Sök i Ratio Lex

Angående viss utfästelse till Stockholms stad rörande västra stambanans framdragande över den föreslagna s. k. Hammarbyleden

1915-03-20 · 28 sidor, varav 28 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 28 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1915:109, Angående viss utfästelse till Stockholms stad rörande västra stambanans framdragande över den föreslagna s. k. Hammarbyleden

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 109.

1

Nr 109.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen angående viss

utfästelse till Stockholms stad rörande västra stambanans

framdragande över den föreslagna s. k. Hammarbyleden;

given Stockholms slott den 26 mars 1915.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över

civilärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen

medgiva,

att staten må — under förutsättning att Stockholms stad förbinder

sig att uppfylla de av järnvägsstyrelsen i sådant hänseende före,

slagna, i statsrådsprotokollet omförmälda villkor, med de smärre jämkningar

däri, som Kungl. Maj:t kan finna lämpliga — utfästa sig att till

tiden för den s. k. Hammarbyledens öppnande för allmän trafik, dock

tidigast den 1 januari 1922, hava ombyggt västra stambanans ingångslinje

till Stockholm på sådant sätt, att sjöfarten genom farleden

samt järnvägstrafiken däröver bliva i erforderlig mån oberoende av

varandra, antingen genom att förlägga järnvägen å bro över Årstaviken

med omkring 26 meters fri höjd över medelvattenytan och rörligt

spann eller ock genom att förändra den nuvarande järnvägslinjens korsning

med farleden vid Liljeholmen sålunda, att järnvägen framdrages å

bro med omkring 4,8 meters fri höjd över medelvattenytan och rörligt

spann.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens

vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all

kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Oscar von Sydow.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 sand. 97 käft. (Nr 109.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 109.

Framställning

av Stockholms

stadsfullmäktige

.

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet ä Stockholms slott den 26

mars 1915.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,

Statsråden Hasselrot,

von Sydow,

friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Departementschefen, statsrådet von Sydow anförde:

Den 25 maj 1914 hava Stockholms stadsfullmäktige beslutat att,

under förutsättning av erforderligt tillstånd från det allmännas sida, en

farled för fartyg med 5,5 meters djupgående skall anläggas från Saltsjön

vid Danviken genom Hammarbysjön, Årstaviken och Liljeholmsviken

till Mälaren med sluss vid Skanstull i huvudsaklig överensstämmelse

med ett av stadens byggnadskontor utarbetat förslag av den 5

september 1913. Kostnaden för anläggningen har enligt detta förslag

beräknats till 5,880,000 kronor.

Med anledning av det sålunda fattade beslutet hava stadsfullmäktige

hos Kungl. Maj:t anhållit om koncession å den omförmälda farleden

och därtill hörande sluss samt begärt tillstånd att, för den händelse

frivillig överenskommelse ej kan träffas med vederbörande mark- och

vattenrättsägare, i enlighet med gällande författningar om jords eller

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 109.

%

lägenhets avstående för allmänt behov förvärva vad för företagets utförande

är nödigt, inbegripet rätt till avlopp under byggnadstiden genom

näset vid Saltsjö—Duvnäs järnvägsstation.

Stadsfullmäktige hava tillika tillkännagivit, att, därest Kungl.

Maj:t för något statens ändamål, för försvaret eller eljest, skulle önska

ändring i eller tillägg till de arbeten, som i sammanhang med Hammarbyledens

utförande kunna komma att av stadsfullmäktige beslutas,

staden är villig upptaga underhandlingar i sådant hänseende, under

förutsättning att ändringen eller tillägget ej vållar staden olägenhet

och att staten är villig att betala därav betingad ökad kostnad.

Enligt det av stadsfullmäktige antagna förslaget förutsattes, att

västra stambanan samtidigt med farledens utförande omlägges och inledes

på ny högbro över Årstaviken vid Årstaholmar, samt att den

nuvarande järnvägslinjen över Liljeholmsviken slopas. Den nya järnvägsbron

vid Årstaholmar bör enligt förslaget erhålla en fri genomfartshöjd

av 26 meter. En eventuell ökning av denna höjd anses

vara utesluten, emedan den skulle medföra stora svårigheter vid anordnandet

av Stockholms södra station. Däremot föreslås, att bron förses

med ett rörligt spann, så att Hammarbyleden i detta avseende

skall bliva jämnställd med Södertälje kanal efter föreslagen ombyggnad,

varvid en ny rörlig bro skall erhålla en fri höjd av 26 meter. Förut

har ifrågasatts att anordna det rörliga spännet norr om Årstaholmar,

men sedan det visat sig, att detsamma utan svårigheter eller ökade

kostnader även kan anordnas söder om holmarna, har detta ansetts böra

föredragas, enär farvattnet här är betydligt bredare och den fria höjden

under bron större än norr om holmarna samt härigenom uppmuddrandet

av en farled norr om holmarna bliver obehövligt.

I anslutning till vad förslaget i denna del sålunda innehåller hava

stadsfullmäktige slutligen anhållit, att staten senast till ingången av år

1922 måtte hava anordnat ingångslinjen för västra stambanan till Stockholm

på sådant sätt, att den blivande sjötrafiken genom Årstaviken

och järnvägstrafiken bliva såvitt möjligt oberoende av varandra.

Över stadsfullmäktiges berörda framställning hava, bland andra

myndigheter, järnvägsstyrelsen avgivit underdånigt utlåtande, dagtecknat

den 5 oktober 1914. Styrelsen har däruti anfört följande:

Ordnandet av Stockholms farledsfråga genom anläggandet, på sätt den

underdåniga framställningen avser, av den s. k. Hammarbyleden står i nära samband

med lösningen av Stockholms bangårdsfråga och den därmed i viss mån

Utlåtande av

järnvägsstyrelsen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 10.9.

sammanhängande förortsbanfrågan. För förevarande ärendes bedömande torde

det därför vara erforderligt, att även Stockholms bangårds- och förortsbanfrågor

samt deras samband med farledsfrågan beröras.

Yästra stambanans ingångslinje till huvudstaden korsar inom dennas område

å, broar tre farleder, nämligen Liljeholmsviken, som utgör inlopp till

Årstaviken, samt Söderström och Norrström. De över dessa farleder för sagda

bana anlagda broarna hava följande fria höjder över Mälarens medelvattenyta,

nämligen vid Liljeholmsviken 1,75 meter, vid Söderström 2,25 meter och vid

Norrström 2,7 5 meter. Då emellertid samtliga broar äro försedda med svängspann,

förhindras icke genomsläppandet även av fartyg med högsta resning.

Trafiken genom Liljeholmsviken och Norrström är av ringa betydenhet. Däremot

är, som bekant, sjöfarten genom Söderström synnerligen livlig och stegras

alltjämt. Om tiden för öppethållande av svängbron över Söderström utfärdades

av Kungl. Maj:t den 12 augusti 1864 föreskrift i enlighet med ett av de villkor,

som av Stockholms stadsfullmäktige uppställts för viss markupplåtelse

för sammanbindningsbanans anläggande, och skulle bron enligt denna föreskrift,

så länge seglationen påginge, stå öppen minst halva tiden, räknad från solens

uppgång till dess nedgång och från solens nedgång till dess uppgång varje

dygn. Denna föreskrift ändrades av Kungl. Maj:t efter stadsfullmäktiges tillstyrkan

genom nådigt brev den 28 mars 1896, varigenom föreskrevs, att bron

skulle under den tid, sjöfarten pågår, varje dygn hållas öppen för sjöfarten så

ofta och så länge järnvägstrafiken det medgiver, dock sammanlagt minst halva

dygnet, därav minst 4 timmar under dagen, räknad från klockan 6 förmiddagen

till klockan 8 eftermiddagen.

För järnvägstrafikens del är nämnda föreskrift på minuten utnyttjad, och

det kan vid rubbningar i tidtabellen ej undvikas, att tiden för brons öppenhållande

minskas under den föreskrivna. Olägenheten för sjötrafiken härav skulle

i och för sig måhända icke behöft tillmätas så stor betydelse, om icke vid inträdande

trafikrubbningar en eller flera, t. o. m. på varandra följande, i tidtabellen

upptagna broöppningar måst helt och hållet inställas, vilket inträffar

trots allvarlig strävan från järn vägsmyndigheternas sida att på bästa möjliga sätt

tillgodose sjötrafikens fullt berättigade önskemål, att tiden mellan broöppningarna

göres möjligast ringa. De svårigheter, som hänsynen till sjöfarten bereder såväl

vid tidtabellens uppgörande som vid dess tillämpande, torde ock vara allmänt

insedda. Likvisst må till belysande av dessa svårigheter påpekas, att vid bestämmandet

av tågens avgångs- och ankomsttider vid centralstationen måste,

förutom till sjöfarten, tagas hänsyn, bland annat, jämväl till den trafikerande

allmänhetens önskemål, till disponibel personal och rullande materiel, till möjligheterna

att å stationerna intaga tåg samt till förbindelserna icke blott med

en stor del av det egna landets, utan ock med utlandets järnvägar. Det vore

därför tydligtvis av stor betydelse för statens järnvägar, att det nu förefintliga

beroendet av sjöfarten bleve med det snaraste minskat och att större frihet erhölles

vid tidtabellens upprättande med avseende på såväl tågtiderna som tågantalet.

Icke nog med att därigenom den trafikerande allmänheten skulle tillskyndas

fördel — vilket i sin ordning bör gynnsamt påverka det ekonomiska

utbytet av järnvägstrafiken — därmed skulle även vinnas möjlighet för statens

järnvägar att ekonomiskt förmånligare utnyttja särskilt den för lokaltrafiken använda

rullande materielen och den med samma trafik sysselsatta tågpersonalens tid.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 109.

Den sedan långliga tider tillbaka beaktade önskvärdheten att, med undanröjande

eller åtminstone minskande av det hinder, som sålunda järnvägstrafiken

och sjöfarten ömsesidigt bereda varandra, vinna behövligt oberoende för de båda

trafikslagen, har berett kanske den förnämsta svårigheten för lösningen av Stockholms

bangårdsfråga, vartill under de senaste decennierna åtskilliga förslag framställts.

Dessa bangårdsförslag kunna ock efter de olika sätt, varpå oberoendet

mellan sjöfart och järnvägstrafik skulle vinnas, lämpligen uppdelas i två grupper.

Den ena gruppen förutsätter anordnandet av Hammarbyleden samt förläggning

av västra stambanan å större — s. k. segelfri — höjd däröver, men å mindre

höjd över Eiddarfjärden, samt vidare, liksom hittills, denna banas inledande söderifrån

till den å Norrmalm belägna huvudpersonstationen, vilken alltså behålles

som genomgångsstation. Enligt de till den andra gruppen hörande förslagen

återigen skulle västra stambanan korsa den nuvarande farleden Saltsjön—Mälaren

så västligt, att segelfri höjd kunde ernås vid korsningen, varför Hammarbyledens

anläggande alltså icke vore erforderligt, för att oberoende skulle vinnas mellan

järnvägstrafiken och sjöfarten mellan Mälaren och Saltsjön. Det västligare läget

för västra stambanans ingångslinje skulle däremot nödvändiggöra, att huvudpersonstationen

bleve anordnad som säckstation, om nämligen stationen skall

kunna kvarligga å nuvarande plats eller överhuvud taget erhålla ett någorlunda

centralt läge.

1910 års bangårdsförslag utarbetades efter de principer, som känneteckna

den förra gruppen, och till denna grupp hörde ock det av dåvarande ledamoten

av stadsfullmäktige, grosshandlaren Josef Carlsson framlagda, s. k. direkta högbanförslaget.

Det sistnämnda förslaget har av järnvägsstyrelsen blivit utförligt

belyst i ett med underdånig skrivelse den 28 juli 1914, på grund av därom av

riksdagens statsutskott gjord framställning, till Kung! Maj:t avgivet utlåtande över

en inom l:sta kammaren vid 1914 års senare riksdag väckt motion, nr 41, med

anledning av Kungl. Maj ds proposition om vissa bangårdsombvggnader i Stockholm.

I sagda utlåtande har järnvägsstyrelsen givit skäl för sin uppfattning, att

högbanförslaget icke kan förordas och att det icke bör bliva föremål för vidare

prövning. Statsutskottet har också i sitt av riksdagen godkända utlåtande över

nyssnämnda motion angående detta förslag uttalat, att ett genomförande av detsamma

enligt utskottets förmenande torde få anses uteslutet samt att det icke

torde vara vidare att räkna med. Styrelsen torde på grund härav kunna underlåta

att vidare befatta sig med förslaget i fråga.

På sätt i nyssnämnda, efter statsutskottets framställning avgivna utlåtande

utförligt angivits, har järnvägsstyrelsen numera företagit vissa ändringar i 1910

års förslag och har under utarbetning ett nytt, modifierat förslag, benämnt 1914

års bangårdsförslag. Det är således 1914 års förslag, som vid eu jämförelse

mellan de båda nämnda grupperna av bangårdsförslag bör jämföras med förslag

tillhörande den andra gruppen, vilken icke erfordrar Hammarbyledens utförande.

Till sistberörda grupp höra det s. k. Essingeförslaget med västra stambanan

indragen till centralstationen över öarna Stora och Lilla Essingen samt Kungsholmen,

vidare det av 1901 års bangårdskommitté framställda Skanstullförslaget

med samma bana inledd över Skanstull, Södermalm, Långholmen, Kungsholmen

och Karlberg samt slutligen ett av byråchefen i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

överstelöjtnanten B. Stafsing framlagt förslag med västra starnbanan inledd till

centralstationen över Liljeholmen, Västra Södermalm, Långholmen, Kungsholmen

och Karlberg. I detta sammanhang torde ävenledes böra omnämnas ett annat av

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 109.

överstelöjtnanten Stafsing uppgjort förslag att inleda viss del av den till huvudstaden

söderifrån kommande statsbantrafiken å en linje utgående från en längre

söderut belägen punkt å västra stambanan samt sträckande sig över Ekerön,

Lovön, Brommalandet och Karlberg till centralstationen. Oavsett järnvägsstyrelsens

mening, att ett genomförande av detta sistnämnda förslag, åtminstone inom

överskådlig framtid, är att anse som uteslutet, saknar detsamma betydelse för

nu föreliggande frågas bedömande, då nämligen i allt fall åtgärder måste vidtagas

för att den betydande trafiken å linjen närmast söder om Stockholm skall

bliva oberoende av sjöfarten mellan Mälaren och Saltsjön.

Essingeförslaget, som på sin tid övergavs för Skanstullförslaget, kan lämnas

ur räkningen, då dess genomförande numera icke torde kunna ifrågasättas.

Av de förutnämnda bangårdsförslag, enligt vilka centralstationen anordnas

som säckstation, kvarstå sålunda Skanstullförslaget och Stafsings förslag med

västra stambanan inledd över Liljeholmen och Kungsholmen till jämförelse med

styrelsens förslag med centralstationen anordnad som genomgångsstation med

övergripande trafik.

Yad då först beträffar spörsmålet, huru centralstationen lämpligen bör anordnas,

anser styrelsen en genomgångsstation obetingat vara att föredraga, icke

blott därför att en sådan station i allmänhet är fördelaktigare med hänsyn till

anläggnings- och driftkostnader samt till möjligheten att under alla omständigheter

ombesörja trafiken, utan även enär det knappa, till buds stående utrymmet

och andra lokala förhållanden göra centralstationens anordnande som säckstation

särdeles olämpligt. Å den för persontrafiken disponibla mark, som redan användes

för järn vägsändamål med tilläggande av den mark, som rimligen kan

tänkas bliva förvärvad vid och i närheten av centralstationen, kan plats nämligen

icke beredas för så stort antal spår och plattformar, som erfordras för ombesörjande

av den trafik, varmed styrelsen numera måste räkna vid uppgörande

av ett bangårdsförslag, avsett att motsvara behovet icke blott under närmaste år,

utan för lång tid framåt, därest centralstationen skulle anordnas som säckstation.

I så fall bleve därjämte godsbangården vid norra stationen så avsevärt inkräktad,

att viss del av godstrafiken — frilastningen — troligen finge helt och hållet bortfiyttas.

Enbart den förstnämnda av dessa omständigheter torde utgöra tillräcklig

anledning för, att all tanke på att lösa bangårdsfrågan efter något av de förslag,

som göra centralstationen till säckstation, bör övergivas. Därtill kommer emellertid,

att både byggnads- och markanskaffningskostnader ställa sig vida högre för

dessa förslag än för styrelsens förslag, vidare medgiver det senare förslaget

successiv utbyggnad genom ombyggnadens uppdelning i sträckor, vilka var för

sig och oberoende av övriga kunna färdigställas samt tagas i bruk för trafiken,

medan däremot sådan successiv utbyggnad är så gott som utesluten för de förslag,

som avse större omläggning av västra stambanan och dess inledande norrifrån

till centralstationen. Dessa förslag bliva därigenom betungade med ansenliga

kostnader för ränteförluster under byggnadstiden, varjämte deras genomförande

skulle kräva beslut på en gång om betydande anslagsbelopp. Centralstationens

anordnande som säckstation skulle också medföra höga driftkostnader, särskilt

på grund av det för driften av en säckstation stora avståndet mellan personbangården

och den vid Frösunda belägna driftsbangården. Förslaget att inleda

västra stambanan över Liljeholmen och Kungsholmen skulle därjämte medföra

höga driftkostnader för trafikeringen av den enligt detta förslag anordnade grenbanan

mellan eu station å västra Södermalm och Stockholms södra station.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 109.

Mot 1910 års förslag och dess alternativ IY, på vilket 1914 års förslag

bygges, hava emellertid framställts vissa anmärkningar, bland annat, att anläggandet

av ny bro invid den nuvarande sammanbindningsbauans bro över Söderström

skulle vara ägnat att ingiva betänkligheter ur byggnadsteknisk synpunkt, att

linjens stigning från centralstationen söderut skulle innebära svårigheter för

trafiken, att slopandet av Liljeholmens station skulle innebära allvarsam olägenhet,

att förslaget icke skulle göra järnvägstrafiken och sjöfarten i tillräcklig grad oberoende

av varandra samt slutligen att förslaget i estetiskt hänseende skulle vara

mindre tilltalande än de förslag, som förlägga västra stambanans ingångslinie

längre mot väster.

I fråga om de nyssberörda betänkligheter, som uttalats mot 1914 års förslag

ur byggnadstekniska och trafiktekniska synpunkter, tillåter styrelsen sig hänvisa

till sitt ovannämnda, på statsutskottets framställning avgivna yttrande, därav torde

framgå, att betänkligheter i dessa avseenden mot 1914 års förslag icke äro berättigade.

Mot slopandet av personstationen vid Liljeholmen anser styrelsen befogade

invändningar icke kunna göras, då personstationer vid den genomgående huvudlinjen

anordnas vid Ärsta och södra stationen och då Södermalms spårvägsnät kan

förväntas inom kort bliva utdraget å en under byggnad varande bro över Liljeholmsviken

samt därigenom sammanknutet med det på Liljeholmssidan befintliga

spårvägsnätet. Genom anordnandet av personstation vid den genomgående linjen

i centrum av Södermalm tillgodoses ett mycket större trafikintresse än det, som

förefinnes vid Liljeholmen och vilket på det hela taget synes bliva väl så bra

tillgodosett genom de båda andra stationerna och spårvägen. Ej heller kan så

stor betydelse tillmätas intresset att å Kungsholmen erhålla en personstation, då

denna stadsdel redan har mycket goda kommunikationer med centralstationen.

Att med styrelsens förslag skulle vinnas tillräckligt oberoende mellan järnvägs-

och sjötrafiken har ådagalagts genom verkställda, på tillgänglig statistik

vilande tidtabellsundersökningar, varvid en förutsättning dock vant, att viss del

av sjöfarten avledes genom Hammarbyleden enligt det därför uppgjorda förslaget.

Då därjämte, såsom nedan närmare skall visas, åt den tilltänkta, förr eller senare

nödvändiga nord—sydliga förortsbanan, vilken skulle utgöra vida större hinder för

sjöfarten än någonsin västra stambanan, icke torde kimna givas annat läge än

det i 1910 års förslag angivna, nämligen intill den bro över Söderström, som

samma förslag upptager för västra stambanan, torde anledning icke finnas att

med hänsyn till sjöfarten giva sistnämnda bana annan sträckning.

På grund av sistberörda förhållande, eller att för förortsbanan ändå får anläggas

bro över Söderström intill den för västra stambanan föreslagna bron, samt

på grund därav, att förhöjning av Jakobsgatan likafullt får göras för förortsbanans

underföring, bortfaller ock all anledning att av estetisk hänsyn förlägga västra

stambanans korsning med farleden Mälaren—Saltsjön längre västerut. För övrigt

tillåter styrelsen sig beträffande den estetiska sidan av 1914 års förslag hänvisa

till sitt oftanämnda, på statsutskottets'' begäran avgivna yttrande angående bangårdsombyggnader

i Stockholm.

I samma yttrande har styrelsen angivit sin ställning till förortsbanfrågan,

vars lämpliga lösning, särskilt vad angår den tilltänkta nord—sydliga stamlinjen,

ligger i statens järnvägars intresse, trots det att styrelsen ej längre har för avsikt

att använda denna linje för framförande av statens järnvägars tåg.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 109.

Det läge, som nord—sydlinjen skulle erhålla enligt 1910 års bangårdsförslag

och Stockholms stads kommunikationskommittés i denna del samstämmande förslag,

skulle ställa trafiken å denna linje i enahanda beroende av sjöfarten som

det, vari järnvägstrafiken kommer till sjöfarten enligt styrelsens bangårdsförslag.

Hammarbyledens tillkomst är sålunda en förutsättning för förortsbanförslaget

likaväl som för styrelsens bangårdsförslag.

Emellertid hava förslag framställts till sådan lösning av förortsbanfrågan,

att densamma icke skulle ställas i beroende av Hammarbyleden. Enligt ett

dylikt förslag skulle förortsbanan framföras i tunnel under Söderström, enligt ett

annat, av överstelöjtnanten Stafsing framställt förslag skulle förortsbanan använda

större delen av nuvarande sammanbindningsbanan mellan Norrmalm och Södermalm,

men för att förortsbantrafiken skulle bliva oberoende av sjöfarten, skulle

förbi en i förslaget upptagen ny sluss vid Karl Johanstorg anordnas två

förortsbanlinjer, en å vardera sidan om slussen och vardera linjen försedd med

rörligt brospann. Av de båda grenlinjerna skulle alltid en hållas tillgänglig för

förortsbantrafiken. Styrelsen finner intetdera av dessa förslag tillfredsställande.

Genom att framdraga förortsbanan i två grenlinjer förbi slussen skulle förortsbantrafiken

och sjöfarten komma i ett beroende av varandra, som bleve till

synnerlig olägenhet för båda trafikslagen, och därav skulle förhindras framsläppandet

av förortsbantåg i tät tidsföljd, som å den nord—sydliga stamlinjen

bleve nödvändigt för att denna linje skulle motsvara det framtida trafikbehovet.

Vidare skulle enligt detta förslag Stadsgårdens nyanlagda ranger- och uppställningsbangård

slopas och ersättas med en alldeles otillräcklig spårgrupp huvudsakligen

belägen under uppfartsvägarna till Södermalm. Tillfarts- och utdragsspåren

för denna spårgrupp samt förbindelsespåren mellan Stadsgården och

Söder Mälarstrand finge i plan korsas av förortsbanans båda grenlinjer, vilket

icke kan tillåtas varken med hänsyn till trafiksäkerheten eller med hänsyn till

hamnrörelsens behov av möjlighet till ostörd drift. Enligt ett annat alternativ

skulle visserligen plankorsningarna undvikas genom hamnspårens underföring

under förortsspåren, men nyssnämnda spårgrupp och förbindelsespår finge i sådant

fall förläggas å sådant djup under den närbelägna Mälarens vattenyta och under

de kaj spår, för vilkas trafik spårgruppen vore avsedd, att detta förslag icke kan

anses praktiskt utförbart. En praktisk anordning bliver icke heller enligt styrelsens

förmenande förortsbanans förläggande i tunnel under Söderström. De

stora djup, varpå tunnelbanan måste förläggas å långa sträckor å ömse sidor om

farleden, göra nämligen dess trafikerande med stora hisshöjder dyrbart och för

passagerarna obekvämt. Varje hållplats förutsätter dyrbara och tidsödande anordningar.

Att framföra förortsbanan i tunnel under Söderström skulle också

medföra synnerligen svårt»eräkneliga men utan tvivel alltid så ansenliga anläggningskostnader,

att ett mycket större trafikbehov, än som kan tänkas uppstå

inom överskådlig framtid, skulle erfordras för att göra en dylik tunnelanläggning

till ett ekonomiskt bärkraftigt företag. Förortsbanans tillkomst finge sålunda

anses uppskjuten till en avlägsnare framtid, än annars vore behövligt, om densamma

skulle baseras därpå, att beroendet av sjöfarten mellan Mälaren och

Saltsjön skulle undgås genom byggandet av en tunnel under Söderström.

Det torde sålunda vara uppenbart, att såväl de bangårdsförslag som de

förortsbanförslag, vilka icke förutsätta Hammarbyledens tillkomst, äro förenade

med så allvarsamma olägenheter och så underlägsna de förslag, som äro beroende

av denna nya farled, att styrelsen icke kan ifrågasätta, att de förra för
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Ma j ds Nåd■ Proposition Nr 109. 9

slagen skola komma till utförande. Hammarbyledens tillkomst är sålunda enligt

styrelsens förmenande en nödvändighet för en lycklig lösning både av huvudstadens

bangårds- och av dess förortsbanfråga och, på grund av dessa frågors

utomordentliga vikt, av synnerligt intresse för statens järnvägar.

Sambandet mellan Stockholms bangårds- och farledsfrågor består då icke

blott däri, att bangårdsfrågan för sin lämpliga lösning kräver Hammarbyledens

tillkomst, utan även att för denna farleds anläggande måste förutsättas, att västra

stambanans linje över densamma ombygges på sådant sätt, att ett av de viktigaste

kraven även för farleden vinnes, nämligen oberoende mellan järnvägs- och

sjötrafiken.

Med hänsyn härtill anser järnvägsstyrelsen icke blott, att stadens framställning

om koncession, i den mån sådan kan vara erforderlig, samt om tillstånd

till expropriation för Hammarbyleden bör beviljas, utan även att, när staden går

i författning om att anlägga farleden, statens järnvägar böra tänkas göra vad på

statens järnvägar kan ankomma till vinnande av oberoendet mellan järnvägsoch

sjötrafik genom viss, kanalbyggnaden berörande ombyggnad av västra

stambanan.

Stadsfullmäktiges framställning i detta hänseende torde innebära omläggning

av västra stambanans sträckning mellan Västberga och Stockholms södra station

enligt 1910 års förslag med korsning av Hammarbyleden å bro med 26 meters fri

höjd över vattenytan, dock med rörligt brospann. Körligt brospann tänktes icke

anordnat enligt 1910 års förslag men får numera anses erforderligt, varför sådant

upptagits i 1914 års förslag. Järnvägsstyrelsen anser också, att en omläggning av

västra stambanan av nu berörd större omfattning framdeles ovillkorligen är erforderlig

samt att staten redan från början bör giva Stockholms stad full visshet,

att sådan omläggning vid behov skall komma till stånd, för att staden med full

trygghet skall kunna gå i författning om att anlägga Hammarbyleden. Det låter

dock tänka sig, att en provisorisk, mindre omfattande omläggning av västra

stambanan med bibehållande av den nuvarande sträckningen över Liljeholmen

vore tillfyllest att börja med. Innan styrelsen vill ställa möjligheten därtill i

utsikt, måste likvisst underhandlingar upptagas med staden samt genom ingående

undersökningar utrönas, om icke utförandet på eu gång av den ändock erforderliga

större anläggningen i längden ställer sig ekonomiskt fördelaktigare, till vilka

underhandlingar och undersökningar tid nu icke funnits.

Villfarande av stadsfullmäktiges framställning, att staten till den 1 januari

1922, då Hammarbyleden beräknats kunna öppnas för allmän trafik, skall hava

omlagt västra stambanan över den nya farleden, skulle strida mot järnvägsstyrelsens

ursprungliga tanke, att uppgörelse med staden borde vara träffad om

villkoren för hela bangårdsfrågans lösning, innan definitivt beslut skulle fattas

om förändring av västra stambanans ingångslinje till Stockholm. Särskilt gäller

detta därför, att den för uppgörelsen så utomordentligt viktiga värdesättningen

av markupplåtelser och markutbyten givetvis bör hänföra sig — vad beträffar

områden, som tagas i anspråk för anläggningarna och som framdeles ej kunna

annorlunda disponeras — till de tomtpriser, som nu kunna anses vara rådande,

och icke till dem, som kunna uppträda, efter det att kommunikationsledernas

omläggning eller förbättring kunnat förändra desamma. Träffandet av uppgörelsen

mod staden om hela bangårdsfrågans lösning torde dock komma att kräva

relativt lång tid även sedan 1914 års bangårdsförslag blivit fullt utarbetat, och

inväntandet av denna uppgörelse skulle därför avsevärt fördröja Hammarbyledens

Bihang iill riksdagens protokoll 191.1. / sand. 91 höft. (Nr 109.) 9

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 109.

byggande. På grund av den ovan påvisade vikten för statens järnvägar av, att

Hammarbyleden kommer till stånd, samt på grund av företagets stora betydelse

i övrigt och då vidare ett definitivt beslut om Hammarbyledens anläggande

skulle giva. en kraftig Hjälp till lösning av den viktiga bangårdsfrågan, finner

styrelsen sig böra frångå sin tidigare tanke att avvakta en uppgörelse om

hela bangårdsfrågan, innan västra stambanans ingångslinje ombygges, särskilt

som ett snart igångsättande av ett så stort byggnadsarbete som den nya farleden

under nuvarande förhållanden vore högeligen önskvärt, då därigenom skulle

beredas arbete åt ett stort antal personer. För att staten skall kunna tillmötesgå

stadens begäran att omlägga västra stambanan, böra emellertid sådana

villkor uppställas, att trygghet vinnes dels för att anläggningen bliver till därmed

för statens järnvägar åsyftat gagn och dels för att den blivande uppgörelsen

med staden om bangårdsfrågan icke föregripes, så att statens ställning icke

bliver mindre fördelaktig därigenom, att staten nu går stadens önskningar till

mötes.

Den viktigaste av de omedelbara fördelar, som med västra stambanans

ombyggnad i samband med Hammarbyledens tillkomst åsyftas, är större oberoende

av sjöfarten. Denna fördel kommer dock icke statens järnvägar tillgodo,

med mindre staden medgiver, att tiden för öppethållande av bron över Söderström

avsevärt minskas. Järnvägsstyrelsen är icke beredd att nu precisera sina

önskemål därutinnan ens för liden närmast efter den grundliga omgestaltning

av de befintliga förhållandena, som genom de ifrågasatta farleds- och järnvägsanläggningarna

skulle inträda. Då därjämte bestämmelser icke böra fastställas

att _ gälla för mera än en viss tidsrymd i sänder för att sedan från tid till tid

revideras i mån av behov, bör enligt styrelsens mening såsom villkor för västra

stambanans omläggning uppställas, att staden medgiver att bestämmandet av

tiderna för öppethållande av bron vid Söderström överlämnas åt Kungl. Maj:t.

Den fria höjd av 26 meter, som enligt 1914 års förslag skulle givas västra

stambanan över Hammarbyleden, är så ansenlig, att broöppning i sådant fall

mycket sällan torde ifrågakomma, och bör tiden för öppnandet av denna bro

därför helt och hållet rätta sig efter järnvägstrafiken. Då det emellertid, enligt

vad förut sagts, kan ifrågasättas att omlägga västra stambanan mera provisoriskt,

å lägre höjd till att börja med, anser järnvägsstyrelsen nu böra förbehållas åt

Kungl. Maj:t att bestämma brotiderna jämväl för västra stambanans blivande

broar över Hammarbyleden. Enahanda villkor bör enligt järnvägsstyrelsens

förmenande gälla den bro, som kan bliva uppförd för den blivande förortsbanan.

En fördel, förutom den förenämnda av minskat beroende av sjöfarten, som

skulle vinnas genom västra stambanans omläggning å sträckan Västberga—Stockholms

södra station enligt 1914 års förslag, läge däri, att trafiken å grenlinjen

Liljeholmen—södra stationen kunde helt nedläggas. Stadens medgivande härför

torde dock icke erfordras.

För att den blivande uppgörelsen i bangårdsfrågan icke skall föregripas

genom statens åtagande att dessförinnan omlägga västra stambanan, torde den

överenskommelse, som därom träffas mellan staten och staden, i övrigt böra

erhålla endast preliminär karaktär och den egentliga uppgörelsen ställas på

framtiden på liknande sätt, som skedde beträffande det förslag till ombyggnad

av centralstationen, norra stationen och Tomteboda växlingsbangård samt mellanliggande

bansträckor, vartill riksdagen på Kungl. Maj:ts hemställan år 1914 beviljat

anslag. Enligt överenskommelsen om sagda ombyggnad, förband sig staden

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 109.

att fullgöra de av staden för förslagets genomförande begärda prestanda, huvudsakligen

endast mot det att staden tillförsäkrades, att dessa prestanda vid

den blivande slutliga uppgörelsen i bangårdsfrågan komme att tillgodoräknas

staden på samma sätt, som om de skulle ägt rum först sedan denna uppgörelse

blivit träffad.

Skall eu på samma princip fotad överenskommelse nu träffas, måste dock

iliågkommas, att västra stambanans omläggning å sträckan Västberga—södra

stationen, vilken staten, om ock eventuellt först framdeles, ifrågasättas skola åtaga

sig att utföra, utgör en så ansenlig prestation, att staten, för att icke genom ett

sådant åtagande behöva befara komma i sämre ställning till staden vid den

blivande slutliga uppgörelsen i bangårdsfrågan, i gengäld torde böra av staden

fordra ansenliga prestationer att vid den slutliga uppgörelsen i bangårdsfrågan

tillgodoräknas staden på samma sätt staten skulle tillgodoräknas sina prestationer.

Sålunda anser järnvägsstyrelsen, att staden först och främst bör på sådana

villkor tillförbindas att tillhandahålla all den staden tillhöriga mark, som erfordras

såväl för västra stambanans omläggning mellan Västberga och södra stationen

som oför omläggning av södra stationen och för den föreslagna personbangården

vid Årsta. Skulle västra stambanan först provisoriskt omläggas, bör staden utan

kostnad till statens järnvägar upplåta den för den provisoriska omläggningen

behövliga, staden tillhöriga marken, dock endast med besittningsrätt och för så

lång tid, som marken tages i anspråk för det angivna ändamålet.

Vidare bör staden åtaga sig att på enahanda villkor utföra alla de omläggningar

och nyanläggningar av gator, vägar, planer, kajer samt ledningar av

alla slag, som nödvändiggöras genom utförandet av de nya järnvägs- eller bangårdsanläggningarna.

Slutligen bör ock staden förbinda sig att söka fastställelse

icke blott å sådana ändringar i stadsplanen och hamnplaner, som erfordras för

farledsanläggningen, utan ock å ändringar, betingade av västra stambanans omläggning

och av genomförandet av i samband därmed fastställda bangårdsplaner.

Årealen av den staden tillhöriga mark, som skulle erfordras för västra

stambanans omläggning å sträckan Västberga—södra stationen och i samband därmed

stående bangårdsanläggningar, utgör cirka 200,000 kvadratmeter. Med ledning

av de priser, som tillämpades för 1910 års bangårdsförslag, men om vilkas fortfarande

giltighet styrelsen dock icke haft tillfälle att förvissa sig, har värdet av

denna mark beräknats till cirka 6 millioner kronor. Om areal eller värde av de

markområden, som skulle erfordras för en eventuell provisorisk ombyggnad av

västra stambanan, kan styrelsen nu ej lämna uppgift, men torde det här endast

kunna bliva fråga om smärre områden utan större värde.

Kostnaderna för de omläggningar eller nyanläggningar av gator och ledningar

m. in., som skulle betingas av de ifrågasatta järnvägs- och bangårdsanläggningarnas

utförande, kan styrelsen icke uppgiva.

Byggnadskostnaderna för västra stambanans omläggning å sträckan södra

stationen—Västberga i enlighet med 1914 års förslag har styrelsen approximativt

beräknat till cirka 7 millioner kronor, däri inräknat kostnaderna för eu första

inläggning för persontrafiken vid södra stationen och en personstation vid Årsta.

Arealen av den enskilda mark, som skulle behöva anskaffas i och för nu ifrågavarande

anläggningar, uppgår till cirka 34,000 kvadratmeter och har värdet därav,

som inberäknats i ovannämnda approximativa kosta adssiffra 7 millioner kronor,

likaledes uppskattats efter de priser, som användes för 1910 års förslag, och ut

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 109.

gör cirka 1 million kronor. Styrelsen har emellertid icke heller härvidlag varit

i tillfälle att förvissa sig om, huruvida dessa priser fortfarande äro tillämpliga.

Arbetena med västra stambanans ombyggnad torde, även om ombyggnaden

skall verkställas enligt 1914 års förslag och således icke till en början provisoriskt,

utan svårighet kunna utföras å en tid av 4 år, varför desamma skulle behöva

påbörjas tidigast år 1918 för att vara fullbordade till den tid, som stadsfullmäktige

begärt eller till ingången av år 1922. Ombyggnaden av centralstationen,

norra stationen, Tomteboda och mellanliggande sträckor, vartill riksdagen

år. 1914 beviljat anslag, skall enligt planen vara slutförd år 1917. Dessa

arbeten .skulle, därför kunna omedelbart följas av arbetena för västra stambanans

omläggning, vilket skulle överensstämma med styrelsens strävan efter kontinuitet

i arbetena för bangårdsombyggnaden i Stockholm. Skulle till en början blott

provisoriska anordningar vid Liljeholmen komma i fråga, kunna dessa naturligt

vis utföras på kortare tid och alltså arbetena påbörjas senare.

Beträffande slutligen tolkningen och tillämpningen av den av järnvägsstyrelsen

på nu angivna villkor ifrågasatta överenskommelsen, enligt vilken det

för båda parterna, staten och staden, skulle gälla utförandet av omfattande

och dyrbara anläggningar, vilka icke kunna på förhand med noggrannhet bestämmas

till sin omfattning, bör enligt järnvägsstyrelsens mening åt Kungl.

Maj:t överlämnas att träffa avgörande, i händelse olika mening angående statens

och stadens skyldigheter skulle uppstå.

Järnvägsstyrelsen anser att med de villkor, som styrelsen härmed föreslår,

betänkligheter icke behöva för statens del hysas mot, att staten åtager sig att

ombygga västra stambanan, om därmed vinnes, att den ur förberörda synpunkter

för statens järnvägar viktiga Hammarbyleden kommer till stånd.

Med stöd av vad sålunda anförts tillstyrker järnvägsstyrelsen, ej mindre att

Kungl. Maj:t vide, med bifall till Stockholms stadsfullmäktiges underdåniga

framställning, bevilja den sökta ^koncessionen å farled mellan Saltsjön och Mälaren

genom Hammarbysjön och Arstaviken, i den mån så kan vara erforderligt,

samt lämna det begärda tillståndet till expropriation, än även att staten åtager

sig att till tiden för farledens öppnande för allmän trafik, dock tidigast den

1 januari 1922, hava ombyggt västra stambanans oingångslinje till Stockholm på

sådant, sätt, att den blivande sjötrafiken genom Årstaviken och järnvägstrafiken

bliva i erforderlig mån oberoende av varandra, därvid linjen antingen genast

skall förläggas å bro med 26 meters fri höjd över farleden samt med rörligt

spann eller ock först förläggas å bro med mindre, dock för trafiken under första

tiden tillräcklig höjd, men framdeles vid behov å bro enligt det förstnämnda

alternativet, mot villkor att Stockholms stad dels medgiver, att bestämmandet

av tiderna för öppenhållande både av bron vid Söderström och av ifrågasatta

nya broar för västra stambanan och en blivande förortsbana över berörda

farled överlämnas åt Kungl. Maj:t, dels åtager sig att med full äganderätt till

statens järnvägar upplåta all den staden tillhöriga mark, som erfordras för västra

stambanans omläggning i slutligt läge över den nya farleden och för de i samband

därmed stående utvidgningar eller anläggningar av stationer, att upplåta den för

den alternativt ifrågasatta provisoriska omläggningen erforderliga, staden tillhöriga

marken att av statens järnvägar med nyttjanderätt innehavas, så länge den tages i

anspråk för det angivna ändamålet, liksom också att utföra alla de omläggningar eller

nyanläggningar av gator, vägar, planer, kajer samt ledningar av alla slag, som nödvändiggöras

genom utförandet av de nya järnvägs- eller bangårdsanläggningarna,

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 109.

dels medgiver, att de kostnader, staten kommer att nedlägga på grund av sitt

åtagande att i enlighet med stadens hemställan omlägga västra stambanan till

vinnande av oberoende mellan sjötrafiken och järnvägstrafiken, samt stadens tillhandahållande

av markområden och stadens kostnader för ovan omförmälta gator,

vägar och ledningar m. m. skola vid den blivande slutliga uppgörelsen i Stockholms

bangårdsfråga tillgodoräknas respektive parter på samma sätt, som om

arbetena utförts och markupplåtelserna ägt rum först sedan denna uppgörelse

blivit träffad — därvid dock dessförinnan avstådd mark och utförda arbeten skola

beräknas till det värde, som de hade vid tiden för markens avstående och arbetenas

utförande — dels åtager sig att söka fastställelse å sådana ändringar av stadsplanen

och hamnplaner, som betingas av västra stambanans omläggning och av

genomförandet av de i samband därmed fastställda bangårdsplaner, dels och slutligen

överlämnar åt Kungl. Maj:t att träffa avgörande, i händelse olika mening

angående statens och stadens skyldigheter skulle uppkomma.

Sedermera har Stockholms stads hamnstyrelse, med förmälan att skrivelse flin

styrelsen erhållit bemyndigande att i vad som rör ifrågavarande farleds sta°äcB h° “n8_

utförande föra Stockholms stads talan, till Kungl. Maj:t ingivit eu skrift «tyrei»e.

i ärendet. Beträffande ovanberörda av järnvägsstyrelsen föreslagna villkor

för statens åtagande att till tiden för farledens öppnande för trafik hava

ombyggt västra stambanans ingångslinje till Stockholm på sådant sätt,

att järnvägstrafiken och den blivande sjötrafiken genom Årstaviken bliva

i erforderlig mån oberoende av varandra, har hamnstyrelsen i nämnda

skrift hemställt, att, därest Kungl. Maj:t skulle förbehålla sig att bestämma

tiderna för öppenhållande av de i utlåtandet angivna broar, dylikt bestämmande

dock aldrig måtte givas utan stadens föregående hörande.

Tillika har hamnstyrelsen ansett sig böra påpeka lämpligheten därav, att

därest, på sätt järnvägsstyrelsen föreslagit, de prestationer i markupplåtelser

och utförda arbeten m. m., som kunna komma att av staden

fordras såsom villkor för västra stambanans omläggning, skola vid den

blivande slutliga uppgörelsen i Stockholms bangårdsfråga beräknas efter

markens och arbetenas värde vid tiden för markens avstående och arbetenas

utförande, föreskrift varder meddelad, att sagda värde bör i

varje fall genom överenskommelse eller skiljedom fastställas omedelbart,

efter det marken avståtts eller arbetet utförts. Härigenom skulle förebyggas,

att den blivande slutuppgörelsen komplicerades och försvårades

genom tvister i förevarande avseende, och större trygghet skulle vinnas

för uppskattningens riktighet.

Jag erinrar till en början, att Stockholms stadsfullmäktiges hos DepartementsKungl.

Maj:t i ämnet gjorda framställning innefattar ansökan om kon- che,encession

å anläggande av en farled från Saltsjön vid Danviken genom

Hammarbysjön, Årstaviken och Liljeholmsviken till Mälaren, den s. k.

Hammarbyleden, jämte därtill hörande sluss ävensom om rätt att genom

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 109.

expropriation förvärva den mark m. m., som erfordras för företagets

utförande. Tillika hava stadsfullmäktige hemställt, att staten senast

till ingången av år 1922 måtte hava anordnat ingångslinjen för västra

stambanan söderifrån till Stockholm på sådant sätt, att den blivande

sjöfarten genom Årstaviken samt järnvägstrafiken bliva, såvitt möjligt,

oberoende av varandra. I särskild skrivelse hava stadsfullmäktige vidare

gjort ansökan om erhållande av statsbidrag å 2,000,000 kronor till byggande

av ifrågavarande farled att utgå under 8 år med 250,000 kronor om

året. Sistnämnda ansökning har remitterats till åtskilliga myndigheter,

av vilka ännu icke alla inkommit med infordrat utlåtande. Slutligen har

Stockholms stad hos överståthållarämbetet och Kungl. Maj:ts befallningshavande

i Stockholms län jämlikt förordningen den 30 december 1880

om allmän farled begärt tillstånd till Hammarbyledens inrättande. Detta

ärende är ännu beroende på sistnämnda två myndigheters prövning.

Frågan om farledens inrättande och sträckning lärer, frånsett den i

sammanhang därmed åsyftade förändringen i stambanans läge och sträckning,

icke vara beroende av Kungl. Maj:ts medgivande utan torde böra

avgöras uti den i nämnda författning stadgade ordning. Åven om vederbörligt

tillstånd till ledens anordnande erhålles, anser sig emellertid

Stockholms stad icke kunna igångsätta arbetena, innan visshet vunnits,

att ingångslinjen för västra stambanan till Stockholm ombygges på sådant

sätt, att sjöfarten genom Årstaviken samt järnvägstrafiken bliva,

såvitt möjligt, oberoende av varandra. Av denna anledning och då

arbetenas snara påbörjande är av bet}Tdelse för minskande av den nu

rådande arbetslösheten, har jag ansett fullt fog föreligga att redan nu

till prövning upptaga stadsfullmäktiges framställning i denna del. Något

föregripande av vederbörande myndigheters bedömande av farledsfrågan

kan givetvis härigenom icke ske.

Det föreliggande förslaget avser, såsom ovan är sagt, farledens inrättande

för 5,5 meter djupgående fartyg samt anläggning av en sluss

vid Skanstull. Segeldjupet skulle följaktligen bliva detsamma, som vattenfallsstyrelsen

tillstyrkt beträffande Södertälje kanals ombyggnad och

farlederna i Mälaren. Däremot skulle slussen vid Skanstull enligt förslaget

erhålla mindre storlek än den av vattenfallsstyrelsen föreslagna

slussen vid Södertälje. Chefen för marinstaben har på grund härav

uti sitt i ärendet avgivna utlåtande påyrkat, att slussens dimensioner

något ökas. Sådant låter sig också göra, då stadsfullmäktige tillkännagivit,

att, därest Kung]. Maj:t för något statens ändamål önskar

ändring i eller tillägg till de föreslagna arbetena, staden är villig upplaga

underhandlingar i sådant hänseende under förutsättning, att därav

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 109.

15

betingad ökad kostnad betalas av staten. Det lärer emellertid icke

vara nödigt att i detta sammanhang taga ståndpunkt till denna fråga.

Utan vidare synes det vara klart, att det för sjöfarten i allmänhet

måste bliva av största betydelse, att en även för större fartyg avsedd

direkt förbindelseled mellan Mälaren och Saltsjön komme till stånd vid

Stockholm. Därigenom skulle fartyg, vilka skola lasta eller lossa vid

hamn i Mälaren, kunna välja den väg från eller till Östersjön, som är

för dem genast, och sålunda bespara tid och kostnader. En annan

fördel, som skulle följa av Hammarbyledens inrättande och som ock

förtjänar särskilt framhållas, är att densamma skulle underlätta Mälarens

reglering. Såväl kommerskollegium som vattenfallsstyrelsen hava

också i sina i ärendet avgivna yttranden framhållit Hammar by ledens

stora betydelse både för Stockholms stad och för staten.

Redan på grund av ovan antydda fördelar, som Hammarbyleden

kommer att bereda det allmänna, finner jag uppenbart, att staten

bör i sin mån söka befordra dess tillkomst, men därutöver föreligger

nu för staten en direkt anledning att lämna sin medverkan därtill.

Sedan flera år tillbaka stå frågorna om Stockholms bangårds

ombyggnad och om förortsbanornas ordnande på dagordningen,

utan att ännu någon lösning vunnits. På sätt järnvägsstyrelsen i sitt

utlåtande framhållit, äro emellertid såväl de förslag till nya bangårdsanordningar

i Stockholm som de förortsbanförslag, vilka kunna utföras

oberoende av Hammarbyledens tillkomst, förenade med så allvarsamma

olägenheter och så underlägsna de motsvarande förslag, vilkas genomförande

är beroende av denna nya farled, att styrelsen ansett sig icke

kunna ifrågasätta, att något av de förra förslagen kommer till stånd.

Redan förut har visserligen i olika sammanhang uttömmande redogjorts

för de skilda förslag till lösande av Stockholms bangårdsfråga,

som hittills framkommit, men jag anser mig dock, utan att ingå på

några detaljer, böra här sammanfatta några av de synpunkter, som

synas mig särskilt beaktansvärda för bedömandet av förevarande

ärende.

En av de förnämsta faktorerna, med vilka man haft att räkna vid

bearbetningen av Stockholms bangårdsfråga, har varit önskemålet att

ernå erforderligt oberoende mellan järnvägstrafiken och sjöfarten å

Mälaren. Farledsfrågan har ock en så dominerande betydelse för bangårdsfrågan,

att de bangårdsförslag, som framställts, till och med

kunna uppdelas i två huvudgrupper, allt efter det olika sätt, varpå

oberoendet mellan järnvägstrafiken och sjöfarten tänkes bliva vunnet.

Den ena gruppen förutsätter tillkomsten av Hammarbyleden; den andra

är därav mera oberoende. Enligt de till den förra gruppen hörande

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 109.

förslagen —• dit det av järnvägsstyrelsen förordade s. k. 1910 års förslag

ock det s. k. Carlssonska förslaget, vilket för några år sedan lät

mycket tala om sig, äro att hänföra — förlägges västra stambanan å

segelfri höjd över den förutsatta nya Hammarbyleden, men å mindre

böjd över Riddarorden, varigenom möjliggöres, att banan fortfarande

kan ingå söderifrån till centralstationen och denna bibehållas såsom

genomgångsstation. Enligt de till den andra gruppen börande förslagen

återigen, skulle västra stambanan framföras på segelfri höjd över den

nuvarande farleden, varvid övergången måste förläggas mellan Långholmen

och Smedsudden på Kungsholmen eller ännu västligare; Hammarbyledens

anläggande skulle alltså icke vara erforderligt i och för

bangårdsfrågans lösande. Däremot skulle av topografiska och andra

skäl västra stambanan då få inledas norrifrån jämsides med norra stambanan

till centralstationen, som sålunda finge anordnas såsom säckstation.

Den omläggning av västra stambanan mellan Västberga och

Stockholm, som i stadsfullmäktiges framställning avses att i sammanhang

med Hammarbyledens utförande komma till stånd, överensstämmer

i huvudsak med det bekanta 1910 års bangårdsförslag och likaså med

den modifikation därav — 1914 års förslag — som järnvägsstyrelsen

bland annat med hänsyn tagen till förortsbanfrågans lättare lösningpreliminärt

utarbetat och för vilket förslag finnes redogjort i ett av

järnvägsstyrelsen avgivet yttrande, intaget i statsutskottets utlåtande

nr 77 under 1914 års senare riksdag.

Av detta järnvägsstyrelsens yttrande framgår, att 1914 års förslag

i stort sett överensstämmer med 1910 års förslag, alternativ IV. Sålunda

skulle västra stambanan från Västberga, beläget å nuvarande

linjen mellan Älvsjö och Liljeholmen, framdragas i ny sträckning norrut

samt vid Årsta holmar passera Årstaviken å bro med 26 meters fri

höjd över Mälaren. Därefter skulle järnvägen framdragas i skärning

och i tunnel genom Södermalm fram till Söder Mälarstrand strax väster

om den nuvarande södra tunnelmynningen, därifrån utmed den nu befintliga

järnvägsbron å ny bro med 10,5 meters fri höjd över Söderström

och med rörligt spann över farleden, vidare å viadukt längs

Riddarholmens västra sida, å bro i lågt läge över Norrström till Klara

strand samt slutligen under den enligt förslaget något höjda Jakobsgatan

fram till Centralstationen. Liksom enligt 1910 års förslag skulle

drifts- och rangerbangårdar anläggas vid Årsta söder om Stockholm.

Driftsbangården vid Årsta avses att användas för uppställning av de i

trafiken å de norra banorna gående persontågsätten, medan den redan

nu under anläggning varande driftsbangården vid Frösunda norr om

Stockholm på motsvarande sätt tages i anspråk för persontågen å

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl Ma) ds Nåd Proposition Nr 109.

linjerna söder om Stockholm. Utgångs- och slutpunkterna förläggas

alltså för de norrgående persontågen till Arsta och för de södergående

till Frösunda, varigenom kommer till stånd en, såsom det på fackspråket

heter, övergripande trafik, en anordning, vilken järnvägsstyrelsen

på grund av förhållandena i Stockholm anser obetingat lämpligast.

Att i detta sammanhang ingå på närmare redogörelse för det till

samma huvudgrupp hörande Carlssonska förslaget har jag ej funnit

nödigt, då, såsom 1914 års senare riksdag uttalat, detta förslag icke

vidare torde vara att räkna med på grund av anmärkta starka betänkligheter

mot förslaget, vilket icke heller vunnit anslutning från Stockholms

stadsfullmäktiges sida.

Utan att ingå på någon beskrivning över den andra gruppen av

de förslag, som icke förutsätta Hammarbyledens tillkomst, vill jag

endast erinra därom, att Centralstationen enligt dessa förslag måste

anordnas såsom säckstation.

Denna omständighet torde i och för sig utgöra tillräcklig anledning

för att denna kategori av förslag icke kan anses lämplig att

läggas till grund för lösningen av Stockholms bangårdsfråga. Av järnvägsstyrelsen

hava nämligen framlagts mycket tungt vägande skäl emot

Centralstationens utbildande till en säckstation. Det till buds stående

knappa utrymmet och andra lokala förhållanden göra en dylik anordning

särdeles olämplig. Sålunda kan på det område, som finnes tillgängligt

och som rimligen kan tänkas bliva förvärvat vid och i närheten av

Centralstationen, plats icke beredas för så stort antal spår och plattformer,

som erfordras för ombesörjande av den trafik, varmed numera

måste räknas vid uppgörande av ett bangårdsförslag, avsett att motsvara

behovet icke blott under närmaste åren utan för lång tid framåt.

Det utrymme, som skulle behöva tagas i anspråk för personstationen,

skulle därjämte komma att starkt inkräkta på övriga bangårdsanordningar

vid Centralstationen och Norra stationen, och förr eller senare

finge största delen av godstrafiken helt och hållet bortflyttas från

Norra stationen, något som givetvis komme att i väsentlig man inverka

förryckande på stadens affärsliv. 1 Byggnads- och markanskatfningskostnader

ställa sig också vida högre än enligt järnvägsstyrelsens förslag, och

Centralstationens anordnande som säckstation skulle medföra betydande

driftkostnader, särskilt på grund av det för driften av en säckslation

stora avståndet mellan personbangården och dess vid Frösuuda belägna

driftsbangård. Till sist må framhållas, att de förslag, som göra Centralstationen

till säckstation, icke medgiva bangårdsombyggnadens upp
Bihang

till riksdagens potokoll 1915. I sand. 97 käft. (Nr 109.) ii

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 100.

delande i bjggnadsstadier, vilka var för sig kunna färdigställas och

oberoende av de följande tagas i bruk för trafiken. Dessa förslag bliva

därigenom betungade med högst ansenliga kostnader för ränteförluster

under byggnadstiden, varjämte deras genomförande skulle kräva beslut

på en gång om för våra förhållanden ofantliga anslagsbelopp.

För att återgå till de för bangårdsfrågans lösning utan tvivel lyckligare

förslagen tillhörande den grupp, som förutsätter Hammarbyleden,

vill jag påpeka att något val emellan de olika förslagen i denna grupp

icke i och för sig är erforderligt för bedömande av den till prövning

nu föreliggande frågan. I det avseende, som här är av intresse — korsningen

av Årstaviken — äro nämligen de särskilda förslagen väsentligen

sammanfallande.

Jag skall i detta sammanhang med några ord beröra förortsbänfrågan,

i vad densamma inverkar på bangårds- och farledsfrågorna.

Enligt järnvägsstyrelsens modifierade förslag göres Stockholms bangårdsfrågas

lösning icke direkt beroende av förortsbanefrågan. Emellertid

är att förutse, att, sedan trafiken utvecklats till en viss gräns, möjlighet

icke kommer att finnas att å statens järnvägar ombesörja, jämte

annan trafik, även förortsbantrafiken. För denna trafiks behöriga tillgodoseende

kommer därför med all säkerhet att förr eller senare erfordras

förortsbanor till Älvsjö och Järva, vilka eventuellt måste utsträckas

även utanför dessa punkter. Dylikt beroende av förortsbanfrågan

synes vara ofrånkomligt, huru än Stockholms bangårdsfråga löses,

och då sålunda kan förutses, att statens järnvägar i framtiden bliva urståndsätta

att fullt tillgodose trafiken till orter, som nu äro i detta hänseende

helt hänvisade till statsbanorna, ligger det i statens järnvägars

intresse, att en lämplig lösning av förortsbanfrågan må komma till

stånd.

Bland de för ett förortsbannät i Stockholm föreslagna olika linjer

har den s. k. nord-sydlinjen mellan Ålvsjö och Järva, eventuellt utsträckt

utanför dessa punkter, i första hand intresse vid behandlingen av bangårds-

och farledsfrågorna.

Enligt 1910 års förslag skulle även förortsbanan för att erhålla

tillbörligt oberoende av sjöfarten förutsätta Hammarbyleden, vilken den

skulle korsa vid Skanstull å samma höjd, som järnvägsstyrelsen föreslår

för västra stambanan (enligt Stockholms hamnstyrelses förslag till och

med å ännu större höjd). Över Söderström skulle den förläggas invid

och å samma höjd som västra stambanans omlagda ingångslinje, Det

bör också framhållas, att järnvägsstyrelsens förslag öppnar möjligheter

att samtidigt eller när som helst, efter det sträckan Södra stationen—

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 109.

19

Centralstationen utförts, utföra anläggningarna även för förortsbanan,

som då, allt eftersom förhållandena utveckla sig, kan vara ett statens,

stadens eller privat företag.

Emellertid hava förslag framställts till sådan lösning av förortsbanfrågan,

att densamma icke skulle ställas i beroende av Hammarbyleden.

Enligt ett av de åsyftade förslagen skulle den nuvarande sammanbindningsbanan

med bibehållet höj dläge över Söderström i stort sett användas för

förortsbansträckan mellan Norrmalm och Södermalm. Emot detta förslag

har huvudsakligen anmärkts, att eu i förslaget ingående anordning med

två grenlinjer förbi Slussen vore i trafiktekniskt och säkerhetshäriseende

sjmnerligen betänklig, samt att förslaget ingalunda torde medföra det

avsedda oberoendet mellan trafiken å förortsbanan och sjöfarten. Ett

annat förslag, som framkommit, auII förlägga förortsbanan i tunnel mellan

Norrmalm och Södermalm. Ej heller denna anordning har ansetts

praktisk. De stora djup, varpå tunnelbanan måste förläggas på långa

sträckor å ömse sidor om farleden, göra nämligen, enligt vad som anmärkts,

dess trafikerande med stora hisshöjder dyrbart och för passagerarna

obekvämt. Varje hållplats skulle förutsätta underjordiska, dyrbara

och tidsödande anordningar. Förortsbanans framförande i tunnel

under Söderström skulle medföra synnerligen svårberäkneliga, men utan

tvivel så ansenliga anläggningskostnader, att ett mycket större trafikbehov,

än som med utgångspunkt från nuvarande förhållanden kan

tänkas uppstå inom överskådlig framtid, måste erfordras för att göra

en dylik tunnelanläggning till ett ekonomiskt bärkraftigt företag. Förortsbanans

tillkomst finge därmed anses uppskjuten till en avlägsnare

framtid, än som annars vore behövligt.

Även om man tager hänsyn till förortsbanfrågan vill det följaktligen

synas, som om bland de hittills framlagda förslagen till lösning av

Stockholms bangårdsfråga de, vilka förutsätta tillkomsten av Hammarbyleden,

vore i princip att föredraga.

Hammarbyledens inrättande torde sålunda, såvitt nu kan bedömas,

vara nödvändig för eu lycklig lösning av huvudstadens bangårdsfråga,

och är följaktligen av den största vikt för statens järnvägar. På denna

punkt mötas således statens järnvägars och sjöfartens intressen.

På grund av nu anförda skäl anser jag, att staten bör i sin mån

bidraga till Hammarbyledens tillkomst genom att lämna den av Stockholms

stad begärda utfästelsen att så omlägga västra stambanan, att.

Hammarbyledens anordnande på föreslaget sätt möjliggöres. Men frågan

härom är givetvis av beskaffenhet att böra underställas riksdagens

prövning.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl- Maj ds Nåd. Proposition Nr 109.

För att den arbetarpersonal, vilken nu har sysselsättning vid de

bangårdsombyggnader i Stockholm, vartill 1914 års senare riksdagbeviljat

medel, måtte få fortsatt arbete vid statens järnvägar — något

som måste anses synnerligen önskvärt med hänsyn till inflytandet å

arbetsmarknaden av de stora arbeten, varom här är fråga — har järnvägsstyrelsen

avsett, att arbetena på västra stambanans förändrade inledande

till Stockholm skulle, sedan nämnda ombyggnader jämlikt den för

desamma uppgjorda planen avslutats år 1917, börja påföljande år.

I sådant fall beräknas arbetet med västra stambanans omläggning vara

avslutat till ingången av år 1922.

Huru järnvägsstyrelsen tänkt sig utförandet av de för bangårdsombyggnaden

i Stockholm erforderliga arbetena, framgår av ett inom

järnvägsstyrelsen utarbetat, preliminärt program, vilket såsom bilaga

torde få åtfölja detta protokoll. Enligt detta program — så långt ett

sådant låter sig uppgöras, innan någon överenskommelse med staden

träffats och innan frågan varit föremål för statsmakternas prövning och

beslut — tänkas två olika alternativ för frågans lösning och skulle bangårdsombyggnaden

i sin helhet vara fullbordad år 1931.

Beträffande de i programmet lämnade kostnadsuppgifterna anser

jag mig böra framhålla, att desamma endast äro approximativa, något

som självfallet följer därav, att det förslag, vartill de hänföra sig, ännu

icke föreligger helt i detalj utarbetat. Tydligt är också, att för ifrågavarande

arbeten fullt tillförlitliga beräkningar, avseende så lång tid framåt,

icke låta sig utföras, bland annat enär man saknar visshet om såväl

trafikens och teknikens framtida utveckling som kommande konjunkturer

och därav eventuellt föranledda prisändringar. Emellertid bör i detta

sammanhang framhållas, att en utfästelse eller ett beslut om utförandet

av de i viss del av programmet upptagna arbetena icke binder statsmakterna

till utförande av övriga i programmet upptagna arbeten eller

till inlösen av mark, som ej erfordras för samma del av programmet. Varje

led i programmet utgör nämligen ett avslutat helt, som i anslagshänseende

kan behandlas fristående för sig och som efter arbetets fullbordande

fullt ut kan utnyttjas för trafiken, även om de i övrigt i

programmet upptagna arbetena ej skulle komma till utförande. Denna

möjlighet till successiv utbyggnad är, som jag redan framhållit, en beaktansvärd

fördel.

Enligt 1914 års bangårdsförslag avses, att sjöfarten genom Hammarbyleden

och järnvägstrafiken skulle bliva i största möjliga mån

oberoende av varandra genom omläggning av västra stambanan å

sträckan mellan Västberga och Stockholms södra station. Av den

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 109.

under alternativ 1 i programmet intagna tablån inhämtas, att denna

omläggning enligt nämnda alternativ skulle bliva avslutad år 1921.

Stockholms stadsfullmäktiges ifrågavarande hemställan, att ändrade

anordningar angående berörda trafik måtte vara vidtagna till ingången

av år 1922, skulle alltså enligt denna plan bliva uppfyllda.

Kostnaden för västra stambanans omläggning mellan Västberga

och Södra stationen kominer emellertid att uppgå till betydande belopp.

Den har nämligen approximativt beräknats till icke mindre än 7 millioner

kronor, därav 6 miljoner kronor utgöra byggnadskostnader och 1 miljon

kronor kostnader för lösen av i enskild ägo befintlig mark. I det ännu

icke slutberedda skick, vari Stockholms bangårdsfråga för närvarande

befinner sig, synes det mig dock knappast lämpligt, att staten skulle

ovillkorligen förbinda sig att före 1922 års början fullborda ett företag, vars

genomförande betingar så stora utgifter. Jag finner mig därför ej kunna

tillstyrka, att staten nu åtager sig en ovillkorlig utfästelse av sådan

innebörd, som ovan sagts, och detta så mycket mindre, som det med

hänsyn till de blivande underhandlingarna mellan staten och staden i bangårdsfrågan

möjligen kan vara fördelaktigt, att staten icke redan nu

binder sig beträffande sättet för västra stambanans inledande till huvudstaden.

Järnvägsstyrelsen har också uppgjort ett subsidiärt förslag, alternativ

II, enligt vilket de båda trafiklederna till en början endast genom provisoriska

anordningar skulle i erforderlig män för den första tidens trafikbehov

bliva oberoende av varandra. Enligt detta alternativa förslag skulle

järnvägen, med bibehållande av det nuvarande planläget, till år 1922 endast

mera provisoriskt höjas vid korsningen med den nya farleden vid Liljeholmen.

Vid de båda trafikledernas korsning å detta ställe skulle

järnvägen dragas över farleden på en fri höjd av 4,8 meter över

medel vattenytan, så att pråmar och smärre omastade ångbåtar, såsom

bogserbåtar och dylika, skulle kunna framföras under bron. För framsläppande

av fartyg med större resning skulle anordnas rörligt klaffspann.

I denna provisoriska ombyggnad ingår även anläggandet av

en personstation vid den genomgående linjen vid Stockholms södra

station samt därjämte om- och tillbyggnad av godsmagasinen vid samma

station. I och med anordnandet av en personstation vid den genomgående

linjen vid Södra stationen, där alla lokaltåg skulle stanna, skulle

de nuvarande lokaltågen mellan Liljeholmen och Södra stationen indragas.

Antalet tåg, som komrne att passera korsningen med den nya

farleden, skulle alltså i avsevärd mån minskas och därmed tiden iör

brons öppenhållande för sjöfarten i samma mån ökas. Kostnaderna

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 109.

för de sålunda föreslagna interimistiska anordningarna hava approximativt

beräknats till 1,300,000 kronor, således ett, väsentligt lägre belopp,

än som skulle åtgå vid eu definitiv lösning av frågan.

I fall staten endast förbinder sig att utföra västra stambanans

korsning med Hammarbyleden enligt ettdera av omförmälda alternativa

förslag, behöver statens utgift för ändamålet icke med nödvändighet uppgå

till mera än sistnämnda belopp, 1,300,000 kronor. Det är emellertid i viss

mån en nackdel förenad med antagandet av alternativ It, nämligen den, att

de provisoriska anordningarna enligt detta alternativ endast i ringa mån

kunna komma till användning för de i den definitiva bangårdsombyggnaden

ingående arbetena. Detta har till följd, att, såsom förenämnda

program utvisar, kostnaden för bangårdsombyggnaden i dess helhet,

därest alternativ II väljes, ökas med 1,300,000 kronor eller med hela

beloppet av utgifterna för de provisoriska anordningarna. Härtill kommer,

att detta alternativ icke erbjuder möjlighet till jämn fördelning

av de erforderliga anslagsbeloppen, såsom fallet är med alternativ I,

och alltså ej heller till den jämna arbetstillgång efter år 1917, vilken

ansetts önskvärd. Man bör emellertid härvid jämväl taga hänsyn därtill,

att, om överenskommelse mellan staten och staden angående hangårdsfrågan

i dess helhet icke inom den närmaste tiden träffas och

samtliga ombyggnadsarbeten till följd därav uppskjutas, statens utgift

minskas med den räntevinst, som uppstår därigenom, att de betydande

utläggen för de nya anordningarna icke behöva göras förrän vid eu

senare tidpunkt. Sådan räntevinst inträder redan vid den förhållandevis

ringa förskjutning av blott en grupp arbeten, som programmets

alternativ II innebär, jämfört med alternativ I. Besparingen skulle nämligen

här, räknad vid utgången av år 1928, då sträckan Västberga—

Södra station enligt alternativ II skulle vara omlagd, uppgå till cirka

600,000 kronor, varvid 4 ! 2 % ränta beräknats på det efter hand nedlagda

kapitalet.

Alldeles oberoende av vilket alternativ, som må befinnas lämpligt

att välja för den först erforderliga delen av bangårdsombyggnaden, bör

man emellertid beakta, att staten såsom gengäld för den nu ifrågasatta

utfästelsen av Stockholms stad tillförsäkras vissa fördelar såsom, bland

annat, medgivande, att tiderna för öppenhållande av järnvägsbroarna

bestämmas av Kungl. Maj:t och att dispositionsrätt lämnas till vissa

markområden tidigare än annars torde varit påräkneligt.

Såsom villkor för den begärda utfästelsen från staten har nämligen

järnvägsstyrelsen föreslagit, att Stockholms stad dels medgiver

Kungl. Maj:t att bestämma tiderna för öppenhållande av såväl järn
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 109.

vägsbron över Söderström som de ifrågasatta nya broarna över Hammarbyleden

för västra stambanan och en blivande förortsbana; dels

åtager sig att med äganderätt till statens järnvägar upplåta all den

staden tillhöriga mark, som erfordras för västra stambanans omläggning

i slutligt läge över den nya farleden och för de i samband därmed

stående utvidgningar och anläggningar av stationer; att upplåta den för

den alternativt ifrågasatta provisoriska omläggningen av stambanan erforderliga,

staden tillhöriga marken att av statens järnvägar med nyttjanderätt

innehavas, så länge den behöver tagas i anspråk för det angivna ändamålet;

samt att utföra alla de omläggningar eller nyanläggningar av

gator, vägar, planer, kajer samt ledningar av alla slag, som nödvändiggöras

genom utförandet av de nya järnvägs- och bangårdsanläggningarna;

dels medgiver, att de kostnader, staten kommer att nedlägga

på grund av sitt åtagande att i enlighet med stadens hemställan omlägga

västra stambanan till vinnande av oberoende mellan sjöfarten i farleden

och järnvägstrafiken, samt stadens tillhandahållande av markområden

och stadens kostnader för ovan omförmälda gator, vägar och ledningar

m. m. skola vid den blivande slutliga uppgörelsen i Stockholms bangårdsfråga

tillgodoräknas respektive parter på samma sätt, som om

markupplåtelserna ägt rum och arbetena utförts först sedan denna

uppgörelse blivit träffad — därvid dock dessförinnan avstådd mark och

utförda arbeten skola beräknas till det värde, som de hade vid tiden för

markens avstående och arbetenas utförande — dels åtager sig att söka

fastställelse å sådana ändringar av stadsplanen och hamnplaner, som

betingas av västra stambanans omläggning och av genomförandet av de

i samband därmed fastställda bangårdsplaner; dels ock slutligen medgiver

Kungl. Maj:t att träffa avgörande, i händelse olika meningar angående

statens och stadens skyldigheter skulle uppkomma.

Stockholms stads hamnstyrelse, som, på sätt ovan är sagt, av

stadsfullmäktige erhållit bemyndigande att i vad som rör Hammarbyledens

utförande föra Stockholms stads talan, har emot de av järnvägsstyrelsen

uppställda villkoren icke gjort andra erinringar, än att,

därest Kungl. Maj:t skulle förbehålla sig att, bestämma tiderna för öppenhållande

av de i järnvägsstyrelsens utlåtande angivna broar, dylikt bestämmande

icke måtte givas utan stadens föregående hörande, samt att

den avstådda markens och de utförda arbetenas värde måtte i värjo fall

genom överenskommelse eller skiljedom fastställas omedelbart, efter det

marken avståtts eller arbetet verkställts.

Mot de av järnvägsstyrelsen föreslagna villkoren med de av hamnstyrelsen

äskade tilläggen Bynes mig intet vara att erinra.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 109.

Beträffande Stockholms stads ansökan om bidrag av staten för

Hammarbyledeu, anser jag denna fråga, över vilken vederbörande myndigheter

ännu icke slutligen yttrat sig, icke hora för närvarande upptagas

till prövning och avgörande.

På grund av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t

måtte föreslå riksdagen medgiva,

att staten må — under förutsättning att Stockholms

siad förbinder sig att uppfylla ovan omförmälda,

av järnvägsstyrelsen i sådant hänseende föreslagna

villkor, med de smärre jämkningar däri, som

Kungl. Maj:t kan finna lämpliga — utfästa sig att till

tiden för Hammarbyledens öppnande för allmän trafik,

dock tidigast den i januari 1922, hava ombyggt västra

stambanans ingångslinje till Stockholm på sådant sätt,

att sjöfarten genom farleden samt järnvägstrafiken däröver

bliva i erforderlig mån oberoende av varandra,

antingen genom att förlägga järnvägen å bro över

Årstaviken med omkring 26 meters fri höjd över

medelvattenytan och rörligt spann eller ock genom att

förändra den nuvarande järnvägslinjens korsning med

farleden vid Liljeholmen sålunda, att järnvägen frarndrages

å bro med omkring 4,8 meters fri höjd över

medelvattenytan och rörligt spann.

Till denna departementschefens, av statsrådets

övriga ledamöter biträdda hemställan täcktes Hans

Maj:t Konungen lämna bifall; och skulle till riksdagen

avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till detta

protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Niklas A. Lindhult.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 109.

25

Bilaga.

Preliminärt program för bangårdsombyggnaden i Stockholm

efter fullbordande år 1917 av redan beslutade arbeten.

Alternativ I.

Linjen över Hammarbyleden förlägges i slutligt läge över Års ta holmar

till år 1922, då Hammarbyleden beräknas vara färdig.

1) Inlösen av enskild mark.

Kostnad: 3 millioner kronor, varav för sträckan Västberga—Södra stationen

1 million kronor.

Inköpes åren 1918—1920.

2) Anläggning av förbindelsespår Tomteboda—Frösunda.

Kostnad: 0,9 millioner kronor.

Byggnadstid 2 år (1918—19).

Arbetets omfattning: utbyggnad till dubbelspår av norra stambanans övergivna

linje förbi Hagalund, vilket dubbelspår tages i anspråk för norra

stambanan, medan tunneln under Hagalund användes för förbindelse

till driftsbangården.

Eventuellt anlägges ny dubbelspårig tunnel invid den gamla tunneln i

stället för utbyggandet till dubbelspår av norra stambanans gamla

linje. Det senare synes dock så vitt för närvarande kan bedömas

lämpligast.

3) Omläggning av västra stambanan å sträckan Västberga—Södra stationen.

Kostnad 6 millioner kronor.

Byggnadstid 4 år (1918—21).

Arbetets omfattning: ny dubbelspårig huvudlinje å sträckan Timmermansgatan—Västberga;

anknytning av nuvarande godsbangården till de omlagda

huvudspåren, anläggning av provisorisk personstation vid den

genomgående linjen vid Södra stationen, anläggning av personstation

vid Ärsta, anläggande av uppställningsspår å Älvsjö station samt

anordnande av godstågsspårsförbindelse till Liljeholmen.

4) Omläggning av linjen Centralstationen—Södra stationen.

Kostnad: 7,5 millioner kronor.

Byggnadstid 4 år (1921—24).

Arbetets omfattning: ny dubbelspårig huvudlinje, omändringar av spår och

plattformer vid Centralstationen, grundläggning för nytt stationshus

vid Centralstationen, anläggning av nytt godstågsspår mellan Södra

stationen och Stadsgården, höjning av Jakobsgatan samt nya kajanläggningar

vid Klara Strand, Biddarholmen och Köttorget.

5) Anläggning av nytt stationshus vid Centralstationen.

Kostnad: 8,8 millioner kronor.

Byggnadstid: 3 år (1924—26).

Arbetets omfattning: spårhall under huvudbyggnaden, huvudbyggnaden, expeditionsbyggnad,

förändringsarbeten i gamla stationshuset, ändringar

av plattformar och spårsystem, anordnande av plan mellan stationsBihang

till riksdagens protokoll 1915. 1 saml. 97 höft. (Nr 109.) 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts Nåd■ Proposition Nr 109.

huset och Jakobsgatan, reglering av Klaraviken (statens andel i arbetet)

samt anordnande av nya ilgodsmagasin jämte tillhörande spår.

6) Ombyggnad av Södra stationen.

Kostnad: 2 millioner kronor.

Byggnadstid 2 år (1926—27).

Arbetets omfattning: utbyggnad i permanenta lägen av personstationen

och godsbangården.

7) Anläggning av rangerbangård vid Arsta.

Kostnad: 2,2 millioner kronor.

Byggnadstid: 2 år (1927—28).

8) Anläggningar för införande av övergripande trafik.

Kostnad: 10,9 millioner kronor.

Byggnadstid: 4 år (1928—31).

Arbetets omfattning: utläggandet av ett spår mellan Centralstationen och

Tomteboda, flyttning av driftsspårgrupp från Centralstationen till Frösunda,

nya anordningar vid Centralstationen, utvidgning av personbangården

vid Södra stationen, utvidgning av godsbangårdenovid Södra

stationen, nytt förbindelsespår mellan Södra stationen och Arsta samt

driftsbangård vid Årsta.

Tablå enligt alternativ I

utvisande kostnadernas fördelning för varje år å de olika arbeten.

År.

Summa

anslag.

1. Jord- inköp.

2. Förbin- delsespår

Tomte- boda-Frö- sunda.

3. Linjen

Västberga

—Södra

stationen.

4. Linjen

Central- stationen

—Södra

stationen.

5. Nytt

stations- hus vid

Central- stationen.

6. Om- byggnad

av Södra

stationen.

7. Arsta

ranger- bangård.

8. Över- gripande

trafik.

1918...

2,3

1,0

0,4

0,9

1919...

3,0

1,0

0,5

1,5

1920...

3,o

1,0

—

2,o

1921...

3,o

—

—

1,6

1,4

1922...

3,o

—

—

—

3,o

1923...

3,o

—

—

—

3,o

1924 ..

3,o

—

—

—

0,i

2,9

1925...

3,o

—

—

—

—

3,0

^ 1926...

3,0

—

—

—

—

2,9

0,1

1927...

3,o

—

—

—

—

—

1,9

1,1

1928...

3,o

—

—

—

—

—

—

l,i

1,9

1929...

3,o

—

—

—

—

—

—

—

3,0

1930...

3,o

—

—

—

—

—

—

—

3,o

1931...

3,o

—

—

—

—

—

—

—

3,o

! S:a

41,3

3,o

0,9

6,0

7,5

8,8

2,o

2,2

10,9

Kostnaderna äro angivna i millioner kronor.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 109.

27

Alternativ II.

Linjen över Hammarbyleden förlägges i provisoriskt läge över Liljeholmen

år 1922, då Hammarbyleden beräknas vara färdig.

1) Inlösen av enskild mark.

Kostnad: 3 millioner kronor, varav för sträckan Västberga—Södra statio1

million kronor.

Inköpes åren 1918—1920.

2) Anläggning av förbindelsespår Tomteboda—Frösunda.

Kostnad: 0,9 millioner kronor.

Byggnadstid 2 år (1918—19).

Arbetets omfattning: se 2) under alt. I.

3) Provisorisk höjning av linjen vid Liljeholmen.

Kostnad: 1,3 millioner kronor.

Byggnadstid: 2 år (1920—21).

Arbetets omfattning: höjning av linjen vid Liljeholmen, anläggning av provisorisk

personstation vid Södra stationen samt provisorisk om- och tillbyggnad

av godsmagasinen vid Södra stationen.

4) Omläggning av linjen Centralstationen—Södra stationen.

Kostnad 7,5 millioner kronor.

Byggnadstid 4 år (1921—24).

Arbetets omfattning: se 4) under alt. I.

5) Anläggning av nytt stationshus vid Centralstationen.

Kostnad: 8,8 millioner kronor.

Byggnadstid 3 år (1924—26).

Arbetets omfattning: se 5) under alt. I.

6) Ombyggnad av Södra stationen.

Kostnad: 2 millioner kronor.

Byggnadstid: 2 år (1926—27).

Arbetets omfattning: se 6) under alt. I.

7) Permanent omläggning av västra stambanan å sträckan Västberga—Södra

stationen (över Hammarbyleden).

Kostnad: 6 millioner kronor.

Byggnadstid: 3 år (1926—28).

Arbetets omfattning: ny dubbelspårig huvudlinje Västberga—Södra stationen,

anläggning av personstation vid Årsta, anläggande av uppställningsspår

å Älvsjö station samt anordnande av godstågspårförbindelse till

Liljeholmen.

8) Anläggning av rangerbangård vid Årsta.

Kostnad: 2,2 millioner kronor.

Byggnadstid: 2 år (1927—28).

9) Anläggningar för införande av övergripande trafik.

Kostnad: 10,9 millioner kronor.

Byggnadstid: 4 år (1928—31).

Arbetets omfattning: se 8) under alt. I.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kung!. May.ts Nåd. Proposition Nr 109.

Tablå enligt alternativ II

utvisande kostnadernas fördelning för varje år å olika arbeten.

År.

Summa

anslag.

1. Jord- inköp.

2. För- bindelse- spår

Tomte- boda—

Frö- sunda.

3. Linjen

vid

Lilje- holmen.

4. Linjen

Central- stationen

—Södra

statio- nen.

5. Nytt

stations- hus vid

vid Cen- tralsta- tionen.

6. Om- byggnad

av Södra

stationen-

7. Linjen

Väst- berga—

Södra

statio- nen.

8. Årsta

ranger- bangård.

9. Över- gripande

trafik.

1918 ...

1,4

1,0

0,4

1919 ...

1,5

1,0

0,5

1920 ...

1,6

1,0

—

0,6

1921 ...

2,i

—

—

0,7

1,4

1922 ...

3,o

—

—

—

3,0

1923 ...

3,0

—

—

—

3,o

1924 ...

3,o

—

—

—

0,i

2,9

1925 ...

3,0

—

—

—

—

3,0

1926 ...

5,o

—

—

—

—

2,9

0,i

2,o

1927 ...

5,o

—

—

—

—

—

1,9

2,o

1,1

1928 ...

5,o

—

—

—

—

—

—

2,o

1,1

1,9

1929 ...

3,o

—

—

—

—

—

—

—

—

3,0

1930 ...

3,o

—

—

—

—

—

—

—

—

3,o

1931 ...

3,o

—

—

—

—

—

—

—

—

3.0

Summa

42,6

3,0

0,9

1,3

7,5

8,8

2,o

6,o

2,2

10,9

Kostnaderna äro angivna i millioner kronor.

Amn. Förestående kostnadsuppgifter äro approximativa, delvis uppskattade. Ordningsföljd och tid för

arbetenas utförande äro beroende på teknikens och trafikens utveckling ävensom på åtskilliga andra omständigheter,

som nu äro svåra att överblicka. Bland annat är tiden för och omfattningen av en blivande förortsbananläggning

av stor betydelse för bangårdsombyggnaden. Beträffande kostnaderna framhålles, förutom vanskligheten

av att så lång tid i förväg göra tillförlitliga beräkningar, även möjligheten, att trafikutvecklingen kan

komma att kräva avsevärt större anstalter redan vid respektive första utbyggnader, än som nu rimligen kan antagas.

Stockholm den 20 mars 1915.

AXEL GRANHOLM.

Gotth. Dieden.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1915.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1915:99 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Majds ''proposition angående viss utfästelse, till Stockholms stad rörande västra stambanans framdragande över de a1 i texten
  2. SU 1915:74 Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss utfästelse till Stockholms stad rörande västra stambanans framdragande över den föreslagna s. s. 22 i texten