Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om ändrad lydelse av §§ 13, 14 och 19 i förordningen den 15 november 1901 om frihamn och förordning om ändrad lydelse av §§ 13, 15 och 19 i förordningen den 20 december 1912 om frilager

1916-04-14 · 34 sidor, varav 33 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 33 av 34 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1916:187, Med förslag till förordning om ändrad lydelse av §§ 13, 14 och 19 i förordningen den 15 november 1901 om frihamn och förordning om ändrad lydelse av §§ 13, 15 och 19 i förordningen den 20 december 1912 om frilager

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 187.

1

Nr 187.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag till

förordning om ändrad lydelse av §§ 13, 14 och 19 i

förordningen den 15 november 1901 om frihamn och

förordning om ändrad lydelse av §§ 13, 15 och 19 i

förordningen den 20 december 1912 om frilager; given

Stockholms slott den 14 april 1916.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över

finansftrenden för denna dag vill Kungl. Maj:t föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

a) förordning om ändrad lydelse av §§ 13, 14 och 19 i förordningen

den 15 november 1907 om frihamn och

b) förordning om ändrad lydelse av §§ 13, 15 och 19 i förordningen

den 20 december 1912 om frilager.

De till ärendet hörande handlingar skola riksdagens vederbörande

utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl.

nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Axel Vennersten.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 165 käft. (Nr 187.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 187.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av §§ 13, 14 och 19 i förordningen om

frihamn den 15 november 1907.

Härigenom förordnas som följer:

§ 13.

1. Inom frihamn må byggnad, magasinsrum eller upplagsplats ej

upplåtas åt annan än den, som är berättigad att här i riket idka handel

eller annat näringsyrke och blivit av generaltullstyrelsen såsom innehavare

av upplåtelsen i fråga godkänd.

Ansökning om sådant godkännande skall av upplåtaren ingivas till

generaltullstyrelsen och vara åtföljd av:

a) avskrift av den mellan upplåtaren och den föreslagne innehavaren,

under förutsättning att godkännande erhålles, upprättade upplåtelsehandling;
.

b) bevis, att den föreslagne innehavaren, efter vad ovan 3ägs, är

behörig att vinna godkännandet.

Före ärendets avgörande skall generaltullstyrelsen över ansökningen

inhämta yttrande av vederbörande tullmyndighet ävensom av handelskammare

eller, efter omständigheterna, annan sammanslutning av representanter

för handeln eller industrien eller ock av vederbörande kommunala

myndigheter.

Om förnyelse av upplåtelse åt innehavare skall anmälan göras

hos tullförvaltningen, som har att därom till generaltullstyrelsen insända

underrättelse jämte eget yttrande, huruvida något må vara att mot förnyelsen

erinra.

2. Vad i mom. 1 stadgats skall icke utgöra hinder för tillfällig

uppläggning av för lagring inom frihamn icke avsett gods, vilket

inkommer eller utgår med fartyg, som anlöper frihamnen. Närmare bestämmelser

rörande sådan tillfällig uppläggning av gods meddelas av

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kanal. Maj:t» nåd. proposition Nr 187.

Konungen i saraband med de i § 8 omförmälda bestämmelser om godstrafiken

till eller från frihamnen.

3. Den, åt vilken upplåtes byggnad, magasinsrum- eller upplagsplats

inom frihamn, vare skyldig att underkasta sig de närmare bestämmelser,

som må kunna vid upplåtelsen eller sedermera av Konungen meddelas

till förekommande av försäljning, utställande eller utbredande av

varor, som enligt § 14 icke må äga rum inom frihamnen.

4. För rättighet att inom frihamn idka industriell verksamhet fordras

särskilt tillstånd av Konungen; skolande i ansökning om tillstånd till utövande

av sådan verksamhet uppgift lämnas om arten av den verksamhet,

sökanden avser att inom frihamnen idka. Dylikt tillstånd må ej avse

vare sig boktryckerirörelse eller annan verksamhet, som i följd av gynnsammare

produktionsvillkor är ägnad att å den inhemska marknaden avsevärt

skada inom riket annorstädes än i frihamn eller å frilager driven

enahanda verksamhet, ej heller verksamhet av beskaffenhet att kunna medföra

fara eller olägenhet för anstalten eller där intagna varor.

§ 14.

Inom frihamn må ej idkas detalj försäljning av därstädes befintliga

varor; dock må efter särskilt tillstånd av Konungen försäljning av proviantartiklar

och andra skeppsförnödenheter äga rum under de villkor, som

av Konungen föreskrivas.

Ej heller må inom frihamn varor utställas eller eljest öppet utbredas.

§ 19.

1. Förtullning av gods, som införes från frihamn, skall ske efter

de taxor och författningar, som äro gällande, då införseln äger rum.

2. Varor, beträffande vilka i tulltaxan stadgas, att avdrag i vikten

ej skall göras för askar, fodral, omslag, kartor m. m., må icke från frihamn

uttagas för uppläggning å nederlag, med mindre de äro emballerade

på sådant sätt, som eljest vid införsel av enahanda varor är brukligt. Ej

heller må dylika varor, med mindre emballeringen är på nämnda sätt

verkställd, från-frihamn uttagas för att efter förtullning införas i landet,

så framt de icke äro vid förtullning från frihamn underkastade särskild

förhöjd tullavgift.

3. Vara, som upplagts inom frihamn, må icke, med mindre uppläggningen

är tillfällig, som i § 13 mom. 2 sägs, därifrån uttagas för införsel

i landet av annan än sådan näringsidkare, som driver handel med eller

eljest i .sin rörelse använder varor av samma eller liknande slag.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:U nåd. proposition Nr 187.

Förslag

til

förordning om ändrad lydelse av §§ 13, 15 och 19 i förordningen om

frilager den 20 december 1912.

Härigenom förordnas som följer:

§ 13.

1. Inom frilager må byggnad, magasinsrum eller upplagsplats ej

upplåtas åt annan ån den, som är berättigad att här i riket idka handel

eller annat näringsyrke och blivit av generaltullstyrelsen godkänd såsom

frilagershavare.

Ansökning om sådant godkännande skall av upplåtaren ingivas till

generaltullstyrelsen och vara åtföljd av:

a) avskrift av den mellan upplåtaren och den föreslagne frilagershavaren,

under förutsättning att godkännande erhålles, upprättade upplåtelsehandling;

och

b) bevis, att den föreslagne frilagershavaren, efter vad ovan sägs,

är behörig att vinna godkännandet.

Före'' ärendets avgörande skall generaltullstyrelsen över ansökningen

inhämta yttrande av vederbörande tullmyndighet ävensom av handelskammare

eller, efter omständigheterna, annan sammanslutning av representanter

för handeln eller industrien eller ock av vederbörande kommunala

myndigheter.

Om förnyelse av upplåtelse åt frilagershavare skall anmälan göras

hos tullförvaltningen, som har att därom till generaltullstyrelsen insända

underrättelse jämte eget yttrande, huruvida något må vara att mot förnyelsen

erinra.

2. Frilagershavare vare skyldig att underkasta sig de närmare bestämmelser

i fråga om nyttjande av åt honom upplåten byggnad, magasinsrum

eller upplagsplats, som må kunna vid upplåtelsen eller sedermera

av Konungen meddelas till förekommande av försäljning, utställande eller

utbredande av varor, som enligt § 15 icke må äga rum inom frilagret.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts nåd. ''proposition Nr 187.

§ 15.

Inom frilager må ej idkas detalj försäljning av därstädes befintliga

varor, och må ej heller varor där utställas eller eljest öppet utbredas.

§ 19.

1. Gods kan från frilager uttagas:

för utförsel till utrikes ort eller sjövägen till svensk frihamn å

annan ort;

för försändning sjövägen eller landvägen till annan stad, där tullkammare

under tullförvaltares överinseende finnes;

för utförsel landvägen till frihamn i samma ort;

för överflyttning till annat frilager eller för uppläggning å nederlag

å samma ort; samt

efter förtullning eller till fri disposition.

2. Förtullning av gods, som uttages från frilager, skall ske efter

de taxor och författningar, som äro gällande, då uttagning^! äger rum.

3. Varor, beträffande vilka i tulltaxan stadgas, att avdrag i vikten

ej skall göras för askar, fodral, omslag, kartor in. in., må icke från frilager

uttagas för uppläggning å nederlag, med mindre de äro emballerade

på sådant sätt, som eljest vid införsel av enahanda varor är brukligt.

Ej heller må dylika varor, med mindre emballeringen är på nämnda sätt

verkställd, från frilager uttagas för att efter förtullning införas i landet,

så framt de icke äro vid förtullning från frilager underkastade särskild

förhöjd tullavgitt.

4. Från frilager må vara icke uttagas för införsel i landet av annan

än sådan näringsidkare, som driver handel med eller eljest i sin rörelse

använder varor av samma eller liknande slag.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ta nåd. proposition Nr 187.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet ä Stockholms slott den 14 april

1.916.

N ärvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,

Statsråden: Hasselrot,

friherre Beck-Friis,

• Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Vennersten anförde:

Frågans »I proposition den 21 mars 1907 föreslog Kungl. Maj:t riksda
Vitmi

års "en att antaSa vid propositionen fogade förslag till förordning om fririksdag.

hamn och förordning om frilager. I skrivelse den 24 maj 1907 meddelade

riksdagen, att riksdagen antagit en förordning om frihamn, men ansett,

att frilager icke borde för det dåvarande inrättas. Den sålunda antagna

frihamnsförordningen innehåller i sin § 14 följande stadgande: »Inom frihamn

må ej idkas detalj försälj ning av därstädes befintliga varor; dock må

efter särskilt tillstånd av Konungen försäljning av proviantartiklar och

andra skeppsförnödenheter äga rum under de villkor, som av Konungen

föreskrivas.» Vidare stadgas i § 19 mom. 3 (motsvarande § 20 mom. 4

i Kungl. Maj:ts förslag): »Införsel från frihamn av gods i sådana kvantiteter

och under sådana omständigheter i övrigt, att bestämmelsen i § 14

uppenbarligen komme att därigenom kringgås, må icke medgivas.» Slut
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 187.

ligen innehåller samma förordnings § 21 den bestämmelse, att »den, som

inom frihamn idkar sådan försäljning, som i § 14 är förbjuden, — —

— — — straffes, där ej förbrytelsen är enligt allmän lag eller särskild

författning med högre straff belagd, med böter från och med ett hundra

till och med ett tusen kronor; och skall det gods, varmed sådan olovlig

befattning tagits, vara förverkat.»

I eu vid samma riksdag av herr Sten Nordström väckt motion hade

med avseende å ovan omförmälda § 14 och § 20 mom. 4 i Kungl. Maj:ts

förslag anförts:

»Dessa stadganden avse tydligen att hindra, att till förfång för den

inhemska marknaden handel i mindre omfattning, s. k. detaljhandel, får

äga rum från det inom frihamnen upplagda varulagret. Ett förhindrande av

eu dylik handel är uppenbarligen av nöden, men det synes tvivelaktigt,

om därvidlag de av Kungl. Maj:t föreslagna bestämmelserna äro till fyllest.

Det tinnes nämligen varken i gällande lagar och författningar intagen eller

eljest fastställd någon fullt tillförlitlig definition på vad som skall med

detaljhandel avses. Omfattningen av detta begrepp är också mycket svävande.

Det synes därför icke lämpligt att stadga förbud helt allmänt mot

detaljhandel, utan torde det vara riktigare att intaga bestämmelser om de

minimikvantiteter, som få från frihamn införas.

Med hänsyn till det inhemska näringslivets krav bör emellertid ej

samma kvantitet fastställas för alla slags varor. Beträffande spannmål

torde, då de av 1894 års kommitté åberopade skål att förbjuda uppläggning

på frilager av nämnda vara synas äga full tillämplighet åtminstone

i fråga om införsel av mindre partier, minimikvantiteten böra sättas till

ett rätt högt belopp eller minst 50,000 kilogram. Vidkommande åter s. k.

kolonialvaror kan utan olägenhet tillåtas införsel i mycket små partier,

såsom 50 kilogram per gång. Rörande slutligen alla övriga varor torde

beloppet icke höra sättas lägre än till 500 kilogram, särskilt med hänsyn

därtill, att vid bestämmande av nu gällande tullsatser de förändrade förhållanden

i fråga om tullskyddets effektivitet, som införande av frihamnsnstitutionen

medför, icke tagits med i beräkningen.»

På grund av vad sålunda anförts hemställde motionären att riksdagen

måtte besluta sådan ändring i det framlagda förslaget till förordning

om frihamn, att från frihamn införsel icke finge äga rum av gods i mindre

kvantiteter än beträffande spannmål, omalen eller malen, alla slag, 50,000

kilogram, beträffande s. k. kolonialvaror 50 kilogram och rörande andra

varor 500 kilogram, allt av varje varuslag.

I riksdagens ovannämnda skrivelse den 24 maj 1907 uttalades med

hänsyn till frågan om detaljförsäljning följande:

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kung!,. Maj:ts nåd. proposition Nr 187.

»Avsikten med de av Eders Kungl. Maj:t föreslagna bestämmelserna

är, såsom jämväl i en inom riksdagen i ämnet väckt motion erinras, att

förekomma så kallad detaljhandel eller handel i mindre omfattning med

varor, upplagda inom frihamn. Att dylika bestämmelser införas i författningen

synes ock vara av behovet påkallat, men det kan med allt skäl

ifrågasättas, huruvida vad Eders Kungl. Maj.-t i sådant avseende föreslagit

är till fyllest. Ty varken i denna författning eller i gällande lagstiftning

finnes någon allmän föreskrift om, vad som bör förstås med detaljhandel.

Och de föreslagna bestämmelserna synas riksdagen så mycket mer betänkliga,

som tillämpningen av desamma ju skulle komma att överlämnas

åt vederbörande tulltjänsteman, vilken alltså hade att för varje särskilt fall

avgöra vad som vore det ena eller det andra.

Till undanröjande av de antydda olägenheterna har i motionen föreslagits

fastställandet av vissa minimikvantiteter och inom riksdagens bevillningsutskott

har framkastats tanken på att vad beträffar andra varor

än spannmål uti förevarande avseende fastslå ett visst tullbelopp.

Vare sig nu den ena eller den andra av dessa utvägar skulle

komma att anlitas, torde det dock få anses uppenbart, att i frågans nuvarande

läge varje fastställande av visst kvantum eller visst tullbelopp

skulle komma att fotas på alltför osäkra grunder. Härav torde framgå,

att frågan om vilka åtgärder i detta hänseende böra vidtagas bör föregås

av en närmare utredning av hithörande förhållanden, med iakttagande

därvid, bland annat, att särskilda bestämmelser erfordras rörande spannmål;

och då ifrågavarande spörsmål synas vara av stor betydelse, lärer

med visshet kunna förutsättas, att utredning och förslag i ämnet komma

att till riksdagen avgivas. Riksdagen får alltså anhålla, att Eders Kungl.

Maj:t ville låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag rörande den

minsta kvantitet dels av spannmål, dels ock av andra varor, som får på

en gång från frihamn införas.»

o O

Med anledning av detta riksdagens uttalande uppdrog Kungl. Maj:t

den 15 november 1907 åt kommerskollegium att utarbeta förslag i berörda

avseende. Sedan Smålands och Blekinge handelskammare hos Kungl. Maj:t

gjort framställning, att frågan om införande av frilagersinstitutionen i enlighet

med de grunder, som angåvos i den till 1907 års riksdag avlåtna

propositionen i ämnet, måtte ånyo upptagas, anbefallde Kungl. Maj:t kollegium

att vid utarbetande av ovan omförmälda förslag jämväl taga under

övervägande, i vad mån särskilda föreskrifter i ämnet kunde vara erforderliga

beträffande frilager.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ta nåd. proposition AV 187.

Frågan om införande av frilagersinstitutionen i Sverige blev av Kungl. Frågans

Maj:t ånyo upptagen under år 1912, i det att Kungl. Maj:t i en den 22 v^j‘igjg™?.,

mars sistnämnda år till riksdagen avlåten proposition föreslog riksdagen riksdag.

att antaga ett vid propositionen fogat förslag till, bland annat, förordning

om fri lager.

I detta förslag funnos upptagna bestämmelser till förhindrande av

detaljhandel motsvarande de stadganden i frihamnsförordningen, för vilka

tidigare redogjorts. Sålunda innehöll § 15 deri föreskrift att inom frilager

ej må idkas detalj försäl jning av därstädes befintliga varor. § 19 mom. 4

hade följande lydelse: »Uttagning från frilager av gods i sådana kvantiteter

och under sådana omständigheter i övrigt, att bestämmelsen i § 15 uppenbarligen

komme att därigenom kringgås, må icke medgivas.» Slutligen

innehöll § 20 straffbestämmelser identiska med de i friharnnsförordningens

§ 21 lämnade.

Med avseende på den åt kommerskollegium uppdragna utredningen

angående detaljhandelsförbudets genomförande anfördes i det vid sistnämnda

proposition fogade statsrådsprotokollet, att denna utredning, som enligt

vad från kollegium inhämtats, erbjöde avsevärda svårigheter, ännu icke

blivit slutförd och att denna fråga till följd därav icke kunde bliva förelagd

1912 års riksdag. Detta förhållande syntes dock icke kunna utgöra

hinder för att frilagersfrågan upptoges till förnyad behandling.

I en vid 1912 års riksdag av herr Andersson i Grimbo väckt motion

uttalades, att, då de för det inhemska affärslivet viktiga bestämmelserna

angående förhindrande av detaljhandel icke kunde upptagas till riksdagens

avgörande i sammanhang med frilagersfrågan i övrigt, det förefölle lämpligt,

att intill dess stadgande träffats om vad med detaljförsäljning förstås,

ingen uttagning från frilager finge äga rum av tullpliktigt gods för

överförande till den inhemska marknaden, och föreslogs en i överensstämmelse

härmed avfattad förändring i § 19 av Kungl. Maj:ts förslag till

förordning om frilager.

I skrivelse den 28 maj 1912 meddelade emellertid riksdagen, att

riksdagen antagit det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget till förordning

om frilager, med tvenne mindre ändringar, vilka icke berörde de i sammanhang

med detaljhandelsförbudet stående frågor, samt yttrade med avseende

å dessa sistnämnda:

»Riksdagen finner visserligen, att det varit önskvärt, att de av 1907

års riksdag begärda bestämmelserna kunnat föreläggas riksdagen till behandling

samtidigt med förevarande proposition; men då, enligt vad

departementschefen till nyssnämnda statsrådsprotokoll upplyst, arbetet med

avfattande av sådana bestämmelser pågår, har riksdagen icke ansett den

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 saml. 165 käft. (AV 187). 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kommerskollegium,

ilen 26 februari

1913.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Kr 187.

omständigheten, att förslag härutinnan icke nu kunnat framläggas, böra

föranleda den i nämnda motion ifrågasatta ändringen i föreliggande proposition.

Då riksdagen sålunda icke tvekat att trots nu berörda förhållande

bifalla Eders Kungl. Maj:ts förslag, har riksdagen emellertid ansett sig

böra samtidigt hos Eders Kungl. Maj:t anhålla, att redan till nästkommande

års riksdag förslag i ämnet måtte av Eders Kungl. Maj:t avlåtas.»

I överensstämmelse härmed anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t måtte

för nästkommande års riksdag framlägga förslag rörande den minsta

kvantitet dels av spannmål, dels ock av andra varor, som finge på en

gång införas från frihamn eller frilager, eller ock till bestämmelser,

som eljest möjliggjorde att förbudet mot detaljhandel inom frihamn och

frilager kunde på ett betryggande sätt genomföras.

Sedan åt kommerskollegium genom remiss uppdragit s att avgiva

utlåtande rörande den av riksdagen sålunda ifrågasatta utredningen, anförde

kollegium i underdånig skrivelse, att kollegium under ärendets handläggning

kommit till den övertygelsen, det en fullt tillfredsställande

utredning, med stöd varav ett för svenska förhållanden avpassat förslag

till bestämmelser av ifrågavarande slag kunde erhållas, icke läte sig verkställas

utan stöd av praktiskt ekonomisk eller kommersiell sakkunskap,

över vilken kollegium ej förfogade, och anhöll kollegium på denna grund

om bemyndigande att för verkställandet av den av riksdagen begärda utredningen

samt avgivandet av därav föranledda förslag såsom biträden

tillkalla tre sakkunniga personer.

Det begärda bemyndigandet lämnades kollegium genom Kungl. Mai:ts

beslut den 29 juni 1912.

Kollegium har därefter, med underdånig skrivelse den 26 februari

1913, inkommit med den begärda utredningen.

Härvid har kollegium till en början erinrat om det tidigare erhållna

uppdraget samt överlämnat i anledning av detta infordrade yttranden av

Stockholms handelskammare, handelskammaren i Göteborg, Skånes handels-,

industri- och sjöfartskammare, Svenska kvarnindustriidkareförbundet samt

Södra Älvsborgs läns industri- och handelskammare. Härjämte har kollegium,

förutom åtskilliga andra till ämbetsverket inkomna framställningar

och handlingar i ärendet, överlämnat de yttranden, som avgivits av de

med stöd av ovan omförmälda nådiga bemyndigande av kollegium tillkallade

sakkunniga. Beträffande sakkunnigutredningen har kollegium anfört

följande:

»Efter det Eders Kungl. Maj:t den 29 juni 1912 funnit gott lämna

kollegium det begärda bemyndigandet, uppdrog kollegium den 23 därpå
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ta nåd. proposition Nr 187.

följande juli åt grosshandlaren John Josephson, verkställande direktören i

Sveriges industriförbund kaptenen Erland Nordlund och kammarskrivaren

i tullverket Karl Gustaf Wetterlund att såsom sakkunnige biträda kollegium

vid handläggningen av förevarande ärende.

De sakkunnige påbörjade omedelbart sitt arbete, vilket därefter pågick

till omkring mitten av november månad 1912. Under arbetets fortgång

visade det sig emellertid, att så djupgående principiella skiljaktigheter

förefunnos mellan ä ena sidan Josephsons och å den andra Nordlunds

och Wetterlunds uppfattning i fråga om det sätt, varpå genomförandet av

förbudet mot detaljhandel från frihamn och frilager borde betryggas, att

något enhälligt förslag till bestämmelser i ämnet icke kunde från de tre

sakkunnige erhållas. Följaktligen avgåvo Nordlund och Wetterlund den

18 november 1912 ett gemensamt betänkande, innehållande bland annat

ett efter gällande tulltaxa uppställt detaljerat förslag till de minsta kvantiteter

av de under olika tulltaxerubriker hänförliga .varor, som skulle få

på en gång från frihamn eller frilager införas. Endast beträffande ett

mindre antal rubriker i tulltaxan förmälde Nordlund och Wetterlund sig

vara av olika mening med hänsyn till den i förevarande avseende lämpligaste

kvantitetsgränsen. Josephson däremot framlade i ett särskilt den

16 november 1912 avgivet yttrade sin ståndpunkt i frågan samt förklarade

sig på närmare angivna grunder icke kunna ansluta sig till ett förslag,

som upptoge tanken på en kvantitetsbegränsning av införseln från frihamn

och frilager».

För egen del har kollegium därefter anfört:

»I den s. k. frilager- och frihamnskommitténs den 22 juni 1895 avgivna

betänkande, vilket i allt väsentligt ligger till grund såväl för den

av 1907 års riksdag antagna förordningen om frihamn som för den av

1912 års riksdag godkända förordningen om frilager, var förbudet mot

detaljhandel inom frilager och frihamn icke förbundet med några särskilda

bestämmelser till betryggande av dess genomförande, och någon tanke på

behövligheten av sådana bestämmelser synes icke heller hava yppats inom

kommittén. Först under ärendets behandling vid 1907 års riksdag bragtes

frågan härom på tal, och den anhållan om förslag i ämnet, som gjordes

i detta års riksdagsskrivelse, föranledde det nådiga uppdraget till kollegium

av den 15 november 1907.

Under det att i den nådiga propositionen i ämnet till 1907 års riksdag

såsom motivering för det föreslagna förbudet mot detaljhandel anföres,

att »den föreslagna formuleringen avser att inom frihamn med visst

undantag förhindra all minuthandel eller försäljning till konsumenter, medan

däremot försäljning i parti, d. v. s. till återförsäljare, därstädes bör

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 187.

vara tillåten», uttalas i nyss nämnda riksdagsskrivelse, att avsikten med de

av Kungl. Maj:t i denna del föreslagna bestämmelserna vore att förekomma

»så kallad detaljhandel eller handel i mindre omfattning». Det torde vara

med utgångspunkt dels från det i Kungl. Maj:ts förslag ingående stadgandet,

att införsel av gods »i sådana kvantiteter och under sådana omständigheter

i övrigt», att förbudet mot detaljhandel »uppenbarligen» komine

att därigenom kringgås, icke må medgivas, dels ock från den av herr S.

Nordström vid riksdagen väckta motion i frågan, som riksdagen kommit till

den nyss citerade definitionen på detaljhandel — någon avsikt att skilja

mellan minut- och detaljhandel har givetvis icke förelegat — och denna

definition synes i sin ordning utgöra förutsättningen för den avfattning

riksdagens framställning om utredning och förslag i ämnet erhöll, då riksdagen,

med bortseende från andra till äventyrs befintliga möjligheter för

uppdragande av gränsen mellan detaljhandel och partihandel, anhåller om

förslag rörande den minsta kvantitet dels av spannmål dels ock av andra

varor, som finge på en gång från frihamn införas.

Den i 1912 års riksdagsskrivelse gjorda framställningen skiljer sig

så till vida från den av 1907, att orden »eller ock till bestämmelser, som

eljest möjliggöra, att förbudet mot detaljhandel inom frihamn "och frilager

kau på ett betryggande sätt genomföras» blivit tillagda. Även om

tanken på fastställande av minimikvantiteter även här satts i främsta rummet,

har kollegium dock ansett den avfattning sistnämnda riksdagsskrivelse

erhållit böra föranleda kollegium att ej inskränka sig till att blott avlämna

ett förslag baserat å kvantitetsprincipen eller annan därmed besläktad grund,

utan att jämväl till prövning upptaga frågan om lämpligheten av kvantitetsbestämmelser

över huvud samt om de andra vägar, som kunna tänkas

leda till det avsedda målet.

Den första förutsättningen för att härvidlag kunna komma till någon

klarhet är givetvis att uppställa en så vitt möjligt exakt definition

å begreppet detalj- eller minuthandel, om vars rätta innebörd, enligt vad

ovan antytts, olika uppfattningar gjorts gällande.

Det torde då kunna sägas bäst stå i överensstämmelse med såväl

den vetenskapliga som den i det praktiska livet använda terminologien

att såsom avgörande för frågan, huruvida en given handelstransaktion är

att hänföra till detalj- (minut) eller parti(gross)handel, betrakta den

ifrågavarande transaktionens ekonomiska karaktär, med andra ord, dess

uppgift i distributionsprocessen. Detaljhandel bliver då allenast den handel,

som avser att bringa den färdiga varan direkt till konsumenten, vare

sig från producent, förädlare eller sista mellanhand. All annan handel,

vare sig från producent till förädlare eller mellanhand eller från en tidi
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kurujl. jX/ajUs nåd. proposition Nr 187.

13

gare till en senare mellanhand, är partihandel. Huruvida transaktionen

omfattar en större eller mindre kvantitet av varan blir en omständighet

av sekundär betydelse, även om det måste ligga i sakens natur, att detaljhandeln

i regel kommer att röra sig med mindre kvantiteter. Härtill kommer,

att en på storleken av de försålda varumängderna baserad metod

för skiljande av detalj- och partihandel är ägnad att giva allt mera otillförlitliga

resultat, allt efter som specialiseringen i produktionen på olika

områden och i olika avseenden växer och till följd härav de kvantiteter

av varje enskild vara, som bliva föremål för omsättning mellan producenter

och återförsäljare eller återförsäljare inbördes, i många fall hava tendens

att minskas.

Därest man godkänner den uppfattning av det centrala i begreppet

detaljhandel, som ovan gjorts gällande, synes det böra bliva en given följd

härav, att man i första hand söker anknyta de bestämmelser till betryggande

av förbudets genomförande, som anses erforderliga, till begreppets

kärna, handelstransaktionernas ekonomiska funktion. Först om det skulle

visa sig, att man på denna väg icke kan komma till ett praktiskt användbart

resultat, bör det kunna ifrågakomma att basera den ifrågasatta lagstiftningen

på den omständighet, att detaljhandeln i allmänhet rör sig med

mindre varumängder än partihandeln. Nödgas man tillgripa denna utväg,

måste man emellertid hava klart för sig, att detsamma icke kan förväntas

leda till fullt tillförlitliga resultat, redan därför att den utgår från förutsättningar,

om vilkas riktighet i varje särskilt fall det icke är möjligt att

äga visshet. Detta blir av betydelse, då det gäller att mot varandra väga

fördelarna och olägenheterna av kvantitet sbestämmelser.

Förutom en klar uppfattning om detaljhandelns natur är det uppenbarligen

av nöden att äga visshet om det egentliga ändamålet med det i

de antagna författningarna givna förbudet mot densamma, d. v. s. om

vilka intressen man med förbudet avsett att skydda. I frilagers- och frihamnskominitténs

betänkande lämnas härom ingen närmare upplysning, än

att genom det föreslagna förbudet den faran skulle kunna förebyggas, att

å frilagren skulle hållas provlager av dylika varor (manufakturvaror), vilka

där kunde i detalj avyttras. I saknad av uttalanden i motsatt riktning

lärer man emellertid få antaga, att det intresse kommittén tänkt sig, att

förbudet skulle skydda, var den lojala inhemska detalj(ininut)handeln,

vilken tydligen skulle komma att lida genom ett förfaringssätt sådant som

det av kommittén omförmälda. Icke heller under ärendets behandling vid

1907 års riksdag framkommo några uttalanden, som tyda på en annan

avsikt med förbudet. I herr S. Nordströms ovanförmälda, vid nämnda

riksdag väckta motion talas endast om skydd för »den inhemska markna
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 187.

den», »det inhemska näringslivets krav» o. s. v. Först i det yttrande, som

Södra Älvsborgs läns industri- och handelskammare, på sätt ovan anförts,

avgav till kommerskollegium den 11 december 1908 (varuti kammaren åberopar

en tidigare skrivelse till bevillningsutskottet vid 1907 års riksdag)

gjordes nya synpunkter gällande vid bedömandet av frågan. Kammaren

hänvisade nämligen på det förhållande, att den svenska industrien dittills

jämte skyddet av den tullavgift, som drabbar den utländska varan, haft

den förmånen framför den senare, att i Sverige tillverkade varor varit

för handeln lättare tillgängliga än motsvarande utländska. Denna förmån

skulle genom anläggandet av frihamnar i avsevärd grad gå förlorad, vilket

tydligen innebure en betydande minskning av vårt lands konkurrensförmåga.

De stora utländska handelshusen och den utländska industrien

skulle kunna nästan kostnads- och riskfritt på svenskt område deponera

fullständiga lager av sina varor, vilka de genom sina agenter därifrån skulle

komma att distribuera till den mindre handeln. Frihamnsinstitutionen skulle

sålunda enligt kammarens uppfattning kunna i vissa avseenden bliva till

skada såväl för den inhemska industrien, som för handeln å andra platser

än där frihamnar komme att anläggas; allt under förutsättning, att icke

effektiva lagbestämmelser gåves beträffande handeln med sådana varor, som

äro föremål för tillverkning inom landet. Särskilt ansåge kammaren faran

vara stor för den svenska textilindustrien. För att förebygga de befarade

olägenheterna hade kammaren tänkt sig eu föreskrift, att varor för att

få importeras från frihamn i mycket små kvantiteter skulle angivas till

förtullning inom en jämförelsevis kört tid — förslagsvis 30 dagar — efter det

att fartyget, varmed varorna anlänt, inkommit till frihamnen. Efter förloppet

av denna tid åter skulle för intörseln gälla vissa minimikvantiteter,

vilka icke för något varuslag skulle understiga 50 kilogram.

I detta yttrande har alltså hävdats den uppfattningen, att hänsyn

till industriens intressen borde bliva medbestämmande vid utarbetandet

av de närmare bestämmelserna till detaljhandelsförbudets genomförande.

Under förhandlingarna i ämnet vid 1912 års riksdag har också denna

uppfattning på flera håll bestämt uttalats. Sålunda anfördes av herr Lyckholm

i hans reservation vid bevillningsutskottets betänkande n:o 29 beträffande

hithörande frågor, att »förbudet mot detaljhandel och de närmare

bestämmelserna rörande detta förbud utan tvivel utgöra det verksammaste

skydd, som den svenska industrien äger gent emot de vådor, som frilagersinstitutionen

otvetydigt medför etc.» Under debatten i första kammaren

yttrade herr K. G. Karlsson: »Ytterligare en punkt i det kungliga förslaget,

som jämte sin huvuduppgift att tillgodose den svenska detaljhandelns

krav, skulle vara ägnad att skydda den svenska produktionen, är den

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 187. 15

bestämmelse i § 15 — — — som lyder så: Inom frilager må ej idkas

detaljförsäljning av därstädes befintliga varor.»

Vad beträffar de av kollegium anlitade sakkunniga, hava herrar

Nordlund och Wetterlund i sitt gemensamma yttrande anfört, att de kommit

till den slutsatsen, att riksdagen med förbudet mot detaljförsäljning

från frihamn och frilager åsyftat att bereda skydd för den lojala minuthandeln

och även för den inhemska tillverkningen, samt att den önskan

förelegat, att härför vinna effektiva bestämmelser utan att i större mån

än vad som blir oundgängligt inskränka importhandelns frihet.

Herr Josephson har däremot i sitt yttrande givit uttryck åt den uppfattning,

att det för den svenska industrien behövliga skyddet gent emot

den utländska konkurrensen bör sökas i tullsatserna och icke i bestämmelser,

som inskränka på användningen av sådana institutioner som frihamn

och frilager, vilka över huvud taget icke i realiteten komma att medföra

skadliga verkningar för den inhemska industrien.

Slutligen hava i flertalet av de ovan omnämnda, efter sakkunnigutredningens

avslutande till kollegium inkomna framställningarna, av vilka

de flesta härröra från industriidkare, enkannerligen inom textilindustrien,

uttalats uppfattningar i huvudsak överensstämmande med den som Södra

Al vs borgs läns industri- och handelskammare i sitt härovan relaterade

yttrande gjort gällande, och i överensstämmelse därmed har framställts

det kravet, att vid utarbetande av det förslag till kvantitetsbestämmelser,

varmed kollegium vore sysselsatt, hänsyn måtte tagas till respektive industriers

behov.

Av vad nu anförts torde det vara berättigat att draga den slutsatsen,

att hänsynen till industriens krav icke ursprungligen, åtminstone icke

medvetet eller erkänt, varit medverkande vid detaljhandelsförbudets upptagande

i här ifrågavarande lagstiftning, i det att, på sätt i ovan citerade

uttalande av herr K. G. Karlsson antydes, den nytta förbudet kan äga för

industrien varit att anse som en effekt av mera tillfällig och sekundär natur.

Först senare hava yrkanden framställts på ett utarbetande av de närmare

bestämmelserna under direkt hänsynstagande till de industriella intressena.

Den närmare frågan bliver då, huruvida och i vilken utsträckning

det ur allmänna synpunkter kan anses billigt och lämpligt att den inhemska

industriens intressen i förevarande fall böra i särskild mån vinna

avseende utöver vad som skett genom gällande tullagstiftning.

I så gott som samtliga de länder, där de inhemska näringarna genom

tullar i större eller mindre utsträckning åro skyddade för utländsk konkurrens

har man förr eller senare konstaterat, att ett fullt konsekvent

genomfört och i sin tillämpning undantagslöst protektionistiskt system kan

opaginerad Kontrollera mot PDF

1(3

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 187.

medföra betänkliga konsekvenser, till och med för de näringar man avsett

att skydda. Man har därför nödgats i olika avseenden medgiva undantag,

befrielser, lindringar, allt efter den speciella karaktären av varje stats näringsliv.

Sålunda har man genom avslutande av tarifftraktater med främmande

makter beviljat nedsättningar i vissa av de bestående tullsatserna

för att därigenom köpa motsvarande förmåner av den andra kontrahenten.

Man har medgivit tullrestitutioner av olika beskaffenhet och med olika

ändamål, och man har lämnat kredit på tull, beviljat nederlagsrätt eller

givit tillstånd till anläggande av frihamnar eller frilager. Det kännetecknande

för sistnämnda båda slag av institutioner är, att vissa områden av

en stat betraktas såsom liggande utanför tullgränsen, så att gällande tullförfattningar

icke tillämpas vid införsel till dessa områden, under det att

vid införseln därifrån till landet i övrigt vanliga tullavgifter skola erläggas.

Någon befrielse från eller nedsättning i tullen å en över frihamn eller

frilager införd utländsk vara förekommer alltså icke. Eu lagstiftning, som

för att skydda den inhemska industriens intressen begränsade och inskränkte

rätten att införa varor till tullinlandet från frihamn och frilager, skulle

principiellt vara likvärdig med eu åtgärd, varigenom man i samma syfte

avsiktligt försämrade kommunikationerna från utlandet, och vad särskilt

angår de föreslagna bestämmelserna om minimikvantiteter, skulle dessas

innebörd närmast kunna jämställas med ett förbud mot att upprätthålla

förbindelse mellan Sverige och ett visst främmande land oftare än exempelvis

en gång i månaden, ty också en sådan bestämmelse skulle föranleda,

att vederbörande importörer måste på en gång förse sig med ett större

lager av den utländska varan, än de egentligen behövde. Långt ifrån att

fullfölja sådana syften, söker man emellertid i den moderna trafikpolitiken

åstadkomma allt tätare och snabbare förbindelser mellan länderna.

Nu kan häremot visserligen invändas, att, då frihamn och frilager

hava karaktär av särskilda undantagsförmåner betingade av hänsyn till en

viss näring, nämligen den stora handeln, det kan vara berättigat att vid

fastställande av de närmare reglerna för deras användning göra inskränkningar,

som i och för sig icke vore behöriga. Frånsett den omständigheten,

att frihamn och frilager ju ingalunda äro avsedda att gagna allenast den

stora handeln, utan rätt använda böra kunna bliva av stor nytta både för

industrien och minuthandeln, anser emellertid kollegium att det icke vore

förenligt med tillbörlig konsekvens i lagstiftningen, att nu i form av närmare

bestämmelser mot detaljhandel införa stadgande!!, vilka skulle, på

sätt från handelshåll uttryckligen framhäfts, i väsentlig mån verka till

hinder vid användande av de nya institutionerna och möjligen över huvud

taget omintetgöra planerna på anläggning av frihamnar.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

KungI. Maj:ts nåd. proposition Nr 187.

Huru övertygad man an må vara om nödvöndigheten att genom statens

ingripande skydda de inhemska näringarna för övermäktig utländsk

konkurrens, torde man väl doek fa erkänna, att de restriktiva åtgärder

som härför tillgripas, böra begränsas till det verkligen nödvändiga och att

man i varje fall icke utan tvingande skäl bör övergå, till nya kategorier

av sådana. Kollegium håller före, att så länge det icke ådagalagts, att

tulltaxans bestämmelser, eventuellt efter behövliga höjningar i tullsatserna,

aro oförmögna att äfven efter införande av frihamnar och frilager skänka

de inhemska näringarna det skydd, varpå de kunna göra anspråk, bör

man icke för detta ändamål tillgripa nya till sin beskaffenhet konstlade

och till sina verkningar tvivelaktiga åtgärder.

Ett särskilt stöd för sin uppfattning i denna del finner kollegium i

det förhållande, att 1907 års riksdag, när den förkastade det då föreligliggande

förslaget angående frilager med den uttryckliga motiveringen, att

då gällande tullsatser icke vore avpassade för den omständighet, att den

utländska konkurrensen så att säga flyttas in på livet, visade sig bestämt

hylla den meningen, att just tullskyddet är den verkliga garantien mot

de olägenheter, som särskilt frilager kunna tänkas medföra för de inhemska

näringarna. .

Ännu en omständighet med hänsyn till industriens ställning till

frågan torde förtjäna att framhållas. Det är alldeles uppenbart, att man

i Sverige på senare tiden medvetet och bestämt inriktar sig på export i

större omfattning, och det har redan visat sig, att den svenska industrien

har stora förutsättningar att kunna tränga igenom på både närmare och

fjermare marknader. För exportens utvidgande hava stora ansträngningar

gjorts under nyaste tid, både från statens och enskildes sida, och Sverige

bär på några år genom egna direkta fartygslinjer satt sig i förbindelse

med ett flertal avlägsna marknader. Inrättandet av frihamnar har städse

förväntats bliva till gagn även för exportens främjande, om icke annat så

indirekt genom de stora fördelar de i tekniskt avseende i regel särdeles

väl utrustade frihamnarna erbjuda som utgångspunkter för de transoceanska

fartygslinjerna, vilkas betydelse för exportens befordrande ju är oomstridd.

Men ""just därför är det ur industriens egen synpunkt önskvärt att icke

genom besvärande bestämmelser försvåra tillkomsten av dessa institutioner.

Förutom de skäl av principiell natur, för vilka ovan redogjorts och

på grund av vilka kollegium ställer sig synnerligen tveksam såväl i allmänhet

mot ett genomförande eller rättare utvidgande av detaljhandelsförbudet

medelst kvantitetsbestämmelser, som ock särskilt mot att dessa bestämmelser

uppgöras med hänsyn till olika industriers förmenta intressen, tillkomma

åtskilliga praktiska skäl, som peka i samma riktning. Med av
Bihang

till riksdagens protokoll 1916. 1 saml. 165 käft. (Kr 187.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 1S7.

seende å dessa kan kollegium i huvudsak hänvisa till vad som anförts i

de av kollegium infordrade och år 1908 avgivna yttrandena av Stockholms

handelskammare, handelskammaren i Göteborg samt Skånes handels-, industriel

sjöfartskammare samt i ovan omförmälda framställningar av herr

Karl Granberg samt av herrar Fredr. Grönwall in. fl. ävensom i herr

Josephsons yttrande.

I främsta rummet är härvid att beakta den omständigheten, att,

såsom utförligen omnämnes i herrar Nordlunds och Wetterlunds yttrande,

för motsvarande anstalter i främmande länder någon begränsning nedåt av

de kvantiteter, som få införas till tullinlandet, icke förekommer. Det

enda undantaget utgör Belgien, så till vida att i reglementena för vissa

av de i detta land förefintliga »entrepöts publics», (frilager till allmänt

bruk), nämligen de i städerna Antwerpen, Bryssel och Verviers inrättade,

kvantitetsbestämmelser äro meddelade. Härvid är emellertid att märka,

att åtminstone för de två sistnämnda bestämmelserna endast gälla ett fåtal

uppräknade varugrupper. Endast för Antwerpens frilager synas de avse

varor i allmänhet, men då avståndet mellan Bryssel och Antwerpen blott

utgör mellan 4 och 5 svenska mil, framgår redan härav att dessa bestämmelser

knappast kunna vara avsedda att tjäna samma syften, för vilka

man tänkt sig att de svenska stadgandena skulle användas. Dessutom

skola enligt reglementenas ordalydelse kvantitetsreglerna tillämpas, då

varorna uttagas »pour la consommation». Detta uttryck synes närmast

hänvisa på att de belgiska kvantitetsbestämmelserna skulle vara att jämställa

med de för Hamburgs frihamn givna föreskrifter. I gällande »Zollsicherungsordnung»

för Hamburgs frihamn, är nämligen föreskrivet, att

såsom detaljhandel, vilken är förbjuden för »hyresgästerna» (lagerinnehavarne)

i frihamnen, skall anses försäljning eller utlämnande av varor av

alla slag i mängder på mindre än 50 ''kg. brutto eller av mindre än 36

liter spirituösa, dock att denna begränsning icke gäller, dä varor av »hyresgästen.

» sändas ut ur frihamnen eller för förtullning angivas hos tullmyndighet

på platsen.

Det förhållande att med hänsyn till trafiken från Hamburgs frihamn

följaktligen saknas bestämmelser om minsta kvantiteter, synes kollegium

givetvis vara av synnerlig betydelse för bedömande av frågan om sådana

bestämmelsers behövlighet. Även om det kan sägas, att den tyska industrien

tack vare sin kapitalstyrka och sin stora inhemska avsättning är

bättre och säkrare ställd i förhållande till utländsk konkurrens än den

svenska, så bör ju med hänsyn till minuthandelns intressen förhållandet

vara tämligen enahanda i de båda länderna. Den tyska minuthandeln

har emellertid rett sig utan andra föreskrifter än de ovan anförda, och

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 187.

man torde kunna utgå ifrån att den härvid insett att just den sjillv kan

draga stor nytta av eu frihamn och att den därvid har allt intresse av att

icke vara bunden av besvärande stadganden av olika slag.

Av allra största betydelse för svenska förhållanden blir emellertid

den ofta framhållna omständigheten, att från den för stora delar av Sverige

närbelägna frihamnen i Köpenhamn varor när som helst kunna till Sverige

införas i huru små partier som helst, något som måste vara ägnat att i

väsentlig mån förtaga verkan av eventuella svenska kvantitetsföreskrifter.

Ävenså kunna huru små varukvantiteter som helst för jämförelsevis ringa

avgift införas till landet med postpaket, en trafik, som också redan begagnas

i mycket stor utsträckning.

Men icke endast ett dylikt mera indirekt kringgående av eventuella

kvantitetsföreskrifter måste förväntas ifrågakomma, utan ock ett kringgående

i direkt form därigenom att vederbörande agenter för utländska

firmor, vilkas verksamhet man vill försöka stävja, hopsamla så många

order, att de fylla den föreskrivna minimikvantiteten och därefter angiva

partiet till införsel.

Praktiskt sett kommer det därför enligt kollega förmenande alltid

att ställa sig så, att huru omsorgsfullt man än avväger införselkvantiteterna

för olika varor, komma dessa ändock att antingen bli så pass små, att

föreskrifterna lätt kunna kringgås på nyss angivet sätt, eller ock så stora,

att de väsentligt inkräkta på den rörelsefrihet de inhemska affärsmännen

behöva och skäligen kunna påfordra för att kunna tillgodogöra sig de

nya institutionerna.

Kollegium måste därför i allo ansluta sig till den uppfattning i

ämnet, som under debatten i Första kammaren vid 1907 års riksdag uttalades

av dåvarande statsrådet och chefen för finansdepartementet, i det

han anförde, hurusom begreppet detaljhandel, om än ej i lagen bestämt,

vore så mycket klarare för allmänheten och för tjänstemännen, enär det

betydde handel för konsumtion och partihandel handel för återförsäljare,

och hurusom det vore lättare att på det sättet avgöra, huruvida en vara

importerats i den ena eller andra avsikten, än att avgöra huruvida en viss

kvantitet av någon vara vore avsedd för parti- eller detalj för sälj ning.

Då kollegium alltså av både principiella skäl och praktiska hänsyn

icke kan tillstyrka Eders Kungl. Maj:t att för riksdagen framlägga ett

förslag till bestämmelser, avsedda att betrygga genomförandet av förbudet

mot detaljhandel i frihamn och frilager, grundat på principen om minimikvantiteter

för därifrån till tullinlandet införd vara, utan håller före,

att man åtminstone för närvarande bör inskränka sig till i huvudsak att

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 187.

komplettera gällande lagstiftning i ämnet med stadganden i samma riktning

som det av herrar Nordlund och Wetterlund i deras yttrande under

a) föreslagna, har kollegium icke förbisett, att sådana stadganden icke

lämna absoluta garantier mot att missbruk kunna förekomma. Frånsett

att enligt vad nyss anförts icke heller kvantitetsbestämmelser torde skänka

sådana garantier, anser kollegium emellertid, att de uttalade farhågorna fölen

maskerad detaljhandel icke hava en så fast grund vare sig i sakens

natur eller i erfarenheter från andra håll, att man icke i varje fall tillsvidare

kr.n låta bero vid stadganden av den av kollegium angivna beskaffenhet.

De som hysa nämnda farhågor synas kollegium allt för mycket

hava underskattat möjligheten att utöva en verksam kontroll på innehavare

av lager i frihamn och frilager, liksom de tagit allt för liten hänsyn till

de med hållande av lagerlokaler och transport av varor fram och åter

från utlandet förenade kostnader. Det har anförts, att det vore synnerligen

olämpligt att uppskjuta med fastställandet av detaljerade bestämmelser

för att vinna erfarenheter, emedan på sådant sätt skulle kunna

uppammas en handel, t. ex. en efterkravsaffär, som sedan möjligen måste

förbjudas till skada och kanske ruin för sin utövare. Denna synpunkt är

visserligen vid näringslagstiftning i allmänhet synnerligen berättigad, men

torde i förevarande fall .icke behöva tillmätas någon vidare betydelse.

Det är nämligen icke fråga om att först tillåta och sedan förbjuda en sak,

utan detaljhandel från frihamn och frilager är och skall alltjämt vara förbjuden,

och den som anordnar sin affärsrörelse med kringgående av en i

gällande författning given föreskrift, får och bör stå sin egen risk.

Skulle det därför i framtiden komma att visa sig, att de befarade

olägenheterna, särskilt för vissa industriers vidkommande, bliva eu verklighet,

måste man taga upp frågan om ytterligare lagstiftningsåtgärder.

Man bör därvid enligt kollega förmenande i främsta rummet tänka på

att här som eljest, då det gäller att skydda inhemska näringars intressen,

använda de medel ett höjande av gällande tullsatser erbjuder. Först om

denna utväg av eu eller annan anledning icke kan begagnas, bör det ifrågakomma,

att med hänsyn till vissa noggrant begränsade slag av industrialster,

med avseende å vilkas införsel från frihamn eller frilager påtagligen

missbruk ägt rum, fastställa minimikvantiteter. Vilken av dessa metoder

man än väljer vinnes den fördelen att utan skadliga inskränkningar

i hela institutionernas verksamhet kunna råda bot för sådana olägenheter,

som faktiskt visat sig.

I såväl 1907 som 1912 års riksdags skrivelser i förevarande ämne

har den begärda utredningen särskilt angivits böra omfatta behovet av

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 1S7.

bestämmelse!- om minimikvantiteter med hänsyn till införsel av spannmål.

Herrar Nordlund och Wetterlund hava i överensstämmelse härmed i sitt

yttrande utförligt behandlat ifrågavarande varugrupp. De hava emellertid

med ledning av statistiken över spannmålsinförseln från Danmark kommit

till det resultat, att det synes mycket osannolikt, att några stora rubbningar

i spannmålshandeln skulle behöva befaras av inrättande av frihamn

eller frilager. Kollegium delar denna uppfattning och kan över huvud

icke finna några skäl varför kvantitetsförcskrifter skulle vara i högre grad

erforderliga för spannmål än för andra varor. Med hänsyn till det sätt,

varpå spannmålshandeln är organiserad och de mängder, varmed den i

allmänhet rör sig, torde emellertid dylika föreskrifter kunna antagas bär

medföra mindre skadliga verkningar ur den fria samfärdselns synpunkt

än eljest. Om det därför av anledningar, vilka kollegium måhända icke

är fullt kompetent att bedöma, skulle befinnas nödvändigt att här stadga

inskränkningar av ifrågavarande art, torde de av herrar Nordlund och

Wetterlund i sådant avseende föreslagna kvantiteter vara för ändamålet

väl avvägda.

Kollegium har ochså tagit under övervägande den av herrar Nordlund

och Wetterlund framkastade tanken på att giva olika föreskrifter

för frihamn och frilager, men i likhet med dessa herrar funnit sig icke

kunna tillstyrka ett förslag i sådan riktning. Visserligen har man för

frilagernas vidkommande lättare att utöva eu personlig kontroll över lagerinnehavarncs

verksamhet och på detta sätt stävja eventuella missbruk, enär

jämlikt § 13 i frilagersförordningen inom frilager byggnad, magasinsrum

eller upplagsplats ej må upplåtas åt annan, än den, som är berättigad att

här i riket idka handel eller annat näringsyrke och blivit av generaltullstyrelsen

godkänd såsom fidlagershavare. Då motsvarande bestämmelser

saknas för frihamnar — de hava, på sätt i ovan omförmälda kommittébetänkande

å sid. 107 anföres, icke ansetts förenliga med de friare former,

som erfordras för rörelsen i frihamnar — skulle det kunna ifrågasättas,

om icke stadganden angående minimikvantiteter här vore jämföresevis mera

berättigade. Kollegium anser dock av skäl, för vilka tidigare redogjorts,

att man i varje fall för närvarande icke heller för frihamnarnes vidkommande

bör välja denna väg. Det synes icke osannolikt att, innan planerna

på anläggning av frihamnar leda till resultat, tillfälle vunnits att av

tidigare fullbordade frilagersanläggningar förvärva praktisk erfarenhet i

hithörande frågor.

Skulle Eders Kungl. Maj:t icke finna de av kollegium ovan anförda

skäl tillräckligt avgörande utan anse sig böra förelägga riksdagen ett för
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:t$ nåd. proposition Nr 187.

slag, upptagande minimikvantiteter för införsel från frihamn och frilager,

vill kollegium beträffande det av herrar Nordlund och Wetterlund i sådant

avseende avgivna förslag uttala, dels att kollegium icke varit eller utan

ytterligare väsentlig tidsutdräkt skulle kunna bliva i stånd att därå utöva

någon ingående kritik, dels att kollegium därför icke heller anser sig

kunna förorda deras förslag i större eller mindre omfattning, men gärna

vitsordar, att detsamma tillkommit efter noggrann utredning och under

medverkan av fackrepresentanter för olika områden av näringslivet.

Innan kollegium övergår till att närmare angiva sin ståndpunkt med

hänsyn till de lämpligaste bestämmelserna till förhindrande av den maskerade

detaljhandeln, anser sig kollegium böra upptaga till behandling frågan

om lämpligheten av ytterligare stadganden mot öppen detaljhandel, d. v. s.

privatkonsumenters inköp inom frihamnar och frilager. Kollegium håller

visserligen före, att en dylik trafik lätteligen bör redan med stöd av nu

gällande bestämmelser förhindras tack vare den ömsesidiga kontrollen

lagerinnehavarne emellan samt tullpersonalens övervakning. Vad särskilt

frilagerna angår ligger det i sakens natur, att själva deras yttre anordning,

belägenhet inom resp. städer in. m. i sin mån komma att trygga detaljhandelsförbudets

efterlevnad. Det måste också förutsättas, att generaltullstyrelsen

kommer att använda den befogenhet styrelsen jämlikt frilagersförordningen

äger i fråga om fastställande av reglemente för frilager och

meddelande av tillstånd till deras öppnande till att lämna de detalj föreskrifter,

som i varje särskilt fall kunna befinnas erforderliga för ifrågavarande

ändamål. Beträffande frihamn åter äger Eders Kungl. Maj:t jämlikt

§§ 5 och 8 i frihamnsförordningen bestämma särskilda villkor och förbehåll

för åtnjutandet av tillståndet att inrätta frihamn ävensom fastställa

reglemente för frihamnen. Om det exempelvis, till förekommande av

missbruk, skulle befinnas lämpligt att stadga inskränkningar i rätten att

vinna tillträde till frihamn eller frilager, skulle ett dylikt stadgande lämpligen

böra få sin plats i vederbörande reglemente. För närvarande anser

sig kollegium i detta avseende icke böra föreslå annat tillägg till detaljhandelsförbudet

i de båda förordningarna, än att allt utställande och

öppet utbredande av de inom frihamnar resp. frilager befintliga varor skall

vara förbjudet. Fn dylik bestämmelse, vartill motstycke lärer förefinnas

utomlands, synes val stämma överens med de båda institutionernas karaktär

och icke vara ägnad att medföra olägenheter för deras behöriga användning.

Innebörden av det under a) i herrar Nordlunds och Wetterlunds

betänkande upptagna förslag till bestämmelser, till vilket förslag kollegium

såsom ovan angivits i huvudsak ansluter sig, är att förhindra det varor

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 187.

från frihamnar och frilager utlåmnas till personer, vilka icke i egenskap

av återförsäljare eller förädlare böra vara berättigade att mottaga dem.

Själva grundsatsen bör enligt kollegiets förmenande komma till uttryck

redan i resp. förordningar, och lämpligaste platsen synes härför vara § 19

i båda förordningarna, vars sista stycke (3. i frihamnsförordningen och 4.

i frilagers förordningen) torde kunna utbytas mot en föreskrift av angivet

innehåll. Däremot torde stadgandet om den försäkran, som varuägaren i

förevarande avseende bör teckna å angivningsinlagan, hava sin rätta plats,

vad angår frilager, i den nådiga kungörelse med bestämmelser angående

varors intagning å samt uttagning från frilager, vartill generaltullstyrelsen

uppgjort och med underdånigt utlåtande den 5 december 1912 till Eders

Kungl. Maj:t avgivit förslag, samt, vad angår frihamn, i de närmare bestämmelser

i fråga om fartygs- och godstrafiken till och från frihamn,

som Eders Kungl. Maj:t jämlikt frihamnsförordningen § 8 kan komma att

utfärda. Då kollegium erfarit, att det förslag till sistnämnda bestämmelser

generaltullstyrelsen tidigare avlämnat, kommer att till följd av 1912

års riksdags beslut tarva vissa ändringar, har kollegium vad angår frihamn

icke ansett sig böra formulera något förslag i nu angivna hänseende, utan

lärer detta i tillämpliga delar böra bliva lika lydande med det i bifogade

förslag för frilager ifrågasatta stadgande.

I senast omförmäla närmare bestämmelser i fråga om fartygs- och

godstrafiken till och från frihamn torde ock böra ingå stadganden motsvarande

de av herrar Nordlund och Wetterlund under b)—d) upptagna, vilka

avse att undanböja de olägenheter ett förbud mot utlämnande av varor

från frihamn till annan än återförsäljare och förädlare skulle kunna innebära

. för trafiken med sådana varor, som icke uppläggas i utan endast

transitera frihamn. Av nyss angivna skäl och då ifrågavarande stadganden

äro av huvudsakligen tullteknisk natur, har kollegium, som i huvudsak

ansluter sig till desamma, icke ansett sig böra i denna del avlämna något

formulerat förslag.

Därest man emellertid, på nu antytt sätt i stor utsträckning stödjer

sig på av resp. lagerinnehavare avgivna försäkringar och sålunda tillämpar

samma principer som kommit till synes i nådiga förordningen den 13

december 1912 angående tullrestitution i vissa fall vid återutförsel av utländsk

vara, synes det kollegium vara ett önskemål att i den man sig göra

låter tillse, att endast fullt redbara och pålitliga personer komma i åtnjutande

av de förmåner, om vilka här är fråga. »Såsom ovan framhållits,

är för lagerinnehavare inom frilager föreskrivet, att de skola vara berättigade

att här i riket idka handel eller annat näringsyrke samt av generaltullstyrelsen

godkända. Även om det icke anses lämpligt att, såsom

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:te nåd. proposition Nr 187.

skett i fråga om rätten till tullrestitution, uttryckligen stadga, att vederbörande

skall vara känd som synnerligen redbar och solid något som

väl icke vore otänkbart — torde man i varje fall lämpligen kunna medtaga

den ävenledes i fråga om restitutionsrätt givna föreskriften, att generaltullstyrelsen

före ärendets avgörande skall inhämta yttrande av tullmyndighet

och representation för handeln, vartill här torde böra fogas för

industrien. Även detta stadgande bör enligt kollegii förmenande inflyta

i själva frilagersförordningen.

Beträffande frihamn äro såsom nämnt icke några särskilda fordringar

föreskrivna för rätt att hålla lager. Kollegium har icke heller velat, i

strid med vad frilagers- och frihamnskommittén anfört, föreslå en utvidgning

till frihamnar av de i detta hänseende gällande bestämmelser för

frilager, men anser sig dock böra uttala, att en sådan åtgärd synes kollegium

mindre betänklig ån exempelvis ett fastställande av minimik\ ant itc te i

för införseln från frihamn till tullinlandet.

Slutligen vill kollegium icke underlåta att omnämna, att ett ytterligare

medel att förhindra det slag av missbruk av frihamns- och frilagersinstitutionerna,

som skulle bestå i att utländska firmor hölle lager av sina

överskottsvaror för försäljning till Sverige samt sedan återutförde till sitt

eget land, vad som här icke funnit avsättning, skulle kunna vinnas genom

ett stadgande, att återutförsel av vara från frihamn eller frilager icke må

äga rum till produktions- eller inköpslandet, alltså en bestämmelse i samma

riktning som den i nådiga kungörelsen den 13 december 1912 intagna

för vissa av de varuslag, för vilka rätt till restitution av erlagd tull må

åtnjutas. Ett sådant stadgande torde visserligen icke äga något motstycke

för frihamnar eller frilager utomlands och kan mahända även synas mindie

överensstämmande med dessa institutioners karaktär, varför kollegium icke

ansett sig böra i detta avseende avgiva något positivt förslag. Kollegium

vill dock framhålla, att ett dylikt stadgande torde vara ägnat att undanröja

de från industrihåll uttalade farhågor, samtidigt som det, för såvitt

kollegium kan avgöra, icke synes böra framkalla olägenheter för den lojala

handeln.»

De av kommerskollegium utarbetade författningsförslagen torde i eu

gemensam bilaga (Bil. 1.) få fogas till detta protokoll. Såsom bilaga

(Bil. 2.) torde jämväl få inflyta det av kommerskollegium åberopade, av

de sakkunnigas flertal avgivna förslaget till »bestämmelser, avsedda att

genomföra förbud mot detaljhandel vid införsel av gods från frihamn och

frilager», med uteslutande dock av förteckningen å föreslagna minimikvantiteter.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ta nåd. proposition Nr 187.

I deri 15 mars 1913 avgivet underdånigt utlåtande över kommerskol- Gcnernitnlllegii

förslag har generaltullstyrelsen, med förmälan, att styrelsen icke ansett

sig böra till prövning upptaga, huruvida de av kollegium föreslagna bestämmelserna

kunde anses innebära de bästa garantierna för uppnående av det

avsedda syftet, eller om möjligen bestämmelser i detta ämne lämpligare

borde grundas på andra principer, utan endast sökt pröva, huruvida ifråga

om den blivande tillämpningen av bestämmelserna, sådana de av kommerskollegium

formulerats, från tullverkets synpunkt kunde mot bestämmelserna

i ett eller annat avseende finnas anledning till anmärkning, anfört följande:

»Beträffande tilläggen till § 14 i förordningen om frihamn och § 15

i förordningen om frilager angående förbud mot utställande och utbredande

av varor, torde båda böra erhålla samma ordalydelse, som givits

det förstnämnda. Genom ordet ''eljest’ synes nämligen förbudet mot varors

utbredande mera tydligt hänföras till förbudet mot utställande, som bäst

uttrycker avsikten med bestämmelsen, nämligen att förbjuda sådana anstalter,

som tyda på detaljhandel. Bestämmelserna kunna naturligen ej avse förbud

att på anhållan för en kund förevisa å lagret befintliga varor, även

om för sådant ändamål varan behöver ''utbredas'' inför kunden.

I § 19 mom. 4 av förordningen om frilager, sådant detta moment

föreslagits av kommerskollegium synes böra i stället för ordet ''införas''

användas det i samma paragraf i allmänhet begagnade ordet ''uttagas'' och

lärer uttrycket i fråga böra fullständigas med orden ''för införsel i landet’.

Det av kommerskollegium föreslagna tillägget till § 15 i generaltullstyrelsens

underdåniga förslag till kungörelse med bestämmelser angående

varors intagning å samt uttagning från frilager har angivits gälla även

de fall, som avses i § 11 av samma kungörelseförslag. Med avseende härå

vill styrelsen erinra, att sistnämnda paragraf avser jämväl försändning

från frilager till annan stad av vara, vilken därifrån skall utföras till utrikes

ort. Då för dylikt fall sådan försäkran av godsägare, som i tillägget

omförmäles, icke kan ifrågakomma, torde tillägget böra erhålla en härav

betingad ändrad avfattning, exempelvis följande:

''I de fall, som avses i denna paragraf och i § 14, samt då sådant

gods, som i § 11 omförmäles, i bestämmelseorten angives till nederlag

eller förtullning, skall godsets ägare — — — liknande slag.’

Vad kommerskollegium i detta sammanhang anfört rörande de närmare

bestämmelserna i fråga om fartygs- och godstrafiken till och från

frihamn, som Kungl. Maj:t jämlikt frihamnsförordningens § 8 kan komma

att utfärda, torde böra bliva föremål för prövning först i sammanhang

med behandlingen av generaltullstyrelsens den 29 maj 1908 avgivna förslag

till sådana bestämmelser. Då styrelsen anser, att den slutliga formule
Bihang

till riksdagens protokoll 1916. 1 saml. 165 käft. (Nr 187).

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Lantbruks
styrelsen.

Departe
ments
chefen.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 187.

ringen av dessa bestämmelser lämpligen bör stödjas på erfarenhet av bestämmelserna

rörande frilager, har styrelsen funnit sig icke nu böra avgiva

något yttrande i detta ämne, under antagande, att detsamma icke bör på

nytt upptagas förr än frågan om inrättande i Sverige av frihamn framkommit

i mera bestämd form.

I övrigt har styrelsen icke funnit anledning till något särskilt yttrande.»

Sedan lantbruksstyrelsen anbefallts att yttra sig över kommerskollegii

ifrågavarande förslag till åtgärder att förhindra detaljhandel inom frihamn

och frilager i vad förslaget rörde spannmål, har nämnda styrelse i utlåtande

den 14 nästlidna mars förklarat sig icke hava något att erinra mot

förslaget i sagda avseende.

Den redogörelse jag nu lämnat för ärendets tidigare behandling

torde med tillräcklig tydlighet utvisa, att frågan om skapande av garantier

för genomförande av förbudet mot detaljhandel inom frihamnar och frilager

är av synnerligen svårlöst beskaffenhet. Icke minst beror detta på att de

mest vittgående skiljaktigheter mellan uppfattningarna hos de personer,

vilka till följd av sin ställning och verksamhet böra anses såsom sakkunniga

på området, förefinnas med hänsyn till de inom riksdagen uttalade farhågorna

för blivande försök till missbruk av frihamns- och frilagersinstitutionerna

i den riktning, varom här är fråga. Orsaken till den rådande

ovissheten är givetvis i första hand den, att man i detta fall icke äger

någon tidigare erfarenhet att bygga på, då förhållandena utomlands på de

platser, där dylika institutioner finnas inrättade, torde vara så pass olika

de svenska, att de erfarenheter man där gjort icke utan vidare kunna överflyttas

på svenska förhållanden.

Med hänsyn å ena sidan till de svårigheter, som sålunda yppat sig

vid försöken att finna en tillfredsställande lösning av frågan i den av

riksdagen antydda riktning och ej minst till de av kommerskollegium

med styrka framhävda betänkligheterna mot att redan nu införa mera

ingående restriktioner i fråga om frihamns- och frilagersinstitutionernas

användning, samt å den andra sidan till att några längre framskridna

planer på inrättande av frihamnar eller frilager först under senaste

tid låtit sig avhöra, har något förslag i saken icke tidigare ansetts

böra föreläggas Eders Kungl. Maj:t. Den senaste tidens händelser hava

emellertid i detta avseende på ett betydelsefullt sätt förändrat sakläget.

Utan att närmare ingå på de spörsmål av handelspolitisk natur, till vilka

världskriget givit upphov, eller på frågan om vårt lands ställning med

hänsyn till varuutbytet mellan våra grannländer inbördes samt mellan dem

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 187.

och (len övriga världen efter kriget, vill jag endast framhålla att deri

situation, i vilken vårt land vid krigets slut kommer att befinna sig, kan

komma att bliva sådan, att förutsättningarna för drivande av en mera omfattande

transithandel bliva gynnsammare än man hittills vågat räkna med.

Det blir därför av vikt att snarast möjligt undanröja det hinder för

användande av de med vår lagstiftning redan införlivade frihamns-och frilagerinstituten,

som riksdagen ansett föreligga i bristen på närmare bestämmelser

till tryggande av detaljhandelsförbudets efterlevnad, och detta så mycket

hellre, som vissa nyligen vidtagna åtgärder från kommunalt och enskilt håll i

ett par av våra största sjöstäder synas utvisa, att frågan om anläggande av

frihamnar numera för deras vidkommande lämnat förberedelsernas stadium.

Att tillkomsten av frihamnar, även frånsett den nuvarande situationen, är ett

önskemål, ej endast ur export- och transithandelns utan ock ur den svenska

exportindustriens och den utrikes sjöfartens synpunkt, torde vara tämligen

allmänt erkänt även å de håll, där man ställer sig mera tvivlande till frilagersinstitutionens

värde för vårt näringsliv. Det framgår emellertid av

de uttalanden, som från i frågan intresserat håll gjorts, att ett antagande

av mera vittgående inskränkningar i rätten till användning av frihamnar

— till och med ett fastställande av minimikvantiteter för införseln från

frihamnarna till tullinlandet — anses komma att inverka ogynnsamt på

utsikten att få till stånd en svensk frihamn och möjligen omintetgöra eller

åtminstone avsevärt fördröja realiserandet av de planer, som för närvarande

föreligga. Ett sådant resultat vore enligt min mening beklagligt och

bör så vitt ske kan undvikas.

Innan jag övergår till att redogöra för och motivera de förslag, vilka

jag har för avsikt att tillstyrka Eders Kungl. Maj:t att för riksdagen

framlägga, har jag ansett mig böra till behandling upptaga de uttalanden

av mera principiell och teoretisk art, med vilka kommerskollegium inlett

sitt utlåtande.

Kollegium har till en början efter att hava lämnat en definition på

begreppet detaljhandel, sökt utreda, för vilket ändamål det i frihamns- och

frilagersförordningarna givna förbudet mot detaljhandel tillkommit, och därvid

kommit till det resultat, att förbudet avsett att skydda den inhemska

detaljhandelns intressen, men att däremot hänsynen till industriens krav icke

ursprungligen, åtminstone icke medvetet eller erkänt, varit medverkande vid

förbudets upptagande uti ifrågavarande lagstiftning; först senare hade yrkanden

framställts på ett utarbetande av de närmare bestämmelserna under direkt

hänsynstagande till de industriella intressena. Denna uppfattning är, vill det

synas mig, fullständigt riktig för vad angår frågans tidigare behandling, d. v. s.

före och vid 1907 års riksdag, då förslaget till frihamnsförordning vann riks
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts nåd. ■proposition Nr 187.

dagens godkännande. Förbudet härrör, såsom kollegium framhållit, från frilagers-

och frihamnskommitténs förslag, och torde av kommittén hämtats

ur utländsk lagstiftning, närmast väl den för Hamburg gällande. Att förbudet

här icke kan avse annat än att förhindra en med de inhemska detaljhandlarnes

rörelse konkurrerande öppen utminutering av varor inom

frihamnen är fullkomligt klart med hänsyn till innehållet i de av kollegium

åberopade bestämmelserna för Hamburgs frihamn. Något annat torde

säkerligen icke heller av den svenska kommittén avsetts. Däremot hade

under den tid, som förflöt innan statsmakterna, år 1912, antogo en förordning

om frilager, samt vid detta års riksdag de industriella synpunkterna

på saken redan gjorts gällande i så stor utsträckning, att det i

frilagersförordningen upptagna förbudet knappast kan anses hava tillkommit

utan hänsyn till dem.

Huru härmed än må förhålla sig, synes det mig uppenbart, att

industriens krav icke utan vidare kan avvisas. Min företrädare i ämbetet

har också, sedan kommerskollegii och generaltullstyrelsens utlåtanden på

sin tid inkommit, genom sakkunniga personer låtit införskaffa ytterligare

utredning i saken, företrädesvis genom förfrågningar hos och förhandlingar

med representanter för olika industrigrenar ävensom för gross- och detaljhandeln.

Undersökningen har givetvis kommit att koncentrera sig om

spörsmålet kvantitetsbestämmelser eller icke. Det har dock icke heller på

denna väg varit möjligt att komma till något resultat. Det har visat sig, att

mellan industrirepresentanterna inbördes, ja, till och med mellan företrädare

för en och samma industrigren, råda meningsskiljaktligheter i förevarande

avseende. Medan man på vissa håll förklarat sig anse minimikvantiteterna

nödvändiga för att förhindra utländska varuhus att från frilagren igångsätta

en för den inhemska produktionen ödesdiger maskerad detaljhandel genom

bulvaner inom tullinlandet, har man från andra håll utdömt detta slag av

restriktioner såsom värdelösa för industrien på samma gång som skadliga för

handeln. Att träffa ett val mellan dessa båda ståndpunkter har visat sig

förenat med stora svårigheter. Det torde emellertid kunna uttalas såsom

ett sammanfattande omdöme, att de, som uttalat sig för införande av

kvantitetsbestämmelser, snarare synas syfta till att på denna väg försvaga

verkningarna av frilagren på det inhemska näringslivet över huvud och

till att förläna dessa bestämmelser en vida större räckvidd än att blott

och bart vara ett stöd för tullpersonalen vid kontrollen över att detaljhandelsförbudet

icke överträdes genom försändande av för små varupartier

över tullgränsen. Skola de önskemål, med vilka man i flera fall motiverat

kravet på kvantitetsbestämmelser, kunna realiseras, då tarvas det, synes

det mig, vida större kvantiteter än de av majoriteten bland de av kom
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj;ta nåd. proposition N:r 187.

29

merskollegium anlitade sakkunniga föreslagna. Men att sådana icke vore

förenliga med affärslivets krav på praktiska eller ändamålsenliga anordningar,

torde av den förebragta utredningen hava ådagalagts. Det har

visserligen anförts, att frihamnar och frilager vore avsedda uteslutande

för transithandeln och icke såsom upplagsplatser för varor, vilka skola

införas till Sverige, men det torde icke kunna undgås, att man i vårt

land, åtminstone till en början, icke kan räkna med en särskild kategori

av köpmän arbetande allenast inom transithandelns område, utan att sistnämnda

slag av affärer i allmänhet kommer att drivas av personer, vilka

samtidigt syssla med importhandel.

Emellertid bör framhållas, att, även om de krav på effektivt skydd

för den inhemska tillverkningen, som legat under yrkandena på införandet

av kvantitetsbestämmelser, tidigare icke saknat fog, lära dock med

den år 1911 genomförda revisionen av tulltaxan förhållandena på hithörande

område numera vara i allmänhet så ändrade, att det icke är påkallat

att åt de generella bestämmelser, som nu böra fastställas, giva någon

slags karaktär av extra tullskydd.

De omständigheter och hänsyn, för vilka jag nu redogjort, hava hos

mig grundlagt den uppfattningen, att ett stadgande om minimikvantiteter

för införsel från frihamn eller frilager såsom ett skydd för den inhemska

produktionen i dess helhet icke bör ifrågakomma. Skola dylika bestämmelser

med hänsyn till någon industrigren kunna försvara sin plats, så

kan det, såsom även kommerskollegium antytt, endast vara under den förutsättningen,

att erfarenheten visat, att just denna industrigren på grund

av för densamma egenartade förhållanden är på en gång så känslig för

konkurrens och i så hög grad hotad därav, att alldeles särskilda åtgärder

äro av nöden för dess skyddande. Endast framtiden torde kunna utvisa,

huruvida sådana omständigheter föreligga med hänsyn till någon industri.

1 allt väsentligt har jag därför ansett mig böra ansluta mig till de

förslag kommerskollegium avgivit rörande åtgärder för tryggande av detaljhandelsförbudets

efterlevnad. Den ur principiell synpunkt viktigaste nya

författningsföreskriften skulle då bliva den, som av kollegium föreslagits till

införande i frihamns- och frilagersförordningarnas § 19, och genom vilken

kollegium avsett att undanröja den överklagade bristen på en definition av

begreppet detaljhandel. Den anmärkningen ligger visserligen här nära till

hands, och har icke heller av kommerskollegium förbisetts, att det skydd

nämnda föreskrift skänker så till vida är tämligen illusoriskt, att en privatperson

endast genom att såsom mellanhand använda en »näringsidkare, som

driver handel med eller eljest i sin rörelse använder» en viss vara, skulle

bliva i tillfälle att från frihamn eller frilager förskaffa sig densamma i så

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 187.

stor eller så liten myckenhet han önskar. Trots detta, och om också den

praktiska betydelsen av denna föreskrift i och för sig kan antagas vara skäligen

ringa, bör densamma dock enligt mitt förmenande införas i ifrågavarande

lagstiftning, där saknaden av en formell definition på detaljhandel

onekligen utgjort en lucka.

Ur praktisk synpunkt sett torde emellertid de övriga åtgärder kollegium

föreslagit komma att visa sig betydligt mera effektiva. Detta gäller till eu

början om det ifrågasatta förbudet mot utställande eller utbredande, d. v. s.

mot vidtagande, i frihamn eller frilager, av sådana yttre åtgärder, som

kunna anses som förberedelser eller inbjudningar till detaljhandel i betydelsen

av direkta konsumentinköp. Men framför allt av vikt torde dock vara

att såsom med kollega förslag till ändring av § 13 i frilagersförordningen

avses, söka skapa garantier för att den förmån som innefattas i rätten att

upplägga varor inom resp. område icke kommer att åtnjutas av annan än

person, som härför bör anses fullt kvalificerad, att sålunda lägga kontrollen

på den subjektiva sidan samt att för den prövning av vederbörandes hela

affärsverksamhet, som bör föregå lämnandet av tillstånd till användande

av resp. institution, anlita de berörda näringarnas egna sammanslutningar.

I den prövning av ansökningarna, som enligt förslaget skall verkställas

av handelskammare eller annan näringsrepresentation, kommer,

föreställer lag mig, den frågan, huruvida det med ledning av vad som är

känt rörande sökandens person och affärsförhållanden kan antagas, att han

verkligen har för avsikt att driva transithandel, att spela en betydande roll.

Emellertid är jag av den bestämda uppfattning att vad kollegium sålunda föreslagit

för frilagrens vidkommande även bör gälla för frihamnarna, även

om, såsom kollegium framhållit, en dylik föreskrift skulle anses teoretiskt

mindre väl förenlig med frihamnens karaktär. Jag har alltså ansett mig böra

föreslå en för ändamålet erforderlig förändring av § 13 i frihamnsförordningen,

som emellertid torde höra innehålla ett uttryckligt undantag

för den mera tillfälliga uppläggning av varor inom frihamnar, vilken måste

förekomma, därest dessa skola kunna fylla sin naturliga uppgift såsom

utgångspunkter för landets stora ångfartygslinjer. Närmare föreskrifter

härom torde böra intagas i de bestämmelser om godstrafiken till och från

frihamn, som Eders Kungl. Maj:t jämlikt § 8 i frihainnsförordningen torde

komma att utfärda. I sistnämnda bestämmelser synes även böra ingå ett

stadgande i huvudsak överensstämmande med det av kommerskollegium

med avseende å frilager föreslagna rörande försäkran av varuägaren å

angivningsinlagan därom, att den till införsel i tullinlandet angivna varan

icke är avsedd för annan än sådan näringsidkare, som jämlikt den föreslagna

nya lydelsen av § 19 i frihainnsförordningen skall vara berättigad

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. AlajUs nåd. proposition Nr 187.

att införa sådan vara. Motsvarande föreskrift för frilager bör intagas i

kungörelsen den 28 november 1913 med bestämmelser angående varors

intagning å samt uttagning från frilager.

Det torde emellertid kunna ifrågasättas, huruvida icke någon ytterligare

bestämmelse till förhindrande av detaljhandel är behövlig. Kommerskollegium

har med tanke på befarat missbruk av frihamns- och frilagerinstitutionerna

från sådana utländska firmors sida, som skulle vilja

hålla lager av överskottsvaror för försäljning till Sverige och sedan hemföra

vad som ej avyttrades, framfört till övervägande förslaget att förbjuda

återutförsel av vara från frihamn eller frilager till produktionseller

inköpslandet. För egen del kan jag dock icke ansluta mig till detta

förslag. Däremot synes det mig vara välbetänkt, att i syfte att säkerställa

sig mot dylika eller liknande missbruk det i respektive förordningar

— med plats lämpligen i § 13 — införes en bestämmelse av den innebörd,

att den, åt vilken upplåtes byggnad, magasinsrum eller upplagsplats

inom frihamn eller frilager, skall vara skyldig underkasta sig de

närmare bestämmelser, som må kunna vid upplåtelsen eller sedermera av

Konungen meddelas till förekommande av detaljhandel eller utställande

eller utbredande av varor.

De av generaltullstyrelsen förordade jämkningarna torde böra vidtagas

i kommerskollegii förslag, vilket jämväl i övrigt utöver vad som

påkallas av det ovan sagda underkastats någon redaktionell bearbetning.

Sedan föredragande departementschefen härefter uppläst inom finansdepartementet,

i enlighet med vad departementschefen nu anfört, utarbetade

förslag till förordning om ändrad lydelse av §§ 13, 14 och 19 i förordningen

den 15 november 1907 om frihamn och förordning om ändrad

lydelse av §§ 13, 15 och 19 i förordningen den 20 december 1912 om

frilager, hemställde departementschefen, att Kungl. Maj:t måtte i proposition

föreslå riksdagen antaga samma förslag.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna bifall;

och skulle proposition till riksdagen avlåtas av den

lydelse bilagan litt. vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

G. Hultman.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungi. Maj:ts nåd. proposition Nr 187.

Bil. 1.

Förslag
Kung!.

Maj:ts nådiga förordning om frihamn den 15 november 1907.

§ 14.

Inom — — — — — varor; och må ej heller varor utställas eller

eljest Öppet utbredas.

Dock — — — — — — — — — — — — — föreskrivas.

§ 19-

1. Förtullning — — — — — — — — — — — — rum.

2. Varor — — — — — — — — — — — — tullavgift.

3. Inom frihamn upplagd vara må icke därifrån införas av annan än sådan

näringsidkare, som driver handel med eller eljest i sin rörelse använder varor av

samma eller liknande slag.

Kungl. Maj:ts nådiga förordning om frilager den 20 december 1912.

§ 13.

Inom — — — — — — — — — — — — — godkännandet.

Före ärendets avgörande skall Generaltullstyrelsen över ansökningen inhämta

yttrande av vederbörande tullmyndighet ävensom av handelskammare eller

efter omständigheterna, annan sammanslutning av representanter för handeln och

för industrien eller ock av vederbörande kommunala myndigheter.

Om — — — — — — — — — — — — — — — erinra.

Inom - öppet utbredas.

§ 15.

varor, och må ej heller varor utställas eller

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition År 167. 33

§ 19.

1. Gods — — — — — ___ — ___ — disposition.

2. Förtullning — — — — — — — — — — — — rum.

3. Varor — — — — — — — — — — — — tullavgift.

4. Från frilager må vara icke införas av annan än sådan näringsidkare,

som driver handel med eller eljest i sin rörelse använder varor av samma eller

liknande slag.

Förslaget till kungörelse med bestämmelser angående varors intagning å

samt uttagning från frilager.

§ 15.

Uttages — — — — — avlämnade, avföras från frilagret.

I de fall som i denna paragraf samt §§ 11 och 14 avses skall godsets ägare

å angivningsinlagan teckna på tro och heder avgiven försäkran, att godset icke

är avsett för annan än sådan näringsidkare, som driver handel med eller eljest i

sin rörelse använder gods av samma eller liknande slag.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 165 Käft.

5

s. 34 Kontrollera mot PDF

KnuffI. Maj:ts nåd proposition Nr 187.

34

Bil. 2.

Förslag till bestämmelser, avsedda att genomföra förbud mot detaljhandel

vid införsel av gods från frihamn och frilager.

a) Försäljning av vara från frihamn eller frilager må ske endast till köpmän

eller yrkesidkare, som driva rörelse i eller med användande av samma vara,

börande lagerinnehavaren å den angivningsinlaga, som till tullförvaltningen avlämnas

vid införsel från frihamn eller frilager, på tro och heder försäkra, att

varan icke är direkt från frihamn eller frilager försåld till privatpersoner.

b) Utan hinder av ovan upptagna bestämmelser få sådana varor, som inom

åtta dagar, räknat från fartygets eller järnvägsvagnens ankomstdag, överlämnas

i tullverkets vård och angivas till förtullning, transitförsändning eller uppläggning

å lager enligt § 18 mom. 2, från frihamn uttagas.

c) Beträffande sådant gods, som under b) sägs, skall ankomstdagen å tullinlagan

av varuägaren utsättas samt styrkas av frihamnens föreståndare. Rörande

resgods och paketpost äger generaltullstyrelsen meddela särskilda föreskrifter.

d) Därest varuägaren oaktat överlämnande och angivning enligt c) ej förtullar,

transiterar eller upplägger varan, gälla tillämpliga bestämmelser, i vederbörande

författningar, rörande infört utländskt gods.

e) Införsel från frihamn eller frilagfp må icke äga rum i mindre kvantiteter,

än i nedanstående förteckning upptagas, dock att generaltullstyrelsen må

äga besluta, huruvida uttagning från frihamn eller frilager i särskilda undantagsfall

kan beviljas även för mindre kvantiteter.

Stockholm 1916. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt Sc Söner.

153359

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1916:262 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av §§ 13, 14 och 19 i förordningen om frihamn den s. 1 i texten
  2. BevU 1916:28 Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av §§ 13, 14 och 19 i förordningen den 15 november 1907 om fri s. 1 i texten