitténs förslag var förevarande bestämmelse icke tillämp- 97 §.

lig på civilmilitära ämbets- och tjänstemän. Om någon sådan under

andra förhållanden än de i mom. 1 omförmälda gjort sig skyldig till

någon av de förseelser, varom här är fråga, skulle han alltså ställas

under tilltal inför allmän domstol och dömas efter allmän lag. I Kungl.

propositionen till 1908 års Riksdag gjordes häri ändring så tillvida, att

bestämmelsen gjordes tillämplig även på civil ämbets- eller tjänsteman,

vilken, då han är iförd militär tjänstedräkt, gör sig skyldig till en dylik

förseelse å väg, gata eller annat ställe, varom i 11 kap. 15 § allmänna

strafflagen förmärs. Detta ändringsförslag har icke upptagits i det

omarbetade förslaget, blår föreligger nämligen en utvidgning av krigslagarnas

tillämpning på civilmilitärer utöver vad redan nu finnes stadgat.

En sådan utvidgning torde ej böra ske utan att synnerligen talande

skäl kunna anföras för densamma. I likhet med kommittén anser jag

det visserligen vara riktigt, att här ifrågavarande förseelser — fylleri,

oljud och oväsende, bristande i anständigt uppförande och annat förargelseväckande

beteende — om de begås å allmän plats å garnisonsoch

stationsort och den skyldige är krigsman, behandlas såsom militära

förseelser och bedömas av krigsdomstol, då härigenom, såsom kommittén

påpekat, möjlighet beredes att bestraffa nämnda förseelser disciplinärt i

stället för att de eljest med åtskillig omgång och tidsutdräkt måste dragas

inför allmän domstol. Jag har icke heller något att erinra däremot, att

nämnda, stadgande i den militära ordningens intresse utsträckes att gälla,

även ifall krigsman, annorstädes än inom garnisons- eller stationsort,

gör sig skyldig till sådan förseelse, såvida han vid tillfället är iförd

tjänstedräkt. Däremot torde de skäl, som av kommittén anförts för

att krigsmän i dessa fall skola underkastas straff efter strafflagen för

krigsmakten, icke vara tillämpliga på civila ämbets- eller tjänstemän,

som utanför den militära tjänstgöringen eller på annan plats, än i 96 §

av förevarande förslag angives, göra sig skyldiga till dylika förseelser.

s. 148 Kontrollera mot PDF

(97 §.)

148 Kungl. Maj:t,s Nåd. Proposition Nr 57.

Den omständigheten att de äro iförda militär tjäustedräkt torde icke heller

i detta sammanhang vara av avgörande betydelse. På grund av den

ändring, som nu föreslagits i § 1 i fråga om de fall, då värnpliktiga

skola räknas såsom krigsmän, skola icke heller värnpliktiga i motsvarande

fall bliva föremål för sträft'' efter denna §, såvida icke gärningen begås,

då de under färd till eller från tjänstgöringsorten stå under militärbefäl.

102 § 2 mom. i nu gällande lag stadgar straff för krigsman, som

i eller utom tjänsten vanvårdar den aktning, som han av andra bör äga.

Denna bestämmelse har i något förändrad form upptagits i kommitténs

förslag, men där begränsats att gälla endast befälet. 97 § i förslaget

bestämmer nämligen straff för officerare, underofficerare eller underbefäl

av manskapet, som i eller utom tjänsten genom anstötligt eller ovärdigt

uppförande gör sig skyldig till uppenbar vanvård av den aktning och

tillit, han på grund av sin tjänsteställning av andra bör äga.

Det nämnda stadgandet intager en ställning för sig bland de

straffbud lagförslaget innehåller. Under det att detta eljest i allmänhet

innehåller straff blott för fel och försummelser i den militära tjänsten

eller vid fullgörande av rent militära tjänsteplikter ävensom mera undantagsvis

för vissa i allmänna strafflagen med straff belagda gärningar, även

då de begås utom tjänsten, bereder denna bestämmelse möjlighet att

belägga en persons uppförande utom tjänsten med straff även i sådana

fall, då han icke gjort sig skyldig till någon handling, som är straffbar

enligt allmän lag. Redan detta förhållande kan föranleda tvekan rörande

lämpligheten av att låta bestämmelsen inflyta i lagen även i den förändrade

form, som kommittén föreslagit. En reservant inom kommittén,

som avstyrkt lagrummets upptagande har även framhållit, att det militära

befälet genom denna bestämmelse sättes i en fullkomlig undantagsställning,

samt att de, som sålunda ställdes under en särskild lagstiftning,

lätteligen komma att betrakta sig såsom tillhörande en särskild kast,

vars fläckfrihet vore viktigare än andra medborgaregruppers. Jag instämmer

i den mening, som sålunda uttalats. Om, såsom kommittén

ansett, bestämmelsen ej kan göras tillämplig på alla krigsmän utan

endast på befälet, torde i övrigt redan detta förhållande tala mot dess

upptagande. Det kan nämligen icke vara riktigt, att en handling, som

är straffbar, då den begås av någon tillhörande befälet, skall anses tillåten

för manskapet. Det kan visserligen icke bestridas, att man, såsom kommittén

framhållit, på grund av befälets ställning såsom ledare och uppfostrare

för landets värnpliktiga ungdom måste ställa alldeles särskilda

fordringar å det samma. Dessa krav beröra dock icke närmast befälets

privata liv och uppförande utom tjänsten. Vill man åter hos befälet vid
-

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

makthålla en god moralisk anda och en rätt känsla av sina plikter mot

dem, som det är satt att uppfostra, lärer det rätta medlet icke vara ett

strafFbud av sådan ärt som det ifrågavarande, som i stället lätt kan missbrukas

tiil ett obehörigt övervakande från det högre befälets sida av de

underordnades enskilda liv. Åven med den av kommittén föreslagna

avfattningen äx-o ordalagen därjämte mycket svävande och obestämda,

varför bestämmelsen med all sannolikhet kommer att tolkas mycket olika,

beroende på vederbörandes allmänna uppfattning angående vad som

kräves för åtnjutande av aktning och tillit. Och det lärer nog icke vara

uteslutet, att bestämmelsen vid tillämpningen snarare kommer att tjäna

till upprätthållande av sådana hos militärerna ännu befintliga åskådningar

och klassfördomar, vilka rätteligen böra bortarbetas, än att bliva

ett medel för åvägabringande av en god medborgerlig anda. 1 övrigt

torde en god del av de handlingar för vilka denna allmänt formulerade

straffbestämmelse är avsedd, kunna bestraffas med tillämpning av det i

96 och 97 §§ stadgade straffet för bristande i anständigt uppförande.

Dessa §§ kunna nämligen komma till användning, så snart en krigsman

gör sig skyldig till en dylik förseelse inom garnisons- eller stationsort

eller eljest då han uppträder i militär tjänstedräkt, såvida förseelsen sker å

väg, gata eller annat ställe, varom i 11 kap. 15 § fönnäles.

8 KAP.

L nu gällande lag liksom i kommitténs därmed överensstämmande

forslas: hava för här ifrågavarande brott skilda straffskalor bestämts allt

efter det antal gånger, som brottet itererats. Detta synes mig icke vara

fullt riktigt. Å ena sidan torde det nämligen vara påkallat att i särskilt

svåra fall — såsom då någon förut gjort sig skyldig till ett tillgreppsbrott

eller då det förskingrade haft ett särskilt högt värde — äga tillgång till

ett högre straff än disciplinstraff även vid första resan. Å andra sidan kan

fängelse och straffarbete i mera lindriga fall vara ett alltför strängt straff

för ifrågavarande förbrytelse, även då iteration förekommit. Över huvud

kunna jämte brottets upprepande en mångfald förmildrande och försvårande

omständigheter tänkas, som böra utöva ett större inflytande på

straffmätningen än enligt förslaget är möjligt. Nu gällande regler för

straffets utmätande synes mig även väl mycket avvika från motsvarande

bestämmelser i allmänna strafflagens 22 kap. 11 §. I det omarbetade

förslaget hava straffbestämmelserna därför i någon mån ändrats. Det

101 §.

s. 150 Kontrollera mot PDF

in §.

150 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

normala straffet för första resan bär visserligen bestämts på samma sätt

som enligt senaste förslaget eller till vaktarrest i minst tio dagar. Vid

synnerligen försvårande omständigheter skulle emellertid, även om iteration

icke föreligger, straffet kunde höjas till fängelse i högst sex

månader. Då brottet förövas av någon, som förut varit straffad

för samma brott, skulle åter, utan att skillnad göres mellan andra, tredje

och fjärde resans förbrytelser, straffet kunna höjas till fängelse eller

straffarbete i högst två år. En sådan förhöjning skulle dock icke ovillkorligen

äga rum utan har gjorts beroende på domstols prövning.

9 KAP.

I 116 § har kommittén utan någon ändring i själva straffsatsen

upptagit den i 131 § av nu gällande iag givna straffbestämmelsen för

uppsåtligt avgivande av osannfärdig rapport. Kommittén har vidare

såsom ett andra moment i förevarande § infört ett stadgande, enligt

vilket försök att i angelägenhet, som rör tjänsten, genom osann uppgift

eller annotledes vilseleda överordnad eller annan, som är behörig att

infordra eller mottaga meddelanden i sådan angelägenhet, skall, där ej

gärningen eljest enligt denna lag föranleder strängare straff, beläggas

med disciplinstraff. Sist nämnda stadgande avser enligt kommitténs

motivering att för visst fall ersätta den i 102 § mom. 2 av gällande

lag intagna bestämmelsen om straff för krigsman, som i eller utom

tjänsten visar opålitlighet, vilken bestämmelse såsom i vissa avseenden

alltför vittgående uteslutits ur kommittéförslaget.

Mot den föreslagna 116 § anmärktes emellertid i de avgivna yttrandena,

att skillnaden i straffbarhet mellan det fall, som omförmäles i

1 mom. och det, som avhandlas i det av kommittén föreslagna 2 mom.,

särskilt med hänsyn till den formulering sistnämnda moment erhållit,

ofta nog ej vore synnerligen stor och i alla händelser icke så stor, att

den motiverade den väsentliga skillnad i straff, som mellan momenten

i fråga förefunnes. Närmast på grund av denna anmärkning erhöll

paragrafen i kungl. propositionen till 1908 års Riksdag en något förändrad

avfattning. Paragrafens två moment sammanslogos nämligen

vid omarbetningen till ett, därvid de i 1 mom. nu upptagna lägre

straffen bibehöllos såsom den normala straffskalan och tillämpligheten av

de högre straffen därstädes gjordes beroende av, att omständigheterna

vore synnerligen försvårade, medan för det fall, att omständigheterna

vore synnerligen mildrade, möjlighet bereddes att tillgripa det av

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

kommittén i det föreslagna 2 mom. upptagna straffet eller disciplinstraff.

Genom denna omarbetning vann man, utom att straffen för första och

andra momentens brott bragtes i överensstämmelse med varandra, att det

i kommitténs första moment upptagna straffet blev väsentligt nedsatt,

vilket, som även föredragande departementschefen framhåller, vore behövligt,

då nämnda straff åtminstone för vissa dit hänförliga fall syntes

alltför strängt tilltaget.

Vid omarbetningen har emellertid den i kommitténs andra moment

upptagna straffbestämmelsen för försök att vilseleda överordnad genom

osann uppgift eller annorledes helt och hållet uteslutits ur förslaget.

Ett så allmänt formulerat straffbud som det ifrågavarande synes nämligen

lätt i tillämpningen kunna leda till missbruk. Något verkligt

behov torde ej heller föreligga, att straff skall kunna ådömas i sådana

fäll, då det icke är fråga om en rapport i teknisk mening och ej heller

de allmänna straffbestämmelserna i förslagets 129 och 130 §§ äro tilllämpliga.

Straffet för avgivande av osannfärdig rapport har däremot

bibehållits och i överensstämmelse med det senaste förslaget blivit i

någon mån nedsatt; och torde det böra framliålhis, att paragrafen med

sin nu föreslagna avfattning tydligen ej blir tillämplig i vilket fall som

helst, då någon under tjänstgöringen på framställd fråga eller eljest

lämnar en uppgift, som visar sig icke vara med sanningen överensstämmande,

utan endast då fråga är om en sådan anmälan, som enligt

gällande reglementen är att anse såsom eu rapport.

I likhet med vad som skett i 92 § har paragrafen något omformulerats

för att göra det möjligt att straffa här ifrågavarande brott på ett

något tidigare stadium än enligt nuvarande redaktion är möjligt.

Man har anmärkt, att övergivande av post vore eu förbrytelse,

som ingalunda vore av ringare beskaffenhet än fylleri å post, och att det

därför vore oegentligt, att straffet enligt 124 § vore lindrigare än straffet

i 125 §. Samma anmärkning kan även framställas, om man jämför

det straff, som i 123 § finnes stadgat för officer eller underofficer, som

under vaktgöring eller annan likartad tjänstgöring obehörigen lämnar

sin post, med det straff, som på grund av 125 § skall ådömas officer

eller underofficer, som är av starka drycker överlastad. Då denna

anmärkning synes mig befogad, samt det i 125 § föreslagna straffet

även i och för sig får anses väl strängt, har nämnda straff vid omarbetningen

något nedsatts närmast i överensstämmelse med det i 123 §

stadgade.''

127 och 128 §§ i kommitténs förslag innehålla straffbestämmelser 12

i de fall, då någon antingen olovligen uppenbarar vad beträffande

118 §.

125 §.

7 o. 128 §§.

s. 152 Kontrollera mot PDF

130 §.

152 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition. Nr 57.

rikets försvar bör på grund av Konungens beslut hållas hemligt eller

ock, medan krigsmakten eller avdelning av densamma är mobiliserad,

utsprider underrättelser om krigsmaktens ställning eller rörelser eller

om andra åtgärder eller anstalter för försvaret, vilkas offentliggörande

Konungen förbjudit. Genom de av innevarande års Riksdag antagna

ändringarna i 8 kap. strafflagen har emellertid uppenbarande av hemligheter

rörande försvaret gjorts till föremål för bestraffning även i andra

fall än dem, som avses i kommitténs förslag. I sammanhang därmed

har straff stadgats för den, som obehörigen sätter sig i besittning av

någon militär hemlighet, liksom även bestämmelser meddelats rörande

bestraffande av försök att uppenbara eller utforska dylika hemligheter.

Då de nya straffbuden naturligtvis äro tillämpliga även då gärningsmannen

lyder under strafflagen för krigsmakten och något särskilt högre

straff icke torde behöva stadgas för de fall, som angivas i kommitténs

förslag, lära de av kommittén föreslagna straffbestämmelserna för uppenbarande

av vissa militära hemligheter icke vidare vara behövliga. I

överensstämmelse med den mening, som uttalats av chefen för generalstaben

i det av honom utarbetade förslaget till lag om skydd för hemligheter

av militär bet3^delse, har det emellertid ansetts lämpligt att upptaga

de nya stadgandena rörande uppenbarande och utforskande av militära

hemligheter samt försök därtill jämväl i strafflagen för krigsmakten, så att

åtal för ifrågavarande brott komma under krigsdomstols bedömande i de

fall, då den tilltalade lyder under strafflagen för krigsmakten. På grund

av de särskilda förpliktelser, som i ifrågavarande hänseende få anses åligga

till krigsmakten hörande personer, torde vidare bestämmelse böra meddelas

därom, att brottet skall anses vara begånget under försvårande

omständigheter, då det begås av någon, som lyder under strafflagen för

krigsmakten, varjämte det även lärer böra föreskrivas, att då brottet

finnes kunna försonas med böter disciplinstraff i stället i nämnda fäll

skall ådömas.

Två ledamöter i kommittén hava påyrkat sådan ändring i denna

§, att värnpliktige icke skulle kunna ådömas straff för oförstånd och

oskicklighet utan endast för vårdslöshet och försummelse vid fullgörande

av sina tjänsteplikter. Såsom skäl för denna ändring har anförts, att

de värnpliktige till skillnad från övriga till krigsmän hänförliga personer

icke själva valt militäryrket eller åtagit sig de förpliktelser, för vilkas

rätta fyllande fordras »förstånd» och »skicklighet», och således ej heller

iklätt sig någon garanti för att de vore i besittning av nyssnämnda

egenskaper, varför det vore orimligt att av dem vid ansvarspåföljd

utkräva desamma.

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 57.

Då riktigheten av denna anmärkning icke synes mig kunna bestridas,

har ifrågavarande § i övei’ensstämmelse därmed vid omarbetningen

erhållit en något ändrad avfattning.

10 KAP.

Då sådant brott, som avses i 8 kap. 18 § 2 mom. allmänna strafflagen

i den lydelse, nämnda lagrum har enligt lag den 9 maj 1913,

begås under krigstid eller då rikets krigsmakt jämlikt 4 § i förslaget

är att anse som mobiliserad, torde en förhöjning, motsvarande den, som

innehålles i 177 § av kommitténs förslag, böra stadgas i det straff, som

eljest skolat ådömas. Med hänsyn därtill, att nämnda lagrum av allmänna

strafflagen även kan komma till tillämpning, då mindre betydelsefulla

försvarshemligheter uppenbaras för främmande makt, har dock,

med bibehållande av det föreslagna straffmaximum, straffets minimum

ansetts böra sättas lägre än i kommitténs förslag eller till straffarbete

i två år.

15 KAP.

Enligt den i Bern den 6 juli 1906 jämväl för Sveriges del undertecknade

internationella konventionen till mildrande av sårades och sjukas

öde i fält, vilken konvention den 2 juni 1911 av Kungl. Maj:t ratificerats,

hava de regeringar, som undertecknat konventionen förbundit sig

att, i fall av deras militära strafflagars otillräcklighet, vidtaga eller för

sina lagstiftande församlingar föreslå åtgärder, som erfordras för att

såsom olovligt begagnande av militär beteckning kunna bestraffa lagstridigt

bruk av röda korsets flagga och armbindel, till vilket militärer

eller enskilda, vilka ej skyddas av konventionen, göra sig skyldiga.

Jämlikt en senare även av Sverige biträdd och sedermera ratificerad

konvention av den 18 oktober 1907 liar en motsvarande överenskommelse

träffats i ändamål att genom lagstiftningsåtgärder söka undertrycka

missbruk av sådant igenkänningstecken, som utmärker, att fartyg är

avsett för hjälp åt sårade eller sjuka i krig.

Till fullgörande av den genom nämnda konventioner åtagna förpliktelsen

har genom lagen den 2 juni 1911 om skydd för vissa internationella

sjukvårdsbeteckningar förordnats, att ett märke, bestående av

rött kors å vit botten, eller benämningarne »röda korset» eller »GenéveBihang

till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 27 käft. (Nr 57.) 20

133 §.

182 §.

s. 154 Kontrollera mot PDF

194 §.

154 Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 57.

korset» ej må offentligen brukas utom för den militära sjukvården eller

med Konungens tillstånd av förening, till vars uppgift hör att i krig

biträda vid vården av sårade eller sjuka, och har för olovligt bruk av

märke eller benämning som nu sagts, stadgats straff av böter från och

med fem till och med ettusen kronor eller fängelse i högst sex månader,

varjämte bestämmelse meddelats därom, att vad i nämnda lag funnes

stadgat om märket röda korset skulle ock efter Konungens förordnande

gälla i fråga om användande å fartyg av beteckning, som enligt internationellt

avtal utmärker, att fartyg är avsett för hjälp åt sårade eller

sjuka i krig.

Genom nu angivna lag har visserligen skydd blivit berett åt ifrågavarande

sjukvårdsbeteckningar. Med hänsyn därtill att ovannämnda

konventioner synas förutsätta, att lagstridigt bruk av dessa beteckningar

särskilt skulle beivras i krigslag, och då det synes lämpligt, att mål av

ifrågavarande beskaffenhet, om de förövas av någon, som lyder under

strafflagen för krigsmakten, eller brottet begås under sådana förhållanden,

som omförmälas i § 8 av strafflagsförslaget, komma under krigsdomstols

och icke under allmän domstols handläggning, har under förevarande

§ i förslaget införts en särskild straffbestämmelse för den,

som i krig olovligen brukar sådant märke eller igenkänningstecken,

som avses i 1 eller 5 § av lagen den 2 juni 1911. Det straff, som

här stadgats, är detsamma, som i nämnda lag med den skillnad, att

straffmaximum satts något högre eller till fängelse i ett år.

Då brottet förövats av fientlig krigsman i avsikt att främja fiendens

krigsföretag och sålunda de i 149 § av förslaget givna förutsättningarna

äro för handen, är det tydligt, att nämnda § med dess vida högre straff

och icke den förevarande skall komma till tillämpning.

17 KAP.

Sedan mörkt enrum i det omarbetade förslaget helt och hållet

borttagits såsom skärpningsmedel, har den i 1908 års förslag stadgade

begränsningen i fråga om nämnda medels användande uteslutits. I överensstämmelse

med kommitténs förslag, enligt vilket i motsvarande fall

bestraffningsrätten var inskränkt på det sätt, att endast arrest av första

och andra graden, som icke kunde skärpas genom vare sig mörkt enrum

eller hårt nattläger, fick åläggas, har därjämte i det reviderade

förslaget upptagits föreskrift, att skärpning genom hårt nattläger icke

får åläggas av de befälhavare, som endast äga inskränkt bestraffningsrätt

i disciplinmål.

s. 155 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

155

18 KAP.

Enligt nu gällande lag utövas bestraffningsrätten i disciplinmål av

vederbörande befälhavare ensam. I den skrivelse 1901 års Riksdag avlät

angående krigslagstiftningen framhölls, att detta förfarande icke syntes

innebära tillräcklig garanti för dessa måls lagenliga behandling, varför

det borde tagas i övervägande, huruvida icke en sådan förändring däri

borde vidtagas, att i sådana måls avgörande komme att jämte vederbörande

befälhavare deltaga en civil, domarekvalificerad person med

ansvarighet för därvid fattade beslut, därest han icke däremot anmält

sin reservation. Kommitténs majoritet har dock icke ansett sig kunna

tillstyrka en dylik anordning. Till stöd för sin uppfattning anför kommittén,

bland annat, att det, då befälhavaren bure ansvaret för krigslydnadens

och ordningens upprätthållande inom truppen, också syntes

vara riktigast, att även ansvaret för det sätt, varpå de disciplinära bestraffningarna

bleve använda, odelat vilade på honom, samt vidare att

det ojämförligt stora flertalet av förekommande disciplinmål till sin

beskaffenhet vore synnerligen enkla och ingalunda kunde anses fordra

särskilda juridiska insikter. Därjämte framhåller kommittén, att den

ifrågasatta anordningen icke, utan att ändamålet med den disciplinära

bestraffniugsrätten skulle bliva mer eller mindre förfelat, kunde under

alla förhållanden genomföras, då det icke gärna kunde gå för sig att

på varje ort, där någon del av krigsmakten funnes förlagd eller eljest

hade sin tjänstgöring, för ändamålet anställa en särskild lagfaren ämbetsman.

Slutligen finner kommittén det ej vara förenligt med befälhavarens

ställning och nödiga auktoritet att förbjuda honom att inför samlad

trupp eller eljest då eu ringare förseelse försiggår inför hans ögon,

utan att först höra annan person, ålägga en disciplinär bestraffning.

En ledamot av kommittén har emellertid varit av avvikande mening

och tillstyrkt den av Riksdagen ifrågssatta anordningen. Åven jag finner

de av kommittén anförda skälen icke vara övertygande. I kommitténs

antagande, att befälhavarens auktoritet skulle lida, om han icke ägde befogenhet

att omedelbart efter en förseelses begående på stående fot

ålägga disciplinstraff, kan jag icke instämma. Tvärtom lärer just den

omständigheten, att ett beslut föregåtts av en så grundlig och sakkunnig

utredning som möjligt, vara ägnad att styrka förtroendet till beslutets

riktighet. Också har jag i överensstämmelse med 1908 års förslag

funnit föreskriften om hållande av förhör, innan disciplinär bestraffning

203 §.

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

;''iläo-ges, böra göras ovillkorlig. Befälhavaren skulle således icke, såsom

för närvarande i 20 § Disciplinstadgan är föreskrivet, kunna omedelbart

utan förhör ålägga disciplinstraff, då lian själv åsett förseelsen eller

eljest funnit den uppenbar och ostridig.

I likhet med kommittén finner jag det visserligen vara otvivelaktigt,

att den befälhavare, som bär ansvaret för krigslydnadens och ordningens

upprätthållande, fortfarande som hittills bör hava den disciplinära bestraffningsrätten

i sin hand. Något annat har ju heller icke ifrågasatts.

Bibehållas nu gällande bestämmelser i denna del, lärer detta emellertid

icke utgöra något hinder mot att befälhavaren före beslutets meddelande

infordrar yttrande av en lagkunnig person, så att avgörandet även från

juridisk synpunkt blir på det mest omsorgsfulla sätt förberett. Såsom

den skiljaktige ledamoten i kommittén framhållit, skulle ju den i beslutet

deltagande juristen endast äga att biträda vid utredningen och giva råd

i fråga om beslutet, och befälhavarens makt skulle således icke bliva

inskränkt, men såsom eu garanti för att den juridiska rådgivaren skulle

nedlägga all nödig omsorg på denna sin uppgift borde han göras

ansvarig för det fattade beslutet, då han ej anfört reservation däremot.

Den omständigheten att disciplinmålen i allmänhet i jämförelse

med vanliga rättegångsmål äro av synnerligen enkel beskaffenhet torde

icke heller utesluta behövligheten av juridiskt biträde vid deras handläggning.

Åven om själva utredningen av målet icke erbjuder några

svårigheter, äro säkerligen sådana fall ofta förekommande, då det fordras

särskild juridisk sakkunskap för att avgöra vilket lagrum, som skall

tillämpas, och vilket straff, som får ådömas. I rättssäkerhetens intresse

anser jag det därför vara behövligt, att befälhavaren får en juridisk

rådgivare vid sin sida. Och det torde i nämnda hänseende icke vara

tillräckligt att, såsom kommittén förutsatt, endast bereda befälhavaren

tillfälle till att i disciplinmål rådgöra med en rättsbildad person, utan

att han dock skulle vara därtill ovillkorligen skyldig. Endast genom

en ovillkorlig föreskrift erhfiller man någon garanti för att de militära

befälhavarne verkligen komma att begagna sig av den juridiska hjälp,

som är erforderlig, och det torde i många fall vara behövligt, att en

jurist finnes tillstädes, som kan påpeka sådana svårigheter, som eljest

bliva förbisedda.

Jag vill emellertid giva kommittén rätt härutinnan, att den föreslagna

anordningen icke kan genomföras överallt. Häri ligger dock

icke något giltigt skäl till att underlåta att åvägabringa en anordning,

som är möjlig i det ojämförligt största antalet fall och i dessa fäll skulle

medföra en stor nytta för rättssäkerheten. Enligt den nu föreslagna

s. 157 Kontrollera mot PDF

157

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

domstolsorganisationen skulle i krigslagstiftningen förfarna jurister finnas

tillgängliga å de flesta av arméns och flottans vanliga förläggningsorter.

Det skulle därför endast bliva i de sällan förekommande undantagsfall,

då vederbörande jurist icke bor å platsen, samt i övrigt i fält samt vid

mera extraordinära tillfällen i fredstid såsom då avdelningar av armén

befinna sig på fältövningar eller flottans fartyg äro ute på sjötåg, som

anordningen icke skulle kunna genomföras. I regel skulle så kunna

ske, vilket i varje fall innefattar en väsentlig förbättring i det nuvarande

tillståndet, som icke alls erbjuder någon tillfredsställande kontroll över

det sätt, varpå den disciplinära bestraffningsrätten utövas. På grund

av vad nu anförts och då det synes böra betonas, att den föreslagna

anordningen icke skall genomföras på bekostnad av den snabbhet i

avgörandet, som disciplinmålen kräva, har — på samma gång som

det såsom regel stadgats, att befälhavaren, innan disciplinstraff ålägges,

skall inhämta yttrande av auditör rörande brottets beskaffenhet och

det straff, som bör åläggas — tillika föreslagits, att nämnda bestämmelse

icke skulle behöva tillämpas i fält och på sjötåg samt eljest, då auditörens

hörande skulle medföra väsentligt uppskov med målets avgörande.

Enligt kommitténs förslag skulle åliggandet att vid förefallande

behov gå vederbörande befälhavare tillhanda med råd och upplysningar

icke såsom nu tillkomma auditören utan de vid krigsrätterna tjänstgörande

åklagarne, av kommittén benämnda krigsfiskaler, vilka, enligt

vad kommittén föreslagit, i olikhet med auditörerna i allmänhet skulle

finnas tillgängliga å varje förläggningsort. Åven enligt min mening är

det, då disciplinmålen i allmänhet fordra omedelbar handläggning, uppenbart,

att den ämbetsman, som därvid skall biträda, måste bo å vederbörande

truppförbands förläggningsort, så att han, då hans biträde erfordras,

genast kan komma tillstädes. Från denna synpunkt föreligger

emellertid icke något hinder att överlämna ifrågavarande uppdrag åt

auditörerna, då dessa enligt den domstolsorganisation, som nu av mig

kommer att framläggas, icke skola göras ambulerande utan i regel endast

tjänstgöra vid flera truppförband, då dessa äro förlagda å samma ort.

Kommittén har emellertid även framhållit, att det måste anses mindre

överensstämmande med eu domares opartiska ställning, ifall lagstiftningen

så anordnas, att denne, innan de mål, som han eventuellt har att

i sådan egenskap handlägga, hänskjutits till domstolens prövning, nödgas

uttala sig rörande deras rätta behandling. Det kan även enligt min

uppfattning icke förnekas, att auditören såsom befälhavarens juridiska

biträde kan komma i tillfälle att bilda sig en förutfattad mening i de

mål, som han sedan såsom domare skall avgöra. De olägenheter, som

s. 158 Kontrollera mot PDF

204 §.

209 §.

158 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

därmed äro förenade, torde dock icke böra tillmätas någon avgörande

betydelse. Auditören har icke att deltaga i något mot viss person

riktat åtalsbeslut och är icke nödsakad att på förhand uttala någon för

honom bindande mening om hur den tilltalade bör bestraffas. Då befälhavare

skjuter ett mål ifrån sig och överlämnar det till handläggning

av domstol, betyder nämligen detta endast att lian, utan att gorå något

uttalande om den tilltalades skuld eller oskuld eller framställa något

yrkande gent emot honom, icke finner målet kunna avgöras i den för

disciplinmål stadgade ordning. I överensstämmelse härmed är även i

förevarande förslag stadgat, att målet kan hänskjutas till krigsrätt, då

utredning saknas om brottets beskaffenhet eller om den tilltalades straffbarhet.

Talande skäl kunna även anföras för att lämna ifrågavarande

uppdrag åt auditörerna. Den disciplinära bestraffningsrättens utövande

är nämligen en domareuppgift, som snarare bör anförtros åt en såsom

domare tjänstgörande person än åt den allmänna åklagaren. Om, såsom

nu föreslås, såsom åklagare vid militärdomstolarna företrädesvis skulle

anlitas stadsfiskaler och andra såsom åklagare vid de allmänna domstolarna

tjänstgörande personer, lärer det icke heller kunna bestridas,

att auditörerna i vida högre grad än krigsfiskalerna komma att vara i

besittning av den auktoritet och den kompetens, som är erforderlig

för ifrågavarande i många fall synnerligen grannlaga uppdrag.

För att utesluta den uppfattningen, att befälhavaren nödvändigt

skulle behöva inhämta auditörens mening även i de fall, då disciplinstraff

icke av befälhavaren ålägges, utan det utan vidare är klart att

målet skall hänskjutas till domstol, har vidare den ifrågavarande bestämmelsen

fått den avfattningen, att yttrande av auditören icke ovillkorligen

erfordras i annat fall, än då disciplinstraff av befälhavaren ålägges.

I denna § har vidtagits en mindre ändring av redaktionell betydelse,

utan att någon ändring i sak därmed är avsedd.

20 KAP.

Enligt 194 § äger underofficer bestraffningsrätt i disciplinmål över

honom underlydande endast, då han utövar sådant befäl, som avses i

191 § 8:o) av förslaget. Då det synes oegentligt, att klagan i disciplinmål

endast i dessa sällan förekommande undantagsfall skall bedömas av

krigsrätt, under det krigsöverdomstol i alla andra fall har att upptaga

dylika mål, har jag ansett det böra överlämnas åt krigsöverdomstol att

omedelbart döma över alla beslut, varigenom befälhavare ålagt disciplinär

s. 159 Kontrollera mot PDF

159

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

bestraffning, oavsett om han innebar officers grad eller icke. Såsom en

följd av den ändring, som i detta syfte vidtagits i rättegångslagen för

krigsmakten, har andra momentet av förevarande § uteslutits ur förslaget.

21 KAP.

Mot de av kommittén i huvudsaklig överensstämmelse med nu

gällande lag föreslagna bestämmelserna rörande åläggande av tillrättavisning

synes mig den anmärkningen med fog kunna göras, att några

för rättssäkerheten fullt betryggande garantier mot en godtycklig användning

av detta bestraffningsmedel icke finnas. Ehuru befogenheten

att meddela tillrättavisningar tillkommer befälhavare med lägre kompetens

än som fordras av dem, som tillerkänts bestraffningsrätt i disciplinmål,

kan, i olikhet med vad som är stadgat angående disciplinstraff, en meddelad

tillrättavisning icke överklagas, utan endast genom en i tjänsters

gjord anmälan bringas till vederbörande befälhavares kännedom.

Två ledamöter av kommittén hava också förnämligast av denna anledning

ifrågasatt, att tillrättavisningarna icke längre skulle bibehållas

såsom eu från övriga bestraffningar skild form för rättelses meddelande

utan, i den mån de borde finnas kvar, överflyttas till disciplinstraffen.

Av de olika slag av tillrättavisningar, som enligt gällande lag

kunna förekomma, äro, såsom jag senare får tillfälle att utveckla, säkerligen

flera av den art att de utan olägenhet helt och hållet kunna avskaffas.

Att alldeles betaga de militära befälhavarne den möjlighet till

ett lindrigare bestraffande av etr. begånget fel, som tillrättavisningen

innebär, lärer dock icke kunna ske och har icke heller direkt påyrkats

av kommitténs skiljaktiga ledamöter. Såsom man framhållit, kunna

nämligen tillrättavisningarna riktigt använda i många hänseenden vara

av stor betydelse både såsom uppfostringsmedel och medel för krigstuktens

upprätthållande. För många mera obetydliga förseelser är det

vanliga arreststraffet ett för strängt straff, och det torde icke saknas

anledning att befara, att arreststraffet skall förlora en del av sin verkan

såsom straffmedel, om man är nödsakad att använda det för alla även

de mest lindriga förseelser.

Frågan blir då närmast, om man, såsom det påyrkats, med bibehållande

i sak av vissa bland de nu förekommande tillrättavisningarna,

bör överflytta dem till disciplinstraffen. Med avseende på denna fråga

vill jag till en början framhålla, att det icke gärna är möjligt att helt

210 §.

s. 160 Kontrollera mot PDF

160 Kungl. Maj.-ts Nåd. Proposition Nr 57.

och hållet fråntaga kompanicheferna och de andra lägre befälhavare,

som omförmälas i 25 § disciplinstadgan, rätten att meddela vissa slag

av tillrättavisningar. Det ligger nämligen i sakens natur, att kompanicheferna

till skillnad från de högre befälhavarne måste äga en större

individuell kännedom om det dem underlydande manskapet, vilket ju är

underkastat deras personliga uppfostran och handledning. På det sätt,

varpå de i nämnda hänseenden fullgöra sina skyldigheter, och de medel,

de för detta ändamål hava till sitt förfogande, beror säkerligen i icke

oväsentlig mån, om en god disciplin kan upprätthållas inom krigsmakten,

och genom användande av tillrättavisningar blir det ofta möjligt för

dem att redan i början kväva indisciplinära yttringar hos enskilda individer,

så att icke en dålig anda vinner insteg hos en hel avdelning.

De ledamöter i kommittén, som uttalat sig för tillrättavisningarnas avskaffande

såsom sådana, hava också — på samma gång som de, såsom

ovan är nämnt, påyrkat, att vissa slag av de nuvarande tillrättavisningarna

skulle bibehållas såsom disciplinstraff — även velat åt lägre

befälhavare än regementschefer och med dem likställda inrymma befogenhet

att ålägga dylikt disciplinstraff. Bibehålies emellertid kompanichefernas

bestraffningsrätt, skulle i varje fall eu så väsentlig skillnad

förefinnas mellan dessa straff och de disciplinstraff, som endast fä åläggas

av högre befälhavare, att det redan av detta skäl kan ifrågasättas, om

icke ifrågavarande rättelsemedel fortfarande såsom hittills även till namnet

böra särskiljas från de vanliga disciplinstraffen. Härför talar även den

omständigheten, att man, om den föreslagna överflyttningen av tillrättavisningarna

till disciplinstraffen skulle äga rum, svårligen kan undvika

att låta samma bestämmelser gälla angående dessa olika bestraffningsmedels

framtida verkan. Tillrättavisningarna skulle alltså komma att

hänföras till de bestraffningar, som inflyta i straffregistret, och den,

som erhållit eu sådan tillrättavisning, komme att behandlas såsom en

straffad person. Åven de mest obetydliga förseelser skulle sålunda för

den straffade medföra ganska betänkliga påföljder för framtiden, vilket

ur humanitär synpunkt torde böra undvikas. Då det vidare, såsom jag

förut framhållit, icke lärer låta sig göra att medgiva användande av

villkorlig dom i fråga om disciplinstraff, torde det även vara av betydelse

att i stället äga tillgång till ett rättelsemedel, som icke medför

menliga verkningar för framtiden. Erfarenheten giver också vid hunden,

att det just är intresset att erhålla ett felfritt avgångsbetyg, som i

många fall avhåller stammanskapet från att begå förseelser.

Om tillrättavisningarna på detta sätt komma att bestämt särskiljas

från vanliga bestraffningar, lärer det visserligen, såsom även kommittén

s. 161 Kontrollera mot PDF

161

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

framhållit, ej böra medgivas, att frågan om behörigheten av en meddelad

tillrättavisning skall, på sätt beträffande disciplinstraffen är stadgat,

genom besvär kanna dragas under krigsdomstols prövning. Detta skulle

nämligen i väsentlig mån komma att betaga dem deras egenartade

karaktär och göra dem likställda med verkliga straff. Det måste även

från disciplinär synpunkt betraktas såsom en fördel, om tillrättavisningarna

kunna åläggas så snart som möjligt efter en förseelses begående,

utan att någon mera omständig procedur med förhör inför högre befälhavare

och dylikt blir erforderlig. Härigenom vinnes nämligen bäst det

med dem avsedda syftemålet, att särskilt kompanicheferna skola erhålla

ett medel till rättelse, som genast och utan omgång skall kunna användas.

Att på detta sätt i huvudsak bibehålla nu gällande bestämmelser

angående rätten att meddela tillrättavisningar oförändrade, lärer

dock icke höra ske utan att säkerhet erhålles mot att tillrättavisningarna

på ett eller annat sätt bliva missbrukade eller använda på ett sätt, som

icke överensstämmer med deras natur och syfte. En sådan garanti har

jag trott mig finna i en bestämmelse av innehåll, att en tillrättavisning;

icke får meddelas någon, med mindre än att han förut på tillfrågan

förklarat sig icke påkalla förseelsens bedömande i den ordning, som för

disciplinmål linnes stadgad. Före tillrättavisningens meddelande skulle

alltså den, som begått förseelsen, erbjudas tillfälle att få densamma

prövad under de vidlyftigare och mera betryggande former, som finnas

bestämda för disciplinmål, men på samma gång skulle tillrättavisningarna

själva bibehålla sin nuvarande karaktär av eu mera enskild näpst av

väsentligen lindrigare art än vanliga disciplinstraff, och det skulle säkerligen

förhindras, att tillrättavisningarna, såsom man befarat, konnne att

meddelas på ett sådant sätt, att de medföra mera kännbara olägenheter

än dessa straff.

I sammanhang härmed har jag även ansett förevarande § böra

så avfattas, att därav med erforderlig tydlighet framgår, att tillrättavisningarna

icke få meddelas för andra förseelser än sådana, som äro

bestraffade i strafflagen för krigsmakten. Med den lydelse, paragrafen

erhållit i kommitténs förslag, har det nämligen varit föremål för tvekan,

när tillrättavisningarna skulle få användas, i det av det föreslagna uttrycket

icke med full klarhet framgår, huruvida det fordrades, att förseelsen

skulle kunna straffas enligt strafflagen för krigsmakten eller om den

rentav icke finge falla under någon däri intagen bestämmelse eller om

tillrättavisningen kunde användas såväl i det ena som i det andra fallet.

Att tillrättavisningarna, på detta sätt skulle få en alltför begränsad anBihang

till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 27 höft. (Nr 57.) 21

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

vändning, lärer med hänsyn till den allmänna avfattning, åtskilliga §§

i förslaget och särskilt §§ 96 och 130 erhållit, icke vara att befara.

Beträffande frågan vilka slag av tillrättavisningar som böra komma

till användning, har jag ansett kommitténs förslag kräva en väsentlig

omarbetning. Redan i den förändrade avfattning, ifrågavarande § erhöll

i kungl. propositionen till 1908 års Riksdag, uteslöts vägran av tjänstledighet,

vaktgöring utom vanlig ordning och indragning av ölportion

från tillrättavisningarna. På de skäl, som från flera håll och särskilt

av krigshovrätten blivit anförda, är även jag av den meningen, att

nämnda slag av tillrättavisningar icke längre böra bibehållas. Samma

skäl, som anförts till stöd för att vaktgöring utom vanlig ordning icke

skulle få användas, eller att denna tillrättavisning i tillämpningen verkar

ojämnt och lätt kan missbrukas, synes mig även vara tillämpligt i fråga

om åläggande att utom tur förrätta handräcknings- eller andra arbeten,

som för krigsmaktens behov kunna förekomma, varför jag, såsom även

krigshovrätten yrkat, låtit detta slag av tillrättavisning utgå ur förslaget.

Såsom en reservant inom kommittén påpekat, är även numera en hel

kategori, nära en femtedel, av alla de värnpliktiga, nämligen de icke

vapenföra, huvudsakligen och utom tur kommenderade till arbeten och

handräckningar. Likaså anser jag att mistning av dagavlöning eller avlöningstillägg

utan olägenhet kan uteslutas. Utgår man därifrån, att

endast sådana tillrättavisningar böra komma till användning, som icke

till sin natur äro alltför mycket likställda med de vanliga straffen, torde

nämligen en tillrättavisning, som egentligen består i betalning av en

viss summa penningar icke böra ifrågakomma. Här föreligger i själva

verket ett bötesstraff, för vars åläggande mera betryggande former torde

vara erforderliga.

Såsom tillrättavisningar hava alltså bibehållits endast varning och

landgångsförbud, vilka bägge gjorts tillämpliga såväl för officerare och

underofficerare som för manskap, samt vidare för manskap förbud mot

att vistas utom kasernområde, läger eller däremot svarande område.

Komma inga andra tillrättavisningar till användning än nu angivits,

lärer det — särskilt om målets behandling såsom ett vanligt disciplinmål

kan tillstädjas, då den skyldige därom framställer begäran — icke

vara att befara, att något missbruk av dem skall ske, även om deras

användande får ske under andra och enklare former, än som finnas

stadgade för disciplinstraffen.

Jag övergår härefter till det i justitiedepartementet omarbetade

förslaget till

s. 163 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

163

Lag om krigsdomstolar ock rättegången därstädes.

Det förslag till lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes,

som utarbetades av den sista krigslagstiftningskommittén, innefattar icke

några mera vittgående ändringar i själva rättegångsförfarandet eller i

nu gällande föreskrifter rörande de militära domstolarnas behörighet.

De delar av rättegångsordningen, som företrädesvis varit föremål för

kommitténs uppmärksamhet, hava nämligen varit dels själva domstolsorganisationen

och dels den i samband därmed stående frågan om åklagarväsendets

ordnande. I övriga delar har kommitténs arbete mera avsett

en allmän omredigering av nu gällande stadgande!! i syfte att bringa

dem i närmare överensstämmelse med allmän lag än att för den militära

processen tillämpa några nya grundsatser, som avvika från de hittills

gällande.

I likhet med kommittén finner jag det icke för närvarande kunna

ifrågakomma att göra någon mera betydande ändring i de huvudgrunder,

varpå rättegångsförfarandet vid de militära domstolarne vilar. Lika

givet som det är, att en reform av rättegångsförfarandet vid de allmänna

domstolarne bör föra med sig en liknande reform av den militära processordningen,

lika givet lärer det nämligen vara, att en fullständig ombildning

i modern riktning av den militära processen ensam för sig

icke bör komma till stånd. Det enda riktiga synes därför vara att tillsvidare

inskränka sig till att söka genomföra sådana anordningar, varigenom

mera kvalificerade personliga krafter kunna tillföras de militära domstolarne,

än vad nu är fallet, och särskilt den juridiska sakkunskapen får

bättre tillfälle att göra sig gällande. Denna uppfattning synes också överensstämma

med de uttalanden, som gjordes i den skrivelse, 1901 års

Riksdag avlät angående krigslagstiftningen. I denna skrivelse framhöll

Riksdagen, att särskilt tvenne frågor borde vid revisionen av den militära

rättegångsordningen tagas under omprövning, nämligen dels huruvida

icke, därest särskilda krigsdomstolar i första och andra instans ansåges

böra bibehållas, desamma för vinnande av ökad rättssäkerhet lämpligen

borde omorganiseras sålunda, att de rättsbildade ledamöterna i samma

domstolar komme att utgöra flertalet, dels huruvida icke, med ändring

av de nuvarande bestämmelserna rörande åklagarväsendet vid krigsrätterna,

stadganden borde meddelas i syfte, att åklagarbefattningarna

vid krigsrätterna anförtroddes åt personer, som i större mån än med

den nu rådande ordningen i allmänhet vore fallet, ägde nödiga förut
-

s. 164 Kontrollera mot PDF

Om krigsrätternas

organisation.

164 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

sättningar för utövande av de med nämnda befattningar förenade åligganden

och befogenheter.

Vad först angår frågan om förändrad organisation för de i fredstid

fungerande krigsrätterna går kommitténs förslag huvudsakligen ut

på ett förstärkande av det civila elementet i dessa domstolar. Kommittén

har visserligen av praktiska skäl avstått från tanken att besätta krigsrätterna

med ett större antal civila ledamöter än militära, men sätter

emellertid i fråga eu genomgripande förändring i krigsrätternas sammansättning,

i det kommittén föreslår en höjning av de civila och en minskning

av de militära ledamöternas antal, så att ledamöterna å vardera

sidan bliva lika många eller två. Därjämte föreslår kommittén, att en

av de civila ledamöterna, krigsdomaren, skall vara ordförande i krigsrätten.

Att krigsrätterna härigenom skola få eu utpräglat civil huvudkaraktär

är uppenbart.

Kommittén har emellertid icke förbisett, att det för vinnande av

en verklig förbättring i det nuvarande tillståndet icke vore tillräckligt

att allenast till numerären förstärka det civila elementet vid krigsrätterna,

utan ytterligare föreslagit vissa anordningar, varigenom, såsom kommittén

yttrar, till lagkunniga ledamöter i krigsrätterna skulle kunna

förvärvas personer, vilka genom beprövad duglighet och erfarenhet

vore i stånd att höja domstolens juridiska kapacitet. Sålunda har kommittén

föreslagit, att krigsrätternas civila ledamöter skulle erhålla höjd

avlöning och i allmänhet bliva fast anställda, samt vidare, i syfte att

giva nämnda ledamöter tillfälle att förvärva större erfarenhet i tjänsten,

ifrågasatt en indelning av krigsmakten i större jurisdiktioner, så att

krigsrätterna ej såsom nu bleve bundna vid de särskilda truppförbanden,

utan komme att fungera på ett mera självständigt sätt i förhållande

till dem.

Redan inom kommittén hava starka betänkligheter framkommit

mot den föreslagna förändringen i krigsrätternas sammansättning, och

liknande betänkligheter hava även uttalats i de yttranden, som avgivits

såväl över kommitté förslaget i dess ursprungliga form som över det

första inom justitiedepartementet upprättade förslaget. Särskilt har härvid

framhållits, att krigsdomstolarna, om det militära elementet förlorade sin

övervikt, icke komme att uppbäras av militär uppfattning och militär

anda ävensom att deras sakkunskap på det militära området alltför

mycket komme att försvagas. Sålunda yttrar krigshovrätten, att, då

strafflagen för krigsmakten i många fall gjorde den tilltalades brottslighet

eller större eller mindre straffbarhet beroende av militära plikter och

militära åskådningar, vilka icke i strafflagen närmare bestämdes, så för
-

s. 165 Kontrollera mot PDF

165

Kungl. Maj:ts Nåd■ Proposition Nr 57.

utsatte lagen, att dess tillämpning också anförtroddes åt personer, vilka

genom sin kännedom om dessa plikter och dessa militära åskådningar

också vore fullt kompetenta domare. Men den föreslagna sammansättningen

vore enligt ,krigsliovrättens mening icke ägnad att öka domstolarnas

förmåga att fylla deras uppgift såsom militära domstolar.

1 den mån man med dessa anmärkningar velat framhålla, att de

civila ledamöterna i allmänhet icke besitta den fackkunskap, som understundom

kan vara nödvändig för ett rätt bedömande av de mål, som

tillhöra krigsdomstols handläggning, torde det vara tillräckligt att häremot

hänvisa till det förhållandet, att varje krigsrätt skulle bland sina

ledamöter hava två officerare, vilka, på sätt kommittén yttrar, skulle

hämtas ur grader, där såväl eu längre tids erfarenhet av den militära

tjänstens fordringar som en mognad livserfarenhet i övrigt kunde

antagas vara till finnandes. Och det finnes ingen anledning att antaga

annat, än att den rent militära sakkunskapen på detta sätt skulle bliva

tillräckligt företrädd, så att målens utredning handhaves på ett tillfredsställande

sätt, och jämväl de civila ledamöterna i krigsrätten erhålla

erforderlig upplysning även rörande sådana förhållanden, som kräva

militär fackutbildning för sitt rätta bedömande.

De invändningar, som riktats mot den föreslagna domstolsorganisationen,

hava också mindre vant föranledda därav, att man ansett det

militära elementet i och för sig vara för svagt representerat, än därav,

att man hållit före, att de civila ledamöterna skulle få ett för stort inflytande

på målens avgörande, så att å ena sidan den rent militära uppfattningen

icke skulle få tillfälle att i tillbörlig mån göra sig gällande,

och å andra sidan formellt juridiska synpunkter skulle få en alltför avgörande

betydelse. Såsom kommittén påpekat, måste man dock, då det

är fråga om en kollegial domstol, utgå därifrån, att de särskilda ledamöterna

under överläggningen söka att sätta sig in i varandras uppfattning

och åskådningssätt. Man har därför icke anledning att antaga

annat, än att de militära synpunkterna, därest de förtjäna beaktande,

även skola vinna avseende i domstolen.

Vid lösningen av denna fråga torde man i främsta rummet böra

fästa avseende därvid, att krigsrätterna erhålla en organisation, som är

ägnad att ingiva allmänheten ett verkligt förtroende för den militära

rättsskipningen. Detta lärer knappast kunna ske, utan att det civila elementet

erhåller ökat inflytande. Härtill kommer, att rättssäkerheten utan

tvivel måste bliva bättre tryggad, om två civila ledamöter, som med

varandra kunna diskutera förekommande juridiska frågor och i viss mån

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

komplettera varandra, sitta i varje krigsrätt, än om endast en juridiskt

bildad person har sitt säte i rätten.

Såsom i ovannämnda riksdagsskrivelse framhållits, medför den nuvarande

organisationen även den olägenheten, att den tilltalade i regel

ställes inför en domstol, som helt och hållet eller förnämligast består

av hans förmän i tjänsten, vilket förhållande med hänsyn till den inbördes

ställningen emellan domare och parter kunde vara ägnat att

åtminstone i viss mån förrycka domstolens opartiska ställning. Denna

anmärkning förlorar i väsentlig mån sitt berättigande, om krigsrätterna,

på sätt kommittén föreslagit, erhålla lika många civila och militära ledamöter,

och därjämte ställas under ordförandeskap av en bland de civila

ledamöterna. I den tilltalades ögon kommer nämligen domstolen att få

en helt annan karaktär, då avgörandet icke längre ligger huvudsakligen

i de militära ledamöternas händer. För att förebygga, att den tilltalades

närmaste förmän i den dagliga tjänsten sitta såsom hans domare i krigsrätten,

kommer jag emellertid att föreslå, att officer icke får vara militär

ledamot i krigsrätt, då mål mot någon, som tillhör samma kompani, förekommer

till handläggning.

På de skäl, som nu blivit anförda, anser jag mig därför böra

biträda kommitténs förslag i fråga om krigsrätternas sammansättning.

Att åter genomföra denna organisation på det sätt, att rikets krigsmakt

sammanföres till jurisdiktioner med den omfattning, kommittén föreslagit,

synes mig vara förenat med så allvarliga olägenheter, att det bör tagas

under övervägande, om icke en reform, som ger större kompetens och

inflytande åt det civila elementet, kan genomföras med någon förändring

i den föreslagna anordningen, utan att dock någon inskränkning i de

civila krigsrättsledamöternas antal behöver ske. Mot kommitténs jurisdiktion

sindelning har nämligen i avgivna reservationer ävensom i flera

av de inkomna yttrandena anmärkts, att densamma icke medgåve den

snabbhet i rättsskipningen, som kräves. Särskilt då hållande av krigsrätt

påkallades från flera olika håll, skulle nämligen dröjsmål kunna uppstå

och en pågående krigsrätt hindra en annans sättande. Att detta i vissa

av de föreslagna jurisdiktionerna skulle medföra betydande uppskov

med målens handläggning, är uppenbart, om man betänker, att en av

jurisdiktionerna enligt förslaget skulle omfatta 13 avdelningar på 9

olika platser och en annan ända till 17 avdelningar på 8 skilda platser.

Det lärer därjämte böra beaktas, att den av kommittén uppställda

principen, att krigsdomarna och auditörerna i regel skulle komma att

ägna sitt huvudsakliga och egentliga arbete åt sin verksamhet vid krigsdomstolarne,

icke överallt lärer kunna upprätthållas. Särskilt inom de

s. 167 Kontrollera mot PDF

167

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

jurisdiktioner, som endast till mindre del bestå av garnisonerade trupper

eller till specialvapnen hänförliga truppavdelningar, skulle nämligen

krigsrättens sammanträden icke i någon större utsträckning komma att

hållas annat än under den del av året, då de värnpliktiga äro inkallade

till tjänstgöring, och i varje fall skulle, enligt vad statistiken visar,

målens antal icke i någon av de föreslagna jurisdiktionerna., om möjligen

den första och tredje undantagas, bliva så stort, att de civila

ledamöterna få full sysselsättning. Även om dessa ledamöter bliva i

så hög grad upptagna av sin tjänst och därmed förenade resor till de

olika lägerplatserna, att de jämte denna sin verksamhet ej kunna innehava

någon annan domaretjänst, kan det därför lätt inträffa, att deras

tid och intresse splittras genom annan sysselsättning vid sidan, vadan

det nog kan befaras, att reformen icke i allo skulle medföra de göda

verkningar, som man avsett, i fråga om förstärkning jämväl i kvalitativt

avseende av det civila elementet vid krigsrätterna.

I inkomna yttranden har därjämte framhållits, att, om kostnaderna

för de militära domstolarna icke skulle stiga till högre belopp, än som

motsvarade deras ändamål samt beskaffenheten och omfattningen av

deras verksamhet, det icke läte sig göra att på ett fullt tillfredsställande

sätt besätta det stora antal krigsdomare- och auditörsämbeten, som

kommitténs organisationsförslag förutsätter. Det kan icke heller bestridas,

att man, därest kommitténs förslag bleve genomfört, icke lärer få hysa

alltför stora förhoppningar i fråga om den juridiska kompetensen hos

de personer, som skola komma att söka de nya befattningarna. Se vi

först på krigsdomaretjänsterna, kan det icke antagas, att dessa med det

relativt ringa arvode, som härvidlag föreslagits, bleve synnerligen lockande,

särskilt om man beaktar, att krigsdomarna i regel ej skulle kunna påräkna

befordran till annan plats med bättre lön vare sig vid krigsdomstolarna

eller eljest. Visserligen torde, såsom nyss framhållits, krigsdomaren

i vanliga fall ej bliva fullt upptagen av denna sin befattning,

vadan det icke borde vara uteslutet, att krigsdomaren genom tjänstgöring

på annat håll kunde få ersättning för lönens knapphet. Härvid måste

det dock tagas i betraktande, att göromålens ojämna fördelning på olika

tider av året i förening med arbetstidens splittring på grund av resorna

inom de stora distrikten måste göra det svårt för krigsdomaren att innehava

någon mera stadigvarande befattning vid sidan. Bestämmas löneförmånerna

icke till avsevärt högre belopp än kommittén föreslagit,

skulle nu omförmälda omständigheter med all sannolikhet föranleda därtill,

att man till de nya krigsdomarebefattningarna ej skulle erhålla

personer av väsentligt större kompetens än de nuvarande auditörerna

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

samt att än vidare de bland dessa, som det vore mest angeläget att

förvärva för de nyinrättade tjänsterna, eller de, som tjänstgöra såsom

domare vid allmän underrätt eller såsom tingsbiträden, icke kunna väntas

uppträda såsom sökande. Man skulle alltså för militärdomstolarna förlora

en stor del av den nuvarande auditörskåren utan att äga någon som helst

visshet att i stället erhålla krigsdomare med väsentligt större kompetens.

Det sagda torde i ännu högre grad gälla om de nya auditörstjänsterna.

Den låga avlöning, som för dessa tjänster kan ifrågakomma,

torde endast innebära någon lockelse under förutsättning, att antingen

säker bisysselsättning kan påräknas eller ock innehavandet av tjänsten

ej verkar störande på befordringsutsikterna på annat håll. Då auditören

skulle vara skyldig att när som helst på kallelse inställa sig vid krig-srättssammanträden

utom boningsorten, samt auditörstjänsten särskilt på

grund av skyldigheten att föra krigsrättens protokoll säkerligen å vissa

tider av året komme att bliva tämligen betungande, utan att den därför

komme att bereda full sysselsättning under hela året, torde emellertid

ingendera delen komma att inträffa, och utsikterna till befordran till de

få fästa krigsdomaretjänsterna skulle ej vara synnerligen lysande. Jämväl

för auditörsbefättningarna skulle man alltså i de flesta fall hava att

påräkna jurister med endast medelmåttig kompetens.

Kommittén har emellertid själv anvisat en utväg, varigenom krigsdomaretjänsterna

torde kunna besättas på ett fullt tillfredsställande sätt,

trots det att krigsdomarnas verksamhetsområden i väsentlig mån minskas,

då kommittén för vissa delar av landet föreslagit, att krigsdomarosysslorna

skulle tillsättas på förordnande med anlitande i möjligaste

man av domare vid de allmänna underdomstolarna.

Några befogade anmärkningar synas mig icke kunna riktas däremot,

att den föreslagna anordningen vinner tillämpning även i andra

delar av riket än de av kommittén föreslagna. Detta torde även vara

en konsekvens därav, att jurisdiktionsområdena minskas. Då krigsdomarna

icke få full sysselsättning genom denna sin tjänst, utan måste

hava annan verksamhet vid sidan, måste det nämligen, såsom förut

framhållits, just för krigsdomaretjänsternas behöriga handhavande vara

till stor fördel, om denna verksamhet utgöres av tjänstgöring såsom

domare vid de allmänna domstolarna. En sådan anordning förutsätter

emellertid, att krigsdomarnas distrikt icke bliva så stora, att krigsdomaren

av sin ordinarie domaretjänst blir hindrad att på ett fullt tillfredsställande

sätt sköta jämväl krigsdomaresysslan. Om emellertid nämnda distrikt

icke erhålla större omfattning, än att krigsrättssamm an trädena kunna

hållas antingen på den plats, där krigsdomaren är bosatt, eller åtmin
-

s. 169 Kontrollera mot PDF

169

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

stone så nära därintill, att resan fram och tillbaka kan ske på en dag-,

torde icke, såsom man befarat, några svårigheter behöva uppstå att

erhålla för uppdraget fullt lämpliga personer, även om avlöningen sättes

till ett jämförelsevis obetydligt belopp.

De farhågor för långsamhet i rättsskipning, som uttalats i fråga

om kommitténs stora j urisdiktioner, torde icke med skäl kunna göras

gällande, om krigsdomarnas verksamhetsområden på detta sätt minskas.

Att det, såsom även i avgivna yttranden framhållits, från nämnda synpunkt

skulle medföra någon väsentlig olägenhet, att krigsdomare och

auditörer hava tjänstgöring vid mer än en krigsrätt, kan jag nämligen

icke medgiva. Åven om det icke i varje fall blir möjligt, att krigsrätt

vid en avdelning kan sammanträda genast, då behov därav förekommer,

torde dock dröjsmålen icke bliva av någon avsevärd betydelse, isynnerhet

om bestämmelser meddelas, att krigsrätterna skola få en något förenklad

sammansättning, då undersökning skall företagas vid krigsrätten,

utan att talan om ansvar föres, på sätt jag i det följande får tillfälle

att utveckla. I varje fall skulle nämnda olägenhet vida uppvägas av

den fördel, som vinnes därigenom, att krigsdomare och auditörer genom

att tjänstgöra vid flera avdelningar få en större erfarenhet och vana vid

handläggning av krigsrättsmål, än som eljest skulle bliva fallet.

I anslutning till vad jag nu anfört har i det reviderade förslaget

stadgats, att samma krigsdomare enligt de närmare bestämmelser, som

Konungen meddelar, skall kunna anställas såsom ordförande i flera olika

krigsrätter, att krigsdomaren vidare i regel skall förordnas för viss tid

samt att företrädesvis ordinarie domare i allmän underrätt skall förordnas

till krigsdomare. Då det emellertid undantagsvis kan befinnas lämpligt

att ålägga samma krigsdomare så stor tjänstgöringsskyldighet, att

han ej tillika kan tjänstgöra såsom domare vid allmän underrätt, har tillika

ett stadgande föreslagits av innehåll, att Konungen, då på grund av

göromålens omfattning krigsdomaresysslan ej kan med annan domarebefattning

förenas, må utnämna krigsdomaren till befattningen i stället

för att förordna honom för viss tid.

Väl är det sant, att krigsdomarebefattningen i de fall, då den är

förenad med annan domarebefattning, blir en bisyssla vid sidan av krigsdomarens

övriga verksamhet. Det torde dock icke vara anledning att

befara, att han icke skall ägna nödig omsorg och omtanke jämväl åt

sina åligganden såsom krigsdomare. Härtill kommer, att den andra

civila krigsrättsledamoten, auditören, enligt förslaget komme att i större

omfattning ägna sin verksamhet åt den militära rättsskipningen. I sådant

avseende föreslås, såsom förut nämnts, att auditörerna, vilka icke, såsom

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 27 höft. (Nr 57.) 22

s. 170 Kontrollera mot PDF

170 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

kommittén föreslagit, skulle bliva ambulerande, utan endast inneha va

anställning- vid de krigsrätter, som finnas å auditörens boningsort eller

å plats, som ligger i dess omedelbara närhet, skola anlitas såsom de

militära befälhavarnas ansvariga rådgivare i disciplinmål. Härigenom

kunna auditörerna få en vidsträcktare praktik och erfarenhet i fråga om

krigslagarnas tolkning och tillämpning, än om de allenast tjänstgöra

såsom bisittare i krigsrätterna, liksom deras kännedom om lokala förhållanden

och lokal praxis jämväl måste bliva till stort gagn för en

enhetlig lagtillämpning. Av krigsrätternas bägge civila ledamöter

skulle sålunda krigsdomaren företrädesvis tillföra krigsrätten personlig

auktoritet, kompetens i fråga om rättegångsförhandlingarnas ledning

samt erfarenhet på den allmänna straffrättens område. Auditören skulle

åter mera representera specialkunskapen rörande krigslagstiftningen

samt kännedomen om de lokala förhållandena på platsen. Att krigsrätterna

under sådana förhållanden skulle vinna i mångsidig juridisk

kompetens, synes uppenbart. Så framt auditörerna bliva fast anställda

och erhålla en något förbättrad avlöning, torde det ej heller vara anledning

att befara, att auditörsposterna ej skola bliva på ett tillfredsställande

sätt besatta. Aven dessa platser skulle nämligen lätt kunna

förenas med annan befattning och torde säkerligen bliva eftersträvade av

exempelvis rådmän, tingsbiträden och vid länsstyrelserna anställda jurister.

Och den bästa delen av den nuvarande auditörskåren skulle nog finna

det med sin fördel förenligt att söka ifrågavarande tjänster, utan att man

behöver befara, att deras innehavare, såsom nu ofta är fallet, lämna dem,

efter det de förvärvat den nödiga erfarenheten vid deras handhavande.

Beträffande krigsrättens militära ledamöter har man i avgivna yttranden

uttalat, att, för bevarande åt domstolen av största möjliga auktoritet,

den ene av de militära ledamöterna bör hava regementsofficers grad, även

då officerare av kaptens eller löjtnants grad ställas under åtal inför krigsrätten.

Någon ändring har icke i denna del skett i kommitténs förslag.

Då i vanliga fall en ordinarie domare i allmän underrätt skulle tjänstgöra

såsom ordförande i krigsrätten, torde domstolens auktoriet icke i allmänhetens

ögon bliva förminskad, även om de militära ledamöterna

icke tillhöra högre grad än kaptensgraden. Det bör ej heller vara

föremål för tvekan, att en krigsrätt med denna sammansättning äger

erforderlig sakkunskap på det militära området. Visserligen skulle, då

officer av kaptens grad är tilltalad inför krigsrätten, officerare av samma

grad som den tilltalade komma att tjänstgöra såsom hans militära

domare. Åven detta torde dock vara av jämförelsevis liten betydelse,

om krigsrätten i övrigt sammansättes på det föreslagna sättet.

s. 171 Kontrollera mot PDF

171

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Vad angår de militära ledamöterna, torde det i allmänhet vara

lämpligt, att dessa hämtas från samma avdelning som den tilltalade.

Det måste nämligen, såsom även kommittén framhållit, vara av stor

betydelse, att nämnda ledamöter tillhöra samma vapen, som den tilltalade

och tillika äga kännedom om de lokala förhållandena på platsen

och det sätt, varpå disciplinen där handhaves. Om nämnda princip

kommer till tillämpning, bliva emellertid krigsrätterna på ett annat sätt

bundna vid de särskilda truppförbanden, än kommittén avsett. Någon

anledning synes då icke finnas att, på sätt kommittén föreslagit, låta

de nu befintliga avdelningskrigsrätterna ersättas av distriktskrigsrätter

med territoriellt område. Genom att bibehålla de nuvarande regementsoch

stationskrigsrätterna åstadkommer man även en närmare anslutning

till krigsmaktens organisation i övrigt. Härigenom vinner man särskilt

den fördelen, att en bättre överensstämmelse kommer till stånd mellan

krigsrätternas organisation i fred och i krig, vilket från många håll

betecknats såsom synnerligen önskvärt. I det omarbetade förslaget har

därför samma bestämmelse upptagits som i gällande lag eller att regementskrigsrätt

skall finnas vid varje regemente och därmed likställt

truppförband av armén och kustartilleriet samt stationskrigsrätt vid en

var av flottans stationer.

Om de nuvarande regements- och stationskrigsrätterna bibehållas,

torde det emellertid vara nödvändigt, att åtgärder vidtagas för rättsskipningens

handhavande vid de avdelningar av krigsmakten, som icke

lyda under regements- eller stationskrigsrätt, eller där det av praktiska

skäl är mindre lämpligt att dessa krigsrätter döma i de mål, som förekomma.

För undanröjande av de olägenheter, som i sådant avseende

kunna vara förenade med ett bibehållande av de nuvarande avdelningskrigsrätterna,

föreslås, i anslutning till det förslag, som Iramlades av

en år 1895 av Kungl. Maj:t tillsatt kommitté för revision av den

militära rättegångsordningen, att, efter förordnande av Konungen, vid

sidan av regements- och stationskrigsrätterna särskilda krigsrätter skola

kunna inrättas. Dessa skulle handhava den militära rättsskipningen

vid de avdelningar av krigsmakten, där regements- eller stationskrigsrätt

icke finnes, vid avdelningar, som från olika regementen och stationer

sammanförts till gemensam tjänstgöring, samt vid avdelningar, förlagda

på annan ort än huvudstyrkan, och skulle sålunda bland annat träda

i stället för de fältkrigsrätter, som enligt nu gällande lag kunna förordnas

i fredstid.

Såsom kommitténs utredning giver vid handen, kan det visserligen

även i vissa fall vara av betydelse att krigsrätterna hava tern
-

s. 172 Kontrollera mot PDF

Om krig shovrättens

organisation.

172 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition 2Vr 57.

toriella distrikt. Om särskilda krigsrätter kunna inrättas i ovan angivna

tall, lärer det dock säkerligen endast i ganska sällsynta undantagställ

medföra några praktiska fördelar att låta målen upptagas vid annan

domstol än den vanliga. Några särskilda bestämmelser synas mig därför

icke vara erforderliga för sådana fall, som omtalas i 43 § av kommittéförslaget.

I fråga om de i krigstid fungerande krigsrätterna föreslås icke

någon mera väsentlig ändring i kommitténs förslag.

Vad härefter angår andra instansens krigsdomstolar är det frarnför

allt frågan om krigshovrättens organisation, som varit föremål för

skiljaktiga meningar. Särskilt har Svea hovrätt med skärpa framhållit,

att det skulle medföra en stor olägenhet och rubbning i Svea

hovrätts eget arbete, om någon av denna hovrätts ledamöter tillika

vore bisittare i krigshovrätten. Av krigshovrätten har vidare framhållits

nödvändigheten därav, att krigshovrätten bland sina ledamöter

äger en verklig specialist på krigslagstiftningens område, vilken helt

och hållet kan ägna sig åt denna sin uppgift. Vad sålunda anförts

synes mig förtjäna beaktande. Såsom de senaste arbetsredogörelserna

från krigshovrätten utvisa, är dess arbetsbörda fortfarande stadd i så

snabb tillväxt, att det icke lärer kunna inverka annat än högst menligt

på Svea hovrätts arbete, om två av dess ledamöter tillika skulle tjänstgöra

i krigshovrätten med skyldighet att där föredraga förekommande mål.

Det arbete, som åligger Svea hovrätts ledamöter, är nämligen av den

omfattning och beskaffenhet, att det icke gärna låter förena sig med

något mera klifvande arbete vid sidan. Ett genomförande av kommitténs

förslag skulle därför tvivelsutan hava till följd, att de ledamöter

i Svea hovrätt, som tillika äro bisittare i krigshovrätten, esomoftast

måste söka tjänstledighet från sitt ordinarie ämbete. Såsom Svea hovrätt

framhåller, skulle detta åter medföra stora olägenheter härutinnan,

att å de av hovrättens divisioner, där bemälde ledamöter äro till tjänstgöring

indelade, rubbningar uppkomma i det vanliga arbetets jämna

gång, vilka rubbningar i följd av det kollegiala arbetet inom hovrätten

komme att i hög grad ofördelaktigt inverka på dessa divisioners arbetsprodukt.

På grund härav synes det mig vara nödvändigt, att i krigshovrätten

såsom nu anställes ett krigshovrättsråd, som icke tillika har anställning

vare sig i Svea hovrätt eller i annat ämbetsverk, utan uteslutande

ägnar sig åt ifrågavarande befattning. Krigshovrättsrådet skulle

utnämnas av Konungen, och det skulle åligga honom att i krigshovrätten

bereda och till avgörande föredraga samtliga förekommande

s. 173 Kontrollera mot PDF

173

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

mai. Lika med kommittén anser jag det emellertid vara nödvändigt,

att det civila elementet även i krigshovrätten erhåller en viss förstärkning.

Om krigsrätterna organiseras på det sätt, som nn föreslagits,

med två juridiskt bildade ledamöter med asevärt större kompetens än

förut, kan det ej heller gärna ifrågasättas att krigshovrättens nuvarande

organisation bibehålies oförändrad, så att den juridiska sakkunskapen

där endast representeras av en enda person. Däremot synes det mig,

i överensstämmelse med vad Svea hovrätt uttalat, med hänsyn till

beskaffenheten av de i krigshovrätten förekommande juridiska spörsmål,

vara tillfyllest, att i krigshovrätten finnas två lagfarna ledamöter. Skulle

krigshovrätten i enlighet med kommitténs förslag organiseras med tre

lagfarna ledamöter, bleve det säkerligen förenat med vissa svårigheter

att besätta alla dessa platser. Det synes visserligen icke medföra något

hinder att, såsom kommittén föreslagit, presidenten i Svea hovrätt

tjänstgör såsom ordförande i krigshovrätten. Detta skulle tvärtom vara

till synnerligen stor fördel, då domstolen härigenom skulle erhålla eu

ledamot med synnerligen framstående juridisk kapacitet. Den anknytning

till de allmänna domstolarna, som härigenom vinnes, överensstämmer

även med vad nu föreslås i fråga om krigsrätterna och torde i sin man

vara av betydelse för en riktig lagtillämpning. Av skäl, som förut

anförts, torde det däremot icke kunna överlämnas åt någon ledamot i

Svea hovrätt att tjänstgöra såsom tredje civil ledamot i krigshovrätten. Då

det även torde möta svårighet att eljest för nämnda befattning anlita

någon, som har annan ämbetsverksamhet vid sidan, skulle endast den

utvägen återstå att inrätta ännu eu befattning, vars innehavare liksom

krigshovrättsrådet uteslutande skulle tjänstgöra i krigshovrätten. Häremot

talar dock, utom de ökade kostnader, som därigenom skulle uppkomma,

den omständigheten, att denne ledamot säkerligen ej i krigshovrätten

skulle erhålla tillräcklig sysselsättning. Ty även om krigshovrättens

arbetsbörda, såsom förut är nämnt, för närvarande är så betydande,

att krigshovrättsrådet, i motsats mot vad man förut antagit, torde bliva

fullt upptagen av sin tjänst, kan i varje fall det med denna tjänst förenade

arbetet ej uppdelas på två personer utan att de var för sig få

mindre sysselsättning, än som svarar mot den avlöning, som likväl måste

utgå, om dessa platser skola bliva besatta av fullt kompetenta personer.

Aven nu angivna skäl tala alltså för att antalet civila ledamöter i

krigshovrätten bestämmes till två. Häremot torde icke kunna anföras,

att krigshovrätten därigenom, att de civila ledamöternas antal blir mindre,

än kommittén föreslagit, skulle erhålla en alltför militärisk karaktär.

Liksom i krigsrätterna skulle nämligen de militära ledamöterna icke

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Om åklagaremyndigheter

vid krigsdomstolarna.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

ensamma kunna bestämma utgången under annan förutsättning, än att

de rösta för en mildare dom än de civila ledamöterna. —

Av krigshovrätten har framhållits, att förslaget att göra krigshovrätten

till en avdelning av Svea hovrätt visserligen bleve av jämförelsevis

underordnad betydelse, om det lagfarna elementet tillfördes domstolen

på sätt det nu föreliggande förslaget innehölle och krigshovrätten för sin del

lämnade utan anmärkning. Då emellertid krigshovrätten fortfarande skulle

bliva en fullt självständig, uteslutande för krigsrättsmål avsedd specialdomstol,

från vilken målen skulle kunna enligt 20 § regeringsformen fullföljas

såsom från en verklig krigsdomstol, läge det enligt krigshovrättens

mening en viss oegentlighet häruti, att den betecknades såsom en avdelningav

en allmän hovrätt, i synnerhet som den omständigheten, att presidenten

i Svea hovrätt vore krigshovrättens ordförande, i och för sig icke nödvändiggjorde

ett djdikt beteckningssätt. Att i en domstol med lokal

jurisdiktion inkorporera en domstol med jurisdiktion över hela rikets

krigsmakt innebure även det en oegentlighet.

I avseende å denna fråga må först framhållas, att det förhållandet,

att i lagen användes uttrycket, att krigshovrätten är en vid Svea

hovrätt bildad särskild avdelning, icke behöver förtaga krigshovrätten

dess självständighet såsom domstol i förhållande till Svea hovrätt. Sambandet

emellan Svea hovrätt och krigshovrätten skulle visserligen huvudsakligen

bestå däri, att presidenten i Svea hovrätt skulle vara ordförande

i krigshovrätten och att krigshovrätten sålunda komme att stå under ledning

av samma person som Svea hovrätt. Men även i övrigt skulle Svea

hovrätts arbetskrafter anlitas för krigshovrättens räkning, i det dels ställföreträdare

för presidenten alltid skulle hämtas från Svea hovrätt, dels

Svea hovrätts personal i den utsträckning, erfarenheten visar det vara

möjligt, skulle anlitas för kansligöromålen. Sambandet emellan Svea

hovrätt och krigshovrätten skulle alltså icke bliva så obetydligt, att det

i och för sig får anses oegentligt att beteckna krigshovrätten såsom en

avdelning av Svea hovrätt. Då härigenom i varje fall den fördelen

vinnes, att betänkligheter av principiell natur icke behöva göra sig

gällande däremot, att Svea hovrätts tjänstemän användas för krigshovrättens

räkning, har jag icke funnit anledning att på grund av de av

krigshovrätten anförda skäl göra någon ändring i vad kommittén i

denna del föreslagit.

Jag övergår härefter till frågan angående åklagarväsendets ordnande

vid krigsdomstolarna. I avseende härå instämmer jag till fullo

med kommittén därutinnan, att åklagarväsendets nuvarande organisation

är långt ifrån tillfredsställande. Väbeln äger icke den kännedom om

s. 175 Kontrollera mot PDF

175

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

militära lagar och författningar och icke heller den självständighet gentemot

överordnade militära myndigheter, som erfordras för åklagartjänstens

behöriga handhavande och ett riktigt tillgodoseende av det allmännas

intresse i rättegången. Uppenbart är, att detta även måste medföra

betänkliga påföljder med avseende å hela processens gestaltning. Om

målen inkomma till domstolen i ett outrett skick och åklagaren icke är

skickad att med erforderlig tydlighet framställa sina ansvarsyrkanden

och utveckla sin talan, måste nämligen detta medföra den verkan, att

själva rättegången får en annan karaktär, än som är avsett. Vad som

brister hos åklagaren, måste ersättas av domstolen. Domstolen får i

åklagarens ställe verkställa utredning i målet, ja, till och med biträda

honom vid ansvarsyrkandets formulering och kan vid sådant förhållande

icke bibehålla den opartiska ställning, som tillkommer densamma. Att

detta även måste utöva ett skadligt inflytande på domstolens auktoritet,

är tydligt.

Mot kommitténs förslag om inrättande av fasta åklagarebefattningar,

för vilkas innehavare ovillkorligen skulle fordras juridisk bildning har

emellertid eu reservant i kommittén, justitiekansler!! Sjöberg, anmärkt,

att det för mål av den beskaffenhet, varom här i allmänhet kan bliva

fråga, måste anses vara eu för stor apparat, att tre personer med juridisk

bildning användas för rättegången, under det i flertalet av de allmänna

underdomstolarne och de nuvarande krigsrätterna det rättsliga förfarandet

kan bringas till slut med biträde av allenast en lagfaren person. Det

måste även vara ägnat att framkalla vissa betänkligheter, att eu kår av

juridiskt bildade åklagare tillskapas på detta särskilda område, då åklagarväsendet

i sin helhet snart måste undergå eu fullständig ombildning i

sammanhang med den förestående rättegångsreformen.

På grund av invändningar, som sålunda kunna anföras mot kommittéförslaget,

och då kostnaderna för dettas genomförande i denna del

synes mig väl höga, har jag ansett mig böra taga under övervägande,

om icke åklagarväsendet kunde ordnas på ett något enklare och billigare

sätt, än vad kommittén föreslagit. Enligt kommitténs förslag skulle

åklagarna tillika användas såsom juridiska biträden åt vederbörande

befälhavare och avgiva yttranden rörande disciplinmålens rätta behandling.

Då åklagarna tilldelades denna uppgift vid sidan av sin egentliga verksamhet,

var det visserligen naturligt, att juridisk bildning måste för

kommittén framstå såsom ett oeftergivligt villkor för denna tjänst. Om

åter nu omförmälda uppgift överlämnas åt auditörerna, finnes knappast

något skäl att fordra högre kompetens hos åklagarna vid krigsrätterna

än hos de personer, som innehava motsvarande befattning vid de all
-

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 57.

manna domstolarne. De brister, som vidlåda det nuvarande tillståndet.

lära dock enligt min mening icke kunna avhjälpas, så länge väblarna

bibehållas såsom åklagare. Man torde icke heller kunna förvänta någon

verklig förbättring i väblarnas kompetens, om man, såsom det föreslagits,

för dem inrättar särskilda undervisningskurser, där de kunna inhämta

någon juridisk kunskap. Den juridiska bildning, de på en sådan kurs

kunna inhämta, måste naturligen bliva ganska litet omfattande. Och,

även om väblarne på detta sätt kunna erhålla en teoretisk utbildning,

som i någon män kan jämföras med den, som åklagarne vid de allmänna

domstolarne erhålla, komma de dock, då varje väbel i allmänhet endast

får ett mycket ringa antal mål under sin behandling, i praktisk utbildning

och erfarenhet att stå långt efter dessa senare, vilka ju hava

åklagareänsten till sitt yrke och äro i tillfälle att under utövningen av

sin tjänst komplettera vad som brister i teoretisk utbildning.

Om man alltså utgår därifrån, att åklagarna vid krigsrätterna böra

äga fullt lika tillfredsställande kompetens för sin uppgift som åklagarna

vid de allmänna domstolarna, utan att man dock går så långt, att kravet

på juridisk bildning göres ovillkorligt, lärer lösningen av förevarande

fråga lämpligen böra ske i samma riktning, som föreslagits beträffande

krigsdomaretjänsternas tillsättande, eller på det sätt, att de nya krigsfiskalstjänsterna

företrädesvis anförtros åt personer, anställda såsom

åklagare vid de allmänna domstolarna. Åklagaretjänsterna vid krigsrätterna

bliva på detta sätt besatta med personer med vana och erfarenhet

såsom åklagare samt kännedom om den allmänna straff- och processrättens

grunder. Att åklagarna vid de allmänna domstolarna sakua

tillräcklig kunskap i militära lagar och specialförfattningar må visserligen

medgivas, men i denna del torde befintliga brister lätt kunna

fyllas, om man, såsom jag kommer att föreslå, för deras räkning

inrättar särskilda kurser i militär lagfarenhet. Åven hos de av kommittén

föreslagna krigsfiskalerna lärer man för övrigt icke kunna förutsätta

någon mera ingående kunskap om krigslagarna samt militära

reglementen och instruktioner, då den undervisning, som meddelas de

blivande juristerna i dylika ämnen, i anseende till de juridiska disciplinernas

mångfald icke kan bliva annat än ganska ofullständig.

På de skäl, som nu blivit anförda, hava kommitténs bestämmelser

angående förutsättningarna för utnämning till krigsfiskalstjänst sålunda

kompletterats, att jämte examinerade jurister även personer, som förut

tjänstgjort såsom åklagare vid allmän underrätt och genom avlagda prov

enligt därom av Konungen meddelade föreskrifter visat sig äga erforderlig

kännedom om militära lagar och författningar, skulle kunna utses till

s. 177 Kontrollera mot PDF

177

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

krigsfiskaler. I de fall, då det visar sig möjligt att för den ringa avlöning,

varom här kan bliva fråga, erhålla examinerade jurister för

ifrågavarande befattningar, bör det även enligt min mening icke vara

uteslutet att begagna sig av detta tillfälle, vare sig sökanden tjänstgör

såsom åklagare vid allmän domstol eller icke. I regel förutsätter däremot

förslaget att för ändamålet skulle anlitas tjänstgörande länsmän och

stadsfiskaler, av vilka de sistnämnda, då krigsrätterna i regel komma

att sammanträda i stad, tydligen i främsta rummet skulle komma i fråga.

Att ovillkorligen föreskriva, att sökanden skulle innehava ordinarie tjänst

såsom åklagare vid allmän underrätt, har jag icke ansett nödvändigt, då

man genom ett sådant stadgande skulle utesluta en hel del personer

från att söka, som eljest äro lämpliga för ifrågavarande befattningar.

I stället skulle, såsom nämnt, i de fall, då den sökande icke är examinerad

jurist, fordras viss kunskap i militära lagar och författningar.

Det förhör, som de blivande krigsfiskalerna sålunda skulle genomgå,

torde lämpligen kunna förrättas av auditörerna och lärer icke behöva

göras alltför ingående, utan skulle endast omfatta krigslagfarenhetens

allmänna grunder. Det är nämligen av vikt, att man icke genom alltför

skärpta teoretiska fordringar avskräcker personer med erkänd praktisk

duglighet och erfarenhet från att söka.

O O # . .

Krigsfiskalerna lära, på sätt kommittén löreslagit, böra utses av

Konungen. I anseende därtill att krigsfiskalstjänsterna i stor utsträckning

torde komma att beklädas av personer, som innehava annan

åklagaretjänst, har emellertid i det reviderade förslaget upptagits den

bestämmelsen, att dessa befattningar skola tillsättas genom förordnande

och icke genom utnämning. Vid förfall för krigsfiskalen lärer det

kunna överlämnas åt justitiekanslern att förordna ställföreträdare. Då

förordnandet ej utan olägenhet kan avvaktas, skulle dock den befälhavare,

som är behörig att föranstalta om krigsrättens sättande, förordna

ställföreträdare, om vilket förordnande justitiekanslern skulle erhålla

underrättelse.

Om, på sätt nu är sagt, kompetensfordringarne för krigsfiskalerna

bliva väsentligt nedsatta i jämförelse med vad som stadgats i kommitténs

förslag, torde det vidare vara nödvändigt, att tillfälle beredes att i

stället för den ordinarie åklagaren kunna förordna en särskild åklagare

i mål av mera omfattande eller grannlaga beskaffenhet.

1 avgivna yttranden över kommitténs förslag har den tanken framkastats,

att i stället för väblarna de nu vid regementena anställda vice

auditörerna och reservauditörerna skulle mot dagavlöning användas såsom

allmänna åklagare. Härvid är dock att märka, att, om den enda er
Bihang

till senare riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 27 käft. (Nr 57.) 23

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

sättning, som till dem skulle utgå, skulle utgöras av dagavlöning, det

icke lärer kunna ifrågasättas, att de såsom åklagare skulle på annat

sätt tjänstgöra, än att de på kallelse skulle inställa sig vid krigsrättens

sammanträden, varemot de icke vid målets utredning skulle fylla

samma uppgift som de av kommittén föreslagna krigsfiskalerna. Under

sådana förhållanden torde de icke, med det fåtal mål, som förekomma

vid varje truppförband, komma att förvärva den noggrannare kännedom

om krigslagarne samt militära reglementen och instruktioner, att någon

mera väsentlig förbättring kommer till stånd i nu rådande förhållanden.

Vad härefter angår de åklagare, som skola tjänstgöra vid fältkrigsrätterna,

torde det i många fall medföra praktiska svårigheter och

onödig omgång, om, såsom kommittén föreslagit, dessa åklagare i allmänhet

skulle förordnas av Konungen. I det reviderade förslaget har

därför tillsättandet av ifrågavarande tjänster överlämnats åt befälhavaren

för den avdelning, där krigsrätten inrättats, varjämte stadgande meddelats,

att sådan krigsfiskal visserligen i allmänhet skall hava de egenskaper

som erfordras hos åklagare vid annan krigsrätt än fält krigsrätt,

men att, där sådan icke finnes att tillgå, annan lämplig person kan

förordnas att där vara åklagare.

I fråga om åklagaren vid krigsöverdomstolen har jag i huvudsak

intet att erinra mot det förslag, kommittén i detta hänseende framställt.

I avseende på de särskilda bestämmelserna i det föreliggande lagförslaget

torde vidare böra framhållas följande.

1 KAP.

I anslutning till kapitelrubriken har i denna § intagits en uppräkning

av de olika krigsrätter, som skola finnas, vilken uppräkning

i gällande lag återfinnes i 5 §.

2 KAP.

Såsom förut framhållits, innehåller förslaget, att särskild krigsrätt

enligt förordnande av Konungen skall kunna inrättas dels vid sådana

avdelningar av krigsmakten, för vilkas personal regemente- eller stationskrigsrätt

icke finnes inrättad, dels även vid vissa avdelningar, där det av

s. 179 Kontrollera mot PDF

179

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57

praktiska skäl ansetts olämpligt att låta rättsskipningen handhavas av

de ordinarie krigsrätterna. Benämningen särskild krigsrätt är hämtad

från det förslag, som avgivits av 1895 års kommitté för revision av den

militära rättegångsordningen. Befogenheten att inrätta sådan krigsrätt

har dock, såsom förut blivit antytt, i någon mån utvidgats. Enligt

nämnda förslag skulle särskild krigsrätt kunna av Konungen inrättas vid

avdelning av krigsmakten, som består av särskilda, till olika truppförband

eller stationer hörande, till gemensam tjänstgöring sammandragna trupper,

eller som är förlagd i fästning eller garnisonsort. Särskilt nämner

kommittén två fall, då enligt förslaget särskild krigsrätt skulle kunna

inrättas, nämligen dels vid vissa formationer och anstalter, som under

fälttjänstövningar bildas av personal från olika truppförband såsom högkvarter,

arméiördelningskvarter, brigadstaber m. fl., dels vid skolor, som

sammandragits av personal från särskilda förband. Härav framgår, att de

särskilda krigsrätterna enligt detta förslag i huvudsak skulle motsvara

de fältkrigsrätter, som enligt gällande lag kunna inrättas i fred, jämte

de nu befintliga garnisonskrigsrätterna. Vad nämnda kommitté i detta

hänseende föreslog avviker alltså icke i väsentlig mån från vad nu finnes

stadgat rörande Konungens befogenhet att förordna krigsrätt vid sidan

av regements- och stationskrigsrätterna.

Bestämmelserna i gällande lag och berörda kommittéförslag synas

emellertid icke för alla fall fylla det behov, som, enligt vad ovan sagts,

finnes i fråga om särskild krigsrätts inrättande vid sidan av de ordinarie

krigsrätterna, ty även vid andra avdelningar än sådana, som från olika

truppförband eller stationer sammandragits till gemensam tjänstgöring,

måste det i vissa fall möta hinder att överlämna den militära rättsskipningen

åt de vanliga krigsrätterna. Särskilt blir detta fallet, om,

såsom detta förslag avser, forum för officerare förlägges till underrätt.

I förslaget har även upptagits en bestämmelse, att särskild krigsrätt skall

kunna inrättas vid avdelning av regemente eller likställt truppförband,

som är förlagd å annan ort än huvudstyrkan, ävensom vid avdelning

av flottan, som är förlagd utom stationen. Härmed avses sådana detachement,

som äro på ett stadigvarande sätt förlagda å annan plats än den

huvudstyrka, som avdelningen tillhör, och icke varje detacherad avdelning.

Till dessa detachement höra för närvarande, bland andra, skånska

husarregementets detachement i Landskrona och Uppsala och kustartilleriets

detachement i Fårösund och å Ålvsborgs fästning. Enligt vad

nu är stadgat, skola vid dylika avdelningar förekommande mål dömas av

den regements- eller stationskrigsrätt, som finnes vid huvudstyrkan. Visserligen

erbjuder 25 § möjlighet att låta rannsakningen i målet ske vid

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

närmaste krigsrätt i orten, där brottet timat. Det synes dock vara uppenbart,

att en dylik anordning är förenad med en väsentlig olägenhet därutinnan,

att olika domstolar komma att handhava den rannsakande och

dömande myndigheten. Behovet av särskild krigsrätts inrättande även

för detta fall synes därför icke kunna förnekas.

Bestämmelsen att särskild krigsrätt skall kunna inrättas vid avdelning

av krigsmakten, som från olika truppförband eller stationer

sammandragits till gemensam tjänstgöring, innebär icke någon förändring

i jämförelse med vad nu finnes stadgat. Uttryckssättet har dock

något omformulerats för att tydligare uttrycka, att krigsrätt även skall

kunna inrättas vid skolor, beträffande vilka det icke torde vara fullt

egentligt att använda uttrycket »till gemensam tjänstgöring sammandragna

trupper».

Enligt nu gällande rättegångsordning för krigsmakten kan krigsrätt

efter förordnande av Konungen även inrättas å garnisonsort och

i fästning. Nämnda bestämmelse har uteslutits ur det reviderade

förslaget. Av kommendanten i Boden har emellertid i denna fråga

anförts, att det, vad anginge förhållandena i Boden, icke kunde anses

vara ändamålsenligt att där hava 4 regementskrigsrätter. Vid Boden

borde i stället finnas en gemensam underkrigsdomstol, som icke syntes

kunna komma under benämningen särskild krigsrätt, utan borde vara

en uti lag stadgad permanent garnisonskrigsrätt. Å andra sidan

har chefen för Vaxholms grenadjärregemente med hänvisning till förhållandena

å Vaxholms och Oscar-Fredriksborgs fästning förordat förslagets

bestämmelser i denna del under framhållande därav, att det

vore synnerligen olämpligt, att, såsom nu är fallet, en gemensam garnisonskrigsrätt

skall kunna inrättas för samtliga i en fästning förlagda

truppförband, ehuru en del tillhöra armén och en annan del marinen.

Beträffande denna fråga får jag till en början erinra därom, att de

regementskrigsrätter, som komma att inrättas i samma gamisonsort eller

fästning, i alla händelser enligt förslaget skulle hava en viss gemensamhet

så tillvida, att de i regel skulle hava samma krigsdomare och

auditör. Då de militära ledamöterna icke såsom nu skulle utses för tillfället,

utan förordnas för ett år i sänder, skulle vidare, om t. ex. garnisonskrigsrätt

inrättades i Bodens fästning, alla de där förlagda regementena

icke kunna bliva företrädda i krigsrätten, vilket med hänsyn

till vikten därav, att de militära ledamöterna tillhöra samma vapen som

den tilltalade, alltid måste innebära en viss olägenhet. De skäl, som

förut blivit anförda mot den av kommittén föreslagna jurisdiktionsindelningen

och för avdelningskrigsrätternas bibehållande, synas även i

s. 181 Kontrollera mot PDF

181

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

övrigt tala mot inrättandet av en gemensam garnisonskrigsrätt för de

avdelningar, som äro sammanförda i en garnisonsort eller i en fästning.

Förslaget innehåller vidare ett allmänt stadgande, att särskild

krigsrätt skall kunna inrättas vid avdelning av krigsmakten, för vilken

regemente- eller stationskrigsrätt icke enligt de därom gällande bestämmelserna

i paragrafens första moment finnes inrättad. Härmed avses

att möjliggöra krigsrätts inrättande vid sådana avdelningar, vilkas

personal icke lyder under de ordinarie regements- eller stationskrigsrätterna.

De avdelningar, vid vilka på grund härav särskild krigsrätt

skulle kunna inrättas, äro, bland andra, generalstaben, intendenturkåren

och fortifikationens huvudstation, varjämte sådan krigsrätt även skulle

kunna inrättas för den till arméfördelningarna hörande personal, som

icke tillhör visst regemente eller kår inom fördelningen. Likaså skulle

särskild krigsrätt kunna inrättas vid avdelning av flottan, som är på

sjötåg. Enligt gällande bestämmelser lärer nämligen sådan avdelning

icke längre höra till någon av flottans stationer, och dess personal lyder

följaktligen icke under stationskrigsrätt. Ett stadgande i nu angiven

riktning återfinnes varken i nu gällande rättegångsordning för krigsmakten

eller i det av 1895 års kommitté avgivna förslaget. Såsom

även av nämnda kommitté framhållits, synes egentliga anledningen härtill

hava varit, att de avdelningar, som med denna bestämmelse avses,

huvudsakligen utgöras av officerare, som enligt gällande föreskrifter, däri

1895 års kommitté ej gjorde någon ändring, skola dömas av krigsöverdomstolen.

Då enligt det reviderade förslaget officers forum skulle överflyttas

till krigsrätt, är åter eu bestämmelse i nu angiven riktning

erforderlig.

Vid åtskilliga mindre avdelningar av krigsmakten, där enligt det

föregående särskild krigsrätt skulle kunna inrättas, lärer det, särskilt

med hänsyn till svårigheten att med militära ledamöter besätta krigsrätt,

som vid sådan avdelning inrättas, vara mindre lämpligt att en uteslutande

för sådan avdelning avsedd krigsrätt kommer till stånd. Till följd härav

föreslås ett tillägg till denna § av innehåll, att Konungen, där så finnes

lämpligt, kan förordna antingen att två eller flera sådana avdelningar

skola lyda under samma särskilda krigsrätt eller att mål, som vid

sådan avdelning förekomma, skola ttpptagas av viss regements- eller

stationskrigsrätt.

I ett av auditören vid flottans station i Karlskrona avgivet yttrande

har föreslagits, att de särskilda krigsrätter, som förordnas ombord

på sjögående avdelningar av flottan, skulle erhålla samma sammansättning,

som föreslagits beträffande fältkrigsrätterna. Till stöd för denna

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

framställning anföres, att ledamöterna i en dylik krigsrätt borde vara

att tillgå å något av avdelningens fartyg, men att det å andra sidan

vore en väl stor apparat, att två juridiskt bildade personer medföljde

den sjögående flottan, helst, arbetet för krigsdomaren, vilken skulle

vara befriad från uppsättning av protokoll och expeditionsutskrifter,

bleve så obetydligt, att en sådan anordning måste betraktas såsom

slöseri med tillgänglig arbetskraft.

Yäl är det sant, att det icke alltid lärer låta sig göra att genast

få en krigsrätt till stånd, då sådan skall hållas ombord å sjöstyrka, så

framt avvikelse icke sker från de eljest gällande grunderna för krigsdomaretjänsternas

tillsättande. Det kan nämligen ej gärna ifrågakomma,

att en krigsdomare förordnas att tjänstgöra uteslutande å eu sådan sjögående

avdelning, utan man får väl i regel förutsätta, att en i land

tjänstgörande krigsdomare vid förefallande behov tjänstgör såsom ordförande

även vid sjöstyrkans krigsrätt och att han för sådant ändamål

reser ut till flottavdelningen vid de tillfällen, då krigsrätt ifrågakommer.

Att det i fredstid i enstaka undantagsfall medgives, att

en krigsrätt med hänsyn till proportionen mellan de civila och de

militära ledamöterna blir svagare sammansatt än eljest, finner jag

emellertid icke vara att förorda. Det vore nämligen då antagligt, att

krigsrätten, även om ledamöternas kompetens vore fullt tillfredsställande,

icke skulle mötas med samma förtroende som eljest.

I detta sammanhang får jag även fästa uppmärksamheten vid

yrkanden, som av krigshovrätten och åtskilliga militära myndigheter framställts

därom, att krigsrätten skulle erhålla en förenklad sammansättning,

då densamma enligt gällande författningar skall verkställa undersökning,

utan att någon är åtalad. Särskilt har man påpekat, hurusom vid slutet

av eu övningsperiod undersökningar angående förkomna och skadade

persedlar ofta erfordras vid flera truppförbands krigsrätter samtidigt samt

att vid sådant förhållande olägenheter säkerligen komme att göra sig

gällande, där samma krigsdomare vore anställd vid flera krigsrätter.

Då av omförmälda anledning svårigheter tvivelsutan kunde framträda

ej minst vid bristande tillgång på lämplig ställföreträdare åt krigsdomare,

samt då den utredning, som med dylika undersökningar åsyftas,

säkerligen skulle kunna vinnas, även om krigsdomaren ej i dem deltoge,

har man ifrågasatt, huruvida icke alla undersökningar, som avses

i 39 § sista mom. av förevarande förslag, lämpligen skulle kunna anförtros

åt en krigsrätt, sammansatt endast av auditören och de militära

ledamöterna.

Vad sålunda anförts synes mig vara förtjänt av beaktande. Alla

s. 183 Kontrollera mot PDF

183

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

anordningar, som åsyfta ett minskande av krigsdomarens arbete, måste

tillika göra det lättare att, i enlighet med vad förslaget avser, förvärva

ordinarie domare i allmän underrätt för dessa befattningar. I följd

härav har i 59 § av förslaget upptagits en bestämmelse, till vilken förevarande

§ hänvisar, av innehåll, att sådan undersökning, som nyss omnämnts,

där talan om ansvar ej föres, må handläggas av krigsrätt, även

om krigsdomaren ej är tillstädes.

I kommitténs förslag stadgades såsom kompetensvillkor för krigsdomarens

ställföreträdare allenast, att han fullgjort vad författningarna

föreskriva såsom villkor för att i domareämbeten nyttjas. Såsom krigshovrätten

och åtskilliga militära myndigheter framhållit, synes emellertid

angelägenheten därav, att vid förfall för krigsdomare till ställföreträdare

förordnas person med för uppdraget nödig auktoritet, göra det nödvändigt,

att samma kompetensvillkor stadgas för sådan ställföreträdare

som för krigsdomaren.

Något särskilt stadgande angående sättet för förordnande av

krigsdomare, som skall tjänstgöra i särskild krigsrätt, har det icke befunnits

nödigt att intaga i denna §. Då krigsdomarna i olikhet med

auditörerna i allmänhet skulle förordnas allenast för viss tid, synas

nämligen de här föreslagna bestämmelserna kunna komma till tillämpning

även vid förordnande av krigsdomare i sådan krigsrätt.

I förevarande § har införts en uttrycklig bestämmelse, att samma

krigsdomare må anställas såsom ordförande vid flera olika krigsrätter

och att fördelningen emellan krigsdomarna av deras tjänstgöringsskyldighet

skall ske genom bestämmelse av Konungen. Saknades eu

dylik föreskrift, kunde nämligen den omständigheten, att krigsrätterna

blivit inrättade vid krigsmaktens olika avdelningar, föranleda till den

tolkning av lagen, att en krigsdomare även borde finnas vid varje

avdelning, där krigsrätt är inrättad.

Angående sättet för förordnande av de officerare, som skola vara

ledamöter i regemente- och stationskrigsrätterna i de fall, som omförmälas

i 8 § under c), innehåller det reviderade förslaget i sak samma

bestämmelser som kommitténs förslag.

Enligt föreliggande förslag skulle regemeuts- och stationskrigsrätterna

komma att upptaga även mål, däri officerare av regementsofficers

grad äro föremål för åtal. I dylika fall är det i allmänhet icke lämpligt,

att vederbörande truppförbands egen befälhavare själv utser de officerare,

som skola tjänstgöra i krigsrätten såsom militära ledamöter. Såväl på

grund av bristande tillgång på behöriga officerare som av andra skäl böra

nämligen dessa ledamöter icke hämtas från samma avdelning, som den

s. 184 Kontrollera mot PDF

JO §.

184 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

tilltalade tillhör. I stället föreslås här, närmast i anslutning till kommitténs

förslag, att chef för arméfördelning inom varje års utgång skall

förordna fyra till fördelningen hörande regementsofficerare, därav en av

överstes grad, med två andra regementsofficerare, av vilka likaledes en

skulle vara av överstes grad, såsom ställföreträdare, att under nästföljande

år i mål, däri regementsofficer är tilltalad, inträda såsom ledamöter

i de regementskrigsrätter, som finnas vid truppförbanden inom

fördelningen; och skulle dessa bestämmelser erhålla motsvarande tillämpning

även å kommendanten i Boden och militärbefälhavaren på Gottland,

ävensom å stationsbefälhavare vid flottan och chefen för kustartilleriet

i vad angår de trupper, som lyder under dessa befälhavare.

I kommitténs förslag hava särskilda bestämmelser intagits för det

fall, att olika avdelningar av samma truppförband äro indelade å skilda

jurisdiktioner. Något motsvarande stadgande har icke erfordrats i det

reviderade förslaget, vilket, såsom förut är nämnt, innehåller, att särskild

krigsrätt skall kunna inrättas för avdelning av regemente eller

likställt truppförband, som är förlagd å annan ort än huvudstyrkan.

Angående förordnande av militära ledamöter i sådan krigsrätt lämnas

närmare föreskrifter i 10 § av det reviderade förslaget.

Av chefen för marinstaben har framhållits, att på grund av de för

flottans officerare ofta förekommande sjökommenderingarna det med

tillämpning av de av kommittén föreslagna bestämmelserna icke vore

fullt säkert, att tillgång på erforderligt antal militära ledamöter i stationskrigsrätterna

ständigt funnes. Samma synpunkter hava även framkommit

i yttranden, avgivna av ett par regementschefer.

1 anledning härav föreslås den ändring i kommitténs förslag,

att, där så anses erforderligt, vederbörande befälhavare skall kunna

förordna ända till fyra suppleanter för de militära ledamöterna. Att,

såsom man föreslagit, befälhavarne skulle erhålla befogenhet att i fall

av behov förordna militära ledamöter för tillfället, synes däremot icke

överensstämma med de allmänna grunderna för detta förslag, enligt

vilket krigsrätternas ledamöter icke såsom nu skulle utses för varje

särskilt mål utan för längre tid.

Till följd av de ändrade bestämmelser rörande de militära ledamöternas

inkallande, som innehållas i 14 § av detta förslag, har det av

kommittén föreslagna sista momentet i denna § såsom överflödigt

fått utgå.

I denna § hava införts bestämmelser angående förordnande av

militära ledamöter i särskild krigsrätt. De regler, som meddelats i

9 § rörande sättet för förordnande av nämnda ledamöter i regemente
-

s. 185 Kontrollera mot PDF

185

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

och stationskrigsrätt, äro nämligen icke alltid direkt tillämpliga på

särskild krigsrätt. Såsom av det föregående framgår, skulle nämligen

särskild krigsrätt kunna inrättas, som är gemensam för flera avdelningar.

Närmare bestämmelser måste i sådant fäll meddelas om vilken

befälhavare, som skall utse de militära ledamöterna. Då särskild krigsrätt

inrättats vid eu mindre avdelning av krigsmakten, torde även

tillgången på officerare, som kunna fungera såsom militära ledamöter

i den särskilda krigsrätt, som vid avdelningen inrättats, någon gång

vara knapp. För sådant fall bör möjlighet finnas att även kunna hämta

militära ledamöter från en annan avdelning, vilket även bör vara fallet,

då avdelningens egen befälhavare är tilltalad.

För att de närmare bestämmelserna om huru de militära ledamöterna

skola utses i särskild krigsrätt skola kunna lämpas efter förhållandena i

det särskilda fallet, har det ansetts mest ändamålsenligt att överlämna åt

Konungen att, på samma gång förordnande av honom meddelas rörande

inrättande av särskild krigsrätt, tillika föreskriva, huru vid förordnande

av militära ledamöter skall förfaras. Uppenbart är dock, att någon avvikelse

icke i allmänhet bör ske från den vid tillsättande av militära ledamöter

i krigsrätt eljest gällande grundsatsen, att dessa ledamöter icke böra

utses för tillfället i annat fall, än då officer av generalspersons eller flaggmans

grad är åtalad. I överensstämmelse härmed har stadgats, att förordnandet

för de officerare, vilka i mål, varom i 8 § b) och c) förmäles, skola

tjänstgöra i särskild krigsrätt, i allmänhet skall avse visst kalenderår.

Ehuru alltså den nyss omnämnda grundsatsen, att krigsrättens

militära ledamöter icke i regel skola utses för tillfället, även erhåller

tillämpning i fråga om särskild krigsrätt, har dock med hänsyn till

förhållandena vid flottan undantag ansetts böra göras för ett särskilt

fall, nämligen då särskild krigsrätt inrättats vid sjöstyrka. Då de vid

sådan flottavdelning tjänstgörande officerare till följd av sjötjänstgöringen

icke alltid lära vara att med säkerhet påräkna för tjänstgöring

i krigsrätt, då sådan erfordras, har det varit nödvändigt att för detta

fäll meddela föreskrift därom, att ställföreträdare för militär ledamot,

som har förfall, skall kunna utses för tillfället.

I denna § har, i överensstämmelse med kommittéförslaget, stadgats,

att då mål, som skall handläggas vid krigsrätt, rör åtal mot officer

av generalpersons eller flaggmans grad, Konungen på anmälan av krigsdomaren

skall förordna de militära ledamöterna i rätten.

Här fastställes såsom allmän regel, att auditörtjänsterna skola tillsättas

genom utnämning av Konungen. Krigsdomaretjänsterna skulle

däremot, såsom framgår av det föregående, i allmänhet tillsättas genom förBihang

till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 27 käft. (Nr 57 J 24

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kunql. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

ordnande för viss tid. Detta sammanhänger därmed, att sistnämnda

befattningar i vanliga fall skulle besättas med personer, som redan äro

innehavare av annan ordinarie domarebefattning, vilket däremot icke

ifrågasattes beträffande auditörstjänsterna.

I ett särskilt fall har det dock ansetts nödigt bestämma, att auditör

kan förordnas för kortare tid. Detta gäller auditör, som skall tjänstgöra

i särskild krigsrätt. Då undantagsvis, såsom då särskild krigsrätt

tillsättes för avdelning av krigsmakten, som är på sjötåg, någon bland

de av Konungen utnämnda auditörerna icke lämpligen kan användas

såsom auditör vid krigsrätten, överensstämmer det ju med nämnda

krigsrätts mera tillfälliga natur, att den auditör, som där tillsättes, icke

utnämnes till denna befattning utan endast tillsättes på förordnande.

Andra punkten i mom. 1 är avfattad med ledning av de av kommittén

i 34 § föreslagna bestämmelserna beträffande krigsfiskalernas

tillsättande och avser att uttrycka, att samma auditör kan tjänstgöra vid

flera regementskrigsrätter på en gång. Dock skulle detta endast förekomma,

då de avdelningar, vid vilkas krigsrätter han skall tjänstgöra,

äro förlagda å samma ort eller å nära intill varandra belägna orter.

Auditörerna skulle nämligen, såsom förut närmare angivits, även vara

juridiska biträden åt regementscheferna och böra därför vara så lätt

tillgängliga som möjligt. På grund av det stora antal mål, som i allmänhet

förekommer vid flottan, skulle vid stationskrigsrätt alltid finnas

särskild auditör.

Advokatfiskalen vid flottans station i Karlskrona, i vilkens yttrande

krigshovrätten instämt, har anmärkt, att förordnande av ställföreträdare

vid förfall för auditör endast då det avsåge längre tid, exempelvis

två månader elKr mera, borde givas av krigshovrätten, som eljest

bleve överhopad av tjänstledighetsansökningar. Vid kortare eller hastigt

inträffande förfall borde däremot ställföreträdare förordnas av vederbörande

befälhavare och ej, såsom förslaget innehåller, av krigsdomaren,

ty det vore betänkligt att åt en ledamot av domstolen inrymma inflytande

på domstolens sammansättning.

Åven enligt min uppfattning kan det vara förenat med vissa praktiska

olägenheter att överlämna åt krigshovrätten att förordna vikarie

för auditören varje gång, då denne är förhindrad att tjänstgöra. Särskilt

om auditören även skall biträda vederbörande befälhavare vid handläggningen

av förekommande disciplinmål, kan han icke gärna ens för

någon dag lämna förläggningsplatsen utan att ställföreträdare förordnas.

Den nämnda anordningen kan därför även medföra svårigheter vid auditörskårens

behöriga rekrytering. På förut anförda skäl torde det emel
-

s. 187 Kontrollera mot PDF

187

Kungi. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

lertid icke kunna överlämnas åt krigsdornaren att för kortare tid förordna

ersättare. Och det lärer knappast överensstämma med förevarande

förslags allmänna grunder att låta vederbörande befälhavare förordna

någon att tjänstgöra såsom civil domare i krigsrätt. Vid sådant förhållande

synes mig denna fråga bäst lösas på det sätt, att det, i överensstämmelse

med vad nu är fallet, överlämnas åt Kungl. Maj:t att, där

så anses erforderligt, förordna en vice auditör, som vid inträffande förfall

kan tjänstgöra i den ordinarie auditörens ställe. Endast då sådan ersättare

icke förordnats, eller då även ersättaren är förhindrad att tjänstgöra,

skulle ställföreträdare förordnas av krigshovrätten. För att undvika

vissa olägenheter, som visat sig vara förenade med det sätt, som

nu användes vid auditörernas förordnande, torde dock förordnandet till

vice auditör icke böra meddelas på förslag av befälhavaren, utan av

annan myndighet. Av samma skäl lärer det även vara nödvändigt, att

nya grunder komma till tillämpning även vid de ordinarie auditörstjänsternas

tillsättande. Dessa torde sålunda alltid böra anslås till ansökan

lediga, och lärer det kunna överlämnas åt krigshovrätten att

uppsätta de mest förtjänta på förslag till tjänstens erhållande.

Kommittén föreslog den ändring i nu gällande bestämmelser, att

det skulle överlämnas åt krigsdornaren och ej såsom nu åt militär

myndighet att förordna om krigsrätts sättande. Såsom motiv härför

anfördes, att de civila ledamöterna i de av kommittén föreslagna distriktskrigsrätterna

icke skulle komma att tillhöra visst truppförband utan

intaga en mera sidoordnad ställning till dessa, vadan det ej lämpade

sier, att krigsrätt förorduades av de militära befälhavarne. Däremot

föreslog kommittén, att initiativet till krigsrätts sammankallande skulle

utgå från befälhavare, som enligt särskilda av kommittén meddelade

bestämmelser vore behörig att hos krigsdornaren begära sättande av

krigsrätt. Sådan behörighet skulle i regel tillkomma befälhavare, som,

enligt vad i strafflagen för krigsmakten vore stadgat, ägde oinskränkt

bestraffningsrätt över underlydande i disciplinmål och sålunda icke blott

befälhavaren för den avdelning, där krigsrätten skulle hållas, utan även

andra såväl högre som lägre befälhavare såsom arméfördelningschefer,

befälhavare för detacherade avdelningar, kårchefer vid flottan in. fl.

Av krigshovrätten och ett flertal militära myndigheter har i avgivna

yttranden anmärkts, att olägenheter av militär natur vore förenade därmed,

att krigsdornaren förordnade om krigsrätts sättande. Särskilt har

man framhållit, att ett krigsrättssammanträde kunde utsättas på en för

Irupptjänstgöringen olämplig tid, och därför påyrkat, att det måtte

överlämnas åt befälhavaren att bestämma tid och plats för samman
-

o. is §§.

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Maj-.ts Nåd■ Proposition Nr 57.

trädet eller att det åtminstone måtte stadgas, att krigs dom aren allenast

efter samråd med vederbörande befälhavare finge ntöva nämnda befogenhet.

I avseende härå må till en början framhållas, hurusom redan den

omständigheten, att krigsrätterna enligt det nu föreliggande förslaget

skulle inrättas vid krigsmaktens särskilda avdelningar i stället för att

utgöra för flera avdelningar gemensamma distriktskrigsrätter, synes tala

för en förändring i det av kommittén föreslagna sättet för krigsrätternas

sammankallande. Visserligen skulle krigsrätternas civila ledamöter intaga

en mera sidoordnad ställning till de särskilda truppförbanden, och den

omständigheten, att dessa ledamöter i allmänhet samtidigt skulle vara

anställda vid flera olika krigsrätter, gör det nödvändigt, att vid utsättande

av tid för krigsrätts sammanträde hänsyn tages därtill, att krigsdomare

och auditörer ej äro upptagna av tjänstgöring vid annan krigsrätt eller

av andra ämbetsgöromål. För att tillbörligt avseende må fästas vid dessa

förhållanden, synes det därför vara riktigast, att det överlämnas åt krigsdomaren

att i sista hand bestämma tid för krigsrättssammanträdet, dock

under förutsättning att han i denna fråga samråder med befälhavaren,

så att sammanträdet icke utan tvingande skäl utsättes på en för den

militära tjänstgöringen olämplig tid. Beträffande platsen för sammanträdet

har i överensstämmelse med kommitténs förslag bestämts, att rätten, där

ej särskilda omständigheter till annat föranleda, skall kallas att sammanträda

å den ort, där det truppförband, dit den tilltalade hör eller som målet

eljest angår, befinner sig. Då flera truppförband äro förlagda å samma

plats, torde det icke sällan medföra väsentliga lättnader i arbetet, särskilt

för krigsdomaren och auditören, om krigsrätterna vid dessa truppförband

kunna sammanträda i en för dem alla gemensam lokal. En uttrycklig

bestämmelse härom har upptagits i det omarbetade förslaget. I fråga om

platsen för sammanträdet torde det eljest böra tillkomma krigsdomaren

att fatta beslut, ehuru han även i denna fråga bör samråda med befälhavaren.

I övrigt lärer det böra tillkomma avdelningens befälhavare att

vidtaga de åtgärder, som erfordras för krigsrätts sammankallande. I

anledning härav föreslås, att befälhavaren visserligen, då ärenden förekomma,

som skola handläggas av krigsrätt, först skall anmäla detta för

krigsdomaren, som därpå efter samråd med befälhavaren bestämmer den

tid och den plats, som för sammanträdets hållande skall utsättas, men att

befälhavaren sedan skall draga försorg därom, att auditören och de militära

ledamöterna varda inkallade till sammanträdet. Då krigsöverdomstolen

överlämnar ett ärende till krigsrätt, bör i överensstämmelse härmed

krigsöverdomstolens förordnande härom tillställas icke krigsdomaren utan

s. 189 Kontrollera mot PDF

189

Kungl Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

befälhavaren. Denne förfar sedan på samma sätt, som då han på grund

av angivelse eller eljest finner ett krigsrättssammanträde vara erforderligt.

Sedan krigsdomaren på hans framställning bestämt tid och plats tör

sammanträdet, föranstaltar han även i detta fall om krigsrättens sättande

samt®inkallar auditören och de militära ledamöterna. Då krigsöverdomstolen

sålunda endast med befälhavaren såsom mellanhand skulle förordna,

att krigsrätt skall sättas, synes det icke vara erforderligt, att särskilda

bestämmelser meddelas om huru i ifrågavarande fall skall förfaras.

Det bör enligt min mening i allmänhet vara avdelningens egen befälhavare,

som på detta sätt skall föranstalta om krigsrätts sättande, och icke

varje befälhavare med oinskränkt bestraffningsrätt i disciplinmål. Då

kommittén föreslog, att behörighet att hos krigsdomaren begära krigsrätts

sättande skulle överlämnas åt sistnämnda befälhavare, motiverades detta

därmed, att man härigenom bäst undveke onödig omgång och skriftväxling

mellan de olika myndigheterna. Samma befälhavare, som haft

att pröva, om ett mål skulle behandlas i disciplinär ordning eller överlämnas

till krigsrätt, skulle nämligen, då disciplinär bestraffning icke

ansåges kunna ådömas, direkt hos krigsdomaren kunna begära krigsrätts

sättande. Den omgång och tidsutdräkt, som uppkommer därigenom,

att sådan behörighet, varom nu är fråga, icke överlämnas åt

varje med disciplinär bestraffningsrätt utrustad befälhavare, synes dock

i tillämpningen bliva av ganska liten betydelse, då det, åtminstone

inom armén, mera undantagsvis torde inträffa, att annan än avdelningens

egen befälhavare handlägger disciplinmål rörande den till avdelningen

hörande personal. Att överlämna ifrågavarande befogenhet åt befälhavaren

för den avdelning, där krigsrätten skall hållas, överensstämmer

även med den förändring i fråga om sättet för krigsrätternas sammankallande,

varför ovan redogjorts. Endast avdelningens egen befälhavare

har den kännedom om tjänstgöringsförhållandena vid avdelningen,

att han kan uttala sig angående lämplig tid och plats för sammanträdet,

liksom ingen annan än nämnde befälhavare i allmänhet kan

äga vetskap om möjligen inträffat förfall för någon av krigsrättens

militära ledamöter. Att, såsom för motsvarande fäll nu finnes stadgat,

behörighet i ifrågavarande avseende överlämnas åt fördelningschefer

och andra högre befälhavare för det fall, att dessa förordnat krigsrättens

militära ledamöter, torde icke vara erforderligt. I dessa fall torde nämligen

de militära ledamöternas inkallande kunna ske på det sätt, att befälhavaren

för den avdelning, där krigsrätten skall hållas, utverkar hos

vederbörande högre befälhavare, att militära ledamöter till erforderligt

antal beordras att inställa sig till tjänstgöring vid krigsrätten.

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Kurujl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

I fråga om särskild krigsrätt har det, i anslutning till vad som

föreslagits av 1895 års kommitté, ansetts böra lämnas öppet för Konungen,

att, i sammanhang med den särskilda krigsrättens inrättande, åt annan

person än befälhavaren för den avdelning, där krigsrätten inrättas,

överlämna behörighet att föranstalta om krigsrätts sättande. Detta

synes nämligen vara nödvändigt för det fall, att särskild krigsrätt

inrättas, som är gemensam för flera avdelningar av krigsmakten, utan

att dessa stå under gemensam befälhavare, liksom det, på sätt av nyssnämnda

kommitté anförts, då Konungen själv övertager befälet vid fälttjänstövningar

eller särskild krigsrätt skall inrättas vid någon mindre

skola, torde vara lämpligt, att förordnande om krigsrätts inrättande

meddelas av annan än avdelningens egen befälhavare. Då någon annan

än denne befälhavare fått åt sig uppdraget att meddela förordnande

för krigsrättens militära ledamöter, torde det i allmänhet även böra

överlämnas åt samma person att föranstalta om krigsrätts sättande.

I nu gällande rättegångsordning finnes i G § ett allmänt stadgande

infört av innehåll, att krigsrättens samtliga ledamöter böra vara anställda

vid den avdelning av krigsmakten, för vilken krigsrätten är förordnad.

Enligt 8 § skulle dock, för det fäll att vid den avdelning av krigsmakten,

för vilken krigsrätten skall sättas, tillräckligt antal militärpersoner icke

finnes att till ledamöter i rätten förordna, befälhavaren kunna äska behöriga

ledamöter från närmast varande regemente eller kår eller från

annan avdelning av krigsmakten. Till följd av de ändrade bestämmelserna

rörande de militära ledamöternas förordnande lärer något motsvarande

stadgande visserligen icke behöva intagas i förslaget. För ett

annat fall torde emellertid undantag böra meddelas från den allmänna

regeln, att de militära ledamöterna skola tillhöra samma avdelning av

krigsmakten som den tilltalade. Såsom det upprepade gånger framhållits,

då förslag om ändring i fråga om forum för officerare varit under behandling,

får det nämligen anses vara mindre lämpligt, att en officer

dömes av sina kamrater vid den avdelning av krigsmakten, som han

själv tillhör, ty dessa kunna på grund av de personliga förbindelser,

som i allmänhet finnas mellan officerare, som tjänstgöra vid samma

truppförband, icke intaga den opartiska ställning gent emot den anklagade,

som en domare rätteligen bör äga. I 14 § har därför den bestämmelsen

intagits, att, då mål mot officer förekommer till handläggning vid krigsrätt,

de militära ledamöterna ej få tillhöra samma truppförband eller

station som den tilltalade, utan att befälhavaren i sådant fall skall begära,

att officerare, som äro militära ledamöter vid annan avdelning, i stället

skola inkallas att tjänstgöra i rätten. Denna begäran bör tydligen

s. 191 Kontrollera mot PDF

191

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

framställas på sätt, som i dylika fall är brukligt, eller sålunda att befälhavaren

hos fördelningschefen eller annan vederbörande högre befälhavare

anhåller, att officer, som är ledamot i krigsrätt vid under denne

befälhavare lydande avdelning, beordras att för tillfället tjänstgöra i den

krigsrätt, varom fråga är.

Angående tiden för krigsrätts sammanträde innehåller kommitténs

förslag den allmänna bestämmelsen, att rättens första sammanträde skall

utsättas att ofördröjligen äga rum. Då detta uttryck föranlett den uppfattningen,

att ej ens så långt dröjsmål med sammanträdets hållande

vore medgivet, som erfordrades för nödig utredning i målet samt inkallande

av parter och vittnen, har i stället såsom allmän regel stadgats,

att det första sammanträdet skall utsättas att äga rum så snart lämpligen

ske kan.

Justitieombudsmannen har i en till Kungl. Maj:t ingiven skrivelse

framhållit, att någon föreskrift icke funnes i gällande krigslagstiftning

meddelad angående den tid, inom vilken krigsdomstol skall

anställa rannsakning med häktad, motsvarande den bestämmelse, som i

nämnda hänseende funnes stadgad i kungl. förordningen den 10 april

1810 i fråga om rannsakning inför rådstuvurätt och häradsrätt. Då

den ofullständighet, som sålunda vidlåder nuvarande lagstiftning i ämnet,

synes vara obestridlig, har här föreslagits en bestämmelse därom, att,

då rannsakning med häktad person skall förekomma inför krigsrätt, sammanträdet

skall utsättas sist inom 8 dagar från den dag, häktningen

verkställts eller, för det fall, att vederbörande befälhavare icke själv förordnat

om häktningen, från den dag, då underrättelse därom till befälhavaren

inkommit. Då krigsöverdo mstol förordnar om rannsakning

med häktad person, lärer underrättelse få anses hava inkommit till

befälhavaren den dag, då befälhavaren mottagit krigshovrättens skrivelse

rörande rannsakningens hållande.

3 KAP.

I anledning därav att i § 4 av förslaget till strafflag för krigsmakten

begreppet »mobiliserad» bestämts sålunda, att rikets krigsmakt

eller avdelning av krigsmakten är att anse såsom mobiliserad, då den för

annat ändamål än övning ställes eller är ställd på krigsfot, har motsvarande

ändring skett i förevarande § liksom på de övriga ställen i

rättegångslagen, där sådant erfordrats.

io g.

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

is § Med hänsyn till möjligheten att överbringa befallningar medelst

gnisttelegraf har på därom av chefen för marinstaben och inspektören

av flottans övningar till sjöss gjord framställning den ändring gjorts i

denna §, att fältkrigsrätt skall kunna inrättas av avskild avdelnings befälhavare

under förutsättning, att skriftliga befallningar icke dagligen kunna

omedelbart inhämtas från huvudstyrkans befälhavare.

Att denna § även avser det fall, att en avdelning av krigsmakten,

som i föreskriven ordning förklarats för detacherad, utan att huvudstyrkans

befälhavare meddelat något förordnande om fältkrigsrätts inrättande,

sedermera på angivet sätt. skiljes från förbindelse med huvudstyrkan,

torde utan vidare framgå av paragrafen redan med dess nu

föreslagna ordalydelse, utan att, såsom det blivit ifrågasatt, något förtydligande

i angiven riktning erfordras.

19 §. I denna § hava orden »i fält eller på sjötåg» uteslutits. Någon

anledning synes nämligen icke förefinnas, varför icke fältkrigsrätt skulle

i här ifrågavarande fäll kunna inrättas även i belägrad fästning eller

till och med i hemorten, ifall någon där befintlig avdelning, innan mobiliseringsorder

anlänt, skulle bliva innesluten av fienden eller eljest försatt

i sådan belägenhet, att den ordinarie krigsrätten icke kan döma

över de vid avdelningen begångna förbrytelser.

si §. Jämväl beträffande fältkrigsrätt har här föreslagits, att militära

ledamöter skola kunna inkallas från annan avdelning av krigsmakten, då

krigsrätten skall döma över åtal mot officer.

29 §. I denna § har en tydlig bestämmelse ansetts böra meddelas därom,

att det är den befälhavare, som meddelar förordnande om fältkrigsrätts

sättande, som i 18 och 19 §§:s fall samt eljest, då av Konungen förordnad

civil ledamot icke finnes att tillgå, skall förordna sådan ledamot.

ts §. Då det någon gång torde vara behövligt, att Konungen redan i

samband med fältkrigsrätts inrättande bestämmer, att annan än befälhavaren

för den avdelning, vid vilken krigsrätten skall hållas, skall

meddela förordnande om fältkrigsrätts sättande, hava orden »för visst

fall» uteslutits i första momentet.

4 KAP.

§. Förutom de ändringar i fråga om krigshovrättens organisation, som

förut behandlats, företer det reviderade förslaget även några mindre skiljaktigheter

i jämförelse med kommitténs förslag. Enligt sistnämnda förslag

skulle såsom militära ledamöter i krigshovrätten förordnas två regements
-

s. 193 Kontrollera mot PDF

193

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

officerare av överstes grad, tillhörande en armén och en flottan, samt

en officer av generali tetet och en flaggman. Sådan denna bestämmelse är

formulerad, skulle officer vid kustartilleriet vara utesluten från sådant förordnande.

Från kustartilleriets sida har man häremot framhållit, att det

icke vore lämpligt att i lagen utmärka, att officer av ett visst vapen icke kan

ifrågakomma till ledamotsförordnande i krigshovrätt. Krigshovrätten

har härom uttalat, att det visserligen vore sant, att officer av kustartilleriet

i allmänhet icke borde förordnas till militär ledamot i krigshovrätten,

men att det ingalunda vore omöjligt, att officer av sistnämnda

vapen, efter förutgången utbildning vid flottan, kunde äga lika goda

fackinsikter i sjövapnet som en officer av flottan. I anledning härav har

såväl i mom. 3 som i mom. 5 ordet »flottan» utbytts mot »marinen».

Förslaget avser däremot icke, att chefen för kustartilleriet skall kunna

förordnas som bisittare i krigshovrätten i mål mot generalsperson eller

flaggman.

Då något vägande skäl icke torde kunna anföras för den av kommittén

föreslagna anordningen, att, då mål mot generalsperson eller

flaggman förekommer vid krigshovrätten, denne bland sina domare

skall hava eu underordnad officer, ehuru enligt förslaget både en officer

av generalitetet och eu flaggman skulle finnas bland de förordnade

ledamöterna, har den ändring vidtagits, att i mål mot generalsperson

eller flaggman alltid såväl officeren av generalitetet som flaggmannen

skola inträda i krigshovrätten.

I mom. 4 har införts en föreskrift, gående ut därpå, att den sjömilitära

sakkunskapen skall bli på ett särskilt sätt representerad i mål

rörande sjökrigstjänsten och manövern, varmed i första rummet avses

de ej sällan förekommande grundstötnings- och kollisionsmålen. I nuvarande

lag liksom i alla föregående förslag hava liknande bestämmelser

upptagits, och en reservant av kommittén har uttalat, att man svårligen

kan känna sig tillfredsställd med att i dylika mål den militära fackinsikten

vore så svagt företrädd, som enligt kommitténs förslag vore

fallet. Han anser det ej heller vara att tillråda, att, såsom i kommitténs

motiv framhålles, sakkunniga vid sådant tillfälle inkallas. Det reviderade

förslaget ansluter sig till den uppfattning, nämnda reservant uttalat.

Med hänsyn till de viktiga och svårlösta frågor, som i dylika mål ofta

bliva föremål för domstolens behandling, måste det nämligen anses behövligt,

att bägge de militära ledamöterna äga verklig sakkunnighet.

För att undvika, att de regementsofficerare, som av Konungen

förordnats till suppleanter för krigshovrättens ordinarie militära ledamöter,

inkallas till tjänstgöring jämväl vid förfall för den officer av

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 27 höft. (Nr 57.) 25

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

generalitet eller den flaggman, som förordnats att i vissa mål tjänstgöra

i krigshovrätten, har i det reviderade förslaget suppleanternas

behörighet begränsats att gälla blott de regementsofficerare, som äro

ordinarie ledamöter i krigshovrätten. Någon bestämmelse om förordnande

av ständiga suppleanter för den officer av generalitet och den

flaggman, som förordnats till ledamöter i krigshovrätten, har emellertid,

i överensstämmelse med vad kommittén i sina motiv uttalat, icke ansetts

erforderlig.

Endast vid förfall för presidenten synes det vara lämpligt, att det,

på sätt kommittén föreslagit, stadgas, att en ledamot i Svea hovrätt skall

förordnas såsom ställföreträdare. Har åter krigshovrättsrådet förfall, skulle

alltså såsom förut annan kompetent person kunna förordnas till hans

ställföreträdare. De närmare bestämmelserna angående tjänstledighet

för krigshovrättsrådet och ställföreträdares förordnande torde lämpligen

kunna inflyta i en för krigshovrätten utfärdad arbetsordning.

Då ordföranden i krigshovrätten har förfall, synes det vara riktigast,

att ordet föres av den till tjänsteåren äldste bland de två civila ledamöterna.

£ I denna § har endast en mindre ändring av formell natur vidtagits.

5 KAP.

r, £. Såsom vid motiveringen av 1908 års förslag till strafflag för krigs
makten

närmare angivits, synes eu truppavdelning böra anses vara »i

fält», då densamma i anledning av inträffat eller befarat krig lämnat

sin vanliga förläggningsort, varemot uttrycket »i fält» icke torde kunna

användas om besättningstrupper i fästning. Då armé eller arméavdelning

befinner sig i fästning, synes det emellertid uppenbart, att den

överkrigsrätt, som där inrättas, bör äga domsrätt över alla i fästningen

befintliga trupper och således även över de där förlagda besättningstrupperna.

I anledning härav hava orden »i fästning» här inskjutits,

varjämte en motsvarande ändring vidtagits i 28 §.

Under det enligt gällande lag en generals- eller amiralsperson

skall vara ordförande i överkrigsrätten, har kommittén föreslagit,

att ordförandeplatsen skulle besättas av en officer av minst regementsofficers

grad. Såsom motiv till den skiljaktighet, som således

förefinnes emellan förslaget och nu gällande lag, har kommittén anfört,

att tillgången på officerare av de högsta graderna möjligen under

krigstid kan befinnas knapp. Häri har visserligen icke i sak gjorts

någon ändring. Dock har det förefallit lämpligare att giva bestämmelsen

därom, att officer av allenast regementsofficers grad skall kunna

s. 195 Kontrollera mot PDF

195

Kungi. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

vara ordförande i överkrigsrätten, form av eu undantagsbestämmelse,

varemot såsom regel stadgats, att ordföranden skall vara av generalspersons

eller flaggmans grad. Endast för det fall, att sådan icke

funnes att tillgå, skulle en officer av regementsofficers grad i stället

kunna förordnas till ordförande. Med hänsyn till vikten därav, att

överkrigsrätten, som ju även skall döma över officerare av överstes

och generalspersons grad, besitter nödig auktoritet, bör det nämligen

allenast i undantagsfall förekomma, att annan än generalsperson eller

flaggman där tjänstgör såsom ordförande.

Då överkrigsrätt är gemensam för avdelningar av armén och

marinen; synes — på sätt ock i nuvarande lag finnes stadgat — de

regler, som för krigshovrätt meddelats angående det vapen, som de

militära ledamöterna skola tillhöra, böra erhålla motsvarande tillämpning.

I följd härav har här stadgats, att i sådant fall i allmänhet en av de militära

ledamöterna och i mål rörande sjökrigstjänsten och manövern bägge de

ledamöter, som icke bekläda ordförandeplatsen, skola tillhöra marinen.

I sista momentet av förevarande § bär kommittén även föreslagit

en bestämmelse av innehåll, att vid förfall för ordföranden i överkrigsrätt

ordet skall föras av den främste militära ledamoten. Denna bestämmelse

synes emellertid, såsom framgår av en jämförelse emellan 3

mom. i denna § och de regler, som med stöd av 59 § i förslaget skulle

gälla angående domförhet vid krigsöverdomstol, vara obehövlig och har

därför ur förslaget uteslutits.

Det av kommittén använda uttrycket »före den dag, överkrigsrätten

träder i verksamhet» avser tydligen den dag, då över krigsrätten

enligt därom av Konungen eller vederbörande befälhavare på grund av

mom. 1 utfärdad bestämmelse skall träda i verksamhet, och icke den

dag, då överkrigsrätten faktiskt börjar sin dömande verksamhet. För

att emellertid tydligt uttrycka detta hava ordalagen i viss mån ändrats.

Då det kan tänkas att hinder möter för handlingarnas insändande

icke allenast i det i 28 § omförmälda fall, utan även i det fall att

Konungen meddelat förordnande om överkrigsrättens inrättande, men

sedermera förbindelsen med den plats, där den tidigare överdomstolen har

sitt säte, avbrutits, ha orden »i fall, som i 28 § sägs» uteslutits i mom. 2.

Enligt § 27 skulle överkrigsrätt icke kunna inrättas annat, än då

så erfordras, och sålunda i allmänhet allenast, då hinder möter för

krigshovrätten att fungera såsom krigsöverdomstol. I överensstämmelse

därmed torde även dess verksamhet böra upphöra, så snart hinder av

sådan beskaffenhet ej längre föreligger. I följd härav ha orden »efter

fält- eller sjötågets slut» i denna § uteslutits.

t9 §.

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Kungi. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

7 KAP.

Beträffande de sakliga ändringar, som vidtagits i detta kapitel

lärer det vara tillräckligt att hänvisa till vad härovan anförts vid

motiveringen av förslagets huvudgrunder.

I överensstämmelse med det i 27 § upptagna stadgandet, att högste

befälhavaren, vid förfall för ordförande i överkrigsrätt eller därstädes

tjänstgörande överauditör, skall förordna andra ledamöter i deras ställe,

föreslås, att det jämväl skall åt högste befälhavaren överlämnas att förordna

ställföreträdare för den vid överkrigsrätten förordnade överkrigsfiskalen.

8 KAP.

Sedan numera halva antalet av de förut vid Svea hovrätt inrättade

notariebefattningarna indragits, torde det, på sätt även kommittén uttalat,

böra tagas under övervägande, om icke en särskild notarie- eller

amanuensbefattning, vars innehavare skulle vara skyldig att föra krigshovrättens

protokoll, borde inrättas. Det bör dock icke vara uteslutet,

att t. ex. notarie, som tjänstgör vid någon av de divisioner, som endast

handlägga instämda eller vädjade saker, mot något ti 11 äggsarvode finge

förordnande att föra protokollet vid krigshovrätten. 1 varje fall har

det icke, såsom krigshovrätten ifrågasatt, ansetts erforderligt att göra

någon ändring i den av kommittén föreslagna lagtexten. Då krigshovrätten

enligt förslaget skulle utgöra en vid Svea hovrätt bildad särskild

avdelning, skulle nämligen även tjänstemän, som allenast hava tjänstgöring

vid krigshovräiten, kunna sägas vara tjänstemän vid Svea hovrätt.

Då kommittén i sitt förslag införde ett stadgande därom, att

protokoll, som hållits i distriktskrigsrätt — i stället för att förvaras

vid den avdelning, där krigsrätten hållits — skulle för varje kalenderår

inom näst följande års utgång insändas till krigshovrätten för att där

förvaras, hade detta icke i främsta rummet sin grund däri, att kommittén

ville underlätta den kontroll, som krigshovrätten har att utöva över krigsrätternas

verksamhet. Med en organisation av krigsrätterna sådan som,

den av kommittén föreslagna, vore det nämligen, enligt vad kommittén

uttalat, fullt berättigat att antaga, att behovet av kontroll över distriktskrigsrätternas

verksamhet icke skulle visa sig större än behovet därutinan

i fråga om de allmänna underdomstolarne. Anledningen till den av kom
-

s. 197 Kontrollera mot PDF

197

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

mitten föreslagna ändringen får därför huvudsakligen sökas däri, att

krigsrätterna enligt kommitténs förslag icke skulle vara bundna vid viss

avdelning utan utgöra ambulatoriska distriktskrigsrätter. Då enligt det

nu föreliggande förslaget krigsrätterna skulle vara med truppförbanden

förenade avdelningskrigsrätter, torde däremot något skäl icke föreligga

till ändring i den nu gällande lagstiftningen, såvitt däri stadgas, att

protokoll, som hållits vid regements- och stationskrigsrätt, skola vara

förvarade vid de särskilda truppförbanden. I åtskilliga över kommitténs

förslag avgivna yttranden har även framhållits, att det för vinnande av

kontinuitet och enhet i rättsskipningen vore nödvändigt, att krigsrätterna

hade tillgång till sina gamla protokoll, vilket även behövdes

för det fall, att en förut straffad person ånyo åtalades eller avskrifter av

protokoll rekvirerades av myndigheter eller enskilda.

Vad de särskilda krigsrätterna angår, skulle dessa enligt detta

förslag antingen i likhet med regements- och stationskrigsrätterna vara

av en mera permanent natur eller ock ha en rent tillfällig karaktär.

Det förra skulle vara fallet exempelvis vid skolor och vid detachement

med stadig förläggningsort på annan plats än huvudstyrkan, under

det mera tillfälliga krigsrätter torde komma att inrättas, bland annat,

vid för fälttjänstövningar eller bevakningstjänst sammandragna trupper

ävensom vid sjöstyrka. Samma skäl, som anförts till stöd därför, att

regements- och stationskrigsrätternas protokoll bibehållas vid vederbörande

avdelning, böra tydligen även föranleda därtill, att protokollen vid de

särskilda krigsrätter, som äro permanenta, förvaras vid de avdelningar,

där dessa krigsrätter äro inrättade, varemot protokoll, som hållits vid

krigsrätter av mera tillfällig beskaffenhet, lämpligen i likhet med de vid

fältkrigsrätterna hållna protokollen böra förvaras vid krigshovrätten.

Då flertalet av de särskilda krigsrätter, som komma att inrättas,

på sätt nu är fallet med de i fred inrättade fältkrigsrätterna, torde få

en mera stadigvarande karaktär, synes det riktigast, att samma föreskrifter

i ifrågavarande avseende lämnas för de särskilda krigsrätterna

som för regements- och stationskrigsrätterna, eller att protokollen skola

överlämnas till befälhavaren, som förvarar dem i sin expedition och

endast lämnar krigshovrätten meddelande därom, att protokollen blivit i

vederbörlig ordning till befälhavaren ingivna. Därjämte lärer beträffande

de särskilda krigsrätterna en tilläggsbestämmelse kunna meddelas av

innehåll, att de vid dessa krigsrätter hållna protokoll jämte dithörande

handlingar skola, då den särskilda krigsrättens verksamhet upphör, inom

viss tid därefter insändas till krigshovrätten. Till följd därav komma

protokollen vid de särskilda krigsrätter, som äro mera tillfälliga, att i

s. 198 Kontrollera mot PDF

39 §.

198 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

likhet med fältkrigsrätternas protokoll översändas till krigsliovrätten,

utan att samma regel behöver tillämpas på de särskilda krigsrätter,

som äro av en mera permanent natur.

Beträffande de vid fältkrigsrätt och överkrigsrätt förda protokoll

har någon ändring ej gjorts i kommitténs förslag.

9 KAP.

Denna § är i huvudsakliga delar likalydande med 41 § i kommitténs

förslag med de förändringar, som däri vidtagits i kungl. propositionen

till 1908 års riksdag.

I flera av de avgivna yttrandena har uttalats, att olägenheter av

praktisk och disciplinär natur vore förenade därmed, att vissa av de

brott, som enligt 18 § l:o c) i nu gällande lag höra till krigsdomstols

behandling, uteslutits från sådan domstols behörighet. Såsom av förslaget

till strafflag för krigsmakten framgår, finnas emellertid i detta

förslag åtskilliga brott omförmälda såsom straffbara enligt allmän lag,

vilka nu endast på grund av förenämnda stadgande i 18 § skola dömas

av krigsdomstol. Till dessa brott, som alltså även enligt föreliggande

förslag skulle höra till krigsdomstols behandling, äro i allmänhet de

förbrytelser att hänföra, som i större utsträckning kunna tänkas förekomma

under den militära tjänstgöringen eller under sådana förhållanden,

att brottet får en särskild karaktär, då det förövas av personer,

som lyda under strafflagen för krigsmakten. Sålunda skall enligt förslaget

våld och förolämpning ävensom stöld, snatteri, inbrott, rån

eller försök till rån, skadegörelse och annan oredlighet, då brottet förövats

mot någon, som lyder under strafflagen för krigsmakten, även

enligt förslaget dömas av krigsdomstol, så framt brottet begåtts under

tjänstgöring, inom de militära etablissementen eller under andra liknande

förhållanden. Till följd härav lära endast förbrytelser av särskilt grov

beskaffenhet ävensom sådana brott, som endast mera sällan förekomma

under de förhållanden, varom här är fråga, komma att undantagas

från krigsdomstols behandling. De praktiska olägenheter, som man

bland annat ansett vara förenade därmed, att parter och vittnen ryckas

från sin militära tjänstgöring, torde därför icke bliva av någon avsevärd

betydelse.

Enligt förslaget, till strafflag för krigsmakten skulle präster icke

i något fall lyda under nämnda lag. De torde ej heller vara underkastade

straff enligt samma lag i annat fall, än då de begå sådant

s. 199 Kontrollera mot PDF

199

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

brott, som omförmäles i 8 § av strafflagsförslaget. Vid sådant förhållande

lära mål angående åtal mot präster, då dessa mål enligt

lagen om straff för ämbetsbrott av präst och om laga domstol i sådana

mål den 8 mars 1889 skola prövas av domkapitel, icke i något fall

vara att hänföra till de under l:o) i förevarande § uppräknade mål.

Det rörande åtal mot präster meddelade undautagsstadgandet, enligt

vilket domkapitlen jämväl i fråga om de vid krigsmakten anställda

prästerna bibehållits vid sin domsrätt, har därför hänförts allenast till

punkt 2:o) och till följd därav även upptagits under detta nummer i

lagförslaget.

1 kungl. propositionen till 1908 års riksdag utsträcktes på hemställan

av två ledamöter i högsta domstolen bestämmelsen om krigsdomstols

behörighet att upptaga åtal mot dem, vilka tillhöra besättningen

å fartyg, som befinner sig på sjötåg, att gälla icke blott i krigstid utan även

eljest, då fartyget befinner sig på sjötåg utom riket. I det reviderade förslaget

har däremot icke någon ändring gjorts i vad kommittén i ifrågavarande

hänseende föreslagit. Visserligen skulle även enligt föreliggande

förslag särskild krigsrätt kunna inrättas för självständiga fartygsavdelningar

och enkla fartyg, då de befinna sig utom riket. Med den

förändrade domstol sorganisationen, enligt vilken två jurister alltid skola

tjänstgöra i krigsrätt, torde emellertid särskilda krigsrätter sällan eller

aldrig komma att inrättas vid expeditioner i mera avlägsna farvatten.

Då åter särskild krigsrätt inrättats vid eskaderövningar i de farvatten,

som äro belägna i närheten av vårt land, lärer det icke möta någon

större olägenhet att låta de allmänna domstolarna upptaga mål, som

eljest tillhöra deras bedömande.

Näst sista momentet har erhållit en något ändrad redaktion, varmed

avses att med större tydlighet uttrycka, att det, för det fall att

någon är tilltalad inför krigsdomstol och han där gör sig skyldig till

förolämpning mot domare eller annan, alltid skall tillkomma sådan domstol

att döma jämväl angående förolämpningen, även om detta brott

icke enligt de förut i denna § givna bestämmelser tillhör sådan domstols

prövning.

2 mom. har i jämförelse med kommitténs 42 § erhållit en något -4o §.

förändrad lydelse närmast i anslutning till nuvarande lag och det av

1895 års kommitté avgivna förslag. Det har nämligen ansetts nödvändigt

att utesluta varje tvekan om vilken krigsrätt, som är behörig

för det fall, att den tilltalade tillhör dels en avdelning, vid vilken regementB-

eller stationskrigsrätt finnes, och dels en avdelning t. ex. eu skola,

vid vilken särskild krigsrätt är inrättad eller som enligt därom med
-

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

delad bestämmelse skall lyda under viss regements- eller stationskrigsrätt.

Den använda formuleringen avser att uttrycka, att det i sådant

fall är den särskilda krigsrätten eller den regements- eller stationskrigsrätt,

varunder avdelningen förklarats skola lyda, som är behörig

domstol.

Ehuru det vid den nu föreslagna organisationens genomförande

naturligtvis är meningen, att antingen särskild krigsrätt skall inrättas

vid de avdelningar av krigsmakten, där ej regements- eller stationskrigsrätt

finnes eller ock bestämmelse meddelas om att mål, si>m vid

sådan avdelning förekomma, skola dömas av viss regements- eller stationskrigsrätt,

är det dock icke uteslutet, att sådant stadgande i något fall

icke blivit meddelat. För dylika fall måste alltså en utväg finnas att

bestämma, vilken krigsrätt, som är behörig; och har det ansetts lämpligast

att lämna avgörandet av denna fråga åt krigsöverdomstolen.

Angående anledningen till att något stadgande, motsvarande det,

som upptagits i 43 § av kommitténs förslag, icke införts i det reviderade

förslaget hänvisas till den allmänna motiveringen.

Ehuru enligt förslaget särskild krigsrätt skulle kunna inrättas även

för avdelning av flottan, som befinner sig på sjötåg, torde det dock,

såsom förut framhållits, bliva jämförelsevis sällan, som i sådant fall

särskild krigsrätt kommer att inrättas. För det fall att särskild krigsrätt

eller fältkrigsrätt icke inrättats vid avdelning, som befinner sig på

sjötåg, erfordras alltså en bestämmelse, motsvarande den i kommitténs

44 § upptagna.

Enligt kommitténs förslag skulle, i olikhet med vad nu finnes

bestämt, officerare och med dem likställda allenast i mål rörande vissa

slag av tjänstefel svara inför krigsöverdomstol, men i andra mål angående

av dem begångna fel och försummelser i tjänsten åtalas inför

krigsrätt. De viktigaste av de skäl, som anförts till stöd för vad kommittén

i denna del föreslagit, äro, att likheten inför lagen mellan officerare,

å ena, samt underofficerare och manskap, å andra sidan, även i

avseende å forum i största möjliga mån bör upprätthållas, samt att det,

då mål mot officerare esomoftast för sin utredning erfordra rannsakning

vid underrätt, vore en ur både principiell och praktisk synpunkt lycklig

anordning, om den domstol, som rannsakade, även ägde att döma i

första instans.

Mot kommitténs förslag i denna del hava dock betänkligheter

uttalats såväl av två ledamöter i kommittén som av krignhorätten och

ett flertal militära myndigheter. Det har sålunda anmärkts, att officerarne,

om de utan avseende å grad skulle svara inför krigsrätt, komme

s. 201 Kontrollera mot PDF

201

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

i en sämre ställning än rikets övriga ämbetsmän, vilket icke kunde

annat än inverka nedsättande på de förra, samt vidare att handläggningen

av sådana mål, som förut avgjorts allenast efter skriftväxling,

skulle bliva långsammare, än nu vore fallet. Ytterligare har man fäst

uppmärksamheten därvid, att mål mot officerare vid tillämpning av

kommitténs förslag kom me att handläggas av ett stort antal olika

domstolar, samt framhållit, att detta förhållande komme att föranleda

därtill, att varje domstol knappast kunde förvärva nödig erfarenhet

vid dylika måls handläggning, vartill komme att den enhet och kontinuitet

i domsluten, som nu funnes, då mål mot officerare handlades

av eu enda för armén och flottan gemensam domstol, skulle gå

förlorad.

Såsom kommittén även framhållit, torde den med hänsyn till forum

privilegierade ställning, som officerarne för närvarande intaga i förhållande

till manskapet, till stor del hava sin grund däri, att den militära underrätten

med dess åklagaremakt ej ansetts skickad att handlägga de i

allmänhet mera grannlaga och invecklade målen rörande officerares

tjänsteförseelser. Efter genomförande av den nu föreslagna reformen i

krigsrätternas organisation torde åter förhållandet bliva ett annat. Med

hänsyn till de förändringar, förslaget innehåller beträffande såväl krigsrätternas

sammansättning som åklagareväsendet lärer man icke längre

kunna påstå, att krigsrätterna icke skulle besitta nödig kompetens och

auktoritet för att kunna tillerkännas domsrätt i mål mot officerare till

och med då det gäller svårare och mera grannlaga fall. Det bör även

vara ägnat att skänka ökad auktoritet åt krigsrätternas domslut i allmänhet,

om något dylikt undantag i fråga om deras kompetens icke

kommer till stånd, utan den domstol, som skall döma över manskapet,

även anses lämpad att döma över officerarne. De olägenheter, som,

enligt vad man påstått, skulle vara förenade med den föreslagna reformen,

synas mig icke heller vara av sådan betydelse, att de motväga de fördelar,

reformen utan tvivel kommer att föra med sig, därigenom att den

möjliggör icke allenast en genomförd likhet inför lagen mellan officerare,

å ena, samt underofficerare och manskap, å andra sidan, utan även en

bättre anordning av processen i sådana mål, där rannsakning vid krigsrätt

i värjo fall är erforderlig. I huvudsak har jag därför icke funnit

skäl att göra någon ändring i de av kommittén föreslagna bestämmelserna

rörande officerares forum.

Kommittén har emellertid, på sätt jag förut omnämnt, föreslagit,

att officerare i mål angående vissa slag av tjänsteförseelser, däri avgörandet

i regel kan ske utan rannsakning med den tilltalade, skola

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 27 höft. (Sr 57.) 26

opaginerad Kontrollera mot PDF

48 §.

V

202 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

dömas av krigsöverdomstol såsom första instans. Den föreslagna bestämmelsen

synes mig vila på den riktiga tanken, att handläggningen

av sådana mål, som kunna avgöras efter en enkel skriftväxling mellan

överkrigsliskalen och den tilltalade, icke bör onödigtvis förlängas genom

en i och för sig obehövlig rannsakning vid underrätten. Med anledning

av en utav krigshovrätten gjord anmärkning har bestämmelsen dock i

någon mån omredigerats för att därunder skola falla även några andra

grupper av mål, vilka i likhet med de av kommittén uppräknade röra

fel och försummelser vid fullgörande av tjänsteåligganden, som äro ålagda

befälhavarne i samband med det militära rättegångsväsendet.

Såsom jag redan förut framhållit vid motiveringen av strafflagsförslaget,

torde besvär, som anförts mot beslut, varigenom befälhavare

ådömt disciplinär bestraffning, alltid böra avgöras av krigsöverdomstol,

vare sig befälhavaren är av officers grad eller rang eller icke. I samband

med denna ändring har även stadgats, att mål, som röra åtal för fel

eller försummelse vid disciplinmåls handläggning eller vid verkställighet

av disciplinstraff, skall tillhöra krigsö ver do mstolen, vare sig den tilltalade

är officer eller underofficer.

Då mom. 1 i förevarande § icke avser att giva andra bestämmelser

angående krigsdomstols behörighet att döma över delaktighetsförbrytelser

än som förut givits i 39 §, har mom. 1 erhållit en något

förändrad redaktion, varav tydligare framgår, att man här endast velat

stadga, att krigsdomstol är behörig att rannsaka i mål rörande åtal för

delaktighet i brott, som skall tilltalas vid krigsdomstol, även om det

enligt de i 39 § givna bestämmelser ej tillkommer sådan domstol att

döma över delaknghetsbrottet. Under det jämlikt 39 § 5:o) åtal för

delaktighet i brott, som skall åtalas vid krigsdomstol, även skall tillhöra

sådan domstols handläggning, så snart delaktighetsbrottet förövats

av någon, som lyder under strafflagen för krigsmakten, vare sig

han i det ifrågavarande fallet är underkastad straff efter strafflagen för

krigsmakten, eller så icke är förhållandet, utan han skall dömas efter

allmän lag, synes den av kommittén föreslagna redaktionen förutsätta,

att den delaktige skall dömas av allmän domstol, så snart han icke i

det ifrågavarande fallet är underkastad straff efter strafflagen för krigsmakten.

Mot avfattningen av mom. 2 i kommitténs förslag kan på

samma sätt erinras, att densamma icke står i full överensstämmelse

med de allmänna reglerna om domstols behörighet, då fråga är om

någon, som icke lyder under strafflagen för krigsmakten, men likväl

för angivelsebrottet är underkastad straff efter nämnda lag, såsom för
-

s. 203 Kontrollera mot PDF

203

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

hållandet är med krigsfångar, vilka icke enligt 6 § i strafflagsförslaget äro

att hänföra till dem, som lyda under strafflagen för krigsmakten. På

grund häraf har momentets avfattning undergått en mindre modifikation.

Åven mom. 3 har något omformulerats. Med den av kommittén

föreslagna formuleringen skulle åtminstone efter ordalagen detta moment ej

vara tillämpligt, då någon, som utan att lyda under strafflagen för krigsmakten

likväl är underkastad straff efter samma lag, är delaktig i ett

brott, som, vad huvudmannen angår, skall dömas av allmän domstol.

10 KAP.

Även med den förändrade ställning, åklagarna enligt förslaget

skulle intaga till de militära myndigheterna, lärer det, utan att uttryckligt

stadgande därom införes i lagen, vara tydligt, att icke blott målsäganden

utan även vederbörande allmänna åklagare äger använda den

i denna § anvisade utväg för åtals anhängiggörande.

Med anledning av de förändrade bestämmelser, som det omarbetade

förslaget innehåller i fråga om krigsrätts sammankallande, torde det ej

längre vara behövligt att upptaga de i 53 § av kommittéförslaget meddelade

utförliga föreskrifterna om de former, som skola iakttagas, då

en hos befälhavaren gjord angivelse skall hänskjutas till domstol. Har

den befälhavare, hos vilken angivelsen blivit gjord, ej själv oinskränkt

bestraffningsrätt i disciplinmål, bör han tydligen, innan målet hänskjutes

till domstol, anmäla saken hos närmast högre befälhavaren, som innehar

sådan bestraffningsrätt, så att denne blir i tillfälle att pröva, om målet

skall behandlas såsom disciplinmål eller icke. Detta synes med erforderlig

tydlighet bliva uttryckt därigenom, att orden »efter prövning av behörig

befälhavare» inryckts i förslaget. Att vid målets hänskjutande till domstol

de närmare föreskrifter skola iakttagas, som finnas angivna i 14

och 15 §§ av förslaget, torde icke särskilt behöva uttryckas i lagtexten.

Här har ansetts lämpligt att intaga en föreskrift, att allmänna

åklagaren, sedan handlingarna till honom överlämnats, har att i målet

verkställa den ytterligare utredning, som må vara erforderlig.

Den i motsvarande § av förslaget förekommande bestämmelsen, att

allmän åklagare vid krigsdomstol skall ställa sig till efterrättelse — förutom

de för åklagare i allmänhet gällande stadganden — även honom

i tjänsten särskilt givna föreskrifter, synes mig vara obehövlig och i

övrigt kunna giva anledning till den missuppfattningen, att de militära

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

befälhavarna skulle vara befogade att giva åklagarna instruktioner om

huru de skola utföra sin talan. Bestämmelsen har därför vid omarbetningen

uteslutits ur förslaget.

11 KAP.

(57 §.) Det i 57 § av kommitténs förslag intagna stadgandet, att krigs
rätt

skall sammanträda å tid och ställe, som i krigsdomarens kallelse

eller vederbörligt förordnande bestämts, samt vidare så ofta de till rätten

överlämnade mål och ärenden det erfordra, har såsom överflödigt uteslutits.

På grund av bestämmelsen i 14 och 26 §§ av förslaget, att

krigsdomaren eller vid fältkrigsrätt vederbörande befälhavare skall bestämma

tid och plats för rättens första sammanträde, torde det nämligen

utan vidare vara klart, att krigsrätten vid meddelande av upphovsbeslut i

något mål även äger att bestämma dagen för målets fortsatta handläggning.

55 g. Enligt kommitténs förslag har åliggandet att inkalla parter till

krigsrätt överlämnats åt krigsdomaren eller vid fältkrigsrätt åt den

civila ledamoten. Då krigsdomaren, på sätt förut framhållits, i allmänhet

torde böra befrias från sådana göromål, som icke direkt tillhöra den

dömande verksamheten, har nämnda åliggande i stället överlämnats åt

allmänna åklagaren, som enligt förslaget i vanliga fäll skulle bo på den

plats, där vederbörande truppförband är förlagt, och på grund därav

med större lätthet än krigsdomaren kan anträffa parterna med kallelser.

Av samma anledning har krigsdomare även ansetts böra befrias från

att utfärda vittnes kallelser.

57 §. I anslutning till 52 § i kommitténs förslag, enligt vilken mål

skola anhängiggöras vid krigsdomstol genom skriftlig anmälan hos den

angivnes befälhavare eller hos krigsöverdomstolen, lämnas i 59 § av

samma förslag en föreskrift, att allenast de mål, som av vederbörande

befälhavare eller krigsöverdomstolen överlämnats till krigsrättens handläggning,

äro föremål för rannsakning vid krigsrätt. Då en för brott

tilltalad person begått annan förbrytelse, som hör till krigsdomstols

upptagande, ävensom då annan under sådan rätts domvärjo lydande

person angives för delaktighet i det åtalade brottet, skulle det dock

tillkomma krigsrätten att, utan att målet sålunda till krigsrätten överlämnats,

rannsaka även rörande dessa mål. Någon föreskrift finnes

däremot icke om att den som icke lyder under krigsdomstols domvärjo,

då han angives för delaktighet i ett åtalat brott, kan rannsakas inför

krigsdomstol, vilket dock enligt kommitténs 50 § skulle vara fallet. För

s. 205 Kontrollera mot PDF

205

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

att tydligare uttrycka detta hava orden, »under sådan rätts domvärjo

lydande person» uteslutits, varjämte i sammanhang därmed en mindre

ändring vidtagits i paragrafens slutord.

I denna § har intagits den av mig förut omförmälda bestämmelsen, no §.

att krigsrätt skall kunna handlägga mål angående undersökningar

rörande förkomna persedlar och dylikt, även om krigsdomaren ej är tillstädes,

såvida talan om ansvar ej föres.

I 61 § av kommitténs förslag har med en obetydlig ändring (6i §.

upptagits den i 34 § av gällande lag intagna bestämmelsen, att officers

eller underofficers tjänsterapport angående underlydande skall, utom i

fråga om oförrätt emot officerens eller underofficerens egen person, äga

vitsord, där ej skäl eller omständigheter förekomma, som förringa

rapportens vitsord.

Denna § har i överensstämmelse med en av två kommittéledamöter

avgiven reservation vid omarbetningen uteslutits ur förslaget.

Det synes mig nämligen föga överensstämma med de grundsatser, på

vilka detta förslag eljest vilar, att låta den militära processen i ett så •

viktigt hänseende avvika från vad som är stadgat i fråga om processen

vid de allmänna domstolarna.

Krigshovrätten har i sitt utlåtande över förslaget uttalat, att i so §

avseende å omröstning vid krigsrätt annat eller mera icke borde i lagen

uttryckas, än att krigsdomaren skall säga sin mening först, men att i

övrigt de regler, som vore gina i 23 kap. 5 § rättegångsbalken, borde

följas. Någon ändring har dock icke i anledning härav vidtagits i

kommitténs förslag. Det synes nämligen lämpligt, att de militära ledamöterna

genom de vota, som avgivas av rättens bägge civila ledamöter,

erhålla erforderlig ledning för sakens bedömande särskilt från rent

juridisk synpunkt. Däremot har det ansetts riktigast att i överensstämmelse

med de allmänna regler, som gälla för omröstning vid de

allmänna domstolarna, stadga, att auditören vid omröstningen skall

yttra sin mening före krigsdomaren.

I denna § har på därom gjord framställning en uttrycklig bestämmelse 61 §

meddelats om skyldighet för den ledamot i rätten, som har att föra protokollet,

att icke blott uppsätta utan även expediera krigsrättens beslut.

Paragrafen har vidare kompletterats med ett stadgande därom, att

utslag rörande vid krigsdomstol tilltalad person, som icke tillhör krigsmakten,

i likhet med utslag i mål, däri icke någon varit tilltalad, ofördröjligen

skall avlämnas till den befälhavare, som föranstaltat om rättens

sättande.

Justitieombudsmannen har i en till Kungl. Maj:t ingiven skri
-

s. 206 Kontrollera mot PDF

§■

206 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

velse erinrat, att det beträffande tiden, inom vilken krigsdomstols

utslag angående liäktad person borde till vederbörande översändas,

icke i nu gällande rättegångsordning för krigsmakten funnes någon

bestämmelse, motsvarande den, som meddelats i 20 § av kungl. förordningen

om expeditionslösen den 7 december 1883. Och har justitieombudsmannen

i anledning härav påyrkat, att bestämd föreskrift skulle

i ifrågavarande avseende meddelas. Krigshovrätten, som hörts över

denna framställning, har för sin del tillstyrkt, att en tid av högst fyra

dagar bleve stadgad, inom vilken auditör hade att för verkställighet till

vederbörande översända utslag angående häktad.

I 20 § av ovannämnda kungl. förordning, sådan densamma lyder

enligt kungl. kungörelsen den 10 december 1909, finnes numera stadgat,

att icke allenast underrätts utslag i mål angående häktad utan även

sådan domstols utslag, varigenom någon, som icke hålles häktad,

blivit dömd till frihetsstraff, skall av domaren på landet senast inom

sex dagar och av rätten i stad senast inom fyra dagar efter avkunnandet

avsändas, om utslaget angår häktad, till föreståndaren för häktet, men

eljest till Konungens befallningshavande.

Då det synes vara lämpligt, att, vad angår tiden för översändande

av utslag, samma regler komma att gälla i fråga om krigsrätts utslag

som beträffande utslag, meddelat av allmän domstol, föreslås nu, avt

såväl i mål angående häktad som i mål, däri någon, som icke hålles

häktad, blivit dömd till frihetsstraff, varmed då förstås jämväl arreststraff,

de bestämmelser skola i ifrågavarande avseende gälla, som i särskild

författning finnas stadgade rörande utslag, som meddelats av allmän

domstol i stad, med vilken ju krigsrätt närmast är att likställa. Som

det vidare lärer vara av vikt, att utslag angående någon, som i målet

är häktad och är villig att genast undergå straffet, snarast möjligt

bringas till verkställighet, föreslås även, att i mål angående häktad

person utslaget förutom till vederbörande befälhavare skall översändas

till den myndighet, som jämlikt lagen den 26 mars 1909 angående verkställighet,

i vissa fall, av straff, ådömt genom icke laga kraftägande utslag,

äger att upptaga nöjdförklaring av den tilltalade, eller sålunda att utslaget,

då den häktade förvaras i militärhäkte, skall sändas till den befälhavare,

som har uppsikt över häktet, men eljest till häktets föreståndare. Detta

överensstämmer även med de förändrade regler angående verkställighet

av utslag rörande häktad person, som meddelats i förslagets 82 §.

I olikhet med gällande lag och det av 1895 års kommitté avgivna

förslaget har icke i det föreliggande förslaget lämnats någon föreskrift

därom, att utslag, som meddelats av särskild krigsrätt å fartyg på sjö
-

s. 207 Kontrollera mot PDF

207

Kungl. Mnj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

tåg, skall vid underställning avlämnas till befälhavaren i stället för att

inom den bestämda tiden insändas direkt till krigsöverdomstolen. Att

någon bestämmelse, varigenom krigsrätt å sjötåg i förevarande avseende

likställdes med fältkrigsrätt, icke meddelades i kommitténs förslag, var

ju naturligt, då enligt detsamma krigsrätt å sjötåg överhuvud taget

icke skulle förekomma. Det reviderade förslaget medger visserligen

hållande av särskild krigsrätt å fartyg på sjötåg, men, såsom förut framhållits,

torde sådan krigsrätt på grund av reglerna om krigsrätts sammansättning

icke kunna förekomma annat än å större eskadrar, som äro

sammandragna i eller i närheten av inhemska farvatten. Vid sådant

förhållande torde ej hinder behöva möta att jämväl från särskild krigsrätt,

som i fredstid hållits å fartyg under sjötåg, insända utslaget jämte

övriga handlingar direkt till krigsöverdomstolen inom den av kommittén

för utslag av distriktskrigsrätt föreslagna tid.

Då det, såsom förut framhållits, synes vara lämpligast att auditören

i allmänhet vidtager de åtgärder av expeditionell natur, som kunna vid

krigsrätt förekomma, har åliggandet att insända utslag av regementskrigsrätt,

stationskrigsrätt eller särskild krigsrätt för underställning enligt

detta förslag lämnats åt auditören och icke, såsom kommittén föreslagit,

åt krigsdomaren.

Aven för det i förevarande § behandlade fall föreslås, att auditören

och icke krigsdomaren skall ombesörja handlingarnas insändande

till krigsöverdomstolen.

12 KAP.

1 det reviderade förslaget har eu omkastning gjorts i ordningsföljden

mellan de olika momenten i denna §.

Enligt förslaget skulle mål, som tillhöra krigsöverdomstolens

omedelbara prövning, kunna inkomma till krigsöverdomstolen antingen

på det sätt, att överkrigsfiskalen eller enskild part väcker åtal omedelbart

hos krigsöverdomstolen, eller sålunda att målet jämlikt 51 § överlämnas

dit av vederbörande befälhavare, varemot icke, såsom nu kan ske, ett

mål skulle kunna anhänggöras vid krigsöverdomstolen först sedan rannsakning

vid krigsrätt ägt rum. Det synes därför, som om den procedur,

som omtalas i 1 mom. av förevarande §, sådan densamma lyder enligt

kommitténs förslag, utgör ett senare stadium av rättegången än den,

som omtalas i 2 och 3 mom., och därför bör erhålla sin behandling

i paragrafens senare del. Först skola nämligen de i 2 och 3 mom.

s. 208 Kontrollera mot PDF

(73 §,)

7t g.

m §.)

208 Kungl. Maj:ts Nåd Proposition Nr 57.

omförmälda åtgärderna vidtagas, och därpå tillkommer det domstolen att,

om så erfordras, föreskriva om rannsaknings hållande vid annan domstol;

först sedan rannsakningshandlingarna från denna domstol inkommit till

krigsöverdomstolen, skall därpå den i 1 mom. omtalade proceduren

äga rum.

Den ändring, som i övrigt vidtagits i 2 mom. av det reviderade

förslaget, sammanhänger med den i 51 § av förslaget givna föreskriften,

att befälhavare, till vars kunskap det kommit att något brott blivit

begånget, som tillhör krigsöverdomstols omedelbara prövning, skall hänskjuta

målet till krigsöverdomstolen. I ett sådant mål lärer man icke

i varje fall kunna säga, att någon i målet för talan. Finner överkrigsfiskalen,

sedan handlingarna blivit till honom överlämnade, ej skäl till

åtal, finnes nämligen icke någon åklagare i målet, och det torde därför

icke tillkomma krigsöverdomstolen att däri meddela någon dom, utan

bör målet från vidare handläggning avskrivas. För däremot enskild part

talan i målet, torde det bättre överensstämma med allmänna rättsgrundsatser,

att den tilltalade alltid lämnas tillfälle att yttra sig över åtalet,

även om överkrigsfiskalen ej biträder den av målsäganden förda talan,

än att den angivne, såsom kommittén föreslagit, endast bliver över angivelsen

hörd, då krigsöverdomstolen finner det vara erforderligt.

Med de förändringar, som i det reviderade förslaget gjorts i krigshovrättens

sammansättning, är det uppenbarligen nödvändigt att rörande

domförhet samma regel blir tillämplig på krigshovrätt, som enligt kommitténs

förslag skulle gälla för överkrigsrätt, eller att samtliga ledamöter

alltid skola vara tillstädes i rätten. Att därvid särskilt framhålla,

att ordföranden skall vara tillstädes, synes obehövligt och kan

möjligen vid bestämmelsens tillämpning å krigshovrätten giva anledning

till missförstånd. Då alltså i ifrågavarande avseende alldeles samma

regler skola gälla för krigsöverdomstol som för krigsrätt, torde någon

bestämmelse om domförhet vid krigsöverdomstol ej behöva i lagen införas.

På grund av stadgandet i 75 § skall nämligen vad i 59 §

föreskrivits i fråga om domförhet vid krigsrätt ändock vara tillämpligt

på krigsöverdomstol.

Den ändring, som föreslås i denna §, är en följd av den föreslagna

ändringen i krigshovrättens sammansättning, enligt vilken ett

särskilt krigshovrättsrådsämbete skulle inrättats, vars innehavare skulle

hava till åliggande att föredraga de i krigshovrätten förekommande

mål.

Kommittén föreslår i 81 §, att den i allmän lag stadgade inskränkningen

i åklagares rätt att i brottmål, som fullföljts i hovrätt eller blivit

s. 209 Kontrollera mot PDF

209

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

dess prövning underställt, söka ändring i hovrättens utslag ej skall äga

tillämpning i fråga om allmän åklagares vid krigsdomstol rätt att fullfölja

talan mot krigsöverdomstols utslag. Detta stadgande motiveras

av kommittén därmed, att, då åklagarna vid krigsdomstolarna enligt

kommitténs förslag skulle bliva juridiskt bildade personer, man syntes

vara fullt berättigad att antaga, att dessa åklagare ej skulle komma att

hos Konungen besvära sig i andra fall, än där ändring i det överklagade

utslaget med skäl kunde ifrågasättas, och att följaktligen någon

inskränkning i rätten att överklaga krigsöverdomstols utslag icke för

dem skulle visa sig behövlig. Som enligt det reviderade förslaget åklagarbefättningarna

i allmänhet lära komma att innehavas av personer,

som tjänstgöra såsom åklagare vid de allmänna domstolarne, och för

dem enahanda begränsning torde böra gälla i fullföljdsrätteu, vare sig

att åtal anhängiggjorts vid krigsdomstol eller vid allmän domstol, har

förevarande bestämmelse helt och hållet uteslutits ur lagen.

13 KAP.

Krigslagstiftningskommittén har i sitt betänkande avvisat tanken

på att i lagen upptaga någon bestämmelse, varigenom vid krigsdomstol

tilltalad person tillförsäkras rätt att få ett rättegångsbiträde förordnat

till sin hjälp i rättegången, och därvid huvudsakligen framhållit det

principiellt oegentliga i att genomföra en dylik anordning, innan försvarareinstitutionen

blivit införd på den allmänna processlagstiftningens

område. Efter avgivande av kommitténs förslag har emellertid genom

lagen den 14 september 1906 angående förordnande av rättegångsbiträde

åt häktad grundsatsen om statens skyldighet att genom anskaffande av

försvarare ingripa till skyddande av svarandens intressen i rättegången

vunnit ett visst om också begränsat erkännande, då däri föreskrives,

att häktad person, som misstänkes för brott, varå straffarbete efter lag

följa kan, på begäran kan erhålla hjälp i rättegången av ett utav Konungens

befallningshavande förordnat rättegångsbiträde, vilket förskottsvis

skall erhålla ersättning för sina besvär av allmänna medel. Och det

torde ulan vidare vara klart, att nämnda lag även bör äga tillämpning,

då någon hålles häktad för brott, som tillhör krigsdomstols behandling.

Det lärer emellertid kunna ifrågasättas, om icke personer, tillhörande

krigsmakten, böra tillförsäkras ett ännu vidsträcktare skydd än andra.

Det är visserligen sant, att ett fullständigt och slutgiltigt ordnande av

försvarareinstitutionen icke gärna kan komma till stånd utan samband

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. I samt. 27 höft. (Nr 57.) 27

so g.

s. 210 Kontrollera mot PDF

210 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 57.

med den allmänna reform av vår straffprocessuella lagstiftning, vartill

förarbetena äro påbörjade. Detta bör dock icke utgöra något hinder

för att i de fall, där särskilda skäl till undantagsbestämmelser äro för

handen, i avbidan på ett fullständigare ordnande av hithörande frågor

vidtaga sådana anordningar, som i någon mån kunna fylla vad som

brister. Detta synes mig höra ske på det område, som nu är under

behandling. Enligt min uppfattning hava nämligen statsmakterna en

alldeles särskild skyldighet att tillse, att personer, som ställas under

tilltal vid krigsdomstolarna, erhålla den hjälp i rättegången, som erfordras

för ett tillbörligt tillvaratagande av deras intressen, så att de omständigheter,

som kunna tala till svarandens förmån, icke lämnas obeaktade

på grund av hans okunnighet eller ovana vid rättsliga förhandlingar.

Flertalet av dem, som tilltalas vid krigsdomstol, äro nämligen värnpliktiga.

Dessa hava icke av egen fri vilja kommit att tillhöra krigsmakten,

utan fullgöra genom sin krigstjänst en i lag stadgad skyldighet mot

det allmänna. Staten bör därför låta sig angeläget vara att tillvarataga

de värnpligtigas intresse i de fall, då dessa själva sakna förmåga att göra

det på ett tillfredsställande sätt, och krigstjänsten bör icke för dem medföra

andra olägenheter eller annan tunga, än som följer av förhållandenas

egen natur. Det bör även beaktas, att de värnpliktiga till följd av

ungdom och oerfarenhet i särskild grad sakna förmåga att själva tillvarataga

sina intressen i rättegången liksom att de i regel icke äro i

den ekonomiska ställning, att de själva kunna bestrida de utgifter, som

erfordras för anskaffande av rättegångsbiträde. Den av kommittén föreslagna

bestämmelsen, att vid krigsdomstol tilltalade personer icke av sin

tjänstgöring böra hindras från att själva skaffa sig biträde i rättegång,

lärer därför icke vara tillfyllest. Emellertid anser jag det icke kunna

ifrågasättas att utsträcka tillämpningen av 1906 års lag längre än att

omfatta de fall, då någon ställes under tilltal för brott, som enligt lag

kunna bestraffas med straffarbete eller förlust av ämbete eller tjänst.

Att låta bestämmelsen komma till tillämpning även i andra fall, skulle

nämligen i anseende till det stora antal av jämförelsevis enkla mål,

som då skulle falla under densamma, möta stora praktiska svårigheter.

Inskräukes vidare i överensstämmelse med 1906 års lag statens ingripande

till sådana fall, då den tilltalade själv anser sig vara i behov av

biträde och begär hjälp för biträdes anskaffande, finner jag det icke

vara att befara, att några större svårigheter skola uppstå att utan alltför

stora kostnader för statsverket erhålla för uppdraget tillräckligt

kvalificerade personer. Behovet av offentliga försvarare behöver härvid

helt säkert icke bliva så stort, att man, såsom kommittén förutsätter,

s. 211 Kontrollera mot PDF

211

Rungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

skall behöva organisera någon enbart för de militära domstolarna avsedd

kår av dylika försvarare.

Den föreslagna bestämmelsen medför emellertid rätt för svaranden

att erhålla försvarsadvokat i ett stort antal av de brottmål, som förekomma

vid krigsdomstolarna. De i strafflagen för krigsmakten fastställda

strafflatituderna äro nämligen i de flesta fall mycket vida. Den tilltalade

skulle sålunda i allmänhet äga rätt att få hjälp i rättegången,

då han åtalas för uppror eller upplopp, vägran eller underlåtenhet att

lyda förmans befallningar i tjänsten, våld eller annan misshandel å överordnad

krigsman i eller för tjänsten, stöld, skadegörelse å krigsmaktens

egendom eller upprepad förskingring av sådan egendom.

Skyldighet att förordna rättegångsbiträde torde i överensstämmelse

med vad i allmän lag är stadgat böra åligga Konnngens befallningshavande.

Då svårighet emellertid torde föreligga för personer, som

fullgöra sin tjänstgöring vid krigsmakten, att själva hos Konungens

befallningshavande framställa begäran om rättegångsbiträde, har stadgande

meddelats därom, att de skola anmäla sin önskan i nämnda avseende

hos vederbörande befälhavare, vilken det sedan åligger att göra

framställning i saken hos Konungens befallningshavande. Undantag

bär endast ansetts böra stadgas för det fall, att någon tilltalas vid fältkrigsrätt.

Med hänsyn till svårigheten att icke säga omöjligheten att

under krigsförhållanden anlita Konungens befallninghavande i ifrågavarande

fäll har nämligen stadgats, att vid fältkrigsrätt förordnande

för rättegångsbiträde skall meddelas av fältkrigsrättens civile ledamot.

Då det därjämte under krig säkerligen lärer inträffa, att lämpliga

biträden över huvud icke finnas att tillgå, har ytterligare stadgats, att

den omständigheten, att lämpligt biträde ej kunnat anskaffas, ej utgör

hinder för målets slutliga avgörande.

14 KAP.

Som den i denna § givna bestämmelsen, att krigsdomstols utslag

skall befordras till verkställighet av vederbörande befälhavare, kan föranleda

ett olämpligt dröjsmål, då utslag rörande häktad person skall

bringas till verkställighet, torde i fråga om sådant utslag ett undantagsstadgande

böra meddelas av innehåll, att utslaget, därest vederbörande

befälhavare icke själv har uppsikt över det häkte, där den

brottslige förvaras, skall kunna befordras till verkställighet genom direkta

åtgärder av fängelsemyndigheterna utan att befälhavaren behöver vid

verkställigheten medverka.

K! §.

s. 212 Kontrollera mot PDF

212

Kanyl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 57.

I följd härav har här föreslagits, att de bestämmelser, som i denna

§ meddelats rörande utslags befordrande till verkställighet, icke skola

vara tillämpliga, då den dömde hålles häktad, utan att i sådant fall utslaget

i stället skall befordras till verkställighet, om den dömde förvaras

i militärhäkte, av den befälhavare, som har uppsikt över häktet, och,

om han hålles i allmänt häkte, av Konungens befallningshavande eller

tillsyningsmannen vid häktet, vilket även överensstämmer med de

föreskrifter, som i kungl. kungörelsen den 10 december 1909 meddelats

angående den myndighet, som skall förordna om verkställighet av utslag,

varigenom någon blivit dömd till frihetsstraff.

15 KAP.

Ordet »kunna» har ändrats till »böra», då det ju tydligen ej här

är fråga om straff, som inom de i lagen avgivna latituderna kunna

ådömas, utan om det straff, som i det särskilda fallet med hänsyn till

där förekommande omständigheter bör ådömas.

16 KAP.

Detta kapitel är avfattat i huvudsaklig överensstämmelse med

kungl. propositionen till 1908 års riksdag.

17 KAP.

Då bestämmelsen i mom. 1 även bör vara tillämplig på sådana

personer, som, ehuru de varken lyda uuder strafflagen för krigsmakten

eller eljest äro underkastade straff efter nämnda lag, likväl i vissa fall

skola kunna dömas av krigsdomstol, något, som är fallet t. ex. med

vid krigsmakten anställda präster, vilka enligt reglementena äro att

hänföra till viss militär rangklass, har ordalydelsen i viss mån undergått

förändring.

Som avsikten med ifrågavarande stadgande huvudsakligen är att

de i denna lag meddelade föreskrifterna om krigsrätts sammansättning,

om åklagare och om forum skola gälla även då någon, som icke är

krigsman, skall ställas under tilltal vid krigsdomstol, men det från nu

gällande lag hämtade uttrycket »vad härovan är stadgat om åtal»

s. 213 Kontrollera mot PDF

213

Kungi. Mcij:ls Nåd. Proposition Pr 57.

möjligen kan föranleda till en alltför inskränkt tolkning av förevarande

bestämmelse, har paragrafen vidare så avfattats, att i ifrågavarande fall

de bestämmelser skola tillämpas, som förut i lagen finnas stadgade beträffande

krigsman, som är i den tjänstegrad, vartill den, som skall tilltalas,

enligt reglemente eller särskild föreskrift, räknas. Den förändrade

redaktionen i övrigt är föranledd därav, att enligt lagens bestämmelser

åtal inför krigsdomstol kunna tänkas äga rum även utan föregående

angivelse.

Vad härefter angår det i justitiedepartementet omarbetade förslaget

till

Lag om införande av den nya strafflagen för krigsmakten och den nya

lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes samt vad i

avseende därå iakttagas skall.

så överensstämmer detta i huvudsak med kommitténs förslag till promulgationslag

med de ändringar, som innehållas i det förslag till lag

om införande av den nya strafflagen för krigsmakten samt vad i

avseende därå iakttagas skall, som i samband med strafflagsförslaget

framlades inför 1908 års riksdag. 3 § har kompletterats med ett stadgande

därom, att, där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning

till lagrum, som ersatts genom bestämmelse i de nya lagarne, denna

i stället skall tillämpas. Detta tillägg har närmast föranletts därav, att i

lagen den 26 mars 1909 angående verkställighet, i vissa fall, av straff,

ådömt genom icke laga kraft ägande utslag, hänvisning finnes införd till

det stadgande rörande sammanläggning av arreststraff och annat frihetsstraff,

som meddelats i 32 § av nu gällande strafflag för krigsmakten.

Sedan nämnda lagrum blivit ersatt av 35 § i det nu föreliggande förslaget

till militär strafflag, bör tydligen berörda hänvisning gälla den

nya bestämmelsen.

På grund därav, att straffskärpning genom mörkt enrum icke

vidare skulle förekomma, har i stället för det i 6 § 2:o) upptagna stadgandet

föreskrivits, att i fråga om sträng arrest, som blivit någon ålagd,

s. 214 Kontrollera mot PDF

214

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

innan nja strafflagen för krigsmakten blev gällande, men ej dessförinnan

börjat verkställas, skall lända till efterrättelse vad i nämnda lag är

stadgat om verkställighet av vaktarrest med skärpning genom hårt nattläger.

På samma sätt har, för det fall att enligt 7 § sammanläggning

skall ske av olika disciplinstraff, sträng arrest enligt äldre lag likställts

med vaktarrest med skärpning genom hårt nattläger efter den nja lagen.

I samband med de förslag till ändringar i krigslagstiftningen, som

nu av mig framläggas, har det även, såsom jag i det föregående anmärkt,

befunnits nödigt att ändra vissa i in kapitlet av allmänna strafflagen

givna straffbestämmelser. Angående anledningen till dessa ändringar

inskränker jag mig till att hänvisa till vad jag förut anfört. De ändringar,

som vidtagits gå huvudsakligen ut på en nedsättning av det i 9 §

stadgade straffminimum, vilket bestämts till straffarbete i två år för

anstiftare och anförare och straffarbete i två månader för annan deltagare

i upproret. Straffminimum blir sålunda detsamma, som i 8 § är bestämt

för sådana fall, då omständigheterna icke äro sjnnerligen mildrande,

varemot straffets maximum är detsamma, som nu finnes föreskrivet.

Till följd av denna ändring har även den i slutet av 13 §

stadgade särskilda straffnedsättningen för deltagare, som ej äro anstiftare

eller anförare, i upplopp, vilket övergått till våld å person eller egendom,

fått en ändrad omfattning.

På samma gång institutet villkorlig dom i viss mån gjorts tilllämpligt

jämväl med avseende å straff, som ådömts efter strafflagen

för krigsmakten, har 6 § i lagen angående villkorlig dom fått en något

ändrad avfattning, vilket dock icke torde tarva någon särskild motivering.

Den sista krigslagstiftningskommittén framlade i samband med de

övriga lagförslag, som av densamma utarbetades, även ett förslag till

lag angående ändring av 10 § i värnpliktslagen den 14 juni 1901.

Detta förslag framlades i oförändrat skick inför 1908 års riksdag.

Jämväl nu har någon ändring i förslaget ej ansetts böra äga rum.»

s. 215 Kontrollera mot PDF

215

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Departementschefen hemställde härefter, att, för det ändamål,

§ 87 regeringsformen omförmäler, lagrådets utlåtande måtte genom

utdrag ur protokollet inhämtas över ovan omförmälda förslag till

l:o) strafflag för krigsmakten;

2:o) lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes;

. 3:o) lag om införande av den nya strafflagen för krigsmakten och

den nya lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes samt vad i

avseende därå iakttagas skall;

4:o) lag om ändrad lydelse av 9 och 13 §§ i 10 kap. strafflagen;

5:o) lag om ändrad lydelse av 6 § i lagen angående villkorlig straffdom

den 22 juni 1906; samt

6:o) lag om ändrad lydelse av 10 § i värnpliktslagen den 14 juni 1901,

vilka förslag äro av den lydelse bilagorna A—F vid detta protokoll

utvisa.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan fann Hans Maj:t Konungen gott bifalla.

Ur protokollet:

Israel Myrberg.

s. 216 Kontrollera mot PDF

216

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 57.

Bil. A.

Förslag

till

Strafflag för krigsmakten.

Första delen.

Allmänna bestämmelser.

1 KAP.

Om krigsmän, förmän och överordnade samt om tillämpligheten

av vissa delar i lagen.

1 §•

Till krigsmän hänföras enligt denna lag:

l:o) officerare och underofficerare vid krigsmakten;

2:o) manskap med fast anställning vid krigsmakten;

3:o) värnpliktige, då de äro i tjänstgöring eller under färd till

eller från sin tjänstgöringsort stå under militärbefäl;

4:o) till tjänstgöring å krigsmaktens fartyg eller vid minpositionerna

förhyrda sjömän, maskinister, eldare, hantverkare och arbetare;

5:o) de, som tillhöra polisväsendet vid mobiliserad avdelning av

krigsmakten;

6:o) vid lots- och fyrinrättningarna anställda personer, då de

fullgöra dem åliggande tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten;

7:o) officerare vid väg- och vattenbyggnadskåren, då de fullgöra

dem åliggande tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten; samt

s. 217 Kontrollera mot PDF

217

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

8:o) medlemmar av frivilliga för rikets försvar avsedda kårer eller

föreningar under den tid, de för sådant ändamål tjänstgöra vid krigsmakten.

Under l:o) och 2:o) innefattas förutom personal med beställning

på stat vid krigsmakten även övertalig personal samt vidare personal,

hörande till krigsmaktens reserver, då den är i tjänstgöring eller uppträder

i militär tjänstedyäkt.

2 §.

Krigsman, som inom samma regemente eller annan till armén

hörande avdelning, där styrkan icke överstiger ett regementes storlek,

eller inom flottan eller inom kustartilleriet innehar högre tjänstegrad

än annan krigsman, är dennes förman. Därjämte är envar inom

krigsmakten förman för den, över vilken han, enligt tjänstereglemente

eller särskilt förordnande, innehar ständig eller tillfällig befälsrätt.

Den, för vilken annan är förman, är underlydande i förhållande

till förmannen.

3 §•

Krigsman, som innehar högre tjänstegrad än annan krigsman, är

i förhållande till denne överordnad. Därjämte är envar förman överordnad

i förhållande till den honom underlydande.

Den, för vilken annan är överordnad, är i förhållande till denne

underordnad.

4 §■

Såsom mobiliserad anses enligt denna lag rikets krigsmakt eller

avdelning av krigsmakten, då den för annat ändamål än övning ställes

eller är ställd på krigsfot.

5 §•

Den tredje delen av denna lag äger tillämpning allenast i fråga

om brott, som förövas i krigstid eller eljest under tid, då rikets

krigsmakt är mobiliserad; dock att under sådan tid jämväl andra

delen av lagen äger tillämpning, där bestämmelserna i tredje delen ej

till annat föranleda.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 27 käft. (Nr 57.) 28

s. 218 Kontrollera mot PDF

218

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

2 KAP.

Om dem, som äro underkastade straff efter denna lag.

6 §.

Under denna lag lyda:

l:o) krigsmän;

2:o) vid krigsmakten anställda civila ämbets- och tjänstemän;

med undantag av präster, vid krigsdomstolarna tjänstgörande domare

och åklagare samt lärare vid militära läroanstalter;

3:o) andra personer, vilka äro anställda vid krigsmakten i sådan

befattning, som finnes uppförd i vederbörligen fastställd stat; med

undantag av kyrkobetjänte, civila betjänte vid militära läroanstalter

samt kvinnliga betjänte vid militära sjukhus;

4:o) månads- och daglönare samt extra poliskonstaplar vid flottan

ävensom vid truppförbanden anställda maskinister, eldare och hantverkare

;

5:o) de, som för vinnande av civil ämbets- eller tjänstemannabefattning

vid krigsmakten för sin utbildning tjänstgöra därstädes; samt

6:o) i övrigt envar, som med behörigt tillstånd åtföljer krigsmaktens

fartyg på sjötåg eller mobiliserad avdelning av krigsmakten.

Under 2:o) innefattas förutom civila ämbets- och tjänstemän med

beställning på stat vid krigsmakten även övertalig personal samt vidare

personal, hörande till krigsmaktens reserver, då den är i tjänstgöring

eller uppträder i militär tjänstedräkt.

7 §■

Värnpliktige ävensom personer, hörande till krigsmaktens reserver,

vid lots- och fyrinrättningarna anställda personer samt officerare vid

väg- och vattenbyggnadskåren äro underkastade straff efter denna lag,

utom då de äro att anse såsom krigsmän, jämväl i de fall, som i 5, 9

och 11 kap. särskilt omförmälas.

8 §•

Denna lag skall ock tillämpas å envar, ändå att han icke lyder

under lagen, därest han, inom riket, å krigsskådeplats eller i mobiliserad

fästning eller, utom riket, å område, som av krigsmakten ockuperats.

s. 219 Kontrollera mot PDF

219

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

begär brott, som sägs i 127 eller 128 §, 183 § 2 eller 3 mom., 134,

137, 138, 141, 143, 166, 167, 182 eller 183 §.

Lag samma vare i fråga om utländsk man, vilken eljest begår

brott, som avses i 134 §, så ock beträffande person, som tillhör krigförande

fientlig avdelning och beträdes med brott, varom talas i 149 §.

9 §•

Krigsfånge, ävensom utländsk man, vilken vid krig mellan främmande

makter, därunder Sverige är neutralt, här i riket internerats,

skall för brott, som av honom begås, straffas efter denna lag, där

brottets beskaffenhet det medgiver.

10 §.

Begår någon, som lyder under denna lag, brott, varå straff där

icke finnes utsatt, varde, även där sådant ej är i lagen särskilt sagt,

straffad efter allmän lag och laga stadgar, dock med iakttagande av de

även för vissa dylika fall i denna lag meddelade särskilda bestämmelser.

11 §•

Har någon, medan han lydde under denna lag, begått brott, varå

samma lag är tillämplig, varde straffad efter denna lag, ändå att brottet

ej blev åtalat, förrän de förhållanden upphört, på grund av vilka han

lydde under samma lag.

Vad i 7 § är stadgat gäller även, om vid åtalets anhängiggörande

den tilltalade icke längre är värnpliktig eller innehar anställning,

som där sägs.

12 §.

Krigsman, som råkat i krigsfångenskap eller genom rymmande

övergivit sin befattning vid krigsmakten eller ock åtföljt fartyg, som

förolyckats eller blivit övergivet, skall, ändå att tiden för hans tjänstgöringsskyldighet

går till ända, under det han är fången eller rymd,

eller hans tjänstgöring varit betingad endast för resa med det förolyckade

eller övergivna, fartyget, anses fortfarande tillhöra krigsmakten,

till dess han erhållit avsked från krigstjänsten eller eljest

blivit därifrån behörigen skild.

Har någon, medan han lydde under denna lag, insatts i militärhäkte

eller intagits å militärsjukhus, skall han, så länge han kvarsitter

i häktet eller vårdas å sjukhuset, vara underkastad straff efter samma

s. 220 Kontrollera mot PDF

220

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

lag, ändå att under tiden de förhållanden upphört, på grund av vilka

han lydde under lagen.

13 §.

Har svensk krigsman eller annan, som är anställd vid svenska

krigsmakten, i fientligt eller annat främmande land under tåg eller då

svenskt krigsfolk eljest där är samlat, begått brottslig handling emot

utländsk man; vare för åtal av gärningen ej erforderligt sådant särskilt

förordnande av Konungen, som förutsättes i 1 kap. 1 § allmänna strafflagen

i fråga om brott begångna utom riket, utan ankomme å högste

befälhavaren på stället att, antingen målsäganden över brottet klagar

eller ej, låta detsamma befordras till åtal, om han finner krigstuktens

upprätthållande eller krigsmaktens anseende det kräva.

Begår utländsk man, medan han vistas å område, som av den

svenska krigsmakten ockuperats, brott, som skall straffas efter denna lag,

ankomme det, så länge den brottslige befinner sig å sådant område,

på därvarande högste befälhavare att förordna om åtal av brottet, där

han finner förhållandena det fordra.

14 §.

Har svenskt krigsfolk, inom eller utom riket, gemensam tjänstgöring

med krigsfolk från främmande stat, med vilken Sverige är i

förbund för krigs förande; då skall envar, som tillhör svenska krigsmakten

och i sådan tjänstgöring begår brott emot person eller egendom,

hörande till den med Sverige förbundna statens krigsmakt, dömas till

straff, som finnes stadgat för enahanda brott emot person eller egendom,

hörande till svenska krigsmakten.

3 KAP.

Om straff efter denna lag.

15 §.

Straffarter, som för brott efter denna lag användas, äro:

l:o) dödsstraff;

2:o) straffarbete;

3:o) fängelse;

4:o) böter;

5:o) disciplinstraff;

s. 221 Kontrollera mot PDF

221

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

samt för ämbets- och tjänstemän:

6:o) avsättning, varmed i de fall, som äro utsatta i lagen, förenas

den påföljd, att den dömde förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare

nyttjas; och

7:o) mistning av ämbete eller tjänst på viss tid.

16 §.

Dödsstraff, som blivit ådömt efter denna Lag, skall i de fall,

vilka äro särskilt anmärkta, verkställas medelst skjutning, men eljest

genom halshuggning.

Vid verkställande av dödsstraff iakttages i övrigt vad därom i

allmän lag och tjänstereglemente stadgat är.

Är någon för brott emot denna eller allmän lag dömd till

dödsstraff, som bör verkställas genom halshuggning, och saknas i fält

eller i belägrad fästning eller under sjötåg tillfälle att få straffet verkställt

i den ordning, som därför är föreskriven, må det i stället verkställas

genom skjutning.

17 §•

Ej skall någon undergå dödsstraff, innan Konungen eller, där

domen blivit fälld av ståndrätt, högste befälhavaren på stället förordnat,

att straffet må verkställas.

18 §.

I avseende på straffarbete, fängelse och böter, vartill efter denna

lag dömes, gälle vad i allmän lag stadgat är, dock med iakttagande

av vad i efterföljande §§ sägs.

19 §.

Skall krigsman undergå straffarbete på viss tid ej över två år,

som blivit honom ådömt för brott, varom i 5, 6, 7, 9, 11, 12 eller

14 kap. av denna lag förmäles, eller fängelse, som blivit honom

omedelbart eller såsom förvandlingsstraff ålagt för brott mot denna

lag, bör, där så kan ske, straffet verkställas i militärhäkte.

Lag samma vare, om krigsman, som är hänförlig under l:o), 2:o)

eller 4:o) i 1 §, skall undergå fängelse, som blivit honom för brott

mot allmän lag såsom förvandlingsstraff ålagt.

s. 222 Kontrollera mot PDF

222

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

20 §.

Vad i 19 § stadgas äge ej tillämpning, om med straffet skall

förenas annat straff, som icke bör, efter vad i nämnda § är sagt,

verkställas i militärhäkte.

21 §•

Vederbörande befälhavare tillkomme att, när krigsman, som, efter

vad ovan är sagt, skall i militärhäkte undergå förvandlingsstraff,

saknar tillgång till böters gäldande, förordna om deras förvandling, men

möter hinder att verkställa förvandlingsstraffet i militärhäkte, varde

förvandlingen, jämte straffets verkställande i övrigt, överlämnad till

Konungens befallningshavande.

22 §.

Disciplinstraff är arrest av två slag:

1) arrest utan bevakning, som må åläggas i minst en dag och högst

åtta dagar, samt

2) vaktarrest, som må åläggas i minst en dag och högst femton dagar.

Arrestdag räknas till tjugufyra timmar. Den tid, arresterad på

tåg åtföljer trupp, till vilken han hör, inräknas ej i strafftiden.

23 §.

Arrest utan bevakning verkställes, om den straffskyldige är officer

eller underofficer, i eget rum eller tält och, om han tillhör manskapet,

i kasernrum eller tält.

Straffet innebär förbud för den arresterade att under strafftiden

utan tillstånd lämna det rum eller tält, vari straffet verkställes, samt

kan förenas med förbud att emottaga besök.

Skall arrest utan bevakning verkställas å fartyg och saknas tjänligt

rum för bestraffningen, må den straffskyldige i stället förbjudas att å

fartyget förflytta sig utom visst område.

Den, som ålagts arrest utan bevakning, skall under strafftiden i

vanlig ordning deltaga i tjänstgöring, där ej vederbörande befälhavare

finner skäligt annorlunda förordna.

s. 223 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

223

24 §.

Vaktarrest verkställes under bevakning i låst ljust rum eller i tält

eller, om straffet skall verkställas å fartyg och för ändamålet lämpligt

rum där saknas, under bevakning å tjänligt ställe.

På vederbörande befälhavare ankomme, huruvida den arresterade

må deltaga i tjänstgöring eller icke.

Den arresterade må ej mottaga besök, där det ej för särskilt

fall medgives.

Den, som undergår vaktarrest, må ej begagna Öl, vin eller spritdrycker.

Ej heller må han i övrigt bereda sig eller mottaga bättre

underhåll eller större bekvämlighet, än som är förenligt med måttlighet

och enkelhet.

25 §.

Har någon förskyllt vaktarrest, och finnes det icke kunna antagas,

att vaktarrest, verkställd i vanlig ordning, skulle å honom utöva tillbörlig

verkan, då må vaktarrest åläggas med skärpning genom hårt

nattläger under högst tio dagar av strafftiden.

Ej må sådan skärpning åläggas i annat fall, än då den straffskyldige

förut undergått bestraffning för brott mot denna lag eller då synnerlig

råhet eller grovt trots mot föreskriven eller eljest gällande ordning

genom förbrytelsen ådagalagts.

26 §.

År någon ålagd vaktarrest med skärpning, bör skärpningen verkställas

vid strafftidens början.

27

Ålagd skärpning tillämpas icke, så länge den straffskyldige finnes

ej kunna utan våda för hälsan skärpningen undergå.

Skärpning vare förfallen, där den ej kan före strafftidens slut

verkställas.

s. 224 Kontrollera mot PDF

224

Kung!,. Majds Nåd. Proposition Nr 57.

28 §.

Om avsättning och därmed förenad påföljd, som i 15 § är sagd,

om mistning av ämbete eller tjänst på viss tid, så ock om straff, vartill

dömas skall, där den, som gjort sig skyldig till avsättning eller till

mistning av ämbete eller tjänst på viss tid, ej är i besittning av det

ämbete eller den tjänst, vari han sig förbrutit, gälle vad i allmän

lag sägs.

Om förlust av medborgerligt förtroende, vilken påföljd även i

denna lag för vissa brott finnes bestämd, gälle ock vad i allmän lag

är stadgat.

29 §.

Officer eller underofficer, som efter denna eller allmän lag dömes

till ansvar för stöld eller snatteri eller för annat brott till straffarbete

eller svårare straff, skall tillika dömas till avsättning från det ämbete

eller den tjänst, han såsom krigsman innehar.

Begår krigsman, som hör till det vid krigsmakten fast anställda

manskap, brott, därför han dömes till straffarbete eller svårare straff,

varde från sin anställning vid krigsmakten skild; dock må, då tiden

för ådömt straffarbete ej uppgår till sex månader och brottet ej är

sådant, att den skyldiges medborgerliga anseende därigenom fläckas

eller spilles, på truppens befälhavare bero att bibehålla honom vid

berörda anställning.

Har officer, underofficer eller krigsman, tillhörande det vid krigsmakten

fast anställda manskap, blivit tre eller flera gånger efter denna

lag straffad med minst vaktarrest och, därest bestraffningarna utgjort

endast vaktarrest, minst en gång undergått dylikt straff i femton dagar

eller vaktarrest med skärpning genom hårt nattläger i minst sex dagar,

och har han inom fem år, efter det han undergått den av dessa bestraffningar,

som sist verkställts, begått nytt brott, som i denna lag är med

ansvar belagt; då må den brottslige, även om något av de fall icke

är för handen, som i föregående båda mom. avses, jämte det straff,

vartill han för det nya brottet gjort sig förfallen, tillika, om han är

officer eller underofficer, till avsättning dömas och, om han tillhör

s. 225 Kontrollera mot PDF

225

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

manskapet, från sin anställning vid krigsmakten skiljas, såvida han

prövas hava gjort sig ovärdig den aktning och tillit, som bör tillkomma

av honom innehavd befälsställning, eller krigstuktens upprätthållande

eljest det kräver. Härvid må dock ej tagas hänsyn till bestraffning,

som den brottslige undergått, där vid den tid, då brottet,

varom fråga är, förövades, tio år förflutit, sedan bestraffningen blivit

till fullo undergången.

30 §.

Varder någon, som utan att vara krigsman lyder under denna lag,

förvunnen om brott, varå denna lag är tillämplig, och finnas olika

straff för officerare, underofficerare och manskap bestämda; då skall

den brottslige straffas i likhet med krigsman i den tjänstegrad, vartill

den straffskyldige enligt tjänstereglemente eller särskild föreskrift

räknas. År någon viss tjänstegrad för den straffskyldige ej bestämd,

skall det straff tillämpas, som gäller för manskap, ej tillhörande underbefälet.

31 §.

Har barn, som ej fyllt femton år, begått gärning, som eljest är

belagd med straff enligt denna lag, vare i stället underkastat disciplinär

bestraffning enligt de bestämmelser, som av Konungen i sådant hänseende

meddelas.

32 §.

Där någon efter 6, 7 eller 8 kap. i denna lag dömes till annat

straff än disciplinstraff, gälle i fråga om tillämpning av villkorlig dom

å det straff vad i lagen angående villkorlig straffdom den 22 juni 1906

är stadgat.

Ådömes någon i annat fall, än vad nu är sagt, straff efter denna

lag, må ej villkorlig dom i fråga om det straff brukas.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 27 käft. (Nr 57.) 29

s. 226 Kontrollera mot PDF

226

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

4 KAP.

Om vissa allmänna grunder för straffbarhet, straffens tillämpning och

skadestånd.

33 §.

Vad i allmän lag finnes stadgat om delaktighet i brott, om

sammanträffande av brott, om förening eller förändring av straff, om

återfall i brott och om särskilda grunder, som utesluta, minska eller

upphäva straffbarhet, lände till efterrättelse vid tillämpning av denna

lag, likväl med iakttagande av de ytterligare eller skiljaktiga stadganden,

som däri förekomma; skolande vad i allmän lag finnes stadgat

om tillgodoräknande av häktningstid äga motsvarande tillämpning i

disciplinmål.

I fråga om skadestånd gälle ock allmän lag. Har krigsman, som

under utövande av befäl å krigsmaktens fartyg är ansvarig för dess

säkerhet, vid fartygets manövrering eller navigering begått förseelse,

som i 130 § sägs, vare dock, där han ej varder dömd till svårare

straff än disciplinstraff, icke skyldig att gälda skada, som genom förseelsen

uppkommit å kronans egendom.

34 §.

Innefattar en handling flera brott, som äro straffbara dels efter

denna och dels efter annan lag, eller är en handling i särskilda avseenden

belagd med olika straff i denna och i annan lag; varde tilllämpat

vad i 4 kap. 1 § allmänna strafflagen är för likartat fall

stadgat.

År en handling i särskilda avseenden belagd med straff dels efter

10 kap. 1, 2 eller 5 § allmänna strafflagen, dels efter 7 eller 12 kap.

i denna lag, må nämnda lagrum i allmänna strafflagen icke tillämpas.

I)å brottslig handling, som i denna § avses, är av beskaffenhet

att kunna enligt denna lag med disciplinstraff och enligt annan lag

med böter försonas, skall disciplinstraff ensamt åläggas.

s. 227 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

227

35 §.

Är någon, som gjort sig skyldig till straffarbete på viss tid eller

fängelse, tillika förfallen till arrest, då skall sistnämnda straff övergå

till fängelse, därvid varje dags arrest utan bevakning anses svara mot

en halv dags fängelse och varje dags vaktarrest mot en dags fängelse;

dock att brutet dagatal anses vara förfallet; och varde fängelsestraffet

jämlikt de i allmän lag givna grunder med övriga straffet förenat.

36 §.

Är någon förfallen både till arreststraff och till böter, tillämpas

bägge dessa straff. Saknar den skyldige tillgång till böternas fulla

gäldande, skall såväl bötes- som arreststraffet övergå till fängelse.

37 §.

Skall jämlikt 35 eller 36 § förening eller förändring av straff äga

rum, utsätte domstolen ändock alltid det särskilda straff, varje brott

förskyllt, och meddele därefter de bestämmelser, som jämlikt nämnda

§§ erfordras.

38 §.

Anses någon på en gång övertygad om flera särskilda förseelser,

vilka ådraga disciplinstraff, skall för dessa förseelser bestämmas ett

gemensamt straff, vilket icke må överstiga det i 22 § för varje slag

av arreststraff utsatta högsta mått.

39 §.

Vad i 38 § är stadgat skall lända till efterrättelse jämväl om

någon, sedan disciplinstraff blivit honom ålagt, varder övertygad att

förut hava begått annan förseelse, därå disciplinstraff bör följa. Vid

tillämpning av det sålunda bestämda straffet skall avräknas den tid,

varunder den straffskyldige till följd av det tidigare beslutet må hava

undergått straff; och skall därvid en dags arrest utan bevakning anses

svara mot en halv dags vaktarrest samt, där brutet dagavtal genom

avräkningen uppkommer, detta anses förfallet.

s. 228 Kontrollera mot PDF

228

Kung}. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

40 §.

Har någon, sedan arreststraff blivit honom ålagt, men innan han

det till fullo undergått, ånyo gjort sig skyldig till förseelse, varå sådant

straff bör följa, då skall sistnämnda straff sammanläggas med det förra

straffet eller, om detta var till någon del verkställt, då ny förseelse

begicks, med vad av samma straff då återstod, till ett arreststraff av

det slag, straffen tillhöra eller, om de äro av olika slag, det svåraste

något av dem tillhör; skolande därvid de i 39 § för jämförelse mellan

arreststraff av olika slag stadgade grunder äga tillämpning, med iakttagande

dock, att det sammanlagda straffet ej i något fall må överstiga

det i 22 § för varje slag av arreststraff utsatta högsta mått; och

varde, vid tillämpning av det sålunda bestämda straffet, avräknad den

tid, varunder den straffskyldige till följd av det tidigare beslutet må

hava undergått straff, efter det förseelse ånyo förövades.

Har i fall, som i 1 mom. avses, det först ålagda straffet jämlikt

35 § övergått till fängelse eller straffarbete eller jämlikt 36 § till

fängelse, och har det sålunda bestämda straffet redan till någon del

verkställts, då ny förseelse förövas; då skall det arreststraff, som för

den eller de senare begångna förseelserna ålägges, enligt vad i 35 § är

stadgat, övergå till fängelse och med övriga straffet förenas.

41 §.

År arreststraff, som jämlikt 35, 36 eller 40 § förenas med annat

straff’, förbundet med skärpning, värde den tillämpad. Är jämväl straff,

varmed arreststraffet förenas, med skärpning förbundet, tillämpas den

skärpning, som är svårast, eller, där skärpningarna äro lika svåra, en av

dem. En dags skärpning med mörkt enrum anses svara mot två dagars

skärpning endast genom hårt nattläger; och varde, där skärpningar finnas

efter sådan grund lika svåra, skärpningen med mörkt enrum tillämpad.

Går i fall, som i 35 § avses, strafftiden över två år, vare skärpningen

förfallen.

42 §.

Äro i fall, då från ådömt straff skall avräknas straff, som redan

verkställts, någotdera eller båda straffen arreststraff, och äro båda

straffen förbundna med skärpning, varde verkställd skärpning jämväl

avräknad från den senare ådömda i enlighet med de för jämförelse

mellan olika skärpningar stadgade grunder.

s. 229 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 57.

229

43 §.

Förekomma till verkställighet på, en gång derå beslut, varigenom

samma person blivit fälld till särskilda disciplinstraff, och finnes därvid

sådant fall, som i 40 § 1 mom. avses, vara för handen, utan att den straffskyldige

tillika är förfallen till annat frihetsstraff, ankomme det på vederbörande

befälhavare att, jämlikt vad i nämnda lagrum och 41 § är

stadgat, förordna om straffens sammanläggning. Har i andra fall genom

särskilda beslut, vilka på en gång förekomma till verkställighet, samma

person blivit fälld till särskilda straff, och äro straffen av beskaffenhet,

att de enligt gällande föreskrifter ej kunna jämte varandra verkställas,

göres om förhållandet anmälan hos krigsöverdomstolen, som, med tillämpning

av i denna och allmän lag stadgade grunder, förordnar, huru

straffen skola förenas eller sammanläggas; dock att, där besluten blivit

till Konungens befallningshavande för verkställighet överlämnade,

Konungens befallningshavande äger att om sammanläggningen förordna.

Där disciplinstraff blivit av befälhavare någon ålagt, men verkställandet

därav, på sätt i 207 § sägs, anstår i avvaktan på utslag över

annat mot den straffskyldige vid domstol angivet brott, för vilket

han hålles häktad, skall samma domstol, i händelse han sakfälles för

det där åtalade brottet, men straffet för samma brott enligt gällande

föreskrifter ej kan verkställas jämte disciplinstraffet, förordna om de

särskilda straffens sammanläggning.

44 §.

Händer det att underlydande flyr från drabbning eller företager

plundring, eller att vid uppror eller upplopp eller under sjönöd eller

vid annat tillfälle, då brott emot krigslydnaden medför större fara för

ordningen inom krigsmakten eller för dess eller allmän säkerhet, någon

sätter sig emot förmans befallning eller, sedan befallningen blivit upprepad,

den ej genast verkställer; då må förman emot underlydande

bruka det våld, som är nödigt för flyktens eller plundringens hindrande

eller lydnadens och ordningens återställande. Gör förmannen i dessa

fall större våld, än nöden kräver; galle vad i sådant hänseende om

nödvärn i allmän lag sägs.

s. 230 Kontrollera mot PDF

230

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

45 §.

Varder skiltvakt eller annan vakt eller patrull eller för bevakning

eller ordningens upprätthållande särskilt utställd eller utsänd truppavdelning

överfallen med våld eller hot, som innebär trängande fara

för den överfallne eller för person eller egendom, som är under hans

beskydd eller bevakning, eller eljest för allmän eller enskild säkerhet;

då äge den vakt, patrull eller avdelning rätt till nödvärn. Söker den,

som står under sådan bevakning, att rymma, eller brukar annan för

att befria honom våld eller hot, må det våld användas, som för rymningens

hindrande är nödigt.

Vad i 1 mom. är stadgat om vakt, patrull eller avdelning, gälle

jämväl i fråga om till krigsmaktens polisväsende hörande person, som

är stadd i tjänsteutövning.

46 §.

För sådan i krig förövad handling, som, ehuru straffbar, gärningsmannen

likväl ej saknat anledning antaga enligt krigsbruk vara tillåten,

må straffet efter omständigheterna nedsättas under vad eljest å gärningen

följa bort.

47 §.

I fråga om viss tid för åtal av brott och för verkställande av

utslag gälle vad i allmän lag är föreskrivet; och skall i dessa fall

disciplinstraff ej anses svårare än böter enligt allmän lag.

s. 231 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

231

Andra delen.

Om särskilda brott.

5 KAP.

Om rymning och olovligt undanhållande.

48 §.

Krigsman, som, i avsikt att undandraga sig krigstjänsten, olovligen

avviker från den trupp eller det fartyg, vartill han hör, eller från den

tjänstgörings- eller vistelseort, som är för honom bestämd, eller undandöljer

sig utan att från orten avvika eller, då det på grund av inkallelse

eller enligt åtagande eller efter tilländagången tjänstledighet åligger

honom att inställa sig till tjänstgöring, sådant underlåter, straffes för

rymning.

49 §•

Rymmer krigsman, som är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad

avdelning, dömes till straffarbete från och med sex månader till och

med två år.

Tillhör rymmaren manskapet, och äro omständigheterna synnerligen

mildrande, må den brottslige, om han ej förut undergått bestraffning

för rymning, dömas till fängelse i högst ett år.

50 §.

Rymmer officer eller underofficer i andra fall än det, som omförmäles

i 49 §, varde avsatt samt dömes till fängelse.

Rymmer någon av manskapet, och föreligger ej sådant fall, som

sägs i 49 §, dömes den brottslige till fängelse i högst sex månader

eller varde, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, belagd med

disciplinstraff. Består brottet i underlåtenhet att inställa sig till tjänstgöring

vid krigsmakten, och har den brottslige ej ännu varit i sådan

tjänstgöring, må ej svårare straff än disciplinstraff åläggas honom. Sker

s. 232 Kontrollera mot PDF

232

Kung],. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

rymningen från fartyg under sådana omständigheter, att rymmaren bort

inse, att fartyget till följd av rymningen utsattes för fara, må till

fängelse i högst ett år eller straffarbete på lika tid dömas. Förövas

brott, som i detta mom. avses, av den, som tillförene varit straffad för

rymning, vare straffet fängelse eller, om rymningen sker från fartyg

under omständigheter, som nyss sagts, fängelse eller straffarbete i

högst två år.

51 §.

Hava två eller flera krigsmän i samråd beslutat att rymma, vare

det, om brottet går i fullbordan, ansett såsom försvårande omständighet;

och må i det fall, som omtalas i 49 §, straffet för anstiftare höjas

till straffarbete i högst två år utöver den där utsatta högsta strafftid.

Skedde brottet under förhållanden, varå 50 § är tillämplig, må för

officerare och underofficerare, som deltogo i stämplingen, tiden för

fängelsestraffet ej sättas under sex månader.

Har överenskommelse om rymning, såsom i denna § sägs, blivit

träffad, men kom brottet ej till verkställighet; varde ändå anstiftare,

så ock officerare eller underofficerare, som deltogo i stämplingen, såsom

rymmare straffade, efter ty i 49 eller 50 § för varje fall är stadgat.

Annan deltagare i sådan stämpling belägges med disciplinstraff.

Officer eller underofficer, som beträdes med brott, varom denna

§ handlar, skall förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

52 §.

Krigsman, som, utan att sådan avsikt, som i 48 § är sagd, ådagalägges,

begår gärning eller gör sig skyldig till underlåtenhet, som där

finnes omförmäld, värde, där han ej, efter vad nedan stadgas, gjort

sig förfallen till svårare ansvar, för olovligt undanhållande belagd med

disciplinstraff; dock att, där återfall sker, och omständigheterna äro

synnerligen försvårande, må till fängelse i högst sex månader dömas.

53 §.

År i fall, som i 52 § avses, den uteblivne tjänstgöringsskyldig vid

mobiliserad avdelning eller inmönstrad å fartyg, och har han hållit sig

undan över tjugufyra timmar efter det han avvek eller sig undandolde

eller över tre dagar efter det inställelse till tjänstgöring bort ske,

s. 233 Kontrollera mot PDF

233

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

eller gör någon av manskapet sig eljest skyldig till olovligt undanhållande.

som varar över tre dagar av den bestämda tjänstgöringstiden,

straffes den brottslige såsom för rymning, efter ty därom i 49 eller

50 § för varje fall är stadgat.

54 §.

Beträdes officer eller underofficer, som icke är tjänstgöringsskyldig

vid mobiliserad avdelning eller inmönstrad å fartyg, med olovligt undanhållande,

varom i 52 § förmäles, och räcker undanhållandet längre än

tre dagar, då skall den brottslige, där ej här nedan i denna § annorlunda

stadgas, dömas till fängelse eller, där omständigheterna äro synnerligen

mildrande, beläggas med disciplinstraff. Äro omständigheterna

synnerligen försvårande, må jämte det ansvar, som, enligt vad nu är

sagt, skall följa å brottet, tillika till avsättning dömas.

Håller officer eller underofficer sig olovligen undan över tre månader,

varde avsatt samt dömes till fängelse.

55 §.

Underlåter krigsman, som på grund av inkallelse eller enligt åtagande

eller efter tilländagången tjänstledighet är skyldig inställa sig

till tjänstgöring, men på grund av laga förfall därifrån utebliver, att,

så snart ske kan, hos vederbörande befälhavare anmäla förfallet, belägges

den felaktige med disciplinstraff.

56 §.

Krigsman, som, efter det han blivit utan eget förvållande skild

från trupp eller fartyg, vartill han hör, förfallolöst underlåter att, så

snart ske kan, återförena sig med truppen eller fartyget eller eljest

anmäla sig till tjänstgöring vid krigsmakten, straffes, om det sker i

avsikt att undandraga sig krigstjänsten, såsom för rymning efter 49 eller

50 §, men, om sådan avsikt ej ådagalägges, efter 52, 53 eller 54 §. allt

efter vad i nämnda §§ för varje fall är sagt.

57 §.

Krigsman, som förlett eller hjälpt annan till rymning, straffes så,

som hade han själv under enahanda förhållanden rymt; dock att avseende

ej göres å de omständigheter, som voro av hans åtgärd oberoende

eller allenast för rymmaren försvårande.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 27 höft. (Nr 57.) 30

s. 234 Kontrollera mot PDF

234

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

58 §.

Underlåter krigsman, som vet, att annan ärnar rymma, att i tid

uppenbara de omständigheter, som därom kunniga äro; eller har krigsman,

efter det rymningsbrott av annan förövats, hyst eller dolt rymmaren,

med vetskap om dennes brott, då skall han, efter som brottet

var till, beläggas med disciplinstraff eller dömas till fängelse eller mistning

av ämbete eller tjänst på viss tid; varde dock i varje fall lindrigare

straffad, än om han själv begått rymningen.

59 §.

Har någon, som utan att vara krigsman lyder under denna lag

och är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad avdelning, gjort sig skyldig

till rymning eller till olovligt undanhållande, som varat över tjugufyra

timmar efter det han avvek eller sig undandolde eller över tre dagar

efter det inställelse till tjänstgöring bort ske, varde den brottslige, om

han är ämbets- eller tjänsteman, straffad så, som angående krigsman

för motsvarande fall här ovan i detta kap. stadgats, men eljest dömd

till fängelse eller straffarbete i högst två år eller, där omständigheterna

äro synnerligen mildrande, belagd med disciplinstraff.

Vad i 57 och 58 §§ är stadgat om krigsman, äge motsvarande

tillämpning, ifall brott, som i nämnda §§ sägas, begås av någon, varom

i 1 mom. denna § förmäles.

60 §.

Krigsman, som genom stympning eller annorledes uppsåtligen gör

sig oduglig till uppfyllande av sin krigstjänstskyldighet under längre

eller kortare tid, straffes med fängelse eller straffarbete i högst två år.

61 §.

Lämnar någon, som undergår arrest utan bevakning, olovligen

det rum eller tält, vari straffet verkställes, eller överträder han meddelat

förbud att emottaga besök, eller överträder någon, som jämlikt

23 § 3 mom. förbjudits att å fartyg förflytta sig utom visst område, det

sålunda meddelade förbudet, belägges med vaktarrest.

s. 235 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

235

62 §.

Yad i 48, 49, 50, 51, 52, 53 och 54 §§ tinnes stadgat om

krigsman, vilken, efter inkallelse, underlåter att inställa sig till tjänstgöring,

eller i 55 § är sagt om krigsman, som, vid uteblivande från

tjänstgöring på grund av laga förfall, underlåter att göra anmälan om

förfallet, eller i 60 § föreskrives om krigsman, som genom stympning

eller annorledes uppsåtligen gör sig oduglig till uppfyllande av sin krigstjänstskyldighet

under längre eller kortare tid, äge motsvarande tillämpning

å värnpliktige, krigsmaktens reservbefäl samt vid lots- och

fyrinrättningarna anställda personer och officerare vid väg- och vattenbyggnadskåren,

sedan de i vederbörlig ordning inkallats att fullgöra

dem åliggande tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten. Likaledes

skall vad i 59 § för motsvarande fall finnes stadgat, vinna tillämpning,

då någon till krigsmaktens reserver hörande civilmilitär person,

som är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad avdelning, efter vederbörlig

inkallelse undanhållit sig från tjänstgöring under mer än tre dagar,

efter det inställelsen bort ske.

6 KAP.

Om uppror, upplopp och olovliga sammankomster.

63 §.

Samlar sig krigsfolk tillhopa och lägger det uppsåt å daga att

med förenat våld sätta sig upp emot verkställighet av förmans bud

eller att tvinga förman till någon ämbetsåtgärd eller att för sådan

åtgärd hämnas, men vända de upprorsmän på förmans befallning åter

till lydnad och ordning; då skola anstiftare eller anförare dömas till

straffarbete från och med ett till och med tre år och de övriga till

fängelse i högst sex månader. Äro synnerligen mildrande omständigheter

för handen; må deltagare, som hör till manskapet och ej var

anstiftare eller anförare, dömas till vaktarrest i minst tio dagar.

s. 236 Kontrollera mot PDF

236

Kwigl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 57.

64 §.

lända upprorsmän ej åter till lydnad och ordning, utan visa

trotsighet emot förmans befallning; dömes anstiftare eller anförare till

straffarbete från och med tre till och med sex år och annan deltagare

i upproret till sådant arbete från och med ett till och med tre år.

Officer eller underofficer varde ock förklarad ovärdig att i rikets tjänst

vidare nyttjas.

65 §.

Göra upprorsmän våld å person, eller bryta eller förstöra de hus,

eller plundra eller fördärva de annan egendom; straffes anstiftare eller

anförare med straffarbete på livstid eller frän och med tre till och

med tio år och annan deltagare i upproret med straffarbete från och

med ett till och med åtta år.

Officer eller underofficer, som fälles till ansvar efter detta lagrum,

skall tillika förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

För våld eller annan brottslig gärning, som vid uppror begås,

varde ock gärningsmannen straffad, efter ty i 4 kap. 1 § allmänna

strafflagen och 34 § denna lag skils.

66 §.

Göres uppror under sjönöd eller vid annat tillfälle, då brott mot

krigslydnaden medför större fara; då skola, om upproret ej fullföljdes

längre än i 63 § är sagt, de brottsliga dömas, anstiftare eller anförare

till straffarbete från och med fyra till och med åtta år och

annan deltagare i upproret till sådant arbete från och med två till

och med fyra år; men i de fall, varom 64 och 65 §§ handla, skall

anstiftare eller anförare dömas till straffarbete på livstid eller från och

med sex till och med tio år och annan deltagare straffas med straffarbete

från och med två till och med åtta år; varde ock i sistnämnda

fall å officer eller underofficer, som deltagit i upproret, tillämpad den

särskilda påföljd, som i 64 och 65 §§ stadgas.

s. 237 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

237

67 §.

Deltager krigsman med väpnad hand i uppror emot annan offentlig

myndighet, än ovan sägs; dömes till straff, som för uppror

emot förman finnes bestämt.

68 §.

Dräper upprorsman den, som uppror stilla vill; miste livet eller

dömes till straffarbete på livstid.

Varder upprorsman dräpen; ligge ogin.

69 §.

Har någon muntligen inför samlat krigsfolk eller i skrift, den

han bland krigsfolket utspritt eller utsprida låtit, uppmanat eller annorledes

sökt förleda till uppror, då skall, vid straffets bestämmande

efter allmän lag. brottet anses hava skett under försvårande omständigheter.

Samma lag vare om den, som annans skrift utspritt eller utsprida

låtit för att därmed komma uppror åstad.

Den, som, medan förordnande om indragning av skrift jämlikt § 4

mom. 12 eller 13 tryckfrihetsförordningen är gällande, med vetskap

om förordnandet utsprider eller låter utsprida skriften vid trupp eller

å flottans fartyg, dömes till disciplinstraff eller fängelse i högst ett år.

Sker brottet vid tillfälle, som i 66 § sägs, då må till straffarbete i högst

ett år dömas.

70 §.

Får någon veta, att stämpling till uppror är å färde, och uppenbarar

han ej i tid för befälhavaren de omständigheter, som kunniga

äro; då skall han, efter som brottet var till, dömas till disciplinstraff

eller till fängelse eller till straffarbete i högst fyra år.

71 §•

Samlar sig krigsfolk tillhopa och stör lugnet eller ordningen

inom krigsmakten utan att dock lägga ådaga sådant uppsåt, som i 63 §

s. 238 Kontrollera mot PDF

238

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

är sagt, och skingrar sig ej det krigsfolk på förmans befallning, utan

visar trotsighet däremot; dömes anstiftare eller anförare till straffarbete

från och med ett till och med tre år och annan deltagare i

upploppet till fängelse i högst sex månader. Äro synnerligen mildrande

omständigheter för handen; då må deltagare i upploppet, den

där hör till manskapet och ej är att anse såsom anstiftare eller anförare,

dömas till disciplinstraff. Övergå de till våld å person eller

egendom; vare lag, som i 65 och 68 §§ sagd är; dock att för sådan

deltagare i upploppet, som ej är anstiftare eller anförare, straff efter

65 § må nedsättas till straffarbete i två månader.

Göres upplopp vid tillfälle, som i 66 § sägs, varde de brottslige

straffade, anstiftare eller anförare med straffarbete från och med fyra

till och med åtta år och annan deltagare i upploppet med sådant

arbete från och med två till och med fyra år. Orsakas genom upploppet

betydligare skada; då må straffet höjas för anstiftare och anförare

till straffarbete i tio år eller på livstid och för annan deltagare

till straffarbete i åtta år.

72 §.

Var som muntligen inför samlat krigsfolk eller i skrift, den

han bland krigsfolket utspritt eller utsprida låtit, uppmanat eller

annorledes sökt förleda till ohörsamhet mot förmans eller överordnads

befallningar i tjänsten eller sökt upphetsa till ovilja mot krigstjänsten,

varde, där ej gärningen är att anse såsom uppmaning eller förledande

till uppror, varom i 69 § förmäles, dömd till fängelse, eller, i lindrigare

fall, till disciplinstraff''. Voro omständigheterna synnerligen försvårande,

må till straffarbete i högst två år dömas. Är den skyldige i följd av

gärningen förfallen till straff för delaktighet i brott, som därå följt,

galle vad i 4 kap. 1 § allmänna strafflagen och 34 § denna lag

är sagt.

Lag samma vare om den, som annans skrift, den där innefattar

sådan uppmaning eller sådant förledande eller upphetsande, som i

1 mom. sägs, utspritt eller utsprida låtit för att därmed främja den

med skriften åsyftade verkan.

73 §.

Håller krigsfolk sammankomst för att rådpläga om faran eller

olämpligheten av företag eller tjänsteförättning, därtill befallning är

given eller förväntas, eller om vådan av den ställning, vari krigsmakten

s. 239 Kontrollera mot PDF

239

Kungl. Muj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

eller någon del därav sig befinner, eller håller krigsfolk eljest sammankomst,

genom vilken fruktan eller misströstan kan hos krigsfolket

utbredas eller brott mot krigslydnaden lätt kan föranledas, då skola

de, som deltogo i sammankomsten, dömas till disciplinstraff eller, där

faran var större, till fängelse.

Har officer eller underofficer kallat underlydande till sådan olovlig

sammankomst, som ovan sägs, eller givit dem tillstånd att sådan sammankomst

hålla; dömes till avsättning, mistning av ämbete eller tjänst

på viss tid eller fängelse och varde tillika, om sammankomsten ledde

till uppror, upplopp eller annat brott, såsom anstiftare därav straffad,

men de underlydande vare för sitt deltagande i sammankomsten från

straff fria.

Den, som kallat krigsfolk till sådan otillåten sammankomst, som

i denna § avses, varde, ändå att densammas hållande förhindrades,

straffad efter ty förut sagt är.

74 §.

De i 63, 64, 65, 66, 68, 71 och 73 §§ av detta kap. förekommande

stadganden äga tillämpning jämväl å dem, som utan att vara

krigsmän lyda under denna lag, då de med krigsfolk deltaga i uppror,

upplopp eller olovliga sammankomster.

7 KAP.

Om brott mot krigslydnaden och missbruk av förmanskap; så ock om

misshandel och förolämpningar samt om annat oskickligt uppförande.

75 §.

Vägrar krigsman att åtlyda vad förman under tjänstens utövning

och i vad som angår tjänsten honom befallt, dömes till fängelse eller

straffarbete i högst ett år. Tillhör den brottslige manskapet, och äro

omständigheterna synnerligen mildrande, må han beläggas med disciplinstraff.

Sker brottet i närvaro av samlad trupp eller ombord å krigsfartyg

i närvaro av någon bland besättningen, må straffet höjas till straffarbete

i två år.

s. 240 Kontrollera mot PDF

240

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Förövas brottet under sjönöd eller vid annat tillfälle, då brott

mot krigslydnaden medför större fara, skall den brottslige dömas

till straffarbete i högst fyra år. Kom därav betydligare skada, eller

var brottet eljest med synnerligen försvårande omständigheter förenat,

må tiden för straffarbetet höjas till åtta år.

76 §.

Underlåter krigsman, i avsikt att förhindra verkställighet av vad

förman under tjänstens utövning och i vad som angår tjänsten honom

befallt, att rätt fullgöra befallningen, eller uppehåller han i sådan avsikt

genom onödig förfrågan, motsägelse eller invändning befallningens fullgörande,

straffes efter 75 §.

Var avsikten ej sådan, som ovan nämnts, straffes den brottslige

efter 130 §.

77 §.

Vägrar eller underlåter någon, som utan att vara krigsman lyder

under denna lag, att åtlyda vad den, som enligt tjänstereglemente

eller särskilt förordnande över honom har befälsrätt i tjänsten, inom

gränsen av denna rätt anbefallt; varde den brottslige, om han är att

hänföra till ämbets- eller tjänsteman, straffad efter 25 kap. 16 eller

17 § allmänna strafflagen, men eljest dömd högst till straffarbete i

två år. Var förbrytelsen ringa; må den brottslige beläggas med disciplinstraff.

78 §.

Straff efter 75, 76 eller 77 § må icke ådömas, då den förman,

som utfärdade befallningen, därvid uppenbarligen överskridit sin

befogenhet.

79 §.

Underlåter någon att efterkomma överordnads i särskilda fall

meddelade föreskrifter i vad som rör allmän ordning eller ordningen

inom krigsmakten, belägges med disciplinstraff eller dömes till fängelse

i högst sex månader.

s. 241 Kontrollera mot PDF

Ruvyl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

241

80 §.

Gör krigsman våld eller annan misshandel å överordnad krigsman

i ämbets- eller tjänsteärende eller för att honom till någon ämbetseller

tjänsteåtgärd tvinga eller därifrån hindra eller att å honom för

sådan åtgärd hämnas, dömes, om den våldförde är officer eller underofficer,

till straffarbete i högst fyra år och, om han tillhör manskapet,

till straffarbete i högst två år eller fängelse i högst sex månader; dock

att, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, må dömas, om

den våldförde är officer eller underofficer, till fängelse och, om han

tillhör manskapet, till vaktarrest i minst tio dagar.

Sker brottet under sjönöd eller eljest vid tillfälle, då brott mot

krigslydnaden medför större fara, straffes den brottslige med straffarbete

från och med två till och med sex år.

81 §•

Begår krigsman våld eller annan misshandel mot krigsman, som

är hans förman, eller mot annan överordnad krigsman, som vid tillfället

bär sin tjänstedräkt, och sker brottet ej i eller för den våldfördes

ämbete eller tjänst, dömes till fängelse eller, där omständigheterna

äro synnerligen mildrande, till disciplinstraff. Sker brottet å

tid eller ort, att det väcker stor uppmärksamhet och förargelse, eller

eljest under synnerligen försvårande omständigheter, må straffet höjas

till straffarbete i högst två år.

82 §.

Förolämpar krigsman överordnad krigsman med smädligt, föraktligt

eller vanvördigt yttrande i tal eller skrift eller förgriper sig

emot honom med hotelse eller annan missfirmlig gärning i eller för

ämbetet eller tjänsten, straffes den brottslige, om han är officer eller

underofficer, med fängelse. Hör han till manskapet, straffes, om den

förolämpade är officer eller underofficer, med fängelse och, om jämväl

den förolämpade hör till manskapet, med fängelse i högst ett år; dock

må, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, till disciplinstraff

dömas.

Gör krigsman sig skyldig till förolämpning mot krigsman, som

är hans förman, eller mot annan överordnad krigsman, som vid tillBihang

till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 27 käft. (Nr 57.) 31

s. 242 Kontrollera mot PDF

242

KungL Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

fallet bär sin tjänstedräkt, och sker förbrytelsen ej i eller för den

förorättades ämbete eller tjänst, dömes den brottslige till disciplinstraff

eller fängelse i högst ett år.

83 §.

Har brott, varom i 80, 81 eller 82 § förmäles, föranletts därav,

att den överordnade vid tillfället genom missbruk av sinfmyndighet

eller eljest genom otillbörligt eller ovärdigt beteende den underordnade

till gärningen retat, må straffet efter omständigheterna nedsättas under

vad eljest å gärningen följa bort.

84 §.

Där i andra fall, än ovan i detta kap. är sagt, krigsman gör

sig skyldig till våld eller annan misshandel eller till förolämpning mot

överordnad krigsman, som ej är den brottsliges förman, straffes den

brottslige efter allmän lag.

85 §.

Om någon, som utan att vara krigsman lyder under denna lag,

gör våld eller annan misshandel å krigsman, som över honom har

befälsrätt i tjänsten, eller med ord eller gärning förolämpar sådan sin

förman; varde straffad så, som angående krigsman, vilken begår dylika

brott, här ovan i detta kap. är stadgat.

86 §.

Utmanar officer eller underofficer, med föranledande av något förhållande

i tjänsten, sin förman till envig; varde dömd till avsättning

jämte det ansvar, som efter allmän lag bör följa. Lag samma vare för

den förman, som antager slik utmaning av underlydande.

87 §.

Var som utan skälig anledning för klagan mot förman över

förnärmelse i tjänsten, dömes till disciplinstraff eller fängelse i högst

sex månader.

s. 243 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:fn Nåd. Proposition Nr 57.

243

88 §.

Den, som visar ohörsamhet eller sätter sig upp emot skiltvakt i

avseende å vad denne, enligt reglemente eller särskild befallning, har

att i sådan förrättning verkställa eller förhindra, eller begår sådant

brott emot annan vakt eller patrull eller för bevakning eller ordningens

upprätthållande särskilt utställd eller utsänd truppavdelning eller emot

någon till krigsmaktens polisväsende hörande person, som är i tjänstgöring,

dömes till fängelse eller till straffarbete i högst ett år. Tillhör

den brottslige manskapet, och förekomma synnerligen mildrande omständigheter,

må han beläggas med disciplinstraff.

Förövas brottet vid tillfälle, då det medför större fara för krigsmakten

eller för allmän säkerhet, dömes den brottslige till straffarbete

i högst två år. Kom av brottet betydligare skada; dömes till straffarbete

från och med två till och med sex år.

89 §.

Gör någon våld eller annan misshandel å skiltvakt eller å krigsman,

hörande till sådan vakt, patrull eller avdelning, som i 88 § avses,

eller å någon till krigsmaktens polisväsende hörande person, som är i

tjänstgöring; och sker brottet vid tillfälle, då det medför större fara

för krigsmakten eller för allmän säkerhet, dömes till straffarbete frän

och med två till och med sex år.

90 §.

Gör krigsman våld eller annan misshandel å underordnad krigsman

i eller för dennes ämbete eller tjänst; dömes till fängelse eller straffarbete

i högst två år. Äro omständigheterna synnerlige muddrande,

må till disciplinstraff- dömas.

Har officer eller underofficer, som förut undergått straff för brott,

varom sägs i denna §, ånyo gjort sig skyldig till sådant brott, då må,

ändå att brottet i fråga anses böra medföra lindrigare ansvar än straffarbete,

jämte det ansvar, som jämlikt 1 mom. skall följa å brottet, till

avsättning dömas, ifall den brottslige prövas hava genom sitt förfarande

förspillt den aktning och tillit, som bör tillkomma hans befälsställning.

s. 244 Kontrollera mot PDF

244

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

91 §.

Förolämpar krigsman underordnad krigsman med smädligt yttrande

i tal eller skrift eller förgår sig emot honom med hotelse eller

annan gärning, som missfirmlig är, och sker det i eller för den förolämpades

ämbete eller tjänst; dömes den brottslige till disciplinstraff

eller fängelse i högst sex månader.

92 §.

Söker förman, genom missbruk av sin myndighet, hindra underlydande

krigsman att föra klagan över förnärmelse i tjänsten; dömes

till fängelse.

93 §.

Förgår sig krigsman, på sätt i 90 eller 91 § sägs, mot annan

krigsman, som ej är i förhållande till den brottslige vare sig överordnad

eller underordnad, och var den brottslige officer eller underofficer;

straffes såsom i nämnda §§ sägs. Tillhör han manskapet; dömes

till disciplinstraff eller fängelse i högst sex månader.

94 §.

Gör någon i andra fall, än ovan i detta kap. avses, sig skyldig

till våld eller annan misshandel å eller förolämpning med ord eller

gärning emot någon, som lyder under denna lag, och sker brottet i

eller för den våldfördes eller förorättades ämbete eller tjänst vid krigsmakten,

straffes den brottslige efter allmän lag.

Lag samma vare, där någon i andra fall, än ovan i detta kap.

avses, gör våld eller annan misshandel å eller gör sig skyldig till förolämpning

emot någon, som lyder under denna lag, ifall brottet sker

under tjänstgöring eller eljest i fält, under tåg eller annan färd.''under

militärbefäl eller på sjötåg, i läger, kvarter eller vaktrum, inom kasern

fästningsverk, militärhäkte, militärsjukhus, kronans varv, verkstad, förråds-

eller tyghus, eller inom annan byggnad eller område, som upplåtits

uteslutande för krigsmaktens behov, eller å krigsmaktens fartyg

eller, inom garnisons- eller stationsort, å väg, gata eller annat ställe,

varom ill kap. 15 § allmänna strafflagen förmäles, eller inför krigsdomstol.

s. 245 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

245

95 §.

Stör man gudstjänst vid samlad trupp genom svordom eller oljud

eller kommer därvid eljest förargelse åstad, varde belagd med disciplinstraff

eller dömd till fängelse i högst sex månader.

Gör någon förargelse genom svordom eller oljud eller annorledes

inför krigsdomstol, dömes till straff, som i 1 mom. sägs.

96 §.

Var som under tjänstgöring eller eljest i fält, under tåg eller

annan färd under militärbefäl eller på sjötåg, i läger, kvarter eller vaktrum,

inom kasern, fästningsverk, militärhäkte, militärsjukhus, kronans

varv, verkstad, förråds- eller tyghus eller inom annan byggnad eller

område, som upplåtits uteslutande för krigsmaktens behov, eller å

krigsmaktens fartyg gör oljud eller oväsende eller annorledes brister i

anständigt uppförande eller kommer förargelse åstad, belägges med

disciplinstraff. Lag samma vare, om någon under sådana omständigheter

eller å sådan plats, som förut i denna § är sagt, finnes överlastad

av starka drycker, där ej förbrytelsen enligt annat lagrum bör

beläggas med strängare straff.

97 §.

Där krigsman inom garnisons- eller stationsort eller eljest, då

han uppträder i tjänstedräkt, å väg, gata eller annat ställe, varom i

11 kap. 15 § allmänna strafflagen förmäles, gör sig skyldig till sådant

beteende, som i 96 § omtalas, eller finnes överlastad av starka drycker;

straffes efter ty i nämnda § sägs.

8 KAP.

Om skadegörelse å egendom, som är avsedd för krigsmakten, samt om

förskingring eller missvård av sådan egendom; så ock om stöld,

snatteri och rån.

98 §.

Förstör eller skadar någon egendom, som tillhör krigsmakten

eller är för dess behov avsedd, eller bortleder någon olovligen, i uppsåt

s. 246 Kontrollera mot PDF

246

Kung!. Maj.is Nåd. Proposition Nr .57.

att skada göra, elektrisk ström från krigsmaktens elektriska anläggning,

varde, där ej särskilt straff å brottet är i denna lag utsatt,

straffad efter allmän lag; dock att, där brottet finnes kunna försonas

med böter, i stället skall till disciplinstraff dömas. Visste den brottslige,

att egendomen eller anläggningen tillhörde krigsmakten eller var

för dess behov avsedd, vare det såsom försvårande omständighet ansett.

Vad i denna § är stadgat, galle ock, om någon gör försök till

brott, som nu är sagt, och försöket är i allmän lag med straff

belagt.

99 §.

Har någon vid tillfälle, då nödigt är att hava ljus eller eld, där

krut eller annat lätt antändbart ämne eller därav tillverkad krigsredskap

förvaras, underlåtit att hava elden behörigen bevarad, eller har

någon utan nödvändighet gått dit med eld, även om den funnits behörigen

bevarad, eller har någon på sådant ställe rökt tobak eller på

annat sätt varit oförsiktig med eld eller ämne, som är eldfängt; dömes

till fängelse eller straffarbete i högst två år. Var förseelsen ringa, och

kom därav ingen skada; vare den felaktige belagd med disciplinstraff.

Var som annorledes, än i 1 mom. är sagt, oförsiktigt förfar

med eld inom krigsmaktens fartyg, varv, förråds- eller tyghus, verkstad

eller kasern eller på annat dylikt ställe, eller där lägger lätt antändbara

ämnen på annan plats, än för deras förvarande finnes bestämd,

dömes till fängelse i högst sex månader. Var förseelsen ringa, och

kom därav ingen skada; belägges den skyldige med disciplinstraff.

100 §.

Var som utan bemyndigande till eget bruk nyttjar eller låter

annan nyttja krigsmakten tillhörig eller för dess behov avsedd egendom,

belägges med disciplinstraff. Sker det i större omfattning, eller äro

omständigheterna eljest synnerligen försvårande, må till fängelse i högst

sex månader dömas.

101 §.

Den av manskapet, som olovligen säljer, pantsätter eller annorledes

förskingrar eller uppsåtligen förstör eller skadar åt honom till

bruk lämnade vapen, utrednings- eller beklädnadspersedlar, ammunition,

s. 247 Kontrollera mot PDF

247

Kufiffl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr .57.

tjänstehäst eller dess mundering eller foder eller vad annat, som till

utrustning hör, eller av manskap utan behörigt tillstånd köper eller

tillbyter sig eller till försäljning eller såsom pant, gåva eller

lån emottager häst eller annat, som här är sagt, belägges med

vaktarrest i minst tio dagar. Äro omständigheterna synnerligen försvårande,

må den brottslige dömas till fängelse i högst sex månader

eller, om brottet förövas av någon, som förut varit straffad för sådant

brott, till fängelse eller straffarbete i högst två år.

Begår officer eller underofficer brott, som här är sagt; dömes

till fängelse i högst sex månader, men, om återfall sker, till avsättning.

102 §.

Begår någon stöld av egendom, som tillhör krigsmakten eller är

för dess behov avsedd, straffes efter allmän lag.

Skedde det ur förråds- eller tyghus, varv, verkstad, fartyg, kasern,

tält, stall, åkdon eller annat ställe, där sådan egendom veterligen förvarades,

eller visste den brottslige, att egendomen tillhörde krigsmakten

eller var för dess behov avsedd, dömes till straffarbete i högst ett år.

Voro omständigheterna synnerligen försvårande, må tiden för straffarbetet

höjas till två år; voro de synnerligen mildrande, må till

fängelse i högst sex månader dömas.

Förövades brott, som i 2 mom. avses, medan krigsmakten eller

avdelning av densamma var mobiliserad, dömes till straffarbete i högst

fyra år.

103 §.

Bortleder någon, i uppsåt att sig eller annan den tillägna, olovligen

elektrisk ström från krigsmaktens elektriska anläggning, straffes, där

ej 105 § är tillämplig, för stöld, efter ty i allmän lag är stadgat.

Yisste den brottslige, att anläggningen tillhörde krigsmakten eller

var för dess behov avsedd, varde, där ej brottet skall bedömas efter

105 §, straffet bestämt efter vad i 102 § 2 och 3 mom. om stöld

för varje fall är sagt.

104 §.

Var som från annan, vilken är förlagd med honom i samma

kvarter, kasern, tält, militärsjukhus eller annat dylikt ställe eller tjänstgör

å samma fartyg, förövar stöld av gods, som denne där har för
-

s. 248 Kontrollera mot PDF

248 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

varat, dömes till straffarbete i högst ett år. Åro omständigheterna

synnerligen försvårande; må tiden för straffarbetet höjas till två år; äro

de synnerligen mildrande, må till fängelse i högst sex månader dömas.

105 §.

För snatteri i de fall, som omförmälas i 102 § 1 mom. och 103 §

1 mom., straffes den brottslige efter allmän lag.

Sker snatteri i de fall, som omtalas i 102 § 2 och 3 mom., 103 §

2 mom. och 104 §, skall vid straffets bestämmande efter allmän lag

brottet anses vara begånget under försvårande omständigheter.

106 §.

Förövar skiltvakt eller annan, som är på vakt eller till bevakning

av gods kommenderad, tillgrepp till större eller mindre belopp

av det, som är under hans skydd eller bevakning; dömes för stöld till

straffarbete från och med sex månader till och med fyra år.

107 §.

Efter allmän lag straffes den, som i avsikt att stjäla egendom,

vilken tillhör krigsmakten eller är för dess behov avsedd, förövar

inbrott, evad tillgrepp sker eller ej, så ock den, som rånar eller gör

försök att råna sådan egendom, eller i avseende därå gör sig skyldig

till bedrägeri eller annan oredlighet.

Lag samma vare, där någon i andra fall, än ovan i detta kap.

avses, förövar stöld eller snatteri från någon, som lyder under denna

lag, eller uppsåtligen förstör eller skadar honom tillhörig egendom

eller hos honom gör inbrott, utan att tillgrepp sker, eller emot honom

gör sig skyldig till rån eller försök till rån eller till bedrägeri eller

annan oredlighet, ifall brottet sker under tjänstgöring eller eljest i

fält, under tåg eller annan färd under militärbefäl eller på sjötåg, i

läger, kvarter eller vaktrum, inom kasern, fästningsverk, militärhäkte,

militärsjukhus, kronans varv, verkstad, förråds- eller tyghus eller inom

annan byggnad eller område, som upplåtits uteslutande för krigsmaktens

behov, eller å krigsmaktens fartyg.

108 §.

För övrigt skall vad allmän lag innehåller om stöld, snatteri,

rån, försök därtill eller inbrott gälla i avseende på sådana brott, då

de begås av dem, som lyda under denna lag.

s. 249 Kontrollera mot PDF

249

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Begär någon stöld andra gången eller oftare, och är den stöld

sådan, som omtalas i 102 § 3 mom. eller 106 §; då må tiden för

straffarbetet ökas med två år utöver den där bestämda högsta strafftiden.

Ej må genom sådan förhöjning tiden för straffarbetet i något

fall överskrida tio år.

109 §.

Den, som gjort sig förfallen till straff efter 106 §, skall ock dömas

medborgerligt förtroende förlustig. Lag samma vare, om någon efter

102, 103 eller 104 § gjort sig skyldig till straffarbete i minst sex

månader.

9 KAP.

Om överträdelser eller åsidosättande av tjänsteplikter i andra fall, än

förut i denna lag sagda äro.

no §.

Gör någon sig skyldig till falsk angivelse av förbrytelse, som

tillhör krigsdomstols bedömande, straffes efter allmän lag.

in §.

Har någon i disciplinmål uppsåtligen med straff belagt eller hos

annan, som innehar bestraffningsrätten, till bestraffning angivit den

han visste oskyldig vara, skall den brottslige, om han är officer eller

underofficer, avsättas och förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare

nyttjas samt dessutom dömas,

a) om den oskyldige undergick vaktarrest i minst tio dagar, till

straffarbete från och med sex månader till och med två år; och

b) om den oskyldige undergick lindrigare bestraffning eller, om

straff ej blev på grund av angivelsen ålagt eller, fastän det ålades,

icke kom att verkställas, till fängelse i högst sex månader eller böter

högst ett tusen kronor.

Hör den brottslige till manskapet, skall han dömas, där den

oskyldige undergick straff, som under a) sagt är, till straffarbete från

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 27 käft. (Nr 57) 32

s. 250 Kontrollera mot PDF

250

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

och med sex månader till och med två år och, där sådant fall inträffar,

som omförmäles under b), till fängelse i högst sex månader eller vaktarrest

i minst tio dagar.

Har någon icke av ont uppsåt, men ändå utan laga skäl, av

förhastande eller oförstånd, med straff belagt eller gjort angivelse mot

annan i disciplinmål; dömes den brottslige, om han är officer eller

underofficer, till böter, beräknade efter 25 kap. 21 § allmänna strafflagen,

eller mistning av ämbete eller tjänst på viss tid eller, där omständigheterna

äro synnerligen försvårande, till avsättning och, om han

hör till manskapet, till disciplinstraff eller fängelse i högst sex månader.

Den, som efter detta lagrum gjort sig förfallen till straffarbete,

skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig.

112 §.

Tager någon sig bestraffningsrätt, då han sådan ej äger, straffes,

om han är officer eller underofficer, med mistning av ämbete eller tjänst

på viss tid eller avsättning och, om han innehar lägre tjänstegrad, med

fängelse i högst ett år. Kom därav ingen eller ringa skada, eller äro

omständigheterna eljest synnerligen mildrande; må dömas till disciplinstraff.

113 §.

Tvingas underlydande genom förmans befallning, för förmannens

eller annans enskilda nytta, till sammanskott, utgift eller kostnad eller

till annat arbete, än den underlydande enligt tjänstereglemente är

pliktig förrätta; varde förmannen, där han är officer eller underofficer,

avsatt och, om brottet det förtjänar, förklarad ovärdig att i rikets

tjänst vidare nyttjas samt, om han hör till manskapet, dömd till straffarbete

i högst två år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande,

må den brottslige dömas, om han är officer eller underofficer, till

mistning av ämbete eller tjänst på viss tid och, om han hör till manskapet,

till fängelse.

Förmår förman annorledes, till sin eller annans enskilda nytta,

underlydande till sammanskott, utgift, kostnad eller obehörigt arbete,

varde den brottslige, om han är officer eller underofficer, dömd till

avsättning eller mistning av ämbete eller tjänst på viss tid eller disciplin
-

s. 251 Kontrollera mot PDF

251

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 57.

straff och, om han hör till manskapet, belagd med disciplinstraff. Tager

officer eller underofficer för egen vinning sådant emot, då det såsom

av fri vilja bjudes; belägges med disciplinstraff.

114 §.

Har någon, för egen vinning eller annans fördel eller eljest i

olovlig avsikt, i berättelse eller redogörelse angående den under lians

befäl ställda avdelning av krigsmakten lämnat oriktig uppgift om krigsfolk,

hästar eller tjänstedagar eller angående vapen, ammunition, redskap

eller annan krigsförnödenhet; dömes till straffarbete^från och med

två till och med sex år; varde ock dömd medborgerligt förtroende

förlustig.

115 §.

Tillgriper och förskingrar vid krigsmakten anställd ämbets- eller

tjänsteman någon till krigsfolkets avlöning, underhåll eller beklädnad

eller för annat krigsbehov bestämd uppbörd eller annan egendom, som

han i kraft av sin befattning för krigsmaktens räkning emottagit till

förvarande, förvaltning eller redovisning, straffes han därför efter allmän

lag.

Sker brottet, medan krigsmakten eller avdelning av densamma är

mobiliserad, vare det vid straffets bestämmande såsom synnerligen försvårande

ansett.

Har i sådant fall genom saknaden av det tillgripna väsentligt

hinder för krigsförberedelserna, betydande brist för krigsfolket eller

hinder för krigsföretagen vållats, och var det tillgripna av beskaffenhet,

att den brottslige bort kunna inse, att en sådan verkan var av brottet

att befara; dömes den brottslige till straffarbete på livstid eller från

och med åtta till och med tio år; varde ock förklarad ovärdig att i

rikets tjänst vidare nyttjas.

116 §.

Avgiver någon uppsåtligen i tjänsten osannfärdig rapport, varde,

där ej särskilt ansvar är i denna lag å brottet satt, den brottslige,

om han är officer eller underofficer, dömd till mistning av ämbete eller

s. 252 Kontrollera mot PDF

252

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr .57.

tjänst på viss tid och, om han hör till manskapet, dömd till fängelse.

Äro omständigheterna synnerligen mildrande, må den brottslige beläggas

med disciplinstraff; äro de synnerligen försvårande, må den brottslige,

om han är officer eller underofficer, dömas till avsättning och,

där brottet det förtjänar, förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare

nyttjas, och, [gom han hör till manskapet, dömas till straffarbete i

högst ^.två? år.

117 §.

Den, som genom bedrägliga löften eller osanna framställningar

eller på annat olovligt sätt förmår någon att antaga krigstjänst, dömes

till disciplinstraff eller fängelse i högst sex mänader. Äro omständigheterna

synnerligen försvårande, må till straffarbete i högst två år

dömas.

118 §.

Söker förman genom missbruk av sin myndighet hindra den, som

blivit i krigstjänst anställd, att häröver föra klagan; dömes till fängelse

eller till straffarbete i högst två år.

119 §.

Nekar befälhavare, mot bättre vetande, avsked åt den av manskapet,

som är därtill berättigad, eller skiljer befälhavare någon av

manskapet olagligen från tjänsten, varde avsatt och, om brottet det

förtjänar, jämväl förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

Var det av förhastande, han sig förgick, och kom därav ingen eller

ringa skada, eller skedde det av oförstånd; dömes till mistning av

ämbete eller tjänst på viss tid eller till disciplinstraff.

120 §.

Släpper någon, som är på vakt eller eljest beordrad till fånges

eller häktad persons bevakning, med vilja eller av vårdslöshet honom

lös eller hjälper honom att undkomma; dömes, om den skyldige är

officer eller underofficer, till straff på sätt i 25 kap. 14 § allmänna

strafflagen sägs; dock att, där brottet anses kunna försonas med böter,

i stället därför till disciplinstraff dömes. Hör den brottslige till man
-

s. 253 Kontrollera mot PDF

253

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

skåpet, varde han, efter de i nämnda lagrum stadgade grunder, i förhållande

till förbrytelsens beskaffenhet dömd till straffarbete i högst

fyra år eller fängelse i högst sex månader eller disciplinstraff.

121 §.

Befriar man medelst våld eller list eller annorledes någon, som

är insatt i militärhäkte eller skall av krigsman eller av någon till krigsmaktens

polisväsende hörande person avföras i arrest eller häkte eller

inställas till förhör, eller gör någon försök till utförande av sådant

brott genom våld; vare det, vid straffets bestämmande efter allmän

lag, ansett såsom försvårande omständighet.

122 §.

Den, som egenmäktigt tager sig befäl, där det honom ej lagligen

tillkommer, dömes till fängelse eller mistning av ämbete eller tjänst på

viss tid eller till avsättning; vare ock underkastad ansvar efter lag

för fel eller brott, som han under sådant befäls utövande begår.

123 §

Lämnar officer eller underofficer under vaktgöring eller under

annan likartad tjänstgöring obehörigen sin post, skall han dömas till

fängelse i högst sex månader eller, där omständigheterna äro synnerligen

mildrande, beläggas med disciplinstraff. Var han befälhavare,

och vore omständigheterna synnerligen försvårande, må tiden för

fängelsestraffet höjas till två år eller till avsättning dömas.

124 §.

Övergiver skiltvakt sin post, eller lämnar han den olovligen åt

annan, dömes till fängelse i högst sex månader. Förekomma synnerligen

mildrande omständigheter, må han beläggas med vaktarrest i

minst tio dagar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

251

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

125 §.

Finnes befälhavare för trupp eller å fartyg, under vaktgöring

eller annan likartad tjänstgöring, av starka drycker överlastad, eller

finnes skiltvakt drucken å sin post, dömes till fängelse i högst sex

månader. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må tiden för

fängelsestraffet höjas till två år eller till avsättning dömas; äro de

synnerligen mildrande, må den felaktige beläggas med vaktarrest i

minst tio dagar.

Gör officer eller underofficer, som ej är befälhavare, under tjänstgöring,

som i 1 mom. avses, sig skyldig till dylik förseelse, skall den

brottslige dömas till fängelse i högst sex månader eller, där omständigheterna

äro synnerligen mildrande, beläggas med disciplinstraff.

126 §.

Tager krigsman, innan han fått avsked från den krigstjänst,

vari han är anställd, ny anställning vid annan trupp för tid, som

den förra anställningen omfattar, skall han beläggas med vaktarrest

i minst tio dagar eller, om brottet förnyas, dömas till fängelse i

högst sex månader.

127 §.

Där någon för obehörig uppenbarar sådana handlingar, avbildningar

eller andra föremål eller sådana sakförhållanden, vilkas uppenbarande

för främmande makt kan skada rikets försvar och som han

vet böra hemliga hållas, eller obehörigen sätter sig i besittning av

sådan hemlighet, som nu är sagt, då skall vid straffets bestämmande

efter allmän lag brottet anses vara begånget under försvårande omständigheter

och, om brottet finnes kunna försonas med böter, disciplinstraff

i stället ådömas.

128 §.

Har någon gjort försök till brott, som i 127 § sägs, och blev

endast genom omständigheter, som voro av gärningsmannens vilja

oberoende, brottets fullbordan förhindrad, vare lag som i nämnda §

är sagt.

s. 255 Kontrollera mot PDF

Kung'',. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57-

255

129 §.

Begår krigsman uppsåtligen på annat sätt, än annorstädes i denna

lag är sagt, förbrytelse i sitt ämbete eller sin tjänst för egen fördel

eller för att annan gynna eller skada eller eljest till kränkning av

allmän eller enskild rätt eller säkerhet, eller underlåter han uppsåtligen

i avsikt, som sagd är, sin ämbets- eller tjänsteplikt ; varde dömd,

om han är officer eller underofficer, efter ty om ämbetsbrott av dylik

beskaffenhet i allmän lag stadgas, och, om han hör till manskapet,

till straffarbete i högst två år eller, där brottet skedde av förhastande

och ingen eller ringa skada därav korn, till disciplinstraff eller fängelse.

130 §.

Visar värnpliktig vårdslöshet eller försummelse, eller visar annan

krigsman eller någon, som utan att vara krigsman tillhör reservbefälet

vid krigsmakten, vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet

i fullgörande av de tjänsteplikter, som honom efter reglementen

eller andra allmänna författningar, instruktioner eller särskilda föreskrifter

åligga eller av förhållandenas beskaffenhet påkallas, och är

ej i denna eller annan lag å förseelsen särskilt ansvar satt; belägges

den brottslige med disciplinstraff. Finnes förbrytelsen vara av svårare

beskaffenhet, än att den kan anses vara med disciplinstraff försonad;

då skall den brottslige dömas till fängelse i högst sex månader eller

mistning av ämbete eller tjänst på viss tid. Förekomma synnerligen

försvårande omständigheter, må, om den brottslige är officer eller

underofficer, dömas till avsättning och, om han hör till manskapet,

tiden för fängelsestraffet höjas till två år.

131 §•

Innefattar förbrytelse, som i 129 eller 130 § sägs, tillika annat

uppsåtligt brott eller sådant vållande, varå straff efter denna eller

allmän lag bör följa; gånge som i 4 kap. 2 § allmänna strafflagen

stadgas.

s. 256 Kontrollera mot PDF

256

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 57.

132 §.

Där någon, som utan att vara krigsman lyder under denna lag,

beträdes med vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i

sin tjänstebefattning, och ej i denna eller annan lag särskilt ansvar

är å förseelsen satt, utan densamma skall bestraffas efter 25 kap. 17 §

allmänna strafflagen; må den felaktige beläggas med disciplinstraff, så

framt förseelsen var ringa och ej innefattade fel i ämbete eller tjänst,

för vars utövning insikt i särskild vetenskap erfordras.

Tredje delen.

Krigsartiklar.

10 KAP.

Om förräderi, blottställande av krigsmakten, feghet och olovlig gemenskap

med fienden.

133 §.

Beträdes krigsman med brott, som omförmäles i 8 kap. allmänna

strafflagen; vare det, där ej för den gärning särskilt högre ansvar är

i denna lag utsatt, vid straffets bestämmande efter allmän lag såsom

försvårande omständighet ansett; och må, där straffarbete antingen på

livstid eller i tio år är utsatt såsom högsta straff för brottet, dömas i

förra fallet till dödsstraff och i det senare till straffarbete på livstid.

Begår någon, som ej är krigsman, brott, som avses i 4, 5, 6, 7,

8, 9 eller 10 § av 8 kap. allmänna strafflagen; straffes efter ty i

nämnda lag är sagt.

Gör någon sig skyldig till brott, som omtalas i 18 § 2 mom. av

nämnda kapitel i allmänna strafflagen, dömes till straffarbete från och

med två till och med tio år eller på livstid eller till dödsstraff.

134 §.

Låter någon, som ej är krigsman, sig som spion av fienden brukas,

miste livet eller dömes till straffarbete på livstid.

s. 257 Kontrollera mot PDF

257

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 57.

Utländsk man, som tillhör krigförande fientlig avdelning, anses

såsom spion, därest han hemligen eller under falsk förevändning å

krigsmaktens operationsområde inhämtar eller söker inhämta upplysningar

i avsikt att meddela dem åt fienden; dock må han ej fällas till

straff för annat spioneri än det, vari han gripes.

1B5 §.

Överlöper krigsman till fienden; miste livet eller dömes till straffarbete

på livstid.

Har krigsman gjort försök till brott, som nu är sagt, och blev

endast genom omständigheter, som voro av gärningsmannens vilja oberoende,

brottets fullbordan förhindrad; dömes till straffarbete på livstid

eller från och med fyra till och med tio år.

Har stämpling till sådant brott blivit gjord, utan att det kommit

till försök; varde anstiftare av stämplingen dömd till straffarbete

från och med fyra till och med tio år och annan deltagare i stämplingen

till straffarbete i högst sex år.

136 §.

Har någon till sin befälhavare eller till efterträdare på vakt eller

post eller till annan, som är behörig att infordra och emottaga upplysningar

angående fienden och krigets angelägenheter, uppsåtligen

avgivit falsk berättelse om fiendens styrka, tillstånd, ställning eller

rörelser eller om underlydande manskaps eller fartygs antal eller om

krigsförråd eller annat dylikt, som är av inflytande på kriget, eller

har någon bedrägligen förtegat, vad i dessa avseenden varit honom

kunnigt; miste livet eller dömes till straffarbete på livstid. Var faran

ringa, och kom ingen eller ringa skada; dömes till straffarbete från

och med sex till och med tio år.

137 §.

Den, som åtagit sig att i krig vara kunskapare eller vägvisare

för trupp eller fartyg eller att föra bud i någon kriget rörande viktig

angelägenhet eller verkställa annan dylik förrättning, men i sitt åtagna

värv beträdes med trolöshet, skall mista livet eller dömas till straffarbete

på livstid. Var faran ringa, och kom ingen eller ringa skäckig

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 27 höft. (Nr 57.) 33

s. 258 Kontrollera mot PDF

258

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

eller skedde brottet ej i förrädisk avsikt; dömes till straffarbete från

och med sex till och med tio år.

138 §.

Sprider någon ut falska meddelanden, de där kunna hos krigsfolket

verka modlöshet, dömes till straffarbete i högst två år eller

fängelse i högst sex månader, där gärningen ingen verkan hade, som

medför svårare straff.

139 §.

Har befälhavare i fästning eller å krigsfartyg åt fienden överlämnat

fästningen eller fartyget utan behörig befallning eller utan högsta

nödfall och iakttagande av vad i tjänstereglemente för sådant fall

stadgas; miste livet eller dömes till straffarbete på livstid.

140 §.

Vad i 139 § är stadgat, gälle ock om varje annan befälhavare,

som överlämnar honom anförtrodd post till fienden, utan att alla tillgängliga

medel och utvägar till försvar blivit begagnade, eller som

eljest giver sig och trupp åt fienden, då utsikt att kunna slå sig

igenom eller vinna undsättning återstår.

141 §. -

Den, som i drabbning eller då sådan förestår, med ord eller tecken

söker förleda till flykt eller bland truppen åstadkomma förskräckelse

eller oordning, miste livet eller dömes till straffarbete på livstid.

142 §.

Krigsman, som, då det gäller att försvara sig mot fienden eller

att honom angripa eller förfölja eller att bemäktiga sig eller förstöra

fiendens krigsfartyg, vapen, förråd eller dylikt, underlåter att uppfylla

sin tjänsteplikt så, som det en ärlig och tapper krigsman ägnar, skall,

om brottet sker i förrädisk avsikt, mista livet eller dömas till straffarbete

på livstid eller från och med sex till och med tio år, men eljest

dömas till straffarbete från och med två till och med sex år, och må

s. 259 Kontrollera mot PDF

259

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

i sistnämnda fall, där omständigheterna äro synnerligen mildrande,

tiden för straffarbetet nedsättas till ett år eller dömas till fängelse.

143 §.

Den, som utan befälhavarens uttryckliga befallning i belägrad

fästning hissar brukligt tecken för fästningens uppgivande eller under

sjöslag stryker flagg på fartyg, miste livet eller dömes till straffarbete

på livstid.

144 §.

Yar som i belägrad fästning eller å annan ort, den där av

fienden innesluten är, eller på krigsfartyg eller vid trupp i fält, då

drabbning förestår eller är börjad, utan befälhavarens kallelse håller

eller deltager i sammankomst för rådplägning om att giva sig åt

fienden eller draga sig tillbaka eller i krigsmäns närvaro eljest råder

till sådan åtgärd eller framställer den såsom nödvändig, miste livet

eller dömes till straffarbete på livstid eller från och med sex till och

med tio år. Yoro få tillstädes, och kom av brottet ingen eller ringa

skada; dömes till straffarbete i högst sex år eller fängelse.

145 §.

Underlydande, som, utan att befälhavaren påkallat hans yttrande,

i annans närvaro råder befälhavaren att draga sig undan från drabbning

eller att till fienden överlämna fästning, fartyg eller trupp, straffes

så, som i 144 § är sagt.

146 §.

Därest någon har umgänge med fienden eller med honom växlar

brev eller budskap utan tillåtelse därtill av högste befälhavaren eller

annan befälhavare, som blivit bemyndigad att meddela sådan tillåtelse;

dömes, där gärningen ej medför straff efter 133 eller 134 §, till straffarbete

i högst två år eller fängelse i högst sex månader.

147 §.

Den, som emottager budskap, brev eller kungörelser, som äro

komna från fienden, men icke genast och utan att för annan yppa

s. 260 Kontrollera mot PDF

260

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

innehållet meddelar dem åt sin befälhavare, varde dömd till fängelse i

högst sex månader eller, där synnerligen mildrande omständigheter

förekomma, belagd med disciplinstraff.

148 §.

Krigsfånge, som med brytande av givet hedersord avviker ur fångenskapen

eller som före krigets slut uppsåtligen bryter emot de villkor,

på vilka han frigivits ur densamma, miste livet eller dömes till straffarbete

på livstid eller från och med åtta till och med tio år.

149 §.

Missbrukar fientlig parlamentär eller hans följeslagare sin ställning

till spioneri eller anstiftan av förräderi, rymning, uppror eller

upplopp, miste livet eller dömes till straffarbete på livstid.

Lag samma vare, om fientlig krigsman i avsikt att främja fiendens

krigsföretag missbrukar bestämmelse eller tecken, som avser att lämna

skydd åt sjuka eller sårade i fält.

150 §.

Yet någon brott, som i 135, 136, 137, 144 eller 149 § sägs, å

färde vara och det ej i tid upptäcker; gälle vad för dylik underlåtenhet

i fråga om förräderi i allmän lag stadgas.

151 §.

Har någon vetskap om, att krigsfånge ärnar ur fångenskapen avvika,

och upptäcker han ej i tid de omständigheter, som kunniga äro,

eller har någon med vetskap om avvikandet hyst eller dolt den avvikne;

då skall han dömas till disciplinstraff eller fängelse eller straffarbete i

högst två år, där ej gärningen enligt denna eller allmän lag medför

svårare ansvar.

152 §.

Den, som gjort sig skyldig till straff efter 134, 136 eller 137 §,

varde ock dömd medborgerligt förtroende förlustig.

s. 261 Kontrollera mot PDF

261

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Lag samma vare, om någon efter 135 § gjort sig förfallen till

dödsstraff eller till straffarbete i minst sex månader, så ock om någon

är förfallen till straff för brott, som i 142 § omförmäles, där brottet

skett i förrädisk avsikt.

11 KAP.

Om rymning och olovligt undanhållande.

153 §.

Begår krigsman eller vid krigsmakten anställd civil ämbets- eller

tjänsteman rymning från trupp i fält, från fästning eller från fartyg,

statt på sjötåg, dömes till straffarbete från och med sex månader till

och med åtta år.

154 §.

Hava två eller flera krigsmän under förhållande, varom i nästföregående

§ förmäles, i samråd beslutat att rymma; vare det, om

brottet går i fullbordan, ansett såsom försvårande omständighet; och

må straffet för anstiftare höjas till straffarbete i tio år eller på livstid

eller, om rymmarnes antal var stort, till dödsstraff.

Har överenskommelse om rymning, såsom i denna § sägs, blivit

träffad, men kom brottet ej till verkställighet, varde ändå anstiftare,

så ock officerare eller underofficerare, som deltogo i stämplingen, såsom

rymmare straffade, efter ty i 153 § är stadgat. Annan deltagare i

sådan stämpling dömes till fängelse i högst sex månader eller värde,

där omständigheterna äro synnerligen mildrande, belagd med disciplinstraff.

Officer eller underofficer, som gör sig skyldig till brott, varom

denna § handlar, skall förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

155 §.

För brott, som i 58 § sägs, må i svårare fall straffet höjas till

avsättning eller straffarbete i högst två år.

s. 262 Kontrollera mot PDF

262

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

156 §.

Beträdes befälhavare för trupp i fält eller befälhavare i fästning

eller på fartyg under sjötåg med olovligt undanhållande, stralfes den

brottslige, evad uteblivandet varit kortare eller längre, såsom för

rymning, efter ty i 153 § är sagt.

157 §.

Har värnpliktig, som tillhör beväringens första uppbåd, men vistas

utom riket, underlåtit att vid utbrott av krig mellan Sverige och annan

makt, så snart ske kan, återvända till hemorten, skall han, därest ej

bestämmelserna i 5 kap. äro å honom tillämpliga, beläggas med disciplinstraff

eller dömas till fängelse i högst sex månader.

12 KAP.

Om uppror, upplopp och olydnad; så ock om misshandel och förolämpning.

158 §.

Gör krigsfolk uppror, då fienden är nära, eller vid tillfälle, då

brott emot krigslydnaden eljest medför större fara, varde, om upproret

ej fullföljes längre än i 63 § är sagt, anstiftare eller anförare dömda

till straffarbete från och med sex till och med tio år och annan deltagare

i upproret till sådant arbete från och med tre till och med sex

år, men i de fall, som i 64 och 65 §§ omförmälas, skall anstiftare eller

anförare mista livet eller dömas till straffarbete på livstid och annan

deltagare straffas med straffarbete på livstid eller från och med sex till

och med tio år. Officer eller underofficer, som gör sig skyldig till

brott, varom nu är sagt, skall tillika förklaras ovärdig att i rikets

tjänst vidare nyttjas.

Gör krigsfolk upplopp vid tillfälle, som i 1 mom. är sagt, straffes

anstiftare eller anförare med straffarbete från och med sex till och med

tio år och annan deltagare i upploppet med straffarbete från och med

tre till och med sex år. Orsakas genom upploppet hinder i krigsföretagen

eller eljest betydligare skada; då skola anstiftare eller anförare

mista livet eller dömas till straffarbete på livstid och annan deltagare

s. 263 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.is Nåd. Proposition Nr 57. 263

straffas med straffarbete på livstid eller från och med sex till och

med tio år.

Vad i denna § är stadgat, äge tillämpning jämväl å dem, som

utan att vara krigsmän lyda under denna lag, då de med krigsfolk

deltaga i uppror eller upplopp.

159 §.

För brott, som i 72 § sägs, må, där omständigheterna äro synnerligen

försvårande, straffet höjas till straffarbete i högst fyra år.

160 §.

Förövas brott, som avses i 75 § eller 76 § 1 mom., då fienden

är nära, eller vid tillfälle, då brott emot krigslydnaden eljest medför

större fara, dömes den brottslige till straffarbete från och med två till

och med sex år. Kom därav betydligare skada, eller var brottet eljest

med synnerligen försvårande omständigheter förenat, miste gärningsmannen

livet genom skjutning eller dömes till straffarbete på livstid

eller från och med sex till och med tio år.

Vad i 78 § är stadgat, är även tillämpligt i fråga om sådan förbrytelse,

som ovan i denna § är nämnd.

161 §.

Gör krigsman våld eller annan misshandel å överordnad krigsman,

eller gör någon, som utan att vara krigsman lyder under denna

lag, våld eller annan misshandel å krigsman, som över honom har

befälsrätt i tjänsten, och sker brottet i eller för den våldfördes ämbete

eller tjänst vid tillfälle, som i 80 § 2 mom. avses, skall den brottslige

dömas till straffarbete från och med fyra till och med tio år eller på

livstid eller till dödsstraff genom skjutning.

Sker brott, varom i 89 § förmäles, vid tillfälle, som där avses,

straffes den brottslige, efter ty nu är sagt.

Vad i 83 § är stadgat, gälle jämväl i fråga om brott, varom

i 1 mom. denna § förmäles.

162 §.

Våld eller annan misshandel å eller förolämpning mot krigsfånge,

som hålles under militärbevakning, straffes efter allmän lag, där ej

brottet efter 15 kap. medför svårare ansvar.

s. 264 Kontrollera mot PDF

264

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

13 KAP.

Om skadegörelse, stöld och rån.

163 §.

Den, som uppsåtligen förstör befästning, mina, docka, verkstad,

förråds- eller tyghus, magasin eller annan dylik för rikets försvar avsedd

inrättning eller byggnad eller för användande i krig ämnat fartyg

eller eljest för krigsmaktens behov veterligen avsedd järnvägs-, telegrafeller

telefonanläggning, kanal- eller slussverk, väg, bro, vattenledning

eller annan dylik anläggning, eller därå eller å vad därtill hör gör

sådan skada, att därigenom väsentligt hinder för krigsförberedelserna

uppkommer eller krigsföretagen äventyras, dömes till straffarbete på

livstid eller från och med åtta till och med tio år. Fick någon av

gärningen svår kroppsskada eller död, och var den brottsliges handling

av beskaffenhet, att han bort kunna inse, att dylik olycka var därav

att befara; miste gärningsmannen livet eller dömes till straffarbete

på livstid.

Har någon genom uppsåtlig skadegörelse å livsmedel, krigsredskap

eller annan dylik egendom, som den brottslige veterligen tillhörde krigsmakten

eller var avsedd för dess behov, vållat väsentligt hinder för

krigsförberedelserna, betydande brist för krigsfolket eller hinder för

krigsföretagen, och var det skadade av beskaffenhet, att den brottslige

bort kunna inse, att dylik verkan var av brottet att befara; straffes

såsom i föregående mom. är sagt.

164 §.

Förövar någon stöld av livsmedel, krigsredskap eller annan krigsförnödenhet,

som föres till fästning, krigsfartyg, läger eller annan ort,

där krigsfolk är sammandraget, och vet han, att egendomen tillhör

krigsmakten eller är avsedd för dess behov, dömes till straffarbete i

högst sex år.

165 §.

Förövar någon tillgrepp, som i 106 § sägs, dömes för stöld till

straffarbete från och med sex månader till och med åtta år.

s. 265 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

265

166 §.

Var som å valplatsen stjäl från någon, som tillhör svenska krigsmakten

eller därmed förbunden krigsmakt och i kriget stupat, dömes

till straffarbete i högst fyra år. Går värdet av det tillgripna ej över

femton kronor, skall ändå för stöld dömas, efter ty nu är sagt; dock

må i sådant fall, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, till

fängelse i högst sex månader dömas.

Lag samma vare, om någon, som icke tillhör svenska krigsmakten

eller därmed förbunden krigsmakt, å valplatsen förövar tillgrepp från

någon, som tillhör krigförande fientlig avdelning och i kriget stupat.

167 §.

Förövar man å valplatsen tillgrepp till större eller mindre belopp

från någon, som tillhör svenska krigsmakten eller därmed förbunden

krigsmakt och av sår eller sjukdom är urståndsatt att sin egendom

värja, dömes för stöld till straffarbete från och med sex månader till

och med fyra år.

Begår någon rån å sådan i nöd stadd person eller gör försök

därtill, straffes den brottslige efter allmän lag.

Förbryter sig någon, som icke tillhör svenska krigsmakten eller

därmed förbunden krigsmakt, på sätt i 1 eller 2 mom. denna § sägs,

emot sådan i nöd stadd person, vilken tillhör krigförande fientlig

avdelning, straffes den brottslige efter ty i nämnda mom. för varje

fall är sagt.

168 §.

Rånar någon krigsförnödenheter, som föras till fästning, krigsfartyg,

läger eller annan ort, där krigsfolk är sammandraget, och vet

han, att egendomen tillhör krigsmakten eller är avsedd för dess behov;

dömes till straffarbete på livstid eller i tio år.

Har man i avsikt att tillägna sig sådana krigsförnödenheter med

våld eller sådant hot, som innebar trängande fara, överfallit den, som

förde godset, men ej gittat fullborda rånet genom tillgrepp; dömes till

straffarbete från och med sex till och med tio år.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 27 höft. (Nr 57.) 34

s. 266 Kontrollera mot PDF

266

Kung/,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

169 §.

Hava två eller flera sällat sig samman att rån, som i 168 § är

sagt, föröva och. sådant brott begått; då skola de mista livet eller

dömas till straffarbete på livstid.

Har i detta fall brottet ej blivit genom tillgrepp fullbordat;

dömes till straffarbete på livstid eller från och med sex till och med

tio år.

170 §.

Har genom rån eller stöld av sådan egendom, som den brottslige

veterligen tillhörde krigsmakten eller var för dess behov avsedd, väsentligt

hinder för krigsförberedelserna, betydande brist för krigsfolket eller

hinder för krigsföretagen vållats, och var det tillgripna av beskaffenhet,

att den brottslige bort kunna inse, att en dylik verkan var av brottet

att befara; då skall han, om rån förövats, mista livet eller dömas

till straffarbete på livstid, men i annat fall dömas till straffarbete på

livstid eller från och med åtta till och med tio år.

171 §.

Begår någon stöld andra gången eller oftare, och är den stöld

sådan, som avses i 164, 165, 166 eller 167 §, må tiden för straffarbetet

ökas med två år utöver den i nämnda §§ för varje fall utsatta högsta

strafftid. Ej må genom sådan förhöjning tiden för straffarbetet i något

fall överskrida tio år.

%

172 §.

Den, som för brott, varom i detta kap. förmäles, gjort sig förfallen

till straffarbete i minst sex månader, skall ock dömas medborgerligt

förtroende förlustig.

14 KAP.

Om överträdelser eller åsidosättande av tjänsteplikter i vissa fall.

173 §.

Underlåter befälhavare att, i vad på honom ankommer, sätta

fästning eller annan försvarsanstalt i sådant försvarstillstånd, som i

s. 267 Kontrollera mot PDF

267

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

därom givna bestämmelser är föreskrivet, eller förhållandena eljest

uppenbarligen påkalla, eller underlåter befälhavare över ett eller flera

krigsfartyg på sjötåg att, såvitt på honom ankommer, hålla dem i

stridbart skick, eller försummar någon, som i sin tjänsteegenskap vid

krigsmakten är pliktig att för dess behov anskaffa vapen, ammunition,

livsmedel eller andra förnödenheter, att i tid göra för ändamålet nödiga

framställningar eller eljest vidtaga därför behövliga åtgärder, som på

honom ankomma; då skall, om fästningens eller försvarsanstaltens eller

fartygs uppgivande eller förlust eller eljest betydlig skada för rikets

försvar eller väsentligt hinder för krigsföretagen eller betydande brist

för krigsfolket av underlåtenheten eller försummelsen förorsakas, den

brottslige dömas till straffarbete från och med sex till och med tio år

eller på livstid eller till dödsstraff.

Kom av underlåtenheten eller försummelsen ringa eller ingen skada;

dömes till straffarbete i högst sex år eller fängelse.

174 §.

Består brott, som i 120 § nämnes, i lössläppande av spion, krigsfånge

eller annan person, som haft förbindelse med fienden, skall den

brottslige, om brottet skedde uppsåtligen och med kännedom om nämnda

förhållande, dömas till straffarbete från och med fyra till och med åtta

år, där ej svårare straff är efter 10 kap. tillämpligt.

175 §.

Har befälhavare för vakt, förpost, fartyg eller trupp, som erhållit

befallning att iakttaga eller utforska fiendens rörelser eller trygga krigsmakten

emot överraskning av fienden eller mot annan krigsfara, obehörigen

lämnat sin post eller eljest ådagalagt grov försummelse av de

plikter, som vid den särskilda förrättningens utförande honom ålågo,

eller har han under sådan tjänstgöring funnits överlastad av starka

drycker; dömes, efter som faran och skadan var, till fängelse eller

straffarbete i högst fyra år, men, om det skedde i närheten av fienden,

till livets förlust medelst skjutning eller straffarbete på livstid eller

från och med sex till och med tio år.

Gör officer eller underofficer, som ej är befälhavare, under sådan

tjänstgöring, som i föregående mom. avses, sig skyldig till förseelse,

som där sägs; dömes, så vida ej brottet efter annat lagrum medför

s. 268 Kontrollera mot PDF

268

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 57.

svårare straff, till fängelse eller till straffarbete i högst två år, men

om brottet skedde i närheten av fienden, till straffarbete från och med

fyra till och med tio år.

176 §.

Visar skiltvakt, som blivit utställd för att trygga krigsmakten

emot överraskning av fienden eller mot annan krigsfara, grov försummelse

i detta sitt åliggande, eller finnes han under sådan tjänstgöring

överlastad med starka drycker, eller har han, innan avlösning

skett, övergivit sin post eller lämnat den åt annan; dömes så, som i

175 § 1 mom. stadgats; dock må, där synnerligen mildrande omständigheter

förekomma, och brottet ej skett i närheten av fienden, den brottslige

beläggas med vaktarrest i minst tio dagar.

15 KAP.

Om olovligt krigsbyte samt om missbruk av vapenmakten i krig.

177 §.

Var som obehörigen tager krigsbyte, dömes till fängelse i högst

sex månader eller belägges, där mildrande omständigheter förekomma,

med disciplinstraff.

Den, som av taget krigsbyte, i avsikt att sig eller annan det tillägna,

olovligen undanhåller något, varde straffad med fängelse i högst

sex månader eller straffarbete i högst två år.

178 §.

Tager man under eller efter drabbning från någon, som tillhör

krigförande fientlig avdelning, vad ej till krigsbyte göras må; dömes

till fängelse eller straffarbete i högst två år. Skedde det från krigsfånge,

vare den omständighet såsom försvårande ansedd.

Förövades tillgreppet från fiende, som i drabbningen stupat;

dömes till straffarbete i högst fyra år eller, där omständigheterna äro

synnerligen mildrande, till fängelse.

Var fienden av sår eller sjukdom urståndsatt att sig försvara;

dömes den brottslige till straffarbete från och med sex månader till

s. 269 Kontrollera mot PDF

269

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

och med fyra år. Tillfogades fienden för bytets tagande ytterligare

sår eller skada; varde gärningsmannen dömd till straffarbete från och

med fyra till och med tio år eller på livstid. Stannade i sistnämnda

fall gärningen vid försök, dömes till straffarbete från och med två till

och med åtta år.

179 §.

Yar som, när befästad ort, läger eller annan plats intages, eller

eljest under eller efter drabbning, tillägnar sig gods eller penningar

från invånare i fientligt land, vilken ej tillhör krigförande fientlig

avdelning, dömes för plundring till straffarbete från och med fyra till

och med tio år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande, må

tiden för straffarbetet nedsättas till två år.

Såsom plundring skall icke anses, om tillägnandet allenast omfattar

livsmedel, läkemedel, klädespersedlar, bränsle, foder, dragare eller

fordon och icke överstiger det nödiga behovet härutinnan.

Har någon genom överfallande medelst våld å person eller användande

av hot, som innebar trängande fara, gjort försök till brott,

som här är sagt, men ej gittat fullborda tillgreppet, varde för försök

till plundring dömd till straffarbete i högst sex år.

Där vid plundring eller försök därtill så grovt våld någon tillfogats,

att han därav fått svår kroppsskada eller ljutit döden; skall

den brottslige i förra fallet dömas till straffarbete på livstid eller i tio

år och i senare fallet mista livet eller dömas till straffarbete på livstid.

ISO §.

Yar som i sin tjänsteegenskap vid krigsmakten, för egen vinning

eller annans enskilda nytta, ålägger invånare i eget eller främmande

land krigsgärd eller leverans av livsmedel, foder, fordon eller annan

dylik krigsförnödenhet eller tjänstbarhet eller uttager annan eller större

gärd, leverans eller tjänstbarhet än den, som i vederbörlig ordning

fastställts, eller utfordrar, vad han vet av gärd, leverans eller tjänstbarhet

redan guldet eller fullgjort vara, dömes till straffarbete från

och med sex månader till och med fyra år. Var det befälhavare, som

gjorde sig härtill skyldig, må, där brottets beskaffenhet sådant föranleder,

tiden för straffarbetet höjas till sex år.

Ämbets- eller tjänsteman, som i sitt ämbete eller sin tjänst vid

krigsmakten beträdes med brott, varom i denna § är sagt, varde ock

avsatt samt förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

s. 270 Kontrollera mot PDF

270

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

181 §.

Var som mot fienden brukar gift, dömes till straffarbete i högst

sex år.

Brukar någon mot fienden krigsredskap, vars användning Konungen

efter avtal med främmande makt förbjudit, eller brukar någon krigsredskap

på sätt, som Konungen efter sådant avtal förklarat otillåtet;

dömes till fängelse eller straffarbete i högst två år eller, där omständigheterna

äro synnerligen mildrande, till disciplinstraff.

182 §.

Var som i krig olovligen brukar sådant märke eller igenkänningstecken,

som avses i 1 eller 5 § av lagen om skydd för vissa internationella

sjukvårdsbeteckningar den 2 juni 1911, dömes, där gärningen

ej medför straff efter 149 §, till böter från och med fem till och med

ettusen kronor eller fängelse i högst ett år.

183 §.

Har någon efter drabbning, å stället, där den hölls, eller i närheten

därav eller å taget fartyg eller i erövrad fästning eller annan

ort, förövat våld eller annan misshandel å den, som icke gjort motstånd

eller som är satt under beskydd, eller å krigsfånge eller å sårad eller

sjuk person eller å den, som har vård om sjuk eller sårad, och innefattar

gärningen ej brott, som bör straffas efter 178 § 3 mom.; varde

för våldet eller misshandeln dömd till ansvar efter allmän lag och, vid

straffets bestämmande, brottet ansett såsom begånget under försvårande

omständigheter.

s. 271 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nät/. Proposition Nr 57.

271

Fjärde delen.

Om belälhavares disciplinära myndighet.

16 KAP.

Om disciplinmål.

*

184 §.

I vissa mål tillkomme det vederbörande befälhavare att ålägga

disciplinstraff. Dessa mål kallas disciplinmål.

185 §.

Till disciplinmål räknas de mål, som angå överträdelser av denna

lag, då de efter samma lags nedannämnda rum kunna försonas med

disciplinstraff, nämligen:

1) rymningsbrott, delaktighet däri eller stämpling därtill efter

50, 51, 56, 57, 58, 59 och 154 §§;

2) olovligt undanhållande efter 52, 53, 54, 55, 56, 59 och 157 §§;

3) överträdelse av ålagd arrest utan bevakning efter 61 §;

4) vägran eller underlåtenhet att fullgöra förmans befallning efter

75, 76 och 77 §§;

5) underlåtenhet att efterkomma överordnads föreskrifter efter 79 §;

6) våld, hot eller förolämpning, varom förmäles i 80, 81, 82, 85,

90, 91 och 93 §§; dock att dessa mål ej må utan den förorättades uttryckliga

medgivande behandlas såsom disciplinmål;

7) ohörsamhet eller uppstudsighet emot skiltvakt eller annan vakt,

patrull eller truppavdelning eller mot person, hörande till krigsmaktens

polisväsende, efter 88 §;

8) störande av gudstjänst efter 95 §;

9) oljud, oväsende, oanständigt uppförande eller annat förargelseväckande

beteende och fylleri efter 96 och 97 §§;

10) oförsiktighet med eld eller lätt antändbar ämne efter 99 §;

11) obehörigt nyttjande av krigsmakten tillhörig eller för dess

behov avsedd egendom efter 100 §;

s. 272 Kontrollera mot PDF

272

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

12) olovlig försäljning, pantsättning eller annan förskingring, förstörande

eller skadande av vapen, utrednings- eller beklädnadspersedlar,

ammunition, tjänstehäst eller dess mundering eller foder eller vad

annat, som till utrustning hör, samt de flera förbrytelser, som omförmälas

i 101 §, efter samma lagrum;

13) åtgärd av förman, som hör till manskapet, varigenom underlydande

förmås till sammanskott, utgift, kostnad eller obehörigt arbete,

efter 113 §; så ock emottagande av sådant utav underlydande, då det

bjudes såsom av fri vilja, efter samma lagrum;

14) avgivande i tjänsten av osannfärdig rapport efter 116 §;

15) obehörigt övergivande av eller försummelse på post, så ock

fylleri under vaktgöring eller annan likartad tjänstgöring efter 123,

124, 125 och 176 §§;

16) dubbel anställning efter 126 §;

17) vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i tjänsten

efter 130 §, där ej genom förseelsen uppkommit skada, från vars ersättande

befrielse kan, enligt vad i 33 § sägs, äga rum;

18) vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i tjänsten

av den, som utan att vara krigsman lyder under denna lag, efter 132 §;

19) gemenskap med fienden efter 147 §; samt

20) obehörigt tagande av krigsbyte efter 177 §.

186 §.

År någon på en gång angiven dels för förseelse, vilken är att

hänföra till disciplinmål, och dels för brott, som tillhör krigsdomstols

upptagande, och hava antingen båda förbrytelserna blivit förövade

genom en och samma handling eller utgöra de arter av samma slags

brott, skola de båda hänskjutas till domstolen.

187 §.

Emot den, som upphört att tillhöra krigsmakten, må ej åtal för

sådana av honom under tjänstetiden begångna förbrytelser, vilka äro

att hänföra till disciplinmål, av befälhavare handläggas, utan skall

sådant åtal, om det ifrågakommer, göras anhängigt hos krigsdomstol.

188 §.

Har någon av det vid krigsmakten fast anställda manskapet rymt,

anses han i fråga om disciplinstraff och dess åläggande fortfarande till
-

s. 273 Kontrollera mot PDF

273

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

höra krigsmakten, ändå att han ej ertappas, förr än annan blivit i

hans nummer insatt.

189 §.

Om befälhavares skyldighet att i vissa fall, då sådan förseelse

förekommer, varom i 185 § förmäles, överlämna målet till krigsdomstol,

därom stadgas i 18 kap.

190 §.

Utan hinder av vad i 184 och 185 §§ tinnes föreskrivet, äger

krigsdomstol att efter lag ålägga disciplinstraff i mål, som är under

dess handläggning.

17 KAP.

Om de befälhavare, som äga bestraffningsrätt i disciplinmål.

191 §.

Bestraffningsrätt i disciplinmål tillkommer i den utsträckning,

som i 16 kap. sägs, utan inskränkning nedannämnda befälhavare, envar

över den personal, som står under hans befäl, nämligen:

l:o) chef för arméfördelning och likställd befälhavare samt chef

för regemente eller likställt truppförband vid armén;

2: o) stationsbefälhavare, varvschef, chef för underofficers- och

sjömanskårerna, chef för exercis- och underbefälsskolorna samt beväringsbefälhavare

vid flottans stationer ävensom chef för skeppsgossekår;
3:o)

chefen för marinstaben samt inspektören av flottans övningar

till sjöss;

4:o) eskaderchef samt avdelnings-, flottilj-, divisions- och fartygschef

av minst regementsofficers grad;

5:o) bevakningschef vid kustsignalväsendet;

6:o) chefen för kustartilleriet och chef för regemente, tillhörande

kustartilleriet;

7:o) inskrivningsområdesbefälhavare; samt

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 27 höft. (Nr 57.) 35

s. 274 Kontrollera mot PDF

274

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

8:o) befälhavare av minst kaptens grad för skola, kommendering,

verk eller inrättning, som ej tillhör visst truppförband av armén eller

kustartilleriet eller station av flottan, eller för detacherad avdelning;

så ock chef av kaptens grad för självständig eller detacherad fartygsavdelning

eller för enkelt eller detacherat fartyg.

Samma befogenhet, som nu är sagd, tillkommer befälhavare,

som av Konungen förordnats att innehava högre befäl än de förut i

denna § nämnda.

I krigstid äger envar befälhavare, som innehar minst underofficers

grad och för befäl över detacherad avdelning, bestående av

minst ett kompani eller däremot svarande styrka, bestraffningsrätt i

enahanda utsträckning, som förut i denna § är sagt.

192 §.

Vad i 191 § är sagt om där omförmälda befälhavare, gälle ock

om befälhavare, som enligt förordnande eller tjänstereglemente tillfälligt

utövar befäl, som avses i nämnda §, och, om detta är sådant,

som omförmäles under 4:o) och 8:o) av samma §, innehar sådan grad,

som, enligt vad där är sagt, erfordras för bestraffningsrättens utövning.

193 §.

Med detacherad avdelning likställes enligt denna lag avdelning,

vilken, utan att densamma av befälhavare i föreskriven ordning förklarats

vara detacherad, från huvudstyrkan skilts på sådant sätt, att

skriftliga befallningar icke dagligen kunna omedelbart från dennas

befälhavare inhämtas. Vad sålunda är sagt, äge motsvarande tilllämpning

i fråga om fartygsavdelning eller fartyg.

194 §.

Befälhavare av lägre än kaptens men minst underofficers grad,

vilken utövar sådant befäl, som i 191 § 8:o) är sagt, äger, där ej

sådant fall är för handen, som avses i sista mom. av nämnda §, över

honom underlydande bestraffningsrätt med den inskränkning, att vaktarrest

över tio dagar eller vaktarrest med skärpning genom hårt

nattläger ej må av honom åläggas.

s. 275 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

275

195 §.

Utövar någon, som ej är krigsman, sådant befäl, som omförmäles

i 191 § 8:o), då äger den befälhavare, där han innehar underofficers

eller högre rang, över den personal, som står under hans befäl, enahanda

bestraffningsrätt, som, enligt vad ovan är stadgat, tillkommer

krigsman av motsvarande grad.

196 §.

Kommendant i fästning eller i annan ort, där krigsmakt är förlagd,

äger bestraffningsrätt över garnisonen för överträdelser av vad angående

fästningens eller ortens försvar, garnisonstjänsten eller ordningen

på stället av kommendanten förordnas, så ock för förseelser på vakt

eller i annan tjänsteförrättning, som är under hans inseende.

Har avdelning av garnisonen ej egen, till utövning av bestraffningsrätt

behörig befälhavare, äger kommendanten jämväl i andra mål

utöva bestraffningsrätt över avdelningen.

I de mål, däri kommendant innehar bestraffningsrätt, äger han. om

han är av kaptens eller högre grad, att utöva nämnda rätt i enahanda

utsträckning, som i 191 § avses, men i annat fall med den inskränkning,

som i 194 § angående där omförmälda befälhavare är stadgad.

Vad ovan om kommendant är sagt, äge motsvarande tillämpning

i fråga om med kommendant likställd befälhavare.

197 §.

Chef å fartyg, där avdelning av armén eller kustartilleriet blivit

till tjänstgöring kommenderad, äger över den avdelning enahanda bestraffningsrätt

som över fartygets övriga besättning.

År avdelning av krigsmakten för annat ändamål tagen ombord,

äge fartygschefen att, inom gränsen av sin bestraffningsrätt, ålägga

bestraffning för förseelser, som någon av avdelningen begår emot vad

i avseende å fartygets säkerhet eller rörelser eller ordningen ombord

av fartygschefen förordnas; börande i sådant fall avdelningens befälhavare,

ifall han är av högre grad eller rangklass än fartygschefen,

bestämma straffet.

Har avdelningen icke ombord å fartyget egen till utövning av

bestraffningsrätt behörig befälhavare, äger fartygschefen att inom ovannämnda

gräns jämväl i övrigt utöva bestraffningsrätt över avdelningen.

s. 276 Kontrollera mot PDF

276

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

198 §.

Lyder fartyg, vars chef är av lägre grad än regementsofficer,

under högste befälhavare över flotta eller under eskader- eller avdelningschef,

äger den högre befälhavaren att åt fartygschefen uppdraga

bestraffningsrätt med den inskränkning, som i 194 § i fråga om där

omförmäld befälhavare är stadgad.

199 §.

Finner befälhavare, som innehar bestraffningsrätt med den inskränkning,

varom i 194 § förmäles, av underlydande begången förseelse

påkalla strängare straff, än han själv äger ålägga, eller uppstår

hos honom tvekan, huruvida målet bör behandlas såsom disciplinmål

eller hänskjutas till krigsdomstol, överlämne befälhavaren målet till

närmast högre med oinskränkt bestraffningsrätt beklädd befälhavare

eller, där han är chef för självständig fartygsavdelning eller enkelt

fartyg, till stationsbefälhavaren vid den station av flottan, dit fartyget,

varå den felaktige befinner sig, hör eller först ankommer; och åligger

det nämnda högre befälhavare eller stationsbefälhavaren att meddela

beslut i målet.

Äger befälhavare för avdelning av krigsmakten, som tillhör garnison

i fästning eller annan ort, där kommendant finnes, eller som är

tagen ombord å fartyg utan att vara till tjänstgöring därstädes kommenderad,

bestraffningsrätt över avdelningen allenast med den inskränkning,

som ovan nämnts, vare den befälhavare, om kommendanten eller

fartygschefen är beklädd med oinskränkt sådan rätt, berättigad att i

fall, som i 1 mom. avses, överlämna målet till kommendanten eller

fartygschefen, som i sådan händelse har att meddela beslut i målet.

200 §.

Mål rörande våld, hot eller förolämpning mot befälhavare, som,

enligt vad ovan stadgats, själv skulle äga att utöva bestraffningsrätt

i målet, varde, där ej lägre med bestraffningsrätt utrustad befälhavare

finnes, överlämnat till närmast högre befälhavares handläggning;

dock att denna bestämmelse ej må utgöra hinder för att å fartyg på

sjötåg befälhavaren själv må utöva bestraffningsrätten, då förseelsens

s. 277 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd, Preposition Nr 57. 277

omedelbara bestraffande finnes för krigstuktens upprätthållande erforderligt.

201 §.

Befälhavare, som endast för viss tid eller för viss tjänsteförrättning

har underlydande under sitt befäl, må, där så finnes lämpligt, för

särskilt fall hos den befälhavare, som eljest äger bestraffningsrätt över

den felaktige, hemställa om hans bestraffande.

IS KAP.

Om handläggningen av disciplinmål.

202 §.

Varder någon hos befälhavare angiven för förseelse, varom i 185

§ förmäles, eller är eljest till befälhavarens kunskap kommet, att sådan

förseelse blivit begången, då skall utredning om förseelsen och de närmare

omständigheterna därvid ske vid förhör. Sådant förhör hålles

av den tilltalades till bestraffningsrättens utövning behörige befälhavare

eller, där denna rätt innehaves av befälhavare, som omtalas i

191 § l:o)—7:o); eller av högre befälhavare eller av kommendant, och

han ej finner skäl att själv hålla förhöret, av den, vilken därtill i

allmänhet eller för särskilt fall av befälhavaren eller kommendanten

förordnats.

Vid förhöret, därvid någon av den tilltalades överordnade eller

av de med honom likställda alltid bör, där så ske kan, vara tillstädes,

skall målsägande, om sådan finnes, och han det äskar, varda hord, den

tilltalade lämnas tillfälle att förklara sig samt i övrigt iakttagas, vad

för utredning av förseelsens beskaffenhet och prövning av den tilltalades

straffbarhet är av nöden. Vad vid förhöret huvudsakligen förekommit,

skall i korthet antecknas, där ej i krig hinder därför möter.

203 §.

Innan disciplinstraff ålägges, skall befälhavaren inhämta yttrande

av auditören rörande brottets beskaffenhet och det straff, som bör

åläggas. Godkänner icke befälhavaren auditörens yttrande, äger denne

s. 278 Kontrollera mot PDF

278

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

anteckna det till protokollet; har sådan anteckning icke skett, vare

auditören jämte befälhavaren för beslutet ansvarig.

I fält och på sjötåg, så ock eljest, då auditörens hörande skulle

medföra väsentligt uppskov med målets avgörande, må dock disciplinstraff

åläggas, utan att yttrande från auditören, på sätt nu är sagt,

blivit inhämtat.

204 §.

Finner vederbörande befälhavare, att påföljden i det särskilda

fallet ej bör stanna vid disciplinstraff och att målet förty ej är av

beskaffenhet att böra behandlas såsom disciplinmål, eller har erforderlig

utredning om brottets beskaffenhet eller den angivnes straffbarhet ej

kunnat vinnas, då skall målet överlämnas till krigsdomstol; dock att

i sistnämnda fall befälhavaren, där saken prövas vara av synnerligen

ringa vikt och målsägande ej för vinnande av ytterligare utredning

påfordrar dess hänskjutande till krigsdomstol, må låta målet förfalla.

205 §.

Disciplinstraff skall lämpas efter förseelsens mer eller mindre svåra

beskaffenhet, de flera eller färre försvårande eller förmildrande omständigheter,

under vilka den blivit begången, samt den straffskyldiges

uppförande i övrigt, varvid synnerligt avseende bör fästas därå, om

han alltid tillförene förhållit sig väl eller däremot oftare och för svårare

förseelser undergått straff.

206 §.

Ej må för förseelse, vilken är att hänföra till disciplinmål och

varför den felaktige blivit straffad, tillökning i bestraffningen sedermera

åläggas honom.

19 KAP.

Om verkställighet av disciplinstraff.

207 §.

Disciplinstraff, som blivit ålagt av befälhavare, skall, där så kan ske,

genast verkställas.

s. 279 Kontrollera mot PDF

279

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

År den straffskyldige för annat brott under tilltal vid domstol,

må straffets verkställighet därav ej hindras eller uppehållas.

Hålles tilltalad häktad för brott, som hör till domstols upptagande,

och angives han tillika för förseelse, vilken må behandlas

såsom disciplinmål; då må väl disciplinstraff av befälhavaren i vanlig

ordning honom åläggas, men ej bringas till verkställighet, innan antingen

den tilltalade varder ställd på fri fot eller utslag blivit meddelat

i det mål, som hör till domstolens behandling, och detta utslag

vunnit laga kraft.

208 §.

Befälhavare, som i disciplinmål ålagt straff, skall i laga ordning

befordra det till verkställighet eller, om straffet bör av annan befälhavare

verkställas, hos denne därom göra hemställan. Tillhör den

straffskyldige avdelning, som tagits ombord å fartyg utan att vara till

tjänstgöring å fartyget kommenderad, och har bestraffningen ålagts av

avdelningens egen befälhavare, må bestraffningen ej å fartyget verkställas,

innan fartygets chef förklarat hinder därför ej möta.

Innan i disciplinmål ålagd bestraffning verkställes, skall befälhavaren

eller den hans ställe företräder, antingen offentligen eller genom

skriftliga order, meddela den straffskyldige underrättelse om orsaken

till bestraffningen och om dennas beskaffenhet, så ock om vad den

straffskyldige har att iakttaga, i händelse han med beslutet om bestraffningen

icke åtnöjes.

20 KAP.

Om klagan i disciplinmål.

209 §.

Den, som blivit belagd med disciplinstraff och med beslutet ej

åtnöjes, äger att före klockan tolv å tjugonde dagen från den dag, då

straffet avslutades, ingiva sina besvär till krigshovrätten eller, om

överkrigsrätt trätt i verksamhet vid den avdelning av krigsmakten,

dit befälhavaren hör, till överkrigsrätten; dock stånde det klaganden

öppet att i stället inom nämnda tid avlämna sina besvär till den befäl
-

s. 280 Kontrollera mot PDF

280

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

havare, som ålagt bestraffningen eller i hans ställe satt är; åliggande

det befälhavaren att ofördröjligen insända besvärsskriften, försedd med

påteckning om tiden för dess avlämnande till honom, jämte övriga

besvärshandlingar till krigsöverdomstolen.

Möter under fält- eller sjötåg, då avdelning av krigsmakten är

detacherad, laga hinder för besvärens ingivande inom tid, som här

ovan sägs, beräknas tiden, inom vilken besvären skola ingivas, från

den dag, hindret upphörde.

Försummar den missnöjde, vad sålunda är föreskrivet, have förlorat

sin talan.

Domstolen äger att utlåta sig, om och i vad mån det undergångna

straffet bör räknas klaganden till last, ävensom angående befälhavarens

förhållande.

Utan hinder av anförda besvär skall straffet i föreskriven ordning

verkställas.

21 KAP.

Om tillrättavisningar.

210 §.

För mindre förseelser och fel mot militär tukt och ordning, må,

på sätt och i den ordning av Konungen närmare förordnas, i stället

för disciplinär bestraffning såsom tillrättavisning användas:

a) varning, meddelad enskilt eller i närvaro av några den felaktiges

överordnade eller med honom likställda;

b) vägran, ombord å fartyg, av landpermission för viss bestämd

tid, högst trettio dagar, eller för högst sex landpermissionsdagar;

samt, för manskap dessutom:

c) förbud att under viss bestämd tid, högst femton dagar, vistas

utom kasernområde, läger eller däremot svarande område.

Tillrättavisning, varom nu är sagt, må ej användas av mer än

ett slag för samma förseelse eller fel.

Ej må tillrättavisning meddelas någon, med mindre än att han

på tillfrågan förklarat sig icke påkalla förseelsens bedömande i den

ordning, som för disciplinmål är stadgad.

Om tillrättavisningar, som få användas för barn, vilka ej fyllt

femton år, därom förordnar Konungen.

s. 281 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

281

Bil. B.

Förslag

till

Lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes.

1 KAP.

Om de krigsdomstolar, som skola finnas.

1 §•

Underdomstol vid krigsmakten är krigsrätt.

Krigsrätt är regementskrigsrätt, stationskrigsrätt och särskild

krigsrätt samt i fall, som i 3 kap. sägs, fältkrigsrätt.

2 §•

Krigsöverdomstol är krigshovrätten samt i fall, som i 5 kap.

nämnes, överkrigsrätt.

Vilka mål krigsöverdomstol äger att omedelbart upptaga, bestämmes

i 44 §.

Under krigshovrätten lyda alla krigsrätter, där éj vid någon avdelning

av krigsmakten överkrigsrätt finnes, i vilket fall krigsrätterna

vid den avdelning lyda under överkrigsrätten.

3 §•

I de mål, som dragas under Konungens prövning, dömer högsta

domstolen enligt vad i grundlagen stadgas.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 27 höft. (Nr 57.) 30

s. 282 Kontrollera mot PDF

282

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

4 §.

Ståndrätt är en särskild domstol, som i vissa fall må förordnas

under krig. Därom stadgas i 15 kap.

2 KAP.

Om regementskrigsrätt, stationskrigsrätt och särskild krigsrätt.

5 §•

Regementskrigsrätt skall finnas vid varje regemente och därmed

likställt truppförband av armén och kustartilleriet samt stationskrigsrätt

vid en var av flottans stationer.

Särskild krigsrätt må av Konungen inrättas vid avdelning av

krigsmakten, för vilken regements- eller stationskrigsrätt icke enligt

1 mom. är inrättad, eller som sammandragits till gemensam tjänstgöring

från olika truppförband eller stationer. Sådan krigsrätt må

därjämte inrättas vid avdelning av regemente eller likställt truppförband,

som är förlagd å annan ort än huvudstyrkan, samt vid avdelning

av flottan, som är förlagd utom stationen.

Konungen må även, där så prövas lämpligt, bestämma antingen

att två eller flera av de avdelningar, varom ovan i 2 mom. är nämnt,

skola lyda under samma särskilda krigsrätt eller att mål, som vid

sådan avdelning förekomma, skola upptagas av viss regements- eller

stationskrigsrätt.

6 §•

Krigsrätt, som i detta kapitel avses, utgöres av en krigsdomare

såsom ordförande, två militära ledamöter och en auditör.

Att krigsrätten i visst fall är domför, ändå att krigsdomaren ej

är tillstädes i rätten, därom stadgas i 59 §.

7 §•

Krigsdomare skall hava fullgjort vad författningarna föreskriva

såsom villkor för att nyttjas i domareämbeten och i sådana väi’v ådagalagt

insikt och erfarenhet.

s. 283 Kontrollera mot PDF

283

Kungl. Maj:1s Nåd. Proposition Nr 57.

Krigsdomare förordnas av Konungen för viss tid och må enligt

de närmare bestämmelser, som Konungen meddelar, anställas såsom

ordförande vid flera olika krigsrätter. Till krigsdomare utses företrädesvis

ordinarie domare i allmän underrätt. Kan på grund av

göromålens omfattning krigsdomaresysslan ej med annat domareämbete

förenas, må krigsdomaren till befattningen utnämnas.

Vid förfall för krigsdomare förordnas ställföreträdare av krigshovrätten.

Angående ställföreträdare, som nu nämnts, skall vad i

1 mom. är stadgat om krigsdomare äga motsvarande tillämpning.

8 §•

Militära ledamöter i krigsrätt, som i detta kapitel avses, äro, där

ej annat av 12 § föranledes:

a) i mål mot generalsperson eller flaggman: en generalsperson

eller en flaggman och en officer av överstes eller kommendörs grad;

b) i mål mot regementsofficer: två regementsofficerare, av vilka

åtminstone den ene bör hava överstes eller kommendörs grad;

c) i mål mot officer av kaptens eller lägre grad, underofficer eller

någon av manskapet ävensom i mål, som ej rör åtal mot viss person:

två officerare av kaptens grad.

Äro i ett och samma mål de tilltalade av skilda grader, bestämmes

rättens sammansättning med hänsyn till den av de tilltalade, som har

högsta graden.

9 §•

Chef för regemente eller likställt truppförband av armén eller

kustartilleriet, så ock stationsbefålhavare vid flottan skall inom varje

års utgång förordna två till truppförbandet eller stationen hörande

officerare av kaptens grad att under nästföljande år vara ledamöter i

den regements- eller stationskrigsrätt, som där finnes, samt minst två

och högst fyra andra officerare av samma grad att under nämnda tid

vara ställföreträdare för dessa ledamöter.

Chef för arméfördelning skall inom varje års utgång förordna

fyra till fördelningen hörande regementsofficerare, därav en av överstes

grad, med två regementsofficerare, därav likaledes en skall vara av överstes

grad, såsom ställföreträdare, att under nästföljande år i mål, däri regementsofficer

är tilltalad, inträda såsom ledamöter i de regementskrigsrätter,

som finnas vid truppförbanden inom fördelningen. Yad nu är

sagt om chef för arméfördelning skall äga motsvarande tillämpning å

s. 284 Kontrollera mot PDF

284

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 57.

kommendanten i Boden och militärbefälhavaren på Gottland ävensom

å stationsbefälhavare vid flottan och chefen för kustartilleriet i vad

angår de trupper, som lyda under dessa befälhavare.

Inträffar stadigvarande förfall för förordnad ledamot eller ställföreträdare,

förordnas annan officer av samma grad för återstoden av året.

Det åligger befälhavare, som meddelat förordnande, varom ovan

sägs, att skyndsamt tillställa vederbörande krigsdomare skriftlig underrättelse

om vilka officerare som förordnats.

10 §.

Då särskild krigsrätt inrättas, tillkommer det Konungen att meddela

närmare bestämmelser om huru de officerare skola förordnas, som

i mål, varom i 8 § b) och c) förmäles, skola tjänstgöra såsom militära

ledamöter i krigsrätten. Sådant förordnande skall i allmänhet avse

visst kalenderår. Vid särskild krigsrätt, som inrättats vid eskader eller

annan avdelning av flottan, som är på sjötåg, må, utan hinder av vad

nu är sagt, ställföreträdare för militär ledamot, som har förfall, utses

för tillfället.

11 §•

Rör mål, som skall handläggas vid krigsrätt, som i detta kapitel

avses, åtal mot generalsperson eller flaggman, förordnar Konungen, på

anmälan av krigsdomaren, de militära ledamöterna i rätten.

12 §.

Saknas tillgång på officerare av föreskrivna grader, må till militära

ledamöter eller ställföreträdare för dem förordnas officerare av

närmast högre eller närmast lägre grad än den, som för varje fall

är föreskriven.

13 §.

Auditör vid regemente- och stationskrigsrätt utnämnes av Konungen.

Äro två eller flera regementen eller därmed likställda truppförband

förlagda å samma ort eller å nära intill varandra belägna orter, må,

där så finnes lämpligt, endast en auditör anställas vid de krigsrätter,

som finnas vid samtliga eller flera av dessa truppförband.

s. 285 Kontrollera mot PDF

285

Kungi. Maj ds Nåd. Fr oposition Nr 57.

Vid särskild krigsrätt skall enligt Konungens bestämmande såsom

auditör tjänstgöra någon av de vid regements- eller stationskrigsrätterna

anställda auditörerna eller, där så erfordras, av Konungen särskilt förordnad

auditör.

Konungen må, där så anses erforderligt, förordna lämplig person

att vid inträffande förfall tjänstgöra i auditörens ställe. Har ej sådan

ersättare förordnats, eller är även ersättaren förhindrad att tjänstgöra,

förordnas ställföreträdare av krigshovrätten.

Till auditör eller ställföreträdare för auditör må ej utses annan

än den, som fullgjort vad författningarna föreskriva såsom villkor för

att i domareämbeten nyttjas.

14 §.

Då ärende förekommer, som skall handläggas av krigsrätt, som

i detta kapitel avses, göre befälhavaren därom anmälan hos krigsdomaren,

vilken efter samråd med befälhavaren bestämmer tid och

plats för rättens första sammanträde. Befälhavaren skall därefter

draga försorg därom, att auditören och de militära ledamöterna varda

till sammanträdet inkallade. Där någon av de militära ledamöterna

är befälhavare för det kompani, som den tilltalade tillhör, må denne

ledamot icke sitta i rätten, utan skall ställföreträdare i hans ställe

inkallas. Ej heller må officerare, som tillhöra samma truppförband

eller station som den tilltalade vara bisittare i rätten, då mål angående

åtal mot officer där förekommer, utan begäre i sådant fall befälhavaren,

att officerare, som äro ledamöter i krigsrätten vid annan avdelning avkrigsmakten,

i stället inkallas till tjänstgöring i krigsrätten.

Behörighet att, på sätt nu är sagt, föranstalta om rättens

sättande tillkommer befälhavaren för den avdelning eller station, vid

vilken krigsrätten skall hållas, eller, i fråga om särskild krigsrätt,

den befälhavare, som Konungen därtill förordnat.

15 §.

Krigsrättens första sammanträde utsättes att äga rum, så snart

lämpligen ske kan. Då rannsakning med häktad person skall förekomma

inför krigsrätten, utsättes sammanträdet att hållas sist inom

åtta dagar från den dag, då häktningen verkställts eller underrättelse

därom till befälhavaren inkommit.

s. 286 Kontrollera mot PDF

286

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Rätten bör, där ej särskilda omständigheter till annat föranleda,

kallas att sammanträda å den ort, där det truppförband, dit den tilltalade

hör eller som målet eljest angår, befinner sig. Då flere truppförband

äro förlagda å samma ort, må, där så finnes lämpligt, sammanträdet

hållas å en för dessa truppförband gemensam lokal.

3 KAP.

Om fältkrigsrätt.

16 §.

Från den dag, rikets krigsmakt för annat ändamål än övning

ställes på krigsfot, vare underdomstol vid krigsmakten fältkrigsrätt.

Ställes för ändamål, som nyss är sagt, allenast en del av rikets

krigsmakt på krigsfot, bestämmer Konungen, huruvida vid denna del

av krigsmakten underdomstol skall vara fältkrigsrätt.

I mån som krigsmakten återgår till fredsfot, skall fåltkrigsrätt

upphöra att där vara underdomstol.

Dagen, från vilken underdomstol skall vara fältkrigsrätt, eller

fältkrigsrätt skall upphöra, varder av Konungen kungjord.

17 §■

Skall jämlikt 16 § underdomstol vara fältkrigsrätt, förordnar

Konungen, vid vilka särskilda avdelningar av krigsmakten sådan skall

inrättas.

18 §.

Varder avdelning av krigsmakten av befälhavare i föreskriven

ordning detacherad, eller varder sådan avdelning skild från förbindelse

med huvudstyrkan på sådant sätt, att skriftliga befallningar icke

kunna dagligen omedelbart frän dennas befälhavare inhämtas, och är

underdomstol vid huvudstyrkan fältkrigsrätt, äge i förra fallet huvudstyrkans

befälhavare och i senare fallet den avskilda avdelningens

befälhavare bestämma, huruvida fältkrigsrätt må inrättas vid den

detacherade eller avskilda avdelningen.

s. 287 Kontrollera mot PDF

287

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr .77.

19 §.

Varder under krig avdelning av krigsmakten av fienden innesluten

eller eljest försatt i sådan belägenhet, att den krigsrätt, som jämlikt

denna lag eljest har att upptaga åtal för de vid avdelningen begångna

förbrytelser, ej kan däröver döma, äge avdelningens befälhavare, ändå

att kungörelse, varom i 16 § sägs, ej meddelats, bestämma, att fältkrigsrätt

skall inrättas, om sådant för krigstuktens upprätthållande finnes

nödigt.

20 §.

Fältkrigsrätt utgöres av fyra ledamöter, därav tre militära och

en civil.

Främste militäre ledamoten är rättens ordförande.

21 §.

Till militära ledamöter i fältkrigsrätt förordnas:

a) i mål mot generalsperson, flaggman eller regementsofficer: en

generalsperson eller en flaggman och två regementsofficerare;

b) i mål mot officer av kaptens eller lägre grad, underofficer

eller någon av manskapet ävensom i mål, som ej rör åtal mot viss

person: en regementsofficer och två officerare av kaptens grad.

Saknas tillgång på officerare av föreskrivna grader, må officerare

av närmast högre eller närmast lägre grad än den, som för varje fall

är föreskriven, vara militära ledamöter i rätten.

Äro i ett och samma mål de tilltalade av skilda grader, gälle

vad i 8 § om annan krigsrätt än fältkrigsrätt för motsvarande fall

är stadgat.

De militära ledamöterna böra tillhöra den avdelning av krigsmakten,

vid vilken fältkrigsrätten skall hållas. I mål angående åtal

mot officer så ock då behöriga officerare ej finnas vid avdelningen,

må sådana från närmast varande eller annan avdelning av krigsmakten

tillkallas.

22 §.

Till civil ledamot i fältkrigsrätt förordnas företrädesvis krigsdomare

eller auditör men eljest annan, som fullgjort vad författningarna

föreskriva såsom villkor för att nyttjas i domareämbeten.

s. 288 Kontrollera mot PDF

288

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Den civila ledamoten förordnas av Konungen för den tid, fältkrigsrättens

verksamhet fortfar. I fall, som i 18 eller 19 § avses, så

ock eljest, där sålunda förordnad civil ledamot ej finnes att tillgå, förordnas

civil ledamot av den befälhavare, som meddelar förordnande om

fältkrigsrättens sättande.

23 §.

Då ärende förekommer, som skall handläggas av fältkrigsrätt,

sättes fältkrigsrätten efter förordnande av befälhavaren för den avdelning

av krigsmakten, vid vilken fältkrigsrätten skall hållas, eller, där

Konungen därtill bestämt annan befälhavare, av denne.

Den befälhavare, som förordnar fältkrigsrätt, har därvid tillika

att bestämma tid och plats för rättens första sammanträde samt att,

med iakttagande av vad i 20, 21, 22 och 30 §§ är föreskrivet, förordna,

vilka ledamöter som skola tjänstgöra i rätten.

De, vilka såsom ledamöter i rätten börjat övervara något mål,

skola därmed till slut fortfara, där det ske kan.

24 §.

Mål, som före den dag, då, enligt vad i 16 § är stadgat, underdomstol

skall vara fältkrigsrätt, anhängiggjorts vid annan krigsrätt,

skall, utan hinder av vad i nämnda § är föreskrivet, av sistnämnda

domstol i laga ordning till slut handläggas.

Yad sålunda är stadgat, äge motsvarande tillämpning i fråga

om mål, som anhängiggjorts vid fältkrigsrätt, innan den jämlikt 16 §

skall upphöra.

4 KAP.

Om krigsliovrätten.

25 §.

Krigshovrätten är en vid Svea hovrätt bildad särskild avdelning.

Den utgöres av presidenten i Svea hovrätt såsom ordförande, ett krigshovrättsråd

och två militära ledamöter.

Krigshovrättsrådet utnämnes av Konungen.

s. 289 Kontrollera mot PDF

289

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

Till militära ledamöter förordnas av Konungen för tre år i sänder

två regementsofficerare av överstes eller kommendörs grad, tillhörande

en armén och en marinen, samt en officer av generalitetet och en flaggman.

De två sistnämnda skola i rätten tjänstgöra, då mål, däri generalsperson

eller flaggman är tilltalad, där förekommer, och de två

regementsofficerarne vid handläggning av övriga mål och ärenden.

Vidare förordnar Konungen likaledes för tre år i sänder en flaggman

och en kommendör, vilka, då mål rörande sjökrigstjänsten och

manövern förekomma, skola inträda i krigshovrätten, den förre i stället

för officeren av generalitetet och den senare i stället för den till

armén hörande regementsofficeren.

För tid, som ovan är nämnd, förordnar Konungen tillika två

officerare av regementsofficers grad, därav en från marinen, att, vid förfall

för någon av de till ledamöter i krigshovrätten förordnade regementsofficerarne,

i hans ställe inträda i rätten.

Vid förfall för presidenten förordnar Konungen, på anmälan därom,

en ledamot i Svea hovrätt att såsom ledamot biträda krigshovrätten.

Vad i denna § är sagt om presidenten i Svea hovrätt gälle

ock om tillförordnad president, där han av Konungen förordnats att

jämväl vara ordförande i krigshovrätten.

Vid förfall för ordföranden i krigshovrätten föres ordet av den

främste civile ledamoten.

26 §.

I mål, som fullföljas från fältkrigsrätt eller eljest röra åtal för i

krigstid förövade förbrytelser, varde ytterligare en regementsofficer avöverstes

eller kommendörs grad av Konungen förordnad att såsom

militär ledamot tjänstgöra i krigshovrätten.

5 KAP.

Om överkrigsrätt.

27 §.

Erfordras i krigstid särskild krigsöverdomstol för armé eller arméavdelning,

som är i fält eller i fästning, för flotta eller eskader, som

är på sjötåg, eller för två eller flera sådana avdelningar av krigsmakten

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 27 höft. (Nr 57.) 37

s. 290 Kontrollera mot PDF

290 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

gemensamt, då de äro förenade under en befälhavare, förordnar

Konungen, att överkrigsrätt där skall inrättas.

överkrigsrätt utgöres av en generalsperson eller flaggman såsom

ordförande, två överauditörer samt två officerare av regementsofficers

grad. Av sistnämnda ledamöter bör, om rätten är gemensam för avdelningar

av armén och marinen, den ene samt i det fall, varom 25 § 4

mom. handlar, bägge, där så ske kan, tillhöra marinen. Finnes ej

generalsperson eller flaggman att tillgå, må officer av regementsofficers

grad i stället förordnas till ordförande.

Ordförande och överauditörer förordnas av Konungen för den tid,

över krigsrätt ens verksamhet fortfar. Övriga ledamöter utses vid förefallande

behov av högste tjänstgörande befälhavaren. Vid förfall för

ordförande eller överauditör förordne högste befälhavaren andra ledamöter

i deras ställe.

Till överauditör må ej förordnas annan än den, som fullgjort

vad författningarna föreskriva såsom villkor för att i domareämbeten

nyttjas.

28 §.

Varder i fält eller på sjötåg under krig avdelning av krigsmakten

skild från förbindelse med den ort, där krigsöverdomstol finnes,

eller varder under krig avdelning, som är i fästning, på sådant sätt

avskild, äge den avskilda avdelningens befälhavare att, där så för krigstuktens

upprätthållande finnes nödigt, bestämma, att överkrigsrätt skall

inrättas, ävensom att, med iakttagande av vad i 27 och 30 §§ är

stadgat, meddela förordnande för samtliga ledamöter i rätten.

29 §.

Där överkrigsrätt inrättas, varde dagen, då densamma skall

träda i verksamhet, bestämd av Konungen eller i fall, som avses i 28 §,

av vederbörande befälhavare.

Utan hinder därav att vid avdelning av krigsmakten överkrigsrätt

inrättas, tillkomme det den krigsöverdomstol, varunder samma avdelning

förut lytt, att i laga ordning handlägga och pröva avdelningen

eller dess personal rörande mål, som före den dag, överkrigsrätten

enligt därom meddelad bestämmelse skall träda i verksamhet, äro

vid den andra krigsöverdomstolen anhängiga eller dess prövning underställts,

ävensom talan emot utslag eller beslut, som före nämnda dag

s. 291 Kontrollera mot PDF

291

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

av krigsrätt vid avdelningen meddelats; dock att, där hinder möter för

insändande av handlingarna i underställt eller fullföljt mål, detsamma

i stället skall upptagas av överkrigsrätten.

överkrigsrätts verksamhet upphör, så snart lämpligen ske kan,

å dag, som av Konungen bestämmes, eller, i fall, som i 28 § sägs, då

förbindelsen återknutits med den ort, där den krigsöverdomstol finnes,

varunder ifrågavarande avdelning av krigsmakten förut varit lydande;

skolande, där ej Konungen annorlunda förordnar, överkrigsrätten, ändå

att dess verksamhet i övrigt upphör, med slut avhjälpa mål, som dessförinnan

där anhängiggjorts, ävensom överkrigsrättens ordförande ägna

den handläggning åt av samma domstol avgjorda mål, som, enligt vad

i 12 kap. stadgas, eljest på honom ankommer.

6 KAP.

Vissa bestämmelser angående domare i krigsrätt och krigsöverdomstol.

30 §.

Ej må någon vara domare i krigsrätt eller krigsöverdomstol,

med mindre han uppnått en ålder av tjugufem år, ej heller till domareämbetet

träda, innan han avlagt domareed.

31 §.

I krigsrätt ävensom i krigsöverdomstol tage rättens militära

ledamöter plats till höger om ordföranden och sig emellan efter den

ordning, i vilken de enligt tjänsteställning eller turberäkning var

för annan äga företräde i tjänsten. Civil ledamot tage plats till

vänster om ordföranden.

7 KAP.

Om allmän åklagare vid krigsrätt och krigsöverdomstol.

32 §.

Vid krigsrätt är krigsfiskal allmän åklagare.

s. 292 Kontrollera mot PDF

292

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

33 §.

Vid varje regementskrigsrätt, stationskrigsrätt och särskild krigsrätt

anställes en krigsfiskal såsom åklagare. Då de avdelningar, där

krigsrätterna äro inrättade, äro förlagda å samma ort eller å nära intill

varandra belägna orter, må, där så finnes lämpligt, samma krigsfiskal

anställas vid mer än en av dessa krigsrätter. Närmare bestämmelser

om krigsfiskals tjänstgöring meddelas av Konungen.

Krigsfiskal, varom nu är sagt, förordnas av Konungen. Därtill

må ej förordnas annan än den, som antingen fullgjort vad författningarna

föreskriva såsom villkor för att nyttjas i domareämbeten eller

förut tjänstgjort såsom åklagare vid allmän underrätt och genom avlagt

prov, enligt därom av Konungen meddelade föreskrifter, visat sig

äga erforderlig kännedom om militära lagar och författningar.

Vid förfall för sådan krigsfiskal förordnas ställföreträdare av

justitiekanslern. I fall, där förordnandet ej utan olägenhet kan avvaktas,

må dock den befälhavare, som är behörig att föranstalta om

krigsrättens sättande, tills vidare förordna ställföreträdare, därom

justitiekanslern skall underrättas.

Då målets beskaffenhet det fordrar, må justitiekanslern för visst

mål förordna särskild åklagare vid krigsrätten.

34 §.

Vid fältkrigsrätt förordnar befälhavaren för den avdelning, där

krigsrätten inrättats, någon av de egenskaper, som, enligt vad ovan

sägs, erfordras hos åklagare vid annan krigsrätt än fältkrigsrätt, eller,

där sådan icke finnes att tillgå, annan lämplig person att där vara

åklagare.

35 §.

Vid krigsöverdomstol är överkrigsfiskal allmän åklagare.

Överkrigsfiskal åligger att vid den krigsöverdomstol, där han är

anställd, tala i alla mål, som tillhöra krigsöverdomstolens omedelbara

prövning, ävensom att vid krigsrätt, som under krigsöverdomstolen lyder,

föra talan i mål mot officer av regementsofficers eller högre grad;

ägande dock överkrigsfiskalen uppdraga åt krigsfiskal att vid krigsrätt

utföra överkrigsfiskalens talan.

Överkrigsfiskal har att utöva tillsyn över det sätt, varpå krigsfiskalerna

vid de krigsrätter, som lyda under den krigsöverdomstol,

s. 293 Kontrollera mot PDF

293

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

där han är anställd, utöva sina tjänster, samt att i laga ordning beivra

eller låta beivra av dem begångna fel eller försummelser i tjänsten.

36 §.

Överkrigsfiskalen vid krigshovrätten utnämnes av Konungen.

Inrättas överkrigsrätt, förordnar Konungen särskild överkrigsfiskal

att där vara åklagare. Vid förfall för sådan överkrigsfiskal förordnas

ställföreträdare av högste befälhavaren. Varder överkrigsrätt

tillsatt jämlikt 28 §, äger den avskilda avdelningens befälhavare meddela

förordnande för den överkrigsfiskal, som där skall tjänstgöra.

Till överkrigsfiskal må ej utses annan än den, som fullgjort vad

författningarna föreskriva såsom villkor för att nyttjas i domareämbeten.

8 KAP.

Om protokoll och handlingar vid krigsrätt och krigsöverdomstol.

37 §.

Protokoll föres i regementskrigsrätt, stationskrigsrätt och särskild

krigsrätt av auditören, i fältkrigsrätt av rättens civile ledamot, i krigshovrätten

av tjänsteman i Svea hovrätt, efter ty särskilt föreskrives,

och i överkrigsrätt av den överauditör, som, enligt vad i 72 § stadgas,

har att föredraga målet.

38 §.

Protokoll, som hållits i regementskrigsrätt, stationskrigsrätt eller

särskild krigsrätt, skall, jämte därtill hörande handlingar, inom två

månader, sedan det mål, varom protokollet handlar, blivit av rätten

slutligen handlagt, av auditören avlämnas till den befälhavare, som föranstaltat

om krigsrättens sättande, att å hans expedition förvaras; och

åligge det befälhavaren att varje år, före den 1 april, meddela krigshovrätten,

huruvida krigsrättsprotokollen för nästföregående året blivit

behörigen avlämnade, eller, då krigsrätt ej under året hållits, därom

göra anmälan. Då särskild krigsrätts verksamhet upphört, skall befälhavaren

inom tre månader därefter insända samtliga vid den särskilda

krigsrätten förda protokoll med dithörande handlingar till krigshovrätten

att där förvaras.

s. 294 Kontrollera mot PDF

294

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Protokoll, hållet vid fältkrigsrätt, varde, tillika med därtill hörande

handlingar, inom två månader, sedan det mål, varom protokollet handlar,

blivit av rätten slutligen handlagt, av dess civile ledamot avlämnat

till den befälhavare, som förordnat fältkrigsrätten; och åligge det denne

att inom tre månader, efter det fältkrigsrättens verksamhet upphört,

insända protokollet jämte handlingarna till krigshovrätten att där förvaras;

har fältkrigsrätt ej hållits, göre befälhavaren därom anmälan

hos krigshovrätten inom tid, som nyss är sagd.

Hos överkrigsrätt förda protokoll varde, tillika med därtill hörande

handlingar, senast tre månader, efter det överkrigsrättens verksamhet

upphört, av den överauditör, som fört protokollet, avlämnade till krigshovrätten

att där förvaras.

9 KAP.

Om de mål, som höra till krigsdomstol; så ock om de särskilda

krigsdomstolarnas behörighet i sådana mål.

39 §.

Till krigsdomstol höra följande mål:

l:o) åtal emot dem, som lyda under strafflagen för krigsmakten

eller eljest äro underkastade straff efter samma lag, för brott, som

i andra eller tredje delen av nämnda lag omförmäles såsom straffbart,

vare sig straffet finnes utsatt där eller i sådant avseende hänvisning

är gjord till allmän lag;

2:o) åtal för fel och förbrytelser i ämbete eller tjänst vid krigsmakten

jämväl i de fall, då den brottslige ej lyder under strafflagen

för krigsmakten eller brottet däri icke omförmäles såsom straffbart,

med undantag av åtal för ämbetsbrott av präst, då sådant åtal, enligt

vad särskilt är stadgat, tillhör domkapitels upptagande;

3:o) åtal emot dem, som lyda under strafflagen för krigsmakten,

för brott i övrigt av vilken beskaffenhet som helst, då de förövas i

fält eller inom fästning, som för annat ändamål än övning ställes eller

är ställd på krigsfot, eller på sjötåg i krigstid, såvida åtalet anställes,

medan truppen är i fält eller sjötåget varar eller fästningen fortfarande

är ställd på krigsfot;

4:o) åtal emot krigsfånge eller emot utländsk man, vilken vid

krig mellan främmande makter, därunder Sverige är neutralt, här i

s. 295 Kontrollera mot PDF

295

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

riket internerats, förutom i de fall, som avses under l:o), jämväl i

andra fall, såvida åtalet rör brott, som begås, medan den tilltalade

hålles under militärbevakning; så ock åtal emot krigsfånge för brott,

som av honom förövas utom riket, ändå att han ej hålles under dylik

bevakning;

5:o) åtal emot dem, som lyda under strafflagen för krigsmakten,

för delaktighet i brott, som skall åtalas vid krigsdomstol, eller för

underlåtenhet att upptäcka sådant brott, ändå att nämnda lag ej är å

den åtalade delaktigheten eller underlåtenheten tillämplig; så ock åtal

emot personer, som omförmälas under 4:o), för delaktighet i brott, som

skall åtalas vid sådan domstol;

6:o) tvister om gjort krigsbyte till lands eller uppbringning till

sjöss; samt

7:o) besvär över befälhavares beslut, varigenom disciplinstraff

blivit någon ålagt.

Från de mål, som härovan under l:o) och 2:o) omförmälas, undantagas

mål, som, där ej sådant fall är för handen, som under 3:o) avses,

böra prövas av kammarrätten.

Krigsdomstol äge ock i dithörande mål döma i fråga om skadestånd,

rättegångskostnad med mera, som av huvudsaken flyter, även då nämnda

frågor ej samtidigt med denna avgöras.

Där inför krigsdomstol den tilltalade eller någon, som eljest lyder

under strafflagen för krigsmakten, med smädligt yttrande i tal eller

skrift eller med hotelse eller missfirmlig gärning förolämpar domare

eller annan, äge ock krigsdomstol, även om brottet ej på grund av

vad ovan är stadgat tillhör sådan domstols behandling, att därför

döma till ansvar utom i det fall, då förolämpningen blivit begången

mot enskild person, och denne förbehåller sig att därom föra talan vid

allmän domstol.

Är i särskild författning stadgat, att undersökning i mål eller

ärende skall äga rum inför krigsdomstol, vare det gällande.

40 §.

I mål, varom 39 § handlar, skall, där ej i denna lag eller särskild

författning annorlunda bestämmes, krigsrätt rannsaka och döma.

Målen upptages av den regements- eller stationskrigsrätt, som

finnes vid det regemente eller det därmed likställda truppförband eller

den station av flottan, dit den tilltalade hör, eller som målet närmast

angår. Tillhör den tilltalade avdelning av krigsmakten, där särskild

s. 296 Kontrollera mot PDF

296

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 57.

krigsrätt eller fältkrigsrätt inrättats, eller som enligt därom meddelad

bestämmelse lyder under viss regements- eller stationskrigsrätt, eller

rör målet eljest sådan avdelning, tillkommer det denna krigsrätt att

handlägga målet.

Tilltalas någon, som ej tillhör krigsmakten, och är ej, på grund

av vad nu är sagt, viss krigsrätt behörig att handlägga målet, då

skall, där ej annat av 47 § föranledes, målet upptagas vid den krigsrätt,

som har att handlägga mål rörande den avdelning av krigsmakten,

där den tilltalade gripes eller finnes.

41 §•

Finnes ej krigsrätt, som, enligt vad i 40 § är stadgat, är behörig

att upptaga målet till handläggning, förordne uppå anmälan krigsöverdomstolen,

vid vilken krigsrätt målet skall upptagas.

42 §.

Brott, begånget under sjötåg, åtalas, där ej målet skall upptagas

av särskild krigsrätt eller fältkrigsrätt, inför krigsrätten vid den av

flottans stationer, dit fartyget, som den brottslige åtföljt, hör eller

först inlöper.

43 §.

Käres särskilt ä skadestånd, rättegångskostnad eller annat, som

av huvudsaken flyter, skall målet anhängiggöras vid den domstol, som

i huvudsaken dömt.

Mål angående förolämpning inför krigsdomstol upptages av den

rätt, där förolämpningen skett.

44 §.

Krigsöverdomstol äge uppsikt och vård däröver, att vid de krigsrätter,

som lyda under densamma, rätt skipas efter lag och dess rätta

förstånd.

s. 297 Kontrollera mot PDF

297

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr Öl.

Krigsöverdomstol skall omedelbart döma över följande av de i

39 § omförmälda mål, nämligen:

l:o) mål, som röra åtal mot officer för fel eller försummelse vid

fullgörande av något tjänsteåliggande, som på grund av denna lag

skall av honom utföras, eller vid förordnande om förvandling av böter

eller förande av straffregister, eller som angå underdomares fel eller

försummelse i domareämbetet;

2:o) mål, som röra åtal för fel eller försummelse vid disciplinmåls

handläggning eller vid verkställighet av disciplinstraff;

3:o) mål, som röra tvist om gjort krigsbyte till lands eller uppbringning

till sjöss;

4:o) mål, som i övrigt äro av beskaffenhet att enligt allmän lag

eller särskild författning hovrätt över likartat mål omedelbart dömer.

Krigsöverdomstol döme ock:

över besvär, som anförts emot krigsrätts utslag eller emot beslut,

varigenom befälhavare ålagt disciplinär bestraffning; samt

i mål, som blivit av krigsrätt avdömda och krigsöverdomstols

prövning underställda eller som avdömts av ståndrätt och enligt 89 §

till krigsöverdomstol överlämnats.

45 §.

År mål, som tillhör krigsöverdomstols omedelbara prövning, av

beskaffenhet att, enligt allmän lag eller särskild författning, hovrätt

rannsakar i likartat mål, rannsake då krigsöverdomstolen, där det

lämpligen kan ske, men förvise i annat fall målet till undersökning

vid den krigsrätt, som krigsöverdomstolen finner skäligt bestämma.

46 §.

Hava två eller liera tillsammans förövat brott, därför åtal vid

krigsrätt bör ske, och lyda jämlikt 40 § de brottsliga under olika

krigsrätter, upptages målet vid den av dessa krigsrätter, där det lämpligast

kan ske, vilket bestämmes av krigsöverdomstolen.

47 §.

Har brott, som bör åtalas vid krigsdomstol, ej blivit åtalat

medan den brottslige lydde under strafflagen för krigsmakten, varde

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 27 käft. (Nr Öl.) 38

s. 298 Kontrollera mot PDF

298

Kunrjl. Maj.i.s Nåd. Proposition Nr 57.

målet ändock upptaget vid krigsdomstol, som varit behörig att handlägga

detsamma, därest brottet blivit åtalat, förr än de förhållanden

upphört, på grund av vilka den brottslige var lydande under

nämnda lag.

48 §.

Tilltalas någon för delaktighet i brott, vilket skall åtalas vid

krigsdomstol, och hör icke jämlikt 39 § åtalet mot den delaktige till

krigsdomstols behandling, äge likväl denna domstol att även angående

honom rannsaka, men insände sedan ett exemplar av protokollet i målet

till den domstol, som har att döma över honom.

Lag samma vare, om den, som är tilltalad vid krigsdomstol, där

yrkat ansvar å angivaren, men denna talan ej hör till krigsdomstols

prövning.

Varder i mål, som, vad huvudmannen angår, hör till annan

domstol än krigsdomstol, någon, som lyder under strafflagen för krigsmakten

eller eljest är underkastad straff efter samma lag, angiven för

delaktighet, döme ock först omförmälda domstol däröver, ändå att

ansvaret skall bestämmas enligt nämnda lag.

49 §.

Mål, som ej enligt 39 § tillhöra krigsdomstols handläggning, må

ej i något fall av sådan domstol upptagas, ändå att invändning mot

domstolens behörighet ej göres; och varde i mål, som fullföljts till eller

underställts högre rätt, frågan om målet rätteligen tillhör krigsdomstol

prövad oberoende därav, huruvida sådan prövning av part påkallats

eller eljest enligt allmän lag bör äga rum.

s. 299 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

299

10 KAP.

Om angivelse och åtal av brott samt om anhängiggörande av andra mål.

50 §.

Vill man tilltala någon för brott, som hör till krigsdom stols

behandling, göre därom skriftlig anmälan hos vederbörande befälhavare;

nämne ock de bevis, som i saken äro att tillgå. Är brottet av beskaffenhet

att krigsöverdomstol däröver omedelbart döma bör, må

angivelsen göras därstädes eller hos befälhavaren.

51 §.

Är hos befälhavaren angivelse gjord om brott, som i 50 § är

sagt, eller är eljest till hans kunskap kommet, att sådant brott blivit

begånget, och finnes efter prövning av behörig befälhavare målet vara

av beskaffenhet, att detsamma ej, efter vad i strafflagen för krigsmakten

sägs, bör behandlas såsom disciplinmål, varde det hänskjutet till vederbörlig

domstol.

52 §.

I mål, däri talan om ansvar ej föres, galle i tillämpliga delar

vad i 50 och 51 §§ är stadgat.

53 §.

Den befälhavare, som föranstaltar om krigsrättens sättande, åligger

att genast överlämna handlingarna i målet till vederbörande allmän

åklagare, vilken därefter har att verkställa den ytterligare utredning,

som må vara erforderlig.

54 §.

Allmän åklagare vid krigsdomstol vare pliktig att, i enlighet med

vad i 7 kap. är stadgat, tala i mål, som höra till sådan domstols

upptagande, och ställe han sig därvid till efterrättelse vad för åklagare

i allmänhet är stadgat, där det tillämpligt är; målsägande obetaget att

föra den talan, honom lagligen tillkommer.

s. 300 Kontrollera mot PDF

300

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

11 KAP.

Om rättegång vid krigsrätt; så ock om klagan över sådan rätts beslut.

55 §.

Parter, som skola inställa sig vid krigsrätt, kallas genom allmänna

åklagarens försorg.

Vill tilltalad eller målsägande erhålla stämning å någon för att

såsom vittne höras vid krigsrätt, begäre kallelse å vittnet av auditören,

eller, vid fåltkrigsrätt, av den civile ledamoten eller av allmänna åklagaren

vid krigsrätten.

År den till vittne åberopade anställd vid krigsmakten eller värnpliktig,

som är i tjänstgöring, varde, där tilltalad eller målsägande

det begär, kallelsen delgiven genom allmänna åklagarens försorg, så

framt ej fog för vittnets inkallande uppenbarligen saknas.

Lag samma vare ock, där vid fåltkrigsrätt av tilltalad eller målsägande

till vittne åberopas annan än nu nämnts.

56 §.

Har krigsrätt beslutat, att någon skall hämtas till rätten, anmode

rätten vederbörande befälhavare om verkställighet av rättens

beslut, där den, som skall hämtas, hör till krigsmakten, men begäre i

annat fall, så ock om hämtningen ej lämpligen kan ske genom befälhavarens

försorg, handräckning av Konungens befallningshavande eller

närmaste kronobetjänt.

57 §.

Föremål för rannsakning vid krigsrätt vare i allmänhet endast

den sak, som vederbörande befälhavare eller krigsöverdomstolen till

krigsrättens handläggning överlämnat, men förekommer under rannsakning

vid krigsrätt anledning, att där för brott tilltalad person

begått annan förbrytelse, som hör till krigsdomstols upptagande, eller

tilltalas någon för delaktighet i åtalade brottet, då bör samma krigs
-

s. 301 Kontrollera mot PDF

301

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 57.

rätt även därutinnan rannsaka och i övrigt med målet laglikmätig!

förfara; dock skall, om den tilltalade tillhör krigsmakten, hans befälhavare

underrättas därom, att rannsakningen företagits.

58 §.

Rannsakning vid krigsrätt skall offentligen hållas, utom i fall,

där undantag från i’annsaknings offentlighet i brottmål i allmän lag

medgives, eller i krig sådan offentlighet anses vara hinderlig för krigsföretagens

framgång eller menlig för krigsmaktens säkerhet.

Förhör med parter och vittnen verkställes av krigsdomaren eller,

i fältkrigsrätt, av rättens civile ledamot i laga ordning samt med iakttagande

av de beslut och föreskrifter, som rätten kan finna skäl att

meddela.

59 §.

Krigsrätt vare ej domför med mindre än att samtliga ledamöter

äro tillstädes i rätten.

Sådan undersökning, som i 39 § sista stycket sägs, må dock, där

talan om ansvar ej föres, handläggas av krigsrätten, även om krigsdomaren

ej är tillstädes, och före i sådant fall auditören ordet i rätten.

60 §.

Då beslut skall fattas av regeinentskrigsrätt, stationskrigsrätt eller

särskild krigsrätt, åligge det krigsdomaren att i korthet framställa

vad i saken förekommit samt de lagrum och författningar, som äro

i varje fall tillämpliga. Vid omröstning säge auditören sin mening först,

därefter krigsdomaren och sist de militära ledamöterna.

I fältkrigsrätt åligge ovannämnda framställning den civile ledamoten;

säge ock han vid omröstning sin mening först.

61 §.

Krigsrätts beslut skall uppsättas och expedieras av den ledamot i

rätten, som har att föra protokollet. Beslutet skall justeras, innan det

avkunnas för parterna.

Sedan slutligt utslag rörande någon, som tillhör krigsmakten,

avkunnats, skall ett exemplar därav ofördröjligen tillsändas den tilltalades

befälhavare.

s. 302 Kontrollera mot PDF

302

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Tillhör den tilltalade icke krigsmakten, eller har icke någon

varit i målet tilltalad, skall krigsrättens slutliga beslut ofördröjligen

avlämnas till den befälhavare, som föranstaltat om rättens sättande.

I mål angående häktad ävensom i mål, däri någon, som icke

hålles häktad, dömts till frihetsstraff, gälle angående tiden för översändande

av krigsrättens utslag vad i särskild författning finnes stadgat

rörande utslag, som meddelats av domstol i stad. I mål angående häktad

skall ett exemplar av utslaget översändas jämväl till den befälhavare,

som har uppsikt över häktet, eller, då den tilltalade förvaras i allmänt

häkte, till häktets föreståndare.

62 §.

År sådant förhållande för handen, att underrätts utslag jämlikt

allmän lag skall underställas överrätts prövning, varde ock dä krigsrätts

utslag underställt krigsöverdomstols prövning; och give krigsrätten

därvid tillkänna, vad part har att iakttaga, där han vill i den

högre rätten sig yttra. Har utslaget meddelats av regementskrigsrätt,

stationskrigsrätt eller särskild krigsrätt, läte auditören inom tjugu

dagar från den dag, då utslaget gavs, till krigsöverdomstolen insända

utslaget samt övriga protokoll och handlingar i målet. Skall fältkrigsrätts

utslag underställas, åligge det rättens civile ledamot att inom

hälften av den tid, som ovan är nämnd, avlämna utslaget jämte övriga

protokoll och handlingar i målet till den befälhavare, som förordnat

krigsrätten; och insände befälhavaren dem med första möjliga lägenhet

till krigsöverdomstolen.

63 §.

Har av krigsrätt handlagts mål, som tillhör krigsöverdomstols

omedelbara prövning, skola protokoll och handlingar i målet av auditören

eller fältkrigsrättens civile ledamot insändas eller avlämnas inom den

för varje fall i 62 § stadgade tid, räknad från den dag, rannsakningen

avslutades.

64 §.

Dä mål av krigsrätt slutligen avgöres, eller rätten dömer till

värjemålsed, give rätten i utslaget tillkänna vad den, som vill söka

ändring i utslaget, i sådant hänseende har att iakttaga.

opaginerad Kontrollera mot PDF

308

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr Z7.

Vill någon klaga över annat av krigsrätt meddelat beslut, än

nyss är nämnt, och begär han hos rätten underrättelse om vad i

sådant avseende iakttagas bör, varde ock därom underrättelse lämnad.

Sökes sådan underrättelse, då rätten ej sitter, varde den meddelad,

om det är regementskrigsrätt, stationskrigsrätt eller särskild krigsrätt,

av auditören och, om det är fältkrigsrätt, av den civile ledamoten.

65

Besvär över utslag eller beslut, som meddelats av regementskrigsrätt,

stationskrigsrätt eller särskild krigsrätt, skola till krigsöverdomstolen

ingivas före klockan tolv å tjugonde dagen från den dag, då

utslaget eller beslutet gavs; dock vare det klaganden tillåtet att i

stället inom nämnda tid avlämna sina besvär till den befälhavare, som

föranstaltat om krigsrättens sättande; åliggande det befälhavaren att

ofördröjligen insända besvärshandlingarna till krigsöverdomstolen.

Part, som i målet hålles häktad, stånde öppet att intill besvärstidens

utgång avlämna sina besvär, där han hålles i allmänt häkte, till

Konungens befallningshavande eller tillsyningsmannen vid häktet, men

eljest till den befälhavare, som har uppsikt över häktet; och åligger

det denne att ofördröjligen insända besvärshandlingarna till krigsöverdomstolen.

Besvär över utslag eller beslut, vilket är givet av fältkrigsrätt,

skola före klockan tolv å tionde dagen, efter det utslaget eller beslutet

gavs, avlämnas till den befälhavare, som förordnat krigsrätten, eller,

där den klagande i målet hålles häktad, till den befälhavare, som

har uppsikt över häktet; och åligge det befälhavaren, om klagandens

vederpart i orten kan anträffas, att låta honom undfå avskrift

av besvären, med föreläggande av viss kort tid att inkomma med förklaring

däröver till befälhavaren, vid äventyr att underlåtenhet därav

ej hindrar målets avgörande; kan vederparten ej anträffas, eller har

han, sedan han erhållit del av besvären, ingivit förklaring eller försuttit

tiden därför, bör befälhavaren ofördröjligen insända handlingarna

i målet till krigsöverdomstolen och därvid tillika, för det fall att

vederparten ej kunnat anträffas, eller förklaranden försuttit tiden för

förklarings avgivande, därom göra anmälan.

66 §.

Avse besvär, varom i 65 § förmäles, beslut, som, där det meddelats

av allmän domstol, må utan inskränkning till viss tid över
-

s. 304 Kontrollera mot PDF

304 Kungl. Maj As Nåd. Proposition Nr 57.

klagas, vare då ej heller klagan över krigsrättens beslut till viss tid

begränsad.

Har någon av krigsrätt dömts ohörd, eller har där fällts sådant

utslag, att någon, som ej är part i målet, därav lider förfång, gälle i

fråga om tiden för anförande av besvär över sådant utslag, vad i

allmän lag för slikt fall är föreskrivet.

67 §.

Varda ej i mål, däri, enligt vad ovan är sagt, talan i händelse

av missnöje skall inom viss tid fullföljas, besvär inom den tid anförda,

stånde krigsrättens utslag fast, där ej inom samma tid visas laga

förfall. Vill någon visa sådant förfall, och har utslaget meddelats av

regementskrigsrätt, stationskrigsrätt eller särskild krigsrätt, ingive de

handlingar, han vill till styrkande av förfallet åberopa, till krigsöverdomstolen

eller, om han är häktad, till den myndighet, som, enligt

vad i 65 § är stadgat, äger att i sådant fall mottaga besvär över

krigsrättens utslag. Har utslaget meddelats av fältkrigsrätt, varde

nämnda handlingar ingivna till den befälhavare, till vilken jämlikt

nyssberörda $ besvär i målet böra avlämnas. År myndighet, till vilken,

på grund av vad nu är föreskrivet, handlingar till styrkande av förfall

varda ingivna, befälhavare, åligge det denne att ofördröjligen

insända handlingarna till krigsöverdomstolen. Prövas förfallet lagligt,

utsätter krigsöverdomstolen ny tid.

68 §.

I underställningsmål skall vad i 65, 66 och 67 §§ är stadgat ej vinna

tillämpning. I sådant mål äge part att inom den tid och till den

myndighet, som i fråga om anförande av besvär över krigsrätts utslag

i 65 § för varje fall sägs, ingiva de påminnelser, han aktar nödiga.

12 KAP.

Om rättegång vid krigsöverdomstol samt om klagan över sådan rätts beslut.

69 §.

Äro hos krigsöverdomstol besvär anförda, och finner domstolen,

att någon bör höras däröver, infordre genom vederbörande befälhavare

eller Konungens befallningshavande förklaring från den, som skall

s. 305 Kontrollera mot PDF

305

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

höras, med föreläggande av viss tid för förklaringens avgivande. Inkommer

ej förklaring inom föreskriven tid, gånge så, som för slikt

fall stadgas i allmän lag.

Anföras hos krigsöverdomstol besvär över beslut, varigenom befälhavare

ålagt disciplinär bestraffning, skall överkrigsfiskalen lämnas

tillfälle att yttra sig i anledning av besvären.

70 §.

Väcker överkrigsfiskalen åtal vid krigsöverdomstol, varde den tilltalades

förklaring infordrad i den ordning, som i 69 § är föreskriven.

Har befälhavare jämlikt 51 § hänskjuta något mål till krigsöverdomstolen,

eller har, på sätt i 50 § sägs, enskild part gjort angivelse

omedelbart hos krigsöverdomstolen, skola handlingarna i målet

överlämnas till överkrigsfiskalen; finner denne skäl till åtal, eller föres

talan i målet av enskild part, skall förklaring, såsom ovan är sagt,

infordras från den tilltalade, men varde målet i annat fall av krigsöverdomstolen

från vidare handläggning avskrivet.

Har i mål, som hör till krigsöverdomstols omedelbara prövning,

rannsakning vid annan domstol ägt rum, värde, där ej i särskild författning

är annorlunda stadgat, rannsakningshandlingarna, sedan de

till krigsöverdomstolen inkommit, överlämnade till överkrigsfiskalen,

som har att i målet avgiva yttrande, varefter den tilltalades förklaring

däröver infordras.

71 §•

\ad i 58 § är stadgat om offentlighet vid rannsakning inför

krigsrätt skall äga tillämpning jämväl då i brottmål, som tillhör krigsöverdomstols

omedelbara prövning, förhör äger rum inför krigsöverdomstolen.

Förhör med parter och vittnen verkställes i krigsöverdomstol

av den ledamot, vilken föredragningen av det mål, däri förhöret hålles,

åligger.

72 §.

Mål, som höra till krigsöverdomstols handläggning, skola, där

ej av Konungen annorledes förordnas, beredas och, med uppgivande

av tillämpliga lagrum och författningar, till avgörande föredragas i

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 27 höft. (Nr 57.) 39

opaginerad Kontrollera mot PDF

305 Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 57.

krigshovrätten av krigshovrättsrådet och i överkrigsrätten av överauditörerna

enligt dem emellan verkställd fördelning.

Vid omröstning till beslut hos krigsöverdomstol, säge den ledamot,

som föredragit målet, sin mening först.

73 §.

Krigsöverdomstols slutliga utslag varde sänt till vederbörande

befälhavare eller Konungens befallningshavande att i behörig ordning

delgivas part emot bevis, som bör insändas till krigsöverdomstolen;

och varde, där överkrigsfiskalen fört talan i målet, ett exemplar av

utslaget honom tillställt.

I mål, där krigsöverdomstolen själv rannsakat, må, om det prövas

lämpligt, utslag avkunnas i parternas närvaro och för öppna dörrar;

och värde ett exemplar av utslaget sänt till den tilltalades befälhavare.

74 §.

Har krigsöverdomstol dömt någon till dödsstraff, skall målet, i

vad det honom rör, underställas Konungens prövning; och bör förty

krigsöverdomstolen genast insända utslaget jämte protokollen och övriga

handlingar i målet till Konungens nedre justitierevision. I avseende å

delgivning av utslaget iakttages vad i 73 § är sagt.

75 §.

I övrigt skall vad om rättegången vid krigsrätt är stadgat gälla

till efterrättelse för krigsöverdomstol i allt vad som är tillämpligt.

76 §.

Besvär över krigsöverdomstols utslag eller beslut anföras hos

Konungen.

Besvär över krigshovrättens utslag eller beslut skola ingivas till

nedre justitierevisionen före klockan tolv å trettionde dagen från den

dag, då utslaget eller beslutet delgavs klaganden, eller, där det blivit

offentligen avkunnat, sådant skedde. Är klaganden häktad, äge han

inom sagda tid avlämna besvärsskriften, där han i allmänt häkte hålies,

till Konungens befallningshavande eller tillsyningsmannen vid häktet,

men eljest till den befälhavare, som har uppsikt över häktet; och

s. 307 Kontrollera mot PDF

307

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 57.

åligge det bemälde befälhavare att ofördröjligen insända besvärshandlingarna

till nedre justitierevisionen.

Besvär över utslag eller beslut, som meddelats av överkrigsrätt,

skola före klockan tolv å femtonde dagen, efter det klaganden erhöll

del av utslaget eller beslutet eller, där det offentligen avkunnats, sådant

skedde, avlämnas till överkrigsrättens ordförande eller, om klaganden

hålles häktad, till den befälhavare, som har uppsikt över häktet; och

har överkrigsrättens ordförande eller nämnde befälhavare att, där det

kan ske, med iakttagande av vad i 65 § 3 mom. är befälhavaren föreskrivet,

infordra förklaring från klagandens vederpart samt att därefter

insända handlingarna till nedre justitierevisionen.

Vad i 66 § är stadgat för där avsedda fall, äge motsvarande tilllämpning

i fråga om klagan över utslag eller beslut, som meddelats

av krigsöverdomstol.

I denna § meddelade bestämmelser gälla ej om underställningsmål.

Part, som i sådant mål vill avgiva påminnelser, ingive dem inom

den tid och till den myndighet, som i 2 och 3 mom. av denna § i

fråga om anförande av besvär för varje fall sägs.

77 §.

Varda ej i mål, däri, enligt vad i 76 § är sagt, talan skall inom

viss tid hos Konungen fullföljas, besvär inom den tid anförda, stånde

krigsöverdomstolens utslag fast, där ej inom samma tid visas laga förfall.

Vill någon visa sådant förfall, ingive de handlingar, han vill därutinnan

åberopa, till den myndighet, dit, enligt vad i ovannämnda §

för varje fall är stadgat, besvär i målet skola ingivas; är den myndighet

befälhavare eller överkrigsrätts ordförande, åligge det denne att

ofördröjligen insända handlingarna till nedre justitierevisionen. Prövas

förfallet lagligt, utsätter Konungen ny tid.

78 §.

Finnes någon böra höras över besvär, som hos Konungen anförts,

äge vad i 69 § för krigsöverdomstol är stadgat motsvarande tillämpning;

skolande vid delgivning av besvären jämväl krigsöverdomstolens

protokoll och utslag i målet samt de i krigsöverdomstolen av klaganden

ingivna handlingar, över vilka tillfälle ej lämnats vederparten att sig

yttra, honom delgivas.

s. 308 Kontrollera mot PDF

308

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

13 KAP.

Om biträde i rättegång.

79 §.

Vederbörande befälhavare åligger tillse, att vid krigsdomstol tilltalad

person, som hör till krigsmakten och står under hans befäl, ej

må av sin tjänstgöring vid krigsmakten, där ej densamma det oundgängligen

kräver, hindras att, där han det begär, erhålla tillfälle att

förskaffa sig nödigt biträde i rättegången.

80 §.

Önskar någon, som vid krigsrätt skall ställas under tilltal för

brott, varå straffarbete eller förlust av ämbete eller tjänst efter lag

följa kan, hjälp i rättegången, och säger han sig ej själv kunna biträde

anskaffa, förordne då Konungens befallningshavande i den ort, där rätten

skall sammanträda, lämplig person att honom vid rätten biträda; och

gälle i ty fall, ändå att han icke hålles häktad, vad i lagen den 14

september 1906 angående förordnande av rättegångsbiträde åt häktad

är stadgat, där det tillämpligt är. Vid fältkrigsrätt meddelas förordnande,

som nu sägs, av rättens civile ledamot; och må, utan hinder

därav, att lämpligt biträde icke kunnat anskaffas, slutligt utslag av

fältkrigsrätten meddelas.

Vill den, som är i tjänstgöring vid krigsmakten, innan rätten

ännu sammanträtt, begära, att biträde åt honom förordnas, göre anmälan

därom hos sin befälhavare, som har att hos vederbörande göra

framställning om biträdets förordnande.

81 §.

Befälhavare, som har uppsikt över häkte, öve tillsyn däröver,

att person, som där hålles häktad och vill i målet anföra besvär eller

ingiva inlaga till högre rätt eller ock göra ansökan om nåd, därvid

ej må sakna nödigt biträde.

s. 309 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

309

14 KAP.

Om verkställighet av utslag.

82 §.

Krigsdomstols utslag, varigenom någon dömts till ansvar, skall

av vederbörande befälhavare befordras till verkställighet. Vad nu är

sagt, gälle ock om annan domstols utslag, varigenom någon, som är

anställd vid krigsmakten och lyder under strafflagen för krigsmakten,

ådömts ansvar. Finner befälhavaren på grund av den dömdes vistelseort

eller annat förhållande det lämpligare, att utslag verkställes genom

annan befälhavares försorg, äge han överlämna verkställigheten till

denne. Är befälhavaren av särskilt i lag givet stadgande eller eljest

förhindrad att verkställa utslag, varde det överlämnat till Konungens

befallningshavande.

Vad förut i denna § är stadgat, är icke tillämpligt, då den

dömde hålles häktad. I sådant fall skall utslag, varom ovan förmäles,

befordras till verkställighet, om den dömde förvaras i militärhäkte, av

den befälhavare, som har uppsikt över häktet, men eljest av Konungens

befallningshavande eller tillsyningsmannen vid häktet.

Med utmätning för böter eller för ådömt skadestånd må befälhavare

ej befatta sig.

15 KAP.

Om ståndrätt.

83 §.

Har vid trupp, som är i fält, eller å fartyg, som för krigsföretag

är statt på sjötåg, eller i belägrad fästning brott, som är belagt med

dödsstraff, blivit begånget av någon, som därför är underkastad åtal

vid krigsdomstol, och har den brottslige blivit gripen på bar gärning,

då må, om våda för krigslydnaden eller för krigsmaktens, fartygets

eller fästningens säkerhet är att befara, såvida ej den brottslige varder

utan uppskov befordrad till straff, högste befälhavaren på stället, därest

s. 310 Kontrollera mot PDF

310 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

han, enligt vad i strafflagen för krigsmakten är stadgat, i disciplinmål

äger utan inskränkning utöva bestraffningsrätt över underlydande,

eller han är kommendant i fästningen, förordna särskild krigsdomstol,

benämnd ståndrätt, att i målet rannsaka och döma. Ordförande i den

rätt vare högste befälhavarens näste man i befälet, eller, där rätten

skall hållas i fästning, den, som till befäl inom fästningen näst kommendanten

berättigad är; och förordnas, utan avseende på den tilltalades

grad, till ledamöter i den rätt två officerare av minst kaptens grad,

två löjtnanter eller underlöjtnanter, två underofficerare, tre av manskapet

och en civil ledamot i krigsrätt. Sättes ståndrätten å fartyg,

må, vid bristande tillgång på officerare av kaptens eller högre grad,

löjtnanter kunna i stället förordnas till ledamöter i rätten. Ej må någon

vara ledamot i ståndrätt, med mindre han fyllt tjugufem år.

84 §.

Då ståndrätt är förordnad, sammanträde den genast inför samlad

trupp. Sedan förordnandet blivit uppläst, avlägge ordföranden och

ledamöterna domareed, ändå att sådan ed av dem förr gången är.

85 §.

Ståndrätt skall, utan vidlyftig omgång, söka tillvägabringa de

till sakens utredande nödiga upplysningar och noga iakttaga, vad

såväl den tilltalades som det allmännas rätt kräver.

86 §.

Den tilltalade må såsom biträde i rättegången anlita på platsen

varande person av de egenskaper, som enligt allmän lag fordras hos

den, vilken för andra må tala och svara inför rätta.

Vill den tilltalade ej själv utse rättegångsbiträde, åligge det

rättens ordförande före rannsakningens början därtill förordna lämplig

person.

Den tilltalade äge rätt till en kort överläggning med sitt rättegångsbiträde,

innan rannsakningen tager sin början.

87 §.

Ej må ståndrätt upplösas, innan den fattat sitt beslut och utslag

blivit avkunnat.

s. 311 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

311

88 §.

Föremål för ståndrätts prövning är endast, huruvida den tilltalade

för angivna brottet må, under för handen varande omständigheter, dömas

till dödsstraff. Anser ståndrätten sig ej böra ådöma sådant straff, förvise

målet till behandling vid vederbörlig krigsdomstol, som äger att

därmed, oberoende av ståndrättens yttrande, lag och beskaffenhet likmätigt

förfara.

Ståndrätts omröstning till dom sker offentligen inför den samlade

truppen, rättens ledamöter dock obetaget att därförinnan, sedan rannsakningen

är slutad, träda avsides för enskild överläggning. Före

omröstningen göre rättens civile ledamot en kort och tydlig framställning

av vad vid rannsakningen förekommit, och säge därefter först

han och sedan var och en av de övriga domarena i laga ordning sin

mening; varde ock vad envar sålunda yttrat antecknat i protokollet,

ändå att skiljaktighet ej yppats.

För den tilltalades dömande till dödsstraff erfordras, att minst

nio av domarena äro därom ense.

Efter det omröstning skett, uppsätte rättens civile ledamot genast

utslag; och varde det av rättens ordförande och ledamöter undertecknat

samt därefter av ordföranden i den tilltalades närvaro inför truppen

offentligen avkunnat.

Sedan ståndrätt är upplöst, överlämne rättens ordförande genast

till högste befälhavaren på stället protokollet och utslaget, försett

med anteckning om dagen och timmen för dess avkunnande.

89 §.

Ståndrätts utslag, varigenom någon blivit dömd till dödsstraff,

må, sedan det blivit överlämnat till högste befälhavaren på stället,

av honom genast befordras till verkställighet. Finner befälhavaren

sig på grund av föreliggande förhållanden ej böra låta verkställa utslaget,

eller har verkställighet ej följt inom tjugofyra timmar, efter

det utslaget avkunnades; då skall befälhavaren genast insända handlingarna

i målet till vederbörande krigsöverdomstol, som med målet

förfär, såsom vore ståndrättens utslag underställt krigsöverdomstolens

prövning.

s. 312 Kontrollera mot PDF

312

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

90 §.

Ståndrätts protokoll skall, jämte därtill hörande handlingar,

efter fält- eller sjötågets slut av befälhavaren överlämnas till krigshovrätten

att där förvaras.

16 KAP.

Om häktning, förvarsarrest och annat tagande i förvar.

91 §•

I fråga om häktning av den, som hör till krigsmakten, skall,

utom vad i allmän lag stadgas om häktning, jämväl lända till efterrättelse

vad här nedan i detta kapitel sägs.

92 §.

Rymmer någon, som tillhör manskapet och är tjänstgöringsskyldig

vid avdelning av krigsmakten, som för annat ändamål än övning ställes

eller är ställd på krigsfot, skall han i häkte tagas.

Lag samma vare, där någon av manskapet gör sig skyldig till

olovligt undanhållande från avdelning, varom i 1 mom. sägs, och

undanhållandet skett under sådana förhållanden, att han jämlikt strafflagen

för krigsmakten bör straffas såsom för rymning.

Har någon av manskapet eljest begått rymningsbrott eller gjort

sig skyldig till olovligt undanhållande under sådana omständigheter,

att han bör straffas såsom rymmare, må han i häkte tagas.

98 §.

Har officer eller underofficer begått rymningsbrott, eller har han

gjort sig skyldig till olovligt undanhållande under sådana omständigheter,

att han bör straffas såsom rymmare, skall han i häkte tagas.

Lag samma vare, där dylikt brott blivit begånget av någon vid

krigsmakten anställd civil ämbets- eller tjänsteman, som är tjänstgöringsskyldig

vid avdelning av krigsmakten, varom i 92 § 1 mom.

sägs.

s. 313 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

313

94 §.

Befälhavare, vilken, enligt vad i strafflagen för krigsmakten är

stadgat, i disciplinmål äger utan inskränkning utöva bestraffningsrätt

över underlydande, äge beträffande dem samma befogenhet att

förordna om häktning, som enligt allmän lag tillkommer Konungens

befallningshavande i avseende å för brott misstänkta personer.

Enahanda befogenhet tillkommer jämväl kommendant ävensom

fartygschef i fråga om honom underlydande, .ändå att han endast i

vissa disciplinmål äger utan inskränkning utöva bestraffningsrätt

över dem.

95 §.

Yarder någon, som är anställd vid krigsmakten, eller värnpliktig,

medan han är i tjänstgöring, häktad efter förordnande av annan

myndighet än hans befälhavare; göre den myndighet utan dröjsmål

anmälan därom hos den häktades befälhavare.

96 §.

Där militärhäkte finnes, må häktad person, som är anställd vid

krigsmakten eller som häktats, medan han varit i tjänstgöring såsom

värnpliktig, eller i anledning av uteblivande från honom i sådan egenskap

åliggande tjänstgöring, under rannsakning vid domstol hållas i

sådant häkte.

97 §.

Förman är berättigad att, då underlydande under tjänstgöring

gör sig skyldig till fel, varigenom krigslydnaden eller ordningen inom

krigsmakten äventyras, och det för krigslydnadens eller ordningens

upprätthållande finnes nödigt, tillsäga den felande förvarsarrest.

Rätt att tillsäga förvarsarrest, då det för ordningens upprätthållande

finnes nödigt, tillkommer ock förman i avseende å underlydande,

som utom tjänsten stör allmän ordning eller ordningen inom

krigsmakten.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 27 käft. (Nr 57.) 40

s. 314 Kontrollera mot PDF

314

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Tillsägelse av förvarsarrest, varom i denna § förmärs, är allenast

ett förständigande att i arrest avbida, vad den, som över den felaktige

äger bestraffningsrätt i disciplinmål, vill i laga ordning besluta.

98 §•

Den, som fått sig tillsagd förvarsarrest, skall, om lian är officer

eller underofficer, under arresttiden vistas i eget rum eller tält eller,

om så finnes nödigt, hållas under bevakning i låst ljust rum eller i

tält och, om han tillhör manskapet, hållas under bevakning i sådant

rum eller i tält. Den arresterade må ej deltaga i tjänstgöring.

Då den felaktiges arresterande i låst rum eller eljest under bevakning

kan erfordras, men han vägrar eller underlåter att efterkomma

den erhållna tillsägelsen, äger den, som anbefallt arresteringen, att

genom tjänliga åtgärder befordra densamma till verkställighet.

99 §.

Är ej den, som tillsagt förvarsarrest, själv i utövning av bestraffningsrätt

i disciplinmål över den arresterade, åligger den förstnämnde

att om arresteringen genast och sist inom tjugofyra timmar avgiva

rapport till den befälhavare, som äger bestraffningsrätten; och åligge

det denne att, så fort ske kan, meddela beslut i ärendet.

100 §.

Träffas underlydande, som är av starka drycker överlastad, inom

förläggningsområde eller å väg, gata eller annat ställe, varom i 11

kap. 15 § allmänna strafflagen förmäles, då må han, ändå att sådant

fall, som i 97 § avses, ej finnes vara för handen, när hans behöriga

vårdande icke annorledes låter sig verkställa, på förmans befallning

kunna tagas i förvar och insättas i militärhäkte, till dess han återvunnit

sina sinnens bruk.

s. 315 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

315

17 KAP.

Allmänna bestämmelser.

101 §.

I de fall, då någon, som icke är krigsman, skall ställas under

tilltal vid krigsdomstol, skola de bestämmelser tillämpas, som här ovan

äro stadgade beträffande krigsman, som är i den tjänstegrad, vartill

den, som skall tilltalas, enligt reglemente eller särskild föreskrift räknas.

Är den, som skall tilltalas, ej att hänföra till viss tjänstegrad, tillämpas

de i fråga om manskap gällande bestämmelser.

Har krigsfånge eller utländsk man, vilken vid krig mellan

främmande makter, därunder Sverige är neutralt, här i riket internerats,

förövat brott, därför han skall vid krigsdomstol tilltalas, och är han

officer eller eljest i sådan tjänsteställning, att han bör anses lika med

officer, galle vad i denna lag om officerare är sagt.

102 §.

Ingivas på grund av denna lag besvär eller annan inlaga i rättegång

till befälhavare eller ordförande i överkrigsrätt, skall å besvärsskriften

eller inlagan tecknas bevis om tiden för dess ingivande; och

varde, där ej, enligt vad i denna lag är föreskrivet, ytterligare åtgärd

på befälhavaren eller överkrigsrättens ordförande ankommer,

inlagan även i de fall, där ej sådant eljest är stadgat, ofördröjligen

insänd till den myndighet, som vederbör.

103 §.

I avseende på rättegång vid krigsdomstol och verkställighet av

dess utslag skall i allt, varom ej i denna lag eller i annan lag eller

författning är särskilt stadgat, lända till efterrättelse, vad i fråga

om rättegång vid allmän domstol och verkställighet av dess utslag

finnes föreskrivet, där det tillämpligt är.

s. 316 Kontrollera mot PDF

316

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Bil. C.

Förslag

till

Lag

om införande av den nya strafflagen för krigsmakten och den

nya lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes

samt vad i avseende därå iakttagas skall.

1 §•

Den strafflag för krigsmakten och den lag om krigsdomstolar och

rättegången därstädes, vilka nu äro antagna, skola jämte vnd här

nedan stadgas, lända till efterrättelse från och med den 1 januari 1915.

2 §•

Genom de nya lagarna upphävas, med i 12 § stadgade undantag:

strafflagen för krigsmakten den 7 oktober 1881 och förordningen

om krigsdomstolar och rättegången därstädes den 11 juni 1868 jämte

alla de särskilda nu gällande stadganden, som utgöra ändring av nämnda

författningar eller tillägg däri;

31 § och 36 § 2 mom. värnpliktslagen den 14 juni 1901;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning eller i

reglementen, instruktioner eller andra särskilda föreskrifter stridande

mot de nya lagarnas bestämmelser.

3 §-

Förekommer i särskild författning hänvisning till straffbestämmelse,

som enligt 2 § blivit upphävd, skall brott, varför sådan hänvisning är

s. 317 Kontrollera mot PDF

317

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

given, straffas efter nya strafflagen för krigsmakten, så framt straff å

det brott däri utsattes; finnes straff å brottet däri ej utsatt, vare hänvisningen

förfallen.

Förekommer eljest i lag eller författning hänvisning till lagrum,

som ersatts genom bestämmelse i de nya lagarna, skall denna i stället

tillämpas.

4 §•

Brott, som är förövat, innan nya strafflagen för krigsmakten

blivit gällande, men för vilket dessförinnan straff ej är bestämt genom

domstols utslag, som vunnit laga kraft eller ej överklagat varder, eller

genom befälhavares beslut i disciplinmål, skall efter nya lagen straffas,

om det straff, som efter densamma bör åläggas, är lindrigare än det,

som varit stadgat i äldre lag; och skall därvid jämväl iakttagas, att,

om enligt äldre lag disciplinstraff skulle följa å brottet, disciplinstraff

enligt nya lagen skall åläggas, därest ej sådant fall är för handen,

som nedan i denna § sägs.

Har någon, innan nya strafflagen för krigsmakten blev gällande,

genom domstols utslag, som vunnit laga kraft eller ej överklagat

varder, eller genom befälhavares beslut i disciplinmål blivit belagd

med disciplinstraff, och varder han övertygad att förut hava gjort sig

skyldig till annan förseelse, därå disciplinstraff bör följa, varde straffet

för båda förseelserna bestämt enligt äldre lag.

5 §•

Har verkställighet av straff blivit påbörjad, innan nya strafflagen

för krigsmakten blev gällande, men dessförinnan ej hunnit avslutas, skall

därmed fortsättas i enlighet med föreskrifterna i äldre lag, där ej här

nedan annorlunda stadgas.

6 §•

Vid verkställighet av arreststraff, som blivit någon ålagt, innan

nya strafflagen för krigsmakten blev gällande, men ej dessförinnan

börjat verkställas, skall iakttagas:

l:o) att arrest utan bevakning och vaktarrest verkställas så, som

angående dessa straff i nya strafflagen för krigsmakten är stadgat; samt

s. 318 Kontrollera mot PDF

318

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

2: o) att sträng arrest verkställes så, som i ovannämnda lag är

föreskrivet om verkställighet av vaktarrest med skärpning genom hårt

nattläger.

Inträffar sådant fall, som sägs i 4 § 2 mom., lände vid straffets

tillämpning de i 42 § av nya strafflagen för krigsmakten stadgade

grunder till efterrättelse, där de tillämpliga äro.

7 §•

Har någon, efter det nya strafflagen för krigsmakten blev gällande,

begått förseelse, som ådrager arreststraff, och har dessförinnan enligt

äldre lag ålagts honom arreststraff, vilket icke till fullo gått i verkställighet,

då skall, med tillämpning av de i 40, 41 och 42 §§ i nya

lagen stadgade grunder, det sist ålagda straffet sammanläggas med det

tidigare ålagda eller dess återstod till ett arreststraff enligt nya lagen;

och skall därvid sträng arrest anses svara mot vaktarrest med skärpning

genom hårt nattläger.

Skall arreststraff, ålagt enligt äldre lag, övergå till fängelse eller

straffarbete, gälle de i sådan lag för slikt fall stadgade grunder.

Förekomma till verkställighet på en gång flera beslut, varigenom

samma person blivit fälld till straff, vilka, efter ty i denna § är sagt,

ej kunna jämte varandra verkställas, göres om förhållandet anmälan

hos krigsöverdomstolen, som förordnar, huru straffen skola sammanläggas.

8 §•

Där nya strafflagen för krigsmakten utsätter särskilt straff för

återfall i brott, skall det straff ådömas, ändå att straffet för förra

brottet varit ådömt efter äldre lag eller författning, så framt den

brottslige samma straff till fullo undergått.

9 §•

Är brottslig gärning förövad, innan nya strafflagen för krigsmakten

blev gällande, skall i fråga om tid för åtal eller för verkställande av utslag

eller beslut, varigenom straff blivit ålagt, avseende göras å det straff,

varmed brottet i nya lagen belägges, dock så att den, som efter äldre

lag är till frihet från åtal berättigad, njuter den frihet till godo, ändå

att brottet kunde åtalas efter nya lagen.

s. 319 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

319

10

Finnes, sedan nya strafflagen för krigsmakten blivit gällande,

tillrättavisning böra meddelas någon för förseelse eller fel, som dessförinnan

begåtts, skall tillrättavisning enligt nya lagen meddelas.

Har verkställighet av tillrättavisning blivit påbörjad, innan nya

strafflagen för krigsmakten blev gällande, men dessförinnan ej hunnit

avslutas, skall därmed fortsättas i enlighet med dittills gällande föreskrifter.

11 §•

Mål, som, då nya lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes

träder i kraft, är hos domstol anhängig!, skall, utan hinder av

nya lagens bestämmelser, fortfarande handläggas och avgöras av samma

domstol, i den mån sådant tillkom densamma enligt äldre lag eller författning,

ävensom i övrigt i enlighet därmed behandlas; dock att nya

lagen skall tillämpas i fråga om fullföljd av talan mot utslag eller beslut,

som meddelats efter den dag, då nya lagen trätt i kraft, ävensom

underställning av sådant utslag så ock beträffande förfarandet i högre

rätt, där utslag eller beslut, varemot talan fullföljts, meddelats efter

nämnda dag; skolande därvid iakttagas, att de för klagan över fältkrigsrätts

utslag eller beslut i nya lagen meddelade föreskrifter skola

lända till efterrättelse allenast där klagan ifrågakommer över utslag

eller beslut, vilket meddelats av sådan enligt äldre lag sammansatt

fältkrigsrätt, som inrättats vid avdelning av krigsmakten, den där är i

fält eller på sjötåg under krig, men klagan över annan krigsrätts utslag

eller beslut fullföljas enligt de för klagan över regementskrigsrätts.

stationskrigsrätts eller särskild krigsrätts utslag eller beslut i samma

lag givna bestämmelser.

12 §.

Genom vad i 2 § förordnats skola ej anses upphävda:

de i reglementet den 12 april 1808 angående uppbringningar till

sjöss och reglementet den 9 augusti samma år angående krigsbyte till

s. 320 Kontrollera mot PDF

320

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

lands förekommande stadganden om domstol i mål, som röra tvist om

uppbringningar till sjöss eller gjort krigsbyte till lands; dock att vad

enligt nya lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes gäller

rörande fullföljd av talan mot krigshovrättens utslag eller beslut, skall

äga tillämpning jämväl å dess utslag eller beslut i dylika mål.

s. 321 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj it s Nåd. Proposition Nr 57.

321

Bil. D.

förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 9 och 13 §§ i 10 kap. strafflagen.

Härigenom förordnas, att 9 och 13 §§ i 10 kap. strafflagen skola

erhålla följande ändrade lydelse:

9 §•

Göra upprorsmän våld å person, eller bryta eller förstöra de hus,

eller plundra eller fördärva de annan egendom; då skola de dömas,

anstiftare och anförare till straffarbete från och med två till och med

tio år, och annan deltagare i upproret till sådant arbete i högst sex

år; varde ock för våld eller annan brottslig gärning, som vid uppror

begås, gärningsmannen straffad efter ty i 4 kap. 1 § sägs.

13 §.

Samlar sig folkmängd tillhopa och störer lugnet eller allmänna

ordningen, utan att dock lägga å daga sådant uppsåt, som i 7 § sägs,

och skingrar sig ej den folkmängd, på offentlig myndighets befallning,

utan visar trotsighet däremot; då skola anstiftare och anförare av det

upplopp till straffarbete i högst ett år och annan deltagare i upploppet

till böter från och med tio till och med tvåhundra riksdaler dömas.

Övergå de till våld å person eller egendom; vare lag, som i 9, 10 och

12 §§ om uppror sägs; dock att för sådan deltagare i upploppet, som

ej är anstiftare eller anförare, straff efter 9 § må, där omständigheterna

äro synnerligen mildrande, nedsättas till fängelse.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 27 höft. (Nr 57.) 41

s. 322 Kontrollera mot PDF

322

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Bil. E.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 6 § i lagen angående villkorlig

straffdom den 22 juni 1906.

Härigenom förordnas, att 6 § i lagen angående villkorlig straffdom

den 22 juni 1906 skall erhålla följande ändrade lydelse:

6 §•

Där straff ådömes efter 25 kap. strafflagen, må ej villkorlig dom

i fråga om det straff brukas.

Ej heller skall vad i denna lag är stadgat angående meddelande

av villkorlig straffdom hava avseende å straff, som ådömes för förbrytelse

mot tryckfrihetsförordningen.

Beträffande straff, som ådömes efter strafflagen för krigsmakten,

må villkorlig dom ej brukas i annat fall, än i nämnda lag finnes stadgat.

Ådömes jämte frihets- eller bötesstraff, i fråga varom villkorlig

dom enligt denna lag må brukas, disciplinstraff efter strafflagen för

krigsmakten, utgöre den omständighet ej hinder för beviljande av anstånd

med förstnämnda straff. Beviljas anstånd, äge sammanläggning

av straffen ej rum.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1915.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

823

Bil. F.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 10 § i yärnpliktslagen

den 14 juni IDOL

Härigenom förordnas, att 10 § i värnpliktslagen den 14 juni 1901

skall erhålla följande ändrade lydelse:

§ io.

1. Värnpliktig, som är förlustig medborgerligt förtroende för

alltid, må ej tillhöra krigsmakten.

2. År värnpliktig förlustig medborgerligt förtroende, intill dess

viss tid förflutit från det han efter utståndet straff blivit frigiven,

må han under samma tid ej vapenövas utan skall till lämpliga arbeten

vid krigsmakten användas.

3. Har värnpliktig blivit upprepade gånger straffad efter strafflagen

för krigsmakten, och äro omständigheterna sådana, att krigsman,

hörande till det vid krigsmakten fast anställda manskapet, kunnat i

motsvarande fall, jämlikt 30 § 3 mom. nämnda lag, skiljas från sin

anställning, då må, utan hinder av vad nedan stadgas om de värnpliktigas

fördelning och tjänstgöringsskyldighet i allmänhet, i den ordning

och i enlighet med de närmare bestämmelser, som av Konungen

meddelas, sådan värnpliktig överföras till särskild avdelning av krigsmakten

för att där fullgöra sin tjänstgöringsskyldighet.

s. 324 Kontrollera mot PDF

324

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Lag samma vare ock, ifall värnpliktig, som tillhört det fast

anställda manskapet, men enligt nyssnämnda lagrum blivit från sin

anställning vid krigsmakten skild, begår brott, som i strafflagen för

krigsmakten är belagt med ansvar.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1915.

s. 325 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

325

Protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd lördagen den 7 februari

1914.

Närvarande:

Justitieråden Thomasson,

SvEDELIUS,

Regeringsrådet Thulin,

Översten Mörcke.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den

18 juli 1913, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle,

för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, inhämtas över upprättade

förslag till

l:o) strafflag för krigsmakten;

2:o) lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes;

3:o) lag om införande av den nya strafflagen för krigsmakten och

den nya lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes samt vad

i avseende därå iakttagas skall;

4:o) lag om ändrad lydelse av 9 och 13 §§ i 10 kap. strafflagen;

5:o) lag om ändrad lydelse av 6 § i lagen angående villkorlig

straffdom den 22 juni 1906; samt

6: o) lag om ändrad lydelse av 10 § i värnpliktslagen den 14

juni 1901.

Enligt beslut den 18 juli 1913 hade Kungl. Maj:t förordnat översten

och chefen för Hallands regemente Bror Birger Émil Mörcke att vara

ledamot av lagrådet under dess behandling av ovanberörda lagförslag.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet

s. 326 Kontrollera mot PDF

326

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

föredragits av hovrättsrådet Olof af Geijerstam; och hade utom ovannämnda

ledamöter justitierådet Gustaf Carlson tjänstgjort i lagrådet

under föredragningen av förslaget till strafflag för krigsmakten och förslaget

till lag om ändrad lydelse av 6 § i lagen angående villkorlig

straffdom den 22 juni 1906 samt en del av förslaget till lag om krigsdomstolar

och rättegången därstädes men blivit av sjukdom hindrad att

deltaga i den fortsatta behandlingen av de remitterade förslagen.

Dessa blevo nu företagna till slutlig behandling, därvid lagrådet

och dess särskilda ledamöter yttrade beträffande:

Den föreslagna lagstiftningen i dess helhet.

Lagrådet;

Av de ändringar i gällande bestämmelser, som från Riksdagens

sida ansetts erforderliga vid en revision av krigslagstiftningen, framträda

såsom de mest betydelsefulla dels mildring i straffen för brott enligt

strafflagen för krigsmakten, dels ock omorganisering av krigsdomstolarna

i första och andra instans för vinnande av ökad rättssäkerhet. Mot de

strafflindringar, som i det no till granskning föreliggande strafflagsförslaget

införts, har i det hela taget lagrådet icke något att erinra; det har

snarare synts lagrådet kunna ifrågasättas, huruvida man icke i detta

hänseende bort gå något längre än som skett, särskilt genom att

beträffande åtskilliga förbrytelser sänka för dem satta straffminima.

I vissa fall har lagrådet ansett en brist på följdriktighet förefinnas,

som påkallar jämkning i bestämmelserna. Vad angår domstolsorganisationen

torde väl önskemålet ej vara fullt vunnet. Särskilt i fråga om

krigshovrättens sammansättning har det synts lagrådet önskvärt, om

ledamöternas antal kunnat utökas till fem. Då emellertid lagrådet

instämmer i de skäl, som framlagts mot krigsrättsmålens fördelning

mellan de särskilda divisionerna i Svea hovrätt samt mot förslaget

att anlita ledamöter i hovrätten såsom bisittare i krigshovrätten, och antalet

mål av ifrågakomna slag uppenbarligen är alltför litet för att

motivera inrättandet av två krigshovrättsrådsämbeten, torde med den

föreslagna lösningen, som på sätt av departementschefen framhållits får

anses hava provisorisk karaktär, vara vunnet vad som för närvarande

stått att ernå.

Vid genomförandet av de syftemål, man i omförmälta och andra

s. 327 Kontrollera mot PDF

327

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

avseenden velat vinna, har man icke nöjt sig med att göra därav betingade

partiella ändringar i gällande lag. Såsom resultat av revisionsarbetet

hava framgått en strafflag och en rättegångslag, som till sin

yttre form äro fullständigt nya. Det skall visserligen icke förnekas, att

de gamla lagarna i flera hänseenden äro behäftade med brister, vilka

väl kunnat påkalla en genomgående omarbetning. Men å en sådan

torde med fog kunna ställas kravet, att befintliga brister avhjälpas.

Otydliga bestämmelser både bort ersättas med nya, om vilkas rätta

innebörd tvekan icke kunnat vara för banden. Att förslaget därutinnan

icke i allo fyller berättigade anspråk har under granskningsarbetet blivit

för lagrådet uppenbart. Väl har i flera hänseenden förut befintlig otydlighet

blivit undanröjd. Men åtskillig oklarhet har dock lämnats oavhjälpt,

och en del av de nya bestämmelserna äro i sin ordning ägnade att

väcka tvekan huru lagstadgandena rätteligen skola tillämpas. De nya

lagarna äro enligt lagrådets mening knappast redigare och klarare än

de, i vilkas ställe de skulle träda.

Den terminologi, som i förslaget kommit till användning, stöder sig

i väsentliga delar på administrativa bestämmelser. En dylik anordning

överensstämmer icke med riktiga lagstiftningsprinciper, vilka kräva ett alldeles

motsatt förhållande. Det ligger i sakens natur att administrativa författningar

esomoftast måste ändras med hänsyn till ändrade faktiska förhållanden.

En lag, som hänför sig till dylika författningar, borde för varje

gång sådant sker på motsvarande sätt omformas. Att detta skulle medföra

betydande olägenheter är uppenbart. Dylika lagändringar utebliva helt

visst i de flesta fall. Men därigenom åstadkommes oreda, och vid lagtillämpningen

måste ofta uppkomma tveksamhet. Förslaget visar ock

det olämpliga i den valda anordningen. Det förekommer exempel på

att under förarbetena, vilka visserligen fortgått ganska länge men dock

under en tid, som torde få anses kort i förhållande till den giltighetstid,

som väl är tillämnad den nya lagstiftningen, stadgande blivit ändrat

och detta till och med mer än en gång till följd av administrativa

ändringar, som mellankomma. Att dylika ändringar, särskilt med hänsyn

till förestående ny härorganisation, under den närmaste tiden äro

att förvänta, torde vara klart. Terminologien saknar även nödig fasthet.

Hämtade från skilda författningar förekomma uttryck, som på olika

ställen hava olika innebörd. En mycket långt utsträckt detaljering,

som administrativt är väl motiverad, har stundom fått inflyta i lagen,

där den verkar stötande. De använda termerna äga icke alltid önskvärd

tydlighet.

I likhet med vad nu gäller skola vid krigsdomstol upptagas ej

s. 328 Kontrollera mot PDF

328

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

allenast militära förbrytelser utan även en del andra mål. Bestämmelser

i sistnämnda hänseende förekomma nu i rättegångslagen. Förelaget

har härutinnan gått en annan väg. Man har nämligen i själva strafflagen

omnämnt dessa brott, ehuru omnämnandet inskränker sig till en

förklaring att de straffas enligt allmän lag. Systemet har dock icke

kunnat fullt genomföras, utan hava kompletterande stadganden erfordrats

i rättegångslagen. Det måste anses synnerligen oegentligt att i en

speciallag, såsom strafflagen för krigsmakten är, införa straffbud, som

därmed icke hava något att skaffa och som stå där allenast för att man

i rättegångslagen, när det gäller att bestämma vilka brott tillhöra krigsdomstols

upptagande, skall kunna göra detta genom att hänvisa till

strafflagen. Systemet har också givit upphov till straffbestämmelser

av en ganska besynnerlig struktur. Lagrådet har även trott sig finna att

en följd av detta system blivit, att i fråga om brott, som straffas enligt

allmänna strafflagen, gränsen emellan de brott, som skola behandlas vid

krigsdomstol och dem, vilka skola upptagas vid de allmänna domstolarna,

dragits mera godtyckligt än som varit att förvänta, därest frågan härom

på en gång upptagits till avgörande vid rättegångslagens avfattniug.

Men även i ett annat hänseende är enligt lagrådets mening

systemet förenat med olägenheter. I förslaget återfinnas åtskilliga stadganden,

i vilka förekomma sådana uttryck som »brott mot denna lag»,

»brott, som omförmälas i denna lag», »straffas enligt denna lag» etc.

Huru dylika uttryck rätteligen skola förstås är ingalunda i varje fall

klart. Understundom måste det av stadgandets innehåll anses framgå,

att med uttrycket avses endast egentliga militära förbrytelser, för vilka

straff utsatts i lagen. I andra fäll måste tolkningen föra till att under

uttrycket äro hänförliga jämväl brott, som endast omförmälas i lagen

med hänvisning beträffande straffet till allmänna strafflagen. Beträffande

åtskilliga paragrafer stannar man i tvekan, om den ena eller den andra

tolkningen är den rätta. Att en tvetydighet av sådan art icke kan få

stå kvar i lagen, torde vara uppenbart. För tillämpningen av vissa lagbestämmelser,

såsom om återfall, villkorlig dom m. in., erfordras klarhet

i omförmälta hänseende. Av vad ovan anförts torde framgå, att enligt

lagrådets tanke rättelsen skulle på det rationellaste sättet vinnas genom

övergivande av hela systemet och återgång till nu gällande lags uppställning.

Anses en sådan utväg icke böra anlitas, måste de särskilda

bestämmelserna på annat sätt göras tydliga.

Det har vidare synts lagrådet synnerligen tvivelaktigt, om någon

verklig förbättring vunnits därigenom att straffbestämmelser, vilka skola

komma i tillämpning endast i krigstid, utbrutits och sammanförts i en

s. 329 Kontrollera mot PDF

329

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

särskild avdelning av strafflagen. Visserligen torde på sådant sätt tilllämpningen

i fredstid hava något underlättats, men i stället hava lagbuden

blivit synnerligen Svåra att överskåda för den, som har att tillämpa

dem i krig, då ju dock förhållandena kräva ett snabbare avgörande.

Åven detta system har för övrigt visat sig icke vara till alla delar

genomförbart, och jämväl härvidlag kan man ej värja sig för den tanken

att lagbuden i sak rönt en menlig inverkan av den formella uppställningen.

Från nu gällande disciplinstadga hava åtskilliga bestämmelser

inflyttats i straff! ags förslaget. Såvitt angår stadganden av straffrättslig

natur är däremot icke något att invända. Men i förslaget hava jämväl

upptagits bestämmelser av processnellt innehåll; dessa hava för visso

icke sin rätta plats i en strafflag. Det oegentliga däri är även förenat

med praktiska olägenheter. I själva verket förefinnes icke i fråga om

anliängiggörandet någon åtskillnad mellan disciplinmål och mål, som

skola behandlas vid krigsdomstol. Det är vederbörande befälhavare,

som i första hand får att skaffa med samtliga målen. Han har att

tillse, om målet skall behandlas som disciplinmål eller hänskjutas till

rätten. De proeessuella bestämmelserna gripa alltså i båda fallen in i

varandra. Också hava de i strafflagsförslaget upptagna proeessuella

stadgandena icke gjorts fullständiga, utan återfinnas jämväl i rättegångsförslaget

lagbud, som direkt hänföra sig till disciplinmål, likasom åtskilliga

andra i sistnämnda förslag förefintliga stadganden lämpa sig i

vissa stycken även för disciplinmål. Att på detta sätt icke åstadkommits

den reda och överskådlighet, som erfordras, torde icke kunna förnekas.

Vill man icke, såsom i de äldre krigsartiklarna var förhållandet, upptaga

i samma författning såväl straff bestämmelserna som föreskrifterna om

rättegången, lära de proeessuella stadgandena höra utmönstras ur strafflagsförslaget

och sammanföras med övriga bestämmelser om rättegången.

Det har icke kunnat undgå lagrådets uppmärksamhet, att åtskilliga

bestämmelser i strafflagen uppbäras av misstro till de statens ämbetsoch

tjänstemän, vilka närmast beröras av lagstiftningen. Likställighet

mellan officerare och manskap har genomförts även i de fall, där den är

endast formell men reellt taget innebär en vida större stränghet mot de

förre. Anordningar, vilka skulle medföra erkända fördelar, har man icke

eller endast i ringa mån ansett sig kunna föreslå synbarligen av den

anledning att man icke haft förtroende till de statstjänare, av vilka de

skulle genomföras. Att en lagstiftning i sådan anda kan medföra skadliga

verkningar lärer vara uppenbart. Å ena sidan kan den hos statens

ifrågavarande tjänare föranleda missmod: å andra sidan är den ägnad

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 27 höft. (Nr 57.) 42

s. 330 Kontrollera mot PDF

330

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

att hos den manliga ungdom, vars handledning är anförtrodd åt dessa,

väcka oriktiga föreställningar om orättvis behandling under den tid, den

fullgör sin värnplikt. Åven om i ena eller andra hänseendet övergrepp

från officerares sida vore att befara, lära däremot andra medel till

rättelse böra anlitas. Fostran, skarp kontroll och sträng bestraffning av

varje förseelse äro på sin plats men icke på presumtion om övergrepp

vilande lagbud. Krigslagstiftningen är en så betydelsefull del av den

stora frågan om vårt försvar, att den största vikt måste fästas vid att

ingen fördel eftergives i onödan samt att rätt åt alla håll utskiftas lika.

Klart är, att därest förslaget skulle omarbetas så att därigenom

de bristfälligheter, vilka enligt lagrådets tanke på sätt ovan anförts

vidlåda förslaget, bleve fullständigt avhjälpta, denna omarbetning skulle

bliva alltför omfattande för att möjliggöra dess framläggande för innevarande

års riksdag. Då uppskov icke synes böra äga rum, kan fördenskull

en dylik omarbetning icke ifrågasättas. Lagrådet har därför

ansett sig böra inskränka sina yrkanden om ändring till de fall, då

sådan ansetts alldeles nödvändig eller synts kunna åvägabringas utan

alltför stora rubbningar.

Förslaget till strafflag för krigsmakten.

1 §•

Lagrådet:

Enligt kommittémotiven har med det i 3) beträffande värnpliktige

använda uttrycket »då de äro i tjänstgöring» åsyftats hela den tidsperiod,

som ligger emellan inställelsen till tjänstgöring och hemförlovandet,

således även tider för avbrott i tjänstgöringen på grund av tilliällig

permission eller dylikt. Samma uttryck användes av kommittén även

om den vid lots- och fyrinrättningarna anställda personalen samt om

officerarna vid väg- och vattenbyggnadskåren för att angiva, när hithörande

personal skulle hänföras till krigsmän. Då beträffande sistnämnda

båda grupper i propositionen till 1908 års riksdag uttrycket i

fråga utbyttes mot det jämväl nu använda »då de fullgöra dem åliggande

tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten», skedde detta med anledning

av en från Högsta domstolens sida framställd anmärkning rörande bristande

överensstämmelse mellan text och motiv i ett avseende, som dock

s. 331 Kontrollera mot PDF

331

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

eke rörde kommitténs ovan angivna tolkning av orden »i tjänstgöring».

Med den vidtagna ändrirtgen har sålunda uppenbarligen icke avsetts

någon begränsning i den av kommittén enligt nyssberörda tolkning

åsyftade omfattning av den tid, varunder nämnda personal skulle hänföras

till krigsmän. Att på detta sätt i paragrafens olika delar använda

skilda uttryck, som dock skola beteckna detsamma, måste emellertid

anses olämpligt. Då det i 6) och 7) valda uttryckssättet synes lika väl

kunna komma till användning i 3), hemställes därför, att sistnämnda

punkt ändras till överensstämmelse i förevarande avseende med 6) och 7),

och detta desto hellre som i åtskilliga efterföljande paragrafer, däri

talas om viss personal, »som är i tjänstgöring» (88 och 89 §§), eller

om vissa förbrytelser, som begås »under tjänstgöring» (94, 96 och

107 §§), sistnämnda uttryck uppenbarligen är taget i en mera begränsad

betydelse och syftar på den faktiska tjänsteutövningen. Eu motsvarande

jämkning erfordras jämväl i sista stycket av denna paragraf.

Då i sista stycket av 2 § i nu gällande strafflag för krigsmakten,

vilken paragraf angiver vilka som hänföras till krigsmän, talas om frivilliga

för nationalförsvaret bildade kårer, vilkas medlemmar enligt särskilda

författningar äro i vissa fall underkastade krigslag, åsyftas närmast

sådana frivilliga skarpskytteföreningar, som omförmälas i kungörelsen

den 8 mars 1861. Såsom av nämnda kungörelse framgår, förutsättes

för krigslags tillämplighet å medlemmar av dylik förening, att de, då

krig mellan Sverige och främmande makt blivit förklarat eller rikets

lugn av yttre fiende så allvarligen hotas, att svenska krigshären mobiliseras,

uppbådats till krigstjänst. Nämnda stadgande i lagen motsvaras

i förslaget av 8) i förevarande paragraf, enligt vilken punkt till krigsmän

hänföras »medlemmar av frivilliga för rikets försvar avsedda kårer eller

föreningar under den tid de för sådant ändamål tjänstgöra vid krigsmakten».

Kommitténs motiv angiva icke med tydlighet, huruvida med

den sålunda ändrade avfattningen åsyftats jämväl någon ändring i sak.

I varje fall utesluta ordalagen icke möjligheten av eu sådan tolkning,

att stadgandets tillämplighet icke är begränsad till krigstid eller då fara

för krig hotar; även frivillig tjänstgöring vid krigsmakten i fredstid

kan ju sägas avse »rikets försvar». Frågan är av praktisk betydelse

särskilt med hänsyn till de på senare tider bildade s. k. landstormsföreningarna.

Det inträffar nämligen icke sällan, att medlemmar av

dylika föreningar under kortare tider frivilligt deltaga i militära övningar;

de ställas härvid under militärbeläl och kostnaden för deras

deltagande bestrides av statsmedel. Att de under sådana övningar skulle

vara underkastade krigslag, synes icke vara behövligt eller lämpligt.

s. 332 Kontrollera mot PDF

332

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

Ifrågavarande stadgande torde fördenskull så tillvida ändras, att dess

giltighet uttryckligen begränsas till krigstid eller därmed jämförliga

förhållanden.

Justitierådet Svedelius och översten Mörcke:

Enligt sista stycket av denna paragraf skulle de, som tillhöra

krigsmaktens militära reserver, hänföras till krigsmän endast då de äro

i tjänstgöring eller uppträda i militär tjänstedräkt. Härutöver skulle

emellertid på grund av 7 § nämnda personal vara underkastad straff

efter strafflagen för krigsmakten i vissa uti andra delen av lagen särskilt

angivna fall. Sålunda skulle för en till dessa reserver hörande person

underlåtenhet att efter inkallelse inställa sig till tjänstgöring medföra

enahanda ansvar, som stadgats för krigsman i motsvarande fall. Detsamma

skulle gälla i fråga om underlåtenhet att vid utevaro från tjänstgöring

på grund av laga förfall göra anmälan om förfallet samt om

stympning eller annat sådant förfarande, varom förmäles i 60 §, i fall

brottet begås efter det vederbörande inkallats till tjänstgöring. Slutligen

skulle den militära reservpersonalen för åsidosättande av speciella

tjänsteplikter, som kunna åligga densamma utanför den egentliga tjänstgöringen

— i departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet nämnes

exempelvis försummelse att fullgöra åliggande anmälningsskyldighet eller

dylikt — vara i likhet med krigsmän underkastad ansvar enligt 130 §.

Varken i kommittéförslaget eller i 1908 års proposition gjordes

någon dylik åtskillnad mellan reservpersonalen och annan militär personal

med fast anställning vid krigsmakten. Tvärtom var i nämnda proposition,

i anslutning till kommitténs i motiven gjorda enhälliga uttalande i frågan,

den militära reservpersonalen i fråga om skjddigheten att lyda under lagen

uttryckligen likställd med den fast anställda militära personalen i övrigt.

Såsom skäl för att nu frångå den hittills intagna ståndpunkten i

frågan har av departementschefen åberopats, att något militärt intresse

icke syntes kräva, att ifrågavarande personal ställdes under krigslagarna

i vidare mån än ovan angivits, i sammanhang varmed även framhållits,

att medan det förut uteslutande berott på frivilligt åtagande, om någon

efter uttjänad tjänstetid kvarstått i reserven, kvarståendet, vad officerare

och underofficerare anginge, numera gjorts obligatoriskt.

Otvivelaktigt har man genom de nu föreslagna bestämmelserna

träffat de praktiskt taget viktigaste fall, då krigslagarnas tillämplighet

å reservpersonalen av förhållandena påkallas. Det synes dock med skäl

kunna ifrågasättas, huruvida det är lämpligt att reservpersonalens ställning

på detta sätt ändras.

s. 333 Kontrollera mot PDF

333

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition AV 57.

Den personal, varom här är fråga, omfattar enligt gällande bestämmelser

officerare, underofficerare och underbefäl av manskapet, sålunda

uteslutande befälspersonal. Frånsett det fall, som ovan angivits, är anställning

i reserven alltid frivillig; även då anställningen är obligatorisk,

följer den dock på ett frivilligt inträde å den militära banan. Anställning

i reserven har i allmänhet föregåtts av beställning på stat vid

krigsmakten. Detta gäller även dem, som vunnit sin första officerseller

underofficersanställning i reserven; dessa hava nämligen dessförinnan

under hela sin utbildningstid varit volontärer eller innehaft annan

motsvarande beställning på stat.

Med de gränser, som i det remitterade förslaget uppdragits, skulle,

där någon av reserv befälet, som icke är i tjänstgöring, exempelvis förleder

eller hjälper någon, som lyder under strafflagen för krigsmakten,

till rymning, eller med krigsfolk deltager i uppror eller upplopp, varom

i 6 kapitlet förmärs, eller förgår sig mot överordnad med våld eller

förolämpning, eller med avseende å krigsmaktens egendom gör sig

skyldig till skadegörelse, förskingring eller olovligt tillgrepp, deu brottslige

icke vara underkastad krigslag under annan förutsättning, än

att han vid brottets begående varit iförd militär tjänstedräkt. I vissa

fall skulle till och med endast under dylik förutsättning en i strafflagen

för krigsmakten med straff belagd handling kunna bestraffas, då gärningsmannen

tillhör reservbefälet utan att vara i tjänstgöring. Hit höra t. ex.

sådana brott som upphetsande till ovilja mot krigstjänsten och deltagande

i olovlig sammankomst, vilka handlingar icke äro straffbara

enligt allmän lag.

Med hänsyn till den tjänsteställning, reservbefälet intager, synes

dock i ovan angivna fall, även då gärningsmannen varken är i tjänstgöring

eller iförd militär tjänstedräkt, gärningen erhålla den särskilda

karaktär, som motiverar dess behandlande som ett militärt eller så kallat

militärt kvalificerat brott eller åtminstone att dess bedömande förbehålles

krigsdomstol. Detsamma torde emellertid — om också kravet härutinnan

icke alltid är lika framträdande — gälla även i övriga i strafflagen

för krigsmakten behandlade fall. Det synes därför som om ur

disciplinär synpunkt övervägande skäl tala för, att reservbefälet för brott

och förseelser underkastas krigslag i enahanda utsträckning som krigsmän

i allmänhet.

Till samma slutsats kommer man även ur en annan synpunkt än

den rent disciplinära. Då en reservofficer skulle vara krigsman endast

under tjänstgöring eller då han eljest är iförd uniform, följer härav, att

endast under sådana förhållanden bestämmelserna om »förman» med

s. 334 Kontrollera mot PDF

334

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

dess motsats »underlydande» och »överordnad» med dess motsats »underordnad»

skulle vara för honom gällande. Han skulle sålunda visserligen

tillhöra ett visst regemente och äga militär grad och titel, men regementets

chef skulle icke vara hans förman i militär mening och han skulle i förhållande

till sina regementskamrater på stat intaga en av militära hänsyn fullkomligt

obunden ställning. Otvivelaktigt skulle härigenom skapas en klyfta

mellan det ordinarie befälet och reservbefälet, som ingalunda kan anses

önskvärd. Att annorstädes, där man genom själva härorganisationen

och förhållandena i övrigt har ett tillräckligt antal reservofficerare sig

tillförsäkrat, reservofficerare utom tjänsten icke ställts under krigslag,

kan möjligen hava berott bland annat därpå, att man på detta sätt

velat betona en skillnad mellan dem och officerarna på stat. Hos oss,

där antalet reservofficerare ännu icke ens tillnärmelsevis motsvarar mobiliseringsbehovet,

synes man icke böra gå denna väg, utan i stället söka

att så mycket som möjligt likställa reservofficerarna med de ordinarie.

Den minskade känsla av samhörighet, som skulle bliva eu följd av förslaget,

skulle otvivelaktigt lända organisationen till skada.

Någon direkt olägenhet av de hittills gällande bestämmelserna

i ämnet har icke påvisats, lika litet som, såvitt handlingarna utmärka,

från deras sida, som saken närmast rör, framkommit något önskemål

om förändring av deras nuvarande ställning. Slutligen må framhållas

den anmärkningsvärda oegentlighet, som förslaget skulle medföra därutinnan,

att en reservofficersvolontär, som alltifrån antagandet varit krigsman

även under de tider, då avbrott i tjänstgöringen förekommit, i och

med utnämningen till officer skulle förlora denna ställning.

På grund av vad sålunda anförts hemställes, att slutorden i förevarande

stycke »då den är i tjänstgöring eller uppträder i militär tjänstedräkt»

måtte utgå.

Därest emellertid de anförda betänkligheterna mot den föreslagna

anordningen icke vinna avseende, utan en begränsning i berörda hänseenden

anses böra ske, torde denna gränslinje dock icke kunna i allo

uppdragas på sätt förslaget innehåller. Anmärkningen riktar sig mot

föreskriften att'' iförandet av uniform skulle för ifrågavarande personal

ovillkorligen medföra krigsmannaställning, så att utan avseende å själva

brottets art eller beskaffenhet gärningsmannens klädedräkt vid tiden för

brottets begående skulle vara avgörande för frågan om krigslags tillämplighet

eller icke. Att vid ett system sådant som det nu föreslagna

bärandet av tjänstedräkt utom tjänsten bör för reservpersonalen medföra

likställighet i förevarande avseende med militärpersoner på stat synes

visserligen väl motiverat, såvitt angår det yttre uppträdandet. Detsamma

s. 335 Kontrollera mot PDF

335

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

gäller även ifråga om sådant, som eljest hänför sig till den direkta

personliga beröringen med andra militärpersoner. Men i andra fall synes

uniformsfrågan rimligen icke kunna tillerkännas dylik avgörande betydelse,

så exempelvis vid brott sådana som förledande eller hjälpande

till rymning eller underlåtenhet att den upptäcka, stympning eller annan

sådan åtgärd i syfte att åstadkomma oduglighet till krigstjänst, då

gärningen sker före inkallelse till tjänstgöring, underlåtenhet att uppenbara

stämpling till uppror, brottsliga uppmaningar enligt 69 och 72

§§, då brottet sker genom utspridande av skrift, förolämpning, som sker

skriftligen, obehörig klagan över förnärmelse i tjänsten, i allmänhet

brott riktade mot krigsmakten tillhörig eller för dess behov avsedd egendom,

falsk angivelse i disciplinmål m. m. I fråga om dessa och likartade

brott torde det ej kunna gå för sig att låta gärningsmannen, där han

eljest icke lyder under krigslag, hemfalla under sådan lag till följd av

den måhända rent tillfälliga omständigheten, att han vid gärningens

begående var iförd militär tjänstedräkt. Under ovan angivna förutsättning

lärer bestämmelsen i fråga böra så till vida ändras, att bärandet

av tjänstedräkt får betydelse endast med avseende å vissa härför lämpade

brott, vilka i sådant fall naturligtvis måste i lagen särskilt angivas.

Justitierådet Thomasson och regeringsrådet Thulin:

Vi instämma så till vida i vad justitierådet Svedelius och översten

Mörcke ovan anfört, att enligt vår mening nödiga ändringar böra vidtagas

för att bärandet av tjänstedräkt icke i fråga om reservpersonalens

bestraffning må tilläggas betydelse med avseende å andra brott än sådana,

som äro att hänföra till s. k. konduitförseelser.

6 §•

Lagrådet:

I punkterna 2:o) och 3:o) av denna paragraf förklaras vissa funktionärer,

ehuru de äro anställda vid krigsmakten, likväl icke lyda under

strafflagen för krigsmakten. Tjänsteförseelser av dessa funktionärer

falla alltså — om man frånser prästerna — under 25 kap. allmänna

strafflagen men upptagas till bedömande vid krigsdomstol. Det säregna

i dessa personers ställning ligger kanske huvudsakligast däri, att de icke

äro underkastade befälhavarens disciplinära bestraffningsrätt. Detta torde

ej heller vara nödvändigt i fredstid.

Men i krigstid ställer sig saken väsentligen annorlunda. Befälhavaren

måste då emot alla hava lika medel att upprätthålla ordningen

s. 336 Kontrollera mot PDF

336

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

och att giva ögonblickligt eftertryck åt sina härför utfärd;)de föreskrifter.

Härvid har man icke minst att räkna med den moraliska verkan därav,

att alla äro i samma ställning; det skulle helt visst menligt inverka på

disciplinen, om soldaterna kunde påvisa personer i lägret, vilka icke

vore underkastade krigslagarna på samma sätt som de andra. På en

sådan riktig tanke vilar tvivelsutan bestämmelsen i punkt 6:o att de,

som erhålla tillstånd att åtfölja hären, få underkasta sig att stå under

krigslagarna. Det måste fördenskull förefalla synnerligen oegentligt att

personer, som innehava anställning vid krigsmakten, i detta hänseende

ansetts kunna behandlas annorlunda än personer, vilka endast på grund

av lämnat medgivande äro tillstädes i lägret.

För de undantagna kategorierna har frågan praktisk betydelse

egentligen beträffande domare och åklagare samt möjligen kvinnliga

betjänte vid militära sjukhus; övriga funktionärer komma, åtminstone

enligt nu gällande reglementen, icke med i fält.

På grund av vad nu anförts och då i förevarande avseende med

krig torde böra likställas sjötåg och mobilisering, vill alltså lagrådet

förorda en sådan ändring i förslaget, att en var, som åtföljer krigsmaktens

fartyg på sjötåg eller mobiliserad avdelning, kommer att lyda

under strafflagen för krigsmakten.

Däremot synes det knappast lämpligt att kvinnliga funktionärer

i något fall äro" under fredstid underkastade krigslagarna. Så skulle

emellertid enligt förslaget bliva fallet med de kvinnliga hantverkare,

vilka, om ock till ett mindre antal, pläga anställas vid truppförbanden,

såsom exempelvis föreståuderskor för skrädderiverkstäder eller tvättinrättningar.

Ur denna synpunkt torde en ändrad avfattning av paragrafen

vara önskvärd.

Skulle med anledning av vad under 1 § anförts den militära

reservpersonalen hänföras till krigsmän icke blott då den är i tjänstgöring

eller då den utom tjänsten uppträder i militär tjänstedräkt, utan

även eljest, synes i konsekvens härmed den civila reservpersonalen böra

lyda under strafflagen för krigsmakten i enahanda utsträckning som

civila ämbete- och tjänstemän med beställning på stat vid krigsmakten

samt övertalig dylik personal. Anses emellertid den i förslaget upptagna

begränsningen höra bibehållas, vill lagrådet erinra om vad ovan

under 1 § anmärkts dels beträffande uttrycket »i tjänstgöring» och dels

om den betydelse, som bärandet av tjänstedräkt bör äga i det avseende,

varom här är fråga.

s. 337 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

337

i §■

Lagrådet:

Därest det föreslagna systemet i avseende å reservpersonalens

ställning bibehålies, böra orden »utom då de äro att anse såsom krigsmän»

utbytas mot något allmännare uttryck, enär här även avses den

civila reservpersonalen, vars medlemmar väl skulle under vissa förutsättningar

lyda under lagen men icke i något fall vara att anse som

krigsmän.

8 §•

Lagrådet:

I kommitténs förslag hade denna paragrafs första stycke följande

lydelse: »Envar, som, medan han vistas å krigsskådeplats eller av krigsmakten

ockuperat område, begår brott, som.....varde, ändå att han eljest

icke är lydande under denna lag, straffad efter denna lag.»

Denna lagtext utvisar väl ej, att endast krigsskådeplats inom riket

varit åsyftad, men i motiven angavs, att därmed skulle förstås sådant

område, som, jämlikt de uti inledningen till fälttjänstreglementet därom

meddelade bestämmelser, avdelats till eller vore att betrakta såsom krigsskådeplats;

i nämnda reglemente lämnas emellertid föreskrifter allenast

om krigsskådeplats inom riket. Med »ockuperat område» skulle enligt

motiven avses ett av den svenska krigsmakten under pågående krig faktiskt

besatt eller behärskat fientligt område.

Vid granskningen av det till Högsta domstolen remitterade strafflagsförslaget

anmärktes, att ifrågavarande paragraf syntes böra något

förtydligas. Sålunda framginge det ej, att — såsom meningen syntes

vara — endast krigsskådeplats inom riket avsåges. Då av krigsmakten

ockuperat utländskt område tydligen icke utan vidare omfattade utländsk

krigsskådeplats, vore anmärkningen icke blott av formell art utan det

läge verklig praktisk vikt vid att uttrycket »krigsskådeplats» vid lagtilllämpningen

ej gåves en vidsträcktare omfattning än som avsetts.

I anledning därav erhöll första stycket i denna paragraf i propositionen

till 1908 års riksdag i förevarande avseende samma lydelse

som nu föreslagits. I departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet

angavs, att första stycket i den av flertalet ledamöter i Högsta

domstolen angivna riktning förtydligats, så att någon tvekan icke vidare

skulle kunna förekomma, att annat utländskt område här ej åsyftades än

sådant, som vore av krigsmakten ockuperat.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 27 käft. (Nr 57.) 43

s. 338 Kontrollera mot PDF

338

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

Förevarande bestämmelse skall alltså äga tillämpning endast inom

riket å krigsskådeplats eller i mobiliserad fästning samt utom riket å

område, som av krigsmakten ockuperats.

Det synes uppenbart, att vid tolkningen av dessa begrepp —

ockuperat område och krigsskådeplats — folkrättsliga regler böra vinna

beaktande. Enligt det vid konferensen i Haag den 18 oktober 1907

överenskomna, av Kungl. Maj:t den 20 november 1909 fastställda reglemente

angående lagar och bruk i lantkrig avd. III art. 42 anses ett

område vara ockuperat, »då detsamma faktiskt befinner sig under den

fientliga arméns herravälde». Därjämte inskränkes begreppet därtill, att

»ockupationen omfattar endast områden, å vilka detta herravälde upprättats

och kan utövas». Beträffande åter begreppet krigsskådeplats

giver Haagkonventionen icke närmare ledning vid bedömandet av vad

därmed skall förstås. I fälttjänstrcglementet för armén givas regler

endast angående krigsskådeplats inom riket, men tydligt är att, därest

ej särskilda regler komma att meddelas, krigsskådeplats vid krigföring

utom riket bestämmes efter grundsatserna för modern krigföring — d. v. s.

varje område, där båda de krigförande hava stridskrafter, blir krigsskådeplats.

1 den handbok i internationell rätt för marinen, som 1910

av Kungl. Maj:t utfärdats att tjäna till ledning vid bedömandet av internationella

rättsfrågor, förekomma i 40 § bestämmelser, utvisande att med

sjökrigsskådeplats i egentlig mening avses det område, där båda de krigförande

hava sjöstridskrafter.

Det synes därför vara otvivelaktigd, att ockuperat utländskt område

icke nödvändigt omfattar utländsk krigsskådeplats. Lagrådet anser något

skäl icke föreligga, att brott, som avses i denna paragraf, icke skola

falla under lagen, då de begås å krigsskådeplats utom riket, även om

denna icke ligger inom ockuperat område. Åtminstone en del av de

brott, som här avses, kunna ock väl tänkas förekomma å sjökrigsskådeplats

utom territorialgränsen.

Lagrådet hemställer därför, att 8 § måtte så omarbetas, att den

blir tillämplig å krigsskådeplats även utom riket å ej ockuperat område.

Därigenom skulle jämväl vinnas den fördel, att krigsskådeplats i förbunden

stat komme att falla under förevarande bestämmelse.

Något hinder för en sådan utvidgning torde ej förefinnas i den

omständigheten, att bestämmelsen även äger tillämplighet å utlänningar.

Ehuru det ej uttryckligen utsagts, är det tydligt att — på sätt även

framhölls av departementschefen vid framläggandet av 1908 års förslag

— tillämpligheten av den givna regeln är begränsad av gällande folkrättsliga

regler, så att straff ej kan ifrågakomma, där den handlande

s. 339 Kontrollera mot PDF

339

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

såsom undersåte i den stat, som för krig med Sverige, eller eljest på

grund av befattning i denna stat innehar en sådan ställning, att hans

handling från folkrättslig synpunkt är att anse såsom berättigad.

12 §.

Lagrådet:

Kommittéförslaget upptog såsom lydande under lagen i sista

momentet av 6 § »i militärhäkte insatta eller å militärsjukhus intagna

personer, ändå att de eljest icke skulle lyda under denna lag». Såsom

av motiven framgår, hade kommittén härvid närmast för ögonen det

fall att någon, som varit i tjänstgöring, kvarsitter i häkte eller kvarligger

å sjukhus efter tjänstgöringstidens slut. I något jämkad form ingick

samma stadgande i det omarbetade förslag, som underställdes Högsta

domstolens granskning. Vid nämnda granskning anmärktes, att stadgandet

borde erhålla en något förändrad avfattning, varav tydligt framginge,

att det uteslutande avsåge personer, vilka vid insättande i häkte

eller intagande å sjukhus lydde under krigslag, och att stadgandet sålunda

borde innehålla, att dylik person, så länge han kvarsutte i häktet eller

vårdades å sjukhuset, fortfarande skulle lyda under lagen, även om under

tiden de förhållanden upphört, på grund av vilka han lydde under lagen.

Uppenbarligen avsåg denna anmärkning att förebygga misstolkning i

den riktning, att en person, som utan föranledande av något militärt

tjänsteförhållande tillfälligtvis kommit att insättas i militärhäkte eller

intagas å militärsjukhus, härigenom skulle under sin längre eller

kortare vistelse därstädes bliva underkastad krigslag. I anledning avanmärkningen

gavs åt stadgandet den lydelse det nu innehar, och blev

i sammanhang härmed stadgandet överflyttat till förevarande paragraf.

Emellertid synes stadgandets tillämplighet, vad angår personer,

som insättas i militärhäkte, icke böra begränsas till det fall, att vederbörande

vid insättandet i häktet lyder under krigslag. Enligt 11 § gäller

ju, bland annat, att om någon, medan han lyder under krigslag, begår

brott, varå lagen är tillämplig, han skall straffas efter samma lag, ändå

att brottet ej åtalas, förrän de förhållanden upphört, på grund av vilka

han lydde under lagen. Inträffar dylikt fall och ådömes den tilltalade

sådant straff", som skall avtjänas i militärhäkte, bör han naturligtvis under

sin vistelse därstädes lyda under lagen, fastän han icke gjorde det vid

tiden för insättandet.

Jämväl i ett annat avseende synes stadgandet böra erhålla en ökad

s. 340 Kontrollera mot PDF

340

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

räckvidd. Åven beträffande arrest utan bevakning kan verkställigheten

komma att utsträckas utöver tjänstetiden eller påbörjas först efter densammas

utgång. Så länge detta straff endast kunde ådömas officerare

och underofficerare, var detta av mindre betydelse. Annorlunda ställer

sig saken, då samma straff, såsom förslaget innefattar, skulle kunna

tillämpas även å manskap och därvid regelmässigt skulle verkställas i

kasernrum. Konsekvensen synes då fordra, att även den efter tjänstetidens

slut fortsatta eller först därefter påbörjade verkställigheten av detta

straff medför den straffskyldiges ställande under lagen, så länge verkställigheten

pågår.

Med anledning härav vill lagrådet hemställa, att stadgandet i nu

angivna hänseenden utvidgas.

13 §.

Lagrådet:

Andra stycket i denna paragraf, vilket saknar motsvarighet i nu

gällande lag, har av kommittén tillagts med hänsyn till 8 § i förslaget

samt vad 1 kap. 2 § allmänna strafflagen innehåller rörande åtal mot

utländsk man för brott begånget utom riket. Kommittén, som utgått

därifrån, att i saknad av annan bestämmelse Konungens tillstånd skulle

erfordras för åtal emot utlänning i här avsedda fall, har helt naturligt

funnit, att detta skulle föranleda mycken omgång och att ändamålet

med 8 § i följd härav skulle i viss mån förfelas. Till undvikande av

denna olägenhet föreslog därför kommittén stadgandet i fråga.

Det synes till en början anmärkningsvärt, att kommittén med sin

uppfattning begränsat stadgandet till det fall, att utländsk man, medan

han vistas å område, som av den svenska krigsmakten ockuperats, begår

brott, som skall straffas efter strafflagen för krigsmakten. Härunder

skulle visserligen komma att inbegripas — förutom det fall kommittén

enligt motiven avsett, eller att utlänning å ockuperat område begår

brott, som i 8 § omförmäles, — jämväl det fall att å dylikt område

någon enligt lagen straffbar handling begås av utlänning, som med

behörigt tillstånd åtföljer krigsmakten, t. ex. en krigskorrespondent, eller

av krigsfånge. Men krigskorrespondenter och krigsfångar äro ock för

gärningar förövade utom riket på annat än ockuperat område underkastade

krigslag. Detsamma gäller även om annan utlänning, såvitt

fråga är om brott av det i 8 § andra stycket angivna slag. Kommitténs

ståndpunkt borde därför följdriktigt hava medfört, att man, för

s. 341 Kontrollera mot PDF

341

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

undvikande av onödig omgång, även i dessa fall åt högste befälhavaren

inrymt befogenhet att i Konungens ställe förordna om åtal.

Lagrådet hyser emellertid tvivelsmål, huruvida kommitténs ovan

angivna uppfattning är riktig. De i allmänna strafflagens allmänna del

givna bestämmelser lära icke utan vidare kunna göras tillämpliga på

den strafflagstiftning, som förekommer i speciella lagar och författningar.

Vad särskilt angår strafflagen för krigsmakten, är däri angivet vilka

delar av ovannämnda allmänna bestämmelser skola äga tillämpning och

bland dessa upptages icke 1 kap. allmänna strafflagen. Då i strafflagen

för krigsmakten förekomma straffbud, som hänföra sig till brott av

svensk man mot utlänning å utrikes ort och till brott av utlänning

å sådan ort, synes det knappast vara därmed förenligt att för tillämpningen

av sådana straffbud skulle förutsättas särskilt tillstånd av Konungen

i varje fall. Andra stycket skulle fördenskull enligt lagrådets mening

icke vara behövligt. Men då måhända tvekan kan uppstå, särskilt ifråga

om bestraffning i de fall, då vid krigsdomstol skall upptagas mål angående

förbrytelse, därför straff icke skall ådömas enligt strafflagen för krigsmakten,

torde det ej vara ur vägen att i detta avseende meddela bestämmelser,

vilka därvid böra erhålla den omfattning, att under dem inbegripas

alla de fall, då en krigsdomstols verksamhet är att påkalla.

19 §.

Lagrådet:

Vid framläggande av förslaget till 1881 års strafflag för krigsmakten

yttrade departementschefen angående det lagrum — 2 kap. 13

§ — som motsvarar ifrågavarande paragraf, att användandet av militärhäkte

föreslagits endast där sådant läte sig göra, enär till en början

måhända bristande utrymme i militärhäktena icke skulle medgiva lagens

ovillkorliga tillämpning; han uttalade att något tvivel icke torde

behöva råda därom, att en brist i nämnda avseende, därest den skulle

förefinnas, bleve genom Konungs och Riksdags samverkan med det

snaraste avhjälpt. Emellertid har enligt erhållna upplysningar lagrummet,

såvitt angår avtjänande av straffarbete, icke vunnit tillämpning.

På grund av bristande utrymme och saknad av erforderliga anordningar

i militärhäktena verkställes vid de i lagrummet avsedda brott

ådömt straffarbete i allmän straffanstalt. Några åtgärder för möjliggörande

av bestämmelsens tillämpning äro icke ifrågasatta. Vid sådant

förhållande har det synts lagrådet tveksamt, huruvida någon som helst

föreskrift om militärhäktes användande för straffarbetes avtjänande kan

s. 342 Kontrollera mot PDF

342

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

bibehållas. Att såsom i förslaget skett föra in nya brott under en

bestämmelse, som endast är en lag på papperet, lärer icke böra ifrågakomma.

Men även om man ej vill besluta sig för utmönstrandet av denna

föreskrift, som icke tillämpas, torde med fog kunna göras anmärkning

mot den föreslagna utvidgningen med hänsyn till arten av de brott,

som äro i fråga. Uppror och upplopp äro förbrytelser, beträffande

vilka custodia honesta näppeligen torde vara på sin plats.

Såsom lagrådet förut framhållit, hava i förslaget upptagits åtskilliga

förbrytelser, för vilka straffet skall bestämmas efter allmän lag

och icke efter strafflagen för krigsmakten. Av kommitténs motiv framgår,

att denna åtgärd icke avser att medföra någon utvidgning av den

militära strafflagens tillämplighetsområde, utan endast utgör en rent

formell åtgärd, vidtagen uteslutande av lämplighetsskäl för att vinna större

enkelhet och tydlighet i rättegångslagens bestämmelser om krigsdomstolarnas

kompetens. Den vidtagna ändringen har emellertid fått den

verkan, att förslagets bestämmelser icke blivit fullt tydliga i de fall, då

däri stadgas, att olika regler skola gälla allt efter som ett brott innebär

en överträdelse av allmän lag eller av strafflagen för krigsmakten. Det

i denna paragraf först använda uttrycket »brott, varom i 5, 6, 7, 9, 11,

12 eller 14 kap. av denna lag förmäles» torde visserligen icke behöva

föranleda någon tvekan, då därmed uppenbarligen måste avses alla i

dessa kapitel omnämnda brott, vare sig straffet finnes utsatt där eller

en hänvisning skett till allmänna lagens straffbestämmelser. Härmed

har, såsom även kommittén framhållit, skett en ändring i sak i nu

gällande föreskrifter, vars lämplighet torde kunna ifrågasättas. Av det

i senare delen av förevarande paragrafs första moment begagnade uttrycket

»brott mot denna lag» framgår däremot icke med tydlighet, om

därmed avses alla i strafflagen för krigsmakten omförmälda brott eller

endast sådana brott, vid vilkas bestraffande någon speciell föreskrift i

nämnda lag skall komma till tillämpning. Samma oklarhet vidlåder

även åtskilliga andra stadganden i lagen såsom till exempel 29 och

32 §§.

För att det i varje fall skall bliva klart, vilka brott som äro avsedda,

lära därför olika uttryckssätt böra komma till användning, allt efter

som de ifrågavarande bestämmelserna i lagen avse att gälla alla i lagen

omnämnda brott eller endast sådana, för vilkas bestraffande strafflagen

för krigsmakten innehåller särskilda från den allmänna lagen avvikande

stadganden. I fråga om sistnämnda brott bör därvid tillika uppmärk
-

s. 343 Kontrollera mot PDF

343

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

sammas de fall, då dessa- särskilda bestämmelser avse att brotten skola

anses vara begångna under försvårande omständigheter, samt de fall,

då böter skola utbytas mot disciplinstraff.

22-27 §§.

Översten Mörcke:

I förslaget hava ifråga om disciplinstraffen bestämmelser införts,

som avsevärt skilja sig från de nu gällande. Den mest genomgripande

förändringen är otvivelaktigt, att den nuvarande stränga arresten helt

och hållet avskaffats.

För, att bedöma lämpligheten av att ersätta de nu gällande bestämmelserna

med de föreslagna tror jag det vara av stor vikt att

undersöka, huru de förra verkat nedåt, d. v. s. vilka straff som i praktiken

blivit använda för förseelser av olika art och huru dessa straff

verkat till förekommande eller minskande av förseelser. Jag lägger

vid denna undersökning till grund sifferuppgifterna från ett av arméns

regementen, varvid jag naturligtvis valt det, som närmast stått mig till

buds, nämligen det regemente, vars chef jag är. Ur fångförteckningarna

för kalenderåret 1912 har jag sålunda hämtat åtskilliga uppgifter, vilka

jag här nedan kommer att anföra och åberopa.

Vaktarrest har vid Hallands regemente under det ifrågavarande

året kommit till användning för förseelser enligt nedanstående paragrafer

i strafflagen för krigsmakten:

§ 102 (fylleri och övrig brist i anständigt uppförande) samt § 144

(försummelse av tjänsteplikt)— i 44 fall under sammanlagt 158 dagar;

§§ 85 och 87 (underlåtenhet att fullgöra förmans befallning eller

överordnads föreskrifter i sådana lindriga fall, som jämlikt den förra

paragrafen straffas enligt § 144) — i 10 fall under sammanlagt 42

dagar; samt

§ 68 (olovligt undanhållande) — i 17 fall under sammanlagt 89

dagar.

Man finner härav, att det ojämförligt största antalet av de med

vaktarrest bestraffade förseelserna utgöres av sådana, vilka på grund av

själva sin art skett oöverlagt och utan uppsåt att fela. Ett undantag

härifrån utgöra visserligen förseelserna enligt § 68, men i de fall, då

det olovliga undanhållandet bestraffats med vaktarrest, har det antingen

gällt de första förseelserna av detta slag av dittills pålitligt manskap

eller också har tiden för undanhållandet varit kort och tjänstgöringen

icke därav lidit något men. Med vaktarrest har således bestraffats de

s. 344 Kontrollera mot PDF

344

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 57.

mera ouppsåtliga förseelserna samt de lindrigare fallen av olovligt

undanhållande. Det synes mig också som om vaktarrest för förseelser

av dessa slag skulle vara ett väl lämpat straff. Här gäller det icke att

tillfoga den skyldige något lidande, som kan verka avskräckande på

honom själv och kamraterna. Vad man fastmera önskat genom straffet nå

är att väcka den skyldiges slumrande pliktkänsla och de övrigas ambition

att taga sig till vara för liknande frestelser. Vaktarresten betraktas

allmänt av manskapet icke såsom något kännbart straff utan på sin höjd

som ett tillfälligt obehag. Det fruktas säkerligen heller icke annat än

av dem, som hava ambition och söka undvika detta straff, icke därför

att det förorsakar dem något lidande utan därför att de anse det i och

för sig vara skamligt att bliva straffad. Det i viss mån skymfliga uti

att bliva instängd bidrager onekligen härtill. På känsliga naturer verkar

således även detta lindriga straff avskräckande. Så är däremot ingalunda

fallet beträffande de mera förhärdade naturerna. För dem betyder

skammen av straffet intet, men däremot hysa de en viss fruktan för

kroppsligt lidande.

En sådan verkan har utan tvivel den stränga arresten — om också

ej på långt när i den mån, som den, vilken icke sett detta straff på närmare

håll, föreställer sig. Sträng arrest har kommit till användning för förseelser

enligt nedanstående paragrafer i strafflagen för krigsmakten:

§ 68 (olovligt undanhållande) — i 34 fall under sammanlagt 177

dagar;

§§ 84, 85, 87, 90 och 141 (brott mot krigslydnaden) — i 17 fall

under sammanlagt 98 dagar; samt

§ 102 (fylleri och övrig brist i anständigt uppförande) — i 15 fall

under sammanlagt 66 dagar.

Om man undantager förseelserna enligt § 102, därvid sträng arrest

i de flesta fallen kommit till användning därför att förseelsen begåtts

av underbefäl av manskapet i meniges åsyn, så äro alla de övriga till

sin natur sådana, att de begås uppsåtligen, om ock det någon gång

inträffar, att brotten mot krigslydnaden begås i hastigt mod.

Påfallande är det stora antalet fall av olovligt undanhållande.

Och märkas bör, att här är det i allmänhet ej fråga om ett undanhållande,

som varat några timmar, ty sådana förseelser hava, såsom ovan

påvisats, bestraffats med vaktarrest, varförutom man nog redan innan

sistnämnda straffart tillgreps i många fall inom kompaniet sökt medelst

tillrättavisningar stävja oskicket. Här gäller det tvärtom oftast en eller

flera dagars bortovaro från tjänstgöring eller också återupprepat olovligt

undanhållande av kortare tids varaktighet. Man har måst tillgripa den

s. 345 Kontrollera mot PDF

345

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

stränga arresten, sedan alla övriga medel visat sig fruktlösa, I varje

fall hava dessa personer, som olovligen undanhållit sig, begått förseelsen

med full vetskap om det straff, som väntade dem, sedan de återvänt

till sin tjänst. Kan man nu med sådana siffror för ögonen anse den

ifrågavarande straffartens borttagande tillrådligt? Skola ej i sådant fall

dessa förseelser bliva ännu talrikare, då truppen snart nog blir övertygad

om befälets maktlöshet att genom disciplinära medel utöva någon

påverkan på de personer, som på detta sätt vilja undandraga sig sina

tjänsteplikter? För chefen, som har bestraffningsrätten, återstår ju ej

annat än att hänskjuta målen till krigsrätt, och säkerligen skulle, om

de föreslagna bestämmelserna varit gällande, det så skett i de flesta av

de ovan omnämnda 34 fallen. Följden härav hade blivit att mången,

som nu bestraffats med 6 — 8 dagars sträng arrest, i stället blivit ådömd

fängelse (jfr förslaget § 52).

Detta att man i vida flera fall än tillförene skall nödgas låta

målen gå till krigsrätt gäller i ännu högre grad beträffande brotten mot

krigslydnaden. De paragrafer i nuvarande lagen, som behandla dessa

brott (§§ 84, 85, 87, 90 och 141), föreskriva i regel, att endast då omständigheterna

äro synnerligen mildrande disciplinstraff må användas.

Och i detta avseende innebär förslaget icke någon ändring (jfr §§ 75,

76, 80, 81, 82 och 124). Nu är det just ej ofta förekommande, atr

ifråga om dessa brott omständigheterna äro »synnerligen mildrande»,

åtminstone efter en domstols syn på tingen. Den med bestraffningsrätt

utrustade chefen har däremot härvid något mera frihet för sin åskådning.

Huru mången gång har jag icke sökt uppleta någon mildrande

omständighet, på grund varav jag kunnat ålägga en sådan brottslingsträng

arrest i stället för att hänvisa målet till krigsrätt, där han med

all sannolikhet blivit ådömd fängelse? Men detta har jag kunnat göra

därför, att jag vetat att den stränga arresten är ett för individen

kännbart och för andra avskräckande straff. Åt ett straff av 15 dagars

vaktarrest skulle han helt säkert endast hånlett — och hans för uppstudsighet

anlagda kamrater likaså. Då det torde vara ytterst sällsynt,

att ett brott av detta slag är av den beskaffenheten, att chefen kan

anse det sonat med vaktarrest, måste följden otvivelaktigt bliva ett

ökat antal krigsrättsmål, där domen, sedan den stränga arresten borttagits,

i regel blir fängelse.

Jag tror sålunda fullt och fast, att om den föreslagna lagen varit

gällande, en stor del av de förseelser, som vid regementet belagts med

sträng arrest, i stället skulle hava blivit bestraffade med fängelse. Och

jag tvivlar på, att detta verkligen kan vara ett steg i human riktning

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 27 käft. (Nr 57.) 44

s. 346 Kontrollera mot PDF

346

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

— detta att en del personer i stället för ett disciplinstraff, som för tillfället

vållar lidande men efter dess utstående är så gott som glömt, beläggas

med den allmänna lagens frihetsstraff. I allmänhetens och kamraternas

ögon blir en sådan person därigenom en brottsling, vilket ingalunda är

fallet beträffande den, som undergått disciplinstraff av sträng arrest.

Den, som sett dessa förhållanden på nära håll, vet väl i huru hög grad

8 dagars sträng arrest föredrages av de brottsliga själva framför en

månads fängelse. Sådant har jag förnummit mången gång, där tvivel

kunnat råda, huruvida domen skulle lyda på det ena eller det andra.

Om sålunda borttagandet av den stränga arresten i viss mån

kommer att verka i alldeles motsatt riktning mot vad man åsyftat, så

har denna åtgärd dessutom den ännu betänkligare följden, att efter dess

genomförande disciplinen svårligen skall kunna upprätthållas. Det är ju

en erkänd sak, att något medel till skärpning av det straff, som eljest

endast består i frihetens förlust, måste finnas, för så vitt det skall vara

möjligt att hålla de sämre elementen inom eu trupp i styr. I förslaget

har man med erkännande av detta faktum trott sig finna detta skärpningsmedel

i hårt nattläger, som skulle kunna komma till användning under

högst 10 dagar av strafftiden (§ 25). Skärpningen motsvaras ju helt

och hållet av det skärpningsmedel »mistning av sängkläder», som redan

nu står till buds för skärpning av såväl sträng arrest som vaktarrest

vad manskapet beträffar. Medlet är sålunda ingalunda hos oss oprövat.

Låt oss se i vad utsträckning det kommit till användning vid Hallands

regemente under år 1912. Det har använts till skärpning av sträng

arrest i 10 fall under sammanlagt 57 dagar. Sådan skärpning av vaktarrest,

vilket straff hittills haft karaktären av ett rent ambitionsstraff, har

däremot icke förekommit. Den jämförelsevis ringa användningen av

detta skärpningsmedel giver vid handen, att man — åtminstone vid det

ifrågavarande regementet — ej hyser på långt när så stor tillit till dess

avskräckande verkan på uppstudsiga individer som till det mörka enrummet.

Hårt nattläger är enligt mitt förmenande fullkomligt lika mycket som

det mörka enrummet att anse såsom ett affliktivt straff — ja är det

måhända i ännu högre grad. Men det har olägenheten av att ej vara

på långt när så mycket fruktat. Det betyder för en ung, frisk och

kraftig 21-äring föga, om han måste sova på bara golvet, särskilt om

han till följd av tjänstgöring i skog och mark är trött och i behov av

vila. Och tjänstgöring skulle ju enligt förslaget kunna ifrågakomma

för dem, som undergå vaktarrest (§ 24). Att det hårda nattlägret i

jämförelse med det mörka enrummet med hänsyn till dess rent fysiska

verkan på individen är brutalare, synes mig ligga utom allt tvivel.

s. 347 Kontrollera mot PDF

347

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

Detta skärpningsmedel vållar i motsats till det andra hos en del känsligare

individer en verklig kroppslig smärta. Nervernas känslighet toi''de härvid

hava ett stort inflytande. Jag tror därför, att just detta skärpningsmedel

mera än andra verkar ojämnt, så att det för en individ kännes mycket

smärtsamt men för en annan ej medför den minsta olägenhet. Så är

ej i lika hög grad förhållandet med det mörka enrummet, vid vilket

straffs undergående den straffskyldige är så att säga mera passiv. Jag

kan sålunda ej finna något skäl till den stränga arrestens borttagande

på grund av den brutalitet, som förmenas ligga däruti, vid det förhållandet

att man ansett sig kunna ur samma synpunkt bibehålla det

hårda nattlägret.

Huvudsaken vid dessa jämförelser är och förblir emellertid, om det

ur disciplinär synpunkt kan bliva tillfyllest att hava det hårda nattlägret

såsom enda möjliga skärpningsmedel för vaktarresten. Min erfarenhet

från en lång trupptjänstgöring är, att det hårda nattlägret föga fruktas

av manskapet samt att enbart detta skärpningsmedel icke skall bliva

effektivt nog för att nå det åstundade målet — att göra disciplinstraffet

i vissa fall avskräckande för de sämre elementen inom krigsmakten. Då

jag, i likhet med vad som i motiven till förslaget framhållits, anser det

vara uteslutet att såsom skärpningsmedel införa inskränkt kost eller

tyngre arbete, kommer jag till den slutsatsen, att inneslutning i mörkt

enrum är det för oss lämpligaste skärpningsmedlet och att det icke kan

undvaras utan att möjligheten att upprätthålla disciplinen inom krigsmakten

i hög grad äventyras. Vid sidan av detta skärpningsmedel anser jag

att även hårt nattläger såsom ytterligare skärpning för särskilt trotsiga

individer bör komma till användning.

Det gives för övrigt en kår inom krigsmakten, varifrån redan under

nuvarande förhållanden talrika exempel kunna hämtas på befälets maktlöshet

att hålla ordning, då kännbara straff saknas. Detta är skeppsgossekåren.

För de skeppsgossar, som äro under 18 år, måste enligt

gällande lag ålagd sträng arrest förvandlas till vaktarrest. Varje dem

ålagt straff blir sålunda faktiskt vaktarrest, och kan denna skärpas med

mistning av sängkläder. Här har man sålunda en kategori, vilken nu

straffas just efter samma principer som förslaget innebär. Den som vill

se huru detta bestraffningssystem utfaller, behöver endast studera chefens

för nämnda kår årliga rapporter. Upprepade gånger klagas här — i

avsikt att för skeppsgossar under 18 år få införd kroppsaga — över

vaktarrestens olämplighet såsom rättelsemedel, över de svårhanterliga

elementens ringa fruktan härför samt över chefens vanmakt att hålla

s. 348 Kontrollera mot PDF

348

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

ordning. Med sådana exempel för ögonen kan man ej annat än känna

starka tvivelsmål om de föreslagna disciplinstraffens effektivitet.

Man har sagt, att ett sådant straff som den mörka arresten icke

skulle passa inom en värnpliktsarmé. Även om så vore fallet, vilket

dock jävas av många exempel från utlandet, får man dock ej glömma,

att även värvat folk finnes till stort antal inom vår krigsmakt, och erkännas

må, att från detta håll komma proportionsvis vida flera kandidater

till den mörka arresten än ur de värnpliktiges led. Det kan måhända

vara av ett visst intresse att se proportionen mellan dessa båda

kategorier vid ett regemente. Under år 1912 undergicks vid Hallands

regemente sträng arrest av: 46 fast anställda i sammanlagt 241 dagar

(därav tillhörde en del andra regementen, men var vid bestraffningens

tilldelande i tjänstgöring vid Hallands regemente, nämligen 26 stycken

i 142 dagar) samt 19 värnpliktige i sammanlagt 96 dagar.

Erfarenheten från utlandet pekar också i den riktningen, att man

ej vågat avstå från ett kännbart disciplinärt medel att hålla de sämre

elementen i styr — detta medel må nu bestå i mörk cell, vatten- och

brödstraff, inskränkt kost, kroppsaga, bojor eller annat. Och här är det

hela tiden fråga om länder, där allmän värnplikt är rådande i större

utsträckning än i Sverige, ty där finnas proportionsvis mycket färre fast

anställda.

De högsta måtten av disciplinstraff, som av befälhavare kunna

åläggas manskap, äro i olika länder:

Norge: Vaktarrest högst 30 dagar.

Skärpning förekommer icke.

Danmark: Mörk arrest högst 15 dagar, å krigsskepp högst 20 dagar.

Mörk arrest på inskränkt kost högst 10 dagar, å krigsskepp

högst 20 dagar.

Vatten- och brödstraff högst 10 dagar, å krigsskepp högst

20 dagar, och

arrest i bojor högst 10 dagar.

Ryssland: Mörk arrest högst 8 dagar.

Skärpning med inskränkt kost.

Tyskland: Mörk arrest högst 14 dagar med skärpning bestående i hård

bädd samt vatten och bröd.

Österrike-lTngern: Skärpt arrest högst 30 dagar.

Såsom skärpningar förekomma inskränkt kost, hård bädd,

beläggning med järn, mörk cell, kroppsaga m. m.

Frankrike: Fängelse högst 60 dagar.

s. 349 Kontrollera mot PDF

349

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Fängelse i enrum högst 8 dagar. Skärpning med ned’

satt kost.

För flottan: mörk arrest eller arrest i bojor högst 30 dagar.

Belgien: Mörk arrest högst 8 dagar.

Holland: Sträng arrest högst 14 dagar. Verkställes i ljus cell.

Skärpning med inskränkt kost, minskad sold m. m.

Schweiz: Sträng arrest högst 20 dagar. Skärpning med vatten och

bröd högst halva tiden.

Italien: Sträng arrest högst 15 dagar. Skärpning med inskränkt

kost.

Mörka arreststratlet finnes sålunda i Danmark, Ryssland, Tyskland,

Österrike-Ungern, Belgien och Frankrike (för flottan). Däremot

saknas denna straffart — förutom i Norge — i Frankrike (för armén),

Holland, Schweiz och Italien. I dessa senare länder har man dock i

stället ett motsvarande affliktivt straff — såsom vatten- och brödstraff,

inskränkt kost o. s. v. Betecknande är, att den — för så vitt jag har

mig bekant — nyaste lagstiftningen å detta område, den belgiska, har

upptagit ett disciplinstraff av mörk arrest i 8 dagar. Norge torde

vara det enda land, där man vågat gå så långt, att man ej har något

som helst skärpningsmedel för det vanliga arreststraffet. Försöket kan

knappast sägas hava utfallit lyckligt. Man har fått känna på vad det

innebär, att befälet ej har till sitt förfogande ett kraftigt verkande

disciplinstraff. Att döma av pressen hava oroligheter av allahanda slag

samt även myteri vid flera tillfällen förefallit, varvid befälet stått maktlöst.

Exemplen från grannlandet mana oss icke till efterföljd.

Däremot anser jag det vara självfallet, att ifrågavarande straff ej

bör få påbörjas med mindre läkare förklarat, att detsamma utan fara för

hälsan kan undergås (jämför nuvarande lag § 22).

Att förslaget (§ 25) såsom villkor för åläggande av skärpning

uppställt att synnerlig råhet eller grovt trots föreligger, anser jag icke

lyckligt. I reservation till kommittébetänkandet har nuvarande chefen för

generalstaben behandlat detta spörsmål och för sin åsikt givit, enligt

min mening, synnerligen talande skäl.

På grund av vad jag ovan anfört vågar jag påstå, att man ej

utan ytterlig fara för disciplinens vidmakthållande kan borttaga den

stränga arresten. Helst skulle jag se, att den stränga arresten bibehölles

i sin nuvarande form och med sitt nuvarande maximimått 8

dagar, vilket visat sig vara väl avpassat efter behovet.

Anses emellertid en sådan åtgärd att bibehålla den stränga arresten

s. 350 Kontrollera mot PDF

350

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

såsom ett särskilt straff icke böra vidtagas, så kunna dock ur disciplinär

synpunkt något så när tillfredsställande förhållanden nås därigenom att

förslagets §§ 25, 26, 27 och 29 erhålla den lydelse, som i 1908 års

proposition givits åt motsvarande paragrafer. Därjämte komma givetvis

även en del andra paragrafer att av en sådan ändring beröras.

Justitieråden Thomasson och Svedelius samt regeringsrådet Thulin:

Det centrala i krigslagstiftningen är otvivelaktigt stadgandena till

upprätthållande av tukt och disciplin. Det är huvudsakligen behovet

av dylika bestämmelsers meddelande, som betingar speciallagstiftning å

detta område. Härvid torde det mindre gälla att särskilt strängt bestraffa

verkliga brott. Av vida större vikt är det för visso att träffa lämpliga

anordningar till ett snabbt och verksamt rättande av indisciplinära företeelser.

Åt den disciplinära bestraffningen måste fördenskull ägnas den

största uppmärksamhet.

Klart är, att då inom lagrådet den speciellt sakkunnige ledamoten

gjorde de uttalanden, som här ovan intagits, de betänkligheter mot

förslaget i denna del skulle ökas, vilka helt naturligt hos oss framkallades

därav, att den stränga eller så kallade mörka arresten, varom

frågan egentligen gäller, i kommittéförslaget bibehållits enligt beslut av

en övervägande majoritet samt att de militära myndigheter, som yttrat

sig om denna strafform, med allenast ett par undantag delat kommitténs

uppfattning. Då värnplikten omfattar nationens hela manliga ungdom,

kan man ej dölja för sig att bland dem, som vapenövas, måste finnas

många, vilka aldrig lärt sig lyda, många, som icke hava någon känsla

för att de fullgöra en plikt mot samhället utan betrakta vapenövandet

såsom ett påtvingat ont, ja även åtskilliga med dåliga eller rent av brottsliga

anlag, som måhända i följd av en försummad uppfostran fått utveckla

sig ganska långt. Lätt inses, att man för åstadkommande av

rättelse i dylika fall ej alltid kan förfara med len hand. Men tukt och

disciplin måste åvägabringas och nödiga medel härtill få icke av lagstiftaren

undanhållas. De betydande ekonomiska och personliga offer,

som försvaret kräver av samhällets medlemmar, skulle eljest i mycket

bliva utan gagn. Synnerlig uppmärksamhet synes oss böra skänkas åt

det anförda skälet, att ett utmönstrande av den stränga arresten skulle

medföra ådömande av fängelsestraff i ett ökat antal fall. Lagstiftningen,

som dock haft till ögonmärke att humanisera, skulle under sådana förhållanden

med fog kunna tillvitas att hava gjort sig skyldig till inhumanitet.

s. 351 Kontrollera mot PDF

351

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Vid remitterandet av förslaget till lagrådet var utredningen uti

ifrågakomna hänseende så till vida ofullständig, att endast ett''mindre

antal av de militära myndigheterna uttalat sig i saken. Visserligen

hade yttranden från dem infordrats över kommittéförslaget, men då däri

den stränga arresten var bibehållen, saknades egentlig anledning att

ingå på frågan om dess avskaffande. På grund av reservationer till

kommittébetänkandet avgåvos dock yttranden även därom av en del

myndigheter, vilka, såsom redan anmärkts, i de allra flesta fall på}^rkade

bibehållande av den stränga arresten. Då under tiden för lagrådets

granskningsarbete krigsbefälet var samlat i huvudstaden, och tillfälle

således erbjöds att erhålla det önskvärda fullständigandet, var det naturligt

att lagrådet begagnade detta tillfälle. Lagrådet inbjöd fördenskull

arméfördelningscheferna samt regemente- och kårcheferna att sammanträda

med lagrådet. Av dessa, 59 till antalet om man frånräknar lagrådets

sakkunnige ledamot, infunno sig 54 vid sammanträdet. Av de

övriga läto efteråt 4 till lagrådet meddela, att de i allo instämde i de

av kamraterna vid sammanträdet gjorda uttalanden. Sådana föreligga

alltså nu från praktiskt taget alla dem, åt vilka inom armén den

disciplinära bestraffningsrätten är anförtrodd.

Vid sammanträdet instämde de närvarande enhälligt i den av överste

Mörcke här ovan uttalade mening. Vaktarresten med skärpning av hårt

nattläger vore ett ineffektivt medel, då det gällde att rätta de svårhanterliga

element, som i ganska stor utsträckning vore tillfinnandes

bland de stamanställde och de värnpliktige. Den stränga arresten vore

det enda disciplinstraff, för vilket manskapet hade respekt. Berövades befälhavaren

detta rättelsemedel, vore det för honom omöjligt att med

disciplinära straff upprätthålla tukt och ordning. Erfarenbeten lämnade

därom det otvetydigaste vittnesbörd. Följden av den stränga arrestens

borttagande bleve med visshet den, att fängelsestraff i betydligt ökad

mån komme till användning. Befälhavarne gånge nu vid bedömandet,

huruvida en förseelse rätteligen förtjänade fängelse eller kunde försonas

med disciplinstraff, så långt som möjligt i mildhet och läte det fördenskull

ofta stanna vid sträng arrest, ehuru en domstol troligen skulle

dömt till fängelse. Men mellan 15 dagars vaktarrest och en månads

fängelse vore skillnaden alltför stor för att tillgripande i avsedda fall

av vaktarresten vore möjligt. Det föreslagna tillägget till 10 § värnpliktslagen

vore icke av beskaffenhet att göra den stränga arresten

mera umbärlig.

Att befälhavarne inom marinen skulle hysa en annan uppfattning

s. 352 Kontrollera mot PDF

352 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

än den, som sålunda framlagts av befälhavarne inom armén, lärer icke

ens kunna ifrågasättas.

Skall lagstiftningen gå mot en dylik enhällig mening bland dem,

vilka besitta en på vunnen erfarenhet grundad sakkunskap, måste uppenbarligen

därför finnas skäl av alldeles särskild styrka. 1 sitt yttrande

till statsrådsprotokollet har departementschefen huvudsakligen anfört två

skäl, som föranlett borttagande ur förslaget av den stränga arresten.

Till en början yttrar han, att den mörka arresten vore till sin natur ett

affliktivt straff, som i mycket vore att jämställa med prygelstraffet.

Liksom detta hade den mörka arresten allt mer och mer i den allmänna

opinionen erhållit karaktären av ett nesligt kroppstraff. Han citerar ett

yttrande av professor J. Thyrén i »Principerna för en strafflagsreform»

om prygelstraffet att det är »för människovärdigheten enligt våra dagars

åskådning i så hög grad nedsättande och med det moderna samhällets

likhetstendenser så föga överensstämmande, att det skulle krävas mycket

starka lämplighetsskäl för att kunna förorda detsamma», och uttalar att

detta omdöme även torde kunna tillämpas på den mörka arresten. Att

använda ett straff, som måste verka nedsättande på den straffades känsla

av eget människovärde, kunde icke vara lämpligt.

Den av departementschefen sålunda uttalade mening kunna vi icke

dela. Den mörka arresten är ett affliktivt straff men icke ett nesligt straff.

Den därmed straffades sociala anseende spilles helt visst icke i någon mån

genom straffet; än mindre kan det anses för människovärdigheten nedsättande.

Vad översten Mörcke i detta hänseende yttrat bekräftades till alla

delar av de vid omförmälta sammanträde närvarande militärerna; den, som

undergått mörk arrest, ansågs lika god kamrat efteråt som förut. Något

stöd för den mörka arrestens och prygelstraffets likställande torde icke

kunna vinnas från den rättslärdes sida, som citerats. I det sammanhang,

varunder det citerade yttrandet fällts av professor Thyrén, har denne

icke uttalat sig om andra affliktiva straff än prygelstraffet. I en 1907

utgiven avhandling, »Straffrättens allmänna grunder», har han emellertid

just uti ifrågakomna hänseende gjort en jämförelse mellan särskilda

slag av affliktiva straff och yttrar därvid (sid. 81—82) följande:

»Liksom nu den villkorliga domen införts i fråga om vissa brottslingar,

nämligen de akuta, väsentligen för att undvika de korta frihetsstraffen,

så har man för en annan klass av brottslingar tänkt sig

möjligheten av straffets skärpande genom ett direkt kroppsligt lidande

(affliktiva straff). Sådana medel, om vilka åsikterna någorlunda stadgat

sig, eller åtminstone sällan principiella betänkligheter förebäras, äro de

ovan (§ 70) nämnda: hårt nattläger, mörkcell, vatten och bröd. Den i

s. 353 Kontrollera mot PDF

353

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

dessa medel innehållna negationen av individens intresse är icke starkare,

än att vår tids rättsåskådning, i betraktande av nödvändigheten att finna

en verksam reaktion, bör kunna förlika sig därmed. Men man har ofta,

misströstande om dessa medels effektivitet, påyrkat, för vissa fall, återupptagandet

av prygelstraffet, nämligen vid brott, som karakteriseras av

rå brutalitet. Det bör här anmärkas, att, efter prygelstraffets avskaffande,

i nästan alla länder, såsom egentligt straff, det likväl flerestädes kvarstått

och kvarstår såsom disciplinstraff i straffanstalterna, utan att dock

ännu en någorlunda enhällig mening kommit till stånd angående dess

lämplighet. Emellertid är prygel, såsom offentligt ådömt straff, om än

ett vida mindre ingrepp i individens rättssfär än stympningen (vilken

det på sin tid, av humanitetsskäl, kom att i stort omfång ersätta), likväl,

jämfört med förutnämnda lindrigare affliktivmedel, något för »människovärdigheten»

enligt våra dagars åskådning i så hög grad nedsättande

och med det moderna samhällets egaliserande tendenser så föga överensstämmande,

att det skulle krävas mycket starka lämplighetsskäl för

att kunna förorda detsamma. Några sådana stå dock knappast att upptäcka.

Genom kombination och upprepande av ovannämnda affliktivmedel

kan man i de allra flesta fall uppnå en grad av lidande och

avskräckning, som giver prygelstraffet foga efter, utan att dock hava

dess förnedrande biverkan.»

Vi instämma till fullo i professor Thyréns omdöme att mörkcellstraffet

icke kan anses hava någon förnedrande biverkan.

Det andra skälet för borttagande av den mörka arresten, som av

departementschefen framburits, är att detta straff skulle för mera ömtåliga

naturer innebära ett rent själsligt lidande, som vore högst avsevärt

och mången gång till och med kunde medföra betänkliga följder

för framtiden. 1 detta avseende åberopar departementschefen ett utlåtande

av marinläkaren Harald Fröderström, vilken däri omförmäler två

fall, då akut sinnessjukdom skulle framkallats genom mörk arrest; sjukliga

anlag hade dock förefunnits. I ett tredje fall hade den straffade

röjt så stark »mörkrädsla», att bestraffningen måst avbrytas. I en 1913

utgiven avhandling, »Om psykisk undermålighet och sinnessjukdomar

bland svenska arméns och marinens manskap», har marinläkaren Fröderström

närmare behandlat frågan om den mörka arrestens inverkan i

psykiskt hänseende och därvid uttalat, att de anförda iakttagelserna vore

alltför fåtaliga för att tillåta andra slutsatser rörande den stränga

arresten än vad som gäller om fängelsepsykoser i allmänhet. Han finner

det självklart, att försvarsväsendet för disciplinens upprätthållande måste

förfoga över snabbt och kraftigt verkande medel emot subordinationsBihang

till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 27 käft. (Nr 57.) 45

s. 354 Kontrollera mot PDF

354

Kungi. Majits Nåd. Proposition Nr 57.

brott, och att om de affliktiva straffen vore oumbärliga, så borde de

bibehållas i erforderlig utsträckning. Men då det visat sig, att de redan

företagna lindringarna icke åvägabragt någon ökning i straffrekvensen,

utan att fastmer eu fallande frekvens påvisats i flera kulturländer liksom

hos oss, ägde man anledning att betvivla mörkcellsstraffets existensberättigande

i fredstider; de för krigen gällande bestämmelserna vore

och måste självfallet vara av vida kraftigare innebörd. Så länge den

stränga arresten ansåges oumbärlig från disciplinssynpunkt, borde —

åtminstone i vissa fall — den straffade regelbundet underkastas läkarundersökning

före straffets verkställande.

Det vill synas som om dessa uttalanden i mycket ringa mån kunna

åberopas till stöd för borttagandet av det stränga arresteraffet. (föres

läkarundersökning för varje fall obligatorisk, lärer man icke av nu

ifrågavarande anledning böra hysa någon tvekan att bibehålla straffet,

om det erfordras för upprätthållande av disciplinen.

På grund av vad ovan .anförts finna vi oss icke kunna underlåta

att biträda översten Mörckes yrkande att den stränga arresten måtte

återföras till förslaget. Emellertid torde man kunna stanna vid den

tidslängd därför, som föreslagits i propositionen till 1908 års riksdag.

Att straffets verkställande alltid bör föregås av läkarundersökning har

förut uttalats. Ett avbrott i bestraffningen efter tredje dagen torde

även böra ske, och synes det kunna ifrågasättas, huruvida icke arrestanten

borde varje dag någon kortare tid, exempelvis en halv timme, få vistas

i det fria.

Beträffande anordningarna i övrigt vore det enligt vår mening

vida att föredraga, om den stränga arresten upptoges såsom ett straff

för sig och icke förekomme endast såsom en skärpning av vaktarresten.

Det är dock en straffart, väsentligen skild från övriga arreststraff . Härigenom

skulle även undvikas en del av de oegentligheter, som ifråga

om sammanläggning och förening av straff'' äro för handen och vilka

efteråt närmare utvecklas.

I fråga om formuleringen av andra stycket i 25 § instämma vi i

överste Mörckes yttrande.

Beträffande arrest utan bevakning synas vissa skäl tala för en utsträckning

av maximitiden för detta straffs ådömande till femton dagar.

Enligt 210 § kan såsom tillrättavisning användas förbud att under viss

tid, högst femton dagar, vistas utom kasernområde. Sådan tillrättavisning

närmar sig i hög grad arresten utan bevakning, och ett förbud

under femton dagar kan måhända ej utan skäl betraktas såsom strängare

än tio dagars dylik arrest.

s. 355 Kontrollera mot PDF

355

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Slutligen vilja vi förorda att bestämmelse införes därom, att när

ålagd skärpning linnes icke kunna undergås i följd av den straffskyldiges

hälsotillstånd, stralfet förvandlas till längre tids arrest utan skärpning i

enlighet med särskilt stadgad jämförelse mellan de olika arreststraffen.

I och för sig måste det ju anses oegentligt, att det straff, som eu förseelse

funnits förskylla, på angivna grunden icke kommer att verkställas;

det bör i så fall ersättas med ett annat, som kan betraktas därmed

någorlunda jämställt. En särskild anledning till en sådan anordning

föreligger även i de bestämmelser, som meddelats om avsättning eller

skiljande från anställning samt om straff vid återfall. I 29 § stadgas, att

om krigsman straffats tre eller flera gånger och under viss förutsättning

undergått vaktarrest med skärpning i minst sex dagar, han vid förnyad

förseelse kan avsättas eller skiljas från sin anställning. Om i dylikt

fall krigsmannen väl dömts till sex dagars vaktarrest med skärpningmen

av hälsoskäl icke kunnat undergå skärpningen, skulle berörda påföljd

icke drabba honom. Åven synes det tveksamt huruvida, när i

lagen stadgas såsom förutsättning för iterationsstraffs ådömande att förut

ådömt straff till fullo undergåtts, en brottsling, som icke undergått

honom förut ådömd skärpning, kan straffas för återfall.

29 §.

Lagrådet:

Tredje stycket i denna paragraf har sin motsvarighet i 28 § 2 mom.

i den nuvarande strafflagen för krigsmakten samt 27 § disciplinstadgan.

För tillämpning av dessa stadganden förutsattes, att vederbörande blivit

tre eller flera gånger efter nämnda lag straffad och att, därest bestraffningarna

utgjort endast disciplinstraff, åtminstone ett av dem uppnått

visst angivet mått. Åven om ett av straffen vant bötesstraff'', skulle det

sålunda medräknas. Förevarande stycke har fått den ändrade avfattning,

att vederbörande skall hava blivit tre eller flera gånger efter denna lag

straffad med minst vaktarrest samt att, därest bestraffningarna utgjort endast

vaktarrest, åtminstone en av dem haft angiven längd eller beskaffenhet.

Av motiven till det vid 1908 års riksdag framlagda förslaget framgår, att

anledningen till den förändrade avfattningen allenast varit att från inverkan

i förevarande hänseende utesluta arrest utan bevakning. Emellertid

synes därigenom — i saknad av vägledande föreskrifter om böters

förhållande till disciplinstraffen — hava blivit oklart, huruvida bötesstraffen

skola medräknas eller icke. I detta avseende torde erforderligt

förtydligande böra ske.

s. 356 Kontrollera mot PDF

356

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Den särskilda påföljd, som efter 29 § kan inträda, är för officer

eller underofficer avsättning samt för krigsman, tillhörande det vid krigsmakten

fast anställda manskap, skiljande från tjänsten. I sina motiv yttrar

kommittén: »Att avsättning enligt förevarande paragraf endast kan ådömas

av domstol, liksom att krigsmans av manskapet skiljande från krigstjänsten

är en åtgärd, som ankommer på vederbörande befälhavare, ligger

redan i den nuvarande 28 §; och är härutinnan ingen ändring i förslaget

åsyftad». Då emellertid, efter vad erfarenheten giver vid handen, domstolarna

vid upprepade tillfällen tolkat stadgandet så, att det tillkomme

domstolen att jämväl meddela beslut om skiljandet från tjänsten, synes, till

undvikande av missförstånd, uttryckligen böra i lagen utsägas, att skiljandet

från tjänsten skall ske genom vederbörande befälhavare.

30 §.

Lagrådet:

1 den häremot svarande 29 § i nu gällande lag har andra punkten

följande lydelse: »Är någon viss tjänstegrad för den straffskyldige ej

bestämd, skall det straff tillämpas, som för manskap är i lagen utsatt.»

Då slutorden häri av kommittén ändrades till »som gäller för manskap,

ej tillhörande underbefälet», var närmaste anledningen härtill uppenbarligen,

att enligt den av kommittén föreslagna anordningen av disciplinstraffen

vaktarrest med skärpning genom hårt nattläger eller genom

mörkt enrum eller genom bådadera i förening endast kunde ådömas

menige. Denna olikhet försvann redan vid den tidigare omarbetning'',

som kommittéförslaget undergick, därvid disciplinstraffen med åtföljande

skärpningar gjordes lika tillämpliga å alla utan avseende å tjänstegrad.

Att slutorden i paragrafen ändock bibehöllos vid den av kommittén föreslagna

lydelsen berodde sannolikt därpå, att kommittéförslaget i 97 §

innehöll en straffbestämmelse, som var uteslutande riktad mot befälet,

däri inbegripet jämväl underbefäl av manskapet, men som saknade tilllämplighet

å de menige. Då i det remitterade förslaget nämnda paragraf

uteslutits och förslaget icke vidare innehåller någon straffbestämmelse,

däri åtskillnad göres mellan underbefäl av manskapet och övrigt manskap,

saknas anledning att bibehålla den av kommittén föreslagna lydelsen av

slutorden i denna paragraf.

s. 357 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 57.

357

32 §.

Lagrådet:

De i denna paragraf givna stadgande^ vill lagrådet till behandling

upptaga i sammanhang med granskningen av förslaget till lag om

ändrad lydelse av 6 § i lagen angående villkorlig straffdom.

Lagrådet:

I fråga om befälhavares skudeståndsskyldighet vid fel i manövrering

eller navigering av krigsmaktens fartyg skiljer sig det till lagrådet

remitterade förslaget i två avseenden från det strafflagsförslag, om vars

antagande proposition avläts till 1908 års riksdag. Dels är nämligen

befälhavaren icke i något fall fritagen från ersättningsskyldighet, när

felet ådrager honom strängare straff än disciplinstraff; härutinnan innebär

förslaget en återgång till nu gällande lag. Dels bär en inskränkning

i den befälhavaren nu medgivna lindringen ägt ram med avseende

å skadeståndets natur; medan enligt 1908 års förslag liksom enligt

gällande lag medgivits befrielse beträffande all skada och kostnad, som

tillskyndades kronan, oavsett om skadan inträffat å kronans egendom

eller uppstått medelbart därigenom att kronan nödgats ersätta tredje

man för uppkommen skada, har nu föreslagits, att lindringen skall tilllämpas

allenast i fråga om skada å kronans egendom. Mot stadgandets

begränsning till berörda ringare slag av förseelser finner lagrådet intet

att erinra. Men inom stadgandets sålunda utstakade område synes det

ock böra äga sin nuvarande tillämplighet; det åsyftade ändamålet skulle

tvivelsutan eljest i väsentlig mån förfelas.

Av förarbetena till nu gällande, vid 1883 års riksdag tillkomna

lagstiftning i ämnet framgår, att man då haft för ögonen icke allenast

den direkta skadan å kronans egendom utan även den förlust, som

kronan finge vidkännas genom anspråk, som enligt sjölag av tredje man

riktats mot kronan såsom redare. Icke från någondera av statsmakternas

sida sattes i fråga, att skillnad mellan dessa fall skulle uppdragas.

Utredning förelåg ock om förhållandena i utlandet, ehuru utredningen

så till vida var ofullständig, att de infordrade upplysningarna icke avsågo

denna detalj. Från Frankrike och Förenta staterna meddelades

dock uttryckligen, att enligt praxis jämväl skada, som genom befälhavarens

vållande tillfogades enskilda, gäldades av statsmedel.

s. 358 Kontrollera mot PDF

358

Kttngl. Maj:ta Nåd. Proposition Nr 57.

Grunderna till en sådan lagstiftning äro tvenne och av något olika

slag. Till en början plägar framhållas, att en strängt genomförd tilllämpning

av skadeståndsreglerna skulle leda till ett fullständigt missförhållande

mellan förseelsen, som ofta inskränker sig till ett under knappaste

rådrum begånget misstag eller förbiseende, och påföljden, som

kan innebära ekonomisk ruin. Ses saken från denna synpunkt, äro de

militära fartygsbefälhavarne närmast att jämföra med befälhavarne å

handelsfartyg. Vid lagens tillkomst framhölls, att ersättning icke av de

senare utkrävdes i motsvarande fall. Rederiet har sitt fartyg assurerat

och får sin ersättning av assuradören. Denne har visserligen regressrätt

emot befälhavaren men avhålles från dess begagnande av en allmän

opinion. Ifrågavarande bestämmelse i strafflagen för krigsmakten åstadkommer

således en faktisk likställighet mellan olika slag av fartygsbelalhafvare.

Om man fästhåller, att här endast är fråga om sådana

ringare förseelser, som kunna försonas med disciplinstraff, torde i själva

verket nu nämnda billighetsgrund visa sig vara av mera allmän giltighet.

En god husbonde torde helt visst icke i liknande fall hårdhänt

behandla en eljest oförvitlig tjänare.

Men till denna mera allmängiltiga synpunkt kommer ett ytterligare,

för sjövapnet säreget skäl, grundat mera på det allmännas intresse

än på omtanken för befälhavaren. Man bör av sjömannen fordra

eu alldeles särskild beslutsamhet och handlingskraft, ja till och med

djärvhet. Dessa egenskaper, nödvändiga i ett krig, måste under

övningar i fredstid utvecklas och befästas. Man tänke sig härvid t. ex.

förhållandena under ett nattligt torpedbåtsanfall, eller då det gäller att

hastigt leta sig fram genom hemliga leder. Man kan ej vänta annat

än att handlingskraften, som dock i så hög grad är av nöden, skall

förlamas, om den sjömilitäre befälhavaren nödgas ständigt handla med

den tanken för ögonen, att även det minsta felgrepp kan medföra hans

fullständiga ruin. Just ur det allmännas synpunkt måste fördenskull

lagstiftningen sikta till att befria honom från eu dylik känsla av

ovisshet.

Nu är det visserligen sant att under övningar av angivna beskaffenhet

det är kronans egendom, som utsättes för de stora riskerna.

Åtminstone vad de enskildes fartyg angår, har man rätt att förutsätta

att övningarna så anordnas, att dessa fartyg icke i större mån äventyras.

All fara därutinnan kan dock icke ens under fredsövningar anses

utesluten, och i krig kan risk för enskildes fartyg lätteligen uppstå.

Annau enskild egendom kan ock vara utsatt för fara att skadas eller

förstöras under en övning, helst om den företages nattetid.

s. 359 Kontrollera mot PDF

359

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Aven om den särskilda fara, som är förbunden med krigsmässiga

övningar, företrädesvis vilar å kronan, återstå de risker, som på sjön

förefinnas lör alla fartyg, de må nu tillhöra handelsflottan eller marinen.

Likaväl som handelsfartyg mötas under vanskliga förhållanden och kunna

kollidera, kan kollision inträffa mellan ett krigsfartyg och ett handelsfartyg.

Här kommer visserligen den speciella sjömilitära synpunkten

att försvinna. Befälhavaren å krigsfartyget har att handla med alldeles

samma försiktighet som befälhavaren å handelsfartyget. Däremot

kvarstå de allmänna skälen; rådrummet kan vara lika knappt för båda.

Den nu föreslagna regeln skulle ock här verka synnerligen otillfredsställande.

"V id en och samma kollision kan det inträffa, att skada uppstår å det

ena fartyget eller å det andra eller ock å båda. I den mån skadan

drabbade det enskilda fartyget, skulle den ersättas av den militäre befälhavaren;

däremot vore han befriad från ersättning för den skada,

som inträffat å krigsfartyget. Det torde vara omöjligt att uppleta något

större sammanhang med förseelsen beträffande den förra skadan än

ifråga om den senare.

Den nu föreslagna begränsningen torde således icke vara grundad

i sakens natur. Däremot vill det synas, som den med en lagstiftning

av ifrågavarande beskaffenhet åsyftade fördel för det allmänna väsentligen

komme att minskas. Här skulle åter inträda möjligheten att även det

minsta, på gränsen till straffrihet liggande förbiseende skulle kunna

ådraga befälhavaren oberäkneliga förluster. Det är denna ovisshet, som

kan verka tryckande och kanske förlamande på dem, som redan äro

inne på den sjömilitära banan, samt avhållande på dem, som ämna där

söka inträde. Väl kan man hoppas, att statsmakterna i (immande fall

komma att träda emellan; men därigenom avhjälpes ej nämnda känsla

av ovisshet. Och icke utan allt skäl kan man också förvänta, att en

viss obenägenhet mot dylika eftergifter i fråga om sjömilitära befälhavare

kan yppas just på den grund att lagen bär själv anger den

gräns, intill vilken lindringen i skadeståndsplikten får sträcka sig.

Att med de nu gällande bestämmelserna befälhavarens ansvarskänsla

skulle obehörigen slappas torde icke vara att befara. Straffet kvarstår

även för de mindre förseelserna; och för de mera allvarliga inträda de

vanliga skadeståndsreglerna.

Lagrådet anser fördenskull, att den föreslagna nya avgränsningeu

av stadgandet bör bortfalla. Utgår man från att således jämväl skada

å enskild egendom bör, under de för stadgandets tillämpning uppställda

förutsättningar, stanna å kronan, har, såsom jämväl av departementschefen

påpekats, nuvarande stadganden fått en oegentlig avfattning. Frågan

s. 360 Kontrollera mot PDF

360

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

om ersättningsskyldigheten bör icke bero på den tillfälliga omständigheten,

om målsägaren gör sitt anspråk gällande mot kronan eller mot

befälhavaren. Stadgandets avfattning synes därför böra jämkas därhän,

att befälhavaren även befrias från ersättning till tredje man, i den män

kronan enligt sjölag är förpliktad att ansvara gent emot denne.

I ett hänseende synes emellertid den i förslaget uppdragna skiljelinjen

enligt ordalagen hava dragits snävare än avsett varit, då befrielsen

från skadeståndsskyldighet stadgats endast i fråga om skada å kronans

egendom. Förseelsen kan hava medfört annan förlust för kronan än

skada å egendom. Kostnader kunna hava nedlagts för avvärjande av

skada. Har t. ex. fartyget stött på grund, kan den direkta skadan å

fartyget vara ringa eller ingen, men betydliga utgifter hava uppstått

för fartvgets bärgande. Vidare kunna tvivelsmal uppstå, huruvida stadgandet

omfattar sådan egendom, som ej tillhör kronan men för dess

räkning användes, såsom hjälpkryssare och annan förhyrd material.

Åven om man vill införa en begränsning av stadgandet, torde ur sistnämnda

synpunkter en omredigering därav vara av nöden.

38—40 §§.

Lagrådet:

Enligt 38 § skall, om någon på eu gång anses övertygad om

flera särskilda förseelser, vilka ådraga disciplinstraff, för dessa bestämmas

ett gemensamt straff, vilket icke må överstiga det i 22 § för varje

slag av arreststraff utsatta högsta mått. Detta stadgande skall enligt

39 § lända till efterrättelse jämväl om någon, sedan disciplinstraff ålagts

honom, övertygas att förut hava begått annan förseelse, därå bör följa

disciplinstraff. Stadgandena överensstämma med föreskrifterna i nu

gällande strafflag för krigsmakten. Emellertid kunna dessa stadgande!!

medföra vissa oegentligheter, som delvis redan nu äro för handen men

till en del föranledas av förslagets anordning av arreststraffen. Dessa

senare oegentligheter skulle bortfalla, om den mörka arresten återinfördes

och upptoges som särskild straffart. Bestämmelserna äro i väsentlig

mån lämpade efter allmänna strafflagen, ehuru förhållandena härvidlag

äro helt olika mot dem, som göra sig gällande vid sistnämnda lags

tillämpning. Till en början är här fråga om synnerligen korta strafftider.

Vidare löpa befälhavarens bestraffningsrätt och domstols straffutövning

jämsides, och disciplinstraff, som ålägges av befälhavaren,

verkställes omedelbart. Oegentliglieterna äro av tvåfaldig art. Har

någon dömts till högsta disciplinstraffet — 15 dagars vaktarrest med

s. 361 Kontrollera mot PDF

361

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

skärpning enligt förslaget — kan han före straffets påbörjande begå

vilken indisciplinär förseelse som helst, för vilken ej högre straff är

bestämt än disciplinstraff, utan att den nya förseelsen för honom medför

någon straffpåföljd. Det kan ock inträffa, att mot en krigsman, som

dömes till nämnda högsta disciplinstraff, straffet icke i någon mån kan

verkställas till följd av undergången lindrigare bestraffning. Om till

exempel någon tilltalas vid krigsdomstol för en förseelse och, innan slutligt

utslag i målet meddelas, av befälhavaren för en annan förseelse ålägges

15 dagars vaktarrest utan skärpning samt efter straffets avtjänande i

domstolsmålet dömes till 15 dagars vaktarrest med skärpning, skall detta

senare straff enligt förslaget ingå i det redan verkställda. Detta är

ingalunda ett opraktiskt fall utan kan mycket väl förekomma, enär

slutdomen, om målet dragés under Högsta domstolens prövning, faller

först efter avsevärt lång tid och befälhavarens bestraffningsrätt under

tiden utövas oberoende av åtalet.

I själva verket lärer ej sällan brytas mot de uppställda reglerna.

Anordningen torde själv giva anledning därtill. Domstolen saknar

kännedom om befälhavarens bestraffningsåtgärder och kan således icke

vid meddelande av sitt utslag lämna föreskrifter om straffsammanläggning

och avdrag för avtjänat straff. Då domstolsutslaget därefter kommer

befälhavaren tillhanda, verkställer han det utan tanke på att en

disciplinär bestraffning, som han själv eller annan befälhavare måhända

åratal förut ålagt, skall hava inverkan på verkställigheten. Lagrådet

har vunnit kännedom om att åtminstone i ett fall en dylik bestraffning

skett mot lagens föreskrifter. Säkerligen har sådant inträffat flera gånger.

Lagrådet hyser dock tveksamhet, huruvida i frågans nuvarande

läge det låter sig göra att vidtaga de åtgärder, som skulle vara erforderliga

för ett fullständigt undanröjande av dylika olägenheter, men har

emellertid velat fästa uppmärksamheten å förhållandet. Redan har anmärkts,

att upptagande av den stränga arresten såsom särskild straffart

skulle undanröja den oegentligheten, att verkställigheten av ett strängare

straff kan få träda tillbaka för verkställigheten av ett lindrigare. Och

även med bibehållande av systemet i övrigt lärer hinder icke möta att

i anslutning till kommitténs förslag i det uti 40 § avsedda fäll medgiva

någon förlängning av arreststraffen utöver eljest stadgade högsta mått.

48 §.

Lagrådet:

De i förslaget upptagna bestämmelser angående rymning och olovligt

undanhållande synas i vissa hänseenden icke A^ara fullt tydliga.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 27 käft. (Nr 57.) 46

s. 362 Kontrollera mot PDF

362

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 57.

I 48 § lämnas beskrivning på de brott, för vilka rymningsstraff skall

ådömas; straffen för olika fall bestämmas därefter i 49 och 50 §§.

Emellertid utsträckes bestraffningen för rymning, så vitt den dittills

behandlats, genom den i 53 § lämnade föreskrift, att den, som under

vissa angivna omständigheter gjort sig skyldig till olovligt undanhållande,

straffas såsom för rymning, efter ty därom i 49 eller 50 § för

varje fall är stadgat. En liknande utvidgning innehålla i 56 §. Då

nu i krigsartiklar^ under 153 § stadgas strängare straff för rymning

från trupp i fält, från fästning eller från fartyg på sjötåg, skulle efter

ordalagen detta strängare straff ej bliva tillämpligt å de i 53 och 56 §§

omhandlade fall. Detta har dock säkerligen varit meningen, såsom eu

jämförelse med nu gällande lag visar. Denna innehåller, att den brottslige

i de ifrågavarande fallen skall såsom rymmare anses. Detta uttryckssätt,

som jämväl mera överensstämmer med den i 20 kap. allmänna

strafflagen numera använda terminologi, medför jämväl den fördelen,

att någon tvekan icke kan uppstå om det ådömda straffets verkan vid

återfall.

50 §.

Lagrådet:

I kommitténs förslag var i överensstämmelse med nu gällande lag

för sådant rymningsbrott, som bär avses, straffet för officer och underofficer

allenast avsättning. På grund av Högsta domstolens anmärkning,

att det sålunda stadgade straffet syntes alltför lindrigt, särskilt då man

toge i betraktande de straff, som i 2 mom. stadgades för manskap,

höjdes i 1908 års proposition straffet till avsättning jämte fängelse.

Denna höjning synes dock knappast tillräcklig för rymning från fartyg

under sådana omständigheter att rymmaren bort inse, att fartyget till

följd av rymningen utsättes för fara. I detta fall kan för manskap

straffet uppgå till straffarbete i ett eller vid återfall två år. Då genom

rymning av officer eller underofficer fartyget otvivelaktigt utsättes för

väsentligen större fara, än om någon av manskapet rymmer, synes

straffet för officer och underofficer böra i överensstämmelse härmed höjas.

51 §.

Lagrådet:

Därest lagrådets hemställan under nästföregående paragraf vinner

godkännande, erfordras en motsvarande ändring i denna paragraf.

s. 363 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

363

52 §.

Lagrådet:

Att den, som. blivit straffad för rymning och därefter gör sig

skyldig till olovligt undanhållande, bör för sistnämnda förseelse ådömas

det för återfall stadgade straff torde vara uppenbart. Då emellertid

detta icke med tydlighet framgår av paragrafen, torde en jämkning i

dess avfattning böra vidtagas.

53 §.

Lagrådet:

Det synes lagrådet, som om förslaget skulle vinna i överskådlighet,

i fall denna paragraf begränsades till att gälla olovligt undanhållande,

då den uteblivne är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad avdelning

eller inmönstrad å fartyg. I sådant fall skulle vad paragrafen nu

innehåller om manskap, som eljest gör sig skyldigt till olovligt undanhållande

över tre dagar, överflyttas till nästföljande paragraf.

54 §.

Lagrådet:

Då det i andra stycket utsatta straffet är detsamma, som stadgas

för rymning i det i 50 § avsedda fall, torde även här straffbestämmelsen

höra avfattas i enlighet med vad som skett å övriga ställen, där rymningsstraff

skall, ådömas, fastän rymningsavsikt icke ådagalagts.

60 §.

Lagrådet:

Beträffande detta stadgande framhöll kommittén i sina motiv, att

gärning,. som i 60 § omtalades, syntes böra föranleda ansvar, även då

den beginges av annan än krigsman i uppsåt att göra sig oduglig

till fullgörande av krigstjänstskyldighet, vare sig denne lydde under

lagen eller ej. Då emellertid ett stadgande med dylik omfattning tydligen

folie utom den utstakade ramen för den särskilda strafflagen för

krigsmakten, hade kommittén endast ansett sig böra framhålla önskvärdheten

därav att, i likhet med vad som vore förhållandet i åtskilliga

främmande länder, i allmänna strafflagen infördes ett stadgande i syfte,

att en var, som på sätt i nu ifrågavarande paragraf sades, i uppsåt att

undandraga sig sin värnplikt gjorde sig oduglig till krigstjänst, därför

s. 364 Kontrollera mot PDF

364

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

underkastades lämpligt ansvar, vilket emellertid skäligen borde sättas

lägre än vad som enligt förevarande paragraf gällde för krigsman, som

på sådant sätt uppsåtligen undandroge sig sin krigstjänstskyldighet.

Att vad sålunda av kommittén anförts är riktigt lärer icke kunna

förnekas, om ock saken ej torde vara av synnerlig vikt. Men i

detta sammanhang har uppkommit en annan fråga, som synes äga

större praktisk betydelse. Erfarenheten har visat att i mycket stor utsträckning

krigsmän söka komma från tjänstgöringsskyldighet genom

att föregiva sjukdom eller fel, som skulle omöjliggöra sådan. Understundom

antaga dylika företeelser rent av epidemisk karaktär. Olika

meningar torde råda därom, huruvida med gällande bestämmelser sådan

simulation skulle kunna straffas. Det synes fördenskull lagrådet lämpligt

att — såsom t. ex. skett i den norska lagen — ett stadgande införes,

som omedelbart avser dessa fall. Högre straff än disciplinstraff lärer

icke böra bestämmas, och torde mål om simulation lämpligen alltid böra

gå till domstol.

62 §.

Lagrådet:

Därest förslaget i avseende å reservpersonalens ställning bibehålies

oförändrat, torde de här använda uttrycken »krigsmaktens reservbefäl»

och »civilmilitär person» böra utbytas mot andra, som bättre överensstämma

med den i 1 och 6 §§ använda terminologi. Särskilt beträffande

det förstnämnda uttrycket är ett dylikt utbyte påkallat, då den i sista

stycket av 1 § gjorda hänvisningen till punkt 2) i samma paragraf icke

är begränsad till manskap tillhörande underbefälet utan jämväl omfattar

menige, låt vara att enligt nu gällande organisation någon reserv av

fast anställda menige icke finnes.

Under enahanda förutsättning bör vidare sista punkten omredigeras,

så att densamma kommer att avse icke blott olovligt undanhållande från

tjänstgöring vid mobiliserad avdelning under mer än tre dagar efter det

inställelse bort ske, utan även, såsom naturligtvis varit åsyftat, värjo

uteblivande hur kortvarigt som helst, då rymningsavsikt föreligger.

66 §.

Lagrådet:

Då uppror göres under sjönöd eller vid annat tillfälle, då brott

mot krigslydnaden medför större fara, skall enligt denna paragraf på
-

s. 365 Kontrollera mot PDF

365

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

följden ovärdighet att i rikets tjänst vidare nyttjas inträda för officer

eller underofficer endast i de fall, varom 64 och 65 §§ handla, men

däremot icke då upproret ej fullföljes längre än i 63 § sägs. Med

hänsyn till det höga straff, som finnes stadgat i förevarande paragraf

jämväl för sistberörda fall, torde det emellertid vara mest följdriktigt,

att nämnda påföljd, som enligt förslaget skall inträda, då straff ådömes

efter 64 och 65 §§, oaktat straffsatserna där i allmänhet äro något

lägre än i 66 §, kommer till tillämpning å officer eller underofficer

i alla de fall, som avses i denna paragraf, och sålunda även då upprorsmännen

på förmans befallning vända åter till lydnad och ordning.

69 §.

Lagrådet:

Det brott, som avhandlas i tredje stycket av denna paragraf, är

i själva verket till sin art alldeles skilt från de eljest i paragrafen upptagna.

Det är ej här fråga, huruvida skriften är brottslig i ena eller andra

hänseendet, utan om en åtgärd, varigenom offentlig myndighets bud

överträdes. I nu gällande strafflag för krigsmakten förekommer visserligen

en likartad uppställning i 77 §. Där framträda likväl olägenheterna

vida mindre än i förslaget. Skillnaden är markerad därigenom

att tredje stjmket försetts med särskild momentbeteckning, en anordning

som med hänsyn till förslagets avfattning nu icke kan ifrågasättas.

Vidare är utspridande av skrift icke i gällande lag omförmält i annat

lagrum än i 77 §. Förslaget har bestämmelser härutinnan även i (2 §,

härigenom kan den föreslagna uppställningen lätt leda till den tanken,

att det i tredje stycket avsedda fallet står i närmare relation till de två

första styckena i 69 § än till 72 §, vilket dock icke är förhållandet.

På grund av vad sålunda anförts hemställer lagrådet, att tredje

stycket i 69 § måtte utbrytas och upptagas såsom särskild paragraf.

71 §•

Lagrådet:

Därest, på sätt lagrådet hemställt under 66 §, påföljden ovärdighet

att i rikets tjänst vidare nyttjas stadgas för alla i 66 § avsedda

fall, såvida brottet begås av officer eller underofficer, lärer föreskrift

även böra meddelas, att nämnda påföljd skall inträda i det fall, som

s. 366 Kontrollera mot PDF

366

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

omtalas i . andra momentet av förevarande paragraf. Att samma påföljd

i varje fall bör inträda, då betydligare skada orsakas genom upploppet,

torde vara tydligt, enär densamma redan enligt första momentet

på grund av den där gjorda hänvisningen till 65 § skall komma till

tillämpning, så snart officer eller underofficer, som deltagit i upploppet,

gjort sig skyldig till våld å person eller egendom.

En motsvarande ändring bör även ske i 158 § 2 mom. av förslaget.

73 §.

Lagrådet:

Bland, exemplen på ämnen, vilka icke må bliva föremål för rådplägning.

vid sammankomst av krigsfolk, upptager nu gällande lag dels

otillräckligheten av lön, beklädnad eller underhåll och dels förmans förhållande

eller åtgärder. Det förra exemplet borttogs redan av kommittén;

i det för granskning framlagda förslaget är jämväl det senare uteslutet.

För lagrådet synes det tveksamt, huruvida sistberörda uteslutning lämpligen

bör ske. . Enligt lagrådets mening är denna uteslutning icke i

sak av synnerligen stor betydelse. I förslaget har åtminstone enligt

ordalagen en. utvidgning skett därigenom, att under det stadgade förbudet

upptagits varje sammankomst, varigenom brott mot krigslydnaden

lätt kan föranledas. Ett offentligt avhandlande mellan krigsfolk av en

förmans åtgärder torde i regel anse3 utgöra en rådplägning, varigenom

krigslydnaden sättes i fara. I många fäll lärer en dylik offentlig kritik

falla under det i paragrafen upptagna förbudet att å sammankomst

avhandla olämpligheten av tjänstetörrättning, därtill befallning är given.

Om t. ex. en överläggning avser en order, att en övning blivit utsatt

till dag eller tid, som på vissa håll anses otjänlig, måste överläggningsämnet

anses fälla under sistnämnda förbud.

Av särskilt intresse är härvidlag sammankomst för rådplägning

om otillräckligheten av lön eller andra förmåner samt krigsmannens

ställning och behandling i övrigt. Man har här att skilja mellan två

fall. . Frågan kan gälla, huruvida de förmåner, som av kronan bestås,

äro tillräckliga. Vid ändrade tidsförhållanden och pris kan naturligtvis

ett. anspråk på ändring i förmånerna vara fullt befogat. Här gäller det

enligt sakens natur egentligen de fast anställda; en lojal lönerörelse bör

lika litet bland dem som beträffande andra löntagare kvävas. Att en

sammankomst för dylikt ändamål är medgiven lärer väl redan framgå

av en riktig tolkning av nu gällande lag; i allt fäll skulle full klarhet

s. 367 Kontrollera mot PDF

367

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

därutinnan vinnas genom antagande av kommitténs förslag. Klart är

att även här liksom eljest överläggningen icke får hava sådan karaktär,

att fara för krigslydnaden uppstår. Men någon dylik fara innebär i

detta fall ej själva rådplägningsämnet, som icke är riktat mot något

visst befäl utan mot allmänna, visserligen på statsmakternas beslut beroende

förhållanden.

Men klagomålen kunna också gå åt helt annat håll; de kunna

innebära ett påstående, att fastän de av statsmyndigheterna beviljade

förmånerna nog kunna anses tillräckliga, soldaten ej får vad honom av

kronan bestås, vare sig detta antages bero på olämpliga anordningar

eller rent av på mindre välvillig stämning mot soldaten eller på andra

obehöriga orsaker. Emot dylika missförhållanden, om de förekomma,

äro kraftiga korrektiv av nöden; men för visso böra de sökas på annat

håll. Tjänstgöringsreglementena innehålla därför också anvisningar,

huru soldaten har att framföra sina klagomål, där han icke anser sig

riktigt behandlad. Förekommande inspektioner äro även att taga i betraktande.

Men sedan de föregående förslagen avgivits, har tillkommit

ytterligare en utväg för vinnande av rättelse. I instruktionen för civilkommissionen

föreskrives, dels att kommissionen äger undersöka, huruvida

truppens och särskilt de värnpliktiges behandling och omvårdnad

giva anledning till erinringar, dels ock att det är varje välfrejdad svensk

medborgare medgivet att påkalla undersökningar.

Ur sistnämnda synpunkt torde fördenskull icke kunna anses påkallat

att medgiva sammankomst för rådplägning om förmans förhållande eller

åtgärder. Borttagandet av exemplet om dylikt förbjudet ämne har

såsom redan påpekats icke föranlett synnerligen stor förändring; andra

i paragrafen upptagna bestämmelser träda i de allra flesta fall i stället.

Förändringen måste dock anses innebära en viss fara ej endast för det

allmänna utan även för den enskilde. Just den omständigheten att

exemplet strukits kan förleda till den uppfattningen, att en ovillkorlig

rätt till rådplägning angående förmans förhållande och åtgärder blivit

given, att ett inskridande däremot måste anses såsom ett brott mot församlingsfriheten.

Den faran ligger ock nära till hands, att å en dylik

sammankomst från något håll framkomma yttranden, som äro straffbara

enligt 72 §, såsom uppmaningar till ohörsamhet emot förmans befallningar

eller upphetsning till ovilja mot krigstjänsten. Från dylika

farhågor kan man desto mindre värja sig, som, åtminstone vad manskapet

angår, det gäller helt unga personer, av vilka i fråga om mognad och

betänksamhet icke allt för mycket kan begäras.

opaginerad Kontrollera mot PDF

568

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Lagrådet anser sig fördenskull böra förorda en återgång till kommitténs

förslag i denna del.

78 §.

Lagrådet:

Såsom av departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet

framgår, avses icke med den i denna paragraf föreslagna bestämmelsen

att åstadkomma någon begränsning i den lydnadsplikt, som på grund av

75, 76 och 77 §§, rätt tolkade, åligger underlydande gent emot förman.

Förslaget i denna del är sålunda icke byggt på den uppfattning av

nämnda paragrafer, som kommit till uttryck i en till kommittébetänkandet

fogad reservation, eller att av de i samma paragrafer använda ordalag

skulle följa, att krigsman är pliktig åtlyda även vad förman uppenbarligen

utan all rätt befaller, också om befallningen åsyftar en moraliskt

oriktig eller en brottslig handling. Denna tolkning grundades å det

olika uttryckssätt, som kommit till användning för att beteckna lydnadspliktens

omfattning, då den underlydande är krigsman och då han utan

att vara krigsman lyder under strafflagen för krigsmakten. Olikheten

i fråga har ju emellertid betingats därav, att befälsrätten över civilmilitärer

enligt gällande bestämmelser är i vissa hänseenden inskränkt;

exempelvis är en militärläkare icke underkastad chefens befälsrätt i avseende

å utövningen av läkarvården. Men därav att de yttre gränserna

för lydnadsplikten sålunda måst uppdragas något snävare, när den underlydande

icke är krigsman, än eljest, kan naturligtvis icke dragas den

slutsatsen, att inom de av lagen angivna gränslinjerna lydnadsplikten

går längre i det ena fallet än i det andra. Eu dylik obegränsad lydnadsplikt

skulle dessutom, såsom av departementschefen framhållits, näppeligen

stå i överensstämmelse med allmänna rättsgrundsatser. Den skulle

för övrigt med nödvändighet förutsätta, att underlydande alltid vore

straffri för sina åtgärder på grund av förmannens befallning. Men en

sådan allmän straffrihetsgrund är hos oss okänd. Tvärtom har principen

om underlydande tjänstemans kriminella ansvarighet för utförandet av

överordnads befallning, då den anbefallda handlingens straffbara karaktär

varit uppenbar, blivit i rättspraxis uttryckligen erkänd. *

Såsom skäl för införandet av den nu föreslagna bestämmelsen

har åberopats allenast, att det lärer vara behövligt på något sätt

uttrycka, att lagen icke medför skyldighet för den underlydande att i

vilket fall som helst lyda förmannens befallningar. Med hänsyn till

s. 369 Kontrollera mot PDF

369

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

orimligheten av en motsatt tolkning kan dock enligt lagrådets åsikt

något behov härutinnan icke anses föreligga.

Att trots obehövligheten likväl bibehålla bestämmelsen såsom i

allt fall grundad å en riktig tolkning av föregående paragrafer kan

visserligen förefalla tänkbart, men måste dock anses mindre lämpligt.

Såsom skäl härför vill lagrådet åberopa, vad jämväl av departementschefen

i detta sammanhang framhållits, eller att varje bestämmelse, som

innebär en lockelse till otillbörlig kritik från den underordnades sida

eller rent av till olydnad mot förmans befallningar, innebär en viss fara

för disciplinen inom krigsmakten. Att förevarande bestämmelse är av

beskaffenhet att innebära dylik lockelse, synes lagrådet uppenbart. Lagrådet

anser därför paragrafen i fråga böra utgå.

Skulle det emellertid anses lämpligt att lagen innehåller en dylik

erinran om lydnadspliktens begränsning, lärer dock detta stadgande

böra avfattas annorlunda än nu föreslagits. Meningen med stadgandet

har ju endast varit att betona att lydnadsplikten icke är så vidsträckt,

att den underlydande skulle vara förpliktad åtlyda förmannens befallningar,

då dessa gå ut på handlingar, som otvivelaktigt äro brottsliga

eller moraliskt otillåtna. Såsom stadgandet i förslaget lyder, skulle

emellertid därunder höra även ett sådant fall, då t. ex. befälhavare

uppenbarligen handlar i strid mot erhållna order, utan att dock hans

befallning går ut på något, som kan för de underlydande föranleda

ansvar, eller på något för dem ur moralisk synpunkt förkastligt. Även i

detta fall överskrider ju förmannen sin befogenhet, men om också detta

är för de underlydande uppenbart, lärer dock omöjligen på grund

härav kunna tillerkännas dem någon rätt att vägra förmannen lydnad.

Under angivna förutsättning är därför enligt lagrådets åsikt en omredigering

av paragrafen erforderlig.

82 §.

Lagrådet:

Med hänsyn till den olikartade beskaffenheten av de förseelser,

som äro att hänföra under 1 mom. i förevarande paragraf, synes jämväl

för officer eller underofficer, där omständigheterna äro synnerligen

mildrande, disciplinstraff böra få ifrågakomma.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 27 höft. (Nr 57.) 47

s. 370 Kontrollera mot PDF

370

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

84 §.

Lagrådet:

Då i vissa fall förseelser, som nu beläggas med straff i strafflagen

för krigsmakten, enligt förslaget förklarats skola straffas efter

allmän lag, torde detta hava föranletts mindre därav att förseelserna icke

skulle hava någon som helst militär prägel än av åsikten att de i regel

strängare straffen i strafflagen för krigsmakten icke för dem erfordrades.

Samhörigheten framträder fortfarande därutinnan att de upptagas vid

krigsdomstol. Beträffande de avsedda förseelserna har det synts lagrådet

lämpligt att — i likhet med vad såväl i gällande lag som i förslaget

stadgas för vissa fall — desamma, där de finnas böra försonas med

böter, i stället straffas med disciplinstraff, en straffart, som torde vara

bättre lämpad för förseelserna än böter. Sådana förseelser synas lagrådet

bland andra vara de, som omförmälas i förevarande paragraf.

Vidtages dylik ändring, lärer disciplinär behandling av dem icke böra

vara utesluten, och fördenskull jämkning i 185 § 6) böra ske.

90 §.

Lagrådet:

Åt bestämmelsen i andra stycket av förevarande paragraf hade

i 1908 års förslag med anledning av hemställan från Högsta domstolens

sida givits det innehåll, att avsättning kunde ådömas officer eller underofficer

endast för det fall att han två gånger gjort sig skyldig till

misshandel å underordnad och vardera förbrytelsen ansetts förtjäna

fängelsestraff.

Då i förslaget nu gjorts ändring i stadgandet mot Högsta domstolens

enhälligt uttalade mening, har enligt departementschefens yttrande till

statsrådsprotokollet detta skett därför, att med den förra lydelsen syftemålet

ansetts i viss mån bliva förfelat. Meningen vore att göra det

möjligt att skilja en befälhavare från hans befattning i sådana fall, då

han missbrukat sin ställning därhän, att han upprepade gånger gjort

sig skyldig till misshandel å sina underordnade och detta rent av övergått

till metod eller vana. Sådana fall kunde utan tvivel tänkas, då

en befälhavare gjort sig skyldig till en dylik systematisk misshandel av

s. 371 Kontrollera mot PDF

371

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

sina underordnade, utan att domstolarna för varje särskilt fall, som

kommit under deras behandling, ansett sig höra ådöma strängare straff

än disciplinstraff.

Enligt lagrådets mening borde dessa skäl hava föranlett icke den

gjorda ändringen i bestämmelsen utan densammas borttagande. Enligt

första stycket i 90 § kan misshandel å underordnad sonas med disciplinstraff

endast om synnerligen mildrande omständigheter föreligga. För

en var torde det vara uppenbart, att om mot en officer eller underofficer

icke förekommer annat än att han för andra gången gjort sig skyldig

till en misshandel, som skall rubriceras såsom begången under synnerligen

mildrande omständigheter, det icke är möjligt att tala om ett till

metod eller vana övergånget behandlingssätt eller om systematisk misshandel.

De synnerligen mildrande omständigheterna måste enligt sakens

natur oftast ligga i ett sådant otillbörligt eller ovärdigt beteende av

den underordnade, som man, då det förekommer å den överordnades

sida, i 83 § ansett böra utgöra en speciell straffminskningsgrund för

den underordnade. För att träffa fäll af systematisk misshandel är stadgandet

fördenskull utan allt värde. Men vill man gå längre än uttalandena

sålunda angiva, skall stadgandet kunna föranleda att en

officer eller underofficer, som i förevarande fall straffas disciplinärt

andra gången, tillika avsättes, är det, såsom Högsta domstolen erinrat,

alltför strängt. En motsvarande stränghet i fråga om andra statens

tjänare lärer icke vara att påvisa. Det synes fördenskull icke böra

lämnas obeaktat, att officerare och underofficerare med ett visst fog

skulle komma att anse sig orättvist behandlade, och detta desto

hellre som stadgandet endast avser dem men icke underbefälet av

manskapet. Anser man sig böra hysa farhåga för övergrepp i omförmälta

hänseende från befälets sida, lärer denna icke i främsta rummet

och således än mindre uteslutande böra vända sig mot det högre

befälet.

Lagrådet anser fördenskull att stadgandet bör utgå; bestämmelserna

i 29 § lämna erforderligt skydd. Skulle så ej anses, bör för dess

tillämpning stadgas de förutsättningar, som upptogos i 1908 års proposition,

samt stadgandet utsträckas att gälla även för underbefäl av

manskapet.

s. 372 Kontrollera mot PDF

372

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

94 §.

Lagrådet:

Av de under 84 § anförda skäl hemställer lagrådet, att en ändring,

motsvarande den där förordade, vidtages jämväl i fråga om de i förevarande

paragraf angivna förseelser.

Regeringsrådet Thulin:

Med hänsyn till tjänstgöring, avlöning och dylikt särskiljas numera

arméns regementen och kårer i ständigt tjänstgörande, vilkas hela fast

anställda personal ständigt är samlad, icke ständigt tjänstgörande kaserner

ade, vilkas hela fast anställda personal är samlad endast vid de tider,

då beväring är inne, och vilka hava kaserner åt sig upplåtna, samt

icke ständigt tjänstgörande icke kasernerade, sådana av sistnämnda slag,

vilka icke hava kaserner utan fortfarande äro förlagda i läger. I den

mån kaserner hinna uppföras skola alla trupper bliva kasernerade.

Med förläggningsort avses enligt gällande tjänstereglemente för

ständigt tjänstgörande regemente den ort, där detsamma är förlagt, för

annat regemente den ort, där chefen har sin tjänstgöringsstation. Med

övningsplats avses annan ort än förläggningsort, där truppförband under

vapenövningarna eller del därav är förlagt i barack- eller tältläger.

Där gränsen för förläggningsort icke lämpligen bör sammanfalla med

vederbörlig stads eller kommuns administrativa gräns, utfärdar arméfördelningschefen

bestämmelser för förläggningsortens begränsning.

Då såväl i denna paragraf som på andra ställen i lagen användes

uttrycket »garnisonsort)), vilket ej förekommer i nu gällande tjänstgöringsreglemente

för armén, torde därunder endast sådana orter kunna hänföras,

där ständigt tjänstgörande regemente är förlagt. Detta synes vara

för inskränkt. De skäl, som tala för att låta garnisonsort i förevarande

avseenden intaga en särställning, synas böra föranleda, att samma regler

komma att gälla förläggningsort för icke ständigt tjänstgörande kasernerat

regemente, liksom ock ort, där icke ständigt tjänstgörande, icke kasernerat

regemente har sin övningsplats.

Jag hemställer för den skull, att »garnisonsort)) måtte utbytas mot

annat lämpligare uttryck av den innebörd ovan angivits.

I uttrycket »område, som upplåtits uteslutande för krigsmaktens

behov», varmed närmast torde avses kasernområden, ständiga övningsplatser

o. dyl., lärer ordet »uteslutande» böra utgå, så att ej den om
-

s. 373 Kontrollera mot PDF

373

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

ständigheten, att enskilde till området hava vissa rättigheter, kommer

att hindra stadgandets tillämpning.

96 och 97 §§.

Justitierådet Svedelius, regeringsrådet Thulin och översten Mörcke:

Dessa paragrafer äro avsedda att ersätta 102 § i nu gällande strafflag

för krigsmakten. I motiven anför kommittén, att sistnämnda paragraf,

jämte straff för vissa andra förseelser, jämväl innehölle bestämmelse

om straff för krigsman, »som eljest i eller utom tjänsten brister i anständigt

uppförande eller visar opålitlighet eller vanvårdar den aktning, som

han av andra bör äga», under förutsättning alltid att den felaktige ej

genom sin handling gjort sig förfallen till särskilt ansvar enligt strafflagen

för krigsmakten eller allmän lag. Genom detta stadgande hade

strafflagen för krigsmakten enligt kommitténs tanke till dels ingått på

ett område, som, åtminstone i vad rörde den menige krigsmaunen, borde

vara densamma undandraget. Att krigsmannen i allt, som i större eller

mindre mån hade samband med tjänsten, ställdes under sådan lag, vore

utan tvivel riktigt. Såsom flera gånger framhållits, medförde ock den

särskilda uppgift och ställning, som tillkomme krigsmakten, oundvikligen,

att de band, som ålades den enskilde krigsmannen, i åtskilliga avseenden

måste bliva andra och strängare än dem, som ålåge samhällets medlemmar

i övrigt. Eu målmedveten uppfostran till ordning, manstukt

och disciplin måste därför utan tvivel ingå såsom ett viktigt moment i

krigarens utbildning. Härav följde dock ingalunda, att den meuige

krigsmannens enskilda liv måste läggas under offentlig kontroll och

hans beteende utom tjänsten kunna göras till föremål för bestraffning

i den utsträckning, som ifrågavarande lagrum iunebure. Med den svävande

och tänjbara avfattning, ifrågavarande stadgande nu hade, öppnade detsamma

dessutom tydligen möjlighet till en högst godtycklig tolkning,

lätteligen ägnad att bidraga till alstrande av en skev och skadlig uppfattning

av den ställning inom samhället, som borde tillkomma krigsmannaståndet

såsom sådant. Den viktiga uppgift, som tillkomme befälet

såsom ledare och uppfostrare för landets värnpliktiga ungdom,

ställde däremot uppenbarligen å detsamma alldeles särskilda fordringar,

i viss män andra och högre än dem, som skäligen kunde ställas å soldaten

i ledet. På grund av denna befälets ansvarsfulla ställning hade

man nämligen av den, som tillhörde detsamma, rätt att kräva, att han

i sitt yttre uppträdande i allmänhet, även utom tjänsten, iakttoge vad

s. 374 Kontrollera mot PDF

374

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 57.

god sed bjöde, men däremot avlrölle sig från handlingar, ägnade att

rubba deri aktning och tillit, som han på grund av sin tjänsteställning

av andra borde äga, och varförutan han svårligen i längden kunde med

framgång fylla sitt värv. Ur nu nämnda synpunkter hade kommittén

ansett sistberörda stadgande, såvitt detsamma anginge krigsmans uppförande

utom tjänsten, böra begränsas att gälla endast befälet och härutinnan

undergå eu sådan omarbetning, att därav tydligen framginge,

att endast handlingar av nyssnämnda natur vore avsedda att därav träffas.

Med stöd härav upptogs i 97 § av kommitténs förslag straff för

officer, underofficer eller underbefäl av manskapet, som i eller utom

tjänsten genom anstötligt eller ovärdigt uppförande gjorde sig skyldig

till uppenbar vanvård av den aktning och tillit, han på grund av sin

tjänsteställning av andra borde äga.

I det nu framlagda förslaget har detta stadgande uteslutits. Till

stöd därför anföres i statsrådsprotokollet bl. a.: Det nämnda stadgandet

intoge en ställning för sig bland de straff bud lagförslaget innehölle.

Under det att detta eljest i allmänhet innehölle straff blott för fel och

försummelser i den militära tjänsten eller vid fullgörande av rent militära

tjänsteplikter ävensom mera undantagsvis för vissa i allmänna strafflagen

med straff belagda gärningar, även då de begingos utom tjänsten,

beredde denna bestämmelse möjlighet att belägga en persons uppförande

utom tjänsten med straff även i sådana fall, då han icke gjort sig skyldig

till någon handling, som vore straffbar enligt allmän lag. Redan detta

förhållande kunde föranleda tvekan rörande lämpligheten av att låta

bestämmelsen inflyta i lagen även i den förändrade form, som kommittén

föreslagit. En reservant inom kommittén, som avstyrkt lagrummets

upptagande, hade även framhållit, att det militära befälet genom denna

bestämmelse sattes i en fullkomlig undantagsställning, samt att de, som

sålunda ställdes under en särskild lagstiftning, lätteligen komme att betrakta

sig såsom tillhörande en särskild kast, vars fläckfrihet vore viktigare

än andra medborgaregruppers. Om, såsom kommittén ansett,

bestämmelsen ej kunde göras tillämplig på alla krigsmän utan endast

på befälet, torde i övrigt redan detta förhållande tala mot dess upptagande.

Det kunde nämligen icke vara riktigt, att en handling, som vore straffbar,

då den beginges av någon tillhörande befälet, skulle anses tillåten

för manskapet. Det kunde visserligen icke bestridas, att man, såsom

kommittén framhållit, på grund av befälets ställning såsom ledare och

uppfostrare för landets värnpliktiga ungdom måste ställa alldeles särskilda

fordringar å detsamma. Dessa krav berörde dock icke närmast befälets

privata liv och uppförande utom tjänsten. Ville man åter hos befälet

s. 375 Kontrollera mot PDF

375

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

vidmakthålla en god moralisk anda och en rätt känsla av sina plikter

mot dem, som det vore satt att uppfostra, torde det rätta medlet icke

vara ett straffbud av sådan art som det ifrågavarande, som i stället lätt

kunde missbrukas till ett obehörigt övervakande från det högre befälets

sida av de underordnades enskilda liv. Aven med den av kommittén

föreslagna avfattningen vore ordalagen därjämte mycket svävande och

obestämda, varför bestämmelsen med all sannolikhet komme att tolkas

mycket olika, beroende på vederbörandes allmänna uppfattning angående

vad som krävdes för åtnjutande av aktning och tillit. Och det torde

nog icke vara uteslutet, att bestämmelsen vid tillämpningen snarare

komme att tjäna till upprätthållande av sådana hos militärerna ännu

befintliga åskådningar och klassfördomar, vilka rätteligen borde bortarbetas,

än att bliva ett medel för åvägabringande av en god medborgerlig

anda. I övrigt torde en god del av de handlingar, för vilka

denna allmänt formulerade straffbestämmelse vore avsedd, kunna bestraffas

med tillämpning av det i 96 och 97 §§ stadgade straffet för bristande

i anständigt uppförande. Dessa paragrafer kunde nämligen komma till

användning, så snart en krigsman gjorde sig skyldig till en dylik förseelse

inom garnisons- eller stafionsort eller eljest då han uppträdde i

militär tjänstedräkt, såvida förseelsen skedde å väg, gata eller annat

ställe, varom i 11 kap. 15 § förmäles.

Tydligt är, att man bör undvika allt, som kan bidraga till alstrande

av en skev och skadlig uppfattning av den ställning inom samhället,

som bör tillkomma krigsmannaståndet såsom sådant, men synes det dock

tveksamt, om det för vinnande av detta syfte kan vara lämpligt att helt

borttaga det av kommittén föreslagna tillägget beträffande befälet.

Att man hos krigsmakten, särskilt befälet, förutsätter en särskild

aktning och tillit, vars vanvårdande bör föranleda straffpåföljder, framgår

av åtskilliga stadganden i förslaget. Efter 29 § kan officer, underofficer

eller krigsman tillhörande det vid krigsmakten fast anställda manskap

vid upprepade bestraffningar, jämte det straff, vartill han för den sista

förseelsen gjort sig skyldig, om han är officer eller underofficer, dömas

till avsättning och, om han tillhör manskapet, skiljas från sin anställning

vid krigsmakten, så vida han gjort sig ovärdig den aktning och tillit,

som bör tillkomma av honom innehavd befälsställning eller krigstuktens

upprätthållande eljest det kräver. Såsom skäl för utbyte av de i strafflagen

och disciplinstadgan förut använda uttrycken mot ovanberörda anförde

kommittén, att den velat framhålla, att tillämpning av ifrågavarande

paragraf särskilt beträffande befälet företrädesvis borde ifrågakomma i

sådana fall, där den brottslige genom sina förbrytelser förspillt den akt
-

s. 376 Kontrollera mot PDF

376

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 57.

ning och det förtroende, förutan vilka eu befälhavare icke kunde anses

skickad att leda och uppfostra andra, varjämte kommittén genom uteslutande

av uttrycket »krigsmaktens anseende», vilket tilläventyrs skulle

kunna tjäna till stöd för eu mer eller mindre skev eller ensidig uppfattning

av krigsmaktens ställning i samhället och därigenom föranleda stadgandets

tillämpning i oriktig anda, sökt förebygga en dylik misstolkning.

I 90 § har likaledes såsom villkor för avsättning vid upprepad misshandel

av underordnad förutsatts, att den brottslige prövas hava genom

sitt förfarande förspillt den aktning och tillit, som bör tillkomma hans

befälsställning. Samma uppfattning torde väl även i viss mån hava

legat till grund för de i 96 och 97 §§ införda stadganden om straff för

klandervärt uppförande i eller under vissa förutsättningar även utom

tjänsten.

Tager man sikte särskilt på befälets ställning såsom ledare och

uppfostrare av landets värnpliktiga ungdom, synes det emellertid som

om även i andra fall ett klandervärt uppförande utom tjänsten måste

anses innebära ett sådant vanvårdande av den aktning och tillit, som bör

tillkomma befälet i denna dess ställning, att disciplinärt inskridande bör

vara medgivet.

Det har framhållits, att därigenom det militära befälet skulle

sättas i en fullkomlig undantagsställning. Detta kan näppeligen sägas

vara fallet. Av de instruktioner, som i senare tid utfärdats för civila

organisationer, som i större omfattning stå i förbindelse med allmänheten,

t. ex. för telegrafstyrelsen 1907, järnvägsstyrelsen med underlydande

distriktsförvaltningar samma år, vattenfall sstyrelsen 1908, generalpoststyrelsen

1909, postsparbanken 1911, framgår, att disciplinär bestraffningsrätt

är medgiven ej endast för fel eller försummelser i tjänsten

utan även för klandervärt uppförande utom tjänsten. Liknande bestämmelser

förekomma äAmn för åtskilliga befattningshavare, vilka hava ställningen

såsom uppfostrare. Så föreskrives t. ex. i stadgan den 18 februari

1905 för rikets allmänna läroverk, att disciplinär bestraffning må kunna

meddelas ej allenast för fel eller försummelse i tjänsten utan även där

rektors, lärares eller lärarinnas vandel därtill giver anledning. Liknande

föreskrifter återfinnas i lagen om straff för ämbetsbrott av präst den 8

mars 1889 § 9, och i folkskolestadgan § 32 föreskrives, att ordinarie

folkskollärare kan efter fruktlös befunnen varning skiljas från sin befattning

ej endast om han är oskicklig till eller försumlig i förrättandet av

sin tjänst utan även om han ådagalägger ett sådant uppförande, att han

ej bör såsom lärare längre bibehållas.

Väsentligen samma skäl, som föranlett dessa stadganden, synas

s. 377 Kontrollera mot PDF

377

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

tala för, att möjlighet beredes att kunna i disciplinär väg inskrida mot

det militära befälet såsom ledare och uppfostrare av landets ungdom,

om det, även under andra omständigheter än i 96 och 97 §§ avses,

ådagalägger ett sådant klandervärt uppförande, som är oförenligt med

uppfostrarekallet.

Om straffbestämmelsen får sådant innehåll, att därav tydligt framgår,

att det allenast är fråga om vanvård av den aktning och tillit,

vederbörande på grund av sin uppfostrareställning av sina underordnade

bör äga, torde även den anmärkning bortfalla, att det icke kan vara

riktigt, att en handling, som är straffbar, då den begås av någon

tillhörande befälet, skall anses tillåten för manskapet.

Justitierådet Thomasson:

Då jag icke biträtt övriga ledamöters ovan gjorda hemställan,

beror detta ingalunda därpå, att jag skulle gilla den föreslagna ändringen

och de därför framlagda skälen; dessa synas mig visserligen icke vara

hållbara. Och då det icke torde kunna förnekas, att en synnerligen

utbredd benägenhet förefinnes, att så snart en officer gör sig skyldig

till en förseelse, även där det sker utom tjänsten, låta oviljan gå ut

över officerskåren såsom sådan, borde man enligt min mening icke taga

bort medlen att rätta möjligen förekommande fel i uppförandet. Saken

synes mig emellertid icke vara av den vikt, att något särskilt yrkande

påkallas.

Justitierådet Svedelius och översten Mörcke:

Bestämmelsen i 97 § bör enligt vår åsikt göras tillämplig även

å vid krigsmakten anställd civil ämbets- eller tjänsteman, då han uppträder

i tjänstedräkt. Ett stadgande härom förekom i det till Högsta

domstolen remitterade förslaget och lämnades vid förslagets granskning

utan anmärkning.

101 §.

Lagrådet:

Då skäl ej synes föreligga att utesluta tillämpligheten av denna

paragraf för det fall, att någon från en officer eller underofficer köper

eller tillbyter sig eller till försäljning eller såsom pant, gåva eller lån

emottager sådant, som avses i paragrafen, torde en jämkning i densammas

avfattning böra äga rum.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 27 höft. (Nr 57.) 48

s. 378 Kontrollera mot PDF

378

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

in §.

Lagrådet:

Vid granskningen av det till Högsta domstolen remitterade förslaget

anmärktes av två justitieråd, att de straff, som i denna paragraf

stadgades för befälhavare och angivare, vore betydligt hårdare än motsvarande

straff enligt allmänna strafflagen för domare och angivare, och

att fördenskull ändring borde göras till åvägabringande av större överensstämmelse

med allmänna strafflagens stadganden. Denna anmärkning

synes lagrådet vara riktig. Särskilt vill lagrådet framhålla, att stadgandet,

så vitt angår straff för angivare, kan medföra egendomliga konsekvenser.

Talan för brott emot strafflagen för krigsmakten anhängiggöres

i samma ordning beträffande varje fall. Anmälan sker hos befälhavaren,

som tillser, huruvida han kan disciplinärt själv straffa eller om

målet bör hänskjutas till domstol. Därest nu på grund av angivelse

befälhavaren ålägger en oskyldig disciplinär bestraffning, medför detta

för angivaren ansvar enligt förevarande paragraf; skjuter däremot befälhavax^en

målet till domstol, och denna dömer till disciplinstraff, skulle

angivaren straffas enligt allmänna strafflagen. Att för dessa båda fall

bibehålla så väsentligen olika straffbestämmelser, teom förslaget innebär,

synes icke böra äga rum.

114 §.

Lagrådet:

Det brott, som förevarande paragraf avser att bestraffa, utgör i

själva verket ett specialfall av den i 116 § behandlade förbrytelsen eller

avgivande av osannfärdig rapport, fastän straffet med hänsyn till de

särskilt försvårande omständigheterna här blivit satt väsentligt högre.

För vinnande av närmare överensstämmelse med 116 § lärer det därför

även i denna paragraf böra stadgas, att officer eller underofficer, som

gör sig skyldig till sådant brott, som här är i fråga, skall, då brottet

det förtjänar, förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas. En

motsvarande ändring bör även ske i 136 §.

116 §.

Justitierådet Svedelius, regeringsrådet Thulin och översten Mörcke:

I det remitterade förslaget har uteslutits den av kommittén i ett

andra moment av denna paragraf upptagna allmänna straffbestämmelsen

s. 379 Kontrollera mot PDF

379

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

för försök att i tjänsteangelägenhet genom osann uppgift eller annorledes

vilseleda överordnad eller annan, som är behörig att infordra eller

mottaga meddelanden i sådan angelägenhet. Såsom skäl härför har

åberopats, dels att ett så allmänt formulerat straffbud syntes lätt kunna

i tillämpningen leda till missbruk, dels ock att något verkligt behov

icke torde föreligga att straff skulle kunna ådömas i sådana fall, då det

ej vore fråga om en rapport i teknisk mening och ej heller de allmänna

straffbestämmelserna i förslagets 129 och 130 §§ vore tillämpliga.

Den sålunda uttalade farhågan för misstolkning av stadgandet i

fråga på grund av dess formulering synes föga grundad; i alla händelser

äro 129 och 130 §§, vilka tydligen ansetts skola i vissa hithörande

fall komma till användning, ännu mera allmänt avfattade. Att sistnämnda

paragraf skulle i sådant fall kunna bliva tillämplig, synes emellertid

knappast tänkbart. Ett uppsåtligt försök att vilseleda genom osann

uppgift torde svårligen kunna hänföras under vårdslöshet, försummelse,

oförstånd eller oskicklighet i fullgörandet av tjänsteplikt. Varje dylikt

försök, som sker annorledes än genom osannfärdig rapport, kan uppenbarligen

icke falla under 129 §, exempelvis då motivet är annat än det

däri angivna, men nog lärer försöket även i sådant fall böra drabbas

av straff. Och även om i vissa fall dylikt försök verkligen skulle vara

att anse som sådan uppsåtlig förbrytelse i ämbete eller tjänst, varom

129 § handlar, torde böra beaktas, att straffet där är väsentligen strängare

än det av kommittén här föreslagna. Då 129 § uteslutande gäller

krigsman, skulle för övrigt genom det remitterade förslaget annan än

krigsman icke, såsom kommittén avsett, för dylik handling hemfalla

under krigslag.

Då härtill kommer, att det ur disciplinär synpunkt otvivelaktigt

är av vikt att gent emot en sådan opålitlighet i tjänsten, varom här är

fråga, hava att åberopa en direkt därå syftande straffbestämmelse, som

kan därutinnan ersätta 102 § 2 mom. i nu gällande lag, hemställes om

återgång till kommitténs i denna del enhälliga förslag.

Skulle därvid det anses vara för stor avvikelse från den straffskala,

som föreslagits för avgivande av osannfärdig rapport, i händelse i enlighet

med kommittén straffpåföljden här alltid skulle stanna vid disciplinstraff,

synes fängelse lämpligen kunna stadgas som straff i sådana fall,

då omständigheterna äro synnerligen försvårande.

s. 380 Kontrollera mot PDF

380

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

123—125 §§.

Lagrådet:

I 123 § stadgas straff för officer eller underofficer, som under

vaktgöring eller annan likartad tjänstgöring obehörigen lämnar sin post.

Fylleri under dylik tjänstgöring bestraffas enligt 125 § icke blott

då den skyldige är officer eller underofficer utan även då lian tillhör

manskapet, i fall han är befälhavare för trupp eller å fartyg. Detsamma

gäller även enligt 175 §, som med straff belägger såväl obehörigt övergivande

av post som fylleri under tjänstgöring av där angivna beskaffenhet.

Därest beiälhavare av manskapet förgår sig på sätt i 123 § sägs,

lärer han väl enligt förslaget i regel hemfalla under 130 §. Då denna

förbrytelse i allmänhet torde vara av svårare beskaffenhet än att den

kan anses försonad med disciplinstraff, skulle straffet sålunda regelmässigt

bliva detsamma, som föreskrives i 123 §. Vid sådant förhållande

synes det emellertid lagrådet, med hänsyn till fördelen av större likformighet

i uppställningen, lämpligare, i fall 123 § omformuleras, så att

den i likhet med 125 och 175 §§ bliver tillämplig å befälhavare i allmänhet

och icke endast å officerare och underofficerare.

I samband härmed synes även någon jämkning av straffsatserna

i 123 och 124 §§ böra äga rum. I 125 § har vid omarbetningen ett

något lägre straff bestämts än vad kommittén föreslagit. Detta har

motiverats bland annat därmed, att det vore oegentligt, att Övergivande

av post enligt 123 eller 124 § bestraffades lindrigare än fylleri under

motsvarande förhållanden enligt 125 §. Den sålunda uttalade grundsatsen,

att dessa två slag av brott böra bestraffas lika, vilken grundsats

iakttagits i krigsartiklarna (175 och 176 §§), har likväl icke vunnit full

tillämpning i föreliggande del av förslaget. Straffet för skiltvakt, som

övergiver sin post, kan sålunda enligt förslaget icke sättas högre än till

fängelse i sex månader, under det högsta strafftiden för fylleri av skiltvakt

å post bestämts till fängelse i två år. Lägsta straffet för befälhavare,

som under vaktgöring eller annan likartad tjänstgöring är av

starka drycker överlastad, är vidare i 125 § bestämt till vaktarrest i

tio dagar, medan enligt 123 § lindrigaste disciplinstraff kan ådömas för

lämnande av post, även om den skyldige är befälhavare. Då full överensstämmelse

mellan straffen för övergivande av post och för fylleri

synes önskvärd, och de något högre straffen i 125 § torde vara för ändamålet

bättre avpassade än de i 123 och 124 §§ nu föreslagna, hem
-

s. 381 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57. 381

ställes därför, att sistnämnda båda paragrafer i enlighet därmed omarbetas.

I nu gällande strafflag för krigsmakten upptagas särskilda bestämmelser

för det fall, att ifrågavarande brott begås av den, som erhållit

befallning att iakttaga eller utforska fiendens rörelser eller trygga krigsmakten

mot överraskning av fienden eller mot annan krigsfara. Dessa

bestämmelser hava överflyttats till krigsartiklarna — 175 och 176 §§ —

varigenom desamma skulle erhålla tillämpning allenast i krigstid eller

då rikets hela krigsmakt är mobiliserad, men däremot icke för det fall,

att innan krig utbrutit krigsmakten endast delvis mobiliserats. Det synes

emellertid som om i sistnämnda händelse ett brott av ifrågavarande art,

som begås vid mobiliserad avdelning, måste anses vara av den allvarliga

beskaffenhet, att strängare straff än de i förevarande paragrafer

upptagna borde därför stadgas. Lagrådet hemställer fördenskull att

ändring jämväl i sådan riktning vidtages i dessa paragrafer.

127 och 128 §§.

Lagrådet:

Med stadgandena i dessa paragrafer har närmast åsyftats, att åtal

för här ifrågavarande brott skall komma under krigsdomstols bedömande,

i fall den tilltalade lyder under strafflagen för krigsmakten, varjämte

gärningsmannens särskilda ställning ansetts böra föranleda, att brottet

i sådant fall skall betraktas såsom begånget under försvårande omständigheter.

Emellertid höra dessa paragrafer till dem, som i det remitterade

förslaget upptagits i 8 §, varigenom samma paragrafer skulle bliva

tillämpliga å envar, som under de i 8 § angivna omständigheter begår

brott av här avsedda beskaffenhet. Att på detta sätt i strafflagen för

krigsmakten stadga särskild straffskärpning för andra än dem, som lyda

under lagen, måste dock förefalla synnerligen olämpligt. Och även

om man godkänner förslaget om krigsdomstols behörighet att, fastän

gärningsmannen ej enligt 6 § lyder under lagen, upptaga dylikt mål

till behandling, då brottet förövats å krigsskådeplats, i mobiliserad fästning

eller å ockuperat område, lärer dock andra delen av lagförslaget

icke vara rätta platsen för ett dylikt stadgande. De bestämmelser, som

uteslutande avse krigsförhållanden, innehållas enligt grunderna för förslagets

uppställning i krigsartiklarna, där jämväl alla övriga paragrafer,

vartill 8 § hänvisar, återfinnas. Lagrådet hemställer därför, att den i

sistnämnda paragraf gjorda hänvisningen till 127 och 128 §§ måtte utgå,

s. 382 Kontrollera mot PDF

382

Kungl. Maj ds JSåd.. Proposition Nr 57.

samt att det stadgande, som erfordras för att krigsdomstol under de

förhållanden, som i 8 § avses, skall bliva behörigt forum, överflyttas

till tredje delen, till vilket stadgande i så fall hänvisning bör ske i 8 §.

Med avseende å 127 § synes vidare anmärkningsvärt, att man

förutsatt möjligheten av så lågt straff som böter, oaktat brottet skall

anses vara begånget under försvårande omständigheter. I de fall, då

böter enligt här åsyftade bestämmelser i 8 kap. allmänna strafflagen

ingå i latituden, förutsättes för dylikt straffs ådömande, att omständigheterna

äro synnerligen mildrande. I 133 §, som likaledes hänvisar

till nämnda kapitel i allmänna strafflagen, har något motsvarande stadgande

ej ansetts erforderligt. I varje fall torde väl ej disciplinstraff i

stället för böter böra komma till användning beträffande andra än dem,

som lyda under lagen.

130 §.

Lagrådet:

Den ändrade avfattning av motsvarande bestämmelse i mi gällande

lag, som föreslagits i denna paragraf, hade ursprungligen inom kommittén

påyrkats av två reservanter och har nu av departementschefen upptagits,

enär enligt hans åsikt riktigheten av de utav reservanterna framlagda

skäl icke kunde bestridas. I reservationen anfördes, att de värnpliktige

till skillnad från övriga till krigsmän hänförliga personer icke själva

valt militäryrket eller åtagit sig de förpliktelser, för vilkas rätta fyllande

fordrades »förstånd)) och »skicklighet», och således ej heller iklätt sig

någon garanti för att de vore i besittning av nyssnämnda egenskaper,

varför det vore orimligt att av dem vid ansvarspåföljd utkräva desamma.

Reservationen vilar emellertid otvivelaktigt på en missuppfattning beträffande

rätta innebörden av gällande bestämmelser; i realiteten skulle

ändringen helt säkert bliva betydelselös. Det är för övrigt svårt att

förstå, huru med en dylik mekanisk uppfattning låter förena sig att

bibehålla straff för oskicklighet ifråga om en stamanställd, som måhända

icke ens en dag erhållit undervisning, men utmönstra straffbestämmelsen

beträffande en värnpliktig, som kanske många månader fått lära sig

sina tjänsteplikter och övats till färdighet. Den förre har visserligen

icke genom anställningen åtagit sig någon garanti för eller väckt föreställning

om att han besitter någon skicklighet. Uttalandet i reservationen

att 25 kap. 17 § allmänna strafflagen skulle avse allenast personer,

som frivilligt åtagit sig förpliktelser, för vilkas rätta fyllande fordrades

s. 383 Kontrollera mot PDF

383

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

förstånd och skicklighet, är ej heller riktigt; detta straffbud är tillämpligt

på en hel del funktionärer, som innehava sysslor på grund av medborgares

val utan rätt att avsäga sig valet.

Ehuru såsom förut anmärkts den föreslagna ändringen i sak intet

skulle betyda, har dock lagrådet, enär, om ändringen genomfördes och

de därför anförda skälen lämnades oemotsagda, den möjligheten icke

vore helt utesluten, att någon kunde förledas till en oriktig tolkning av

stadgandet, ansett sig icke böra underlåta att hemställa om stadgandets

återförande till den förutvarande, för analoga fall använda ordalydelsen.

133 §.

Lagrådet:

Medan brott enligt 127 eller 128 § skall anses vara begånget

under försvårande omständigheter, icke blott då gärningsmannen är

krigsman utan även då han utan att vara krigsman lyder under lagen,

gäller detta enligt 133 § endast då gärningsmannen är krigsman. Då

icke-krigsman enligt andra stycket begår brott, som avses i 4, 5, 6, 7,

8, 9 eller 10 § av 8 kap. allmänna strafflagen, har tjänsteställningen

vid krigsmakten icke ansetts påkalla en ovillkorlig föreskrift, att brottet

skall anses begånget under försvårande omständigheter. Överensstämmelse

i detta hänseende mellan lagbuden i fråga synes böra

åvägabringas.

Det tredje stycket, som tillagts i det remitterade förslaget, avser

endast 18 § 2 mom. av 8 kap. allmänna strafflagen. Om en straffskärpning

anses erforderlig, torde densamma dock böra avse samtliga i

127 och 128 §§ avsedda fall. Av bestämmelsen skulle i övrigt följa den

oegentligheten, att om någon, som utan att vara krigsman lyder under

lagen, begår brott av här avsedda beskaffenhet, han skulle kunna drabbas

av strängare straff än om han gör sig skyldig till det svårare brottet

enligt 9 § i omförmälda kapitel av allmänna strafflagen.

162 §.

Lagrådet:

På grund av denna paragraf, som är av uteslutande processuell

betydelse, skall, där någon under strafflagen för krigsmakten lydande

person gör sig skyldig till våld eller annan misshandel å eller föro
-

s. 384 Kontrollera mot PDF

384

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

lämpning mot krigsfånge, som hålles under militärbevakning, åtal för

brottet tillhöra krigsdomstols upptagande. Att även om krigsfången

icke hålles under dylik bevakning, brottet i allt fall skall åtalas vid

krigsdomstol, i händelse detsamma förövas i fält eller inom mobiliserad

fästning eller på sjötåg i krigstid, följer av 39 § 3) i förslaget till ny

rättegångslag för krigsmakten. I övriga fall, då krigsfånge icke hålles

under militärbevakning, skulle däremot åtal för dylikt brott anhängiggöras

vid allmän domstol. Särskilt med hänsyn därtill att krigsfånge,

vilken på ovan angivet sätt förgår sig mot svensk krigsman eller annan,

som lyder under krigslag, regelmässigt synes komma att härför åtalas

vid krigsdomstol, oavsett om han står under militärbevakning eller icke,

torde emellertid enligt lagrådets åsikt den i paragrafen i fråga gjorda

begränsningen böra utgå, så att åtal mot någon under krigslagen

lydande för våld eller förolämpning mot krigsfånge under alla förhållanden

komme att tillhöra krigsdomstols upptagande.

I sammanhang härmed vill lagrådet ifrågasätta, om ej denna

paragraf lämpligen bör hava sin plats i andra delen av lagen. Återsändandet

av krigsfångar i större utsträckning lärer väl ej ifrågakomma

förr än efter fredsslutet och i samband därmed lärer väl även

beslut fattas om krigsmaktens successiva återgång till fredsfot. Men

krigsartiklarna skulle vara tillämpliga, förutom i krigstid, endast då

rikets hela krigsmakt är mobiliserad. Med stadgandets nuvarande plats

synes därför ingalunda otänkbart, att i åtskilliga fall allmän domstol i

stället för krigsdomstol skulle bliva forum för åtal av ifrågavarande

beskaffenhet. En dylik förändring av forum måste dock förefalla olämplig

och skulle undvikas, om paragrafen överflyttades till andra delen.

Slutligen synes det lagrådet som om jämväl denna paragraf borde

kompletteras med en föreskrift om böters utbytande mot disciplinstraff.

182 §.

Lagrådet:

Under denna bestämmelse inbegripes varje olovligt brukande i krig

av de omförmälda sjukvårdsbeteckningarna och således jämväl det fall,

att geneverkorsets användande har karaktären av krigslist. Hit hör t. ex.

en trupps framryckning till en måhända eljest oåtkomlig position under

skydd av röda korset. Enligt folkrätten är en krigslist av denna beskaffenhet

bestämt förbjuden. Har den brukats av fientligt manskap,

som faller i den svenska krigsmaktens händer, tillämpas 149 § med

s. 385 Kontrollera mot PDF

385

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

dess stränga straff. Ett liknande öde drabbar otvivelaktigt svenska krigsmän,

om de göra sig skyldiga till dylikt missbruk och bliva tillfångatagna.

Risken av missbruket är sålunda visserligen mycket stor; misslyckas

försöket, träffar straffet tungt. Men ett tillräckligt hårt straff måste

drabba även dem, som lyckas. Det är naturligtvis av allra största vikt,

att de folkrättsliga regler, som ifråga om krigets humanisering småningom

arbetat sig fram till erkännande och som i betydelsefulla punkter

röra sig omkring röda korsets helgd, av de krigförande upprätthållas.

Ett missbruk av angivna art innebär en fara för att det genom folkrätten

stadgade skyddet för röda korset icke av fienden respekteras; det

egna landets anseende kommer också att spillas, därest dylika otillbörliga

åtgärder få passera. Det i 182 § stadgade ansvar synes emellertid

icke vara tillräckligt, särskilt vid jämförelse med straffsatserna i 130 §.

Ett bruk av röda korset på omförmälda sätt är ett reglementsbrott och

skulle förty, därest stadgandena i 182 § och den däri åberopade förordningen

ej funnes, straffas enligt 130 §; att därvid förbrytelsen skulle

anses såsom ett synnerligen grovt reglementsbrott, torde vara uppenbart.

Straffmaximum i 130 § är högre än det i 182 § fastställda.

Lagrådet anser fördenskull, att straffet enligt 182 § bör väsentligen

skärpas och under inga förhållanden dess maximum sättas lägre än den

i 130 § omförmälta högsta straffsats. Någon åtskillnad torde dock icke

här, såsom i 130 § skett, böra göras mellan olika grader av krigsmän.

191 §.

Lagrådet:

Vid överflyttning från disciplinstadgan till strafflagen av bestämmelser

angående vilken befälhavare disciplinär bestraffningsrätt bör tillkomma

synes en alltför långt driven detaljering hava kommit till användning.

Enligt lagrådets mening hade man bort stanna vid att i

lagen angiva allmänna grunder, som härvidlag borde vara gällande, och

åt den administrativa lagstiftningen överlämna att giva den närmare utformning,

som erfordras. Förhållandena växla alltför ofta för att de

uttömmande bestämmelserna skulle lämpligen i lag upptagas. Man har

här exempel på att under förarbetena ändringar måst ske gång efter

annan för att införa nya detaljer. Om ock i lagstiftningens ögonblick

detaljeringen vore att anse såsom fullständig, komme det helt visst snart

att visa sig, det nya detalj föreskrifter vore på sin plats.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 27 höft. (Nr 57.) 49

s. 386 Kontrollera mot PDF

386

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Regeringsrådet Thulin:

Vid angivande av de befälhavare, som skola äga bestraffningsrätt

i disciplinmål, användas i förevarande kapitel uttrycken »likställd befälhavare»,

»likställt truppförband». Då i förslaget ej angivits vad med

dessa uttryck avses, har meningen tydligen varit, att det skulle ankomma

på Konungen att i reglementsväg därom meddela närmare bestämmelser,

men bör i så fall, på det att dessa må bliva för domstolar

och myndigheter bindande, uttryckligt bemyndigande därtill intagas i

lagen. I varje fall synas nu gällande reglementsbestämmelser ej lämna

erforderlig vägledning, då i dem ofta modifikationer göras i likställigheten.

Särskilt synes det oklart, om platsbefälhavare, d. v. s. den till

tjänsteställningen främste regementschefen inom obefäst förläggningsort,

där mer än ett truppförband finnes självständigt förlagt, och där kommendant

ej finnes särskilt förordnad, skall anses såsom »med kommendant

likställd befälhavare».

Vad ovan anförts om uttrycken »likställd befälhavare», »likställt

truppförband», äger motsvarande tillämpning beträffande åtskilliga andra

för lagens terminologi grundläggande begrepp, särskilt uttrycken »i fält»,

»sjötåg», vilka definierats i 1896 års förslag till lag om krigsdomstolar

och rättegången därstädes, men ej i det nu framlagda förslaget. Det

bemyndigande för Konungen, som'' förut ifrågasatts, synes därför lämpligast

böra lämnas i den form, att i lagen intages ett allmänt stadgande,

att Konungen äger utfärda de bestämmelser, som må erfordras för lagens

tillämpning och för fastställande av vad som skall avses med sådana

däri förekommande militära uttryck, vilkas betydelse ej i Jagen angivits.

Av förarbetena till lagen framgår tydligt, att man icke åsyftat att

någon rubbning skulle inträda i den Konungen såsom högste befälhavare

över krigsmakten tillkommande befogenhet att utöva disciplinär

bestraffningsrätt. Till förebyggande av varje tvekan härutinnan torde

emellertid i näst sista stycket uttrycket »av Konungen förordnats att

innehava» böra utbytas mot »innehar».

199 §.

Regeringsrådet Thulin:

För så vitt i 196 § såsom med kommendant likställd befälhavare

skall anses jämväl platsbefälhavare, torde detta böra iakttagas jämväl i

förevarande paragraf.

s. 387 Kontrollera mot PDF

Kling1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

387

203 §.

Lagrådet:

Att en anordning, varigenom en rättsbildad person under ämbetsmannaansvar

komme att med befälhavaren deltaga i disciplinmåls behandling,

skulle erbjuda fördelar, lärer icke kunna bestridas. Det av

kommittén framförda skälet, att därigenom befälhavarens auktoritet skulle

sättas i fara, saknar enligt lagrådets mening giltighet. Emot det sätt,

varpå enligt förslaget syftemålet skulle vinnas, torde emellertid kunna

göras befogade invändningar. Det strider för visso emot svensk rättsåskådning

att den, som i kraft av sitt ämbete uttalat sig angående det

straff, vilket bör någon ådömas, skulle kunna sitta som domare i den rätt,

som sedermera finge att behandla målet. Lagrådet kan icke dela departementschefens

uppfattning, att eu dylik synpunkt icke skulle hava någon

betydelse, då auditören icke hade att deltaga i något mot viss person

riktat åtalsbeslut och han icke vore nödsakad att på förhand uttala

någon för honom bindande mening om hur den tilltalade borde bestraffas.

Då befälhavaren vänder sig till auditören med anmodan att

lämna yttrande rörande brottets beskaffenhet och det straff, som bör

åläggas, ligger däri, att befälhavaren för sin del anser disciplinstraff

böra komma till användning. Auditören måste, enär han har att föreslå

straff, göra sig underrättad om den felandes föregående förhållanden

i tjänsten; straffets utmätande bör givetvis bero jämväl av den omständigheten,

huruvida personen i fråga förut varit straffad eller icke. Det

låter allt för väl tänka sig, att auditörens yttrande går därpå ut, att förseelsen

bör ådraga högre ansvar än disciplinstraff, samt att befälhavaren

därav föranledes att frångå sin första tanke och i stället skjuta målet

till domstol. Åven om auditören icke såsom ledamot i denna domstol

är formellt bunden av sin förut uttalade mening, kan han dock svårligen

så helt frigöra sig därifrån, som skulle erfordras för att han skall framstå

som en opartisk domare.

Redan häri ligger enligt lagrådets tanke fullgiltig anledning att

underkänna den föreslagna anordningen. Men även andra brister torde

vara för handen. Såsom departementschefen framhållit, kan den föreslagna

anordningen icke överallt genomföras. Något giltigt skäl till

att underlåta att åvägabringa anordningen skulle dock enligt departementschefens

mening icke häri föreligga, enär anordningen vore möjlig i det

ojämförligt största antalet fall. Klart är, att om undantagen bleve få

eller betydelselösa, dessa kunde helt lämnas å sido. Så torde dock inga
-

s. 388 Kontrollera mot PDF

388

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

lunda vara förhållandet. Även om man borteer från de jämförelsevis

fåtaliga fall, där i fredstid någon auditör icke är befälhavaren anvisad,

såsom vid detacherade avdelningar och dylikt, men i vilka dock befälhavaren

i regel är yngre och mera oerfaren än de befälhavare, åt vilka

eljest den disciplinära bestraffningsrätten är uppdragen, återstå förhållandena

i fält. Om överhuvud behov av juridisk medhjälp är för handen,

är det visserligen mest under krig, då tillfälle till kontroll ovedersägligen

är vida mindre än i fred. Och den befälhavare, som under freden haft

auditören vid sin sida, har helt förklarligt i viss mån överlämnat åt

denne att pröva och döma och skall fördenskull, när han i kriget står

ensam, finnas mindre skickad att utöva bestraffningsrätten än om han

jämväl förut ensam handhaft densamma.

Härtill kommer, att även då en auditör är anställd vid en truppavdelning,

hans medverkan icke kan vara att påräkna vid alla de

disciplinmål, som förekomma vid avdelningen. Det ligger i den disciplinära

bestraffningens natur, att straffet bör följa så hastigt som möjligt på förseelsen.

Detta är också beaktat i förslaget, som medgiver befälhavaren

att utan auditörens hörande ålägga disciplinstraff, om hans hörande skulle

medföra väsentligt uppskov med målets avgörande. Vad som bör förstås

med väsentligt uppskov kan ju bliva föremål för olika meningar, men

att fördröjandet måste vara synnerligen ringa för att ej betraktas såsom

väsentligt torde vara klart. Vid förut omförmälda sammanträde med

krigsbefälet uttalades enhälligt den åsikten, att de disciplinära förseelser,

som under dagen anmäldes till befälhavaren, borde, därest icke särskilda

förhållanden föranledde undantag, i krigstuktens intresse behandlas och

eveutuellt bestraffas innan befälhavaren lämnade sin expedition för dagen.

Med hänsyn till antalet förseelser och den ställning auditören lärer

komma att intaga med avseende å löneförmåner torde under sådana

omständigheter utan vidare vara uppenbart, att han icke kan vara tillhands

för deltagande i varje disciplinmåls handläggning, utan befälhavaren

i många fall av sin plikt känna sig föranlåten att döma utan att inhämta

auditörens yttrande. En särskild anledning härtill måste ofta

föreligga därutinnan, att den felande intagits i förvarsarrest.

Undantagen synas alltså bliva så många och så betydelsefulla, att

regeln näppeligen kan upprätthållas. Det måste därför tagas i övervägande,

huruvida icke det må anses vara av behovet påkallat att vidtaga

sådana ändringar i den föreslagna anordningen, att undantagen

försvinna och den rättskunniga hjälpen lämnas av en person, som icke

sedermera tages i anspråk såsom domare i målen vid deras eventuella

handläggning inför rätta. Att dessa ändringar skulle medföra betydande

s. 389 Kontrollera mot PDF

389

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

kostnader är klart. Enligt inhämtade upplysningar hava under femårsperioden

1909—1913 i 41 fall klagan förts i krigshovrätten över befälhavares

beslut i disciplinmål. I 9 av dessa fall har krigshovrätten förklarat

straffet icke skola tillräknas klaganden eller — i ett fall — nedsatt

straffet. Lagrådet har icke för samma femårsperiod haft tillgång till

uppgifter om hela antalet disciplinmål, däri disciplinstraff ålagts. Men

för två av dessa år — 1909 och 1911 — samt åren 1904—1906 utgör

detta antal 41,415. Relationen mellan nu angivna siffror torde icke

kunna sägas konstatera missförhållanden, vilka tarva rättelse.

Positiv uppgift om dylika missförhållanden föreligger i de remitterade

handlingarna allenast i den reservation till kommittéförslaget, däri den nu

föreslagna anordningen påyrkats. I reservationen omförmälas två fall

till bevis för åtgärdens behövlighet. Lagrådet har införskaffat handlingarna

i dessa båda mål. Vad det först angivna beträffar, visar

granskningen av handlingarna, att disciplinstraffet ålagts efter hållet,

förhör, därvid i protokollet antecknats, att de tre i målet tilltalade

erkände den fylleriförseelse, som lagts dem till last. Det synes uppenbart,

att även vid en anordning sådan som den nu föreslagna utgången

blivit enahanda ifråga om straffs ådömande. Auditören skulle fatt sig

förelagt ett förhörsprotokoll, däri antecknats ett erkännande av förseelsen,

och han hade då naturligtvis icke kunnat underlåta att därför föreslå

straff. Det förelupna felet låg däri, att förhörshållaren upptagit

den enes anförande såsom avgivet å allas vägnar. Utgången hade

kunnat bliva annan endast i fäll auditören varit tillstädes vid förhöret

och deltagit i utredningen. Något dylikt deltagande förutsättes emellertid

icke i förslaget och vore genomförbart endast vid en fullständig

omläggning av auditörsbefattningarna. I det andra relaterade fallet

ådömdes befälhavaren disciplinstraff för det han icke hållit förhör i

disciplinmålet samt för det han nyttjat okvädinsord mot den underordnade.

Lagrådet har icke på grund av handlingarna i dessa båda

mål eller vad för övrigt i ärendet förekommit funnit anledning föreslå

de omfattande och kostbara anordningar, vilka såsom förut antytts

skulle enligt lagrådets mening erfordras för vinnande av det ändamål,

vartill förslaget syftar.

På grund av vad ovan anförts hemställer lagrådet, att förevarande

paragraf måtte utgå ur förslaget.

s. 390 Kontrollera mot PDF

390

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

210 §.

Lagrådet:

Lagrådet har redan tidigare framhållit vikten av lämpliga anordningar

för ett snabbt och verksamt rättande av indisciplinära företeelser.

Spörsmålet härom framträder redan å tillrättavisningarnas område. I

sitt yttrande till statsrådsprotokollet har departementschefen framlagt

enligt lagrådets mening övertygande skäl för att tillrättavisningsrätten

bör bibehållas och att densamma bör tillkomma kompanicheferna. Till

vad av honom härutinnan anförts torde måhända kunna läggas, att en

betydelse, som ej må skattas ringa, otvivelaktigt bör fästas därvid, att

ju mindre den krets är, inom vilken de indisciplinära företeelserna få

sin bestraffning, desto mera har man att vänta av rättelsens verkan

såväl å den, som förgått sig, som beträffande kamraterna. Kompanimedlemmarna

hava tvivelsutan en känsla av samhörighet, som gör det

till en hederssak att uppgörelserna träffas inom kompaniet. Slappas

denna känsla, innebär det alltid en viss fara för den goda andan inom

kompaniet. Och en dylik menlig inverkan kan i större eller mindre

grad alltid vara att befara, då kamratens bestraffning ej kan ske vid

kompaniet, utan regementschefens eller domstols åtgärd därför måste

påkallas. Man bör fördenskull enligt lagrådets tanke söka avvinna tillrättavisningsrätten

alla de fördelar, som stå att ernå. Förslaget synes

lagrådet härutinnan mindre tillfredsställande. Av farhåga för missbruk

i utövningen av tillrättavisningsrätten har man däråt givit ett så reducerat

innehåll, att man icke lärer vidare vara berättigad vänta några

egentliga fördelar av anordningen. Så hava till en början lämnats kvar

såsom rättelsemedel — om man frånser varning, som ej kan vara av

större betydelse — endast förbud att vistas utom kasernområde samt

beträffande sjötjänst vägran av landpermission. Dessa slag av tillrättavisningar

äro otvivelaktigt mycket lämpliga, men skola de tillgripas för

varje fall, förlora de i viss mån sin betydelse. Befälhavaren bör äga tillgång

jämväl till andra rättelsemedel att användas ett vart då det prövas vara

mest avpassat efter förseelsens art. Av de slag av tillrättavisningar, som

upptogos i 1908 års proposition, har förslaget borttagit dels åläggande

att utom tur förrätta handräcknings- eller andra arbeten och dels mistning

av dagavlöning eller avlöningstillägg. De för deras borttagande

anförda skäl, såvitt de angå olämpligheten av dessa rättelsemedel i och

för sig, torde icke vara övertygande. Och om borttagandet skulle anses

vara betingat av farhågor för missbruk, är det svårt att föreställa sig,

att missbruk vore mindre att förvänta i fråga om förbud att vistas utom

s. 391 Kontrollera mot PDF

391

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

kasernområde, en tillrättavisning, som kelt säkert av den felande anses

vida svårare än t. ex. att utom tur få förrätta ett obetydligt handräckningsarbete.

Vad särskilt angår sådant arbete, har en tillrättavisning i

den riktningen även den fördelen, att plikttroget manskap kan uppmuntras

genom fritagande från dylikt arbete, som de felande i stället

få utföra. Och mistning av dagavlöning har enligt erfarenheten visat

sig vara ett synnerligen gott medel att bruka mot dem, som använda

avlöningen till inköp av spritdrycker och i följd av deras förtärande

bliva i mer eller mindre grad vårdslösa i tjänsten.

Men syftemålet med tillrättavisningsinstitutet har vidare enligt lagrådets

mening väsentligen förfelats genom det i förslaget upptagna stadgandet,

att tillrättavisning ej må meddelas någon, med mindre än att

han på tillfrågan förklarat sig icke påkalla förseelsens bedömande i den

ordning, som för disciplinmål är stadgad. Denna bestämmelse måste

betecknas såsom ett psykologiskt missgrepp. Skall något gott vinnas

av tillrättavisningsrätten, måste dess utövare få handla på grund av

lagens bud och icke vara hänvisade till utverkande av ett medgivande

från den felandes sida. Kompanibefälhavarens auktoritet skulle vid den

föreslagna anordningen helt visst tillspillogivas, och fara föreligger att

han för undvikande av en sådan påföljd utan vidare måste hänvisa alla

förseelser till bestraffning i disciplinär ordning.

De uttalade farhågorna för missbruk av en mera utsträckt tillrättavisningsrätt

synas alltför överdrivna. Det gäller dock äldre erfarna

officerare, som hava att utöva densamma. Och om även klagan över

meddelad tillrättavisning genom besvär vid domstol icke medgives, kan

dock rättelse i obehörigen givna tillrättavisningar ske därigenom att

saken dragés under regementschefens prövning.

Vid förut omförmälta sammanträde med ledamöter av krigsbefälet

inhämtade lagrådet deras mening angående ifrågavarande bestämmelser.

Alla voro därom ense, att på det föreslagna sättet institutet ifråga komme

att fullständigt förfelas. Det stadgade förbudet att meddela tillrättavisning,

där ej den felande medgåve det, vore så stridande mot naturen

av berörda institut, att det i själva verket omöjliggjorde institutets användande.

Flera slag av tillrättavisningar borde stå till buds, och

de i nu gällande lag angivna vore, med undantag för vissa slag av

vaktgöring, samtliga lämpliga.

På grund härav hemställer lagrådet, att åtminstone de i 1908 års

proposition upptagna slagen av tillrättavisningar må bibehållas samt att

bestämmelsen om inhämtande av den felandes tillstånd till meddelandet

av en tillrättavisning borttages.

s. 392 Kontrollera mot PDF

392

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Förslaget till lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes.

2 §•

Lagrådet:

Den i andra stycket av denna paragraf intagna erinran, att i vissa

fall krigsöverdomstol äger att omedelbart upptaga mål, återfinnes visserligen

i 2 § av nu gällande rättegångslag men har i sistnämnda lagrum

sitt berättigande, enär där krigsöverdomstol angives vara »andra domstol».

Med nu föreslagna avfattning av paragrafen i övrigt torde bibehållande

av berörda andra stycke icke vara förenligt, vadan detsamma

synes böra utgå.

9 §•

Lagrådet:

Då enligt kommitténs förslag det ålåg krigsdomaren att inkalla de

militära ledamöterna i krigsrätten, var det erforderligt att han fick

kännedom om vilka officerare förordnats att tjänstgöra i rätten. Enligt

nu föreliggande förslag har inkallandet i stället pålagts befälhavaren.

Vid sådant förhållande lärer anledning ej förefinnas att bibehålla den i

sista stycket av denna paragraf upptagna föreskrift om skyldighet för

befälhavare att giva krigsdomaren underrättelse om vilka officerare av

honom förordnats till ledamöter i krigsrätten. Anses stadgandet böra

kvarstå, synes en motsvarande föreskrift böra upptagas i 10 §.

14 §.

Lagrådet:

Enligt denna paragraf få i visst fall de officerare, vilka eljest stå

till buds för den befälhavare, som har att inkalla ledamöter i krigsrätten,

icke tjänstgöra i rätten. För sådan händelse stadgas, att befälhavaren

skall begära ledamöter från annat håll, utan att föreskrift lämnats

till vem sådan begäran skall framställas. En uttrycklig bestämmelse i

detta hänseende torde emellertid böra givas.

Till stöd för stadgandet att officerare, vilka tillhöra samma truppförband

eller station som den tilltalade, ej må vara bisittare i rätten, då

mål angående åtal mot officer där förekommer, har anförts att det finge

anses vara mindre lämpligt, att en officer dömdes av sina kamrater vid

s. 393 Kontrollera mot PDF

393

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

den avdelning av krigsmakten, som han själv tillhörde, enär dessa pa

grund av de personliga förbindelser, som i allmänhet funnes mellan

officerare, vilka tjänstgjorde vid samma truppförband, icke intoge den

opartiska ställning gent emot den anklagade, som eu domare rätteligen

borde äga. Denna synpunkt bör utan tvivel tillerkännas giltighet så vitt

angår de särskilda avdelningarna inom armén. Men beträffande flottan

äro förhållandena väsentligen olika; stationen synes i det hänseende,

varom nu är fråga, icke behöva betraktas såsom en avdelning för sig.

Sjöofficeren tjänstgör än vid den ena, än vid den andra stationen, och

hans personliga förbindelser framträda näppeligen mera gentemot kamraterna

vid den ena stationen än mot kamraterna vid den andra. Stadgandet

synes fördenskull icke behöva bibehållas i vad det avser flottans

stationer. Det föranleder därvidlag ej oväsentliga olägenheter. Antingen

bleve det nödvändigt att till ledamöter kalla officerare från avdelning

tillhörande armén eller kustartilleriet, vilket med hänsyn till erforderlig

speciell sakkunskap måste anses mindre lämpligt, eller ock skulle varje

gång officerare från flottan nödgas företaga tidsödande och kostsamma

resor mellan de särskilda stationerna. Lagrådet anser sig därför böra

hemställa, att stadgandet i vad detsamma angår flottan må utgå.

15 §.

Lagrådet:

Då det enligt förslaget lagts i krigsdomarens hand att bestämma

tid och plats för krigsrättens första sammanträde, lärer den tid, inom

vilken rannsakning med häktad person skall hållas, böra räknas från

det krigsdomaren fått underrättelse om häktningen. I överensstämmelse

härmed torde ändring göras i första stycket av denna paragraf.

Med hänsyn till det oegentliga i att för bestämmandet av den

regelmässiga orten för krigsrättens sammanträde använda enahanda

uttryckssätt, som på annat ställe i förslaget begagnats för avgörande av

frågan om rätt forum, och då under benämningen truppförband svårligen

kan anses falla flottstation eller en skola eller annan dylik* inrättning,

vid vilken särskild krigsrätt kan vara inrättad, synes andra stycket

i paragrafen lämpligare kunna så avfattas, att rätten bör, där ej särskilda

omständigheter till annat föranleda, kallas att sammanträda å den ort,

där den avdelning av krigsmakten, vid vilken rätten är inrättad, befinner

sig. Vid styckets omredigering torde sista punkten såsom obehövlig

uteslutas, desto hellre som det där gjorda uttalandet om en för truppBihang

till senare riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 27 höft. (Nr 57.) 50

s. 394 Kontrollera mot PDF

394 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

förbanden gemensam lokal enligt ordalagen innebär annat än därmed

torde vara avsett.

21 §.

Lagrådet :

För så vitt fältkrigsrätt inrättas vid en brigad eller annan större

avdelning, som kan bestå av flera regementen, torde ej vara avsett, att

om en officer vid det ena regementet åtalas, jämväl de andra regementenas

officerare skola vara jäviga att såsom ledamöter tjänstgöra i rätten.

Enligt ordalydelsen lämnar emellertid sista stycket i denna paragraf en

sådan föreskrift. En jämkning i dess avfattning synes fördenskull böra

äga rum.

25 §.

Lagrådet:

Det i fjärde stycket av denna paragraf förekommande uttrycket

»mål rörande sjökrigstjänsten och manövern» är synnerligen oklart och

har givit anledning till olika tolkningar, vadan dess utbytande mot ett

lämpligare synes önskvärt. Enligt departementschefens yttrande till

statsrådsprotokollet avses med stadgandet i första rummet grundstötnings-

och kollisionsmålen. Vad eljest skulle vara att därunder hänföra

är icke angivet. Det synes lagrådet som om man skulle erhålla en tydlig

och för det ändamål, som val får anses vara åsyftat, tillfredsställande

bestämmelse genom att använda sig av det i 33 § av strafflagsförslaget

begagnade uttryckssättet, eller mål om förseelser vid fartygs manövrering

eller navigering.

32 §.

lagrådet:

Då jämlikt 35 § över krigs fiskal skulle vara allmän åklagare vid

krigsrätt i mål mot officer av regementsofficers eller högre grad, torde

en erinran härom böra göras i denna paragraf.

33 §.

Lagrådet:

Att den nuvarande organisationen av åklagarväsendet vid krigsrätterna

icke tillfredsställer berättigade anspråk, är allmänt erkänt. Dock

s. 395 Kontrollera mot PDF

395

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 57.

torde det, i motsats mot vad departementschefen synes anse, snarare

vara bristande kännedom i allmän straff- och processrätt än i militära

lagar och författningar, som rättvisligen bör läggas väblarna till last.

Förslaget avser nu att ersätta väblarna såsom åklagare med krigsmakten

utomstående personer, antingen examinerade jurister eller —

vilket man med hänsyn till den ringa avlöning, varom här kan vara fråga,

antagit bliva regel — tjänstgörande länsmän eller stadsfiskaler eller

andra, som förut tjänstgjort såsom åklagare vid allmän underrätt. För

att dessa senare icke examinerade personer skulle vinna nödig kompetens

för åklagarekallet vid krigsrätterna vore meningen att för deras

räkning inrätta särskilda kurser i militär lagfarenhet. Förordnande såsom

krigsfiskal skulle föregås av avlagt prov, som dock ej avsetts att göras

alltför ingående utan endast skulle omfatta krigslagfarenhetens allmänna

grunder.

Det synes i hög grad tvivelaktigt, om genom en dylik anordningnågon

väsentlig förbättring skulle vinnas. Visserligen skulle dessa personer

äga större vana och erfarenhet såsom åklagare och bättre kännedom

om den allmänna straff- och processrättens grunder än de nuvarande

väblarna, men å andra sidan skulle de regelmässigt sakna den på långvarig

tjänstgöring grundade personliga erfarenhet rörande militärtjänsten

i allmänhet och vid truppslaget i fråga i synnerhet, som väblarna besitta.

Vidare skulle den tilltänkta utbildningskursen med all säkerhet

icke bliva tillräcklig för att bibringa dem erforderlig kännedom om

militära reglementen, instruktioner och övriga föreskrifter. För väblarna

däremot har undervisning i dessa reglementen m. m. ingått i deras föregående

utbildning. Skulle krigsfiskalsaspiranterna bibringas motsvarande

insikter härutinnan, skulle detta otvivelaktigt kräva en så pass förlängd

utbildning, att de med hänsyn till de ovissa framtidsutsikterna näppeligen

skola befinnas villiga underkasta sig densamma. Det må häremot

icke invändas, att dylik kännedom om militärtjänsten och militära reglementen

m. in. skulle för en åklagare vid krigsrätt vara mindre behövlig.

Tvärtom äro de militära brotten ofta av den säregna natur, att sådan

kännedom icke blott är nyttig utan rent av nödig för sakens rätta bedömande.

För lagrådet står det ingalunda klart, att med förslagets bestämmelser

åklagare alltid skulle finnas att tillgå.

Ett avgörande skäl mot den nu föreslagna anordningen torde

emellertid ligga däri, att stadsfiskaler och länsmän, för vilka dessa deras

befattningar naturligtvis måste bliva huvudsaken, icke kunna underkastas

skyldigheten att i krig medfölja såsom åklagare i fält. Följden skulle

i så fall bliva, att man i stor utsträckning måste anförtro åklagare
-

s. 396 Kontrollera mot PDF

396

Kunyl. Maj:ts Nåd■ Proposition Nr 57.

befattningen vid fältkrigsrätterna åt fullkomligt ovana personer. Ett

system, som framkallar en dylik situation, lärer icke kunna anses tillfredsställande.

Frågan om det militära åklagareväsendet torde i avvaktan på den

stundande allmänna rättegångsreformen ändamålsenligast lösas på den

av eu reservant inom kommittén förordade väg, eller därigenom att för

utbildning av ett tillräckligt antal underofficerare till militära åklagare

inrättas en särskild utbildningskurs med undervisning i såväl den allmänna

som den militära straff- och processrätten, varjämte tillfälle bör

beredas kursdeltagarna att någon tid följa förhandlingarna vid allmän

underrätts brottmålssessioner. Att en dylik utbildningskurs, till

vilken deltagare kunde i mån av behov kommenderas, skulle under nuvarande

förhållanden vara tillfyllest, synes icke böra betvivlas.

Då mot nu gällande ordning jämväl anmärkts, att väblarna icke

skulle gent emot överordnade militära myndigheter intaga den självständiga

ställning, som erfordras för åklagartjänstens behöriga handhavande

och ett riktigt tillgodoseende av det allmännas intresse i rättegången,

lärer denna brist, om den förefinnes, lätt kunna avhjälpas genom

en föreskrift, att underofficeren såvitt angår utövningen av åklagarebefattningen

icke är underkastad chefens befälsrätt. Den militäre åklagaren

skulle i så fäll inom detta område erhålla samma ställning som exempelvis

militärläkaren i fråga om den egentliga läkarvården.

35 §.

Lagrådet:

Föreskriften i denna paragraf, att talan vid krigsrätt i mål mot

officer av regementsofficers eller högre grad skall föras av överkrigsfiskalen,

skulle föranleda, att om t. ex. i en innesluten fästning förekomme

mål mot sådan officer vid där inrättad fältkrigsrätt, åklagare för talans

förande icke kunde erhållas på annat sätt, än att befälhavaren jämväl

förordnade om överkrigsrätts inrättande. Befogenhet härtill är visserligen

i 28 § honom lämnad, men lärer icke böra användas allenast

för angivna ändamålet. Med hänsyn till de kvalifikationer, som skola

besittas av ledamöterna i eu överkrigsrätt, torde det för övrigt icke alltid

vara för befälhavaren möjligt att få eu sådan domstol till stånd. Ett

stadgande synes därför böra införas, att i sådana fall, som nu nämnts,

befälhavaren må äga förordna åklagare.

s. 397 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

397

40—47 §§.

Lagrådet:

De i dessa paragrafer givna stadgandena synas icke vara upptagna

i den ordning, vilken med hänsyn till deras innehåll rätteligen bör

iakttagas.

De bestämmelser, som endast angå krigsrätternas inbördes behörighet,

böra upptagas i ett sammanhang och bland dessa stadganden

sist införas föreskriften om krigsöverdomstolens förordnande, då icke

enligt förut meddelade bestämmelser behörig krigsrätt finnes. Således

böra efter 40 § införas stadgandena i 42, 43, 4(5 och 47 §§ i nu nämnd

ordning och därpå bestämmelsen i 41 §. Sedermera böra följa stadgandena

i 44 och 45 §§.

Beträffande 43 och 47 §§ äro dessa visserligen så avfattade, att

de avse vilken krigsdomstol som helst och således ej ensamt underrätterna.

För vinnande av nödig överskådlighet synes en omredigering

lämpligen böra äga rum, så att de komma att angå endast krigsrätterna;

erfordras bestämmelser i ämnet jämväl angående krigsöverdomstol, böra

dessa få sin plats bland övriga stadganden om sistberörda domstol. Eu

förändrad avfattning av sistnämnda två paragrafer är påkallad även av

andra anledningar. Stadgandet i 43 §, att käromål om skadestånd,

rättegångskostnad etc. skall anhäugiggöras vid den domstol, som i

huvudsaken dömt, är icke koncist avfattat. Har huvudsaken gått från

krigsrätt till krigsöverdomstol och denna därom dömt, skall mål om

skadestånd givetvis anhängiggöras vid krigsrätten, ehuru ju även överdomstolen

dömt i huvudsaken. Den föreslagna ändringen, eller att 43 §

endast blir tillämplig i fråga om mål, som förekomma vid krigsrätt,

lärer icke påkalla någon särskild föreskrift om att krigsöverdomstol, som

dömt i huvudsaken i första instans, jämväl skall döma över sådan särskild

talan, som omnämnes i 43 § 1 mom., eller att mål angående

förolämpning inför krigsöverdomstol skall där upptagas, enär detta lärer

följa av den allmänna regeln i 44 §, att krigsöverdomstol skall döma i

mål, som är av beskaffenhet att hovrätt över likartat mål omedelbart

dömer. Däremot torde andra momentet i 43 § böra erhålla en något

ändrad avfattniug, så att därav tydligen framgår, att krigsrätt icke äger

upptaga mål rörande förolämpning mot domare inför krigsrätt i sådana

fäll, då förolämpningen är av den svåra beskaffenhet, att det enligt allmän

lag skulle tillhört hovrätt att omedelbart döma angående densamma;

s. 398 Kontrollera mot PDF

398

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

detta synes lämpligen kunna ske genom införande av en hänvisning till

nyss omförmälda bestämmelse i 44 §.

Vid omredigeringen av 47 § för att inskränka dess tillämplighet

till krigsrätterna torde även böra ske en jämkning i avfattningen i

ett par andra hänseenden. Stadgandet har icke någon betydelse för

bedömandet, huruvida åtal i där avsedda fall skall upptagas vid krigsdomstol.

Genom stadgandena i 11 § i strafflagsförslaget och 39 § i

förslaget till rättegångslag är den frågan avgjord. Det gäller här endast

att bestämma, vilken krigsrätt som skall upptaga målet, och med hänsyn

därtill bör stadgandet erhålla sin avfattning. Det kan vidare inträffa,

att den tilltalade efter brottets förövande tillhört flera avdelningar

av krigsmakten efter varandra. Då den allmänna regeln om forum i

krigsrättsmål är den, att mål skall upptagas av krigsrätten vid den

avdelning, den brottslige tillhör vid den tidpunkt, då åtalet anhängiggöres,

lämnar förevarande bestämmelse icke något tydligt besked om

forum i det avsedda fallet. Lämpligast torde vara att stadga, att rätt

forum härvidlag är krigsrätten vid den avdelning, som den åtalade tillhörde

vid den tid, då han upphörde att lyda under strafflagen för

krigsmakten.

En motsvarande föreskrift för det fall att fråga är om brott, som

tillhör krigsöverdomstols omedelbara upptagande, är enligt lagrådets

mening icke påkallad av något praktiskt behov.

Justitierådet Svedelius och översten Mörcke:

Frågan om överflyttning av officers forum från krigsöverdomstol

till krigsrätt uppkom i samband med tidigare förslag till krigshovrättens

ombildning. Enligt dessa förslag skulle i krigshovrätten det civila elementet

förstärkas på det militäras bekostnad, utan att samtidigt ifrågasattes

någon motsvarande ändring i krigsrätternas sammansättning.

Det anmärktes då, att med denna anordning likheten inför lagen ej

vore genomförd, då officerare, å ena, samt underofficerare och manskap,

å andra sidan, för begångna förbrytelser skulle dömas av på olika sätt

sammansatta domstolar. Denna anmärkning föranledde den år 1895 tillsatta

kommitté för revision av den militära rättegångsordningen, vilken

kommittés majoritet dock bibehöll krigshovrätten såsom forum för

officer, att utarbeta ett alternativt förslag, enligt vilket krigsrätterna

skulle döma även över officerare. Med vissa modifikationer i detaljerna

har denna anordning upptagits jämväl i senare förslag. Då emellertid

enligt det till lagrådet nu remitterade förslaget krigshovrätten med avseende

å såväl antalet ledamöter som proportionen mellan de civila och

s. 399 Kontrollera mot PDF

399

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

militära ledamöterna organiserats alldeles lika med de i fredstid fungerande

krigsrätterna, har därmed grunden för ovan omförmälda anmärkning

bortfallit, vadan härifrån icke vidare kan hämtas något stöd

för den ifrågasatta förändringen.

Såsom ytterligare skäl för vidtagande av nämnda förändring åberopades

av senaste krigslagstiftningskommitté dels den omständigheten

att härigenom skulle åstadkommas en enligt senare tiders åskådningeftersträvansvärd

likhet inför lagen även i avseende å forum, dels ock

att i sådana fall, då rannsakning vore nödvändig eller nyttig för målens

utredande, men av ett eller annat skäl icke lämpligen borde företagas

av krigsöverdomstol, det måste anses såsom en både ur principiell och

praktisk synpunkt lycklig anordning, om den domstol, som rannsakade,

även ägde att döma i första instans. Slutligen framhöll kommittén

såsom eu annan fördel av det ifrågasatta överflyttandet, att mål rörande

av officerare begångna förbrytelser skulle kunna erhålla prövning- i tre

instanser i stället för, såsom nu är fallet, endast i två.

Onekligen innebära dessa av kommittén framhållna omständigheter

var i sitt slag avsevärda fördelar. Men det synes med skäl kunna

ifrågasättas, om ej dessa fördelar uppvägas av olägenheter i andra hänseenden,

som av den föreslagna överflyttningen skulle bliva en följd.

En sådan olägenhet, vilken sammanhänger därmed att enligt förslaget

krigsrätterna skulle bibehållas såsom anknutna vid de särskilda

truppförbanden, är den, att officerare i synnerligen stor utsträckning

skulle komma att dömas av sidoordnade eller eventuellt av en sidoordnad

och eu underordnad. Endast subalternofficerare skulle komma att

dömas av enbart överordnade. Och detta skulle dock gälla under normala

förhållanden. Förslaget har därjämte förutsatt, att icke ens de däri

givna huvudreglerna alltid skulle kunna upprätthållas. 1 brist på officerare

av föreskrivna grader skulle även officerare av närmast lägre grad

kunna anlitas. Två löjtnanter skulle sålunda, om också endast undantagsvis,

kuuna sitta till doms över kapten och två kaptener över regementsofficer

o. s. v. Ur disciplinär synpunkt måste emellertid en sådan

anordning framstå såsom i hög grad olämplig. Och likheten inför

lagen kan ej anses behörigen tillgodosedd, så länge officerare i olikhet

med underofficerare och manskap icke skulle regelmässigt dömas av

överordnade.

Pin annan olägenhet är, att den enhet och kontinuitet, som förefinnes,

då åtal mot officerare handläggas av en enda domstol, genom

målens fördelning på de olika krigsrätterna väsentligen skulle gå förlorad.

Åtalen mot officerare äro icke så talrika, att det ej skulle bliva

s. 400 Kontrollera mot PDF

400

Kungl. Muj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

annat än ganska undantagsvis, som en krigsrätt skulle fä att handlägga

dylika mål. Såväl ur disciplinens som den enhetliga rättstillämpningens

synpunkt synes därför en sådan anordning otvivelaktigt vara

att föredraga, att åtalen mot officerare fortfarande som hittills upptagas

av krigshovrätten med dess för längre tid förordnade militära bisittare

av högre grader.

Vidare är att beakta, att även enligt det remitterade förslaget det

övervägande antalet mål rörande åtal mot officerare på grund av dessa

måls egenskap att regelmässigt kunna avgöras allenast genom skriftväxling

skulle komma att tillhöra krigshovrättens omedelbara upptagande.

Det synes vid sådant förhållande knappast föreligga tillräckliga

skäl att avskilja övriga mål till upptagande av krigsrätt. Då icke

samtliga mål, däri officer är tilltalad, kunna dit hänvisas, synes det

lämpligare att låta krigshovrätten bliva forum i alla mål, än att officerarne

i vissa fall skulle lyda under krigsrätt och i andra under krigshovrätten.

Att rannsakning med officer inför krigsrätt i åtskilliga fall ändock

skulle bliva erforderlig, är visserligen otvivelaktigt. Men det är dock

en väsentlig skillnad mellan att under den civile krigsdomarens ordförandeskap

såsom bisittare i rätten endast övervara en rannsakningmed

en officer och att döma i målet. Att i det förra fallet de militära

ledamöterna i rätten icke eller åtminstone icke båda äro överordnade i

förhållande till den tilltalade synes av mindre vikt. I sådant fall torde

det icke heller vara nödvändigt, att de militära ledamöterna hämtas från

annat truppförband än det, som den tilltalade tillhör; härigenom skulle

i många fall undvikas onödig omgång och kostnad för resor och dylikt.

På de skäl, som sålunda anförts, och då den nu föreslagna rättegångsreformen,

såsom jämväl av departementschefen framhållits, av lätt

insedda skäl endast kan bliva av en jämförelsevis provisorisk karaktär,

synes det lämpligare att tillsvidare låta krigsöverdomstol fortfarande

såsom hittills vara forum i alla mål, däri talan föres emot officer.

48 §.

Lagrådet:

En jämkning i paragrafens avfattning synes önskvärd, så att därav

otvetydigt framgår, att den icke avser åtal för delaktighet i annat fall,

än då huvudmannen är ställd under tilltal, eller annat yrkande om

ansvar å angivaren än för falsk angivelse.

s. 401 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

401

50—52 §§.

Lagrådet:

Förut har framhållits, hurusom det enligt lagrådets mening måste

auses synnerligen oegentligt, att i strafflags förslaget upptagits processuella

bestämmelser angående disciplinmål, samt att därigenom uppkommit

oklarhet i skilda hänseenden. En sammanställning av stadgandena i 18

kap., i strafflagsförslaget och ifrågavarande paragrafer torde med all

tydlighet ådagalägga detta förhållande. Man har därvid att beakta, att

i fråga om beivrandet av förseelser mot strafflagen för krigsmakten

någon skillnad icke kan göras mellan disciplinmål och de mål, som tillhöra

krigsdomstols upptagande. I varje fall är det befälhavaren, som

först behandlar saken; han avgör, om han kan eller vill disciplinärt avdöma

saken eller skall hänskjuta den till domstolen. Redan i och för

sig måste det därför anses synnerligen olämpligt att på skilda ställen

giva bestämmelser i omförmälta hänseenden; än betänkligare är om,

såsom i förslaget är förhållandet, de meddelade föreskrifterna förete

bristande överensstämmelse sins emellan. Enligt lagrådets tanke stå

reda och .överskådlighet icke att vinna annorledes än genom att sammanföra

hithörande stadganden på ett ställe och bringa dem till överensstämmelse

med varandra.

I fråga om en förseelses beivrande har förslaget förutsatt dels

angivelse hos befälhavare och dels av befälhavare på annat sätt vurin en

kännedom om förseelsen. Emellertid har i strafflagen och i rättegångslagen

gjorts den skillnad, att enligt den senare lagen angivelsen skall

göras skriftligen men enligt den förra skriftlig form icke påbjudits. Med

hänsyn till vad ovan anförts lärer det icke vara möjligt att upprätthålla

en dylik olikhet. Något behov att ovillkorligen fordra skriftlig angivelse

torde visserligen icke för något fall vara för handen, men då enligt

vunnen upplysning redan nu angivelse brukar ske skriftligen, lärer man

icke behöva tveka att föreskriva sådan form, om den anses önskvärd.

Vad som erfordras är att föreskriften göres lika för alla fall.

Beträffande den befälhavare, hos vilken angivelse må ske, äro

bestämmelserna i strafflagen och i rättegångslagen icke ensartade och

sakna för övrigt på båda ställena nödig tydlighet. I strafflagens 202 §

nämnes angivelse hos befälhavare. Därmed synes vara avsedd en var,

som har befälsrätt över den angivne, ehuru de vidare bestämmelserna

i paragrafen äro ägnade att bortskymma vad som sålunda lärer vara

avsett. Det stadgas nämligen, att då angivelse skett hos befälhavare,

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 27 höft. (Nr 57.) 51

s. 402 Kontrollera mot PDF

402 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

skall förhör hållas, men detta förhör skall hållas av den tilltalades till

bestraffningsrättens utövning behörige befälhavare eller någon, som av

honom därtill förordnats. Det förutsättes alltså att angivelsen framkommit

till den sistnämnde befälhavaren. 1 rättegångslagen föreskrives

i 50 § att angivelsen skall ske hos »vederbörande befälhavare». Enligt

51 § skall saken hänskjutas till domstol efter prövning av »behörig

befälhavare». Vad med uttrycket »vederbörande befälhavare» skall förstås,

är icke i departementschefens yttrande angivet; det framgår dock att härmed

icke ovillkorligen menas den befälhavare, som har bestraffningsrätten i

disciplinmål. För lagrådet synes det uppenbart, att med hänsyn jämväl

därtill, att till krigsdomstols upptagande höra även åtskilliga brott, som

begås av personer, vilka icke stå under någons befäl, mera tydliga och

fullständiga bestämmelser äro av nöden. Vad först angår de vanligen

förekommande fallen, eller då den skyldige är underkastad disciplinär

bestraffning, synes angivelsen böra göras hos den befälhavare, som har

dylik bestraffningsrätt över honom. Genom en sådan föreskrift göres

icke något intrång i den enligt reglementet krigsman tillkommande

befogenhet att, om han vill göra en angivelse mot någon annan vid

krigsmakten anställd, vända sig till sin närmaste befälhavare. Genom

denne fortskaffas i så fall angivelsen till den befälhavare, hos vilken

angivelsen rätteligen må ske. År åter fråga om angivelse mot någon,

som icke är underkastad disciplinär bestraffning, torde den böra göras

hos den, som är behörig att förordna om den krigsrätt, där målet skall

upptagas. Emellertid återstår ett visserligen sällsynt fall, då icke behörig

krigsrätt finnes att tillgå. För sådan händelse lärer ej annan utväg stå

till buds än att den, som vill göra angivelsen, får vända sig till krigsöverdomstolen

för att få bestämt vilken krigsrätt som skall upptaga

målet, varefter han har att göra angivelsen hos den befälhavare, som

har att förordna om krigsrättens sättande.

Då till krigsdomstols behandling under vissa förutsättningar höra

även brott, vilka icke få åtalas av annan än enskild målsägande, och

fördenskull icke alltid en befälhavare, som får kännedom om ett till

krigsdomstol hörande mål, kan äga att hänskjuta det till domstol, synes

en jämkning i 51 § jämväl av nu nämnd anledning böra äga rum.

53 §.

Lagrådet:

Då det synes lämpligt att vid handlingarnas mottagande åklagaren

får kännedom om den tid och den plats för krigsrättens sammanträdande,

s. 403 Kontrollera mot PDF

403

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

som krigsdomaren bestämt, synes åt förevarande stadgande böra givas

det innehåll, att befälhavaren skall genast efter det sålunda tid och

plats utsatts sända handlingarna till åklagaren jämte underrättelse om

sammanträdet.

I 61 § av kommitténs förslag linnes i huvudsaklig överensstämmelse

med 34 § i nu gällande rättegångslag en bestämmelse införd av

innehåll, att officers eller underofficers tjänsterapport angående underlydande

skall äga vitsord, utom i fråga om oförrätt emot officerens eller

underofficerens egen person, där ej skäl eller omständigheter förekomma,

som förringa rapportens tillförlitlighet. Något motsvarande stadgande

har icke upptagits i det till lagrådet remitterade förslaget.

Att utan vidare borttaga denna bestämmelse synes kunna medföra

vissa vådor för disciplinen inom krigsmakten. Man kan ej bortse från

faran att i så fall den tilltalade, i förlitande på att full bevisning icke

kan åstadkommas, mången gång skulle neka till eu förseelse, som ej

åsetts av annan än den officer eller underofficer, som i enlighet med

sin tjänsteplikt givit rapport om förseelsen.

I den reservation till kommittéförslaget, däri yrkandet om stadgandets

borttagande framställdes, synas reservanterna hava utgått ifrån

att den, som avgivit rapporten, skulle vara ojävig att vittna mot den,

rapporten avsåge. För lagrådet synes det dock synnerligen tveksamt,

huruvida icke rapportgivaren är att i detta hänseende likställa med en

angivare och således jävig att vittna. De betänkligheter, som

anförts mot stadgandets bibehållande, äro väl icke så stora, som i

reservationen ansetts. Rapporten utgör en av en ärnbets- eller tjänsteman

under ämbetsansvar avgiven utsaga i en tjänsteangelägenhet.

Dess vitsord är beroende därav, att skäl och omständigheter icke

förekomma, som förringa rapportens tillförlitlighet. Nämnda restriktion

innebär, att rapporten förlorar sitt vitsord, så snart domstolens övertygelse

om rapportens sanningsenlighet blivit på något sätt rubbad, och

ej, såsom i äldre lagstiftning föreskrivits, att dess riktighet skall genom

fullständig motbevisning vederläggas. Av Högsta domstolen, på vars

framställning förevarande lagrum erhöll sin nuvarande lydelse, har även

i dess yttrande över det förslag till rättegångsordning, som ligger till

grund för nu gällande rättegångslag, framhållits att genom ett dylikt

stadgande å ena sidan officers eller underofficers tjänsterapport erhölle

allt det avseende, som den rimligen borde äga, och å andra sidan icke

s. 404 Kontrollera mot PDF

404

Katigt. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

borde äventyras, att någon oskyldig bleve saker ansedd. Då emellertid

de gjorda invändningarna icke sakna allt berättigande, vill lagrådet hemställa,

att bestämmelsen ersättes med ett stadgande, som uttryckligen

angiver att en befälhavare, utan hinder därav att han å tjänstens vägnar

angivit en förseelse till åtal, må, där ej förseelsen innebär oförrätt mot

hans egen person, höras såsom vittne inför den domstol, som bedömer

förseelsen.

60 §.

Lagrådet:

Då jämväl vid undersökning, som i 59 § 2 mom. avses, beslut

kan fattas av rätten, samt i så fall, om krigsdomaren ej varit tillstädes,

å auditören lärer böra läggas de skyldigheter, som enligt förevarande

paragraf ankomma på krigsdomaren, torde erinran i sådant hänseende

höra införas.

70 §.

Lagrådet:

Med hänsyn till de i viss mån ändrade bestämmelser, förslaget

innehåller beträffande sättet för åtals anhängiggörande i krigshovrätten,

synes tredje stycket såsom obehövligt kunna utgå.

73 §.

Lagrådet:

Då i förslaget — under 61 § — angående översändande av krigsrätts

utslag meddelas bestämmelser i syfte att detsamma skall komma

den tillhanda, som i varje fall har att verkställa utslaget, synas motsvarande

föreskrifter beträffande krigsöverdomstols utslag böra givas.

De i förevarande paragraf upptagna stadganden avse huvudsakligen att

få en utgångspunkt för besvärstiden, och om än i vissa fall på sådant

sätt utslaget kommer i dens hand, som skall verkställa detsamma, äro

dock stadgandena så vitt angår verkställigheten synnerligen ofullständiga.

80 §.

Lagrådet:

Med ifrågavarande stadgande lärer vara avsett att beträffande vid

krigsrätt tilltalade personer meddela uttömmande föreskrifter angående

förordnande av rättegångsbiträde, så att därutinnan lagen den 14 sep
-

s. 405 Kontrollera mot PDF

405

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

tember 1906 icke skulle vidare vara att tillämpa. Eu sådan anordning

torde ock, särskilt med hänsyn till förhållandena vid fältkrigsrätt, vilka

näppeligen ägna sig att i 1906 års lag angivas, vara den lämpligaste.

Emellertid synes för sådan händelse vara erforderligt att i 1906 års lag

införa en erinran, att densamma icke vidare har tillämplighet i fråga om

sådan häktad, som tilltalas vid krigsrätt.

Stadgandet torde böra erhålla en något ändrad avfattning, så att

därav tydligen framgår, att krigsrätten själv äger förordna biträde, då

begäran därom framställes inför rätten, samt att de bestämmelser, som

i 1906 års lag äro meddelade angående ersättning åt biträde etc., bliva

tillämpliga. Det synes ock kunna ifrågasättas, huruvida den i andra

stycket givna föreskriften bör vara ovillkorlig, så att den tilltalade icke

skulle äga att, om han så önskar, själv vända sig till Konungens befallningshavande

eller den civile ledamoten i fältkrigsrätten för erhållande

av biträde.

Av departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet framgår,

att man med bestämmelsen ifråga åsyftat att åt dem, som tillhöra

krigsmakten, bereda en förmån, vilken ansetts betingad av deras särskilda

tjänsteförhållande. Enligt stadgandets avfattning skulle detsamma bliva

tillämpligt beträffande en var, som skall rannsakas vid krigsrätt, och

således även andra än dem, som tillhöra krigsmakten. Anses endast de,

som tillhöra krigsmakten, böra omfattas av stadgandet, erfordras även

från denna synpunkt en omredigering, liksom erinringen i 1906 års lag

måste lämpas efter det avgörande, som träffas angående nämnda förhållande.

100 §.

Regeringsrådet Thulin:

Uttrycket förläggningsområde, som icke förekommer i nu gällande

tjänstgöringsreglemente för armén och i äldre reglementen användes i

olika betydelse, torde böra utbytas mot annat uttryck, som tydligare

angiver vad därmed åsyftas.

s. 406 Kontrollera mot PDF

406

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Förslaget till lag om införande av den nya strafflagen för krigsmakten och

den nya lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes

samt vad i avseende därå iakttagas skall.

4—7 §§.

Lagrådet:

Den i första stycket av 4 § givna regel lämnar icke erforderlig

vägledning för det fall, att enligt gamla lagen skulle ådömas böter och

enligt nya lagen disciplinstraff eller tvärtom. Då det torde vara lämpligast

att i dylikt fall disciplinstraff alltid kommer till användning, synes

ett tillägg härom böra göras.

Skulle lagrådets hemställan i fråga om den mörka arrestens återförande

till strafflagsförslaget vinna godkännande, måste naturligtvis de

i förevarande paragrafer upptagna stadganden väsentligen omarbetas.

Men även om den mörka arresten fortfarande skulle hållas borta, lära

stadgandena knappt kunna lämnas oförändrade. I vissa fall skulle uppstå

oegentligheter, från vilka man näppeligen kan bortse. Detta torde bäst

framgå genom anförande av ett par exempel. Om man antager, att den

30 december 1914 tre soldater av en krigsrätt dömas för alldeles enahanda

förseelse till 8 dagars mörk arrest med hårt nattläger, kan den

ene genast förklara sig nöjd och får då undergå det ådömda straffet.

Den andre väntar till den 1 januari 1915 att förklara sig nöjd och får

då undergå 8 dagars vaktarrest med hårt nattläger. Den tredje måhända

besvärar sig i lcrigshovrätten; under förutsättning att krigsrättens utslag

befinnes lagligen grundat, lärer för honom straffet bliva lo dagars vaktarrest

med skärpning. Om i ett annat fall en krigsman före den 1 januari

1915 dömes till 8 dagars mörk arrest med skärpning av hårt nattläger

och en månads fängelse, övergår arresten till 24 dagars fängelse. Men

om han före straffets början, sedan den nya lagen trätt i kraft, begår

en ny förseelse, som linnes böra försonas med disciplinstraff, skall detta

sammanläggas med det tidigare ålagda, vilket därvid skall anses svara

mot vaktarrest med skärpning; båda disciplinstraffen få ej överskrida

maximum för vaktarrest eller 15 dagar, och denna skall övergå till

fängelse i lika lång tid. 1 detta fall har således den brottslige i följd

därav att han begått en ny förseelse fått straffet nedsatt från fängelse

i en månad 24 dagar till fängelse i högst en månad 15 dagar.

s. 407 Kontrollera mot PDF

407

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Dylika förhållanden hava sin orsak däri, att man så vitt möjligt

velat undgå verkställigheten av ådömd mörk arrest. Att själva naturen

av detta straff skulle betinga en dylik strävan torde icke med fog

kunna göras gällande. För undvikande av eljest uppkommande oegen tligheter

torde böra föreskrivas verkställighet av tidigare ådömt straff,

även där det är mörk arrest, och givas bestämmelser huru det eventuellt

skall sammanläggas med arreststraff, ådömt enligt nya lagen, därvid den

mörka arresten ej lärer kunna likställas med vaktarrest med skärpning.

9 §•

Lagrådet:

I denna paragraf har i fråga om tid för verkställande av utslag

eller beslut, varigenom straff ålagts för brottslig gärning, som förövats

innan nya strafflagen för krigsmakten blev gällande, upptagits den

bestämmelsen, att avseende skall göras å det straff, varmed brottet i

nya lagen belägges. Fn likalydande bestämmelse återfinnes visserligen

i 13 § av promulgationslagen till allmänna strafflagen; vad stadgandet

innebär lärer emellertid vara synnerligen ovisst. Vår framstående kriminalist

professoren J. Hagströmer har till och med gjort gällande, att

bär säkerligen förelåge ett redaktionsfel av den kategori, gent emot

vilken tolkningen vore vanmäktig. Att i en ny lag upptaga en dylik

bestämmelse lärer desto mindre böra ske, som, vilken tolkning man än

ville giva åt stadgandet, detsamma helt säkert icke kunde få någon som

helst praktisk betydelse.

10 §.

Lagrådet:

Stadgandet i andra stycket torde böra givas den omfattning, att

även en enligt äldre lag meddelad men vid tiden, då nya lagen träder

i kraft, icke ens till någon de! fullbordad tillrättavisning skall verkställas

enligt föreskrifterna i den äldre lagen.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 9 och 13 §§ i 10 kap. strafflagen.

Lagrådet:

Ifrågavai’ande förslag lämnas av lagrådet utan anmärkning.

s. 408 Kontrollera mot PDF

408

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 6 § i lagen angående villkorlig

straffdom den 22 juni 1906.

Lagrådet :

Otvivelaktigt är den villkorliga domen ett rättsinstitut, av vilket

man kan förvänta synnerligen goda verkningar och som förty är väl

värt att befästas och i möjligaste mån utvidgas. Det område, inom

vilket detta institut med lyckligt resultat kan komma till användning,

är dock icke obegränsat. Och gäller det, som här är fallet, att införa

anordningen i en speciallagstiftning, måste man tillse, att överensstämmelse

vinnes med de grundsatser, på vilka i detta hänseende den allmänna

lagen är byggd.

Enligt lagen den 22 juni 1906 får villkorlig dom icke komma till

användning i fråga om straff'', som ådömes enligt 25 kap. strafflagen,

d. v. s. för ämbetsbrott. De skäl, som föranlett detta undantag och

som närmare utvecklats i motiven till lagen, synas lagrådet äga giltighet.

Enligt nu föreliggande strafflagsförslag skulle emellertid i fråga

om brott, som omförmälas i 7 kap., villkorlig dom kunna förekomma.

I detta kapitel avhandlas företrädesvis brott emot den militära lydnadsplikten.

Denna utgör dock kärnpunkten i de militära tjänsteplikterna.

Åven i fråga om tjänsteansvar för civila ämbets- och tjänstemän spelar

plikten att lyda sina förmän en roll; brott emot denna förpliktelse bestraffas

enligt 25 kap. strafflagen och kunna ej bliva föremål för villkorlig

dom. Det torde vara svårt att angiva något skäl, varför militära

brott av denna beskaffenhet bättre skulle passa för ett anstånd med

bestraffningen. Det fäller genast i ögonen, att officerare och underofficerare

härigenom sättas i annan ställning än andra ämbets- och tjänstemän.

Men i själva verket gälla samma skäl beträffande såväl övriga

fast anställda som de värnpliktige. Åven för dem är det här fråga om

tjänsteplikter. Att för de värnpliktige tjänsten icke är självvald lärer i

detta hänseende icke vara av någon betydelse; i 25 kap. allmänna

strafflagen avses ett stort antal innehavare av befattningar, vartill de

valts utan att äga rätt att undandraga sig valet.

Att brott mot den militära lydnadsplikten äro att likställa med

tjänsteförseelser, som upptagas i 25 kap. allmänna strafflagen, bekräftas

av förslagets egen avfattning i vissa delar av 7 kap. I fråga om civilmilitärer

hänvisas i 77 § till 25 kap. 16 och 17 §§ allmänna strafflagen.

I andra stycket av 76 § förekommer hänvisning till 130 §, som avhandlar

s. 409 Kontrollera mot PDF

409

Kumjl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

vårdslöshet, försummelse, oförstånd och oskicklighet i tjänsten och således

fullständigt motsvarar 25 kap. 17 § allmänna strafflagen. Men vad sålunda

är i förslaget uttalat om nämnda brotts karaktär gäller enligt

lagrådets mening om samtliga de förbrytelser, som äro upptagna i 7 kap.,

och jämväl de i 6 kap. avsedda. Dessa innebära i regel en än svårare

kränkning av den tjänsteplikt till lydnad, som påvilar krigsmannen.

Man kan fördenskull icke i fråga- om dessa förbrytelser införa rättsinstitutet

villkorlig dom utan att bryta mot de grundsatser, som varit bestämmande

vid dess tillämpning rörande brott mot allmänna strafflagen.

Ett antagande av förslaget i dessa delar skulle ock medföra åskilliga

betänkliga konsekvenser. Lagrådet har ovan omförmält de i 76 och 77 §§

förekommande hänvisningar. Stadgandet i 32 § lärer icke avse att träffa

sådana föreskrifter i de omförmälda kapitlen, som i fråga om straffet

allenast innehålla hänvisning till annat kapitel eller annan lag. Detta

framgår av en jämförelse mellan särskilda lagrum i förslaget. De i 76 §

andra stycket och 7 7 § angivna förbrytelser få därför anses såsom begångna

emot 9 kap. i strafflagsförslaget eller 25 kap. allmänna strafflagen och

kunna således ej bliva föremål för villkorlig dom. Men härigenom skulle

uppstå ett allt annat än följdriktigt resultat. Vad krigsmän beträffar,

skulle således villkorlig dom ej kunna användas för det lindrigare fall

av olydnad, som omförmäles i andra stycket av 76 §, men väl för de

svårare brotten i första stycket av samma paragraf och i 75 §. I 77 §

avses ifråga om civilmilitärer alldeles samma fall, som beträffande krigsmän

avhandlas i 75 och 76 §§. En förbrytelse, som för en officer eller

underofficer kan bliva föremål för villkorlig dom, kan, om den förövas

under alldeles enahanda förhållanden av den bredvid honom tjänstgörande

läkaren, intendenten eller förrådsförvaltaren, icke erhålla denna lindrigare

behandling.

Med avseende å brott mot 6 och 7 kap. torde den praktiska

betydelsen av den villkorliga domen bliva synnerligen ringa. I departementschefens

yttrande påpekas, att någon användning därav icke kan

ifrågakomma, då disciplinen skulle äventyras. Redan härav inses lätt, att

institutets tillämpning ytterligt inskränkes, när fråga är om sådana brott

som uppror eller upplopp av krigsfolk, våld emot förman eller våld emot

underordnad. Men härtill kommer ännu en viktig omständighet. Straffarterna

äro här icke desamma som i allmänna strafflagen. Såsom lägsta

straff ingår här i stor utsträckning disciplinstraff, en straff art, som ej medför

samma olägenhet som andra frihetsstraff för den felandes anseende

och fortkomst i det borgerliga livet och som tillika kräver i högre grad

än andra straff en skyndsam verkställighet. Det har ansetts ligga i

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 27 höft. (Nr 57.) 52

s. 410 Kontrollera mot PDF

410

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 57.

sakens natur, att detta straff ej kan ådömas villkorligt. Emellertid är

det självfallet, att disciplinstraff kommer till användning just i de fall,

där den villkorliga domen enligt de i lagen uppställda grundsatser skulle

tillämpas. För sistnämnda anordning av straffet finnes således knappast

något utrymme för sådana fall, då disciplinstraff ingår i latituden. Och

de förseelser, vilka ej under några förhållanden ansetts kunna försonas

med disciplinstraff, synas vara föga ägnade för den villkorliga domen. Det

kan ej anses likgiltigt, om man inför den villkorliga domen på ett område,

där dess tillämpning ej passar och därför kommer att nästan ligga

nere. Den verkliga orsaken, varför institutet ej bleve använt, skulle

helt visst förbises, och domstolarnas anseende kunde lätt komma att lida

i följd därav att ett institut, som funnes i lagen, icke oftare tillämpades.

Däremot är den villkorliga domens införande beträffande brott mot

8 kap. att beteckna såsom ett framsteg. De gjorda invändningarna gälla

härvidlag icke. Vissa av de här upptagna brotten hava alldeles icke

karaktär av tjänsteförseelser; och beträffande övriga är denna synpunkt

mindre påfallande. Disciplinstraffet förekommer ock endast i de fyra

första paragraferna. Ej heller uppkomma några inkonsekvenser genom

förefintliga hänvisningar till allmän lag.

En utvidgning av området för den villkorliga domens tillämpningtill

strafflagen för krigsmakten framkallar frågan, huruvida det genom

en sådan dom beviljade anståndet må förklaras förverkat, om den villkorligt

dömde belägges med disciplinstraff för ett sedermera begånget

brott. Förekommer det senare brottet till bedömande inför krigsdomstol,

är frågan lätt att besvara med ledning av 4 § i lagen angående villkorlig

straffdom; domstolen har att överväga om brottens sammanhang

eller likartade beskaffenhet föranleder anståndets förverkande. År åter

målet av disciplinmåls natur, och befälhavaren för sin del finner det senare

brottet vara av beskaffenhet att kunna av honom beläggas med disciplinstraff,

ställer sig Irågan tvivelaktigare. Klart är visserligen, att befälhavaren

icke kan förklara anståndet förverkat. Ej heller kan det ifrågasättas,

att befälhavaren skulle hänskjuta målet till krigsdomstol, om han finner

sådana omständigheter föreligga, att anståndet är förverkat, men i motsatt

fall låta den disciplinära bestraffningen hava sin gång. På sådant sätt skulle

befälhavaren —- om än med verkan åt endast en sida — hava inlåtit sig

på prövning av en fråga, som icke är av disciplinmåls natur. I förslagen

nämnes ej frågan om tillämpning av en villkorlig dom såsom anledning

att skjuta ett disciplinmål till krigsdomstol. Härav torde man kunna sluta,

att befälhavaren icke skall taga hänsyn till den svävande domen; i följd

s. 411 Kontrollera mot PDF

411

Kung1. May.ts Nåd. Proposition Nr 57.

varav frågan om anståndets förverkande icke kan uppkomma, då befälhavaren

belägger den senare förseelsen med disciplinstraff.

Det måste dock anses mindre tillfredsställande, att uti ifrågavarande

avseende ett disciplinstraff skall kunna hava olika verkan, allt eftersom

straffet ålägges av domstol eller av befälhavaren. Frågan torde böra

lösas på annat sätt. Antingen skall ett disciplinstraff aldrig föranleda anståndets

förverkande eller ock bör föreskrift lämnas, att när en person

är villkorligt dömd, alla frågor om hans ytterligare bestraffning, evad de

äro av disciplinmåls natur eller icke, skola hänskjutas till krigsdomstol.

För såväl den ena som den andra utvägen kunna skäl anföras; de, som

tala för att anståndet ej i något fall kan förfalla genom disciplinstraffet,

synas dock väga tyngst. Det straff, som anståndet avser, kan icke vara

ett disciplinstraff; och om man uppmärksammar att förseelserna skola vara

av likartad beskaffenhet eller äga sammanhang, torde det förefalla synnerligen

osannolikt, att det svävande straffet utgöres av böter. Det måste

således nästan alltid vara fråga om fängelse eller straffarbete. År nu

den senare förseelsen av så lindrig beskaffenhet, att den finnes böra

försonas med disciplinstraff, kan man svårligen förutsätta, att detta straff

skulle prövas böra ådraga den felande verkställigheten av det strängare

frihetsstraffet. Genom den angivna lösningen skulle man ock tillgodose

vikten av att disciplinstraff verkställes utan onödigt uppehåll.

Lagrådet hemställer alltså, att anordningen med villkorlig dom icke

måtte utsträckas till andra än de i förslagets 8 kap. omförmälda brott,

samt att i 4 § i lagen om villkorlig dom intages ett förtydligande av

nyss förordade innebörd. Härjämte vill lagrådet beträffande förslagens

avfattning erinra, att en del av förutsättningarna för villkorlig doms

användande upptagits i 32 § av strafflagen för krigsmakten, vilket haft

till följd att, medan i nämnda paragraf hänvisas till lagen om villkorlig

dom, i 6 § av sistnämnda lag upptagits hänvisning tillbaka till strafflagen

för krigsmakten. Samtliga förutsättningar i detta hänseende torde

— i överensstämmelse med vad som skett beträffande institutets tillämpning

i övrigt — böra sammanföras i lagen om villkorlig dom. Däremot

torde en erinran om denna lags bestämmelser lämpligen böra bibehållas i

strafflagen för krigsmakten.

I övergångsstadgandet till lagen om villkorlig straffdom föreskrevs,

att lagen icke skulle av högre rätt tillämpas i mål, som blivit vid första

domstol avdömt före lagens ikraftträdande. Såsom skäl härför anfördes,

att uti mål, i vilka underrätt saknat anledning att vare sig utlåta sig om

villkorlig dom eller verkställa den utredning, som borde föregå dylik

doms beviljande, frågan därom ej lämpligen borde av överrätt i första

s. 412 Kontrollera mot PDF

412

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

hand prövas. Då samma skäl torde äga giltighet jämväl då, såsom nu

föreslagits, nya brott skulle föras under lagen, synes övergångsstadgandet

till den föreslagna lagändringen i enlighet därmed böra jämkas.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 10 § i värnpliktslagen

den 14 juni 1901.

Regeringsrådet Thulin:

Med hänsyn såväl till det sätt, varpå värnpliktslagen tillkommit

samt ändringar däri hittills skett, som ock till ifrågavarande lagförslags

innehåll synes det mig anmärkningsvärt, att lagrådets utlåtande däröver

inhämtats för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler.

In fidem

Erik Öländer.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl Majds Nåd. Proposition Nr 57.

41S

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Drottningholms

slott den 14 maj 1914.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wai,lenberg,

Statsråden: Hasselrot,

von Sydow,

friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Efter gemensam beredning med cheferna för lantförsvars- och

sjöförsvarsdepartementen anmälde chefen för justitiedepartementet statsrådet

Hasselrot lagrådets genom utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden

den 18 juli 1913 inhämtade utlåtande över upprättade

förslag till

l:o) strafflag för krigsmakten;

2:o) lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes;

3:o) lag om införande av den nya strafflagen för krigsmakten och

den nya lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes samt vad

i avseende därå iakttagas skall;

4:o) lag om ändrad lydelse av 9 och 13 §§ i 10 kap. strafflagen;

5:o) lag om ändrad lydelse av 6 § i lagen angående villkorlig

straffdom den 22 juni 1906; samt

s. 414 Kontrollera mot PDF

414

Förslaget till

strafflag för

krigsmakten.

1 §■

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

6:o) lag om ändrad lydelse av 10 § i värnpliktslagen den 14

juni 1901.

Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anförde föredraganden:

»1 likhet med lagrådet finner jag det visserligen vara tydligt, att

de nu föreliggande förslagen icke avhjälpa alla de brister, varmed nu

gällande lagstiftning i ämnet är behäftad. Det synes mig dock icke

kunna förnekas, att de sakliga ändringar, som nu äro föreslagna, innehålla

avsevärda förbättringar och i huvudsak äro ägnade att fylla de

önskemål i fråga om krigslagstiftningens reformering, som från många

håll blivit uttalade och särskilt fått sitt uttryck i 1901 års riksdagsskrivelse

i ämnet. Vid sådant förhållande torde något uppskov icke böra

äga rum med antagande av ny lagstiftning på detta område. Liksom

fallet varit i utlandet, lärer även hos oss en fullständig, efter moderna

principer genomförd omläggning av den militära straff- och processrätten

icke kunna ske, innan de pågående arbetena på motsvarande områden

av den civila lagstiftningen fört till något slutgiltigt resultat.

För närvarande torde man därför böra åtnöja sig med sådana ändringar,

som kunna ske utan rubbning av i allmän lag tillämpade rättsprinciper.

1 anledning av lagrådets anmärkningar har förslaget emellertid

inom justitiedepartementet underkastats en genomgående omarbetning.

Denna omarbetning har i allmänhet kunnat ske utan några mera väsentliga

ändringar i förslagets sakliga innehåll. De i strafflagen för krigsmakten

gjorda nedsättningarna i straffsatserna hava sålunda utan någon

nämnvärd rubbning upptagits i förslaget, liksom även de ändrade bestämmelser,

som i rättegångslagen föreslagits i fråga om domstolarnas

och åklagarväsendets organisation ävensom beträffande rättegångsbiträde

åt vid krigsdomstolarne tilltalade personer, i allt väsentligt fått kvarstå.

Då jag nu går att lämna en framställning rörande de vidtagna

ändringarna, torde det icke vara nödvändigt att i varje fall utförligt

redogöra för sådana ändringar i förslagets detaljbestämmelser, vid vilka

lagrådets anmärkningar utan vidare blivit iakttagna, utan lära de gjorda

ändringarnas innebörd utan vidare framgå av en jämförelse mellan den

föreslagna lagtexten och lagrådets utlåtande. 1 förslaget hava i övrigt

vidtagits åtskilliga ändringar av uteslutande redaktionell betydelse. För

dessa ändringar torde icke heller någon fullständig redogörelse vara

erforderlig.

På grund av lagrådets hemställan har tredje punkten fått en något

ändrad avfattning. Den nya redaktionen avser icke någon ändring i sak.

Meningen är alltså, att de värnpliktiga i överensstämmelse med vad

s. 415 Kontrollera mot PDF

415

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

kommittén i sina motiv uttalat, skola anses såsom krigsmän under hela

den tidsperiod, som ligger emellan den tid, då de inställa sig till tjänstgöring,

och den tid, då de hemförlovas eller den ifrågavarande tjänstgöringen

eljest definitivt upphör, således även under tid, då avbrott

däri sker på grund av tillfällig permission, intagande i militärt häkte

eller sjukhus eller dylikt.

En motsvarande ändring har skett även beträffande reservpersonalen

i sista stycket av paragrafen.

I enlighet med vad lagrådet uttalat håller även jag före, att medlemmar

av frivilliga för rikets försvar avsedda kårer och föreningar icke

böra lyda under krigslag annat än uuder krigstid samt då de eljest äro

i tjänstgöring vid mobiliserad avdelning av krigsmakten. Punkten 7:o

har till följd därav fått en något ändrad avfattning.

Någon ändring har icke skett i förslaget på grund av den hemställan,

två ledamöter i lagrådet gjort därom, att reservpersonalen fortfarande

såsom hittills skulle lyda under krigslagarne även då de icke

äro i tjänstgöring eller uppträda i militär tjänstedräkt. Någon större

betydelse äger visserligen icke denna fråga, då do flesta i strafflagen

för krigsmakten bestraffade förseelser endast kunna begås under den tid

tjänstgöringen pågår. I do fall, då eu tillämpning av krigslagarne gent

emot reservpersonalen är tänkbar utanför tjänstgöringstiden, synes det

mig emellertid vara oegentligt, att nämnda personal skulle kunna åtalas

inför krigsdomstol för förseelser, som varken hava något med den militära

tjänstgöringen att skaffa eller innebära en kränkning av den militära

tjänstedräkten. Detta är enligt gällande lag fallet med exempelvis

brott mot 87 § (olydnad mot överordnads föreskrifter i vad som rör

allmän ordning) samt mot 102 § (fylleri, oljud, förargelseväckande och

oanständigt uppförande i vissa fall). Att det från disciplinär synpunkt

eller med hänsyn till samhörigheten mellan reservpersonalen och övriga

till krigsmakten hörande personer skulle vara av någon avsevärd betydelse,

om reservbefälet i dylika sällan förekommande fall lyder under

krigslag eller icke, kan jag icke medgiva.

Mot den av lagrådets samtliga medlemmar uttalade upnfattningen,

att bärandet av militär tjänstedräkt icke vad reservpersonalen angår bör

äga betydelse annat än i fråga om vissa förbrytelser, bär jag icke något

att erinra. Det synes till och med icke föreligga något behov att i

ifrågavarande fall tillämpa denna lags straffbestämmelser beträffande

andra förseelser än sådana, som röra det yttre uppträdandet i mera

inskränkt mening såsom fylleri, oljud och annat förargelseväckande och

oanständigt uppförande, som omtalas i 95, 96 och 97, §§ av det remit
-

s. 416 Kontrollera mot PDF

416

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

terade förslaget. Därjämte lärer bärandet av uniform även böra medföra

lydnadsplikt gent emot överordnad i det fall, som omnämnes i 79 § av

samma förslag.

Med hänsyn till den anmärkning lagrådet gjort i fråga om sjätte

punkten har denna utvidgats till att gälla även dem, som äro tjänstgöringsskyldiga

vid mobiliserad avdelning, ehuru de icke eljest skulle

lyda under strafflagen för krigsmakten. Genom den ändrade avfattningen

komma fältkrigsrätternas civila ledamöter och de där anställda åklagarne

att lyda under lagen i likhet med dem, som med behörigt tillstånd åtfölja

mobiliserad avdelning. Däremot har det icke ansetts lämpligt att utsträcka

stadgandet även till dem, som i fredstid äro tjänstgöringsskyldiga

vid avdelning av flottan, som är på sjötåg. Särskilt synes det oegentligt att

giva krigsdomare, auditörer och krigsfiskaler en annan ställning till det

militära befälet än eljest under den antagligen korta tid, då de för fyllande

av sina ämbetsplikter komma att uppehålla sig ombord å flottans fartyg.

Första momentet har omarbetats i den riktning, som lagrådet angivit.

Utom riket blir alltså ifrågavarande stadgande tillämpligt å varje

område, som är att hänföra till krigsskådeplats, oberoende därav om

området blivit i egentlig mening ockuperat av den svenska krigsmakten

eller icke. Å andra sidan har dess tillämplighet icke blivit inskränkt

till krigsskådeplatsen, utan bestämmelsen kommer även att gälla brott

av här angivet slag, som begås t. ex. å ett av krigsmakten ockuperat

område, som ligger bakom den egentliga krigsskådeplatsen.

Lagrådet har anmärkt, att tillämpligheten av det i 12 § 2 mom.

givna stadgandet, vad anginge personer, som insatts i militärhäkte, icke

borde begränsas till det fall, att vederbörande vid insättandet i häktet

lydde under krigslag. Särskilt framhåller lagrådet, att stadgandet

borde komma till tillämpning, då någon i det i 11 § avsedda fall, efter

det han upphört att lyda under krigslag, ådömes straff, som skall avtjänas

i militärhäkte. Riktigheten av denna anmärkning synes mig

icke kunna förnekas. Något skäl att begränsa stadgandets tillämplighet

allenast till det fall, att någon på grund av 11 § skall straffas efter

strafflagen för krigsmakten, ehuru han icke vid tiden för åtalet tillhör

någon av de kategorier, som uppräknas i 6 §, torde emellertid icke

föreligga. Åven de andra fall (§§ 7, 8 och 9), då strafflagen för krigsmakten

kan komma till tillämpning å andra personer än dem, som lyda

under lagen, böra i detta sammanhang beaktas. Då den straffskyldige,

innan £ han till fullo undergått sitt straff, för vårdande intages i något

militärsjukhus, torde någon förändring icke heller böra inträda i den

ställning, han i ifrågavarande hänseende intager under den tid, han

s. 417 Kontrollera mot PDF

417

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

vistas i häktet. Paragrafeu har därför avfattats på det sätt, att den

innefattar alla de fall, då någon, som lyder under strafflagen för krigsmakten

eller jämlikt de särskilda i detta kapitel givna bestämmelserna

finnes vara underkastad straff efter nämnda lag, insatts i militärhäkte

eller intagits i militärsjukhus. Därjämte har, likaledes på hemställan

av lagrådet, bestämmelsen fått motsvarande tillämpning även i det fall

att sådan person, som nu nämnts, börjat avtjäna honom -ålagd arrest

utan bevakning.

Mom. 2 av denna paragraf har i anslutning till vad lagrådet yrkat

ändrats på det sätt, att det överlämnats åt högste befälhavaren att oberoende

av platsen för brottets förövande, förordna om åtal för brott,

som utländsk man begått utom riket, såvida brottet hör till svensk

krigsdomstols behandling. Då utländsk man i regel icke kan åtalas inför

svensk krigsdomstol i andra fall än dem, som äro angivna i 6 §

6:o) samt i 8 och 9 §§, är det tydligt, att ifrågavarande bestämmelse

endast kan få en mycket begränsad tillämpning och i allmänhet endast

kan komma till användning i krigstid.

Brott efter 6 kapitlet hava, på sätt lagrådet hemställt, icke vidare

medtagits i den i denna paragraf gjorda uppräkningen av de olika fall,

då straffarbete, ådömt på viss tid ej över två år, bör avtjänas i militärhäkte.

Såsom lagrådet påpekar, saknar den gjorda ändringen för närvarande

all praktisk betydelse, då några anordningar i syfte att straffarbete

i större utsträckning skall kunna avtjänas i militärhäkte ännu

icke blivit hos oss träffade. Aven principiellt sett synas övervägande

skäl tala för att straffarbete, ådömt för uppror eller upplopp, skall verkställas

på enahanda sätt, vare sig straffet ådömts efter strafflagen för

krigsmakten eller efter allmän lag.

Av lagrådet har anmärkts, att den i denna paragraf använda terminologien

icke med full tydlighet utvisade, vilka förbrytelser som vore

avsedda. Samma anmärkning har även framställts mot åtskilliga andra

bestämmelser i lagen, i vilka olika regler äro meddelade, allt eftersom

ett brott innebär en överträdelse av allmän lag eller av strafflagen för

krigsmakten. Ändring har på grund härav blivit gjord på flera olika

ställen i lagförslaget i syfte att det i varje fall skall bliva fullt tydligt,

om det stadgande, varom fråga är, skall gälla alla i lagen omnämnda

brott eller endast sådana, beträffande vilka strafflagen för krigsmakten

innehåller från den allmänna lagen avvikande stadganden. I denna paragraf

har sålunda använts uttrycket »brott, för vilka straff är utsatt i denna

lag», varmed avses att beteckna sådana brott, för vilka straffet helt eller

delvis är utsatt i strafflagen för krigsmakten. Uteslutna äro sålunda

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 27 käft. (Nr 57.) 53

13 §.

19 §.

s. 418 Kontrollera mot PDF

418

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

såväl de fall, då förslaget allenast innehåller bestämmelse, att brottet

skall straffas efter allmän lag, som även de fall, i vilka stadgande meddelats,

att vid straffets bestämmande efter allmän lag brottet skall anses

vara begånget under försvårande omständigheter.

22-27 §§. Beträffande de disciplinära bestraffningarna måste man icke minst

i disciplinens eget intresse kräva, att dessa icke göras strängare än

som är erforderligt för upprätthållande av en god disciplin inom krigsmakten.

Lika tydligt är emellertid, att straffen måste äga tillräcklig

effektivitet för att kunna fylla sin nämnda uppgift. I saknad av verksamma

disciplinstraff kan den ordning och tukt icke upprätthållas, som

är nödvändig icke blott i krig utan även för utbildningsarbetets rationella

och snabba bedrivande. Vid disciplinstraffens anordnande måste

det härvid, såsom även framhållits av departementschefen vid remissen

till lagrådet, framstå såsom ett intresse av särskild vikt att äga tillgång

till sådana medel, genom vilka man från början kan förekomma, att

indisciplinära tendenser göra sig gällande och en dålig anda vinner utbredning

inom truppen. Detta bör i icke oväsentlig mån kunna ske

därigenom, att det lindrigaste rättelsemedlet eller tillrättavisningarna anordnas

på ett för ändamålet lämpligt sätt. Till denna fråga skall jag

sedermera återkomma och vill i detta sammanhang endast erinra därom,

att tillrättavisningarna rätt anordnade och använda kunna bidraga till

att förekomma svårare indisciplinära förseelser och därigenom medföra

den verkan, att verkliga straff i mindre grad behöva komma till användning.

Samma synpunkter kunna emellertid även tillämpas på de

disciplinära bestraffningarnas område. Ju större effektivitet disciplinstraffen

besitta, dess mindre lära säkerligen de urbota bestraffningarna

behöva ifrågakomma. Saknas åter tillräckligt verksamma disciplinstraff,

blir därav den nödvändiga följden, att fängelse och straffarbete i ökad

omfattning komma till användning, vilket med hänsyn till det socialt

vanärande hos dessa straff på intet sätt kan anses önskvärt. Det är

härvid icke allenast av vikt, att disciplinstraffen äro verksamma på det

sätt, att man med deras tillhjälp kan vidmakthålla en god anda inom

krigsmakten, så att sådana svårare förbrytelser förekommas, vid vilkas

bestraffande urbota bestraffning icke kan undvikas, utan det gäller även

att äga tillgång till disciplinstraff, som lämpa sig även för svårdisciplinerade

individer och mera allvarliga brottsfall, ty även på detta sätt

minskas området för de urbota straffens användning. Från olika håll

har det med stor enstämmighet uttalats, hurusom erfarenheten gåve

vid handen, att den vanliga vaktarresten icke är ett effektivt straffmedel

för sådana individer, på vilka straffet icke utövar någon verkan, om det

s. 419 Kontrollera mot PDF

419

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

icke är förenat med ett kännbart strafflidande. I motiveringen till det

remitterade förslaget framhålles sålunda, att detta straff1 icke kunde anses

utöva önskvärd verkan på alla de mångskiftande naturer, som komme

under krigslagarne. Men måste nämligen ihågkomma, att den allmänna

värnplikten ställde samhällets hela ungdom med undantag av den del

därav, som vore behäftad med fysiska brister, under fanorna och således

även förde med sig, att de i moraliskt hänseende sämre elementen

komme i tjänstgöring vid krigsmakten. Det vore då tydligt, att det

inom eu så blandad skara alltid måste finnas individer, som endast läte

sig påverkas, då det ådömda straffet vore förenat med ett strafflidande

av kännbarare art än frihetens förlust i och för sig.

Av denna anledning har också i det senaste förslaget hårt nattläger

— men däremot icke mörkt enrum — upptagits såsom ett medel att

skärpa den vanliga vaktarresten och därigenom göra den mera verksam

vid bestraffandet av nämnda sämre element inom krigsmakten. Fasthåller

man emellertid den ovan angivna synpunkten, att användningen

av de urbota straffen i möjligaste mån bör inskränkas, anser jag det i

överensstämmelse med lagrådets och de militära myndigheternas nära

no g enhälliga mening kunna ifrågasättas, om detta skärpningsmedel

ensamt är tillräckligt att för alla fall giva vaktarresten nödig effektivitet.

Jag har därför funnit mig böra till förnyat övervägande upptaga frågan

om den stränga arrestens bibehållande. Det må visserligen medgivas,

att den mörka arresten är förenad med vissa ganska avsevärda olägenheter.

Dessa synas dock icke vara av den art, att detta straff helt och

hållet bör bortfalla, utan torde de endast höra föranleda till, att

detsamma får ett väsentligen minskat tillämpningsområde. Från sakkunnigt

håll har man icke gjort gällande, att den mörka arresten medför

något varaktigt men för hälsan. I de, i förhållande till den mycket

vidsträckta användning, som detta straff för närvarande har, ytterst få

fall, då inspärrandet i mörkt enrum visat sig medföra några fysiska påföljder

av mera allvarlig natur, hava dessa inskränkt sig därtill, att en

latent sinnessjukdom bringats till utbrott. Av medicinalstyrelsen har

även, såsom redan är anfört i departementschefens yttrande den 18 juli

1913, uttalats, att den icke hade sig bekant, att något fall förekommit,

där permanent skada för hälsa uppstått genom användande av ifrågavarande

strafform. Någon grundligare utredning av denna fråga har

visserligen icke verkställts i vårt land. I Tyskland har emellertid på

framställning av tyska riksdagen en dylik undersökning blivit gjord,

vilken omfattat eu period av tolv och ett halvt år och de under nämnda

tid ådömda arreststraff, som antingen varit förenade med mörkt enrum,

s. 420 Kontrollera mot PDF

420

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

minskning i kosten eller hårt nattläger eller tillsammans 1,385,451 dylika

straff. Enligt nämnda undersökning hava endast i 50 fall uppkomna sjukdomar

kunnat tillskrivas arreststraffets verkan. Sjukdomarna hade i 29

fall berört matsmältningsorganen, i 9 fall varit följder av långvarit liggande

och i 12 fall utgjort affektioner i respirations- eller cirkulationsorganen eller

i ögonen eller allmänna sjukdomar. Endast i ett fåtal av de nämnda sjukdomsfallen

lärer alltså den mörka arresten kunnat vara orsak till sjukdomen.

Även om man icke alldeles kan frånse därifrån, att den mörka arresten

kan medföra skadliga verkningar för hälsan, låt vara av mera tillfällig art,

synes det alltså icke vara ådagalagt, att de hygieniska verkningarna äro

sådana, att man på denna grund bör alldeles utesluta berörda straff, om

det eljest får anses nödvändigt att bibehålla detsamma. Till förebyggande

av de olägenheter, som i detta hänseende kunna vara därmed

förenade, torde det därför vara tillräckligt att föreskriva läkarundersökning

såsom obligatorisk förutsättning för straffets verkställande, varjämte

straffets verkställighet i någon mån torde kunna mildras.

De skäl, som i övrigt blivit anförda mot den mörka arresten, och

särskilt dess psykiska inverkan på mera känsliga individer, synas mig

dock, såsom redan är antytt, böra medföra, att straffets användande i

mycket väsentlig mån inskränkes. Enligt tillgängliga uppgifter ådömes

nämligen nämnda straff för närvarande i större utsträckning än som

med hänsyn till straffets natur får anses vara behövligt och lämpligt.

Så uppgingo under år 1911 — det sista år, för vilket uppgifter finnas

tillgängliga — antalet ådömda straff av sträng arrest till ej mindre än

4,062 mot 5,682 vaktarreststraff. Om en verklig inskränkning i straffets

användande skall kunna åstadkommas, lärer det dock enligt min mening

icke vara tillräckligt att, såsom det skett i 1908 års förslag, stadga, att

skärpning med mörkt enrum endast får användas, då det med hänsyn till

av den straffskyldige förut utståndna bestraffningar för brott mot denna

lag eller omständigheterna i övrigt finnes icke kunna antagas, att vaktarrest

verkställd i vanlig ordning skulle å honom utöva tillbörlig verkan,

utan torde, för undvikande av godtycke och ojämnhet i tillämpningen,

de villkor, under vilka detta straff får ådömas, böra i väsentlig mån

skärpas och tillika så avfattas, att den avsedda inskränkningen i straffets

åläggande verkligen kommer till stånd.

Av denna anledning har i huvudsaklig överensstämmelse med

kommitténs förslag upptagits föreskrift därom, att sträng arrest icke

får användas i annat fall, än då synnerlig råhet eller grovt trots mot

gällande ordning genom förbrytelsen ådagalagts. Utom för rena råhetsförbrytelser,

vilka icke så synnerligen ofta torde förekomma bland de

s. 421 Kontrollera mot PDF

421

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

brott, som komma under krigsdomstolarnas behandling, skulle sträng

arrest alltså få användas endast vid fullt uppsåtliga förbrytelser av svårare

beskaffenhet, då den brottslige handlat i tydlig avsikt att trotsa den

inom krigsmakten gällande ordningen.

I överensstämmelse med lagrådets hemställan har den stränga

arresten upptagits såsom en särskild straffart och icke, på sätt de föregående

förslagen innehållit, såsom en skärpning av den vanliga vaktarresten.

Någon verklig inskränkning i straffets användning lärer nämligen

icke kunna vinnas genom att giva mörkcellstraffet karaktären av

skärpning. Däremot vinner man, såsom lagrådet framhållit, genom att

bibehålla det nuvarande systemet i denna del, stora såväl praktiska som

teoretiska fördelar. Den stränga arresten är ett avsevärt svårare straff

än den vanliga vaktarresten, och skall, enligt vad ovan är sagt, endast

komma till tillämpning vid särskilt svåra förseelser. Det förefaller då

högst oegentligt, om någon ökning av arresttiden icke skulle inträda

för den händelse att straffets verkställighet i mörkt enrum av en eller

annan anledning icke vore möjligt.

I förslaget har stadgats, att den stränga arresten icke i annat fall,

än vid sammanläggning av straff enligt 40 §, får vara längre än sex

dagar. Denna nedsättning i arresttiden torde i väsentlig mån komma

att minska straffets hårdhet. Erfarenheten giver nämligen vid handen,

att arrestanter, som ådömts högsta måttet av sträng arrest enligt gällande

lag, särskilt haft svårt att fördraga straffet under de sista dagarna

av strafftiden.

Verkställigheten av den stränga arresten torde även i jämförelse

med 1908 års förslag i ej ringa mån kunna mildras. I sådant hänseende

bar upptagits vad lagrådet föreslagit därom, att avbrott i bestraffningen

alltid bör ske efter tredje dagen liksom även att den arresterade

skall, där så ske kan, lämnas tillfälle, att under en halvtimma varje

dag vistas i det fria. Om straffet på detta sätt mildras, lärer det icke

med skäl kunna befaras, att den stränga arresten skall medföra några

hälsovådliga verkningar för dem, som underkastas detta straff.

Vid sidan av den stränga arresten har möjligheten att skärpa den

vanliga vaktarresten genom hårt nattläger bibehållits. Utgår man därifrån,

att sträng arrest icke bör användas i andra fall än då alla

mildare straffmedel framstå såsom overksamma, är det nämligen tydligt,

att det lindrigare affliktiva straffmedlet vaktarrest med hårt nattläger

fortfarande bör kunna ådömas. I ett stort antal av de fall, i vilka

för närvarande sträng arrest kommer till användning, lärer man utan

tvivel kunna begränsa sig till att använda vaktarrest, skärpt genom

s. 422 Kontrollera mot PDF

422 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

hårt nattläger och först då detta straffmedel visat sig vara utan verkan

övergå till sträng arrest. Åven skärpning med hårt nattläger torde icke

böra förekomma i annat fall, än då det på grund av särskilda i målet

förekommande omständigheter såsom tidigare ådömda bestraffningar eller

dylikt finnes icke kunna antagas att vaktarrest, verkställd i vanlig ordning,

skulle å den straffskyldige utöva tillbörlig verkan. I särskilt

svåra fall skulle även den stränga arresten kunna skärpas genom att

förenas med hårt nattläger. Den i 1908 års förslag i överensstämmelse

med allmänna strafflagen upptagna bestämmelsen, att mörkt enrum

alltid skulle åtföljas av hårt nattläger, har däremot icke ansetts böra

bibehållas.

De ändringar, som eljest vid omarbetningen blivit gjorda i fråga

om de disciplinära bestraffningarna, överensstämma i allmänhet med

vad lagrådet föreslagit. Den viktigaste av dessa ändringar är en utsträckning

av tiden för arrest utan bevakning från åtta till femton dagar.

29 g. Genom den ändrade avfattning, tredje stycket i denna paragraf

erhållit, har tydligare uttryckts, att den här stadgade påföljden kan

inträda, även då en eller flera av bestraffningarna utgjorts av bötesstraff.

Med hänsyn till beskaffenheten av de förbrytelser, som enligt

förslaget kunna bestraffas med bötesstraff (se 105 och 111 §§) torde

nämligen någon ändring icke böra ske i vad gällande lag i denna del

innehåller. Med böter har likställts icke blott urbota bestraffning utan

även sträng arrest. Då samtliga bestraffningarna endast utgjort vaktarrest,

skulle däremot påföljden icke inträda i annat fall, än då den

straffade minst en gång undergått dylikt straff i femton dagar, varemot

den omständigheten, att vaktarresten till äventyrs någon gång varit

skärpt genom hårt nattläger, icke, lika litet som i gällande lag, tillerkänts

någon betydelse i ifrågavarande hänseende.

Genom särskilda i andra och tredje stycket gjorda ändringar har

vidare uttryckligen stadgats, att avsättning endast kan ådömas officerare

och underofficerare av domstol, varemot det ankommer på vederbörande

befälhavare att skilja krigsman av manskaps grad från tjänsten.

32 §. Då det synts lämpligast att i lagen om villkorlig straffdom sam
manföra

alla stadganden, som gälla angående ådömande av villkorlig

dom, vare sig straffet ådömes efter allmän lag eller efter strafflagen för

krigsmakten, har i förevarande paragraf endast införts en hänvisning

till vad allmänna lagen i denna del innehåller.

33 §. Beträffande andra momentet av- förevarande paragraf har lagrådet

yrkat, att den här stadgade friheten från att betala skadestånd skulle, på

sätt nu är stadgat, gälla skada icke allenast å kronans utan även å enskild

s. 423 Kontrollera mot PDF

423

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

egendom. De skäl, som lagrådet anfört till stöd för denna sin mening,

synas mig vara övertygande. Särskilt lärer det vara att befara, att

stadgandet genom att begränsas allenast till skada å kronans egendom

i väsentlig män skulle förlora sin allmänt erkända betydelse såväl för

befälets fostran till handlingskraft, beslutsamhet och djärvhet som även

för en lättare och därigenom även bättre rekrytering av befälsstammen.

I övrigt må erinras därom, att bestämmelsen i olikhet mot vad kommittén

föreslagit, blivit begränsad att gälla allenast sådana ringare förseelser,

för vilka den straffskyldige icke ålägges svårare straff är disciplinstraff.

Vid verkligt allvarliga förseelser inträder däremot full skadeersättningsskyldighet

såväl till kronan som till enskilda personer.

Bestämmelsen har dessutom, på sätt lagrådet även hemställt, ändrats

i den riktningen, att befälhavaren befrias från ersättningsskyldighet icke

blott då den enskilda målsägaren vänder sig till kronan som fartygets

redare utan även då han framställer sina anspråk direkt hos befälhavaren.

De i förslagets 39 och 40 §§ givna bestämmelserna rörande sam- 39 och40§§

manläggning av straff torde, såsom lagrådet även framhållit, i huvudsak

överensstämma med vad därom nu får anses vara gällande på grund

av 34 §, jämförd med den i 30 § gjorda hänvisningen till 4 kap. allmänna

strafflagen. Stadgandena i ämnet hava dock blivit i avsevärd

mån förtydligade genom de direkta föreskrifter, som upptagits i nu ifrågavarande

paragrafer av förslaget. Att dessa föreskrifter icke i allo äro fullt

tydliga och även lämna rum för sakliga anmärkningar, synes mig emellertid

vara uppenbart. Vissa av dessa oegentligheter torde dock knappast

kunna avhjälpas utan en väsentlig rubbning av det från allmänna strafflagen

hämtade systemet för straffens sammanläggning, vilket icke lärer

kunna ifrågasättas, då allmänna strafflagen för närvarande är föremål

för en allmän revision. Det torde därför, såsom lagrådet även gjort

gällande, vara riktigast att för närvarande inskränka sig till att avhjälpa

sådana misstörhållanden, som vid lagens tillämpning kunna få någon

mera avsevärd betydelse. Dessa missförhållanden bestå, såsom det

påpekats såväl i lagrådets yttrande som vid förslagets tidigare granskning

inom högsta domstolen, dels däri att verkställigheten av ett strängare

straff i vissa fall kan få träda tillbaka för verkställigheten av ett lindrigare,

dels däri, att den, som redan dömts till högsta disciplinstraff före

straffets påbörjande kan begå vilken indisciplinär förseelse som helst,

för vilken ej högre straff är bestämt än disciplinstraff, utan att den nya

förseelsen för honom medför någon straffpåföljd. Den oegentlighet,

varmed förslaget är behäftat i förstnämnda hänseende, har, såsom redan

s. 424 Kontrollera mot PDF

424 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

blivit påpekat, i väsentlig mån blivit undanröjd därigenom, att den

stränga arresten upptagits såsom en särskild straff art. Vad angår den

andra anmärkningen skulle det från strafirättslig synpunkt utan tvivel

vara det riktigaste att vid sammanläggning av straff medgiva en avsevärd

förhöjning av disciplinstraffen utöver de i förslaget upptagna

maximitiderna. Något dylikt torde dock knappast låta sig gorå med

hänsyn till det väsentliga intrång på utbildningstiden särskilt för de

värnpliktiga, som härav skulle bliva följden. 1 detta hänseende kan

jag erinra därom, att krigsh o vrätten i sitt yttrande över kommitténs

förslag uttalat sig mot den föreslagna förhöjningen av arresttiden för

manskap från 18 till 30 dagar. Att en till straff dömd person kan begå en

ny förseelse, utan att möjlighet finnes att ålägga någon som helst ökning

i bestraffningen, innebär dock från både praktisk och teoretisk sjmpunkt

en så stor oegentlighet, att förslaget i denna del icke gärna kan lämnas

alldeles oförändrat. Vid omarbetningen har därför i 40 §:s fall medgivits

någon förhöjning i disciplinstraffens högsta mått, vilken vid den

stränga arresten bestämts till 2 dagar eller från 6 till 8 dagar och vid

vaktarrest och arrest utan bevakning till 9 dagar eller från 15 till 24

dagar.

50 och 51 §§. Lagrådet har hemställt, att det i 50 § stadgade straffet skulle

höjas för det fall att den brottslige vore officer eller underofficer. Lagrådet

framhåller nämligen, att den i 1908 års förslag föreslagna straffförhöjningen,

enligt vilken officerare och underofficerare skulle straffas

icke allenast med avsättning utan även med fängelse, knappast syntes

tillräcklig, då rymningen skett från fartyg under sådana omständigheter

att rymmaren bort inse, att fartyget till följd av rymningen utsattes förfara.

Denna anmärkning har synts mig böra föranleda till en fullständig

omarbetning av § 50 i den riktningen, att icke allenast straffmaximum

utan även straffminimum bestämmes lika, vare sig brottet

begås av officer eller underofficer eller utav någon, som tillhör manskapet.

Med hänsyn till den mera ansvarsfulla ställning, som officerarne

och underofficerarne intaga, har det dock ansett riktigast att — i överensstämmelse

med vad nu finnes stadgat — för dem stadga avsättningspåföljd

även vid första resan rymning. Däremot synes det skäligt, att

straffet i övrigt icke i något fall bestämmes högre för dem än för manskapet.

Det må i detta sammanhang erinras, att såväl gällande lag

som kommitténs förslag icke i ifrågavarande fall stadga annat straff

för officerare och underofficerare än avsättning. I samband med de

ändringar, som sålunda vidtagits i 50 §, har i 51 § uteslutits det där

s. 425 Kontrollera mot PDF

425

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

stadgade särskilda straffet för officer eller underofficer, som deltagit i

stämpling till rymning.

52, 53 och 54 §§ hava för vinnande av ökad överskådlighet blivit

omarbetade. I 52 § har upptagits alla de fall av olovligt undanhållande,

i vilka straffet är lägre än straffet för rymning, och sålunda även det

fall, att officer eller underofficer gör sig skyldig till olovligt undanhållande,

som varat över tre dagar, men icke över tre månader, vilket

fall i det remitterade förslaget upptagits under 54 §. I 53 § hava åter

sammanförts de olika fall av olovligt undanhållande, i vilka den brottslige

skall straffas såsom för rymning. Första momentet har därvid

begränsats att gälla olovligt undanhållande, då den uteblivne är tjänstgöringsskyldig

vid mobiliserad avdelning eller inmönstrad å fartyg.

1 andra momentet behandlas sedan andra fall av olovligt undanhållande,

som varat för officer eller underofficer över tre månader och för manskapet

över tre dagar av den bestämda tjänstgöringstiden. Att manskapet

vid olovligt undanhållande över tre dagar straffas med samma straff som

för rymning, under det särskilt straff i motsvarande fäll är utsatt för

officer eller underofficer, såvida undanhållandet ej varat över tre månader,

innebär icke, att straffet i ifrågavarande fall är lägre för officerare

och underofficerare än för manskapet, utan endast att officerare och

underofficerare icke i annat fall, än då omständigheterna äro synnerligen

försvårande eller undanhålbmdet varat över tre månader, liksom

vid rymning dömas till avsättning.

I 53 och 55 §§ hava i övrigt i enlighet med lagrådets hemställan

den förut gjorda hänvisningen till 49 och 50 §§ uteslutits och i stället

använts uttrycket »varde ansedd såsom hade han rymning förövat».

Aro förutsättningarna för tillämpning av 153 § för handen, skall sålunda

det där stadgade straffet ådömas och icke det lägre straff, som är

stadgat i 49 §.

Då 57 och 58 §§ i det remitterade förslaget även torde avse det

fall, att någon, på sätt i dessa paragrafer sägs, gjort sig skyldig till delaktighet

i den förbrytelse, som avses i 59 § av samma förslag, har

denna paragraf ansetts böra få sin plats före förstnämnda paragrafer.

I samband därmed har andra momentet i 59 § uteslutits och motsvarande

stadgande i stället upptagits i 57 och 58 §§.

Denna paragraf har ändrats i enlighet med lagrådets hemställan.

Den förändrade redaktion, paragrafen i övrigt erhållit, innebär icke

någon annan ändring i paragrafens sakliga innehåll, än att här avsedda

personer kunna ådömas straff'' för rymning resp. olovligt undanhållande,

även om de icke erhållit uttrycklig kallelse att inställa sig till tjänstBihang

till senare riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 27 höft. (Nr 57.) 54

52—55 §§.

56-58 §§

(57-59 §§).

61 § (62 §).

s. 426 Kontrollera mot PDF

65 och 70 §§

(66 och 71 §§).

72 § (69 §

3 mom.).

73 §.

79 § (78 §).

426 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Röring, såvida de enligt åtagande iiro pliktiga att iakttaga inställelse

(jfr 48 §).

Påföljden ovärdighet att i rikets tjänst vidare nyttjas har, på sätt

lagrådet yrkat, stadgats för officerare och underofficerare i alla de fall,

som behandlas i 65 § (66 § av det remitterade förslaget) likasom även

i 70 (71) § 2 mom.

69 § 3 mom. har i enlighet med lagrådets hemställan upptagits

såsom en särskild paragraf, vilken fått sin plats närmast efter 71 §

(72 § i det remitterade förslaget), dit ifrågavarande bestämmelse med

hänsyn till innehållet närmast är att hänföra.

Vid denna paragraf har lagrådet hemställt, att den skulle erhålla

samma avfattning, som av kommittén föreslagits, och att sålunda »förmans

förhållande eller åtgärder» fortfarande skulle upptagas bland de

överläggningsämnen, som äro förbjudna. Det har synts mig riktigast

att tillmötesgå denna lagrådets hemställan. Att medgiva krigsfolket att

under den tid de äro i tjänstgöring på offentlig sammankomst behandla

förmans förhållande eller åtgärder, lärer även enligt min uppfattning i de

flesta fall innebära så allvarliga faror för disciplinen och ordningen, att

något dylikt icke bör tillstädjas. Visserligen skulle enligt det remitterade

förslaget sammankomst i sådant syfte vara förbjuden under förutsättning,

att därigenom fruktan eller misströstan kan hos krigsfolket utbredas

eller brott mot krigslydnaden lätt kan föranledas, vilket väl i regel kan

sägas vara förhållandet, om sammankomsten har naturen av ett protestmöte

mot en militär förman eller eljest innebär ett ogillande av någon

utav honom vidtagen åtgärd. Det lärer dock i många fall möta stora

svårigheter att på förhand konstatera, om mötet har en dylik farlig

karaktär eller icke. Det skulle då, med den avfattning förslaget erhållit,

bero på förloppet vid själva sammanträdet, om deltagarne skola anses

straffbara efter denna paragraf eller icke, vilket icke torde vara lämpligt.

Härtill kommer, att dylika sammankomster lätt kunna locka de unga

och oerfarna personer, som däri deltaga, till brottsliga yttranden och

åtgärder, som sedan måste strängt straffas. Genom att helt och hållet

förbjuda sammankomster av ifrågavarande art lärer man därför i många

fall kunna förhindra, att verkliga brott bliva begångna.

Såsom lagrådet framhållit, lärer den militära lydnadsplikten icke

vare sig enligt gällande lag eller enligt kommitténs förslag innebära

någon skyldighet för den underordnade att i vilket fall som helst lyda

förmannens befallningar, även om de gå ut på utförande av brottsliga

eller moraliskt otillåtna handlingar. I samma riktning har även dåvarande

departementschefen uttalat sig vid förslagets remitterande till lagrådet,

s. 427 Kontrollera mot PDF

427

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

ehuru det enligt hans uppfattning borde på något sätt uttryckas,

att lagen icke medförde skyldighet att i vilket fall som helst lyda

förmannens befallningar. Åven jag håller före, att lagens nuvarande

avfattuing i viss mån är ägnad att framkalla den missuppfattningen,

att lydnadsplikten skulle vara helt och hållet obegränsad och att

sålunda så kallad blind lydnad vore påbjuden. Det synes mig dock,

som om den i denna paragraf föreslagna bestämmelsen fått en alltför

obestämd avfattning, då däri stadgats, att lydnadsplikten icke innefattar

sådana fall, då den befallande uppenbarligen överskridit sin befogenhet.

Bibehålies stadgandet oförändrat, saknas därför icke anledning till den

av lagrådet uttryckta farhågan, att ifrågavarande lagbud lätt kan medföra

lockelse till olydnad. Säkert skulle stadgandet även medföra stora

svårigheter i tillämpningen, särskilt då oklarhet råder rörande förmannens

formella kompetens att utfärda befallningar. Däremot lärer det icke

innebära någon fara för disciplinen, om det stadgas, att straff icke

får ådömas, då befallningen avsåg utförande av ett verkligt brott.

Å andra sidan torde det utan olägenhet kunna överlämnas åt lagtilllämpningen

att avgöra om straffrihet bör inträda på den grund, att befallningen

går ut på något, som får anses vara från moralisk synpunkt

förkastligt.

I samband därmed, att straffet för officer och underofficer, i enlighet

med vad lagrådet hemställt, något nedsatts, har det ansetts obehövligt

att stadga ett särskilt lägre straffmaximum för det fall, att både den,

som gjort sig skyldig till förolämpningen, och den förolämpade höra

till manskapet. Vid straffmätningen lära de förmildrande omständigheter,

som i allmänhet äro förhanden i dylika fall, säkerligen komma att i

tillräcklig mån beaktas, även om en särskild strafflatitud icke bestämmes

för detta fall.

I dessa paragrafer har, i enlighet med vad lagrådet tillstyrkt,

stadgats, att disciplinstraff vid bestraffande av ifrågavarande förseelser

skall träda i stället för böter.

Lagrådet har vid denna paragraf hemställt, att det föreslagna

andra momentet helt och hållet skulle utgå. Uti detta yrkande kan jag

instämma. Åven om ifrågavarande bestämmelse, såsom väl är att förvänta,

endast ytterst sällan behöver komma till tillämpning, måste den

dock i allmänhetens ögon framstå såsom en garanti mot övergrepp från

befälets sida gentemot de underlydande. Går det så långt, att en befälhavare,

såsom kommittén uttrycker saken, missbrukar sin ställning till

den grad, att han upprepade gånger gör sig skyldig till misshandel av

sina underordnade och detta rent av övergår till metod eller vana, bör

84

s. 428 Kontrollera mot PDF

428

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

han icke bibehållas vid sin anställning vid krigsmakten. Ett upptagande

av ett dylikt stadgande synes mig därför vara befogat. Paragrafen

torde dock böra underkastas ändring i vissa hänseenden. Det kan icke

förnekas, att det i många fall måste leda till en alldeles obefogad stränghet,

om avsättningspåföljd skall inträda, oaktat den brottslige icke dömes

till högre straff än disciplinstraff för andra gången förövad misshandel

mot underordnad. Såsom lagrådet påpekat, måste, för att disciplinstraff

i ett dylikt fall skall kunna tänkas förekomma, omständigheterna i övrigt

vara i alldeles särskild grad mildrande, vilket icke gärna är tänkbart i

sådana fall av upprepad misshandel, för vilka bestämmelsen enligt kommitténs

motivering är avsedd. Såsom förutsättning för att avsättning

skall kunna ådömas, lärer därför böra stadgas, att den straffskyldige icke

ådömts lägre straff än fängelse för det senare brottet. Ett dylikt stadgande

synes mig på grund av vad nyss blivit anfört icke i någon mån

behöva förringa bestämmelsens effektivitet. Däremot torde avsättningspåföljd

kunna inträda även i det fall, att det tidigare brottet icke förskyllt

högre straff än disciplinstraff. I överensstämmelse med 1908 års

förslag lärer dock en preskriptionstid av fem år böra stadgas, efter

vilken det förra straffet icke får någon betydelse i ifrågavarande hänseende.

I enlighet med vad lagrådet uttalat har bestämmelsen även fått

motsvarande tillämpning på underbefäl av manskapet. Då till underbefälet

hänförliga personer under eu väsentlig del av övningstiden hava

den omedelbara och personliga utbildningen i sina händer, lärer det nämligen

vara särskilt angeläget, att misshandel även från deras sida föranleder,

att de icke vidare bibehållas vid sin anställning vid krigsmakten.

På de skäl, som blivit anförda av en bland lagrådets ledamöter

har i denna paragraf uttrycket »garnisonsort)) blivit utbytt mot »förläggningsort».

Samma ändring har även skett på andra ställen i lagen,

där förstnämnda uttryck kommit till användning. Sedan kasernbyggnader

blivit uppförda för samtliga truppförband, lärer någon tvekan icke

behöva råda därom, att varje plats, där något till armén eller kustartilleriet

hörande regemente eller annan däremot svarande avdelning

är förlagd, är att anse såsom förläggningsort; och lärer gränsen för

förläggningsorten sammanfalla med vederbörande stads eller kommuns

administrativa gräns, där ej på grund av särskilda förhållanden annat

blivit i vederbörlig ordning bestämt. Under begreppet förläggningsort

torde däremot icke kunna hänföras sådan plats, där ett icke ständigt

tjänstgörande truppförband under övningstiden eller någon del därav

är förlagd i barack- eller tältläger. På grund av andra bestämmelser

i denna paragraf lära dock här ifrågavarande förseelser även i dylikt

s. 429 Kontrollera mot PDF

429

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

fall bliva straffbara efter krigslag, om de begås inom själva lägerområdet

eller å det område, som särskilt upplåtits för truppernas övningar.

Med anledning av den anmärkning, som lagrådet framställt vid

162 §, har i förevarande paragraf upptagits straff jämväl för våld och

annan misshandel samt förolämpning mot krigsfånge, vilken bestämmelse

så avfattats, att densamma äger tillämpning, vare sig krigsfången

hålles under militärbevakning eller icke.

I enlighet med ett yrkande, som framställts av två ledamöter i 96 §.

lagrådet, har andra momentet (97 § i det remitterade förslaget) gjorts”

tillämpligt även å vid krigsmakten anställd civil ämbets- eller tjänsteman,

då han uppträder i militär tjänstedräkt. Då enligt förslaget till

reserven hörande personer bliva straffbara efter denna paragraf, ifall de

vid förseelsens begående äro iförda tjänstedräkt, synes detsamma även

böra gälla om civilmilitära personer.

Tre av lagrådets ledamöter hava förordat, att den i 97 § av kom- 9? §•

mitténs förslag upptagna straffbestämmelsen för officer, underofficer eller

underbefäl av manskapet, som i eller utom tjänsten genom anstötligt

och ovärdigt uppförande gör sig skyldig till uppenbar vanvård av den

aktning och tillit, han på grund av sin tjänsteställning av andra bör

äga, med någon ändring skulle upptagas i förslaget. Även den återstående

ledamoten i lagrådet har uttalat sig i samma riktning, ehuru

saken icke syntes honom vara av den vikt, att särskilt yrkande påkallades.

Då jag ansluter mig till den uppfattningen, som sålunda uttalats

inom lagrådet, har jag särskilt fäst avseende vid den ställning, befälet,

såsom både av kommittén och av lagrådet framhållits, intager såsom

ledare och uppfostrare av landets ungdom. På dem, åt vilka eu dylik

maktpåliggande uppgift är lämnad, synes man nämligen äga rätt att

ställa alldeles särskilda fordringar även beträffande deras uppförande och

vandel utom tjänsten. Det synes då även vara nödvändigt, att de högre

befälhavarne icke sakna medel att inskrida mot sina underordnade i

dylika fall, så att befälet bibehålies vid det anseende och den auktoritet,

som kräves för ett rätt fyllande av dess uppfostrarekall. De analogier,

som av lagrådet anförts i fråga om andra befattningshavare med uppfostrareställning

såsom präster och lärare vid allmänna läroverk och

folkskolor, synas mig i detta hänseende vara särskilt talande.

I anslutning till ett inom lagrådet gjort uttalande har paragrafen

emellertid erhållit en något ändrad avfattning, av vilken tydligare framgår,

att den endast är tillämplig i de fall, som ovan blivit antydda, eller då

någon av befälet genom sitt uppförande vanvårdar den aktning och

tillit, som han på grund av sin befälsställning bör åtnjuta hos sina

s. 430 Kontrollera mot PDF

102 §.

108 §.

430 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

underlydande. Såväl härigenom som genom de av kommittén föreslagna

ändringarna torde i jämförelse med gällande lag så stora inskränkningar

hava blivit gjorda i paragrafens tillämplighetsområde, att någon anledning

icke finnes att befara, att paragrafen skall komma till användning

i andra fall än dem, för vilka den är avsedd.

I överensstämmelse med 1908 års förslag har det vidare ansetts

riktigast, att här ifrågavarande förseelser skola kunna behandlas såsom

disciplinmål utan att ovillkorligen behöva hänskjutas till domstol och

handläggas under de mera uppseendeväckande former, som en domstolsbehandling

kräver. Därmed jämförliga förseelser av andra befattningshavare

straffas ju även disciplinärt och kunna icke ens bliva föremål

för domstols handläggning.

Denna paragraf har på lagrådets tillstyrkan gjorts tillämplig även

i det fall, att någon av annan krigsman än den, som tillhör manskapet,

utan behörigt tillstånd köper eller tillbyter sig eller till försäljning eller

såsom paut, gåva eller lån emottager till bruk lämnade vapen eller andra

föremål, som omtalas i detta lagrum.

Då sträng arrest bibehållits såsom särskild straffart, har det ansetts

lämpligt att på detta liksom på övriga ställen, där det lägsta straffet

enligt gällande lag är sträng arrest och enligt det remitterade förslaget

vaktarrest i minst 10 dagar, stadga, att brottet alternativt kan bestraffas

med vaktarrest i minst 10 dagar eller med sträng arrest i minst tre

dagar. De förutsättningar, som i 22 § äro stadgade för den stränga

arrestens användning, skola givetvis i dylika fall komma till tillämpning,

utan att detta i varje särskilt fall ansetts böra stadgas.

108 § har vid omarbetningen fått en något ändrad avfattning,

utan att någon ändring i sak därmed är avsedd. Sålunda har det ansetts

med något större tydlighet än förut böra uttryckas, att paragrafen icke

avser att stadga annat, än att bestämmelserna i allmänna strafflagens

20 och 21 kapitel skola komma till användning vid tillämpning av

de föreskrifter rörande tillgreppsbrottens bestraffande, som äro givna i

denna lag. Den missuppfattningen skulle eljest med stöd av förevarande

paragraf jämförd med 39 § i rättegångslagen lätt kunna göra sig gällande,

att krigsdomstol är behörig att döma över ett tillgreppsbrott av

vilket slag som helst, så snart brottet förövats av någon, som lyder

under strafflagen för krigsmakten. Vidare har andra momentet sammanförts

med paragrafens första moment och avfattats såsom ett undantagsstadgande

från den där givna allmänna föreskriften, vilken bland annat

innebär, att de i 20 kap. 7 § av allmänna strafflagen givna straffbestämmelserna

för itererad stöld skola tillämpas, även om stölden är av den

s. 431 Kontrollera mot PDF

431

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

beskaffenhet, som omtalas i någon av de föregående paragraferna i detta

kapitel. Undantaget lärer dock endast behöva hänföras till det fall, att

någon andra eller tredje gången begår sådan stöld, som avses i 103 §

3 mom. eller 106 §. Då brottet upprepats fjärde gången eller oftare,

är nämligen redan i allmänna strafflagen högsta straffet satt så högt

som till straffarbete i 6 år eller då stölden är sådan, som i 20 kap.

4 § sägs, straffarbete i 10 år. Den bestämmelse, som meddelats i sista

punkten av paragrafen därom, att tiden för straffarbetet icke i något fall

får överskrida 10 år, har slutligen såsom obehövlig ansetts kunna utgå.

Såsom lagrådet vid denna paragraf anmärkt, lärer det vara nödvändigt,

att överensstämmelse kommer till stånd mellan de stadgande^

som för här avsedda fall äro givna i allmänna strafflagen och i strafflagen

för krigsmakten. Det synes nämligen vara uppenbart, att en

befälhavare, som i disciplinär ordning dömer en veterligen oskvldig

person till disciplinstraff, icke bör straffas strängare än en ledamot i en

krigsdomstol, som gör sig skyldig till samma brott, liksom att straffet

för en angivare icke bör bliva olika allt eftersom straffet ålägges av

befälhavare eller av domstol. Då någon ändring i allmänna strafflagens

bestämmelser icke synes böra ske, lärer en sådan överensstämmelse

endast kunna åvägabringas genom eu nedsättning av straffet i 111 §.

Det särskilda straff, som i denna paragraf finnes stadgat för det fall, att

den oskyldige undergått vaktarrest i minst 10 dagar, har därför uteslutits,

vilket så mycket hellre ansetts kunna ske, som den omständigheten,

att tiden för arreststraffet i det ena fallet varit eu eller annan

dag längre än i det andra, icke i och för sig får anses utgöra tillräcklig

grund till den väsentliga förhöjning i straffet, som föreslagits.

Denna paragraf har ändrats i överensstämmelse med lagrådets

hemställan.

I denna paragraf har på lagrådets yrkande åter upptagits den i

det remitterade förslaget uteslutna straffbestämmelsen för försök att i

tjänstean gelägenhet genom osann uppgift eller annorledes vilseleda överordnad

eller annan, som är behörig att infordra eller mottaga meddelanden

i sådan angelägenhet. Ett dylikt tillvägagångssätt synes nämligen

vara ett så allvarsamt brott mot den ordning, som bör råda inom

krigsmakten, att dess bestraffande även bör ske i sådana fall, då de allmänna

straffbestämmelserna i 129 och 130 §§ icke äro tillämpliga.

Genom att upptaga ifrågavarande bestämmelse blir det även möjligt att,

såsom lagrådet i annat sammanhang påyrkat, med straff belägga s. k.

simulation eller försök att komma ifrån tjänstgöringsskyldighet genom

att föregiva sjukdom eller dylikt.

in §.

114 g.

116 §.

s. 432 Kontrollera mot PDF

432

123 125 §§.

127 och

128 §§.

130 §.

132 §.

133 §.

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 57.

Straffet, som ansetts böra sättas lägre, än som föreslagits i 1908

års förslag, tiar bestämts till allenast disciplinstraff.

1 dessa paragrafer hava de av lagrådet föreslagna ändringarna

blivit vidtagna. Då brott, som här avses, begås av någon, som tillhör

mobiliserad avdelning av krigsmakten, utan att dock krigsartiklar^ äro

tillämpliga, har maximistraffet bestämts till straffarbete i 2 år.

Med anledning av lagrådets anmärkningar hava ifrågavarande paragrafer

uteslutits ur den i 8 § gjorda uppräkningen och sålunda endast

gjorts tillämpliga å personer, som lyda under lagen. I 133 § 2 mom., till

vilken hänvisning sker i 8 §, har däremot stadgats, att brott av här ifrågavarande

slag skall straffas efter allmän lag. Begås ett dylikt brott under

förhållande, då krigsartiklarne äro tillämpliga, skall brottet alltså i vissa

fall upptagas av krigsdomstol, även om den brottslige icke eljest lyder

under lagen. Bestämmelsen att brottet skall anses vara begånget under

försvårande omständigheter har emellertid icke tillämpats på andra än

dem, som lyda under lagen.

Det i 127 § föreslagna stadgandet att disciplinstraff skall komma

till användning i stället för böter har uteslutits.

Såsom lagrådet påpekat, lärer det icke vara erforderligt att i denna

paragraf skilja mellan värnpliktiga och övriga krigsmän på det sätt, att

de förra icke skulle kunna straffas för oförstånd och oskicklighet i sin

tjänsteutövning. Åven om paragrafens nuvarande lydelse bibehålies

oförändrad, lärer nämligen något straff icke kunna ådömas en värnpliktig

i annat fall, än då han försummat att göra bruk av de förståndsgåvor

och den skicklighet, varav han är i besittning.

Då det är tänkbart, att även civila ämbets- och tjänstemän, som

tillhöra reserven, kunna göra sig skyldiga till försummelse mot gällande

reglementsföreskrifter eller till andra dylika förseelser under tid, då de

icke äro i tjänstgöring, har, i överensstämmelse med vad som skett i

130 §, jämväl denna paragraf fått tillämpning å reservpersonalen även

i sådana fall, då denna icke eljest lyder under lagen.

I denna paragraf har, på sätt lagrådet hemställt, stadgats, att

brottet skall anses vara begånget under försvårande omständigheter icke

blott då den skyldige är krigsman utan även då han eljest lyder under

lagen. För övrigt har i andra momentet, såsom redan blivit antytt,

upptagits hänvisning jämväl till de genom lagen den 9 maj 1913 upptagna

nya bestämmelserna i 8 kap. strafflagen.

Sista momentet har ansetts kunna uteslutas. Någon förhöjning

av straffet utöver det vanliga straffmaximum, som sträcker sig upp till

s. 433 Kontrollera mot PDF

433

Kungl. Maj:ts A''ad. Proposition Nr 57-

straffarbete i 6 år, torde nämligen lika litet i detta som i andra därmed

jämförliga fall vara erforderlig.

Jämväl i denna paragraf har stadgandet, att tiden för straffarbetet

icke i något fall får överskrida 10 år, såsom obehövligt ansetts

kunna utgå.

Av lagrådet har anmärkts, att det i denna paragraf stadgade straffet

icke syntes tillräckligt i vissa svårare fall och särskilt då Geneverkorsets

användande hade karaktären av krigslist. Med anledning härav har

stadgats, att här ifrågavarande brott visserligen i allmänhet skulle straffas

efter allmän lag, men att tiden för fängelsestraffet vid synnerligen försvårande

omständigheter skulle kunna höjas från 6 månader till 2 år,

vilket motsvarar den i 130 § stadgade högsta straffsatsen.

Lagrådet har framhållit, att en alltför långt driven detaljering

kommit till användning vid avfattningen av de här givna bestämmelserna

angående de befälhavare, som hava disciplinär bestraffningsrätt.

Åven enligt min mening är det uppenbart, att bestämmelserna rörande

den disciplinära bestraffningsrätten i mindre mån än som skett böra

göras beroende av sådana anordningar inom krigsmaktens organisation,

som på grund av sakens natur lätt äro underkastade förändringar. Skall

trygghet vinnas, att bestraffningsrätten under alla förhållanden kommer

att ligga i fullt kompetenta händer, lärer det dock genom tydliga i lagen

givna bestämmelser böra stadgas, att samma system, som hittills varit

gällande för bestraffningsrättens utövning, skall äga bestånd, d. v. s. att

denna rätt endast tillkommer cheferna för sådana avdelningar, som intaga

en mera självständig ställning inom den militära administrationen,

och sålunda icke annat än undantagsvis kompanichefer och med dem

likställda lägre befälhavare. Vad armén och kustartilleriet angår synas

därför förut gällande bestämmelser i huvudsak kunna bibehållas. Man

lärer även med all sannolikhet kunna antaga, att någon rubbning icke

kommer att äga rum i den organisation, varpå dessa bestämmelser äro

byggda. Ett förtydligande har endast skett därutinnan, att uttrycket

»chef för arméfördelning och likställd befälhavare» ersatts med uttrycket

»chef för arméfördelning och annan omedelbart under Konungen

lydande befälhavare». Det förstnämnda uttrycket synes nämligen vara

olämpligt på den grund, att man för tolkningen av detsamma är hänvisad

till gällande reglementsbestämmelser, vilket tydligen i möjligaste

mån bör undvikas. Den i förslaget gjorda uppräkningen av de befälhavare

inom flottan, som skola äga bestraffningsrätt, torde åter i väsentlig

mån kunna förenklas. Redan under förslagets utarbetande har det vid

flera tillfällen visat sig nödvändigt att ändra dessa bestämmelser, vilket

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 27 käft. (Nr 57.) 55

171 §.

182 §.

191 §.

s. 434 Kontrollera mot PDF

196 tj.

202 8.

434 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

tydligen har sin grund däri, att den organisation, till vilken bestämmelserna

hänföra sig, icke är av samma bestående natur som arméns

indelning i regementen och kårer. Jag har därför ansett det vara tillräckligt

att i lagen upptaga föreskrift därom, att vid flottan — med

frånseende av särskilt stadgade undantagsfall — bestraffningsrätt endast

tillkommer befälhavare av regementsofficers eller högre grad, och i övrigt

överlämna åt Konungen att i administrativ ordning lämna utförligare

bestämmelser. En dylik föreskrift torde lämna nödig säkerhet för

att endast befälhavare med erforderlig kompetens och erfarenhet erhålla

detta ansvarsfulla uppdrag.

På yrkande av en ledamot inom lagrådet har näst sista stycket något

omformulerats. Någon ändring i sak är icke därmed avsedd, då man

ju måste förutsätta, att ett dylikt högre befäl icke uppdrages åt någon

utan förordnande av Konungen, utan ändringen avser endast att förebygga

den tolkningen, att Konungen icke själv vore befogad att utöva

disciplinär bestraffningsrätt.

Av en ledamot i lagrådet har framhållits, att uttrycket »med

kommendant likställd befälhavare» icke med full tydlighet angåve, vilka

befälhavare, som därmed åsyftats. Då utförliga bestämmelser härom

icke lämpligen synas böra meddelas i lagen, har det genom uttrycklig

föreskrift överlämnats åt Konungen att bestämma vilka befälhavare, som

i nu angivna hänseende skola anses likställda med kommendant. I samband

därmed hava även de i 199 och 202 §§ för kommendant givna

bestämmelserna gjorts tillämpliga jämväl på dylik med kommendant likställd

befälhavare.

•Av lagrådet har framhållits, hurusom oklarhet i skilda hänseenden

uppkommit därigenom, att strafflagsförslaget upptagit vissa processuella

bestämmelser om disciplinmålens behandling. Lagrådet har i anledning

härav ifrågasatt, att de processuella bestämmelserna skulle utmönstras

ur strafflagsförslaget och sammanföras med övriga bestämmelser om

rättegången. Det synes emellertid från systematisk synpunkt vara mindre

tilltalande att till rättegångslagen överflytta allenast de bestämmelser,

som gälla rörande disciplinmålens anhängiggörande och vidare handläggning

av befälhavaren, men låta de regler, som i övrigt gälla angående

disciplinmålens behandling, kvarstå i strafflagen. Ej heller synes

det vara lämpligt, att hela den del av strafflagsförslaget, som handlar

om befälhavares disciplinära myndighet, överflyttas till en lag, som enligt

sin rubrik avser att lämna regler för krigsdomstolarne och rättegången

därstädes. Man torde därför böra söka efter en annan utväg att avhjälpa

de av lagrådet påpekade bristerna i förslaget. Då man, såsom

s. 435 Kontrollera mot PDF

435

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

lagrådet även framhåller, icke på ett tidigare stadium med säkerhet

kan avgöra, om ett mål kommer att behandlas av befälhavare eller av domstol,

är det visserligen olämpligt att låta olika regler gälla för dessa två fall.

En riktigare utväg synes då vara att skilja emellan olika mål på det sätt,

att man i strafflagen för krigsmakten meddelar bestämmelser rörande

alla mål, om vilka det icke redan från början kan sägas, att målets avgörande

i disciplinär ordning är uteslutet. Dessa mål finnas angivna i

förslagets 185 § och benämnas där disciplinmål. Den närmare beskaffenheten

av dessa mål kan karaktäriseras på det sätt, att dels i

målet är fråga om något av de i 185 § uppräknade brott och dels

disciplinstraff ingår i strafflatituden för den straffbestämmelse, som skall

tillämpas. I rättegångslagen skulle åter stadgande meddelas om anhängiggörande

av övriga mål d. v. s. sådana, beträffande vilka det utan

vidare är klart, att de måste hänskjutas till domstol. Vad de s. k.

disciplinmålen angår är det, då angivelse sker i ett dylikt mål eller det

eljest kommer till befälhavares kunskap, att ett hit hänförligt brott är

begånget, tillsvidare oavgjort, om målet slutligen bör behandlas av befälhavare

eller av domstol. Endast så mycket är klart, att brottet är av

viss beskaffenhet och att det brott, varom fråga är, kan bestraffas med

disciplinstraff. En särskild undersökning måste då ske i målet för att

få utrönt, huru det vidare skall behandlas. Ger denna till resultat, att

högre straff än disciplinstraff bör ådömas i det föreliggande fallet eller

också att närmare utredning bör ske inför domstol för att avgöra, om

något brottsligt förfarande från den brottsliges sida över huvud taget

föreligger, eller för att klargöra graden och beskaffenheten av hans brottslighet,

då skall målet, även om det från början handlagts i den för

disciplinmål stadgade ordningen, av vederbörande befälhavare överlämnas

till domstols handläggning. Anser åter befälhavaren efter hållet förhör

det vara klart, att disciplinstraff av honom kan åläggas, kommer även

målets avgörande att ske i den ordning, som för disciplinmål är stadgad.

Åven i de fall, då målet slutligen hänvisas till domstol, kommer emellertid,

ända till dess sådan hänvisning skett, målet att behandlas av befälhavaren

efter de regler, som gälla för disciplinmålens handläggning,

och den rätta platsen för fastställandet av dessa regler synes då vara

den del av krigslagstiftningen, som behandlar befälhavarens disciplinära

myndighet.

I överensstämmelse med vad nu är sagt har 50 § i rättegångslagen

uttryckligen begränsats att gälla åtal för brott, som höra till krigsdomstols

behandling och icke äro av beskaffenhet, att talan därå enligt

strafflagen för krigsmakten bör anhängiggöras i den för disciplinmål

s. 436 Kontrollera mot PDF

203 §.

436 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

stadgade ordning, varemot i förevarande paragraf av strafflagen upptagits

fullständiga bestämmelser för anhängiggörande av de s. k. disciplinmålen.

Skriftlig angivelse har icke i någotdera av dessa fall ansetts erforderlig,

men kommer givetvis fortfarande som hittills att vara det vanliga.

Olikheten framträder däri, att disciplinmålen alltid skola angivas hos

befälhavare med disciplinär bestraffningsrätt och att förhör i varje fall

skall äga rum i dylika mål. Beträffande mål, som utan vidare förhör

kunna hänskjutas till domstol, har det åter ansetts enklast att föreskriva,

att angivelse skall ske hos den befälhavare, som föranstaltar om krigsrätt

för målets behandling. I dylika mål erfordras nämligen i regel

icke någon annan åtgärd från befälhavarens sida än att anmäla målet

för vederbörande allmänna åklagare och att draga försorg om att krigsrätt

hålles för målets behandling. I tvivelaktiga fall tillkommer det

tydligen den befälhavare, hos vilken angivelsen sker, att avgöra, om

målet är av disciplinmåls natur eller icke, och i samband därmed pröva

frågan, om han är behörig att mottaga en gjord angivelse eller om den

rätteligen bör hänskjutas till annan befälhavare.

Av lagrådet har hemställts om uteslutande av den i denna paragraf

intagna föreskriften, att vederbörande befälhavare utom i vissa angivna

undantagsfall är pliktig att inhämta yttrande av auditör, innan disciplinstraff

av honom ålägges.

Lagrådet framhåller visserligen, att en anordning, varigenom en

rättsbildad person under ämbetsmannaansvar komme att med befälhavaren

deltaga i disciplinmålens behandling, skulle medföra vissa fördelar.

Mot den föreslagna anordningen anföras emellertid huvudsakligen två

skäl. Först anmärker lagrådet, att det vore oriktigt att lämna ifrågavarande

uppgift åt auditören, vilken sedermera kunde komma att såsom

domare avgöra samma mål, vari han förut såsom befälhavarens rådgivare

yttrat sig angående det straff, som borde ådömas. Åven om auditören

icke såsom ledamot i domstolen vore formellt bunden av sin förut uttalade

mening, kunde han dock enligt lagrådets uppfattning svårligen

så helt frigöra sig därifrån, som skulle erfordras för att han skulle

framstå såsom en opartisk domare. Denna fråga har förut utförligt

behandlats såväl i reservationer till kommitténs förslag som i departementschefens

yttrande vid remissen till lagrådet. I huvudsak kan jag

instämma i de uttalanden, som där blivit gjorda. Då auditören icke

såsom befälhavarens rådgivare har någon särskild anledning att taga

parti för eller emot den tilltalade, lärer man knappast kunna ifrågasätta

annat, än att han även såsom bisittare i krigsrätten skall behandla

saken med full opartiskhet, utan att han av förut fattade meningar

s. 437 Kontrollera mot PDF

437

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

låter hindra sig från att taga full hänsyn även till den vid domstolen

förebragta utredningen.

Lagrådet har även såsom skäl mot den föreslagna anordningen

anfört, att densamma icke överallt kunde praktiskt genomföras, utan att

tvärtom undantagen från dess tillämpning skulle bli så många och

betydelsefulla, att regeln näppeligen kunde upprätthållas. Vad denna

anmärkning angår lärer det enligt min mening vara tillräckligt, om den

ifrågasatta anordningen kan genomföras i ett så stort antal fall, att

man i allmänhet kan säga, att en verksam kontroll kommer till stånd

över den disciplinära bestraffningsrättens handhavande från befälhavarens

sida. Jag anser mig icke böra betvivla, att så även skall bliva fallet

i vad angår förhållandena i fredstid. Det skulle visserligen vara i hög

grad önskvärt, om en motsvarande anordning även kunde genomföras

i krigstid. Med hänsyn till då rådande förhållanden lärer detta emellertid

icke vara möjligt. I varje fall anser jag dock, att något skäl knappast

föreligger till det av lagrådet gjorda antagandet, att befälhavaren skulle

bliva mindre skickad att handhava bestraffningsrätten i krig, därför att

han i fred haft en juridisk rådgivare vid sin sida. I fall av mera

invecklad beskaffenhet lärer i övrigt även under krig i allmänhet tillfälle

erbjuda sig att inhämta råd av någon rättsbildad person. I fredstid

skulle, såsom även framhållits vid förslagets remitterande till lagrådet,

i de allra flesta fall en auditör vara boende å var och en av arméns

och flottans vanliga förläggning sorter och sålunda finnas tillgänglig för

att biträda vid disciplinmålens handläggning. Såväl i krigstuktens

intresse som för undvikande därav, att någon onödigt länge kvarhålles

i försvarsarrest är det visserligen av allra största vikt att disciplinmålen

ofördröjligen komma till avgörande, och vill jag i detta hänseende

gärna instämma i krigsbefälets uttalande, att dylika mål i vanliga fall

böra avdömas samma dag, som förseelsen anmälts för befälhavaren.

Anordnas samarbetet mellan befälhavaren och auditören på ett tillfredsställande

sätt, är jag emellertid övertygad därom, att det endast blir i

undantagsfall som auditörens hörande behöver föranleda längre uppskov

med målets avgörande, än nu är nämnt. Att dessa undantag skulle bliva

så talrika, som lagrådet ansett, kan jag icke medgiva. Givetvis bör dock,

såsom även skett i det remitterade förslaget, stadgandet om auditörens

hörande även under fredstid icke göras alldeles ovillkorligt, utan vederbörlig

hänsyn tagas därtill att disciplinmålen kräva ett snabbt avgörande.

I detta hänseende har förslaget ansetts böra erhålla en något tydligare

formulering. Uttryckligt stadgande har sålunda meddelats därom, att

auditörens hörande icke är erforderligt, då auditör icke finnes vid

s. 438 Kontrollera mot PDF

210 §.

438 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

ifrågavarande avdelning av krigsmakten, såsom exempelvis är fallet vid

skolor, i fält och på sjötåg samt vid detacherade avdelningar. Vidare

har särskilt framhållits, att något avsevärt uppskov med disciplinmålens

avgörande icke bör ske i sådana fall, då det för krigslydnadens och

ordningens upprätthållande finnes nödigt, att den felande skyndsamt

bestraffas.

Allmänt är erkänt, att tillrättavisningarne äro av synnerligen stor

betydelse för disciplinens och ordningens upprätthållande inom krigsmakten.

Såväl i departementschefens yttrande vid remissen till lagrådet

som i lagrådets eget utlåtande hava enligt min mening avgörande skäl

blivit förebragta för att tillrättavisningsinstitutet skall bibehålla sin

nuvarande ställning, så att ifrågavarande rättelsemedel varken bliva helt

och hållet borttagna eller överflyttade till disciplinstraffen. Jag anser

mig i huvudsak i denna del kunna instämma i nämnda förut avgivna

yttranden och vill nu endast ytterligare betona vad jag förut i annat

sammanhang haft anledning framhålla eller att man genom att äga

tillgång till effektiva rättelsemedel för lindrigare förseelser i väsentlig

mån bör kunna förekomma mera allvarliga förbrytelser och därmed

även minska användningen av de verkliga straffen. För att tillrättavisningsrätten

skall få den betydelse, som med densamma är avsedd,

s}mes det mig emellertid vara nödvändigt, att densamma i någon mån

utvidgas utöver vad som skett i det remitterade förslaget. I detta

förslag hava iuga andra tillrättavisningar upptagits än varning, förhud

att vistas utom kasernområde, läger eller motsvarande område samt

beträffande sjötjänsten vägran av landpermission. Av lagrådet har

framhållits, att dessa slag av tillrättavisningar otvivelaktigt vore mycket

lämpliga, men att de i viss mån skulle förlora sin betydelse, ifall de

tillgrepes i varje fall. Befälhavaren borde därför enligt lagrådets mening

äga tillgång jämväl till andra rättelsemedel att användas ett vart då

det prövades vara mest avpassat efter förseelsens art. Jag delar den

uppfattning, lagrådet i denna del uttalat. Säkerligen äro de fall mycket

vanliga, då, oaktat det är vida lämpligare att använda ett lindrigare

rättelsemedel än att genast ålägga disciplinstraff, förhållandena äro sådana,

att såväl varning som permissions- och landgångsförbud sakna all betydelse

eller icke lämpligen kunna användas. I ett dylikt fall bör

möjligheten att i annan form meddela tillrättavisning icke vara utesluten.

Att xitsträcka tillrättavisningsrätten längre, än som skett i 1908 års

proposition, synes mig dock icke böra äga rum. Vägran av tjänstledighet,

vaktgöring utom vanlig ordning och indragning av ölportion

s. 439 Kontrollera mot PDF

439

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

hava därför icke medtagits bland tillrättavisningarna. Berättigade invändningar

torde även kunna göras mot att bibehålla mistning av

dagavlöningen såsom tillrättavisning. I denna del ansluter jag mig till

de principiella betänkligheter, som uttalats vid förslagets remitterande

till lagrådet. Däremot torde åläggande att utom vanlig ordning förrätta

handräckningsarbeten med stor fördel kunna användas såsom tillrättavisning

i sådana fall, då tillrättavisning av annat slag icke bör användas.

Bestämmelsen härom har dock avfattats något annorlunda än

förut och uttryckligen begränsats till verkliga handräckningsarbeten

utom vanlig ordning.

På lagrådets hemställan har även uteslutits den i det remitterade

förslaget intagna bestämmelsen, att tillrättavisning icke finge meddelas

någon, med mindre än att han på tillfrågan förklarat sig icke påkalla förseelsens

bedömande i den ordning, som för disciplinmål vore stadgad.

Såsom någon garanti mot missbruk av tillrättavisningsrätten synes nämnda

bestämmelse icke i någon väsentlig mån kunna verka. Däremot saknas

icke skäl för den av lagrådet och även av krigsbefälet uttalade farhågan,

att en dylik föreskrift skulle nedsätta kompanibefälhavarnes auktoritet

och leda därtill, att de disciplinära straffen i avsevärd utsträckning komme

att träda i tillrättavisningarnes ställe.

§§ 2 och 9 hava ändrats i överensstämmelse med lagrådets hemställan.

Det har ansetts lämpligt att i lagen uttrycka, att auditörens av

Konungen förordnade ställföreträdare skall benämnas vice auditör.

På lagrådets hemställan har i denna paragraf införts en uttrycklig

föreskrift, att då officerare från avdelning av krigsmakten, vilken lyder

under annan befälhavare än den, som föranstaltar om krigsrättens sammankallande,

skola inkallas till tjänstgöring i krigsrätt, framställning

om deras inkallande skall göras hos närmaste högre befälhavare. Såsom

framgår av motiven till det remitterade förslaget, var detta även åsyftat

i nämnda förslag, ehuru särskild bestämmelse därom saknades.

I övrigt har på yrkande av lagrådet bestämmelsen, att officerare,

vilka tillhöra samma truppförband eller station som den tilltalade, icke

få vara bisittare i krigsrätt, då åtal mot officer där förekommer, erhållit

en ändrad avfattning, så att stadgandet endast kommer att gälla i det

fall, att officer tillhörande armén eller kustartilleriet är tilltalad. Då

officer från flottan är åtalad, skulle krigsrätten åter kunna sammansättas

av officerare från samma station som den tilltalade.

Förslaget till

lag om krigsdomstolar

och

rättegången

därstädes.

2 och 9 §§.

13 §.

14 §.

s. 440 Kontrollera mot PDF

440

15, 21 ooli

25 §§.

32-36 §§.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 57.

De övriga ändringar, som blivit gjorda i denna paragraf, äro av

redaktionell natur och avse icke någon ändring i sak i vad som förut

föreslagits.

I §§ 15, 21 och 25 hava de ändringar blivit vidtagna, som lagrådet

i sitt yttrande påyrkat.

Lagrådet har för sin del avstyrkt det föreliggande förslaget till

ordnande av åklagarväsendet vid krigsdomstolarne och i stället hemställt,

att frågan skulle lösas på det sätt, som förordats av en reservant

inom kommittén, eller därigenom att för utbildning av ett tillräckligt

antal underofficerare till militära åklagare inrättas eu särskild utbildningskurs

med undervisning i såväl den allmänna som den militära straffoch

processrätten, varjämte tillfälle borde beredas kursdeltagarne att

någon tid följa förhandlingarne vid allmän underrätts brottmålssessioner.

De skäl, som lagrådet anfört till stöd för denna sin mening, synas

mig dock icke vara övertygande. De väsentligaste bristerna i åklagarväsendets

nuvarande organisation äro, enligt vad ganska allmänt erkänts,

att väblarne dels sakna erforderlig praktisk och teoretisk utbildning,

dels intaga en alltför beroende ställning till överordnade militära myndigheter

för att kunna handhava åklagarebefattningarna med nödig självständighet

och auktoritet. Ingendera av dessa brister synes mig bliva

i tillräcklig mån avhjälpt, om väblarne eller andra underofficerare bibehållas

såsom åklagare. Någon förbättring skulle visserligen vinnas i

deras bristande juridiska utbildning genom den ifrågasatta utbildningskursen.

Såsom redan framhållits vid förslagets remitterande till lagrådet,

lärer emellertid en dylik utbildningskurs icke kunna göras så omfattande,

att ens den teoretiska utbildningen blir fullt tillfredsställande. I varje

fall skulle de militära åklagarne i praktisk utbildning komma att stå

långt efter de föreslagna krigsfiskalerna, vare sig dessa komma att

utgöras av examinerade jurister eller av personer, som tjänstgjort såsom

åklagare vid de allmänna domstolarne. Visserligen skulle de, såsom

lagrådet framhållit, sakna den på långvarig tjänstgöring grundade personliga

erfarenheten rörande den militära tjänsten i allmänhet och truppslaget

i fråga i synnerhet, som väblarne besitta. Vad därutinnau brister

torde dock efter någon tids tjänstgöring i viss mån kunna avhjälpas.

I alla händelser lärer det för åklagartjänstens handhavande vara av

mindre vikt, att åklagaren äger eu dylik mera ingående kännedom om

de militära tjänstgöringförhållandena, än att han besitter en på verklig

erfarenhet grundad kunskap om de allmänna rättsprinciperna och deras

tillämpning vid domstolarne.

Vad angår den mot nu gällande ordning gjorda anmärkningen,

s. 441 Kontrollera mot PDF

441

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

att väblarne icke gent emot överordnade militära myndigheter intaga

en fullt självständig ställning, har lagrådet anfört, att denna brist, om

den förefunnes, lätt kunde avhjälpas genom en föreskrift, att underofficeren,

så vitt anginge utövningen av åklagarebefattningen, icke vore

underkastad chefens befälsrätt. Det synes mig dock synnerligen tvivelaktigt,

om det ifrågasatta stadgandet skulle bliva av någon större betydelse

i nu förevarande hänseende. Någon förändring i den allmänna

ställning, som underofficeren såsom underordnad intager till sina överordnade,

lärer nämligen icke kunna komma till stånd endast genom

förändrade bestämmelser om befälsrättens utsträckning.

Beträffande förhållandena i krig har lagrådet med rätta påpekat,

att en anordning, som är grundad på användande av åklagarna vid de

allmänna domstolarne såsom åklagare jämväl vid krigsrätterna, icke

utan vidare är tillämplig i krig. Vad sålunda anmärkts synes mig dock

icke utgöra tillräcklig anledning att helt och hållet avvisa det föreslagna

systemet. Aven om de stadsfiskaler och länsmän, som i fredstid

komma att anlitas såsom åklagare vid krigsrätterna, icke utan vidare

kunna tillförbindas att medfölja i krig, lära dock så många juridiskt

bildade personer finnas bland de värnpliktiga, att ett stort antal av

åklagarebefattningarna kunna besättas med jurister. Det är därför att

förvänta, att det endast skall bliva undantagsvis, som underofficerare

eller andra personer, vilka icke besitta den kompetens, som föreslagits,

behöva anlitas såsom åklagare. Och även i dessa fall lära förhållandena

icke bliva avsevärt sämre, än om underofficerare, såsom lagrådet föreslagit,

anlitas som åklagare i såväl fred som krig.

På de grunder som nu blivit anförda och då ett stort antal av

de militära myndigheter, som blivit hörda, bestämt uttalat sig mot att

underofficerarne fortfarande bibehållas såsom åklagare, har jag ansett,

att åklagarväsendet i huvudsak bör kunna ordnas i överensstämmelse

med det remitterade förslaget. Då utbildningskurser för de blivande

krigsfiskalerna icke torde kunna anordnas i så god tid, att krigsfiskalsaspiranterna

före lagens ikraftträdande kunna undergå det prov i militära

lagar och författningar, som förslaget förutsätter såsom villkor för att

andra än examinerade jurister skola kunna förordnas till krigsfiskaler, torde

en övergångsbestämmelse böra upptagas i promulationslagen, vilken gör

det möjligt att för tiden före den 1 januari 1916 kunna till krigsfiskaler

förordna personer, som tjänstgöra eller förut tjänstgjort såsom åklagare

vid de allmänna domstolarne, ehuru de icke avlagt det stadgade provet.

De ändringar, som i vissa hänseenden blivit gjorda i förslagets

7 kapitel, äro av övervägande redaktionell natur. För det fall att under

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 27 käft. (Nr 57.) 56

s. 442 Kontrollera mot PDF

442

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

krig avdelning av krigsmakten, där fältkrigsrätt är inrättad, varder

skild från förbindelse med den ort, där krigsöverdomstolen finnes, har

enligt lagrådets hemställan stadgats, att befälhavaren för nämnda avdelning

skall förordna lämplig person att i överkrigsfiskalens ställe föra

talan i mål mot officer av regementsofficers eller högre grad.

Med den förändrade lydelse, som 6 § i strafflagen för krigsmakten

erhållit vid förslagets omarbetande, är det icke alldeles uteslutet,

att jämväl präster skulle kunna lyda under lagen under förutsättning

att de bliva anställda vid mobiliserad avdelning av krigsmakten.

Mål mot präster skulle sålunda även kunna falla under de i l:o) av

denna paragraf uppräknade mål. Det har därför ansetts riktigast, att

det under 2:o) upptagna undantagsstadgandet hänföres jämväl till första

punkten och därvid — i likhet med de mål, som böra prövas av kammarrätten

— erhåller sin plats efter den i denna paragraf gjorda uppräkningen

av de mål, som höra till krigsdomstols upptagande.

Den här gjorda hänvisningen till särskild författning torde för

närvarande sakna all betydelse och har därför uteslutits.

41—47 §§ i det remitterade förslaget hava upptagits i den ordning,

som av lagrådet föreslagits, varjämte samma paragrafer till sitt innehåll

ändrats i enlighet med lagrådets hemställan. I 44 §, som motsvarar 47 § i det

remitterade förslaget, har det dock ansetts lämpligast att bestämma, att

rätt forum är krigsrätten vid den avdelning, som den brottslige tillhörde

vid den tid, då brottet begicks. Den omständigheten att han vid den

tid, då han lämnade krigstjänsten, tillhörde annan avdelning av krigsmakten,

torde nämligen icke utgöra tillräcklig anledning till att låta den

krigsrätt, som där är inrättad, handlägga målet.

Denna paragraf har i det syfte, som av lagrådet angivits, erhållit en

något ändrad avfattning.

Angående de ändringar som blivit vidtagna i dessa paragrafer, bär jag

att hänvisa till mitt yttrande vid 202 § av strafflagen för krigsmakten.

Såsom jag i detta yttrande anfört, skulle i nu ifrågavarande paragrafer inlöras

fullständiga bestämmelser endast om sådana mål, beträffande vilka det

utan vidare är klart, att de måste hänskjutas till domstol. I strafflagens

204 § stadgas emellertid, att även övriga mål i vissa fall kunna hänskjutas

till domstol. Det har av denna anledning ansetts lämpligt att i

51 § intaga en hänvisning till nämnda paragraf i strafflagen.

Såsom förut framhållits, har jag icke ansett det nödvändigt här föreskriva,

att angivelse ovillkorligen skall hava skriftlig form ens i sådana mål,

som måste överlämnas till domstols behandling. Åven om en sådan föreskrift

meddelades, skulle befälhavaren i allmänhet vara skyldig att på muntlig

s. 443 Kontrollera mot PDF

443

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

angivelse remittera ett mål till domstol, så framt brottet i fråga hör

under allmänt åtal. I 51 § stadgas nämligen sådan skyldighet jämväl

för det fall, att det kommit till befälhavarens kunskap, att ett brott

blivit begånget. Åven synes det önskvärt, att i denna del likartade

bestämmelser gälla rörande disciplinmål och mål, som ovillkorligen skola

hänskjutas till domstol.

Denna paragraf har erhållit den förändrade avfattning, som lagrådet

föreslagit.

I 58 § har, i huvudsaklig överensstämmelse med vad lagrådet

hemställt, upptagits en bestämmelse därom, att befälhavare, som i avgiven

tjänsterapport angivit underlydande för brott, utan hinder därav

får höras såsom vittne angående rapportens riktighet, där ej fråga är

om oförrätt emot befälhavarens egen person. Denna bestämmelse kommer

alltså att ersätta stadgandet i 34 § av nu gällande lag rörande

vitsord åt officers eller underofficers tjänsterapport, vilket stadgande

helt och hållet uteslutits i det remitterade förslaget.

De i denna paragraf meddelade föreskrifterna, vilka överensstämma

med vad gällande lag innehåller, äro, på sätt lagrådet anmärkt, ofullständiga

därutinnan, att särskilt stadgande icke meddelats därom, att utslaget i

varje fall skall sändas till den myndighet, vilken det åligger att draga

försorg om utslagets verkställande. I anledning härav liar ett tillägg

gjorts till paragrafen av innehåll, att ett exemplar av utslaget alltid

skall för verkställighet översändas till den myndighet, till vilken krigsrättens

utslag enligt 61 § skall sändas, även då denna myndighet icke

verkställer delgivningen.

Denna paragraf har på grund av lagrådets yttrande i åtskilliga hänseenden

erhållit en ändrad avfattning. Syftet med de gjorda ändringarna

har huvudsakligen varit att tydligare uttrycka, i vilka avseenden bestämmelserna

i 1906 års lag angående förordnande av rättegångsbiträde åt

häktad skola gälla jämväl i fråga om sådant rättegångsbiträde, som förordnas

efter denna paragraf. Det har därvid ansetts medföra större tydlighet,

om i stället för den allmänna hänvisningen till nämnda lag, som skett

i det remitterade förslaget, lagens bestämmelser i viss mån bliva upprepade.

Endast beträffande skyldighet för krigsrätten att i vissa fall

förordna rättegångsbiträde och ersättning åt sådant biträde har stadgats,

att vad allmän lag i dessa delar innehåller skall äga motsvarande tilllämpning.

Ifrågavarande bestämmelser skola sålunda gälla, vare sig

den tilltalade är häktad eller hålles på fri fot. I 1906 års lag har

däremot upptagits en erinran därom, att densamma icke vidare har

tillämplighet i fråga om sådan häktad, som tilltalas vid krigsrätt.

s. 444 Kontrollera mot PDF

444

94 §.

100 §.

101 §.

Föislaget till

lag om införande

av den

nya strafflagen

för krigsmakten

och

den nya lagen

om krig sdomstolar

och

rättegången

därstädes samt

vad i avseende

därå iakttagas

skall.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

Bestämmelsen i 2 mom. av denna paragraf har gjorts tillämplig

även på befälhavare, som enligt 196 § i strafflagen för krigsmakten av

Konungen förklarats skola vara likställd med kommendant.

På hemställan av en bland lagrådets ledamöter har uttrycket »förläggningsområde»

utbytts mot »vederbörande förläggningsort». Med det

nya uttrycket bör tydligen förstås förläggningsorten för den avdelning,

som den anhållne tillhör.

I motiven till det remitterade förslaget framhålles, att avsikten

med här ifrågavarande stadgande huvudsakligen är, att de i förevarande

lag meddelade föreskrifterna om krigsrätts sammansättning, om åklagare

och om forum skola gälla även då någon, som icke är krigsman, skall

ställas under tilltal vid krigsdomstol. Av förslagets avfattning lärer

emellertid icke med full tydlighet framgå, om icke även andra bestämmelser

i lagen äro avsedda. I följd härav har här uttryckligen stadgats,

att endast de i 2, 3, 4, 7 och 9 kapitlena meddelade särskilda föreskrifterna

rörande åtal mot officerare skola komma till tillämpning

jämväl å andra än svenska officerare. De föreskrifter, som sålunda avses,

äro förutom de ovan angivna den i 4 kapitlet meddelade bestämmelsen

om krigshovrättens sammansättning i mål mot officerare av olika grader.

Avfattningen av paragrafens första moment har vidare ändrats,

så att den där meddelade bestämmelsen även blir tillämplig på vid

krigsdomstolarue tilltalade utlänningar under förutsättning att de iunehava

en sådan tjänsteställning, att de kunna likställas med svenska

officerare. Till följd av den vidgade tillämpuing första momentet sålunda

erhållit har andra momentet kunnat uteslutas ur lagen.

Då sträng arrest bibehållits såsom en särskild straffart, hava de i

promulgationslagen upptagna bestämmelserna om verkställighet av arreststraff,

som blivit någon ålagt, innan nya strafflagen för krigsmakten

blivit gällande, kunnat i väsentlig mån förenklas. Angående samtliga

slag av arreststraff har sålunda i 6 § stadgats, att dessa straff skola

verkställas så, som angående samma straff i nya strafflagen för krigsmakten

är stadgat. Den i sista stycket av 6 § upptagna föreskriften har

såsom obehövlig uteslutits ur lagen. I 7 § har någon föreskrift om förvandling

av sträng arrest till annat arreststraff icke behövt meddelas.

Bestämmelserna i 4, 9 och 10 §§ hava vidare ändrats i enlighet

med lagrådets hemställan.

s. 445 Kontrollera mot PDF

445

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 57.

Lagrådet har, såsom det synes, på ett fullt övertygande sätt på- Förslag till

visat den bristande överensstämmelse, som skulle inträda emellan den i lag om andrad

lagen den 22 juni 1906 fastställda regeln, att villkorlig dom icke får y0Ch e “§§

komma till användning i fråga om straff, som ådömes efter 25 kap. * la9en a"9åstrafflagen,

och det nu föreliggande stadgandet, att villkorlig dom skulle Ttraffdom ‘''dei

få tillämpas icke allenast å de i 8 kap. av förslaget till strafflagen för 22 Juni 1906- krigsmakten omförmälda egendomsbrotten utan även på de tjänsteförseelser,

som finnas omtalade i förslagets 6 och 7 kap. Lagrådet har

också huvudsakligen av det skäl, som nu anförts, hemställt, att anordningen

med villkorlig dom icke måtte utsträckas till andra än de i

förslagets 8 kap. omförmälda brott. Åven krigshovrätten har på andra

grunder uttalat sig i samma riktning. Mot de yttranden, som sålunda

avgivits i denna fråga av såväl juridisk som militärt sakkunniga myndigheter,

har jag icke ansett det kunna ifrågasättas att utsträcka den

villkorliga domens tillämpning längre än till brott enligt 8 kap. i förslaget.

De föreslagna bestämmelserna hava i överensstämmelse härmed

blivit ändrade. I sammanhang därmed hava, såsom jag förut framhållit,

alla hithörande bestämmelser sammanförts i lagen angående villkorlig

straffdom, under det i strafflagen för krigsmakten endast införts en

hänvisning till nämnda lag.

På yrkande av lagrådet har därjämte i 4 § av lagen om villkorlig

straffdom upptagits en uttrycklig föreskrift, att disciplinstraff, som ålägges

efter strafflagen för krigsmakten, icke, vare sig detsamma ålägges av

befälhavare eller av domstol, skall medföra den verkan, att ett genom

tidigare dom beviljat anstånd förklaras förverkat.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 9 och 13 §§ i 10 kap.

strafflagen. hava av lagrådet lämnats utan anmärkning och torde därför

i oförändrat skick kunna framläggas för riksdagen.

Förslaget till

lag omändrad

lydelse av 9

och 13 §§ i

10 kap. strafflagen.

Mot den föreslagna ändringen i 10 § värnpliktslagen har lagrådet Förslaget till

icke heller framställt någon erinran. Då förslag till ny värnpliktslag l^^eanadvr%

kommer att framläggas för årets riksdag, lärer emellertid det föreliggande § i värnpiiktsändringsförslaget

icke i detta sammanhang böra föranleda någon åtgärd, df^f4

utan torde frågan om den nya bestämmelsens antagande böra behandlas

i samband med övriga till värnpliktslagen hörande frågor.

s. 446 Kontrollera mot PDF

446

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 57.

Förslag till

lag om ändrad

lydelse av 26

§ i 8 kap.

strafflagen.

Krigslagstiftningskommittén har, såsom lagrådet erinrat, i sina

motiv framhållit, att gärning, som omtalades i 60 § av dess förslag till

strafflag för krigsmakten, syntes böra föranleda ansvar även då den

beginges av annan än krigsman i uppsåt att göra sig oduglig till fullgörande

av sin krigstjänstskyldighet, vare sig denne lydde under lagen

eller icke. Kommittén har i anledning därav framhållit önskvärdheten

av att, i likhet med vad som vore förhållandet i åtskilliga främmande

länder, i allmänna strafflagen infördes ett stadgande i syfte att en var,

som i uppsåt att undandraga sig sin värnplikt gjorde sig oduglig till

krigstjänst, därför underkastades lämpligt ansvar, vilket emellertid skäligen

borde sättas lägre än vad som enligt ovannämnda paragraf i strafflagen

för krigsmakten gällde för krigsman, som på sådant sätt uppsåtligen

undandroge sig sin krigstjänstskyldighet. Till detta yttrande har lagrådet

anslutit sig. Jag har i anledning härav ansett det lämpligt att

låta utarbeta ett tillägg till allmänna strafflagen av det innehåll, som

nu angivits. Stadgandet har erhållit sin plats i 8 kap. strafflagen och

där sammanförts med den i 26 § upptagna straffbestämmelsen för den,

som förleder eller hjälper krigsman till rymning, i det såsom ett första

moment i nämnda paragraf införts straff för den, som i uppsåt att undandraga

sig sin värnplikt genom stympning eller annorledes gjort sig

oduglig till uppfyllande av sin krigstjänstskyldighet under längre eller

kortare tid. Straffet har lämpligen ansetts kunna bestämmas till fängelse

eller straffarbete i högst 6 månader.

Förslag till

lag om ändring

i lagen

angående förordnande

av

rättegångsbiträde

åt

häktad den

14 september

1906.

Därjämte har jag, på sätt förut påpekats, i enlighet med lagrådets

hemställan låtit upprätta särskilt förslag till lag om ändring i lagen

angående förordnande av rättegångsbiträde åt häktad den 14 september

1906.»

Föredraganden uppläste därefter dels de i enlighet med det avgivna

yttrandet omarbetade förslagen till strafflag för krigsmakten, lag om krigsdomstolar

och rättegången därstädes, lag om införande av den nya strafflagen

för krigsmakten och den nya lagen om krigsdomstolar och rättegången

därstädes samt vad i avseende därå iakttagas skall, lag om

ändrad lydelse av 9 och 13 §§ i 10 kap. strafflagen samt lag om ändrad

lydelse av 4 och 6 §§ i lagen angående villkorlig straffdom den 22 juni

1906, dels ovan omförmälda inom justitiedepartementet utarbetade förslag

till lag om ändrad lydelse av 26 § i 8 kap. strafflagen samt till lag om

ändring i lagen angående förordnande av rättegångsbiträde åt häktad

den 14 september 1906; och hemställde föredraganden, att dessa förslag

s. 447 Kontrollera mot PDF

447

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 57.

måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom nådig proposition framläggas

till antagande för riksdagen.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i

nåder förordna, att till riksdagen skulle avlåtas nådig

proposition i ämnet, av den lydelse, bilaga. . . vid

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gunnar Fogelmarck.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1914 B:268 Riksdagens skrivelse Nr 268 s. 1 i texten
  2. LU 1914 B:36 Memorial angående arvode åt den, som inom lagutskottet biträtt vid behandlingen av dels Kungi. Maj.ts proposition nr 57 med förslag till strafflag för krigsmakt s. 1 i texten
  3. LU 1914 B:22 Lagutskottets utlåtande Nr 22 s. 1 i texten