Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om försäkring för olycksfall i arbete, till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § liandelsbalken, till lag om ändrad lydelse av 14 § i lagen den 27 juni 1902 innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar och till lag angående tillämpning med avseende å elektrisk järnväg av bestämmelserna i lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift

1916-03-23 · 441 sidor, varav 380 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,2 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 380 av 441 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1916:111, Med förslag till lag om försäkring för olycksfall i arbete, till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § liandelsbalken, till lag om ändrad lydelse av 14 § i lagen den 27 juni 1902 innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar och till lag angående tillämpning med avseende å elektrisk järnväg av bestämmelserna i lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kung}. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

1

Nr 111.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag

till lag om försäkring för olycksfall i arbete, till lag om

ändrad lydelse av 17 kap. 12 § liandelsbalken, till lag

om ändrad lydelse av 14 § i lagen den 27 juni 1902

innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar

och till lag angående tillämpning med avseende å elektrisk

järnväg av bestämmelserna i lagen den 12 mars 1886

angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift;

given Stockholms slott den 10 april 1916.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå

riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

lag om försäkring för olycksfall i arbete;

lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken;

lag om ändrad lydelse av 14 § i lagen den 27 juni 1902 innefattande

vissa bestämmelser om elektriska anläggningar; och

lag angående tillämpning med avseende å elektrisk järnväg av bestämmelserna

i lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada

i följd av järnvägs drift.

De till ärendet hörande handlingar skola riksdagens vederbörande

utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all

kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Oscar von Sydow.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 93 a käft. (Nr 111.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. 3Iaj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Förslag

till

Lag om försäkring för olycksfall i arbete.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Envar arbetare är, där ej nedan annorlunda stadgas, enligt denna

lag försäkrad för skada till följd av olycksfall i arbetet.

Kostnaden för försäkringen bestrides, med bidrag av statsmedel till

omkostnaderna, genom försäkringsavgifter, som erläggas av arbetsgivaren.

2 §•

I denna lag förstås med arbetare envar, som mot avlöning användes

till arbete för annans räkning utan att i förhållande till honom vara att

anse såsom självständig företagare, så ock envar, som för vinnande av

yrkesutbildning utan avlöning utför dylikt arbete. Med arbetsgivare

förstås envar, för vilkens räkning sådan arbetare användes till arbete,

utan att mellan dem står någon tredje person, vilken såsom självständig

företagare åtagit sig att ombesörja arbetets utförande.

Såsom arbetare enligt denna lag anses ej den, som utför arbetet i

sitt hem eller å arbetsställe, som av honom bestämmes, ej heller arbetsgivares

barn och föräldrar i förhållande till honom, ej heller minderårig,

som icke fyllt tolv år, ej heller den, som av tillfällig anledning användes

till arbete av någon, som eljest ej använder arbetare.

3 §•

Konungen äger från tillämpningen av denna lag undantaga arbetare,

som användas till arbete för statens eller kommuns räkning och vilka på

grund därav tillförsäkrats ersättningar vid olycksfall i arbete, som finnas

väsentligen motsvara ersättningarna enligt lagen. Konungen äger ock

från lagens tillämpning undantaga arbetare, som användas till arbete av

synnerligen ofarlig beskaffenhet.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

3

4 §•

Försäkringen äger ram i riksförsäkringsanstalten; dock att, där för

ändamålet bildats sådant ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag, vars delägare

äro arbetsgivare och för vars förbindelser delägarne svara med

obegränsad personlig ansvarighet, försäkringen av delägarnes arbetare i

stället må äga ram i det bolag.

Försäkring i bolag, som ovan sägs, skall omfatta samtliga delägarens

arbetare i rörelse, arbetsföretag eller annan verksamhet, som med

försäkringen avses.

5 §•

Besvär och framställningar, som i 33 § omförmälas, prövas av ett

för hela riket gemensamt försäkringsråd, som jämväl i övrigt har att

med uppmärksamhet följa försäkringens tillämpning och utveckling.

Försäkringsrådets organisation bestämmes av Korning och Riksdag.

Ersättningar.

6 §•

Har arbetare skadats till följd av olycksfall i arbetet, skall, på

grand av försäkringen, till honom i ersättning utgivas:

1) om olycksfallet medfört sjukdom, som förorsakat förlust eller

nedsättning av arbetsförmågan:

a) erforderlig läkarvård jämte läkemedel och andra till arbetsförmågans

höjande nödiga hjälpmedel, såsom kryckor, enklare konstgjorda

lemmar, glasögon och dylikt;

b) sjukpenning för varje dag sjukdomen varar, utgörande vid förlust

av arbetsförmågan ett belopp, motsvarande två tredjedelar av den skadades

dagliga arbetsförtjänst, och vid nedsättning av arbetsförmågan det

lägre belopp, som svarar mot ned sättningen; dock att sjukpenning ej

utgår under de fyra första dagarna efter olycksfallet, dagen för olycksfallet

inräknad, och ej heller utgår, där ej arbetsförmågan blivit nedsatt

med minst en fjärdedel;

2) om olycksfallet, efter sjukdomens upphörande, medfört under

längre eller kortare tid bestående förlust eller nedsättning av arbetsförmågan:
livränta

under tiden å ett årligt belopp, motsvarande vid förlust av

arbetsförmågan två tredjedelar av den skadades årliga arbetsförtjänst,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Ktmgl. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 111.

och vid nedsättning av arbetsförmågan det lägre belopp, som svarar

mot nedsättningen; dock att livränta ej utgår, där ej arbetsförmågan

blivit nedsatt med minst en tiondel.

Kan vid sjukdom läkarvård ej utan oskälig omgång eller kostnad

anskaffas, må i stället annan lämplig vård beredas den skadade.

7 §•

Har olycksfallet medfört arbetarens död, skall i ersättning utgivas:

a) begravningshjälp med en tiondel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst,

dock ej med mindre än femtio kronor;

b) livräntor till efterlevande, nämligen:

till änka eller änkling, när äktenskapet slutits före olycksfallet, en

livränta från dödsfallet, så länge livräntetagaren lever ogift, å ett årligt

belopp, motsvarande en fjärdedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst,

samt

till varje den avlidnes minderåriga barn en livränta från dödsfallet,

till dess barnet uppnått femton års ålder, å ett årligt belopp, motsvarande

en sjättedel av arbetsförtjänsten;

dock att, där livräntor till efterlevande skulle, för år räknat, sammanlagt

överstiga två tredjedelar av den avlidnes årliga arbetsförtjänst, de

skola, i förhållande till vad på en var livräntetagare belöper, nedsättas

till detta belopp, så länge anledningen till dylik nedsättning fortfar.

Till änka eller änkling, som före fyllda sextio år ingår nytt äktenskap,

utgives ett kapital för en gång, motsvarande tre fjärdedelar av

den avlidnes årliga arbetsförtjänst.

8 §-

Vid bedömandet, i vad mån viss kroppsskada åstadkommit nedsättning

av arbetsförmågan, skall hänsyn tagas ej blott till skadans beskaffenhet

och inverkan på den skadades förmåga i allmänhet att försörja

sig genom arbete, utan även till skadans inflytande på de särskilda

färdigheter, som för drivande av den skadades yrke må vara erforderliga,

samt till den skadades ålder och kön. Var den skadade vid olycksfallet

behäftad med kroppsskada eller lyte, skall hänsyn jämväl därtill tagas.

9 §-

Den årliga arbetsförtjänst, som i 6 och 7 §§ omförmäles, utgör

hela den avlöning — vinstandelar, där sådana förekommit, inräknade

som den skadade under ett år, räknat tillbaka från olycksfallet, åtnjutit

av arbetsgivaren.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111. 5

Har under längre eller kortare tid av året den skadade icke av

arbetsgivaren använts till arbete, eller kan avlöningen för någon tid av

året på grund av bristfällig utredning eller av annan anledning ej

bestämmas, beräknas avlöningen för den tid till belopp, som med hänsyn

till avlöningen i arbetsorten under motsvarande tid för en arbetare

av samma arbetsförmåga och med liknande arbete som den skadade

eller eljest med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt. Lag samma

vare, där den skadade under någon tid av året, på grund av tillfälligt

övertidsarbete eller annat särskilt förhållande, åtnjutit väsentligt högre

avlöning, eller, på grund av sjukdom eller annan oförvållad anledning,

åtnjutit väsentligt lägre avlöning än sådan arbetare, så ock där den

skadade för yrkesutbildning eller endast tillfälligtvis använts till det

arbete, i vilket olycksfallet inträffat, eller den skadade är minderårig.

Utgöres avlöning helt eller delvis av naturförmåner, uppskattas

dessa förmåners värde efter de i arbetsorten gällande priser eller efter

andra grunder, som finnas tillämpliga.

Överstiger den årliga arbetsförtjänsten ettusen åttahundra kronor,

tages det överskjutande beloppet icke i beräkning. Understiger den årliga

arbetsförtjänsten trehundra kronor, skall den beräknas till detta belopp.

Med den i 6 § 1) omförmälda dagliga arbetsförtjänst förstås en

trehundradel av den enligt ovan angivna grunder bestämda årliga

arbetsför^ änsten.

10 §.

Försäkringsinrättning, i vilken den skadade enligt 4 § är försäkrad,

äger rätt att när hälst och under så lång tid, sådant finnes lämpligt,

bereda honom vård å sjukhus. Den skadade må dock ej utan sitt medgivande

intagas å sjukhus, såvida ej skadan, enligt läkares intyg, kräver

vård å sådan anstalt.

Har den skadade intagits å sjukhus, äger försäkringsinrättningen att,

till betäckande av kostnaden för vården, å den till honom, under den tid

vården å sjukhuset varar, utgående sjukpenning avdraga högst hälften.

Försäkringsinrättning äger ock att under viss tid, i stället för livränta

eller del därav, bereda livräntetagare, som är hemfallen åt dryckenskap,

ersättning i naturaförmåner samt åt livräntetagare, som därtill samtycker,

bereda uppehälle å ålderdomshem, barnhem eller annan dylik anstalt.

11

År arbetsgivaren enligt annan lag eller särskild författning eller på

grund av egen utfästelse skyldig att vid skada till följd av olycksfall i

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ö Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111.

arbete utgiva understöd, såsom avlöning, pension eller annat underhåll,

eller skall sådant understöd utgå från kassa eller på grund av försäkring

i annan försäkringsanstalt än i 4 § sägs, avdrages från sjukpenning,

livränta, begravningshjälp eller annan ersättning, som utgives enligt

denna lag, vad i anledning av olycksfallet för motsvarande ändamål av

arbetsgivaren eller av kassan eller på grund av försäkringen utgives för

tid, under vilken ersättningen utgår. Från livränta eller begravningshjälp

må dock sådant avdrag endast äga rum om arbetsgivaren, på

grund av understödet, enligt 15 § andra stycket erhållit lindring i

försäkringsavgiften, samt, i fråga om understöd från kassa eller på

grund av försäkring, endast ske om arbetsgivaren helt och hållet eller

till minst en tredjedel bidragit till bestridande av kostnaden för understödet,

och ej ske med större belopp än som svarar mot arbetsgivarens

bidrag. För pensionstillägg eller understöd enligt lagen om allmän pensionsförsäkring

eller för understöd från sjömanshus eller för annat dylikt,

allenast för behövande avsett understöd må avdrag icke göras.

Beredes den skadade genom understödet naturaförmåner, såsom

bostad, fritt uppehälle eller dylikt, beräknas avdraget för dessa förmåner

efter de i arbetsorten gällande priser eller efter andra grunder, som

finnas tillämpliga.

Avdrag, som ovan sägs,

följd av olycksfall i arbete utbetalas enligt allmän lag eller särskild författning.

!2 §•

Äger någon rätt till ersättning enligt denna lag, är han ej därav

hindrad att göra gällande det anspråk på skadestånd, som i följd av

olycksfallet må tillkomma honom enligt allmän lag eller särskild författning.

Försäkringsinrättning, i vilken den skadade är enligt denna lag

försäkrad, äger att, sedan den skadeståndspliktige därom tillsagts, i

ersättningstagarens ställe uttaga skadeståndet, för så vitt motsvarande

ersättning utgår från försäkringsinrättningen.

13 §.

Sedan försäkringsinrättningen erhållit underrättelse om olycksfallet,

skall inrättningen, ändå att ansökan om ersättning ej blivit gjord, så

fort ske kan, besluta om de åtgärder, som för den skadades vård må

vara av nöden, samt bestämma den ersättning, som enligt denna lag

skall utgivas. Kan ersättningen ej med ledning av inkomna handlingar

genast bestämmas, utgives provisoriskt skäligt belopp, utan återbetal
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

i

ningsskyldighet för den, som uppburit beloppet, därest sedermera ersättningen

bestämmes till lägre belopp eller ersättning finnes icke böra utgå.

Inträder, sedan ersättning till den skadade blivit av försäkringsinrättningen

bestämd, väsentlig förändring i de förhållanden, vilka voro avgörande

för ersättningens bestämmande, må jämkning i ersättningen

äga rum. Sådan jämkning må dock ej avse ersättning, som belöper å

tiden före den dag, då ansökan därom gjorts, eller, där jämkningen titan

ansökan beslutats av inrättningen, före dagen för beslutet.

Beslut om ersättning skall, så fort ske kan, meddelas den ersättningsberättigade

och utan binder av förd klagan tillsvidare lända till

efterrättelse.

14 §.

Begravningshjälp ävensom kapital enligt 7 och 27 §§ utbetalas så

fort ske kan, samt sjukpenning för varje kalendervecka å veckans sista

dag. Livränta utbetalas för varje månad, räknad från den dag rätten

till livränta inträtt, å månadens första dag, utan återbetalningsskyldighet

för månad, under vilken rätten till livräntan upphört eller livräntan

minskats. Sjukpenning och livränta må ock, med ersättningst agarens

samtycke och utan återbetalningsskyldighet, utbetalas för längre betalningsterminer

än nu är sagt. Uppkommer vid bestämmande av belopp,

som sålunda skall utbetalas, bråktal av ören, utföres beloppet med närmast

högre antal ören.

Har ersättningsbelopp ej fyftats före utgången av året näst efter

det, under vilket detsamma förfallit till betalning, är rätten till beloppets

utfående förverkad.

Angående sättet för utbetalning av ersättning förordnas av Konungen.

F ör säkrings avgifter.

16 §.

Avgift för försäkring enligt denua lag skall, evad försäkringen omfattar

en eller flera arbetare, av försäkringsinrättningen bestämmas till

belopp, som med hänsyn till arbetets farlighet i allmänhet och till de

särskilda förhållanden, under vilka det bedrives, efter försäkringstekniska

grunder prövas vara erforderligt för betäckande av den risk, som försäkringen

avser, med tillägg, i fråga om försäkring i bolag som i 4 §

avses, av ett belopp, motsvarande omkostnaderna för försäkringen; och

kan förty avgiften ökas eller minskas i den mån förändring i försäkringsrisken

eller omkostnaderna äger rum.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

År arbetsgivare, kassa eller försäkringsanstalt skyldig att utgiva

understöd, för vilket enligt 11 § avdrag må göras, bestämmes försäkringsavgiften

till det lägre belopp, som motsvarar den minskade försäkringsrisken;

dock att, i fråga om annan arbetsgivare än staten, sådan

lindring i försäkringsavgiften ej må äga rum, med mindre arbetsgivaren

det begär och tillika, där så tinnes erforderligt, för utgörande av understödet

ställer säkerhet, som av försäkringsinrättningen godkännes. Har

i fråga om understöd vid sjukdom, som skall av arbetsgivaren utgivas,

säkerheten ej godkänts, äger arbetsgivaren, därest sådant understöd

ändock av honom utgives, att av försäkringsinrättningen återfå vad han

utgivit, dock ej i vidare mån än som motsvarar vad i anledning därav

avdragits från ersättningen enligt denna lag.

16 §.

Såsom bidrag till bestridande av omkostnaderna för försäkringsrådets

och riksförsäkringsanstaltens verksamhet skall för varje försäkring

i riksförsäkringsanstalten till statsverket erläggas tilläggsavgift med belopp,

motsvarande fem procent av försäkringsavgiften, beräknad utan

hänsyn till avdrag, som i 11 § omförmäles.

Försäkringsbolag, som i 4 § avses, är ock skyldigt att till statsverket

erlägga bidrag till bestridande av nämnda omkostnader. Bidraget

erlägges för varje räkenskapsår efter årets utgång på tid och sätt, som

av Konungen bestämmes, med belopp, motsvarande tre procent av

summan av försäkringsavgifterna, beräknade utan hänsyn till avdrag,

som i 11 § omförmäles, för de i bolaget under räkenskapsåret tagna

försäkringar.

Övriga omkostnader för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens

verksamhet bestridas av statsmedel.

n §.

Arbetsgivaren är pliktig att när som hälst, på därom framställd

begäran, till försäkringsrådet samt, där försäkringen äger rum i riksförsäkringsanstalten,

jämväl till anstalten lämna sådan uppgift om arbetet

och de förhållanden, under vilka det bedrives, samt om arbetarnes antal,

arbetstid och avlöningsförhållanden, som må erfordras för bestämmande

av försäkringsavgift eller ersättningsbelopp.

Riksförsäkringsanstalten äger att, i den män sådant må vara nödigt

för bestämmande av försäkringsavgifter och ersättningsbelopp, taga del

av arbetsgivares avlöningslistor och förteckningar samt hos myndighet,

som enligt gällande föreskrifter utövar tillsyn å arbetsgivarens verksamhet,

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kung]. Maj:ts Nåd■ Proposition Nr 111.

9

påfordra eller, där särskild skyndsamhet är av nöden, ävensom i fråga

om verksamhet, för vilken tillsynsmyndighet ej finnes, själv företaga

undersökning av de förhållanden, under vilka arbetet bedrives. Enahanda

befogenheter tillkomma jämväl försäkringsrådet.

18 §.

Den, som på grund av tjänsteåliggande för riksförsäkringsanstaltens

eller försäkringsrådets räkning har eller haft att taga befattning med

uppgift, handling eller undersökning, som i 17 § sägs, vare förbjudet

att röja yrkeshemlighet och må ej heller, där det ej kan anses påkallat

i tjänstens intresse, yppa driftanordning eller affärsförhållande vid arbetsställe,

i avseende å vilket han har eller haft att taga sådan befattning.

19 §.

Riksförsäkringsanstaltens beslut om försäkrings- eller tilläggsavgifts

belopp skall, även där beloppet blivit allenast provisoriskt bestämt, utan

hinder av förd klagan, tillsvidare lända till efterrättelse. Vinnes nedsättning

i eller befrielse från avgift, återbetalas vad för mycket blivit

erlagt.

Angående tid och sätt för erläggande av avgifter för försäkringar i

riksförsäkringsanstalten förordnas av Konungen. Avgifter, som icke på

föreskrivet sätt blivit erlagda, förskjutas av statsverket och indrivas i den

ordning, som för indrivning av resterande kronoutskylder är stadgat.

Försäkringsavgifterna ingå till en fond, som förvaltas enligt grunder,

som bestämmas av Konung och Riksdag.

Anmälan och undersökning om olycksfall.

20 §.

Varder arbetare, som i denna lag avses, skadad till följd av

olycksfall i arbetet, skall arbetsgivaren eller den, som å hans vägnar

förestår arbetet, ofördröjligen härom underrättas. Där ej läkarvård av

försäkringsinrättningen beredes den skadade, är han skyldig att underkasta

sig vård eller föreskrift av läkare, som må tillkallas av arbetsgivaren

eller arbetsföreståndaren.

21 §.

Där olycksfallet medfört eller skäligen kan antagas medföra påföljd,

som enligt 6 eller 7 § föranleder ersättning, åligger det arbetsgivaren

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 93 a höft. (Nr 111.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

eller arbetsföreståndaren att, sedan lian från den skadade eller eljest

erhållit underrättelse om olycksfallet, ofördröjligen därom hos den försäkringsinrättning,

i vilken den skadade enligt denna lag är försäkrad,

göra skriftlig anmälan enligt formulär, som av riksförsäkringsanstalten

fastställes.

Då anmälan göres, skall samtidigt eller, där så ej kan ske, så snart

som möjligt därefter till försäkringsinrättningen insändas genom arbetsgivarens

försorg anskaffat läkarbetyg enligt formulär, som av medicinalstyrelsen

fastställes, angående skadans beskaffenhet och den skadades

tillstånd eller, där olycksfallet medfört döden, angående dödsorsaken;

kan läkarbetyg ej utan oskälig omgång eller kostnad anskaffas, må i

stället insändas intyg av präst eller annan tjänsteman i orten, av ordföranden

i kommunalstämman eller ordföranden eller ledamot i kommunalnämnden

eller av ledamot i häradsnämnden.

Polismyndigheten i orten skall så fort ske kan föranstalta om undersökning

rörande olycksfallet, därest sådan undersökning begäres av försäkringsinrättningen

eller försäkringsrådet, samt till inrättningen eller

rådet insända protokoll över undersökningen; begäres ej polisundersökning,

hålles undersökning allenast om polismyndigheten finner sådan nödig.

Med polismyndighet avses i denna lag å landet länsman samt i stad

magistrat, stadsstyrelse, poliskammare eller polismästare.

22 §.

Har olycksfallet inträffat under resa utom riket, sker anmälan om

olycksfallet hos försäkringsinrättningen eller det svenska konsulat, där

anmälan tidigast kan äga rum. Har anmälan skett hos svenskt konsulat,

verkställes genom dess försorg så fort ske kan nödig undersökning, varefter

handlingar och protokoll i ärendet insändas till försäkringsinrättningen.

23 §.

Försäkringsinrättning ävensom försäkringsrådet äga att, till vidare

utredning i ärende rörande tillämpning av någon i denna lag given

bestämmelse, låta vid allmän domstol avhöra vittnen eller sakkunniga.

Särskilda bestämmelser.

24 §.

Har olycksfallet uppsåtligen förorsakats av den skadade, utgår ej

ersättning enligt denna lag. Ej heller må, där olycksfall, som medfört

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111.

11

den skadades död, uppsåtligen eller av grovt vållande förorsakats av

efterlevande, ersättning utgå till denne.

25 §f

Har olycksfallet föranletts därav, att den skadade ej ställt sig till

efterrättelse gällande anordning eller föreskrift om åtgärder för undvikande

av olycksfall, eller därav, att den skadade varit av starka drycker

berusad, må ersättning enligt 6 § skäligen nedsättas eller indragas.

Lag samma vare, där den skadade ej ställt sig till efterrättelse anordning

eller föreskrift om sjukhus- eller läkarvård, som givits på grund

av denna las:, så ock där genom försummelse av den skadade underrättelse

om olycksfallet enligt 20 § icke lämnats; dock att nedsättning

eller indragning av ersättningen ej må ske, såvida ej skadan väsentligen

förvärrats därigenom, att den skadade i följd av förseelsen kommit att

sakna lämplig vård.

26 §.''

Har någon, som är försäkrad enligt denna lag, under resa ellei

eljest blivit borta, samt har all underrättelse om honom upphört, och kan

skäligen antagas, att han omkommit till följd av olycksfall i arbetet,

äger anhörig, som i 7 § b) omförmäles, att av den försäkringsinrättning,

i vilken försäkringen ägt rum, uppbära livränta efter de i samma lagrum

angående livräntor till efterlevande stadgade grunder.

Försäkringsinrättningen är berättigad att av sådan anhörig, såsom

villkor för utbetalning av livränta, fordra förklaring på heder och samvete,

att han saknar varje underrättelse om den försäkrade. I fråga om

omyndig må sådan förklaring infordras från förmyndaren.

Rätten till livränta upphör, därest den försäkrade finnes vara vid liv

eller hava avlidit av annan orsak än olycksfall i arbete.

27 §.

År någon, som har rätt till sjukpenning eller livränta enligt denna

lag, icke svensk medborgare, och är han ej i riket bosatt, äger försäkringsinrättningen

att, med hans samtycke, när som hälst, i stället för

sådan ersättning, till honom utgiva ett kapital för en gång till belopp

motsvarande högst femtio och minst tjugu procent av ersättningens

kapitalvärde enligt de för inrättningen gällande beräkningsgrunder. Ersättningen

må ock, utan den ersättningsberättigades samtycke, utbytas

mot kapital till belopp av femtio procent av kapitalvärdet. Har utbyte

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

av ersättning mot kapital ägt rum, är rätten till vidare ersättning på

grund av olycksfallet förfallen.

Har olycksfallet medfört döden, och var den avlidne ej svensk medborgare

och ej i riket bosatt, utgår begravningshjälp enligt 7 § allenast

om olycksfallet inom tre månader medfört döden, samt livränta eller

kapital enligt samma § till efterlevande, som ej är svensk medborgare,

allenast om denne vid tiden för olycksfallet var bosatt bär i riket.

Från vad ovan i denna § är föreskrivet äger Konungen, under

förutsättning av ömsesidighet, medgiva undantag för medborgare i

visst land.

28 §.

Försäkringsbolag, som i 4 § avses, åligger att för varje år, inom

åtta månader efter årets utgång, till riksförsäkringsanstalten, enligt

formulär, som av anstalten fastställes, lämna uppgifter angående de

arbetsgivare, som under året varit delägare i bolaget, och de av dem

använda arbetare, som under året varit i bolaget försäkrade, samt

angående inträffade olycksfall i arbete, ävensom i övrigt att när som

hälst på begäran av anstalten eller av försäkringsrådet lämna uppgifter

om delägare eller arbetare eller om olycksfall. Bolaget är ock skyldigt

att, där ny delägare inträtt i bolaget eller delägare ur bolaget utträtt,

därom genast lämna uppgift till riksförsäkringsanstalten.

29 §.

Grunderna för beräkning av försäkringsavgifter och premiereserv

för försäkringar i riksförsäkringsanstalten bestämmas av Konungen.

Angående beräkningsgrunderna för försäkringsbolag, som i 4 § avses,

ävensom angående sådant bolags verksamhet, i den mån härom ej särskilt

löreskrives i denna lag, gäller vad i lagen om försäkringsrörelse

stadgas angående ömsesidigt försäkringsbolag.

SO §.

Slutes avtal om ersättning enligt denna lag, annorledes än i 10, 14

eller 27 § sägs, är avtalet utan verkan mot den ersättningsberättigade.

31 §.

Rätt till ersättning enligt denna lag kan icke överlåtas och må

förty ej för gäld tagas i mät.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kung1. Maj: t a Nåd. Proposition Nr 111.

32 §.

De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna lag innehåller,

finnas erforderliga för lagens tillämpning, meddelas av Konungen eller,

efter Konungens bemyndigande, av försäkringsrådet eller riksförsäkringsanstalten.

Besvär.

33 §.

över beslut av riksförsäkringsanstalten eller försäkringsbolag, som

i 4 § avses, rörande ersättning eller eljest rörande tillämpning av någon

i denna lag given bestämmelse, må klagan föras hos försäkringsrådet

genom besvär, som skola ingivas till rådet eller i betalt brev med allmänna

posten vara till rådet inkomna sist å trettionde dagen efter det

klaganden av beslutet erhållit del, den dagen oräknad, då sådant skedde.

Den, som önskar ändring i formulär, som fastställts av riksförsäkringsanstalten,

eller i annan allmän föreskrift, som på grund av denna

lag meddelats av anstalten, äger därom göra framställning hos försäkringsrådet.

Försäkringsrådet äger, ändå att klagan icke förts eller framställning

gjorts, till prövning upptaga ärende, som i denna § avses.

Försäkringsrådets beslut meddelas kostnadsfritt.

Över försäkringsrådets beslut må klagan ej föras.

Straffbestämmelser.

34 §.

Underlåter arbetsgivare eller arbetsföreståndare att fullgöra något

av vad honom enligt 17, 21 eller 22 § åligger, eller försummar någon

att lämna uppgift, som i 28 § stadgas, straffes med böter.

Lämnar någon i uppgift, som enligt denna lag skall avgivas, veterligen

oriktigt meddelande, straffes med böter från och med tjugufem

till och med ettusen kronor, där ej å förseelsen straff är i allmänna

strafflagen utsatt.

Gör någon sig skyldig till förseelse, som i 18 § avses, straffes med

böter från och med tjugufem till och med ettusen kronor. Sker det

för att göra skada eller begagnar han sig av sin kännedom om yrkeshemligheten,

driftanordningen eller affärsförhållandet till egen eller

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungi. Majds Nåd. Proposition Nr 111.

annans fördel, då må till fängelse dömas. Framgår av omständigheterna,

att han om yrkeshemligheten, driftanordningen eller affärsförhållandet

erhållit kännedom å tid, då han ej hade att taga befattning med uppgift,

handling eller undersökning, som i 17 § sägs, eller att yppandet

av driftanordningen eller affärsförhållandet ej kunnat medföra skada för

det företag, som bedrevs å arbetsstället, må ansvars- eller ersättningsskyldighet

icke åläggas honom. Å förseelse, varom nu är sagt, må

allmän åklagare tala allenast efter angivelse av målsäganden.

Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla den i 19 § tredje

stycket omförmälda fond. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande,

skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

Frivillig olycksfallsförsäkring.

35 §.

Vill arbetsgivare, som till arbete använder annan arbetare än i

denna lag avses, i riksförsäkringsanstalten försäkra honom för olycksfall

i arbete, vare därtill berättigad. Sådan försäkring må ock av bolag,

som i 4 § avses, meddelas för delägares arbetare.

Har försäkring, som ovan sägs, ägt rum, skall vad i denna lag

finnes stadgat i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Övergångsbestämmelser.

36 §.

Genom denna lag upphäves lagen angående ersättning för skada till

följd av olycksfall i arbete ävensom de i lagen angående ansvarighet

för skada i följd av järnvägs drift meddelade bestämmelser om skyldighet

för järnvägs ägare eller innehavare att utgiva ersättning, då i följd

av järnvägs drift arbetare, som är anställd i järnvägens tjänst eller arbete,

under förrättandet därav varder dödad eller skadad.

37 §.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1918; dock att ersättningsanspråk,

som grundas på olycksfall, vilket därförinnan inträffat,

bedömes enligt äldre lag.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 111.

15

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 12 § handelsbalken skall erhålla

följande ändrade lydelse:

12 §.

Därnäst have kronan företräde till lös egendom för gäldenärens

utskylder för sista och löpande året, de där ej för last egendom utgå;

så ock för vad enligt lag om försäkring för olycksfall i arbete statsverket

må hava förskjutit på grand av gäldenärens underlåtenhet att

erlägga försäkrings- eller tilläggsavgift för sista och löpande året.

Sist skola med förmånsrätt ur gäldenärens egendom så i fast som

löst gäldas med lika rätt sins emellan: kommunal- och stadsutskylder,

av kyrkostämma eller kyrkofullmäktige beslutade avgifter till kyrka och

skola samt härads- och landstingsmedel, samtliga dock endast för sista

och löpande året; så ock vad enligt lag om allmän pensionsförsäkring

kommun må hava utgivit på grund av gäldenärens underlåtenhet att

erlägga pensionsavgift för sista och löpande året.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1918.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 14 § i lagen den 27 juni 1902

innefattande vissa bestämmelser om elektriska

anläggningar.

Härigenom förordnas, att 14 § i lagen den 27 juni 1902 innefattande

vissa bestämmelser om elektriska anläggningar skall erhålla

följande ändrade lydelse: ,

De i denna lag givna bestämmelser skola icke medföra skyldighet

för ägare eller innehavare av elektrisk anläggning att utgiva ersättning,

då till följd av olycksfall i arbete sådan i anläggningens tjänst anställd

arbetare, som avses i lagen om försäkring för olycksfall i arbete, varder

dödad eller skadad.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1918, men äger ej tilllämpning

i fråga om skada, som därförinnan inträffat.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

17

Förslag

till

Lag angående tillämpning med avseende å elektrisk järnväg

av bestämmelserna i lagen den 12 mars 1886 angående

ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift.

Med upphävande av lagen den 22 juni 1904 angående tilllämpning

med avseende å elektrisk järnväg av bestämmelserna i lagen den 12

mars 1886 angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift,

förordnas som följer:

Har skada uppstått i följd av elektrisk järnvägs drift, skola bestämmelserna

i lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i

följd »av järnvägs drift äga motsvarande tillämpning.

Vad sålunda föreskrivits skall icke medföra skyldighet för ägare

eller innehavare av elektrisk järnväg att utgiva ersättning vare sig för

skada, som uppkommit genom inverkan av elektrisk ström, eller då till

följd av olycksfall i arbete sådan i järnvägens tjänst eller arbete anställd

arbetare, som avses i lagen om försäkring för olycksfall i arbete,

varder dödad eller skadad, utan gälle för dessa fall vad särskilt är stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1918, men äger ej tilllämpning

i fråga om skada, som därförinnan inträffat.

*

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 93 a höft. (Nr 111.)

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Socialförsäk
ring.

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 24

mars 1916.

N ärvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,

Statsråden Hasselrot,

von Sydow,

friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Departementschefen, statsrådet von Sydow anförde:

Bland de sociala spörsmål, som i civiliserade länder på senare

tid framför andra tilldragit sig statsmakternas uppmärksamhet, torde

frågan om den moderna socialförsäkringen otvivelaktigt framstå såsom

ett av de viktigaste. Genom socialförsäkringen söker staten åt de samhällsmedlemmar,

som till följd av sjukdom, olycksfall, ålderdom, ofrivillig

arbetslöshet eller andra oförskyllda orsaker råka i betryck, bereda en

lämpligare form av understöd än den, som lämnas av den offentliga

fattigvården eller av understödsskyldiga anhöriga. Allt efter arten av

de förhållanden, som kunna föranleda behovet av dylikt understöd, har

man plägat uppdela socialförsäkringen i särskilda försäkringsgrenar, var

och en med sin speciella uppgift, och har man i allmänhet i lagstiftningen

behandlat de särskilda uppgifterna var för sig.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition Nr 111.

Vad vårt land beträffar har den gren av socialförsäkringen, som

avser understöd åt åldringar och andra invalider, numera vunnit en mera

definitiv lösning genom 1913 års lag om allmän pensionsförsäkring med

däri sedermera vidtagna jämkningar. För tryggande av deras ställning,

som genom sjukdom berövas sin arbetsförmåga, hava jämväl åtgärder

vidtagits, i det nämligen det frivilliga sjukkasseväsendet ordnats genom

lagen om sjukkassor den 4 juli 1910. Genom lagen om understödsföreningar

den 29 juni 1912 har dessa föreningars verksamhet reglerats.

Dessutom har Kungl. Maj:t den 31 december 1915 tillsatt en kommitté

med uppdrag att verkställa utredning dels angående införande i vårt

land av obligatorisk sjukförsäkring (inkl. moderskapsförsäkring) för arbetare,

dels ock huruvida och i vad mån från det allmännas sida åtgärder

kunde vidtagas för främjande av arbetares försäkring för de ekonomiska

följderna av oförvållad arbetslöshet, samt att inkomma med de förslag,

som den verkställda utredningen kunde föranleda.

Den gren av socialförsäkringen, å vilken jag nu särskilt vill fästa

Kungl. Maj:ts uppmärksamhet, är den, som avser att bereda ersättning

för de ekonomiska följderna av skada till följd av olycksfall i arbete.

Rörande denna del av socialförsäkringen, som under de senaste åren

varit föremål för utredning inom den s. k. ålderdomsförsäkringskommittén,

ämnar jag nämligen nu framlägga förslag till lagstiftning, grundad

på de förarbeten, som av kommittén utförts.

Innan jag övergår till att redogöra för nämnda förslag och grunderna

därför, torde jag i korthet få erinra om olycksfallsförsäkringsfrågans

utveckling och nuvarande läge i vårt land.

Arbetet på ordnandet av olycksfallsförsäkringen, liksom av social- Riksdagen

försäkringsarbetet överhuvud, kan, om man bortser från förarbetena till

1886 års lagstiftning angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs

drift, sägas hava tagit sin egentliga början med den av S. A. Hedin

vid 1884 års riksdag väckta motionen med begäran om lagförslag

rörande bl. a. arbetsgivares ansvar för olycksfall i yrkesarbetet och

arbetares olycksfallsförsäkring samt riksdagens i anledning av motionen

beslutade skrivelse den 11 maj samma år, däri riksdagen anhöll bl. a.,

att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, om och i vad mån åtgärder kunde

finnas lämpliga för ordnandet av förhållandet mellan arbetsgivare och

arbetare beträffande möjliga olycksfall i arbetet.

Med anledning av denna skrivelse tillsattes år 1884 den s. k. arbetar- Äldre arbetarförsäkringskommittén,

vilken den 28 juli 1888 avgav utlåtande och förslag kommittén.

till »lag om försäkring för olycksfall i arbetet». Enligt detta förslag

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Proposition

1890.

skulle samtliga hos arbetsgivare anställda personer i vissa i förslaget

angivna industriella eller industrien närstående yrkesgrenar vara försäkrade

för följderna av olycksfall i arbetet. Försäkringen skulle äga rum

i en genom statens försorg inrättad riksförsäkringsanstalt. Avgifterna

för försäkringen skulle erläggas av arbetsgivaren, varemot staten skulle

bekosta anstaltens förvaltning. Ersättningen skulle utgå från och

med tredje veckan efter olycksfallet — karenstiden var sålunda 14 dagar

— och utgöra, vid full invaliditet 60 % av den skadades årliga arbetsförtjänst

och vid partiell invaliditet en i förhållande till arbetsförmågans

nedsättning bestämd del av arbetsförtjänsten, dock högst 50 %

därav. Vid dödsfall skulle utgå, förutom begravningshjälp, livränta

såväl till änka som, under viss förutsättning, till änkling med 20 % samt

till varje barn under 15 år med 10 % av arbetsförtjänsten, dock sammanlagt

högst med 50 %. Klagan över riksförsäkringsanstaltens beslut i

ersättningsfrågor skulle föras bos en för ändamålet tillsatt nämnd, bestående

av ordförande och 6 ledamöter. Vidare innehöll förslaget bestämmelser

om beräknande av den årliga arbetsförtjänsten, avgifternas

beräknande och inbetalande, anmälningsskyldighet, undersökning, frivillig

försäkring o. s. v.

Kommittén avgav jämväl förslag till »lag om sjöfolks försäkring

för olycksfall i tjänsten» i huvudsak byggt på enahanda grunder som

förenämnda förslag. Slutligen avgav kommittén förslag till »förordning

angående riksförsäkringsanstalten», enligt vilken ett »särskilt råd» skulle

inrättas med uppgift bl. a. »att med uppmärksamhet följa riksförsäkringsanstaltens

verksamhet i dess olika riktningar, övervaka efterlevnaden

av de för denna verksamhet utfärdade författningar samt föreslå

åtgärder till avhjälpande av däri sig företeende brister ävensom för

en vidare utveckling av denna del av lagstiftningen och förvaltningen».

Med ledning av arbetarförsäkringskommitténs ovan förstnämnda

lagförslag utarbetades inom civildepartementet ett förslag till förordning

angående försäkring för olycksfall i arbetet. Detta förslag, som i övrigt

i huvudsak vilade på samma principer som arbetarförsäkringskommitténs,

omfattade dock endast kroppsarbetare, varjämte ersättningsbeloppen

bestämdes, utan avseende på den skadades förutvarande avlöning,

efter en högsta livränta av 360 kronor, över det sålunda utarbetade

förslaget inhämtade Kungl. Maj:t genom proposition den 12 mars 1890

riksdagens yttrande. På grund av enskild motion förelåg samtidigt

arbetarförsäkringskommitténs förslag till lagstiftning i ämnet till behandling

inom riksdagen.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj tis Nåd. Proposition Nr 111.

Riksdagen, som avslog motionen, förklarade sig ej heller kunna

godkänna Kungl. Maj:ts förslag. Vid ärendets behandling inom riksdagen

framhölls bl. a., att lagstiftningen i fråga ej borde byggas på

försäkringsplikt utan på arbetsgivarnes omedelbara ersättningsskyldighet,

varjämte riksdagen i sin skrivelse i ärendet till Kungl. Maj:t uttalade

den önskan, att en blivande lagstiftning ntåtte erhålla civillags

natur.

Det sålunda för riksdagen framlagda förslaget blev sedermera inom Proposition

departementet med hänsyn till framställda anmärkningar i vissa delar

omarbetat, därvid dock försäkringsprincipen bibehölls. Över detta omarbetade

förslag inhämtades högsta domstolens yttrande. Domstolens

majoritet avstyrkte därvid förslaget under anförande bl. a., att ur

privaträttsliga synpunkter ej kunde härledas någon skyldighet för arbetsgivare

att genom försäkring på förhand vidkännas utgifter för beredande

av ersättning åt arbetare för skada, som möjligen framdeles

skulle kunna tillskyndas honom genom olycksfall.

Förslaget framlades emellertid, i väsentliga delar oförändrat, för 1891

års riksdag, men även denna gång blev propositionen av båda kamrarna

avslagen.

Frågan om olycksfallsförsäkring upptogs därefter till behandling Nya arbetari

samband med frågan om ålderdomsförsäkringen, och Kungl. Maj:t,

som fann båda dessa lagstiftningsfrågor möjligen böra sättas i samband

med och huvudsakligen grundas på invaliditetsprincipen, uppdrog

åt en ny kommitté, den s. k. nya arbetarförsäkringskommittén, att

ytterligare utreda hithörande förhållanden. Denna kommittés år 1893

avgivna förslag till »lag angående försäkring för beredande av pension

vid varaktig oförmåga till arbete» var grundat på invaliditetsprincipen och

innefattade bestämmelser om obligatorisk försäkring av alla hos arbetsgivare

anställda biträden i handel, näring eller yrke, arbetsförmän,

arbetare och med dem jämförliga arbetstagare med undantag, bland

andra, av dem, som ej fyllt 18 år eller vilkas årliga avlöning översteg

1,800 kr. Försäkringen skulle äga rum i en central statsanstalt och

gälla varje varaktig oförmåga till arbete, vare sig denna oförmåga härrörde

av ålderdom, av olycksfall i arbetet eller av annan orsak. Endast

övergående oförmåga till arbete lämnades oberörd och förutsattes bliva

föremål för sjukkassors och med dem jämförliga anstalters verksamhet.

Med invaliditetsförsäkringen var förenad hustru- och barnpensionering.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Proposition

1895.

Proposition

1898.

Propositioner

1900 och 1901.

1901 års

lag.

Kostnaderna för försäkringen skulle bestridas genom pensionsavgifter,

erlagda delvis av arbetsgivaren och delvis av arbetaren.

Detta förslag blev förelagt 1895 års riksdag, dock med den ändring,

att staten skulle åtaga sig kostnaden för hustru- och barnpensioneringen,

att vissa mindre arbetsgivare tillerkändes ersättning av allmänna medel

för de av dem erlagda pensionsavgifter, samt att en frivillig försäkring

anordnades vid sidan av den obligatoriska. Förslaget vann ej riksdagens

godkännande, men anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t ville taga

frågan under förnyad prövning.

Med hänsyn till frågans behandling inom riksdagen utarbetades

inom civildepartementet, med biträde av tillkallade sakkunniga, ett nytt

förslag till »lag angående försäkring för beredande av pension eller livränta»,

vilket förslag vilade på samma huvudgrunder som 1895 års förslag,

men skilde sig från detta bland annat däruti, att arbetsgivarnes

skyldighet att bidraga till försäkringen borttagits och ersatts med bidrag

av statsmedel. Icke heller detta förslag, som underställdes 1898

års riksdag, blev av riksdagen antaget.

Då sålunda vai''ken en på försäkringsplikt byggd särskild olycksfallsförsäkring

eller en på invaliditetsprincipen grundad kombinerad

olycksfalls- och ålderdomsförsäkring vunnit bifall, fann man lämpligast

att söka bygga olycksfallslagstiftningen på principen om arbetsgivarens

direkta ersättningsskyldighet. Sedan ett på denna princip grundat förslag

förelagts riksdagen år 1900, men på grund av kamrarnas skiljaktiga

beslut förfallit, framlades ånyo, vid 1901 års riksdag, förslag till lag i

ämnet, vilket förslag med vissa ändringar av riksdagen antogs, varefter

i överensstämmelse med riksdagens beslut den 5 juli 1901 utfärdades

den ännu gällande lagen angående ersättning för skada till följd av olycksfall

i arbete, vilken lag, efter det att riksförsäkringsanstalten, i enlighet

med riksdagens därom fattade beslut, blivit år 1902 inrättad, trädde i

kraft den 1 januari 1903.

Enligt denna lag åligger det, som bekant, arbetsgivaren att i de

fall, som i lagen avses, utgiva ersättning, om arbetare skadas till följd

av olycksfall i arbetet. Lagen omfattar endast vissa uppräknade verksamheter,

tillhörande industrien eller närstående yrkesområden, varemot

jordbruket och dess binäringar, hantverk, handel och sjöfart icke medtagits.

Lagen äger även tillämpning med avseende å staten och kommunen,

därest de på yrkesmässigt sätt utöva någon verksamhet, som

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 111.

omnämnes i lagen. Ersättning utgår efter 60 dagars karenstid dels i

form av sjukhjälp, om olycksfallet medfört väsentlig nedsättning av den

skadades arbetsförmåga, med 1 krona om dagen, och dels i form av livränta

vid invaliditet med högst 300 kronor. Har olycksfallet inom två

år medfört döden, utgår dels begravningshjälp med 60 kronor och dels

livränta till de efterlevande, nämligen till änka med 120 kronor och till

varje minderårigt barn under 15 år med 60 kronor, dock med tillhopa

högst 300 kronor. Därest från kassa, som helt och hållet eller

till väsentlig del bildats genom bidrag av arbetsgivaren, pension eller

annat understöd utgår till skadad arbetare eller om arbetaren på

arbetsgivarens bekostnad blivit mot olycksfall försäkrad på annat sätt

än i riksförsäkringsanstalten, äger arbetsgivaren göra motsvarande avdrag

från ersättningen enligt lagen. Genom att försäkra sina arbetare

i riksförsäkringsanstalten eller, sedan olycksfall, som medfört skyldighet

att utgiva livränta, inträffat, genom inköp i riksförsäkringsanstalten av

dylik livränta kan arbetsgivaren befria sig från sin ersättningsplikt. Slutligen

kan i riksförsäkringsanstalten frivilligt tagas försäkring såväl av

arbetsgivare, som ej omfattas av lagen, för hos honom anställda arbetare,

som av varje enskild arbetare.

I 1901 års lag har sedermera ingen annan ändring vidtagits, än

att genom lagen den 3 juni 1904 medgivits rätt dels för arbetsgivare

att genom försäkring i riksförsäkringsanstalten bereda sina arbetare sjukhjälp

och livränta jämväl under karenstiden och dels för enskild arbetare

att själv erhålla försäkring med rätt till ersättning för denna tid.

Därjämte har enligt kungörelsen av den 28 september 1907 stadgats, att

arbetsgivare och arbetare, som tagit försäkring i riksförsäkringsanstalten,

jämväl kunna erhålla försäkring mot olycksfall utom arbetet.

Vid sidan om dessa allmänna bestämmelser om ersättning för skada

till följd av olycksfall i arbetet finnas i särskilda författningar ännu

gällande stadganden, varigenom arbetare tillförsäkras dylik gottgörelse.

Sålunda är i 6 § legostadgan föreskrivet, att om tjänstehjon sjukna!'',

husbonden bör låta sköta och vårda det'' med rätt dock, om han vill, att

å lönen avräkna vad han utgjort till läkare eller läkemedel, och enligt

64, 90 och 93 §§ sjölagen äger befälhavare eller sjöman, om han sjuknar

eller skadas i tjänsten, i allmänhet rätt till hyra, tills han entledigats,

samt dessutom rätt till vård på redarens bekostnad, så länge han är kvar

i tjänsten och 4 veckor därefter, varjämte redare är skyldig att bekosta

avliden sjömans begravning.

Ändringar i

1901 års lag.

^Andra gällande

bestämmelser.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kung!. 3Iaj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Vidare är enligt lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för

skada i följd av järnvägs drift, om någon, som är anställd i järnvägs

tjänst eller arbete, under förrättande därav dödas eller skadas, såväl

järnvägens innehavare som dess ägare skyldig att efter allmänna skadeståndsregler

gälda skadestånd, där icke den, som led skadan, genom

överträdelse av gällande föreskrifter eller annan grov vårdslöshet själv

ådragit sig densamma. I själva verket kan denna lag anses utgöra det

första steget i vårt land ifråga om utvecklingen av principen, att arbetsgivaren

skall ansvara för skada, som genom olycksfall i arbetet tillskyndas

hans arbetare, oberoende av om vållande till skadan kan läggas

arbetsgivaren till last eller icke. Efter ikraftträdandet av 1901 års olycksfallslag

gäller emellertid 1886 års lag ej längre ifråga om arbetare eller

arbetsforman, som erhållit anställning i järnvägs tjänst efter 1903 års

ingång. Enligt lag den 22 juni 1904 skall 1886 års lag äga motsvarande

tillämpning i avseende å elektrisk järnväg med undantag doök

för de fall, varå olycksfallslagen äger tillämpning. Med enahanda undantag

är enligt lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser om

elektriska anläggningar, innehavare av sådan anläggning under angivna

förutsättningar skyldig att utgiva skadestånd i fall, då någon ljutit

döden eller lidit kroppsskada genom inverkan av elektrisk ström från

anläggningen.

Genom kungörelsen den 2 oktober 1908 angående en särskild för

fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall har åt fiskare,

vare sig han arbetar för egen eller annans räkning, medgivits rätt att

genom försäkritig i riksförsäkringsanstalten mot en årlig försäkringsavgift

av 5 kronor 50 öre bereda sig ersättning enligt de i 1901 års

olycksfallslag stadgade grunder. I den män avgiften icke skulle förslå

till ersättningarnas bestridande, fylles bristen av statsmedel.

Enligt förordningen den 18 juni 1909 om ersättning i anledning av

kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, utgiver staten ersättning

då under militärtjänstgöring i fred olycksfall inträffar, så att tjänstgörande

värnpliktig, volontär vid hären eller någon, som tillhör flottans

eller kustartilleriets stammanskap, varder skadad, eller person, som nu

nämnts, skadats under tjänstgöring i krig. Ersättning utgives jämväl,

om sjukdom med därav följande skada yppats under eller efter slutad

militärtjänstgöring, och tjänstgöringen skäligen kan antagas hava bidragit

till sjukdomen. Författningens föreskrifter överensstämma i huvudsak

med motsvarande bestämmelser i 1901 års lag, dock att ersättningsbeloppen

i regel äro 50 procent högre, varjämte karenstiden är

nedsatt till tre dagar.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kung!.. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

25

Såväl enligt denna författning Rom enligt 1908 års kungörelse utgår

ersättning under viss förutsättning jämväl till efterlevande föräldrar och

syskon.

Genom förordningen den 22 oktober 1909 angående ersättning åt efterlevande,

om någon av lotsverkets betjäning till följd av tjänsteutövning ljutit

döden, har åt sådana efterlevande tillförsäkrats ersättning efter i huvudsak

samma grunder som enligt förordningen angående ersättning för

skada under militärtjänstgöring.

Slutligen torde i detta sammanhang böra erinras, att lagen om allmän

pensionsförsäkring den 13 juni 1913 avser pension eller understöd

vid höggradig invaliditet även i följd av olycksfall, vare sig olycksfallet

inträffat i eller utom arbetet.

1901 års olycksfallslag torde, på sätt framgår såväl av förarbetena

till lagen som av en jämförelse med den moderna utländska lagstiftningen

i ämnet, mera vara att anse som ett första genombrott på olycka fallslagstiftningens

område än som eu definitiv lösning av ifrågavarande

problem. Också har beträffande åtskilliga av lagens stadganden redan

i början av lagens tillämpning behovet av utvidgning i flera hänseenden

gjort sig gällande. Särskilt hava önskemål framställts om utvidgning

av lagens tillämplighetsområde, om rikligare ersättningar samt

om införande av försäkringsplikt i stället för direkt ersättningsskyldighet

för arbetsgivaren.

Redan i skrivelse den 22 januari 1907, eller sålunda något mer än

4 år efter det lagen trätt i kraft, uppdrog dåvarande chefen för civildepartementet

åt riksförsäkringsanstalten att igångsätta en utredning

angående de ändringar i lagen den 5 juli 1901, som kunde anses

vara av behovet påkallade. Departementschefen anförde därvid, att han

ay förekommen anledning funnit det böra närmare utredas, huruvida,

med hänsyn till vunnen erfarenhet rörande nämnda lags tillämpning

och verkningarna därav, bestämmelserna i densamma kunde anses vara

i alla delar ändamålsenliga och lämpade efter behovet. Särskilt hade

det synts departementschefen kunna ifrågasättas, om ej karenstiden

lämpligen borde förkortas, om gällande bestämmelser i avseende å livräntas

utgående vore tillräckligt betryggande, samt huruvida icke arbetsgivare

och arbetare borde tillerkännas rätt att hos anstalten teckna försäkring,

som med avseende å beloppet överstege det lagstadgade.

Den 10 januari 1908 avgav riksförsäkringsanstalten utlåtande i

ämnet. Anstalten framhöll därvid att, som frågorna om ordnandet av

sjukkasseväsendet samt om ålderdoms- och invaliditetsförsäkringen då

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 93 a höft. (Nr 111.) 4

RiksförsäJcr

ing sanstalten

1908.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Kung!. May.ts Nåd. Proposition Nr 111.

stode på dagordningen, anstalten funnit det mindre lämpligt, att någon

genomgripande ändring i olycksfallslagen vidtoges, och därför icke ansett

sig för det dåvarande böra föreslå några väsentliga ändringar i avseende

å de grunder, på vilka lagen vore byggd. Det avgivna förslaget

avsåg sålunda huvudsakligen lagens omfattning samt ersättningarnas

storlek och form. I fråga om lagens omfattning föreslog anstalten

utvidgningar. Särskilt ansågs ersättningsskyldigheten böra utsträckas

till jordbruket, dock endast till fastigheter med ett taxeringsvärde av

minst 20,000 kronor, varjämte ersättningsskyldigheten borde omfatta

även skada till följd av olycksfall, som träffade arbetare vid utförande

av arbete, vartill han utom yrket användes av sin arbetsgivare. Beträffande

ersättningens storlek och form innebar förslaget en allmän höjning

av ersättningsbeloppen, vilka dock fortfarande skulle vara i lagen

fixerade och icke sättas i relation till arbetsförtjänsten. Sjukhjälp och

livräntor till den skadade borde i regel höjas med femtio procent. Vid

invaliditet under 20 % borde kapital i st. f. livränta utbetalas.

Ersättning till efterlevande skulle i vissa fall jämväl utgå till änkling

samt till den avlidnes föräldrar och minderåriga syskon o. s. v.

För att trygga utfåendet av ersättning enligt lagen föreslog anstalten

upprättandet av en garantifond, till vilken skulle inflyta vissa bötesmedel.

Anstalten framhöll emellertid, att den mest betryggande garantien

för ersättningarnas utfående erhölles genom införande av försäkringsplikt.

Slutligen upptog riksförsäkringsanstalten tanken på upprättandet

av ett arbetarförsäkringsråd. Detta råd skulle erhålla rådgivande

befogenhet och bl. a. hava att yttra sig i de frågor, riksförsäkringsanstalten

föreläde detsamma, ävensom över förslag, som Kungl. Maj:t

kunde vilja hänskjuta till detsamma.

Kommers- Över riksförsäkringsanstaltens utlåtande infordrades kommerskollegii

k°i909im yttrande, vilket avgavs den 15 april 1909. Beträffande grunderna för en

dylik lagstiftning anförde kollegium i huvudsak följande. Lagens omfattning

borde i vissa avseenden utvidgas utöver vad riksförsäkringsanstalten

föreslagit. Bland annat borde ersättningsskyldigheten utsträckas även

till något mindre jordbruk nämligen jordbruk med ett taxeringsvärde

av minst 10,000 kronor. I sammanhang med utvidgning av lagens tilllämplighetsområde

och höjning av ersättningarna borde emellertid arbetsgivarens

direkta ersättningsplikt utbytas mot försäkringsplikt. Dock

borde arbetsgivarne i fråga om försäkringsformen lämnas frihet att försäkra

antingen i riksförsäkringsanstalten eller på annat sätt, varjämte

även befrielse från försäkringsplikten under betryggande garantier borde

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

kunna medgivas. Ett centralorgan skulle upprättas för att i första hand

leda och övervaka försäkringen och därvid bland annat tillse, att ersättning

utginge i enlighet med lagens föreskrifter. Ersättningsbeloppen

borde sättas i förhållande till den skadades arbetsförtjänst och en förkortning

av den nuvarande karenstiden äga rum. Det kunde dock förtjäna

att tagas i övervägande, huruvida tillräckliga skäl förelåge för att

ifråga om de båda första månaderna efter olycksfallet föreskriva försäkringsplikt,

eller om det icke vore lämpligare att endast stadga, att

ersättning härunder skulle av arbetsgivaren lämnas, men överlåta åt

vederbörande arbetsgivare att försäkra eller icke försäkra risken ifråga.

Iliksförsäkringsanstaltens förslag rörande sättet för olycksfallsersättningens

beräknande m. m. fann kollegium i åtskilliga fall utgöra avsevärda

förbättriugar. Dock ansåg kollegium, att ersättning liksom hittills

icke borde lämnas för invaliditetsfall under tio procent samt att

kapitalbelopp i stället för livränta ej borde lämnas till änka, som uppnått

50 års ålder. Att ersättningsskyldigheten xitsträcktes till att gälla,

förutom änka och barn, även änkling och föräldrar vore berättigat, men

däremot vore icke befogat, att låta den omfatta minderåriga syskon, då

försörjningsplikten enligt fattigvårdslagstiftningen icke sträckte sig längre

än till föräldrar och barn. Vidare borde stadgandet om förlust av rätten

till ersättning på grund av grov vårdslöshet till sin innebörd närmare

preciseras eller ock helt ur lagen uteslutas.

Utlåtandet utmynnade i en hemställan, att Kungl. Maj:t ville lata

utarbeta en ny, fullständig lagstiftning i ämnet enligt i huvudsak följande

grunder: att lagstiftningens ifråga giltighetsområde gjordes så

omfattande, som det med nödig hänsyn till vederbörande näringsidkares

ekonomiska bärkraft kunde anses möjligt; att lagstiftningen grundades

på principen om arbetsgivarnes obligatoriska försäkringsplikt pa det

sätt och under de närmare betingelser, för vilka i utlåtandet redogjorts;

att denna lagstiftning, vad särskilt jordbruket och sjöfartsnäringen beträffade,

av praktiska hänsyn reglerades genom särskilda lagar; att

principen om olycksfallsersättningens fastställande i förhållande till den

skadades arbetsförtjänst komme till användning; samt att den nuvarande

till sextio dagar bestämda karenstiden förkortades.

Slutligen uttalade kollegium i fråga om olycksfallsersättning till

sjöfolk, att en blivande lagstiftning i detta ämne borde, naturligtvis

under nödig hänsyn till de säregna förhållanden, varunder sjöfartsyrket

utövades, så nära som möjligt ansluta sig till olycksfallslagstiltningen, i

vad den avsåge övriga yrken.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Sjötnans
pensionerings
kommittén.

Riksdags
motioner.

I detta sammanhang torde slutligen böra erinras om det av kommittén

för utredning angående förbättrat pensioneringssätt för sjömän

den 15 november 1904 avgivna betänkande, innefattande bl. a. förslag''

till lag om försäkring av sjöfolk. Enligt detta förslag skulle i allmänhet

envar, som erhölle anställning å fartyg, därmed bliva försäkrad i handelsflottans

pensionsanstalt med rätt dels till sjukhjälp, livränta och

begravningshjälp vid olycksfall under anställning, därvid med olycksfall likställdes

sjukdom, som kunde anses innebära särskild yrkesfara, och dels

till pension vid annorledes än genom olycksfall under anställningen

ådragen invaliditet. Avgifterna för försäkringen skulle betalas till hälvten

av fartygsägaren och till hälvten av den försäkrade. Ersättningarna

skulle i allmänhet utgå från och med 15:de dagen efter olycksfallet enligt

väsentligen samma grunder och med samma belopp som enligt 1901

års lag. Därjämte skulle livränta i vissa fall utgå, då fartyg förolyckats

eller all underrättelse om fartyg uteblivit. Förslaget innehåller slutligen

särskilda bestämmelser rörande anmälan av olycksfall under resa,

utlännings och utomlands boendes rätt till livränta o. s. v.

Frågan om ändringar i olycksfallslagstiftningen har jämväl inom riksdagen

varit föremål för behandling. Sålunda föreslogs vid 1907 års riksdag

i en av herr J. A. Christiernsson in. fl. väckt motion, dels att ersättningsbeloppen

måtte höjas med 50 procent, dels ock att karenstiden måtte

nedsättas från sextio till tre dagar. Vidare hemställdes i en motion av

herr K. J. Larsson om antagande av ett tillägg till lagen av den innebörd,

att en genom olycksfall i arbete skadad arbetares ersättningsanspråk

icke måtte underkännas med hänvisning därtill, att den skadade

själv genom grov vårdslöshet varit vållande till olycksfallet, därest yrkesidkaren

försummat vidtaga nödiga försiktighetsåtgärder till olycksfallets

förebyggande. Slutligen föreslogs även i en annan motion av samma

motionär en riksdagsskrivelse med begäran om förslag angående beredande

av tillfälle för medellösa, olycksfallsskadade arbetare att erhålla

rättegångsbiträde.

De båda förstnämnda motionerna vunno ej riksdagens bifall, varemot

riksdagen med anledning av den sistnämnda motionen i skrivelse

till Kungl. Maj:t hemställde, att Kungl. Maj:t i sammanhang med omarbetning

av olycksfallslagen ville taga i övervägande, huruvida icke

riksförsäkringsanstaltens skyldighet att vid inträffade olycksfall i arbete

avgiva utlåtande skulle kunna i vissa fall utsträckas.

Vid 1908 års riksdag väcktes av enskilda motionärer ånyo olika

förslag rörande en mer eller mindre vittgående revision av olycksfalls
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungi. Maj.is Nåd. Proposition Nr 111.

lagstiftningen. I en motion av herr Th. Fiirst föreslogs en riksdagsskrivelse

med begäran om utredning och förslag till ny Ing om ersättning

för skada till följd av olycksfall i arbete, grundad på principen om

alla arbetsgivares försäkringsplikt i riksförsäkringsanstalten eller med

denna likställd anstalt, så att ersättning för inträffat olycksfall bereddes

åt varje kroppsarbetare. I en annan motion av herr Först hemställdes,

att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t

vid utarbetande av ny ersättningslag för skador till följd av olycksfall

i arbete, villo låta utreda, huruvida och i vad mån livräntebeloppen

vid invaliditet och dödsfall borde höjas för att motsvara den skadades

eller de efterlevandes måttliga levnadskostnader samt göras beroende

av den skadades eller avlidnes lön, ävensom huruvida ersättning för övergående

skada lämpligen kunde sammanföras med sjukdom ser sättning och

behandlas i samband därmed samt bortföras från riksförsäkringsanstalten.

Vidare föreslogs i en motion av friherre Th. Adelswärd, att riksdagen

ville för sin del besluta, att skyldighet att enligt § 1 i olycksfall slagen

utgiva ersättning skulle åligga ATar och eu, som låter annau för sig mot

kontant betalning eller annan överenskommen ersättning utföra arbete,

som icke är allenast av tillfällig natur.

Sammansatta stats- och lagutskottet, till vilket motionerna hänvisades,

avstyrkte desamma. Första kammaren följde utskottets förslag,

men andra kammaren beslöt, i anslutning till en inom utskottet framställd

reservation, att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl.

Maj: t i sammanhang med pågående eller blivande iitredning rörande

revision av lagen om ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete

ville taga i förnyat övervägande, huruvida ifrågavarande lag lämpligen

borde grundas på principen om försäkringsplikt. T anledning av

motion vid 1909 års riksdag av herrar K. J. Larsson och C. A. Lindblad

anhöll riksdagen, i enlighet med sammansatta stats- och lagutskottets

förslag, i skrivelse till Kungl. Maj:t, att Kungl. Maj:t täcktes taga

i övervägande, huruvida och på vad sätt genom det allmännas försorg

rättshjälp kunde beredas genom olycksfall i arbete skadade arbetare

eller deras efterlevande för utfående av dem enligt lag tillkommande

ersättning. Berörda skrivelse har sedermera överlämnats till ålderdomsförsäkringskommittén.

Med anledning av sålunda gjorda framställningar om ändring i gällande

lagstiftning rörande ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete

anmälde dåvarande chefen för civildepartementet den 28 oktober 1910 frå
-

Ålderdomsförsäkringsk

ommitt én.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 111.

Departementschefen.

gan om revision av lagen den 5 juli 1901 inför Eders Kungl. Maj:t.

Departementschefen förklarade härvid, att man, enligt hans uppfattning,

icke lämpligen kunde utsträcka lagens omfattning, höja ersättningsbeloppen

eller eljest ändra någon av lagens grundläggande bestämmelser

utan att göra frågan om ersättningspliktens förverkligande genom

obligatorisk försäkring till föremål för ingående undersökning och utredning.

Med hänsyn till förevarande frågas nära sammanhang med

frågan om ålderdoms- och invaliditetsförsäkringen hemställde departementschefen,

att Eders Kungl. Maj:t måtte uppdraga åt den kommitté,

som år 1907 tillsattes för verkställande av utredning och avgivande av

förslag rörande allmän ålderdoms- och invaliditetsförsäkring, (ålderdomsförsäkringskommittén),

att avgiva yttrande och förslag även beträffande

revision av lagen den 5 juli 1901, vilken hemställan av Eders Kungl.

Maj:t bifölls.

Sedan nämnda kommitté den 9 november 1912 avgivit särskilt betänkande

och förslag angående allmän pensionsförsäkring och detta förslag

lett till antagande av ovannämnda lag om allmän pensionsförsäkring,

har kommittén den 19 oktober 1915 avlämnat betänkande och

förslag angående försäkring för olycksfall i arbete, innefattande, förutom

motiv och utredningar, förslag till lag om försäkring för olycksfall i arbete,

lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken, lag om

ändrad lydelse av 14 § i lagen den 27 juni 1902 innefattande vissa

bestämmelser om elektriska anläggningar och lag om ändrad lydelse

av lagen den 22 juni 1904 angående tillämpning med avseende å elektrisk

järnväg av bestämmelserna i lagen den 12 mars 1886 angående

ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift.

De sålunda utarbetade lagförslagen hava för yttrande remitterats

till riksförsäkringsanstalten, socialstyrelsen, kommerskollegium, vattenfallsstyrelsen,

telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, lantbruksstyrelseu, lantbruksakademien,

överståthållarämbetet samt Kungl. Maj:ts befallningshavande

i rikets län, varjämte kommuner och övriga intresserade lämnats

tillfälle att yttra sig över förslagen. De från statens centrala ämbetsverk

inkomna utlåtandena, i sin helhet befordrade till trycket, torde,

jämte en likaledes tryckt översiktlig redogörelse för övriga utlåtanden,

såsom bilagor få åtfölja detta protokoll.

Såsom av den föregående redogörelsen torde framgå, har behovet

av en fullt modern lagstiftning på ifrågavarande område starkt gjort

sig gällande. Att den lösning av olycksfallsförsäkringens problem, som

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

31

efter nära två årtiondens lagstiftningsarbete vunnits med genomförandet

av 1901 års lag icke kunnat tillfredsställa de berättigade krav, som

ställas på denna gren av socialförsäkringen, är uppenbart. Orsaken

till detta med utvecklingen i övrigt på det sociala området så föga överensstämmande

resultat torde huvudsakligen vara att söka i de svårigheter,

som vanligen möta, då det gäller att på ett ännu oprövat område

söka åstadkomma en efter landets förhållanden lämpad lagstiftning.

Sedan emellertid numera i så gott som alla civiliserade länder en vida

mera effektiv lagstiftning än i vårt land på detta område blivit genomförd,

och därjämte tillämpningen av den hos oss gällande olycksfallslagen

givit ökad erfarenhet, har behovet av en väsentlig förbättring av de

ifrågavarande sociala förhållandena ytterligare framträtt. Genomförandet

av en ny olycksfall slagstiftning synes mig därför nu icke längre kunna

uppskjutas.

Då jag nu övergår till behandling av frågan om och i vad mån

det föreliggande kommittéförslaget lämpligen kan läggas till grund

för ny lagstiftning på ifrågavarande område, skall jag till en början

tillåta mis* att i korthet erinra om förslagets innehåll.

Från gällande lag avviker förslaget huvudsakligen därutinnan,

att lagstiftningens omfattning skulle enligt förslaget väsentligen utsträckas,

ersättningarnas belopp höjas och bestämmas efter arbetsförtjänstens

storlek. Den s. k. karenstiden skulle så gott som helt borttagas,

och arbetsgivarens direkta ersättningsskyldighet utbytas mot försäkringsplikt.

Enligt förslaget skall sålunda envar arbetare vara försäkrad för

skada till följd av olycksfall i arbetet, därvid med »arbetare» förstås

envar, som mot avlöning användes till arbete för annans räkning, således

icke allenast kroppsarbetare i vanlig mening, utan även biträden

och tjänstemän i banker, handelsaffärer, kontor o. s. v. ävensom arbetare

och tjänstemän i statens och kommunernas tjänst. Såsom arbetare

anses även lärlingar, däri inbegripna studerande, praktikanter o. d.,

även om de ej hava avlöning. Från lagens omfattning undantagas emellertid

personer med högre årlig avlöning än 5,000 kronor, minderåriga

under tolv år, arbetare, som utföra arbetet i sitt hem, arbetsgivarens

barn och föräldrar ävensom vissa tillfälligt sysselsatta arbetare.

Med olycksfall i arbete likställer förslaget sådana yrkessjukdomar,

som förorsakas av särskilt giftiga, vid arbetet använda ämnen. Har

olycksfallet uppsåtligen förorsakats av den skadade, äger han ej rätt till

Kommitténs

förslag.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

ersättning. Däremot förverkas ej denna rätt, såsom enligt nu gällande

lag, om olycksfallet vållats genom grov vårdslöshet.

Ersättning till den skadade utgår från och med dagen efter olycksfallet

under förutsättning att väsentlig nedsättning av arbetsförmågan

varat tre dagar efter olycksfalisdagen. I ersättning utgives dels daglig

sjukpenning, som utgår jämväl under sön- och helgdagar och dels, vid

invaliditet, livränta. Såväl livräntan vid helinvaliditet som sjukpenningen

bestämmes till 2 a av den skadades arbetsförtjänst. Under konvalescenstid

och vid lindrigare sjukdom samt vid partiell invaliditet utgår sjukpenning

resp. livränta med proportionsvis lägre belopp. Sjukpenning och livränta

erhålles dock ej, om arbetsförmågan genom olycksfallet nedsatts med

mindre än 25 resp. 10 procent. Under sjukdomstiden äger den skadade

rätt till fri läkarvård och läkemedel, vartill även räknas enklare

hjälpmedel, såsom kryckor, bråckband o. d. I ändamål att bereda den

skadade möjligast läm [ilig vård äger den försäkringsinrättning, i vilken

han är försäkrad, rätt att bereda honom vård å sjukhus. Detta får

dock ej ske utan den skadades medgivande, så vida ej skadan enligt

läkares intyg kräver sådan vård. Under tiden för sjukhusvården får å

sjukpenningen eller livräntan, till ersättning för vården, avdragas högst

hälften.

Har den skadade avlidit till följd av olycksfallet, utgives, oavsett

den tid efter oly eks fallet, inom vilken döden inträffat, dels begravningshjälp

och dels livräntor till efterlevande maka samt minderåriga barn

under 15 år. Begravningshjälpen utgör en tiondel av den avlidnes årliga

arbetsförtjänst, dock minst 50 kronor. Livränta till änka eller

änkling utgår, så länge livräntetagaren lever ogift, med en fjärdedel av

arbetsförtjänsten. Med avseende å rätten till livränta göres således icke

skillnad mellan änka och änkling. Till varje den avlidnes barn (även

utom äktenskapet) utgår livränta med en sjättedel av arbetsförtjänsten.

Dessa livräntor fä sammanlagt ej överstiga två tredjedelar av arbetsförtjänsten.

Slutligen har efter utlandets exempel även föreslagits, att

änkan eller änklingen skulle, vid ingående av nytt äktenskap, erhålla

ett kapital för en gång, motsvarande tre fjärdedelar av den avlidnes

arbetsförtjänst. Såsom villkor härför har föreskrivits, att äktenskapet

skall hava ingåtts före fyllda sextio år.

I huvudsaklig överensstämmelse med utländska lagar skall, vid ersättnings

bestämmande, den skadades årliga arbetsförtjänst i de reguljära

fallen beräknas till hela den avlöning, vinstandelar och naturaförmåner

inräknade, som han under året före olycksfallet åtnjutit av arbetsgivaren

i den verksamhet, i vilken olycksfallet inträffat. Har arbetaren

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 111.

33

icke under hela året varit sysselsatt hos arbetsgivaren, skall för den tid,

han icke haft arbete, axdöning beräknas efter avlöningen i arbetsorten

under motsvarande tid för en liknande arbetare, eller eljest med hänsyn

till omständigheterna. överstiger den årliga arbetsförtjänsten 1,800

kronor, tages det överskjutande beloppet icke i beräkning. Understiger

arbetsförtjänsten 300 kronor, skall den beräknas till detta belopp.

Med tillämpning av dessa bestämmelser komma ersättningsbeloppen

att kunna variera, den dagliga sjukpenningen mellan 1 krona och 4 kronor

och den årliga livräntan vid de sällsynta fallen av helinvaliditet mellan

200 och 1,200 kronor. I lindrigare fall och vid partiell invaliditet kunna

ersättningsbeloppen nedgå, sjukpenningen ända till 25 öre om dagen

och livräntan till 20 kronor. Livräntan till änka och änkling växlar

mellan 75 och 400 kronor, och livräntan till barn mellan 50 och 300

kronor. Begravningshjälpen uppgår till 50 å 180 kronor.

Ersättningarna vid sjukdom och vid invaliditet skulle sålunda enligt

förslaget väsentligen uppgå till samma belopp som i Tyskland, Frankrike,

Holland, Schweiz, Luxemburg, Rumänien och Ryssland, men däremot

överstiga beloppen i övriga länder.

Såsom förut nämnts, är förslaget byggt på principen om arbetsgivarens

försäkringsplikt. Den sålunda obligatoriska försäkringen skall

äga rum antingen i riksförsäkringsanstalten ellér i ömsesidigt arbetsgivarbolag

med solidarisk ansvarighet. Har försäkring icke skett i

arbetsgivarbolag, anses arbetaren, utan att någon åtgärd från hans sida

erfordras, vara försäkrad i riksförsäkringsanstalten. Arbetsgivaren behöver

således icke hos anstalten göra anmälan eller ansökan om försäkring.

Förutom att erlägga föreskrivna avgifter och göra anmälan om

inträffat olycksfall, är arbetsgivaren endast skyldig att vid anfordran

lämna uppgifter angående sina arbetare, deras löneförhållanden, beskaffenheten

av sin verksamhet m. m. eller att, där erforderliga uppgifter

icke sålunda kunna erhållas, låta försäkringsinrättningen taga del av

sina lönelistor eller föranstalta om undersökning av verksamheten.

Försäkringen torde i allmänhet bliva kollektiv, men kan naturligen

i vissa fall även vara individuell. Försäkringsavgifterna bestämmas med

tillhjälp av vunna upplysningar om verksamhetens art och växla efter

yrkets farlighet, arbetarnas antal och arbetstid samt arbetsförtjänstens

storlek. Kunna avgifterna, såsom ofta är fallet, till en början endast

provisoriskt bestämmas, sker reglering efteråt. Har arbetsgivaren enligt

annan författning eller enligt eget åtagande skyldighet att utgiva olycksfallsersättning,

eller har han lämnat väsentligt bidrag till kassa, som utgiver

dylik ersättning, kan han, under förutsättning av tillräcklig säkerhet

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 93 a höft. . (Nr 111.) 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 111.

för ersättningens utgivande, erhålla motsvarande minskning i försäkringsavgiften.

Ersättning, som utgår från riksförsäkringsanstalten eller arbetsgivarbolag

minskas i sådant fall med vad som utgives av arbetsgivaren

eller, ifråga om understöd från kassa, med vad som av understödet

svarar mot arbetsgivarens bidrag. För pensionstillägg enligt lagen

om allmän pensionsförsäkring ävensom för vissa andra understöd av

liknande karaktär få avgiftsminskning och motsvarande avdrag ej äga

rum.

Klagan över beslut av riksförsäkringsanstalten eller arbetsgivarbolag

rörande ersättning, avgiftsbelopp, avgiftsskyldighet m. in. skall

enligt förslaget föras hos en särskild myndighet, benämnd »försäkringsrådet»,

som skulle bestå av medlemmar med sakkunskap på olika områden

jämte ett antal arbetsgivare och arbetare. Härigenom skulle undvikas,

att dylika tvister bliva föremål för prövning vid domstol. Rådets

beslut i försäkringsfrågor får ej överklagas. Rådet skall därjämte hava

vissa allmänna uppgifter, såsom att bereda tillfälle för arbetsgivarne och

arbetarne att iakttaga berättigade intressen i fråga om försäkringskostnaderna

och ersättningarna, att med uppmärksamhet följa försäkringens

tillämpning och utveckling, att avgiva yttranden och förslag i försäkringsfrågor

m. m.

Något detaljerat förslag till förvaltningens ordnande har kommittén

icke avgivit. Kommittén har emellertid beräknat de årliga omkostnaderna

till 730,000 kronor för riksförsäkringsanstalten och 120,000 kronor

för försäkringsrådet eller sålunda sammanlagt till 850,000 kronor.

För bestridande av dessa utgifter skulle arbetsgivarne enligt kommitténs

förslag lämna bidrag. Sålunda föreslås, att till avgiften för försäkring

i riksförsäkringsanstalten skall beräknas en tilläggsavgift motsvarande

5 procent av försäkringsavgiften. Därjämte skulle av arbetsgivarbolagen

erläggas bidrag med belopp motsvarande 5 procent av

summan av försäkringsavgifterna. Med dessa bidrag har kommittén

beräknat, att hälften av förvaltningskostnaderna eller omkring 425,000

kronor skulle komma att täckas.

Slutligen innehåller förslaget även bestämmelser om rätt för arbetsgivare,

som använder annan arbetare än i lagen avses, att frivilligt försäkra

denne i riksförsäkringsanstalten. Beträffande frivillig försäkring

av annat slag, såsom försäkring för olycksfall utom arbetet, försäkring

av arbetsgivaren själv in. m., har kommittén tänkt sig att erforderliga

föreskrifter kunna lämnas genom särskild förordning eller genom bestämmelser

i riksförsäkringsanstaltens instruktion.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Ehuru statistiken rörande arbetarnes fördelning å olika yrkon är

synnerligen ofullständig, har kommittén dock sökt att skaffa sig en föreställning

om antalen försäkrade arbetare inom olika yrken för år 1917

eller det år, under vilket lagen i bästa fall skulle kunna träda i kraft.

Enligt en i flera avseenden osäker uppskattning har arbetarnes fördelning

på de olika huvudkategorierna av yrken eller verksamheter ansetts vid

nämnda tidpunkt komma att bliva ungefär följande:

Män.

Kvinnor.

Jordbruk, tjänare ...................................................

80,000

60,000

» jordbruksarbetare..................................

.............. 75,000

15,000

» familjemedlemmar ...............................

.............. 30,000

70,000

Industri, yrkesarbetare...........................................

.............. 360,000

80,000

» utan uppgivet yrke...............................

.............. 75,000

15,000

» minderåriga 12—15 år.........................

.............. 20,000

20,000

Hantverk .................................................................

.............. 50,000

10,000

Handel........................................................................

.............. 40,000

30,000

Sjöfart.........................................................................

............. 30,000

—

Tjänare utom jordbruket ...................................

.............. 40,000

110,000

Allmän tjänst (inkl. ensk. järnvägar)................

.............. 90,000

40,000

Summa 890,000 450,000

Hela antalet försäkrade arbetare skulle enligt denna uppskattning

komma att utgöra omkring 900,000 män och 450,000 kvinnor eller tillsammans

1,350,000 »arbetare» av olika slag. Då 1901 års lag omfattar

omkring 450,000 manliga och 100,000 kvinnliga arbetare, skulle den

nya lagstiftningen således komma att omfatta omkring dubbelt så många

manliga och 4 a 5 gånger så många kvinnliga arbetare som den nu

gällande lagen. Som en del av de nytillkomna arbetarkategorierna i

större utsträckning omfatta s. k. säsongarbetare o. d. och således bestå

av ett relativt mindre antal helårsarbetare än de arbetargrupper, som

omfattas av nu gällande lag, kommer emellertid arbetarantalets ökning,

därest man avser allenast helårsarbetare, att i själva verket bliva mindre

än här angivits.

Beträffande antalet arbetsgivare, som skulle komma att omfattas av

den föreslagna lagstiftningen, är statistiken ännu mera ofullständig än

i fråga om arbetarne. Efter en synnerligen osäker uppskattning hava

arbetsgivarne ansetts kunna fördelas på följande sätt:

s. 36 Kontrollera mot PDF

Departementschefen.

36 Kung1. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111.

100,000

100,000

50,000

50,000

Summa ungefär 300,000

således tillsammans omkring 300,000 för sina arbetare avgiftsskyldiga

arbetsgivare. Då antalet arbetsgivare, som omfattas av nu gällande lag,

högst kan uppskattas till omkring 50,000, skulle förslaget innebära, att

åtminstone 6 gånger så många arbetsgivare komme att underkastas lagstiftningen.

Denna betydliga ökning beror naturligen i huvudsak därpå,

att inom de nytillkomna verksamhetsgrenarna, särskilt jordbruket, handeln

och hantverket, ett synnerligen stort antal mindre arbetsgivare med en

eller två arbetare finnas, vilka komma att omfattas av lagen.

Jordbruk ungefär

Industri och hantverk »

Handel och samfärdsel »

Övriga (merendels för tjänare) d

Det torde ligga i sakens natur, att i fråga om ett ämne av förevarande

art och omfattning olika meningar skola göra sig gällande rörande

en del av de spörsmål, som beröras av den ifrågasatta lagstiftningen, så

mycket mer som med densamma skulle följa så betydande förändringar

i förhållande till gällande lag, som, enligt val den av mig lämnade

redogörelsen utvisar, avses med kommitténs förslag. I de över förslaget

avgivna utlåtandena hava ock — huvudsakligen beträffande förslagets

detaljer — åtskilliga erinringar och ändringsförslag framställts. Förslagets

grundlinjer och syfte hava dock vunnit allmänt erkännande.

Det av ålderdomsförsäkringskommittén framlagda förslaget, för

vilket jag redogjort, synes även mig innebära en i stort sett synnerligen

tillfredsställande lösning av den föreliggande frågan. Samtidigt

med att kommittén på ett förtjänstfullt sätt för sitt förslag tillgodogjort

sig det bästa av den utländska lagstiftningen i ämnet och den

erfarenhet, olycksfallsförsäkringens tillämpning såväl hos oss som i utlandet

givit, synes förslaget i allmänhet hava väl anpassats efter förhållandena

i vårt land. Denna min uppfattning har jag fått ytterligare

bekräftad . av uttalanden i enahanda riktning såväl från myndigheter

som från enskilda, varvid från flera håll tillika framhållits den klarhet

och reda, som jämväl ansetts utmärka kommitténs förslag.

Jag har sålunda icke tvekat att lägga förslaget till grund för ny

lagstiftning i ämnet.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 111. 37

Vid den granskning, som jag underkastat kommitténs förslag, har

jag emellertid i vissa hänseenden funnit mig icke helt kunna ansluta

mig till detsamma, utan ansett mig böra föreslå vissa ändringar däri, för

vilka ändringar jämte skälen därför jag i det följande vill redogöra.

I samband därmed kommer jag att till behandling upptaga de anmärkningar

och erinringar mot förslaget, ävensom de allmänna uttalanden

därom, som framställts i de över detsamma avgivna utlåtandena och antingen

föranlett ändringar i kommitténs förslag eller eljest ansetts vara

av beskaffenhet att böra särskilt upptagas.

Såsom kommittén framhållit, finnas vissa för lagstiftningen på ifrågavarande

område väsentligen gemensamma förutsättningar, som ligga

till grund för alla lagar på området och numera kunna anses hava vunnit

allmän giltighet. Dessa förutsättningar, på vilka jämväl kommittéförslaget

byggts, äro dels att lagstiftningen väsentligen endast avser beredande

av ersättning för olycksfall i arbete och omfattar lönarbetare

inom flera eller färre slag av verksamheter, dels att arbetsgivarne ensamma

skola bära kostnaden för ersättningarna, dels att ersättningarnas

belopp i varje fall bestämmes efter den skadades arbetsförtjänst och att

vid dödsfall ersättning även utgår till efterlevande.

Mot de nu angivna grunderna för en blivande lagstiftning i ämnet

hava i allmänhet några anmärkningar av vikt icke framställts.

Från några håll har emellertid ifrågasatts, huruvida icke arbetarne

själva borde betala en del av avgifterna eller om icke staten borde i

någon mån bidraga till bestridande av kostnaderna för försäkringen.

Såsom skäl härför har man huvudsakligen åberopat, att i fråga om vissa

industrier, t. ex. gatstensindustrien ävensom vissa grenar av hantverket

och jordbruket, avgifterna för arbetsgivaren eljest skulle bliva alltför

betungande.

Beträffande storleken av de avgifter, som arbetsgivarne enligt förslaget

skulle hava att erlägga för försäkringen, torde man, med ledning

av vad kommittén i detta hänseende anfört ävensom av de premietariffer,

som för närvarande användas av riksförsäkringsanstalten, kunna beräkna,

att årspremien för helårsarbetare inom nedanstående verksamhetsområden

skulle komma att uppgå till ungefärligen följande procent av årslönen,

nämligen:

Allmänna

grunder.

Bidrag till

kostnaderna.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

inom

industrien

till

mellan

0,3

och

7,0

°/

/o

»

sjöfarten

»

1,5

y>

2,o

»

»

jordbruket

»

0,6

»

1,3

»

»

hantverket

»

y>

0,3

)>

1,3

3)

T>

handeln (utom kontorspers.)

»

)>

1,0

»

2,0

))

samt

för kvinnliga tjänare

»

»

0,5

»

0,8

2>

Utan tvivel kunna avgifter till dylika belopp i vissa fall bliva

betungande, särskilt beträffande sådana områden av industrien, där

yrkesfaran är mycket stol''. Men å andra sidan stå dock avgifterna i

full motsvarighet till de bördor, som i flera andra länder med försäkringsplikt,

såsom Tyskland, Holland, Schweiz, Luxemburg, Rumänien

och Ryssland, ålagts arbetsgivarne. I Österrike, Ungern och Norge

äro visserligen ersättningarna något lägre än i förenämnda länder och

enligt kommitténs förslag, men även om man i vårt land skulle vilja

sänka de av kommittén föreslagna ersättningsbeloppen till belopp, som

ungefär motsvara de i sistnämnda länder gällande, och vilka i huvudsak

överensstämma med de redan av 1884 års kommitté föreslagna, skulle detta

icke medföra större sänkning av arbetsgivarnes kostnader än med omkring

en åttondel.

I länder med ersättning splikt äro ersättningsbeloppen, av naturliga

skäl, vanligen lägre än där försäkringsplikt införts. Dock är procentsatsen

för helinvalidräntan — och denna procent är utslaggivande i

fråga om kostnaden — i Frankrike (66 2/s) lika hög som enligt kommittéförslaget.

I England och Belgien äro ersättningarna (50 %) lägre,

motsvarande, vid försäkringsplikt, allenast en minskning med omkring

en fjärdedel.

Emellertid har man i alla de länder, i vilka försäkringslagar med

ungefär liknande ersättningar som enligt kommitténs förslag äro gällande,

icke dragit sig för att ålägga arbetsgivaren hela utgiften för ersättningarna.

I själva verket är ju också den obligatoriska försäkringen allenast

en särskild, mera praktisk form för fullgörandet av ersättningsplikten, och i

de länder, där den direkta ersättningsplikten gäller, och där bördan för

arbetsgivaren kan bliva vida mera betungande, har av näraliggande skäl

någon lindring genom bidrag från annat håll i arbetsgivarens kostnader

för ersättningarna i allmänhet icke ifrågasatts. Det synes mig därför

vara synnerligen svårt att för den nya lagstiftningen i vårt land,

som icke är särskilt ogynnsamt ställt i ekonomiskt avseende, kunna föreslå

grunder i förevarande hänseende, som vore för arbetarne mindre

gynnsamma än i flertalet andra länder med försäkringsplikt. Beträffande

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111. '' 39

särskilt förslaget att stadga smidighet för arbetarne att betala en del

av avgifterna, torde böra beaktas, att arbetarnas bidrag i sådant fall icke

skulle kunna sättas alltför lågt, därest man därmed i någon avsevärd

mån ville minska arbetsgivarens kostnader. En dylik bi dragsskyldigliet

för arbetarne skulle därför, särskilt med hänsyn till deras bidrag till folkpensioneringen

och sjukkassorna, ofta bliva alltför betungande för dem.

Vad åter angår frågan om bidrag från det allmännas sida, torde

dylikt bidrag väl knappast kunna ifrågasättas , i andra fall, än där

arbetsgivarnes avgifter skulle bliva synnerligen betungande. Då detta

även skulle kunna inträffa i fråga om sådana arbetsföretag, för vilka yrkesfaran

på grund av mindre ändamålsenlig drift eller olämpliga arbets- eller

skyddsanordningar vore betydande, skulle ett statsbidrag ej sällan kunna

verka återhållande i fråga om intresset att minska faran för olycksfall.

I alla händelser torde frågan om eventuellt statsbidrag, där ett sådant

skulle anses böra ifrågakomma, för närvarande vara alltför litet utredd för

att man nu skulle kunna i lagen intaga bestämmelser därom.

Vidare har från några håll erinrats, att vid lagstiftningens inskränkning

till endast lönarbetare, d. v. s. personer, som mot avlöning användas

till arbete för arbetsgivares räkning, vissa kategorier av mindre yrkesidkare

och andra självständiga företagare, såsom hantverkare, småbrukare, torpare

m. fl., skulle komma att uteslutas, ehuru de mången gång kunna vara i

lika grad utsatta för olycksfall och med hänsyn till sin ringa ekonomiska

bärkraft vara lika beroende av sin arbetsförmåga som lönarbetare. Det

har därför ifrågasatts om icke den obligatoriska försäkringen borde utsträckas

till att gälla även sådana personer.

Helt säkert kunna dylika mindre yrkesidkare, därest de drabbas

av olycksfall, ofta komma i en synnerligen betryckt ställning. Frågan

om lagstiftning för tillgodoseende av understöd i dylika fall lärer emellertid

falla utanför ramen för den nu ifrågasatta lagstiftningen, som ju endast

avser att ordna arbetsgivarens ersättningsplikt i förhållande till arbetaren.

Otvivelaktigt är dock denna fråga av sådan betydelse, att densamma

vid lämplig tidpunkt torde böra bliva föremål för särskild utredning.

Jag har sålunda icke i de önskemål, som i nu berörda hänseenden

från några håll framställts, funnit tillräckliga skäl att frångå de förutnämnda,

för den moderna olycksfallslagstiftningen gemensamma grunddrag, vilka

kommittén ansett kunna tjäna som utgångspunkter vid arbetet för åstadkommande

av ny lagstiftning i ämnet.

Mindre

yrkesidkare.

s. 40 Kontrollera mot PDF

Försäkrings

plikt.

40 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Emellertid återstå frågor av grundläggande betydelse, rörande vilka

en dylik enighet i den moderna olycksfallslagstiftningen ännu icke uppnåtts.

Bland dessa frågor vill jag redan nu upptaga till behandling

dels frågan, huruvida den förevarande lagstiftningen bör grundas på

arbetsgivarens direkta ersättningsskyldighet eller på försäkringsplikt, dels

frågan om lagstiftningens omfattning och dels frågan om den s. k.

karenstiden.

Såsom redan angivits, är kommitténs förslag byggt på förutsättningen

av försäkringsplikt för arbetsgivarne. De europeiska lagarna

förete i detta hänseende skiljaktigheter, vilka kunna åskådliggöras genom

följande av kommittén uppgjorda sammanfattande tabell.

Försäkring splikt.

Tyskland:

industri, jordbruk,

sjöfart,

handel,

Österrike:

industri, jordbruk (m),

sjöfart,

handel,

Ungern:

industri, jordbruk (m),

industri, jordbruk (m),

—

—

Italien:

sjöfart,

—

Norge:

industri, jordbruk (m),

sjöfart,

—

Holland:

industri, —

—

—

Schweiz:

industri, —

industri, jordbruk,

—

—

Luxemburg:

—

—

Ryssland:

industri, —

—

—

Finland:

industri, —

industri, jordbruk (m),

sjöfart,

—

Rumänien:

sjöfart,

—

Serbien:

industri, —

—

handel,

Grekland:

industri, —

sjöfart,

—

Frankrike:

— —

sjöfart,

—

Danmark:

— jordbruk,

sjöfart,

—

Belgien:

*jErsättning splikt :

sjöfart,

England:

industri, jordbruk,

sjöfart,

handel,

Spanien:

industri, jordbruk (m),

sjöfart,

—

Portugal:

industri, jordbruk (m),

sjöfart,

—

Sverige:

industri, —

—

—

Frankrike:

industri, jordbrak (m),

—

handel,

Danmark:

industri, —

—

—

Belgien:

industri, jordbruk,

—

handel.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kunyl. Maj:Is Nåd. Proposition Nr JU.

Till industrion räknas vanligen även byggnadsverksamhet, järnvägsdrift,

större hantverk, inrikes sjöfart m. m. Till jordbruket räknas

oftast även skogsbruk samt till sjöfarten det större fisket (havsfisket).

Där efter »jordbruk» i tabellen införts beteckningen (m), omfattas jordbruket

av försäkringen allenast i den mån motordrift förekommer. Den

engelska lagen omfattar alla slag av kroppsarbetare, således även tjänar

ne. Det nya danska förslaget avser även hantverket och tjäuarne

och är fullständigt grundat på försäkringsplikt.

Man finner härav, att försäkringsplikten redan nu är lagd till grund

för flertalet utländska lagar, nämligen för industrien i 13 fall av 20,

för jordbruket i 8 fall av 13 och för sjöfarten i 10 fall av 13. För

handeln gäller dock försäkringsplikt endast i 3 fall av 6.

Vad vårt land beträffar voro, såsom förut anförts, redan den äldre

arbetarförsäkringskommitténs förslag ävensom de därpå grundade vid

1890 och 1891 års riksdagar framlagda propositionerna grundade på

principen om obligatorisk försäkring. Efter det 1901 års olycksfallslag

trätt i kraft, har jämväl vid upprepade tillfällen önskemål framställts

om införande av obligatorisk försäkring på ifrågavarande område.

Sålunda framhöll riksförsäkringsanstalten i sitt betänkande av år 1908,

att den mest betryggande garantien för ersättningarnas utfående vore

att finna i försäkringspliktens införande. Kommerskollegium hemställde

i sitt med anledning av betänkandet avgivna utlåtande, att lagstiftningen

måtte grundas på försäkringsplikt, och vid 1908 års riksdag beslöt

andra kammaren skrivelse till Kung!. Maj:t med begäran, att Kung!.

Maj:t i sammanhang med revision av olycksfallsförsäkringslagen ville

taga i övervägande, huruvida ifrågavarande lag lämpligen borde grundas

på denna princip.

Kommittén för sin del har till stöd för sitt förslag bl. a. anfört, att

principen om arbetsgivares direkta ersättningsskyldighet egentligen endast

i det fall, att lagstiftningen skulle omfatta allenast större eller eljest

mera bärkraftiga företag, icke komme att medföra svårare olägenheter.

I sådant fall bleve nämligen fullgörandet av ersättningsskyldigheten ej

alltför betungande för arbetsgivaren, på samma gång som säkerheten för

den skadade arbetaren att utfå ersättning merendels vore tillräcklig. Så

snart däremot lagstiftningens omfattning sträcktes utöver denna gräns,

så att även mindre arbetsgivare indroges under lagtillämpningen, bleve

olägenheterna av ersättningsprincipens bibehållande synnerligen avsevärda,

då ju ersättningens utgivande i sådana fall ofta kunde verka ruinerande

för arbetsgivaren och säkerheten för arbetaren ej sällan bliva illusorisk.

Införande av försäkringstvång bleve därför nödvändigt, därest, såsom

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 93 a höft. (Nr 111.) 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Omfattningen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

kommittén tänkt sig, även mindre arbetsgivare skulle omfattas av lagstiftningen.

Och i fråga om större arbetsgivare, för vilka visserligen

ersättningspliktens tillämpning i regel icke skulle medföra större svårigheter,

torde ej heller genomförandet av försäkringstvång kunna medföra

nämnvärda olägenheter eller vara mera betungande än den direkta ersättningsplikten.

De anförda skälen vunne än mera i betydelse med

hänsyn till de väsentligt ökade ersättningsbelopp, som enligt kommitténs

förslag skulle tillförsäkras de skadade arbetarne.

Riktigheten av vad kommittén sålunda anfört synes mig icke kunna

dragas i tvivelsmål, och de myndigheter och enskilda, som uttalat sig i

ämnet, hava så gott som enhälligt tillstyrkt kommitténs förslag i denna

del. Jag anser sålunda i likhet med kommittén, att den nya lagstiftningen

på ifrågavarande område bör grundas på principen om obligatorisk

försäkring.

Vad härefter angår frågan om de verksamheter, som böra omfattas

av olycksfallslagstiftningen, har kommittén såsom förut nämnts föreslagit

en väsentlig utvidgning av lagens tillämplighetsområde. Under det den

nu gällande svenska lagen huvudsakligen endast omfattar industrien och

densamma närstående verksamheter, skulle enligt kommitténs förslag

under lagstiftningen inbegripas varje arbetare, oavsett arten av den

verksamhet, vari han sysselsättes.

Vad den utländska lagstiftningen beträffar, förete, såsom av kommitténs

utredning framgår, de olika lagarna synnerligen skiljaktiga bestämmelser

i förevarande avseende. Industrien och därmed jämförlig

verksamhet, vartill i allmänhet även hänföres byggnadsverksamhet,

järnvägsdrift, större hantverk, inrikes sjöfart m. m., hava i alla

länder tidigast omfattats av olycksfallslagstiftningen. I alla sjöfartsidkande

europeiska länder, utom i Ryssland och Sverige, har lagstiftningen

även utsträckts till sjöfarten. Det slag av verksamhet, som

jämte industrien och sjöfarten mest beaktats i den utländska lagstiftningen,

är jordbruket, som i större eller mindre omfattning ingår under

lagstiftningen i Tyskland, England, Danmark, Belgien, Luxemburg,

Norge, Österrike, Italien, Frankrike, Spanien, Portugal, Ungern och Rumänien.

I de åtta sistnämnda länderna omfattar lagstiftningen dock

endast den del av jordbruksdriften, i vilken maskinella hjälpmedel användas.

Mindre allmänt inbegripes handeln under lagstiftningen. Det

är endast i Tyskland, England, Frankrike, Belgien, Österrike och Serbien,

som handeln i allmänhet eller med viss begränsning omfattas av

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. 31aj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

43

olycksfallslagstiftningen. Hantverket upptages i de utländska lagarna i

allmänhet endast, där det drives under sådana förhållanden, att det kan

anses jämförligt med industrien. Endast tjänararbetet har ännu ej mera

allmänt indragits under lagstiftningen. Den engelska lagen av år 1906,

vilken avser så gott som alla slag av kroppsarbetare, omfattar dock i full

utsträckning även arbetare inom hantverket samt tjänarne. Sistnämnda ståndpunkt

intages även av det förslag till ny olycksfallslagstiftning, som nu

föreligger till behandling inom den danska riksdagen. I allmänhet har

lagstiftningen på olycksfallsförsäkringens område, från att ursprungligen

endast hava avsett industrien, så småningom utsträckts till att gälla

även sjöfarten och jordbruket och i en del länder jämväl handeln, hantverket

och husliga göromål.

Såsom av det föregående framgår, har jämväl i Sverige framställts

krav på utvidgning av olycksfallslagens giltighetsområde, därvid även

ifrågasatts att utsträcka lagen till lönarbetare inom varje slag av verksamhet.

Över huvud taget torde den uppfattningen, såsom ock kommittén

framhållit, göra sig alltmer gällande, att varje arbetare, av vad

slag hans arbete än må vara, bör så vitt möjligt beredas rätt till ersättning

för skada till följd av olycksfall i arbete. Något egentligt skäl

varför en arbetare, som sysselsättes i ett visst yrke, skulle vara mera

berättigad till dylik ersättning än arbetaren i ett annat yrke, torde för

övrigt knappast kunna angivas.

Då därför kommittén, i anslutning- till den sålunda uttalade uppfattningen,

ansett lagstiftningen böra utsträckas till så många slag av

verksamhet, som med nödig hänsyn till omständigheterna i övrigt kan

låta sig göra, och därför föreslagit, att den nya lagen skulle omfatta,

förutom industrien och därmed jämförliga verksamheter, även sjöfarten,

jordbruket, handeln, hantverket och husliga sysslor, synes mig från

principiell synpunkt någon invändning däremot svårligen kunna göras.

I den mån en inskränkning i lagens omfattning må vara erforderlig,

torde densamma icke böra ske med hänsyn uteslutande till arten av de

olika verksamheterna.

Vad först sjöfarten beträffar, så hava de önskemål, som förut framställts

om dess undantagande från 1901 års lag, ick^s avsett, att denna

näringsgren överhuvud skulle undantagas från olycksfallslagstiftning, utan

endast föranletts av de för sjöfarten egenartade förhållanden, som ansetts

påfordra s Enskilda bestämmelser, sammanförda till en särskild lag. Rörande

behovet av en dylik särskild lagstiftning torde emellertid numera en

annan uppfattning göra sig gällande. Sålunda hava direktionerna för

sjömanshusen i Stockholm och Hälsingborg, Svenska maskinbefälsför
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

bundet m. fl. särskilt uttalat sin tillfredsställelse över att sjöfolket medtagits

i förslaget. Kommittén har i sitt förslag intagit de särskilda

bestämmelser, som enligt kommitténs förmenande närmast betingas av

att sjöfarten skulle omfattas av lagen. Vid en jämförelse mellan kommitténs

förslag i denna del samt de ovan omförmäld a förslag, som avgivits

av arbetarförsäkrings- och sjömanspensioneringskommittéerna, synes

mig också framgå, att de svårigheter, som ansetts uppkomma vid en

gemensam lagstiftning, väl kunna övervinnas. De ytterligare bestämmelser,

som för sjöfartens del må kunna erfordras, och om vilka kommerskollegium

i sitt över förslaget avgivna utlåtande erinrar, torde enligt

32 § i kommitténs förslag komma att utfärdas av Kungl. Maj:t.

Vad åter angår jordbruket, torde böra erinras, att riksförsäkringsanstalten

i sitt utlåtande av år 1908 påyrkade jordbrukets medtagande

åtminstone för egendomar med taxeringsvärde av 20,000 kronor och

därutöver, och att i de yttranden, som med anledning av detta förslag

avgåvos av kommerskollegium, lantbruksstyrelsen, lantbruksakademien,

hushållningssällskapens förvaltningsutskott m. fl., i allmänhet förordades

ersättningsskyldighetens utvidgning till jordbruket. I åtskilliga fall förklarade

man sig anse den föreslagna taxeringsgränsen för jordbruk av

20,000 kronor eller däröver böra antingen borttagas eller nedsättas.

Lantbruksakademien och lantbruksstyrelsen förklarade båda, att taxeringsgränsen

för de jordbruk, som skulle beröras av lagstiftningen i fråga,

borde betydligt nedsättas, förslagsvis till 10,000 kronor.

Varken i fråga om jordbruket eller beträffande handeln och hantverket,

har i de avgivna utlåtandena den åsikten bestämt uttalats, att dessa verksamheter

borde helt undantagas från lagen. Däremot har ifrågasatts, huruvida

icke en begränsning i lagens omfattning på det sätt kunde och borde äga rum,

att mindre yrkesidkare och företagare, oavsett verksamhetens art, i allmänhet

undantoges från lagen. Från en del håll har i sådant avseende

framhållits, att det för dylika mindre arbetsgivare skulle bliva förenat

med alltför betungande utgifter, om de bleve underkastade försäkringsplikt,

och att, därest lagen skulle komma att omfatta jämväl dessa synnerligen

talrika arbetsgivare, kostnaderna för förvaltningen skulle komma

att ökas på ett Sätt, som icke stode i förhållande till kostnaderna för

ersättningarna.

Å andra sidan har, såsom jag redan omnämnt, yrkanden framställts

på försäkringens utvidgning till att omfatta ej endast arbetare, utan

även självständiga, mindre yrkesidkare, såsom hantverkare, småbrukare,

torpare m. fl.

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kung!. Maj:tf Nåd. Proposition Nr 111.

Åven kommittén liar haft under övervägande frågan om en begränsning

av lagstiftningen till de större och medelstora arbetsgivarne.

Kommittén anför i detta hänseende bl. a.:

»Beträffande lagstiftningens omfattning, kan man först sätta i fråga,

huruvida ej, såsom i utländska lagar ofta är fallet, gränser böra bestämmas

för olika näringsgrenar, t. ex. att försäkringen i avseende å

sjöfarten skall omfatta endast fartyg av viss storlek, att försäkringen i

avseende å jordbruket skall gälla endast egendomar av viss areal eller

av visst taxeringsvärde, eller att försäkringen i avseende å handeln, hantverket

eller särskilda arbetsföretag skall avse endast sådan verksamhet,

där ett visst minimiantal arbetare syssselsättes o. s. v.»

»I sådant avseende bär kommittén tagit under övervägande, huruvida

icke lagstiftningen endast borde omfatta arbetsgivare, som i regel sysselsätta

minst 2 eller 3 arbetare. Härigenom skulle emellertid, då enligt

nu gällande lag en dylik begränsning icke förefinnes, ett avsevärt antal

arbetare, vilka för närvarande äro tillförsäkrade ersättning vid olycksfall,

komma att uteslutas från försäkringen, varjämte, om försäkringen

utsträckes till att omfatta även andra verksamheter än industrien, därutöver

ett synnerligen betydande antal arbetare skulle gå miste om de

förmåner, som med den nya lagstiftningen avses. Då dessutom, såsom

ofta framhållits, den ekonomiska bördan för arbetsgivaren efter införande

av obligatorisk försäkring ej skulle bliva särskilt betungande,

så har kommittén ansett eu begränsning av ifrågavarande art icke hava

tillräckliga skäl för sig.»

Till vidare belysning av innebörden av en dylik begränsning må

nämnas, att, såsom av kommerskollegii förenämnda utlåtande år 1909

framgår, skulle, därest man t. ex. inskränkte försäkringsplikten beträffande

hantverket till att gälla allenast hantverksmästare med 3 eller

flera arbetare, 44 % eller nära hälften av landets samtliga hantverksarbetare

falla utanför lagen, och genom en inskränkning ifråga om jordbruket

till exempelvis jordbruk om minst 20,000 kronors taxeringsvärde skulle

omkring 96 % av samtliga jordbruk i landet och sannolikt mer än hälften

av jordbruksarbetarne ej komma att omfattas av lagen o. s. v. Av vad

nu anförts framgår, att genom en begränsning av ifrågavarande art ett

synnerligen stort antal arbetare ej skulle bliva försäkrade för olycksfall

i arbetet. Skulle dessutom begränsningen komma att gälla alla näringsgrenar

och således även industrien, torde, såsom jämväl kommittén påpekar,

ett betydande antal av de arbetare, som för närvarande omfattas

av lagstiftningen, komma att ställas utanför densamma. Med hänsyn

till arbetarfles intressen skulle således en dylik inskränkning komma att

Kommittén

Departements
chefen.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Tjänare.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

verka synnerligen ogynnsamt och orättvist. Beträffande de mindre arbetsgivarne

(med en eller två arbetare) torde man ej heller med fog kunna

göra gällande, att försäkringsavgifterna skulle komma att verka särskilt

betungande, då, såsom jag förut påpekat, dessa avgifter, särskilt för jordbruket

och hantverket, ej skulle komma att uppgå till mera avsevärda

belopp och därför jämväl hos oss, liksom i andra länder med försäkringsplikt

för dessa näringar och med liknande ersättningsbelopp, utan alltför

stora svårigheter kunna bäras även av de mindre arbetsgivarne.

Vad de befarade förvaltningssvårigheterna angår, är det visserligen

sannt, att förvaltningen i allmänhet skulle bliva mera omfattande,

om försäkringen utsträckes även till de mindre arbetsgivarne,

än om dessa uteslötes från försäkringen, men de ökade svårigheterna

torde dock ej bliva så stora, som man från några håll synes förmoda.

Särskilt må framhållas, att av de mindre arbetsgivarne en

stor del tillhöra mera ofarliga yrken, inom vilka antalet olycksfall

ej är betydande. I följd därav bliver ökningen av sådana försäkringsärenden

som undersökningar rörande olycksfall, prövningar av ansökningar

om ersättning in. m., i förhållande till ökningen av antalet

arbetare, betydligt mindre än i fråga om industrien. För hushåll,

mindre jordbruk eller hantverk m. m. komma i de flesta fall vissa genomsnitts-

eller normalavgifter att gälla, varigenom och tillika på grund

av dylika verksamheters enklare förhållanden arbetet med avgifternas

bestämmande och vad därtill hör bliver relativt mindre omfattande o. s. v.

De ökade svårigheterna komma egentligen att visa sig vid registreringen

av den stora mängden försäkringspliktiga arbetsgivare, men torde även

i detta avseende vara av mindre betydelse, enär arbetet härmed huvudsakligen

kräver ökning allenast av mindre kvalificerade arbetskrafter.

Att svårigheterna och kostnaderna beträffande förvaltningen ej komma

att ställa sig särskilt ogynnsamma, torde även framgå av riksförsäkringsanstaltens

utlåtande över kommitténs förslag.

Av nu anförda skäl har jag ej funnit anledning att beträffande de

ifrågavarande näringarna avvika från kommitténs förslag i vidare mån,

än att jag, på sätt av det följande framgår, ansett undantag från lagens

tillämpning böra göras ifråga om vissa slag av ofarliga arbeten.

Därest man emellertid endast medtoge de näringsgrenar, om vilka

jag redan yttrat mig, nämligen industrien, sjöfarten, jordbruket, handeln

och hantverket, skulle endast sådana arbetsgivare, vilkas verksamhet kan

betecknas såsom »rörelse» eller »arbetsföretag», komma att omfattas av

försäkringen. Den nya lagen skulle då erhålla ungefärligen samma till
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

lämplighetsområde som gällande arbetarskyddslag, dock med den skillnad,

att även sådana jordbruk, där maskinella hjälpmedel ej komma till

användning, ävensom sjöfarten skulle inbegripas under lagen. 1 huvudsak

skulle sålunda, förutom statens och kommunernas tjänstemän, till vilkas

ställning inom försäkringen jag längre fram återkommer, endast återstå

tjänarne och med dem jämförliga arbetare. Enligt kommitténs förslag,

som principiellt omfattar envar arbetare, skulle emellertid icke blott

arbetare i rörelse eller företag, utan även tjänare vara försäkrade enligt

lagen.

Mot en dylik utvidgning av den ifrågavarande lagstiftningen hava emellertid

från åtskilliga håll betänkligheter uttalats. Därvid hava väsentligen

enahanda invändningar framställts som i fråga om medtagandet under

lagen av mindre arbetsgivare, nämligen att försäkringsplikten skulle bliva

allt för betungande och förvaltningen för invecklad. Vidare har anförts,

att tjänargöromål i allmänhet icke medförde någon särskild risk för

olycksfall i arbetet, och att ifråga om lagstadda tjänare, husbonden i allt

fall enligt legostadgan vore skyldig att vid sjukdom, vare sig denna

förorsakades av olycksfall eller ej, under vissa villkor vårda och underhålla

tjänaren. Införandet av obligatorisk försäkring ifråga om tjänarne

vore följaktligen ej så nödvändigt som beträffande övriga arbetare.

Enligt vad jag inhämtat, har inom kommittén en viss tvekan gjort

sig gällande beträffande denna fråga och provisoriskt förslag har inom

kommittén förelegat att låta olycksfallslagen, i anslutning till arbetarskyddslagen,

omfatta endast arbetsgivare, som dreve sådan verksamhet,

som kunde betecknas antingen såsom rörelse, varmed borde förstås verksamhet,

som utövades på mer eller mindre affärsmässigt sätt i ändamål

att därigenom erhålla utkomst eller vinning, eller såsom arbetsföretag

i arbetarskyddslagens mening.

I motiveringen till sitt förslag har kommittén härom anfört bl. a.

följande:

»Skulle man emellertid låta olycksfallslagstiftningen, i likhet med

arbetarskyddslagen, i huvudsak omfatta endast sådana verksamheter, som

kunna kännetecknas såsom rörelser, skulle emellertid arbete, som består

i husliga sysslor eller andra tjänargöromål, icke bliva föremål för försäkringen.

En dylik begränsning av försäkringens omfattning gäller visserligen

ännu i alla utländska olycksfallslaga^ utom i den engelska. Å

andra sidan har dock, såsom kommittén ovan redan framhållit, den uppfattningen

alltmera börjat göra sig gällande, att varje arbetare, av vad

slag hans arbete än må vara, bör beredas olycksfallsersättning; och har

denna uppfattning även funnit uttryck i det nya danska förslaget.»

Kommittén•

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 111.

Departements
chefen.

»I själva verket skulle de största svårigheterna vid eu inskränkning

av försäkringen till att icke omfatta tjänaregöromål framträda vid tilllämpningen

å jordbruket. Beträffande denna näring är det nämligen

uppenbarligen ofta så gott som omöjligt att avgöra, ej mindre huruvida

och i vad mån verksamheten bör anses utgöra rörelse i egentlig mening

eller icke, än även, huruvida det av arbetaren förrättade arbetet är att

hänföra till arbete i rörelsen eller till husliga eller vanliga tjänaregöromål.

Enahanda svårigheter skulle, om ock i mindre utsträckning, komma

att gorå sig gällande även i fråga om det mindre hantverket och minuthandeln

o s. v.»

»Beträffande tjänare föreskriver visserligen legostadgan skyldighet

för husbonde att under sjukdom, således även då denna uppkommit i

följd av olycksfall, låta sköta och vårda tjänstehjon med rätt att å lönen

avdraga vad han till läkare och läkemedel utgivit. 1 viss mån innebär

denna föreskrift en olycksfallsförsäkring under sjukdomstiden, men är

tydligen redan därigenom av mindre värde, att husbonden tillerkännes

rätt att genom avräkning å lönen få sina utgifter för läkarvård ersatta;

för de ekonomiskt viktigare följderna av olycksfallet såsom invaliditet

eller dödsfall erhåller tjänaren ingen som helst ersättning. För övrigt

gäller legostadgan endast lagstadda tjänare, och då som bekant, tjänarne,

även i jordbruket, numera allt oftare antagas utan städja, har

den ifrågavarande föreskriften alltmera förlorat i betydelse. Skulle därför

olycksfallsförsäkringen icke omfatta tjänare, skulle dessa, såsom även i

motiven till den engelska lagen och det danska lagförslaget framhålles,

komma i en vida ogynsammare ställning än övriga arbetare.»

»Med hänsyn till vad sålunda anförts, och då förvaltningssvårigheterna

icke skulle komma att ökas genom en utsträckning av lagens omfattning

till tjänarne, har kommittén, i anslutning till den engelska

lagen och det nya danska lagförslaget, ansett lämpligast att redan nu

i förevarande hänseende taga steget fullt ut.»

Vad kommittén sålunda anfört synes mig i stort sett äga sin riktighet.

I allmänhet torde man hava i hög grad överdrivit de verkningar

med avseende å förvaltningen och kostnaderna därför, som lagens

utsträckning icke allenast till det mindre jordbruket, handeln och hantverket

utan även till tjänarne skulle komma att medföra. Ökningen i

förvaltningskostnader kommer icke på långt när att motsvara ökningen

i antalet försäkrade arbetare, och antagandet, att förvaltningen,

särskilt om jämväl tjänarne medtoges, skulle bliva synnerligen invecklad

och förenad med svårigheter, torde icke vara befogat. Angående tjänarne

skulle sålunda de för försäkringen erforderliga uppgifterna snarare med

opaginerad Kontrollera mot PDF

41)

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr t It.

mindre omgång kunna anskaffas än i fråga om en del andra verksamheter,

t. ex. med hjälp av mantalsuppgifterna o. s. v. Såsom kommittén

erinrar, skulle för övrigt medtagandet av tjänarne under lagen i avsevärd

mån förenkla förvaltningen därigenom, att en del svårigheter i

de av kommittén anmärkta hänseenden beträffande jordbruket skulle

försvinna.

Det synes vidare knappast vara att befara, att kostnaderna för tjänarnes

försäkring skulle för husbönderna bliva alltför betungande. Årsavgiften

för en kvinnlig tjänare med tjänst under hela året (de kvinnliga

tjänarne utgöra det ojämförligt största antalet av samtliga tjänare)

skulle vanligen ej uppgå till högre belopp än 2 till 5 kronor. Dessutom

skulle ifråga om lagstadda tjänare arbetsgivaren enligt förslaget erhålla

lindring i försäkringsavgiften, motsvarande hans försörjningsplikt gentemot

tjänaren enligt legostadgan. Enahanda skulle bliva fallet ifråga om icke

lagstadda tjänare, därest arbetsgivaren utfäst sig att vid sjukdom utgiva

avlöning eller annan ersättning. För tjänarearbetet skulle i allmänhet

vissa normalsatser för avgifterna komma att bestämmas, så att arbetsgivaren

i de flesta fall ej bleve betungad med lämnande av löneuppgifter

m. m. Påståendet att tjänarnes arbete icke medförde någon särskild

fara för olycksfall torde ej heller vara riktigt. Tjänaryrket hör visserligen

till de minst farliga yrkesgrupperna, men anses dock i allmänhet farligare

än vissa arbetsområden inom industrien såsom cigarr-, snus- och

tobaksfabrikation, trikåfabrikation, möss- och syfabrikation, där arbetet

bedrives utan motor, o. s. v., vilka samtliga verksamhetsområden redan

äro underkastade nu gällande lagstiftning. Särskilt ifråga om tjänargöromål

i samband med jordbruk är olycksfallsrisken ingalunda obetydlig.

Såsom skäl för tjänarnes medtagande i försäkringen framhåller kommittén

vidare, att, därest tjänarne uteslötes från försäkringen, de skulle

bliva utan ersättning för de ekonomiskt viktigaste följderna av olycksfall,

såsom invaliditet och dödsfall. Slutligen torde det böra erinras, att

genom undantagande av tjänarne huvudsakligen kvinnliga arbetare skulle

komma att uteslutas från försäkringen. Sålunda skulle icke mindre än

omkring 100,000 kvinnliga tjänare, utgörande en icke ringa del av

samtliga kvinnliga arbetare i landet ställas utanför lagen.

På grund av vad sålunda anförts, har jag ansett mig böra i huvudsak

ansluta mig till den av kommittén föreslagna regeln, att envar

arbetare, oavsett arten av den verksamhet, vari han är sysselsatt, skall

vara försäkrad.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 93 a käft. (Nr 111.)

7

s. 50 Kontrollera mot PDF

Ofarliga

yrken.

50 Kung}. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Då jag sålunda i princip ansluter mig till kommitténs förslag att

låta lagen omfatta arbetare i alla slag av verksamheter, har jag emellertid

i annan riktning ansett mig böra föreslå vissa inskränkningar i

den ifrågasatta lagstiftningens omfattning. Otvivelaktigt skulle, därest

lagen, på sätt kommittén föreslagit, komme att omfatta varje arbetare,

därunder jämväl komma att inbegripas fall, där något verkligt motiv

för en genom lagstiftning ordnad olycksfallsförsäkring knappast torde

kunna angivas. Sålunda finnas inom de olika verksamhetsområdena

vissa slag av arbete, där någon särskild tara för olycksfall i

arbetet icke torde föreligga, eller där denna fara åtminstone praktiskt

taget är utan betydelse. Till sådant arbete synes i allmänhet vara

att hänföra arbete av väsentligen intellektuell art, såsom kontorsarbete,

arbete i banker, skolor och dylikt. I de över förslaget avgivna utlåtandena

har också från flera håll yrkats, att ^personer med dylikt ofarligt

arbete icke borde omfattas av lagen. Deras arbete vore nämligen av

den art, att detsamma icke kunde anses medföra någon särskild yrkesfara

och i vissa fall snarare skyddade än utsatte den arbetande för

olycksfall. Ifrågavarande arbetstagare, vilka i allmänhet äro att anse

såsom tjänstemän, vore icke i lika hög grad beroende av kostnadsfri

försäkring som övriga arbetare. Härtill komme, att den föreslagna lagens

bestämmelser, vilka vore utformade med hänsyn till de egentliga

arbetarne, syntes mindre väl lämpade för ifrågavarande tjänstemän, för

vilka dessutom, liksom vid dödsfall, för deras efterlevande, i många fall

vore sörjt på annat och effektivare sätt än genom den olycksfallsersättning,

som förevarande lag avsåge att tillförsäkra. Åven om därför dessa

personers försäkring icke bleve så betungande för arbetsgivaren, borde

dock av andra skäl tillses, att försäkringen med därav föranledd ökad

administrationskostnad icke finge eu onödigt stor omfattning.

Jämväl inom kommittén synes en viss tvekan hava gjort sig gällande

beträffande denna fråga. Kommittén säger sig sålunda icke

hava förbisett, att enligt dess förslag lagens omfattning i vissa hänseenden

kunde bliva alltför vidsträckt. Man kunde nämligen, anför

kommittén, ifrågasätta, huruvida icke tjänstemän i bankrörelse eller annan

kontorspersonal eller biträden i vissa slag av affärer m. fl., vilkas arbete

ofta icke medför egentlig fara för olycksfall, borde undantagas från tillämpningen

av förevarande lagstiftning, eller huruvida icke, såsom jämväl

i flera utländska lagar stadgats, i förslaget borde intagas föreskrift

därom, att arbete av ofarlig beskaffenhet skulle kunna genom särskild

förordning undantagas från lagens tillämpningsområde.

s. 51 Kontrollera mot PDF

0

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111. 51

En bestämmelse av dylik innebörd bär ock, enligt vad jag erfarit,

förelegat i ett av kommittén utarbetat provisoriskt förslag, men har

kommittén dock stannat vid att ej upptaga nämnda bestämmelse i sitt

slutliga förslag. Såsom motiv har kommittén anfört lämplighetssynpunkten*

och särskilt åberopat, att försäkringsavgiften bleve obetydlig,

och att ett avgörande, vilka verksamheter som borde anses ofarliga,

ofta skalle medföra svårigheter.

Ehuruväl, såsom kommittén framhåller, försäkringsavgiften för ifrågavarande

kategorier av arbetare skulle bliva synnerligen obetydlig, torde

detta dock icke i och för sig motivera deras medtagande under lagen.

Riktigheten av de anmärkningar, som framställts mot förslaget i denna

del, synes mig däremot icke kunna bestridas. I överensstämmelse med

vad i de avgivna utlåtandena därom anförts, anser jag sålunda dylika i

ofarligt arbete sysselsatta personer, för filka ett stadgande om obligatorisk

olycksfallsförsäkring knappast kan anses förenlig med lagens

princip, ej böra omfattas av lagen. Visserligen torde, såsom kommittén

framhåller, vissa svårigheter möta, då det gäller att avgöra, huruvida

ett arbetsområde är att anse som ofarligt eller icke. Dessa svårigheter

synas dock ej väsentligen skilja sig från dem, som gorå sig gällande

vid beräknande av försäkringsriskens storlek i allmänhet med hänsjm

till faran för olycksfall i arbetet inom den verksamhet, som är ifråga.

Att emellertid i lagen uppräkna de fall, för vilka undantag såhmda bör

äga rum, torde icke låta sig göra, utan synes det böra överlämnas åt

Kungl. Maj:t att efter vederbörandes hörande bestämma, huruvida arbetsförhållandena

inom vissa slag av arbetsområden äro sådana, att ett

undantag från lagens tillämpning bör äga rum.

I ytterligare ett fall har jag ansett mig böra föreslå inskränkning i

den föreslagna lagens omfattning, nämligen i fråga om vissa statens och

kommunernas arbetare och tjänstemän. Enligt kommitténs förslag skulle

jämväl dessa arbetstagare omfattas av lagen. »Härigenom skulle», anför

kommittén, »då statens försäkringar val finge antagas komma att äga rum

i riksförsäkringsanstalten, beredas staten den fördelen, att dess arbetare i

händelse av skada vid olycksfall genast från början omhändertoges av anstalten,

vilken jämväl skulle hava att enligt de allmänna reglerna bestämma

ersättningarnas belopp. Visserligen har man i några länder i sådana fall,

där staten, genom upprättandet av pensionskassor eller genom särskild

utfästelse, sörjt för beredande av ersättning till de skadade i huvudsakligen

den omfattning, som med lagstiftningen avses, undantagit statens

arbetare och tjänstemän från försäkring enligt lagen. Men bortsett från

Staten och

kommunerna.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

svårigheten att i de enskilda fallen kunna bedöma, huruvida de utfästa

förmånerna kunna anses huvudsakligen motsvara, vad som genom försäkringen

skulle erhållas, åsamkas ju staten härigenom en avsevärd börda

genom skyldigheten att i förekommande fall ombesörja de skadades vård

och den vidare behandlingen av ersättningsanspråken. Genom* att försäkra

arbetarne i riksförsäkringsanstalten blir däremot staten fullständigt,

befriad från dessa ömtåliga och vanligen besvärliga åligganden. Därigenom

att den föreslagna lagen utsträckts till att gälla även statens

tjänstemän, ehuru allenast dem, som ej hava större årslön än 5,000 kronor,

skulle några av dessa tjänstemän, vilka redan enligt gällande författningar

tillförsäkrats pensioner till avsevärda belopp i händelse av olycksfall

i tjänsten, efter kommitténs förslag komma att erhålla något större

förmåner än som för närvarande tillkomma dem. I de fall, där de stadgade

statspensionerna äro lika* stora eller större än de ersättningsbelopp,

som skulle utgå enligt kommitténs förslag, skulle emellertid dessa ytterligare

förmåner, förutom av begravningshjälpen, endast komma att utgöras

av nödig läkarevård jämte läkemedel, och då sistnämnda ersättning

är av icke ringa vikt såsom ägnad att verka till mildring av olycksfallets

följder och därigenom ej sällan indirekt till minskning i övriga

utgifter till den skadade, har kommittén ej heller i nämnda förhållande

funnit anledning att göra något undantag för ifrågavarande tjänstemän.

Detsamma gäller naturligen även beträffande med dessa likställda tjänstemän

i kommunal eller enskild tjänst.»

Mot kommitténs förslag i denna del har från vattenfallsstyrelsen,

telegrafstyrelsen och järnvägsstyrelsen samt även från andra håll framställts

invändningar. Sålunda har, under hänvisning till gällande bestämmelser

rörande arbetare vid telegrafverket, statens järnvägar samt under vattenfallsstyrelsen

lydande verk den 9 februari 1909, erinrats, att avsevärda

fördelar, i vissa hänseenden fullt jämnställda med ersättningsbeloppen

enligt den föreslagna lagen, redan äro tillförsäkrade dessa arbetare, och

att den grund för stadgande av försäkringsplikt i stället för ersättningsplikt,

som eljest torde vara att finna i behovet av säkerhet för ersättningarnas

utfående och ersättningsriskens jämnare fördelning, icke föreligger

ifråga om statens och flertalet kommuners arbetare. Järnvägsstyrelsen

framhåller särskilt, att några nämnvärda fördelar vare sig för

statsbaneförvaltningen eller för dess personal ej vore att vinna genom

den ifrågasatta anordningen, utan måste densamma fasthellre anses medföra

såväl onödig omgång vid ersättningsfrågornas behandling som ock

i övrigt en vidlyftig procedur vid reglerande av statens järnvägars

mellanhavande med riksförsäkringsanstalten. Styrelsen uttalar sig därför

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mnj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

53

på det bestämdaste mot att statsbaneförvaltningen ålägges försäkringsplikt

beträffande sin personal.

De invändningar, som sålunda framställts emot kommittéförslaget i

denna del, synas mig icke kunna lämnas obeaktade. I de fall, där staten

eller kommunen utfäst sig att vid olycksfall i arbete utgiva ersättning

till belopp, som kunna anses i huvudsak motsvara de i den föreslagna

lagen stadgade, torde det icke vara befogat att indraga denne arbetsgivare

under den på obligatorisk försäkring grundade lagstiftningen.

I en del utländska lagar med försäkringsplikt bär ock stadgande intagits

därom, att lagen ej skall äga tillämpning på staten eller kommunen,

i den mån i annan ordning pension eller understöd tillförsäkrats den

skadade eller hans efterlevande med lika eller högre belopp än lagens

o. s. v.

Ett undantag av sistnämnda innebörd har jag ansett böra intagas

jämväl i den svenska lagen, och i den mån de statens arbetare och tjänstemän

tillerkända pensions- och understödsförmåner icke uppgå till de i lagen

stadgade ersättningsbeloppen, torde eu ändring i de därom meddelade

bestämmelserna i flera fall böra äga rum. Då det emellertid, med hänsyn

till de ifrågavarande bestämmelsernas växlande innehåll, ofta kan

vara svårt att avgöra, om förhållandena kunna anses vara sådana, att

ett undantagande från lagen kan anses befogat, har jag ansett det böra

överlämnas åt Kungl. Magt att för varje fall bestämma, huruvida ett

sådant undantag lämpligen bör äga rum.

Bestämmelsen härom, ävensom stadgandet om undantag i fråga om

vissa ofarliga arbeten, har jag sammanfattat i en särskild paragraf, 2 §,

som tillagts kommitténs förslag.

Den fråga, som föranlett de flesta erinringarna mot kommitténs

förslag, har varit frågan om karenstiden, varmed förstås eu viss längre

eller kortare tid efter olycksfallet, under vilken den skadade icke äger

rätt till ersättning på grund av olycksfallsförsäkringen.

1 länder med försäkringsplikt av större omfattning har man genom

införandet av en dylik karenstid velat undvika att belasta olycksfallsförsäkringen

med behandlingen av och kontrollen över en mängd mindre

skador och egentliga sjukdomar.

Karenstiden i länder med försäkringsplikt utgör:

i Tyskland, Ryssland och Luxemburg: 13 veckor;

i Ungern: 10 veckor;

Karenstiden.

Utlandet.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:b'' Nåd. Proposition Nr 111.

i Österrike: 4 veckor;

i Rumänien: 2 veckor;

i Norge: 10 dagar;

i Schweiz: 3 dagar;

i Holland: 1 dag (om sjukdomen varat mer än 3 dagar);

i Italien: 1 dag.

Beträffande åter de länder, i vilka lagstiftningen väsentligen grundats

på ersättningsplikt, finnes i allmänhet så gott som ingen karenstid

utom beträffande Sverige och Danmark, där karenstiden är 60 dagar,

respektive 13 veckor.

I fråga om den skadade arbetarens rätt till ersättning under sjukdomstiden

finnes dock i ovannämnda länder med försäkringsplikt icke

någon karenstid i egentlig mening, enär i alla dessa länder (utom Italien)

obligatorisk sjukförsäkring finnes införd, och ersättning till den skadade

under den första tiden efter olycksfallet — bortsett från att olycksfallsoch

sjukförsäkringens områden icke alltid fullt täcka varandra — utgår

antingen från olycksfalls- eller från sjukförsäkringen. I allmänhet taget

kan man saga, att ersättningen under den första sjukdomstiden i Tyskland,

Ryssland, Luxemburg, Rumänien och Norge lämnas av sjukkassorna,

i Holland, Schweiz och Italien däremot av olycksfallsförsäkringen.

Av denna korta redogörelse framgår sålunda, att karenstiden i de

flesta länder med försäkringsplikt är ganska lång, växlande mellan 10

dagar och 13 veckor, och att under denna tid vid sjukdom ersättningen

utgår genom obligatorisk sjukförsäkring, ävensom omvänt, att där en

obligatorisk sjukförsäkring finnes genomförd, uti flertalet fall en längre

karenstid stadgats.

Under de senaste åren finner man dock anmärkningsvärda undantag

från denna huvudregel. Sålunda gäller i Holland, även efter genomförandet

år 1913 av obligatorisk sjukförsäkring, att ersättningen jämväl

under den första tiden utgives av riksförsäkringsbanken. I Norge

har man, oaktat obligatorisk sjukförsäkring sedan år 1909 är gällande,

ej till denna försäkring överflyttat olycksfallsförsäkringen under den

förut gällande karenstiden, utan år 1915 minskat karenstiden från 28 till

10 dagar. Beträffande Schweiz, där enligt lag av år 1911 olycksfallsförsäkringen

samt, efter beslut av vederbörande kantoner, även sjukförsäkringen

är obligatorisk, är karenstiden för den kontanta ersättningen från

olycksfallsförsäkringen endast tre dagar, medan läkarvård och läkemedel

lämnas från sjukdomens början.

Anledningen till den förändrade uppfattningen i sistnämnda länder

torde böra sökas dels däri, att man, med hänsyn till olycksfallsförsäk
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111. 55

ringens krav på eu möjligast lämplig behandling och vård av den skadade

även under sjukdomstiden, ej ansett sig kunna räkna på, att alla

de befintliga sjukkassorna skulle vara fullt lämpliga för detta ändamål,

dels däri att många sjukkassor själva funnit sig hava ett ekonomiskt^

intresse av att ej obligatoriskt belastas med olycksfallsförsäkring. I

detta sammanhang torde jämväl böra erinras om, att, åtminstone i flertalet

länder med försäkringsplikt och med längre karenstid, olycksfallsförsäkringens

organ äro berättigade att, där så finnes lämpligt, genast

från början, i stället för vederbörande sjukkassa, övertaga den skadades

vård och behandling.

Om man ock kan hysa förhoppning, att sjukkassefrågan i vårt land

inom en ej alltför avlägsen framtid skall kunna erhålla en tillfredsställande

lösning genom införande av obligatorisk sjukförsäkring, och att

därigenom även förhållandet mellan sjuk- och olycksfallsförsäkringen,

åtminstone i huvudsak, skall bliva slutgiltigt ordnat, måste man dock,

såsom av kommittén framhållits, vid behandlingen av frågan om karenstiden

inom olycksfallsförsäkringen, för närvarande taga hänsyn till, att

sjukförsäkringen för vårt lands arbetare ännu under någon tid kommer

att vara byggd på frivillighetens princip. Kommittén har därför icke i

någon större utsträckning kunnat bygga sitt förslag på förutsättningen,

att sjukkassorna mera allmänt skulle kunna övertaga olycksfallsförsäkringen

under en karenstid. För kommittén har alltså, då tanken på att

under en eventuell karenstid lämna arbetaren utan ersättning av många

skäl måste anses utesluten, valet stått mellan tvenne utvägar, nämligen

antingen att bibehålla en karenstid av 60 dagar eller av någon kortare

tid och för den tiden ålägga arbetsgivaren direkt ersättningsskyldighet,

eller ock att i Jiuvudsak borttaga karenstiden, i vilket fall de skadade

redan frå n början eller några få dagar efter olycksfallet skulle omhändertagas

av olycksfallsförsäkringens organ och av dem erhålla ersättningen.

Utan att förbise möjligheten, för att icke säga sannolikheten av att en

anordning av dylik beskaffenhet komme att bliva av väsentligen provisorisk

art, har kommittén för sin del stannat vid det sistnämnda av de

båda alternativen, eller att tillsvidare söka lösa försäkringsfrågan utan

bestämmelser om någon egentlig karenstid. Såsom jag redan förut

anfört, innebär nämligen kommitténs förslag i förevarande avseende, att

den kontanta sjukersättningen skulle utgå från och med dagen efter

olycksfallet, dock endast om sjukdomen varat minst tre dagar efter

nämnda dag. Läkarvård jämte läkemedel skulle emellertid, där så erfordras,

lämnas redan från sjukdomens början.

Kommittén.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Ur kommitténs motivering i förevarande avseende torde jag här

böra meddela följande:

»Orsaken härtill — nämligen till införandet i vissa länder av en lång

.karenstid — har huvudsakligen varit, dels att man velat undvika de

svårigheter vid förvaltningen, som skulle uppkomma, därest den skadade

genast från början omhändertoges av vederbörande försäkringsinrättning,

och dels att man, genom att hänvisa arbetaren till sjukkassorna, velat i

någon mån fördela kostnadsbördan mellan honom och arbetsgivaren. Vad

emellertid förvaltningsfrågan angår, torde den icke vara svårare att lösa

för vårt land än för de andra länder, som hava mycket kort karenstid,

särskilt om, på sätt kommittén längre fram angiver, en samverkan

mellan olycksfallsförsäkringens bärare och de befintliga sjukkassorna i

möjligaste mån kunde komma till stånd. Det torde även höra erinras

därom, att av de försäkringar, som för närvarande äro tagna hos riksförsäkringsanstalten,

de allra flesta gälla utan egentlig karenstid, vilken

omständighet torde visa att förvaltningssvårigheterna i detta hänseende

i ganska stor utsträckning kunnat övervinnas. Att åter, för minskande

av försäkringskostnaden, hänvisa arbetaren till den frivilliga sjukförsäkringen

för erhållande av ersättning under karenstiden, strider mot den

allmänna principen, att arbetsgivaren skall bära kostnaden för olycksfallsersättningen.

»

»Om karenstiden sålunda förkortas eller, rättare sagt, borttages,

skulle det emellertid kunna ifrågasättas, huruvida ej ersättningen under

den första tiden efter olycksfallet borde utgivas direkt av arbetsgivaren

till den skadade. En sådan anordning är medgiven i Finland, där försäkringstvång

är stadgat endast beträffande ersättning vid invaliditet och

dödsfall. Det kan också erinras om, att t. ex. i Tyskland, såsom ovan

nämts, arbetsgivaren i vissa fall är pliktig att direkt .till arbetaren utgiva

ersättning under karenstiden, därest ersättning under denna tid ej

skulle utgå från sjukkassa. Vad den ifrågasatta lagstiftningen för vårt

land beträffar, synes det emellertid lämpligast att låta den obligatoriska

försäkringen omfatta även ersättningen under sjukdomstiden. För såväl

arbetsgivaren som arbetaren är det utom all fråga fördelaktigast, att

bestyret med den skadades vård och ersättnings utgivande under ifrågavarande

tid överlåtes åt en försäkringsinrättning. A andra sidan är det

visserligen tydligt, att besväret för försäkringsinrättningen skulle förminskas

i samma mån som inrättningen bleve befriad från att taga

befattning med de talrika sjukdomsfallen. Dock synes denna synpunkt

böra träda tillbaka för arbetsgivarens och arbetarens intressen. Det

kan för övrigt också med rätta göras gällande, att en förening av för
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111. 57

säkrings- och ersättningsplikt i samma lag ur många synpunkter skulle

visa sig olämpligt.» t

Mot kommitténs förslag om karenstidens borttagande hava emellertid,

såsom nämnts, invändningar blivit gjorda från många håll. Dessa

invändningar äro i de olika utlåtandena av i huvudsak enahanda innebörd;

och då det skulle föra för långt att utförligare redogöra för

innehållet av samtliga de avgivna uttalandena, inskränker jag mig till

att här återgiva det huvudsakliga av Svenska arbetsgivareföreningarnas

förtroenderåds och Sveriges allmänna sjukkasseförbunds uttalanden i

ämnet, då vad av dessa organisationer anförts lämnar en tydlig föreställning

om arten av de viktigaste invändningarna och ändringsförslagen

rörande karenstiden.

Efter att hava i korthet redogjort för vad riksförsäkringsanstalten

och kommerskollegium i sina ovannämnda yttranden år 1908 resp. 1909

i denna fråga anfört, yttrar Svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd

bland annat följande:

»Rådet vill icke förneka, att det är en obillighet, att vid olycksfall

i arbete arbetaren skall gå miste om all ersättning under så lång tid

som 60 dagar. Arbetsgivarne inom industrien hava ock i regel frivilligt

åtagit sig ersättningsplikt i dylika fall långt utöver vad lagen

stadgar. I så gott som alla gällande kollektivavtal är en ersättningsplikt

för arbetsgivaren föreskriveh från 3:dje eller 4:de dagen efter

olycksfallet. Emellertid har förtroenderådet den övertygelsen att det

skulle vara en mycket olycklig utväg att på sätt kommittén nu föreslaget

hänvisa alla de kortvariga olycksfallen till olycksfallsförsäkringen.

Av skäl, som riksförsäkringsanstalten och kommerskollegium i deras

åberopade yttranden framfört, höra självklart dessa olycksfall samman

med sjukförsäkringen och böra omhänderhavas av sjukkassorna. Under

närvarande förhållanden får man genom arbetsgivarens intresse en viss

kontroll på, att i dylika fall arbetaren återgår till arbetet, så fort detta

lämpligen kan ske. Vid en lokal sjukförsäkring utövas denna kontroll

av sjukkassorna, vilka också äro ekonomiskt intresserade av att icke

låta sjukhjälpen utgå längre, än som är nödvändigt. Att en effektiv

kontroll skulle kunna utövas av en central riksförsäkringsanstalt, är enligt

all in- och utländsk erfarenhet däremot så gott som omöjligt.»

»Nu uppstår visserligen den svårigheten, att som bekant för närvarande

icke tinnes någon obligatorisk sjukförsäkring i vårt land, varför

man icke kan omedelbart hänvisa de smärre olycksfallen till sjukförsäkringen.

Rådet anser, att tillsvidare och intill dess en obligatorisk sjuk''

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 93 a käft. (Nr 111.) 8

Utlåtanden.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 111.

försäkring hinner genomföras, vartill Eders Kungl. Maj:t redan tagit ett

steg genom tillsättande av en särskild kommitté för utarbetande av

förslag i ämnet, det är klokast att gå den av kommerskollegium föreslagna

vägen att låta arbetsgivarna i dylika fall få vidkännas en omedelbar

ersättningsplikt. För närvarande betalas enligt gällande kollektivavtal

i allmänhet kr. 1: — eller 1: 50 om dagen för dylika olycksfall.

(Inom stuveribranchen och ytterligare en eller annan näringsgren

betalas kronor 2: — om dagen). Dessa ersättningsbelopp avse dock

endast industrien och endast manliga arbetare. Skulle man nu genomföra

en dylik ersättningsplikt inom hela omfånget för den nya olycksfallsförsäkringslagen,

torde det bliva nödvändigt att införa en mera

graderad skala, därvid även eventuellt kunde tagas hänsyn till ortsförhållandena.

»

»Gentemot denna tanke har från arbetarhåll anförts, att då ersättningsplikten

icke som nu komme att bliva inskränkt till industrien

utan även att omfatta en mängd smärre arbetsgivare inom hantverket,

jordbruket och dylika näringar, den skadade arbetaren skulle kunna

äventyra att till följd av arbetsgivarens insolvens icke få ut sin ersättning.

Man har för sådant fall ifrågasatt att få införd en garanti från

statens eller kommunernas sida. Då det här endast kan röra sig om

relativt obetydlig risk för staten eller kommunerna, synes detta förslag

värt att tagas under övervägande.»

»Skulle nu kommitténs förslag om karenstidens borttagande genomföras,

så torde det bliva nödvändigt att vidtaga en sådan ändring i sjukkasselagen,

att registrerad sjukkassa förbjudes att lämna sjukhjälp vid olycksfall,

för vilka ersättning utgår på grund av olycksfallsförsäkringslagen.

Annars skulle inträda en dubbelförsäkring, vilken också helt säkert i

många fall skulle leda till att den skadade finge större inkomst under

sjukdomstiden, än då han arbetade, ett missförhållande, som icke gärna

kan på lagstiftningens väg understödjas.»

Sveriges allmänna sjukkasseförbund yttrar bland annat följande:

»Sveriges allmänna sjukkasseförbund anser sig särskilt böra fästa

uppmärksamheten vid en av de viktigare detaljerna i det framlagda förslaget,

varest en ändring enligt förbundets mening vore synnerligen av

behovet påkallad, nämligen rörande försäkringens organisation beträffande

omhänderhavandet av de s. k. kortvariga olycksfallen. Kommittén har ju

föreslagit att även dessa olycksfall skola, i samband med inskränkning

av karenstiden, inordnas under eu central anstalts prövning. Man

finner visserligen av kommitténs betänkande, att kommittén endast med

tvekan anvisat denna utväg och helst skulle ha sett, att en annan an
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

ordning kunnat väljas. Den omständigheten, att obligatorisk sjukförsäkring

ännu saknas i vårt land, bär därvid för kommittén varit avgörande.

»

»Det torde gälla såsom obestridligt, att, skall överhuvud taget en

tillfredsställande anordning vinnas för de kortvariga fallens bandhavande,

så lärer näppeligen annan utväg stå till buds än att hänvisa dem till

sjukkassorna. Hänsynen till den i olycksfall skadade fordrar detta, då

denne därigenom vinner en snabb prövning av fallet och utan besvär

och omgång kan erhålla sin lagenliga ersättning omedelbart. Skall

däremot prövning ske i eu central anstalt, måste ovillkorligen detta

medföra, att densamma vilar på handlingar, varav vanligen följer, att

den blir mera formell och skematisk samt kräver en tidsutdräkt, som ej

sällan torde föranleda, att den sjuke först erhåller sin lagliga ersättning

sedan sjukdomen botats. Därmed går lätteligen försäkringens sociala

nytta till icke ringa grad förlorad för den försäkrade.»

ȁven ur rent organisatorisk synpunkt torde det vara synnerligen

egendomligt, om det allmänna föredrager att med stora kostnader ordna

ett centralt verk för ett arbete, som man bör kunna få utfört av därför

intresserade frivilliga krafter ute i landets sjukkassor, varest redan nu

ungefär hälften av det antal, som skulle inordnas under den ifrågasätta,,

lagen, är tillförsäkrad eu ersättning vid olycksfall, oftast vida högre än

lagen föreskriver och i många fäll fullt ut lika hög sjukpenning som

föreslås av ålderdomsförsäkringskommittén, ehuru utan arbetsgivarnes

medverkan.»

»Man bör därjämte erinra sig vilka svårigheter med avseende å

kontrollen, som måste följa av en central anstalts handhavande av de

s. k. kortvariga olycksfallen, varemot sjukkassorna redan äro organiserade

för denna uppgift, så att utövandet av denna del av verksamheten

rent automatiskt inordnar sig i det hela.»

»Den omständigheten, att de s. k. yrkessjukdomarna medtagits i

olycksfallsförsäkringen, gör det ävenledes synnerligen önskvärt att sjukkassorna

bliva bärare av densamma med ovan angiven begränsning, enär

eljest säkerligen fastigheter skola uppkomma huruvida förekommande

fall äro att hänföra till sjukförsäkringen eller olycksfallsförsäkringen.

Dessa tvister torde ofta medföra ganska stor tidsutdräkt, varigenom den

försäkrades materiella intresse i mycket hög grad kan bliva lidande.»

»Av dessa enligt förbundets uppfattning mycket vägande skäl skulle

förbundet livligt vilja förorda, att den ändring företogs i föreliggande

förslag, att de s. k. kortvarigare olycksfallen icke förlädes till eu central

anstalts prövning. Det torde vara sannolikt att detta måste medföra,

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 111.

att ett provisoriskt arrangemang måste ske för den jämförelsevis korta

tid, varunder den obligatoriska sjukförsäkringen förberedes.»

»Framför allt synes det förbundet berättigat att icke någon avprutning

eller försämring sker i de försäkrades villkor under denna tid

gent emot vad kommittén föreslagit, enär det måste anses synnerligen

önskvärt att de av densamma föreslagna förbättringarna träda i kraft så

fort ske kan.»

»Hur ett provisoriskt inordnande i försäkringen av de kortvarigare

olycksfallen skulle ske, därom torde olika meningar kunna råda. Enklast

torde vara att för dessa fall bibehålla arbetsgivarens direkta ersättningsplikt,

något som med hänsyn till hans solvens icke bör möta allt för

stora svårigheter för dessa fall. Då emellertid en viss risk alltid föreligger

för den försäkrade, borde kommunen här åläggas att i de fall,

då arbetsgivarens ersättning uteblir, utan dröjsmål utbetala densamma,

vilket lämpligen kunde ske genom en sjukkassa. Tvister kunde avgöras

av riksförsäkringsanstalten.»

I allmänhet gå många av de avgivna yttrandena ut på, att karenstidens

borttagande skulle, särskilt i fråga om riksförsäkringsanstalten,

medföra en oproportionerlig ökning av förvaltningsbestyren och i sammanhang

därmed väsentligt ökade förvaltningskostnader, att genom den

föreslagna anordningen ofta en olämplig dubbelförsäkring vid sjukdom

skulle äga rum i de fall, då den skadade därjämte tillhörde en sjukkassa

eller åtnjöte avlöning av arbetsgivaren, att omsorgen om och övervakandet

av de skadade ävensom utgivandet av ersättning under den första tiden

efter olycksfallet av naturliga och praktiska skäl tillhörde sjukkassornas

verksamhet vid eu blivande obligatorisk sjukförsäkring, samt att, intill

dess en dylik försäkring kunde bli genomförd, i stället för obligatorisk

olycksfallsförsäkring under karenstiden borde stadgas direkt ersättningsplikt

för arbetsgivarne. Beträffande karenstidens längd ifrågasattes från

några håll en förkortning av den nuvarande karenstiden av 60 dagar

till 30 dagar eller ännu kortare tid. Några av dem, som förorda ersättningsplikt

för arbetsgivaren under karenstiden, föreslå ersättning

med fixt dagligt belopp, exempelvis 1 krona 50 öre, eller ock, att den dagliga

ersättningen angives till olika men bestämda belopp efter ortsoch

löneförhållandena. I ett par yttranden förordas i sistnämnda hänseende

sjukpenning av olika belopp för man och för kvinna.

Beträffande socialstyrelsens och kommerskollegii m. fl. myndigheters

meningar rörande förevarande fråga torde jag i övrigt få hänvisa till

bilagorna vid protokollet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111. Öl

Å andra sidan har emellertid kommitténs förslag rörande karenstiden

från flera håll antingen tillstyrkts eller lämnats utan anmärkning.

Särskilt hava arbetarorganisationerna i allmänhet uttalat sin anslutning

till förslaget.

Åven riksförsäkringsanstalten anser sig i allt väsentligt böra ansluta

sig till kommitténs förslag beträffande regleringen av de kortvariga

olycksfallen. Anstalten yttrar bland annat:

»Helt nyligen har igångsatts utredning angående införande i vårt

land av obligatorisk sjukförsäkring för arbetare; och det har gjorts

gällande att man i avbidan på införande av en sådan sjukförsäkring tills

vidare skulle antingen bibehålla eu lång karenstid, d. v. s. helt och hållet

utesluta de kortvariga olycksfallen från rätt till olycksfallsersättning,

eller i avseende å nyssnämnda olycksfall ålägga arbetsgivarne direkt ersättningsskyldighet.

Ingendera av dessa utvägar synes dock riksförsäkringsanstalten

vara lämplig. Vilkendera utvägen, som än väljes, blir

det nämligen för riksförsäkringsanstalten omöjligt att, där så erfordras,

redan från början taga hand om den skadade, tillse att lian kommer

under erforderlig vård och sörja för att han erhåller sådan behandling,

att invaliditet förhindras eller åtminstone i möjligaste mån inskränkes.»

»Vad beträffar särskilt den förra utvägen eller att de kortvariga

olycksfallen skulle undantagas från rätt till olycksfallsersättning, skulle

enligt riksförsäkringsanstaltens statistik, om t. ex. den nuvarande karenstiden

av 60 dagar bibehölles, från rätten till sådan ersättning uteslutas

omkring 93 procent av samtliga ersatta olycksfall, och *om en karenstid

av 28 dagar (4 veckor) infördes, omkring 71 procent av samtliga ersatta

olycksfall. Man kan ej anse, att en olycksfallslagstiftning, som endast

omfattade en‘ ringa del av samtliga olycksfall, låt vara de svårare, skulle

fylla sitt ändamål.»

»Om åter arbetsgivarne ålades direkt ersättningsskyldighet för kortvariga

olycksfall, torde det vara att befara, att de skadade understundom

skulle kunna gå miste om sin rätt till ersättning. Det bör ju

erinras om att sjukpenningen enligt förslaget kan uppgå till jämförelsevis

rätt stort belopp per dag. Dessutom torde hos arbetsgivarne, särskilt

de mindre, saknas kompetens att bestämma ifrågavarande ersättning,

då den ju skall utgå i förhållande till den skadades arbetsförtjänst

efter de i lagen härom givna, rätt invecklade reglerna. Slutligen bör

som en allvarlig olägenhet av denna anordning framhållas att, om arbetsgivarne

själva bestämma ersättningen, oupphörliga tvister sannolikt

skulle uppstå mellan arbetsgivare och skadade arbetare rörande rätten

Riksför
säkringsan
stalten.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111.

till och storleken av ifrågavarande ersättning. Möjligen har ett dylikt

skäl varit en bidragande orsak till att för närvarande arbetsgivarne i de

flesta fall vid försäkring i riksförsäkringsanstalten betinga arbetarne rätt

till ersättning även under karenstiden. Ersättningsskyldighet föreligger

ju ej i fråga om deona tid, men i arbetsavtalen torde dock ofta finnas

bestämmelse, att arbetsgivare under densamma skall utgiva ersättning.»

»För förslaget att uppskjuta det definitiva ordnandet av frågan om

ersättning för de kortvariga olycksfallen måste för övrigt förutsättas,

att sjukförsäkringen framdeles verkligen kommer att få helt och hållet

övertaga omsorgen om de kortvariga olycksfallen. — — — — — —

Det torde väl t. ex. vara osäkert, om sjukförsäkringen kan komma att

omfatta alla lantbruksarbetare, sjömän, med hushållsgöromål sysselsatta,

för att ej tala om de i kommitténs förslag ingående, å kontor och banker

samt i statens ämbetsvetsverk anställda arbetstagare. En annan

omständighet, som även i detta avseende är av betydelse, är, att den

uppfattningen alltmera arbetat sig fram, att den sociala olycksfallsförsäkringens

viktigaste uppgift är, icke endast att lämna ersättning för

minskad arbetsförmåga, utan att förebygga eller häva varaktig nedsättning

i eller förlust av arbetsförmågan. Det är ju givet, att sjukförsäkringen härutinnan

icke har samma intresse som olycksfallsförsäkringen. Sjukkassornas

strävan måste i främsta rummet gå ut på att förkorta sjuktiden

och så snart som möjligt avbryta utbetalningen av sjukhjälp.»

De stora praktiska svårigheter, som ansetts komma att möta vid

genomförandet av kommitténs förslag beträffande karenstiden, anser riksförsäkringsanstalfen

väl kunna övervinnas. Sedan anstalten i sitt yttrande

redogjort för de anordningar till utbetalning av sjukhjälp för

karenstiden, som för närvarande gälla inom anstalten, övergår anstalten

till frågan om de anordningar, som skulle bliva behövliga, i händelse

kommittéförslaget bleve genomfört. I sådant avseende anför anstalten

bland annat:

»Enligt kommitténs förslag skall nu inträda den olikheten, att sjukpenningen

bestämmes efter arbetsförtjänsten samt att den alltid utbetalas

för vecka. Att sjukpenningen utbetalas på sistnämnda sätt synes

ock vara eu given följd av att karenstiden borttages. Men å andra

sidan erfordras ingalunda, att sådan utbetalning sker efter för varje

särskild gång gjord utan ordning eller efter för varje vecka infordrat

läkarbetyg. I den holländska olycksfallsförsäkringen är saken ordnad

på sistnämnda sätt. Där fordras — förutom vid första utbetalningen

ett av riksförsäkringsbankens ombud å ort och ställe uppsatt protokoll

rörande undersökning om varje olycksfall — för varje utbetalning i

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 111.

(S3

regel nytt läkarintyg. Också av denna anledning hava förvaltningskostnaderna

för den holländska riksförsäkringsbauken blivit oproportionerligt

höga.»

»Enligt riksförsäkringsanstaltens mening är det emellertid till

undvikande av alltför stora kostnader nödvändigt att i stor utsträckning

begagna sig av lokala organ vid utbetalandet av ersättning samt

för kontroll, att den sjuke erhåller erforderlig vård och att sjuktiden ej

obehörigen förlänges. I sådant avseende skulle kunna användas sjukkassa,

vederbörande arbetsgivare eller riksförsäkringsanstaltens ombud.

Kommittén har ock för ändamålet hänvisat till ett intimt samarbete

mellan riksförsäkringsanstalten och de bestående sjukkassorna. —--

Till en början vill det emellertid synas, som om, där samverkan äger rum

mellan riksförsäkringsanstalten och sjukkassa, den lämpligaste formen

vore, att sjukkassa åtoge sig att vara ombud för riksförsäkringsanstalten.

Det är ju icke nödvändigt, att kassan erhölle alla ett ombuds

funktioner utan företrädesvis dem, som avse de skadades vård och behandling

samt biträde beträffande ersättningars utbekommande. Övriga

ombudsuppgifter kunna, om så auses lämpligt, anförtros åt särskilda

personer. Emellertid torde icke alla sjukkassor i samma grad lämpa

sig till ombud. Kommittén har påpekat, att de sjukkassor, som ej lämna

läkarvård och läkemedel, ej alltid lämpa sig för den ifrågavarande uppgiften.

»

»Beträffande tillvägagångssättet, då en sjukkassa blir ombud för

riksförsäkringsanstalten och har att taga hand om en genom olycksfall

skadad arbetare, har riksförsäkringsanstalten tänkt sig följande. Olycksfallsanmälan,

som av arbetsgivaren insändes till riksförsäkringsanstalten,

skall åtföljas eller inom tre dagar efterföljas av ett sjukhjälpsbetyg. Så

snart olycksfallsanmälan inkommit, undersökes genast, huruvida ersättning

för skadan kan komma att utgå från riksförsäkringsanstalten. Om

så är förhållandet, skriver riksförsäkringsanstalten i regel samma dag

sjukhjälpsbetyg inkommit eller följande dag till vederbörande sjukkassa

med anmodan dels att till den skadade utbetala visst belopp för valdag

— vare sig den definitivt, bestämda sjukpenningen eller provisoriskt

belopp — dels ock att tillse, att den skadade erhåller erforderlig vård

och behandling. Utbetalningen av sjukpenning skall av sjukkassa verkställas,

så länge, enligt sjukkassans bedömande, den skadade är oförmögen

att förrätta sitt vanliga eller annat verkligt arbete, dock icke

utöver viss, av riksförsäkringsanstalten med ledning av förberörda sjukhjälpsbetyg

bestämd tid, efter utgången varav nytt läkarbetyg bör insändas,

ifall den skadade fortfarande gör anspråk på ersättning. Med

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 111.

ledning av de sålunda inkomna läkarbetygen bör riksförsäkringsanstalten

även hava tillfälle att avgöra, huruvida särskild behandling bör anordnas

e. d. Sedan den skadade tillfrisknat, insänder sjukkassan till riksförsäkringsanstalten

räkning på sina utlägg jämte omkostnader.»

»På ungefärligen samma sätt skulle kunna förfaras i de fall, då

riksförsäkringsanstalten träffar överenskommelse med vederbörande arbetsgivare

rörande utbetalningen av sjukpenningen. Riksförsäkringsanstalten

vill här omnämna, att anstalten hänvänt sig till ett rätt stort

antal arbetsgivare, företrädesvis större försäkringstagare hos anstalten,

med begäran om upplysning, huruvida arbetsgivarne kunde väntas vara

villiga att mera allmänt åtaga sig att till skadade arbetare förskottera

sjukpenningen enligt den föreslagna lagen ävensom att tillse, att den

skadade erhåller läkarvård och läkemedel. Riksförsäkringsanstalten har

i anledning härav erhållit mycket tillfredsställande svar. Samtliga de

tillfrågade ansågo det mycket lämpligt, att arbetsgivarne, såsom redan

nu ofta sker, förskotterade sjukhjälpen och sedermera erhölle gottgörelse

för sina utlägg av riksförsäkringsanstalten. Aven kunde av arbetsgivarne

tillses, att de skadade komme under läkarbehandling. Beträffande

den tid, under vilken sjukpenningen kunde förskotteras, ansågo en del arbetsgivare,

att 3—4 veckor vore en skälig tid, andra åter, att tiden väl

kunde utsträckas till 60 dagar. Flera arbetsgivare framhöllo, att det

vore lämpligare, att utbetalningen skedde genom arbetsgivarne än

genom sjukkassorna, vilka i förevarande fall hade mindre intresse än

arbetsgivarne att kontrollera, det ej sjukpenning och vård obehörigen

erhölles.»

»Om sålunda arbetsgivare inom den egentliga industrien ofta komma

att förskottera sjukpenningen, torde däremot de mindre arbetsgivarne

ej alltid vara villiga att göra detta, och de äro ej heller alltid lämpliga

att utöva erforderlig tillsyn. Om i dessa fall sjukkassa ej har den

skadade om hand, kunna riksförsäkringsanstaltens vanliga ortsombud

— vilka för övrigt, utom för såvitt sjukkassa är ombud, skola biträda

med kontrollen över att rätten till sjukpenning ej missbrukas — medverka

även vid sjukpenningens utbetalande. Då ombuden väl ej skulle

hava penningemedel om hand, skulle man kunna förfara på det sätt,

att den skadade av ombudet erhåller intyg eller meddelande i lämpligform,

att han fortfarande är berättigad till sjukhjälp, varefter han på

vederbörande postsparbankskontor skulle äga uppbära sjukpenningen.»

»Det har gjorts gällande, att de skadade alltför länge skulle få

vänta på sin sjukhjälp, om utanordnandet av densamma skulle handhavas

av en central anstalt. På grund av sin hittillsvarande erfarenhet anser

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

fi 5

sig riksförsäkringsanstalten kunna påstå, att detta icke behöver bliva

fallet. Om i riksförsäkringsanstalten försäkras omkring en miljon arbetare,

därav ju en stor del tillhöra mera ofarliga yrken, kan det antagas,

att högst 300 olycksfallsanmälningar dagligen skulle inkomma till riksförsäkringsanstalten.

Detta antal torde ingalunda kunna verka därhän, att ej

en snabb expedition av dessa ärenden skulle kunna anordnas. I normala

fall bör från riksförsäkringsanstalten kunna så tidigt expedieras skrivelse

till sjukkassa, arbetsgivare eller ombud med anmodan om sjukpenningens

utbetalande, att den skadade inom behörig tid kan därav komma i åtnjutande.

I allmänhet torde den skadade enligt de för sjukkassorna

gällande bestämmelserna ej snabbare erhålla sjukpenningen från sjukkassa

än vad som kan ske från riksförsäkringsanstalten.»

»Vad beträffar kostnaderna för en centralanstalts handhavande av

de kortvariga olycksfallen, torde dessa kostnader ej behöva bliva så

stora, om saken ordnas på sätt ovan antytts. Och det torde få erinras

om att, ifall man skulle komma att helt lämna de kortvariga olyckfallen

till sjukkassorna, detta i allt fall ej skulle kunna ske utan betydande

ökning av kassornas förvaltningskostnader. Det kan förtjäna att nämnas,

att enligt en uppgift i Sveriges Allmänna Sjukkasseförbunds organ,

Svensk Sjukkassetidning, uppgick summan av förvaltningskostnaderna

för alla registrerade sjukkassor för år 1912 till 758,256 kronor, vilket

utgör 9 % av kassornas samtliga utgifter för året eller kr. 1,20 för varje

medlem. I Tyskland, där kassorna som bekant handhava ersättningarne

för de kortvariga olycksfallen under de första tretton veckorna, uppgå

enligt samma källa, förvaltningskostnaderna i sådana kassor, som icke

åtnjuta fri förvaltning från kommunens eller arbetsgivares sida, till över

3 mark för varje medlem.»

De skäl, som sålunda anförts å ena sidan för bibehållande av en Departemcntslängre

karenstid och å andra sidan för karenstidens inskränkande till chefenendast

några få dagar, hava i båda fallen sådan betydelse, att jag,

liksom fallet tydligen även varit med kommittén, haft svårt att bestämma

min ställning till frågan.

I ett avseende synes emellertid icke kunna råda någon tvekan —

och alla, som yttrat sig i frågan hava också varit ense härutinnan —,

nämligen att för den skadade arbetaren någon egentlig karenstid beträffande

hans rätt till ersättning icke bör ifrågakomma, utan att arbetaren

även under sjukdomstiden bör erhålla ersättning. Det vore också synnerligen

obilligt att lämna den skadade arbetaren utan ersättning under

den ganska långa, ej sällan till månader uppgående sjukdomstiden.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 93 a höft. (Nr 111.) 9

s. 66 Kontrollera mot PDF

66 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Jämväl enligt andra länders lagstiftning sörjes för arbetaren under

denna tid.

I samtliga avgivna yttranden liksom även i kommitténs motivering

utgår man därifrån, att, huru man, vid den förevarande lagstiftningen,

än må tänka sig lösningen av frågan om karenstiden, denna lösning

i varje fall bör anses allenast såsom en provisorisk utväg i avvaktan på

sjukförsäkringsfrågans definitiva avgörande. I flertalet av de avgivna

utlåtandena har man nämligen utgått från den uppfattningen, att, på

sätt fallet är enligt de flesta utländska försäkringslagar, omsorgen om

de skadade under sjukdomstiden efter olycksfallet av praktiska skäl och

i övrigt på grund av naturliga förhållanden hellre bör överlämnas åt

sådana lokala, för ändamålet särskilt lämpade organ som sjukkassorna,

än åt ett centralt ämbetsverk med dess ofta något tunga former. Aven

mig synes åtminstone för närvarande en lösning i sådan riktning vara

den riktigaste och naturligaste, även om uppfattningen på senaste tiden

något förändrats i förevarande hänseende. Då emellertid den nödvändiga

förutsättningen för möjligheten av en dylik anordning är obligatorisk

sjukförsäkring, och sådan försäkring ännu icke blivit genomförd

i vårt land, skulle det sålunda för närvarande endast kunna handla om

anordningar av övergående karaktär.

Frågan om karenstiden står sålunda i nära samband med frågan

om sjukkassornas framtida ställning till olycksfallsförsäkringen. Det

förslag, som jag nu förelägger Kungl. Maj:t, måste därför i förevarande

hänseende med ganska hög grad av sannolikhet antagas komma att

bliva gällande allenast för en övergångstid av de få år, som ännu kunna

förflyta, innan en definitiv lösning kan vinnas i samband med behandlingen

av sjukförsäkringsfrågan, vilken fråga, som bekant, redan är

föremål för utredning av en för ändamålet av Kungl. Maj:t nyligen tillsatt

kommitté.

Man har, enligt vad som anförts, för lösningen av förevarande fråga

tydligen endast att välja mellan de tvänne utvägar, som av kommittén

angivits. Den ena utvägen, vilken förordats, förutom av andra, särskilt

av kommittén och riksförsäkringsanstalten, är den, att även under

karenstiden låta de skadade omhändertagas av och utfå sina ersättningar

från olycksfallsförsäkringen. Denna försäkring skulle då komma att omfatta

samtliga olycksfall i arbete, för vilka ersättning enligt lagen beredes.

Den andra utvägen, vilken förordats av socialstyrelsen, kommerskollegium,

järnkontoret, rikets handelskammare, arbetsgivarorganisationer m. fl., är

åter den att för karenstiden ålägga arbetsgivaren direkt ersättningsskyl
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

67

dighet. Med avseende å omfattningen av denna arbetsgivarens ersättningsskyldighet

skilja sig emellertid de framställda yrkandena i någon mån

från varandra, i det att några anse densamma böra avse ersättning enligt

huvudsakligen enahanda grunder, som av kommittén förslagits, medan

andra åter, och dessa utgöra flertalet, anse, att ersättningen under karenstiden,

då det ju i alla händelser endast skulle handla om en övergångstid,

borde kunna bestämmas till vissa i lagen angivna fixa belopp.

Såsom en väsentlig fördel med ersättningsplikt för arbetsgivaren

under karenstiden har framhållits, att — om man bortser från arbetsgivarbolagens

verksamhet — den statliga centralanstalten, riksförsäkringsanstalten,

därigenom skulle befrias från behandlingen av en stor

mängd sjukdomsfall och övergående skador, och att i följd härav anstaltens

organisation skulle bliva mindre invecklad och förvaltningskostnaderna

lägre än eljest skulle bliva fallet. Man har även förmenat, att den skadade

skulle med mindre omgång och tidsutdräkt kunna erhålla sin vård

och ersättning, därest omsorgen därför ålåge arbetsgivaren och icke ett

centralt ämbetsverk, varjämte framhållits, att arbetsgivaren, på grund av

sitt intresse av arbetarens snara återgång till arbetet, ofta skulle utöva

en viss kontroll över den skadade, liknande den, som utövas av sjukkassorna,

så att sjukhjälpen icke utginge längre än som vore behövligt.

A andra sidan göres emellertid gällande, att arbetsgivarnes ersättningsskyldighet

även skulle komma att medföra avsevärda olägenheter.

I första hand gäller härvid hänsynen till de mindre arbetsgivarne, såsom

bönder, hantverkare m. fl. För dylika arbetsgivare skulle det vara förenat

med stora svårigheter att i alla förekommande fall, och icke allenast i fråga

om lagstadda tjänare, sörja för den skadades sjukvård och utgiva en

kontant ersättning, vilken ej sällan skulle uppgå till belopp, som för

honom vore synnerligen kännbara. Åven beräknandet av ersättningen

torde, därest ej för alla fall lika stort belopp fixeras, ofta bereda svårigheter.

Utan tvivel skulle tvister rörande rätt till ersättning, dennas

belopp m. m. ofta uppstå mellan arbetsgivaren och arbetaren, ett förhållande,

som icke står i överensstämmelse med ett av den ifrågavarande

lagstiftningens syften, nämligen att bidraga till undanröjandet av anledningar

till misshälligheter mellan dessa båda parter. Då därjämte

många mindre arbetsgivare befinna sig i ganska torftiga levnadsvillkor,

skulle det sannolikt ej sällan förekomma, att den skadade ej

kunde utfå den tillförsäkrade ersättningen. För sådana fall skulle man,

såsom jämväl från några håll föreslagits, nödgas provisoriskt införa

ansvarighet för stat eller kommun, en utväg, vilken dock, med hänsyn

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

till försäkringens allmänna omfattning, skulle kunna medföra ganska

vittgående konsekvenser.

Om man vidare, låt vara endast för en övergångstid, inför ersättningsplikt

för arbetsgivaren under karenstiden, måste man tydligen, liksom för

närvarande, ändock bereda honom möjlighet att befria sig från sin risk genom

frivillig försäkring i riksförsäkringsanstalten. Denna utväg att sörja

för den skadade arbetaren under karenstiden användes även under närvarande

förhållanden i stor utsträckning av arbetsgivarne. Sålunda äro

av de i riksförsäkringsanstalten försäkrade arbetarne enligt anstaltens

uppgift redan omkring tre fjärdedelar försäkrade för karenstiden; och

av de till anstalten anmälda olycksfallen är det endast omkring tre procent,

för vilka ersättning för denna tid icke utgått. Härvid bör dessutom

märkas, att dessa arbetare tillhöra industrien och i regel sysselsättas

av större arbetsgivare, för vilka det skulle varit förbundet med

mindre svårigheter att själva direkt utgiva ersättningen än för de

många små arbetsgivare, ofta endast med en eller två arbetare, som

skulle indragas un4er den nya lagstiftningen. Huruvida dessa mindre

arbetsgivare i verkligheten skulle i större utsträckning komma att begagna

sig av en dylik rätt till frivillig försäkring är visserligen tvivelaktigt.

Antagligt är väl dock, att riksförsäkringsanstalten finge, på grund av

dylik frivillig försäkring, övertaga ansvaret för ersättningen under karenstiden

för en mycket betydande del av de arbetare, som vore försäkrade

i anstalten. De fördelar med avseende å förvaltningens förenkling, som

man ansett kunna vinnas genom karenstidens bibehållande, skulle sålunda

på grund av arbetsgivarnes egna åtgöranden antagligen bliva till stor

del illusoriska. För övrigt skulle även med en sådan anordning givas

anledning till ömtåliga tvister och misshälligheter mellan arbetsgivare

och arbetare, då det uppenbarligen ofta skulle ligga i dessa senares intresse

att söka bliva försäkrade och sålunda med större trygghet kunna

räkna på ändamålsenlig vård och på utfåendet av den kontanta ersättningen,

än om detta ålåge arbetsgivaren.

Vid bedömande av förevarande fråga torde, såsom av riksförsäkringsanstalten

framhålles, även böra beaktas de svårigheter, som genom

införande av ersättningsplikt för arbetsgivarne skulle uppkomma för

anstalten beträffande ordnandet av lämplig sjukvård för de skadade.

Enligt den moderna uppfattningen är det, både ur humanitär synpunkt

och för minskandet av kostnaderna för ersättningarna, synnerligen viktigt

för fyllandet av den sociala olycksfallsförsäkringens uppgift att i möjligaste

mån kunna mildra olycksfallets följder med avseende å sjukdomens

varaktighet eller minska faran för eller graden av en varaktig nedsätt
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111. 6U

ning av arbetsförmågan. I detta avseende är arbetsgivarens ekonomiska

intresse endast i fråga om möjligheten att förkorta sjukdomstiden detsamma

som försäkringsinrättningens. Däremot kan arbetsgivaren i fråga

om utsträckandet utöver karenstiden av olycksfallets följder icke hava

samma intresse som försäkringsinrättningen av att sjukvården särskilt

inriktas på förebyggandet av dessa följder. Vad den rent ekonomiska

sidan av frågan angår, torde det därjämte, särskilt genom erfarenheten

från Tyskland, vara allmänt bekant, hurusom i många fall genom

den skadades övertagande, omedelbart efter olycksfallet, av olycksfallsförsäkringens

organ och genom den ändamålsenliga vård, han därvid

erhållit, utgifterna för invalidräntorna kunnat nedbringas och härigenom

besparingar åstadkommas, som mer än väl motsvarat de ökade omkostnaderna.

Ett förhållande, vilket för många av dem, som uttalat sig mot

kommitténs förslag i denna fråga, synes hava varit av stor betydelse

är den möjlighet till dubbelförsäkring för sjukdomstiden, som enligt

kommittéförslaget förefinnes. Förutom till ersättningen enligt lagen skulle

nämligen enligt förslaget en arbetare, som är medlem av en sjukkassa,

under sjukdomstiden även hava rätt till den ersättning från sjukkassan,

som icke grundas på bidrag från arbetsgivaren; på dylikt sätt skulle den

skadade ej sällan kunna under sin sjukdom erhålla ett sammanlagt understöd

till lika eller till och med till högre belopp än sin vanliga avlöning.

De konsekvenser, till vilka en dylik dubbelförsäkring skulle kunna leda,

hava från flera håll med skärpa framhållits. Åven jag fmner dessa betänkligheter

vara väl grundade; och har jag för den skull, såsom jag

längre fram kommer att närmare utveckla, föreslagit en ändring i 11 §

av kommitténs förslag i syfte att såvitt möjligt undanröja tillfälle till

dylik dubbelförsäkring. Genom denna ändring i lagförslaget torde betänkligheterna

i förevarande avseende i huvudsak förlora sin betydelse.

Av de inkomna utlåtandena i ärendet framgår även, att för några

av dem, som yrkat ersättningsplikt för arbetsgivaren under karenstiden,

även en annan synpunkt haft en viss betydelse. Det har sålunda framhållits

att, därest jämväl ersättningarna under karenstiden skulle övertagas

av olycksfalisförsäkringen och följaktligen komma att bestridas

genom arbetsgivarnes avgifter, man kunde befara, att arbetsgivarnes

sammanlagda utgifter för socialförsäkringen framdeles möjligen kunde

komma att bliva alltför höga, i det att tillbörlig hänsyn till arbetsgivarnes

belastning genom olycksfallsförsäkringen måhända ej skulle

komma att tagas vid prövning av frågan om eventuella arbetsgivarbidrag

till sjukförsäkringen. Dylika farhågor synas emellertid vara över
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Ktrngl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

drivna, då man måste antaga, att vid behandlingen av frågan om kostnaden

för sjukförsäkringen i vårt land, liksom i andra länder, det kommer

att tagas noga hänsyn till omfattningen av den ersättningsskyldighet,

som skäligen bör åligga arbetsgivaren på grund av arbetsförhållandena

i hans verksamhet.

Med avseende å den av kommittén såsom ett provisorium föreslagna

utvägen att i olycksfallsförsäkringen borttaga karenstiden, hava även

farhågor gjort sig gällande i den riktningen, att, sedan karenstiden en

gång blivit inordnad under den obligatoriska olycksfallsförsäkringen och

de vidlyftiga förvaltningsanordningar vidtagits, som kunde bliva en följd

därav, det skulle bliva förenat med synnerliga svårigheter att sedermera

frångå det en gång, om även endast provisoriskt, antagna systemet. I

sådant hänseende torde få erinras därom, att, såsom jämväl kommittén

anfört, en ändring av lagen i syfte att åter införa en karenstid icke

skulle möta några som helst formella svårigheter. Dessa svårigheter

skulle snarare bliva större, om man vill ändra eller upphäva en gång

antagna bestämmelser om arbetsgivarens ersättningsplikt. Beträffande

åter förvaltningsapparaten är det tydligt, att kostnaden för den del av

densamma, som bleve behövlig, i händelse karenstiden tills vidare inskränktes,

skulle bestridas genom medel, anvisade på extra stat, och att

således en förändring därutinnan när som helst skulle kunna äga rum.

Beträffande karenstidens inskränkande hava slutligen stora betänkligheter

gjort sig gällande i fråga om svårigheterna vid förvaltningen och

därmed sammanhängande förhållanden. I detta avseende torde jag få

hänvisa till riksförsäkringsanstaltens förut meddelade utlåtande i frågan,

varav framgår, att, för beredande i god tid av nödig vård och ersättning

åt den skadade, tillfredsställande anordningar kunna åstadkommas.

Man har även antagit, att den av kommittén föreslagna anordningen

skulle komma att medföra oskäligt höga kostnader, och att kommitténs

beräkningar i detta avseende vore illusoriska. Kommittén själv yttrar

sig helt kort beträffande denna fråga och har ej heller hunnit avgiva

detaljerat organisationsförslag utan endast framlagt en kort sammanfattning

av de ungefärliga resultat beträffande de årliga förvaltningskostnaderna

— 730,000 kronor för riksförsäkringsanstalten och 120,000 kronor för

försäkringsrådet — till vilka kommittén vid sina beräkningar kommit.

Kommittén har därvid bland annat även erinrat om, att den nuvarande utvidgningen

av riksförsäkringsanstaltens verksamhet till att omfatta jämväl

karensförsäkring proportionsvis icke medfört avsevärt ökade kostnader,

varjämte anstaltens därvid vunna erfarenhet visat, att förvaltnings
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111. 71

svårigheterna, åtminstone under närvarande förhållanden, kunnat övervinnas.

I fråga om den ökade kostnaden för karenstiden torde kunna nämnas,

att, då riksförsäkringsanstaltens verksamhet år 1904 utsträcktes

till att meddela jämväl försäkring för karenstiden, för sådant ändamål

en höjning av årsanslaget från 83,000 till 105,200 kronor eller med

22,200 kronor, motsvarande något mer än 25 procent av det förutvarande

anslaget, ansågs behövlig. Under de senare åren hava visserligen

totalkostnaderna för anstaltens förvaltning ökats, men denna ökning

beror i högre grad på tillväxten av försäkringsstocken i allmänhet än

på det ökade antalet karensförsäkrade.

Därest utvägen till frivillig försäkring under karenstiden för det

fall, att ersättningsplikt för arbetsgivaren under denna tid bleve gällande,

komme att anlitas av arbetsgivarne i ungefär samma omfattning, som

för närvarande är fallet, skulle förhållandena, såsom jag redan framhållit,

i själva verket mycket nära bliva desamma, som om försäkringen vore

obligatorisk även under karenstiden. Förvaltningssvårigheterna och kostnaderna

skulle följaktligen i sådant fall ej komma att väsentligen minskas

därigenom att försäkringsplikt ålades arbetsgivarne. I vissa avseenden

skulle svårigheterna till och med komma att ökas, enär för varje sådan

frivillig försäkring särskild ansökan behövde göras och särskilda försäkringsbrev

för varje fall utfärdas m. m., vilket vid den obligatoriska försäkringen

icke skulle vara behövligt.

För att emellertid erhålla en möjligast fullständig uppgift angående

erforderlig personal och sannolika kostnader för det fall, att förevarande

lagförslag skulle åtminstone till sina väsentliga delar bliva

av riksdagen gillat, har jag anmodat riksförsäkringsanstalten att däröver

avgiva erforderligt utlåtande. Riksförsäkringsanstaltens utlåtande har

dock ännu icke ingivits till Kungl. Maj:t. Jag kan därför ej nu mera

bestämt uttala mig i denna fråga. Tillsvidare anser jag mig böra utgå

från att kostnaderna — under de av kommittén antagna förutsättningar

angående antalet i anstalten försäkrade arbetare och med iakttagande av

de förändringar av försäkringens omfattning, som kunna bliva en följd

av mitt ovan angivna förslag rörande undantagande av statens och

kommuners arbetare och av arbetare i ofarliga yrken — skulle komma

att hålla sig ungefärligen vid de överkomliga belopp, som kommittén

beräknat tills vidare och bortsett från kostnaden för avgifternas inbetalande

och ersättningarnas utbetalande vara erforderliga. Så snart

riksförsäkringsanstaltens utredning inkommit till Kungl. Maj:t och frågan

ytterligare behandlats inom departementet, kommer jag att hemställa om

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

avlåtande av proposition rörande erforderliga förändringar av riksförsäkringsanstaltens

organisation och. stat, och torde jag i sammanhang därmed

få tillfälle att vidare yttra mig rörande de särskilda kostnaderna för

försäkringen under karenstiden.

Det är visserligen sannolikt, att de ökade kostnaderna för försäkringen

under karenstiden skulle komma att bliva ganska avsevärda, och

möjligen komma att motsvara en fjärdedel eller en tredjedel av totalkostnaden.

Men även om kostnadsökningen skulle bliva så betydlig, torde

densamma dock komma att uppvägas av den minskning i kostnaderna

för ersättningarna och däremot svarande nedsättning av avgifterna, som

skulle bliva en följd därav, att de skadade så fort som möjligt omhändertoges

av anstaltens organ och erhölle den ändamålsenligaste vård och

behandling. Den ifrågavarande merkostnaden torde för övrigt även kunna

anses motvägas av de fördelar, som genom försäkringens övertagande

av riksförsäkringsanstalten och arbetsgivarbolag skulle vinnas i det avseende,

att arbetsgivarne befriades från allt besvär och omgång, som

skulle vara förenat med den direkta ersättningsplikten, och att därjämte

anledningen till många tvister mellan dem och arbetarne rörande ersättningarna

skulle undanröjas.

Av vad jag sålunda anfört torde framgå, att jag, om ock med en förklarlig

tvekan, är benägen att i huvudsak tillstyrka kommitténs förslag

i denna fråga, d. v. s. att låta olycksfallsförsäkringen omfatta även

de mindre skadorna och sjukdomsfallen under karenstiden. I likhet

med kommittén inser jag visserligen sannolikheten av att denna anordning

skall bliva förändrad vid det definitiva ordnandet av sjukförsäkringen.

På grund av vad av mig i denna fråga anförts, måste jag

emellertid anse denna utväg, även såsom en övergång, vara att föredraga

framför ett införande av ersättningsplikt för arbetsgivaren med

eller utan garanti från det allmänna för försumliga eller insolventa

arbetsgivare.

Såsom jag längre fram vid behandlingen av 6 § av kommitténs

förslag i detta hänseende närmare angiver, har jag dock ansett mig

böra förorda en modifikation av detta förslag så till vida, att den kontanta

sjukersättningen i varje fall först skulle utgå från och med fjärde

dagen efter olycksfallsdagen. Härigenom skulle man erhålla en karenstid

av fyra dagar i stället för sextio dagar enligt nu gällande lag.

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Nunt/l. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

I det jag nu övergår till behandlingen av de särskilda paragraferna

i kommitténs förslag och angivande av de ändringar, som av mig ansetts

böra vidtagas i åtskilliga av dessa paragrafer, får jag därvid även tillfälle

att beröra vissa frågor av mera allmän natur, över vilka jag icko

redan uttalat mig.

De i kommittéförslaget av mig vidtagna ändringarna angivas i det

följande för tydlighetens skull med kursiv stil.

1 §•

Angående innehållet av denna paragraf, som angiver huvudgrunderna i §.

för den föreslagna försäkringen, har jag redan yttrat mig, och har jag

icke funnit anledning till att i något väsentligt avseende ändra paragrafens

formulering. Med anledning av gjord anmärkning har jag endast

ansett mig böra giva paragrafen ett tillägg, angivande, att bidrag till

omkostnaderna lämnas av statsmedel. Paragrafen skulle sålunda i det

förslag, som jag nu framlägger med hemställan till Kungl. Maj:t om

proposition till innevarande års riksdag, komma att erhålla följande lydelse:
Envar

arbetare är, där ej nedan annorlunda stadgas,

enligt denna lag försäkrad för skada till följd av olycksfall

i ai-betet.

Kostnaden för försäkringen bestrides, med bidrag

av statsmedel till omkostnaderna, genom försäkringsavgifter,

som erläggas av arbetsgivaren.

2 §■

Under detta paragrafnummer har kommittén föreslagit följande be- 2 §.

stämmelsé: »Såsom skada till följd av olycksfall i arbete anses i denna

lag jämväl sjukdom, som förorsakats av särskilt giftiga, vid arbetet begagnade

ämnen», och har därmed avsetts en utsträckning i viss mån av

lagstiftningen till att omfatta även vissa yrkessjukdomar.

Mot denna utvidgning av lagstiftningen hava emellertid från flera utlåtanden.

håll allvarliga erinringar blivit gjorda. Sålunda hava de flesta av de

handelskammare, som avgivit yttrande, yrkat, att bestämmelsen borde

utgå, då dessa slag av sjukdomar rätteligen tillhörde sjukförsäkringen,

och en sträng begränsning borde göras mellan begreppen »olycksfall»

och »yrkessjukdom». Likaledes framhålles svårigheten att vid dylika

förgiftningssjukdomar avgöra, i vad mån sjukdomen föranletts av särskilt

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 93 a höft. (Nr 111.) 10

opaginerad Kontrollera mot PDF

7-1

Departements
chefen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

giftigt, vid arbetet begagnat ämne eller i större eller mindre grad av

andra orsaker, såsom särskild predisposition, andra sjuklighetstillstånd

eller dylikt, i vilket fall arbetsgivaren icke ensam borde bära kostnaden

för skadan. De ifrågavarande förgiftningssjukdomarna vore dessutom

synnerligen fåtaliga. Svenska arbetsgivareföreningens förtroenderåd framhåller,

att sjukdomar, även om de förorsakats av förhållandena vid arbetet,

hörde till sjukförsäkringen, och just att dylika sjukdomar hänfördes

dit, vore en av anledningarna till att arbetsgivarne, där obligatorisk

sjukförsäkring vore införd, finge bära en del av kostnaderna.

Skulle s. k. yrkessjukdomar hänföras under olycksfallslagen, komme nog

så småningom även en mängd andra sjukdomar, såsom tuberkulos m. fl.,

vilka kunna uppkomma eller förvärras genom förhållandena å arbetsplatsen,

att hänföras till olycksfallsförsäkringen och sålunda komma att

i försäkringshänseende vila uteslutande på arbetsgivaren. Åven flera av

Kungl. Maj:ts befallningshavande hava anslutit sig till den åsikten, att

yrkessjukdomarna böra omfattas av sjukförsäkringen.

Å andra sidan har från flera håll påyrkats, att ännu flera yrkessjukdomar

borde omfattas av olycksfallsförsäkringen, särskilt i fråga om

sjömän med avseende å de i deras yrke förekommande särskilda sjukdomar.

såsom gula febern o. d. Malmö arbetarekommun anser, att alla

egentligt yrkessjukdomar böra likställas med olycksfall i arbete.

Vad den utländska lagstiftningen angår, framgår av den utredning,

kommittén lämnat, att endast de engelska och schweiziska lagarna i avsevärd

utsträckning likställt yrkessjukdomar med olycksfall i arbete.

Under allt erkännande av det befogade i de motiv, som av ålderdomsförsäkringskommittén

å sid. 66—68 av dess betänkande, och även

från annat håll anförts för de ifrågavarande yrkessjukdomarnas medtagande

i olycksfallsförsäkringen, synes mig dock de skäl, som framhållits

mot en dylik anordning, vara icke mindre beaktansvärda. Jag

anser därför nu lämpligast att tills vidare, och intill dess den nyligen

tillsatta sjukförsäkringskommittén förebragt ytterligare utredning i frågan,

ej i lagen intaga någon bestämmelse i förevarande syfte. Härigenom

skulle således frågans lösning endast uppskjutas till en nära framtid.

Under § 2 har jag i stället föreslagit ett par bestämmelser, om

vilka jag förut yttrat mig, avseende rätt för Kungl. Maj:t att förordna

om undantagande från lagens tillämpning dels av arbetare, som utföra

arbete, med vilket någon särskild yrkesfara ej kan anses vara förbunden,

såsom kontorspersonal, vissa biträden i affärer o. s. v. eller i allmänhet

personer, som huvudsakligen sysselsätta sig med intellektuellt

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111.

arbete och icke kunna anses såsom arbetare i vanlig mening, samt dels

av tjänstemän och andra arbetstagare i statens eller kommuners tjänst,

för vilka ersättning vid olycksfall utgår enligt särskilda bestämmelser.

Beträffande sistnämnda fall får man givetvis förutsätta, att undantag

allenast må förekomma i sådana fall, där de eljest tillförsäkrade ersättningarna

i huvudsak ej understiga ersättningarna enligt olycksfallslagen,

eller, där detta icke är fallet, att vederbörande arbetsgivare, staten eller

kommunen, ikläda sig ansvarighet för ersättningar till motsvarande belopp.

I enlighet med vad jag sålunda anfört, får jag föreslå, att såsom

2 § i det nya förslaget måtte upptagas följande stadgande:

På Konungens prövning ankommer, huruvida och

under vilka villkor arbetare, som användas till arbete för

statens eller kommuns räkning och på grund därav äro

tillförsäkrade ersättning vid olycksfall i arbetet, ävensom

arbetare, som användas till arbete av synnerligen

ofarlig beskaffenhet, må undantagas från tillämpning av

denna lag.

3 §■

Huvudanmärkningarna mot bestämmelserna i 3 § av kommittéför- 3 §•

slaget rikta sig dels mot bestämmelsen om, att arbetstagare med högre

årlig avlöning än 5,000 kronor skulle undantagas från lagen, och dels

mot bestämmelsen om undantagande av vissa tillfälligt sysselsatta arbetare.

Beträffande den föreslagna lönegränsen av 5,000 kronor yrkas från Lånegräns.

flera håll, huvudsakligen emedan det ej vore erforderligt att lagstiftningen

omfattade arbetstagare med avsevärda inkomster, en nedsättning

till 3,000 kronor, i några fall till ett ännu lägre belopp. Från direktionen

för sjömanshuset i Malmö har däremot yrkats, att maximigränsen

5,000 kronor borde borttagas vad sjöfolket anginge, då vissa fartygsbefälhavare,

som dock vore utsatta för en väsentlig olycksfallsrisk,

hade en avlöning Överstigande 5,000 kronor.

Åven riksförsäkringsanstalten framhåller, att en del arbetsledare i

synnerligen farliga yrken, såsom ingenjörer, tekniker i gruvor, kraftstationer

in. m. kunna hava en avlöning överstigande 3,000 eller 5,000

kronor. På grund av sin ofta eljest svaga ekonomiska existens bordo

dessa icke lämpligen uteslutas från olycksfallsförsäkringen. Anstalten

anför jämväl, att om en dylik gräns av 5,000 kronor bibeholles, till och

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kung1, Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Departements
chefen.

Tillfälligt

arbete.

Kommittén.

med personer, vilka i egenskap av arbetsförmän o. d. redan enligt nuvarande

lag hava rätt till ersättning, skulle kunna bliva uteslutna från

försäkringen. Hos anstalten hade nämligen sökts försäkring för verkmästare

vid industriell anläggning, som haft en årsavlöning vida överstigande

5,000 kronor.

För min del vill det synas, som om samtliga de erinringar, vilka

gjorts -i förevarande avseende, skulle komma att förlora sin egentliga

betydelse, därest, på sätt j a g redan föreslagit vid behandlingen av 2 §, den bestämmelsen

komme att inflyta i lagen, att Kungl. Maj:t skulle äga att från

lagens tillämpning undantaga arbetstagare inom ofarliga yrken ävensom

stats- och kommuntjänstemän. På grund av denna bestämmelse torde

nämligen Kungl. Maj:t komma att undantaga just sådana arbetstagare,

vilka huvudsakligen avsetts med de gjorda anmärkningarna, eller personer,

som i egenskap av affärschefer, kontorsbiträden, tjänstemän o. s. v.

i allmänhet åtnjuta högre avlöning än 3,000—5,000 kronor. Å andra

sidan torde, med en dylik begränsning av lagens tillämpningsområde, en

bestämmelse om viss lönegräns, på skäl, som av riksförsäkringsanstalten

och jämväl från annat håll framhållits, bliva olämplig. Därigenom skulle

nämligen en del ingenjörer, fartygsbefälhavare m. fl., med vilkas verksamhet

en avsevärd yrkesfara ofta är förbunden, ävensom vissa arbetsförmän,

vilka omfattas av nuvarande lag, komma att uteslutas från en

för dem ofta välbehövlig försäkring.

På grund av vad jag sålunda anfört, får jag föreslå, att bestämmelsen

om en viss lönegräns såsom villkor för delaktighet i försäkringen

ej må intagas i den föreslagna nya lagen.

I fråga om tillfälligt arbete innehåller kommitténs förslag, att

såsom arbetare enligt lagen bl. a. ej skall anses »den, som av tillfällig anledning

användes till arbete av någon, som eljest ej använder arbetare».

Vid motiveriogen av denna bestämmelse anför kommittén, till förklaring

av bestämmelsens innebörd, bl. a. följande:

»En annan fråga av ganska stor betydelse är den, i vilken utsträckning

tillfälligt arbete bör omfattas av olycksfallslagstiftningen. I detta

avseende är tillämpningen inom den utländska lagstiftningen svävande

och olika i de olika lagarne, vilket är ganska naturligt, då begreppen

»tillfälligt arbete» och »tillfällig arbetare» uppenbarligen icke kunna

noggrann! bestämmas. Då det ej skulle vara lämpligt att utesluta allt

arbete, som kunde hänföras till denna kategori, så har kommittén för

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111. 77

sin del tänkt sig, att undantag från försäkringen i förevarande hänseende

endast skulle gälla för arbete, vartill arbetaren av sådan tillfällig

anledning användes, som att någon, vilken eljest ej har behov av arbetare,

t. ex. i följd av iråkad sjukdom eller i följd av exceptionella

väderleksförhållanden eller dylikt skulle för någon kortare tid bliva nödsakad

att använda främmande arbetskraft. Kommittén har sålunda ansett,

att eu var, som under normala förhållanden icke är skyldig att erlägga

försäkringsavgifter, ej heller skulle hava sådan skyldighet, därest han

av tillfällig anledning nödgas för någon tid använda arbetare. En arbetsgivare,

som eljest är avgiftspliktig, skulle däremot hava skyldighet

att erlägga försäkringsavgifter icke allenast för arbetare, som regelbundet,

utan även för varje arbetare, som tillfälligtvis av honom användes.

»

I fråga om jordbruket anser kommittén, att genom denna undantagsbestämmelse

jordbruk av mindre än 10 hektars åkerareal i allmänhet

icke skulle komma att medföra avgiftsplikt för brukaren, enär i

sådana fall jordbruket vanligen skötes av brukaren och hans hustru

utan hjälp av främmande arbetskraft.

I de yttranden, som avgivits över detta kommitténs förslag angående

tillfälliga arbetare, hava ganska skilda meningar gjort sig

gällande.

Förslagets bestämmelser finnas av några ej vara tillräckligt tydliga.

Sålunda yttrar t. ex. över ståthål] arämbetet: »Förslagets bestämmelser

angående dem, som tillfälligtvis användas i annans arbete, äro ej fullt

klara. Dessa skola anses såsom arbetare i lagens mening, om arbetet

sker för någons räkning, som eljest använder arbetare, men icke i

annat fall. År således meningen att den, som olika dagar eller tider

av året användes till arbete av olika personer, den ena tiden skall vara

och den andra icke vara olycksfallsförsäkrad? Skall även ett arbete,

som endast sträcker sig över en dag eller några timmar, kunna medföra

försäkringsförmån? Och huru skall, om så är meningen, arbetsgivarens

avgiftsplikt och beloppet av arbetarens understödsberättigande

årsinkomst kunna fastslås?»

Å några håll har ansetts, att tillfälligt arbete ej borde omfattas av

lagstiftningen. I sådant syfte anför Kungl. Maj:ts befallningshavande

i Jämtlands län följande: »Bland undantagen från lagens tillämplighetsområde

nämnes i 3 § ''den, som av tillfällig anledning användes till arbete

av någon, som eljest ej använder arbetare’. Med denna bestämmelse

komma under lagen alla, som användas i tillfälligt arbete av den,

Utlåtanden.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kun f/l. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111.

som eljest är ansvarspliktig för försäkring av hos honom anställda

arbetare. Det synes Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande obilligt att

pålägga en sådan ansvarighet för eu arbetare, som, huru tillfälligt som

helst, förrättar arbete hos någon, som är arbetsgivare i lagens mening.

Och för den händelse, såsom väl ofta är fallet, en dylik tillfällig arbetare

användes av flera arbetsgivare, huru skall då försäkringsplikten

fördelas? Varken i lagförslaget eller i motiveringen gives, såvitt synes,

någon antydning härom. Likaså synes det vara lämnat oavgjort, huruvida

en dylik försäkringsplikt gäller även med avseende på tillfälligtvis

anlitade arbetare, som äro anställda hos annan, för dem försäkringspliktig

arbetsgivare. Oegentligt synes ock vara, att dylik tillfällig arbetares

rätt till olycksfallsersättning skall vara beroende av, huruvida hans

tillfällige arbetsgivare därjämte råkar hava fast anställda arbetare eller

icke. Det ovan anförda upphäves icke till sin riktighet därav, att vissa

av de antydda svårigheterna torde i någon mån föreligga i avseende

även å stadigt anställda arbetare. För Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande

framstår det såsom riktigast att låta tillfälligt arbete stå utom

olycksfallslagstiftningen. Det är visserligen sant, att begreppen ''tillfälligt

arbete’ och ''tillfälliga arbetare’ äro, såsom kommittén framhåller,

svåra att noggrannt bestämma; men icke heller här lärer man få låta

denna svårighet, som dock bör vara överkomlig, bliva avgörande. De

praktiska svårigheter och olägenheter, som medfölja ett medtagande av

de tillfälliga arbetarna, torde säkerligen bliva vida större.»

Lantbruksakademien anser även, att de tillfälliga arbeturne böra

ställas utanför försäkringsplikten men att det borde tagas i övervägande,

huruvida ej olycksfallsersättning borde beredas dem i annan ordning.

Jämväl handelskammaren i Gävle och Skånes handelskammare anse

olämpligt att i försäkringen medtaga de tillfälliga arbetarna.

Från flera håll framhålles, att förvaltningsarbetet skulle bliva synnerligen

betungande och förvaltningskostnaden betydande genom medtagande

»v tillfälliga arbetare i försäkringen, då en vidlyftig kontroll,

som ändock ofta skulle bliva illusorisk, bleve erforderlig.

Å andra sidan hava yrkanden framställts därom, att allt tillfälligt

arbete borde ingå under försäkringsplikten.

Sålunda anser styrelsen för Svenska träarbetareförbundet, att undantag

från lagens tillämpning icke bör göras beträffande någon, som i

verklig mening är arbetare.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Stockholms län har med särskild

hänsyn därtill, att den uppdelning av tillfälliga arbetare i försäkrade och

oförsäkrade, som den av kommittén föreslagna bestämmelsen innebure,

opaginerad Kontrollera mot PDF

7!»

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

icke både någon grund vare sig i arbetets art eller arbetarens ställning,

hemställt om berörda bestämmelses uteslutande ur lagen.

I några yttranden bar eu förmedlande uppfattning kommit till uttryck.

Sålunda vill riksförsäkringsanstalten ifrågasätta, att såsom arbetare

enligt lagen ej skulle anses den, som av tillfällig anledning användes

till arbete av någon, som ej i rörelse, industriell eller icke, använder

arbetare. Socialstyrelsen gör gällande en liknande synpunkt ock föreslår,

att från försäkringsplikten skulle undantagas arbetare, som av tillfällig

anledning användes till arbete, vilket icke bar samband med arbetsgivarens

företag eller yrke. Svenska arbetsgivareföreningens förtroenderåd

åberopar den engelska lagens ståndpunkt i frågan, enligt vilken en

person, vilkens arbete är av tillfällig art och som är sysselsatt på annat

sätt än för arbetsgivarens näringsfång eller affär, icke omfattas av lagen.

De betänkligbeter, som gjort sig gällande beträffande medtagandet

i försäkringen även av s. k. tillfälliga arbetare, synas i allmänhet

avse de svårigheter, som skulle kunna uppstå vid bestämmandet av

försäkringsavgifterna och av ersättningsbeloppen för dylika arbetare.

Dessa svårigheter torde emellertid icke på långt när vara så stora, och

ej heller den därav uppkommande bördan för arbetsgivaren bliva så

avsevärd, som man synes hava föreställt sig. Försäkringen av de

större arbetsgivarnes arbetare bliver nämligen i regel kollektiv, och

avgifterna bestämmas i sådant fall med hänsyn till arbetarnes verkliga

eller genomsnittliga antal, avlöningar och arbetstid samt till arbetets

farlighet. I dylikt avgiftsbelopp skulle då också inräknas ett tillägg för

sådant tillfälligt arbete, som på grund av sakens natur måste vara förbundet

med arbetsgivarens verksamhet. På motsvarande sätt torde jämväl

komma att förfaras vid bestämmande av avgifterna för de sou! arbetsgivarne

med en eller två arbetare. För de flesta av dessa arbetsgivare,

såsom hantverkare, husbönder för sina tjänare, småbönder

m. fl., komma i regel vissa normalpremier att gälla för olika fall, allt

efter arbetsgivarens sannolika behov av arbetshjälp, de i orten för dylika

fall vanligen gällande arbetslönerna o. s. v.; och skulle i dessa premier

i de mera sällsynta fall, då tillfällig arbetskraft i någon avsevärd utsträckning

kunde anses behövlig för en dylik arbetsgivare, ävenledes

ingå ett tillägg motsvarande kostnaden härför. Dessa tilläggsavgifter

komma emellertid beträffande de större arbetsgivarne ej att bliva av

någon betydenhet, och i fråga om de små arbetsgivarne skulle tilläggsavgiften

i många fall bliva så obetydlig, att någon särskild ökning av

normalpremien för sådant ändamål endast mera undantagsvis skulle be,

höva förekomma.

Departements
chefen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

BO

Att kostnaden för de tillfälliga arbetarnes medtagande i försäkringen

ej skulle komma att verka betungande, kan man förstå därav, att, såsom

jag förut anfört, årspremien för en helårsarbetare skulle komma att växla

mellan 2 kronor och belopp, som för det allra farligaste yrket och 1,000

kronors årsförtjänst skulle kunna uppgå till omkring 70 kronor. För

en hel arbetsdag av tillfälligt arbete skulle premietillägget således komma

att växla mellan 2 a öre och omkring 25 öre. För en mindre jordbrukare

till exempel, som för en vecka behöver en person till hjälp för

upptagande av en brunn, skulle den erforderliga premien möjligen komma

att uppgå till omkring 25 öre. Skulle den ifrågavarande personen vara

självständig yrkesutövare eller anställd såsom arbetare hos annan arbetsgivare,

som övertagit ansvaret för arbetets utförande, och således icke,

i förhållande till jordbrukaren vore att anse såsom arbetare i lagens

mening, erfordras naturligtvis icke någon premie från jordbrukarens sida.

För sådana arbetsgivare, vilka vanligen sysselsätta arbetare, således även

husbönder, som i allmänhet hava åtminstone en tjänare, jordbrukare, som

sysselsätta regelbunden arbetskraft m. in., kommer i regel denna tilläggsprernie

för tillfälligt arbete att fördelas på flera år. Då t. ex. för ett

jordbruk av viss omfattning man måste tänka sig, att tillfällig arbetskraft

understundom, men icke ens alltid för varje år är behövlig, så

beräknas premietillägget härför i sådana fall, där detsamma icke är

alltför obetydligt för att ens behöva medtagas, efter ett genomsnittsvärde

för år räknat.

Av det sålunda i korthet anförda torde framgå, att medtagandet

i försäkringen av de tillfälliga arbetarne — de s. k. säsongarbetarne

räknas naturligtvis icke såsom tillfälliga arbetare, utan komma i

varje fall att falla under lagen — icke skulle orsaka någon nämnvärd

kostnad eller besvär för arbetsgivarne. Jag vill därjämte fästa

uppmärksamheten på att det tillfälliga arbetet redan är underkastat

tillämpningen av nu gällande lag, så att även arbetare, som t. ex. vid

eu tillfällig budskickning för arbetsgivarens räkning och för hans verksamhet

— såvitt denna omfattas av lagen — träffas av olycksfall, har

rätt till ersättning. Under sådana förhållanden har jag, på skäl, som

av kommittén och även av många andra, som yttrat sig i frågan,

blivit anförda, icke ansett mig hava anledning att från den ifrågasatta

nya lagen i allmänhet utesluta de s. k. tillfälliga arbetarne.

Jag finner också den begränsning, som av kommittén föreslagits i

fråga om tillfälligt arbete, hava goda skäl för sig. Det synes nämligen

orimligt att under någon form stadga ersättningsskyldighet för den,

som i vanliga fall alldeles icke är arbetsgivare, men som av rent till
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

81

fsillig anledning blir nödsakad att använda arbetshjälp. Det kan visserligen,

såsom från några håll framhållits, från den skadade arbetarens

sida sett, förefalla orättvist att hans rätt till ersättning skall vara beroende

av, huruvida den, som använt honom till arbete, eljest mer eller

mindre regelbundet behöver använda arbetare eller tjänare. Men att

för sådant fall göra den tillfällige arbetsgivaren ersättnings- eller försäkringsskyldig

synes, från hans sida sett, icke mindre obilligt och

skulle för övrigt vid tillämpningen uppenbarligen stöta på synnerligen

stora svårigheter.

Men även med den av kommittén föreslagna begränsningen kunna

dock fall inträffa, som'' vålla svårigheter vid tillämpningen, i det att det

icke alltid kan vara möjligt för riksförsäkringsanstalten att noga övervaka,

att alla sådana små arbetsgivare, som icke under hela året eller

någon avsevärd del därav utan endast någon kortare tid av året regelbundet

använda främmande arbetskraft, efterkomma sina skyldigheter.

En del av dessa mycket små arbetsgivare måste nog tänkas komma

att undandraga sig lagtillämpningen, och man kan i sådana fall icke

räkna på att de vederbörliga avgifterna erläggas. Härigenom skulle

visserligen en förlust uppstå, vilken förlust dock, då de förlorade premierna

i varje fall, enligt vad jag redan framhållit, skulle vara mycket

obetydliga, icke kan uppgå till något avsevärt belopp.

Vad 3 § i övrigt beträffar, har jag på grund av gjord anmärkning,

till förtydligande, i stället för det av kommittén i första stycket använda

uttrycket »lärling» infört uttrycket »lärling eller studerande», varjämte

jag förenat de båda sista styckena till ett stycke och därjämte

i detta stycke vidtagit några mindre, huvudsakligen redaktionella ändringar.

På grund av vad som anförts, föreslås för 3 § följande lydelse:

I denna lag förstås med arbetare envar, som mot

avlöning användes till arbete för annans räkning utan att

i förhållande till honom vara att anse såsom självständig

företagare, så ock lärling eller studerande, som utan avlöning

användes till dylikt arbete. Med arbetsgivare förstås

envar, för vilkens räkning sådan arbetare användes

till arbete, utan att mellan dem står någon tredje person,

vilken såsom självständig företagare åtagit sig att ombesörja

arbetets utförande.

Såsom arbetare enligt denna lag anses ej den, som utför

arbetet i sitt hem eller å arbetsställe, som av honom bestämBihang

till riksdagens protokoll 1916. 1 saml. 93 a käft. (Nr 111). 11

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

mes, ej heller arbetsgivares barn och föräldrar i förhållande

till honom, ej heller minderårig, som icke fyllt tolv år, ej

heller den, som av tillfällig anledning användes till arbete

av någon, som eljest ej använder arbetare.

4 §•

Denna paragraf innehåller bestämmelser om de försäkringsinrättningar,

riksförsäkringsanstalten och ömsesidiga, på solidarisk ansvarighet

byggda försäkringsbolag av arbetsgivare, i vilka försäkringen enligt

lagen skulle äga rum.

Kommittén yttrar härom bl. a. följande:

»Beträffande arten av de försäkringsinrättningar, i vilka den obligatoriska

försäkringen skall äga rum, företer lagstiftningen i de olika länderna

mer eller mindre avsevärda skiljaktigheter.))

»I vissa av dessa länder skall försäkringen tagas i en enda för hela

landet gemensam och genom lagstiftningen anordnad försäkringsinrättning.

Så är förhållandet i Norge, Schweiz, Luxemburg och Rumänien samt, i

fråga om sjöfarten, i Frankrike, Belgien och Finland. I andra länder,

och däribland- särskilt de större, fördelas försäkringen på flera anstalter

med bestämda verksamhetsområden. Sålunda har man i Ungern två

försäkringskassor för industrien och en för jordbruket. I Österrike finnes

i regel en försäkringsanstalt för varje kronland. V ad Tyskland och

Ryssland angår, skall försäkringen tagas i yrkesforeningar, vilka antingen

bildas på initiativ av arbetsgivare och erfordra högre myndighets godkännande

eller ock upprättas direkt genom beslut av sådan myndighet.

Slutligen är i ett fåtal länder, nämligen Italien, Danmark (i fråga om

sjöfarten och jordbruket) och Finland (i fråga om industrien) valfrihet

medgiven i fråga om försäkringsanstalt, så att försäkringen, förutom i

en statsanstalt, även kan tagas i enskilda bolag. I Holland skall försäkringen

i regel äga rum i riksförsäkringsbanken, men arbetsgivaren

kan ock, under förutsättning av tillräcklig garanti, få tillstånd att själv

svara för olycksfallsrisken eller överlåta densamma på ett enskilt bolag.»

»Av det nu anförda framgår, att i flertalet länder med obligatorisk

försäkring denna äger rum i en eller flera genom lagstiftningen för

ändamålet anordnade försäkringsinrättningar, och att endast i ett fåtal

länder försäkring i enskilda bolag är tillåten.»

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

»Vad vårt land beträffar, kan, som bekant, enligt 1901 års lag

arbetsgivare endast genom försäkring i riksförsäkringsanstalten bliva

befriad från sin direkta ersättningsplikt. Visserligen tages försäkring,

som avser att täcka ersättningsskyldigheten, även i enskilda bolag, nämligen

antingen i vissa för ändamålet bildade arbetsgivarebolag eller i

affärsbolag, men genom dylik försäkring befrias enligt lagen arbetsgivaren

icke helt och hållet från sin ersättningsskyldighet, utan har att

bära den visserligen obetydliga risken att i sista hand själv få utgiva

ersättning.»

»Om nu i enlighet med kommitténs förslag försäkringsplikt kommer

att genomföras i vårt land, uppstår den frågan, huruvida man, såsom i

vissa andra länder med ungefär liknande folkmängd och jämförliga förhållanden

i övrigt, bör åtnöja sig med den för hela riket gemensamma

riksförsäkringsanstalten, i vilken sålunda all försäkring skulle äga rum

eller om man därjämte bör medgiva, att försäkring även må kunna

tagas i andra försäkringsinrättningar. Då emellertid den hittills vunna

erfarenheten torde hava visat, att även sammanslutningar av arbetsgivare

till ömsesidiga försäkringsbolag för ifrågavarande ändamål kunna fylla

de villkor, som böra ställas på bärare av en dylik försäkring, och då

därjämte arbetsgivarne i en del yrken kunna hava ett intresse av att

sammansluta sig för att genom vidtagande av skydds- eller andra åtgärder

minska kostnaderna, så har kommittén även velat föreslå, att

sådana för ändamålet bildade arbetsgivarbolag skulle få tjäna såsom

bärare av försäkringen. För åstadkommande av erforderlig trygghet

böra dessa bolag, såsom även för närvarande vanligen är fallet, vara

byggda på grundsatsen om solidarisk ansvarighet för bolagets förbindelser

samt även i övriga avseenden erbjuda fullt betryggande säkerhet

för ersättningarnas utfående.»

»Med en riksförsäkringsanstalt, som skulle övertaga huvudmassan av

försäkringarne, jämte en del för ändamålet särskilt bildade solidariska

arbetsgivarbolag, synes behovet i förevarande avseende vara tillräckligt

tillgodosett. Kommittén har därför icke ansett lämpligt, att försäkring

av förevarande art skulle få äga rum även i affärsbolag, vilka i avseende

å sin verksamhet och sin uppgift i allmänhet fullfölja särskilda

intressen.»

Såsom av den vid detta protokoll fogade sammanfattning av de avgivna

utlåtandena framgår, hava i denna fråga skilda meningar gjort

sig gällande.

XJtlåtanden.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Riks försäkrings

- anstalten.

Från flera håll och särskilt fl an rikets handelskammare har man uttalat

sig för, att försäkringen enligt lagen även skulle få äga rum i

s. k. affärsbolag. Man skulle eljest på obehörigt sätt ingripa i affärsbolagens

rätt till fri näringsutövning. Vidare anses alfärsbolagen i

allmänhet kunna erbjuda lika stor säkerhet som arbetsgivarebolagen,

varjämte den fria konkurrensen på området borde bibehållas, för att

premierna skulle bliva så låga som möjligt. Åven framhålles från några

håll, att förvaltningskostnaderna för riksförsäkringsanstalten härigenom

skulle kunna nedbringas.

Yrkanden hava jämväl framställts på, att arbetsgivare under förutsättning

av tillräcklig säkerhet borde erhålla rätt att själva bära försäkringsrisken.

Från andra håll har åter den meningen gjort sig gällande, att försäkringen

över huvud endast borde få äga rum i en statsanstalt och

icke i arbetsgivarbolag eller affärsbolag. Denna ståndpunkt företrädes

ock av riksförsäkringsanstalten, som härom bl. a. anför följande:

»Ur de försäkrades synpunkt kan man befara, att om enskilda försäkringsinrättningar

tillåtas konkurrera med riksförsäkringsanstalten,

detta kommer att leda till nedpressande av de från de enskilda försäkringsinrättningarna

utgående ersättningarna. Det huvudsakligaste konkurrensmedlet

mellan de olika försäkringsinrättningarna är nämligen

premiens storlek. För att kunna erbjuda lägre premier än riksförsäkanstalten

frestas de enskilda försäkringsinrättningarna att i genomsnitt

giva mindre ersättningar än riksförsäkringsanstalten. Även om i en del

fall klagomål häröver anföras hos försäkringsrådet och om också vissa

kontrollåtgärder i fråga om de enskilda försäkringsinrättningarna införas,

kan dock därigenom ej förhindras, att dessa allt fortfarande söka i möjligaste

mån knappa in på ersättningarna, i synnerhet som vissa bestämmelser

i lagen kunna erbjuda jämförelsevis mera utrymme för olika avgöranden.

Sådant kan ske genom, bland annat: allt för snäv tolkning

av lagens bestämmelser i fråga om olycksfall och olycksfall i arbetet;

bestämmande av för låg invaliditetsgrad, varvid även en nedsättning

av endast några få procent kan innebära en betydlig besparing i fråga

om kapitalvärdet; lämnande av mindre sjukpenning i stället för full

sjukpenning; största möjliga inknappning på läkarvård och läkemedel;

tillämpning av bestämmelserna i 27 § om utbyte av sjukhjälp eller

livränta mot kapital utan vederbörlig hänsyn till den skadade. Profylaktiska

åtgärder, vilka måste anses vara av synnerligen stor betydelse,

komma ej att tillämpas i andra fall, än där direkt besparing kan antagas

äga rum. Och även i övrigt kan man antaga, att sociala synpunkter

alltför litet anläggas å försäkringen.»

s. 85 Kontrollera mot PDF

Knutjl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

85

»Ehuru riksförsäkringsanstaltens ställning i förhållande till enskilda

försäkringsanstalter för närvarande så till vida är väsentligt fördelaktigare

än enligt kommitténs förslag, att endast de arbetare, som omfattas

av de av anstalten utfärdade försäkringsbreven, äro försäkrade i anstalten;

att riksförsäkringsanstaltens ombud äro anställda särskilt i syfte att tillföra

anstalten försäkringar; samt att riksförsäkringsanstalten ej löper risk att

få de av anstalten fastställda premierna nedsatta, har riksförsäkringsanstalten

dock under sin 13-åriga verksamhet i ingalunda obetydlig grad

fått erfara, hurusom en statsanstalt, på sätt ovan anförts, möter stora

svårigheter i konkurrensen med enskilda försäkringsanstalter. Oaktat

riksförsäkringsanstaltens samtliga förvaltningskostnader bestridas av statsmedel

och fastän statistiken visar, att anstaltens premier mycket nära

motsvara de verkliga förhållandena samt alltså ej äro högre än som erfordras,

förekommer dock icke sällan, att enskilda anstalter erbjuda lägre

premier än riksförsäkringsanstalten, något som måste bero på vissa av

de för riksförsäkringsanstalten ogynnsamma omständigheter, som ovan

berörts, eller på nedsättning i ersättningsbeloppen.»

»Vid de erinringar, riskförsäkringsanstalten ovan gjort, har anstalten

dock icke förbisett, att bland de viktigaste av riksförsäkringsanstaltens

uppgifter är att övertaga sådana risker, som eljest ej kunna finna

försäkringsgivare, åtminstone ej utan oskälig premie, ävensom att bereda

varje arbetare, som omfattas av lagen, garanti för att han vid

olycksfall erhåller sin ersättning, om än arbetsgivaren försummat fullgöra

sina skyldigheter i avseende å försäkringen. Men just dessa uppgifter,

som göra en statsanstalt oumbärlig, förutsätta i själva verket,

att riksförsäkringsaustalten får övertaga hela försäkringen enligt lagen.

Det är nämligen försäkringstekniskt otillfredsställande, att kostnaden för

ersättningar, för vilka premier ej erlagts, fördelas på endast en del av

den befintliga försäkringsstocken, nämligen på den del, som skall uppbäras

av riksförsäkringsanstalten.»

»Därest emellertid riksförsäkringsanstalten skulle erhålla så stor anslutning

som kommittén antagit, nämligen minst en million försäkrade

arbetare, eller åtminstone tre fjärdedelar av samtliga försäkringspliktiga,

kunna ovan berörda ogynnsamma omständigheter för riksförsäkringsanstalten

förutsättas bliva av jämförelsevis mindre betydelse. Det premietillägg,

som blir nödvändigt för att täcka av nämnda anledning uppkommande

förluster, blir då möjligen så pass obetydligt, att i allt fall

premierna ej behöva bliva högre än i arbetsgivarbolag, om man tager

hänsyn till att i dessa bolag premierna måste ökas med erforderligt belopp

för täckande av bolagens egna förvaltningskostnader. En given

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

förutsättning är dock, att staten, såsom kommittén föreslagit, ersätter

riksförsäkringsanstalten de premier, som ej kunna indrivas.»

»Det låter emellertid tänka sig, att med den frihet att välja försäkringsgivare,

som enligt förslaget medgivits arbetsgivarna, kommitténs

antaganden rörande det antal arbetare, som skulle komma att försäkras

i riksförsäkringsanstalten, ej komma att motsvaras av verkligheten.

Möjligt är ju, att arbetsgivarna sluta sig tillsammans till ömsesidiga

försäkringsbolag eller stå sin egen risk i sådan utsträckning

att av de personer, som omfattas av lagen, en avsevärt mindre del än

kommittén beräknat, försäkras i riksförsäkringsanstalten. Under sådana

förhållanden kunna de förut angivna ogynnsamma omständigheterna

för riksförsäkringsanstalten göra sig gällande på ett sätt, som kan komma

att visa sig mycket förlustbringande för anstalten. I sista hand torde

det väl bliva staten, som får täcka för sådant fall uppkommande förluster.

»

»Emot ovan framställda förslag torde möjligen invändas, att förvaltningskostnaderna

för riksförsäkringsanstalten skulle bliva alltför

stora, om all försäkring ägde rum i densamma. Riktigt är, att kostnaderna

för riksförsäkringsanstalten för sådant fall bliva högre än eljest,

men kostnaderna för försäkringen i dess helhet bliva säkerligen lägre.

Såsom i Schweiz framhållits, stiga icke förvaltningskostnaderna i samma

förhållande som antalet försäkrade i en anstalt. Man måste därför antaga,

att genom försäkringens splittring på ett flertal anstalter, summan

av kostnaderna blir betydligt större. Härtill kan även bidraga, att de

enskilda anstalterna åtminstone i någon mån måste nedlägga kostnader

på anskaffning av försäkringar. Vidare måste den statsanstalten åliggande

kontrollen över försäkringarna i de enskilda bolagen och därmed

följande skriftväxling m. m. föranleda väsentligt arbete, vilket vore

obehövligt vid försäkring i en enda anstalt. Utarbetandet av statistiken

torde även bliva besvärligare för statsanstalten vid försäkringens

splittring på angivet sätt. Slutligen skulle kostnaderna för instansordningen

med visshet kunna väsentligt nedbringas, om all försäkring ägde

rum i riksförsäkringsanstalten, då klagomålen, att döma av den hittillsvarande

erfarenheten, i sådant fall torde komma att bliva jämförelsevis

få.»

»På anförda skäl anser sig riksförsäkringsanstalten böra hemställa,

att försäkringen enligt den föreslagna lagen endast skall äga ruin i riksförsäkringsanstalten.

Härmed avser riksförsäkringsanstalten ej ändring i

den uti 11 § medgivna rätten för arbetsgivare att under vissa villkor få

stå sin egen risk. Dock bör såsom säkerhet enligt 15 § ej godkännas

försäkringsbrev i enskilt bolag.''!)

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

»Skulle emellertid riksförsäkringsan staltens nu framställda förslag ej

vinna bifall, anser riksförsäkringsanstalten, att vissa ändrade bestämmelser

måste införas i fråga om arbetsgivarbolagen för att i möjligaste

grad såväl motverka de ovan berörda ogynnsamma omständigheterna

för riksförsäkringsanstalten som ock förhindra nedsättning av ersättningsbeloppen.

»

I sådant avseende anföres av anstalten bland annat följande:

»Beträffande arbetsgivarbolagen vill riksförsäkringsanstalten ytterligare

framhålla vikten av att dessa bolag icke tillåtas att, utom lagförsäkringen,

bevilja försäkring av annat slag eller med rätt till ersättning

i annan form eller till annat belopp än som i lagen angives, eller

i övrigt i annan omfattning eller på andra villkor än som medgivas

riksförsäkringsanstalten. Härigenom skulle nämligen den sociala olycksfallsförsäkringen

kunna helt förryckas. Kommitténs förslag torde även

genom uttrycket i 4 § »för ändamålet bildat» åsyfta att giva en anvisning

därom, att arbetsgivarbolagen icke få meddela annan försäkring

än riksförsäkringsanstalten, men fråga kan vara, om det nämnda uttrycket

ensamt för sig kan förebygga en sådan möjlighet.»

»Det har av det föregående redan framgått, hurusom det kan vara

att befara, att arbetsgivarbolagen skola komma att övertaga de jämförelsevis

fördelaktigaste försäkringarna, ävensom att svårigheter komma

att möta för att åstadkomma en verksam kontroll däröver, att premie

verkligen kommer att erläggas för alla i riksförsäkringsanstalten försäkrade.

I förstberörda avseende torde här böra särskilt framhållas

faran att vid försäkring av ett arbetsföretag i arbetsgivarbolag bolaget

tecknar försäkring allenast för vissa, och då naturligtvis de för olycksfall

minst utsatta av de vid företaget anställda arbetargrupperna eller

kanske rent av tecknar försäkringen endast efter namnuppgift och därvid

antager endast den äldre, väl uppövade arbetarstammen, men lämnar

den övriga personalen att utan vidare vara försäkrad i riksförsäkringsanstaiten.

Det torde vara klart, huru ofördelaktigt ett sådant förfarande,

om det bleve mera allmänt, skulle verka för riksförsäkringsanstalten.

Därtill kommer, att försäkringsavtalet med ett arbetsgivarbolag

mången gång kan komma att avfattas så, att därav icke tydligt

framgår, att i verkligheten endast en del av de till arbetsföretaget hörande

arbetarne äro försäkrade. Härav kan då lätteligen bliva en följd,

icke endast att riksförsäkringsanstalten går miste om de premier, som

bort erläggas, utan ock att, om någon av de arbetare, som icke äro

försäkrade i arbetsgivarbolaget, skadas, ett dylikt ärende måste föranleda

tvister ävensom skriftväxling, som mången gång kan bliva rätt be
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Departements
chefen.

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 111.

svärlig, och att ersättningens utbetalande måste avsevärt fördröjas. För

den händelse arbetsgivarbolag skola få vara bärare av försäkringen,

synes det därför riksförsäkringsanstalten böra i koncessionen intagas

stadgande därom, att varje i bolaget tecknad försäkring skall omfatta samtliga

vid det ifrågavarande arbetsföretaget såväl fast som tillfälligt anställda

arbetare, för vilka det enligt koncessionen är möjligt för bolaget att teckna

försäkring. Koncession för ifrågavarande bolag bör jämväl innehålla,

att bolaget skall försäkra även arbetare vid tillfälliga arbeten, som bedrivas

för ett försäkrat arbetsföretag.))

Ehuru, såsom riksförsäkringsanstalten framhållit, ganska vägande

skäl kunna anföras för att åt en enda statsanstalt överlämna försäkringen

i sin helhet, kan jag dock å andra sidan ej undgå att finna så stora

iördelar förenade med den av kommittén föreslagna rätten för ömsesidiga

arbetsgivarbolag att övertaga försäkidngen för delägarnes arbetare,

att jag i detta avseende måste ansluta mig till kommitté förslaget. De

betänkligheter, som av riksförsäkringsanstalten beträffande försäkring i

enskilda bolag framhållits, torde mera gälla de egentliga affärsbolagen

än dylika arbetsgivarbolag. Erfarenheten från utlandet visar, att arbetsgivarbolag

synnerligen väl kunna fylla sin uppgift, och i en del

länder, såsom Tyskland, Ryssland m. fl., har man anförtrott hela försäkringens

genomförande åt sådana bolag. Det måste ju också anses

såsom en ganska naturlig utväg att låta arbetsgivarne, som ju hava

att bära försäkringens hela börda och vilka i allmänhet hava intresse

av att tillgodose sina arbetares bästa, själva, där de så önska, ordna

och handhava försäkringen av dessa arbetare. Förutsättningen härför

måste dock givetvis vara, att tillräckliga garantier beträffande säkerhet

för ersättningarnas utfående och försäkringsbestämmelsernas riktiga tilllämpning

kunna anses vara för handen. Vissa arbetsgivare kunna ju

också, såsom kommittén påpekar, hava särskilt intresse av att sluta sig

tillsammans för att genom vidtagande av skydds- och andra åtgärder söka

nedbringa kostnaderna.

Med avseende å beskaffenheten av arbetsgivarbolagen har kommittén

ansett, att dylika bolag möjligen även skulle kunna bestå i sammanslutningar

mellan jordbrukare eller hantverkare i en eller flera kommuner.

Med anledning därav har från några håll framhållits, att sådana

mindre bolag ej alltid skulle erbjuda tillräcklig säkerhet och ej

heller i övrigt vara lämpade för försäkringens handhavande, särskilt i

fråga om invaliditetsgraders bestämmande och dylikt. Kommitténs

mening torde emellertid, ehuru ej i motiven uttryckligen framhållen,

opaginerad Kontrollera mot PDF

8!)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

uppenbarligen vara, att vid bildandet av ett dylikt bolag skall tillses,

att nödiga garantier även i dessa hänseenden äro för handen.

Bolagsordningen skulle ju, efter föredragning av försäkringsinspektionen,

prövas av Kungl. Maj:t, och kommer naturligtvis vid denna prövningbolagsordningen

ej att godkännas med mindre den innehåller tillräckligt

betryggande föreskrifter beträffande förvaltningen och erforderlig

sakkunskap i övrigt, motsvarande försäkringens ändamål. Vid sådant

förhållande torde ej heller vara att befara, att bolag av alltför ringa

omfattning skulle kunna komma till stånd. Däremot kan man tänka

sig, att, liksom för närvarande förekommit, koncession skulle kunna beviljas

för en sammanslutning av ett större antal hantverksidkare inom

Stockholm eller någon annan större stad i riket eller av jordbrukare

inom någon av landets största jordbrukskommuner eller inom flera sådana.

Det torde slutligen även böra erinras om, att enligt 129 § av

lagen om försäkringsrörelse vid samtliga bolag av förevarande beskaffenhet

skall finnas anställd en aktuarie för utförande av erforderliga försäkringstekniska

beräkningar och utredningar. Där samtliga livräntor

genom inköp bliva på riksförsäkringsanstalten överlåtna, erfordras dock

ej aktuarie.

Möjligen skulle kunna befaras, att ett arbetsgivarbolag, med hänsyn

till delägarnes ekonomiska intresse, i ett eller annat fall ej skulle taga

erforderlig hänsyn till den skadades rätt vid ersättningsbeloppens bestämmande

eller vid avgörandet, huruvida olycksfallet inträffat i arbetet eller

icke, m. m. dylikt. Å andra sidan är dock ej heller den möjligheten

utesluten, att en statsanstalt, som hade hela försäkringen om hand,

skulle vid tillgodoseende av de skadades intressen, av humanitets- eller

andra skäl, kunna komma att gå längre, än som vore förenligt med

lagstiftningens syfte. Även från denna synpunkt torde det hava sin

betydelse, att försäkringsverksamheten kan fördelas mellan anstalter av

båda slagen. För att emellertid kunna åstadkomma en understundom

behövlig utjämning av dylika olikheter i lagtillämpningen har jag i

33 § föreslagit ett tillägg, enligt vilket försäkringsrådet, som skulle

vara den högsta instansen i besvärsfrågor, erhåller rätt att även i sådana

fall, där klagan ej förts, upptaga vilket försäkringsärende som, helst

till behandling och sålunda beredas möjlighet att i försäkringsinrättnings

beslut jämväl i ersättningsfrågor vidtaga erforderlig rättelse. Genom

denna form av inspektion från försäkringsrådets sida skulle man erhålla

ett medel till förekommande av den ojämnhet i lagtillämpningen, som

kunde bliva en följd av olika uppfattningar.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 93 a käft. (Nr 111.) lö

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Särskilt med hänsyn till möjligheten av en dylik inspektion hyser

jag inga betänkligheter beträffande kommitténs förslag att även åt ömsesidiga

olycksfallsförsäkringsbolag, för ändamålet bildade av arbetsgivare

såsom delägare, vilka svara för bolagets förbindelser med obegränsad

personlig ansvarighet, medgiva rätt att meddela försäkring enligt lagen.

I huvudsak skulle dessa bolag således i försäkringshänseende vara jämnställda

med riksförsäkringsanstalten. I övrigt skulle i fråga om arbetsgivarbolagen

gälla, såsom även för närvarande i fråga om motsvarande, redan

existerande bolag är fallet, att lagen om försäkringsrörelse å dem skulle

hava tillämpning, och att således Kungl. Maj:t skulle hava att pröva

bolagsordningen ävensom beräkningsgrunderna, samt att försäkringsinspektionen

skulle utöva tillsyn över deras verksamhet. Erforderliga

bestämmelser i sistnämnda syfte ha även av kommittén föreslagits i 29 §

av dess förslag.

Beträffande åter frågan, huruvida man, såsom från flera håll påyrkats,

bör medgiva de egentliga ajfärsbolagen rätt att meddela den ifrågavarande

försäkringen under samma villkor, som skulle gälla för riksförsäkringsanstalten

och arbetsgivarbolagen, får jag till en början erinra

om utländska förhållanden i detta hänseende. Såsom av kommitténs

betänkande framgår, äger i de flesta länder med försäkringsplikt den

ifrågavarande försäkringen rum allenast i statsanstalter eller arbetsgivarbolag.

Så är förhållandet i Tyskland, Österrike, Ungern, Ryssland,

Rumänien, Luxemburg, Schweiz och Norge. I Holland och Danmark,

i vilka länder försäkringsplikt jämväl är gällande, nämligen beträffande

Holland för industrien och beträffande Danmark för jordbruket och sjöfarten,

gälla särskilda förhållanden; lagförsäkring medgives visserligen formellt

för affärsbolagen, men ersättningsbeloppen bestämmas icke av dessa bolag

själva utan av den statliga försäkringsmyndigheten, i Holland av riksförsäkringsbanken

och i Danmark av arbetarförsäkiyngsrådet, vilka myndigheter

även bestämma ersättningarna i alla övriga fall. Endast i

Finland och Italien är försäkringen utan egentlig inskränkning medgiven

även för affärsbolagen. Härvid bör dock, vad Finland angår, märkas,

att n|gon statsanstalt där ännu ej finnes inrättad samt att försäkringen

endast omfattar invaliditet och dödsfall, men ej ersättning vid sjukdom,

och att ersättningarna äro synnerligen låga. Man finner sålunda, att

affärsbolagen enligt den utländska lagstiftningen endast undantagsvis

och då vanligen under särskilda förhållanden medgivas rätt att övertaga

den lagstadgade försäkringen.

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

91

Visserligen erbjuda affärsbolagen i allmänhet tillräcklig säkerhet för

ersättningarnas utfående även i fråga om ersättningar av sådana belopp,

som skulle utgivas enligt den nya lagen. Riksförsäkringsanstalten framhåller

emellertid, att dessa bolag, för att kunna med framgång konkurrera

med anstalten, frestas att söka inskränka ersättningarna. I

jämförelse med riksförsäkringsanstalten, som för närvarande utövar sin

verksamhet utan att behöva bekosta någon del av förvaltningen och använder

de inflytande avgifterna uteslutande i försäkringens syfte, hava

nämligen affärsbolagen att med arbetsgivarnes avgifter icke allenast, såsom

riksförsäkringsanstalten, bestrida ersättningsbeloppen utan även hela förvaltningskostnaden

samt att dessutom om möjligt bereda delägarna någon

vinst på rörelsen. Under sådana förhållanden torde erforderlig hänsyn till

försäkringens sociala uppgifter ej alltid kunna tagas. Måhända skulle man

därför, såsom riksförsäkringsanstalten framhållit, även kunna befara, att

den för den sociala olycksfallsförsäkringen så viktiga profylaktiska verksamheten

ej sällan skulle komma att eftersättas i andra fall, än där den

för bolaget självt kunde medföra ekonomisk fördel. I allmänhet synes

det även mindre lämpligt att, såsom från en del håll påyrkats, göra en

försäkring med förevarande uppgift till föremål för affärskonkurrens i

egentligare mening.

Man kunde visserligen tänka sig, att den slags inspektion med avseende

å ersättningsbeloppens bestämmande, som jag, enligt vad jag

ovan anfört, ansett böra tillkomma försäkringsrådet i fråga om riksförsäkringsanstalten

och arbetsgivarbolagen, även skulle kunna verka till

avsevärd minskning av dylika olägenheter. Antagligt är dock, att ett

sådant övervakande av affärsbolagens verksamhet skulle bliva synnerligen

svårt att genomföra och medföra en inskränkning eller ett

uppgivande av bolagens verksamhet på detta område. Och då, såsom

av kommittén framhållits, något egentligt behov för försäkringens fullgörande

i förevarande avseende ej föreligger, har jag ej ansett mig böra

avvika från den av kommittén angivna grundsatsen, att i vårt land,

liksom i regel i utlandet, den sociala olycksfallsförsäkringen i allmänhet

bör omhänderhavas av en statsanstalt eller av arbetsgivarbolag.

I själva verket utesluta emellertid de av kommittén föreslagna bestämmelserna

ej möjligheten av en medverkan från affärsbolagens sida.

Enligt kommitténs förslag kan nämligen en arbetsgivare själv få övertaga

ansvaret för ersättningarnas utgivande och den skadades vård,

därest tillräcklig säkerhet ställes eller på grund av arbetsgivarens soliditet

eljest finnes vara för handen. Såsom dylik säkerhet måste natur
-

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kurirjl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

ligtvis i regel också ett försäkringsbrev från något av de av staten

godkända enskilda försäkringsbolagen godtagas. Enligt lagen skall dock

försäkringen ytterst äga ram i riksförsäkringsanstalten eller i ett arbetsgivarbolag,

därest arbetsgivaren är delägare i sådant bolag. Denna bestämmelse

innebär, för det fall att arbetsgivaren antingen själv direkt eller

indirekt genom försäkring i affärsbolag ansvarar för ersättningarnas utgivande,

att riksförsäkringsanstalten, respektive arbetsgivarbolaget, bestämmer

eller åtminstone noga kontrollerar ersättningsbeloppen. Dessutom skall

för försäkringen erläggas det förvaltningsbidrag, som föreskrives i 16

§ av lagförslaget.

Härigenom har kommittén i verkligheten frångått den i allmänhet

i utlandet antagna principen att icke godtaga försäkring i affärsbolag

och i huvudsak ställt sig på den ståndpunkt, som intages av de holländska

och danska lagarne, nämligen att försäkring väl må äga rum i

enskilda affärsbolag, men att ersättningarna bestämmas eller kontrolleras

av någon av de i lagen föreskrivna försäkringsinstitutionerna.

På grund av vad jag sålunda anfört, får jag hemställa, att under

4 § måtte såsom första stycke intagas hela 4 § enligt kommitténs förslag.

Jag har nämligen med avseende å riksförsäkringsanstaltens erinringar

tänkt mig ett tillägg till förevarande §. Riksförsäkringsanstalten

påpekar nämligen bl. a., att en delägares samtliga arbetare i den verksamhet,

som bolagets försäkring avser, böra i samma bolag försäkras.

Med en dylik bestämmelse skulle man undvika den olägenhet ur försäkringssynpunkt

och de förvaltningssvårigheter, som skulle kunna uppstå,

därigenom att arbetsgivaren-delägaren försäkrade sina goda risker

i bolaget och överlämnade de sämre riskerna åt riksförsäkringsanstalten.

I enlighet med vad jag sålunda anfört, skulle 4 § i det nya förslaget

erhålla följande lydelse:

Försäkringen äger rum i riksförsäkringsanstalten;

dock att, där för ändamålet bildats sådant ömsesidigt

olycksfallsförsäkringsbolag, vars delägare äro arbetsgivare

och för vars förbindelser delägarne svara med

obegränsad personlig ansvarighet, försäkringen av delägarnes

arbetare i stället må äga rum i det bolag.

Försäkring i bolag, som ovan sägs, skall omfatta

samtliga delägarens arbetare i rörelse, arbetsföretag eller

annan verksamhet, som med försäkringen avses.

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

93

5 §•

I denna paragraf har, för prövning av besvär över försäkringsinrättningarnas

beslut, av kommittén, till undvikande av det nuvarande

domstolsförfarandet, föreslagits inrättandet av ett för hela riket

gemensamt försäkring sr ad, vilket jämväl i övrigt skulle hava till uppgift

att med uppmärksamhet följa försäkringens tillämpning och utveckling.

Vid behandlingen av denna fråga redogör kommittén först för besvärsordningen

i flera au dra länder, ur vilken redogörelse, beträffande

några med vårt land till folkmängden jämförliga länder med försäkringsplikt,

följande må anföras.

Vad Danmark beträffar bestämmas, såsom jag förut nämnt, ersättningarna

av ett s. k. arbetarförsäkringsråd, dock att i fråga om sjuklijälp

parterna själva kunna överenskomma om beloppet och rådet endast

avgör i fall av tvist. Rådet, som är en av staten för ändamålet

upprättad myndighet med domstolsliknande ställning, bar fyra särskilda

avdelningar, nämligen industri-, lantbruks-, sjöfarts- och fiskeriavdelningarna.

Industriavdelningen består av en av Konungen utnämnd ordförande,

två av Konungen utsedda medlemmar, därav en läkare, samt

två arbetsgivare utsedda av inrikesministern och två arbetare valda av

en sjukkassenämnd. De övriga avdelningarna äro i huvudsak sammansatta

på motsvarande sätt, dock att ordföranden är gemensam för alla

avdelningarna. Rådets beslut om rätt till ersättning (ersättnings- resp.

försäkringsp/zXt m. m.) kan överklagas bos inrikesministern. Övriga beslut

angående ersättningsbelopp in. m. kunna överklagas endast av formella

skäl.

I Holland bestämmas jämväl alla ersättningar av en enda myndighet,

nämligen riksförsäkringsbanken, även i de fall, där ett arbetsgivarbolag

eller arbetsgivaren själv övertagit risken. Såsom närmast högre

instans för alla tvister fungerar inom vai''je provins ett besvärsråd, bestående

av en ordförande och en vice ordförande, vilka utnämnas av regeringen,

samt minst två arbetsgivare och två arbetare, som utses av

provinsrepresentationen. Den högsta instansen utgöres av centralbesvärsrådet,

som består av president, vice president och minst 8 medlemmar,

som skola äga juridisk kompetens och utnämnas av regeringen.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungi. May.ts Nåd. Proposition Nr 111.

1884 års

kommitté.

Enligt den för Schweiz gällande olycksfall slagstiftningen handhaves

försäkringen av den för hela landet gemensamma schweiziska olycksfallsförsäkringsanstalten

i Luzern, som i första hand beslutar om ersättningens

belopp. Över sådant beslut kan klagan föras inför en särskild

domstol i kantonen, som av kantonen utses för sådana måls handläggning.

Såsom högsta instans i ersättningsfrågor fungerar en särskild

försäkringsdomstol i Luzern. Tvist, huruvida en rörelse är försäkringspliktig

eller icke, skall dock hänskjutas till förbundsrådet (regeringen)

eller en av detsamma utsedd myndighet, över anstalten står ett förvaltningsråd

bestående av 40 medlemmar nämligen 16 arbetsgivare, 12

arbetare, 4 frivilligt försäkrade och 8 representanter för det allmänna.

Förvaltningsrådet tillkommer, bland annat, att bestämma indelningen i

farlighetsklasser ävensom försäkringspremier samt att avgöra besvär rörande

frågor av denna art.

Beslut av den norska riksförsäkringsanstalten kunna överklagas inför

en riksförsäkringsappellkommission, som består av tvenne avdelningar,

av vilka den ena avgör frågor rörande olycksfallsförsäkringen för industrien

(ävensom sjukförsäkringsätenden) och den andra avdelningen har

att behandla frågor rörande sjömans- och fiskarförsäkringen. Den förra

avdelningen består av en ordförande, en läkare och eu tekniker, vilka

utnämnas av Konungen, ordföranden med sex månaders uppsägning och

de övriga för fem år i sänder, samt två arbetsgivare och två arbetare,

som utses av stortinget för tre år. Den andra avdelningen består av

fem medlemmar, nämligen samma ordförande och läkare som i förra

fallet och därjämte en redare, en fartygsbefälhavare och en till besättningen

hörande sjöman, utsedda av stortinget. Denna kommission, som

även har att avgiva betänkanden i arbetarförsäkringsfrågor, avgör såsom

sista instans besvär i sådana frågor som bestämmande av arbetsförtjänsten,

försäkringspremier, farlighetsklasser, ersättningsbelopp o. d. Däremot

kunna sådana kommissionens beslut, som icke bero på »skjönsmessig»

prövning, t. ex. beslut, huruvida en rörelse är försäkringspliktig

eller icke, överklagas inför domstol.

Beträffande vårt land gick arbetarförsäkring skommitténs år 1888 avgivna

förslag i förevarande avseende ut på, att riksförsäkringsanstaltens

beslut i ersättningsfrågor skulle kunna överklagas genom besvär hos en

särskild nämnd, vilkens avgörande skulle vara slutgiltigt. Denna nämnd

skulle bestå av en ordförande och sex av regeringen utsedda ledamöter,

nämligen en läkare, en tekniker, två arbetsgivare och två arbetare.

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

95

Nämnden skulle utgöra eu avdelning av ett för försäkringens övervakande

inrättat särskilt råd, som dessutom skulle hava 18 ledamöter, utsedda

för tre år i sänder, 8 av regeringen och 5 av vardera av riksdagens

kamrar. Besvär över riksförsäkringsanstaltens beslut om försäkringsskyldighet

skulle dock anföras hos Konungen.

Ålderdomsförsäkringskommittén anför därefter bl. a.:

»Av de ovan i korthet anförda bestämmelserna rörande instansordning

m. m. i utlandet framgår, att i länder med försäkringsplikt i regel

en särskild instans eller särskilda instanser för fullföljande av mål rörande

ersättning inrättats, och att endast undantagsvis dylika tvister dragas inför

domstol. Tydligt är även, att i ärenden av förevarande art en

snabbare rättsskipning är av nöden, än som kan ernås genom det vanliga

rättegångsförfarandet, ävensom att på grund av ärendenas beskaffenhet

avgörandet av tvister lämpligare sker genom särskilda för

ändamålet inrättade, av sakkunniga personer sammansatta myndigheter

än av en vanlig domstol, vid vilkens behandling av försäkringstvister

av ifrågavarande art bristen på erforderlig sakkunskap på området i

regel måste ersättas genom utlåtanden från andra myndigheter eller

personer.»

»Vid bedömandet av frågan om särskild instans för ersättningsfrågorna

skulle man visserligen för ändamålet kunna tänka sig lokala skiljedomstolar,

sammansatta av representanter för arbetsgivarne och arbetarne

och av sakkunniga på hithörande områden. En dylik utväg har även

anlitats i några länder, men medför den olägenheten, att ytterligare en

instans erfordras för att åstadkomma enhetlighet i de vid ärendenas behandling

tillämpade principerna. Givetvis kunna ärendena, vid en dylik

anordning, ej heller slutgiltigt behandlas så skyndsamt, som där endast

en för alla fäll gemensam instans är för handen.»

»Enligt kommitténs förmenande torde det, såsom jämväl av arbetarförsäkringskommittén

framhållits, vara tillräckligt och ur många synpunkter

fördelaktigare, om för avgörandet av tvister om ersättning inrättades

en enda, för hela riket gemensam större skiljenämnd, vilken i

förekommande fall skulle kunna fördela sitt arbete på avdelningar. I en

dylik större nämnd skulle behovet av erforderlig sakkunskap på alla

hithörande områden också lättare kunna tillgodoses än vid ett antal över

hela landet spridda mindre nämnder. Utan tvivel skulle även totalkostnaderna

för en dylik större nämnds verksamhet komma att ställa

sig avsevärt billigare än för en mängd lokala nämnder. Framför allt

Kommittén.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96 Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 111.

skulle emellertid, såsom redan antytts, härigenom ärendena i närmaste

instans komma att avgöras efter mera enhetliga och allmängiltiga

grunder.»

»Den för hela riket gemensamma skiljenämnden, vilken kommittén

sålunda tänkt sig såsom instans för avgörande av besvär över riksförsäkringsanstaltens

och arbetsgivarbolagens beslut i ersättningsfrågor, har

av kommittén i lagförslaget benämnts för säkring srådet; och har denna

benämning för ifrågavarande myndighet valts med hänsyn därtill, att

kommittén jämväl ansett en del andra uppgifter, än att allenast vara en

instansmyndighet, böra tillkomma densamma.»

»Då själva grunden för rätt till ersättning vilar på avgörandet av

frågan, huruvida ett olycksfall föreligger, samt huruvida olycksfallet skall

anses hava inträffat »i arbetet» eller icke, och då för avgörandet av tvist

i sådant hänseende ävenledes särskild sakkunskap i regel är erforderlig,

har kommittén ansett, att jämväl frågor av denna art böra hänskjuta

till försäkringsrådet.»

»Tvister rörande arbetsgivares skyldighet att försäkra, d. v. s. frågor,

huruvida det handlar om arbetsgivare eller arbetare i olycksfallslagstiftningens

mening, skola, såsom ovan angivits, enligt de utländska lagarna

i regel aA^göras av vanlig domstol eller i administrativ väg. I allmänhet

torde begagnandet av domstolsvägen vid dessa tvisters avgörande

hava föranletts därav, att de ifrågavarande lagarna hava en begränsad

omfattning och därför ofta innehålla detaljerade bestämmelser för begränsningen

av denna sin omfattning.»

»Förhållandet synes emellertid bliva ett helt annat, därest försäkringens

omfattning bestämmes så allmänt och i övrigt på det sätt, som

kommittén i sitt förslag angivit. De enda frågor, som enligt detta förslag

i förevarande hänseende kunna i fråga om arbetsgivaren uppkomma,

gälla väsentligen, huruvida hans verksamhet eller hushåll är av den

ringa omfattning, att han ehdast av tillfälliga orsaker måste använda

arbetare, eller, såsom t. ex. vid entreprenadverksamhet o. d., vem som

skall anses vara rätt arbetsgivare och således avgifts skyldig. Beträffande

arbetarens ställning till försäkringen kan tvekan uppstå, huruvida han

skall anses använd till arbete i sitt hem, i vilket fall han enligt 3 § icke

skulle omfattas av försäkringen, eller huruvida han utför arbetet mot

avlöning eller icke, eller i vad mån han för tillfälligt utförande av arbete

bör vara försäkrad o. s. v. Då vid bedömandet av dessa frågor även

erfarenhet från det praktiska livet är erforderlig, och vikten av att

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 111.

97

frågorna erhålla en möjligast skyndsam behandling i många fall ej

torde vara mindre än beträffande ersättningsfrågorna, så har kommittén

icke tvekat föreslå, att jämväl nu berörda frågor i händelse av tvist

skulle dragas inför försäkringrådets avgörande.»

»Liksom frågor rörande avgiftsskyldighet och dylikt, så böra ej

heller tvister, som avse storleken av de försäkringsavgifter, vilka skola av

arbetsgivarne erläggas, avgöras av vanlig domstol, då vid avgörandet av

sådan tvist särskild sakkunskap på flera områden är erforderlig.»

»Storleken av den försäkringsavgift, som arbetsgivaren har att

erlägga, är beroende av flera olika omständigheter. Dels gäller det

bestämmandet av den farlighetsklass, till vilken hans verksamhet skall

hänföras, och verksamhetens särskilda ställning inom denna farlighetsklass,

och dels måste vid beräkningen av premien hänsyn tagas till den

försäkrades arbetsförtjänst och arbetstid samt, där försäkringen är kollektiv,

till samtliga i verksamheten sysselsatta arbetares avlönings- och arbetsförhållanden.

Slutligen äro även vissa försäkringstekniska grunder för

premiernas beräknande, såsom invaliditetsgraderna, giftermåls- och barnfrekvensen

m. m., av den art, att de kunna tänkas giva anledning till

olika meningar.»

»Då således flera av de förhållanden, till vilka hänsyn måste tagas

vid beräkningen av försäkringsavgifterna, tillhöra områden, på vilka

sakkunskap av liknande art erfordras som beträffande frågor om ersättning

och avgiftsskyldighet, synas vägande skäl tala för att enligt

Norges och Hollands exempel även anförtro avgörandet i sista hand av

premiefrågor åt försäkringsrådet.»

»Till de beslut av riksförsäkringsanstalten, i vilka rättelse bör kunna

sökas, höra även utfärdande av formulär eller annan allmän föreskrift som

i lagförslaget omnämnes. Dessa formulär eller föreskrifter avse dels enligt

17 § arbetsgivares uppgifter om beskaffenheten av hans verksamhet

m. m., dels enligt 21 § anmälan om inträffat olycksfall, dels enligt 28 §

uppgifter, som skola av arbetsgivarbolagen lämnas till riksförsäkringsanstalten

o. s. v. Aven ändring härutinnan skulle enligt kommitténs förmenande

kunna vinnas efter framställning hos försäkringsrådet.»

»Av vad sålunda blivit anfört framgår, att enligt kommitténs förslag

skulle hos försäkringsrådet kunna överklagas alla de beslut av riksförsäkringsanstalten

eller av arbetsgivarbolag, som röra själva försäkringen

och dess tillämpning. Kommittén har därvid tänkt sig, att rådets beslut

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 93 a höft. (Nr 111). 13

s. 98 Kontrollera mot PDF

98 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

icke skulle få överklagas, och att rådet alltså skulle utgöra sista instans

i dylika frågor.»

»Lagförslagets bestämmelser kunna emellertid även i en del fall giva

anledning till tvister av den art, att de kunna bliva föremål för prövning

vid domstol. Hit höra frågor huruvida, vid bedömande av änkas

eller änklings rätt till livränta enligt 7 §, äktenskapet är giltigt; om

rätt till livränta för barn, enligt samma paragraf, vid tvist om fadereller

moderskap; om ersättningstagare är svensk medborgare (27 §); om

olycksfall uppsåtligen förorsakats av den skadade eller någon hans anhörig

(24 §) m. m.»

»Förutom den mera speciella sakkunskap av juridisk, ingen] örsteknisk,

försäkringsteknisk och medicinsk natur, som sålunda bör vara representerad,

måste emellertid, såsom även vid motsvarande institutioner i

utlandet är fallet, ett tillräckligt antal arbetsgivare och arbetare, utsedda

exempelvis på liknande sätt som medlemmarna i det sociala rådet, erhålla

plats i försäkringsrådet. Först härigenom skulle rådet komma att

förfoga över den ytterligare sakkunskap, som erfordras för en allsidig

behandling av de förekommande ärendena, och tillika erhålla karaktären

av en verklig skiljenämnd.»

»Genom en dylik sammansättning av fackmän och socialt intresserade

personer, skulle rådet emellertid, enligt kommitténs förmenande,

även vara ägnat att fylla vissa andra synnerligen viktiga uppgifter av

mera allmän betydelse än den att allenast vara en myndighet för avgörande

av försäkringstvister.»

»Därest nämligen rådet, såsom ovan angivits, finge en sådan sammansättning,

att även ett antal arbetsgivare och arbetare från de olika

verksamheter, som skulle omfattas av olycksfallslagstiftningen, intoges

såsom medlemmar i detsamma och deltoge i avgörandet av försäkringsfrågorna,

skulle därigenom i tillräcklig utsträckning kunna tillgodoses

det behov av samverkan mellan försäkringsmyndigheten och eljest

särskilt intresserade och sakkunniga personer, som på förevarande område

i alla länder gjort sig gällande. Därigenom skulle även beredas

möjlighet för, att arbetsgivarne och arbetarne, beträffande kontrollen över

försäkringskostnaderna och ersättningarnas bestämmande, skulle kunna

iakttaga berättigade intressen.»

»Såsom allmän uppgift skulle det vidare åligga rådet att med uppmärksamhet

följa försäkringens tillämpning och utveckling (5 §). I enlighet

härmed har det även, beträffande den i flera utländska lagar dylika

rådsinstitutioner tillerkända befogenhet att göra framställningar om

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 111.

ändringar i lagstiftningen m. m. eller att avgiva utlåtanden i frågor,

som till dem hänskjutas, synts kommittén självfallet, att försäkringsrådet,

såsom eu för ändamålet lämplig sakkunnig myndighet, skulle äga

att avgiva yttranden och förslag i frågor, som röra för säkring slag en och

dess tillämpning, och vilka till rådet av regeringen för ändamålet remitteras

eller av rådet på eget initiativ upptagas till behandling.))

Kommittén framhåller jämväl möjligheten av att ett dylikt försäkringsråd,

vederbörligen kompletterat, framdeles skulle kunna utvecklas

till att bliva en gemensam högsta instans för socialförsäkringens olika

grenar i vårt land och ett gemensamt organ, som även skulle kunna

verka för eu närmare förening mellan dessa försäkringsgrenar.

Mot inrättandet av ett försäkringsråd såsom högsta instans för avgörande

av försäkringst vister av olika slag hava endast från några få

håll erinringar blivit gjorda. Sålunda ifrågasätter Kungl. Maj:ts befallningshavande

i Jämtlands län, att riksförsäkringsanstalten kunde bliva

andra instans i fråga om försäkringsbolagen och att besvär över anstaltens

beslut i ersättningsfrågor kunde anföras i regeringsrätten. I

fråga om formulär o. d. borde avgörandet i sista hand tillkomma Kungl.

Maj :t i statsrådet.

För min del finner jag de skäl, som av kommittén i förevarande

avseende anförts, vara avgörande, och synes mig sålunda, då ej heller

den utvidgning av rådets befogenhet beträffande inspektionsverksamhet,

som jag redan föreslagit, torde erfordra ändring i formuleringen, § 5 i

förslaget böra erhålla samma lydelse som i kommitté förslaget, nämligen:

Besvär och framställningar, som i 33 § omförmälas,

prövas av ett för hela riket gemensamt försäkringsråd,

som jämväl i övrigt har att- med uppmärksamhet

följa försäkringens tillämpning och utveckling.

Försäkringsrådets organisation bestämmes

av Konung och Riksdag.

6 och 7 §§.

I dessa paragrafer meddelas bestämmelserna om ersättningarnas

storlek.

Från några håll har ifrågasatts, huruvida icke de föreslagna ersättningsbeloppen

vore väl rikligt tilltagna och huruvida icke genom kost
-

Departements
chefen.

6 och 7 §§.

Utlåtanden.

s. 100 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

100 Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 111.

naderna för desamma vissa näringsgrenar kunde komma att alltför hårt

betungas. I dessa hänseenden hava emellertid i allmänhet ej några bestämda

yrkanden framställts. Vidare har man i flera fall anmärkt såsom

betänkligt, att livräntorna vid olycksfall i arbete icke stode i lämplig

proportion till ålderdomspensionen enligt lagen om allmän pensionsförsäkring.

Dessutom påpekas faran av dubbelförsäkring under sjukdomstiden

i de fall, då arbetaren även från annat håll erhåller sjukunderstöd.

Å andra sidan finner man, särskilt från arbetarorganisationer, på

flera håll erkännanden av att ersättningarna i stort sett blivit väl avvägda,

motsvarande nutidens krav. Å ett par håll har man dock även

yrkat på sjukpenningens höjande från Vs till 4/r> av arbetsförtjänsten,

ävensom att i lagen borde intagas en bestämmelse, som har sin motsvarighet

i några utländska lagar, om att, därest olycksfallet medfört

icke allenast helinvaliditet utan även sådan hjälplöshet, att den skadade

icke kan undvara främmande upppassning och vård, livräntan skulle

kunna höjas ända till hela arbetsförtjänsten.

Såsom jag redan förut framhållit torde utan tvivel de av den föreslagna

försäkringen uppkommande kostnader för arbetsgivarne i flera

fall bliva särdeles betungande. En tillförlitlig utredning angående förhållandena

i detta hänseende beträffande särskilda näringsgrenar eller

särskilda arbetsgivare torde dock svårligen kunna åstadkommas. Man

har väl i detta hänseende knappast någon annan utväg än att hänvisa

till motsvarande förhållanden i utlandet, där man i länder, som infört

försäkringsplikt, redan länge haft ersättningsbelopp till ungefär samma

storlek som kommittéförslagets, och där man i några fall, såsom även i

avgivna utlåtanden framhållits, gått ännu något längre. Sålunda utgör

den högsta invalidräntan i Schweiz och Holland 70 % av arbetsförtjänsten

och kan t. ex. i Tyskland och Schweiz i vissa fall uppgå till

hela arbetsförtjänsten. I några få länder med försäkringsplikt utgår

högsta livräntan dock endast med 60 % av arbetsförtjänsten, vilken bestämmelse

naturligen haft till följd, att i dessa länder yrkanden oupphörligt

göras om förhöjning till den vanliga procentsatsen.

Under sådana förhållanden har det, såsom jag även förut anfört,

ej synts mig lämpligt att föreslå någon nedsättning i procentsatsen för

den högsta invalidräntan, så mycket mindre, som en dylik nedsättning i

alla händelser ej skulle kunna bliva så väsentlig, att arbetsgivarnes

börda därigenom komme att lättas i någon mera avsevärd mån. Skulle

det visa sig, att någon för landet viktig näringsgren, exempelvis sten
-

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

101

brytningsindustrien, skulle, trots vidtagande av nödiga skyddsåtgärder,

genom utgifterna för olycksfallsförsäkringen komma i alltför betryckt

läge, torde väl särskilda åtgärder för upphjälpande av en dylik näring

möjligen kunna påtänkas.

Jag har nu uteslutande talat om procentsatsen för den högsta invalidräntan.

Anledningen härtill är, att denna procentsats i huvudsak

är den bestämmande faktorn i fråga om kostnadens storlek. Kostnaden

för invalidräntorna uppgår nämligen i allmänhet till 60 å 70 % av

totalkostnaden. Kostnaden för sjukersättningarna och för livräntorna

vid dödsfall komma först i andra rummet i detta hänseende. Ville man

därför i någon väsentlig mån nedbringa kostnaderna för ersättningarna,

skulle detta svårligen kunna åstadkommas annat än genom nedsättning

av procenttalet för invalidräntan, varmed då också skulle följa motsvarande

nedsättning för sjukersättningen, eftersom för denna försäkring

procentsatsen vanligen är densamma som för invalidräntan.

Då man understundom framhållit olycksfallsersättningarnas väl

höga belopp i jämförelse med beloppen av de pensioner, som meddelas

enligt lagen om allmän pensionsförsäkring, torde man böra erinra

sig, att detta endast kan hava något berättigande i fråga om livräntorna

vid höggradig invaliditet. Dessa fall äro emellertid ytterst sällsynta.

I medeltal uppgår invaliditetsgraden för samtliga olycksfallsinvaliderna

ej ens till 25 %. Mot en invaliditetsgrad av 25 % svara

emellertid livräntor till ett belopp, som växlar mellan allenast 50 och

300 kronor, vilka belopp åtminstone icke äro högre än de pensioner,

som längre fram komma att utgå från folkpensioneringen. Däremot

bliva utan tvivel för änkor efter arbetare, som avlidit till följd av olycksfall

i arbete, livräntorna ej sällan högre än pensionerna från folkpensioneringen.

Att livräntorna enligt olycksfall slagen i vissa fall kunna bliva

avsevärt högre än invalidpensionerna enligt allmänna pensionslagen är

således visserligen riktigt, men detta förhållande står i full överensstämmelse

med grunderna för olycksfallslagstiftningen och har sin motsvarighet

i andra länder med ålderdoms- och invaliditetsförsäkring.

I sammanhang med denna fråga torde även böra erinras, att

enligt kommittéförslaget olycksfallsräntorna understundom, nämligen vid

de höggradiga invaliditetsfallen, komma att ökas med pensioner från

folkpensioneringen. I varje sådant fall tillkommer nämligen i första

rummet den så kallade avgiftspensionen, vilken motsvarar arbetarens

erlagda avgifter. Pensionstilläggen åter kunna endast utgå i sådana

fall, där olycksfall sräntan ej uppgår för man till 300 och för kvinna

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Riksförsäk
rings
anstalten.

till 280 kronor samt, såsom redan nämnts, endast vid höggradig invaliditet.

Vid högre åldrar kunna således olycksfallsinvaliderna i vissa fall

sammanlagt erhålla högre pension än övriga invalider, som erhålla pension

allenast enligt pensionslagen.

Beträffande faran för dubbelersättning under sjukdomstiden har jag

redan yttrat mig och återkommer jag till denna fråga vid behandlingen

av 11 §.

I fråga om en del mot förslaget framställda detaljanmärkningar,

torde jag särskilt böra yttra mig om några yrkanden, som framställts

av riksförsäkringsanstalten. Anstalten anför bl. a.:

»Beträffande tiden, från vilken sjukpenning bör utgå, vill riksförsäkringsanstalten

i kommitténs förslag föreslå den modifikation, att sjukpenning

skall utgivas från och med fjärde dagen efter dagen för olycksfallet

i stället för från och med dagen efter olycksfallets dag. Det

torde nämligen vara att befara, att med den av kommittén föreslagna

bestämmelsen en skadad, som i verkligheten varit hindrad arbeta i en,

två eller tre dagar efter olycksfallsdagen, frestas göra allt för att anses

sjuk å fjärde dagen, då han ju erhåller sjukpenning för fyra dagar,

under det han eljest icke erhåller någon kontant ersättning. Enligt vad

riksförsäkringsanstalten erfarit, lär det i Holland inom riksförsäkringsbanken

därstädes förefinnas en bestämd önskan, att den holländska

lagens bestämmelse i ämnet, vilken är av liknande innehåll som den av

kommittén föreslagna, måtte ändras i den riktning, riksförsäkringsanstalten

nu angivit. Det torde också få erinras om att de försäkringar,

som nu äro tecknade i riksförsäkringsanstalten med rätt till ersättning

under karenstiden, i de flesta fall avse att bereda den skadade ersättning

från och med fjärde dagen av läkarbehandlingen.»

»Beträffande den påföljd, som ett olycksfall skall hava medfört för

att sjukpenning skall utgivas, anser riksförsäkringsanstalten först och

främst, att sjukpenning skall, såsom dess namn också antyder, utgå för

så vitt den skadade är att anse såsom sjuk. Detta uttryck får därvid

tagas så omfattande, att detta tillstånd anses fortfara under den tid,

under vilken den egentliga sjukdoms- och läkningsprocessen pågår, samt

så länge läkarvård eller annan behandling för den skadades återställande

erfordras, eller med andra ord under den tid, det av olycksfallet

föranledda allmänna eller lokala sjukdomstillståndet varar.»

»Riksförsäkringsanstalten har föreslagit en kortare karenstid. Vinner

riksförsäkringsanstaltens förslag i denna riktning bifall, föranledes därav

opaginerad Kontrollera mot PDF

loa

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 111.

ändring i bestämmelserna om den tid, från vilken sjukpenning skall

utgå. Beträffande formuleringen av bestämmelsen i sådant fall — liksom

ock för det fall, att någon karenstid möjligen icke skulle finnas

lämplig — anser sig riksförsäkringsanstalten böra fästa uppmärksamheten

på en omständighet, som vid angivandet i lagförslaget av tidpunkten,

från vilken sjukpenning skall beräknas, icke synes hava beaktats. Det

förekommer nämligen ganska ofta, att ett olycksfall först efter någon

kortare tid visar sig inverka på den skadades arbestsförmåga. Så är

t. ex. händelsen beträffande alla s. k. blodförgiftningar, i vilka fall den

skadade ofta i åtskilliga dagar efter olycksfallet är fullt arbetsför. Detsamma

inträffar också icke sällan i fråga om vissa ögonskador, särskilt

sådana, som föranletts av inträngande metallflisa. Det skulle naturligtvis

vara alldeles oriktigt, om den skadade skulle få uppbära sjukpenning

allt ifrån dagen efter olycksfallsdagen eller från den av riksförsäkringsanstalten

föreslagna karenstidens slut och således också

för sådan tid, under vilken han varit i fullt arbete och uppburit full

arbetslön.»

»Det förfaringssätt, som vid sidan av 1901 års lag och i mindre

överensstämmelse med lagens bokstav än med dess anda allt mera utvecklat

sig, nämligen att livränta i erforderliga fall till sitt belopp fastställes

allenast för viss tid, d. v. s. att så kallad tillfällig livränta tillerkännes

den skadade, har icke blivit berört i kommitténs betänkande.

Riksförsäkringsanstalten anser för sin del bibehållandet av denna ersättningsform

vara ett oeftergivligt villkor för att skaderegleringen skall

kunna ske på ett nöjaktigt sätt och utan allt för tunga former.»

»Riksförsäkringsanstalten får därför och under åberopande av vad

ovan sagts rörande villkoren och tiden för livräntas utgående, härmed

hemställa, att kommitténs förslag i nu förevarande avseende måtte förändras

i sådan riktning, att livränta stadgas skola utgå, först sedan det

av olycksfallet föranledda allmänna eller lokala sjukdomstillståndet upphört,

samt att anordningen med livränta, som beviljas allenast för viss bestämd

tid, däri vinner stöd.»

»I likhet med kommittén anser riksförsäkringsanstalten lämpligt,

att den skadade erhåller erforderlig läkarvård jämte läkemedel. Dock vill

riksförsäkringsanstalten framhålla, att i vårt land med dess stora avstånd

läkarvården stundom kan betinga en kostnad, vilken står i oskäligt

förhållande till skadans beskaffenhet. Det har i riksförsäkringsanstaltens

verksamhet förekommit, att t. ex. ett enda besök av läkare hos den

sjuke för avgivande av läkarintyg uppgivits skola på grund av väg
-

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kung1. May.ts Nåd. Proposition Nr 111.

Departements

chefen.

längden enligt fastställd taxa för provinsialläkare betinga en kostnad av

50 kronor. Man skulle i dylika fall, särskilt för mindre skador, kunna

åtnöja sig med vård av sjuksköterska eller annan lämplig person.»

Med avseende å dessa och även från annat håll gjorda, liknande

framställningar har jag vidtagit en omformulering av 6 § i sin helhet.

Särskilt har jag därvid tagit hänsyn till yrkandet om, att den kontanta

sjukpenningen ej skulle utgå förrän från och med fjärde dagen efter

olycksfallsdagen ävensom att i sådana fall, där läkarvård ej utan synnerliga

svårigheter kan anskaffas, i stället annan lämplig vård må beredas

den skadade.

Beträffande 7 § har jag av vad som anförts i de inkomna utlåtandena

ej funnit tillräcklig anledning till vidtagande av någon ändring.

I enlighet med vad jag sålunda anfört skulle 6 och 7 §§ erhålla

följande lydelse:

6 §.

Har arbetare skadats till följd av olycksfall i arbetet,

skall, på grund av försäkringen, till honom i

ersättning utgivas:

1) om olycksfallet medfört sjukdom, som vållat förlust

eller nedsättning av arbetsförmågan:

a) erforderlig läkarvård jämte läkemedel och andra

till arbetsförmågans höjande nödiga hjälpmedel, såsom

kryckor, enklare konstgjorda lemmar, glasögon och dylikt;
b)

sjukpenning för varje dag sjukdomen varar, utgörande

vid förlust av arbetsförmågan ett belopp, motsvarande

två tredjedelar av den skadades dagliga arbetsförtjänst,

och vid nedsättning av arbetsförmågan det lägre

belopp, som svarar mot nedsättning en; dock att sjukpenning

ej utgår under de fyra första dagarna efter olycksfallet'',

dagen för olycksfallet inräknad, och ej heller

utgår, där ej arbetsförmågan blivit nedsatt med minst en

fjärdedel;

2) om olycksfallet, efter sjukdomens upphörande, medfört

under längre eller kortare tid bestående förlust eller

nedsättning av arbetsförmågan:

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

105

livränta under tiden d ett ärligt belopp, motsvarande

vid förlust av arbetsförmågan tvä tredjedelar av den

skadades ärliga arbetsförtjänst, och vid nedsättning av

arbetsförmågan det lägre belopp, som svarar mot nedsättning

en; dock att livränta ej utgår, där ej arbetsförmågan

blivit nedsatt med minst en tiondel.

Kan vid sjukdom läkarvård ej utan oskälig omgång

eller kostnad anskaffas, må i stället annan lämplig vård

beredas den skadade.

7 §■

Har olycksfallet medfört arbetarens död, skall i

ersättning utgivas:

a) begravningshjälp med en tiondel av den avlidnes

årliga arbetsförtjänst, dock ej med mindre än

femtio kronor;

b) livräntor till efterlevande, nämligen:

till änka eller änkling, när äktenskapet slutits före

olycksfallet, en livränta från dödsfallet, så länge livräntetagaren

lever ogift, å ett årligt belopp, motsvarande

en fjärdedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst,

samt

till varje den avlidnes minderåriga barn en livränta

från dödsfallet, till dess barnet uppnått femton

års ålder, å ett årligt belopp, motsvarande en sjättedel

av arbetsförtjänsten;

dock att, där livräntor till efterlevande skulle, för

år räknat, sammanlagt överstiga två tredjedelar av den

avlidnes årliga arbetsförtjänst, de skola, i förhållande

till vad på en var livräntetagare belöper, nedsättas till

detta belopp, så länge anledningen till dylik nedsättning

fortfar.

Till änka eller änkling, som före fyllda sextio år

ingår nytt äktenskap, utgives ett kapital för en gång,

motsvarande tre fjärdedelar av den avlidnes årliga

arbetsförtjänst.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 93 a höft. (Nr 111.)

It

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kung}. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

8 §•

I 8 § har kommittén upptagit de allmänna regler för bestämmande

av invaliditetsgraden, som återfinnas i 5 § i nu gällande lag. Kommittén

har däremot icke i sitt förslag intagit de i 1901 års lag till ledning

vid tillämpningen av dessa regler angivna exempel å de mot vissa kroppsskador

i allmänhet svarande procenttal för invaliditetsgraderna. Såsom

kommittén anfört, torde dylika exemplifierande bestämmelser, vilka naturligen

äro av betydelse i sådana fall, där lagstiftningen är grundad på

ersättningsplikt och ersättningstvisterna avgöras av domstol, och vilka

ej heller förekomma i utländska försäkringslagar, ej vara erforderliga i

en på obligatorisk försäkring grundad lag, enligt vilken dylika frågor

skulle komma att avgöras av särskilt kvalificerade myndigheter.

Mot de ifrågavarande allmänna reglerna för invaliditetens bedömande

hava i allmänhet några väsentliga anmärkningar icke framställts, ej heller

torde erfarenheten vid deras tillämpning visat något behov av ändring

i sak. Däremot synes en formell ändring böra vidtagas med avseende

på sista punkten i den föreslagna paragrafen. I denna punkt stadgas,

att, om den skadade var behäftad med kroppsskada eller lyte, skall vid

bedömande av invaliditeten hänsyn tagas jämväl till den mindre arbetsförmåga,

som till följd därav vid olycksfallet hos honom förefanns. Mot

detta stadgande har riksförsäkringsanstalteh anmärkt, att detsamma i

vissa fall skulle kunna giva anledning till misstolkning. Efter ordalydelsen

syntes stadgandet nämligen innebära, att förutvarande kroppsskada

eller lyte alltid borde vid bedömandet av en senare ådragen skada verka

i riktning av nedsättning i invaliditetsgraden, vilket emellertid i en

mängd fall skulle leda till ett alldeles felaktigt bestämmande av invaliditeten.

Om man t. ex. för att taga ett enkelt och fullt typiskt fall, antoge,

att, förlust av synförmågan å båda ögonen alltid skulle anses medföra

en invaliditet av 100 %, och förlust av synförmågan å ett öga, då

andra ögat vore oskadat, en invaliditet av 20 %, och vidare antoge,

att en arbetare, till följd av olyckfallsskada blivit blind å ena ögat

och därför erhållit livränta efter 20 så borde, om han genom ett

nytt olycksfall förlorade synförmågan å andra ögat, denna senare skada

anses medföra nedsättning i hans arbetsförmåga med 80 %. Den förutvarande

skadan föranledde alltså i detta fall i stället för nedsättning en

förhöjning av invaliditetsgraden med ej mindre än 60 %. Då vidare en

kroppsskada eller ett lyte, som vore av den betydelse, att hänsyn därtill

borde tagas vid invaliditetsgradsättningen, i regel finge anses hava medfört

nedsättning av arbetsförmågan och därigenom även av arbetslönen, skulle,

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

om nu samma skada eller lyte därjämte skulle vid invaliditetsgradsättning

i anledning av sedermera ådragen skada verka i riktning att nedsätta

invaliditetsgraden, densamma alltså inverka i dubbel måtto, något som

naturligtvis ej kunde vara riktigt. Ifrågavarande stadgande borde därför

endast innehålla, att vid bedömandet, i vad mån viss kroppsskada åstadkommit

nedsättning av arbetsförmågan, hänsyn skall tagas jämväl till

kroppsskada eller lyte, som vid olycksfallet förefanns hos den skadade.

Vidare har beträffande ifrågavarande bestämmelse erinrats, att det

icke alltid vore säkert, att en arbetare, som v.ore behäftad med viss

kroppskada eller lyte, därför hade mindre arbetsförmåga, men att stadgandet

dock lätt kunde giva anledning till, att hänsyn toges till skadan

eller lytet även i sådana fall.

Då jag funnit de framställda anmärkningarna äga ett visst berät- Departementstigande,

och då jämväl i andra fall stadgandet efter ordalagen skulle ,hefenkunna

leda till obilliga resultat, har jag ansett orden iskall hänsyn

jämväl tagas till den mindre arbetsförmåga, som till följd därav vid

olycksfallet hos honom förefanns» böra utbytas mot orden »skall hänsyn

, jämväl därtill tagas». Med denna ändring skulle följaktligen 8 § komma

att erhålla följande lydelse:

Vid bedömandet, i vad mån viss kroppsskada åstadkommit

nedsättning av arbetsförmågan, skall hänsyn

tagas ej blott till skadans beskaffenhet och inverkan

på den skadades förmåga i allmänhet att försörja sig

genom arbete, utan även till skadans inflytande på de

särskilda färdigheter, som för drivande av den skadades

yrke må vara erforderliga, samt till den skadades

ålder och kön. Var den skadade vid olycksfallet behäftad

med kroppsskada eller lyte, skall hänsyn jämväl

därtill tagas.

9 §.

De stadganden, som skola ligga till grund för beräknandet av arbets- Kommittén.

förtjänsten, efter vilken de enligt 6 och 7 §§ utgående ersättningsbeloppen

skola bestämmas, har kommittén sammanfattat i 9 §. Därvid

har kommittén, utgående från den årliga arbetsförtjänsten, i överensstämmelse

med flertalet utländska lagar, i sitt förslag såsom huvudregel

stadgat, att den årliga arbetsförtjänsten skall utgöra hela den avlöning

— vinstandelar, där sådana förekommit, inberäknade — som den ska
-

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 111.

Utlåtanden.

dåde under ett år, räknat tillbaka från olycksfallet åtnjutit av arbetsgivaren.

Under det, såsom kommittén framhåller, enligt de flesta utländska

lagar arbetsförtjänsten beräknas allenast för arbetet i den verksamhet,

vari olycksfallet timat, skulle sålunda enligt förslaget arbetsförtjänsten,

därest arbetaren av sin arbetsgivare sysselsättes i två eller

flera av honom bedrivna verksamheter, t. ex. jordbruk, mejeri och kvarnrörelse,

beräknas till summan av de avlöningar, han för hela sitt arbete

hos samma arbetsgivare av denne åtnjutit. Ersättningarna skulle därigenom

i allmänhet komma att bestämmas efter den skadades verkliga

arbetsförtjänst.

För de fall, då den sålunda föreslagna huvudregeln icke äger tillämpning,

såsom i fråga om säsongarbete eller eljest arbete av kortvarig

beskaffenhet, eller då arbetaren icke under hela året före olycksfallet

använts till arbete av samme arbetsgivare, erfordras naturligen kompletterande

bestämmelser, och har kommittén i sådant hänseende föreslagit,

att, därest den skadade under längre eller kortare tid av året

icke av arbetsgivaren använts till arbete, eller om för någon tid avlöningen

(t. ex. på grund av arbetsgivarens försumlighet att lämna

uppgifter) ej kan bestämmas, avlöning för sådan tid skulle beräknas

med hänsyn till avlöningen i arbetsorten för en arbetare av samma

arbetsförmåga och med liknande arbete som den skadade eller eljest med

hänsyn till omständigheterna. Därest avlöningen helt eller delvis utgöres

av naturaförmåner, skola dessa enligt förslaget uppskattas efter

de i arbetsorten gällande priser eller efter andra grunder, som finnas

tillämpliga. I intet fall skulle den årliga arbetsförtjänsten få beräknas

högre än till 1,800 kronor eller lägre än till 300 kronor. Den dagliga

arbetsförtjänsten, efter vilken sjukpenningen enligt 6 § skall bestämmas,

skulle utgöras av en trehundradel av den efter nu angivna grunder

beräknade årliga arbetsförtjänsten.

Mot de sålunda föreslagna grunderna för beräknande av arbetsförtjänsten

hava åtskilliga erinringar framställts. Vad först angår huvudregeln,

att den årliga arbetsförtjänsten skall utgöra föregående års

avlöning, har däremot bland annat anmärkts, att i de fall, då den

skadades avlöning under det gångna året, på grund av exceptionella

förhållanden, såsom övertidsarbete eller tillfällig nedsättning av arbetsförmågan,

under året varit särskilt hög eller särskilt låg, ersättningsbeloppen

icke borde beräknas på sätt kommittén föreslagit, utan efter

årlig ordinarie inkomst eller efter två, tre eller flera års inkomst. I de

fall, där arbetaren är anställd på grund av kontrakt eller annat avtal

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111. 109

för viss tid framåt, borde årslönen beräknas efter det sålunda träffade

avtalet. Åven har framhållits, att den årliga arbetsförtjänsten och i

sammanhang därmed invalidräntan borde i vissa fall kunna beräknas

till högre belopp för en minderårig arbetare o. s. v. Särskilt i fråga

om sjöfolket har framhållits, att tillämpningen av den av kommittén

föreslagna regeln skulle komma att medföra stora svårigheter och att

därför i fråga om dem, på sätt i vissa utländska lagar är fallet, någon

annan beräkningsmetod borde användas, såsom sjöfolkets fördelande i

vissa löneklasser, fastställande av medelhyror eller bestämmande av fixa

ersättningsbelopp.

Med avseende å den av kommittén meddelade bestämmelsen om

slcälighetsprövniny för de fall, då under längre eller kortare tid av året

den skadade icke av arbetsgivaren använts till arbete, eller avlöningen

för någon tid av året ej kan med tillräcklig noggranhet bestämmas,

har från några håll framhållits, att densamma ej skulle giva tillräcklig

ledning för arbetsförtjänstens beräknande vid mera tillfälligt arbete och

att för dylika fall och i allmänhet i fråga om kortvariga arbeten eller

säsongarbeten mera detaljerade bestämmelser vore erforderliga. Även

om bestämmandet av arbetsförtjänsten finge ske genom skälighetsprövning,

erfordrades, såvida ej denna prövning skulle urarta till godtycke,

att de faktorer vore fastslagna, som därvid borde tagas i betraktande.

Kommittén har i sin motivering fil. a. anfört:

»Att angiva allmänna regler, som i alla dylika fall skulle kunna

användas för bestämmande av den årliga arbetsförtjänsten i lagens

mening, är tydligen förbundet med stora svårigheter, och äro också i

följd därav bestämmelserna i de utländska lagarna ganska skiftande.

Särskilt framträda svårigheterna ifråga om lagar, som omfatta alla eller

åtminstone de flesta av de * verksamhetsområden, som enligt kommitténs

förslag skulle omfattas av försäkringen. Så snart lagstiftningen i väsentligare

mån utsträckes utöver industrien, förete nämligen arbets- och

löneförhållanden, framför allt inom jordbruket och dess binäringar, så

många olika förmer, att bestämda och för alla fall passande regler

svårligen kunna angivas. I flera länder, såsom i Norge och Danmark,

har man därför också vid sådana fall, å vilka den ovan angivna huvudregeln

icke kan tillämpas, i stor utsträckning begagnat sig av prövning

efter skälighetsgrunder (»skjon»). I England, där lagstiftningen omfattar

alla slag av verksamheter, tillämpas skälighetsprövning ofta även i de

reguljära fallen. Även i övriga länders lagstiftning finner man, om än

Kommittén.

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Departementschefen.

KungI. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111.

ofta i mindre utsträckning, föreskrifter om'' arbetsförtjänstens bestämmande

efter skälighetsgrunder.»

»Då det synts omöjligt att utan allt för många detaljbestämmelser i

lagen angiva fullständiga, å alla förekommande fall tillämpliga regler

för arbetsförtjänstens beräknande, har även kommittén funnit nödvändigt

att införa bestämmelser om skälighetsprövning i de fall, där

arbetaren ej varit anställd hos arbetsgivaren hela året före olycksfallet.»

I fråga om tillämpningen av den föreslagna bestämmelsen anför

kommittén bl. a.:

»Omfattar arbetsgivarens verksamhet säsongarbete, såsom mureriarbete,

ångbåtstrafik eller dylikt, skulle arbetsförtjänsten för den tid

av året, under vilken verksamheten ej bedrives, beräknas till det i

regel jämförelsevis obetydliga belopp, som skäligen kan anses utgöra en

dylik arbetares genomsnittliga arbetsförtjänst under denna vanligen lediga

tid. Använder däremot arbetsgivaren, på grund av verksamhetens beskaffenhet,

en arbetare under en viss tid av året, men är arbetet, i följd

därav, att verksamheten i sin helhet även pågår under den övriga delen

av året, ävensom att avlöningen ej är större än för vanligt arbete i sådan

verksamhet, icke att anse såsom säsongarbete i egentlig mening, torde

arbetsförtjänsten för den tid, arbetaren icke varit i arbete hos arbetsgivaren,

böra beräknas efter den avlöning dylikt arbete under denna tid i

allmänhet betingar o. s. v. Med hänsyn till, att arbetsgivarens premie beräknas

även efter arbetsförtjänsten, torde i regel avlöningen för den tid,

den skadade icke varit i hans arbete, högst kunna uppskattas efter

medelavlöningen för den skadade under arbetet hos arbetsgivaren.»

»I fråga om visst slag av arbete, såsom vid arbete av synnerligen

kortvarig eller tillfällig natur m. m., synes bestämmandet av arbetsförtjänsten

helt och hållet kunna ske genom skälighetsprövning.»

Med vad kommittén sålunda anfört, torde de mot förslaget rörande

arbetsförtjänstens beräkning framställda invändningar till stor del hava

bemötts. Någon ändring i första punkten av första stycket av paragrafen

synes mig ej heller erforderlig; dock har jag ansett mig i andra punkten

böra vidtaga en redaktionell ändring på sätt framgår av paragrafens

här nedan angivna lydelse.

Emellertid hava de framställda anmärkningarna beträffande de fall,

då arbetsförtjänsten’ därest den beräknades enligt de av kommittén angivna

reglerna, skulle bestämmas till belopp, som med hänsyn till omständigheterna

måste anses oskäligt högt eller lågt, synts mig förtjäna

allt beaktande. Jag har därför, i syfte att undanröja betänkligheterna

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr in.

i dessa avseenden, i andra stycket av paragrafen infört en bestämmelse

om skälighetsprövning jämväl för dylika fall.

Vad särskilt sjöfarten angår, ämnar jag vid behandlingen av 22

och 26 §§ i ett sammanhang upptaga frågan om de särskilda stadgande^

som på grund av de för denna näringsgren säregna förhållanden

må vara erforderliga, och kommer jag därvid att ytterligare beröra den

nu föreliggande frågan.

Beträffande frågan om maximi- och minimigräns för arbetsförtjänsten,

äro stadgandena i de olika lagarna ganska skiftande. Sålunda har man,

såsom kommittén framhåller, i Österrike, Ungern, Holland och Belgien

en övre gräns för den arbetsförtjänst, efter vilken ersättningarne regleras,

av omkring 1,800 kronor. 1 Italien är samma gräns omkring 1,400, i

Norge 1,200 och i Finland omkring 500 kronor. I Luxemburg och

Schweiz är den övre gränsen satt så högt som till omkring 2,800 kronor.

I Tyskland medräknas i de fall, då arbetsförtjänsten överstiger 1,600

kronor, Vs, och i Frankrike, där arbetsförtjänsten överstiger 1,700 kronor,

l!i av det överskjutande beloppet. I arbetarförsäkringskommitténs förslag

angavs 1,600 kronor såsom övre gräns.

Med ledning av de flesta exemplen från utlandet har kommittén

för sin del funnit den övre gränsen lämpligen kunna bestämmas till

l, 800 kronor.

Beträffande den nedre gränsen för arbetsförtjänsten har man i vissa

länder såsom Norge, Belgien, Italien och Finland bestämt denna gräns

till omkring 300 kronor. I andra länder, såsom Tyskland, Österrike,

Ungern, Holland och Luxemburg har man, i fråga om industrien, såsom

minsta arbetsförtjänst antagit antingen en för olika områden bestämd

genomsnittlig årslön eller ock den minsta förekommande avlöningen för

en yrkesarbetare o. s. v.

Även kommittén har ansett, att införandet av en dylik nedre gräns

för arbetsförtjänsten skulle vara av behovet påkallad med hänsyn därtill,

att dels yngre arbetare, valka såsom lärlingar, familjemedlemmar o. d.

ej sällan uppbära eu mindre betydande, ofta endast i naturaförmåner utgående

avlöning, dels även ganska många kvinnliga arbetare såsom hustrur

m. in., vilka endast tidvis utföra avlönat arbete, eljest skulle erhålla

oskäligt låga ersättningar. I sådant avseende har en nedre lönegräns

av 300 kronor, således av ungefär samma belopp, som för motsvarande

fall blivit bestämt i ett flertal utländska lagar, synts kommittén kunna

antagas även för vårt land.

Kommitténs förslag i denna del är enligt mitt förmenande väl avvägt

och har jag sålunda ej ansett någon jämkning i ena eller andra

riktningen av de föreslagna maximi- och minimigränserna böra äga rum.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

De oegentligheter, som någon gång skulle kunna förekomma med anledning

av minimigränsens låga belopp av 300 kronor, synas mig kunna

undvikas genom tillämpning av det föreslagna tillägget till paragafen

rörande skälighetsprövning i vissa fall.

Vad slutligen angår den dagliga arbetsförtjänsten har den anmärkningen

framställts, att det ej vore riktigt att densamma beräknades till

en trehundradel av årsinkomsten, enär därigenom sjukpenningen, vilken

skulle utgå jämväl för sön- och helgdagar, bleve alltför hög. Denna

anmärkning synes mig emellertid hava väsentligen förlorat i betydelse,

genom den av mig i 6 § föreslagna ändringen, enligt vilken sjukpenning

ej skall utgå förr än från och med fjärde dagen efter dagen för olycksfallet.

Jag har, på grund av vad sålunda anförts, ansett 9 § böra erhålla

följande lydelse:

Den årliga arbetsförtjänst, som i 6 och 7 §§ omförmäles,

utgör hela den avlöning — vinstandelar, där

sådana förekommit, inräknade -— som den skadade

under ett år, räknat tillbaka från olycksfallet, åtnjutit

av arbetsgivaren.

Har under längre eller kortare tid av året den

skadade icke av arbetsgivaren använts till arbete, eller

kan avlöningen för någon tid av året pa grund av

bristfällig utredning eller av annan anledning ej bestämmas,

beräknas avlöningen för den tid till belopp,

som med hänsyn till avlöningen i arbetsorten under

motsvarande tid för en arbetare av samma arbetsförmåga

och med liknande arbete som den skadade eller

eljest med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt.

Lag samma vare, där den skadade under någon tid av

året, på grund av tillfälligt övertidsarbete eller annat

särskilt förhållande, åtnjutit väsentligt högre avlöning,

eller, på grund av sjukdom eller annan oförvållad anledning,

åtnjutit väsentligt lägre avlöning än sådan arbetare,

sä ock där den skadade endast tillfälligtvis använts

till det arbete, i vilket olycksfallet inträffat, och där den

skadade är minderårig.

Utgöres avlöning helt eller delvis av naturaförmåner,

uppskattas dessa förmåners värde efter de i

arbetsorten gällande priser eller efter andra grunder,

som finnas tillämpliga.

Överstiger den årliga arbetsförtjänsten ettusen

åttahundra kronor, tages det överskjutande beloppet

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts Nåd Proposition Nr 111.

113

icke i beräkning. Understiger den årliga arbetsförtjänsten

trehundra kronor, skall den beräknas till detta

belopp.

Med den i 6 § 1) omförmälda dagliga arbetsförtjänst

förstås en trehundradel av den enligt ovan

angivna grunder bestämda årliga arbetsförtjänsten.

10 §.

10 §.

rings - anstalten.

Riksförsäkringsanstalten'' yttrar angående bestämmelserna i denna micsförsäic

paragraf bland annat följande:

»I 10 § av förslaget stadgas berättigande för försäkringsinrättning

att när helst och under så lång tid, sådant finnes lämpligt, bereda den

skadade värd ä sjukhus. Dock förklaras tillika, att detta ej får ske

utan den skadades medgivande, såvida ej skadan enligt läkares intyg

kräver behandling och vård, som icke kan på annat sätt nöjaktigt beredas

honom.»

»Riksförsäkringsanstalten skulle för sin del vilja hemställa om någon

skärpning av den skadades skyldighet att underkasta sig vård å sjukhus.

Såsom den föreslagna föreskriften nu lyder, torde det vara endast i få

fall, som den skadade utan sitt medgivande skulle kunna intagas å sådan

anstalt. Det synes nämligen sannolikt, att en läkare, då hänsyn ej skall

tagas till kostnaderna för vård av det ena eller andra slaget, endast

jämförelsevis sällan skulle kunna intyga, att en skada kräver behandling

och vård, som icke kan på annat sätt än å sjukhus nöjaktigt beredas

den skadade.»

»På sätt riksförsäkringsanstalten vid behandlingen av 20 § här nedan

i den speciella motiveringen kommer att något närmare utveckla, kan

den skadade i allmänhet antagas komma att erhålla den mest ändamålsenliga

vård för jämförelsevis minsta kostnad å sjukhus eller därmed likartad

anstalt såsom sjukstuga, vanföreanstalt, hospital o. d. Det bör

därför icke endast ligga i den skadades eget intresse, utan också vara

av den allra största vikt för vederbörande försäkringsinrättning, att den

skadade, för så vitt sådant med hänsyn till de lokala förhållandena

lämpligen kan ske, erhåller vård å dylik sjukvårdsanstalt; och bör därför

försäkringsinrättningens befogenhet att bereda honom dylik vård

vara så vidsträckt som möjligt. Däremot skall den skadade naturligtvis

ej mot sin vilja vara skyldig att å sjukhus underkasta sig operation.»

»Kommittén har vidare föreslagit, att om den skadade sålunda intagits

å sjukhus, försäkringsinrättningen äger att till betäckande av kost
Bihang

till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 93 a höft. (Nr 111.) 15

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Departe
mentschefen.

nåden för vården å den till honom, under den tid sjukhusvistelsen varar,

utgående sjukpenning eller livränta avdraga högst hälften.»

»Emot denna bestämmelse vill riksförsäkringsanstalten erinra att,.

om den skadade är intagen å sjukhus, bör alltid hel sjukpenning och

ej livränta till honom utgå. Denna tid måste nämligen anses som egentlig

sjukdomstid, under vilken enligt bestämmelserna i 6 § sjukpenning

skall utgå. Om den skadade redan uppbär livränta, bör alltså denna

för nämnda tid utbytas mot sjukhjälp. Eljest skulle t. ex. kunna inträffa,

att en skadad, som uppbär 10 å 15 % livränta, för sin familjs

underhåll skulle erhålla ett knappt nämnvärt belopp. Då i liknande fall

en enligt nu gällande olycksfallslag till livränta berättigad arbetare intagits

å sjukhus, har riksförsäkringsanstalten ansett honom böra i stället

för livränta erhålla sjukhjälp. Riksförsäkringsanstalten hemställer alltså,

att i 10 § andra stycket orden ’eller livränta’ uteslutas.»

Med anledning av dessa riksförsäkringsanstaltens erinringar har jag''

i 10 § vidtagit ett par motsvarande mindre ändringar.

Därjämte har jag, i enlighet med ett yrkande av socialstyrelsen, i

sista stycket av paragrafen intagit en bestämmelse om rätt för försäkringsinrättningen

att bereda livräntetagare, som hemfallit åt dryckenskap,,

ersättning i naturaförmåner i stället för livränta eller viss del därav.

Motsvarande bestämmelse återfinnes jämväl i flera utländska lagar. Betydelsen

av en sådan bestämmelse, med vilken tydligen avses arbetarens

eget bästa, torde ej kräva någon motivering.

I enlighet med vad jag sålunda anfört skulle 10 § komma att erhålla

följande lydelse:

Försäkringsinrättning, i vilken den skadade enligt

4 § är försäkrad, äger rätt att när hälst och under så

lång tid, sådant finnes lämpligt, bereda honom vård å

sjukhus. Den skadade må dock ej utan sitt medgivande

intagas å sjukhus, såvida ej skadan, enligt läkares intyg,

kräver vård å sådan anstalt.

Har den skadade intagits å sjukhus, äger försäkringsinrättningen

att, till betäckande av kostnaden för

vården, å den till honom, under den tid vården å

sjukhuset varar, utgående sjukpenning avdraga högst

hälften.

Försäkringsinrättning äger ock att under viss tid,

i stället för livränta eller del därav, bereda livräntetagarer

s. 115 Kontrollera mot PDF

Katigt. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

115

som är hemfallen åt dryckenskap, ersättning i naturaförmåner,

samt åt livräntetagare, som därtill samtycker,

bereda uppehälle å ålderdomshem, barnhem eller annan

dylik anstalt.

n §•

Beträffande innehållet av denna paragraf anför kommittén bl. a.

följande:

»Bestämmelserna i denna paragraf motsvaras till en del av bestäm- Kommittén.

melserna i 8 § i nuvarande lag.»

»Enligt sistnämnda paragraf äger arbetsgivaren erhålla minskning i

sin skyldighet att utgiva ersättning för arbetare, som skadats genom

olycksfall i arbetet, därest han genom att lämna bidrag till pensionseller

annan understödskassa eller genom olycksfallsförsäkring av arbetare

i annan anstalt än riksförsäkringsanstalten direkt eller indirekt sörjt för

att ersättning utgår på annat sätt. Ehuru arbetsgivaren sålunda är berättigad

att erhålla minskning i sin ersättningsskyldighet, är han naturligen

dock icke skyldig att begagna sig av denna sin rätt. Det ifrågavarande

stadgandet innebär vidare, att den medgivna kvittningen endast

kan ske mellan mot varandra svarande belopp, så att livränta enligt

lagen endast må minskas, i den mån sådan ränta utgår från kassan eller

försäkringsinrättningen, att försäkrat kapital endast må användas till

minskning av eller befrielse från begravningshjälpen o. s. v. Beträffande

slutligen storleken av det arbetsgivarens bidrag till understödskassan,

som skulle medföra rätt till avdrag från honom åliggande ersättning,

stadgas, att kassan antingen helt och hållet eller till väsentlig

del bildats genom sådant bidrag, vilket stadgande i allmänhet torde hava

givits den tolkningen, att åtminstone hälften av det från kassan utgående

understödet bör täckas av bidraget.»

»Åven vid den ifrågasatta nya olycksfallslagstiftningen torde det vara

nödvändigt att i vissa fall söka bereda arbetsgivaren lättnad i hans

försäkringsplikt, därest han eljest ålagts eller åtagit sig att utgiva sådan

ersättning, som med lagstiftningen avses. Det måste nämligen framstå

som en orättvisa, om en arbetsgivare, vilken enligt annan lag eller författning

är skyldig att utgiva ersättning vid olycksfall i arbete, eller

som av vinsten på sin verksamhet avsätter medel till fonder, som förutom

andra ändamål även avse dylika ersättningar, därjämte skulle vara

nödsakad att bära hela kostnaden för den lagstadgade försäkringen.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111.

Utan tvivel torde också de arbetsgivare, som själva bildat eller lämnat

väsentliga bidrag till understödsfonder eller kassor av ifrågavarande

art, hava sökt att därigenom avhjälpa just sådana ekonomiska missförhållanden,

som den ifrågasatta lagstiftningen avser att lindra, och

böra därför med rätta kunna göra anspråk på att erhålla motsvarande

minskning i den ökade börda, som denna lagstiftning för dem skulle

innebära. Därjämte torde det ej heller vara lämpligt, att sålunda i vissa

fall skulle från två håll utgå ersättningar för samma olycksfall, därest

ej arbetsgivaren genom frivilligt åtagande just avsett att bereda sina

arbetare ökade förmåner.»

»Med hänsyn till vad sålunda anförts, hava dels i 15 § andra stycket

av förslaget upptagits bestämmelser, avseende att bereda ifrågavarande

arbetsgivare möjlighet att under vissa förutsättningar erhålla minskning

i deras försäkringsavgift, och dels i förevarande paragraf lämnats föreskrifter

om de mot minskningen i avgifterna svarande avdrag å den

lagstadgade ersättningen, som skola äga rum för de understöd, vilka

på arbetsgivarens bekostnad i annan ordning bestridas.»

»Sålunda har kommittén, vad angår den arbetsgivaren enligt nuvarande

lag medgivna rätt till avdrag från ersättningen för understöd, som utgår

från kassa, vilken helt och hållet eller till väsentlig del bildats genom

hans bidrag, tänkt sig, att även i den nya lagen ett stadgande av i

huvudsak motsvarande innebörd skulle intagas. Den nuvarande lagens

uttryck »till väsentlig del bildats genom bidrag av arbetsgivaren är visserligen

i och för sig obestämt, men torde, såsom ovan angivits, fortfarande

böra tolkas så, att åtminstone hälften av understödet från kassan bör täckas

av bidraget. För mindre betydande bidrag synes rätt till avdrag så mycket

mindre behöva medgivas, som enligt förslaget ersättningsplikten skulle utbytas

mot försäkringsplikt. Då emellertid det nuvarande stadgandet, att avdrag

skall äga rum för understödet i sin helhet, icke synes kommittén böra

äga tillämpning i de fall, då arbetarna själva lämna bidrag till kassan

och genom dessa bidrag måste anses hava förvärvat rätt till motsvarande

del av understödet, eller då kassan eljest erhållit bidrag från annat

håll än från arbetsgivaren, har kommittén ansett sig böra föreslå, att

visserligen avdrag från ersättningen och däremot enligt försäkringstekniska

grunder svarande minskning i försäkringsavgiften skulle få

äga rum för mera betydande bidrag av arbetsgivaren, men att avdraget

och minskningen endast skulle motsvara just detta bidrag och sålunda

ej inverka på arbetarens rätt att från kassan utfå den del av understödet,

som svarar mot hans egna avgifter eller bidrag från annat håll

än från arbetsgivaren. Med ifrågavarande stadgande åsyftas naturligen

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

117

jämväl sådana fall, då t. ex. eu arbetsgivare genom insättningar i en

iivränteanstalt berett arbetare pension från viss ålder eller vid arbetsoförmåga

m. fl. dylika fall.»

»Däremot har kommittén ej funnit anledning att bibehålla det nuvarande

stadgandet, att avdrag skulle få äga rum, därest arbetaren på

arbetsgivarens bekostnad blivit särskilt försäkrad mot olycksfall på annat

sätt än i riksförsäkringsanstalten, då nämligen dylik försäkring, som i allmänhet

sker i enskilt olycksfallsförsäkringsbolag, vanligen endast tages

för kortare tidsperioder och således när som helst kan upphöra. Om

därför arbetsgivaren försäkrar sina arbetare i enskilt bolag, synes man

kunna antaga, att det skett i syfte att bereda dem förmåner utöver dem,

som med olycksfallslagstiftningen avses.»

»Vad hittills anförts, avser sådana fall, där arbetsgivaren genom bidrag

till kassa eller genom insättning för viss arbetare redan tillförsäkrat

arbetaren understöd. Men även för de fall, då arbetsgivaren enligt allmän

lag eller särskild författning är skyldig eller ock särskilt utfäst sig att

lämna årliga bidrag eller att göra årliga insättningar till kassa eller försäkringsanstalt,

eller att, genom lämnande av läkarvård, utbetalning av

lön, eller dylikt, själv bestrida alla ersättningar enligt lagen eller någon

del därav, har kommittén ansett, att under viss förutsättning arbetsgivaren

bör medgivas rätt till minskning i sina avgifter motsvarande

de ersättningar, som sålunda genom honom direkt eller indirekt bestridas.

»

»Såsom gemensam förutsättning för den i samtliga ovanberörda fall

medgivna rätten till minskning i försäkringsavgifterna har kommittén

ansett den fordran böra uppställas, att tillräcklig säkerhet förefinnes, för att

de avsedda understödsbeloppen verkligen komma att utgå. Vill arbetsgivaren

ej själv göra gällande anspråk på minskning i försäkringsavgifterna,

i vilket fall naturligtvis avdrag för dessa belopp ej heller får

äga rum från de lagstadgade ersättningarna, bortfaller tydligen anspråket

på säkerhet. I motsatt fall måste garanti fordras för att skydda riksförsäkringsanstalten

eller arbetsgivarbolag, som i 4 § avses, mot förluster,

då ju försäkringsinrättningen själv i sista hand svarar för de

lagstadgade ersättningarna och således, om de belopp, som motsvara de

medgivna avdragen, ej komma att utbetalas, själv måste utgiva även

dessa belopp.»

»Arten av den säkerhet, som sålunda skulle fordras, bör lämpligen

bestämmas av vederbörande försäkringsinrättning, som närmast är intresserad

för, att de ifrågavarande förpliktelserna efterkommas. Emellertid

torde i flera fall ställande av säkerhet ej vara erforderlig, näm
-

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kung!,. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 111.

ligen, då arbetsgivaren eller kassan måste anses vara fullt solvent.

Sålunda skulle i fråga om staten ävensom åtminstone något större

kommuner ställande av säkerhet ej behöva ifrågakomma. Beträffande

t. ex. redare, som önskar någon minskning i avgifter för den skyldighet,

som åligger honom enligt sjölagen, torde i många fall ej heller någon

fordran på särskild säkerhet för uppfyllande av denna skyldighet behöva

uppställas. Ej endast säkerhetens art utan även frågan, huruvida säkerhet

skall vara erforderlig, bör därföre prövas i varje särskilt fall, och har

kommittén i enlighet härmed föreslagit, att arbetsgivare, för att på angivet

sätt erhålla minskning i sina försäkringsavgifter, skulle, där försäkring

sinrättning en finner sådant nödigt, ställa erforderlig säkerhet för

utgörandet av understöden.»

»I fråga om kassa, som har att utgiva understöd av ifrågavarande

beskaffenhet, synes däremot ställande av särskild säkerhet knappast

kunna fordras. Tydligtvis äro emellertid även i sådana fall garantier,

för att understödet kommer att utbetalas, behövliga. Då en särskild

prövning för varje fäll av kassans solvens skulle medföra alltför stor

omgång, synes det i de flesta fall vara tillräckligt, att, såsom villkor

för medgivande av rätt till avdrag från ersättningarna enligt lagen och

till minskning av försäkringsavgifterna, i dylika fall fordra, att kassans

stadgar skola vara antingen stadfästa av Kung!. Maj:t eller enligt lagen

om understödsföreningar godkända av den i nämnda lag omförmälda

tillsynsmyndighet, då ju nämligen i förra fallet kassans soliditet, före

stadgarnas stadfästelse, numera prövas av försäkringsinspektionen, och i

senare fallet ett godkännande av tillsynsmyndigheten enligt 86 § i nyssnämnda

lag förutsätter sakkunnig prövning av kassans försäkringstekniska

grunder.»

Kommittén övergår därefter till en redogörelse för den ställning,

statens arbetare skulle komma att få till försäkringen enligt förslaget.

Men då denna framställning, därest den av mig förordade bestämmelsen

i 2 § om rätt för Kungl. Maj:t att från försäkringen undantaga statstjänare

och med dem likställda arbetare, avser förhållanden, som då ej

längre skulle hava allmängiltig betydelse, utelämnar jag här motsvarande

del av kommitténs motivering. Kommittén fortsätter därefter:

»Beträffande statens arbetare kan man, liksom i fråga om arbetare

i kommunens eller enskild arbetsgivares tjänst, särskilja olika fall. För

arbetare, vilka icke på grund av särskild författning äro delaktiga i

någon sådan pensionsinrättning, som helt och hållet eller till väsentlig

del bildats genom bidrag av staten, och för vilka staten ej heller särskilt

utfäst sig att betala ersättning vid olycksfall i arbete, skulle för
-

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111.

säkring i riksförsäkringsanstalten äga rum på vanliga villkor och med

de mot försäkringsrisken i den verksamhet, i vilken arbetarne användas,

efter vanliga grunder svarande försäkringsavgifter. I sådana fall, där

staten (resp. kommun eller annan arbetsgivare) åtagit sig att själv utbetala

de lagstadgade ersättningsbeloppen, skulle försäkringen i anstalten

kräva endast de premier, som motsvara dels läkarvården, där ej staten

även härför övertagit ansvar, och dels enligt 16 § eu del av omkostnaderna

för försäkringen. År arbetaren åter delägare i någon statens

pensionskassa eller änkekassa, till vilken staten endast lämnar ett, visserligen

väsentligt bidrag, eller har staten endast utfäst sig att betala en

del av ersättningsbeloppen, har anstalten för sin del blott att svara för

de delar av ersättningarna, som, enligt vad ovan angivits, ej täckas av

de utbetalningar från inrättningen eller kassan, som motsvara statsbidraget

eller som på grund av utfästelsen direkt utbetalas genom statsverket.

I detta fall utgå försäkringsavgifterna med i motsvarande mån minskade

belopp.»

'' »Kommittén har dock tänkt sig, att vissa undantag från ovan am

givna regler för avdrag från ersättningen borde göras.»

»Sålunda skulle i fråga om arbetare, vilka hava staten eller kommun

till arbetsgivare, den staten och kommunen enligt lagen om allmän pensionsförsäkring

åliggande skyldighet att i vissa fall utgiva pensionstillägg

eller understöd ej medföra rätt till motsvarande premieminskning och

sålunda ej heller föranleda avdrag från olycksfallsersättningarna. I motsatt

fäll skulle tydligen statens eller kommuns arbetare komma i en

ogynnsammare ställning än andra arbetare, för vilka dylika avdrag ej

äga rum. Pensionerna enligt pensionslagen skulle sålunda icke medföra

någon inskränkning i arbetarens rätt till ersättning enligt olycksfallslagen.

Däremot är, som bekant, storleken av dessa pensioner, såvitt

de utgöras av pensionstillägg eller understöd, beroende av, huruvida

pensionstagarne tillika åtnjuta livränta från annat håll och således även

från olycksfallsförsäkringen.»

»Då pensionstilläggen och understöden enligt pensionsförsäkringslagen

väsentligen bestämmas efter det ekonomiska behovet, och liknande

gäller i fråga om understöd även från vissa anstalter, såsom t. ex. från

sjömanshusen m. fl., till vilka ävenledes bidrag lämnas av arbetsgivare,

har kommittén ansett följdriktigt, att ej heller för dylika understöd, som

endast utgå till behövande, avdrag eller däremot svarande avgiftsminskning

skulle ifrågakomma.»

»Därest det på arbetsgivarens bekostnad lämnade understödet omfattar

läkarvård eller läkemedel, såsom t. ex. i fråga om redare gentemot

s. 120 Kontrollera mot PDF

Riksförsäk
rings
anstalten.

120 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

skadad sjöman, inskränkes på grund av de ifrågavarande bestämmelserna

i sådana fall, där premieminskning med anledning av understödet medgivits,

försäkringsinrättningens motsvarande skyldighet till att bereda

läkarvård eller läkemedel i den mån sådant ytterligare må vara av nöden.

Omlattar understödet vård å sjukhus, anses som om försäkringsinrättningen

berett sådan vård, och äger inrättningen således rätt att å sjukpenningen

eller livräntan göra sådant avdrag som stadgas i 10 §.»

»Sista stycket av paragrafen motsvarar sista stycket av 8 § i nu

gällande lag.»

Beträffande innehållet av förevarande paragraf hava flera erinringar

blivit gjorda. De viktigaste anmärkningarna angå emellertid den förut

av mig berörda frågan om möjligheten av dubbelersättning för den skadade

arbetaren.

Riksförsäkringsanstalten anför bl. a.:

»Stadgandena i denna paragraf innebära bland annat, att arbetsgivare

under vissa förutsättningar själv kan fä std olycksfall sr isken i dess

helhet eller till viss del. Jämväl i förstnämnda fall anses enligt lagen

försäkring äga rum i riksförsäkringsanstalten eller sådant ’ arbetsgivarbolag,

som avses i 4 §, ehuru någon verklig premie icke erlägges.»

»I likhet med kommittén anser riksförsäkringsanstalten lämpligt,

att arbetsgivare i särskilda fäll under betryggande villkor själv skall

kunna få stå olycksfällsrisken i dess helhet eller till viss del. Särskilt

kan detta vara av betydelse för staten och kommun ävensom en eller

annan större arbetsgivare, som gjort avsättningar till fonder för bestridande

av olycksfallsersättningar. Härvid måste emellertid förutsättas,

dels att samtliga utgående ersättningar fastställas i full överensstämmelse

med lagens föreskrifter, dels att tillräcklig säkerhet finnes för

ersättningarnas utgående.»

»På grund av stadgandena i 11 § skulle även affärsbolagen i verkligheten,

om än icke formellt, kunna bliva bärare av försäkringen. En

arbetsgivare kan förklara sig vilja själv utgiva alla ersättningar enligt

lagen, och som säkerhet enligt 15 § anvisar han en försäkring i ett

enskilt affärsbolag, vilket åtagit sig att utgiva ersättning enligt lagen

till ifrågavarande arbetsgivares arbetare. Visserligen skall riksförsäkringsanstalten

godkänna säkerheten, men det torde i allmänhet ej

vara möjligt för riksförsäkringsanstalten att som säkerhet avvisa försäkring

i ett av försäkringsinspektionen godkänt och övervakat bolag.»

»Riksförsäkringsanstalten skulle emellertid för sin del anse synnerligen

olämpligt, om affärsbolagen sålunda — i motsats mot bestämmel
-

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. "Proposition Nr 111.

121

serna i 4 § — faktiskt skulle kunna bliva bärare av försäkringen.

Häremot gälla icke endast de skäl, som tidigare anförts mot arbetsgivarbolagen,

utan här tillkommer även, att affärsbolagen måste driva

sin rörelse ur vinstsynpunkt. Riksförsäkringsanstalten vill på det kraftigaste

avstyrka, att dylika synpunkter fortfarande skola få tillfälle att

göra sig gällande inom socialförsäkringen.»

»Kommittén synes hava avsett, att ordet ’understöd! i 11 § skall

kunna för vissa fall innefatta även avlöning (se sid. 128). I fråga om

statens och möjligen kommuns tjänstemän, vilka ofta hava fastställd

rätt att t. ex. vid sjukdom uppbära viss del av sin avlöning, torde man

dock knappast kunna under ''understöd’ inbegripa även dem tillkommande

avlöning. Någon förklaring härav synes därför böra ifrågasättas.

»

»Riksförsäkringsanstalten vill i detta avseende även fästa uppmärksamheten

därå, att förpliktelse för arbetsgivaren att, då arbetaren till

följd av inträffat olycksfall förlorat sin arbetsförmåga eller fått densamma

i betydlig grad nedsatt, till honom utbetala avlöning, otvivelaktigt

kan befria arbetsgivaren från skyldighet att till motsvarande del

utbetala sjukpenning, men att det däremot synes ovisst, om sådan förpliktelse

kan, åtminstone i andra fall än vid ordinarie anställning i

statens tjänst, fritaga honom från utbetalningen av livränta.»

»Uttrycket ''till väsentlig del bildats genom bidrag av arbetsgivaren

anser kommittén böra tolkas så, att åtminstone hälften av understödet

från kassan bör täckas av bidraget. Då ordet Väsentlig’ enligt kommitténs

förslag i 6 § användes i en uti viss mån annan betydelse, och

uttrycket för övrigt i och för sig ålåste anses mindre tydligt, synes

det lämpligare, om i stället för ''till väsentlig del’ i 11 § annat uttryck

användes, möjligen Vill större delen’ eller hellre ''till minst hälften’.»

Av vad som anförts i övriga inkomna utlåtanden torde här få meddelas

följande:

Socialstyrelsen: »Skulle likväl kommitténs förslag om karenstidens

borttagande anses böra oförändrat genomföras, anser sig styrelsen böra

för sin del bestämt påyrka en sådan ändring i sjukkasselagen, att registrerad

sjukkassa förbjudes lämna sjukhjälp för olycksfall, för vilka ersättning

utgår på grund av olycksfallsförsäkringslagen.»

»På grund av föreskrifter i bland annat legostadgan och sjölagen

äro vissa grupper av arbetstagare redan förut tillerkända ett visst understöd

vid bland annat olycksfall i arbete. Med avseende å detta förhållande

innefattar kommitténs förslag i huvudsak, att ifrågavarande föreskrifter

fortfarande skola äga gällande kraft, men att å ena sidan på

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 93 a höft. (Nr 111.) 16

Utlåtanden.

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

grund av dessa lagbud utgående understöd till genom olycksfall i arbete

skadad arbetare skall avdragas å olycksfallsersättningen, och å andra

sidan arbetsgivaren erhålla eu häremot svarande nedsättning i försäkringsavgiften.

»

»Det bör, enligt styrelsens åsikt, tagas i allvarligt övervägande, huruvida

denna fråga icke skulle kunna ordnas på ett enklare och mera

praktiskt sätt. En sådan utväg vore, vill det synas styrelsen, att förklara

dylika äldre författningar upphävda, i den mån de gälla olycksfall

i arbete, för vilka ersättning utgår enligt olycksfallsförsäkringslagen.

Eller ock kunde arbetsgivaren förklaras berättigad att av olycksfallsersättningen

erhålla gottgörelse för understöd, som för samma olycksfall utgivits

på grund av föreskrift i annan författning.»

»Bland förutsättningar, under vilka avdrag skall ske å ersättningen,

bör även upptagas det fall, då arbetsgivaren jämlikt lag eller utfästelse

är skyldig att till arbetaren under sjukdom eller dylikt utgiva avlöning,

hel eller avkortad.»

Kommerskollegium: »Vid olycksfallsförsäkringspliktens utsträckande

skulle alltså, såsom kommittén själv uppmärksammat, möjlighet till dubbelförsäkring

inträda.»

»Kollegium hemställer, huruvida icke den i nuvarande lag för ersättningsgivaren

stadgade rätt att å ersättningen avdraga vad på grund

av sådan försäkring utgår, bör allt fortfarande bibehållas.»

»Såsom kollegium härovan antytt ålägger nu gällande sjölag (64,

66, 90, 93 och 98 §§) arbetsgivare inom sjöfartens område skyldighet i

viss mån att svara för följderna av olycksfall, som drabbar hos honom

anställd befälhavare eller sjöman. Redaren har att i sådant hänseende

utbetala full hyra och bekosta sjukvård, så länge sjömannen är kvar i

tjänsten samt därutöver sjukvård under fyra veckor ävensom, om han

avlider, bekosta hans begravning. Vidare åligger honom att ifråga om

svensk sjöman bekosta hans hemförskaffning. Befälhavare är enligt sjölagen

vid olycksfall tillförsäkrad på redarens bekostnad sjukvård ävensom

resegottgörelse enligt viss beräkning. Kommittén synes i sina förslag

ej hava tagit tillräcklig hänsyn till de skyldigheter, som sålunda

redan åligga arbetsgivare inom sjöfartsyrket. Särskilt synes tvivelaktigt,

huruvida såsom sådant i 11 § omförmält ''understöd’, varför avdrag må

göras från ersättning, som stadgas i 6 eller 7 §§, skall betraktas begravningskostnad,

som redare på grund av 93 § sjölagen haft att vidkännas

för en till följd av olycksfall avliden sjöman.»

»Den i princip riktigaste anordningen torde vara att upphäva

bestämmelserna i sjölagen om redares ansvar för olycksfall, i den mån

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kung1. Maj ds Nåd. Proposition Nr 111. 123

dessa förhållanden regleras genom lagen om försäkring mot olycksfall i

arbete.»

Järnvägsstyrelsen yrkar, att i uttrycket »som helt och hållet eller till

väsentlig del bildats genom bidrag av arbetsgivaren» ordet »väsentligen»

måtte ersättas med »minst en tredjedel».

Ov er st äthållar ämbetet erinrar om att förutom sjukpenningen skulle

den skadade äga erhålla läkarvård och läkemedel samt vara oförhindrad

att till fullo uppbära exempelvis den kontanta sjukhjälp, som kan tillkomma

honom från sjukkassa, och alltså, såsom kommittén även framhåller,

kunna under sjukdomen komma att erhålla högre inkomst, än som

motsvarar hans vanliga arbetsförtjänst. En sådan anordning syntes så

mycket mindre tillfredsställande, som ur förslaget uteslutits stadgandet i

gällande lag, att ersättning ej utgår för skada, som den skadade genom

grov vårdslöshet själv ådragit sig, och därmed även den maning till

försiktighet, denna bestämmelse innebär.

Enligt ämbetets mening vore det visserligen uppenbarligen avsett,

men framginge ej av ordalagen i 11 eller 15 §§, att sådan avlöning,

som den skadade under sjukdomen eller vid total eller partiell arbetsoförmåga

äger uppbära av arbetsgivaren, även skall kunna avdragas från

olycksfallsersättningen.

Stockholms och Göteborgs handelskammare, Västergötlands och norra

Hallands handelskammare, handelskammaren i Gävle, Sveriges allmänna

handelsförenings förvaltningsutskott, Svenska arbetsgivarföreningens förtroenderåd,

Svenska pappersbruksföreningen, Järnverksföreningen och Göteborgs

textilindustriförening in. fl. framhålla jämväl olägenheterna av att ersättning

från såväl olycksfallsförsäkringen som sjukkassa utgår.

Lantbruksakademien anser det ovisst, huruvida förslagets 11 § kan

så tolkas, att vad tjänstehjon enligt legostadgan tillgodonjuter av husbonden,

medan följderna av ett olycksfall fortbestå, skall avdragas från

den ersättning, som enligt 6 § skall utgå.

Direktionen för sjömanshuset i Stockholm framhåller angelägenheten

av att redarens skyldighet att enligt 64 och 90 §§ sjölagen lämna vård

åt befälhavare och sjöman uppskattas till fullo vid tillämpningen av 11

och 15 §§, på det att dubbelbeskattning icke må förekomma.

Direktionen för sjömanshuset i Malmö anser, att det vore önskligt,

att i samband med utfärdande av den nya olycksfallsförsäkringslagen

de nu i sjölagen redare påvilande skyldigheterna att vid olycksfall bekosta

sjukvård under viss tid, resp. begravning må bortfalla.

Västernorr lands och Jämtlands läns handelskammare föreslår, att arbetsgivare,

som kan bereda arbetare, vilken tillerkänts livränta i följd av

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Departements

chefen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

olycksfall i arbete, lika hög avlöning som före olycksfallet, må äga rätt

att, så länge samma höga avlöning kan utgå, göra motsvarande avdrag

i avlöningen.

Jag övergår nu till att redogöra för de ändringar, vilka jag med

anledning av de gjorda anmärkningarna vill föreslå i 11 §. Därvid torde

jag samtidigt få upptaga frågan om erforderliga ändringar i andra stycket

av 15 §, då bestämmelserna i dessa båda lagrum stå i nära samband

med varandra.

Då de ifrågavarande ändringarna beträffande 11 § endast avse första

punkten i samma paragraf, torde jag böra erinra om lydelsen härav

enligt kommittéförslaget, nämligen:

»År arbetsgivaren enligt annan lag eller särskild författning eller

på grund av egen utfästelse skyldig att vid skada till följd av olycksfall

i arbete utgiva pension eller annat understöd, eller skall sådant

understöd utgå från kassa, som helt och hållet eller till väsentlig del

bildats genom bidrag av arbetsgivaren, avdrages från ersättning, som

i 6 eller 7 § stadgas, vad i anledning av olycksfallet för motsvarande

ändamål av arbetsgivaren eller av kassan utgives för tid, under vilken

ersättningsskyldighet åligger försäkringsinrättningen; dock att sådant

avdrag må äga rum endast om arbetsgivaren, på grund av understödet,

enligt 15 § andra stycket erhållit lindring i försäkringsavgiften, samt, i

fråga om understöd från kassa, ej ske med större belopp än som svarar

mot arbetsgivarens bidrag.»

Andra stycket av kommittéförslagets 15 § lyder:

»År arbetsgivaren eller kassa, som helt och ''hållet eller till väsentlig

del bildats genom bidrag av honom, skyldig att utgiva understöd, för

vilket, enligt 11 §, avdrag må göras, bestämmes försäkringsavgiften till

det lägre belopp, som motsvarar den minskade försäkringsrisken; dock

att, i fråga om annan arbetsgivare än staten, sådan lindring i försäkringsavgiften

ej må äga rum, med mindre arbetsgivaren det begär och

tillika, där så finnes erforderligt, för utgörande av understödet ställer

säkerhet, som av försäkringsinrättningen godkännes.»

Huvudändamålet med dessa av kommittén föreslagna bestämmelser,

nämligen att i vissa fall söka bereda arbetsgivaren minskning i försäkringsavgiften,

därest han eljest ålagts eller åtagit sig att utgiva sådant

understöd, som med förevarande lagstiftning avses, är utan tvivel synnerligen

behjärtansvärt. Åven i det fall, att arbetsgivaren själv bildat

eller lämnat väsentliga bidrag till kassa, som utgiver understöd vid

olycksfall i arbete, synes med rätta motsvarande lindring böra äga

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

125

rum. För att arbetsgivaren skall kunna erhålla en dylik lindring i försäkringsavgiften,

uppställas i andra stycket av 15 § såsom villkor, dels

att han därom skall framställa begäran och dels att han för utgivandet

av understödet skall ställa säkerhet, där sådan är av nöden.

Mot det sålunda angivna huvudinnehållet av de ifrågavarande bestämmelserna

hava ej heller några erinringar blivit gjorda. Anmärkningarna

gälla förutom vissa detaljfrågor huvudsakligen endast den

möjlighet till dubbelförsäkring, som förefinnes enligt kommitténs förslag.

Såsom jag redan i det föregående antytt, gälla dessa anmärkningar

företrädesvis ersättningen till den skadade under sjukdomstiden, enär

han då i många fall såsom medlem av en sjukkassa, förutom olycksfallsersättningen,

erhåller även understöd från kassan. Den skadade

skulle på sådant sätt ej sällan kunna bereda sig en inkomst under

sjukdomstiden, som vore lika med eller större än hans vanliga arbetsförtjänst,

vilket förhållande tydligen skulle kunna medföra betänkliga

följder.

Det är givet, att man måste söka råda bot mot ett dylikt missförhållande,

och i sådant avseende hava i de avgivna utlåtandena vissa utvägar

blivit antydda. Kommittén själv har tänkt sig möjligheten av, att

man såsom villkor för meddelande av statsbidrag till registrerade sjukkassor

skulle kunna bestämma, att kassan icke skulle äga att meddela

sjukhjälp under viss tid för sjukdom till följd av olycksfall i arbete,

och en dylik utväg har jämväl från andra håll förordats. Socialstyrelsen

m. fl. föreslå införandet i sjukkasselagen av bestämmelser i liknande

syfte. I fråga om understöd till lagstadda tjänare enligt legostadgan

ävensom till sjömän enligt sjölagen hava socialstyrelsen, kommerskollegium

m. fl. uttalat sig för att de motsvarande bestämmelserna

måtte upphävas i den mån frågan om understödet i dylika fall regleras

genom olycksfallsförsäkringslagen o. s. v.

För min del har jag emellertid funnit mindre lämpligt att vid detta

tillfälle föreslå ändringar i gällande lagar eller upphävande av vissa

i dessa lagar givna bestämmelser. Särskilt i fråga om sjukkasselagen

och legostadgan gäller det, att utredning om förändrad lagstiftning antingen

såsom i förra fallet redan pågår eller, såsom i senare fallet, allmänt

anses böra komma till stånd. Vad bestämmelserna i sjölagen om

redares skyldighet emot skadad sjöman beträffar, synes mig av praktiska

skäl någon rubbning härutinnan åtminstone tills vidare ej böra

förekomma, då den skadacfb i dylika fall i första hand erhåller sin vård

Dubbel
försäknng.

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

och ersättning från närmaste håll, och olycksfallsförsäkringens organ

tydligen ofta ej förrän någon tid efter olycksfallet kunna ingripa.

Jag har i stället beträffande utgivande av ersättning under sjukdomstiden

tänkt mig en annan utväg, som i viss mån går i motsatt

riktning mot förenämnda förslag, nämligen att ersättningarna från otycksfallsförsäkringen

skulle minskas i motsvarande mån som ersättning under

denna tid från annat håll utgår till den skadade. Man behöver då ej

göra ändring i andra författningar eller giva bestämmelser rörande utgivande

av understöd, som icke falla under den lagstiftning, som nu

är i fråga. Dessa avdrag från sjukersättningen enligt olycksfällsförsäkringslagen

för understöd, som tillkomma den skadade från annat håll,

skulle enligt mitt förslag äga rum icke allenast, såsom enligt kommittéförslaget,

för sådant understöd, som utgives på grund av utfästelse av

eller bidrag från arbetsgivaren, utan även för understöd, som utgår på

grund av arbetarens eget bidrag till sjukkassa eller dylikt eller eljest

utgives från annat håll eller på grund av andra bidrag än av arbetsgivaren,

naturligtvis dock med undantag för understöd, som hava karaktären

av frivillig ersättning eller gåva.

I enlighet härmed skulle t. ex. för en skadad sjöman sjölagens bestämmelser

gälla oförändrat beträffande ersättning under sjukdomstiden,

och olycksfallsförsäkringen skulle lämna ersättning allenast, där ersättningen

enligt sjölagen är mindre än ersättningen från försäkringen, samt

sedan den skadades rätt till ersättning enligt sjölagen upphört. Beträffande

en lagstadd tjänare skulle, så länge husbonden under sjukdomstiden

utgiver avlöning och läkarvård till den skadade tjänaren, ej

heller någon ersättning utgå från försäkringen o. s. v. I fråga om

understöd från sjukkassa eller annan försäkringsinrättning skulle ersättningen

från försäkringen jämväl i motsvarande mån och i varje fall

minskas, således även i de fall, då understödet grundats på arbetarens

egna bidrag.

Att avdrag jämväl skall ske för understöd, som grundas på arbetarens

eget bidrag kan vid första påseende synas vara att gå något för långt.

Kommittén har för sin del såsom en allmän grundsats framhållit, att

de föreslagna bestämmelserna rörande avdrag från olycksfallsersättningen

i allmänhet icke böra äga tilllämpning beträffande understöd, till vilkas

bestridande arbetarne själva erlagt avgifter. Genom erläggande av

dylika avgifter måste nämligen arbetarne anses hava förvärvat rätt till

motsvarande understöd. Jag är också fullt ense med kommittén därutinnan,

att denna grundsats bör äga tillämpning i fråga om alla andra

ersättningar från försäkringen, såsom livräntor och begravningshjälp,

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

men jag anser att denna grundsats, så snart det gäller Understöd vid

sjukdom, av praktiska skäl måste övergivas.

Med avseende å sjukdomstiden synes man nämligen, med hänsyn

till de allmänt framhållna olägenheterna av överförsäkring, icke kunna

genomföra nämnda grundsats, utan torde man vara nödgad att för sådant

fall i huvudsak följa enahanda principer, som gälla vid försäkring

av värdeföremål i allmänhet, nämligen att ersättningen icke får överstiga

föremålets värde. Det försäkrade föremålet är i förevarande fall arbetsförmågan,

som sålunda under sjukdomstiden icke skulle få överförsäkras.

Den stränga konsekvensen av en dylik princip skulle måhända

vara, att avdrag från olyckfallsersättningen icke borde äga rum

i vidare mån än den sammanlagda ersättningen uppginge till högre belopp

än hela arbetsförtjänsten. Men även i detta avseende har jag, såsom

framgår av vad jag anfört, av rent praktiska hänsyn ansett den ersättning,

nämligen sjukpenning jämte erforderlig läkarvård, som lämnas av

olycksfallsförsäkringen, och vilken enligt dess grunder motsvarar arbetsförmågans

försäkringsvärde, böra vara bestämmande.

Av den sålunda föreslagna bestämmelsen rörande avdrag från olycksfallsersättningen

under sjukdomstiden för sjukunderstöd, som utgives av

arbetsgivaren eller kassa m. m., följer enligt 15 § närmast, att arbetsgivaren,

om han ställer nödig säkerhet eller säkerhet ej erfordras, kan

erhålla minskning i avgiften till belopp, motsvarande hans bidrag till

understödets bestridande. Vad åter sådana sjukkassor o. d. angår, till vilka

arbetarne själva erlägga avgifter för erhållande av sjukhjälp, torde den

ifrågavarande bestämmelsen komma att föranleda ändring i stadgarna i

syfte, att sjukhjälp ej utgives vid sjukdom, som förorsakats av olycksfall

i arbetet. Åven beträffande registrerade sjukkassor kan en dylik ändring

av stadgarna jämlikt 18 § sjukkasselagen vidtagas. Att kassorna hittills

endast undantagsvis begagnat en sådan utväg, torde bero på den nuvarande

sjukhjälpens enligt 1901 års lag ringa belopp. Beträffande registrerade

kassor skulle man ju även, i enlighet med vad från flera håll

framhållits, kunna såsom ett av villkoren för erhållande av statsbidrag

föreskriva, att understöd ej finge utgå vid olycksfall i arbete, och detta

så mycket hellre som en dylik föreskrift skulle verka fördelaktigt för

kassornas ekonomi.

Då jag för undvikande av olägenheterna av överförsäkring under

sjukdomstiden sålunda ansett mig böra föreslå en inskränkning av ovan

angivna art beträffande ersättningarna under denna tid, har jag däremot,

såsom redan angivits, icke ansett någon som helst dylik inskränkning

böra gälla i fråga om livräntorna och begravningshjälpen enligt lagen,

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Övriga

ändringar.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

utan skulle i fråga om dessa ersättningar de av kommittén föreslagna

grunderna bibehållas. Från dessa ersättningar skulle således, därest understödet

utgår från annat håll, avdrag endast äga rum, om dessa ersättningar

helt eller delvis bestridas genom arbetsgivaren och endast ske

i den mån arbetsgivaren kan anses hava bestritt desamma. För livräntor

eller begravningshjälp o. d., till vilka arbetaren förvärvat rätt

genom egna bidrag eller som eljest bekostats av andra än arbetsgivaren,

skulle avdrag icke få äga rum.

Med avseende å de erinringar, som i övrigt blivit gjorda mot ifrågavarande

bestämmelser vill jag föreslå dels några ytterligare ändringar i

11 § och dels ett tillägg till andra stycket av 15 §.

Då, såsom framgår av vad jag förut anfört, kommitténs förslag

under vissa villkor även medgiver möjlighet för försäkring i affärsbolag

m. m., föreslår jag, att i 11 § måtte införas ett förtydligande uttryck

i detta avseende. Med hänsyn till de olika meningar, som gjort

sig gällande beträffande vad som skall förstås med uttrycket »till

väsentlig del» rörande arbetsgivares bidrag till kassa, har jag ansett

ett förtydligande böra införas i lagen, och har jag i sådant hänseende

i enlighet med järnvägsstyrelsens yrkande velat föreslå, att det

minsta arbetsgivarbidraget skulle fixeras till »en tredjedel».

I fråga om 15 §, andra stycket, torde man för det fall, att en arbetsgivare,

som begärt nedsättning i sin avgift på grund därav, att han

utfäst sig eller eljest är skyldig att utgiva understöd vid sjukdom, men

icke härför kunnat ställa erforderlig säkerhet, böra medgiva rätt att,

därest han ändock i förekommande fall utgiver understödet, återfå vad

han utgivit, dock naturligtvis ej med högre belopp än som motsvarar

ersättningen enligt lagen.

Jag har därjämte i 11 § vidtagit några mindre redaktionella ändringar.

I enlighet med vad jag sålunda anfört torde 11 § böra erhålla följande

ändrade lydelse:

År arbetsgivaren enligt annan lag eller särskild

författning eller på grund av egen utfästelse skyldig

att vid skada till följd av olycksfall i arbete utgiva

understöd, såsom avlöning, pension eller annat underhåll,

eller skall sådant understöd utgå från kassa eller

på grund av försäkring i annan försäkringsanstalt än i

4 § sägs, avdrages från sjukpenning, livränta, begrav
-

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 111.

ning skjäl]) eller annan ersättning, som utgives enligt denna

lag, vad i anledning av olycksfallet för motsvarande

ändamål av arbetsgivaren eller av kassan eller pa grund

av försäkringen utgives för tid, under vilken ersättningen

utgår. Från livränta eller begravningshjälp må

dock sådant avdrag endast äga rum om arbetsgivaren,

på grund av understödet, enligt 15 § andra stycket

erhållit lindring i försäkringsavgiften, samt, i fråga

om understöd från kassa eller på grund av försäkring,

endast ske om arbetsgivaren helt och hållet eller till minst

en tredjedel bidragit till bestridande av kostnaden för

understödet, och ej ske med större belopp än som

svarar mot arbetsgivarens bidrag. För pensionstillägg

eller understöd enligt lagen om allmän pensionsförsäkring

eller för understöd från sjömanshus eller för

annat dylikt, allenast för behövande avsett understöd

må avdrag icke göras.

Beredes den skadade genom understödet naturaförmåner,

såsom bostad, fritt uppehälle eller dylikt,

beräknas avdra get för dessa förmåner efter de i arbetsorten

gällande priser eller efter andra grunder, som

finnas tillämpliga.

Avdrag enligt ovan angivna grunder skall jämväl

ske för skadestånd, som i följd av olycksfall i

arbete utbetalts enligt allmän lag eller särskild författning.

12 §.

Den av kommittén föreslagna 12 § motsvarar 9 § ävensom andra

stycket av 10 § i nu gällande lag och avser sålunda att reglera de fall,

då på grund av allmänna skadeståndsregler arbetsgivaren eller annan är

skyldig att utgiva skadestånd med anledning av den arbetaren tillskyndade

skadan.

Med avseende å ifrågavarande bestämmelser har från några håll

anmärkts, att då arbetsgivaren genom erläggande av försäkringsavgifter

tillförsäkrat sina arbetare ersättning för skada till följd av olycksfall,

vare sig vållande till otycksfallet kunde läggas honom till last eller ej,

det vore obilligt om den arbetsgivaren enligt allmänna regler åliggande

skadeståndskyldighet det oaktat bibehölles oförminskad. Arbetsgivarens

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 93a häjt. (Nr 111.)

12 §.

17

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

skadeståndsskyldighet borde därför inskränkas till de fall, att arbetsgivaren

eller hans representant uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet

förorsakat skadan, eller ock borde arbetsgivaren vara berättigad att från

skadeståndet avdraga ett belopp motsvarande det, för vilket den skadade

blivit försäkrad. (Slutligen har från några håll även yrkats, att arbetsgivaren

skulle tillerkännas regressrätt mot försäkringsanstalten, åtminstone

såvida ej hans vållande varit grovt, därvid bl. a. framhållits, att

arbetsgivaren eljest ofta bleve nödsakad att särskilt taga försäkring för

den ej obetydliga risken av skadeståndsansvar.

I likhet med kommittén har jag ansett de nu gällande bestämmelserna

kunna bibehållas. Den ifrågavarande försäkringen har egentligen

endast till ändamål att bereda arbetarne i de olika verksamheterna

ekonomiskt skydd för den av verksamhetens art beroende särskilda

yrkesfaran. De av arbetsgivare erlagda avgifterna avse sålunda i själva

verket icke att täcka risken jämväl för sådan skada, som förorsakats

uppsåtligen eller vållats av arbetsgivaren och ej haft sin grund i ett

olycksfall i egentlig mening.

Då emellertid de ersättningar, som enligt den föreslagna lagen

skulle komma att utgå, i flertalet fall torde motsvara och vid dödsfall

ej obetydligt överstiga, vad enligt allmänna regler skulle kunna tillerkännas

den skadade eller hans efterlevande i skadestånd, har det synts

mig mindre lämpligt att i lagen särskilt erinra om arbetarens rätt att

mot arbetsgivaren göra gällande eventuellt skadeståndsanspråk och således

möjligen giva anledning till onödiga tvister. Arbetaren torde för

övrigt endast i sådant fall hava ekonomiskt intresse av att föra talan

om skadestånd, där han kan tänka sig kunna erhålla ersättning utöver

vad lagen bestämmer. Jag har därför vidtagit en redaktionell ändring

i 12 §, som sålunda skulle komma att erhålla följande lydelse:

Åger någon rätt till ersättning enligt denna lag,

är han ej därav hindrad att göra gällande det anspråk

på skadestånd, som i följd av olycksfallet rnä tillkomma

honom enligt allmän lag eller särskild författning; dock

att försäkringsinrättning, i vilken den skadade är enligt

denna lag försäkrad, äger att, sedan den skadeståndspliktige

därom tillsagts, i ersättningstagarens ställe uttaga

skadeståndet, för så vitt motsvarande ersättning

utgår från försäkringsinrättningen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

•131

Kungl Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

13 §.

Kommittén har i 13 § intagit bestämmelserna om förfarandet vid

ersättningarnas bestämmande och om de åtgärder, som av försäkringsinrättningen

skola vidtagas, sedan densamma erhållit kännedom om olycksfall,

som anses berättiga till ersättning enligt lagen.

Enligt förslaget skulle någon ansökan om ersättning icke erfordras,

utan så snart försäkringsinrättningen erhållit underrättelse om olycksfallet,

skulle det åligga densamma att besluta om vård och ersättningar,

som enligt 6 eller 7 § skola utgå. Att det då ej sällan skall kunna inträffa,

att de inkomna uppgifterna rörande olycksfallet och skadan äro

alltför ofullständiga för att ett definitivt avgörande skall kunna träffas,

är klart. Kommittén har därför stadgat, att för sådana fall provisoriska

ersättningsbelopp skola kunna utbetalas. Skulle sedermera, vid

ersättningens definitiva bestämmande, befinnas, att beloppet blir lägre än

det provisoriska, eller skulle under tiden den skadades tillstånd hava så

förbättrats eller andra sådana förhållanden hava yppat sig, att ersättning

icke bör utgå, skulle någon återbetalningsskyldighet icke åligga den,

som uppburit det provisoriska understödet.

Genom de sålunda, i första stycket av förevarande paragraf, meddelade

föreskrifterna, torde förfarandet vid ersättningarnas bestämmande i

huvudsak hava ordnats på ett tillfredsställande sätt. Särskilt synes i

förslaget hava beaktats vikten av att, ifråga om en lag av den räckvidd,

som den nu ifrågavarande, de åtgärder, som ankomma på dem,

som skulle komma i åtnjutande av lagens förmåner, så mycket som

möjligt inskränkas och förenklas.

Emellertid har stadgandet, att återbetalningsskyldighet ej skulle föreligga

i fråga om provisoriskt utbetalat belopp, givit anledning till vissa

erinringar. Sålunda har ifrågasatts, huruvida ej stadgandet, i stället för

att innebära en fördel för arbetaren, skulle komma att medföra den

verkan, att försäkringsinrättningen endast utbetalade ett minimum i

provisorisk ersättning, medan inrättningen däremot kunde antagas förfara

frikostigare för det fall, att återbetalningsskyldighet förefunnes. En

dylik skyldighet överensstämde ock mera med allmänna rättsregler. Å

andra sidan har framhållits, att, ehuru det i allmänhet vore olämpligt

att föreskriva en dylik skyldighet, den dock borde bestå vid simulerade

fall. Det kunde nämligen icke vara tilltalande för rättskänslan, att en

arbetare, som beträffande skadans storlek eller sjukdomens varaktighet

lyckats föra läkaren bakom ljuset, skulle uttryckligen tillerkännas rätt

att behålla, vad han sålunda orättmätigt tillskansat sig.

13 §.

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kommittén.

Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 111.

Ehuru det visserligen torde vara möjligt, att försäkringsinrättningarna

någon gång skulle kunna visa benägenhet att förfara med försiktighet

vid utgivandet av provisoriska ersättningsbelopp, torde detta

dock i och för sig ej kunna anses innebära någon olägenhet. I de fall,

där denna försiktighet skulle komma att alltför hårt drabba den ersättningsberättigade,

torde dock dennes betalningsförmåga i allmänhet ej

vara sådan, att en eventuell återbetalningsskyldighet skulle kunna antagas

föranleda ändring häri, och i varje fall står ju möjligheten öppen

att på vanligt sätt efter besvär hos försäkringsrådet söka rättelse. Vad

slutligen angår de fall, då arbetare genom oriktiga uppgifter, simulation

eller annat svikligt förfarande, söker bedraga sig till ersättning, torde

desamma kunna tillfyllest korrigeras med hjälp av allmänna strafflagens

bestämmelser. De i förevarande hänseende framställda anmärkningarna

synas mig alltså ej giva anledning till ändring i kommitténs förslag.

Vad härefter angår andra stycket av den föreslagna 13 §, innehåller

detsamma bestämmelser om jämkning i förut bestämd ersättning.

Angående innebörden av och grunderna för dessa bestämmelser

anför kommittén:

»Förutom de bestämmelser, som i 6 § lämnas för de så att säga

reguljära fallen av ersättning till skadad arbetare, nämligen ersättning

under den första sjukdomstiden samt sedermera vid invaliditet under

förutsättning av oförändrad invaliditetsgrad för framtiden, erfordras kompletterande

bestämmelser för de fall, som icke hava samma regelbundna

karaktär. Sålunda kan en från början lindrigare sjukdom, som endast

berättigar till mindre sjukpenning, antaga svårare karaktär, och sjukpenningens

belopp rätteligen böra i enlighet därmed höjas; eller kan,

efter det invalidränta blivit fastställd, invaliditetsgraden komma att ökas

eller minskas, eller ock i följd av olycksfallet sjukdom ånyo inträda, i

vilka fall en motsvarande höjning eller nedsättning av livräntan eller

dess utbyte mot sjukpenning och erforderlig vård också bör äga rum

o. s. v. För att tillgodose dylika behov av ändringar i redan fastställd

ersättning, har kommittén i förevarande paragraf infört en mot 16 § i

nuvarande lag svarande bestämmelse, avseende att bereda möjlighet till

jämkning i ersättningen, då förändring inträder i de förhållanden, som

legat till grund för ersättningens bestämmande. Då jämkning endast

bör få äga rum i sådana fall, där förändringen varit av väsentlig art,

och således icke kunna företagas vid mera obetydliga förändringar i den

skadades tillstånd, har kommittén icke ansett möjligheten till jämkning,

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 111.

såsom i nuvarande lag, böra inskränkas till viss tid. Beslut om jämkning

skulle ej heller enligt kommitténs förslag hava retroaktiv verkan

och sålunda inverka på beloppet av ersättning, som avser tiden före den

dag, då ansökan därom gjordes, eller eljest före dagen för därom fattat

beslut. Med avseende därå, att enligt 14 § i förslaget sjukpenning i

regel utbetalas veckovis och livränta månadsvis, har åt ifrågavarande

bestämmelser givits sådan lydelse, att jämkningen i ersättningsbelopp ej

må avse vad »som belöper» å tiden före nyssnämnda tidpunkt. Om

således t. ex. en skadad åtnjuter livränta, som skall utbetalas månadsvis

den 13 i varje månad, men han i följd av inträffad förändring i invaliditetsgraden

anses böra från och med den 24 juli något år erhålla högre

livränta, eller livräntan, i följd därav att på grund av olycksfallet egentlig

sjukdom ånyo inträder, bör från sistnämnda dag utbytas mot sjukpenning,

så skall vad av den redan utbetalade livräntan belöper å tiden från

och med denna dag avräknas från motsvarande högre livränta eller sjukpenning.

»

Med anledning av kommitténs förslag, att möjligheten till jämkning

ej skall inskränkas till viss tid, har riksförsäkringsanstalten anfört, att

erfarenheten har visat, att den nu gällande tiden, inom vilken begäran

om jämkning må framställas, är alltför kort. Av praktiska skäl vill

riksförsäkringsanstalten emellertid ifrågasätta, om icke en längre preskriptionstid,

t. ex. en tid av 5 år efter beslutets dag, borde bestämmas

i den nya lagen. Det torde eljest ofta kunna inträffa fall, då det blir

ytterst svårt att avgöra, om t. ex. en försämring är att tillskriva följder

av olycksfallet eller ålderdom sförändringar eller dylikt.

I övrigt har någon anmärkning mot den ifrågavarande bestämmelsen

icke framställts. Däremot har ifrågasatts, huruvida icke även i vissa

andra fall en jämkning av den en gång bestämda ersättningen borde

kunna äga rum. Sålunda anför vattenfallsstyrelsen bl. a.:

»Det synes ligga i statens intresse att genom lämpliga organ draga

försorg om att de genom olycksfall skadade komma i tillfälle att lära

ett nytt yrke eller hantverk, som sätter dem i stånd att fullt försörja

sig i trots av deras invaliditet. Helt säkert skulle på denna väg en

ganska avsevärd besparing kunna göras. Man kan ju invända, att full

livränta enligt lagförslaget skall utgå endast vid för framtiden bestående

förlust av arbetsförmågan, och att alltså en skadad arbetare,

som kan försörja sig i annat yrke än sitt förutvarande, teoretiskt sett,

ej får full livränta. I praktiken torde det dock visa sig, dels att en

mycket växlande och därför stundom rätt lång tid kommer att förflyta

Utlåtanden.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Departe
mentschefen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

efter olycksfallet, innan det med någon säkerhet kan fastställas, om en

invalid kan förtjäna sitt uppehälle själv, dels ock att frågan huruvida

fullständig invaliditet föreligger, liksom ock frågan om graden av partiell

invaliditet, säkerligen komma att med den formulering, 8 § fått i förslaget,

bedömas efter tämligen skematiska grunder i analogi med vad

som uttryckligen är fallet enligt 5 § av nu gällande lag. Vid förlust

av t. ex. vänster hand jämte minskad rörlighet hos armen kommer

säkerligen fortfarande som hittills nedsättningen hos arbetsförmågan att

anses vara 70 procent. En arbetare med 1,800 kronors inkomst skulle

vid sådant olycksfall vara berättigad till en livränta av 70 procent av

1,200 kronor eller 840 kronor. Det är emellertid ingalunda otänkbart,

att han trots sin invaliditet kan ganska avsevärt bidraga till sitt uppehälle

eller finna sin fulla utkomst.»

»Arbetarens strävan att skaffa sig en bättre ställning är ju i och

för sig värd all uppmuntran, men man kan dock ej värja sig för den

föreställningen, att den skadade här fått en så rikligt tilltagen ersättning,

att den så småningom mer än motväger de ekonomiska påföljderna

för honom av olycksfallet. Under sådana förhållanden synes det

böra vara möjligt att verkställa en jämkning av den en gång fastställda

livräntan, en jämkning sålunda ur andra synpunkter än dem, som komma

till synes i förslagets 13 §. Denna jämkning bör å andra sidan icke

läggas så, att den kväver den skadades intresse att genom arbete skaffa

sig ökade inkomster. Men därest den skadades inkomster komma upp

till samma belopp, som vid livräntans bestämmande ansågs vara hans

tidigare årsinkomst, synes åtminstone den inkomst han därutöver kan

förvärva, böra medföra en motsvarande minskning av hans livränta (t.

ex. med hälften av det överskjutande beloppet). En regel av detta innehåll

synes ock vattenfallsstyrelsen stå i god överensstämmelse med pensionsförsäkringslagens

stadgande i § 6, låt vara att det rör sig om en

minskning av pensionstillägget, vars storlek ej bestämmes av hänsyn

till några försäkringsavgifter. Den lättnad i utgifter, som ett sådant

stadgande eventuellt skulle medföra, kunde skäligen komma samtliga

arbetsgivare till godo i form av med tiden minskade premier.»

De stadganden, kommittén föreslagit rörande jämkning av förut bestämd

ersättning, synes mig böra bibehållas oförändrade. Att stadga

viss, låt vara längre tid, efter vilken jämkning ej skulle få äga rum,

torde, såsom kommittén anfört, ej vara behövligt. Jämkning skulle ju

endast få ske i sådana fall, där förändringen i de för ersättningens bestämmande

avgörande förhållandena varit av väsentlig art. Ett stad
-

s. 135 Kontrollera mot PDF

Kung!.. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111. 135

gande i sådan riktning skulle dessutom ofta kunna medföra obilliga

resultat.

Vad beträffar förslaget att medgiva jämkning i ersättningen även i

sådana fall, där någon ändring i nämnda förhållanden icke ägt rum, men

i stället arbetaren på grund av nyförvärvad yrkesskicklighet lyckats minska

de ekonomiska följderna av otycksfallet, torde en dylik möjlighet till jämkning

ej vara av den betydelse, som vid ett första påseende skulle kunna

förefalla. Om invaliditeten är ringa, torde arbetaren nämligen i regel fortsätta

med den verksamhet, han förut idkat, och om han därvid vinner

väsentligt ökad arbetsförmåga, kan jämkning äga rum redan på grund

av de i 8 § föreslagna bestämmelserna. År invaliditeten däremot väsentlig,

eller har arbetaren helt förlorat arbetsförmågan, torde han i förra

fallet endast mera sällan och i senare fallet överhuvudtaget icke kunna

genom nyförvärvad yrkesskicklighet inom annan näringsgren skaffa sig

någon avsevärd arbetsförtjänst. Skulle emellertid detta i enstaka fall

inträffa, synes det i allmänhet varken från det allmännas synpunkt klokt

ej heller billigt att beröva arbetaren den ersättning, som redan tillerkänts

honom på grund av den svåra kroppsskada, som uppkommit

genom olycksfallet, och av vilken han allt framgent har betydande men.

Något tillägg till ifrågavarande stadgande i den riktning vattenfallsstyrelsen

föreslagit har jag sålunda ej ansett böra äga rum.

Den föreslagna paragrafens tredje stycke har ej föranlett någon

erinran.

13 § synes mig sålunda böra erhålla följande lydelse:

Sedan försäkringsinrättningen erhållit underrättelse

om olycksfallet, skall inrättningen, ändå att ansökan om

ersättning ej blivit gjord, så fört ske kan, besluta om

de åtgärder, som för den skadades vård må vara av

nöden, samt bestämma den ersättning, som enligt denna

lag skall utgivas. Kan ersättningen ej med ledning

av inkomna handlingar genast bestämmas, utgives provisoriskt

skäligt belopp, utan återbetalningsskyldighet

för den, som uppburit beloppet, därest sedermera ersättningen

bestämmes till lägre belopp eller ersättning

finnes icke böra utgå.

Inträder, sedan ersättning till den skadade blivit av

försäkringsinrättningen bestämd väsentlig förändring i

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Korn mittin.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

de förhållanden, vilka voro avgörande för ersättningens

bestämmande, må jämkning i ersättningen äga rum.

Sådan jämkning må dock ej avse ersättning, som belöper

å tiden före den dag, då ansökan därom gjorts,

eller, där jämkningen utan ansökan beslutats av inrättningen,

före dagen för beslutet.

Beslut om ersättning skall, så fort ske kan, meddelas

den ersättningsberättigade och utan hinder av

förd klagan tillsvidare lända till efterrättelse.

14 §.

Kommittén anför rörande innehållet av 14 § följande:

»Denna paragraf innehåller erforderliga bestämmelser angående ersättningens

utbetalande. I likhet med vad som gäller i nuvarande lag,

föreslås, att sjukpenningen skall utbetalas för kalendervecka i efterskott,

d. v. s. å veckans sista dag. Angående begravningshjälp ävensom kapitalutbetalning

enligt 7 § till änka eller änkling, som ingår nytt äktenskap,

och enligt 27 §, då sjukpenning eller livränta utbytes mot kapital,

gäller, att utbetalning skall ske, så snart rätten till kapitalets erhållande

inträtt.»

»Vad livräntebeloppen angå, så äro dessa av synnerligen växlande

storlek, nämligen från och med 20 till och med 1,200 kronor. Man

kunde därföre hava skäl att för de olika beloppen föreskriva betalningsterminer

av olika längd i analogi t. ex. med bestämmelserna i lagen

om allmän pensionsförsäkring, enligt vilka pensioner, som uppgå till

60 kronor om året och därutöver, utbetalas månadsvis, men mindre

pensioner fördelas till betalning å längre terminer. Emellertid äro de

livräntor, som komma att utgå enligt lagförslaget i de allra flesta

fall betydligt högre än 60 kronor, och ett undantagande från bestämmelsen,

om att utbetalningen skall ske månadsvis, skulle därför med hänsyn till

det ringa antalet livräntor med lägre belopp ej hava någon praktisk

betydelse. Då härtill kommer, att livräntorna från olycksfallsförsäkringen

i många fall längre fram komma att ökas med pensioner, som

utgå enligt pensionsförsäkringslagen, bliver ett undantag i förevarande

syfte än mindre behövligt.»

»Kommittén har därför föreslagit, att olycksfallslivräntorna i regel

skola utgå månadsvis, och därjämte tänkt sig, att utbetalningen för varje

månad skall ske i förskott på månadens första dag utan återbetalningsskyldighet,

därest under månaden rätten till livränta t. ex. genom liv
-

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

. Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

räntetagarens frånfälle skulle upphöra eller livräntan i följd av jämkning

enligt 13 § minskas. För att erhålla en någorlunda över hela året jämnt

fördelad gruppering av tiderna för utbetalningarna, har kommittén föreslagit,

att månad, för vilken utbetalning av livränta äger rum, ej skall

vara kalendermånad, utan räknas från den dag, då rätten till livränta

blev gällande.»

»Med avseende därå, att det, såsom jämväl av den inom riksförsäkringsanstalten

tillämpade praxis framgår, både för den ersättningsberättigade

och för försäkringsinrättningen i många fall skulle vara fördelaktigt

att få ersättningarna, såväl sjukpenning som livränta, utbetalade

i större poster för varje gång, har kommittén föreslagit, att, om ersättningstagaren

därtill samtycker, utbetalning av ersättning skall få ske

för längre betalningstermin än vecka resp. månad.»

»I enlighet med stadgandet i sista stycket av 32 § i lagen om allmän

pensionsförsäkring har kommittén i förevarande paragraf även infört bestämmelse

därom, att, om ersättningsbelopp ej lyftats före utgången av året

näst efter det, under vilket detsamma förfallit till betalning, rätten till beloppets

utfående skall vara förverkad. Fn bestämmelse, som svarar mot

stadgandet i samma paragraf i pensionslagen, att sålunda förverkat belopp

skall tillfalla pensionsfonden, har kommittén ej ansett kunna upptagas i

förevarande lagförslag, då det ju här handlar om ett flertal försäkringsinrättningar,

var och en med sin särskilda fond, samt, vad angår

arbetsgivarbolagen, dessa böra tillerkännas rätt att själva bestämma i

sådant avseende. 1 fråga om riksförsäkringsanstalten, torde det även

utan särskild bestämmelse härom kunna få anses självfallet, att det förverkade

beloppet, då ingen utbetalning av detsamma äger rum, fortfarande

kommer att tillhöra fonden för anstaltens försäkringar.»

»Särskilda bestämmelser angående det sätt, varpå ersättning skall

utbetalas, om genom postsparbanken eller i särskilda fall, såsom t. ex.

ifråga om sjömän, genom sjömanshusen, eller på annat sätt, hava icke upptagits

i lagförslaget, utan har kommittén ansett lämpligast, att erforderliga

föreskrifter härom utfärdas av Konungen, då det ju är tänkbart,

att härvidlag allt efter förhållandena olika utvägar skulle kunna anlitas,

och då förändringar i detta avseende lättare kunna åstadkommas, därest

de nödiga föreskrifterna utfärdas av Konungen, än om de skulle intagas

såsom bestämmelser i en allmän lag.»

Då emot innehållet av denna paragraf inga anmärkningar av betydenhet

förekommit, får jag på grund av vad kommittén anfört hemställa

om följande lydelse för 14 § i enlighet med kommitténs förslag:

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 93 a käft. (Nr 111.) 18

Departements
chefen.

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

15 §.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Begravningshjälp ävensom kapital enligt 7 och

27 §§ utbetalas så fort ske kan, samt sjukpenning för

varje kalendervecka å veckans sista dag. Livränta

utbetalas för varje månad, räknad från den dag rätten

till livräntan inträtt, å månadens första dag, utan återbetalningsskyldighet

för månad, under vilken rätten

till livräntan upphört eller livräntan minskats. Sjukpenning

och livränta må ock, med ersättningstagarens

samtycke och utan återbetalningsskyldighet, utbetalas

för längre betalningsterminer än ovan sägs. Uppkommer

vid bestämmande av belopp, som sålunda skall

utbetalas, bråktal av ören, utföres beloppet med närmast

högre antal ören.

Har ersättningsbelopp ej lyftats före utgången av

året näst efter det, under vilket detsamma förfallit till

betalning, är rätten till beloppets utfående förverkad.

Angående sättet för utbetalning av ersättning förordnas

av Konungen.

15 §.

Denna paragraf innehåller allmänna bestämmelser rörande grunderna

för försäkringsavgifternas beräknande. Beträffande paragrafens

andra stycke har jag redan förut vid behandlingen av 11 § yttrat mig.

Mot formuleringen av första stycket hava i allmänhet inga väsentliga

erinringar blivit framställda. Man har egentligen endast påpekat,

att för mera ofarliga yrken fixa premier borde bestämmas, att maximioch

minimipremier borde fastställas för de olika yrkesgrenarna m. m. d.,

ävensom att bestämmelserna icke vore fullt tydliga beträffande premieberäkningen

för tillfälligt arbete av sjömän i utländsk hamn och för

arbetare med flera arbetsgivare.

Vad dessa erinringar beträffar, avses med dem förhållanden, vilka,

enligt vad jag förut, bl. a. vid behandlingen av frågorna om tjänarnes

medtagande i försäkringen och om tillfälligt arbete, framhållit, vid den

praktiska tillämpningen komma att ordnas på sådant sätt, att de gjorda

erinringarna förlora sin betydelse. Likaledes följer av bestämmelserna

om avgifternas beräknande efter försäkringstekniska grunder, att såsom

av riksförsäkringsanstalten framhållits, vid efterskottsbetalning hänsyn

skall tagas jämväl till ränteförlust.

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

I allmänhet komma, såsom jag förut anfört, försäkringarna att

bliva kollektiva och endast i undantagsfall avse bestämda personer.

Med anledning av vissa förekommande missförstånd i sistnämnda avseende

har jag ansett mig böra i första stycket av paragrafen införa

ett förtydligande genom tillägg av uttrycket: »evad försäkringen omfattar

en eller flera arbetare».

För 15 § föreslås sålunda följande ändrade avfattning:

Avgift för försäkring enligt denna lag skall, evad

försäkringen omfattar en eller flera arbetare, av försäkringsinrättningen

bestämmas till belopp, som med

hänsyn till arbetets farlighet i allmänhet och till de

särskilda förhållanden, under vilka det bedrives, efter

försäkringstekniska grunder prövas vara erforderligt

för betäckande av den risk, som försäkringen avser,

med tillägg, i fråga om försäkring i bolag, som i 4 §

avses, av ett belopp, motsvarande omkostnaderna för

försäkringen; och kan förty avgiften ökas eller minskas

i den mån förändring i försäkringsrisken eller

omkostnaderna äger rum.

År arbetsgivare, kassa eller försäkringsanstalt skyldig

att utgiva understöd, för vilket enligt 11 § avdrag

må göras, bestämmes försäkringsavgiften till det

lägre belopp, som motsvarar den minskade försäkringsrisken;

dock att, ifråga om annan arbetsgivare än

staten, sådan lindring i försäkringsavgiften ej må äga

rum, med mindre arbetsgivaren det begär och tillika,

där så finnes erforderligt, för utgörande av understödet

ställer säkerhet, som av försäkringsinrättningen

godkännes. Har, i fråga om understöd vid sjukdom,

som skall av arbetsgivaren utgivas, säkerheten ej godkänts,

äger arbetsgivaren, därest sådant understöd ändock av

honom utgives, att av försäkringsinrättningen återfå vad

han utgivit, dock ej i vidare mån än som motsvarar

vad i anledning därav avdragits från ersättningen enligt

denna lag.

16 §.

I denna § hava intagits bestämmelser rörande bidrag av arbetsgivare

till de allmänna omkostnaderna för försäkringen.

16 §.

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kommittén.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 111.

Kommittén yttrar härom bland annat följande:

»I de länder, där försäkringsplikt införts och försäkringen handhaves

av anstalter, som på grund av lagstiftningen inrättats, bestridas

förvaltningskostnaderna visserligen i regel till större delen av arbetsgivarne,

men en avsevärd del av kostnaderna utgår vanligen av statsmedel.

Härigenom beredes arbetsgivarne en fördel, som utgör en slags

ersättning för tvånget att försäkra sig på föreskrivet sätt. I länder

med ersättningsplikt eller i vilka försäkringsplikt med full valfrihet i

fråga om försäkringsanstalt är rådande, få däremot arbetsgivarne bära

bördan icke allenast av ersättningarna utan även av de kostnader, som

i övrigt föranledas av lagstiftningen eller av försäkringen i enskilt bolag;

där en statsanstalt för frivillig försäkring inrättats, bestridas dock omkostnaderna

för anstaltens verksamhet åtminstone till någon del av

statsverket.»

»Sålunda bäras i Tyskland samtliga kostnader för yrkesföreningarna

av arbetsgivarne själva. Kostnaderna för försäkringsämbetena, d. v. s.

för instansmyndigheterna bestridas i huvudsak av statsmedel. I Österrike

bestridas ävenledes samtliga förvaltningskostnader och därutöver jämväl

kostnaderna för skiljedomstolarna helt och hållet genom försäkringspremierna.

Förvaltningskostnaderna för den holländska riksförsäkringsbanken

bestridas till omkring 60 % av arbetsgivarne och till 40 % av

staten; kostnaderna för besvärs- och tillsynsråden bäras däremot helt av

staten. Kostnaderna för den schweiziska försäkringsanstalten bäras till

hälften av arbetsgivarne och till hälften av staten. Den norska riksförsäkringsanstaltens

förvaltning bestrides helt och hållet av statsmedel,

utom att ombudens verksamhet till hälften bekostas av kommunerna,

o. s. v. Vad Sverige angår, bestridas, som bekant, kostnaderna för riksförsäkringsanstalten

för närvarande av statsmedel.»

»Då det nu för vårt land skulle gälla en så betydande utvidgning

av olycksfallslagstiftningen, att kostnaderna för riksförsäkringsanstalten

skulle ökas från omkring 200,000 till 730,000 kronor, vartill

skulle komma 120,000 kronor för försäkringsrådet, synes man kunna

ifrågasätta, huruvida hela denna nya kostnad i sin helhet bör åläggas

statsverket, eller om man ej, efter utlandets exempel, skulle kunna lägga

en del av den ökade kostnaden på försäkringsavgifterna d. v. s. på

arbetsgivarne.»

»För sin del har kommittén anslutit sig till den meningen, att

arbetsgivarne böra lämna bidrag till förvaltningen. Åven om man icke

tager hänsyn till utländska förhållanden i detta avseende, synes en dylik

fordran icke vara obillig. Hade lagstiftningen, såsom för närvarande

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr Hd.

är fallet, grundats på ersättnings- i stället för försäkringsplikt, skulle

arbetsgivare, om man bortser från riksförsäkriugsanstalten, fått själva

bära de nödiga omkostnaderna, ej mindre där försäkringen ta ges i

enskilda bolag, än även där arbetsgivaren själv övertagit ansvaret för

ersättningen. Och om, såsom kommittén föreslagit, lagstiftningen grundas

på försäkringspliktens princip men med möjlighet att taga försäkringen

i arbetsgivarbolag, skulle de arbetsgivare, som taga försäkringen

i sådant bolag, hava att bära hela kostnaden för bolagets

förvaltning. Därjämte skulle genom försäkringsrådets inrättande kostnaderna

för rättegångar om ersättningens storlek m. m. alldeles bortfalla

och tillika sörjas för, att möjligast enhetliga principer för ersättningarnas

bestämmande skulle komma att följas i alla försäkringsinrättningar.

»

»Vid övervägande av frågan, med vilken andel arbetsgivarne böra

deltaga i de förevarande kostnaderna, har kommittén, med hänsyn till

storleken av motsvarande kostnader för arbetsgivarne i andra länder,

funnit billigt, att, såsom Indrag till förvaltningskostnaderna, skulle bestämmas

eu tilläggsavgift för varje försäkring till belopp av omkring

fem procent av försäkringsrisken eller nettopremien, dock beräknad utan

hänsyn till avdrag, som angivas i 11 §. Denna sistnämnda bestämmelse

är av betydelse för att hindra den minskning i tilläggsavgifternas beräknade

belopp, som eljest kunde uppkomma därigenom, att arbetsgivare,

som kunna ställa erforderlig säkerhet enligt 15 §, försäkrade arbetarne

under sådana förhållanden, att de kontanta ersättningarna direkt bestredes

av arbetsgivarne, medan försäkringsinrättningen själv endast hade

att ombesörja de skadades vård och förvaltningen i övrigt, i vilket fall

försäkringsavgifterna tydligen skulle bliva vida mindre, än om försäkringen

i sin helhet tages i försäkringsinrättningen, men kostnaderna för

förvaltningen förbliva i huvudsak oförändrade.»

»De erforderliga bestämmelserna om dessa tilläggsavgifter hava intagits

i 16 §, och göres därvid åtskillnad mellan försäkringar i riksförsäkringsanstalten

och försäkringar i arbetsgivarbolag. För de förra försäkringarna

bestämmes avgiften för varje fall till fem procent av försäkringsavgiften

för försäkringen i sin helhet, och skola de båda avgifterna

erläggas tillsammans, varefter tilläggsavgifterna inlevereras till statsverket

på sätt därom särskilt förordnas. Beträffande arbetsgivarbolagen

har för enkelhetens skull föreslagits, att det ifrågavarande bidraget,

vilket i dessa fall ej benämnes »tilläggsavgift», skulle erläggas av varje

bolag självt på en gång, så snart räkenskapsåret gått till ända och

bolaget efter räkenskapernas avslutande kan fullständigt beräkna för
-

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Utlåtanden.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

säkringsavgifterna för året. Bidraget skulle i dessa fall utgöra fem

procent av summan av dessa försäkringsavgifter, ävenledes beräknade

utan hänsyn till avdrag enligt 11 §, samt, för att uppväga ränteförlusten

i följd av det sena erläggandet av bidraget, beräknas utan avdrag för

förvaltningstillägg.»

»Kommittén har således utgått från, att det ifrågavarande förvaltningsbidraget,

under i övrigt lika förhållanden, skulle bliva ungefär lika

stort, vare sig arbetaren är försäkrad i riksförsäkringsanstalten eller försäkringen

tagits i ett arbetsgivarbolag. Dock får man därvid tänka sig,

att genom förvaltningsbidraget för försäkringar i arbetsgivarbolag i första

hand lämnas bidrag till kostnaden för försäkringsrådet, då genom inrättandet

av denna särskilda instans arbetsgivarne befrias från de kostnader

och obehag, som åtfölja tvistefrågors dragande inför allmän domstol,

och då, efter utländsk erfarenhet att döma, de till rådet hänskjutna

tvisterna i proportionsvis avsevärt större omfattning torde komma att

röra beslut av bolagen än beslut av riksförsäkringsanstalten. Någon del

av bidraget för dessa bolag får även tänkas såsom bidrag till uppehållande

av riksförsäkringsanstaltens arbete för åstadkommande av det

nödiga statistiska underlaget för premiernas bestämmande och till dess

verksamhet i övrigt för befrämjande av det gemensamma ändamålet.

Genom att, i fråga om utgörande av förvaltningsbidraget, sålunda i

huvudsak likställa försäkringarna i riksförsäkringsanstalten med försäkringarna

i arbetsgivarbolagen rubbas icke det nuvarande förhållandet

med avseende å konkurrensförmågan mellan de olika försäkringsinrättningarna,

då ju för närvarande arbetsgivarbolagen hava att, förutom

nettopremierna, vilka även gälla för riksförsäkringsanstalten, jämväl

upptaga tillskott till dessa premier för att täcka förvaltningen, och då,

enligt förslaget, det föreslagna bidraget skulle komma att i båda fallen

på ungefär motsvarande sätt öka premierna.»

I de avgivna utlåtandena hava från flera håll anmärkningar framställts

huvudsakligen mot arbetsgivarbolagens förvaltningsbidrag, men

i några fall även mot bidrag av de arbetsgivare, som hava sina arbetare

försäkrade i riksförsäkringsanstalten. Jag anser mig böra här, i huvudsaklig

överensstämmelse med den bifogade bilagan över inkomna utlåtanden,

återgiva huvudinnehållet av dessa anmärkningar.

Lantbruksakademien anser visserligen ett bidrag från arbetsgivarbolag

vara motiverat för bekostandet av försäkringsrådet, som dels har

att såsom högsta instans pröva besvär från såväl sådant bolag som från

riksförsäkringsanstalten, dels ock har att följa och övervaka lagens efter
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

14.8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

levande m. m., men anser att bidrag från arbetsgivarbolag till upprätthållande

av riksförsäkringsanstaltons verksamhet ej är påkallat, ömsesidigt

försäkringsbolag vore i viss mån enligt förslaget jämställt med

riksförsäkringsanstalten och finge egna, sannolikt ganska avsevärda förvaltningskostnader

att täcka, varförutom dylikt bolag genom sin verksamhet

minskade arbetet och därav följande kostnader för riksförsäkringsanstalten.

Då det syntes vara allt skäl att uppmuntra bildandet av dylika

ömsesidighetsförsäkringsbolag och dymedelst lätta arbetsbördan för

riksförsäkringsanstalten, kunde det ej vara riktigt att pålägga sådant

bolag en så stor avgäld, som här föreslagits.

Kungl. Maj:ts befallning shav ande i Blekinge län anser, att staten bör

övertaga alla omkostnader för försäkringsrådets verksamhet.

Yrkesinspektören i sjätte distriktet G. Forsberg anser det föreslagna

bidraget ej böra påläggas arbetsgivarbolagen. Däremot borde måhända

kunna föreskrivas viss avgift för bestämning av invaliditetsgrad.

Svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd erinrar om, att tilläggsavgiften

huvudsakligen är beräknad till försäkringsrådet. I sådant fall

borde emellertid avgiften proportionsvis minskas till att utgöra icke 5 %

utan omkring 1 74 % å arbetsgivarbolagets premieintäkt, vilken procentsats

motsvarade kostnaden för försäkringsrådet enligt kommittéförslaget.

Svenska papp er sbruksföreningen anser det uppenbart, att de enligt

lagförslaget jämställda försäkringsinrättningarna böra själva täcka sina

egna kostnader. Försäkringsrådets kostnader borde däremot täckas av

försäkringsinrättningarna pro rata parte i förhållande till deras premieintäkter.

Skånes handels-, industri- och sjö fartskammare anser, att under förutsättning

att den av handelskammaren föreslagna karenstiden bibehålies

och därmed väsentliga förvaltningskostnader för försäkringsrådet och

riksförsäkringsanstalten bortfalla, bidraget till förvaltningskostnaderna

skäligen borde kunna nedsättas till hälften, eller 2 Va procent av försäkringsavgiften.

Vad anginge de privata försäkringsinrättningarna

ävensom de arbetsgivare, vilka komma att stå självrisk, syntes det

rimligt, att av dem endast borde i ifrågavarande avseende gäldas en

än mindre ersättning, motsvarande den omfattning, i vilken de för fastställandet

av invaliditet sgrader och dylikt taga riksförsäkringsanstaltens

eller försäkringsrådets arbete i anspråk.

Handelskammaren i Karlstad anför, att, då kommitterade föreslagit,

att arbetsgivarne skulle få rätt att försäkra sina arbetare i arbetsgivarbolag

i stället för i riksförsäkringsanstalten, men samtidigt föreskrivit,

att de ändock skola betala lika förvaltningsavgift till denna anstalt, så

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kun fl. May.ts Nåd. Proposition Nr 111.

syntes kommitterade ha tagit tillbaka med den ena handen vad de givit

med den andra, så vida icke avsikten rent av vore att från början förhindra

alla dylika privata försäkringsföretag. Handelskammaren anser,

att arbetsgivarbolagens andel i förvaltningskostnaden icke bör vara

större än vad som betingas av riksförsäkringsanstaltens arbete med

besvärsmål samt yttranden vid fastställande av ersättningsbelopp.

Smålands och Blekinge handelskammare yttrar, att de ömsesidiga

olycksfallsförsäkringsbolagen icke böra få sig ålagt att deltaga i gäldandet

av kostnaderna för riksförsäkringsanstaltens verksamhet, men väl

bidraga till uppehållande av försäkringsrådet.

Sveriges allmänna handelsförenings förvaltningsutskott finner, att arbetsgivarnes

bidrag böra uteslutande avses till täckande av kostnaderna

för försäkringsrådet och torde därigenom kunna sättas något lägre än

det av kommittén föreslagna, särskilt som utgifterna för rådet syntes

vara allt för högt beräknade.

Jämväl Västergötlands och Norra Hallands handelskammare, handelskammaren

i Gävle samt tekniska föreningen i Västerås anse de enskilda

bolagen endast böra hava att bära den på deras försäkringar belöpande

andelen i kostnaderna för försäkringsrådet.

Malmö byggmästareförening, Lunds byggmästareförening, Göteborgs

textilindustriförening, handelskammaren i Göteborg samt Västernorr lands

och Jämtlands läns handelskammare hemställa, att alla omkostnader för

försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens verksamhet måtte bestridas

av statsmedel.

Enskilda järnvägars försäkringsanstalt mot olycksfall, som jämväl

hemställer, att den i 16 § ifrågasatta skyldigheten för enskilda bolag att

utgiva bidrag måtte ur förslaget utgå, erinrar om att försäkringsanstalten

på grund av lagen om försäkringsrörelse redan erlägger avgift för bestridande

av kostnaderna för försäkringsinspektionens organisation och

verksamhet med Vio procent av premieinkomsten, vilken avgift torde

vara avsedd att jämväl för framtiden utgå. Missförhållandet mellan

nämnda avgift och den nu föreslagna, 5 procent av premieinkomsten,

torde ligga i öppen dag.

Uddeholms aktiebolag anser sig böra inlägga sin bestämdaste gensaga

mot den orimligt höga avgift, som enligt förslaget skall utgå i förvaltningsbidrag

från enskilda bolag.

Disponenten för Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag fd. doktor Hj.

Lundbohm framhåller, att, som de 5 % endast skulle utgå å till arbetsgivarekassa

direkt betalad premie, omkostnaderna för arbetsgivaren

skulle minskas därigenom, att i enlighet med stadgandet i 11 § utgå
-

s. 145 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd Proposition Nr 111. 145

vandet av ersättning under de 00 första dagarna överflyttades på lokala

sjukkassor.

I allmänhet taget gå de gjorda anmärkningarna ut på att förvaltningsbidraget,

särskilt i fråga om arbetsgivarbolagen, bör minskas.

Ändamålet med bestämmelsen om ett förvaltningsbidrag från arbetsgivarne

är naturligtvis att söka lindra den kostnadsbörda, som i annat

fall komme att i sin helhet åligga statsverket för förvaltningen och vad därtill

hör. Såsom kommittén framhåller, är eu fordran på dylikt lörvaltningsbidrag

i och för sig icke obillig, då hela den ifrågavarande försäkringen är

avsedd att träda i stället för den ersättningsplikt, som eljest skulle

åligga arbetsgivaren. Genom försäkringen undgår han allt det besvär

och de kostnader, som äro förbundna med tillämpningen av ersättningsskyldigheten,

varjämte i följd av den ändamålsenliga vård, som

skulle komma att beredas den skadade genom försäkringens organ,

även kostnaderna för ersättningarna och i sammanhang därmed även

försäkringsavgifterna ofta i längden torde komma att bliva mindre

betungande, än om den skadade i varje fall skulle omhändertagas av

arbetsgivaren. Sistnämnda omständighet har naturligen sin största

betydelse i fråga om de mindre arbetsgivarne, vilka endast sällan

hava samma möjlighet eller förmåga att vidtaga erforderliga profylaktiska

åtgärder, som de större arbetsgivarne. Aven i den utländska

lagstiftningen gäller såsom regel, att arbetsgivarne åläggas antingen så

gott som hela förvaltningsbördan eller åtminstone en väsentlig del därav.

Att arbetsgivarne böra lämna bidrag till förvaltningskostnaderna finner

jag därför vara eu riktig grundsats. Mot denna grundsats har ej heller

någon invändning av betydelse framställts, utan rikta sig anmärkningarna,

såsom nämnts, huvudsakligen mot de föreslagna beloppen,

företrädesvis i fråga om arbetsgivarbolagen.

Det för försäkringarna i riksförsäkringsanstalten av kommittén föreslagna

förvaltningstil]ägget av 5 % k nettopremien för varje försäkring

torde väl knappast böra giva anledning till något berättigat missnöje,

bl. a., vid jämförelse med de arbetsgivare, som taga försäkringen på

annat håll eller själva stå risken, och vilka få bära hela den för sådana

fall erforderliga förvaltningskostnaden. Jag har ej heller funnit anledning

att i detta avseende föreslå någon ändring i förslaget.

Angående åter förvaltningsbidraget för arbetsgivarbolag synas mig

de gjorda anmärkningarna hava mera fog. Då delägarne i dessa bolag

själva få bekosta bolagens hela förvaltning, synes det riktigt, att de

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 93 a käft. (Nr 111.) 19

Departements
chefen.

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr lli.

av kostnaderna för försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten ej behöva

bära större andel än som billigtvis kan anses motsvara den fördel,

de för sina egna bolags verksamhet komma att hava av nämnda institutioners

arbete. Denna synpunkt har också varit för kommittén bestämmande,

men vill det dock förefalla mig, som om kommittén skulle

hava gått något för långt vid fastställande av ifrågavarande bidrags

belopp. Det framgår också av motiveringen, att kommittén med sitt

förslag i detta avseende icke endast avsett att normera det ifrågavarande

bidraget med hänsyn till arbetsgivarbolagens fördelar av den allmänna

försäkringen, utan velat vinna även ett annat mål. Genom att i fråga

om förvaltningsbidraget i huvudsak likställa riksförsäkringsanstalten med

arbetsgivarbolagen skulle nämligen det nuvarande förhållandet med avseende

å konkurrensförmågan mellan de olika försäkringsinrättningarna

icke rubbas, då ju för närvarande arbetsgivarbolagen hava att, förutom

nettopremierna, vilka även gälla för riksförsäkringsanstalten, jämväl upptaga

tillskott till dessa premier för att täcka förvaltningen, och då nu,

enligt förslaget, förvaltningsbidraget skulle komma att i båda fallen på

ungefär motsvarande sätt öka premierna. Med hänsyn därtill att, såsom

jag förut angivit, försäkringsrådet efter de av mig i förslaget

vidtagna ändringarna skulle erhålla tillräcklig befogenhet att övervaka

tillämpningen av försäkringsbestämmelserna rörande ersättningsbeloppen,

och att i följd härav grunderna för ersättningarnas normerande

kunna antagas komma att bliva väsentligen desamma för alla

försäkringsinrättningar, synes mig emellertid den sistnämnda synpunkten

icke längre hava betydelse. Man torde därför, vid normerandet av förvaltningsbidraget

för arbetsgivarbolagen, allenast böra taga hänsyn till värdet

av de förmåner, som beredas dessa bolag genom försäkringsrådets och

riksförsäkringsanstaltens verksamhet.

Att något så när noggrannt bestämma detta sistnämnda värde är

naturligtvis, åtminstone innan någon erfarenhet vunnits, icke möjligt,

utan måste man åtnöja sig med en helt ungefärlig uppskattning.

Beträffande riksförsäkringsanstalten är naturligtvis anstaltens arbete

med insamlandet och bearbetningen av olycksfallstatistiken av vikt

även för bolagen, enär därigenom fastare grunder vinnas för avgifternas

bestämmande. Därjämte får man även taga hänsyn till anstaltens

arbete med avgivande av utlåtanden i besvärsmål rörande fastställandet

av ersättningbelopp, indelning i farlighetsklasser, bestämmande

av avgifter in. m. Värdet av anstaltens verksamhet i dessa avseenden

torde för bolagen icke kunna uppskattas till mindre än 1 % av premiesumman.

s. 147 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

147

Yad åter angår försäkringsrådets verksamhet, synes det, såsom jämväl

av kommittén framhållits, vara tydligt, att denna verksamhet är av

vida större betydelse i fråga om bolagen än i fråga om riksförsäkringsanstalten.

I första rummet skulle nämligen rådet vara högsta instans i

fråga om avgörandet av tvister rörande ersättningar, försäkringsavgifter

m. m., vilka tvister eljest måste dragas inför allmän domstol. Efter all

erfarenhet att döma komma dylika tvister att i vida större omfattning

röra beslut av bolagen, än av riksförsäkringsanstalten. Åven rådets

verksamhet i övrigt för försäkringens övervakande har sin största betydelse

för bolagen. Hade riksförsäkringsanstalten ensam haft hela försäkringen

om hand, torde rådets uppgifter utan tvivel kunnat högst betydligt

inskränkas. Jag finner därför riktigt, att största delen av omkostnaderna

för rådets verksamhet lägges på arbetsgivarbolagen.

Beträffande den del av sistnämnda kostnader, som sålunda skulle

bestridas av bolagen, erinrar jag, att de årliga kostnaderna för försäkringsrådet

av kommittén uppskattas till omkring 120,000 kronor, och

jag har ingen anledning att betvivla riktigheten i huvudsak av denna

uppskattning. Tänker man sig nu, att av dessa kostnader omkring 2i3

eller omkring 80,000 kronor skulle bestridas av bolagen, och antager

man, att bolagens bidrag för ändamålet skulle bestämmas till 2 procent

av premieinkomsten, skulle den ifrågavarande kostnadsandelen ej bliva

fullt betäckt, med mindre den årliga premiesumman för bolagen skulle

uppgå till 4 miljoner kronor, eller till omkring 40 procent av hela den

av kommittén antagna avgiftssumman för samtliga försäkringar. Det

torde emellertid vara ganska osäkert, för att icke säga osannolikt, att

bolagens försäkringsverksamhet skulle erhålla eu så stor omfattning, som

motsvaras av den nämnda premieinkomsten. Om man därför, såsom

jag nu vill föreslå, bestämmer denna del av bolagens bidrag till 2

procent av deras premieintäkt, synes bidraget icke i något avseende

kunna anses obilligt. Å andra sidan är det därför ej omöjligt, att den

mot bolagens bidrag svarande minskningen i statens utgifter för försäkringsrådet

kan komma att bliva mindre än man avsett.

Enligt detta mitt förslag till ändring i kommittéförslaget skulle

således bolagens förvaltningsbidrag komma att bestämmas till tre i stället

för till fem procent av summan av försäkringsavgifterna till bolagen.

Genom denna minskning av bolagens förvaltningsbidrag komma statens

utgifter för försäkringsomkostnaderna att i motsvarande mån ökas. Till

denna fråga torde jag emellertid få återkomma vid behandlingen av det

förslag till ny organisation för riksförsäkringsanstalten och till organi
-

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

17 och 18 §§.

Kommittén.

sation av försäkringsrådet, som jag har för avsikt att längre fram underställa

Kungl. Maj:t.

Mot paragrafens innehåll i övrigt hava inga anmärkningar av betydenhet

förekommit.

På grund av vad jag sålunda anfört torde 16 § böra erhålla följande

något ändrade lydelse:

Såsom bidrag till bestridande av omkostnaderna

för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens verksamhet

skall, i sammanhang med avgift för försäkring

i riksförsäkringsanstalten, till statsverket erläggas tillläggsavgift

med belopp, motsvarande fem procent av

försäkringsavgiften, beräknad utan hänsyn till avdrag,

som i 11 § omförmäles.

Försäkringsbolag, som i 4 § avses, är ock skyldigt

att till statsverket erlägga bidrag till bestridande

av nämnda omkostnader. Bidraget erlägges för varje

räkenskapsår efter årets utgång på tid och sätt, som

av Konungen bestämmes, med belopp, motsvarande tre

procent av summan av försäkringsavgifterna, beräknade

utan hänsyn till avdrag, som i 11 § omförmäles,

för de i bolaget under räkenskapsåret tågna försäkringar.

Övriga omkostnader för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens

verksamhet bestridas av statsmedel.

17 och 18 §§.

17 och 18 §§ i kommitténs förslag innehålla bestämmelserna om

sättet för införskaffande av de uppgifter, som erfordras för försäkringsavgifternas

och i viss mån även ersättningsbeloppens bestämmande. I

17 § har stadgats skyldighet för arbetsgivarne att vid anfordran meddela

dylika uppgifter, och i 18 § har lämnats föreskrift om rätt för

vederbörande försäkringsinrättning att laga del av tillgängliga arbetsförteckuingar

eller föranstalta om undersökning av de förhållanden, under

vilka arbetet bedrives.

I motiveringen till 17 § anför kommittén:

»Såsom förut anförts, skulle riksförsäkringsanstalten, därest förevarande

lagförslag bleve genomfört, komma att försäkra arbetare för

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Kung!. Maj:tv Nåd. Proposition Nr 111.

ett mångdubbelt större antal arbetsgivare än vad för närvarande är fallet.

Under det att nämligen för närvarande ej fullt 10,000 arbetsgivare

hava försäkring i anstalten, komme motsvarande antal enligt kommitténs

förslag att uppgå till omkring 300,000, därest alla försäkringar

äga rum i anstalten, men eljest till ett något mindre antal. Under sådana

förhållanden måste tydligen anstaltens arbete med försäkringens övervakande

och genomförande komma att bliva betydligt mera omfattande

än för närvarande. En annan omständighet, som i förevarande avseende

jämväl har stor'' betydelse, är, att av det stora antalet arbetsgivare, som

skulle komma att underkastas den nya lagen, den ojämförligt övervägande

delen utgöres av mindre arbetsgivare med en eller två arbetare,

under det att för närvarande de försäkrade arbetsgivarne icke sällan

sysselsätta ett större antal arbetare. Dessa mindre arbetsgivare skulle

till största delen komma att utgöras av mindre jordbrukare, hantverkare,

handlande, husbönder o. d. Det är givet, att man under sådana förhållanden

måste iakttaga stor försiktighet vid angivandet av de skyldigheter,

som böra åläggas arbetsgivaren. Att för en var av dessa arbetsgivare,

av vilka många icke torde äga de nödiga förutsättningarne för

uppfyllande av sådana skyldigheter, föreskriva t. ex., att särskild ansökan

om försäkring skulle göras, eller att anmälningar om beskaffenheten

och omfattningen av deras verksamhet eller särskilda uppgifter

av statistiskt innehåll skulle av dem på bestämda tider regelbundet

lämnas, synes svårligen kunna ifrågasättas. Då i en del fall

redan skyldigheten att erlägga den erforderliga försäkringsavgiften möjligen

kan komma att kännas såsom en icke alltför välkommen börda,

torde det vara nödigt att i möjligaste mån söka inskränka omfattningen

av de i övriga avseenden genom försäkringen uppkommande åligganden.

Särskilt blir detta nödvändigt beträffande lagens tillämpning vid tiden

för dess ikraftträdande, enär man då skulle på en gång komma att i

försäkringen intaga ett mycket stort antal arbetsgivare, och uppfyllandet

av mera formella skyldigheter då utan tvivel skulle bereda synnerliga

svårigheter och därjämte medföra avsevärd tidsutdräkt även vid uppkommande

ersättnings- och andra försäkrings frågors avgörande.»

»Vad angår riksförsäkringsanstalten, har kommittén därför tänkt sig

en utvidgning av dess nuvarande verksamhet i den riktning, att arbetsgivarnes

åligganden i fråga om skyldighet att lämna uppgifter skulle

inskränkas till det minsta möjliga. Tänker man sig, för att välja ett

bestämt exempel, att den föreslagna lagen skulle antagas av nästkommande

års riksdag och träda i kraft den 1 juli därpå följande år (1917),

så skulle anstalten, därest erforderliga medel, bl. a. för anställande av

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

tillräckligt många ombud i orterna, omedelbart efter lagens ikraftträdande

ställts till dess förfogande, hava eu tid av nio å tio månader till

uttörande av vissa för ändamålet erforderliga förberedande arbeten. Under

denna övergångstid skulle anstalten med tillhjälp av mantalslängderna

och upplysningar från ombuden eller från arbetsgivarne själva eller från

annat håll kunna erhålla uppgift om de allra flesta av de arbetsgivare,

som skulle omfattas av lagen, samt förskaffa sig sådan kännedom angående

beskaffenheten och omfattningen av deras verksamhet, att vid

lagens ikraftträdande försäkringsavgifterna skulle, såsom även eljest vanligen

sker, kunna provisoriskt bestämmas, och att underrättelse härom

då genast skulle kunna meddelas vederbörande. Arbetsgivarne skulle

således icke behöva inlämna någon särskild anmälan för att i anstalten

erhålla försäkring, ett förhållande, som jämväl står i samband med bestämmelsen

i 1 § av förslaget, enligt vilken envar arbetare, som i

lagen avses, utan vidare skall anses försäkrad i enlighet med lagens

bestämmelser, och således även varje arbetsgivare enligt lagen utan

vidare anses för sina arbetare hava erhållit försäkringen.»

»På motsvarande sätt, d. v. s. genom efterhand skeende komplettering

av det i anstalten förda registret över arbetsgivare och deras verksamheter,

skulle förfaras i sådana fall, då någon, som förut icke varit

arbetsgivare, börjar verksamhet, i vilken arbetare för hans räkning användes,

och sålunda blir avgiftsskyldig, eller då sådan förändring i arbetsgivares

verksamhet inträder, att faran för olycksfall blir större eller

mindre, och försäkringsavgifterna i följd därav böra ändras, eller då

arbetsgivare upphört med sin verksamhet o. s. v.»

»Vid ett dylikt tillvägagångssätt synes arbetsgivarens skyldighet i

förevarande hänseende i regel kunna, såsom i förevarande paragraf angives,

inskränkas till att på begäran av riksförsäkringsanstalten eller

annan försäkringsinrättning, i vilken försäkringen ägt rum, lämna de

ytterligare uppgifter angående avlöningsförhållanden och verksamhet i

övrigt, som kunna erfordras för avgifternas reglering, ävensom, vid inträffat

olycksfall, för bestämmande av ersättningens belopp. Dylika uppgifter

böra även vid anfordran lämnas till försäkringsrådet för att tjäna

till ledning vid fattande av beslut i ärende rörande avgiftsskyldighet,

försäkringsavgift eller ersättning.»

»Därest för vissa fall, såsom i fråga om rederirörelser, handelsföretag

o. d. skulle finnas lämpligt att för de erforderliga uppgifternas införskaffande

bestämma viss ordning för desammas avgivande eller för anmälningsskyldighet,

lärer avfattningen av bestämmelserna i förevarande

paragraf icke utgöra hinder för utfärdande av särskilda föreskrifter i

dylikt syfte.»

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Den av kommittén föreslagna anordningen tiar riksförsäkringsanstalten

i vissa hänseenden funnit otillfredsställande. Enligt anstaltens

mening skulle nämligen en av anfordran oberoende anmälnings- och

uppgiftsskyldighet icke kunna undvaras i fråga om större arbetsgivare

och beträffande tillfälliga eller kortvariga arbeten.

Anstalten anför därom bland annat:

»Visserligen är det, såsom kommittén anfört, med det stora antal

mindre arbetsgivare, som skulle komma att underkastas den nya lagen,

nödvändigt att iakttaga stor försiktighet vid angivandet av de skyldigheter,

som böra åläggas arbetsgivaren. Men å andra sidan kan det ej

vara att förorda att taga så stor hänsyn till arbetsgivarne, att försäkringsinrättningen

i alltför hög grad betungas med svårigheter att erhålla

nödiga uppgifter.»

»Mantalslängderna komma även, enligt riksföreäkringsanstaltens mening,

att bliva av stor betydelse för erhållande av kännedom om arbetsgivarne.

Och en viktig komplettering av dessa torde kunna erhållas

genom anstaltens ortsombud. Men riksförsäkringsanstalten är å andra

sidan av den bestämda åsikten, att dessa källor för upplysning ej äro

tillräckliga. Om det stora antalet tillfälliga eller kortvariga arbeten, såsom

byggnads-, skogsarbeten m. fl., kan man i allmänhet ej erhålla

kännedom på nu angivna sätt.»

»Härtill kommer, att det för riksförsäkringsanstalten är nödvändigt

icke allenast att vinna kännedom om, vilka arbetsgivare som finnas, utan

även att erhålla för premiernas bestämmande erforderliga uppgifter. Att

i alla de fall, då tillräckliga upplysningar från mantalslängderna eller av

ombuden ej kunna erhållas, av arbetsgivarne infordra erforderliga uppgifter,

skulle säkerligen, med hänsyn till det stora antalet försäkringspliktiga

arbetsgivare, komma att medföra ett alltför omfattande arbete

för riksförsäkringsanstalten, vilket i sin ordning skulle inverka höjande

på förvaltningskostnaderna.»

»Riksförsäkringsanstalten anser alltså nödvändigt, att de arbetsgivare,

som avses i den föreslagna lagen, principiellt skola åläggas skyldighet

att verkställa erforderliga anmälningar och lämna nödiga uppgifter även

utan särskild begäran av försäkringsinrättningen.»

»Dock torde man härvid kunna skilja mellan å ena sidan större arbetsgivare,

huvudsakligen inom industrien och samfärdseln, hos vilka ett

större och ofta växlande antal arbetare är sysselsatt samt i vilkas verksamheter

ofta förekomma vidlyftigare maskinella anordningar, och å andra

sidan mindre arbetsgivare, såsom mindre jordbrukare, hantverkare och

handlande, husbönder för tjänstefolk m. fl., vilka tämligen regelbundet

Riksförsäk
ringsanstal
ten.

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

sysselsätta en eller några få arbetare om året. Med avseende å de

större arbetsgivarne är det enligt riksförsäkringsanstaltens mening nödvändigt,

att de dels göra anmälan om början eller upphörande av försäkringspliktig

verksamhet samt om betydelsefullare förändringar däri,

dels på regelbundna tider utan anmaning lämna för premiernas fastställande

erforderliga uppgifter angående omfattningen och arten av

vederbörande verksamhet, arbetarantalet och avlöningsförhållanden

m. in. Dessa arbetsgivare äro i allmänhet redan nu på grund av

ingångna försäkringsavtal skyldiga att lämna liknande uppgifter, varför

det för dem icke torde orsaka någon svårighet. Ifrågavarande arbetsgivare

böra även nödvändigtvis, liksom nu är fallet, åläggas lera

avlöningslistor enligt av vederbörande försäkringsinrättning godkänt

formulär.»

»Beträffande åter ovannämnda mindre arbetsgivare med föga växlande

verksamhet torde i stort sett tillräckliga uppgifter kunna erhållas

ur mantalslängderna. Dock torde för ändamålet vara erforderligt, att i

mantalslängderna intages uppgift om antal i rörelse eller yrke anställda

personer, där sådan uppgift ej redan finnes. Mantalslängdernas uppgifter

kunna dessutom granskas och kompletteras av ortsombuden. De

mindre arbetsgivarne i sådan verksamhet, som här berörts, skulle därför

kunna befrias från den arbetsgivare i allmänhet åliggande skyldigheten

att utan anmaning inkomma med anmälningar och uppgifter. Då i särskilda

fall ytterligare uppgifter erfordras, skulle dessa på begäran kunna

lämnas.»

»Beträffande tillfälliga eller kortvariga arbeten böra dessa i allmänhet,

även om de äro av obetydlig omfattning, vara underkastade anmälnings-

och uppgiftsskyldighet. Riksförsäkringsanstaltens ortsombud

böra jämväl särskilt åläggas att söka skaffa sig kännedom om dessa arbeten,

men anser riksförsäkringsanstalten det otänkbart att utan oskälig

kostnad kunna erhålla eu så fulländad ombudsorganisation, att genom

densamma vunna upplysningar skulle i och för sig vara tillfyllest. Man

skulle ju kunna tänka sig att för vissa fall såsom villkor för påbörjande

av t. ex. byggnadsarbete föreskriva, att vederbörlig anmälan skall hava

ingivits och möjligen även erforderlig premie erlagts till försäkringsinrättningen.

Dylika bestämmelser torde dock böra införas, först om erfarenheten

visar dem oundgängliga. Tillfälliga arbeten i hushåll, i trädgård

o. d. skulle dock, i den mån de ingå under lagen, kunna undantagas

från uppgiftsskyldighet, då premien för djdika arbeten väl i allmänhet

torde uttagas genom ett mindre tillägg till premien för försäkring

av tjänare.»

s. 153 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majäs Nåd. Proposition Nr 111.

153

»För att riksförsäkringsanstalten skall kunna utan alltför stor svårighet

använda sig av mantalslängderna, synes föreskrift böra utfärdas

därom, att häradsskrivarne i riket och motsvarande myndigheter i städerna

årligen före den 15 mars skola till anstalten insända avskrifter

av mantalslängderna. Vissa i längderna förekommande uppgifter, såsom

om hustrur och barn ävensom om mantalspenningar^, skulle härvid

kunna utelämnas, men å andra sidan skulle, såsom riksförsäkringsanstalten

ovan redan nämnt, i varje fall erfordras uppgift om antalet

hos varje arbetsgivare i rörelse och yrke anställda personer. För

myndigheternas besvär härmed torde böra utgå någon ersättning av

statsmedel.))

»Då det icke synes vara lämpligt att i lagen angiva, vilka grupper

av arbetsgivare skola vara befriade från anmälnings- och uppgiftsskyldighet,

torde det böra lämnas åt Eders Kungl. Maj:t att utfärda föreskrift

i ämnet.»

»Anmälan om påbörjande av verksamhet synes alltid böra göras till

riksförsäkringsanstalten. I andra avseenden böra uppgifter insändas till

den försäkringsinrättning, där försäkringen är tagen.»

Åberopande vad sålunda anförts, hemställer riksförsäkringsanstalten,

att ifrågavarande paragraf måtte erhålla ungefär följande innehåll:

»Arbetsgivare skall vara pliktig att vid påbörjande av sådant arbete,

som i lagen avses, ofördröjligen till riksförsäkringsanstalten efter av

anstalten fastställt formulär därom göra anmälan. Upphör arbetet eller

undergår det sådana förändringar, som kunna inverka på försäkringsrisken,

skall anmälan därom ofördröjligen göras till den försäkringsinrättning,

där försäkringen äger rum. Inom två månader efter utgången

av varje kalenderår eller, om arbetet tidigare upphört, inom en

månad efter det detta skett, skall arbetsgivaren vara pliktig, att till

försäkringsinrättningen enligt av denna fastställt formulär lämna sådana

uppgifter om arbetets beskaffenhet och arbetarnes antal, arbetstid

och avlöningsförhållanden, som må erfordras för bestämmande av försäkringsavgift.

Sådana uppgifter, som nu angivits, ävensom uppgifter för

bestämmande av ersättningsbelopp, är arbetsgivaren jämväl skyldig att

när som helst på därom framställd begäran lämna till försäkringsinrättningen

eller försäkringsrådet.»

»Arbetsgivaren är pliktig att föra avlöningslistor efter formulär,

som godkänts av den försäkringsinrättning, där försäkringen äger rum.»

»Från vad sålunda stadgats, skall Konungen äga medgiva undantag.»

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 saml. 93 a höft. (Nr 111.) 20

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 111.

Departements
chefen.

I allmänhet äro enligt utländska lagar, byggda på försäkringsplikt,

arbetsgivare skyldiga att utan anmaning göra anmälan om påbörjandet

eller upphörandet av försäkringspliktig verksamhet, om ändringar i förhållanden,

som kunna vara av betydelse för försäkringsriskens bedömande

o. s. v. Kommitténs förslag, att arbetsgivarne endast på därom framställd

begäran skall lämna den försäkringsinrättning, i vilken försäkringen

äger rum, uppgifter om arbetets beskaffenhet, arbetarnes antal, arbetstid,

avlöningsförhållanden o. d., innebär följaktligen en väsentlig olikhet mot

de flesta utländska lagar. Grunden till kommitténs förslag i detta hänseende

torde huvudsakligen vara att söka i den vidsträckta omfattning, som

den föreslagna lagen skulle komma att erhålla. Såsom kommittén framhåller

skulle nämligen den ojämförligt största delen av de arbetsgivare, som

skulle vara underkastade lagen, utgöras av mindre arbetsgivare, huvudsakligen

mindre jordbrukare, hantverkare, husbönder o. d. Jämväl av riksförsäkringsanstalten

har framhållits vikten av att vid bestämmande av arbetsgivarens

skyldigheter i förevarande hänseende stor försiktighet iakttages

just med hänsyn till dessa mindre arbetsgivare. Anstalten medger

ock, att beträffande dessa arbetsgivare med föga växlande verksamhet,

i stort sett, såsom kommittén tänkt sig, tillräckliga uppgifter skulle

kunna erhållas ur mantalslängderna, kompletterade bl. a. med uppgifter

av ortsombuden. Dessa mindre arbetsgivare skulle således, även efter

anstaltens mening, kunna undantagas från den anmälningsskyldighet,

som anstalten principiellt hävdat.

De skäl, som i denna del anförts, synas jämväl mig tala för lämpligheten

av kommitténs förslag i vad det angår ifrågavarande arbetsgivare.

Därest man emellertid låter anmälningsskyldigheten bortfalla

ifråga om de mindre arbetsgivarne, torde tillräckliga skäl ej föreligga

att för de större arbetsgivarne bibehålla dylik skyldighet. I

svårigheten att erhålla kännedom om rörelsens eller företagets befintlighet,

begynnande eller upphörande synes man ej kunna söka någon grund

för en sådan ståndpunkt, då ju oavsett den registreringsskyldighet, som

för dylika större företag i allmänhet föreligger, upplysningar om deras

förhållanden i regel torde vara de, som lättast finna vägen till försäkringsinrättningens

ombud. Detsamma torde vara fallet med alla

mera betydelsefulla förändringar i den försäkringspliktiga verksamheten.

Vad däremot angår övriga uppgifter, som kunna erfordras för

premiernas beräkning m. m., är det visserligen klart, att deras insändande

i några fall kan komma att äga rum först efter erhållen anmaning,

och att besvär därigenom kommer att tillskyndas försäkringsinrättningen.

De arbetsgivare, om vilka här är fråga, äga dock i regel

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

större förmåga att anskaffa de uppgifter, som behövas, och torde även

få antagas i större utsträckning ställa sig lagens föreskrifter till efterrättelse

utan särskilda påminnelser. Då dessutom ifrågavarande arbetsgivare

utgöra ett fåtal av alla dem, som skulle komma att omfattas av

lagen, och ändock samtidigt representera eu avsevärd del av alla försäkrade

arbetare, torde det extra arbete, som genom kommitténs förslag

skulle komma att tillföras försäkringsinrättningen, i allt fall i förhållande

till sammanlagda arbetet med ifrågavarande uppgifters införskaffande ej

vara av särskild betydelse. Slutligen torde böra framhållas, att då

annan grund för avgifternas beräknande ej finnes än de uppgifter rörande

verksamheten,'' arbetare o. s. v., som lämnas, det torde komma att ligga

i arbetsgivarens eget intresse, särskilt i fråga om större rörelser eller

företag, att ej genom underlåtenhet att lämna erforderliga upplysningar

riskera, att avgifterna bliva för högt bestämda. Beträffande iörsäkringsinrättningarnas

ökade arbete åter gäller för övrigt, såsom av kommitténs

motivering framgår, att några större svårigheter icke vidare möta, sedan

en gång förteckning blivit uppgjord över de försäkringspliktige arbetsgivarne

och försäkringsverksamheten kommit i gång.

Vad här ovan anförts rörande större företag i allmänhet, torde i

huvudsak även äga tillämpning på större arbeten av mera tillfällig eller

kortvarig natur, såsom större skogsavverkning, byggnadsföretag o. dyl.,

om vilka man torde vara berättigad att antaga, att de i regel ej kunna

undgå vederbörande ortsombuds uppmärksamhet. I själva verket torde

ej heller i fråga om mindre omfattande, kortvariga eller tillfälliga arbeten

några större svårigheter möta, särskilt i fall då arbetet är av den art, att

detsamma kan sägas stå i överensstämmelse med arbetsgivarens verksamhet

i övrigt. Såsom redan vid behandlingen av frågan om tillfälliga

arbetares medtagande i försäkringen framhållits och jämväl av riksförsäkringsanstalten

förutsatts, torde nämligen premierna för dylika arbeten

i regel komma att uttagas genom ett ringa tillägg till arbetsgivarens

övriga premier.

På grund av vad jag nu anfört, har jag icke ansett mig böra

frångå kommitténs förslag i fråga om arbetsgivarnes uppgiftsskyldighet

i allmänhet. Emellertid har det icke synts mig erforderligt att i lagen

jämväl intaga bestämmelser om arbetsgivares skyldighet för det fall,

att försäkringen ägt rum i ömsesidigt försäkringsbolag. Arbetsgivarens

åligganden i dylika fall torde på lämpligaste sätt ordnas i det mellan

arbetsgivaren och försäkringsinrättningen upprättade försäkringsavtalet.

Någon i lag stadgad skyldighet jämte i anslutning därtill meddelade straffbestämmelser

synas i dessa fall så mycket mindre erfordras, som försök
-

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kommittén.

Kungl. 3faj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

ringsinrättningen, därest arbetsgivaren ej vill ställa sig försäkringsvillkoren

till efterrättelse, kan vägra försäkring eller, där försäkringsavtal redan

upprättats, med tillämpning av därom i avtalet säkerligen intagen bestämmelse,

förklara avtalet upphävt. En mot den nu uttalade uppfattningen

svarande ändring har jag följaktligen ansett böra vidtagas i den föreslagna

17 §.

Åven om sålunda • det föreslagna stadgandet får anses vara tillfyllest

för att i allmänhet tillförsäkra riksförsäkringsanstalten de för

premiernas ävensom ersättningsbeloppens bestämmande erforderliga uppgifterna,

måste man dock, såsom kommittén framhåller, räkna med

att de lämnade uppgifterna ofta kunna vara ofullständiga, och att

även trots anmaningar och straffpåföljd tillräckligt omfattande uppgifter

ej alltid erhållas. Som det emellertid är nödvändigt, att försäkringsinrättningen

skall kunna erhålla erforderliga uppgifter, har kommittén, i

18 §, föreslagit, att försäkringsinrättningen skulle äga befogenhet att själv

taga del av arbetsgivares listor och förteckningar över arbetare och deras

avlöningar — dock endast i den män sådant vore för ändamålet nödvändigt

— ävensom att förskaffa sig noggrannare kännedom om beskaffenheten

av arbetsgivarens verksamhet för bedömande av den farlighetsklass,

till vilken verksamheten vid premieberäkningen borde hänföras.

Liknande bestämmelser återfinnas i utländska lagar ävensom

i äldre arbetarförsäkringskommitténs förslag. Då emellertid, anför

kommittén, många av de verksamheter, som omfattades av lagförslaget,

enligt lagen om arbetarskydd stode under tillsyn av en särskild myndighet,

nämligen socialstyrelsen, hade kommittén tänkt sig, att försäkringsinrättningen,

då det gällde undersökning av arbetsgivares verksamhet i

sådana fall, skulle hava att vända sig till nämnda myndighet för att

genom dess organ låta verkställa undersökningen. Socialstyrelsen skulle

sålunda på begäran av försäkringsinrättningen vara skyldig, att, där den

ej utan undersökning omedelbart kunde meddela de begärda upplysningarna,

låta verkställa sådan och delgiva inrättningen resultaten av densamma.

Endast i sådana fall då dylik undersökning måste ske utan tidsutdräkt,

och tillsynsmyndigheten av någon anledning ej vore i stånd att med

erforderlig skyndsamhet verkställa densamma, skulle försäkringsinrättningen

hava befogenhet att även utan arbetsgivarens samtycke själv

ombesörja undersökning. Beträffande sådana verksamheter, vilka ej

omfattades av lagen om arbetarskydd och sålunda ej stode under tillsyn

av socialstyrelsen, skulle försäkringsinrättningen i varje förekommande

fall själv äga att verkställa undersökningen.

s. 157 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

157

Frågan om rätt för försäkringsanstalten att för vinnande av erforderlig

utredning för bestämmande av försäkringsavgifter och ersättningsbelopp

erhålla bistånd av yrkesinspektionen bar förut varit föremål för

Kungl. Maj:ts prövning. Redan i underdånig skrivelse den 30 december

1903 hemställde riksförsäkringsanstalten om erhållande av sådant

bistånd, vilken hemställan emellertid avslogs, enär yrkesinspektionens

arbetskrafter kunde antagas vara otillräckliga. I skrivelse den 14 juli

1911 förnyade anstalten sin berörda hemställan, men efter det yttrande

i ärendet avgivits av yrkesfarekommittén, som avstyrkte framställningen,

fann Kungl. Maj:t densamma ej för det dåvarande föranleda någon vidare

åtgärd.

I sitt nämnda yttrande anförde yrkesfarekommittén bland annat:

»Då bestämmelserna i lagen angående skydd mot yrkesfara den 10 maj

1889, enligt kommitténs förmenande, gåve vid handen, att lagstiftaren

ansett yrkesinspektörerna böra söka vinna arbetsgivarnes förtroende för

att på så sätt bäst komma i tillfälle att främja skyddslagstiftningens

förverkligande, torde med en sådan förtroendeställning, som även för

framtiden syntes böra eftersträvas, den föreslagna nya uppgiften för

yrkesinspektörerna svårligen låta förena sig. Särskilt skulle ett bedömande

från yrkesinspektörernas sida av arbetsledningen naturligtvis vara

ägnat att rubba denna ställning. Vidare skulle genom att bereda yrkesinspektörerna

inflytande på bestämmandet av försäkringspremiernas storlek,

yrkesinspektörerna komma att gent emot arbetsgivarne få en befogenhet

av ekonomisk natur, vilken skulle kännas tryckande för de

senare — en befogenhet, som därjämte lätteligen kunde få till följd ett

borteliminerande av det förfarande, lagen angående skydd mot yrkesfara

eljest föreskreve för det fall, att arbetsgivaren ej godvilligt efterkomme

yrkesinspektörens anvisningar, d. v. s. sakens hänskjutande till

Kungl. Maj:ts befallningshavandes opartiska bedömande. Ett annat

skäl, som talade mot den föreslagna nya uppgiften för yrkesinspektörerna,

vore, att yrkesinspektionens personal även enligt det förslag, som

kommittén hade för avsikt att framlägga, måste anses så upptagen av

sin huvudsakliga uppgift, att den ej syntes kunna betungas med något

ytterligare, avsevärt tidskrävande uppdrag.» .

I sitt över ifrågavarande förslag avgivna utlåtande har riksförsäkringsanstalten

ånyo framhållit betydelsen av att densamma, såsom kommittén

föreslagit, vid undersökningar av ifrågavarande slag kunde påräkna

biträde av yrkesinspektionen. Emellertid har anstalten därvid i

första hand yrkat, att anstalten måste tillerkännas befogenhet att i

Yrkcsfarekommittén.

Riksförsäk
rings
anstalten.

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

varje påkommande fall själv få verkställa erforderliga undersökningar.

Anstalten anför härom bl. a.:

»Riksförsäkringsanstalten anser det vara uppenbart, att anstalten

måste äga befogenhet axt genom inspektion av ett företag själv skaffa

sig kännedom »om de särskilda förhållanden under vilka det (arbetet)

bedrives» (15 § i förslaget), givetvis med de undantag, som gälla i

yrkesfarelagen för yrkeshemlighet och dylikt. Att för varje fall skaffa

sig sådan kännedom endast genom yrkesinspektionen är ej tillfyllest,

bortsett från att detta i allmänhet måste antagas kräva rätt lång tid,

bland annat emedan varje sådant ärende torde böra gå genom yrkesinspektionens

chefsmyndighet. De upplysningar, som genom yrkesinspektionen

erhållas, torde ofta komma att inskränka sig till meddelanden

om förefintligheten eller fullständigheten av skyddsanordningar,

men ej beröra andra förhållanden, som avse beskaffenheten av arbetsledningen,

dess intresse för arbetarnas säkerhet och trevnad i allmänhet,

tillsyn angående arbetarnas efterlevnad av givna föreskrifter, den

allmänna ordningen vid företaget, arbetsintensiteten in. m. dylikt, som

är av väsentlig inverkan vid fastställande av en försäkringspremie.

Man kan ej heller av yrkesinspektionen förvänta ett förslag till eller

råd angående viss premie, som bör fastställas på grund av de vid företaget

rådande förhållanden, då detta går fullständigt utanför ramen av

yrkesinspektionens uppgifter.»

»Enligt motiveringen för förevarande paragraf synes visserligen stadgandet

i fråga skola avse endast det fall, att arbetsgivare ej samtycker

till undersökning från försäkringsinrättningens sida. Fråga är emellertid,

om icke stadgandets ordalydelse skulle kunna anses förplikta riksförsäkringsanstalten

att anlita yrkesinspektionen i de fall, då detta kan

ske och »särskild skyndsamhet» ej är av nöden. Och det kan för övrigt

vara att befara, att arbetsgivaren just på grund av stadgandets ordalydelse

finner sig föranlåten att som regel anse inspektion från riksförsäkringsanstalten,

för obehörig och neka tillträde för dem, som anstalten

givit i uppdrag att utföra inspektion. Riksförsäkringsanstalten

är därför av den bestämda åsikten, att ifrågavarande stadgande kommer

att bereda anstalten hinder och besvär.»

»På samma gång som riksförsäkringsanstalten alltså måste påyrka,

att det i lagen inrymmes anstalten befogenhet att i varje fall få verkställa

inspektioner av arbetsföretag, skulle anstalten å andra sidan anse

det synnerligen värdefullt, om anstalten, såsom kommittén föreslagit,

kunde påräkna att erhålla bistånd av yrkesinspektörerna uti ifrågavarande

hänseende. Riksförsäkringsanstalten kan ej hava tillfälle att ge
-

s. 159 Kontrollera mot PDF

159

* Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111.

nom egna organ verkställa alla inspektioner, som anses önskliga; och

mången gång kan det även av kostnadsskäl vara önskvärt, att besiktning

företages av yrkesinspektionen i stället för av riksförsäkringsanstalten.

»

På grund av vad sålunda samt i övrigt anförts hemställer riksförsäkringsanstalten,

att ifrågavarande stadgande må erhålla ungefär följande

lydelse:

»Riksförsäkringsanstalten äger att, i den mån sådant må vara nödigt

för bestämmande av försäkringsavgifter och ersättningsbelopp, taga

del av arbetsgivares avlöningslistor och förteckningar samt att företaga

undersökning av de förhållanden, under vilka arbetet bedrives. Likaledes

äger riksförsäkringsanstalten hos den myndighet, som enligt lagen

om arbetarskydd utövar tillsyn å samma lags efterlevnad, i iråga om

arbete, vara nämnda lag äger tillämpning, påfordra sådan undersökning

som nyss nämnts. Enahanda befogenheter tillkomma jämväl försäkringsrådet.

»

Över den föreliggande frågan hava yttranden jämväl avgivits av

yrkesinspektörerna i riket, som emellertid uttalat olika meningar i frågan.

Å ena sidan har sålunda framhållits, att, även om ett samarbete

med yrkesinspektionen i någon form borde äga rum, det i allt tall vore

olämpligt att i den utsträckning, som i förslaget avsåges, betunga denna

inspektion med uppgifter, som ginge vid sidan av dess egentliga verksamhet.

Yrkesinspektörernas arbetsbörda skulle bliva alltför stor och

deras uppgift i övrigt kunna åsidosättas. Å andra sidan har kommitténs

förslag tillstyrkts, under erinran om den särskilda kompetens för ifrågavarande

verksamhet, som yrkesinspektörerna besutte, eller under framhållande

av att den föreslagna anordningen i varje fall vore bättre, än

att ett slags inspektion skulle få utövas av försäkringsinrättning eller

försäkringsrådet vid sidan av yrkesinspektionen. Vidare har ifråga om

försäkringsinrättnings och rådets befogenhet att själv få anställa undersökning,

yrkanden framställts såväl på eu inskränkning av denna befogenhet

som på en utvidgning av densamma, därvid i förra fallet bestritts,

att inrättningarnas för ändamålet tillgängliga tjänstemän skulle

besitta erforderlig kompetens för denna verksamhet, och i senare fallet

framhållits, att, då förslaget dock i vissa fall medgivit direkt undersökning

och sålunda förutsatt, att därtill skickliga arbetskrafter funnes att

tillgå, anledning saknades att av sådan grund inskränka rätten till undersökning.

Slutligen har från några håll erinrats, att därest premierna

bestämdes efter olyeks fallsfrekvensen inom varje företag (specialtariffering)

behovet av undersökning skulle väsentligen inskränkas.

Yrkesinspek
törerna.

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Departe
mentschefen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Redan de skiftande meningar, som sålunda uttalats beträffande frågan

om de organ, åt vilka de för premiernas och ersättningarnas bestämmande

erforderliga undersökningarna böra anförtros, giva en tydlig

föreställning om de svårigheter, som möta då det gäller att i förevarande

hänseende söka finna en från varje synpunkt tillfredsställande anordning.

Då emellertid redan enligt gällande författningar för flera av

de verksamhetsområden, som skulle komma att omfattas av den föreslagna

lagen, särskild yrkesinspektion finnes inrättad, vars uppgift i väsentliga

fiänseenden sammanfaller och i övrigt är likartad med den,

varom nu är fråga, synes det ligga närmast till hands att åt de myndigheter,

som fatt sig yrkesinspektionen anförtrodd, jämväl överlämna

sistnämnda uppgift. Utan tvivel skulle åtskilliga fördelar vara förenade

med eu dylik anordning. Det torde ej kunna förnekas, att yrkesinspektörerna

på grund av sin erfarenhet och vana på ifrågavarande område

skulle vara synnerligen väl lämpade för utförande av dylika undersökningar.

Den ytterligare kompetens, som skulle vara erforderlig för

de speciella krav, som från försäkringsinrättningarnas sida behövde ställas

på dem, såsom ifråga om bedömandet av olycksfallsrisken och avgivande

av förslag och råd rörande försäkringsavgifternas storlek, torde yrkesinspektörerna

på grund av sin föregående verksamhet lättare förvärva än

för ändamålet anställda nya tjänstemän. Dessutom lärer den ökade inblick

i de olika företagens verksamhet, som de ifrågavarande undersökningarna

utan tvivel torde komma att giva, även för yrkesinspektionen

i övrigt få anses innebära en icke ringa fördel. Den av yrkesfarekommittén

uttalade farhågan, att ett bedömande från yrkesinspektörernas

sida av arbetsledningen ävensom deras inflytande på bestämmandet av

försäkringspremiernas storlek skulle vara ägnat att rubba arbetsgivarnes

förtroende för dessa tjänstemän, synes mig knappast befogad.

Däremot torde den invändningen äga ett visst berättigande, att

yrkesinspektörernas arbetsbörda skulle kunna bliva alltför betungande

och deras förutvarande uppgift förryckas, därest de jämväl skulle hava att

utföra dylika särskilda undersökningar. Därest man emellertid, såsom från

flera håll, däribland jämväl socialstyrelsen och riksförsäkringsanstalten,

påyrkats, inskränker befogenheten att påkalla tillsynsmyndighets biträde

till att gälla endast riksförsäkringsanstalten och sålunda ej tillerkänner

dylik befogenhet åt de enskilda försäkringsinrättningarna, skulle det befarade

arbetet väsentligen minskas. För övrigt skulle, enligt förslaget,

försäkringsinrättningen själv kunna göra undersökning, därest hinder

härför möter från yrkesinspektionens sida. Då jämväl i förevarande hänseseenden

de skäl synas äga tillämpning, som föranlett den av mig i 17

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kunf/1- Maj:ts Nåd. Proposition Nr .1.7.1.

lfil

§ av kommitténs förslag vidtagna ändringen, har jag ansett en ändring

av förslaget i nyssnämnda riktning även böra äga ram i förslagets 18 §.

Det torde i detta sammanhang även böra framhållas, att ingendera av de

inspektionsmyndigheter, som blivit hörda i ärendet, haft något att erinra

mot kommitténs förslag att åt den redan befintliga yrkesinspektionen

anförtro uppgifter av den art, varom här är fråga.

Vad härefter angår frågan, huruvida riksförsäkringsanstalten, oavsett

rätten att erhålla vederbörande tillsynsmyndighets biträde, jämväl, såsom

anstalten påyrkat, bör äga befogenhet att utan anlitande av sådan myndighet

själv i varje förekommande fall anställa erforderliga undersökningar,

synes mig varken lämpligt eller behövligt att åt anstalten inrymma en så

vidsträckt befogenhet. Av såväl praktiska som principiella skäl torde det

vara klart, att man så vitt möjligt i första hand bör anförtro utförandet av

de ifrågavarande undersökningarna åt den myndighet, till vilkens ämbetsområde

de närmast höra. Anstaltens befogenhet att anställa undersökning

skulle därför principiellt böra vara inskränkt till de verksamhetsområden, på

vilka någon tillsynsmyndighet icke finnes. Då emellertid, såsom anstalten

i sitt utlåtande erinrar, en hänvändelse till annan myndighet någon gång

torde kunna vara förenad med tidsutdräkt, och dessutom den begärda

handräckningen med hänsyn till tillsynsmyndighetens verksamhet i övrigt

ej alltid kan beräknas komma att lämnas inom avsedd tid, torde det

vara nödvändigt, att riksförsäkringsanstalten, såsom kommittén föreslagit,

tillerkännes rätt att själv företaga undersökning i de fall, där särskild

skyndsamhet är av nöden. Med en bestämmelse av sådan art torde

emellertid vara sörjt för, att anstalten i varje fall skall kunna i rätt tid

erhålla de erforderliga uppgifterna. Någon ytterligare undersökningsrätt

synes sålunda ej behövlig. Det bör dessutom erinras, att behovet av

ett uttryckligt stadgande om undersökningsrätt för anstalten endast gör

sig gällande i de fall, då arbetsgivaren ej vill giva sitt samtycke till

den ifrågasatta inspektionen. Men då en vägran från arbetsgivarens sida

i allt fall icke befriar honom från dylik undersökning, torde i praktiken

något hinder för anstalten att själv ombesörja densamma vanligen ej

förekomma.

Av vad jag anfört torde framgå, att jag funnit de gjorda anmärkningarna

ej föranleda annan ändring i kommitténs förslag i denna del,

än att ordet »försäkringsinrättningen» i 18 paragrafens första stycke utbytes

mot »riksförsäkringsanstalten». Som emellertid, på sätt jämväl

från några håll erinrats, även enligt andra författningar än lagen om

arbetarskydd särskild tillsynsmyndighet finnes för vissa verksamhetsom
Bihang

till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 93 a höft. (Nr 111.) 21

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kunf/1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

råden såsom sjöfarten, bergshanteringen o. s. v. har en jämkning i paragrafens

avfattning vidtagits med hänsyn till detta förhållande.

I ändamål att skydda arbetsgivare mot missbruk av yrkeshemlighet,

som på grund av stadgandet i förslagets 18 § kan komma till försäkringsinrättningens

eller dess organs kännedom, har kommittén i paragrafens

sista stycke intagit en bestämmelse därom, att beträffande sådan

undersökning, varom här är fråga, skall i tillämpliga delar gälla vad i

lagen om arbetarskydd är stadgat om undersökningar, vilka må företagas

av dem, som hava att taga befattning med tillsyn å efterlevnaden

av samma lag. Då emellertid den föreslagna bestämmelsen möjligen

skulle kunna giva anledning till missförstånd, och det avsedda skyddet

jämväl torde böra utsträckas till de fall, då på grund av arbetsgivarens

uppgiftsskyldighet riksförsäkringsanstalten eller försäkringsrådet eller

dess organ kunde komma att erhålla kännedom om yrkeshemlighet, har

jag ansett i den förevarande lagen böra intagas en bestämmelse av

enahanda innebörd som den i 47 § arbetarskyddslagen meddelade.

Denna bestämmelse torde dock endast böra avse riksfiffsäkringsanstalten

och försäkringsrådet. Huvudstadgandet har jag ansett böra

intagas i samband med bestämmelserna om arbetsgivarnes uppgiftsskyldighet

och riksförsäkringsanstaltens undersökningsrätt. Sistnämnda stadganden

sjmes därvid lämpligen kunna sammanföras till eu paragraf,

17 §, varemot förbudet mot röjande av yrkeshemlighet torde böra införas

i en särskild paragraf, som då skulle utgöra 18 §. Den mot sistnämnde

paragraf svarande straffbestämmelsen, vilken i huvudsak överensstämmer

med motsvarande stadgande i 47 § arbetarskyddslagen, har

upptagits i samband med övriga straffbestämmelser och skulle utgöra

tredje stycket i 34 §.

1 enlighet med vad jag sålunda anfört skulle 17 § erhålla följande

lydelse:

Arbetsgivaren är pliktig att när som hälst, på därom

framställd begäran, till försäkringsrådet samt, där

försäkringen äger rum i riksförsäkringsanstalten, jämväl till

anstalten lämna sådan uppgift om arbetet och de förhållanden,

under vilka det bedrives, samt om arbetarnes

antal, arbetstid och avlöningsförhållanden, som må erfordras

för bestämmande av försäkringsavgift eller ersättningsbelopp.

s. 163 Kontrollera mot PDF

Kung1. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111. 163

Riks för säkrings anstalten äger sitt, i den man sådant

må vara nödigt för bestämmande av försäkringsavgifter

och ersättningsbelopp, taga del av arbetsgivares avlöningslistor

och förteckningar samt hos myndighet, som

enligt gällande föreskrifter utövar tillsyn å arbetsgivarens

verksamhet, påfordra eller, där särskild skyndsamhet

är av nöden, ävensom i fråga om verksamhet, för

vilken tillsynsmyndighet ej finnes, själv företaga undersökning

av de förhållanden, under vilka arbetet bedrives.

Enahanda befogenheter tillkomma jämväl försäkringsrådet.

Såsom 18 § föreslås följande nya bestämmelser:

Den, som pa grund av tjänsteåliggande för riksförsäkringsanstaltens

eller försäkringsrådets räkning har eller

haft att taga befattning med uppgift, handling eller undersökning,

som i 17 § sägs, vare förbjudet att röja

yrkeshemlighet och må ej heller, där det ej kan anses påkallat

i tjänstens intresse, yppa driftanordning eller

affärsförhållande vid arbetsställe, i avseende å vilket han

hav eller haft att taga sådan befattning.

19 §.

Rörande innebörden av de i denna § föreslagna bestämmelser anför

kommittén bl. a.:

»I fråga om tid och sätt för inbetalande av försäkringsavgifterna

innehålla en del utländska lagar ganska detaljerade föreskrifter, under

det enligt andra lagar motsvarande bestämmelser utfärdas i administrativ

väg eller eljest i särskilt angiven ordning eller av särskild myndighet.

Vad angår den av kommittén föreslagna lagen, skulle densamma komma

att omfatta så gott som alla arbetare och komma att tillämpas på

arbetsgivare av alla möjliga slag. Det torde därför, vad angår försäkringarna

i riksförsäkringsanstalten, icke vara lämpligt att fastslå enhetliga,

för alla försäkringar gällande föreskrifter rörande ordningen för

avgifternas inbetalning. I fråga om vissa grupper av arbetsgivare skulle

nämligen andra bestämmelser i förevarande hänseende möjligen kunna

visa sig behövliga eller önskvärda, än de som böra i övriga fall till
-

Kommittén.

opaginerad Kontrollera mot PDF

1(54

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

lämpas. Under dylika förhållanden och då bestämmelser av ifrågavarande

art kunna förväntas, efter ändrade förhållanden eller vunnen erfarenhet,

tid efter annan bliva föremål för jämkningar, vilkas vidtagande skulle

medföra onödig omgång och tidsutdräkt, därest de skulle vara beroende

av lagändring, har kommittén föreslagit, att i fråga om tid och sätt för

erläggande av avgifterna till riksförsäkringsanstalten Konungen skulle

äga meddela erforderliga föreskrifter.»

»Med avseende å sättet för ordnandet av avgifternas inbetalande har

kommittén tänkt sig, att detsamma skulle så ordnas, att riksförsäkringsanstaltens

befattning därmed kunde inskränkas till att till vederbörande

arbetsgivare eller uppbördsmyndighet före förfallotiden sända uppgift

eller förteckning å de avgifter, som skulle inbetalas.»

»Det torde vid meddelandet av ifrågavarande föreskrifter vidare böra

iakttagas, att förfallotiderna infalla så 1 idigt som möjligt på året, så att

ränteförlust i möjligaste mån undvikes. Kunde särskild uppbörd av avgifterna

för riksförsäkringsanstaltens försäkringar undvaras, så att t. ex.

uppbörden verkställdes i samband med indrivande av allmänna utskylder,

torde således försäkringsavgifternas inbetalande böra ske å den uppbördsstämma,

som infaller tidigast på året. För särskilda fall torde dock

möjlighet beredas för inbetalning å flera terminer.»

»Därest avgifterna för försäkringar i riksförsäkringsanstalten icke i

föreskriven ordning inbetalas, skulle enligt kommitténs förslag vad som

resterade ersättas av statsverket och således i allt fall snarast möjligt

komma att inbetalas till försäkringsfonden. Avgift, som sålunda förskjutits,

skulle staten äga återkräva av den avgiftspliktige. Den garanti

för avgifternas behöriga inbetalande, som staten sålunda enligt kommitténs

förslag skulle komma att övertaga, torde icke för statsverket

komma att medföra någon avsevärd utgift. De avgifter, varom här är

fråga, skola nämligen icke, såsom flertalet motsvarande avgifter till den

allmänna pensionsförsäkringen, betalas av arbetare eller andra mindre

bemedlade personer, utan skola erläggas uteslutande av arbetsgivare,

d. v. s. endast av personer, vilka själva hava avlönade arbetare i sin

tjänst. Dessa arbetsgivare torde endast i ett fåtal fall underlåta att i

behörig ordning inbetala sina avgifter, och i de fall, där betalningen

uteblivit, synes någon risk för att den av staten förskjutna avgiften

icke skulle kunna indrivas, endast undantagsvis förefinnas.»

»Såsom av paragrafens tredje stycke framgår, skulle avgifterna för

försäkringarna i riksförsäkringsanstalten ingå till en försäkringsfond,

vilken skulle förvaltas enligt grunder, som bestämmas av Konung och

riksdag. Förvaltningen skulle lämpligen kunna ske i samband med

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung/. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111. 1*>5

r

förvaltningen av den allmänna pensions försäkringsfonden och skulle för

sådant fall av fondens medel de belopp ställas till riksförsäkringsanstaltens

förfogande, som erfordrades för fullföljande av anstaltens ändamål

ifråga om anordnande av lämplig vård åt skadade arbetare samt övriga

med olycksfallsförsäkringen sammanhängande sociala uppgifter. Det

torde emellertid härvid böra framhållas, att de belopp, som skulle erfordras

för tillgodoseende av ifrågavarande behov, knappast skulle bliva

mindre betydande än de, som behövas för vinnande av motsvarande

ändamål ifråga om den allmänna pensionsförsäkringen eller en blivande

obligatorisk sjukförsäkring)).

Över kommitténs förslag i 19 § yttrar riksförsäkringsanstalten:

»Kommittén har föreslagit, att i fråga om tid och sätt för erläggande

av avgifterna till riksförsäkringsanstalten Konungen skulle äga meddela

erforderliga föreskrifter. Emellertid synes det lämpligt, att riksförsäkringsanstalten

redan nu något berör även denna fråga.»

»För närvarande är uppbörden av premierna för försäkringar i riksförsäkringsanstalten

ordnad på följande sätt. Sedan en enligt lastställt

formulär upprättad ansökan om försäkring inkommit, bestämmer riksförsäkringsanstalten

på grundval av uppgifterna i ansökan ett provisoriskt

premiebelopp och utfärdar därpå försäkringsbrev. Detta överlämnas

till postsparbanken för att å vederbörande postsparbankskontor

tillhandahållas försäkringstagaren mot inbetalning av det provisoriska

premiebeloppet. Härom erhåller försäkringstagaren underrättelse. På

motsvarande sätt förfares vid förnyelse av försäkring. Vid försäkringsperiodens

slut skall försäkringstagaren till riksförsäkringsanstalten insända

uppgift för reglering av premiebeloppet, vilken uppgift skall

upptaga antalet under perioden inom företaget utgjorda dagsverken.

På grund av regleringsuppgiften fastställes det definitiva premiebeloppet;

i händelse detta är större eller mindre än det provisoriska, sker reglering

genom postsparbankens förmedling. Huvudsakliga delen av

premiebeloppet betalas alltså i allmänhet i förskott.»

»I fråga om sättet för uppbörden av premierna enligt den föreslagna

nya lagen synes kommittén hava tänkt sig, att premierna skulle erläggas

i samband med uppbörden av allmänna utskylder, vare sig kronouppbörden

eller uppbörden av kommunalutskylder.»

»Åven enligt riksförsäkringsanstaltens mening vore det lämpligt, att

åtminstone i fråga om vissa slag av arbetsgivare använda uppbörds«nyndighet

för upptagande av försäkringspremierna. I fråga om det

stora antalet mindre arbetsgivare skulle uppbörd efter det system, som

hittills följts i riksförsäkringsanstalten, medföra alltför mycket arbete

RiksfÖrsäk
ringsan
stalten
-

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

*

samt dessutom ej visa sig tillräckligt effektivt. Sannolikt skulle uppstå

alldeles oproportionerligt stora restantier, vilka sedan skulle orsaka betydande

kostnader och besvär. Om försäkringspremien genom uppbördsmyndighet

påföres debetsedel, kommer den däremot säkerligen att

inflyta bättre. Frågan är då, om kronouppbörden eller kommunaluppuppbörden

bör för ändamålet användas. Enligt de upplysningar riksförsäkringsanstalten

inhämtat av sakkunniga i ämnet, inflyter kommunaluppbörden

avsevärt sämre än kronouppbörden. Då det dessutom torde

medföra alltför mycket besvär, om anstalten för inkasserande av avgifterna

skulle nödgas stå i förbindelse med minst ett par tusen kommunala

uppbördsmyndiglieter, anser riksförsäkringsanstalten för sin del,

att avgifternas inkassering genom kronouppbördsmyndigheterna är att

förorda.»

»Såsom riksförsäkringsanstalten redan antytt, torde enligt riksförsäkringsanstaltens

mening ifrågavarande uppbördssätt ej för varje fall

visa sig lämpligt. Det lämpar sig bäst i fråga om smärre arbetsgivare,

såsom mindre jordbrukare, hantverkare och handlande ävensom husbönder

för tjänare, vilka arbetsgivare hava att erlägga en mindre, år från år

föga växlande premie, och i fråga om vilken reglering vanligen ej är

erforderlig. För de större arbetsgivarne åter, framför allt inom industrien

och samfärdseln, vilka kunna hava att erlägga en årspremie till

högst betydande belopp — ända till flera tiotusentals kronor — kan

en inbetalning till kronouppbördsstämma av hela premiebeloppet ställa

sig alltför betungande, varför uppdelning av premien på ett par terminer,

såsom t. ex. i Norge, torde böra medgivas. Den omständigheten,

att i fråga om större försäkringar reglering av premien måste

ske efter försäkringsperiodens utgång, torde ock göra ifrågavarande uppbördssätt

mindre lämpligt för dessa försäkringar. Om nämligen reglering

skulle ske i samband med uppbördsstämmorna, kunde den äga

rum först två år efter uppbörden av ett förskottsvis erlagt provisoriskt

premiebelopp. Återbetalning av premie genom uppbörden kan ock möta

svårigheter. Det synes därför, som om beträffande större försäkringar

det nuvarande, hos riksförsäkringsanstalten tillämpade sättet för uppbörden

av försäkringsavgifter, nämligen genom postsparbanken, fortfarande

lämpligen skulle kunna användas. Man torde kunna påräkna,

att de större arbetsgivarne i allmänhet godvilligt inbetala premierna på

detta sätt. Samma förfaringssätt för uppbörd måste nog i allmänhet

tillämpas i fråga om kortvariga och tillfälliga arbeten, säsongarbeten o. d.»

»Riksförsäkringsanstalten har så utförligt behandlat denna fråga,

emedan den har betydelse för försäkringens omkostnader, jämväl vad

postsparbanken angår.»

s. 167 Kontrollera mot PDF

167

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

»I fråga om tiden för försäkringspremiernas inbetalning synes kommittén

hava tänkt sig, att vid försäkringsterminens början ett provisoriskt

premiebelopp av försäkringstagaren skall erläggas och att sedermera

efter en viss tidsperiod, i allmänhet räkenskapsåret, premiebeloppet

definitivt skall bestämmas.»

»Detta förfarande synes riksförsäkringsanstalten lämpligt i de fall

då, enligt vad riksförsäkringsanstalten ovan ifrågasatt, premierna skulle

inkasseras genom postsparbanken, således i huvudsak i fråga om större

arbetsgivare, samt säsongarbeten m. in. För att vinna en förenkling i

förfarandet skulle man kunna tänka sig, att i fråga om mera stadigvarande

verksamheter det belopp, varmed de provisoriska premierna vid

regleringen efter räkenskapsårets slut ökas eller minskas, tillägges till

eller avdrages från nästa provisoriska inbetalning. (Jfr Schweiziska

lagen art. 112).»

»Beträffande åter de fall, där inbetalningen av premien skulle ske

genom kronouppbörden, d. v. s. huvudsakligen för smärre arbetsgivare,

vilka bedriva arbetet året om med ett på förhand känt arbetarantal,

skulle premien kunna beräknas till ett efter skälighetsprövning bestämt

belopp, och sedermera i allmänhet ej behöva regleras annat än på

särskild begäran, om t. ex. förhållandena under försäkringstiden förändrats.

Ett dylikt förfaringssätt praktiseras för närvarande vid riksförsäkringsanstaltens

hushållsförsäkringar, d. v. s. försäkringar för

tjänarinnor. Premierna i dessa fall kunna grundas huvudsakligen på

mantalslängderna, kompletterade med uppgifter av ombuden. Enligt

upplysningar, som riksförsäkringsanstalten bekommit, skulle anstalten

kunna erhålla utdrag ur mantalslängderna i så god tid varje år, att erforderliga

uppgifter för uppbörden av försäkringsavgifterna skulle kunna

lämnas till häradsskrivarne eller motsvarande myndighet i stad före augusti

månads utgång samma år; och i så fall skulle uppbörden av avgifterna

kunna ske vid kronouppbördsstämmorna, som äga rum mellan den 1

november och den 15 december. Lämpligast synes vara, att ifrågavarande

premier avse försäkringar för det år, under vilket de inbetalas.

Skulle de avse det kommande året, skulle de mantalsuppgifter, som avgivas

i slutet av ett år, ligga till grund för premierna för försäkringen

under andra året därefter. Det kan befaras, att under tiden alltför

många förändringar kunna uppstå. Enligt riksförsäkringsanstaltens

mening skulle således premierna betalas vid slutet av det år, för vilket

de gälla, eller alltså i stort sett i efterskott. I dessa fall bör någon

avgiftsförhöjning beräknas, såsom riksförsäkringsanstalten tidigare under

15 § framhållit.»

s. 168 Kontrollera mot PDF

168 Knuff!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

»Det första årets kostnader för ersättningar från riksförsäkringsanstalten

torde kunna bestridas av de premier, som, enligt vad ovan angivits,

betalas i förskott.»

»Kommitténs förslag, att statsverket skall förskjuta de avgifter, som

icke på föreskrivet sätt blivit erlagda, tillstyrka'' riksförsäkringsanstalten.

Då riksförsäkringsanstalten icke, liksom enskilda försäkringsgivare, kan

välja sina försäkringstagare och alltså ej heller kan såsom villkor för

försäkring föreskriva förskottsbetalning, synes en dylik garanti av statsmedel

vara oundgänglig, enär riksförsäkringsanstalten ej rättvisligen kan

fördela de förluster, som uppkomma av ifrågavarande anledning, på

övriga försäkringstagare. Någon större utgift för statsverket torde

ifrågavarande garanti dock sannolikt ej medföra. I Holland, där det

befunnits nödigt införa en liknande bestämmelse, har beloppet av de

premier, som ej kunnat indrivas, uppgått till högst 30,000 gulden för

år eller mindre än en procent av hela premiesumman.»

»Avgifterna för försäkringen skola enligt förslaget ingå till eu försäkringsfond,

som förvaltas enligt grunder, vilka bestämmas av Konung

och Riksdag.»

»Då såsom riksförsäkringsanstalten har sig bekant, en särskild

kommitté för närvarande är sysselsatt med utredning av frågan om förvaltningen

av den allmänna pensionsfonden, och det sätt, varpå denna

fråga blir löst, torde kunna vara av viss betydelse även för frågan om

förvaltningen av riksförsäkringsanstaltens försäkringsfond, synes resultatet

av nämnda kommittés arbete böra avvaktas, innan bestämmelse

träffas rörande sistberörda fonds förvaltning. Riksförsäkringsanstalten

vill dock redan nu framhålla vikten av att försäkringsfonden förvaltas

så, att den i möjligaste män kommer att tjäna den sociala olycksfallsförsäkringens

ändamål samt vara till stöd för landets näringar. Liksom

i Norge höra medel från fonden »mot betryggande säkerhet till viss del

utlånas åt näringsidkare, som hava försäkring i riksförsäkringsanstalten,

så att de medel, som hopbragts i främsta rummet av näringsidkarne,

åter kunna få tjäna till att främja näringarnas utveckling. Vidare böra

medel till någon viss del kunna utlånas till kommuner och möjligen

även till välgörenhetsinrättningar för uppförande av sjukvårds- och

andra dylika anstalter, varjämte riksförsäkringsanstalten med vederbörligt

tillstånd skulle kunna få disponera någon mindre del av fonderna för

uppförande, därest sådant erfordras, av egna anstalter till behandling av

olycksfallsskadade (t. ex. ortopediska anstalter m. in.).»

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kinif/1. Maj: t a Nåd. Proposition Nr 111. 1*59

»För att ovannämnda ändamål Hkola vederbörligen tillgodoses, synes

riksförsäkringsanstalten böra äga ett avgörande inflytande på frågor om

placering av riksförsäkringsfondens medel. Riksförsäkringsanstalten

skulle därför för sin del anse lämpligast, att, därest postsparbanken fortfarande

skall omhänderhava inkasseringen av riksförsäkringsanstaltens

medel, utbetalningar m. m., fondförvaltningen ordnas på det sätt, att

frågor om placering av medel avgöras av riksförsäkringsanstalten, förstärkt

med 1 eller 2 medlemmar av postsparbankens styrelse samt 3 av

Eders Kung!. Maj:t utsedda medlemmar, av vilka en skall vara finanssakkunnig

samt eu arbetsgivare och en arbetare. Den omedelbara förvaltningen

av medlen, d. v. s. inköpandet av värdepapper, utlämnandet

av lån, inkasseringar av räntor o. d., synes emellertid böra handhavas

av postsparbanken. Det torde få erinras, att i Norge beslutar riksförsäkringsanstaltens

styrelse i fråga om fondförvaltningen.»

Här torde även böra anföras huvudinnehållet av utlåtanden från utlåtanden.

andra håll än riksförsäkringsanstalten, och får jag därför, med ledning

av den förevarande protokoll bifogade bilagan, meddela följande sammanfattning

av flertalet av dessa uttalanden.

Lantbruksstyrelsen framhåller, att det från jordbrukets synpunkt syntes

önskvärt, att avgifterna må bestämmas och inbetalas efter försäkringsårets

slut, såsom förhållandet vore vid länens brandstodsbolag in. fl.

ömsesidiga försäkringsbolag och såsom med all sannolikhet komme att

ske vid de ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagen. Det vore vid jordbruket

omöjligt att för ett kommande år beräkna åtgången av tillfällig

arbetskraft, varemot det vid årets slut vore lätt att redovisa sådan.

Kungl. Maj:ts befallning shav ande i Jämtlands län anser, att det

enklaste vore, att uppbörden av avgifterna i allmänhet finge äga rum i

samband med kronouppbörden; indrivande av restantier ordnades då på

enklaste sätt. Men då uppbördsstämmorna numera i allmänhet skola

hållas i slutet av året, måste i sådant fall uppgivas den av kommittén

framhållna förmånen av avgifternas intagande i början av året. Detta

ville emellertid synas vara endast en ordnings- och bokföringsfråga, beroende

på, huru det ordnas med avgifternas påförande och med tiden

för lagens ikraftträdande.

Jämväl yrkesinsp ektören i sjunde distriktet R. Wieselgren ifrågasätter,

att premieuppbörden skall ske genom skattsedlarne.

Byråchefen i socialstyrelsen Th. Furst framhåller i en avgiven P. M.,

att det nuvarande tillvägagångssättet i riksförsäkringsanstalten med en

förvärdering av risken och fixering av premien per årsarbetare före för
Bihang

till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 93 a käft. (Nr 111.) 22

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kung!. Maj ds Nåd. Proposition Nr 111.

säkringens avslutande liksom även ett uttagande i förskott av den sannolika

premien vore överflödigt, när obligatorisk försäkringsplikt infördes,

och hela proceduren borde då kunna inskränkas till ett förfarande, som

motsvarade den nuvarande efterregleringen. Med ledning av förd statistik,

såväl rörande de enskilda större arbetsställena som beträffande

skilda yrkesgrupper, kunde risken å visst arbetsställe bedömas efter

medeltalsrisken för sådan verksamhet och reglering av premieprocentsatsen

äga rum efter kortare eller längre tids försäkring. Vadare borde

varje arbetsgivare åläggas att i samband med avgivande av deklaration

för taxering insända en förteckning över hos honom under det nästföregående

året sysselsatta arbetare med uppgift dels om deras resp.

löneinkomster och dels om av dem utförda dagsverken. Från taxeringsmyndigheterna

skulle därefter dessa förteckningar insändas till riksförsäkringsanstalten,

där med ledning av desamma samt den för resp.

yrke fastställda premieprocentsatsen, premien för varje arbetsgivare beräknas.

Uppgiften om den på varje arbetsgivare belöpande premien

skulle kommuniceras vederbörande taxeringsmyndighet och införas under

särskild rubrik å arbetsgivarens kronoskattsedel samt uppbäras i samband

med kronouppbörden.

Med avseende å stadgandet, att resterande försäkringsavgifter skola

indrivas av kronobetjäningen på sätt om indrivning av resterande kronoutskylder

är stadgat, erinrar Kungl. Maj:ts be (ältning shav ande i Jönköpings

län, att, därest olycksfallsförsäkringen skulle erhålla den omfattning,

som kommittén föreslagit, en sådan indrivning säkerligen skulle

komma att medföra väsentligt ökade kostnader såväl för staten som,

framför allt, för kommunerna genom anställande av nya fjärdingsmän

och exekutionsbetjänte. Redan vore nämligen dessa, särskilt genom indrivningen

av pensionsavgifterna, så hårt ansträngda, att deras antal

behövde ökas.

Direktionen för sjömanshuset i Malmö anför, att motiven till 19 §

gåve vid handen, att kommittén tänkt sig, att försäkringsavgifterna

skola betalas för år och i förskott. Vid sådant förhållande vore det

rimligt, act rederier berättigades till ristorno av försäkringsavgifter för

tid, under vilken fartyg icke användes eller är bemannat, allt i närmare

överensstämmelse med vad vid kaskoförsäkring är brukligt; och hemställde

direktionen, att i förslaget intoges bestämmelse i sådant syfte.

Bestämmelser i sådant avseende syntes vara av den vikt, att de borde

finnas i en blivande olycksfallsförsäkringslag och icke utfärdas på administrativ

väg.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung 1. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 111.

IT!

Såsom kommittén angiver, har den icke ansett lämpligt att i lagen

upptaga mer eller mindre detaljerade föreskrifter rörande sättet för erläggandet

av försäkringsavgifterna till riksförsäkringsanstalten. I fråga

om avgifterna till arbetsgivarbolagen har kommittén tänkt sig, att bolagen

skulle äga frihet att i detta avseende ordna förfarandet såsom dem synes

lämpligt, vilket naturligtvis icke utesluter, att för dylikt bolag, efter

därom hos Kungl. Maj:t gjord framställning, enahanda förfarande kunde

komma till användning som i fråga om riksförsäkringsanstalten.

Aven jag delar kommitténs åsikt i förevarande avseende. Man

måste nämligen tänka sig, att olika sätt för avgifternas inbetalning kunna

komma att tillämpas för olika grupper av arbetsgivare, i följd varav de

erforderliga föreskrifterna skulle bliva så omfattande, att de knappast

lämpa sig för att inpassas i förevarande lag. För övrigt synes mindre

lämpligt att i lag fastslå dylika föreskrifter, som sedermera i förekommande

fall kunde visa sig medföra olägenheter och behöva ändras. Det

synes därför ändamålsenligt, att, såsom kommittén föreslagit, åt Kungl.

Maj: t överlämna utfärdandet av nödiga bestämmelser, i vilket fall nödig

rättelse skulle kunna åstadkommas med mindre omgång än om föreskrifterna

ägde karaktären av lag.

Det är givet, att man vid utfärdande av erforderliga föreskrifter

angående erläggande av avgifterna för försäkringarna i riksförsäkringsanstalten

skall komma ätt i möjligaste mån taga hänsyn till olika förhållanden.

Sålunda vill det för närvarande, med hänsyn till vad som

från flera håll anförts, synas som om beträffande en stor del av de

mindre arbetsgivarne det lämpligaste förfaringssättet skulle vara att indriva

avgifterna i sammanhang med kronouppbörden. Särskilt gäller

detta i fråga om flertalet husbönder, mindre jordbrukare, hantverkare

m. fl. För dessa torde nämligen, såsom jag redan framhållit, avgifterna,

med hänsyn till de mera enkla och konstanta förhållandena i

fråga om användande av främmande'' arbetskraft, i allmänhet komma

att bestämmas efter vissa allmänna regler och endast i undantagsfall

behöva undergå någon avsevärd reglering. Uppgifter om avgiftsbeloppet

skulle i dessa fall inom tillräcklig tid av riksförsäkringsanstalten

insändas till uppbördsmyndigheterna för att kunna upptagas å vederbörande

kronodebetsedlar. Avgifterna skulle i dessa fall gälla för det

år, under vilka de erlades och således icke komma att betalas i förskott.

1 följd härav skulle någon ränteförlust uppkomma, till ^vilken

dock hänsyn självfallet tages vid avgifternas bestämmande. Önskar

någon rättelse i honom påförd avgift, kan sådan rättelse erhållas genom

hänvändelse till riksförsäkringsanstalten, som antingen, därest sådant ännu

Dcyar/cments
chefen.

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 111.

låter sig göra, anmäler vidtagen ändring till uppbördsmyndigheten eller

ock vid bestämmande av nästa årspremie avdrager vad som vid den

föregående inbetalningen tilläventyrs erlagts för mycket. Beträffande

andra arbetsgivare åter, och särskilt de större, torde det ej sällan med

hänsyn till att avgifterna skulle kunna uppgå till relativt stora belopp,

bliva nödvändigt att medgiva avgifternas fördelande till inbetalning å

kortare terminer än ett år. För dylika fall torde man böra tänka sig,

att avgifterna skulle inbetalas till postsparbanken eller på annat sätt

inlevereras. Sålunda torde t. ex. i fråga om sjöfolket särskilda bestämmelser

kunna bliva erforderliga. Understundom kan även befinnas

lämpligt att, efter därom med kommunen träffat avtal, upptaga avgifterna

i samband med kommunalutskylderna. Beträffande de större arbetsgivarne

bestämmas avgifterna för varje gång oftast provisoriskt och

regleras efteråt, vanligen, där ej arbetsgivaren annorlunda önskar, genom

utjämning å följande års premie. I allmänhet skulle man, såsom jag

redan framhållit, i möjligaste mån söka taga hänsyn till de olika förhållandena

inom olika slag av verksamhet.

I enlighet med vad kommittén föreslagit skulle avgifter, som icke

i vederbörlig ordning erlagts, indrivas på samma sätt som resterande

kronoutskylder. I ett par utlåtanden har anmärkts, att härigenom kronobetjäningens

arbete skulle komma att ökas i oproportionerlig grad.

Farhågorna i detta avseende torde emellertid vara överdrivna, då, såsom

kommittén framhåller, de ifrågavarande avgifterna icke såsom flertalet

motsvarande avgifter till den allmänna pensionsförsäkringen skola erläggas

av arbetare eller andra mindre bemedlade utan uteslutande av arbetsgivare,

d. v. s. endast av personer, vilka själva sysselsätta avlönade

arbetare och vilka allenast i undantagsfall torde underlåta att i behörig

ordning inbetala avgifterna. Av samma anledning torde även den garanti

för avgifternas inbetalande, som staten skulle komma att övertaga, icke

att medföra någon avsevärd utgift för statsverket.

Vad slutligen förvaltningen av den genom avgifterna uppkommande

fonden angår, torde frågan härom böra utredas i annat sammanhang.

Såsom även av kommittén och av riksförsäkringsanstalten framhållits,

bör vid utfärdandet av bestämmelser härom möjligaste hänsyn tagas

till de sociala uppgifter, som olycksfallsförsäkringen avser, ävensom till

de näringsidkares lånebehov, genom vilkas avgifter fonden huvudsakligen

bildats.

Med avseende å vad jag sålunda anfört föreslår jag för 19 §

samma lydelse som enligt kommitténs förslag, nämligen:

s. 173 Kontrollera mot PDF

173

Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111.

Riksförsäkringsanstaltens beslut om försäkringsavgifts

belopp* skall, även där beloppet blivit allenast

provisoriskt bestämt, utan hinder av förd klagan, tillsvidare

lända till efterrättelse. Vinnes nedsättning i

eller befrielse från avgift, återbetalas vad för mycket

blivit erlagt.

Angående tid och sätt för erläggande av avgifterna

för försäkringar i riksförsäkringsanstalten förordnas

av Konungen. Avgifter, som icke på föreskrivet

sätt blivit erlagda, förskjutas av statsverket

och indiåvas i den ordning, som för indrivning av

resterande kronoutskylder är stadgat.

Försäkringsavgifterna ingå till en fond, som förvaltas

enligt grunder, som bestämmas av Konung och

Riksdag.

20 och 21 §§.

Bestämmelserna i dessa §§ motsvara stadgandena i 11 och 12 §§

i gällande lag samt föreskrifterna i kungörelsen den 31 december 1912

angående anmälan om olycksfall i arbete och innehålla de allmänna

reglerna för det första förfarandet och de första åtgärderna i händelse av

olycksfall. Enligt 20 §, som meddelar föreskrifter om vad från arbetarens

sida bör iakttagas, därest han drabbas av olycksfall, bör sålunda arbetsgivaren

eller arbetsföreståndaren ofördröjligen underrättas, om olycksfall

inträffar, och den skadade skall vara skyldig att underkasta sig vård eller

föreskrift av läkare, som tillkallas av vederbörande försäkrmgsmrättnmg

eller av arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren. Den påföljd, som drabbar

arbetaren, därest han försummar dessa sina åligganden, är att ersättningen,

enligt stadgandet i 25 §, kan komma att nedsättas eller

indragas. . .

Någon saklig ändring av denna § har ej synts mig erforderlig.

Med anledning av en från ett par håll framkommen anmärkning ,har jag

vidtagit en redaktionell ändring i paragrafen, avseende att giva klarare

attack åt stadgandets innebörd.

Bestämmelserna om arbetsgivarens skyldighet vid inträffande olycksfall

hava meddelats i 21 §.

I fråga om innehållet av sitt förslag i denna del ant or kommittén:

»Sedan arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren erhållit kännedom om

olycksfallet, åligger det honom enligt 21 § att, därest olycksfallet kan

20 §.

21 §.

Kommittén

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

R iksför säkring

san

st al ten.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

antagas medföra utgivande av ersättning enligt lagen eller ombesörjande

av läkarvård jämte läkemedel, hos polismyndigheten i orten göra anmälan

om. olycksfallet enligt fastställt formulär. Nämnda myndighet

åligger att tillse, det sådan anmälan göres och att föranstalta om komplettering

^ av möjligen felaktiga uppgifter samt att, så snart meddelande

erhållits om olycksfallet, ofördröjligen därom underrätta den försäkra

gsinrättning, riksförsäkringsanstaiten eller arbetsgivarbolag, i vilken

den skadade är försäkrad. Härigenom beredes möjlighet för nämnda

inrättning att snarast möjligt vidtaga de åtgärder för den skadades vård

eller för beredande av ersättning, som finnas vara av nöden. Arbetsgivaren

är även skyldig att samtidigt med anmälan insända läkarbetyg

angående skadans beskaffenhet och den skadades tillstånd, vilket läkarbetyg

det. åligger honom att på egen bekostnad anskaffa. För att erhålla

möjligaste enhetlighet beträffande läkarbetygens avfattande föreskrives,

att desamma skola utfärdas i enlighet med fastställt formulär,

och har kommittén därvid ansett, att detta formulär borde fastställas

av medicinalstyrelsen, vilken naturligtvis därförut bereder riksförsäkringsanstaiten,

försäkringsrådet eller annan intresserad myndighet tillfälle

att angiva sin mening. I sammanhang härmed torde även taxa

för kostnaden av dylika läkarbetyg böra utfärdas. I överensstämmelse

med motsvarande stadgande i nu gällande lag, innehåller även kommitténs

förslag bestämmelser därom, att, därest läkarbetyg icke kan

utan större svårigheter eller kostnader anskaffas, intyg i stället skall

få lämnas av någon tjänsteman i orten eller någon av kommunens förtroendemän.

Stadgandena om polisundersökning och om vad med polismyndighet

skall förstås överensstämma i huvudsak med nu gällande

bestämmelser.»

»Polismyndigheten åligger att till försäkringsinrättningen ofördröjligen

insända handlingarna i ärendet ävensom protokoll över hållen

polisundersökning.»

Mot kommitténs förslag, att den föreskrivna anmälan om olycksfallet

skall insändas till polismyndigheten i orten, som därefter skulle

översända den till vederbörande försäkringsinrättning, har riksförsäkringsanstaiten

anmärkt, att detta förfaringssätt visserligen hade betydelse

i en på ersättningsplikt grundad lag, då det därigenom bleve möjligt

för arbetaren att styrka sin ersättningsrätt, men däremot icke kunde

anses behövligt i den föreslagna på obligatorisk försäkring grundade

lagen. I)å den nämnda anordningen emellertid ofta föranledde dröjsmål

med anmälningarnas översändande till anstalten, vilket, särskilt med

hänsyn till att karenstiden borttagits, kunde medföra betänkliga olägen
-

s. 175 Kontrollera mot PDF

Kung}. May.ts Nåd. Proposition Nr 111.

175

heter, vore det enligt anstaltens förmenande ovillkorligen nödvändigt, att

det ålades arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren att direkt till vederbörande

försäkringsinrättning insända anmälan om inträffat olycksfall,

och hinder borde icke möta att bestämma tiden, inom vilken anmälan i

regel skulle avsändas, till senast dagen efter den dag, då arbetsgivaren

eller arbetsföreståndaren av den skadade eller eljest erhölle underrättelse

om olycksfallet. Liknande föreskrift borde enligt anstaltens förmenande

även meddelas i fråga om läkarbetyget, som, så vitt möjligt, borde insändas

till försäkringsinrättningen samtidigt med anmälan eller senast å

tredje dagen efter den dag, å vilken anmälan senast skolat insändas.

Med hänsyn till vad riksförsäkringsanstalten sålunda anfört om Departementsnödvändigheten

av att anmälningarna om olycksfall ävensom läkarbetyget cheleninsändas

direkt till försäkringsinrättningen, har jag föreslagit en därmed

överensstämmande ändring i första och andra stycket av den föreslagna

21 §. Någon bestämmelse om komplettering av anmälningshandlingarna

torde då ej vidare behövas. Däremot har jag ej ansett lämpligt att i

lagen fixera någon viss kortare tid, inom vilken anmälan i allmänhet

skulle göras och läkarbetyget ''insändas. Med hänsyn till de olika förhållandena

i olika delar av landet, olika kommunikatiopsmöjligheter o. s. v.

torde det vara svårt att fastställa någon enhetlig tidsrymd. Genom stadgandet,

att anmälan skall göras ofördröjligen, och läkarbetyget insändas

samtidigt därmed eller så snart som möjligt därefter, ävensom den

straffpåföljd för försummelse härutinnan, som innefattas i stadgandet i

34 § första stycket, torde vara tillräckligt sörjt för att all skyndsamhet

i detta hänseende kommer att iakttagas.

Jag har även tänkt mig, att läkarbetyget ej skulle bekostas av

arbetsgivaren utan endast av honom ombesörjas. Härigenom torde en

för mindre arbetsgivare understundom betungande utgift undvikas och

därav möjligen uppkommande anledning till försummelse undanröjas.

Beträffande innehållet av det formulär, efter vilket anmälan enligt

förslaget skulle komma att göras, ävensom ordningen och sättet för deras

utarbetande, hänvisar jag till vad kommittén i denna del yttrat. Kommittén

anför sålunda:

»Angående innehållet av det formulär för anmälan om olycksfallet, Kommittén.

som skall av arbetsgivaren avgivas, lämnar den ovannämnda förordningen

av år 1912 detaljerade föreskrifter. Emellertid måste, därest kommitténs

förslag skulle komma att genomföras, formulärets innehåll i vissa

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Departements

chefen.

avseenden förändras och fullständigas. Särskilt gäller detta upplysningarna

om den skadades arbetsförtjänst m. m. Då uppgifterna i detta formulär,

åtminstone under första tiden efter olycksfallet, skola tjäna såsom ledning

för försäkringsinrättningens beslut rörande den skadade, och formuläret

lämpligen bör vara lika för alla försäkringsinrättningar, samt

då ändringar kunna tänkas tid efter annan bliva behövliga, har kommittén

föreslagit, att detsamma skulle fastställas av riksförsäkringsanstalten,

samt, för erhållande av ytterligare garanti ifråga om formulärets

ändamålsenliga uppställning, att ändring i detsamma skulle kunna

sökas hos försäkringsrådet. Visserligen har jämväl socialstyrelsen, såsom

utövande tillsyn enligt arbetarskyddslagen över många av de rörelser,

som skulle omfattas av olycksfallslagstiftningen, intresse av, att formuläret

även kommer att innehålla för dess nämnda verksamhet nödiga

uppgifter. Den ovannämnda förordningen innehåller också bestämmelser

i sådant syfte, och vid utarbetandet av det nya formuläret böra naturligen

i samråd med socialstyrelsen även de ifrågavarande uppgifterna

intagas. Givetvis böra även erforderliga uppgifter rörande inträffade

olycksfall av vederbörande försäkringsinrättning insändas till socialstyrelsen.

Särskild föreskrift härom torde lämpligen böra intagas i riksförsäkringsanstaltens

instruktion eller angivas i särskild förordning.»

Stadgandena i den föreslagna paragrafens tre sista stycken, om

polisundersökning, om vad med polismyndighet skall förstås och om

undersökningsprotokollets och andra handlingars insändande till försäkringsinrättningen

eller rådet, hava föranlett några erinringar av formell

natur. Enligt vad socialstyrelsen framhåller skulle stadgandet om åliggande

för polismyndigheten att »hålla polisundersökning», vilket stadgande

äger motsvarighet i nu gällande lag, på visBa håll givit anledningtill

den tolkningen, att nämnda myndighet ansett sig skyldig att förrätta

undersökningen in corpore, något som uppenbarligen icke varit

avsett. Vidare har av magistraten i Uppsala erinrats, att i nämnda

stad varken magistraten eller poliskammaren vore polismyndighet, utan

att denna myndighet jämlikt breven den 31 december 1869 och den 9

februari 1872 utövades av en polismästare, i följd varav det från nu

gällande lag hämtade stadgandet, om vad med polismyndighet borde

förstås, syntes böra omformuleras.

Med hänsyn till dessa anmärkningar och då jämväl i övrigt vissa

erinringar synts mig kunna göras mot de ifrågavarande stadgandenas

avfattning, har jag ansett mig böra omarbeta dem och därvid givit

desamma den lydelse, den nedanintagna paragrafen utvisar.

s. 177 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition Nr .111.

177

Med avseende å den nu behandlade paragrafen har från yrkesinspektionens

sida den meningen, så gott som enhälligt, gjort sig gällande,

att de föreslagna bestämmelserna måste kompletteras med föreskrifter,

som tillgodosåge behovet av att yrkesinspektörerna snabbt erhölle underrättelser

om inträffade olycksfall, ägde rätt att påkalla polismyndighetens

biträde vid undersökningar rörande olycksfallet o. s. v. I lagen

borde sålunda intagas bestämmelser om skyldighet för arbetsgivaren att

samtidigt med anmälan till försäkringsinrättningen jämväl insända anmälan

om olycksfallet till vederbörande yrkesinspektör, om rätt för yrkesinspektör

att själv påfordra polisundersökuing och om skyldighet för

polismyndigheten att till nämnda tjänstemän översända avskrift av protokoll

m. m. Emellertid torde möjligen erforderliga bestämmelser av

ifrågavarande art icke hava sin plats i den förevarande lagen, som

endast avser att reglera arbetsgivares skyldighet att hålla sina arbetare

skadeslösa för de ekonomiska följderna av inträffade olycksfall, utan,

på sätt jämväl socialstyrelsen framhållit, böra intagas i en särskild författning.

På grund av vad jag sålunda anfört torde 20 och .21 §§ böra erhålla

följande lydelse:

20 §.

Varder arbetare, som i denna lag avses, skadad

till följd av olycksfall i arbetet, skall arbetsgivaren

eller den, som å hans vägnar förestår arbetet, ofördröjligen

härom underrättas. Där ej läkarvård av försäkringsinrättningen

beredes den skadade, är han skyldig

att underkasta sig vård eller föreskrift av läkare, som

må tillkallas av arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren.

21 §.

Där olycksfallet medfört eller skäligen kan antagas

medföra påföljd, som enligt 6 eller 7 § föranleder

ersättning, åligger det arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren

att, sedan han från den skadade eller

eljest erhållit underrättelse om olycksfallet, ofördröjligen

därom hos den försäkring sinrättning, i vilken den skadade

är försäkrad, göra skriftlig anmälan enligt formulär,

som av riksförsäkringsanstalten fastställes.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 93 a käft. (Nr 111.)

23

opaginerad Kontrollera mot PDF

17*

Kung}. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

22 §.

Då anmälan göres, skall samtidigt eller, där så ej

kan ske, så snart som möjligt därefter till försäkringsinrättningen

insändas genom arbetsgivarens försorg anskaffat

läkarbetyg enligt formulär, som av medicinalstyrelsen

fastställes, angående skadans beskaffenhet

och den skadades tillstånd eller, där olycksfallet medfört

döden, angående dödsorsaken; kan läkarbetyg ej

utan oskälig omgång eller kostnad anskaffas, må i

stället insändas intyg av präst eller annan tjänsteman

i orten, av ordföranden i kommunalstämman eller ordföranden

eller ledamot i kommunalnämnden eller av

ledamot i häradsnämnden.

Polismyndigheten i orten skall så fort ske kan föranstalta

om undersökning rörande olycksfallet, därest

sådan undersökning begäres av försäkring sinrättning en

eller för säkring srådet, samt till inrättningen eller rådet

insända protokoll över undersökningen; begäres ej polisundersökning,

hålles undersökning allenast om polismyndigheten

finner sådan nödig.

Med polismyndighet avses i denna lag å landet

länsman samt i stad magistrat, stadsstyrelse, poliskammare

eller polismästare.

22 §.

Såsom av det föregående framgår har kommittén tänkt sig, att

samtliga de verksamheter, som skulle omfattas av den nya olycksfallslagstiftningen,

skulle göras till föremål för eu enhetlig lagstiftning, samt

att särskilda bestämmelser för någon viss verksamhet ej skulle vara erforderliga.

1 fråga om sjöfarten har kommittén dock funnit vissa bestämmelser

behövliga, som hava avseende på de speciella förhållandena

inom denna näringsgren. Dessa bestämmelser, som återfinnas i 22 och

26 §§, har kommittén, då desamma i huvudsak vore erforderliga även i

fråga om övriga verksamhetsgrenar, sökt giva sådan avfattning, att de

skulle komma att gälla även dylika, ej direkt till sjöfartens område hörande

fall. I enlighet härmed hava i nämnda paragrafer intagits föreskrifter

rörande ordnandet av anmälningsskyldigheten och den första

undersökningen vid olycksfall under resa utom riket samt angående de

fall, då fartyg förlist med man och allt, eller eljest arbetare blivit borta,

utan att någon underrättelse om honom erhållits.

s. 179 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111. 179

Med avseende å alla övriga för sjöfartsyrket säregna fall har kommittén

tänkt sig, att desamma skulle kunna regleras med tillämpning

av den föreslagna lagens stadganden i allmänhet. Kommittén har sålunda

icke upptagit några undantagsbestämmelser för sjöfarten i fråga

om ersättningsbeloppens storlek, försäkringsanstalt, ersättningarnas bestämmande,

arbetsförtjänstens beräkning o. s. v. I detta hänseende anför

kommittén:

»Med avseende å beräkningen av denna arbetsförtjänst hava de

flesta utländska lagar för sjöfarten bestämmelser, som skilja sig från

motsvarande bestämmelser för övriga yrken. Under det att nämligen

arbetsförtjänsten i vanliga fall beräknas efter de individuella förhållandena,

har man i dessa lagar fördelat sjöfolket i vissa löneklasser eller

ock eljest meddelat särskilda bestämmelser om sättet för lönens beräknande.

Huvudanledningen härtill torde vara, att åtminstone beträffande

besättningen lönen i regel till en mindre del utgår i kontanter och i

övrigt utgöres av naturaförmåner, vilkas uppskattning i penningar med

hänsyn till de olikartade förhållandena i olika trakter skulle kunna bereda

svårigheter. Givetvis skulle genom dylika särskilda bestämmelser

för sjöfarten ersättningsbeloppens beräknande förenklas. Men då man i

flera lagar beträffande vida talrikare grupper av arbetare inom andra

näringar, särskilt jordbruket, där svårigheterna i förevarande hänseende

ej sällan torde vara lika stora som inom sjöfarten, icke dragit sig för

att bestämma arbetsförtjänsten efter de allmänna reglerna, torde man

vara berättigad att antaga, att även i fråga om sjöfolket dessa svårigheter

kunna övervinnas. Härtill kommer, att i fråga såväl om sjöfarten

som andra näringsgrenar allmänna regler för uppskattningen av

naturaförmåner ävensom rörande vissa andra förhållanden, som äro

av betydelse för arbetsförtjänstens bestämmande, torde komma att av

vederbörande försäkringsjmyndigheter i möjligaste utsträckning angivas,

varigenom de antydda svårigheterna skulle komma att väsentligen förminskas.

»

Emellertid här, såsom redan av det föregående framgår, fråp några

håll, huvudsakligen från kommerskollegii sida, gjorts gällande, att kommittén

icke genom de ifrågavarande bestämmelserna kunde anses hava

tagit tillräcklig hänsyn till de egenartade omständigheter, varunder sjöfartsyrket

utövas, utan hade åtskilliga förhållanden, som beröra sjöfartsyrket

lämnats i viktiga hänseenden oreglerade. Jämväl riksförsäkringsanstalten

har ansett det kunna sättas i fråga, om ej i ett eller annat

avseende ytterligare bestämmelser i fråga om sjöfarten kunde anses

erforderliga. Såsom exempel på de frågor, som sålunda ansetts

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Departements

chefen.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

tarva utförligare föreskrifter, hava bl. a. anförts frågorna om befogenhet

för befälhavare, som äger del i fartyget, att medtagas i försäkringen;

rätt för sjöman till ersättning vid olycksfall under försök att rädda

människoliv ur sjönöd (jämför kungörelsen den 2 oktober 1908 om

fiskarförsäkringen); rätt till ersättning vid vissa yrkessjukdomar, skörbjugg

beri-beri, m. fl.; tillsynen å skadade, som befinna sig utom riket,

hemsändande av skadade sjömän; tiden från vilken ersättning skall

utgå i de uti 25 § omförmälda fall; sättet för arbetsförtjänstens beräknande;

utfärdandet av int}^g, som enligt 21 § skall bifogas olycksfallsanmälan;

skyldighet att i skeppsdagboken göra anteckning, när en sjöman

blir arbetsoförmögen till följd av olycksfall och när han återfår

arbetsförmågan; skyldighet att jämte olycksfallsanmälan insända utdrag

av skeppsdagboken. Särskilt har från kommerskollegii sida gjorts gällande,

att en tillämpning av bestämmelserna i 9 § av förslaget beträffande

sjöfartsyrket skulle vara förenat med stora vanskligheter. En väsentlig

del av sjöfolkets arbetslön utginge i form av fri kost, och förekomme

häi vid mycket växlande förhallanden, som i de särskilda fallen försvårade

uppskattningen av denna förmåns värde efter fullt rättvisa och enhetliga

grunder. Vidare syntes vid beräkningen av skadad sjömans årliga

arbetsförtjänst svårighet möta vid värdesättningen av de särskilda

slag av ersättning, som skulle till sjöman utgå enligt 95 och 96 §§ sjölagen.

Även beräknandet av själva hyran och arbetsårets längd torde

giva anledning till olika tolkningar och framkalla tvistigheter, vilka det

borde vara angeläget att i möjligaste mån förebygga.

Beträffande vissa av dessa frågor har jag redan i det föregående

sökt ''visa, att de mot kommitténs förslag uttalade betänkligheterna i

huvudsak måste anses överdrivna. Vad angår beräknandet av arbetsförtjänsten

synes mig kommittén i sitt yttrande hava på tillfredsställande

sätt motiverat sitt förslag’ i denna del. Frågan om upptagande i

lagen om bestämmelser rörande de för sjömansyrket specifika yrkessjukdopiarna

torde icke erfordra vidare yttrande, då, såsom av det

föregående framgår, bestämmelserna i 2 § av kommitténs förslag, med

hänsyn till den pågående utredningen rörande införandet av en allmän

obligatorisk sjukförsäkring för arbetare, uteslutits ur lagen.

De framställda anmärkningarna i övrigt hänföra sig huvudsakligen

till de bestämmelser om anmälningsskyldighet och undersökning samt

om beräknande av ersättning i vissa fall, då fartyg förlist, vilka återfinnas

i nu förevarande paragrafer.

s. 181 Kontrollera mot PDF

181

Ktmgl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

I 22 § föreskrives, i väsentlig överensstämmelse med utländska lagar

och tidigare svenska förslag, såsom allmän regel, att, där oj svensk

polismyndighet kan anlitas, de sådan myndighet i förevarande avseende

åliggande uppgifter skulle övertagas av närmaste svenska konsulat. Konsulatet

skulle således även självt eller genom därtill förordnad annan myndighet

eller person ombesörja, att nödig undersökning hålles, samt att

handlingarna i ärendet insändas till försäkrangsinrättningen. I allmänhet

skulle således i förevarande hänseende konsulatet inträda i de funktioner,

som i vanliga fall enligt förslaget skulle åligga polismyndighet.

I avseende å dessa bestämmelser erinrar kommerskollegium om de

stadganden, gällande sjölag innehåller dels i 40 § angående skyldighet

för befälhavare å svenskt fartyg att, inom riket till kommerskollegium

och utom riket till svensk konsul, avgiva skriftlig rapport, då genom

olyckshändelse någon av besättningen eller någon ombordvarande ljutit

döden eller lidit svårare kroppsskada, i vilken rapport, som skall innehålla

fullständig avskrift av vad som må vara i fartygets dagbok antecknat

angående den timade händelsen, jämväl skall lämnas en utförlig

framställning om densamma och om vad som kan tjäna till ledning för

bedömandet av orsakerna därtill, och dels i 40, 317 och följande §§ om

skyldighet att avgiva sjöförklaring och om anställande i vissa fall av sjöförhör

angående olycksfall ombord å fartyg. Dessa bestämmelser anser

kommerskollegium hava bort i det föreliggande förslaget noga beaktas,

så att onödigt dubbelarbete måtte besparas enskilda och myndigheter.

Jämväl socialstyrelsen framhåller önskvärdheten av att anmälningsskyldigheten

i båda fallen reglerades efter enhetliga grunder.

Det torde vara klart, att även i de fall, som här avses, en skyldighet

för arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren, i detta fall befälhavaren,

att anmäla olycksfallen för vederbörande försäkringsinrättning

icke kan undvaras. Bestämmelserna rörande dagbokens förande och avgivande

av sjöförklaring, vilka meddelats med hänsyn jämväl till förhållanden,

som äro -av betydelse för olycksfallsförsäkringen, torde visserligen

i allmänhet lämna även de för denna försäkring erforderliga uppgifterna,

Frågan, huruvida med hänsyn härtill den nu föreslagna anmälningsskyldigheten

skulle komma att medföra onödigt dubbelarbete

och därigenom alltför mycket betunga vederbörande befälhavare, torde

emellertid uteslutande vara beroende av det sätt, varpå denna skyldighet

skulle fullgöras. Därom innehåller förslaget endast, att anmälan skall

ske enligt formulär, som av riksförsäkringsanstalten fastställes. Av vad

rörande formulärens utarbetande av kommittén anförts under § 21, torde

framgå, att redan vid utfärdandet av däri omförmälda föreskrifter till
-

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 111.

23 §.

24 och 25 §§.

Kommittén.

facklig hänsyn torde komma att tagas till de här berörda förhållandena,

och i den mån ytterligare föreskrifter skulle visa sig erforderliga, torde

desamma, på sätt jag redan förut erinrat, jämlikt stadgandet i 32 §,

komma att utfärdas av Kungl. Maj:t.

Med den ändring, som betingas därav, att anmälan här, liksom i de

uti 21 § avsedda fallen, bör göras direkt till försäkringsinrättningen i

stället för till polismyndigheten, skulle 22 § komma att erhålla följande

lydelse:

»Har olycksfallet inträffat under resa utom riket,

sker anmälan om olycksfallet hos /orsakringsinrättningen

eller det svenska konsulat, där anmälan tidigast

kan äga rum. Har anmälan skett hos svenskt

konsulat, verkställes genom dess försorg sä fort ske kan

nödig undersökning, varefter handlingar och protokoll

i ärendet insändas till försäkringsinrättningen.»

23 §.

Mot bestämmelserna i denna paragraf har jag ej funnit skäl till

anmärkning, utan torde densamma böra erhålla följande av kommittén

förslagna lydelse:

»Försäkringsinrättning ävensom försäkringsrådet

äga att, till vidare utredning, i ärende rörande tillämpning

av någon i denna lag given bestämmelse, låta vid

allmän domstol avhöra vittnen eller sakkunniga.»

24 och 25 §§.

I dessa paragrafer har kommittén meddelat bestämmelser om de

fall, då under arbetet inträffad skada ej medför rätt till ersättning eller

då den skadad arbetare i följd av olycksfallet tillkommande ersättningen

på grund av särskilda förhållanden skall kunna nedsättas eller

indragas.

I 1 §, andra stycket, i nu gällande lag är stadgat, att ersättning ej

i något fall utgår för skada, som den skadade uppsåtligen eller genom

grov vårdslöshet själv ådragit sig eller som uppsåtligen förorsakats av

tredje man, där denne icke haft ledning av eller uppsikt över arbetet.

Mot denna bestämmelse i gällande lag svarar 24 § i kommitténs för
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kunf/l. Hfaj:ts Nåd. Proposition Nr 111. 1>W

slug. Enligt kommitténs förslag skulle emellertid den omständigheten,

att den skadade genom grov vårdslöshet själv ådragit sig skadan, icke

föranleda till inskränkning i rätten till ersättning, och endast i de fall

skulle av tredje man uppsåtligen förorsakad skada medföra förlust av

ersättningsrätt, då tredje mannen skulle bliva ersättningsberättigad.

Kommittén anför härom bland annat: »Dylika undantag beträffande

rätten till ersättning återfinnas såsom naturligt är i alla lagar, som grundats

på principen om direkt ersättningsskyldighet för arbetsgivaren, da

ju denne svårligen kan förpliktas att utgiva ersättning för skada, som

uppkommit antingen direkt genom annans vållande eller därigenom, att

arbetaren ådragit sig skadan genom uppenbart förbiseende av givna

föreskrifter eller eljest genom synnerlig oaktsamhet, och skadan således

ej kan läggas arbetsgivaren till last. Om åter olycksfallslagstiftningen

grundas på försäkringsprincipen, förlora dylika undantag praktiskt

taget all betydelse för arbetsgivaren. Hans risk täckes nämligen då

genom försäkringspremien, som för att motsvara dylika extra ordinära

risker icke erfordra någon nämnvärd höjning. Därjämte har på många

håll den åsikten gjort sig gällande, att s. k. grovt vållande från arbetarens

sida i verkligheten ofta måste anses bero därpå, att genom den

uppdrivna intensiteten i det moderna arbetet och genom det dagliga

sysslandet med maskiner och dylikt arbetaren efter hand måste bliva

mera likgiltig för fara än under vanliga förhållanden. I många fall

torde även beträffande unga eller nyantagna arbetare oerfarenhet i arbetet

kunna leda till oaktsamhet. Av dylika skäl har man också i vissa utländska

försäkringslagar, såsom i den tyska och den holländska lagen,

inskränkt sig till att från rätten till ersättning undantaga den, som

uppsåtligen vållat olycksfallet, och har kommittén i sitt förslag anslutit

sig till sistnämnda uppfattning och i överensstämmelse därmed i förevarande

paragraf föreslagit, att ersättning ej skall utgå, därest den

skadade uppsåtligen förorsakat skadan, och ej heller utgå till någon den

skadades anhörig, som uppsåtligen förorsakat olycksfallet. Det torde

jämväl böra erinras om, att i gällande förordningar om ersättning vid

militärtjänstgöring och om försäkring för fiskare rätten till ersättningen

ej heller förverkas på grund av grov vårdslöshet från den skadades sida.»

Förslaget att utesluta grov vårdslöshet från de grunder, som upphäva

rätten till ersättning har — utom från arbetarhåll — allmänt

givit anledning till anmärkningar. Därvid har särskilt framhållits det

orättvisa och olämpliga i att arbetaren skulle kunna erhålla ersättning

TJtlåianden.

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Departements

chefen.

även i de fall, då han förorsakat olycksfallet genom att åsidosätta givna

säkerhetsföreskrifter, eller genom att borttaga skyddsanordning eller

dylikt, eller då olycksfallet haft sin grund i arbetarens onykterhet eller

förorsakats av lek, okynne, slagsmål eller dylikt. Särskilt hava emellertid de

fall, då skyddsanordningar eller säkerhetsföreskrifter åsidosatts, ådragit sig

uppmärksamhet. Sålunda anför arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd

bland annat, hurusom envar arbetsgivare visste, hur svårt det redan nu

vore att få arbetarne att följa de säkerhetsföreskrifter, som vare sig

med eller utan yrkesinspektionens medverkan vore givna och kungjorda

på arbetsplatserna. Bleve det föreslagna stadgandet lag, vore det antagligt,

att arbetarnes oaktsamhet ytterligare komme att ökas. Det skäl,

som kommittén anfört för förslaget, eller att dylika olycksfalls medtagande

under lagen icke komme att nämnvärt öka premierna, vore sannolikt

riktigt, ehuru någon statistisk grund för detsamma icke torde

finnas, men därmed vore frågan icke avgjord, ty det vore uppenbart,

att det ur allmän synpunkt vore synnerligen beklagligt, om vårdslöshet

och oaktsamhet alltmer vunne insteg på arbetsplatserna.

I allmänhet hava de framställda erinringarna utmynnat i ett yrkande

på, att det nuvarande stadgandet om grov vårdslöshet måtte bibehållas.

Från en del håll har emellertid framhållits, att det i många fall dock

måste anses allför hårt för en arbetare att på grund av en tillfällig oförsiktighet

gå miste om sin ersättning, och att arbetaren därför i dylika fall

borde vara berättigad till eu reducerad ersättning. Denna ståndpunkt

har bl. a. intagits av arbetsgivarföreningarnas förtroenderåd. Riksförsäkringsanstalten,

som jämväl yttrat sig i den föreliggande frågan, har

för sin del föreslagit, att den i lagen stadgade ersättningen skulle kunna

indragas, därest den skadade genom underlåtenhet att ställa sig till

efterrättelse av arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren givna och behörigen

upprätthållna föreskrifter, själv vållat olycksfallet; nedsättning

av ersättningen borde däremot av praktiska skäl ej förekomma.

De erinringar, som framställts mot kommitténs förslag i denna del,

hava synts mig i vissa hänseenden berättigade. Otvivelaktigt måste det

framstå såsom något för rättskänslan stötande, att eu arbetare, som

själv vållat olycksfallet därigenom, att han åsidosatt av arbetsgivaren

träffade föreskrifter eller- anordningar, som just avsett att förhindra

olycksfall, likväl skall vara berättigad till ersättning på arbetsgivarens

bekostnad. Jämväl ur allmän arbetarskyddssynpunkt måste en dylik

bestämmelse anses olämplig. Liknande synes mig förhållandet vara i de

s. 185 Kontrollera mot PDF

185

Kung1. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 111.

fall, då arbetaren går onykter till arbetet ocli på grund därav förorsakar

olycksfall och därmed följande skada.

I de nu anmärkta fallen har jag därför ansett en inskränkning i

den av kommittén föreslagna ersättningsrätten böra äga rum. Med avseende

på de övriga fall, då grovt vållande kan anses föreligga, synes

mig emellertid giltigheten av de utav kommittén till stöd för dess

förslag anförda skäl icke kunna förnekas. Åven i de av mig särskilt

angivna fallen, nämligen då arbetaren varit onykter eller åsidosatt

skyddsanordning, torde mången gång kunna inträffa, att en obetingad

förlust av ersättningsrätten måste framstå som en alltför hård påföljd

för den begångna förseelsen. Jag har därför ansett det böra i varje särskilt

fall kunna bliva föremål för prövning, om och i vad mån arbetaren

skall på grund av sin skuld till olycksfallet gå förlustig sin ersättning

eller allenast någon del därav.

Det tillägg till kommitténs förslag, som jag sålunda ansett mig

böra föreslå, torde lämpligen böra intagas i 25 §.. Stadgandet i denna

paragraf, som väsentligen motsvarar 11 § i nu gällande lag och innehåller

bestämmelse om den påföljd, som skall kunna inträda, därest på

grund av den skadades försummelse underrättelse icke lämnas om olycksfallet

eller om den skadade icke ställer sig till efterrättelse föreskrift

om sjukhus- eller läkarvård, har jag ansett böra bibehållas utan annan

ändring än den, som betingats av ovannämnda tillägg..

På grund av vad jag sålunda anfört torde 24 och 25 §§ böra erhålla

följande lydelse:

24 §.

Har olycksfallet uppsåtligen förorsakats av den

skadade, utgår ej ersättning enligt denna lag. Ej

heller må, där olycksfall, som medfört den skadades

död, uppsåtligen förorsakats av efterlevande, ersättning

utgå till denne.

25 §.

Har olycksfallet föranletts däravr att den skadade

ej ställt sig till efterrättelse gällande anordning

eller föreskrift om åtgärder för undvikande av olycksfall,

eller därav, att den skadade varit av starka drycker

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 93 a höft. (Nr 111). 24

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

2G §.

Departements

chefen.

berusad, må ersättning enligt 6 § skäligen nedsättas eller

indragas.

Lag samma vare, där den skadade ej ställt sig till

efterrättelse anordning eller föreskrift om sjukhus- eller

läkarvård, som givits på grund av denna lag, sä ock

där genom försummelse av den skadade underrättelse

om olycksfallet enligt 20 § icke lämnats; dock att nedsättning

eller indragning av ersättningen ej må ske, såvida

ej skadan väsentligen förvärrats därigenom, att den

skadade i följd av förseelsen kommit att sakna lämpligvård.

26 §.

I samband med stadgandet i 22 § har jag jämväl delvis berört de

av kommittén i 26 § föreslagna bestämmelserna rörande bl. a. det fall,

att fartyg gått under med man och allt. Rörande innehållet i detta

stadgande anför kommittén:

»För sådant fall ävensom för andra fall, där arbetare försvunnit, har

föreslagits, att, om försäkringsinrättningen finner skäl antaga, det arbetaren

omkommit till följd av olycksfall i arbete, inrättningen skulle äga

att enligt bestämmelserna i 7 § utgiva livräntor till efterlevande, vilka

livräntor naturligtvis skulle upphöra att utgå, dock utan återbetaluingsskyldighet,

för det fall, att det sedermera skulle visa sig, att arbetaren

är vid liv, eller att han icke omkommit till följd av olycksfall i arbete.

Avgörandet av, huruvida en försvunnen arbetare omkommit eller icke,

göres således beroende av en skälighetsprövning och förutsätter ej undersökning

eller beslut av domstol. I enlighet härmed har kommittén också,

såsom förut (sid. 97) anförts, funnit besvär över beslut i dylikt ärende

kunna anföras hos försäkringsrådet, som även i dessa fall skulle vara

sista instans.»

Mot lämpligheten av ifrågavarande stadgande synes mig intet vara

att erinra. Att, såsom kommerskollegium hemställer, i paragrafen uttryckligen

angiva, %tt tiden från vilken livränta skall utgå, då fartyg förolyckats

utan att upplysning kunnat vinnas om när det skedde, skall

beräknas enligt den i 67 § sjölagen angivna grund, synes icke erforderligt

och skulle för övrigt kräva kompletterande bestämmelser för andra

i paragrafen avsedda fall.

s. 187 Kontrollera mot PDF

187

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Paragrafen torde sålunda böra bibehållas oförändrad med följande

lydelse:

»Har någon, som är försäkrad enligt denna lag,

under resa eller eljest blivit borta, samt bär all underrättelse

om honom upphört, och kan skäligen antagas,

att han omkommit till följd av olycksfall i arbetet, äger

anhörig, som i 7 § b) omförmäles, att av den försäkringsinrättning,

i vilken försäkringen ägt rum, uppbära

livränta efter de i samma lagrum angående livräntor

till efterlevande stadgade grunder.

Försäkringsinrättningen är berättigad att av sådan

anhörig, såsom villkor för utbetalning av livränta, fördra

förklaring under edlig förpliktelse, att han saknar varje

underrättelse om den försäkrade.

Rätt till livräntan upphör, därest den försäkrade

finnes vara vid liv eller hava avlidit av annan orsak

än olycksfall i arbete.»

27 §.

Beträffande utländska medborgares och utom riket boende arbetares

förhållande till lagstiftningen, innehålla lagarna i allmänhet bestämmelser,

som reglera och inskränka dylika personers rätt till ersättning för skada

till följd av olycksfall i arbetet. Jämväl i den gällande svenska lagen

hava dylika bestämmelser meddelats. Enligt 6 § skall sålunda utländsk

medborgares änka eller barn ej äga rätt till livränta enligt lagen, därest

de vid tiden för olycksfallet icke voro bosatta här i riket, och för tid,

varunder någon till livränta berättigad är bosatt utom riket, äger han

ej uppbära livräntan. Såsom kommittén framhåller, har detta förhållande

sin grund dels däri, att utgivande av ersättning till utom landet boende

personer (t. ex. utländska sjömän, utvandrare m. fl.) i allmänhet är förenat

med synnerliga svårigheter både med avseende på erforderlig kontroll

vid utbetalningen och övervakandet av den skadades tillstånd, och

dels givetvis däri, att lagstiftningen utom i de fall, där överenskommelse

länderna emellan träffats, ej ansetts böra medgiva enahanda förpliktelser

gentemot utlänningar som i fråga om landets egna medborgare.

De av kommittén i 27 § föreslagna bestämmelserna rörande utländsk

medborgare och utom riket bosatta svenska medborgare skilja sig ej

oväsentligt från de nu gällande.

27 §.

Kommittén.

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Mai ds Nåd. Proposition Nr 111.

Kommittén anför härom bland annat:

»För sin del har kommittén emellertid beträffande varje svensk

medborgare ävensom i fråga om skadad utländsk medborgare, som är

bosatt i riket, icke ansett någon som helst inskränkning av ifrågavarande

art böra ifrågakomma. Med avseende å utländsk medborgares

rätt till ersättning i andra fall har kommittén dock ansett vissa inskränkningar

nödvändiga. I fråga om utlänning, som har rätt till sjukpenning

eller livränta, har kommittén, dock endast för det fall att han är bosatt

utom riket, föreslagit, att hans under längre eller kortare tid utgående

ersättning skulle antingen med hans samtycke kunna utbytas mot ett

kapital för eu gång motsvarande minst tjugo och högst femtio procent

av ersättningens kapitalvärde, eller ock utan hans samtycke utbytas mot

ett kapital av femtio procent av kapitalvärdet. Därmed skulle också all

rätt till vidare ersättning vara förfallen. Angående livränta (resp. kapitalutbetalning

vid omgifte) till efterlevande anhörig, som ej är svensk medborgare,

föreslås, i likhet med motsvarande bestämmelser i nuvarande

lag, att livränta allenast skulle utgivas, om den anhöriga vid tiden för

olycksfallet var bosatt här i riket. Begravningshjälp skulle för avliden

utom riket bosatt utlänning utgå endast om dödsfallet inträffat inom

tre månader efter olycksfallet.»

Departements Mot de av kommittén sålunda föreslagna grunderna för utländska

chefen. medborgares eller inom riket boendes rätt till ersättning synes mig ej

något vara att erinra. Förhållandena gestalta sig naturligen väsentligen

olika i fråga om en på obligatorisk försäkring byggd lag, där ersättningarna

utbetalas av en större anstalt, vilken utan tvivel besitter större

möjligheter att kontrollera de förhållanden, som uppbära ersättningsrätten,

än en enskild arbetsgivare.

vtbyte av liv- I samband med ifrågavarande paragraf har av bl. a. vattenfallsrakapitai

styre^en upptagit frågan, om ej jämväl i andra fall ett utbyte av liv- ''

ränta mot kapital borde få äga rum. Styrelsen framhåller sålunda, att

det för en invalid eller för en änka, som skulle söka att på ett nytt

arbetsfält vinna sin utkomst, t. ex. genom eu mindre handelsrörelse eller

dylikt, i många fall vore av synnerlig vikt att äga ett kapital. Stadgandet

i 31 § utgjorde hinder för räntetagaren att ställa livräntan som

• säkerhet. Det skulle då för honom eller henne vara förenat med stor

ekonomisk fördel, om försäkringsinrättningen ägde rätt att mot borgen

eller annan säkerhet, som kiinde av densamma godtagas, lämna ett

rörelsekapital vid den nya verksamhetens början.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ktmgl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111. 181)

Ur kommitténs betänkande må rörande denna fråga följande anföras:

»Kommittén har visserligen funnit de skäl beaktansvärda, som anförts Kommittén.

för medgivandet av utbyte i vissa fall av en olycksfallsränta, särskilt om

densamma iir å mindre belopp, mot ett på en gång utbetalt kapital.

Dessa skäl synas dock, beträffande vårt land, avsevärt förlora i betydelse,

om man tager hänsyn till de förhållanden, som inträtt efter

genomförandet av den allmänna folkpensioneringen, vartill någon egentlig

motsvarighet ännu endast förefinnes i ett fåtal länder. De livräntor,

som skulle komma att utgå enligt olycksfallslagen, komma nämligen förr

eller senare att förökas med de pensioner, vilka, i många fall visserligen

med minskade pensionstillägg, vid inträdande invaliditet komma att utgå

på grund av lagen om allmän pensionsförsäkring. I följd härav komma

totalbeloppen av pensionerna för olycksfallsinvaliderna att bliva avsevärt

högre och således till mera gagn för dem, än om olycksfallsräntan tidigare

utbytts mot ett kapital, som helt eller delvis kan hava gått förlorat

vid tiden för undfående av invalidpensionen. Att under sådana

förhållanden medgiva ett utbyte av en olycksfallsränta, om ock för en

invaliditetsgrad av endast 10—20 procent, synes icke vara tillräckligt

motiverat; i allt fall bör ett sådant utbyte icke kunna medgivas utan

goda garantier för att kapitalet kommer att rätt användas. Men

att utan alltför starkt intrång på den individuella friheten erhålla

dylika garantier synes åter knappast vara möjligt. Därjämte måste,

såsom även i andra länder skett, nödig hänsyn tagas till fattigvårdsintresset,

vilket visserligen skulle kunna åstadkommas genom föreskrift

om fattigvårdskommunens bifall såsom villkor för den ifrågavarande

anordningen; men då den skadade under olika tider ej sällan skulle

komma att tillhöra olika kommuner, torde även denna garanti rätt ofta

bliva illusorisk.))

»Förutom till den anförda tillökningen med pensionerna från pensionsförsäkringen,

synes man även böra taga hänsyn till, att olycksfallsräntorna

enligt förslaget, även i de ogynnsammaste fallen, skulle komma

att uppgå till belopp, som i och för sig eller åtminstone i jämförelse med

många av pensionsbeloppen från pensionsförsäkringen icke kunna anses

obetydliga eller utan egentligt värde såsom årliga understöd. Sålunda

skulle för en fullvuxen kroppsarbetare, vilkens årsavlöning numera

ej kan antagas understiga 600 kronor, även vid den lindrigaste graden

(10 procent) av invaliditet, livräntan komma att uppgå till 40 kronor

om året; och även för den lägsta arbetsförtjänst, som i förslaget

beräknas, eller 300 kronor, skulle den minsta livräntan uppgå till 20

kronor om året. Livräntor till efterlevande maka eller barn skulle i

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Departements
chefen.

intet fall komma att understiga 75, resp. 50 kronor. Härtill kommer,

att dessa minsta livräntor i regel skulle tillkomma personer, som förut

levat under torftiga förhållanden, och för vilka ett kontant årligt understöd

även till nu nämnda belopp är av avsevärd betydelse. För övrigt

torde man icke annat än i undantagsfall, vilka dessutom torde vara synnerligen

svåra att bedöma, kunna påstå, att utbetalning av ett mindre kapital

skulle ersätta fördelarne av en säker om ock ringa årlig inkomst. I detta

sammanhang torde även böra erinras därom, att jämväl i den utländska

lagstiftningen utbyte av livränta mot kapital i regel förekommer endast,

om försäkringsinrättningen eller arbetsgivaren sådant medgiver, och således

mera sällan äger rum, där den livränteberättigade är sjuklig och

ej kan antagas uppnå normal livslängd.»

»Med hänsyn ’ till nu angivna omständigheter har kommittén icke

funnit tillräckliga skäl att föreslå medgivande av utbyte av olycksfallsränta

mot kapital, för så vitt den livränteberättigade är svensk medborgare.

»

Åven om fall skulle kunna förekomma, då ett utbetalande på en

gång av ett kapital finge anses för den ersättningsberättigade mera

förmånligt än att uppbära livränta, torde dylika fall dock utgöra undantag.

Med hänsyn till de skäl, kommittén anfört, och därjämte till den

svårighet, som otvivelaktigt föreligger att i det särskilda fallet avgöra,

huruvida en utbetalning verkligen vore förmånlig eller icke, har jag ej

funnit mig böra ifrågasätta någon ändring i förslaget i förevarande

avseende.

27 § skulle sålunda bibehållas vid följande av kommittén föreslagna

lydelse:

»År någon, som har rätt till sjukpenning eller

livränta enligt denua lag, icke svensk medborgare,

och är han ej i riket bosatt, äger försäkringsifirättningen

att, med hans samtycke, när som hälst, i stället

för sådan ersättning, till honom utgiva ett kapital fölen

gång till belopp motsvarande högst femtio och minst

tjugu procent av ersättningens kapitalvärde enligt de

för inrättningen gällande beräkningsgrunder. Ersättningen

må ock utan den ersättningsberättigades samtycke

utbytas mot kapital till belopp av femtio procent

av kapitalvärdet. Har utbyte av ersättning mot kapital

ägt rum, är rätten till vidare ersättning på grund av

olycksfallet förfallen.

s. 191 Kontrollera mot PDF

Kung1. Maj.is Nåd. Proposition Nr 111.

191

Har olycksfallet medfört döden, och var den avlidne

ej svensk medborgare och ej i riket bosatt,

utgår begravningshjälp enligt 7 § allenast om olycks.

fallet inom tre månader medfört döden, samt livränta

eller kapital enligt samma § till efterlevande, som ej

är svensk medborgare, allenast om denne vid tiden för

olycksfallet var bosatt här i riket.

Från vad ovan i denna § är föreskrivet äger

Konungen, under förutsättning av ömsesidighet, medgiva

undantag för medborgare i visst land.»

28 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om ingivande av de för

olycksfallsstatistiken erforderliga uppgifterna.

Härom anför kommittén:

»Genom bestämmelserna i första punkten av denna paragraf förpliktas

arbetsgivarbolagen att till riksförsäkringsanstalten årligen ingiva

statistiska uppgifter angående deras försäkringsverksamhet. Andamålet

härmed är tydligen att erhålla komplettering av riksförsäkringsanstaltens

egen statistik för att sålunda vinna en allmän och möjligast pålitlig

grund för bestämmandet av försäkringsavgifterna inom de olika yrkena.

Såsom redan förut framhållits, är samlandet av hela olycksfallsstatistiken

hos riksförsäkringsanstalten i första rummet av vikt för anstalten själv,

då dennas verksamhet kan komma att omfatta yrken av alla förekommande

slag, men därjämte även för försäkringsrådet, för vilket det även är

av synnerlig vikt att hava tillgång till nödigt statistiskt material för

att kunna avgöra besvär rörande avgifternas storlek m. m.»

»Då emellertid härutöver i särskilda fall uppgifter kunna vara erforderliga

t. ex. för beräknande av arbetsförtjänsten för skadad arbetare eller

för bedömande av rörelsens farlighet m. m., har i förslaget jämväl intagits

bestämmelse om, att sådant bolag skulle vara skyldigt att när

som helst på anstaltens eller på försäkringsrådets begäran lämna uppgifter

om delägare eller arbetare eller om olycksfall.»

»Till underlättande av riksförsäkringsanstaltens kontroll över uppfyllande

av arbetsgivarnes skyldigheter har därjämte införts stadgande om,

att dylikt bolag omedelbart skall underrätta anstalten om antagande av

ny delägare eller om delägares utträde ur bolaget.»

28 §.

Kommittén.

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kung!. Maj:ts Nåd. .Proposition Nr 111.

I Socialstyrelsen.

Departements
chefen.

29-31 §§.

Med anledning av ifrågavarande stadganden erinrar socialstyrelsen,

att det vore mindre lämpligt, om anstalten i vidare mån än som betingas

av den sociala olycksfallsförsäkringens behov, skulle ingå på

någon bearbetning av det olycksfallsstatistiska primär materialet ur rena

arbetarskyddssynpunkter. Det bör nämligen fortfarande tillkomma socialstyrelsen,

där arbetarskyddsärendena handläggas och där arbetarstatistiken

i övrigt är förlagd, att till ledning för denna sin verksamhet utarbeta

erforderlig specialstatistik.

Vidare anser styrelsen, att, därest uppgifter, lämpade för lönestatistik,

prisstatistik eller annan socialstatistik, som tillhör styrelsens

arbetsområde, inkomna till rikförsäkringsanstalten, sådana uppgifter böra

tillhandahållas socialstyrelsen för den närmare bearbetning, som kan befinnas

erforderlig.

Frågan i vad mån det till riksförsäkringsanstälten inflytande statistiska

materialet jämväl kan lämpa sig för bearbetning för andra

statistiska uppgifter än för olycksfallsstatistiken, och i vilken ordning

en dylik bearbetning i så fall bör äga rum, torde emellertid icke beröras

av den ifrågavarande lagstiftningen och följaktligen ej erforda vidare

yttrande i detta sammanhang.

Denna paragraf, mot vilken jag icke haft något att erinra, skulle

följaktligen komma att lyda:

»Försäkringsbolag, som i 4 § avses, åligger att

för varje år, inom åtta månader efter årets utgång,

till riksförsäkringsanstalten, enligt formulär, som av

anstalten fastställes, lämna uppgifter angående de

arbetsgivare, som under året varit delägare i bolaget,

och de av dem använda arbetare, som under året varit

i bolaget försäkrade, samt angående inträffade olycksfall

i arbete, ävensom i övrigt att när som hälst på

begäran av anstalten eller av försäkran gsrådet lämna

uppgifter om delägare eller arbetare eller om olycksfall.

Bolaget är ock skyldigt att, där ny delägare

inträtt i bolaget eller delägare ur bolaget utträtt, därom

genast lämna uppgift till riksförsäkringsanstalten.»

29—31 §§

Mot stadgandena i dessa paragrafer har anledning till erinran icke

förekommit, och torde desamma därför väsentligen oförändrade böra

bibehållas med följande lydelse:

s. 193 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

193

29 §.

Grunderna för beräkning av försäkringsavgifter

och premiereserv för försäkringar i riksförsäkringsanstalten

bestämmas av Konungen.

Angående beräkningsgrunderna för försäkringsbolag,

som i 4 § avses, ävensom angående sådant

bolags verksamhet, i den mån härom ej särskilt föreskrives

i denna lag, gäller vad i lagen om försäkringsrörelse

stadgas angående ömsesidigt försäkringsbolag.

30 §.

Slutes avtal om ersättning enligt denna lag, annorledes

än i 10, 14 eller 27 § sägs, är avtalet utan

verkan mot den ersättningsberättigade.

31 §.

Rätt till ersättning enligt denna lag kan icke •

överlåtas och må förty ej för gäld tagas i mät.

32 §.

Då jämväl försäkringsrådet torde böra äga befogenhet att efter 32 §

Konungens bemyndigande utfärda sådana närmare föreskrifter rörande

lagens tillämpning, vilka, utöver vad lagen innehåller, enligt denna paragraf.

skulle kunna utfärdas, har jag vidtagit en däremot svarande

ändring i denna paragraf. Paragrafen torde i övrigt ej giva anledning

till anmärkning och skulle sålunda komma att lyda:

»De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna

lag innehåller, finnas erforderliga för lagens tillämpning,

meddelas av Konungen eller, efter Konungens

bemyndigande, av försäkringsrådet eller riksförsäkringsanstalten:»
-

33 §.

Med avseende på frågan i vilken omfattning av försäkringsim-ätt- 93 §

ning meddelade beslut enligt förslaget skulle få överklagas, varom beBihang

till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 93 a käft. (Nr 111.) 25

s. 194 Kontrollera mot PDF

194 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

stämmelser meddelats i denna paragraf, har jag yttrat mig vid behandlingen

av 5 §.

Beträffande i övrigt innehållet av de i förevarande paragraf meddelade

bestämmelserna anför kommittén bl. a.:

»Med avseende å tiden för besvärs avgivande har kommittén ansett

den vanliga tiden av 30 dagar i allmänhet vara tillräcklig, men med

hänsyn särskilt till sådana fall, då den ersättningsberättigade eller den,

beslutet eljest kan angå, är anställd å fartyg i utrikes sjöfart eller eljest

vistas å avlägsen ort, har kommittén föreslagit, att, även om besvären

inkommit för sent, försäkringsrådet likväl skulle äga rätt att upptaga

besvären till prövning, då det på grund av omständigheterna kunde

finnas skäligt. Detta stadgande synes jämväl kunna erhålla tillämpning

i sådana fall, då tvekan kan uppstå om dagen för delgivningen av det

överklagade beslutet, från vilken enligt förslaget besvärstiden skulle

börja löpa. Beträffande sättet för delgivningen har kommittén ej ansett

särskilda bestämmelser erforderliga, utan torde de allmänna bestämmelserna

om delgivning vara tillfyllest. I fråga om arbetare kunde visserligen

fall förekomma, då tillämpningen av dessa bestämmelser skulle

vålla svårigheter, men torde dessa svårigheter, praktiskt taget, ej hava

större betydelse, då i alla de fall, där ersättning till åtminstone något

belopp blivit den skadade eller hans efterlevande tillerkänd, delgivningen

alltid skulle kunna anses hava skett senast den dag, då ersättningen

lyftats, och i de fall, där ansökning om ersättning avslagits, den försäkrades

eget intresse bör föranleda att, därest han tänker fullfölja talan

mot beslutet, besvären fullföljas utan uppskov.»

Kommittén framhåller vidare, att kommittén avsett, att besvär över

beslut om ersättning skulle i flera fall kunna av rådet upptagas till

avgörande, även innan den stadgade besvärstiden tilländagått. Härigenom

skulle i dylika frågor en möjligast snabb rättskipning åstadkommas.

I de av kommittén föreslagna bestämmelserna har jag ej ansett någon

ändring erforderlig. Som det emellertid, i enlighet med vad jag förut

anfört, synes vara angeläget att söka i möjligaste mån åstadkomma

enhetlighet vid tillämpningen av lagens bestämmelser, särskilt i fråga

om ersättningarnas storlek och arbetsförtjänstens beräknande, har jag

föreslagit, att försäkringsrådet skulle äga att till prövning upptaga

ärende även om klagan icke föres. Rådet skulle därigenom jämväl

bliva i tillfälle att vidtaga sänkning av alltför höga ersättningsbelopp

eller höjning av alltför låga avgifter, och detta även i samband med

förd klagan om ersättningsbeloppens höjning eller avgifternas sänkning.

s. 195 Kontrollera mot PDF

195

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Åven skulle rådet i sådana fall, då någon ersättningsberättigad på grund

av beslut, som vunnit laga kraft, av vårdslöshet eller på grund av

uppenbart oriktiga eller vilseledande uppgifter, gått miste om sin rätt,

kunna korrigera felet.

Slutligen har jag ansett i lagen böra stadgas, att försäkringsrådets

beslut skall meddelas kostnadsfritt.

Med de sålunda av mig föreslagna tilläggen jämte en redaktionell

ändring skulle 33 § komma att lyda sålunda:

över beslut av riksförsäkringsanstalten eller försäkringsbolag,

som i 4 § avses, rörande ersättning

eller eljest rörande tillämpning av någon i denna lag

given bestämmelse, må klagan föras hos försäkringsrådet

genom besvär, som skola ingivas till rådet eller

i betalt brev med allmänna posten vara till rådet inkomna

sist å trettionde dagen efter det klaganden av

beslutet erhållit del, den dagen oräknad, då sådant

skedde; rådet dock oförhindrat att till prövning upptaga

för sent inkomna besvär, därest rådet finner omständigheterna

därtill föranleda.

Den, som önskar ändring i formulär, som fastställts

av riksförsäkringsanstalten, eller i annan allmän

föreskrift, som på grund av denna lag meddelats av

anstalten, äger därom göra framställning hos försäkringsrådet.

För säkring srådet äger, ändå att klagan icke förts

eller framställning gjorts, till prövning upptaga ärende,

som i denna § avses.

Försäkringsrådets beslut meddelas kostnadsfritt.

Över försäkringsrådets beslut må klagan ej föras.

34 §.

Till de i denna paragraf meddelade straffbestämmelserna har jag,

av grunder, för vilka jag under 18 § redogjort, fogat ett tillägg av

förut angivet innehåll. Därjämte har jag vidtagit en redaktionell ändring

i paragrafens andra stycke.

Paragrafen skulle sålunda erhålla följande lydelse:

34 §.

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Underlåter arbetsgivare eller arbetsföreståndare

att fullgöra något av vad honom enligt denna lag

åligger, eller försummar någon att lämna uppgift, som

i 28 § stadgas, straffes med böter.

Lämnar någon i uppgift, som enligt denna lag

skall avgivas, veterligen oriktigt meddelande, straffes

med böter från och med tjugufem till och med ettusen

kronor, där ej å förseelsen straff är i allmänna strafflagen

utsatt.

Gör någon sig skyldig till förseelse, som i 18 § avses,

straffes med böter från och med tjugufem till och med

ettusen kronor. Sker det för att göra skada eller begagnar

han sig av sin kännedom om yrkeshemligheten,

driftanordningen eller affärsförhållandet till egen eller

annans fördel, då må till fängelse dömas. Framgår av

omständigheterna, att han om yrkeshemligheten, driftanordningen

eller affärsförhållandet erhållit kännedom å

tid, då han ej hade att taga befattning med uppgift,

handling eller undersökning, som i 17 § sägs, eller att

yppandet av driftanordningen eller affärsförhållandet ej

kunnat medföra skada för det företag, som bedrevs å

arbetsstället, må ansvars- eller ersättningsskyldighet icke

åläggas honom.

Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla den

i 19 § tredje stycket omförmälda fond. Saknas tillgång

till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas

enligt allmän strafflag.

35 §.

Enligt gällande lag äger riksför3äkringsanstalten befogenhet att

meddela försäkring i vidare utsträckning än som motsvarar täckandet

av den genom lagen arbetsgivaren ålagda ersättningsplikten. Sålunda

äger enligt 23 § av nämnda lag arbetsgivaren rätt att för försäkrad

arbetare erhålla försäkring jämväl under den av lagen stadgade karenstiden

av 60 dagar. Åven äger arbetsgivare, som utövar annan verksamhet

än i lagen avses, att i riksförsäkringsanstalten erhålla försäkring

för olycksfall i arbete, som drabbar arbetare i denna hans verksamhet.

Slutligen kan enligt 24 § varje arbetare bereda sig själv försäkring i

riksförsäkringsanstalten för olycksfall i arbetet. Därjämte har, med an
-

s. 197 Kontrollera mot PDF

197

Kungl. Maj:ts Nåd. Tf oposition Nr 111.

ledning av beslut av 1907 års riksdag, riksförsäkringsanstalten i sin

instruktion ålagts att, därest så önskas, för arbetare, som äro försäkrade

i anstalten, jämväl meddela försäkring för olycksfall utom arbetet.

Beträffande försäkring, som sålunda enligt gällande lag kan äga rum

utom ramen för den arbetsgivaren enligt lagen åliggande ersättningsskyldighet,

har kommittén i förevarande paragraf under rubriken frivillig

olycksfallsförsäkring allenast iipptagit bestämmelser om rätt för arbetsgivaren

att i riksförsäkringsanstalten försäkra jämväl hos honom anställda

personer, huvudsakligen egna barn, vilka ej skulle vara att anse såsom

arbetare enligt lagen. Bestämmelser om rätt för enskild arbetare att

taga försäkring har kommittén, frånsett att de ej synts hava sin plats

i den föreslagna lagen, som endast avser att reglera arbetsgivarens

skyldighet gentemot sina arbetare, icke ansett lämpliga med hänsyn till

de relativt rikliga ersättningar, som skulle komma att utgå.

Mot denna ståndpunkt synes mig ej vara något att erinra. Vad

angår arbetsgivarens rätt att själv bereda sig försäkring ävensom rätten

till försäkring mot olycksfall utom arbetet, torde, såsom kommittén

tänkt sig, dessa frågor, därest så tinnes nödigt, lämpligen böra ordnas

genom särskilda föreskrifter.

35 § skulle sålunda erhålla följande oförändrade lydelse:

dVill arbetsgivare, som till arbete använder annan

arbetare än i denna lag avses, i riksförsäkringsanstalten

försäkra honom för olycksfall i arbete, vare

därtill berättigad. Har sådan försäkring ägt rum,

skall vad i denna lag finnes stadgat, i tillämpliga

delar lända till efterrättelse.»

Övergångsbestämmelserna.

Såsom ovan nämnts finnas bestämmelser rörande arbetsgivares skyl- 36 och 37 §§.

dighet att i en eller annan form hålla arbetaren skadeslös för de ekonomiska

följderna av olycksfall i arbete meddelade — förutom i 1901

års olycksfallslag — jämväl i åtskilliga andra, redan omförmälda författningar.

Jämte det enligt 36 § i förslaget 1901 års lag i sin helhet

upphäves, skulle de i lagen angående ansvarighet för skada i följd av

järnvägs drift meddelade bestämmelser om skyldighet för järnvägs ägare

eller innehavare att utgiva ersättning, då i följd av järnvägs drift ar
-

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

betare, som är anställd i järnvägens tjänst eller arbete, under förrättandet

därav varder dödad eller skadad, jämväl komma att upphävas.

Kommittén har däremot icke bibehållit det i övergångsstadgandet i

1901 års lag gjorda undantaget, enligt vilket 1886 års lag fortfarande

skulle i stället för 1901 års lag äga tillämpning i avseende å arbetare

eller arbetsförman, som vid tiden för sistnämnda lags ikraftträdande,

eller den 1 januari 1903, var anställd i järnvägens tjänst eller arbete.

Till stöd härför har kommittén anfört, att det icke synts erforderligt,

att i de fåtal fall, då ersättning enligt sistnämnda bestämmelse

vidare skulle kunna ifrågakomma, fortfarande tillämpa särskilda bestämmelser,

då ju enligt kommitténs förslag ersättningsbeloppen skulle bliva

relativt höga och därför i allmänhet ej i avsevärd mån torde komma

att skilja sig från skadestånd enligt 1886 års lag.

Vidare har kommittén, för undvikande av dubbelbestämmelser, uppgjort

särskilda förslag till lagar om ändring i lagarna av den 22 juni

1904 angående tillämpning med avseende å elektrisk järnväg av bestämmelserna

i 1886 års lag, och av den 27 juni 1902 innefattande vissa

bestämmelser om elektriska anläggningar, genom vilka förslag dessa

lagar i vad de avse ersättning för skada i följd av olycksfall i arbete,

som drabbar arbetare, skulle upphöra att gälla. Däremot har kommittén

icke föreslagit ändring i motsvarande delar av stadgandena i 6 § av

legohjonsstadgan samt 64 och 90 §§ sjölagen, utan synes kommittén

ifråga om dessa stadganden hava ansett de i 11 § i förslaget intagna

bestämmelseima om avdrag vara tillfyllest.

Slutligen har kommittén ifråga om kungörelsen den 2 oktober 1908

angående en särskild för fiskare avsedd försäkring ävensom förordningen

den 18 juni 1909 om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen

under militärtjänstgöring, visserligen ansett en omarbetning av dessa

författningar önskvärd, men funnit arbetet därmed kunna utföras oberoende

av den föreslagna nya försäkringslagen.

Som jag i huvudsak icke har något att erinra mot det sätt, varpå

kommittén tänkt sig förhållandet mellan den nya lagen och den förut

gällande lagstiftningen ordnad, tillstyrker jag kommitténs förslag i

denna del.

Med anledning av de från några håll uttalade önskemålen, att lagen

ej borde träda i kraft under ett löpande kalenderår utan vid ett årsskifte

samt att tiden för ikraftträdandet, med hänsyn till omfattningen

av erforderliga förberedande arbeten, borde något framflyttas, har jag

föreslagit, att dagen för lagens ikraftträdande bestämmes till den 1 januari

1918.

s. 199 Kontrollera mot PDF

199

Kung!. Maj ds Nåd. Proposition Nr litsa

och 37 §§ skalle följaktligen erhålla följande lydelse:

36 §.

Genom denna lag upphäves lagen angående ersättning

för skada till följd av olycksfall i arbete

ävensom de i lagen angående ansvarighet för skada i

följd av järnvägs drift meddelade bestämmelser om

skyldighet för järnvägs ägare eller innehavare att

utgiva ersättning, då i följd av järnvägs drift arbetare,

som är anställd i järnvägens tjänst eller arbete under

förrättandet därav varder dödad eller skadad.

37 §.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1918;

dock att ersättningsanspråk, som grundas på olycksfall,

vilket därförinnan inträffat, bedömes enligt äldre lag.

Mot förslaget till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken,

vilket förslag avser att bereda kronan förmånsrätt dels för den

i 16 § omförmälda, såsom bidrag till bestridande av utgifterna för försäkringsrådets

och riksförsäkringsanstaltens verksamhet utgående avgift

och dels för de av kronan förskjutna försäkringsavgifter, har jag icke

något att erinra.

Beträffande övriga lagförslag har jag yttrat mig i samband med

behandlingen av övergångsbestämmelsen. De av mig i dessa förslag

vidtagna ändringar äro föranledda av införandet av den nya 2 §.

Departementschefen uppläste härefter i ett sammanhang berörda

förslag till lag om försäkring för olycksfall i arbete, lag om ändrad

lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken, lag om ändrad lydelse av

14 § i lagen den 27 juni 1902 innefattande vissa bestämmelser om

elektriska anläggningar och lag om ändrad lydelse av lagen den 22

juni 1904 angående tillämpning med avseende å elektrisk järnväg av

bestämmelserna i lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för

skada i följd av järnvägsdrift, av den lydelse bilaga till detta protokoll

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

utvisar, samt hemställde, att lagrådets utlåtande över förslagen måtte,

för det ändamål 87 § av regeringsformen omförmäler, genom utdrag av

protokollet infordras.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder

lämna bifall.

Ur protokollet:

Carl Stålhammar.

s. 201 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

201

Bilaga.

Förslag

till

Lag om försäkring för olycksfall i arbete.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Envar arbetare är, där ej nedan annorlunda stadgas, enligt denna

lag försäkrad för skada till följd av olycksfall i arbetet.

Kostnaden för försäkringen bestrides, med bidrag av statsmedel till

omkostnaderna, genom försäkringsavgifter, som erläggas av arbetsgivaren.

2 §.

På Konungens prövning ankommer, huruvida och under vilka villkor

arbetare, som användas till arbete för statens eller kommuns räkning och

.på grund därav äro tillförsäkrade ersättning vid olycksfall i arbetet,

ävensom arbetare, som användas till arbete av synnerligen ofarlig beskaffenhet,

må undantagas från tillämpning av denna lag.

3 §.

I denna lag förstås med arbetare envar, som mot avlöning användes

till arbete för annans räkning utan att i förhållande till honom vara att

anse såsom självständig företagare, så ock lärling eller studerande, som

utan avlöning användes till dylikt arbete. Med arbetsgivare förstås envar,

för vilkens räkning sådan arbetare användes till arbete, utan att

mellan dem står någon tredje person, vilken såsom självständig företagare

åtagit sig att ombesörja arbetets utförande.

Såsom arbetare enligt denna lag anses ej den, som utför arbetet i

sitt hem eller å arbetsställe, som av honom bestämmes, ej heller arbetsgivares

barn och föräldrar i förhållande till honom, ej heller minderårig,

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 93 a käft. (Nr 111.) 26

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 111.

som icke fyllt tolv år, ej heller den, som av tillfällig anledning användes

till arbete av någon, som eljest ej använder arbetare.

4 §•

Försäkringen äger rum i riksförsäkringsanstalten; dock att, där för

ändamålet bildats sådant ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag, vars delägare

äro arbetsgivare och för vars förbindelser delägarne svara med

obegränsad personlig ansvarighet, försäkringen av delägarnes arbetare i

stället må äga rum i det bolag.

Försäkring i bolag, som ovan sägs, skall omfatta samtliga delägarens

arbetare i rörelse, arbets företag eller annan verksamhet, som med

försäkringen avses.

5 §•

Besvär och framställningar, som i 33 § omförmälas, prövas av ett

för hela riket gemensamt försäkringsråd, som jämväl i övrigt har att

med uppmärksamhet följa försäkringens tillämpning och utveckling.

Försäkringsrådets organisation bestämmes av Konung och Riksdag.

Ersättningar.

6 §.

Har arbetare skadats till följd av olycksfall i arbetet, skall, på grund

av försäkringen, till honom i ersättning utgivas:

1) om olycksfallet medfört sjukdom, som vållat förlust eller nedsättning

av arbetsförmågan:

a) erforderlig läkarvård jämte läkemedel och andra till arbetsförmågans

höjande nödiga hjälpmedel, såsom kryckor, enklare konstgjorda

lemmar, glasögon och dylikt;

b) sjukpenning för varje dag sjukdomen varar, utgörande vid förlust

av arbetsförmågan ett belopp, motsvarande två tredjedelar av den skadades

dagliga arbetsförtjänst, och vid nedsättning av arbetsförmågan det

lägre belopp, som svarar mot nedsättningen; dock att sjukpenning ej

utgår under de fyra första dagarna efter olycksfallet, dagen för olycksfallet

inräknad, och ej heller utgår, där ej arbetsförmågan blivit nedsatt

med minst en fjärdedel;

s. 203 Kontrollera mot PDF

203

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111.

2) om olycksfallet, efter sjukdomens upphörande, medfört under

längre eller kortare tid bestående förlust eller nedsättning av arbetsförmågan

:

livränta under tiden å ett årligt belopp, motsvarande vid förlust av

arbetsförmågan två tredjedelar av den skadades årliga arbetsförtjänst, och

vid nedsättning av arbetsförmågan det lägre belopp, som svarar mot

nedsättningen; dock att livränta ej utgår, där ej arbetsförmågan blivit

nedsatt med minst en tiondel.

Kan vid sjukdom läkarvård ej utan oskälig omgång eller kostnad

anskaffas, må i stället annan lämplig vård beredas den skadade.

7 §■

Har olycksfallet medfört arbetarens död, skall i ersättning utgivas:

a) begravningshjälp med en tiondel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst,

dock ej med mindre än femtio kronor;

b) livräntor till efterlevande, nämligen:

till änka eller änkling, när äktenskapet slutits före olycksfallet,

en livränta från dödsfallet, så länge livräntetagaren lever ogift, å ett

årligt belopp, motsvarande en fjärdedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst,

samt

till varje den avlidnes minderåriga barn en livränta från dödsfallet,

till dess barnet uppnått femton års ålder, å ett årligt belopp, motsvarande

en sjättedel av arbetsförtjänsten;

dock att, ''där livräntor till efterlevande skulle, för år räknat, sammanlagt

överstiga två tredjedelar av den avlidnes årliga arbetsförtjänst,

de skola, i förhållande till vad på en var livräntetagare belöper, nedsättas

till detta belopp, så länge anledningen till dylik nedsättning

fortfar.

Till änka eller änkling, som före fyllda sextio år ingår nytt äktenskap,

utgives ett kapital för en gång, motsvarande tre fjärdedelar av

den avlidnes årliga arbetsförtjänst.

8 §-

Vid bedömandet, i vad mån viss kroppsskada åstadkommit nedsättning

av arbetsförmågan, skall hänsyn tagas ej blott till skadans beskatfenhet

och inverkan på den skadades förmåga i allmänhet att försörja

sig genom arbete, utan även till skadans inflytande på de särskilda

färdigheter, som för drivande av den skadades yrke må vara erforderliga,

samt till den skadades ålder och kön. Var den skadade vid olycks
-

s. 204 Kontrollera mot PDF

204 Kung!. May.ts Nåd. Proposition Nr 111.

fallet behäftad med kroppsskada eller lyte, skall hänsyn jämväl därtill

tagas.

9 §.

Den årliga arbetsförtjänst, som i 6 och 7 §§ omförmäles, utgör

hela den avlöning — vinstandelar, där sådana förekommit, inräknade —

som den skadade under ett år, räknat tillbaka från olycksfallet, åtnjutit

av arbetsgivaren.

Har under längre eller kortare tid av året den skadade icke av

arbetsgivaren använts till arbete, eller kan avlöningen för någon tid av

året på grund av bristfällig utredning eller av annan anledning ej

bestämmas, beräknas avlöningen för den tid till belopp, som med hänsyn

till avlöningen i arbetsorten under motsvarande tid för en arbetare

av samma arbetsförmåga och med liknande arbete] som den skadade

eller eljest med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt. Lag samma

vare, där den skadade under någon tid av året, på grund av tillfälligt

övertidsarbete eller annat särskilt förhållande, åtnjutit väsentligt högre

avlöning, eller, på grund av sjukdom eller annan oförvållad anledning,

åtnjutit väsentligt lägre avlöning än sådan arbetare, så ock där den

skadade endast tillfälligtvis använts till det arbete, i vilket olycksfallet

inträffat, och där den skadade är minderårig.

Utgöres avlöning helt eller delvis av naturaförmåner, uppskattas

dessa förmåners värde efter de i arbetsorten gällande priser eller efter

andra^ grunder, som finnas tillämpliga.

Överstiger den årliga arbetsförtjänsten ettusen åttahundra kronor,

tages det överskjutande beloppet icke i beräkning. Understiger den

årliga arbetsförtjänsten trehundra kronor, skall den beräknas till detta

belopp.

Med den i 6 § 1) omförmälda dagliga arbetsförtjänst förstås en

trehundradel av den enligt ovan angivna grunder bestämda årliga

arbetsförtjänsten.

10 §.

Försäkringsinrättning, i vilken den skadade enligt 4 § är försäkrad,

äger rätt att när hälst och under så lång tid, sådant finnes lämpligt,

bereda honom vård å sjukhus. Den skadade må dock ej utan sitt medgivande

intagas å sjukhus, såvida ej skadan, enligt läkares intyg, kräver

vård å sådan anstalt.

s. 205 Kontrollera mot PDF

205

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Har deri skadade intagits å sjukhus, äger försäkringsinrättningen

att, till betäckande av kostnaden för vården, å den till honom, under den

tid vården å sjukhuset varar, utgående sjukpenning avdraga högst

hälften.

Försäkringsinrättning äger ock att under viss tid, i stället för livränta

eller del därav, bereda livräntetagare, som är hemfallen åt dryckenskap,

ersättning i naturaförmåner, samt åt livräntetagare, som därtill

samtycker, bereda uppehälle å ålderdomshem, barnhem eller annan dylik

anstalt.

11 §.

Är arbetsgivaren enligt annan lag eller särskild författning eller på

grund av egen utfästelse skyldig att vid skada till följd av olycksfall i

arbete utgiva understöd, såsom avlöning, pension eller annat underhåll,

eller skall sådant understöd utgå från kassa eller på grund av försäkring

i annan försäkringsanstalt än i 4 § sägs, avdrages från sjukpenning,

livränta, begravningshjälp eller annan ersättning, som utgives enligt

denna lag, vad i anledning av olycksfallet för motsvarande ändamål av

arbetsgivaren eller av kassan eller på grund av försäkringen utgives för

tid, under vilken ersättningen utgår. Från livränta eller begravningshjälp

må dock sådant avdrag endast äga rum om arbetsgivaren, på

grund av understödet, enligt 15 § andra stycket erhållit lindring i

försäkringsavgiften, samt, i fråga om understöd från kassa eller på

grund av försäkring, endast ske om arbetsgivaren helt och hållet eller

till minst en tredjedel bidragit till bestridande av kostnaden för understödet,

och ej ske med större belopp än som svarar mot arbetsgivarens

bidrag. För pensionstillägg eller understöd enligt lagen om allmän pensionsförsäkring

eller för understöd från sjömanshus eller för annat dylikt,

allenast för behövande avsett understöd må avdrag icke göras.

Beredes den skadade genom understödet naturaförmåner, såsom

bostad, fritt uppehälle eller dylikt, beräknas avdraget för dessa förmåner

efter de i arbetsorten gällande priser eller efter andra grunder, som

finnas tillämpliga.

Avdrag enligt ovan angivna grunder skall jämväl ske för skadestånd,

som i följd av olycksfall i arbete utbetalts enligt allmän lag eller

särskild författning.

12 §.

Äger någon rätt till ersättning enligt denna lag, är han ej därav

hindrad att gorå gällande det anspråk på skadestånd, som i följd av

s. 206 Kontrollera mot PDF

206

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111.

olycksfallet må tillkomma honom enligt allmän lag eller särskild författning;

dock att försäkringsinrättning, i vilken den skadade är enligt denna

lag försäkrad, äger att, sedan den skadeståndspliktige därom tillsagts, i

ersättningstagarens ställe uttaga skadeståndet, för så vitt motsvarande

ersättning utgår från försäkringsinrättningen.

13 §.

Sedan försäkringsinrättningen erhållit underrättelse om olycksfallet,

skall inrättningen, ändå att ansökan om ersättning ej blivit gjord, så

fort ske kan, besluta om de åtgärder, som för den skadades vård må

vara av nöden, samt bestämma den ersättning, som enligt denna lag

skall utgivas. Kan ersättningen ej med ledning av inkomna handlingar

genast bestämmas, utgives provisoriskt skäligt belopp, utan återbetalningsskyldighet

för den, som uppburit beloppet, därest sedermera ersättningen

bestämmes till lägre belopp eller ersättning linnés icke böra utgå.

Inträder, sedan ersättning till den skadade blivit av försäkringsinrättningen

bestämd, väsentlig förändring i de förhållanden, vilka voro avgörande

för ersättningens bestämmande, må jämkning i ersättningen

äga rum. Sådan jämkning må dock ej avse ersättning, som belöper å

tiden före den dag, då ansökan därom gjorts, eller, där jämkningen utan

ansökan beslutats av inrättningen, före dagen för beslutet.

Beslut om ersättning skall, så fort ske kan, meddelas den ersättningsberättigade

och utan hinder av förd klagan tillsvidare lända till

efterrättelse.

14 §.

Begravningshjälp ävensom kapital enligt 7 och 27 §§ utbetalas så

fort ske. kan, samt sjukpenning för varje kalendervecka å veckans sista

dag.. Livränta utbetalas för varje månad, räknad från den dag rätten

till livräntan inträtt, å månadens första dag, utan återbetalningsskyldighet

för månad, under vilken rätten till livräntan upphört eller livräntan

minskats. Sjukpenning och livränta må ock, med ersättningstagarens

samtycke . och utan återbetalningsskyldighet, utbetalas för längre betalningsterminer

än ovan sägs. Uppkommer vid bestämmande av belopp,

som sålunda skall utbetalas, bråktal av ören, utföres beloppet med närmast

högre antal ören.

Har ersättningsbelopp ej lyftats före utgången av året näst efter

det, under vilket detsamma förfallit till betalning, är rätten till beloppets

utfående förverkad.

Angående sättet för utbetalning av ersättning förordnas av Konungen.

s. 207 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

207

Försäkringsavgifter.

15 §.

Avgift för försäkring enligt denna lag skall, evad försäkringen omfattar

en eller flera arbetare, av försäkringsinrättningen bestämmas till

belopp, som med hänsyn till arbetets farlighet i allmänhet och till de

särskilda förhållanden, under vilka det bedrives, efter försäkringstekniska

grunder prövas vara erforderligt för betäckande av den risk, som försäkringen

avser, med tillägg, i fråga om försäkring i bolag, som i 4 §

avses, av ett belopp, motsvarande omkostnaderna för försäkringen; och

kan förty avgiften ökas eller minskas i den mån förändring i försäkringsrisken

eller omkostnaderna äger rum.

År arbetsgivare, kassa eller försäkringsanstalt skyldig att utgiva

understöd, för vilket enligt 11 § avdrag må göras, bestämmes försäkringsavgiften

till det lägre belopp, som motsvarar den minskade försäkringsrisken;

dock att, i fråga om annan arbetsgivare än staten, sådan

lindring i försäkringsavgiften ej må äga rum, med mindre arbetsgivaren

det begär och tillika, där så finnes erforderligt, för utgörande av understödet

ställer säkerhet, som av försäkringsinrättningen godkännes. Har,

i fråga om understöd vid sjukdom, som skall av arbetsgivaren utgivas,

säkerheten ej godkänts, äger arbetsgivaren, därest sådant understöd

ändock av honom utgives, att av försäkringsinrättningen återfå vad hån

utgivit, dock ej i vidare mån än som motsvarar vad i anledning därav

avdragits från ersättningen enligt denna lag.

16 §.

Såsom bidrag till bestridande av omkostnaderna för försäkringsrådets

och riksförsäkringsanstaltens verksamhet skall, i sammanhang

med avgift för försäkring i riksförsäkringsanstalten, till statsverket

erläggas tilläggsavgift med belopp, motsvarande fem procent av försäkringsavgiften,

beräknad utan hänsyn till avdrag, som i 11 § omförmäles.

Försäkringsbolag, som i 4 § avses, är ock skyldigt att till statsverket

erlägga bidrag till bestridande av nämnda omkostnader. Bidraget

erlägges för varje räkenskapsår efter årets utgång på tid och sätt, som

av Konungen bestämmes, med belopp, motsvarande tre procent av

summan av försäkringsavgifterna, beräknade utan hänsyn till avdrag,

s. 208 Kontrollera mot PDF

208 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

som i 11 § omförmäles, för de i bolaget under räkenskapsåret tagna

försäkringar.

Övriga omkostnader för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens

verksamhet bestridas av statsmedel.

n §•

Arbetsgivaren är pliktig att när som hälst, på därom framställd

begäran, till försäkringsrådet samt, där försäkringen äger rum i riksförsäkringsanstalten,

jämväl till anstalten lämna sådan uppgift om arbetet

och de förhållanden, under vilka det bedrives, samt om arbetarnes antal,

arbetstid och avlöningsförhållanden, som må erfordras för bestämmande

av försäkringsavgift eller ersättningsbelopp.

Riksförsäkringsanstalten äger att, i den mån sådant må vara nödigt

för bestämmande av försäkringsavgifter och ersättningsbelopp, taga del

av arbetsgivares avlöningslistor och förteckningar samt hos myndighet,

som enligt gällande föreskrifter utövar tillsyn å arbetsgivarens verksamhet,

påfordra eller, där särskild skyndsamhet är av nöden, ävensom i fråga

om verksamhet, för vilken'' tillsynsmyndighet ej finnes, själv företaga undersökning

av de förhållanden, under vilka arbetet bedrives. Enahanda

befogenheter tillkomma jämväl försäkringsrådet.

18 §.

Den, som på grund av tjänsteåliggande för riksförsäkringsanstaltens

eller försäkringsrådets räkning har eller haft att taga befattning med

uppgift, handling eller undersökning, som i 17 § sägs, vare förbjudet

att röja yrkeshemlighet och må ej heller, där det ej kan anses påkallat

i tjänstens intresse, yppa driftanordning eller affärsförhållande vid arbetsställe,

i avseende å vilket han har eller haft att taga sådan befattning.

19 §.

Riksförsäkringsanstaltens beslut om försäkringsavgifts belopp skall,

även där beloppet blivit allenast provisoriskt bestämt, utan hinder av

förd klagan, tillsvidare lända till efterrättelse. Vinnes nedsättning i

eller befrielse från avgift, återbetalas vad för mycket blivit erlagt.

Angående tid och sätt för erläggande av avgifterna för försäkringar

i riksförsäkringsanstalten förordnas av Konungen. Avgifter, som icke på

s. 209 Kontrollera mot PDF

KungL Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111. 209

föreskrivet sätt blivit erlagda, förskjutas av statsverket och indrivas i

den ordning, som för indrivning av resterande kronoutskylder är stadgat.

Försäkringsavgifterna ingå till en fond, som förvaltas enligt grunder,

som bestämmas av Konung och Riksdag.

Anmälan och undersökning om olycksfall.

20 §.

Varder arbetare, som i denna lag avses, skadad till följd av

olycksfall i arbetet, skall arbetsgivaren eller den, som å hans vägnar

förestår arbetet, ofördröjligen härom underrättas. Där ej läkarvård av

förs äkringsinr ätt ningen beredes den skadade, är han skyldig att underkasta

sig vård eller föreskrift av läkare, som må tillkallas av arbetsgivaren

eller arbetsföreståndaren.

21 §.

Där olycksfallet medfört eller skäligen kan antagas medföra påföljd,

som enligt 6 eller 7 § föranleder ersättning, åligger det arbetsgivaren

eller arbetsföreståndaren att, sedan han från den skadade eller eljest

erhållit underrättelse om olycksfallet, ofördröjligen därom hos den försäkringsinrättning,

i vilken den skadade är försäkrad, göra skriftlig anmälan

enligt formulär, som av riksförsäkringsanstalten fastställes.

Då anmälan göres, skall samtidigt eller, där så ej kan ske, så snart

som möjligt därefter till försäkringsinrättningen insändas genom arbetsgivarens

försorg anskaffat läkarbetyg enligt formulär, som av medicinalstyrelsen

fastställes, angående skadans beskaffenhet och den skadades

tillstånd eller, där olycksfallet medfört döden, angående dödsorsaken;

kan läkarbetyg ej utan oskälig omgång eller kostnad anskaffas, må i

stället insändas intyg av präst eller annan tjänsteman i orten, av ordföranden

i kommunalstämman eller ordföranden eller ledamot i kommunalnämnden

eller av ledamot i häradsnämnden.

Polismyndigheten i orten skall så fort ske kan föranstalta om undersökning

rörande olycksfallet, därest sådan undersökning begäres av försäkringsinrättningen

eller försäkringsrådet, samt till inrättningen eller

rådet insända protokoll över undersökningen; begäres ej polisundersökning,

hålles undersökning allenast om polismyndigheten finner sådan

nödig.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 93 a höft. (Nr 111.)

27

s. 210 Kontrollera mot PDF

210

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Med polismyndighet avses i denna lag å landet länsman samt i stad

magistrat, stadsstyrelse, poliskammare eller polismästare.

22 §.

Har olycksfallet inträffat under resa utom riket, sker anmälan om

olycksfallet hos försäkringsinrättningen eller det svenska konsulat, där

anmälan tidigast kan äga rum. Har anmälan skett hos svenskt konsulat,

verkställes genom dess försorg så fort ske kan nödig undersökning, varefter

handlingar och protokoll i ärendet insändas till försäkringsinrättningen.

23 §.

Försäkringsinrättning ävensom försäkringsrådet äga att, till vidare

utredning, i ärende rörande tillämpning av någon i denna lag given

bestämmelse, låta vid allmän domstol avhöra vittnen eller sakkunniga.

Särskilda bestämmelser.

24 §.

Har olycksfallet uppsåtligen förorsakats av den skadade, utgår ej

ersättning enligt denna lag. Ej heller må, där olycksfall, som medfört

den skadades död, uppsåtligen förorsakats av efterlevande, ersättning

utgå till denne.

25 §.

Har olycksfallet föranletts därav, att den skadade ej ställt sig till

efterrättelse gällande anordning eller föreskrift om åtgärder för undvikande

av olycksfall, eller därav, att den skadade varit av starka drycker

berusad, må ersättning enligt 6 § skäligen nedsättas eller indragas.

Lag samma vare, där den skadade ej ställt sig till efterrättelse anordning

eller föreskrift om sjukhus- eller läkarvård, som givits på grund

av denna lag, så ock där genom försummelse av den skadade underrättelse

om olycksfallet enligt 20 § icke lämnats; dock att nedsättning

eller indragning av ersättningen ej må ske, såvida ej skadan väsentligen

förvärrats därigenom, att den skadade i följd av förseelsen kommit att

sakna lämplig vård.

s. 211 Kontrollera mot PDF

Ktingl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr III.

211

20 §.

Har någon, som är försäkrad enligt denna lag, under resa eller

eljest blivit borta, samt har all underrättelse om honom upphört, och kan

skäligen antagas, att han omkommit till följd av olycksfall i arbetet,

äger anhörig, som i 7 § b) omförmäles, att av den försäkringsinrättning,

i vilken försäkringen ägt rum, uppbära livränta efter de i samma lagrum

angående livräntor till efterlevande stadgade grunder.

Försäkringsinrättningen är berättigad att av sådan anhörig, såsom

villkor för utbetalning av livränta, fordra förklaring under edlig förpliktelse,

att han saknar varje underrättelse om den försäkrade.

Rätt till livräntan upphör, därest den försäkrade finnes vara vid liv

eller hava avlidit av annan orsak än olycksfall i arbete.

27 §.

År någon, som har rätt till sjukpenning eller livränta enligt denna

lag, icke svensk medborgare, och är han ej i riket bosatt, äger försäkringsinrättningen

att, med hans samtycke, när som hälst, i stället för

sådan ersättning, till honom utgiva ett kapital för en gång till belopp

motsvarande högst femtio och minst tjugu procent av ersättningens

kapitalvärde enligt de för inrättningen gällande beräkningsgrunder. Ersättningen

må ock, utan den ersättningsberättigades samtycke, utbytas

mot kapital till belopp av femtio procent av kapitalvärdet. Har utbyte

av ersättning mot kapital ägt rum, är rätten till vidare ersättning på

grund av olycksfallet förfallen.

Har olycksfallet medfört döden, och var den avlidne ej svensk medborgare

och ej i riket bosatt, utgår begravningshjälp enligt 7 § allenast

om olycksfallet inom tre månader medfört döden, samt livränta eller

kapital enligt samma § till efterlevande, som ej är svensk medborgare,

allenast om denne vid tiden för olycksfallet var bosatt här i riket.

Från vad ovan i denna § är föreskrivet äger Konungen, under

förutsättning av ömsesidighet, medgiva undantag för medborgare i

visst land.

28 §.

Försäkringsbolag, som i 4 § avses, åligger att för varje år, inom

åtta månader efter årets utgång, till riksförsäkringsanstalten, enligt

formulär, som av anstalten fastställes, lämna uppgifter angående de

arbetsgivare, som under året varit delägare i bolaget, och de av dem

s. 212 Kontrollera mot PDF

212

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111.

använda arbetare, som under året varit i bolaget försäkrade, samt

angående inträffade olycksfall i arbete, ävensom i övrigt att när som

hälst på begäran av anstalten eller av försäkringsrådet lämna uppgifter

om delägare eller arbetare eller om olycksfall. Bolaget är ock skyldigt

att, där ny delägare inträtt i bolaget eller delägare ur bolaget utträtt,

därom genast lämna uppgift till riksförsäkringsanstalten.

29 §.

Grunderna för beräkning av försäkringsavgifter och premiereserv

för försäkringar i riksförsäkringsanstalten bestämmas av Konungen.

Angående beräkningsgrunderna för försäkringsbolag, som i 4 § avses,

ävensom angående sådant bolags verksamhet, i den mån härom ej särskilt

föreskrives i denna lag, gäller vad i lagen om försäkringsrörelse

stadgas angående ömsesidigt försäkringsbolag.

30 §.

Slutes avtal om ersättning enligt denna lag, annorledes än i 10,

14 eller 27 § sägs, är avtalet utan verkan mot den ersättningsberättigade.

31 §.

Rätt till ersättning enligt denna lag kan icke överlåtas och må

förty ej för gäld tagas i mät.

32 §.

De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna lag innehåller,

finnas erforderliga för lagens tillämpning, meddelas av Konungen eller,

efter Konungens bemyndigande, av försäkringsrådet eller riksförsäkringsanstalten.

Besvär.

33 §.

Över beslut av riksförsäkringsanstalten eller försäkringsbolag, som

i 4 § avses, rörande ersättning eller eljest rörande tillämpning av någon

i denna lag given bestämmelse, må klagan föras hos försäkringsrådet

genom besvär, som skola ingivas till rådet eller i betalt brev med ali
-

s. 213 Kontrollera mot PDF

Kungl. May. is Nåd. Proposition Nr 111. 213

manna posten vara till rådet inkomna sist å trettionde dagen efter det

klaganden av beslutet erhållit del, den dagen oräknad, då sådant skedde;

rådet dock oförhindrat att till prövning upptaga för sent inkomna besvär,

därest rådet finner omständigheterna därtill föranleda.

Den, som önskar ändring i formulär, som fastställts av riksförsäkringsanstalten,

eller i annan allmän föreskrift, som på grund av denna

lag meddelats av anstalten, äger därom göra framställning hos forsäkringsrådet.

Försäkringsrådet äger, ändå att klagan icke förts eller framställning

gjorts, till prövning upptaga ärende, som i denna § avses.

Försäkringsrådets beslut meddelas kostnadsfritt.

Över försäkringsrådets beslut må klagan ej föras.

Straffbestämmelser.

34 §.

Underlåter arbetsgivare eller arbetsföreståndare att fullgöra något

av vad honom enligt denna lag åligger, eller försummar någon att

lämna uppgift, som i 28 § stadgas, straffes med böter.

Lämnar någon i uppgift, som enligt denna lag skall avgivas, veterligen

oriktigt meddelande, straffes med böter från och med tjugufem

till och med ettusen kronor, där ej å förseelsen straff är i allmänna

strafflagen utsatt.

Gör någon sig skyldig till förseelse, som i 18 § avses, straffes med

böter från och med tjugufem till och med ettusen kronor. Sker det

för att göra skada eller begagnar han sig av sin kännedom om yrkeshemligheten,

driftanordningen eller affärsförhållandet till egen eller

annans fördel, då må till fängelse dömas. Framgår av omständigheterna,

att han om yrkeshemligheten, driftanordningen eller affärsförhållaudet

erhållit kännedom å tid, då han ej hade att taga befattning med uppgift,

handling eller undersökning, som i 17 § sägs, eller att yppandet

av driftanordningen eller affärsförhållandet ej kunnat medföra skada för

det företag, som bedrevs å arbetsstället, må ansvars- eller ersättningsskyldighet

icke åläggas honom.

Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla den i 19 § tredje

stycket omförmälda fond. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande,

skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

s. 214 Kontrollera mot PDF

214

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Frivillig olycksfallsförsäkring.

35 §.

\ ill arbetsgivare, som till arbete använder annan arbetare än i

denna lag avses, i riksförsäkringsanstalten försäkra honom för olycksfall

i arbete, vare därtill berättigad. Har sådan försäkring ägt rum, skall

vad i denna lag finnes stadgat, i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Övergångsbestämmelser.

36 §.

Genom denna lag upphäves lagen angående ersättning för skada till

följd av olycksfall i arbete ävensom de i lagen angående ansvarighet

för skada i följd av järnvägs drift meddelade bestämmelser om skyldighet

för järnvägs ägare eller innehavare att utgiva ersättning, då i följd

av järnvägs drift arbetare, som är anställd i järnvägens tjänst eller arbete,

under förrättandet därav varder dödad eller skadad.

37 §.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1918; dock att ersättningsanspråk,

som grundas på olycksfall, vilket därförinnan inträffat,

bedömes enligt äldre lag.

s. 215 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

215

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken.

Härigenom förordnas att 17 kap. 12 § handelsbalken skall erhålla

följande ändrade lydelse:

12 §.

Därnäst have kronan företräde till lös egendom för gäldenärens

utskylder för sista och löpande året, de där ej för fast egendom utgå;

så ock, för samma tid, för de gäldenären enligt lag om försäkring för

olycksfall i arbete åliggande tilläggsavgifter samt för vad enligt nämnda

lag statsverket må hava förskjutit på grund av gäldenärens underlåtenhet

att erlägga försäkringsavgift.

Sist skola med förmånsrätt ur gäldenärens egendom så i fast som

löst gäldas med lika rätt sins emellan: kommunal- och stadsutskvlder,

av kyrkostämma eller kyrkofullmäktige beslutade avgifter till kyrka och

skola samt härads- och landstingsmedel, samtliga dock endast för sista

och löpande året; så ock vad enligt lag om allmän pensionsförsäkring

kommun må hava utgivit på grand av gäldenärens underlåtenhet att

erlägga pensionsavgift för sista och löpande året.

s. 216 Kontrollera mot PDF

216

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 14 § i lagen den 27 juni 1902

innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.

Härigenom förordnas, att 14 § i lagen den 27 juni 1902 innefattande

vissa bestämmelser om elektriska anläggningar skall erhålla

följande ändrade lydelse:

De i denna lag givna bestämmelser skola icke medföra skyldighet

för ägare eller innehavare av elektrisk anläggning att utgiva ersättning,

då till följd av olycksfall i arbete sådan i anläggningens tjänst anställd

arbetare, som avses i lagen om försäkring för olycksfall i arbete, varder

dödad eller skadad.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1918, men äger ej tillämpning

i fråga om skada, som därförinnan inträffat.

opaginerad Kontrollera mot PDF

lCun<jl. Maj:ls Nåd. Proposition Nr lli.

in

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av lagen den 22 juni 1904 angående

tillämpning med avseende å elektrisk järnväg av bestämmelserna

i lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet

för skada i följd av järnvägs drift.

Härigenom förordnas, att lagen den 22 juni 1904 angående tillämpning

med avseende å elektrisk järnväg av bestämmelserna i lagen

den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs

drift, skall erhålla följande ändrade lydelse:

Har skada uppstått i följd av elektrisk järnvägs drift, skola bestämmelserna

i lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i

följd av järnvägs drift äga motsvarande tillämpning.

Vad sålunda föreskrivits skall icke medföra skyldighet för ägare

eller innehavare av elektrisk järnväg att utgiva ersättning vare sig för

skada, som uppkommit genom inverkan av elektrisk ström, eller då till

följd av olycksfall i arbete sådan i järnvägens tjänst eller arbete anställd

arbetare, som avses i lagen om försäkring för olycksfall i arbete,

varder dödad eller skadad, utan gälle för dessa fall vad särskilt är

stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1918; men äger ej tillämpning

i fråga om skada, som därförinnan inträffat.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt 93 a käft. (Nr 111.)

28

s. 218 Kontrollera mot PDF

218

KungI. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd

lördagen den 8 april 1916.

Närvarande:

Justitieråden Bergman,

Sjögren,

Regeringsrådet Palmgren,

Justitierådet Dyberg.

Enligt lagrådet den 31 mars 191G tillhandakommet utdrag av protokollet

över civilärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet

den 24 i samma månad, hade Kungl. Magt förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas

över upprättade förslag till

lag om försäkring för olycksfall i arbete,

lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § Handelsbanken,

lag om ändrad lydelse av 14 § i lagen den 27 juni 1902 innefattande

vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, och

lag om ändrad lydelse av lagen den 22 juni 1904 angående tillämpning

med avseende å elektrisk järnväg av bestämmelserna i lagen den 12 mars

1886 angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet

föredragits av assessorn Gustaf Ferdinand Lindstedt.

I anledning av förslagen avgåvos följande yttranden.

Förslaget till lag om försäkring för olycksfall i arbete.

2 §•

Lagrådet:

Vidkommande arbetare, som användas till arbete för statens eller

kommuns räkning, är det, enligt vad motiven utvisa, avsett, att dessa skola

av Konungen undantagas från lagens tillämpning, allenast därest genom

deras anställning hos staten eller kommunen dem tillförsäkrats förmåner

i fråga om ersättning för skada vid olycksfall i arbetet, uppgående till

s. 219 Kontrollera mot PDF

219

Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 1.11.

belopp, som skäligen kan anses motsvara vad enligt; förslagets bestämmelser

skall utgå. Donna grund för undantagandet bör angivas i lagen.

Då bestämningen av begreppet arbetare synes böra i lagen föregå

det i 2 § meddelade stadgandet om rätt för Konungen att från lagens

tillämpning undantaga vissa arbetare, hemställes, att ordningsföljden

mellan 2 och 3 §§ må ändras i enlighet härmed.

Justitierådet Bergman:

Det remitterade förslaget torde vila på den principen, att varje i

3 § avsedd arbetare, som vid sitt arbete åt arbetsgivaren är utsatt för

någon av detta arbete föranledd fara för olycksfall, skall enligt lagen

vara försäkrad för skada till följd av sådant olycksfall. Förslaget utgår

ifrån att det finnes arbetare, vilkas arbete praktiskt sett icke medför någon

sådan fara, och att dylika arbetare fördenskull rätteligen böra undantagas

från lagens tillämpning. Enligt 2 § skall det bero på Konungens prövning,

för vilka arbetare sådant undantag bör göras. Givetvis är det

meningen, att undantaget skall avse arbetare inom vissa av Konungen

angivna arbetsområden. Principiellt kan det icke vara tillfredsställande

att sålunda göra arbetsgivares skyldighet att erlägga försäkringsavgifter

och arbetares rätt att erhålla ersättning beroende av Konungens i administrativ

väg meddelade beslut, ytan bör detta regleras i lag. Emellertid

torde det, såsom ålderdomsförsäkringskommittén i sitt betänkande

framhållit, möta svårigheter att från lagens tillämpning gorå undantagför

vissa kategorier av arbetare. Och detta gäller, vare sig undantaget

skulle göras genom Konungens förordnande eller medelst stadgande i

lagen. Ojämnheter och oegentligheter måste härigenom uppkomma.

Det lärer icke kunna undvikas, att bland dem, å vilka lagen äger tilllämpning,

komma att finnas grupper av arbetare, för vilka faran i arbetet

icke är större utan kanske till och med mindre än den fara, som i allmänhet

är förenad med arbete, vilket utföres av arbetare, tillhörande de

undantagna kategorierna. Och det kommer lätteligen att för dessa senare

framstå såsom en orättvisa, att de icke få komma i åtnjutande av

den förmån, som genom lagen tillerkännes det stora flertalet arbetare.

Det synes därför vara lämpligare att, såsom kommittén föreslagit, icke

från lagens tillämpning undantaga arbetare av det skäl, att det arbete,

vartill de användas, är av ofarlig beskaffenhet. Häremot kan visserligen

anmärkas, att arbetsgivarna härigenom i vissa fall bliva skyldiga att

erlägga försäkringsavgifter för arbetare, oaktat någon yrkesfara för dessa

icke kan sägas företinnas. Men då avgiftens storlek skall bestämmas

s. 220 Kontrollera mot PDF

220

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

efter arbetets farlighet, torde avgiften i nu berörda fall bliva synnerligen

lag och avgiftsskyldigheten för arbetsgivaren således icke innebära någon

avsevärd ekonomisk uppoffring. På grund härav hemställes, att stadgandet

i 2 § måtte inskränkas att avse allenast arbetare, som användas

till arbete för statens eller kommuns räkning.

Justitierådet Sjögren:

Då i 2 § föreskrives, att det ankommer på Konungens prövning, huruvida

och under vilka vilkor arbetare, som användas till arbete av synnerligen

ofarlig beskaffenhet, må undantagas från lagens tillämpning, synes

häremot kunna erinras, att försäkringsförhållandet, så vitt det avser

arbetarens rätt gent emot annan arbetsgivare än stat och kommun,

principiellt bör ordnas i lag och sålunda icke göras beroende av Konungens

i administrativ ordning fattade beslut. Det ligger nära att

antaga, att där dylikt beslut om undantag fattats, de grupper av arbetare,

som därav drabbats, skola anse sina intressen mer eller mindre

åsidosatta och därför skola söka så vitt möjligt få beslutet upphäft.

Huru undantagen än bestämmas, synas de icke kunna omfatta sådana

yrken, som redan upptagits i nu gällande lag. Men vid sådant förhållande

torde i de flesta fall kunna sägas, att de undantagna yrkena

äro ungefär lika farliga som vissa andra, vilka icke undantag^®. De

stridigheter, som i anledning härav kiftma uppkomma, böra så vitt möjligt

undvikas. På grund härav hemställes, att berörda stadgande må uteslutas.

Den begränsning, som är av sakens natur påkallad och delvis

åsyftats genom nämnda stadgande, synes hällre böra åvägabringas genom

införandet av en lönegräns på sätt av ålderdomsförsäkringskommittén

föreslagits.

3 §.

Justitierådet Bergman:

Enligt kommitténs förslag var från lagens tillämpning undantagen arbetare,

vilkens avlöning hos arbetsgivaren, för år räknat, överstiger 5,000

kronor. Att detta undantag uteslutits i det remitterade förslaget, har enligt

motiven huvudsakligen berott på den enligt 2 § Konungen tillkommande

rätten att förordna om undantag. Inskränkes denna rätt på sätt ovan

föreslagits, torde det vara lämpligt att införa en bestämmelse, motsvarande

den av kommittén föreslagna. I fråga om beloppet 5,000 kronor

hava olika åsikter uttalats, men något lämpligare belopp synes vara

svårt att bestämma. Personer med denna inkomst torde i regel kunna

s. 221 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

221

antagas vara i tillfälle att själva bestrida kostnaderna för en olycksfallsförsäkring,

därest de anse sig böra på sådant sätt skydda sig för följderna

av olycksfall i arbete. På grund härav hemställes, att i 3 § intages

en bestämmelse om undantag i enlighet med vad kommittén

härutinnan föreslagit.

Den i 3 § givna bestämningen av begreppet arbetare synes i detta

sammanhang vara alltför vidsträckt. Arbetarnas rätt till försäkring på

arbetsgivarnas bekostnad grundar sig bl. a. därpå, att de förras avlöning

i regel är för knapp, för att de av egna medel skulle kunna bekosta

försäkringen. Men den här givna begreppsbestämningen omfattar

uppenbarligen även sådana personer, om vilka detta icke gäller. En

lönegräns synes därför vara en naturlig följd av förslagets grundtanke.

Om blott denna lönegräns icke sättes för låg, synes densamma icke

kunna medföra någon obillighet. En bestämd lönegräns är i varje fall

att föredraga framför den nu föreslagna utvägen att genom beslut i

administrativ ordning utesluta större eller mindre grupper av dem, som

eljest skulle falla under lagens tillämpning. På grund härav hemställes,

att utöver de i andra stycket angivna personer må från lagens tillämpning

undantagas sådana löntagare, som hava en högre årlig avlöning

än 5,000 kronor.

Regeringsrådet Palmgren och justitierådet Dyberg:

Då det synes varken nödigt eller lämpligt, att den obligatoriska

olycksfallsförsäkringen omfattar löntagare med så pass stora löneförmåner,

att de skäligen kunna anses vara i stånd att själva bekosta en

försäkring, hemställes om återinförande i förslaget av den av kommittén

föreslagna bestämmelsen, att såsom arbetare enligt den förevarande lagen

ej skall anses den, vilkens avlöning hos arbetsgivaren, för år räknat,

överstiger 5,000 kronor.

Den för vissa fall föreskrivna skälighetsprövningen av den skadades

årliga arbetsförtjänst synes böra städse komma till tillämpning även beträffande

lärling eller annan, som för sin utbildning användes till arbetet.

Enligt förslaget skall dylik prövning ske, om ifrågavarande person är

minderårig, under det att i fråga om lärling eller studerande, som över
-

Justitierådet

Sjögren:

Lagrådet:

9 §•

s. 222 Kontrollera mot PDF

222

Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 111.

skridit aderton års ålder, ersättningen vid olycksfall, om han utan avlöning

eller mot årlig avlöning av högst 300 kronor användes till arbetet,

allenast kan beräknas efter det i lagförslaget fastställda minimibeloppet.

För vinnande av rättelse härutinnan hemställes, att erforderlig ändring

måtte vidtagas.

23 §•

Justitierådet Bergman, regeringsrådet Palmgren och justitierådet

Dyberg:

Då sakkunniga personer, vilka i tvist vid allmän domstol höras på

ed, enligt svensk rättspraxis måste hänföras till vittnen, samt det icke

torde vara lämpligt och ej heller av behovet påkallat, att försäkringsinrättning

och försäkringsrådet tillerkännes rätt att vid sådan domstol

utan ed höra sakkunniga, hemställes, att stadgandet i denna paragraf

inskränkes att gälla allenast vittnen.

24 §•

Justitierådet Sjögren:

Övervägande skäl torde tala för bibehållandet av nu gällande bestämmelse,

att ersättning vid olycksfall i arbete icke skall utgå för

skada, som den skadade genom grov vårdslöshet själv ådragit sig.

Den egentliga arbetarskyddslagstiftningens effektivitet skulle otvivelaktigt

minskas, därest försäkringsgrundsatsen genomfördes i sina

yttersta konsekvenser. Med de anordningar, som i förslaget träffats för

ersättningsfrågornas prövning, torde det icke heller kunna befaras, att

åt en bestämmelse av angivna innehåll skulle i tillämpningen givas ett

alltför stort utrymme. Jag anser mig därför böra hemställa, att i första

punkten av 24 § må stadgas, att där olycksfallet uppsåtligen eller genom

grov vårdslöshet orsakats av den skadade, ersättning enligt denna lag

ej må utgå.

Justitieråden Sjögren och Dyberg:

Mot stadgandet i andra punkten av 24 § kan erinras, att det synes

bliva allt för stötande för rättskänslan, om den, som för vållande till

anhörigs död blivit dömd till fängelse eller straffarbete, skulle i anledning

av samma gärning, för vilken han blivit dömd, få uppbära ersättning

enligt förevarande lag. Stadgandet torde därför böra undergå någon

jämkning. Måhända vore det riktigast, att den, som varit vållande till

olycksfall av beskaffenhet att medföra döden, alltid uteslötes från ersättning.

s. 223 Kontrollera mot PDF

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

223

25 §.

Justitierådet Bergman, regeringsrådet Palmgren och justitierådet

Dyberg:

Enligt nu gällande lag xitgår icke ersättning för skada till följd

av olycksfall i arbete, därest den skadade genom grov vårdslöshet

själv ådragit sig skadan. Ålderdomsförsäkringskommittén har icke i

sitt förslag, som ligger till grund för det remitterade förslaget, upptagit

nämnda omständighet såsom skäl för uteslutande av rätten till

ersättning. Åven om den förevarande frågan, såsom kommittén framhållit,

i viss mån har ett annat läge, då olycksfallslagstiftningen

grundas på försäkringsprincipen, synas de av kommittén för dess

förslag i denna del anförda skälen icke böra leda till det resultat, vartill

kommittén kommit. Såsom anmärkt blivit, torde det, om kommitténs

förslag godkännes, kunna befaras, att arbetarnas aktsamhet under arbetet

kommer att minskas. Stundom kunna ock sådana fall inträffa, att

det måste anses stötande för rättskänslan, att arbetaren, oaktat han själv

vållat olycksfallet, får uppbära ersättning för den orsakade skadan. Å

andra sidan kan det icke förnekas, att omständigheterna kunna vara

sådana, att oaktat olycksfallet berott på en strängt taget grov vårdslöshet

från arbetarens sida, det vore alltför hårt, om han på den grund

helt och hållet skulle gå miste om ersättning. I det remitterade förslaget

har man också i viss mån avvikit från kommitténs förslag, i det

att jämlikt 25 § ersättning enligt 6 § skäligen må nedsättas eller indragas,

därest olycksfallet föranletts därav, att den skadade ej ställt sig

till efterrättelse gällande anordning eller föreskrift om åtgärder för undvikande

av olycksfall, eller därav, att den skadade varit av starka

drycker berusad. Detta stadgande torde dock böra utvidgas att omfatta

grov vårdslöshet, som ej bestått i överträdande av anordning eller föreskrift,

som nyss är sagd, eller föranletts av berusning genom starka

drycker. Det kan ej vara överensstämmande med rättvisa, att en arbetare,

som genom synnerligen grov vårdslöshet orsakat olycksfallet,

utan avseende härå skall få uppbära full ersättning, under det att en

annan arbetare på den grund, att han på ett av de i 25 § angivna

sätten gjort sig skyldig till en jämförelsevis ringa vårdslöshet, måste

vidkännas nedsättning i ersättningsbeloppet.

I detta sammanhang må beröras en annan fråga, som har ett visst

samband med den nu behandlade. I 6 § av nu gällande lag om ersättning

för skada till följd av olycksfall i arbete stadgas bland annat,

att för tid, varunder livräntetagare undergår frihetsstraff eller tvångs
-

s. 224 Kontrollera mot PDF

224 Kimgl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

arbete, han ej må uppbära livräntan. Lagen den 30 juni 1913 om

allmän pensionsförsäkring innehåller en likartad bestämmelse. I 9 §

stadgas nämligen, att pensionstillägg ej utgår för tid, under vilken

pensionsberättigad undergår frihetsstraff, som ej understiger en månad,

eller är intagen å tvångsarbetsanstalt. Härtill är fogat ett stadgande,

att om den pensionsberättigade har anhöriga, vilka för sitt uppehälle

äro beroende av honom, dem må medgivas rätt att under tiden uppbära

pensionstillägget. Liknande stadganden finnas i utländska lagar rörande

försäkring för olycksfall i arbete. Det remitterade förslaget, liksom

kommitténs förslag, innehåller icke något motsvarande stadgande. Då

den ersättning, som enligt det remitterade förslaget skall utgå, utgör

en gottgörelse för den förlust eller nedsättning i arbetsförmågan, som

orsakats av olycksfallet, synes härmed bäst överensstämma, att den

skadade ej får uppbära honom enligt lagen tillkommande livränta under

den tid, då på grund av frihetsstraff eller tvångsarbete förlusten eller

nedsättningen i arbetsförmågan ej för honom är av någon avsevärd

ekonomisk betydelse. Har den skadade hustru eller minderåriga barn,

synes livräntan i stället böra utbetalas till dem. De skäl, som kommittén

åberopat för att den ej upptagit något dylikt stadgande, synas

icke äga giltighet. Fördenskull hemställes om intagande i förslaget

av en bestämmelse av nu antytt innehåll.

Justitierådet Sjögren:

Därest vad ovan vid stadgandet i första punkten av 24 § av mig

anförts vinner beaktande, torde bestämmelsen i första stycket av 25 §

böra utgå. Mot denna bestämmelse kan för övrigt anmärkas, att densamma

skulle kunna medföra, att ersättning indrages eller nedsättes

jämväl i sådana fall, där grov vårdslöshet icke föreligger. Däremot

synes det i andra stycket av 25 § meddelade stadgandet, som avser

förhållandena efter det olycksfallet inträffat, kunna och böra bibehållas,

även om vad av mig vid 24 och 25 §§ hemställts vinner avseende.

26 §*

Lagrådet:

Då förslaget icke innehåller, att den i paragrafen omförmälda förklaringen

under edlig förpliktelse skall kunna med ed inför domstol bekräftas,

samt sådant icke heller torde böra äga rum, synes bestämmelsen

om rätt att fordra dylik förklaring ej böra bibehållas, utan kan densamma

lämpligen utbytas emot bestämmelse om en försäkran på heder

och samvete.

s. 225 Kontrollera mot PDF

225

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Tillika torde i förslaget böra införas föreskrift, att för minderårig,

åt vilken livränta ifrågasattes, påfordrad försäkran skall avgivas av förmyndaren.

33 §.

Lagrådet:

Med anledning av ett i förslagets motivering vid 5 § gjort uttalande

angående omfattningen av försäkringsrådets prövningsrätt må till förekommande

av framtida misstolkning erinras, att lagtextens avfattning

icke giver anledning till annan än den med sakens natur överensstämmande

uppfattningen, att rådets prövningsrätt måste kunna omfatta

samtliga förutsättningar för bedömande av de frågor, som skola av

rådet avgöras.

Justitierådet Bergman och regeringsrådet Palmgren:

Den i sista punkten av första stycket intagna föreskriften, att försäkringsrådet

skulle äga att till prövning upptaga jämväl besvär, som

inkommit efter den för klagans förande stadgade tiden, torde vara överflödigt

och således böra utgå, enär sådan rätt för rådet kan härledas ur

stadgandet i paragrafens tredje stycke.

Sistnämnda stadgande, jämfört med vad föredragande departementschefen

yttrat till statsrådsprotokollet, föranleder till att besvär skulle

kunna av försäkringsrådet upptagas till avgörande redan innan besvärstiden

gått till ända. Oavsett möjligheten, att den klagande kan före

besvärstidens utgång återkalla besvären, synes det böra lämnas honom

öppet att inom därför anvisad tid inkomma med all den utredning och

utveckling av sin talan, som han kan vilja förete. Med avseende härå

hemställes, att till stadgandet måtte fogas bestämmelse, att den prövning,

som här avses, icke må äga rum, förrän besvärstiden tilländagått.

Justitieråden Sjögren och Dyberg:

En tillämpning av stadgandet i tredje stycket av 33 § synes kunna

leda till konflikter med den i första stycket omförmälda besvärsrätten.

Så skulle, på sätt jämväl i förslagets motivering i annat sammanhang

angivits, försäkringsrådet kunna i anledning av anförda besvär fatta

beslut före besvärstidens utgång. Men härigenom skulle parts rätt att

t. ex. ändra sina framställda yrkanden trädas för nära. Då besvärstiden

enligt förslaget icke har karaktären av en verklig fatalietid, utan även

efter besvärstidens utgång inkomna besvär, därest rådet finner omständig
Bihang

till riksdagens protokoll 1916. 1 saml. 93 käft. (Nr 111.) 29

s. 226 Kontrollera mot PDF

226

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 111.

hetern a därtill föranleda, få upptagas till prövning, kunna parts berättigade

intressen icke bliva lidande, om stadgandet i tredje stycket

uteslutes. Stadgandet i detta stycke synes därför böra utgå.

34 §.

Lagrådet;

Liksom straffbestämmelserna i tredje stycket av denna paragraf äro

hämtade från lagen om arbetarskydd, så bör i paragrafen jämväl intagas

ett stadgande, motsvarande 48 § andra stycket i nämnda ''lag.

35 §.

Lagrådet:

Kommittén har i sitt betänkande yttrat, att av arbetsgivare, som

är delägare i ömsesidigt arbetsgivarbolag, försäkring, som i förevarande

paragraf avses, bör kunna tagas i samma bolag, dock under förutsättning

att medgivande härtill lämnas i bolagsordningen. Därest sådan

försäkring kommit till stånd, böra givetvis beträffande densamma den

föreslagna lagens bestämmelser i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

För ernående härav bör förevarande paragraf kompletteras, så att densamma

uttryckligen göres tillämplig jämväl å försäkring i bolag, som i

4 § avses.

36 §.

Lagrådet:

Därest vad lagrådets ledamöter vid 3 § föreslagit angående införande

av en lönegräns vinner avseende, bör vid nu förevarande stadgande

tagas under övervägande, huruvida de löntagare, som vid lagens

ikraftträdande hava större årlig avlöning än 5,000 kronor, böra bibehållas

vid de förmåner, vilka tillkomma dem enligt äldre lag.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 §

handelsbalken.

Lagrådet:

Bestämmelse bör i förslaget meddelas om tiden för lagens ikraftträdande.

s. 227 Kontrollera mot PDF

Kuntjl. May.ls Nåd. Proposition Nr 111.

227

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 14 § i lagen den 27

juni 11)02 innefattande vissa bestämmelser om

elektriska anläggningar.

Lagrådet:

Detta förslag finner lagrådet icke föranleda någon erinran.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av lagen den 22 juni 1904

angående tillämpning med avseende å elektrisk järnväg av bestämmelserna

i lagen den 12 mars 188G angående ansvarighet

för skada i följd av järnvägs drift.

Lagrådet:

Då enligt förslaget lagen den 22 juni 1904 i sin helhet skall ersättas

av en ny lag, hemställes, att med bibehållande av förslagets sakliga

innehåll dels ingressen så ändras, att lagen den 22 juni 1904 därigenom

upphäves, och dels förslagets rubrik underkastas därav betingad

jämkning.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

s. 228 Kontrollera mot PDF

228

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans

Maj it Konungen i statsrådet ä Stockholms slott den 10

april 1916.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,

Statsråden: Hasselrot,

von Sydow,

friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Chefen för civildepartementet, statsrådet von Sydow anmälde lagrådets

den 8 april 1916 avgivna utlåtande över de inom civildepartementet

utarbetade förslag till lag om försäkring för olycksfall i arbete,

till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken, till lag om

ändrad lydelse av 14 § i lagen den 27 juni 1902 innefattande vissa bestämmelser

om elektriska anläggningar och till lag om ändrad lydelse

av lagen den 22 juni 1904 angående tillämpning med avseende å elektrisk

järnväg av bestämmelserna i lagen den 12 mars 1886 angående

ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift.

Efter att hava redogjort för innehållet av lagrådets utlåtande yttrade

departementschefen:

Vad först angår förslaget till lag om försäkring för olycksfall i arbete

har jag, med anledning av vad lagrådet vid 2 § anmärkt, ansett stadgandet

om undantag av arbetare, som användas till arbete för statens

eller kommuns räkning, böra fullständigas genom ett tillägg av inne
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

220

Kung!. Maj:tu Nåd. Proposition Nr 111.

börd, att dylika arbetare må undantagas från lagens tillämpning, endast

om på grund av deras anställning tillförsäkrats dem ävensom vid dödsfall

deras efterlevande ersättningar, som väsentligen motsvara ersättningarna

enligt olycksfallslagen.

De erinringar, som inom lagrådet framställts rörande don i samma

§ meddelade bestämmelsen om undantag av arbetare, som användas till

arbete av synnerligen ofarlig beskaffenhet, hava icke synts mig böra föranleda

någon ändring i förslaget. Då, såsom av mitt yttrande i

statsrådet vid de ifrågavarande förslagens remitterande till lagrådet torde

framgå, denna bestämmelse skulle komma att tillämpas endast i fråga

om arbetare, vilkas arbete icke medför någon yrkesfara i egentlig mening,

synes tillämpningen av stadgandet icke kunna medföra olägenheter

av den art, som inom lagrådet framhållits. Dylika arbetare i

ofarliga yrken med i regel intellektuellt arbete omfattas i allmänhet

ej heller av den utländska lagstiftningen, som ej likställer dem

med arbetare i vanlig mening. Med den inskränkta tillämpning, som

stadgandet sålunda skulle komma att erhålla, synes mig någon betänklighet

ej möta att åt Konungen överlämna avgörandet, huruvida den

angivna förutsättningen för undantag är för handen. Åven i flera utländska

lagar har åt administrativ myndighet inrymts en liknande befogenhet.

Sålunda stadgas i den norska lagen, att, om en underlagen

hörande verksamhet på grund av särskilda förhållanden icke synes medföra

olycksfallsrisk, den kan av Konungen fritagas från försäkringsplikt.

I den österrikiska lagen har åt ministern för inrikes ärenden givits befogenhet

att från försäkringsplikten undantaga företag, som ej är förenat

med fara för olycksfall o. s. v.

I do erinringar, som i förevarande hänseende inom lagrådet framställts,

har jag ej heller funnit skäl att frångå förslagets ståndpunkt

till frågan om bestämmandet av en lönegräns beträffande dem, som skola

anses såsom arbetare enligt lagen. Såsom jag redan i mitt ovannämnda

yttrande erinrat, torde nämligen genom en dylik lönegräns, vilken i allt

fall icke torde kunna bestämmas högre än till 5,000 kronor, vissa kategorier

av arbetsförmän, vilka redan enligt nu gällande lag äro berättigade

till ersättning, bliva uteslutna från försäkringen. Likaledes skulle

en del ingenjörer, fartygsbefälhavare in. fl., med vilkas verksamhet

en avsevärd yrkesfara ofta är förbunden, ej komma i åtnjutande av

den för dem ofta välbehövliga försäkringen.

På sätt lagrådet hemställt, synes mig ordningsföljden mellan 2 och

3 §§ böra ändras.

s. 230 Kontrollera mot PDF

230

Kung]. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

I enlighet med lagrådets hemställan har jag ansett sådan ändringböra

vidtagas i 9 §, att den för vissa fäll föreskrivna skäligt) etsprövning,

skall kunna komma till användning jämväl ifråga om lärling

ävensom i allmänhet ifråga om den, som för sin utbildning användes

till arbete.

Vad inom lagrådet anförts mot avfattningen av stadgandet i 23 §,

synes mig icke böra föranleda ändring i paragrafen.

Vad angår stadgandet i 24 § andra punkten, måste det onekligen

i vissa fall framstå såsom för rättskänslan synnerligen stötande, att

såsom av stadgandet skulle följa — den som varit vållande till

annans död och på grund därav ådömts straff, genom denna sin straffbelagda

gärning skulle bliva berättigad till ersättning enligt lagen.

En dylik föreskrift stål'' otvivelaktigt i strid med den rättsgrundsats,

som erhållit uttryck bl. a. i stadgandet i 6 kap. 3 § ärvdabalken. Då

jag sålunda funnit den erinran, som två av lagrådets ledamöter framställt

mot ifrågavarande stadgande, väsentligen berättigad, har jag ansett

sådan jämkning av nämnda stadgande böra äga rum, att jämväl för det

fall, att olycksfall, som medfört den skadades död, av grovt vållande

förorsakats av efterlevande, ersättning ej skall utgå till denne.

Vad däremot angår frågan, huruvida den omständigheten, att den

skadade genom grov vårdslöshet själv förorsakat olycksfallet, skall medföra

förlust av rätten till ersättning eller kunna föranleda nedsättning

i eljest enligt lagen utgående ersättningsbelopp, har jag icke i vad inom

lagrådet i sådant hänseende anförts funnit tillräckliga skäl att frångå den

ståndpunkt, som jag ansett böra ligga till grund för lagens bestämmelser

i. denna del. Genom de i förslaget intagna bestämmelserna om möjlighet

till reduktion av ersättningsbeloppen vid överträdelse av föreskrifter till

undvikande av olycksfall och vid alkoholmissbruk torde i själva verket

de flesta fall av grov vårdslöshet få anses vara beaktade. Därest de

för verksamheten gällande ordningsföreskrifterna givits erforderlig fullständighet,

synes jämväl i sådana fall, då olycksfall förorsakats av

okynne, slagsmål eller dylikt, nedsättning eller indragning av ersättningen

kunna äga rum.

De skäl, som inom lagrådet anförts för bibehållande av stadgandet

i nu gällande lag, att livräntetagare för tid, varunder han undergår

frihetsstraff eller tvångsarbete, ej må uppbära livräntan, hava icke synts

mig övertygande. I lagen om allmän pensionsförsäkring, enligt vilken pensionstilläggen

huvudsakligen anpassas efter behovet, torde en dylik be
-

s. 231 Kontrollera mot PDF

231

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

stämmelse rörande dessa understöd otvivelaktigt vara mera på sin plats

än i en lag, vilken såsom den nu föreslagna tillerkänner arbetaren en

rätt gentemot arbetsgivaren till viss ersättning. Beträffande den enligt

nämnda lag utgående avgiftspensionen, till vilken invaliden i varje fall

anses hava rätt, stadgas ej heller någon inskränkning i detta hänseende.

I övrigt hänvisar jag till de skäl, som av ålderdomsförsäkringskommittén

i denna fråga anförts. Bland annat erinrar kommittén därom, hurusom

t. ex. i den danska lagen dylika inskränkningar skulle sakna all betydelse,

då det enligt denna lag utgives ett kapital för eu gång i stället

för en under hela livstiden utgående livränta.

I 26 § i förslaget, har jag ansett ändringar böra vidtagas i de av

lagrådet anmärkta hänseenden.

Då, såsom inom lagrådet anförts, den i 33 § första stycket intagna

föreskriften om befogenhet för försäkringsrådet att till prövning upptaga

även efter besvärstidens utgång inkomna besvär torde vara obehövlig

med hänsyn till stadgandet i paragrafens tredje stycke, har jag

uteslutit densamma ur förslaget.

Med hänsyn till anmärkningar, som av lagrådet framställts, hava

34 § tredje stycket och 35 § ändrats.

Utöver de ändringar, för vilka jag sålunda redogjort, har jag ansett

mig böra vidtaga några smärre redaktionella ändringar i det förevarande

förslaget.

Beträffande övriga lagförslag har jag ansett vad lagrådet vid dem

anmärkt böra vinna beaktande, och har jag sålunda dels till förslaget

till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken fogat en bestämmelse

om tiden för lagens ikraftträdande, dels ock med ett förslag

till lag angående tillämpning med avseende å elektrisk järnväg av bestämmelserna

i lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada

i följd av järnvägs drift, ersatt det till lagrådet remitterade förslaget till

lag om ändrad lydelse av den nu i samma ämne gällande lagen den 22

juni 1904.

Departementschefen uppläste härefter de sålunda ändrade förslagen till

lag om försäkring för olycksfall i arbete och

s. 232 Kontrollera mot PDF

232 Kungl.

lag om ändrad lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken, även sorl

förslagen till

lag om ändrad lydelse av 14 § i lagen den 27 juni 1902 innefattande

vissa bestämmelser om elektriska anläggningar och

lag angående tillämpning med avseende å elektrisk järnväg av bestämmelserna

i lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada

i följd av järnvägs drift

samt hemställde, att desamma måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,

genom nådig proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna

bifall; och skulle till riksdagen avlåtas nådig proposition

av den lydelse bilagan vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Niklas A. Lindhult.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1916.

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

1

BILAGA

till Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

(Förslag till lag om försäkring för olycksfall i arbete.)

Sid.

Yttranden av:

Riksförsäkringsanstalten .................................................................................. 3

Socialstyrelsen ................................................................................................... 70

Kommerskollegium ........................................................................................... 93

Telegrafstyrelsen ............................................................................................... 105

Järnvägsstyrelsen............................................................................................... 107

Vattenfallsstyrelsen............................................................................................ 121

Lantbruksstyrelsen ............................................................................................ 132

Redogörelse för yttranden, avgivna av Kungl. Maj :ts befallningshavande och vissa

andra myndigheter, handelskammare, föreningar m. fl.................................... 134

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 93 b käft. (Bil. till Nr 111.)

1

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

3

Riksförsäkringsanstalten.

Till KONUNGEN.

Genom nådig remiss har Eders Kungl. Maj:t anbefallt riksförsäkringsanstalten

avgiva underdånigt utlåtande över ålderdomsförsäkringskommitténs betänkande

och förslag angående försäkring för olycksfall i arbete,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

r anledning härav får riksförsäkringsanstalten i underdånighet anföra följande.

Det föreliggande, särdeles omsorgsfullt utarbetade förslaget till lag om försäkring

för olycksfall i arbete synes väl fylla anspråken på en modern lagstiftning

uti ifrågavarande ämne. Arbetarnes krav på tillräckligt understöd vid förlust

eller minskning av arbetsförmågan till följd av olycksfall i arbete torde vara val

tillgodosedda, och ej heller synas arbetsgivare komma att påläggas tyngre bördor

än i ett flertal andra länder. Enligt riksförsäkringsanstaltens mening torde alltså

förslaget i det hela väl lämpa sig att läggas till grund för en blivande lagstiftning

i ämnet.

Riksförsäkringsanstalten tillstyrker förslagets samtliga grundprinciper, således

även att lagstiftningen grundas på försäkringsplikt och att ersättningarnas

belopp i allmänhet bestämmas efter den skadades arbetsförtjänst. Visserligen

har riksförsäkringsanstalten i sitt den 10 januari 1908 enligt uppdrag av dåvarande

chefen för civildepartementet avgivna förslag till ändring av vissa delar

av lagen angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete den 5 juli

1901 ej upptagit nyss angivna båda för den sociala olycksfallslagstiftningen

betydelsefulla principer. Anledningen härtill var emellertid den, att nämnda förslag

endast avsåg en provisorisk förbättring av några av de mest framträdande

bristerna i 1901 års lag ävensom eu utvidgning av lagens omfattning till vissa

av densamma ej berörda yrken. När utarbetandet av nyssnämnda förslag påbörjades

år 1907, hade 1901 års lag endast 4 år varit i kraft, och det ansågs

därför mindre lämpligt att redan då vidtaga ändring i huvudgrunderna för densamma.

Vad beträffade frågan om införande av obligatorisk försäkring, framhöll

dock riksförsäkringsanstalten i sitt utlåtande, att ett rationellt ordnande av olycksfallslagstiftningen

kunde ske endast i samband med införande av dylik försäkring.

Denna princip hade emellertid dittills ständigt rönt starkt motstånd hos riksdagen,

och det kunde därför ej antagas, att man då ville frångå densamma.

Emellertid inträffade, att andra kammaren år 1908 — efter det riksförsäkringsanstaltens

förslag avgivits — med stor majoritet uttalade sig för utredning om

obligatorisk försäkring. Erågan om revision av olycksfallslagen kom härigenom

i viss raån i ett nytt läge, och det beslöts sedermera, att revisionen skulle avse

lagen i dess helhet. Att eu sådan fullständig omarbetning kom till stånd, måste

ju anses synnerligen lämpligt, men å andra sidan måste man beklaga, att ej åtminstone

riksförsäkringsanstaltens förslag till höjning av ersättningsbeloppen

omedelbart kunde genomföras, då under de 8 år, som förflutit, sedan anstaltens

ovannämnda förslag avgavs, ersättningarna enligt 1901 års lag i mån av penningvärdets

fortgående fall blivit alltmera otillräckliga. Beträffande principen om

ersättningarnas bestämmande efter den skadades arbetsförtjänst rådde inom riksförsäkringsanstalten

vid avgivande av ovannämnda förslag av år 1908 tvekan,

huruvida lagstiftningen i ämnet då borde upptaga denna princip. Riksförsäkringsanstalten

stannade vid att föreslå bibehållande av de fixa ersättningsbeloppen,

men genom en reservation inom anstalten bragtes även denna fråga inför Eders

Kungl. Maj:ts prövning.

Under hänvisning till vad riksförsäkringsanstalten nyss anfört rörande de

låga ersättningarna enligt nuvarande olycksfallslag, vill riksförsäkringsanstalten

framhålla det trängande behovet av att olycksfallslagens revision ofördröjligen äger

rum. Då nu föreligger ett väl utarbetat förslag, grundat på fullt rationella och

modema principer, synes uppskov ej längre kunna försvaras. Det må ju ock

erinras om att Sverige p| detta område intager en synnerligen efterbliven ståndpunkt

i jämförelse med andra europeiska länder.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Knutyl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr III. 5

Riksförsäkringsanstalten övergår nu till att framföra de erinringar, till vilka

kommitténs förslag givit anledning. Den korta tid, som stått riksförsäkringsanstalten

till buds, tiar föranlett, att granskningen av förslaget i alla dess detaljer

måhända ej kunnat bliva så ingående, som önskligt varit.

Yid utarbetande av förevarande utlåtande bär riksförsäkringsanstalten i

särskilda avseenden rådfört sig med medicinskt och kameralt sakkunniga. Dessutom

hava riksförsäkringsanstaltens chef och ledamöter besökt ett flertal större

försäkringstagare och andra arbetsgivare i olika delar av landet för samråd angående

vissa delar av förslaget.

Kommittén har som huvudgrund för sitt förslag upptagit bestämmelsen, att

i regel envar arbetare skall enligt lagen vara försäkrad för skada till följd av

olycksfall i arbete. Emot denna allmänna princip har riksförsäkringsanstalten

intet att erinra, men böra enligt riksförsäkringsanstaltens mening i vissa avseenden

undantag stadgas utöver dem kommittén angivit.

Beträffande tjänare (hemtjänare eller tjänare i hushåll) torde någon tvekan

kunna råda, om även dessa böra omfattas av lagstiftningen. Men då de äro att

hänföra till egentliga kroppsarbetare och olycksfallsrisken för dem dock ej torde

vara mindre än för arbetare i en del andra yrken (t. ex. i tobaksindustrien), finner

riksförsäkringsanstalten det vara berättigat, att de medtagas i försäkringen. Härför

talar ock, såsom kommittén framhållit, att man genom tjänarnes medtagande

skulle undvika svårigheterna att vid försäkringens tillämpning å jordbruket

och hantverket m. m. avgöra, huruvida det av arbetaren förrättade arbetet

är att hänföra till arbete i rörelsen eller till vanliga tjänaregöromål. Förvaltningen

av den del av försäkringen, som skulle avse tjänarne, torde med ledning

av mantalslängdernas uppgifter samt med bistånd av uppbördsmyndiglieterna

kunna ordnas på jämförelsevis enkelt sätt, såsom riksförsäkringsanstalten

nedan får tillfälle vidare framhålla.

Den föreslagna lagstiftningen skall avse icke endast kroppsarbetare utan

även i regel varje annan arbetstagare, som mot avlöning användes till arbete för

annans räkning utan att i förhållande till honom vara att anse såsom självständig

företagare. Dock gäller bland annat det undantag, att den, vilkens årliga avlöning

hos arbetsgivaren överstiger 5,000 kronor, ej skall anses som arbetare i

lagens mening. Den definition, som kommittén sålunda givit åt begreppet »arbetare»,

omfattar väsentligt mera än vad som enligt vanligt språkbruk hittills härmed

avsetts. Kommittén synes emellertid även själv hava hyst någon tvekan att

utsträcka lagstiftningen så iångt, som dessa bestämmelser angiva. A sid. 61 yttrar

kommittén nämligen: »Kommittén har visserligen icke förbisett, att med en dylik

definition på arbetare lagens omfattning i vissa avseenden kunde anses bliva

alltför vidsträckt. Man kunde nämligen ifrågasätta, huruvida icke tjänstemän i

bankrörelse eller annan kontorspersonal eller biträden i vissa slag av affärer

med flera, vilkas arbete ofta icke medför egentlig fara för olycksfall, borde

undantagas från tillämpningen av förevarande lagstiftning, eller huruvida icke,

såsom jämväl i flera utländska lagar stadgats, i förslaget borde intagas föreskrift

därom, att arbete av ofarlig beskaffenhet skulle kunna genom särskild förordning

undantagas från lagens tillämpningsområde. Enligt kommitténs åsikt är det

emellertid lämpligt, att även dessa arbetstagare erhålla delaktighet i försäkringen,

då ju i allt fall försäkringsavgiften bliver obetydlig, och ett avgörande, vilka

verksamheter böra anses ofarliga, ofta skulle medföra svårigheter.»

Omfattning.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

För sin del anser riksförsäkringsanstalten, att lagstiftningen åtminstone för

närvarande icke lämpligen bör erhålla alldeles den omfattning, som kommittén

föreslagit. Enligt riksförsäkringsanstaltens mening bör olycksfallsförsäkringen

givetvis omfatta alla, som kunna anses såsom »arbetare» enligt gängse språkbruk

och i den mening detta uttryck tagits enligt 1901 års lag. Däremot synes försäkringen

i fråga om andra arbetstagare, vilka i regel hava övervägande intellektuellt

arbete, böra omfatta endast sådana, vilka äro utsatta för någon nämnvärd

fara för olycksfall. Naturligtvis kan man dock icke här pröva varje fall för sig,

utan måste gränserna dragas mera i stort.

Visserligen skulle, såsom kommittén framhåller, försäkringsavgiften för nu

ifrågavarande arbetstagare ej bliva särskilt betungande, men försäkringen kommer

dock att medföra åtskilligt besvär för arbetsgivarne med lämnande av uppgifter

om antal arbetstagare, avlöningsbelopp in. m. samt inbetalning av premier, varjämte

förvaltningskostnaderna sannolikt komma att bliva ganska höga i förhållande

till själva nettopremierna. Behovet av försäkring är för övrigt i ett

flertal fall måhända ej stort på den grund, att vederbörande får behålla sin avlöning

eller vid svårare olycksfall erhåller pension, såsom förhållandet ofta är

med löntagare i statens tjänst ävensom hos banker och större affärsbolag.

Beträffande frågan, vilka särskilda grupper av arbetstagare böra undantagas

från försäkringen, har riksförsäkringsanstalten tänkt sig bland andra följande:

statens ämbets- och tjänstemän förutom sådana, som på grund av beskaffenheten

utav sitt arbete måste anses vara kroppsarbetare eller likställda med sådana,

såsom stationskarlar, banvakter, postbetjänte och vaktmästare. Dessutom torde vid

vissa särskilda verk (t. ex. järnvägs-, vattenfalls- och domänförvaltningarna) även

högre ställd personal, som är utsatt för olycksfallsrisk, böra ingå i försäkringen;

kommunernas tjänstemän i samma omfattning som statens tjänstemän;

vid skolor och andra undervisningsanstalter anställda lärare, som icke ingå

under ovanstående grupper;

personal å banker, försäkringsinrättningar, advokatbyråer och andra affärskontor,

som ej äro förenade med fabriksdrift, lagerrörelse eller dylikt;

hos föreningar och sällskaper anställda, avlönade kassörer, sekreterare och

andra biträden;

i musikkapell anställda o. d.

Med denna uppräkning har riksförsäkringsanstalten endast avsett att giva

eu exemplifiering av de fall, som synas böra undantagas från lagstiftningens tilllämpning.

Först efter hörande av olika myndigheter och korporationer synes det

vara möjligt att fastställa, vilka verksamheter höra uteslutas. Med hänsyn härtill

och då det måste antagas, att tillägg till eller ändringar uti ifrågavarande bestämmelser

tid efter annan måste bliva erforderliga, synes det lämpligast att lämna

åt Eders Kungl. Maj:t att genom särskild förordning utfärda föreskrifter i ämnet.

I många fall kunna emellertid hinder möta att undantaga yrke, yrkesgren eller

verksamhet i dess helhet, varför det torde vara lämpligt att stadga, att arbete av

visst slag må av Kungl. Maj:t undantagas från försäkringen. Stadgandet, som

torde höra infogas i 3 §, skulle kunna givas ungefär följande lydelse. »Kör arbete,

som ej är att anse såsom ler opp s arbete och som bedrives under sådana förhållanden,

att faran för olycksfall är synnerligen ringa, äger Konungen medgiva undantag från

försäkringen.»

Under förutsättning, att riksförsäkringsanstaltens nu framställda förslag vinner

bifall, anser riksförsäkringsanstalten den i förslaget (3 §) angivna avlöningsgränsen

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111.

av ''>,000 kronor böra bortfalla. Såsom kommittén & sid. (it) omnämnt, saknas eu

dylik gräns i derå andra länders lagar. En sådan avlöningsgriins måste alltid

bliva mer eller mindre godtycklig, bland annat även med hänsyn till de växlande

levnadskostnaderna å olika orter i vårt land. Då vidare avlöningsförmånerna kunna

växla från tid till annan, torde svårigheter ofta uppstå att träffa avgörande, om

försäkringsskyldighet föreligger eller ej, och ifrågavarande ändring voro därför ur förvaltningssynpunkt

till avsevärd fördel. Härtill kommer, att eu del arbetsledare

i synnerligen farliga yrken, t. ex. ingenjörer och tekniker vid gruvor, kraftstationer,

fabriker med explosionsfara, kanonverkstäder (med provskjutning), som hava eu

avlöning, överstigande 5,000 kronor, uteslutas från olycksfallsförsäkringen, oaktat

de kunna vara i särskild grad utsatta för olycksfallsrisk, och endast med svårighet

eller alls icke torde kunna få enskild försäkring. Slutligen kan framhållas, att det

skulle kunna inträffa, att personer, som närmast böra betraktas såsom arbetsförmän

och således enligt nuvarande lag hava rätt till ersättning, på grund av ifrågavarande

bestämmelse ej skulle inbegripas under försäkringen. Hos riksförsäkringsanstalten

har t. ex. sökts försäkring för verkmästare vid industriell anläggning,

som haft avlöning vida överstigande 5,000 kronor.

Av anförda skäl vill riksförsäkringsanstalten, under förutsättning att riksförsäkringsanstaltens

förslag om befogenhet för Eders Kung!. Maj:t att från försäkringen

undantaga ofarligt arbete bifalles, hemställa, att den av kommittén föreslagna

avlöningsgränsen helt och hållet borttages.

Beträffande de av kommittén i övrigt föreslagna undantagen från försäkringen

vill riksförsäkringsanstalten framhålla, att kommitténs förslag, att arbetsgivarens

barn och föräldrar i förhållande till honom ej må anses såsom arbetare enligt

lagen, innebär en inskränkning i förhållande till nu gällande olycksfallslag, vilken

inskränkning mången gång torde kunna synas orättvis. Av praktiska skäl anser

sig riksförsäkringsanstalten dock böra biträda kommitténs förslag i förevarande

hänseende.

Den föreslagna bestämmelsen, att minderårig, som icke fyllt 12 år, ej skall

anses som arbetare enligt lagen, innebär även en nyhet i förhållande till nu gällande

olycksfallslag. Bestämmelsen ansluter sig till arbetarskyddslagen, men att märka

är, att sistnämnda lag icke har avseende på varje slag av arbete, som ingår under

den nu föreslagna olycksfallslagen, t. ex. ej å jordbruksrörelse utom i vad arbetarskyddslagen

åsyftar att förekomma olycksfall vid användande av maskinella

hjälpmedel m. m. Och just i jordbruket torde det förekomma, att även minderåriga

under 12 år anviindas till arbete. Med hänsyn därtill och då någon inskränkning

ej utan bindande skäl synes böra äga rum i förhållande till nu gällande

olycksfallslag, vill riksförsäkringsanstalten för sin del hemställa, att bestämmelsen,

att minderårig, som icke fyllt 12 år, ej skall anses som arbetare, får| bortfalla.

Yisserligen skulle i sådant fall ersättning utgå, även i händelse en minderårig

under 12 år trots förbud användes i sådant arbete, som hör under arbetarskyddslagen,

och därunder skadas, men synes detta ej vara oriktigt, utan tvärtom

överensstämma med billigheten, då ansvaret för lagöverträdelsen bör drabba

arbetsgivaren, ej arbetaren.

Den i sista stycket av 3 § intagna bestämmelsen, att såsom arbetare ej heller

anses den, som av tillfällig anledning användes till arbete av någon, som eljest ej

använder arbetare, kan mången gång leda till uppenbara missförhållanden. Det

må ju erinras om att bestämmelsen torde få anses omfatta icke endast de fall,

kommittén i motiveringen omnämnt, utan även tillfälligt arbete av annan art, t. ex.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kimgl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Forfläkrings
inrättningar.

för mindre fastighetsägare utförande av brunnsgrävning, stensprängning, uppförande

av mindre byggnad. Att göra frågan, huruvida en tillfälligtvis använd arbetare

skulle vara försäkrad eller ej, beroende av eu sådan omständighet, som t. ex. att

hans tillfällige arbetsgivare i sitt hem har en tjänarinna, synes vara principiellt

mindre riktigt, ehuru väl det måste medgivas, att vissa praktiska skäl av vikt

tala för kommitténs förslag. Måhända kan en fullt lämplig begränsning av försäkringens

omfattning i förevarande hänseende utfinnas, först sedan någon erfarenhet

vunnits rörande verkningarna av försäkringen. Biksförsäkringsanstalten

vill dock ifrågasätta, om det ej vore riktigast, att åtminstone tills vidare bestämma

den begränsning, att såsom arbetare enligt lagen anses icke den, som av tillfällig anledning

användes till arbete av någon, som ej i rörelse, industriell eller icke, använder

arbetare. (Jfr lag om arbetarskydd 1 §.)

I detta sammanhang synes böra något beröras frågan, huruvida personer i

militärtjänst böra anses ingå under den föreslagna lagen. Det synes vara tydligt,

att officerare och underofficerare samt deras vederlikar, volontärer, stammanskap

och indelta soldater böra anses som arbetare enligt lagens mening. Däremot synes

tvekan kunna råda beträffande värnpliktiges ställning i förevarande avseende. De

åtnjuta visserligen, utom fritt husrum, kost och beklädnad, även eu mindre dagavlöning;

men å andra sidan avser deras arbete fullgörande av en allmän medborgerlig

plikt. Det kan emellertid sättas i fråga, om i kommitténs definition å

arbetare finnes något, som hindrar, att värnpliktige under tjänstutövning räknas

till arbetare i lagens mening. Emellertid åtnjuta militärer i allmänhet vid olycksfall

läkarbehandling, läkemedel i viss omfattning samt sjukhusvård. Enligt nu

gällande förordning angående rätt till ersättning i anledning av kroppsskada,

ådragen under militärtjänstgöring, den 18 juni 190''J utgår dessutom, såsom kommittén

påpekat, till värnpliktige och volontärer m. fl. även kontant ersättning.

Denna ersättning torde i många fall överstiga den ersättning, som skulle kunna

utgå enligt den nu föreslagna lagens beräkningsgrunder. Med hänsyn härtill och

då även i övrigt svårigheter torde möta att tillämpa den föreslagna lagen å personer

i militärtjänst, synes det, såsom kommittén ock föreslagit, vara lämpligt att

erforderligt förslag till ändring av ifrågavarande förordning uppgöres oberoende

av genomförandet av den föreslagna nya försäkringslagen. Eiksförsäkringsanstalten

vill emellertid ifrågasätta, huruvida det ej vore lämpligt att, i avbidan

på denna omarbetning, i den nu föreslagna lagen uttryckligen stadgades, att personer

i militärtjänst ej skola anses som arbetare i lagens mening.

Kommittén har i sin motivering uppställt frågan, huruvida man såsom i

vissa andra länder med ungefär liknande folkmängd och jämförliga förhållanden

i övrigt borde åtnöja sig med den för hela riket gemensamma riksförsäkringsanstalteu,

i vilken sålunda all försäkring skulle äga rum, eller om man därjämte

borde medgiva, att försäkring finge tagas i andra försåt ringsi nrättningar. På

anförda skäl (sid. Öl) har kommittén stannat vid att föreslå, att även för ändamålet

bildade arbetsgivarbolag skulle få tjäna som bärare av försäkringen. På

grund av bestämmelserna i förslagets 11 § kunna jämväl arbetsgivarne själva

under vissa villkor få stå olycksfallsrisken, och hinder synes ej heller föreligga,

att de överlåta denna sin risk till enskilt affärsbolag, därvid emellertid ersättningarna

skola bestämmas av riksförsäkringsanstalten eller arbetsgivarbolag.

Enligt riksförsäkringsanstaltens mening bör det emellertid tagas under ingående

prövning, huruvida ej ett sådant system som det av kommittén föreslagna

med så vidsträckt valfrihet i fråga om försäkringsanstalt kan komma att medföra

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kung!. Maj:is Nåd. Proposition Nr 111.

allvarliga olägenheter, och om ej snarare starka skäl tala för att låta all försäkring

äga rum i en enda offentlig anstalt, såsom i liera andra länder är fallet.

Till närmare belysning av denna fråga tillåter sig riksförsäkringsanstalten till eu

början återgiva några av de skäl, som i Norge och Schweiz anförts för inrättande

av en enda offentlig anstalt utan konkurrens med privata försäkringsinrättningar.

I Norska Arbejderkommissionens Indstilling III år 1890 (sid. 30 ff.), som

låg till grund för den sedermera antagna 1894 års lag, föreslog kommissionen

bland annat, att eu offentlig försäkringsanstalt skulle upprättas samt att det

skulle stadgas som eu ovillkorlig plikt för de försäkringsskyldiga att begagna

den offentliga anstalten med uteslutande av alla privata försäkringsföreningar

eller sällskap. Om fakultativ försäkring i privatanstalter skulle tillåtas, skulle

nämligen betydande svårigheter orsakas administrationen genom. den nödvändiga,

ständiga kontrollen över de privata försäkringsanstalternas soliditet. Därjämte

syntes under de små förhållandena i Norge ensamt hänsynen till den offentliga

anstaltens utveckling (»trivsel») avgjort tala mot konkurrerande privatanstalter.

Den i Tyskland följda metoden med uppristande av yrkesföreningar ansåg kommissionen

icke under några omständigheter passa för förhållandena i Norge.

Kommissionens förslag i ämnet godkändes sedermera av regeringen och stortinget.

I motiveringen till den sedermera antagna schweiziska lagen av år 1911

har förbundsrådet bland annat anfört följande. Det vore nödvändigt att för

försäkringspliktiga skapa en offentlig anstalt, som ensam hade förpliktelse att

upptaga dessa personer. Tilläte man likväl privatbolagen att träda i konkurrens

med denna anstalt i fråga om de obligatoriskt försäkrade, så skulle oundvikligt

inträffa, att privatbolagen bemäktigade sig de goda riskerna under sorgfälligt tillbakavisande

av de dåliga. Detta urval skulle fortsätta under försäkringens fortgång,

i det privatbolagen förbeliölle sig t. ex. rätt att uppsäga en försäkring

efter varje olycksfall eller vid försenad premiebetalning. I ogynnsamt läge beträffande

ackvisitionen av goda risker och å andra sidan förpliktad att mottaga de

dåliga hade den offentliga anstalten från början en uteslutande »specialitet» i dessa

senare. Under det att privatbolagen förvärvade sig en utvald kundkrets bland personer,

som lagen tillfört dem genom försäkringens obligatorium, erhölle den offentliga

anstalten de mindervärdiga elementen. I det den för övrigt erhölle ett otillräckligt

antal risker, utsatte den sig för deficit, bleve dyrbarare än de privata försäkrarne

och bleve på så sätt indragen i en allt trängre »circulus vitiosus». Hos de

privata försäkringsaktiebolagen vore förvaltningskostnaderna synnerligen höga och

belöpte sig i genomsnitt till 43 procent av nettopremierna*), beroende till största

delen på nödvändigheten att avlöna agenter för anskaffningen. Dessa kostnader

bleve minst lika höga för en offentlig anstalt, som skulle träda i konkurrens med

privata anstalter. Däremot skulle kostnaden kunna väsentligt reduceras, om sådan

konkurrens ej förekomme. Det kunde alltså förutses, att förvaltningskostnaderna

för den ifrågasatta anstalten skulle utgöra endast 13 procent av nettopremierna.

I avseende å frågan, om en eller flera offentliga anstalter borde inrättas, anförde

förbundsrådet, att, i motsats mot förhållandet vid sjukförsäkringen, vore det vid

olycksfallsförsäkringen nödvändigt att förena ett stort antal risker hos en försäkringsgivare;

endast en sådan koncentration bildade en tillräckligt säker och bred

grundval för försäkringen och förskaffade därigenom också den erforderliga säkerheten.

Dessutom skulle ett flertal försäkringsanstalter i jämförelse med eu enda

*) Detta motsvarar 30 procent, om såsom i Sverige är brukligt förvaltningskostnaderna

beräknas i förhållande till bruttopremierna
Bihang

till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 93 b höft. (Bil. till Kr 111.)

9

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

till följd av oundviklig dubbelanställning draga proportionsvis större förvaltningskostnader.

Erfarenheten lärde, att förvaltningskostnaderna icke stege i samma

förhållande som antalet försäkrade Förbundsrådet avslutade den ifrågavarande

motiveringen med uttalandet »En enda försäkringsanstalt skall utföra försäkringen

med ett maximum av säkerhet och stadga och ett minimum av omkostnader».

I Holland finnes som bekant under vissa villkor valrätt mellan statens anstalt,

riksförsäkringsbanken, och arbetsgivaresammanslutningar eller enskilda

affärsbolag, varjämte arbetsgivare kan få tillstånd att under vissa villkor själv stå

risken. I varje fall bestämmas och utbetalas skadeersättningarna av riksförsäkringsbanken.

Emellertid hava starka klagomål från riksförsäkringsbankens sida

anförts över denna anordning, som anses hava ogynnsamt påverkat bankens finansiella

ställning. Sålunda anförde dåvarande chefen för riksförsäkringsbanken, E.

Macalester Loup, i en redogörelse, intagen i d:r Zachers samlingsverk rörande

arbetarförsäkringen (häfte XIII a, 1908), i samband med omnämnande av den

brist, som uppstått å riksförsäkringsbankens rörelse, att om blott alla företag

varit försäkrade i banken, skulle de gynnsamma och ogynnsamma omständigheterna

någorlunda hava utjämnat varandra. Men tillåtelsen för privata anstalter

att övertaga försäkringar ävensom befogenheten för desamma att när som helst

åter befria sig från de övertagna försäkringarna, hade haft till följd, att blott de

bästa eller åtminstone de till synes goda riskerna voro försäkrade i de privata

anstalterna, under det att riksförsäkringsbanken blivit belastad med de i för låg

farlighetsklass indelade företagen, de icke kapitalkraftiga arbetsgivarne samt

arbetsgivare, som av en eller annan anledning beredde förvaltningen mycket bekymmer

och möda, med ett ord med alla dåliga rislcer. I fråga om förvaltningskostnaderna

nämnes i samma redogörelse, att man utgått från att försäkring av

risker hos enskilda försäkringsanstalter eller deras övertagande av arbetsgivare

själva skulle medföra en minskning i bankens arbete, så att man beräknat, att

det för gottgörelse av bankens besvär med sådana risker skulle vara tillräckligt

med två tredjedelar av kostnaderna för förvaltningen av de i banken försäkrade

riskerna. Denna förutsättning hade emellertid icke visat sig hållbar. Tvärtom

hade bankens arbete för de i banken ej försäkrade riskerna varit så omfattande,

att detta varit en orsak till den alltför starka belastningen av förvaltningen.

Eiksförsäkringsanstalten tillåter sig nu i det följande sammanfatta de skäl,

som enligt anstaltens åsikt tala för att i vårt land till en enda anstalt förlägga

all försäkring enligt lagen.

Ur de försäkrades synpunkt kan man befara, att om enskilda försäkringsinrättningar

tillåtas konkurrera med riksförsäkringsanstalten, detta kommer att leda

till nedpressande av de från de enskilda försäkringsinrättningarna utgående ersättningarna.

Det huvudsakligaste konkurrensmedlet mellan de olika försäkringsinrättningarna

är nämligen premiens storlek. För att kunna erbjuda lägre premier än

riksförsäkringsanstalten frestas de enskilda försäkringsinrättningarna att i genomsnitt

giva mindre ersättningar än riksförsäkringsanstalten. Även om i en del

fall klagomål häröver anföras hos försäkringsrådet och om också vissa kontrollåtgärder

i fråga om de enskilda försäkringsinrättningarna införas, kan dock därigenom

ej förhindras, att dessa allt fortfarande söka i möjligaste mån knappa in

på ersättningarna, i synnerhet som vissa bestämmelser i lagen kunna erbjuda

jämförelsevis mera utrymme för olika avgöranden. Sådant kan ske genom, bland

annat: allt för snäv tolkning av lagens bestämmelser i fråga om olycksfall och

opaginerad Kontrollera mot PDF

It

Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111.

olycksfall i arbetet; bestämmande av för låg invaliditetsgrad, varvid även eu nedsättning

av endast några få procent kan innebära en betydlig besparing i fråga

om kapitalvärdet; lämnande av mindre sjukpenning i stället för full sjukpenning;

största möjliga insläppning på läkarvård och läkemedel; tillämpning av bestämmelserna

i 27 § om utbyte av sjuklijälp eller livränta mot kapital utan vederbörlig

hänsyn till den skadade. Profylaktiska åtgärder, vilka måste anses vara

av synnerligen stor betydelse, komma ej att tillämpas i andra fall, än där direkt

besparing kan antagas äga rum. Och även i övrigt kan man antaga, att sociala

synpunkter alltför litet anläggas å försäkringen.

Av största vikt i den sociala försäkringen är, att fullständig garanti tinnes

för att ersättningarna under alla förhållanden komma att utgå. Om emellertid

försäkringen kommer att ske även i arbetsgivarbolag, av vilka en del måhända

bliva rätt små (t. ex. endast omfattande hantverkare och jordbrukare i en socken,

se sid. Öl av kommitténs betänkande), kan ej förbises, att säkerheten för

ersättningstagarne att utfå sina ersättningar enligt lagen måhända ej alltid bill

tillräckligt betryggande. Visserligen skola bolagen stå under försäkringsinspektionens

tillsyn, men kan naturligtvis därvid en så ständig kontroll icke utövas,

att fullkomlig garanti i förevarande avseende ernås.

Den samverkan med sjukkassorna, som tillämnas enligt kommitténs förslag,

torde väsentligt försvåras, om försäkring kan tagas fakultativt i olika anstalter.

Man kan knappast tänka sig, att en sjukkassa skulle vilja mottaga uppdrag eller

återförsäkring från ett flertal olika olycksfallsförsäkringsanstalter.

Eiksförsäkringsanstalten kommer vid konkurrens med enskilda försäkringsinrättningar

i vissa avseenden i väsentligt sämre ställning än dessa. Då rlj^‘

försäkringsanstalten är pliktig att emottaga alla försäkringar utan lätt ti

sådant urval, som tillkommer enskilda försäkringsinrättningar, kan man, i likhet

med vad i Schweiz och Holland framhållits, befara att de enskilda inrättningarna

draga till sig de goda riskerna och lämna de dåliga åt riksförsäkringsanstalten,

till följd varav riksförsäkringsanstaltens premier i genomsnitt belastas

högre än de enskilda inrättningarnas. Till nämnda, för riksförsäkringsanstalten

skadliga urval av försäkringar, kommer bland annat att bidraga, att riksförsäkringsanstaltens

ombud, vilka i betydande omfattning fa helt andra uppgifter

och därför också måste äga andra kvalifikationer än för närvarande, icke för

framtiden som hittills skulle komma att särskilt arbeta för anskaffning av försäkringar.

Att riksförsäkringsanstalten så småningom lyckats i allt större grad

erhålla dugliga och affärsmässiga ombud har under nuvarande förhållanden tillfört

anstalten ett jämförelsevis stort antal göda risker. _

Eu annan ogynnsam omständighet för riksförsäkringsanstalten enligt den

föreslagna lagen är att, då alla arbetare, som ej försäkrats i arbetsgivarbolag,

utan vidare anses försäkrade i riksförsäkringsanstalten, denna mycket ofta får

stå olvcksfallsrisken, utan att erhålla någon som helst premie. Särskilt kommer

detta att bliva händelsen i ett stort antal fall, då det ej blir kant, att en person

haft arbetare hos sig anställda och således varit avgiftspliktig, t. ex. vid en

hel del tillfälliga arbeten, kortvariga byggnadsarbeten, stensprängning, tröskning,

% vissa slag av skogsarbete och sågning etc. Aven denna omständighet kommei

att verka därhän, att riksförsäkringsanstaltens premier belastas högre än arbetsgivarbolagens.

Visserligen skulle riksförsäkringsanstalten å andra sidan hava

den förmånen framför arbetsgivarbolagen, att dess omkostnader betalas av sär
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 711.

skilda medel; men i vilken mån detta kan uppväga verkan av de ovanberörda

ogynnsamma omständigheterna, synes ovisst.

Ytterligare kan framhållas, att riksförsäkringsanstalten i förhållande till

arbetsgivarbolagen har en ogynnsammare ställning även i det avseendet, att anstalten

kan ^ få den premie, som för ett arbetsföretag anses nödig, nedsatt av

försäkringsrådet, varigenom en rubbning kan åstadkommas i hela premiesystemet.

Formellt skulle samma risk föreligga även för de enskilda försäkringsinrättningarna,

men dessa kunna i sådant fall i motsats mot riksförsäkringsanstalten vägra att

teckna försäkringen.

Ehuru riksförsäkringsanstaltens ställning i förhållande till enskilda försäkringsanstalter

för närvarande så till vida är väsentligt fördelaktigare än enligt

kommitténs förslag, att endast de arbetare, som omfattas av de av anstalten utfärdade

försäkringsbreven, äro försäkrade i anstalten; att riksförsäkringsanstaltens

ombud äro anställda särskilt i syfte att tillföra anstalten försäkringar; samt att

riksförsäkringsanstalten ej löper risk att få de av anstalten fastställda premierna

nedsätta, har riksförsäkringsanstalten dock under sin 13-åriga verksamhet i ingalunda

obetydlig grad fått erfara, hurusom en statsanstalt, på sätt ovan anförts,

möter störa svårigheter i konkurrensen med enskilda försäkringsanstalter. Oaktat

riksförsäkringsanstaltens samtliga förvaltningskostnader bestridas av statsmedel

och fastän statistiken visar, att anstaltens premier mycket nära motsvara de verkliga

förhallandena samt alltså ej äro högre, än som erfordras, förekommer dock

icke sällan, att enskilda anstalter erbjuda lägre premier än riksförsäkringsanstalten,

något som maste bero på vissa av de för riksförsäkringsanstalten

ogynnsamma omständigheter, som ovan berörts, eller på nedsättning i ersättningsbeloppen.

ö

Vid de erinringar, riksförsäkringsanstalten ovan gjort, har anstalten dock

icke förbisett, att bland de viktigaste av riksförsäkringsanstaltens uppgifter är

att övertaga sådana risker, som eljest ej kunna finna försäkringsgivare, åtminstone

ej utan oskälig premie, ävensom att bereda varje arbetare, som omfattas av

lagen, garanti för att han vid olycksfall erhåller sin ersättning, om än arbetsgivaren

försummat fullgöra sina skyldigheter i avseende å försäkringen. Men just dessa

uppgifter, som göra en statsanstalt oumbärlig, förutsätta i själva verket, att riks

försäkringsanstalten får övertaga hela försäkringen enligt lagen. Det är nämligen

försäkringstekniskt otillfredsställande, att kostnaden för ersättningar, för

vilka premier ej erlagts, fördelas på endast en del av den befintliga försäkringsstocken,

nämligen på den del, som skall uppbäras av riksförsäkringsanstalten.

Därest emellertid riksförsäkringsanstalten skulle erhålla så stor anslutning,

som kommittén antagit, nämligen minst en million försäkrade arbetare, eller

åtminstone tre fjärdedelar av samtliga försäkringspliktiga kunna ovan berörda

ogynnsamma omständigheter för riksförsäkringsanstalten förutsättas bliva av

jämförelsevis mindre betydelse. Det premietillägg, som blir nödvändigt för att

täcka av nämnda anledning uppkommande förluster, blir då möjligen så pass obetydligt,

att i allt fall premierna ej behöva bliva högre än i arbetsgivarbolag, om

man tager hänsyn till att i dessa bolag premierna måste ökas med erforderligt

belopp för täckande av bolagens egna förvaltningskostnader. En given förutsättning

är dock, att staten, såsom kommittén föreslagit, ersätter riksförsäkringsanstalten

de premier, som ej kunna indrivas. (Jfr under 19 §).

Det låter emellertid tänka sig, att med den frihet att välja försäkringsgivare,

som enligt förslaget medgivits arbetsgivarne, kommitténs antaganden

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr ///.

W

rörande det antal arbetare, som skulle komma att försäkras i riksförsäkringsanstalten

ej komma att motsvaras av verkligheten. Möjligt är ju, att arbetsgivarne

sluta sig tillsammans till ömsesidiga försäkringsbolag, eller stå sin egen risk i

sådan utsträckning att av de personer, som omfattas av lagen, en avsevärt mindre

del än kommittén beräknat, försäkras i riksförsäkringsanstalten. Under sådana

förhållanden kunna de förut angivna ogynnsamma omständigheterna för riksförsäkringsanstalten

göra sig gällande på ett sätt, som kan komma att visa sig mycket

förlustbringande för anstalten. I sista hand torde det väl bliva staten, som får

täcka för sådant fall uppkommande förluster.

I detta sammanhang torde det kunna vara av intresse att nämna, att i

Holland år 1910 voro 46 procent av hela antalet årsarbetare i försäkringspliktigverksamhet

och endast 41 procent av avlönings summorna försiikrade i riksförsäkringsbanken.

Däremot voro av hela antalet försäkringspliktiga arbetsgivare nära

84 procent försäkrade i riksförsäkringsbanken. Detta visar, att de större företagen

ofta tagit försäkring på annat håll eller burit sin egen risk. Och ändock råder i

Holland den olikheten mot den för Sverige nu föreslagna ordningen, att alla

ersättningar såväl fastställas som utbetalas av statsanstalten. A andra sidan

har riksförsäkringsanstalten i Sverige den fördelen att redan vid försäkringens

början äga en försäkringsstock samt vara väl känd bland arbetsgivarne.

Emot ovan framställda förslag torde möjligen invändas, att förvaltningskostnaderna

för riksförsäkringsanstalten skulle bliva alltför stora, om all försäkring

ägde rum i densamma. Riktigt är, att kostnaderna för riksförsäkringsanstalten

för sådant fall bliva högre än eljest, men kostnaderna för försäkringen i dess

helhet bliva säkerligen lägre. Såsom i Schweiz framhållits, stiga icke förvaltningskostnaderna

i samma förhållande som antalet försäkrade i en anstalt.

Man måste därför antaga, att genom försäkringens splittring på ett flertal anstalter,

summan av kostnaderna blir betydligt större. Härtill kan även bidraga,

att de enskilda anstalterna åtminstone i någon mån måste nedlägga kostnader

på anskaffning av försäkringar. Vidare måste den statsanstalten åliggande kontrollen

över försäkringarna i de enskilda bolagen och därmed följande skriftväxling

m. m. föranleda väsentligt arbete, vilket vore obehövligt vid försäkring i en

enda anstalt. Utarbetandet av statistiken torde även bliva besvärligare för statsanstalten

vid försäkringens splittring på angivet sätt. Slutligen skulle kostnaderna

för instansordningen med visshet kunna väsentligt nedbringas, om all försäkring

ägde rum i riksförsäkringsanstalten, då klagomålen, att döma av den

hittillsvarande erfarenheten, i sådant fall torde komma att bliva jämförelsevis få.

På anförda skäl anser sig riksförsäkringsanstalten böra hemställa, att försäkringen

enligt den föreslagna lagen endast skall äga rum i riksförsäkringsanstalten.

Härmed avser riksförsäkringsanstalten ej ändring i den uti 11 § medgivna rätten

för arbetsgivare att under vissa villkor få stå sin egen risk. Dock bör såsom

säkerhet enligt 15 § ej godkännas försäkringsbvev i enskilt bolag. Riksförsäkringsanstalten

återkommer härtill vid behandlingen av 11 och 15 §§.

Skulle emellertid riksförsäkringsanstaltens nu framställda förslag ej vinna

bifall, anser riksförsäkringsanstalten, att vissa ändrade bestämmelser måste införas

i fråga om arbetsgivarbolagen för att i möjligaste grad såväl motverka de ovan

berörda ogynnsamma omständigheterna för riksförsäkringsanstalten som ock förhindra

nedsättning av ersättningsbeloppen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kung}. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Till en början synes det böra uttryckligen stadgas — antingen i lagen eller

i särskild författning — att försäkring av statens arbetare, i den män de ej komma

att undantagas från försäkringen, skall ske, ej i arbetsgivarbolag, utan i riksförsäkringsanstalten.

Ifrågasättas kan även, om icke, såsom redan nu i viss utsträckning

äger rum, arbetare anställda vid statens entreprenadarbeten, åtminstone

större sådana, alltid borde vara försäkrade i riksförsäkringsanstalten. Ett skäl

härför är också, att staten i annat fall skulle få bidraga till enskilt bolags förvaltningskostnader.

Kommittén har visserligen uttalat den mening (sid. 52), att beträffande

statens och kommunernas arbetare försäkring i allmänhet skulle tagas i

riksförsäkringsanstalten, men synes, vad beträffar statens arbetare, uttryckligt

stadgande härom böra givas. Den ifrågasatta föreskriften utesluter naturligtvis

ej, att staten, i den mån detta medgives i 11 §, bär sin egen risk.

Riksförsäkringsanstalten har ovan anfört, att de försäkrades intresse kunde

tänkas komma att lida, i händelse arbetsgivarbolagen äga att själva bestämma

ersättningarna i anledning av olycksfall. Och även då ett arbetsgivarbolag har

den bästa avsikt att noga tillgodose ersättningstagarnes intressen, kan det dock

befaras, att kompetensen härför särskilt i fråga om bestämmande av invaliditetsgrader,

mången gång saknas, i synnerhet hos mindre bolag av ifrågavarande

art. Riksförsäkringsanstalten vill därför framställa det förslag, att riksförsäkringsanstalten

skall äga att även beträffande i riksförsäkringsanstalten icke försäkrade

arbetare fastställa graden av den av olycksfallet föranledda nedsättningen av

arbetsförmågan. Riksförsäkringsanstalten vill nämna, att för närvarande åk

skilliga mindre ömsesidiga olycksfallsförsäkringsföreningar regelbundet överlåta

åt riksförsäkringsanstalten att bestämma invaliditetsgraderna genom att inhämta

riksförsäkringsanstaltens utlåtande enligt 15 § av nu gällande lag. Det

synes, som om skäl skulle föreligga att bygga vidare på denna praxis. Man

torde med säkerhet kunna antaga, att arbetarne gärna skulle önska en sådan

anordning, då de redan nu alltmera vant sig vid att vända sig till riksförsäkringsanstalten

i ersättningsfrågor. Ej heller arbetsgivarbolagen borde kunna

hava något att erinra mot en dylik anordning under förutsättning, att de erhålla

rätt att hos försäkringsrådet överklaga riksförsäkringsanstaltens beslut uti ifrågavarande

fall. Den ökade kostnaden för riksförsäkringsanstaltens förvaltning, som

kan föranledas av ifrågavarande befogenhet för riksförsäkringsanstalten, blir

jämförelsevis icke så stor, och torde åtminstone till en del kunna uppvägas

genom en sannolik minskning av antalet besvär till försäkringsrådet.

Beträffande arbetsgivarbolagen väll riksförsäkringsanstalten ytterligare framhålla

vikten av att dessa bolag icke tillåtas att, utom lagförsäkringen, bevilja

försäkring av annat slag eller med rätt till ersättning i annan form eller till annat

belopp än som i lagen angives, eller i övrigt i annan omfattning eller på

andra villkor än som medgivas riksförsäkringsanstalten. Härigenom skulle nämligen

den sociala olycksfallsförsäkringen kunna helt förryckas. Kommitténs förslag

torde även genom uttrycket i 4 § »för ändamålet bildat» åsyfta att giva en

anvisning därom, att arbetsgivarbolagen icke få meddela annan försäkring än riksförsäkringsanstalten,

men fråga kan vara, om det nämnda uttrycket ensamt för

sig kan förebygga en sådan möjlighet.

För att ersättningstagarne utan svårighet skola kunna erhålla kontroll däröver,

att ersättningarna fastställas efter en riktigt beräknad arbetsförtjänst, synes

det vara av vikt, att arbetsgivarbolagen — liksom även riksförsäkringsanstalten

— åläggas att i den skriftliga underrättelse om sitt beslut rörande ersättning,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungi. Mnj:ts Nåd. Proposition Nr 111. IT)

som tillställes ersättningstagaren, angiva den arbetsförtjänst, efter vilken ersättningen

beräknats. Stadgande i ämnet torde möjligen kunna införas i koncession

för arbetsgivarbolag ävensom» beträffande riksförsäkringsanstalten, i dess

instruktion.

Det har av det föregående redan framgått, hurusom det kan vara att befara,

att arbetsgivarbolagen skola komma att övertaga de jämförelsevis fördelaktigaste

försäkringarna, ävensom att svårigheter komma att möta för att åstadkomma eu

verksam kontroll däröver, att premie verkligen kommer att erläggas för alla i

riksförsäkringsanstalten försäkrade. I förstberörda avseende torde bär böra särskilt

framhållas faran att vid försäkring av ett arbetsföretag i arbetsgivarbolag

bolaget tecknar försäkring allenast för vissa, och då naturligtvis de för olycksfall

minst utsatta av de vid företaget anställda arbetargrupperna eller kanske rent av

tecknar försäkringen endast efter namnuppgift och därvid antager endast den

äldre, väl uppövade arbetarstammen, men lämnar den övriga personalen att utan

vidare vara försäkrad i riksförsäkringsanstalten. Det torde vara klart, huru

ofördelaktigt ett sådant förfarande, om det bleve mera allmänt, skulle verka för

riksförsäkringsanstalten. Därtill kommer, att försäkringsavtalet med ett arbetsgivarbolag

mången gång kan komma att affattas så, att därav icke tydligt framgår,

att i verkligheten endast en del av de till arbetsföretaget hörande arbetarne

äro försäkrade. Härav kan då lätteligen bliva en följd, icke endast att riksförsäkringsanstalten

går miste om de premier, som bort erläggas, utan ock att, om någon av

de "arbetare, som icke äro försäkrade i arbetsgivarbolaget, skadas, ett dylikt ärende

måste föranleda tvister ävensom skriftväxling, som mången gång kan bliva rätt besvärlig,

och att ersättningens utbetalande måste avsevärt fördröjas. För den

händelse arbetsgivarbolag skola få vara bärare av försäkringen, synes det därför

riksförsäkringsanstalten höra i koncessionen intagas stadgande därom, att varje

i bolaget tecknad försäkring skall omfatta samtliga vid det ifrågavarande arbetsföretaget

såväl fast som tillfälligt anställda arbetare, för vilka det enligt koncessionen är

möjligt för bolaget att teckna försäkring. Koncession för ifrågavarande bolag bör

jämväl innehålla, att bolaget skall försäkra även arbetare vid tillfälliga arbeten,

som bedrivas för ett försäkrat arbetsföretag.

Beträffande de ytterligare åtgärder och bestämmelser, som kunna erfordras

för kontroll däröver, att de skadade i varje fall tillerkännas de ersättningar,

som tillkomma dem, torde riksförsäkringsanstalten få i annat sammanhang vidare

yttra sig.

Enligt 2 § av förslaget skulle lagen komma att omfatta även visst slag av

yrkessjukdom.

Det synes ej kunna förnekas, att en arbetare, som till följd av en av yrkesarbetet

föranledd sjukdom förlorat sin arbetsförmåga eller fått densamma nedsatt,

bör vara berättigad till ersättning lika väl som den, vilken lidit sådan förlust eller

nedsättning genom ett till följd av arbetet ådraget olycksfall. Likaledes synes det

vara klart, att den grundsats, på vilken den sociala olycksfallslagstiftningen vilar,

nämligen att det tillkommer en yrkesverksamhet att bära alla de kostnader, som

dess utövande medför, också måste gälla jämväl beträffande de av yrkesarbetet

direkt och så gott som uteslutande framkallade sjukdomarne, samt att alltså

kostnaden för den ersättning, som i anledning av sådan sjukdom skall utgivas,

bör i dess helhet bäras av arbetsgivaren. Riksförsäkringsanstalten anser sig

därför böra instämma i kommitténs yttrande, att en utsträckning av arbetsgivarens

«

Yrkes
sjukdomar.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 111.

ersättningsskyldighet till att omfatta åtminstone vissa yrkessjukdomar utgör en

följdriktig utvidgning av den egentliga olycksfallslagstiftningen.

Kommittén har angivit skälen, varför dessa ersättningsfrågor icke böra hänföras

till ålderdoms- och invaliditetsförsäkringen. Såsom skäl för att de ej heller

böra läggas under sjukförsäkringen, därest en obligatorisk sådan skidle komma

till stånd, kan anföras att, såsom redan nämnts, det åligger arbetsgivarne att

ensamma bära kostnaden för de ersättningar, som uti ifrågavarande avseende

skola utgå samt att förevarande sjukdomar ofta medföra invaliditet, vilken invaliditet

dessutom ej sällan framträder under enahanda former som följderna av

en olycksfallsskada.

Redan nu hava i åtskilliga fall kroppsskador, som stå på gränsen mellan

olycksfallsskador och påföljder av sjukdom, betraktats såsom olycksfallsskador.

Så är först och främst fallet med de vanliga så kallade blodförgiftningarna, som

uppkomma i nära anslutning till ett verkligt olycksfall och som förutsätta något

yttre våld, såsom att ett föremål genomträngt huden eller en befintlig sårskorpa

och därigenom möjliggjort inträngandet i blodet av de bakterier, som förorsakat

sjukdomen (blodförgiftningen). Den härigenom uppkomna skadan torde i allmänhet

i den sociala olycksfallsförsäkringen betraktas såsom olycksfallsskada. Riksförsäkringsanstalten

har så gjort beträffande sådana fall, i vilka det yttre våldet,

som för infektionen måste förutsättas, kan antagas hava uppkommit under arbetet

och hava härflutit från detsamma, även om den skadade icke iakttagit, när detta

våld ägt rum; och presumeras detta då hava skett under arbetet. Likaledes har

riksförsäkringsanstalten plägat ersätta följderna av infektion, som först senare inträtt

i en genom olycksfall i arbete uppkommen yttre skada, såsom t. ex. då ros

uppstått i ett sår.

Närmast dessa fall komma skador, vilka i skadeanmälningarna pläga angivas

såsom »tryck av arbetsverktyg», som haft till följd »bulnad och värk». Där har

väl icke den lokala förändringen (arbetsvalken) och infektionen uppkommit med

sådan plötslighet, som för olycksfall egentligen bör förutsättas, men riksförsäkringsanstalten

har dock plägat betrakta även dessa skador såsom olycksfallsskador.

Slutligen kommer en tredje grupp nämligen sådana skador, som föranletts av

förfrysning, solsting och värmeslag. Dessa skador kunna visserligen icke anses

såsom olycksfallsskador i egentlig mening, men riksförsäkringsanstalten har i allt

fall, i likhet med vad som sker t. ex. i den tyska sociala olycksfallsförsäkringen,

låtit ersättning utgå i dessa fall, dock endast under förutsättning, att den skadade

på grund av arbetet varit särskilt utsatt för att skadas, på sätt som skett, eller

på grund av arbetet varit förhindrad eller åtminstone haft svårt att skydda sig

för skadan.

Det både visserligen utan tvivel varit fördelaktigt, om uti nu förevarande

paragraf kunnat intagas ett sådant stadgande, att därigenom nyss angivna fall

otvetydigt kommit in under lagen. Då emellertid det stora flertalet av dem

redan nu allmänt behandlas såsom olycksfallsskador, och då de övriga icke lämpligen

kunna sammanföras till någon mera bestämt begränsad grupp, vill riksförsäkringsanstalten

icke i sådant avseende framställa något yrkande.

Genom att i olycksfallsförsäkringslagen upptaga stadgande om ersättning

jämväl vid yrkessjukdom, träder den svenska sociala olycksfallslagstiftningen in

på ett nytt område. Visserligen har på sätt kommittén angivit, bestämmelser

uti nu förevarande avseende upptagits inom vissa utländska olycksfallsförsäk
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

ringslagar, men även därstädes torde erfarenheten i dessa frågor ännu icke vara

synnerligen stor. Det synes därför riksförsäkringsanstalten vara nödvändigt att

endast med största varsamhet framgå på denna nya väg. Riksförsäkringsanstalten

kan därför ej annat än finna det vara synnerligen välbetänkt att på sätt, kommittén

föreslagit, i lagförslaget upptaga allenast vissa yrkessjukdomar och därvid

företrädesvis dem, beträffande vilka det i varje fall jämförelsevis lätt kan ådagaläggas,

att sjukdomen uppkommit till följd av yrkesarbetet.

En sådan grupp av yrkessjukdomar torde först och främst utgöras av

de av kommittén angivna sjukdomarna, som uppstå genom begagnandet i arbetet

av särskilt giftiga ämnen. Men upptager man i lagen denna grupp,

synes man enligt riksförsäkringsanstaltens förmenande icke kunna undgå, '' att

upptaga jämväl den obetydliga grupp av sjukdomar — mjältbrand, koppor

och rots — som kunna uppstå genom hanteringen eller blotta beröringen

av själva arbetsmaterialet, och beträffande vilka sjukdomar det likaledes lätt

kan ådagaläggas, att sjukdomen uppkommit genom yrkesarbetet. Härigenom

skulle också, vad mjältbrand angår, undanröjas anledningen till eu, såsom

det lätt kan synas, inkonsekvent -behandling av dessa fall. Har nämligen

mjältbrandsmittan uppstått därigenom, att vid behandling av t. ex. huden efter

ett i mjältbrand dött djur arbetaren ådragit sig ett skärsår eller ett föremål

inträngt i arbetarens hand eller fot och mjältbrandsmittan därigenom inkommit

i blodet, har riksförsäkringsanstalten på sätt, som redan omförmälts beträffande

de mera vanliga infektionerna eller de så kallade blodförgiftningarne, ansett

effekten i dess helhet såsom olycksfallsskada och ersatt densamma. Om däremot

smitta överförts från arbetsmaterialet till arbetaren, utan att någon sådan åverkan

förekommit som nyss angivits eller något sår eller annan yttre skada kunnat

upptäckas, har riksförsäkringsanstalten däremot funnit sig icke kunna bevilja ersättning

för sjukdomens påföljder.

Riksförsäkringsanstalten anser alltså, att ifrågavarande bestämmelse bör

avse dels såsom kommittén föreslagit sjukdomar, som förorsakats av särskilt

giftiga, vid arbetet begagnade ämnen, dels ock, enligt vad riksförsäkringsanstalten

här ovan anfört, vissa sjukdomar, som uppkommit genom smittoöverföring från i

arbetet hanterat föremål.

Emellertid torde den av kommittén föreslagna bestämmelsen, med det därtill

nu gjorda tillägget, vara allt för svävande för att möjliggöra en enhetlig och

rättvis tillämpning. Enda möjligheten härför torde vara att, såsom i utländsk

lagstiftning skett, förteckningar upprättas å de ämnen, som skola anses såsom

särskilt giftiga, jämte de därav föranledda sjukdomarna ävensom å de genom

smittoöverföring ådragna sjukdomar, som skola medföra rätt till ersättning. Att

i lagen införa dylika förteckningar torde dock vara mindre lämpligt, då utvecklingen

och ändrade arbetsmetoder inom industrien allt emellanåt torde föranleda

förändring i dessa förteckningar. Lämpligast synes därför vara, att det lämnas

åt Eders Kungl. Maj:t att uti förevarande avseende meddela bestämmelse. Riksförsäkringsanstalten

får därför för sin del föreslå att lagens 2 § erhåller ungefär

följande lydelse:

Såsom skada till följd av olycksfall i arbete anses i denna lag jämväl sjukdom,

som förorsakats av särskilt giftiga, vid arbetet begagnade ämnen, eller som

uppkommit genom överförande av smitta från i arbetet hanterat föremål. Konungen

äger bestämma, vilka ämnen skola anses såsom särskilt giftiga, och vilka sjukdomar

skola medföra rätt till ersättning.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 93 b höft. (Bil. till Nr 111). 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Ersättningen.

Karenstid.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Riksförsäkringsanstalten övergår härefter till behandling av frågan om den

ersättning, som skall utgå till den skadade, och, om olycksfallet medfört döden

till hans efterlevande.

Beträffande först frågan, huruvida den kontanta ersättningen till den skadade

skall utgå omedelbart efter det skadan uppkommit eller om någon viss

l: ar enst id bör förefinnas, bär kommittén ansett, att denna fråga borde lösas så,

att den kontanta sjukersättningen (sjukpenningen), bör utgivas från och med

dagen efter olycksfallet, dock under förutsättning, att sjukdomen varat minst

tre dagar efter dagen för olycksfallet.

Helt nyligen har igångsatts utredning angående införande i vårt land av

obligatorisk sjukförsäkring för arbetare; och det har gjorts gällande att man i

avbidan på införande av sådan sjukförsäkring tills vidare skulle antingen bibehålla

en lång karenstid, d. v. s. helt och hållet utesluta de kortvariga olycksfallen

från rätt till olycksfallsersättning, eller i avseende å nyssnämnda olycksfall

ålägga arbetsgivarne direkt ersättningsskyldighet. Ingendera av dessa utvägai

.. synes. dock riksförsäkringsanstalten vara lämplig. Vilkendera utvägen,

som än väljes, blir det nämligen för riksförsäkringsanstalten omöjligt att, där

så erfordras, redan från början taga hand om den skadade, tillse att han kommer

under erforderlig vård och sörja för att han erhåller sådan behandling, att

invaliditet förhindras eller åtminstone i möjligaste mån inskränkes.

Vad beträffar särskilt den förra utvägen eller att de kortvariga olycksfallen

skulle undantagas från rätt till olycksfallsersättning, skulle enligt riksförsäkringsanstaltens

statistik, om t. ex. den nuvarande karenstiden av 60 dagar bibehölles,

fi ån rätten till sådan ersättning uteslutas omkring 93 procent av samtliga ersatta

olycksfall, och om en karenstid av 28 dagar (4 veckor) infördes, omkring

H procent av samtliga ersatta olycksfall. Man kan ej anse, att eu olycksfallslagstiftning,

som endast omfattade en ringa del av samtliga olycksfall, låt vara

de svärare, skulle fylla sitt ändamål.

åter al''betsgivarne ålades direkt ersättningsskyldighet för kortvariga

olycksfall, torde, det vara att befara, att de skadade understundom skulle kunna

gå miste om sin rätt till ersättning. Bet bör ju erinras om att sjukpenningen

enligt förslaget kan uppgå till jämförelsevis ratt stort belopp per dag. Dessutom

torde hos arbetsgivarne, särskilt de mindre, saknas kompetens att bestämma

ifrågavarande ersättning, då den ju skall utgå i förhållande till den

skadades arbetsförtjänst efter de i lagen härom givna, rätt invecklade reglerna.

Slutligen bör som en allvarlig olägenhet av denna anordning framhållas att,

om arbetsgivarne själva bestämma ersättningen, oupphörliga tvister sannolikt

skulle uppstå. mellan arbetsgivare och skadade .arbetare rörande rätten till och

storleken av ifrågavarande ersättning. Möjligen har ett dylikt skäl varit en bidragande

orsak till att för närvarande arbetsgivarne i de flesta fall vid försäkring

i riksförsäkringsanstalten betinga arbetarne rätt till ersättning även under

karenstiden. Ersättningsskyldighet föreligger ju ej i fråga om denna tid, men

i arbetsavtalen torde dock ofta finnas bestämmelse, att arbetsgivare under densamma

skall utgiva ersättning.

förslaget a,tt uppskjuta det definitiva ordnandet av frågan om ersättning

för de kortvariga olycksfallen måste för övrigt förutsättas, att sjukförsäkringen

framdeles verkligen kommer att få helt och hållet övertaga omsorgen om

de kortvariga olycksfallen.. Detta torde emellertid ingalunda vara givet.° Riksförsäkringsanstalten

har visserligen i sitt den 10 januari 1908 avgivna förslag

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

19

till ändring av vissa delar av 1901 års lag anfört, att det ur praktisk synpunkt

vore lämpligt, att all så kallad sjukhjälp, vare sig den härrörde av olycksfall

eller annan orsak, hänvisades till av medlemmarne själva förvaltade, ehuru i

samförstånd med den övriga försäkringen arbetande sjukkassor. Numera föreligga

emellertid väsentligt ändrade förhållanden. Erinras bör till en början att

det 1908 var fråga om sjukhjälp till ett i lagen fixerat lågt belopp, under det

att enligt förslaget ersättningen skall utgå i förhållande till arbetslönen. Vidare

är att märka att, därest det förslag, som nu föreligger, blir upphöjt till lag, den

sociala olycksfallsförsäkringen i vårt land kommer att erhålla eu sådan omfattning,

att det torde vara mer än ovisst, om en blivande sjukförsäkring kan erhålla.

samma räckvidd. Det torde väl t. ex. vara osäkert, om sjukförsäkringen

kan komma att omfatta alla lantbruksarbetare, sjömän, med hushållsgöromål sysselsatta,

för att ej tala om de i kommitténs förslag ingående, å kontor och banker samt

i statens ämbetsverk anställda arbetstagarne. En annan omständighet, som även

i detta avseende är av betydelse är, att den uppfattningen alltmera arbetat sig

fram, att den sociala olycksfallsförsäkringens viktigaste uppgift är, icke endast

att lämna ersättning för minskad arbetsförmåga, utan att förebygga eller häva

varaktig nedsättning i eller förlust av arbetsförmågan. Det är ju givet, att sjukförsäkringen

härutinnan icke har samma intresse som olycksfallsförsäkringen.

Sjukkassornas strävan måste i främsta rummet gå ut på att förkorta sjuktiden

och så snart som möjligt avbryta utbetalningen av sjukhjälp.

På grund av de skid riksförsäkringsan stalten ovan anfört anser sig riksförsäkringsanstalten

bära ansluta sig till kommitténs förslag beträffande reglerandet av

de kortvariga oly oks fallen — dock med viss mindre modifikation, vartill riksförsäkringsanstalten

nedan återkommer.

Då det emellertid anmärkts, att stora praktiska svårigheter skulle möta vid

genomförande av detta förslag, vill riksförsäkringsanstalten närmare ingå på

frågan, huru tillsynen över de skadades vård och utbetalandet av sjukpenningen

under den första tiden efter olycksfall skulle kunna organiseras. Till en början

torde riksförsäkringsanstalten härvid få redogöra för, huru motsvarande förhållanden

för närvarande äro ordnade hos riksförsäkringsanstalten.

Enligt de särskilda försäkringsvillkor, som gälla beträffande försäkring med

rätt till ersättning under den i 1901 års lag bestämda karenstiden av 60 dagar,

utbetalar riksförsäkringsanstalten sjukhjälp för denna tid först, sedan tiden gått

till ända, eller dessförinnan, så snart den skadade blivit så återställd, att sjukhjälp

ej vidare skall utgå. För att den skadade under tiden ej skall undvara

understöd, är det ofta ordnat så, att sjukhjälpen för karenstiden förskotteras den

skadade av vederbörande arbetsgivare. För utbetalning av sjukhjälp erfordras

läkarbetyg, utvisande huru länge den skadade varit oförmögen att förrätta sitt

vanliga "eller annat verkligt arbete, vilken uppgift riksförsäkringsanstalten, där det

anses erforderligt, söker kontrollera. Sjukhjälpen utanordnas i alla sådana fall,

som icke föranleda någon skriftväxling, i regel samma dag läkarbetyget inkommit

till riksförsäkringsanstalten. Det kan tilläggas, att omkring tre fjärdedelar av

försäkringarna i riksförsäkringsanstalten äro tecknade med rätt till ersättning

under karenstiden, och av de till anstalten anmälda olycksfallen är det endast

omkring 3 procent, för vilka ersättning för denna tid ej utgår. Några praktiska

svårigheter för en snabb utbetalning av ifrågavarande ersättning hava ej

yppat sig.

Enligt kommitténs förslag skall nu inträda den olikheten, att sjukpenningen

bestämmes efter arbetsförtjänsten samt att den alltid utbetalas för vecka. Att

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

sjukpenningen utbetalas på sistnämnda sätt synes ock vara eu given följd av

att karenstiden borttages. Men å andra sidan erfordras ingalunda, att sådan

utbetalning sker efter för varje särskild gång gjord utanordning eller efter för

varje vecka infordrat läkarbetyg. I den holländska olycksfallsförsäkringen är

saken ordnad på sistnämnda sätt. Där fordras — förutom vid första utbetalningen

ett av riksförsäkringsbankens ombud å ort och ställe uppsatt protokoll

rörande undersökning om varje olycksfall — för varje utbetalning i regel nytt

läkarbetyg. Också av denna anledning hava förvaltningskostnaderna för den

holländska riksförsäkringsbanken blivit oproportionerligt höga.

Enligt riksförsäkringsanstaltens mening är det emellertid till undvikande

av alltför stora kostnader nödvändigt, att i stor utsträckning begagna sig av

lokala organ vid utbetalandet av ersättning samt för kontroll, att den sjuke erhåller

erforderlig vård och att sjuktiden ej obehörigen förlänges. I sådant avseende

skulle kunna användas sjukkassa, vederbörande arbetsgivare eller riksförsäkringsanstaltens

ombud. Kommittén har ock för ändamålet hänvisat till ett intimt

samarbete mellan riksförsäkringsanstalten och de bestående sjukkassorna, vilket

enligt förebild i den schweiziska lagstiftningen skulle .kunna åstadkommas dels

därigenom, att vissa sjukkassor skulle fungera såsom ombud för riksförsäkringsanstalten,

dels även därigenom, att anstalten skulle kunna ingå ett slags återförsäkringsavtal

med för ändamålet lämpliga sjukkassor. Vad det senare förslaget

beträffar, synes det under nuvarande förhållanden knappast kunna komma

att tillämpas. Det torde nämligen vara ovisst, om sjukkassorna för närvarande

skulle kunna åtaga sig någon återförsäkring, avseende även icke-medlemmar.

Skulle förlust uppstå på sådan försäkring, torde densamma väl ej kunna täckas

av sjukkassornas övriga tillgångar. Ej heller torde riksförsäkringsanstalten utan

vidare kunna åtaga sig garanti för dylik förlust. Denna fråga torde emellertid

böra beaktas vid utarbetandet av ny lagstiftning för sjukkasseväsendet. Till en

början vill det emellertid synas, som om, där samverkan äger ruin mellan riksförsäkringsanstalten

och sjukkassa, den lämpligaste formen vore, att sjukkassa

åtoge sig att vara ombud för riksförsäkringsanstalten. Det är ju icke nödvändigt,

att kassan erhölle alla ett ombuds funktioner utan företrädesvis dem, som avse

de skadades vård och behandling samt biträde beträffande ersättningars utbekommande.

Övriga ombudsuppgifter kunna, om så anses lämpligt, anförtros

åt särskilda personer. Emellertid torde icke alla sjukkassor i samma grad lämpa

sig till ombud. Kommittén har påpekat, att de sjukkassor, som ej lämna läkarvård

och läkemedel, ej alltid lämpa sig för den ifrågavarande uppgiften. För

sin del vill riksförsäkringsanstalten dessutom ifrågasätta, om de stora centrala

sjukkassorna, som sträcka sig över en god del av landet, äro lämpliga till ombud,

i den mån de ej hava självständigt skötta och tillräckligt stora lokalavdelningar.

Beträffande tillvägagångssättet, då en sjukkassa blir ombud för riksförsäkringsanstalten

och har att taga hand om en genom olycksfall skadad arbetare,

har riksförsäkringsanstalten tänkt sig följande. Olycksfallsanmälan, som av arbetsgivaren

insändes till riksförsäkringsanstalten, skall åtföljas eller inom tre

dagar efterföljas av ett sjukhjälpsbetyg. Så snart olycksfallsanmälan inkommit,

undersökes genast, huruvida ersättning för skadan kan komma att utgå från

riksförsäkringsanstalten. Om så är förhållandet, skriver riksförsäkringsanstalten

i regel samma dag sjukhjälpsbetyg inkommit eller följande dag till vederbörande

sjukkassa med anmodan dels att till den skadade utbetala visst belopp

för dag — vare sig den definitivt bestämda sjukpenningen eller provisoriskt

belopp — dels ock att tillse, att den skadade erhåller erforderlig

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kung}. May.ts Nåd. Proposition Nr 111.

vård och behandling. Utbetalningen av sjukpenning skall av sjukkassan verkställas,

så länge, enligt sjukkassans bedömande, den skadade är oförmögen att

förrätta sitt vanliga eller annat verkligt arbete, dock icke utöver viss, av riksförsäkringsanstalten

med ledning av förberörda sjukhjälpsbetyg bestämd tid,

efter utgången varav nytt läkarbetyg bör insändas, ifall den skadade fortfarande

gör anspråk på ersättning. Med ledning ;j.\r de sålunda inkomna läkarbetygen

bör riksförsäkringsanstalten även hava tillfälle att avgöra, huruvida särskild behandling

bör anordnas e. d. Sedan den skadade tillfrisknat, insänder sjukkassan

till riksförsäkringsanstalten räkning på sina utlägg jämte omkostnader.

På ungefärligen samma sätt skulle kunna förfaras i de fall, då riksförsäkringsanstalten

träffar överenskommelse med vederbörande arbetsgivare rörande utbetalningen

av sjukpenningen. Riksförsäkringsanstalten vill här omnämna, att

anstalten hänvänt sig till ett rätt stort antal arbetsgivare, företrädesvis större

försäkringstagare hos anstalten, med begäran om upplysning, huruvida arbetsgivarne

kunde väntas vara villiga att mera allmänt åtaga sig att till skadade arbetare

förskottera sjukpenningen enligt den föreslagna lagen ävensom att tillse'',

att den skadade erhåller läkarvård och läkemedel. Riksförsäkringsanstalten har

i anledning härav erhållit mycket tillfredsställande svar. Samtliga de tillfrågade

ansågo det mycket lämpligt, att arbetsgivarne, såsom redan nu ofta sker,

förskotterade sjukhjälpen ..och sedermera erhölle gottgörelse för sina utlägg av

riksförsäkringsanstaiten. Även kunde av arbetsgivarne tillses, att de skadade

komme under läkarbehandling. Beträffande den tid, under vilken sjukpenningen

kunde förskotteras, ansågo en del arbetsgivare, att 3—4 veckor vore en skälig tid,

andra åter, att tiden väl kunde utsträckas till 60 dagar. Flera arbetsgivare

framhöllo, att det vore lämpligare, att utbetalningen skedde genom arbetsgivarne

än genom sjukkassorna, vilka i förevarande fall hade mindre intresse än arbetsgivarne

att kontrollera, det ej sjukpenning och vård obehörigen erhölles.

Om sålunda arbetsgivarne inom den egentliga industrien ofta komma att

förskottera sjukpenningen, torde däremot de mindre arbetsgivarne ej alltid vara

villiga att göra detta, och de äro ej heller alltid lämpliga att utöva erforderlig

tillsyn. Om i dessa fall sjukkassa ej har den skadade, om hand, kunna, riksförsäkringsanstaltens

vanliga ortsombud — vilka för övrigt, utom för såvitt sjukkassa

är ombud, skola biträda med kontrollen över att rätten till sjukpenning

ej missbrukas — medverka även vid sjukpenningens utbetalande. Då ombuden

väl ej skulle hava penningmedel om hand, skulle man kunna förfara på det sätt,

att den skadade av ombudet erhåller intyg eller meddelande i lämplig form, att

han fortfarande är berättigad till sjukhjälp, varefter han på vederbörande postsparbankskontor

skulle äga uppbära sjukpenningen. Riksförsäkringsanstalten

skulle då vid sjuktidens början låta genom vederbörande överordnade myndighet

underrätta postsparbankskontoret, att detta ägde för varje vecka till den skadade,

dock icke över viss bestämd tid, utbetala sjukpenning med angivet belopp

för dag, så länge han med intyg eller annan handling från ombudet styrkte

sig vara därtill berättigad.

Såsom av ovanstående framgår, skulle sjukkassorna kunna erhålla en mycket

betydelsefull uppgift vid den sociala olycksfallsförsäkringens genomförande; och

säkerligen skulle även kassorna själva härigenom kunna ernå beaktansvärda fördelar,

bland annat därigenom, att de sannolikt i många fall skulle kunna som

medlemmar förvärva de personer, vilka de hava att taga vard om för olycksfallsförsäkringen

och som förut ej äro medlemmar. På vad sätt samarbetet

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

mellan olycksfallsförsäkringen och sjukförsäkringen framdeles skall kunna lämpligast

ordnas, är naturligtvis beroende på den blivande sjukförsäkringslagstiftningen.

Det kunde ju tänkas att, liksom i Schweiz, sjukkassa, som åtnjuter statsbidrag,

skulle kunna förpliktas att åtaga sig berörda uppgifter. Dör sin del

anser riksförsäkringsanstalten detta dock icke för närvarande vara lämpligt eller

behövligt.

Det har gjorts gällande, att de skadade alltför länge skulle få vänta på sin

sjukhjälp, om utanorclnandet av densamma skulle handhavas av en central anstalt.

På grund av sin hittillsvarande erfarenhet anser sig riksförsäkringsanstalten

kunna påstå, att detta icke behöver bliva fallet. Om i riksförsäkringsanstalten

försäkras omkring en million arbetare, därav ju en stor del tillhöra mera ofarliga

yrken, kan det antagas, att högst 300 olycksfallsanmälningar dagligen skulle inkomma

till riksförsäkringsanstalten. Detta antal torde ingalunda kunna verka därhän,

att ej en snabb expedition av dessa ärenden skulle kunna anordnas. I normala

fall bör från riksförsäkringsanstalten kunna så tidigt expedieras skrivelse till

sjukkassa, arbetsgivare eller ombud med anmodan om sjukpenningens utbetalande,

att den skadade inom behörig tid kan därav komma i åtnjutande. I allmänhet

torde den skadade enligt de för sjukkassorna gällande bestämmelserna ej snabbare

erhålla sjukpenningen från sjukkassa än vad som kan ske från riksförsakringsanstalten.

Vad beträffar kostnaderna för en centralanstalts handhafvande av de kortvariga

olycksfallen, torde dessa kostnader ej behöva bliva så stora, om saken

ordnas på sätt ovan antytts. Och det torde få erinras om att, ifall man skulle

komma att helt lämna de kortvariga olycksfallen till sjukkassorna, detta i allt fall ej

skulle kunna ske utan betydande ökning av kassornas förvaltningskostnader. Det

kan förtjäna att nämnas, att enligt en uppgift i Sveriges Allmänna Sjukkasseförbunds

organ, Svensk Sjukkassetidning, uppgick summan av förvaltningskostnaderna

för alla registrerade sjukkassor för år 1912 till 758,256 kronor, vilket utgör

9 % av kassornas samtliga utgifter för året eller kr. 1,2 o för varje medlem. I

Tyskland, där kassorna som bekant handhava ersättningarne för de kortvariga

olycksfallen under .de första tretton veckorna, uppgå enligt samma källa, förvaltningskostnaderna

i sådana kassor, som icke åtnjuta fri förvaltning från kommunens

eller arbetsgivares sida, till över 3 mark för varje medlem.

Beträffande tiden, från vilken sjukpenning bör utgå, vill riksförsäkringsanstalten

i kommitténs förslag föreslå den modifikation, att sjukpenning skall utgivas

från och med fjärde dagen efter dagen för olycksfallet i stället för från och med

dagen efter olycksfallets dag. Det torde nämligen vara att befara, att med den

av kommittén föreslagna bestämmelsen en skadad, som i verkligheten varit hindrad

arbeta i en, två eller tre dagar efter olycksfallsdagen, frestas göra allt för att

anses sjuk å fjärde dagen, då han ju erhåller sjukpenning för fyra dagar, under

det han eljest icke erhåller någon kontant ersättning. Enligt vad riksförsäkringsanstalten

erfarit, lär det i Holland inom riksförsäkringsbanken därstädes förefinnas

en bestämd önskan, att den holländska lagens bestämmelse i ämnet,

vilken är av liknande innehåll, som den av kommittén föreslagna, måtte ändras

i den riktning, riksförsäkringsanstalten nu angivit. Det torde också få erinras

om att de försäkringar, som nu äro tecknade i riksförsäkringsanstalten med rätt

till ersättning under karenstiden, i de flesta fall avse att bereda den skadade

ersättning från och med fjärde dagen av läkarbehandlingen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

2:3

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111.

Riksförsäkringsanstalten övergår härefter till behandlingen av de föreslagna sjukpenning,

särskilda ersättningsformerna.

I fråga om sjukpenningen har kommittén föreslagit, att densamma skall utgå

för varje dag och även för helgdag med två tredjedelar av den skadades dagliga

arbetsförtjänst. Med tillämpning av denna bestämmelse överstiger emellertid den

ersättning, som den skadade åtnjuter under sjuktiden, 2/3 av hans arbetsförtjänst

för motsvarande tid, så snart en eller flera sön- eller helgdagar infalla under sjuktiden.

I nedanstående tabell angives för olika sjuktider sjukpenningen i procent av

den beräknade arbetsförtjänsten för motsvarande tider. För varje period är

angivet medeltalet sjukdagar enligt riksförsäkringsanstaltens statistik för försäkringsåret

1912 samt däremot svarande procentsiffra under antagande av olika

antal söndagar under perioden. Helgdagar hava lämnats ur räkningen. Det har

ansetts obehövligt att medtaga mer än ett års erfarenhet, enär siffrorna från de

(771 \

x = -/3 ■ 100-

fYl (XI

Sjuktidens längd.

Medeltal

sjukdagar

— m

Alternativ I:

Under de första sex

dagarna ingen

söndag.

Alternativ II:

Under de första sex

dagarna en söndag.

Under

perioden

upphörda fall

i % av

samtliga

sjukhjälps- fall.

Antal

söndagar

= a

Sjukhjälp

i % av

avlöningen

= X

Antal

söndagar

= a

Sjukhjälp

i % av

avlöningen

= X

1— 6 dagar ...........................

5.i

0

66.7

i

82.9

4.4

7—13 dagar...........................

10.2

1

73.9

2

82.9

27.2

14—20 dagar...........................

16.8

2

75.7

3

81.2

25.1

21 —27 dagar...........................

23.»

3

76.3

4

80.1

14.4

28—34 dagar...........................

30.8

4

76.6

5

79.6

8.4

35—41 dagar ...........................

37.8

5

76.8

6

79.2

6.1

42—48 dagar...........................

44.s

6

77.o

7

79.0

3.6

49—55 dagar ...........................

51.9

7

77.i

8

78.8

2.2

56—62 dagar..........................

59.0

8

77.i

9

78.7

1.7

1—60 dagar ...........................

20.6

3

78.1

—

—

92.6

För samtliga sjukhjälpsfall.........

27.9

4

77.8

—

—

—

Det framgår alltså, att den skadade, enligt kommitténs förslag, kan erhålla

ända till 82,9 % av arbetsförtjänsten såsom ersättning under sjuktiden, och just

de mest kortvariga olycksfallen medföra i procent taget den största ersättningen,

nämligen så ofta det under de första sex dagarna inträffar en söndag. Därest

emellertid riksförsäkringsanstaltens förslag, att sjukpenningen i intet fall skall

utgå tidigare än från och med fjärde dagen efter olycksfallsdagen, vinner bifall,

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

skulle dock procentantalet undergå en väsentlig reducering, särskilt för kortare

sjukdomsperioder.

Nedanstående tabell, som är uppställd på samma sätt som den ovan intagna

tabellen, angiver, huru förhållandena för sådant fall ställa sig.

x = 2/3 ■ 100

m—3

m—a

Sjuktidens längd.

Medeltal

sjukdagar

= m

Alternativ I:

Under de första sex

dagarna ingen

söndag.

Alternativ 11:

Under de första sex

dagarna en söndag.

Under

perioden

upphörda fall

i % av

samtliga

sjukhjälps- fall.

Antal

söndagar

= a

Sjukhjälp

i % av

avlöningen

= X

Antal

söndagar

= a

Sjukhjälp

i % av

avlöningen

= X

1—6 dagar .........................

5.i

0

27.5

i

34.i

4.4

7—13 dagar...........................

10.2

1

52.2

2

58.5

27.2

14—20 dagar...........................

16.8

2

62.2

3

66.7

25.i

21—27 dagar...........................

23.8

3

66.7

4

70. o

14.1

28—34 dagar...........................

30.8

4

69.2

5

71.8

8.1

35—41 dagar...........................

37.8

5

70.7

6

73.o

6.1

42—48 dagar...........................

44.8

6

71.8

7

73.7

3.6

49—55 dagar...........................

51.9

7

72.6

8

74. s

2.2

56—62 dagar ..........................

59.o

8

73.2

9

74.7

1.7

1—60 dagar ..........................

20.5

3

66.7

—

—

92.6

För samtliga sjukhjälpsfall.........

27.9

4

69.5

—

i

Av denna tabell framgår alltså, att enligt riksförsäkringsanstaltens statistik

med en karenstid av 3 dagar sjukpenningen för de första tre veckorna utgör

minst 34,i och högst 66,7 % av den beräknade arbetsförtjänsten för motsvarande

tid, under antagande att en söndag inträffar under de första sex dagarne. I

motsatt fall blir sjukpenningen minst 27,5 och högst 62,2 %. Det torde få erinras,

att inom 3 veckor botas 56,7 % av samtliga sjukhjälpsfall. För längre sjuktider

stiger sjukpenningen procentuellt taget och kan under de 60 första sjukdagarna

i gynnsammaste fall uppgå till nära 75 % av arbetsförtjänsten.

Med hänsyn till vad sålunda visats och då den skadade under längre sjukdomstider

bör anses vara i behov av en jämförelsevis rikligt tilltagen ersättning,

vill riksförsäkringsanstalten för sin del tillstyrka kommitténs förslag .rörande sjukpenningens

storlek, under förutsättning att sjukpenningen utgår först från och

med fjärde dagen efter olycksfallsdagen. Härvid vill dock riksförsäkringsanstalten

hemställa, att sjukhjälp från de statsunderstödda sjukkassorna ej får, såsom nu

ofta sker, utgivas under samma tid som sjukpenning från olycksfallsförsäkringen och

att erforderligt stadgande därom intages i lagen om sjukkassor.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kvngl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 111.

Förutom deri sjukpenning, som ovan omnämnts — och Korn skulle kunna

benämnas hel sjukpenning — har kommittén föreslagit, att i vissa fall skulle

utgå mindre sjukpenning. Något liknande denna sjukpenning finnes ej i 1901

års lag. Däremot har inom den privata olycksfallsförsäkringen sådan ersättning

i rätt utsträckt grad förekommit vid den s. k. ståndspersonsförsåkringen. Det

är klart, att eu sådan ersättningsform mången gång lämpligen skall kunna komma

till användning vid skador, som drabbat t. ex. eu köpman, en fabriksidkare, en

advokat, en läkare e. d. I fråga om kroppsarbetare torde den ej så ofta vara

erforderlig. Emellertid har riksförsäkringsanstalten haft att handlägga fall, där

det obestridligen skulle hava varit lämpligt, om en dylik ersättningsform

redan nu kunnat användas. Det har egentligen varit i sadana fall, i vilka skadan

kommit att medföra invaliditet, men i vilka det lokala sjukdomstillståndet ännu

ej upphört vid den tid, då den skadade kunnat åter börja arbeta. Han har da

icke ansetts kunna tillerkännas sjuklijälp, men som det kunnat förutses, att hans

tillstånd skulle komma att inom kort väsentligen förändras, har ej heller s. k.

tillfällig livränta —vilken ersättningsform riksförsäkringsanstalten i annat sammanhang

kommer att vidare beröra -—bort beviljas. Likaså hava nagra fall förekommit

liknande dem, som lämpligen böra föranleda en övergångs- eller tillvänjningsränta,

men i vilka övergångs- eller tillvänjningstiden kunnat beräknas bliva kortare än

den, för vilken s. k. tillfällig livränta plägar bestämmas.

Den föreslagna ersättningsformen kan alltså enligt riksförsäkringsanstaltens

mening komma till verkligt gagn, och om riksförsäkringsanstalten skulle bliva

ensam bärare av försäkringen, till uteslutande gagn. Emellertid kan densamma

å andra sidan lätteligen missbrukas på sådant sätt, att eu skadad, som bort

vara berättigad till hel sjukpenning, endast erhåller mindre sådan.. Det blir

därför, därest riksförsäkringsanstalten icke skulle bliva ensam försäkringsgivare,

av mycken vikt att tillse, det ej mindre sjukpenning kommer i fråga annat än

mera undantagsvis och där omständigheterna därtill verkligen föranleda.

Mot kommitténs förslag, att mindre sjukpenning ej skall utgå, där ej arbetsförmågan

blivit nedsatt med minst en fjärdedel, har riksförsäkringsanstalten intet

att erinra.

Beträffande ersättningen vid invaliditet tillåter sig riksförsäkringsanstalten

erinra därom, att riksförsäkringsanstalten i sitt utlåtande år 1908 föreslagit, att

vid en till mindre än 20 procent uppgående minskning av arbetsförmågan den

skadade skulle vara berättigad att erhålla ett kapitalbelopp, motsvarande fem

gånger det årliga beloppet av en efter invaliditetsgraden bestämd livränta, dock

att ersättning icke skulle utgå, då arbetsförmågan blivit nedsatt med mindre än

fem procent. Då nu enligt kommitténs förslag ersättningen skulle utgå med i

allmänhet betydligt högre belopp, än av riksförsäkringsanstalten år 1908 föreslagits,

och dessutom hela frågan kommit i ett annat läge genom den allmänna

pensionsförsäkringen, finner riksförsäkringsanstalten intet att erinra mot

kommitténs förslag, att ersättningen vid invaliditet alltid skall tillerkännas i form av

livränta.

Då invaliditetsersättningen skall utgivas i nyssnämnda form, synes förslaget,

att livränta i allmänhet skulle utgå även vid skador, som medfört nedsättning av

arbetsförmågan med 5 till 10 procent, böra förfalla.

Dock anser sig riksförsäkringsanstalten böra fästa uppmärksamheten pa

vissa fall, i vilka bestämmelsen, att livränta icke skall utgå, där ej arbetsförmå
Bihang

till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 93 b höft. (Bil. till Nr 111.) 4

Mindre

sjukpenning.

Livräntor vid

invaliditet.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

gala blivit nedsatt med minst en tiondedel, leder till ett obilligt resultat. Det

förekommer nämligen understundom i fråga om vissa skador, att eu arbetare

vid arbete hos samma arbetsgivare under en jämförelsevis kort tidsperiod, under

vilken han kanske varit försäkrad i samma försäkringsanstalt, drabbats av upprepade

skador å samma lem eller organ. Ingen skada har i och för sig kunnat

beräknas medföra en till tio procent uppgående nedsättning av arbetsförmågan,

men sammanlagt hava skadorna kunnat föranleda rätt avsevärd invaliditet. Så

har flera gånger hänt med arbetare vid stenhuggerier, som drabbats av lindrigare

ögonskador, vilka sammanlagt medfört blindhet å ett öga eller rätt avsevärd synnedsättning

å båda ögonen eller ettdera ögat. Ungefärligen motsvarande har

skett med arbetare, som upprepade gånger ådragit sig fingerskador. Det kan

knappast vara i överensstämmelse med lagens grund, att en dylik arbetare ej

erhåller invaliditetsersättning. Därest försäkringen sker endast i riksförsäkringsanstalten

samt den ändring, som riksförsäkringsanstalten nedan kommer att

föreslå beträffande 8 §, vinner bifall, lärer väl ersättning icke desto mindre

kunna beredas vederbörande, åtminstone i de mera skarpt framträdande fallen.

Riksförsäkringsanstalten vill därför icke nu påyrka något tillägg till ifrågavarande

stadgande.

Mot det av lcommittén föreslagna beloppet av livränta är från riksjÖrsäkringsanstaltens

sida intet att erinra. Försäkringen bör ju avse att gottgöra den skadade

den ekonomiska förlust, han lidit till följd av den genom olycksfallet ådragna

skadan. Invaliditetsersättningen bör därför sättas jämförelsevis högt, så att den

verkligen kan anses såsom ersättning för den lidna förlusten.

I vissa utländska lagar stadgas, att ifall icke blott fullständig arbetsoförmåga,

utan även till följd av olycksfallet sådan hjälplöshet inträtt, att den skadade

icke kan undvara främmande uppassning och vård, helinvaliditetsräntan skall

höjas till högst hela årsarbetsförtjänsten. Ett liknande stadgande föreslogs av

riksförsäkringsanstalten i dess utlåtande år 1908. Under förutsättning, att kommitténs

förslag rörande beloppet av livränta vid fullständig invaliditet vinner bifall,

finner riksförsäkringsanstalten dock något stadgande av nyssnämnda innehåll

vara mindre behövligt.

Det förfaringssätt, som vid sidan av 1901 års lag och i mindre överensstämmelse

med lagens bokstav än med dess anda allt mera utvecklat sig, nämligen

att livränta i erforderliga fall till sitt belopp fastställes allenast för viss tid,

d. v. s. att s. k. tillfällig livränta tillerkännes den skadade, har icke blivit berört

i kommitténs betänkande. Riksförsäkringsanstalten anser för sin del bibehållandet

av denna ersättningsform vara ett oeftergivligt villkor för att skaderegleringen

skall kunna ske på ett nöjaktigt sätt och utan allt för tunga former. Då

emellertid frågan om den ändring av förslaget till 6 §, som kan vara behövlig

för att ifrågavarande förfaringssätt skall vinna erforderligt stöd i lagen, nära

sammanhänger med vissa andra frågor, som likaledes synas riksförsäkringsanstalten

böra föranleda en annan formulering i vissa avseenden av nyssnämnda

paragraf, kommer riksförsäkringsanstalten bär nedan i fråga om den speciella

motiveringen för 6 § att närmare angiva sin ståndpunkt i fråga om de s. k. tillfälliga

livräntorna.

Innan riksförsäkringsanstalten lämnar behandlingen av den ersättning, som

skall utgå vid övergående skada och invaliditet, torde höra erinras om en fråga,

beträffande vilken olika meningar göra sig gällande, nämligen, huruvida en försäkrad

livräntetagare, som ånyo skadas, skall vara berättigad att samtidigt uppbära

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

såväl livränta i anledning av tidigare olycksfall som sjukpenning i anledning av

det senare olycksfallet. Sfi liar alltid skett vid försäkring i riksförsäkringsanstalten,

och enligt riksförsäkringsanstaltens mening föreligga efter det nya förslaget

ännu starkare principiella skäl för en dylik praxis, liiksförsäkringsanstalten

har emellertid ansett sig böra fästa uppmärksamhet å saken, för den händelse

eu förtydligande bestämmelse i ena eller andra riktningen skulle anses erforderlig.

Nämnas kanske bör, att den norska riksförsäkringsanstalten icke lärer utbetala

livränta för den tid, livräntetagaren blivit tillerkänd sjukpenning. I Schweiz

däremot utgår livräntan oförändrad (art. 94).

1. likhet med kommittén anser riksförsäkringsanstalten lämpligt, att den Läkarv&id.

skadade erhåller erforderlig läkarvård jämte läkemedel. Dock vill riksförsäkringsanstalten

framhålla, att i vårt land med dess stora avstånd läkarvården stundom

kan betinga en kostnad, vilken står i oskäligt förhållande till skadans beskaffenhet.

Det har i riksförsäkringsanstaltens verksamhet förekommit, att. t. ex. ett

enda besök av läkare hos den sjuke för avgivande av läkarintyg uppgivits skola

på grund av våglängden enligt fastställd taxa för provinsialläkare betinga en

kostnad av 50 kronor. Man skulle i dylika fall, särskilt för mindre skador,

kunna åtnöja sig med vård av sjuksköterska eller annan lämplig person. Enligt

uppgifter, som riksförsäkringsanstalten inhämtat från förste provinsialläkarne,

skulle hos rikets landskommuner finnas anställda omkring 300 sjuksköterskor och

av landsting omkring 200 sjuksköterskor, vartill kommer ett eller annat hundratal

av enskilda (särskilt vid järnbruk och andra industriella anläggningar på

landsbygden) anställda sjuksköterskor. I ett rätt stort antal fall torde alltså,

där ej läkare finnes, vård av sjuksköterska kunna vara att påräkna. I allmänhet

bör emellertid sjuksköterska, där ej skadan är synnerligen obetydlig, såvitt möjligt

medelst telefon eller på annat sätt rådföra sig med läkare.

Med hänsyn till vad sålunda anförts, hemställer riksförsäkringsanstalten,

att föreskriften rörande den skadades rätt till läkarvård måtte erhålla det innehåll,

att den skadade äger erhålla erforderlig läkarvård eller, där sådan ej utan oskälig

kostnad kan erhållas, annan lämplig vård.

På grund av den erfarenhet, som gjorts i många fall, där rätt till fri medicin

förefunnits, vill riksförsäkringsanstalten framhålla vikten av att den skadade

erhåller endast nödvändig medicin. Möjligen borde detta ytterligare inskärpas

genom någon förändring i lagtexten.

Förutom läkarvård och läkemedel torde det böra åligga försäkringsinrättning

att bekosta även de läkarhetyg, som kunna erfordras för ersättnings tillerkännande.

För så vitt ej detta kan anses vara en given följd av rätten till fri läkarvård,

torde sådant böra uttryckligen stadgas.

Emot kommitténs förslag beträffande beloppet av begravningshjälp synes Ersättning vid

ur principiell synpunkt icke vara något att erinra. Av praktiska skål skulle dödsfall,

riksförsäkringsanstalten dock till övervägande vilja framlägga det förslag, att begravningshjälpen

skulle, liksom i flera andra länder, däribland våra grannländer

Danmark och Norge, bestämmas till ett fixt, av arbetsförtjänsten oberoende belopp.

Härigenom skulle vinnas, dels att begravningshjälpen kunde utan dröjsmål

definitivt utanordnas, vilket synes vara av stor betydelse, dels att lindring

i försäkringsinrättningens förvaltningsbesvär kunde ernås, i synnerhet i de fall,

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

där ej livränteberättigad efterlevande finnes. Riksförsäkringsanstalten vill erinra

därom, att antalet av sistnämnda fall ingalunda är ringa. Under åren 1903—1915

bär riksförsäkringsanstalten utbetalt ersättning för 539 dödsfall, av vilka 231

föranledde utbetalning av endast begravningshjälp. Beträffande det belopp, till

vilket begravningshjälp bör bestämmas, om riksförsäkringsanstaltens ovan angivna

förslag bifalles, synes detta belopp böra sättas väsentligt högre än det

enligt nuvarande lag utgående belopp av 60 kronor, vilket åtminstone på många

orter torde vara alldeles otillräckligt. Enligt förordningen om ersättning för

skada under militärtjänstgöring är begravningshjälpen bestämd till 75 kronor.

Emellertid synes ett belopp av 100 kronor, motsvarande en tiondel av en årsarbetsförtjänst

å 1,000 kronor, kunna anses vara tillräckligt och skäligt. Det

synes ock kunna utgöra ett lämpligt medelbelopp mellan de enligt kommitténs

förslag möjliga högsta och lägsta beloppen av respektive 180 och 50 kronor.

Kommitténs förslag i fråga om ersättningen till änka och barn tillstyrlcer riksförsäkringsanstalten

. Dock anser sig riksförsäkringsanstalten böra framhålla, att

det från administrativ-teknisk synpunkt hade varit önskvärt, om den i 1901 års

lag bestämda proportionen mellan änkas och barns livränta kunnat bibehållas,

så att nedsättning av de särskilda livräntebeloppen erfordrats allenast, då barnens

antal överstigit 3. A andra sidan har det emellertid visat sig, att de efter denna

proportion bestämda barnlivräntorna i de fall, då den döde varit änkling, varit

jämförelsevis allt för små. Med hänsyn härtill och då kommittén icke föreslagit

någon förhöjning i beloppet av livräntor till sådana moderlösa barn, vilka icke

förut uppbära dödsfallslivräntor, har riksförsäkringsanstalten ansett sig icke böra

påyrka någon ändring i förevarande avseende.

Kommittén har, efter förebild i vissa utländska lagar, liksom riksförsäkringsanstalten

. år 1908, föreslagit, att döds fallslivränta skal! utgå till änkling, om

hustrun avlidit genom olycksfall i arbete. Dock har kommittén uteslutit det i

ett flertal lagar ävensom i riksförsäkringsanstaltens förslag förekommande villkor,

att mannen under hustruns livstid skall hava varit av hennes arbete för sitt

uppehälle väsentligen eller huvudsakligen beroende. Åtskilligt synes nog kunna

tala för bibehållande av ett dylikt villkor, så mycket mer som denna ersättning,

därest villkoret borttages, mången gång kan komma att utgå i fall, som ingalunda

kunna anses höra till de mera behjärtansvärda. Då emellertid det arbete, i

vilket kvinnor användas, i allmänhet är av mera ofarlig beskaffenhet, och då

således nu ifrågavarande ersättning endast i jämförelsevis mycket sällsynta fall

torde komma att utgå, vill riksförsäkringsanstalten ej heller i förevarande avseende

framställa något yrkande.

Enligt kungörelsen om en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada till

följd av olycksfall den 2 oktober 1908 och förordningen om ersättning i anledning

av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, den 18 juni 1909, utgår

såsom i kommitténs betänkande (del VI, sid. 24) också omnämnes, i vissa fall

dödsfallsersättning till föräldrar eller minderåriga syskon, nämligen enligt fiskarförsäkringsförordningen

med visst kapitalbelopp och enligt förordningen om

ersättning för skada, ådragen under militärtjänstgöring, med årlig livränta.

Kommittén har emellertid ansett, att ersättning — bortsett från begravningshjälp

— bör utgå allenast till efterlevande maka och barn.

Det torde ej kunna förnekas, att den ringa ersättning — allenast begravningshjälp

— som enligt nuvarande olycksfallsersättningslag utgår vid dödsfall,

då den skadade icke efterlämnat änka eller barn, ofta givit anledning till missnöje.

opaginerad Kontrollera mot PDF

‘JO

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

I arbetsavtal lära därför understundom förekomma bestämmelser rörande utbetalande

vid dödsfall av ett kapitalbelopp, ett- eller tvåtusen kronor, vare sig

den döde efterlämnat änka och barn eller ej. Klart är också, att föräldrar och

minderåriga syskon, och särskilt modern, om hon är änka, genom sonens eller

broderns död ofta försättas i en ekonomiskt sett synnerligen brydsam ställning.

Det var med hänsyn härtill och för att åstadkomma större likformighet inom

lagstiftningen på området, som riksförsäkringsanstalten i sitt förslag av år 1908

intog bestämmelser om utgående under vissa villkor jämväl till föräldrar och

syskon av annan dödsfallsersättning än begravningshjälp.

Genom den allmänna pensionsförsäkringen har emellertid frågan om dödsfallsersättning

av ifrågavarande slag, särskilt beträffande föräldrar, kommit i ett

annat läge, och då det torde vara jämförelsevis sällsynt, att en avliden arbetare

icke efterlämnat vare sig änka, barn eller föräldrar men väl minderåriga syskon,

anser sig riksförsäkringsanstalten icke böra vidhålla sitt tidigare förslag,, att

föräldrar eller minderåriga syskon, som varit av den avlidnes arbete huvudsakligen

beroende, skola tillerkännas eventuell rätt till livränta.

Kommittén har icke funnit tillräckliga skäl att föreslå medgivande av utbyte

av livränta mot kapital, för så vitt den ersättningsberättigade är svensk

medborgare. .

Enligt riksförsäkringsanstaltens erfarenhet har den i nu gällande .olycksfall

sersättn in gslag medgivna möjligheten till utbyte i vissa fall av mindre invalidlivränta

mot kapital i liög grad värderats av arbetarne. Och nekas kan ej att, om

än möjligheten till dylikt utbyte understundom missbrukats vid överenskommelser

mellan enskilda försäkringsinrättningar och livräntetagare, så har å andra sidan

rrtbytet ofta varit till stort gagn, då livräntetagaren genom det erhållna kapitalet

kunnat förskaffa sig ett eget hem eller, vad beträffar yngre arbetare, fått medel

till genomgående av yrkesskola o. dyl. För försäkringsinrättningen länder det till

minskning i förvaltningsbesväret, om mindre livräntor, på sätt nu nämnts, .kunna

få avlösas. Ur dessa nu angivna synpunkter synes åtskilligt tala för medgivande

av utbyte av mindre livräntor till skadade arbetare mot kapital; och man skulle

kunna tänka sig, att livräntor, som uppgå till ett årligt belopp av. högst 100

kronor och motsvara en invaliditetsgrad av högst 15 procent, lämpligen skulle

kunna bliva föremål för utbyte, dock endast efter ömsesidig överenskommelse

mellan försäkringsinrättningen och arbetaren samt under villkor av tillstyrkande

av den skadades arbetsgivare och vederbörande pensionsnämnd eller fattigvårdsstyrelse.

För att motväga ett för försäkringsinrättningen ogynnsamt urval av

dem, som få utbyta sin livränta mot kapital, borde, såsom nu i riksförsäkringsanstalten

tillämpas, dels fordras läkarintyg, utvisande ett gott hälsotillstånd ..hos

livräntetagaren, dels kapitalet bestämmas så, att från livräntans kapitalvärde

göres avdrag med viss procent av detsamma. Avdraget kunde lämpligen utgöra

20 procent av kapitalvärdet (av riksförsäkringsanstalten avdrages för närvarande

10 procent); och borde avdragets storlek utsättas i lagen för att hindra, att olika

principer tillämpas. ... . ... .....

Ehuru riksförsäkringsanstalten alltså för sin del ej skulle vilja stalla sig

avvisande mot ett förslag om livräntans utbyte mot kapital i nyss angivna fall,

anser sig riksförsäkringsanstalten å andra sidan, med hänsyn till de skäl kommittén

anfört, ej böra framställa något yrkande i ämnet.

Utbyte av

livränta mot

kapital.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Beträffande kommitténs förslag i vad det avser utbyte mot kapital av sådan

livränta, som tillkommer utländsk undersåte, bär riksförsäkringsanstalten intet

att erinra. (I fråga om sjuklijälp, se under 27 §.)

Högsta och "V ad kommittén föreslagit beträffande maximi- och minimigränser för den

laf.stf..arbfts'' arbetsförtjänst, som skall ligga till grund för bestämmandet av ersättningarnas

för janst. belopp, tillstyrker riksförsäkringsanstalten.

Sjukhusvård. I 10 § av förslaget stadgas berättigande för försäkringsinrättning att när

helst och under så lång tid, sådant finnes lämpligt, bereda den skadade vård å

sjukhus. Bock förklaras tillika, att detta ej får ske utan den skadades medgivande,

såvida ej skadan enligt läkares intyg kräver behandling och vård, som

icke kan på annat sätt nöjaktigt beredas honom.

Riksförsäkringsanstalten skulle för sin del vilja hemställa om någon skärpning

av den skadades skyldighet att underkasta sig vård å sjukhus. Såsom

den föreslagna föreskriften nu lyder, torde det vara endast i få fall, som den skadade

. utan sitt medgivande skulle kunna intagas å sådan anstalt. Det synes

nämligen sannolikt, att en läkare, då hänsyn ej skall tagas till kostnaderna för

vård av det ena eller andra slaget, endast jämförelsevis sällan skulle kunna

intyga, att en skada kräver behandling och vård, som icke kan på annat sätt än

å sjukhus nöjaktigt beredas den skadade.

_ Rå sätt riksförsäkringsanstalten vid behandlingen av 20 § här nedan i den

speciella motiveringen kommer att något närmare utveckla, kan den skadade i

allmänhet antagas komma att erhålla den mest ändamålsenliga vård för jämförelsevis

minsta kostnad å sjukhus eller därmed likartad anstalt såsom sjukstuga,

vanföreanstalt, hospital o. d. Det bör därför icke endast ligga i den skadades

eget intresse, utan också vara av den allra största vikt för vederbörande

försäkringsinrättning, att den skadade, för så vitt sådant med hänsyn till de lokala

förhållandena lämpligen kan ske, erhåller vård å dylik sjukvårdsanstalt; och

bör därför försäkringsinrättningens befogenhet att bereda honom dylik vård vara

så _ vidsträckt som möjligt. Däremot skall den skadade naturligtvis ej mot sin

vilja vara skyldig att å sjukhus underkasta sig operation.

Riksförsäkringsanstalten får på grund av vad nu anförts hemställa, att

ifrågavarande bestämmelse (10 § första stycket) måtte förändras i sådan riktning,

att vederbörande försäkringsinrättning skall äga rätt att när helst och under så

lång tid, sådant finnes lämpligt, bereda den skadade vård å sjukhus eller därmed

likartad anstalt, dock att den skadade ej må utan sitt medgivande intagas å dylik

anstalt, om det skäligen kan antagas, att lian på annat sätt, utan högre kostnad

för Jörsäkringsinrättningen, erhåller nöjaktig behandling och vård.

Kommittén har vidare föreslagit, att om den skadade sålunda intagits å

sjukhus, försäkringsinrättningen äger att till betäckande av kostnaden för vården

å den till honom, under den tid sjukhusvistelsen varar, utgående sjukpenning

eller livränta avdraga högst hälften.

Emot denna bestämmelse vill riksförsäkringsanstalten erinra att, om den

skadade är intagen å sjukhus, bör alltid hel sjukpenning och ej livränta till

honom utgå. Denna tid måste nämligen anses som egentlig sjukdomstid, under

vilken enligt bestämmelserna i 6 § sjukpenning skall utgå, Om den skadade

redan uppbär livränta, bör alltså denna för nämnda tid utbytas mot sjukhjälp.

Eljest skulle t. ex. kunna inträffa, att en skadad, som uppbär 10 ä 15 % livränta

för sin familjs underhåll skulle erhålla ett knappt nämnvärt belopp. Då

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

31

i liknande fall en enligt nu gällande olycksfall slag till livränta berättigad arbetare

intagits å sjukhus, har riksförsäkringsanstalten ansett honom böra i stället

för livränta erhålla sjukhjälp. Riksförsäkringsanstalten hemställer alltså, att i

10 § andra stycket orden »eller livränta» uteslutas.

Vid avdragets bestämmande skulle enligt kommitténs förslag ej få inräknas

sjukhusets kostnader för nödig läkarvård jämte läkemedel, emedan den skadade

har rätt att erhålla sådan vård utan minskning av sjukpenningen. Då det emellertid

enligt riksförsäkringsanstaltens mening skulle medföra ej ringa svårighet

att bestämma, huru stor del av sjukhuskostnaden, som skall anses motsvara

läkarvård och läkemedel, och då det måste anses önskvärt att i möjligaste mån

minska försäkringsinrättningens förvaltningsbesvär, vill riksförsäkringsanstalten

hemställa, att vid bestämmande av avdraget må i kostnaderna för vården inräknas

även sjukhusets kostnader för nödig läkarvård och läkemedel. Det skulle ju visserligen

kunna invändas, att detta ur principiell synpunkt är oriktigt; men å andra

sidan äro bestämmelserna om avdraget i övrigt i vissa fall, i jämförelse med

t. ex. den schweiziska lagens, särdeles gynnsamma för den skadade, enär hänsyn

ej tagits till, huruvida han har anhöriga att försörja eller ej, samt avdraget aldrig

får överstiga hälften av sjukpenningen.

Den ändring i paragrafen, som på grund av förevarande hemställan skulle

erfordras, kunde bliva helt obetydlig, t. ex. endast att orden »för vården» utbyttes

mot ordet »härför».

I lagförslaget (35 §) har kommittén upptagit en bestämmelse, att den, som

till arbete använder annan arbetare, än i lagen avses, är berättigad att i riksförsäkringsanstalten

försäkra honom mot olycksfall i arbetet. Enligt motiveringen

(sid. 87) skulle dylik försäkring kunna äga rum även i arbetsgivarbolag

under förutsättning, att medgivande härtill lämnas i bolagsordningen.

Yad kommittén sålunda föreslagit finner riksförsäkringsanstalten för sin del

vara lämpligt, och anser riksförsäkringsanstalten å andra sidan, i likhet med

kommittén, att det icke torde vara behövligt eller ens lämpligt, att enskild arbetare,

såsom i nu gällande lag, skulle hava rätt till frivillig försäkring.

Att rätt till frivillig försäkring bör beredas arbetsgivare själv och hans maka,

samt möjligen även mindre näringsidkare, som icke har arbetare hos sig anställd,

ävensom att möjlighet till frivillig försäkring mot olycksfall utom arbetet bör bibehållas,

synes lämpligt. Riksförsäkringsanstalten har dock icke ansett sig böra nu

närmare ingå på denna fråga-, utan torde val riksförsäkringsanstalten framdeles,

om förevarande lagförslag blir antaget, få yttra sig rörande de särskilda bestämmelser

i dessa ämnen, som kunna anses erforderliga.

Beträffande det av kommittén föreslagna för säkring srådet, innebär det

obestridligen, framför den nuvarande ordningen i vårt land, ett stort framsteg,

att tvister rörande lagens tillämpning skola slutligen handläggas och avgöras av

en enda för hela riket gemensam sakkunnig myndighet, vilken därjämte är obunden

av de tunga former, som gälla vid våra domstolar. En betydande förmån

för ersättningstagarne är jämväl, att rådets avgöranden torde bliva kostnadsfria,

d. v. s. även utan stämpel och lösen. Någon uttrycklig bestämmelse härom har

visserligen ej föreslagits av kommittén, men torde väl detta vara avsikten, på

sätt i utlandet i allmänhet är händelsen beträffande beslut av motsvarande

Frivillig försäkring.

Försäkrings
rådet.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

myndigheter. Fråga är, om det ej är lämpligt, att ett uttryckligt stadgande

härom intages i den föreslagna lagen, av samma innehåll som bestämmelsen

rörande riksförsäkringsanstaltens utlåtanden i 15 § av 1901 års lag.

Det torde emellertid här få erinras, att i vårt land rättstvister rörande tilllämpningen

av 1901 års lag endast i ganska ringa mån förekommit, särskilt vad

beträffar riksförsäkringsanstaltens beslut. Riksförsäkringsanstalten har under

sin trettonåriga tillvaro avgjort frågor om ersättning åt omkring 65,000 skadade,

i anstalten försäkrade arbetare; och endast i ett enda fall har sådan fråga bragts

inför domstols prövning, i vilket fall för övrigt riksförsäkringsanstaltens beslut

godkändes. De enskilda försäkringsanstalternas avgöranden torde visserligen

oftare hava dragits inför domstolarna. Dock har även detta skett jämförelsevis

rätt sällan. Härtill torde i väsentlig grad hava bidragit att enligt 15 § i 1901 års lag

arbetare, som skadats genom olycksfall i arbete, och hans arbetsgivare äga att

hos riksförsäkringsanstalten inhämta utlåtande, i vad mån den genom olycksfallet

ådragna kroppsskadan åstadkommit nedsättning i den skadades arbetsförmåga.

Härav hava vederbörande, även då den skadade varit försäkrad i enskild

försäkringsinrättning — i vilket fall anhållan om utlåtande i allmänhet förmedlats

av försäkringsinrättningen — i ganska vidsträckt grad begagnat sig. Riksförsäkringsanstalten

har nämligen under sin verksamhetstid avgivit ej mindre än

omkring 4,500 utlåtanden rörande den invaliditetsgrad, som en ådragen kroppsskada

skall anses medföra.

Den jämförelsevis ringa förekomsten av rättstvister rörande tillämpningen

av 1901 års lag torde naturligtvis också till viss del hava berott därpå, att den

skadade eller hans efterlevande dragit sig för den omständliga, långsamma och

ofta rätt dyrbara proceduren inför domstol. Men beträffande riksförsäkringsanstalten

torde denna förklaring ej vara tillfyllest, enär för överklagande av riksförsäkringsanstaltens

beslut jämväl i ersättningsfrågor finnes en mycket enklare

väg, nämligen besvär hos Kung!. Maj:t i administrativ väg. Besvär i sådana

frågor hava dock endast förekommit fyra gånger under riksförsäkringsanstaltens

tillvaro. Man torde därför vara berättigad att antaga, att den ringa förekomsten

av processer och besvär i anledning av riksförsäkringsanstaltens beslut åtminstone

till en del varit beroende på att ersättningstagarne haft förtroende för

anstaltens avgöranden. Detta förtroende torde också _ hava stärkts därav, att

domstolarna i de vanligast förekommande av dessa rättstvister, nämligen dem,

som avse livräntas storlek, så gott som undantagslöst infordra riksförsäkringsanstaltens

utlåtande, vare sig anhållan därom framställes av någon av parterna

eller ej.

Med hänsyn till vad sålunda anförts, skulle det väl kunna synas, som om

det av kommittén föreslagna försäkringsrådet vore eu väl stor och dyrbar anordning.

På grund härav och då vissa av de inom den sociala olycksfallsförsäkringen

förekommande tvistefrågorna kunna sägas för närvarande i sak, ehuru visserligen

ej formellt, i sista hand avgöras av riksförsäkringsanstalten, skulle det kunna

ifrågasättas, om icke, åtminstone för det fall att riksförsäkringsanstalten blir

ensam bärare av försäkringen, och intill dess någon erfarenhet vunnits rörande

den nya lagens verkningar, den huvudsakligaste delen av de frågor, om vilka

vid lagens tillämpning olika meningar kunna uppstå, skulle kunna erhålla sitt

slutgiltiga avgörande av riksförsäkringsanstalten i förening med ett till anstalten

anslutet råd av den art, som angives i anstaltens förslag år 1908, ehuru med delvis

annan sammansättning, så mycket mer som härigenom skulle beredas riksförsäkrings
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kung]. Maj:t* Nåd. Proposition Nr 111. 33

anstalten den stora fördelen att få i vissa anstalten rörande angelägenheter närmare

samråda med representanter för arbetsgivare och arbetare.

Emellertid är det klart, att, då enligt den föreslagna lagen ersättningarna

skola utgå med väsentligt högre belopp än för närvarande, då ersättningarna

skola fastställas med hänsyn till den skadades beräknade årsarbetsförtjänst,

och då vid obligatorisk försäkring arbetsgivaren måste underkasta, sig försäkringsinrättningens

premieberäkningar, tvistefrågornas antal skall ökas i rätt betydande

grad. Riksförsäkringsanstalten anser sig därför icke böra framställa något

förslag i nyss antydd riktning, ixtan har med vad som ovan omförmälts företrädesvis

avsett att framhålla lämpligheten av, att det föreslagna försäkringsrådet

till en början ej gives allt för omfattande utrustning.

Därfömtom torde av det anförda också kunna dragas den slutsats, att avgörandet

i sista instans av tvister rörande tillämpningen av olycksfallsförsäklingslagen

ej bör bliva försäkringsrådets enda eller ens huvudsakliga uppgift. Då

riksförsäkringsanstalten nu hemställer om bifall till kommitténs förslag om inrättande

ar ett försäkringsråd, vill riksförsäkringsanstalten nämligen tillika framhålla

vikten därav, att detta försäkringsråd — såsom kommittén också i sitt betänkande

antytt — framdeles kommer att bliva en gemensam högsta instans för socialförsäkringens

samtliga grenar; och kommer därigenom enligt riksförsäkringsanstaltens

mening försäkringsrådets ej minsta betydelse att ligga däri, att genom detta

råd erliålles en på den sociala försäkringens område sakkunnig myndighet, som

kan verka för åstadkommande av enhetlighet, likformighet och intim samverkan

mellan socialförsäkringens olika grenar.

Beträffande rådets sammansättning anser sig riksförsäkringsanstalten för

närvarande ej böra vidare ingå därpå, då detaljerat förslag i ämnet ej föreligger,

men vill riksförsäkringsanstalten nu endast framhålla, att de arbetsgivare

och arbetare, som skola hava säte i rådet, böra, såsom i utlandet ofta

är fallet, anses innehava hedersuppdrag, varför ingen annan ersättning bör till

dem utgå än ett dagtraktamente av exempelvis 15 kronor för dag — såsom

till medlemmar av järnviigsrådet — samt dessutom rese- och traktamentsersättning

i förekommande fall. Ett större antal arbetsgivare och arbetare, helst

representerande olika yrkesgrupper, böra utses, vilka turvis eller med hänsyn

till arten av förekommande ärenden skulle tjänstgöra. Härigenom vinnes också

den fördelen, att man som bisittare i rådet kan få verkliga arbetsgivare och arbetare,

vilket kanske ej vore möjligt, om ifrågavarande uppdrag skulle medföra

regelbunden tjänstgöring under större delen av året.

För den händelse riksförsäkringsanstalten icke blir ensam bärare av försäkringen,

kan det, såsom riksförsäkringsanstalten förut framhållit, vara att befara,

att, jämväl för det fall, att det överlämnas åt riksförsäkringsanstalten att

fastställa invaliditetsgraden beträffande i arbetsgivarbolag försäkrade skadade

arbetare, regleringen av skadeersättningarna i övrigt ej alltid sker efter enhetliga

grunder. Då det i dylika fall ofta torde inträffa, att den ersättningsberättigade

ej förstår att anföra besvär, synes det riksförsäkringsanstalten önskvärt, att försäkringsrådet

erhåller befogenhet att jämväl utan besvär till prövning upptaga

frågor om ersättning, företrädesvis då anmälan i ämnet göres av riksförsäkringsanstalten

eller yrkesinspektionen eller annan myndighet. Genom sina ombud

och även annorledes torde riksförsäkringsanstalten nämligen ofta vara i tillfälle

att erhålla kännedom om fall, då reglering av ersättning ej skett i överensstämmelse

med lagens föreskrifter. Vidare torde yrkesinspektörerna stundom hava

Bihang till riksdagens protokoll 19 Bi. 1 sand. 9Hh haft. (Bil. till Nr 111.) 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

OlycksfalU
statistiken.

34 Kungl. Maj:fn Nåd. Proposition Nr 111.

tillfälle att iakttaga dylika fall. Dessutom skulle hos rådet anställd tjänsteman

lämpligen kunna lämnas i uppdrag att granska särskilt arbetsgivarbolagens beslut

i ersättningsfrågor, och sådan tjänsteman borde kunna anmäla dylika frågor

till upptagande av rådet. Riksförsäkringsanstalten hemställer alltså, att i 33 §

göres det tillägg, att försäkringsrådet är oförhindrat att jämväl utan besvär till

prövning upptaga beslut rörande ersättning enligt lagen, därest rådet finner omständigheterna

därtill föranleda.

A sid. 104 i betänkandet föreslår kommittén på anförda skäl, att den allmänna

olycksfallsstatistiken, vilken för närvarande ombesörjes av socialstyrelsen,

skall utarbetas inom riksförsäkringsanstalten. Å sid. 114 framhålles vidare, att

såsom en synnerligen viktig produkt av riksförsäkringsanstaltens statistiska verksamhet

skulle bland annat erhållas den fidlständiga yrkes statistik, som hittills

icke kunnat ernås, men vilken från många håll med skäl anses böra eftersträvas.

Redan tidigare har riksförsäkringsanstalten vid flera tillfällen påpekat, att

den allmänna olycksfallsstatistiken borde förläggas till anstalten samt framhållit

olämpligheten, att olycksfallsstatistik utföres inom två olika ämbetsverk. Riksförsäkringsanstalten

har därvid — bland annat i underdåniga skrivelser den 4

mars 1912 angående vissa ärendens förläggning till socialstyrelsen och den 29

november 1913 angående departementalkommitténs betänkande — påpekat de

brister, som vidlåda den nuvarande allmänna olycksfallsstatistiken, vilken är grundad

huvudsakligen på de olycksfallsanmälningar, arbetsgivarne (för närvarande enligt

kung!, kungörelsen den 31 december 1912) äro skyldiga att för ändamålet avgiva

till vederbörande myndighet. I förstnämnda skrivelse framhöll riksförsäkringsanstalten

bland annat, att, enligt vad kommerskollegium — som då hade att

handlägga den allmänna olycksfallsstatistiken — meddelat, dessa brister i huvudsak

voro:

att skyldigheten att anmäla olycksfall endast mycket ofullständigt fullgjordes

— ehuru enligt kollega åsikt ofullständigheten huvudsakligen endast avsåglindrigare

olycksfall, under det svårare olycksfall i de flesta fall anmäldes;

att i en del fall fullständiga uppgifter rörande den slutliga påföljden av inträffade

olycksfall saknades;

att det inträffat, att i en del fall upplysning icke vunnits rörande graden av

uppkommen invaliditet; samt

att för vissa yrkesgrenar uppgifter icke kunnat erhållas rörande antalet årsarbetare

och därpå grumlade relativa olycksfallssiffror.

Beträffande den första av dessa punkter torde under de senaste åren

någon förbättring hava inträtt, men fortfarande kvarstår den anmärkta bristfälligheten

i en omfattning, som klart ådagalägger nödvändigheten av en omläggningav

den officiella olycksfallsstatistiken. Till belysande härav må anföras följande.

De kommitténs betänkande bifogade, inom socialstyrelsen utförda statistiska

undersökningar rörande arbetslöner och olycksfall m. m. inom olika yrken i

Sverige innehålla även (sid. 29) eu jämförelse, avseende år 1908, mellan samtliga

inträffade och samtliga till den officiella olycksfallsstatistiken anmälda olycksfall.

Denna jämförelse utvisar, att hela antalet bland lagförsäkrade arbetare (d. v. s.

arbetare försäkrade med rätt till ersättning enligt 4 § i 1901 års lag) inträffade

olycksfall utgjorde 1,232, varav 1,196 bland män och 36 bland kvinnor. Av de

»manliga lagolycksfallen» hade 894 eller 74,7 % och av de »kvinnliga» 28 eller

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kun (fl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

77,8 % varit föremål för anmälan till den officiella olycksfallsstatistiken. Hela

antalet redovisade olycksfall bland karensfårsäkrade arbetare (d. v. s. arbetare

försäkrade med rätt till ersättning jämväl under den s. k. karenstiden) utgjorde

12,405, varav 11,911 bland män och 494 bland kvinnor. Av de »manliga karensolycksfallen»

hade 6,710 eller 56,3 % och av de »kvinnliga» 224 eller 45,a %

anmälts till statistiken. Å sid. BO i samma undersökning anföres vidare rörande

dessa förhållanden, att »anmälningsskyldigheten, på grund av vidtagna

särskilda åtgärder, från och med år 1912 avsevärt bättre fullgöres». Det kan

vara av intresse att undersöka i vad mån den .sålunda uttalade förmodan visat

sig riktig beträffande i riksförsäkringsanstalten försäkrade arbetare. I socialstyrelsens

publikation »Olycksfall i arbete åren 1910, 1911 och 1912. II. Tabeller»

(textavdelningen är ännu icke utkommen) meddelas för nämnda år

antalen till den officiella olycksfallsstatistiken anmälda skadade arbetare, som

varit försäkrade i riksförsäkringsanstalten. Dessa antal kunna icke utan vidare

jämföras med antalen till riksförsäkringsanstalten anmälda, under dessa år inträffade

olycksfall, enär i riksförsäkringsanstalten försäkrats vissa arbetsföretag,

vilka icke redovisas i den officiella olycksfallsstatistiken, huvudsakligen lantbruk,

sjöfart, åkerirörelse, stadsbuds- och bärarekårer, automobiltrafik m. ff. Därjämte

ingå i de till riksförsäkringsanstalten anmälda olycksfallen även ett antal olycksfall,

som inträffat utom arbetet. Om antalet till riksförsäkringsanstalten anmälda

olycksfall minskas med de mot dessa grupper svarande, erhålles nedanstående

jämförelse, avseende i riksförsäkringsanstalten försäkrade arbetare inom

de arbetsområden, som redovisas i den officiella olycksfallsstatistiken.

Å r.

Antal till riks- försäkrings- anstalten

anmälda, under

året inträffade

olycksfall i

arbete.

Antal till . , , . ...

, n Antal officiellt

den officiella i n.

olycksfalls- | anmalda , *

av antal

statistiken an- r.,

», -j i ! till rikstor-

malda. under ... .

bet inträffade i sak™g8-

, in,,, i anstalten an- olyckstall i i

J , , malda,

arbete.

1908 ..... .................................

3.930

i

2,842 72.3

1909 .....................................................................

3,833

2,618 68.3

1910 ......................................................................

4,516

3,051 67.c

1911 ......................................................................

5,235

3,526 67.4

1912 .......................................................................

7,297

5,079 69.6

Beträffande i riksförsäkringsanstalten försäkrade arbetare finnes det alltså

skäl antaga, att anmälningsskyldigheten till den officiella olycksfallsstatistiken

fullgjorts något, ehuru obetydligt, bättre under 1912 än närmast föregående år,

ehuruväl sämre än under år 1908. Det finnes ingen anledning förmoda, att anmälningsskyldigheten

skulle fullgöras sämre för i riksförsäkringsanstalten försäkrade

arbetare än för i andra försäkringsanstalter försäkrade.

För 1913 och följande år finnas ännu inga siffror publicerade rörande antalet

till socialstyrelsen anmälda olycksfall, som träffat i riksförsäkringsanstalten

opaginerad Kontrollera mot PDF

3G

Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 111.

försäkrade arbetare. Aven om man skulle förmoda, att anmälningsskyldighetens

fullgörande under dessa år visat förbättring, torde det, med ledning av nyss

anförda siffror, vara alltför djärvt att antaga, att förbättringen varit så avsevärd,

att den officiella olycksfallsstatistiken för dessa år skulle kunna läggas till grund

för en försäkringsanstalts premieberäkningar. I själva verket är detta också

uteslutet redan på den grund, att för vissa industrigrupper i den officiella

olycksfallsstatistiken allt fortfarande saknas uppgift om antalet årsarbetare, utan

vilken uppgift någon statistisk beräkning av olycksfallsrisken är omöjlig, och

vidare därför att vissa för en noggrann premieberäkning viktiga uppgifter överhuvud

alls icke stå att erhålla ur densamma. Det kan också förtjäna att erinras

om, att de invaliditetsgrader, som utgöra eu för statistiken erforderlig uppgift,

icke äro fastställda efter enhetliga principer, vilket naturligtvis ytterligare minskar

statistikens värde.

Av det anförda torde kunna slutas, att eu olycksfallsstatistik, byggd på

sådana primäruppgifter, som nu för ändamålet ingå till socialstyrelsen, ej kan

erhålla den fullständighet, att den kan användas för försäkringstekniska beräkningar

eller eljest bliva av något egentligt praktiskt värde.

Härtill kommer, att denna statistik, förutom att den orsakar statsverket

onödig kostnad, även medför ej ringa besvär och även utgifter för arbetsgivare.

Såsom framgår av den i kommitténs betänkande (del VI, sid. 34) intagna redogörelsen

för innehållet i kungörelsen den 31 december 1912 angående anmälan

om olycksfall i arbete, skall arbetsgivare i sådant yrke, som avses i olycksfallslagen,

om inträffat olycksfall göra anmälan till polismyndigheten i minst två

exemplar, vartill, om den skadade är försäkrad, kommer anmälan till försiikringsanstalten.

Sedermera skall efter viss tid efteranmälan göras i två exemplar. I

bägge fallen skall som regel insändas på arbetsgivarens bekostnad anskaffat

läkarbetyg. Sedermera hava arbetsgivarne ofta att på begäran till socialstyrelsen

lämna upplysningar rörande olycksfallens följder m. m., vilket då det gäller

redan för lång tid tillbaka reglerade olycksfall, samt den skadade kanske redan

lämnat sin anställning hos arbetsgivaren, mången gång kan föranleda rätt mycken

olägenhet.

Klagomål över detta besvär och de kostnader det medför anföras ofta.

Genom till riksförsäkringsanstalten inkomna skrivelser har riksförsäkringsanstalten

i en mängd fall erhållit kännedom om dylika klagomål.

Med hänsyn till det besvär, som olycksfallsanmälningarne orsaka arbetsgivarne,

har de svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd i skrivelse till

kommerskollegium den 22 februari 1912 angående socialstyrelsens inrättande

yttrat, att statistiken rörande olycksfall syntes lämpligen kunna förläggas till

riksförsäkringsanstalten, varigenom de arbetsgivare, som hava sina arbetare försäkrade

i denna anstalt, skulle slippa besväret att lämna dubbla uppgifter. I anledning

av detta önskemål ävensom ett av riksförsäkringsanstalten framställt

yrkande, uttalade dåvarande statsrådet och chefen för civildepartementet i motiveringen

till Kung! Maj ds proposition angående socialstyrelsen år 1912, att

statsrådet tog alldeles för givet, att de brister, som till äventyrs vidlådde olycksfallsstatistikens

organisation, skulle bliva föremål för uppmärksamhet i sammanhang

med den nya lagstiftning angående ersättning eller försäkring för olycksfall

i arbete, som vore under utredning. Vid sådant förhållande syntes det statsrådet

icke böra ifrågasättas att för det dåvarande vidtaga några ändringar med avseende

å olycksfallsstatistikens förläggning.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungi. Ma j ds Nåd. Proposition AV 111. 37

Med hänsyn till vad ovan anförts, anser riksförsäkringsanstalten, att den

olycksfallsstatistik, sola grundar sig på arbetsgivares till socialstyrelsen avgivna

uppgifter, bör helt och hållet upphöra, Om, såsom kommittén föreslagit, obligatorisk

försäkring införes, måste det anses uteslutet, att den allmänna olycksfallsstatistiken

grundas pa andra handlingar och uppgifter än de till försäkringen

hörande. Endast härigenom kan sannolikhet vinnas för att statistiken blir så

vitt möjligt fullständig och överhuvud taget användbar för försäkringstekniska

beräkningar.

Beträffande valet av ämbetsverk, som bör anförtros uppgiften att utarbeta

den allmänna olycksfallsstatistiken, om denna, såsom riksförsäkringsanstalten fager

för givet, hädanefter skall grundas på försäkringsmaterial, synes det riksförsäkringsanstalten,

som om annat ämbetsverk än riksförsäkringsanstalten ej skulle kunna

ifrågakomma. Enligt kommitténs förslag skulle ju riksförsäkringsanstalten bliva

huvudorganet för den obligatoriska försäkringen enligt lagen, varför det synes

vara naturligt, att utarbetandet av olycksfallsstatistiken sker av samma ämbetsverk.

Även om det skulle anses lämpligt, att socialstyrelsen fortfarande utarbetade

den allmänna olycksfallsstatistiken, skulle emellertid, såsom kommittén framhållit,

riksförsäkringsanstalten, för vinnande av det ändamål, som med den föreslagna

försäkringen avses, ändock vara nödsakad att fullt självständigt sammanfatta och

bearbeta hela det ifrågavarande statistiska materialet.

Det är uppenbart, att det skulle vara ett onödigt dubbelarbete och ett

slöseri med statens medel, om tvänne ämbetsverk utförde delvis samma statistik.

I detta sammanhang vill riksförsäkringsanstalten betona vikten av att anstalten

erhåller tillfälle att fullt självständigt utföra sin statistik. Riksförsäkringsanstalten

tillåter sig erinra om, att riksdagen i skrivelse den 28 maj 1913 i

anledning av Eders Kung! Maj:ts proposition angående anslag till en central

anstalt för pensionsförsäkringsärenden, pensionsstyrelsen, yttrade, rörande ordnandet

av pensionsstyrelsens statistik: »Denna statistik, vilken måste förutsättas

bliva av eu avgörande betydelse för pensionsstyrelsens verksamhet, synes främst

böra ordnas med hänsyn till pensionsförsäkringens särskilda behov och intressen.

Ett bemyndigande för ett annat verk att utöva ett mer eller mindre bestämmande

inflytande på denna angelägenhets ordnande inom pensionsstyrelsen synes

därför icke böra ifrågasättas.» Vad här yttrats rörande pensionsstyrelsen och

dess statistik synes riksförsäkringsanstalten otvivelaktigt höra tillämpas ifråga

om riksförsäkringsanstalten och den allmänna olycksfallsstatistiken. Den senare

måste, rätt organiserad, bliva av avgörande betydelse för riksförsäkringsanstaltens

verksamhet.

I fall den allmänna olycksfallsstatistiken förlägges till riksförsäkringsanstalten,

i samband varmed kungörelsen den 31 december 1912 synes böra upphävas,

skulle också arbetsgivarnes nuvarande besvär med och kostnader för olycksfallsanmälningar

m. m. kunna väsentligt lindras. Riksförsäkringsanstalten återkommer

senare härtill vid behandlingen av 21 §, varvid riksförsäkringsanstalten också

kommer att beröra frågan, på vad sätt yrkesinspektionen skall erhålla nödig kännedom

om inträffade olycksfall.

Åberopande vad sålunda anförts, vill riksförsäkringsanstalten livligt tillstyrka

kommitténs förslag, att utarbetandet av den officiella olycksfallsstatistiken skall ske

hos riksförsäkringsanstalten. Därest ej all försäkring äger rum i riksförsäkringsanstalten,

bör, såsom kommittén i 28 § föreslagit, viss anmälnings- och uppgiftsskyldighet

åligga arbetsgivarbolagen; och torde riksförsäkringsanstalten vid behandlingen

av nyssnämnda paragraf få återkomma härtill.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kostnad för

rikaföriäkringsanstalten,

Bidrag till

förvaltningskostnaderna.

Försäkrings
avgifterna.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 111.

Såsom redan nämnts, framhåller kommittén, att genom riksförsäkringsanstaltens

statistiska verksamhet bland annat skulle erhållas den fullständiga

grkesstatistik, som hittills icke kunnat ernås. Kiksförsäkringsanstalten vill i samband

därmed framhålla, att i Norge utarbetandet av industristatistiken handhaves

av riksförsäkringsanstalten. De uppgifter, som skulle ligga till grund för eu

yrkesstatistik, äro till största delen sådana, som aro av vikt för försäkringsverksamheten

och redan på den grund skulle komma att inflyta till riksförsäkringsanstalten.

Kommittén har å sid. 105 ff. verkställt vissa beräkningar rörande den ungefärliga

kostnaden för riksförsäkringsanstalten efter lagförslagets genomförande.

Ifall riksförsäkringsanstaltens förslag, att all försäkring enligt lagen skall tagas

i riksförsäkringsanstalten, bifalles. skulle kostnaderna givetvis komma att ökas,

ehuru naturligtvis ej i samma proportion som ökningen av arbetarantalet. Kostnaden

för kontroll å försäkringsskyldighetens fullgörande och för utarbetande av

olycksfallsstatistiken skulle för övrigt i detta fall bliva mindre^ Därest vissa

grupper av arbetstagare, såsom av riksförsäkringsanstalten jämväl föreslagits,

skulle komma att uteslutas, komme kostnaden i sin helhet att minskas. Jämväl

andra frågor kunna inverka på kostnaden. Innan riksförsäkringsanstalten känner

huvudgrunderna av det förslag, som Eders Kungl. Maj: t kan vilja förelägga riksdagen,

anser sig riksförsäkringsanstalten därför icke höra yttra sig rörande anstaltens

blivande organisation och därav föranledda kostnader. Riksförsäkringsanstalten

tillåter sig emellertid i underdånighet hemställa, att riksförsäkringsanstalten

erhåller tillfälle att yttra sig. innan Eders Kung], Maj:t framlägger förslag

i ämnet till riksdagen.

Kommittén har föreslagit, att de arbetsgivare, som omfattas av lagen, skulle

hava att, såsom bidrag till förvaltningskostnaderna för riksförsäkringsanstalten och

försäkringsrådet, enligt de närmare bestämmelserna i 16 §, erlägga en tilläggsavgift

för varje försäkring till belopp av omkring fem procent av nettopremien,

dock beräknat utan hänsyn till avdrag, som angives i 11 §.

Riksförsäkringsanstalten finner "det lämpligt och skäligt, att sådant bidrag

till förvaltningskostnaderna erlägges; och har riksförsäkringsanstalten intet att

erinra mot storleken av det föreslagna bidraget. Riksförsäkringsanstalten tillstyrker

alltså kommitténs förslag i förevarande hänseende.

För att finna de avgifter, som erfordras för försäkring i riksförsäkringsanstalten

enligt kommitténs förslag, har kommittén antagit, att den del av försäkringsavgiften,

som avser den kontanta ersättningen enligt kommitténs förslag

och en årslön av 1,000 kronor, kan erhållas genom att multiplicera summan av

lagpremien och karenspremien för försäkring enligt nu gällande bestämmelser

med 2%. Härtill skall läggas kostnaden för läkarvård och läkemedel, varefter

slutsumman höjes med 5 %, motsvarande tilläggsavgiften (16 §). Med beräkning

av kostnaden för läkarvård och läkemedel till 1 krona om dagen under sjuk

domstiden kommer kommittén då till det resultat, att den sannolika premien

för eu årsförtjänst av 1,000 kronor enligt kommitténs förslag skulle bliva så gott

som jämnt 2 1/2 gånger så stor som premien för en årsarbetare, försäkrad i riksförsäkringsanstalten

enligt 1901 års lag med tilläggsförsäkring för karenstiden.

Kiksförsäkringsanstalten finner dessa beräkningsgrunder i det hela vara

motiverade. Beträffande kostnaden för läkarvård och läkemedel har det dock ej

opaginerad Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj .in ''Nåd. Proposition Nr It t.

3!»

varit möjligt för riksförsäkringsanstalten att utreda, i vilken mån denna kostnad

kan antagas komma att belasta premien. Den av kommittén företagna höjningen

av nmltiplikationsfaktorn från 2% till 2 ’/2 skulle, som nämnts, motsvara kostnaden

för läkarvård och läkemedel samt även inrymma den tilläggsavgift av 5 %,

som utgör bidrag till förvaltningskostnaderna. Kostnaden för läkarvård och

läkemedel beräknas alltså uppgå till högst omkring (! % av totalkostnaden, lliksförsäkringsanstalten

kan ej underlåta att framhålla, att kostnaden för läkarvård

och läkemedel sålunda synes liksförsäkringsanstalten vara vid lågt beräknad i

förhållande till totalkostnaden. Kommittén har anfört, att kostnaden för läkarvård

och läkemedel icke underskattas, om man antager densamma motsvara en

kontant ersättning av en krona om dagen under sjukdomstiden. Tillämpas detta

antagande på riksförsäkringsanstaltens statistik för försäkringsåren 1903—1912

angående kostnaden för sjukhjälpsersättningar i förhållande till den totala ersättningskostnaden,

skulle man emellertid komma till eu kostnad för läkarvård

och läkemedel, uppgående till 12 ä 13 % av totalkostnaden enligt kommitténs

förslag. Emellertid vill riksförsäkringsanstalteu framhålla att, även om kostnaden

för läkarvård och läkemedel skulle ställa sig avsevärt högre, än som kan förutsättas

enligt kommitténs beräkningar, skulle detta hava endast obetydlig inverkan

på totalpremien.

Kommitténs beräkningar rörande försäkringspremierna äro huvudsakligen

grundade på riksförsäkringsanstaltens premier enligt riksförsäkringsanstaltens

tariff närmast före oktober månad 1915 samt på riksförsäkringsanstaltens statistik

för åren 1903—1912. Dessa premier och beräkningar torde sålunda förutsätta

ersättning från och med läkarbehandlingens 4:de dag eller eu karenstid av

två dagar utom oiycksfallsdagen, om den skadade samma dag olycksfallet inträffade

kommit under läkarbehandling. Då emellertid i en del fall inträffar, att

läkarbehandlingen blir uppskjuten, kommer ersättning i själva verket i dessa fall

att utgå med längre karenstid än två dagar. Riksförsäkringsanstalteu har ovan

föreslagit den ändring i kommitténs förslag, att karenstiden skulle utgöra tre

dagar beträffande sjukpenningen, dock att läkarvård och läkemedel skola utgå

Hven under denna karenstid. Ersättningen blir sålunda något högre, än om man

utgår från enbart tre dagars karenstid.

Då alltså de av kommittén angivna premierna i själva verket torde motsvara

en något lägre ersättning än sådan med två dagars karen,did, och riksförsäkringsanstaltens

ändringsförslag avser eu något högre ersättning än sådan

med tre dagars karenstid, synes man kunna antaga, att de av kommittén beräknade

premierna skulle väl överensstämma med premierna för ersättning i enlighet

med riksförsäkringsanstaltens förslag.

Eiksförsäkringsanstalten vill nämna, att vid tidpunkten för den nya lagens

ikraftträdande riksförsäkringsanstaltens statistik även för åren 1913 och 1914

kommer att vara utarbetad och tillgänglig, vadan den erfarenhet, på vilken riksförsäkringsanstalten

då bär att grunda sina beräkningar, kommer att vara betydligt

mera vidsträckt och omfatta ytterligare omkring 250,000 årsarbetare.

Den i tabellen å sid. 116 av kommitténs betänkande (del V) intagna yrkesfördelningen

har givit anledning till missförstånd, beroende på den hos riksförsäkringsanstalten

använda terminologien vid fördelningen i yrkesgrupper. Så

har »stuveriarbete», »lossning och lastning, ej å fartyg» och »hamnarbete» förblandats.

Eiksförsäkringsanstalten vill därför klargöra, vad riksförsäkringsanstalten

därmed avser. Med »stuveriarbete» förstår riksförsäkringsanstalten lossnings- och

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kung], Ma j ds Nåd. Proposition Nr 111.

lastningsarbete uteslutande å eller från fartyg i hamnar; med »lossning och lastning,

ej å fartyg», lossning och lastning av järnvägsvagnar o. dyl. »Hamnarbete» avser

huvudsakligen hamnbyggnadsarbete, hamnunderhållsarbeten samt hamnservis.

Riksförsäkringsanstalten övergår härefter till behandling av lagförslagets

särskilda §§, i den mån sådant i det föregående icke redan skett, d. v. s. till

vad som i kommitténs betänkande benämnes speciell motivering.

1 §■

I 1 § av 1901 års lag angives arbetsgivarens ersättningsskyldighet avse

»olycksfall i arbete». Lagstiftaren har emellertid icke ansett detta uttryck ensamt

för sig tillräckligt, utan har i lagens 2 § tillika stadgats, att ersättningsskyldigheten

skall omfatta skada till följd av olycksfall, »som härflyter från utövningen

av arbetsgivarens yrke».

Med stöd av sistnämnda bestämmelse har riksförsäkringsanstalten för sin

del funnit å ena sidan en viss begränsning böra äga rum i omfattningen av begreppet

olycksfall i arbete och å andra sidan detsamma kunna utsträckas, utöver

vad som torde ligga i uttrycket olycksfall i arbete i egentlig mening. Begränsningen

har ägt rum på sådant sätt, att t. ex. skada till följd av vis major, insektssting

eller dylikt ansetts kunna medföra rätt till ersättning, endast för så

vitt den skadade till följd av sitt arbete varit särskilt utsatt för att skadas eller

haft särskild svårighet att skydda sig för skadan. Däremot har utsträckning av

ifrågavarande begrepp ansetts kunna ske så, att det fått omfatta jämväl olycksfall,

som under måltidsrast, tillfälligt uppehåll i arbetet samt före arbetets början

eller efter dess slut drabbat arbetaren inom arbetslokalen eller arbetsområdet i

övrigt. Därjämte har, likaledes med stöd av bestämmelsen i 2 § av lagen, ersättning

av riksförsäkringsanstalten beviljats i fall, då arbetsföretaget haft sådan

belägenhet, att dess arbetare genom arbetsgivarens försorg transporterats en del

av vägen till och från arbetsplatsen samt olycksfall inträffat under dylik färd.

Riksförsäkringsanstalten bär alltså ansett sig kunna åt begreppet olycksfall i

arbete giva ungefärligen samma omfattning, som den tyska lagens begrepp »Betriebsunfall»

och således funnit ett olycksfall böra föranleda ersättning, då mellan

olycksfallet och den verksamhet, varuti den skadade är anställd, finnes icke blott

sammanhang med avseende å tid och rum utan ock visst inre orsakssammanhang.

Det torde emellertid icke utan fog kunna ifrågasättas, huruvida uttrycket

»olycksfall i arbete» i och för sig kan anses så omfattande, att därunder utan

vidare skulle kunna komma sådana fall, som ovan angivits, och vilka samtliga

torde vara av sådan art, att ersättning i dessa fall bör kunna utgå. Det hade därför

varit önskvärt, om i lagen kunnat närmare preciseras innebörden av nämnda

uttryck, så mycket mer som för närvarande, enligt vad riksförsäkringsanstalten

har sig väl bekant, praxis i detta hänseende hos de olika, nu befintliga försäkringsinrättningarna

ingalunda är enhetlig.

Riksförsäkringsanstalten förbiser emellertid icke svårigheten att erhålla ett

fullt lämpligt uttryck; och, för den händelse av denna anledning någon förändring

av själva lagbestämmelsen icke anses böra äga rum, skulle det dock vara mycket

lämpligt, om åtminstone i motiven till lagen gåves någon förvaring rörande

innebörden av ifrågavarande uttryck.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kutig!. Maj:tv Nåd. Proposition Nr IIP

<> §•

Kommittén har vid angivande i denna § av förutsättningarna för att den

skadade skall vara berättigad till sjukpenning och till livränta samt tiden, under

vilken sjukpenning skull utgå,, ocli frun vilken livränta, skall tillerkännas, i^liuvudsak

följt de ordalag, som för motsvarande stadganden användas i 1901 års lag.

Vid tillämpningen av denna lag har emellertid tydligt framgått nödvändigheten

av vissa förändringar i formuleringen av dessa bestämmelser.

Vad först angår sjukpenning och därvid till eu början sådana fall, i vilka Sjukpenning,

olycksfallet medfört invaliditet, så föreslår kommittén — på sätt i 1901 års lag

stadgas beträffande sjukhjälp — dels att sådan ersättning skall utgå, som olycksfallet

medfört väsentlig nedsättning av den skadades arbetsförmåga», under det

att livränta skall tillerkännas den skadade, »om olycksfallet medfört för framtiden

bestående förlust eller minskning av arbetsförmågan», dels ock att sjukpenning

skall utbetalas, intill dess olycksfallet medfört sådan förlust eller minskning

av arbetsförmågan, som nyss nämnts. Emellertid visade det sig mycket

snart vid tillämpningen av 1901 års lag i fråga om vissa skador av typisk art,

såsom traumatisk amputation av en lem eller en del därav, beträffande vilka

skador det redan från början var klart, att viss bestämd invaliditet skulle uppstå,

att ordalydelsen av dessa bestämmelser gav anledning till antagandet och

så lärer också hava praktiserats och torde möjligen fortfarande praktiseras —

att livränta, beräknad efter den blivande invaliditetens omfattning, skall utgå

omedelbart efter karenstidens slut, även för det fall, att det egentliga sjukdomstillståndet

vid denna tid ännu ej upphört, att den skadade då alltjämt undergår

läkarbehandling, kanske vårdas å sjukhus, och att han alltså da fortfarande äi

fullständigt oförmögen till arbete. Men om, såsom riksförsäkringsanstalten förfarit,

och såsom utan fråga väl torde vara riktigt, sjukhjälp i dylika fall skall

utgå åtminstone under tiden närmast efter olycksfallet,, så hava ofta svårigheter

föranletts därav, att ifrågavarande bestämmelser icke giva tillräcklig ledning för

bedömande av tidpunkten, då sjukhjälp skall utbytas mot livränta efter viss invaliditetsgrad,

framför allt icke i sådana fall, i vilka skadan medfört så svår invaliditet,

att enligt vanligt språkbruk väsentlig nedsättning av arbetsförmågan

kan sägas därav hava uppkommit. .........

Riksförsäkringsanstalten anser det därför nödvändigt, att den påföljd, som

olycksfallet skall hava medfört för att sjukpenning skall utgå, i den nya lagen

angives på sådant sätt, att därigenom tydligare, än som i 1901 års lag skett beträffande

sjukhjälp, kan framgå, dels i vilka fall sjukpenning skall tillkomma den

skadade, dels ock tidpunkten, då i invaliditetsfallen sjukpenningen skall upphöra

och livräntan vidtaga.

Beträffande den påföljd, som ett olycksfall skall hava medfört for att sjukpenning

skall utgivas, anser riksförsäkringsanstalten först och främst, att sjukpenning

skall, såsom dess namn också antyder, utgå för så vitt den skadade är

att anse såsom sjuk. Detta uttryck får därvid tagas så omfattande, att detta

tillstånd anses fortfara under den tid, under vilken den egentliga sjukdoms- och

läkningsprocessen pågår, samt så länge läkarvård eller annan behandling för den

skadades återställande erfordras, eller med andra ord under den tid, det av

olycksfallet föranledda allmänna eller lokala sjukdomstillståndet varar.

Så har riksförsäkringsanstalten behandlat de fall, i vilka först sjukhjälp

och sedermera livränta tillkommit den skadade, och det har visat sig, att fastBihang

till riksdagens protokoll 1916. 1 saml. 93 b höft. (Bil. till Nr 111.) 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

ställandet av den tidpunkt, då det allmänna eller lokala sjukdomstillståndet skall

anses hava upphört, icke förorsakat några vidare svårigheter för den behandlande

läkaren och ej heller för riksförsäkringsanstalten och dess överläkare,

ehuru vid denna prövning i allmänhet finnes att tillgå allenast den beskrivning

av skadan, som lämnats uti de i ärendet inkomna läkarbetygen.

Men en bestämmelse därom, att för sjukpennings utgående förutsättes, att

det av olycksfallet föranledda allmänna eller lokala sjukdomstillståndet fortfar,

lämnar emellertid ensam för sig ej tillräcklig ledning för bedömandet av tidpunkten,

då hel sjukpenning skall utbytas mot mindre sjukpenning, eller då vid

övergående skador — vilka skador, enligt vad i den allmänna motiveringen framhållits,

i allmänhet icke torde föranleda mindre sjukpenning — hel sjukpenning

skall upphöra. Enligt kommittéförslaget skall, såsom också i 1901 års lag stadgas

om sjukhjälp, detta sistnämnda ske, då den skadade blivit återställd från

den av olycksfallet förorsakade väsentliga nedsättningen av arbetsförmågan.

Under den första tiden av sin verksamhet använde riksförsäkringsanstalten

nyssnämnda uttryck »väsentlig nedsättning av arbetsförmågan» i sina formulär

till läkarintyg för utbekommande av sjukhjälp, men det visade sig snart, att de

intygsgivande läkarne tolkade uttrycket i hög grad olika, ofta såsom halv, understundom

såsom än mindre nedsättning av arbetsförmågan, så att intygen merendels

ej gåvo någon ledning för bestämmande av sjukhjälpsersättningen. Riksförsäkringsanstalten

fann därför nödvändigt att i formulären till sjukhjälpsintyg

i stället använda uttrycket, att den skadade »varit oförmögen att utföra sitt vanliga

eller annat verkligt arbete». Denna formulering har nu använts ett flertal

år och visat sig fullt tillfredsställande. Den motsvarar det i kungörelsen angående

anmälan av olycksfall i arbete den 31 december 1912 använda uttrycket

»oförmögen att utföra_ sådant arbete, som vid tiden för olycksfallet motsvarat

hans krafter och färdigheter», och den torde också innebära i huvudsak detsamma

som 1901 års lag får antagas hava avsett med uttrycket »väsentlig .nedsättning

av arbetsförmågan», eller, såsom kommittén tolkar detta uttryck, en så

betydande nedsättning av arbetsförmågan, att den skadade är ur stånd att med

sitt arbete förvärva någon avsevärd inkomst. Enligt kommitténs förslag skall

hel sjukpenning i allmänhet utgå med vida högre belopp än den nuvarande sjukhjälpen.

_ Det blir därför nödvändigt att söka i betydlig grad skärpa kontrollen

över att icke sjukpenning uppbäres längre än vederbör, särskilt i de fall, i vilka

olycksfallets påföljder äro av övergående art. Då dessutom avsett är, att sjukkassor,

arbetsgivare och ortsombud skola biträda vid denna kontroll, är det naturligtvis

av allra största vikt, att ifrågavarande bestämmelse, med vilken motsvarande

uttryck i läkarbetyg och ombudsinstruktion bör stå i så nära överensstämmelse

som möjligt, erhåller en jämförelsevis bestämd och lättolkad form,

så att sådan kontroll, som nyss nämnts, kan utövas även av personer, som icke

äro fackmän på området. Det uttryck, som enligt vad nyss angivits för närvarande

användes i sjukhjälpsbetygen, nämligen att den skadade varit oförmögen

att utföra sitt vanliga eller annat verkligt arbete, synes riksförsäkringsanstalten,

särskilt med hänsyn härtill, från praktisk synpunkt vara synnerligen

lämpligt och att föredraga framför det i kungörelsen den 31 december 1912 använda.

Med förstnämnda uttryck kommer det nämligen att åligga de lokala organen

endast att iakttaga, om den skadade återgått i arbete, eller om särskilda

skäl kunna tala för att han förmår att göra det.

Med stöd av vad sålunda anförts får riksförsäkringsanstalten hemställa, att

såsom förutsättning för sjukpennings utgående måtte stadgas, att det av olycksfallet

opaginerad Kontrollera mot PDF

4:5

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

föranledda allmänna, dier lokala sjukdomstillståndet fortfar, samt jör hel sjukpenning

därjämte, att den skadade till följd av olycksjatlet är oförmögen att utföra sitt

vanliga clio)- annat verkligt arbete.

Riksförsäkringsanstalten har föreslagit eu kortare karenstid. Vinner riksförsiikringsanstaltens

förslag i denna riktning bifall, föranledes därav ändring i

bestämmelserna om den tid, från vilken sjukpenning skall utgå. Beträffande

formuleringen av bestämmelsen i sådant fall — liksom ock för det fall, att någon

karenstid möjligen icke skulle finnas lämplig — anser sig riksförsäkringsanstalten

böra fästa uppmärksamheten på eu omständighet, som vid angivandet i lagförslaget

av tidpunkten, från vilken sjukpenning skall beräknas, icke synes hava

beaktats. Det förekommer nämligen ganska ofta, att ett olycksfall först efter

någon kortare tid visar sig inverka på den skadades arbetsförmåga. Så är t. ex.

händelsen beträffande alla s. k. blodförgiftningar, i vilka fall den skadade ofta i

åtskilliga dagar efter olycksfallet är fullt arbetsför. Detsamma inträffar också

icke sällan i fråga om vissa ögonskador, särskilt sådana, som föranletts av inträngande

metallflisa. Det skulle naturligtvis vara alldeles oriktigt, om den

skadade skulle få uppbära sjukpenning allt ifrån dagen efter olycksfallsdagen

eller från den av riksförsäkringsanstalten föreslagna karenstidens slut och således

också för sådan tid, under vilken han varit i fullt arbete och uppburit full

arbetslön.

Riksförsäkringsanstalten får därför hemställa, att vid bestämmandet av den

tidpunkt, från vilken sjukpenning skall utgå, hänsyn måtte tagas till den av nksJörsäkringsanstalten

nu angivna omständigheten.

Riksförsäkringsanstalten övergår härefter till bestämmelserna om livräntas utgående.

Vid behandlingen av stadgandet rörande sjukhjälp har riksförsäkringsanstalten

redan haft tillfälle framhålla, hurusom enligt dess mening i lagen bör

tydligare, än som i kommittéförslaget skett, angivas, i vilka fall sjukpenning och

i vilka fall livränta skall utgå, samt tidpunkten, då i invaliditetsfall sjukpenning

skall utbytas mot livränta. I överensstämmelse med vad riksförsäkringsanstalten

för sådant ändamål hemställt beträffande sjukpenning, anser riksförsäkringsanstalten

det böra stadgas, att livränta skall utgå, först sedan det av skadan föranledda

allmänna eller lokala sjukdomstillståndet upphört.

Dessutom bör för livräntas utgående förutsättas, att skadan medfört förlust

eller minskning av arbetsförmågan. Kommittén har i detta avseende upptagit

samma uttryck, som förefinnes i 1901 års lag, nämligen att förlusten eller minskningen

av arbetsförmågan skall vara »för framtiden bestående». Detta uttryck

liksom stadgandet såväl i kommittéförslaget som i 1901 års lag, att sjukpenning

skall upphöra och livränta vidtaga, då för framtiden bestående förlust eller

minskning av arbetsförmågan inträtt, synas vila- på förutsättningen, att det i allmänhet

redan vid den tidpunkt, då sjukhjälp eller hel sjukpenning till den skadade

icke lämpligen bör vidare utgå, skall kunna bedömas omfattningen av det för

framtiden bestående men, som skadan skall komma att medföra, och att sålunda

redan då eu för livstiden gällande livränta skall kunna tillerkännas honom. Så är

emellertid i en mängd fall ingalunda förhållandet. Vid svårare brott å vissa av

skelettets delar såsom svårare arm- och benbrott, samt brott å ryggkotor och hjärnskål,

andra skador, som påverka rörelseförmågan i någon av de viktigare lederna,

samt en del ögon- och nervskador, pågår liksom i fråga om andra skador till en

början den egentliga sjukdoms- och läkningsprocessen. Den skadades tillstånd är

Livränta.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111.

då i ett mera akut stadium ock underkastat jämförelsevis hastiga förändringar. Men

även efter den tid, då detta egentliga sjukdomstillstånd upphört, och den skadade

kunnat, ehuru med mer eller mindre nedsatt arbetsförmåga, åter börja syssla

med arbete, och då sålunda sjukhjälpen bör upphöra att utgå, kan i angivna fall

oftast högst väsentlig ytterligare förändring — i allmänhet till förbättring, men

understundom till försämring — antagas komma att så småningom inträda, beroende

därpå, att befintlig kallusbildning och muskelatrofi så småningom försvinna,

att ärrbildningar förändras, att ledernas rörlighet upparbetas, att starrbildning

och grumling i ögat resorberas, eller att i övrigt sådana förändringar

inträda, som äro en följd av organismens ackomodationsförmåga. Men allt detta

sker långsamt, och det kan åtgå åratal, innan tillståndet kan anses oföränderligt.

Först vid denna tid kan alltså olycksfallet sägas hava medfört en för framtiden

bestående förlust eller minskning av arbetsförmågan. Då det emellertid ej gärna

kan vara tal om, att sjukhjälp under hela tiden dessförinnan skall utgå, har riksförsäkringsanstalten

— och så skall också hava skett från de enskilda försäkringsinrättningarnas

sida — börjat allt mera att i sådana fall, som nyss berörts, tillerkänna

den skadade en livränta, vars belopp fastställts allenast för viss bestämd

tid, i allmänhet omkring ett år i sänder. Vid utgången av den tid, för vilken

livräntan bestämts, åligger det den skadade att till riksförsäkringsan stalten insända

nytt läkarbetyg med beskrivning å hans dåvarande tillstånd; och tages då

invaliditetsgradsättningen under förnyad prövning, sedan dessförinnan i erforderliga

fall riksförsäkringsanstalten gjort sig underrättad om beskaffenheten av det arbete,

den skadade under tiden utfört, och storleken av den ersättning, han därför

uppburit. Anordningen med dessa till sin storlek allenast för viss tid bestämda

livräntor, eller såsom de för korthetens skull pläga benämnas »tillfälliga livräntor»,

har visat sig från alla synpunkter synnerligen lämplig och lärer icke vidare kunna

undvaras. Av de år 1914 till ett antal av 450 av riksförsäkringsanstalten tillerkända

invalidlivräntor för skada, som före nämnda års ingång icke föranlett invaliditetsersättning,

voro 267 tillerkända för den skadades livstid och 183 för

endast viss bestämd tid. I ännu större utsträckning komma enligt riksförsäkringsanstaltens

erfarenhet från handläggningen av ärenden rörande ersättning förskapa,

som ådragits under militärtjänstgöring, de så kallade tillfälliga livräntorna

till användning, då ersättning skall utgå för sjukdom. Samma erfarenhet som i

Sverige har också i utlandet gjorts rörande nödvändigheten av tillfälliga livräntor;

och såväl i den nyare norska lagstiftningen i ämnet som i den tyska

Reichsversicherungsordnung hava särskilda bestämmelser intagits beträffande livräntor

av denna art.

Det torde emellertid, såsom av det föregående framgår, vara uppenbart, att

beviljandet av livränta för viss tid står i mindre god överensstämmelse med ordalydelsen

av 6 § i kommitténs lagförslag. Riksförsäkringsanstalten får därför och

under åberopande av vad ovan sagts rörande villkoren och tiden för livräntas

utgående, härmed hemställa, att kommitténs förslag i nu förevarande avseende

måtte förändras i sådan riktning, att livränta stadgas skola utgå, först sedan det

av olyeksjatlet föranledda allmänna eller lokala sjukdomstillståndet upphört, samt att

anordningen med livränta, som beviljas allenast för viss bestämd Hd, däri vinner stöd.

Det skulle nu kunna framhållas, att, då riksförsäkringsanstalten uti ovan

angivna avseenden, på sätt som skett, kunnat åtminstone för sin del genomföra

den praxis, som förhållandena i verkligheten krävt, samma praxis också skulle

kunna bibehållas, om i den nya lagen de ifrågavarande stadgandena upptagas

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111. 4i>

oförändrade. Så synes dock icke saken för riksförsäkringsanstalten. Först och

främst torde det säga sig självt, att upprätthållandet av eu praxis, som icke har

tillräckligt formellt stöd i den i ämnet gällande lagen, måste föranleda svårigheter

och tidsödande skriftväxling. Det är också klart, att det hör vara jämförelsevis

lätt att med lämplig sedvänja komplettera eu författning, vilken, såsom

fallet är med 1901 års lag, utgör den första gällande lagen på området, och som

därför också kan antagas vid tillämpningen vika sig i ett eller annat avseende

kräva ett fullständigande. Vid förnyad lagstiftning i ämnet måste förutsättas,

att den dittills vunna erfarenheten tillgodogöres. Den vid sidan av lagen utbildade

praxis torde därför böra, för så vitt den vinner godkännande, genom

ändrade bestämmelser legaliseras. Sker ej detta, kan det vara att befara, att

detta förhållande kommer att åberopas såsom bevis, att den förutvarande praxis

icke vunnit lagstiftarens godkännande.

Det skulle också kunna göras gällande, att behovet av de så kallade tillfälliga

livräntorna skulle kunna tillfredsställas genom användande dels av den

mindre sjukpenningen, som av kommittén föreslagits, dels ock av bestämmelserna

i 13 § 2 punkt om jämkning i tillerkänd livräntas belopp. Så är emellertid enligt

riksförsäkringsanstaltens förmenande icke förhållandet. Såsom av det föregående

framgår, böra sjukpenning och livränta utgå, under det den skadades tillstånd

befinner sig i helt olika stadier, och för var och en av dessa ersättningsformer

bör anvisas ett särskilt område. Skulle man också icke vilja taga någon hänsyn

härtill, torde dock icke kunna bortses därifrån, att sjukpenningen, som skall

utbetalas för vecka och endast kan tillerkännas för jämförelsevis kort tid i

sänder, i betydligt högre grad än livräntan tynger förvaltningen och ökar dess

kostnader.

Yad därefter angår tillämpningen av bestämmelsen i 13 §, torde det ligga

i sakens natur, att, om livräntan redan från början skall givas definitiv karaktär,

man vid invaliditetsgradsättningen för att undvika onödiga rubbningar i livräntebeloppet

lätt kan lockas att till den skadades förfång taga allt för mycken hänsyn till

den förbättring i tillståndet, som antages vara att emotse. Erfarenheten har

vidare visat, att det från den skadades sida göres så störa svårigheter som möjligt,

då en såsom definitiv ansedd livränta skall till sitt belopp nedsättas, såsom

också naturligt torde vara, då livräntetagaren levat sig in i den tron, att han för

alltid skall få behålla den livränta, som tillerkänts honom. Det blir riksförsäkringsanstalten,

som måste taga initiativ i saken samt infordra erforderliga handlingar,

och det har visat sig ofta vara ganska svårt att förmå livräntetagaren att

insända läkarbetyg, ehuru detta ersättes av riksförsäkringsanstalten; i de flesta

fall har därför erfordrats, att livränteutbetalningen inställts för ett eller ett par

kvartal. Helt annorlunda är förhållandet, då s. k. tillfällig livränta tillerkänts.

Då har livräntetagaren från början fått klart för sig, att förändring i livräntebeloppet

kan komma att inträda. Han har då allt intresse av att livräntan skall i

behörig tid förnyas och insänder därför också vanligen självmant de erforderliga

handlingarna.

Såsom kommittén framhållit, bör läkarvård och läkemedel kunna tillkomma

den skadade, även om han blivit återställd inom så kort tid, att han ej är berättigad

till sjukpenning. Det synes dock riksförsäkringsanstalten tveksamt, om

lagbestämmelsens formulering verkligen medgiver detta. Riksförsäkringsanstalten

Läkarvård

m. m.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

vill därför ifrågasätta, om ej ett förtydligande tillägg till denna bestämmelse (6 §

sista punkten) bör göras.

Bland de hjälpmedel, som den skadade skall äga rätt att erhålla, namnes i

förslaget bland andra särskilt bråckband. En bråekåkomma uppkommer emellertid

endast undantagsvis genom olycksfall, och då det visat sig, att ett bråck i flertalet

fall kan genom ett jämförelsevis ofarligt operativt ingrepp borttagas,

vilket för den skadade i allmänhet är ojämförligt fördelaktigare än att livet

igenom nödgas bära bråckband, plägar riksförsäkringsanstalten i allmänhet, då

ett fall av bråck anmäles, söka förmå den skadade att underkasta sig operation.

Det skulle därför vara lämpligast, om ordet bråckband finge utgå ur sista punkten

av 6 §. Skulle ett bråck verkligen vara av traumatisk natur och icke kunna

borttagas, lärer väl i allt fall av stadgandena uti ifrågavarande punkt följa, att

bråckband skall tillerkännas den skadade.

De ändringar av 6 § i lagförslaget, om vilka riksförsäkringsanstalten såväl

i allmänna motiveringen som här ovan hemställt, torde icke utan svårighet låta

sig inpassas i förslaget. Samtliga de av riksförsäkringsanstalten framställda

önskemålen skulle emellertid tillgodoses, om § erhölle ungefärligen den lydelse,

som här nedan angives, därvid riksförsäkringsanstalten, ehuru bestämmelserna i

övrigt äro formulerade så, att de medgiva användningen av s. k. tillfälliga livräntor,

dock för det fall, att ordet livränta skulle anses strida däremot, intagit

en uttrycklig förklaring, att livränta må tillerkännas jämväl för viss bestämd tid.

6 § skulle således kunna erhålla ungefärligen följande lydelse:

»Har arbetare skadats till följd av olycksfall i arbete, skall, på grund avförsäkringen,

till honom utgivas

l:o) under den tid, det av olycksfallet föranledda allmänna eller lokala sjukdomstillståndet

varar,

sjukpenning, som utgår, om den skadade till följd av olycksfallet är oförmögen

att utföra sitt vanliga eller annat verkligt arbete, med två tredjedelar av

den skadades dagliga arbetsförtjänst, och om olycksfallet medfört nedsättning avarbetsförmågan

i ringare grad än nu är sagt, med det lägre belopp, som svarar

mot nedsättningen av- arbetsförmågan, för varje dag, räknat från och med fjärde

dagen efter dagen för olycksfallet eller från och med den senare dag, då sådana

förhållanden inträtt, att den skadade enligt v-ad nyss angivits, är berättigad till

sjukpenning;

2:o) sedan det av olycksfallet föranledda allmänna eller lokala sjukdomstillståndet

upphört,

livränta, som utgår, vid förlust av arbetsförmågan, med två tredjedelar av

den skadades årliga arbetsförtjänst och, vid minskning av arbetsförmågan, med

det lägre belopp, som svarar mot arbetsförmågans minskning. Livränta, som må

tillerkännas jämv-äl för viss bestämd tid, utgår ej, där ej arbetsförmågan bliv-it

nedsatt med minst en tiondel.

Den skadade äger ock att från och med dagen för olycksfallet samt därefter,

intill dess han bliv-it återställd, eller, om detta ej skett inom de tre första

dagarna efter dagen för olycksfallet, så länge sjukpenning till honom utgår, erhålla

läkarvård, eller, där sådan ej utan oskälig kostnad kan anskaffas, annan

lämplig vård jämte nödiga läkemedel, vartill räknas även andra till arbetsförmågans

höjande erforderliga hjälpmedel, såsom kryckor, enklare konstgjorda lemmar,

glasögon och dylikt. Läkarbetyg, som erfordras för ersättnings utbekommande,

ersättas av- försäkringsinrättningen.»

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

47

8 §•

Kommittén bär vid angivandet i 8 § av de allmänna reglerna för bestämmande

av invaliditetsgraden följt motsvarande stadgande i 5 § av 1901 års lag.

I sistnämnda § finnes dessutom till ledning vid invaliditetsgradsättningen en

uppgift å den invaliditetsprocent, som svarar mot var och en av vissa uppräknade,

mera typiska skador. Kommittén bar ansett sig kunna ur lagtexten utesluta

denna uppgift. Det synes riksförsäkringsanstalten också vara alldeles klart, att

med den erfarenhet på området, som numera vunnits, en dylik uppgift icke

ridare kan erfordras.

De av kommittén från 1901 års lag upptagna allmänna reglerna för invaliditetsgradsättningen

hava i tillämpningen icke föranlett några svårigheter med

undantag av stadgandet, att, om den skadade var behäftad med kroppsskada eller

lyte, hänsyn skall tagas jämväl till den mindre arbetsförmåga, som till följd därav

vid olycksfallet hos honom förefanns. Detta stadgande fanns ej i det ursprungliga

lagförslaget utan tillädes av det särskilda utskott, som vid 1901 års riksdag

hade ärendet till sin behandling. Enligt utskottets betänkande avsåg detta

tillägg, som gjorts för undvikande av missförstånd vid tillämpning av paragrafen,

ett tyclliggörande därav, att, därest skadad arbetare före olycksfallet varit behäftad

med kroppsskada eller lyte, dessa kroppsfel vid bestämmandet av invaliditetsgraden

icke finge utan vidare sammanräknas med de genom olycksfallet orsakade

skadorna. Att en dylik sammanläggning icke kan få äga rum, är ju alldeles

klart, och något sådant hade väl knappast varit att befara. Däremot kan denna

bestämmelse, som, tolkad efter ordalydelsen, väl skulle betyda, att förutvarande

kroppsskada eller lyte alltid bör vid bedömandet av en senare ådragen

skada verka i riktning av nedsättning i invaliditetsgraden, i en mängd fall leda

till en alldeles felaktig invaliditetsgradsättning. Om man t. ex. för att taga ett

enkelt och fullt typiskt fall, antager, att förlust av synförmågan å båda ögonen

alltid skall anses medföra eu invaliditet av 100 % och förlust av synförmågan å

ett öga, då andra ögat är oskadat, en invaliditet av 20 % och vidare antager,

att en arbetare, till följd av olycksfallsskada blivit blind å ena ögat och därför

erhållit livränta efter 20 %, så bör, om han genom ett nytt olycksfall förlorar

synförmågan å andra ögat, denna senare skada anses medföra nedsättning i hans

arbetsförmåga med 80 %. Den förutvarande skadan föranleder alltså i detta fall

i stället för nedsättning en förhöjning av invaliditetsgraden med ej mindre 60 %.

I enahanda riktning fast i olika grad, verkar ock förutvarande nedsättning av

synförmågan å ena ögat vid sådan skada å andra ögat, som medför förlust eller

nedsättning av synförmågan å detta öga. Det samma är också förhållandet i

motsvarande fall med skador, som inverka på hörseiförmågan; och även i åtskilliga

andra fall, ehuru på annan grund, kan eu förutvarande skada verka förhöjande

på invaliditetsgraden. Om alltså ifrågavarande bestämmelse, så tolkad

som dess ordalydelse angiver, i åtskilliga fall icke skulle medgiva en riktig invaliditetsgradsättning,

måste dock erkännas, att den i övrigt är väl förenlig med

den nuvarande lagens bestämmelse, att invaliditetsersättningen skall utgå efter

ett visst, för helinvaliditet i lagen fastställt belopp. Däremot står densamma i

sin nuvarande form icke i god överensstämmelse med den av lagförslaget antagna

grundsatsen, att invaliditetsersättningen skall utgå efter den skadades

arbetslön. En kroppsskada eller ett lyte, som är av den betydelse, att hänsyn

därtill bör tagas vid invaliditetsgradsättningen, torde i regel få anses hava medfört

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 111.

nedsättning av arbetsförmågan och därigenom också av arbetslönen — det är

ju för att ersätta en dylik löneminskning, som invaliditetsersättning skall utgå

och som denna om möjligt bör bestämmas efter arbetsinkomsten. Om nu samma

skada eller lyte därjämte skulle vid invaliditetsgradsättning i anledning av

sedermera ådragen skada verka i riktning att nedsätta invaliditetsgraden, skulle

densamma alltså inverka i dubbel måtto, något som naturligtvis ej kan vara riktigt.

Emellertid är förutvarande kroppsskada eller lyte en omständighet, vartill

hänsyn givetvis måste tagas vid invaliditetsgradsättningen, men i vad riktning

denna omständighet skall verka, därom lärer icke någon allmängiltig regel kunna

givas, utan får detta bedömas efter förhållandena i varje särskilt fall. På grund

härav och under åberopande av vad riksförsäkringsanstalten ovan anfört, får

riksförsäkringsanstalten därför hemställa, att ifrågavarande stadgande ändras, så

att detsamma endast kommer att innehålla, att vid bedömandet, i vad mån viss

kroppsskada åstadkommit nedsättning av arbetsförmågan, hänsyn skall tagas jämväl

till kroppsskada eller lyte, som vid olycksfallet förefanns hos den skadade.

9 §.

Yad angår sättet för arbetsförtjänstens beräknande, torde denna fråga med

den synnerligen stora mängd av fall, i vilka skälighetsprövning skall äga rum,

nog komma att i tillämpningen föranleda svårigheter och ofta giva anledning till

klagomål, även där den skadades rätt, så långt ske kunnat, blivit tillgodosedd.

Riksförsäkringsanstalten förbiser emellertid icke, att med den stora omfattning

ifrågavarande lagstiftning enligt kommitténs förslag skulle erhålla, svårigheter

givetvis möta att i lagen lämna mera detaljerade regler, tillämpliga å alla olika

fall. Sedan genom lagens tillämpning under ett par år någon erfarenhet vunnits

i förevarande avseende, torde det måhända komma att visa sig lämpligt att i

ett eller annat avseende komplettera ifrågavarande bestämmelser.

Beträffande de fall, då den skadade icke oavbrutet under ett helt år använts

till arbete av arbetsgivaren, eller då avlöningen för någon del av året icke

med tillräcklig noggrannhet kunnat bestämmas, synes det naturligast och mest

praktiskt, att den årsavlöning, som skall ligga till grund för ersättningarnas belopp,

i första hand bestämmes efter avlöningen hos samme arbetsgivare under

motsvarande tid för andra arbetare av samma arbetsförmåga och med liknande arbete

som den skadade. Först om bestämmandet ej kan ske på nyssnämnda

sätt, torde årsavlöningen böra fastställas efter avlöningen i arbetsorten i övrigt.

Ehuru detta ej finnes uttryckligen utsagt i lagbestämmelsen, utgår riksförsäkringsanstalten

dock från att bestämmelsens formulering ej lägger något hinder i

vägen för en sådan tillämpning.

11 §•

Stadgandena i denna paragraf innebära bland annat, att arbetsgivare under

vissa förutsättningar själv kan få stå olyeksfallsrisken i dess helhet eller till viss de!.

Jämväl i förstnämnda fall anses enligt lagen försäkring äga rum i riksförsäkringsanstalten

eller sådant arbetsgivarbolag, som avses i 4 §, ehuru någon verklig

premie icke erlägges.

I likhet med kommittén anser riksförsäkringsanstalten lämpligt, att arbetsgivare

i särskilda fall under betryggande villkor själv skall kunna få stå olycks
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

fallsrisken i (loss helhet eller till viss del. Särskilt kali detta vara av betydelse

för staten och kommun ävensom en eller annan större arbetsgivare, som gjort

avsättningar till fonder för bestridande av olycksfallsersättningar. Härvid måste

emellertid förutsättas, dels att samtliga utgående ersättningar fastställas i full

överensstämmelse med lagens föreskrifter, dels att tillräcklig säkerhet linnes för

ersättningarnas utgående. Med hänsyn härtill och jämväl för att säkerhet skall

förefinnas för att statsverket ej skall gå miste om vederbörligt förvaltningsbidrag

(jämför länder 16 §), vill riksförsäkringsanstalten — i händelse även arbetsgivarbolag

skola förefinnas — föreslå att avdrag ej må ske motsvarande hela ersättningen

enligt 6 och 7 §§ eller den huvudsakliga delen därav, om ej försäkringen, i

den mån sådan förutsättes i 11 §, äger rum i riksförsäkringsanstalten.

På grund av stadgandena i 11 § skulle även affärsbolagen i verkligheten,

om än icke formellt, kunna bliva bärare av försäkringen. En arbetsgivare kan

förklara sig vilja själv utgiva alla ersättningar enligt lagen, och som säkerhet

enligt 15 § anvisar han en försäkring i ett enskilt affärsbola^ vilket åtagit sig

att utgiva ersättning enligt lagen till ifrågavarande arbetsgivares arbetare. Visserligen

skall riksförsäkringsanstalten godkänna säkerheten, men det torde i allmänhet

ej vara möjligt för riksförsäkringsanstalten att som säkerhet avvisa försäkring

i ett av försäkringsinspektionen godkänt och övervakat bolag.

Riksförsäkringsanstalten skulle emellertid för sin del anse synnerligen

olämpligt, om affärsbolagen sålunda — i motsats mot bestämmelserna i 4 § —

faktiskt skulle kunna bliva bärare av försäkringen. Häremot gälla icke endast

de skäl, som tidigare anförts mot arbetsgivarbolagen, utan här tillkommer även,

att affärsbolagen måste driva sin rörelse ur vinstsynpunkt. Riksförsäkringsanstalten

vill på det kraftigaste avstyrka, att dylika synpunkter fortfarande skola få

tillfälle att göra sig gällande inom socialförsäkringen. Stadgande synes alltså

vara erforderligt för att förhindra, att arbetsgivare som säkerhet för ersättningarnes

utgivande åberopar försäkring i enskilt affärsbolag. Dylikt stadgande

torde emellertid lämpligen böra intagas i 15 §.

Kommittén synes hava avsett, att ordet »understöd» i 11 § skall kunna för

vissa fall innefatta även avlöning (se sid. 128). I fråga om statens och möjligen

kommuns tjänstemän, vilka ofta hava fastställd rätt att t. ex. vid sjukdom uppbära

viss del av sin avlöning, torde man dock knappast kunna under »understöd»

inbegripa även dem tillkommande avlöning. Någon förklaring härav synes

därför böra ifrågasättas.

Riksförsäkringsanstalten vill i detta avseende även fästa uppmärksamheten

därå, att förpliktelse för arbetsgivaren att, då arbetaren till följd av inträffat olycksfall

förlorat sin arbetsförmåga eller fått densamma i .betydlig grad nedsatt, till

honom utbetala avlöning, otvivelaktigt kan befria arbetsgivaren från skyldighet att

till motsvarande del utbetala sjukpenning, men att det däremot synes ovisst,

om sådan förpliktelse kan, åtminstone i andra fall än vid ordinarie anställning

i statens tjänst, fritaga honom från utbetalningen av livränta.

Uttrycket »till väsentlig del bildats genom bidrag av arbetsgivaren» anser

kommittén böra tolkas så, att åtminstone hälften av understödet från kassan

bör täckas av bidraget. Då ordet »väsentlig» enligt kommitténs förslag i 6 §

användes i en uti viss mån annan betydelse, och uttrycket för övrigt i och för

sig måste anses mindre tydligt, synes det lämpligare, om i stället för »till väsentlig

del» i 11 § annat uttryck användes, möjligen »till större delen» eller hellre »till

minst hälften».

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 93 b höft. (Bil. till Nr 111.) 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

13 §.

I gällande olycksfallslag finnes beträffande jämkning stadgad en preskriptionstid

av två år från beslutets eller avtalets dag. Kommittén bar nu föreslagit,

att möjligbeten till jämkning ej skall inskränkas till viss tid.

Erfarenbeten bar visat, att den nu gällande tiden, inom vilken begäran om

jämkning må framställas, är alltför kort. Av praktiska skäl vill riksförsäkringsanstalten

emellertid ifrågasätta, om icke en längre preskriptionstid, t. ex. en tid

av 5 år efter beslutets dag, borde bestämmas i den nya lagen. Det torde eljest

ofta kunna inträffa fall, då det blir ytterst svårt att avgöra, om t. ex. en försämring

är att tillskriva följder av olycksfallet eller ålderdomsförändringar eller dylikt.

14 §.

Enligt best^nmelserna i denna paragraf skola livräntor utbetalas månadsvis,

därest ej ersättnings tagaren samtycker till utbetalning för längre betalningsterminer.

Kommittén bar visserligen till behandling upptagit frågan, om man

kunde liava skäl att för de olika beloppen föreskriva betalningsterminer av olika

längd, men bar av anförda skäl stannat vid ovanberörda föreskrift.

Enligt riksförsäkringsanstaltens mening skulle det emellertid vara till stor

lindring i förvaltningsbesväret, om samtliga livräntor å obetydliga belopp kunde

få utbetalas för längre terminer än en månad. Visserligen kan ju enligt förslaget

överenskommelse i ämnet få träffas med ersättningstagaren, men — bortsett

från dan omgång detta orsakar — vinnes ej med säkerhet härigenom ett

enhetligt utbetalningssätt för ifrågavarande livräntor. Det torde få erinras om

att i den tyska lagen (se sid. 60, del VI av kommitténs betänkande) föreskrives,

att om ränta uppgår till högst 60 mark årligen, den utbetalas kvartalsvis i förskott.

Då emellertid enligt nu gällande svenska lag livräntor med belopp av

ända till 300 kronor utbetalas kvartalsvis, utan att olägenhet därav försports,

skulle riksförsäkringsanstalten för sin del anse lämpligt, att åtminstone livräntor

å belopp, understigande 120 kronor om året eller 10 kronor för månad, utbetalades

kvartalsvis, dock icke mer än en månad i förskott eller således å första

dagen av kvartalets sista månad såsom.enligt nuvarande lag.

Enligt lagen om allmän pensionsförsäkring utbetalas visserligen även mindre

belopp månadsvis; men förhållandena äro här ej fullt jämförliga. Pensionstagarne

enligt pensionsförsäkringslagen äro nämligen oförmögna till arbete, under

det att livräntetagarne enligt olycksfallslagen i de flesta fall äro i större eller

mindre grad arbetsföra och alltså ej helt beroende av livräntan.

Riksförsäkringsanstalten vill nämna, att, fastän livräntebeloppen nu utbetalas

kvartalsvis, uttrycka livräntetagarne ofta missnöje därmed, emedan de för varje

gång nödgas anskaffa prästbevis. På därom gjord begäran sker också i ganska

många fall utbetalning av livränta halvårsvis eller årsvis.

För att emellertid bereda möjlighet för försäkringsinrättningen att i särskilda

fall utbetala livränta även för kortare terminer, skulle kunna föreskrivas,

att (sjukpenning och) livränta med ersättningstagarens samtycke och utan återbetalningsskyldighet

må utbetalas även för andra betalningsterminer än i lagbestämmelsen

angives. Härigenom skulle man ook kunna tillmötesgå önskemålet,

att i de fall, då livränta utgår jämte pension enligt pensionsförsäkringslagen, livräntan

och pensionen skola kunna utbetalas för samma terminer.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl, Maj: t* K Ad. Proposition Nr 111. 51

Riksförsäkringsanstalten hemställer alltså, att i 14 § måtte, i fråga om tiden

för utbetalning av livränta, stadgas, att livränta utbetalas för varje månad, räknad

/rån den dag rätten till livränta inträtt, ä månadens första dag, utan återbetalnings''

skyldighet för månad, under vilken rätten till livräntan upphört eller livräntan minskats;

dock att om livräntas årliga belopp understiga• etthundrafjaga kronor, livräntan

utbetalas för varje kvartal, räknat från den dag rätten till livränta inträtt,

å första dagen av kvartalets sista månad, utan återbetalningsskyldighet, därest under

den månaden rätten till livränta upphört eller livräntan minskats; ävensom att sjukpenning

och livränta må med er sättning stag ar ens samtycke, och utan återbetalningsskyldighet

utbetalas för andra betalningsterminer än ovan sagts.

kommittén tiar i samma paragraf upptagit ett stadgande om viss preskriptionstid

för förfallna och ej lyflöde ersättningsbelopp. Detta stadgande synes riksförsäkringsanstalten

synnerligen lämpligt.

Härjämte vill riksförsäkringsanstalten föreslå, att ett stadgande om viss

preskriptionstid även i avseende å själva rätten till livränta införes i lagen. Det

torde nämligen vara ovisst, om den allmänna fordringspreskriptionen gäller i avseende

å denna rätt. Och om så ej iir fallet, skulle riksförsäkringsanstalten, då

livräntetagare ej låter sig avhöra, men det ej heller är bekant, att han avlidit,

under kanske många tiotal år nödgas i sina räkenskaper och sin livräntefond upptaga

värdet av livränta, vars belopp under denna tid ej lyftats. Redan nu har

riksförsäkringsanstalten haft åtskilligt besvär i detta hänseende. Det torde få

erinras om att ett stadgande i liknande syfte finnes i reglementet för barnmorskornas

pensionsanstalt den 31 december 1910. Detta stadgande (22 §) lyder:

»Pensionstagare, som under tio efter varandra följande år icke anmält sig till

förfallen pensions lyftande, skiljes från anstalten och har förlorat rätten att uppbära

pension».

I motsvarighet härtill skulle i den nu föreslagna lagen kunna föreskrivas,

att livräntetagare, som under tio på varandra följande år ej lyftat livränta, skall

hava förverkat rätten till densamma.

15 §.

Såsom riksförsäkringsanstalten nedan under 19 § får tillfälle närmare beröra,

torde det i många fall visa sig nödvändigt eller lämpligt, att försäkringsavgift

betalas i efterskott, utan att provisoriskt avgiftsbelopp förut inbetalats.

Det torde dessutom, i synnerhet i början av den föreslagna försäkringslagens tilllämpning,

innan riksförsäkringsanstaltens register över arbetsgivare hunnit bliva

fullständiga, ej sällan inträffa, att personer, som befinnas vara försäkringspliktiga

arbetsgivare, ej inbetala någon försäkringspremie. När riksförsäkringsanstalten

sedermera erhåller kännedom om det försäkringspliktiga arbetet, t. ex. vid ett inträffat

olycksfall, har arbetsgivaren att betala retroaktivavgifter kanske ända från

arbetets början, respektive lagens ikraftträdande (dock med iakttagande av de allmänna

preskriptionsbestämmelserna). I sådana fall eller eljest, då avgift betalas

i efterskott, bör denna avgift något förhöjas till täckande av ränteförlust m. m.

Det synes alltså i denna paragraf uttryckligen böra stadgas, att i förevarande

fall försäkringsavgiften må skäligen förhöjas. Efter ordet »med tillägg» i första

stycket skulle kunna inskjutas »dels, ifall avgiften betalas i efterskott, av med hänsyn

därtill bestämt skäligt belopp, dels» ....

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Under åberopande av vad riksförsäkringsanstalten anfört vid 11 §, hemställer

riksförsäkringsanstalten likaledes, att i andra stycket av 15 § måtte stadgas,

att för utgivande av understöd enligt 11 § ej må såsoni säkerhet godkännas

försäkring i enskilt försäkringsbolag.

Dessutom skulle kunna ifrågasättas, om ej, för att förebygga missbruk i

fråga om tillämpningen av förevarande stadgande, borde föreskrivas, att den i

denna paragraf omförmälda säkerhet skall godkännas av försäkringsrådet.

16 §.

I anledning av bestämmelsen i första stycket av denna paragraf vill riksförsäkringsanstalten

erinra om att, då tilläggsavgiften till statsverket givetvis skall

beräknas efter det definitiva premiebeloppet till riksförsäkringsanstalten, det ofta

kan inträffa, att redan erlagd tilläggsavgift till någon del sedermera måste återbäras

till försäkringstagaren, nämligen i de fall, då det definitiva premiebeloppet befinnes

vara lägre än det provisoriska och således återreglering skall äga rum.

Det torde kanske få antagas, att ifrågavarande lagbestämmelse icke utgör hinder

för sådan återbäring av tilläggsavgift, men bör i allt fall denna fråga beaktas

vid utfärdande av de närmare bestämmelserna om tilläggsavgifternas erläggande.

Beträffande bestämmelserna i paragrafens andra stycke rörande bidrag från

arbetsgivarbolag, vill riksförsäkringsanstalten framhålla vikten av att erforderlig

kontroll erliålles däröver, att premierna beräknas efter lagens föreskrifter i det

fall, att arbetsgivare enligt 11 § själv står hela eller en del av olycksfallsrisken.

Arbetsgivarbolaget har intet intresse av att tillräcklig premie beräknas

i detta fall, utan snarare tvärtom, enär bolaget då undslipper med mindre bidrag

till statsverket. För att förebygga ett kringgående av ifrågavarande bestämmelse

skulle emellertid i 11 §, såsom riksförsäkringsanstalten redan föreslagit,

kunna stadgas, att avdrag ej må ske motsvarande hela ersättningen enligt

6 och 7 §§ eller huvudsakliga delen därav, om ej försäkringen — såsom detta

förhållande benämnes i lagförslaget, även för det fall att någon egentlig premie

icke skall erläggas — är tagen i riksförsäkringsanstalten.

17 §•

Kommitténs förslag, att arbetsgivare endast på därom framställd begäran

skall lämna den försäkringsinrättning, i vilken försäkringen äger rum, uppgifter

om arbetets beskaffenhet, arbetarnes antal, arbetstid, avlöningsförhållanden o. d.

torde innebära en väsentlig olikhet mot motsvarande bestämmelser i de

flesta utländska lagar med försäkringsplikt. Arbetsgivare äro nämligen enligt

dessa lagar i allmänhet skyldiga att utan anmaning göra anmälan om påbörjandet

eller upphörandet av försäkringspliktig verksamhet, ändringar i densamma m. m.,

om avlöningssummor och antal arbetare m. m.

Visserligen är det, såsom kommittén anfört, med det stora antal mindre

arbetsgivare, som skulle komma att underkastas den nya lagen, nödvändigt att

iakttaga stor försiktighet vid angivandet av de skyldigheter, som böra åläggas

arbetsgivaren. Men å andra sidan kan det ej vara att förorda att taga så stor

hänsyn till arbetsgivarne, att försäkringsinrättningen i alltför hög grad betungas

med svårigheter att erhålla nödiga uppgifter.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kun*)l. Maj:In Nåd. Proposition Nr 111. 5;5

Kommittén liar tänkt sig, att riksförsäkringsanstalten med tillhjälp av mantalslängderna

och upplysningar från ombuden eller från arbetsgivarne själva

eller från annat håll skulle kunna erhålla uppgift om de arbetsgivare, som omfattas

av lagen, ävensom sådan kännedom om deras verksamhet, att provisoriska

premier kunde bestämmas. De ytterligare uppgifter angående avlöningsförhållanden

och verksamhet i övrigt, som kunna erfordras för premiernas reglering

m. in., skulle riksförsäkringsanstalten i allmänhet infordra från arbetsgivarne.

Mantalslängderna komma även enligt riksförsäkringsanstaltens mening, att

bliva av stor betydelse för erhållande av kännedom om arbetsgivarne. Och eu

viktig komplettering av dessa torde kunna erhållas genom anstaltens ortsombud.

Men riksförsäkringsanstalten är å andra sidan av den bestämda åsikten, att

dessa källor för upplysning ej äro tillräckliga. Om det stora antalet tillfälliga

eller kortvariga arbeten, såsom byggnads-, skogsarbeten m. tb, kan man i allmänhet

ej erhålla kännedom på nu angivna sätt. <

Härtill kommer, att det för riksförsäkringsanstalten är nödvändigt icke

allenast att vinna kännedom om, vilka arbetsgivare som finnas, utan även att

erhålla för premiernas bestämmande erforderliga uppgifter. Att i alla de fall,

då tillräckliga upplysningar från mantalslängderna eller av ombuden ej kunna

erhållas, av arbetsgivarne infordra erforderliga uppgifter, skulle säkerligen, med

hänsyn till det stora antalet försäkringspliktiga arbetsgivare, komma att medföra

ett alltför omfattande arbete för riksförsäkringsanstalten, vilket i sin ordning

skulle inverka höjande på förvaltningskostnaderna.

Riksförsäkringsanstalten anser alltså nödvändigt, att de arbetsgivare, som

avses i den föreslagna lagen, principiellt skola åläggas skyldighet att verkställa

erforderliga anmälningar och lämna nödiga uppgifter även utan särskild begäran

av försäkran gsinrättningen.

Dock torde man härvid kunna skilja mellan å ena sidan större arbetsgivare,

huvudsakligen inom industrien och samfärdseln, hos vilka ett större och ofta växlande

antal arbetare är sysselsatt samt i vilkas verksamheter ofta förekomma vidlyftigare

maskinella anordningar, och å andra sidan mindre arbetsgivare, såsom mindre

jordbrukare, hantverkare och handlande, husbönder för tjänstefolk m. fl., vilka tämligen

regelbundet sysselsätta en eller några få arbetare om året. Med avseende å de

större arbetsgivarne är det enligt riksförsäkringsanstaltens mening nödvändigt, att

de dels göra anmälan om början eller upphörande av försäkringspliktig verksamhet

samt om betydelsefullare förändringar däri, dels på regelbundna tider utan anmaning

lämna för premiernas fastställande erforderliga uppgifter angående, omfattningen

och arten av vederbörande verksamhet, arbetarantalet och avlöningsförhållanden

m. m. Dessa arbetsgivare äro i allmänhet redan nu på grund

av ingångna försäkringsavtal skyldiga att’ lämna liknande uppgifter, varför det

för dem icke torde orsaka någon svårighet. Ifrågavarande arbetsgivare böra

även nödvändigtvis, liksom nu är fallet, åläggas föra avlöningslistor enligt av

vederbörande försäkringsinrättning godkänt formulär.

Beträffande åter ovannämnda mindre arbetsgivare med föga växlande verksamhet

torde i stort sett tillräckliga uppgifter kunna erhållas ur mantalslängderna.

Dock torde för ändamålet vara erforderligt, att i mantalslängderna intages uppgift

om antal i rörelse eller yrke anställda personer, där sådan uppgift ej redan

finnes. Mantal slängdernas uppgifter kunna dessutom granskas och kompletteras

av ortsombuden. De mindre arbetsgivarne i sådan verksamhet, som här

s. 54 Kontrollera mot PDF

54 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

berörts, skulle därför kunna befrias från den arbetsgivare i allmänhet åliggande

skyldigheten att utan anmaning inkomma med anmälningar och uppgifter. Då

i särskilda fall ytterligare uppgifter erfordras, skulle dessa på begäran kunna

lämnas.

Beträffande tillfälliga eller kortvariga arbeten böra dessa i allmänhet, även

om de äro av obetydlig omfattning, vara underkastade anmälnings- och uppgiftsskyldighet.

Kiksförsäkringsanstaltens ortsombud böra jämväl särskilt åläggas

att söka skaffa sig kännedom om dessa arbeten, men anser riksförsäkringsanstalten

det otänkbart att utan oskälig kostnad kunna erhålla en så fulländad ombudsorganisation,

att genom densamma vunna upplysningar skulle i och för sig

vara tillfyllest. Man skulle ju också kunna tänka sig att för vissa fall såsom

villkor för påbörjande av t. ex. byggnadsarbete föreskriva, att vederbörlig anmälan

skall hava ingivits och möjligen även erforderlig premie hava erlagts till försäkringsinrättningen.

Dylika bestämmelser torde dock böra införas, först om erfarenheten

visar dem oundgängliga. Tillfälliga arbeten i hushåll, i trädgård o. d.

skulle dock, i den mån de ingå under lagen, kunna undantagas från uppgiftsskyldighet,

då premien för dylika arbeten väl i allmänhet torde uttagas genom ett

mindre tillägg till premien för försäkring av tjänare.

För att riksförsäkringsanstalten skall kunna utan alltför stor svårighet använda

sig av mantalslängderna, synes föreskrift böra utfärdas därom, att häradsskrivarne

i riket och motsvarande myndigheter i städerna årligen före den 15

mars skola till anstalten insända avskrifter av mantalslängderna. Vissa i längderna

förekommande uppgifter, såsom om hustrur och barn ävensom om mantalspenningarne,

skulle härvid kunna utelämnas, men å andra sidan skulle, såsom

riksförsäkringsanstalten ovan redan nämnt, i varje fall erfordras uppgift om antalet

hos varje arbetsgivare i rörelse och yrke anställda personer. För myndigheternas

besvär härmed torde böra utgå någon ersättning av statsmedel.

Då det icke synes vara lämpligt att i lagen angiva, vilka grupper av arbetsgivare

skola vara befriade från anmälnings- och uppgiftsskyldighet, torde det

böra lämnas åt Eders Kungl. Maj:t att utfärda föreskrift i ämnet.

Anmälan om påbörjande av verksamhet synes alltid böra göras till riksförsäkringsanstalten.

I andra avseenden böra uppgifter insändas till den försäkringsinrättning,

där försäkringen är tagen.

Åberopande vad sålunda anförts, hemställer riksförsäkringsanstalten, att

ifrågavarande paragraf måtte erhålla ungefär följande innehåll:

Arbetsgivare skall vara pliktig att vid påbörjande av sådant arbete, som i lagen

avses, ofördröjligen till riksförsäkringsanstalten efter av anstalten fastställt formulär

därom gorå anmälan. Uppliör arbetet eller undergår det sådana förändringar, som

kunna inverka på försäkring srisken, skall anmälan därom ofördröjligen göras till den

för säkring sinrättning, där försäkringen’ äger rum. Inom två månader efter utgången

av varje kalenderår eller, om arbetet tidigare upphört, inom en månad efter det detta

skett, skall arbetsgivaren vara pliktig, att till försåkringsinrättningen enligt av denna

fastställt formulär lämna sådana uppgifter om arbetets beskaffenhet och arbetarnes

antal, arbetstid och avlöningsförhållanden, som må erfordras för bestämmande av försäkringsavgift.

Sådana uppgifter, som nu angivits, ävensom uppgifter för bestämmande

av ersättningsbelopp, är arbetsgivaren jämväl skyldig att när som helst på

därom framställd begäran lämna till för säkring sinrättning en eller försäkringsrådet.

Arbetsgivaren är pliktig att föra avlöningslistor efter formulär, som godkänts

av den försäkringsinrättning, där försäkringen äger rum.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kung!. Mqj:ts Nåd. Proposition Nr 111. 55

Från vad sålunda stadgats, skall Konungen äga medgiva undantag.

I övergångsbestämmelserna till lagen bör intagas skyldighet för arbetsgivare

att senast sex månader före lagens ikraftträdande till riksförsäkringsanstalten

anmäla sin verksamhet, dock att Konungen även här skulle äga medgiva

undantag.

18 §.

Kommittén har här bland annat föreslagit, att försäkringsinrättningen skulle

äga att hos den myndighet, som enligt lagen om arbetarskydd utövar tillsyn å

samma lags efterlevnad, påfordra eller, där särskild skyndsamhet är av nöden,

ävensom i fråga om arbete, varå nämnda lag ej äger tillämpning, själv företaga

undersökning av de förhållanden, under vilka arbetet bedrives. Såsom det normala

har alltså kommittén tänkt sig, att den för premiers bestämmande och dylikt

nödvändiga inspektionen av arbetsföretag skulle för försäkringsinrättningen

äga rum genom yrkesinspektionen. Utan arbetsgivares samtycke skulle försäkringsinrättningen

i allmänhet icke äga rätt att besiktiga företag.

I anledning härav vill riksförsäkringsanstalten framhålla, att det för anstaltens

försäkringsverksamliet måste anses vara av den allra största betydelse,

att anstalten äger befogenhet att företaga besiktningar av arbetsföretag; och

tillåter sig riksförsäkringsanstalten i fråga härom erinra om vad riksförsäkringsanstalten

i sin underdåniga skrivelse den 30 september 1915 i sammanhang med

sitt förslag om anställande av en tjänsteman hos anstalten med speciell uppgift

att verkställa inspektioner anfört, nämligen i huvudsak följande. »För att kunna

bestämma premien för försäkring av arbetsföretag har riksförsäkringsanstalten

indelat de olika verksamheterna i farlighetsklasser och farlighetsgrader. För att

kunna hänföra ett visst företag till någon av dessa farlighetsklasser eller farlighetsgrader

(så kallad specialtariffering) erfordras i allmänhet noggrann kännedom

om det ifrågavarande arbetsföretaget, en kännedom, som i de flesta fall bäst vinnes

genom inspektion av företaget och i många fall icke står att vinna på annat sätt. Inspektion

kan vara behövlig, icke blott då försäkring av företaget begäres hos riksförsäkringsanstalten

eller försäkring där redan tecknats, utan även i det fall, då arbetsgivare

hos anstalten gör förfrågan om premie för försäkring av företag. Inspektion

bör avse att vinna upplysning om alla de omständigheter, som kunna hava inflytande

å risken för olycksfall, såsom exempelvis angående skyddsanordningar vid maskiner

m. m., arbetslokalers rymlighet och belysning, beskaffenheten av förefintliga

transmissioner och hissar och andra transportanordningar, ändamålsenligheten

av trappor, utgångar in. m. Därjämte bör inspektionen omfatta jämväl

undersökning rörande den rådande allmänna ordningen och arbetsintensiteten,

omständigheter, av vilka, enligt vad erfarenheten visat, olycksfallsrisken i icke

ringa grad är beroende, ävensom slutligen, i den mån det är möjligt, undersökning

rörande arbetsledningens intresse för arbetarnas bästa i fråga om förhindrande

av olycksfall eller botande av olycksfallsskador. Inspektion bör

emellertid omfatta icke allenast ett iakttagande av företagets beskaffenhet m. in.

från nu berörda synpunkter, utan bör därvid jämväl upptagas till bedömande, i

vad mån de iakttagna, förhållandena äro av betydelse för bestämmande av premien,

och bör den inspekterande kunna avgiva förslag rörande dennas storlek.

I vissa fall bör vid inspektion jämväl utredas, vilka ytterligare skyddsanordningar

eller andra förändringar, som synas vara erforderliga för att lägre premie skall

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kung!. Maj.is Nåd. Proposition Nr 111.

kunna beräknas. Även sedan premien för ett visst företag en gång blivit bestämd,

är inspektion av företaget i många fall behövlig efter någon tids förlopp.

Det har nämligen visat sig, att olycksfallsrisken på jämförelsevis kort tid

kan betydligt ändras.» Det kan tilläggas, att genom besiktningar av ifrågavarande

art befrämjas den nära och så att säga personliga beröringen mellan försäkringsinrättningen

och dess försäkringstagare, vilket måste anses vara av stor betydelse.

Under de gångna åren har riksförsäkringsanstalten genom sina tjänstemän

besiktigat omkring 2,500 arbetsföretag. På grund av bristen på arbetskrafter har

emellertid besiktningar ej kunnat företagas i den omfattning, som önskligt varit.

Även i utlandet har det ansetts vara av synnerlig betydelse, att försäkringsinrättning

erhåller tillfälle till besiktning av företag. Sålunda stadgar den tyska

Reichsversiclierungsordnung (§ 875), att yrkesföreningarna äro befogade, och på

begäran av riksförsäkringsämbetet pliktiga, att anställa tekniska inspektörer i

erforderligt antal för att övervaka, att föreskrivna skyddsåtgärder vidtagas, samt

taga kännedom om anordningarna i de industriella företagen, i den mån detta är

av betydelse för ett företags tillhörighet till yrkesförening eller för indelningen

i farlighetsklasser. Enligt vad riksförsäkringsanstalten har sig bekant, anses

denna befogenhet för yrkesföreningarna vara av allra största betydelse; och dylika

tekniska inspektörer finnas i stor utsträckning anställda. Staten har dessutom

särskilda yrkesinspektörer. Den schweiziska lagen stadgar (art. 64) att försäkringsanstaltens

ombud under arbetstiden skola lämnas fritt tillträde till alla

arbetslokaler och arbetsplatser.

Riksförsäkringsanstalten anser det alltså vara uppenbart, att anstalten måste

äga befogenhet att genom inspektion av ett företag själv skaffa sig kännedom

»om de särskilda förhållanden under vilka det (arbetet) bedrives» (15 § i förslaget),

givetvis med de undantag, som gälla i yrkesfarelagen för yrkeshemlighet

och dylikt. Ätt för varje fall skaffa sig sådan kännedom endast genom yrkesinspektionen

är ej tillfyllest, bortsett från att detta i allmänhet måste antagas kräva

rätt lång tid, bland annat emedan varje sådant ärende torde böra gå genom yrkesinspektionens

chefsmyndighet. De upplysningar, som genom yrkesinspektionen

erhållas, torde ofta komma att inskränka sig till meddelanden om förefintligheten

eller fullständigheten av skyddsanordningar, men ej beröra andra förhållanden,

som avse beskaffenheten av arbetsledningen, dess intresse för arbetarnas säkerhet

och trevnad i allmänhet, tillsyn angående arbetarnas efterlevnad av givna

föreskrifter, den allmänna ordningen vid företaget, arbetsintensiteten m. m. dylikt,

som är av väsentlig inverkan vid fastställande av en försäkringspremie. Man

kan ej heller av yrkesinspektionen förvänta ett förslag till eller råd angående viss

premie, som bör fastställas på grund av de vid företaget rådande förhållanden,

då detta går fullständigt utanför ramen av yrkesinspektionens uppgifter.

Enligt motiveringen för förevarande paragraf synes visserligen stadgandet i

fråga skola avse endast det fall, att arbetsgivare ej samtycker till undersökning

från försäkringsinrättningens sida. Fråga är emellertid, om icke stadgandets ordalydelse

skulle kunna anses förplikta riksförsäkringsanstalten att anlita yrkesinspektionen

i de fall, då detta kan ske och »särskild skyndsamhet» ej är av nöden.

Och det kan för övrigt vara att befara, att arbetsgivare just på grund av stadgandets

ordalydelse finner sig föranlåten att som regel anse inspektion från riksförsäkringsanstalten

för obehörig och neka tillträde för dem, som anstalten givit

i uppdrag att utföra inspektion. Riksförsäkringsanstalten är därför av den be
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kung]. May.ts Nåd. Proposition Nr 111. 57

stämda åsikten, att ifrågavarande stadgande kommer att bereda anstalten hinder

och besvär.

På samma gång som riksförsäkringsanstalten alltså måste påyrka, att det i

lagen inrymmes anstalten befogenhet att i varje fall få verkställa inspektioner av

arbetsföretag, skulle anstalten å andra sidan anse det synnerligen värdefullt, om

anstalten, såsom kommittén föreslagit, kunde påräkna att erhålla bistånd av

yrkesinspektörerna uti ifrågavarande hänseende. Riksförsäkringsanstalten kan ej

hava tillfälle att genom egna organ verkställa alla inspektioner, som anses önskliga;

och mången gång kan det även av kostnadsskäl vara önskvärt, att besiktning

företages av yrkesinspektionen i stället för av riksförsäkringsanstalten.

Riksförsäkringsanstalten vill emellertid i detta sammanhang erinra om att

anstalten vid särskilda tillfällen hemställt om erhållande av bistånd av yrkesinspektionen,

nämligen i underdåniga skrivelser den 30 december 1903 och

den 14 juli 1911. Förstnämnda hemställan avslogs av Kungl. Maj:t den 3 juni

1904 av den anledning, att yrkesinspektionens arbetskrafter kunde antagas vara

otillräckliga. Beträffande den senare framställningen fann Kungl. Maj:t den 15

september 1911 densamma ej för det dåvarande föranleda någon vidare åtgärd.

I sistnämnda ärende hade yttrande infordrats bland annat av kommittén för

verkställande av revision av lagen angående skydd mot yrkesfara den 10 maj

1889 m. m., i vilket yttrande kommittén bland annat anförde följande. Då bestämmelserna

i lagen angående skydd mot yrkesfara den 10 maj 1889, enligt

kommitténs förmenande, gåve vid handen, att lagstiftaren ansett yrkesinspektörerna

böra söka vinna arbetsgivarnes förtroende för att på så sätt bäst komma i tillfälle att

främja skyddslagstiftningens förverkligande, torde med en sådan förtroendeställning,

som även för framtiden syntes böra eftersträvas, den föreslagna nya uppgiften

för yrkesinspektörerna svårligen låta förena sig. Särskilt skulle ett bedömande

från yrkesinspektörernas sida av arbetsledningen naturligtvis vara ägnat att rubba

denna ställning. Vidare skulle genom att bereda yrkesinspektörerna inflytande

på bestämmandet av försäkringspremiernas storlek, yrkesinspektörerna komma att

gent emot arbetsgivarne få en befogenhet av ekonomisk natur, vilken skulle

kännas tryckande för de senare — en befogenhet, som därjämte lätteligen kunde

få till följd ett borteliminerande av det förfarande, lagen angående skydd mot

yrkesfara eljest föreskreve för det fall, att arbetsgivaren ej godvilligt efterkomme

yrkesinspektörens anvisningar, d. v. s. sakens hänskjutande till Kungl. Maj:ts

befallningshavandes opartiska bedömande. Ett annat skäl, som talade mot den

föreslagna nya uppgiften för yrkesinspektörerna, vore, att yrkesinspektionens

personal även enligt det förslag, som kommittén hade för avsikt att framlägga,

måste anses så upptagen av sin huvudsakliga uppgift, att den ej syntes kunna betungas

med något ytterligare, avsevärt tidskrävande uppdrag.

I händelse emellertid numera hinder ej anses föreligga, att yrkesinspektionen

biträder riksförsäkringsanstalten med besiktningar, vill riksförsäkringsanstalten,

under förutsättning att anstalten tillerkännes uttrycklig befogenhet

att jämväl själv låta företaga besiktningar, tillstyrka kommitténs förslag i vad det

angår biträde åt riksförsäkringsanstalten från yrkesinspektionens sida.

Beträffande åter den rätt, som enligt förslaget skulle tillerkännas enskild

försäkringsinrättning att hos yrkesinspektionen påfordra besiktningar av företag,

synes tvekan kunna råda, om ej en sådan rätt skulle bliva väl betungande för

ifrågavarande myndighet. I övrigt synes någon bestämmelse icke behöva upptagas

i lagen rörande befogenhet för enskild försäkringsinrättning att företaga

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 93 b höft. (Bil. till Nr 111.) 8

tr

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

besiktning. I det försäkringsavtal, som givetvis upprättas mellan arbetsgivaren

och försäkringsinrättningen, kan försäkringsinrättningen betinga sig rätt till

undersökning av arbetsgivarens företag. Ställer sig arbetsgivaren avvisande

häremot, kan ju försäkring vägras. Det synes därför riksförsäkringsanstalten, att

bestämmelserna i förevarande paragraf i vad de röra enskild försäkringsinrättning

kunna utgå.

På grund av vad riksförsäkringsanstalten ovan anfört, hemställer riksförsäkringsanstalten,

att ifrågavarande stadgande (18 § första stycket) erhåller ungefär

följande lydelse:

Riksförsäkringsanstalten äger att, i den mån sådant må vara nödigt för

bestämmande av försäkringsavgifter och ersättningsbelopp, taga del av arbetsgivares

avlöningslistor och förteckningar samt att företaga undersökning av de förhållanden,

under vilka arbetet bedrives. Likaledes äger riksförsäkringsanstalten hos den myndighet,

som enligt lagen om arbetarskydd utövar tillsyn å samma lags efterlevnad, i

fråga om arbete, vara nämnda lag äger tillämpning, påfordra sådan undersökning,

som nyss nämnts. Enahanda befogenheter tillkomma jämväl försäkring srådet.

19 §.

Kommittén har föreslagit, att i fråga om tid och sätt för erläggande av avgifterna

till riksförsäkringsanstalten Konungen skulle äga meddela erforderliga

föreskrifter. Emellertid synes det lämpligt, att riksförsäkringsanstalten redan nu

något berör även denna fråga.

För närvarande är uppbörden av premierna för försäkringar i riksförsäkringsanstalten

ordnad på följande sätt. Sedan en enligt fastställt formulär

upprättad ansökan om försäkring inkommit, bestämmer riksförsäkringsanstalten

på grundval av uppgifterna i ansökan ett provisoriskt premiebelopp och utfärdar

därpå försäkringsbrev. Detta överlämnas till postsparbanken för att å vederbörande

postsparbankskontor tillhandahållas försäkringstagaren mot inbetalning

av det provisoriska premiebeloppet. Härom erhåller försäkringstagaren underrättelse.

På motsvarande sätt förfares vid förnyelse av försäkring. Vid försäkringsperiodens

slut skall försäkringstagaren till riksförsäkringsanstalten insända

uppgift för reglering av premiebeloppet, vilken uppgift skall upptaga antalet

under perioden inom företaget utgjorda dagsverken. På grund av regleringsuppgiften

fastställes det definitiva premiebeloppet; i händelse detta är större

eller mindre än det provisoriska, sker reglering genom postsparbankens förmedling.

Huvudsakliga delen av premiebeloppet betalas alltså i allmänhet i förskott.

I fråga om sättet för uppbörden av premierna enligt den föreslagna nya lagen

synes kommittén hava tänkt sig, att premierna skulle erläggas i samband med

uppbörden av allmänna utskylder, vare sig kronouppbörden eller uppbörden av

kommunalutskylder.

Aven enligt riksförsäkringsanstaltens mening vore det lämpligt, att åtminstone

i fråga om vissa slag av arbetsgivare använda uppbördsmyndighet för upptagande

av försäkringspremierna. I fråga om det stora antalet mindre arbetsgivare

skulle uppbörd efter det system, som hittills följts i riksförsäkringsanstalten,

medföra alltför mycket arbete samt dessutom ej visa sig tillräckligt effektivt.

Sannolikt skulle uppstå alldeles oproportionerligt stora restantier, vilka

sedan skulle orsaka betydande kostnader och besvär. Om försäkringspremien

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. Ma j ds Nåd. Proposition Nr Hd. ;>i)

genom uppbördsmyndighet påföres debetsedel, kommer den däremot säkerligen

;itt inflyta bättre. Frågan är då, om kronouppbörden eller kommunaluppbörden

bör för ändamålet användas. Enligt de upplysningar riksförsäkringsanstalten inhämtat

av sakkunnig i ämnet, inflyter kommunaluppbörden avsevärt sämre än

kronouppbörden. Då det dessutom torde medföra alltför mycket besvär, om anstalten

för inkasserande av avgifterna skulle nödgas stå i förbindelse med minst

ett par tusen kommunala uppbördsmyndiglieter, anser riksförsäkringsanstalten

för sin del, att avgifternas inkassering genom kronouppbördsmyndighetema är att

förorda.

Såsom riksförsäkringsanstalten redan antytt, torde enligt riksförsäkringsanstaltens

mening ifrågavarande uppbördssätt ej för varje fall.visa sig lämpligt.

Det lämper sig bäst i fråga om smärre arbetsgivare, såsom mindre jordbrukare,

hantverkare och handlande ävensom husbönder för tjänare, vilka arbetsgivare

hava att erlägga en mindre, år från år föga växlande premie, och i fråga om

vilken reglering vanligen ej är erforderlig. För de större arbetsgivarne åter,

framför allt inom industrien och samfärdseln, vilka kunna hava att erlägga en

årspremie till högst betydande belopp — ända till flera tiotusentals kronor —•

kan en inbetalning till kronouppbördsstämma av hela premiebeloppet ställa sig

alltför betungande, varför uppdelning av premien på ett par terminer, såsom

t. ex. i Norge, torde böra medgivas. Den omständigheten, att i fråga om större

försäkringar reglering av premien måste ske efter försäkringsperiodens utgång,

torde ock göra ifrågavarande uppbördssätt mindre lämpligt för dessa försäkringar.

Om nämligen reglering skulle ske i samband med uppbördsstämmorna,

kunde den äga rum först o två år efter uppbörden av ett förskottsvis erlagt

provisoriskt premiebelopp. Återbetalning av premie genom uppbörden kan ock möta

svårigheter. Det synes därför, som om beträffande större försäkringar det nuvarande,

hos riksförsäkringsanstalten tillämpade sättet för uppbörden av försäkringsavgifter,

nämligen genom postsparbanken, fortfarande lämpligen skulle kunna

användas. Man torde kunna påräkna, att de större arbetsgivarne i allmänhet

godvilligt inbetala premierna på detta sätt. Samma förfaringssätt för uppbörd

måste nog i allmänhet tillämpas i fråga om kortvariga och tillfälliga arbeten,

säsongarbeten o. d.

Riksförsäkringsanstalten har så utförligt behandlat denna fråga, emedan

den har betydelse för försäkringens omkostnader, jämväl vad postsparbanken

angår.

I fråga om tiden för försäkringspremiernas inbetalning synes kommittén

hava tänkt sig, att vid försäkringsterminens början ett provisoriskt premiebelopp

av försäkringstagaren skall erläggas och att sedermera efter en viss tidsperiod,

i allmänhet räkenskapsåret, premiebeloppet definitivt skall bestämmas.

Detta förfarande synes riksförsäkringsanstalten lämpligt i de fall då, enligt

vad riksförsäkringsanstalten ovan ifrågasatt, premierna skulle inkasseras genom

postsparbanken, således i huvudsak i fråga om större arbetsgivare, samt säsongarbeten

m. m. För att vinna en förenkling i förfarandet skulle man kunna

tänka sig, att i fråga om mera stadigvarande verksamheter det belopp, varmed de

provisoriska premierna vid regleringen efter räkenskapsårets slut ökas eller

minskas, tillägges till eller avdrages från nästa provisoriska inbetalning. (Jfr

Schweiziska lagen art. 112).

Beträffande åter de fall, där inbetalningen av premien skulle ske genom

kronouppbörden, d. v. s. huvudsakligen för smärre arbetsgivare, vilka bedriva

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj-As Nåd. Proposition Nr 111.

arbetet året om med ett på förhand känt arbetarantal, skulle premien kunna

beräknas till ett efter skälighetsprövning bestämt belopp, och sedermera i allmänhet

ej jehova regleras annat än på särskild begäran, om t. ex. förhållandena under

försäkringstiden förändrats. Ett dylikt förfaringssätt praktiseras för närvarande

vid riksförsäkringsanstaltens hushållsförsäkringar, d. v. s. försäkringar för tjänarinnor.

Premierna skulle i dessa fall kunna grundas huvudsakligen på mantalslängderna,

kompletterade med uppgifter av ombuden. Enligt upplysningar som

riksförsäkringsanstalten bekommit, skulle anstalten kunna erhålla utdrag ur mantalslängderna

i så god tid varje år, att erforderliga uppgifter för uppbörden av

försäkringsavgifterna skulle kunna lämnas till häradsskrivarne eller motsvarande

myndighet i stad före augusti månads utgång samma år; och i så fall skulle

uppbörden av avgifterna kunna ske vid kronouppbördsstämmorna, som äga rum

mellan den 1 november och den 15 december. Lämpligast synes vara, att ifrågavarande

premier avse försäkringar för det år, under vilket de inbetalas. Skulle

de avse^ det kommande året, skulle de mantalsuppgifter, som avgivas i slutet

av ett år, ligga till grund för premierna för försäkringen under andra året därefter.

Det kan befaras, att under tiden alltför många förändringar kunna uppstå.

Enligt riksförsäkringsanstaltens mening skulle således premierna betalas vid slutet

av det år, för vilket de gälla, eller alltså i stort sett i efterskott. I dessa fall

bor någon avgiftsförhöjning beräknas, såsom riksförsäkringsanstalten tidigare

under 15 § framhållit. °

Let första årets kostnader för ersättningar från riksförsäkringsanstalten

torde kunna bestridas av de premier, som, enligt vad ovan angivits, betalas i

förskott.

Kommitténs förslag, att statsverket skall förskjuta de avgifter, som icke på

föreskrivet sätt blivit erlagda, tillstyrker riksförsäkringsanstalten. Då riksförsäkringsanstalten

icke, liksom enskilda försäkringsgivare, kan välja sina försäkringstagare

och alltså ej heller kan såsom villkor för försäkring föreskriva förskottsbetalning,

synes en dylik _ garanti av statsmedel vara oundgänglig, enär riksförsäkringsanstalten

ej . rättvisligen kan fördela de förluster, som uppkomma av

ifrågavarande anledning, på övriga försäkringstagare. Någon större utgift för

statsverket torde ifrågavarande garanti dock sannolikt ej medföra. I Holland, där

det befunnits nödigt införa eu liknande bestämmelse, har beloppet av de premier

som ej kunnat indrivas, uppgått till högst 30,000 gulden för år eller mindre än

en procent av hela premiesumman.

Avgifterna för försäkringen skola enligt förslaget ingå till en försäkringsfond,

som förvaltas enligt grunder, vilka bestämmas av Konung och Riksdag.

Då såsom riksförsäkringsanstalten har sig bekant, eu särskild kommitté för

närvarande är sysselsatt med utredning av frågan om förvaltningen av den allmänna

pensionsfonden, och det sätt, varpå denna fråga blir löst, torde kunna

vara av viss betydelse även för frågan om förvaltningen av riksförsäkringsanstaltens

försäkringsfond, synes resultatet av nämnda kommittés arbete böra avvaktas,

innan bestämmelse träffas rörande sistberörda fonds förvaltning. Kiksförsäkringsanstalten

vill dock redan nu framhålla vikten av att försäkringsfonden

*dt den i möjligaste man kommer att tjäna den sociala olycksfallsförsäkringens

ändamål samt vara till stöd för landets näringar. Liksom i Norge

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111.

in

böra medel från fonden mot betryggande säkerhet till viss del utlånas åt näringsidkare,

som hava försäkring i riksförsäkringsanstalten, så att de medel, som

hopbragts i främsta rummet av näringsidkarne, åter kunna få tjäna till att främja

näringarnas utveckling. Vidare böra medel till någon viss del kunna utlånas till

kommuner och möjligen även till välgörenhetsinrättningar för uppförande av

sjukvårds- och andra dylika anstalter, varjämte riksförsäkringsanstalten med

vederbörligt tillstånd skulle kunna få disponera någon mindre del av fonderna

för uppförande därest sådant erfordras, av egna anstalter till behandling av

olycksfallsskadade (t. ex. ortopediska anstalter m. m.)

För att ovannämnda ändamål skola vederbörligen tillgodoses, synes riksförsäkringsanstalten

böra äga ett avgörande inflytande på frågor om placering av •

försäkringsfondens medel. Riksförsäkringsanstalten skulle därför för sin del anse

lämpligast, att, därest postsparbanken fortfarande skall omhänderliava inkasseringen

av riksförsäkringsanstaltens medel, utbetalningar m. m., fondförvaltningen ordnas

på det sätt, att frågor om placering av medel avgöras av riksförsäkringsanstalten,

förstärkt med 1 eller 2 medlemmar av postsparbankens styrelse samt 3 av Eders

Kungl. Maj:t utsedda medlemmar, av vilka en skall vara finanssakkunnig samt en

arbetsgivare och en arbetare. Den omedelbara förvaltningen av medlen, d. v. s.

inköpandet av värdepapper, utlämnandet av lån, inkasseringar av räntor o. d., synes

emellertid böra handhavas av postsparbanken. Det torde få erinras, att i Norge

beslutar riksförsäkringsanstaltens styrelse i fråga om fondförvaltningen.

20 §.

Av ordalydelsen i andra punkten av denna § synes framgå, att kommittén

företrädesvis haft sin uppmärksamhet riktad på de olycksfall, som äro av så

svår beskaffenhet, att i varje fall den skadade genom olycksfallet berövas förmågan

av självbestämning. Det är emellertid att märka, att dylika olycksfall

endast utgöra ett jämförelsevis ringa fåtal. Med anledning härav och då det väl

i allra första hand bör ligga i den skadades eget intresse att genom lämplig

vård söka förebygga invaliditet eller så mycket som möjligt nedbringa olycksfallets

verkningar, bör det enligt riksförsäkringsanstaltens förmenande först och

främst åläggas den skadade att, därest han sådant förmår, söka lämplig vård.

Likaledes är det ju klart, att läkare endast undantagsvis i anledning av ett

olycksfall skall behöva »tillkallas», och att de ökade kostnader, som föranledas

av läkarens besök hos den skadade, i flertalet fall kunna och böra undvikas.

I denna § av kommittéförslaget talas endast om vård och föreskrift av läkare.

Härigenom kan lätt uppstå den uppfattning, att den skadade i allmänhet skall

vårdas i sitt hem. Emellertid har vård å allmänt sjukhus eller därmed likartad

inrättning såsom sjukstuga, vanföreanstalt och dylikt vunnit allt större tilltro och

sökes av allmänheten i allt större utsträckning. Har ett olycksfall medfört svårare

kroppsskada, torde den skadade i allmänhet icke annorstädes än å sådan

inrättning, som nyss nämnts, kunna erhålla erforderlig vård, mången gång åtminstone

icke utan sådana åtgärder, att vederbörande försäkringsinrättning icke

därmed kan betungas. Vid lindrigare skador, och då den skadades intagande å

sjukvårdsinrättning ej kan anses behövlig, torde, där sådant kan ske, den skadade

erhålla lämplig skötsel på enklaste och billigaste sätt genom poliklinisk

eller ambulant behandling å sjukhus eller sjukstuga, d. v. s. sådan behandling,

opaginerad Kontrollera mot PDF

<52

Kung!.. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

som å dylik inrättning lämnas patient, som ej är intagen därstädes. Särskilt i

de större städerna är sådan behandling, som senast nämnts, och som i allmänhet

lämnas kostnadsfritt, i fråga om olycksfallsskador den mest förekommande.

Då vård och behandling lämnas å sjukhus, sjukstuga eller liknande inrättning,

behöver i allmänhet icke befaras, att denna vård eller behandling skall

komma att fortsätta längre, än som är erforderligt. Kontrollen över de åtgärder

och omkostnader, som en olycksfallsskada medfört — vilken kontroll i allt fall

kommer att ställa stora krav såväl på den granskande som på den behandlande

läkaren — kommer dessutom att i icke ringa grad underlättas. Och det torde

med största skäl kunna antagas, att därigenom lämplig vård och behandling

. komma att lämnas den skadade för den jämförelsevis minsta kostnaden. Enligt

riksförsäkringsanstaltens mening bör alltså på alla de platser, där sådant kan

ske, det normala vara, att den skadade söker vård å allmänt sjukhus eller därmed

likartad sjukvårdsinrättning eller ock poliklinisk eller ambulant behandling

å sådan inrättning. Endast där detta ej lämpligen kan ske, eller där särskilda

skäl — såsom t. ex. att läkare finnes anställd vid arbetsföretaget — därför tala,

bör denna regel frångås. Det måste vidare anses vara av största vikt, att lagbestämmelserna

så formuleras, att de giva ett tydligt stöd för sådana åtgärder,

som, på samma gång de äro väl förenliga med den skadades rätt och intresse,

kunna verka minskande på försäkrings- och förvaltningskostnaderna. Riksförsäkringsanstalten

— som i förevarande avseende ansluter sig till ett av anstaltens

överläkare avgivet yttrande — finner det därför vara nödvändigt, att det i denna §

gives anvisning, och det i första hand, på vård och behandling å sjukhus. Därjämte

torde böra iakttagas, vad riksförsäkringsanstalten i fråga om stadgandena i 6 §

framhållit därom, att fall kunna förekomma, då varken sjukhusvård eller läkarbehandling

lämpligen kunna erhållas.

Under åberopande av vad riksförsäkringsanstalten sålunda anfört, får riksförsäkringsanstalten

hemställa, att åt andra punkten av 20 § måtte givas ungefärligen

följande lydelse:

Pen skadade är skyldig att, sä vitt ske kan, ofördröjligen efter olycksfallet

söka vård eller behandling å allmänt sjukhus eller därmed likartad sjukvårdsinrättning

eller av läkare eller, där dylik vård eller behandling icke kan anses erforderlig

eller icke utan oskälig kostnad kan erhållas, annan lämplig vård, ävensom att

underkasta sig vård eller behandling, som anvisas av försäkrings inrättningen, dess

ombud, arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren.

21 §.

Bestämmelserna i 21 § av lagförslaget överensstämma i huvudsakliga delar

med stadgandena i 12 § av 1901 års lag. Stadgandena i sist angivna § hava

emellertid föranletts därav, att 1901 års lag föreskriver ersättnings- men ej försäkringsskyldighet

och avse företrädesvis att för en genom olycksfall i arbete

skadad arbetare möjliggöra att styrka sin rätt till ersättning. Helt annorlunda

ställer sig naturligtvis frågan om sättet för olycksfallsanmälans avgivande, då —

såsom genom lagförslaget skulle ske — obligatorisk försäkring är genomförd och en

statsinstitution är ensam eller åtminstone huvudsaklig bärare av försäkringen. Det

finnes naturligtvis under sådana förhållanden icke tillräcklig anledning att hos

Konungens befallningshavande eller överståthållareämbetet förvara avgivna olycks
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:In Nåd. Proposition Nr 111.

(u\

fallsanmälningar, och ej heller erfordras undersökning genom polismyndighetens

försorg rörande olycksfallets uppkomstsätt och förlopp annat än i sådana särskilda

undantagsfall, då en dylik undersökning av försäkringsinrättningen anses

behövlig. Det förefinnes alltså icke någon nödvändighet att låta olycksfallsanmiilan

passera genom polismyndighetens händer, och det är enligt riksförsäkringsanstaltens

förmenande icke heller lämpligt. Det torde vara klart, att genom on

sådan anordning dröjsmål med olycksfallsanmälans framkomst till försäkringsinrättningen

skall förorsakas, särskilt i sådana fall då vederbörande polisman är

bosatt på landsbygden. Likaledes torde det vara givet, dels att polismyndigheten

i flertalet fall icke skall hava det intresse för saken, som kräves för att

öva erforderlig tillsyn över att anmälningshandlingen är i fullständigt skick, dels

ock att sådan myndighet ej alltid skall kunna bedöma, om komplettering av anmälan

är behövlig eller ej. Vad nu anförts om olycksfallsanmälningarnas försening

in. m. till följd av deras insändande genom polismyndighet, har riksförsiikringsanstalten

käft tillfälle att iakttaga under den första tiden av sin verksamhet,

då anstalten för att minska besväret med olycksfallsanmälningarna för

de arbetsgivare, som hade sina arbetare försäkrade i anstalten, hade ordnat det

så, att avskrift av de till polismyndigheten inkomna anmälningarna rörande i

riksförsäkringsanstalten försäkrade arbetare i allmänhet skulle av polismyndigheten

översändas till anstalten. Även med en karenstid av 60 dagar visade sig

nämligen detta anmälningssätt mindre tillfredsställande, så att riksförsäkringsanstalten

mycket snart måste i allt större utsträckning förmå vederbörande arbetsgivare

att direkt till anstalten i förekommande fall insända anmälan om inträffat

olycksfall. När sedermera riksförsäkringsanstalten bemyndigades att från

och med den 1 oktober 1904 teckna försäkring med rätt till ersättning jämväl

under karenstiden, ansåg anstalten med stöd av den erfarenhet, som sålunda

vunnits, det vara nödvändigt att i de särskilda villkoren för detta slag av försäkring

stadga åläggande för arbetsgivaren att beträffande varje olycksfall, som

drabbat hos honom anställd, i anstalten försäkrad arbetare, till riksförsäkringsanstalten

insända anmälan enligt av anstalten fastställt formulär.

Då enligt lagförslaget med den förändring i avseende å karenstid, som av

riksförsäkringsanstalten däri föreslagits, sjukpenning skall utgå redan från och med

4:de dagen efter olycksfallsdagen samt utbetalas för vecka, anser anstalten det ovillJcorligen

vara nödvändigt, att det ålägges arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren att

direkt till vederbörande försäkringsinrättning insända anmälan om -inträffat olycksfall.

Olycksfallsanmälan, som för vinnande av enhetlighet beträffande olycksfallsstatistiken

bör, även vid försäkring i arbetsgivarbolag, vara upprättad enligt

formulär, fastställt av riksförsäkringsanstalten, bör insändas så fort ske kan, och

synes det riksförsäkringsanstalten att hinder icke borde möta att bestämma tiden,

inom vilken anmälan i regel skall avsändas, till senast dagen efter den dag, då

arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren av den skadade eller eljest erhöll underrättelse

om olycksfallet.

Enligt 1901 års lag — och så skulle också ske enligt lagförslaget — skall

vid olycksfallsanmälan fogas intyg rörande olycksfallets påföljd, utfärdat av läkare

eller, om läkarbetyg ej kan anskaffas, av präst eller tjänsteman eller kommunal

förtroendeman. Ändamålet med ett dylikt intyg är att för den skadade möjliggöra

att vid karenstidens utgång styrka, att den skada, för vilken han fordrar

ersättning, uppkommit genom det 2 månader tidigare timade olycksfallet. Något

dylikt intyg har riksförsäkringsanstalten för sin del icke fordrat och det har

s. 64 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

64

heller icke under riksförsäkringsanstaltens hittillsvarande verksamhet någonsin

visat sig vara behövligt. Emellertid måste, för att sjukpenning, därest dylik ersättning

tillkommer den skadade, skall kunna i behörig tid utbetalas, till försäkringsinrättningen

inkomma sådant intyg rörande den skadades tillstånd, som

kan tjäna till ledning vid tillerkännandet av sjukpenning för närmaste tiden efter

olycksfallet. Ett sådant intyg Tean emellertid icke utfärdas av annan än den läkare,

som sköter den skadade eller, därest på sätt vid behandlingen av frågan om »läkarvård»

här ovan berörts, läkarbehandling med hänsyn till kostnaderna icke

kunnat anskaffas, av den person, som eljest vårdar den skadade. Sådant intyg av

präst, tjänsteman eller kommunal förtroendeman, som i 1901 års lag angives, har,

så vitt riksförsäkringsanstalten har sig bekant, vid tillämpningen av lägen icke

förekommit eller ens ifrågasatts.

I fråga om tiden för utfärdandet av förevarande intyg skulle otvivelaktigt

lämpligast vara, om detta kunde ske omedelbart efter den föreslagna karenstidens

utgång d. v. s. å fjärde dagen efter olycksfallsdagen. Då emellertid ifråga

om vissa skador den skadade ofta efter första behandlingen icke behöver inställa

sig hos läkaren förrän efter förloppet av 8 dagar eller än längre tid, samt med

hänsyn till den korta karenstiden och för att dessutom så mycket som möjligt

minska det besvär, som förorsakas arbetsgivarne, torde lämpligen böra stadgas,

att intyget, så vitt ske kan, skall till försäkringsinrättningen insändas samtidigt med

olycksfallsanmälan eller senast å tredje dagen ef ter den dag, å vilken olycksfallsanmälan

senast skolat insändas. Det synes nämligen med hänsyn till åtskilliga förekommande

fall vara nödvändigt, att respittiden för intygets insändande är något

längre, än vad som erfordras för olycksfallsanmälans ingivande. Med de tidsbestämningar,

som sålunda föreslagits i fråga om olycksfallsanmälans och sjukpenningsintygs

insändande till försäkringsinrättningen, bör i allmänhet, därest

olycksfallet i behörig tid anmälts för arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren samt

den skadades rätt till ersättning framgår av de insända handlingarna, sjukpenning

komma denne till banda senast 8 dagar efter olycksfallsdagen, åtminstone för så

vitt postbefordringen kan ske med tillbörlig snabbhet.

Har olycksfallet omedelbart eller inom den föreslagna karenstiden förorsakat

döden, bör, på sätt av riksförsäkringsanstalten hittills fordrats, i stället för

sådant intyg, som nyss omförmälts, insändas av pastor utfärdat dödsbevis, upptagande,

såsom i dylika bevis skall ske, jämväl den i dödsattesten angivna dödsorsaken.

Det torde ligga i sakens natur, att det är den skadade, som det åligger att

till försäkringsinrättningen insända läkarbetyg eller annan handling, som kan

erfordras, för att ersättning skall kunna tillerkännas honom. Beträffande dödsbevis,

därest olycksfallet inom karenstiden medfört döden, ävensom i andra fall det

läkarbetyg eller motsvarande intyg, som efter olycksfallet först bör ingå till försäkringsinrättningen,

synes dock lämpligast vara att — såsom vid karenstidsförsäkringarna

i riksförsäkringsanstalten i allmänhet nu sker — sådan handling insändes

av arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren. Vid svårare skador är den skadade ofta

urståndsatt att under första sjukdomstiden vidtaga någon som helst dylik åtgärd,

och även i andra fall torde det, innan den skadade eller hans efterlevande kommit

i förbindelse med försäkringsinrättningen och dess ombud, icke kunna påräknas,

att ifrågavarande handling i behörig tid skall insändas. Det synes därför böra

åläggas arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren att ombesörja detta, så mycket

hellre som, beträffande läkarbetyg eller motsvarande intyg, genom detsamma

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Gf>

visas, att arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren verkligen fullgjort den honom

åliggande skyldigheten att tillse, att den skadade efter olycksfallet kommit under

behörig vård.

Vad slutligen angår ifrågavarande intygs innehåll, skall genom detsamma

kunna erhållas de uppgifter, som varje försäkringsinrättning anser för sig erforderliga

för sjukpennings tillerkännande. Det bär alltså varu utfärdat å det formulär

till läkarbetyg för sjukpennings utbekommande, som vederbörande försäkringsinrättning

fastställt.

Det blir givetvis eu viktig uppgift för varje försäkringsinrättning att tillse,

det formulär till olycksfallsanmälan och till läkarbetyg för sjukpennings utbekommande

finnas tillgängliga för försäkringstagaren, så att icke av sådan anledning

någon svårighet kan uppstå för fullgörandet av de skyldigheter, som enligt 21 §

skulle åligga arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren.

Med stöd av vad sålunda anförts får riksförsäkringsanstalten hemställa, att

åt 21 § i lagförslaget måtte givas följande innehåll:

Har olycksfallet medfört eller kan det skäligen antagas medföra påföljd, som

enligt 6 eller 7 § föranleder ersättning, skall det åligga arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren

att ofördröjligen, och så vitt ske kan, senast dagen efter den dag, då

lian av den skadade eller eljest erhållit underrättelse om olycksfallet, därom till den

försäkringsinrättning, i vilken den skadade enligt lagen är försäkrad, avsända skriftlig

anmälan enligt formulär, som av riksförsäkringsanstalten fastställes.

Där så kan ske, skall samtidigt med denna olycksfallsanmälan eller senast å

tredje dagen efter den dag, å vilken olycksfallsanmälan enligt råd ovan angivits sist

skolat insändas, av arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren till försäkringsinrättningen

avsändas, om olycksfallet medfört den skadades död, av pastor utfärdat dödsbevis och

i annat fall intyg av läkare eller, där på sätt i 6 § sägs läkarbehandling icke

kunnat erhållas, av den person, som har den skadade under sin vård, utfärdat åi

formulär, som av försäkringsinrättningen fastställes.

Där sådant av försäkringsinrättningen eller fÖrsäkringsrådet begäres, skall

polismyndigheten i orten, så fort ske kan, hålla polisundersökning om olycksfallet och

insända protokoll över undersökningen,

I sammanhang med behandlingen av denna § torde ock böra något beröras,

huru de uppgifter rörande timade olycksfall, som erfordras för utarbetandet av den

officiella olycksfallsstatistikcn och för yrkesinspektionen, skola av arbetsgivarne lämnas,

och i vad riktning således de bestämmelser skola gå, som skola träda i stället

för stadgandena i kungörelsen angående anmälan om olycksfall den 31 december 1912.

Under förutsättning, att olycksfallsstatistikens utarbetande, på sätt riksförsäkringsanstalten

ovan föreslagit, skall ske hos riksförsäkringsanstalten, erfordras

för statistiken icke några som helst särskilda uppgifter eller handlingar från de

arbetsgivare, som hava sina arbetare försäkrade i riksförsäkringsanstalten. Skall

försäkring av nu förevarande art få tecknas jämväl i arbetsgivarbolag, bör arbetsgivare,

som i dylikt bolag försäkrat sina arbetare, åläggas att samtidigt med

översändandet till bolaget av anmälan rörande timat olycksfall, till riksförsäkringsanstalten

insända enahanda anmälan. Läkarbetyg, efteranmälan eller dylikt

erfordras däremot icke, då enligt 28 § de i sådant avseende behövliga uppgifterna

böra kunna erhållas från vederbörande arbetsgivarbolag.

För yrkesinspektionen torde i olycksfallsanmälan icke krävas så utförliga

uppgifter, åtminstone icke rörande den skadades avlöningsförhållanden o. d.,

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 93 b käft. (Bil. till Nr 111.) 9

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kung}. Majds Nåd. Proposition Nr 111.

som för ersättnings utbekommande är av nöden. Det synes därför enklast vara,

att en särskild, för yrkesinspektionen avsedd olycksfallsanmälan avgives enligt

formulär, faststiillt av socialstyrelsen. Sådant formulär skulle kunna tryckas å

andra hälften av samma pappersark, å vilket den för riksförsäkringsanstalten avsedda

olycksfallsanmälan är tryckt, och skild från denna genom en perforerad

linje, så att de båda anmälningarna lätt skulle kunna skiljas från varandra. De

båda formulären skulle då samtidigt ifyllas av arbetsgivaren och översändas till

riksförsäkringsanstalten, som skulle frånskilja det för yrkesinspektionen avsedda

och omedelbart insända detta till socialstyrelsen. Genom eu sådan anordning

torde otvivelaktigt vinnas större säkerhet, att yrkesinspektionen inom behörig

tid erhåller kännedom om alla inträffade olycksfall, än om en för denna myndighet

avsedd olycksfallsanmälan skulle särskilt för sig avgivas.

22 och 26 §§.

I likhet med kommittén anser riksförsäkringsanstalten lämpligt, att sjöfarten

inbegripes under nu ifrågavarande olycksfallsförsäkringslag.

Kommittén har i förevarande paragrafer föreslagit vissa bestämmelser, som

hava särskilt avseende på förhållandena inom sjöfarten. Det skulle kunna

ifrågasättas, om ej i ett eller annat avseende ytterligare bestämmelser i ämnet

kunna anses erforderliga, t. ex. i följande frågor: befogenhet för befälhavare,

som äger del i fartyget, att medtagas i försäkringen;‘rätt för sjöman till ersättning

vid olycksfall under försök att rädda människoliv ur sjönöd (jämför kungörelsen

den 2 okt. 1908 om fiskarförsäkringen); rätt till ersättning vid vissa yrkessjukdomar,

skörbjugg, beri-beri, m. fi.; tillsynen å skadade, som befinna sig utom

riket; hemsändande av skadade sjömän; tiden från vilken ersättning skall utgå i

de uti 25 § omförmälda fall; sättet för arbetsförtjänstens beräknande; utfärdandet

av intyg, som enligt 21 § skall bifogas olycksfallsanmälan; skyldighet att i skeppsdagboken

göra anteckning, när eu sjöman blir arbetsoförmögen till följd av

olycksfall och när han återfår arbetsförmågan; skyldighet att jämte olycksfallsanmälan

insända utdrag av skeppsdagboken.

Under arbetet med organisationen av den föreslagna nya försäkringen torde

emellertid framgå, om och i vad mån bestämmelser i ovannämnda eller andra

avseenden kunna vara behövliga, och torde i sådant fall erforderliga tilläggsbestämmelser,

avseende sjöfarten, kunna utfärdas.

Yad särskilt 22 § angår, torde, om riksförsäkringsanstaltens ändringsförslag

beträffande 21 § bifalles, någon ändring i denna paragraf bliva nödvändig; anmälan

hos polismyndighet skulle då ej förekomma,

Då tvekan kan råda om innebörden av uttrycket »nödig undersökning», bör

det kanske utbytas mot »undersökning, om konsulatet finner sådan nödig».

24 §.

Bestämmelsen i gällande olycksfallslag, att ersättning ej utgår för skada,

som den skadade genom grov vårdslöshet själv ådragit sig, har kommittén icke

upptagit i sitt lagförslag.

Ifrågavarande bestämmelse har i praxis erhållit ganska inskränkt tillämpning.

Härtill har väl bland annat bidragit, att bevisningen om, att grov vårdslöshet i

opaginerad Kontrollera mot PDF

G7

Katigt. Maj:h'' Nåd. Proposition Nr 111.

visst fall föreligger, är synnerligen svår att åstadkomma. Riksförsäkringsanstalten

har i regel ansett grov vårdslöshet föreligga allenast i sådana fall, då en arbetare

överträtt uttryckligt, vederbörligen upprätthållet förbud, som givits till förekommande

av olycksfall, särskilt då arbetare under sådana förhållanden borttagit skyddsanordning.

Därest särskilda omständigheter, såsom arbetarens ungdom, oförstånd

eller dylikt förelegat, har dock även i dylika fall understundom ersättning beviljats.

Denna riksförsäkringsanstaltens tillämpning av ifrågavarande stadgande

synes hava stöd i några av Kung!. Magt givna domar. Exempelvis har Kungl.

Maj:t den ;5 april 1912 fastställt utslag, varigenom eu arbetare, som oaktat meddelat

förbud och ehuru han på grund av erhållna varningar varit medveten om

den fara, för vilken lian utsatt sig, påbörjat arbete med målning av vissa stativ,

som uppburo elektriska ledningar med påkopplad ström av livsfarlig spänning,

ansetts själv genom grov vårdslöshet hava vållat sin genom beröring av ledningarna

förorsakade död.

Riksförsäkringsanstalten anser i likhet med kommittén, att det nuvarande

stadgandet om förlust av rätt till ersättning vid grov vårdslöshet ej hör bibehållas.

Det kan emellertid enligt riksförsäkringsanstaltens mening med skäl ifrågasättas,

huruvida ej i stället borde införas ett stadgande, som ansluter sig till den av

riksförsäkringsanstalten ovan berörda praxis, d. v. s. att arbetare vid överträdelse

av förbud av ovanberörda beskaffenhet skulle kunna förvägras ersättning. Väl äro

de fall, då ersättning på sådan grund skulle komma att indragas, jämförelsevis

fåtaliga, och det torde med visshet kunna antagas, att deras medtagande i försäkringen

icke skulle förorsaka förhöjning i premien av nämnvärd betydelse. Men

man kali dock hava anledning förmoda, att möjligheten till förlust av ersättning för

sådana fall skulle kunna åtminstone i någon mån verka i den riktning, att arbetarne

lärde sig med större noggrannhet ställa sig till efterrättelse givna ordningsföreskrifter.

Dessutom kan det ej förnekas, att det synes i viss grad stötande för rättskänslan,

att i nämnda fall ersättning utgår. Ur arbetsgivarnes synpunkt kan det

göras gällande, att det icke är rimligt, att ersättning i ifrågavarande fall utgår; och

särskilt kan denna mening hava fog för sig, då arbetsgivare enligt 11 § själv stål’

olycksfallsrisken. A andra sidan måste det erkännas, att det, såsom i motiven till

det danska förslaget till olycksfallslag anföres. ofta är ett i förhållande till den

bevisligen föreliggande vårdslösheten orimligt strängt tillvägagångssätt att beröva

den skadade hela ersättningen. Ännu mera betänkligt blir detta, när olycksfallet

medfört döden, och man sålunda får taga hänsyn till den förolyckades

efterlevande. I nämnda lagförslag har därför, efter mönster av den engelska

och franska lagstiftningen, föreslagits att grov vårdslöshet, når arbetarförsäkringsrådet

prövar skäligt bestämma, kan medföra förlust eller nedsättning av ersättning.

I anslutning härtill och i viss överensstämmelse med bestämmelserna

i 25 § skulle i 24 § (såsom ett särskilt stycke) kunna stadgas, att om den

skadade själv vållat olycksfallet genom uraktlåtenhet att ställa sig till efterrättelse

av arbetsgivaren eller arbetsföreståndare gima och behörigen upprätthållna föreskrifter

till förhindrande av olycksfall, må den i lagen stadgade ersättning indragas.

Nedsättning av ersättning synes ej höra förekomma med anledning av svårigheten

att kunna rättvist bedöma, i vilken grad detta bör ske.

Kommittén har likaledes föreslagit borttagande av den enligt nuvarande

lag gällande inskränkningen, att livräntetagare, som undergår frihetsstraff eller

tvångsarbete, ej skall äga rätt att under tiden uppbära livräntan.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111.

Om än borttagandet av denna bestämmelse mången gång kan leda till stötande

konsekvenser, finner sig riksförsäkringsanstalten dock, med hänsyn bland

annat till den synnerligen störa svårigheten att erhålla kontroll över att livränta

i nämnda fall ej utgår, böra tillstyrka förslaget.

25 §.

Under åberopande av vad riksförsäkringsanstalten anfört bär ovan dels i

fråga om läkarvård (allmänna motiveringen) dels ock under 20 §, får riksförsäkringsanstalten

hemställa, att första stycket av 25 § måtte förändras i sådan

riktning, att den skadade tillkommande ersättning skall kunna skäligen nedsättas

eller indragas, jämväl därest han icke, på sätt honom enligt 20 § åligger, söker behörig

vård.

27 §.

Bestämmelserna i denna paragraf om utbyte av icke allenast livränta, utan

även sjukpenning mot kapital torde knappast vara principiellt riktiga. Om all

försäkring enligt lagen äger rum i riksförsäkringsanstalten, torde stadgandena

dock kunna bibehållas. I annat fall åter kan det vara att befara, att ej alltid

skälig hänsyn kommer att tagas till den skadade.

33 §.

I tredje stycket torde — särskilt om de av riksförsäkringsanstalten i avseende

å 17 och 21 §§ framställda ändringsförslagen bifallas — böra efter ordet

sriksförsäkringsanstalten» tillfogas »eller försäkringsbolag, som i 4 § avses».

37 §.

Kommittén bär tänkt sig, att lagen skulle träda i kraft den 1 juli 1917.

Biksförsäkringsanstalten kan icke undgå att hysa vissa betänkligheter mot

att denna omfattande försäkring skulle träda i verksamhet mitt under ett kalenderår.

Med avseende å såväl riksförsäkringsanstaltens statistik som de i anstalten

gällande försäkringarna synas vissa olägenheter därav komma att uppstå. Dessutom

skulle det första halva försäkringsåret komma att föranleda proportionsvis

alltför höga omkostnader. Det torde ock få erinras om att anordnandet av

denna omfattande försäkring måste kräva avsevärd tid, då, förutom allt annat

organisationsarbete, före lagens ikraftträdande ej allenast ett register över samtliga

försäkringspliktiga arbetsgivare i riket bör finnas upplagt, utan även, såvitt

möjligt, provisoriska premier vara fastställda för dessa. Slutligen torde det vid

den föreslagna tiden av året sannolikt möta viss svårighet att få lämplig ämbetslokal

*för riksförsäkringsanstalten. Ur angivna synpunkter skulle det, enligt anstaltens

mening, vara lämpligare, om lagen trädde i kraft den 1 januari 1918. Å

andra sidan måste det ju anses vara av den allra största betydelse, att lagen

träder i tillämpning, så snart ske kan, så att arbetarne utan dröjsmål kunna

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kung!. May.ts Nåd. Proposition Nr 111.

komma i åtnjutande av lagens förmåner. Under antagande, att de av riksförsäki

ingsanstalten ovan berörda svårigheterna skola låta sig övervinnas, anser sig

liksförsäkringsanstalten diirför höra Inträda kommitténs förslag, att lagen skall träda

i kraft den 1 juli 1917.

Under åberopande av vad riksförsäkringsanstalten anfört bär ovan under

17 ö, får riksförsäkringsanstalten hemställa, att i denna § måtte stadgas åläggande

för arbetsgivare, som i lagen avses, att senast sex månader före lagens

ikraftträdande till riksförsäkringsanstalten anmäla sin verksamhet, dock att Konungen

skall äga att medgiva undantag från vad sålunda är föreskrivet.

Stockholm den 15 januari 1916.

Underdånigst.

J. MAY.

Ivar Tenostrand.

Albert Eisen.

Föredragande.

Alrik Ljunggren.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kung!. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 111.

Socialstyrelsen.

Till KONUNGEN.

Genom nådig remiss den 20 oktober 1915 har Eders Kungl. Maj:t anbefallt

socialstyrelsen att avgiva utlåtande över ålderdomsförsäkringskommitténs betänkande

och förslag angående försäkring för olycksfall i arbete.

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kutig]. Mtij.ts Nåd. Proposition Nr 111

71

På anmodan av styrelsen hava samtliga yrkesinspektörer och bergmästare samt

sprängämnesinspektören till styrelsen avgivit yttranden över nämnda förslag. Till

styrelsen har vidare inkommit sådant yttrande från landssekretariatet, varjämte

Sveriges allmänna sjukkasseförbund till styrelsen ingivit en till Eders Kungl. Maj:t

ställd skrivelse i ämnet.

Med överlämnande av nyss berörda handlingar samt utdrag av protokoll, hållet

vid sammanträden av sociala rådets sektioner för arbetarskydd och arbetarfrågor i

allmänhet samt för sjukkasseväsen (bil. 1 och 2), får styrelsen till åtlydnad av den

nådiga remissen i ämnet anföra följande.

I jämförelse med gällande lagstiftning angående ersättning för skada till följd

av olycksfall i arbete innefattar ålderdomsförsäkringskommitténs förslag till lag om

försäkring för olycksfall i arbete i huvudsak följande väsentliga avvikelser: a) den

direkta ersättningspliktens utbytande mot lagstadgat försäkringstvång; b) lagstiftningens

utsträckande från att omfatta i huvudsak endast den egentliga industrien

till, praktiskt taget, allt lönarbete utan hänsyn till dess farlighetsgrad; c) skadeersättningarnas

fastställande i direkt förhållande till den skadades faktiska arbetsinkomst

i stället för de nuvarande fixa, för alla lika ersättningsbeloppen; samt d) borttagande

av den hittillsvarande karenstiden av 60 dagar.

Vad först beträffar grundsatsen om lagstadgat försäkringstvång för den risk,

staten ålägger arbetsgivaren för hans arbetares olycksfall i arbetet, utgör, enligt styrelsens

åsikt, denna grundsats förutsättningen för varje avsevärdare reform på förevarande

område. Utan tillämpande av principen om försäkringstvång torde i varje

fall icke kunna ifrågasättas varken en mera väsentlig utvidgning av lagstiftningens

giltighetsområde eller eu höjning av de nuvarande ersättningsbelopj>en.

Med allt erkännande härav anser sig styrelsen likväl böra framhålla, att försäkringen

på detta område endast är ett medel, som icke bör anlitas i andra fall, än

där detta är nödigt. Därest redan i och för sig förefinnes tillräcklig ekonomisk bärkraft

hos arbetsgivaren och tillräcklig trygghet för den skadade, kan försäkringen i

själva verket anses vara eu onödig omgång.

I det underdåniga utlåtande, som den 15 april 1909 avgavs av kommerskollegium

i anledning av bland annat riksförsäkringsanstaltens den 10 januari 1908 dagtecknade

utlåtande och förslag rörande ändring i vissa delar av olycksfallsersättningslagen

och vari kollegium för sin del bestämt hävdade försäkringsprincipen, förklarade sig

emellertid kollegium tillika anse, att en dylik plikt utan risk kunde upphävas i fråga

om icke blott arbetare i statens och i vissa fall även kommunernas tjänst utan även

ifråga om arbetare hos enskilda arbetsgivare, som sysselsätta ett visst större antal

arbetare och som genom exempelvis deponerandet hos offentlig myndighet av tillräcklig

pant eller på annat sätt lämna fullgod säkerhet för uppfyllandet i förekommande

fall av ersättningsplikten.

Det lärer icke kunna bestridas, att den omständigheten, att arbetsgivaren själv

är omedelbart ersättningsskyldig vid inträffande olycksfall, i sig själv är ägnad att

sporra hans ansträngningar att genom vidtagande av skyddsåtgärder och dylikt söka

i görligaste måtto nedbringa olycksfallens antal och att sålunda verka i förebyggande

riktning ävensom att, såsom kommerskollegium i sitt nyss anförda utlåtande framhållit,

de större arbetsgivarna i detta hänseende hava helt andra förutsättningar än

deras mindre yrkesbröder. Men å andra sidan torde ett dylikt undantagande från

försäkringsplikten av enskilda arbetsgivare även medföra vissa olägenheter. Vid sådant

förhållande och då genom lagförslaget möjlighet öppnats för arbetsgivarne att

a) Lagstadgad

försäkringsplikt.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kung1. Maj ris Nåd. Proposition Nr 111.

genom ömsesidiga försäkringsbolag själva övertaga försäkringen av sina arbetare, torde

fullgoda skäl föreligga för kommitténs ståndpunkt i vad frågan gäller enskilda arbetsgivare.

Däremot är det enligt styrelsens åsikt icke nödvändigt eller ens ändamålsenligt

att utsträcka försäkringsplikten till att omfatta i statens tjänst anställda personer.

Och även våra större kommuner torde med hänsyn till säkerheten för de anställda

att vid olycksfall utfå den i lagen stadgade ersättningen erbjuda betryggande garantier.

I den utländska lagstiftningen äro som regel funktionärer i offentlig (statens

eller kommunernas) tjänst, för vilka är sörjt genom pensionering eller på annat liknande

sätt, undantagna från försäkringsplikten. Sålunda hava exempelvis i Tyskland

från försäkringsplikten helt och hållet undantagits officerare och militärpersoner av

lägre grad, för vilka särskilda pensions- eller understödslagar gälla, samt rikets, förbundsstaters

eller kommuners tjänstemän, som äro anställda med fast lön och anspråk

på pension eller för vilka är sörjt genom för dem gällande särskilda pensions-, resp.

olycksfallsunderstödslagar. Jämlikt 4 § av den österrikiska olycksfallsförsäkringslagen

av den 28 december 1887 äro från lagens tillämpning undantagna tjänstemän,

som äro anställda i statens, ett kronlands, kommuns eller ofientlig stiftelses företag,

såvida anspråk på pension, som uppgår till eller överskrider beloppet av den eljest i

lagen fastställda räntan, vid olycksfall tillkommer dem och deras anhöriga. Liknande

bestämmelser förekomma även i Ungern, Italien, Luxemburg, Finland, Norge

m. fl. länder.

Styrelsen förutsätter givetvis, att de i statens och eventuellt kommunernas

tjänst anställda, som undantagas från försäkringsplikten, härigenom icke skulle komma

i sämre ställning, utan att de, därest de icke redan förut genom arten av sin anställning

äro tillförsäkrade pension eller andra förmåner till lika eller högre belopp,

skulle vara berättigade till samma understöd, som genom olycksfallsförsäkringslagen

tillerkänts övriga, i enskild tjänst anställda arbetstagare. Men understöden skulle i

förekommande fall utbetalas direkt genom vederbörande stats-, resp. kommunala myndigheter,

sedan riksförsäkringsanstalten efter prövning av ärendet fastställt skadans

storlek och ersättningens belopp.

Styrelsen kan för sin del icke finna, att en anordning, varigenom arbetare och

andra befattningshavare i statens tjänst undantagas från försäkringsplikten, skulle, på

sätt kommittén i motiveringen framhållit, åsamka staten en avsevärd börda. Den

myndighet, i vars arbete olycksfallet inträffat, står ju i omedelbar beröring med och

har givetvis mycket lättare att genast träffa nödiga anstalter för den skadade, än

vad förhållandet skulle bliva, om samma anstalter skulle, efter skedd anmälan om

olycksfallet, ombesörjas av ett utomstående ombud. Enligt styrelsens åsikt skulle

snarare den av kommittén förordade försäkringsplikten, bortsett från det dubbla bokföringsarbetet

inom såväl riksförsäkringsanstalten som vederbörande förvaltningsorgan,

utan minsta gagn för den skadade åsamka vederbörande statsmyndigheter betydande

omgång och besvär.

Genom att från försäkringsplikten undantaga i statens och eventuellt även de

större kommunernas tjänst anställda skulle man i avsevärd grad undgå de särskilda

anordningar i fråga om avdrag å olycksfallsersättningar och minskning i avgifter,

som kommittén med hänsyn till redan gällande bestämmelser funnit sig böra föreslå

(§§ 11 och 15 i förslaget) i fråga om arbetstagare, för vilka på grund av lag eller särskild

författning eller på annat sätt rätt till ersättning vid olycksfall redan föreligger.

Vad särskilt beträffar i statens tjänst anställda, äro vidare dessa redan nu i

stor utsträckning tillförsäkrade pension, som för deras egen del i åtskilliga fall torde

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:fn Nåd, Proposition Nr 111. 78

överstiga den ersättning, som skulle utgå enligt föreliggande förslag. Kraftiga strävanden

hava ock framträtt att utsträcka dessa förmåner till allt liera kretsar av i

statens tjänst anställda.

Rätten till läkarvård och läkemedel samt begravningshjälp skulle ofta vara den

enda fördel, som statens befattningshavare skulle erhålla genom den föreslagna försäkringen.

Vad särskilt beträffar läkarvården föreligger emellertid redan i stor utsträckning

rätt härtill för befattningshavare inom viktiga grenar av statsförvaltningen

(exempelvis statens järnvägar, post- och telegrafverken) vid icke blott olycksfall utan

varje sjukdomsfall över huvud taget. Bortsett härifrån torde det icke kunna anses

såsom lämpligt att för beredande av denna förmån gripa till apparaten med obligatorisk

olycksfallsförsäkring i ett annat statens organ. En vida enklare och naturligare

utväg vore, enligt styrelsens åsikt, att statens befattningshavare med sådan avlöning,

att de eljest skulle inbegripas under lagen, i den mån de icke redan förut äro berättigade

till denna förmån, förklarades berättigade att vid olycksfall erhålla läkarvård

på statens bekostnad och genom vederbörande förvaltningsorgans förmedling,

samt i fall av dödsfall begravningshjälp.

Mot den föreslagna lagens allmängiltiga läggning har styrelsen ej något att

erinra utan anser den fastmer som eu av förslagets största förtjänster. Styrelsen

skulle emellertid i detta sammanhang vilja till en början framhålla, att kommittén

enligt styrelsens förmenande i ett par avseenden ej fullt tagit konsekvenserna av nu

berörda läggning hos förslaget.

Den vidsträckta omfattningen av förslaget giver detsamma karaktär av en allmängiltig

lag om försäkring för olycksfall i arbete, och man väntar med hänsyn därtill,

att under den föreslagna försäkringen skola vara inbegripna alla, som från social

synpunkt sett kunna anses i behov därav. Kommittén har emellertid stannat vid

att låta försäkringen omfatta hos arbetsgivare anställda arbetare, oaktat talrika självständiga

mindre yrkesidkare och andra företagare, såsom hantverkare, småbrukare,

torpare m. fl., äro i lika grad utsatta för olycksfall och med hänsyn till sin svaga

ekonomiska bärkraft lika beroende av sin arbetsförmåga som arbetaren i gemen.

Styrelsen kan ej heller underlåta påpeka, att en så föga ekonomiskt motståndskraftig

grupp som hemarbetarna uteslutits från försäkringen. Ehuru styrelsen funnit det

önskvärt att även de små självständiga företagarna redan nu kunnat medtagas, vill

dock styrelsen ej nu påyrka deras inbegripande under den obligatoriska försäkringen,

enär därför skulle erfordras en sådan omarbetning av lagförslaget, som möjligen

kunde äventyra lagens ikraftträdande vid avsedd tid. Styrelsen inskränker sig därför

till att uttala den förhoppning, att även dessa medborgargrupper, vilka socialt sett

måste anses vara i behov därav, måtte i en snar framtid göras delaktiga av den

utav staten anordnade olycksfallsförsäkringen.

Ett annat förhållande, i avseende varå kommittén ej» synes hava tagit konsekvenserna

av förslagets vidsträckta omfattning, med därav följande överväldigande

antal försäkringstagare och försäkrade, är nödvändigheten att söka åvägabringa förenklingar

i försäkringsförfarandet. Med hänsyn härtill har det bland annat synts

styrelsen kunna ifrågasättas, huruvida icke de uppgifter, som erfordras för försäkringsavgifternas

bestämmande, kunde lämnas i samband med avgivandet av deklaration

för taxering samt få avse förhållandena under det nästföregående kalenderåret,

ävensom om icke försäkringsavgifterna kunde utdebiteras och uppbäras tillsammans

med kronoutskylderna. Under övervägande torde vidare böra tagas, om ej avgifterna

för vissa stora grupper av anställda, som icke äro utsatta för avsevärd olycksfallsrisk

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 93 li käft. (Bil. till Nr 111.) 10

b) Lagstiftningens

omfång.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

c) Olyckafallsersättningens

belopp.

i arbetet, exempelvis kontorspersonal och tjänarinnor, skalle kunna på ett mer allmängiltigt

sätt fixeras och sålunda icke behöva i de särskilda fallen fastställas av

försäkringsanstalten. Att såsom här ifrågasatts, till ernående av förenklingar anlita

skatteväsendets former och organ torde för övrigt ligga nära till hands, då förevarande

försäkring med hänsyn till ej blott sin omfattning utan även sin obligatoriska natur

måste anses stå beskattningen nära. Någon avsevärdare omarbetning av lagförslaget

skulle nu ifrågasatta åtgärder ej påkalla.

Här berörda förslag till förenklingar hava av byråchefen Furst närmare utvecklats

i närlagda promemoria rörande vissa förenklingar i försäkringsförfarandet (bil. 3).

En betydande förenkling har slutligen synts styrelsen kunna vinnas genom

försäkringspliktens utbytande mot ersättningsplikt i avseende å de obetydligare, kortvariga

olycksfallen och dessa olycksfalls överförande till den obligatoriska sjukförsäkringen,

när denna blir genomförd. Härtill återkommer styrelsen längre fram.

Historiskt sett sammanhänger olycksfallsförsäkringen med industrialismen och

utgör ett uttryck för behovet av skydd mot de faror för arbetarnas liv och hälsa,

som äro oskiljaktiga från särskilt den moderna storindustrien. Tendensen att utsträcka

denna lagstiftning till allt flera grenar av det mänskliga arbetet framträder dock

starkt i alla länder. Huruvida man härvid behöver gå så långt att inom ramen för

en dylik lagstiftning upptaga bland annat kontors- och annat liknande arbete, där

olycksfall sällan eller aldrig inträffa, har från många håll betvivlats. Likaledes har

ifrågasatts, huruvida det kan anses stå i överensstämmelse med en social olycksfallslagstiftnings

uppgifter att omfatta personer med ända upp till 5,000 kronor i årsinkomst.

Det är givetvis alltid en synnerligen vansklig sak att uppdraga en gräns mellan

»farligt» och »mindre farligt» arbete. Om också under ett visst slag av arbete

olycksfall ytterst sällan inträffa, så föreligger ju dock alltid möjligheten därav, och

det synes därför rättvist, att risken härav belastar arbetsgivaren och icke den anställde.

Den omständigheten att olycksfallsfrekvensen är synnerligen ringa gör sannolikt

den anställde mindre betänkt på att av eget initiativ skydda sig häremot och

olycksfallet drabbar därför, när det inträffar, så mycket tyngre.

Vidkommande åter den i förslaget upptagna inkomstgränsen av 5,000 kronor

torde denna visserligen kunna i någon mån nedsättas utan att lagstiftningens sociala

verkningar därigenom äventyras. Men å andra sidan skulle genom en dylik nedsättning,

särskilt om den finge en större omfattning, sannolikt från försäkringen utestängas

personer, som äro att anse som arbetare i egentlig mening. Vid sådant förhållande

och då antalet anställda med så höga inkomster, att de lämpligen skulle

kunna undantagas från försäkring, är relativt ganska ringa, synas övervägande skäl

tala för bibehållandet av den av kommittén föreslagna inkomstgränsen. I alla händelser

torde icke någon längre gående nedsättning böra vidtagas.

•

Arbetare, som drabbats av olycksfall, som medfört väsentlig nedsättning av

arbetsförmågan, skall enligt förslaget vara berättigad att uppbära sjukpenning, motsvarande

2/3 av hans dagliga arbetsförtjänst. Med arbetsförtjänst skall förstås hela

den avlöning, som den skadade under ett år, räknat tillbaka från olycksfallet, åtnjutit

av arbetsgivaren, och med daglig arbetsförtjänst Y300 del av den årliga arbetsförtjänsten.

Vid beräkningen av den dagliga arbetsförtjänsten tages med andra ord

hänsyn endast till arbetsdagar. Sjukpenningen åter skall utgå för varje dag och sålunda

jämväl för sön- och helgdagar. Sjukpenningen kommer följaktligen att i verkligheten

utgöra icke, som förslaget angiver, 2/3 utan något mer än 4/5 av den ska
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111. 7.»

dades faktiska arbetsinkomst. Denna sjukpenning torde vara högre än i något annat

land i Europa. ,

Då livränta högst skulle komma att utgå med /3, men sjukpenning såsom

nämnts skulle kunna utgöra mer än 4/s av arbetsförtjänsten, kan detta tänkas medföra

en strävan hos den skadade att så länge som möjligt behålla sjukpenningen

och uppskjuta tidpunkten för livräntans fastställande. Detta kan så mycket snarare

befaras, som denna senare tidpunkt icke i lagförslaget fixerats. Det torde därför

icke förefinnas något hinder för, att den skadade år från ar kvarstår på sjukpenningstadiet.

Strävandena att i denna riktning utnyttja lagens bestämmelser motverkas

säkerligen icke därigenom, att den skadade på detta stadium, men icke som

livräntetagare, har rätt till kostnadsfri läkarvård och läkemedel.

Bestämmelsen att kontant ersättning skall utgå för varje dag och sålunda även

för sön- och helgdagar förekommer bland annat i sjukkasselagen av den 4 juli 1910.

Oaktat den här kan anses motiverad bland annat därav, att de svenska sjukkassorna

som regel icke lämna sjukhjälp i form av läkarvård och läkemedel, har dock denna

bestämmelse väckt mycken opposition. Man menar sålunda, att häri ligger eu

frestelse för sjukkassemedlemmarna, att anmäla sig sjuka strax före och friskanmäla

sig först efter sön- och helgdagar. Faran härför är givetvis mycket mindre, då det

gäller olycksfall, men torde dock icke böra helt och hållet förbises.

Principiellt riktigast är givetvis att låta sjukpenningen utgå endast för dagar,

för vilka den skadade faktiskt skolat uppbära avlöning. Endast för sådana fall, där

(såsom exempelvis ifråga om tjänare, sjöfolk och så vidare) avlöningen faktiskt gällei

för alla dagar, bör sjukpenningen, beräknad till Vass av årsinkomsten, utgå för såväl

arbetsdagar som sön- och helgdagar.

Sjukpenning skall enligt förslaget utgå endast, om olycksfallet medfört nedsättning

av arbetsförmågan med minst V«, samt läkarvård och läkemedel från och med

dagen för olycksfallet och därefter så länge sjukpenning utgår. Dessa bestämmelser

utgöra en given förbättring i jämförelse med nuvarande förhållanden, då dels sjukvård

icke lämnas och dels kontant ersättning utgår endast vid fullständig oförmåga

till arbete. Det vill dock förefalla styrelsen, som om kommitténs förslag icke vore i

allo tillfredsställande.

Ett olycksfall kan ju mycket väl vara av beskaffenhet att icke medföra någon

nedsättning av arbetsförmågan eller medföra mindre sådan nedsättning än 1/t, men

ändock kräva behandling av läkare samt läkemedel. Då emellertid dessa senare förmåner

icke erhållas, med mindre sjukpenning utgår, måste den skadade, för att icke

själv nödgas bestrida kostnaderna för läkarvården utgiva sig lida av nedsättning av

arbetsförmågan med minst 1/4.

I länder med en genomförd obligatorisk sjukförsäkring lösas dessa svårigheter

av sig själva därigenom, att sjukkassorna omedelbart taga hand om den sjuke, \are

sig insjuknandet beror på olycksfall eller icke. Här liksom på flera andra punkter

förutsätter kommitterades förslag i själva verket tillvaron av en fullt ordnad, rationell

sjukförsäkring. Utan denna förutsättning lärer icke heller olycksfallsförsäkringen

kunna i längden upprätthållas utan avsevärt stegrade kostnader.

Principen, att livräntan för samtliga skadade utgår enligt samma grunder, synes

i ett hänseende böra modifieras. Träffar olycksfallet en person i unga år, då arbetslönen

är ringa eller ingen, skall livränta enligt förslaget beräknas efter en årsinkomst

av 300 kronor. Till följd härav blir invaliditetsräntan i dylika fall så ringa, att den

Läkarvård och

läkemedel.

Livräntan för

personer, som

bliva invalider

i unga år.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

d) Karenstidens

borttagande.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

i sådana fall, då skadan är av svårare beskaffenhet, icke räcker till att trygga den

skadades nödtorftiga försörjning. Dylika unga invaliders ställning blir ock avsevärt

försämrad i jämförelse med nu gällande lagstiftning. Det vill förefalla styrelsen

som om en ändring av kommitténs förslag på denna punkt vore obetingat nödig

For de beklagansvärda, som redan på tröskeln till livet drabbas av svårare invaliditet,

bör ersättningen utgå med ett belopp, som bereder dem möjlighet att existera

utan att behöva anlita vare sig offentlig eller enskild barmhärtighet.

I det första förslag till lag om obligatorisk olycksfallsförsäkring i Sverige, som

framlades av den s. k. äldre arbetarförsäkringskommittén, hade karenstiden fastställts

till 14 dagar. I anledning av mot kommittéförslaget framställda erinringar utsträcktes

emellertid karenstiden till 60 dagar i de nådiga propositioner i ämnet, som framlades

vid 1890 och 1891 års riksdagar. Jämväl den nådiga propositionen till 1900 års

riksdag och den därmed i huvudsak överensstämmande till 1901 års riksdag bibehöll

samma karenstid. Såsom skäl för. denna bestämmelse anförde statsrådet och chefen

för civildepartementet i sitt anförande till statsrådsprotokollet den 30 december 1898

i huvudsak följande: Det vore rimligt att skadan på visst sätt fördelades mellan

arbetsgivaren och arbetaren, så att den sistnämnde även Unge bära en del av risken

Arbetarens intresse att sorgfälligt söka undvika olycksfall hölles genom ett stadgande

om vante- eller karenstid vid makt och faran för liknöjdhet hos honom i detta hänseende

såväl som för benägenhet att genom vårdslöshet fördröja kroppsskadas botande

förminskades i väsentlig mån. Om arbetarne voro med hänsyn till understöd

under den första tiden efter olycksfallet hänvisade till lokala, på ömsesidighetens

grundval bildade eller åtminstone av arbetarne själva eller deras förtroendemän förvaltade

kassor, framkallades därigenom en ur alla synpunkter önskvärd inbördes

kontroll och särskilt vad beträffade iakttagande av nödig försiktighet i arbetet.

När sedermera frågan om förbättrad olycksfallslagstiftning upptogs på dagordningen,

ansåg riksförsäkringsanstalten, att övervägande skäl alltjämt talade för, att

karenstiden bibehölles vid 60 dagar. I sitt utlåtande och förslag den 10 januari

1908 rörande ändring i vissa delar av lagen den 5 juli 1901 anförde sålunda anstalten

i detta hänseende bland annat, att det ur praktisk synpunkt vore avgjort att

föredraga, att all så kallad sjukhjälp, vare sig den är föranledd av olycksfall eller

annat förhållande, hänvisades till av medlemmarna själva förvaltade, ehuru i samförstånd

med den övriga försäkringen arbetande sjukkassor. En sjukkassa kunde

snabbt och direkt ingripa där behov förelåg; den kunde ock, genom sina egna medlemmar,

öva en omedelbar och fullt verksam kontroll över användningen av kassans

medel. Skulle åter sjukförsäkringen handhavas av en central anstalt, komme denna

att belastas med en i hög grad tyngande och oformlig administration, och förvaltningskostnaderna

komme särskilt med avseende å utgifterna för utövande av nödig

kontroll att ställa sig oskäligt dryga. 6

I sitt ovan åberopade utlåtande den 15 april 1909 yttrade kommerskollegium

i frågan rörande karenstiden bland annat, att synnerligen starka skäl talade för den

av riksförsäkringsanstalten antydda utvägen. Ett oeftergivligt villkor härför vore

likväl,! att vi i vårt land under den närmaste framtiden hade att emotse införandet

av obligatorisk sjukförsäkring, åtminstone ifråga om de yrkesgrenar, som berördes

av olycksfallsersättningslagen. En sådan reform stode dock ännu så länge i vida

fältet. Det förslag till revision av sjukkasselagen, som under den närmaste framtiden

vore att emotse, komme icke heller, efter vad som vore känt, att övergiva den

s. 77 Kontrollera mot PDF

Rutil7/. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

77

frivilliga försäkringens grund. Under sådana förhållanden ansåg kommerskollegium

eu förkortning av karenstiden av principiella skäl vara påkallad.

Det borde emellertid, framhöll kommerskollegium vidare, tagas i övervägande,

huruvida tillräckliga skäl förelåge för att ifråga om de båda första månaderna efter

olycksfallet föreskriva försäkringsplikt eller om det icke vore lämpligare att endast

stadga, att ersättning härunder skulle av arbetsgivaren lämnas men i övrigt överlåta

åt vederbörande arbetsgivare att försäkra eller icke försäkra risken i fråga. På så

sätt skulle arbetsgivarna bliva i tillfälle att överlåta ersättningsskyldigheten till av

dem upprättade eller understödda sjukkassor och sålunda saken ordnas på det mest

ändamålsenliga sättet. För olycksfallsförsäkringen skulle det ock innebära eu stor

lättnad, om den därigenom befriades från nödvändigheten att taga hand om hela

den stora mängden kortvariga olycksfall, vilka, enligt vad erfarenheten visat, i oproportionerlig

grad betungade och fördyrade administrationen.

Genom bestämmelserna i 15 och 17 §§ av lagen om sjukkassor den 4 juli 1910

har fastslagits, att registrerad sjukkassa skall under alla förhållanden vid olycksfall

lämna sjukhjälp för de första 60 dagarna, Lagen tillerkänner visserligen (18 § andra

stycket) sjukkassa rätt att genom föreskrift i stadgarna beträffande medlemmar, vilka

i anledning av bland annat genom olycksfall uppkommen sjukdom jämlikt lag eller

utfästelse är berättigad att av arbetsgivaren eller annan erhålla ersättning eller sjukvård,

minska eller indraga rätten till sjukhjälp för sådan sjukdom. Denna utväg

har dock icke av sjukassorna begagnats annat än i enstaka undantagsfall och praktiskt

taget kunna därför alla registrerade sjukkassor, vilkas medlemsantal för närvarande

torde kunna uppskattas till inemot 600,000, anses lämna sjukhjälp under de

första 60 dagarna vid timade olycksfall.

Styrelsen delar fullständigt kommitténs åsikt, att kostnaderna för ersättningen

under karenstiden liksom för olycksfallsförsäkringen i övrigt böra bäras av arbetsgivarna

ensamma. Däremot kan styrelsen icke biträda kommitténs åsikt, att även

den med karenstiden förbundna risken skall försäkras i samband med olycksfallsförsäkringen,

Denna fråga hör alldeles självklart samman med sjukförsäkringen och

bör lösas i organiskt samband med denna.

Detta torde i själva verket hava varit även kommitténs ståndpunkt, och kommittén

synes till och med mena, att vi framdeles, när eu obligatorisk sjukförsäkring

blivit en verklighet, återigen skulle slå om och låta ersättningen under karenstiden

övertagas av sjukförsäkringen. Sålunda yttrar kommittén i motiveringen rörande

denna punkt bland annat (sid. 70): »Sålänge därför sjukförsäkringen i vårt land är

ordnad enligt frivillighetens princip och icke enligt sådana grunder, att ersättningen

under sjukdomstiden kan åläggas sjukkassorna, bör enligt kommitténs förmenande

frågan om ersättningen till de skadade lösas under förutsättning av möjligast korta

karenstid.»

Kommitténs lagförslag har, såsom förut antytts, förelagts sociala rådets sektioner

för sjukkasseväsen samt arbetarskydd och arbetarfrågor i allmänhet vid deras

sammanträden den 3—4 och 6—7 nästlidna december. Såsom bilagda protokollsutdrag

(bil. 2) utvisar, uttalade sig förstnämnda sektion enhälligt för antagande av

kommitténs förslag i övrigt men ifrågasatte, med hänsyn till i främsta rummet de

försäkrades intressen och de stora kostnaderna för det allmänna, att frågan om ersättningen

för de kortvariga olycksfallen och det första skedet av de mera långvariga

olycksfallen och yrkessjukdomarna skulle, i avvaktan på den obligatoriska

sjukförsäkringen, dit denna ersättning naturligen hörde, kunde lösas genom en provisorisk

anordning. I dessa synpunkter har Sveriges allmänna sjukkasseförbund i

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kung1. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111.

sitt förut omnämnda yttrande i allt väsentligt instämt. Vad åter beträffar den senare

sektionen hyllade flertalet av dess medlemmar en liknande åsikt ifråga om ersättningen

under karenstiden, ehuru något gemensamt uttalande från sektionens sida

icke gjordes.

Enligt styrelsens åsikt står ersättningen under karenstiden i direkt och naturligt

samband med sjukförsäkringen och kan icke utan allvarliga olägenheter, icke minst

för olycksfallsförsäkringen, skiljas från förstnämnda försäkring. En centraliserad

handläggning av hela den stora mängden av småskador skulle ock, såsom bland

annat erfarenheten från Nederländerna utvisar, oskäligt betunga och fördyra förvaltningen

av olycksfallsförsäkringen. Vid sådant förhållande och då Eders Kungl. Maj:t

genom beslut den 31 nästlidne december uppdragit åt en kommitté att verkställa

utredning och avgiva förslag rörande bland annat obligatorisk sjukförsäkring av

arbetare, vill styrelsen för sin del bestämt avråda att frågan om karenstiden redan

nu genom utvidgning av olycksfallsförsäkringen definitivt ordnas.

I avvaktan på den obligatoriska sjukförsäkringens genomförande synes denna

fråga böra provisoriskt ordnas på det sätt, att arbetsgivaren, där denna skyldighet

icke redan förut på grund av särskild lagstiftning åligger honom, förklaras skyldig

att själv direkt svara för ersättningen under karenstiden. Då de ersättningsbelopp,

som i dylika fall skulle utgå direkt från arbetsgivaren, i allmänhet äro ganska små,

torde risken för en skadad arbetare att gå miste om ersättningen icke vara av någon

större betydelse. Därest ytterligare säkerhet anses böra krävas, synes man utan

betänklighet kunna ställa vederbörande kommun eller eventuellt staten som garant

härför.

Skulle likväl kommitténs förslag om karenstidens borttagande anses böra oförändrat

genomföras, anser sig styrelsen böra för sin del bestämt påyrka en sådan

ändring i sjukkasselagen, att registrerad sjukkassa förbjudes lämna sjukhjälp för

olycksfall, för vilka ersättning utgår på grund av olycksfallsförsäkringslagen. Skyldigheten

för sjukkassorna att lämna sådant understöd tillkom, som ovan antytts, såsom

en följd av bestämmelsen i 1901 års olycksfallsersättningslag om 60 dagars karenstid.

Borttages denna karenstid och ålägges olycksfallsförsäkringen att svara jämväl därför,

torde konsekvensen kräva, att sjukkassorna i sin ordning fritagas från samma skyldighet,

något som under nuvarande förhållanden endast torde kunna ske genom införandet

i sjukkasselagen av eu härpå syftande bestämmelse. Att statsmakterna

skulle på lagstiftningens väg organisera och till och med ekonomiskt understödja en

dubbelförsäkring, som därtill ofta skulle utgöra en bestämd överförsäkring, skulle

dessutom stå i alltför uppenbar motsats till socialförsäkringens egna intressen och

syftemål.

Kommittén har själv varit inne på den av styrelsen här uttalade tankegången

men ansett sig icke kunna föreslå en åtgärd, som skulle innebära en inskränkning i

de enskildas rätt att för egna besparingar förskaffa sig särskilda understöd. Däremot

har kommittén ifrågasatt, huruvida icke såsom ytterligare villkor för utfående

av statsbidrag skulle kunna bestämmas, att kassan icke skulle äga att meddela sjukhjälp

under viss tid för sjukdom till följd av olycksfall i arbete enligt olycksfallslagen.

Gentemot vad kommittén sålunda anfört, tillåter sig styrelsen framhålla, att

sjukkasselagen redan förut, trots sjukkassornas egenskap av på frivilligheten grundade

sammanslutningar, innehåller en hel rad av tvingande bestämmelser, som icke

blott formellt utan även materiellt reglera deras verksamhet. I Danmark, där den

frivilliga sjukkasse verksamheten nått en synnerligen rik utveckling, har man icke

opaginerad Kontrollera mot PDF

70

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 111.

heller dragit sig för att i vida högre grad, än vad här föreslagits, inskränka sjukkassornas

understödsrätt. Den nya danska sjukkasselagen av den 15 maj 1915 innehåller

sålunda bland annat den bestämmelse, att kontant sjukhjälp icke får lämnas

för sjukdomsfall, där ersättning utgår enligt olycksfallslagstiftningen. Denna

lagstiftning går till och med ännu längre, i det att den föreskrifver, att sjukkassemedlemmar,

som vid olycksfall antingen genom egna medel eller genom arbetsgivaren

äro tillförsäkrade kontant understöd till samma belopp som deras genomsnittliga

dagliga arbetsförtjänst, icke erhålla kontant understöd från kassan; är det medlemmen

tillförsäkrade understödet mindre än arbetsförtjänsten, nedsättes sjukpenningen därhän,

att den i förening med understödet från olycksfallsförsäkringen icke kommer att

överstiga vederbörande medlems normala arbetsinkomst.

Att åter, på sätt kommittén tänkt sig, såsom villkor för erhållande av statsbidrag

föreskriva, att sjukkassa icke lämnar sjukhjälp under karenstiden, lärer

icke kunna ifrågasättas, så länge sjukkasselagen direkt föreskriver dylik understödsplikt.

I detta sammanhang anser sig styrelsen även böra yttra sig om det av kommittén

ifrågasatta samarbetet mellan sjukkassorna och olycksfallsförsäkringen

Kommittén har visserligen endast antydningsvis berört denna punkt, men synes i

allt fall hava ansett dels, att sjukkassorna skulle kunna fungera såsom ombud

för riksförsäkringsanstalten med uppgifter huvudsakligen liknande dem, som för

närvarande tillkomma ortsombuden, dels ock att anstalten skulle kunna ingå något

slags återförsäkringsavtal med sjukkassorna, av innebörd att kassorna »inom sitt

verksamhetsområde i större eller mindre omfattning övertoge ansvaret för sjukdomstiden».

Orden angiva icke tydligt, huruvida kommittén ansett, att sjukkassorna i ty

fall skulle uppträda endast som ett slags organ för utbetalande av sjukpenning och

förmedling av läkarvården, eller om, såsom uttrycket »återförsäkring» närmast synes

angiva, sjukkassorna själva på egen risk skulle övertaga dessa utfästelser gentemot

de olycksfallsförsäkrade. Därest detta senare varit meningen, anser sig styrelsen böra

framhålla, att en dylik anordning, varigenom sjukkassornas tillgångar eventuellt skulle

komma att anlitas för täckande av å återförsäkringen uppkommande förluster, förutsätter

en ändring av sjukkasselagens 20 §.

Att i övrigt närmare ingå på frågan om samarbetet mellan sjukkassorna och

olycksfallsförsäkringen, ett samarbete, vars nödvändighet och betydelse styrelsen för

sin del livligt behjärtar, torde icke för närvarande vara möjligt. Av någon större

betydelse torde detta samarbete i alla händelser icke kunna bliva, förr än vi här i

Sverige fått genomfört obligatorisk sjukförsäkring. Särskilt vill styrelsen framhålla,

att under nuvarande förhållanden ett dylikt samarbete endast kan ordnas genom ett

frivilligt åtagande från sjukkassornas sida. Något åläggande från riksförsäkringsanstalten

kan givetvis icke i något hänseende ifrågakomma,

På grund av föreskrifter i bland annat legostadgan och sjölagen äro vissa

grupper -av arbetstagare redan förut tillerkända ett visst understöd vid bland annat

olycksfall i arbete. Med avseende å detta förhållande innefattar kommitténs förslag

i huvudsak, att ifrågavarande föreskrifter fortfarande skola äga gällande kraft,

men att å ena sidan på grund av dessa lagbud utgående understöd till genom

olycksfall i arbete skadad arbetare skall avdragas å olycksfallsersättningen, och å

Samarbete

med sjukkassorna.

Förhållandet

till tjänstehjonsstadgan

och sjölagen.

s. 80 Kontrollera mot PDF

Organisation.

80 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

andra sidan arbetsgivaren erhålla en häremot svarande nedsättning i försäkringsavgiften.

Det bör, enligt styrelsens åsikt, tagas i allvarligt övervägande, huruvida

denna fråga icke skulle kunna ordnas på ett enklare och mera praktiskt sätt. En

sådan utväg vore, vill det synas styrelsen, att förklara dylika äldre författningar

upphävda, i den mån de gälla olycksfall i arbete, för vilka ersättning utgår enligt

olycksfallsförsäkringslagen. Eller ock kunde arbetsgivaren förklaras berättigad att av

olycksfallsersättningen erhålla gottgörelse för understöd, som för samma olycksfall utgivits

på grund av föreskrift i annan författning.

Kommittén har förutsatt, att endast en mindre del av försäkringen skulle

komma att omhänderhavas av ömsesidiga försäkringsanstalter, upprättade av arbetsgivare,

under det att det alldeles övervägande flertalet förräkringar skulle äga rum

i en central statsanstalt, riksförsäkringsanstalten. Såsom sammanhållande överordnat

organ över samtliga dessa anstalter föreslår kommittén vidare ett försäkringsråd.

Då kommittén beträffande organiserandet av dessa båda statens centrala organ

för lagens tillämpning endast medelat vissa huvudsakliga riktlinjer, har socialstyrelsen

ansett sig kunna inskränka sig till att framlägga några mera allmänna

synpunkter.

Så vitt dömas kan av kommitténs uttalanden, skulle riksförsäkringsanstalten

med hänsyn till sina uppgifter i huvudsak begränsas till ren försäkrings verksamhet.

Den skulle sålunda få samma karaktär som enligt kommerskollegii förut berörda utlåtande

den 15 april 1909 samt departementalkommitterades och kommerskollegiikommitténs

sedermera avgivna förslag skulle tillkomma vissa för mera speciell verksamhet

avsedda anstalter. I enlighet jämväl med nämnda kommitterades system

skulle den allmänna ledningen på den sociala olycksfallsförsäkringens område tillkomma

ett annat ämbetsverk. I detta fall försäkringsrådet. Ålderdomsförsäkringskommittén

ställer vidare i utsikt, att försäkringsrådet framdeles skulle få sitt kompetensområde

utsträckt till även övriga grenar av socialförsäkringen och sålunda

komma att över denna i dess helhet utöva den sammanhållande myndighet, som

departementalkoinmitterade velat anförtro åt socialstyrelsen. Ett konsekvent genomförande

av ålderdomsförsäkringskommitténs förslag i denna del skulle givetvis innebära,

att såväl riksförsäkringsanstalten som pensionsstyrelsen skulle avstå från vissa

delar av sina nuvarande verksamhetsområden och bliva rena försäkringsanstalter samt

jämte de eventuella organen för en obligatorisk sjukförsäkring sammanhållas under

en enhetlig myndighet för hela socialförsäkringen.

I likhet med ålderdomsförsäkrings- och ovan åberopade kommittéer finner även

socialstyrelsen det vara en angelägenhet av största vikt, att åtgärder vidtagas i syfte

att åvägabringa enhetlighet och samverkan mellan socialförsäkringens olika grenar.

Styrelsen finner dock tvivelaktigt, huruvida i frågans nuvarande läge tillräckliga skäl

föreligga att för ändamålet upprätta ett särskilt ämbetsverk, vars uppgift enligt

kommitténs mening till en början skulle i huvudsak begränsas allenast till olycksfallsförsäkringen.

Under denna förutsättning vore det naturligen enklast att låta

riksförsäkringsanstalten tillsvidare fylla även hithörande uppgifter. Enär desamma

emellertid innebära en viss tillsyn över hela den sociala olycksfallsförsäkringen och

då statsanstalten icke gärna själv bör äga sådan ställning gent emot arbetsgivarnas

med densamma i viss män konkurrerande anstalter, måste styrelsen ansluta sig till

kommitténs förslag om att från riksförsäkringsanstaltens verksamhetsområde avskilja

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

81

de mera allmänt socialpolitiska uppgifter, som föreligga på detta område. Dessa lära

emellertid icke vara mera omfattande, än att de kunde tillsvidare anförtros åt någotdera

av de båda nuvarande ämbetsverken med sociala uppgifter, nämligen socialstyrelsen

eller pensionsstyrelsen. Genom en förläggning till det förra ämbetsverket

skulle önskvärd samverkan ernäs med sjukförsäkringen, arbetarskyddet och statens

sociala förvaltning i allmänhet; en anknytning åter till pensionsstyrelsen skulle medföra

närmare samband med ålderdoms- oah invaliditetsförsäkringen. I mån av vunnen

erfarenhet samt vid organiserandet av eu blivande obligatorisk sjukförsäkring kunde

därefter definitiv ståndpunkt tagas till frågan om socialförsäkringens enhetliga

ordnande, eventuellt hela socialförvaltningens organiserande efter fullt rationella

grunder.

Att kommittén icke valt något av de nu antydda alternativen, torde hava närmast

berott därpå, att den velat genom skapandet av försäkringsrådet bilda ett lämpligt

organ för avdömandet av besvär rörande tvister ifråga om den sociala olycksfallsförsäkringen.

Enligt kommitténs förslag skulle nämligen försäkringsrådet bliva

andra och sista instans i dylika mål och med hänsyn till dessas beräknade stora antal

(c:a 5,000 årligen) företrädesvis organiseras såsom en domstol eller nämnd med

dels lagfarna dels andra ledamöter, de senare representerande vederbörande intressenter

—- arbetsgivare och arbetare — samt olika slag av speciell sakkunskap i fråga

om olycksfallsförsäkring. Det förutsättes vidare, att försäkringsrådet framdeles skulle

bliva besvärsinstans även för avgörande av tvister rörande frågor tillhörande sjukförsäkringens

och den allmänna pensionsförsäkringens områden.

Utan tvivel föreligger ett starkt behov av en speciell instans för avgörande av

ifrågavarande besvärsmål, vilka på grund av sin natur kräva icke blott särskild sakkunskap

och ej alltför snäv juridisk behandling, utan även och kanske framför allt

ett snabbare avgörande, än som kan förväntas vid handläggningen enligt eljest gällande

regler. Detta behov synes emellertid bliva bättre tillgodosett genom en begränsning

av försäkringsrådets kompetens till endast dömande verksamhet, vilken,

såsom av kommitténs utredning framgår, skulle bliva tillräckligt omfattande för att

motivera inrättandet av en särskild nämnd. Denna kunde, på sätt kommittén tänkt

sig, efter hand få sin verksamhet utvidgad till även pensions- och sjukförsäkringen

och sålunda bilda den judiciella enheten på socialförsäkringens område, en riksförsäkringsnämnd.

Därest nämnden sålunda Ange en rent dömande verksamhet, kunde

densamma erhålla en uteslutande med hänsyn härtill avpassad organisation med, förutom

juridiskt utbildade ledamöter, ett antal icke lagfarna ledamöter, representerande

arbetsgivare- och arbetarintressena samt allmänt sociala insikter. Erforderliga tekniska

specialinsikter torde lämpligast kunna tillföras nämnden genom adjungerande vid

behov av experter.

Beträffande riksförsäkringsanstaltens organisation har kommittén icke lämnat

något närmare utformat förslag. Då emellertid detta innebär upprättandet av eu

anstalt för praktisk försäkringsverksamhet, synes densamma med fördel kunna anordnas

i nära anslutning till de former, som utbildats inom den enskilda försäkringsrörelsen

i vårt land och sålunda efter annan typ än den för ämbetsverken

vanliga.

Även under förutsättning att den sociala olycksfallsförsäkringens administration

kommer att ordnas i enlighet med nu antydda principer, lärer densamma, såsom

närmare angives i närlagda promemoria om vissa förenklingar i försäkringsförfarandet

(bil. 3), komma att draga avsevärt drygare kostnader än vad kommittén

beräknat, därest densamma arbetar efter de av kommittén angivna riktlinjerna.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 93 l> käft. (Bil. till Nr 111.) 11

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kling1. Maj ds Nåd. Proposition Nr 111.

Mycket avsevärda besparingar torde däremot kunna göras, för den händelse vissa av

styrelsen i det föregående föreslagna förenklingar skulle komma att genomföras. Det

är ej heller uteslutet, att den arbetsgivarna i lagförslaget medgivna rätten att försäkra

sina arbetare i egna ömsesidighetsbolag, kommer att utnyttjas i så stor omfattning,

att riksförsäkringsanstaltens verksamhet därigenom hlir icke oväsentligt begränsad.

Vilken form, som än kommer att fastställas för olycksfallsförsäkringens centrala

organisation, är det uppenbarligen nödvändigt, att det genom effektiva föreskrifter

sörjes för dess samverkan med övriga sociala förvaltningsorgan. Yad socialstyrelsen

angår, föreligger ett i vissa avseenden nära samband med dess uppgifter såsom

chefsmyndighet för yrkesinspektionen samt tillsynsmyndighet för sjukkasseväsendet.

Men jämväl på andra punkter, till exempel i fråga om statistiken, beräkningen av

avlöningar, uppskattningen av naturaförmåners värde och så vidare, komma statens

olycksfallsförsäkringsorgan i beröring med spörsmål, som" redan äro föremål för behandling

inom socialstyrelsen. Givetvis bör på dessa liksom andra statens förvaltningsområden

garantier skapas’för att nödig enhetlighet bevaras och onödigt dubbelarbete

undvikes.

Vad särskilt angår det statistiska arbetet, ansluter socialstyrelsen sig till den

uppfattningen, att förvaltningsstatistiken kan på lämpligaste sätt ordnas samt fylla

sin egentliga uppgift -—- att vara till nytta för förvaltningsarbetet — endast för så

vitt densamma förlägges till och utarbetas i intimt samband med den förvaltningsgren,

som huvudsakligen giver den dess innehåll. Styrelsen har följaktligen intet att erinra

mot att olycksfallsförsäkringsstatistiken utarbetas inom riksförsäkringsanstalten.

Av denna principiella ståndpunkt följer emellertid å andra sidan, att riksförsäkringsanstaltens

statistik icke bör utvidgas utöver anstaltens egentliga verksamhet — olycksfallsförsäkringen

— till att omfatta även sådan statistik, som på grund av sin natur

närmare ansluter sig till andra myndigheters områden och därför lämpligast bör utarbetas

av dem.

Det vore sålunda enligt socialstyrelsens mening mindre lämpligt, om anstalten

i vidare mån än som betingas av den sociala olycksfallsförsäkringens behov, skulle

ingå på uågon bearbetning av det olycksfallsstatistiska primärmaterialet ur rena

arbetarskyddssynpunkter. Det bör nämligen fortfarande tillkomma socialstyrelsen,

där arbetarskyddsärendena handläggas och där arbetarstatistiken i övrigt är förlagd,

att till ledning för denna sin verksamhet utarbeta erforderlig special statistik.

Vidare anser styrelsen, att, därest uppgifter, lämpade för lönestatistik, prisstatistik

eller annan socialstatistik, som tillhör styrelsens arbetsområde, inkomna till

riksförsäkringsanstalten, sådana uppgifter böra tillhandahållas socialstyrelsen för den

närmare bearbetning, som kan befinnas erforderlig. Vad beträffar den fullständiga

yrkesstatistik, som enligt kommitténs förmenande skulle erhållas såsom en synnerligen

viktig produkt av riksförsäkringsanstaltens statistiska verksamhet, hyser styrelsen

den uppfattningen, grundad jämväl på erfarenheter från andra länder, att en

rationell yrkesstatistik, vilken ju för övrigt bör omfatta även utanför olycksfallsförsäkringen

stående yrkeskategorier, icke lärer kunna åstadkommas annat än genom

verkliga, med vissa längre mellanrum företagna yrkesräkningar, vilkas anordnande i

varje fall icke kan ankomma på riksförsäkringsanstalten.

Endast med tillämpande av ovan angivna principer ifråga om statistikens förläggning,

lärer det kunna undvikas, att för olycksfallsförsäkringen tillskapas en allt

för vidlyftig statistisk apparat med »för hithörande verksamhet främmande uppgifter,

vilka på ett ändamålsenligare sätt och till större nytta för förvaltningsarbetet kunna

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kung]. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111. 83

ombesörjas av redan befintliga statistiska organ i de verk, dit ifrågavarande uppgifter

på grund av sin natur rätteligen höra.

Styrelsen övergår härefter till eu granskning av lagförslagets särskilda bestämmelser.

1 §•

I denna paragraf synes böra angivas, i vilken utsträckning lagen skall äga tilllämpning

med hänsyn till medborgarskap och hemort inom eller utom riket. Förslaget

lämnar nämligen icke upplysning, huruvida lagen skall gälla exempelvis för

svenska företag (utom rederier) i utlandet, vilka sysselsätta svenska arbetare eller för

utländska företag här i landet med utländska arbetare.

Då kostnaderna för förvaltningen till ungefär hälften skola bestridas av statsmedel,

torde bestämmelsen i paragrafens fordra stycke icke vara fullt korrekt.

2 §•

Frågan om de s. k. yrkessjukdomarnas ställning till olycksfallsförsäkringen är

ännu i de allra flesta länder ett öppet spörsmål. Att det gives alldeles specifika

yrkessjukdomar, som med all rätt böra jämställas med olycksfall, lärer av ingen

bestridas. En betydande svårighet möter emellertid, när det gäller att uppdraga

gränserna för det område av yrkessjukdomar, som bör inbegripas under försäkringen.

Med den jämförelsevis snäva begränsning, som givits åt begreppet yrkessjukdomar

i förevarande §, synas några befogade anmärkningar mot bestämmelsen i fråga

icke kunna göras. Emellertid vill styrelsen framhålla, att uttrycket »särskilt giftiga

vid arbetet begagnade ämnen» icke är fullt uttömmande. Det omfattar nämligen

icke sådana fall, då de giftiga ämnena alstras först under arbetets gång. För att

undvika varje sken av godtycklighet torde den erforderliga förteckningen över ifrågavarande

yrkessjukdomar ävensom eventuella ändringar i densamma böra utfärdas av

Eders Kungl. Maj:t och icke, såsom kommittén ifrågasatt, av riksförsäkringsanstalten

eller försäkringsråclet.

3 §•

Kommittén har ansett, att endast arbete mot avlöning skrilla falla under lagens

tillämpning. Dock har undantag härifrån gjorts för lärlingar. Även om man, i

likhet med kommittén, tager uttrycket »lärling» i den vidsträckta bemärkelse, att

därunder innefattas bland annat personer, som i och för sin utbildning innehava ej

avlönad anställning hos en arbetsgivare, förekommer det även i övrigt anställning

utan avlöning, som enligt styrelsens mening med lika rätt borde falla inom lagens

gränser. Sålunda förekommer det icke så sällan, att en person, innan anställning

erhålles, måste arbeta eller tjänstgöra på prov en viss tid utan avlöning. Det förekommer

vidare arbete, som ligger på gränsen till men ändock icke kan sägas vara

arbete direkt i och för utbildning. Såsom exempel härpå må anföras tjänstgöring som

extra i statens verk och inrättningar. Uttrycket »lärling» synes sålunda lämpligen

böra utbytas mot ett annat, som bättre motsvarar bestämmelsens syfte.

Med uttrycket »avlöning» förstås i denna § uppenbarligen detsamma, som i ö

och 7 §§ betecknas såsom »arbetsförtjänst». För undvikande av missförstånd torde

samma uttryck även böra användas i 3 §.

■Särskilda

bestämmelser.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Bestämmelsen att såsom arbetare icke räknas den, som ej fyllt 12 år, ansluter

sig, på sätt i motiveringen framhålles, till förbudet i lagen om arbetarskydd den 29

juni 1912 mot användandet av barn under denna ålder till arbete. Då nämnda lag

emellertid, ehuru synnerligen vittomfattande, icke äger tillämpning å alla verksam*

hetsområden, t. ex. i förevarande avseende ej å jordbruket, torde det ej vara befogat

att fastställa en dylik allmängiltig åldersgräns, utan synes jämväl barn under 12 år

kunna inbegrivas under försäkringen.

Såsom förut framhållits, anser socialstyrelsen det vara oriktigt att från en lagstiftning

av förevarande art utesluta hemarbetarna. De skäl kommittén anfört därför

synas ej socialstyrelsen tillfyllestgörande. Ifrågavarande arbetare höra som bekant

till de allra sämst situerade och hava sålunda särskilt ringa förmåga att bära följderna

av ett olycksfall. Med hänsyn till att olycksfallsrisken för hemarbetarna i

regel är ganska liten, skulle deras medtagande under försäkringen ej föranleda några

större kostnader. Hemarbetarnas undantagande från försäkringen skulle för övrigt

i viss mån verka som en premiering av hemindustrien, vilket knappast kan anses

lämpligt.

Genom bestämmelsen att såsom arbetare icke anses den, som av tillfällig anledning

användes till arbete av någon, som eljest ej använder arbetare, har kommittén

såsom framgar av motiveringen, velat å ena sidan icke från försäkringen utestänga

tillfälliga arbetare och å andra sidan undvika, att som arbetsgivare komme att räknas

personer, som rent tillfälligtvis någon gång behöva anlita lejd arbetskraft. Det synes

dock styrelsen tvivelaktigt, om de använda ordalagen motsvara det senare ändamålet.

Då enligt förslaget även tjänare skola räknas som arbetare i lagens mening

och sålunda envar, som i sitt hem använder tjänare, räknas som arbetsgivare, skulle

även ett rent tillfälligt anlitande av arbetskraft (t. ex. en bärare) för dessa »arbetsgivare»

medföra plikt till försäkring. För undvikande härav synes till ifrågavarande

bestämmelser kunna fogas ett tillägg av innehåll, att från försäkringsplikten undantagas

arbetare, som av tillfällig anledning användes till arbete, vilket icke har samband

med arbetsgivarens företag eller yrke.

Det förekommer icke så sällan, särskilt i de större städerna, att familjer, som

icke ha tjänare, mer eller mindre regelbundet anlita lejd arbetskraft (hjälphustrur

eller dylikt). Dylika arbetare skulle givetvis, då anledning till deras användande ej

kan anses tillfällig, inbegripas under försäkringen. Huruvida några försäkringsavgifter

i allmänhet komma att erläggas för sådana tillfälliga arbetare, torde emellertid vara

tvivelaktigt, då arbetsgivarna ej hava någon anmälningsskyldighet och förekomsten

av arbete utav ifrågavarande slag lätt undgår ombudens uppmärksamhet.

6 §•

I riksförsäkringsanstaltens ovan åberopade utlåtande den 10 januari 1908 föreslog

anstalten ifråga om ersättningen vid för framtiden bestående minskning av

arbetsförmågan bland annat, att dylik ersättning, då invaliditeten understeg 20 %,

skulle utgå icke i form av årlig livränta utan med ett kapitalbelopp för en gång.

Denna ståndpunkt delades ock av kommerskollegium i dess likaledes förut åberopade

utlåtande av den 15 april 1909.

Enlikt styrelsens åsikt tala övervägande skäl för den av de båda ämbetsverken

vid detta tillfälle hävdade ståndpunkten. Erfarenheten har visat, att även invaliditetsfall,

där invaliditeten patologiskt sett uppgår ända till 20 %, icke i allmänhet med
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kurujl. Maj:In Nåd. Proposition Nr 111.

fora någon varaktig nedsättning av arbetsförmågan. Den skadade tillvänjer sig så

småningom i arbetet, och efter någon tid är hans arbetsprestation densamma som

förut. Under sådana förhållanden synes för dylika mindre skador ett kapitalbelopp

åtminstone i regel vara den lämpligaste ersättningsformen.

För vinnande av större anpassningsförmåga hos lagstiftningen torde vidare böra

beredas möjlighet att i särskilda undantagsfall utbyta även en högre livränta mot

kapitalunderstöd. Styrelsen syftar härvid närmast på sådana fall, då olycksfallet

träffar en person i unga år och tillgången till ett jämförelsevis icke obetydligt kapital

skulle sätta den skadade i tillfälle att förskaffa sig en utbildning, som för honom

öppnade lämpligare och bättre förvärvsmöjligheter. Bestämmelsen härom skulle givetvis

omgärdas med fullt betryggande garantier. Särskilt skulle för ett dylikt utbyte

krävas yttrande av vederbörande kommunala myndigheter.

Då förslaget utan förbehåll, tillerkänner den skadade rätt till läkarvård, må

framhållas, att denna utfästelse i åtskilliga fall icke kan infrias, såsom exempelvis

om olycksfallet inträffat till sjöss. Det borde vidare uttryckligen föreskrivas, att

rätten till läkarvård även innefattar rätt för den sjuke att vid behov erhålla kostnadsfri

befordran till och från läkaren.

B §•

I sammanhang med denna § vill styrelsen framhålla'' vikten därav, att i lagen

intages en bestämmelse, som ger vederbörande försäkringsanstalt icke blott rätt utan

även skyldighet att i förekommande fall genom meddelande av speciell vård eller

utbildning söka häva eller i görligaste måtto nedbringa oförmågan till arbete.

Erfarenheten från de krigförande länderna visar dagligen vilka storartade resultat,

som på denna väg kunna vinnas. Den sämsta tjänst, man kan göra invaliden, är

att bibringa honom den föreställningen, att all rättfärdighet är uppfylld, så snart

han erhållit en skälig livränta. Tvärtom böra försäkringsorganen på allt sätt uppmuntra

och befrämja hans strävanden att reda sig med egna krafter.

9 §•

Den avlöning, eller såsom styrelsen föreslagit »arbetsförtjänst», som omnämnes

i 3 §, borde väl även inbegripas under bestämmelserna i 9 §.

På grund av den betydelse begreppet »arbetsförtjänst» har för beräkning av

såväl försäkringspremier som skadeersättningar och med hänsyn även därtill att

lagen eventuellt kommer att tillämpas av, förutom riksförsäkringsanstalten, ett flertal

olika försäkringsbolag, hade det varit önskvärt, om reglerna för uppskattning av

naturaförmåner kunnat närmare fixeras, än som skett i förslaget. tminstone beträffande

vissa grupper av försäkringstagare, som leva under mera likartade förhållanden

(såsom exempelvis sjöfolk, jordbruksarbetare, tjänare med flera) torde till och

med kunna ifrågasättas, huruvida icke värdet av naturaförmåner borde fastställas

likformigt för hela riket och genom tid efter annan av Eders Kungl. Maj:t utfärdade

kungörelser. Med hänsyn härtill tillåter sig styrelsen erinra om det statistiska material

angående levnadskostnaderna på olika orter i riket, som insamlas av styrelsen

och som lämpligen torde kunna tjäna till grundval för uppskattningar av ifrågavarande

natur.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kung]. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

10 §.

Utöver det fall, då enligt förevarande § den skadade kan utan sitt medgivande

intagas å sjukhus, förefinnes även andra, då en dylik möjlighet synes vara påkallad.

Från sjukkassornas sida klagas det ofta över svårigheten att få de sjuka att följa

läkarens föreskrifter och att sjukdomen härigenom drager onödigt ut på tiden. I likhet

med vad förhållandet är i den tyska riksförsäkringslagen synes därför böra stadgas

rätt för vederbörande försäkringsinrättning att även mot den skadades vilja inlägga

honom å sjukhus, då han uppenbarligen handlar i strid mot läkarens föreskrifter.

Ehuru måhända i och för sig självklar synes vidare även höra stadgas sådan rätt

för det fall, att den ådragna sjukdomen är av smittosam natur eller den skadades tillstånd

kräver fortsatt observation.

Sjukhusvården, som i Sverige upprätthålles i huvudsak genom offentliga medel,

betingar för den enskilde, om han är »medellös», synnerligen ringa kostnader. Enligt

en utredning, som lämnats av fattigvårdslagstiftningskommittén (kommitténs betänkande

del III, statistiska undersökningar rörande den svenska fattigvården sid. 203

o. f.) betingade år 1907 vården å rikets sjukhus för meddellösa patienter från det

egna landstingsområdet eller staden i regel en kostnad av endast omkring 50 öre pr

dag eller till och med därunder. En genom olycksfall i arbete skadad arbetare, som

haft jämförelsevis goda inkomster, skulle sålunda, då han intagits å sjukhus och väl

i regel kommer att vårdas som medellös, enlikt kommitténs förslag på det allmännas

bekostnad erhålla en synnerligen gynnad ställning. Utom fullt underhåll och vård

skulle han därtill äga uppbära så gott som hela sjukpenningen oavkortad. Åtminstone

för sådana fall, då den skadade saknar familj eller andra, som han med sitt arbete

försörjt, synes det kunna ifrågasättas, huruvida icke sjukpenningen eller livräntan i

fall av sjukhusvård borde indragas med undantag av en mindre del därav (exempelvis

''/j eller */,), som fortfarande skulle tillkomma den skadade.

11 §•

Bland förutsättningar, under vilka avdrag skall ske å ersättningen, bör även

upptagas det fall, då arbetsgivaren jämlikt lag eller utfästelse är skyldig att till

arbetaren under sjukdom eller dylikt utgiva avlöning, hel eller avkortad.

14 §.

I denna § bör intagas bestämmelser, som göra det möjligt för vederbörande

försäkringsinrättning att träffa särskilda anstalter för fall, då ersättningsberättigad

på grund av dryckenskap eller liknande orsaker icke lämpligen själv kan handhava

penningar. I enlighet med vad som föreskrivits i den tyska riksförsäkringslagen bör

det i dylika fall vara inrättningen obetaget att utbetala ersättningen in natura.

Den kommun, gentemot vilken den skadade har anspråk på försörjning, torde dessutom

böra tillerkännas rätt att fordra, att ersättningen utgives i denna form.

17 §.

För beräkning av försäkringsavgifternas storlek är det icke tillräckligt att

känna »arbetets beskaffenhet». Det torde även fordras kunskap om de förhållanden,

under vilka arbetet bedrives.

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kung], Maj:tfi Nåd. Proposition Nr 111.

87

18 §. .

Av paragrafens avfattning synes framgå, att jämväl försäkringsbolag, som avses

i 4 §, skulle vara berättigat påfordra yrkesinspektionens medverkan. Detta synes

dock icke böra ifrågasättas. Ordet »försäkringsinrättning» bör därför utbytas mot

»riksförsäkringsanstalten». Vidare böra orden; »myndighet, som enlikt lagen om

arbetarskydd utövar tillsyn å samma lags efterlevnad, påfordra» utbytas mot »yrkesinspektionens

chefsmyndighet begära». Den av kommittén föreslagna avfattningen

skulle nämligen kunna tolkas så, att försäkringsinrättning skulle äga direkt påfordra

viss befattningshavares ingripande, ett tillvägagångssätt som, därest detsamma, komme

att mera allmänt tillämpas, skulle kunna väsentligen förrycka yrkesinspektionens

egentliga verksamhet.

Styrelsen anser sig böra påpeka, att tillsynen å arbetsförhållandena ombord å

fartyg i regel ej tillkommer yrkes- utan fartygsinspektionen. Medverkan jämväl av

sistnämnda myndighet torde sålunda kunna ifrågakomma för det i paragrafen avsedda

ändamål.

20 §.

Paragrafens senare punkt, som berör skadad arbetares skyldighet att underkasta

sig vård eller föreskrift av läkare, synes ej rätteligen kunna hänföras till bestämmelser,

som avse »anmälan och undersökning av olycksfall», utan torde höra meddelas

i samband med bestämmelserna i 25 §.

21 §•

Bestämmelserna i denna paragraf äro enligt kommitténs motivering avsedda att

motsvara såväl stadgandena i 12 § av nu gällande olycksfallsersättningslag som föreskrifterna

i kungörelsen den 31 december 1912 angående anmälan om olycksfall i

arbete. Vidare har kommittén förutsatt, dels att nytt formulär för anmälan skall

utarbetas i samråd med socialstyrelsen — detta för att åt formuläret trygga det

innehåll, som erfordras med hänsyn till arbetarskyddet — och dels att erforderliga

uppgifter rörande olycksfall av vederbörande försäkringsinrättning insändas till nämnda

styrelse.

Väl kunna en del uppgifter, som erhållas på nu angivet sätt, vara av en viss

vikt för arbetarskyddslagens genomförande. Men det viktiga önskemålet att yrkesinspektörerna

snarast möjligt efter ett olycksfalls inträffande erhålla underrättelse

därom, tillgodoses ej genom den tillämnade anordningen. Redan vid yrkesinspektionens

upprättande år 1889 framhölls vikten av att yrkesinspektörerna bereddes

kännedom om inträffade olycksfall i arbete, och i sina första årsberättelser klagade

yrkesinspektörerna över saknaden av anmälningsskyldighet. Den 20 juni 1890 utfärdade

Eders Kungl. Maj:t ett cirkulär till samtliga Konungens befallningshavande,

vari polismyndigheterna ålades att till yrkesinspektör översända protokoll över polisförhör,

som hållits med anledning av olycksfall i arbete inom sådan verksamhet,

varå lagen angående skydd mot yrkesfara var tillämplig. År efter år påvisade yrkesinspektörerna,

huru på detta sätt endast ett fåtal av de inträffade svårare olycksfallen

kommo till deras kännedom och påyrkade effektivare åtgärders vidtagande.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 111.

Den 24 januari 1896 utfärdades en nådig kungörelse angående vad till beredande

av kännedom om olycksfall i arbete iakttagas bör. Härigenom ålades idkare av industriellt

yrke att anmäla sådana olycksfall i arbete, som medfört mera än 14 dagars

oförmåga till arbete. Sedermera hava nya författningar i ämnet utfärdats den 5 juli

1901 med anledning av olycksfallsersättningslagen, den 17 november 1905 i ändamål

bland annat att möjliggöra en officiell olycksfall sstatistik samt den 31 december 1912

med hänsyn till lagen om arbetarskydd. Uti sistnämnda författning har i förevarade

avseende bergmästare jämställts med yrkesinspektör.

Skyldigheten att anmäla olycksfall i arbete har således från början tillkommit

för att bereda yrkesinspektörerna så snabb och fullständig kännedom som möjligt om

inträffade olycksfall. Att yrkesinspektionens befattninghavare erhålla sådan kännedom

är önskvärt med hänsyn därtill, att de må kunna inställa sig på arbetsplatsen

och där företaga undersökning, innan rubbningar i de förhållanden, varunder olycksfallet

inträffat, hinna inträda och försvåra utrönandet av olycksfallets verkliga orsak.

Yrkesinspektörerna hava vidare allt sedan år 1896 ägt att påkalla polisförhör rörande

inträffat olycksfall i arbete.

Även efter införandet av obligatorisk försäkring för olycksfall i arbete måste

det med hänsyn till arbetarskyddslagens tillämpning anses nödvändigt, att yrkesinspektörer

och bergmästare snabbast möjligt erhålla meddelande om olycksfall, som

inträffa vid arbetsställe, varå lagen äger tillämpning. Den av kommittén föreslagna

vägen, eller att uppgifterna skulle passera från polismyndigheten till försäkringsanstalten

och vidare till socialstyrelsen för att därifrån tillsändas vederbörande befattningshavare

inom yrkesinspektionen, kan ej gärna anses motsvara nyssnämnda krav.

Yrkesinspektörer och bergmästare torde sålunda framdeles som hittills böra erhålla

anmälan om olycksfall direkt från vederbörande polismyndigheter. Den anmälan,

som därvid behöver lämnas, kan emellertid vara ganska kortfattad.

Av vikt synes vara, att såväl yrkesinspektörers och bergmästares som även

deras chefmyndighets rätt att påkalla polisförhör bibehålies. Det kan nämligen förekomma,

att ett olycksfall från försäkringsanstaltens sida ej kräver vidare utredning,

men att det likväl ur arbetarskyddsteknisk synpunkt kan vara av vikt att genom

polisförhör få utredda de närmare omständigheterna vid detsamma.

Bestämmelsen att »polisundersökning om olycksfallet skall av polismyndigheten

så fort ske kan, hållas» motsvarande nu gällande bestämmelse i ämnet, vilken på

sina håll ansetts ålägga nämnda myndighet, till exempel magistrat eller stadsstyrelse,

att in corpore förrätta sådan undersökning. Till förekommande av en dylik uppfattning,

som torde medföra avsevärda olägenheter, vill styrelsen föreslå, att början av

paragrafens tredje stycke omformuleras till: »Polismyndigheten skall, där polisundersökning

begäres av försäkringsinrättningen eller försäkringérådet, föranstalta om att

sådan undersökning, så fort ske kan, hålles.»

Då olycksfallsanmälningarna sålunda enligt styrelsens mening jämväl böra tjäna

yrkesinspektionens uppgifter, torde anmälningsskyldigheten, i likhet med vad nu är

förhållandet, böra regleras genom en särskild författning. I en sådan författning kunde

vidare meddelas bestämmelse om här ovan berörda rätt för socialstyrelsen samt

vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare att påkalla polisförsör.

22 §.

Bestämmelserna i denna paragraf torde företrädesvis komma till användning i

avseende å sjöfolk. Med hänsyn därtill må påpekas, att bestämmelser i ämnet, ehuru

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111.

89

icke av så vittgående omfattning, redan finnas meddelade i 40 § sjölagen. Här föreskrives

nämligen, att, när någon av besättningen eller någon eljest ombordvarande genom

olyckshändelse ljutit döden eller lidit svårare kroppsskada, skall befälhavaren, inom

riket till kommerskollegium och utom riket till närmast varande svenske konsul,

ofördröjligen avgiva skriftlig rapport om händelsen, ävensom, så snart ske kan, angående

händelsen avgiva sjöförklaring. Önskvärt vore uppenbarligen, att här berörda

två slag av anmälningsskyldighet kunde regleras efter enhetliga grunder. Särskilt

bör framhållas den olikformighet i förfarandet, som skulle inträda på den grund, att

erforderlig utredning enligt lagförslaget skall åvägabringas genom polisundersökning

under det sjölagen, såsom nämnts, föreskriver sjöförklaring.

25 §.

Den i första stycket stadgade påföljden synes vara omgärdad med onödiga

förbehåll.

Skall hotet om ersättningens nedsättning eller indragning hava någon verklig

betydelse, bör den föreskrivna nedsättningen eller indragningen inträda, så snart den

skadade icke ställer sig givna föreskrifter till efterrättelse och skadan därigenom väsentligen

förvärras.

27 §.

Det saknas bestämmelser efter vilka grunder kapitalutbetalningen för en gång

skall graderas i fall, då utlänningen samtycker till bytet. Genom att vägra sitt samtycke

till utbytet ifråga, har han ju utsikter att få kapitalet beräknat efter den högsta

medgivna normen.

30 §. •

Uttrycket »annorledes än — — — — — sägs» synes hänföra sig till »avtal»

och icke till »ersättning enligt denna lag».

Lagförslagets olika bestämmelser hänföra sig, av deras avfattning att döma, till

förhållandet mellan varje särskild arbetare och arbetsgivare. Till det ej så sällan

förekommande fallet, att en arbetare är sysselsatt hos flera arbetsgivare, synes förslaget

ej hava tagit hänsyn. Skulle lagen tillämpas å de särskilda arbetsförhållandena

såsom isolerade företelser, kommer man emellertid till något egendomliga resultat,

såsom till exempel i avseende å 5,000-kronorsgränsen i 3 § samt ersättnings- och avgiftsbeloppens

bestämmande. Hänsyn torde sålunda i fall av ifrågavarande natur

böra tagas till samtliga de arbetsförhållanden, vari arbetaren står. Uttryckliga bestämmelser

härom och huru i särskilda avseenden skall förfaras synas vara av behovet

påkallade.

Styrelsen anser sig böra framhålla, att den korta tid, som stått till förfogande

för yttrandets avgivande icke medgivit en så ingående prövning av förslaget, som

dess vikt och omfattning eljest påkallat. Styrelsens granskning har begränsats jämväl

av det skäl, att styrelsen icke haft tillfälle taga del av vissa till styrelsens ämbetsområde

hörande korporationers önskemål och erinringar i anledning av förslaget.

Styrelsen vill slutligen såsom en sammanfattning av sin mening om föreliggande

lagförslag uttala, att, även om styrelsen funnit detsamma vare i behov av betydelseBihang

till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 93 b höft. (Bil. till Nr 111.) 12

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

fulla förändringar, vilka dock ej på något mer ingående sätt beröra själva lagförslaget

detsamma i stort sett synes tillfredsställande och bör utan dröjsmål genomföras.

I detta ärendes slutliga handläggning hava deltagit generaldirektören Elmquist,

byråcheferna Huss, Andersson, Bergsten och Först, t. f. byråchefen Molin samt socialfullmäktige

von Sydow och Lindqvist.

Utdrag av protokollet, utvisande de vid ärendets handläggning uttalade avvikande

meningar, bifogas.

Underdånigast

HENNING ELMQUIST.

THEOFIL ANDERSSON.

Stockholm den 31 januari 1916.

Utdrag av protokoll, hållet hos K. Socialstyrelsen

dm 31 januari 1916.

S. D. Föredrogs Kungl. Maj:ts nådiga remiss angående ålderdomsförsäkringskommitténs

betänkande och förslag angående försäkring för olycksfall i arbete.

Beslut se registraturet.

Vid ärendets handläggning uttalades följande avvikande meningar:

1)

Föredragande, byråchefen Andersson, med vilken socialfullmäktigen Lindqvisl

förenade sig, anförde:

För min del kan jag icke biträda styrelsens åsikt, att kommitténs förslag angående

olycksfallsförsäkringens omfång skulle som en konsekvens kräva, att lagstiftningen

utsträcktes till att omfatta även självständiga yrkesutövare m. fl. Lagstiftningen

angående försäkring för olycksfall i arbete utgör en direkt utveckling av den privaträttsliga

skadeståndsplikten och har icke varken formellt eller reellt något samband

med frågan om en olycksfallsförsäkring för självständiga.

I förra fallet gäller det arbetsgivarnes skyldighet att kollektivt svara för de

olycksfall, som drabba deras arbetare i arbetet. I fråga om självständiga skulle ett

lagstadgat tvång till försäkring för olycksfall i arbete innebära ett åläggande för dem

att själva, med eller utan bidrag av det allmänna, erlägga premier för en försäkring,

som för många saknar större praktisk betydelse.

Icke heller har jag för min del kunnat biträda styrelsens förmodan, att det

skulle kunna låta sig göra att kombinera åtgärderna för försäkringsavgifternas beräknande,

debitering och uppbörd direkt med taxeringsförfarandet. Därest en dylik anordning

över huvud taget vore möjlig, vilket jag för min del betvivlar, skulle den

snarare öka det för olycksfallsförsäkringen erforderliga förvaltningsarbetet.

I

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Slutligen kan jag icke biträda styrelsens utlåtande i den del detsamma berör

olycksfallsförsäkringens organisation. Utan att i övrigt vilja ingå på frågan om en

samverkan mellan såväl socialförsäkringens olika1 grenar inbördes som ock mellan

dessa och socialförvaltningen i övrigt, anser jag mig dock böra framhålla, att det

definitiva ordnandet av denna fråga lärer bliva beroende bland annat av den blivande

obligatoriska sjukförsäkringens gestaltning.

Vad särskilt beträffar det av kommittén föreslagna försäkringsrådets kompetens,

anser jag, att rådet bör fungera endast som högsta instans för avgörande av besärsmål

och erhålla en däremot svarande sammansättning oclr utrustning. För de sammanhållande

och i viss mån ledande funktioner i fråga om socialförsäkringen i dess

helhet, vilka kommittén velat tillägga rådet, torde finnas andra och mera naturliga

anordningar, vilka enligt min mening icke behöva bestå i vare sig upprättandet av

ännu ett ämbetsverk eller ett eller flera ämbetsverks inordnande under ett annat.

2)

Socialfullmäktigen von Sydow anförde:

Jag instämmer i byråchefen Anderssons reservation i fråga om dels olycksfallslagstiftningens

utsträckande att omfatta även självständiga yrkesutövare m. fl., dels

styrelsens åsikt att det vore lämpligt att kombinera åtgärderna för försäkringsavgifternas

beräknande, debitering och uppbörd med taxeringsförfarandet. Ifråga om

styrelsens uttalande rörande socialförvaltningens organisation i dess helhet anser jag

mig icke böra yttra mig.

Då jag anser att s. k. yrkessjukdomar icke böra hänföras till olycksfallsförsäkringen

utan till sjukförsäkringen, hade styrelsen enligt min åsikt bort avstyrka bifall

till 2 § i lagen.

Även i flera andra punkter anser jag, att styrelsen bort göra erinringar mot

förslaget, men då jag såsom ledamot av de svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd

kommer att avgiva särskilt yttrande över förslaget och därvid får tillfälle

att framföra min mening i dessa delar, anser jag icke nödigt att här närmare angiva

dessa erinringar.

3)

Socialfullmäktigen Lindqvist anförde:

Vid socialstyrelsens behandling av förevarande utlåtande har jag funnit mig

böra i åtskilliga punkter angiva skiljaktig mening, dels emedan vad styrelsen i vissa

punkter yttrar måste anses obehövligt och dels emedan styrelsen i andra punkter

framför mot min uppfattning stridande synpunkter.

Bestämd reservation anser jag mig böra anföra mot av styrelsen framfört förslag

beträffande skadads skydd under den s. k. karenstiden.

Styrelsen föreslår i denna viktiga del en provisorisk anordning på så sätt, att

arbetsgivaren må förklaras skyldig att själv svara för ersättningen under karenstiden.

Då styrelsen härvid tydligen anser att bestämmelsen i 1901 års olycksfallsersättningslag

om 60 dagars karenstid skulle bibehållas och då känt är att c:a 90 % av inträffade

olycksfall regleras inom denna tidrymd så skulle med detta endast c:a 10 %

inträffade olycksfall komma att falla under arbetsgivarens försäkringsplikt.

Min uppfattning är emellertid den, att landets stora kroppsarbetande arbetarklass,

med största tillfredsställelse hälsat ålderdomsförsäkringskommitténs förslag om

införande av lagfäst försäkringsplikt för arbetsgivarne, omfattande alla i arbete in
-

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

träffande olycksfall samt måste för den skull betrakta den av styrelsen föreslagna

förändringen av kommitténs förslag såsom en ytterst betänklig försämring. Jag anser

alltså att styrelsen bort biträda ålderdomsförsäkringskommitténs förslag i denna del.

Likaledes anmäler jag min reservation mot styrelsens förslag, att sjukpenning

må utgå allenast för arbetsdagar. Även på denna punkt innebär styrelsens förslag

en försämring av kommitténs förslag, vilket senare upptar bestämmelse om att sjukpenning

skall utgå jämväl för sön- och helgdagar.

Då jag ej kunnat finna styrelsens skäl för sin ståndpunkt bärande och sålunda

ej anledning förefinnes att yrka ändring i av ålderdomsförsäkringskommittén i denna

punkt förelagt förslag, anser jag att styrelsen bort biträda kommitténs förslag.

Enligt protokollet

A. Rydin.

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

93

Kommerskollegium.

Till KONUNGEN.

Genom nådig remiss har Eders Kungl. Maj:t anbefallt Kommerskollegium att avgiva

underdånigt utlåtande över ett av ålderdomsförsäkringskommittén den 19 oktober

1915 avgivet betänkande och förslag angående försäkring för olycksfall i arbete.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

I anledning härav har Kollegium om yttrande anmodat samtliga handelskammare

i riket, Brukssocietetens fullmäktige i Järnkontoret, Sveriges industriförbund,

Sveriges hantverksorganisation, Sveriges allmänna handelsförening, Sveriges minuthandlares

riksförbund, Sveriges allmänna sjöfartsförening, Sveriges redareförening,

Svensk skeppsrederiförening för segelfartyg, Sveriges fartygsbefälsförening, Svenska

maskinbefälsförbundet samt direktionerna för Stockholms sjömanshus och för sjömanshusen

i Göteborg, Malmö och Hälsingborg.

Bland dessa hava Sveriges industriförbund, Östergötlands och Södermanlands

industri- och handelskammare, Sveriges allmänna sjöf artsförening och Svensk skeppsrederiförening

för segelfartyg icke hittills efterkommit Kollegii anmodan.

Med hänsyn till Kollegium under hand meddelat föreläggande att senast denna

dag avgiva förevarande utlåtande har Kollegium i skrivelser till nämnda korporationer

och sammanslutningur sett sig nödgat begära deras yttranden till senast den 23

sistlidne december. Åtskilliga av dessa yttranden hava emellertid inkommit till

Kollegium efter denna tidpunkt och i flera fall först efter ingången av innevarande

år.

Tidens knapphet har därför ej tillåtit en så ingående granskning av förslaget

som på grund av ämnets vikt hade varit önskvärd.

Med överlämnande av de inkomna yttrandena får Kollegium till åtlydnad av

den nådiga remissen i ämnet anföra följande.

Bestämmelserna i lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till

följd av olycksfall i arbete hava länge varit i åtskilliga avseenden föremål för anmärkningar

och ändringsförslag. Ett omarbetande av berörda bestämmelser har jämväl

av Kollegium i ett den 15 april 1909 avgivet underdånigt utlåtande i ämnet förordats,

varvid Kollegium uttalade sig för i huvudsak följande ändringar:

Ersättningsrätten borde utsträckas från arbetare och arbetsförmän till jämväl

övriga med de egentliga kroppsarbetarna i avseende å löneförhållanden jämställda

arbetstagare. Ersättning borde tillkomma ej blott dem, som äro anställda i de i 1 §

av 1901 års lag uppräknade huvudsakligen industriella näringsyrkena, utan även inom

åtskilliga andra verksamhetsområden såsom sjöfart, handel och jordbruk anställda

personer. Då emellertid det nuvarande systemet med direkt ersättningsplikt bleve

mindre användbart i samma mån som ersättningsskyldigheten utsträcktes utöver den

egentliga storindustrien, förordade Kollegium, att den direkta ersättningsplikten bleve

med vissa undantag utbytt mot försäkringsplikt. De nu med fixa belopp utgående

och överhuvudtaget allt för låga ersättningarna borde med särskilda av Kollegium

angivna modifikationer ställas i visst förhållande till den skadades arbetsförtjänst.

Kpllegium, som utgick från den förutsättningen, att, vid revision av då gällande sjukkasselag,

sjukförsäkringen allt fortfarande skulle komma att stå på frivillighetens

grund, ansåg slutligen, med hänsyn särskilt till det förhållande att de genom det

långt övervägande antalet olycksfall uppkomna skadorna medförde högst 60 dagars

sjukdom, att en förkortning av den i 1901 års lag stadgade 60 dagars karenstiden

vore av rättvisa och billighet påkallad. På grund av de säregna förhållandena inom

jordbruks- och sjöfartsnäringarna uttalade sig Kollegium för särskilda lagar beträffande

ersättningen inom dessa näringsgrenar.

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

95

De synpunkter, Kollegium anlade på frågan, betingades av Kollega dåvarande

ämbetsbefattning med näringslivets angelägenheter, däri även ingick bevakandet av

sociala intressen. Sedan emellertid numera ärenden av social natur förlagts under

Socialstyrelsens handläggning, torde Kollegium böra begränsa sitt förevarande utlåtande

till att avse förhållanden inom allenast de näringsgrenar, vilkas intressen

Kollegium har att bevaka, varvid likväl Kollegium givetvis beaktar det gynnsamma

inflytande på näringslivet, som bör vara att förvänta av lönarbetarnas ökade trygghet

mot olycksfallens ekonomiska följder.

Med hänsyn till sjöfartsnäringens i många avseenden speciella förhållanden

kommer Kollegium, oavsett sin förut uttalade uppfattning om lämpligheten av eu

särskild lagstiftning för sjöfarten, att i det följande till en början lämna åsido de

allmänna anmärkningar, som enbart ur sjöfartssynpunkt kunna vara att framställa

mot förslaget, för att sedermera upptaga dessa i ett sammanhang.

Den måhända viktigaste punkt, vari det föreliggande förslaget skiljer sig från

gällande lag, är det utbyte av den direkta ersättningsplikten mot försäkringsplikt,

som i 1 § fastslås som regel ehuru med vissa i 11 och 15 §§ givna modifikationer

till förmån för arbetsgivarens rätt att under vissa förutsättningar själv svara för ersättningarnas

utgivande.

I de inkomna yttrandena har icke någon egentlig invändning blivit rest mot

övergången till försäkringsplikt; och Kollegium, som 1909 härutinnan intog i allt

väsentligt samma ståndpunkt som numera kommittén, ansluter sig alltså till förslaget

i denna del.

Kommittén har föreslagit att giva försäkringsplikten ett synnerligen vidsträckt

tillämplighetsområde. I sådant hänseende har kritik riktats mot inbegripandet härunder

av personer, som icke i avsevärd mån äro utsatta för olycksfall i arbetet och

vilka dessutom ofta åtnjuta sådana avlöningsförmåner, att de äro i* stånd att själva

draga försorg om sin försäkring, ävensom av personer, vilkas löneförmåner icke

undergå minskning genom arbetsoförmåga på grund av olycksfall eller gent emot vilka

vårdnadsplikt under sjukdom åligger arbetsgivaren.

I anslutning härtill och på grund av, bland annat, intresset att icke genom ett

alltför stort antal försäkringar över hövan stegra omkostnaderna för försäkringsväsendet

i dess helhet hava i de inkomna yttrandena stora verksamhetsområden föreslagits

ställda utanför lagens tillämpning.

Förutom att uttalanden gjorts mot försäkringens utsträckning till tjänstemän

och enskilda tjänare, hava flera handelskammare ävensom styrelsen för Sveriges hantverksorganisation

uttalat sig mot försäkring av kontorister. Nämnda styrelse samt

Stockholms handelskammare hava därjämte yttrat sig mot försäkring av butiks- eller

handelsbiträden.

Vad särskilt beträffar det undantag från försäkringsplikten, som kommittén föreslagit

genom stadgandet i 3 § att såsom arbetare ej skall anses den, vilkens avlöning

hos arbetsgivaren, för år räknat, överstiger 5,000 kronor, har detta stadgande föranlett

uttalanden ur olika synpunkter.

Från ett par håll har ifrågasatts, huruvida ej jämväl löntagare med högre årsavlöning

än 5,000 kronor borde försäkras, då nämligen i flera yrken olycksfallsrisken

vore kanske lika stor för arbetsledaren som för arbetaren, under det att den ökade

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

utgiften för den förres försäkring icke kunde beräknas i större män betunga arbetsgivaren.

Från åtskilliga andra håll har däremot uttalats, att det föreslagna lönemaximum

vore för högt, särskilt med hänsyn till att i allmänhet ringa fara vore förenad med

det högre avlönade arbetet samt till den förmåga av självhjälp, man kan förutsätta

hos de högre löntagarna, Och förslag till lägre lönemaxima mellan 3,600 och 2,500

kronor hava framställts i olika yttranden.

I den män de till undantagande från försäkringen föreslagna personalgrupperna

äro sysselsatta å sådana verksamhetsområden, som av Kollegium företrädas, får Kollegium,

under hänvisning till sitt förberörda år 1909 gjorda uttalande för ersättningsrättens

utsträckande, anföra, att om även de för uteslutningarna förebragta skälen

äro värda beaktande, kommittén likväl synes hava framlagt giltiga skäl mot uteslutande

av vissa speciella personalgrupper, vilkas arbete ofta icke medför egentlig fara.

för olycksfall, ävensom mot ett generellt avfattat undantagande av personer, som

sysselsättas i ofarligt arbete. Att från försäkringen undantaga de fall, då densamma

är obehövlig på grund av arbetaren tillförsäkrade förmåner under arbetsoförmåga,

synes Kollegium, med hänsyn till bestämmelserna om de under sådana omständigheter

minskade premierna och ersättningarna, vilka bestämmelser torde motsvara vad

med det ifrågasatta undantaget avses, icke vara av behovet påkallat.

Vad härefter angår kommitténs förslag att så gott som helt och hållet borttaga

den nuvarande karenstiden hava i flertalet yttranden invändningar häremot gjorts.

Vid redogörelsen härför får Kollegium till en början erinra om det stadgande i

15 § mom. 8 av lagen om sjukkassor den 4 juli 1910, enligt vilket, utan hinder av

de begränsningar beträffande sjukhjälpstiden, som sjukkassas stadgar må innehålla,

medlem, vilken träffas av olycksfall, under vissa förbehåll är berättigad till sjukhjälp

för olycksfallet för de första 60 dagarna därefter.

Vid olycksfallsförsäkringspliktens utsträckande över detta område för den frivilliga

sjukförsäkringen skulle alltså, såsom kommittén själv uppmärksammat, möjlighet

till dubbelförsäkring inträda. Olämpligheten av en sådan anordning, varigenom

olycksfall skulle kunna medföra en ersättning större än den försäkrades avlöning, har

från åtskilliga håll påpekats. Det synes Kollegium synnerligen angeläget att åtgärder

vidtagas för undvikandet av en dylik dubbelförsäkring.

Karenstidens nära nog fullständiga borttagande har emellertid på många håll

ansetts skola medföra olägenheter jämväl på grund av den stora ökningen i förvaltningskostnaderna

för det genom berörda bestämmelse mångdubblade antalet ersättningsberättigade

olycksfall. Kommittén har visserligen erinrat därom, att av de försäkringar,

som för närvarande äro tagna hos Eiksförsäkringsanstalten, de allra flesta

gälla utan egentlig karenstid, vilken omständighet kommittén anser visa, att förvaltningssvårigheterna

i ganska stor utsträckning kunnat övervinnas, men häremot har

från Järnkontorets sida framhållits, att de nuvarande försäkringarna till mycket stor

del utgjordes av kollektivförsäkringar av ett jämförelsevis litet antal försäkringstagare

med stort antal försäkrade, då däremot den nya lagen skulle komma att omfatta ett

mycket stort antal försäkringstagare med jämförelsevis få försäkrade personer för

varje, ävensom att de vid de större kollektivförsäkringarna, som oftast omfattade

personal å arbetsplats, där ordnad läkarvård funnes, kostnaderna för de lättare olycksfallen

bleve jämförelsevis små i förhållande till de kostnader, som smärre olycksfall,

medförande synnerligen obetydliga skador, kunde komma att draga vid den omfattning,

lagförslaget givit försäkringen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majrts Nåd. Proposition Nr 111.

1)7

Flera handelskammare hava varnat för den till ökad försäkringskostnad ledande

svårigheten för en central försäkringsmyndighet att öva kontroll gentemot simulation

av små olycksfall, och handelskammaren i Gävle hänvisar till de erfarenheter, som

gjorts i ett särskilt fall, då borttagandet av en förut stadgad karenstid av två dagar

vållade ekonomiska svårigheter för en sjukkassa, som dock lättare utövade kontroll i

detta avseende.

Kommittén har visserligen tänkt sig, att möjligen uppkommande svårigheter härutinnan

skulle i avsevärd mån kunna minskas genom samarbete med sjukkassorna.

Handelskammaren i Gävle betvivlar emellertid, att dessa utan att vara drivna av det

egna ekonomiska intresset skulle i avsevärd mån verka återhållande på obefogade ersättningsanspråk.

De ovan anförda synpunkterna hava i ett flertal fall föranlett uttalanden, åsyftande

de korta olycksfallens förläggande under en obligatorisk sjukförsäkring. Kollegium,

som, såsom i det föregående nämnts, i sitt år 1909 avgivna yttrande, utgående

från förutsättningen att sjukförsäkringen skulle förbliva frivillig, påyrkade karenstidens

förkortande, finner denna fråga, genom den numera förefintliga utsikten till sjukförsäkringens

omläggning på grundvalen av försäkringsplikt, hava kommit i väsentligt

förändrat läge. Att under sådana förhållanden, genom bland annat det tvång till inrättande

av en synnerligen vidlyftig förvaltningsapparat, som frågans ordnande enligt

kommittéförslaget skulle medföra, försvåra de korta olycksfallens inordnande under

den obligatoriska sjukförsäkringen, därest sådant skulle finnas önskvärt, kan Kollegium

icke anse lämpligt. I anslutning till vad Kollegium yttrat år 1909 samt nu påyrkats

från många håll anser sig Kollegium böra ifrågasätta, huruvida icke i stället för obligatorisk

försäkringsplikt en direkt ersättningsplikt kan åläggas arbetsgivaren under

karenstiden. Med hänsyn till de flesta fallens relativt korta varaktighet torde eu sådan

anordning i allmänhet icke bliva för arbetsgivaren så betungande, att arbetaren löper

någon risk att icke utfå sin ersättning. Till yttermera säkerhet kan tänkas en statsgaranti

för sådan ersättnings utgående.

Mot kommitténs förslag angående de olika ersättningstyperna har icke gjorts

någon anmärkning av vikt.

Uttalanden hava vidare gjorts mot de föreslagna ersättningarnas höjd, varvid

man särskilt vänt sig mot förslaget om en maximilivränta av 1,200 kronor, som i

några yttranden föreslås sänkt till 1,000 kronor och av handelskammaren i Gävle till

800 kronor. Kollegium finner dock icke avgörande skäl anförda för frångående av

kommitténs förslag härutinnan.

En ersättningsskala, graderad efter den försörjningsplikt, som åligger den skadade,

har från flera håll påyrkats. Däribland har Stockholms handelskammare ifrågasatt en

årlig maximilivränta av högst 600 kronor för ogift arbetare, 900 kronor för gift arbetare

utan barn och för varje barn ytterligare 150 kronor, dock ej mer än 1,200 kronor

sammanlagt. För en gradering av sjukpenningen finner Kollegium skäl ej föreligga.

Däremot torde fog ej saknas för yrkandet om en gradering av livräntan.

Kommitténs förslag att likställa änkling med änka i fråga om rätt till livränta

efter skadad arbetares död, har väckt gensägelser, och har därvid hänvisats till det

av kommittén meddelade förhållandet, att i utländska lagar vid införandet av sådan

likställighet i allmänhet vidtagits den inskränkning att änkling erhåller rätt till livränta

endast i det fall, att han är varaktigt oförmögen till arbete eller för sin existens

varit väsentligen beroende av hustruns arbete.

Jämväl Kollegium finner en sådan begränsning böra fastställas.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 93 b käft. (Bil. till Nr 111.) 13

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

I likhet med flera handelskammare finner Kollegium skäl ej föreligga för den

av kommittén föreslagna kapitalutbetalningen åt änka eller änkling, som träder i

nytt gifte. •

För den tid närmast efter olycksfallet, varunder enligt den av Kollegium biträdda

meningen ersättningen ej bör utgå efter de av kommittén angivna grunder,

hava föreslagits olika ersättningsprinciper.

Två handelskammare hava sålunda förordat, att de fulla ersättningsbeloppen

skulle utgå först efter en under de första veckorna efter hand skeende höjning. Vidare

har föreslagits, att för karenstiden ersättningen skulle utgå med å ena sidan en lägre

andel av dagsförtjänsten än enligt kommittéförslaget och å andra sidan med visst enhetligt

belopp av 1 krona eller 1 krona 50 öre.

Det vill synas Kollegium som om under den provisoriska anordning, varom här

är fråga, sistnämnda förslag borde lämnas företräde.

Kommittén har i 4 § föreslagit, att försäkringen skall äga rum i Riksförsäkringsanstalten

eller — beträffande delägarnas egna arbetare — i sådant för ändamålet

bildat ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag, vars delägare äro arbetsgivare och för

vars förbindelser delägarna svara med obegränsad personlig ansvarighet, och de i 11

och 15 §§ meddelade bestämmelserna innefatta hinder att en i annat bolag tagen försäkring

må medföra lättnad i försäkringsplikten i annan mån än sådan lättnad vinnes

genom arbetsgivarens åtagande att utgiva understödet, i vilket fall dock säkerhet för

understödets utgörande kan av den i lagen föreskrivna försäkringsinrättningen avfordras

honom.

Mot det monopoliserande av denna försäkringsverksamhet, som skulle komma att

ligga i detta uteslutande av berörda affärsbolag från rätten att slutgiltigt övertaga ansvaret

för ersättningarnas utgående, hava invändningar rests.

Av flera handelskammare har det sålunda uttalats, att arbetarnas intresse av

försäkringsgivarnas solvens icke kräver så stränga bestämmelser. Stockholms handelskammare

har därvid under framhållande av den obestridliga soliditet, åtminstone flera

av bolagen vunnit, ifrågasatt hur det i detta avseende komme att ställa sig med arbetsgivarebolagen,

och Smålands och Blekinge handelskammare har framhållit, att det

fullständigt saknas anledning förmoda, att icke den myndighet, som enligt 32 § av

lagförslaget skulle meddela särskilda föreskrifter om lagens tillämpning, kunde bestämma

de villkor, varunder bolag kunde godkännas som försäkringsinrättningar för

ändamålet.

Det har jämväl ansetts olämpligt att genom den föreslagna lagstiftningen förhindra

en verksam konkurrens på området. Att en sådan skulle gynnsamt motverka

en eljes möjligen uppkommande tendens till allt för höga premier, framhålles av handelskammaren

i Gävle, som därjämte uttalar en förmodan att de ömsesidiga, solidariska

arbetsgivarbolagen komme att bliva mycket fåtaliga. Beträffande värdet .av

att arbetsgivarbolagen ställas i konkurrens med affärsbolag påpekar vidare Stockholms

handelskammare, att endast vid försäkring i förstnämnda slag av bolag arbetsgivaren

har intresse av att ersättningen blir låg.

Under förutsättning att ersättningstagarnas intresse blir i allo tillgodosett, t. ex.

genom särskilt för ifrågavarande försäkringar hos offentlig myndighet deponerad säkerhet,

anser sig kollegium, i den mån konkurrensens uteblivande kan hava för försäkringstagarna

menliga följder, sakna anledning tillstyrka något slags monopoliserande

av förevarande försäkring.

Ett ytterligare skäl mot bolagens uteslutande från rätten att med försäkringstagaren

slutgiltigt befriande verkan giva försäkringar torde även ligga i önskvärdheten

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kung!• Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

att staten icke betungas med onödigt höga kostnader för Riksförsäkringsanstaltens

förvaltning, utan att genom försäkringarnas fördelning på flera händer anstaltens

börda i sådant hänseende lättas.

I samband härmed får Kollegium upptaga frågan om de av kommittén i 16 §

föreslagna förvaltningsbidragen från bolagen till anstalten och Försäkringsrådet. Mot

vad kommittén i sådant hänseende föreslagit hava invändningar gjorts av åtskilliga

handelkammare samt Sveriges allmänna handelsförening.

Jämväl Kollegium anser sig böra avråda godkännande av förslaget i denna del,

såsom icke innebärande säkerhet mot näringslivets betungande utan motsvarande gagn.

Bidragen böra enligt Kollega åsikt åtminstone icke sättas högre än som betingas av

kostnaden för det arbete, berörda institutioner utföra till bolagens nytta.

Angående riktigheten av kommitténs beräkning av förvaltningskostnaderna hava

bland annat av Stockholms handelskammare uttalats tvivel. Då emellertid kommitténs

beräkningar undandraga sig Kollegii bedömande, saknar Kollegium tillfälle att göra

något uttalande i ämnet.

I sitt åberopade utlåtande av år 1909 betonade Kollegium vikten av att en

eventuell lagstiftning angående ersättning åt sjöfolk för skada till följd av olycksfall

i arbete så nära som möjligt ansluter sig till samma lagstiftning, i vad den avser

övriga yrken. På detta sätt kunde nämligen i regel undvikas de tvistigheter, som

eljest lätt nog kunna uppstå i fråga om olycksfall, som inträffa inom yrken, vilka

ligga på gränsmarkerna mellan olika lagars giltighetsområden. På grund av de

säregna förhållanden, varunder sjöfartsvrket utövas, påyrkade Kollegium emellertid,

såsom redan nämnt, att ifrågavarande lagstiftning, i vad den avser sjöfartsnäringen,

skulle regleras genom en särskild lag. Ehuru kommittén även för sin del funnit en

del svårigheter kunna uppstå på grund av nyss åsyftade förhållanden inom sjöfartsvrket,

har kommittén likväl icke häri funnit någon tvingande anledning att söka

åstadkomma någon särskild lag för sjöfarten, utan har ansett, att denna verksamhet

— liksom jordbruket — lämpligen kunde inordnas under den allmänna olycksfallslagstiftningen.

Kommittén förmenar sig hava haft så mycket större anledning härtill,

som fördelarna av att ifrågavarande förhållanden regleras genom en enhetlig lagstiftning

uppenbarligen vore synnerligen betydande.

Även om, såsom av det föregående framgår, Kollegium till fullo delar kommitténs

uppfattning om betydelsen av en enhetlig lagstiftning på området, anser emellertid Kollegium

detta intresse ej böra bortskymma nödvändigheten av att vid lagstiftningens anordnande

taga hänsyn till de egenartade omständigheter, varunder sjöfartsyrket utövas.

Såsom sådana må framhållas de säregna levnads- och arbetsförhållanden, som vistelsen

ombord å ett fartyg och till sjöss medföra, därmed förbundna speciella faror och

risker samt förekomsten av så kallade massolycksfall, yrkets utövande under långa

tider utom Sverige, ofta i långt avlägsna trakter, användandet i yrket i stor utsträckning

av utländskt sjöfolk in. m. De svårigheter, som även kommittén antager komma

att uppstå genom inordnande av lagstiftningen för olycksfall i sjömansyrket under

alldeles enahanda bestämmelser, som skulle gälla för övriga yrken, har kommittén

trott sig kunna lösa genom införande i lagförslaget av vissa särskilda, huvudsakligen

å denna verksamhet tillämpliga bestämmelser. Det synes emellertid Kollegium, att

kommittén väsentligt underskattat dessa svårigheter. Förklarligt är att som konsekvens

av nämnda anordning de bestämmelser i kommitténs förslag till lag om för
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kung!, May.ts Nåd. Proposition Nr 111.

säkring för olycksfall i arbete, som tillkommit huvudsakligen för att reglera försäkringen

i avseende å sjöfartsyrket, blivit ganska knapphändiga, varförutom åtskilliga

förhållanden, som beröra sjöf artsyrket, i viktiga hänseenden lämnats oreglerade.

Den granskning Kollegium haft tillfälle ägna kommitténs förslag med avseende

särskilt å dess tillämpning å sjöf artsyrket jämte de erinringar, som framkommit

i de avgivna yttrandena, hava givit Kollegium anledning till ytterligare följande

uttalanden.

Den föreslagna lagens tillämpning å sjöfolk, anställda å fartyg, som gå i utrikes

fart, synes kunna i vissa hänseenden bliva föremål för delade meningar. Så har

beträffande svenskt fartyg, som befinner sig å annat lands territorium, den fråga uppkastats,

huruvida den föreslagna lagen ägde tillämplighet endast å sådant olycksfall,

som inträffar ombord å fartyget, samt huruvida sålunda försäkringen ej skulle gälla

därå anställd person, under det han för fartygets räkning utför arbete utom detsamma.

Detta skulle synbarligen innebära en orimlighet. Vidare synes frågan om

vilken rätt de personer, vilka i utländsk hamn vare sig ombord eller utom fartyget,

skadas under tillfälligt av representant för fartyget för dess räkning betingat

arbete med fossning eller lastning, böra hava, synes kunna bliva föremål för olika

bedömande liksom ock på vad sätt avgifter för sålunda anställda personer skola

beräknas.

Vid skärskådandet av förslagets detaljer har under de olika paragraferna särskilt

följande beaktats.

1 §•

Enligt den föreslagna ordalydelsen av 1 § gäller försäkringen allenast skada

till följd av olycksfall »i arbetet», vadan den, som under tiden för anställning utom

arbetet ådrager sig skada, ej äger påräkna de förmåner, försäkringen avser att bereda.

I detta hänseende har av Kollegium förut i nämnda utlåtande anmärkts att

försäkring för sjöfolk bör gälla även ifråga om olycksfall, som under anställning å

fartyg drabbar anställd vid försök att rädda människor ur sjönöd. Med numera

genomförda ändringar i och tillägg till sjölagen (34 a, 34 b och 223 §§ jämförda

med 78 § sjölagen) må väl anses förenligt att räddningsförsöken i där nämnda fall

betraktas såsom ett i sjömansanställningen ingående åliggande och följaktligen företagna

i »arbetet», men för undvikande av stridiga tolkningar i dessa fall och med

hänsyn till därtill ej hänförliga fall torde uttrycklig föreskrift rörande alla räddningsförsök

vara av nöden.

Från annat håll har påyrkats, att sjöman borde genom olycksfallslagen skyddas

mot skada, som träffar honom, medan han befordras före tjänstgöringens början till

fartyget eller efter tjänstgöringens slut från fartyget till land eller medan han hemförskaffas

enligt bestämmelserna i sjölagen. I nu nämnda hänseenden torde dock

tillräckliga skäl knappast föreligga att ställa sjöfolk i annan ställning än andra arbetare

under deras resor till och från arbetsplatsen.

Kollegium erinrar i samband härmed därom att den enligt gällande sjölag

redare för svenskt fartyg redan nu åliggande skyldighet att i viss omfattning ansvara

för följderna av olycksfall, som drabbar å fartyget anställd sjöman, gäller ej

blott skada till följd av olycksfall, som drabbar sjöman i arbetet, utan överhuvud

varje under tjänstetiden inträffad skada, som sjömannen ej genom eget grovt val
-

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111.

lande ådragit sig, vare sig skadan inträffar under arbetet eller ej. En enligt redan

gällande lagstiftning befintlig ansvarsskyldighet för olycksfall är sålunda basserad pa

andra grunder än kommittéförslaget. Detta förhållande synes Kollegium innebära en

inkonsekvens.

a §•

Från flera håll har påyrkats, att med olycksfall i arbete skulle jämnställas

vissa sjukdomar, för vilka sjöfolk anses särskilt utsatta, såsom gula febern, kolera,

beri-beri med flera. Då frågan om anordnande av obligatorisk sjukförsäkring av

arbetare numera blivit föremål för utredning av en av Eders Kungl. Maj:t tillsatt kommitté,

anser Kollegium ej lämpligt att reglera följderna av vissa sjukdomar genom

den nu föreliggande lagstiftningen.

3 §•

Kollegium anser sig böra påpeka att uttrycket »lärling», vari för närvarande,

såsom kommittén själv uppmärksammat, olika betydelser kunna inläggas, genom en

blivande lärlingslagstiftning kan erhålla en närmare bestämd innebörd, som ej motsvarar

vad kommittén avsett med användandet av uttrycket.

Efter ordet »lärling» synas lämpligen kunna insättas orden »och med den jämförliga

personer».

9 §■

Bestämmandet enligt kommitténs i 9 § av lagförslaget angivna grunder av de

olika slag av ersättningar, som jämligt förslaget skola i anledning av skada utgå,

torde beträffande sjöfartsyrket bliva förenat med stora vanskligheter. En väsentlig

del av sjöfolkets arbetslön utgår i form av fri kost, och förekomma härvid mycket

växlande förhållanden, som i de särskilda fallen försvåra uppskattningen av denna

förmåns värde efter fullt rättvisa och enhetliga grunder. Vidare torde vid beräkningen

av skadad sjömans årliga arbetsförtjänst svårighet möta vid värdesättningen

av de särskilda slag av ersättning, som skall till sjöman utgå enligt 95 och 96 §§

sjölagen. Även beräknandet av själva hyran och arbetsårets längd torde giva anledning

till olika tolkningar och framkalla tvistigheter, vilka det bör vara angeläget att

i möjligaste mån förebygga. Enligt Kollegii mening hade varit önskvärt, att förslag

om enhetliga huvudnormer för beräknande av sjöfolks årliga arbetsförtjänst redan på

förhand utarbetats.

Genom att kommittén med den för sjukpenning grundläggande dagliga arbetsförtjänsten

förstår V300 aT 3en årliga arbetsförtjänsten, kan med hänsyn till att sjukpenning

utgår även under sön- och helgdagar, denna bliva högre än motsvarande

tids livränta. Detta förhållande, som icke förbisetts av kommittén, har i ett flertal

yttranden anmärkts, och flera ändringsförslag hava framkommit.

Jämväl kollegium finner berörda anordning olämplig.

11 §•

I anslutning till vad Kollegium i det föregående yttrat mot de enskilda bolagens

uteslutande från rätten att med full verkan meddela försäkringar, får Kollegium

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kung}. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 111.

hemställa, huruvida icke den i nuvarande lag för ersättningsgivaren stadgade rätt

att å ersättningen avdraga vad på grund av sådan försäkring utgår, bör alltfortfarande

bibehållas. De av kommittén häremot anförda skälen finner Kollegium icke övertygande.

Såsom Kollegium härovan antytt ålägger nu gällande sjölag (64, 66, 90, 93 och

98 §§) arbetsgivare inom sjöfartens område skyldighet i viss mån att svara för följ

derna av olyckfall, som drabbar hos honom anställd befälhavare eller sjöman. Redaren

har att i sadant hänseende utbetala full hyra och bekosta sjukvård, så länge

sjömannen är kvar i tjänsten samt därutöver sjukvård under fyra veckor ävensom,

om han avlider, bekosta hans begravning. Vidare åligger honom att ifråga om svensk

sjöman bekosta hans hemförskaffning. Befälhavare är enligt sjölagen vid olycksfall

tillförsäkrad på redarens bekostnad sjukvård ävensom resegottgörelse enligt viss beräkning.

Kommittén synes i sina förslag ej hava tagit tillräcklig hänsyn till de skyldigheter,

som sålunda redan åligga arbetsgivare inom sjöfartsyrket. Särskilt synes

tvivelaktigt, huruvida såsom sådant i 11 § omförmält »understöd», varför avdrag må

göras från ersättning, som stadgas i 6 eller 7 §§, skall betraktas begravningskostnad,

som redare på grund av 93 § sjölagen haft att vidkännas för en till följd av olycksfall

avliden sjöman.

Frågan om lämpligaste sättet för undvikande av kollision mellan redan bestående

ersättningsskyldighet för olycksfall inom sjöfartsyrket och rätten till ersättning på

grund av en eventuell försäkringsplikt, på sätt kommittén föreslagit, är i viss mån

beroende på lösningen av frågan om karenstiden, om vilken Kollegium härovan uttalat

sig. Särskilt om, såsom kommitténs förslag avser, karenstiden för försäkringen

borttages eller om, med bibehållande av kortare eller längre karenstid, arbetsgivare i

stället ålägges ersättningsskyldighet, synes kommitténs förslag i 11 § för undvikande

av sådan kollision ej vara ändamålsenligt. Den i princip riktigaste anordningen,

som även är ägnad att innebära större rättvisa och , medföra enkelhet, torde vara att

upphäva bestämmelserna i sjölagen om redares ansvar för olycksfall, i den män dessa

förhållanden regleras genom lagen om försäkring mot olycksfall i arbete. I varje fall

bör en revision ske i syfte att ordna de olika lagarnas ställning till varandra.

17 §.

Kollegium förutsätter, att de uppgifter, som arbetsgivarna skulle förpliktas meddela

angående hithörande förhållanden, komma att, då de meddelas försäkringsanstalten

eller försäkringsbolagen åtnjuta det skydd, tryckfrihetsförordningen skänker

de för officiell statistik lämnade uppgifterna.

18 §.

I denna paragraf är föreslaget, bland annat, att försäkringsinrättning äger att

hos myndighet, som enligt »lagen om arbetarskydd» utövar tillsyn å samma lags

efterlevnad, påfordra eller själv företaga undersökning av vissa förhållanden. Kollegium

erinrar härvid därom, att enligt gällande lagstiftning om sjöfartssäkerheten

tillsyn å denna arbetarskyddslagstiftnings efterlevnad icke utövas av den myndighet,

som har tillsyn över arbetarskyddet i allmänhet, utan av Kommerskollegium och den

opaginerad Kontrollera mot PDF

108

Kungi. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111.

under Kollegium lydande fartygsinspektionen. (Jämför lagen om arbetarskydd 1 §,

lagen om tillsyn å fartyg 1 och 2 §§ samt nådiga instruktionen för fartygsinspektionens

chefsmyndighet § 1.)

19 §.

Av direktionen för sjömanshuset i Hälsingborg har hemställts, att, i den mån

försäkringsavgifterna äro avsedda att utbetalas förskottsvis, i förslaget måtte intagas

bestämmelse i syfte att tillförsäkra redare restitution av försäkringsavgifter för tid,

under vilken fartyg icke användes för sitt ändamål. Kollegium biträder denna

hemställan.

21 och 22 §§.

I dessa paragrafer äro meddelade vissa föreskrifter angående skyldighet att anmäla

olyckfall. De i 22 § meddelade föreskrifterna, vilka äro avsedda att tillämpas jämväl

beträffande sjöfartsyrket, äro mycket knapphändiga och torde åtminstone för sjöfartens

vidkommande erbjuda en ofullständig vägledning vid sådan tillämpning. Härjämte

må uppmärksammas, att i nu gällande sjölag (40 §) finnas meddelade vissa

bestämmelser angående skyldighet för befälhavare å svenskt fartyg att inom riket

till Kommerskollegium eller utom riket till svensk konsul avgiva skriftlig rapport,

då genom olyckshändelse någon av besättningen eller någon Ombordvarande ljutit

döden eller lidit svårare kroppsskada. I rapporten skall lämnas en utförlig framställning

av den timade händelsen och av vad som kan tjäna till ledning för bedömandet

av orsakerna därtill. Rapporten skall innehålla fullständig avskrift av vad

som må vara i fartygets dagbok antecknat angående händelsen. Vidare äro i sjölagen

(40, 317 med följande §§) meddelade föreskrifter om skyldighet att avgiva sjöförklaring

och om anställande i vissa fall av sjöförhör angående olycksfall ombord

å fartyg. Det synes Kollegium av vikt att vid ordnande av den anmälningsskyldighet,

som avses i förslagets 21 och 22 §§, nyss åberopade föreskrifter i sjölagen

noga beaktas, så att onödigt dubbelarbete måtte besparas såväl enskilda som myndigheter.

24 §.

Kommitténs förslag att giva denna paragraf en sådan avfattning, att grov

vårdslöshet vid skadans erhållande ej vidare skulle såsom enligt nu gällande lag

ställa den skadade utan rätt till ersättning har mött mycket motsägelse. Kollegium,

som i 1909 års utlåtande fann övervägande skäl tala för att det nuvarande stadgandet

bleve till sin innebörd närmare preciserat eller, därest detta skulle stöta på

alltför stora svårigheter, hellre ur lagen uteslötes, har emellertid då det, även om en

viss restriktion kunde vara påkallad, likväl är ytterst svårt att vidtaga någon sådan,

som ej i enskilda fall komme att drabba orättvist, icke någon anledning att frångå

sitt berörda uttalande.

26 §.

Det har anmärkts, att förslagets 26 § syntes sakna fullt tydliga bestämmelser,

från vilken tid livränta skall utgå, då fartyg förolyckas med man och allt, utan att

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

uppösning kan vinnas om tiden, då olyckan inträffade. Föreskrift bör enligt Kollega

mening meddelas därom, att nämnda tidpunkt skall beräknas enligt den i 67 § sjölagen

angivna grund.

27 §.

Det bör uppmärksammas, att ett stort antal sjömän av utländsk nationalitet

har mer eller mindre stadigvarande anställning i svenska handelsflottan. Dessa bliva

således inbegripna under försäkringen. Kollegium befarar, att det i många fall skall

möta svårighet att för dessa personer eller deras rättsinnehavare reglera uppkomna

skador med ledning allenast av de bestämmelser i ämnet, kommittén föreslagit i 27 §.

32 §.

Kommittén har ifrågasatt, att de närmare föreskrifter, som, utöver vad lagen

innehåller, finnas erforderliga för samma lags tillämpning, skulle meddelas av Eders

Kungl. Maj:t eller efter Eders Kungl. Maj:ts bemyndigande, av riksförsäkringsanstalten.

På grund av o^an åberopade förhållanden lärer meddelandet av dylika bestämmelser

beträffande sjöfartsyrket bliva en ganska vansklig uppgift. Kollegium vill därför

framhålla angelägenheten av att vid utarbetandet av sådana bestämmelser personer

med tillräcklig erfarenhet om sjöf artsyrket och rederirörelsen erhålla tillfälle göra sina

meningar gällande. I vad fall som helst böra sådana bestämmelser icke utfärdas utan

Kollega hörande..

I samband härmed vill Kollegium anmärka, att det ifrågasatts, huruvida icke

lämpligen Försäkringsrådet borde i stället för Riksförsäkringsanstalten erhålla eventuellt

bemyndigande att utfärda de närmare föreskrifter, som kunna finnas erforderliga

för lagens tillämpning. Av Sveriges allmänna handelsförenings förvaltningsutskott

hava jämväl de i 21 § omförmälda formulär ansetts böra fastställas av rådet i stället

för av anstalten.

Slutligen torde böra bemärkas det från ett par håll framställda yrkandet att,

med hänsyn till att arbetsavtal och kollektiva försäkringsavtal merändels torde gälla

till utgången av kalenderår, lagen måtte träda i kraft vid ett årsskifte.

Underdånigst

K. A. FRYXELL

Carl Malmen Per G. Friberg Emil Hiibner

Föredragande

G. G. Hindbeck

Stockholm den 15 januari 1916.

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kung! Maj:ts Nåd, Proposition Nr 111.

105

Telegrafstyrelsen.

Till KONUNGEN.

Genom nådig remiss den 20 oktober 1915 anbefalld att avgiva underdånigt utlåtande

över det betänkande och förslag angående försäkring för olycksfall i arbete,

som den 19 oktober 1915 till Eders Kungl. Maj:t överlämnats av kommittén för verkBihang

till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 93 b käft. (Bil. till Nr 111.) 14

s. 106 Kontrollera mot PDF

106 Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 111.

ställande av utredning och avgivande av förslag rörande allmän ålderdoms- och invaliditetsförsäkring,

får telegrafstyrelsen i underdånighet anföra följande.

Det synes telegrafstyrelsen, att riksförsäkringsanstaltens ingripande redan vid

olycksfall, som medfört väsentlig nedsättning av den skadades arbetsförmåga under

endast 4 dagar, komma att beträffande telegrafverkets arbetare vålla onödig omgång

utan någon fördel för arbetaren. Dessa arbetare äro nämligen tillförsäkrade ersättning

för sjukdom till följd av olycksfall i arbetet redan från dagen för olycksfallet.

Denna ersättning utbetalas till arbetaren omedelbart, i samma ordning som avlöningen.

En hänvändelse till riksförsäkringsanstalten skulle blott medföra ökat arbete

och för arbetaren antagligen väntan på ersättning.

Telegrafstyrelsen anser det därför mera praktiskt, att alla skador, som äro av

övergående natur, regleras genom telegrafverkets egen försorg, men att däremot vid

skador, som vålla bestående men, riksförsäkringsanstalten anlitas för såväl bestämmande

som utbetalande av livräntan.

Vid fall av varaktig arbetsoförmåga erfordras redan nu riksförsäkringsanstaltens

ingripande för fastställande av invaliditetsgraden. Ett utvidgande av det nuvarande

förfaringssättet därhän, att riksförsäkringsanstalten övertoge de livräntor, som skola

utgå på grund av olycksfall, skulle således ej förorsaka avsevärt dubbelarbete.

Telegrafstyrelsen har beräknat att vid den föreslagna tidpunkten för lagens

ikraftträdande antalet försäkringspliktiga inom telegrafverket kommer att uppgå till

omkring 3,600 manliga och 5,000 kvinnliga, därav omkring 750 manliga och 1,650

kvinnliga ordinarie tjänstemän. Försäkringsavgifterna — däri inberäknat bidraget

till bestridande av omkostnaderna för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens

verksamhet — komme att med denna beräkning uppgå till omkring 30,000 kronor.

Fråndrages från denna summa det avdrag å försäkringsavgifterna, vartill telegrafverket

på grund av verkets bidrag till telegrafverkets pensionsinrättningar vore

berättigat och som torde beräknas till omkring 3,000 kronor om året, skulle de årliga

avgifterna för försäkring av telegrafverkets personal bliva omkring 27,000 kronor.

Telegrafverkets nuvarande utgifter på grund av olycksfall i arbete kunna icke

till siffran angivas, enär dessa utgifter redovisas gemensamt med utgifter på grund

av sjukdomsfall. Då emellertid enbart sjuk avlöningen för till följd av olycksfall i

arbete skadade linjearbetare under år 1914 uppgått till omkring 11,000 kronor, skulle

förslagets genomförande antagligen icke för telegrafverket medföra någon avsevärd

merkostnad.

K. E. Landström.

Underdånigst

HERMAN RYDIN.

Stockholm den 28 december 1915.

V. Carlheim-Gyllensköld.

s. 107 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:t* Nåd. Proposition Nr 111.

107

Järnvägsstyrelsen.

Till KONUNGEN.

Genom remiss den 20 sistlidne oktober har järnvägsstyrelsen anbefallts att avgiva

utlåtande över ett av ålderdomsförsäkringskommittén den 19 oktober 1915 avgivet

betänkande och förslag angående försäkring för olycksfall i arbete; och får

styrelsen till åtlydnad härav i underdånighet anföra följande.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

KungL Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

För bedömande av frågan, huruvida och i vad män det föreliggande lagförslaget

bör anses vara tillämpligt å statens järnvägars personal, lämnas härnedan en redogörelse

för de förmåner, som enligt gällande bestämmelser eller stadgad praxis äro

tillerkända nyssnämnda personal eller deras efterlevande vid skada till följd av

olycksfall i tjänsten.

Ordinarie personal.

Jämlikt § 5 punkt 4 i gällande avlöningsreglemente åtnjuter tjänsteman, som

är sjuk i följd av kroppsskada, ådragen i tjänsteutövning, hela sin avlöning under

sex månader; för tiden härefter skall i fråga om tjänsteman av högre grad Kungl.

Maj:t och för tjänsteman av lägre grad järnvägsstyrelsen meddela bestämmelse. Beträffande

den senare tjänstekategorien har järnvägsstyrelsen föreskrivit, att vederbörande

skall för tiden efter sex månader vidkännas avdrag av tjänstgöringspenningarna,

med iakttagande dock av bestämmelsen i avlöningsreglementet att tjänsteman

vid sjukdom är berättigad att åtnjuta fullt arvode för en tid av fyrtiofem dagar

under ett och samma kalenderår. Därest särskilda omständigheter föreligga, kan

järnvägsstyrelsen pa särskild framställning medgiva, att vederbörande må jämväl för

tiden efter sex månader bibehålla tjänstgöringspenningarne eller någon del därav.

Beträffande arvodets fördelning i lön och tjänstgöringspenningar gäller i fråga om

den personal, som kan beröras av lagförslaget, att av arvode till belopp av 3,900

kronor och därunder intill 2,100 kronor tre fjärdedelar utgöra lön och en fjärdedel

tjänstgöringspenningar samt att av arvode å 2,100 kronor och därunder fyra femtedelar

utgöra lön och en femtedel tjänstgöringspenningar.

Med hänsyn därtill, att de särskilda lönetitlarna ersättning för bostad och bränsle

samt, i förekommande fall, beklädnadsersättning och ortstillägg räknas till lönen, äger

det förhållandet rum, att tjänstgöringspenningarna i verkligheten utgöra en väsentligt

mindre del av hela avlöningen än ovan angivits.

. ^''n<^er sjukdomen är den skadade, om han är anställd vid linjeförvaltningen,

jämlikt § 13 i avlöningsreglementet berättigad att erhålla kostnadsfri läkarvård samt

medikamenter.

Även vard å sjukhus för den skadade bekostas av statens järnvägar, därvid

denne kan få bibehålla hela sin avlöning.

Beträffande sådana fall, då olycksfallet medfört för framtiden bestående förlust

eller minskning av arbetsförmågan, är först och främst att märka föreskriften i nådiga

kungörelsen den 31 december 1897 angående tilläggsbestämmelsen till 1897 års

avlöningsreglemente, att av järnvägsmedel bekostas konstgjord arm eller konstgjort

ben, kirurgiskt bandage m. m. dylikt, som vid statens järnvägar anställd person

nödgas begagna till följd av kroppsskada, tillkommen under tjänsteutövning.

Vidare må i detta sammanhang framhållas, att det ingalunda är ovanligt att

en tjänstehavare, som blivit invalid, bibehålies i tjänsten emot åtnjutande av full

avlöning.

Slutligen må erinras därom, att i överensstämmelse med utbildad domstolspraxis

ersättning för sveda och värk med växlande belopp plägar av statens järnvägar vid

svårare fall av invaliditet tillerkännes personal, varå, enligt vad här nedan omnämnes,

lagen angående ansvarighet för skada till följd av järnvägs drift den 12 mars 1886

är tillämplig.

Därest den skadade anses böra på grund av invaliditet avskedas från tjänsten,

inträder rätt till pension jämlikt lagen den 4 juli 1910 eller i samband därmed utfärdade

övergångsbestämmelser.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111.

101)

Enligt 2 § i denna lag tillkommer pensionsrätt den, som till följd av olycksfall

i statens järnvägars tjänst eller eljest till följd av sjukdom, vilken han genom utövning

av sådan tjänst ådragit sig, icke vidare kan behörigen sköta sin befattning

och ej heller av järnvägsstyrelsen anses kunna lämpligen förflyttas till annan befattning,

samt fördenskull erhåller avsked eller entledigas.

Årliga beloppet av pension utgör, om den pensionsberättigade icke innehaft

ordinarie statstjänst i fulla 2B år, 50 procent av den avlöning han vid avgång från

tjänsten uppbar och, om han innehaft sådan tjänst i fulla 25 år eller däruöver, den

procent av avlöningen, som motsvarar antalet tjänstår. Pensionen skall dock, oberoende

av antalet tjänstår, utgå med 70 procent av avlöningen, därest de förhållanden,

som grundat rätten till pension, omöjliggöra för vederbörande att vidare bidraga till

sin försörjning.

Med avlöning förstås i pensionslagen det ordinarie arvodet, ökat med 20 procent.

Icke ordinarie personal.

Jämlikt ovannämnda nådiga kungörelse av den 31 december 1897 har järnvägsstyrelsen

bemyndigats, att åt extra ordinarie betjänte samt arbetare, vilka på grund

av sjukdom icke kunnat tjänstgöra, anvisa lämpligt understöd. Med stöd härav har

järnvägsstyrelsen utfärdat bestämmelser angående utbetalning av s. k. sjukavlöning.

Enligt dessa bestämmelser och gällande praxis utgår till i tjänsten skadad icke ordinarie

personal full avlöning under ett år; för tiden därefter nedsättes sjukavlöningen

till belopp motsvarande 75 procent av avlöningen, dock att tre kronor per dag utgör

maximum, som utbetalas. I fråga om läkar- och sjukhusvård samt rätt att erhålla

konstgjorda lemmar m. m. är nu ifrågavarande personal, som skadats under tjänstgöring

likställd med ordinarie personal.

Beträffande personal, anställd vid statens järnvägsbyggnader, gälla särskilda

föreskrifter.

För den del av denna personal, som hava tjänstemannaställning, tillämpas i

fråga om avlöning, under sjukdom, läkarvård m. m. i stort sett enahanda bestämmelser

som för ordinarie personal.

Å arbetare tillämpas i förevarande avseende de i bihang till Svensk Författningssamling

för 1909 nr 6 intagna »Allmänna bestämmelser rörande arbetare vid

kungl. telegrafverket, statens järnvägar samt under kungl. vattenfallsstyrelsen lydande

verk».

Enligt dessa bestämmelser tilldelas den, som under arbete vid verket ådragit

sig kroppsskada, sjukavlöning med hela normala avlöningsbeloppet, dock med högst

3 kronor för varje söckendag, om han är familjeförsörjare, och med högst 2 kronor

för varje söckendag, om han icke är familjeförsörjare, samt med avdrag av 50 öre

för varje söckendag, under vilken han på statens järnvägars bekostnad vårdas å

sjukhus eller sanatorium.

På grund av särskilda av järnvägsstyrelsen utfärdade bestämmelser utbetalas

sjukavlöningen från och med den dag, varunder arbetaren genom den ådragna kroppsskadan

blivit oförmögen till arbete, och intill den dag han åter blir arbetsför, för

såvitt han ej dessförinnan enligt § 4 mom. 2 i lagen den 5 juli 1901 om ersättning

till följd av olycksfall i arbete blir berättigad till livränta.

I sådana fall, då skadan medför invaliditet av svårare beskaffenhet, så att den

skadade icke vidare kan utföra sin tjänst, är den icke ordinarie personalen i allmänhet

»avsevärt sämre ställd än den ordinarie, beroende därpå att frågan om pen
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl, Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

sionering av förstnämnda personal ännu icke är avgjord. Emellertid föreligger ett

av särskilda sakkunniga utarbetat förslag till bestämmelser om pensionering av extra

ordinarie tjänstemän och verkstadsarbetare vid statens järnvägar, vilket förslag i

väsentliga delar ansluter sig till vad som gäller i fråga om pensionering av ordinarie

personal vid statens järnvägar. Därjämte är under utarbetande, likaledes genom särskilda

sakkunniga, förslag om pensionering av tjänstemän vid statens järnvägsbyggnader.

I saknad av pensionsbestämmelser tillämpas i nu ifrågavarande avseende antingen

lagen angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift den 12 mars

1886 eller ock ovannämnda lag av den 5 juli 1901. Sistnämnda lag är gällande,

även om skadan uppkommit till följd av järnvägsdrift — dock utan vållande —

för sådana arbetare eller arbetsförmän eller andra till dessa grupper hänförliga tjänstehavare,

som anställts i järnvägs tjänst eller arbete efter den 31 december 1902.

Härigenom kan en väsentlig olikhet uppkomma i avseende å personalens rätt till

ersättning på grund av skada i tjänsten, beroende på tiden för vederbörandes anställning,

sålunda att, om fallet skall bedömas enligt 1886 års lag, ersättning plägar

utgå med belopp, utgörande den procent av vederbörandes avlöning, som motsvarar

graden av nedsättning i arbetsförmågan, dock högst 75 %, under det att vid tillämpning

av 1901 års lag den skadade endast kan erhålla den betydligt lägre livränta,

varom stadgas i 4 § av samma lag.

Det bör icke lämnas oanmärkt, att järnvägsstyrelsen med hänsyn till de obetydliga

belopp, som enligt denna bestämmelse skulle tillkomma vederbörande, låtit

sjukavlöningen, särskilt vid fall av fullständig invaliditet, utgå jämväl efter den tidpunkt,

då invaliditeten blivit fastställd.

Beträffande ersättning till de efterlevande i sådana fall, då vid statens järnvägar

anställd befattningshavare avlider i följd av olyckshändelse under tjänsteutövning,

är först och främst att märka bestämmelsen i § 8 av gällande avlöningsreglemente,

enligt vilken befattningshavarens sterbhus erhåller såsom begravningshjälp ett

belopp motsvarande en månads avlöning. En motsvarande föreskrift finnes beträffande

tjänstemän och arbetare vid statens järnvägsbyggnader. För övrig icke ordinarie

personal gäller bestämmelsen i § 12 i förenämnda nådiga kungörelse den 31 december

1897, enligt vilken likaledes en månads avlöning må tilldelas sterbhuset efter den

avlidne. Vid sidan härav tillämpas nådiga brevet den 18 juni 1915, däri järnvägsstyrelsen

bemyndigats att tills vidare i ömmande fall, då dödsfall inträffat i följd av

olycksfall under tjänsteutövning, utbetala såsom begravningshjälp högst ett belopp,

motsvarande eu och en halv månads avlöning.

Även härvidlag gör sig en väsentlig olikhet gällande, beroende på huruvida

ersättningsfrågan enligt ovan angivna grunder skall avgöras enligt bestämmelserna

antingen i 1886 års eller 1901 års lag. I detta sammanhang må framhållas, att

dödsfall bland statens järnvägars personal på grund av olycksfall i tjänsten i de

allra flesta fall förorsakas av skada till följd av järnvägsdrift, och att sålunda ersättning

till de efterlevande skulle utgå enligt 1886 års lag, därest icke på grund av

bestämmelserna i 27 § av 1901 års lag personal, som anställts efter den 31 december

1902, vore undantagen från lagens tillämplighet.

Vad nu angår ersättningen enligt 1886 års lag äger järnvägsstyrelsen befogenhet

att bestämma densamma; och har styrelsen med stöd av domstolarnas beslut i åtskilliga

fall fastställt nedan angivna grunder härutinnan.

Maximum av det till änka och barn för år utgående skadestånd bör i regel sammanlagt

begränsas till ett belopp, som tillika med pensionen från statens järnvägars

s. 111 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

111

änke- och pupillkassa samt skälig ränta å den avkastningsbara behållningen i boet, i

den män räntan överstiger femtio (50) kronor för någon sterbhusdelägare, uppgår till

sextiosju (07) procent av mannens avlöning vid dödstillfället.

Ensam änka.

Ensam änka erhåller i skadestånd så stort belopp årligen, att detsamma jämte

den henne tillkommande pensionen från änke- och pupillkassan samt ränta, överstigande

50 kronor, uppgår till fyrtio (40) procent av mannens avlöning, med iakttagande

därav att ränta, som överstiger 50 kronor, medräknas endast om den uppgår

till minst 10 kronor.

Anka med barn.

1) Änka samt högst tre barn.

Skadeståndet utgår till änkan med så stort belopp att detsamma jämte den till

änkan, om hon vore ensam, utgående pensionen från änke- och pupillkassan samt

ränta, beräknad på förenämnda sätt, uppgår till fyrtio (40) procent av mannens avlöning.

Varje barn erhåller ett belopp, som jämte ränta, överstigande 50 kronor med

ovan angivna beräkningsgrund, men utan hänsyn till pensionen uppgår för år till nio

(9) procent av mannens avlöning.

2) Änka med flera än tre barn.

Skadeståndet utgår till änkan på sätt under 1) nämnts.

Varje barn erhåller så stort belopp att hela det till fördelning mellan barnen

utgående beloppet jämte ränta, som för varje barn överstiger 50 kronor, uppgår till

tjugusja (27) procent av mannens avlöning.

Vid beräknande av storleken av den avlidnes avlöning bör ersättning för bostad

och bränsle eller förmånen av bostad in natura alltid upptagas till tjugu (20) procent

av arvodet.

Enligt förenämnda grunder bestämmes det årliga skadeståndet för änka och tre

barn, som icke åtnjuta pension, till högst 67 procent av mannens avlöning, varav 40

procent tillfaller änkan och återstående delen barnen. Utgår man från en avlöning

av 1,200 kronor, kommer skadeståndet att utgöra, för änkan 480 kronor och för barnen

324 kronor eller tillhopa 804 kronor om året.

Jämför man denna summa med vad som med tillämpning av 1901 års lag högst

kan utgå i motsvarande fall eller 300 kronor, finner man, att skillnaden är oproportionerligt

stor, särskilt med hänsyn därtill att här är fråga om personal vid samma

järnvägsförvaltning och tillämpningen av det ena eller andra beräkningssättet i de

flesta fall endast är beroende på, huruvida den omkomne var anställd i tjänsten före

eller efter ingången av år 1903.

Beträffande den ovan anmärkta pensionen från statens järnvägars änke- och

pupillkassa må framhållas, att dylik pension endast tillkommer efterlevande efter

ordinarie personal. Enligt det för kassan gällande nådiga reglementet av den 30

december 1910, utgör pensionen för ensam änka eller änka och ett barn 22 procent

av mannens avlöning, och stiger pensionen i förhållande till barnens antal så, att den

kan uppgå till högst 32 procent av avlöningen. Med avlöning förstås här liksom i

fråga om personalens egen pensionering det ordinarie arvodet, ökat med 20 procent.

Då järnvägsstyrelsen härmed går att avgiva yttrande över det föreliggande lagförslaget,

finner sig styrelsen kunna inskränka sig till att beröra endast de delar av

förslaget, som äro av betydelse för statens järnvägar såsom arbetsgivare samt den

vid statens järnvägar anställda personalen.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Försäkringsplikt

för stats*

baneförvaltningen.

Kung1. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111.

Enligt § 1 i förslaget, jämförd med §§ 3, 4 och 11, är avsett, att statsbane■

förvaltningen skall åläggas försäkringsplikt för all vid förvaltningen anställd personal

med avlöning icke överstigande 5,000 kronor ävensom att försäkringen skall äga rum

i riksförsäkringsanstalten. I specialmotiveringen till 11 §, sid. 129, utvecklar kommittén

de skäl, som föranlett kommittén att icke undantaga staten från försäkringsplikt

för sin personal. Kommittén framhåller till en början den fördel, som beredes

staten därigenom att dess arbetare i händelse av skada genom olycksfall genast från

början omhändertages av anstalten, vilken jämväl skulle hava att enligt de allmänna

reglerna bestämma ersättningarnas belopp. Kommittén erinrar vidare att man i några

länder, där staten genom upprättande av pensionskassor eller genom särskild utfästelse

sörjt för beredande av ersättning till de skadade i huvudsakligen den omfattning,

som med lagstiftningen avses, undantagit statens arbetare och tjänstemän

från försäkring enligt lagen. »Men bortsett från svårigheten», fortsätter kommittén,

»att i de enskilda fallen kunna bedöma, huruvida de utfästa förmånerna kunna anses

huvudsakligen motsvara vad som genom försäkringen skulle erhållas, åsamkas ju

staten härigenom en avsevärd börda genom skyldigheten att i förekommande fall ombesörja

de skadades vård och den vidare behandlingen av ersättningsanspråken». I

samma ämne yttrar kommittén slutligen följande: »1 det fall, där de stadgade statspensionerna

äro lika stora eller större än de ersättningsbelopp, som skulle utgå enligt

kommitténs förslag, skulle emellertid dessa ytterligare förmåner, förutom av begravningshjälpen,

endast komma att utgöras av nödig läkarevård jämte läkemedel, och då

sistnämnda ersättning är av icke ringa vikt såsom ägnad att verka till mildring av

olycksfallets följder och därigenom ej sällan indirekt till minskning i övriga utgifter

till den skadade, har kommittén ej heller i nämnda förhållande funnit anledning att

göra något undantag för ifrågavarande tjänstemän».

Av den här ovan i styrelsens utlåtande lämnade redogörelsen för hur det i avseende

å sjukvård m. m. är sörjt för statens järnvägars personal, som skadas genom

olycksfall i tjänstutövning, torde utan vidare framgå, att de av kommittén anförda

skäl för att under den ifrågasatta försäkringen inbegripa jämväl statens järnvägars

personal icke äro giltiga. Av kommitténs sist anförda yttrande får man för övrigt

den uppfattningen, att kommittén helt och hållet förbisett det förhållandet, att statens

järnvägars linjepersonal är tillförsäkrad fri läkar- och sjukvård. Då statsbaneförvaltningen

genom särskilt anställda tjänsteläkare lämnar vård åt de skadade liksom

åt sjuk personal i allmänhet, är det svårt att inse, vilken fördel skulle vinnas såväl

för staten som för den enskilde därigenom att de skadade, på sätt kommittén förordat,

skulle omhändertagas av en främmande myndighet.

Av den ovan omförmälda redogörelsen framgår vidare, att vad särskilt angår

olycksfall, där den inträffade skadan är av övergående natur — och dessa fall torde

väl vara de allmännast förekommande —- statens järnvägars personal i regeln är tillförsäkrad

förmåner, som äro större än vad som skulle beredas vederbörande genom

den föreslagna försäkringen, och i sådana fall komme ju försäkringen endast att medföra

onödig omgång. Med hänsyn till de i 11 § föreslagna bestämmelserna rörande

avdrag i den på grund av försäkringen utgående ersättningen för pension eller understöd

från arbetsgivare eller särskild kassa, medför den av kommittén föreslagna anordningen

dessutom, att vid varje olycksfall riksförsäkringsanstalten måste hos järnvägsmyndigheterna

göra sig underrättad om vilka förmåner av nyssnämda slag den

skadade åtnjuter.

I 15 § föreskrives, att i sadana fall, da arbetare är tillförsäkrad förmåner av

ovannämnda slag, skall försäkringsavgiften bestämmas till det lägre belopp, som mot
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111. 11,3

svarar den minskade försäkringsrisken. Härvidlag är att märka, att befattningshavares

vid statens järnvägar ställning i förevarande avseende undergår avsevärd

förändring under hans anställningstid. Då han anställes såsom exempelvis tillfällig

arbetare är varken han eller hans efterlevande berättigade till pension, och skulle

sålunda den för honom utgående försäkringsavgiften bestämmas i överensstämmelse

härmed. Befordras han i sinom tid till ordinarie, erhåller han pension både för

sig och sina efterkommande; och skulle alltså ändring ske beträffande ovannämnda

avgift.

Det ovan anförda torde vara tillräckligt för att visa, att den av kommittén

framhållna fördelen för staten — i detta fall statsbaneförvaltningen — att befrias

från besväret att besluta rörande ersättning vid olycksfall kommer att fullt uppvägas

av det arbete, som mellanhavandet med riksförsäkringsanstalten vid obligatorisk försäkring

av en personal, uppgående till mellan 20,000 och 30,000 befattningshavare,

kommer att medföra.

Vad som i allmänhet torde tala till förmån för ett system, byggt på försäkringsplikt,

i motsats mot en anordning, innefattande arbetsgivares omedelbara ersättningsskyldighet,

torde vara dels hänsynen till arbetarens säkerhet att utfå ersättning

och dels önskvärdheten att fördela ersättningsrisken på ett flertal arbetsgivare. Då

ingen av dessa synpunkter lära göra sig gällande beträffande statens järnvägars personal

och då, såsom ovan visats, inga nämnvärda fördelar vare sig för statsbaneförvaltningen

eller för dess personal äro att vinna genom den ifrågasatta anordningen,

utan densamma fast hellre måste anses medföra såväl onödig omgång vid ersättningsfrågornas

behandling som ock i övrigt en vidlyftig procedur vid reglerande av statens

järnvägars mellanhavande med riksförsäkringsanstalten, får styrelsen på det bestämdaste

uttala sig emot att statsbaneförvaltningen ålägges försäkringsplikt beträffande

sin personal.

Styrelsen anser sig dessutom böra framhålla att det torde med skäl kunna

ifrågasättas, huruvida statsbaneförvaltningen, som redan sörjt för sin personal i förevarande

avseende på ett sätt, som, åtminstone då det gäller personalen själv, i stort

sett motsvarar de med ifrågavarande lagförslag avsedda förmåner, bör genom avgifter

bidraga till kostnaden för en anordning, som i främsta rummet torde vara avsedd

att bereda arbetare, anställda hos enskilda arbetsgivare, säkerhet för utfående av

liknande förmåner.

Styrelsen övergår härmed till behandling av frågan, huruvida och i vad mån

de i 6 och 7 §§ föreslagna bestämmelserna angående ersättningar böra äga tillämplighet

å statens järnvägars personal.

Vad då först angår 6 §, som handlar om ersättning till den skadade själv, så

vill styrelsen för sin del uttala, att då, såsom framgår av det föregående, vid övergående

invaliditet all personal vid statens järnvägar och vid för framtiden bestående

nedsättning i arbetsförmågan den ordinarie personalen redan nu i stort sett är tillförsäkrad

lika stora förmåner, som enligt stadgandet skulle utgå, styrelsen icke har

något att erinra mot de föreslagna ersättningsbeloppen. Beträffande den nu utgående

ersättningen i det senare fallet har styrelsen redan i det föregående framhållit, att i

sådana fall, då skadan är en följd av järnvägs drift, ersättningsfrågan för närvarande

skall bedömas antingen efter 1886 års eller 1901 års lag, allt eftersom vederbörande

är antagen i tjänst före eller efter den 1 januari 1903, vilket förhållande medför

avsevärda ojämnheter vid utmätande av skadeståndsbeloppens storlek även vid skador

av likartad beskaffenhet. Genom de föreslagna bestämmelserna upphävas dessa

Bihang till riksdagens protokoll 19Vi. 1 samt. DS b höft. (Bil. till Nr 111.) 15

Ersättningarna

enligt 6

och 7 §§.

s. 114 Kontrollera mot PDF

114 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

skiljaktigheter, Tädan även från denna synpunkt förslaget måste hälsas med tillfredsställelse.

Vidkommande härefter de i 7 § föreslagna ersättningsbeloppen, som skulle utgå

till efterlevande i sådana fall, då olycksfallet medfört arbetarens död, så överensstämmer

stadgandet i huvudsak med de ovan anförda, av styrelsen i vissa fall tilllämpade

grunder i avseende å det högsta belopp, som skulle tillkomma den avlidnes

änka och barn, nämligen två tredjedelar av mannens löneinkomst. En olikhet råder

däremot beträffande dels ersättningen till ensam änka och dels fördelningen av understödsbeloppet

mellan efterlevande änka och barn. Ehuru styrelsen för sin del

vill ifrågasätta, huruvida icke de av styrelsen tillämpade grunderna i förevarande

avseende, särskilt beträffande ensam änka, äro att föredraga framför de i nu ifrågavarande

stadgande tillämpade, finner sig styrelsen dock icke böra motsätta sig att

kommitténs förslag härutinnan vinner tillämplighet även å efterlevande efter statens

järnvägars personal.

Enligt förenämnda stadgande skulle änkling i avseende å rätt till livränta vara

likställd med änka. I överensstämmelse med den ståndpunkt styrelsen, på sätt här

nedan närmare omförmäles, anser sig böra intaga beträffande tillämpning i viss grad

av behovsprincipen ifråga om rätt till ersättning till efterlevande efter dödad arbetare,

vill styrelsen för sin del förorda, att såsom villkor för rätt till livränta för änkling

stadgas, att han är varaktigt oförmögen till arbete eller i övrigt för sitt uppehälle

varit väsentligt beroende av hustruns arbete.

Beräkning av I 9 §, näst sista stycket, stadgas, att om den årliga arbetsförtjänsten överstiger

arbetsför- 1,800 kronor, det överskjutande beloppet icke tages med i beräkning. Med hänsyn

tjänsten. till <ten av kommittén föreslagna övergångsbestämmelsen (36 §), enligt vilken 1886

års lag angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift icke vidare skall

tillämpas å »arbetare» d. v. s. personal, vilkens inkomst ej överstiger 5,000 kronor,

skulle omförmälda i 9 § intagna stadgande medföra egendomliga konsekvenser, om

det bleve gällande för statens järnvägars personal. Om en tjänstehavare med exempelvis

en inkomst av 4,500 kronor bleve i följd av järnvägs drift skadad eller dödad,

skulle den till honom respektive hans efterlevande utgående ersättningen endast beräknas

efter 1,800 kronor. Detta kan beträffande en befattningshavare, som antagits

i tjänst före den 1 januari 1903, medföra en avsevärd försämring av vederbörandes

ställning enligt nuvarande bestämmelser och på domstolarnes beslut grundad praxis,

då nämligen, såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen, för närvarande den

enligt nämnda lag utgående ersättningen sättes i förhållande till befattningshavarens

hela avlöning. Men icke nog härmed. Nyss omförmälda beräkningssätt ifråga om

ersättning på grund av skada i följd av järnvägs drift kommer fortfarande att tilllämpas

å personal med avlöning överstigande 5,000 kronor samt deras efterlevande,

eftersom 1886 års lag alltjämt skulle bliva tillämplig å sådan personal, och härav blir

alltså en följd att personal, vilkens avlöning överstiger 1,800 men icke 5,000, blir

uti ifrågavarande avseende sämre lottad än personal med avlöning, överstigande

5,000 kronor, vilket väl förefaller mindre tilltalande.

De nu anmärkta missförhållandena kunna förebyggas antingen därigenom att

från den föreslagna lagens tillämpning undantagas sådana fall, då personal, anställd

i järnvägs tjänst eller arbete, varder under förrättandet därav, i följd av järnvägs

drift dödad eller skadad, eller ock på det sätt, att 9 § ändras därhän, att nu omhandlade

föreskrift angående beräkning av arbetsförtjänsten förklaras icke gälla i

nyss nämnda fall. Då det kan hava sin fördel att ersättningens storlek är i lag

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111. Ilo

fastställd — detta är som bekant icke fallet i 1886 års lag, vilken härutinnan endast

hänvisar till de i strafflagen för skadestånd gällande grunder — får styrelsen för

sin del förorda den sistnämnda utvägen, detta dock endast under förutsättning, att

bestämmelserna i 11 § bliva ändrade i den riktning styrelsen här nedan kommer

att förorda.

Enligt nyssnämnda 11 § skall avdrag äga rum i den enligt §§ 6 och 7 stadgade

ersättningen, därest arbetsgivaren enligt lag eller särskild författning eller på

grund av egen utfästelse är skyldig att vid skada till följd av olycksfall i arbetet

utgiva pension eller annat understöd, eller om sådant understöd skall utgå från

kassa, som helt och hållet eller till väsentlig del bildats genom bidrag av arbetsgivaren.

Avdraget skall motsvara vad i anledning av olycksfallet för motsvarande

ändamål av arbetsgivaren eller kassan utgives för tid, under vilken ersättningsskyldighet

åligger försäkringsinrättningen; dock att sådant avdrag må äga rum endast om

arbetsgivaren, på grund av understödet, enligt 15 § erhållit lindring i försäkringsavgiften,

samt, i fråga om understöd från kassa, ej ske med större belopp än som svarar

mot arbetsgivarens bidrag.

Vad då först angår avdraget i den ersättning, som enligt 6 § skall utgå till arbetaren

själv, är stadgandet så formulerat, att i fråga om en ordinarie tjänsteman

vid statens järnvägar, som pensioneras enligt lagen den 4 juli 1910 angående rätt

till pension för tjänstemän vid statens järnvägar eller de i samband därmed utfärdade

övergångsbestämmelser, avdrag skulle äga rum för hela pensionen, oavsett att

tjänstemannen genom avgifter bidrager till sin pensionering, under det att exempelvis

beträffande en tjänsteman vid telegrafverket, där en särskild av staten understödd

pensionskassa finnes, avdraget endast skall motsvara statens bidrag. Huruvida

kommittén verkligen avsett en dylik skiljaktighet är tvivelaktigt — att döma

av motiveringen till ifrågavarande stadgande (sid. 127), där det talas om att i de

fall, då arbetarna själva lämnat bidrag till kassan och genom dessa bidrag måste

anses hava förvärvat rätt till motsvarande del av understödet, avdraget ej skall inverka

på arbetarens rätt att från kassan utfå den del av understödet, som svarar

mot hans egna avgifter, synes så ej vara fallet. I vilket fall som helst synes en

ändring härvidlag böra äga rum; och bör denna enligt styrelsens mening ske i sådan

riktning, att i överensstämmelse med vad nu gäller enligt såväl 1886 års som 1901

års lag avdrag skall ske för hela pensionen eller understödet. Härvidlag är nämligen

att märka, att en stor del av de pensionskassor, som här kunna komma i fråga,

avse i främsta rummet i fråga om befattningshavarna själva pensionering på grund

av sjuklighet eller viss uppnådd levnads- och tjänstålder. Så är exempelvis förhållandet

med, förutom telegrafverkets ovannämnda pensionskassa, enskilda järnvägarnas

pensionskassa, som ombesörjer pensionering av ett stort antal enskilda järnvägars

personal.

Då det torde möta svårigheter att beräkna, hur stor del av arbetsgivarens respektive

befattningshavarens bidrag avser själva invalidpensioneringen, samt i allt

fall, då det gäller kassor av ifrågavarande slag, befattningshavarens avgifter endast

till en mycket ringa del utgöra bidrag till hans pensionering på grund av skada i

tjänsten, synes det styrelsen som om ingen anledning föreligger att frångå nu gällande

princip i förevarande avseende.

Beträffande härefter avdrag i den enligt 7 § utgående ersättningen till efterlevande

i sådana fall, då olycksfallet medfört arbetarens död, vill styrelsen erinra

därom, att en person, som uppsåtligen eller genom vållande förorsakar annans död,

är jämlikt 6 kap. 4 § strafflagen skyldig att utgiva skadestånd till den dödades

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

maka och barn endast under förutsättning att de sakna nödigt underhåll; och skall

skadeståndet motsvara »vad för makan eller barnen tarvas till dess de sig eljest försörja

kunna». Enligt kommitténs ifrågavarande stadgande skall man härvidlag helt

och hållet bortse från behovssynpunkten; och har kommittén sålunda ansett sig böra

ålägga arbetsgivare större skyldigheter i avseende å skadestånd till en i följd av

olycksfall i arbetet dödad arbetares efterlevande än vad som enligt gällande lag i

motsvarande avseende gäller för eu person, som uppsåtligen dödar en annan. Denna

princip får sitt uttryck i nu omhandlade stadgande dels därutinnan, att avdrag i ersättningen

till efterlevande medgives endast i det fall att pension eller understöd

utgår från kassa, som helt och hållet eller till väsentlig del bildats genom bidrag av

arbetsgivaren, samt i den tolkning, kommittén velat giva åt nyssnämnda bestämmelse,

dels ock i föreskriften att även under berörda förutsättning avdraget ej får

ske med större belopp än som svarar mot arbetsgivarens bidrag.

Vad till en början angår förutsättningen för att avdrag överhuvud skall få äga

rum eller att kassan helt och hållet eller till väsentlig del bildats genom arbetsgivarens

bidrag, säger kommittén å sid. 126 i betänkandet, att detta stadgande, vartill, på sätt

ovan nämnts, motsvarighet förekommer i såväl 1886 års som 1901 års lag, i allmänhet

torde hava givits den tolkningen, att åtminstone hälften av det från kassan utgående

understödet bör täckas av bidraget. För så vitt detta är liktydigt med att

arbetsgivarens bidrag till kassan skulle utgöra minst hälften av arbetarnes bidrag, får

styrelsen framhålla att den av kommittén angivna tolkningen av ifrågavarande uttryck

icke torde vara så allmän, som kommittén velat göra gällande. Sålunda hava domstolarna

i mål angående skadestånd till efterlevande efter befattningshavare vid statens

järnvägar, som omkommit på grund av under tjänstutövning erhållen skada till följd

av järnvägs drift, medgivit avdrag för pension från statens järnvägars änke- och pupillkassa,

oaktat statens järnvägars bidrag till nämnda kassa enligt i vederbörande mål

företedd utredning icke överstiger 40 procent av delägarnas bidrag. Vidare må anmärkas,

att professor Winroth i sitt arbete »Om skadestånd», sid. 179, uttalat sig i

den riktning, att ett bidrag från arbetsgivarens sida, som uppgår till en tredjedel av

delägarnes i kassan bidrag, kan anses såsom väsentligt.

Vidkommande härefter innebörden av stadgandet i dess helhet i 11 § angående

avdrag i ersättningen, så står densamma visserligen i överensstämmelse med den princip,

som lagts till grund för lagförslaget, eller att arbetsgivaren skall bestrida hela

kostnaden för ersättning på grund av olycksfall i arbetet, men att driva denna princip

så långt, att arbetsgivaren skall åläggas avsevärt större ersättningsskyldighet än den,

som allmän lag stadgar såsom påföljd av en brottslig handling, syntes styrelsen icke

vara riktigt. Den omständigheten att kommittén grundat sitt förslag på försäkringsplikt

i stället för ersättningsplikt synes icke rättfärdiga en dylik ståndpunkt. Härtill

kommer att en tillämpning av de av kommittén föreslagna besämmelserna, särskilt med

den tolkning kommittén velat giva åt uttrycket »till väsentlig del», kan komma att

medföra, att en dödad arbetares ■ efterlevande bliva förhållandevis bättre ställda i

ekonomiskt avseende än under mannens livstid. Så skulle åtminstone ofta bliva fallet

beträffande statens järnvägars ordinarie personal, såsom följande exempel skall visa.

Avlöningen för en stationskarl eller banvakt i högsta löneklassen å en billig ort utgör

1,488 kronor. Enligt kommitténs förslag skulle, därest befattningshavaren avled till

följd av olycksfall i tjänsten samt efterlämnade änka och fem barn, utgå ersättning

med två tredjedelar av avlöningen eller 992 kronor. De äro berättigade att från

statens järnvägars änke- och pupillkassa erhålla en pension av 438 kronor. Då statens

bidrag till änke- och pupillkassan under den tid det nya reglementet för kassan varit

s. 117 Kontrollera mot PDF

Klintjl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

117

gällande eller från och med år 1911 utgjort i medeltal 35 procent av delägarnes bidrag,

finge jämlikt den tolkning kommittén velat giva åt uttycket »väsentlig del»

något avdrag i ersättningen icke få äga rum, och skulle sålunda familjens inkomst

efter mannens död utgöra 1,430 kronor mot 1,488 kronor under mannens livstid.

Liknande förhållande torde även komma att inträffa vid delägarskap i andra pensionskassor.

Då syftet med bestämmelserna rörande arbetsgivares ersättningsplikt gent emot

efterlevande efter eu i arbetet dödad arbetare väl bör begränsas till att söka förebygga

att vederbörande komma i ekonomiskt betryck, förefaller det styrelsen, som om ersättningen

i fall sådana som det ovan anförda måste anses onödigt stor. För sin del

vill styrelsen förorda, att åt 11 § gives sådan avfattning, att från ersättningen enligt

7 § må avdragas hela den vederbörande tillkommande pension eller understöd från

kassa, som helt och hållet eller till väsentlig del bildats genom bidrag av arbetsgivaren.

Då uttrycket »till väsentlig del» givits olika tolkningar samt i allt fall den tolkning,

som kommittén velat göra gällande såsom den allmänna-, skulle i fråga om statens

järnvägars personal medföra ovan omförmälda missförhållanden, finner styrelsen starka

skäl föreligga, att i föreskriften om avdraget nyssnämnda uttryck utbyttes mot ett

bestämt angivande av det förhållande, i vilket arbetsgivarens bidrag till kassan bör

stå till arbetarnas bidrag; och får styrelsen i överensstämmelse med den ovan anförda

av professor Winroth givna tolkningen föreslå, att såsom villkor för att avdrag skall

kunna äga rum angives, att arbetsgivarens bidrag skall utgöra minst en tredjedel av

arbetarnas bidrag.

Innan styrelsen lämnaf frågan om ersättningarna, varom 6—14 §§ i betänkandet

handla, vill styrelsen framhålla, att de av kommittén härutinnan föreslagna bestämmelserna

innebära, att ersättning på grund av för framtiden bestående skada till

följd av olycksfall i arbetet skall ovillkorligen utgå från den dag rätten till livränta

inträtt. Något undantag för den händelse den skadade får behålla sin tjänst stadgas

icke. Detta anser styrelsen innefatta en brist i förslaget, vilken särskilt gör sig

gällande beträffande statens järnvägars personal. I fråga om denna personal är det

mycket vanligt, att befattningshavare, som blivit invalider, få kvarstå i tjänsten med

bibehållen avlöning. Då detta måste anses såsom en fördel för personalen, får styrelsen

föreslå, att ett stadgande införes i lagen, som möjliggör att för den händelse

arbetaren bibehålies i statsbaneförvaltningens tjänst mot åtnjutande av avlöning, som

minst uppgår till den livränta, vartill han jämlikt 6 § 2) är berättigad, livräntan

skall utgå först från den dag, avlöningen upphör att utgå.

Med hänsyn till styrelsens förslag, att statens järnvägar skall befrias från

försäkringsplikt i fråga om sina arbetare, böra betämmelserna angående försäkringsavgifter

i 15—19 §§ icke äga tillämpning å statens järnvägar. Av samma anledning

bör 21 §, som handlar om anmälan och undersökning av olycksfall, undergå sådan

förändring i vad angår vid statens verk anställd personal, att vad däri stadgas om

riksförsäkringsanstalten skall, med undantag i fråga om fastställelse av formulär,

gälla beträffande den statsmyndighet, varunder den skadade lyder.

Såsom sammanfattning av det ovan anförda får styrelsen alltså föreslå, att lagförslaget

omarbetas i sådan riktning,

att statens järnvägar befrias från skyldigheten att försäkra sin personal;

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111.

att såsom villkor för att livränta enligt § 7 skall utgå till änkling stadgas, att

denne är varaktigt oförmögen till arbete eller i övrigt för sitt uppehälle varit väsentligt

beroende av hustruns arbete;

att den i 9 § intagna föreskriften att, om den årliga arbetsförtjänsten överstiger

1,800 kronor, det överskjutande beloppet icke tages med i beräkning, förklaras icke

gälle i sådana fall, då vid statens järnvägar anställd personal varder i följd av järnvägs

drift, under förrättande av tjänst eller arbete i järnvägens tjänst skadad eller

dödad;

att 11 §, första punkten av första stycket, erhåller följande ändrade lydelse:

»Är arbetsgivaren enligt annan lag eller särskild författning eller på grund av

egen .utfästelse skyldig att vid skada till följd av olycksfall i arbete utgiva pension

eller annat understöd, eller skall sådant understöd utgå från kassa, som antingen

helt och hållet bildats av arbetsgivare eller till vilken arbetsgivaren lämnar bidrag,

som utgör minst en tredjedel av bidrag från arbetarna, avdrages från ersättning,

som i 6 eller 7 §§ stadgas, vad i anledning av olycksfallet för motsvarande ändamål

av arbetsgivaren eller av kassan utgives för tid, under vilken ersättning tillkommer

arbetare; dock att sådant avdrag i fråga om försäkrad arbetare må äga rum endast

om arbetsgivaren, på grund av understödet, enligt 15 §, andra stycket, erhållit lindring

i försäkringsavgiften» ;

att till 6 § punkt 2) göras ett tillägg, som möjliggör, att för den händelse arbetaren

efter egen önskan bibehålies i statens järnvägars tjänst med åtnjutande av

avlöning, som minst uppgår till den livränta, vartill han enligt detta stadgande är

berättigad, livräntan skall utbetalas först från den dag, avlöningen upphör att utgå;

att i 21 § införes en föreskrift av innehåll, att vad i paragrafen stadgas om

riksförsäkringsanstalten skall, i vad angår vid statens verk anställd personal, gälla

beträffande den statsmyndighet, varunder den skadade lyder, med undantag dock i

fråga om fastställande av formulär.

Enligt vad framgår av bilagda utdrag ur styrelsens protokoll hava, förutom

undertecknade, järnvägsfullmäktige Waller och Strömberg, överingenjören Fogelmarck

samt byråcheferna Kjellin, von Friesen, Åberg och Löfmarck deltagit i behandlingen

av detta ärende. Därvid har till protokollet anmälts en från beslutet i visst avseende

avvikande mening av föredraganden och järnvägsfullmäktige Waller och Strömberg.

Underdånigst

AXEL GRANHOLM.

Ivar Virgin. John Flodin. Georg Iacobi.

Stockholm den 31 december 1915.

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

119

Utdrag ur Kungl. Järnvägsstyrelsens protokoll den 31

december 1915.

Närvarande: Generaldirektören Granholm,

Överdirektören Virgin,

> Flodin,

Järnvägsfullmäktige Waller,

» Strömberg,

Byråchefen Kjellin,

» Iacobi,

» von Friesen,

» Åberg,

» Almqvist,

» Löfmarck.

§ 1.

Föredrog byråchefen Iacobi Kungl. Maj:ts nådiga remiss den 20 oktober 1915

i ärende angående den s. k. ålderdomsförsäkringskommitténs den 19 i samma

månad avgivna betänkande och förslag angående försäkring för olycksfall i arbete;

Och beslöts underdånigt utlåtande av det innehåll kameralbyråns registratur för

dagen utvisar.

Från beslutet voro föredraganden samt järnvägsfullmäktige Waller och Strömberg

så till vida skiljaktiga, att de ansågo, att i utlåtandet bort intagas yrkande

på en omarbetning av § 24 i lagförslaget, så att densamma komme i överensstämmelse

med nu gällande lagbestämmelser i fråga om ersättning för skada, som den

skadade genom grov vårdslöshet själv ådragit sig. Reservanterna förenade sig om

följande yttrande:

»I motsats mot vad enligt nu gällande lagstiftning äger rum, innebär det av

kommittén i 24 § föreslagna stadgandet, att ersättning skall utgå även för skada,

som den skadade genom grov vårdslöshet själv ådragit sig. Vi kunna för vår del

icke godtaga de skäl som kommittén (sid. 146) anfört till stöd för sin uppfattning härutinnan.

Till en början lärer den omständigheten, att lagförslaget är byggt på försäkringsprincipen,

icke böra medföra, att en arbetare, som genom grov överträdelse

av givna föreskrifter ådrager måhända icke blott sig själv utan även sina arbetskamrater

skada, bibehåller sin rätt till ersättning. Vad vidare angår de synpunkter, som

enligt kommitténs mening ytterligare göra sig gällande härvidlag såsom arbetarnes

på grund av vanan förvärvade likgiltighet för faran samt unga arbetares oerfarenhet,

lära dessa av såväl domstolar som administrativa myndigheter hittills hava vunnit

fullt beaktande. Å andra sidan måste det väl anses såsom ett missförhållande, att

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

exempelvis en lokomotivförare, som genom grov överträdelse av gällande föreskrifter

är vållande till tågsammanstötning, skall äga laglig rätt till ersättning för den

skada, som han vid tillfället måhända kan ådraga sig. Yi anse alltså, att första

punkten i § 24 bör erhålla följande ändrade lydelse:

Har den, som skadats genom olycksfall, uppsåtligen eller genom överträdelse

av gällande föreskrifter eller annan grov vårdslöshet själv ådragit sig skadan, utgår

ej ersättning enligt denna lag.»

In fidem

Hj. Willers.

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111.

121

V attenfal Isstyrelsen.

Till KONUNGEN.

Genom nådig remiss den 20 oktober 1915 har Eders Kungl. Maj:t anbefallt vattenfallsstyrelsen

att avgiva underdånigt utlåtande över det av särskilda kommitterade

den 19 i samma månad avgivna betänkande och förslag angående försäkring för

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 93 b käft. (Bil. till Nr 111.) 16

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111.

olycksfall i arbete. Under framhållande att vattenfallsstyrelsen funnit sig böra granska

det föreliggande förslaget huvudsakligen ur synpunkten av de verkningar, som förslagets

antagande i oförändrat skick skulle medföra för statens affärsdrivande verk

och speciellt vattenfallsstyrelsen i förhållande till de i statens tjänst anställda, av

förslaget berörda löntagare, får vattenfallsstyrelsen till åtlydnad av Eders Kungl.

Majrts befallning i underdånighet anföra följande:

Förevarande lagförslag avser i stort sett dels att tillförsäkra de arbetare, som

skadats genom olycksfall i arbete, eller efterlevande till arbetare, som genom sådant

olycksfall dödats, ersättning för de ekonomiska följderna av olycksfallet, dels ock att

i stället för den i nu gällande lag arbetsgivare ålagda ersättningsplikt stadga en

skyldighet för arbetsgivaren att försäkra sina arbetare mot ifrågavarande risk. Det

är numera allmänt erkänt, att de ersättningar, som enligt 1901 års lag skola lämnas

till skadade arbetare eller deras efterlevande, äro för sitt ändamål otillräckliga. Fn

höjning av beloppen av dessa ersättningar är alltså av behovet påkallad. Kommitterade

hava även behjärtat detta behov och, om även anmärkningar i detaljer

kunna resas mot det sätt, på vilket uppgiften blivit löst, — och vattenfallsstyrelsen

vill nedan framföra några erinringar i detta hänseende — innebär förslaget i det

stora hela på denna punkt en nödvändig och betydande förbättring.

Även i fråga om införande av försäkringsplikt för arbetsgivare i stället för nu

stadgad ersättningsplikt synes det vattenfallssyrelsen, att kommitterades förslag innebär

en pricipiellt riktig och lämplig lösning. Däremot har statens och kommunernas

ställning som arbetsgivare enligt styrelsens mening blivit väl litet beaktad. Vid

jämnställande, på sätt kommittén i första hand avsett, av statens och kommunernas

verk med enskilda företagare, framträda för de förras del vissa olägenheter, som

dock synas kunna undanröjas, utan att man därför behöver gå, så att säga, utom förslagets

ram. Kommitterade hava själva — såsom nedan skall visas — antytt en framkomlig

väg, men några förtydligande och kompletterande stadganden äro dock enligt

styrelsens förmenande nödvändiga. Då vattenfallsstyrelsens prövning av det förevarande

förslaget i främsta rummet bör avse sättet för anslutandet av statens verk till

den föreslagna försäkringen, vill styrelsen börja med en granskning av denna fråga

för att sedan övergå till vissa detaljanmärkningar vid de olika paragraferna i lagförslaget.

Kommittén har — såsom framgår av dess allmänna motivering sid. 52 — antaget,

att de försäkringar, vartill förslaget förpliktar staten och kommunerna såsom

arbetsgivare, i allmänhet skulle komma att tagas i riksförsäkringsanstalten. Att

statens verk skulle sammansluta sig med enskilda företag eller med kommuner till

ett eller flera ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag av den typ, 4 § angiver, torde

väl ock vara uteslutet. Möjligen kunde kommunerna inbördes sammansluta sig till

sådana organisationer, ehuruväl detta icke synes vara av kommittén förutsatt. Beträffande

åter statens myndigheter och särskilt dess affärsdrivande verk såsom vattenfallsstyrelsen,

synes knappast lämpligt, att staten såsom arbetsgivare skall i full jämställdhet

med enskilda företag hos staten såsom försäkringsanstalt olycksfallsförsäkra

sina arbetare. De förmåner, som skulle tillskyndas statens verk genom att riksförsäkringsanstalten

övertoge de skadades vård och behandlingen av ersättningsanspråken

(betänkandet sid. 129), synas ej heller vara så eftersträvansvärda, så länge statens

olika verk fortfarande ha att fullgöra motsvarande skyldigheter i fall av vanlig

sjukdom. Premierna för försäkring i riksförsäkringsanstalten bliva slutligen, att döma

av kommitténs egna beräkningar, tämligen betydande, även om man kunde räkna

på, att vid statens arbeten på grund av vidsträcktare säkerhetsåtgärder någon sänk
-

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

123

ning av premierna skulle äga rum. Utan tvivel skulle det därför för staten ställa

sig avsevärt billigare att själv stå risken. Detta skulle för statens verk i sak närmast

vara ett frångående av arbetsgivarens försäkringsplikt till förmån för ersättningsplikt.

De skäl, som kommittén i sitt utlåtande anfört mot ersättningspliktens

bibehållande i svensk lagstiftning, anknyta sig dock i främsta rummet till arbetsgivarens

solvens och äro sålunda icke tillämpliga på staten, knappast heller

på kommunerna. Det torde emellertid för genomförande av en ändring i denna

del av förslaget icke vara nödvändigt att frångå don i förslagets första paragraf

fastslagna formen av försäkring. Vattenfallsstyrelsen tillåter sig i detta sammanhang

erinra, hurusom i Tyskland tyska riket, tysk förbundsstat eller kommun

genom särskilda myndigheter äro bärare av försäkringen, i den mån försäkringspliktig

verksamhet drives för deras räkning (se betänkandet Del. II, sid. 61 och följ.).

En motsvarande anordning skulle naturligtvis kunna tänkas även för Sveriges vidkommande.

Emellertid synas bestämmelserna i 11 och 15 §§ erbjuda möjligheten av

en lämplig organisation av denna fråga för statens verk även inom ramen för nu

föreliggande förslag.

Såsom kommittén i den speciella motiveringen till 11 § anmärker, hava statens

verk och ett flertal stadskommuner redan tillförsäkrat sina arbetare i större eller

mindre utsträckning förmåner av den art, vilka ifrågavarande lagförslag avser att

giva åt alla löntagare under 5,000 kronors inkomst. I nyssnämnda paragraf har

kommittén även givit anvisning, huru arbetsgivarens försäkringsbörda skäligen bör

minskas med anledning av det understöd, som han åtagit sig lämna och som följaktligen

bör avdragas från det, som vederbörande försäkringsinrättning lagligen skall

utgiva.

De huvudsakliga nu gällande stadgandena angående ersättningar av ifrågavarande

slag vid statens verk återfinnas i allmänna bestämmelser rörande arbetare vid

telegrafverket, statens järnvägar samt under vattenfallsstyrelsen lydande verk av

den 9 februari 1909. En jämförelse mellan lagförslaget och dessa bestämmelser visar

följande:

Några särskilda bestämmelser om livränta vare sig till skadad arbetare eller

dödad arbetares efterlevande finnas för närvarande ej, utan hava livräntor utgått

enligt 1901 års lag. Här skulle följaktligen en avsevärd höjning äga rum. Någon

höjning skulle också äga rum beträffande begravningshjälpen, som hittills utgått med

belopp, motsvarande en månads avlöning, under det förslaget upptager en tiondedel

av årliga arbetsförtjänsten. Kostnadsfri läkarvård och fria läkemedel (incl. kryckor,

konstgjorda lemmar o. s. v.) hava arbetarna redan hittills vid dessa verk åtnjutit.

Beträffande åter sjukpenning skall enligt nu gällande huvudregel arbetare, som skadats

i arbete, erhålla hela sitt normala avlöningsbelopp i sjukhjälp, dock högst tre

kronor för familjeförsörjare och två kronor för icke-familjeförsörjare för varje söckendag

och med avdrag av 50 öre för varje söckendag, under vilken han på verkets

bekostnad vårdas å sjukhus eller sanatorium. Med normala avlöningsbeloppet menas

månads- eller dagavlöning; inkomst å ackords- eller kontraktsarbete må ej läggas till

grund vid beräkningen. Slutligen är att märka, att denna sjukhjälp icke utgår i

obegränsad tid, utan att denna tid varierar efter längden på arbetarens tidigare anställning

i verkets tjänst. Jämför man dessa bestämmelser med föreskrifterna i lagförslagets

6 och 7 §§, finner man, att det i fråga om sjukpenningen icke är lätt att

bvgöra, vilka bestämmelser, som äro att anse för arbetaren förmånligast, samt följaktligen

att frågan om en på en jämförelse mellan dessa bestämmelser grundad

sänkning av premierna för statens verk är rätt vansklig.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Det är vidare att märka, att för stora grupper av verkens personal särskilda

bestämmelser äro gällande, i första hand den på stat anställda personalen, som endast

delvis har fri läkarvård och i händelse av sjukdom bibehåller sina avlöningsförmåner

oavkortade under någon tid.

Av förestående redogörelse framgår, att det icke är lätt att avgöra, huru ifrågavarande

lagförslag med hänsyn till de för statens vattenfallsverk på detta område

gällande särskilda föreskrifter kommer att verka. Det synes under sådana omständigheter

vattenfallsstyrelsen lämpligt, att en omarbetning av nämnda föreskrifter

företages. Vid denna omarbetning, som beträffande personalen på stat givetvis ej

kan få annan form än ett självständigt tillägg, bör verkens ersättningsåtagande bibehållas,

och de förmåner, som tillförsäkras personalen, böra därvid göras likvärdiga

med dem, som lagförslaget avser att giva. En följd härav blir, såsom kommittén’ i

sin motivering sid. 130 påpekar, att premierna komma att inskränka sig till statens

andel i omkostnaderna för försäkringen. Vattenfallsstyrelsen finnner för sin del, att

sålunda en lämplig form för statens och kommunernas anslutning till försäkringen

torde kunna vinnas.

Den utveckling av stadgandena i 11 och 15 §§, som sålunda antytts, synes

emellertid vid den praktiska tillämpningen tarva några kompletterande bestämmelser

i lagtexten. Det ovan åberopade stadgandet i 11 § har till förutsättning, att de förmåner,

som skola utgå till en i arbete skadad arbetare, lämnas dels av arbetsgivaren

dels av riksförsäkringsanstalten. Det torde då vara den senare, som har att bestämma

ersättningens totalsumma, under det arbetsgivaren i enlighet med sitt åtagande

avgör, huru mycket därav han har att utgiva. Därest man återigen förutsatte, att

ersättningen till hela sitt belopp skulle utgå från arbetsgivaren-staten i enlighet med

i författningsenlig ordning utfärdade bestämmelser för de olika verken, är det icke

utan vidare klart, om ersättningarnas totalbelopp skola fixeras av verket eller av

riksförsäkringsanstalten. Ur synpunkten av bedömandet av invaliditetsgraden är det

mahända mest praktiskt, att riksförsäkringsanstalten har det avgörande ordet. I

fråga om fastställande av den årliga arbetsförtjänsten, torde väl åter vederbörande

verk snarast vara den mera kompetenta. En lämplig form synes vattenfallsstyrelsen

vara, a11 respektive verk har att efter inhämtande av riksförsäkringsanstaltens utlåtande

i sådana fall, där dess sakkunskap är av nöden, fatta beslut om ersättning,

vederbörande obetaget att sedan inom den i lagen stadgade tid fullfölja talan mot

beslutet hos försäkringsrådet. I detta stycke erfordras emellertid närmare föreskrifter

i lagen antingen vid 11 § eller ännu lämpligare i en särskild paragraf. Jämväl

i övrigt medför en sådan ställning för statens och eventuellt kommunernas verk vissa

modifikationer eller tillägg till förslaget, för vilka emellertid redogöres nedan i samband

med detaljgranskningen.

Granskningen av de enskilda paragraferna av förslaget har föranlett följande

erinringar från styrelsens sida.

§ 2.

Kommittén säger sig hava funnit, att sambandet mellan yrkessjukdomarna och

de olyckfall, som omfattas av den föreslagna lagstiftningen, är av den art, att vissa

av nämnda sjukdomar böra i lagstiftningen jämställas med olycksfall. Intill dess

ytterligare erfarenhet härom vunnits, vill kommittén emellertid inskränka denna föreskrift

att gälla endast sådana yrkessjukdomar, som förorsakas av vid arbetet begag
-

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ris Nåd. Proposition Nr 111.

125

nade särskilt giftiga ämnen. Det synes emellertid vattenfallsstyrelsen, som om vissa

akuta sjukdomar, som äro en direkt följd av de yttre förhållanden, varunder arbetet

utförts, jämväl borde intaga samma ställning. Styrelsen tänker därvid närmast på

frostskador och sjukdomar på grund av förkylning, uppkomna under utförande t. ex.

av reparationsarbeten å kraftlinjer och i kanalled. Enligt gängse språkbruk torde

sådana åkommor icke kunna hänföras till olycksfall, men enligt sin natur stå de

dock dessa betydligt närmare än yrkessjukdom, förorsakad av giftiga ämnen.

§§ 6 och 7.

Beträffande först karenstiden säger kommittén i sin motivering (sid. 70) att, så

länge sjukförsäkringen i vårt land är ordnad enligt frivillighetens princip och icke

enligt sådana grunder, att ersättningen under sjukdomstiden kan åläggas sjukkassorna,

bör karenstiden vara kort. Att döma av denna motivering synes det vara kommitténs

uppfattning, att vid ett blivande ordnande av en obligatorisk sjukförsäkring

karenstiden vid olycksfallen bör kunna förlängas, och frågan om den skadades ersättning

under nämnda tid överlämnas till sjukförsäkringsanstalten. I avbidan härå

skulle alltså detta spörsmål vara mera provisoriskt löst, på sätt kommittén föreslagit.

Det synes vattenfallsstyrelsen, som om just med hänsyn härtill det vore mera

praktiskt att överlåta åt arbetsgivaren att under en längre karenstid — förslagsvis

30 eller nu lagbestämda 60 dagar — utge ersättning direkt till arbetaren. Såsom

kommittén meddelat, är en sådan anordning för handen i Finland och i Tyskland,

och det synes vattenfallsstyrelsen, som om de betänkligheter, som kommittén

anfört däremot, icke vore så tungt vägande. En förening av försäkrings- och ersättningsplikt

i samma lag, vilket enligt kommitténs mening ur många synpunkter skulle

visa sig olämpligt, skulle äga rum endast som ett provisorium. Det förefaller dock

än mer olämpligt att endast för en kortare tid överlämna bestyret med den skadades

vård och ersättnings utgivande åt en försäkringsinrättning, som vid organiserandet

av denna verksamhet måste vidkännas både besvär och kostnader. Icke heller

kan det synas lämpligt att utan nödtvång i en ny författning införa en anordning,

som kommitterade själva förvänta skola bliva ett provisorium.

Den anordning, som styrelsen ovan förordat, har däremot en fördel i sin större

enkelhet och är redan därigenom mindre kostsam. Redan nu torde väl på många,

för att ej säga de flesta håll, en större arbetsgivare vid inträffat olycksfall i arbetet

sörja för sin skadade arbetare åtminstone någon tid framåt, vadan ett lagstadgande

härom icke skulle för honom medföra större vare sig besvär eller kostnad utan te

sig som något helt naturligt. Med hänsyn till de jämförelsevis ringa belopp, som

det här i allmänhet skulle gälla, kan det ej heller anses för arbetaren medföra någon

nämnvärd risk för arbetsgivarens insolvens. Däremot vore det en given fördel, att

arbetarens förmän och arbetsbefäl samt arbetsgivarens (verkets) läkare finge taga

hand om skadan. Därigenom skulle flera eventuellt simulerade fall kunna genast

avvisas, vilket givetvis är lättare för den, som personligen är bekant med arbetarna.

Skulle återigen arbetsbefälet även med den metod, som kommitterade förordat, hava

med saken att bestyra, blir den framhållna vinst, som skulle följa av besvärets överlåtande

å en försäkringsanstalt, skäligen ringa.

Sjukpenningens storlek har av kommittén föreslagits till två tredjedelar av den

skadades dagliga arbetsförtjänst, att utgå för varje dag, sålunda både vardag^och

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj. ts Nåd Proposition Nr 111.

helgdag. Kommittén anför i sin motivering allenast, att den funnit en sålunda bestämd

sjukpenning lämplig och skälig och för arbetaren medförande ett i allmänhet

tillräckligt understöd under sjukdomen. I fråga om beloppet synes detta vattenfallsstyrelsen,

i vad det gäller personal under 1,800 kronors årlig inkomst, ganska rundligt

tilltaget, särskilt för icke-familjeförsörjare. Till en jämförelse må erinras, att

enligt nu gällande allmänna bestämmelser rörande arbetare vid telegrafverket, statens

järnvägar samt under vattenfallsstyrelsen lydande verk av den 9 februari 1909, arbetare,

som under arbete vid verket ådragit sig kroppsskada, uppbär, såsom ovan

anförts, sjukavlöning med hela normala avlöningsbeloppet, dock med högst 3 kronor

för varje söckendag, om han är familjeförsörjare och med högst 2 kronor för varje

söckendag om han icke är familjeförsörjare. Vid sjukdom, som ej förorsakas av

olycksfall i arbete, utgår sjukavlöning endast med högst 2 kronor för gift och 1

krona 25 öre för ogift arbetare.

Trots denna relativt måttliga sjukhjälp har det visat sig, att särskilt åtskilliga

icke-familjeförsörjare gärna söka anledning att bliva sjukskrivna vid för dem i övrigt

önskvärda tider. Om sjukpenningen nu i hög grad ökades, bleve även frestelsen att

simulera större. Oavsett de olika åsikter, som kunna förefinnas beträffande det berättigade

i olika löneförmåner för familjeförsörjare och ungkarlar, torde det väl få

anses påtagligt, att, i händelse av sjukdom och i synnerhet vid olycksfall i arbete,

den, som har familj, är i behov av större understöd än den, som står ensam. Vattenfallsstyrelsen

vill alltså sätta ifråga, om ej en reduktion av storleken av den föreslagna

sjukpenningen lämpligen borde äga rum, åtminstone på det sätt att ickefamiljeförsörjare

tilldelas mindre sjukpenning än familjeförsörjare, förslagsvis hälften

av den skadades dagliga arbetsförtjänst.

Kommittén föreslår vidare, att sjukpenning skall utgå såväl för helgdag som

för söckendag. Detta synes emellertid icke stå i full konsekvens med föreskriften i

9 § sista stycket, att den dagliga arbetsförtjänst, som skall läggas till grund vid

sjukpenningens beräkning, skall anses utgöra 1/300 av den årliga arbetsförtjänsten.

Resultatet blir i varje fall, att veckoinkomsten (månadsinkomsten) under sjukdom

blir icke oväsentligt högre än 2/3 av den ordinarie inkomsten, ett förhållande som i

varje fall bör bemärkas. Stadgandet om utbetalande av sjukpenning även för helgdag

föranleder dessutom lätt missbruk vid smärre skador. Då vid vattenfallsstyrelsens

byggnadsarbeten för några år sedan sjukersättningar utgingo jämväl för sön- och

helgdagar, visade det sig, att sjukfrekvensen var särskilt hög å lördagar och ännu

mera före större helger. Då åberopades för sjukskrivning ej endast ett stort antal

obetydliga sjukdomar, utan även många smärre olycksfall såsom vrickningar, förlyftningar,

klämda fingrar o. d. En återgång till utbetalande av sjukpenning jämväl å

helgdag skulle med säkerhet medföra en ökning av dessa helgsjukdomar. Skulle det

av andra skäl anses önskligt, att totala sjukhjälpen bibehölles vid dess föreslagna

höjd, kunde ju borttagande av sjukpenning för helgdag lätteligen kompenseras genom

en höjning av dagsbeloppet.

Även beträffande livräntan vid invaliditet synes den anmärkningen icke sakna

fog, att den i vissa fall kan bliva väl hög. Genom så höga invaliditetsersättningar

motverkas säkerligen ofta de skadades lust att söka uträtta något nyttigt arbete i

sitt gamla eller i ett nytt yrke. I viss grad sammanhänger detta dock med frågan

om bedömande, i vad mån nedsättning av arbetsförmågan ägt rum vid ett olycksfall. —

Det synes vidare ligga i statens intresse att genom lämpliga organ draga försorg om

att de genom olycksfall skadade komma i tillfälle att lära ett nytt yrke eller hant
-

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111.

verk, som sätter dem i stånd att fullt försörja sig i trots av deras invaliditet. Helt

säkert skulle på denna väg en ganska avsevärd besparing kunna göras. Man kan ju

invända, att full livränta enligt lagförslaget skall utgå endast vid för framtiden be

stående förlust av arbetsförmågan, och att alltså en skadad arbetare, som kan försörja

sig i annat yrke än sitt förutvarande, teoretiskt sett, ej får full livränta. I

praktiken torde det dock visa sig, dels att en mycket växlande och därför stundom

rätt lång tid kommer att förflyta efter olycksfallet, innan det med någon säkerhet

kan fastställas, om en invalid kan förtjäna sitt uppehälle själv, dels ock att frågan

huruvida fullständig invaliditet föreligger, liksom ock frågan om graden av partiell

invaliditet, säkerligen komma att med den formulering, 8 § fått i förslaget, bedömas

efter tämligen skematiska grunder i analogi med vad som uttryckligen är fallet enligt

5 § av nu gällande lag. Vid förlust av t. ex. vänster hand jämte minskad rörlighet

hos armen kommer säkerligen fortfarande som hittills nedsättningen hos arbetsförmågan

att anses vara 70 procent. En arbetare med 1,800 kronors inkomst skulle vid

sådant olycksfall vara berättigad till en livränta av 70 procent av 1,200 kronor eller

840 kronor. Det är emellertid ingalunda otänkbart, att han trots sin invaliditet kan

ganska avsevärt bidraga till sitt uppehälle eller finna sin fulla utkomst.

Arbetarens strävan att skaffa sig en bättre ställning är ju i och för sig värd

all uppmuntran, men man kan dock ej värja sig för den föreställningen, att den

skadade här fått en så rikligt tilltagen ersättning, att den så småningom mer än

motväger de ekonomiska påföljderna för honom av olycksfallet. Under sådana förhållanden

synes det höra vara möjligt att verkställa en jämkning av den en gång

fastställda livräntan, en jämkning sålunda ur andra synpunkter än dem, som komma

till synes i förslagets 13 §. Denna jämkning bör å andra sidan icke läggas så, att

den kräver den skadades intresse att genom arbete skaffa sig ökade inkomster. Men

därest den skadades inkomster komma upp till samma belopp, som vid livräntans

bestämmande ansågs vara hans tidigare årsinkomst, synes åtminstone den inkomst,

han därutöver kan förvärva, böra medföra en motsvarande minskning av hans livränta

(t. ex. med hälften av det överskjutande beloppet). En regel av detta innehåll

synes ock vattenfallsstyrelsen stå i god överensstämmelse med pensionsförsäkringslagens

stadgande i § 6, låt vara att det rör sig om en minskning av pensionstillägget,

vars storlek ej bestämmes av hänsyn till några försäkringsavgifter. Den lättnad i

utgifter, som ett sådant stadgande eventuellt skulle medföra, kunde skäligen komma

samtliga arbetsgivare till godo i form av med tiden minskade premier.

Enligt allmänna bestämmelser rörande arbetare vid telegrafverket, statens järnvägar

samt under vattenfallsstyrelsen lydande verk av den 9 februari 1909 utgår

begravningshjälp med högst ett belopp, motsvarande den avlidnes normala månadsavlöning.

Detta belopp torde ock i allmänhet vara tillfyllest, men då enligt kommitténs

uppfattning en mindre höjning av begravningshjälpen ej nämnvärt ökar försäkringskostnaden,

har styrelsen intet att erinra mot förslaget i denna del.

I sista stycket av paragrafen har föreslagits, att till änka eller änkling, som

före fyllda sextio år ingår nytt äktenskap, skall utgivas ett kapital för en gång,

motsvarande tre fjärdedelar av den avlidnes årliga arbetsförtjänst. Om grunden till

denna föreskrift finnes intet nämnt i förslagets motivering, men det torde väl närmast

vara den, att livräntans plötsliga bortfallande vid ett tilltänkt omgifte icke må

verka allt för återhållande på kontrahenternas beslut att ingå äktenskap. Det synes

emellertid vattenfallsstyrelsen, som om ett bibehållande av detta stadgande icke vore

tillräckligt motiverat.

s. 128 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 111.

128

§ 9.

Beträffande beräkningen av den årliga arbetsförtjänsten, bör det anmärkas, att

för den stora massan arbetare med lösare anställning, såsom t. ex. de vid statens

byggnadsföretag anställda, vilka vanligen i stor utsträckning hava ackordsavlönincr,

bleve sjukpenning och livränta även för arbetare på i huvudsak samma lönestandard

tämligen växlande. För att möjliggöra beräkningen erfordrades dessutom en vidlyftigare

och mera noggrann statistik än som nu föres på de flesta håll.

En indelning i inkomstklasser verkar å andra sidan ju alltid godtycklig. Kommitténs

förslag att överlåta åt vederbörande försäkringsanstalt att, därest för någon

tid av året arbetaren varit utan arbete eller hans lön ej exakt kan uppgivas, beräkna

lönen till skäligt belopp, torde väl i och för sig icke föranleda annan anmärkning,

än att det kommer att för nämnda anstalter medföra en rätt betydande arbetsbörda.

Det torde därför komma att visa sig nödvändigt eller åtminstone praktiskt lämpligt

att för arbetare av detta slag tid efter annan fastställa vissa normallöner för olika

yrkosgrupper och orter att läggas till grund vid beräkningen.

Rättigheten för försäkringsanstalten att under vissa angivna förutsättningar beräkna

medelvärdet av den skadades arbetsförtjänst synes väl snävt begränsad. Det

torde kunna inträffa, att den skadade under någon tid av året närmast före olycksfallet

t. ex. på grund av tillfällig sjuklighet endast kunnat användas till lägre avlönat

arbete än vanligt. Aven för sådant fall och sålunda icke endast i fall av arbetslöshet

eller brist på exakta uppgifter torde försäkringsanstalten böra tillerkännas

böjlighet till beräkning av arbetsförtjänsten enligt i förslaget angivna grunder.

§ 11-

Lagförslaget talar om pension eller annat understöd, som arbetsgivaren är

skyldig att utgiva. Detta torde väl dock icke böra tolkas så strängt, att därunder

innefattas allenast sådana förpliktelser, som arbetsgivaren genom laga dom kan åläggas

fullgöra. Bestämmelserna om lämnande av sjukvård, sjukhjälp och understöd

hava nämligen på sina håll snarare fått karaktären av en rättighet för vissa underordnade

myndigheter att enligt föreskrivna normer utanordna dylika ersättningar.

Några tvivel om, att dessa ersättningar jämväl komma att utgå särskilt i de fall,

där arbetsgivaren är stat eller kommun, kunna dock ej råda.

§ 13.

Det synes ur alla synpunkter lämpligt, att, såsom kommitterade föreslagit, ett

provisoriskt skäligt belopp kan bestämmas att tillsvidare utgå, därest ersättningsbeloppet

ej kan definitivt bestämmas genast. Ävenså torde det i allmänhet vara olämpligt

att föreskriva en eventuell återbetalningsskyldighet, därest det senare skulle visa

sig, att ersättning ej alls bör utgå eller allenast till lägre belopp. Dock bör i ett fall

återbetalningsskyldighet bestå, nämligen vid simulerade fall. Det kan icke vara tilltalande

för rättskänslan, att en arbetare, som beträffande skadans storlek eller sjuk
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

12!»

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111.

domens varaktighet lyckats föra läkaren bakom ljuset, skall uttryckligen tillerkännas

rätt att behålla, vad han sålunda orättmätigt tillskansat sig.

I fråga om jämkning av redan beviljad ersättning vill vattenfallsstyrelsen hänvisa

till vad ovan under §§ ti och 7 anförts.

§ 15.

Från arbetare i lagens ''mening har kommittén enligt 3 § undantagit, bland

andra, den, som av tillfällig anledning användes till arbete av någon, som eljest ej

använder arbetare. Eu sådan arbetsgivare bör enligt kommitténs mening icke betungas

med avgiftsplikt. Däremot skulle eu eljest avgiftspliktig arbetsgivare vara skyldig

att erlägga försäkringsavgifter även för tillfälliga arbetare. Efter vilka grunder

årspremien för en sådan arbetare skall fördelas mellan de olika arbetsgivare, som

under året använda sig av hans arbetskraft, därom namnes intet i förslaget. Såsom

framgår av motiveringen till förslagets 17 § är det ej avsett att stadga någon allmän

anmälningsplikt för arbetsgivare, men torde väl alla större arbetsgivare från vederbörande

försäkringsinrättning erhålla anmaning att med vissa mellantider lämna uppgift

om antalet använda tillfälliga arbetare. Den försäkringsavgift, som för dessa

skall erläggas, bör emellertid. uppenbarligen beräknas icke blott med hänsyn till antalet

arbetare utan även till den längre eller kortare tid, som de varit i varje arbetsgivares

arbete. Skall full årspremie erläggas av varje arbetsgivare, skulle eljest en

dubbelförsäkring ovillkorligen äga rum. Det synes vattenfallsstyrelsen, som om en

föreskrift angående försäkringsavgifternas beräkning i dessa fall borde inflyta i förslagets

15 §.

§ 16.

Därest, som kommittén förutsätter, såväl kommuner som enskilda arbetsgivare

förbinda sig att själva utbetala de lagstadgade ersättningarna till sina skadade arbetare,

samt försäkringsavgifterna följaktligen ej skola innefatta mera än arbetsgivarens

bidrag till kostnaderna för försäkringsrådets och eventuellt riksförsäkringsanstaltens

verksamhet, synes en något enklare beräkningsgrund än den i denna paragraf föreskrivna

böra stadgas. 1 annat fall nödgas anstalten infordra alla erforderliga uppgifter

för försäkringsavgifternas lagenliga beräkning samt därefter verkställa denna

beräkning, ehuru av nämnda avgifter allenast fem procent av deras summa skall

utgå. Denna procentsats synes för övrigt beträffande sådana arbetsgivare, t. ex. statens

verk och kommunerna, vilka själva kunna betros med fastställande av ersättningsbeloppen

i varje enskilt fall, vara väl hög. Beträffande statens verk kan det

för övrigt sättas i fråga, om de ej böra helt befrias från denna utgift, då staten i

alla fall har att bära alla de utgifter i nu nämnt hänseende, som ej genom dessa

bidrag bliva betäckta.

§ 21.

Det formulär, enligt vilket anmälan om olycksfall skall avgivas, fastställes enligt

förslaget av riksförsäkringsanstalten. Såsom av motiveringen till denna paragraf

framgår, skall samma anmälan enligt kommitterades uppfattning avsé att giva socialstyrelsen

de uppgifter, som nu genom nådiga förordningen den 31 december 1912

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 93 b höft. (Bil. till Nr 111.) 17

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

infordras enligt av denna styrelse fastställt formulär. Det synes vattenfallsstyrelsen,

som om denna uppfattning även borde fått uttryck i lagtexten på så sätt, att i § 21

föreskrift lämnades, att ifrågavarande formulär skulle fastställas av riksförsäkringsanstalten

och socialstyrelsen gemensamt. I samband härmed borde nämnda nådiga

kungörelse uttryckligen uppbävas, för undvikande av att arbetsgivare i onödan

betungades med en dubbel anmälningsplikt.

§ 26.

Föreskriften att rätt till livränta för efterlevande upphör, därest den försäkrade

finnes vara, vid liv eller hava avlidit av annan orsak än olycksfall i arbete, bör

kompletteras med ett stadgande, om återbetalningsskyldighet föreligger eller icke.

Då ett uttryckligt stadgande härom saknas, kan en jämförelse med 13 § föranleda

till den uppfattningen, att återbetalningsskyldighet föreligger. En tolkning av de

här använda ordalagen i och för sig ger åter närmast stöd för en motsatt uppfattning,

vilken, såsom av motiveringen framgår, jämväl är kommitténs.

§ 27.

Det synes vattenfallsstyrelsen rimligt, att vederbörande försäkringsinrättning

borde äga möjlighet att jämväl i andra fall, än i denna paragraf stadgas, medgiva

skadad arbetare rätt att helt eller delvis utbekomma kapital i stället för livränta.

För en invalid eller för en änka, som skall söka att på ett nytt arbetsfält vinna sin

utkomst, t. ex. genom en mindre handelsrörelse eller dylikt, är det i många fall av

synnerlig vikt att äga ett kapital. Stadgandet i 31 § utgör hinder för rånte tagaren

att ställa livräntan som säkerhet. Det skulle då för honom eller henne vara förenat

med stor ekonomisk fördel, om försäkringsinrättningen ägde rätt att mot borgen eller

annan säkerhet, som kunde av densamma godtagas, lämna ett rörelsekapital vid den

nya verksamhetens början. Att låta livräntan utgå i en för räntetagaren mera passande

form är för övrigt en tanke, som kommit till uttryck på annat ställe i lagförslaget,

nämligen i 10 § 3 stycket.

§ 28.

Därest arbetsgivare, i främsta rummet stat eller kommun, som åtagit sig att

själv utbetala de lagstadgade ersättningarna till skadade arbetare, såsom vattenfallsstyrelsen

föreslagit, genom ett förtydligande tillägg till lagförslaget meddelas rätt att

besluta om beloppen av ersättningarna, erfordras till denna paragraf en kompletterande

föreskrift, att sådan arbetsgivare jämväl är skyldig att angående inträffade olycksfall

och utbetalade ersättningar meddela de statistiska uppgifter, som kunna befinnas

erforderliga för att få en överblick av lagens verkningar i dess helhet.

§ 33.

Tiden för ingivande av besvär till försäkringsrådet synes väl knappt tillmätt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

181

Kttngl. May.ts Nåd. Proposition Nr 111.

då klagotiden skall, som här är avsett, gälla hela landet. Skall denna princip bibehållas,

bör skäligen tiden utsträckas, exempelvis till sextio dagar.

§ 36.

De lagar, som genom denna författning skola upphävas, torde böra angivas med

eu hänvisning icke endast till deras innehåll utan även till dagen för deras promulgering.

Av skäl, som vattenfallsstyrelsen ovan under § 21 angivit, synes jämväl

kungörelsen den 31 december 1912 angående anmälan om olycksfall i arbete höra i

denna paragraf anges som upphävd.

«

I handläggningen av detta ärende hava deltagit undertecknad Hansen samt

ledamöterna Magnell, Hagelin och Hedenlund.

Underdånigst

FR. V. HANSEN.

Stockholm den 31 december 1915.

Fr. Malm.

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Lantbruksstyrelseii.

Till KONUNGEN.

Genom nådig remiss den 20 oktober 1915 har Eders Kungl. Maj:t anbefallt

lantbruksstyrelsen att avgiva underdånigt utlåtande över utsedda kommitterades den

19 oktober 1915 avgivna betänkande och förslag angående försäkring för olycksfall i

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kung1. Maj:ts Nåd: Proposition Nr 111.

arbete; och får till åtlydnad härav lantbruksstyrelsen, med återställande av remissakten,

i underdånighet anföra följande.

Till en början anser sig lantbruksstyrelsen böra framhålla, hurusom det torde

kunna sättas i fråga, om det kan vara med nödig försiktighet förenligt att utsträcka

försäkringsplikten så långt, som i förevarande lagförslag skett, och om för övrigt detta

lagförslag icke i vissa fall visar över sig självt till en mera allmän självförsäkring,

såsom i fråga om ålderdomsförsäkringen i vårt land ägt rum, och ehuru lantbruksstyrelsen

finner såväl humanitära som vissa praktiska skäl tala för, att för denna

försäkring utgående avgifter erläggas av arbetsgivaren, torde det ej böra lämnas oanmärkt

att, enligt vad erfarenheten visat, olybksfall ej sällan förekomma, där arbetaren

själv genom slarv eller ohörsamhet mot givna anvisningar är den direkta anledningen

därtill.

Vidare synes det lantbruksstyrelsen, som om den föreslagna försäkringen av

tillfälliga arbetare skulle möta stora svårigheter att genomföra, och lagförslaget synes

i detta fall lida av en viss oklarhet.

En ej allt för kort karenstid torde vara av omständigheterna påkallad, därest

icke genom simulation och liknande orsaker missbruk skall uppstå. Behov av eu

sådan blir i varje fall följden, om, såsom ifrågasatt blivit, invaliditetsförsäkring skulle

införas.

Lagförslaget synes vidare i allt för ringa grad taga hänsyn till de för jordbruket

säregna löneformer med lön och stat, vari inbegripes även rätt till bostad, vedbrand,

trädgårds- eller potatisland m. m. Särskilt torde det vara behövligt, att ett

stadgande tillägges, varigenom vid inträffat olycksfall förhållandet mellan arbetsgivare

och sålunda anställd arbetare med hänsyn till avlöningen regleras och varigenom

bland annat förekommes att arbetare, som träffats av olycksfall, ej under den tid

olycksfallsersättning utgår kan anse sig hava rätt att utan vederlag åtnjuta, helt eller

delvis ovannämnda förmåner.

Den i betänkandet föreslagna beräkningen av livränta till efterlevande torde

böra ändras så att, så vitt möjligt, en stor efterlevande familj erhåller en jämförelsevis

högre ersättning än den föreslagna även om detta måste ske på den mindre familjens

bekostnad.

Slutligen vill lantbruksstyrelsen särskilt med hänsyn till det stora antalet arbetsgivare

och arbetare, vilka skulle komma att beröras av den föreslagna lagen,

framhålla såsom ett önskemål, att de administrativa formerna för ifrågavarande försäkring

så vitt möjligt förenklas.

Med hänvisande i övrigt till det av lantbruksakademien i ärendet avgivna

underdåniga utlåtandet, får lantbruksstyrelsen i underdånighet hemställa, att vid

ärendets vidare behandling de av lantbruksstyrelsen här ovan framhållna synpunkter

måtte vinna nådigt beaktande.

Stockholm den 23 mars 1916.

Fredrik Egerström.

Underdånigst

WILHELM FLACH.

A. TF. Insulander.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Förslaget i

allmänhet.

Redogörelse

för yttranden över ålderdomsförsäkringskommitténs förslag till lag om försäkring

för olycksfall i arbete, avgivna av lullig]. Maj:ts befallningshavande

och vissa andra myndigheter, handelskammare, föreningar in. 11.

Beträffande förslaget i allmänhet liava följande uttalanden gjorts:

Kungl. Maj ds befallningshavande i Kronobergs län yttrar, att samma förslag torde,

utarbetat som det uppenbarligen vore med mycken omsorg, med samvetsgrann!;

tillgodogörande av utvecklingen på detta område i utlandet och med nogsamt beaktande

av de reformkrav, vartill vår hittillsvarande olycksfallslagstiftning under årens

1°PP givit anledning, kunna rent teoretiskt sett fylla ganska högt ställda anspråk.

Utan allt tvivel skulle det ock, upphöjt till lag, vara ägnat att på ett synnerligen

effektivt sätt lösa frågan om beredande av ersättning vid olycksfall och i fråga om

tillgodoseende av ersättningstagarnes intressen sannolikt ställa Sverige främst i ledet

bland Europas länder. Å andra sidan framhåller emellertid Kungl. Maj:ts befallningshavande

bland annat, att det här uppenbarligen vore fråga om en högst betydande

ökning av förutvarande bördor förutom tillkomna nya; och säkerligen förtjänade

den frågan allvarligt övervägande, i vad mån våra näringsidkare, som dock i

stor utsträckning arbetade under mindre gynnsamma produktionsvillkor än konkurrenterna

i utlandet, kunde utan alltför stor olägenhet bära den nya bördan jämte

de ytterligare, som kunde förestå genom sociallagstiftningens utveckling på andra

områden och genom ökat skattetryck. Kungl. Maj:ts befallningshavande hölle före,

att det föreliggande förslaget, trots alla förtjänster i övrigt, borde underkastas jämkningar

i vissa hänseenden. Vad i förslaget kunde vara föremål för olika meningar,

torde dock icke hindra, att detsamma i huvudsak förtjänade att läggas till grund

för ny lagstiftning i ämnet.

Kungl. Maj.ts befallningshavande i Norrbottens län uttalar sin principiella anslutning

till förslagets huvudgrunder samt yttrar vidare. Det vore för visso på tiden

att vår nu gällande olycksfallsersättningslag bleve ersatt av en mot syftet mera svarande

författning, vilket väl kunde sägas om det föreliggande förslaget. Efter att

hava framfört vissa erinringar mot förslaget (se nedan!), yttrar Kungl. Maj:ts befallningshavande

vidare, att förslaget måste i sina huvuddrag betecknas såsom synnerligen

förtjänstfullt. Detaljerna voro i allmänhet präglade av lättfattlighet och klarhet.

Det vore enligt Kungl. Maj:ts befallningshavandes uppfattning lyckligt, om

statsmakterna med det snaraste kunde enas om en lösning av den föreliggande

viktiga frågan i huvudsaklig anslutning till kommitténs förslag.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Kristianstads län har intet att erinra mot den

princip, som ligger till grund för kommitténs förslag att varje arbetsgivare skall

s. 135 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

135

vara skyldig att mot olycksfall försäkra envar hos honom anställd arbetare. Den

egentliga kroppsarbetarens inkomst vore i regeln icke sådan, att man med fog kunde

begära, att han själv skulle draga försorg om sin försäkring, och ehuru do olika yrkenas

grad av farlighet vore mycket växlande, torde dock allt kroppsarbete kunna

anses behöva skyddet av olycksfallsförsäkring.

Kiuigl. Majds befallningshavande i Örebro län, som anser övergången från ersättningsplikt

till försäkringsplikt lämplig, anför emellertid, att genom den försäkringsplikt och

de därmed förenade högst väsentliga kostnader, som enligt förslaget skulle vila på arbetsgivarne,

komme utan tvivel företrädesvis industrien med dess stora arbetarmassor

att hårt betungas, och det vore att önska att dess utveckling icke därav måtte på ett

alltför kännbart sätt hämmas. Även för de ekonomiskt mindre bärkraftiga bland

arbetsgivare på handelns och hantverkets områden skulle den ifrågasatta lagstiftningen

säkerligen verka rätt så kännbart. Från arbetaresynpunkt åter innebure förslaget

sådana fördelar, som vore allt erkännande värda.

Övriga Kungl. Maj-.ts befallningslmvande, som uttalat sig rörande förslaget i allmänhet,

hava tillstyrkt, att det i huvudsak lägges till grund för ny lagstiftning i ämnet.

Kronofogden Axel Sjöström i Kristianstads län anser genomförandet av förslaget

i dess helhet kräva så stora kostnader för arbetsgivarna, att det kunde ifrågasättas,

huruvida icke i många fall vissa industrier och näringar här i landet, vilka torde

arbeta under mindre gynnsamma förhållanden och vara mindre ekonomiskt bärkraftiga

än i åtskilliga andra länder, komme att alltför hårt drabbas av dessa utgifter.

Bergmästaren i Gävle—Dala bergmästaredistrikt Th. Dahlblom anser, att förslaget är

alltför långt gående.

Sociala rådets sektion för sjukkasseväsen finner förslaget innebära ett synnerligen

stort framsteg på ifrågavarande område. I vad förslaget avsåge att utsträcka försäkringen

till vissa hittills utomställda grupper av arbetare och löntagare, att höja

ersättningsbeloppen avsevärt utöver de f. n. utgående, att under försäkringen indraga

jämväl yrkessjukdomar och borttaga vissa nu stadgade begränsningar i rätten till

ersättning vid olycksfall, samt att grunda försäkringen på försäkringspliktens princip,

anser sektionen detsamma i hög grad betydelsefullt och i allt väsentligt förtjänt av

statsmakternas understöd.

Sveriges allmänna sjukkasseförbund anser sig i allt väsentligt kunna instämma i

det uttalande rörande förslaget, som gjorts av sociala rådets sektion för sjukkasseväsen.

Ehuru i några i och för sig nog så betydelsefulla detaljer vissa beaktansvärda

önskemål ännu återstode ouppfyllda, vore dock förslaget sådant, att det väl

förtjänade att läggas till grund för en lagstiftning i ämnet. Det vore också förbundets

förhoppning, att denna lagstiftning måtte kunna genomföras så snart förhållandena

det medgåve.

Handels- och industrikammaren för Örebro och Västmanlands län uttalar, att den

redan genomförda ålderdoms- och invaliditetsförsäkringen med nödvändighet behöver

kompletteras genom obligatorisk försäkring för oförvållad mistning eller minskning i

arbetsförtjänst, men kunde handelskammaren dock ej underlåta att livligt beklaga, att

ej, samtidigt med framläggandet av nu utarbetat förslag till olycksfallsförsäkring, ett

förslag till obligatorisk sjukförsäkring kunnat framkomma.

Västergötlands och Norra Hallands handelskammare har i principiellt hänseende icke

något att anföra mot kommitterades förslag, varigenom den nuvarande olycksfallslagen

utvidgas att gälla i vidsträcktare mån än hittills. Man kunde dock enligt kammarens

mening sätta i fråga, huruvida icke behandlingen av denna fråga borde uppskjutits

tills väntade förslag om socialförsäkring (sjukförsäkring m. m.) förelåge.

opaginerad Kontrollera mot PDF

13(3

Kunnl- Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Handelskammaren i Gävle anför, att bördorna å industrien ej borde göras så störa,

att dess produktionskraft försvagades eller dess förmåga att konkurrera med utlandet

äventyrades. Enligt kammarens mening borde försäkringen ej utan särdeles goda

skäl givas en omfattning eller ett innehåll, som överskrede vad som oundgängligen

erfordrades, för att försäkringen kunde väntas fylla de syften, som avses med en god

obligatorisk olycksfallsförsäkring.

Östergötlands och Södermanlands läns industri- och handelskammare framhåller jämväl

vådorna att lägga alltför tunga bördor på näringarna.

Handelskammaren i Karlstad vill icke förneka det berättigade i arbetarnas missnöje

med nu gällande lag, men det förefölle kammaren, som om det föreliggande

förslaget i en del fall icke toge tillräckligt hänsyn till arbetsgivarnas intressen att ej

bliva pålagda för tunga bördor.

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare finner grundprinciperna i det framlagda

lagförslaget, att i regel varje i arbete hos annan mot avlöning anställd person

enligt lagen skall vara försäkrad för olycksfall i arbete innefatta en rationell lösning

av ifrågavarande spörsmål. Utan att i något avseende vilja förneka industriens

skyldighet att vidkännas de utgifter, som må anses nödvändiga för tillförsäkrande av

skälig ersättning åt de arbetare, som drabbas av olycksfall i arbetet, framhåller dock

handelskammaren, att hänsyn därvid även måste tagas till varje industris ekonomiska

härkraft. Huruvida den utredning, som i sistberörda avseende av kommittén förebragts,

kunde anses tillfyllestgörande, saknade handelskammaren möjlighet att nu

närmare yttra sig om, vadan handelskammaren i detta sammanhang inskränkte sig

till att framhålla nödvändigheten av att, förrän lagförslaget företoges till slutligt avgörande,

säkerhet funnes för att ej någon näringsverksamhet genom den nya lagstiftningen

bleve pålagd större bördor än den förmådde bära.

Sveriges minuthandlares riksförbund har anfört, att förslaget i vad det kunde tänkas

beröra minuthandeln, icke givit anledning till någon erinran från förbundets sida.

Styrelsen för Sveriges hantverksorganisation yttrar, att styrelsen icke vore överbevisad

om, att kommitténs generaliserade förslag vore lämpligt för våra förhållanden,

utan trodde styrelsen fastmer, att det skulle vara möjligt för oss — liksom fallet

vore i vissa andra länder — att ordna den ifrågavarande lagstiftningen, i vad den

kunde avse hantverket, på så sätt, att hantverkerierna fördes under lagen om olycksfallsförsäkring

endast i sådana fall, där hithörande näringsyrken bedrivas under förhållanden,

som kunde anses jämförliga med fabriksindustriens. Att något härvidlag

måste göras, hade styrelsen klart för sig, ty hantverkerierna kunde i allmänhet icke

bära de ekonomiska bördor, som kommitténs lagförslag avsåge att pålägga hithörande

näringsyrken med den principen, att kostnaden för försäkring för olycksfall

i arbete skulle bestridas av arbetsgivaren. Annat vore det, om staten toge lämplig

del av den ekonomiska bördan i avseende på försäkringsavgifterna.

De svenska arbetsgivarföreningarnas förtroenderåd har framhållit, att kommitténs

utredning utmärkt sig för eu viss knapphändighet. Saknaden av en användbar statistik

i ämnet borde hava manat kommittén till eu viss varsamhet vid uppgörande

av dess beräkningar och förslag. Vidare borde kommittén hava verkställt en undersökning,

huru de olika systemen för social olycksfallsförsäkring i praktiken slagit ut.

Ytterligare framhåller förtroenderådet, att utgifterna för försäkringen bleve ytterst

betungande, särskilt för vissa yrkesgrenar. Det anfördes visserligen från vissa håll,

att arbetsgivarne kunde taga igen försäkringsavgifterna genom att höja priset å sina

produkter, men för exportindustrien läte detta i regel sig icke göra och detsamma

vore förhållandet med varje annan näring, som vore heroeude av utländsk konkurrens

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kungl. ’Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111. 137

samt även jordbruket. Det kunde därför icke förvåna, att förslagets framläggande

bland arbetsgivarna inom flera viktiga näringsgrenar framkallat allvarsamma bekymmer.

Å andra sidan framhåller dock förtroenderådet, att förslaget äger många

avsevärda förtjänster. Det vore helt visst resultatet av ett insiktsfullt och energiskt

arbete, buret av en uppriktig önskan att bereda den svenska arbetareklassen förmånen

av en god och frikostig olycksfallsförsäkring. Förtroenderådet hade i huvudsak

velat erinra, dels att den verkställda utredningens beskaffenhet manade till eu

alldeles särskild försiktighet ifråga om genomförandet av den ifrågasatta lagstiftningen,

dels ock att förslaget vore försett med allvarsamma brister, delvis av organisatorisk

art, vilkas undanrödjande enligt rådets mening vore en förutsättning för

att förslaget skall kunna bilda grundvalen till en tillfredsställande lagstiftning i

ämnet. Förtroenderådet hyste en uppriktig önskan, att lagförslaget med iakttagande

av de synpunkter, som blivit av rådet framhållna, måtte kunna genomföras.

Sveriges industriförbund ansluter sig i huvudsak till de anmärkningar, som av de

svenska arbetsgivarföreningarnas förtroenderåd riktats mot lagförslaget.

Västra Sveriges gatstensindustriförbund anser, att utgifterna enligt kommitténs förslag

komme att bliva omöjliga att bära för gatstensindustrin. Kommittén hade i sitt

förslag gått över märket för det möjliga. Då under år 1913 inom stenindustrien

sysselsattes en arbetarestam av 12,600 personer, skulle det givetvis vara till största

skada för hela landet, om en så betydande industri bleve lamslagen därigenom, att

utgifterna för sociala ändamål ökades över industriens bärkraft. Den avgift, som

arbetsgivarne i stenindustrien hade att betala, stode icke i rimligt förhållande till

den deras närmaste konkurrenter hade att erlägga. Speciellt avsåges därvid de alldeles

invid förbundets stenindustriområde befintliga norska stenhuggerierna. Enligt

en av förbundet verkställd utredning i ämnet skulle ökningen i försäkringsavgifterna

för vissa arbetsgivare med tillhopa 4,548 arbetare uppgå till 191,810 kronor, och,

sedan detta belopp av dragits från förtjänsten på rörelsen, skulle återstå 155,459 kronor

utgörande mindre än 3 */g procent av rörelsekapitalet, något som bättre än allt

annat torde visa den faktiska omöjligheten för den svenska stenindustrien att bära

en försäkringstunga ens närmelsevis så hög, som den föreslagna. Då nu en kommitté

tillsatts för utarbetande av förslag till sjukkasselag, syntes det vara riktigare

att avgörande av olycksfallsförsäkringslagen finge vila och dessa båda lagförslag behandlades

i ett sammanhang, då de i så mångt och mycket komme att tangera varandra,

särskilt i fråga om karenstiden.

Landssekretariatet ger för sin del förslaget sin anslutning.

Svenska maskinbefälsförbundet finner att förslaget på ett förtjänstfullt och av sjöfolket

länge efterlängtat sätt torde komma att fylla sitt ändamål.

Malmö arbetarekommun finner lagförslaget i stort sett vara av beskaffenhet

att kunna och böra läggas till grund för en ny lagstiftning angående arbetares olycksfallsförsäkring.

Karlstads arbetarekommun uttalar den förhoppningen, att förslaget fortast möjligt

måtte vinna statsmakternas bifall.

Styrelsen för svenska träarbetareförbundet förordar förslagets antagande, då en snar

förbättring av rådande förhållanden vore av behovet påkallad och icke lämpligen borde

undanskjutas av det skäl, att det föreliggande förslaget icke fyllde alla de fordringar,

som från arbetarens sida måste ställas på en fullt rättvis lagstiftning i ämnet.

Arvika typografklubb, svenska träarbetareförbundets avd. nr 108 och 201, Arvika

arbetarekommun, metallindustriarbetarförbundets avd. nr 18 och svenska järnvägsmannaförbundets

avdelning nr 160, samtliga i Arvika, ävensom Arvika socialdemokratiska ungdoms
Bihang

till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 93 b käft. (Bil. tdl A >• 1 I t.) 18

s. 138 Kontrollera mot PDF

Försäkrings - plikt.

138 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111.

klubb uttala sin enhälliga anslutning till förslaget och anse detsamma, oförändrat,

böra antagas till lag.

Styrelserna för svenska bleck- och plåtslagareförbundet och svenska grov- och fabriksarbetareförbundet

tillstyrka förslaget.

Styrelsen för svenska metallindustriarbetareförbundet finner väl, att förslaget icke

till fullo ger vad önskligt varit, men tillstyrker det i allt fall med vissa erinringar.

Styrelsen för svenska måleriarbetarförbundet anser, att en olycksfallsförsäkring,

som icke uppbäres av staten på så sätt, att alla samhällsmedborgare äro försäkrade

och samtidigt svara för denna försäkring på skattevägen, alltid kommer att lida av

vissa svagheter på grund av de gränsfall, som ovillkorligen måste uppstå. Inom den

industri, måleriarbetarna tillhörde, nämligen byggnadsindustrien, komme dessa gränsfall

visserligen att, med den omfattning, som lagen nu skulle få, väsentligt minskas,

men icke på långt när att bortfalla. Om en husägare till exempel anlitade en

byggnadsarbetare att utan mellanhand för sin räkning mot inom yrket gällande timlön

utföra ett reparationsarbete, så vore husägaren tydligen icke försäkringspliktig, för

så vitt han ej samtidigt hade hos sig anställda tjänare, som konstituera en dylik

försäkringsplikt.

I flera yttranden ifrågasättes, om möjligen behandlingen av olycksfallsförsäkringsförslaget

borde uppskjutas till dess jämväl förslag till obligatorisk sjukförsäkring

förelåge.

Kommitténs förslag, att förevarande lagstiftning skall grundas på

principen om försäkringsplikt, har allmänt tillstyrkts eller lämnats utan

erinran.

Kungl. lantbruksakademien har dock uttalat den mening, att, åtminstone till en

början, kontorspersonal och därmed jämförliga, hustjänare samt tillfälliga arbetare

utanför den egentliga industrien och de därmed likställda näringsgrenarne, böra ställas

utanför försäkringsplikten, men vill ej därmed underkänna dessas berättigande till

understöd i händelse av olycksfall. Det syntes böra övervägas, huruvida icke, till

undvikande av vissa olägenheter, olycksfallsersättning här lämpligen kunde beredas i

annan ordning än den nu föreslagna.

Samtliga Kungl. Maj-.ts befallningshafvande, som uttalat sig i ämnet, hava tillstyrkt

att ifrågavarande lagstiftning grundas på försäkringsplikt.

Kronofogden B. A. Ljungberg i Kristianstads län anser valfrihet mellan obligatorisk

försäkring och direkt ersättning böra inrymmas åt sådana arbetsgivare, som kunna

prestera full säkerhet för fullgörandet av sina skyldigheter.

De yrkesinspektörer, som uttalat sig rörande ifrågavarande princip, tillstyrka, att

lagstiftningen grundas på densamma.

Jämväl de handelskammare, som yttrat sig i samma ämne, tekniska föreningen i

Jönköping, Sveriges allmänna sjuklcasseförbund, landssekretariatet, greve It. Wachtmeister å

Strömsbergs bruk m. fl., uttala sitt gillande av ifrågavarande princip såsom allmän

grund för förslaget.

Det är dock att märka, att i vissa av de avgivna yttrandena förordas, att tills

vidare direkt ersättningsplikt bör bibehållas i avseende å de kortvariga olycksfallen.

Dessutom ifrågasättes i några yttranden, om ej i avseende å staten och kommunens

s. 139 Kontrollera mot PDF

Kung!,. Majds Nåd. Proposition Nr 111. 139

arbetare kunde bibehållas ersättningsplikt. Närmare redogörelse härför lämnas här

nedan under rubrikerna »omfattningen» och »karenstiden».

Kungl. Maj ds befallningshavande i Gottlands län anser riktigt, att kostnaden för

försäkringen bestrides av arbetsgivaren.

Kungl. Majds befallningshavande i Jönköpings län befarar, att försäkringsavgifterna

åtminstone för en del industrier bliva så höga, att de komma att verka allt för betungande

samt anser det därför med fog kunna ifrågasättas, huruvida icke åtminstone

i sådana fall, där arbetets farlighet eller andra särskilda förhållanden skulle medföra

synnerligen höga försäkringsavgifter, arbetarna borde hava skyldighet att deltaga i

dessas erläggande med något mindre belopp.

Kungl. Majds befallningshavande i Blekinge län anser jämväl, att den försäkrade

själv i någon mån bör deltaga i erläggandet av försäkringsavgifterna.

Kung!. Majds befallningshavande i Hallands län anför, att om efter vunnen erfarenhet

av lagens verkningar det skulle visa sig, att genom de avgifter, som enligt

förslaget skola utgå, vederbörande arbetsgivare till skada för näringarne i allt för

hög grad betungas, det torde böra tagas i övervägande, huruvida icke bidrag till

kostnaderna för olycksfallsförsäkringen borde lämnas av statsmedel.

Kungl. Maj.ts befallningshavande i Skaraborgs län anser arbetarne böra åläggas

skyldighet att bidraga till försäkringsavgift och anför till stöd härför följande.

Genom det ifrågavarande lagförslaget hade arbetsgivarens ersättningsskyldighet .avsevärt

utsträckts i förhållande till vad som enligt nu gällande lagstiftning är fallet.

Visserligen hade enligt förslaget arbetsgivarens direkta ersättningsskyldighet ersatts

med skyldighet att gälda försäkringsavgifter, men då dessa i sista hand torde bliva

beroende av de inträffade olycksfallen och den ersättning, som till följd därav

måste utgå, torde förhållandet bliva ungefär detsamma, som om ersättningen gäldades

direkt av arbetsgivaren. Man torde sålunda kunna utgå från, att arbetsgivarens

skyldigheter blivit genom förslaget avsevärt skärpta. Nu vore det a ena

sidan givetvis ett synnerligen behj ärtans värt önskemål, att största möjliga säkerhet

mot ekonomiska svårigheter till följd av olycksfall beredes arbetarne. Men å andra

sidan syntes böra tillses, att icke den därav föranledda bördan för tungt eller obehörigt

drabbar motparten. En allt för tyngande ersättningsskyldighet kunde nämligen

i vissa fall tänkas beröva särskilt svagare företag möjligheten att bestå i konkurrensen.

Därjämte torde kunna ifrågasättas, om ansvaret för följderna av olycksfall

borde i den omfattning, som enligt förslaget skett, läggas uteslutande å den

ena parten. 1 betraktande av de större förmåner, som enligt förslaget bjudas en av

olycksfall träffad arbetare, borde det ej anses obilligt, om arbetaren i någon män

bidroge till säkerställande av sin framtid. Skulle bidragsskyldighet till försäkrigsävgifterna

anses böra åläggas arbetaren, torde denna skyldighet lätt kunna göras

effektiv genom ett stadgande, att avgiften må förskjutas av arbetsgivaren och av

denne avdragas å avlöningen.

Kronofogden B. A. Ljungberg i Kristianstads län anser, att den, som har en inkomst

överstigande 3,000 kronor, borde själv vidkännas, om icke hela, så dock eu del av

kostnaderna för försäkringen. Ett liknande yrkande har apotekare S. Gullströmi Karlstad.

Östergötlands och Södermanlands läns handels- och industrikanimare ifrågasätter, huruvida

det kan anses befogat att lägga hela kostnaden för olycksfallsförsäkringen på

arbetsgivaren ensam, då man i lagen stipulerar rätt till ersättning för skada även i

sådant fall, då olyckan förorsakats i följd av grov vårdslöshet från arbetarens sida.

Försäkring jkostnadernas

bestridande.

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kung!. Maj ds Nåd. Proposition Nr 111.

Någon del av kostnaden för försäkringen borde därför rättvisligen läggas på arbetaren

eller eventuellt på staten.

Handelskammaren i Göteborg har beträffande kommitténs förslag, att försäkringsavgifterna

skola påvila arbetsgivaren ensam, uttalat vissa betänkligheter, då dessa

avgifter enligt kommitténs beräkningar särskilt för vissa industrier skulle bliva högst

betydande och i praktiken komma att fördyra varorna samt därmed att minska företagens

konkurrenskraft. Även från andra länder hade förnummits starka klagomål

över där införda tvångsförsäkrings alltför tunga belastning av industrien.

Skånes handels-, industri- och sjö/''artskammare finner sig icke böra avvisa det före

slagna grundstadgandet att kostnaden för försäkringen skall gäldas av arbetsgivaren.

Göteborgs textilindustriförening har anfört betänkligheter mot att kostnaden för

ersättningen skulle helt vila på arbetsgivaren, oaktat olycksfallen i ett mycket stort

antal fall berodde på arbetarens förvållande.

Sveriges hantverksorganisation har jämväl, såsom redan förut berörts, ifrågasatt,

att staten skulle betala eu del av försäkringsavgifterna.

Malmö byggmästareförening anför, att det måhända vore rättvisare att samhället

i sin helhet bestrede kostnaderna för olycksfallsförsäkringen och att dessa uttaxerades

i likhet med andra skatter. Vad industri och handel beträffade, så hade det

måhända inte så stor betydelse, på vilket sätt avgifterna skola utgå, då det endast

bleve i övergångsperioden, som dessa vore kännbara, ty de skulle ersättas genom prisförhöjning

på de varor och produkter, som tillverkas och försäljas. Annorlunda vore

förhållandet med hantverkerierna, där sådant ej kunde äga rum. Föreningen funne

det önskvärt och behövligt att lagen ändrades sålunda, att arbetsgivaren endast

skulle bestrida den del av kostnaderna, som utginge till ersättning, och att kostnaden

för administration bestredes av statsverket.

Lunds byggmästareförening anför bland annat, att för vinnandet av en verklig

socialförsäkring syntes det föreningen, som borde avgifterna för olycksfallsförsäkring611.

liksom nu sker för ålderdomsförsäkringen, utgå från alla samhällsmedlemmar.

Ur allmän rättssynpunkt måste det också synas märkligt, att en samhällsklass

skulle vidkännas kostnader, för vilka den icke finge åtnjuta några förmåner,

och en annan samhällsklass utan någon som helst kostnad eller skyldighet erhålla

avsevärda fördelar. En åtminstone beräknad följd av det föreliggande lagförslaget

torde bliva minskade utgifter för samhällenas fattigvård. Föreningen anser det icke

därför vara rätt, att arbetsgivarne ensamma skola få erlägga alla avgifterna härför.

C. J. Malmros i Kristianstads län anmärker, att det näppeligen torde vara rimligt

eller ens lyckligt, att hela kostnaden skall gäldas av arbetsgivarne.

Luleå tegelbruksaktiebolag anser det allt för betungande för en hel del industri,

som ej lämnar ens den ringaste ränta på nedlagt aktiekapital, att densamma ytterligare

pålägges 2 Vj gånger så stor olycksfallspremie som nu, och föreslår därför,

att arbetsgivarnes olycksfallspremie ej höjes mera än 1 2 gång utöver den nuvarande,

under det att arbetarne aläggas att deltaga i sin egen olycksfallsförsäkring med nuvarande

premiesats.

Direktören för Baltiska trävaruaktiebolaget Georg Andersson anser rättvist och lämpligt,

att någon del av kostnaderna för försäkringen lägges å stat och kommun.

Ledamoten av direktionen för sjömanshuset i Göteborg Alex. Thore framlägger en

utredning om storleken av den belastning, den föreslagna försäkringen komme att

medföra för sjöfarten, samt yttrar därefter, att med h:insyn till de höga premiesatserna

för personalen å segelfartyg — för fartyg i utrikes fart* möjligen 30 kronor pr 1,000

s. 141 Kontrollera mot PDF

Kungl Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111.

141

kronors årsförtjänst — det syntes vara nödvändigt att statsverket, liksom fallet vore

i Danmark, bidroge till premiernas täckande.

I fråga om lagstiftningens omfattning hava rätt olika meningar

gjort sig gällande.

Kungl. lantbruksakademien anser, att även med erkännande av det berättigade

i att den, genom lagen av den 5 juli 1901, för arbetsgivare inom industrien fastställda

plikten att hålla arbetare skadeslös för olycksfall i arbete utsträckes till

andra arbetsgivare, särskilt inom jordbruket, det dock kunna ifrågasättas, om försäkringspliktens

utsträckande så långt, som i förslaget skett, vore överensstämmande

med nödig försiktighet. Över allt i utlandet hade man vid införandet

av försäkringsplikt beträffande olycksfall i arbete börjat i inskränktare omfattning

och endast småningom utsträckt försäkringsplikten till nya yrkesklasser, i den mån

erfarenhet vunnits och insikten om försäkringens verkningar och fördelar blivit mera

allmän. 1 intet land syntes man ännu hava nått fram till en försäkring av den

omfattning, som förslaget innebure, och det förefölle vara lämpligt att även i vårt

land iakttaga en liknande försiktighet. Den farhåga, som läge till grund för denna

uppfattning, gällde ej så mycket storleken av de föreslagna ersättningsbeloppen eller

den tunga, som genom försäkringsplikten pålägges arbetsgivarne, utan fastmer de

inom vissa yrkesgrenar oproportionerligt stora kostnader, den omgång och det

arbete, som den föreslagna lagen komme att medföra. Det kunde sättas i fråga, om

förvaltningskostnaderna för försäkring av vissa kategorier av avlönade personer

komme att stå i rimligt förhållande till gagnet, eller om ej det avsedda skyddet för

dessa kunde ernås genom enklare och mindre kostsamma medel.

Akademien framhåller å andra sidan, att eu avsevärd del av isynnerhet landsbygdens

arbetarebefolkning skulle vara utesluten, nämligen torpare, egnahemsbrukare och

självständiga yrkesutövare, såsom smeder, timmerkarlar, murare, snickare m. fl., vilka

i lika hög grad som lönearbetare i annans tjänst vore såväl utsatta för olycksfall i

arbete som ock beroende av sin arbetsförmåga för sin utkomst. Det kunde med fog

ifrågasättas, om icke lagen bort, framför tjänstemän och hustjänare, omfatta dessa

kategorier, där individen vore att betrakta som varande sin egen arbetsgivare, och

om det icke för nu berörda självständiga yrkesutövare borde stadgas obligatorisk

självförsäkring. Den rättsliga grunden för en sådan åtgärd vore redan fastslagen i

och med antagandet av ålderdomspensioneringslagen.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Kronobergs län ifrågasätter, om icke lagförslagets

giltighetsområde vore mera omfattande än som, åtminstone för närvarande, kunde

anses påkallat eller lämpligt. Kungl. Maj-.ts befallningshavande finner smärre företag

i allmänhet kunna och böra uteslutas från försäkringsplikten.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Kristianstads län hälsar med tillfredsställelse, att

det orättvisa förhållande, som ligger däri, att för närvarande jordbrukets, sjöfartens

och åtskilliga andra kategorier av arbetare äro uteslutna från den olycksfallsförsäkring,

som redan tillkommer industriens arbetare, varder avhjälpt.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Gävleborgs län finner förslaget vara alltför vittomfattande.

I allmänhet syntes kommitterade icke tillräckligt hava beaktat det angelägna

däri, att icke över hövan utsträcka den ifrågasatta lagstiftningen. I följd

härav skulle en lagstiftning, fotad på kommitterades förslag oförändrat, dels i vissa

hänseenden verka demoraliserande, dels ock betinga en onödigt vidlyftig och kostsam

administration och dels slutligen för tungt belasta den svenska industrien.

Omfattningen

i allmänhet.

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kung/. Maj:tf; Nåd. Proposition Nr 111.

Sjöfarten.

Kungl. Maj ds befallningskavande i Jämtlands län har intet att erinra mot att försäkringsplikten

utsträckes till att omfatta samtliga slag av arbetare i egentlig mening,

således även arbetare i jordbruk, handel och hantverk samt enskilda tjänare.

Kungl. Maj ds befallningshavande i Västerbottens län anser sig böra ifrågasätta, om

det kan anses lämpligt att redan nu på en gång utsträcka lagen till hela den omfattning,

som föreslagits, varigenom omförmälda försäkring skulle erhålla betydligt större

omfång än i andra länder. Särskilt torde väl knappast mindre industrier och hantverket

i allmänhet för närvarande vara i stånd att ikläda sig sådana ökade ekonomiska

uppoffringar, som ifrågavarande lagstiftning komme att kräva av vederbörande

arbetsgivare.

Yrkesinspektören i åttonde distriktet It. Schenson uttalar, att det kan sättas i fråga,

huruvida en så väsentligen vidgad omfattning av försäkringen, som förslaget innebär,

är motiverad på grund av tillgänglig statistik över olycksfall. Att ej något

annat land gått så långt i fråga om försäkringens omfattning, som förslaget innebär,

torde kunna åberopas såsom skäl för en sådan begränsning, att den svenska olycksfallsförsäkringen

skulle omfatta i huvudsak de områden, varå lagen om arbetarskydd

äger tillämpning — med de undantag, som angivas i dess 1 § mom. a) och b) —

således industri jämte byggnadsverksamhet, jordbruk, sjöfart och handel. Såsom

ytterligare skäl kunde anföras, att administrationskostnaderna genom eu sådan inskränkning

kunde ej obetydligt nedbringas.

Smålands och Blekinge handelskammare skulle visserligen gärna hava sett, att

endast sådan arbetsgivare, vilken såsom yrke utövar näring, skulle vara underkastad

ersättningsplikt samt att försäkringen skulle avse endast yrkeskroppsarbetare, men

finner sig — med hänsyn till det förhållande, att förslaget i § 4 icke gör riksförsäkringsanstalten

allenahärskande å området utan tillåter ömsesidiga försäkringsbolags övertagande

av riskerna — böra tillstyrka förslaget oförändrat i denna de!, under förutsättning

likväl, att karenstiden sättes till minst 60 dagar, varmed handelskammaren

emellertid avsåge, att arbetaren under denna tid skulle äga rätt till ersättning direkt

av arbetsgivaren eller av sjukkassa.

Greve II. Wachtmeister å Strömsbergs bruk anser förslaget gå alltför långt i sin

utsträckning, ty lade man onödigt stora bördor på industrien, upphörde förmågan att

konkurrera med utlandet.

*

Direktionen för sjömanshuset i Stockholm uttalar sin tillfredsställelse över att sjöfolket

medtagits i förslaget.

Direktionen för sjömanshuset i Göteborg har funnit i ögonen fallande, att vid

angivande i förslagets motivering av det antal personer, som skulle komma att omfattas

av försäkringen, för sjöfartens vidkommande upptagits 30,000 män, men helt

lämnats å sido det ganska avsevärda antal kvinnor, som sysselsättas ombord å fartygen

såsom kokerskor och beträffande passagerarefartyg såsom städerskor, uppasserskor

in. m.

Direktionen för sjömanshuset i Hälsingborg anser tidpunkten synnerligen lämplig för

införandet av obligatorisk olycksfallsförsäkring för sjöfolk och har med tillfredsställelse

tagit del av det föreliggande lagförslaget i vad det berör sjöfolket.

Svenska maskinbefälsförbundet förklarar sig i stort sett, med undantag av vissa

detaljer, giva förslaget sitt varma erkännande, i det att detsamma principiellt tillerkänner

sjöfolket samma förmåner, som genom 1901 års olycksfallsförsäkringslag tillkommer

industriarbetaren i land.

s. 143 Kontrollera mot PDF

Kutig 1. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111.

143

Sveriges fartygsbefälsförening framhåller, att det länge verkat misstämning bland

yrkets utövare, att sjöfolket hittills icke varit inrymt bland de yrkesarbetare, som

genom lag varit tillförsäkrade skadestånd vid olycksfall i arbetet.

Ledamoten av direktionen för sjömanshuset i Göteborg Alex. Thore framhåller det

glädjande däruti, att sjöfolket medtagits i förslaget.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jönköpings län ställer sig ganska tveksam, huruvida

jordbruksarbetare böra upptagas i försäkringen. Visserligen inträffa inom jordbruksnäringen

icke så få olycksfall, varom årsredogörelserna från lasaretten bära vittne,

men med hänsyn till den svaga ekonomiska bärkraft, som finnes hos den stora mängden

små jordbruksinnehavare, anser Kungl. Maj:ts befallningshavande, att ifrågavarande

lagstiftning icke bör omfatta jordbruksdriften och i varje fall endast den del därav,

i vilken maskinella hjälpmedel användas.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Kronobergs län finner, att smärre företag på jordbruksnäringens

område kunna och böra uteslutas från den obligatoriska försäkringsplikten.

Förste provinsialläkaren i Jönköpings län Ch. Lundberg anför rörande den föreslagna

lagens omfattning, att det torde kunna förväntas, att motstånd mot förslaget kommer

att resas från arbetsgivarne, måhända framför allt från lantbrukets målsmän. I betraktande

dock av de talrika olycksfall, som inträffa inom jordbruksnäringen, även

om den ej drives med större maskiner, motorer etc., och varom årsredogörelserna från

lasaretten nogsamt bure vittne, syntes vara skäligt, att intet undantag göres för denna

näring.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jönköpings län anser, att handeln och hantverket

så vitt de icke kunna anses jämförliga med industrien, liksom i de flesta europeiska

länder icke böra inbegripas i olycksfallslagstiftningen.

Sveriges liantverksorganisation anser, som ovan nämnts, att hantverkeiierna böra

föras under olycksfallsförsäkringslagen endast i sådana fall, att de bedrivas under förhållanden,

som kunna anses jämförliga med fabriksindustriens.

Halmstads hantverks- och industriförening finner, att förslaget i sin tillämpning

skulle komma att verka synnerligen betungande icke blott för de slag av verksamhet,

som beröras av nu gällande olycksfallslagstiftning, utan även och mest för den egentliga

hantverksrörelsen, vilken även vore minst i stånd att bära extra omkostnader.

Visby fabriks- och hantverksförening finner förslaget vara väl avvägt, och från

hantverkarnes sida torde knappast någon invändning mot förslaget vara att förvänta,

i all synnerhet som arbetsgivarnes premieavgift torde komma att för hantverkarnes

del hålla sig inom särdeles rimliga gränser.

Kungl. lanthmksakademien anser hustjänarnes arbete vara av den art, att detsamma

snarare skyddar än utsätter dem för olycksfall i arbete. För sådan hustjänare,

säger akademien, vilka, såsom hos allmogen vore vanligt, utom sina husliga

sysslor även biträda vid husdjurens skötsel eller i utarbete, vore visserligen olycksfallsrisken

mer betydande, men dock ej större, än att även beträffande dessa det torde

komma att i praktiken visa sig, att administrationskostnaderna skulle bliva oproportionerligt

höga. Beträffande hustjänare vore dessutom att ihågkomma, att dessa till

övervägande antalet, åtminstone på landsbygden och i de mindre städerna, vore lagstadda,

och att husbonde alltså enligt legostadgan vore skyldig att vid sjukdom,

denna finge bero på olycksfall eller annan orsak, så länge tjänsteavtalet ägde bestånd,

Jordbruket.

Handeln och

hantverket.

Husliga

sysslor (tjänar

göromål).

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kung}. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111.

vårda och underhålla tjänstehjonet utan annat avdrag på lönen, än för vad som bekostades

för läkarevård och medicin, ett avdrag, som dock ej i regeln gjordes. I

övrigt åtnjöte tjänaren under sjukdomen sin fulla lön samt kosthåll eller stat, och

här förelåge således redan ett partiellt skydd mot följderna av olycksfall i arbetet för

ifrågavarande kategori. De tjänare, som voro anställda utan att vara lagstadda, hade

visserligen ej laglig rätt till underhåll och vård vid olycksfall, men finge dock åtminstone

på landet i allmänhet åtnjuta sådan, och fråga kunde vara, om ej skyldighet

för husbonde att lämna dylik; hjälp även åt ej lagstadda tjänare borde i lag

fastslås. Då sålunda akademien ansåge hustjänarne böra ställas utanför försäkringsplikten,

läge ej däri ett underkännande av dessas berättigande till understöd i händelse

av olycksfall. Men det syntes böra övervägas, huruvida icke till undvikande

av de förut berörda olägenheterna, olycksfallsersättning här lämpligen kunde beredas

i annan ordning än den nu föreslagna.

Kungl. Maj-.ts befallningshavande i Kronobeigs län anser det kunna ifrågasättas, om

tiden ännu är inne att under olycksfallslagen indraga en sådan grupp som tjänarna

inom de enskilda hushållen i allmänhet.

Kungl. Maj-.ts befallningshavande i Hallands län är tveksam, huruvida det kan anses

välbetänkt, att bland de olika arter av verksamhet, på vilka lagen skulle äga

tillämpning, jämväl upptaga husliga sysslor (tjänargöromål). Det arbete, som förrättas

av tjänarne i hemmen, torde i allmänhet vara sådant, att det icke utsätter

sina utövare för någon högre grad av fara. Jämväl torde för små inkomsttagare

skyldigheten att försäkra sina tjänare bliva oskäligt betungande. Slutligen

torde förvaltningen av ifrågavarande försäkringsärenden bliva synnerligen svår och

dyrbar, om försäkringen skulle omfatta även denna, mycket talrika klass av arbetare.

Kungl. Maj-.ts befallningshavande i Jönköpings, Örebro och Gävleborgs lön anse, att

tjänararbetet icke bör inbegripas i lagstiftningen.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Älvsborgs län finner visserligen fullt berättigat

att alla arbetare, vilkas anställning är av beskaffenhet att medföra någon risk för

olycksfall i arbetet, inbegripas under obligatorisk olycksfallsförsäkring. Däremot torde

med fog kunna ifrågasättas, huruvida försäkringen bör utsträckas jämväl till sådana

arbetare, vilkas befattning icke är av beskaffenhet, att den kan sägas medföra dylik

risk, därvid Kungl. Maj:ts befallningshavande i främsta rummet avser sådana tjänare,

som äro anställda uteslutande för personlig uppassning. Med hänsyn till den

räckvidd, förslaget, även frånsett nu berörda kategori av arbetare, har, torde det i

alla händelser vara lämpligt att låta med frågan om jämväl denna kategoris inbe
gripande

under försäkringen anstå, intill dess tillförlitlig erfarenhet vunnits rörande

verkningarne av den föreslagna lagstiftningen i övrigt.

Kungl. Maj-.ts befallningshavande i Västerbottens län finner det icke vara av behovet

påkallat, att hemtjänare skola inbegripas i obligatorisk försäkring, under annan förutsättning,

än att olycksfall medförde sådan förlust av arbetsförmåga, att den skadade

nödgades lämna tjänsten och därigenom gå förlustig avtalade löneförmåner.

Kungl. Maj ds befallningshavande i Jämtlands lön tillstyrker däremot, som förut

nämnts, att även tjänarne medtagas i försäkringen.

Förste provinsialläkaren i Jönköpings län Ch. Lundberg finner det tveksamt, huruvida

försäkringsplikt verkligen borde stadgas för arbetare, som endast sysselsättas

med tjänaregöromål; olycksfall i husligt arbete vore sällsynta, och regel torde väl ock

vara, att tjänare, under den tid de äro urståndsätta att förrätta sina vanliga göromål,

likväl uppbure sina löneförmåner.

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Östergötlands och Södermanlands industri- och handelskammare finner det betänkligt,

att i denna lag inbegripa husliga tjänare. Förvaltningskostnaderna för registrering,

debitering och indrivning av dessa avgifter, undersökning av obetydliga olyckshändelser

samt utlämnande av ersättning komme sannolikt att kräva belopp, så stora

i förhållande till den förbättring av dessa personers förhållanden, som skulle följa, att

det icke vore värt omkostnaderna. Denna klass av arbetare vore också i allmänhet

skyddad från umbäranden vid smärre olycksfall, då arbetsgivaren sällan torde vilja

eller kunna undandraga sig att lämna tjänarne nödig vård, kost och logi, och torde för

övrigt allvarliga olycksfall inom denna grupp vara sällsynta.

Handels- och industrikammaren för Örebro och Västmanlands län anser olämpligt,

att lagen gives omfattning att sträcka sig även till hemtjänare, därest icke olycksfallet

medför sådan arbetsoförmåga, att den skadade måste avgå ur tjänsten.

Handelskammaren i Gävle finner det kunna ifrågasättas, huruvida den obligatoriska

försäkringen borde utsträckas till enskilda tjänare. Även om man på det

enklaste sätt anordnade försäkringen, vore det uppenbart, att förvaltningskostnaderna

bleve synnerligen höga, om genom tjänstefolksförsäkring även ett stort antal arbetsgivare

med endast en eller två arbetare komme att medtagas. Alla dessa måste uppsökas,

registreras och avfordras uppgifter i och för försäkringen. För alla måste försäkringsavgifter

fastställas och debiteras samt indrivas, oaktat försäkringsavgiften i

•ett flertal fall blott komme att uppeå till 2 kronor (den tänkta avgiften för en kvinnlig

tjänare). Särskilt vid denna nirsäkring bleve svårigheten att bestämma lönens

storlek betungande för förvaltningen med de täta flyttningar från en arbetsgivare till

annan, som alltmera vore regel. Försäkringen kunde också betraktas såsom skäligen

onödig, enär dels allvarliga olycksfall torde vara sällsynta för denna arbetareklass,

och dels vid inträffande olycksfall arbetsgivaren ytterst sällan torde undandraga sig

att alltjämt giva tjänaren kost och logis ävensom nödig vård. Kammaren avstyrker

därför, att i försäkringen medtages gruppen familjetjänare.

Inom Smålands och Blekinge handelskammare hava yppats olika meningar rörande

lämpligheten därav, att hemtjänare skulle tagas med. Huvudsakliga invändningen

häremot hade varit den, att hemtjänare även under sjukdomstid åtnjuter lön,

kost och bostad, samt att mängden inom denna kategori skulle föranleda en oanad

utsträckning av riksförsäkringsanstalten. Handelskammaren är av den mening, att

därest, mot förmodan, kortare karenstid än 60 dagar lagstadgas, hemtjänare icke böra

medtagas. Kommer olycksfallslagen att upptaga endast 60 dagars karenstid, synes

skäl för uteslutning icke föreligga, i synnerhet icke om försäkring får tagas även i

annan försäkringsanstalt än riksförsäkringsanstalten.

Sveriges allmänna handelsförenings förvaltningsutskott finner icke de skäl, som anförts

för inrymmande i lagen av husliga sysslor, vara av den art, att med hänsyn

därtill de av förslaget i denna del föranledda olägenheter och kostnader böra tillmätas

allenast mindre betydelse. Det torde icke kunna betecknas annat än som i

hög grad oegentligt, att en husmoder, som till biträde vid hemmets skötsel använder

en eller annan tjänarinna, därmed skulle vara att anse såsom arbetsgivare i den

mening, lagförslaget åsyftade, och sålunda underkastad dess vittgående bestämmelser.

Svenska arbetsgivareföreningarnes förtroenderåd ifrågasätter jämväl, huruvida det är

skäl att låta lagen även omfatta tjänare i familjerna, men medgiver dock, att saken

kan ställa sig annorlunda i fråga om de sällsynta fall, som medföra invaliditet.

Kungl. Maf.ts befallningshavande i Södermanlatids län framhåller, att förvaltningskostnaderna

skulle kunna högst väsentligt minskas, om staten och de kommuner, som

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 93 b höft. (Bil. till Nr 111.) 19

Statens och

kommunernas

arbetare.

s. 146 Kontrollera mot PDF

Kontorsarbete

m. m.

146 Kung!. May.ts Nåd. Proposition Nr 111.

sådant önskade, undantoges från den föreslagna försäkringsplikten, naturligtvis mot

villkor, att staten och dylika kommuner i lag förpliktades att vid olycksfall i arbete

bereda hos dem anställda arbetare enahanda förmåner, som enligt den ifrågasatta

lagen skulle tillkomma mot olycksfall försäkrade arbetare.

I fråga om statens arbetare anför Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jönköpings

län, att det på grund av det stora antalet sådana arbetare och de ansenliga försäkringsavgifter,

som en obligatorisk försäkring av dessa arbetare skulle medföra, torde

kunna ifrågasättas, huruvida icke staten borde fortfarande hava endast ersättningsplikt

men icke försäkringsplikt.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jämtlands län finner det alldeles olämpligt att

medtaga befattningshavare i ordinarie statstjänst under olycksfallsförsäkringen. Enligt

de vid löneregleringarna allmänneligen fastställda bestämmelser hade en sådan

befattningshavare, där lian av sjukdom — och härunder inbegrepes ock enligt gällande

praxis olycksfall, som gör honom oförmögen till tjänstgöring — hindrades förrätta

sin befattning, rätt att uppbära hela lönen, vilken i regel uppgår till 2/3 av avlöningen,

jämte så kallat ortstillägg, där sådant utgår; bestämmelserna vore emellertid

något växlande med avseende på olika ämbetsverk och tjänstemannagrupper. Härigenom

vore för dessa redan sörjt på ett vida effektivare sätt än genom olycksfallsförsäkringen,,

därest de skulle drabbas av olycka, som medför arbetsoförmåga.

Skulle olycksfallet vara av den betydenhet, att det medförde oförmåga till tjänstgöring

för all framtid och tjänstemannen förty måste avgå, innehölle den allmänna

pensionslagen, att han i sådant fall får åtnjuta hel pension, i allmänhet motsvarande

beloppet av lönen. För dem, som ej höra under allmänna pensionslagen, funnes för

sist omförmälta fall särskilda bestämmelser. Då det väl ej kunde komma i fråga att

upphäva eller göra inskränkningar i de löneregleringsbestämmelser, om vilka det här

talats och som syntes innebära en vida värdefullare förmån än olycksfallsförsäkringen,,

borde enligt Kungl. Maj:ts befallningshavandes förmenande den enda riktiga utvägen

vara, att statens tjänstemän undantagas från lagens tillämpning. Huruvida och i vilken

män ett sådant undantag borde tillämpas på arbetare, anställda i statens affärsdrivande

verk, eller om dessa i större eller mindre omfattning borde vara inbegripna

under lagen, vore Kungl. Maj:ts befallningshavande icke i tillfälle att kunna bedöma.

Stockholms handelskammare har icke funnit skäl föreligga att indraga jämväl statsoch

kommunaltjänstemän under lagstiftningen, då dessa ju i allmänhet redan nu uppbure

vissa avlöningsförmåner vid sjukdomsfall och i händelse av olycksfall.

Handelskammaren i Karlstad vill även ifrågasätta behövligheten och lämpligheten

av att låta lagen omfatta även statens verk och inrättningar.

Svenska järnvägsmannaförbundets styrelse framhåller, att fullt giltiga skäl knappast

funnos att ålägga statens järnvägar försäkringsplikt. Ett reglerande av olycksfallsersättningen

genom järnvägsmyndigheternas egen försorg och direkt på verkets bekostnad,

men med tillämpning av lagens bestämmelser i övrigt i de fall, då minst

motsvarande förmåner icke på annat sätt tillförsäkrats personalen, syntes lämpligast.

Kungl. lantbruksakademien erinrar, beträffande personer anställda på kontor, banker

och i ämbetsverk samt därmed likställda med upptill 5,000 kronors inkomst, att

ju deras verksamhet vore av den art, att den snarare skyddade än utsatte dem för

olycksfall i arbete. Då sålunda akademien anser ifrågavarande arbetare böra ställas

utanför försäkringsplikten, läge ej däri ett underkännande av dessas berättigande till

understöd i händelse av olycksfall. Men det syntes böra övervägas, huruvida icke,.

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

till undvikande av de förut berörda olägenheterna, olycksfallsersättning här lämpligen

kunde beredas i annan ordning än den nu föreslagna.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jönköpings, Kronobergs, Älvsborgs och Västerbottens

län ifrågasätta, om arbetet å kontor, banker in. m. eller därmed jämförligt

arbete bör omfattas av lagstiftningen, då faran för olycksfall i dylikt arbete måste

anses synnerligen ringa.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Kristianstads län anser en något större begränsning

av rätten till fri olycksfallsförsäkring än den, som bestämmes genom en maximilön

av 5,000 kronor, vara behövlig. Försäkringen Ange eljest för stor omfattning.

För en stor del ifrågavarande personer, såsom t. ex. banktjänstemän, kontorspersonal

och andra i affärer anställda, torde risken för olycksfall i arbetet knappast vara av

den betydenhet, att kostnadsfri försäkring kunde anses fullt motiverad, och för de högre

avlönade bland dessa befattningshavare gällde icke heller detsamma som för den

egentlige arbetaren, att deras inkomst icke medgåve försäkring på egen bekostnad.

Även om dessa personers försäkring icke bleve för arbetsgivarne så synnerligen betungande,

borde dock av andra skäl tillses, att försäkringen med därav föranledd

administrationskostnad icke finge en onödigt stor omfattning.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jämtlands län anser det tveksamt, om det vore

riktigt att gå utanför de egentliga arbetarnes krets till sådana befattningshavare inom

industri, handel och affärsföretag i allmänhet, som i dagligt tal innefattas under benämningen

tjänstemän. Det vore ej blott den omständigheten, som kommittén i sina

motiv framhållit, att i många fall dessas arbete icke medför någon egentlig fara för

olycksfall, som utgör ett starkt skäl för deras uteslutande, utan härtill komme, att

lagens bestämmelser, vilka vore utformade med hänsyn till arbetarne, syntes mindre

väl lämpa sig för tjänstemän, för vilka dessutom liksom i fall av dödsfall för deras

efterlevande, i många fall, såsom för tjänstemän i banker m. fl. institutioner, vore sörjt

på annat och effektivare sätt än genom den olycksfallsersättning, som denna lag avsåge

att tillförsäkra. Fn mycket stor del av affärsanställda tjänstemän, som med

bestämmelserna i 3 § komme under lagen, torde för övrigt vara i den ställning, att

de icke vore i behov av den olycksfallsersättning, som här tillförsäkrades dem. Det

syntes därför knappast vara riktigt att, för en abstrakt jämlikhetsprincips skull eller

måhända för åtkommande av försäkringsavgifter för dessa jämförelsevis mindre för

fara utsatta kategorier av anställda, belasta försäkringsmekanismen, som i allt fall

måste bliva omfattande nog, med nu ifrågavarande personal, för vilken intet försäkringsbehov

i förevarande hänseende förefunnes eller i allt fall vore ganska minimalt.

Visserligen torde vissa svårigheter möta att rätt avgränsa de kategorier, som med

den av Kungl. Maj:ts befallningshavande nu förordade anordningen skulle uteslutas;

men det borde dock icke vara omöjligt, och lämpliga anvisningar härför torde kunna

hämtas från det utländska lagstiftningsarbetet på detta område.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Norrbottens län anför, att det läge närmast till

hands, att låta lagens omfattning bestämmas av att vederbörande yrke kunde anses

medföra en viss större eller mindre fara för olycksfall. Det syntes, som om kommittén icke

omfattat denna ståndpunkt, utan velat göra arbetsgivaren ansvarig, även då yrket

som sådant icke kunde anses medföra någon risk, blott olycksfallet inträffat under

arbetet. En tröskel i en banklokal vore säkerligen i och för sig icke farligare än en

tröskel i hemmet, men likafullt bleve banken enligt förslaget ansvarig, om en bokhållare

under arbetet snavade på en tröskel och skadade sig. Om åtskilliga andra

»arbetare», som ginge in under förslaget, exempelvis hustjänare, torde liknande kunna

anmärkas. Kommittén stödde sitt förslag i berörda avseenden egentligen därpå, att

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Avlönings
gräns.

vid dylika så att säga rent normala risker arbetsgivarens avgifter bleve så små, att

ntgiften icke spelade någon egentlig roll jämfört med fördelen för »arbetaren». Kungl.

Maj:ts befallningshavande vore böjd för att tro, att detta resonemang kunde godkännas,

ehuru kommitténs ståndpunkt därvidlag syntes tämligen löslig och möjligen

kunde föra längre än kommittén själv avsett. Det finge emellertid icke förbises, att

det i gränsfallen kunde vara förenat med en viss svårighet att avgöra, vilka yrken

kunde anses innebära ett moment av yrkesrisk och vilka blott vore behäftade med

de risker, som normalt åtföljde tillvaron. Hänsyn därtill talade måhända för kommitténs

förslag i berörda punkt.

Stockholms handelskammare anser, att löntagare, som äro uteslutande sysselsatta

i kontorsarbete och därmed likställt arbete, böra undantagas, vare sig de arbeta på

handelns eller på andra jämförliga områden. För dylika löntagare vore risken av ett

olycksfall i arbetet nästan utesluten, och syntes det därför vara obehövligt att för

dem ålägga arbetsgivare försäkringsplikt.

Smålands och Blekinge handelskammare påpekar, att handelskammaren år 1908

ansett endast kroppsarbetare böra omfattas av lagstiftningen samt förklarar sig hysa

stor tvekan, huruvida det kan vara skäl att nu frångå denna ståndpunkt. Ans åges

denna ståndpunkt riktig, skulle från lagens tillämplighetsområde böra uteslutas dem,

som sysslade uteslutande med kontorsarbete.

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare gör gällande samma synpunkter

som Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jönköpings, Kronobergs, Älvsborgs och Västerbottens

län.

Sveriges hantverksorganisation anser, att en onödigt stor ekonomisk belastning

skulle påläggas arbetsgivarne, därest försäkringen utsträcktes även till sådana anställda,

vilka hava sysselsättning genom »ofarligt» arbete å kontor, i butiker m. m.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västerbottens och i Norbottens län framhålla, att

den föreslagna avlöningsgränsen lämpligen kunde sänkas till 3,000 kronor.

Stockholms handelskammare anser det ej vara erforderligt att låta en blivande

lagstiftning omfatta arbetare med så höga inkomster, som de kommitterade föreslagit.

En löntagare med fyra till fem tusen kronors inkomst måste nämligen förutsättas

kunna själv ombesörja sin försäkring, och det syntes även böra ligga i hans eget

intresse att göra detta, eftersom den blivande olycksfallslagen skulle komma att

avse endast olycksfall, som inträffa i själva arbetet, där risken för ifrågavarande

grupper av löntagare i allmänhet torde vara skäligen ringa, men däremot icke de

olyckshändelser, som lätt nog kunna träffa vederbörande på vägen till eller från

arbetet. Det syntes handelskammaren, som om inkomstgränsen borde sättas lägre,

exempelvis till omkring 3,000 kronor.

Jämväl Kungl. Maj-.ts befallningshavande i Blekinge län, svenska pappersbruksföreningen,

järnverks för eningen, Östergötlands och Södermanlands industri- och handelskammare,

Smålands och Blekinge handelskammare, handelskamrarna i Karlstad och i Gävle, svenska

arbetsgivareföreningarnes förtroenderåd, C. J. Malmros i Kristianstads län och disponenten

Hj. Lundbolim föreslå en sänkning av avlöningsgränsen till 3,000 kronor.

Sveriges hantverksorganisation uttalar som sin mening att, om en avlöningsgräns

skall uppdragas, torde densamma icke böra överstiga 3,000 kronor utan kanske snarare

sättas något därunder.

Skånes handels-, industri- och sjö fartskammare förordar en avlöningsgräns av 3,600

kronor och Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare en dylik gräns av 3,500

kronor.

s. 149 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 111.

149

Sveriges allmänna handelsförenings förvaltningsutskott, tekniska föreningen i Västerås

och Uddeholms aktiebolag anse en avlöningsgräns av 2,500 kronor vara lämplig.

Handelskammaren i Göteborg och Sveriges redareförening hava framhållit, att lönegränsen

av 5,000 kronor borde nedsättas.

Å andra sidan har yrkesinspektören i sjätte distriktet G. Forsberg anfört, att gränsen

5,000 kronor visserligen vid första påseendet förefaller vara något i hög jämförelse

med liknande gränser i utländska lagar, men dels torde levnadomskostnaderna i Sverige

vara och än mera bliva avsevärt högre än de vid fastställandet av motsvarande belopp

i utlandet, dels torde med hänsyn till ringare risker och till 1,800 kronorsgränsen

summan av försäkringsavgifterna för lönegrupperna över t. ex. 3,500 kronor

måhända ej bliva avsevärd i förhållande till det hela.

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare anser sig böra ifrågasätta, huruvida

icke även löntagare med årsavlöning över 5,000 kronor rättvisligen borde vara

av sin arbetsgivare försäkrad för olycksfall i arbete. Bisken att bliva utsatt för

olycksfall under yrkesutövningen vore i flera yrken kanske lika stor för arbetsledaren

som den honom underordnade arbetaren, under det att den ökade utgiften för arbetsgivaren

för en sådan befattningshavares olycksfallsförsäkring icke kunde beräknas i

någon vidare mån betunga affärens omkostnadskonto.

Direktionen för sjömanshuset i Hälsingborg anser, att maximigränsen, 5,000 kronor

borde borttagas, vad sjöfolket angår. Såsom skäl härför har direktionen anfört, att

den person i land, som avlönades med över 5,000 kronor, torde väl i allmänhet

innehava en chefsbefattning, därvid han vore tämligen skyddad mot olycksfall. Så

vore ju icke förhållandet till sjöss, där befälhavaren, den ende vars löneförmåner

kunde tänkas överskrida 5,000 kronor, vore i lika hög grad utsatt för olyckor, som

någon av besättningen, och även om så icke vore förhållandet t. ex. då det gällde

olyckor i samband med lossning och lastning, torde detta uppvägas därav, att han

ofta nödgas vistas i land i alla hamnplatser, dit fartyget kommer. En person i dylik

ställning i land kunde också för sig själv och sina efterlevande ordna om en privat

olycksfallsförsäkring, [vilken dock icke torde täcka t. ex. yrkessjukdomar, varemot

fartygsbefälhavaren genom sin ständiga bortavaro komme i en långt sämre ställning.

S. Gullström i Karlstad finner visserligen alla arbetare med årsinkomst upp till

5,000 kronor böra omfattas av tvångsförsäkring, men anser, att de, som hava mer än

2,500 kronor själva böra betala sina premier och arbetsgivaren endast betala för dem,

som komme upp till en årsinkomst av högst 2,500 kronor, som enligt Gullströms

förmenande vore flertalet arbetare i vanlig mening och en del förmän.

Kungl. Lantbruksakademien finner försäkringspliktens utsträckning till tillfälliga

Arbetare vara ägnad att uppväcka betänkligheter, såvitt angår förhållandena utanför

den egentliga industrien och därmed likställda näringsgrenar, där riskerna för olycksfall

äro mera betydande. Att beräkning av premiebetalningsskyldigheten för tillfälliga

arbetare m. m. skulle vålla stort besvär och osäkerhet, vore uppenbart. Särskilt vid

jordbruket vore ju användningen av lösa arbetare för dikning, skörd och skogsarbeten

starkt varierande år för år och kunde ej på förhand beräknas. Om sålunda akademien

ansåge, att åtminstone till en början tillfälliga arbetare utanför den egentliga industrien

och de därmed likställda näringsgrenarna borde ställas utanför försäkringsplikten,

läge ej däri ett underkännande av dessas berättigande till understöd i händelse

av olycksfall i arbetet. Men det syntes böra övervägas, huruvida icke, till

undvikande av de förut berörda olägenheterna, olycksfallsersättning här lämpligen

kunde beredas i annan ordning än den nu föreslagna.

Tillfälligt

arbete.

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Överståthållareämbetet finner förslagets bestämmelser angående dem, som tillfälligtvis

användas i annans arbete ej vara fullt klara. Vore meningen att den, som

olika dagar eller tider av året användes till arbete av olika personer, den ena tiden

skulle vara och den andra icke vara olycksfallsförsäkrad? Skulle även ett arbete,

som endast sträcker sig över en dag eller några timmar, kunna medföra försäkringsförmån?

Och huru skulle, om så vore meningen, arbetsgivarens avgiftsplikt och

beloppet av arbetarens understödsberättigande årsinkomst kunna fastslås?

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Södermanlands och Gottlands län anse jämväl, att

bestämmelsen om det tillfälliga arbetet borde förtydligas.

Kungl. Maj ds befallningshavande i Stockholms län påpekar, att det enligt förslaget

kan inträffa, att samma person samma dag och under utförande av fullkomligt likartade

arbeten, men för olika personers räkning, i det ena fallet är olycksfallsförsäkrad men

i det andra icke. Men frånsett detta orimliga förhållande, anser Kungl. Majrts befallningshavande,

att bestämmelsen om att den, som utför tillfälligt arbete, skulle

kunna komma att anses såsom arbetare enligt lagförslagets mening, icke, så vitt av

förslaget med tillhörande motivering kunde bedömas, syntes väl stå tillsammans med

lagförslaget i övrigt. Det torde vara upppenbart, att försäkringsanstalten icke annat

än i sällsynta undantagsfall kunde få någon kännedom om ett dylikt tillfälligt arbetsförhållande

och att anstalten följaktligen icke beträffande detta kan vidtaga de åtgärder,

som, jämväl med hänsyn till eu sådan försäkring, torde ankomma på anstalten.

Med avseende å vad sålunda anförts och särskilt med hänsyn därtill, att den uppdelning

av tillfälliga arbetare i försäkrade och oförsäkrade, som gjorts i 3 §, icke har

sin grund i vare sig arbetets art eller arbetarens ställning, ansåge Kungl. Maj:ts

befallningshavande bestämmelserna i 3 § rörande tillfälliga arbetare böra utgå.

Det synes Kungl. Majds befallningshavande i Jämtlands län obilligt att pålägga

ansvarsplikt för försäkring ifråga om arbetare, som, huru tillfälligt som helst, förrättar

arbete hos någon, som är arbetsgivare i lagens mening. Om för den händelse,

såsom väl ofta är fallet, en- dylik tillfällig arbetare användes av flera arbetsgivare,

huru skulle då försäkringsplikten fördelas? Varken i lagförslaget eller i motiveringen

gåves, såvitt syntes, någon antydning härom. Likaså syntes det vara lämnat oavgjort,

huruvida en dylik försäkringsplikt gäller även med avseende å tillfälligtvis

anlitade- arbetare, som vore anställda hos annan, för dem försäkringspliktig arbetsgivare.

Oegentligt syntes ock vara, att dylik tillfällig arbetares rätt till olycksfallsersättning

skulle vara beroende av, huruvida hans tillfällige arbetsgivare därjämte

råkade hava fast anställda arbetare eller icke. Det ovan anförda upphävdes icke till

sin riktighet därav, att vissa av de antydda svårigheterna i någon mån torde föreligga

i avseende även å fast anställda arbetare. Det vore riktigast att låta tillfälligt

arbete stå utom olycksfallslagstiftningen.

Kronofogden Ljungberg i Kristianstads län anser, att från försäkring enligt förslaget

borde undantagas tillfälliga arbetare, vilkas anställning understege viss tid, exempelvis

trettio dagar och oberoende av, huruvida arbetsgivaren i övrigt är avgiftspliktig

eller icke.

Yrkesinspektören i åttonde distriktet It. Schenson anser det på grund av svårigheten

att vid arbete av synnerlig kortvarig eller tillfällig natur, eller då en och

samma arbetare utför arbete åt ett flertal arbetsgivare, kunna bestämma, vilken arbetsgivare

det åligger att bekosta försäkringen, vara lämpligt, att även sådant arbete undantages

från tillämpningen. Kegelbundet återkommande säsongarbete borde däremot

inbegripas, och försäkringsavgifterna därför proportionsvis fördelas mellan olika arbetsgivare

efter skälighetsprövning.

s. 151 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 111.

151

Handelskammaren i Gävle framhåller, att förvaltningsarbetet skulle bliva synnerligen

betungande, om även tillfälligt arbete skall försäkras, så snart arbetsgivaren

eljest använder arbetare. Exempelvis skulle även fullkomligt tillfälligt trädgårdsarbete

hos en liten villaägare ingå i försäkringen, så snart denne har en enda fast tjänare.

Under sådana förhållanden torde försäkringsanstalten icke kunna nöja sig med att

konstatera, att den och den familjen har så och så många enskilda tjänare utan

nödgas därjämte ingå i särskild prövning, huruvida ej tillfälligtvis även andra arbetare

sysselsättas. Uppenbarligen kommer en sådan försäkring att draga mycket betydande

förvaltningskostnader. Efter all sannolikhet skulle för denna gren av försäkringen

tilläggsavgiften å 5 % å nettopremien blott utgöra en bråkdel av den verkliga

kostnaden och denna alltså avsevärt komma att tynga försäkringen i dess helhet.

Särskilt om det tillfälliga arbetet folie inom annan yrkesgren än den, däri fast arbetare

sysselsättes, syntes det kammaren olämpligt att i försäkringen-medtaga den tillfälle

arbetaren.

Skånes handels-, industri- och sjö fartskammare finner avfattningen av bestämmelsen

om tillfälligt arbete synnerligen otillfredsställande. Otaliga fall, då en tillämpning

av den föreslagna lagen vore ägnad att leda till de mest orimliga konsekvenser,

torde uppenbarligen föreligga. Handelskammarens uppfattning vore, att genom otvetydigt

lagbud borde från lagens omfattning stadgas undantag för alla olycksfall på

ifrågavarande område av arbetsgivning.

Direktionen för sjömanshuset i Göteborg anmärker, att uttrycket i sista punkten av

§ 3 »någon, som eljest ej använder arbetare» synes vara otydligt. Dess avfattning

kan giva anledning till att exempelvis en fartygsredare gent emot en av honom tillfälligtvis

i personlig tjänst anlitad arbetare ställes annorlunda än under i övrigt lika

förhållanden en ämbete- eller tjänsteman, som eljest ej använder arbetare.

Svenska pappersbruksföreningen betvivlar lämpligheten av att utsträcka försäkringsplikten

beträffande tillfälligt arbete även till den, som i sin tjänst använder tjänare.

Svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd förmodar, att det beträffande tillfälliga

arbetare skall bliva förenat med stora svårigheter att ordna saken så, som kommittén

föreslagit. Det kunde ju synas underligt, att, om en person, som har arbetare

fast anställda hos sig, giver en person på gatan ett tillfälligt uppdrag, han skall vara

skyldig att betala försäkringspremie för uppdragstagarens olycksfallsförsäkringsrisk.

Hur denna risk skall beräknas, torde vara svårt att avgöra, och för övrigt torde kunna

antagas, att i regel dylika premier aldrig bliva betalda. I England gällde enligt

kommitténs redogörelse, att en person, vars arbete är av tillfällig art, och som är

sysselsatt på annat s£tt än för arbetsgivarens näringsfång eller affär, icke omfattas

av lagen. Rådet anser, att det vore klokt att införa en motsvarande bestämmelse

här i landet.

Liknande synpunkter framhållas av järnverksföreningen.

Malmö byggmästareförening förmenar, att om 3 §:s stadgande om tillfälliga arbetare

skulle tillämpas efter ordalydelsen, så komme en stor mängd byggnadsarbetare

att fortfarande ej vara olycksfallsförsäkrade. De flesta fastigheterna ägdes nämligen

av personer, som i regel ej använde arbetare och således ej vore avgiftspliktiga, men

vid tillfälle till arbeten å sina fastigheter använde de arbetare direkt, utan att

hänvända sig till någon arbetsgivare. För att i någon mån giva den tillfälligt och

ständigt anställde arbetaren samma rättigheter, borde det, säger föreningen, sättas

en gräns för den tid, som ett arbete får pågå, innan försäkringsskyldighet inträder.

Som gräns borde sättas 2 dagsverken i följd eller 20 dagsverken per år och att arbetet

ej vore av svårare beskaffenhet, så att ej större risk för olyckshändelse förefinnes.

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

En eller flera

lagar.

Yrkes
sjukdomar.

Om denna gräns överskredes, borde varje person, som anställer arbetare, vara jämställd

med övriga arbetsgivare, som i förslaget omnämnts.

Lunds byggmästareförening framhåller, att varje ökning av arbetsgivarnes utgifter

skulle medföra, att allmänheten, då så ske kan, uppsökte den enskilde arbetaren

hellre än arbetsgivaren. En del hantverksidkare, särskilt de, som icke driva verkstadsrörelse,

voro, förklarar föreningen, ofta utsatta för en ganska kännbar konkurrens

från arbetarna, som åtaga sig att utföra vissa reparationsarbeten direkt hos allmänheten.

Enligt föreningens förmenande borde i lagen stadgas ersättningsskyldighet

för fastighetsägare med avseende å olycksfall, som kunna hända arbetaren under arbete,

som han sålunda för en fastighetsägares vinnings skull utför.

Visby fabriks- och hantverksförening erinrar beträffande ifrågavarande stadgande,

att orättvisan i denna bestämmelse framginge klart, om man betänker, att säsongarbetare

mellan Säsongerna ofta toge tillfällig sysselsättning hos någon, vilken annars

ej använde främmande arbetshjälp. Drabbades vid ett sådant tillfälle säsongarbetare

av ett olycksfall, så stode han eller hans efterlevande utan understöd blott för att

olyckshändelsen inträffade på en olämplig tid. Då det här icke rörde sig om tillfällig

arbetsgivares ersättningsplikt, utan om anmälningsplikt och på sin höjd betalningen

av en ringa försäkringspremie, borde man lätt nog kunna utfinna en bestämmelse,

varigenom alla arbetare skulle kunna bli delaktiga av den tilltänkta försäkringens

fördelar. Måhända borde då också i § 9 inryckas en särskild bestämmelse om ett

visst fixerat understödsbelopp åt sådana för tillfället lösa arbetare.

Styrelsen för svenska träarbetareförbundet anser, att undantag från lagens tillämpning

icke bör göras beträffande någon, som i verklig mening är arbetare. Att en

tillfälligt sysselsatt yrkesarbetares ersättningsrätt skulle vara beroende av om exempelvis

arbetsgivaren har tjänare (såvitt lagparagrafen vore att tolka på detta sätt), syntes

icke vara logiskt, och ansåge sig styrelsen böra påpeka, att det ingalunda är

ovanligt, att en yrkesarbetare har tillfällig sysselsättning hos en person, som icke bedriver

ifrågavarande yrke som näring.

C. J. Malmros i Kristianstads län finner avfattningen av förslaget angående användningen

av tillfälliga arbetare vara synnerligen otillfredsställande. Bland annat

syntes det direkt för industriidkarne medföra alltför stora och oproportionellt höga

kostnader, om en sammanslagning i detta försäkringshänseende gjordes mellan industriens

arbetare samt hos jordbrukarne och hos enskilda anställda, ty de oerhört ökade

administrations- och registreringskostnaderna samt utgifterna för läkarevård och dylikt,

som de båda senare kategorierna medförde, kunde ej täckas av på dem lagda premier,

utan komme att öka industriidkarnes premier i allt för hög g\ad.

Direktionen för sjömanshuset i Malmö framhåller, att från sjömanssynpunkt ingenting

kan finnas att erinra emot, att en enhetlig olycksfallsförsäkringslag för arbetare

inom alla näringar varder utfärdad. Genom en sådan enhetlig lagstiftning undveke

man den svårighet, som skulle varit att övervinna vid stiftande av en olycksfallsförsäkringslag

enbart för sjöfolk, nämligen att på ett tillfredsställande sätt begränsa

de kategorier arbetare, vilka skulle anses innefattas under benämning »sjöfolk».

Ledamoten av direktionen för sjömanshuset i Göteborg Alex. Thore har däremot, med

hänvisning till den utländska lagstiftningen samt tidigare svenska lagförslag i ämnet,

uttalat sig för att olycksfallslagstiftningen beträffande sjöfartsnäringen regleras genom

en särskild lag.

Beträffande kommitténs förslag till likställande av vissa yrkessjukdomar

med olycksfall i arbete hava i åtskilliga fall erinringar gjorts.

opaginerad Kontrollera mot PDF

K k iii/]. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111. 155$

Kung!. Majds befallningshavande i Jönköpings lira anför ifråga om bestämmelsen

rörande yrkessjukdomar, att densamma voro väl svävande och att samma skäl till

ersättning syntes förefinnas vid vissa andra specifika yrkessjukdomar. Svårighet

skulle även möta att avgöra, vid vilken tidpunkt ett olycksfall genom kronisk förgiftning

skall anses hava inträtt. Dessa förgiftingsfall borde därför uteslutas från

olycksfallsförsäkring.

Kungl. Majds befallningshavande i Gävleborgs län anser det vara att gå alldeles

för långt att räkna såsom olycksfall nästan alla slag av yrkessjukdomar.

Kungl. Maj ds befallningshavande i Västerbottens län anser det till beredande av

skälig lättnad för arbetsgivare i förevarande avseenden kunna ifrågasättas, om ej

olycksfallsförsäkringen borde inskränkas till rena olycksfall och sålunda noggrannare

skiljas från risker, som rätteligen tillhöra sjukförsäkringsområdet.

Kungl. Majds befallningshavande i Blekinge län anser det bäst att yrkessjukdomarna

hänföras till sjukförsäkringen.

Smålands och Blekinge handelskammare yttrar, att eu sträng begränsning bör givas

emellan »olycksfall» och »sjukdomsfall». Skulle eu ändring härutinnan göras ifråga

om giftiga ämnen, föresloge kammaren ett tillägg till bestämmelsen för utvisande

därav, att endast en hastig, oberäknelig inverkan av det giftiga ämnet må anses

såsom olycksfall.

Östergötlands och Södermanlands industri- och handelskammare samt handelskammaren

i Göteborg ävensom tekniska föreningen i Västerås anse yrkessjukdomarna rätteligen böra

upptagas i den obligatoriska sjukförsäkringen.

Skånes handels-, industri- och sjö fartskammare är av den uppfattningen, att på lik

nande sätt en bestämd åtskillnad bör upprätthållas emellan verkligt olycksfall i arbete

och sådan sjukdom, som ej av dylikt olycksfall härledes samt framhåller, att det kunde

ifrågasättas, huruvida det finnes möjlighet att bedöma, om sjukdomen i det särskilda

fallet enbart föranletts av giftigt, vid arbete begagnat ämne eller i större eller mindre

grad av andra orsaker, såsom till exempel särskild predisposition, andra sjuklighetstillstånd

eller dylikt, för vilket naturligen arbetsgivaren icke bör bära skadan. HäYidelskammaren

hemställde, att 2 § måtte ur förslaget utgå.

Handels- och industrikammaren för Örebro och Västmanlands län förordar jämväl, att

lagförslagets § 2 måtte utgå.

Handelskammaren i Gävle uttalar sina betänkligheter mot att utsträcka olycksfallsförsäkringen

utöver de rena olycksfallens ram. ©inge man över denna, vore att befara,

att gränsen mellan olycksfallsförsäkringen och sjukförsäkringen bleve alltmer

oklar, och skadlig förblandning så småningom inträdde. Åtminstone borde, såsom i

utländsk lagstiftning sker, de giftiga ämnen, varom fråga är, uttryckligen nämnas i

lagen. Begränsning till sådana ämnen borde ske, om vilka man med full säkerhet

visste, att de förorsakade förgiftning vid fabrikation.

Järnkontoret framhåller, att det torde bliva synnerligen svårt att avgöra, såväl

vilka sjukdomar i allmänhet torde räknas hit, som kanske ännu mera, för varje inträffat

sjukdomsfall, huruvida olycksfallsförsäkringslagen bör tillämpas eller icke.

Enligt tillgängliga statistiska uppgifter vore fall av ifrågavarande förgiftningssjukdomar

synnerligen fåtaliga, och då det syntes principiellt oriktigt att sammanblanda

sjukdomar och olycksfall, torde denna paragraf böra helt ur lagen utgå.

Svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd uttalar som sin mening, att sjukdomar,

även om de förorsakats av förhållanden vid arbetet, hörde till sjukförsäkringen,

och just att dylika sjukdomar hänföras dit, vore en av anledningarne till att,

där obligatorisk sjukförsäkring är införd, arbetsgivarna få bära en del av kostnaderna

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 93 b käft. (Bil. till Nr 111.) 20

s. 154 Kontrollera mot PDF

154 Kung\. Maj:tf; Nåd. Proposition Nr 111.

därför. Ginge man nu med på, att s. k. yrkessjukdomar hänföras under olycksfallsförsäkringslagen,

riskerade man att så småningom en mängd sjukdomar, t. ex. tuberkulos

m. fl., vilka antagas hava uppkommit eller förvärrats genom förhållandena

å arbetsplatsen, skjutas under olycksfallsförsäkringen och sålunda komma att i försäkringshänseende

vila uteslutande på arbetsgivaren.

Förste provinsialläkaren Ch. Lundberg i Jönköpings lön anser, att paragrafens

formulering är alltför svävande och därjämte innebure en orättvisa mot dem, som

ådraga sig yrkessjukdomar på annat sätt, t. ex. genom inandning av i och för sig ej

giftiga ämnen (bomull eller ull vid vaddfabriker, stendamm m. m. d.). Därjämte komme

svårigheter att uppstå för avgörandet, vid vilken tidpunkt ett olycksfall skulle anses

hava inträtt genom den kroniska förgiftningen.

G. J. Malmros i Kristianstads lön anser stadgandet i förslagets 2 § böra utgå,

enär dessa sjukdomar mera hörde hemma under en sjukförsäkringslag än under lag

om olycksfallsförsäkring.

Å andra sidan framhåller t. f. bergmästaren i västra distriktet Hj. Nordqvist, att

såväl principiella som praktiska skäl talade mot ett särskiljande av olycksfall och

yrkessjukdomar. Dylika skäl framträdde i än högre grad, om man i lagen sökte

göra åtskillnad mellan sjukdomar, som förorsakats av förgiftning och andra yrkessjukdomar.

Det innebure en inkonsekvens och en orättvisa att från lagens välgärningar

utesluta sådana arbetare, vilka fått sin hälsa bruten av andra i arbetets natur liggande

orsaker. För att taga ett exempel ur gruvfacket, vore det svårt att förstå,

varför en gruvarbetare, som fått sina andningsorgan förstörda genom daglig inandning

av borrmjöl vid torrborrning med moderna borrmaskiner, skulle vara utesluten

från ersättning blott därför, att det skadliga ämnet icke vore direkt av kemisk utan av

mekanisk verkan. I en mängd fall skulle det visserligen bliva omöjligt att avgöra, om

yrkessjukdom föreligger eller ej, och gällde detta i synnerhet inre sjukdomar, vilka kunna

hava sin orsak i yrkesutövningen, men även bero av andra orsaker (t. ex. kronisk

lungemfysem hos bergarbetarne, resp. lantbrukarne). Men å andra sidan förekomme

en rad sjukdomar, i synnerhet av yttre natur (cellvävnadsinflammationer, abscesser,

höft- och benskador, bråck, hudtuberkulos m. fl.), vilkas egenskap av yrkessjukdom i

de flesta fall lätt nog torde kunna konstateras. För sådana sjukdomar, varöver förteckningar

författningsvägen skulle utfärdas, borde lagen påbjuda försäkring.

T. f. bergmästaren i norra bergmästaredistriktet C. I. Asplund uttalar som sin

mening, att i allmänhet alla sådana sjukdomar, som bevisligen förorsakats av olämpliga

arbetsordningar, vare sig permanenta eller tillfälliga, eller av tvång till arbete

under vidriga naturförhållanden, då arbetet hade kunnat uppskjutas utan fara, borde

medföra rätt till ersättning.

Yrkesinspektören i femte distriktet D. Kempe anför, att bestämmelsen i 2 § syntes

för trång och borde utbytas mot: särskilt giftiga eller andra skadliga vid arbetet förekommande

ämnen.

Svenska pappersbruksföreningen hemställer om noggrant specificerande i lagen av

de yrkessjukdomar, lagen avser, eller om föreskrift i lagen om obligatorisk läkarundersökning

före antagande i arbete.

Malmö arbetarekommun finner, att alla egentliga yrkessjukdomar böra likställas

med olycksfall i arbete.

Direktionen för sjömanshuset i Malmö framhåller, att den föreslagna formuleringen

av § 2 icke är tillfredsställande ur sjöfolkets synpunkt sett, i det att paragrafen i

dess nuvarande avfattning icke likställer sådana speciellt för sjömän förekommande

yrkessjukdomar som skörbjugg, beri-beri och klimatfeber samt sådana förgiftningsfall

s. 155 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111. 155

ombord å fartyg, som förorsakas av giftiga dunster från vissa slag av last, med

olycksfall.

Direktionen för sjömanshuset i Hälsingborg erinrar om att sjöman är skyldig att

med de förbehåll, som stadgas i sjölagen och värnpliktsförfattningarne, vara fartyget

föraktlig under den tid, för vilken han blivit förhyrd, till varje hamn, dit redaren

sänder fartyget, även till sådana platser, där smittosamma sjukdomar, såsom kolera,

febersjukdomar m. fl. allmänt förekomma, och mot vilka han icke är i stånd att i

tillräcklig grad skydda sig. En hel del sjukdomar, som sjömannen under nämnda

förhållanden kan ådraga sig, måste därför hänföras till yrkessjukdomar för sjömannens

vidkommande, för vilka han också med rätta borde kunna påräkna skydd i likhet

med den yrkesarbetare, som förorsakas sjukdom genom särskilt giftiga vid arbetet

begagnade ämnen.

Sveriges fartygsbefälsförening framhåller riskerna för invaliditet genom klimatfebrar,

gula febern m. fl. sjukdomar, för smitta av vilka sjömannen under arbete i yrket

nödgas utsätta sig. Det synes föreningen att, åtminstone intill dess en lag om

obligatorisk försäkring mot sjukdom kommit till stånd, i olycksfallsförsäkringslagen

borde inrymmas bestämmelser, som tillförsäkra sjöfolket skadestånd även vid dödsfall

eller invaliditet av sådan anledning.

Svenska maskinbefälsförbundet och ledamoten av direktionen för sjömanshuset i Göteborg

Alex. Thore framhålla även, att § 2 borde kompletteras med bestämmelser till

skydd för de yrkessjukdomar, för vilka sjöfolket i vissa fall på grund av klimatiska

och ohygieniska förhållanden under tjänstens utövning äro utsatta,

I fråga om kommitténs förslag till försäkringens organisation hava

olika meningar gjort sig gällande.

Järnkontoret finner icke något vara att erinra mot kommitténs förslag, att försäkring

skulle kunna tagas även i arbetsgivarbolag, utan borde denna anordning betraktas

såsom en given förtjänst hos lagen, då därigenom större erfarenhet angående

erforderliga försäkringsavgifter samt försäkringens lämpligaste ordnande borde kunna

vinnas, än om försäkringen skulle omhänderhavas av en enda anstalt.

Däremot har Kungl. Maj ds befallningshavande i Gottlands län funnit det betänkligt

att utan synnerligen vägande skäl medgiva försäkring i av arbetsgivare bildade ömsesidiga

olycksfallsförsäkringsbolag. Vad kommittén i motiven andragit till stöd för

förslaget i berörda avseende funne Kungl. Maj:ts befallningshavande ej heller övertygande.

Genom den föreslagna anordningen riskerades enhetlighet i fråga om såväl

ersättningens bestämmande som lagens tillämpning i övrigt, en synnerligen ingående

kontroll å bolagen bleve erforderlig från statens sida och de arbetare, som försäkrats

i dylika bolag, bleve ändock ej fullkomligt säkerställda i fråga om ersättningens utfående.

Kungl. Maj:ts befallningshavande ansåge därför, att försäkringen borde ske uteslutande

i riksförsäkringsanstalten. Skulle emellertid försäkring medgivas även i enskilda

bolag, syntes böra ifrågasättas, om ej staten rättvisligen borde i sista hand

ansvara för ersättningen.

Malmö arbetarekommun vänder sig mot medgivandet i § 4, att försäkring må

kunna äga rum i solidariska arbetsgivarebolag, och uttalar det önskemålet, att försäkringen

obligatoriskt skall tagas i statens försäkringsanstalt. I och för sig, säger

kommunen, vore det föga tilltalande, därest arbetarförsäkringen här och var i bygderna

kanske rent av sammankopplades med brandstods- och kreatursförsäkringsbolagens

verksamhet. Framför allt måste emellertid betänkligheter resa sig mot en

FÖr säkring sinrättningar.

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

sådan ordning ur förvaltningssynpunkt. Därest nämligen ett otal av sådana små

försäkringsbolag finge uppstå, så bleve det ju en synnerligen vidlyftig och dyrbar

procedur att öva tillräckligt noggrann kontroll över alla dessa bolags soliditet. Och

anordnades ej eu effektiv kontroll, så löpte den försäkrade risk att ej utfå de förmåner,

lagförslaget ville tillförsäkra honom. Fördelen för arbetsgivaren att få försäkra

i ett arbetsgivarbolag i stället för en statsanstalt syntes på intet sätt uppväga

olägenheterna av allt det besvär, de kostnader och den osäkerhet, som anordningen

i fråga förorsakade. Kommunen uttalade dock sina farhågor i anledning av förslaget

att för nu förevarande gren av socialförsäkringen upprätthålla en särskild statsanstalt,

fristående från den förutvarande sociala försäkringsanstalten, pensionsstyrelsen. Det

syntes, som man vid en reformering av olycksfallsförsäkringslagen borde finna det

angeläget att antingen inorganisera riksförsäkringsanstalten i pensionsstyrelsen eller

ock på annat sätt vidtaga åtgärder till tryggande av enhetlighet i den sociala försäkringen.

Styrelsen för svenska metallindustriarbetarförbundet föreslår, att för vinnande av

full säkerhet för ersättningarna, försäkringen skall äga rum i riksförsäkringsanstalten.

Styr elsen för svenska sågverksindustriarbetarförbundet anser, att riksförsäkringsanstalten

bör garantera, att skadad erhåller ersättning.

Styrelsen för svenska träarbetarförbundet framhåller beträffande de i § 4 omförmälda

försäkringsbolagen, att säkrare garantier för deras fullgörande av sina förpliktelser

borde vinnas än enbart den i nämnda § föreskrivna ömsesidiga personliga ansvarigheten,

varjämte borde föreskrivas, att invalidräntas storlek alltid skulle fastställas

av riksförsäkringsanstalten, möjligen med rätt även för bolaget att föra klagan

hos försäkringsrådet.

Yrkesinsp ektören i femte distriktet D. Kempe framhåller, att de i 4 § omnämnda

lokala, ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagen endast efter erhållen koncession borde

få vara försäkringsgivare, då annars vid en sammanslutning av t. ex. hantverkare

eller mindre arbetsgivare, som icke äga betryggande ekonomisk bärkraft, försäkrade

arbetare icke lämnades tillräcklig säkerhet att utfå dem tillkommande skadeersättning.

Yrkesinspektören i sjätte distriktet G. Forsberg ifrågasätter också någon form av

koncession för arbetsgivarbolag.

I flertalet av de avgivna yttrandena påyrkas emellertid större frihet i fråga om

val av försäkringsanstalt, än av kommittén föreslagits.

Kungl. Maj-.ts befallningskavande i Jönköpings län anmärker, att de flesta nu befintliga

enskilda försäkringsbolag, vilka äro ställda under försäkringsinspektionens

överinseende, synas kunna erbjuda lika betryggande säkerhet som de på ömsesidighet

grundade arbetsgivareföreningar, i vilka enligt förslaget försäkring skulle få äga

rum. Det syntes till och med, att försäkringsbolagen erbjöde starkare garanti än

sammanslutningar av vissa arbetsgivare med mindre stark ekonomisk bärkraft. Det

kunde även ifrågasättas, huruvida ej konkurrensen med aSärsbolagen vore nyttig

för riksförsäkringsanstaltens utveckling i frigjordhet från byråkratiska former.

Liknande synpunkter framföras av Kungl. Maj-.ts befallningshavande i Västerbottens

och i Västmanlands län, varvid dock sistnämnda befallningshavande föreslår, att försäkringsskyldigheten

skulle anses fullgjord, om försäkringen toges i försäkringsbolag,

som av Kungl. Maj:t godkändes.

Kungl. Maj-.ts befallningshavande i Södermanlands och i Kristianstads län framhålla,

hurusom förvaltningskostnaderna skulle kunna nedbringas genom medgivande, att

s. 157 Kontrollera mot PDF

Kung}. Maj:ts Nåd. Proposition Nr IIP 157

försäkring av ifrågavarande slag finge tagas i varje av staten erkänd försäkringsinrättning.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Kronobergs, i Blekinge och i Örebro län anse det

kunna ifrågasättas, huruvida fog förefunnes för en sådan begränsning av arbetsgivarens

frihet i fråga om val av försäkringsanstalt, att affärsbolagen alldeles skulle

vara uteslutna såsom möjliga försäkringsgivare, huru solida de än kunde vara.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Värmlands län biträder i princip vad Uddeholms

aktiebolag yttrar (se nedan) angående rätt för enskilda arbetsgivare att under

vissa förutsättningar själv få vara försäkringsgivare.

Kronofogden B. A. Ljungberg i Kristianstads län finner affärsbolagens verksamhet ur

arbetsfördelnings- och ansvarighetssynpunkt vara synnerligen önskvärd, under förutsättning

att bolagen erbjuda säkerhet för sina förpliktelser.

Yrkesinspektören i sjätte distriktet G. Forsberg anser, att då väl affärsbolagen stå

under försäkringsinspektionens inseende, borde skadad arbetares rätt även hos dem

vara lika tryggad som hos arbetsgivarnes försäkringsföreningar, och icke heller torde

invaliditeter kunna antagas bliva snävare beräknade hos affärsbolagen än hos nyssnämnda

föreningar. Mot för lågt beräknade invaliditetsgrader funnes för övrigt det

korrektiv, att alla invaliditetsgrader skulle bestämmas av riksförsäkringsanstalten, vilket

gåve större likformighet och bättre säkerställer den skadades rätt.

Stockholms handelskammare anför, att något skäl att premiera ömsesidiga bolag framför

affärsbolag (aktiebolag) och förklara de senare bolagens försäkringar mindervärdiga syntes

icke hava blivit anfört av de kommitterade. Det kunde svårligen förutsättas, att det

ena slaget av bolag skulle ha större önskan än det andra att komma ifrån ett föreliggande

skadefall så billigt som möjligt. Men aktiebolaget riskerade genom stränghet

att mista sin kund (arbetsgivaren), vilken gärna unnade sin arbetare riklig betalning

på aktiebolagets bekostnad, och tvingades sålunda av konkurrensen till hovsamhet.

Arbetsgivarbolagets intresse sammanfölle däremot med arbetsgivarens strävan

att pruta ned ersättningen. Såge man åter på förmågan att fullgöra sina förbindelser,

borde först erinras, att det vore aktiebolagen, som i vårt land framfört olycksfallsförsäkringen

och under flere decennier bedrivit den med synnerlig framgång, så att de,

eller i allt fall flera av dem, själva vunnit en obestridlig soliditet. Huru i det avseendet

kunde komma att förhålla sig med arbetsgivarbolagen, vore svårt att förutsäga.

Lagförslaget fordrade endast, att delägarnes ansvarighet skulle vara obegränsad. Men

frågan vore, huruvida försäkringslagen gåve försäkringsinspektionen rätt att pröva de

enskilda delägarnes vederhäftighet. Handelskammaren måste i detta avseende befara,

att lagförslaget skulle möjliggöra försäkring i anstalter, vilkas vederhäftighet vore

synnerligen svår eller omöjlig att kontrollera, men förbjuda försäkring med frikallande

verkan för arbetsgivaren i anstalter, vilkas solvens vore otvivelaktig. En klar bestämmelse,

tillerkännande affärsdrivande bolag rätt att i full utsträckning meddela försäkring,

syntes böra inflyta i 4 §.

Jämväl Östergötlands och Södermanlands industri- och handelskammare, Smålands och

Blekinge handelskammare, Skånes handels-, industri- och sjöfartskammare, handelskammaren

i Göteborg, Västergötlands och Norra Hallands handelskammare, handelskammaren i Gäfie

samt Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare, svenska arbetsgivarföreningarnes förtroenderåd,

svenska pappersbruksföreningen, Göteborgs textilindustriförening, Sveriges all

manna handelsförenings förvaltningsutskott, tekniska föreningen i Jönköping, Sveriges redareförening

och ledamotm i direktionen för sjömanshuset i Göteborg Alex. Thore hava uttalat

sig för att försäkring enligt lagen skall få äga rum även i s. k. affärsbolag. Såsom

skäl härför har anförts huvudsakligen, att ifrågavarande lagbestämmelse skulle på ett

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

obehörigt sätt ingripa i affärsbolagens rätt till fri näringsutövning; att affärsbolagen i

allmänhet kunde antagas erbjuda lika stor säkerhet som arbetsgivarbolagen samt att den

fria konkurrensen på området lämpligen borde bibehållas, för att premierna skulle kunna

bliva så låga som möjligt. Skånes handels-, industri- och sjöj''artskammare föreslår emellertid

härvid, att rätt att bära den med försäkringen följande, enligt lagen ifrågakommande

ersättningsplikten borde tillerkännas såväl enskilda försäkringsinrättningar som

ock arbetsgivare själva under villkor, att av försäkringsrådet skälig befunnen säkerhet

för ersättningspliktens fullgörande i för varje fall av rådet föreskriven orduing

bliver ställd.

Direktionen för sjömanshuset i Göteborg anför, att stadgandet under 4 § praktiskt

taget torde komma att till sina konsekvenser medföra monopol för riksförsäkringsanstalten

å försäkring enligt lagen, då det kunde antagas förefinnas mycket liten benägenhet

att ingå såsom delägare i sådana enligt samma § nämnda försäkringsbolag,

däri delägarne skola ikläda sig ansvarighet personligen med all sin egendom för

bolagets förbindelser. Dessutom torde det vara föga överensstämmande med numera

omfattade ekonomiska principer att ålägga delägare i dylikt företag obegränsad personlig

ansvarighet och riktigare att ej bereda större svårigheter för åstadkommande

av dessa bolag, än som av verkligt behov vore av nöden. Det syntes därför skäligt,

att enahanda rätt att teckna försäkringar av ifrågavarande slag måtte medgivas åtminstone

sådant ömsesidigt försäkringsbolag, vars delägare voro arbetsgivare och för

vars förbindelser delägarne iklätt sig till visst belopp begränsad ansvarighet, såvida

ej medgivandet ansågs kunna utsträckas till att omfatta de svenska bolag, som uppfylla

enligt gällande allmän försäkringslagstiftning här i riket stadgade villkor för

utövande av försäkringsrörelse av liknande slag.

G. J. Malmros i Kristianstads län anser, att arbetares rätt till ersättning kunde

lika väl säkerställas genom att enskilda försäkringsinrättningar finge konkurrera om

försäkringarna, och att det även torde vara berättigat att arbetsgivaren själv finge

stå risken, om han presterade av t. ex försäkringsrådet godkänd säkerhet.

Uddeholms Aktiebolag anser, att det borde kunna tillåtas även sådana bolag, som

för ändamålet avsätta särskild fond av betryggande storlek, att själva få ombesörja

försäkringen. Bolaget ansåge synnerligen olämpligt, om riksförsäkringsanstalten gåves

en monopolställning, ty endast genom en sund konkurrens kunde denna affär liksom

varje annan skötas tillfredsställande.

Apotekaren S. Gullström i Karlstad anser kommittén möjligen i sin strävan efter

större trygghet gått längre än nödigt, då den utesluter de svenska försäkringsbolag,

som redan äro intresserade i förevarande försäkringsform. Det funnes anledning

förmoda, att åtskilliga arbetsgivare kunde med bolagen hava träffat fleråriga försäkringsavtal.

Vare sig då premien i förskott inbetalts för hela avtalstiden eller försäkringstagaren

bundit sig för dess inbetalande årligen under viss tid framåt, så

kunde för arbetsgivaren uppstå dubbel pålaga, så länge nyssnämnda avtal varade,

något som åtminstone borde motivera vissa övergångsbestämmelser. Gullström ifrågasätter,

om ej de större kommuner, som till äventyrs så önskade, borde medgivas

rätt att för sina arbetare själva övertaga ifrågavarande ansvar och detta utan att

behöva bidraga till riksförsäkringsanstaltens förvaltningskostnader.

I fråga om riksförsäkringsanstaltens organisation har yrkesinspektören i tredje

distriktet friherre A. Funck anfört, att statens försäkringsanstalt får mycket svårt att

kontrollera den mängd olycksfall, som inträffa landet runt, varför det syntes vara

lämpligt om, på större platser, underavdelningar inrättades, vilka kunde övervaka

olycksfallen. Genom dessa underavdelningar kunde även förhållandena på de olika

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111. l5il

arbetsställena lättare komma till försäkringsanstaltens kännedom och sålunda premierna

bestämmas mera rättvist i förhållandena till farlighetsgraden.

Kommitténs förslag, att sjukpenning på grund av försäkringen

skall utgå från och med dagen efter olycksfallet, dock under förutsättning

att sjukdomen varat minst tre dagar efter dagen för olycksfallet,

liar föranlett erinringar i ett flertal yttranden.

Kungl. lantbruksakademien anser det vara att befara, att bestämmelsen i förslaget,

att rätt till ersättning för förlorad arbetsförtjänst och för sjukvård skall inträda

utan karenstid, skulle innebära en lockelse, om ej direkt till simulation, så dock

till benägenhet att anse även obetydliga skador som orsak till arbetsoförmåga, för

att sålunda få några dagars arbetsledighet mot åtnjutande av en del av arbetslönen.

Denna bestämmelse skulle därför, anser akademien, komma att öka antalet av ersättningsanspråk,

långt över dem, som skulle framkomma, om någon karenstid vore

bestämd. Om ej, i saknad av lagstiftning om obligatorisk sjukförsäkring, karenstiden

borde sättas så lång, som lagen av den 5 juli 1901 stadgar, eller 60 dagar, vilket

dock beträffande jordbruket skulle falla sig ganska naturligt, då ju underhållsplikt

redan gällde enligt legostadgan och rätt allmänt tillämpades även för icke lagstadda

tjänare, så syntes det åtminstone vara lämpligt att bestämma, att rätt till ersättning

för genom olycksfallet förlorad arbetsförtjänst erhölles blott efter en så pass lång

karenstid, exempelvis eu vecka, att mindre skador kunde hinna gå över. Däremot

hade akademien intet att erinra emot, att rätt till erhållande av medicin och läkarvård

tillerkändes den skadade från och med dagen för olycksfallet.

Kungl. Maj.ts befallningshavande i Jönköpings län framhåller, att den s. k. karenstiden

helst bör bibehållas vid 60 dagar och åtminstone ej sättas lägre än till 30

dagar. Under tiden kunde ju möjligen en obligatorisk ersättning av till exempel en

krona 50 öre om dagen lämnas av vederbörande arbetsgivare för de kortare olycksfallen,

intill dess obligatorisk sjukförsäkring genomförts, då dessa olycksfall bliva

reglerade genom sjukkassorna. Karenstidens bibehållande skulle medföra en mycket

väsentlig minskning i riksförsäkringsanstaltens och övriga olycksfallsinrättningars arbete

samt av kostnaderna därför.

Kungl. Maj ds befallningshavande i Kronobergs lön anför, att från sakkunnigt håll

mot förslaget i denna del redan framställts kraftiga invändningar, vilka ock torde

förtjäna avseende, icke minst i vad de hänföra sig till svårigheten att kunna från

en central försäkringsanstalt erforderligen övervaka dylika skador ävensom till de

oproportionerliga förvaltningskostnader, vilka skulle föranledas av en sådan anordning.

Kungl. Maj ds befallningshavande i Gottlands lön anser det synnerligen önskvärt,

att arbetaren tillförsäkras ersättning jämväl under första tiden efter olycksfallet.

Men frågan vore, huruvida ej denna ersättning lämpligen borde åstadkommas genom

obligatorisk sjukförsäkring. Med hänsyn till denna frågas vikt ställde sig Kungl.

Maj:ts befallningshavande tveksam, om en lag angående obligatorisk olycksfallsförsäkring

med den omfattning, förslaget innebär, bör komma till stånd, förr än berörda

fråga varit föremål för en ingående, sakkunnig prövning. Att, sedan karenstiden en

gång blivit inordnad under den obligatoriska olycksfallsförsäkringen och de vidlyftigare

förvaltningsanordningar, som därav måste bliva en följd, vidtagits, frångå

berörda system torde säkerligen bliva förenat med betydande olägenheter, så mycket

mer som sjukförsäkringen möjligen komme att grundas på avgifter, icke av arbets
-

Ersättningen.

Karenstid.

s. 160 Kontrollera mot PDF

160 Kung1. Maj.is Nåd. Proposition Nr 111.

givarne, utan åtminstone delvis av de försäkrade. Kung!. Maj:ts befallningshavande

hölle alltså före, att karenstiden tillsvidare borde undantagas från lagens tillämpning.

Eungl. Maj:ts befallningshavande i Kristianstads län anser, att bestyret med alla de

talrika mindre olycksfallen, som enligt förslaget i regel skulle handhavas av riksförsäkringsanstalten,

skulle komma att kräva en mycket stor personal och föranleda eu

invecklad och kostsam förvaltning. I och för sig vore karenstidens borttagande fullt

befogat och överensstämmande med billighet och rättvisa, men att lägga hela det

nyss antydda härav förorsakade arbetet på ett centralt ämbetsverk kunde väl knappast

vara praktiskt. Då det, anför Kungl. Majrts befallningshavande vidare, icke kunde

komma att dröja så synnerligen länge, innan obligatorisk sjukförsäkring komme till

stånd här i landet, ville det synas, som om någon lämpligare provisorisk anordning

till dess kunde tillgripas. Den enklaste utvägen vore väl då att under ett sådant

provisorium låta arbetsgivarne under viss tid efter olycksfallet direkt utgiva ersättning

till de skadade. Härigenom undvekes att nu igångsätta en vidlyftig apparat,

som sedan kanske snart nog bleve till stor del överflödig.

Jämväl Kungl. Maj-.ts befallningshavande i Uppsala, i Södermanlands, i Kalmar, i

Gävleborgs och i Norrbottens län hysa betänkligheter i avseende å förslaget, i vad

detsamma innefattar ett fullständigt borttagande av karenstiden.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Blekinge län anser, att för vården under den

första tiden efter olycksfallet bör vara sörjt genom sjukförsäkring. Såsom interimsföreskrift,

innan frågan om obligatorisk sjukförsäkring blivit avgjord, föreslås, att

ersättning icke skall utgå för de första 10 å 14 dagarnas arbetsoförmåga, om denna

därunder upphört, men om densamma efter nämnda tids utgång kvarstode, skulle

olycksfallsersättningen utgå jämväl för denna tid.

Magistraten i Kristianstad anför, att det väl vore riktigt, att frånvaron i vårt land

av obligatorisk sjukförsäkring kunde äventyra varje ersättning åt arbetaren under

karenstiden. Men åläggandet av någon del av omsorgen å arbetaren själv borde verka

eggande just på hans intresse för den så maktpåliggande sjukförsäkringen. Och

rätten till olycksfallsersättning vid det obetydligaste olycksfall, vars verkningar kunde

uttänjas till tre dagars arbetshinder, kunde ej utan grand befaras giva anledning till

missbruk. Magistraten ifrågasätter karenstidens bibehållande, men förkortad till

förslagsvis trettio dagar.

Poliskammaren i Hälsingborg anser, att karenstiden borde fixeras till lägst 15

och högst 30 dagar och i samband därmed föreskrivas obligatorisk sjnkkasseförsäkring.

Enligt kronofogden B. A. Ljungbergs i Kristianstads län mening kan frågan om karenstidens

längd icke tillfredsställande lösas utan i sammanhang med ordnandet av sjukdomsf

örsäkringen.

Kronofogden Axel Sjöström i Kristianstads län vänder sig även mot att försäkringen

skulle omfatta jämväl obetydliga olycksfall.

Yrkesinspektören i andra distriktet Olof Hellström har bland annat ifrågasatt, huruvida

icke, intill dess obligatorisk sjukförsäkring blivit genomförd, reglerandet av de

kortvariga olycksfallen kunde ombesörjas av ortskassor genom riksförsäkringsanstaltens

ombud, som ju enligt kommitténs motivering bland annat skola redan från början

övervaka de skadade. Skadorna komme därigenom att snabbare regleras och ersättningsbeloppens

storlek att bättre kontrolleras.

Yrkesinspektören i femte distriktet D. Kempe och yrkesinspektören % åttonde distriktet

R. Sehenson hava uttalat sig för fastställande av en 14-dagars karenstid samt yrkesinspektören

i fjärde distriktet C. Häger för en dylik tid av 3 dagar.

s. 161 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

161

Yrkesinspektören i sjätte distriktet G. Forsberg, i sjunde distriktet B. Wieselgren ock

i nionde distriktet 0. Nylén hava förordat, att den obligatoriska försäkringen skall gälla

först efter en karenstid av 30 dagar, men skulle arbetsgivarne under denna tid

hava ersättningsplikt gent emot den skadade.

Bergmästaren i Gävle-Dala distrikt Th. Dahlblom anför, att om man vill, att kraftig

hjälp skall lämnas vid allvarligare skador, måste man genom en karenstid tillse, att obetydliga

skador icke berättiga till ersättning. Under karenstiden bör arbetaren vara

hänvisad till egna reserverade medel eller till privat av honom bekostad olycksfallsförsäkring.

Sveriges allmänna sjukkasseförbund har beträffande förevarande fråga avgivit ett

vidlyftigt yttrande och därvid i huvudsak anfört följande.

Det torde gälla såsom obestridligt att, om överhuvud taget en tillfredsställande

anordning skulle vinnas för de kortvariga fallens handhavande, torde näppeligen annan

utväg stå till buds än att hänvisa dem till sjukkassorna. Hänsynen till den i olycksfall

skadade fordrade detta, då denne därigenom vunne en snabb prövning av fallet,

och utan besvär och omgång kunde erhålla sin lagenliga ersättning omedelbart.

Skulle däremot prövning ske i en central anstalt, måste ovillkorligen detta medföra,

att densamma vilar på handlingar, varav vanligen följde, att den blir mera formell

och skematisk samt kräver en tidsutdräkt, som ej sällan torde föranleda, att den

sjuke först erhåller sin lagliga ersättning, sedan sjukdomen botats. Även ur rent

organisatorisk synpunkt torde det vara synnerligen egendomligt, om med stora kostnader

ordnades ett centralt verk för ett arbete, som man borde kunna få utfört av

därför intresserade frivilliga krafter ute i landets sjukkassor, varest redan nu ungefär

hälften av det antal, som skulle inordnas under den ifrågasatta lagen, vore tillförsäkrad

en ersättning vid olycksfall, oftast vida högre än lagen föreskreve och i

många fall fullt ut lika hög sjukpenning, som föreslås av ålderdomsförsäkringskommittén,

ehuru utan arbetsgivarnes medverkan. Man borde därjämte erinra sig, vilka

svårigheter med avseende å kontrollen, som måste följa av en central anstalts handhavande

av de s. k. kortvariga olycksfallen, varemot sjukkassorna redan vore organiserade

för denna uppgift, så att utövandet av denna del av verksamheten rent

automatiskt inordnade sig i det hela. Den omständigheten, att de s. k. yrkessjukdomarna

medtagits i olycksfallsförsäkringen, gjorde det ävenledes synnerligen önskvärt,

att sjukkassorna bleve bärare av densamma med ovan angiven begränsning,

enär eljest säkerligen tvistigheter skulle uppkomma, huruvida förekommande fall vore

att hänföra till sjukförsäkringen eller olycksfallsförsäkringen.

Av dessa skäl ville förbundet livligt förorda, att den ändring företogs i föreliggande

förslag, att de s. k. kortvarigare olycksfallen icke förlädes till en central anstalts

prövning. Det torde vara sannolikt, att detta måste medföra, att ett provisoriskt

arrangemang måste ske för den jämförelsevis korta tid, varunder den obligatoriska

sjukförsäkringen förberedes. Men detta syntes vara avgjort att föredraga, även om

därav skulle följa några tillfälliga olägenheter, blott statsmakterna därmed bleve

obundna att för framtiden* organisera den obligatoriska olycksfallsförsäkringen på

sådant sätt, att den i allo kunde tillfredsställa såväl samhällets som den försäkrades

berättigade anspråk. Förbundet vågade dessutom hysa den förhoppningen, att ett

dylikt provisorium borde kunna ordnas utan alltför stora olägenheter. Framför allt

syntes det förbundet berättigat, att icke någon avprutning eller försämring skedde

i de försäkrades villkor under denna tid gent emot vad kommittén föreslagit, enär

det måste anses synnerligen önskvärt, att de av densamma föreslagna förbättringarna

trädde i kraft så fort ske kunde. Hur ett provisorisk inordnande i försäkringen av

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 93 b höft. (Bil. till Nr 111.) 21

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

de kortvarigare olycksfallen skulle ske, därom torde olika meningar kunna råda.

Enklast torde vara att för dessa fall bibehålla arbetsgivarens direkta ersättningsplikt,

något som med hänsyn till hans solvens icke bör möta alltför stora svårigheter för

dessa fall. Då emellertid en viss risk alltid förelåge för den försäkrade, borde kommunen

här åläggas att i de fall, då arbetsgivarens ersättning uteblir, utan dröjsmål

utbetala densamma, vilket lämpligen kunde ske genom en sjukkassa. Tvister kunde

avgöras av riksförsäkringsanstalten.

Sociala rådets sektioner för sjukkasseväsen samt arbetarskydd och arbetarfrågor i allmänhet

hava även haft vissa uttalanden uti förevarande ämne; och hänvisas i fråga

härom till socialstyrelsens underdåniga utlåtande.

Samtliga handelskammare, som yttrat sig i ämnet ävensom Sveriges allmänna

handelsförenings förvaltningsutskott, svenska arbetsgivarföreningarnas förtroenderåd, svenska

pappersbruks)öreningen, järnverksföreningen, Göteborgs textilindustriförening, Sveriges redareförening,

tekniska föreningen i Västerås, Sveriges liantverksorganisation och C. J. Malmros i

Kristianstads län hava vänt sig mot kommitténs förslag, att ersättning på grund av

försäkringen skulle utgå utan egentlig karenstid; och har härvid huvudsakligen följande

anförts. Förvaltningskostnaderna för olycksfallsförsäkringen skulle bliva alltför

höga, om densamma belastades med alla de kortvariga olycksfallen. Dessa olycksfall

borde lämpligen hänvisas till en blivande obligatorisk sjukförsäkring. Intill dess sådan

sjukförsäkring blivit genomförd, borde, enligt ett flertal yttranden, arbetsgivaren

åläggas direkt ersättningsskyldighet för ifrågavarande olycksfall.

Östergötlands och Södermanlands handels- och industrikammare, Smålands och Blekinge

handelskammare, Västergötlands och Norra Hallands handelskammare, handelskamrarna i

Karlstad och Gävle, Sveriges allmänna handelsförenings förvaltningsutskott, svenska arbetsgivarföreningarnas

förtroenderåd, svenska pappersbruks)Öreningen, järnverksf öreningen, tekniska

föreningen i Västerås och C. J. Malmros förorda härvid en karenstid av 60 dagar för

rätt till ersättning från den obligatoriska olycksfallsförsäkringen. Skånes handels-, industri-

och sjö fartskammare föreslår en dylik karenstid av 30 dagar samt Västernorrlands

och Jämtlands läns handelskammare en karenstid av fyra veckor.

Smålands och Blekinge handelskammare anser lämpligt, att i avvaktan på genomförandet

av obligatorisk sjukförsäkring stadgas skyldighet för arbetsgivaren att under

den av kammaren föreslagna karenstiden utgiva i sjukpenning för kvinna en krona

och för man 1 krona SO öre. Denna ersättning borde dock ej utgå, om arbetaren

från annat håll, med eller utan arbetsgivarens bidrag, åtnjöte sådan sjukpenning.

Sveriges allmänna handelsförenings förvaltningsutskott föreslår 1 krona 50 öre om

dagen under karenstiden.

Handelskammaren i Gävle föreslår ersättning av arbetsgivaren under karenstiden

med 1 krona om dagen från och med fjärde dagen efter olycksfallet ävensom erforderlig

läkarvård och läkemedel från och med dagen för olycksfallet.

Svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd skulle anse lämpligt, att det infördes

en graderad skala för ersättningen av arbetsgivaren under karenstiden, därvid även

eventuellt kunde tagas hänsyn till ortsförhållandena, ävensom att det toges under

övervägande, om ej staten eller kommunerna kunde åtaga sig garanti för ersättningarne

under samma tid.

Tekniska föreningen i Västerås föreslår, att den arbetsoförmögne av arbetsgivaren

skall under karenstiden åtnjuta en sjukpenning av 1 krona eller 1 krona och 50

öre för dag från och med dagen efter olycksfallet och att, intill dess sjukförsäkringsverksamheten

vore färdig att övertaga ansvaret för denna sjukpennings utbeta
-

s. 163 Kontrollera mot PDF

163

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

lande, riksförsäkringsanstalten skulle föreskriva, vilken säkerhet kunde synas vara behövlig

att låta arbetsgivaren prestera för fullgörandet av denna förpliktelse.

Järnverks för eningen ifrågasätter en ersättning av 1 krona om dagen under

karenstiden.

Järnkontoret yttrar, att det syntes mest önskvärt, att den vidare behandlingen

av förevarande lagförslag Ange ske i samband med frågan om sjukförsäkring, eller

ock, om så icke kunde ske, att en karenstid av förslagsvis den längd, som är i nu

gällande lag stipulerad, eller 60 dagar, bestämdes åtminstone för alla sådana personer,

som hade fast lön, och där minskning i avlöning under sådan tid ej skedde (jfr

järnkontorets yttrande under »dubbelförsäkring»).

Tekniska föreningen i Jönköping har intet att erinra mot att ersättning beredes

jämväl vid sådana olycksfall, som vålla kortare nedsättning av arbetsförmågan, men

anser sig böra betona nödvändigheten därav, att regleringen av de lättare olycksfallsskadorna

göres så litet omständlig, som förhållandena kunna medgiva, samt i övrigt

så organiseras, att de därmed förbundna förvaltningskostnaderna hållas inom måttliga

gränser. Därest en obligatorisk sjukförsäkring bleve genomförd, borde till denna

försäkring överföras de följder av olycksfall i arbete, som inskränka sig till kortare

varaktighet.

Ledamoten av direktionen för sjömanshuset i Göteborg Alex. Thore framhåller, att

enligt §§ 64 och 90 i sjölagen en obligatorisk sjuk- och olycksfallförsäkring, eller

egentligen ersättningsplikt, under minst fyra veckor funnes i gällande kraft för sjöfolket,

varför i fråga om sjömansyrket anledning ej funnes att låta den egentliga

olycksfallsersättningen omedelbart taga sin början, utan borde denna, för att lämpligen

ansluta sig till föreskrifterna i sjölagen, träda i kraft först efter det redarens ersättningsskyldighet

upphört.

Förste provinsialläkaren i Jönköpings län Ch. Lundberg finner borttagandet av karenstiden

fullt motiverad.

Greve H. Wachtmeister å Strömsbergs bruk anser, att antingen borde vid sjukdom

den skadades avlöning sänkas eller ock ersättning utgå först efter en tids sjukdom.

Disponenten Jör Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag fil. doktor Hg. Lundbohm hyser

allvarliga betänkligheter mot ersättningens utgående redan från första dagen efter

olycksfallet, om väsentlig nedsättning av den skadades arbetsförmåga varar under

mer än tre dagar. Det frestade alltför mycket en lindrigt skadad person att söka

förlänga arbetsoförmågan till den 4:de dagen, på det att ersättning må utgå, och

det mötte allt för stora svårigheter att utöva verksam kontroll. Om ersättning skulle

utgå från första dagen efter olycksfallet, så borde detta endast tillämpas för sådana

fall, som varade under mer än exempelvis 30 dagar. För fall av kortare tid borde, i

likhet med vad som skedde i vanliga sjukkassor, ersättning ej utgå för de 4 första dagarna.

Styrelsen för svenska måleriarbetarförbundet påpekar de svårigheter, som måste

uppstå, då alla olycksfall i arbete skola behandlas av en central ledning.

Från flera håll uttalas farhågor för att, om karenstiden borttages,

ett avsevärt antal arbetare komma att vara dubbelförsäkrade.

Överståthållarämbetet erinrar om att förutom sjukpenningen skulle den skadade

äga erhålla läkarvård och läkemedel samt vara oförhindrad att till fullo uppbära

exempelvis den kontanta sjukhjälp, som kan tillkomma honom från sjukkassa, och

alltså, såsom kommittén även framhåller, kunna under sjukdomen komma att erhålla

Dubbelför
säkring.

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

högre inkomst, än som motsvarar hans vanliga arbetsförtjänst. En sådan anordning

syntes så mycket mindre tillfredsställande, som ur förslaget uteslutits stadgandet i

gällande lag, att ersättning ej utgår för skada, som den skadade genom grov vårdslöshet

själv ådragit sig, och därmed även den maning till försiktighet, denna bestämmelse

innebär.

Kungl. Maj ds befallning shav ande i Jönköpings län framhåller jämväl, att det enligt

förslaget ofta kunde inträffa, att arbetaren gjorde en ekonomisk förtjänst på olycksfallet.

Detta kunde leda till ökad vårdslöshet från arbetarens sida samt hava till

följd, att arbetare efter olycksfall dröjde så länge som möjligt med att återgå

till arbete.

Kungl. Maj ds befältning shav ande i Norrbottens län framhåller i huvudsak samma

synpunkter som överståthållarämbetet, samt påpekar därjämte, att arbetsgivarna

om kommitténs förslag i denna punkt bleve lag, kunde frestas att indraga sina bidrag

till sjukkassorna, vilket givetvis skulle vara en allvarlig sak för sjukkasserörelsen.

Finge omförmälda olämpliga förhållanden bestå ett antal år framåt, torde det

icke heller bliva lätt att exempelvis i sammanhang med en blivande lag om obligatorisk

sjukförsäkring åstadkomma rättelse i anmärkta avseende. Förbud borde utfärdas

för statsunderstödd sjukkassa att utgiva ersättning samtidigt med och vid sidan

av skadestånd enligt olycksfallslagen.

Järnkontoret yttrar, att för obligatorisk försäkring väl torde böra uppställas såsom

grundprincip, att försäkringen icke är avsedd att genom ersättningsbeloppen bereda

den försäkrade större ekonomiska fördelar, än han eljest har. Enligt förslaget kunde

emellertid så bliva förhållandet i många fall, till exempel för den icke oväsentliga

grupp försäkrade, som omfattade löntagare med månads- eller årslön, däribland samtliga

personliga tjänare och tjänarinnor, och för vilka avdrag i allmänhet icke gjordes

för sjukdom. Järnkontoret ifrågasatte därför, som redan nämnts, för denna kategori

av försäkrade en längre karenstid än för daglönare. Vidare kunde i vissa fall, utom

olycksfallsersättningen till högsta belopp, komma att utgå ersättning från enskild

sjukkassa med statsunderstöd, och staten sålunda få bidraga till ett högre ersättningsbelopp,

än lagen avsåge. Bestämmelser, som reglerade dessa förhållanden, borde sålunda

utfärdas för sådana sjukkassor, som hade statsunderstöd.

Stockholms handelskammare, Västergötlands och norra Hallands handelskammare, handelskammaren

i Gävle, Sveriges allmänna handelsförenings förvaltningsutskott, svenska arbetsgivarföreningarnas

förtroenderåd, svenska pappersbruksföreningen, järnverksföreningen och

Göteborgs textilindustriförening framhålla jämväl olägenheterna av att ersättning från

såväl olycksfallsförsäkringen som sjukkassa utgår.

Östergötlands och Södermanlands industri- och handelskammare anför, att om en arbetare,

som förtjänar 6 kronor om dagen, det vill säga 36 kronor i veckan, erhölle 4

kronor om dagen (även helgdagar) från riksförsäkringsanstalten, det vill säga 28 kronor

i veckan samt till exempel 2 eller 3 kronor per dag från sin sjukkassa, hade

han det i ekonomiskt avseende bättre som sjuk än som frisk, vilket givetvis kunde

innebära stora frestelser och ej borde förekomma. Särskilt vid smärre olycksfall

borde ersättningarna för den skull vara betydligt lägre än som föreslagits, och dubbelförsäkringar

böra förhindras.

Smålands och Blekinge handelskammare yttrar att, därest sjukpenning utginge samtidigt

från statsunderstödd sjukkassa och från försäkringsanstalt den skadade komme

att erhålla en sjukpenning, som ofta skulle överstiga hans vanliga dagspenning. Enär

ett sådant förhållande skulle strida mot lagens ändamål, måste avdrag föreskrivas

antingen för sjukkasseunderstödet eller — ifråga om resp. sjukkassebidrag — för

olycksfallsersättningen.

s. 165 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

165

Förste provinsialläkaren i Jönköpings län Ch. Lundberg ansluter sig till den i

motiveringen uttalade tanken, att såsom ytterligare villkor för utfående av statsbidrag

till sjukkassa bestämdes, att kassan icke skulle äga att meddela sjukhjälp

under viss tid för sjukdom till följd av olycksfall i arbete enligt olycksfallslagen,

samt erinrar i samband därmed, att med den väsentligt höjda sjukpenning kommittén

föreslår, vilken dock vore skälig, arbetare, som samtidigt uppbure bidrag från sjukkassa,

skulle vid olycksfall i allmänhet komma att få högre inkomst, än när han arbetade.

Erfarenheten bland läkarne vore ganska enstämmig i att anse detta förhållande

vara mindre lämpligt. Det hade nämligen ofta visat sig vara mycket svårt

att få en arbetare att under dylika förhållanden återgå till sitt arbete; och läkarens

ställning kunde bliva synnerligen otrevlig, när det gällde arbetarens friskskrivande.

Detta vore en fråga av stor principiell betydelse.

Greve 11. Wachtmeister, Strömbergs bruk, framhåller, att arbetare i regel tillhöra

någon sjuk- och begravningskassa samt erhålla sålunda även bidrag från denna.

Såge de, att de förtjäna på sin sjukdom, torde varken läkare eller arbetsgivare kunna

förmå dem att i rätt tid återinträda i arbetet.

Liknande synpunkter göras gällande även av F. Gröna för Söderfors bruk och av

Dannemora gruvintressenter.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västerbottens län anser det böra övervägas, om

icke den föreslagna ersättningen av två tredjedelar av den skadades arbetsförtjänst

borde minskas i den mån särskild gottgörelse på grund av delaktighet i sjukkassa

jämväl stode till buds.

TJddeliolms aktiebolag anser det nödvändigt att stadga, att, därest arbetaren vore

medlem i en eller flera sjukkassor, olycksfalls- och sjukkasseersättningar tillsammans

icke finge uppgå till mera än 2/s av hans normala arbetsförtjänst.

Disponenten för Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag, fil. doktor Hj. Lundbohm framhåller,

att det torde vara nödvändigt att i samband med lag om ersättning vid olycksfall

även göra sådan ändring angående sjukkassor, ätt ersättningen icke utginge för

sjukdom i följd av olycksfall från statsunderstödd sjukkassa, men att intet hinder

skulle finnas för sådan sjukkassa att å särskild avdelning, som ej erhölle statsunderstöd,

försäkra mot olycksfall. Nödvändigt vore säkerligen även, att i lagen intoges

bestämmelser, att sammanlagda ersättningar och understöd under sjukdom ej finge

uppgå till mer än en viss procent av arbetslönen.

Beträffande ersättningarna i allmänhet har

Kungl. Maj ds befallningshavande i Östergötlands län anfört, att det visserligen kunde

råda olika åsikter, huruvida de ersättningsbelopp, som i de särskilda fallen skulle

enligt förslaget utgå, vore på ett tillfredsställande sätt avvägda, men kunde för sin

del icke finna, att de i stort sett vore oskäligt tilltagna. Dock ansåge Kungl. Maj:ts

befallningshavande det böra tagas i övervägande, huruvida icke i lagen borde inrymmas

föreskrifter, avseende de fall, där den skadade utöver bestämmelserna i densamma

från annat håll i anledning av olycksfallet beredes understöd.

Kungl. Maj-.ts befallningshavande i Jämtlands län yttrar, att ersättningsbeloppen

synas vara på önskvärt sätt avvägda, om hänsyn allenast tages till det behov, som

hos ersättningstagaren skall tillgodoses. Men huruvida dessa belopp voro med hänsyn

till försäkringstekniska grunder riktiga och till sina konsekvenser fullt ändamålsenliga,

tilltrodde sig Kungl. Maj:ts befallningshavande icke att bedöma.

Ersättningarna

i

allmänhet.

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111.

Landssekretariatet yttrar, att de i det framlagda lagförslaget föreskrivna ersättningsbeloppen

vore i huvudsak nöjaktigt avvägda, men syntes dock önskvärt, att

även den lägsta inkomsten vid hel invaliditet berättigade till en livränta av 300 kr.

pr år och en sjukpenning av minst 1 krona per dag.

Lunds byggmästareförening har ingenting att erinra beträffande arbetaren i lagförslaget

tillerkända ersättningsgrunder.

Däremot erinrar överståthållareämbetet bland annat om ersättningsbeloppen enligt

lagen om allmän pensionsförsäkring och yttrar vidare följande. För att icke försvåra

socialförsäkringens utsträckning till andra önskvärda områden än det nu tillgodosedda

och för att möjliggöra en så vitt ske kan lika och jämn fördelning av förmåner

bland av skilda anledningar understödsbehövande syntes det vara av vikt att

icke för nu avsedda fall sätta understödet högre, än att något så när motsvarande

förmåner kunde under andra, men liknande förhållanden beredas. En sådan måtta

syntes icke vara iakttagen i förslaget, som i stället vid understödsbeloppens bestämmande

går ända till, ja till och med överskrider den högsta gräns, som skäligen

borde kunna ifrågakomma.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Kronobergs län har funnit den föreslagna stegringen

i ersättningsbeloppen anmärkningsvärd vid en jämförelse med förhållandena

enligt nu gällande lagstiftning.

Yrkesinsp ektören i åttonde distriktet R. Schenson finner, att det kan sättas i fråga,

huruvida ej någon jämkning av ersättningsbeloppens storlek vore lämplig.

Skånes handels-, industri- och sjö fartskammare finner de föreslagna ersättningarna

synnerligen höga även med hänsyn till vad i utlandet ansetts böra komma en skadad

arbetare till godo. Handelskammaren anser sig sålunda endast kunna lämna hithörande

del av förslaget utan bestämd motsägelse, därest de av handelskammaren

föreslagna restriktionerna beträffande såväl karenstiden som grunderna för arbetsförtjänstens

beräkning och sjukpenningens utgivande kunde förväntas bliva bifallna.

Handelskammaren i Göteborg framhåller, att beloppen av livräntorna icke stå i

rimligt förhållande till dem, som genom den allmänna ålderdoms- och invaliditetsförsäkringen

kunna erhållas, och vad livräntor till efterlevande beträffar ej heller till

eljest av allmänna medel utgående understöd, vilket allt måste verka orättvist.

Smålands och Blekinge handelskammare finner anmärkningsvärd den höjning, som

föreslagits utöver 1908 års förslag.

Järnkontoret ifrågasätter, huruvida icke förslaget i sin helhet vore lagt på väl

hög basis, synnerligast i jämförelse med de belopp, som utginge enligt lagen om

allmän folkpensionering.

Svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd yttrar att en höjning av olycksfallsersättningarna

vore av behovet påkallad, men rådet ansåge dock, att det nu framlagda

förslaget vore allt för frikostigt och lade alltför tunga bördor på arbetsgivarne.

Jämväl ur det allmännas synpunkt vore en alltför riklig ersättning för olycksfall i

arbete ur flera synpunkter förkastlig. Även om man icke gärna vill tänka sig, att

den skulle kunna framkalla självförvållade olycksfall — något som väl endast i undantagsfall

skulle bliva förhållandet •— så ledde den helt naturligt därtill, att den tid,

under vilken den skadade avhåller sig från arbete, onödigtvis förlänges. Har den

skadade lika eller i det närmaste lika stor inkomst i ersättning för olycksfall som i

dagslön, har han ju åtminstone ej något ekonomiskt skäl att längta åter till arbetet

utan kan bekvämt taga sig en vilotid. Slutligen vore att märka, att en alltför riklig

olycksfallsersättning lätt giver anledning till jämförelse med ålderdoms- och invalidi
-

s. 167 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111. 167

tetsförsäkringens understöd och kan bringa den senare försäkringen, vilken är och

måste vara långt njuggare, i vanrykte.

Göteborgs textilindustriförening anser även det betänkligt, att ersättningen vid

olycksfall bestämts till ett så högt belopp, att den icke alls stode i en lämplig proportion

till den ålderdomspension, som utgår enligt lagen om allmän pensionsförsäkring.

Vidare framhålles, att livränta beräknad till 2/3 av den årliga arbetsförtjänsten

förefaller vara för högt tilltagen och lämpligen böra begränsas till hälften av nämnda

arbetsförtjänst.

Uddeholms aktiebolag anser en olycksfallsersättning av 50 % fullt tillräcklig.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Värmlands län biträder i princip vad Uddeholms

aktiebolag yttrar beträffande storleken av ersättningarna.

Direktören för Baltiska trävaruaktiebolaget Georg Andersson anser, att särskild försiktighet

borde iakttagas ifråga om bestämmande av ersättningsbeloppen, åtminstone

under de första åren efter det lagen trätt i kraft. Det torde väl icke möta något

egentligt hinder att efter ett visst antal år, sedan större erfarenhet vunnits och bördan

måhända lättare kunde bäras, höja ersättningsbeloppen, om så befunnes lämpligt

och rättvist.

Handelskammaren i Göteborg framhåller, att det icke finnes i förslaget angivet,

huruvida sjukpenning och livränta skola beräknas efter glidande skala, så att desamma

på varje tid komma att svara mot den skadades eller avlidnes möjliga arbetsförtjänst,

vilket, enligt handelskammarens förmenande, borde vara fallet.

Bergmästaren i Gävle—Dala distrikt Th. Dahlblom anser, att ersättningen icke borde

utgå efter arbetsförtjänst utan ställas i visst förhållande till i länets markegångstaxa

för dagsverke fastställt pris under det föregående året, varigenom försäkringsanstalterna

kunde bliva i tillfälle att tämligen säkert beräkna det kommande årets premier.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jämtlands län finner förslaget att bestämma

sjukpenningen vid väsentlig nedsättning av arbetsförmågan till 2/3 av dags förtjänsten,

i och för sig ej vara föremål för anmärkning.

Svenska järnvägsmannaförbundets avdelning n:r 160 i Arvika, framhåller, att därest

lagen jämväl skulle avse järnvägsmännen, deras ersättning även vid olycksfall av

övergående natur komme att reduceras med en tredjedel av månads- eller dagspenningen.

Men då förbundet förmodar, att de arbetare, som hade anställning vid statens

eller enskilda järnvägar, icke behövde befara någon minskning i berörda hänseende,

uttalar förbundet sin enhälliga anslutning till kommitténs förslag.

Styrelsen för svenska metallindustriarbetarförbundet föreslår, att sjukpenning må

höjas från i förslaget angivna 2/''3 till 4/5 av den skadades dagliga arbetsförtjänst.

Styrelsen för svenska sågverksindustriarbetarförbundet anser, att lägsta sjukpenning

bör utgå med 1 kr. pr dag.

Överståthållareämbetet, Smålands och Blétnnge handelskammare, Östergötlands och Söder

manlands handels- och industrikammare, handelskammaren i Göteborg och Dannemora gruvintressenter

erinra, att sjukpenningen i själva verket skulle utgå med omkring åttio

procent av den inkomst, som, efter fördelning av årsförtjänsten på årets alla dagar,

belöper på dag.

Bergmästaren i Gävle—Dala distrikt Th. Dahlblom framhåller, att enligt 6 § skulle

sjukpenningen, då året har omkring 300 arbetsdagar, per söckendag räknat, utgå med

82,5 % eller ä/6 av arbetsförtjänsten.

Göteborgs textilindustriförening yttrar att, då sjukunderstödet enligt lagen skall

utgå sön- och helgdagar, ersättning effektivt komme att utgå med 80 procent i

Sjukpen
ningen.

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

stället för i lagen bestämda 66 2/3 procent. Detta komme helt säkert att bl. a.

verka så, att man sökte draga ut på sjuktiden vid de mindre, kortvariga olycksfallen

för att på så sätt erhålla ett slags semester mot avstående endast av 20 procent

av avlöningen.

Sveriges allmänna handelsförenings förvaltningsutskott anser, att då enligt den föreslagna

bestämmelsen sjukpenningen utgår även för helgdag, en reduktion från 66 2/3 %

till 50 % syntes vara befogad.

Malmö byggmästareförening anser, att sjukpenningen bör bestämmas till 50 % av

avlöningen, för att ej kostnaden må bliva allt för betungande för arbetsgivaren.

Det synes Västergötlands och Norra Hallands handelskammare vara lämpligast att

fixera sjukpenningen till 2/3 av arbetsförtjänsten oberoende av dagpenningen, ty eljest

komme de, som blott arbetade om vardagar, i gynnsammare ställning än de, som arbetade

veckans alla dagar. *

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare påpekar, att beträffande de ersättningar

åt arbetare, som skadats till följd av olycksfall i arbete, ingen skillnad

gjorts mellan den, som är fö^örjningspliktig gentemot andra eller icke. Handelskammaren,

som ansåge detta som en betänklig brist, ville därför föreslå ett tillägg härutinnan

av innebörd, att den, som icke är försörjningspliktig gentemot andra, aldrig bör

erhålla högre sjukpenning än som motsvarar en tredjedel av den skadades dagliga arbetsförtjänst.

Vad de föreslagna ersättningarna till försörjningspliktiga angår, funne

handelskammaren, att en reducering även för dessa borde ske så till vida, att en

sjukpenning, motsvarande 60 % av den skadades dagliga arbetsförtjänst, skulle uppnås

från och med femte veckan efter olycksfallet, och att ersättningen dessförinnan

utginge efter graderad skala, med 40 % av den skadades arbetsförtjänst under första

veckan, 45 % under andra, 50 % under tredje och 55 % under fjärde veckan.

Handels- och industrikammaren för Örebro och Västmanlands län föreslår även, att

ersättningen endast successivt i mån av arbetsoförmågans långvarighet må höjas till

i förslaget upptagna andel av beräknad dagsinkomst.

Skånes handels-, industri- och sjöfärtskammare hemställer, att därest ersättning

skall utgå för hela den tid, som föreslagits, ersättning under de 30 första dagarne

efter olycksfallet fastställes till mindre belopp än de av kommitterade föreslagna. Man

torde nämligen böra utgå därifrån, att sjukkassorna såsom hittills bliva av arbetarne

anlitade, ävensom taga hänsyn därtill, att påföljderna av det mindre olycksfallet för

en arbetare torde kunna överkommas utan avsevärdare hjälp i form av ersättning.

Vid sådant förhållande anser sig handelskammaren böra hemställa, att därest ersättning

även under den av handelskammaren föreslagna karenstiden av trettio dagar

skall utgå, densamma begränsas till högst ett belopp motsvarande en tredjedel av den

skadades dagliga arbetsförtjänst. Handelskammaren hemställer emellertid att, därest

stadgandena i § 6 och § 9 mom. 4 i övrigt bibehållas oförändrade, sjukpenningen

endast måtte utgå för söckendag.

Bergmästaren i mellersta distriktet C. O. Norelius anser, att sjukpenningen icke bör

göras så beroende av arbetarens dagsförtjänst, som förslaget avser. Vid övergående

oförmåga till arbete hade den, som uppburit högre avlöning, lättare att reda sig än

den, som uppburit en lägre avlöning. Vid mycket höga förtjänster kunde ock den

stora sjukpenningen fresta till mindre skötsamhet, varigenom sjukhjälpstiden förlänges.

Bergmästaren föreslår, att sjukpenningen skall utgå med en krona per dag, ökad med

V, av arbetsförtjänsten. Vid olika förtjänster skulle sjukpenningen enligt förslaget

och enligt bergmästarens framställning få följande utseende:

s. 169 Kontrollera mot PDF

Kungt. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

169

vid en dagsförtjttnifc

av:

enligt kommitténs

förslag:

enligt bergmästarens

förslag:

5: 10

4: 50

3: 90

3: 00

2: 40

1: 80

1:50

3: 40

3: 00

2: 60

2: 00

1: 60

1: 20

1: 00

2: 70

2: 50

2: 30

2: 00

1: 80

1: 60

1: 50

Svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd anser, att sjukpenningen borde utgå

med */s av dagsförtjänsten, beräknad till Vass av den årliga arbetsförtjänsten. Ett

särskilt skäl för denna ändring läge däri, att då enligt förslaget sjukpenningen utgår

med omkring 80 % och livräntan med 66V3 % av arbetsförtjänsten, det bleve fördelaktigare

för den skadade att uppbära sjukpenning än livränta, och den skadade

sålunda hade all anledning att så länge som möjligt uppskjuta tidpunkten för livräntans

fastställande.

Tekniska föreningen i Västerås och G. J. Malmros i Kristianstads län anse, att sjukpenning

ej bör utgå för andra dagar, än för sådana, då arbetaren eljest skulle hava

haft arbetsförtjänst.

Beträffande den s. k. mindre sjukpenningen anför Sveriges allmänna handelsföre- Mindre sjuknings

förvaltningsutskott, att densamma vore en typisk sjukersättning. Säkerligen skulle penning.

införandet därav hos arbetarne medföra benägenhet att giva de smärre olycksfallen

större vikt för att därigenom komma i åtnjutande av denna ersättning.

Förutom de yttranden rörande även invaliditetslivräntan, vilka invaliditetsfinnas

anförda här ovan under rubriken »ersättningarna i allmänhet», livräntan.

har i fråga om sådan livränta följande uttalanden gjorts:

Styrelsen för svenska metallindustriarbetareförbundet föreslår, att livräntan skall

utgå med fyra femtedelar i stället för två tredjedelar av den skadades årsinkomst.

Kungl. lantbruksakademien erinrar, att av bestämmelserna i 6 § 2) och 7 §, om

livränta för full invaliditet och i händelse av dödsfall följde att för en familj, bestående

av man, hustru och 3 barn, där till exempel mannen drabbas av olycksfall,

vore det för familjen ekonomiskt fördelaktigare, om olycksfallet medförde döden, än

om det förorsakade full invaliditet, emedan livräntan, som i båda fallen utginge med

samma belopp, två tredjedelar av årsförtjänsten, vid dödsfall skulle underhålla 4

personer och vid fullständig invaliditet 5 personer.

Malmö arbetarekommun ifrågasätter, huruvida icke i 6 § borde införas en bestämmelse,

motsvarande § 560 i den tyska riksförsäkringsordningen, att om olycksfallet

medfört icke blott fullkomlig arbetsoförmåga, utan även sådan hjälplöshet, att

den skadade icke kan undvara främmande uppassning och vård, livräntan skall

höjas i motsvarande grad, dock högst till hela arbetsförtjänsten. Ett stadgande i

denna riktning, som för övrigt hade sin motsvarighet även i den schweiziska lag
-

jBihang till riksdagms protokoll 1916. 1 sand. 93b käft. (Bil. till Nr 111.) 22

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

stiftningen, skulle helt säkert visa sig föga kännbart för vederbörande försäkringsanstalt,

men skulle för de försäkrade medföra en välbehövlig hjälp i särskilt ömmande

fall.

Poliskammaren i Hälsingborg anser, att om eu lärling och med honom likställd

arbetare genom olycksfall i arbete bleve helt invalid och alltså arbetsoduglig för sitt

återstående liv, syntes den honom i enlighet med förslagets beräkningsgrund tillfallande

livräntan vara allt för knappt tillmätt.

Yrkesinspektören i första distriktet Arvid Rosengren framhåller även, att kommitténs

förslag synes innebära eu avgjord orättvisa i det fall, då minderårig med obetydlig

arbetsförtjänst drabbas av helinvaliditet. Den minderårige vore då dömd att under

ett helt liv söka draga sig fram på en alldeles otillräcklig livränta. Denna orättvisa

framträdde än bjärtare, om man jämförde detta fall med ett annat, då till exempelen

arbetare på höjdpunkten av sin produktionsförmåga drabbas av samma öde.

Han erhölle då den största livränta, som lämnas, en livränta, som, om arbetaren uppnår

jämförelsevis hög ålder, helt säkert kommer att överstiga den arbetsförtjänst

han kunde förskaffa sig, även om arbetsförmågan genom olycksfall ej inskränktes.

Yrkesinspektören i sjätte distriktet G. Forsberg gör gällande samma synpunkter.

A andra sidan framhålles i flera yttranden, att livräntebeloppen i allmänhet eller

för vissa fall vore allt för höga.

Sålunda anser Kungl. Maj:ts befallningshavande i Gävleborgs län det maximibelopp,

som förslaget fastställer för utgående livräntor, vara väl högt tilltaget.

Svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd anser, att livräntans maximum

1,200: — kronor vore i och för sig högt, särskilt vid jämförelse med motsvarande

bestämmelser i Norge och Danmark. Om en arbetare, som tillfälligtvis ett år hade så

hög förtjänst som 1,800:— kronor då utsattes för olycksfall och sedermera i hela

sitt liv finge uppbära en livränta av 1,200: — kronor, hade han gjort ekonomisk vinst

av olycksfallet. Särskilt förmånlig bleve den höga livräntan för arbetare, som närma

sig den ålder, då de skulle komma i åtnjutande av ålderdomsförsäkringens låga ränta.

För dessa bleve det en stor ekonomisk vinst, om de bliva utsatta för olycksfall och

sålunda få livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen. Förtroenderådet anser för sin

del, att man skulle kunna fixera livräntans maximum till 1,000: — kronor, samt

dessutom företaga en viss reduktion för arbetare, som närma sig ålderdomsförsäkringens

ikraftträdande. En sådan reduktion torde lämpligen kunna följa en fallande

skala. Däremot ansåge rådet, att försäkringen vore altför låg, då en yngling, som

bär en arbetsförtjänst av endast några hundra kronor, blir invalid för hela sitt liv

genom olycksfall i arbetet. I sådana fall borde därför livräntan kunna förhöjas.

Väst er norr lands och Jämtlands läns handelskammare föreslår, att livräntan vid av

livräntetagaren uppnådd 60 års ålder minskas med hälften. Det vore nämligen få

arbetare förunnat att kunna bibehålla samma arbetsprestationer och löneförmåner vid

60 år som vid evempelvis 40 år. En arbetare, som vid sistnämnda tidpunkt av sitt

liv utsattes för olycksfall och därför åtnjöte livränta, beräknad efter då uppburen

arbetsförtjänst, vore sålunda vid 60 års ålder i ojämförligt bättre ställning än en

annan lika gammal arbetare, som icke varit utsatt för olycksfall, men av ålder och

därmed följande svikande arbetsförmåga kanske bragts till svältgränsen. Det skulle

sålunda innebära en orättvisa mot denne senare, om den för olyckfall utsatte arbetaren

finge beräkna sin därför erhållna ersättning efter full arbetsförmåga även efter

uppnådda 60 års ålder.

s. 171 Kontrollera mot PDF

171

Kungl. Maj:is Nåd. Proposition Nr 111.

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare finner starka skal tala för att

låta behovsprincipen i viss män komma till användning, ej blott när den skadade

arbetaren avlidit, utan även då den skadade överlevat olycksfallet, så att jämväl i

sistnämnda fall livräntan anpassas efter den försörjningsplikt, som åligger den skadade

arbetaren.

Sveriges allmänna handelsförenings förvaltningsutskott anser, att de föreslagna livräntorna

vid invaliditet stå i uppenbart missförhållande till de understöd, som utgå

jämlikt lagen om allmän folkpensionering. Vid inträdande rätt till understöd jämlikt

sistnämnda lag syntes för övrigt en jämkning skäligen böra äga rum i storleken

av utgående livränta på grund av invaliditet. Vid bestämmande av livräntans

storlek borde hänsyn tagas till behovsprincipen, särskilt barnantalet.

Tekniska föreningen i Västerås ifrågasätter, huruvida icke de föreslagna livräntebeloppen

torde behöva minskas, så att de bringas till större likhet med ålderdomspensionerna,

helst som förslaget vore, att ålderdomspension finge uppbäras samtidigt

med här ifrågakommande livränta.

Jämväl för Stockholms handelskammare synes den höjning av livräntebeloppen,

som de kommitterade föreslagit, vara väl stor. Handelskammaren ville ifrågasätta,

om ej en gradering borde ske av de möjliga livräntebeloppen, exempelvis så att en

ogift arbetare skulle kunna erhålla högst 600 kronor och en gift arbetare utan barn

högst 900 kronor årligen, samt att för varje barn skulle kunna erhållas 150 kronor,

dock att livräntornas sammanlagda belopp aldrig skulle få överstiga 1,200 kronor.

Yrkesinspektören i andra distriktet Olof Hellström finner beträffande livräntorna en

ändring i kommitténs förslag vara påkallad. Sedan de en gång fixerats, vore de fasta

och oberoende av om arbetaren i en framtid kunde nå en viss inkomst, som t. o. m.

skulle kunna uppgå till samma arbetsförtjänst, som han hade före olycksfallet. Livräntorna

borde därför göras variabla, så att de kunna sänkas i fall sådana, som ovan

berörts, och i andra tänkbara fall höjas. Däremot skulle de icke helt och hållet

borttagas.

Yrkesinspektören i sjunde distriktet B. Wieselgren anser, att livräntorna borde fast

fixeras och icke förändras, om arbetaren så småningom genom tillvänjning eller

medelst hjälpmedel, såsom konstgjorda lemmar o. d., kunde uppnå samma avlöning

eller högre inkomst, än han åtnjöt före olycksfallet. Rättvist vore ju, att energi och

arbetslust premieras. Dessutom vore det önskligt, att större invaliditet ersattes högre

i proportion mot en mindre uppstånden defekt.

Kungl. lantbruksakademien säger sig ej hava något att erinra emot, att rätt till

erhållande av medicin och läkarvård tillerkännas den skadade från och med dagen

för olycksfallet.

Överståthållareämbetet anför däremot beträffande stadgandet i sista stycket av

6 §, att detta enligt motiven innebure att, även om vid olycksfall sjukdomen ej varade

i tre dagar och i följd därav sjukpenning ej utginge, läkarvård ändock under dagen

för olycksfallet kunde tillkomma den skadade. Överståthållareämbetet anser emellertid

en sådan förmån vara av allt för liten betydelse för att böra upptagas i lagen.

Skulle så ske, torde ett förtydligande av lagtexten erfordras.

Förste provinsialläkaren i Jönköpings län Ch. Lundberg framhåller svårigheten att

i vårt glest befolkade land med dess stora avstånd alltid kunna åstadkomma den

läkarvård jämte läkemedel, som enligt 6 § skulle utgå.

Handelskammaren i Gävle omnämner, att från läkarhåll anmärkts, bland annat,

att kommitténs utredning av försäkringens kostnader för läkarvård och läkemedel

Läkarvård

och läkemedel.

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Ersättningen

vid dödsfall.

Kungl. Maj. ts Nåd■ Proposition Nr 111.

vore alltför lättvindig och dess uppskattning av dessa till högst eu krona om dagen

alltför optimistisk, då det gällde en försäkring i glest befolkat land mot nära nog

alla olycksfall i arbete, även de allra lindrigaste.

Sveriges allmänna handelsförenings förvaltningsutskott anmärker, att bestämmelsen

om rätt till fria läkemedel enligt vad erfarenheten givit vid handen, skulle medföra

slöseri och därigenom förorsaka arbetsgivarna oskälig kostnad. Däremot vore intet

att invända mot tillhandahållande av till arbetsförmågans höjande nödiga hjälpmedel,

såsom kryckor etc.

Förutom vad ovan under rubriken »ersättningarna i allmänhet»

återgivits i detta ämne, har i de avgivna yttrandena anförts följande.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Blekinge län anser, att begravningshjälpens

maximibelopp bör nedsättas.

Yrkesinspektören i sjunde distriktet B. Wieselgren yttrar, att höjningen av dödsfallsersättningen

maste hälsas med glädje i ett land som vårt, där mångenstädes arbetarna

frågat: »Är ett människoliv ej värt mer än sextio kronor?» Nu syntes ju här

ändring ha vidtagits. Det framginge emellertid icke till vem begravningshjälpen skall

utbetalas och syntes av vikt, att detta insattes i lagen och formulerades exempelvis:

»till rättsinnehavaren».

Styrelsen för svmska metallindustriarbetareförbundet föreslår beträffande begravningshjälpen,

att minimibeloppet höjes till 75 kronor. Beträffande livränta till efterlevande

föreslår styrelsen, att beloppet för änka eller änkling höjes från en fjärdedel

till en tredjedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst, samt för varje den avlidnes

minderåriga barn däremot bestämmes till en femtedel av arbetsförtjänsten, dock

att livräntan till efterlevande skulle, för år räknat, sammanlagt ej överstiga fyra femtedelar

av den avlidnes arbetsförtjänst o. s. v.

Direktören för Baltiska trävaruaktiebolaget Georg Andersson framhåller, att begravningskostnaden

ej torde bliva så väsentligt högre för en arbetare med högre lön, att

den olikhet, som uppstode genom ersättningens bestämmande till viss andel av lönen,

kunde anses till fyllest motiverad. Ridare borde i lagen meddelas bestämmelser, som

göra det fullt tydligt, huruvida änka eller änkling efter så kallat ofullbordat äktenskap

skall åtnjuta samma rätt som änka eller änkling i ett under laga former ingånget

äktenskap, samt, vad som erfordras för att äktenskapet skall anses hava slutits före

olyckstillfället. Änka och änkling borde icke likställas i ersättningshänseende, då å

ena sidan en änkeman i regel hade lättare att försörja sig själv och å andra sidan

en hustrus ekonomiska värde för familjen i regel icke erhölle ett riktigt uttryck genom

beloppet av hennes arbetslön.

Stockholms, handelskammare anser, att pa samma sätt som till skadad arbetare (se

ovan) borde en gradering ske av beloppen för de livräntor, som vid dödsfall skulle

kunna utgå till efterlevande maka eller make med eller utan barn.

Västet norr lands och Jämtlands läns handelskammare yttrar, att samma bestämmelser

borde fastslås i fråga om livränta åt änka eller änkling som åt skadad arbetare,

d. v. s. att den skulle minskas med hälften vid av livräntetagaren uppnådda 60 år.’

Apotekare S. Gullström i Karlstad ifrågasätter, om det kunde anses fullt rättvist

eller lämpligt, att endast vigsel, kyrklig eller borgerlig, skulle berättiga den efterlevande

till livränta. Riktigast borde enligt hans förmenande vara, att den efterlevande,

även då vid tiden för olycksfallet endast »sammanboende» förekomme, finge

s. 173 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

173

anses berättigad till livränta, åtminstone då barn funnes eller vid mannens frånfälle

möjligen vore att vänta.

Lantbruksakademien framhåller, att ett icke ovanligt förhållande vore, att både

mannen och hustrun vore självförsörjande, t. ex. att mannen vore industriarbetare

och hustrun anställd på sitt håll. Voro så äktenskapet barnlöst eller barnen vuxna*

i lagens mening, så inträffade den oegentligheten, att endera maken vid den andras

frånfälle enligt lagförslaget finge ett direkt tillskott uppgående till */4 av den avlidnes

årsförtjänst till den egna inkomsten. Med full insikt om det vanskliga i att

helt förebygga dylika oegentligheter, ville akademien dock framhålla som ett önskemål,

att förslaget något mera, än som skett, avpassade ersättningsrätten efter förhållandena,

sådana de kunde gestalta sig i det särskilda fallet.

Överståthållaränibetet anför, att tillräckliga skäl näppeligen anförts för införande

av rätt till livränta för änkling.

Svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd anför, att det ju kan anses rättvist

att mannen erhåller livränta efter hustrun, då detsamma gäller för hustrun, om

mannen avlider, men det kunde dock i vissa fall leda till oegentligheter. Om en

man, vare sig genom att helt övergiva sin familj eller genom ett supigt och oordentligt

levnadssätt, kastat familjens försörjning å hustrun, kunde det synas oriktigt, att

han skulle få en avsevärd inkomst genom hustruns död. Såsom på vissa ställen

utomlands vore fallet, syntes därför en viss kontroll vara av nöden, att dylika ersättningar

icke ginge till ovärdiga,

Kungl. Maj.ts befallning shav ande i Blekinge län samt Skånes handels-, industri- och

sjö fartskammare anse, att stadgandet om änklings rätt till livränta bör så begränsas,

att densamma endast inträder, därest änklingen är varaktigt oförmögen till arbete

eller om han för sin existens varit väsentligen beroende av hustruns arbete.

Sveriges allmänna handelsförenings förvaltningsutskott yrkar, att änkling berättigas

till livränta, endast om verkligt behov föreligger, såsom att han är varaktigt oförmögen

till arbete.

Tekniska föreningen i Västerås anser, att livränta ej bör utgå till änkling, som

genom egen arbetsförtjänst eller eljest kan försörja sig själv.

G. J. Malmros i Kristianstads län anser det vara lämpligt, att livränta erhålles

av änkling endast under förutsättning, att han för sin existens varit beroende av

hustruns arbete.

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare framhåller, att det synes tveksamt,

huruvida vid gift kvinnas under olycksfall i arbete inträffade död livränta utan

undantag skall utgå till den avlidnas anhöriga, särskilt i det fall, att hustruns arbetsanställning

endast varit av mera tillfällig art.

Göteborgs textilindustriförening finner bestämmelserna om livränta till barn böra

förtydligas, såvida s. k. oäkta barn ingå under lagbestämmelsen.

Malmö arbetarekommun finner stadgandet, att livräntan till efterlevande barn skall

utgå allenast till dess barnet uppnått femton års ålder, obilligt. Det förutsätter, säger

kommunen, att barn till en genom olycksfall dödad arbetare alltid vid femton års

ålder skulle vara full självförsörjare. I en tid, då frågan om lärlingsskolor, yrkesskolor,

fortsättningsskolor jämte andra utbildningsanstalter för den s. k. övergångsåldern

fått en aktualitet som aldrig förr i vårt land, skulle en lagstiftning, som

genom att fixera en åldersgräns sådan som den föreslagna berövade barnen till de i

arbetet dödade möjlighet att njuta förmånerna av reformer i nu berörda avseenden,

varken vara rättvis eller framsynt, utan syntes kommunen den ändringen böra vid
-

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungi. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 111.

tagas, att åldersgränsen höjes från femton till aderton år — en ålder som hade sin

motsvarighet i åtskilliga reglementen för statstjänares änke- och pupillkassor.

Styrelsen för svenska träarbetareförbundet förmenar, att livränta till barn icke bör

upphöra så tidigt som vid femton års ålder.

* Direktionen för sjömanshuset i Malmö anser skäl föreligga att upptaga till omprövning,

huruvida ej åldersgränsen för barn borde höjas till 16 år.

Styrelsen för svenska sågverksindustriarbetareförbundet påyrkar, att föräldrar och

minderåriga syskon böra erhålla livränta utbetald som kapitalränta vid dödsfall.

Kapitalutbe■ Överståthållareämbetet anser, i fråga om stadgandena, att såväl änkling som änka,

fölning vid vilka före fyllda sextio år ingå nytt äktenskap, såsom ett slags ersättning för den

omgifte. därigenom förlorade livräntan komma i åtnjutande av ett mindre kapitalbelopp, att

tillräckliga skäl näppeligen anförts för införande i vårt land av denna nyhet.

Stockholms handelskammare, Skånes handels-, industri- och sjöfartskammare samt Norrbottens

och Västerbottens läns handelskammare anse jämväl, att den i 7 § förekommande

bestämmelsen om kapitalutbetalning till änka eller änkling vid omgifte bör

utgå ur den föreslagna lagen.

Stadsstyrelsen i Hässleholm, som anser att förslaget är kanske alltför frikostigt med

ersättningsbeloppen, anför som stöd härför innehållet i 7 § sista mom.

Göteborgs textilindustriförening finner, att den föreslagna äktenskapspremien är

tilltagen ganska högt, och har för övrigt rätt svårt att inse, varför »nytt» äktenskap

efter död på grund av olycksfall skall komma i förmånligare ställning än ett sådant

efter död på grund av sjukdom.

Uddeholms aktiebolag kan icke fatta, varför, då änka eller änkling ingå nytt

äktenskap, en »lysningspresent» skulle till dem utbetalas av 3/i årslön, för såvitt

därmed icke menades, att stadgad livränta till ersättningstagarens minderåriga barn

därmed upphörde att utgå, varom dock ingenting funnes stadgat; i varje fall vore

även under denna förutsättning dylik presents utbetalande fullkomligt omotiverat.

Direktören för Baltiska trävaruaktiebolaget Georg Andersson anser, att ersättning

till änka, som träder i nytt äktenskap, torde böra uteslutas eller, ännu hellre, den

till henne förut utgående livräntan med t. ex. 1/3 fortfarande utgå. Därjämte

kunde det ifrågasättas, om det ej vore lämpligt med någon bestämmelse, ägnad att

motverka, att en till livränta berättigad änka sammanbodde med en man i stället

för att med honom ingå ett äktenskap, som enligt lagförslaget skulle beröva henne

rätten till livräntan.

Utbyte av liv- Beträffande frågan om utbyte i vissa fall av livränta mot kapital anser

ränta mot handelskammaren i Karlstad visserligen principiellt riktigt, att ersättning för de

kapital svårare olycksfallen utgår i form av livränta, såsom kommittén föreslagit, men

vill dock tillstyrka, att den utvägen hålles öppen för livräntetagare att, i undantagsfall

och efter noggrann undersökning, kunna utfå livränta kapitaliserad, t. ex. för

anskaffande av »eget hem», för studier och därmed jämförliga behov.

Svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd anser på grund av erfarenheterna

från Danmark och Tyskland, att det vore av stor vikt, att vid smärre skador,

som medföra intill 25 % nedsättning av arbetsförmågan, en kapitalutbetalning en

gång för alla äger rum. Även i andra fall synes en ersättning i sådan form vara

att föredraga framför livränta, särskilt då en yngre arbetare genom besittningen av

ett kapital får tillfälle att, genom studier eller eljest bereda sig en tryggare existens,

än som livräntan skulle medföra. Man skulle kunna tänka sig, att det i sådana fall

s. 175 Kontrollera mot PDF

Kung}. Maj .in Nåd. Proposition Nr 111.

175

vore möjligt för försäkringsanstalten att med försäkringsrådets tillstånd utbetala eu

kapitalsumma på en gång.

Landssekretariatet framhåller även, att fördelar skulle vinnas, om en blivande lag

medgåve rätt, att i vissa fall i stället för livränta ersättning kunde utgå med ett

kapitalbelopp i ett för allt. Med en sådan anordning skulle otvivelaktigt mången

invalid, som drabbats av en olycka vid unga år, kunna beredas tillfälle till bättre

utkomst, än vad ett uppehälle på en begränsad livränta medgiver.

Yrkesinspektören i sjätte distriktet G. Forsberg anser, att i 7 § sista stycket borde

angivas tiden, när livränta upphör att utgå.

Do i lagförslagets 9 § intagna stadganden om arbetsförtjänstens

beräkning hava i olika avseenden varit föremål för erinran.

Arbetsförtjänstens

beräkning.

I en del yttranden uttalas önskan av förtydligande av stadgandena eller deras

omarbetning i syfte, att arbetsförtjänsten lättare må kunna fixeras.

Överståthållarämletet anmärker, att de i 9 § meddelade bestämmelserna, efter vad

det vill synas, icke lämna någon ledning för bedömande av frågan, huru den årliga

arbetsförtjänsten skall beräknas, då skada genom olycksfall uppkommer vid mera

tillfälligt arbete. Skulle t. ex., då den, som har regelbundet arbete hos en arbetsgivare,

skadas under tillfälligt arbete, kanske av helt annat slag än det vanliga, hos

en annan arbetsgivare, årsförtjänsten hos den förre arbetsgivaren medräknas eller

icke? Och huru skulle i så fall avgiftspliktcn fördelas? På dessa och andra likartade

frågor lämnade lagförslaget icke något svar. I motiven framhölles, att vid

arbete av synnerligen kortvarig eller tillfällig natur bestämmandet av arbetsförtjänsten

borde kunna ske genom skälighetsprövning, men även för en sådan prövning, såvida

den ej skulle urarta till godtycke, erfordrades, att de faktorer voro fastslagna, som

därvid borde tagas i betraktande.

Yrkesinspektören i sjätte distriktet G. Forsberg anser, att med hänsyn till de

talrika fallen av säsongarbete och annat kortare arbete ävensom för enklare

räknings skull ett närmare angivande av grunderna för avlöningens resp. daglönens

beräkning vore önskligt. Beträffande kontant lön kunde man utgå från medeldagslönen

under närmast föregående avlöningsperiod: kvartal, månad, 2 veckors-, 10 dags(i

armén), veckoavlöning, med delning på det antal dagar, för vilka avlöning utgått.

Vid reducerad drift eller dylikt borde räknas som för normal. Det vore vidare önskligt

om, till minskande av tvister, närmare ledning gåves för avgörande av frågan, huruvida

och i vilken omfattning en del, utöver gällande arbetsavtal frivilligt givna förmåner

såsom premier, hyresbidrag o. d. skulle inräknas i lönen.

Ledamoten av direktionen för sjömanshuset i Göteborg Alex. Thore anser, att bestämmelserna

i 9 § för sjöfartens vidkommande äro särdeles svävande och måste ge anledning

till en hel mängd olika tolkningar och normer vid arbetsförtjänstens beräknande.

Olika åsikter komme tydligen att göra sig gällande om värdet av naturaförmånerna

å olika fartyg och trader, om övertidsersättning skall betraktas som avlöning,

om arbetsårets längd, om avlöningen skall anses överensstämma med en viss

allmän hyrestariff eller om den skall räknas rent personligt och alltså fluktuera

med platsen för inmönstringen o. s. v. Vid lagens tydning hade man ju visserligen

försäkringsrådets utslag att hålla sig till; men det kunde dock ifrågasättas,

huruvida icke lagen allaredan från början borde avfattas så, att de mera allmänna

och i praxis förekommande fallen vore utredda och normerna för deras tydning och

tillämpning fastställda. Det framginge av den speciella motiveringen till 22 och 26

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Kr 111.

§§, att man förutsett svårigheter vid ersättningsbeloppens beräknande inom sjömansyrket,

och det omnämnes samtidigt, huru man undgått eller åtminstone nedbringat

dessa svårigheter i motsvarande utländska lagar för sjöfarten, nämligen genom att

antingen fördela sjöfolket i vissa löneklasser (Norge), eller utgå från medelhyror

(Tyskland) eller att lämna fixa ersättningsbelopp (Danmark). En var av dessa metoder

vore att föredraga framför de av kommittén föreslagna bestämmelserna.

Svenska maskinbefälsförbundet har ifrågasatt, om ej vid pensionsbeloppens

tillmätning någon hänsyn borde tagas till lönebeloppet för innehavd tjänst så, att ej

det lägre klassificerade arbetet gynnades på det högres bekostnad.

S. Gullström i Värmlands län framhåller svårigheten att beräkna årsavlöningen

och premierna för en person, som arbetar hos mer än en arbetsgivare.

Förvaltaren It. Wedin i Uppsala län framhåller med instämmande av Uppsala låntbruksklubb,

att då en avsevärd kategori av arbetare och lägre löntagare äro anställda

på grund av kontrakt eller annat avtal för viss tid vore det bättre att räkna årslönen

efter ett sålunda träffat avtal. Med de så ofta vidtagna flyttningarna den

1 november varje år vore löpande årslönen lättare och rättvisare att kontrollera.

Han hemställer vidare, under hänvisning till de nuvarande variationerna å prisen

på livsförnödenheter, att naturaförmånernas värde beräknas efter gällande markegångspris.

Göteborgs textilindustriförening framhåller sålunda, att begreppet »daglig arbetsförtjänst»

ej är så tydligt, som avfattningen av en lagbestämmelse bör kräva. Om

t. ex. en arbetare på grund av utomordentliga förhållanden — övertid i stor utsträckning

— under det år han träffats av olycksfall uppburit 1,800 kronor, under det

hans normala arbetsförtjänst uppgår till t. ex. 1,500 kronor, vore det icke utan betänkligheter,

att han då skulle få uppbära ersättning efter en tillfällig arbetsförtjänst.

Likaså borde enligt föreningens förmenande de enligt 6 § 2) och 7 § utgående beloppen

beräknas efter årlig ordinarie arbetsförtjänst och sålunda utan inkluderande

av tillfällig inkomst, såsom för övertidsarbete m. m.

I ett par yttranden framhålles önskvärdheten av att en längre period än ett år

lägges till. grund för beräkningen av arbetsförtjänsten.

Dannemora gruvintressenter anse, att livräntan rätteligen borde beräknas efter

medeltalet av flera års inkomst, då man kan tänka sig, att närmast föregående års

inkomst varit särskilt hög eller särskilt låg, beroende på olika omständigheter.

Sveriges allmänna handelsförenings förvaltningsutskott och tekniska föreningen i Västerås

finna de föreslagna bestämmelserna angående beräknandet av den skadades arbetsförtjänst

böra ändras i så måtto, att till grund bör läggas medelförtjänsten under

de före olycksfallet senast förflutna tre åren.

Sveriges hantverksorganisation föreslår, att till grund lägges ett medeltal av de 2

eller kanske 11 sistförflutna årens arbetsförtjänst.

Ett par yttranden synas avse borttagande eller höjning av maximigränsen för

den beräknade arbetsförtjänsten.

Enskilda järnvägars försäkringsanstalt mot olycksfall framhåller, att bestämmelsen i 9 §

att, därest den årliga arbetsförtjänsten skulle överstiga 1,800 kronor, det överskjutande

beloppet icke tages i beräkning vid bestämmande av ersättningsbeloppet, icke synes

stå väl överens med 1886 års lag angående ansvarighet för skada till följd av järnvägs

drift. Enligt de principer, som följas vid ersättningar enligt nämnda lag, torde

vederbörande järnväg bliva ersättningsskyldig i förhållande till den avlöning, som

s. 177 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 111.

177

den orsättningsberättigade vid tiden för olycksfallet åtnjöt. Skulle emellertid, såsom

kommitterade föreslagit, lagen om försäkring för olycksfall i arbete tillämpas på samtliga

befattningshavare med en årsinkomst till och med 5,000 kronor och vid beräkning

av ersättning denna inkomst reduceras till högst 1,800 kronor, men 1886 års

lag fortfarande äga tillämpning på befattningshavare med över 5,000 kronors inkomst,

syntes en olämplig diskontinuitet uppkomma i ersättningarna till befattningshavare

med en inkomst, som något understiger eller överstiger 5,000 kronor.

Liknande synpunkter göras i vissa avseenden gällande av svenska järnvägsmannaförbundet,

som emellertid ifrågasätter en höjning av gränsen till 2,400 kronor.

Ledamoten av direktionen för sjömanshuset i Göteborg Alex. Thore anser, att bestämmelsen

i 9 § att om den årliga arbetsförtjänsten överstiger 1,800 kronor, det

överskjutande beloppet icke skall medtagas, måste ifråga om dess tillämpning på

sjömansyrket, och med fäst avseende därpå, att även naturaförmånerna inräknas i

arbetsförtjänsten, verka därhän, att olycksfallsersättningen för vissa kategorier bland

manskapet ombord (timmermän, l:ste eldare, donkeymän, stewarter m. fl.) kommer

upp till lika stor eller till nära samma nivå som olycksfallsersättningen för befälet,

även de högst avlönade bland detta. Här har tydligen det mindre kvalificerade arbetet

gynnats på det högres bekostnad. En smidigare och riktigare ersättningsskala,

bättre anpassad efter behovsprincipen, borde sättas i stället för den av kommittén

föreslagna.

I andra uttalanden önskas en höjning av minimigränsen för den årliga arbetsförtjänsten.

Styrelsen för svenska metallindustriarbetarförbundet föreslår, att om den årliga arbetsförtjänsten

understiger fyrahundra kronor, den likväl skall beräknas till detta belopp.

Styrelsen för svenska träarbetarförbundet föreslår höjning av minimigränsen till

450 kronor, så att ersättningen till den skadade icke kunde bli mindre än vad i nuvarande

lag är stadgat. I detta sammanhang önskar styrelsen framhålla, att vid

bestämmandet av invalidränta till skadad hantverkslärling det icke vore rättvist

att som grund för beräkning av livräntan lägges den ringa arbetsinkomst lärlingen

haft, enär hans av olycksfallet förorsakade förlust måste närmast värderas i förhållande

till den betydligt högre inkomst han skulle fått som utlärd i yrket.

Svenska järnvägsmannaförbundet anser, att minimigränsen bör höjas.

I ett flertal fall önskas dätemot en sänkning av maximibeloppet 1,800 kronor.

Järnkontoret, Östergötlands och Södermanlands industri- och handelskammare, Skånes

handels-, industri- och sjöfartskammare, svenska pappersbruksföreningen, Sveriges allmänna

handelsförenings förvaltningsutskott samt C. J. Malmros i Kristianstads län anse, att nämnda

maximibelopp bör nedsättas till 1,500 kronor. f

Handelskammaren i Gävle anser, att samma belopp bör nedsättas till 1,200 kronor.

Därigenom skulle en önskvärd nedsättning av försäkringskostnaderna vinnas.

Man borde besinna, att den årliga livräntan vid full invaliditet ändå skulle komma

att uppgå till 800 kronor eller till nära dubbla beloppet av högsta tänkbara livränta

i den allmänna pensionsförsäkringen eller nära tredubbla beloppet av nu enligt olycksfallslagen

utgående livränta vid full invaliditet.

I fråga om stadgandet i 9 § sista stycket om beräkning av den dagliga arbets

förtjänsten framhålles följande:

Bihang till riksdagens protokoll 1910. 1 saml 93 b häft. (Bil. till Nr 111.) 23

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Sjukhusvård

m. m.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 111.

Järnkontoret anser, att detta stadgande icke vore principiellt riktigt. Personer med

månads- och årslön bleve enligt denna princip mera gynnade än daglönare. Beräkningsgrunden

borde därför äga tillämpning endast för dem, som uppbure avlöning

per arbetsdag, varemot för dem, som uppbure månads- eller årslön, den dagliga arbetsförtjänsten

borde räknas till 7365-del av årliga arbetsförtjänsten.

Uddeholms aktiebolag anser sådana arbetares dagliga arbetsförtjänst, som hava fast

årslön utan minskning för kortvariga olycksfall, böra beräknas till Vandel av årsförtjänsten.

Malmö byggmästareförening anser det ej riktigt, att vid bestämmandet av den

dagliga arbetsförtjänst, efter vilken sjukpenningen skall utgå, räkna en trehundradedel

av årsinkomsten, då sjukpenningen skall utgå även för söndag, utan borde årsförtjänsten

delas med 365.

I fråga om försäkringsinrättnings befogenhet att bereda den skadade

vård å sjukhus m. m. har

Handelskammaren i Göteborg anfört, att vid bestämmande av avdrag å ersättning

till täckande av kostnaden för vården skillnad borde göras mellan det fall, afleden

skadade har försörjningsplikt gentemot andra, och det fall, att han ej har sådan

skyldighet, samt i senare fallet större avdrag kunna göras, enär sjukhusvistelsen

annars lätt kan bliva till ekonomisk fördel för den skadade.

Handelskammaren i Gävle yttrar, att bestämmelsen om avdrag å ersättning till

betäckande av kostnaden för vården förefaller olämplig. I allmänhet vore det önskvärt,

att den skadade vid svåtare olycksfall intages å sjukhus, och han borde näppeligen

genom avdrag å ersättningen betagas lusten därför. Avgifterna å de av våra

sjukhus, som kunna ifrågakomma, nämligen lasarett och sjukstugor, vore därjämte så

låga, att den besparing i kostnad, som genom bestämmelsen skulle uppstå för försäkringsinrättningen,

icke kunde komma att spela någon avsevärd roll.

Göteborgs textilindustriförenvig anser det vara oriktigt att överlämna åt den skadades

»medgivande» rätten om intagande å sjukhus. Vanvård kunde lätt förekomma

i hemmet och en i och för sig ytterst ringa skada kunde genom likgiltighet, försumlighet

eller medveten vanvård förökas till ett allvarligt fall; och i hemmet hade t. ex. den

skadade lättare att förvärra den uppkomna skadan därigenom, att han där kunde bereda

sig tillfälle att tillfredsställa sitt alkoholbegär. Den s. k. olycksfallsneurosen

vore säkerligen lättare att bota å sjukhus än i hemmet. På grund. härav syntes

stadgandet i § 10 böra ändras så, att den skadade ovillkorligen skall intagas å sjukhus,

därest läkaren anser sådant nödigt.

Förste provinsialläkaren Ch. I/undberg i Jönköpings län anser, att stadgandet om

skyldigheten för den skadade att låta vårda sig å sjukhus behöver tydligare formuleras.

Det kunde nämligen väl tänkas, att »nöjaktig vård» kan åt den skadade beredas

även utom sjukhus, men att hans återställande till hälsan skulle väsentligt påskyndas,

om han bleve vårdad å sjukhus. För övrigt borde ordet »sjukhus» utbytas

mot »sjukvårdsinrättning».

Skånes handels-, industri- och sjö fartskammare framhåller, att, i överensstämmelse

med det under § 4 framförda yrkandet om rätt för enskild försäkringsinrättning ävensom

arbetsgivare att under vissa villkor få bära ersättningsskyldighet, torde även de

i 10 § omförmälda rättigheter böra tillkomma nämnda ersättningsgivare.

Styrelsen för svenska träarbetarförbundet uttalar, att avdrag för sjukhusvård icke

bör göras med högre belopp än vad kostnaden för sjukhusvården utgör, minskat med

värdet av de i 6 § sista stycket angivna förmånerna.

s. 179 Kontrollera mot PDF

179

Kunijl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Kommittén har tänkt sig visst samarbete mellan olycksfallsförsäkringen

och sjukkassorna. I denna fråga har följande anförts.

Sveriges allmänna sjukkasseförbund har erinrat om, att även från kommitténs sida

det ju antytts, att ett samarbete mellan den centrala anstalten och sjukkassorna före

den obligatoriska sjukförsäkringens införande vore lämpligt. Från sjukkassornas sida

torde utan tvivel god vilja finnas för ett dylikt samarbete, men kunde förbundet

ej våga fälla något omdöme om lämpligheten och möjligheten av det av kommittén

ifrågasatta anlitandet av sjukkassorna som organ för olycksfallsförsäkringen. Det

torde emellertid vara obestridligt att, då detta skulle ordnas genom överenskommelse

i varje särskilt fall, torde anordningen, även om den skulle visa sig vinna sympati

hos kassorna, endast i mycket få fall komma att erhålla någon praktisk betydelse

under tiden före den obligatoriska sjukförsäkringens införande.

Sociala rådets sektion för sjukkasseväsen har — så länge icke annat kunnat genom

närmare utveckling uppvisas — uttalat sitt tvivel beträffande möjligheten, att inom

tillräckligt kort tid och utan att mera genomgripande åtgärder vidtagas ernå resultat

av större praktiskt värde genom det ifrågasatta samarbetet med sjukkassorna.

Handelskammaren i Karlstad finner förslaget att delvis prdna frågan rörande de

övergående skadorna genom samarbete med sjukkassorna för närvarande icke ändamålsenligt,

enär det i stora delar av landet saknades lämpliga sjukkassor.

I fråga om kommitténs förslag rörande frivillig försäkring anför

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Södermanlands län, att i lagförslaget bör intagas

bestämmelse om medgivande för enskild arbetare, som ej är av arbetsgivare försäkrad,

t. ex. de många män och kvinnor, som tillfälligtvis biträda i mången gång ganska

farliga arbeten, att själv i enlighet med denna lag i riksförsäkringsanstalten taga försäkring

för olycksfall i arbete.

Sveriges allmänna handelsförenings förvaltningsutskott anser, att om riksförsäkringsanstalten

skulle kunna meddela frivillig försäkring i vidsträcktare mån än vad nu är fallet,

såsom försäkring av arbetsgivaren själv m. m., måste detta betecknas såsom ett obehörigt

intrång i de nuvarande försäkringsanstalternas verksamhet, vilka i konkurrens

med riksförsäkringsanstalten alltid komme i en ogynnsam ställning.

Göteborgs handelskammare finner orättvist, att all rätt till ersättning begränsats

till olycksfall i arbete för annans räkning, sålunda lämnande utan ersättning personer,

som drabbats av olycksfall utom arbetet, eller vid utförande av arbete för egen räkning

eller för sådan person, som enligt lagförslaget ej är att hänföra till arbetsgivare.

Yrkesinspektören i sjätte distriktet G. Forsberg ifrågasätter, huruvida icke försäkrade

personer borde kunna få hos resp. försäkringsinrättningar taga tilläggsförsäkring för

den återstående tredjedelen av lönen, möjligen så, att om de betala för Ve» skulle

staten betala för den återstående sjättedelen.

Beträffande det av kommittén föreslagna försäkringsrådet hava följande

uttalanden gjorts:

Den föreslagna benämningen »försäkringsråd» förefaller Kungl. Maj:ts befallningshavande

i Södermanlands lön mindre lämplig, eftersom denna myndighet skulle i stor

utsträckning bliva en dömande myndighet och därtill en domstol i sista instans. Kungl.

Maj:ts befallningshavande anför därjämte ifråga om rådets organisation, att det torde

Samarbete

med sjukkas

tor.

Frivillig

försäkring.

Försäkrings

rådet.

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

bliva nödvändigt att anslå fasta avlöningar åtminstone åt några sakkunnige på de

medicinska, industriella eller försäkringstekniska områdena och jämväl att upptaga

dessa sakkunniga såsom medlemmar av försäkringsrådet med fullständig beslutanderätt.

Kungl. Maj:ts befallningskavande i Kronobergs län framhåller, att tillskapandet av

ett nytt ämbetsverk såsom en följd av den obligatoriska olycksfallsförsäkringens införande

torde ur olika synpunkter, icke minst ur kostnadsfrågans, vara ägnat att ingiva

betänkligheter. Kungl. Maj:ts befallningshavande underskattar ingalunda fordran

på ett snabbt och säkert avgörande av uppkommande tvister på nu ifrågavarande område,

med hänsyn vartill tvivelsutan en modifikation i det nuvarande domstolsförfarandet

kunde anses påkallat. Icke heller kunde det betvivlas, att den nya lagstiftningen

kräver garantier i form av uppsikt över lagens tillämpning från försäkringsanstalternas

sida efter enhetliga och rationella grunder. Men däremot torde det icke

kunna anses utrett, att icke erforderliga anordningar för berörda ändamål skulle kunna

träffas med tillgodogörande i större eller mindre mån av redan befintliga statsinstitutioner.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jönköpings län anser, att i viktigare fall klagan

över försäkringsrådets beslut borde få föras hos Kungl. Maj:t, i vilket fall även försäkringsrådet

kunde organiseras på något enklare och billigare sätt, än kommittén

tänkt sig.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jämtlands län anser visserligen önskvärt, att

ifrågavarande mål dragas från de allmänna domstolarna, vilkas procedur är alltför

långsam och vilka i övrigt äro mindre lämpade för behandlingen av flertalet hithörande

spörsmål. Möjligt torde ock vara, att vissa av dessa spörsmål t. ex. de, som

avse storleken av försäkringsavgifterna, till följd av sin rent tekniska beskaffenhet

ägna sig att från riksförsäkringsanstalten dragas inför ett försäkringsråd av lämplig

sammansättning, vilket, dä grunderna för dessa avgifter skola fastställas av Kungl. Maj:t,

jämväl torde kunna utan risk göras till sista instans i sådana mål. Men att i så gott

som alla mål, således t. ex. även i frågor rörande ersättning för olycksfall eller skyldighet

att försäkra, göra ett dylikt försäkringsråd till inappelabel överdomstol, ansåge Kungl.

Maj:ts befallningshavande icke tillrådligt eller betryggande. I allmänhet vore intressedomstolar,

tillsatta för ett visst intresseområde och sammansatta huvudsakligen av

intresserade just på detta område, enligt Kungl. Maj:ts befallningshavandes mening

icke att anbefalla; de lämnade icke på långt när samma garanti för ett verkligen

rättvist avgörande som allmänna domstolar. De finge synnerligen lätt de intresserades

syn på saken. I bästa fall bleve de att anse som skiljenämnder. Men skiljenämnder

lämnade även de, enligt vad erfarenheten utmärkte, en mycket ofullkomlig

garanti för en rättvis dom. Merendels anse de av vardera parten, eller efter deras

förslag, utsedda sig såsom ombud för sina huvudmän, vilka hava att, ju ytterligare ju

bättre, förfäkta deras sak; och avgörandet, som faller på den eller de s. k. opartiska,

beror ofta nog därpå, vilken part av skiljemännen från början utgått ifrån de ytterligaste

anspråken eller envisast och påstridigast vidhållit deras försvarande. Det vore också

att befara, att inom ett försäkringsråd, där arbetsgivare- och arbetarerepresentanter

samt sakkunnige, vilka också med sina intressen tillhöra den ena eller den andra

av dessa kategorier, utgången alltför ofta komme att falla åt den intressesidan, som

inom rådet vore starkast företrädd, utan avseende på de objektiva rättshänsyn, som

väl såvitt möjligt borde vara utslagsgivande. Det syntes dessutom vara oriktigt, att

i dessa viktiga mål eftergiva den av ålder hos oss fasthållna rätten att få i högsta

instans gå till Konungen eller till dem, som äro satta att döma Konungens dom;

såsom en sådan domstol kunde ej ett råd, sammansatt till huvudsaklig del av intresserepresentanter,

komma att betraktas. Eders Kungl. Majtts befallningshavande

ansåge på grund härav, att besvär över riksförsäkringsanstaltens beslut — vilket

opaginerad Kontrollera mot PDF

KungI. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111. 1B1

ämbetsverk syntes böra bliva andra instans beträffande de privata försäkringsanstalterna

— borde gå till regeringsrätten, åtminstone i allmänhet. Härifrån kunde möjligen,

såsom förut delvis antytts, undantag böra göras för frågor om storleken av försäkringsavgifter,

vilka torde kunna avgöras av försäkringsrådet såsom sista instans, samt

tilläventyrs frågor om utfärdande av formulär eller andra allmänna föreskrifter,

vilkas avgörande i sista hand torde böra förbehållas Kungl. Maj:t i statsrådet. Den

av kommittén lämnade utredningen gåve icke någon tillförlitlig ledning för bedömande

av antalet mål, som det här kunde vara fråga om. Men även om deras antal skulle

bliva så stort, att regeringsrätten icke utan förstärkning i arbetskraft skulle kunna

övertaga dem, bleve detta i allt fall med all säkerhet vida billigare, pa samma

gång som mera betryggande, än om härför skulle upprättas en sådan ny institution,

som försäkringsrådet såsom överinstans i försäkringstvister måste bliva. Därest försäkringsrådets

funktioner däremot inskränktes till att bliva huvudsakligen vad de

inom andra förvaltningsgrenar inrättade råden äro, syntes dess organisation kunna

väsentligen förenklas och kostnaderna bliva vida mindre.

Förste provinsialläkaren Ch. Lundberg i Jönköpings län framhåller vikten av att,

då för utövande av rådets viktiga uppgifter tarvas tillgång till medicinsk sakkunskap

i ansvarig ställning, ett av råden vore läkare med större erfarenhet i sådana

ärenden.

Handelskammaren i Gävle uttalar åsikten, att åt den medicinska och försökringstekniska

sakkunskapen borde givas en fastare ställning i försäkringsrådet, än

kommittén av motiverna att döma synes hava tänkt sig. Utan att läkaren och försäkringsteknikern

givas ställning av ordinarie ledamöter i rådet, torde de icke pa

tillbörligt sätt känna sig ansvariga för rådets åtgärder eller där kunna göra sina

åsikter tillräckligt gällande.

Styrelsen för svenska sågverksindustriarbetarförbundet betonar, att rättshjälp bör vara

fri för tvist mot arbetsgivarnas försäkring rörande ersättning för olycksfall. Vidare

borde riksförsäkringsanstalten garantera för att skadad erhåller ersättning.

Kungl. lantbruksakademien framhåller, att det till undvikande av att försäkringsrådet,

som jämväl har andra viktigare uppgifter att fullgöra, bliver allt för överhopat med

besvärsmål, syntes vara angeläget, att de organ för de ömsesidiga försäkringsbolagen,

som skola utöva beslutanderätt angående ersättning för olycksfall och utdebitering

av försäkringsavgifter, erhålla en sammansättning, som tillförsäkrade dessa organ

förtroende för sakkunskap och oväld. Bestämmelser torde därför, enligt lantbruksakademiens

förmenande, böra givas i detta syfte, varvid särskilt syntes höra beaktas,

att vid avgörande av ersättningsfrågor även de försäkrades intressen bleve representerade.

Sådana bestämmelser vore uppenbarligen även i rättssäkerhetens intresse

påkallade. I nu förevarande fall ej mindre, än då försäkringen toges i riksförsäkringsanstalten,

hade den enskilde anspråk på en vederhäftig prövning redan i första

instans. Ehuruväl ett stadgande i ovanberörda syfte ej nödvändigtvis behövde intagas

i det föreliggande förslaget, utan kunde av Kungl. Maj:t på administrativ väg

utfärdas, hade dock akademien velat framhålla önskvärdheten därav.

Beträffande förvaltningskostnaderna för riksförsäkringsanstalten ock

försäkringsrådet hava följande uttalanden gjorts:

Kungl. Maj:ts befallningskavande, i Södermanlands län hyser vissa betänkligheter mot

kommitténs beräkning av förvaltningskostnaderna. Då enligt kommitténs förslag försäkringen

skulle komma att få en omfattning och utsträckning större än hittills i

något annat land, skulle givetvis förvaltningskostnaderna bliva synnerligen höga, och

Förvaltnings
kostnader.

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Kungl. Maj:ts befallningshavande betvivlar, att de av kommittén för utvidgning av

riksförsäkringsanstalten och för försäkringsrådet beräknade årliga utgifter skulle visa

sig tillräckliga annat än möjligen de allra första åren. Kostnader för debitering och

uppbörd av försäkringsavgifterna skulle helt visst komma att uppgå till många

miljoner kronor om året. Förvaltningskostnaderna skulle kunna högst avsevärt minskas,

om staten och de kommuner, som sådant önskade, undantoges från den föreslagna

försäkringsplikten, ävensom därigenom att försäkring av ifrågavarande slag finge tagas

i varje av staten erkänd försäkringsinrättning.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jämtlands län anser det av kommitténs beräkningar

framgå, att den förvaltningsmyndighet, som skall omhänderhava olycksfallsförsäkringsväsendet,

blir en mycket dyr inrättning; och enligt Kungl. Maj:ts befallningshavandes

mening torde på grund av erfarenheten från andra nyinrättade sociala

institutioner, såsom t. ex. pensionsförsäkringsväsendet, kostnaderna icke ens kunna

antagas, oaktat de förenklingar kommittén säger sig hava möjliggjort, stanna inom

de beräknad^ beloppen. Häruti läge ännu ett skäl att icke utsträcka försäkringen

utöver vad som vore behövligt och ändamålsenligt för vinnande av det avsedda

målet och särskilt till sådana områden, vilkas intagande kunna förmodas väsentligen

öka besväret med förvaltningen. En icke så ringa del av förenämnda kostnader folie

på det föreslagna försäkringsrådet. Den jämförelsevis stora kostnaden för detta

råd betingades väsentligen därav, att det föreslagits skola bliva överdomstol för mål

rörande olycksfallsförsäkringen. Därest försäkringsrådets funktioner, på sätt Kungl.

Maj:ts befallningshavande vid 33 § anmärkt, inskränktes till att bliva huvudsakligen

vad de inom andra förvaltningsgrenar inrättade råden vore, syntes dess organisation

kunna väsentligen förenklas och borde kostnaderna bliva vida mindre.

Stockholms handelskammare har ställt sig mycket tvivlande inför riktigheten av

de utav de kommitterade gjorda beräkningarna angående förvaltningskostnaderna.

Enligt av de kommitterade själva lämnade uppgifter skulle antalet av de arbetare,

som skulle beröras av den nya lagen, komma att, i jämförelse med nuvarande förhållanden,

tiodubblas. Då kostnaderna för riksförsäkringsanstalten och för postsparbankens

befattning med hithörande ärenden under år 1914 uppgick till 224,200

kronor, representerande en ökning från föregående år av 35,000 kronor syntes det

alltså vara väl förhoppningsfullt att beräkna kostnaderna enligt den nya lagstiftningen

endast något mera än tre gånger större eller till 730,000 kronor, allt under

det att antalet olycksfall genom karenstidens borttagande beräknats bliva avsevärt

ökat. Förhållandena i utlandet, i synnerhet i Holland, synas också tyda på, att

kostnaderna borde beräknas minst dubbelt så höga som det belopp, till vilket de

kommitterade kommit.

Jämväl svenska arbetsgivarföreningar nes förtroenderåd har framhållit, att det vore

en synnerligen omtvistad sak, om förvaltningskostnaden för riksförsäkringsanstalten

skulle kunna begränsas till det av kommittén antagna beloppet.

Byråchefen i kungl. socialstyrelsen Th. Furst anför i en avgiven P. M. i huvudsak

följande.

Siffrorna för förvaltningskostnaden i en del andra länder, visade med undantag

för Tyskland, en avsevärt högre kostnad per försäkrad person än det av kommittén

upptagna beloppet representerar, eller 75 öre per person och år. Sålunda vore

kostnaden i Holland 3,12, i Norge 1,10 och i Österrike 1,26 kronor. I Tyskland vore

kostnaden 68 öre, men en del angivna omständigheter bidroge till minskande av omkostnaderna,

varjämte någon central försäkringsanstalt, analog med den här föreslagna,

där ej förefunnes. Av riksförsäkringsanstaltens berättelser framginge, att förvaltnings
-

s. 183 Kontrollera mot PDF

183

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

kostnaderna per person avsevärt varierat under olika år. En låg siffra vore 1,8 7

kronor per person för år 1911, då 70,5 % av samtliga årsarbetare även voro karenstidsförsäkrade.

Något avdrag å nämnda kostnad torde därjämte böra göras för däri

ingående förvaltningskostnad för fiskareförsäkring och »del av personal». Å andra

sidan borde erinras om den ökning i förvaltningskostnaderna, som karenstidsförsäkringens

utsträckning till alla försäkrade måste medföra, samt att medan den nuvarande

anstaltens försäkringsstock till huvudsaklig del utgjordes av industriarbetare med

i medeltal 18 personer på varje arbetsgivare, i den avsedda anstalten över halva antalet

försäkrade skulle utgöras av jordbruksarbetare, hantverksarbetare och tjänare,

vilkas ringa antal per försäkringstagare tydligtvis skulle bidraga till ökning av omkostnaderna

per försäkrad person. Någon exakt beräkning kunde naturligt nog

ej utföras på grundval av dessa uppgifter, men det syntes sannolikt att med angivna

1,000,000 försäkrade omkostnaderna skulle närma sig 2,000,000 kronor per år.

Belysande torde även vara en undersökning av omkostnadernas förhållande till

premieintäkten. För riksförsäkringsanstalten hade detta förhållande senare år motsvarat

omkring 25 %. För den nya försäkringsanstalten beräknar kommittén premieintäkten

till omkring 7,000,000 kronor per år, vilket med nyss anförda procenttal

skulle resultera i en total omkostnad av 1,750,000 kronor. Visserligen torde en

sänkning av omkostnadsprocenten kunna påräknas, men att den skulle falla till 10,4 %,

det värde, som motsvarade kommitténs siffror, syntes ej sannolikt. Av anförda skäl

anser byråchefen Först, att för genomförandet av försäkringens organisation komme

att krävas ett avsevärt högre belopp, närmande sig 2,000,000 kronor per år, såvida

ej förenklingar i det praktiska utövandet av försäkringsverksamheten genomföras.

Ett viktigt moment till åstadkommande av besparing vore att från den centrala försäkringen

avskilja de kortvariga olycksfallen. En sådan åtgärd medförde en högst betydlig

minskning i det antal olycksfall, som komma att handläggas av centralanstalten,

men antalet försäkringstagare kvarstode oförändrat och uppmärksamheten måste riktas

på försök att förenkla tillvägagångssättet för försäkringstagares upptagande i anstalten,

premieberäkning och uppbörd. (I fråga härom, se under 19 §).

Enligt kommitténs förslag (16 §) skulle såsom bidrag till förvaltningskostnaderna

för riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet erläggas

viss tilläggsavgift för varje försäkring.

Kungl. lantbruksakademien anser visserligen ett bidrag från ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag,

som enligt 4 § är berättigat upptaga försäkring av delägarnes

arbetare, vara motiverat för bekostandet av försäkringsrådet, som dels .har att såsom

högsta instans pröva besvär från såväl sådant bolag som från riksförsäkringsanstalten,

dels ock har att följa och övervaka lagens efterlevande m. m., men anser, att bidrag

från sådan enskild försäkringsinrättning till upprätthållande av riksförsäkringsanstaltens

verksamhet ej vore påkallat. Ömsesidigt försäkringsbolag vore i viss män enligt

förslaget jämställt med riksförsäkringsanstalten och finge egna, sannolikt ganska

avsevärda förvaltningskostnader att täcka, varförutom dylikt bolag genom sin verk

samhet minskade arbetet och därav följande kostnader för riksförsäkringsanstalten

Då det syntes vara allt skäl att uppmuntra bildandet av dylika ömsesidighetsförsäk

ringsbolag och dymedelst lätta arbetsbördan för riksförsäkringsanstalten, kunde det

ej vara riktigt att pålägga sådant bolag en så stor avgäld, som här föreslagits.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Blekinge län anser, att staten bör övertaga alla

omkostnader för försäkringsrådets verksamhet.

Bidrag till

förvaltningskostnaderna.

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

*

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Yrkesinspektören i sjätte distriktet G. Forsberg anser det föreslagna bidraget ej

böra påläggas arbetsgivarbolagen. Däremot borde måhända kunna föreskrivas viss

avgift för sådan bestämning av invaliditetsgrad, som yrkesinspektören föreslagit.

Svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd erinrar om att tilläggsavgiften huvudsakligen

är beräknad till försäkringsrådet. I sådant fall borde emellertid avgiften

proportionsvis minskas till att utgöra icke 5 % utan omkring 11/t % å arbetsgivarbolagets

premieintäkt, vilken procentsats motsvarade kostnaden för försäkringsrådet

enligt kommittéförslaget.

Svenska pappersbruksföreningen anser det uppenbart, att de enligt lagförslaget

jämställda försäkringsinrättningarna böra själva täcka sina egna kostnader. Försäkringsrådets

kostnader borde däremot täckas av försäkringsinrättningarna pro rata

parte i förhållande till deras premieintäkter.

Skånes handels-, industri- och sjöfart skammare anser, att under förutsättning att den

av handelskammaren föreslagna karenstiden bibehålies och därmed väsentliga förvaltningskostnader

för försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten bortfalla, bidraget

till förvaltningskostnaderna skäligen borde kunna nedsättas till hälften, eller 2 */j

procent av försäkringsavgiften. Vad anginge de privata försäkringsinrättningarna ävensom

de arbetsgivare, vilka komma att stå självrisk, syntes det rimligt, att av dem

endast borde i ifrågavarande avseende gäldas en än mindre ersättning, motsvarande

den omfattning, i vilken de för fastställandet av invaliditetsgrader och dylikt toge

riksförsäkringsanstalten eller försäkringsrådets arbete i anspråk.

Handelskammaren i Karlstad anför, att då kommitterade föreslagit, att arbetsgivarna

skulle få rätt att försäkra sina arbetare i arbetsgivarbolag i stället för i

riksförsäkringsanstalten, men samtidigt föreskrivit, att de ändock skola betala lika

förvaltningsavgift till denna anstalt, så syntes kommitterade ha tagit tillbaka med

den ena handen vad de givit med den andra, så vida icke avsikten rent av vore att

från början förhindra alla dylika privata försäkringsföretag. Handelskammaren anser,

att arbetsgivarbolagens andel i förvaltningskostnaden icke bör vara större än vad

som betingas av riksförsäkringsanstaltens arbete med besvärsmål samt yttranden vid

fastställande av ersättningsbelopp.

Smålands och Blekinge handelskammare yttrar, att de ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagen

icke böra få sig ålagt att deltaga i gäldandet av kostnaderna för riksförsäkringsanstaltens

verksamhet, men väl bidraga till uppehållande av försäkringsrådet.

Sveriges allmänna handelsförenings förvaltningsutskott finner, att arbetsgivarnas

bidrag böra uteslutande avses till täckande av kostnaderna för försäkringsrådet och

torde därigeijom kunna sättas något lägre än det av kommittén föreslagna, särskilt

som utgifterna för rådet syntes vara allt för högt beräknade.

Jämväl Västergötlands och Norra Hallands handelskammare, handelskammaren i Gävle

samt tekniska föreningen i Västerås anse de enskilda bolagen endast böra hava att

bära den på deras försäkringar belöpande andelen i kostnaderna för försäkringsrådet,

varvid tekniska föreningen i Västerås även framhåller, att riksförsäkringsanstaltens omkostnader

liksom hittills böra bestridas av statsmedel.

Malmö byggmästareförening, Lunds byggmästareförening, Göteborgs textilindustriförening

och handelskammaren i Göteborg hemställa, att alla omkostnader för försäkringsrådets

och riksförsäkringsanstaltens verksamhet måtte bestridas av statsmedel.

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare finner bestämmelsen om bidragsskyldighet

från de ömsesidiga försäkringsbolagens sida för försäkringsrådets och riksföftäkringsanstaltens

verksamhet orättvist betungande för arbetsgivarne och därför

böra utgå.

s. 185 Kontrollera mot PDF

0

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111. 185

Enskilda järnvägars försäkringsanstalt mot olycksfall, som jämväl hemställer, att den

i 16 § ifrågasatta skyldigheten för enskilda bolag att utgiva bidrag måtte ur förslaget

utgå, erinrar om att försäkringsanstalten på grund av lagen om försäkringsrörelse

redan erlägger avgift för bestridande av kostnaderna för försäkringsinspektionens

organisation och verksamhet med 1/l0 procent av premieinkomsten, vilken

avgift torde vara avsedd att jämväl för framtiden utgå. Missförhållandet mellan

nämnda avgift och den nu föreslagna, 5 procent av premieinkomsten, torde ligga i

öppen dag.

Uddeholms aktiebolag anser sig böra inlägga sin bestämdaste gensaga mot den

orimligt höga avgift, som enligt förslaget skall utgå i förvaltningsbidrag från enskilda

bolag.

Disponenten för Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag fil. doktor Ilj. Lundbohn

framhåller, att, som de 5 % endast skulle utgå å till arbetsgivarekassa direkt betalad

premie, omkostnaderna för arbetsgivaren skulle minskas därigenom, att i enlighet

med stadgandet i 11 § utgivandet av ersättning under de 60 första dagarna överflyttades

på lokala sjukkassor.

Kommitténs beräkningar rörande avgifterna för försäkring enligt

den föreslagna lagen hava föranlett följande erinringar.

Kungl. Maj:ts befallningskavande i Södermanlands län anmärker, att förslaget ej innehåller

några bestämmelser rörande försäkringsavgifterna i de talrika fall, då en arbetare

under ett och samma år har anställning först hos en och därefter hos eu eller

flere andra arbetsgivare.

Kungl. lantbruksakademien anför, att så länge frågan rör sig om försäkring av

årsarbetare, vore uträkningen av dels arbetarens årsinkomst och därav beräknade olycksfallsersättning,

dels av arbetsgivarens premiebetalningsskyldighet .enkel nog. Annorlunda

ställde det sig beträffande tillfällig arbetare och för arbetare, som arbeta dels

hos arbetsgivare, dels för egen räkning. För dessa fall innehölle lagförslaget inga

hållpunkter för bedömande av, huru kommittén tänkt sig, att arbetsgivarens premier

skulle beräknas. Det torde emellertid, enligt akademiens uppfattning, ej böra åläggas

arbetsgivare att för tillfällig arbetare erlägga premier till högre belopp, än som står

i förhållande till den arbetstid, som använts av honom, eller till den avlöning,

som han uppburit, Denna grundsats borde finna sitt uttryck i lagtexten på ett

klart och för menige man begripligt sätt.

Svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd anser jämväl ett stadgande vara

erforderligt med avseende å det ganska vanliga fall, att en arbetare under ett år har

anställning hos två arbetsgivare vare sig samtidigt eller hos den ene efter den andre.

Östergötlands och Södermanlands industri- och handelskammare ifrågasätter, om ej de

i betänkandet angivna premierna i sitt förhållande till risken för olycksfall inom

olika yrken borde underkastas en revision.

Beträffande sättet för försäkringsavgifternas bestämmande hava i vissa avseenden

förslag framställts, för vilka redogörelse lämnas nedan under 18 och 19 §§.

Mot vissa särskilda paragrafer hava mera speciella anmärkningar

framställts, anslutande sig till kommitténs speciella motivering.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 93 b höft. (Bil. till Nr 111.) 24

Försäkrings
avgifterna.

Speciella anmärkningar.

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

1 §•

Överståthållareämbetet anmärker, att i förslaget utan vidare uteslutits den förklaring

av begreppet »olycksfall i arbete», som i 2 § av nu gällande lag angående ersättning

för skada till följd av olycksfall i arbete lämnas genom bestämmelsen, att

olycksfallet skall härflyta från utövningen av arbetsgivarens yrke. Visserligen kunde

detta uttryck med den omfattning, försäkringen enligt förslaget skulle erhålla, nu ej

ordagrant användas, men då meningen vore att fortfarande träffa samma slag av

olycksfall som hittills, syntes en mot nämnda bestämmelse svarande föreskrift lämpligen

böra inflyta i förslaget.

Med avseende å begreppet »olycksfall i arbete» anför Kungl. Maj ds befallningshavande

i Jönköpings lätt, att därmed endast sjmtes böra avses sådana olycksfall, som

föranledas av själva arbetsuppdraget, men icke olycksfall, som förorsakas av lek,

brottning, slagsmål och dyl. inom arbetsområdet eller till följd av att arbetare

t. ex. på väg mellan hemmet och arbetsstället tager en tillfällig genväg över osäker

is m. m. Enligt vad erfarenheten visade, vore det önskligt, om i sammanhang med

bestämmelserna om lagens omfattning upptoges en definition på vad som bör förstås

med »olycksfall i arbete», så mycket mer om försäkringsrådet, på sätt kommittén

föreslagit, skulle döma i sista instans i försäkringsmål.

YrkesinspeJctören i sjätte distriktet G. Forsberg framhåller behovet av en bestämning

om vad som bör förstås med beteckningen »olycksfall i arbete» av ungefär följande

lydelse: »Olycksfall, icke förorsakat av lek, brottning, slagsmål, inträffat inom arbets
området

eller utom detsamma i arbetsgivarens ärende.»

Skånes handels-, industri- och sjöfartslcammare anser, att då talrika fall kunna

tänkas, i vilka svårigheter möta för avgörande av frågan, i vad man en inträffad

skada är att hänföra till »olycksfall i arbetet», genom en tydligare avfattad lagbestämmelse

borde angivas begränsningarne för de olycksfall, som skola inbegripas under

lagen. Detta torde i all synnerhet vara nödvändigt för att avgöra, huruvida skada

under arbetares väg till eller från arbetsplatsen skall vara att anse såsom olycksfall

i arbetet eller exempelvis eu arbetares vistelse å arbetsplatsen i och för sig skall

i händelse av därunder inträffat olycksfall innebära, att ersättning enligt lagen

skall utgå.

Landssekr et ariatet erinrar, att man ej i förslaget lyckats förebygga återkommande

av tvister, huruvida vissa inträffade olycksfall ägt rum i eller utom arbetet. Kunde

vid den slutliga granskningen bestämmelser tillkomma, genom vilka tvister om dessa

gränsfall bortfölle, vore därmed stor fördel vunnen.

Direktionen för sjömanshuset i Hälsingborg anser, att sjömannen genom olycksfallslagen

bör tryggas mot skada, som under vissa omständigheter kan träffa honom under

resa till och från fartyget. En redare nödgades ibland låta förhyra sjömän å

annan ort än den, där fartyget ligger, och sända dem längre vägsträckor såväl inom

som utom riket för tjänstens tillträdande, eller ock kunde det hända, att han till

följd av mellankommande omständigheter nödgades t. ex. upplägga fartyget i utlandet

och av denna eller annan orsak avskedade och hemsände besättningen.

Sveriges hantverksorganisation, G. J. Malmros i Kristianstads län och disponenten för

Luossavara—Kiirunavaara aktiebolag fil. doktor Hj. Lundbohm anse, att beteckningen

»olycksfall i arbete» bör närmare definieras.

Lunds byggmästareförening och tekniska föreningen i Västerås anse, att ersättning

bör utgå, endast om olycksfallet inträffar i arbetet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111.

m

3 §•

Kungl. Maj-.ts befallningshavande i Uppsala län anför, att på grund av erfarenhet inom

länet skulle Kungl. Maj:ts befallningshavande hava önskat något förandligande av uttrycket

i förslagets 3 §: »utan att mellan dem står någon tredje person, vilken som

självständig företagare åtagit sig att ombesörja arbetets utförande». Då emellertid ett

dylikt mellanhandskap i praktiken torde kunna vara av synnerligen mångfaldig art

samt det i förslaget omförmälda försäkringsrådet syntes i sig innebära tillräcklig

garanti för en efter omständigheterna lämpad och enhetlig tolkning, låter Kungl.

Maj:ts befallningshavande denna anmärkning falla.

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare anser, att i lagen bestämt bör

stadgas, att en arbetsgivare ej är försäkringspliktig gentemot arbetare, när han till

en entreprenör utlämnar ett arbete. Däremot borde arbetsgivare, som utlämnat arbete

på entreprenad, vara skyldig tillse, »att entreprenör försäkrar sina arbetare, och bör han

därför vara fri tagen från allt ansvar härutinnan, såvida i entreprenadkontraktet

dylikt villkor finnes inrymt; har arbetsgivaren däremot uraktlåtit detta, åligger honom

samma försäkringsplikt som gentemot egna arbetare».

Direktören för Baltiska trävaruaktiebolaget Georg Andersson framhåller, att det

stundom kunde vara förenat med svårighet att avgöra, om en person skall anses

såsom arbetsgivare eller arbetare, såsom då en eller flera personer på ackord åtagit

sig utförande av ett visst arbete och utföra detta dels med egen och dels med andras

arbetskraft. Såsom exempel på dylika arbeten kunde nämnas sågverkskolning, skogsavverkning,

timmerrullning, flottläggning m. in. För dylika fall torde särskilda bestämmelser

vara nödvändiga.

Yrkesinspehtören i sjätte distriktet G. Forsberg anser, att med hänsyn till värdet

av likformighet hos närbesläktade lagar definitionen på arbetare närmare bör anslutas

till 2 § i gällande lag om arbetarskydd. Kommittén finge väl ej förutsättas

hava avsett att undantaga vuxen person, om en sådan någon gång under i övrigt sådana

förhållanden, som förslaget avser, utfört arbete utan avlöning, lika litet som kommittén

undantagit oavlönad lärling. Varför eventuellt oavlönade andra arbetare, om

sådana finnas, skulle vara uteslutna, vore svårförklarligt, men sannolikt hade man

ansett, att sådana ej förekomme, och om detta vore fallet, vad vunnes då med den

föreslagna inskränkningen?

Överståthållareämbetet finner stadgandet, att den, som i sitt hem användes till

arbete, ej skall anses såsom arbetare i lagens mening, efter ordalagen närmast giva

anledning att tänka på dem, vilka såsom enskilda tjänare eller anhöriga, de där mot

ersättning i naturaförmåner eller penningår biträda med hushållsgöromål, i arbetsgivarens

hem, som även är deras eget, utföra sina sysslor. Då emellertid såsom av

motiveringen framginge, olycksfallsförsäkringen vore ämnad att med visst undantag

omfatta sistnämnda kategorier av arbetare, syntes ett förtydligande av lagtexten erforderligt.

8 §•

Yrkesinspehtören i sjätte distriktet G. Forsberg anser, att bestämmelser om hänsynstagande

till före olycksfallet befintlig nedsatt arbetsförmåga till undvikande av

onödiga tvister bör förtydligas med föreskrift om, i vilken riktning avseende skall

fästas vid a) lyte b) förutvarande invaliditet, som redan medfört resp. icke medfört

utbetalande av livränta.

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Väslernorrlands och Jämtlands läns handelskammare finner vad i § 8 sägs om den

hänsyn, som skall tagas vid bedömandet, i vad mån viss kroppsskada åstadkommit

nedsättning av arbetsförmåga, kräva ett tillägg av innehåll, att hänsyn även bör

tagas till, om annan lika väl avlönad färdighet kan utbildas inom viss tid.

Styrelsen för svenska metallindustriarbetarförbundet uttalar beträffande den föreslagna

bestämmelsen, att därest den skadade vid olycksfall är behäftad med kroppsskada

eller lyte, hänsyn skall tagas till den mindre arbetsförmåga, som till följd

därav vid olycksfallet hos honom förefanns, att denna bestämmelse i viss mån kan

hava sitt berättigande, därest den enskilde arbetsgivaren vore ansvarig för den försäkrade.

Då emellertid i lagen föreslagits, att försäkringen skall äga rum i riksförsäkringsanstalten,

borde en mera samhällelig synpunkt läggas till grund vid bedömandet

av fall som de ifrågavarande. Det vore för övrigt icke säkert, att eu arbetare, som

vore behäftad med viss kroppsskada eller lyte, därför hade mindre arbetsförmåga.

Skulle, som i lagförslaget föreslagits, sådan hänsyn tagas, komme säkerligen många

fall att bedömas med hänvisning till ifrågavarande skada eller lyte och icke efter

den eventuellt minskade arbetsförmågan. På grund av dessa betänkligheter föreslår

förbundet, att berörda bestämmelse helt måtte utgå.

11 §•

Kungl. lantbruksakademien anser det ovisst, huruvida förslagets 11 § kan så tolkas,

att vad tjänstehjon enligt legostadgan tillgodonjuter av husbonden, medan följderna

av ett olycksfall fortbestå, skall avdragas från den ersättning, som enligt 6 § skall

utgå. Säkert vore i varje fall, att dylikt avdrag skulle äga rum, allenast om arbetsgivarens

skyldighet enligt legostadgan föranlett nedsättning av försäkringsavgiften,

och att för lindring i denna förutsättes dels en uttrycklig begäran från arbetsgivarens

sida, dels ock, där så finnes erforderligt, ställande av sådan säkerhet för nyssnämnda

skyldighet, som av försäkringsinrättningen godkännes. Det torde sålunda, även om

11 § får tolkas på nyssnämnda sätt, lätt nog kunna inträffa, att en lagstadd tjänare,

som drabbas av olycksfall, blir berättigad dels till lön av husbonden, dels till ersättning

från försäkringsinrättningen. Ett dylikt resultat borde uppenbarligen så vitt

möjligt undvikas; eljest komme arbetsgivaren här att drabbas i dubbel måtto, varjämte

det uppstode en ökad lockelse för arbetaren att räkna en än så obetydlig skada

som anledning till erhållande av sjukpenning.

Förvaltaren It. Wedin i Uppsala län med instämmande av Uppsala lantbruksklubb

anser, att arbetsgivares skyldigheter enligt 6 § legohjonsstadgan och 4 § fattigvårdsförordningen

icke till fullo beaktats, i det 11 §:ns ordalydelse icke tydligt angåve,

att det i paragrafen omnämnda avdrag äger tillämpning på de ifrågavarande fallen.

Lättnad i försäkringsavgifter borde beredas husbönder och andra arbetsgivare för i

deras tjänst varande lagstadda personer, vilka de förbundit sig fullt försörja under

den tid arbetsavtalet är gällande.

Svenska arbetsgivarföreningarnas förtroenderåd framhåller, att bestämmelserna i 11

och 15 §§, sådana de nu voro föreslagna, icke i nämnvärd omfattning bleve tillämpliga

å hemtjänare, dels därför att som bekant endast en mycket ringa del av dessa

vore anställda enligt tjänstehjonsstadgan, och dels emedan, där så skett, husbönderna

helt säkert komme att underlåta att i förväg söka lindring i försäkringsavgifterna,

Det ville synas, som om det vore lämpligare att upphäva legostadgans bestämmelser

i ämnet, såvitt angår olycksfall i arbetet, och i stället föreskriva, att ifråga om tjänare

i hemmen husbonden är berättigad att erhålla gottgörelse av olycksfallsersätt
-

s. 189 Kontrollera mot PDF

189

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

ningen för understöd, som han lämnat eu tjänare. I fråga om sjömän rådde ett

liknande förhållande och torde det också vara lämpligt, att redaren berättigas erhålla

gottgörelse av olycksfallsersättningen för det understöd, som lämnats sjöman.

Direktionen för sjömanshuset i Stockholm framhåller angelägenheten av att redarens

skyldighet att enligt 64 och 90 §§ sjölagen lämna vård åt befälhavare och sjöman

uppskattas till fullo vid tillämpningen av 11 och 15 §§, på det att dubbelbeskattning

icke må förekomma.

Direktionen för sjömanshuset i Malmö anser, att det vore önskligt, att i samband

med utfärdande av den nya olycksfallsförsäkringslagen de nu i sjölagen redare påvilande

skyldigheterna att vid olycksfall bekosta sjukvård under viss tid, resp. begravning,

må bortfalla. De i förslagets 11 § samt i motiverna omförmälda förmånerna

för redare att åtnjuta nedsättning i försäkringsavgifterna till kompensering av

redares skyldigheter i avseende å sjukvård och begravningshjälp uppvägde nämligen

ingalunda förmånen av att sådana skyldigheter bortfölle.

Sveriges redareförening finner rättvisan kräva, att olycksfallsersättningen till sjöfolket

skall utgå först efter det rederiets lagliga sjukvårdsplikt upphört.

Enligt Överståthållareämbetets mening vore det visserligen uppenbarligen avsett,

men framginge ej av ordalagen i 11 eller 15 §§, att sådan avlöning, som den skadade

under sjukdomen eller vid total eller partiell arbetsoförmåga äger uppbära av arbetsgivaren,

även skall kunna avdragas från olycksfallsersättningen. Med förslagets bestämmelser

syntes det, särskilt med avseende å statens och andra tjänstemän, kunna

inträffa, att livränta för minskning av arbetsförmågan utginge samtidigt därmed, att

den skadade såsom i det stora hela arbetsför eller åtminstone ej urstånd satt att

utföra det arbete, som åligger honom, uppbär full avlöning. Oaktat den minskade

arbetsförmågan skulle han således erhålla större inkomst än förut, da han var fullt

arbetsför. Lämpligheten härav anser överståthåliareämbetet kunna ifrågasättas. Statens

likasom andra tjänstemän skulle enligt förslaget vid skada i följd av olycksfall

i arbetet äga uppbära en något, högre ersättning än den, till vilken de eljest vid

sjukdom i allmänhet vore berättigade. Då inånga av dessa tjänstemän icke i arbetet

voro utsatta för större risk än utom arbetet, syntes för dem en sådan förmån obefogad

och anledning för staten ej förefinnas att för dessa fall påtaga sig eller ålägga

andra arbetsgivare större ersättningsplikt än eljest vid tjänstemans sjukdom.

Kungl. Maj ds b efältning shavande i Västmanlands län anser 11 § icke vara tillräckligt

tydligt avfattad. Av motiveringen framginge, att arbetsgivaren genom bl. a. utbetalning

av lön under viss förutsättning medgåves rätt till avdrag från ersättning

enligt stadgandet i 6 och 7 §§ och till lindring i försäkringsavgiften, på sätt 15

§ närmare angåve. Detta vore givetvis fullt riktigt, men kunde svårligen härledas

ur lydelsen av åberopade lagrum eller av lagförslaget i övrigt. Förmodligen hade

kommitterade ansett, att uttrycket »annat understöd» i 11 § även täckte »utbetalning

av lön», men då detta näppeligen vore fallet och vad kommitterade i förevarande

hänseende avsett vore av betydelse för arbetsgivaren, torde 11 § böra givas

en tydligare lydelse.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jämtlands län anser det icke klart framgå, huru

kommittén tänkt sig förhållandet med statstjänstemännen ordnat. Det syntes icke

vara möjligt, att under 11 §:s uttryck »pension eller annat understöd» eller dess tal

om understöd, som utgår från av arbetsgivarna bildad kassa, inbegripa den på grund

av gällande avlöningsreglementen skeende utbetalningen även vid tjänsteledighet på

grund av sjukdom av den del av avlöningen, som utgör själva lönen. Det vore å andra

sidan uppenbart orimligt, att befattningshavaren vid ledighet pa grund av olycksfall

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

i tjänsten skulle utöver sin lön få uppbära eu sjukpenning, motsvarande 2/3 av avlöningen,

i den mån den ej överstege 1,800 kronor.

Handelskammaren i Göteborg yttrar, att skadad eller invalid, som har eller beredes

m^jlighet Pa annat sätt förskaffa sig inkomst, vare sig hos arbetsgivare, där

olycksfallet inträffade, eller annorstädes, bör frånträda eller vidkännas avdrag på

livränta.

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare föreslår, att arbetsgivare, som

kan bereda arbetare, vilken tillerkänts livränta i följd av olycksfall i arbete, lika hög

avlöning som före olycksfallet, må äga rätt att, så länge samma höga avlöning kan

utgå, gorå motsvarande avdrag i avlöningen. Arbetaren skulle sålunda vara skyldig

inträda i annat lika högt avlönat arbete som före olycksfallet, om arbetsgivaren det

påyrkade och arbetaren därav icke lede ont till följd av invaliditeten.

Göteborgs textilindustriförening uttalar sig i samma riktning.

Tekniska föreningen i Västerås yttrar, att om efter överenskommelse den i förutvarande

sysselsättning arbetsoförmögne beredes av arbetsgivaren annat arbete, som

lämnar honom en inkomst, bör arbetsgivaren äga rätt att av livräntan innehålla det

belopp, varmed den till livränta berättigades årsförtjänst eventuellt överstiger hans

årsinkomst under det år, som låg närmast olycksfallet. Så borde ock i de fall, då

sjukpenning eller livränta eljest skulle tillkomma en arbetsoförmögen, arbetsgivaren

äga rätt att uppbära utbetalade belopp, så länge den försäkrades inkomst av anställning

hos arbetsgivaren utginge oavkortad.

Jämväl Uddeholms aktiebolag, vars yttrande Kungl. Maj-.ts befallningsliavande i

Värmlands län i princip biträder, yttrar sig i samma riktning.

Disponenten för Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag fil. doktor Hj. Lundbohn anför,

att genom bestämmelserna i §§ 11 och 15 i lagförslaget ägde arbetsgivare och indirekt

arbetsgivarekassor rätt att på lokala sjukkassor överflytta ersättningen under

t. ex. de 60 första dagarna, enligt vilka bestämmelser avdrag från ersättningen enligt

§ 6 och från premie enligt § 15 finge göras, om understödet från sjukkassan helt och

hållet eller till väsentlig del bildats genom bidrag av arbetsgivare. Det komme naturligtvis

att ligga i arbetsgivarekassornas stora intresse att begagna sig av denna utväg,

dels för att förbilliga kostnaderna, dels för att öka kontrollen. Särskilt minskades

omkostnaderna härigenom på grund av 16 § i förslaget, enligt vilken 5 %

skulle utgå endast å till arbetsgivarekassa direkt betalad premie. För att underlätta

förutnämnda anordningar vore det önskvärt, att i lagen tydligt uttalades, att arbetsgivare,

som genom sjukkassa träffat avtal, varigenom ersättning utginge under första

tiden efter olycksfallet, vore befriad från försäkringsplikt i försäkringsinrättningen

under denna tid.

Vidare framhåller doktor Lundbohm, att för biträden och tjänstemän, såväl i enskildas

som i bolags, kommuners och statens tjänst, som i allmänhet hava månadseller

årslöner, avlöningen utgår oförminskad, även om de på grund av sjukdom av en

eller annan orsak äro förhindrade att under kortare tidsperiod fullgöra sin tjänst.

Om riksförsäkringen därför på grund av den föreslagna lagen skulle vid olycksfall utbetala

viss ersättning till dylik löntagare på arbetsgivarens bekostnad, så borde detta

förutsätta, att arbetsgivaren vore berättigad att indraga ordinarie avlöningen för motsvarande

tid. Sådan löntagare skulle genom den nya lagen komma i en sämre

ställning därigenom, att högst 2/3 av avlöningen skulle utgå vid olycksfall.

Enskilda järnvägars försäkringsanstalt mot olycksfall anför beträffande avdrag från

ersättning med det belopp, som i anledning av olycksfallet för motsvarande ändamål

utgår från kassa, som helt och hållet eller till väsentlig del bildats genom bidrag av

s. 191 Kontrollera mot PDF

Klint)!■ Maj.is Nåd. Proposition Nr 777.

191

arbetsgivaren, att ifrågavarande stadgande borde vara så tydligt avfattat, att eu mer

eller mindre godtycklig tolkning icke kunde äga rum. Gent emot den av kommitterade

framhållna minimigränsen av minst hälften anmärker anstalten, att den är för hög.

Då det torde möta svårigheter att beräkna, huru stor del av arbetsgivares — respektive

befattningshavares bidrag — som faller på invalidpensioneringen och då i varje

fall befattningshavarens bidrag till mycket ringa del täcker kostnaden för invalidpensioneringen,

funnes det enligt styrelsens förmenande ingen anledning att frångå

nu gällande princip, att avdrag skulle ske för hela pensionen.

Svenska järnvägsmannaförbundets styrelse framhåller jämväl, att 11 § i vissa avseenden

bör förtydligas. (Då yttrandet inkommit mycket sent, har utförligare referat

härav ej kunnat intagas.)

Handelskammaren i Karlstad, framhåller, att vid fastställande av livränta enligt

olycksfallsförsäkringslagen hänsyn bör tagas till pension, som den skadade erhåller

frän annat håll.

Direktören för Baltiska trävaraaktiebolaget Georg Andersson anser, att i stället för

»väsentlig del» en viss bestämd andel borde nämnas såsom villkor för arbetsgivarens

rätt att erhålla lindring i försäkringsavgifterna. Vidare erinrar Andersson, att eu

del nu befintliga sjukkassor, av vilka flera lämnade dagsersättning jämväl till sjuk

hustru, riskerade att på grund av den föreslagna lagens tillkomst mista för upprätthållande

av deras verksamhet nödiga bidrag från arbetsgivarne.

Handelskammaren i Göteborg framhåller, att bestämmelsen om avdrag på sjukpenning

eller livränta, vid samtidigt utgående ersättning från sjukkassa, som helt och hållet

eller till väsentlig del bildats genom bidrag av arbetsgivare, borde utsträckas att

gälla även i fall av allmänt bidrag till sjukkassor.

Handelskammaren i Gävle anser, att olycksfallsersättning åtminstone till den skadade

icke bör utgå, i den mån ersättningen i förening med från sjukkassa utgående

sjukhjälp skulle komma att överskrida den skadades vanliga arbetsinkomst. Ifrågasättas

kunde ju, huruvida överskjutande belopp borde helt indragas eller av försäkringsinrättningen

överlämnas till vederbörande sjukkassa för att stärka dess fonder.

12 §.

Yrkesinspektören i åttonde distriktet R. Schenson anser, att arbetsgivarnes skadeståndsskyldighet

enligt allmän lag, skulle, då ersättning utgår på grund av olycksfallsförsäkringen,

kunna inskränkas, åtminstone till sådana fall, där det genom straffdom

konstaterats, att arbetsgivaren eller hans representant uppsåtligen eller genom

grov vårdslöshet vållat skadan.

Järnkontoret finner, med hänsyn till den föreslagna lagstiftningens princip, att

olycksfallsförsäkring skall till den skadade utgå, även om grov vårdslöshet av denne

varit orsaken till olycksfallet, konsekvensen fordra, att, där arbetsgivaren på grund

av försummelse kan bliva ådömd skadestånd, han däruti bör åtnjuta minskning, motsvarande

det belopp, för vilket den skadade blivit försäkrad, och torde sådan ändring

i 12 § böra vidtagas.

Handelskammaren i Gävle erinrar, att om olycksfallet ägt rum på grund av

arbetsgivarens vållande, vartill såsom bekant enligt domstolspraxis även räknas underlåtenhet

att i detalj följa arbetarskyddslagens föreskrifter, arbetsgivaren har att för

skadan utbetala skadestånd utan någon som helst regressrätt till försiikringsanstalten.

Ehuru motsvarande bestämmelse innehålles i gällande olycksfallsersättningslag, vill

kammaren ifrågasätta, att arbetsgivaren inedgives sådan regressrätt, så vida ej vällan
-

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Rungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

det är groft. Eljest bleve mången arbetsgivare nödsakad att dels betala försäkringsavgifter

till riksförsäkringsanstalten och dessutom särskilt försäkra sina arbetare

för den ej obetydliga risken att, oaktat lian gör sitt bästa att förebygga olycksfall

bland sina arbetare, ändå av domstolarna förklaras hava varit vållande till

sådant.

Sveriges allmänna handelsförenings förvaltningsutskott anför, att vad anginge de i

11 § omnämnda fall, då den lagstagade ersättningen utgår med nedsatt belopp,

borde motsvarande tydligtvis gälla även det fall, som avses i 12 §, nämligen att

arbetsgivaren enligt allmän lag eller särskild författning blir ålagd att utgiva ersättning.

Ett förtydligande i sådan riktning av stadgandet i senare delen av 12 § anser

utskottet vara av behovet påkallat.

Svenska arbetsgivarföreningarnas förtroenderåd framhåller, att då den premie, som

arbetsgivaren betalar till försäkringsinrättningen, avsåge alla olycksfall i arbete, även de,

som orsakas av vållande från arbetsgivarens sida, torde det var rättvist, att arbetsgivaren

erhåller avdrag i skadeståndet till den skadade, för vad denne uppburit från

försäkringsinrättningen.

Järnverks/''öreningen framhåller såsom ett önskemål, att arbetsgivaren genom den

försäkring för olycksfall i arbete, som han bekostade, också bleve täckt för alla penningerisker

till följd av olycksfall, även när skadeståndsskyldighet i sådant hänseende

kunde bliva honom ådömd enligt allmän lag. Som det nu vore planlagt, kommer

det att bliva nära nog nödvändigt för arbetsgivaren att för sin ansvarsskyldighet i

sist omförmälda fall taga särskild försäkring i någon privat försäkringsanstalt, som

meddelar försäkring av ifrågavarande slag (ansvarsförsäkring). Det borde dock ligga

närmare till hands att den obligatoriska olycksfallsförsäkring, som nu är föreslagen,

utsträcktes — eventuellt mot den säkert obetydliga ökning i premien, som härav

kunde betingas — till att omfatta även olycksfall, för vilka arbetsgivaren enligt

allmän lag eller särskild författning är ansvarsskyldig.

13 §.

Förste provinsialläkaren Ch. Lundberg i Jönköpings län anser, att stadgandet i paragrafens

första stycke, att försäkringsinrättning skall, »så fort ske kan, besluta om de

åtgärder, som för den skadades vård må vara av nöden», kan leda till alltför vidlyftigt

arbete för en stor anstalt. Det stora flertalet olycksfall vore ju av den lindriga art, att

vilken läkare som hälst kan sköta dem; och beträffande svårare olycksfall anlitades ju i

regel omedelbart närmaste lasarett, och det finge väl då i allmänhet anses obehövligt,

att anstalten skulle ingripa beträffande dessas vård. Något annorlunda ställde sig ju

saken, om olycksfallet vore av den art, att särskild specialvård erfordras (t. ex. ögonskador);

där kunde det vara befogat, att anstalten ingriper. En nödvändig förutsättning

för en bestämmelse sådan, som här föreslagits, vore emellertid, att anstalten

själv hade tillgång till sakkunskap, och härom funnes intet i lagen stadgat.

Järnkontoret anför, att bestämmelsen i denna paragraf, att jämkningar i fastställda

ersättningsbelopp kunna göras under en obegränsad tid framåt, syntes kunna

medföra oberäkneliga konsekvenser, och syntes därför en tidsbegränsning — låt vara

mera vid än den nuvarande — böra förordas.

Svenska arbetsgivarföreningarnas förtroenderåd anför, att bestämmelsen att ersättningstagaren

ej är underkastad återbetalningsskyldighet tydligen avsåge att innebära

eu förmån för honom, men det kunde sättas i fråga, om detta verkligen bleve följ
-

s. 193 Kontrollera mot PDF

193

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111. •

den. I sådant fall torde försäkringsinrättningen provisoriskt komma att utbetala

endast ett minimum, medan däremot inrättningen kunde antagas förfara frikostigare

i fall återbetalningsskyldighet förefunnes, vilket också vore mera överensstämmande

med allmänna rättsregler.

14 §.

Kungl. Maj-.is befallning skavande i Jönköpings lön anser, att utbetalningarna av

praktiska skäl böra äga rum å veckans näst sista söckendag på sätt i allmänhet sker

med avlönings utbetalande.

Yrkesinspektören i sjätte distriktet G. Forsberg anser även, att utbetalningarna böra

äga rum å veckans näst sista söckendag. Vidare borde livränta med försäkringsinrättningens

samtycke kunna få utbetalas i kortare termin än en månad.

Handelskammaren i Gävle anför, att föreskriften att livränta skall utbetalas månadsvis

synes komma att förorsaka alltför mycket besvär och kostnader. Åtminstone

då jämförelsevis låg livränta utgår, borde densamma, liksom i den allmänna pensionsförsäkringen,

kunna utbetalas för längre perioder, exempelvis kvartalsvis. På

det ej försäkringsanstalt skall behöva under onödigt lång tid i sina räkenskaper redovisa

för ej i anspråk tagna livränterättigheter, syntes det böra stadgas, att rätten till livränta

upphör, sedan fem år förflutit efter det vederbörande sista gången lyft honom tillkommande

olycksfallsersättning.

Svenska pappersbruksföreningen vill ifrågasätta, om icke lämpligen en preskriptionstid

för livräntor borde i lagen införas.

Direktionen för sjömanshuset i Stockholm anser, att bestämmelser böra meddelas,

huru med ersättning skall förfaras, då sjuk eller skadad sjöman kvarlämnas i utländsk

hamn och ersättning enligt lagförslaget skall utgivas för tid utöver de 4 veckor

sjölagen bestämmer.

17 §•

Yrkesinspektören i sjätte distriktet G. Forsberg inser ej, varför skyldigheten att

lämna för bestämmande av försäkringsavgift eller ersättningsbelopp erforderliga uppgifter

skall inskränkas endast till vissa angivna förhållanden.

18 §.

I en del yttranden tillstyrkes i det väsentliga kommitténs förslag i förevarande §.

Sålunda har Bergmästaren i södra distriktet K. Sidenvall intet att erinra beträffande

denna §. Föreskrift borde dock meddelas därom, att kostnaden för undersökning,

som utföres på begäran av försäkringsinrättning, skall gäldas av denna.

T. f. bergmästaren i norra bergmästaredistriktet G. I. Asplund framhåller, att försäkringsinrättning

och tillsynsorgan för lagens om arbetarskydd efterlevnad böra hava

rätt att företaga undersökning av de förhållanden, under vilka arbetet bedrives.

Yrkesinspektören i femte distriktet D. Kempe framhåller, att yrkesinspektörerna med

all sannolikhet på grund av 18 § få utföra ett högst avsevärt antal undersökningar

vid fabriker. Utlåtanden kunde sannolikt högst sällan lämnas utan föregående besök

å arbetsplatsen, alldenstund industrien vore underkastad ständiga förändringar i arbetsmetoder

och maskinella anordningar, så att eu fabrik vore sig icke lik den ena tiden

som den andra. Då yrkesinspektören sålunda för undersökningar i fråga sannolikt

ganska ofta måste företaga särskilda inspektionsresor, kunde yrkesinspektörernas egentBihang

till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 93 b höft. (Bil. till Nr 111.) 25

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

liga uppgifter lätt under nuvarande förhållanden förryckas, såvida icke en detta arbete

motsvarande ökning av distriktspersonalen genomfördes. Under förutsättning av en

sådan personalökning kunde yrkesinspektören ej annat än finna, att det vore synnerligen

lämpligt, att yrkesinspektör avgåve yttrande för bestämmandet av försäkringsavgifterna

av det skäl, att yrkesinspektören icke blott hade förvärvat sig specialkunskap

inom skyddsteknikens område, särskilt beträffande skydd mot olycksfall och

ohälsa'' i arbete, utan även i regel förskaffat sig kännedom om fabriksledningens mer

eller mindre kompetens i skyddstekniskt hänseende. Yrkesinspektören tillstyrker

sålunda bestämmelserna i 18 § jämförda med dem i 15 §.

Yrkesinspektören i tredje distriktet friherre A. Funck framhåller, att den i 18 §

medgivna rättigheten att påfordra undersökning genom yrkesinspektionen av vissa

förhållanden på arbetsplatser visserligen kan komma att inverka menligt på yrkesinspektionens

arbete, om denna rättighet utnyttjades i större omfattning, men denna

utväg för försäkringsinrättning att förskaffa sig upplysningar om förhållanden på ett

arbetsställe syntes dock vara bättre, än att en slags inspektion skulle få utövas av

försäkringsinrättning eller försäkringsrådet vid sidan av yrkesinspektionen. Om försäkringsinrättning

eller försäkringsrådet skulle hava rättighet att verkställa dylik

undersökning bleve, bland andra olägenheter, följden, att arbetsgivare få så många

inspektionsförrättare att göra med, att de slutligen inte veta, vilken myndighet de

hava att hålla sig till i frågor rörande arbetarskydd. Därest försäkringsinrättning

eller försäkringsrådet vill hava förhållandena på ett under arbetarskyddslagen stående

arbetsställe undersökta, syntes detta kunna ske på så sätt, att sådan undersökning

begäres hos yrkesinspektionens chefsmyndighet, varefter denna lämnar vederbörande

yrkesinspektionens befattningshavare i uppdrag att företaga den begärda undersökningen,

vid vilken förrättning försäkringsinrättnings ombud skulle äga närvara.

I ett par av yttrandena hemställes, att rätt att påfordra undersökning genom

yrkesinspektionen ej borde tillkomma privat försäkringsinrättning.

Sålunda framhåller yrkesinspektören i sjunde distriktet It Wieselgren, att i instruktionen

för yrkesinspektörerna resp. riksförsäkringsanstalten borde inflyta en föreskrift

om samarbete mellan de två statsorgan, vilka skulle bedöma arbetsställena och

arbetets farlighet. Vidare borde 18 § erhålla följande ändrade lydelse: »Försäkrings
inrättningen

— försåvitt den är statsorgan — äger att, i den mån---samt hos

myndighet, som enligt lagen om arbetarskydd utövar tillsyn å samma lags efterlevnad,

begära undersökning, eller då samma myndighet anmält förhinder, och samtidigt stor

skyndsamhet är av nöden, så ock i fråga om arbete, varå nämnda lag ej äger tilllämpning,

själv företaga undersökning av de förhållanden, under vilka arbetet bedrives.

Enahanda befogenheter tillkomma jämväl försäkringsrådet».

Bergmästaren i västra distriktet Hj. Nordqvist anser, att rätt att påfordra undersökning

hos myndighet syntes näppeligen böra tillkomma privat försäkringsinrättning,

utan vara förbehållen riksförsäkringsanstalten samt försäkringsrådet. Då det givetvis

alltid borde intressera riksförsäkringsanstalten att få kännedom om de rådande arbetsförhållandena,

borde privat försäkringsinrättning, då den har intresse av undersökning,

anhålla om sådan genom riksförsäkringsanstalten. I anledning av motiveringens

ordalag erinrade bergmästaren därom, att beträffande gruvdrift (å inmutningsbara

mineral) tillsyn av det egentliga gruvarbetet i allt väsentligt utövas av bergverksstyrelsen

(gruvstadgan 50—54 §§) med bergsöverstyrelsen som chefsmyndighet. Framställning

rörande undersökning av arbetsförhållanden under jord torde därför i flertalet

fall böra ske hos kommerskollegium.

s. 195 Kontrollera mot PDF

Kungi. Majds Nåd. Proposition Nr 111.

195

I andra yttranden åter föreslås inskränkning i allmänhet av försäkringsinrättnings

befogenhet att begära undersökning genom yrkesinspektionen.

Yrkesinspektören i åttonde distriktet R. Schenson framhåller, att det läge i sakens

natur, att ett ordnat samarbete mellan yrkesinspektionen och försäkringsinrättningarna

borde äga rum till främjande av gemensamma ansträngningar för olycksfallens inskränkande,

men att en begränsning av yrkesinspektörernas skyldighet att lämna

meddelanden till försäkringsinrättning syntes vara behövlig på det att yrkesinspektörerna

ej skulle betungas med uppgifter, som icke kunna anses åligga dem enligt

gällande lag och instruktion och som gå vid sidan om deras verksamhet. Detta

uteslöte givetvis ej, att försäkringsrådet genom framställning till yrkesinspektionens

chefsmyndighet eller dess underordnade tillsynsorgan kan påkalla utredning i sådana

ärenden, med vilka yrkesinspektionen har att taga befattning. Bestämmelser i detta

avseende kunde därför lämpligen hava plats i de särskilda föreskrifter, som komma

att meddelas för försäkringsrådet, men borde utgå i sammanhang med 18 §.

Yrkesinspektören i nionde distriktet O. Nylén hemställer, under hänvisning till

yrkesinspektörernas stora arbetsbörda på deras egentliga verksamhetsområde, att ur

18 § måtte utgå vad däri säges om försäkringsinrättnings och försäkringsrådets befogenhet

att hos myndighet, som enligt lagen om arbetarskydd utövar tillsyn å samma

lags efterlevnad, påfordra undersökning av de förhållanden, under vilka arbetet bedrives.

Emellertid syntes ett samarbete mellan yrkesinspektionen och försäkringsinrättningen

vara möjligt på det sättet, att vid inspektionerna yrkesinspektörerna insamla sådana

uppgifter, som kunna vara av betydelse för bestämmandet av försäkringsavgifterna.

Det syntes därför, att i 18 § kunde intagas ungefär följande bestämmelse. »Försäkringsinrättningen

äger att efter samråd med yrkesinspektionens chefsmyndighet

genom densamma införskaffa sådana upplysningar beträffande verksamheter, vilka stå

under yrkesinspektionens tillsyn, som kunna vara av betydelse för försäkringsinrättningens

verksamhet.»

Bergmästaren i mellersta distriktet C. O. Norelius framhåller, att därest en ytterligare

gradering av premierna skall ske utöver den, som betingas av olycksfallsfrekvensen

inom olika yrkesgrupper, syntes det, som om denna bäst äger ram hos försäkringsanstalten

i närvaro av den yrkesinspektör, inom vars område arbetsstället är beläget.

Om för varje särskild ansökning yrkesinspektör skulle höras, vore det att befara,

att yrkesinspektören finge långt mera arbete härmed, än som vore förenligt med ett

rätt handhavande av inspektionen för övrigt.

Yrkesinspektören i fjärde distriktet C. Häger ansluter sig till det uttalande yrkesinspektörerna

i skrivelse till kommerskollegium den 4 mars 1904 gjorde med anledning

av kollegii remiss rörande en av riksförsäkringsanstalten gjord underdånig

framställning med samma syfte, som i 18 § angives, nämligen, att yrkesinspektörerna

icke vore befogade enligt nu gällande föreskrifter att meddela försäkringsinrättning

vare sig officiella eller konfidentiella uppgifter till ledning för specialtarifferingar,

ävensom att yrkesinspektörernas egentliga uppgift alldeles säkert skulle komma

att rubbas, om yrkesinspektörerna ålades att meddela försäkringsinrättning av denna

åstundade uppgifter för specialtarifferingar.

Beträffande försäkringsinrättnings befogenhet att själv företaga undersökningar

föreslås i några uttalanden vissa inskränkningar.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jöfiköpings lön anser sålunda, att, till skydd för

yrkeshemligheter, bestämmelser borde meddelas, som begränsa försäkringsrådets och

försäkringsinrättningarnas i paragrafen givna undersökningsrätt.

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Göteborgs textilindustriförening hemställer, att tystnadsplikt föreskrives vid de i

paragrafen åsyftade undersökningar samt att orden »de förhållanden, under vilka

arbetet bedrives» ersättas med andra definitiva uttryck.

Statens inspektör för explosiva varor G. von Feilitzen anser, beträffande förslaget,

att försäkringsinrättningen i vissa fall utan arbetsgivarens samtycke skulle äga befogenhet

vidtaga erforderliga undersökningar, att detta måste anses såsom en mindre

tilltalande åtgärd och i viss mån kränkande för arbetsgivaren, varför det torde kunna

tagas i övervägande, huruvida icke det tillägg i § 17 skulle kunna vara tillfyllest,

att arbetsgivaren på heder och samvete skall avgiva erforderliga uppgifter. Skulle

oaktat inlämnade uppgifter tveksamhet uppstå angående ''arbetets beskaffenhet ur

farlighetssynpunkt, torde full klarhet uppnås i förevarande fall, därest socialstyrelsen

på begäran från försäkringsinrättningen genom vederbörande yrkesinspektör låter

verkställa undersökning. Det torde t. o. m. kunna ifrågasättas, huruvida försäkringsinrättningens

ombud för vissa industrier, exempelvis sprängämnesfabrikationen, kunde

äga erforderlig kompetens att själv bedöma den eventuella risken vid arbetets bedrivande,

varför här ifrågasatt undersökning även ur praktisk synpunkt lämpligare

borde förläggas hos den myndighet, som enligt lagen om arbetarskydd utövar tillsyn

å samma lags efterlevnad.

Ä andra sidan påyrkas i ett par yttranden, att försäkringsinrättningarna böra

hava större befogenhet att själva företaga undersökningar.

Yrkesinspektören i sjätte distriktet G. Forsberg anser, att om försäkringsinrättningarna

kunna själva med för deras behov tillräcklig sakkunskap införskaffa erforderliga

upplysningar i brådskande fall, t. o. m. mot arbetsgivares samtycke, så torde väl

samma mått av sakkunskap förslå, även om särskild skyndsamhet ej är av nöden, eller

om arbetsgivaren icke ställer sig hindrande, utan på allt sätt söker underlätta undersökningen.

Kommittén hade sålunda utgått från, att försäkringsinrättningarna komine

att hava tillgång till för deras behov erforderlig sakkunskap. Under sådana förhållanden

frågade man efter kommitténs motiv för att avvika från det inom försäkringsvärlden

hittills vanliga, och, så vitt yrkesinspektören visste, utan svårighet tilllämpade

förfarandet, att försäkringsinrättning själv genom sin egen personal å ort

och ställe och alltså utan onödig omgång gör undersökningar för premiebestämningar

och för reglering av skador (brand, olycksfall, maskinskador o. d.). Ifrågavarande

föreskrift vore enligt yrkesinspektörens mening till ringa eller intet gagn. Enskilda

försäkringsinrättningar av det slag, som avsåges i 4 § (arbetsgivarsammanslutningar)

torde icke hava någon svårighet att i stadgar eller liknande föreskrifter få intaga

bestämmelse, som gåve dem rätt att själva verkställa erforderliga undersökningar.

Vad slutligen statens försäkringsinrättning beträffade, hade den nu under snart 13 år

och utan svårare olägenhet med hjälp av egen personal, såväl tjänstemän i Stockholm

som en del ombud, verkställt erforderliga undersökningar. Någon verklig betydelse

kunde i detta fall icke tillmätas en möjligen förefintlig strävan att undvika »dubbelinspektion»,

ty redan nu funnes ju yrkesinspektion, elektrisk inspektion, brandsyn,

brandförsäkringsinspektion, maskinförsäkringsinspektion och väl kanske åtskilligt mera.

Handelskammaren i Karlstad anför huvudsakligen följande. För att uppmuntra

arbetsgivarna till sådana ändringar och förbättringar, som kunna minska faran för

olycksfall, borde enligt kammarens mening användas specialtariffering även inom

samma yrkesgren, så att försäkringsavgiften bleve så noga som möjligt avpassad efter

risken, ty verkstäder eller fabriker inom samma bransch kunde vara betydligt olika

med avseende på fara för olycksfall. Det kunde då visserligen vara lämpligt, att

s. 197 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 111.

197

den under socialstyrelsen stående yrkesinspektionen medverkade för detta ändamål,

men handelskammaren ansåge, för vinnande av enhetlighet och väl avvägda avgifter

nödigt, att antingen styrelsen för riksförsäkringsanstalten eller försäkringsrådet finge

tillgång till lämpliga inspektörer, som kunde samarbeta med yrkesinspektionen i denna

synnerligen viktiga sak. Yrkesinspektionens uppgift borde därvid bli att lämna råd

och upplysningar.

Slutligen göres på några håll gällande, att om premieregleringen på visst angivet

sätt förenklas, bleve inspektion av arbetsföretag mindre behövlig.

Sålunda anser byråchefen i socialstyrelsen Th. Furst, att om premieregleringen

ordnas på sätt av honom i en avgiven P. M. föreslagits (se under 19 §) bortfölle

även till största delen behovet av riskens uppskattning genom besök å arbetsplatsen.

Detta torde utgöra en fördel på grund av den osäkerhet, en sådan tariffering måste

lida av genom de synnerligen komplicerade och växlande förhållanden, som inverka

på olycksfallsrisken. Till de mera fixa och bedömbara faktorerna kunde räknas de

maskinella anordningarnas mer eller mindre goda beskaffenhet ur skyddsteknisk synpunkt

ävensom de lokala förhållandena, såsom utrymme, dagerförhållanden o. dyl. Till

de växlande faktorer, som utan ingående studium i stor utsträckning undandroge sig

bedömande hörde i främsta rummet arbetsledningens beskaffenhet, som i betydlig

grad inverkade på olycksfallsrisken och vore underkastad stora och oberäkneliga rubbningar

genom chefombyten, förmäns och verkmästares förflyttning m. m. I viss

mån sammanhängande härmed vore ordningen å arbetsstället. Till samma grupp

hörde även förekomsten av s. k. vaneolycksfallsoffer, d. v. s. personer som kommit

in i ett arbete eller å en plats, där det kräves större vaksamhet, rörlighet eller annan

förmåga, än de besitta, och vilka därföre åter och åter drabbas av olycksfall.

Yrkesinspektören i andra distriktet Olof Hellström framhåller den stora arbetsbörda,

förslagets genomförande skulle pålägga yrkesinspektörerna samt yttrar beträffande

bestämmandet av premien, att det därför vore nödvändigt att anordna ett enklare,

mindre betungande och mindre kostbart sätt för premiernas fastställande, och ett

enkelt sådant skulle möjligen kunna tänkas, om vid varje företag icke uteslutande

de olika förhållandena vid arbetsstället lades till grund för premiebestämningen utan,

och i ännu högre grad, denna baserades på olycksfallsfrekvensen inom varje företag.

Denna stode ju ock i ett visst förhållande till mängden och arten av befintliga

skyddsanordningar, om än härvidlag andra faktorer, såsom arbetarnas egen försiktighet

m. m. spela in. En specialtariffering av varje yrkesgrupp med maximi- och minimipremier

på basis av nuvarande tariffering vore lätt gjord, även utan yrkesinspektionens

medverkan. Det skulle då låta tänka sig, att alla företag inom samma

yrkesgrupp åsattes samma premie, t. ex. medelpremien för gruppen, reducerad till en

årsinkomst av 1,000 kronor. Efter försäkringsårets slut lades olycksfallsfrekvensen

under året till grund för den slutliga premien. Ersättningen kunde således växla

år från år allt efter olycksfallsfrekvensen. De företag, där ingå olycksfall inträffat,

betalade den lägsta grupp-premien, alla övriga i förhållande till olycksfallens antal

och omfång. Regleringen av premiebeloppen kunde ordnas genom återbetalning av

för högt erlagda avgifter och tillägg av för lågt inbetalda i samband med kronouppbörden.

Härvid vore dock att märka, att de olycksfall, som konstaterats vara rena

olyckshändelser, d. v. s. inträffat under sådana förhållanden, att de icke kunnat förebyggas

genom skyddsanordningar eller på annat sätt, och som lika lätt kunna inträffa

på en idealisk arbetsplats som på en mindre idealisk, icke borde inverka på

den slutliga premien. Premierna för dessa så att säga oberäkneliga olycksfall borde

nämligen ingå i minimipremien för gruppen i fråga.

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

En tariffering på dessa grunder skulle bland annat skapa ett gagneligt och utförbart

samarbete emellan försäkringsinrättningen och socialstyrelsen, respektive yrkesinspektionen.

Undersökningarna komme i de flesta fall att inskränka sig till vissa

svårare olycksfall, som redan nu praktiserades, besvarandet av vissa ur teknisk synpunkt

viktiga frågor m. m., som allt skulle kunna ske utan rubbning i den nuvarande

yrkesinspektionens verksamhet och sannolikt även med nuvarande arbetskrafter.

Yrkesinspektören i första distriktet Arvid Rosengren framhåller, att mot anlitande

av yrkesinspektörerna vid specialtariffering torde knappast kunna göras någon anmärkning

ur den synpunkten, att yrkesinspektörerna kunde förutsättas äga bättre

kännedom om ett arbetsställe i skyddstekniskt avseende än någon annan tillfällig

bedömare, men man Ange dock härvidlag icke förbise, att en planmässigt lagd och

systematiskt ordnad yrkesinspektionsverksamhet komme att härigenom betänkligt

rubbas. Genom yrkesinspektörernas anlitande vunnes den fördelen, att dubbelinspektion

undvikes. Om förslaget om specialtariffering vunne bifall, måste man emellertid

givetvis taga med i beräkningen en ökning av yrkesinspektionens arbetskrafter. Yrkesinspektören

framställer ett förslag till en s. k. »kompensationspremie», huvudsakligen

efter samma grunder som yrkesinspektören i andra distriktet och varigenom

inspektion kunde bliva mindre behövlig.

19 §.

Kungl. lantbruksakademien framhåller, att det från jordbrukets synpunkt syntes

önskvärt, att avgifterna må bestämmas och inbetalas efter försäkringsårets slut, såsom

förhållandet vore vid länens brandstodsbolag m. fl. ömsesidiga försäkringsbolag, och

såsom här med all sannolikhet komme att ske vid de ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagen.

Det vore vid jordbruket omöjligt att för ett kommande år beräkna åtgången

av tillfällig arbetskraft, varemot det vid årets slut vore lätt att redovisa sådan.

Den minskade ränteinkomst, som skulle bliva en följd av premiebetalning i efterskott,

drabbade ju endast första året efter lagens trädande i kraft och torde uppvägas av

minskat arbete för utredandet av felaktiga eller godtyckliga deklarationer samt ett

ökat förtroende för den nya lagstiftningen.

Kungl. Maj:ts befallning skav ande i Södermanlands län anmärker, att i den föreslagna

lagen ej funnes några bestämmelser om tid och sätt för debitering och uppbärande

av avgifterna till riksförsäkringsanstalten och uttalar den förmodan att, därest för

dessa avgifters uppbörd och redovisning komme att erfordras medverkan av Kungl.

Maj:ts befallningshavande och dem underlydande myndigheter, Kungl. Maj:ts befallningshavande

torde få komma i tillfälle att avgiva utlåtande över blivande förslag till

staclganden i ämnet.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jämtlands län anser, att det enklaste vore, att

uppbörden av avgifterna i allmänhet finge äga rum i samband med kronouppbörden;

indrivande av restantier ordnades då på enklaste sätt. Men då uppbördsstämmorna

numera i allmänhet skola hållas i slutet av året, måste i sådant fall nppgivas den

av kommittén framhållna förmånen av avgifternas intagande i början av året. Detta

ville emellertid synas vara endast en ordnings- och bokföringsfråga, beroende på, huru

det ordnas med avgifternas påförande och med tiden för lagens ikraftträdande.

Beträffande bestämmelserna i andra stycket av 19 § finner Kungl. Maj:ts befallningshavande

det vara en onödig och till dubbelarbete ledande utväg, att obetalda

avgifter skola förskjutas av statsverket. Då staten väl i allt fall stode i ansvar för

s. 199 Kontrollera mot PDF

Kunf/l. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

199

riksförsäkringsanstaltens solvens och måste förskjuta medel till ersättningar för olycksfall,

därest anstalten skulle sakna tillgång därtill, syntes det ej föreligga skäl att låta

staten även i nu ifrågasatta form uppträda såsom subventionerande till anstalten. Och

för kontroll på den riktiga beräkningen av försäkringsavgifterna torde en sådan åtgärd

som den föreslagna vara överflödig, ja t. o. m. vilseledande, då avgifterna väl icke

kunde sägas vara rätt beräknade, om därvid ej tagits någon marginal för avgifter,

som ej kunna indrivas. •

Luleå tegelbruksaktiebolag anser det vara en fördel, om arbetarnas enskilda olycksfallspremier

och pensionsbeloppet 3 kr. skulle kunna upptagas samtidigt med kronouppbörden,

enär därigenom vunnes minskade indrivningskostnader, i de fall, då premierna

ej betalades på bestämd dag.

Jämväl yrkesinspektören i sjunde distriktet R. Wieselgren ifrågasätter, att premieuppbörden

skall ske genom skattesedlarne.

Byråchefen i socialstyrelsen Th. Furst framhåller i en avgiven P. M., att det nuvarande

tillvägagångssättet i riksförsäkringsanstalten med en förvärdering av risken

och fixering av premien per årsarbetare före försäkringens avslutande liksom även

ett uttagande i förskott av den sannolika premien vore överflödigt, när obligatorisk

försäkringsplikt infördes, och hela proceduren torde då kunna inskränkas till ett förfarande,

som motsvarade den nuvarande efterregleringen. Med ledning av förd

statistik, såväl rörande de enskilda större arbetsställena som beträffande skilda

yrkesgrupper, kunde risken å visst arbetsställe bedömas efter medeltalsrisken för

sådan verksamhet och reglering av premieprocentsatsen äga rum efter kortare eller

längre tids försäkring. Vidare borde varje arbetsgivare åläggas att i samband

med avgivande av deklaration för taxering insända en förteckning över hos honom

under det nästföregående året sysselsatta arbetare med uppgift dels om deras resp.

löneinkomster och dels om av dem utförda dagsverken. Från taxeringsmyndigheterna

skulle därefter dessa förteckningar insändas till riksförsäkringsanstalten, där

med ledning av desamma samt den för resp. yrke fastställda premieprocentsatsen

premien för varje arbetsgivare skulle beräknas. Uppgiften om den på varje arbetsgivare

belöpande premien skulle kommuniceras vederbörande taxeringsmyndighet och införas

under särskild rubrik å arbetsgivarens kronoskattsedel samt uppbäras i samband

med kronouppbörden. Arbetsgivare, ansluten till sådant försäkringsbolag, som omförmäles

i lagens 4 § skulle fritagas från insändande av omskrivna förteckning, men

hade att å särskild blankett angiva det bolag, i vilket han under avsett år varit

medlem. Uppgifterna skulle kontrolleras av riksförsäkringsanstalten. Premieuppbördens

ordnande på här föreslaget sätt skulle medföra, att riksförsäkringsanstalten Ange

förskottera ersättningarna för de skador, som inträffat under det år uppbörden avser.

Byråchefen Först framhåller vidare, att för beräknande av en exakt premie

enligt försäkringstekniska grunder måste riksförsäkringsanstalten erhålla uppgift ej

endast om de skilda arbetarnas årslöner utan även om det av varje grupp arbetare

med samma årslön utförda antalet dagsverken under året. För de större arbetsgivarna

torde dylika uppgifters avgivande ej möta allt för stora svårigheter, och för de mera

riskabla yrkena vore de nog även nödvändiga för premieberäkningen. För vissa yrkesarbetare

åter, där olycksfallsrisken i arbete vore minimal, såsom exempelvis kontorsbiträden,

handelsanställda och personliga tjänare, borde kunna tagas i övervägande,

huruvida icke en fix premie kunde fastställas per årsarbetare oberoende av årsinkomsten.

För dessa kategorier arbetare torde en medelinkomst kunna fastställas.

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Med avseende å stadgandet, att resterande försäkringsavgifter skola indrivas av

kronobetjaningen på sätt om indrivning av resterande kronoutskylder är stadgat,

erinrar Kungl. Maj:ts b ef all n ingsh avand e i Jönköpings län, att, därest olycksfallsförsäkringen

skulle erhålla den omfattning, som kommittén föreslagit, en sådan indrivning

säkerligen skulle komma att medföra väsentligt ökade kostnader såväl för

staten som, framför allt, för kommunerna genom anställande av nya fjärdingsman

och exekutionsbetjänte. Sedan vore nämligen dessa, särskilt genom indrivningen av

pensionsavgifterna så hårt ansträngda, att deras antal behövde ökas.

Direktionen för sjömanshuset i Malmö anför, att motiven till 19 § gåve vid handen^

att kommittén tänkt sig, att försäkringsavgifterna skola betalas för år och i förskott.

Vid sådant förhållande vore det rimligt, att rederier berättigades till ristorno av

försäkringsavgifter för tid, under vilken fartyg icke användes eller vore bemannat,

allt i närmare överenstämmelse med vad vid kaskoförsäkring vore brukligt; och hemställde

direktionen, att i förslaget intoges bestämmelse i sådant syfte. Bestämmelser

i sådant avseende syntes vara av den vikt, att de borde finnas i en blivande olycksfallsförsäkringslag

och icke utfärdas på administrativ väg.

Uddeholms aktiebolag påpekar lämpligheten av ett stadgande om, att storleken av

de fonder, som riksförsäkringsanstalten tillätes upplägga, bliva begränsade till vissa

belopp, samt att, därest kapitalbildning därutöver skulle kunna ske genom de fastställda

premierna, sådan icke borde tillåtas utan i stället komma arbetsgivaren tillgodo

i form av minskade försäkringspremier.

Handelskammaren i Karlstad sätter i fråga, huruvida icke överskott i försäkringsfonden

lämpligen skulle kunna särskilt fonderas för att så småningom bereda arbetsgivarna

någon lindring i premieavgiften, i stället för att, såsom kommitterade i sina

motiv föreslå, användas till sociala uppgifter, som stå i samband med olycksfallsförsäkring.

20 §.

Yrkesinspektören i sjätte distriktet G. Forsberg påpekar, att 20 § handlar om skyldighet

för skadad arbetare att underkasta sig läkarvård m. m., och sålunda egentligen

icke hör hemma under den angivna rubriken. >

Järnkontoret anför, att andra stycket i 25 § stadgar, att försummelse av den

skadade att lämna underrättelse om inträffat olycksfall kan medföra viss påföljd.

I nämnda lagrum hade sålunda uttalats, att anmälningsplikten i första hand åligger

den ersättningsberättigade själv, men denna skyldighet syntes fullt tydligt höra

framgå redan av § 20, där anmälningsskyldigheten avhandlades.

Handelskammaren i Gävle anser, att orden »läkare, som må tillkallas av försäkringsinrättningen

eller av arbetsgivaren» lämpligen torde böra utbytas mot orden

»läkare, som må tillkallas eller rådfrågas av» o. s. v. Detta för att utmärka, att

det icke bör anses nödigt att i varje fall tillkalla läkare. Det borde överlämnas åt

läkaren att efter konsultation bestämma, om den skadade skulle infinna sig hos

honom eller läkaren besöka patienten.

Västergötlands och Norra Hallands handelskammare finner det vara önskvärt, att i

§§ 20 och 21 klart utsäges, att arbetsgivarna skola från försäkringen utfå ersättning

för sina kostnader för läkarvård och medicin. Som §§ formulerats, vore saken icke

klart uttalad.

s. 201 Kontrollera mot PDF

Kung1. Maj:Is Nåd. Proposition Nr 111.

201

21 §.

Kung1. Majds befallningshavande i Jönköpings lön anser, att §:n bör omarbetas med

hänsyn därtill, att yrkesinspektörerna fortfarande såsom hittills böra bliva snabbt

underrättade om olycksfall för att kunna vidtaga på dem ankommande åtgärder till

förebyggande av olycksfallens upprepande.

Yrkesinspektören i första distriktet Arvid Rosengren erinrar om, att riksförsäkringsanstalten

hittills ofta tillskrivit vederbörande yrkesinspektör med förfrågan om vad

som i anledning av vissa särskilda inträffade olycksfall åtgjorts. Det syntes emellertid

lämpligt att vederbörande försäkringsanstalts befogenhet inskränktes till att

underrätta vederbörande yrkesinspektör om inträffat olycksfall och sedan liksom

tillförne överlåta åt honom att på bästa sätt vinna trygghet för ett återupprepande.

Yrkesinspektören i andra distriktet Olof Hellström anser, att då yrkesinspektören naturligtvis,

som hittills skett, borde sättas i tillfälle att följa olycksfallen inom distriktet,

och orsaken till deras inträffande, för att skyndsammast påkalla rättelse rörande

skyddsanordningar m. m., syntes det lämpligt, att såväl riksförsäkringsanstalten som

de enskilda bolagen antingen i själva lagen eller i särskild instruktion ålades att

efter viss, möjligaste korta tid, översända de anmälningar, som berörde lagen om

arbetarskydd, till vederbörande yrkesinspektör. Efter att hava tagit behörig del av

anmälningarna skulle det åligga yrkesinspektören att återställa dem till riksförsäkringsanstalten,

eventuellt vederbörande försäkringsinrättning.

Yrkesinspektören i tredje distriktet friherre A. Funck framhåller vikten av att yrkesinspektör

får kännedom om olycksfall så snart som möjligt efter det att sådant

inträffat. Enligt gällande föreskrifter skulle anmälan om olycksfall i arbete insändas

till yrkesinspektören och riksförsäkringsanstalten, i de fall då den skadade där vore

försäkrad. Denna bestämmelse torde utan olägenhet kunna bibehållas, varjämte den

yrkesinspektör tillkommande rättigheten att kunna påfordra polisundersökning angående

ett inträffat olycksfall borde kvarstå, då sådan undersökning kunde vara av betydelse

för utrönande av orsaken till ett olycksfall och sålunda bidraga till förekommande

av upprepande av ett dylikt fall.

Jämväl yrkesinspektörerna i fjärde distriktet C. Häger och i åttonde distriktet R.

Schenson anse, att underrättelse om inträffat olycksfall snarast möjligt bör lämnas

yrkesinspektionen.

Yrkesinspektören i femte distriktet D. Kempe erinrar, att yrkesinspektören för sitt

inspektionsarbete haft synnerligen stor nytta av att i god Hd få del av inträffade

olycksfall inom distriktet. Enligt yrkesinspektörens erfarenhet vore arbetsgivaren,

sedan ett svårare olycksfall inträffat, alltid strax efter att olycksfall inträffat särskilt

villig anordna skydd icke blott vid plats där olyckan skett utan även å andra

områden. Yrkesinspektören borde även som hittills få påkalla polisundersökning rörande

olycksfallsförloppen samt kunna få närvara vid dessa undersökningar, alldenstund

för polismyndigheten vissa sakförhållanden mången gång behövde påpekas. Detta

särskilt då det avsåges sådan anmälan till Kungl. Majrts befallningshavande, som

angåves i 38 § av lag om arbetarskydd. Under yrkesinspektörens tid hade olycksfallen

anmälts första tiden efter 14 dagar från det olycksfallet inträffade och sedan

efter 4 dagar. Sett från yrkesinspektionsverksamhet vore det första anmälningssättet

det ändamålsenligaste, men skulle yrkesinspektören naturligtvis ej därför vilja påyrka

en återgång till 14-dagarsanmälningarna. Om enligt yrkesinspektörens förslag

eu karenstid av 14 dagar infördes, borde dock anmälning om olycksfall avgivas först

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 93 b höft. (Bil. till Nr 111.) 2G

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

efter denna tids utgång. Olycksfallsanmälningar borde lämpligen utskrivas i 2:ne

exemplar, av vilka ett passerade eller hälst möjligen, som förut, kvarstannade hos

yrkesinspektören. Insändande av anmälningar till Kungl. Maj:ts befallningshavande

torde sannolikt icke erfordras. Yrkesinspektören veterligt hade ingen Kungl. Maj:ts

befallningshavande, med vilken yrkesinspektören haft samarbete, något åtgjort med

anledning av insända olycka fal 1 s anm älningar.

Yrkesinspektören i sjunde distriktet JR. Wieselgren anser, att i 21 § följande mellansats

bör inskjutas: »----göra skriftlig anmälan, enligt formulär som av Kungl.

Maj:t fastställes efter socialstyrelsens och riksförsäkringsanstaltens hörande--.»

Detta för att få ett enda formulär och underlätta utskrivning av duplicatexemplar,

vilka ju behövdes, då ju icke kungörelsen av 31 december 1912 angående anmälan

om olycksfall i arbete vore föreslagen till ändring.

Yrkesinspektören i nionde distriktet O. Nylén anser att, da det vore av vikt för

yrkesinspektören att få del av de inom hans distrikt inträffade olycksfallen, desamma

höra delgivas honom. Därjämte borde formuläret för anmälan fastställas av yrkesinspektionens

chefsmyndighet i samråd med riksförsäkringsanstalten.

Bergmästare» i västra distriktet Hj. Nordqvist anser, att framdeles som hittills

anmälan om inträffat olycksfall bör göras i två exemplar, av vilka det ena, om

olycksfallet skett i arbete, som står under tillsyn av bergmästare eller yrkesinspektör,

insändes till vederbörande tillsyningsorgan i och för kännedom och vidare befordran

till socialstyrelsen. Någon svårighet borde detta ej åstadkomma, om hos polismyndigheten

förefunnes förteckning å de arbetsställen, som folie under lagen om arbetarskydd.

Givetvis borde bergmästare och yrkesinspektör äga befogenhet att påkalla

polisundersökning, och om dylik undersökning ändock företoges, borde, då fråga vore

om olycksfall, som folie inom bergmästares eller yrkesinspektörs verksamhet, vederbörande

tillsyningsman därom på förhand underrättas för att sättas i tillfälle att

vid förhöret närvara. Avskrift av undersökningsprotokollen borde i nämnda fall insändas

till vederbörande befattningshavare inom yrkesinspektionen.

t. f. Bergmästaren i södra distriktet K. Sidenvall finner förslaget leda därtill, att

yrkesinspektionens tillsynsorgan i orterna först långt efter olycksfallens inträffande

finge kännedom därom. Då detta skulle vara en betydlig försämring för tillsynen

enligt arbetarskyddslagen, torde det vara nödvändigt, att anmälningarna gjordes i

två exemplar, av vilka det ena, enligt kommitténs förslag, ginge till försäkringsinrättning

och det andra till yrkesinspektionens tillsynsorgan, som hittills. Detsamma

finge även anses gälla läkarhetyg och eventuella polisförhörsprotokoll, då det ofta

icke framginge av anmälningarna, men väl av läkarbetygen, om olycksfallen varit

svårartade, vilket vore nödvändigt att veta i och för fullgörandet av det i socialstyrelsens

cirkulärskrivelse den 15 september 1913 givna åläggande att verkställa

undersökning och avgiva rapport beträffande svårare olycksfall. Värdet av en sådan

undersökning förringades, om längre tid förflöte efter själva olycksfallet.

Bergmästaren i mellersta distriktet C. O. Norelius anser det vara en omgång att

insända det för riksförsäkringsanstalten avsedda exemplaret av olycksanmälan till

länsmannen. Anmälan borde av arbetsgivaren insändas direkt. Länsmannen, som

liksom hittills mottoge det andra exemplaret av anmälan för att tillställas vederbörande

inspektionsmyndighet, borde åläggas att i händelse polisundersökning verkställts,

därom till försäkringsanstalten lämna underrättelse. Likaså anser bergmästaren,

att där arbetarne vore försäkrade i särskilt bolag enligt 4 §, arbetsgivaren

borde översända ett exemplar till riksförsäkringsanstalten samtidigt med likadan anmälan

till försäkringsbolaget. Härigenom komme riksförsäkringsanstalten att redan

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 111.

208

från början hava en fullständig kännedom om samtliga olycksfall. En gång varje

månad eller oftare, om så påfordrades, borde försäkringsbolag till riksförsäkringsanstalten

avgiva berättelse om de åtgärder, som vidtagits sedan näst föregående rapport.

I stället för 21 § borde endast en hänvisning lämnas till särskild förordning rörande

anmälan om olycksfall. I detta sammanhang omnämnde bergmästaren, att polismyndigheterna

— särskilt länsmännen — vore så överhopade med alla anmälningar

och övriga tjänstegöromål, att deras granskning av inkomna anmälningar, till följd

av bristande tid, bleve mycket hastig och ofullständig.

T. f. bergmästaren i norra bergmästaredistriktet G. I. Asplund uttalar, att om ordalagen

i tredje stycket av 21 § skulle innebära, att polisundersökning, där vederbörande

polismyndighet ej själv funne sådan nödig, skulle kunna hållas endast på

framställning av försäkringsinrättningen eller av försäkringsrådet, detta stadgande

syntes olämpligt. Såväl arbetsgivare som arbetare kunde ofta ha intresse av att ett

olycksfall, medan det är färskt, bleve föremål för polisundersökning, de förre t. ex.

då de hade anledning antaga, att olycksfallet vållats genom vårdslöshet från arbetarnes

sida, de senare, då lämpliga skyddsanordningar saknats eller arbetsledningen

eljes kunde anses ha i viss mån vållat olyckan. Ett underställande av saken till

försäkringsrådet eller försäkringsinrättningen för att få en undersökning till stånd,

kunde i många fall tänkas vålla sådan tidsutdräkt, att man ingen nytta hade av

undersökningen. Likaså borde väl vederbörande yrkesinspektör eller motsvarande

tillsynsorgan hava samma rätt att påkalla undersökning enligt denna lag som enligt

lagen om arbetarskydd. Undersökningsprotokoll torde böra insändas jämväl till sådant

tillsynsorgan.

Poliskammaren i Malmö har icke något att erinra mot förslagets stadganden om

polisundersökning och om vad med polismyndighet skall förstås.

Magistraten i Uppsala erinrar, med instämmande av Kungl. Maj:ts befallningshavande

i Uppsala län, att det gives städer, såsom Uppsala, där varken poliskammaren,

magistrat eller stadsstyrelse är polismyndighet, utan där polismyndigheten utövas av

en polismästare. Vad Uppsala beträffade, vore detta föreskrivet i kungl. brevet den

31 december 1869 och den 9 februari 1872. Då det säkerligen icke ifrågasattes, att

dessa föreskrifter skulle upphävas, eller att polismästaren, vad beträffar anmärkningar

eller undersökningar om olycksfall, skulle vara satt ur funktion, torde det därför vara

lämpligt, att ifrågavarande stadgande avfattades så, att tvekan icke uppstår vid tilllämpningen.

Anmälningar om olycksfall höra för övrigt till de så gott som dagliga

företeelserna i polismästarens expedition, så att det vore icke utan betydelse för fördelningen

av göromålen inom magistraten, om polismästaren visade ifrån sig dessa

anmälningar till magistraten. Magistraten föreslår följande lydelse: »Polismyndighet,

som i denna § avses, är å landet länsmannen, i stad, där poliskammare finnes, poliskammaren,

i stad, där polismästare, men icke poliskammare finnes, polismästaren och

i övriga städer magistraten eller, där sådan ej finnes, stadsstyrelsen».

Bergmästaren i östra distriktet B. Kjellberg förmenar det vara lämpligare att

formuläret, som hittills skett, fastställes av Konungen, ty dels förutsattes ju i lagen

att förutom riksförsäkringsanstalten, försäkringsinrättningar funnes, som kunde hava

intressen att bevaka i fråga om formuläret, dels torde väl anmälan ej enbart komma

att beröra ersättning för olycksfall, utan jämväl inrymma uppgifter om olycksfallets

orsaker och vidtagen anordning till dess undvikande för framtiden, vilka uppgifter

folie inom socialstyrelsens verksamhetsområde. Socialstyrelsen borde ej ställas beroende

av riksförsäkringsanstalten i förevarande fall.

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

Skånes handels-, industri- och sjö fartskammare önskar, att hänsyn tages därtill,

att arbetsgivare, som redan enligt knngl. kungörelsen den 31 december 1912 —

vilken icke vore avsedd att genom förevarande lag upphävas — är pliktig lämna

dylik anmälan, icke ytterligare må betungas med skyldighet att avgiva ännu en anmälan

av väsentligen samma innehåll.

Sveriges allmänna handelsförenings förvaltningsutskott anser, att de i 21 § omförmälda

formulär böra fastställas av försäkringsrådet i stället för av riksförsäkringsanstalten.

Förste provinsialläkaren Ch. Lundberg i Jönköpings län ifrågasätter, om icke med

hänsyn till den kontroll rörande den skadades vård, som enligt 13 § åligger anstalten,

i det läkareintyg, som jämlikt 21 § skall avgivas vid anmälan om olycksfall,

även borde lämnas uppgift om de åtgärder, som vidtagits; vilket dock i regel vore

onödigt.

Malmö byggmästareförening anser, att då i lagen funnes stadgat, att arbetaren

vid olycksfall erhåller fri läkarevård och arbetsgivaren härför betalar avgift, så borde

denne vara befriad från att bekosta läkarbetyg. Rätteligen borde arbetaren bekosta

läkarbetyget, då detta vore den akt, varmed han hade att styrka sina ersättningsanspråk.

Om arbetaren emellertid icke ansåges kunna betungas med denna avgift, borde

kostnaden för bevismaterialet bestridas av statsmedel.

Lunds byggmästareförening hemställer, att arbetare skall vara skyldig avlämna

läkareintvg för de dagar, för vilka dagsersättning under sjukdomstiden skall utgå.

Uddeholms aktiebolag har ett uttalande i samma syfte.

22 §.

Tekniska föreningen i Västerås anser, att om arbetare träffas av olycksfall i arbete

utom landets gränser, bör — då ej utan större kostnader ett av svensk polismyndighet

eller av svenskt konsulat uppsatt protokoll kan anskaffas — vara tillräckligt

för fullgörande av anmälningsskyldighet, att intyg från legitimerad läkare eller ortsmyndighet

på platsen företes.

23 §.

Överståthållareämbetet anför, att då allmänna lagen icke innehåller någon föreskrift

om sakkunnigas hörande vid domstol, utan dessa, när förhör med dem påkallas,

betraktas såsom vittnen, syntes anledning saknas att i denna lag särskilt nämna de

sakkunniga. För övrigt syntes hela stadgandet i denna paragraf obehövligt, enär

förhör, som här avsåges, torde kunna påkallas med stöd av föreskriften i 17 kapitlet

23 § rättegångsbalken.

24 §.

Knngl. Maj ris befallningshavande i Uppsala län anser, att arbetarens försummelse

att begagna av arbetsgivaren anskaffad skyddsanordning ävensom arbetarens onykterhet

under arbetet böra, då olycka inträffar, medföra, om ock ej total förlust av

ersättning, dock någon nedsättning i ersättningens belopp. En sådan försummelse

som den ovan omförmälda torde vara rätt vanligt förekommande. Gallerskyddet å

kantsågen slås ifrån, glasögon, avsedda till skydd vid stenknackning, komma ej till

användning o. s. v.

s. 205 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 1 It.

205

Yrkesinspektören i sjätte distriktet O. Forsberg finner en föreskrift, som helt eller

delvis frånkände den skadade rätt till ersättning i fall av lek, okynne, slagsmål,

onykterhet och eventuellt även vid uppenbar överträdelse av skriftligt (t. ex. genom

tydliga anslag) meddelat förbud, som effektivt uppehölles — d. v. s. att varje överträdelse

av detsamma, som kornrne till befälets kännedom, ovillkorligen beivrades

— med hänsyn till god ordning ävensom till stödjande av arbetarskyddslagens

förebyggande syfte hava fog för sig.

Uddeholms aktiebolag anser denna § böra kompletteras med stadganden om huru

skall förfaras, där arbetare genom uppenbar uraktlåtenhet att ställa sig givna föreskrifter

till efterrättelse själv kunde anses vara skuld till olycksfallet.

Lunds byggmästareförening finner, att i sistnämnda fall ersättning ej bör utgå.

Svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd framhåller, att förslaget i denna §

innebär en olikhet mot nu gällande lag. Envar arbetsgivare visste, hur svårt det

redan nu vore att få arbetarna att följa de säkerhetsföreskrifter, som vare sig med

eller utan yrkesinspektionens medverkan vore givna och kungjorda på arbetsplatserna.

Bleve det föreslagna stadgandet lag, vore det antagligt, att arbetarnas oaktsamhet

ytterligare komme att ökas. Det skäl, som kommittén anfört för förslaget,

eller att dylika olycksfalls medtagande under lagen icke komme att nämnvärt öka

premierna, vore sannolikt riktigt, ehuru någon statistisk grund för detsamma icke

torde finnas, men därmed vore frågan icke avgjord, ty det vore uppenbart, att

att det ur allmän synpunkt vore synnerligen beklagligt, om vårdslöshet och oaktsamhet

alltmer vunne insteg på arbetsplatserna. A andra sidan kunde icke förnekas,

att det kunde vara hårt för en arbetare, att genom tillfällig oförsiktighet gå miste

om sin olycksfallsersättning. Rådet ansåge, att man här skulle kunna gå en medelväg

och stadga, att arbetare i dylika fall skulle vara berättigade till en viss reducerad

ersättning.

Sveriges allmänna handelsförenings förvaltningsutskott anser jämväl, att därest olycksfall

förorsakats av grov vårdslöshet, ersättning visserligen bör utgå men med minskat

belopp.

Svenska pappersbruksföreningen anser sig böra yrka på att arbetares underlåtenhet

att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter i fråga om skydd mot olycksfall, som

enligt gällande lag av arbetsgivare vidtagas, skola inverka på bedömandet av ersättningen.

Västernorr lands och Jämtlands län handelskammare föreslår ett tillägg av följande

innehåll: »I tvivelaktiga fall, eller då misstänkas kan, att uppsåt ligger till grund

för olycksfallet, avgör försäkringsrådet, om ersättning skall utgå.»

Handelskammaren i Karlstad anser sig ej böra definitivt fordra en ändring i kommitténs

förslag, att ersättning skall utgå även för skada vållad genom grov vårdslöshet,

men vill dock påpeka, att det inte saknas skäl för ett bibehållande av gällande

lags restriktion därutinnan. Enligt uppgift från flera arbetsgivare vore det ingalunda

ovanligt, att arbetare genom borttagande av lagenlig skyddsanordning, som i någon

mån verkat hinderlig för ett forcerat arbete, i syfte att nå en hastigare arbetsförtjänst,

själva vållat olycksfall.

Från flera håll påyrkas emellertid bibehållandet eller skärpning av det nuvarande

stadgandet om förlust av rätt till ersättning vid grov vårdslöshet.

Sålunda finner Kungl. Maj:ts befallning shav ande i Västerbottens län, att nu gällande

bestämmelse, enligt vilken arbetare, som genom grov vårdslöshet själv varit

vållande till olycksfallet, är utesluten från rätt till ersättning, bör bibehållas i den

opaginerad Kontrollera mot PDF

20 6

Kung!. May.ts Nåd. Proposition Nr 111.

nya. lagen och anser det kunna ifrågasättas, om icke berörda stadgande borde utsträckas

att även omfatta fall, där arbetaren ådragit sig olycksfallet därigenom, att han med

flit åsidosatt arbetsgivarens tydligt lämnade föreskrift till förhindrande av skada i

arbetet, eller där arbetaren tagit skada under något brottsligt förfarande gent emot

arbetsgivaren såsom sabotage eller dylikt.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jönköpings län framhåller, i fråga om principen,

att rätt till ersättning ej skulle förloras vid grov vårdslöshet, att det icke

syntes vara riktigt att betunga arbetsgivaren med den förhöjda kostnaden härför.

Det kunde ej heller vara riktigt, att den, som skadades t. ex. genom borttagande av

en skyddsanordning och därför ådroge sig bötesstraff enligt 46 § i lagen om arbetarskydd,

skulle erhålla skadestånd enligt olycksfallsförsäkringslagen.

Jämväl Kungl. Maj:ts befallningshavande i Kalmar län anser, att ersättning icke

bör utgå för skada, som arbetaren genom grov vårdslöshet själv ådragit sig.

Skånes handels-, industri- och sjö fartskammare finner sig bestämt böra påyrka

bibehållandet av ett stadgande om förlust av ersättning i händelse av grov vårdslöshet

såsom ägnat att utgöra ett korrektiv såväl emot oskälig pålaga för arbetsgivarne

som emot arbetarnes eget vårdslösande av liv och lem. I ändamål att likväl

för arbetarne något mildra de i enskilda fall måhända för hårt drabbande påföljderna

enligt gällande lag av ett genom vårdslöshet framkallat olycksfall, förordar

handelskammaren införandet i den nya lagen av ett stadgande i överensstämmelse

med vad det vilande danska lagförslaget på hithörande område föreskriver eller att,

då den skadade genom grov vårdslöshet, genom åsidosättande av i kraft hållna reglementariska

föreskrifter, eller på grund av onykterhet själv vållat olycksfallet, ersättningen

må nedsättas eller helt indragas.

Smålands och Blekinge handelskammare förmenar, att nu gällande lag, som stadgar,

att arbetsgivare ej är pliktig ersätta skada, ådragen genom grov vårdslöshet, är

grundad å gängse rättsåskådning rörande skadeståndsplikt. Det torde icke vara tillrådligt

att frångå denna princip. Konsekvenserna läte lätt tänka sig och skulle, att

döma av den erfarenhet, som på vissa håll skulle hava vunnits i sjukkasseverksamheten,

säkerligen framträda rätt snart, i synnerhet om ersättningsskyldigheten skulle

inträda från och med dagen efter olycksfallet. Steget mellan uppsåtligt förorsakande

och grov vårdslöshet vore skäligen kort. Underlåtenhet att använda befintlig skyddsanordning

å maskin kunde till exempel vara utmärkande för båda sinnesriktningarna.

Så länge ersättningsskyldighet skulle åligga arbetsgivaren personligen, torde ingen

rättvisa finnas i det föreslagna lagbudet.

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare finner borttagandet av den i nu

gällande lagstiftning förekommande bestämmelsen, att ersättning för olycksfall i arbete

ej skall utgå, om arbetaren genom grov vårdslöshet själv varit vållande till

olycksfallet, icke vara av omständigheterna påkallat. Handelskammaren ifrågasätter

även, huruvida icke även andra omständigheter än uppsåtligt förorsakande av skadan

eller vållande till densamma genom grov vårdslöshet borde utesluta den skadade

från rätt till ersättning. Handelskammaren hade i sådant avseende särskilt de fall

för ögonen, då arbetaren gjort sig skyldig till visst brottsligt förfarande gent emot arbetsgivaren

exempelvis den form av skadegörelse, som vore att hänföra till sabotage.

Dannemora gruvintressenter anse, att bestämmelsen, att ersättning ej utgår för

skada, som den skadade genom vårdslöshet själv ådragit sig, fortfarande borde

kvarstå i lagen, i betraktande av den svårighet, som städse visar sig att förmå arbetarna

att efterleva givna försiktighetsregler, eller ock bestämmas, att endast halv ersättning

i sådana fall finge utgå. En orättvisa förelåge givetvis i bestämmelsen, att

s. 207 Kontrollera mot PDF

207

Kungi. Maj.is Nåd. Proposition Nr 111.

arbetsgivaren i fall av vårdslöshet skulle ansvara inför allmän lag, men arbetaren i

liknande fall erhålla full ersättning.

Greve H. Wachtmeister, Strömbergs bruk, hemställer, att ersättning ej må utgå, om

olycksfallet vållats genom grov vårdslöshet, t. ex. då en arbetare i berusat tillstånd

infinner sig på arbetsplatsen och därvid skadar sig. De flesta skyddsanordningar,

som arbetsgivaren anbringar för att skydda arbetarne för olycksfall, vilja dessa ej

använda sig av, emedan desamma i många fall äro till hinders. Till den arbetare,

som ej använder sig av de skyddsanordningar, som av arbetsgivaren anordnats,

borde emellertid ersättning ej utgå för olycksfall, som på grund därav inträffat. 24

§ borde sålunda erhålla följande lydelse: »Har olycksfallet uppsåtligen förorsakats

av den skadade eller till följd av grov vårdslöshet eller genom uraktlåtenhet att använda

sig av tillgängliga skyddsanordningar eller på grund av onykterhet, utgår ej

ersättning enligt denna lag. Ej heller må, där olycksfall, som medfört den skadades

död, uppsåtligen förorsakats av efterlevande, ersättning utgå.»

Järnkontoret, Stockholms handelskammare, handelskammaren i Göteborg, Västergötlands

och Norra Hallands handelskammare, handels- och industrikammaren för Örebro och Väst

manlands län, Östergötlands och Södermanlands industri- och handelskammare, tekniska föreningen

i Västerås, Göteborgs textilindustriförening, Sveriges hantverksorganisation, och C. J.

Malmros i Kristianstads län anse, att ersättning, liksom enligt gällande lag, ej bör utgå,

därest arbetaren själv vållat olycksfallet genom grov vårdslöshet. Där motivering för

denna mening anföres, uttalas, att arbetaren genom en sådan bestämmelse skulle

manas att iakttaga försiktighet.

Överståthållareämbetet anför i fråga om livräntas utgående även för tid, da livräntetagaren

undergår frihetsstraff eller tvångsarbete, att det väl må så vara att, om

livräntetagaren har familj att försörja, livräntan eller någon del därav under strafftiden

utbetalas till familjen, men att det däremot icke torde överensstämma med

svensk rättsuppfattning, att han själv, om han underhålles på statens bekostnad, samtidigt

skall kunna draga fördel av den måhända av staten bekostade livräntan. Han

skulle därigenom även komma i bättre ställning än den, som åtnjuter statspension.

Till stöd för sin ståndpunkt åberopade kommittén såväl uti detta som i ett annat i

paragrafen avsett fall, att arbetsgivaren icke genom inskränkning i den skadades understödsrätt

skulle erhålla någon lättnad. Samma resonnemang förekomme även annorstädes

i betänkandet. Men uppenbart måste dock vara, att om alla dessa förmåner

med tvivelaktigt berättigande borttogos, försäkringen i längden skulle ställa sig

något billigare.

Tekniska föreningen i Västerås uttalar sig för att livränta ej bör utbetalas till den,

som undergår frihetsstraff, så länge straffet varar.

25 §.

Handelskammaren i Gävle anser, att ordet »väsentligen», som icke återfinnes i

motsvarande paragraf i den nuvarande lagen, bör utgå. Olycksfallsersättning borde

ock kunna skäligen nedsättas eller indragas, om skadan förvärrats därigenom, att den

skadade försummat att, trots misstanke om att allvarlig skada förelåg, söka sakkunnig

vård eller ock på annat sätt, t. ex. genom oordentligt levnadssätt, vårdslösat

skadan.

Göteborgs textilindustriförening hemställer om ett tillägg i 25 §, åsyftande ändring

i den nu lagstadgade ersättningen, därest skadan förvärras genom sådana orsaker

som t. ex. dryckenskap, osedlighet eller vårdslöshet.

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

Kung!. Majits Nåd. Proposition Nr lii.

Förste provinsialläkaren Gli. Lundberg i Jönköpings län ifrågasätter, om ej stadgad

ersättning må nedsättas eller indragas även för det fall, att den skadade genom att

icke ställa sig till efterrättelse anordning eller föreskrift om sjukhus- eller läkarevård

fördröjer sitt tillfrisknande (t. ex. genom att ej inställa sig å föreskriven tid för förbandsväxling,

för borttagande av gipsbandage e. d.).

26 §.

Svenska maskinbefäls förbundet förmenar, att förslaget saknar fullt tydliga bestämmelser

om från vilken tid livränta skall utgå vid dödsfall, då fartyg går under med

man och allt.

Järnkontoret finner bestämmelsen, att anhörig till en person, som under resa

eller eljest »blivit borta», äger uppbära livränta, om skäligen kan antagas, att den

försvunne omkommit till följd av olycksfall i arbetet, svårligen kunna förenas med

gällande rättsuppfattning. Bestämmelsen torde böra i viss mån skärpas. I vissa fall,

särskilt beträffande sjöman, torde visserligen undersökning vid domstol vara obehövlig,

men i andra fall däremot väl motiverad. En sådan undersökning borde därför

icke vara utesluten. Likaså syntes med fog böra stipuleras straffpåföljd, med eventuell

återbetalningsskyldighet, för avsiktligt vilseledande uppgifter.

31 §.

Yrkesinspektören i sjätte distriktet G. Forsberg anför, att, enligt uppgift, motsvarande

föreskrift i gällande lag icke säkert skyddade ersättningstagarne mot att ersättning

toges till gäldande av utbekommet fattigunderstöd.

32 §.

Smålands och Blekinge handelskammare, svenska pappersbruks/öreningen och Sveriges

allmänna handelsförenings förvaltningsutskott anse, att det bör tillkomma försäkringsrådet

och icke anstalten att meddela de i denna paragraf omförmälda närmare föreskrifter.

, 33 §.

Det synes överståthållareämbetet som om enligt förslaget riksförsäkringsanstaltens

eller försäkringsbolags beslut väl skulle kunna överklagas, om de på något sätt gått

den avgiftspliktige eller de ersättningssökande emot, men däremot ej i motsatt fall.

I motiven talades visserligen om besvär i ersättningsfråga av någon försäkringsinrättning,

men det kunde ej vara meningen, att den beslutande skulle kunna överklaga

sitt eget beslut. Det torde emellertid finnas anledning möjliggöra, att även frågan

om höjning av försäkringsavgift eller sänkning av ersättningsbelopp skulle kunna

dragas under högre instans, ett uppdrag, som i så fall torde böra överlämnas åt

lämplig funktionär.

Enligt andra stycket skulle försäkringsrådet vara oförhindrat att upptaga för

sent inkomma besvär till prövning, »därest rådet finner omständigheterna därtill för
-

s. 209 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj.is Nåd. Proposition Nr 111.

209

anleda». Motiven angåve, att därvid skulle tagas i betraktande allenast de omständigheter,

som föranlett dröjsmålet, och således ej klagomålets större eller mindre befogenhet.

Denna mening torde även i lagtexten böra komma till uttryck. Stadgandet

att den, som önskar ändring i formulär eller annan av riksförsäkringsanstalten meddelad

föreskrift, därom äger göra framställning ho3 försäkringsrådet, innebure, att

varje sådan framställning formligen skall prövas av rådet. Att detta, om medgivandet

i större omfattning begagnas av de intresserade, kunde bliva rätt betungande för

rådet, syntes uppenbart. Det förefölle även överflödigt, då det ju alltid stode rådet

fritt att vid de framställningar, som göras, fästa det avseende, varav de ansåges förtjänta.

T. f. bergmästaren i norra bergmästaredisiriktet C. I. Asplund förmodar, att bestämmelserna

i 4 § om rätt för arbetsgivare att bilda ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag

komma att i stor utsträckning tagas i bruk, och torde det därför bliva nödvändigt

att bereda olycksfallsskadade arbetare hjälp att hävda sin rätt vid bestämmande av

ersättning antingen genom kostnadsfri rättshjälp eller genom vissa lokala tillsynsorgam

Arbetsgivaren hade nämligen i sådana fall direkt ekonomiskt intresse gemensamt

med försäkringsbolaget och motsatt arbetaren, som ofta i fall av endast delvis

invaliditet kunde vara helt och hållet beroende av arbetsgivaren för erhållande av

lämpligt arbete.

Direktionen för sjömanshuset i Malmö anser, att bestämmelserna i 33 § icke

äro så tydliga, att det klart framgår, huruvida den, som är missnöjd över försäkringsanstaltens

bestämmande av försäkringsavgiftens storlek, skall däröver anföra

besvär inom den i paragrafens 1 mom. föreskrivna tid, eller huruvida han kan —

oberoende av viss klagotid — söka ändring i avgiften i den ordning paragrafens

3 mom. bestämmer.

34 §.

Västernorr lands och Jämtlands läns handelskammare anser det rättvist, att, om

någon i uppgift, som enligt lagen skall avgivas, lämnar veterligt oriktiga meddelanden,

må han icke blott ådömas straff enligt § 34 utan även dömas att till försäkringsbolaget

återbära för högt utbetald ersättning. Beträffande böter, som enligt förslaget

skulle helt tillfalla en fond, förvaltad enligt grunder, som bestämmas av Konung

och riksdag, borde hälften tillfalla angivaren och hälften fonden. Ty det vore av

största vikt, att brott mot lagen bleve vederbörligen beivrade. Därför borde också

angivaren hava utsikt att erhålla belöning. I många fall torde kanske fruktan för

repressalier hindra angivelsen, varför denna fruktan borde kunna uppvägas av utsikterna

att erhålla belöning.

36 §.

Enskilda järnvägars försäkringsanstalt mot olycksfall påpekar, att befattningshavare

i järnvägs tjänst, vilka hava en årsinkomst över 1,800 kronor men ej 5,000 kronor,

enligt förslaget skulle bliva avsevärt sämre ställda än för närvarande, då ersättning

utgår enligt 1886 års lag.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 93 b höft. (Bil. till Nr 111.) 27

s. 210 Kontrollera mot PDF

210

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 111.

37 §.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Norrlottens län anser det synnerligen önskvärt,

om det kunde medgivas företag, som vederbörligen styrkte sin ekonomiskt svaga

ställning, att efter framställning hos Kungl. Maj:t under någon kortare tid, förslagsvis

ett år från lagens ikraftträdande, få uppskov med dess tillämplighet i avseende å sig.

Tekniska föreningm i Västerås förmenar, att en lag av denna genomgripande betydelse

ej borde träda i kraft under pågående kalenderår utan först från och med 1

januari 1918, därest densamma vid 1916 års riksdag bleve antagen.

Jämväl Skånes handels-, industri- och sjö fartskammare, Svenska arbetsgivarföreningarnas

förtroenderåd samt Sveriges allmänna handelsförenings förvaltningsutskott anse, att lagens

ikraftträdande bör förläggas till början av ett kalenderår. Skånes handels-, industrioch

sjöfartskammare fäster i detta sammanhang uppmärksamheten på att arbetsavtal

och kollektiva försäkringsavtal i allmänhet gälla till utgången av ett kalenderår.

Malmö byggmästarförening anser, att lagen ej borde träda i kraft förr än två år

efter det den antagits.

Sveriges industriförbund vill, under hänvisning till nu rådande förhållanden, förorda,

att med lagens antagande måtte anstå till dess lugnare förhållanden inträtt

och de framtida konjunkturerna lättare kunde överblickas.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1916.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1916:242 Riksdagens skrivelse Nr 242 s. 1 i texten
  2. Rskr. 1916:251 Skrivelse till Konungen, angående åtgärder för undanröjande av de olägenheter, som vid genomförandet av lagen om försäkring för olycksfall i arbete kunna uppstå s. 1 i texten
  3. 1SärU 1916:1 Särskilda utskottets nr 1 utlåtande Nr 1 s. 1 i texten