Sök i Ratio Lex

Angående åtgärder från det allmännas sida för beredande av driftkredit åt kikare av mindre jordbruk

222 sidor, varav 218 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 218 av 222 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1915:119, Angående åtgärder från det allmännas sida för beredande av driftkredit åt kikare av mindre jordbruk

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

1

Nr 119.

i

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen angående åtgärder

från det allmännas sida för beredande av driftkredit

åt kikare av mindre jordbruk; given Stockholms slott

den 16 april 1915.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över

jordbruksärenden vill Kungl. Maj:t föreslå riksdagen att

dels godkänna följande bestämmelser angående understöd av statsmedel

åt föreningar för beredande av driftkredit åt idkare av mindre

jordbruk:

Mom. 1. Ekonomisk förening, som har till ändamål att inom viss

ort bereda driftkredit åt idkare av mindre jordbruk, (jordbrukskassa) kan,

sedan den i enlighet med bestämmelser, vilka Kungl. Maj:t meddelar,

vunnit godkännande från det allmännas sida, av statsmedel undfå bidrag

utan återbetalningsskyldighet till de årliga förvaltningskostnaderna. Dessa

bidrag utgå med två kronor för medlem under vart och ett av de fyra

första åren näst efter det, då godkännandet givits, samt med en krona

för medlem under vart och ett av följande sex år och beräknas efter

det antal medlemmar, som jordbrukskassan under sin verksamhetstid

närmast föregående år städse haft.

Mom. 2. Ekonomisk förening, som utgör sammanslutning för

ett eller flera län av jordbrukskassor, (centralkassa för jordbrukskredit)

kan, sedan den i enlighet med bestämmelser, vilka Kungl. Maj:t meddelar,

vunnit godkännande från det allmännas sida, av statsmedel erhålla

bidrag utan återbetalningsskyldighet dels till organisationskostnader

med 2,000 kronor samt dels till de årliga förvaltningskostnaderna

med 2,000 kronor under vart av de två första åren näst efter det,

då godkännandet givits, med 1,000 kronor under vart av de följande

fyra åren och med 500 kronor under vart av ytterligare fyra år.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 106 käft. (Nr 119.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

Mom. 3. Då godkännande meddelas åt centralkassa för jordbrukskredit,

skall tillika förordnas ett ombud att å det allmännas vägnar öva

tillsyn över centralkassans verksamhet.

Detsamma gäller beträffande jordbrukskassa i län, för vilket

centralkassa ännu icke bildats och vunnit godkännande.

Mom. 4. Förenämnda statsbidrag kunna på ansökning utanordnas,

förvaltningsbidrag, när revision av nästföregående årets förvaltning

och räkenskaper ägt rum samt ansvarsfrihet för samma år beviljats

styrelsen, och bidrag till organisationskostnader, så snart godkännandet

meddelats.

Mom. 5. Fråga om erhållande av bidrag, som ovan sägs, handlägges

av Kungl. Maj:ts befallningsbavande i det län, där vederbörande

kassas styrelse har sitt säte.

Ansökan därom skall vara åtföljd av:

styrkt avskrift av kassans stadgar samt bevis om behörig registrering

och om godkännande från det allmännas sida;

samt, såvitt fråga är om förvaltningsbidrag:

dels styrkta avskrifter av förvaltningsberättelsen och revisionsberättelsen

för nästföregående år samt protokoll angående ansvarsfrihet

för samma år för styrelsen,

dels ock,

där ansökningen göres av jordbrukskassa, eu av dess styrelse på

heder och samvete bestyrkt uppgift angående det antal medlemmar kassan

under sin verksamhetstid närmast föregående år städse haft jämte särskilt

yttrande över ansökningen antingen av det ombud, som, efter ty

ovan sägs, må vara förordnat att öva tillsyn över kassans verksamhet,

eller av styrelsen för vederbörande centralkassa, därest jordbrukskassan

är ansluten till en sådan,

samt, där ansökningen göres av centralkassa för jordbrukskredit,

yttrande över ansökningen av det ombud, som, efter ty ovan sägs, skall

förordnas för tillsyn över kassans verksamhet.

Efter prövning av ansökningshandlingarna äger Kungl. Maj:ts befallningshavande

att av det för ändamålet anvisade statsanslaget utanordna

det kassan, enligt vad ovan sägs, tillkommande bidraget.

Mom. 6. De ytterligare föreskrifter i ämnet, som må finnas erforderliga,

meddelas av Kungl. Maj:t;

dels å extra stat för år 1916 under nionde huvudtiteln bevilja ett

förslagsanslag å 10,000 kronor till statsbidrag åt föreningar för beredande

av driftkredit åt idkare av mindre jordbruk;

samt dels medgiva, att för varje centralkassa för jordbrukskredit,

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

som vinner godkännande från det allmännas sida, svenska statens

obligationer till värde av 100,000 kronor må från riksgäldskontoret

överlämnas till Sveriges riksbank att av denna innehavas såsom

eu gemensam pant för samtliga centralkassans förbindelser, med rätt

för kassans fordringsägare att använda panten till täckande av sina

fordringar, i den mån kassans egna tillgångar, de belopp inberäknade,

som på grund av medlemmarnas i kassan ansvarighet för dess

förbindelser kunna från dem uttaxeras, därtill visa sig otillräckliga, och

under villkor: att behovet av pantens tillgripande skall styrkas genom

intyg av det ombud, som, efter vad ovan sägs, skall förordnas för tillsyn

över kassans verksamhet, att medgivande till pantens användande

skall lämnas av Kungl. Maj:ts befallningshavande i det län, där centralkassans

styrelse har sitt säte, därvid tillika skola meddelas erforderliga

föreskrifter angående sättet för pantens tillgodogörande och för därigenom

influtna medels fördelning mellan fordringsägarna, att riksgäldskontoret

ofördröjligen underrättas, då dylikt medgivande lämnats, samt att obligationerna

därvid tillika i första hand hembjudas riksgäldskontoret till

inlösen.

De till ärendet hörande handlingarna skola tillhandahållas riksdagens

vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med

all kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

■Johan Beck-Friis.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 119.

Historik.

Skrivelse från

hushållningssällskapens

ombud den

7 nov. 1903.

Remiss till

lantbruks•

styrelsen.

\

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 26

mars 1915.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,

Statsråden: Hasselrot,

friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Yennersten,

Westman,

Broström.

Departementschefen, statsrådet friherre Beck-Friis anförde vidare

efter gemensam beredning med cheferna för justitiedepartementet och

finansdepartementet:

Uti underdånig skrivelse den 7 november 1903 hemställde hushållningssällskapens

ombud, att Kungl. Maj:t täcktes i nåder låta utreda

i vad mån och på vilket sätt kreditförhållandena för jordbruket kunde

förbättras, särskilt med fästat avseende å den säkerhet, som från jordbruket

kunde lämnas i inventarier ävensom genom föreningsväsendet,

samt vidtaga de åtgärder, vartill denna utredning kunde giva anledning.

Genom nådig remiss den 8 december 1903 anbefalldes lantbruksstyrelsen

att efter hushållningssällskapens förvaltningsutskotts hörande

häröver avgiva underdånigt utlåtande.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119. 5

Med anledning liärav anmodade lantbruksstyrelsen den 18 december

1903 samtliga hushållningssällskapens förvaltningsutskott att före deri

1 juli 1904 avgiva yttranden över hushållningssällskapens ombuds förberörda

framställning; och inkommo förvaltningsutskotten, med undantag

av Kronobergs och Norrbottens läns hushållningssällskaps, med yttranden

i ämnet.

I dessa framhölls allmänt behovet av åtgärders vidtagande för

förbättrande av jordbrukets kreditförhållanden såväl med avseende på

låneformerna som i fråga om rånte- och amorteringsvillkor.

Däremot voro meningarna delade, huru detta behov lämpligast

borde tillgodoses, och på några håll synes man av brist på något verksamt

botemedel rent av hava uppgivit tanken på en reform.

I ett avseende rådde emellertid ganska stor samstämmighet, nämligen

i fråga om olämpligheten av att, såsom hushållningssällskapens

ombud alternativt framkastat, medgiva intecknande av jordbruksinventarier,

vilket av de flesta förvaltningsutskotten avstyrktes. Mot ett

dylikt förslag anfördes huvudsakligen, att tillfälle till lån utöver inteckning

i jordbruksfastigheten komme att medföra ökad skuldsättning och

följaktligen icke kunde vara annat än till skada; att, då enligt sakens

natur inventarierna skulle få av låntagaren fritt disponeras och därigenom

tillfälle till icke blott försämring utan även förskingring av

säkerheten uppkomme, denna ingalunda kunde anses vara tillfyllest;

samt slutligen att den personliga krediten med nödvändighet skulle

komma att rubbas, om ej rent av förstöras.

Åven de förvaltningsutskott, som förordade användandet av förberörda

sätt för frågans lösning, nämligen Uppsala, Östergötlands och

Kalmar läns norra hushållningssällskaps, underläto icke att framhålla de

svårigheter, som därmed vore förenade, samt vikten och betydelsen av noggranna

kontrollföreskrifter i syfte att förekomma befarade olägenheter.

Den i övrigt anvisade vägen genom föreningsväsendet vann i

allmänhet understöd, ehuru vissa av utskotten, erkännande riktigheten

i princip av sistnämnda utväg, ställde sig tveksamma till frågan, huruvida

någon varaktig fördel för jordbruket stode att vinna genom den

angivna ordningen, och åter andra betvivlade, att föreningsväsendet

ännu slagit tillräcklig rot hos befolkningen, för att därpå skulle kunna

byggas någon omfattande jordbrukskredit.

Flertalet förvaltningsutskott och särskilt de, som obetingat biträdde

tanken på frågans lösning genom föreningsväsendet, hänvisade

till erfarenheten på detta område från Danmark. Den höga ståndpunkt,

yttrades det bland annat, som jordbruket i nämnda land nu

Yttranden av

hushållningssällskapens

förvaltningsutskott.

s. 6 Kontrollera mot PDF

tantbruisstyrelsens

för.

slag.

6 Kungl. Maj:ts Nåd.. Proposition Nr 119.

intoge, syntes utan fara för misstag till stor del kunna tillskrivas

föreningsverksamheten och det understöd, som kommit denna verksamhet

till del genom välbetänkta lagstiftningsåtgärder, ekonomiska

såväl som administrativa, i syfte att främja och underlätta jordbruket.

Att föreningsväsendet, rätt tillämpat och med åtnjutande av behövligt

understöd, även i vårt land skulle medföra goda resultat, därom syntes

något tvivel icke behöva förefinnas. Givet vore dock, att för åstadkommande

av den här särskilt åsyftade lånerörelsen och förmedling av

lån inom föreningarna erfordrades ett visst förlagskapital, vilket till en

början icke utan statens mellankomst i en eller annan form kunde anskaffas

på sådana villkor, att det önskade resultatet uppnåddes. Det

syntes ligga i sakens natur, att staten skulle för ändamålet anvisa under

den närmaste tiden erforderligt kapital ävensom att den lånerörelse,

som komme till stånd, till en början i främsta rummet måste avse att

tjäna de mindre jordbrukarna, men att densamma rätt ledd skulle kunna

utvecklas och komma att kraftigt bidraga till hela vårt jordbruks utveckling.

överhuvudtaget synas de förvaltningsutskott, som tillstyrkte frågans

lösning genom skapandet av kreditföreningar, i första hand hava

tänkt sig dessa föreningar såsom förmedlande lån till sina medlemmar ur

en statslånefond. Det tyska systemet, baserat på föreningarnas egen

inlånings verksam!) et, ansågs mindre ägnat att tillämpas i vårt land, huvudsakligen

därför att vi i våra sparbanker ägde institutioner, vilka övertagit

större delen av de tyska låneföreningarnas funktioner.

Uti underdånig skrivelse den 29 juni 1906 anförde härefter lantbruksstyrelsen,

att styrelsen funnit lämpligt att till en början och särskilt

för sig behandla frågan om det mindre jordbrukets kreditförhållanden.

För att studera ifrågavarande kreditförhållanden i Danmark utsändes

på styrelsens hemställan eu person, vilkens reseberättelse finnes bifogad

styrelsens förslag.

Lantbruksstyrelsens betänkande avgavs den l december 1908. 1

detsamma refererades först de här ovan omnämnda yttrandena av hushållningssällskapens

förvaltningsutskott, varefter styrelsen redogjorde för

det sätt, varpå man i vissa andra länder sökt lösa denna kreditfråga

samt för de förslag, som tidigare i vårt land framställts i detta syfte,

vilka huvudsakligen ginge ut på tillämpning av förlagsinteckningsinstitutet

även för jordbrukets vidkommande, men vilka icke lett till några

positiva åtgärder.

När lantbruksstyrelsen därefter övergår till att avgiva sitt eget

yttrande, förklarar den först, att den »finner det vara synnerligen angeläget

och av ett allmänt intresse, att jordbrukets behov av kredit till
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

godoses på ett för jordbruksrörelsens säregna art anpassat sätt». Vad

först den fasta krediten beträffar, erinrar styrelsen emellertid, att denna

sedan lång tid tillbaka ordnats genom särskilda för ändamålet bildade

kreditinstitut, allmänna hypoteksbanken och hypoteksföreningarna, och

anser det vara en alltför vittomfattande fråga, för att den skulle lämpligen

kunna av styrelsen upptagas, om och i vad mån reformer av dessas

verksamhet borde ifrågakomma, utan begränsar sitt yttrande uteslutande

till den för själva j ord bruksdriften behövliga krediten jämte det lånebehov,

som kunde förefinnas för »smärre, lätt amortisabla grund förbättringar».

Beträffande vikten av att särskilt dessa kreditbehov tillgodoses, yttrar

lantbruksstyrelsen: »Angelägenheten därav, att rörelsekapitalet göres både

lätt tillgängligt och i möjligaste mån billigt, blir så mycket mer i ögonen

fallande, när man betänker, att kostnaderna för uppehållande av

själva jordbruksrörelsen tendera att växa i långt större proportion än

värdet av den fasta egendomen. Ett intensivare jordbruk påfordrar

kostsammare besättning, allt dyrbarare och flera maskiner m. m.

Och av ett allmänt intresse måste naturligen vara, att det svenska jordbruket

kan å ifrågavarande område utan allt för betungande villkor

följa med utvecklingen, ävensom att jordbrukarna på villkor, som äro

därför lämpade, beredas medel att vidtaga de ur såväl privat som nationalekonomisk

synpunkt för jordens höjande i värde och egendomens behöriga

underhåll nödiga grundförbättringar. Under sådana förhållanden

och då varje lättnad i villkoren för låns erhållande i nu angivna syften

utan tvivel skall verka såsom en uppmuntran för utveckling av den näring,

som ännu med skäl kan benämnas landets modernäring, finner lantbruksstyrelsen

förevarande fråga vara av sådan betydelse, att densamma bör

kunna påkalla statens synnerliga intresse och medverkan vid dess lösning.»

Lantbruksstyrelsen fann vidare de brukliga formerna för fyllande av

nyss nämnda kreditbehov otillfredsställande. Styrelsen förklarade sig bortse

från de mindre vanliga fall, där jordbrukaren disponerade annan egendom

av särskilt värde än själva fastigheten med därtill hörande inventarier och

besättning, och fann, att i allmänhet de bättre fastighetsinteckningarna vore

utlämnade som säkerhet för stående lån. För de behövliga driftlånen vore

jordbrukaren hänvisad att antingen lämna säkerhet i högre liggande inteckningar

eller ock anlita sin personliga kredit. Den förra utvägen ansåg

styrelsen olämplig, enär de på sådana villkor upptagna lånen måste

bliva synnerligen betungande; utnyttjandet av den senare hade lett till

utbredandet av borgen ssystemet, på vars vådor styrelsen ansåg onödigt

att ingå, och användandet av ackommodationsväxlar — eu både faidig och

dyrbar väg. Härtill komme, att bankerna, till vilka jordbrukarna

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kung! Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

väsentligen vore hänvisade såsom långivare, hade sin huvudsakliga verksamhet

som förlagsgivare åt industri och handelsrörelse och därför ej

kunde anpassa sin lånerörelse efter lantbrukets behov.

Sedan lantbruksstyrelsen sålunda å ena sidan konstaterat den stora

vikten av en välordnad drift kredit för jordbruket, å den andra sidan

framhållit de förefintliga lånemöjligheternas olämplighet, upptog den

till behandling de bägge utvägar för ernående av ett bättre tillstånd,

som angivits i hushållningssällskapens ombuds underdåniga skrivelse

av den 7 november 1903.

Mot förslaget att i någon form ställa inventarier och annan lös

egendom som säkerhet för driftlån ansåg lantbruksstyrelsen emellertid så

starka skäl vara framförda, att något försök att i sådan riktning lösa

kreditfrågan ej borde ifrågakomma.

Däremot anslöt sig lantbruksstyrelsen till förslaget att genom

anlitande av föreningsväsendet söka åvägabringa möjligheter för de

mindre jordbrukarna att anskaffa nödigt driftkapital och stödde sig

härvid på den rika erfarenheten i andra länder, men betonade tillvaron

av »vissa hinder, som endast tid och erfarenhet hos just dem, vilka

frågan närmast gäller, helt kunna undanröja, särskilt i ett på föreningsväsendets

område ännu så pass relativt fattigt land som Sverige».

De önskemål, som lantbruksstyrelsen främst ville vinna med sitt

förslag, voro prisbillighet och lämpliga hr edil for mer.

Prisbilligheten vore beroende dels av, varest långivaren söktes,

dels av den säkerhet, som bjödes. I fråga om de föreslagna föreningarnas

kapitalanskaffning ansåg lantbruksstyrelsen, att det vore olämpligt, att

affärsbankerna anlitades, enär jordbruksrörelsen skulle vara ringa eller

icke ens alls hjälpt ur sina svårigheter, om kapitalet lämnades densamma

på samma korta tid, som gällde med avseende å industrien och handelsrörelsen.

Icke heller sparbankerna befunnos lämpliga att försträcka

det erforderliga kapitalet, ty, förutom det att en sådan anordning förutsatte

ändring i gällande sparbankslag, vore det i allt fall olämpligt att

bygga det nya kreditsystemet på institutioner, vilka såsom sparbankerna

vore avsedda för långt flera befolkningslager än fastighetsägare och

arrendatorer. Lantbruksstyrelsen fann det på dessa grunder säkrast att

mera hos allmänheten (och eventuellt staten) än hos redan förefintliga

kreditinstitut söka det för de ifrågasatta kreditinrättningarna behövliga

kapitalet. Med hänsyn dels till de här i riket rådande restriktiva bestämmelserna

med avseende å bankverksamhet, dels till det viktiga

önskemålet att penningrörelsen inom jordbrukskreditföreningarna bleve

så enkel som möjligt, ansåg lantbruksstyrelsen emellertid tvivelaktigt.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

om dylika föreningar borde tillerkännas rätt att upplåna medel från

allmänheten på sparkasse- eller andra bankräkningar och sålunda konkurrera

med de vanliga sparbankerna.

Med avseende på den säkerhet, som systemet med dylika kreditföreningar

skulle bereda, erinrade lantbruksstyrelsen till en början, att realsäkerhet

av större värde icke kunde erbjudas av jordbrukarna, särskilt

icke av den stora grupp jordbrukare, som bestode av sådana, vilka innehade

allenast besittningsrätt till den brukade egendomen. Det hade emellertid

visat sig, att den jordbrukarnas solidariska ansvarighet för ingångna

förbindelser, som först med fördel och utan att för dem, som iklätt sig

ansvaret, medföra några avsevärda risker tagits i anspråk för hypoteksbankväsendet,

även med liknande goda resultat kommit till användning

inom andra på lantbrukets område verksamma ekonomiska föreningar.

Lantbruksstyrelsen uttalade som sin åsikt, att den utveckling, det mindre

jordbruket uppnått i de på jordbruksområdet mera framstående länderna,

till icke ringa del torde vara grundat på ett å medlemmarnas solidariska

ansvar bildat föreningsväsende. Föreningar, som kunde erbjuda dylik

säkerhet, borde även i vårt land kunna erhålla penningförsträckningar

på villkor, som i förhållande till vad lantbrukarna förut fått betala för

sina driftslån, vore billiga, även om denna upplåning ej kunde tänkas

komma att ske på så gynnsamma betingelser som allmänna hypoteksbankens,

enär sämre säkerhet under alla förhållanden måste draga med

sig sämre lånevillkor. Den ansvarighet, som skulle fordras, borde

emellertid icke vara obegränsad, så att medlemmarna skulle svara

för sin förenings förbindelser med alla sina tillgångar, utan begränsad

till ett visst belopp. Förutom att vissa andra praktiska skäl talade för

den begränsade ansvarigheten, ansåg lantbruksstyrelsen det givet, att

jordbrukarna ej skulle våga inträda i ea förening med obegränsad

ansvarighet.

Lantbruksstyrelsens andra framställda önskemål var skapandet av

lämpliga kreditformer. Härutinnan framhölls, att, då de föreslagna

föreningarna ej skulle driva någon annan rörelse än att utlämna driftslån

till sina medlemmar, behövde inga främmande hänsyn spela in,

utan verksamheten kunde helt inriktas på att skapa för detta ändamål

så praktiska former som möjligt. Här kunde sålunda hänsyn tagas

såväl till det ändamål, för vars täckande varje lån upptagits, som till lokala

förhållanden o. s. v. För de erhållna lånen borde medlemmarna ej ställa

någon särskild säkerhet, ty eljest skulle ett av ändamålen med reformen

eller undanröjandet av olägenheterna med borgenssystemet icke vinnas.

Den ömsesidiga ansvarigheten borde vara till fyllest.

bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 106 höft. (Nr 119.)

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

För att tillgodose de sålunda uttalade önskemålen tänkte sig lantbruksstyrelsen

ett system av föreningar efter mönster av allmänna

hypoteksbanken och hypoteksföreningarna. Utom de lokala kreditföreningarna

borde sålunda organiseras centralföreningar, exempelvis en för

varje län, vilka skulle i största möjliga utsträckning handhava penningrörelsen,

så att förvaltningen av de lokala föreningarna kunde bliva så

enkel, att överallt på landsbygden för deras skötsel kompetenta personer

kunde vara att tillgå. Centralföreningarna borde bland annat helt och

hållet ombesörja medelanskaffningen, för vilket ändamål en hela riket

omfattande sammanslutning antogs inom kort bliva nödvändig för att

utjämna penningtillgången de olika länscentralerna emellan. Varifrån

rörelsekapitalet skulle erhållas, därom yttrade sig emellertid lantbruksstyrelsen

icke utöver de förut nämnda betänkligheterna gent emot tanken,

att detsamma skulle sökas bos banker eller sparbanker, samt ett framhållande

av, att den ifrågavarande krediten ej kunde byggas uteslutande

eller ens till någon större del på statens direkta ekonomiska medverkan.

Sedan lantbruksstyrelsen sålunda uppdragit grundlinjerna för hur

den tänkt sig den slutliga lösningen av frågan om anskaffande av

billigare driftkredit för det mindre jordbruket, övergick styrelsen till

att föreslå sådana åtgärder, som den ansåg med det snaraste böra vidtagas.

Innan visshet ännu vunnits därom, att jordbrukarna i stort sett

vore benägna att åtaga sig de förpliktelser, som med kreditsystemet vore

förenade, eller att föreningarna vore i stånd att upplåna erforderliga

medel för fyllande av sitt ändamål, syntes det nämligen styrelsen olämpligt,

att ett så omfattande program för ordnande av jordbrukets driftkredit

som det ovannämnda genom lagstiftningen fastsloges. Styrelsen

föreslog därför i stället, att åt kreditföreningar för jordbruksändamål,

som kunde komma att bildas, staten skulle tillskjuta rörelsekapital och

att för detta ändamål 10 miljoner kronor skulle ställas till Kungl. Maj:ts

förfogande att för ändamålet disponeras under åren 1910—1919. Uttryckligen

betonades, att denna åtgärd icke vore avsedd som en slutlig

lösning av kreditfrågan. Med sitt förslag avsåge styrelsen allenast att

förbereda en vidare utveckling av samma fråga i den förut angivna

riktningen. »När styrelsen för sådant ändamål påkallar statens medverkan)),

yttrades det vidare, »bar styrelsen låtit leda sig av skilda motiv.

Dels vinnes därigenom säkerhet, att de föreningar, som bildas under

statens hägn, icke skola sakna rörelsekapital, något, som under nuvarande

förhållanden eljest kunde visa sig bliva fallet. Dels bar staten på grund

av sina försträckningar både rätt och plikt att mera direkt bestämma

reglerna för föreningarnas verksamhet och kontrollera förvaltningen.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 119.

åtgärder, som, vidtagna under kreditinstitutets första verksamhetsår,

torde kunna från första början leda den nya kreditrörelsen in på goda

och sunda vägar. Under sådana förhållanden är det naturligen av vikt,

att från början det nya kreditsystemet så ordnas, att det sedermera skall

kunna vidare utvecklas, om och såsnart erfarenheten visat, att detsamma

praktiskt uppfyller de behov av kreditmedel för jordbruket, som för

närvarande måste tillgodoses på vissa för jordbrukarna mindre lämpliga

vägar.» Ehuru lantbruksstyrelsen ville till en början ställa de tillämnade

kreditföreningarna i beroende av staten, fasthöll den sålunda vid slutmålet:

en kreditföreningsrörelse, som är i stånd att på egen hand anskaffa

åtminstone största delen av det behövliga rörelsekapitalet.

För det närvarande borde emellertid, som sagt, staten försträcka

penningar, och de föreningar, som erhölle sådant understöd, borde förbjudas

att tills vidare på annat håll upptaga lån. För föreningarna

föreslogos åtskilliga mera ingående bestämmelser som villkor för rätten

att erhålla statslån, av vilka de viktigaste voro följande. Förening borde

endast till medlemmar få utlämna lån, och utlåningen finge icke överskrida

ett visst förhållande till omfattningen av varje medlems jordbruk,

uttryckt i hektar åker, nämligen 50 kronor per hektar. I medlemsavgifter

finge endast upptagas en inträdesavgift av lägst 50 öre, högst

1 krona per hektar åker, varför inträde vunnits. För förenings förbindelser

skulle medlem åtaga sig ett visst ansvar. Med hänsyn i

främsta rummet till de enligt lagen av den 28 juni 1895 om registrerade

föreningar för ekonomisk verksamhet föreskrivna, betungande regi streringsbestämmelserna

för föreningar »med begränsad personlig ansvarighet»

föreslogs, att föreningarna visserligen skulle organiseras under formen .

»utan personlig ansvarighet», men att medlemmarna genom avlämnande

av garantiförbindelser skulle åtaga sig ett ansvar, till storleken sammanfallande

med vederbörandes lånerätt. Antalet medlemmar i varje förening

borde uppgå till minst 50, varigenom risken för varje enskild medlem

att på dessa förbindelser göra avsevärda förluster bleve ringa.

Lån borde av förening få utlämnas endast för följande ändamål:

l:o) för åstadkommande av varaktig förbättring av jord eller

byggnader, eller för anläggning vare sig till ekonomiskt utnyttjande av

ifrågavarande egendoms tillgångar eller för bedrivandet av sådan binäring

till jordbruket, som lämpade sig för egendomen;

2:o) för inköp av i förhållande till jordbrukets storlek kostsamma

avelsdjur och lantbruksmaskiner;

3:o) för likvid av för egendomen behövliga foder- och gödselmedel,

med villkor, dels att inköpen skett genom förening, vars orga
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

Yttrande av

fullmäktige i

riksgäldskontoret.

Tillkallande

av sakkunnigt.

12 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

libation lämnade trygghet för att varorna vore av bästa beskaffenhet, dels

ock att inköp gjordes endast för eget behov och ej för återförsäljning.

Högst hälften av statslånet skulle få utlämnas i lån på intill fem

år; återstoden i lån på högst ett år.

Genom dessa bestämmelser hade lantbruksstyrelsen i en viktig

punkt avvikit från de för de danska kreditföreningarna gällande bestämmelserna,

vilka annars i allmänhet tjänstgjort såsom mönster. Något

stadgande, att beviljade lån skola användas för vissa uppgivna ändamål

finnes nämligen ej i Danmark, vilket på vissa håll föranlett, att lån

upptagits av medlemmarna, utan att något behov förelegat, varigenom

sålunda en del av de av staten utlämnade medlen ej medfört den för

jordbruket avsedda nyttan. Denna olägenhet hade alltså lantbruksstyrelsen

velat undvika.

Statslånen skulle till föreningarna efter behov utbetalas genom

postsparbanken, som även skulle i sitt förvar mottaga medlemmarnas

garantiförbindelser, på närmare föreskrivet sätt bevaka statens intressen

gent emot föreningarna samt mottaga inbetalningar och räntor å de av

föreningarna utlämnade lånen. Penningrörelsen skulle sålunda i sin

helhet förläggas till postsparbanken, varigenom föreningarnas skötsel

bleve synnerligen enkel. De skulle till yttermera kontroll övervakas av

ett ombud, utsett av Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i det län,

där förenings styrelse hade sitt säte.

För statslån skulle erläggas 4 procents årlig ränta. För att sätta

föreningarna i stånd att täcka förvaltningskostnader och eventuella

ränteförluster ävensom förskaffa sig en reservfond, skulle de å sin sida

hava rätt att betinga sig högst 5 procent. Lånen skulle sålunda för

medlemmarna ställa sig synnerligen billiga.

Lantbruksstyrelsens förslag remitterades för yttrande till fullmäktige

i riksgäldskontoret. I sitt den 11 februari 1909 avgivna utlåtande framhöllo

dessa, hurusom, på grund av riksdagens beslut om tillhandahållande

av medel för utlåning till understöd åt vissa näringar m. in.,

riksgäldskontoret, oberäknat de för enskilda järnvägsanläggningar utlämnade

lånen, redan utbetalt 39,367,349 kronor 83 öre, samt att det ålåge

riksgäldskontoret att för dessa samma ändamål ytterligare utbetala mer

än 25 miljoner kronor, och att de stora belopp, som sålunda för bildande

av lånefonder redan blivit av riksgäldskontoret upplånade eller i allt fall

vore anvisade att på detta sätt anskaffas, syntes fullmäktige böra innebära

en maning till försiktighet.

Vid ärendets föredragning i statsrådet den 28 oktober 1910 förklarade

sig dåvarande chefen för jordbruksdepartementet anse, att frågan om

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

ordnandet av ifrågavarande kreditförhållanden vore av synnerligt stor

betydelse såsom utgörande ett verksamt led i arbetet på höjandet av

det medelstora och mindre jordbruket; att erfarenheten från andra länder

gåve vid handen, att man på sammanslutningens väg jämförelsevis lätt

kunde undanröja de svårigheter, vilka nu funnes att erhålla erforderligt

rörelsekapital; samt att det förslag lantbruksstyrelsen framlagt till

bildande av särskilda föreningar för ändamålet syntes äga goda förutsättningar

att kunna leda till uppnåendet av det mål, som med dem

avsåges. Då det emellertid, bland annat med anledning av vad fullmäktige

i riksgäldskontoret anfört, kunde ifrågasättas, om lantbruksstyrelsens

förslag att medelst statshjälp anskaffa nödigt förlagskapital

vore lämpligt, syntes det vara av vikt att söka få utrett, huruvida

icke dylikt kapital skulle kunna på andra vägar tillföras ifrågavarande

föreningar. Därvid borde särskilt tagas under övervägande, huruvida

icke såsom långivare åt inom olika orter bildade föreningar skulle

kunna anlitas respektive sparbanker eller andra penninginrättningar

samt villkoren och förutsättningarna härför. Samtidigt borde ock uppmärksamheten

riktas även på de särskilda åtgärder, som från statens

sida möjligen skulle kunna visa sig erforderliga för åstadkommande

av nödig kontroll över lånerörelsen, av en såvitt möjligt likformigorganisation

av de särskilda föreningarna o. s. v.

För utförande av den sålunda som önskvärd ansedda utredningen

tillkallades genom skrivelse av den 11 november 1910 tre sakkunniga personer,

vilka den 18 januari 1911 avgåvo sitt betänkande.

De sakkunniges uppdrag omfattade sålunda i första rummet frågan

om anskaffande av driftkapital för jordbrukskreditföreningar utan statens

medverkan; att lösa kreditfrågan på annat sätt än med föreningsväsendets

tillhjälp, ifrågasattes ej vidare.

De utvägar att anskaffa kapital, som de sakkunnige togo i övervägande,

voro kreditföreningarnas anslutning till antingen affärsbanker

eller sparbanker. Det förra alternativet ansågs emellertid orealiserbart,

dels emedan de av dessa banker använda låneformerna vore för jordbrukarens

behov otillfredsställande, dels emedan affärsbankerna, som

dreve penningrörelsen uteslutande såsom en vinstgivande affär, till följd

därav enligt sakens natur måste kräva höga räntor.

Den utväg, som av de sakkunnige föreslogs, var, att kreditföreningarna

skulle söka erhålla det behövliga driftkapitalet i främsta rummet

från sparbankerna. Vid framställandet av detta förslag betonas

emellertid starkt, att enligt de sakkunniges åsikt den naturligaste och

bästa vägen vore, att staten tillsköte sagda kapital. Någon tanke på

1910 års

sakkunniges

förslag.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

att medgiva föreningarna rätt till bankmässig inlåning i någon form

framträder däremot ej alls i betänkandet.

De fordringar, som borde ställas på en kreditförening, för att den

titan att erbjuda realsäkerhet skulle kunna vinna tillbörligt anseende hos

en kreditgivande penninginrättning, sammanfattades under tre olika

synpunkter.

För det första måste en sådan förening övertyga sig om sina medlemmars

moraliska halt. Inga personer, som i sin handel och vandel

visat brist på redbarhet i affärer eller ordning i sitt enskilda liv eller i

sin näringsdrift, borde upptagas till medlemmar.

Vidare måste hänsyn tagas till de inträdessökandes affärsställning,

ekonomiska hushållning och personliga duglighet. Personer, som vore alltför

nedtyngda av skuld eller som visade mindre duglighet och drift i

sin näring, borde sålunda av omtanke om föreningarnas soliditet ej

vinna inträde.

För det tredje vore det nödvändigt, att föreningarnas organisation,

förvaltning och kontroll så inrättades, att föreningarna även i dessa avseenden

kunde tillvinna sig tillbörlig aktning och förtroende.

De bägge förstnämnda kraven vore det varje förenings egen sak

att söka fylla, och framhöllo de sakkunnige, att en nödvändig förutsättning

för, att detta skulle lyckas, vore, att varje förening icke komme

att omfatta större område, än att inom densamma kunde förefinnas en

tillförlitlig personlig kännedom om var och en medlems enskilda förhållanden

i nu angivna hänseenden, så att medlemmarna under föreningens

fortvaro kunde utöva en hälsosam inbördes kontroll.

Beträffande fordran på god organisation, förvaltning och kontroll

kunde åter lagstiftningen på ett kraftigt sätt ingripa, och de sakkunnige

utvecklade närmare de punkter, i vilka ett reglerande från statens sida av

föreningarnas verksamhet enligt deras åsikt borde äga rum.

Vad då först angår föremålet för föreningarnas verksamhet borde

detsamma inskränkas till att åt medlemmarna anskaffa lån för visst uppgivet

ändamål, och skulle det åligga föreningarna att icke allenast pröva

och bedöma detta ändamål utan ock kontrollera, att beviljat lånebelopp

användes för samma ändamål. De genom föreningarna erhållna lånen

skulle få användas för följande ändamål:

a) jordens grundförbättring samt uppförande eller förbättring av

ekonomibyggnader;

b) anläggning av vatten- eller avloppsledning samt anordning för

gödselns tillvaratagande eller för ekonomiskt utnyttjande av jordbruksegendoms

tillgångar med vad dit hörde;

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

c) bedrivande av sådan binäring till jordbruket, vilken lämpade sig

för egendomen;

d) inköp av:

l:o) för jordbruket nödiga eller nyttiga husdjur och maskiner;

2:o) utsäde med förbehåll att detsamma vore undersökt av med statsmedel

understödd frökontrollanstalt och försett med dess plomb; samt

3:o) foder- eller gödselmedel under villkor, vad dessa varor anginge,

att inköpen gjordes genom förening, vars organisation lämnade trygghet

för, att varorna vore av bästa beskaffenhet.

I huvudsak sammanfalla sålunda de sakkunniges och lantbruksstyrelsens

förslag i detta stycke.

Högst hälften av medlemmarnas lånerätt finge utnyttjas för längre

lån, dock högst på tio år, återstoden skulle användas till lån på högst

ett år.

Föreningarna borde konstitueras enligt lagen om ekonomiska föreningar

och med begränsad personlig ansvarighet samt vara pliktiga att

i övrigt inrätta sina stadgar jämlikt vissa i författningsväg givna bestämmelser,

till vilka förslag utarbetats av de sakkunnige.

Medlemmarnas rättigheter och skyldigheter skulle bestämmas efter det

antal hektar odlad jord, varför inträde vunnits. Den högsta lånerätten

föreslogs till 50 kronor per hektar, i överensstämmelse med lantbruksstyrelsens

förslag, dock skulle ingen få ingå i föreningen med mera än 50

hektar eller med större del av alla medlemmarnas sammanlagda areal

odlade jord än V20. Härigenom undvekes den risk för medlemmarna,

som kunde uppstå, om förhållandevis alltför stora lån samlades på en hand.

Det minsta antal medlemmar, som borde fordras för en jordbrukskreditförening,

föreslogs till 30. Detta innebar i förhållande till lantbruksstyrelsens

förslag om 50 medlemmar en nedsättning, som de sakkunnige

motiverade med erfarenheten från andra håll. Att gränsen

ej sattes lägre, föranleddes av den ökade risken för medlemmarna i en

mindre förening, om någon medlem komme på obestånd.

Vid inträdet skulle av varje medlem erläggas en insats av minst 50

öre per hektar, som skulle överföras till reservfonden. Vidare borde medlemmarna

till stärkande av nämnda fond erlägga en årlig avgift av minst

10 öre per hektar.

Den personliga ansvarigheten borde bestämmas till minst en och en

halv gång medlems lånerätt. Den väntade — och sedermera genomförda

— revisionen av föreningslagen förmodades skola undanröja de svårigheter

för föreningarnas organiserande under formen »förening med begränsad

personlig ansvarighet», som lantbruksstyrelsen ansett förefinnas

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

i de för dessa föreningar gällande registreringsbestämmelserna. Under

sådana förhållanden ansågo de sakkunnige det av lantbruksstyrelsen föreslagna

sättet för ordnande av medlemmarnas ansvarighet genom garantiförbindelser,

såsom innebärande ett kringgående av lagen, böra frångås.

Utöver den föreslagna ansvarigheten borde emellertid medlemmarna även

förbindas att vid behov underkasta sig en uttaxering intill 5 procent

av lånerätten för år räknat för täckande av tillfälliga förluster. Uttaxerade

belopp liksom även årsavgifter skulle under inga förhållanden

kunna återbetalas till medlemmarna. Insatserna, som ej skulle förräntas,

finge återbäras endast i det fall, att medlems utträde förorsakades av

att han överlåtit ägande- eller brukningsrätten till den egendom, för

vilken han vunnit inträde, eller avgått från arrende.

Beträffande förbindelserna med sparbankerna eller andra kreditgivande

institutioner föreslogos i huvudsak följande anordningar. Varje

jordbrukskreditförening skulle avhandla med en kreditinrättning om kredit

till visst belopp och finge ej samtidigt äga affärsförbindelse med mera än

en kreditinrättning; denna skulle äga att genom ombud deltaga i föreningens

revision. Den kreditform, som borde komma till användning,

vore kreditivräkning, å vilken föreningsstyrelsen hade att utställa anvisningar

för tillfredsställande av varje medlems enskilda lånebehov. Medlemmarna

skulle verkställa sina inbetalningar till föreningen genom att

själva omedelbart göra insättning å föreningens kreditiv. Därigenom

uppnåddes den förmånen, att föreningen eller dess styrelse icke eller

endast i ringa grad behövde själv handhava någon kassarörelse. Öppnandet

av kreditiv hos sparbank förutsatte en mindre ändring av sparbankslagen,

vilken därför av de sakkunnige föreslogs.

För att kunna erhålla kredit av sparbank på sätt ovan sagts, ävensom

understöd från staten, skulle jordbrukskreditförening vara från det

allmännas sida godkänd. Godkännandet skulle ske genom Eders Kungl.

Maj:ts befallningshavande, som samtidigt hade att utse ett ombud för föreningens

övervakande. Godkännandet vore en garanti för att föreningens

organisation vore i överensstämmelse med de av Eders Kungl. Maj:t

fastställda grunderna samt att den stode under tillfredsställande kontroll.

Givetvis iklädde sig staten därmed icke någon garanti för de enskilda

medlemmarnas vederhäftighet.

Det antydda understödet från statens sida hade de sakkunnige

tänkt sig skola utgå dels i form av ett förvaltningsbidrag tillsvidare

med två kronor per år och medlem, samt dels i ett bidrag till gäldande av

den krediti vavgift, som vederbörande kreditgivare förutsattes komma att

betinga sig. Denna avgift antogs skola uppgå till en halv, högst en procent

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 119. 17

av kreditivsumman; statens bidrag föreslogs skola till att börja med

utgå efter sju tiondels procent av det genomsnittliga belopp, som

föreningen under året haft utlånat. I och med det att kännedomen

spredes om kreditföreningarna och deras soliditet, ansågs räntefoten för

den åt dem beviljade krediten skola komma att sänkas, varigenom

statens bidrag till kreditivavgiften skulle kunna indragas. Det föreslogs

därför, att denna skulle småningom minskas för att efter tio år

alldeles upphöra.

De sakkunnige framhöllo vanskligheten av att på förhand beräkna

den omfattning, i vilken en ny verksamhet, sådan som den ovan skisserade,

kunde väntas bliva förverkligad. De företogo emellertid en sådan

beräkning, för vars huvudsakliga gång här skall redogöras. De utgingo

från att de jordbruk, som i främsta rummet borde vara att påräkna för

kreditföreningarna, vore sådana i en storlek mellan 10 och 50 hektar

åker. Åven åtskilliga ägare av gårdar med större areal odlad jord än

50 hektar kunde emellertid tänkas komma att anmäla sig till inträde.

Smågårdar med upp till 10 hektar odlad jord ansågos däremot endast

i ringa grad vara att påräkna, enär dessa jordbruk redan erhölle understöd

av staten och hushållningssällskapen vid premieringen av mindre

jordbruk genom pris och premielån för utförande av förbättringsarbeten,

vilka lån ej behövde återbetalas, när det arbete, varför lånet erhållits,

befunnits på tillfredsställande sätt utfört inom föreskriven tid. De medelstora

gårdarna (10 — 50 hektar åker) i hela riket hade en sammanlagd areal

odlad jord av omkring 1,800,000 hektar. Med stöd av föregående resonemang

anslogo de sakkunnige den »intressesfär», från vilken anslutningvore

att förvänta till kreditföreningarna, till omkring 2 miljoner hektar

åker. Genom jämförelse med de s. k. kontrollföreningarna och andra

sannolikhetsberäkningar kommo emellertid de sakkunnige till det antagandet,

att under den första tioårsperioden allenast 20 procent av denna

intressesfär eller cirka 400,000 hektar odlad jord kunde väntas ansluta

sig till kreditföreningarna. Då »intressesfären» omfattade något över

100,000 brukningsdelar, kunde man vidare räkna med sammanlagt

ungefär 20,000 medlemmar inom rörelsen. »Medellånebeloppet» per

hektar i föreningarna representerad jord antogs till 40 kronor, vadan

alltså hela kapitalbehovet skulle begränsas till omkring 16 miljoner

kronor. Med en över hela tioårsperioden fördelad nybildning av föreningar

beräknades statens bidrag under intet år skola överstiga 80,000

kronor för att vid periodens slut, sedan bidraget till kreditivavgiften

upphört att utgå, sjunka till 40,000 kronor.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 106 höft. (Nr 119.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Yttranden av

Konungens

befallningshavande

och

hushållningssällskapens

förvaltningsutskott.

Ny banklag.

Förslag till

lagstiftning

angående

ekonomiska

föreningars

inlåning srätt.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

De sakkunniges betänkande remitterades för yttrande till samtliga

Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande och hushållningssällskapens förvaltningsutskott.

Den kritik, som innehålles i de inkomna svaren, torde,

bortsett från detaljanmärkningar, kunna sammanfattas under följande

huvudpunkter:

1) De genom jordbrukskreditföreningarna erbjudna lånen bleve

för dyra. Sparbankerna skulle helt säkert fordra lika hög ränta av

kreditföreningarna som av andra låntagare, vilka ej kunde erbjuda realsäkerhet.

Då härtill lades avgifterna till föreningen samt det åtagna

ansvaret, skulle lånevillkoren bliva så litet fördelaktiga, att endast de

jordbrukare, som ej kunde erhålla lån på annat sätt, skulle finna med

sin fördel förenligt att söka inträde i en jordbrukskreditförening. Men

komme föreningarna att bestå väsentligen av mindre skötsamma jordbrukare,

bleve det klent beställt med deras soliditet, och hela saken

vore härigenom förfelad.

2) Det vore ovisst, om sparbankerna ville träda i förbindelse med

jordbrukskreditförenin garna. Sparbankernas ersättning för det med

kreditivräkningen följande, ganska stora besväret måste bliva tämligen

liten. I landets fattigare delar torde även under förutsättning av god

vilja från sparbankernas sida deras medel ej räcka till, om kreditföreningsrörelsen

toge den omfattning, som man hoppades. Någon

möjlighet att bilda kreditföreningar i trakter, där lokala penninginstitutioner

ej vore att påräkna, funnes icke.

3) Föreningarna komme att sakna all inbördes förbindelse. Det

bleve därför svårt att förhindra, att oarter insmöge sig på vissa håll,

varigenom hela rörelsen kunde komma i vanrykte.

4) Penningbehovet vore för lågt beräknat. Småbrukarpremier och

premielån vore ej alls tillräckliga att fylla kapitalbehovet hos de små

jordbrukarna. Tvärtom torde just inom denna klass med dess många

intensivt skötta småbruk stor anslutning vara att påräkna till en praktiskt

anlagd kreditföreningsrörelse. Härigenom komme kapitalbehovet

att avsevärt ökas utöver de sakkunniges kalkyler.

De framställda anmärkningarna föranledde övervägande, om icke

ytterligare andra utvägar kunde utfinnas till frågans lösning än de dittills

ifrågasatta. En ny möjlighet yppade sig, sedan det genom den definition,

den nya banklagen av den 22 juni 1911 lämnar å begreppet bankrörelse,

blivit fastslaget, att med bankrörelse skall förstås sådan verksamhet, i

vilken ingår inlåning från allmänheten på räkning, som av bank allmänneligen

begagnas, och således drivandet av inlåningsrörelse å dylik

räkning står även föreningar öppet, blott de hålla sig inom en så be
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 119.

gränsad kundkrets, att den ej är hänförlig till allmänheten. 1911 års

riksdag hade emellertid hemställt, att Eders Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa

utredning, vilka villkor som borde föreskrivas för idkande av sådan

inlåningsrörelse, och med Eders Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade

med anledning härav chefen för finansdepartementet den 15 juli 1911 sakkunnige

för den begärda utredningens verkställande. De sakkunniges utlåtande

avgavs den 19 februari 1912 och innehöll förslag, att ekonomiska

föreningars inlåning skulle begränsas till allenast sparkasserörelse, och att

denna endast skulle få idkas under iakttagande av vissa säkerhetsföreskrifter.

Med hänsyn tagen till detta förslag hava de följande förslagen

till ordnandet av det mindre jordbrukets driftkredit utarbetats.

Under loppet av år 1912 påbörjades med anledning av de anmärkningar,

som framställts mot det av 1910 års sakkunnige avgivna

betänkandet, inom jordbruksdepartementet en förnyad utredning rörande

det mindre jordbrukets kreditförhållanden. Utredningen ledde till utarbetandet

av ett nytt förslag, som den 26 februari 1913 överlämnades

till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet.

Liksom de föregående förslagen betonade även detta vikten av

åtgärders vidtagande för förbättrande av den omhandlade krediten och

framhöll, att de krav, som borde i främsta rummet fyllas, vore å ena

sidan anskaffandet av billiga lån under för jordbrukets särskilda behov lämpade

låneformer, och å andra sidan utövandet av en ingående och sakkunnig

granskning av de uppgivna ändamålen för sökta lån och kontroll

över dessas riktiga användande. Frågans lösning sökte även detta

förslag på föreningsväsendets grund, och med avseende på föreningarnas

inre organisation bibehölls i det väsentliga den i 1910 års sakkunniges

förslag förordade ordningen.

Den kritik, som framställdes mot nyssnämnda förslag, var framför

allt riktad mot sättet för medelanskaffningen. Det befogade i denna

kritik i väsentliga stycken erkändes, och frågan om erhållande av det

nödvändiga driftkapitalet upptogs till förnyad prövning.

De utvägar, som nu föreslogos, beteckna en mot föregående förslag

ändrad principiell ståndpunkt. Under det att såväl lantbruksstyrelsen

som 1910 års sakkunnige ansett som ett viktigt önskemål, att det erforderliga

kapitalet tillfördes kreditföreningarna utan något deras eget

arbete och att deras verksamhet gjordes så enkel som möjligt, framhölls

nu, att erfarenheten från främmande länder, särskilt Tyskland, hide i

dagen vikten av de lånesökande lantmännens självverksamhet för fyllande

av sina behov, varför statens understöd lämpligast borde få formen av

hjälp till självhjälp. Genom de sakkunniges förslag att föreningarna

Utredning

inom jordbruksdepartementet.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 119.

och deras styrelser endast i ringa mån själva skulle handhava någon

kassarörelse, vunnes visserligen otvivelaktigt trygghet för, att föreningarna

ej genom oegentligheter åsamkades förluster, som kunde nödga

till uttaxeringar å medlemmarna eller rent av likvidation. Därvid syntes

emellertid i viss mån hava förbisetts vikten av att föreningarnas verksamhet

ej alltför mycket kringskures, så att de för medlemmarna komme

att framstå allenast som låneförmedlare utan någon som helst egen

rörelsefrihet. Endast genom en egen verksamhet kunde föreningarna

vinna den självständighet, varförutan de alltid måste bliva fullkomligt

beroende av utom dem själva liggande faktorer. Att föreningarna härigenom

skulle tillvinna sig större intresse från medlemmarnas sida, och

deras betydelse ökas, syntes även vara obestridligt. Den större risken,

som en självständig kassarörelse medförde, skulle otvivelaktigt i ej ringa

utsträckning uppvägas av medlemmarnas ökade vaksamhet över föreningens

angelägenheter. Det hänvisades i detta sammanhang till att

enligt eu av kommerskollegium nyligen publicerad undersökning den

allmänna soliditeten inom de av landets jordbrukare grundade och ledda

ekonomiska företagen till deras yrkes förkovran vore synnerligen god.

Den antydda egna verksamheten skulle utgöras av bedrivande av

sparkasseverksamhet, vartill, som nämnt, den nya banklagstiftningen

öppnade tillfälle, låt vara, att densamma inskränkte kreditföreningars

inlåningsrätt betydligt mera än den tyska lagstiftningen, som ej lade

hinder i vägen för inlåning även från allmänheten.

Till stöd för, att det för föreningarna skulle vara fördelaktigt att

på detta sätt erhålla rörelsekapital, anfördes i huvudsak följande.

Inlåningsräntan måste naturligtvis hållas så hög, att töreningarna

ej komme till korta i konkurrensen med banker och sparbanker. För

de sistnämnda belöpte sig genom snittsräntan under år 1910 (de sist

publicerade uppgifterna) till cirka 4 V2 procent. Då det syntes antagligt,

att kreditföreningarna skulle finna det nödvändigt att hålla en

räntesats, som ungefär motsvarade denna, skulle alltså deras inlåningsränta

böra sättas till 4 å 5 procent, beroende på de lokala förhållandena.

Härigenom skulle deras räntefot även komma minst i jämnhöjd

med bankernas sparkasseräkningar och högre än postsparbankens. Beträffande

utlåningsräntan hade de i Tyskland gjorda erfarenheterna visat,

att förvaltningskostnaderna i allmänhet kunde betäckas, om denna sattes

3U procent högre än inlåningsräntan. Åven om marginalen mellan inoch

utlåningsränta till en början, för att erhålla medel till såväl förvaltningsutgifterna

som till nödiga fondbildningar, utan undantag måste

sättas så hög som till 1 procent, skulle sålunda kreditföreningarna

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

kunna av dessa medel utlämna lån mot 5, högst 6 procent enligt de

under år 1910 rådande förhållandena, eller ungefär till samma räntefot,

som samtidigt sparbankerna beräknade å sina lån; och med det inlåningsrörelsen

växte, kunde det väl tänkas, att kreditföreningarna, som

ju icke skulle behöva sträva efter någon särskild vinst, såsom de affärsmässiga

bankerna i aktieägarnas intresse måste göra, skulle kunna vinna

en ytterligare lättnad ifråga om den ränta, deras medlemmar skulle

behöva betala. Härvid borde även tagas hänsyn därtill, att några särskilda

avgifter till förvaltningskostnader ej skulle behöva ifrågakomma,

samt att genom den riskpremie, som även skulle innefattas i den

marginal mellan in- och utlåningsränta, som ju alltid skulle beräknas,

delägarna så småningom även skulle befrias från den praktiska vådan

av den stadgade ansvarigheten för föreningens förbindelser.

Införandet av sparkasserörelse på kreditföreningarnas program måste

emellertid medföra vidtagandet av åtgärder för att möjliggöra inträdet av

medlemmar, som utan att själva behöva lån kunde finna med sin fördel

förenligt att använda föreningarnas sparkassa, enär såsom förut antytts

enligt gällande banklag ekonomiska föreningar icke ägde rätt att mottaga

insättningar från allmänheten. Hänsyn till detta förhållande hade även

tagits i de författningsförslag, som vore vidfogade betänkandet.

Emellertid förutsågs det, att i varje fall till en början de genom

spark asserörelsen inflytande medlen ej skulle bliva tillräckliga för tillgodoseende

av ens de nödvändigaste kreditbehoven. En utväg att

åt jordbrukskreditföreningarna anskaffa medel för jämförelsevis gott

pris, hade emellertid yppat sig genom en förklaring från vederbörligt

håll, att under förutsättning av, att den organisation, för vilken här

nedan skall redogöras, blivit genomförd, möjlighet förelåge att genom förmedling

av centrala jordbrukskreditföreningar erhålla växelkredit i Sveriges

riksbank till dess vanliga diskontosatser för växlar på kort tid, högst 3

månader. Då utsikt yppats, att dessa växlar skulle få omsättas åtminstone

två gånger, funnes sålunda tillfälle att på ett fördelaktigt sätt

täcka det kreditbehov, som kunde tillgodoses genom lån på högst 9

månader. Det förutsattes även som eu möjlighet, att, sedan jordbrukskreditföreningarna

blivit inarbetade, även andra bankinrättningar kunde

komma att erbjuda växeldiskontering på motsvarande, gynnsamma villkor.

För den längre kreditens tillgodoseende ansågs däremot, åtminstone

till en början, statens mellankomst erforderlig. Åven vore sådan nödvändig

i de trakter, där den organisation, som utgjorde förutsättning

för att riksbanken skulle diskontera föreningarnas växlar, ännu ej kunnat

genomföras. Staten borde därför ställa till förfogande en lånefond

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 119.

— förslagsvis nämndes 2 miljoner kronor — för fyllande av de nämnda

behoven av rörelsekapital. Lånevillkoren borde härvid fastställas så, att

statens kostnader för medlens tillhandahållande till fullo täcktes. Aven

vore av vikt att iakttaga, att de utlämnade lånen ej tillmättes så rikligt,

att föreningarnas intresse för att själva anskaffa rörelsekapital därigenom

minskades. Under det att man i de bägge föregående förslagen tänkt

sig, att hela jordbrukskreditföreningsrörelsens driftkapital skulle erhållas

ur en enda källa, vare sig från en statens lånefond enligt lantbruksstyrelsens

förslag eller från sparbankerna enligt 1910 års sakkunnige,

förutsattes sålunda nu, att vid sidan av varandra skulle komma till

användning tre olika utvägar, nämligen 1) drivande av sparkasserörelse,

2) diskontering av växlar i riksbanken eller annan penninginrättning

och 3) försträckningar ur eu statens lånefond.

Den ojämförligt viktigaste organisatoriska nyhet, som framkom i

detta utlåtande, var förslaget om inrättande av centralföreningar med uppgift

dels att förmedla lån och reglera penningtillgången åt till dem anslutna

lokala jordbrukskreditföreningar (underföreningar), dels att övervaka

dessa och handhava det erforderliga upplysningsarbetet. Alldeles

ny var denna tanke dock icke, enär ju redan lantbruksstyrelsen i sitt

»framtidsprogram» för jordbrukskreditens ordnande tänkt sig de lokala

organisationerna inordnade under länsvis bildade centralföreningar. I

kritiken av 1910 års sakkunniges förslag hade sedermera, som nämnt,

framhållits som en brist i detta förslag den isolering, vari de särskilda

föreningarna skulle råka, då de endast var för sig komme i beröring

med den penninginstitution, som försträckte dem rörelsekapital, men däremot

ej alls finge något inbördes samband. Slutligen var det just de lokala

föreningarnas sammanslutande i centralorganisationer och den soliditet,

som därigenom skulle vinnas, som utgjorde förutsättning för medelanskaffning

genom diskontering av medlemmarnas i dessa föreningar växlar.

Det föreslogs nu, att jordbrukskreditföreningarna skulle kunna

sammansluta sig till centralföreningar, av vilka var och en skulle omfatta

ett område av ett, två eller högst tre län och för att vinna godkännande

från det allmännas sida bestå av minst tio underföreningar,

vilka tillsammans skulle teckna ett insatskapital ej understigande 6,000

kronor, fördelat i insatser, lydande å minst 400 kronor. Centralförening

borde registreras såsom förening med begränsad personlig ansvarighet

och underförening ansvara för dess förbindelser med minst 20 gånger

det belopp den tecknat i insatser. Det högsta belopp, intill vilket underförening

skulle vara berättigad att genom centralförening erhålla kredit,

skulle bestämmas dels efter dess ansvarighetssumma för centralföreningens

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 119.

förbindelser, dels efter storleken av medlemmarnas krediträtt i underföreningen

(= föregående förslag eller 50 kronor per hektar) och finge

ej sättas högre än till halva den förstnämnda summan med tillägg av

hälften av medlemmarnas sammanlagda krediträtt.

Centralförenings verksamhet borde begränsas till beredande av

kredit åt sina underföreningar och vad därmed stode i närmaste sammanhang.

Det var sålunda ej avsett, att centralförening skulle beredas möjlighet

mottaga insättningar av andra än underföreningarna. För dem

vore emellertid insättande av medel på sparkasseräkning hos centralföreningarna

ej lämpligt. På grund härav och även av andra skäl föreslogs,

att den blivande lagstiftningen för ekonomiska föreningar, som

idkade inlåningsrörelse, vilken förutsattes bland annat komma att innehålla

förbud mot bedrivande av annan dylik rörelse än sparkasserörelse, ej

skulle gälla för dessa föreningar. De i förenämnda inom finansdepartementet

utarbetade förslag upptagna kontroll- och garantibestämmelserna voro

emellertid i det väsentliga inryckta i det förslag till kungörelse angående

godkännande från det allmännas sida av vissa centralföreningar för jordbrukskredit,

som medföljde här behandlade förslag. Från underföreningarna

borde medel få mottagas till förräntning å såväl depositionsräkning som

upp- och avskrivningsräkning och löpande räkning. Centralförenings verksamhet

för att bereda underföreningarna kredit skulle ske dels genom beviljande

av direkta lån och dels genom förmedling av växellån. Centralförening

skulle icke samtidigt få förskaffa sig kredit i mer än en kreditinrättning;

dock att vad sålunda föreslagits ej skulle utgöra hinder för

centralförening att erhålla lån av för sådant ändamål anvisade statsmedel.

Centralföreningarna skulle vidare hava att övervaka sina underföreningars

verksamhet, bland annat genom vidtagande av åtgärder för

en sakkunnig revision av dem. Då det för centralföreningarna måste

bliva ett vitalt intresse att ständigt hava uppsikt över underföreningarnas

sätt att handhava det genom centralföreningarnas förmedling anskaffade

rörelsekapitalet, ansågs det, att något direkt övervakande av de lokala föreningarna

genom ett det allmännas ombud, såsom föreslagits av 1910 års

sakkunnige, ej vore nödvändigt; däremot vore sådant ombud erforderligt

för övervakande av centralförenings förvaltning.

Statens förvaltningsbidrag till de lokala föreningarna ansågs böra

utgå med det belopp, som föreslagits av 1910 års sakkunnige eller 2

kronor per år och medlem. I viss mån som ersättning för det av dessa

sakkunnige föreslagna bidraget från statens sida till gäldande av föreningarnas

kreditivavgifter upptogs nu ett statsunderstöd till centralföreningarna,

vilket borde utgå med såväl ett organisationsbidrag till

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl■ Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

varje förening å 2,000 kronor som ett förvaltningsbidrag under föreningens

tio första verksamhetsår med 4,000 kronor om året.

Med avseende på de lokala föreningarnas organisation föreslogos,

som ovan är antytt, väsentligen endast sådana förändringar från det av

1910 års sakkunnige framlagda förslaget, som hade sin grund i tillkomsten

av sparkasserörelsen, varjämte hänsyn togs till de av Konungens

befallningshavande och hushållningssällskapens förvaltningsutskott

avgivna yttrandena. De punkter av -större vikt, där förändringar

föreslogos, voro följande.

Vad först beträffar de ändamål, för vilka kredit skulle kunna av

förening lämnas medlemmarna, upptogos följande:

a) inköp av:

l:o) för jordbruket nödiga eller nyttiga husdjur och maskiner;

2:o) utsäde;

3:o) foder- och gödselmedel;

b) beredande av rörelsemedel i övrigt för jordbrukets drift under

de tider av året, då fastighetens avkastning vore lägst;

c) beredande av medel för bedrivande av sådan binäring till jordbruket,

vilken lämpade sig för egendomen;

d) anläggande av vatten- eller avloppsledning samt anordning för

gödsels tillvaratagande eller för ekonomiskt utnyttjande av jordbniksegendoms

tillgångar med vad därtill hörde;

e) smärre grund förbättringar samt uppförande av smärre ekonomibyggnader;
f)

erläggande av insats för inträde i annan ekonomisk förening,

som avsåge ettdera inköp för jordbruket av redskap och maskiner eller

utsäde eller foder- och gödselmedel, eller anskaffande av avelsdjur, eller

tillgodogörande av produkter av jordbruket eller någon dess binäring.

De ändamål, som upptagas under b) och f), hade tillkommit utöver

1910 års sakkunniges förslag; vidare hade på grund av de inkomna

yttrandena uteslutits de vid ändamålen under a) 2:o) och 3:o) av

dessa sakkunnige uppställda villkoren; däremot hade under e) uttryckligen

betonats, att endast smärre grund förbättringar och byggnadsarbeten

borde få bestridas av kreditföreningarnas medel; för större arbeten av

dessa slag, som krävde längre amorteringstid, ansågos mot inteckning

upptagna lån tjänligare. Slutligen hade bortfallit föreskrifterna om, huru

stor del av medlemmarnas lånerätt, som finge användas till lån på längre

tid; i stället hade satts stadganden, att växellån ej finge användas för

de under d) och e) omförmälda ändamålen; att upplånade penningar ej

finge utlämnas på längre återbetalningstid än den föreningen själv åtnjöte;

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

samt att i kassareserv eller lån på högst ett år skulle redovisas minst sex

tiondelar av insättarnas behållning på sparkasseräkning hos föreningen.

Avgifterna till föreningarna skulle utgöras dels av insatser, dels

av uttaxeringar. Insatserna föreslogos med hänsyn till berörda inom

finansdepartementet utarbetade förslag skola lyda å minst 10 kronor,

och skulle en insats inbetalas för varje påbörjat tiotal hektar åker, varför

inträde vunnits. Insatserna kunde, i den mån förenings ekonomi det

tilläte, förräntas, dock högst efter samma räntefot, efter vilken sparkasseinsättarna

gottgjordes. Årsavgifter hade av 1910 års sakkunnige

föreslagits; dessa voro här ej upptagna. Uttaxering för täckande

av tillfälliga förluster skulle medlemmarna vara underkastade intill i

stadgarna bestämt belopp; vad som ett år uttaxerats, kunde emellertid

sedermera, om föreningens ekonomi förbättrats, under vissa förutsättningar

återbetalas. Beträffande ansvarighetsbeloppen föreslogs ingen

förändring.

För att möjliggöra inträdet i förening även för icke jordbrukare

— som alltså av föreningen endast kunde draga den nyttan, att de där

kunde insätta sina besparingar — föreslogs, att beträffande sådan person

skulle i stadgarna angivas, med huru många hektar åker han skulle anses

ingå. Genom att antalet hektar sattes så lågt, som omständigheterna i övrigt

medgåve, kunde dylik medlems ansvarighet begränsas till ett minimum.

Jordbrukskreditförening finge icke samtidigt förskaffa sig kredit i

mer än en kreditinrättning eller vara medlem av mer än en centralförening.

Dock skulle, liksom i fråga om centralförening, genom detta

stadgande hinder ej läggas för förening att begagna sin rätt att erhålla

lån av statsmedel.

Statens förvaltningsbidrag till jordbrukskreditföreningarna föreslogs,

som nämnt, till 2 kronor per år och medlem; dock skulle på Eders Kungl.

Maj:t ankomma att för län, där centralförening ej kunnat bildas, höja

anslaget till 4 kronor.

Slutligen torde böra nämnas, att det uttryckligen framhölls vikten

av, att staten redan från början omhändertoge ledningen av den föreningsrörelse,

som skulle sättas i gång. Leddes denna ej från början in på

rätt spår, kunde ett misslyckande av det hela befaras, vilket påtagligen

skulle medföra betänkliga följder. Därför borde lämpligen en särskild

statskonsulent tillsättas med uppgift att tillhandagå vid bildandet

och skötseln av föreningarna.

Förslaget åtföljdes av eu kortfattad redogörelse för jordbrukskreditföreningarnas

vei''ksamket i Tyskland, Finland och Frankrike.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 106 käft. (Nr 119.)

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Myndigheters

yttranden.

Fullmäktige i

riksbanken.

Statskontoret.

Lantbruks - styrelsen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

Det sålunda framlagda förslaget remitterades för yttrande av fullmäktige

i riksbanken, statskontoret, lantbruksstyrelsen och socialstyrelsen.

De viktigaste av de framställda anmärkningarna och erinringarna voro

följande.

Fullmäktige i riksbanken togo vid sin granskning endast hänsyn

till den befattning, som enligt förslaget skulle tillkomma riksbanken.

Fullmäktige, som vidhöllo sin uppfattning, att hinder ej syntes möta för

diskontering i riksbanken på vanliga villkor av central förenings växlar,

fullmäktige dock givetvis förbehållet att för varje särskilt fäll pröva,

huruvida diskontering borde medgivas eller ej, ansågo sig dock tillika

böra framhålla, att medgivande till inrättande av kreditanstalter med

den föreslagna inlåningsrörelsen ej borde lämnas, innan noggrant övervägts

alla de omständigheter, som inverkade på frågan om dylika anstalters

lämplighet.

Statskontoret yttrade sig endast över de statsbidrag, som föreslagits

skola tilldelas ifrågavarande föreningar, och hade vid granskning av de

föreslagna bestämmelserna angående statsbidragens belopp samt sättet

och villkoren för deras utbetalande icke funnit anledning till någon

erinran.

Lantbruksstyrelsen upptog till behandling förslaget i dess helhet.

Efter det styrelsen till en början omnämnt de förut utarbetade förslagen

och erinrat därom, att styrelsen, sedan dess eget förslag, att staten skulle

tillhandahålla rörelsekapital åt de blivande jordbrukskreditföreningarna,

ansetts outförbart, funnit sig i ett den 10 februari 1911 avgivet yttrande

böra i det väsentliga tillstyrka 1910 års sakkunniges förslag, övergick

styrelsen till att yttra sig över det remitterade förslaget. Den viktigaste

skillnaden mellan detta och föregående förslag fann lantbruksstyrelsen

i de olika sätten för medelanskaffning. Beträffande de tre föreslagna

utvägarna för uppbringande av kapital vidhöll styrelsen sitt förord för

beviljande av statslån till föreningarna, enär därigenom utlåningsräntan

skulle kunna bliva den lägsta tänkbara. Växeldiskontering i riksbanken

och andra banker erbjöde stora fördelar med hänsyn till föreningarnas

behov av korta lån, men kunde ej komma till användning för lån på

längre avbetalningstid. Vad åter angick föreningarnas föreslagna sparkasserörelse,

medgav styrelsen visserligen, att en sådan rörelse i vissa

andra länder visat sig kunna åstadkomma tillräckligt kapital för kreditföreningarnas

behov, men framhöll tillika som skäl mot att en dylik

utveckling kunde förväntas här i riket, dels att föreningarna genom en

dylik penningrörelse skulle tvingas att uppträda som konkurrenter till

de i vårt land redan talrika och val skötta sparbankerna samt dels att för
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

eningarna i motsats till de ofta åberopade tyska föreningarna enligt det

föreliggande förslaget skulle hava rätt att mottaga endast egna medlemmars

besparingar. Erfarenheten från Finland, vars kreditföreningar

dreve en inskränkt inlåningsrörelse, sådan som den här ifrågasatta, visade

ock, att denna icke vunnit någon större anslutning. Styrelsen upptog

vidare till skärskådande frågan, om jordbrukarna kunde erhålla billigare

lån genom föreningar, organiserade enligt föreliggande plan eller enligt 1910

års sakkunniges förslag, och kom till det resultatet, att på grund av de

förstnämnda föreningarnas mera invecklade rörelse påtagligen förvaltningskostnaderna

för dem bleve högre, och att genom konkurrensen

med sparbankerna om insättningar inlåningsräntan och därigenom även

utlåningsräntan korame att höjas, varför, efter allt att döma, en föreningsrörelse

efter den sistnäfhnda planläggningen skulle bliva för medlemmarna

fördelaktigare. Efter några detaljanmärkningar, som delvis beaktats i

senare förslag, anförde lantbruksstyrelsen slutligen följande.

Den vidlyftiga utredning-, för vilken bär föreliggande fråga under

de gångna åren varit föremål, syntes lantbruksstyrelsen tydligt lägga i

dagen de stora svårigheter, som vore förenade med att i ett land med

lokala förhållanden så skiljaktiga som å ena sidan dem i det tätt bebyggda

Skåne, med där redan nu med varandra konkurrerande penninginrättningar

för uppsamlande av befolkningens besparade kapital,

och å andra sidan dem i det glest bebyggda Norrland, där saknaden

av dylika penninginrättningar säkerligen mångenstädes gjort sig gällande,

på ett ensartat, överallt fullt effektivt sätt organisera kreditföreningar

för det mindre jordbruket. Under sådana förhållanden ansåge sig lantbruksstyrelsen

böra ifrågasätta, huruvida icke sådana åtgärder från statsmakternas

sida nu borde vidtagas, att möjlighet bereddes för båda de

föreslagna formerna av kreditföreningar att upprättas inom olika orter,

var och eu inom den ort, där förhållandena gjorde, att denna form

hade största utsikt att komma till stånd. Frågan om kreditförhållandenas

ordnande, särskilt för det mindre jordbruket, syntes

lantbruksstyrelsen från såväl nationalekonomisk som socialpolitisk

synpunkt vara så behjärtansvärd och av så stor vikt, att vid denna

frågas lösning icke alltför ensidigt borde fasthålias vid att samma principer

över allt tillämpades, i all synnerhet om fara därigenom kunde

uppstå för att resultatet inom vissa orter icke lcomme att bliva så framgångsrikt,

som under andra förhållanden skulle hava kunnat bliva fallet..

I detta sammanhang tilläte sig lantbruksstyrelsen ock erinra, att för

att möjliggöra upprättandet av kreditföreningar enligt de sakkunniges

förslag endast krävdes — förutom beviljandet av föreslaget statsanslag

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Socialstyrelsen

.

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

för ändamålet — viss ändring- i gällande sparbankslag. Genom att

tillfälle bereddes till bildande av kreditföreningar, ordnade enligt bär

föreslagna i vissa avseenden skiljaktiga principer, skulle även andra

fördelar kunna påräknas. Sålunda syntes sparbankerna under sådana

förhållanden komma att ställa sig mera villiga att lämna inom, respektive

orter bildade kreditföreningar sitt bistånd och stöd, då de därigenom

lind vekt; att utsätta sig för risken av eu för dem själva alltid ödesdiger

konkurrens. Därjämte skulle en säkerligen icke obetydlig besparing

i statens bidrag till här ifrågavarande rörelses understödjande komma

att äga rum, i det att de jämförelsevis betydande statsunderstöd, som

måste utgå till de självständiga kreditföreningarna och de för dem

erforderliga eentralföreningarna, icke skulle behöva tagas i anspråk för

de till sparbankerna anslutna kreditföreningarna, vilka säkerligen komme

att i vissa delar av landet i allt större utsträckning'' upprättas. De

olägenheter, som förefintligheten av två olika slag av statsunderstödda

kreditföreningar möjligen i ett eller annat hänseende skulle medföra,

torde komma att så småningom försvinna, allt efter som den för våra

förhållanden i stort sett lämpligaste föreningsformeu, såsom antagligt

vore, komme att bliva den förhärskande.

Socialstyrelsen uttalade likaledes tvivel, huruvida jordbrukskreditföreningarnas

inlåningsrörelse kunde erhålla mera betydande omfattning.

Att särskilt i Tyskland motsvarande föreningar kunnat uppvisa ett så

ofantligt uppsving, syntes vara att tillskriva, bland annat, den rätt, de

där ägde, att från hela allmänheten mottaga insättningar, men ansåge

styrelsen det med de här i riket rådande förhållandena olämpligt

att åt ekonomiska föreningar medgiva denna rätt. Genom 1910 års

sakkunniges förslag komme föreningarna att i förhållande till de långivande

sparbankerna intaga eu alltför ofördelaktig ställning. Det

vore att befara ■— såsom ock blivit framhållet — att dessa föreningar

skulle gentemot sina föriagsgivare stå tämligen svaga ifråga om lånevillkoren.

Starkare skulle de otvivelaktigt bliva enligt nu föreliggande

förslag såväl genom den centralorganisation, de skulle erhålla, som

genom sin självständigt bedrivna, alltid i någon mån den konkurrerande

sparbanken hotande inlåningsrörelse. Skulle de under dessa förhållanden

inleda en samverkan med sparbankerna, vore det antagligt, att de

genom sin mera självständiga ställning också skulle bliva förmånligare

ställda, där de behövde anlita sparbankernas kredit. Särskilt gynnsamt

borde detta samarbete utfalla, därest en centralförening, som sålunda

hänvände sig till en sparbank, i denna insatte de genom dess underföreningar

insamlade medel. Ett sådant samarbete med därav följande

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 119.

fördelar torde för mången sparbank finnas fördelaktigare än en alltid

oviss konkurrens. Och för föreningen kunde då också utsikten ligga

vissare att till fördelaktiga villkor erhålla lån. Föreningarna skulle med

andra ord tjänstgöra som ett slags självständiga filialer åt sparbanken,

men med det tryck å densamma, som alltid skulle ligga i möjligheten

att genomföra en oberoende rörelse. För genomförandet av nämnda

förslag torde det bliva erforderligt, såsom ock av 1910 års sakkunnige

föreslagits, att medgiva sparbankerna hålla kreditivräkning. De föreliggande

förslagen skulle härav endast behöva modifieras därhän, att

förbudet för dem att hänvända sig till allenast en bank för erhållande

av kredit något lättades. Någon risk syntes härav knappast vara att

befara, då deras kredit utanför sparbanken skulle bestå i växellån.

De framställda betänkligheterna och anmärkningarna föranledde

tillkallandet av nya sakkunnige inom jordbruksdepartementet, vilka

erhöllo i uppdrag att överlägga och avgiva yttrande rörande det inom

departementet utarbetade förslaget och vad därmed sammanhängde. De

sakkunnige avlämnade sitt betänkande den 31 oktober 1913.

Någon principiellt nv ståndpunkt intogo dessa sakkunnige icke.

Sedan de i sitt utlåtande betonat frågans vikt och framhållit det nuvarande

tillståndet såsom i allmänhet mindre tillfredsställande, förklarade

de sig instämma i huvudgrunderna för det inom jordbruksdepartementet

utarbetade förslaget. Detta allmänna tillstyrkande hindrade dock icke

de sakkunnige att i flera viktiga punkter framställa ändringsförslag.

I främsta rummet gällde detta sättet för åstadkommande av ett

tillräckligt rörelsekapital. De sakkunnige ansågo, att alla de tre i det

föregående förslaget omnämnda utvägarna borde anlitas, men funno det

sannolikt, att, under förutsättning av att rörelsen vunne önskvärd omfattning,

de penningmedel, som därigenom komme att inflyta, skulle visa

sig otillräckliga. Nya utvägar finge alltså uppsökas.

Med avseende först på sparkasseverksamheten uttalade de sakkunnige

sin förvissning därom, att jordbrukskreditföreningarna framför

andra inlåningsidkande ekonomiska föreningar skulle komma att erbjuda

trygghet för insättarna dels därigenom, att deras penningrörelse icke

bleve förbunden med någon annan, för densamma främmande, till äventyrs

riskabel affärsverksamhet, dels ock genom själva organisationen av

föreningarna, som möjliggjorde en sakkunnig och ingående prövning

såväl av de ändamål, för vilka lån söktes, som av de utlämnade lånens

ändamål. Det hade emellertid redan framhållits, att gällande banklagstiftning

lade ett svårt hinder i vägen för att denna rörelse skulle kunna

taga någon större omfattning, enär det måste förutsättas, att de lånt
-

Tillkallande

av sakkunnige.

1913 års sakkunniges

förslag.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 119.

brukare, som inträdde i föreningarna med avsikt att erhålla driftlån, i

allmänhet ej hade mycket penningar att sätta in på sparkassa och att

förvärvandet av medlemmar utom dessas krets sannolikt skulle stöta på

stora svårigheter, då ju ett inträde i föreningen vore förenat med vissa,

ej alltför obetydliga ekonomiska åtaganden. För att övervinna detta

hinder funnes enligt de sakkunniges förmenande endast en möjlighet,

nämligen att medgiva inlåning från allmänheten. Ehuru, med avseende

på vad ovan anförts om jordbrukskreditföreningarnas soliditet, ett sadant

medgivande syntes kunna göras utan nämnvärd risk för insättarna, ville

de sakkunnige dock ej framlägga ett förslag, som direkt ginge i denna

riktning, då det för frågans bedömande onekligen kunde vara av vikt

att först erhålla någon erfarenhet om föreningarnas verksamhet. Annorlunda

läge emellertid frågan med avseende på centralföreningarna. Dessa

funno de sakkunnige nämligen enligt det utarbetade förslaget vila på

så betryggande grundvalar och erbjuda så goda garantier för en omsorgsfull

och sakkunnig skötsel, att något hinder att redan i och med

förslagets genomförande tillerkänna de centralföreningar, som vunnit

godkännande från det allmännas sida, rätt att även från utomstående

mottaga insättningar på sparkasseräkning ej förefunnes. Särskilt erinrades

i detta sammanhang därom, att det vore avsett, att dessa föreningar skulle

ställas under offentlig kontroll genom av Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande

utsedda ombud och sålunda d äril tinnars bliva jämnställda med

sparbanker. Insättningar borde dock, såsom i departementsförslaget

upptagits, i iutet fall få mottagas till större sammanlagt belopp, än som

motsvarade summan av underföreningarnas lånerätt med tillägg av det

belopp, vartill reservfonden uppginge. Oavsett om förslaget om inlåning

från allmänheten vunne beaktande, borde centralföreningarna ej blott

mottaga insättningar från sina underföreningar utan även kunna bedriva

sparkasserörelse genom sina underföreningar såsom filialer. Utan

tvivel kunde det nämligen i vissa fall vara lämpligt, att underföreningarna

användes som filialer vid centralföreningarnas sparkasserörelse, bland

annat av det skäl, att medlemmar i de förstnämnda kunde tänkas med

större förtroende anförtro sina sparmedel åt centralföreningen än åt

underföreningen. Av särskild vikt vore detta, om, såsom föresloges av

de sakkunnige, möjlighet att vinna godkännande gåves även sådana föreningar,

som ej uppfyllde alla de krav, som kunde komma att i särskild

lag uppställas, för att en förening skulle få idka inlåningsrörelse.

Beträffande den lånefond, som av staten skulle ställas till förfogande,

ifrågasattes ingen annan ändring, än att fördelningen av lånen ansågs

böra handhavas av Eders Kungl. Maj:t, ej av fullmäktige i riksbanken,

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

såsom förut var föreslaget, och att det föreslagna beloppet ansågs kunna

anvisas att utgå med fördelning på två år.

Vad slutligen angår den del av driftkapitalet, som skulle erhållas

genom växeldiskontering i riksbanken eller möjligen upplåning från

andra penninginrättningar, framhöllo de sakkunnige, att den i departementsförslaget

ifrågasatta begränsningen av friheten att välja långivare

till endast en sådan för varje förening icke borde vidhållas, såvitt anginge

centralföreningar och fristående kreditföreningar. Åven om sparkasserörelsen

kunde ernå en betydande omfattning, komme därför alltid att

krävas en viss tid, och statens lånefond torde ej förslå synnerligen långt.

För sådana lånebehov, spm kunde tillgodoses med upp till nio månaders

kredit, funnes alltid riksbankens växelkredit att tillgå för centralföreningarna

och deras underföreningar; för fristående föreningar torde ej

denna utväg mera allmänt ATara att påräkna. För lån på längre tid

kunde lätteligen även centralföreningarna bliva ställda utan medel.

Enligt det inom jordbruksdepartementet utarbetade förslaget vore emellertid

förening, som begagnat sig av riksbankens växeldiskontering, alldeles

förhindrad att träda i förbindelse med annan penninginrättning. För

att avhjälpa dessa brister föreslogs nu, att centralföreningar och fristående

kreditföreningar skulle medgivas rätt att erhålla kredit i mera

än eu penninginrättning. De sakkunnige ansågo ingen fara förefinnas

att, så noga som rörelsen i övrigt bleve kontrollerad, medgiva förbindelser

med flera sådana inrättningar.

I detta sammanhang erinrades om det kända förhållandet, att sparbanker

stundom nödgats deponera medel i affärsbankerna, då de ej på

annat sätt kunnat göra dem räntebärande. Det skulle givetvis innebära

en stor fördel, om dessa depositioner kunde direkt komma centralföreningarna

till godo, och dessa alltså kunde utvecklas till utjämnande

centraler ej blott för sina underföreningar utan även i viss mån för de

inom deras distrikt belägna sparbankerna. Lämpliga former härför

torde vara dels insättningar å deposition från sparbankerna i centralföreningarna

och lån till dessa på längre tid samt dels öppnande av kreditivräkning

för dem i sparbankerna. Denna senare utväg syntes även behöva

anlitas för de fristående kreditföreningarna, varför de sakkunnige liksom

1910 års sakkunnige föresloge sådan ändring i sparbankslagen, att det

medgåves sparbankerna att för vissa från det allmännas sida godkända

föreningar för jordbrukskredit öppna kreditivräkning. Vad åter anginge

kreditbehovet inom de lokala föreningar, som voro anslutna till centralförening,

hade de sakkunnige ansett, att detta, i den mån det ej tillgodosåges

genom insatta sparmedel, borde fyllas endast genom centralföre
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

ningarna. Skulle dessa kunna utvecklas till de kraftiga institutioner,

som vore nödvändiga såsom ryggrad för hela rörelsen, måste det tillses,

att de erhölle all den penningförmedling, som kunde beredas dem.

Endast härigenom kunde de också utöva en fullt effektiv kontroll över

underföreningarnas skötsel. Rörelsens sammanhållande genom underföreningarnas

hänvisande så långt som möjligt till sina centx-aler vore

för övrigt en i alla andra länder godtagen princip. Såsom exempel

härå kunde nämnas, att det av preussiska staten till jordbrukskreditföreningarnas

förfogande ställda rörelsekapitalet komme dessa till godo

uteslutande genom förmedling av centralföreningarna, och att särskilt

gynnsamma lånevillkor medgåves åt de föreningar, som förbunde sig

att fylla hela sitt lånebehov hos centralföreningen. Någon förändring i

förslaget i nu omhandlade avseende syntes sålunda ej böra ifrågasättas

rörande till centralföreningar anslutna underföreningar. De sakkunnige

hölle för troligt, att såväl affärsbanker som i all synnerhet sparbankerna

skulle finna det med sin fördel förenligt att anlita centralföreningarna

för kapitalplacering. Visserligen måste från dessas och de lokala jordbrukskreditföreningarnas

sida uppstå eu viss konkurrens i fråga om

penninginsättningar. Genom den begränsning av rätten att mottaga insättningar,

som föreslagits, torde emellertid denna konkurrens bliva så

förmildrad, att någon skarp motsättning mellan de olika slagen av

penninginstitut ej skulle behöva befaras. Tvärtom syntes de vara i stånd

att inbördes göra varandra tjänster; kreditföreningarna genom att förränta

sparbankernas överflödiga kapital, dessa senare genom att tillhandahålla

för kreditföreningarnas drift nödiga belopp.

Som sitt slutomdöme om de olika sätten för erhållande av rörelsekapital

anförde de sakkunnige följande:

»Genom det sålunda föreslagna systemet för medelanskaffning anse

de sakkunnige, att kreditföreningsverksamheten bör kunna tillföras

erforderligt kapital på jämförelsevis goda villkor. Vad beträffar statslånefonden,

höra räntesatserna visserligen bestämmas så, att staten ej

behöver vidkännas någon förlust, men böra dessa penningar i allt fall

bliva jämförelsevis billiga. Detsamma gäller om växelkrediten hos riksbanken.

Beträffande de genom sparkasserörelse liopbragta medlen torde

lör desamma kunna beräknas samma eller åtminstone ej nämnvärt högre

ränta än den, som betalas av sparbankerna i respektive orter å deras

insättningar. De från andra penninginrättningar erhållna lånen komma

sannolikt att draga något högre ränta. Åtminstone centralföreningarna

torde dock kunna förväntas erhålla dessa försträckningar på jämförelsevis

goda villkor. Det synes nämligen vara av fördel för penning
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

inrättningarna att kunna på betryggande sätt bos en enda låntagare

placera stora belopp och sålunda befrias från förvaltningen av en mängd

små, stundom osäkra lån av allehanda slag. En svårare ställning få

påtagligen sådana föreningar, som ej anslutit sig till någon centralförening.

Den strävan att över hela landet åstadkomma centralföreningar,

som härav torde bliva en följd, måste emellertid anses som

en fördel.»

Åven beträffande andra delar av förslaget framförde de sakkunnige

åtskilliga önskemål om förändringar. Till en början torde då böra nämnas,

att de sakkunnige ansågo namnet »jordbrukskreditförening)) mindre

lämpligt, när fråga var om föreningar, vilkas verksamhet ej blott skulle

gå ut på att lämna lån utan även på att anskaffa penningar och uppmuntra

sparandet. Denna benämning föreslogs därför böra utbvtas mot

»jordbrukskassa».

Med avseende på de ändamål, för vilka lån skulle få utlämnas,

löreslogos inga andra förändringar, än att bland de förnödenheter, till

vilkas inköp direkt eller genom andra organisationer föreningarna kunde

bidraga, skulle nämnas även torvströ.

Däremot hava de sakkunnige på grund av en av dem utförd

kalkyl kommit till det resultat, att särskilt med avseende på mindre

jordbruk den förut föreslagna högsta lånerätten eller 50 kronor per

hektar odlad jord skulle bliva otillräcklig. Det föreslogs därför, att

denna rätt skulle höjas till 75 kronor per hektar.

Då förhållandet mellan medlemmarnas ansvarighetsbelopp och den

högsta lånerätten ansågs böra bibehållas oförändrat, följde härav, att

ansvarighetsbeloppet kom att höjas från minst 75 kronor per hektar

till minst 112 kronor 50 öre, allt för sådan förening, som medgivit

lånerätt intill den högsta tillåtna gränsen. I fråga om medlemmarnas

ekonomiska förpliktelser i övrigt gent emot föreningarna ifrågasattes

inga ändringar.

Med lästat avseende på den erfarenhet, som vunnits ifråga om

andra grenar av jordbrukskooperation, ansågo de sakkunnige, att sannolikt

det på många orter skulle möta svårigheter att från början bilda

föreningar med så många som 30 medlemmar. Det hade också i andra

länder visat sig föga risk förenad med, att verksamhet av här avsedd art

bedreves av även betydligt mindre föreningar. De sakkunnige föreslogo

därför, att godkännande skulle kunna vinnas av förening med

ända ned till 15 medlemmar.

Med det mindre antalet medlemmar följde visserligen en ökad

svårighet att uppnå det minsta insatskapital, 1,000 kronor, som i föreBihang

till riksdagens protokoll 1915. 1 saml. 106 höft. (Nr 119.) 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

Avgivna

yttranden

Hushållnings
sällskapens
ombud.

34 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

nämnda inom finansdepartementet utarbetade förslag förutsatts för rätten

att öppna sparkasserörelse. Som redan antytts, föreslogo de sakkunnige

på denna grund, att även föreningar med mindre insatskapital skulle

kunna vinna godkännande, givetvis dock utan rätt för dem att bedriva

sparkasserörelse. De föreskrifter, som i nyssnämnda förslag hemställts

skola gälla för sparkasseidkande föreningar men ej direkt hänförde sig

till sparkasserörelsen, borde dock såsom bidragande till soliditetens ökande

äga tillämplighet även beträffande föreningar utan sparkasserörelse.

Med avseende på underföreningarnas ställning till centralföreningarna

föreslogos även en del ändringar. Insatserna i centralföreningarna

ansågos sålunda böra bestämmas till minst 10 kronor i stället

för minst 400 kronor, dock med skyldighet för varje underförening att

vid inträdet teckna insatser för minst 400 kronor. Genom minskandet

av varje insats underlättades för underföreningarna inbetalandet av

ytterligare insatser. Bestämmelserna angående underförenings ansvarighet

för centralföreningens förbindelser ävensom om underförenings lånerätt

i centralföreningen enligt det inom jordbruksdepartementet utarbetade

förslaget ansågos även kräva en omarbetning. Den av de sakkunnige

föreslagna utvidgningen av centralföreningarnas verksamhet särskilt

med avseende på inlåningsrörelsen syntes böra medföra, att underförening,

för att under alla omständigheter centralföreningen skulle hava

en säker kreditbas, iklädde sig ett större ansvar för dennas förbindelser,

nämligen uppgående till två tredjedelar av den ansvarighet, som

medlemmarna åtagit sig för underföreningens förbindelser. Lånerätten

borde ordnas så, att mot den åtagna ansvarigheten skulle erhållas en

lånerätt, uppgående till två tredjedelar av medlemmarnas lånerätt hos

underföreningen, och att därutöver för varje inbetald insats lånerätten

skulle ökas med tjugu gånger insatsens belopp.

Slutligen torde även böra omnämnas, att de sakkunnige ansågo,

att den från det allmännas sida utövade direkta kontrollen borde omfatta

ej blott centralföreningar, utan även fristående jordbrukskassor.

Över de sakkunniges förslag föreligga yttranden från hushållningssällskapens

ombud och Svenska odlarförbundets styrelse ävensom från

bankinspektionen.

Hushållningssällskapens ombud, som erhållit förslaget på remiss,

ansågo sig icke kunna ingå på en närmare detalj granskning, utan

uttalade endast som sin åsikt, att såväl 1910 års som 1913 års sakkunniges

förslag innefattade många synpunkter och uppslag för frågans

slutgiltiga lösande, att, på grund av de skiftande förhållandena i landets

olika delar, lagstiftningen borde hålla vägen öppen för flera former av

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

kreditverksamhet, samt att ombuden sålunda i huvudsak kunde ansluta

sig till 1913 års sakkunniges principer, dock med framhållande av, att

där en kreditverksamhet kunde grundas i samband med redan befintliga

sparbanker, möjlighet därtill också borde beredas.

Svenska odlarförbundets styrelse bär i en resolution av den 14 Svenskaodiarnovember

1913 utan närmare motivering bland annat uttalat sig för,

att frågan om det mindre jordbrukets driftkredit löstes i överensstämmelse

med 1913 års sakkunniges förslag.

Bankinspektionen upptager i sitt den 28 november 1913 avgivna Sank■

yttrande över det till densamma remitterade förslaget i första rummet till insPe,diorengranskning

förslaget om medgivande av rätt åt centralföreningarna att bedriva

inlåning från allmänheten. Då ett dylikt medgivande innebure en

ändring av den endast ett par år gamla banklagen, uttalade bankinspektionen

sin stora tveksamhet om dess lämplighet, helst med hänsyn till de konsekvenser,

vartill det kunde leda, om en liknande rätt krävdes för någon

annan korporation med ett tilläventyrs lika behjärtansvärt syfte. Då

det vidare vore omöjligt att på förhand bedöma de blivande föreningarnas

soliditet, ansåg bankinspektionen, att i varje fall rätt till inlåning från

allmänheten ej borde medgivas dem, förrän efter någon tids verksamhet

det kunnat konstateras, huru det tilltänkta experimentet sloge ut i verkligheten.

Bankinspektionen gör vidare erinringar med avseende på åtskilliga

detaljer i fråga om de nya lagbestämmelser, som skulle bliva nödvändiga

för reglerande av kreditföreningarnas inlåningsrätt samt förhållande till

långivande sparbanker och andra penninginrättningar.

Sedan departementschefen härefter hemställt, att såväl 1913 års

departementsförslag som de utlåtanden, som avgivits över detsamma av

såväl 1913 års sakkunnige som i ärendet hörda myndigheter, måtte jämte

yttrandena över de sakkunniges förslag få såsom bilaga åtfölja detta

protokoll, anförde departementschefen vidare:

Efter den utredning frågan sålunda vunnit har den varit föremål

för behandling även i riksdagen.

I två likalydande motioner, en i vardera kammaren, hemställdes Riksdagen.

nämligen vid 1914 års senare riksdag om skrivelse i ämnet till Eders

Kungl. Maj: t med anhållan om utarbetande och framläggande av slutligt

förslag i huvudsaklig överensstämmelse med de under år 1913 framkomna

förslagen.

Till stöd för sin hemställan anförde motionärerna i huvudsak följande.

Det rådde väl numera knappast någon meningsskiljaktighet därom

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

att vägen till bättre förhållanden även på nu ifrågavarande område gånge

genom föreningsväsendet. Denna väg hade också enhälligt förordats i

samtliga de förslag, som framkommit under förarbetena. Däremot skilde

sig förslagen icke oväsentligt ifråga om huru själva organisationen av

de föreningar, som skulle uppbära rörelsen, skulle ordnas. Numera syntes

dock få anses allmänt erkänt, att de organisationsformer, som förordats

i det under början av år 1913 inom jordbruksdepartementet utarbetade

förslaget med de modifikationer däri, som föreslagits i de sakkunniges

yttrande den 31 oktober 1913, på ett synnerligen lämpligt sätt utnyttjat

de fördelar föreningsväsendet erbjöde. Genom nämnda organisationsformer

hade sörjts för att det så viktiga kravet på en enhetlig och

kraftig ledning av rörelsen bleve tillgodosett. Vidare vunnes därigenom

en enkel och praktisk lösning av den lika viktiga frågan om anordnande

av en fullt sakkunnig revision av de lokala föreningarnas förvaltning.

Slutligen skulle genom införandet av centralföreningarna

åstadkommas fullt solida och för ändamålet lämpliga mellanhänder mellan

de lokala föreningarna och den allmänna penningmarknaden. Endast

på en mera viktig punkt rådde till synes ännu olika meningar, nämligen

i fråga om sättet för medelanskaffningen. Såsom framginge av den i

motionerna intagna redogörelsen för de olika förslagen hade dessa byggt

på icke mindre än tre olika system, nämligen statslån, anlitande av redan

befintliga penninginrättningar, särskilt sparbankerna, samt slutligen

systemet med inlåning direkt från allmänheten såsom den i längden

säkraste källan för erhållande av nödigt kapital åt rörelsen. Då denna

källa emellertid på grund av åtskilliga omständigheter ej på länge kunde

tänkas fylla behovet, skulle samtidigt även andra utvägar anlitas. Av

dessa system vore det första det, som medgåve de billigaste lånen.

Detta förutsatte emellertid, att staten verkligen ville och kunde ställa de

erforderliga medlen till förfogande. Hos oss syntes man, efter vad som

förekommit under den förberedande utredningen, böra anse utesluten

varje tanke på ett statens ingripande i den utsträckning, som ett genomförande

av detta system skulle kräva. Det andra systemet, som förordats

av 1910 års sakkunnige, vore ej oprövat. I vissa främmande

länder hade man nämligen slagit in på denna väg. Någon allmän och

tillfredsställande lösning av frågan om ordnande av det mindre jordbrukets

driftkredit hade emellertid, enligt vad erfarenheten visade, icke

kunnat vinnas på detta sätt. Åven i de länder, där systemet slagit

bäst ut, hade det. nämligen visat sig, att endast där någon penninginrättning

funnits, vars ledare varit särskilt intresserade av saken, verksamheten

tagit någon vidare fart. Endast inom vissa begränsade om
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

råden syntes något stå att vinna på denna väg. Det vore ju också

klart, att staten föga kunde bidraga till rörelsens utveckling med en

tillämpning av detta system. Att genom lagstiftning tvinga ens sparbankerna

att taga sig saken an och tillhandahålla penningar, torde icke

gå och även om det skulle lyckas att intressera en eller annan enskild

penninginrättning för frågan, vore man urståndsatt att bestämma, i vilka

orter så komme att ske. Det vore mycket möjligt, att just där behovet

vore störst, där bleve ingenting gjort. Av den kritik, som framkommit

över 1910 års sakkunniges förslag, framginge också, att lånen med tillämpning

av detta förslag komme att bliva ganska dyra, något som

också vore självfallet, om man betänkte, att varje mellanhand mellan

de i sista hand lånebehövande å ena, samt de egentliga kapitalägarna,

å andra sidan, måste belasta räntan med ett tillägg till täckande av sina

förvaltningskostnader och risker samt, där fråga vore om affärsmässigt

drivna inrättningar, även till vinst. Alla dessa olägenheter undginge

man med det tredje av förenämnda system, det i 1913 års båda förslag

förordade. Genom att bygga på självverksamhet i största möjliga grad

vunne man utsikt att, där behovet funnes, även något bleve gjort; och

genom att medgiva direkt inlåning från allmänheten eliminerade man

bort åtminstone en mellanhand. Visserligen komme centralföreningarna

till, men då de vore avsedda att bliva gemensamma centraler, en var

för ett mycket stort antal lokala föreningar, och deras risker sammanfölle

med lokalföreningarnas, borde varken deras förvaltningskostnader,

som ju för övrigt under deras första verksamhetstid skulle enligt förslaget

till väsentlig del komma att bestridas genom statsbidrag, eller den för

dem erforderliga riskpremien komma att väsentligt fördyra lånen för de

enskilda låntagarna. Detta system hade också visat sig kunna föra till

lysande resultat, och det ej blott i sådana länder, där det sedan gammalt

haft rotfäste, såsom i västra delarna av Tyskland, utan även i länder,

där det först senare blivit infört och där det allt ifrån början haft att

konkurrera med ett högt utvecklat bank- och sparbanks väsen. Så hade

varit fallet särskilt i östra och södra delarna av Tyskland, i Österrike,

i Belgien och Frankrike m. fl. länder. Det hade emellertid under

diskussionen i ämnet hos oss gjorts invändningar emot detta system

särskilt av skäl, att detsamma dels skulle kunna medföra en för

sparbanksväsendets vidare utveckling skadlig, konkurrens om allmänhetens

besparingar med därav följande höjning i räntefoten, samt

dels, därest det anlitades i den utsträckning, som 1913 års sakkunnige

föreslagit, skulle innebära ett avsteg från vår banklagstiftnings

hittills intagna ståndpunkt att ur trygghetssynpunkt inskränka rätten

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

att driva inlåningerörelse (bankrörelse) till vissa särskilt kvalificerade

företag. Ingen av dessa betänkligheter syntes motionärerna böra tillmätas

vidare vikt. Vad först anginge den befarade konkurrensen

med sparbankerna framginge av utredningen, att det här vore fråga

om ganska obetydliga belopp i jämförelse med de stora behållningar,

som innestode i våra sparbanker. Aven om hela det i början erforderliga

kapitalet skulle tagas från dessa behållningar, skulle det knappast

bliva kännbart för sparbankerna. Det borde emellertid erinras, att en

stor del av de erforderliga medlen komme att tagas från andra håll-,

samt att nya besparingar år från år gjordes i landet. Härtill ville motionärerna

lägga ännu en annan synpunkt: Månne icke det lilla och medelstora

jordbruket i Sverige och de villkor, under vilka detta arbetade,

vore av den vitala betydelse, att statsmakterna borde möjliggöra, att

någon ringa del av det rörliga kapitalet kunde uppsamlas i sådana

inrättningar, som vore särskilt avpassade att tillgodose ett kreditbehov

av det slag, varom här vore fråga? Att fara skulle föreligga för uppdrivning

av räntefoten, därest jordbrukskreditföreningar med inlåningsrätt

skulle uppstå, motsades redan av det ovan anförda. Motionärerna ville

emellertid i sådant avseende ytterligare påpeka, att jordbrukskreditföreningarnas

huvuduppgift vore av den art, att någon lockelse att onaturligt

uppdriva räntefoten icke kunde komma att förefinnas. Att jordbrukskreditföreningarna

komme att erbjuda såväl insättare som andra,

vilka som långivare kunde få med dem att göra, en alldeles särskild

säkerhet, framginge redan av det sätt, på vilket de skulle organiseras,

och de ansvarighetsbestämmelser, som vore föreslagna särskilt av 1913

års sakkunnige. En jämförelse emellan å ena sidan de för vinnande av

godkännande från det allmännas sida för jordbrukskreditföreningarna

föreslagna villkoren och å andra sidan villkoren enligt gällande lag om

sparbanker för rätt att driva sparbanksrörelse komme de förras stora

kreditvärdighet att framstå i än klarare dager.

Motionärernas hemställan vann i huvudsak riksdagens gillande.

I skrivelse av den 11 september 1914 har nämligen riksdagen

anhållit, att Eders Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta och i erforderliga

delar snarast möjligt för riksdagen framlägga dels förslag till ordnande

av det mindre jordbrukets kreditförhållanden i huvudsaklig överensstämmelse

med de grunder, som innefattades i det i motionerna omförmälda,

inom jordbruksdepartementet år 1913 utarbetade förslaget med däri av

1913 års sakkunnige föreslagna ändringar samt med beaktande jämväl

av i skrivelsen berörda eller andra synpunkter i fråga om lämpligaste

sättet för anskaffande av nödiga penningmedel, dels ock förslag till de

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

ändringar i gällande lag om bankrörelse och övriga bestämmelser, som

kunde finnas erforderliga för förslagets genomförande.

I sin skrivelse har riksdagen i huvudsak anslutit sig till ovan

, återgivna uttalanden av motionärerna beträffande den i 1913 års departementsförslag

och av samma års sakkunnige föreslagna organisationens

lämplighet.

Beträffande sättet för medelanskaffuingen erinrade riksdagen till

en början därom, att tanken på att bygga uteslutande på, att staten

skulle träda emellan genom beviljande av lån, syntes böra övergivas.

Vidare har riksdagen anfört, att det syntes ovisst, huruvida en

verkligt tillfredsställande lösning stode att vinna genom att, på sätt 1910

års sakkunnige förordat, söka uteslutande bygga på att erhålla redan

befintliga penninginrättningar till förlagsgivare. Enligt riksdagens mening

vore det ock uppenbart, att förhållandena härvidlag måste komma att

ställa sig mycket olika på olika orter. Vad särskilt våra sparbanker

anginge, kunde det icke förnekas, att dessa redan nu, i den mån sådant

låtit sig göra, på mångahanda sätt bisprungit jordbrukarna, men det

vore också helt naturligt, att detta icke kunnat ske i önskvärd omfattning

och att varjehanda svårigheter härvidlag gjort sig gällande. Det

borde för övrigt erinras, att sparbankerna här i landet vore synnerligen

ojämnt fördelade inom de olika länen. Om det därför under sådana

förhållanden ej syntes möjligt att ensamt på denna väg nå målet, borde

man dock för frågans lösning kunna räkna på möjligheten av samarbete

med sparbaukerna.

Vidkommande förslaget, att rätt till inlåning från allmänheten

skulle medgivas de föreslagna centralföreningarna, yttrar riksdagen följande.

»Tanken härpå härleder sig naturligen från den rätt till dylik

inlåning, som genom 1911 års banklag medgavs kooperativa föreningar,

såvitt det gällde inlåning från egna medlemmar. Om det också icke

kan förnekas, att en dylik åtgärd eller medgivandet av inlåningsrätt

från allmänheten, såsom ock av motionärerna med styrka framhålles, vore

ägnad att väsentligt bidraga till frågans lösning, torde emellertid vissa

invändningar kunna göras mot den sålunda föreslagna utvägen. Till en

början synes den möjligheten icke vara utesluten, att ett medgivande av

ifrågasatt art måhända skulle framkalla liknande anspråk från andra

korporationer med tilläventyrs lika behjärtansvärt syfte. Fi-ånsett sålunda

frågans rent principiella innebörd och de betänkligheter, som i sådant

avseende kunna resas mot förslaget, hava även andra invändningar framkommit.

Härvid må först erinras, hurusom den ifrågasatta inlåningsrätten

möjligen skulle kunna medföra en för våra sparbanker ogynnsam

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

konkurrens jämte därmed sammanhängande höjning av räntefoten. Det

torde dock kunna ifrågasättas, om en dylik invändning kan tillmätas

någon egentlig betydelse. Ty, såsom motionärerna erinra, det lärer val

endast komma att gälla belopp, vilka i förhållande till de högst avsevärda

behållningar, som innestå i sparbankerna, måste anses vara mycket

obetydliga. Vidare är att märka, att jämlikt de sakkunniges förslag

erforderliga medel jämväl skulle erhållas från andra håll, nämligen dels

genom särskilt medgiven växeldiskontering i riksbanken varigenom i

främsta rummet den kortare krediten bleve tillgodosedd, dels ock genom

försträckningar ur en statslånefond. Skulle det ur här ovan angivna

synpunkter icke möta några betänkligheter att biträda förslaget om

inlåningsrätt från allmänheten, framträder emellertid med särskild styrka

frågan, huruvida centralföreningarna enligt förslaget erhållit en sådan

organisation, att de obetingat kunna vinna allmänhetens förtroende. Detta

är nämligen en nödvändig förutsättning för att förslaget må kunna

realiseras. Enligt riksdagens mening synes det härvidlag vara nödigt, att

centralföreningarna underkastas bestämmelser, i trygghetsavseende fullt

jämförliga med dem, som gälla för sparbankerna. Om så icke blir fallet,

komma nämligen ett slags mindervärdiga sparkassor att tillskapas, vilket

vore till skada icke blott för dem själva, utan även för sparbankerna.

Genom en fullt betryggande organisation skulle å andra sidan möjlighet

beredas för uppkomsten av ett slags jordbrukssparbanker. Det kapital,

som i sådant fall uppkomme genom inlåning, skulle då uteslutande avses

till förlagslån. Härigenom skulle ock tillfälle beredas för allmänheten

att insätta sina besparingar även å orter, där sådan möjlighet nu saknas

på nära håll. Skärskådar man förslaget ur den här ovan angivna synpunkten,

synes man böra medgiva, att de särskilda anordningar, som i

nyssnämnda avseende föreslagits, i det stora hela torde få anses vara

tillfredsställande.»

Sedan riksdagen till stöd härför erinrat om vissa av de bestämmelser,

som föreslagits skola gälla beträffande organisationen av de

blivande centralföreningarna, yttrar riksdagen i förevarande avseende

slutligen följande.

»Under sådana förhållanden vill det synas, som om de invändningar,

vilka kunna göras emot den för centralföreningarna föreslagna

rätten till inlåning från allmänheten, icke vore av avgörande betydelse,

ävensom att ett fruktbärande samarbete med sparbankerna skulle kunna

genomföras, så att kreditföreningarna av dessa kunde erhålla lån mot

en ränta, vilken med hänsyn till den säkerhet föreningarna erbjuda

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

borde kunna beräknas billigare än för vanliga lån mot namnsäkerhet.

I varje fall synes det vara av vikt att hålla öppen möjligheten att

jämväl på annat sätt än genom den föreslagna rätten till inlåning från

allmänheten anskaffa nödiga medel, exempelvis genom de redan antydda

åtgärderna, växeldiskontering på kort tid i riksbanken samt försträckningar

ur en statslånefond. Inom riksdagen har ock ifrågasatts, huruvida

icke anstalter borde kunna träffas för upprättande av en för hela landet

gemensam centralbank, där staten garanterade visst belopp. För ändamålet

erforderliga medel synas lämpligen kunna erhållas från statens

pensionsfond.»

I anledning av riksdagens skrivelse hava yttranden infordrats från

pensionsstyrelsen och styrelsen för postsparbanken, huruvida och i vilken

omfattning pensionsfondens, respektive postsparbankens medel kunde

användas till utlåning åt föreningar, avsedda att förmedla kredit åt det

mindre jordbruket.

Av dessa styrelser har pensionsstyrelsen i utlåtande den 31 december

1914 anfört i huvudsak följande.

Enligt vad handlingarna i förevarande ärende gåve vid handen,

skulle staten bidraga till ifrågavarande föreningars rörelsekapital genom

upprättande av en lånefond på 2 miljoner kronor. Detta belopp ansåges

dock icke behövligt i dess helhet under första året, då föreningarna vore

i verksamhet, utan borde dess utbetalande kunna lika fördelas på två

år. I sin underdåniga skrivelse den 1 maj 1914 angående förvaltningen

m. m. av den i 11 § i lagen om allmän pensionsförsäkring omförmälda

fond hade pensionsstyrelsen angivit lämnande av jordbrukskredit

såsom, bland andra, lämpligt föremål för placering av fondens

medel. Det syntes även styrelsen som om en del av fondens medel,

åtminstone ovan angivna belopp, lämpligen borde kunna användas till

utlåning åt de föreslagna föreningarna för förmedling av jordbrukskredit.

Vid utlåning av fondens medel måste naturligtvis i första hand tillses,

att säkerhet funnes för medlens återbetalning och att fonden erhölle

skälig ränta å det utlånade kapitalet. Vad säkerhetsfrågan anginge

torde väl få anses, att i fall, då lån utlämnades till centralföreningar, i

huvudsak anordnade och övervakade som det uppgjorda förslaget angåve,

tämligen betryggande säkerhet förefunnes. I fall däremot, då medlen

utlånades till jordbrukskredit föreningar utan förmedling av dylik centralförening,

syntes säkerheten bliva av mera tvivelaktig beskaffenhet.

Lämpligast syntes dock vara att, därest visst belopp skulle från penBihang

till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 106 höft. (Nr 119.) 6

Pensions
styrelsen.

s. 42 Kontrollera mot PDF

Styrelsen för

postsparbanken

.

42 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

sionsförsäkringsfonden tillhandahållas såsom rörelsekapital för utlåning

till ifrågavarande föreningar, staten iklädde sig ansvar för återbetalning

av de utlånade medlen jämte ränta. Gällde emellertid frågan nu helt

allmänt, huruvida medel kunde vara att påräkna från pensionsförsäkringsfonden

för utlåning till ifrågavarande föreningar mot deras förbindelser,

i regel utan särskild säkerhet, ansåge pensionsstyrelsen för sin

del, att sådan utlåning borde kunna äga rum, naturligtvis under förutsättning,

att den myndighet, som omhänderhade eller komme att omhänderhava

fondens förvaltning, förbehölles att för varje särskilt fall

pröva, huruvida lån borde medgivas eller ej, samt, i händelse lån beviljades,

bestämma räntan och övriga lånevillkor. Det läte sig dock icke

göra att nu angiva, i huru stor omfattning sådan utlåning kunde äga

rum. Beträffande den ränta, som för dylika lån borde beräknas, måste

naturligtvis denna, åtminstone i viss mån, göras beroende av de ekonomiska

konjunkturer, som vore rådande vid lånens utlämnande. Något

mera allmängiltigt uttalande angående denna fråga syntes sålunda icke

kunna lämnas än att räntan å dylika lån, då desamma erhölles från

pensionsförsäkringsfonden, syntes böra beräknas efter ungefär samma

grunder som sparbankerna vid ifrågavarande tillfällen tillämpade för

utlåning, måhända något lägre.

Styrelsen för postsparbanken har avgivit utlåtande den 26 januari

1915 och därvid till en början anfört följande:

De medel, som stode under förvaltning av styrelsen för postsparbanken,

utgjordes dels av bankens egna överskottsmedel, d. v. s. skillnaden

mellan insättningsbeloppet och uttagningsbeloppet tillika med

upplupna räntor, dels av uppbörd för riksförsäkringsanstaltens och den

därmed förbundna fiskareförsäkringsanstaltens räkning efter avdrag av

utbetalda skadeersättningar dels ock slutligen av uppburna avgifter samt

emottagna statsbidrag till barnmorskornas pensionsanstalt. Enligt för

närvarande gällande stadganden ägde styrelsen göra de förvaltade medlen

— i den mån de ej erfordrades för nära förestående utgifter — fruktbärande

genom placering i svenska statens, allmänna hypoteksbankens,

kommuners eller med borgen av kommuner försedda räntebärande obligationer,

med rätt dock för styrelsen att fruktbargöra medlen dels intill

högst en fjärdedel genom direkt utlåning mot skuldebrev till kommun

inom riket, därest tillåtelse till lånets upptagande blivit kommunen av

Eders Kungl. Maj:t meddelad, dels ock, jämväl intill högst en fjärdedel,

genom utlåning på högst sex månaders uppsägning mot skuldebrev

med säkerhet av inteckning i fast egendom inom riket, som med hänsyn

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

till läge, ytinnehåll, brandförsäkring och avkastning prövades innebära

fullgod säkerhet, eller genom insättning på depositions- eller annan räkning

hos enskild bankinrättning, vars bolagsordning blivit av Eders

Kungl. Maj:t fastställd, samt vars grund- och reservfonder uppginge

till ett sammanlagt belopp av minst fem miljoner kronor.

De av styrelsen sålunda förvaltade medlen vore för närvarande

placerade:

i räntebärande obligationer till bokfört värde av kronor 40,665,528: 6 8

i direkta lån till kommuner ....................................... » 12,078,691: —

mot skuldebrev med säkerhet av fastighetsinteckningar

samt på löpande räkning i bankinrättningar

innestående ................................................... » 6,328,022: 3 4

tillhopa .............................................................................. kronor 59,072,242: 0 2.

Av sistnämnda belopp tillhörde postsparbanken... » 51,713,659: 53

riksförsäkringsanstalten jämte fiskareförsäkringen » 6,691,037: 3 0

barnmorskornas pensionsanstalt................................. y> 667,545:19.

De förändrade förhållanden, som i början av augusti månad 1914

av känd anledning inträffat på den svenska penningmarknaden, hade i

ej ringa grad inverkat jämväl på postsparbankens rörelse, i det att

beloppet av uttagna medel under nämnda augusti månad ävensom under

nästpåföljda september i högst avsevärd mån överstigit det insatta beloppet.

Sedermera hade visserligen en vändning till det bättre inträtt,

men, även om uttagningarna numera återgått till de normala beloppen,

hade insättningarna för de särskilda månaderna ännu ej uppnått insättningsbeloppen

för motsvarande månader närmast föregående år. På

det att banken under sådana förhållanden skulle kunna uppfylla sina

förbindelser mot insättarna, hade styrelsen sett sig nödgad dels till inbetalning

uppsäga de kommun- och fastighetslån, beträffande vilka banken

ägde uppsägningsrätt, dels ock använda sig av den kredit hos riksgäldskontoret,

som vid fall av nu omförmälda slag av riksdagen anvisats.

Av vad sålunda anförts framginge, att något för fast placering avsett

överskott av postsparbanksmedel ej för närvarande och under den

närmare framtiden vore att förvänta. Den uppbörd för riksförsäkringsanstaltens

och barnmorskornas pensionsanstalts räkning, som omhänderhades

av postsparbanken och förvaltades av styrelsen, hade visserligen,

i stort sett, ännu ej rönt någon mera avsevärd inverkan av den på

senare tiden rådande oron å penningmarknaden, men å andra sidan utgjorde,

såsom av ovanstående redogörelse framginge, nämnda uppbörd

ej fullt V» av samtliga de av styrelsen förvaltade medlen, på grund

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

varav det ej syntes lämpligt att allenast för denna del av fonden bestämma

andra placeringsföreskrifter än dem, som gällde för fonden i

dess helhet. Då emellertid det vore att hoppas, att den nedgång i postsparbankens

rörelse, som under det senaste halvåret ägt rum, inom en

ej alltför avlägsen framtid skulle upphöra samt rörelsen därefter lämna

överskott, avsedda att göras fruktbärande, syntes nu böra undersökas,

huruvida och i sådant fall till vilken omfattning de under styrelsens

förvaltning stående medel kunde användas till utlåning åt sådana föreningar,

avsedda att förmedla kredit åt det mindre jordbruket, som

kunde bliva anordnade och övervakade, på sätt i det vid den nådiga

remissakten fogade förslag angåves. Vad då först beträffade den säkerhet,

som, enligt detta förslag, skulle erbjudas långivaren, syntes det styrelsen

som om denna säkerhet skulle kunna anses betryggande, om lånen

utlämnades mot skuldebrev till de föreslagna centralföreningarna samt

därest, såsom numera jämväl blivit föreslaget, dessa föreningar inom

vissa gränser av staten erhölle obligationer såsom säkerhet för sina

förbindelser. Angående åter lämpligheten att använda de av postsparbanken

förvaltade medlen till dylik utlåning tilläte sig styrelsen erinra

därom att, även om en utvidgning i avseende å rätten till placering av

dessa medel ej kunde vara annat än önskvärd, försiktigheten dock bjöde,

att åtminstone den huvudsakliga delen av de valutor, som läge såsom

säkerhet för de åt postsparbanken av allmänheten anförtrodda medlen,

vore av beskaffenhet att kunna vid behov lätt realiseras. Så sjmtes

emellertid ej vara förhållandet med de förbindelser, som skulle av de

föreslagna centralföreningarna utfärdas å till dem utlämnade lån. På

grund härav ansåge styrelsen, att allenast en mindre del av de medel,

som vore ställda under styrelsens förvaltning, borde få användas till

utlämnande av sådana lån, om vilka här vore fråga, styrelsen givetvis

förbehållet att för varje särskilt fall pröva, huruvida det sökta lånet

borde medgivas eller ej, samt med rätt för styrelsen att betinga den

ränta, som vore rådande vid utlämningstillfället. Enligt styrelsens mening

vore det följaktligen lämpligt, att de belopp, som av styrelsen komme

att utlämnas till de blivande centralföreningarna för förmedling av jordbrukskredit,

inrymdes under den del av de under styrelsens förvaltning

stående medel, som, enligt nu gällande bestämmelser, finge direkt utlånas

till kommun mot skuldebrev. Denna del utgjorde, såsom ovan nämnts,

högst eu fjärdedel av samtliga de förvaltade medlen.

Sedan styrelsen därefter avgivit förslag till erforderlig ändring i

§ 18 av förordningen den 22 juni 1883 angående en postsparbank för

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

riket enligt den lydelse den . hade på grund av kungörelsen den 4 juli

1902, har styrelsen slutligen anmärkt följande.

Med den ändrade lydelse nyssnämnda paragraf sålunda skulle

erhålla, vore ej nödigt vidtaga någon ändring i nu gällande bestämmelser

för förvaltningen av medel tillhörande riksförsäkringsanstalten

och barnmorskornas pensionsanstalt. Uti nådiga brevet till styrelsen

den 31 oktober 1902, angående bestämmelser i anledning av postsparbankens

anlitande för uppbörd, förvaltning och utbetalning av medel

för riksförsäkringsanstaltens räkning, både nämligen Eders Kungl. Maj:t

förordnat, bland annat, att de till postsparbanken inflytande försäkringsmedel

skulle, i den mån de icke behövde vara tillgängliga för bestridande

av utbetalningar för riksförsäkringsanstaltens räkning, göras räntebärande

i enlighet med de föreskrifter, som vore eller bleve meddelade för förvaltningen

av postsparbankens egna medel; och en liknande föreskrift

gällde även, på grund av nådiga brevet till styrelsen för postsparbanken

den 30 december 1910 angående styrelsens deltagande i förvaltningen

av barnmorskornas pensionsanstalt, beträffande nämnda anstalts överskottsmedel.

Slutligen har till utredning upptagits frågan, huruvida med hänsyn

till föreliggande förhållanden statens bidrag till anskaffande av erforderligt

rörelsekapital icke lämpligen borde erhålla den form, att staten

lämnade av sina obligationer till säkerhet för de medel, som behövde

upplånas för ändamålet.

Det har därvid ifrågasatts, bland annat, att för varje centralförening,

som bildades, ett belopp av 100,000 kronor i dylika obligationer skulle

från riksgäldskontoret överlämnas till riksbanken, och att riksbanken

skulle förvara dessa obligationer såsom en gemensam pant för alla

centralföreningens förbindelser, med rätt för fordringsägarna att, i den

mån centralföreningens egna tillgångar visade sig otillräckliga, tillgodogöra

sig panten. Det belopp i obligationer, som härför skulle komma att

erfordras, ansågs, under förutsättning att inom avsevärd tid högst 15 centralföreningar

skulle komma att bildas, kunna beräknas till 1,500,000 kronor.

Yttranden i ämnet hava infordrats från fullmäktige i riksgäldskontoret

och i riksbanken.

Fullmäktige i riksgäldskontoret hava i utlåtande den 4 februari

1915 anfört i huvudsak följande.

På grund av tidigare beslut hade riksgäldskontoret överlämnat

statsobligationer dels å 30 miljoner kronor till Sveriges allmänna hypo
-

Fullmäktige

i riksgäldskontoret.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46 Kungl. Maf.ts Nåd. Proposition Nr 119.

teksbank dels ock å likaledes 30 miljoner kronor till Konungariket

Sveriges stadshypotekskassa till säkerhet för dessa institutioners förbindelser.

Då fråga nu vore att vidtaga liknande åtgärd för att bereda

jordbrukskreditföreningarna och deras centralkassor ökad kredit vid

upplåning från allmänheten eller bankinrättningar, kunde fullmäktige

icke underlåta att giva uttryck åt sina betänkligheter i avseende å detta

sätt att stödja jordbrukskreditföreningar. Det vore nämligen att märka,

att ingen realsäkerhet läge bakom de lån, som av föreningarna skulle

utlämnas, under det att allmänna hypoteksbanken och stadshypotekskassan

i varje fall måste anses äga fullgod realsäkerhet för utlämnade

lån. Genom att överlämna obligationer till jordbrukskreditföreningarnas

centralkassor iklädde sig därför staten en helt annan risk än som skett

genom överlämnandet av obligationer till allmänna hypoteksbanken och

stadshypotekskassan, varmed i främsta rummet avsetts att stärka dessa

institutioners kredit i utlandet. Vidare ansåge fullmäktige det vara att

befara, att ett överlämnande av statsobligationer till förmån för ifrågavarande

centralkassor skulle föranleda liknande anspråk från andra kreditkassor,

som kunde komma att bildas för att tillgodose andra behov av

allmänt intresse. Sådana anspråk skulle endast med svårighet kunna

avvisas, om en dylik förmån lämnats åt nu ifrågavarande lånekassor.

Då emellertid behovet av sådana kassor syntes vara stort, då riksdagen

uttalat sig för, att sådana måtte komma till stånd, då det icke torde

finnas möjlighet att nå detta mål utan att staten skänkte sin medverkan

därtill samt då detta lämpligast syntes ske genom att, på sätt nu ifrågasatts,

överlämna statsobligationer till säkerhet för centralkassornas förbindelser,

så ville fullmäktige, oaktat de betänkligheter, som framhållits,

icke avstyrka den ifrågasatta åtgärden. Fullmäktige hade vid frågans

behandling utgått ifrån, att jordbrukskassorna och särskilt centralkassorna

för jordbrukskredit, som närmast berördes av förslaget, skulle bliva

organiserade i huvudsaklig överensstämmelse med det av 1913 års sakkunnige

avgivna betänkandet, och att det sålunda sörjdes för, att endast

sådana centrala och lokala kassor vunne godkännande, vilkas organisation

enligt vissa av Eders Kungl. Maj:t fastställda normer prövades vara

betryggande. Fullmäktige ville därjämte framhålla såsom angeläget,

att godkända centralkassor underkastades kontroll genom ombud, utsedda

av Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande i de län, där respektive

kassor vunnit godkännande, eller eventuellt annan statsmyndighet, samt

att centralkassorna i sin ordning tillerkändes rätt att utöva en liknande

kontroll över de till dem anslutna jordbrukskassorna. Då, såsom förut

framhållits, dessa kassor för utlämnade lån icke skulle erhålla realsäker
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119. 47

heter, samt prövning av den personliga vederhäftigheten förutsatte särskilt

stora kvalifikationer, läge givetvis största vikt vid, att till nyssnämnda

ombud endast utsåges dugande och erfarna män med stor

kännedom om förhållandena i orten. Utan uppfyllande av, bland andra,

dessa förutsättningar funne fullmäktige förslaget om statsgaranti för

centralkassornas förbindelser för staten innebära allt för stor risk för

att kunna tillstyrkas.

Det hade ju angivits vara avsikten, att deponerade statsobligationer

endast. skulle få användas i det fall, att kassans egna tillgångar visat

sig otillräckliga, det ville säga sedan kassan trätt i likvidation eller

konkurs och dess affärer avvecklats. Fullmäktige funne med avseende

härå intet annat att erinra, än att obligationerna icke borde för täckande

av centralkassans förbindelser få tillgripas i annan mån än kassans egna

tillgångar, däri inbegripet den ansvarighet, som anslutna jordbrukskassor

iklätt sig för centralkassans förbindelser, befunnits, enligt intyg av det

utsedda ombudet för kassans övervakande, vara otillräckliga för fullgörande

av sagda förbindelser. Medgivande till obligationernas försäljning

syntes med ledning av nämnda intyg- och övriga handlingar böra

lämnas av den myndighet, åt vilken kontrollen över vederbörande kassa

vore anförtrodd. Om ett dylikt medgivande borde riksgäldskontoret

ofördröjligen underrättas, varjämte ifrågavarande obligationer först borde

hembjudas riksgäldskontoret till inlösen.

Fullmäktige i riksbanken hava i utlåtande den 21 januari 1915 Fullmäktige

förklarat sig icke hava något att erinra mot den ifrågasatta åtgärden. * nksbanken
Såsom

den föregående framställningen utvisar, hava meningarna departement»- varit ganska eniga därom, att något bör göras‘för ett bättre tillgodo- chefen''

seende av det mindre jordbrukets behov av driftkredit. Det torde också

vara otvivelaktigt, att i detta hänseende de nuvarande förhållandena icke

äro tillfredsställande. En var, som har någon kännedom om tillståndet

på landsbygden, vet hur borgens- och växelsystemen där florera. En

sakkunnig överslagsberäkning har också givit vid handen, att den ränta

den jordbrukande befolkningen får betala för åtminstone den del av

dess rörelsekapital, som måste anskaffas genom upplåning i de allmänna

bankerna, i medeltal vida överstiger den ränta handelns och

industriens företagare få betala för sitt upplånade driftkapital, beroende

dels på att jordbrukarna till följd av de produktionsförhållanden, under

vilka de arbeta, hittills i allmänhet icke kunnat på lämpligt sätt

utnyttja de i vårt bankväsen använda kreditformer, som draga den

s. 48 Kontrollera mot PDF

48 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

billigaste räntan, nämligen de mycket korta lånen och växlarna, samt

dels möjligen också på den sammanblandning av konsumtionskredit och

driftkredit, som blivit en följd av det nuvarande systemet och som val

får antagas hava medfört, att räntorna å det för driften upplånade

kapitalet kommit att undergå en utjämning uppåt mot de högre räntesatser,

som av naturliga skäl måste gälla för den mera riskfulla konsumtionskrediten.

Vad detta innebär blir så mycket tydligare, om man

samtidigt erinrar sig, att hos oss sedan mitten av förra århundiadet

påo-år eu utveckling inom jordbruket från naturahushållning till penninghushållning,

som redan ställt och, i den mån som nämnda utveckling

fortskrider, kommer att ställa alltjämt ökade krav på driftkapital åt

jordbruket. _ o .

Om således meningarna varit eniga därom, att åtgärder tor lösningen

av förevarande fråga äro erforderliga, hava de däremot gått så

mycket mera i sär, då det gällt att finna den väg, som skulle kunna

leda till en bättre sakernas ordning.

Det första spörsmål, som härvid möter, synes nng vara det, huruvida

man skall söka bygga på en utveckling av realkrediten eller pa

en bättre organisation av personalkrediten.

Otvivelaktigt skulle i viss mån ökade kreditmöjligheter kunna

beredas jordbruket genom en lagstiftning, som öppnade utväg att använda

även den jordbrukarna tillhöriga lösegendomen såsom kreditunderlag.

De försök, som hos oss blivit gjorda till en sådan lagstiftning,

hava emellertid visat, med vilka stora tekniska svårigheter man har att

räkna, om man vill söka lösa frågan på denna väg. Det har också

hittills visat sig omöjligt för statsmakterna att ena sig om något av de

framkomna förslagen.

Vad som icke låtit sig genomföra på ett tidigare stadium synes

med den utveckling till allt större intensitet, som just måste vara det

utmärkande särskilt för det mindre jordbruket, ännu mindre lämpa sig

för de nuvarande förhållandena. Med nämnda utveckling har nämligen

behovet av rörelsekapital vuxit högst betydligt. Visserligen har även

värdet av jordbrukarnas inventarier samtidigt ökats. Det torde emellertid

utan fara för misstag kunna påstås, att ökningen i behovet av driftkapital

vida överväger den i inventarievärde. Jag vill i detta hänseende

endast erinra om de belopp, som till gödselmedel och utsäde samt till

arbetslöner i våra tider måste förskjutas av jordbrukaren under den del

av året, under vilken den väsentligaste produktionsprocessen, grödans frambringande,

pågår. Med all säkerhet skulle således den tillökning i kredit
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 119.

möjligheter, en lagstiftning av angivna slag skulle komma att tillföra

jordbruket, långt ifrån motsvara behovet.

Härtill kommer risken att, åtminstone om lagstiftningen komme

att gå i den riktning, som angives av det år 1886 avgivna kommittéförslaget,

eller därhän att lösörena skulle få intecknas tillsammans med

respektive fastighet, de ökade kreditmöjligheterna skulle komma själva

fastighetskrediten till godo och således visserligen bidraga att öka fastighetsvärdena,

men ej att medföra någon förskjutning till det bättre i

förhållandet mellan den del av jordbrukarnas förmögenhet, som är nedlagd

i fastigheter, och den som står till förfogande såsom underlag för

själva driften.

Slutligen torde böra erinras, att den säkerhet, som på detta sätt

skulle kunna beredas vederbörande långivare, på sätt flerfaldiga gånger

framhållits, ingalunda är av beskaffenhet att kunna beräknas medföra

särskilt billiga lån.

De av mig anförda skälen synas mig uppenbarligen giva vid

handen, att, om man vill söka vinna en verklig lösning av frågan om

beredande av bättre driftkredit åt det mindre jordbruket, man måste

bygga på en utveckling av personalkrediten och icke på en förstärkningav

realkrediten. Under det att denna senare är bunden vid värdet av

den egendom, som skall utgöra underlag för densamma, och i regel

måste hava sin högsta gräns uppåt vida under detta värde, är personalkrediten

ej bunden av andra gränser än förtroendet till kredittagaren

och till det sätt, varpå han sköter det företag, för vilket krediten önskas.

Personalkrediten är också i de moderna samhällena ordnad i så många

skiftande former, att genom ett lämpligt urval bland dem och en

passande utveckling av en del av dessa former alla berättigade behov

höra kunna tillgodoses. Ej heller synas på denna väg oöverstigliga

hinder möta att med en lämplig organisation bereda jordbruket den

driftkredit det behöver till så billigt pris, som rimligen bör kunna begäras.

Jag är således ifråga om valet mellan ett försök till utveckling av

realkrediten och ett försök att bygga på personalkrediten av den mening,

som tagit sig uttryck i de sista hos oss framkomna förslagen i ämnet.

Likaledes biträder jag förslagen därutinnan, att ifråga om det

mindre jordbruket med dess många små risker det lämpliga underlaget

för ett organiserande av driftkrediten är föreningsväsendet. Det är på

denna väg man slagit in i alla de länder, i vilka hittills några verkliga

resultat vunnits uti ifrågavarande hänseende. Genom att bygga på

föreningsväsendet och genom att lämpligt ordna ansvarighetsförhållandena

inom föreningarna vinnes också genast utsikter att kunna tillgodose två

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 sand. 106 höft. (Nr 119.) 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

viktiga önskemål, nämligen dels att bereda en nästan osviklig säkerhet

för långivarna samt dels att skapa möjligheter att öva kontroll över de

ändamål, för vilka kredit sökes, och däröver att erhållna lån verkligen

användas för uppgivet ändamål, med därav följande möjlighet att göra

slut på sammanblandningen av produktionskredit och konsumtionskredit.

Av vilken betydelse vinnandet av dessa fördelar är för ernåendet

av tillräckligt billig kredit, framgår delvis redan av det föregående

och torde vad angår betydelsen av den ökade säkerheten för

långivarna vara uppenbart. Genom användande av nämnda utgångspunkt

vinner man emellertid även, såsom framgår av den redogörelse

jag lämnat för de olika förslagen i ämnet, möjlighet att genom föreningarna

såsom mellanhänder förmedla övergången mellan de kreditformer,

med vilka våra penninginrättningar för närvarande röra sig,

och de för jordbruket lämpliga kreditformerna. Sålunda kunna t. ex.

lån, som hos en sparbank upptagas på 10 eller 5 års amorteringstid, av

föreningarna användas till utlämnande av lån med för olika ändamål

avpassade kortare amorteringstider o. s. v.

Det har visserligen sagts, att ett byggande på föreningsväsendet

hos oss skulle komma att möta större svårigheter än i andra länder till

följd av vår jordbrukarbefolknings motvilja mot det tvång till underordnande,

föreningsväsendet ju otvivelaktigt skulle komma att i viss mån

innebära, och framförallt mot nödvändigheten att ikläda sig den ansvarighet

för föreningarnas förbindelser, som utgör en förutsättning för att

överhuvudtaget något på nu ifrågavarande område skall kunna vinnas

med föreningsväsendet som utgångspunkt.

Jag vill visserligen icke alldeles underkänna dessa synpunkter,

men jag tror å andra sidan, att man i nämnda hänseende mer än kanske

i en del andra får akta sig för att från nuvarande förhållanden draga

allt för hastiga slutsatser beträffande framtiden. Föreningsväsendet är

nämligen särskilt på jordbrukets område så nytt hos oss i förhållande

till andra länder, att vår lantbefolkning näppeligen kan hava vunnit full

insikt om den styrka detsamma, väl handhaft, kan bereda. Måhända

bidrager härtill också, att en del tidigare organisationer varit mindre

omsorgsfullt planlagda och skötta. Den utveckling, en del av våra

kooperativa jordbrukarsammanslutningar under senare årtiondena nått,

låter emellertid hoppas, att genom ett energiskt upplysningsarbete och

genom beredande av god ledning vid kreditföreningarnas organisation

och första utveckling betänkligheterna mot själva föreningsväsendet böra

kunna övervinnas. Vad angår den andra förmenta betänkligheten, den

att ikläda sig ansvar för föreningarnas förbindelser, så måste särskilt

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 119.

framhållas, att den omständigheten, att jämförelsevis många av de hittills

bildade jordbrukarsammanslutningarna antagit formen av föreningar utan

personlig ansvarighet, ej får tagas som bevis för, att en sådan betänklighet

överhuvudtaget finnes. Jag har mig nämligen väl bekant, att en

stor del, om ej de flesta, av dessa föreningar utan personlig ansvarighet

röra sig med s. k. garantiförbindelser. Deras medlemmar hava således

icke dragit sig för att ikläda sig en vida farligare ansvarighet än den,

som skulle blivit en följd av sammanslutningens bildande under form

av förening med begränsad personlig ansvarighet. Anledningen till att

förstnämnda organisationsform i så stor utsträckning anlitats måste således

antagas vara en annan än fruktan för själva ansvarigheten, och

det ligger då närmast till hands att söka orsaken i de jämförelsevis

tunga former vår första föreningslag stadgade för föreningar med begränsad

personlig ansvarighet, former, som numera äro betydligt förenklade.

Det måste emellertid i detta sammanhang framhållas, huru

viktigt det är, att villkoren för de blivande kreditföreningarnas tillvaro

göras sådana, att det blir dem möjligt att utan medlemmarnas allt för

stora betungande snabbt bilda reservfonder tillräckliga att möta de förluster,

som otvivelaktigt här och där måste uppstå. Endast under detta

villkor finnes nämligen utsikt att övervinna de betänkligheter, som i

varje fall nog på vissa håll kunna finnas mot att ingå i föreningar av

det ifrågasatta slaget.

Visserligen kan det synas tvivelaktigt, huruvida de nu rådande

förhållandena äro sådana, att tidpunkten kan anses lämplig att börja ett

företag av så vittutseende art, som ett ordnande av det mindre jordbrukets

kreditförhållanden på föreningsväsendets grund uppenbarligen

är. Särskilt kan det icke undgås, att stora svårigheter komma att möta

att under den närmaste tiden erhålla penningar för ändamålet till så

billigt pris som önskligt vore.

Det bör emellertid å andra sidan framhållas, att behovet av nya

möjligheter att erhålla erforderlig kredit för jordbrukets drift säkerligen

kommer att göra sig särskilt kännbart under de tider, som närmast

stunda, och att det ju alltid tager en viss tid, innan den organisation,

för vilken man kan komma att besluta sig, hinner bliva genomförd.

Med hänsyn härtill har jag- ansett mig icke böra underlåta att redan

nu tillmötesgå den av riksdagen uttalade önskan om frågans företagande

till avgörande snarast möjligt.

Beträffande själva organisationen av de föreningar, som skulle

komma att uppbära den blivande kreditrörelsen, anser jag mig i likhet

med riksdagen böra i allt väsentligt ansluta mig till det förslag, som

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

under år 1913 utarbetats inom jordbruksdepartementet, med de ändringar

däri, varom samma års sakkunnige hemställt.

I ett avseende anser jag emellertid särskilda betänkligheter möta att

följa de sistnämndes förslag, nämligen ifråga om sättet för bestämmandet

av det ansvar för centralföreningarnas förbindelser, som skulle åligga

de lokala föreningarna. I detta hänseende hava 1913 års sakkunnige

föreslagit, att de lokala föreningarna skulle tillförbindas att ikläda sig

en ansvarighet för centralföreningarnas förbindelser motsvarande två

tredjedelar av den ansvarighet lokalföreningarnas egna medlemmar i

sin ordning iklätt sig för deras förbindelser, under det att departementsförslaget

bestämt ifrågavarande ansvarighet till tjugu gånger det sammanlagda

insatsbelopp, med vilket den lokala föreningen ingått i centralföreningen.

Jag vill visserligen ej helt och hållet underkänna de

synpunkter sakkunnige anfört till stöd för sitt förslag i denna del.

Särskilt är det uppenbart, att centralföreningarnas kreditvärdighet skulle

vinna en viss förstärkning genom ett upptagande av de sakkunniges

förslag. Det torde emellertid böra erinras, att med en anordning,

sådan de sakkunnige i denna del ifrågasatt, beloppet av varje lokalförenings

ansvarighet kommer att växla med varje förändring i dess

medlemsstock. Ett sådant förhållande överensstämmer föga med föreskriften

i gällande lag om ekonomiska föreningar, att i föreningar med

begränsad personlig ansvarighet medlemmarnas ansvarighet skall vara

bestämd till visst belopp. På grund härav anser jag mig böra i förevarande

del i huvudsak ansluta mig till departementsförslaget. Dock

lärer med hänsyn till den höjning i den lånerätt, som skulle tillkomma

underföreningarnas medlemmar, vilken föreslagits av de sakkunnige,

och den därav följande höjningen i medlemmarnas ansvarighet, en

motsvarande höjning böra företagas jämväl i underföreningarnas ansvarighet

för centralförenings förbindelser eller från 20 till 30 gånger

insatsbeloppet. Den minskning i kreditvärdighet, som även med denna

jämkning möjligen i vissa fäll kan bliva en följd av en återgång

till departementsförslagets grunder, torde ej vara synnerligen avsevärd,

särskilt om jämväl lokalföreningarnas lånerätt i centralföreningarna bestämmes

på sätt som avses i nämnda förslag eller så att den göres i

väsentligare mån beroende av det* antal insatser, med vilket lokalförening

ingått i vederbörande centralförening. Förövrigt torde denna

minskning fullt uppvägas av den förstärkning av kreditvärdigheten, som

skulle vinnas genom ett bifall till vad jag längre fram kommer att

föreslå därom, att staten skulle begagna den möjlighet, som enligt det

förut anförda förefinnes, att stöda centralföreningarna genom att lämna

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

visst belopp i obligationer som säkerhet för varje godkänd centralförenings

förbindelser.

Aven ifråga om ordnandet av förhållandena, då fastighet är av

ägaren upplåten åt annan till brukande, anser jag mig böra ansluta mig

till departementsförslaget och således böra tillerkänna brukaren rätt att

ingå i vederbörande jordbrukskassa för fastighetens hela areal odlad

jord, detta av hänsyn till svårigheten för brukare att på annat sätt

erhålla lämplig kredit.

Både 1913 års departementsförslag och samma års sakkunnigförslag

hava utgått från den förutsättningen, att vid tiden för den föreslagna

kreditorganisationens genomförande det skulle finnas en lag angående

ekonomiska föreningars inlåningsrörelse i huvudsaklig överensstämmelse

med förenämnda inom finansdepartementet av särskilda sakkunnige

utarbetade förslag. Enligt vad jag inhämtat är emellertid utredningen i

denna fråga ännu icke avslutad. Något lagförslag i berörda hänseende är

således ej att vänta till innevarande års riksdag. Att detta förhållande

icke är av beskaffenhet att böra föranleda till uppskov med lösningen

av nu förevarande fråga, synes mig uppenbart redan av det skäl, att

de föreslagna villkoren för godkännande från det allmännas sida av de

lokala och centrala föreningar, som äro avsedda att uppbära kreditrörelsen,

äro sådana, att särskilt med några tillägg, i huvudsak hämtade

från förenämnda lagförslag, erforderlig trygghet ändå bör kunna beredas

insättarna. De tillägg, på vilka jag här syftar, avse huvudsakligen begränsning

av vederbörande lokalföreningars inlåningsrätt och av de belopp,

varå ränta får tillgodoföras varje insättare, reservfondernas uppbringande

till betryggande storlek samt skyldighet att upprätta ordentlig balansräkning

och att under vissa omständigheter träda i likvidation.

Jämväl i en del andra mindre väsentliga hänseenden anser jag

några jämkningar i de föregående förslagen erforderliga. Sålunda anser

jag mig t. ex. böra föreslå, att begränsningen av centralföreningarnas

inlåningsrätt jämkas till överensstämmelse med vad som i enlighet med

nyssnämnda inom finansdepartementet utarbetade förslag hemställts skola

gälla för de lokala föreningarna.

Dessutom måste de av 1913 års sakkunnige gjorda ändringsförslagen,

i den mån jag ansett dem böra upptagas, inarbetas i de vid

departementsförslaget fogade utkasten till kungörelser i ämnet.

Bland annat anser jag mig böra i detta sammanhang nämna, att

jag, jämte det jag funnit mig böra ansluta mig till 1913 års sakkunniges

förslag, att i blivande författningar beteckningen jordbrukskreditförening

borde utbytas mot jordbrukskassa, ansett mig böra föreslå en

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

motsvarande förändring i benämningen å de blivande centralföreningarna

till centralkassor för jordbrukskredit. Jag bar alltså låtit inom departementet

utarbeta nya förslag till kungörelser angående godkännande

från det allmännas sida av vissa jordbrukskassor och angående godkännande

från det allmännas sida av vissa centralkassor för jordbrukskredit.

Sedan departementschefen härefter redogjort för innehållet i dessa

förslag av den lydelse bilagorna I och IT vid detta protokoll utvisa,

anförde departementschefen vidare.

Inom riksdagen har även ifrågasatts, att organisationen borde fullständigas

med en för hela landet gemensam centralbank med uppgift

att bidraga till finansierandet av ifrågavarande kreditrörelse. För min

del håller jag också för troligt, att utvecklingen en gång kommer att

göra tillvaron av en sådan bank både önsklig och behövlig. Jag anser

det emellertid nödvändigt, att kreditrörelsen först hinner taga en viss

omfattning, innan man griper sig an med bildandet av en sådan bank.

Dessutom kan det ifrågasättas, om ej inrättandet av nämnda bank bör

förbindas med ett försök till lösning av även det större jordbrukets

kreditfråga. Frågan härom tarvar emellertid en vidlyftig utredning. Jag

anser mig följaktligen ej nu böra framlägga något förslag i den av riksdagen

antydda riktningen.

Den ojämförligt svåraste frågan är den om beredandet av erforderliga

medel för den ifrågasatta kreditrörelsen. För min del skulle jag

visserligen helst sett, om man kunnat stanna vid den av 1910 års sakkunnige

förordade utvägen att uteslutande bygga på samarbete med

redan befintliga penninginrättningar och särskilt sparbankerna. Då denna

tanke emellertid stött på bestämt motstånd från de flesta håll, från vilka

yttranden över 1910 års sakkunnigförslag inkommit, och mött betänkligheter

även hos riksdagen, har jag ansett mig böra övergiva densamma,

isynnerhet som jag måste erkänna, att vissa av de skäl, som

anförts av dem, som förordat andra sätt för frågans lösning, äro av tungt

vägande art. Att man fortfarande måste räkna med ett omfattande samarbete

med de redan befintliga penninginrättningarna och särskilt sparbankerna,

är emellertid uppenbart. Jag återkommer till denna fråga längre fram.

Vad angår övriga ifrågasatta sätt för penningars anskaffande har

frågan, huruvida rätt att driva bankmässig inlåning bör medgivas de

blivande föreningarna, framkallat de flesta betänkligheterna.

I detta hänseende vill jag till en början erinra, att redan enligt

gällande lagstiftning ekonomiska föreningar torde vara berättigade att

driva dylik inlåningsrörelse, såvitt fråga är om insättningar från egna

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

medlemmar och från underföreningars medlemmar. Att man vid föreliggande

frågas lösning skulle rent av frånsåga sig rätten att anlita

denna utväg för medelanskaffning, synes mig icke kunna ifrågakomma.

Vad som egentligen är tvistigt i förevarande hänseende är således,

huruvida man skall upptaga det av 1913 års sakkunnige väckta förslaget

att medgiva de ifrågasatta centralföreningarna rätt till inlåning

jämväl från den stora allmänheten. Jag kan ej neka, att jag i detta

hänseende hyst stora betänkligheter, särskilt på grund av den konkurrens

med våra sparbanker om allmänhetens besparingar, som därav

är att befara. Emellertid är det ju troligt att, på sätt riksdagen anfört,

denna konkurrens ej kommer att betyda så mycket för sparbankerna,

som man i första ögonblicket kunde vara böjd att antaga,

särskilt med hänsyn till den relativa obetydligheten av de belopp, om

vilka här är fråga, i förhållande till de hos sparbankerna innestående

behållningarna och den årliga tillväxt av desamma erfarenheten visar,

att man under vanliga förhållanden kan beräkna. Vad som är säkert

är i varje fall, att, om man ej upptager berörda förslag, de belopp,

som kunna beräknas inflyta genom inlåning å bankmässig räkning, bliva

jämförelsevis obetydliga. Förhållandena i Finland lämna härpå ett tydligt

exempel. Då denna källa för medelanskaffning är av synnerlig

betydelse särskilt i tider, då den allmänna lånemarknaden är hårt anlitad,

samt centralföreningarna, på sätt riksdagen anfört, med den för

dem föreslagna organisationen synas komma att fullt ut besitta den

för ändamålet erforderliga soliditeten, såvitt denna kan garanteras genom

författningsbestämmelser och stadgar, har jag ansett mig böra frånträda mina

betänkligheter och förorda upptagandet av de sakkunniges förslag i denna del.

Under förarbetena har visserligen berörda inlåning huvudsakligen

tänkts böra äga rum å sparkasseräkning. För min del anser jag mig

böra ifrågasätta, om ej, på sätt jämväl antytts av 1913 års sakkunnige,

även andra bankmässiga räkningar böra kunna ifrågakomma. Jag tänker

därvid närmast på sådana räkningar som depositionsräkning och kapitalräkning.

I andra länder lärer man på vissa håll föredraga dylika räkningar,

som medföra den fördelen, att föreningarna ej behöva hålla fullt

så stora belopp omedelbart likvida, som om de bygga sin inlåniugsverksamhet

uteslutande på sparkasserörelse. Olämpliga måste däremot

uppenbarligen från sist angivna synpunkt sådana räkningar vara som

upp- och avskrivningsräkning och andra å vista räkningar.

Ordnandet av dessa frågor måste emellertid ske i lagstiftningsväg,

och det tillkommer med hänsyn till ifrågavarande lagars natur icke mig

att avgiva slutliga förslag i ämnet. Jag har efter överläggning med

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

chefen för finansdepartementet inhämtat, att han kommer att längre

fram denna dag till grundlagsenlig behandling förelägga Eders Kungl.

Maj:t i anslutning till vad jag härförut anfört inom finansdepartementet

utarbetade förslag till för ändamålet erforderliga lagstiftningsåtgärder.

Uppenbart är emellertid, att, även vid bifall till dessa förslag, och

även om en avsevärd del av det mera kortvariga kreditbehovet kan

fyllas genom den ifrågasatta diskonteringen av växlar i riksbanken, behovet

av rörelsemedel icke på långt när kan tillgodoses enbart genom

anlitande av dessa utvägar. Särskilt gäller detta i avseende å sådana

orter, där det möter svårigheter att genast bilda erforderliga centralföreningar.

Åven andra utvägar måste således anlitas.

Härvid möter först frågan, huruvida staten bör själv träda emellan

genom tillsläppande av något belopp på sätt ifrågasatts uti 1913

års båda förslag. Jag anser visserligen, att det skulle varit för kreditrörelsen

förmånligt, om staten på detta sätt kunde lämna åtminstone något

bidrag. Emellertid synes mig någon möjlighet härför icke för närvarande föreligga.

Att beloppet skulle kunna tagas av skattemedel är uppenbarligen

otänkbart, så ansträngd som budgeten ändå är; och ej heller lånevägen

torde för närvarande böra ifrågakomma, icke minst med hänsyn därtill,

att tydligtvis de penningar, som sålunda skulle kunna anskaffas, bleve

allt för dyra, för att anlitandet av nämnda utväg skulle innebära någon

väsentlig fördel.

Det återstår således icke annat än att söka erhålla medel från

annat håll. För att så mycket som möjligt underlätta detta anser jag

emellertid, att staten bör begagna sig av den förut antydda möjligheten

att stärka centralföreningarnas kreditvärdighet genom att lämna visst

belopp i obligationer såsom säkerhet för varje godkänd centralförenings

förbindelser. På sätt fullmäktige i riksgäldskontoret framhållit äro visserligen

förhållandena i detta fall något annorlunda än i de fall, uti vilka

staten förut på enahanda sätt trätt emellan. Någon vidare risk för

staten synes mig dock icke föreligga, därest organisationen göres sådan,

som jag härförut föreslagit; och i varje fall är, såsom också fullmäktige

framhållit, frågan av den betydelse, att den risk, som må finnas, icke

synes böra få verka avskräckande. Lika med fullmäktige fäster jag

synnerlig vikt vid, att de ombud jag anser mig böra föreslå skola, då

godkännande meddelas, förordnas att övervaka centralkassornas verksamhet,

bliva för uppdraget fullt kvalificerade. Överlämnas utseendet

av dessa ombud åt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande, synes det

mig böra vara att förvänta, att dessa myndigheter komma att låta sig

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

angeläget vara att städse söka vinna lämpliga personer för nppdraget.

Obligationsbeloppet synes mig böra bestämmas till det under förarbetena,

på sätt förut omförmälts, ifrågasatta, 100,000 kronor för varje centralkassa;

och lära obligationerna böra under de villkor fullmäktige i riksgäldskontoret

föreslagit överlämnas till riksbanken att av densamma innehavas

såsom pant för fordringsägarnas gemensamma räkning. Det kunde

möjligen synas, som om eu motsvarande fördel borde beredas de lokala

föreningarna å sådana orter, där centralföreningar ännu icke hunnit bildas.

Då jag emellertid anser mig icke böra väcka förslag härom, beror detta på,

att dels garantierna för, att dylika föreningar skola bliva ordentligt skötta,

uppenbarligen äro vida svagare än ifråga om centralföreningarna samt

dels en dylik åtgärd möjligen skulle kunna bidraga till att fördröja

bildandet av centralföreningar för ifrågavarande orter, något som ju

vore mindre önskligt.

Vad angår frågan, från vilka håll penningar skola kunna erhållas,

har jag förut framhållit, att jag anser ett omfattande samarbete med

sparbankerna synnerligen önskligt. För sparbankerna skulle sålunda

yppas möjligheter att på ett jämförelsevis säkert och bekvämt sätt finna

användning för kapitalbehållningar, som de eljest måhända skulle nödgas

insätta i bankinrättningar mot låg ränta eller utportionera i smålån med

ty åtföljande ökat förvaltningsbesvär, och för kreditföreningarna skulle

härigenom yppas utsikter att erhålla rörelsemedel för jämförelsevis billig

ränta och på villkor beträffande sätt och tid för återbetalningen, som

skulle göra det möjligt för dem att i sin ordning utlämna lån för tillgodoseende

även av sådana kreditbehov, beträffande vilka något längre

återbetalningstid är önsklig.

Ifråga om den form, under vilken denna sparbankernas kreditgivning

borde äga rum, hava 1910 års sakkunnige i första hand tänkt

sig, att densamma borde ske sålunda, att sparbankerna öppnade kreditivräkningar

åt vederbörande föreningar, och förty föreslagit en ändring i

lagen den 29 juli 1892 angående sparbanker, som skulle öppna möjlighet

härför. Uppenbart är emellertid, att denna låneform, som jämväl ifrågasatts

av 1913 års sakkunnige, icke lämpar sig för tillgodoseende av

andra än de kortvariga kreditbehoven. För det längre kreditbehovet

passa tydligtvis bäst de redan enligt gällande lag tillåtna lånen mot

skuldebrev, som, då det härvid ej skulle bliva fråga om lån mot borgen

eller mot pant av skuldebrev med borgen, skulle kunna lämnas i form

av såväl amorteringslån som stående lån. Detsamma synes mig överhuvudtaget

gälla om all kreditgivning åt centralföreningarna. Det kommer

nämligen härvid att bliva fråga om jämförelsevis stora belopp, och det

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 saml. 106 höft. (Nr 119.) 8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kung/. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

kan med fog ifrågasättas, om det ej, på sätt bankinspektionen också

framhållit, skulle vålla sparbankerna avsevärda svårigheter att alltid

hålla de belopp likvida, som skulle erfordras för att rätt sköta en

kreditivrörelse av dylik omfattning. Annorlunda ställer sig enligt mitt

förmenande förhållandet beträffande sådana lokala kreditföreningar, som

kunna tänkas uppstå i orter, för vilka centralföreningar ännu icke hunnit

bildas. Dessa föreningar skulle ju icke äga driva bankmässig inlåningsrörelse

från andra än sina medlemmar, och de belopp, de hava utsikt

att på nyssnämnda sätt få in, kunna tydligtvis så mycket mindre bliva

av någon avsevärdare storlek, som det här antagligen kommer att bliva

fråga om just de delar av landet, uti vilka kapitaltillgången hos de

befolkningsklasser, med vilka föreningarna hava utsikt att komma i

beröring, är minst. Nämnda föreningar torde även komma att överhuvudtaget

bliva avstängda från den möjlighet att erhålla rörelsemedel,

som den ifrågasatta växeldiskonteringen skulle öppna. Ifrågavarande

föreningar kunna därför förutses få avsevärda svårigheter att på lämpligt

sätt tillgodose föreliggande behov av kortare kredit, för vilket ändamål

upptagandet av stående lån och amorteringslån hos sparbankerna föga

lämpar sig, särskilt till följd av svårigheten för föreningarna att på tillfredsställande

villkor placera de kapitalbehållningar, som kunna förväntas

uppstå under de årstider, då kreditbehovet bland deras medlemmar är

minst. För föreningar av detta slag skulle det säkerligen bliva av stor

betydelse, om möjlighet kunde finnas för dem att med sparbank i orten

träffa avtal om öppnande av kreditivräkning eller med hänsyn till de

växlingar i deras penningtillgång, som äro att förutse, kanske ännu

hellre kredit å löpande räkning. Med hänsyn till de jämförelsevis små

belopp, om vilka det här är fråga, synas några avgörande betänkligheter

icke böra möta mot en lagändring i dylikt sjffte i huvudsaklig överensstämmelse

med vad som föreslagits av 1910 års sakkunnige. Chefen

för finansdepartementet, med vilken jag samrått i detta ämne, har förklarat

sig skola jämväl i detta hänseende framlägga erforderligt förslag

till lagändring.

Att även enskilda banker och andra förefintliga enskilda penninginrättningar

böra kunna få anlitas som förlagsgivare, i den mån sådant

kan vara förmånligt, synes mig uppenbart. Härför erfordras emellertid

i regel ej annat, än att rätten att välja kreditgivare, på sätt 1913 års

sakkunnige föreslagit, göres så fri som möjligt för såväl centralföreningarna

som sådana lokala föreningar, vilka icke äro anslutna till någon centralförening.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

Ett undantag härifrån föreligger visserligen till följd av de bestämmelser,

som gälla angående placeringen av försäkringsföretagens

fonder. Att redan nu, innan man vunnit någon erfarenhet huru kreditrörelsen

kommer att utveckla sig, föreslå en ändring i nämnda bestämmelser,

synes mig emellertid ej böra ifrågakomma.

Såsom framgår av det förut anförda böra medel även kunna erhållas

från pensionsfonden. Att bestämma, att visst belopp av fondens medel

skall användas för ändamålet, synes mig icke lämpligt, utan torde

det böra få bero av omständigheterna, i vilken utsträckning fondens

tillgångar skola komma att anlitas. Någon garanti från statens sida

för de lån, som kunna komma att utlämnas från fonden, utöver det

förut omförmälda överlämnandet av visst belopp i obligationer såsom

säkerhet för varje centralförenings förbindelser lärer varken vara

nödig eller eljest böra ifrågakomma, utan bör det få bero på prövning

i varje särskilt fall, om och i vad mån lånesökande förening kan anses

värd önskad kredit. Uppenbarligen blir det, såsom pensionsstyrelsen

framhållit, huvudsakligen centralföreningarna, som kunna tänkas komma

att godtagas såsom låntagare. Några särskilda åtgärder från statens

sida erfordras i förevarande hänseende icke, blott det tillses, att de

blivande bestämmelserna angående utlåning från fonden göras sådana,

att lån till nu ifrågavarande föreningar kunna utlämnas mot endast föreningarnas

förbindelser utan ställande av särskild säkerhet.

Beträffande postsparbanken framgår av det förut anförda, att några

större belopp icke under den allra närmaste tiden äro att påräkna från

detta håll. Emellertid anser jag lika med styrelsen för nämnda penninginrättning

det vara att förvänta, att med inträdandet av bättre ekonomiska

förhållanden även från postsparbanken medel böra kunna bliva tillgängliga

för den ifrågasatta kreditrörelsen. Beträffande de former och den begränsning,

varunder detta bör ske, har jag intet att erinra mot vad

postsparbanksstyrelsen föreslagit. Jag anser det således ej böra ifrågakomma,

att lån från postsparbanken utlämnas annat än till de blivande

centralföreningarna. Vidare bör det få bero på styrelsens omprövning i

varje särskilt fall, om och i vilken utsträckning lån må kunna erhållas.

Beträffande den ändring i gällande bestämmelser angående postsparbankens

medelplacering, som erfordras för att lån från banken skola

kunna utlämnas mot enbart förskrivning av vederbörande centralförening,

kommer, enligt vad jag inhämtat, förslag att i samband med förut omförmälda

lagförslag föreläggas Eders Kungl. Maj:t av chefen för finansdepartementet.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

Med ett rätt anlitande av de av mig härförut omförmälda utvägarna

till erhållande av medel synes det mig, att åtminstone för någon tid

framåt det borde vara sörjt för, att rörelsen skall kunna utvecklas

under något så när tillfredsställande villkor, även om räntorna uppenbarligen

under nu rådande penningförhållanden måste bliva högre än

önskligt vore. Högre än de räntor, handeln och industrien måste betala,

böra de i varje fall ej bliva, och redan därmed vore ju en förbättring

i det nuvarande tillståndet vunnen.

Skulle det längre fram visa sig, att tillräckliga medel ej kunna

uppbringas på nu angivna sätt, måste uppenbarligen även andra utvägar

anlitas, och därvid synes mig den av riksdagen antydda att inrätta en

särskild central penninginrättning för ändamålet i första hand böra komma

under övervägande.

Båda de under år 1913 framkomna förslagen förutsätta, att staten

skall lämna bidrag dels till centralföreningarnas organisationskostnader

samt dels till såväl dessas som de lokala föreningarnas förvaltningskostnader.

Det sistnämnda föreslogs även i 1910 års sakkunnigförslag,

ehuru i något annan form. Åven jag är i princip av den uppfattningen,

att staten bör bidraga i den uti 1913 års förslag angivna ordningen.

Emellertid anser jag mig med hänsyn särskilt till den sparsamhet med

statens medel, tidsförhållandena ovillkorligen kräva, böra föreslå att vissa

av dessa bidrag såväl i anseende till beloppet som till tiden göras mera

begränsade, än som ifrågasattes i 1913 års förslag.

Jag syftar härvid på de föreslagna bidragen till förvaltningskostnader.

Bidragen till centralföreningarnas organisationskostnader äro nämligen

i 1913 års förslag upptagna till allenast 2,000 kronor åt varje förening.

De kostnader, om vilka det här är fråga, avse närmast anskaffande av

nödiga kontorsinventarier och av blankettryck till såväl centralföreningarnas

som till dem anslutna lokala föreningars räkenskaper, till låneförbindelser

o. s. v. För min del anser jag ett belopp av 2,000 kronor

för dessa bidrag vara det minsta som kan ifrågasättas.

Beträffande bidragen till centralföreningarnas förvaltningskostnader

hava de i nämnda förslag beräknats till 4,000 kronor om året under de

första tio åren efter godkännandet. En viss jämkning i dessa bidrag

anser jag utan olägenhet kunna vidtagas. Skall en sådan rörelse som

den ifrågavarande verkligen uppfylla sitt ändamål, måste den i stort sett

själv kunna bära sina kostnader. De bidrag, som staten lämnar, böra

mera hava formen av premier än avse att helt befria de föreningar,

som uppbära rörelsen, från förvaltningskostnadernas bestridande. Nämnda

bidrag böra dessutom enligt min uppfattning så anordnas, att i själva an
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 119.

ordningen ligger en sporre för vederbörande föreningar att sträva efter

att så fort som möjligt komma därhän, att de helt och hållet kunna stå

på egna fötter. Med hänsyn härtill anser jag bidragen böra utgå efter

en med åren fallande skala. Jag antager, att, om ifrågavarande bidragbestämmas

till 2,000 kronor om året under vartdera av de två första

åren efter godkännandet, till 1,000 kronor under vart av de följande fyra

åren och till 500 kronor under vart av ytterligare fyra år, allt vad som

i förevarande hänseende under nuvarande förhållanden skäligen kan

begäras skall vara gjort från det allmännas sida.

Vad jag nu anfört gäller i tillämpliga delar även om bidragen

till de lokala föreningarnas förvaltningskostnader. Dessa hava i 1913 års

förslag hemställts skola bliva 2 kronor för år och medlem för all framtid,

med rätt för Eders Kungl. Maj:t att för län, beträffande vilket hinder

till följd av befolkningens gleshet eller andra dylika förhållanden mött

att bilda centralförening, förhöja bidraget till 4 kronor för år och medlem.

Av vad jag förut anfört framgår först och främst att jag icke

kan ansluta mig till förslaget, att dessa bidrag skola utgå för all framtid.

Vidare finner jag de skäl, som anförts till stöd för förslaget, att det

skulle öppnas möjlighet till bidragens höjande inom vissa län, icke

övertygande. Jag anser alltså ifrågavarande bidrag böra utgå efter

samma grund till alla föreningar. Slutligen finner jag mig höra hemställa,

att jämväl dessa bidrag bestämmas skola utgå efter i viss mån

fallande skala. Om ifrågakomna bidrag sättas till 2 kronor för år och

medlem under de 4 första åren efter godkännandet och 1 krona för år

och medlem under 6 därpå följande år, torde även i förevarande'' hänseende

alla rimliga anspråk vara uppfyllda.

Jag har låtit uppgöra en beräkning över den kostnad för statsverket,

lämnandet av förenämnda bidrag under de första 16 åren skulle

komma att medföra. Denna beräkning är gjord så, att till grund för

densamma lagts ett antagande, att kreditrörelsen hos oss skulle komma

att utvecklas vida hastigare än i andra länder, där det allmännas medverkan

varit mindre omfattande, än den enligt de förslag, för vilka jag

redogjort, skulle bliva i vårt land. Jag har således anledning antaga,

att statsverkets kostnader i verkligheten skola komma att snarare ej så

obetydligt understiga än överstiga de beräknade.

Nämnda beräkning har givit följande resultat:

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

År.

Lokala föreningar med ett beräknat medlems- antal av 50 i var:

Centralföreningar:

Hela

års-

anslaget

kr.

Antal

före-

ningar,

som

börja

upp-

bära

bidrag.

Hela

an-

talet

för-

enin-

gar.

Antal med- lemmar, för

vilka upp- bäres

Summa

bidrag å

Summa

bidrag

kr.

Antal

nya

för-

enin-

gar.

Hela

an-

talet

för-

enin-

gar.

Orga-

nisa-

tions-

bidrag

kr.

Förvaltningsbidrag

å

Summa

bidrag

kr.

2 kr.

1 kr.

2 kr.

1 kr.

2,000

kr.

1,000

kr.

500

kr.

1916

—

—

—

—

—

_

5

5

10,000

_

_

_

10,000

10,000

1917

60

60

3,000

—

6,000

—

6,000

3

8

6,000

10,000

—

-

16,000

22,000

1918

120

180

9,000

—

18,000

—

18,000

2

10

4,000

16,000

—

—

20,000

38,000

1919

50

230

11,500

—

23,000

—

23,000

2

12

4,000

10,000

5,000

—

19,000

42,000

1920

50

280

14,000

—

28,000

—

28,000

1

13

2,000

8,000

8,000

-

18,000

46,000

1921

50

330

13,500

3,000

27,000

3,000

30,000

—

13

—

6,000

10,000

—

16,000

46,000

1922

30

360

9,000

9,000

18,000

9,000

27,000

1

14

2,000

2,000

12,000

—

16,000

43,000

1923

30

390

8,000

11,500

16,000

11,500

27,500

—

14

—

2,000

8,000

2,500

12,500

40,000

1924

25

415

6,750

14,000

13,500

14,000

27,500

1

15

2,000

2,000

5,000

4,000

13,000

40,500

1925

25

440

5,500

16,500

11,000

16,500

27,500

—

15

—

2,000

4,000

5,000

11,000

38,500

1926

25

465

5,250

18,000

10,500

18,000

28,500

—

15

—

2,000

2,000

6,000

10,000

38,500

1927

25

490

5,000

16,500

10,000

16,500

26,500

—

15

—

—

2,000

4,000

6,000

32,500

1928

25

515

5,000

11,750

10,000

11,750

21,750

—

15

—

—

2,000

2,500

4,500

26,250

1929

25

540

5,000

10,500

10,000

10,500

20,500

—

15

—

—

1,000

2,000

3,000

23,500

1930

25

565

5,000

9,250

10,000

9,250

19,250

—

15

—

—

1,000

1,000

2,000

21,250

1931

25

590

5,000

8,000

10,000

'' 8,000

18,000

—

15

—

—

—

1,000

1,000

19,000

Summa kostnad

527,000

Med hänsyn till omöjligheten att exakt bestämma de belopp, till

vilka ifrågavarande bidrag för varje år komma att uppgå, bör det

anslag, från vilket de skola utgå, erhålla formen av förslagsanslag.

Vid avgörandet av, till vilket belopp detta anslag bör beräknas

för år 1916, är att märka, att för nämnda år några förvaltningsbidrag

ej kunna komma ifråga, då dessa bidrag äro avsedda att för varje

kalenderår utgå först efter räkenskapernas avslutning för året och sedan

frågan om ansvarsfrihet för styrelsen varit föremål för prövning å föreningssammanträde.

De enda bidrag, med vilka man har att räkna för

ifrågavarande år, äro således de till organisationskostnader för centralföreningar,

vilka bidrag skulle utgå så fort godkännande erhållits. Att

flera dylika föreningar än det antal av fem, som lagts till grund för

förenämnda beräkning, skulle kunna hinna bildas och vinna godkännande

före 1916 års utgång, synes mig icke antagligt. Med denna utgångspunkt

skulle således anslaget för nämnda år kunna upptagas till allenast 10,000

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

kronor eller vad som beräknats i propositionen angående statsverkets

tillstånd och behov.

Enligt 1913 års departementsförslag skulle vid meddelandet av

godkännande åt centralförening tillika förordnas ett ombud att å det

allmännas sida öva tillsyn å centralföreningens verksamhet. Någon

häremot svarande bestämmelse var däremot icke meddelad i fråga om

de lokala föreningarna.

Beträffande detta förhållande anförde 1913 års sakkunnige, att det

syntes oavvisligt, att även sådana lokala föreningar, som icke vore anslutna

till centralförening, och som ju skulle kunna erhålla statsunderstöd

m. m., underkastades tillsyn från det allmännas sida, och att särskilt

ombud borde förordnas att utöva nämnda tillsyn.

Till vad de sakkunnige sålunda anfört anser jag mig böra ansluta

mig. Ifrågavarande ombud torde, i likhet med de ombud, som utses

att övervaka sparbankernas skötsel, böra åtnjuta ersättning för sina förrättningar

enligt den klass i resereglementet Eders Kung]. Maj:t kan

komma att bestämma; och lära dessa ersättningar böra utgå av det

under nionde huvudtiteln uppförda anslaget till rese- och traktamentspenningar.

Något särskilt anslag härför skulle således icke erfordras.

I den skrivelse, varmed 1913 års departementsförslag avlämnades,

ifrågasättes även tillsättandet av en särskild konsulent med uppgift att

tillhandagå vid bildandet och skötseln av de ifrågasatta lokala och centrala

föreningarna. Med hänsyn därtill, att, såsom 1913 års sakkunnige

framhållit, ett intresserat och sakkunnigt arbete i förevarande avseende

torde vara att påräkna såväl från statskonsulenten för det mindre jordbruket

som från hushållningssällskapens konsulenter, anser jag, att det

i värjo fall bör få bero på de erfarenheter, framtiden kan medföra, om

inrättandet av en dylik konsulentbefattning skall anses nödigt.

På grund av vad jag sålunda anfört ärnar jag hemställa, att Eders

Kungl. Maj:t täcktes i nådig proposition föreslå riksdagen att

dels godkänna följande bestämmelser angående understöd av statsmedel

åt föreningar för beredande av driftkredit åt idkare av mindre

jordbruk:

Mom. 1. Ekonomisk förening, som har till ändamål att inom viss

ort bereda driftkredit åt idkare av mindre jordbruk, (jordbrukskassa)

kan, sedan den i enlighet med bestämmelser, vilka Kungl. Maj:t meddelar,

vunnit godkännande från det allmännas sida, av statsmedel undfå

bidrag utan återbetalningsskyldighet till de årliga förvaltningskostnaderna.

Dessa bidrag utgå med två kronor för medlem under vart och

ett av de fyra första åren näst efter det, då godkännandet givits, samt

med en krona för medlem under vart och ett av följande sex år och

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 119.

beräknas efter det antal medlemmar, som jordbrukskassan under sin verksamhetstid

närmast föregående år städse haft.

Mom, 2. Ekonomisk förening, som utgör sammanslutning för

ett eller flera län av jordbrukskassor, (centralkassa för jordbrukskredit)

kan, sedan den i enlighet med bestämmelser, vilka Kungl.

Maj:t meddelar, vunnit godkännande från det allmännas sida, av statsmedel

erhålla bidrag utan återbetalningsskjddighet dels till organisationskostnader

med 2,000 kronor samt dels till de årliga förvaltningskostnaderna

med 2,000 kronor under vart av de två första åren näst efter

det, då godkännandet givits, med 1,000 kronor under vart av de följande

fyra åren och med 500 kronor under vart av ytterligare fyra år.

Mom. 3. Då godkännande meddelas åt centralkassa för jordbrukskredit,

skall tillika förordnas ett ombud att å det allmännas vägnar öva

tillsyn över centralkassans verksamhet.

Detsamma gäller beträffande jordbrukskassa i län, för vilket centralkassa

ännu icke bildats och vunnit godkännande.

Mom. 4. Förenämnda statsbidrag kunna på ansökning utanordnas,

förvaltningsbidrag, när revision av nästföregående årets förvaltning och

räkenskaper ägt rum samt ansvarsfrihet för samma år beviljats styrelsen,

och bidrag till organisationskostnader, så snart godkännandet meddelats.

Mom. 5. Fråga om erhållande av bidrag, som ovan sägs, handlägges

av Kungl. Majrts befallningshavande i det län, där vederbörande

kassas styrelse har sitt säte.

Ansökan därom skall vara åtföljd av:

styrkt avskrift av kassans stadgar samt bevis om behörig registrering

och om godkännande från det allmännas sida;

samt, såvitt fråga är om förvaltningsbidrag:

dels styrkta avskrifter av förvaltningsberättelsen och revisionsberättelsen

för nästföregående år samt protokoll angående ansvarsfrihet för

samma år för styrelsen,

dels ock,

där ansökningen göres av jordbrukskassa, eu av dess styrelse på

heder och samvete bestyrkt uppgift angående det antal medlemmar kassan

under sin verksamhetstid närmast föregående år städse haft jämte särskilt

yttrande över ansökningen antingen av det ombud, som, efter ty ovan

sägs, må vara förordnat att öva tillsyn över kassans verksamhet, eller

av styrelsen för vederbörande centralkassa, därest jordbrukskassan är ansluten

till en sådan,

samt, där ansökningen göres av centralkassa för jordbrukskredit,

yttrande över ansökningen av det ombud, som, efter ty ovan sägs, skall

förordnas för tillsyn över kassans verksamhet.

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

Efter prövning av ansökningshandlingarna äger Kungl. Maj:ts befallningshavande

att av det för ändamålet anvisade statsanslaget utanordna

det kassan, enligt vad ovan sägs, tillkommande bidraget.

Mom. 6. De ytterligare föreskrifter i ämnet, som må finnas erforderliga,

meddelas av Kungl. Maj:t;

dels å extra stat för år 1916 under nionde huvudtiteln bevilja ett

förslagsanslag å 10,000 kronor till statsbidrag åt föreningar för beredande

av driftkredit åt idkare av mindre jordbruk;

samt dels medgiva, att för varje centralkassa för jordbrukskredit,

som vinner godkännande från det allmännas sida, svenska statens

obligationer till värde av 100,000 kronor må från riksgäldskontoret

överlämnas till Sveriges riksbank att av denna innebavas såsom en

gemensam pant för samtliga centralkassans förbindelser, med rätt för

kassans fordringsägare att använda panten till täckande av sina

fordringar, i den mån kassans egna tillgångar, de belopp inberäknade,

som på grund av medlemmarnas i kassan ansvarighet för dess

förbindelser kunna från dem uttaxeras, därtill visa sig otillräckliga, och

under villkor: att behovet av pantens tillgripande skall styrkas genom

intyg av det ombud, som, efter vad ovan sägs, skall förordnas för tillsyn

över kassans verksamhet, att medgivande till pantens användande

skall lämnas av Kungl. Maj:ts befallningshavande i det län, där centralkassans

styrelse bar sitt säte, därvid tillika skola meddelas erforderliga

föreskrifter angående sättet för pantens tillgodogörande och för därigenom

influtna medels fördelning mellan fordringsägarna, att riksgäldskontoret

ofördröjligen underrättas, då dylikt medgivande lämnats, samt

att obligationerna därvid tillika i första band hembjudas riksgäldskontoret

till inlösen.

Emellertid torde det böra anstå med fattande av slutligt beslut i

ämnet, till dess förenämnda inom finansdepartementet utarbetade lagförslag

hunnit undergå vederbörlig granskning i lagrådet. Jag anhåller

således att få ånyo upptaga ärendet, sedan nämnda granskning avslutats.

Slutligen hemställde departementschefen, att utdrag av detta protokoll

måtte få tillställas lagrådet till kännedom vid nyssnämnda granskning.

Vad departementschefen sålunda hemställt, däri

statsrådets övriga ledamöter instämde, täcktes Hans

Maj:t Konungen bifalla.

Ur protokollet:

Curt Boktitel).

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 106 käft. (Nr 119.)

9

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

Bilaga I.

Förslag

till *

kungörelse angående godkännande från det allmännas sida av

vissa jordbrukskassor.

Härigenom förordnas:

Villkor för jordbrukskassas godkännande:

§ i
Jordbrukskassa

kan vinna godkännande från det allmännas sida på

nedan angivna villkor.

§ 2-

Jordbrukskassan skall vara organiserad såsom ekonomisk förening

med begränsad personlig ansvarighet.

§ 3.

Kassans stadgar skola innehålla bestämmelser uti de i §§ 4—21

här nedan berörda ämnen; och må dessa bestämmelser icke avvika från

vad i nämnda §§ föreskrives.

§ 4.

Kassans verksamhetsområde skall vara sammanhängande samt skilt

från andra jordbrukskassors och ej större, än att kassans medlemmar

kunna förutsättas känna varandras personliga och ekonomiska förhållanden.

§ 5-

Kassan skall vara tillförbunden att, därest centralkassa för jordbrukskredit

finnes bildad eller bildas för det län, inom vilket kassans

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

styrelse liar sitt säte, iakttaga vad på jordbrukskassan ankommer för

vinnande av inträde i centralkassan.

§ 6.

Till medlem i kassan må icke kunna antagas annan än i Sverige

bosatt svensk undersåte, här i landet registrerad ekonomisk förening

eller svensk kommun.

§ i
Delaktighet

i jordbrukskassan beräknas efter det antal hektar jord,

för vilket medlem vunnit inträde i densamma.

För ägare eller brukare av jord inom kassans verksamhetsområde

kan nämnda antal icke överstiga det antal hektar odlad jord han verkligen

äger eller brukar inom området; dock att, om brukningsdel sträcker

sig över gränsen för detta, delaktighet i kassan må kunna vinnas för

den areal odlad jord, brukningsdelen i sin helhet innehåller.

År fastighet av ägaren upplåten åt annan till brukande, må ägaren

ej vinna delaktighet för mer än hälften av fastighetens areal odlad jord.

Beträffande annan medlem än i andra stycket avses, skola stadgarna

angiva det antal hektar jord, för vilket sådan medlem skall anses ingå

i kassan.

I övrigt skall gälla, att ingen må kunna vinna inträde i kassan

för mer än femtio hektar jord eller för större areal, än som motsvarar

en tiondel av den sammanlagda areal, för vilken medlemskap i kassan

vunnits, att vid beräkning av den areal, för vilken delaktighet må vinnas,

område, som understiger en hektar, räknas för en hektar, och att jämväl

i övrigt brutet tal utjämnas till närmast högre hela tal, att medlem icke

må för samma brukningsdel vara medlem jämväl i annan jordbrukskassa,

samt att stadgarna skola innehålla bestämmelser angående de

jämkningar uti delaktigheten, som betingas därav, att medlem må hava

upphört att vara ägare eller brukare av jord, varför delaktighet vunnits,

eller att genom utträde av medlemmar den areal, för vilken han äger

delaktighet, kommit att överstiga en tiondel av den sammanlagda areal,

för vilken medlemmarna äga delaktighet i kassan.

§ 8.

Det högsta sammanlagda belopp, intill vilket medlem är berättigad

att genom kassan erhålla lån, (medlems länsrätt) skall vara i stadgarna

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 119.

bestämt och må ej sättas högre än till sjuttifem kronor för varje hektar

jord, för vilken han äger delaktighet i kassan.

§ 9.

Beträffande medlemmarnas bidragsplikt och deras ansvarighet för

kassans förbindelser skall särskilt iakttagas:

l:o) att medlems insats skall vara minst tio kronor för varje påbörjat

tiotal hektar jord, varför han vunnit inträde i kassan;

2:o) att medlemmarna skola vid behov vara underkastade uttaxering

intill visst i stadgarna bestämt belopp för år räknat; samt

3:o) att medlems personliga ansvarighet icke må bestämmas lägre

än till ett belopp, motsvarande en och en halv gång hans lånerätt.

§ io.

Beträffande insatserna skall gälla:

l:o) att minst en tiondel av varje tecknad insats skall kontant

inbetalas samt återstoden inom ett år efter tecknandet;

2:o) att insatserna skola sammanföras under benämning jordbrukskassans

insatskapital;

3:o) att av detta insatskapital må tagas de medel, som erfordras

. till insatser i vederbörande centralkassa för jordbrukskredit; samt

4:o) att kassan må kunna av sin årsvinst, i den mån den ej, efter

vad nedan sägs, skall avsättas till bildande av reservfond eller enligt

medgivandet i § 12 användas till återgäldande av sådan tidigare uttaxering,

som ägt rum till täckande av förlust, efter beslut å föreningssammanträde

lämna medlemmarna utdelning å deras insatser, dock ej

efter högre räntefot än medlemmen skulle fått åtnjuta, därest insatsbeloppet

i stället under det år, varom fråga är, innestått å sparkasseräkning

i kassan, eller, därest sparkasserörelse för egen räkning ej av

denna under året bedrivits, efter högre räntefot än fem för hundra.

§ n.

Av årsvinsten, efter avdrag av vad som åtgår till betäckande av

möjligen förefintlig brist från föregående år, skola minst femton procent

avsättas till reservfond. Vid beräkning av det belopp, som sålunda minst

skall avsättas till reservfonden, må ej från årsvinsten avdragas den andel

däri, som kan hava tillerkänts styrelseledamot eller annan såsom arvode

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 119.

(tantiem). Då reservfonden uppgår till ett belopp,motsvarande tio procent av

det sammanlagda beloppet av medlemmarnas lånerätt jämte, därest kassan

för egen räkning driver sparkasserörelse, hälften av insättarnas behållning

enligt senaste räkenskapsavslutning, erfordras icke vidare avsättning

till densamma; nedgår reservfonden under vad sålunda stadgats, skall

avsättning till densamma ånyo vidtaga.

Till ersättande av förlust, som kan täckas genom den uttaxering,

medlemmarna äro skyldiga underkasta sig för det år, under vilket förlusten

uppstått, må reservfonden ej aulitas, annat än i den mån den

överstiger nyss angivna storlek.

§ 12.

Av årsvinsten, i den mån den ej åtgår för avsättning till reservfonden,

må efter beslut å föreningssammanträde kunna till medlemmarna

återgäldas belopp, som under något föregående år å dem uttaxerats till

täckande av förlust.

§ 13-

Kassans verksamhet för beredande av lån åt medlemmarna skall

kunna bestå dels i utlämnande av direkta lån i mån av tillgång till

därför erforderliga medel samt dels i förmedling åt medlemmarna av

växellån.

För erhållande av lån erfordras att inom kassans verksamhetsområde

äga eller bruka minst en halv hektar odlad jord.

§ 14-

De ändamål, för vilka lån må kunna av kassan lämnas medlemmarna,

skola vara i stadgarna angivna och må ej vara andra än

följande, nämligen:

a) inköp av:

l:o) för jordbruket nödiga eller nyttiga husdjur och maskiner;

2:o) utsäde;

3:o) foder- och gödselmedel samt torvströ;

b) beredande av rörelsemedel i övrigt för jordbrukets drift under

de tider av året, då fastighetens avkastning är lägst;

c) beredande av medel för bedrivande av sådan binäring till jordbruket,

vilken lämpar sig för egendomen;

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

d) anläggande av vatten- eller avloppsledning eller anordning för

gödsels tillvaratagande eller för ekonomiskt utnyttjande av jordbruksegendoms

tillgångar med vad därtill hör;

e) smärre grundförbättringar samt uppförande av smärre ekonomibyggnader;
f)

erläggande av insats för inträde i annan ekonomisk förening,

som avser antingen beredande av tillgång till redskap och maskiner,

som erfordras för jordbruket, eller utsäde eller foder- och gödselmedel

eller torvströ eller avelsdjur, eller ock tillgodogörande av produkter av

jordbruket eller någon dess binäring.

§ 15.

För ändamål, varom i § 14 under d) och e) förmäles, må växelkredit

icke användas.

I övrigt skall gälla, att för ett och samma ändamål växelkredit

ej må anlitas under längre tid i en följd än nio månader, att lån, som

kassan lämnar av medel, vilka den anskaffat genom upptagande av lån,

ej må utlämnas på längre återbetalningstid, än den kassan själv åtnjuter;

samt att, därest kassan för egen räkning mottager insättningar på sparkasseräkning,

minst sex tiondelar av de hos kassan insatta medlens

sammanlagda belopp skall redovisas i sådan kassareserv, som omförmäles

i § 17 här nedan, eller i lån å återbetalningstid, som ej överstiger ett år.

§ 16-

För förmedling av växellån må kassan kunna betinga sig viss

provision.

Storleken av dylik provision bestämmes å föreningssammanträde,

men må icke under några förhållanden för växlar med omloppstid icke

överstigande tre månader uppgå till mer än en fjärdedels procent av

växelbeloppet, däri inbegripet även den provision, som må uppbäras av

centralkassan för den växelförpliktelse den kan behöva ikläda sig för

ändamålet.

§ 17-

Kassan må för egen räkning icke driva annan inlåningsrörelse än

å sparkasseräkning och icke mottaga insättningar annat än från med
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119. 71

lemmarna eller, i den mån dessa utgöras av ekonomiska föreningar, deras

medlemmar.

Innan insatskapitalet uppgår till minst ettusen kronor, må sådan

inlåningsrörelse icke påbörjas.

A medel, som insättas å sparkasseräkning, må icke gottgöras ränta

för högre belopp än två tusen kronor av varje insättares tillgodohavande.

Ej må kassan ikläda sig skyldighet att återbetala på sparkasseräkning

insatta medel annorledes än viss tid efter uppsägning; styrelsen

dock lämnat öppet att, då sådant prövas kunna ske utan olägenhet, i

särskilda fall medgiva utbetalning utan avvaktan på uppsägningstidens

utgång.

Jordbrukskassa, som för egen räkning driver sparkasserörelse,

vare skyldig att i tillgångar, bestående av statens, allmänna hypoteksbankens,

konungariket Sveriges stadshypotekskassas eller kommuners

obligationer eller fordran hos bankinrättning, för vilken Kungl. Maj:t

fastställt reglemente, eller hos godkänd centralkassa för jordbrukskredit,

till vilken kassan är ansluten, redovisa kassareserv, som tillsammans med

den inneliggande kassan motsvarar minst en tiondel av insättarnas behållning.

Pantsatt tillgång, som nu sagts, må härvid icke tagas i beräkning;

dock att, där tillgången utgör säkerhet för avtalad kredit, som ej av

kassan till fullo begagnats, den må beräknas till det belopp, som kassan

enligt avtalet äger ytterligare utbekomma.

Nedgår kassareserv under vad nu är sagt, skall den, så snart

det kan ske, åter uppbringas till föreskrivet belopp.

§ 18-

Kassans inlåning må icke överskrida det belopp, vartill medlemmarnas

sammanlagda lånerätt uppgår, ökat med två tredjedelar av det

inbetalda insatskapitalet och fem gånger beloppet av reservfonden.

§ 19.

Angående kassarörelsen skola stadgarna innehålla sådana föreskrifter,

att dels inflytande medel, som icke omedelbart åter utbetalas,

i mån ej särskilda hinder däremot möta, genast insättas, om jordbrukskassan

är medlem av godkänd centralkassa för jordbrukskredit, hos denna,

och eljest i sparbank eller annan bankinrättning samt dels varje in- och

utbetalning på styrelsens ansvar kontrolleras av minst en styrelseledamot

utom kassaförvaltaren; och skall vad sålunda stadgats gälla även be
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

träffande medel, som kassan uppbär såsom ombud för vederbörande

centralkassa för jordbrukskredit eller, där anslutning till sådan ännu

icke kunnat vinnas, den sparbank eller annan penninginrättning, med

vilken kassan må samarbeta.

§ 20.

Styrelsen för jordbrukskassan skall vara ålagt att vid sin förvaltningsberättelse

foga vinst- och förlusträkning samt balansräkning för

det förflutna räkenskapsåret.

Jämte vad i förordningen angående bandelsböcker och handelsräkningar

är stadgat skall i avseende å upprättande av balansräkning

iakttagas:

l:o) jordbrukskassans tillgångar må ej upptagas vare sig över

sina verkliga värden eller till högre belopp, än som motsvara kostnaderna

för deras förvärvande eller anskaffande;

2:o) andra tillgångar än sådana, som äro avsedda till stadigvarande

bruk för kassan, må dock kunna upptagas till högre belopp, än

som motsvara kostnaderna för deras förvärvande eller anskaffande, så

framt särskilda omständigheter kunna anses lämna fog därför och dessa

i förvaltningsberättelsen fullständigt angivas;

3:o) osäkra fordringar skola upptagas endast till de belopp, varmed

de beräknas komma att inflyta, och värdelösa fordringar avskrivas;

4:o) tillgångar, avsedda till stadigvarande bruk för kassan, må ej

i vidare mån, än som betingas av därå nedlagda förbättringar, upptagas

till högre värde än det, vartill de varit uppförda i närmast föregående

balansräkning;

5:o) de belopp, vartill insatskapitalet, reservfonden samt andra

fonder uppgå, skola var för sig i balansräkningen uppföras bland

skulderna;

6:o) kostnader för kassans bildande, organisations- eller förvaltningskostnader

må ej uppföras såsom tillgång.

§ 21.

Kassa, som för egen räkning driver sparkasserörelse, skall, därest

godkännandet från det allmännas sida i den ordning här nedan sägs

återkallas, vara pliktig träda i likvidation, så snart beslutet om återkallandet

vunnit laga kraft.

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

§ 22.

Jordbrukskassa skall för att vinna godkännande bestå av minst

15 medlemmar.

Allmänna bestämmelser.

§ 23.

Ansökan om godkännande prövas av Kungl. Maj:ts befallningshavande

i. det län, där jordbrukskassans styrelse har sitt säte, och må

göras antingen i samband med ansökningen om kassans registrering

eller därefter. I sistnämnda fall skall ansökningen vara åtföljd av ett

exemplar av kassans stadgar.

§ 24.

Det ombud, som enligt vad särskilt är stadgat skall förordnas att

å det. allmännas vägnar utöva tillsyn över godkänd jordbrukskassa i län,

för vilket centralkassa ännu icke bildats och vunnit godkännande, utses

av Kungl. Maj:ts befallningshavande.

Förordnande, som nu är sagt, gäller tills vidare och intill dess

annorledes beslutas.

Ombudet skall deltaga i den årliga revisionen av jordbrukskassans

förvaltning och är dessutom berättigat att även eljest'', när ombudet

så finner gott, taga kännedom om kassans protokoll och bokföring

samt värdehandlingar och kassabehållning; åliggande det ombudet, som

av allmänna medel undfår gottgörelse enligt grunder, som Kungl. Maj:t

bestämmer, att efter varje verkställd undersökning till Kungl. Maj:ts

befallningshavande avgiva berättelse därom ävensom att ofördröjligen

underrätta Kungl. Maj:ts befallningshavande, därest anledning synes

ombudet hava förekommit, att det kassan meddelade godkännandet bör

återkallas.

Underrättelse om tid och ställe för berörda revision skall styrelsen

för jordbrukskassan minst 14 dagar förut lämna ombudet.

Beträffande jordbrukskassa i annat län, än som avses i första

stycket, skall vad som stadgas i tredje stycket om rätt för allmänt ombud

att taga kännedom om kassas protokoll och bokföring samt värdehandlingar

och kassabehållning äga motsvarande tillämpning i avseende

å det ombud, som skall förordnas att övervaka vederbörande centralkassas

verksamhet.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 sand. 106 höft. (Nr 119.)

10

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

§ 25.

Ändring av stadgarna beträffande godkänd jordbrukskassas ändamål

och uti de i §§ 4—21 här ovan angivna hänseenden må ej vinna

tillämpning, förrän densamma av Kungl. Maj:ts befallningshavande

godkänts.

§ 26.

Godkänd jordbrukskassa må ej idka annan rörelse än penningrörelse

eller bereda lån åt andra än medlemmar i kassan.

Sådan kassa må icke samtidigt vara medlem av mer än en

centralkassa för jordbrukskredit, och må icke, så länge den är medlem

av centralkassa, förskaffa sig kredit i annan kreditinrättning.

§ 27/

Det åligger godkänd jordbrukskassa att årligen avgiva statistiska

uppgifter i enlighet med de föreskrifter Kungl. Maj:t kan finna gott

meddela.

§ 28.

Nedgår antalet medlemmar i godkänd jordbrukskassa under 15,

och fylles ej avtalet inom en månad efter erinring om förhållandet från

Kungl. Maj:ts befallningshavandes sida, eller iakttager kassan icke i vad

på den ankommer föreskrifterna uti §§ 24—27, eller handhavas dess

angelägenheter på ett sätt, som är ägnat att rubba förtroendet till kassan,

kan godkännandet av Kungl. Maj:ts befallningshavande återkallas.

Har godkännandet för jordbrukskassa återkallats, skall underrättelse

därom genom Kungl. Maj:ts befallningshavandes försorg ofördröjligen

kungöras i den stads tidning, där Kungl. Maj:ts befallningshavande har

sitt säte, eller, om flera tidningar där utgivas, i den av dessa, där allmänna

påbud för staden vanligen meddelas, ävensom, där kassans styrelse

har sitt säte å annan ort, i en tidning å denna ort.

§ 29.

Till jordbruk hänföres i denna kungörelse även trädgårdsskötsel

och annan därmed jämförlig verksamhet, som avser frambringande av

kulturväxter.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1916.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

75

Bilaga II.

Förslag

till

kungörelse angående godkännande från det allmännas sida av vissa centralkassor

för jordbrukskredit

Härigenom förordnas:

Villkor för centralkassas godkännande:

§ I
Centralkassa

för jordbrukskredit kan vinna godkännande från det

allmännas sida på nedan angivna villkor.

§ 2.

Centralkassan skall vara organiserad såsom ekonomisk förening

med begränsad personlig ansvarighet och hava till uteslutande ändamål

att främja de anslutna jordbrukskassornas gemensamma syfte.

§ 3-

Kassans stadgar skola innehålla bestämmelser uti de i §§ 4—19

här nedan berörda ämnen; och må dessa bestämmelser icke avvika från

vad i nämnda §§ föreskrives.

§ 4.

Centralkassans verksamhetsområde skall vara sammanhängande samt

skilt från andra centralkassors och må utgöras av ett, två eller högst

tre län.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

§ 6-

Till medlem i centralkassan må endast kunna intagas godkänd

jordbrukskassa, vars styrelse har sitt säte inom centralkassans verksamhetsområde.

§ 6.

Insatserna i centralkassan skola lyda å minst tio kronor.

Jordbrukskassa skall vid inträdet teckna insatser för minst fyrahundra

kronor.

§ 7.

Ansluten jordbrukskassas ansvarighet för centralkassans förbindelser

må icke bestämmas lägre än till ett belopp motsvarande trettio gånger

det sammanlagda insatsbelopp, med vilket jordbrukskassan ingått i centralkassan.

§ 8.

Jordbrukskassa må ej ingå med så många insatser, att det belopp,

varmed den blir ansvarig för centralkassans förbindelser, kommer

att överstiga två tredjedelar av det sammanlagda belopp, intill vilket

dess medlemmar i sin ordning äro ansvariga för dess förbindelser.

Skulle för någon ansluten kassa sistnämnda ansvarighetsbelopp nedgå

så, att det belopp, varmed den ansvarar för centralkassans förbindelser,

överstiger nyssnämnda gräns, skall den anslutna kassan vara pliktig att,

efter erinring om förhållandet från centralkassans sida, vid tiden för den

räkenskapsavslutning inom denna, som infaller näst efter en månad

sedan erinringen gjordes, utträda ur centralkassan med så många insatser,

att det rätta förhållandet mellan ansvarighetsbeloppen återställes,

såvida ej rättelse dessförinnan skett genom intagande av nya medlemmar

i den anslutna kassan.

§ 9.

Beträffande insatserna skall gälla:

l:o) att minst en tiondel av varje tecknad insats skall kontant

inbetalas samt återstoden inom ett år efter tecknandet;

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

2:o) att insatserna skola sammanföras under benämning centralkassans

insatskapital;

3:o) att centralkassan må kunna av sin årsvinst, i den mån den

ej efter vad nedan sägs skall avsättas till bildande av reservfond, efter

beslut å föreningssammanträde lämna anslutna jordbrukskassor utdelning

å deras insatser, dock ej efter högre räntefot än dessa skulle fått

åtnjuta, därest insatsbeloppet i stället under det år, varom fråga är,

innestått på deposition hos centralkassan.

§ 10.

Av årsvinsten, efter avdrag av vad som åtgår till betäckande av

möjligen förefintlig brist från föregående år, skola minst femton procent

avsättas till reservfond. Vid beräkning av det belopp, som sålunda

minst skall avsättas till reservfonden, må ej från årsvinsten avdragas

den andel däri, som kan hava tillerkänts styrelseledamot eller

annan såsom arvode (tantiem). Då reservfonden uppgår till ett belopp,

motsvarande tio procent av det sammanlagda beloppet av medlemmarnas

i § 11 omförmälda lånerätt jämte hälften av insättarnas behållning

enligt senaste räkenskaps avslutning, erfordras icke vidare avsättning

till densamma; nedgår reservfonden under vad sålunda stadgats, skall

avsättning till densamma ånyo vidtaga.

§ 11.

Det högsta belopp, intill vilket jordbrukskassa skall vara berättigad

att genom centralkassan erhålla lån, (jordbrukskassas lånerätt) skall

vara i stadgarna bestämt och må ej sättas högre än till halva det belopp,

varmed jordbrukskassan ansvarar för centralkassans förbindelser,

ökat med hälften av det sammanlagda belopp, intill vilket jordbrukskassans

medlemmar i sin ordning äga lånerätt i denna.

§ 12-

Centralkassans verksamhet för att bereda de anslutna jordbrukskassorna

lån skall kunna ske dels genom beviljande av direkta lån i

mån av tillgång till därför erforderliga medel samt dels genom förmedling

åt nämnda kassors medlemmar av växellån.

I övrigt skall gälla, att lån, som centralkassan lämnar av medel,

vilka den anskaffat genom upptagande av lån, ej må utlämnas på längre

återbetalningstid än den kassan själv åtnjuter, samt att minst sex tion
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

delar av de hos kassan insatta medlens sammanlagda belopp skall redovisas

i sådan kassareserv, som omförmäles i § 15 här nedan eller i lån

å återbetalningstid, som ej överstiger ett år.

§ 13-

För förmedling av växellån må centralkassan kunna betinga sig

viss provision.

Storleken av dylik provision bestämmes å föreningssammanträde,

men må icke under några förhållanden för växlar med omloppstid icke

överstigande tre månader uppgå till mer än en åttondels procent å

växelbeloppet.

§ 14-

Centralkassan må av anslutna jordbrukskassor kunna mottaga

medel till förräntning såväl å sparkasseräkning och depositionsräkning

som å upp- och avskrivningsräkning och löpande räkning.

Dessutom må centralkassan kunna mottaga insättningar å sparkasseräkning

från anslutna jordbrukskassors medlemmar. Härvid skall

dock iakttagas, att ränta icke får gottgöras för högre belopp än tre

tusen kronor av varje insättares tillgodohavande.

Ej må kassan ikläda sig skyldighet att återbetala på sparkasseräkning

insatta medel annorledes än viss tid efter uppsägning; styrelsen

dock lämnat öppet att, då sådant prövas kunna ske utan olägenhet, i

särskilda fall medgiva utbetalning utan avvaktan på uppsägningstidens

utgång.

- Angående den inlåningsrätt, som, utöver vad ovan sägs, kan varda

centralkassan i särskild ordning medgiven, skola de villkor, som vid

medgivandets lämnande föreskrivas, lända till efterrättelse.

§ 15-

Centralkassan skall vara skyldig att i tillgångar, bestående av

statens, allmänna hypoteksbankens, konungariket Sveriges stadshypotekskassas

eller kommuners obligationer eller fordran hos bankinrättning,

för vilken Kungl. Maj:t fastställt reglemente, redovisa kassareserv, som

tillsammans med den inneliggande kassan motsvarar minst en tiondel

av insättarnas behållning. Pantsatt tillgång, som nu sagts, må härvid

icke tagas i beräkning; dock att, där tillgången utgör säkerhet för

avtalad kredit, som ej av centralkassan till fullo begagnats, den må

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 119. 79

beräknas till det belopp, som kassan enligt avtalet äger ytterligare utbekomma.

Nedgår kassareserv under vad nu är sagt, skall den, så snart det

kan ske, åter uppbringas till föreskrivet belopp.

§ 16-

Centralkassans inlåning må icke överskrida det belopp, vartill de

anslutna jordbrukskassornas sammanlagda lånerätt uppgår, ökat med två

tredjedelar av det inbetalda insatskapitalet och fem gånger beloppet

av reservfonden.

§ 17-

Styrelsen för centralkassan skall vara ålagt att vid sin förvaltningsberättelse

foga vinst- och förlusträkning samt balansräkning för

det förflutna räkenskapsåret.

Jämte vad i förordningen angående handelsböcker och handelsräkningar

är stadgat skall i avseende å upprättande av balansräkning

iakttagas:

l:o) centralkassans tillgångar må ej upptagas vare sig över sina

verkliga värden eller till högre belopp, än som motsvara kostnaderna

för deras förvärvande eller anskaffande;

2:6) andra tillgångar än sådana, som äro avsedda till stadigvarande

bruk för kassan, må dock kunna upptagas till högre belopp, än som

motsvara kostnaderna för deras förvärvande eller anskaffande, så framt

särskilda omständigheter kunna anses lämna fog därför och dessa i förvaltningsberättelsen

fullständigt angivas;

3:o) osäkra fordringar skola upptagas endast till de belopp, varmed

de beräknas komma att inflyta, och värdelösa fordringar avskrivas;

4:o) tillgångar, avsedda till stadigvarande bruk för kassan, må ej

i vidare mån, än som betingas av därå nedlagda förbättringar, upptagas

till högre värde än det, vartill de varit uppförda i närmast föregående

balansräkning;

5:o) de belopp, vartill insatskapitalet, reservfonden samt andra

fonder uppgå, skola var för sig i balansräkningen uppföras bland

skulderna;

6:o) kostnader för kassans bildande, organisations- eller förvaltningskostnader

må ej uppföras såsom tillgång.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

§ 18-

Ansluten jordbrukskassa skall vara tillförbunden att i fråga om den

allmänna skötseln av sin rörelse och sin räkenskapsföring ställa sig

centralkassans anvisningar till efterrättelse samt att lämna av centralkassan

utsedd revisor de tillfällen att taga del av sina böcker och värdehandlingar

m. m., som erfordras för att revisorn skall kunna ordentligt

fullgöra sitt uppdrag; allt vid äventyr att eljest kunna uteslutas ur centralkassan.

§ 19-

Återkallas i den ordning här nedan sägs godkännandet från det

allmännas sida, skall centralkassan vara pliktig träda i likvidation, så

snart beslutet därom vunnit laga kraft.

Har såsom villkor för medgivande, som avses i § 14 sista stycket,

stadgats, att, om medgivandet återkallas, kassan skall träda i likvidation,

skall skyldighet att öppna likvidation inträda genast efter erhållen del

av beslut om medgivandets återkallande.

§ 20.

Centralkassa må ej vinna godkännande från det allmännas sida,

med mindre den består av minst tio jordbrukskassor samt dessa tecknat

ett sammanlagt insatskapital av minst sex tusen kronor.

Allmänna bestämmelser.

§ 21.

Ansökan om godkännande prövas av Kungl. Maj:ts befallningshavande

i det län, där centralkassans styrelse har sitt säte, och må

göras antingen i samband med ansökan om centralkassans registrering

eller därefter. I sistnämnda fall skall ansökningen vara åtföljd av ett

exemplar av centralkassans stadgar.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

81

§ 22.

Det ombud, som enligt vad särskilt är stadgat, skall förordnas att

å det allmännas vägnar utöva tillsyn över godkänd centralkassas verksamhet,

utses av Kungl. Maj:ts befallningsbavande i det län, där kassan

vunnit godkännande.

Förordnande, som nu är sagt, gäller tills vidare och intill dess

annorledes beslutas.

Ombudet skall deltaga i den årliga revisionen av centralkassans

förvaltning och är dessutom berättigat att även eljest, när ombudet så

finner gott, taga kännedom om centralkassans protokoll och bokföring

samt värdehandlingar och kassabehållning; åliggande det ombudet, som

av allmänna medel undfår gottgörelse enligt grunder, som Kungl. Maj:t

bestämmer, att efter varje verkställd undersökning till Kungl. Maj:ts

befallningshavande avgiva berättelse därom ävensom att ofördröjligen

underrätta Kungl. Maj:ts befallningshavande, därest anledning synes

ombudet hava förekommit, att det centralkassan eller någon till densamma

ansluten jordbrukskassa meddelade godkännandet bör återkallas.

Underrättelse om tid och ställe föl berörda revision skall styrelsen

för centralkassan minst fjorton dagar förut lämna ombudet.

§ 23.

Ändring i stadgarna beträffande godkänd centralkassas ändamål

och uti de i §§ 4—19 här ovan angivna hänseenden må ej vinna tilllämpning,

förrän densamma av Kungl. Maj:ts befallningshavande godkänts.

§ 24.

Godkänd centralkassa må ej idka annan rörelse än penningrörelse

eller bereda lån åt andra än anslutna jordbrukskassor.

§ 25.

Godkänd centralkassa skall vidtaga erforderliga åtgärder för en i

allo sakkunnig uppsikt över och revision av anslutna jordbrukskassors

verksamhet och förvaltning.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 sand. 106 käft. (Nr 119.)

11

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

§ 26.

Revisionsberättelse angående godkänd centralkassas förvaltning jämte

vinst- och förlusträkning samt balansräkning skall ofördröjligen offentliggöras

i den stads tidning, där Kungl. Maj:ts befallningshavande, hos

vilken centralkassan vunnit godkännande, har sitt säte, eller om flera

tidningar där utgivas, i den av dessa, där allmänna påbud för staden

vanligen meddelas, ävensom, där kassans styrelse har sitt säte å annan

ort, i en tidning å denna ort.

§ 27.

Det åligger godkänd centralkassa att årligen avgiva statistiska

uppgifter i enlighet med de föreskrifter, Kungl. Maj:t kan finna gott

meddela.

§ 28.

Nedgår antalet anslutna jordbrukskassor i godkänd centralkassa

under tio eller sammanlagda insatskapitalet under sex tusen kronor, och

fylles ej antalet jordbrukskassor eller täckes ej bristen i insatsbeloppet

inom två månader efter erinring om förhållandet från Kungl. Maj:ts

befallningshavandes sida, eller iakttager centralkassan icke i vad på den

ankommer föreskrifterna i §§ 22— 27 härförut eller handhavas dess

angelägenheter på ett sätt, som är ägnat att rubba förtroendet till kassan,

kan godkännandet av Kungl. Maj:ts befallningshavande återkallas.

Har godkännandet för centralkassan återkallats, skall underrättelse

därom genom Kungl. Maj:ts befallningshavandes försorg ofördröjligen

kungöras i den stads tidning, där Kungl. Maj:ts befallningshavande har

sitt säte, eller, om flera tidningar där utgivas, i den av dessa, där allmänna

påbud för staden vanligen meddelas, ävensom, där kassans styrelse

har sitt säte å annan ort, i en tidning å denna ort. Beträffande

centralkassa, som efter ty särskilt är stadgat erhållit Kungl. Maj:ts tillstånd

att från allmänheten mottaga insättningar å bankmässig räkning,

skall dessutom anmälan om återkallandet ofördröjligen göras hos

Kungl. Maj:t.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1916.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bilaga III.

A.

FÖRSLAG

TILL ORDNANDE AV DET MINDRE JORDBRUKETS

KREDITFÖRHÅLLANDEN.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

85

Till herr statsrådet och chefen för kungl. jordbruksdepartementet.

Enligt herr statsrådets uppdrag har undertecknad von Seth med

biträde av undertecknad Heyman i anledning av de anmärkningar, som

framställts mot det av särskilda sakkunniga utarbetade och den 18

januari 1911 avgivna betänkande och förslag angående ordnandet av

det mindre jordbrukets kreditförhållanden, verkställt förnyad utredning

i berörda fråga.

Såsom resultat av denna utredning överlämnas härhos vördsammast

motiverade förslag till

1) bestämmelser angående understöd från det allmännas sida till

föreningar, avsedda att bereda bättre kreditförhållanden åt det mindre

jordbruket;

2) kungörelse angående godkännande från det allmännas sida av

vissa jordbrukskreditföreningar;

3) kungörelse angående godkännande från det allmännas sida av

vissa centralföreningar för jordbrukskredit; samt

4) tillägg av en 25:te § till den föreslagna lagen innefattande

särskilda bestämmelser om ekonomiska föreningar, som idka sparkasserörelse.

Utöver vad motiven till nämnda förslag innehålla anser jag mig

här böra framhålla den synnerliga vikten av att staten redan från början

omhändertager ledningen av den föreningsrörelse, det här gäller att

sätta i gång. Det ligger nämligen synnerlig vikt på att nämnda rörelse

ledes in på rätta spår. Sker ej det, ligger det nära till hands att befara

ett misslyckande av det hela, och vilka betänkliga följder ett dylikt

misslyckande skulle komma att medföra ligger i öppen dag.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition Nr 119.

Bästa sättet att ordna en dylik ledning torde vara att tillsätta en

särskild konsulent med uppgift att tillhandagå vid bildandet och skötseln

av de ifrågasatta lokala och centrala föreningarna. Den person, som

skulle erhålla denna uppgift, synes böra i god tid lämnas tillfälle att i

utlandet, särskilt Tyskland, taga del av den därstädes bedrivna kooperativa

verksamheten för beredandet av kredit åt det mindre jordbruket.

Stockholm den 26 februari 1913.

P. von SETH.

Hugo Heyman.

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 119.

87

Förslag

till

bestämmelser angående understöd från det allmännas sida till föreningar,

avsedda att bereda bättre kreditförhållanden åt det mindre jordbruket.

Mom. 1. Jordbrukskreditförening, som enligt de bestämmelser,

Kungl. Maj:t meddelar, vunnit och fortfarande äger godkännande från

det allmännas sida, må kunna av statsmedel undfå bidrag utan återbetalnings

skyldighet till de årliga förvaltningskostnaderna med två kronor

för person, beräknat efter det antal medlemmar, som föreningen under

sin verksamhetstid det år, understödet avser, städse haft.

På Kungl. Maj:t må ankomma att för län, där hinder till följd

av befolkningens gleshet eller andra dylika förhållanden mött att bilda

sådan centralförening för jordbrukskredit, varom i mom. 2 förmäles,

förhöja understödet till fyra kronor för person/

Mom. 2. Centralförening för jordbrukskredit, som enligt de bestämmelser,

Kungl. Maj:t meddelar, vunnit och fortfarande äger godkännande

från det allmännas sida, må kunna undfå bidrag utan återbetalningsskyldighet

dels en gång för alla till organisationskostnader med

2,000 kronor samt dels årligen under de tio första åren till förvaltningskostnaderna

med 4,000 kronor.

Mom. 3. Förenämnda statsbidrag kunna på ansökning utanordnas,

förvaltningsbidrag, när revision av årets förvaltning och räkenskaper

ägt rum samt ansvarsfrihet beviljats styrelsen, och bidrag till organisationskostnader,

så snart godkännandet meddelats.

Mom. 4. Fråga om erhållande av bidrag, som ovan sägs, liandlägges

av Konungens befallningshavande i det län, där vederbörande

föreningsstyrelse har sitt säte.

Ansökan därom skall vara åtföljd av:

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

styrkt avskrift av föreningens stadgar samt bevis om behörig

registrering och om godkännande från det allmännas sida;

samt såvitt fråga är om förvaltningsbidrag:

dels styrkt avskrift av förvaltningsberättelsen för det år, ansökningen

avser, och protokoll angående ansvarsfrihet för styrelsen,

dels och

där ansökningen göres av jordbrukskreditförening, en av dess styrelse

på heder och samvete bestyrkt uppgift angående det antal medlemmar,

föreningen under året städse haft,

och där ansökningen göres av centralförening för jordbrukskredit,

särskilt yttrande över ansökningen av det av Konungens befallningshavande

förordnade ombud för tillsyn över centralföreningens verksamhet.

Vid förnyad ansökning om statsunderstöd må förut ingiven avskrift

av stadgarna kunna åberopas, därest icke ändring av desamma under

tiden ägt rum.

Efter prövning av ansökningshandlingarna äger Konungens befallningshavande

att av det för ändamålet anvisade statsanslaget anordna

och utbetala det föreningen, enligt vad ovan stadgas, tillkommande

bidrag.

Mom. 5. Till fullmäktiges i Sverges riksbank förfogande ställes

ett belopp av 2,000,000 kronor, att, efter den fördelning mellan länen,

fullmäktige bestämma, utlämnas såsom lån till centralföreningar för

jordbrukskredit, som vunnit och fortfarande äga godkännande från det

allmännas sida.

Dessa lån skola äga formen av avbetalningslån på fem eller

tio års återbetalningstid, samt förräntas efter en räntefot av . . . för

hundra.

På Kungl. Maj:t ankommer att för län, där hinder till följd av

befolkningens gleshet eller andra dylika förhållanden mött att bilda

centralförening för jordbrukskredit, varom ovan förmäles, medgiva, att

lån, som nyss är sagt, må utlämnas till jordbrukskreditförening, vilken

vunnit och fortfarande äger godkännande från det allmännas sida.

Mom. 6. Därest, utöver vad nu är stadgat, ytterligare föreskrifter

i ämnet skulle befinnas erforderliga, ankommer på Kungl. Maj:t att

därom förordna.

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

89

Förslag

till

kungörelse angående godkännande från det allmännas sida av vissa

jordbrukskreditföreningar.

Härigenom förordnas:

Villkor för jordbrukskreditförenings godkännande:

§ I
Förening,

som har till ändamål att bereda sina medlemmar kredit

för jordbruksändamål, kan vinna godkännande från det allmännas sida

på nedan angivna villkor.

§ 2.

Föreningen skall vara registrerad såsom ekonomisk förening med

begränsad personlig ansvarighet ävensom uppfylla de villkor, som stadgas

i lagen den...........innefattande särskilda bestämmelser om

ekonomiska föreningar, som idka sparkasserörelse.

§ 3.

Föreningens stadgar skola innehålla bestämmelser uti de i §§ 4—16

härnedan berörda ämnen; och må dessa bestämmelser icke avvika från

vad i dessa §§ föreskrives.

§ 4.

Föreningens verksamhetsområde skall vara sammanhängande samt

skilt från andra föreningars och ej större, än att föreningens medlemmar

kunna känna varandras personliga och ekonomiska förhållanden.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 106 höft. (Nr 119.) 12

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

§ 5.

Medlemmarna i föreningen skola vara i Sverge bosatta svenska

undersåtar.

Medlem, som är ägare eller brukare av jordbruksfastighet, må

endast för inom föreningens verksamhetsområde belägen jordbruksfastighet

vara medlem av densamma.

Ej må någon för samma jordbruksegendom vara medlem i mer

än en jordbrukskreditförening; och skall det vara förening förbehållet

att utesluta medlem, som bryter mot detta förbud.

§ 6.

Delaktighet i jordbrukskreditförening beräknas efter det antal

hektar jord, för vilket medlem vunnit inträde i densamma, därvid ifråga

om ägare eller brukare av jordbruksfastighet hänsyn endast tages till

odlad jord.

Medlem, som äger eller brukar jord, må icke ingå för större areal,

än han verkligen äger eller brukar.

Beträffande annan medlem skola stadgarna angiva det antal hektar

jord, för vilket sådan medlem skall anses ingå i föreningen.

Ingen må dock kunna vinna inträde i föreningen för mer än 50

hektar jord eller för större areal, än som motsvarar yso av den sammanlagda

areal, för vilken medlemskap i föreningen vunnits.

§ 7-

Det högsta sammanlagda belopp, intill vilket medlem är berättigad

att genom föreningen erhålla kredit (medlems krediträtt), skall vara i

stadgarna bestämt och må ej sättas högre än till 50 kronor för varje

hel hektar jord, för vilken han vunnit inträde i föreningen.

År fastighet av ägaren upplåten åt annan till brukande, må dock

sådan jordägares krediträtt icke överstiga hälften av den krediträtt, som

efter samma areal tillkommer medlem i allmänhet.

§ 8.

Beträffande medlemmarnas bidragsplikt och deras ansvarighet för

föreningens förbindelser skall särskilt iakttagas:

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

l:o) att medlems insats skall vara minst tio kronor för varje påbörjat

tiotal hektar jord, varför medlem vunnit inträde i föreningen;

2:o) att medlemmarna skola vid behov vara underkastade uttaxering

intill visst i stadgarna bestämt belopp för år räknat; samt

3:o) att medlems personliga ansvarighet icke må bestämmas lägre

än till ett belopp, motsvarande en och en halv gång hans krediträtt.

§ 9-

Beträffande insatserna skall gälla:

l:o) att desamma skola sammanföras under benämning föreningens

insatskapital;

2:o) att av detta insatskapital skola tagas de medel, som erfordras

till insatser i centralförening för jordbrukskredit, i vilken föreningen är

eller avser att bliva medlem; samt

3:o) att föreningen må kunna förbinda sig att av sin årsvinst, i

den man den ej, efter vad nedan sägs, skall avsättas till bildande av

reservfond eller enligt medgivandet i § 11 användas till återgäldande av

sådan tidigare uttaxering, som ägt rum till täckande av tillfällig förlust,

lämna medlemmarna utdelning å deras insatser, dock ej efter högre

räntefot än medlemmen skulle fått åtnjuta, därest insatsbeloppet i stället

under det år, varom fråga är, innestå!! å sparkasseräkning hos föreningen.

§ io.

När den i § 7 av lagen den.........innefattande särskilda

bestämmelser om ekonomiska föreningar, som idka sparkasserörelse,

omförmälda reservfondens behållning motsvarar hälften av det belopp,

vartill de hos föreningen å sparkasseräkning insatta medlen tillhopa

uppgå, jämte 10 procent av det sammanlagda beloppet av medlemmarnas

krediträtt, må vidare avsättning till densamma kunna upphöra; nedgår

reservfonden under vad sålunda stadgats, skall avsättning till densamma

ånyo vidtaga.

Till täckande av tillfällig förlust, som kan täckas genom den uttaxering,

medlemmarna äro skyldiga underkasta sig för det år, under

vilket förlusten uppstått, må reservfonden ej anlitas, annat än i den

mån den överstiger nu angivna storlek.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

§ 11-

Uppstår av årsvinsten överskott utöver vad som erfordras för avsättning

till reservfonden, må å föreningssammanträde kunna beslutas,

att av överskottet skola till föreningsmedlemmarna återgäldas belopp,

som under något föregående år å dem uttaxerats till täckande av tillfällig

förlust.

§ 12.

Föreningens verksamhet för beredande av kredit åt medlemmarna

skall kunna ske dels i form av direkta lån i mån av tillgång till därför

erforderliga medel samt dels genom förmedling åt medlemmarna av

växellån.

§ 13-

För förmedling av växellån må föreningen kunna betinga sig viss

provision.

Storleken av dylik provision bestämmes å föreningssammanträde,

men må icke under några förhållanden för växlar med omloppstid icke

överstigande 3 månader uppgå till mer än V$ procent å växelbeloppet.

§ 14-

De ändamål, för vilka kredit må kunna av föreningen lämnas

medlemmarna, skola vara i stadgarna angivna och må ej vara andra

än följande, nämligen:

a) inköp av:

l:o) för jordbruket nödiga eller nyttiga husdjur och maskiner;

2:o) utsäde;

3:o) foder och gödselmedel;

b) beredande av rörelsemedel i övrigt för jordbrukets drift, under

de tider av året, då fastighetens avkastning är lägst;

c) beredande av medel för bedrivande av sådan binäring till jordbruket,

vilken lämpar sig för egendomen;

d) anläggande av vatten- eller avloppsledning samt anordning för

gödsels tillvaratagande eller för ekonomiskt utnyttjande av jordbruksegendomens

tillgångar med vad därtill hörer;

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 119.

e) smärre grundförbättringar samt uppförande av smärre ekonomibyggnader;
f)

erläggande av insats för inträde i annan ekonomisk förening,

som avser ettdera inköp för jordbruket av redskap och maskiner eller

utsäde eller foder- och gödselmedel, eller anskaffande av avelsdjur, eller

tillgodogörande av produkter av jordbruket eller någon dess binäring.

§ 15-

För ändamål, varom i § 14 under d) och e) förmäles, må växelkredit

icke användas.

I övrigt skall gälla, att för ett och samma ändamål växelkredit

ej må anlitas under längre tid i en följd än nio månader, att lån, som

föreningen lämnar av medel, vilka den anskaffat genom upptagande av

lån, ej må utlämnas på längre återbetalningstid, än den föreningen själv

åtnjuter; samt att minst 6/i0 av insättarnas behållning1 skall redovisas

i sådan kassareserv, som omförmäles i § 6 av gällande lag, innefattande

särskilda bestämmelser om ekonomiska föreningar, som idka sparkasserörelse,

eller i lån å återbetalningstid, som ej överstiger ett år.

§ 16-

Angående föreningens kassarörelse skola stadgarna innehålla sådana

föreskrifter, att dels inflytande medel, som icke omedelbart åter utbetalas,

genast insättas i bankinrättning eller, om föreningen är medlem av

godkänd centralförening för jordbrukskredit, hos denna, samt dels varje

in- och utbetalning på styrelsens ansvar kontrolleras av minst en styrelseledamot

utom föreningens kassaförvaltare.

§ 17-

Jordbrukskreditförening skall för att vinna godkännande bestå av

minst 30 medlemmar.

Allmänna bestämmelser.

§ 18.

Ansökan om godkännande prövas av Konungens befallningshavande .

i det län, där föreningens styrelse har sitt säte, och må göras antingen

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

i samband med ansökan om föreningens registrering eller därefter. I

sistnämnda fall skall ansökan vara åtföljd av ett exemplar av föreningens

stadgar.

§ 19-

Sedan godkännande lämnats, må ändring i stadgarna beträffande

föreningens ändamål och uti de i §§ 4—16 här ovan angivna hänseenden

ej företagas utan medgivande av Konungens befallningshavande.

§ 20.

Godkänd jordbrukskreditförening må icke samtidigt förskaffa sig

kredit i mer än en enda kreditinrättning eller vara medlem av mer än

en centralförening för jordbrukskredit.

Vad sålunda är stadgat skall dock ej utgöra hinder för jordbrukskreditförening

att begagna sig av den rätt att erhålla lån av statsmedel,

som må varda dylika föreningar i vissa län medgiven.

§ 21.

Godkänd jordbrukskredit förening må ej idka annan rörelse än

penningrörelse eller bereda kredit för andra ändamål än här ovan sägs

eller åt andra än medlemmar i föreningen.

§ 22.

Det åligger godkänd jordbrukskreditförening att årligen avgiva

statistiska uppgifter i enlighet med de föreskrifter, Kungl. Maj:t kan

finna gott meddela.

§ 23.

Nedgår antalet medlemmar i godkänd jordbrukskreditförening under

30, och fylles ej antalet inom en månad efter erinring om förhållandet

från Konungens befallningshavandes sida, eller iakttager ej föreningen

föreskrifterna uti §§ 19—22, eller handhavas dess angelägenheter i

allmänhet på ett sätt, som är ägnat att rubba förtroendet till föreningen,

kan godkännandet av Konungens befallningshavande återkallas.

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

Har godkännandet för jordbrukskreditförening återkallats, skall

underrättelse därom genom Konungens befallningshavandes försorg ofördröjligen

kungöras i den stads tidning, där Konungens befallningshavande

har sitt säte, eller, om flera tidningar där utgivas, i den av

dessa, där allmänna påbud för staden vanligen meddelas.

Denna kungörelse träder genast i kraft.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Ma,j:ts Nåd. Proposition Nr 119.

Förslag

till

kungörelse angående godkännande från det allmännas sida av vissa

centralföreningar för jordbrukskredit.

Härigenom förordnas:

Villkor för centralföreningens godkännande:

§ I
Centralförening

för jordbrukskredit kan vinna godkännande från

det allmännas sida på nedan angivna villkor.

§ 2.

Föreningen skall vara registrerad såsom ekonomisk förening med

begränsad personlig ansvarighet.

§ 3.

Föreningens stadgar skola innehålla bestämmelser uti de i §§ 4

—17 härnedan berörda ämnen; och må dessa bestämmelser icke avvika

från vad i dessa §§ föreskrives.

§ 4.

Centralförenings verksamhetsområde skall vara sammanhängande

samt skilt från andra föreningars och må utgöras av ett, två eller högst

tre län.

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 119.

§ 5.

Medlem i eentralförening (underförening) kan endast vara godkänd

jordbrukskreditförening, vars styrelse liar sitt säte inom centralföreningens

verksamhetsområde.

§ 6-

Underförening kan ingå i centralförening med en eller flera insatser.

Insatserna må ej bestämmas till lägre belopp än 400 kronor för var.

§ ->■

Det högsta belopp, intill vilket underförening skall vara berättigad

att genom centralföreningen erhålla kredit (underförenings krediträtt),

skall vara i stadgarna bestämt och må ej sättas högre än till halva

det belopp, varmed underföreningen ansvarar för centralföreningens förbindelser,

ökat med hälften av det sammanlagda belopp, intill vilket

underföreningens medlemmar i sin ordning äga krediträtt i denna.

§ 8.

Underförening skall vara ansvarig för centralföreningens förbindelser

med ett belopp, motsvarande minst tjugu gånger det sammanlagda

insatsbelopp, med vilket underföreningen ingått i centralföreningen.

§ 9.

Underförening må ej ingå med så många insatser, att dess ansvarighetsbelopp

överstiger 2/3 av det sammanlagda belopp, intill vilket dess

medlemmar i sin ordning äro ansvariga för dess förbindelser.

Skulle för någon underförening sistnämnda ansvarighetsbelopp nedgå

så, att det belopp, varmed den ansvarar för centralföreningens förbindelser,

överstiger nyssnämnda gräns, skall underföreningen vara

pliktig att efter erinring om förhållandet från centralföreningens sida

vid tiden för den räkenskapsavslutning inom denna, som infaller näst

efter en månad sedan erinringen gjordes, utträda ur central föreningen

med så många insatser, att det rätta förhållandet mellan ansvarighetsbeloppen

återställes, såvida ej rättelse dessförinnan skett genom intagande

av nya medlemmar i underföreningen.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 sand. 100 höft. (Nr 119)

13

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

I fråga om sålunda utträdande underförenings rätt att återfå insats

m. m. skola bestämmelserna i § 15 första stycket av lagen den 22 juni

1911 om ekonomiska föreningar äga ovillkorlig tillämpning; dock att,

därest underföreningen genom centralföreningen lämnats större kredit,

än som motsvarar dess nedsatta krediträtt, återbetalning av insatsbeloppet

eller utbetalning av vinstutdelning till underföreningen ej må

äga rum, förrän dess kredit nedbringats till belopp, motsvarande dess

kvarstående krediträtt.

§ io.

Beträffande insatserna skall gälla:

l:o) att desamma skola sammanföras under benämning föreningens

insatskapital;

2:o) att vid inträde i centralföreningen Vio av varje tecknad insats

skall kontant inbetalas samt återstoden inom ett år därefter;

3:o) att centralförening må kunna förbinda sig att av sin årsvinst,

i den mån den ej, efter vad nedan sägs, skall avsättas till bildande av

reservfond, lämna underföreningarna utdelning å deras insatser, dock ej

efter högre räntefot än dessa skulle fått åtnjuta, därest insatsbeloppet

i stället under det år, varom fråga är, innestått på deposition hos centralföreningen.

§ ii
Av

årsvinsten skola, efter avdrag av vad som åtgår till betäckande

av möjligen förefintlig brist från föregående år, minst 15 procent avsättas

till reservfond. Vid beräkning av det belopp, som sålunda minst

skall avsättas till reservfonden, må ej från årsvinsten avdragas den

andel däri, som kan hava tillerkänts styrelseledamot eller annan såsom

arvode (tantiem).

Då reservfonden uppgår till ett belopp, motsvarande hälften av

underföreningarnas sammanlagda ansvarighetsbelopp, må vidare avsättning

till densamma kunna upphöra. Nedgår reservfonden under vad

sålunda stadgats, skall avsättning till densamma ånyo vidtaga.

§ 12-

Centralförening må av sina underföreningar kunna mottaga medel

till förräntning såväl å depositionsräkning som å upp- och avskrivningsräkning

och löpande räkning.

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

Centralförenings verksamhet för att bereda underföreningarna kredit

skall kunna ske dels genom beviljande av direkta lån i mån av tillgång

till därför erforderliga medel samt dels genom förmedling åt underföreningarnas

medlemmar av växellån.

§ 13-

För förmedling av växellån må centralföreningen kunna betinga

sig viss provision.

Storleken av dylik provision bestämmes å föreningssammanträde,

men må icke under några förhållanden för växlar med omloppstid icke

överstigande 3 månader uppgå till mer än Vs procent å växelbeloppet.

§ 14-

Centralförening skall vara skyldig att i tillgångar, bestående av

statens, allmänna hypoteksbankens, konungariket Sverges stadshypotekskassas

eller kommuners obligationer eller fordran hos bankinrättning,

för vilken Konungen fastställt reglemente, redovisa kassareserv, som

tillsammans med inneliggande kassan motsvarar minst Vio av beloppet

av de hos centralföreningen insatta medlen.

Pantsatt tillgång, som nu sagts, må härvid icke tagas i beräkning;

dock att, där tillgången utgör säkerhet för avtalad kredit, som ej av

föreningen till fullo begagnats, den må beräknas till det belopp, som

föreningen enligt avtalet är berättigad ytterligare utbekomma.

I övrigt skall gälla, att ett belopp, som tillsammans med kassareserven

minst motsvarar B/io av de hos centralföreningen insatta medlens

sammanlagda belopp, skall redovisas i lån å återbetalningstid, som ej

överstiger ett år, samt att centralförening av medel, som den anskaffat

genom upptagande av lån, ej må utlämna lån på längre återbetalningstid,

än den centralföreningen själv åtnjuter.

§ 15.

Styrelsen för centralförening skall vara ålagd att vid sin förvaltningsberättelse

foga vinst- och förlusträkning samt balansräkning för

det förflutna räkenskapsåret.

Jämte vad i förordningen angående handelsböcker och handelsräkningar

är stadgat skall i avseende å upprättande av balansräkning

vara föreskrivet:

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

l:o) Centralföreningens tillgångar må ej upptagas vare sig över

sina verkliga värden eller till högre belopp, än som motsvarar kostnaderna

för deras anskaffning eller tillverkning.

2:o) Andra tillgångar än sådana, som äro avsedda för stadigvarande

bruk för föreningen, må dock upptagas till högre belopp, än

som motsvara kostnaderna för deras anskaffning eller tillverkning, så

framt särskilda omständigheter kunna anses lämna fog därför och dessa

i balansräkningen fullständigt angivas.

3:o) Osäkra fordringar skola upptagas endast till de belopp, varmed

de beräknas komma att inflyta, och värdelösa fordringar avskrivas.

4:o) Tillgångar, avsedda till stadigvarande bruk för föreningen,

må utan hinder av vad under l:o) stadgats upptagas till belopp, motsvarande

kostnaderna för tillgångarnas anskaffning eller tillverkning,

ehuru verkliga värdet är lägre än detta belopp. I ty fall skall dock

därå årligen avskrivas det belopp, som motsvarar tillgångarnas av ålder

eller nyttjande eller annan därmed jämförlig orsak uppkomna värdeminskning.

I stället för sådan avskrivning må motsvarande avsättningkunna

göras till en särskild förnyelsefond. Sådan fond må ej minskas

annorledes än genom en minskningen motsvarande avskrivning å ifrågavarande

tillgångar.

5:o) Tillgångar, som under 4:o) avses, må ej i vidare mån, än

som betingas av därå nedlagda förbättringar, upptagas till högre värde

än det, vartill de varit uppförda i närmast föregående fastställda balansräkning.

6:o) De belopp, vartill insatskapitalet, reserv- och förnyelsefonder

samt andra fonder uppgå, skola var för sig i balansräkningen uppföras

bland skulderna.

7:o) Kostnader för föreningens bildande, organisations- eller förvaltningskostnader

må ej uppföras såsom tillgång.

§ 16-

Underförening skall vara förbunden att i fråga om den allmänna

skötseln av sin rörelse och sin räkenskapsföring ställa sig centralföreningens

anvisningar till efterrättelse samt att lämna av centralföreningen

utsedd revisor de tillfällen att taga del av sina böcker och

värdehandlingar m. m., som erfordras för att revisorn skall kunna

ordentligt fullgöra sitt uppdrag, allt vid äventyr att eljest kunna uteslutas

ur centralföreningen.

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

101

§ 17.

Centralförening skall underkasta sig den kontroll från det allmännas

sida, varom i § 20 här nedan förmäles.

§ 18.

Centralförening må ej vinna godkännande från det allmännas sida,

med mindre den består av minst tio underföreningar med ett sammanlagt

insatskapital av minst 6,000 kronor.

Allmänna bestämmelser.

§ 19-

Ansökan om godkännande prövas av Konungens befallningshavande

i det län, där centralföreningens styrelse har sitt säte, och må göras antingen

i samband med ansökan om centralföreningens registrering eller

därefter. I sistnämnda fall skall ansökningen vara åtföljd av ett exemplar

av centralföreningens stadgar.

§ 20.

Lämnas godkännandet, förordnar Konungens befallningshavande

tillika ombud att å det allmännas vägnar utöva tillsyn å centralföreningens

verksamhet.

Förordnande, som nu är sagt, gäller tills vidare och intill dess

annorledes beslutas.

Ombudet skall deltaga i den årliga revisionen av centralföreningens

förvaltning och är dessutom berättigat att även eljest, när ombudet

så finner gott, taga kännedom om centralföreningens protokoll

och bokföring; åliggande det ombudet, som av allmänna medel undfår

gottgörelse enligt grunder, som Kungl. Maj:t bestämmer, att efter varje

verkställd tmdersökning till Konungens befallningshavande avgiva berättelse

därom.

Underrättelse om tid och ställe för berörda revision skall centralföreningens

styrelse minst 14 dagar förut lämna Konungens befallningshavande.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

§ 21-

Sedan godkännande lämnats, må ändring i stadgarna uti de i

§§ 4—17 härovan angivna hänseenden ej företagas utan medgivande

av Konungens befallningshavande.

§ 22.

Godkänd centralförening må icke samtidigt förskaffa sig kredit i

mer än en kreditinrättning; dock att vad sålunda stadgats ej skall utgöra

hinder för centralförening att erhålla lån av för sådant ändamål anvisade

statsmedel. Ej heller må centralförening mottaga insättningar av andra

än egna underföreningar.

I varje fall må godkänd centralförening icke ikläda sig förbindelser

och mottaga insättningar till större sammanlagt belopp, än som motsvarar

summan av under föreningarnas krediträtt med tillägg av det belopp,

vartill reservfonden uppgår.

§ 23.

Godkänd centralförening må ej idka annan rörelse än penningrörelse

eller bereda kredit åt andra än sina egna underföreningar.

§ 24.

Godkänd centralförening skall vidtaga erforderliga åtgärder för eu

i allo sakkunnig uppsikt över och revision av sina underföreningars

verksamhet och förvaltning.

§ 25.

Det åligger godkänd centralförening att årligen avgiva statistiska

uppgifter i enlighet med de föreskrifter, Kungl. Maj:t kan finna gott

meddela.

§ 26.

Nedgår antalet underföreningar i godkänd centralförening under

tio eller sammanlagda insatsbeloppet under 6,000 kronor, och fylles ej

antalet underföreningar eller täckes ej bristen i insatsbeloppet inom två

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

månader efter erinring om förhållandet av Konungens befallangshavande,

eller iakttager eentralföreningen icke föreskrifterna i §§ 20—25 härförut

eller handhavas dess angelägenheter på ett sätt, som är ägnat att

rubba förtroendet till föreningen, kan godkännandet av Konungens befallningshavande

återkallas.

Det åligger det i § 20 omnämnda ombudet att ofördröjligen hos

Konungens befallningshavande göra anmälan, därest anledning synes

ombudet hava yppats, att godkännandet bör återkallas.

Enahanda skyldighet åligger ombudet, därest till dess kännedom

kommit något förhållande, som kan föranleda därtill, att godkännandet

för någon underförening bör återkallas.

Har godkännandet för centralföreningen återkallats, skall underrättelse

därom genom Konungens befallningshavandes försorg ofördröjligen

kungöras i den stads tidning, där Konungens befallningshavande

har sitt säte, eller, om flera tidningar där utgivas, i den av dessa, där

allmänna påbud för staden vanligen meddelas.

Straffbestämmelser.

§ 27.

Styrelseledamot i godkänd centralförening, som vid upprättandet

av balansräkning mot bättre vetande förfar i strid mot vad i enlighet

med bestämmelserna i § 15 härförut blivit i centralföreningens stadgar

föreskrivet, straffas, där ej gärningen enligt allmän strafflag bör med

strängare straff beläggas, med böter från och med tjugufem till och

med ett tusen kronor, vilka böter tillfalla kronan.

Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skall förvandling ske

enligt allmänna strafflagen.

Denna kungörelse träder genast i kraft.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

Förslag

till

tillägg

ar en 25:te § till den föreslagna lagen, innefattande särskilda bestämmelser

om ekonomiska föreningar, som idka sparkasserörelse.

Om undantag från lagens tillämplighetsområde.

§ 25.

Har Kungl. Maj:t utfärdat särskilda bestämmelser angående godkännande

från det allmännas sida av vissa eentralföreningar för jordbrukskredit,

skall denna lag ej äga tillämpning å centralförening, som

i enlighet med nämnda bestämmelser vunnit och fortfarande äger godkännande

från det allmännas sida.

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

105

Allmän motivering.

Frågan om beredandet av lämplig rörelsekredit åt det mindre jordbruket

har länge stått på dagordningen i vårt land. Den för fastighetshandeln

och mera avsevärda, varaktiga grundförbättringar nödvändiga

krediten har på i allmänhet ganska gynnsamma villkor kunnat tillgodoses

genom hypoteksföreningarna och sparbankerna. Den av dessa inrättningar

drivna lånerörelsen har däremot varit mindre ägnad att fylla det ävenledes

legitima behovet av driftkredit, av lån, som äro avsedda att återbetalas

på kort tid.

Jordbrukarna hava för anskaffande av sådana lån varit hänvisade

till kreditinrättningar, som i främsta rummet hava andra föremål för sin

verksamhet än att bereda jordbrukarna driftkredit och därför ej avpassat

formerna för sin lånerörelse så, att dessa blivit lämpade för jordbrukets

särskilda krav, vartill kommer att jordbrukarna på grund av de särskilda

förhållanden, under vilka de arbeta, ej kunnat i större utsträckning anlita

den kreditform, genom vilken den verkligt billiga krediten beredes

handeln och industrien, växelkrediten på kort tid.

De krav, som måste ställas på ett system för beredande av driftkredit

åt jordbruket, särskilt det mindre, äro framför allt följande.

På grund av jordbrukets egenartade avsättningsförhållanden måste

lånerörelsen vara så ordnad, att amorterings- och förfallotider så vitt

möjligt inträffa under den årstid, då skörden är inbärgad och tillgodogjord,

och alltså jordbrukaren har jämförelsevis god tillgång å kontanta

penningar.

Den ränta, som låntagaren skall betala, måste vara relativt låg,

enär avkastningen av jordbruket i förhållande till det i detsamma nedlagda

kapitalet och dettas långa omloppstid omöjliggör betalandet av

lika höga räntor, som andra näringar kunna vidkännas.

Aven vore det för lantmännen av stor vikt att under jämförelsevis

lång tid kunna beräkna sina utgifter för upptagna lån eller med andra

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 sand. 106 höft. (Nr 119.) 14

s. 106 Kontrollera mot PDF

106 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

ord att räntans storlek kunde bliva utsatt för möjligast obetydliga

växlingar.

Om en kreditform kan utfinnas, som tillgodoser alla dessa önskemål,

ligger emellertid den taran nära till hands, att jordbrukarna frestas att

upptaga lån, av vilka de egentligen ej hava behov för produktiva ändamål,

och att sålunda de fördelaktiga lånevillkoren endast skola leda till jordbrukets

ökade skuldsättning utan att väsentligen bidraga till dess förkovran.

Det är därför nödvändigt att en organisation skapas, som

möjliggör en sakkunnig och ingående prövning av de ändamål, för vilka

lån sökas, samt av de utlämnade lånens användning. Prövningen av

lånebehovet bör härvid göras så grundlig, att hänsyn ej blott tages

till, om de tillämnade åtgärderna i och för sig kunna vara till gagn

för i varje fall ifrågavarande lantbruksdrift, utan även om den lånesökande

kan anses besitta sådana personliga kvalifikationer, att skälig

anledning finnes att antaga, att han verkligen kan utnyttja ett ökat

driftkapital.

För tillgodoseende av dessa önskemål har man i skilda länder funnit,

att intet system bättre lämpar sig än ett, som är byggt på lantmännens

självverksamhet i ekonomiska föreningar med inbördes ansvar för varandras

förbindelser. Åven här komma därför att föreslås åtgärder,

varigenom staten medverkar till uppkomsten av sådana föreningar.

Tanken på skapandet av jordbrukskreditföreningar i vårt land är

emellertid icke ny. Med anledning av en underdånig skrivelse från

hushållningssällskapens ombud av den 7 november 1903, vari de hemställde,

att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda i vad mån och på vilket

sätt kreditförhållandena för jordbruket kunde förbättras, särskilt med

fästat avseende å den säkerhet, som från jordbruket kunde lämnas i

inventarier ävensom genom förenings väsendet, samt vidtaga de åtgärder,

vartill denna utredning kunde giva anledning, avgav kungl. lantbruksstyrelsen

den 1 december 1908 ett förslag till ordnande av driftkrediten

för det mindre jordbruket på föreningsväsendets grund.

Detta förslag var byggt på statens kredit såsom den enda källan,

varifrån medel för ändamålet skulle hämtas. Förmedlare mellan staten

och föreningarna skulle postsparbanken bliva.

Mot förslaget erinrades emellertid av fullmäktige i riksgäldskontoret

i utlåtande den 11 februari 1909 att, på grund av Riksdagens beslut om

tillhandahållande av medel för utlåning till understöd åt vissa näringar

m. m., riksgäldskontoret, oberäknat de för enskilda järnvägsanläggningar

utlämnade lånen, redan utbetalt 39,367,349 kronor 83 öre, att det ålåge

riksgäldskontoret att för dessa samma ändamål ytterligare utbetala mer

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 119.

än 25,000,000 kronor, samt att de stora belopp, som sålunda för bildande

av lånefonder redan blivit av riksgäldskontoret upplånade eller i allt fall

vore anvisade att på detta sätt anskaffas, syntes fullmäktige böra innebära

en maning till försiktighet.

Då denna och andra mot förslaget framställda invändningar befunnos

synnerligen vägande, tillkallade dåvarande chefen för kungl. jordbruksdepartementet

jämlikt nådigt medgivande särskilda sakkunniga med

uppdrag att söka utfinna andra vägar för anskaffande av det för här

ifrågavarande syfte nödvändiga kapitalet och i övrigt till granskning

upptaga lantbruksstyrelsens förslag.

Sakkunniga hava i sitt betänkande sökt att utan anlitande av

statens kredit vinna målet genom att organisera den kredit, som redan står

till buds hos banker, sparbanker eller andra därmed jämförliga penningeinrättningar.

I detta ändamål skulle bildas föreningar med begränsad

personlig ansvarighet, vilka gent emot nämnda inrättningar skulle uppträda

som låntagare, för att i sin ordning bliva långivare åt sina medlemmar.

Fördelarna av en sådan anordning skulle enligt motiven huvudsakligen

vara att genom den ömsesidiga ansvarigheten och den bättre

kontroll över användningen av krediten, föreningsväsendet skulle komma

att medföra, man skulle ernå jämförelsevis hög kreditvärdighet, samt

att det fördärvliga växelrytteriet och borgenssystemet skulle komma att

försvinna. Statens medverkan skulle bestå i vissa förvaltningsbidrag,

avseende dels att underlätta anskaffandet av lämpliga bokförare åt

föreningarna o. s. v. samt dels att utgå såsom bidrag till avgifter

för föreningarnas bankkredit, närmast tänkt under formen av kreditivräkning.

Det av dessa sakkunniga den 18 januari 1911 till chefen för kungl.

jordbruksdepartementet avgivna betänkandet remitterades sedermera till

samtliga länsstyrelser, • vilka ålades inkomma med utlåtanden, sedan de

först givit förvaltningsutskotten inom resp. hushållningssällskap tillfälle

att yttra sig.

Utlåtanden hava också inkommit från samtliga Konungens befallningshavande

och hushållningssällskapens förvaltningsutskott.

Med avseende på förslagets detaljer innehålla dessa yttranden

en mängd olika yrkanden och förslag; däremot är man med få undantag

ense att vitsorda det behov av ordnande av det mindre jordbrukets

kreditförhållanden, från vars förefintlighet de olika förslagen i ämnet

framgått.

Så yttrar t. ex. Södermanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott

:

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 119.

»Ett av de viktigaste medlen för det mindre jordbrukets höjande

är utan tvivel vidtagande av effektiva åtgärder för ordnande av dess

kreditförhållanden. Dessa äro för närvarande i vårt land nästan uteslutande

grundade på säkerhet av borgen eller realhypotek och fördenskull

för den mindre jordbrukaren synnerligen olämpliga och svåra att utnyttja.

I de allra flesta fall förfogar denne ej över annat, varpå en kredit skulle

kunna byggas, än sina inventarier och sin personliga duglighet och

skötsamhet. Ett utnyttjande av denna säkerhet är emellertid för närvarande

omöjlig. Det kan därför ej förvåna, om många framsteg och

förbättringar i det mindre jordbruket få stå tillbaka just på grund av

svårigheten eller omöjligheten att uppbringa de därför nödiga penningemedlen.

»

Särskilt betonas i många utlåtanden, att de verkliga förhållandena

icke syntes lämna stöd för de sakkunnigas åsikt, att ägare och brukare

av smågårdar med upp till 10 hektar åker endast i undantagsfall skulle

vara att påräkna som medlemmar i kreditföreningar på grund av möjligheten

för dem att erhålla premier och premielån. Så påpekar förvaltningsutskottet

inom Kristianstads läns hushållningssällskap, att t. ex.

under år 1909 premier och premielån utlämnades till 1,447 småbruk

inom hela riket, vilket motsvarar allenast 0.6 procent av samtliga inom

denna storleksklass befintliga brukningsdelar, och utskottet inom Gävleborgs

läns hushållningssällskap erinrar, »att innan ett mindre jordbruk

kommit så långt, att dess ägare anses kunna anmäla sig till premiering,

hava i regel många och svåra år föregått, då han väl hade behövt

stödet av en jordbrukskreditförening». Härtill kommer, att just det intensivt

skötta småbruket oftast torde hava behov av ett tillfälligt penningelån

till rörelsekapital.

Såsom det förnämsta skälet, varför något bör åtgöras i föreliggande

fråga, återkommer oupphörligen klagan över det florerande borgenssystemet

och växelrytteriet. Önskan att komma detta till livs, synes

hava kvävt många annars förefintliga betänkligheter.

Alldeles enhällig är emellertid icke opinionen ens i principfrågan.

Man varnar från några håll mot att göra penningetillgången för lätt, i

det risken ligger nära till hands, att ej blott legitima behov bliva tillgodosedda,

utan även lantbrukare med förut svag ekonomi begagna sig

av tillfället att ytterligare öka sin skuldbörda. Häremot uttalas emellertid

i andra utlåtanden, att denna fara synes avvärjd genom de i betänkandet

föreslagna grunderna för de tilltänkta föreningarnas organisation och

arbetssätt.

I de flesta yttranden förordas också kreditbehovets tillgodoseende

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 119.

genom kreditföreningar. Såsom med detta system följande fördelar

påpekas sålunda den anda av solidaritet och ömsesidig kontroll, som

dylika föreningar visat sig kunna åstadkomma, och väckandet av intresse

för andra arter av ekonomisk föreningsverksamhet, som kan väntas

bliva en följd av en allmännare kreditföreningsrörelse.

Endast länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott

i Blekinge län anse fara föreligga, att den nödvändiga kontrollen från

föreningarnas sida skulle verka ödeläggande på grannsämjan, varför

sannolikt oövervinneliga svårigheter skulle uppstå att erhålla personer,

som vore villiga att bekläda styrelseposter.

Vissa utlåtanden tillstyrka vidare, att endast i det fall föreningar

böra upprättas, om ej med statsmedel för bär ifrågavarande ändamål

en lånefond kunde åstadkommas, som utan föreningars förmedling

komme jordbrukarna tillgodo.

Om man emellertid i stort sett kan säga, att enighet råder därom,

att de mindre jordbrukarnas behov av driftkredit bör tillgodoses och

att detta lämpligen kan ske genom inrättande av kreditföreningar i

ungefärlig överensstämmelse med de sakkunnigas förslag, har däremot

detta blivit utsatt för skarp kritik med avseende på sättet för anskaffande

åt föreningarna av det nödvändiga rörelsekapitalet.

Sakkunniga hava själva framhållit, att det syntes dem vara det

lämpligaste, att staten tillhandahölle föreningarna detta kapital, men att

det ej stode öppet för dem att föreslå denna utväg. I stället hade de

hänvisat till sparbankerna såsom kreditgivare, för vilket ändamål en

ändring i sparbankslagen föresloges därhän, att sparbankerna skulle

medgivas rätt att idka kreditivrörelse för tillgodoseende av sådana jordbrukskreditföreningars

behov, som vunnit godkännande från det allmännas

sida. Sakkunniga framhöllo emellertid själva, att på detta sätt, åtminstone

tillsvidare, för den enskilde medlemmen nämnvärt billigare penningar

icke stode att få, än vad han själv privat kunde anskaffa, för

så vitt han gjort sig känd för duglighet och skötsamhet i sitt yrke.

Den avgörande fördelen skulle då ligga i erhållandet av en låneväg,

där de uppgivna behoven sakligt prövades och där osunda borgensförbindelser

och växelrytteri vore uteslutna.

I ett flertal av utlåtandena framhålles nu, att eu lantbrukare, som

har möjlighet att på annat sätt erhålla lån, löpande med ungefär samma

ränta som den, en kreditföreuing kan erbjuda, ej torde finna med sin

fördel förenligt, att ingå i en sådan förening, där han utom sina egna

omkostnader måste deltaga i ansvaret för övriga medlemmars förbindelser.

I ogynnsamt fall skulle eu skötsam medlem kunna nödgas till mycket

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 119.

störa utlägg på denna grund. Härtill bör också läggas, såsom från

vissa håll erinrats, att det alltid för den svenske lantmannen legat något

motbjudande i att låta främmande få en inblick i hans ekonomiska förhållanden,

ett obehag, som han med visshet endast då skulle underkasta

sig, om han till gengäld bleve tillförsäkrad verkligen avsevärda

fördelar. På dessa skäl förmenas det, att ekonomiskt vederhäftiga jordbrukare

skulle draga sig för att inträda i föreningar, vilkas rörelse

dreves i överensstämmelse med sakkunnigas förslag. Föreningarna skulle

alltså bliva hänvisade väsentligen till de i sitt yrke mindre driftiga och

dem, som på andra grunder både svårt att skaffa behövliga lån. Men

skulle sådana medlemmar godtagas, bleve det föga bevänt med föreningarnas

solididet och deras ändamål vore helt och hållet förfelat.

A andra sidan ställer man sig också mycket tveksam i fråga om

sparbankernas villighet att öppna kreditivräkning. För det därmed

förbundna besväret skulle de nämligen kunna påräkna jämförelsevis

obetydlig ersättning. Så fullkomligt oprövad som bär ifrågasatta rörelse

är i vårt land, skulle sparbankerna säkerligen anse sig nödsakade att

av föreningarna begära lika hög ränta, som krävdes av sådana enskilda

lånesökande, vilka som säkerhet ej kunna erbjuda realhypotek. Med

tillägg av de av föreningarna fordrade inträdes- och årsavgifterna bleve

sålunda kreditföreningarnas penningar med nödvändighet dyrare, än vad

som direkt kunde erhållas i sparbanken.

Endast i några få yttranden kommer den förhoppningen till synes,

att sparbankerna skulle visa sig intresserade och villiga att understödja

kreditföreningarna. Så yttrar förvaltningsutskottet inom Malmöhus läns

hushållningssällskap, att »utskottet delar de sakkunnigas åsikt, att sammanslutningar

mellan jordbrukarna inom ett begränsat område skulle,

på grund av den kontroll medlemmarna i en sådan sammanslutning

kunna utöva på varandra, bereda medlemmarna tillfälle att erhålla jämförelsevis

billiga lån utan att ställa medlemmarna i någon direkt förpliktelse

till varandra. Såsom förlagsgivare till sådana sammanslutningar

böra sparbankerna vara synnerligen lämpliga, och då styrelseledamöterna

i sparbankerna på landsbygden till övervägande del utgöras

av jordbrukare, torde det även kunna förväntas, att dessa sparbanker

komma att ställa sig mycket välvilligt till en utlåningsform sådan som

den nu ifrågasatta, men utskottet förmenar, att det även på sina håll

torde ifrågakomma, att jämväl affärsbankerna skola komma att anlita

denna utlåningsform. — Då sammanslutningar av nu ifrågavarande art

skulle bildas i form av föreningar med begränsad personlig ansvarighet,

skulle de även kunna erbjuda en synnerligen stor trygghet för utlämnade

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 119.

lån, och det vore därför att antaga, att de långivande bankerna komme

att tillhandahålla föreningarna lån, som med endast */4 procent komme

att överstiga deras inlåningsränta.»

Som nämnt delas denna optimistiska åskådning icke på många håll.

Till de redan anförda skälen mot sparbankernas anlitande som kreditgivare

lägger förvaltningsutskottet inom Norrbottens läns hushållningssällskap

ännu ett, då det påpekar, att just inom de fattigare länen, där

kreditbehovet är störst, sparbankerna hava de minsta medlen att röra

sig med.

Skola sparbankerna användas som långivare, anser därför detta

utskott, att med nödvändighet måste skapas en centralkassa, stående

under statens kontroll och garanti, i vilken sparbankerna finge insätta

de belopp, som av dem för här avhandlade ändamål kunde disponeras,

varefter det ankomme på denna kassa att på ett rättvist sätt mellan de

olika orternas lokala föreningar fördela sina besparingar.

Då de hörda myndigheterna alltså ganska allmänt avvisat tanken

på sparbankernas medverkan för ordnandet av de mindre jordbrukarnas

driftkredit, hava många av dem ansett påkallat att föreslå någon annan

utväg. Man har då allmänt hänvisat till statens mellankomst. Det har

redan nämnts, att i ett utlåtande den önskan uttalats, att staten måtte

försträcka jordbrukare driftkapital utan anlitande av föreningar som

mellanhänder. I allmänhet har man dock, såsom även är påpekat, fasthållit

vid föreningstanken. Statens understöd borde då lämnas antingen

direkt i form av lån till självkostnad eller så, att staten ställde sig som

garant för föreningarnas förbindelser, varigenom det vore att påräkna,

att föreningarna på privat håll kunde förskaffa sig billigare penningar.

Statens säkerhet skulle ligga i de av densamma godkända föreningarnas

organisation och arbetssätt.

De myndigheter, som avvisat tanken på statshjälp i någon av

dessa former, hava ej haft några positiva förslag. Särskilt torde här

böra konstateras att den tanken, att föreningarna enligt utländskt mönster

själva skulle idka inlåningsrörelse, tydligen varit främmande för alla

dem, som i frågan gjort uttalanden, enär denna utväg varken med

gillande eller klander någonstädes omnämnes.

I ett stort antal utlåtanden hava omdömen avgivits om den grad

av soliditet, som föreningar av den av sakkunniga föreslagna typen

kunde väntas ernå.

I anslutning till de uttalade tvivlen på att föreningarna skulle

kunna lämna så billiga lån, att de kunde locka även skötsamma jordbrukare,

som på annat sätt kunde få sitt lånebehov fyllt, att bliva

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 119.

medlemmar, har man då å flera håll, som i annat sammanhang omnämnts,

uttalat sina farhågor för att medlemsstocken skulle få eu sådan sammansättning,

att den personliga ansvarigheten bleve av föga värde. Den

stora risken, att åtagen ansvarighet skulle komma att utkrävas, torde

då ytterligare komma att avskräcka dem, som hade något att ansvara med.

A andra sidan anse allmänt de, som förutsätta att endast ekonomiskt

vederhäftiga personer skola vinna inträde, att föreningarnas

organisation torde erbjuda en stark garanti för deras soliditet. Från

flera håll har man till och med ansett, att den föreslagna ansvarighetssumman,

150 procent av lånerätten, utan skada kunde sänkas till samma

belopp som denna.

Det har emellertid ifrågasatts, om föreningarna, även förutsatt att

deras medlemmar allmänt vore solventa personer, skulle kunna tillvinna

sig förtroende; man har i detta avseende erinrat om det ringa egna

kapital, som föreningarna enligt förslaget skulle erhålla, och bland annat

förmenat, att rätten till årliga uttaxeringar borde höjas från 5 till 10

procent av lånerätten.

Härmed torde det viktigaste av de inkomna yttrandena vara behandlat;

de anmärkningar beträffande enstaka detaljer i förslaget, som

till ej ringa antal förekomma, torde lämpligast böra omnämnas i samband

med motiveringen av det förslag, som här skall framläggas.

Det är otvivelaktigt, att åtskilliga av de framställda anmärkningarna

förtjäna synnerligt avseende. Detta synes sålunda först och främst vara

fallet med de erinringar, som gjorts, att man vid beräknandet av den

omfattning, den planerade föreningsverksamheten kunde väntas taga, rört

sig med alltför små siffror. De mindre jordbrukare, för vilka premielån

och småbrukarpremier äro avsedda, få tydligtvis endast i mycket ringa

utsträckning sitt behov av rörelsekapital fyllt genom dessa. Det torde

sålunda få anses som sannolikt, att åtskilligt flera medlemmar skulle

vinnas än som de sakkunniga beräknat, om nämligen, såsom sakkunniga

hoppas, jordbrukskreditföreningarna kunde så anordnas, att jordbrukarna

allmänt funne med sin fordel förenligt att betjäna sig av dessa föreningar.

Åven härutinnan synas emellertid tvivel kunna råda beträffande

riktigheten av sakkunnigas antaganden. De anmärkningar, som riktats

mot deras förslag till medelanskaffning, för vilka de ej heller själva stå

främmande, nämligen att lånen skulle bliva för dyra, synas hava mycket

fog för sig. Fn av Värmlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott

gjord kalkyl, som synes vara grundad på mycket försiktiga beräkningar,

giver vid handen, att under nuvarande penningförhållanden sannolikt

lån ej skulle kunna erhållas enligt sakkunnigas förslag under 6 procents

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

årlig ränta, då avgifterna till föreningen medtagas. Då härtill ytterligare

kommer risken, som visserligen i normala fall ej torde vara stor för

medlemmarna, att få ansvara för andras förbindelser med ända till 1 V*

gånger det belopp, medlemmen själv haft rättighet att låna, torde föga

tvivel råda, att de flesta jordbrukare skulle draga sig för det nya, inom

landet förut oprövade företaget och hellre söka att fortfarande på privat

väg anskaffa nödvändigt driftkapital. Om ej större fördelar erbjudas,

torde alltså ej kunna förnekas, att den i många utlåtanden påpekade

faran ligger nära tillhands, att endast de ekonomiskt svagaste elementen

bland jordbrukarna komme att söka inträde i föreningarna. Härav bleve

åter en oundviklig följd, att förtroendet för dessa föreningar komme att

minskas såväl inom jordbrukarklassen som bland de föreslagna långivarna,

sparbankerna och privatbankerna, sannolikt med den påföljd,

att lånevillkoren bleve ännu oförmånligare än enligt ovannämnda beräkning.

Beträffande sparbankernas villighet att underkasta sig det med den

nya verksamheten förenade besväret hava även vissa tvivel uttalats, och

man får ej förbise att dessa tvivel kunna vara grundade och att sålunda

på åtskilliga orter, måhända de som bäst skulle behöva att få sina

kreditförhållanden ordnade, hinder från sparbankerna skola resas.

Då det sålunda synts nödvändigt att taga i övervägande, huruvida

ej i väsentliga stycken en annan lösning kunde utfinnas än den av

sakkunniga föreslagna, har det legat närmast till hands att återupptaga

frågan om beviljande från statens sida av nödiga penningmedel för

rörelsens igångsättande.

De skäl, som från riksgäld skontorets sida förebragts mot att binda

ytterligare störa kapital i lånefonder, synas emellertid fortfarande äga

sin giltighet och detta så mycket mera som, enligt vad redan anförts,

förut gjorda beräkningar av det belopp, som skulle erfordras för att

tillgodose de låneanspråk, om vilka det här är fråga, säkerligen äro

mycket för låga. Först i sista hand, om alla andra vägar äro stängda,

torde därför statens hjälp böra anlitas, även om det erkännes, att ett

reglerande ingripande i fråga om de mindre jordbrukarnas kreditförhållanden

är av stor vikt.

Om man sålunda måste utgå från att det understöd, staten kan

lämna till jordbrukskreditföreningar, endast kan vara av subsidiär natur,

gäller det att finna någon annan utväg att skaffa så billiga penningar,

att lantmännen i stort antal kunna finna med sin fördel förenligt att

bilda sådana föreningar.

Det ligger då närmast till hands att söka föredöme i det land,

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 106 höft. (Nr 119.) 15

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

där den kooperativa jordbrukskreditrörelsen uppstått och där den nått

sin mest lysande utveckling, Tyskland.

Ser man emellertid efter vad det är, som gjort att den kooperativa

jordbrukskrediten i detta land kunnat nå en sådan utveckling, som den

nått, finner man genast, att detta möjliggjorts huvudsakligen därigenom,

att kreditföreningarna redan från början i största möjliga utsträckning

vänt sig direkt till allmänheten och sökt vinna dess besparingar för

sina ändamål. Därigenom har man vunnit dels att erhålla jämförelsevis

billiga penningar samt dels att genom en liten marginal mellan in- och

utlåningsränta, i regel ej överstigande en procent, kunna bereda sig

medel att ej mindre täcka förvaltningskostnaderna än även samla erforderliga

reservfonder. Vilken omfattning denna inlåning från allmänheten

tagit framgår därav, att densamma endast för de till »der Reichsverband

der deutschen landwirtschaftlichen Genossenschaften» anslutna

föreningarna vid slutet av år 1910 beräknades till över 1,800 miljoner

rmk, under det att inlåningen från allmänheten inom samtliga lånekassor

av Raiffeisentyp anslogs till cirka 2,400 miljoner rmk.

Till jämförelse kan nämnas, att hela det av staten såsom förlag

åt den s. k. Preussenkasse överlämnade beloppet ej uppgår till mer än

75 miljoner rmk; och dock har denna kassa att förlägga ej blott jordbrukskreditföreningarna

utan även andra grenar av den kooperativa

rörelsen.

Vår nya banklagstiftning öppnar ju även möjlighet för en sådan

utväg, som den nyssnämnda av de tyska jordbrukskreditföreningarna

anlitade, låt vara att densamma inskränker kreditföreningars inlåningsrätt

betydligt mera än den tyska lagstiftningen, som ej lägger några

hinder i vägen för inlåning även från icke medlemmar.

Sakkunniga hava visserligen betonat, att det vore en stor förmån,

som skulle vinnas därmed, att enligt deras förslag föreningarna och

deras styrelser endast i ringa grad själva handhade någon kassarörelse,

utan denna i största möjliga utsträckning förlädes till vederbörande långivande

bank. Otvivelaktigt vunnes ju härmed trygghet för att föreningarna

ej genom oegentligheter åsamkades förluster, som kunde nödga

till uttaxeringar å medlemmarna eller rent av likvidation. Man synes

emellertid härvid hava i viss mån förbisett vikten av att föreningarnas

verksamhet ej alltför mycket kringskäres, så att de för medlemmarna

komma att framstå allenast som låneförmedlare utan någon som helst

egen rörelsefrihet. De av chefen för kungl. finansdepartementet tillkallade

sakkunniga för avgivande av förslag till lag, innefattande särskilda

bestämmelser om ekonomiska föreningar, som idka sparkasse
-

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

''Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

rörelse, hava också som sin åsikt framhållit, att det vore nödvändigt

för föreniugarna att äga rätt att mottaga sina medlemmars besparingar.

Föreningarna borde härigenom på relativt goda villkor kunna erhålla

åtminstone en del av sitt behövliga rörelsekapital, varförutom vunnes

den fördelen, att föreningsmedlemmarna funne en ytterligare eggelse

till sparsamhet och med än fastare band knötes till sina föreningar.

Dessa synpunkter torde förtjäna allt beaktande. Först genom ett inslående

på denna väg skulle föreningarna vinna den självständighet, varförutan

de alltid måste bliva fullkomligt beroende av utom dem själva

liggande faktorer. Att föreningarna härigenom skulle tillvinna sig större

intresse från medlemmarnas sida, och deras betydelse ökas, torde även

vara obestridligt. Den större risken, som en självständig kassarörelse

medför, skulle otvivelaktigt i ej ringa utsträckning uppvägas av medlemmarnas

ökade vaksamhet över föreningens angelägenheter. Det förtjänar

i detta sammanhang att erinras om, att enligt en av kungl. kommerskollegium

nyligen publicerad undersökning *), soliditeten inom de av

vårt lands jordbrukare grundade och ledda ekonomiska företagen till

deras yrkes förkovran synes vara synnerligen god. Av de till »jordbrukskooperationen»

räknade 2,096 föreningar, som under åren 1897—

1911 vunnit registrering, hava nämligen endast 2 under samma tid försatts

i konkurs. Då som bekant inom de nu förefintliga grenarna av

jordbrukskooperationen finnes ett stort antal föreningar, som driva omfattande

affärsverksamhet, synes man ej böra överdriva faran för insolvens

hos kreditföreningarna.

Om sålunda den med sparkasserörelses inrättande förbundna risken

ej kan anses alltför stor, helst då man tager i betraktande att en storartad

sådan rörelse som bekant med de bästa resultat kunnat bedrivas

i många främmande länder, även sådana, där jordbrukarbefolkningen i

socialt och kulturellt avseende står betydligt lägre än hos oss, så uppstår

frågan, huru mycket som med avseende på lägre räntefot å de utlämnade

lånen skulle kunna vinnas. Inlåningsräntan måste naturligtvis

hållas så hög, att föreningarna ej komma till korta i konkurrensen med

banker och sparbanker. För de sistnämnda belöpte sig genomsnittsräntan

under år 1910 (de sist publicerade uppgifterna) till cirka 4 V*

procent. Då det synes antagligt, att kreditföreningarna skola finna det

nödvändigt att hålla eu räntesats, som ungefär motsvarar denna, skulle

alltså deras inlåningsränta böra sättas till 4 å 5 procent, beroende på

de lokala förhållandena. Härigenom skulle deras räntefot även komma

*) Soc. Medclel. 1912, sid. 642 ff.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

minst i jämnhöjd med bankernas sparkasseräkningar och högre än postsparbankens.

Beträffande utlåningsräntan hava de i Tyskland gjorda erfarenheterna

visat, att förvaltningskostnaderna i allmänhet kunna betäckas,

om denna sättes 3U procent högre än inlåningsräntan. Aven om marginalen

mellan in- och utlåningsränta till en början för att erhålla medel

till såväl förvaltningsutgifterna som till nödiga fondbildningar utan

undantag måste sättas så hög som till 1 procent, skulle sålunda kreditföreningarna

kunna av dessa medel utlämna lån mot 5, högst 6 procent

enligt de under år 1910 rådande förhållandena, eller ungefär till samma

räntefot, som samtidigt sparbankerna beräknade å sina lån; och med det

inlåningsrörelsen växte, kunde det väl tänkas, att kreditföreningarna,

som ju icke skulle behöva sträva efter någon särskild vinst, såsom de

affärsmässiga bankerna i aktieägarnas intresse måste göra, skulle kunna

vinna en ytterligare lättnad ifråga om den ränta, deras medlemmar skulle

behöva betala. Härvid bör även tagas hänsyn därtill, att några särskilda

avgifter till förvaltningskostnader ej skulle behöva ifrågakomma

samt att genom den riskpremie, som även skulle innefattas i den marginal

mellan in- och utlåningsränta, som ju alltid skulle beräknas, delägarna

så småningom även skulle befrias från den praktiska vådan av den stadgade

ansvarigheten för föreningens förbindelser.

Härmed skulle sålunda det målet hava nåtts, att kreditföreningarnas

medlemmar kunde erhålla den för jordbruket nödvändiga driftkrediten

på synnerligen billiga villkor och samtidigt vore befriade från den nu

ofta förefintliga nödvändigheten att inlåta sig i borgensförbindelser och

växeltransaktioner, som ofta nog vuxit vederbörande över huvudet.

Införandet av sparkasserörelse på kreditföreningarnas program

måste emellertid medföra vidtagandet av åtgärder för att möjliggöra inträdet

av medlemmar, som utan att själva behöva lån, kunde finna med

sin fördel förenligt att använda föreningarnas sparkassa, enär såsom

förut antytts enligt gällande banklag ekonomiska föreningar endast av

medlemmar äga rätt att mottaga insättningar. Hänsyn till detta förhållande

har även tagits i de författningsförslag, som äro vidfogade

detta betänkande.

Den omfattning, som sparkasserörelse, utövad av lantmännens kreditföreningar,

tagit i de flesta andra länder, där dylika föreningar uppstått,

inger förhoppning att även i Sverge med tiden verksamheten skall

kunna i stor utsträckning betjäna sig av på sådant sätt upplånade medel.

Å andra sidan måste emellertid förutsättas, att en viss tid går, innan

föreningarna vunnit den allmänna tillit, att insättare i större mängd

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj:t$ Nåd. Proposition Nr 119.

tillströmma. I vårt kapitalfattiga land skulle det till och med med visshet

kunna förutses, att med ett system, som byggde uteslutande på

inlåning från föreningsmedlemmarna, för stora landsdelar några kreditföreningar

ej på länge skulle kunna komma till stånd.

Det torde således vara klart, att även andra utvägar än drivande

av bankmässig inlåningsrörelse måste eftersökas, om man skall kunna

hoppas på en något så när snabb lösning av den föreliggande frågan.

En sådan utväg, som öppnar möjligheter för att åt jordbrukskreditföreningarna

kunna anskaffa medel för jämförelsevis gott pris, har

emellertid yppats genom en förklaring från vederbörligt håll, att under

förutsättning av att den organisation, för vilken längre fram skall redogöras,

blivit genomförd, möjlighet förelåge att genom förmedling av

jordbrukskredit föreningar erhålla växelkredit i Sverges riksbank till

dess vanliga diskontosatser för växlar på kort tid. Om man beräknar,

att en växel borde kunna få omsättas två gånger, eller med andra ord

att för samma ändamål kredit sålunda skulle kunna erhållas på åtminstone

9 månader, skulle ju på angivna sättet billiga penningar kunna

erhållas för tillgodoseende av största delen av de kreditbehov, om vilka

nu är fråga. Åven om föreningarna för att täcka sina förvaltningskostnader

och bilda fonder skulle nödgas något höja räntefoten genom

att av sina medlemmar taga någon provision för sin förmedling av växellånen,

skulle ju den kredit, som sålunda bereddes, bliva betydligt billigare

än de växel- och andra lån, med vilka våra mindre jordbrukare

för närvarande i allmänhet röra sig. Uteslutet är väl ej heller, att även

andra bankinrättningar än riksbanken skulle kunna finnas villiga att

lämna kredit på motsvarande billiga villkor. I och med upptagandet

av denna tanke vinner emellertid frågan om organisationen av jordbrukskreditföreningsväsendet

synnerlig betydelse.

Det var i det föregående förslaget en svaghet, att föreningarna i

sin verksamhet hade kommit att stå tämligen isolerade var för sig, förbundna

endast med den kreditinrättning, sparbank eller annan, som

skulle bereda dem driftkapital. Uppenbarligen är detta en olägenhet

redan så till vida, som framgången av det hela till en stor del skulle komma

att bliva beroende därav, att i varje ort, där en kreditförening kunde

komma ifråga att bildas, funnes personer lämpliga att omhändertaga

dess rörelse utan annan hjälp än den, som till äventyrs kunde erhållas

från den kreditinrättning, till vilken föreningen skulle anslutas, något

som näppeligen vore att hoppas. Denna svaghet skidle otvivelaktigt

undvikas, därest man kunde sammansluta de lokala organisationerna i

ett lämpligt antal centralföreningar. Närmast ligger i sådant hänseende

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

tillhands, att för de större länen en förening bildades i varje län och

att mindre län sammanfördes till lämpliga grupper.

En sådan organisation är även av största betydelse för ordnandet

av den förmedling av växellån, som ovan berörts. En förutsättning för

denna förmedling är nämligen uppenbarligen, att den säkerhet, som kan

beredas, blir fullt tillfredsställande. En dylik säkerhet skulle emellertid

vinnas, därest man tänker sig växelrörelsen så ordnad, att av medlemmarna

utställda växlar endosserades först av lokalföreningen och sedermera

av centralföreningen, vilken givetvis borde organiseras såsom en

förening med begränsad personlig ansvarighet. Genom denna organisation*-skulle

alltså bakom varje växel komma att stå den jordbrukande

befolkningen i en stor landsända. Det sålunda ifrågasatta systemet har

sedan länge praktiserats i Frankrike, och ett bevis på vilken utsträckning

detsamma där tagit är, att summan av Banque de Franee’s växeltransaktioner

med de franska centralföreningarna under årtiondet 1900

—1909 uppgick till i runt tal 171 miljoner francs.

Med tillkomsten av centralföreningar skulle även i övrigt åtskilliga

viktiga fördelar vinnas.

Det är sålunda förhållandet enligt vad det visat sig i andra länder,

att penningtillgången växlar såväl med årstiderna som lokalt mellan de

olika föreningarna, så att i en förening överskott ständigt förefinnes,

under det i andra tillskott är nödvändigt för tillgodoseende av lånebehovet.

Då lokalföreningarna givetvis ej kunna tänkas vara i stånd att

så följa penningmarknaden, att de på bästa sätt kunna göra överskott

räntebärande och ej heller upptaga lån på de fördelaktigaste villkor,

samt föreningarna, såsom även de sakkunniga föreslagit, torde böra i

princip förbjudas att skaffa sig kredit från mer än ett håll och sålunda

ej lämpligen böra uppträda som långivare åt varandra, skulle för reglerande

av penningtillgången i dessa hänseenden centralföreningarna erhålla

en mycket stor betydelse.

Enär centralföreningarna på detta sätt skulle komma att i stor

utsträckning förse lokalföreningarna med rörelsekapital, måste det för

dem bliva ett livsintresse att genom strängt övervakande tillse, att dessa

bedriva sin verksamhet på ett betryggande sätt. Man torde sålunda

kunna vänta att genom centralföreningarnas försorg ett enkelt och praktiskt

för hela deras område enhetligt bokföringssystem utarbetades, varjämte

en naturlig lösning för dessa föreningars vidkommande vunnes

på det för alla folkliga företag så viktiga, men svårlösta spörsmålet om

en sakkunnig, men ej för dyrbar revision.

Om sålunda genom en organisation sådan som den föreslagna och

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

med anlitande av dels inlåningsrörelse och dels växelkredit för anskaffande

av nödiga rörelsemedel en i stort sett tillfredsställande lösning av frågan

om ordnande av det mindre jordbrukets kreditförhållanden synes stå att

vinna, kan det emellertid ifrågasättas om ej, särskilt under första tiden,

även staten måste träda emellan såsom kreditgivare.

Det är särskilt för fyllandet av föreningarnas behov av längre

krediter ävensom för tillgodoseende av lånebehovet i sådana orter, där

centralföreningar ej kunnat bildas, som sålunda statens mellankomst

synes erforderlig. Dels torde det nämligen vara föga välbetänkt att

åtminstone till eu början i större utsträckning binda genom inlåning

från medlemmarna influtet kapital i långlån, dels synes det vara den

enda tänkbara utvägen, att i sådana trakter, där kapitaltillgången är för

obetydlig, för att inlåningsrörelsen skulle kunna taga något större uppsving,

och där avstånden mellan de bebyggda orterna försvåra bildandet

av annat än lokala föreningar, staten på ett kraftigare sätt träder emellan.

Beträffande denna direkta låneverksamhet torde emellertid vara av vikt

att fasthålla därvid, att staten tillser, att dess kostnader för densamma

till fullo täckas. Åven torde böra iakttagas, att de utlämnade lånen ej

tillmätas så rikligt, att föreningarnas intresse för att själva anskaffa

rörelsekapital och få till stånd centralföreningar därigenom minskas.

Att ännu innan några föreningar kommit till stånd föreslå något

belopp, vartill en sådan lånefond borde bestämmas, är naturligtvis

synnerligen vanskligt, Förslagsvis hemställes emellertid, att staten

ställer ett belopp av 2 miljoner kronor till förfogande för ifrågavarande

ändamål. Detta belopp torde kunna anses tillräckligt för rörelsens

igångsättande i landets olika delar. Skulle svårigheter uppstå med

bildandet av centralföreningar, bleve emellertid givetvis denna summa

snart för liten även med iakttagande av all sparsamhet.

Utom det understöd, som staten sålunda genom tillhandahållande

av rörelsekapital skulle giva rörelsen, torde det även vara nödvändigt

att fasthålla vid de sakkunnigas förslag, att staten skulle lämna ett visst

bidrag till täckande av föreningarnas förvaltningskostnader. Sakkunniga

hade föreslagit, att till varje lokal förening skulle utgå ett sådant

bidrag med två kronor för varje medlem. Efter en tioårsperiod skulle

emellertid detta bidrag indragas. Då det emellertid synes föga sannolikt,

att lokalföreningar efter denna tid skulle kunna reda sig utan

sådant understöd, föreslås bär, att till dessa föreningar måtte beviljas

ett bidrag från statens sida till förvaltningskostnader, utgående med två

kronor per år för varje medlem, som under hela det ifrågavarande året

tillhört föreningen. För de län, där central förening ej kunnat bildas

s. 120 Kontrollera mot PDF

120 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

och vinna godkännande, föreslås att Kungl. Maj:t må kunna förhöja

bidraget till fyra kronor per medlem, detta särskilt på grund därav,

att i sådana orter större anspråk måste ställas på de lokala föreningarnas

förvaltningspersonals arbete och förmåga.

Åven centralföreningarna torde kunna förutses bliva i behov av

statsunderstöd för förvaltningens skötande. Med avseende på dessa

synes det vara av särskild vikt att understödja själva startandet, då

otvivelaktigt kostnaderna vid rörelsens igångsättande för dessa föreningar

komma att stiga till tämligen avsevärda belopp. Här föreslås

därför, att centralförening, som vunnit godkännande från det allmännas

sida, må kunna tilldelas för organisationskostnader två tusen kronor en

gång för alla. Som bidrag till de årliga förvaltningskostnaderna beräknas

en summa av fyra tusen kronor om året. I motsats mot de

lokala föreningarna synas emellertid centralföreningarna kunna antagas

bliva i stånd att så småningom utveckla sin rörelse och samla så stora

egna fonder, att statsbidraget borde kunna bortfalla. Det föreslås därför,

att förvaltningsbidraget till dem skall utgå endast under de tio

första åren.

De villkor, som i föreliggande förslag framställas för kreditföreningarnas

godkännande från det allmännas sida, avvika i vissa avseenden

från de av sakkunniga påyrkade. Den mera detaljerade redogörelsen

för dessa avvikelser lämnas i samband med den speciella

motiveringen; redan här torde emellertid böra framhållas några av de

viktigaste skillnaderna.

Upptagandet på föreningarnas program av egen sparkasserörelse

har gjort det nödvändigt att taga hänsyn till det av särskilt tillkallade

sakkunniga till chefen för kungl. finansdepartementet den 19 februari

1912 avgivna förslaget till lag innefattande särskilda bestämmelser om

ekonomiska föreningar, som idka sparkasserörelse.

I förslaget till kungörelse angående godkännande från det allmännas

sida av vissa jordbrukskreditföreningar har därför uttryckligen

hänvisats ej blott till lagen om ekonomiska föreningar av den 22 juni

1911, utan även till ovannämnda lagförslag, vilket förutsättes vid tiden

för denna kungörelses utfärdande hava trätt i kraft. De stadganden i

detta lagförslag, som skulle bliva tillämpliga i fråga om jordbrukskreditföreningar,

torde vara välbetänkta och vålla ej olägenheter för

föreningarnas rörelse. Den viktigaste ändringen gent emot det förut

framställda förslaget till villkor för kreditföreningarnas godkännande,

som föranletts av detsamma, är, att bestämmelserna om de insatser, som

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

av medlemmarna skola göras, i så måtto förändrats, att den lägsta insatsen

satts till 10 kronor.

För att föreningarnas sparkasserörelse skall kunna tänkas erhålla

en i någon mån betydande omfattning, är det, såsom redan framhållits,

nödvändigt, att tillträdet till föreningarna icke förbehålles åt endast dem,

som avses bliva låntagare, utan att även sådana personer, vilkas väsentliga

intresse är att på fördelaktiga villkor placera sina besparingar,

kunna bliva medlemmar av desamma, och att villkoren för vinnande

av medlemskap ej göras onödigt tyngande för denna kategori av medlemmar.

Bestämmelser i sådant avseende äro därför införda i förslaget

till kungörelse.

Vidare har den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen, att varje

medlem årligen för täckande av förvaltningskostnaderna skulle erlägga

en årsavgift, ansetts böra utgå. Då föreningarna genom sin sparkasserörelse

kunna förväntas bliva i stånd att på annat sätt täcka dessa utgifter,

har det ansetts olämpligt att ovillkorligen tynga medlemmarna

med särskilda avgifter. Till ej obetydlig del torde förvaltningskostnaderna

kunna täckas genom statens bidrag, om detta fastställes i enlighet

med förslaget.

Beträffande centralföreningarna torde förslaget till lag innefattande

särskilda bestämmelser om ekonomiska föreningar, som idka sparkasserörelse,

svårligen kunna tillämpas, enär för dessa föreningar i vissa avseenden

friare former äro nödvändiga. Framför allt kunna dessa föreningar

ej åtnöjas med att endast å sparkasseräkning mottaga insättningar;

ej heller är det i ovannämnda lagförslag föreskrivna högsta

belopp, som på en gång får förräntas, tillräckligt för kreditföreningarnas

behov. Det har därför föreslagits, att den ifrågasatta lagen ej skulle

vinna tillämplighet på från det allmännas sida godkända centralföreningar

för jordbrukskredit. De föreskrifter i förslaget, som avse att

betrygga föreningarnas likviditet och soliditet samt kontrollen över

deras skötsel, äro emellertid i allmänhet upptagna bland villkoren för

centralföreningarnas godkännande från det allmännas sida.

De viktigaste föreslagna villkoren härför i övrigt äro,

att centralförenings verksamhetsområde skall utgöras av ett sammanhängande

område av ett, två eller högst tre län,

att som medlemmar må intagas endast godkända jordbrukskreditföreningar,

att insatserna ej må bestämmas till lägre belopp än 400 kronor,

att föreningen skall bestå av minst 10 underföreningar, som tecknat

insatser till ett sammanlagt belopp av minst 6,000 kronor,

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 106 höft. (Nr 119.)

16

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

att underföreningarna skola ansvara för centralföreningens förbindelser

intill ett belopp motsvarande minst 20 gånger de gjorda insatserna,

samt

att underföreningarnas ansvarighet och krediträtt skola ställas i

viss relation till varandra och till den krediträtt, underföreningarnas

medlemmar i sin tur äga i dessa, allt inom vissa bestämda maximigränser.

Centralförening skall vidare vara skyldig underkasta sig kontroll

av ett av Konungens befallningshavande i det län, som lämnat föreningen

godkännande, utsett ombud.

Centralföreningens verksamhet får ej utsträckas till annat än

penningrörelse och får ej avse andra än dess egna underföreningar,

över dessa är centralföreningen skyldig att öva ständig kontroll och

skall bland annat tillse, att revisionen av desamma förrättas av sakkunnig

av centralföreningen utsedd person.

Något förslag till högre organisationer än centralföreningarna har

icke framställts. Förrän rörelsen kommit i gång, torde det vara vanskligt

att inlåta sig härpå. Att hoppas är emellertid, att, om ett tillräckligt

antal centralföreningar kommer till stånd, dessa skola finna lämpliga

former såväl för ett inbördes reglerande av kreditbehovet som ock för

ordnandet av deras eget behov av sakkunniga revisorer samt av drivandet

av den för rörelsens framgång otvivelaktigt nödvändiga upplysningsverksamheten.

Huru det förslag, för vilket här ovan i de huvudsakliga dragen

redogjorts, i praktiken skulle komma att taga sig ut, bleve givetvis i

väsentlig grad beroende på lokala förhållanden. I de folkrikare trakterna

torde det t. ex. ej få anses uteslutet, att sparkasserörelsen kunde komma

att inom tämligen kort tid bära upp rörelsen, medan i andra densamma

av naturliga orsaker alltid måste förbliva jämförelsevis obetydlig. Att

på ett uniformerande sätt regelbinda rörelsen skulle därför helt visst

vara olämpligt.

Såsom normaltyp för de lokala föreningarna torde man emellertid

kunna antaga föreningar med 50—100 medlemmar, därav åtminstone

hälften jordbrukare. Till kassaförvaltare i en sådan förening, på vilken

naturligtvis det mest maktpåliggande arbetet komme att vila, synes

lämpligen kunna utses någon av föreningens bokföringskunniga medlemmar.

Med hänsyn till centralföreningarnas rådgivande och kontrollerande

myndighet samt utsikten, att jämförelsevis enkla formulär för

bokföringen komma att utarbetas, synes det vara att hoppas, att för

uppdraget lämpliga personer skola komma att finnas inom varje förening.

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

Kassaförvaltaren torde lämpligen böra åläggas att hålla föreningens

expedition öppen 1 å 2 gånger i veckan, då ansökningar om inträde i

föreningen och låneansökningar skulle mottagas, ränteinbetalningar,

växelomsättningar och amorteringar ombestyras,o beviljade lån utbetalas

och sparkassans angelägenheter ombestyras. A dessa expeditionstider

böra styrelsens övriga ledamöter alternerande närvara såsom kassakontrollanter.

Efter varje expeditionstillfälle bör insättning hos centralförening

eller annan penninginrättning av eventuellt inkomna penningmedel ske

eller vid behov penningar därifrån rekvireras.

Styrelsen måste för att kunna noggrant följa föreningens rörelse

hava sammanträden med ej för långa mellanrum, vilket med hänsyn till

det ringa omfånget av föreningarnas verksamhetsområden ej torde möta

svårigheter. Styrelsens viktigaste funktioner bliva givetvis prövningen

av inträdes- och låneansökningar samt övervakandet av att de utlämnade

lånen användas på rätt sätt. Beträffande lånerörelsen bör det påtagligen

ankomma på styrelsen att bestämma, vilka lån som kunna och böra

utlämnas av föreningens egna medel — inom uppdragna gränser —

och för vilka centralföreningen bör anlitas, vare sig genom upptagande

av lån hos densamma eller växeldiskontering.

Vad beträffar de lokala föreningarnas ekonomi, blir givetvis den

drygaste posten avlöning av funktionärer. Att döma av utländska förebilder

torde emellertid näppeligen flera än kassaförvaltaren kunna tänkas

påfordra ett mera avsevärt arvode. Dessutom torde föreningarna böra

vidkännas åtminstone viss andel i kostnaden för den genom centralföreningarna

utövade revisionen. Av övriga utgifter torde möjligen för

större föreningar tillkomma någon hyra för expeditionslokal.

Centralföreningarnas förvaltning måste av naturliga skäl bliva

väsentligt mera komplicerad än de lokala föreningarnas. Åtminstone

alla centralföreningar med ett något större antal underföreningar torde

ovillkorligen behöva fast engagera en kassör och en kassakontrollant,

varjämte en revisor av underföreningarnas verksamhet under en ej ringa

del av året skullé hava full sysselsättning. I mindre centralföreningar,

som ej behöva hålla expedition varje dag, kunde möjligen kassakontrollen

handhavas av styrelseledamöter, varjämte utgifterna även för kassör och

revisor komme att minskas.

Det löpande arbetet för centralföreningarna kommer att utgöras av

behandling av de från underföreningama inkomna låneansökningarna

och överlämnade växlarna, utbetalning av beviljade lånemedel och översändande

till vederbörande förlagsgivande bank av växlar för diskontering,

mottagande av från underföreningarna insända penningmedel och

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

deras placering antingen i andra föreningar eller för förräntning i bank.

Dessa löpande förrättningar måste av naturliga skäl av styrelsen för

avgörande överlåtas åt de ständigt tjänstgörande.

På styrelsen, vilkens sammanträden av kostnadsskäl torde böra

inskränkas till det minsta möjliga, måste däremot ankomma att pröva

underföreningarnas soliditet och allmänna skötsel samt giva normer för

beviljandet av lån och personalens övriga verksamhet m. m.

Vidare synes det av nöden, att centralföreningarna omhänderhava

den upplysningsverksamhet, som otvivelaktigt blir erforderlig för väckande

av intresse för rörelsen och dess ledande i rätta hjulspår. Denna verksamhet

synes lämpligen kunna kombineras med revisionsarbetet, så att

revisorn, eventuellt även andra personer, finge i uppdrag att på kallelse

besöka föreningar för hållande av föredrag, rådplägning angående rörelsens

skötsel o. s. v., varjämte kan antagas, att centralföreningarna skola

finna lämpligt att, var för sig eller i samverkan, utarbeta populära

skrifter, handböcker, formulär o. s. v., så som skett i andra länder.

Sammanfattas vad ovan sagts om låneverksamheten, skulle den

sålunda handhavas på följande sätt. Medlemmarnas ansökningar prövas

av underföreningarnas styrelser. Beviljade lån utlämnas, där så lämpligen

kan ske, av föreningens egna medel, lånemedel däri inberäknade.

Övriga godkända ansökningar tillgodoses genom växelkredit, förmedlad

av respektive centralförening, vilken antingen av egna medel utlämnar

lånen eller, där hinder därför möter, överlämnar växlarna för diskontering,

endosserade av under- och centralföreningen, till riksbanken eller

den andra bankinrättning, som blivit förlagsgivare åt centralföreningen.

För längre lån skola som nämnt centralföreningarna även hava tillgång

till en viss del av det för detta ändamål beviljade statsanslaget.

Föreningar i orter, där ingen centralförening kommit till stånd,

hava utom egna medel att lita även till ovannämnda statsbidrag.

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kvngl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

125

Special motiv.

1. Förslag till bestämmelser angående understöd från det allmänna sidas

till föreningar, avsedda att bereda bättre kreditförhållanden

åt det mindre jordbruket.

De häruti innehållna bestämmelserna synas vara tillräckligt utförligt

behandlade i den allmänna motiveringen, varför här endast hänvisas

till denna.

2. Förslag till kungörelse angående godkännande från det allmännas

sida av vissa jordbrukskreditföreningar.

\

§§ 1-2-

Såsom i den allmänna motiveringen nämnts, hava de enligt föregående

förslag tänkta villkoren i möjligaste mån bibehållits och väsentligen

endast sådant tillkommit, som betingats av sparkasserörelsen.

§§ 6 och 8.

Innehållet i dessa paragrafer har betingats av de bägge önskemålen,

dels att föreningarna måtte erhålla ett tillräckligt stort insatskapital,

dels att sådana medlemmar, som ej kunna draga nytta av utlåningsrörelsen,

ej måtte över hövan betungas med personlig ansvarighet för

föreningens förbindelser.

Med avseende på det förstnämnda kravet bör erinras, att enligt

förslaget till lag beträffande ekonomiska föreningar, som idka sparkasserörelse,

under detsamma fallande föreningar skola hava ett inbetalt

s. 126 Kontrollera mot PDF

126 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

insatskapital av minst 1,000 kronor. Då en jordbrukskreditförening

föreslås kunna vinna godkännande, om dess medlemstal blott uppgår

till 30, men å andra sidan ingen medlem kan vinna inträde för mer än

50 hektar odlad jord, skulle en lägsta insats av 50 öre per hektar,

såsom de sakkunniga föreslagit, i många fall bliva otillräcklig, så att

de mindre föreningarna redan från början nödgades överskrida detta

minimum. Medlemmarna i en dylik liten förening skulle alltså komma

att betala ej oväsentligt högre insatser än vad oundgängligen krävdes

i en större. Då det å andra sidan är ett oavvisligt önskemål, att föreningarna

hållas tämligen begränsade med avseende på den geografiska

utsträckningen av sitt verksamhetsområde, har det ansetts nödvändigt

att höja minimiavgiften till dubbelt mot föregående förslag. Att beloppet

bestämts ej per hektar utan per påbörjat 10-tal hektar odlad

jord beror på ovannämnda lagförslags krav, att varje medlem skall

hava tecknat sig för minst en insats om 10 kronor.

Det bör emellertid icke vara något hinder för en medlem att inträda

med flera insatser än vad som minst fordras. Då ansvarigheten

bestämmes i förhållande till det antal hektar jord, för vilket han har

eller anses hava ingått i föreningen, förändras icke hans ansvarighet,

om han för samma areal ökar antalet insatser utöver minimum. Då

det vidare är sannolikt, att föreningarna som regel komma att lämna

samma ränta å insatser som å i föreningens sparkassa insatta medel

(jämför § 9), blir det för medlemmen endast den skillnaden mellan en

insättning på sparkasseräkningen och inköp av insatser, att kapitalet i

det senare fallet är svåråtkomligare. För hela rörelsens framtid är det

emellertid, såsom framgår av erfarenheterna i utlandet, av största betydelse,

att vederbörande föreningar söka skaffa sig så stort eget kapital,

som under förhandenvarande förhållanden är möjligt. Därigenom både

ökas medlemmarnas intresse för det sätt, varpå föreningarnas verksamhet

skötes, och vinnes större motståndskraft mot oförmånliga konjunkturer

på penningmarknaden samt andra dylika inflytelser. Särskilt i

Tyskland har man också på senare tiden, tvärtemot vad Raiffeisen från

början sökte göra gällande, gjort allt för att stärka och påskynda kapitalbildningen

inom jordbrukskreditföreningarna.

För att även hos oss befordra en utveckling i samma riktning

har i förevarande förslag de lokala föreningarnas krediträtt hos respektive

centralföreningar så till vida gjorts beroende av deras kapitalbildning,

som densamma satts i viss relation till det antal insatser, med vilket

de ingått i centralföreningen.

Då det just är med sitt eget insatskapital, som de lokala för
-

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

eningarna avses skola gälda sina insatser i centralföreningarna, blir det

följaktligen av största intresse för dem att söka uppbringa nämnda

kapital till största möjliga höjd.

Om de i föreliggande förslag givna respektive högsta och lägsta

tillåtna beloppen och proportionerna följas i en centralförenings och

underförenings stadgar och alltså centralföreningens insatser sättas till

400 kronor, underföreningarnas ansvarighet för centralföreningens förbindelser

fastställes till 20 gånger det av dem i centralföreningen insatta

beloppet samt underföreningarnas krediträtt bestämmes till halva

det belopp, varmed underförening ansvarar för centralföreningens förbindelser,

ökat med hälften av det sammanlagda belopp, intill vilket

underföreningens medlemmar äga krediträtt i denna — skulle för en förening,

vars medlemmar äga krediträtt för t. ex. 1,000 hektar odlad jord,

följande kalkyl kunna uppställas. Medlemmarnas krediträtt uppgår i

eu sådan förening till 50,000 kronor. Härför erhåller föreningen krediträtt

i centralföreningen för 25,000 kronor. I den mån sparkasserörelsen

utvecklas, kan ju förväntas, att föreningen kan täcka sitt återstående

penningbehov till större delen på egen hand. Behöver den däremot

låna allt från centralföreningen, skulle detta innebära, att den måste

inlösa 6 å 7 insatser i centralföreningen; härför skulle den erhålla en

krediträtt, uppgående till resp. 24,000 och 28,000 kronor. Alltså skulle

ifrågavarande förening under dessa förutsättningar behöva ett eget insatskapital,

uppgående till 2,400 å 2,800 kronor för att medlemmarna

skola kunna utnyttja hela sin krediträtt.

Önskemålet, att medlemmar, som på den grund att de icke äro

jordbrukare, ej kunna begagna sig av den kredit, jordbrukskreditföreningarna

avse att bereda, icke betungas med för hög personlig ansvarighet,

har till godosetts därigenom att det överlåtits åt varje förening

att bestämma, för huru många hektar jord sådana medlemmar skola

anses ingå. Då som nämnt intet hinder förefinnes att för samma areal

ingå med flera insatser, bör det ligga i föreningarnas intresse att genom

den tänkta arealens bestämmande så lågt som möjligt, d. v. s. till en

hektar, i möjligaste måtto förminska risken av ett inträde.

§ ?■

Sakkunnigas förslag att i fråga om utarrenderad jord dela krediträtten

mellan jordägaren och arrendatorn väckte opposition på åtskilliga

håll, i det man ansåg, att arrendatorn borde tillerkännas full krediträtt.

Denna anmärknings befogenhet synes ej kunna jävas, enär arrendatorn,

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

som ju i regeln är avskuren från realkredit, otvivelaktigt snarare har

större än mindre behov av lätt tillgång till förmånlig personalkredit än

andra jordbrukare. Emellertid synes det även befogat, att ägaren till

utarrenderad jord kan beredas någon lånemöjlighet, enär vissa av de

ändamål, vartill kreditföreningarnas penningar skulle få användas, lämpligast

tillgodoses av honom. Hit hör särskilt anläggandet av vattenoch

avloppsledningar m. m. samt grundförbättringar och uppförandet av

ekonomibyggnader. Här föreslås därför, att beträffande utarrenderad

jord krediträtten skall ökas med 50 procent utöver den för annan jord

bestämda, så att arrendatorn må kunna likställas med övriga jordbrukare

och ägaren erhålla överskjutande belopp, varmed hans behov synas vara

till fullo tillgodosedda. Genom en sådan anordning äventyras säkerligen

icke föreningarnas soliditet, då ju en arrendator dels, under förutsättning

att han besitter den duglighet, att han kan vinna inträde i en jordbrukskreditförening,

får anses i sin person tillföra vederbörande förening ett

ökat kreditvärde samt dels väl alltid äger några inventarier själv.

§ 9-

Då såsom ovan nämnts det är önskvärt, att medlemmarna inlösa så

många insatser som möjligt, har det ansetts nödvändigt att medgiva

föreningarna rätt att å insatskapitalet betala ränta. Det synes emellertid

med hänsyn till ändamålet med ifrågavarande rörelse givet, att räntefoten

ej bör få sättas högre, än som motsvarar den ränta, medlemmarna

skulle fått, om penningarna varit insatta i vederbörande förenings sparkassa.

Därigenom bör nämligen vinnas, att föreningens rörelse handhaves

med huvudsaklig hänsyn till de låntagande medlemmarnas intressen

utan några egentliga vinstavsikter.

§ io.

De i denna paragraf innefattade bestämmelserna hava väsentligt

förändrats med hänsyn till den föreslagna lagen om föreningar, som idka

sparkasserörelse. Då föreningarna avses skola upptaga lån ej blott

genom sin sparkassa, utan även genom sin centralförening, synes det

emellertid nödvändigt, att reservfonden ställes i relation ej blott till

sparkassemedlen utan även till föreningens krediträtt i centralföreningen.

Det överensstämmer med strävandet att så långt som möjligt

säkerställa insättarna, att det här föreslås, att reservfonden i regel skall

få tillgripas för att täcka tillfälliga förluster, först sedan det visat sig,

att den enligt stadgarna medgivna uttaxeringen för året icke förslår därtill.

s. 129 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

129

§ 11-

Om uttaxering under ett föregående år behövt göras, torde det,

särskilt med hänsyn till bestämmelserna i föregående paragraf, få anses

rättvist, att, om under ett senare år vinst uppstår, före annan utdelning

de uttaxerade beloppen skola återbetalas.

§ 13.

Då det ej kan förutsättas, att sparkasserörelsen under de första

åren skall taga ett sådant uppsving, att vinsten på densamma tillsammans

med statsbidraget skall räcka till förvaltningskostnaderna, utan fastmer

med all sannolikhet penningrörelsen till väsentlig del kommer att bestå

av växeldiskontering, har det ansetts nödvändigt att medgiva såväl

underförening som centralförening rätt att betinga sig någon provision

å genom deras förmedling diskonterade växlar. För att hindra missbruk

har emellertid provisionen för de växlar, om vilka det huvudsakligen är

fråga, eller sådana med omloppstid icke överstigande 3 månader ansetts

böra i viss mån begränsas. Gränsen har satts synnerligen lågt, enär

den ej får uppgå till mer än V8 procent av växelns belopp för vardera

föreningen eller tillhopa 1/i procent.

§ 14-

Beträffande de ändamål, vartill lån från kreditföreningarna skola

få utlämnas, hava åtskilliga förändringar vidtagits uti de sakkunnigas

förslag.

I flera av de från länsstyrelserna och hushållningssällskapens förvaltningsutskott

inkomna utlåtandena har nämligen anmärkts, dels att

vissa bestämmelser vore svåra eller omöjliga att följa, dels att vissa av

de föreslagna ändamålen knappast borde tillgodoses med kreditföreningarnas

för driftkreditens underlättande avsedda medel.

Med anledning av dessa erinringar hava de villkor, som av sakkunniga

föreslagits för att lån från kreditföreningarna skulle få användas

till inköp av utsäde samt foder eller gödselmedel, nämligen för det förra

ändamålet, att varan skulle vara undersökt av med statsmedel understödd

frökontroll anstalt och försedd med dess plomb, och beträffande det senare

ändamålet, att inköpen skulle göras genom förening, vars organisation

lämnade trygghet för att varorna vore av bästa beskaffenhet, ansetts

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 106 käft. (Nr 119.) 17

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

böra bortfalla. Man torde nämligen kunna förutsätta, att föreningarna,

innan de utlämna lån, skola försäkra sig . om att de tilltänkta inköpen

avse lämpliga varor.

A andra sidan bar beträffande grundförbättringar och byggnadsföretag

gjorts den inskränkningen, att endast för smärre sådana företag

lån skulle få beviljas. Behovet av medel för utförandet av större arbeten

av dessa slag torde, i de fall där kredit därför måste anlitas,

böra tillgodoses genom realkredit.

Utöver de av de sakkunniga föreslagna ändamålen hava tvenne

nya tillagts.

Det ena gäller »beredande av rörelsemedel i övrigt för jordbrukets

drift under de tider av året, då fastighetens avkastning är lägst»

(§ 14, b). Härmed avses väsentligen lejandet av arbetskraft. För de

större av de i föreliggande förslag avsedda jordbruken måste som regel

främmande arbetskraft anlitas, och det synes då billigt, att krediträtt

beviljas för anskaffande av sådan under den tid, då jordbrukets avkastning

är minst.

Det andra nya ändamålet för användandet av lån är för erläggande

av insatser i sådana ekonomiska föreningar, som till föremål för sin

verksamhet hava att på den ena eller andra vägen bidraga till höjandet

av jordbrukets produktivitet. Dessa föreningar spela, särskilt för det

mindre jordbruket, i våra dagar en ganska viktig roll. För föreningarnas

sunda utveckling är det emellertid av stor betydelse, att de ej

nödgas från början i allt för stor utsträckning röra sig med lånta

penningar, utan bilda eget kapital. Då det ofta kan möta svårigheter

för de mindre jordbrukarna att erlägga de tillskott, som fordras för en

sådan kapitalbildning, har det ansetts lämpligt att öppna möjlighet för

jordbrukskreditföreningarna att bereda dem medel härtill.

Det har satts i fråga, att föreningarna även skulle medgivas rätt

att bevilja lån åt medlemmar för att frigöra dem från gamla skuldförbindelser.

Sådana lån skulle utlämnas vid medlems inträde och en

oundgänglig förutsättning för deras erhållande vara, att vederbörande

förbunde sig att ej på något annat håll än inom föreningen skaffa sig

personalkredit. Denna tanke torde emellertid, åtminstone för närvarande,

ej kunna realiseras. Skulle åtgärder i antydd riktning bliva effektiva,

måste försträckningarna givas i form av avbetalningslån på jämförelsevis

lång tid, och just för sådana lån måste penningtillgången tillsvidare

antagas redan förut bliva kanske alltför ringa.

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

131

§ 15-

De villkor, som i denna paragraf uppställts rörande den högsta

medgivna tiden för lån, äro delvis föranledda av de erinringar, som

gjorts i utlåtandena över sakkunnigas förslag. Det synes sålunda, såsom

där flerfaldiga gånger påpekats, vara riktigt, att lån, som beviljas av

sådana medel, som föreniugen i sin tur upplånat på viss tid, ej böra

utlämnas på längre återbetalningstid än som föreningen själv åtnjuter.

Beträffande förmedlingen av växelkredit bygger, såsom av det

föregående framgår, förslaget på den grunden, att, för att billig ränta

måtte kunna ernås, respektive växlar måste hava kort omloppstid, i

regel ej längre än tre månader. Då dessutom, enligt vad förut nämnts,

man skulle hava att beräkna att samma växel skall få omsättas två

gånger, har den längsta tiden, växelkredit för ett och samma ändamål

skulle få åtnjutas, ansetts böra bestämmas till nio månader.

Beträffande bestämmelsen i paragrafens senare del föranledes den

av nödvändigheten att en utväg alltid hålles öppen för föreningarna

att utan för stora svårigheter inom rimlig tid kunna återbetala de i dess

sparkassa insatta medlen, eller med andra ord föreningarna måste hållas

så likvida, att ej förtroendet för desamma går förlorat, därigenom att

de ej punktligt kunna inlösa sina förbindelser.

§ 16.

Det är av vikt, att föreningarnas kassaförvaltare ej tillåtas ligga

inne med större kontant kassa, än som oundgängligen för tillfället behöves,

och att penningförvaltningen så vitt möjligt koncentreras hos

centralföreningarna. Bestämmelser avseende att garantera, att föreningarnas

kassarörelse liandhaves enligt dessa principer, innefattas i första

delen av förevarande paragraf. Såsom ett exempel på, huru en liknande

rörelse kan organiseras, må nämnas kooperativa förbundets sparkassa,

vars »avdelningskontor», de över hela landet spridda konsumtionsföreningarna,

varje vecka göra avräkning med förbundets huvudkontor i

Stockholm.

Att in- och utbetalningar skola kontrolleras av en person utom

kassaförvaltaren torde få anses vara en så allmänt som sund erkänd

princip, att närmare motivering är överflödig.

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 119.

§ 23.

Det är visserligen önskvärt, att föreningarna i fråga om sitt medlemsantal

hålla sig inom ganska trånga gränser, men å andra sidan

synes bestämmelsen, att förening skall hava minst 30 medlemmar för

att vinna godkännande, böra utvidgas därhän, att godkännandet för

kreditförening, vars medlemsantal nedgår under denna siffra, bör återkallas,

om ej genom nytillträde inom viss tid antalet åter fylles.

Det torde nämligen få anses mindre befogat, om föreningar, som

nedsjunkit till att omfatta till äventyrs endast ett mindretal av sin orts

jordbrukare, skulle få åtnjuta de av staten erbjudna fördelarna.

3. Förslag till kungörelse angående godkännande från det allmännas sida

ar vissa centralforeningar för jordbrukskredit.

§ 2.

Såsom redan i den allmänna motiveringen är omnämnt, synes det

ej lämpligt att den planerade lagen angående ekonomiska föreningar,

som idka sparkasserörelse, blir gällande för nu ifrågavarande föreningar.

Delar av det utarbetade förslaget till sådan lag, innehållande bestämmelser

avsedda att stärka föreningarnas soliditet i allmänhet med flera,

hava emellertid, såsom i nämnda sammanhang framhållits, ansetts böra

upptagas i föreliggande förslag.

§ 4.

Vid bestämmandet av storleken av det område, inom vilket varje

centralförening skall verka, har man utgått från å ena sidan den synpunkten,

att förvaltningskostnaderna bliva relativt mindre, ju större

omsättningen är, samt å andra sidan vikten av att områdena ej göras

så stora, att det blir omöjligt för vederbörande centralförenings ledare

att på ett tillfredsställande sätt övervaka lokalföreningarnas rörelse. I

Tyskland anses det, att ett antal av 80 underföreningar är ordinärt.

Det synes då vara sannolikt, att den föreslagna minimigränsen, ett län,

skall visa sig tillfredsställande, medan åter det största tillåtna området,

tre län, torde vara erforderligt i vissa landsdelar.

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kitngl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

133

§ 5.

Eu principfråga av stor betydelse för kreditföreningsrörelsen är,

om andra föreningar än rena kreditföreningar och sådana avsedda för

den jordbrukande befolkningen skola tillåtas att bliva medlemmar av

centralföreningarna.

För en utsträckning av rätten att vinna medlemskap talar, utom

det att systemet i flera andra länder praktiseras, onekligen att även

åtskilliga andra kategorier av föreningar, vilkas verksamhet val förtjänar

att uppmuntras, nu se sig hämmade av brist på rörelsekapital.

Å andra sidan torde det ej kunna förnekas, att ett sådant direkt

inlåtande med andra ekonomiska sammanslutningar lätt kan bringa en

centralförening i vidlyftigheter, som kunna allvarligt skada förtroendet

för densamma och därmed även för dess underföreningar.

Av detta skäl föreslås här att endast godkända jordbrukskreditföreningar

skola kunna bliva medlemmar av centralförening. I sammanhang

härmed torde även böra erinras, att enligt förslaget till kungörelse

angående godkännande av vissa jordbrukskreditföreningar § 14 mom. f.

möjlighet beretts för vissa andra föreningar att draga nytta av kreditföreningarnas

medel.

§ 6.

Beträffande här föreslagna stadgandet torde endast behövas en

hänvisning till den allmänna motiveringen och vad som anförts som skäl

för bestämmelserna i §§ 6 och 8 av förslaget till kungörelse angående

godkännande av vissa jordbrukskreditföreningar.

§ 7.

Beträffande skälen till vad som föreslagits i denna paragraf må i

första hand hänvisas till vad som anförts under §§ 6 och 8 i förslaget

till kungörelse angående godkännande av vissa jordbrukskreditföreningar.

Såsom där framhållits, är det av synnerlig vikt, att föreningarna vinnlägga

sig om ett visst mått av kapitalbildning. För att i någon mån

befordra detta intresse har det ansetts nödigt att ställa underföreningarnas

krediträtt hos centralföreningen i viss relation till det egna kapital, de

förmått bilda åt sig. Klart är även att den större kapitalbildningen

skall bereda centralföroningarna i viss män ökad säkerhet. Dessa syn
-

s. 134 Kontrollera mot PDF

134 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

punkter äro emellertid ej de enda avgörande. Hänsyn måste även tagas

till medlemmarnas i underföreningarna kreditbehov.

Förevarande paragraf söker tillgodose samtliga dessa krav genom

att inslå på en medelväg.

Samtidigt med att man delvis ställt lånerätten i beroende av underföreningens

eget kapital (jfr bestämmelsen i § 8) har man i förlitande

på den säkerhet, som den personliga ansvarigheten erbjuder, ansett sig

kunna tillförsäkra underföreningarna eu viss krediträtt oberoende av

huru stort eget kapital de bildat.

§§ 8-9.

Bestämmandet av det belopp, varmed underföreningarna minst skola

ansvara för centralföreningens förbindelser, måste alltid ske i viss mån

godtyckligt. Då man emellertid måste utgå från att de av underföreningarna

gjorda insatserna ej komma att väsentligt överstiga det fordrade

minimum, synes det nödvändigt att göra ansvarssumman jämförelsevis

stor i förhållande till insatserna. Att ansvarighetsbeloppet lämpligen

göres avhängigt av dessa insatser, ej t. ex. av medlemmarnas i underföreningarna

ansvarighet för dessas förbindelser, torde till fullo framgå

av motiveringen för föregående paragraf. Däremot synes det av nöden

för bevarandet av centralföreningarnas soliditet att förhindra att underföreningarna

ikläda sig så stor ansvarighet, att deras egna tillgångar

icke även i kritiska fall förslå för täckandet av förbindelserna. Det har

därför föreslagits, att underförening ej skulle få teckna så många insatser,

att dess ansvarighet kommer att överstiga 2/3 av det sammanlagda

belopp, intill vilket dess medlemmar i sin ordning äro ansvariga för

dess förbindelser. Vidare är i § 9 reglerat sättet för uppsägning och

återbetalning av insatser i centralförening, då genom utträde av medlemmar

i underförening dennas kreditvärde otillbörligen minskats.

Med avseende på detta återbetalande föreslås, att stadgandet i

15 § första stycket av gällande lag om ekonomiska föreningar må äga

ovillkorlig tillämpning, d. v. s. centralförening får icke i sina stadgar

intaga bestämmelse, som i vissa fall förbjuder insatsernas återbärande

efter skedd uppsägning. Utsikten att på nu ifrågavarande sätt eventuellt

förlora det i centralföreningen i form av insatser deponerade kapitalet

skulle nämligen med säkerhet verka hämmande på underföreningarnas

benägenhet att ingå i centralföreningarna med större antal insatser, än

som vore oundgängligen nödigt och således motverka den önskvärda

kapitalbildningen inom dessa.

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

Endast i det fallet torde centralförening böra tillerkännas rätt att

innehålla insats, att den underföreningen tilldelade krediten överstiger

dennas nedsatta krediträtt; sedan krediten nedbragts till vederbörligt

belopp, inträder naturligtvis omedelbart centralföreningens återbetalningsskyldighet.

§ 10-

Det andra stycket av denna paragraf är hämtat från förslaget till

lag angående ekonomiska föreningar, som idka sparkasserörelse; beträffande

motiveringen för det tredje hänvisas till den allmänna motiveringen

och specialmotiveringen för § 9 av förslaget till kungörelse

angående godkännande från det allmännas sida av vissa jordbrukskreditföreningar.

Här må endast tilläggas, att intresset av att insatserna

förräntas givetvis i fråga om centralföreningarna är ännu större än med

avseende på underföreningarna, eftersom de kapital, det i detta fall rör

sig om, äro så mycket större.

§ 11-

Stadgandet om det belopp, som minst skall avsättas till reservfonden,

ar hämtat från förslaget till lag angående ekonomiska föreningar,

som idka sparkasserörelse.

Att avsättningen till reservfonden ej bör upphöra, förrän denna

vuxit till ett ganska ansenligt belopp, är påtagligt, då centralföreningarnas

insatskapital, såsom förut framhållits, alltid måste antagas komma

att bliva jämförelsevis lågt. En reservfond av avsevärd storlek blir

även därigenom en styrka för centralföreningen, att denna härigenom

erhåller ett eget kapital, som kan användas i rörelsen, men ej behöver

förräntas.

§ 12-

Centralföreningarna kunna ej fylla do uppgifter, som böra tillkomma

dem, om de endast skulle äga rätt att mottaga insättningar

på sparkasseräkning. Det bör tvärtom tillses, att underföreningarna

bliva satta i tillfälle att placera sina medel på för dem själva förmånligaste

sätt: penningar, som under längre tid kunna avvaras, på depositionsräkning,

tillgodohavanden, som hastigt kunna behövas, på avistaräkning,

löpande räkning eller upp- och avskrivniugsräkning.

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

§ 14-

Genom bestämmelserna i denna paragraf sörjes för föreningarnas

likviditet. De bägge första momenten äro hämtade ur förslaget till lag

angående ekonomiska föreningar, som idka sparkasserörelse, det tredje

återfinnes i förslaget till kungörelse angående godkännande av vissa

j ordbrukskreditföreningar.

§ 16-

De här innehållna stadgandena hava redan belysts i den allmänna

motiveringen. Emellertid torde här böra framhållas, huru viktigt det

är både för underlättande av revisionen och för utbildningen av lämpliga

bokförare åt underföreningarna, att bokföringen inom dessa sker efter

ensartade normex. Att underföreningarna ifråga om handhavandet av sin

rörelse måste rätta sig efter de anvisningar, som lämnas från centralföreningarnas

sida, följer redan därav, att, såsom förut framhållits, det

är inom dessa, som den egentliga sakkunskapen kommer att finnas.

§ 17-

Då tanken på att skapa en för centralföreningarna gemensam övervakande

sammanslutning ej synes vara mogen att realiseras, åtminstone

förr än den övriga organisationen någon tid varit i verksamhet, har det

synts nödvändigt, att centralföreningarnas verksamhet direkt övervakas

från det allmännas sida. Närmare bestämmelser angående formerna för

detta övervakande innefattas i § 20.

§ 18-

Bestämmelserna i § 4 om centralförenings område synas böra

kompletteras därhän, att både antalet underföreningar bör hava uppnått

ett visst minimum och även insatskapitalet vara ej alltför obetydligt, för

att godkännande och därmed statsanslag skall kunna erhållas. De i

denna paragraf föreslagna gränserna, respektive 10 föreningar och 6,000

kronors insatskapital, torde böra anses såsom de lägsta möjliga.

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

137

§ 19-

Det synes sannolikt, att centralföreningarnas styrelser i allmänhet

komma att få sitt säte i residensstäderna, där bland annat riksbankskontor

finnas och sålunda bekväm förbindelse med riksbanken kan åvägabringas.

Att ansökan om godkännande prövas av Konungens befallningshavande

i det län, där styrelsen har sitt säte, synes under sådana

förhållanden vara mycket lämpligt.

§ 20.

De i denna paragraf innehållna bestämmelserna om utseendet av

ombud och dettas åligganden överensstämma med vad sakkunniga föreslagit

beträffande ombud för kreditföreningarnas övervakande.

§ 22.

Första delen av paragrafen avser att i princip hindra centralförening

att skaffa sig lån från flera kreditinrättningar samtidigt. En dylik

bestämmelse torde vara oundgängligen nödig för att hindra att rörelsen

kommer in på avvägar. Då förslaget emellertid ansett sig böra lämna

centralföreningarna frihet, att såsom förlagsgivare anlita även andra

banker än riksbanken, men denna ju enligt vad förut nämnts skulle

förvalta den lånefond, statsverket skulle tillhandahålla, har ett undantag

måst medgivas från nyssnämnda regel, så att även centralförening, som

är ansluten till privatbank, må kunna komma i åtnjutande av lån från

berörda fond.

Paragrafens andra stycke begränsar centralföreningarnas penningrörelse

så tillvida, som deras inlåning föreslås ej få överstiga underföreningarnas

sammanlagda krediträtt. Härigenom bliva de hänvisade

till endast sitt egentliga ändamål, och den konkurrens med övriga penninginrättningar,

som givetvis ej till fullo kan undvikas, torde bliva

betydligt förminskad mot om de tillerkändes rätt att mottaga insättningar

till vilka belopp som helst.

§ 23.

Denna bestämmelse kompletterar den, som innehålles i § 5, och

har liksom denna tillkommit för att hindra att centralföreningarna inlåta

sig i affärer, vilkas räckvidd de tilläventyrs ej kunna överskåda.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 106 höft. (Nr 119.)

18

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kung!. Majds Nåd. Proposition Nr 119.

§ 24.

Genom § 16 har centralförening erhållit behövlig befogenhet för

att utöva uppsikt över sina underföreningar; genom denna paragraf

ålägges den att vidtaga de åtgärder, som krävas, för att denna uppsikt

skall bliva effektiv.

§ 26.

Bestämmelserna i första stycket motsvara dem i § 23 av förslaget

till kungörelse angående godkännande av vissa jordbrukskreditföreningar.

Det av Konungens befall»ingshavande utsedda ombudet har förpliktats

att ej blott anmäla om sådant förhållande inträffar, att han anser

centralförenings godkännande böra återkallas, utan även om sådant sker

i fråga om underförening. Genom sin ställning till centralföreningen

bör han vara synnerligen lämpad för en sådan uppgift. Genom hans

och centralföreningens gemensamma kontroll torde det vidkommande de

orter, för vilka centralförening finnes, vara lika tillfredsställande sörjt

för de lokala föreningarnas övervakande som enligt de sakkunnigas

förslag.

Beträffande de lokala föreningarna i andra orter, torde staten ej

böra ikläda sig de kostnader, som äro förbundna med deras övervakande.

§ 27.

Av synnerlig vikt är att centralföreningarnas balansräkningar uppgöras

i enlighet med givna föreskrifter. Då det civilrättsliga ansvar, en

överträdelse av dessa kan medföra, icke torde innebära erforderlig garanti

för att desamma efterlevas, och det för övrigt vore synnerligen oegentligt,

om styrelseledamöter i de lokala föreningarna i förevarande hänseende

skulle vara underkastade strängare påföljder än styrelseledamöter

i de långt viktigare centralföreningarna, har en straffbestämmelse, motsvarande

den i 23 § av förslaget till lag innefattande särskilda bestämmelser

om ekonomiska föreningar, som idka sparkasserörelse, ansetts

böra intagas jämväl i förevarande författningsförslag.

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

139

4. Förslag till tillägg av eu 25:te § till den föreslagna lagen, innefattande

särskilda bestämmelser om ekonomiska föreningar, som idka

sparkasserörelse.

Den häruti innehållna bestämmelsen synes vara tillräckligt utförligt

behandlad i den allmänna motiveringen, varför här endast hänvisas

till denna.

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Majits Nåd. Proposition Nr 119.

Kreditföreningar bland utlandets jordbrukare.

Några upplysningar om deras organisation och resultat.

I. Tyskland.

Med full rätt står för oss svenskar Danmark som föregångslandet

på jordbrukskooperationens område. Vårt södra grannland erbjuder

nämligen de vackraste exemplen i hela världen på vad ekonomisk samverkan

mellan jordbrukare betyder för åkerbrukets och ladugårdsskötselns

utveckling. Likaledes kommer Danmark främst i fråga om konsumentkooperationens

utbredning på den rena landsbygden. I ett avseende

har emellertid den fria föreningsverksamheten bland de danska jordbrukarna

på grund av säregna förhållanden icke blivit anlitad i samma

utsträckning som på övriga områden, nämligen i fråga om kreditförmedlingen.

Här kommer Tyskland obestridligen främst bland världens

nationer.

De fria, kooperativa kreditanstalterna ha i Tyskland uppnått en i

sitt slag lika storartad utveckling som konsumtionsföreningarna i kooperationens

ursprungsland, England. De ha blivit företag, som räkna sina

medlemmar i miljoner och sina tillgångar och skulder i miljarder. De

ha åstadkommit en utomordentlig uppryckning av de samhällsklasser,

för vilka de äro avsedda. De ha även bidragit till att stabilisera

penningmarknaden och ha till och med under kristider förmått hålla

räntefoten jämförelsevis mycket låg.

Det tyska systemet torde även i Sverge, liksom i en mängd andra

länder, böra i tillämpliga delar tagas till mönster, när vi gå att lösa

vårt jordbruks brännande kreditfråga. Vi skola därför här nedan i största

korthet redogöra för den kooperativa penningverksamheten i Tyskland

och ett par andra länder, i främsta rummet bland jordbrukarna.

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

De tyska kreditföreningarna äro av två väsentligt olika typer. Den

ena är avpassad efter städernas, den andra efter landsbygdens behov.

Upphovsmannen till det förra slaget är Hermann Schulze från Delitzsch,

som 1850 under intryck av ett par svåra nödår på 1840-talet grundade

den första kooperativa kreditkassan i Delitzsch. De hithörande föreningarna

mottaga enligt sina grundsatser medlemmar från alla yrkesgrupper

och söka utbreda varje särskild kreditkassas verksamhet över

det största möjliga område. Deras skötsel är rent bankmässig och överskottet

utdelas, sedan avsättningar till fonder blivit gjorda, på insatskapitalet.

Det senare slaget av föreningar bruka efter sin stiftare, F. W.

Raiffeisen, vanligen benämnas Raiffeisenkassor, ehuru flera andra män i

hög grad bidragit att framskapa den slutliga typen. Åven R. fick sina

första impulser till sin livsgärning under nödåren på 40-talet. De första

av honom skapade föreningarna togo formen av ett slags välgörenhetsföreningar,

bildade av de förmögnare för att motverka det gängse ockret

på de fattigare. Men snart började han efter Schulze-Delitzsch’ föredöme

upprätta kreditföreningar, av honom kallade lånekasseföreningar

(Darlehnskassen-Vereine). Detta skedde dock icke med någon större

entusiasm. Raiffeisen leddes av vissa kristligt-kommunistiska idéer, och

betraktade föreningarna blott som ett medel att nå fram till en omdaning

av samhällsförhållandena. Rörelsen togs emellertid om hand även av

andra mera praktiskt anlagda personer, vilka byggde vidare på den av

Raiffeisen lagda grunden, och efter åtskilliga slitningar och schismer

äro nu, sedan Raiffeisen år 1888 avlidit, de flesta kassor, som hava

Raiffeisens grundtankar till utgångspunkt, sammanslutna i der Reichsverband

der deutschen landwirtschaftlichen Genossenschaften. SchulzeDelitzsch

åter satte affärssynpunkten i främsta rummet: den ekonomiska

vinst, som kunde tillföras medlemmarna, var för honom huvudsyftet.

På 1860-talet ledde denna meningsskiljaktighet till en öppen brytning.

Raiffeisenkassorna skilde sig ut från de övriga och antogo den huvudtyp,

de ännu ha. I motsats till de schulzeska kreditföreningarna begränsa

de sitt område till invånarna i en socken eller högst en församling.

»De böra icke vara större, än att medlemmarna kunna titta i varandras

fickor». Fordringarna på insatser voro till en början ytterst minimala,

växlande mellan 10 pfennig och 10 mark. Nu äro de i allmänhet större.

Överskottet avsättes till en reservfond, som förblir medlemmarnas gemensamma

egendom och icke kan delas. Utdelningen på insatt kapital,

där sådan förekommer, är begränsad till en viss låg procent. Medlemmarna

erhålla lån med ända till tio års avbetalningstid. Raiffeisen
-

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

kassorna ha också i många fall till uppgift att anskaffa förnödenheter

för jordbrukets behov, ungefär såsom lantmännens inköpsföreningar i

Sverge. Hela deras läggning gör dem lämpliga att tillgose jordbrukarnas

kreditbehov, varför de, såsom förut nämnts, kommit att stå som mönster

för jordbrukskreditföreningar i de flesta länder, där dylika blivit införda.

Båda slagen av kreditorganisationer bedriva en vidsträckt inlåningsverksamhet

och äro centraliserade i provins- och riksförbund.

Efter dessa inledande anmärkningar om den kooperativa kreditföreningsverksamheten

i Tyskland, skola vi övergå till att lämna några

närmare meddelanden angående utvecklingen av spar- och låneföreningarna

enligt Raiffeisens system.

Organisation.

Föreningarna äro inregistrerade och vanligen byggda på medlemmarnas

solidariska ansvarighet. Deras verksamhetsområde bestämmes

i stadgarna och kan vara mer eller mindre vidsträckt, dock, såsom vi

ovan sett, alltid jämförelsevis litet. För att lagligen kunna konstitueras

måste föreningen räkna minst 7 medlemmar. Endast välfrejdade, myndiga

personer, bosatta inom föreningens område, kunna vinna medlemskap.

Verksamheten skötes av en styrelse, vald på årsmöte och vanligen

bestående av fyra eller fem medlemmar. Styrelsen övervakas närmast

av ett medlemmarnas representantskap (Aufsichtsrat), som sammanträder

minst 4 gånger årligen och består av åtminstone fyra medlemmar, oftast

flera. Representantskapets kontrollerande myndighet är synnerligen omfattande.

Dess medlemmar ha också till uppdrag att söka reda på medlemmarnas

ekonomiska förhållanden och väljas därför från olika delar

av föreningens område. Varken ledamöter av styrelse eller representantskap

äga rätt till arvode för uppdraget. Endast kassören eller räkenskapsföraren

erhåller ersättning för sitt arbete. Årsmötet är föreningens

högsta beslutande myndighet. Varje medlem har en röst.

Rörelsekapital.

De kooperativa kreditkassorna erhålla sitt rörelsekapital dels genom

insatser — som, där de äro något större, kunna inbetalas successivt —

dels genom egna, odelbara fonder, bildade genom avsättning av årsöverskott,

dels genom mottagande av insättningar på sparkasseräkning.

Den sistnämnda källan är, såsom vi längre fram skola se, den rikligast

flödande. Det finns dock hundratals kassor, som genom förträfflig

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

skötsel äro i stånd att varje år öka sina egna fonder, och som därigenom

få en allt större förmåga att låna ut medel på fördelaktiga villkor.

Centralkassor.

Det inträffar naturligtvis ofta, att en del föreningar ha överflöd

på medel, medan andra lida brist. För att utjämna detta äro upprättade

centralkassor för de olika staterna och provinserna i det tyska riket.

För närvarande existera mellan 40 och 50 centralkassor.

Några av de särskilda staterna ha också trätt emellan genom upprättande

av statsgaranterade centralkassor. Den märkligaste av dessa

är Preussische Centralgenossenschaftskasse (»Preussenkasse»). Den bildades

under eu krisperiod genom ett ovanligt raskt ingripande från

statens sida. Ett par kooperativa kongresser hade uttalat sig för bildandet

av ett centralt bankinstitut. Preussiska finansministern framlade

då i afl hast ett lagförslag i denna riktning, vars parlamentsbehandling

började den 18 juni 1895. Redan den 31 juli utfärdades lagen och

trädde i kraft den 1 oktober samma år. Enligt statuterna skall kassan

»understödja utvecklandet av den personliga krediten, särskilt den kooperativa».

Utom med centralkassor för provinserna står Preussenkasse

i förbindelse med kommunala lånekassor, låneinstitut för stor-godsägare

samt provinskassor för jordbrukets behov. Den mottog till en början

en understödsfond av 5 miljoner mark i tre procents statsobligationer.

Denna summa har efter hand ökats till 75 miljoner.

Denna form av centralisation med statsunderstöd har livligt bekämpats

av Schulze-Delitzsch-rörelsens målsmän och mottogs till en

början med misstänksamhet även av jordbrukarnas föreningar. Anledningen

härtill var övertygelsen, att kooperationen utan offentligt understöd

skulle vara i stånd att lösa de föreliggande uppgifterna. De i

Preussen befintliga jordbruks-centralkassorna trädde dock snart i förbindelse

med Preussenkasse.

Raiffeisen sökte redan på 70-talet att åstadkomma en centralisering

av kreditverksamheten, vilket dock stötte på åtskilliga hinder i den då

gällande lagstiftningen. 1876 bildades emellertid ett aktiebolag, Landwirtschaftliche

Zentraldarlehnskasse för Deutschland in Neuwied, vars

aktieägare skulle bli de lokala kassorna över hela riket. Förslaget lyckades

dock icke samla ett så stort antal kassor, som Raiffeisen väntat,

emedan det drev centralisationen alldeles för långt. Liknande företag

ha uppstått på ett par andra ställen. Riksförbundet för de tyska kooperativa

jordbruksföreningarna har fullföljt en motsatt tendens och hävdat

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

nödvändigheten av i viss mån självständiga centraler för de olika delarna

av riket. Riksförbundet upprättade 1902 i Darmstadt ett av de

särskilda kooperativa centralföreningarna ägt bankinstitut, Ländvärk

scbaftlicbe Reichsgenossenscbaftsbank. Den betjänar icke blott lånekassornas

utan även inköps- och försäljningsföreningarnas centralföreningar.

För att vinna en klar uppfattning om de resultat, som i Tyskland

uppnåtts genom jordbruks-kreditföreningarna, är det nödvändigt att taga

hänsyn både till deras i siffror uttryckbara ekonomiska utveckling och

till de sociala framsteg, deras verksamhet medfört.

Vi skola i det följande meddela några fakta och uttalanden till

belysning av bägge dessa sidor.

Den första egentliga Railfeisenkassan bildades i Anbausen 1862.

Den fick snart flera efterföljare. Men utvecklingen gick till en början

helt naturligt icke med stormsteg. Under de första 20 åren upprättades

dock omkring 500 kassor i olika delar av Tyskland, framför allt i Västtyskland.

Redan 1890 både antalet föreningar uppgått till över 1,700

och har sedan för varje år ökats med jämn hastighet. Antalet var nedanstående

dag och år:

Medlemsantalet bar stegrats ännu hastigare. I medeltal kan varje

förening registrera en ny medlem per år, och genomsnittet utgjorde

1910 för de i den av riksförbundet för de tyska kooperativa jordbruksföreningarna

då upptagna 12,797 kassorna 94.4. Under antagande av

ett medlemsantal av 95 per förening utgjorde sålunda 1910 medlemsantalet

i samtliga kassor i hela Tyskland ej mindre än cirka 1,593,000

och torde nu kunna uppskattas till åtskilligt över 1,600,000.

Ur riksförbundets årsbok för 1911, som utkom förra året, hämta

vi följande uppgifter om de lokala kassornas verksamhet under arbetsåret

1910 (kassaomsättning etc. i runda tal):

Ekonomiska och sociala resultat.

7, 1895

» 1900

» 1905

Ve 1910

» 1911

» 1912

4,872

9,793

13,181

15,517

15,990

16,774

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

Antalet anslutna kassor ....................... 12,797

Medlemsantalet i dessa.............................. 1,208,997

Kassaomsättning, mark.............................. 4,940,000,000

Rörelsekapital, » 2,128,000,000

Egna fonder och insatser, mark ............ 81,000,000

Insatta sparmedel, mark.......................... 1,866,000,000

Fordringar av medlemmarna:

Lån på bestämd tid, mark ..................... 1,191,000,000

» » löpande räkning, mark............... 465,000,000

För samtliga de existerande kassorna beräknar riksförbundet rörelsekapitalet

till 2,700,000,000 mark, därav 2,400,000,000 mark sparinsättningar.

Som nämnt tjänstgöra även många kreditkassor som inköpsföreningar.

I riksförbundets statistik upptagna kassor sålde 1910 varor

för 85 Va miljoner mark.

De 36 riksförbundet tillhörande centralkassornas egna fonder uppgingo

1911 till 46,237,000 mark och de anslutna kassornas ansvarsbelopp

till 321,910,000 mark. Medlemmarnas depositioner utgjorde

309,510,000 mark. Medelräntan å insättningar var vid början av 1911

3.4 procent och å utlånta medel 4.5 5 procent. Vid slutet av året voro

motsvarande siffror 3.6 7 procent och 4.5 7 procent.

Raiffeisens »Zentraldarlehnskasse», som räknar mellan 4 och 5

tusen aktieägande kassor, hade 1911 8,618,500 mark i aktiekapital. De

anslutna kassornas insättningar på löpande räkning uppgingo den 31

december 1911 till 40,469,000 mark och på deposition till 43,926,000 mark.

Preussenkasse hade 1911 i tillgångar och skulder 216,324,631

mark. Nettoöverskottet på verksamheten uppgick samma år till 3,831,158

mark. Dess kassaomsättning steg samma är till 15,946,569,853 mark.

Omkostnaderna voro 820,948 mark.

Av ovanstående sifferuppgifter torde det väl framgå, vilken oerhörd

omfattning de kooperativa kreditföreningarna i Tyskland tagit.

Utvecklingen visar icke heller den ringaste tendens till avmattning. De

ekonomiska krisperioderna, som alltid åstadkomma en nedgång i antalet

nygrundade affärsföretag, öka i allmänhet tilloppet till de kooperativa

kreditföreningarna. Både antalet kassor och enskilda medlemmar stegras

under sådana perioder avsevärt. Detta är ej så underligt, då de tyska

Raiffeisenkassorna under den senaste svåra krisperioden, när tyska riksbanken

tidvis höjde diskontot till 7 procent och de enskilda bankerna

å kreditiv]ån togo ända till 8 procents ränta och 2 procents folioavgift,

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt 106 käft. (Nr 119.) 19

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

kunde hålla räntan å utlämnade lån nere vid 4 Va å 5 procent, mest

utan folioavgift och utan att behöva uppgiva konkurrensen med affärsbankerna

om inlåningen.

I förhållande till de förvärvsmässiga kreditanstalterna röra sig

visserligen de kooperativa kreditkassorna med jämförelsevis ringa belopp.

Men det ligger i sakens natur, att jordbruket i förhållande till de frambragta

värdena har ett vida mindre behov av löpande driftkredit än

exempelvis exportindustrien. Här i Sverge beräknades av lantbruksstyrelsen

1908, att en summa av 10 miljoner kronor skulle vara tillräckligt

som rörelsekapital åt de föreslagna kreditföreningarna för en så

lång tid som 1910—1919. Åven om detta var något för lågt tilltaget,

framgår dock därav, att det föreliggande driftkreditbehovet för det mindre

svenska jordbruket av sakkunniga icke beräknas så synnerligen högt.

Med ett sådant belopp, icke fullt 2 kronor för varje svensk medborgare,

bör man jämföra de tyska jordbrukskreditkassornas rörelsekapital, som

redan nu uppgår till sammanlagt 2,500 miljoner kronor eller 38 kronor

på varje invånare i tyska riket. Likväl är Sverges jordbrukande befolkning

procentiskt taget betydligt större än Tysklands.

Möjligheten att erhålla billigt kapital i form av sparinsättningar

beror naturligtvis i hög grad på de inlånande organisationernas soliditet. I

det avseendet lämna de kooperativa kreditkassorna nästan intet övrigt

att önska. Av dessa demokratiska företag, som förvaltas av lantbefolkningens

egna, oavlönade förtroendemän, av enkla lantmän, skollärare och

präster, ba endast ett obetydligt fåtal gjort konkurs. De affärsmässiga

kreditföretagen både under åren 1895—1905 på 10,000 företag 55

gånger så många konkurser som kreditföreningarna. »Icke en plennig

bär gått förlorad vare sig för kreditorer eller insättare» ba ledarna för

den nu bortåt 5,000 kassor omfattande Neuwied-organisationen med

stolthet kunnat förklara. Och detta är i allmänhet sant även för de

kassor, som stå utanför denna sammanslutning. Centralkassorna och

de revisionsförbund, som bildats för kassorna inom större områden,

kunna dock naturligen skriva en del av dessa goda resultat på sin räkning.

De stå nämligen de lokala kassornas ledning till tjänst med råd

och dåd i alla förvaltangsangelägenheter och kontrollen från dem är

ganska skarp.

De låneformer, som tillämpas inom jordbrukskassorna, befinna sig

också i utveckling. Från att till en början ha lämnat blott reverslån

övergå kassorna efter band till andra bankmässiga utlåningslormer, löpande

räkning etc. I större och folkrikare orter, där tillgång till affärskunnig

ledning finnes, handla de med värdepapper och växlar, ha check
-

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

räkning, styra om inkassering av växlar, mottaga slntna depositioner

o. s. v. En dylik utvidgning av verksamhetsfältet är, säger en tysk

författare, till nytta både för medlemmarna och kassorna. I denna form

tjänstgöra kreditkassorna som verkliga banker för ortens behov. Detta

gäller särskilt de större centralkassorna, dika merendels vuxit ut till

verkliga bankinstitut.

Moraliska och sociala resultat.

Bästa beviset för de kooperativa kreditkassornas stora ekonomiska

betydelse både för de tyska jordbrukarna själva och för samhället i dess

helhet är givet av den storartade, med några siffror i det föregående

belysta utveckling, rörelsen vunnit.

Om dessa kassor liksom om all annan kooperation gäller det

emellertid som en allmän regel, att de direkta vinster, medlemmarna

kunna inhösta, vida överträffas av verksamhetens indirekta fördelar.

Först och främst skänker arbetet inom ekonomiska självhjälpsorganisationer

åt deltagarna ökade insikter, som förträffligt kunna utnyttjas

i deras dagliga gärning. Jordbrukskooperationen har över allt,

där den bedrivits på det rätta sättet, vidgat lantmännens syn på tingen

och sporrat dem att omlägga sin näring i en rationellare riktning. 1

detta avseende ha kreditkassorna i Tyskland utfört ett banbrytande

arbete, då de där varit de första kooperativa lantmannasammanslutningarna.

Ej mindre viktig är den uppfostran till inbördes sammanhållning, som

de fria ekonomiska organisationerna ge. Samarbete mellan jordbrukarna

är i våra dagar nödvändigare än någonsin. På industriens och handelns

område går utvecklingen hastigt mot allt starkare koncentration. Den

ensamstående jordbrukaren blir mer och mer överlämnad åt beroendet

av makter, över vilka han icke kan utöva det ringaste inflytande. Det

moderna jordbrukets teknik kräver vidare anläggningar och åtgärder,

som överstiga den mindre jordbrukarens krafter. Samarbete förutsätter

emellertid förmåga att underordna sina egna små tycken och intressen

under vissa vägledande grundsatser, som syfta till det helas väl. Den

verksamhet, de tyska kreditföreningarna bedrivit, har varit så lagd, att

den från början inplantat sammanhållningens nödvändighet och sedermera

givit lysande exempel på dess nytta.

Det erkännes också av alla, som studerat saken, att kreditkassorna

framför alla andra kooperativa sammanslutningar verkat rent personligt

uppfostrande på sina medlemmar och lärt dem vikten av att ordentligt

s. 148 Kontrollera mot PDF

148 Kungl. Majits Nåd. Proposition Nr 119.

sköta sin privatekonomi. Villkoret för att komma i åtnjutande av lån

från dessa kreditanstalter är nämligen i främsta rummet ordentlighet,

arbetsamhet och personlig respektabilitet. Den direkta ekonomiska

garanti, som affärsbankerna måste fordra för lån i form av borgen eller

inteckningar i fast egendom etc., har av kreditföreningarna blivit i stor

utsträckning ersatt med låntagarens personliga kreditvärde, om ett sådant

uttryck tillätes. Visserligen fordras på något större belopp i allmänhet

borgen, men denna behöver i sin tur icke vara sådan, som bankerna

måste kräva. En framåtsträvande, men fattig liten jordbrukare, som

tydligt visar, att han vill göra rätt för sig, erhåller driftkredit framför

en med större tillgångar försedd, men i sitt arbete oordentlig person.

Medvetandet att ett samvetsgrant arbete i förening med nykterhet, ordentlighet

och sparsamhet i levnadssättet berättigar till erhållande av driftkredit,

åstadkommer en allmän uppryckning inom kreditkassornas verksamhetsområde.

Preussiska domare ha i officiella rapporter intygat, att

skuldfordringsmålen ansenligt avtagit, sedan kreditkassor inrättades i

deras distrikt. En tysk prästman har också yttrat, att den allmänna

moralen höjts mera genom den nyinrättade Raifleisenkassan i hans församling

än genom alla hans förmaningar. Samma erkännande kommer

också från prästerligt håll i Italien, där den kooperativa kreditkasseverksamheten

efter tyskt föredöme införts. Den allmänna opinionen

om en person spelar som bekant för honom en större roll på landsbygden

än annorstädes. Då en affärsbank, enskild kreditgivare eller en

borgesman gör förluster på grund av låntagares oordentlighet, väcker

detta ett betydligt mindre ogillande, än om motsvarande förlust drabbar

en av den felandes yrkeskamrater ägd kreditkassa. Det blir för den

enskilde mera en hederssak att icke svika sina förbindelser till en

dylik kassa.

Den fördärvliga konsumtionskrediten motverkas också kraftigt av

kreditkassorna, ty mer betydande skulder för matvaror o. s. v. betraktas

med rätta som ett tecken på slarvig ekonomi och försämra utsikterna

att erhålla lån ur kassan. Kassorna erbjuda också ett gott medel för

jordbrukaren att göra sig oberoende av såväl konsumtionskredit som

kredit å varor för jordbrukets behov. D:r Max Grabein, generalsekreterare

för riksförbundet för de tyska kooperativa jordbruksföreningarna,

konstaterar i en 1908 utgiven bok, huru lantmännen vid frånvaron av

kreditkassor bli beroende av handelsmännens kredit och yttrar därom:

»Till och med vid ett reelt handhavande var denna kredit dyr och föga

ändamålsenlig. Hur mycket mer då, när samvetslösa element inom

handelskåren utnyttjade de små och medelstora jordbrukarnas finansiella

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

beroende och ekonomiska okunnighet för att bringa sina värnlösa

offer i en fullständig träldom och icke sällan föra dem till ekonomisk

ruin.»

Sparsamheten bland de tyska jordbrukaren sporras även direkt

och underlättas i hög grad genom Raiffeisenkassorna. Den oerhörda

summa, som under årens lopp hopats genom sparinsättningarna i dessa

kassor, vittnar bäst därom. Kassorna äro bekväma och säkra uppsamlingsställen

för de sparade slantarna. Deras begränsade område gör

också, att eu tävlan i sparsamhet kommer till stånd mellan medlemmarna.

De ge därtill anledning till en praktisk och verksam agitation

för saken. Raiffeisenkassorna i Tyskland ha på många orter infört

systemet att avhämta sparslantarna i hemmen. Varje lördags eftermiddag

eller söndag kommer uppsamlaren och säljer sparkort med ett

värde av 20—50 pfennig (18—45 öre) eller högst 1—3 mark, som

kvartalsvis avlämnas och föras i räkning. Det låter otroligt, men det

är icke desto mindre sant, att på detta sätt sammanbragtes 1903 av

135 kassor i Hessen tillsammans 1,446,565 (säger: en miljon fyrahundrafyrtisextusenfemhundrasextifem)

mark av 23,456 insättare. På varje

insättare kom det i medeltal 1.2 o mark per vecka. Dessa medel skulle

utan en organiserad insamling troligen endast i ringa utsträckning blivit

sparda för något nyttigt ändamål.

För samhället i dess helhet ha Raiffeisenkassorna naturligtvis verkat

gott i samma mån som de höjt den moraliska och ekonomiska nivån

hos medlemmarna. Men de ha också haft andra goda följder. De ha

exempelvis bidragit till att framdraga många goda krafter ur deras

obemärkthet och sätta dem i arbete för samhälliga uppgifter. För själva

kreditförmedlingen är det av största betydelse, att den kunnat genom

de frivilliga organisationerna gratis utnyttja den myckna arbetsförmåga

och duglighet, som eljest skulle varit alldeles bortkastad.

Den kooperativa kredit- och sparkasseverksamheten i Tyskland

innebär sålunda med ett ord sådana fördelar, att man livligt måste önska

dess införande även hos oss.

II. Finland.

Från den kortfattade redogörelse för kreditföreningsväsendet bland

Tysklands jordbrukare, som i det föregående lämnats, är det synnerligen

lärorikt för oss svenskar att omedelbart övergå till en översikt av utvecklingen

på detta område i vårt östra grannland. Om Tysklands

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

kreditföreningar erbjuda oss anblicken av en rörelse, som organiskt växt

upp från en obetydlig början till den jättelika omfattning, vi i det föregående

skildrat, som haft att experimentera sig fram steg för steg, och

som först efter många års arbete fått till stånd centrala organisationer,

så ger oss däremot Finland exempel på en kreditföreningsverksamhet,

som så att säga införts fullfärdig och med centralorganisationer och allt

omplanterats i en förut alldeles obruten mark.

Hela den moderna finska kooperationen, som i de flesta avseenden

är mönstergillt uppbyggd och skott, började först 1899. Detta år utkom

på finska språket ett av dåvarande docenten H. Gebhard författat

stort arbete om de europeiska jordbrukarnas föreningsväsen. Någon tid

därefter grundades av ett antal vetenskapsmän och andra sällskapet

Pellervo, som avsåg att dels studera, dels utbreda de kooperativa idéerna

i Finland. Med biträde av jurister och andra fackmän utarbetades mönsterstadgar

och handböcker i föreningsteknisk bokföring o. s. v. för

olika slag av kooperativa sammanslutningar. Lagstiftning för den ekonomiska

föreningsverksamheten kom till stånd redan 1901, sålunda två

år efter Pellervos bildande. Här i Sverge hade vi haft ekonomiska föreningar

i 25 å 30 år, innan staten ansåg sig böra bereda dem stödet av

en särskild lagstiftning. Sedan Finland fått den reglerande lagstiftningen,

har under intim samverkan mellan de olika arterna av kooperation

rörelsen systematiskt byggts upp med centralorganisationer redan

frän början och med sällskapet Pellervo som den pådrivande och vägledande

kraften.

De finska kreditkassornas central an stalt är den äldsta av de fyra

egentliga kooperativa centralorganisationerna i Finland. Den bildades

som ett aktiebolag år 1902, sedan eu petition av år 1900 i ämnet från

lantdagen bifallits på högsta ort. Petitionen gick ut på, att, därest på

enskilt initiativ en kreditanstalt grundades i syfte att genom lokala

kreditkassors förmedling avhjälpa det mindre jordbrukets kreditbehov,

så skulle densamma erhålla understöd av allmänna medel. Utvecklingen

av centralanstalten framgår av följande uppgifter:

År 1903 hade 10 kassor anslutit sig. Året därpå ökades antalet

till 69 och ännu ett år senare till 119. Femte verksamhetsåret överskred

kassornas antal 200, och 1911 uppgick det till 398. Första året

utlånades till kassorna 79,000 finska mark, 1907 hade denna summa

stigit till 2,068,000 mark och 1911 till 4,738,000 mark.

Centralanstalten har som driftkapital erhållit ett statslån, som

1912 uppgick till 5 V* miljoner mark. Dessutom åtnjuter den ett årligt

understöd av 20,000 mark i första rummet för instruktion och revision

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

av de lokala kassorna. Dessa äro organiserade som inregistrerade ekonomiska

föreningar med »obegränsad personlig tillskottsplikt», såsom

termen för solidarisk personlig ansvarighet heter i Finland. För att

bedöma, huru stor kredit en kassa skall erhålla av centralanstalten, verkställes

en uppskattning av denna ansvarighets reella värde, d. v. s.

medlemmarnas sammanlagda förmögenhet.

Om de lokala kassornas verksamhet lämnas utförliga redogörelser

i en av sällskapet Pellervo i september 1912 på tyska språket utgiven

statistisk handbok över den finska kooperationen. Enligt denna källa

voro t. o. m. 1910 inregistrerade 413 kreditkassor för jordbrukare, 5

för hantverkare och 1 för studenter. Alla dessa hade dock icke då

hunnit börja sin verksamhet. De flesta kassorna finnas i Viborgs och

Kuopio län, varest kreditförhållandena förut lämnade mest övrigt att

önska.

Medlemsantalet i de kassor, som börjat sin verksamhet vid utgången

av 1910, var 17,404. Genomsnittet per kassa uppgick till 47

medlemmar. Ungefär en fjärdedel av medlemmarna äro arrendatorer.

Beträffande medlemmarnas förmögenhetsställning lämnas en del intressanta

uppgifter. Antalet medlemmar, för vilka dylika uppgifter kunnat

anskaffas, uppgick till 15,784. Av dessa ägde 6,040 mindre än 1,000

finska mark (= 720 kronor), 5,528 mellan 1,000 och 5,000 mark, 3,484

mellan 5,000 och 20,000 mark och 732 över 20,000 mark.

En ganska stor procent av kreditföreningarna — 1910 över en

fjärdedel av samtliga — tjänstgör även som inköpsorganisationer. Dessa

äro anslutna till centralanstalten Hankkija, vilken motsvarar Svenska

lantmännens riksförbund. Kassorna prenumerera för över hälften av

sina medlemmar på tidskriften Pellervo (ungefär motsvarande Svenska

lantmännens föreningsblad) samt i stor utsträckning åt ledare och funktionärer

på den finska kooperationens facktidskrift, »Osuustoimintaleliti».

Detta vittnar om en stor andlig livaktighet bland medlemmarna.

De 353 kassor, som lämnat uppgifter till 1910 års statistik, hade

under 1910 beviljat lån å sammanlagt 2,137,668 mark. 1 medeltal uppgick

varje lån till 137 mark. Kassaomsättningen var 1910 6,793,725

mark.

De finska kassorna ha rätt till inlåning på sparkasseräkning. Av

denna rätt hade 1910 131 kassor begagnat sig och hade 76,721 mark

innestående — sålunda ett ganska blygsamt belopp. Insatskapitalet

uppgick den 31 december 1910 till 352,236 mark, reserv- och dispositionsfonderna

till 139,242 mark. Bland tillgångarna märkas insatser i

centralanstalten om 87,887 mark.

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

De kassor, som gått med vinst, hade att uppvisa ett sammanlagt

netto av 36,939 mark, de, som gått med förlust, en underskottssumma

av 2,607 mark.

Den tid, för vilken lån beviljas, växlar något i olika delar av

landet. En återbetalningstid av över 3 år medgives endast, då lånet

avser uppförande av byggnader. Inemot 60 procent av alla lån ha eu

återbetalningstid av mellan 1 och 3 år. På mer än tre år äro beviljade

blott 18.2 procent av samtliga lån, och denna summa befinner sig

i nedgående.

Den ränta, som kassorna få betala till centralanstalten, utgör 4 l/2

procent. På inlånta medel (sparkasseräkning) betalas i allmänhet 5 procent.

Ränteinkomsten på det driftkapital, som stod till kassornas förfogande,

utgjorde i medeltal 1909 5.S5 procent och 1910 5.86 procent.

De flesta kassorna togo å lån 6 procent, de övriga mindre procentsats,

dock lägst 5 procent. Ett mindre antal upptog utom räntan en folioavgift

av V2—1 procent.

En stor svårighet för kreditkassorna i Finland har varit bristen

på lämpliga ledare och funktionärer. Personer med högre bildning ha

endast i undantagsfall stått att få. Centralledningen har därför måst

uppfostra de flesta bokförare och kassörer, som föreningarna behövt, genom

kurser och genom kringresande konsulenter samt skriftliga upplysningar

i tidskrifterna och på andra vägar.

I jämförelse med de tyska jordbrukarnas kreditkassor äro de finska,

såsom av ovanstående redogörelse framgår, mycket blygsamma penninganstalter.

Man bör dock erinra sig, att de tyska kassorna ha 40 års

försprång och dessutom arbeta bland eu mera tättboende befolkning.

Finlands landsbygd är liksom Sverges — med undantag av vissa trakter

— ytterst glest befolkad i jämförelse med Tysklands. Härtill kommer,

att Finlands jordbruk ännu för få år sedan kvarstod och delvis ännu i

dag kvarstår på en synnerligen primitiv ståndpunkt, och att dess kapitalbehov

följaktligen var mindre än i ett mera utvecklat land. De existerande

kreditkassorna tillgodose rätt väl de finska jordbrukarnas verkligt

trängande kreditbehov och bidraga i hög grad till jordbrukets

modernisering, där de ledas på ett tillfredsställande sätt. Detta är ju

vad man har rätt att fordra av dem.

Möjligheten att med statens bistånd skapa fram en kreditföreningsrörelse

av den omfattning, som rörelsen har i Finland, är i varje fall

uppmuntrande för oss i Sverge.

s. 153 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

153

III. Frankrike.

Intet annat land har offrat så mycket arbete och pengar för jordbrukskreditens

ordnande som Frankrike. Där ha förts nästan ändlösa

debatter angående de grundläggande principerna för problemets lösning,

och det ena stort anlagda försöket efter det andra gjordes, innan man

slutligen kom fram till en användbar organisation. Det saknades, såsom

vi strax skola se, ingalunda goda uppslag, men dels kommo de på

grund av doktrinära begrepp om jordbrukets natur aldrig till utförande,

dels fullföljdes de icke med den energi och målvetenhet, som varit nödvändiga

för framgång.

Från början av förra århundradet fördes i Frankrike en bitter strid

om den grundläggande frågan, huruvida jordbruket över huvud taget

skulle ha något gagn av lättad tillgång till kredit. Därvid förfäktade

många talangfulla män Ludvig XIV:s sats, att »krediten håller jordbruket

uppe på samma sätt som repet den hängde». Slutligen segrade

anhängaren av lättad tillgång till kredit, och 1852 upprättades Credit

foncier för att organisera fastighetsbelåningen. Frågan om driftkrediten

förblev emellertid svävande i ytterligare fyra årtionden. Bland de praktiska

försök, som under denna tid gjordes för att lösa frågan, förtjänar

upprättandet av Crédit agricole att antecknas. Denna kreditanstalt, vars

verksamhet reglerades genom en lag av 1860, hade till uppgift att diskontera

jordbrukarnas skuldförbindelser, varvid dels banker i landsorten,

dels anstaltens egna filialer skulle tjäna som mellanhänder. Filialerna

förblevo ganska få till antalet och sköttes ej förstklassigt. Erfarenheterna

angående de små jordbrukarnas kreditvärde voro likväl de allra

bästa, men företaget inlät sig efter hand på vilda spekulationer alldeles

utanför sitt egentliga område. Sålunda lånade det 1870 på ett bräde

den bekante egyptiske khediven Imail pascha ej mindre än 208 miljoner

francs, som gingo totalt förlorade, varefter kraschen var oundviklig.

Under 1860-talet tillsattes av regeringen ett par särskilda kommittéer

för att söka föra frågan framåt. Den stora krisen i samband

med fransk-tyska kriget avbröt dock snart arbetet och det för flera år

framåt. Äntligen tillsattes 1878 en ny kommitté, som efter två år

reorganiserades. Den fick till behandling ej mindre än 26 olika förslag

samt en mängd enskilda framställningar dessutom. När dess betänkande,

som endast innehöll förslag till en del åtgärder av mycket allmän

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 106 käft. (Nr 119.) 20

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

natur, blev färdigt, tillsattes 1882 en ny kommitté med uppdrag att

utreda frågan om belåning av vissa jordbrukets värden, som ej dittills

betraktats som bankmässig säkerhet. Kommittén blev snart färdig,

men avrådde på det bestämdaste från att slå in på den antydda vägen.

I stället förordades utsträckande till landsbygden av bestående kreditanstalters

verksamhet eller upprättandet av speciella låneanstalter. Jordbruks-

och finansministrarna framlade emellertid i senaten ett gemensamt

förslag om rätt till inteckning i skörden, inventarierna eller kreatursbesättningen

på lantegendomarna. Förslaget bordlädes för ytterligare

utredning under nära 5 år, varefter det avslogs.

Hela frågan om lättade kreditmöjligheter för de franska jordbrukarna

syntes nu definitivt avförd från dagordningen. Den återupptogs

emellertid snart av jordbruksministern J. Méline, vars outtröttliga intresse

slutligen skulle föra den lyckligt i hamn.

I slutet av 1880-talet hade en advokat i Lyon vid namn Louis

Durand börjat bedriva propaganda för upprättandet i Frankrike av

Raiffeisenkassor, organiserade i sträng överensstämmelse med den ursprungliga

typ, dessa hade. De skulle vara ekonomiska föreningar,

byggda på solidarisk ansvarighet, och avsågo att tillgodose jordbrukarnas

och småfolkets behov av rörelsekapital. Till en början var resultatet

ringa, men efter hand ökades kassorna i antal. 1890 bildade de då

ännu mycket fåtaliga kassorna ett förbund. På grund av sin utpräglade

katolska färgning rönte denna rörelse dock ingen uppmuntran från det

allmännas sida. Tvärtom sökte nitiska myndigheter här och där lägga

den hinder i vägen. Från början till och med 1911 hade bildats cirka

1,900 »Durand-kassor», som de vanligen kallas i Frankrike. En stor

del ha dock blivit upplösta, mest på grund av en för dem ogynnsam

tolkning av gällande lagbestämmelser. 1911 voro 800 kassor i verksamhet.

Deras skulder och tillgångar balanserade då på 65 miljoner

francs, och medlemsantalet uppgick till 30 å 35 tusen.

En författare, som grundligt studerat hithörande förhållanden i

många olika länder, H. W. Wolff, anser för sin del, att Durand-kassorna

hade de bästa möjligheter att åstadkomma något verkligt storartat, om

man ägnat saken en större och mera välvillig uppmärksamhet från

ledande håll i nationen. När franska staten äntligen efter en lång rad

nya kommittéutredningar och debatter i parlamentet, vilka vi här ej

kunna närmare referera, kom sig för att positivt ingripa, föredrog den

likväl att skapa något alldeles nytt framför att bygga vidare på redan

bestående organisationer.

De mångåriga striderna, ur vars historia vi i det föregående blott

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 119.

angivit ett par lösryckta episoder, slutade nämligen med att Méline 1894

lyckades genomdriva en lag angående lokala kassor för ömsesidig jordbrukskredit

(caisses locales de crédit mutual agricole).

Organisation och verksamhetsformer.

Det mest utmärkande draget för den nya formen av kooperativa

kreditföreningar var deras strängt yrkesmässiga karaktär och deras nära

anslutning till bestående yrkesföreningar (syndicats agricoles). Dessa

yrkesföreningar, vars verksamhet är reglerad genom lagen av den 2L

mars 1884, spela en betydande roll i det franska jordbruket. De ha

tagit till uppgift att gagna jordbruksnäringen genom bättre organisation

på alla områden, ökad upplysning, befrämjandet av gemensamma inköp

och gemensam försäljning av produkter etc. År 1910 uppgingo yrkesföreningarna

till 5,146 med 777,066 medlemmar, därav 14,519 kvinnor.

Lagen av 1894 gjorde medlemskapet i de lokala kreditkassorna

beroende av tillhörigheten till yrkesföreningarna. Den bestämde nämligen,

att lokala kassor kunna bildas av en yrkesförening för samtliga

eller för en viss del av dess medlemmar. Åven kunna flera yrkesföreningar

bilda en gemensam kassa. Kassornas enda uppgift skall

vara att stödja och underlätta det arbete i jordbrukets tjänst, som utföres

av yrkesföreningarna själva eller deras medlemmar. Med avseende

på affärsverksamheten lyda kassorna under handelslagens bestämmelser.

De kunna bedriva fullständig bankverksamhet. Medlemmarnas

insatser äro rent personliga. De förräntas blott med en bestämd procent

och äga icke rättighet till utdelning av uppkommande vinst på

rörelsen. Sättet för förvaltningen, formen för medlemmarnas ansvarighet

etc. regleras genom stadgarna. Lagen lämnar nämligen i dessa avseenden

stor frihet. Kassorna äro befriade från åtskilliga pålagor, som

måste utgöras av de förvärvsmässiga penninginstituten. Varje år skall

medlemsförteckning jämte årsberättelse insändas till registreringsmyndigheten.

Då i Frankrike även de ömsesidiga, enligt lagen av den 4 juli

1900 upprättade försäkringsföreningarna bland jordbrukare ha en sträng

yrkeskaraktär, utsträcktes genom en lag av 1908 rätten att bilda kreditkassor

bland medlemmarna även till dem, och två år senare erhöllo

kooperativa jordbruksföreningar, bildade enligt lagen den 29 december

1906, samma rättighet. Någon förändring i kassornas exklusiva yrkeskaraktär

innebära icke dessa modifikationer av den ursprungliga lagen.

Den kredit, kassorna meddela, kan dels vara individuell, dels kol
-

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

lektiv. Det förra slaget beviljas till enskilda jordbrukare, det senare

till sammanslutningar, såsom yrkesföreningar, försäkrings föreningar, inköps-

och försäljnings- samt produktionsföreningar.

Ursprungligen beviljade kassorna endast kredit på kort tid, högst

3 månader. Genom lagen av den 19 mars 1910 fingo de emellertid

även rätt att efter införande av vissa bestämmelser därom i stadgarna

bevilja amorteringslån på längre tid.

Den individuella, kortvariga krediten utgör tills vidare den viktigaste

delen av de lokala kassornas verksamhet. Den beviljas under

alla de former, som förekomma i vanlig bankverksamhet. Den individuella

krediten på längre tid skall tjäna uteslutande den mindre jordägaren.

Lån på en hand får uppgå till högst 8,000 francs och skola

användas till upprättande av nya små jordbruk eller genomgripande

förbättringar av redan bestående. Räntan för dessa lån är i allmänhet

2 procent. Amorteringstiden är högst 15 år. Säkerheten är i främsta

rummet låntagarens personliga kreditvärde, men dessutom fordras i allmänhet

inteckning i egendomen eller pantsättning av livförsäkringsbrev

eller dylikt såsom supplementär säkerhet.

Den kollektiva krediten på längre tid består däri, att jordbrukskooperativa

företag genom kassorna som mellanhand få mottaga av

staten förskott på högst 25 år till i allmänhet 2 procent ränta. Beloppet

får icke överstiga två gånger deras inbetalta kapital. För att

erhålla denna kredit måste de kooperativa föreningarna dessutom uppfylla

vissa villkor med avseende på organisation och skötsel.

''Kassornas start och lösningen av kapitalfrågan.

Omedelbart efter antagande av lagen av 1894 började arbetet på

att söka omsätta densamma i praktiken. På initiativ av Méline bildades

en frivillig kommitté, som utarbetade mönsterstadgar och utsände dessa

till samtliga jordbrukarnas yrkesföreningar för yttrande. Redan i december

1894 kunde den första kassan träda i verksamhet med ett kapital

av 6,000 francs, varav hälften tecknats av den yrkesförening, av vilken

den upprättats, Syndicat agricole de Belleville-sur-Saöne. I början

av 1895 följde upprättandet av nya kassor. Fn av de förut bestående,

kassan i Poligny, Jura, anpassade sig efter den nya lagen och grupperade

kring sig ett trettital lokala kassor, för vilka den utgjorde ett

slags centralkassa. 1898 hade antalet kassor uppgått till minst 136.

Trots sitt i allmänhet mycket obetydliga kapital kunde dessa första

kassor, tack vare det förtroende de åtnjöto, bevilja högst betydande

s. 157 Kontrollera mot PDF

157

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

krediter. Flera penninginstitut lämnade dem nämligen nödiga medel

för rörelsens bedrivande. För att verkligen tillgodose behovet var dock

det kapital, kassorna kunde uppdriva i form av insatser, sparkasseinlåning,

upptagande av krediter hos enskilda banker och Banque de Franco etc.,

alldeles otillräckligt. Ville staten reparera de skador, som uppkommit

under de många och långa resultatlösa utredningarna, måste den ingripa

på ett mer direkt sätt. Ett tillfälle härtill gavs, då koncessionen

för Banque de France skulle förnyas vid utgången av år 1897.

_ Man hade redan långt förut varit på det klara med, att den privilegierade

banken borde på ett effektivt sätt understödja jordbrukskrediten.

Men angående sättet härför utkämpades häftiga strider. En

meningsgrupp ville helt enkelt ålägga banken att diskontera jordbrukarnas

papper, då de presenterades av en yrkesförening. Detta lät sig

naturligtvis icke genomföra, ty en bank måste äga rätt att pröva den

säkerhet, som bjudes. Flera andra förslag av lika opraktisk karaktär

framställdes. De blevo samtliga nedvoterade, och parlamentet stannade

vid följande beslut.

Den nya koncessionen beviljades för 20 år. Enligt densamma

skall banken varje år erlägga en koncessionsavgift, beräknad med en

viss liten procent på omsättningen, dock lägst 2 miljoner francs per

år. Dessutom ålades banken att utom de belopp av samma natur, som

förut blivit bestämda, räntefritt deponera hos staten en summa av 40

miljoner francs. Dessa 40 miljoner jämte den årliga avgiften skulle

användas till understödjande av jordbrukskrediten.

Med detta beslut var en av de mest segslitna frågorna i fransk

jordbrukspolitik faktiskt löst, och en rikligt flödande källa till billiga

lån åt jordbrukare upptäckt.

Nästa steg blev nu att inrätta centralkassor, genom vilkas förmedling

statens understöd kunde komma de lokala kassorna till godo.

Lagförslaget härom, som framlades 1897, antogs slutligt 1899 och trädde.

i kraft den 31 mars samma år. Genom densamma öppnades möjlighet

att för större områden upprätta centrala kassor på samma rättsliga

grundval som de lokala kassorna. Åt dessa centralkassor lämnade staten

— efter vissa kontrollåtgärder — räntefria lån ur det av Banque de

France förskotterade kapitalet och de inflytande koncessionsavgifterna,

vilka lån ställdes i ett visst förhållande till centralkassans eget, genom

insatser åstadkomna kapital.

Grundtanken var, säger eu författare, mycket enkel. Staten skall

icke göra något för dem, som förbli löja och likgiltiga; men då jordbrukarna

själva gjort en ansträngning, skall staten genom sitt bistånd

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

öka verkningarna därav. Understödet bör vara avpassat efter behovet,

men skall utmätas med försiktighet och alldeles upphöra, då en centralkassa

tillvuxit så, att den med egna krafter kan komma framåt.

Beviljandet av kredit på kort tid går så till, att centralkassorna

diskontera skuldförbindelser, utfärdade av jordbrukarna och endosserade

av de lokala kassorna.

Vid sidan av denna direkta utlåning stå emellertid kreditkassorna

jordbrukarna till tjänst på ett synnerligen betydelsefullt sätt. De förmedla

nämligen en mycket omfattande kredit på växlar och andra lånepapper

från Banque de France, franska »riksbanken». De flesta centralkassorna

ha medgivits rätt att diskontera sina papper i banken och i

stor utsträckning begagnat sig därav. Enligt en undersökning, verkställd

av en av bankens chefer, uppgick den genom central kassorna på

detta sätt meddelade krediten under åren 1900—1909 till sammanlagt

omkring 250 miljoner francs, därav för 171 miljoner diskonterade växlar.

Av centralkassorna hade sju diskonterat för mellan 5 och 10 miljoner

vardera samt fem för mellan 10 och 20 miljoner vardera. Den ränta,

banken betingar sig för sådan kredit, är exceptionellt låg. Hela förtjänsten

på denna rörelse utgjorde nämligen endast 1,079,000 francs.

Enligt lagen äga centralkassorna rätt att skaffa sig rörelsekapital

även genom att utsläppa ett slags obligationer, avsedda att inlösas efter

högst 2 år. Man tänkte sig, att dessa papper skulle komma att cirkulera

som ett slags banksedlar och bli ett ytterst kraftigt medel att uppsamla

sparmedel. Men ingen centralkassa har ännu använt sig av detta

medgivande, då staten räntefritt tillhandahåller nästan så mycket kapital,

som centralkassorna kunna placera, och resten fås mot billig ränta hos

Banque de France.

Den första centralkassan bildades samma år, som lagen utfärdats,

med 146 anslutna lokalkassor. År 1911 — någon senare statistik över

verksamheten är icke publicerad, när detta skrives — hade centralkassornas

antal uppgått till 97.

Kreditkassornas utveckling.

Det torde vara tämligen klart, att kreditföreningsverksamheten i

Frankrike under så gynnsamma betingelser som de ovan antydda skulle

gå kraftigt framåt. Vi skola här nedan meddela en sammanställning

av några siffror, som belysa de till centralföreningarna anslutna lokala

kassornas utveckling.

s. 159 Kontrollera mot PDF

159

Kungi. Maj.ts Nåd. Proposition Nr. 119.

1900. 1905. 1910.

1911.

Antal kassor...............

Medlemmar i dessa .

Inbetalt kapital, francs

Beviljade lån, francs

87 1,355

2,175 61,874

? 3,626,586

1,910,456 44,162,575

3,338 3,946

143,751 185,552

9,916,611 11,784,017

113,204,663 134,524,211

Särskilt förtjänar uppsvinget under senaste statistikåret uppmärksammas.

De lokala kassornas tecknade insatskapital utgjorde 1911 18,158,458

francs. Deras reservfonder uppgingo sammanlagt till 3,749,689 francs.

Den 31 december 1911 innehade centralkassorna av statsmedel

sammanlagt 73,477,524 francs. För kortvariga lån disponerade de vid

slutet av 1911 något över 85 miljoner francs.

Lagen om rätt för kassorna att lämna kredit på längre tid har

ju endast varit i tillämpning synnerligen kort tid. Under 1911 begagnade

sig dock redan 62 centralkreditkassor av den nya förmånen,

och genom dem utlämnades sagda år till enskilda jordbrukare 981 långlån,

sammanlagt uppgående till 3,644,702 francs eller i medeltal 3,715

francs per lån, samt till kooperativa jordbruksföreningar 78 lån å sammanlagt

2,364,280 francs.

Slutord.

Av de bär meddelade, enligt sakens natur ytterst kortfattade uppgifterna

angående kreditföreningsverksamheten i Frankrike torde det

ha tydligt framgått, att densamma vunnit stor omfattning, de år den

åtnjutit statens särskilda understöd. Skulle man göra någon anmärkning,

vore det närmast den, att rörelsen allt för mycket fått växa upp

i de räntefria statstillskottens drivhusluft. Det kan nog icke förnekas,

att det uppfostrande momentet i den kooperativa kreditföreningsverksamheten

träder i bakgrunden, då medlemmarna avvänjas från att huvudsakligen

lita till sin egen klokhet och kraft och börja vänta allt från

staten i form av gåvor. 1 Finland få kassorna betala ränta på statslånen

lika väl som på de in lunta penningarna, och i sådant fall kan

man icke invända något mot statens kapitaltillskott. Det skadliga inflytandet

av systemet i Frankrike motväges dock därstädes i ej obetydlig

grad av den vidsträckta självstyrelse, kreditkassorna fått sig tillerkänd.

I varje fall kan det nog sägas, att franska staten gått den

enda väg, som var framkomlig, sedan man förslösat årtionden av dyrbar

tid med doktrinära debatter och försummat otaliga tillfällen att gå från

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

ord till handling. Att kreditkasseverksamheten enligt lagen av 1894

varit de franska jordbrukarna till stort ekonomiskt gagn, torde ingen

förnuftig människa vilja förneka. Den är också ett kraftigt bevis för

att staten faktiskt kan med framgång taga initiativet till och hjälpa

fram en kreditförmedling under det fria föreningslivets former. När

den franska kreditföreningsrörelsen blir lika gammal som den tyska, bör

den, om deltagarna eftersträva detta, ba hunnit förvärva den fasthet,

som kräves för att stå på egna ben — något som är och förblir idealet

för allt slags kooperativ verksamhet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

B.

UTLÅTANDEN ÖVER FÖRSLAGET m. m.

\

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 sand. 106 höft. (Nr 119.)

21

s. 163 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

163

1.

Fullmäktige i riksbanken.

Till Konungen.

Sedan Eders Kungl. Maj:t lämnat fullmäktige i Sverges riksbank

tillfälle att avgiva yttrande över ett av justitierådet P. von Seth med

biträde uppgjort förslag angående ordnande av det mindre jordbrukets

kreditförhållanden, föranlåtas fullmäktige i ärendet anföra följande.

Under utredningen av ärendet hava fullmäktige, på förfrågan,

under hand meddelat, att hinder ej syntes möta för diskontering i riksbanken

på vanliga villkor av centralföreningens växlar, fullmäktige dock

givetvis förbehållet att för varje särskilt fall pröva huruvida diskonteringbör

medgivas eller ej. Fullmäktige vidhålla denna mening.

Förslaget angiver, att till fullmäktiges förfogande skulle ställas

visst belopp att, efter den fördelning mellan länen, fullmäktige bestämma,

utlämnas såsom avbetalningslån till centralföreningarna för jordbrukskredit,

som vunnit och fortfarande äga godkännande från det allmännas

sida. Fullmäktige medgiva gärna, att riksbanken såsom kommissionär

handhaver förvaltningen av ifrågavarande medel. Det vill emellertid

synas fullmäktige vara lämpligare, att fördelningen av fondens medel

på de olika centralföreningarna göres, ej av fullmäktige, utan av någon

myndighet, som äger särskild kännedom om behovet av dylika lån inom

olika landsdelar.

Vid sin granskning av de föreliggande förslagen hava fullmäktige

uteslutande tagit hänsyn till den befattning, som enligt desamma skulle

s. 164 Kontrollera mot PDF

164 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

tillkomma riksbanken. Det oaktat anse sig fullmäktige böra framhålla,

hurusom den inlåningsrörelse, de föreslagna föreningarna skulle driva,

är sådan, att den gör föreningarna till kreditanstalter med en mellanställning

mellan sparbanker och affärsbanker. Medgivande till inrättande

av dylika kreditanstalter torde emellertid ej böra lämnas, innan noggrant

övervägts alla de omständigheter, som inverka på frågan om dylika

anstalters lämplighet.

Stockholm den 26 juni 1913.

Med undersåtlig vördnad

OLOF JONSSON.

R. NORBERG. VICTOR MOLL. WALTER PHILIPSON.

C. G. SYLVAN.

A. OLAUSON.

s. 165 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maf.ts Nåd. Proposition Nr 119.

165

2.

Statskontoret.

Underdånigt utlåtande.

Statskontoret, vars yttrande i föreliggande ärende torde påkallas

endast så vitt angår de statsbidrag, som föreslagits skola tilldelas ifrågavarande

föreningar, har vid granskning av de föreslagna bestämmelserna

angående statsbidragens belopp samt sättet och villkoren för deras utbetalande

icke funnit anledning till någon erinran.

Om förslaget vinner Eders Kungl. Maj:ts och Riksdagens godkännande,

torde för ändamålet böra å riksstaten under nionde huvudtiteln

uppföras ett förslagsanslag »till understöd åt föreningar för jordbrukskredit».

Vad beloppet av detta anslag beträffar, torde någon tillförlitlig

beräkning häröver icke för närvarande kunna verkställas. Det vill

emellertid synas statskontoret, som om tills vidare ett belopp av 100,000

kronor borde bliva tillräckligt.

Stockholm den 5 juni 1913.

Underdånigst

HANS WACHTMEISTER.

PER SÖDERMARK. K. BECKMAN. NILS SPILHAMMAR.

föredragande.

Gustaf Ahlm.

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

3.

Lantbruk sstyrelsen.

Till Konungen.

I underdånig skrivelse den 7 november 1903 hemställde hushållningssällskapens

nämnda år församlade ombud, att Eders Kungl. Maj:t

måtte låta utreda, i vad mån och på vilket sätt kreditförhållandena

för jordbruket kunde förbättras, bland annat genom föreningsväsendet,

samt vidtaga de åtgärder, vartill denna utredning kunde giva anledning.

Till följd av härå erhållen remiss avgav lantbruksstyrelsen, efter

hushållningssällskapens förvaltningsutskotts hörande, den 1 december

1908 underdånigt utlåtande i den del av ämnet, som avser det mindre

jordbrukets kreditförhållanden, och hemställde därvid, att Eders Kungl.

Maj:t måtte föreslå Riksdagen att ställa till Eders Kungl. Maj:ts förfogande

under tio år ett belopp av högst tio miljoner kronor att såsom

statslån tilldelas för ändamålet särskilt bildade föreningar, vilka ville, en

var efter stadgar, som upprättats i överensstämmelse med av lantbruksstyrelsen

närmare angivna grunder, utlämna lån till sina medlemmar

för att bereda dessa tillgång till kapital för jordbruksdriften och i övrigt

till förbättrande av medlemmarnas jordbruk.

Uti häröver infordrat utlåtande den 11 februari 1909 framhöllo

fullmäktige i riksgäldskontoret, att de stora belopp, som för bildande

av lånefonder redan blivit av riksgäldskontoret upplånade eller i allt

fall vore anvisade att på detta sätt anskaffas, syntes fullmäktige böra

innebära en maning till försiktighet.

s. 167 Kontrollera mot PDF

167

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

Med anledning härav bemyndigade Eders Kungl. Maj:t vid ärendets

underdåniga föredragning den 28 oktober 1910 dåvarande chefen för

jordbruksdepartementet att tillkalla sakkunniga för att inom departementet

biträda med närmare utredning angående ordnandet genom föreningar

av kreditförhållandena vid det mindre jordbruket; och avgåvo

de på grund av detta bemyndigande tillkallade sakkunniga den 18 januari

1911 betänkande och förslag i ämnet, därvid de utgingo från den förutsättningen

att nödigt förlagskapital för jordbrukskreditföreningarna borde

anskaffas på annat sätt än genom statshjälp, såsom av lantbruksstyrelsen

blivit föreslaget. På grund härav föreslogo de såsom långivare till de

föreslagna kreditföreningarna sparbanker eller andra penninginrättningar.

Lantbruksstyrelsen, som på grund av nådig remiss avgav underdånigt

utlåtande över de sakkunnigas förslag den 10 februari 1911,

anförde därvid, att även lautbruksstyrelsen, under förutsättning att förlagskapital

ej ansåges böra lämnas av staten, vilket lantbruksstyrelsen

funne vara för det mindre jordbrukets kreditförhållanden lyckligast,

ansåge flera skäl tala för sparbankernas lämplighet framför andra penninginrättningar

såsom kreditgivare åt jordbrukskreditföreningarna, var

och en inom sin ort, särskilt med fästat avseende på den stora personalkännedom,

som kunde förutsättas hos sparbanksstyrelserna.

Oaktat det enligt lantbruksstyrelsens uppfattning ej torde kunna

bestridas, att de av de sakkunniga föreslagna jordbrukskreditföreningarna

måste anses kunna ex-bjuda en säkerhet för sina lån, som vore

fullt betryggande, funne lantbruksstyrelsen emellertid det i allt fall ej

kunna beräknas, i huru stor utsträckning sparbankerna skulle befinnas

villiga att uppträda såsom förlagsgivare åt dessa föreningar. Det måste

därför antagas, att kreditföreningarna ej sällan nödgades vända sig även

till andra penninginrättningar.

I fråga om de sakkunnigas förslag om att föreningarna skulle

beredas kredit i form av ett kreditiv uti sparbank eller annan penninginrättning

anförde lantbruksstyrelsen, att denna kreditform onekligen

lämpade sig väl, då det gällde utlämnande av lån på högst ett år.

Emellertid hade de sakkunniga i likhet med lantbruksstyrelsen ansett

lämpligt, att kreditföreningarna bleve i tillfälle utlämna även amorteringslån

till sina medlemmar, men ansåge lantbruksstyrelsen utlämnandet

av sådana lån dock givetvis icke kunna ske medelst anlitande av kreditivformen.

Kreditiv kunde nämligen beviljas endast för ett år i sänder

och räntesatsen ej heller bestämmas för längre tid. Då det enligt lantbruksstyrelsens

åsikt vore viktigt, att låntagarna ägde trygghet för att

någon förändring uti ränta eller amortering ej under lånetidens förlopp

s. 168 Kontrollera mot PDF

168 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

ägde rum, bleve det säkerligen nödvändigt för jordbrukskreditförening

att utav sin förlagsgivare betinga sig amorteringslån med bestämda

annuiteter för samma tid som den, varpå föreningen i sin ordning till

medlem utlämnade lån. Något hinder för sparbank att utlämna sådana

lån utan annan säkerhet än förbindelse, avgiven av jordbrukskreditförening,

som ägde godkännande från det allmännas sida, funne lantbruksstyrelsen

ej heller förefinnas, då i lagen för sparbankerna ej bestämt

utsädes, att för skuldebrev skulle lämnas borgen eller pant. Den omständigheten,

att enligt samma lag styrelsen ägde rätt att i vissa fall

uppsäga hela lånet till inbetalning på en gång, torde icke innebära

någon fara, då gäldenären här ej vore enskild person utan kreditförening.

Lantbruksstyrelsen, som i sitt förslag till kreditväsendets ordnande

utgått från att staten till en början skulle förse kreditföreningarna med

rörelsekapital, ansåge den för staten erforderliga säkerheten kunna vinnas

därigenom, att medlemmarna i kreditföreningarna personligen utfärdade

garantibevis, vilka sedan deponerades såsom säkerhet för statslånen. På

sådant sätt skulle föreningarna ej behöva inregistreras såsom föreningar

m. b. p. a., vilket enligt gällande lagstiftning krävde iakttagande av för

föreningarnas verksamhet betungande former. Om enligt förutsättningen

i de sakkunnigas förslag staten ej skulle anses böra bliva förlagsman för

jordbrukskreditföreningarna, utan dessa i stället borde söka sitt förlagskapital

hos sparbanker eller andra penninginrättningar, hade lantbruksstyrelsen,

särskilt med fästat avseende å den omständigheten, att ny

lagstiftning vore att motse, varigenom de för föreningar m. b. p. a. dittills

föreskrivna betungande formerna komme att väsentligen inskränkas, ej

någon betänklighet vid att biträda de sakkunnigas förslag rörande jordbrukskreditföreningarnas

inregistrering såsom föreningar in. b. p. a.,

helst den säkerhet, föreningarna härigenom skulle komma att erbjuda,

bättre lämpade sig för erhållande av lån i sparbank eller annan penninginrättning.

Vidkommande jordbrukskreditföreningarnas verksamhet hade enligt

de sakkunnigas förslag densamma utsträckts att omfatta flera delar av

själva jordbruksdriften, än vad lantbruksstyrelsen ifrågasatt. Då den

större begränsning av föreningarnas verksamhet, som lantbruksstyrelsen

föreslagit, stode i nära sammanhang med förutsättningen, att föreningarnas

för utlämnande av lån disponibla kapital begränsades av den

utav staten för ändamålet anvisade bestämda summan, vilken förutsättning

ej förelåge i de sakkunnigas förslag, hade lantbruksstyrelsen,

s. 169 Kontrollera mot PDF

169

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 119.

för den händelse grundtanken i sagda förslag skulle godkännas, ej något

att erinra mot förslaget i denna del.

Slutligen och vad anginge det av de sakkunniga föreslagna statsunderstödet

åt vissa jordbrukskreditföreningar och villkoren för åtnjutande

av detsamma framhöll lantbruksstyrelsen, hurusom även med ett

dylikt statsunderstöd det torde vara ovisst om och i vad mån de föreslagna

jordbrukskreditföreningarna kunde komma att bereda sina medlemmar

väsentligt lägre ränta för nu ifrågavarande lån än den, som de

på annat sätt kunde erhålla, ett önskemål, som utgjort en av anledningarna

till förevarande frågas upptagande. Den stora vinsten skulle

dock, om de sakkunnigas förslag genomfördes, alltid ernås, att genom

dylika sammanslutningar det ur så många synpunkter olyckliga borgenssystemet

bland landets mindre jordbrukare kunde motverkas.

I nådig remiss den 17 mars 1913 har nu Eders Kungl. Maj:t

anbefallt lantbruksstyrelsen att avgiva underdånigt utlåtande över ett

inom jordbruksdepartementet utarbetat nytt förslag till bestämmelser

angående understöd från det allmännas sida till föreningar, avsedda att

bereda bättre kreditförhållanden åt det mindre jordbruket, varjämte statsrådet

och chefen för jordbruksdepartementet med remissresolution den

9 maj 1913 överlämnat en till departementschefen avgiven redogörelse

över organisationen för och resultatet av kreditföreningar bland utlandets

jordbrukare.

I anledning härav får lantbruksstyrelsen, med återställande av

remissakterna, i underdånighet anföra följande.

Det nu föreliggande förslaget till ordnande av kreditförhållandena

för det mindre jordbruket har det gemensamt med såväl lantbruksstyrelsens

förslag av den 1 december 1908 som de särskilt tillkallade sakkunnigas

av den 18 januari 1911, att till föreningar, understödda av

staten, skulle överlämnas att förmedla jordbrukskrediten. Erfarenheten

från skilda länder giver ock vid banden, att en självverksambet genom

dylika föreningar är en synnerligen lämplig form för beredande av driftkredit

åt det mindre jordbruket.

Förslaget skiljer sig emellertid högst väsentligt från de föregående i

fråga om sättet för anskaffande till föreningarna av behövligt driftkapital.

Under det att lantbruksstyrelsen byggde helt och hållet på statens mellankomst

och de sakkunniga föreslogo, att varje kreditförening skulle vara

ansluten till endast en enda förlagsgivare, sparbank eller annan penninginrättning,

upptager det nu föreliggande förslaget tre olika låneformer

för föreningarna: 1) statslån till ett jämförelsevis mindre belopp,

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 106 käft. (Nr 119.) 22

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

2) försträckning av bank, huvudsakligen riksbanken, och 3) föreningarnas

inlåningsrörelse från egna medlemmar.

Yad den första formen för uppbringande av kapital angår, så

bar lantbruksstyrelsen redan i sitt förenämnda förslag framhållit densamma

såsom den för det mindre jordbruket lyckligaste, enär därigenom

utlåningsräntan skulle kunna bliva den lägsta tänkbara. Nämnda upplåningsform

avstyrktes emellertid av fullmäktige i riksgäldskontoret på den

grund, att statens upplåning hädanefter på av fullmäktige anföi''da skäl

syntes böra inskränkas så mycket som möjligt. Den under 2) omförmälda

formen erbjuder stora fördelar med hänsyn till föreningarnas

behov av korta lån, men kan däremot ej komma till användning för

lån på längre avbetalningstid. En inlåningsrörelse sådan som den under

3) anförda har onekligen i vissa länder visat sig kunna åstadkomma

tillräckligt kapital för kreditföreningarnas behov, och det kan sålunda

synas ligga nära till hands, att förhållandet skulle bliva enahanda hos

oss. Härvid måste emellertid hänsyn tagas därtill, att föreningarna genom

en dylik penningrörelse tvingas att uppträda såsom konkurrenter till de

i vårt land redan talrika och väl skötta sparbankerna, vilkas gagnande

verksamhet varit och är av synnerligen stor betydelse. Vidare är att

märka, att föreningarna, enligt det föreliggande förslaget, skulle —

motsats till vad förhållandet är med de ofta åberopade tyska föreningarna

— vid denna sin inlåningsrörelse hava rätt att emottaga endast

egna medlemmars besparingar, något som givetvis i förening med förenämnda

konkurrens måste avsevärt försvåra anskaffandet på denna väg

av rörelsekapital till erforderligt belopp.

Att man även i andra länder ställt sig betänksam gent emot eu

konkurrens sådan som den här antydda mellan kreditföreningarna och

redan befintliga inrättningar för uppsamlande av gjorda besparingar,

framgår bland annat av ett uttalande av den i Danmark för ordnandet

därstädes av vissa jordbruksförhållanden år 1894 tillsatta landbokommissioneu,

som i sitt betänkande erinrade om, att de Raiffeisonska föreningarna

i Tyskland, vilka vid sidan av sin utlåningrörelse driva fullständig

sparbanks- för att ej säga allmän bankverksamhet, tillkommit

på en tid, då sparkasseväsendet i Tyskland ännu låg i sin linda. I

Danmark åter, där sparkasseväsendet hunnit en synnerligen hög utveckling,

skulle, enligt landbokominissionens mening, en sparkasseverksamhet

från jordbrukskreditföreningarnas sida komma att konkurrera med

de redan bestående sparkassorna, vilket ej kunde anses lyckligt. I anslutning

till denna uppfattning blevo kreditförhållandena för det mindre

jordbruket i Danmark så ordnade, att det för föreningarna erforderliga

s. 171 Kontrollera mot PDF

Kung1. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 119. 171

driftkapitalet anskaffades genom anvisande för ändamålet av särskilda

statsmedel.

Det till lantbruksstvrelselsen remitterade förslaget skiljer sig även

i ett annat viktigt avseende från det av de sakkunniga år 1911 framlagda.

Detta senare sökte ordna föreningarnas förvaltning så, att arbetet

härmed skulle bliva det minsta möjliga. Föreningarna skulle icke själva

handhava några penningmedel, utan dessa skulle in- och utbetalas genom

de sparbanker, till vilka de blivit anslutna. Härigenom skulle förvaltningskostnaderna

för föreningarna bliva minimala, varjämte så gott som

all risk för oredlig förvaltning skulle försvinna. Föreningarnas kostnader

skulle kunna betäckas av det av de sakkunniga föreslagna förvaltningsbidraget

och sparbankernas av en låg kreditivavgift, vilken

till en början skulle till icke oväsentlig del bestridas med statsbidrag.

Genom att föreningarna, enligt det nu föreliggande förslaget, skulle

komma att driva inlåningsrörelse och i alla händelser handhava de upplånade

penningmedlen, bliva förvaltningskostnaderna mångdubbelt större

på grund dels av det betydligt ökade arbetet, dels av anordnandet av

erforderlig kontroll. Det nu föreslagna förvaltningsbidraget, som, även

det, skulle utgå av statsmedel, torde, trots höjningen av detsamma,

endast kunna betänka, eu jämförelsevis obetydlig del av dessa föreningars

förvaltningskostnader.

De betänkligheter, som av ett flertal av såväl hushållningssällskapens

förvaltningsutskott som Kungl. Maj:ts befallningshavande uttalats

mot de sakkunnigas förslag, gå i huvudsak ut på att det rörelsekapital,

som komme att beredas jordbrukarna, bleve allt för dyrt för dem. Utom

den ränta, som skulle erläggas av föreningarna till kreditgivarna, komme

medlemmarna att få vidkännas dels vissa inträdes- och årsavgifter, dels

eventuellt även uttaxeringar till täckande av de förluster, vederbörande

förening kunde komma att åsamkas, därest någon eller några dess

låntagare råkade på obestånd.

De sålunda uttalade farhågorna synas visserligen lantbruksstyrelsen

överdrivna, men kunna emellertid under alla förhållanden anföras även

mot nu föreliggande förslag.

Vad räntesatsen angår framhålla de sakkunniga säkerligen med

fullt berättigande, att långivarna, sedan föreningar varit i verksamhet

några år, tvivelsutan komma att bestämma denna med hänsyn till den

bättre säkerhet, som ifrågavarande föreningar kunde erbjuda i jämförelse

med borgenslån, vadan sålunda räntan så småningom torde

kunna bliva icke obetydligt lägre än för dylika lån. Det av de sakkunniga

föreslagna förvaltningsbidraget i form av viss procent å det

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

upplånade kapitalet var av dem avsett att, innan erfarenhet vunnits om

föreningarnas soliditet, tjäna till att nedsätta räntan och skulle därefter

såsom obehövligt upphöra.

Den konkurrens med sparbankerna, som tvivelsutan framtvingas

genom att kreditföreningarna lämnas inlåningsrätt, måste, i händelse

något mera betydande kapital skall kunna uppsamlas, med största sannolikhet

få till följd en så stark höjning av inlåningsräntan, att föreningarna

icke genom sin inlåningsrörelse skulle kunna erhålla det billigare rörelsekapital,

vilket här med rätta anses i så hög grad eftersträvansvärt och

önskligt. Faran härför synes så mycket större, som i den konkurrens,

vilken komme att uppstå, sparbankerna tvivelsutan äro de ekonomiskt

starkaste och även i andra hänseenden bättre rustade än föreningarna

att upptaga kampen. De förvaltningsbidrag och övriga anslag av statsmedel,

som föreningsrörelsen enligt det föreliggande förslaget skulle

komma att uppbära, torde icke i nämnvärd män förändra förhållandet

i här antydda hänseende utan kanske snarare tvärtom i viss mån bidraga

till att ytterligare skärpa motståndet från sparbankernas sida.

Gentemot farhågan för omordade konkurrens torde möjligen kunna

invändas, att föreningarna, för att erhålla det erforderliga kapitalet,

icke med nödvändighet skulle behöva pressa upp räntan, enär man

borde kunna antaga, att jordbrukarna hellre skulle insätta sina besparade

medel i sina egna föreningar än i sparbanken. Mot detta talar dock

det förhållandet, att den stora jordbrukande allmänheten, som behöver

låna och som skulle komma att utgöra huvudparten av föreningarnas

medlemmar, i regel ej har något kapital att avvara till insättning. Och

vad den övriga befolkningen angår lär densamma knappast, för att få

tillfälle insätta sina penningar i kreditföreningarna, ingå såsom medlemmar

i dessa, i all synnerhet som de då samtidigt måste ikläda sig

en viss ansvarighet — även om den icke kan behöva bliva stor — för

föreningens lånebehövande medlemmar samt för föreningens penningtransaktioner

i allmänhet.

Erfarenheten från Finland, vars kreditföreningar driva en inskränkt

inlåningsrörelse, sådan som den här ifrågasatta, visar ock, att denna

icke vunnit någon större anslutning. Enligt de sista tillgängliga uppgifterna

har densamma där belöpt sig till endast finska mark 76,721

under det att utlåningen uppgår till över 4,000,000 finska mark.

Vad vidare anmärkningarna mot de föreslagna inträdes- och årsavgifterna

angå, så äga föreningarna enligt det föreliggande förslaget

visserligen ej rätt att till bildande av reservfond upptaga några årsavgifter,

men kunna i stället skaffa sig medel härtill genom att höja

s. 173 Kontrollera mot PDF

173

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

marginalen mellan in- och utlåningsräntan och därigenom erhålla en

årsvinst, ett förhållande, som dock icke lär göra lånen billigare, detta

så mycket mindre som en del av denna ränteskillnad måste användas

till täckande av de högre förvaltningskostnader, som föranledas av

dessa föreningars organisation.

Slutligen torde i fråga om eventuell uttaxering för täckande av

de förluster, förening kan komma att åsamkas, förhållandet bliva detsamma

antingen förening är organiserad enligt de sakkunnigas förslag

eller det nu föreliggande.

Enligt det föreliggande förslaget får kreditförening av utav föreningen

upplanta medel icke utlämna lån på längre återbetalningstid,

än föreningen själv åtnjuter, vilket utan tvivel är en fullt riktig princip.

Då emellertid föreningsmedlemmarna säkerligen komma att till olika

ändamål behöva avsevärda belopp på lång återbetalningstid, torde, om

här omordade föreningsrörelse kommer att vinna önskvärd anslutning,

de för här ifrågavarande ändamål ifrågasatta 2 miljoner kronor statsmedel

jämte den del av de genom inlåningsrörelsen uppsamlade medlen,

vilka få för ändamålet användas, icke att visa sig tillfyllest. Något

annat sätt för tillfredsställande av behovet av lån med längre återbetalningstid

har emellertid icke föreslagits. Om däremot sparbankerna

bleve föreningarnas kreditgivare, kunde behovet av lån med lång avbetalningstid

fyllas genom amorteringslån hos dessa, vilka enligt gällande

bestämmelser äga att utlämna dylika lån på ända till tio års

återbetalningstid.

Rörande detalj bestämmelserna i det nu föreliggande f örslaget vill

lantbruksstyrelsen endast göra ett par erinringar. I förslaget till kungörelse

angående godkännande från det allmännas sida av vissa centralföreningar

för jordbrukskredit finnes stadgat, att underförenings ansvarighet

för centralförenings förbindelser bestämmes av det sammanlagda

insatsbeloppet och motsvarar minst 20 gånger detta, under det

att underförenings krediträtt får sättas till halva ansvarighetsbeloppet,

ökat med hälften av det sammanlagda belopp, intill vilket underförenings

medlemmar i sin ordning äga krediträtt i donna.

Det synes lantbruksstyrelsen, som om ansvarigheten borde beräknas

icke ensamt efter insatsen utan jämväl efter krediträtten; i annat

fall kan inträffa att av två underföreningar, som ingått i centralförening

med samma insats, exempelvis å 400 kronor, den ena föreningen, vars

medlemmar äga krediträtt i denna till ett belopp av exempelvis 75,000

kronor, komme att erhålla eu krediträtt i central föreningen av 4,000 +

•><,500 kronor — 41,500 kronor och den andra, vars medlemmar i sin

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

förening äga krediträtt av exempelvis 50,000 kronor, erhålla dylik i

centralföreningen till allenast 4,000 + 25,000 kronor, eller sammanlagt

29,000 kronor, under det att båda hava samma ansvarighet, 8,000

kronor, för centralföreningens förbindelser.

Vidare föreslås, att underförening skall äga rätt att ingå i centralförening

med högst så många insatser, att dess ansvarighetsbelopp uppgår

till Va av det sammanlagda beloppet av dess medlemmars ansvarighet.

Underförening har då endast V3 av sina medlemmars ansvarighetsbelopp

odisponerat för att möta de krav på säkerhet, som måste fordras

om en kreditgivande förening skall kunna tillåtas driva inlåningsrörelse,

vilket belopp synes lantbruksstyrelsen väl knappt.

Av den i det föregående gjorda jämförelsen mellan det av de

sakkunniga uppgjorda förslaget och det nu föreliggande synes det lantbruksstyrelsen

framgå, att det förstnämnda i första rummet har det

företrädet, att förvaltningen blir billigare och i all synnerhet vida enklare.

Betydelsen härav torde icke kunna förnekas, allra helst svårigheterna

att finna personer, lämpliga att handhava en så omständlig och ansvarsfull

förvaltning som den här ifrågasatta, mångenstädes torde bliva icke

obetydliga. Vidare skulle genom antagandet av de sakkunnigas förslag

konkurrensen mellan spar- och affärsbankerna å ena sidan och kreditföreningarna

å den andra undvikas, och därigenom även den stegring

av in- och utlåningsräntan, som med största sannolikhet bleve en följd

av en dylik konkurrens, undvikas. Den ytterligare möjlighet till uppsamlande

av besparat kapital, som kreditföreningar, organiserade i enlighet

med föreliggande förslag, avse att erbjuda genom den dem tillkommande

inlåningsrörelsen, kan även åstadkommas genom de av de sakkunniga

föreslagna kreditföreningarna, därest dessa såsom i betänkandet

antvdes genom sina styrelser eller andra medlemmar komme att fungera

såsom filialer till den kreditgivande sparbanken, något som ingalunda

skulle möta några större svårigheter.

Den uppfattning i övrigt rörande de sakkunnigas förslag, som

lantbruksstyrelsen uttalat i sitt utlåtande den 10 februari 1911, synes

styrelsen fortfarande äga sin giltighet och har icke genom den ytterligare

granskning, förslaget sedermera blivit underkastat, undergått

någon förändring.

I ett par avseenden företer emellertid det remitterade förslaget

obestridliga fördelar framför de sakkunnigas. Mot det sistnämnda kunde

sålunda med ett visst berättigande riktas den anmärkningen, att detsamma

icke gåve någon som helst visshet därom, huruvida bankerna

och särskilt sparbankerna skulle befinnas tillräckligt intresserade av de

s. 175 Kontrollera mot PDF

Kwvjl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119. 175

föreslagna kreditföreningarna och deras verksamhet för att vilja lämna

dem den kredit, varav de vore i behov, i all synnerhet som föreningarna

härvid måste ställa ganska långt gående anspråk på lindriga räntevillkor.

\ idare skulle i de delar av vårt land, där kreditgivande penninginrättningar

inom önskvärd räckvidd saknas och där behovet av kreditföreningar

på grund härav ofta torde vara särskilt kännbart, stora

svårigheter uppstå för dylika föreningars bildande enligt de sakkunnigas

förslag. Genom att det föreliggande förslaget ställer föreningarna

oberoende av utomstående penninginrättning har faran för de här nämnda

hindren för kreditföreningars bildande överallt, där behov av dem föreligger,

blivit på ett verksamt sätt undanröjd. Där kreditgivande penninginrättningar

icke finnas eller där ovillighet råder i fråga om försträckning

av rörelsekapital till kreditföreningar, skulle sådant detta

oaktat under alla förhallanden sta dem till buds för deras behov såväl

av kort kredit i form av växellån hos riksbanken som av lån med

längre återbetalningstid i någon om ock ringa mån i form av statsmedel.

De sakkunnigas förslag saknade även, såsom av behovet icke

direkt påkallade, bestämmelser för beredande av tillfälle till en, enligt

lantbruksstyrelsens mening, under vissa förhållanden önskvärd samverkan

genom centralföreningar de spridda kreditföreningarna emellan,

vilken samverkan i nu föreliggande förslag ingår såsom ett viktigt

organisationsled.

Den vidlyftiga utredning, lör vilken här föreliggande fråga under

de gångna åren varit föremål, synes lantbruksstyrelsen tydligt lägga i

(lagen de störa svårigheter, som äro förenade med att i ett land med

lokala förhållanden så skiljaktiga som å ena sidan dem i det tätt bekySS^a

Skåne, med där redan nu med varandra konkurrerande penninginrättningar

för uppsamlande av befolkningens besparade kapital,

och å andra sidan dem i det glest bebyggda Norrland, där saknaden

av dylika penninginrättningar säkerligen mångenstädes gör sig gällande,

på ett ensartat, överallt fullt effektivt sätt organisera kreditföreningar

för det mindre jordbruket. Under sådana förhållanden anser sig lantbruksstyrelsen

böra ifrågasätta, huruvida icke sådana åtgärder från statsmakternas

sida nu borde vidtagas, att möjlighet bereddes för båda do

här föreslagna formerna av kreditföreningar att upprättas inom olika

orter, var och en inom den ort, där förhållandena göra, att den ena

eller den andra formen har största utsikt att komma till stånd. Frågan

om kreditförhållandenas ordnande, särskilt för det mindre jordbruket,

synes lantbruksstyrelsen från såväl nationalekonomisk som socialpolitisk

s. 176 Kontrollera mot PDF

176 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

synpunkt vara så behjärtansvärd och av så stor vikt, att vid denna

frågas lösning icke alltför ensidigt bör fasthållas vid att samma principer

över allt tillämpas, i all synnerhet om fara därigenom kan uppstå

för att resultatet inom vissa orter icke kommer att bliva så framgångsrikt,

som under andra förhållanden skulle hava kunnat bliva fallet.

I detta sammanhang tillåter sig lantbruksstyrelsen ock erinra, att för

att möjliggöra upprättandet av kreditföreningar enligt de sakkunnigas

förslag endast kräves — förutom beviljandet av föreslaget statsanslag

för ändamålet — viss ändring i gällande sparbankslag.

Genom att tillfälle beredes till bildande av kreditföreningar, ordnade

enligt här föreslagna i vissa avseenden skiljaktiga principer, skulle

även andra fördelar kunna påräknas. Sålunda torde sparbankerna under

sådana förhållanden komma att ställa sig mera villiga att lämna inom

respektive orter bildade kreditföreningar sitt bistånd och stöd, då de

därigenom undveke att utsätta sig för risken av en för dem själva

alltid ödesdiger konkurrens. Därjämte skulle eu säkerligen icke obetydlig

besparing i statens bidrag till bär ifrågavarande rörelses understödjande

komma att äga rum, i det att de jämförelsevis betydande

statsunderstöd, som måste utgå till de självständiga kreditföreningarna

och de för dem erforderliga central föreningarna, icke skulle behöva

tagas i anspråk för de till sparbankerna anslutna kreditföreningarna,

vilka säkerligen komme att i vissa delar av landet i allt större utsträckning

upprättas. De olägenheter, som förefintligheten av två olika

slag av statsunderstödda kreditföreningar möjligen i ett eller annat hänseende

skulle medföra, torde komma att så småningom försvinna, allt

efter som den för våra förhållanden i stort sett lämpligaste föreningsformen

såsom antagligt är, komme att bliva den förhärskande.

Stockholm den 12 juli 1913.

Underdånigst

WILHELM FLACH.

WILH. HEYMAN.

HJALMAR ALMGREN.

s. 177 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

177

4.

Socialstyrelsen.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 10 sistlidne maj har Eders Kungl. Maj:t

anbefallt socialstyrelsen att avgiva underdånigt utlåtande över remissen

bilagda, inom jordbruksdepartementet innevarande år upprättade förslag

rörande föreningar, avsedda att bereda bättre kreditförhållanden åt det

mindre jordbruket. Till åtlydnad härav får styrelsen, med remisshandlingarnas

återställande, i underdånighet anföra följande.

Den fråga, som härmed föreligger till styrelsens yttrande, torde

vara av synnerlig vikt och betydelse, men samtidigt förenad med stora

svårigheter att tillfredsställande lösa. Därom vittna bäst alla de försök,

som upprepade gånger förgäves bliva anställda, att utfinna lämpliga

vägar. Vårt land stål- emellertid icke ensamt i denna belägenhet; även

flerstädes i främmande länder kan man hänvisa på liknande erfarenheter.

Där man lyckats, synes det huvudsakligen hava varit tvenne vägar,

som stått till buds. I båda har man byggt på föreningsorganisationer

av de lånebehövande, i ena fallet väsentligen med stöd av statens kredit,

i det andra åter till övervägande del med överlämnande åt föreningarna

att hjälpa sig själva. Det synes därför naturligt, då man i de senast

hos oss framlagda förslag till frågans lösning jämväl bygger på föreningsväsendet

bland de lånebehövande. Helt visst torde det varit verksammast,

om staten direkt kunnat bereda dessa föreningar erforderlig

kredit; och då den summa, som härför slutligen tarvats, väl icke omedelBihang

till riksdagens protokoll 1915. 1 samt 106 käft. (Nr 119.) 23

s. 178 Kontrollera mot PDF

178 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

bart i sin helhet behövde disponeras, utan först under loppet av flere

år successivt tillhandahållas föreningarna, torde näppeligen staten härav

blivit så hårt anlitad att icke detta vid sidan av andra kreditbehov

kunnat tillgodoses. Som denna utväg emellertid, enligt vad av frågans

utveckling tydligen framgår, fortfarande icke synes kunna komma i

betraktande, lärer självhjälpen vara den huvudsakliga utvägen för dem,

det här gäller. Därmed är emellertid icke uteslutet att staten så långt

som möjligt träder till; tvärtom är den föreliggande frågans goda lösning

ett så viktigt statsintresse, att staten i vad på den kan ankomma

bör stödja densamma.

Beträffande den andel, som sålunda här bör åligga det allmänna,

synas de remitterade förslagen, såvitt styrelsen kan Unna, ganska val hava

avvägt densamma. Vad som från dess sida för närvarande kan åtgöras

för att skapa och framdriva samt till en början stödja den nödvändiga

grunden — föreningsorganisationen — torde i allt väsentligt vara uppmärksammat.

Och vidkommande sättet för själva anordnandet av denna

organisation synes knappt någon befogad anmärkning däremot vara att

framställa.

För att emellertid den föreslagna organisationen i erforderlig omfattning

skall komma till stånd torde det vara önskvärt — helst med

den jämförelsevis ringa utbredning, föreningsväsendet erhållit bland våra

mindre jordbrukare, och med den betänksamhet inför nya inrättningar,

som bland landsbygdens befolkning ofta kommer till uttryck — att de

fördelar, densamma skall erbjuda, kunna förväntas locka ej blott de

närmast intresserade utan även andra till aktivt deltagande. Ty härpå

beror dock ytterst hela det föreslagna systemets utsikt till framgång.

Dess fördelar framstå givetvis i främsta rummet för de lånebehövande.

Men, såsom ock i motiveringen till förslagen framhålles, är icke mycket

vunnet med att blott dessa utgöra föreningarnas stam trupp. För att

tillföra föreningarna de kapitaltillgångar, vartill deras sparkasseverksamhet

skulle vara medlet och vilka med tiden avses att skola utgöra den

väsentliga lånefonden, fordras uppenbart en medlemsstock av insättare,

och man kan med skäl hysa tvivel om att finna dessa uteslutande bland

de lånesökandes led. Problemet att draga jämväl andra kapitalstarkare

medlemmar till föreningarna är således av största vikt att lösa. Styrelsen

hyser visserligen icke allt för stark farhåga för att den föreslagna och

för visso oundgängligen nödvändiga personliga ansvarigheten hos medlemmarna

för föreningens förbindelser skall avskräcka dessa från att

ingå i föreningen — det belopp, vartill för eu dylik medlem ansvarigheten

kan uppgå, skulle ju enligt förslaget icke behöva överstiga sjutti
-

s. 179 Kontrollera mot PDF

179

Kungl. Mcij:ts Nåd. Proposition Nr 119.

fem kronor — men den mera direkta eggelsen att däri inträda synes

icke vara särdeles stor. Väsentligen skulle väl denna vara att söka dels

i fördelaktigare d. v. s. högre räntevillkor än i andra penninginrättningar

och dels i den bekväma tillgången till insättning. Med hänsyn till det

fria förvaltningsbidraget till föreningarna och — såsom man må hoppas

— den huvudsakligen utan ersättning bestridda förvaltningen kan det

måhända bliva dem möjligt att erbjuda sina insättare något högre ränta

än dessa eljest kunnat erhålla utan att föreningarna därför behöva vid

sin utlåning betinga sig en ränta, som icke åtminstone något kan understiga

den eljest gängse. Och den bekväma tillgången till en inom orten

belägen penninginrättning för insättning bör ju åtminstone på sina håll

vara av i viss mån lockande kraft. Men dessa fördelar torde no g i

betydlig mån motvägas av den större risk för insättningarna, föreningarna

otvivelaktigt erbjuda, i jämförelse åtminstone med de bättre

förvaltade vanliga bankernas sparkassor och sparbankerna. Den synnerligen

betydande del av vår nationalförmögenhet, som här var placerad

vid 1910 års utgång, kan vara på sin plats att omnämna. A de solidariska

bankernas sparkasseräkning innestodo då 77,428,971: 7 8 kronor,

ä bankaktiebolagens 201.249,403: 12 kronor och hos sparbankerna

808,788,530:2 1 kronor, eller tillhopa betydligt över en milliard kronor

mot eu medelränta av omkring 4 Va procent för bankerna, närmare 5

procent för sparbankerna. Åven om det icke är veterligt, huru stor

del härav kommer på lantbefolkningens del, kan det dock antagas, att

minst hälften är att dit hänföra. Det torde vara givet att med det

överdrivet stora antal bankinrättningar, vårt land äger i förhållande till

sin folkmängd och sin förmögenhet, dessa icke utan vidare skola uppgiva

striden om att var och eu söka draga till sig så mycket som

möjligt av de för deras rörelse så betydelsefulla sparmedlen. Erfarenheten

från förhållandet mellan bankerna i deras sparkasserörelse och

sparbankerna torde härom bära nogsamt vittnesbörd. Utan överdrift

torde därför kunna antagas, att de nybildade jordbrukskreditföreningarna

i sin strävan att erhålla insättningar skola mötas av en skarp konkurrens,

vilken för dem måste bliva så mycket svårare att uthärda,

som de ifråga om kretsen av insättare äro begränsade till sina medlemmar,

under det motparterna kunna vädja till hela den stora allmänheten.

Att särskilt i Tyskland motsvarande föreningar kunnat uppvisa

ett så ofantligt uppsving, lärer väl vara att tillskriva dels friheten för

dem från en sådan konkurrens — åtminstone vid deras begynnelse

saknades där väsentligen andra sparkassor — och dels i den rätt, de

där äga, att från hela allmänheten mottaga insättningar. Ett medgivande

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr. 119.

här i landet åt ekonomiska föreningar att vid sparmedels insamlande

gå utom kretsen av sina egna medlemmar, torde icke vara tillrådligt,

om ock här särskilt ifrågavarande föreningar såsom uteslutande hänvisade

att bedriva viss begränsad utlåningsrörelse därvid skulle erbjuda

den minsta risken. Att på denna punkt träda dem till hjälp synes lagstiftningen

näppeligen böra göra. Beträffande åter den andra frågan

— den befarade konkurrensen med bankerna — torde det kunna ifrågasättas,

om ej denna genom vissa anordningar till ömsesidig fördel skulle

kunna i någon mån utjämnas. Härvid lärer man emellertid knappt

kunna räkna annat än med sparbankerna; de vanliga affärsbankerna

torde näppeligen komma i betraktande.

I det närmast före nu remitterade förslag av särskilt tillkallade

sakkunniga utarbetade, den 18 januari 1911 till chefen för jordbruksdepartementet

avgivna förslag till frågans lösning var tanken den, att

sparbanken skulle tjänstgöra som förlagsgivare åt jordbrukskreditföreningar,

vilka emellertid icke själva skulle idka någon inlåningsrörelse.

Det är att befara — såsom ock blivit framhållet — att dessa föreningar

skulle gentemot sina förlagsgivare stå tämligen svaga ifråga om lånevillkoren.

Starkare skulle de otvivelaktigt bliva enligt nu föreliggande

förslag såväl genom den centralorganisation, de skulle erhålla, som

genom sin självständigt bedrivna, alltid i någon mån den konkurrerande

sparbanken hotande inlåningsrörelse. Skulle de under dessa förhållanden

inleda en samverkan med sparbankerna, är det antagligt, att de

genom sin mera självständiga ställning också skulle bliva förmånligare

ställda, där de behövde anlita sparbankernas kredit. Särskilt gynnsamt

borde detta samarbete utfalla, därest en centralförening, som sålunda

hänvände sig till en sparbank, i denna insatte de genom dess underföreningar

insamlade medel. Ett sådant samarbete med därav följande

fördelar torde för mången sparbank finnas fördelaktigare än en alltid

oviss konkurrens. Och för föreningen kunde då också utsikten ligga

vissare att till fördelaktiga villkor erhålla lån. Föreningarna skulle med

andra ord tjänstgöra som ett slags självständiga filialer åt sparbanken,

men med det tryck å densamma, som alltid skulle ligga i möjligheten

att genomföra en oberoende rörelse. För genomförandet av nämnda

förslag torde det bliva erforderligt, såsom ock i 1911 års betänkande

föreslogs, att medgiva sparbankerna hålla kreditivräkning. De föreliggande

förslagen skulle härav endast behöva modifieras därhän, att

förbudet för dem att hänvända sig till allenast en bank för erhållande

av kredit något lättades. Någon risk torde härav knappast vara att

befara, då deras kredit utanför sparbanken skulle bestå i växellån.

s. 181 Kontrollera mot PDF

181

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

Med det nu anförda har styrelsen ingalunda trott sig kunna hänvisa

på någon verksam lösning av frågan; fastmera är det av styrelsen

antydda förslaget allenast att betrakta som ett försök att avlägsna vissa

olägenheter, styrelsen ansett de remitterade förslagen kunna medföra.

Vad dessa i övrigt angår, vill styrelsen blott framställa ytterligare en

erinran.

Den inlåningsrörelse, de föreslagna centralföreningarna tänkas

skola idka, är icke avsedd att regleras av det nyligen utarbetade förslag

till lag innefattande särskilda bestämmelser om ekonomiska föreningar,

som idka sparkasserörelse. Å andra sidan hava en hel del av

där inrymda bestämmelser upptagits i förslaget till kungörelse angående

godkännande från det allmännas sida av vissa centralföreningar för jordbrukskredit.

Den sålunda föreslagna anordningen synes styrelsen mindi’e

lämplig. Det kan till en början däremot erinras, att det må förefalla

oegentligt att från den föreslagna lagens tillämplighetsområde undantaga

en så betydelsefull — måhända den allra betydelsefullaste — grupp

inlåningsidkande föreningar som centralföreningarna. Skälet härtill skulle

enligt motiven huvudsakligen vara att söka däri, att dessa föreningar

icke i sin rörelse kunde begränsas till att använda blott sparkasseräkning.

Men då styrelsen, såsom i ett denna dag över nämnda lagförslagavgivet

underdånigt utlåtande framhålles, finner skäl tala för att med

vissa^ av Eders Kungl. Maj:t uppställda garantier medgiva ekonomisk

förening att av sådana medlemmar, som utgöras av andra ekonomiska

föreningar, jämväl å annan räkning än sphrkasseräkning inlåna penningar,

bortfaller uppenbarligen nämnda skäl. Vinner detta styrelsens

förslag avseende, lära ur den angående centralföreningarna föreslagna

kungörelse böra utgå de i lagförslaget ingående, ur detsamma nu hämtade

bestämmelser.

Vid avgivande av förestående yttrande har styrelsen icke angivit

eller utgått från någon bestämd ståndpunkt i den till styrelsens underdåniga

utlåtande nyligen remitterade frågan om centralisering av de

ekonomiska föreningarnas registrering. Sättet för lösningen av sistnämnda

fråga torde icke nämnvärt inverka på anordningen av här förevarande

organisationer.

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 119.

I den slutliga behandlingen av ärendet hava deltagit styrelsens

chef, byråcheferna Huss och Andersson, ledamoten för lagärenden

Rabenius samt socialfullmäktige von Sydow och Lindqvist.

Stockholm den 26 augusti 1913.

LARS RABENIUS.

Underdånigst

HENNING ELMQUIST.

s. 183 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

183

Tillkallade sakkunniga.

Till

Herr statsrådet och chefen för kung!, jordbruksdepartementet.

Sedan Kungl. Maj:t bemyndigat chefen för kungl. jordbruksdepartementet

att tillkalla högst fem personer att för överläggning och avgivande

av yttrande rörande det inom departementet utarbetade förslaget

till åtgärder för beredande av bättre kreditförhållanden för det mindre

jordbruket och vad därmed sammanhänger biträda inom departementet,

hava undertecknade Lagerbjelke, Ekerot, Juhlin, Nilsson och Tamm tillkallats

att utföra ifrågavarande uppdrag, varjämte undertecknad Lagerbjelke

utsetts att i egenskap av ordförande närmast leda arbetet.

Sakkunniga, vilka kallats till sammanträde inför chefen för jordbruksdepartementet

den 12 nästlidna september och därefter sammanträtt

in pleno den 1—4 samt 27—31 innevarande oktober, hava till sin sekreterare

antagit amanuensen i kungl. socialstyrelsen, fil. kandidaten Hugo

Heyman.

Till fullgörande av förenämnda uppdrag få de sakkunniga härmed

avgiva följande yttrande.

De inom jordbruksdepartementet år 1910 tillkallade sakkunniga

för närmare utredning angående ordnandet genom föreningar av kreditförhållandena

vid det mindre jordbruket1) inleda sitt betänkande med

följande ord: *)

*) I det följande omnämna» dessa endast såsom »1910 års sakkunniga».

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 119.

»Den uppgift, som sålunda oss förelagts, innefattar ett ämne, vars

betydelse för vårt jordbruks vidmakthållande och utveckling synes oss

knappast kunna överskattas. Frågan om ordnandet av driftkredit för

det mindre jordbruket eller anskaffandet av vad man annorstädes kallat

det flytande driftkapitalet är i själva verket ett problem, som den

moderna utvecklingen fört med sig. Det problemet förelåg knappast,

så länge naturahushållningen vid jordbruket var rådande, men i och

med det att denna näring i den nu levande generationens tid så småningom

förts över till penninghushållning, har frågan om villkoren för

den jordbrukskredit, vilken icke ordnats genom hypoteksväsendet eller

över huvud genom fastighetsbelåningen, blivit hos oss såsom i andra

länder aktuell. Jordbruket kan i själva verket lika litet som industrien

i vår tid undvara ett ökat kapital även för själva driften, och detta

gäller i desto högre grad, ju intensivare näringen utvecklats.»

Sakkunniga instämma till alla delar i detta uttalande. Det förhållandet

att, i motsats till vad som är fallet i nästan alla andra civiliserade

länder, här i riket inga åtgärder kommit till utförande i praktiken

för frågans lösning, ehuru densamma nu redan i lång tid varit

föremål för statsmakternas intresse och utredningar, skulle annars kunna

anses tyda på, att behovet för de mindre jordbrukarna att få sina kreditmöjligheter

förbättrade ej skulle vara så synnerligen stort.

En sådan uppfattning torde verkligen här och där varit gängse

allt intill senaste tid även inom jordbruket tillhörande och detsamma

närstående kretsar.

Så t. ex. framhålla åtskilliga hushållningssällskap i sina svar på

de av emigrationsutredningen i slutet av år 1907 utsända frågecirkulären,

att hypoteksföreningarna jämte övriga redan bestående penninginrättningar

måste anses tillfullo täcka jordbrukets kreditbehov, och att

därför åtgärder i nu förevarande avseende vore obehövliga eller till och

med skadliga.

Att döma av de till Kungl. Maj:t ingivna yttrandena över det av 1910

års sakkunniga avgivna betänkandet synas emellertid åsikterna numera

hava enats angående det förefintliga behovet härutinnan, men den vunna

insikten har dock, de sakkunniga veterligen, ingenstädes föranlett några

positiva åtgärder, förmodligen i avvaktan på det allmännas ingripande.

Behovet av åtgärder torde i varje fall få anses obestridligt. Ingen

av de utvägar, som nu gemenligen användas för täckande av jordbrukarnas

behövliga driftkredit, kan nämligen anses vara tillfredsställande.

En del hushållningssällskap hänvisade, som nämnt, år 1907, på

hypoteksföreningarna som långivare. För de självägande jordbrukare, som

s. 185 Kontrollera mot PDF

185

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

ännu ej vid fastighetens övertagande eller till andra ändamål tillfullo

utnyttjat denna utväg, föreligger ju här alltid en möjlighet att erhålla

billiga lån. Vad som annars plägar betraktas som eu fördel i fråga om

lån, nämligen lång amorteringstid och fastställd amorteringsplan, blir

emellertid här en olägenhet. De lån, som jordbrukaren behöver för

driften av sin näring, böra nämligen i allmänhet kunna amorteras på

jämförelsevis kort tid. Upptagandet av stående lån för dylika ändamål

leder, som erfarenheten lärer såväl från det svenska jordbruket som

från andra håll, alltför lätt till ökad skuldsättning, därigenom att låntagaren

i känslan av att äga rörliga medel i händerna frestas till utgifter

av mindre produktiv art. Här torde även en av anledningarna

vara att söka till det svenska jordbrukets allmänt överklagade ökade

skuldsättning. Att noggrann skillnad bör upprätthållas mellan fastighetsbelåningen

och driftkrediten torde för övrigt numera i alla länder få

anses som en fastslagen princip.

De lånemöjligheter, som erbjudas i andra penninginrättningar, hanker

och sparbanker, äro i allmänhet ej billiga. En ännu större olägenhet är

emellertid, att genom det allmänt brukliga anlitandet av denna låneväg

skapats en härva av oreglerade inbördes borgens- och växelförbindelser.

Den, som tecknat sig som medansvarig å en annans revers eller växel,

fordrar nämligen vanligen en annan gång liknande återtjänst; och så har

det från många landets delar kända förhållandet uppkommit, att jordbrukarna

i samma bygd snart sagt samtliga häfta för varandra, men ej

»en för alla och alla för en», varigenom risken bleve mindre, utan så,

att några få häfta för en, några andra åter för var och en av dessa

o. s. v. Råkar någon av grannlaget på obestånd, drager han lätteligen

andra med sig; och ett fallissemang kan sålunda få oberäkneliga följder.

Det är emellertid ett känt förhållande, att jordbrukare ofta ej inskränka

sig till dessa lånemöjligheter, ja, det är i stora områden av

vårt land vanligt, att snart sagt varje lantman häftar i stor, svävande

skuld till ortens affärsmän. Denna skuld, som, enligt uppgift, i vissa

trakter kan motsvara hela årsförbrukningen eller än mera av såväl livsmedel

och andra hushållsartiklar som för jordbrukets drift erforderliga

förnödenheter, blir av naturliga skäl synnerligen betungande. Köpmannen

söker givetvis täcka sina ränteförluster och sin kreditrisk genom

högre priser; och fruktan för krav på omedelbar betalning nödgar kunden

att nöja sig med den behandling, affärsmannen kan finna med sin

fördel förenligt att låta honom undergå. Detta system medför sålunda

icke blott en synnerligen dyrbar kredit utan även stora vådor i (ivrigt

för lantmannens självständighet och yrkets framgång.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. I samt. 105 käft. (Nr 119) 24

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 119.

Av vad här ovan anförts om nu rådande förhållanden finna de

sakkunniga uppenbart framgå, att kraftiga åtgärder snarast möjligt

måste vidtagas för att, i den mån så låter sig göra, på ifrågavarande

område åstadkomma förbättrade förhållanden.

Då sakkunniga nu upptagit till granskning det inom jordbruksdepartementet

utarbetade förslaget till åtgärder i sådant syfte från statens

sida, hava sakkunniga icke några principiella anmärkningar att

framställa mot huvudgrunderna för detsamma.

Detta förslag avser att till föreningar, understödda av staten, överlämna

förmedling av krediten. Både lantbruksstyrelsens förslag av år

1908 och det av 1910 års sakkunniga avgivna förslaget voro likaledes

byggda på denna grund. Erfarenheten från skilda länder giver ock vid

handen, att självverksamhet genom dylika föreningar är en synnerligen

lämplig form för beredande av driftkredit åt det mindre jordbruket.

Jordbrukarna här i riket hava även numera förvärvat avsevärd erfarenhet

vid skötseln av ekonomiska föreningar, då redan i skilda delar av landet

sådana föreningar omhänderhava en ej obetydlig del såväl av deras förseende

med jordbruksförnödenheter av olika slag som av förädlingen

och avsättningen av jordbrukets och dess binäringars alster. Den framgång,

som dessa företag i allmänhet vunnit, synes giva vid handen, att

även föreningar för kreditens ordnande skola kunna finna kompetenta

ledare.

Från de föregående förslagen skiljer sig emellertid det föreliggande

högst väsentligt i fråga om sättet för anskaffande till föreningarna av

behövligt driftkapital. Under det att lantbruksstyrelsen byggde helt och

hållet på statens mellankomst och 1910 års sakkunniga, med sin uppmärksamhet

huvudsakligen riktad på sparbankerna, föreslogo, att varje

kreditförening skulle vara ansluten till endast en enda förlagsgivare,

sparbank eller annan penninginrättning, från vilken den skulle erhålla

hela sitt behövliga driftkapital, upptager det nu föreliggande förslaget

tre olika låneformer för föreningarna: 1) lån av statsmedel, 2) föreningarnas

inlåningsrörelse från egna medlemmar och 3) försträckning av

någon penninginrättning, huvudsakligen växeldiskontering i riksbanken.

En annan nyhet är att den avsedda självständigare ställningen för

föreningarna föranlett framläggandet av förslag till bildande av centralföreningar.

Dessa, som varje skulle omfatta ett område av högst tre

län, skulle dels i största möjliga utsträckning handhava förvaltningen

av underföreningarnas medel och till dem fördela av staten eller på annat

sätt erhållna lån dels utöva revision och annan tillsyn av underföreningarna.

Visserligen förutsättes, att kreditföreningar skulle kunna utöva

s. 187 Kontrollera mot PDF

187

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

verksamhet utan stödet av sådan central organisation, men man har sökt

bereda till dylik organisation ansluten förening avsevärda fördelar för

att uppmuntra till bildande av centralföreningar.

Såsom framgår redan av här ovan gjorda allmänna uttalande om

det föreliggande förslaget, vilja sakkunniga tillstyrka detta i fråga om

anlitandet av förenämnda lånevägar och om organiserandet av centralföreningar.

Yad angår dessa senare finna de sakkunniga det vara synnerligen

välbetänkt, att på detta sätt enhetlighet och sammanhållning förlänas

åt rörelsen; den relativt självständiga verksamhet, som kommer att utövas

inom de lokala föreningarna, ställes under lämplig kontroll. I

lantbruksstyrelsens utlåtande över förslaget framhålles visserligen, att

de inom vårt land synnerligen skiftande lokala förhållandena torde göra

det svårt att på ett å alla orter ensartat, överallt fullt effektivt sätt organisera

kreditföreningar för det mindre jordbruket och föreslås därför

att statsunderstöd skulle kunna lämnas dels åt kreditföreningar av i förslaget

avsedd art dels åt föreningar, anslutna till sparbanker i närmaste

överensstämmelse med det av 1910 års sakkunniga framlagda förslaget.

Det vill emellertid synas, att kreditföreningar enligt det senast utarbetade

förslaget, i den mån så kan vara erforderligt, böra kunna anpassas

efter de lokala förhållandena. Att statsunderstöd skulle lämnas åt två

helt olika typer av föreningar skulle utan tvivel vålla ett försvagande

av rörelsen, som särskilt kunde äventyra centralföreningarnas tillkomst

och utveckling. De sakkunniga anse sålunda, att rörelsen bör göras så

enhetlig som möjligt, och att detta mål bör kunna vinnas genom bildande

av föreningar i huvudsaklig överensstämmelse med det inom jordbruksdepartementet

utarbetade förslaget. Det bör även här framhållas,

att en mera självständig ställning för föreningarna, enligt sakkunnigas

uppfattning, medför den fördelen, att medlemmarnas intresse för sina

föreningar ökas och att de med än fastare band knytas till dessa.

Vad beträffar sättet för medelanskaffningen, som alltid visat sig

vara den svåraste frågan att lösa, hänvisar föreliggande förslag, som

nämnt, föreningarna till flera utvägar.

Först skulle staten bidraga till föreningarnas rörelsekapital genom

upprättande av en lånefond på 2,000,000 kronor. De sakkunniga ansluta

sig till förslaget och tillstyrka, att detta belopp måtte ställas till

föreningarnas förfogande. Fonden, som om möjligt synes böra åstadkommas

utan användande av lånemedel, torde emellertid ej kunna antagas

i sin helhet behöva tagas i anspråk första året, utan bör dess utbetalande

kunna lika fördelas på två år.

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

Riksbanksfullmäktige hava i sitt utlåtande över föreliggande förslag

framhållit, att det syntes dem mindre lämpligt, att, såsom förslaget

förutsatte, lånefondens fördelning skulle handhavas av fullmäktige, utan

hava ansett lämpligare, att denna fördelning gjordes av någon myndighet,

som ägde särskild kännedom om behovet av dylika lån inom olika landsdelar.

Med instämmande häri anse sakkunniga, att fördelningen av

medlen borde ankomma på Kungl. Maj:ts prövning.

Vidare skulle, enligt förslaget, kreditföreningarna erhålla medel

genom idkande av sparkasserörelse. Det har därför föreslagits, att föreningarna

skulle organiseras så, att de uppfylla de villkor, som stadgas

i en blivande lag, innefattande särskilda bestämmelser om ekonomiska

föreningar, som idka sparkasserörelse, vartill förslag upprättats år 1912

av inom finansdepartementet tillkallade sakkunniga. Utöver de i detta

förslag upptagna garantierna torde jordbrukskreditföreningarna komma

att erbjuda en särskilt stor trygghet dels därigenom att deras penningrörelse

ej blir förbunden med någon annan, för densamma främmande,

till äventyrs riskabel affärsverksamhet, dels ock genom själva organisationen

av föreningarna, som möjliggör en sakkunnig och ingående prövning

såväl av de ändamål, för vilka lån sökas, som av de utlämnade

lånens användning. De sakkunniga äro även övertygade, att uppkomsten

av jordbrukskreditföreningar, hos vilka penninginsättningar kunde

ske, ute på den rena landsbygden i sin mån skulle befordra sparandet;

den lätta tillgången till den medeluppsamlande institutionen spelar härvid

en roll, som ej får underskattas. I andra länder och särskilt i

Tyskland hava också kreditföreningarna med gott resultat sökt att genom

praktiska anordningar förmå så många som möjligt att göra insättningar.

Såsom redan av lantbruksstyrelsen framhållits, föreligger emellertid

här i riket ett svårt hinder för att jordbrukskreditföreningarnas sparkasserörelse

skulle kunna taga någon större omfattning. Enligt gällande

banklagstiftning är nämligen föreningars sparkasserörelse inskränkt

till allenast deras medlemmar. Då det kan förutsättas, att de lantbrukare,

som själva behöva driftlån, ej hava mycket att insätta på

sparkassa, måste föreningarna söka förvärva medlemmar även utom

dessas krets bland personer, vilkas ekonomiska ställning möjliggör avläggandet

av sparmedel. Dessa personer måste emellertid för rätten att

göra insättningar dels betala en insats till föreningen på minst 10 kronor

dels ikläda sig en viss personlig ansvarighet för dennas förbindelser.

Med hänsyn särskilt till den i vida delar av vårt land starka motviljan

s. 189 Kontrollera mot PDF

189

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

mot att ikläda sig något som helst ansvar av denua art '') kan förutses,

att antalet personer, som komma att söka inträde i föreningarna

för att få tillfälle att göra insättningar, ej blir stort. Stora utsikter

torde därför ej förefinnas, att mera avsevärda medel på denna väg skola

komma föreningarna till banda. Endast ett medgivande av rätt för föreningarna

att mottaga insättningar även från allmänheten kan härvid

bliva tillfyllest. Ehuru, med avseende å vad ovan anförts om jordbrukskreditföreningarnas

soliditet, ett sådant medgivande synes kunna

göras utan nämnvärd risk för insättarna, vilja de sakkunniga ej framlägga

ett förslag i denna riktning, då det för frågans bedömande onekligen

kan vara av vikt att först erhålla någon erfarenhet om föreningarnas

verksamhet. I detta sammanhang må erinras om, att socialstyrelsen

i sitt utåtande över förslaget till lag om sparkasseidkande ekonomiska

föreningar ifrågasatt vissa kontrollbestämmelser å de redan föreslagna

säkerhetsföreskrifterna. Vunne detta i större eller mindre män

beaktande, gåves givetvis en ytterligare trygghet åt insättarna.

För att i någon vidsträcktare mån möjliggöra insamlandet av

sparmedel för nu avsedda ändamål, anse de sakkunniga sig dock nu

kunna föreslå, att centralföreningar, som vunnit godkännande från det

allmännas sida, tillerkännas rätt att även från utomstående mottaga

insättningar på sparkasseräkning. Centralföreningarna måste nämligen

anses vila på så betryggande grundvalar och erbjuda så goda garantier

för en omsorgsfull och sakkunnig skötsel, att något hinder att redan i

och med förslagets genomförande tillerkänna centralföreningarna ifrågavarande

rätt ej synes förefinnas. Särskilt må i sådant avseende erinras

därom, att enligt det inom jordbruksdepartementet utarbetade förslaget,

dessa föreningar skulle ställas under offentlig kontroll genom av Konungens

befallningshavande utsedda ombud och sålunda därutinnan vara

jämnställda med sparbanker. Det ökade verksamhetsområdet torde dock

böra medföra en ändring i bestämmelserna angående under föreningarnas

ansvarighet för centralföreningarnas förbindelser, en ändring, som de

sakkunniga även av andra skäl anse önskvärd, såsom vidare skall ut
-

1) Särdeles stor synes denna motvilja vara i Norrland och Dalarna eller just de provinser,

där ökade möjligheter att göra sparkasseinsättningar väl framför allt borde bliva av betydelse.

Av de till jordbrukskooperationen hörande 2,096 föreningar, som intill utgången av 1911 registrerats,

voro 531 belägna i Norrland och Dalarna, 1,565 i de övriga delarna av landet. Av de senare

hade 952 eller 60. k proc. stadgat personlig ansvarighet för sina medlemmar, av de förra endast

39 eller 7.3 proc. Ännu mera framträdande blir olikheten, om jämförelsen inskränkes till jordbrukskooperalionens

mest modernt organiserade gren, inköpsföreningarna. Procenttalen bliva där

resp. 84.0 och 0.».

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

vecklas längre fram. De sakkunniga vilja tillika framhålla, att bestämmelserna

om kassareserv och begränsande av centralföreningars rätt att

mottaga insättningar i §§ 14 och 22, andra stycket, av förslaget angående

centralföreningar givetvis böra kvarstå.

Skola centralföreningarna tillerkännas rätt att bedriva inlåning på

sparkasseräkning från allmänheten, nödvändiggöres härav en ändring

av banklagens 1 §. Blir en sådan ändring genomförd, möter givetvis

intet hinder för centralförening att använda underföreningarna som

filialer för sin sparkasserörelse.

Men även för det fall att här omhandlade rätt ej medgives centralföreningarna,

torde dessa kunna driva sparkasserörelse genom sina underföreningar

såsom filialer. Det har visserligen ifrågasatts att den rätt

för ekonomiska föreningar att mottaga sparkassemedel ej blott från sina

egna utan även från anslutna ekonomiska föreningars medlemmar, varom

stadgas i 1 § av förslaget till lag om sparkasseidkande ekonomiska

föreningar, ej skulle medgivas. De sakkunniga anse det dock av vikt

att nämnda bestämmelse bibehålies, då det utan tvivel i vissa fall kan

vara lämpligt att underföreningarna användas såsom filialer vid centralföreningarnas

sparkasserörelse, bland annat av det skäl att medlemmar

kunna tänkas med större förtroende anförtro sina sparmedel åt centralföreningen

än åt underföreningen.

Beträffande sådana föreningar, vilkas insatskapital ej uppgår till

1,000 kronor, är en sådan anordning som den ovan ifrågasatta nödvändig.

I annat sammanhang föreslå nämligen de sakkunniga att jordbrukskreditföreningar

med mindre insatskapital än 1,000 kronor kunna vinna

godkännande. Dessa föreningar bliva, om förslaget till lag om sparkasseidkande

ekonomiska föreningar antages, förhindrade att driva självständig

sparkasserörelse.

Uppgår insatskapitalet till erforderligt belopp, kan underförening

givetvis när som helst övergå till självständig sparkasseverksamhet.

Den tredje och sista utvägen för medelanskaflning enligt förslaget

skulle bestå i förbindelse med någon penninginrättning, därvid främst

skulle ifrågakomma riksbankens diskonterande av växlar, som endosserats

av en lokal jordbrukskreditförening och en centralförening; dock att

varken jordbrukskreditförening eller centralförening finge samtidigt förskaffa

sig kredit i mer än en enda penninginrättning.

De sakkunniga finna denna inskränkning icke böra vidhållas vad

angår fristående kreditföreningar och central föreningar, enär eljest stora

svårigheter för dem måste möta att tillfredsställa sina penningbehov;

s. 191 Kontrollera mot PDF

191

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

och är det tillika av vikt att formerna underlättas för föreningarnas

förbindelser med sparbankerna.

Aven om sparkasserörelsen — centralföreningarnas och de lokala

föreningarnas — skulle ernå en betydande omfattning, kommer nämligen

härför i varje fall att krävas en avsevärd tid. För korta lån (högst

nio månader) komme visserligen för till centralföreningar anslutna föreningar

att finnas riksbankens växelkredit; för fristående föreningar

torde denna utväg ej mera allmänt vara att påräkna. De medel, statens

lånefond kan erbjuda, förslå ej långt. Vid dessa förhållanden synes det

vara betänkligt att, åtminstone till en början, vidhålla förenämnda inskränkning;

och bliver detta än mera påtagligt, därest man söker

utröna omfånget av här förefintliga behov.

Lantbruksstyrelsen beräknade i sitt förslag i ämnet av år 1908

att för ändamålet borde vara tillräcklig en fond å tio miljoner kronor.

1910 års sakkunniga höjde det beräknade beloppet till c:a sexton miljoner

kronor. De sakkunniga tilltro sig ej att göra några hållbara beräkningar

över det erforderliga penningbehovet. Endast så mycket torde kunna

sägas, att, om ifrågavarande föreningsrörelse vinner önskvärd omfattning,

även sistnämnda belopp måste anses alldeles otillräckligt.

1910 års sakkunniga hade kommit till sitt resultat genom en undersökning

av antalet brukningsdelar av olika storleksklasser bär i riket.

Enligt ett av överdirektören Elis Sidenbladh den 17 december 1906 i

landtbruksakademien hållet, sedermera tryckt föredrag »om förekomsten

och betydelsen av mindre jordbruk» hava jordbruken i vårt land klassificerats

sålunda:

Antal Hektar åkerareal

Smågårdar (om högst 10 har åker) ..................... 244,679 925,999

Medelstora gårdar (10—50 » » ) .................... 98,036 1,806,929

Stora gårdar (över 50 » » ) ..................... 8,136 848,255

Summa 350,851 3,581,183

Det ansågs väsentligen vara inom den mellersta av dessa grupper,

som anslutning till kreditföreningar kunde väntas. Angående de mindre

gårdarna yttras: »Dessa jordbruk erhålla redan nu understöd av staten

och hushållningssällskapen vid premieringen av mindre jordbruk genom

pris och premielån för utförande av förbättringsarbeten, vilka lån ej

behöva återbetalas, när det arbete, varför lånet erhållits, befinnes på

tillfredsställande sätt utfört inom föreskriven tid.» På grund härav

ansågos dessa gårdar »endast i ringa mån vara att påräkna». Däremot

hölls det för troligt, att ett ej ringa antal innehavare av större brukningsdel

än 50 har åker skulle söka anslutning, så att kreditföreningarnas

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

hela »intressesfär» skulle komma att omfatta c:a 2,000,000 har åker.

Genom eu jämförelse med kontrollföreningarnas utveckling under de

tio första åren av deras verksamhet kommo de sakkunniga så till det

resultat, att högst 20 proc. eller 400,000 har av ovannämnda areal vore

att under det första decenniet påräkna för kreditföreningarna, Med ett

högsta lånebelopp av 50 kronor per har kalkylerade man sig slutligen

fram till ett »medellånebelopp» av 40 kronor per har, vilket för hela den

ifrågavarande arealen motsvarar förutnämnda belopp 16,000,000 kronor.

Mot dessa beräkningar hava erinringar gjorts från flera håll.

Framförallt har man därvid riktat sig mot åsikten, att småbrukspremieringar

och premielån kunde för brukningsdelar om högst 10 har utesluta

behovet av kreditföreningar. Dessa anmärkningars befogenhet har erkänts

i motiveringen till det inom jordbruksdepartementet utarbetade

förslaget i ämnet, och anse sig sakkunniga endast behöva instämma i

vad som där i berörda avseende (sid. 26 och 30) yttras. Eu rationellt

organiserad och ledd kreditföreningsrörelse måste utan tvivel bland den

stora mängden av dessa mindre brukare, som hava allra svårast att nu

få sitt kreditbehov fyllt, tillvinna sig talrika medlemmar.

Att på frågans nuvarande stadium söka göra några beräkningar

beträffande antalet föreningar och deras medlemmar om tio år eller

efter annan tidrymd torde vara av föga gagn. Det vidgade intresset

för ett intensivare jordbruk synes emellertid böra föranleda en betydande

anslutning.

I samband med framhållandet av det intresse, som även innehavare

av brukningsdelar om högst 10 har kunde antagas hava av att erhålla stöd

hos jordbrukskreditföreningar, har emellertid erinrats, att just för denna

medlemskategori den föreslagna högsta lånesumman vore alltför låg.

För ett jordbruk med 50 har åker vore överallt inom riket ett lånebelopp,

som kunde stiga till 2,500 kronor, om ej i alla fall tillräckligt

dock en svnnerligen avsevärd hjälp. Ju mindre åkerarealen vore, desto

större bleve proportionsvis behovet av driftkapital; och för ett någorlunda

intensivt drivet småbruk om t. ex. 5 bär kunde 250 kronor ej

ens tillnärmelsevis täcka behovet av driftkredit.

De sakkunniga hava sökt utföra några beräkningar över lånebehovet

för dylika jordbruk och därvid kommit till följande resultat.

Såsom norm vid beräkningen bör man kunna utgå ifrån, att i

genomsnitt underhålles så stor djurbesättning (hästar, nötkreatur, svin,

får, fjäderfä), att densamma ungefär motsvarar eu nötkreatursenhet per

har. Efter nuvarande prisläge torde kraftfoder behöva köpas för cirka 40

kronor årligen per sådan enhet. För besättningens förnyande bör ett

belopp av omkring 20 kronor för hektar anslås. 1 nder förutsättning

s. 193 Kontrollera mot PDF

193

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 119.

att tillräcklig kreatursbesättning hålles, synes behovet av konstgödselmedel

och kalk böra beräknas till jämväl 20 kronor per har. Till inköp

av frö och utsäden slutligen kan anslås 8—10 kronor per har. fl

Redan för dessa ändamål har man sålunda uppnått ett sammanlagt

belopp av omkring 90 kronor per har. Beräknar man en genomsnittlig

kredittid av 9 månader, skulle erfordras ett ständigt tillgängligt kapital

av cirka G5 kronor per har. Sattes lånerätten till endast 50 kronor per

har såsom i föregående och föreliggande förslag, skulle sålunda ej ens

dessa utgifter täckas genom kreditföreningen.

Att med någon större grad av tillförlitlighet beräkna behövliga

rörelsekapitalet för de övriga ändamål, till vilka kreditföreningarnas

medel enligt förslaget äro avsedda, låter sig svårligen göra. Beträffande

så gott som samtliga dessa ändamål gäller emellertid, att behoven äro

relativt större, efter areal räknat, för de små brukningsdelarna än för

de stora. Många äro även av den natur, att de förutsätta en över flera

år utsträckt amorteringstid. Utgår man från att ovan beräknade kreditbehov

utnyttjas, återstår för övriga ändamål även vid en lånerätt av 75

kronor, endast cirka 10 kronor per har, en summa så lag, att med densamma

påtagligen endast de mest trängande behoven kunna tillgodoses.

På grund av vad sålunda anförts hava de sakkunniga kommit till

den bestämda uppfattningen, att, därest en gemensam högsta lånegräns

skall fastställas, densamma ej kan sättas lägre än till 75 kronor per har.

Att en högsta gräns bestämmes, synes vara nödvändigt för att

undvika, att föreningar inlåta sig på alltför vidlyftiga affärer. Att å

andra sidan med hänsyn till olika förhållanden fastställa skilda belopp

torde i praktiken möta alltför stora svårigheter.

De sakkunniga hava icke förbisett, att vissa betänkligheter kunna

möta mot att bestämma lånerätten i förhållande till arealen brukad åker.

Det har redan här ovan påpekats, att lånebehovet i förhållande till arealen

i allmänhet är större för det mindre jordbruket än för det medelstora

eller större. Värdet av bj-ggnader, inventarier och kreatursbesättning,

som kräver underhåll och förnyelse, tilltager icke i samma förhållande

som arealen. Inom Danmarks »forskudsforeninger» har lånerätten också

ställts i förhållande till storleken av nötkreatursbesättningen. I ett föreliggande

förslag till frågans ordnande i Norge tänker man sig en relation

9 De belopp, vid vilka 1910 års sakkunniga stannat (se betänkandet sid. 51) med avseende

på kreditbehovet för gödsel- och fodermedel, äro lägre än de här ovan uppgivna. Då emellertid

1910 års sakkunnigas silfror avse endast de inköp, som göras genom inköpsföreningar, och vilka

ej torde omfatta fodersäd m. fl. under ovannämnda rubriker inbegripna varuslag samt dessutom

väsentligen gälla medelstora jordbruk, torde skiljaktigheterna finna en tillfredsställande förklaring.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 saml. 106 höft. (Nr 119.) 25

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

såväl till arealen som till all förefintlig boskap: nötkreatur, hästar, får

och getter samt svin.

De sakkunniga hava likväl funnit sig böra tillråda, att den förut

här i riket tilltänkta principen vid lånerättens bestämmande bibehålies.

Att upptaga det danska systemet låter sig helt visst med våra växlande

natur- och därav betingade brukningsförhållanden ej göra. Det norska

beräkningssättet åter synes dels i och för sig ganska invecklat dels

föranleder det, för den händelse kreatursbesättningen av någon anledning

minskas, konsekvenser i fråga om lånerättens reglering, som torde kunna

bliva nog så besvärliga. Ytterligare bör betonas, att det ju i varje fall

ankommer på föreningarnas styrelser att pröva de av medlemmarna

uppgivna ändamålen med sökta lån.

Uppenbart är, att, därest medlems krediträtt ökas till 75 kronor

per har, föreningarnas kapitalbehov komme att högst avsevärt ökas,

även om det är att vänta, att denna högsta lånerätt ej kommer att utnyttjas

i förhållandevis samma utsträckning som en högsta lånerätt av 50 kronor

per har.

Vill man med ovan angivna grunder utföra en kalkyl, motsvarande

den av 1910 års sakkunniga uppställda, kommer man till följande resultat:

av en intressesfär, som med inberäknande av förut uteslutna smågårdar

kan antagas omfatta cirka 3,000,000 har åker, skulle efter 10 år vara

anslutna till jordbrukskreditföreningarna 20 proc. = 600,000 har; med

ett utnyttjande av 80 proc. av lånerätten erhålles ett genomsnittligt

kapitalbehov av 600,000 x 60 = 36,000,000 kronor.

Med den uppfattning, de sakkunniga sålunda hysa rörande omfattningen

av det föreliggande kreditbehovet, synes det vara nödvändigt

att bereda fristående kreditföreningar och centralföreningar möjlighet att

vända sig till flera penninginrättningar, särskilt för beredande av möjlighet

att utlämna lån på längre tid än nio månader, vartill i förstone

knappast några andra medel än statens lånefond skulle vara att påräkna.

I detta sammanhang erinras om det kända förhållandet, att sparbanker

stundom nödgas deponera medel i affärsbankerna, då de ej på

annat sätt kunnat göra dem räntebärande. Det skulle givetvis innebära

en stor fördel, om dessa depositioner kunde direkt komma centralföreningarna

till godo; att dessa alltså kunde utvecklas till utjämnande

centraler ej blott för sina underföreningar utan även i viss mån för de

inom dess distrikt belägna sparbankerna. Lämpliga former härför torde

vara dels insättningar å deposition från sparbankerna i centralföreningen

och lån till denna på längre tid dels dennas öppnande av kreditivräkning

i sparbankerna. Denna senare utväg torde även behöva anlitas för de

s. 195 Kontrollera mot PDF

195

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

fristående kreditföreningarna, varför de sakkunniga liksom 1910 års

sakkunniga föreslå sådan ändring i sparbankslagen, att det medgives

sparbankerna att för vissa från det allmännas sida godkända föreningar

för jordbrukskredit öppna kreditivräkning.

Vad åter angår kreditbehovet inom de lokala föreningar, som äro

anslutna till centralförening, hava de sakkunniga ansett att detta, i den

mån det ej tillgodoses genom insatta sparmedel, bör fyllas endast genom

centralföreningarna. Skola dessa kunna utvecklas till de kraftiga institutioner,

som äro nödvändiga såsom ryggrad för hela rörelsen, måste det

tillses, att de erhålla all den penningförmedling, som kan beredas dem.

Endast härigenom kunna de också utöva en fullt effektiv kontroll över

underföreningarnas skötsel. Rörelsens sammanhållande genom underföreningarnas

hänvisande så långt som möjligt till sina centraler är för

övrigt en i alla andra länder godtagen princip. Såsom exempel härå

kan nämnas, att det av preussiska staten till jordbrukskreditföreningarnas

förfogande ställda rörelsekapitalet kommer dessa till godo uteslutande

genom förmedling av centralföreningarna, och att särskilt gynnsamma

lånevillkor medgivas åt de föreningar, som förbinda sig att fylla hela

sitt lånebehov hos centralföreningen. Någon förändring i förslaget i nu

omhandlade avseende synes sålunda ej böra ifrågasättas rörande till

centralföreningar anslutna underföreningar.

De sakkunniga hålla för troligt, att såväl affärsbanker som i all

synnerhet sparbankerna skola finna det med sin fördel förenligt att anlita

centralföreningarna för kapitalplacering. Visserligen måste från deras

och de lokala jordbrukskreditföreningarnas sida uppstå en viss konkurrens

i fråga om penninginsättningar. Genom den begränsning av rätten att

mottaga insättningar, som föreslås, torde emellertid denna konkurrens

bliva så förmildrad, att någon skarp motsättning mellan de olika slagen

av penninginstitut ej skall behöva befaras. Tvärtom torde de vara i

stånd att inbördes göra varandra tjänster; kreditföreningarna genom att

förränta sparbankernas överflödiga kapital, dessa senare genom att tillhandahålla

för kreditföreningarnas drift nödiga belopp.

Genom det sålunda föreslagna systemet för medelanskaffning anse

de sakkunniga, att kreditföreningsverksamheten bör kunna tillföras erforderligt

kapital på jämförelsevis fördelaktiga villkor. Vad beträffar

statslånefonden, böra räntesatserna visserligen bestämmas så, att staten

ej behöver vidkännas någon förhist, men böra dessa penningar i allt

fall bliva jämförelsevis billiga. Detsamma gäller om växelkrediten hos

riksbanken. Beträffande de genom sparkasserörelsc hopbragta medlen,

torde för desamma kunna beräknas samma eller åtminstone ej nämn
-

s. 196 Kontrollera mot PDF

196 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

värt högre ränta än den, som betalas av sparbankerna i respektive

orter å deras insättningar. De från andra penninginrättningar erhållna

lånen komma sannolikt att draga något högre ränta. Åtminstone centralföreningarna

torde dock kunna förväntas erhålla dessa försträckningar

på jämförelsevis goda villkor. Det synes nämligen vara av

fördel för penninginrättningarna att kunna på behuggande sätt hos en

enda låntagare placera stora belopp och sålunda befrias från förvaltningen

av en mängd små, stundom osäkra lån av allehanda slag.

En svårare ställning få påtagligen sådana föreningar, som ej

anslutit sig till någon centralförening. Den strävan att över hela landet

åstadkomma centralföreningar, som härav torde bliva en följd, måste

emellertid anses såsom en fördel.

Beträffande föreningarnas organisation har uti det inom jordbruksdepartementet

utarbetade förslaget i stort sett endast vidtagits sådana

förändringar i 1910 års sakkunnigas förslag, som direkt föranletts av

den vidtagna omläggningen av föreningarnas arbetssätt. De sakkunniga

anse emellertid, att i några avseenden ändrade bestämmelser äro av

nöden.

I de föregående förslagen har framhållits vikten av att föreningarna

ej bleve så stora, att den nödvändiga inbördes kännedomen om

medlemmarnas personliga och ekonomiska förhållanden jämte möjligheten

av tillräcklig kontroll äventyrades. Å andra sidan har också

erinrats, att om en förening vore för liten, kunde en medlems obestånd

komma att för de övriga innebära relativt stora förluster. På dessa

skäl har föreslagits, att förening, för att vinna godkännande, skulle

hava minst 30 medlemmar. Det torde emellertid vara otvivelaktigt, att

denna bestämmelse på många orter i vårt glest befolkade land skulle

bliva ett allvarligt hinder för jordbrukskreditföreningars bildande. Ett

ganska tillförlitligt bevis härför kan erhållas genom en granskning av

de numera över hela riket spridda inköpsföreningarnas medlemssiffror.

Det visar sig då, att ett mycket stort antal sådana föreningar existerar,

vilkas medlemstal, delvis väsentligt, understiger 30. Man torde icke

kunna antaga, att en ny verksamhet åtminstone de första åren kommer

att locka till livligare deltagande. Med avseende på den möjliga risken

torde böra framhållas, att varken i Tyskland eller Finland, där detta

slags föreningar alltid stadga obegränsad personlig ansvarighet för medlemmarna,

hinder möta att bilda föreningar med ända ned till 7 medlemmar;

och i själva verket förekomma många föreningar, vilkas medlemstal

föga höjer sig över sistnämnda siffra.

De sakkunniga hava sålunda funnit sig böra föreslå, att minsta

s. 197 Kontrollera mot PDF

197

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

antalet medlemmar, som fordras för godkännande, skall nedsättas, och

hava därvid stannat vid siffran 15. Att uppnå detta antal torde ingenstädes,

där mera allmänt intresse för saken förefinnes, böra möta allt för

stora svårigheter.

Genom en sådan nedsättning i minimiantalet medlemmar torde

man undgå den med det högre medlemsantalet helt visst svårundkomliga

faran att vid en förenings bildande nödgas medtaga mindre skötsamma

personer med alltför svag ekonomi. Å andra sidan kan invändas att

vid denna sovring skötsamma och dugliga jordbrukare med mindre

stark ekonomisk ställning ej skola lyckas förvärva medlemskap. Åven

om en sådan följd skulle vara tänkbar, synes erfarenheten från andra ekonomiska

sammanslutningar knappast berättiga till en sådan invändning.

Fördelen av den strängare sovringen torde i de flesta fall kunna antagas

väl uppväga den ökade risken för medlemmarna.

Med det mindre antalet medlemmar följer visserligen en ökad

svårighet att nå upp till det minsta insatskapital av 1,000 kronor, som

enligt förslaget till lag om sparkasseidkande ekonomiska föreningar är

erforderligt. De sakkunniga anse sig därför, under hänvisning jämväl

till vad ovan rörande underföreningarnas sparkasserörelse anförts, böra

föreslå, att en förening må kunna godkännas med ett lägre insatskapital

än 1,000 kronor, ehuru givetvis utan rätt för föreningen att, innan

detta kapital uppnåtts, driva egen sparkasserörelse.

Redan i annat sammanhang har framhållits vikten av, att till

centralföreningarna förlägges själva tyngdpunkten inom rörelsen. Genom

att söka bereda dessa föreningar möjlighet att genom en till allmänheten

utsträckt sparkasserörelse samt rätten till förbindelse med flera

än en penninginrättning öka sitt driftkapital, hava de sakkunniga velat

ytterligare stärka den ställning, centralföreningarna redan i det inom

jordbruksdepartementet upprättade förslaget intogo. Då underföreningarna

kunna antagas för den övervägande delen av sin rörelse bliva

beroende av centralföreningarnas låneförmedlande verksamhet, synes det

lämpligt att underföreningarna i så stor utsträckning som möjligt såväl

inbetala insatser i sin centralförening som ock till densamma överlämna

större delen av den ansvarighet, medlemmarna iklätt sig. För att

underlätta inbetalandet av insatser föreslå de sakkunniga därför att insatserna

i centralförening skola lyda å endast 10 kronor. Det minsta

belopp, som enligt förslaget får tecknas eller 400 kronor, föreslås visserligen

oförändrat, men måste det ur nu nämnda synpunkt vara fördelaktigt

att föreningarna därutöver kunna göra inbetalningar å 10 kronor,

under det att enligt förslaget för varje gång ett belopp av 400 kronor

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

skulle erläggas. Till frågan om underförenings ansvarighet för centralföreningens

förbindelser och om insatsernas inverkan på underföreningarnas

krediträtt återkomma de sakkunniga längre fram.

Centralföreningarnas övervakande myndighet över sina underföreningar

anse de sakkunniga vara av stor vikt för rörelsen, varför densamma

bör göras så effektiv som möjligt. Särskilt bör uppmärksammas

förslaget att underföreningarnas revision skall verkställas under medverkan

av en utav central föreningen anställd sakkunnig revisor. Det

ligger nära till hands, att dessa revisorer bliva anlitade även för andra

kategorier av ekonomiska föreningar, i synnerhet bland den jordbrukande

befolkningen. En början vore härmed gjord att till svensk mark överflytta

den organisation med revisionsförbund, som varit Tysklands ekonomiska

föreningsverksamhet till så stort gagn.

Vad beträffar den övervakande verksamheten från det allmännas

sida, vilja de sakkunniga erinra, att denna fråga bör ses i ett visst

sammanhang med de åtgärder, som i detta avseende kunna komma att

vidtagas med sparkasseidkande ekonomiska föreningar överhuvudtaget.

Denna kontroll bör dock kunna inskränkas till fristående kreditföreningar

och centralföreningar, varemot kontrollen över underföreningar

synes i huvudsak kunna överlåtas åt centralföreningarna.

I det inom jordbruksdepartementet utarbetade förslaget har emellertid

alldeles lämnats å sido frågan om kontroll från det allmännas

sida över de fristående kreditföreningarna. De sakkunniga anse det

likväl oavvisligt, att även dessa föreningar, som ju skulle kunna erhålla

statsunderstöd och bidrag till sitt driftkapital från statens lånefond för

här avhandlade ändamål, under en eller annan form kunna bliva föremål

för övervakning. Det synes de sakkunniga vara tillräckligt att åt Konungens

befallningshavande i det län, där föreningens styrelse har sitt

säte, uppdraga att utöva sådan kontroll och för de föreningar, där så

befinnes nödigt, härför utse ett särskilt ombud, som finge befogenhet

att påkalla och deltaga i revision.

I den till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet ställda

skrivelse, varmed nu granskade förslag överlämnats, framhålles vikten

av att staten från början omhändertager ledningen av den föreningsrörelse,

det här gäller att sätta i gång. För detta ändamål föreslås,

att staten skall tillsätta en särskild konsulent med uppgift att tillhandagå

vid bildandet och skötseln av de lokala och centrala föreningarna. De

sakkunniga vilja icke bestrida nyttan av en sådan konsulent, i all synnerhet

för den tid, som kommer att förflyta, intill dess ett hela riket

omfattande centralförbund för jor dbrukskreditverksam heten kan bliva

s. 199 Kontrollera mot PDF

199

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

upprättat. Det bör dock framhållas, att intresserat, sakkunnigt arbete

i förevarande avseende torde vara att påräkna såväl från statskonsulenten

för det mindre jordbruket som från hushållningssällskapens konsulenter.

De sakkunniga vilja här till sist uttala, att normalstadgar för såväl

jordbrukskreditföreningar som centralföreningar synas böra utarbetas.

Efter att härmed hava angivit sin ställning till huvudgrunderna

av föreliggande förslag, vilja de sakkunniga framställa de erinringar

vid dess detaljer, vartill de sakkunniga funnit anledning, och få i sådant

avseende anföra:

Beträffande:

Förslag till bestämmelser angående understöd från det allmännas sida

till föreningar, avsedda att bereda bättre kreditförhållanden åt det mindre

jordbruket.

Mom. 1. I lantbruksstyrelsens såväl som i 1910 års sakkunnigas

förslag användes för de tilltänkta föreningarna benämningen »jordbrukskreditföreningar».

Så länge icke fråga var därom, att föreningarna skulle

genom självverksamhet bidraga till att anskaffa behövligt rörelsekapital,

kunde detta namn anses lämpligt. Ehuru det inom jordbruksdepartementet

utarbetade förslaget åt föreningarna tillämnar ett vida större

verksamhetsområde, har likväl den förut använda benämningen lämnats

oförändrad.

De sakkunniga, som finna det vara en fördel, att föreningarnas

benämning i möjligaste mån ger en föreställning om deras verksamhet,

föreslå, att uttrycket »jordbrukskreditförening» överallt utbytes mot »jordbrukskassa»,

en benämning som även i och för sig synes mer tilltalande.

Förenings firma, i vilken enligt föreningslagen ordet »förening»

måste ingå, skulle då i allmänhet erhålla formen: X. sockens (Y. och

Z. byars o. s. v.) jordbrukskassa, förening med begränsad personlig

ansvarighet.

Mom. 2. Det har ifrågasatts, huruvida, med hänsyn till centralföreningarnas

olika omfattning och i övrigt olikartade förhållanden, det

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

ej borde läggas i Kungl. Maj:ts hand att till de skilda centralföreningarna

lämna bidrag med olika belopp.

För den nuvarande bestämmelsen i förslaget talar emellertid, att

centralföreningarna i så fall på förhand bättre kunna beräkna sina

resurser och ordna sig därefter. Då de föreslagna beloppen ej heller i

några fall kunna anses överskrida behovet, synes betämmelsen böra

lämnas oförändrad.

Mom. 5. De sakkunniga erinra därom, att de förut ifrågasatt, att

lånefondens fördelning skall överlämnas åt Kungl. Maj:t och ej åt fullmäktige

i Sverges riksbank, samt föreslå med hänsyn därtill, att centralförening

må kunna omfatta mer än ett län, att från bestämmelserna

om fördelningen skola utgå orden »mellan länen».

Beträffande:

Förslag till kungörelse angående godkännande från det allmännas sida

av vissa jordbrukskreditföreningar.

§ I
-

Då ordet »lån» synes bättre än »kredit» motsvara vad med bestämmelsen

avses, anse de sakkunniga, att det förra uttrycket bör

användas. Såsom en följd härav borde i § 7 och annorstädes ordet

»krediträtt» utbytas mot »lånerätt». Då ordet »jordbruksändamål» torde

vara avsett att omfatta jämväl trädgårdsskötsel, tobaksodling och andra

dylika näringar, synes uttryck häråt böra givas i paragrafen.

§ 2.

Av förslaget att även sådana föreningar, som ej äro befogade

att idka sparkasserörelse, skulle kunna vinna godkännande, följer att

en förändring måste göras i bestämmelsen att alla hithörande föreningar

skola uppfylla de blivande lagbestämmelserna angående sparkasseidkande

ekonomiska föreningar. De föreskrifter i föreliggande lagförslag i ämnet,

som ej direkt hänföra sig till sparkasserörelsen, synas emellertid såsom

bidragande till soliditetens ökande böra förbliva gällande även för sådana

jordbrukskassor, som ej idka sparkasserörelse.

s. 201 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj,is Nid. Proposition Nr 119.

201

§ 5.

Avfattningen av andra stycket synes böra förtydligas, i det tvekan

kan råda, huruvida uttrycket »jordbruksfastighet» kan anses omfatta

jämväl »annan fastighet». Då detta emellertid lärer vara avsett, torde

ordet »jordbruksfastighet» böra utbytas mot på det första stället »jord»

och på det andra »jordbruk».

Med avseende på tredje stycket synes jämväl ett förtydligande

böra ske. Avsikten med bestämmelsen torde hava varit att förhindra,

ej blott att en person blir medlem av flera föreningar för samma jordareal,

vilket förhindras redan genom bestämmelsen i § 4, utan även att

åstadkomma ett förbud mot att, där en jordegendom under samma bruk

berör flera föreningars verksamhetsområden, lånerätt skulle kunna vinnas

i dem alla för skilda delar av fastigheten. Däremot skulle intet hinder

möta för person, som äger eller arrenderar flera skilda brukningsdelar

att för dessa vinna lånerätt i olika kassor. En omredigering för sådant

ändamål synes därför vara erforderlig.

§§ 6 och 7.

Av innehållet i dessa §§ torde framgå, att medlem, som äger

eller brukar jord, icke må ingå i förening för mindre än en hel hektar.

De sakkunniga anse delaktighet böra medgivas redan för en halv hektar

och vilja, med erinran om sin förut uttalade mening att driftbehoven

äro relativt större, efter areal räknat, för de små brukningsdelarna än

för de stora, föreslå att för medlem, som äger eller brukar jord, V2 hektar

och därutöver intill 1 hektar må räknas såsom hel hektar.

Därest de sakkunnigas förslag om minskning av minsta tillåtna

medlemsantalet till 15 godtages, bör i sista stycket av § 6 kvotsiffran

»V20» utbytas mot »Vio».

Beträffande andra stycket av § 7 synes det de sakkunniga oegentligt,

att för fastighet, endast därför att den är utarrenderad, skall kunna

erhållas större lånerätt än för icke utarrenderad fastighet. Bestämmelsen

om den för detta fall förhöjda lånerätten torde därför böra utgå och

detta så mycket hellre, som lånerätten i och för sig av de sakkunniga

föreslås höjd. År fastighet utarrenderad, synes lånerätten kunna uppdelas

mellan ägaren och brukaren samt av föreningsstyrelsen i varje

särskilt fall kunna bestämmas, huru uppdelningen skall ske.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 sand. 106 höft. (Nr 119.)

26

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 119.

§ 9.

För den händelse sparkasserörelse ej bedrivits, torde i sista stycket

beträffande den räntefot, efter vilken insatsbeloppet må forrräntas, böra

göras det tillägg, att räntefoten skall bestämmas å föreningssammanträde

och ej få överstiga 5 proc.

§ io.

I föreningar, som ej idka sparkasserörelse, synes avsättningen till

reservfonden kunna uppköra, när behållningen i densamma uppgår till

10 proc. av medlemmarnas sammanlagda lånerätt.

§ 14.

Uti a) 3:o och f) böra, enligt sakkunnigas mening, foder och

gödselmedel utökas med torvströ.

§ 17-

Med hänvisning till vad förut i ämnet anförts, föreslå de sakkunniga,

att siffran 30 ändras till 15 (likaså i § 23).

§ 19-

Den omredigering synes böra vidtagas, att stadgeändringen förklaras

ej bliva giltig, med mindre densamma av Konungens befallningsh

av ande fastställes.

§ 20.

Därest sakkunnigas förslag, att fristående förening skulle tillerkännas

rätt att förskaffa sig kredit i flera penninginrättningar godtages,

föranleder detta en förändring av de i paragrafen innefattade bestämmelserna.

s. 203 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

203

§ 23.

Kungörelse om återkallande av godkännande för jordbrukskassa

synes böra införas även i tidning i den ort, där kassans styrelse har

sitt säte.

Beträffande:

Förslag till kungörelse angående godkännande från det allmännas sida

ar rlssa centralföreningar för jordbrukskredit.

§§ 7-9-

De här innefattade bestämmelserna avse att reglera och begränsa

de ekonomiska förbindelserna mellan centralföreningarna och deras underföreningar.

Huvudsynpunkten därvid måste vara, att så bestämma de

prestationer, som av underföreningarna skola fullgöras för erhållande

av tillräcklig lånerätt hos centralföreningen, att å ena sidan denna erhåller

en tillräcklig och solid kreditbas, å den andra sidan villkoren

för underföreningarnas anslutning ej göras så hårda, att härigenom

sådan anslutning äventyras eller i för hög grad försvåras.

Enligt det föreliggande förslaget skulle underförenings lånerätt

hos centralförening få uppgå till högst halva det belopp, varmed underföreningen

ansvarar för centralföreningens förbindelser, ökat med hälften

av det sammanlagda belopp, intill vilket underföreningens medlemmar

i sin ordning äga lånerätt i denna. Underföreningens ansvarighet för

central föreningens förbindelser bestämdes åter till ett belo pp, motsvarande

minst tjugu gånger det sammanlagda insatsbelopp, med vilket underföreningen

ingått i centralföreningen.

Underförenings ansvarighet hade sålunda ställts i direkt och uteslutande

förhållande till storleken av dess insatser i centralföreningen.

Dess lånerätt åter hade uppdelats i två delar. Den ena gjordes beroende

av den ansvarighet för centralföreningens förbindelser, som föreningen

åtog sig, d. v. s. enligt vad nyss sagts, av antalet insatser, som den

inbetalte. För varje insats å 400 kronor åtog sig föreningen eu ansvarighet

av 8,000 kronor och erhöll en lånerätt av 4,000 kronor. Den

andra delen stod i relation till det sammanlagda beloppet av under
-

s. 204 Kontrollera mot PDF

204 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

föreningens medlemmars krediträtt i denna och utgjorde hälften av

detta belopp.

Ett exempel skall tydliggöra, huru detta system skulle verka. Om

man utgår från eu förening, vars medlemmar tillsammans äga lånerätt

för 1,000 har åker, uppgår alltså enligt förslaget medlemmarnas sammanlagda

högsta lånerätt till 50,000 kronor och deras ansvarighet till

lägst 75,000 kronor. En sådan förening skulle alltså vid inträde i en

centralförening hos denna erhålla följande lånerätt och åtaga sig följande

ansvarighet.

Om

1 insats

tecknas, 4,000 + 25,000

= 29,000 kronors lånerätt;

8,000 kr. ansvarighet

>

2 insatser

» 8,000 + 25,000

= 33,000

>

16,000 »

»

>

3

» 12,000 + 25,000

= 37,000

>

24,000 »

>

>

4 »

» 16,000 + 25,000

= 41,000

»

32,000 »

>

>

5 »

» 20,000 + 25,000

= 45,000

>

40,000 »

»

>

6 >

» 24,000 + 25,000

= 49,000

»

48,000 *

>

Högre lånerätt kan föreningen, under den förutsättningen att dess

medlemmars personliga ansvarighet uppgår till en och en halv gång

deras krediträtt, ej erhålla, ty enligt § 9 får den ej ingå med så många

insatser, att dess ansvarighetsbelopp överstiger 2/3 av det sammanlagda

belopp, intill vilket dess medlemmar i sin ordning äro ansvariga för

dess förbindelser. Då medlemmarnas hela lånerätt uppgår endast till

50,000 krouor, lärer ej heller något behov av ökad lånerätt kunna

föreligga.

Lantbruksstyrelsen framhåller i sitt utlåtande över förslaget, att

underförenings ansvarighet borde beräknas icke ensamt efter insatsen

utan jämväl efter krediträtten; och anför lantbruksstyrelsen till stöd

därför, att i annat fall kan inträffa, att underföreningar, vilkas medlemmar

äga olika lånerätt i dessa men som ingått i centralförening med

samma insats, få olika lånerätt i centralföreningen men hava samma

ansvarighet för dennas förbindelser.

De sakkunniga medgiva det befogade i denna lantbruksstyrelsens

anmärkning men vilja å ena sidan i förevarande avseende anföra följande.

Förutsätter man, att underföreningarna själva mera allmänt kunde

uppbringa en del av sitt behövliga rörelsekapital, skulle det fallet kunna

inträffa, att en centralförening komme att bestå av 15 underföreningar,

som var och en gjort en insats av 400 kronor och sålunda åtagit sig

en ansvarighet av 8,000 kronor, men med en lånerätt, som, även om

man ej räknar med i genomsnitt större föreningar än den i exemplet

härovan omnämnda, skulle uppgå till 29,000 kronor för varje. Denna

s. 205 Kontrollera mot PDF

205

Kungl. Maj:ts Nåd. Fr oposition Nr 119.

centralförening’ med ett insatskapital av 6,000 kronor och ett ansvarighetsbelopp

av 120,000 kronor skulle alltså hava att tillgodose en lånerätt

å ej mindre än 435,000 kronor. Det torde ej kunna förnekas, att

kreditbasen här bleve alltför svag. Även om föreningarna i stället för

en enda skulle teckna ett fåtal insatser var, synes samma anmärkning

hava fog för sig. Än mera iögonenfallande blir missförhållandet, om

man tänker sig underföreningar av större omfattning.

Föregående redogörelse giver vid handen, att en annan och mera

solid kreditbas för centralföreningarna måste skapas. Man har härvid

inga andra tillgångar att räkna med än kontanta insatser från underföreningarna

jämte den personliga ansvarighet, som deras medlemmar

åtagit sig. Att redan i verksamhetens början erhålla större kontanta

insatser i centralföreningarna, torde emellertid ej låta sig göra. Det

synes därför endast återstå den utvägen, att underföreningarna åtaga

sig en avsevärd ansvarighet för centralföreningens förbindelser som

säkerhet för den övervägande delen av lånerätten, och att som grund

för ökning av denna rätt lägges inbetalning av insatser. Ansvarigheten

torde sålunda lämpligast böra göras oberoende av antalet inbetalade insatser,

på samma sätt som föreslås i fråga om de lokala föreningarna.

Åtaga sig dessa en ansvarighet för centralföreningens förbindelser, som

motsvarar två tredjedelar av den ansvarighet deras medlemmar i sin

ordning iklätt sig, synes risk ej förefinnas att på denna grundval medgiva

underföreningarna en lånerätt, uppgående till % av deras medlemmars

lånerätt.

Den återstående delen av lånerätten torde däremot böra bindas

vid inbetalning av insatser. De sakkunniga anse det nämligen vara på

sin plats, att underföreningarna så långt ske kan stödja centralföreningen

genom att tillföra densamma kontanta penningar, och hålla före, att

då underförening varit i verksamhet så länge, att den behöver utnyttja

hela eller den allra största delen av sin lånerätt, bör dess ekonomiska

ställning vara så stark, att sådana insatser utöver minimibeloppet utan

alltför stor svårighet kunna göras.

Framhållas bör även, att de sakkunniga genom sitt förslag, att

insatserna i centralförening skulle bestämmas till lägst 10 kronor, underlättat

för underförening att göra insatser och sålunda efter behov öka

sin lånerätt.

I det föreliggande förslaget medför varje inbetald insats en lånerätt

av det tiodubbla beloppet. De sakkunniga hava emellertid föreslagit

en omläggning av underförenings ansvarighet för centralföreningens förbindelser,

varigenom denna avsevärt höjts och central föreningarnas kre
-

s. 206 Kontrollera mot PDF

206

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

ditbas i hög grad förbättrats. Då härtill kommer, att många underföreningar

säkerligen icke torde bliva så stora, att egen sparkasserörelse

kan ifrågakomma, och de sålunda bliva hänvisade till centralföreningarna

såsom sina uteslutande förlagsgivare, har det synts de sakkunniga behövligt

att även omlägga grunderna för lånerätten i sådan riktning, att

möjligheten för underföreningarna att hos centralföreningarna få sitt

lånebehov tillgodosett underlättas. För uppnående av detta mål hava

de sakkunniga icke tvekat att föreslå höjning av den på insatsbeloppen

grundade lånerätten till tjugu gånger dessas belopp. Härigenom vinnes

även den fördelen, att intill en viss gräns en ytterligare sporre erhålles

för underföreningarna att öka sitt insatsbelopp hos centralföreningen,

vilket förhållande synes väl uppväga det minskade intresse att öka centralföreningarnas

insatskapital, som utöver antydda gräns onekligen

måste bliva en följd.

Uppställes i fråga om detta förslag en liknande tablå som beträffande

de föreliggande, erhålles följande resultat.

I en förening, vars medlemmar tillsammans äga lånerätt för 1,000

har åker, uppgår den sammanlagda högsta lånerätten till 75,000 kronor

och den personliga ansvarigheten till lägst 112,500 kronor. Lånerätt

och ansvarighet i centralförening komme att ställa sig sålunda, om insatser

inbetalades till följande belopp:

Insats

kronor

Lånerätt

kronor

Ansvarighet

kronor

400 ..................... 50,000 + 8,000 - 58,000 75,000

800 ..................... 50,000 + 16,000 = 66,000 75,000

1,200 ..................... 50,000 + 24,000 = 74,000 75,000

1,250 eller mera 50,000 + 25,000 = 75,000 75,000

Det är härav lätt att finna, att centralföreningarna enligt detta

förslag bliva i det hela vida bättre tillgodosedda än vad förut var fallet.

För underförening, som förvärvat lägsta lånerätt i centralföreningen,

återstår därjämte obegagnad 37,500 kronor av medlemmarnas ansvarighet

för att täcka den lånerätt å 17,000 kronor, som föreningen själv

har att fylla, vilket måste anses tillräckligt. Om högre lånerätt förvärvas

i centralföreningen och alltså det belopp, föreningen själv behöver

anskaffa, minskas, kvarstår dock den obrukade ansvarighetssumman oförändrad.

För större eller mindre föreningar bliva proportionerna orubbade.

s. 207 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 119.

207

§ 21.

Enahanda omredigering synes böra vidtagas, som av de sakkunniga

ifrågasatts beträffande § 19 av förslag till kungörelse angående

godkännande från det allmännas sida av vissa jordbrukskreditföreningar.

§ 22.

borsta stycket bör, med hänsyn till vad förut ifrågasatts, utgå.

I andra stycket böra orden »ikläda sig förbindelser och» utgå,

enär centralförening annars förhindras att förskaffa sina underföreningar

hela det belopp, som fordras för täckande av deras lånerätt, och samtidigt

hålla vederbörlig kassareserv.

§ 26.

Uti 4:de stycket synes samma komplettering beträffande kungörandet

böra vidtagas, som av sakkunniga ifrågasatts beträffande § 23

av förslag till kungörelse angående godkännande från det allmännas

sida av vissa jordbrukskreditföreningar.

Vid det härmed avslutade yttrandet över föreliggande förslag fogas

en översikt av vad som åtgjorts för ordnandet av jordbrukets driftkredit

i Norge, ett ämne, varöver, såvitt de sakkunniga hava sig bekant, någon

mera omfattande redogörelse hittills saknats.

Stockholm den 31 oktober 1913.

G. UAGERBJELKE.

V. EKEROT. .1. M. .TUHLIN. AUG. NILSSON. H. S. TAMM.

Hugo Heyman.

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

Kungl. Maj Is Nåd. Proposition Nr 119.

Bilaga.

Ordnandet a? jordbrukets driftkredit i Norge.

Liksom i vårt land har även i Norge marken varit synnerligen

hårdbruten ifråga om genomförandet av ett tillfredsställande system,

varigenom jordbrukarna kunde tillförsäkras det för deras näringsdrift

nödiga rörelsekapitalet på goda villkor.

Huvudskälet torde i de bägge länderna kunna sägas vara detsamma:

långt innan lantmännen vaknade till insikt om behovet av förbättrade

kreditvillkor, hade banker och sparbanker nått en sådan utveckling,

att det varit förenat med de största svårigheter att vid deras sida

åstadkomma låneförmedlande institutioner, och de bestående penninginrättningarna

hava lagt sin verksamhet så, att lantbrukarna endast på

jämförelsevis ogynnsamma betingelser kunnat tillgodogöra sig det hos

dem samlade kapitalet. I främsta rummet är här den av sparbankerna

förda lånepolitiken av intresse. Det norska sparbanksväsendet torde

nämligen kunna sägas hava nått en ännu större betydelse än det svenska:

det under sparbankernas förvaltning stående kapitalet är förhållandevis

större och de norska sparbankerna hava med avseende på utlåningsrörelsens

ordnande avsevärt mycket större frihet än de svenska. Sålunda

kunna de driva såväl växelrörelse som bevilja kreditiv. Den vanligaste

formen för utlåning är emellertd jämte inteckningslån reversen (»vekselobligationen»).

Detta har medfört ett med svenska förhållanden likartat

borgenssystem, som anses vara till stor skada.

Åven i övrigt äro förhållandena väl jämförliga. Den norska jordbruksnäringen

är sålunda liksom vår egen starkt tyngd av inteckningslån.

Liksom i Sverge har slutligen den tredje och sämsta utvägen att

skaffa rörligt kapital, konsumtionskrediten, flitigt använts. De norska

lantmännen stå sålunda i stor utsträckning i skuld till ortens köpmän,

ofta i så hög grad, att de hava blott föga utsikt att någonsin frigöra

sig från sin skuldbörda, utan helt och hållet äro överlämnade åt dessa

fordringsägares godtycke.

s. 209 Kontrollera mot PDF

209

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 119.

liehovet av förbättrade förhållanden är sålunda stort och har även

länge varit känt och behjärtat.

Frågan upptogs redan år 1890, då professor Aschehoug i ett föredrag

i statsekonomisk förening: »Om Sparbanker och privatbanker,

navnlig om deres utlaansvirksomket», särskilt diskuterade möjligheten

för beredande av lättad driftkredit åt jordbrukare. De riktlinjer, han

då uppdrog, hava allt sedan förblivit de gällande i Norge. Hans uppfattning

var, att så länge det funnes möjlighet för lånebehövande lantmän

att erhålla penningar på annat sätt, vore det föga sannolikt, att

större tillslutning till nybildade lånekassor av Raiffeisens typ vore att

förvänta. Däremot vore det högeligen önskvärt, att växeln och reversen

såsom låneform för jordbrukarna utbyttes mot krediti vräkning, och detta

borde även vara jämförelsevis lätt att genomföra. I denna förmodan

visade sig emellertid professor Aschehoug ej sannspådd. Sparbankerna

fasthöllo vid sina gamla låneforrner, och jordbrukarna visade till en

början föga intresse för den föreslagna nyheten.

Det var först sedan frågan ånyo blivit aktuell i början av 1900- talet, som några praktiska resultat vunnos. År 1900 utgåvo J. BullTornoe

och E. Hertzberg på offentligt uppdrag sitt arbete »Det europaeiske

Landbosam virke» med en utförlig redogörelse lor frågans läge i andra

länder och de därstädes vidtagna åtgärderna. Häri liksom i senare

skrifter framhöllo författarna nödvändigheten av sammanslutning mellan

lantmännen för vinnande av förbättrade kreditvillkor. Men kreditföreningarna

(»garantisamlagen»), skulle icke av allmänheten uppsamla

penningar, ej heller påtänktes ännu understöd från statens sida, utan

de borde söka att få sitt penningbehov fyllt genom att öppna kreditivräkning

hos sparbankerna. Säkerheten skulle väsentligen utgöras av

medlemmarnas inbördes ansvarighet. I dessa stycken erinrar förslaget

sålunda starkt om den inom det svenska jordbruksdepartementet år 1911

av särskilt tillkallade sakkunniga utarbetade planen för jordbrukskreditföreningar.

Ehuru det som nämnt i Norge aldrig var fråga om statsunderstöd

till de kreditföreningar, som komme att bildas, och ehuru sparbankerna

ej visade mycket intresse för saken och alltjämt höllo högre räntefot

för kreditivlån än för revers- och växellån, har man dock lyckats ernå

vissa praktiska resultat. Att detta varit möjligt, torde helt och hållet

fä tillskrivas en lycklig samverkan med andra grenar av jordbrukskooperationen,

närmast med föreningarna för gemensamma inköp. Dessa hava

i Norge — särskilt i dess förnämsta jordbruksbygd, östlandet — vunnit

eu ganska stark utveckling och deras centralförening »LandhusholdningsBihang

till riksdagens protokoll 1915. 1 sand. 109 höft. (Nr 119.) 27

s. 210 Kontrollera mot PDF

210 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 119.

selskapernes Faelleskjöp» i Kristiania är Norges mest betydande affär i

sin bransch. Liksom på åtskilliga håll inom Sverge hava här svårigheter

yppat sig för de lokala föreningarna att i rätt tid betala de från

Faffleskjöpet rekvirerade varorna på grund av att de enskilda medlemmarna

i sin tur ej förmått på behörigt sätt erlägga sina likvider. För

att övervinna dessa svårigheter hava numera ett flertal inköpsföreningar

trätt i förbindelse med någon sparbank i sin ort och i denna erhållit

kreditiv mot det att föreningens medlemmar åtagit sig solidarisk ansvarighet

för detsamma. Å kreditivet lyftas de för likvidernas fullgörande

till Fselleskjöpet erforderliga beloppen, och medlemmarna lämna förbindelser

till föreningen på var sin anpart av de uttagna lånen. Medlemmarna

kunna göra inbetalningar, när det faller sig lämpligt; sparbanken

övervakar, att ej lånen övergå till stående. Här hava emellertid

på vissa håll uppstått svårigheter, enär medlemmarna dröjt med inbetalningarna,

då kontrollen från föreningens och sparbankens sida varit för

slapp. 1 allmänhet synas dock de fastställda yttersta betalningstiderna,

som växlat mellan 2 månader och högst 1 år, hava iakttagits.

För kreditiven betalas vanligen eu ränta, som med 1 proc. överstiger

den, mot vilken växlar diskonteras, och med Va proc. den för

reverslån med namnborgen gällande. Lantmännen uppgivas emellertid

anse, att de med låneformen förenade fördelarna väl uppväga de med

den högre räntefoten följande kostnaderna.

Någon stor omfattning har emellertid rörelsen ej erhållit. Geografiskt

är den nästan helt och hållet inskränkt till Östlandet. Ändamålet

med låneverksamheten är också inskränkt. Några försök att utlämna

lån för andra ändamål än gemensamma inköp hava nämligen ej gjorts.

Eu undersökning, som verkställdes på hösten 1911, gav vid handen, att

vid denna tidpunkt 153 föreningar med tillsammans c:a 3,800 medlemmar

förskaffat sig kreditiv i sammanlagt 47 sparbanker. 35 sparbanker hade

emellertid ej besvarat frågecirkuläret; 51 hade ej öppnat kreditivräkning

med föreningar, ehuru val några av dem beviljat kreditiv åt enskilda

personer. Till ett flertal sparbanker voro endast 1 — 3 föreningar anslutna,

medan åGr två större sparbanker i Kristiania och dess omnejd

hade förbindelse den ena med 10, den andra med 24. Summan av de

till inköpsföreningar beviljade kreditiven i de uppgiftslämnande sparbankerna

uppgick till c:a 900,000 kronor, d. v. s. 5,800—5,900 kronor

per förening och c:a 250 kronor per medlem. Stora ojämnheter förekomma

emellertid härutinnan. Dock torde sällan någon medlem hava

erhållit kredit till högre belopp än 1,000 kronor; vanligen växlar detsamma

emellan 100 och 300 kronor. Av hela den beviljade kreditiv
-

s. 211 Kontrollera mot PDF

211

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

Biimman antages något över hälften, c:a Vs miljon kronor, i allmänhet

vara på en gång utnyttjad.

De anförda siffrorna visa, att rörelsen, såsom nämnt, ännu måste

sägas vara av ganska ringa betydelse. Detta intryck förstärkes av några

siffror, belysande inköpsverksamhetens utveckling. Ensamt till Faelleskjöpet

i Kristiania, som omfattar de 8 sydöstliga landsbygdsamten, voro

den 31 maj 1911 anslutna 481 lokala föreningar med c:a 12,500 medlemmar.

Faslleskjöpet levererade under det då sist förflutna räkenskapsåret

varor till sina medlemmar för c:a 4.5 miljoner kronor eller i genomsnitt

för varje medlem 363 kronor.

Aven på en annan väg har man emellertid sökt utnyttja sparbankernas

medel till jordbrukets fromma. Faslleskjöpet har nämligen

öppnat en »indskudsavdeling», som mottager insättningar från sparbanker.

För denna avdelning lämnade Faelleskjöpets disponent, G. Str0m,

i ett föredrag den 19 augusti innevarande år följande upplysningar:

»Den mottager insättningar från sparbanker, förräntar dessa med

en något högre ränta än den sparbankerna eljest kunna få och gör

utbetalningar dagen efter uppsägningen. För de insättare, som beviljat

kreditiv åt inköpsföreningar, är anordningen mycket bekväm och likaså

för föreningarna. Det sparas t. ex. mycket besvär med penningförsändelser,

i det att föreningarnas likvid till Faslleskjöpet helt enkelt sker

genom en anvisning på det i »indskudsavdelingen» innestående beloppet.

Vidare är anordningen mycket praktisk för Faslleskjöpet, som också har

ekonomisk fördel därav, då detta betalar något lägre ränta, än vad det

skulle få göra för kreditiv. Avdelningen började sin verksamhet 1908.

Vid senaste bokslxitet hade 40 sparbanker gjort insättningar.....................

Förra året var omsättningen 1,174,000 kronor. Sista månaden insattes

134,000 och uttogos 54,000 kronor.»

Fselleskjöpets ledning hyser förhoppning att, allt efter som rörelsen

utvecklas, kunna i ökad utsträckning tillgodose behovet av kortvariga

driftlån åt de anslutna föreningarnas medlemmar.

Man har emellertid i Norge funnit, att vad som redan uppnåtts

är allt för obetydligt. Då man, som nämnt, från början uppgivit förhoppningarna,

att några föreningar kunde komma att uppstå med självständig

kassarörelse, har man sökt bygga vidare i fråga om anslutningen

till sparbankerna. Till målsman för dessa strävanden har Norsk Landmansförbund

gjort sig. Fn av detsamma tillsatt kommitté under ordförandeskap

av professor N. Rygg, har utarbetat ett förslag i denna

riktning, som framlades vid förbundets årsmöte år 1913.

Principerna för detta äro desamma, som godtagits av 1911 års

s. 212 Kontrollera mot PDF

212

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

sakkunniga inom svenska jordbruksdepartementet: till sparbanker anslutna

föreningar, stödda av staten. Kommitterade framhålla själva, att de som

förebild haft det svenska förslaget, och endast i de punkter, där deras

eget skiljer sig från detta, har detsamma närmare motiverats.

I två viktiga punkter avviker dock det norska förslaget från det

svenska. Sålunda har man ansett nödvändigt att gorå lånerätten beroende

ej blott av antalet hektar brukad jord, utan även av kreatursbesättningens

storlek. Som kreditenhet har tagits 1 hektar åker, och mot densamma

i fråga om krediträtt har föreslagits skola svara 1 Vs häst eller 3 kor

eller 18 får eller getter eller 6 svin. Lånerätten per kreditenhet skulle

bliva 30 kronor, vilket beräknats närmast motsvara det svenska förslaget

50 kronor per hektar åker.

Även i fråga om principerna för utbetalande av statsbidrag har

avvikelse skett. Man har ansett, att om staten lämnade ett förvaltningsbidrag,

skulle detta lätt kunna leda därhän, att föreningarnas förtroendemän

oftare skulle komma att fordra ersättning för sitt arbete, under det

man hoppas att detta eljest vanligen skulle utföras kostnadsfritt. Det

svenska förvaltningsbidraget, 2 kronor per år och medlem, har man

därför föreslagit skola utbytas mot ett bidrag till reservfonden en gång

för alla av 2 kronor per kreditenhet.

Ytterligare torde böra nämnas, att det föreslagits, att ansvarssumman

skulle begränsas till 1 Va gånger krediträtten, och att minsta

antalet medlemmar skulle vara 15. Det har även förutsatts, att föreningar

med sådant statsunderstöd, som ovan nämnts, skulle emancipera

sig från inköpsföreningarna och bereda lån även för andra ändamål än

gemensamma inköp.

s. 213 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 119.

213

6.

Hushållningssällskapens ombud.

Till

Konungen.

Genom nådig remiss den 7 november 1913 har Eders Kungl. Magt

till hushållningssällskapens nu församlade ombud överlämnat handlingar

till av särskilt tillkallade sakkunniga utarbetade förslag till ordnande av

det mindre jordbrukets kreditförhållanden, ävensom anbefallt ombuden

att över samma förslag avgiva underdånigt utlåtande.

Ombuden hava på grund av den knappa tid, som stått till buds,

ansett sig icke kunna ingå på en närmare detaljgranskning av de olika

förslagen, särskilt som dessa icke vid tiden för ombudsmötets början

varit i tryck tillgängliga, utan vilja ombuden allenast uttala sig om

grundprinciperna för en lagstiftning i ämnet.

I sådant avseende tillåta sig ombuden framhålla:

att ombuden anse den föreliggande frågan vara för det mindre

jordbrukets utveckling av stor betydelse;

att ombuden finna de i frågan gjorda utredningarna och förslagen

— såväl 1910 års som 1913 års sakkunnigas förslag — innefatta många

synpunkter och uppslag av värde för frågans slutgiltiga lösande;

att olikheterna mellan landets skilda delar äro så stora, att det

måste anses oriktigt att endast på grund av teoretiska spekulationer från

början fastslå eu gemensam schematisk form för all lantbrukskreditverksamhet

inom landet;

att ombuden därför anse, att eu blivande lagstiftning bör hålla

vägen öppen för flera former av kreditverksamhet;

samt att ombuden sålunda i huvudsak kunna ansluta sig till 1913

s. 214 Kontrollera mot PDF

214 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

års sakkunnigas principer, dock med framhållande av, att där en kreditverksamhet

kan grundas i samband med redan befintliga sparbanker,

möjlighet därtill också bör beredas.

Remissakten återställes härjämte.

Stockholm den 14 november 1913.

På hushållningssällskapens ombuds vägnar:

Underdånigst

GILBERT HAMILTON.

Ordförande.

Carl L. Bendix.

s. 215 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 119.

215

i.

Sverges odlareförbunds styrelse.

Sverges odlareförbunds styrelse har å sammanträde i Stockholm

den 14 november 1913 fattat följande

Styrelsen anser, att frågan om det mindre jordbrukets driftkredit

bör lösas i överensstämmelse med 1913 års sakkunnigas nyligen avgivna

utlåtande och förslag. Vad fastighets krediten beträffar anser styrelsen,

att jordbrukares i fastigheten intecknade lån utöver halva intill tre

fjärdedelar av taxeringsvärdet må i tillämpliga fall kunna utlämnas ur

egnahemslånefonden och på dess villkor. För övrigt anser styrelsen, att

norrländska nyodlingslånefonden måtte utsträckas att omfatta hela riket

och att de utlämnade lånebeloppen måtte höjas till ett tusen (1,000) kronor.

Och tillåter sig styrelsen framhålla önskvärdheten av att dessa frågor

snarast möjligt lösas.

Stockholm den 14 november 1913.

Resolution:

%

J. A. ANDER.

Ordf.

CARL LARSSON i By.

Sekr.

DAV. JAKOBSON.

Kassör.

EDV. NORDSTRAND.

ERIK ÅKERBERG.

JOHAN SVENSSON i Mo.

ANDERS LARSSON KILI AN.

s. 216 Kontrollera mot PDF

216

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

8.

Bankinspektionen.

Till

Herr statsrådet och chefen för kungl. jordbruksdepartementet.

I anledning'' av herr statsrådets anmodan i remiss den 5 innevarande

november får bankinspektionen härmed avgiva yttrande över sakkunnigas

rörande jordbrukskrediten förslag till ändringar i banklagen

och sparbankslagen.

Det av Kungl. Maj:t genom proposition till 1911 års Riksdag avgivna

förslag till lag om bankrörelse innehöll förbud för andra än vissa

angivna rättssubjekt att driva bankrörelse och angav såsom bankrörelse

i lagens mening sådan verksamhet, i vilken inginge inlåning på räkning,

som av bank allmänneligen begagnades. Bankoutskottet fann emellertid,

att det vore inlåningen från allmänheten, som kännetecknade bankrörelse,

och föreslog ändring i förslaget i detta syfte; och Riksdagen godkände

denna utskottets hemställan. Gällande banklagstiftning uppreser således

intet hinder för den sparkasserörelse, som av kooperativa föreningar

öppnats i skilda delar av landet, för så vitt denna rörelse avser inlåning

från egna medlemmar.

Nu vill man gå ett steg längre genom att rätt till inlåning f rån

allmänheten på sparkasseräkning skulle medgivas de s. k. centralföreningar

för jordbrukskredit, om vilkas bildande det remitterade förslaget

innehåller bestämmelser.

Att det ändamål, som man genom en sådan anordning vill främja

— med vilken utsikt till framgång tillhör icke oss att bedöma — är

s. 217 Kontrollera mot PDF

217

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

synnerligen behjärtansvärt, lärer icke någon vilja bestrida. Men man

kan icke värja sig från en stark tveksamhet i fråga om en åtgärd, som

avser att, med ändring av en blott ett par år gammal lag, medgiva rätt

till ifrågavarande, bankmässiga inlåning för korporationer, som stå

utanför bankernas och bankirernas led. Och denna tveksamhet ökas, då

man tar hänsyn till vad ett sådant steg kan föra med sig för framtiden.

Om dessa föreningar erliölle den föreslagna inlåningsrätten och det skulle

visa sig, att de därigenom kunde i avsevärd mån draga till sig allmänhetens

pengar, så komme det antagligen icke att dröja länge, förrän eu

dylik inlåningsrätt krävdes för någon annan korporation med ett tilläventyrs

lika behjärtansvärt syfte. Vad statsmakterna medgivit den ena,

bleve det kanske då icke lätt att neka den andra. Det lärer därför icke

böra lämnas ur sikte, att frågans principiella innebörd kan erhålla en

ganska stor räckvidd.

Skulle nämnda betänkligheter icke anses böra tilläggas en avgörande

betydelse, möter frågan, huruvida centralföreningarna äro enligt

förslaget byggda på så solid grund, att allmänhetens hos dem insatta

pengar kunna anses vara skyddade; och under förutsättning att de

erhålla en omsorgsfull och sakkunnig skötsel, varför enligt sakkunnigas

omdöme förslaget innebär garantier, lärer denna fråga böra besvaras

jakande, om man ock kan framställa den erinran, som måhända är blott

teoretisk, att medlemmarnas i underföreningarna personliga ansvarighet,

på vilken ansvaret för en centralförenings förbindelser ytterst faller tillbaka,

kan vara i sådan utsträckning exploaterad för underföreningarnas

förbindelser, att föga eller intet återstår för centralföreningens räkning.

För övrigt är det nog icke lätt att bilda sig ett omdöme om

ifrågavarande föreningars av både ena och andra slaget soliditet, förrän

de bildats och någon tid varit i verksamhet; och det kunde därför vara

välbetänkt att i varje fall icke medgiva centralföreningarna rätt till inlåning

från allmänheten, innan det visat sig, huru det tilltänkta experimentet

slår ut i verkligheten.

V i skola emellertid tillåta oss ett par detaljanmärkningar.

Den ändring i 1 § lagen om bankrörelse, som erfordras för att

bereda centralförening rätt att från allmänheten inlåna pengar på sparkasseräkning,

lär knappast kunna ske på annat sätt än att i sista mom.

av paragrafen sådan förening införes bland de institut, angående vilka

»är särskilt stadgat);. Men då måste ock ett sådant särskilt stadgande

komma till stånd och bör väl lämpligen få sin plats i lagstiftningen för

ekonomiska föreningar, till vilka centralföreningarna ju skulle höra. Vi

återkomma då till en erinran, vi framställt i vårt den 20 augusti 1912

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 saml. 106 höft. (Nr 119.) 28

s. 218 Kontrollera mot PDF

218

Kungl. Maj.-ts Nåd. Proposition Nr 119.

avgivna underdåniga utlåtande över ett den 19 februari 1912 avgivet

förslag till lag, innefattande särskilda bestämmelser om ekonomiska föreningar,

som idka sparkasserörelse, den erinran nämligen, att detta lagförslag

efter vidtagande av erforderliga justeringar borde inarbetas i lagen

den 22 juni 1911 om ekonomiska föreningar. I denna omarbetade och

utvidgade lag borde uppställas såsom regel, att inlåningsrörelse icke må

bedrivas av ekonomisk förening, men följande undantag medgivas från

denna regel:

1) Ekonomisk förening, som uppfyller de i lagförslaget av den 19

februari 1912 uppställda villkor, må mottaga insättning på sparkasseräkning

av sina medlemmar och, där dessa utgöras av andra ekonomiska

föreningar, av dessas medlemmar. Härunder komme då att inbegripas

de lokala jordbrukskreditföreningarna.

2) Centralförening, varom här är fråga, må till förräntande mottaga

medel på sparkasseräkning och av sina underavdelningar jämväl

på depositions-, kapital-, löpande räkning samt upp- och avskrivningsräkning.

Föreskrifter rörande villkoren för inlåning på sparkasseräkning

från allmänheten lära i samma lag böra meddelas med anslutning till

vad i sådant avseende gäller för bankbolagen.

I det den 26 februari 1913 avgivna förslag till kungörelse angående

godkännande från det allmännas sida av vissa centralföreningar

för jordbrukskredit, § 12, medgives sådan förening rätt att av sina

underföreningar mottaga medel å depositionsräkning. I det remitterade

sakkunnigeutlåtandet sid. 19 rekommenderas såsom synnerligen

lämpligt, att centralföreningarna mottaga insättningar å depositionsräkningar

även från sparbanker. Någon lagändring ifrågasätta de sakkunniga

icke i detta sammanhang. Men då varje insättning av annan

än en föreningsmedlem måste anses såsom insättning från allmänheten,

lärer för en sådan inlåning på depositionsräkning erfordras ett medgivande

i lag likaväl som beträffande rätt till inlåning från allmänheten

på sparkasseräkning.

De sakkunniga, vilkas yttrande remitterats till oss, föreslå vidare

»sådan ändring i sparbankslagen, att det medgives sparbankerna att för

vissa, från det allmännas sida godkända föreningar för jordbrukskredit

öppna kreditivräkning».

Härvid framträder självmant det spörsmålet, huruvida icke eu

lindring i sparbankslagen, som gjordes icke i sparbankernas intresse,

utan endast i syfte att för jordbrukskreditföreningarna jämna vägen till

s. 219 Kontrollera mot PDF

219

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

sparbankernas kassor, skulle kunna tydas som en av statsmakterna given

moralisk underborgen eller åtminstone stark rekommendation för dessa

föreningar såsom kreditsökande. Sparbanksstyrelserna eller de mindre

omdömesgilla bland dem skulle, genom att statsmakterna sålunda framhölle

föreningarna såsom lämpliga kredittagare hos sparbankerna, tilläventyrs

bibringas den uppfattning, att en sådan »från det allmännas

sida godkänd» förening vore genom själva sin konstruktion så solid, att

en prövning av föreningens solvens icke erfordrades från sparbankens

sida. Och en sådan uppfattning skulle kunna medföra ledsamma följder

för en liten sparbank. Tv det förhåller sig nog så, särskilt vad lokalföreningarna

beträffar, att deras ekonomiska bärkraft komme att, mera

än i fråga om de flesta företag, bero därpå att till ledare förvärvades

erfarne och försiktige män. Och då den ekonomiska gottgörelse, som

kunde bjudas dem, måste tillmätas synnerligen sparsamt, är det nog

tvivelaktigt, om så kvalificerade ledare stode att uppbringa till det stora

antal, som erfordrades, om de förhoppningar angående föreningarnas

stora spridning, som alla de sakkunniga i frågan uttalat, komme att gå

i uppfyllelse.

1 den remitterade handlingen sid. 18 och 19 erinras därom, att

sparbanker stundom nödgats deponera medel i affärsbankerna, och det

skulle, förmenas det, givetvis innebära en stor fördel, om dessa depositioner

kunde direkt komma centralföreningarna till godo och dessa sålunda

utvecklas till »utjämnande centraler» i viss mån även för de inom

distriktet belägna sparbankerna. En lämplig form härför vore enligt de

sakkunnigas mening bland annat att centralföreningen öppnade kreditiv - räkning i bankerna.

Om detta yttrande skall tolkas så, att den omtalade fördelen skall

vara ömsesidig, så måste det nog sägas, att fördelen för sparbankerna

att bevilja kreditiv åt föreningarna synes ganska tvivelaktig. Har en

sparbank pengar, den vill göra räntebärande, vinnes icke detta syfte

endast därmed att en kredit beviljas, den måste ock utnyttjas för att

överflödet i sparbankens kassa skall utjämnas. Men det kan hända sig

så, att krediten tages i anspråk först då ebb inträtt i sparbankens kassa

för att återbetalas, då kassan åter överflödar. Man bör därför helst undvika

att tala om kassakreditivrörelsen såsom ägnad att hålla en låneanstalts

kassa stabil; denna gren av bankrörelsen är snarare ägnad att

förrycka kassaställningen, och den kräver, att kassan hålles stark för

att möta de avista uttag, vartill kredittagaren är berättigad. Till följd

av detta förhållande hör kassakreditivrörelsen hemma hos affärsbankerna,

s. 220 Kontrollera mot PDF

220

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

som av hela sin rörelses beskaffenhet tvingas att ägna sin kassaställning

en oavlåtlig uppmärksamhet.

Den i gällande sparbankslag intagna föreskrift, att sparbanks

medel ej må såsom lån utlämnas mot annat fordringsbevis än skuldebrev

motiverades ock av den kommitté, som utarbetat förslag till lagen,

därmed, att man velat förebygga, bland annat, att sparbank beviljade

kassakreditiv.

Nu torde mot vad här är sagt genmälas, att de kreditbehov, om

vilkas tillfredsställande är fråga, äro av den art, att de periodiskt återkomma

en viss tid av året och endast fortfara några månader framåt.

Kreditgivarne, de indirekta likaväl som de direkta, skulle därföre kunna

påräkna att efter någon tid successivt återfå sina pengar. Men för en

sådan institution som en sparbank, särskilt en mindre, skulle det säkert

vålla avsevärda svårigheter att ordna sin övriga utlåning så, att detta,

låt vara periodiskt återkommande utflöde ur och inflöde i kassan utjämnades.

För övrigt är det väl endast under för lantbruket goda eller

normala år som de omtalade perioderna skulle hålla streck vad inbetalningarna

beträffar. Och det kunde nog för en svag sparbank vålla allvarsam

olägenhet, om ett påräknat penninginflöde på beviljade jordbrukskreditiv

uteblev.

Slutligen erinras,

att då de senaste sakkunniga anse (sid. 19), att rätt för sparbank

att bevilja kreditiv icke bör avse andra lokala jordbrukskreditföreningar

än de fristående, det tillägg till sparbankslagen, som ifrågasättes och

väl bör få sin plats i 11 §, lärer böra avfattas så, att det icke får tillämpning

jämväl på de till central förening anslutna lokalföreningarna;

samt att, om sparbankslagen skall ändras i nämnda syftning, där

jämväl lärer böra införas den bestämmelse rörande sparbanks kassakreditivrörelse,

som i det den 18 januari 1911 avgivna utlåtande av

sakkunniga finnes upptagen å sidan 30.

Den remitterade handlingen återgår.

Stockholm den 28 november 1913.

ROB. BENCKERT.

N. v. Steyern.

s. 221 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 119.

221

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 16

april 1915.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,

Statsråden: Hasselrot,

von Sydow,

friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Yennersten,

Westman,

Broström.

Departementschefen, friherre Beck-Friis anförde efter gemensam

beredning med chefen för justitiedepartementet och chefen för finansdepartementet

följande.

Den 26 sistlidne mars hade jag tillfälle att för Eders Kungl.

Maj:t framlägga förslag angående åtgärder från det allmännas sida för

beredande av driftkredit åt idkare av mindre jordbruk och avgav jag

i sammanhang därmed förslag till nådig proposition i ämnet till

riksdagen.

Emellertid erinrade jag, att med fattande av slutligt beslut borde

få anstå, till dess vissa med frågan sammanhängande lagförslag, som

utarbetats inom finansdepartementet, hunnit undergå vederbörlig granskning

i lagrådet.

s. 222 Kontrollera mot PDF

222

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 119.

Som nämnda granskning numera avslutats, och därvid icke förekommit

något, som utgör hinder för fullföljandet av de av mig väckta

förslagen, hemställer jag, att Eders Kungl. Maj:t täcktes besluta avlåtandet

av proposition till riksdagen i enlighet med förenämnda av

mig framlagda förslag.

Denna hemställan, i vilken statsrådets övriga

ledamöter instämde, täcktes Hans Maj:t Konungen i

nåder bifalla; och skulle proposition i ämnet av den

lydelse bilaga. . . vid detta protokoll utvisar avlåtas till

riksdagen.

Ur protokollet:

Curt Rohtlieb.

s. 223 Kontrollera mot PDF

KungL Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

223

INNEHÅLL.

Siå.

Proposition........................................................................................................................ 1

Utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för den 26 mars 1915 .... 4

Redogörelse för hushållningssällskapens ombuds framställning den 7 nov. 1903 4

» » förvaltningsutskottens yttranden däröver .................................... 5

» » lantbruksstyrelsens förslag ............................................................ 6

» > yttrande av fullmäktige i riksgäldskontoret................................ 12

» » 1910 års sakkunniges förslag ........................................................ 13

» » yttranden däröver ............................................................................ 18

» »1913 års departementsförslag ........................................................ 19

» » yttranden däröver av:

fullmäktige i riksbanken ........................................................... 26

statskontoret ................................................................................ 26

lantbruksstyrelsen ....................................................................... 26

socialstyrelsen................................................................................ 28

» » 1913 års sakkunniges förslag ........................................................ 29

» » vidare yttranden av:

hushållningssällskapens ombud.................................................... 34

Sveriges odlarförbunds styrelse ................................................ 35

bankinspektionen ........................................................................ 35

» » 1914 års senare riksdags skrivelse................................................ 35

» » yttranden av:

pensionsstyrelsen ........................................................................ 41

styrelsen för postsparbanken .................................................... 42

fullmäktige i riksgäldskontoret ................................................ 45

fullmäktige i riksbanken ............................................................ 47

Departementschefens yttrande .................................................................................... 47

Bilagor:

L Förslag till kungörelse ang. godkännande från det allmännas sida av vissa

jordbrukskassor ............................................................................................ 66

s. 224 Kontrollera mot PDF

224

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 119.

II. Förslag till kungörelse ang. godkännande från det allmännas sida av s. k.

centralkassor för jordbrukskredit .......................................................

..... 75

in. a.

1913 års departementsförslag ...............................................................

..... 83

B.

Yttranden däröver av:

fullmäktige i riksbanken ..................................................................

..... 163

statskontoret ......................................................................................

..... 165

lantbruksstyrelsen ...............................................................................

..... 166

socialstyrelsen......................................................................................

..... 177

1913 års sakkunnige...........................................................................

...... 183

hushållningssällskapens ombud...........................................................

...... 213

Sveriges odlareförbunds styrelse.......................................................

...... 215

bankinspektionen ..............................................................................

216

Utdrag

av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden den 16 april 1915.......

...... 221

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1916.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1915:132 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner nr 119 angående åtgärder från det allmännas sida för beredande av driftkredit åt läkare av m s. 1 i texten
  2. BJoU 1915:1 Sammansatta banko- och jordbruksutskottets utlåtande Nr 1 s. 1 i texten
  3. BJoU 1915:2 Sammansatta banko- och jordb niksut skot te ts utlåtande Nr 2 s. 2 i texten