Med förslag till dels lag om ändrad lydelse av 7, 16, 20 och 23 §§ i lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring, dels ock lag om viss ändring av de i 37 § av samma lag meddelade övergångsbestämmelser
1915-04-20 · 62 sidor, varav 60 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 60 av 62 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1915:139, Med förslag till dels lag om ändrad lydelse av 7, 16, 20 och 23 §§ i lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring, dels ock lag om viss ändring av de i 37 § av samma lag meddelade övergångsbestämmelser
Dokumentets text
Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Kr 139.
1
Nr 139.
Kungl. Maj:ts nadiga proposition till riksdagen med förslag
till dels lag om ändrad lydelse av 7, 16, 20 och 23 §§
i lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring,
dels ock lag om viss ändring av de i 37 § av samma
lag meddelade övergångsbestämmelser; given Stockholms
slott den 20 april 1915.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå
riksdagen att antaga härvid fogade förslag till dels lag om ändrad
lydelse av 7, .16, 20 och 23 §§ i lagen den 30 juni 1913 om allmän
pensionsförsäkring, dels ock lag om viss ändring av de i 37 § av samma
lag meddelade övergångsbestämmelser.
De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
GUSTAF.
Oscar von Sydow.
Bihang till riksdagens protokoll IBIS. 1 samt. 124 käft. (Nr 139.)
1
2
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 139.
Förslag
till
Lag;
om ändrad lydelse av 7, 16, 20 och 23 §§ i lagen den 30 juni 1013 om
allmän pensionsförsäkring.
Härigenom förordnas, att 7, 16, 20 och 23 §§ i lagen den SO juni
1913 om allmän pensionsförsäkring skola erhålla följande ändrade lydelse:
7 §•
Årsinkomst-----tillkommer.
Där — — — — — tillämpliga.
I fråga om äkta makar skall, vid bestämmande av pensionstilläggs
belopp, årsinkomsten för envar av dem beräknas utgöra hälften av
deras sammanlagda årsinkomst, där ej i särskilda fall pensionsstyrelsen
med hänsyn till föreliggande omständigheter finner makes årsinkomst
böra tillsvidare beräknas såsom för ogift person.
16 §.
Ändring i taxeringsnämnds beslut enligt 14 § må av enskild sakägare
ävensom av kommun samt av ombud, varom i 27 § förmäles,
sökas genom besvär inom den tid och i den ordning, som angående
besvär över taxeringsnämnds beslut är stadgat; dock att, där ändring
sökes i beslut rörande fråga, huruvida någon skall på grund av varaktig
oförmåga till arbete undantagas från erläggande av pensionsavgift,
dessa besvär skola anföras hos pensionsstyrelsen och inlämnas till vederbörande
pensionsnämnd, i Stockholm före utgången av augusti månad,
men annorstädes i riket före utgången av juli månad. Har pensionsavgift
blivit den klagande påförd, är han ändock skyldig att erlägga
avgiftsbeloppet mod rätt att återfå vad han finnes hava för mycket erlagt.
Har--- — — hos pensionsstyrelsen.
Menar — — — — — efterrättelse.
20 §.
För —----sex.
Ordförande — — — — — sänder.
Ledamöterna i pensionsnämnd jämte en suppleant för varje ledamot
väljas varje gång för fyra år, å landet av kommunalstämma eller av
3
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 189.
kommunalfullmäktige, där sådana finnas, och i stad av stadsfullmäktige
eller, där sadana ej finnas, av allmän rådstuga. Vid val å kommunalstämma
och allmän rådstuga iakttages, att varje röstande har en röst.
Då inom ett pensionsdistrikt pensionsnämnd första gången valts, skall
efter lottning halva antalet av de utsedda ledamöterna avgå vid utgången
av andra året av den tid, för vilken de blivit valda, så ock
suppleanterna för de sålunda avgående ledamöterna. Avgår ledamot
eller suppleant under den för honom bestämda tjänstgöringstid, anställes
fyllnadsval; och bör den sålunda valde tjänstgöra under den tid, som
för den avgångne återstått.
Sedan---— — ordförande.
Har beslut, på sätt i 19 § sägs, fattats om ändring i bestående
indelning av pensionsdistrikt, skola uppdragen för ordförande, ledamöter
och suppleanter i pensionsnämnd inom pensionsdistrikt, som av
ändringen beröres, anses förfalla vid den tid, då beslutet träder i tilllämpning,
samt nytt förordnande av ordförande och suppleant för honom
meddelas ävensom nytt val av ledamöter och suppleanter för dem
förrättas.
23 §.
Pensionsnämnd sammanträder å ställe, som nämnden bestämmer,
på kallelse av ordföranden, så ofta denne med avseende å inkomna
ärendens antal och vikt finner det nödigt, dock minst eu gång varje
kalenderhalvår. Sammanträde skall av ordföranden, i samråd med det
av pensionsstyrelsen jämlikt 27 § förordnade ombudet, utsättas till tid,
då, enligt vad antagas kan, ombudet är oförhindrat att närvara. Tid
och ställe för sammanträde läte ordföranden minst fjorton dagar förut
kungöra i kyrka samt tillika på annat lämpligt sätt ''bringa till allmänhetens
kännedom; varjämte ombud, som enligt 27 § må vara av landstinget
för distriktet utsett, genom ordförandens försorg i god tid skall
om sammanträdet underrättas.
Suppleanten — — — — besluten.
Ordföranden — — — — ångfartyg.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1915; dock att vad i 7 § stadgas
rörande undantag från den i samma § meddelade bestämmelsen
om beräkning av äkta makars årsinkomst icke må tillämpas, när därigenom
minskning skulle ske av rätt, som före nyssnämnda dag förvärvats.
4
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 139.
Förslag
till
Lag
om viss ändring av de i 37 § av lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring
meddelade övergångsbestämmelser.
Med ändring av vad 37 § andra stycket av lagen den 30 juni
1913 om allmän pensionsförsäkring innehåller häremot stridande förordnas,
att den, som den 1 januari 1914 fyllt femton men icke sextiosju
år och redan då var till arbete varaktigt oförmögen samt år 1913 under
sammanlagt mer än fyra månader åtnjutit full försörjning antingen
av enskilda personer eller ock delvis av enskilda och delvis av fattigvården
eller välgörenhetsinrättningar, skall äga rätt till understöd enligt
33 § av nämnda lag, dock att beloppet av sådant understöd skall
bestämmas till samma procent av eljest stadgat understödsbelopp som
för den, vilken under år 1914 förvärvat rätt till understöd, och att
understödet skall utgå tidigast från och med år 1916.
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 139.
5
Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans
May.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 10
april 1915.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,
Stenberg,
Linnér,
Mörcke,
Vennersten,
Westman,
Broström.
Departementschefen, statsrådet von Sydow anförde:
I skrivelse den 20 november 1914 har pensionsstyrelsen avgivit Framställförslag
till ändrad lydelse av 4, 7, 16, 20 och 23 §§ i lagen den 30
juni 1913 om allmän pensionsförsäkring. Vidare har pensionsstyrelsen styrelsen om
i skrivelse den 19 december 1914 hemställt om viss ändring av 37 $ "?drinfc av
1 samma lag. pensionsför
Till
en början vill jag här till behandling upptaga de i styrelsens 8iikringsIagenförstberörda
skrivelse framställda förslag.
Vad först angår 4 §, som innefattar bestämmelser angående avgiftspliktens
normerande, sammanhänger frågan om ändring av densamma
med en ifrågasatt ändring av vissa paragrafer i kungl. förordningen
den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering,
rörande vilka frågor kammarrätten efter Kungl. Maj:ts samtliga
befallningshavandes hörande avgivit infordrat utlåtande den 1 februari
1915. Sedermera bär emellertid pensionsstyrelsen i skrivelse den 8
6
Förslag om
ändring av
7, 16, 20 och
23 §§ pensionsförsäkriruj
slagen.
PenBionsatyrelsens
skrivelse den
420 november
1914.
KungJ. Maj.is Nåd. Proposition Nr 139.
april 1915, med anledning av vad de hörda myndigheterna anfört,
funnit sig böra anhålla om uppdrag att verkställa utredning samt
inkomma med yttrande och förslag rörande möjligheten och lämpligheten
av en omläggning av grunderna för pensionsavgifternas beräkning
och det nuvarande förfarandet vid påföring av avgifter enligt pensionsförsäkringslagen
jämte därmed sammanhängande frågor, allt i avsikt att
söka åstadkomma större enkelhet och mindre kostnader. Vid sådant
förhållande torde styrelsens framställning om ändrad lydelse av 4 §
pensionsförsäkringslageu för närvarande icke påkalla något yttrande
från min sida.
Pensionsstyrelsens i skrivelsen den 20 november 1914 framställda
förslag till ändring av vissa andra §§ i pensionsförsäkringslagen torde
såsom bilaga (bil. 1) vidfogas detta protokoll, och hänvisar jag i fråga
om förslagets lydelse alltså till nämnda bilaga.
Såsom motiv till de föreslagna ändringarna har pensionsstyrelsen
anfört följande:
»7 §.
Enligt paragrafens sista stycke skall vid bestämmande av pensionstilläggs
belopp i fråga om äkta makar årsinkomsten för en var av dem
beräknas utgöra hälften av deras sammanlagda årsinkomst. En sträng
tillämpning av denna bestämmelse har emellertid visat sig i vissa fall
leda till orimliga resultat, och vill styrelsen i sådant hänseende anföra
några exempel. Ganska ofta förekommer, att en understödssökande
övergivits av sin make, som t. ex. utvandrat till Amerika och icke
låtit sig avhöra på flera år. Stundom händer, att den ene av två makar,
i regel mannen, omhändertagits av fattigvården, medan den andre,
som söker understöd, bor t. ex. hos gifta barn och själv i någon mån bidrager
till sin försörjning. Vidare kan tänkas, att den icke understödssökande
maken avtjänar frihetsstraff på längre tid eller är såsom
obotligt sinnessjuk intagen på hospital.
Att i sådana fall tillämpa nu ifrågavarande lagbestämmelse är
mången gång allt annat än tilltalande. Ofta synes det vara rent orimligt
att låta storleken av en persons pensionstillägg eller understöd
röna inverkan av den omständigheten, att denne är gift med en person,
som övergivit honom, som omhändertagits av fattigvården eller
som avtjänar frihetsstraff eller är intagen på hospital. Har eu person
utvandrat till främmande land och icke på länge låtit sig avhöra, är
det för övrigt i regel omöjligt att beräkna storleken av hans årsinkomst
enligt denna paragraf.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 139. 7
Att i lagen i detalj angiva de villkor och förutsättningar, under
vilka undantag från nu ifrågavarande bestämmelse må medgivas, torde
vara föga lämpligt. Man måste nämligen uppställa väsentligen olika
förutsättningar för olika fall.
Har t. ex. den ene maken övergivit den andre, synes i allmänhet
för medgivande av undantag från regeln böra fordras eu ganska lång
tid, under vilken makarna levat skilda från varandra. I vissa fall torde
man emellertid kunna nöja sig med kortare tid, t. ex. om den ene
maken såsom obotligt sinnessjuk intagits på hospital och den andre
därefter blivit pensiousberättigad. Det torde därför lämpligen böra
överlämnas åt peusionsstyrelsen att i varje särskilt fall pröva och avgöra,
huruvida sådana förhållanden föreligga, att ett undantag må göras
från ifrågavarande bestämmelse. Styrelsen vill nu föreslå, att ett stadgande
av sådan innebörd införes i 7 §.
Anmärkas kan, att, så snart det förhållande, som för viss person
föranlett undantag från don i sista stycket av 7 § nu stadgade bestämmelsen,
icke vidare är för handen, föreskriften i 8 § andra stycket om
jämkning i pensions belopp givetvis bör komma till användning.
16 §.
Därest ändring sker i eu persons taxering enligt inkomstskatteförordningen
eller bevillningsförordningen, skall detta uppenbarligen
medföra, att, om den taxerade därigenom kommer i annan sådan inkomstklass,
som omnämnes i 4 §, ändring jämväl skall vidtagas i fråga
om den pensionsavgift, lian har att erlägga. Den myndighet, som beslutar
ändring i taxeringen, bör därför samtidigt fastställa pensionsavgiiten
med hänsyn till den ändrade taxeringen. Underrättelse härom
bör ofördröjligen lämnas pensionsstyrelsen, "detta i analogi med föreskriften
i 16 § andra stycket.
Föreskrifter i nu antydd riktning synas böra införas i lagen och
torde närmast hava sin plats i 16 § efter dess andra stycke.
I detta sammanhang anser sig peusionsstyrelsen böra föreslå ett par
andra ändringar i denna paragraf.
Den nu i paragrafens första stycke förekommande hänvisningen till
15 § synes höra utgå, sedan genom lagen den 11 september 1914 ändring
vidtagits i sistnämnda paragraf.
Det har visat sig önskligt att vad Stockholm beträffar utsträcka
den tid, inom vilken besvär enligt 16 § skola anföras hos pensionsst.
yrelsen. Denna tid är nu för hela landet lika och begränsad till
utgången av juli månad. För landsorten torde denna tid vara tillräck
-
8
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 139.
lig, helst tiden för anförande av besvär över taxeringsnämnds beslut, i
de fall då besvären skola prövas av annan myndighet än pensionsstyrelsen,
i länen utgår redan den 15 juli. I Stockholm åter går tiden
för anförande av besvär av sistnämnda slag till ända först med augusti
månads utgång. Då det icke torde möta någon som helst olägenhet —
men väl avsevärda fördelar för allmänheten — att vad Stockholm beträffar
för alla fall utsträcka tiden för anförande av besvär över taxeringsnämnds
beslut till sistberörda tidpunkt, har pensionsstyrelsen ansett
anledning föreligga att tillstyrka en sådan utsträckning av besvärstiden.
Anmärkas kan, att de debetsedlar, i vilka pensionsavgifterna äro
uppförda, pläga i Stockholm utdelas under förra hälften av augusti
månad. Tiden för anförande av besvär hos pensionsstyrelsen över påförandet
av pensionsavgifter har då redan gått till ända. Nu är det
visserligen sant, att tiden för debetsedlarnas utdelande icke har någon
betydelse i nu förevarande hänseende. I Stockholm är emellertid allmänheten
sedan gammalt van att först genom debetsedlarna erhålla
kännedom om taxeringsnämndernas beslut. Önskvärdheten därav att
icke utan tvingande skäl låta nu ifrågavarande för Stockholm olägliga
tidsbestämmelse kvarstå torde därför vara tydlig nog.
20 §.
Enligt 19 § kan en kommun fördelas i två eller flera pensionsdistrikt.
Å andra sidan kan förekomma, att två peusionsdistrikt sammanslås
till ett. Då enligt 20 § såväl ordförande och ledamöter i pensionsnämnd
som suppleanter för dessa utses för visst antal år och ledamöternas
antal icke får överstiga sex för varje distrikt, kunna vid en
uppdelning eller sammanslagning av pensionsdistrikt vissa svårigheter
uppstå i fråga om pensionsnämnden och dess sammansättning. Erfarenheten
har nu visat, att den indelning av större kommuner i pensionsdistrikt,
som i sammanhang med pensionsförsäkringslagens ikraftträdande
ägde rum, flerstädes icke varit fullt lycklig. Det har visat sig
behövligt att i vissa av dessa kommuner öka, i andra minska det nuvarande
antalet pensionsdistrikt. 1 de fall, där fråga sålunda uppstått
om ändring i distriktsindelningen, lär emellertid stor tvekan råda, huru
vid dylika förändringar skall förfaras med de befintliga pensionsnämnderna,
och lagen giver icke några anvisningar därom.
Enklast synes den anmärkta svårigheten lösas, om ett stadgande
införes i 20 § av innehåll, att, så snart beslut om fördelning av en kommun
i två eller flera pensionsdistrikt eller om sammanslagning av pen
-
9
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 139.
sionsdistrikt träder i kraft, såväl ordföranden och dennes suppleant
som ledamöterna och deras suppleanter i det eller de förutvarande
distrikten skola anses hava blivit entledigade från det dem lämnade
uppdraget.
Ordförande, ledamöter och suppleanter i pensionsnämnd inom nybildat
distrikt skola då givetvis utses i vanlig ordning.
Vid omarbetningen av 20 § har styrelsen ansett det lämpligt att
giva paragrafen en sådan avfattning, att därav tydligen framgår, att
varje ledamot i pensionsnämnd alltid skall hava sin bestämda suppleant.
En sådan anordning, som visserligen låter sig genomföras redan med
nu gällande bestämmelser, har visat sig ändamålsenlig särskilt i så
måtto, att man inom vidsträcktare pensionsdistrikt därigenem kan åstadkomma,
att, om en ledamot är förhindrad att närvara vid ett sammanträde,
han blir ersatt av en suppleant, som kommer från samma trakt
inom distriktet som ledamoten.
23 §.
Bestämmelsen i denna paragraf om fyra obligatoriska pensionsnämndssammanträden
årligen torde, vad beträffar år 1914, pensionsförsäkringens
första år, med dess stora antal understödsansökningar, hava
varit väl motiverad. Däremot torde behovet för framtiden av ett så
stort antal obligatoriska sammanträden kunna starkt ifrågasättas. Enligt
verkställda beräkningar kan man under vart och ett av de närmaste
åren vänta pensionsärenden till ett antal, motsvarande omkring 1 % av
folkmängden. I jämviktsläget skulle antalet sådana ärenden komma att
årligen motsvara ungefär 13A % av folkmängden. I omkring 400 pensionsdistrikt
skulle årliga antalet ärenden komma att uppgå till högst
4 år 1915 och högst 9 i jämviktsläget. I omkring 1,000 pensionsdistrikt
skulle motsvarande antal ärenden bliva högst 9 och högst 18.
Då antalet pensionsdistrikt för närvarande utgör 2,655, skulle alltså i
en avsevärd del av distrikten antalet årliga pensionsärenden bliva helt
ringa.
Ett bibehållande av bestämmelsen om fyra obligatoriska sammanträden
skulle helt visst leda till, att i ett stort antal distrikt vid ett
eller flera sammanträden årligen icke något enda eller ett ytterst ringa
antal ärenden förelåge till behandling. Med hänsyn till förekommande
ersättningar för inställelse till såväl nämndens ordförande och ledamöter
som pensionsstyrelsens och landstings ombud medför ett onödigt stort
antal obligatoriska sammanträden avsevärda kostnader för stat, landsting
och kommuner utan motsvarande nytta.
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 sand. 124 käft. (Nr 139.)
2
10
KungL Maj:ts Nåd. Proposition Nr 139.
I betraktande av ovan anförda omständigheter har pensionsstyrelsen
trott sig finna, att antalet obligatoriska pensionsnämndssammanträden
med fördel kan nedsättas till två om året, ett under varje kalenderhalvår.
Uppenbarligen måste då i en hel del distrikt extra
sammanträden anordnas i större utsträckning än nu är fallet.
Inskränkes antalet obligatoriska sammanträden till två, skulle man
möjligen kunna befara, att behandlingen av eu del pensionsärenden
komme att onödigtvis fördröjas, därigenom att pensionsnämndsordförandena
underläte att i tid utlysa extra sammanträden. Därest emellertid
den nu ifrågasatta ändringen i 23 § genomtöres, ämnar pensionsstyrelsen
hemställa om ett tillägg’ till den av Kungl. Maj:t den 21
november 1913 utfärdade instruktionen för pensionsnämnderna i syfte
att förebygga dylikt dröjsmål. Man skulle därvid kunna föreskriva viss
tid, exempelvis högst två månader, inom vilken sammanträde skulle
hållas efter det ett pensionsärende inkommit till ordföranden. Av eu
sådan föreskrift skulle sannolikt följa, att inom mera folkrika distrikt
antalet årliga peusionsnämndssammanträden ofta bleve större än med
nu gällande bestämmelser.
Pensionsstyrelsens förslag utgår sålunda från en strävan att söka
avpassa pensionsnämndssammanträdena mera efter de olika behov, som
inom olika distrikt göra sig gällande, än vad med nuvarande bestämmelser
kan ske, d. v. s. att öka antalet sammanträden inom sådana
distrikt, där ett stort antal pensionsärenden förekommer, men minska
antalet sammanträden inom sådana distrikt, där behov av mer än två
sammanträden om året uppenbarligen icke förefinnes.
Enligt 23 § bestämmes tiden för de ordinarie sammanträdena av
pensionsnämnden, men för de extra sammanträdena av ordföranden.
Däremot hava pensionsstyrelsens ombud icke något avgörande inflytande
härvidlag. Detta senare förhållande har på vissa håll visat sig
medföra olägenheter och skulle framdeles kunna i hög grad förringa
betydelsen av hela ombudsinstitutionen. Från och med år 1915 komma
nämligen områdena för vart och ett av styrelsens ombud att avsevärt
utvidgas. Varje område kommer da att omfatta i medeltal omkring
16 pensionsdistrikt i stället för nu 1 å 2 distrikt. Skulle icke ombuden
då få ett bestämmande inflytande på utsättandet av tiden för
pensionsnämndssammanträdena i de olika distrikten, skulle det kunna
tänkas, att sammanträden utlystes till sådana tider, att det vore omöjligt
för ombuden att därvid närvara.
Det synes därför vara erforderligt föreskriva, att sammanträde
skall av ordföranden i samråd med pensionsstyrelsens ombud utsättas
11
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 139.
till sådan tid, att ombudet enligt avgivet förklarande är i tillfälle att
närvara vid sammanträdet. — Nämndens rätt att bestämma tid för
obligatoriskt sammanträde bör under sådana förhållanden överflyttas till
ordföranden.
Genom den nu föreslagna anordningen, som intimt sammanhänger
med den ovanberörda utvidgningen av ombudens verksamhetsområden,
skulle avsevärda fördelar vinnas. Dels bereddes möjlighet för ett ombud
att närvara vid alla sammanträden inom distriktet, och dels kunde
ofta ett flertal av de obligatoriska sammanträdena inom ett distrikt
utsättas i en följd, så att ombudet kunde resa från det ena till det
andra, vilket komme att bespara såväl ombudet tid som statsverket
kostnader.
I sammanhang med nu ifrågasatta ändring av 23 § bör naturligtvis
stadgandet om skyldighet för ordföranden att om utsatt sammanträde
underrätta pensionsstyrelsens ombud utgå.»
Under åberopande av vad sålunda anförts och med förmälan, att
de till pensionsstyrelsens biträde förordnade sakkunniga tillstyrkt styrelsens
förevarande framställning, har styrelsen hemställt, att Kungl.
Maj:t måtte i proposition föreslå riksdagen besluta ändrad lydelse av
7, 16, 20 och 23 §§ i lagen om allmän pensionsförsäkring.
Pensionsstyrelsen har i ovanberörda skrivelse den 20 november
1914 därjämte yttrat sig angående ifrågasatt ändring av jämväl andra
§§ uti ifrågavarande lag än de ovan angivna samt i sådant hänseende
anfört följande:
I anslutning till de i andra stycket av 5 § förekommande bestämmelserna
om undantag från avgiftsplikt framhåller pensionsstyrelsen,
att det genom en inom styrelsen verkställd utredning utrönts, att vissa
grupper statstjänare, som icke falla under de uti ifrågavande bestämmelser
upptagna kategorier, av samma skäl som dessa senare borde
vara undantagna från avgiftsplikt. Då emellertid nu åsyftade statstjänare
kunna på grund av stadgandet i paragrafens sista stycke av Kungl.
Maj:t undantagas från avgiftsplikt, har styrelsen ansett tillräckliga skäl
icke föreligga att nu föreslå lagändring i denna fråga.
Beträffande 14 § erinrar pensionsstyrelsen, att efter därom till 1914
ars senare riksdag avlåten proposition riksdagen beslutat ändrad lydelse
av denna § samt därvid fäst uppmärksamheten på önskvärdheten av
vissa ytterligare ändringar i densamma. Pensionsstyrelsen framhåller
nu även för sin del, att bestämmelserna i 14 § ej heller enligt dess nuvarande
avfattning äro i allo tillfredsställande. Hela den i paragrafen
Departementschefen.
12 Kung!. Maj-.ts JSåd. Proposition Nr 139.
föreskrivna proceduren har emellertid ännu icke hunnit tillämpas, och
innan så skett synes det styrelsen vara för tidigt att ånyo föreslå ändringar,
vilka sedermera kanske visa sig ej heller bliva tillfyllest. Då de
anmärkta bristerna i paragrafens bestämmelser icke äro av sådan art, att
de redan nu ovillkorligen påkalla lagändring, anser styrelsen, att det
lämpligen bör kunna ännu något anstå med omarbetningen av paragrafen.
Pensionsstvrelsen anför slutligen, att styrelsen visserligen funnit,
att jämväl i andra delar än de nu angivna omarbetning av bestämmelserna
i pensionsförsäkringslagen möjligen borde ifrågakomma, särskilt
i syfte att vinna ett snabbare avgörande av pensionsansökningar. Då
emellertid under det första året av lagens tillämpning förhållandena
varit i flera avseenden ganska säregna och den ytterligare omarbetning
av lagen, varpå styrelsen sålunda syftar, icke lämpligen bör ifrågakomma,
innan erfarenhet vunnits, grundad jämväl å mera normala förhållanden,
har styrelsen ansett sig böra för närvarande stanna vid ovan
framställda ändringsförslag.
7 §•
I fråga om stadgandet i 7 §, att, där fråga är om äkta makar,
årsinkomsten vid bestämmande av pensionstilläggs belopp skall för en
var av dem beräknas utgöra hälften av deras sammanlagda årsinkomst,
anförde ålderdomsförsäkringskommittén, som utarbetat förslaget till
pensionsförsäkringslagen, att en dylik beräkning redan i och för sig
vore naturlig. För övrigt skulle, anförde kommittén vidare, en särskild
uppskattning av vardera makens inkomst föranleda eu betydande ökning
i kostnaderna för försäkringen, emedan i regel hustrurna bleve invalider
långt tidigare än männen, och de skulle da redan under de ar, da deras
män ännu ägde sin fulla arbetskraft och försörjde familjen, erhålla rätt till
högsta pensionstillägget, enär de icke kunde uppskattas till någon inkomst.
Vad kommittén sålunda anfört har tvivelsutan sitt lulla berättigande
i fråga om normala fall.
Emellertid kunna, såsom pensionsstyrelsen påvisat, undantagsfall förekomma,
där tillämpningen av det nu gällande stadgandet med hänsyn till
föreliggande omständigheter skulle leda till resultat, som knappast kunna
anses tillfredsställande. De av pensionsstyrelsen i detta avseende anförda
exemplen torde vara nog så belysande. Då den ene maken emigrerat,
omhändertagits av fattigvården, såsom obotligt sinnessjuk internerats å
hospital eller avtjänar långvarigt frihetsstraff, finnes ju i allmänhet intet
skäl att, så länge anmärkta förhållande varar, tillämpa den grundsats,
som tagit sig uttryck i lagrummets nuvarande avfattning. Vid dettas
13
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 139.
tillkomst torde man ej heller hava tänkt på dylika undantagsfall. Med
hänsyn till de skiftande förhållanden, som därvid kunna föreligga, torde,
på sätt pensionsstyrelsen föreslagit, vara lämpligt att icke fastslå en viss
regel för förfarandet i här avsedda fall utan lämna avgörandet därutinnan
åt pensionsstyrelsen. Mot det av styrelsen föreslagna modifierande
tillägget till paragrafen synes mig därför i sak intet vara att erinra, och
har jag blott att föreslå en oväsentlig formell ändring av detsamma.
När undantagsförhållandet i förekommande fall upphört, bör givetvis pensionstillägget
jämkas i enlighet med bestämmelserna i 8 § andra stycket.
16 §.
Vad av pensionsstyrelsen föreslagits beträffande införande i lagen
av en bestämmelse därom, att den myndighet, som har att meddela
beslut om ändring i en persons taxering, samtidigt jämväl bör fastställa
den lägre eller högre pensionsavgift, som i enlighet med den
ändrade taxeringen bör utgå, ävensom härom göra anmälan hos pensionsstyrelsen,
synes mig stå i ett visst sammanhang med den av styrelsen
i dess ovannämnda skrivelse den 8 april 1915 berörda frågan
om förfarandet vid påföring av pensionsavgifter. Vid sådant förhållande
och då utredning av denna fråga påkallats, finner jag ej lämpligt
att nu föreslå tillägg till 16 § av angivna innehåll.
Den i början av 16 § förekommande hänvisningen till 15 § bör,
sedan 14 och 15 §§ genom lag den 11 september 1914 erhållit ändrad
lydelse, i enlighet med pensionsstyrelsens förslag utgå.
Den av pensionsstyrelsen föreslagna ändringen beträffande Stockholm
i avseende å tiden för anförande av besvär över taxeringsnämnds
beslut rörande undantagande från erläggande av pensionsavgift på grund
av varaktig oförmåga till arbete synes mig hava goda skäl för sig. Då
nämligen tiden för anförande av besvär över taxeringsnämnds beslut i
de fall, då besvären skola prövas av annan myndighet än pensionsstyrelsen,
i Stockholm går till ända först med utgången av augusti månad,
torde det vara från allmänhetens synpunkt lämpligast, att samma
tidsgräns sättes för besvärs anförande över taxeringsnämnds beslut
jämväl i ovan angivna fall, där klagan skall föras hos pensionsstyrelsen.
Jag anser mig fördenskull böra tillstyrka pensionsstyrelsens förslag i
denna del.
20 §.
Vad angår det föreslagna tillägget till 20 § angående nyval av
pensionsnämnd vid ändring i bestående indelning av pensionsdistrikt,
synes mig detta innebära cd välbetänkt komplettering av gällande lagbestämmelser.
Det är naturligt, att, då lagen med sin nuvarande av
-
14
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 139.
fattning icke giver någon anvisning om, huru i dylika fall skall förfaras,
tvekan lätt skall uppstå, huruvida den eller de redan befintliga
pensionsnämnderna fortfarande skola fungera intill utgången av respektive
valperiod eller nya val inom det eller de nya distrikten utan avvaktan
härå genast skola förrättas. Denna ovisshet torde genom uttrycklig
föreskrift i lagen böra undanröjas. Den av pensionsstyrelsen
i sådant avseende föreslagna föreskriften, att vid uppdelning eller sammanslagning
av pensionsdistrikt de befintliga pensionsnämndernas funktion
i och med beslutets ikraftträdande skall upphöra samt nya val förrättas,
synes mig vara lämplig. Jag har allenast funnit mig böra föreslå
viss ändring i avfattningen.
Förslaget om ändring av första stycket i samma paragraf i syfte
att varje ledamot i pensionsnämnden skulle erhålla sin särskilda suppleant
synes mig med hänsyn till den av pensionsstyrelsen förebragta
motiveringen också innebära en förbättring.
23 §.
Mot pensionsstyrelsens förslag att inskränka antalet obligatoriska sammanträden
för pensionsnämnderna till blott ett varje halvår torde vissa
invändningar kunna göras. Särskilt under de första åren av pensionsverkets
tillvaro synes det nämligen vara angeläget, att pensionsnämnderna
icke allt för sällan sammanträda för överläggning, även om
icke något ärende ovillkorligen påkallar detta. Emellertid har erfarenheten
givit, vid handen, att det i ett flertal distrikt för behandling av
föreliggande pensionsärenden skulle vara tillräckligt med två sammanträden
om året. Ett bibehållande av bestämmelsen om fyra obligatoriska
sammanträden om året skulle således på många häll måhända onödigtvis
föranleda besvär, tidspillan och kostnader. Då detta synes böra undvikas
och då genom bifall till pensionsstyrelsens förslag hinder ingalunda reses
mot anordnande av tätare sammanträden, har jag ansett mig böra tillstyrka
detsamma. Dock förutsätter jag därvid, att, såsom pensionsstyrelsen
också avsett, i sammanhang med en lagändring i nu angivna avseende
tillägg samtidigt göres till instruktionen för pensionsnämnderna i
syfte att förhindra dröjsmål med inkommande pensionsärendens behandling.
Mot pensionsstyrelsens förslag, att tiden för pensionsnänmds sammanträden
bör av nämndens ordförande utsättas i samråd med styrelsens
ombud, i syfte att för ombudet möjliggöra bevistandet av pensionsnämndernas
inom hans distrikt samtliga sammanträden, har jag ej heller
något att erinra. Det synes mig nämligen självfallet vara ett önskemål.
att styrelsens ombud ständigt kunna deltaga i nämndernas sammanträden,
något som måste vara av stor vikt för enhetligheten och
15
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 130.
kontinuiteten av nämndernas verksamhet. Den sakkunskap på området,
som ombudet bör besitta, samt de upplysningar och det biträde, som
han torde kunna lämna nämnderna, böra givetvis vara av synnerlig
betydelse för dessas arbete.
Jag övergår nu till den i pensionsstyrelsens skrivelse den 19 december
1914 gjorda framställning om ändring i 37 § pensionsförsäkringslagen
och tillåter mig därvid till en början att erinra om följande.
Denna lag innehåller som bekant betydande inskränkningar beträffande
den nu levande generationens delaktighet i försäkringen. Bestämmelserna
därom återfinnas i lagens 37 §. Dessa inskränkningar
bestå däri, att dels från all delaktighet i försäkringen uteslutits vissa
grupper personer, dels ock för andra grupper pensioner, pensionstillägg
och understöd skola utgå med reducerade belopp.
De grupper, som helt uteslutits från försäkringen, utgöras dels av
alla personer, som vid tiden för lagens ikraftträdande den 1 januari
1914 fyllt 67 år, dels ock av sådana personer, som då fyllt 15 år
och äro till arbete varaktigt oförmögna samt år 1913 under sammanlagt
mer .än fyra månader åtnjutit full försörjning av fattigvården, välgörenhetsinrättningar
eller enskilda personer.
I skrivelse den 28 maj 1913 (nr 128) till Kungl. Maj:t uttalade
riksdagen i fråga om nu förevarande bestämmelser, att riksdagen varmt
behjärtat de inom riksdagen framburna önskemål, som gått ut på att
låta den nu levande generationen i största möjliga utsträckning bliva
delaktig af försäkringens förmåner. Det hade synts riksdagen uppenbart,
att ju gynnsammare övergångsstadgandena gestaltades och därigenom
den nu levande generationens intressen tillgodosåges, desto
tidigare och klarare skulle försäkringens nytta och innebörd framträda.
Det hade emellertid stått klart, att detta spörsmål i främsta rummet
vore en kostnadsfråga, vars lösning måste rättas efter de medel, som
kunde för ändamålet disponeras.
Redan vid 1914 års båda riksdagar väcktes motioner i syfte att
erhålla ändringar i övergångsbestämmelserna till förmån för den nu
levande generationen. Så yrkades uti eu av dessa motioner (av herr
Eriksson i Grängesberg m. fl.), att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om utredning och förslag till sådan förändrad lydelse av
37 § i lagen om allmän pensionsförsäkring, att rätt till understöd enligt
33 § i samma lag jämväl måtte tillkomma l:o) dels dem, som före den
1 januari 1914 fyllt 67 ar och icke åtnjöte full försörjning av fattigvården,
välgörenhetsinrättningar eller enskilda personer, 2:o) dels ock
dem, som före sistnämnda dag fyllt 15 men icke 67 år och vid lagens
Förslag om
ändring av
37 § pensionsförsäkringslagen.
16
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 139.
ikraftträdande varit till arbete varaktigt oförmögna samt under år 1913
haft full försörjning av enskilda, dock icke dem, som haft försörjning av
sådana enligt fattigvårdsförordningen försörjningsplikti ga enskilda, i
vilkas taxering år 1913 enligt gällande förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt
ingått en inkomst av minst 2,000 kronor eller inberäknats
en förmögenhet av 20,000 kronor eller mera.
Vid behandlingen av dessa motioner ansåg sammansatta stats- och
lagutskottet sig icke kunna tillstyrka de vittgående förändringar av
pensionsförsäkringens grunder och särskilt dess finansiella förutsättningar,
som skulle följa av lagändringar i enlighet med motionärernas
förslag. Härmed ville utskottet, som livligt behjärtade behovet av förbättringar
i pensionshänseende för den nuvarande generationen, icke
hava sagt, att icke längre fram, sedan de till grund för pensionsförsäkringen
lagda kostnadsberäkningarna blivit praktiskt prövade, åtgärder
i den av motionärerna angivna riktningen skulle kunna vidtagas.
Utskottet anförde vidare, att en förbättring av villkoren för de personer,
som avsåges i berörda, av herr Eriksson i Grängesberg m. fl.
väckta motion, finge anses i hög grad önskvärd. Enligt vad utskottet
inhämtat delades denna uppfattning av pensionsstyrelsen, som då redan
tagit i övervägande, huruvida från styrelsens sida skulle kunna, framställas
förslag till förbättrade övergångsbestämmelser, närmast till^ förmån
för sistnämnda kategorier. Vid sådant förhållande och då utskottet
antoge, att pensionsstyrelsen, så snart så kunde ske,, skulle avgiva
förslag till avhjälpande av de svåraste bristerna i pensionsförsäkringslagen
beträffande den nuvarande generationens pensionsvillkor, men
av anförda skäl ansett det icke böra da ifrågasättas att vidga pensionsförsäkringsverksamheten
utom ramen för de vid 1913 års riksdag beräknade
kostnaderna, fann utskottet sig böra hemställa, att samtliga
ifrågavarande motioner icke för det dåvarande måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Emot denna utskottets hemställan anmäldes flere reservationer,
bl. a. en av herr Andersson i Stärte, som ansåg, att utskottet bort tillstyrka
bifall till det under punkt 2:o) i herr Erikssons i Grängesberg
m. fl:s motion gjorda yrkande.
Utskottets hemställan bifölls av första kammaren och även, utom i
vad den avsåg sistnämnda motion, av andra kammaren, som i senare
hänseendet beslöt att med avslag å utskottets hemställan bifalla den av
herr Andersson i Stärte avgivna reservationen.
Pensions- I sin berörda skrivelse den 19 december 1914. har nu pensions
styreisens
gtvrelsen inkommit med förslag till ändring av 37 § i lagen om allmän
19 december pensionsförsäkring i syfte att göra vissa av de nu från pensionstorsak
1914.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 139.
17
ringen uteslutna grupperna delaktiga däri. Styrelsen anmärker därvid, att,
då vid tillämpningen av lagen ovan omförmälda, i 37 § stadgade inskränkningar
ganska snart visade sig medföra stora vanskligheter, större
än man vid lagens antagande sannolikt tänkt sig, styrelsen ansett sig
böra redan i medio av år 1914 upptaga till utredning frågan angående
ändringar i övergångsbestämmelserna till förmån för den nu levande
generationen.
Att en liknande uppfattning angående önskvärdheten att så snart
som möjligt erhålla ändring i dessa bestämmelser samtidigt gjort sig
gällande även på andra håll hade styrelsen funnit framgå bland annat
av de motioner, vilka, såsom i det föregående berörts, i nämnda syfte
väckts vid 1914 års riksdagar.
De förändringar i de allmänna ekonomiska förhållandena, som den
nuvarande situationen medfört, fann pensionsstyrelsen visserligen hava
minskat utsikterna att under de närmaste åren kunna för pensionsförsäkringen
påräkna några nämnvärt ökade bidrag från statens sida, men
då under dessa ogynnsamma ekonomiska konjunkturer behovet av förbättringar
i övergångsbestämmelserna komme att framträda ännu mera
trängande än vad förut varit fallet, hade pensionsstyrelsen ansett angeläget
att söka finna en lösning på denna fråga, vilken berörde stora
grupper av landets fattigaste befolkning.
Pensionsstyrelsen har i detta avseende anfört följande:
»A. De nuvarande övergångsbestämmelserna och de i första hand önskvärda
ändringar av dessa.
De inskränkningar, som förekomma i lagen om allmän pensionsförsäkring
beträffande den nuvarande generationens delaktighet i försäkringen,
innefattas i följande fyra punkter.
l:o. Avgiftspensionen för dem, som den 1 januari 1914 överskridit
25 års ålder, beräknas icke efter normala grunder (30 % för man och
24 % för kvinna), utan efter eu nedsatt, med inträdesåldern fallande
skala, högst 27 1/2 % och lägst 16 %.
Då försäkringstiden för dessa personer, som inträda i försäkringen
vid en mera framskriden ålder, bliver kortare än för de övriga försäkrade,
är det naturligt och ur försäkringssynpunkt riktigt, att deras avgiftspensioner
beräknas efter nedsatta procentsatser. Dessa procentsatser
äro emellertid högre, än vad som motsvaras av de försäkrades
inträdesålder, och har denna förhöjning kunnat åstadkommas därigenom
att bidrag till pensionerna lämnas från arbetarförsäkringsfonden. Av
nedanstående tabell, som uppgjorts i överensstämmelse med en i bilaga
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 sand. 124 hiift. (Nr 139.) 3
18
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 139.
3 till 1913 års särskilda utskotts utlåtande intagen tabell, framgå för
vissa åldrar de procentsatser, som skulle erhållas på grund av inbetalda
avgifter utan bidrag från arbetarförsäkringsfonden och som nu erhållas
på grund av dylikt bidrag.
Tabell 1.
I Avgiftspension för man i % av
inbetalda pensionsavgifter
Ålder den ''/i 1914
utan bidrag från
arbetarförsäk- ringsfonden
med bidrag från
arbetarförsäk- ringsfonden, enligt
övergångs- bestämmelserna
18-20 år .........................
29 V» %
30 %
20—25 i) .............................
28
30 »
25—30 » ..............................
25 »
27 Va »
30—35 » ..............................
22 Va »
25 »
40—45 » ..............................
18
22 Va »
50—55 » ..............................
14 Va »
20
55—60 .. ...........................
13 V* »
20
60—65 » ...........................
12
20
Då enligt lagen regeln är, att avgiftspensionerna uteslutande skola
bestridas genom de försäkrades egna inbetalningar, men de försäkringstagare,
som den 1 januari 1914 inträtt i försäkringen vid mera framskriden
ålder än vad för därefter ny tillträdande försäkrade bliver fallet,
härvid satts i den undantagsställning, att de erhålla högre valuta för sina
pensionsavgifter, än som motsvaras av avgifternas verkliga värde, och
då någon ytterligare förhöjning av dessa procentsatser icke synes böra
ifrågasättas, innan mera trängande pensionsbehov blivit fyllda, torde
nu icke föreligga anledning att föreslå ändring av övergångsbestämmelserna
i denna del.
2:o. Pensionstillägg (understöd), till vilka under åren 1914—1918
förvärvats rätt, beräknas efter en nedsatt, för de olika åren stigande
skala, lägst 50 % (1914) och högst 90 % (1918) av normala beloppet.
Det hade naturligtvis varit önskligt, att pensionstilläggen (understöden)
redan från början kunnat bestämmas till normala belopp. De
utgå enligt nuvarande bestämmelser för dem, som under de närmaste
åren efter det lagen trätt i kraft förvärva pensionsrätt, med mycket
små belopp, vilket särskilt gör sig kännbart på orter med dyrare levnadskostnader.
19
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 139.
Man får emellertid icke förbise, att de från pensionsförsäkringen
utgående beloppen icke i någon mera nämnvärd omfattning kunna
komma att fylla sitt ändamål att tillsammans med vederbörande invaliders
egna inkomster bereda full, om än torftig försörjning, förrän
försäkringen varit i kraft så lång tid, att avgiftspensionerna äro i stånd
att lämna erforderlig förstärkning till pensionstilläggen. Detta kommer
att inträffa först efter 40 å 50 års förlopp. Tills så skett måste i allmänhet,
särskilt på dyrare orter, de från försäkringen utgående beloppen
mera betraktas som bidrag till vederbörande pensionstagares levnadskostnader
än som ett medel att bereda dessa en självständig försörjning.
En annan olägenhet, som ifrågavarande bestämmelser medföra, är,
att desamma i tillämpningen synas orättvisa. Det är svårt att på ett
tillfredsställande sätt förklara, varför en person, som år 1914 blivit
invalid, endast skall erhålla hälften så stort understöd som den, som
blivit invalid några år senare. Härigenom alstras en spekulation att
söka framskjuta den tidpunkt, då invaliditeten skall anses hava inträtt,
vilket förutom annat åstadkommer svårigheter för de myndigheter, som
hava att pröva pensionsansökningarna. Åven av denna orsak hade det
varit önskligt, att pensionstilläggen (understöden) redan från början
utgått med normalt belopp.
Det torde emellertid icke vara anledning att under nuvarande förhållanden
föreslå ökade kostnader för förbättring av övergångsbestämmelserna
i denna del. En höjning av pensionstilläggen (understöden)
till det normala beloppet skulle medföra betydande kostnader. För år
1915 skulle den ökade kostnaden uppgå till över 3,000,000 kronor för
staten, och kostnadsökningen skulle komma att bestå en ganska lång
tid framåt, för övrigt med någon stegring under de första åren. Det
kan dessutom ifrågasättas, om det kan anses lämpligt att öka understödens
belopp för dem, som enligt nuvarande bestämmelser äro berättigade
erhålla sådana, så länge stora grupper av befolkningen i lika,
ej sällan mera behövande ställning uteslutande av kostnadsskäl lämnats
utanför försäkringen.
3:o. De, som den 1 januari 1914 fyllt 15 år men icke 67 år och då
voro till arbete varaktigt oförmögna samt år 1913 under sammanlagt mer
än fyra månader åtnjutit full försörjning av fattigvården, välgörenhetsinrättningar
eller enskilda personer, äro uteslutna från försäkringen.
4:o. De, som den 1 januari 1914 fyllt 67 år, äro uteslutna från
försäkringen.
De inskränkningar, som innefattas i de båda sistnämnda punkterna,
verka i allmänhet både betungande och orättvisa. Allmänheten har
20
Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 139.
över huvud taget svårt att fatta, att rättvisa och billiga grunder härvidlag
blivit tillämpade.
flan kan förstå, att de invalider över eller under 67 år, som redan
åtnjuta full försörjning från fattigvården eller välgörenhetsinrättningar,
lämnats utanför försäkringen.
Men det är svårt att på ett tillfredsställande sätt för vederbörande
klargöra bestämmelsen, att alla personer över 67 år uteslutas från försäkringen.
Det synes nämligen, som om dessa äldre invalider borde i
törsta band ifrågakommit och varit i minst lika stort behov av försäkringens
stöd som de yngre invaliderna, ty alla de ömmande omständigheter,
som kunna åberopas beträffande invalider under 67 år, torde
i lika, om icke i högre grad äga sin giltighet beträffande de äldre
invaliderna.
Det torde knappast finnas någon pensionsnämndsordförande, som
icke kan vitsorda, huru svårt det varit att förklara dessa bestämmelser
för de stora skaror av åldringar, som måst avvisas. De gamla hava
icke kunnat tro, att det varit möjligt, att man alldeles lämnat dem ur
räkningen, då det gällt att genom den nya lagen söka skapa en bättre
ställning för arbetsoförmögna personer.
Alldeles särskilt falla dessa missförhållanden i ögonen beträffande
sådana invalida personer över 67 år, vilka lyckats bevara en viss grad
av självständighet och medelst en ringa återstod av arbetskraft eller
små egna besparingar söka efter bästa förmåga bidraga till sin försörjning.
Åtgärden att ur försäkringen utesluta de invalider, vilka äro fullt
försörjda, helt eller delvis av enskilda, synes även betungande och
orättvis. Större delen av dessa invalider åtnjuta försörjning från anhöriga,
som oftast själva äro i fattiga omständigheter. Deras försörjning
är därför mycket osäker. Så snart den person, från vilken de
erhålla sitt uppehälle, på grund av sjukdom, arbetslöshet eller dylikt
icke längre kan bära försörjningsbördan, måste de i regel omhändertagas
av fattigvården. Om dylikt under vanliga förhållanden ofta förekommer,
så blir detta naturligtvis i ännu större utsträckning händelsen
under allmänt ogynnsamma konjunkturer.
Inbegripandet av dessa invalider i försäkringen skulle därför i
mycket avsevärd grad minska antalet av dem, som eljest på grund av
oförutsedda växlingar i förhållandena måste anlita fattigvårdens försörjning.
Dessa invalider, som i regel äro hänvisade till den tunga
lotten att äta nådebröd hos anhöriga, skulle som pensionärer komma i
en helt annan ställning. Åven om de understöd, som kunde påräknas,
bleve små, skulle desamma dock komma att betyda en avsevärd eko
-
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 139.
21
nomisk lättnad icke endast för dessa invalider utan även i vida kretsar
i vårt land för de många, som oftast endast med de största svårigheter
och försakelser hittills kunnat bära försörjningsbördan.
Det finnes härvid även eu lämplighetsfråga, som torde böra beaktas.
Den nuvarande uppdelningsgrunden mellan icke fullt försörjda invalider
och av andra fullt försörjda invalider verkar synnerligen egendomlig.
Då icke endast eget arbete utan även inkomster av fastighet, kapital
m. m. skydda en pensionssökande från att falla för bestämmelsen om
full försörjning, bliver förhållandet i verkligheten, att vid den uppdelning
av sökande, som måste företagas i pensionsnämnderna, de, som
befinnas äga något, om än aldrig så litet, få understöd, då däremot
de, som hava det sämst ställt, måste avvisas. Om exempelvis av två
invalider, vilka båda äro för sitt uppehälle hänvisade till bistånd från
anhöriga, den ena ägt en liten sparpenning, med vilken han kunnat
bidraga till sin försörjning år 1913, men den andre intet, så erhåller
den förre understöd, men icke den senare. — Av två systrar, vilka bo
tillsammans i en av den ena systern ägd stuga och som draga sig fram
tack vare tillfälliga bidrag från anhöriga och barmhärtiga personer,
anses den, som äger stugan, berättigad till understöd, emedan hon
därigenom kan sägas hava själv bidragit till sitt uppehälle. Den andra
erhåller däremot intet understöd. Det är utan vidare klart, att bestämmelser,
som verka på dylikt sätt, icke äro ägnade att skapa det
förtroende till pensionsförsäkringsverksamheten, som dock är en av de
viktigaste förutsättningarne för verksamhetens lyckliga utveckling.
Då styrelsen sökt avgöra, vilka av de nu utomstående invalidgrupper
i första hand borde införas i pensionsförsäkringen, har det
visat sig vanskligt att giva något bestämt företräde åt ena eller andra
gruppen. Dessa invaliders större eller mindre behov äro nämligen så
svåra att avväga, att det enligt styrelsens uppfattning över huvud taget
icke finnes mer än eu lämplig lösning på denna fråga, nämligen att
söka införa i försäkringen samtliga nu utomstående invalider, vilka icke
åtnjuta full försörjning från fattigvården eller välgörenhetsinrättningar.
Och detta även, om man därvid måste ställas inför nödvändigheten att
söka skarpt begränsa understödsbeloppen. Den hittillsvarande erfarenheten
har nämligen ådagalagt, att nu utgående understödsbelopp, vilka
i och för sig förefalla så små, dock ofta visa sig vara av stort värde
för dem, som erhålla desamma. Särskilt är detta fallet beträffande
invalider, bosatta på platser med billiga levnadskostnader. För en invalid,
vilken under nuvarande omständigheter endast med största
svårighet kan förskaffa sig sitt uppehälle eller vilken underhålles av
fattiga anhöriga, medför ett understöd av exempelvis 75 kronor om
22
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 139.
året, som han tillförsäkras under sin återstående livstid, i regel en
mycket betydelsefull förändring i hans levnadsställning.
Vid behandlingen av denna fråga har styrelsen jämväl tagit under
övervägande det förslag, som innefattas i en av förutnämnda riksdagsmotioner,
nämligen att, om invalider, som äro fullt försörjda av enskilda,
skulle inbegripas i försäkringen, dock fortfarande borde uteslutas sådana
invalider, som äro försörjda av enskilda i en bättre ekonomisk ställning.
Förhållandet torde emellertid vara, att, någon nämnvärd kostnadsminskning
icke skulle vinnas genom en sådan åtgärd, då antalet dylika
invalider torde utgöra en mycket ringa del av de utav enskilda försörjda.
Prövningen av försörjarnas ekonomiska förhållanden, i och för
sig av ömtålig natur, skulle orsaka pension sstyrelsen och pensionsnämnderna
stora svårigheter. Under sådana förhållanden har styrelsen
icke ansett sig böra föreslå en dylik uppdelning.
B. Kostnader.
För utredning av de kostnader för staten, som skulle vara förenade
med förut nämnda invalidgruppers inbegripande i pensionsförsäkringen,
har verkställts en approximativ beräkning för tiden 1915—1940. Vid
denna undersökning har man sökt så nära som möjligt ansluta sig till
de grunder och antaganden, som ålderdomsförsäkringskommittén använt
vid sina beräkningar.
Tabell 2.
A r
Statens
beräknade
för- säkrings- kostnader
enligt nu- varande
bestäm- melser
Ökning i statens försäkringskostnader, om nedanstående grupper
enligt förut angivna grunder inbegripas i försäkringen
15—67 är. invalider
den Vi 1914 fullt
försörjda
över 67 år den Vi 1914
Summa
Aktiva
eller förut
ej fullt
försörjda
invalider
Invalider,
fullt försörjda
av
enskilda
delvis av
enskilda,
delvis av
fattig- vården
av
enskilda
delvis av
enskilda,
delvis av
fattig- vården
grupp A
grupp B
grupp C
grupp 1)
grupp E
1914.............................
2,66
—
—
—
—
—
—
1915..............................
3,60
1,20
0,55
2,71
2,14
1,00
7,60
1920..............................
9,43
0,95
0,41
2,04
1,31
0,62
5,3 G
1925..............................
16,19
0,73
0,34
1,10
0,66
0,31
3,14
1930 ...........................
21,80
0,51
0,23
0,39
0,26
0,12
1,51
1935..............................
26,37
0,32
0,15
0,09
0,07
0,03
0,66
1940..............................
30,37
0,20
0,09
O.oi
O.oi
0,01
0,32
1914—1940.....................
473.59
16,7 6
7,68
26,18
17,62
8,30
76,54
23
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 139.
I avsikt att nedbringa kostnaderna för en eventuell utvidgning av
försäkringen har man tänkt sig, att understöden till de nytillkomna
invalidgrupperna skulle utgå enligt samma grunder som de understöd,
till vilka enligt nu gällande bestämmelser rätt förvärvats under år
1914, d. v. s. med 50 % av det normala beloppet (högst 75 kronor för
man och 70 kronor för kvinna), samt från och med år 1915.
Det resultat, som undersökningen lämnat, framgår av ovanstående
tabell 2, i vilken de beräknade försäkringskostnaderna angivas i millioner
kronor för vissa år under tiden 1915—1940. Härvid bemärkes,
att av välgöreuhetsinrättningar försörjda personer såväl här som av
ålderdomsförsäkringskommittén hava inräknats bland de av enskilda
försörjda. Då emellertid de av välgörenhetsinrättningar försörjda, för
vilka uppgifterna till ålderdomsförsäkringskommittén ansetts ganska
ofullständiga, ej skulle inbegripas i den utvidgade försäkringen, torde
ovannämnda kostnader vara något för högt beräknade och sålunda
kunna anses innesluta en säkerhetsmarginal.
Dessa beräkningar giva vid handen, att införande av ifrågavarande
invalidgrupper i försäkringen skulle den första tiden medföra ganska
betydande kostnader, men att dessa sjunka mycket hastigt år för år
för att efter förloppet av tjugufem år bliva så små, att de knappast
behöva tagas i betraktande utan torde kunna bestridas av tillgängliga
överskottsmedel utan särskilt anslag.
Tabell 3. Ungefärliga antalet invalider Vi 1914.
10—67 år
män .....
kvinnor
män
kvinnor
över 67 år
Summa
Summa
Summa
*) Mod sfi liten egen inkomst, att understöd skullo utgå.
Ej fullt
försörjda *)
Fullt först)
rjda
Summa
av fattig- vården
av enskilda
delvis av en- skilda, delvis
av fattig- vården
grupp I
grupp II
grupp A
grupp B
18,000
6,000
3,500
1,500
29,000
47,000
13,000
20,500
9,500
90,000
65,000
19,000
24,000
11,000
119.000
tillh. grupp C
grupp III
grupp II
grupp E
24,700
10,700
11,200
4,800
51,400
39,500
19,100
33,800
16.400
108.800
64,200
29,800
45,000
21.200
160,200
129,200
48,800
69,000
32,200
279,200
24
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 139.
Summan av kostnadsökningarna för staten under ifrågavarande tid
kan beräknas till cirka 7 7 millioner kronor och dessas efter 4 procent
diskonterade värde den 1 i 1915 till cirka 59 millioner kronor.
Då det torde vara av intresse att känna ungefärliga antalet av de
invalider, som inbegripits i försäkringen, och de, som ännu stå utanför
densamma, meddelas härom följande uppgilter.
Det framgår av omstående tabell 3, att av de cirka^ 279,000 invalider,
som beräknats finnas vid 1914 års början, endast 65,000 (grupp
I) enligt nuvarande bestämmelser äro inbegripna i försäkringen.
Beträffande de av fattigvården fullt försörjda (grupperna II och III),
cirka 49,000, ifrågasättes ingen förändring. Däremot avser styrelsens
framställning'', att återstående cirka 165,000 invalider (grupperna A, B,
C, D och E) skulle inbegripas i försäkringen och därjämte sådana personer,
som den 1 januari 1914 voro över 67 år och aktiva, i den mån
dessa bliva invalider och i övrigt uppfylla betingelserna för erhållande
av understöd. Dock skulle icke medtagas sadana personel, som under
år 1913 ägt full försörjning av välgörenhetsinrättningar.
C. Arbetarförsäkrings/onden.
Vid undersökning angående möjligheten att kunna finna täckning
för de ökade kostnader, som införande av ovannämnda invalidgrupper
i försäkringen skulle medföra, har helt naturligt den frågan framställt
sig, huruvida icke för detta ändamål skulle kunna disponeras några
medel ur arbetarförsäkringsfonden. En sådan fråga låg så mycket
närmare till hands, som denna fond jämlikt 1895 års riksdagsskrivelse
skulle hava till ändamål att, då pensionsförsäkring infördes, möjliggöra,
att pensionsförmånerna i såvitt möjligt lika mån skulle komma till godo
såväl den då levande generationen som de kommande generationerna.
Arbetarförsäkringsfonden har jämlikt nuvarande bestämmelser uteslutande
använts för förhöjning av den procent, enligt vilken avgiftspensionerna
eljest skulle kunnat beräknas för den nuvarande generationen.
Man kan känna sig tveksam, huruvida fonden härmed må anses
hava fyllt det ändamål, som med densamma avsetts, och detta så mycket
mer, som ifrågavarande på bidrag från fonden grundade förhöjning
icke kommer att medföra något mera avsevärt tillskott till varje särskild
pension och för övrigt för många av pensionstagarna icke kan
anses vara av någon ekonomisk betydelse. Av tabell 1 här ovan finnei
man lätt de förhöjningar i avgiftspensionerna, som i olika fall komma
de försäkrade till del. Sålunda skulle, för att taga ett exempel, en 24
års man, som inträder i försäkringen den 1 januari 1914 och vid 67
25
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 139.
års ålder erhåller avgiftspension samt under de gångna åren inbetalat
42 pensionsavgifter å i medeltal 5 kronor, erhålla på grund av sin
delaktighet i arbetarförsäkrings fonden sin pension förhöjd från 58 kronor
80 .öre till 63 kronor, d. v. s. med 4 kronor 20 öre. Hade pension
erhållits före 67 års ålder, skulle naturligtvis ökningen blivit ännu
mindre. Ej heller för de äldre av den nuvarande generationen äro fördelarna
av betydenhet. En vid inträdet 54-årig person, som inbetalat
12 pensionsavgifter å i medeltal 5 kronor, erhåller sin vid 67 års ålder
utgående avgiftspension på grund av bidrag från arbetarförsäkringsfonden
förhöjd med 3 kronor 30 öre.
De fördelar, som dessa bestämmelser bereda den nuvarande generationens
avgiftsbetalare, kunna sålunda icke anses så betydelsefulla.
Då emellertid samtidigt stora grupper av samma generation, vilka i sin
mån både direkt och indirekt bidragit till skapandet av arbetarförsäkringsfonden,
helt uteslutits från försäkringen, kan ifrågasättas, huruvida
det icke varit lämpligare och mera effektivt, att man icke på detta sätt
splittrat fonden på ett stort antal avgiftsbetalare, utan i stället sökt
koncentrera dessa hjälpmedel på de grupper av den nu levande befolkningen,
vilka hade största behovet av pensionsförsäkringens stöd.
Några ändringar i dessa, en gång träffade bestämmelser torde dock
nu lämpligen icke böra ifrågasättas. Under sådana omständigheter har
i stället en undersökning verkställts för att utröna, huruvida fonden
föi ovannämnda ändamål kan anses vara fullt utnyttjad, eller huruvida
icke med bibehållande av nu gällande bestämmelser någon del av arbetarförsäkringsfonden
skulle kunna disponeras till förmån för de nu
uteslutna invalidgruppernas inbegripande i försäkringen.
Styrelsen har därvid kommit till följande resultat.
Till arbetarförsäkringsfonden har under vart och ett av åren 1896
— 1911 av riksdagen avsatts 1,400,000 kronor. Till fonden har vid
utgången av vart och ett av dessa år lagts räntan å de värdepapper,
i vilka fonden redovisats. Från och med 1912 har emellertid sådan
ränta icke tillagts fonden, men har i stället avsättningarna ökats, och
utgjorde dessa 1912 2,525,000 kronor och 1913 2,600,000 kronor. För
1914 har icke någon avsättning blivit gjord och icke heller någon ränta
för nämnda år tillagts fonden. Statskontoret, som hittills förvaltat
fonden, redovisar densamma vid 1914 års utgång i obligationer ocli
inteckningar med ett bokfört värde av 35,850,708 kronor, vilka för närvarande
lämna en medelavkastning av 4,4 % å nämnda belopp.
Den del av pensionsförsäkringsfonden, i vilken arbetarförsäkringsfonden
är avsedd att uppgå, kommer att framdeles ökas dels med upplupna
räntor och dels med de pensionsavgifter, som inbetalas av i förBihang
till riksdagens protokoll 1913. 1 samt. 124 haft. (Nr 139.) 4
26
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 139.
säkringen den 1 januari 1914 inträdande personer, och minskas med
till dessa personer utgående avgiftspensioner.
En genom styrelsens försäkringstekniska byrå verkställd beräkning
av kapitalvärdet vid 1914 års utgång av de förpliktelser, som enligt
nu gällande övergångsbestämmelser skola täckas av fonden, bar givit
till resultat, att detta värde, allt eftersom fondens framtida förräntning
antages till 3Va, 3,85 eller 4 uppgår till
vid beräkning efter 37a % räntefot 39,790,328 kronor
» » » 3,85 » » 18,579,234 »
ii » )> 4 )> » 9,444,719 »
Av dessa siffror framgår, att, om fonden beräknas efter 3Va %
räntefot, såsom skedde i ålderdomsförsäkringskommitténs förslag, skulle
dess nuvarande belopp, efter av riksdagen antagna förändrade övergångsbestämmelser,
icke motsvara värdet av dess framtida förpliktelser, utan en
brist i densamma å cirka 4 millioner kronor förefinnas vid 1914 års slut
Sedan emellertid riksdagen i sin ovanberörda skrivelse den 28 maj
1913 uttalat, att en räntefot av 3,85 % kan läggas till grund för beräkningen
av pensionsförsäkringsfondens avkastning, utan att den gräns
därigenom överskrides, som bjudes av försiktigheten, och då de förhållanden
på det ekonomiska området, som sedan dess inträtt, varit ägnade
att än ytterligare bestyrka sannolikheten för en dylik räntefots framtida
tillräcklighet, torde numera icke finnas någon anledning att till grund
för beräkningen av fondens förräntning lägga en lägre räntefot än 3,85 %.
Snarare torde med fog kunna göras gällande, att då denna fond
är avsedd att inom begränsad tid konsumeras och hänsyn tages till
fondens hittillsvarande avkastning, man borde, även om pensionsförsäkringsfondens
förräntning i övrigt beräknas efter 3,85 % räntefot, kunna
till grund för den nuvarande generationens försäkring lägga en räntefot
av 4 %. Härför talar även den omständigheten, att det torde böra
anses som en rättfärdighetsfråga att söka göra denna fond tillgänglig
för den nuvarande generationen i så stor och så omedelbar utsträckning
som möjligt och att man därför icke bör binda fondens medel utöver
vad som kan anses oundgängligen nödvändigt för upprätthållande av
dess förmåga att kunna fullgöra sina framtida förpliktelser.
Om en räntefot av 3,85 % lägges till grund för den nuvarande
generationens försäkring, kan ur fonden frigöras eller disponeras lör
utvidgande av fondens förpliktelser cirka 17,271,000 kronor.
Om räntan beräknas efter 4 uppgår det belopp, som kan frigöras
ur fonden eller disponeras för dess utvidgade förpliktelser, till
26,406,000 kronor.
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 139.
27
Det synes styrelsen klart, att, i den mån tillräckliga medel för
ändamålet ej kunna från annat håll erhållas, det belopp, som icke erfordras
till säkerställande av arbetarförsäkringsfondens nuvarande förpliktelser,
i första hand bör användas till förmån för de förut omnämnda,
ur försäkringen nu uteslutna invalidgrupperna, och att man
därvid bör söka gå fram efter den linjen att söka få i försäkringen
inbegripna samtliga dessa grupper.
Det gäller härvid vad en av reservanterna i ålderdomsförsäkringskommittén
i sitt yttrande anfört, nämligen att pensionsförsäkringen bör
söka vinna förtroende icke genom att avvisa de massor, som samlats
och klappa på försäkringens dörr, utan genom att mottaga så många
som möjligt.
Då emellertid, som förut påvisats, övertagande av dessa utvidgade
försäkringskostnader skulle kräva en fond vid 1914 års utgång å cirka
59 millioner kronor, av vilket belopp endast en del kan täckas genom
arbetarförsäkringsfondens överskottsmedel, erfordras tillskott från annat
håll, om den ifrågasatta utvidgningen skall kunna förverkligas.
D. Statens bidrag.
Det torde under dessa förhållanden icke kunna undvikas, att för
införande av ifrågavarande invalidgrupper i försäkringen särskilt bidrag
från statens sida lämnas.
Av tabell 2 här ovan framgår, att de beräknade kostnaderna för
pensionstillägg och understöd enligt nu gällande och enligt här föreslagna
bestämmelser för vart femte år till och med år 1940 äro följande
:
Tabell 4.
År
Statens kost- nader enligt
nu gällande
bestämmelser
Beräknad ök- ning i statens
kostnader en- ligt förslaget
Summa
Millioner kronor
1915 ....................................
3,co
7,60
1
11,20
1920 ....................................
9.43
5.30
14,79 ’
1925 ....................................
16,19
3,14
19,33
1930 ...................................
21,80
1,51
23,31
1935 ....................................
26,37
0,66
27,03
1940 ...................................
30.3 7
0,8 2
30,69 j
28
Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 139.
För bestridande av de ökade försäkringskostnaderna skulle man
kunna tänka sig en sådan ordning, att det belopp, som kan frigöras
ur arbetarförsäkringsfonden, överlämnas till staten och att riksdagen
sedermera på vanlig väg beviljar de belopp, som erfordras för de framtida
försäkringskostnaderna.
Ett annat alternativ vore, att det belopp, som kan frigöras ur arbetarförsäkringsfonden,
jämte de bidrag, som för nämnda ändamål från
staten lämnas, förvaltas och redovisas som en särskild fond inom pensionsförsäkringen,
vilken fond skulle hava till uppgift att bestrida försäkringskostnaderna
för omnämnda invalidgruppers införande i försäkringen.
— Man skulle då kunna tänka sig en sådan utjämning, att
statsbidraget icke skulle behöva utgå under de första åren samt därefter
kunna bestämmas till ett konstant belopp.
Av nedanstående tabell framgår, att, om 4 % räntefot lägges till
grund för den nuvarande generationens avgiftspensionsförsäkring, till
följd varav, såsom förut uppgivits, ett belopp av 26,406,000 kronor
skulle kunna frigöras ur arbetarförsäkringsfonden, ett statsbidrag av
2,230,000 kronor, utgående under vart och ett av åren 1917—1940,
skulle sätta fonden i stånd att bestrida omnämnda försäkringskostnader.
Ekonomisk översikt över kostnaderna för införandet av grupperna A, il, C,
D och E i pensionsförsäkringen enligt de betingelser, som omnämnas i
sammanhang med tabell 2.
(i tusental kronor, förräntningea beräknad efter 4 %).
A r.
Fond vid
årets början.
.Statsbidrag
vid årets
början.
Försäkrings- kostnader
under året.
Räntor under
året.
Fond vid
årets slut.
1915..................................
26,406
7,601
904
19,709
1916...................................
19,709
—
7,213
644
13,140
1 1917....................................
13,140
2,230
6,797
479
9,052
1918....................................
9,052
2,230
6,352
324
5,254
1919...................................
5,254
2,230
5,867
182
1,799
1920....................................
1,799
2,230
5,363
54
— 1,280
1925....................................
— 9,899
2,230
3,143
— 370
— 11,182
1930....................................
— 13,091
2,230
1,510
— 465
— 12,836
1935....................................
— 9,571
2,230
662
— 307
— 8,310
1940....................................
- 1,913
2,230
323
+ 6
- |
29
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 139.
.Av tabellen synes, att det vid en dylik anordning skulle komma
att inträffa, att, enär försäkringskostnaderna äro så betydligt högre under
den första tiden, mot vad sedermera bliver fallet, fonden under en
del av försäkringsperioden komme att utvisa brist. Detta skulle dock
icke medföra någon svårighet, då en dylik brist kan mot erforderlig
förräntning tillfälligt täckas av andra medel ur pensionsförsäkringsfonden,
vilka sedan aterbetalas efter hand, allt efter som försäkringskostnaderna
nedgå tillräckligt för att medgiva detta.
Skulle 3,85 % räntefot läggas till grund för den nuvarande generationens
avgiftspensionering och för den särskilda fondens förräntning,
i vilket fall det belopp, som kan frigöras ur arbetarförsäkringsfondeip
endast uppgår till 17,271,000 kronor, skulle statsbidraget under ifrågavarande
år behöva utgå med 2,840,000 kronor för att fonden skulle kunna
bestrida omnämnda försäkringskostnader.
Det bör härvid erinras därom, att statens försäkringskostnader såväl
för de nu föreslagna grupperna som de förut i försäkringen inbegripna
med hänsyn till vanskligheten av beräkningar av ifrågavarande
slag äro synnerligen försiktigt beräknade. Det synes därför icke vara
uteslutet, att de verkliga kostnaderna komma att visa sig så mycket
mindre än de beräknade, att det ifrågasatta statsbidraget kommer att
helt och hållet eller åtminstone till eu mycket väsentlig del falla inom
den av 1913 års riksdag fastställda ram för statens framtida försäkringskostnader
för pensionsförsäkringsverksamheten.
Detta anföres emellertid endast som en allmän uppfattning av förhållandena,
då den hittillsvarande verksamhetstiden har varit alldeles
för kort och företett alldeles för säregna förhållanden för att man på
densamma skulle kunna grunda några mera allmängiltiga slutledningar.
Det kan emellertid omnämnas, att statens försäkringskostnader fö^ år
1914, . som beräknats till 2,660,000 kronor, sannolikt icke komma att
överstiga 1,240,000 kronor och sålunda understiga den ränta från arbetarförsäkringsfonden,
som staten för nämnda år kommer att uppbära.
För att kunna bedöma förhållandet mellan de beräknade och de verkliga
kostnaderna för nämnda år bör man dock taga i betraktande även de
ansökningar, vilka inkommit under året, men för vilka pensioner av en
eller annan anledning icke komma till utbetalning förrän under år 1915.
Pensionsbeloppen för år 1914 torde dock för dessa icke komma att
överstiga 450,000 kronor. Jämväl bör tagas hänsyn till att personer,
som . varit pensionsberättigade år 1914, först senare komma att söka
pension, men det är icke sannolikt att antalet av dessa bliver så stort,
att detsamma kommer att i någon mera avsevärd grad tynga försäkringskostnaderna
för de följande åren.
30
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 139.
Minskningen hänför sig icke endast till förutvarande invalider,
utan även till sådana personer, som först under år 1914 blivit invalider.
Man hade för detta år beräknat ansökningar från 16,000 nya
invalider, men hittills hava endast omkring 1,000 dylika anmält sig.
Vid bedömande av denna fråga måste man dock taga hänsyn även
till den omständigheten, att försäkringskostnadernas, storlek är i hög
grad beroende av det sätt, på vilket pensionsförsäkringsverksamheten
anordnas. En effektiv kontroll över invaliditets- och inkomstfrågornas
behandling i nämnderna, en infresserad och ansvarsmedveten ombudsmannakår
samt användning av medel ur fonderna till sådana åtgärder,
som avse att förebygga invaliditet och höja folkhälsan och arbetskraften,
skapa goda förutsättningar för att nedbringa antalet pensionärer,. då
däremot underlåtenhet i dessa avseenden hamnar sig genom stegring
av försäkringskostnaderna.
Styrelsen har även haft under övervägande, huvuvida man icke,
för att ytterligare stärka sannolikheten för att kunna införa de nu utestängda
invalidgrupperna i försäkringen utan att behöva i någon vidare
mån rubba de redan fastslagna kostnadsberäkningarna, skulle kunna vidtaga
den anordningen, att den i 37 § stadgade övergångstiden för pensionstilläggens
(understödens) uppbringande till normala belopp utsträcktes
med ett eller annat år, räknat från och med år 1916 eller 1917, på
sätt att samma nedsatta procentsatser för pensionstilläggens (understödens)
beräkning tillämpades för två eller flera år i rad. De ekonomiska
fördelar för staten, en sådan anordning skulle medföra, skulle
emellertid vinnas på bekostnad av medellösa personer, vilkas.nu av
lagen tillförsäkrade förmåner skulle komma att väsentligen förminskas.
En dylik förändring skulle ock stå i rak strid med de uttalanden, som
förekommo vid lagens antagande beträffande önskvärdheten att med så
kort övergångstid som möjligt få pensionstilläggen (understöden) uppbringade
till deras normala belopp, och verka i den riktning, att tidpunkten
för pensionsförsäkringsverksamhetens möjlighet att fylla sitt
ändamål ytterligare bleve framskjuten. Under sådana omständigheter
bör enligt styrelsens uppfattning en försämring av dessa en gång fastslagna
bestämmelser icke utan mycket tungt vägande skäl ifrågasättas.
E. Slutanmärkningar.
I den föregående framställningen hava icke angivits de ökade försäkringskostnader,
som vid genomförandet av förslaget skulle komma
att drabba kommunerna och landstingen, men dessa kostnader låta sig
31
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 139.
lätt beräknas, då avsett är, att de skola utgå efter samma grunder
som nu och de sålunda i alla fall utgöra Vs av statens kostnader.
Styrelsen har ansett, att, därest statens kostnadsfråga för denna
utvidgning skulle kunna lösas, några betänkligheter icke borde göra
sig gällande beträffande de ökade kostnader, som förslagets genomförande
skulle komma att medföra för kommunerna. Det belopp, som
skulle komma att falla på varje särskild kommun, torde icke bliva av
någon större betydelse, och detta så mycket mindre, som detsamma i
allmänhet torde komma att uppvägas av motsvarande minskning av
kommunernas fattigvårdsutgifter. Genomförandet av förslaget betyder
ju, att ett fyra. gånger så stort belopp som det, vilket motsvarar en
kommuns andel i kostnaden, årligen tillföres inom kommunen bosatta
åldringar och arbetsoförmögna personer.
Hänsyn har icke tagits till de ökade förvaltningskostnader, som
genomförandet av förslaget skulle medföra för pensionsstyrelsen såväl
för år 1915 som även i någon mån framdeles. Man har för år 1915
beräknat ansökniugar från omkring 16,000 understödsberättigade personer,
men om i denna framställning åsyftade invalidgrupper inbegripas
i försäkringen, skulle enligt beräkningarna antalet ansökningar för
samma år ökas till omkring 180,000. Sannolikt kommer dock en del
av dessa ansökningar att tillhöra 1916 års arbete. Med de erfarenheter
i arbetet, som såväl pensionsstyrelsen som pensionsnämnderna
numera hunnit förvärva, bör emellertid behandlingen även av ett så
stort antal ansökningar kunna utan alltför stora svårigheter och tidsutdrägt
anordnas.
För styrelsen har framstått som ett önskemål, att alla krafter, som
äro intresserade för pensionsförsäkringsverksamhetens lyckliga utveckling
i Sverige, måtte samverka för att söka åstadkomma en lösning av
denna viktiga fråga. Det kan måhända anföras, att de nuvarande tidsomständigheterna
äro av såväl ekonomiska som andra skäl mindre
lämpliga härför. Styrelsen vill häremot erinra, att dessa förhållanden
i stället synas göra kraven på en snar lösning av denna fråga ännu
mera trängande. Det gäller här omkring 165,000 personer av landets
fattigaste befolkning, vilka äro i sådan ställning, att de i det stora
hela sakna förmåga att själva förskaffa sig sitt uppehälle. Deras försörjning,
som redan förut varit eu tung börda för såväl dem själva som
deras närmaste, bliver under nuvarande ekonomiska konjunkturer ännu
vanskligare. Det kan visserligen icke vara fråga om att helt övertaga
denna försörjning, men väl att lätta och något utjämna bördan av
densamma. Och det finns intet tvivel, att det skulle komma att med
-
32
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 139.
föra en stor ekonomisk lättnad icke endast för ifrågavarande invalider
utan även för fattiga familjer i vida kretsar i vårt land, om förslaget
kunde genomföras.»
På grund av vad sålunda anförts har pensionsstyrelsen hemställt,
att Kungl. Maj:t måtte i nådig proposition föreslå riksdagen besluta
sådan ändring av 37 § i lagen om allmän pensionsförsäkring, att
de personer, som enligt den i ovan intagna tabell 2 hänförts under
grupperna A—E, — med undantag av dem, som vid 1914 års ingång
voro till arbete varaktigt oförmögna och år 1913 under sammanlagt
mer än fyra månader åtnjutit full försörjning av välgörenhetsinrättningar
eller delvis av välgörenhetsinrättningar och delvis av fattigvården
— måtte från och med år 1915 inbegripas i försäkringen med
rätt till understöd enligt samma beräkningsgrund, som jämlikt nämnda
lag; g-äller i avseende å dem, vilka under år 1914 förvärvat rätt till
pensionstillägg eller understöd.
Pensionsstyrelsen har därvid förutsatt, att de kostnader för staten, som
skulle föranledas av ett genomförande av styrelsens förslag, skulle få bestridas
dels av de medel, som kunde bliva disponibla från arbetarförsäkringsfonden,
dels av särskilt av riksdagen för ändamålet beviljat anslag.
De till pensionsstyrelsens biträde förordnade sakkunniga, herrar
Branting, Kvarnzelius och Nilsson i Bonarp samt fröken Wedberg, hava
förklarat sig instämma i styrelsens ifrågavarande framställning.
Departements- Då pensionsstyrelsens nu återgivna framställning vilar på den förchefen.
utsättning, att avsevärda belopp kunna disponeras från arbetarförsäkringsfonden
utan att rubba de ekonomiska grunder, på vilka gällande
bestämmelser om pensionsförsäkringen är byggd, har jag ansett mig
böra över förslaget inhämta yttrande av ålderdomsförBäkringskommitténs
ordförande, regeringsrådet A. Lindstedt, vilken som bekant utfört de för
pensionsförsäkringen grundläggande ekonomiska beräkningarna. Av
honom har jag i anledning härav erhållit en skrivelse i ämnet av följande
lydelse:
Yttrande av »Jag anser mig först böra nämna, att jag icke var närvarande vid
det sammanträde av pensionsstyrelsen, då beslutet om framställningen
fattades. Jag anförde dock till protokollet, att jag visserligen livligt
förordade syftet med framställningen, nämligen att i möjligaste mån
utvidga pensionsförsäkringens omfattning i fråga om den nuvarande
generationen, men att jag, på grund av den korta tid handlingarna i
ärendet varit tillgängliga, ej huunit granska detaljerna av beslutet.
33
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 139.
Den ifrågavarande framställningen avser att utsträcka beviljandet
av understöd enligt övergångsstadgandet i 37 § av lagen om allmän
pensionsförsäkring till flera kategorier av behövande åldringar och invalider
än i samma § angivas. Enligt detta övergångsstadgande skulle
nämligen av de vid 1914 års början befintliga invaliderna över 15 år
endast sådana erhålla understöd, som då voro yngre än 67 år och icke
redan voro fullt försörjda av andra, d. v. s. av fattigvården, välgörenhetsinrättningar
eller enskilda personer. Pensionsstyrelsens förslag går
ut på att från och med 1915 års början utsträcka rätten till understöd
dels till dem av dessa fullt försörjda invalider mellan 15 och 67 år,
som icke enbart från fattigvården eller välgörenhetsinrättningar hade
sin försörjning, och dels även till alla dem, som fyllt 67 år och icke
redan erhållit sådan försörjning.
Ökningen av statens kostnader år 1915 för understöd beräknas
för den förra av de två kategorierna invalider till 1,750,000 kronor
och för den senare till 5,850,000 kronor. De årliga kostnaderna
minskas dock efter hand under följande år och upphöra efter förloppet
av ungefär 25 å 30 år.
Till bestridande av dessa ökade kostnader för statsverket skulle
användas dels den del av den redan samlade s. k. arbetarförsäkringsfonden,
som, enligt pensionsstyrelsens mening, ej skulle behövas för
sitt avsedda ändamål, därest, i fråga om fondens avkastning, en räntefot
av 3,85 % eller 4 % finge påräknas, och dels ett årligt statsanslag
under 24 år från och med 1917 å respektive 2,840,000 eller 2,230,000
kronor, allt eftersom den förra eller den senare av de nämnda räntesatserna
lägges till grund för beräkningarna.
Den närmaste uppgiften synes nu vara att undersöka, huruvida,
såsom i pensionsstyrelsens förslag ställts i utsikt, någon större del av
arbetarförsäkringsfonden skulle kunna påräknas för bestridande av de
beräknade ökade kostnaderna.
Jag vill då först erinra om, att jag i min P. M. nr 2 till särskilda
utskottet vid 1913 års riksdag framhållit, att, sedan den av ålderdomsförsäkringskommittén
föreslagna s. k. förmögenhetsgränsen blivit borttagen,
de i 6 § av pensionslagen bestämda avgiftsprocenten av 30
respektive 24 % endast kunna gälla under förutsättning för framtiden
av en räntefot av omkring 3,85 %.
Redan i del II av kommitténs betänkande sid. 233 och 234 har
jag emellertid påpekat, att, då pensionsavgifternas storlek beror av den
taxerade inkomsten, penningvärdets sjunkande och den därmed samBihang
till riksdagens protokoll 1915. 1 samt. 124 käft. (Nr 139.) 5
34
KungI. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 139.
manhängande ökningen av de försäkrades inkomster i framtiden komma
att medföra en förskjutning inom avgiftsklasserna sålunda, att de
högre klasserna bliva allt talrikare i jämförelse med de lägre, och att
i följd härav, om nämligen inkomstökningen ej i tillräcklig utsträckning
skulle komma att omfatta även de yngsta åldersklasserna, en
fara för försäkringens soliditet skulle uppstå. Under vissa förutsättningar
ansågs emellertid, att en antagen ökning av fondens ränteavkastning
från 3 Va till 3 2/s % borde vara tillräcklig för att i nämnda
hänseende lämna erforderlig trygghet. Ehuru beräkningarna till ålderdomsförsäkringskommitténs
förslag utförts med en räntefot av 3 V* %,
vila således förslagets bestämmelser i verkligheten på förutsättningen
av en räntefot av omkring 3 ", s %.
Man kan därför antaga, att av den höjning från 3 Vs till 3,85 %,
som ansetts böra förutsättas för pensionsfondens avkastning, ungefär
hälften (nämligen höjningen från 3 1 s till 3 Va %) beror på den småningom
fortgående överflyttningen av de avgiftsbetalande från lägre
till högre avgiftsklasser, och att den andra hälften (från 3 V3 till 3,85 %)
väsentligen beror på förmogenhetsgränsens borttagande. Då nu vid
de av pensionsstyrelsen anförda resultaten rörande kapitalvärdet av
den nuvarande generationens avgiftspensionering (sid. 20 i styrelsens
publicerade framställning) hänsyn icke tagits till förskjutningen^ inom
avgiftsklasserna, så måste de kapitalvärden å runt 39,8, 18,6 och 9,4
millioner kronor, som av styrelsen beräknats för en räntefot av respektive
3 Vs, 3,85 och 4 %, i själva verket anses gälla för en högre räntefot,
nämligen (motsvarande förhöjningen från 3 1/s till 3 Vs %) för
ungefär respektive 3,67, 4,02 och 4,17 %.
Då den samlade arbetarförsäkringsfonden, genom vilken ifrågavarande
kapitalvärde skulle täckas, vid 1914 års utgång utgjorde omkring
36 millioner kronor, så erhåller man, med ledning av nyss anförda
siffror, följande ungefärliga resultat beträffande fondens tillräcklighet
för nämnda ändamål:
Räntefot. Kapitalvärde.
2>2U% 40 millioner
3,85 » 29 »
4 » 19 ))
Brist, resp. överskott.
brist: 4 millioner
överskott: 7 »
» 17 »
Beträffande den för folkpensioneringen antagna räntefoten av
3,85 % överensstämmer detta resultat i huvudsak med de resultat, som
lågo till grund för mina P. M. i förevarande ämne till det särskilda
utskottet. Det av beräkningarna framgående överskottet å 7 millioner
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 139.
35
kronor ansåg jag emellertid då, med hänsyn till arten av de i kommittéförslaget
vidtagna ändringarna, utgöra ett välbehövligt säkerhetstillägg.
Av vad som anförts framgår vidare, att det överskott å 17 millioner,
som pensionsstyrelsen ansett kunna disponeras för den händelse
en räntefot av 3,85 % skulle kunna förutsättas, i själva verket motsvarar
en effektiv räntefot av omkring 4 %, och då ej heller pensionsstyrelsen
ansett sig kunna ifrågasätta en ännu högre räntesats, skulle
väl detta belopp av 17 millioner kronor utgöra maximum beträffande
vad som kunde anses vara disponibelt överskott från arbetarförsäkringsfonden.
Antager man däremot en effektiv räntefot av 3,85 %,
skulle, såsom redan nämnts, överskottet endast utgöra omkring 7
millioner.
Jag har ovan påpekat, att jag vid de beräkningar, som utfördes
för det särskilda utskottet, ansåg denna summa av 7 millioner allenast
såsom ett välbehövligt säkerhetstillskott, i enlighet varmed de nyss anförda
överskottsbeloppen, allt efter en räntefot av 3,85 eller 4 %, torde böra
reduceras till respektive 0 och 10 millioner. Man kunde nu tänka, att ett
dylikt säkerhetsbelopp av 7 millioner borde vara mer än tillräckligt, då
det gäller beräkningen av ett kapitalvärde av endast 29 respektive 19
millioner. Men härvidlag är att märka, att detta kapitalvärde beräknats
såsom skillnaden mellan belopp, som själva vardera uppgå till ett par
100-tal millioner, och vilkas beräkning vilar på osäkra data, samt att
därför en osäkerhet i dessa belopp verkar en proportionsvis vida större
osäkerhet i deras skillnad.
Förutom till osäkerheten i de statistiska och tekniska grunderna
för beräkningen måste man emellertid även taga hänsyn till en annan
felkälla, vilken, i den mån densamma gör sig gällande, nästan uteslutande
verkar till försvagande av försäkringens soliditet, nämligen den
alls icke osannolika möjligheten av, att pensionsavgifterna ej komma
att inbetalas så ordentligt och allmänt som lagen föreskriver. Och
svårigheterna härvidlag torde bliva större efter de förändringar, som i
det ursprungliga kommittéförslaget vidtogos genom avgifternas höjning
och ökningen av antalet avgiftsklasser, än om förslaget i dessa avseenden
antagits oförändrat. Visserligen kommer den för alla försäkrade
gemensamma pensionsavgiften av 3 kronor att i alla fall inbetalas,
då ju kommunen är garant för inbetalningen. Men ifråga om
inbetalningen av de tilläggsavgifter, som skola erläggas inom de högre
avgiftskl as serna, torde man, åtminstone under de närmaste åren, hava
att emotse ej obetydliga försummelser.
36
Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 139.
Då dylika försummelser därjämte sannolikt äro att förvänta i fråga
om avgiftspliktiga inom de yngre åldrarna eller eljest inom de ekonomiskt
sämst situerade samhällsklasserna, torde även svårigheterna vid
avgifternas utsökande bliva avsevärda.
Den nu påpekade osäkerhetsfaktorn är av den betydelse, att t. ex.
en förskjutning av avgiftsbetalningen i sin helhet med i genomsnitt ett
år motsvarar en höjning av ränteavkastniugen med runt 0,1 % och, i
fråga om arbetarförsäkringsfondens tillräcklighet för den nuvarande
generationens avgiftspensionering, en minskning av omkring 5 millioner
kronor. Betänker man därtill, att denna osäkerhetsfaktor jämväl har
betydelse för försäkringens soliditet beträffande kommande generationers
pensionering, torde det överskott, som oaktat de ovan framhållna omständigheterna
ändock möjligen kunde vara för handen, i alla händelser
endast böra anses såsom en synnerligen välbehövlig reserv för framtiden.
Av vad jag nu anfört torde framgå, att den försiktighet, varmed
beräkningarna angående arbetarförsäkringsfondens tillräcklighet för dess
ändamål blivit utförda, tyvärr ej kan anses överdriven, och att man,
åtminstone innan vidare erfarenhet vunnits, icke kan tillråda, att någon
del av fondens belopp tages i anspråk för andra ändamål.
Beträffande syftet med pensionsstyrelsens framställning, nämligen
att åt de invalider över 15 år, som icke äro fullt försörjda av fattigvården
eller välgörenhetsinrättningar och icke redan omfattas av pensionslagen,
söka bereda understöd enligt 33 §, kan man naturligtvis
ej annat än instämma i vad som inom riksdagen framhållits, nämligen
att det här handlar om tillgodoseende av synnerligen behjärtansvärda
behov, men att å andra sidan för ändamålets vinnande betydande
kostnader utöver dem, som från början avsetts, skulle åsamkas statsverket.
I sistnämnda avseende må erinras därom, att den beräknade merkostnaden
för staten under år 1915, därest de ökade utgifterna skulle
täckas direkt genom motsvarande årliga och småningom minskade anslag,
komme att uppgå till 7,600,000 kronor. Under år 1916 skulle utgiften
nedgå till omkring 7,200,000 kronor, o. s. v. Ville man åter
bestrida den ifrågavarande kostnaden medelst ett konstant årligt anslag
från och med 1917, varvid, såsom pensionsstyrelsen i sådant fall tänkt
sig, vad som under de närmaste åren brister skulle täckas av fondmedlen
och sedermera ersättas genom anslaget, komme, då arbetarförsäkringsfonden
ej till någon avsevärd del kan påräknas, detta
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 139. 37
anslag att uppgå till omkring 3,990,000 kronor eller till runt 4 millioner.
Statens årliga utgifter för understöd och pensionstillägg skulle således
under de båda förutsättningarna rörande formen för anslagen
komma att uppgå till följande belopp i millioner kronor:
Å r.
Under
närvarande
förhållan-
den.
Om utvidgningsförslaget
antages:
med
efterhand
minskade
anslag.
med
konstant
anslag.
1915..................................
3.6
11.2
3.6
1916.....................................
4.7
11.9
4.7
1917..................................
5.8
12.6
9.8
1920......................................
9.4
14.8
13.4
1925.......................................
16.2
19.3
20.2
1930...................................
21.8
23.3
25.3
1935.......................................
26.4
27.o
30.4
1940...................................
30.4
30.7
34.4
Fördelen med det konstanta anslaget skulle således vara, att beslut
om en ökning i anslagen till folkpensioneringen ej behövde ifrågakomma
förrän vid 1916 års riksdag. Däremot skulle i sådant fall
statsutgifterna mellan 1924 och 1940 komma att överstiga de eljest
erforderliga beloppen. Då utgifterna för staten, om för anslaget valdes
formen av ett konstant årligt belopp under perioden 1917—1940, av
denna anledning kunde finnas mindre tryckande, är möjligen denna
metod att föredraga framför metoden med ett småningom sjunkande
anslagsbelopp.
Emellertid förutsätter genomförandet av pensionsstyrelsens förslag
i hela dess utsträckning en så avsevärd ökning av de vid pensionslagens
antagande förutsatta kostnader, att riksdagen, särskilt under
närvarande politiska förhållanden, ej med säkerhet kan antagas komma
att bevilja de härför erforderliga medlen, men att däremot en utvidgning
av mindre omfattning ej skulle anses överstiga landets ekonomiska
bärkraft. I sådant avseende torde andra kammarens beslut i
förevarande ämne vid 1914 års andra riksdag kunna tjäna till ledning.
1 huvudsak gick detta beslut ut på eu skrivelse till Kungl. Maj:t med
38
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 139.
begäran, om proposition, att rätten till understöd enligt 33 § i pensionslagen
endast skulle utsträckas till de invalider mellan 15 och 67
år, som visserligen vid lagens ikraftträdande voro fullt försörjda av
andra, men icke enbart av fattigvården eller välgörenhetsinrättningar.
Med en dylik inskränkning av problemet och om man därjämte, i
enlighet med pensionsstyrelsens framställning, tänker sig understöden
utgå med 50 % av de normalt stadgade beloppen, kommer man till
siffror för de erforderliga anslagsbeloppen, som måste anses överkomliga.
Om man nämligen därjämte antager, att understöden skulle
börja att utgå först från den 1 juli 1915, nämligen efter det riksdagen
kunnat bifalla en proposition i ämnet, så skulle enligt pensionsstyrelsens
beräkningar — tab. 2, pag. 14 — i sådant fall för utgifterna
under 1915 endast erfordras 875,000 kronor och för utgifterna under
1916 omkring 1,680,000 kronor, eller tillsammans runt 2 Vs millioner
kronor. Härigenom synes också bliva sörjt för de fall, som ur humanitär
synpunkt äro mest behjärtansvärda, vartill kommer, att just fall
av denna art, vid tillämpningen av nu gällande bestämmelser, ofta
visat sig vara synnerligen svårbehandlade.
Det är visserligen utom all fråga, att även de fall, som avse
understödsbehövande över 67 år, ävenledes äro synnerligen behjärtansvärda.
Men i fråga om dessa fall handlar det dock om tillämpningen
av ett övergångsstadgande, vars innebörd numera torde vara allmänt
känd bland befolkningen. Dylika övergångsstadganden förekomma ofta
i lagar och få väl i allmänhet ej uppfattas såsom innebärande en verklig
orättvisa i andra fall än där någon kan anses därigenom hava
blivit berövad en rätt, som förut tillkommit honom. Åven i de utländska
lagarna på förevarande område har man i regel varit nödsakad
att, vid deras ikraftträdande, i en eller annan form göra betydande
inskränkningar i fråga om rätten för den nuvarande generationen att
bliva delaktig av de med försäkringen avsedda förmånerna. Med avseende
å beloppen av de kostnader, som för tillgodoseende av denna
generations intressen övertagits av det allmänna, står vårt land, relativt
taget, framom flertalet av de länder, där en dylik lagstiftning
blivit genomförd.
I nära samband med de frågor, som ovan avhandlats, står naturligtvis
även den av pensionsstyrelsen — pag. 25 och 26 — berörda
frågan, i vad mån de för understöd och pensionstillägg förutberäknade
kostnaderna komma att motsvara de verkliga. Vad angår första året
av pensionsförsäkringsverksamketen har visserligen i vårt land det i
39
Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 139.
den sociala försäkringens historia ganska sällsynta fallet inträffat, att
de beräknade kostnaderna väsentligt överstiga de verkliga. Sålunda
hava under år 1914 endast omkring 40,000 ansökningar om understöd
inkommit från personer, som vid 1914 års ingång voro invalider, och
1,000 från nyblivna invalider, medan kommittén beräknade ett totalantal
av omkring 81,000 invalider — därav 65,000, som vid 1914 års
ingång voro invalider — och understödsbeloppen för samma år, som
för statens vidkommande beräknats till 2,660,000 kronor, komma sannolikt
icke att uppgå ens till två tredjedelar av denna summa.
Såsom pensionsstyrelsen själv anmärker, torde det dock vara för
tidigt att av dessa förhållanden draga några säkra slutsatser. Utan
tvivel hava härvidlag flera faktorer varit verksamma, såsom bristande
kännedom om lagen, obenägenheten hos många att söka allmänt understöd
m. in. Särskilt har antalet understödssökande från de större
städerna varit relativt ringa, sannolikt till en del beroende på understödens
obetydliga belopp, och för dem, som åtnjuta ett mindre understöd
från fattigvården, torde det ofta synas likgiltigt om de erhålla
detta understöd från fattigvården eller från försäkringen.
Att underlåtenheten att söka understöd från pensionsförsäkringen
i första hand gäller de mindre understödsbeloppen synes även bekräfta
sig vid en undersökning av de beviljade understödens medelbelopp.
Medan nämligen detta medelbelopp uppgick till omkring 57
kronor, skulle motsvarande belopp enligt förutberäkningarna endast
hava utgjort omkring 47 kronor, vilket förhållande tydligen visar, att
de mindre understöden icke varit begärliga. Det torde även få påpekas,
att skillnaden mellan antalen inkomna ansökningar från dem,
som vid lagens ikraftträdande redan voro invalider, och de för dessa
invalider förutberäknade antalen, nämligen i förra fallet omkring 40,000
och i det senare omkring 65,000, ej är mycket större än att den kan
förklaras genom ovan angivna orsaker. Under innevarande års första
månader hava för övrigt ytterligare omkring 5,000 ansökningar av
denna kategori inkommit. Skillnaden mellan antalet ansökningar från
de under år 1914 nytillkommande invaliderna, vilket utgjorde allenast
omkring 1,000, och det beräknade antalet 16,000 dylika invalider är
däremot iögonfallande och kan naturligtvis i sin helhet ej motsvara
skillnaden mellan det verkliga antalet nya invalider och det förutberäknade.
Särskilt i dessa fall handlar det, oftast om understöd av
mycket små belopp.
40
Departements
chefen.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 139.
De omständigheter, som skulle understödja en förmodan om, att
de verkliga kostnaderna för framtiden kunna komma att understiga de
förutberäknade, äro dels att antalen invalider inom de olika åldersklasserna
i verkligheten möjligen kunna bliva något mindre än enligt
beräkningarna, dels att i de statistiska uppgifter angående de behövandes
inkomster, som lagts till grund för mina förutberäkningar, sannolikt i
många fall uppgivits något lägre inkomstbelopp än de verkliga, i följd
varav understödsbehovet kunnat bliva övervärderat, dels ock slutligen,
att förutberäkningarna grundade sig på förhållandena omkring år 1908,
medan försäkringsverksamhetens resultat gälla förhållandena omkring
sex år senare, under vilken mellantid landets ekonomiska utveckling
möjligen för någon del av befolkningen medfört förbättrade levnadsvillkor
och i samband därmed minskat behovet av understöd från försäkringen.
Huru härmed än må förhålla sig, torde man dock, med kännedom
om huru förhållandena i förevarande hänseende utvecklat sig i vissa
andra länder, ej böra allt för mycket bygga på förutsättningen av, att
för vårt land förutberäkningarna skulle vara allt för försiktigt uppgjorda.
Då det emellertid är mycket möjligt, att de verkliga kostnaderna
ännu något eller några år kunna komma att understiga de
förutberäknade, synes det mig som om man vid bestämmandet av de
anslag, som, under förutsättning av den ovan angivna begränsningen i
fråga om utsträckandet av rätten till understöd, skulle begäras av
innevarande års riksdag till betäckande av kostnaderna för åren 1915
och 1916 — beräknade till runt 2 Va millioner kronor — möjligen
skulle kunna inskränka sig till ett belopp av omkring en million kronor,
särskilt som överskott från föregående år är för handen och det dessutom
handlar om ett s. k. förslagsanslag.»
Såsom synes framställer regeringsrådet Lindstedt vissa erinringar
mot pensionsstyrelsens förslag angående möjligheten att ur arbetarförsäkringsfonden
frigöra mera avsevärda belopp. Han synes dock icke
anse det vara alldeles uteslutet, att man ur fonden skulle kunna disponera
ett belopp av högst 17,000,000 kronor, utan att fondens tillräcklighet
för det med densamma avsedda ändamålet äventyras.
Syftet med pensionsstyrelsens förevarande framställning är utan
allt tvivel synnerligen behjärtansvärt. Med hänsyn till det nu rådande
tidsläget samt svårigheten att tillgodose de stora krav, som under nuvarande
förhållanden ställas på statsverket, anser jag mig emellertid förhindrad
att nu framlägga något förslag till pensionsförsäkringens utvidg
-
Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 139.
41
ning, som förutsätter äskande av ytterligare anslag för pensionsförsäkringen.
De av regeringsrådet Lindstedt framförda synpunkterna äro
givetvis ock värda allt beaktande.
Under sådana omständigheter har jag ansett lämpligt anmoda pensionsstyrelsen
att verkställa utredning, huruvida och i vad mån ändring
av pensionsförsäkringslagens övergångsbestämmelser i angiven riktning
skulle kunna vidtagas utan att ökat statsbidrag för ändamålet bleve
erforderligt, allt under den redan av pensionsstyrelsen uppställda förutsättning,
att understödsbeloppen till de i pensionsförsäkringen nyinträdande
grupperna begränsades till 50 procent av normala belopp. Samtidigt
anmodade jag pensionsstyrelsen att inkomma med yttrande beträffande
de av regeringsrådet Lindstedt i hans berörda skrivelse framställda
erinringar gent emot styrelsens beräkning av det belopp, som
borde kunna disponeras ur arbetarförsäkringsfonden för utvidgning av
pensionsförsäkringslagens övergångsbestämmelser.
Pensionsstyrelsen har nu i skrivelse den 8 innevarande april inkommit
med den sålunda begärda utredningen. Styrelsen har därvid anfört
följande:
»Styrelsens förutnämnda framställning avser att i pensionsförsäkringen
skulle från och med den 1 januari 1915 införas nedannämnda,
nu uteslutna invalidgrupper med understöd av 50 % av det normala
understödsbeloppet (högst 75 respektive 70 kronor per år):
Beräknat antal
personer den
‘/i 1914.
Grupp A. Invalider 15—67 år, fullt försörjda av enskilda ... 24,000
» B. Invalider 15—67 år, fullt försörjda delvis av enskilda,
delvis av fattigvården.................................... 11,000
» C. Ej fullt försörjda invalider över 67 år..................... 64,200
» D. Invalider över 67 år, fullt försörjda av enskilda .. 45,000
» E. Invalider över 67 år, fullt försörjda delvis av enskilda,
delvis av fattigvården .................................... 21,200
Summa 165,400
Anm. I grupp C hava dessutom vid kostnadsberäkningarna inbegripits sådana
till denna grupp hänförliga personer, som den 1 januari 1914 voro aktiva, men
.sedermera blivit eller bliva understödsberättigade.
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 saml. 121 käft. (Nr 139.)
Peneionasty
relsenB skri
velse den 8
april 1915.
6
42
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 139.
De ökade försäkringskostnader, som för denna utvidgning skulle
ifrågakomma, skulle enligt styrelsens förslag bestridas dels genom det
belopp — 26,406,000 kronor — som för detta ändamål borde den 1
januari 1915 kunna disponeras ur arbetarförsäkringsfonden, och dels
genom en förböjning av det anslag, som vid 1913 års riksdag för åren
1917—1940 beräknats såsom erforderligt för pensionsförsäkringens försäkringskostnader.
Denna förhöjning skulle under dessa år för staten
belöpa sig till 2,230,000 kronor årligen.
Styrelsen anser sig först böra påvisa, att en icke obetydlig kostnadsminskning
skulle kunna vinnas genom den förändring i styrelsens
förslag, att ovannämnda invalidgrupper inbegripas i försäkringen först
från och med den 1 januari 1916. Kostnadsökningen för staten skulle
härigenom nedbringas till 1,720,000 kronor årligen.
Om statsbidraget skall ytterligare nedbringas eller helt och hållet
bortfalla, torde det vara nödvändigt att antingen genomföra en ändring
i övergångsbestämmelserna genom att utsträcka övergångstiden eller att
utesluta några av omnämnda invalidgrupper. Styrelsen har för sådant
ändamål verkställt utredning angående nedannämnda fyra alternativ.
För samtliga har beräknats understöd med 50 % av normala beloppet,
utgående tidigast från och med den 1 januari 1916.
Alternativ I. Invalidgrupperna A—E, omfattande omkring lb5,000
invalider, medtagas i försäkringen. Övergångstiden utsträckes.
Enligt styrelsens uppfattning måste det ur många synpunkter anses
synnerligen angeläget och önskvärt, att samtliga ovannämnda lmvalidgrupper
inbegripas i försäkringen. Styrelsen har därlör upptagit till
närmare undersökning, huruvida det icke skulle låta sig göra att utan
något eller åtminstone något mera nämnvärt bidrag från staten inbegripa
nämnda grupper i försäkringen. I styrelsens skrivelse av den 19
december 1914 omnämnes ett förslag att utsträcka den i 37 § av pensionsförsäkringslagen
stadgade övergångstiden för pensionstilläggens
(understödens) uppbringande till normala belopp sålunda, att samma
nedsatta procentsatser för pensionstilläggens (understödens) beräkning
tillämpades för två eller flera år i rad i stället för endast ett år, som
nu är stadgat. Härigenom skulle givetvis en avsevärd besparing i försäkringskostnaderna
uppstå. Styrelsen har dock ansett, att man icke
utan mycket tungt vägande skäl borde ifrågasätta eu dylik förändring
av nu gällande bestämmelser. Ställes man emellertid på grund av de
nu rådande förhållandena inför tvånget att nödgas avstå irån någon
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 139.
43
mera avsevärd förbättring av övergångsbestämmelserna till förmån för
de ur försäkringen uteslutna eller att genom någon mindre jämkning
av övergångsbestämmelserna kunna i försäkringen inbegripa flertalet av
dessa uteslutna, synes det styrelsen med hänsyn till ovan angivna synpunkt
vara att föredraga att vidtaga en dylik jämkning.
Övergångstiden i vidsträckt mening för pensionsförsäkringens genomförande
omfattar ju i själva verket icke allenast de fem åren 1914—
1918, utan den sträcker sig vida längre, enär pensionerna icke komma
upp till normala belopp, förrän försäkringen varit i kraft så lång tid,
att de på inbetalta avgifter grundade pensionerna kunna lämna erforderlig
förstärkning till pensionstilläggen. Detta kommer att inträffa
först efter 40 å 50 års förlopp. En mindre jämkning av övergångsbestämmelserna
i angiven riktning kan därför med hänsyn till pensionsbeloppens
tillräcklighet icke sägas hava någon större betydelse.
Beträffande förslaget om utsträckning av övergångstiden för pensionstilläggens
uppbringande till normala belopp må erinras, att ändringen
kommer att öva inflytande allenast för dem, som under de återstående
övergångsåren förvärva rätt till understöd, således i stort sett
endast för dem, som under nämnda år bliva invalider och tillika komma
i den ekonomiska ställning, att de jämlikt 6 § pensionsförsäkringslagen
kunna anses berättigade till pensionstillägg eller understöd.
Man skulle exempelvis kunna tänka sig, att övergångstiden utsträckes
med fyra år på sådant sätt, att pensionstilläggen (understöden)
utgå för dem, som förvärva rätt till sådana under år 1916, med 60 %,
under åren 1917—1918 med 70 under åren 1919—1920 med 80 %
samt under åren 1921—1922 med 90 % av normala beloppet. Från och
med år 1923 skulle för dem, som då förvärva rätt till pensionstillägg
(understöd), dessa utgå med 100 % eller normala belopp (150 kronor
respektive 140 kronor).
En verkställd utredning angående försäkringskostnaderna har visat,
att med en dylik ändring av övergångstiden skulle den på staten belöpande
kostnadsökningen för åren 1917—1940 uppgå till endast 662,000
kronor årligen.
Man skulle även kunna tänka sig en sådan förändring av övergångsbestämmelserna,
att de förbliva orubbade för de nu i försäkringen
inbegripna, vilka före år 1919 förvärva rätt till pensionstillägg (understöd),
men att för dem, som under de närmaste åren från och med år
1919 förvärva sådan rätt, pensionstilläggen sättas till 90 % av de normala.
För att detta alternativ skulle bliva ekonomiskt ungefär likvärdigt
med det förut framställda alternativet, skulle ifrågavarande över
-
44
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 139.
gångsbestämmelser gälla till och med år 1929. Härigenom skulle endast
de, som eljest under åren 1919—1929 skulle förvärva rätt till normala
pensionsbelopp, lida en minskning i dessa av 10 %.
För det fall att en förändring av övergångsbestämmelserna i angiven
riktning anses icke böra ifrågasättas, har styrelsen verkställt en
utredning, under vilka förutsättningar den eller de av invalidgrupperna,
som enligt styrelsens mening kunna anses böra i främsta rummet komma
ifråga, skulle med oförändrade övergångsbestämmelser kunna införas i
försäkringen. På grund av denna utredning meddelas följande alternativ.
Alternativ II. Invalidgrupperna A, B och C, omfattande omkring
99.000 invalider, medtagas.
Den årliga kostnadsökningen för staten för åren 1917—1940 beräknas
till 512,000 kronor årligen.
Alternativ III. Invalidgruppen C, omfattande omkring 64,000 invalider,
medtages.
Då kapitalvärdet den 1 januari 1916 av kostnaderna för denna
utvidgning beräknats till 18,888,000 kronor, men kapitalvärdet vid
samma tidpunkt av det belopp, som jämlikt styrelsens förslag bör kunna
disponeras ur arbetarförsäkringsfonden, beräknas uppgå till 27,462,000
kronor, skulle denna utvidgning icke medföra någon ökad kostnad för
staten.
Alternativ IV. Invalidgrupperna A och B, omfattande omkring
35.000 invalider, medtagas.
Kapitalvärdet den 1 januari 1916 av kostnaderna för denna utvidgning
har beräknats till 16,375,000 kronor och skulle sålunda icke heller
för detta alternativ erfordras någon ökad kostnad för staten.
Styrelsen har i skrivelsen den 19 december 1914 anfört, att, om
man skulle utvälja endast vissa grupper, det måste visa sig vanskligt
att giva något bestämt företräde åt ena eller andra gruppen. Då styrelsen
emellertid nu ställts inför nödvändigheten att härom uttala sig, har
styrelsen efter noggrant övervägande kommit till följande resultat.
Om en begränsning anses nödvändig, böra om möjligt grupperna
A, B och C medtagas.
45
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 139.
Skall begränsningen sträckas ännu längre, bör enligt styrelsens
mening gruppen C i första band ifrågakomma till delaktighet i försäkringen.
1913 års riksdags beslut att i försäkringen inbegripa icke fullt
försörjda invalider i åldern 15—67 år motiverades i huvudsak därmed,
att det syntes angeläget att bereda dessa personer, som med en ringa
återstod av arbetskraft eller små egna medel ännu lyckats bibehålla en
viss grad av ekonomisk självständighet, en lättnad i deras försörjningsförhållanden.
Enligt styrelsens uppfattning gäller samma motivering
— till och med i högre grad — för dessa äldre invalider, vilka ännu
lyckats bibehålla sin ekonomiska självständighet. Det har, såsom av
styrelsen förut framhållits, varit mycket svårt att lämna allmänheten
en tillfredsställande förklaring över anledningen därtill, att-, då det
gällde att välja mellan äldre och yngre invalider, man lämnade de
yngre företräde. I allmänhet är det väl så, att, om tvenne personer
av olika ålder, som eljest skulle nödgas helt eller delvis anlita annans
hjälp för sitt uppehälle, söka pension, anses under i övrigt lika förhållanden
den äldre böra äga företräde. För de äldre invaliderna skulle
det understöd, som kunde beredas dem från pensionsförsäkringen, bliva
av mycket stor betydelse i deras strävan att söka försörja sig utan
anlitande av fattigvården. Deras försörjningsfråga är så tillvida tyngre
än de yngre invalidernas, som de hava ålderns börda och oftast mindre
möjligheter än en yngre invalid att kunna bereda sig någon liten arbetsförtjänst,
då deras rörlighet och anpassningsförmåga ofta är inskränkt.
Ett ytterligare skäl för pensionsstyrelsen att sätta denna invalidgrupp
i första rummet är den omständigheten, att gruppen omfattar ett mycket
stort antal personer, och att de understöd, som genom gruppens inbegripande
i försäkringen skulle komma att utgå, sålunda skulle få eu
mycket vidsträckt utbredning inom landet.
I andra rummet anser sig styrelsen böra förorda grupperna A och B.
De skäl, som tala för dessa gruppers inbegripande, har styrelsen
berört i sin skrivelse av den 19 december 1914, där styrelsen erinrat,
att större delen av dessa invalider åtnjuta försörjning av anhöriga, som
oftast själva befinna sig i fattiga omständigheter, samt att deras försörjningsfråga
därför är mycket osäker och verkar tryckande för såväl
dem själva som deras anhöriga. Styrelsen har dessutom påvisat, att
den nuvarande uppdelningen mellan icke fullt försörjda invalider under
67 år och av andra fullt försörjda invalider under 67 år i tillämpningen
ofta verkar synnerligen egendomlig och orättvis. Ännu ett skäl, som
talar för grupperna A och B, är den omständigheten, att andra kärn
-
46
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 139.
maren vid 1914 års riksdag sannolikt på grund av de praktiska svårigheter,
som tillämpningen av dessa bestämmelser visat sig medföra,
uttalade sig för en skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan om utredning
angående dessa invalidgruppers inbegripande i försäkringen.
Av vad ovan anförts framgår, att styrelsen — som naturligen helst
såge, att dess ursprungliga förslag kunde i sin helhet genomföras —
anser, att, därest detta icke låter sig gorå, man bör tillse att få i försäkringen
inneslutna så många av nu uteslutna invalider som möjligt,
och att, om en begränsning av gruppernas antal måste göras, grupperna
A, B och C i första hand böra komma i åtanke samt att vid
valet mellan dessa grupper företräde gives åt de äldre, icke fullt försörjda
invaliderna.
Styrelsen anser sig ytterligare böra framhålla, att i denna skrivelse
anförda beräkningar -— i likhet med vad som gäller beträdande de i
skrivelsen den 19 december 1914 meddelade beräkningarna — äro så försiktigt
uppgjorda, att de verkliga kostnaderna för ovannämnda utvidgningsalternativ
sannolikt komma att understiga för desamma här anförda
siffror.
Beträffande de erinringar, som regeringsrådet Lindstedt i sin förut
omnämnda skrivelse framställt angående styrelsens i skrivelsen den 19
december 1914 meddelade beräkning av det belopp, som borde kunna
frigöras ur arbetarförsäkringsfonden, får styrelsen anföra följande.
Den svenska pensionsförsäkringen står i stor tacksamhetsskuld till
regeringsrådet Lindstedt för de synnerligen försiktiga och solida beräkningsgrunder,
vilka använts för den svenska pensionsförsäkringen,
och styrelsen är fullt medveten om vikten av, att en solid grund för
försäkringen alltjämt bibebålles.
Styrelsen skulle därför ansett sig icke kunnat framlägga ifrågavarande
förslag till utvidgningar av pensionsförsäkring-slagens övergångsbestämmelser,
bur betydelsefulla än dessa måste anses vara såväl
för pensionsförsäkringens genomförande som för stora delar av de obemedlade
samhällsklasserna i vårt land, därest icke styrelsen efter omsorgsfullt
övervägande bibragts den bestämda övertygelsen, att dessa
utvidgningar skulle på det sätt, som styrelsen föreslagit, kunna genomföras
utan någon menlig inverkan på försäkringens soliditet. Styrelsen
anser sig hava verkställt sina beräkningar på ett synnerligen försiktigt
sätt, i det att desamma utförts med antagande av samma grunder, vilka
använts för ålderdomsförsäkringskommitténs beräkningar, med undantag
47
Kunql. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 189.
endast för räntefoten, som enligt stjrrelsens åsikt kan sättas till 4 %,
utan att gränsen för nödig försiktighet överskrides.
Det är visserligen sant, att, såsom regeringsrådet Lindstedt påvisar,
styrelsens beräkningar i sig icke innesluta några särskilda säkerhetstilllägg
för sådana framtida, eventuella förskjutningar inom försäkringen,
som kunna tänkas uppstå antingen därigenom, att, vid penningvärdets
sjunkande och den därmed sammanhängande ökningen av de försäkrades
inkomster, denna inkomstökning måhända ej i tillräcklig utsträckning
skulle komma att omfatta även de yngre årsklasserna, eller av
den orsak att pensionsavgifterna ej komma att inbetalas så ordentligt
och allmänt, som lagen föreskriver.
Styrelsen tillåter sig emellertid erinra, att förstnämnda felkälla
visserligen finnes omnämnd i ålderdomsförsäkringskommitténs beräkningar,
utan att dock enligt styrelsens uppfattning därvid framhållits,
att det ansågs erforderligt att för densamma beräkna något särskilt
säkerhetstillägg.
Till den andra felkällan åter har, såvitt styrelsen kunnat finna,
icke hänsyn tagits i ålderdomsförsäkringskommitténs offentliggjorda
beräkningar. Styrelsen har ej heller kunnat inse, att denna ''felkälla
skulle överhuvudtaget verka till försvagande av försäkringens soliditet.
Då emellertid styrelsen icke ansett erforderligt att vid uppskattning
av arbetarförsäkringsfondens förpliktelser beräkna några särskilda säkerhetstillägg
för vare sig dessa nu nämnda eller andra på försäkringen
ogynnsamt inverkande förskjutningar, som kunna tänkas framdeles göra
sig märkbara, har detta varit beroende på följande omständigheter.
Naturligtvis får man i fråga om en socialförsäkring icke förbise,
att framtida ogynnsamma förskjutningar inom densamma kunna göra
sig gällande på grund av förändrade ekonomiska förhållanden inom befolkningen
o. d. Men styrelsen anser icke, att med de beräkningsgrunder,
som tillämpats för den svenska pensionsförsäkringen, det är
erforderligt att för nämnda framtida eventualiteter redan nu reservera
några särskilda säkerhetstillägg. Förhållandet är nämligen, att de vinstkällor,
till vilka hänsyn icke tagits vid de beräkningar, på vilka försäkringen
vilar, torde vara mycket betydelsefulla. Redan i det synnerligen
försiktiga valet av beräkningsgrunder för försäkringen ligga betydande
säkerhetstillägg. Den vinst, som tillföres fonden på grund av emigration,
är icke medtagen i beräkningen, och icke heller den sannolikt
mycket betydande vinst, som kommer fonden till godo på grund av de
avgifter, vilka erläggas av kommunerna, men för vilka i allmänhet någon
pension icke kommer att utgå. Fn avsevärd vinstkälla för fonden
48
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 139.
torde dessutom, åtminstone för en ganska lång tid framåt, komma att
utgöras av den stora räntevinst, som fonden under nuvarande ekonomiska
förhållanden bör kunna påräkna på sina placeringar.
Som motvikt mot framtida eventuella förskjutningar av sådant
slag, vilkas möjlighet regeringsrådet Lindstedt påvisat i sin skrivelse,
finnas sålunda avsevärda vinstkällor. Då dessa vinstkällor kunna anses
mer än tillräckligt kompensera de förlustrisker, om vilka det här är
fråga, torde det vara tydligt, att styrelsens beräkningar kunna gorå
anspråk på att vara utförda med iakttagande av all nödig försiktighet.
Styrelsen vill ock framhålla, att genom iakttagande av allt för stor
försiktighet beträffande reservbildningar för sådana iramtida eventualiteter,
vilka visserligen äro tänkbara, men överhuvudtaget för närvarande
kunna varken överskådas eller bedömas, kommer pensionsförsäkringen
för den nuvarande generationen att mer än nödigt fördyras. Styrelsen
anser det riktigare att så långt möjligt låta var generation bära sin
försäkringsbörda.
Genom bestämmelserna i 12 § pensionsförsäkringslagen finnes
dessutom föreskrivet, att styrelsen skall med vissa periodiska mellanrum
verkställa en undersökning angående pensionsförsäkringsfondens
ställning och förutsättningar att kunna fullgöra sina framtida förpliktelser,
och därmed torde väl avses, att, därest vid en dylik undersökning några
förskjutningar påvisats, nödiga åtgärder skola vidtagas. Isågon fara
att härför skulle krävas särskilt betydelsefulla åtgärder torde väl knappast
föreligga, då dylika förskjutningar endast ganska långsamt göra
sig gällande. För övrigt har styrelsen i sin skrivelse den 1. maj 1914
angående grunderna för förvaltningen av pensionsförsäkringsfonden
föreslagit, att en approximativ undersökning av pensionsförsäkringsfonden
skulle verkställas varje år, varigenom styrelsen i sådant fall
bliver i tillfälle att mera kontinuerligt kunna följa eventuella förskjutningar.
Och att styrelsen därvid ägnat nödig uppmärksamhet åt säkerhetsfrågan
framgår av det förhållandet, att styrelsens förslag angående
fonden även innefattar, att en del av det överskott i fonden, som vid
dessa undersökningar kunde påvisas, borde avsättas till en säkerhetsfond
för reglering av sådana framtida fluktuationer inom fonden, som kunna
anses kräva särskilda säkerhetsåtgärder.
Om styrelsen sålunda ställt sig betänksam mot att för den svenska
pensionsförsäkringen redan nu skapa särskilda reserver mot framtida,
ännu icke bedömbara förskjutningar i försäkringen, så hava dessa
betänkligheter naturligen alldeles särskilt gjort sig gällande betiäffande
arbetarförsäkringsfondens disposition för sådant ändamål.
49
Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 139.
Styrelsen anser nämligen, att denna fond icke bör tagas i anspråk
som en säkerhetsfond för pensionsförsäkringen, utan att den bör odelat
utnyttjas för det ändamål, som fastslogs för densamma genom 1895 års
riksdagsskrivelse, nämligen att, då pensionsförsäkring infördes, möjliggöra,
att pensionsförmånerna i såvitt möjligt lika mån skulle komma till
godo såväl den då levande generationen som de kommande generationerna.
Styrelsen har sålunda funnit de av regeringsrådet Lindstedt framställda
erinringarna icke föranleda någon ändring i styrelsens förut
meddelade förslag, utan vidhåller styrelsen sin i skrivelsen den 19 december
1914 meddelade uppfattning, att ett belopp, som beräknats den
1 januari 1915 utgöra 26,406,000 kronor, bör kunna disponeras ur fonden
för utvidgning av övergångsbestämmelserna, och att hela detta
belopp uteslutande bör användas för dylikt ändamål.»
Redan i det föregående har jag framhållit, hurusom jag av statsfinansiella
skäl anser mig icke kunna tillstyrka, att särskilt anslag äskas
för åstadkommande av en förbättring i den nu levande generationens
pensioneringsförhållanden. Kan emellertid dylik förbättring vinnas utan
att anslag för ändamålet bliver erforderligt, böra givetvis åtgärder i
sådan riktning vidtagas. Fråga är då i första hand, om medel för
ändamålet kunna disponeras från arbetarförsäkringsfonden. Av pensionsstyrelsens
utredning synes framgå, att man även med iakttagande av
nödig försiktighet utan risk torde kunna räkna med ett överskott å fonden.
Det lärer ock med ganska stor säkerhet kunna antagas, att man under
en avsevärd tid framåt kan räkna med en ej oväsentligt högre räntefot
än den, som lagts till grund för de beräkningar, på vilka pensionsförsäkringen
vilar. Vid bedömandet av förevarande fråga synes det mig
ej böra förbises, att ifrågavarande fond enligt riksdagens beslut just
har till ändamål att efter pensionsförsäkringens genomförande tillgodose
den nu levande generationen. Finner man vid beräknande av eu
räntefot, som ej allt för mycket understiger den för närmaste framtiden
sannolika, att överskott å fonden kommer att uppstå, är det ej blott
fullt befogat att taga detta överskott i anspråk för nu ifrågavarande
ändamål, utan framstår sådant användande såsom en plikt mot den nu
levande generationen, för vars räkning fonden hopbragts.
Huru stort överskott i sådant avseende kan disponeras ur fonden,
är givetvis omöjligt att exakt beräkna. Inom vissa gränser bör det dock
kunna ske. På avgörandet av denna fråga beror, vilka av de utav pensionsstyrelsen
omförmälda grupper av invalider, som nu äro utestängda från
pensionsförsäkringen, ytterligare kunna medtagas. Till eu början är
det tydligt, att det icke låter sig göra att utan bidrag från staten medBihang
till riksdagens protokoll 1915. I sand. 124 höft. (Nr 139.) 7
Departements
chefen.
50
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 139.
taga alla tre grupperna A, B och C, vilka jag i likhet med pensionsstyrelsen
anser böra i första hand ifrågakomma. Kostnaden härför
har nämligen beräknats uppgå till 35,263,000 kronor, ett belopp, som
i varje fall är väsentligt större än det beräknade överskottet å arbetarförsäkringsfonden.
Vilken eller vilka av dessa grupper man då bör utesluta, är en
fråga, som varit föremål för olika meningar. Valet bör uppenbarligen
stå mellan å ena sidan grupperna A och B samt å andra sidan
gruppen G. Kostnaden för upptagandet från och med år 1916 av
grupperna A och B har uppskattats till 16,375,000 kronor och av gruppen
C till 18,888,000 kronor. Goda skäl kunna anföras till förmån för
såväl det ena som det andra alternativet. Till förmån för grupperna
A och B synes mig dock tala särskilt den omständigheten, att de till
dessa grupper hörande invalider, vilkas ålder växla mellan 15 och 67
år och av vilka en stor del äro unga personer, i regel hava framför
sig en vida längre, av fattigdom och betryck uppfylld levnad än de till
gruppen C hörande invaliderna, vilka alla uppnått 67 års ålder. Därtill
kommer, att, såsom pensionsstyrelsen framhållit, försäkringens utsträckande
till grupperna A och B innebär en helt säkert mycket behövlig
lättnad för sådana mindre bemedlade anhöriga till ifrågavarande
invalider, hos vilka dessa nu utan ersättning åtnjuta försörjning. Kostnaden
för medtagande i pensionsförsäkringen av grupperna A och B
ställer sig ock omkring 2,500,000 kronor lägre än införandet däri av
gruppen C och kan därför med större sannolikhet beräknas komma att
stanna inom det belopp, som kan anses vara för ändamålet disponibelt
ur arbetarförsäkringsfonden. Jag tvekar därför ej att i motsats till pensionsstyrelsen
giva grupperna A och B företräde framför gruppen C.
Ett ytterligare stöd härför finner jag i den ståndpunkt, andra kammaren
vid 1914 års senare riksdag intog vid fattandet av sitt ovan omförmälda
beslut i anledning av de väckta motionerna om ändring i pensionsförsäkringslagens
övergångsbestämmelser.
På nu anförda skäl anser jag mig böra på det sätt tillstyrka bifall
till pensionsstyrelsens förevarande framställning, att pensionsförsäkringslagens
övergångsbestämmelser ändras därhän, att från och med ar 1916
i pensionsförsäkringen medtagas personer, som den 1 januari 1914 fyllt
15 men icke 67 år och redan då voro till arbete varaktigt oförmögna
samt år 1913 under sammanlagt mer än 4 månader åtnjutit full försörjning
antingen av enskilda eller ock delvis av enskilda och delvis av fattigvården
eller välgörenhetsinrättningar, med rätt för dessa personer till understöd
enligt samma beräkningsgrund, som jämlikt 37 § i samma lag gäller
i avseende å dem, vilka under år 1914 förvärvat rätt till pensionstillägg eller
opaginerad Kontrollera mot PDF
Öl
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 139.
understöd. Då här avsedda bestämmelser svårligen torde kunna sammanföras
med de nu gällande stadgandena i 37 § utan att otydlighet i
lagrummets avfattning kommer att uppstå, lärer det vara lämpligast att
i en särskild lag meddela de nya bestämmelser, som hänföra sig- till
denna §.
Av det förutsagda framgår, att de kostnader för staten, som föranledas
av ett genomförande av den nu ifrågasatta ändringen av övergångsbestämmelserna,
avses att bestridas av medel från arbetarförsäkringsfonden,
som numera uppgått uti den i 11 § av nämnda lag
omförmälda pensionsförsäkringsfonden. Åskande av anslag för ändamålet
är således icke behövligt.
De av mig nu förordade ändringar i 7, 16, 20 och 23 §§ pensionsförsäkringslagen
torde böra träda i kraft snarast möjligt. Enär emellertid
med hänsyn till den föreslagna bestämmelsen om ändrat antal obligatoriska
sammanträden för pensionsnämnderna tvekan möjligen kan uppstå
vid tillämpningen av lagen, därest denna föreskrives skola tråda
i kraft omedelbart efter utfärdandet under löpande kalenderår, synes
mig lämpligt bestämma tiden för ikraftträdandet av dessa lagändringar
till den 1 juli 1915. Önskligt är ock, att den av mig förordade ändringen
av lagens övergångsbestämmelser träder i kraft redan under innevarande
år, detta av det skäl, att därigenom understödsansökningar från personer,
tillhörande de nyinträdande invalidgrupperna, skulle kunna upptagas
till prövning och avgörande redan under detta år, vilket åter skulle
i avsevärd mån underlätta pensionsstyrelsens arbete och på samma
gång öppna möjlighet för de understödssökande att tidigare under år
1916 än eljest komma i åtnjutande av sina understöd.
Departementschefen uppläste härefter i enlighet med ovan angivna
grunder inom departementet utarbetade förslag till dels lag om ändrad
lydelse av 7, 16, 20 och 23 §§ i lagen den 30 juni 1913 om allmän
pensionsförsäkring, dels ock lag om viss ändring av de i 37 § av samma
lag meddelade övergångsbestämmelser, av den lydelse, bilagorna 2 och
3 till detta protokoll utvisa, samt hemställde, att lagrådets utlåtande
över förslagen måtte, för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler,
genom utdrag av protokollet inhämtas.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen
lämna bifall.
Ur protokollet:
Carl Stälhammar.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 139.
o:
■>
Bilaga 1.
Pensionsstyrelsens förslag till ändrad lydelse av 7, IG, 20 och
23 §§ i lagen den 30 juni 1913 om allmän
pensionsförsäkring.
7 §■
Årsinkomst-----tillkommer.
Där — — — — — tillämpliga.
I fråga om äkta makar skall, vid bestämmande av pensionstilläggs
belopp, årsinkomsten för envar av dem beräknas utgöra hälften av
deras sammanlagda årsinkomst, dock att det må ankomma på pensionsstyrelsen
att för särskilda fall efter prövning av föreliggande omständigheter
medgiva undantag från denna bestämmelse.
16 §.
Ändring i taxeringsnämnds beslut enligt 14 § må av enskild sakägare
ävensom av kommun samt av ombud, varom i 27 § förmäles,
sökas genom besvär inom tid och i den ordning, som angående besvär
över taxeringsnämnds beslut är stadgat, dock att, där ändring sökes i
beslut rörande fråga, huruvida någon skall på grund av varaktig oförmåga
till arbete undantagas från erläggande av pensionsavgift, dessa
besvär skola anföras hos pcnsionsstyrelsen och inlämnas till vederbörande
pensionsnämnd i länen före utgången av juli månad och i Stockholm
före utgången av augusti månad. Har pensionsavgift blivit den
klagande påförd, är han ändock skyldig att erlägga avgiftsbeloppet med
rätt att återfå vad han finnes hava för mycket erlagt.
Har — — — — — hos pensionsstyrelsen.
Sker ändring i taxeringen enligt gällande förordning om inkomstoch
förmögenhetsskatt eller förordningen angående bevillning av fast
egendom samt av inkomst och bör till följd därav pensionsavgift enligt
53
Kung1. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 139.
4 § påföras den taxerade eller påförd sådan avgift icke utgå eller ock
utgå med ändrat belopp, åligger det den myndighet, som beslutar ändring
i taxeringen, att samtidigt fastställa pensionsavgiften med hänsyn
till den ändrade taxeringen samt ofördröjligen låta detta komma till
pensionsstyrelsens kännedom.
Menar — — — — — efterrättelse.
20 §.
För — — — — — sex.
Ordförande —--— — sänder.
Ledamöterna i pensionsnämnd jämte en suppleant för varje ledamot
väljas för varje gång för fyra år, å landet av kommunalstämma eller av kommunalfullmäktige,
där sådana finnas, och i stad av stadsfullmäktige eller, där
sådana ej finnas, av allmän rådstuga. Vid val å kommunalstämma och allmän
rådstuga iakttages, att varje röstande har en röst. Då inom ett pensionsdistrikt
pensionsnämnd första gången valts, skall efter lottning
halva antalet av de utsedda ledamöterna avgå vid utgången av andra
året av den tid, för vilken de blivit valda. Suppleanterna för de sålunda
avgående ledamöterna skola samtidigt avgå. Avgår ledamot eller
suppleant under den för honom bestämda tjänstgöringstid, anställes
fyllnadsval; och bör den sålunda valde tjänstgöra under den tid, som
för den avgångne återstått.
Sedan — — — — — ordförande.
Så snart beslut om fördelning av kommun i två eller flera pensionsdistrikt
eller om sammanslagning av pensionsdistrikt trätt i kraft,
skola såväl ordföranden och dennes suppleant som ledamöterna och
deras suppleanter i det eller de förutvarande pensionsdistrikten anses
hava blivit entledigade från det dem lämnade uppdrag.
23 §.
Pensionsnämnd sammanträder å ställe, som nämnden bestämmer,
på kallelse av ordföranden, så ofta denne med avseende å inkomna
ärendens antal och vikt finner det nödigt, dock minst en gång varje
kalenderhalvår. Sammanträde skall av ordföranden i samråd med
vederbörande av pensionsstyrelsen jämlikt 27 § förordnat ombud utsättas
till sådan tid, att ombudet enligt avgivet förklarande är i till
-
54
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 139.
fälle att vid sammanträdet närvara. Tid och ställe för sammanträde
läte ordföranden minst fjorton dagar förut kungöra i kyrka samt tilllika
på annat lämpligt sätt bringa till allmänhetens kännedom, varjämte
av vederbörande landsting jämlikt 27 § förordnat ombud skall om sammanträde
genom ordförandens försorg i god tid underrättas.
Suppleanten — — — — —■ besluten.
Ordföranden — — — — — ångfartyg.
Kungl. Mag ds Nåd. Proposition Nr 139.
55
Bilaga 2.
Förslag
till
Lag:
om ändrad lydelse av 7, 16, 20 och 23 §§ i lagen den 30 juni 1913 om
allmän pensionsförsäkring.
Härigenom förordnas, att 7, 16, 20 och 23 §§ i lagen den 30 juni
1913 om allmän pensionsförsäkring skola erhålla följande ändrade lydelse:
? §•
Årsinkomst — — — — — tillkommer.
Där — — — — — tillämpliga.
I fråga om äkta makar skall, vid bestämmande av pensionstilläggs
belopp, årsinkomsten för envar av dem beräknas utgöra hälften av
deras sammanlagda årsinkomst, där ej i särskilda fall pensionsstyrelsen
med hänsyn till föreliggande omständigheter finner undantag från vad
sålunda stadgats böra äga rum.
16 §.
Ändring i taxeringsnämnds beslut enligt 14 § må av enskild sakägare
ävensom av kommun samt av ombud, varom i 27 § förmäles,
sökas genom besvär inom den tid och i den ordning, som angående
besvär över taxeringsnämnds beslut är stadgad; dock att, där ändring
sökes i beslut rörande fråga, huruvida någon skall på grund av varaktig
oförmåga till arbete undantagas från erläggande av pensionsavgift,
dessa besvär skola anföras hos pensionsstyrelsen och inlämnas till vederbörande
pensionsnämnd, i Stockholm före utgången av augusti månad,
men annorstädes i riket före utgången av juli månad. Har pensionsavgift
blivit den klagande påförd, är han ändock skyldig att erlägga
avgiftsbeloppet med rätt att återfå vad han finnes hava för mycket
erlagt.
Har — — — — — hos pensionsstyrelsen.
Menar — — — — — efterrättelse.
56 Kungl. JSLay.ts Nåd. Proposition Nr 139.
20 §.
För----— sex.
Ordförande —-----sänder.
Ledamöterna i pensionsnämnd jämte en suppleant för varje ledamot
väljas varje gång för fyra år, å landet av kommunalstämma eller av
kommunalfullmäktige, där sådana finnas, och i stad av stadsfullmäktige
eller, där sådana ej finnas, av allmän rådstuga. Vid val å kommunalstämma
och allmän rådstuga iakttages, att varje röstande har en röst.
Då inom ett pensionsdistrikt pensionsnämnd första gången valts, skall
efter lottning halva antalet av de utsedda ledamöterna avgå vid utgången
av andra året av den tid, för vilken de blivit valda, så ock
suppleanterna för de sålunda avgående ledamöterna. Avgår ledamot
eller suppleant under den för honom bestämda tjänstgöringstid, anställes
fyllnadsval; och bör den sålunda valde tjänstgöra under den tid, som
för den avgångne återstått.
Sedan — — — — — ordförande.
Har beslut, på sätt i 19 § sägs, fattats om ändring i bestående indelning
av pensionsdistrikt, skola uppdragen för ordförande, ledamöter
och suppleanter i pensionsnämnd inom pensionsdistrikt, som av ändringen
beröres, anses förfalla vid den tid, då beslutet träder i tillämpning, samt
nytt förordnande av ordförande och suppleant för honom meddelas
ävensom nytt val av ledamöter och suppleanter för dem förrättas.
23 §.
Pensionsnämnd sammanträder å ställe, som nämnden bestämmer,
på kallelse av ordföranden, så ofta denne med avseende å inkomna
ärendens antal och vikt finner det nödigt, dock minst en gång varje
kalenderhalvår. Sammanträde skall av ordföranden, i samråd med
det av pensionsstyrelsen jämlikt 27 § förordnade ombudet, utsättas
till sådan tid, att ombudet ej är hindrat att närvara. Tid och ställe för
sammanträde läte ordföranden minst fjorton dagar förut kungöra i
kyrka samt tillika på annat lämpligt sätt bringa till allmänhetens kännedom;
varjämte ombud, som enligt 27 § må vara av landstinget för
distriktet utsett, genom ordförandens försorg i god tid skall om sammanträdet
underrättas.
Suppleanten —---besluten.
Ordföranden — — — — ångfartyg.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1915.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 139.
57
Bilaga 3.
Förslag
till
Lag
om viss ändring av de i 37 § av lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring
meddelade övergångsbestämmelser.
Med ändring av vad 37 § andra stycket av lagen den 30 juni 1913
om allmän pensionsförsäkring innehåller häremot stridande förordnas, att
den, som den 1 januari 1914 fyllt femton men icke sextiosju år och redan
då var till arbete varaktigt oförmögen samt år 1913 under sammanlagt
mer än fyra månader åtnjutit full försörjning antingen av enskilda personer
eller ock delvis av enskilda och delvis av fattigvården eller välgörenhetsinrättningar,
skall äga rätt till understöd enligt 33 § av
nämnda lag, dock att beloppet av sådant understöd skall bestämmas till
samma procent av eljest stadgat understödsbelopp som för den, vilken
under år 1914 förvärvat rätt till understöd, och att understödet skall
utgå tidigast från och med år 1916.
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 1 saml. 124 käft. (139.)
8
58
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 139.
Protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd lördagen den 17
april 1915.
Närvarande:
Justitieråden Bergman,
Sjögren,
Regeringsrådet Palmgren,
Justi tierådet Dyberg.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över civilärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 10 april
1915, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättade
förslag till lag om ändrad lydelse av 7, 16, 20 och 23 §§ i lagen
den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring och till lag om viss
ändring av de i 37 § av lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring
meddelade övergångsbestämmelser.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet
föredragits av byråchefen i pensionsstyrelsen Hugo Elliot.
Lagrådet fann de remitterade förslagen icke giva anledning till
erinran utom beträffande 7 § i förstnämnda lagförslag, uti vilken del
lagrådet yttrade:
Den föreslagna ändringen i det nuvarande stadgandet i 7 §, att,
där fråga är om äkta makar, årsinkomsten vid bestämmande av pensionstilläggs
belopp skall för en var av dem beräknas utgöra hälften
av deras sammanlagda årsinkomst, har föranletts därav, att i vissa
undantagsfall tillämpningen av samma stadgande ansetts leda till mindre
tillfredsställande resultat. Såsom sådana fall har pensionsstyrelsen anfört,
att en understödssökande övergivits av sin make, och att den
sökandes make omhändertagits av fattigvården, såsom obotligt sinnessjuk
intagits å hospital eller avtjänar frihetsstraff på längre tid. De
praktiskt viktigaste av dessa fall torde vara de, då mannen övergivit
hustrun och befinner sig på okänd ort, och då mannen omhändertagits
59
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 139.
av fattigvården. Ändringsförslaget skulle emellertid här i regel medföra
en försämring i den pensionsrätt, som enligt stadgandets nuvarande
lydelse tillkommer hustrun. Tillräckliga skäl för en lagändring,
som leder till ett sådant resultat, synas dock icke föreligga.
Dessutom ma anmärkas, att den föreslagna nya bestämmelsen erhållit
en så vidsträckt formulering, att undantaget i obestämd omfattning
upphäver huvudregeln. Tillämpningen av denna huvudregel bliver
vid sadant förhållande lätt osäker. Att härutinnan nödig likformighet
skulle vinnas, torde med den lydelse förslaget erhållit svårligen vara
att förvänta.
Av sålunda anförda skäl finner lagrådet sig icke kunna tillstyrka
den ifrågasatta ändringen.
Därest emellertid en dylik ändring av gällande stadgande skulle
ske, torde bestämmelse tillika böra meddelas, att så snart det förhållande,
som för viss person föranlett undantag från huvudregeln, icke
vidare är för handen, nämnda huvudregel åter skall komma till användning.
Att därefter jämkning enligt 8 § andra stycket kan äga rum,
är uppenbart.
Tillika torde, om den ifrågasatta ändringen vidtages, böra föreskrivas,
att ändringen icke må lända till minskning av rätt, som förvärvats,
innan den nya lagen trätt i kraft.
In fidem:
Erik Öländer.
60
Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 139.
Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans
May.t Konungen i statsrådet ä Stockholms slott den 20
april 1915.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,
Stenberg,
Linnér,
Mörcke,
Vennersten,
Westman,
Broström.
Departementschefen, statsrådet von Sydow anmälde lagrådets den
17 april 1915 avgivna utlåtande över de enligt beslut den 10 i samma
månad till lagrådet remitterade förslag till dels lag om ändrad lydelse
av 7, 16, 20 och 23 §§ i lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring,
dels ock lag om viss ändring av de i 37 § av samma lag
meddelade övergångsbestämmelser.
I anledning av de erinringar, som av lagrådet framställts vid granskningen
av 7 § i förstnämnda lagförslag, anförde departementschefen
följande^er^eii ^ ^ gätt lagrådet framhållit, den föreslagna ändringen
av det nuvarande stadgandet i 7 § medföra, att i flertalet av de
särskilda, dock mera sällan förekommande fall, varom här är fråga, vederbörande
understödssökande komme att erhålla pensionstillägg eller understöd
till lägre belopp, än som med tillämpning av nu gällande bestämmelser
skulle utgå. Ett motsatt förhållande skulle dock stundom intratta.
61
Kung!. Maj.is Nåd. Proposition Nr 139.
Jag vill såsom exempel härpå anföra ett fall, som förekommit hos pensionsstyrelsen.
En understödssökande hustru, bosatt i södra delen av landet,
hade för många år sedan övergivits av sin man, som därefter ej låtit sig
avhöra. Man visste dock, att han arbetade vid ett av de lappländska
gruvfälten och där hade en inkomst, överstigande 580 kronor. En tilllämpning
av 7 § i dess nuvarande avfattning leder till, att hustrun på
grund av mannens stora arbetsförtjänst ej alls kan tillerkännas något
understöd. Ett sådant resultat måste givetvis betraktas såsom högst
otillfredsställande. Visserligen skulle mannen kunna behandlas såsom
försumlig familjeförsörjare, men sådan procedur är vanligen förenad
med stort besvär och avsevärd tidsutdräkt samt skulle oftast icke leda
till någon egentlig ekonomisk hjälp åt hustrun.
Avgörandet av föreliggande fråga synes mig dock ej böra göras
beroende därav, huruvida förslagets genomförande i det särskilda fallet
kommer att medföra försämring i vederbörandes pensionsrätt eller ej.
Praktiskt sett torde en understödssökande gift kvinna, vars man exempelvis
emigrerat och som själv bidrager till sin försörjning, rätteligen
böra i nu förevarande avseende betraktas såsom likställd med ogift person.
Detsamma torde kunna sägas om gift person jämväl i övriga fall,
vilka av pensionsstyrelsen nämnts såsom exempel, nämligen då den andra
maken omhändertagits av fattigvården, internerats å sinnessjukanstalt
eller avtjänar långvarigt frihetsstraff. Vid sådant förhållande synes
mig grundad anledning icke föreligga att i detta hänseende ställa
ifrågavarande gifta personer i gynnsammare ställning än de ogifta. Jag
finner mig därför böra i denna del vidhålla det av mig tillstyrkta förslaget.
Lagrådet har vidare anmärkt, att med hänsyn till den nya bestämmelsens
vidsträckta formulering nödig likformighet svårligen skulle vara
att förvänta vid bestämmelsens tillämpning. Någon fara härför synes
mig knappast vara för handen. Tillämpningen skulle nämligen vila
enbart på pensionsstyrelsen, och det torde föreligga all anledning antaga,
att styrelsen kommer att vid lagbestämmelsens tillämpning följa
vissa normer, så att önskvärd likformighet i angivna avseende uppnås.
Den jämkning i formuleringen, jag ansett mig böra föreslå, torde för
övrigt medföra, att anledningen till den av lagrådet uttalade betänkligheten
huvudsakligen bortfaller. Med denna formulering lärer icke heller,
såsom lagrådet ifrågasatt, behöva direkt utsägas, att, därest anledningen
till undantag från den i lagrummet stadgade huvudregeln om beräkning
av äkta makars årsinkomst upphört, undantaget ej vidare skall komma
till tillämpning.
62
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 139.
Såsom lagrådet hemställt, torde genom en övergångsbestämmelseböra
förhindras, att den föreslagna ändringen i 7 § skulle kunna lända
till minskning av rätt till pensionstillägg eller understöd, som må hava
förvärvats före den nya lagbestämmelsens ikraftträdande.»
Sedan departementschefen vidare meddelat, att han vidtagit en
redaktionell mindre ändring i det till lagrådet remitterade förslaget till
ändrad lydelse av 23 § i nämnda lag, uppläste departementschefen de
enligt ovan angivna grunder ändrade förslagen till lag om ändrad
lydelse av 7, 16, 20 och 23 §§ i lagen den 30 juni 1913 om allmän
pensionsförsäkring samt till lag om viss ändring av de i 37 § av samma
lag meddelade övergångsbestämmelser, och hemställde departementschefen,
att dessa förslag måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom nådig
proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Till denna, av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna
bifall; och skulle till riksdagen avlåtas nådig proposition
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Cour. Falkenberg.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktryckeri, 1915.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (3)
3 kopplingar.
- Rskr. 1915:191 Skrivelse till Konungen i anledning av ej mindre Kungl. Maj:ts proposition med förslag till dels lag om ändrad lydelse av 7, 16, 20 och 23 §§ i lagen den 30 jun s. 1 i texten
- 1SLU 1915:1 Utlåtande i anledning av ej mindre Kungl. Maj:ts proposition med förslag till dels lag om ändrad lydelse av 7, ■ 16, 20 och 23 §§ i lagen den 30 juni 1913 om al s. 1 i texten
- 1SLU 1915:2 Memorial, angående ersättning dels åt den, som inom utskottet biträtt vid behandlingen av Kungl. Majds proposition nr 139, med förslag till lag om ändrad lydels s. 1 i texten