Med förslag till förordning om ersättning till tobaksgrossister och hos dem anställda personer med anledning av införandet av statsmonopol å tobakstillverkningen i riket
1916-04-28 · 51 sidor, varav 46 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 46 av 51 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1916:227, Med förslag till förordning om ersättning till tobaksgrossister och hos dem anställda personer med anledning av införandet av statsmonopol å tobakstillverkningen i riket
Dokumentets text
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 227.
I
Nr 227.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag till
förordning om ersättning till tobaksgrossister och hos dem
anställda personer med anledning av införandet av statsmonopol
å tobakstillverkningen i riket; given Stockholms
slott den 28 april 1916.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
iinansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till förordning om ersättning till tobaksgrossister
och hos dem anställda personer med anledning av införandet
av statsmonopol å tobakstillverkningen i riket.
De till ärendet hörande handlingar skola riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
GUSTAF.
Axel Vennersten.
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 202 käft. (Nr 227.)
1
2
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 227.
Förslag
till
förordning om ersättning till tobaksgrossister och hos dem anställda personer
med anledning ay införandet av statsmonopol å tobakstillyerkningen i riket.
Härigenom förordnas som följer:
1 §■
Med anledning av införandet av statsmonopol å tobakstillverkningen
i riket skall det åligga staten att i enlighet med här nedan angivna
grunder
a) dels till den, vilken yrkesmässigt i gross idkar handel med
tobaksvaror såsom näring (tobaksgrossist), utgiva ersättning för förlorad
eller minskad näringsverksamhet,
b) dels ock utgiva ersättning för förlorad anställning inom grosshandeln
med tobaksvaror.
2 §•
1 mom. Bestämmandet av den ersättning, som staten enligt 1 §
skall utbetala, åligger särskilda kommissioner med den sammansättning
och befogenhet, som här nedan stadgas.
Dessa kommissioner skola utgöras av:
l:o) en centralkommission, gemensam för hela riket; och
2:o) lokala kommissioner.
Lokala kommissioner tillsättas för följande områden:
1) Stockholms stad;
2) Stockholms, Uppsala, Örebro, Västmanlands och Kopparbergs län;
3) Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar
och Gottlands län;
4) Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län;
Kungl. Muj.ts Nåd- Proposition IsV 227. 3
5) Hallands, Göteborgs och Holms, Älvsborgs, Skaraborgs och
Värmlands län; samt
6) Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län.
För varje av dessa områden tillsättes en kommission för handläggning
av frågor om ersättning åt tobaksgrossister och en kommission för handläggning
av frågor om ersättning för förlorad anställning inom grosshandeln
med tobaksvaror.
2 mom. Centralkommissionen utgöres av den centralkommission,
varom i förordningen den 15 december 1914 om vad iakttagas skall i
avseende å införande av statsmonopol å tobakstillverkningen i riket är
stadgat; skolande dock vid handläggning av ärenden, varom i förevarande
förordning stadgas, centralkommissionen erhålla följande ändrade sammansättning.
De ledamöter av centralkommissionen, vilka jämlikt 3 § 2 mom.
av förstnämnda förordning utsetts efter förslag av kommerskollegium,
skola vid handläggning av ärenden, varom i förevarande förordning stadgas,
avträda ur kommissionen. I deras ställe inträda i kommissionen tre
ledamöter, vilka jämte suppleanter för dem utses sålunda, att kommerskollegium,
efter hörande av för kollegium kända föreningar av tobaksgrossister
och inom grosshandeln med tobaksvaror anställda inom riket,
avgiver förslag å tolv personer, ägnade att företräda tobaksgrossisternas
och de inom grosshandeln med tobaksvaror anställdas intressen, varefter
Kungl. Maj:t bland de sålunda föreslagna utser tre ledamöter och tre
suppleanter.
Lokalkommission skall bestå av ordförande och två ledamöter.
Ordföranden utses av centralkommissionen. En ledamot utses av statskontoret.
Den andra ledamoten utses genom val av de ersättningssökande
inom den grupp, vars ersättningsfrågor kommissionen har att
handlägga; skolande vid sådant val de angående val i vissa fall av
ledamöter i sådana lokalkommissioner, som omförmälas i förordningen
den 15 december 1914 om vad iakttagas skall i avseende å införande
av statsmonopol å tobakstillverkningen i riket, meddelade bestämmelser
äga motsvarande tillämpning. Ordföranden och den av statskontoret utsedda
ledamoten skola vara gemensamma för samtliga lokalkommissioner.
Mot medlem av kommission gälla samma jäv, som i lagen om
skiljemän den 28 oktober 1887 äro stadgade beträffande jäv mot skiljeman.
3 inom. Lokalkommissionernas beslut skola underställas centralkommissionen
och, så fort ske kan, genom rekommenderat brev med allmänna
posten delgivas kronans ombud och vederbörande enskilda sakägare.
4
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 227,
Over lokalkommissions beslut må av kronans ombud och av enskild
sakägare besvär kunna anföras hos centralkommissionen inom 20
dagar, räknat från det underrättelsen om beslutet blivit till vederbörande
avsänd.
4 mom. Centralkommissionen har till huvudsaklig uppgift att
efter provning av lokalkommissionernas beslut och däröver anförda besvär
slutligt fastställa ersättningsbelopp samt i övrigt träffa slutligt avgörande
angående ersättningsfrågor.
Centralkommissionens beslut skola, så fort ske kan, till Kungl.
Mapt ingivas och genom rekommenderat brev med allmänna posten
delgivas vederbörande enskilda sakägare.
Mot centralkommissionens beslut må klagan icke föras.
5 mom. Kronans rätt skall inför kommissionerna bevakas av ombud
som av Kungl. Maj: t förord nas.
. Enskild sakägare vare obetaget att vid behandlingen av hans ersättningsanspråk
inför kommissionerna siälv eller genom ombud bevaka
sin rätt.
''^.nva!''1 .som Sör anspråk på ersättning enligt denna förordning,
vare, för åtnjutande av rätt till dylik ersättning, skyldig att efter anmaning
tillhandahålla kommissionerna erforderliga handlingar och upp
^ln*nfar
ä.ve!1S0m atti där så finnes nödigt, på kallelse inställa sig
inför kommissionerna för att meddela muntliga upplysningar.
Havä flera självständig del i ledningen av affärsföretag, som i
denna förordning avses, åligga nu nämnda skyldigheter envar av dem.
Kommission äger att i mån av behov tillkalla eller rådfråga
sakkunniga personer; dock må dessa ej deltaga i kommissionens beslut.
Kostnaden för kommissionernas arbete bestrides av statsverket.
6 mom. ° För kommissionerna skola de närmare föreskrifter, vilka
utfardats angående de i förordningen den 15 december 1914 om vad
iakttagas skall i avseende å införande av statsmonopol å tobakstillverknmgen
i riket omförmälda kommissionernas verksamhet, i tillämpliga
delar lända till efterrättelse.
3 §•
. 1 mom- Envar, som gör anspråk på ersättning enligt denna förordning,
åligger att inom 60 dagar efter förordningens ikraftträdande
ti.l centralkommissionen härom ingiva skriftlig anmälan enligt av centralkommissionen
fastställt formulär, vid äventyr att eljest icke ifrågakomma
till dylik förmån.
2 mom. Tobaksgrossist åligger därjämte vid enahanda äventyr
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227. 5
att till centralkommissionen inom samma tid, såvida icke kommissionen
medgivit uppskov, insända sina handelsböcker för åren 1912 1914 jämte
fakturor och verifikationer, ägnade att bestyrka lians inköp och försäljning
av tobaksvaror under sagda år.
3 mom. Envar, som gör anspråk på ersättning enligt 6 §, åligger
utöver vad i 1 mom. sägs och vid äventyr, som där stadgas, att till
centralkommissionen inom samma tid, enligt formulär, som av centralkommissionen
fastställts, ingiva dels till aktiebolaget svenska tobaksmonopolet
ställd ansökan om anställning hos bolaget, dels ock på heder
och samvete avgiven förklaring, att han efter utgången av maj månad
1915 på grund av indragning av utav honom innehavd befattning hos
tobaksgrossist i och för dennes grosshandel med tobaksvaror eller nedläggande
av sagda handel förlorat anställning hos tobaksgrossisten eller
att han på grund av förestående indragning av sådan befattning eller
nedläggande av grosshandeln med tobaksvaror uppsagts att lämna anställning
hos tobaksgrossisten senast med utgången av år 1916 eller, i
fråga om affärsledare, 1917, ävensom att han icke själv sökt utverka
avskedandet eller uppsägningen och icke erhållit löfte om anställningens
framtida återfående; skolande de i sagda förklaring innefattade uppgifter
vara till riktigheten vitsordade genom intyg av tobaksgrossisten.
4 mom. Vad il mom. är stadgat ävensom vad i 3 inom. är
föreskrivet rörande avgivande av förklaring jämte intyg skall jämväi
äga tillämpning på den, som vill bevara den i 6 § 2 mom. d) för visst
fall stadgade rätt att framdeles åtnjuta ersättning för förlorad anställning;
och har kommissionen, när dylik anmälan göres, att bestämma
det belopp, med vilket full ersättning i sådant fall skall utgå.
4 §•
1 mom. Å ersättningsbelopp, som av centralkommissionen fastställts,
erlägger staten fem procent ränta, räknat från och med dagen
för denna förordnings ikraftträdande till utbetalningsdagen; dock att å
ersättningsbelopp, varom i 6 § 2 mom. d) förmäles, ränta beräknas
från och med den dag, den ersättningsberättigade skildes från sin anställning
hos aktiebolaget svenska tobaksmonopolet.
2 mom. Utbetalning av fastställda ersättningsbelopp äger rum i
den ordning, som stadgats i fråga om de enligt förordningen den 15
december 1914 om vad iakttagas skall i avseende å införande av statsmonopol
å tobakstillverkningen i riket utgående ersättningsbelopp.
6
Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.
5 §•
1 mom. Ersättning skall tillkomma tobaksgrossist under följande
villkor:
a) att lian utövar den verksamhet, som här avses, vid tiden för
denna förordnings ikraftträdande samt utövat densamma under de fyra
närmaste kalenderåren därförut;
b) att han vid tiden för denna förordnings ikraftträdande är svensk
medborgare;
c) att han före den slutliga prövningen av hans ersättningsanspråk
icke erhållit anställning hos aktiebolaget svenska tobaksmonopolet; samt
d) att han i medeltal under åren 1912—1914 inom riket för egen
räkning (icke såsom kommissionär eller agent) idkat försäljning i gross
av svenska tobaksvaror, som av annan tillverkats, eller av utländska
tobaksvaror, som av annan importerats, eller idkat försäljning av cigarrer
och cigarrcigarretter, som av honom direkt från utlandet importerats,
till värde av tillhopa minst 25 procent av värdet av hela hans varuförsäljning
under samma tid.
2 mom. Till grund för beräkning av ersättningen till tobaksgrossist
för förlorad eller minskad handel med svenska tobaksvaror, som
av annan tillverkats, och utländska tobaksvaror, som av annan importerats,
lägges hans årliga medelomsättning i gross av sådana varor under
åren 1912—1914, beräknad efter försäljningspris (medelårsomsättningen);
skolande ersättningen utgå
a) till tobaksgrossist, vilkens försäljning av sådana tobaksvaror
^PPS&ti till minst 75 procent av värdet av hela hans varuförsäljning,
med ett belopp motsvarande 20 procent av medelårsomsättningen;
b) till tobaksgrossist, vilkens försäljning av sådana tobaksvaror
uPP£?ått minst 50 men icke till 75 procent av värdet av hela hans
varuförsäljning, med ett belopp motsvarande 15 procent av medelårsomsättningen;
samt
c) till tobaksgrossist, vilkens försäljning av sådana tobaksvaror
understiger 50 procent av värdet av hela hans varuförsäljning, med ett
belopp motsvarande 10 procent av medelårsomsättningen.
3 mom. Tobaksgrossist, som idkat import av utländska cigarrer
och cigarrcigarretter och icke för minskad sådan import erhållit ersättning
jämlikt förordningen den 15 december 1914 om vad iakttagas
skall i avseende å införande av statsmonopol å tobakstillverkningen
7
Kungl. Ma j ds Nåd. Proposition Nr 227.
i riket, skall, där lian uppfyller de i 1 mom. här ovan stadgade villkor
och därjämte idkat verksamhet, som här avses, från och med den 1
januari 1911, äga för minskad sådan import uppbära ersättning med ett
belopp, motsvarande en tiondedel av hans omsättning i medeltal av
direkt importerade cigarrer och cigarrcigarretter under åren 1912—1914,
beräknad efter inköpspris; skolande i inköpspriset inräknas tull, frakt
och andra med importen förbundna kostnader.
4 mom. I fråga om tobaksgrossist, som i 2 mom. avses, må kommissionerna
kunna öka eller minska det enligt sagda moment beräknade
ersättningsbeloppet med högst en fjärdedel, allteftersom med hänsyn till
den handelsvinst, hans försäljning av tobaksvaror prövas hava givit,
tobaksgrossistens ålder, verksamhetstid i yrket och utsikter till framtida
försörjning eller andra sig företeende omständigheter hans av tobaksmonopolets
införande föranledda förlust kan antagas komma att för
honom bliva särskilt kännbar eller av jämförelsevis ringa betydelse.
Sådan minskning av ersättningsbelopp, som nyss sagts, må, där
tobaksgrossist icke själv utövat ledningen av sin rörelse och sådan
ledning utövats av anställd (affärsledare), med hänsyn till den särskilda
kostnad, varmed rörelsen härigenom belastats, kunna äga rum med högst
hälften av det enligt 2 inom. beräknade ersättningsbeloppet.
6 §•
1 mom. Personlig ersättning skall tillkomma
1) affärsledare, vilken
a) vid utgången av maj månad 1915 var stadigvarande anställd
hos tobaksgrossist, som i 5 § 2 mom. a) eller b) avses, samt därefter
före utgången av den i 3 § 1 mom. stadgade ansökningstid antingen på
grund av indragning av den utav honom innehavda befattningen hos
tobaksgrossisten förlorat anställning hos denne eller på grund av förestående
indragning av befattningen uppsagts att lämna anställning'' hos
tobaksgrossisten senast med utgången av år 1917; eller
b) vid utgången av maj månad 1915 var stadigvarande anställd
hos annan än i 5 § 2 mom. a) eller b) avsedd tobaksgrossist, vilken under
år 1914 inom riket för egen räkning idkat försäljning i gross av tobaksvaror,
som av annan tillverkats, till värde av tillhopa minst 50 procent
av värdet av hela hans varuförsäljning under samma tid, därest affärsledaren
efter år 1914 men före utgången av den i 3 § 1 mom. stadgade
ansökningstid antingen på grund av tobaksgrossistens nedläggande av
8
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 227.
grosshandeln med tobaksvaror förlorat anställning- hos honom eller på
grund av förestående nedläggande av sagda handel uppsagts att lämna
anställning hos tobaksgrossisten senast med utgången av år 1917; samt
2) handelsresande, platsförsäljare eller annan person, vilken
a) vid utgången av maj månad 1915 var i och för hans handel i
gross med tobaksvaror stadigvarande anställd hos tobaksgrossist, som i
5 § 2 mom. avses, och därefter före utgången av den i 3 § 1 mom.
stadgade ansökningstid antingen på grund av indragning av den utav
honom innehavda befattningen hos tobaksgrossisten förlorat anställning
hos denne eller på grund av förestående indragning av befattningen
uppsagts att lämna anställning hos tobaksgrossisten senast med utgången
av år 1916; eller
b) vid utgången av maj månad 1915 var i och för hans handel i
gross med tobaksvaror stadigvarande anställd hos annan än i 5 § 2
mom. avsedd tobaksgrossist, vilken under år 1914 inom riket för egen
räkning idkat försäljning i gross av tobaksvaror, som av annan tillverkats,
till värde av tillhopa minst 25 procent av värdet av hela hans
varuförsäljning under samma tid, därest den anställde efter maj månad
1915 men före utgången av den i 3 § 1 mom. stadgade ansökningstid
antingen på grund av tobaksgrossistens nedläggande av grosshandeln
med tobaksvaror förlorat anställning hos honom eller på grund av
förestående nedläggande av sagda handel uppsagts att lämna anställning
hos tobaksgrossisten senast med utgången av år 1916.
2 mom. Såsom villkor för erhållande av dylik ersättning gäller:
a) att personen vid denna förordnings ikraftträdande är svensk
medborgare;
b) att personen vid denna förordnings ikraftträdande uppnått minst
21 års ålder;
c) att personens inkomst av arbete under åren 1912—1915 uteslutande
eller till väsentlig del härflutit av inom riket innehavd sådan
anställning, som i 1 mom. avses, eller utövad verksamhet såsom tobaksgrossist
eller verksamhet, som i 9 § 1 mom. av förordningen den 15
december 1914 om vad iakttagas skall i avseende å införande av statsmonopol
å tobakstillverkningen i riket sägs; samt
d) att personen före den slutliga prövningen av hans ersättningsanspråk
icke erhållit och icke kunnat erhålla någorlunda motsvarande
anställning hos aktiebolaget svenska tobaksmonopolet att tillträdas senast
vid ingången av år 1917 eller, i fråga om affärsledare, 1918; dock att
den, som erhållit anställning hos aktiebolaget svenska tobaksmonopolet,
skall äga utbekomma hela det av centralkommissionen fastställda ersätt
-
9
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.
ningsbeloppet, därest han inom två år från tiden för denna förordnings
ikraftträdande blivit utan eget förvållande skild från anställningen, samt
tre fjärdedelar av samma belopp, därest han inom fem år från nämnda
tid blivit utan eget förvållande från anställningeu skild.
3 mom. Ersättningen utgår, på sätt här nedan sägs, med vissa
gånger medeltalet av den vederbörligen styrkta årsinkomst (medelårsinkomst)i,
vilken för åren 1914 och 1915 eller, i fråga om person, som
under tiden 1 juni — 31 december 1915 förlorat anställning inom grosshandeln
med tobaksvaror, för åren 1913 och 1914 verkligen åtnjutits.
Härvid tages ej hänsyn till sådan förbättring av avlöningsvillkoren,
vilken inträtt efter år 1913, för så vitt ej giltiga skäl för dylik förbättring
prövas hava förelegat.
4 mom. Till de i 1 mom. omförmälda affärsledare, handelsresande
och platsförsäljare utgår ersättning med belopp motsvarande en halv
medelårsinkomst för den verksamhetstid, som omfattar tiden från och
med år 1912. För varje tidigare helt verksamhetsår ökas ersättningen
med en femtedels medelårsinkomst, dock endast i den mån varje sådant
verksamhetsår motsvaras av två ersättningstagarens levnadsår utöver
fyllda 21 år. Ersättningen må icke i något fall utgå med högre belopp
än fyra gånger medelårsinkomsten.
5 mom. Till de i 1 mom.* omförmälda andra anställda än affärsledare,
handelsresande och platsförsäljare utgår ersättning med en halv
medelårsinkomst, beräknad på sätt i 3 mom. angivits.
6 mom. Centralkommissionen må, när särskilda omständigheter
därtill föranleda och den ersättningsberättigade det medgiver, förordna,
att ersättning, varom i denna paragraf förmäles, skall, ökad med tio
procent, i stället för att till ersättningstagaren på en gång utbetalas,
tillgodokomma honom i form av livränta.
7 §•
Anställd, som i 6 § sägs, må, sedan hans ersättningsanspråk prövats
av vederbörande lokalkommission, äga att på därom framställd begäran
hos statskontoret av statsmedel såsom förskott uppbära tjugu procent
av det kapitalbelopp utan ränta, vartill lokalkommissionen bestämt ersättningen;
dock att förskottsbeloppet ej må i något fall överstiga femhundra
kronor, allt under förutsättning
att lokalkommissionens beslut varit enhälligt i fråga om det ersättningsbelopp,
varå förskott skall beräknas,
att vederbörande kronoombud förklarat sig intet hava att erinra
mot förskottsbeloppets utbetalande samt
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 saml. 202 höft. (Nr 227.)
2
10
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.
att sökanden styrker, att lian icke erhållit och icke kunnat erhålla
någorlunda motsvarande anställning hos aktiebolaget svenska tobaksmonopolet
att tillträdas senast vid ingången av år 1917 eller, i fråga
om affärsledare, 1918; åliggande det statskontoret, där tvekan uppstår,
huruvida det kan anses styrkt, att sökanden icke erhållit och icke kunnat
erhålla sådan anställning, som nyss sagts, att underställa frågan centralkommissionen,
som äger avgöra, om förskott bör utgå eller ej.
8 §•
1 mom. Har någon, vilken inom riket för egen räkning (icke
såsom kommissionär eller agent) idkat försäljning i gross av svenska
tobaksvaror, som av annan tillverkats, eller av utländska tobaksvaror,
som av annan importerats, eller vilken varit anställd hos tobaksgrossist
i och för hans handel i gross med tobaksvaror, med anledning av införandet
av statsmonopol å tobakstillverkningen i riket förlorat sådan
sysselsättning eller anställning och är han ej enligt här ovan angivna
regler berättigad till ersättning härför, må, där skälig anledning är att
antaga, att han till följd härav kommer att sakna utväg att sig försörja,
skäligt understöd av härtill anslagna medel kunna med visst belopp för
en gång honom tilldelas. På centralkommissionen ankommer att bestämma,
huruvida tillerkänt belopp skall åt understödstagaren utbetalas
eller honom tillgodokomma i form av livränta på sätt i 6 § 6 mom. är
stadgat.
2 mom. Hen, som på grund av ålder, sjukdom, lyte eller annan
omständighet anses äga särskild svårighet att förskaffa sig uppehälle,
må kunna, ändå att ersättning enligt 5 eller 6 § till honom utgår, tilldelas
understöd, varom i 1 mom. sägs.
3 mom. Vill någon komma i åtnjutande av understöd, varom här
ovan är stadgat, ingive ansökan härom till centralkommissionen inom
tre månader från denna förordnings ikraftträdande; dock att den, som
anmält anspråk på ersättning enligt 5 eller 6 §, äger tid att ingiva
ansökan om understöd, intill dess en månad förflutit, sedan underrättelse
om centralkommissionens beslut i ersättningsfrågan blivit till honom
avsänd.
9 §•
Har någon i förklaring eller intyg, som i 3 § 3 mom. sägs, mot
bättre vetande lämnat oriktig uppgift, böte från och med tjugufem till
11
Kunrjl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.
och med ettusen kronor. Om genom den oriktiga uppgiften föranletts,
att ersättning utgått till någon, som icke bort erhålla sådan, må böterna
kunna förhöjas utöver sistnämnda belopp, dock högst med beloppet av
ersättniugen, och vare därjämte den, som uppburit sådan ersättning,
pliktig att återbära densamma. Straff, som nu är stadgat, må ej tillämpas,
där förseelsen enligt allmänna strafflagen bör beläggas med strängare
straff.
Böter, som enligt vad ovan stadgats ådömas, tillfalla kronan. Saknas
tillgång till fulla gäldandet av böter, skall förvandling ske efter allmänna
strafflagen.
Förseelse, varom ovan sägs, är föremål för allmänt åtal, vilket
anhängiggöres vid allmän domstol.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli IDIG.
opaginerad Kontrollera mot PDF
12
Kungl. Maj:t$ Nåd. Proposition Nr 227.
Historik.
1909 Ars kornmitterade.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 28 april 1916.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern HAMMARSKJÖLD,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden: Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,
Stenberg,
Linnér,
Mörcke,
Vennersten,
Westman,
Broström.
Chefen för finansdepartementet statsrådet Vennersten anförde:
Jämlikt erhållet bemyndigande uppdrog jag den 7 december 1915
åt tillkallade sakkunniga att verkställa utredning av frågan om ersättning
åt tobaksgrossister och deras personal med anledning av tobaksmonopolets
införande. Sedan de sakkunniga avgivit förslag i frågan
samt detta förslag varit föremål för granskning av kommerskollegium,
tobakscentralkommissionen och styrelsen för aktiebolaget svenska tobaksmonopolet,
hava inom finansdepartementet vissa ändringar och jämkningar
vidtagits i detsamma; och anhåller jag nu att för Eders Kungl. Maj:t få
anmäla förslaget.
Till en början anser jag mig därvid böra erinra om frågans förhistoria.
1909 års tobaksskattekommitterade utgingo, enligt vad det av dem
avgivna betänkande utvisar, från den grundsatsen, att den fria handeln
13
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.
med tobaksvaror efter monopolets införande fortfarande skulle äga bestånd.
Vad särskilt angår grosshandeln uttalade kommitterade, att i
den mån mellanhänder visade sig behövliga mellan monopolet och minuthandlarna,
dylika skulle äga att fritt utöva sin verksamhet, medan å
andra sidan minuthandlarna skulle kunna göra sina inköp direkt från
monopolet. Vad monopolet emellertid såväl i statens som i allmänhetens
intresse måste tillse vore, att tillgången på tobaksvaror bleve i möjligaste
mån jämn och likformig över hela landet, och borde detta krav kunna
lämpligen tillgodoses därigenom, att monopolet å skilda orter hölle tillräckligt
antal fabrikslager och depåer, från vilka återförsäljarna lätt
kunde fylla sitt behov av varor.
Det vid 1914 års senare riksdag av Kungl. Magt framlagda förslaget
till monopollagstiftning intog jämväl ovan refererade ståndpunkt;
bestämmelser om ersättning till tobakshandlandena eller hos dem anställd
personal funnos till följd härav icke upptagna i förslaget. Med anledning
av framställda farhågor för att monopolbolaget kunde komma att
utnyttja sin maktställning gentemot handelsidkarna så, att dessas vinstmöjligheter
bleve väsentligt avkortade, anfördes i departementschefens
motivering, att korrektiv mot sådana missförhållanden torde ligga i det
sätt, varpå bolagets styrelse enligt förslaget skulle vara sammansatt.
Motionsledes framfördes emellertid vid nämnda riksdag förslag om
ersättning till handelsidkare och hos dem anställda med anledning av
tobaksmonopolets införande. Det särskilda utskott, vilket tillsatts för
behandlingen av det kungl. förslaget till monopollagstiftning och därmed
sammanhängande frågor, biträdde i huvudsak den i förslaget intagna
ståndpunkten i förevarande avseende, dock med den modifikation, att
möjlighet till viss ersättning för tilläventyrs minskad näringsverksamhet
föreslogs skola beredas dels sådana handlande, vilkas affärer uteslutande
eller till huvudsaklig del varit baserade på import av utländska cigarrer
och cigarrcigarretter, dels ock råtobakshandlande, vilkas inkomst till
väsentlig del härflutit av handel med råtobak. Härjämte ansåg sig utskottet,
som förutsåg, att jämväl övriga handlande kunde få sin ställning i viss
mån påverkad av tobaksindustriens monopolisering, böra föreslå riksdagen
att hos Kungl. Maj:t anhålla om åläggande för de av Kungl.
Maj:t utsedda ledamöterna i bolagets styrelse att, i vad på dem ankomme,
tillse bland annat, att sådana försäljningsförmåner lämnades återförsäljare,
att dessa i vad på monopolbolaget berodde och med hänsyn till
rådande förhållanden inom tobakshandeln ägde möjlighet att förvärva
skälig inkomst av sin rörelse. Utskottets förslag uti ifrågavarande avseenden
blevo, med någon ändring beträffande ersättningen till import
-
Förslag vid
1914 års
riksdag.
Förslag vid
1915 års
riksdag.
14 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 227.
handlandena, av riksdagen godkända. Ett åläggande av beskaffenhet,
som nyss nämnts, inflöt härefter i den av Kungl. Maj:t den 26 februari
1915 utfärdade instruktionen för de statsvalda ledamöterna i monopolbolagets
styrelse.
Vid 1915 års riksdag väcktes i båda kamrarna motioner i ersättningsfrågan,
vilka åberopade en dem bifogad promemoria rörande krav,
som i sådant avseende framställdes från »ett större antal tobaksfabrikanter,
tobaksengrossister samt handelsresande och andra i tobaksnäringen anställda».
Beträffande importen framhölls, att densamma sannolikt måste
vid monopolets införande nedläggas, vadan den medgivna ersättningen
i fråga om cigarrer och cigarrcigarretter vore alldeles för ringa, ävensom
att det vore obilligt, att ingen ersättning lämnats för cigarrettimporten.
Rörande grosshandeln i övrigt med tobaksvaror framfördes olika skäl
för att densamma genom monopolets tillkomst bleve ur nationalekonomisk
synpunkt onödig och oberättigad; för monopolbolaget bleve även dess
bibehållande alldeles lör kostsamt. Staten borde därför på ersättningsvägen
göra sig fri från varje förpliktelse gentemot grossisterna: de av
dessa, som så önskade, borde hava rätt till inlösen av sin rörelse, till
de övriga, som icke antoges såsom monopolets återförsäljare, borde
ersättning utgå för minskad inkomst.
Bevillningsutskottet, som behandlade motionerna, erinrade bland
annat, att de skäl, som av motionärerna framställts eller åberopats, åtminstone
i allt väsentligt varit föremål för prövning vid föregående
riksdag samt att sedan dess inga nya omständigheter tillkommit, vilka
kunde anses hava rubbat de förutsättningar, från vilka sistnämnda riksdag
utgått vid fattandet av beslut i ämnet. Vidare uttrycktes den förvissningen,
att Kungl. Maj:t, därest under ersättningskommissionernas
verksamhet ett eller annat fåll skulle yppa sig, då billighet och rättvisa
icke syntes kunna med stöd av gällande bestämmelser behörigen tillgodoses
och på grund härav statens mellankomst kunde finnas önskvärd,
icke skulle underlåta att hos riksdagen göra den framställning, som
härav kunde föranledas. Utskottet hemställde, att motionerna icke måtte
föranleda till någon riksdagens åtgärd. Denna hemställan, mot vilken
ett stort antal ledamöter reserverat sig, bifölls av andra kammaren;
första kammaren anslöt sig däremot till en av reservationerna, vilken
avsåg utvidgning av det centralkommissionen givna uppdrag därhän,
att densamma finge förberedelsevis till prövning upptaga ersättningsrespektive
understödsanspråk, vilka tilläventyrs ej blivit tillgodosedda
genom 1914 års riksdagsbeslut. Till följd av kamrarnas skiljaktiga beslut
hade frågan alltså förfallit.
15
Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.
Vid ungefärligen samma tid, som förevarande fråga behandlades i
bevillningsutskottet, ingåvos till Kungl. Maj:t från ett stort antal personer
med uppgiven anställning bos tobaksgrossistfirmor underdåniga
framställningar om gottgörelse för lidna förluster med anledning av
monopolets tillkomst. Till stöd för sin hemställan anförde sökandena,
att, då efter tobaksmonopolets genomförande det vore osannolikt, att
deras principaler kunde fortsätta med sina affärer, dessa redan börjat
inrätta sig med tanke på blivande avveckling och uppsagt hos dem anställda
till den 1 juni eller 1 juli 1915. De, som ännu icke blivit uppsagda
från sina anställningar, väntade att bliva det under den närmaste
tiden. Med hänsyn till den motsedda svårigheten för sökandena att
erhålla anställning i andra yrken tedde sig framtiden för dem synnerligen
hotande.
Anmodade avgiva yttrande över dessa framställningar anförde Yttrande av
tobaksskattekommitterade i ett yttrande av den 31 mars, bland annat,
att den av statsmakterna vidtagna begränsningen av ersättningsrätten rade den
varit beroende därpå, att handlandena och därmed även deras personal 31 mars 191°- ansetts komma att äga möjlighet att jämväl efter monopolets införande
utöva sin verksamhet i ungefärligen samma utsträckning som förut, att,
såvitt kommitterade hade sig bekant, ditintills icke heller inträffat något,
som gåve anledning frångå den av statsmakterna uti ifrågavarande hänseende
intagna ståndpunkten, samt att på grund härav och då det av
sökandena uppgivna förhållandet, att en del hos tobaksgrossister anställd
personal blivit uppsagd från sina anställningar, icke i och för sig
borde kunna anses utgöra något som helst bevis för att tobaksgrossisternas
näringsverksamhet genom monopolets införande omöjliggjorts,
kommitterade ansåge sig böra hemställa, att den ifrågavarande framställningen
— såsom i varje fall för tidigt väckt — åtminstone icke för
det dåvarande måtte föranleda någon Kungl. Majrts åtgärd.
Snart skulle emellertid frågan komma i ett annat läge. Under
behandling i bevillningsutskottet av en kungl. proposition med förslag
till ändrad lydelse av 18 § i förordningen den 15 december 1914 angående
statsmonopol å tobakstillverkningen i riket, vilken proposition
åsyftade höjning av tobaksskatten, hade utskottet berett styrelsen för
aktiebolaget svenska tobaksmonopolet tillfälle att meddela utskottet
upplysning i visst avseende. I eu med anledning härav den 29 april
till utskottet avlåten skrivelse framhöll styrelsen bland annat, att den Yttrande av
marginal, som efter den i propositionen föreslagna skatteförhöjningen aktiebolaget
skulle vara disponibel för beredande av rabatter åt återförsäljare, vore svenska
synnerligen knapp samt icke torde förslå till annat än en något så poiet1
april 1915.
16
Framställ,
ningar från
enskilda
underår 1915.
Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Kr 227.
när tillfredsställande rabatt åt detaljisterna, medan däremot grossisterna
icke ur sagda marginal torde kunna beredas sådana försäljningsförmåner,
att deras verksamhet bleve ekonomiskt möjlig. Förutsättningen
för att styrelsen skulle kunna tillstyrka skatteförhöjningen vore sålunda,
att monopolbolaget befriades från skyldigheten att lämna särskilda
grossistrabatter, något som torde medföra den konsekvensen,
att de i grosshandeln med tobaksvaror sysselsatta personerna bereddes
ersättning för förlorad näringsverksamhet. Alldeles oavsett den föreslagna
skatteförhöjningen framstode för övrigt detta enligt stvrelsens
mening ur synpunkten av en affärsmässig och rationell skötsel av bolagets
varudistribution såsom i hög grad lämpligt och önskligt. Även
om grossisterna bibehölles, torde bolaget nämligen för distributionen av
sina varor icke kunna undvara distriktskontor i olika landsdelar, vilket
torde hava till följd att grossisterna åtminstone till största delen komme
att bliva överflödiga såsom mellanhänder mellan bolaget och detaljisterna.
Da styrelsen vore av den uppfattningen, att den extrakostnad, som
genom grossisternas bibehållande skulle förorsakas bolaget, på mycket
kort tid komme att. överstiga den ersättning för minskad näringsverksamhet,
som grossisterna, i händelse de nödgades upphöra med sin
rörelse, skäligen kunde göra anspråk på för sig och sin personal, ansåge
sig styrelsen, huru än riksdagen komme att ställa sig till Kungl.
Maj:ts proposition om skatteförhöjning, icke kunna underlåta att vidtaga
de åtgärder, som på styrelsen kunde ankomma, för att grossisternas
verksamhet inom tobaksbranschen måtte bliva vederbörligen avvecklad;
och hade styrelsen för avsikt att efter bolagsstämmans hörande
snarast möjligt hos Kungl. Maj:t göra framställning i dylikt syfte.
Till Kungl. Maj:t hava senare under år 1915 vid skilda tillfällen
ingivits underdåniga framställningar i ersättningsfrågan från tobaksgrossister
och i grosshandeln med tobaksvaror anställda. Sålunda har
föreningen Sveriges kolonialvaru-engrossister hemställt om vidtagande
av sådana åtgärder, att grosshandeln med tobak och tobaksvaror måtte
bliva till sitt framtida bestånd betryggad eller att, därest nämnda handel
ansåges icke vidare böra förekomma, grossisterna måtte tillerkännas
skälig ersättning för det intrång i deras näring, de då skulle komma
att lida. Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare har i
underdånig skrivelse instämt i föreningens framställning. — Sveriges
allmänna handelsförening har i underdånig skrivelse under uttalande
bland annat av den meningen, att de av monopolbolaget tobaksgrossisterna
erbjudna rabatterna vore alldeles otillräckliga samt att grosshandeln
med tobaksvaror på sådana villkor bleve praktiskt taget, omöjlig,
hemställt, att Kungl. Maj:t ville taga initiativet till avhjälpande av de
17
Kung!. Maj ds Nåd. Proposition Nr 227.
påpekade missförhållandena vare sig- genom att bereda nämnda handel
skäliga villkor eller genom ersättning åt de personer, som sålunda
vållades ekonomisk förlust. — Stockholms tobaksengrossistförening har
under åberopande av enahanda grunder jämväl inkommit med underdånig
framställning om ersättning till tobaksgrossisterna för förlorad
verksamhet. Liknande framställningar hava ingått från enskilda tobaksgrossister
och i tobaksgrosshaudeln anställda personer.
Över en av dessa framställningar anmodades styrelsen för aktiebolaget
svenska tobaksmonopolet att avgiva yttrande. I detta yttrande,
avgivet den 11 oktober 1915, anförde styrelsen, efter att hava i korthet
erinrat om frågans tidigare utvecklingsskeden samt om det förut berörda
åläggande, som influtit i instruktionen för de stats valda ledamöterna
i bolagets styrelse, bland annat följande:
»På grund av sagda åläggande ansåg sig styrelsen vid bestämmandet
av rabattförmånerna för återförsäljare av bolagets varor icke
kunna underlåta att även bevilja engrossister, vilka för sin utkomst vore
beroende av engroshandeln med tobaksvaror, dylika förmåner, uppgående
till 3 å 4 procent utöver detaljistrabatterna; och hava i enlighet härmed
i ett stort antal fall uppgörelser träffats med engrossister, varigenom
dessa tillsvidare tillförsäkrats dylik särskild grossistrabatt för försäljningav
monopolets varor.
Redan på ett mycket tidigt stadium av bolagets verksamhet stod
emellertid klart för styrelsen, att en stor del av engrossisterna, med den
ställning, som bolaget intager, skulle bliva överflödiga såsom mellanhänder
mellan bolaget och detaljisterna. Det visade sig nämligen, att
bolaget för sin varudistribution icke kunde undvara tobakskontor i de
olika landsdelarna, avsedda att från de inom skilda delar av riket belägna
fabrikerna mottaga de för distriktet behövliga tobaksvanorna och
sedermera expediera desamma till kunderna.
Inom den förutvarande tobaksindustrien hade — om man bortser
från aktiebolaget förenade svenska tobaksfabrikör, som jämväl funnit
sig föranlåtet att använda sig av distriktskontor — varudistributionen
till detaljisterna skett dels direkt från respektive fabriker, dels ock i
ungefärligen lika stor omfattning genom engrossister såsom mellanhänder.
Sedan tobaksfabrikationen numera koncentrerats inom ett fåtal
fabriker, från vilka varorna spridas över hela riket, skulle emellertid,
därest man fortfarande ville i någon mera betydande omfattning direkt
från fabrikerna utskicka varorna i smärre partier till de olika detaljisterna
inom skilda delar av landet, fraktkostnaderna komma att bliva oproportionerligt
höga och hela distributionen sålunda ställa sig oekonomisk.
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 202 höft. (Nr 227.) 3
Yttrande av
styrelsen för
aktiebolaget
svenska
tobaksmonopolet
den
11 oktober
1915.
18
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 227.
För vinnande av besparing i fraktkostnader bär det därför ansetts nödvändigt
att ordna distributionen så, att varorna från de olika fabrikerna
kunna i större partier försändas till centralt belägna orter, därifrån
expeditionen i smärre partier sedermera kan ske till de inom en viss
rayon boende detaljisterna. Detta lärer endast kunna ske antingen så,
att man låter hela distributionen förmedlas genom ett icke alltför stort
antal engrossister, eller så, att man på sätt ovan antytts upprättar
tobakskontor i de olika landsdelarna. Att låta engrossisterna övertaga
kela varudistributionen skulle emellertid medföra högst väsentligt ökade
iörsäljningskostnader, enär för sådant fall den särskilda engrossistrabatten,
vilken, i procent av priskurantpriset räknat, betydligt överstiger
vad som behöver påläggas varorna för täckande av kostnaderna
lör tobakskontoren, skulle komma att utgå å hela den inhemska tillverkningen
av tobaksvaror i stället för såsom förut endast å en del av
samma tillverkning. Styrelsen har därför ansett sig böra välja utvägen
att låta varudistributionen förmedlas genom tobakskontor; och hava
sådana tills dato upprättats å följande platser, nämligen Malmö, Karlskrona,
Visby, Jönköping, Göteborg, Norrköping, Stockholm, Arvika,
Gävle, Hudiksvall, Östersund och Luleå.
Vid sådant förhållande hava, såsom redan antytts, engrossisterna
till stor del blivit överflödiga. Den del av varudistributionen, som nu
mot eu extra rabatt av 3 å 4 procent förmedlas genom engrossister,
skulle nämligen utan nämnvärd ökning i bolagets nuvarande kostnader
för tobakskontoren kunna övertagas av dessa. Att det under sådana
omständigheter icke kan vara förenligt med en rationell och ekonomisk
skötsel av bolagets verksamhet att bibehålla engrossisterna ligger i
öppen dag. Efter upprättandet av tobakskontoren utgör den särskilda
engrossistrabatten en extra kostnad — och en mycket betydande dylik
kostnad — som icke medför tillnärmelsevis motsvarande nytta i distributionsavseende.
Tvärtom torde det vara ovedersägligt, att ett rationellt
organiserande av bolagets varudistribution lättast låter sig genomföra,
därest detaljisterna förses med varor direkt från tobakskontoren utan
anlitande av mellanhänder.»
Efter en erinran om vad styrelsen anfört i sin ovan refererade
skrivelse till bevillningsutskottet vid 1915 års riksdag, fortsätter styrelsen:
»Under den gångna tiden av bolagets verksamhet hava de farhågor,
som styi''elsen redan tidigt hyste för att ett bibehållande av
engrossistverksamheten i dess förutvarande omfattning för bolaget skulle
ställa sig oekonomiskt och opraktiskt, till fullo bekräftats. Även för
engrossisterna själva, åtminstone de egentliga tobaksengrossisterna, torde
opaginerad Kontrollera mot PDF
1!)
Kuncjl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 227.
det framstå såsom i hög grad ensidigt, att ändring vinnes i det nuvarande
Läget, ty ehuru de av bolaget beviljade engrossistrabatterna
vida överstiga vad som ur affärsmässig synpunkt vore betingat, påstås
av engrossisterna, att de äro i allra knappaste laget för att, såsom det
heter i Ivungl. Maj:ts instruktion för de statsvalda styrelseledamöterna,
bereda engrossisterna »skälig inkomst» av deras rörelse.
Under sådana omständigheter anser sig styrelsen böra på det
livligaste tillstyrka, att åtgärder vidtagas för avlösning av tobaksengrossisternas
verksamhet.
I vilken omfattning och efter vilka grunder eu dylik avlösning
bör ske torde väl komma att överlämnas åt särskilt tillkallade sakkunniga
att utreda. Så mycket torde emellertid ligga i öppen dag, att avlösningen
i främsta rummet bör omfatta sådana engrossister, som driva sin verksamhet
å orter, där bolaget har tobakskon tor. Över huvudtaget förhåller
det sig nog så, att alla de egentliga tobaksengrossisterna, d. v. s.
de, som uteslutande eller till huvudsaklig del hava sin omsättning i
tobaksvaror, genom monopolets införande blivit överflödiggjorda och
sålunda genom skälig ersättning böra beredas tillfälle att upphöra med
sin verksamhet. Annorlunda ställer sig saken med sådana engrossister,
som föra tobaksvaror endast såsom biartikel; några berättigade ersättningskrav
torde av dessa icke kunna framställas, så mycket mindre som
monopolet för sin distribution å landsbygden fortfarande torde vara i
behov av deras medverkan och sålunda lärer komma att lämna dem
skäliga rabatter. Mellan dessa båda huvudgrupper finnes ett mindre
antal engrossister, som med hänsyn till storleken av sin omsättning i
tobaksvaror svårligen kunna hänföras till vare sig den ena eller andra
gruppen; huru deras ersättningsfråga skall ordnas, torde emellertid här
icke vara platsen att ingå på.
Till stöd för en blivande utredning i ämnet torde bl. a. kunna
användas ett av styrelsen insamlat ganska omfattande statistiskt primärmaterial,
bestående av uppgifter från engrossisterna själva rörande deras
omsättnings- och försäljningsförhållanden under de sista åren, samt
uppgjorda tabeller och promemorior.
Slutligen får stvrelsen framhålla, att vid en avlösning av tobaksengrossisternas
näringsverksamhet jämväl den hos dem anställda personalen
torde anses äga berättigade anspråk på att komma i åtnjutande
av viss ersättning för den förlorade verksamheten.^ Jämväl i denna del
biträder styrelsen sålunda den till styrelsen remitterade framställningen.
På grund av vad sålunda anförts får styrelsen hemställa, att Kungl.
Maj:t, i anledning av den gjorda framställningen, måtte vidtaga åtgärder
opaginerad Kontrollera mot PDF
Redogörelse
för förslagen
20
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 227.
för beredande av ersättning i lämplig omfattning till tobaksengrossister
och deras personal samt i dylikt syfte åt sakkunniga personer uppdraga
att verkställa utredning och avgiva förslag i ämnet så tidigt, att proposition
i Iragan Kan föreläggas nästinstundande riksdao-.»
_ Då detta ärende den 29 oktober 1915 anmäldes°för Eders Kungl
Maj:t, behagade Eders Kungl. Maj:t, såsom jag förut tillåtit mig erinra
bemyndiga mig att tillkalla sakkunniga personer att inom finansdepartementet
verkställa utredning av frågan om ersättning till tobaksgrossister
oc deras personal med anledning av tobaksmonopolets införande samt
utarbeta, det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning; och tillkallade
jag den 7 december 1915 såsom sakkunniga vice häradshövdingen
b-, bakström, ingenjören P. Nordenfelt, grosshandlaren C. F. Carlsson
samt ledamoten och sekreteraren i bankinspektionen G. Lagercrantz
Dessa avgavo den 29 mars 1916 betänkande i ämnet, över vilket betänkande
därefter, såsom förut angivits, inhämtats utlåtande från kommersKollegium,
tobakscentralkommissionen och styrelsen för aktiebolao-et
svenska tobaksmonopolet. °
dlat er mig nu att lämna eu redogörelse för de sakkunnigas
förslag, vilket jag i allt väsentligt funnit ägnat att läggas till grund
för bestämmelser i ämnet, för de mot detsamma riktade erinringar samt
for de andrmgar, som vidtagits i förslaget,
Inledningsvis erinra de sakkunniga, hurusom enighet bland de
närmast intresserade, nämligen å ena sidan tobaksgrossisterna, å den
andra monopolbolaget, visat sig råda därom, att den bestående ordningen
mom grosshandeln med tobaksvaror icke är tillfredsställande samt att
osnmgen av det föreliggande problemet är att finna i beredande i skälioutstracknmg
av ersättning åt tobaksgrossisterna och hos dem anställda
or förlorad näringsverksamhet respektive anställning i samband med
beviljande av frihet för monopolbolaget att utan hänsyn till den enskilda
tobaksgrosshandelns intressen ordna sin varudistribution enligt rent
affärsmässiga principer.
Härefter anföres i betänkandet:
»De sakkunniga hava ansett sig sakna anledning att till närmare
glanskning upptaga frågan, huruvida med de av monopolbolaget bestämda
grossistrabatterna grosshandel med dess varor kan av enskilda
bedrivas med vinst. Att slutgiltigt besvara denna fråga torde med
hänsyn till den jämförelsevis korta tid, som förflutit efter monopolets
ikraftträdande, knappast vara möjligt. Ej heller torde dess besvarande
aga avgörande betydelse för frågan, om eu avlösning av grosshandeln
21
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.
med tobaksvaror är av behovet påkallad. Ty om denna handel redan
med nu medgivna rabatter vore ur synpunkten av en rationell skötsel
av monopolet överflödig och betungande, måste en avlösning av tobaksgrosshandeln
framstå såsom önskvärd, oavsett huruvida dessa rabatter
vore tillräckliga att bereda grosshandelns utövare en skälig inkomst
eller icke. Man torde därför kunna utgå från följande frågeställning:
Innebär monopolbolagets frigörande från detsamma nu åvilande förpliktelser
gentemot tobaksgrossisterna ur det allmännas och bolagets synpunkt
en vinst av sådan betydenhet, att de med tobaksgrossistverksamhetens
avlösande förbundna kostnaderna och andra olägenheter i jämförelse
därmed framstå såsom av underordnad betydelse? De sakkunniga förmena,
att vid ett jakande svar å detta spörsmål ett sådant avlösande
bör anses såsom eu berättigad och önskvärd åtgärd.»
För att så vore fallet talade enligt de sakkunnigas mening starkt
redan den samstämmighet, som i detta avseende kommit till synes
mellan monopolbolaget och tobaksgrossisterna.
Beträffande de grunder, efter vilka ett avlösande av tobaksgrosshandeln
borde tänkas ske, betona de sakkunniga till en början, att då
någon rubbning av den ståndpunkt, statsmakterna genom förordningen
den 15 december 1914 om vad iakttagas skall i avseende å införande
av statsmonopol å tobakstillverkningen i riket (ersättningsförordningen)
intagit, icke vore avsedd, stadgandena i nämnda förordning ansetts böra
bliva i åtskilliga avseenden normgivande vid lösningen av de till de sakkunniga
hänskjutna ersättningsfrågorna, enär dessa frågor ägde ej få
anknytningspunkter till de spörsmål, vilka erhållit sin lösning i nämnda
förordning.
Det framhålles vidare av de sakkunniga i detta sammanhang, hurusom
ersättningsförordningen är uppbyggd på den grundprincipen, att
anspråk på ersättning för intrång i näringsverksamheten i följd av
tobaksmonopolets införande icke äga rättslig giltighet, utan grunda
sitt berättigande på billighetssynpunkter. Härefter fortsätta de sakkunniga
:
»Att denna princip måste följas jämväl vid ordnandet av ersättningsfrågorna
inom tobaksgrosshandeln, hava de sakkunniga funnit
desto mera uppenbert, som här, i motsats till vad som var fallet beträffande
tobakstillverkningen, icke är fråga om direkt förbud mot
näringens fortsatta bedrivande utan om faktiska konsekvenser av monopolets
införande och utövande. Av angivna princip torde följa en sådan
begränsning av de fall, i vilka ersättning bör utgå, att allenast de, vilka
Förslagets
huvud
grunder.
Er sättning sgrunder.
22 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 22’/.
lida ett mera avsevärt intrång i sin näringsverksamhet, böra tillerkännas
ersättningsrätt. Vidare bör, liksom i fråga om tobakstillverkningen, ersättning
utgå allenast under förutsättning, att verksamheten fortgått
under viss tid, samt avvägas väsentligen med det syftemålet för ögonen
att hålla ersättningstagaren skäligen skadeslös under så lång tid, som
rimligen bör beräknas åtgå, innan utkomst kan av honom förvärvas
inom annat verksamhetsområde.»
Då det gällt att fastställa lämpliga ersättningsgrunder, har ersättningsförordningen
erbjudit de sakkunniga åtskilliga hållpunkter. De
betona emellertid, att de icke flinuit rimligt att i ersättningsavseende
jämnställa tobaksgrossisterna med tobaksfabrikanterna. »För det första»,
anföra de, »därför, att det, såsom nyss påpekats, beträffande de förra
icke är fråga om skapandet av ett i lag givet förbud mot verksamhetens
utövande av annan än monopolbolaget; det bör i detta sammanhang
erinras därom, att monopolbolaget även för framtiden torde komma att
använda sig av vissa grossister såsom mellanhänder mellan bolaget och
minuthandlarna samt att importmöjligheten fortfarande stål’ öppen. Men
vidare — och denna skillnad lärer vara den väsentliga — måste en
fabrikation, rent principiellt sett, anses hava ett av ägarens person i
högre grad oberoende värde än en handelsverksamhet. I förra fallet
torde i allmänhet taget den viktigaste faktorn utgöras av beskaffenheten
av den fabricerade produkten, vilken, sedan den väl inarbetats i marknaden,
i regel torde hävda sig där jämförelsevis oberoende av växlingar i ledningen,
i det senare torde däremot det dominerande momentet utgöras
av de personliga förbindelserna, vilka icke utan vidare kunna överflyttas
på en ny affärsinnehavare. Att söka ett mönster för ersättningen till
tobaksgrossister i de i 8 § av ersättnings förordningen givna bestämmelserna
om fabrikantersättning låter sig därför enligt de sakkunnigas
mening icke göra.»
De stadganden i ersättningsförordningen, vilka de sakkunniga
funnit kunna i främsta rummet ifrågakomma såsom förebild, utgjordes
av bestämmelserna rörande ersättning till importörer och till råtöbakshandlande.
Beträffande de förra läge emellertid, påpeka de sakkunniga,
förhållandena ganska annorlunda, enär fråga vore om ersättning allenast
för en i viss mån försvårad verksamhet, ett intrång i en yrkesutövning,
vilken tänktes komma att fortbestå, om ock något beskuren. Flera vore
jämförelsepunkterna med råtobakshandlandena, vilkas verksamhet åtminstone
i övervägande utsträckning faktiskt, om ej formellt, omöjliggjorts.
Visserligen erbjöde råtobakshandeln, företrädd av en ganska
23
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 227.
liten grupp idkare, avsevärt enklare och mera enhetliga förhållanden än
den mycket omfattande och betydelsefulla grosshandeln i färdiga tobaksvaror,
och det borde vidare ej förbises, att råtobakshandelns krav tillgodosetts
först på ett mycket framskridet stadium av monopolfrågornas
handläggning, nämligen i det särskilda utskottet, ett förhållande, som
otvivelaktigt icke varit utan inflytande å avfattningen av dithörande bestämmelser.
De sakkunniga hade emellertid sökt att, med grunderna
för ersättningen till råtobakshandlandena till utgångspunkt men under
hänsynstagande till de säregna förhållandena på tobaksgrosshandelns
område, utforma stadganden, som motsvarade dessa förhållanden.
Ur ersättningsfrågans synpunkt vore det, framhålla de sakkunniga
vidare, av betydelse att beträffande tobaksgrossistverksamheten göra
vissa distinktioner. I en allsidig sådan verksamhet iuginge såväl handel
med svenska varor som handel med importerade varor. Det vore den
förra verksamheten, som det i främsta rummet gällde att ersätta; importverksamhetens
ersättningsfråga hade nämligen redan handlagts i
samband med monopolets införande och tillgodosetts i så måtto, att ersättning
beviljats för direkt import av cigarrer och cigarrci gårr etter,
medan cigarrettimporten ansetts icke komma att lida sådant intrång, att
ett ersättande därav motiverades. I ett avseende hade emellertid de
sakkunniga funnit anledning föreslå, att vid bedömande av tobaksgrossists
rätt till ersättning viss hänsyn skulle tagas till av honom idkad import;
men skälet därtill vore att söka däri, att ett sådant hänsynstagande
funnits betingat av den i ersättningsförordningen innefattade principen för
ersättning till importörer; och förslaget innefattade alltså icke någon jämkning
av hithörande bestämmelser. — Härefter fortsätta de sakkunniga:
»Förutom med inom landet tillverkade tobaksvaror samt direkt
från utlandet importerade sådana varor har man inom tobaksgrosshandeln
att göra med ännu en varukategori, nämligen av andra importerade
tobaksvaror, vilka tobaksgrossisterna alltså inköpt å den inhemska
marknaden. Att grosshandeln med dylika varor blivit genom monopolets
införande i högre grad försvårad än handeln med de direkt importerade
varorna, som utan mellanhand försäljas till detaljisterna, torde vara
otvivelaktigt. Å andra sidan utövar monopolet beträffande ifrågavarande
varor, vilka till övervägande del utgjorts av cigarretter, lika litet som
beträffande de direkt importerade varorna något omedelbart inflytande
på rabatternas storlek, och det kunde med hänsyn härtill göras gällande,
att denna del av en tobaksgrossists omsättning lika litet nu som vid
monopolets införande bör föranleda ersättning. Det måste emellertid
beaktas, att läget numera är väsentligt förändrat. Då man vid angivna
24
Mrsättni ngsrättens
be gräfning.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.
tidpunkt utgick från att grosshandeln med tobaksvaror komme att bestå,
lag det resonemanget nära, att tobaksgrossisterna vid eu minskning i
sin omsättning av varor, som importeras av andra, utan svårighet kunde
vinna ersättning härför i en vidgad grosshandel med monopolets varor.
Därest nu möjligheten till grosshandel med svenska varor bortfaller,
försvinner jämväl nyss angivna utväg att på detta område vinna ersättning
föi det lidna intrånget, och det torde överhuvud vara mycket
ovisst, huruvida grosshandeln med annans import, berövad stödet av
den i legel för tobaksgrossisten väsentliga handeln med svenska varor,
längre kan med någon utsikt till vinst bedrivas. Vid övervägande av
dessa omständigheter hava de sakkunniga kommit till den uppfattningen,
att billigheten bjuder att i ersättningsavseende likställa grosshandeln med
av andra importerade tobaksvaror med grosshandeln med svenska varor.))
I fråga om gränsen för ersättningsrätten erinra de sakkunniga,
att ersättningsförordningens stadganden rörande å ena sidan importörerna,
å den andra råtobakshandlandena i detta avseende äro från
varandra ganska avvikande. Härom yttras i betänkandet:
»Medan för importören ersättningsrätten göres beroende av att
under angi\en tidsperiod direkt importerade cigarrer och cigarrcigarretter
försålts till värde, som utgjort minst 83 procent av hela hans
försäljning av tobaksvaror under samma tid, kräves i fråga om råtobakshandlanden,
att hans inkomst av sådan handel utgjort minst 50 procent
av hans medelinkomst av arbete under viss tid. Den förra vägen kan icke
lämpligen väljas för grossisternas del, ty en jämförelse av omfattningen
utav den grosshandel med tobaksvaror, som måste upphöra, allenast
med omfattningen av tobaksgrossistens hela omsättning av tobaksvaror
skulle uppenbarligen icke giva ett tillförlitligt uttryck för graden av det
intrång, tobaksgrossisten lider i sin näringsverksamhet. Av dem, som
idka grosshandel med tobaksvaror, är det jämförelsevis få, som uteslutande
eller nästan uteslutande försälja tobaksvaror. De flesta, de s. k.
kolonialvarugrossisterna, bedriva denna rörelse i förening med grosshandel.
med andra varor, och handeln med tobaksvaror utgör då vanligen
den mindre betydande delen av rörelsen och ofta blott en jämförelsevis
obetydlig detalj av densamma. Ju mindre betydenhet grosshandeln med
tobaksvaroi har i förhållande till rörelsen i dess helhet, desto mindre
kännbart . är det intrång i näringsverksamheten, som den förras upphörande
innebär, och desto lättare kan den härigenom uppkommande
förlusten ersättas genom vidgning av verksamheten i övrigt. Dessutom
torde inom nämnda grupp av grossister en del komma att av mono
-
Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr ‘dill. 25
polbolaget bibehållas såsom mellanhänder mellan bolaget och lanthandlarna;
då dessa få åtnöjas med eu avsevärt lägre rabatt än de s. k. tobaksspecialisterna,
äger monopol bolaget i fråga om dem större möjligheter
att, där detta ur distributionssynpunkt visar sig ändamålsenligt, begagna
sig av det mellanled kolonialvarugrossisten utgör. Av anförda skäl
hava de sakkunniga funnit nödvändigt att i närmare anslutning till den
gräns, som dragits beträffande råtobakshandlandena, ställa omsättningen
av tobaksvaror av beskaffenhet att berättiga till ersättning i relation
till tobaksgrossistens hela varuomsättning.»
»Det har därefter gällt», fortsätta de sakkunniga, »att siffermässigt
bestämma denna gräns, d. v. s. att angiva det procenttal av hela varuomsättningen,
som omsättningen av tobaksvaror minst måste utgöra för
att ersättniugsrätt skall föreligga. Do sakkunniga hava härvid stannat
vid 25 procent såsom en lämplig gräns. Väl har, såsom angivits, i
ersättningsförordningen i fråga om såväl importörer som råtobakshandlande
gränsen dragits högre. Men vad angår de förstnämnda har
redan påpekats, att beräkningen begränsats till försäljningen av tooaJcsvaror,
varigenom ej sällan faktiskt en liberalare beräkningsgrund än
den av de sakkunniga nu föreslagna torde vara given. Och den
gräns, som av det särskilda utskottet funnits användbar för råtobakshandlandenas
jämförelsevis fåtaliga grupp, har icke av de sakkunniga
ansetts lämpligen kunna överflyttas på grossistförhållanden. En av
de sakkunniga verkställd undersökning har nämligen givit vid handen,
att härigenom åtskilliga tobaksgrossister med en betydande
absolut omsättning av tobaksvaror skulle komma att stanna under
strecket, medan firmor med ganska ringa dylik omsättning komme med
bland de ersättningsberättigade. Åveu om de förras förlust ju relativt
sett bleve mindre betydande, kan ej förbises, att de vidtagit särskilda
anordningar för tobaksgrossiströrelsen med hänsyn såväl till anställd
personal som i andra avseenden. Det måste enligt de sakkunnigas
mening därför anses fullt befogat, att någon ersättning tillerkännes dem.
Häremot torde måhända göras den invändningen, att från tobaksgrossisterna
själva en strängare begränsning varit föreslagen. I en
såsom bilaga till herr Lithanders reservation vid bevillningsutskottets
vid 1915 års riksdag betänkande nr 14 fogad ’P. M. angående näringsidkares
krav m. m.’ föreslås nämligen, liksom i reservationen, att ersättning
skulle utgå till grossister, som på grund av monopolets införande
ansåge sig nödsakade upphöra med sin verksamhet, dock endast i de
fall, där omsättningen av tobaksvaror uppgått till minst hälften av
grossistens hela försäljning. Härvid är emellertid att märka, att i detta
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 202 höft. (Nr 227.) 4
Ersättningens
beräknande.
26 Kanyl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 227.
förslag såväl direkt importerade cigarretter som även överhuvud av
tobaksgrossist bedriven minutförsäljning inräknats i omsättningen, omständigheter
som i åtskilliga fall högst väsentligt förändra beräkningsgrunden.
Vidare torde förslaget närmast utgått från s. k. specialgrossisthåll,
d. v. s. från tobaksgrossister med alldeles övervägande omsättning av
tobaksvaror, för vilka det låg nära till bands dels att närmast tillgodose
intressena inom den grupp, om vilken de ägde den bästa kännedomen,
dels att, då det ändock gällde förslag om ett betydande tillägg till de
av monopolets införande betingade kostnaderna, söka i största möjliga
utsträckning begränsa förslagets räckvidd för att så öka dess utsikter
att vinna beaktande. Anmärkta omständigheter förklara, att de sakkunniga
icke ansett sig kunna i nämnda förslag finna en utgångspunkt
för lösningen av den föreliggande uppgiften. Åven enligt de sakkunnigas
förslag komma de flesta kolonialvarugrossisterna, därav flera med en i
och för sig nog så avsevärd omsättning av tobaksvaror, att uteslutas
från rätt till ersättning. Detta kan emellertid enligt de sakkunnigas
uppfattning icke anses obilligt med hänsyn till det relativt ringa intrång,
som sker i deras affärsverksamhet såsom helhet betraktad.»
Då de sakkunniga därefter haft att bestämma huvudgrunderna för
ersättningens beräknande, har det, påpeka de, för dem stått klart, att
det mest tillfredsställande resultatet kunnat ernås, om, i likhet med vad
som stadgats i fråga om råtobakshandlandena, härvid till utgångspunkt
kunnat tagas en för vissa år uträknad medelhandelsvinst. Detta hade
emellertid icke befunnits möjligt, enär tobaksgrosshandeln ofta vore
förenad med annan handelsverksamhet och en uppdelning av affärsinnehavarens
vinst på de olika grenarna av hans handelsverksamhet
enligt vad de sakkunniga inhämtat i många fall skulle stöta på stora,
kanske oöverkomliga svårigheter. De sakkunniga hade i stället stannat
vid att till utgångspunkt vid beräkningen lägga omsättningen i gross av
tobaksvaror, beräknad efter försäljningspris. Härom yttra de sakkunniga:
»Det måste tydligen i stort sett erbjuda färre svårigheter att erhålla
en något så när riktig uppfattning om en bestämd del av ‘det materiella
underlaget för vinsten än att utfinna, till huru stor del eu tilläventyrs
av flera olika rörelsegrenar härfluten vinst belöper på en av dessa grenar.
För bedömandet av omfattningen av en viss gren av rörelsen har man
att hålla sig till handelsböcker samt inköps- och försäljningsfakturor.
Av olika skäl torde försäljningspriset lämpligast läggas till grund för
beräkningen. Dels torde försäljningssumman vara en riktigare mätare
å rörelsens omfattning än inköpssumman, från vilken ju icke kan utan
27
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.
vidare slutas till, att vad som inköpts även blivit omsatt, dels utgör eu
granskning av försäljningen den enda vägen till ett utrönande, i vad
män rörelsen utgjorts av grosshandel med tobaksvaror i de ofta förekommande
fall, då affärsinnehavaren drivit sin rörelse i både gross och minut.
Att omsättningen kan läggas till grund för beräkningen av ersättningarna,
beror givetvis därpå, att man på grundval av densamma
kan nå fram till en approximativ beräkning av vinsten och därmed till
eu ungefärlig uppskattning av den förlust, som rörelsens mistning måste
medföra. För en dylik vinstberäkning, som givetvis bör hänföra sig
till förhållandena före monopolets införande, lämnar en vid 1909 års
tobaksskattekommittébetänkande fogad statistisk utredning om förhållandena
inom tobaksgrosshandeln god ledning. I denna utredning, vars
resultat i hithörande delar återfinnes i del I sid. 279 av kommittébetänkandet,
beräknas nettovinsten för de av utredningen berörda 96
grossisterna hava utgjort i genomsnitt 6 procent å försäljningsvärdet.
I detta försäljningsvärde ingår emellertid, väl att märka, värdet av såväl
direkt importerad som i grossists egen butik försåld vara, ett förhållande,
som torde vara ägnat att giva ett ej oväsentligt högre procenttal
än det, vartill man skulle komma genom att begränsa undersökningen
till den del av omsättningen, som enligt de sakkunnigas förslag skall
utgöra grundvalen för ersättningen. Om man i fråga om berörda del
av omsättningen uppskattar den genomsnittliga nettovinsten till 5 procent
av omsättningsbeloppet, så torde man stanna vid en siffra, som i varje
fall icke är för låg.»
Vad därefter angår det betydelsefulla spörsmålet om ersättningens
storlek yttra de sakkunniga:
»Vid prövningen av denna fråga hava de sakkunniga funnit det
icke kunna undgås att fastställa ersättningsgrunderna olika för olika
grupper av tobaksgrossister. Det torde ock vara uppenbart att en
tobaksgrossist, vars omsättning av tobaksvaror utgör huvudparten av
hans hela varuomsättning, måste, även relativt sett, genom tobaksgrosshandelns
omöjliggörande förlora mera än en person, i vilkens näringsverksamhet
dylik handel ingår allenast till mindre del. Den förre går
förlustig det verksamhetsfält, på vilket han nedlagt sin väsentliga arbetskraft
och där han med tiden blivit hemmastadd, samt står inför nödvändigheten
att bryta sig en helt ny bana; för den senare gäller det
allenast att på samma gång han fortsätter med den verksamhet, som
redan tidigare tog huvuddelen av hans krafter i anspråk, skapa en
ersättning för den bortfallande, för honom mindre väsentliga tobaks
-
Ersättning sklasser.
opaginerad Kontrollera mot PDF
28 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.
grosshandeln, eu ersättning, som ej sällan torde kunna vinnas genom
ett utvidgande av vad som utgjort hans huvudsakliga näring. Till den
senare kategorien hava de sakkunniga funnit skäligt hänföra tobaksgrossister
. med en medelårsomsättning i gross av tobaksvaror av minst
25 men icke 50 procent av hela varuförsäljningen. Med hänsyn till
det relativt mindre betydande intrång, som nämnda tobaksgrossister
lida i sin rörelse, hava de sakkunniga föreslagit, att deras ersättning i
normalfallen skall utgå med 10 procent av medelårsomsättningen, beräknad
efter försäljningspris, ett belopp, som enligt förenämnda beräkning antages
motsvara två årsvinster. De, som skulle komma i åtnjutande av
denna gottgörelse, vore, såsom förut framhållits, icke de s. k. kolonialvarugrossisterna
i egentlig mening, i vilkas verksamhet tobaksgrosshandeln
utgör allenast en underordnad detalj och vilka med hänsyn
härtill ej med fog torde kunna göra anspråk på gottgörelse, utan den
grupp av tobaksgrossister, som träffat särskilda anstalter för grosshandeln
med tobaksvaror och i vilkas verksamhet denna handel ingår såsom ett
viktigt led utan att dock utgöra den väsentliga delen av deras verksamhet.
— Såsom en motsvarighet högst upp på ersättningsskalan till
nu nämnda grupp skulle enligt de sakkunnigas förslag avgränsas de
tobaksgrossister, vilkas medelförsäljning i gross av tobaksvaror uppgått
till minst 75 procent av hela deras varuförsäljning. Denna grupp utgöres
av de förut nämnda s. k. specialgrossisterna, för vilka tobaksgrosshandeln
haft en så dominerande betydelse, att dess avlösande måste
tänkas nödvändiggöra ett nedläggande av hela deras hittillsvarande
verksamhet. Deras förlust vore uppenbarligen icke gottgjord därigenom,
att de erhölle en allenast mot deras högre medelförsäljning av tobaksvaror
svarande högre ersättning än de till den förstnämnda gruppen
hörande ersättningsberättigade. De sakkunniga hava ansett dem böra
berättigas till en dubbelt högre ersättning än de nyssnämnda tobaksgrossisterna
eller med ett belopp motsvarande i normalfallen 20 procent
av medelårsomsättningen, a. v. s. fyra gånger den beräknade medelhandelsvinsten.
— Slutligen hava de sakkunniga ansett de tobaksgrossister,
vilkas försäljning av tobaksvaror uppgått till minst 50 men
icke till 75 procent av hela varuförsäljningsvärdet, böra i ersättningsavseende
behandlas såsom en mellangrupp. För dessa utgör tobaksgrosshandeln
icke, såsom för tobaksgrossister, hörande till den sistberörda
gruppen, den alldeles övervägande delen av''deras hela verksamhet.
Om sagda verksamhetsgren går förlorad, kunna de dock i någon mån
falla tillbaka på annan av dem jämsides med tobaksgrosshandeln bedriven
verksamhet av relativ betydenhet. A andra sidan har emellertid
29
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.
den näringsgren, som de gå forlustiga, utgjort den övervägande faktorn
i deras totala verksamhet; härigenom skilja de sig från den de egentliga
kolonialvarugrossisterna närmast stående gruppen, lim ersättning motsvarande
i vanliga fall L5 procent av medelårsomsättningen i tobaksvaror
eller tre beräknade årsvinster har av de sakkunniga ansetts lämpligt
avpassad för denna grupp, som härigenom skulle komma att bliva
tämligen nära likställd med de råtobakshandlande, som kunna räkna
sig full verksamhetstid tillgodo.
Såsom av det anförda framgår, hava de sakkunniga icke tillmätt
grossistaffärens ålder någon grundläggande betydelse för ersättningsbeloppets
storlek. För ersättningsrättens inträde erfordras liksom enligt
ersättningsförordningen, att verksamheten utövats under viss minimitid,
men när detta villkor är uppfyllt, normeras ersättningen av tobaksgrosshandelns
omfattning i förhållande till rörelsen i dess helhet. De
sakkunniga hava nämligen ansett, att en tobaksgrossistaffär i allmänhet
icke äger ett för innehavaren i nämnvärd män ökat värde allenast pa
grund därav, att den bestått eu längre följd av år. Om en framåtgående
tobaksfabrik kan med visst skäl sägas, att den under arens lopp
vinner ett allt mera rotiästat förtroende för sin tillverkning, vilken i
stort sett ofta kan bliva till art och beskaffenhet ganska oförändrad.
Tobaksgrossisten måste däremot vara beredd att tillhandahålla varor av
eu mängd olika, ofta växlande typer. Det kommer för framgången av
hans affär i regel mest an därpå, att han följer med och ständigt är
försedd med de i marknaden begärliga märkena. Ett utmätande av
ersättningsbeloppets storlek efter affärens ålder, såsom exempelvis i
ersättningsförordningen skett i fråga om råtobakshandlandena, skulle
dessutom stå mindre val tillsammans med den ovan gjorda gruppindelningen
efter den relativa omfattningen av försäljningen av tobaksvaror
och lätt kunna leda till påtaglig orättvisa. Av två affärer, som
haft samma absoluta medelomsättning av tobaksvaror under åren 1912—
1914 och av vilka den ena utövats blott fem å sex år men uteslutande
omfattat tobaksvaror, medan den andra är en gammal kolonialvaruaffär,
där handeln med tobaksvaror blott utgjort något över 25 procent av
hela varuomsättningen, skulle den senare affärsinnehavaren med tilllämpning
av ersättningsgrunderna för råtobakshandlandena erhålla avsevärt
större ersättning än den förre, som dock går i mistning av hela
sin affär och vars förlust uppenbarligen är långt kännbarare. Detta
vore desto mera orimligt, som åldern av eu kolonialvaruaffär, vilken
innefattar grosshandel jämväl med tobaksvaror, i och för sig icke innebär
någon garanti för att grosshandeln med tobaksvaror bedrivits lika
opaginerad Kontrollera mot PDF
Importfrågan
SO Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 227.
länge som affären i dess helhet. Skall överhuvud något avseende kunna
fästas vid den tid, varunder rörelsen bedrivits, så är det givetvis tiden
för grosshandeln i tobaksvaror och icke för affären såsom sådan, som
är av betydelse. Men att i varje fall konstatera, huru länge och i
vilken omfattning en kolonialvarugrossist jämväl idkat försäljning i gross
av tobaksvaror, skulle möta hart när oövervinneliga svårigheter. Med
hänsyn till angivna förhållanden hava de sakkunniga ansett riktigast att
lämna rörelsens ålder utan avseende vid bestämmande av huvudgrunderna
för ersättningen samt göra dessa beroende allenast av den absoluta och
relativa omsättningen i gross av tobaksvaror såsom utgörande den säkraste
måttstocken för den skada, som för affärsinnehavaren uppkommer genom
rörelsens nedläggande. Däremot kan och bör vid utövande av den rätt,
som enligt 5 § 4 mom. av förslaget tillagts kommissionerna att efter i
det speciella fallet föreliggande omständigheter inom vissa gränser öka
eller minska det för tobaksgrossist fastställda normalersättningsbelopp,
vederbörligt avseende fästas jämväl vid verksamhetstidens längd, som
sålunda kan komma att verka modifierande på ersättningsbeloppet.»
Beträffande frågan om importen framhålla de sakkunniga, att den
importörer av cigarrer och cigarrcigarretter i ersättningsförordningen
tillerkända gottgörelse uppenbarligen vilade på den förutsättningen, att
dessa importörer genom tobaksmonopolets införande förorsakats ett visst
intrång i sin verksamhet, och hade man ansett detta intrång böra föranleda
rätt till ersättning i den män detsamma berörde en viss, mera
betydande anpart av importörens hela omsättning av tobaksvaror och
därmed bleve för honom av mera ingripande betydelse. Samma tankegång
läge till grund för de sakkunnigas förslag till ersättning åt tobaksgrossister.
Då nu importverksamheten synnerligen ofta såsom ett led
inginge i grosshandeln med tobaksvaror, kunde man, ehuru frågan om
nämnda verksamhets ersättande redan förevarit, enligt de sakkunnigas
mening icke undgå att ånyo beakta den i dess nya sammanhang. Man
hade annars uppenbarligen avstått från att, i den män så funnes görligt,
genomföra nyss angivna grundsats om relationen mellan intrång och
ersättningsrätt. Och detta måste åter lätt nog komma att föranleda
ojämnheter och orättvisor. En person, som på grund därav, att hans
försäljning av importerade cigarrer och cigarrcigarretter utgjort allenast
30 procent av hans försäljning av tobaksvaror, icke erhållit gottgörelse
för minskad import, skulle, därest jämväl hans grosshandel i svenska
tobaksvaror och annans import bedrivits i en omfattning, som stannat
något under gränsen för ersättningsrättens inträde, då icke bliva berättigad
Kunyl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 227. 31
till någon ersättning, ehuru han i sin näringsverksamhet, scchl såsom ett
helt, lidit ett större intrång än eu importör med en import av cigarrer
och cigarrcigarretter om 33 procent av hela hans försäljning av tobaksvaror
eller eu tobaksgrossist med omsättning i gross av tobaksvaror av
motsvarande procentuella omfattning. Men dylikt kunde icke betraktas
som tillfredsställande. Tvivel kunde icke rada därom, att för den händelse
frågan om ersättning för förlorad grosshandel i tobaksvaror hade förelegat
till avgörande samtidigt med spörsmålet om gottgörelse för minskad
import, en enhetlig reglering åstadkommits. I den mån så kunde ske,
borde även under föreliggande förhallanden eu sådan enhetlighet efteisträvas.
De sakkunniga hade sökt lösa problemet genom att dels inräkna
direkt importerade cigarrer och cigarrcigarretter bland de tobaksvaror,
vilkas försäljning i viss omfattning medförde ersättnings rätt, dels ock,
där sådan rätt förelåge och ersättning för den minskade importen icke
redan utgått enligt ersättningsförordningen, medgiva ersättning jämlikt
de i nämnda förordning stadgade grunder. 1 visst avseende hade emellertid
en inadvertens ej kunnat undvikas. Jämlikt ersättningsförordningen
inträdde rätt till ersättning för minskad import för den, som under
angiven tid inom riket försalt av honom direkt från utlandet importerade
cigarrer och cigarrcigarretter till ovan angivna procentuella värde i förhållande
till hans försäljning av tobaksvaror under samma tid. Enligt
de sakkunnigas förslag vore däremot, såsom förut nämnts, gränsen
dragen annorlunda. Men då den av de sakkunniga föreslagna gränsen
bestämts i relation till vederbörandes hela varuförsäljning, torde det
allenast i ytterst få fall kunna komma att inträffa, att de föreslagna
stadgandena verkade såsom en utvidgning av importörernas ersättningsrätt
enligt ersättningsförordningen.
Vid behandlingen av de hos tobaksgrossister anställdas ersättnings- De anställde
fråga hava de sakkunniga kunnat vida närmare följa stadgandena i
ersättningsförordningen än i fråga om tobaksgrossisterna. Sålunda hava
helt naturligt handelsresande och platsförsäljare hos tobaksgrossister i
ersättningsavseende ansetts böra beredas samma villkor som innehavare
av motsvarande anställningar hos tobaksfabrikanter. Samma villkor hava
de sakkunniga föreslagit för affärsledare och anföra såsom skäl härför
följande:
»En affärsledare i en tobaksgrossistfirma torde nämligen icke böra
anses yrkesutbildad i samma mening som eu fabriksledare. För den
förre torde det grundläggande kravet få anses vara allmän affärskunnighet,
medan däremot den senare först och främst måste äga full känne
-
32 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.
dom om tobaks fabrikationens tekniska frågor. Möjligheten att vinna ny
anställning utom tobaksgrosshandeln respektive tobaksfabrikationen synes
därför böra anses större för affärs- än för fabriksledare, något som ur
ersättningssynpunkt bör tillmätas en viss betydelse.»
Övriga i tobaksgrosshandeln anställda hava i förslaget jämnställts
med icke yrkesutbildad, å tobaksfabriks kontor eller lager anställd
personal.
Beträffande de grundläggande villkoren för anställdas ersättningsrätt
anföra de sakkunniga till sist i den allmänna delen av sin motivering:
»Det är otvivelaktigt, att åtskilliga tobaksgrossister med hänsyn
till de betydande förändringar å fobaksmarknaden, som monopolets införande
av dem motsågs komma att få till följd, antingen redan nedlagt
sin verksamhet eller — och detta förhållande torde vara det vanligare —
i viss utsträckning avskedat sin personal. Det vore tydligen obilligt,
om personer, vilka sålunda utan eget förvållande förlorat sina anställningar
inom tobaksgrosshandeln, icke skulle komma i åtnjutande av
ersättning. Men så bleve fallet, därest man för de anställda inom ifrågavarande
näring gjorde till villkor för erhållande av ersättning, att de
vid tidpunkten för den av de sakkunniga föreslagna förordningens ikraftträdande
innehade anställning hos tobaksgrossist. De sakkunniga hava
därför ansett riktigt, att till avgörande tidpunkt välja tiden för monopolets
ikraftträdande. För den, som redan före denna tidpunkt mist sin
anställning, bör nämligen orsaken kunna antagas vara att söka icke i
någon av monopolet förorsakad störning av principalens affärsverksamhet
utan i andra förhållanden, vilka icke böra berättiga till ersättning.
Den, som fyller villkoret om innehavd anställning vid tiden för monopolets
ikraftträdande, bör emellertid å andra sidan icke därmed utan
vidare anses berättigad till ersättning. Det låter nämligen tänka sig att
han jämväl efter sagda tidpunkt blivit skild från sin anställning av
annan anledning än den återverkan monopolets införande haft å hans
principals verksamhet. De sakkunniga hava därför funnit nödigt föreslå,
att såsom villkor för ersättnings erhållande ett visst orsakssammanhang
mellan avskedandet och den avskedandes inskränkande av sin verksamhet
såsom tobaksgrossist kan konstateras. Ett sådant orsakssammanhang
torde kunna anses föreligga, då avskedandet föranletts av befattningens
indragande eller verksamhetens nedläggande. De sakkunniga
hava vidare funnit de i fråga om tobaksgrosshandeln och dess avlösande
föreliggande särskilda förhållandena föranleda därtill, att anställd bör
kunna åberopa icke allenast avskedande utan jämväl uppsägning av
anställning såsom grund för ersättningsanspråk. De tobaksgrossister,
33
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 227.
vilka till följd av monopolbolagets indragande av deras rabatter komma
att avveckla sin grosshandel med tobaksvaror, behöva för denna avvecklings
verkställande en viss, icke allt för knappt tillmätt tidrymd, under
vilken de fortfarande torde vara i behov av de anställdas biträde. Med
hänsyn härtill hava de sakkunniga ansett billigt, att anställda, vilka
uppsagts att lämna anställning hos tobaksgrossist senast med innevarande
års utgång — i fråga om atfärsledare, vilka ej sällan äro anställda på
längre tid, senast vid utgången av 1917 —, skola vara i ersättningsavseende
likställda med de anställda, vilka redan lämnat sina befattningar.»
Emot de ovan återgivna huvudgrunderna i de sakkunnigas förslag
hava i de utlåtanden, vilka avgivits över förslaget, icke framförts några
väsentliga anmärkningar. Kommerskollegium erinrar väl om, att kollegium
redan förut haft anledning hävda den uppfattning, att då staten
för sig monopoliserar en viss näring uteslutande av finansiella skäl och
sålunda icke med föranledande av något den förevarande näringen såsom
sådan berörande socialt eller annat likartat allmänt intresse, rättsmedvetandet
synes fordra, att den enskilde, som genom monopoliseringsåtgärden
förorsakas skada, av staten erkännes äga rättskrav på en mot
skadans omfattning svarande gottgörelse. Kollegium finner jämväl tveksamt,
huruvida de föreslagna ersättningarna åt vissa inom handeln yrkesutbildade
personer verkligen uppväga det hinder i näringsverksamhet,
som vållats dem genom monopolet. Emellertid tillstyrker kollegium, att
åtgärder vidtagas för meddelande av bestämmelser med i huvudsak det
innehåll, de sakkunniga föreslagit. Styrelsen för aktiebolaget svenska
tobaksmonopolet hänvisar i sitt utlåtande till vad styrelsen förut anfört
angående önskvärdheten av en avlösning av tobaksgrossisternas näringsverksamhet
men har ej ansett sig hava att yttra sig rörande skäligheten
av de grunder, på vilka sakkunnigeförslaget är byggt, och begränsar
sig därför till ett yttrande rörande kostnadsfrågan. Vad till sist angår
tobakscentralkommissionen, så har densamma lika med de sakkunniga
i anledning av den nuvarande mindre tillfredsställande ordningen inom
grosshandeln med tobaksvaror funnit önskligt, att en avlösning av tobaksgrossisternas
verksamhet äger rum samt att i samband därmed ersättning
i viss omfattning jämväl beredes den hos dem anställda personalen.
Mot de huvudgrunder, efter vilka enligt kommittéförslaget en dylik
avlösning skulle ske, säger sig centralkommissionen icke hava något att
erinra, och uttalar kommissionen, att förslaget synts kommissionen erbjuda
en ur olika synpunkter ganska tillfredsställande lösning av det
invecklade spörsmålet om ersättningsrättens omfattning samt grunderna
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 saml. 202 höft. (Nr 227.) 5
Härda myndigheter
m. m.
Departements
chefen.
34 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.
för bestämmandet av ersättningarnas storlek. Endast i avseende å eu
del detaljer i förslaget har kommissionen funnit anledning till erinran.
Den av de sakkunniga föreslagna avlösningen av tobaksgrosshandeln
är avsedd att utgöra den slutliga lösningen av ett problem, som i viss mån
låg inneslutet redan i det vida mera omfattande spörsmålet om tobaksmonopolets
införande, men som först i samband med monopolets genomförande
blivit i egentlig mening brännande. Såsom i det föregående
framhållits, hava de anordningar, varigenom man avsåg att trygga den
enskilda tobaksgrosshandelns fortsatta bestånd, icke i tillämpningen visat
sig ägnade att vinna bifall vare sig hos tobaksgrosshandelns män eller
hos monopolbolaget. Uttalandena från nämnda håll peka obestridligen
i den riktningen, att en tillfredsställande lösning ej kan ernås genom
jämkningar i det nu tillämpade systemet, utan att en beståndande lösningmåste
vara en sådan, som å ena sidan giver monopolbolaget fria händer
att ordna sin varudistribution och sitt förhållande till tobaksminuthandeln
utan alla hänsyn till tobaksgrosshandeln samt å den andra lämnar denna
närings idkare ersättning för liden förlust genom grossistrabatternas indragning
och de i sagda näring anställda gottgörelse för mistad anställning.
Den nu förebragta utredningen synes mig även på ett övertygande
sätt ådagalägga, att allenast en lösning av angivet slag kan betecknas
som verkligt rationell.
I allt väsentligt har jag i avseende å genomförandet av en sådan
lösning kunnat ansluta mig till de sakkunnigas förslag, till vars finansiella
konsekvenser jag i det följande torde få anledning återkomma.
Så synas mig de föreslagna allmänna förutsättningarna för ersättningsrättens
inträde hava blivit av de sakkunniga väl avvägda, övertygande
skäl synas mig även anförda för att till grund vid ersättningens beräknande
bör läggas icke vinsten utan omsättningens storlek. Mot förslaget
har i denna del riktats den anmärkningen, att det kunnat inträffa,
att affärsföretag, i vilka tobaksgrosshandel ingått allenast till mindre
anpart än 25 procent och vilka därför enligt förslaget icke bliva ersättningsberättigade,
av denna verksamhetsgren dock dragit en vinst, som
i förhållande till totalvinsten överstigit nämnda siffra. Att så i vissa
fall kan hava varit förhållandet vill jag ingalunda förneka; men dessa
fall — vilka ej lära kunna väntas bliva alltför talrika — torde böra
hänföras till gränsfallens kategori, vilken i en lagstiftning som den förevarande
är oundviklig. Att av hänsyn till dessa fall övergå till vinstberäkningsgrunden
synes mig icke böra ifrågakomma.
I fråga om storleken av de föreslagna ersättningarna till tobaks
-
35
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.
grossisterna har en ledamot av centralkommissionen ifrågasatt fastställandet
av ett maximibelopp eller, alternativt, eu reduktion av de
föreslagna proceutsatserna. Den förstnämnda åtgärden skulle i förhållande
till ersättningsförordningen innebära tillämpandet av eu helt
ny princip och synes redan av sådan grund knappast tillrådlig. 1 fråga
om den senare bör till en början märkas, att en minskning av
ersättningen till den lägsta ersättningsklassen till mindre än 10 procent
av medelårsomsättningen väl knappast kan ifrågakomma vid det förhållandet,
att ersättningen till importhandlandena för intrång i deras
verksamhet utgår efter en ganska obetydligt lägre beräkningsgrund.
Vidare synas starka skäl vara anförda för att med avseende å ersättningens
storlek genomföra en gradering av tobaksgrossisterna, och i
förhållande till den lägsta ersättningsklassen torde de båda högre klasserna
knappast kunna anses alltför rikligt tillgodosedda. Till samma
resultat torde man komma, om man utsträcker jämförelsen till de villkor,
som i ersättningsförordningen tillerkänts tobaksfabrikanter och hos dem
anställda yrkesutbildade arbetare. Jag har därför icke ansett riktigt
föreslå någon avvikelse från förslaget i denna del.
Jag övergår härefter till att paragrafvis kommentera förslagets
särskilda bestämmelser med angivande av de avvikelser av mera väsentlig
art, jag i vissa punkter funnit skäligt göra från de sakkunnigas förslag.
För vissa, av centralkommissionens anmärkningar föranledda ändringar
av övervägande formell natur har jag ej ansett nödigt redogöra.
1 §•
Vid denna paragraf, vilken upptagits oförändrad från förslaget,
yttra de sakkunniga bland annat:
»Den omedelbara anledningen till den förpliktelse att utgiva ersättning,
som i förordningen ålägges staten, utgöres icke av monopolets
införande i och för sig, utan dels därav, att monopolets verksamhet
numera befunnits böra ändras på sådant sätt, att det självt distribuerar
sin tillverkning, i följd varav grosshandeln med tobaksvaror i väsentlig
mån måste upphöra, dels av de avskedanden av inom tobaksgrosshandeln
anställda, som antingen redan skett i följd av driftinskränkning och
affärsnedläggelse i anledning av monopolets införande eller äro att med
anledning av grossistrabatternas upphörande ytterligare förvänta. Då
emellertid nämnda förhållanden ytterst mer eller mindre nära samman
-
Förslagets
särskilda
bestämmelser
36
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.
hänga med monopolets införande, har man ansett hinder icke möta att
här liksom i ersättningsförordningen angiva monopolets införande såsom
anledningen till ersättningspliktens fastställande.»
2 §•
hör denna paragraf hava ersättningsförordningens motsvarande
bestämmelser tjänat till mönster, dock har åt centralkommissionen här
givits en med hänsyn till dess nya uppgift i viss män ändrad sammansättning.
De lokala kommissionerna hava i allmänhet anordnats för
större områden än län, då de annars skulle fått ett alltför obetydligt
arbetsmaterial.
I de sakkunnigas förslag fanns icke föreskrivet, att ordföranden
och den . av statskontoret utsedde ledamoten skulle vara gemensamma
för samtliga lokalkommissioner, men hade de sakkunniga i motiveringen
betecknat en dylik anordning såsom lämplig. På förslag av tobakscentralkommissionen
har jag låtit ett stadgande härom inflyta i paragrafen.
3 §''
Bestämmelserna i 3 mom. av denna paragraf rörande avgivande i
samband med ansökningen av viss förklaring med därvid fogat intyg
ävensom de i 9 § givna stadgandena om påföljd vid lämnande av oriktig
uppgift hava enligt vad de sakkunniga i sin motivering uttala tillkommit
i syfte att skapa garantier därför, att ersättning kommer att utgå allenast
till sadana anställda, vilka förlorat sina befattningar till följd av minskning
av tobaksgrosshandelns omfattning. Det måste annars, påpeka de sakkunniga,
befaras, att en tobaksgrossist, även om så icke vore av omständigheterna
betingat, kunde avskeda sin i grosshandeln med tobaksvaror
anställda personal allenast för att bereda densamma ersättning
för förlorad anställning med tanke att, sedan ersättning väl tillerkänts
de anställda, låta dem åter få anställning hos sig. — Skulle mot all
förmodan en ersättningssökandes principal utan giltig anledning vägra
att vitsorda sökandens uppgifter, bör, framhålla de sakkunniga, denne
rimligtvis icke allenast av sådan anledning gå förlustig sitt ersättningsanspråk,
utan bör det självfallet stå honom öppet att på annat sätt
verifiera sina uppgifter.
5 §.
I sin motivering till bestämmelserna i 1 mom. av denna paragraf
yttra de sakkunniga bland annat följande:
37
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.
»För stadgandena i paragrafens första moment hava motsvarande
stadgauden i 10 § av ersättningsförordningen tjänat till mönster. Tidpunkten
för monopolets ikraftträdande motsvaras i de sakkunnigas förslag
av tiden för den föreslagna förordningens trädande i kraft. Tobaksgrossist,
som före sistnämnda tidpunkt nedlagt sin rörelse, blir alltså
enligt förslaget icke berättigad till ersättning. Det måste nämligen,
såsom förut nämnts, fasthållas, att det icke är tobaksmonopolets införande
i och för sig, som utgör grunden för ersättningskravets berättigande,
utan den indragning av grossistrabatterna, som får tänkas äga rum
samtidigt med den föreslagna förordningens ikraftträdande. Har tobaksgrossist
upphört med sin verksamhet, medan ännu från monopolbolagets
sida möjlighet beretts honom att fortsätta densamma, lärer man få utgå
ifrån, att för rörelsens nedläggande förelegat andra skäl, vilka icke äro
av beskaffenhet att föranleda ersättningsrätt.»
Kommerskollegium har vid förevarande mom. erinrat, att kollegium
ej kunnat förvissa sig, huruvida icke möjligen genom antagande i oförändrat
skick av bestämmelsen, att tobaksgrossistverksamhet skall utövas
vid förordningens ikraftträdande, någon näringsidkare oberättigat uteslutes
från ersättningsrätt. Förenämnda ledamot av centralkommissionen
har framhållit, att sådan uteslutning skulle komma att drabba vissa
tobakshandlande, vilka före monopolets ikraftträdande idkat såväl grosssom
minuthandel i tobaksvaror men vilka sedermera, enär monopolbolaget
icke velat medgiva en minuthandelsrabatt av 24 procent till
handlande, som jämväl dreve tobaksgrosshandel, nedlagt sistnämnda
rörelsegren för att erhålla angivna höga rabatt.
Anmärkta förhållande, som icke av de sakkunniga berörts, har icke
synts mig vara av beskaffenhet att böra föranleda ändring av förevarande
mom. sådant det av de sakkunniga föreslagits. Det av dem anförda
skälet för att göra verksamhet vid den föreslagna förordningens ikraftträdande
till villkor för ersättningsrätt synes mig vägande. Det måste
ju medgivas, att en tobakshandlande, som nedlagt sin tobaksgrosshandel
för att för sin minutaffär av monopolbolaget erhålla förenämnda höga
rabatt, kan sägas hava så handlat till följd av monopolets införande.
Å andra sidan torde han kunna anses hava genom den erhållna rabatten
i viss mån vunnit ersättning för vad han genom grosshandelns nedläggande
förlorat, och han torde, då han träffat sitt val, knappast hava
utgått ifrån, att sådan ersättning skulle komma att beredas honom i
annan ordning. Det lärer i varje fall här knappast kunna vara fråga
38
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.
om andra än sådana tobaksland lande, för vilka grosshandeln i tobaksvaror
varit av jämförelsevis underordnad betydelse, ty i annat fall torde
väl deras val gått i annan riktning. För ett bedömande av, i vilken
utsträckning de ersättningsberättigades antal skulle komma att ökas,
därest man tillmötesginge nu omhandlade grupp genom ett undantagför
dess del från kravet på verksamhet i tobaksgrosshandeln vid förordningens
ikraftträdande, saknas emellertid varje hållpunkt, och det är
på grund härav icke möjligt att beräkna, i vilken mån kostnaderna
för tobaksgrosshandelns avlösande kunde komma att höjas genom ett
sådant tillmötesgående. Jämväl med hänsyn härtill har jag ansett riktigast
att icke frångå de sakkunnigas förslag.
Tobakscentralkommissionen har vid förevarande mom. erinrat, att
de där upptagna stadgandena, i likhet med bestämmelserna i 10 § ersättningsförordningen,
vilka tjänat till förebild vid avfattningen, enligt
sin ordalydelse knappast vore tillämpliga å aktiebolag och handelsbolag.
Meningen hade emellertid uppenbarligen icke varit att från rätt till ersättning
enligt 10 § ersättningsförordningen utesluta bolag, och hade
bestämmelserna i sagda lagrum icke heller av centralkommissionen givits
dylik tolkning, (hiskligt vore emellertid att tydligare utmärktes, vad
som uti ifrågavarande hänseende vore lagstiftarens mening.
Att förevarande bestämmelser liksom berörda stadganden i ersättningsförordningen
äro avsedda att äga tillämplighet ej allenast å enskilda
tobaksgrossister utan även å handelsbolag och aktiebolag, ligger
i öppen dag. Då, såsom centralkommissionen upplyst, stadgandena i
ersättningsförordningen också givits sådan tydning, synes det emellertid
knappast erforderligt att i detta avseende vidtaga någon ändring i den
av de sakkunniga föreslagna avfattningen av förevarande stadgande.
Ceutralkommissionen bär vidare fäst uppmärksamheten på att de
av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna komme att medföra en av
de sakkunniga tydligen icke avsedd direkt utsträckning av den i 10 §
av ersättningsförordningen stadgade rätten till ersättning åt importörer
av cigarrer och cigarrcigarretter. »I nyss omförmälda lagrum», yttrar
centralkommissionen, »är nämligen såsom villkor för importörs rätt att
erhålla ersättning stadgat, att verksamheten skall hava drivits från och
med den 1 januari 1911, medan kommittéförslaget under i övrigt enahanda
förutsättningar inrymmer dylik ersättningsrätt jämväl åt sådan
importerande grossist, som börjat sin verksamhet under loppet av nyss
-
39
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.
borörda ar, d. v. s. före den 1 januari 1912. Eu dylik utsträckningav
den i 10 § ersättningsförordningen stadgade ersättningsrätten torde
vara så mycket mera betänklig, som densamma, efter vad av kommittéförslaget
synes framgå, skulle komma allenast grossister men däremot
icke minuthandlande i importerade cigarrer och cigarrcigarretter till godo.»
Med anledning av vad centralkommissionen sålunda anfört har jaggenom
en ändring i 3 inom. sökt råda bot på det anmärkta missförhållandet.
Rörande förevarande moment, det första, anser jag mig vidare
böra ur de sakkunnigas motivering'' återgiva följande:
»Vid beräkningen av den tobaksgrossistens genomsnittliga försäljning,
som utgör grundvalen för avgörande av frågan om ersättningsrätten
och bestämmandet av ersättningsbeloppet, har det icke ansetts
lämpligt medtaga det sistförfluten året, under vilket ju tobaksgrosshandeln
varit underkastad alldeles säregna yttre inflytelser. Att åter till grund
för beräkningen lägga en hel fyraårsperiod före år 1915 skulle inneburit
ett utsträckande av kravet på viss verksamhetstid utöver vad som
kan anses som skäligt. De sakkunniga hava därför föreslagit en begränsning
till den sistnämnda år närmast föregående treårsperioden, en
tidrymd, som torde vara fullt tillräcklig för erhållande av en tillförlitlig
medelsiffra.
Där tobaksgrossistaffär varit förenad med tobaksfabrikation, bör
icke tobaksgrossistens omsättning- av varor av eget fabrikat få medräknas
i den omsättning, som berättigar till ersättning, enär ju tobaksfabrikanternas
ersättningsfråga redan förevarit. Med hänsyn härtill har
stadgats, att allenast av annan tillverkade tobaksvaror må i ersättningsavseende
tagas i beräkning.»
Enligt den av de sakkunniga föreslagna avfattningen av 2 mom. 5 § 2 mom.
skulle, vid avgörandet av till vilken ersättningsklass en tobaksgrossist
vore hänförlig, hänsyn tagas icke allenast till hans handel med av annan
tillverkade svenska tobaksvaror och av annan importerade utländska tobaksvaror
utan även till av honom själv importerade cigarrer och cigarrcigarretter.
Den direkta importen, vilken ansetts kunna äga bestånd även efter
monopolets införande och för vilken ersättning med anledning därav
utgår efter en lägre beräkningsgrund, skulle sålunda komma att tillmätas
inflytande på storleken av den ersättning, för vilken en annan
del av tobaksgrossistverksamheten ligger till grund. Detta skulle exem
-
40
Kungl. Ma,j:ts Nåd. Proposition Nt 227.
pelvis innebära, att en tobaksgrossist med en import av 60 procent och
en tobaksgrosshandel i övrigt av allenast 15 procent av den totala varuomsättningen
skulle för denna senare del av sin omsättning placeras i
samma ersättningsklass som en tobaksgrossist, vars grosshandel i svenska
och av annan importerade utländska tobaksvaror uppgått till 75 procent
av hans hela omsättning. Då detta synts mig mindre rättvist, har jag
föranletts vidtaga en sådan ändring i de sakkunnigas förslag, att vid
fördelningen i ersättuiugsklasser hänsyn icke tages till sådan direkt
importverksamhet, som ovan berörts.
Med »försäljningspris» avses tydligen att beteckna, vad tobaksgrossisten
verkligen erhållit för sina varor. Fråga är alltså icke om
bruttopriser, i vilka ingå av tobaksgrossisten medgivna rabatter, utan
om nettopriser.
6 § 4 mom. j fråga om 4 mom. yttra de sakkunniga:
»Då de sakkunniga sett sig nödsakade att till grund för ersättningens
bestämmande lägga icke handelsvinsten utan omsättningen,
skulle hithörande stadganden, om de ej genom andra bestämmelser
modifierades, tydligen innebära, att tvenne tobaksgrossister med samma
omsättning även erhölle samma ersättning, oberoende av att den ene
tilläventyrs uppenbarligen haft en betydande vinst, den andre en jämförelsevis
ringa sådan. Ett sådant förhållande vore tydligen mindre
tillfredsställande. Men även ur andra synpunkter har det funnits önskvärt
att vid ersättningens bestämmande någon hänsyn kunde tagas till
andra omständigheter än sökandens omsättning. Faktorer sådana som
den ersättningsberättigades ålder, längden av hans verksamhetstid, hans
utsikter till framtida försörjning samt den tendens till utveckling i ena
eller andra riktningen, som gjort sig gällande i hans verksamhet, hava
alla sin betydelse vid uppskattningen av den förlust, den ersättningssökande
kan antagas komma att lida genom grossistrabatternas bortfallande.
De sakkunniga hava ansett, att utsikterna att vid ersättningsfrågornas
bedömande nå ett ur rättvisans och billighetens synpunkt
verkligt tillfredsställande resultat skulle i betydande grad förökas, därest
kommissionerna tillädes befogenhet att, med hänsyn tagen till bland
annat förenämnda synpunkter, inom en viss, icke alltför snävt tilltagen
marginal öka eller minska ersättningsbeloppen. 1 sådant syfte har stadgandet
i 4 mom. första stycket tillkommit. Enligt de sakkunnigas
mening skulle kommissionerna hava att förfara på ungefärligen följande
sätt. Sedan de ersättnings sökande med hänsyn till omsättningens relativa
storlek tilldelats någon av de tre grupper, som omförmälas i 2jnom.,
41
Kung/. Maj:ts Nå<i Proposition Nr 227.
undersökas de särskilda fallen ur synpunkten av att ernå kännedom om
omständigheter, som kunna anses böra föranleda höjning eller sänkning
av ersättningsbeloppet. De fall, med vilka dylika omständigheter icke
befinnas förknippade, bilda normalfallen, med ersättningsbelopp, som
bestämmas av omsättningssiffrorna allena. Övriga ersättningsberättigade
grupperas med hänsyn till de förhållanden, som vid jämförelse med
normalfallen finnas betinga rätt till ökad eller minskad ersättning. Härvid
hava kommissionerna att utgå från det föreliggande materialet, men
äga, där detta befinnes otillfredsställande, införskaffa kompletterande
uppgifter. Det säger sig emellertid självt, att de sakkunniga, med den
ståndpunkt de intagit i fråga om grundvalen för ersättningens bestämmande,
icke avsett att kommissionerna skulle i större omfattning nödgas
verkställa undersökningar rörande de ersättaingssökandes handelsvinst.
Om och i vilken utsträckning så bör ske, böra kommissionerna äga full
frihet att själva avgöra.
Där i tobaksgrossistfirma ledningen av verksamheten handhafts av
särskilt anställd person, affärsledare, har detta inneburit en belastning
av affären, som icke haft sin motsvarighet i fråga om firmor och
dessa äro de ojämförligt flesta — vilkas innehavare själva handhaft
verksamhetens ledning. Innehavaren av en firma, där förstberöi''da förhållande
varit rådande, bör därför såsom regel göra en mindre förlust
än en firmainnehavare av sistberörda slag, därest förhållandena i övrigt
i båda fallen varit likartade. Med hänsyn härtill hava de sakkunniga
funnit skäligt föreslå, att, där affärsledare varit anställd hos tobaksgrossist,
sådan minskning av tobaksgrossistens ersättning, varom nyss
talats, må kunna äga rum med högst halva det beräknade beloppet.»
Vid detta mom. har meranämnda ledamot av centralkommissionen
ifrågasatt, att den föreslagna rätten för kommissionerna att med högst
en fjärdedel öka eller minska ersättningsbeloppet skulle helt utgå eller,
liksom i ersättningsförordningen, begränsas till allenast tio procent.
De sakkunnigas förslag innebär i denna del en avsevärd utveckling
i förhållande till det i 8 § 3 mom. ersättningsförordningen givna stadgande,
varest centralkommissionens befogenhet, på sätt från nämnda håll
anmärkts, erhållit en snävare begränsning. Skälen för att centralkommissionen
bör beredas möjlighet att vid ersättningsfrågornas avgörande
utöva en i viss mån utjämnande verksamhet synas mig hava av de
sakkunniga på ett övertygande sätt framhållits. I alldeles särskild grad
torde behovet av en sådan verksamhet göra sig gällande i fråga om
Bihang till riksdagens protokoll IDIG. 1 satnl. 202 höft. (Nr 227.) 6
42
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.
tobaksgrossisterna, vilkas ersättning man i huvudstadgandet nödgats
ställa i förhållande till omsättningen, medan man däremot beträffande
tobaksfabrik»nterna kunnat utgå från handelsvinsten. Med det föreslagna
stadgandet har i främsta rummet avsetts just att bereda tillfälle till ett
hänsynstagande till handelsvinsten, där denna kan utrönas. Men jämväl
andra förhållanden, ägnade att angiva graden av tobaksgrossistens förlust
genom monopolets införande, hava exemplifierande inryckts i förevarande
mom., som därigenom erhållit en betydligt större räckvidd än
motsvarande stadgande i ersättningsförordningen. I ena som i andra avseendet
betecknar detsamma enligt min mening en lämplig utveckling av
grundtanken i sistnämnda stadgande. Jag vill i detta sammanhang ej
underlåta att betona, att den i centralkommissionens hand lagda befogenhet
ju ingalunda allena innefattar eu rätt att öka utan i lika mån
en rätt att minska ersättningsbeloppen. Det torde icke vara anledning
befara, att den förra rätten skall komma att ensidigt av centralkommissionen
tagas i anspråk.
6 §•
\id denna paragraf anföra de sakkunniga till en början:
»Beträffande förutsättningarna för rätten till ersättning för inom
tobaksgrosshandeln anställda hava de sakkunniga icke funnit sig kunna
draga gränsen så snävt, att ersättning tillerkännes allenast personer,
vilka varit anställda hos tobaksgrossist, som själv är enligt förordningen
berättigad till ersättning. Av eu dylik begränsning skulle nämligen
följa, att om en tobaksgrossist, som i övrigt uppfyller villkoren för
erhållande av ersättning, icke utövat sin verksamhet under sådan tid,
som i förordningen förutsättes, jämväl de i affären anställda skulle
mista rätten till ersättning för förlust genom anställningens upphörande,
något som vore uppenbart obilligt. I åtskilliga fall har vidare förekommit,
att tobaksgrossistaffärer, vilkas rörelse i betydande omfattning
innefattat försäljning i gross av svenska och utländska tobaksvaror, men
vilkas omsättning av svenska tobaksvaror, av annan importerade tobaksvaror
och direkt importerade cigarrer och cigarrcigarretter icke haft den
relativa omfattning, som berättigar till ersättning, efter tobaksmonopolets
införande nedlagt sin rörelse. Även om man, såsom i ersättningsförordningen
skett, utgår ifrån, att dylika affärer, som huvudsakligen varit
baserade på import av cigarretter, även efter monopolets införande skulle
kunna bedrivas i ungefär oförändrad omfattning, och av sådan anledningfinner
sig icke kunna tillerkänna affärens innehavare ersättning, så är
43
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.
det å andra sidan tydligt, att affärens nedläggande stått i det sammanhang
med monopolets införande, att billigheten synes kräva, att de, som
genom dylik affärs nedläggande förlorat anställning, icke uteslutes från
ersättning. Ur dessa synpunkter hava de sakkunniga funnit sig böra
föreslå, att rätt till personlig ersättning jämväl skall tillkomma den,
som haft stadigvarande anställning hos tobaksgrossist, vilken icke är
berättigad till ersättning, men vilkens försäljning i gross av tobaksvaror,
som av annan tillverkats, under år 1914 utgjort minst 25 procent — för
affärsledare har, av skäl som nedan angivas, gränsen dragits högre _—
av hans varuomsättning i dess helhet. Genom denna begränsning bliva
från rätt till ersättning uteslutna endast de, som äro anställda hos
kolonialvarugrossisterna i egentlig mening, i vilkas rörelse tobaksgrosshandeln
utgör en jämförelsevis underordnad detalj. Med hänsyn därtill
att i dessa" affärer de biträden, som sysslat med tobaksförsäljnmgen, i
regel jämväl haft att göra med varuförsäljningen i övrigt, och att här
långt ''större möjlighet finnes för principalen att fortfarande bibehålla
den anställde med något förändrad sysselsättning, synes tillräcklig anledning
ej föreligga att medgiva ersättning i dessa fall, där det dessutom
ofta skulle vara förenat med störa svårigheter att kontrollera, i vad
män ett avskedande föranletts av tobaksgrosshandelns upphörande eller
inskränkande.»
Rörande den föreslagna rätten till personlig ersättning i vissa fall
till den, som är eller varit anställd hos icke ersättningsberättigad grossist,
har tobakscentralkommissionen anmärkt, att förutsättningen härför vore,
att icke blott den ersättningssökande själv utan jämväl den grossist, hos
vilken han är eller varit anställd, uppfyllde vissa i paragrafen närmare
angivna kvalifikationer, vilka för grossistens vidkommande vore av den
art, att prövningen av deras förefintlighet understundom torde kräva en
ganska ingående granskning av grossistens bokföring. Någon skyldighet
för grossist att tillhandahålla centralkommissionen sina handelsböcker
funnes emellertid icke stadgad — och torde icke heller kunna stadgas
för annat fall än då grossisten för egen del framställde anspråk på ersättning.
Över huvud innehölle för fattnings förslaget intet annat stadgande
om huru det för prövning av en icke ersättningssökande grossists
kvalifikationer i nu ifrågavarande hänseende erforderliga materialet skulle
göras för kommissionerna tillgängligt, än den generella bestämmelsen i
2 § 5 mom. om skyldighet för den, som gjorde anspråk på ersättning,
aft efter anmaning tillhandahålla kommissionerna erforderliga handlingar
och upplysningar. Med tämligen stor säkerhet syntes kunna sägas att
44 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.
det i många fall, även där vederbörande principal ställde sig än så tillmötesgående,
korame att för ersättningssökande personal erbjuda synnerligen
stora svårigheter att uppfylla ifrågavarande skyldighet, och än
svårare, om icke alldeles omöjligt, torde detta komma att bliva, därest
i något fall principalen skulle ställa sig avvisande gentemot personalens
begäran om erforderliga upplysningar beträffande hans rörelse.
Vad centralkommissionen påpekat innebär otvivelaktigt en icke
ringa olägenhet. Emellertid torde det knappast vara möjligt att genom
ändringar i och tillägg till förordningens hithörande bestämmelser ernå
en lösning av svårigheterna. Det torde dock finnas skäl för antagandet,
att det under den praktiska tillämpningen av dessa stadganden skall i
de flesta fall visa sig möjligt att kringgå stötestenarna. Det ligger i
sakens natur att kommissionerna i de fall, varom centralkommissionen
talar, måste äga befogenhet att med ganska stor frihet pröva de föreliggande
förhållandena och att kraven på bindande bevisning böra kunna
med hänsyn till omständigheterna av kommissionerna modifieras.
Rörande paragrafens innehåll i övrigt anföres i sakkunnigeförslaget
följande:
>1 förslaget har stadgats att ersättning skall utgå allenast till den,
som innehaft stadigvarande anställning hos tobaksgrossist och, beträffande
annan anställd än affärsledare, varit sysselsatt i och för principalens
handel i gross med tobaksvaror. Med ''stadigvarande’ avses givetvis
samma förhållande som i ersättnings förordningen betecknas på detta sätt.
Med kravet på att den anställde skall hava varit verksam ’i och för’
grosshandeln med tobaksvaror hava de sakkunniga velat understryka,
att hans arbete i alldeles övervägande grad skall hava tagits i anspråk
för nämnda verksamhet.
Såsom ''affärsledare'' är enligt förslaget att anse den, som mot viss,
överenskommen avlöning varit anställd såsom ledare av tobaksgrossistaffär.
Där, såsom i allmänhet torde varit fallet, innehavaren av sådan
affär själv utövat ledningen av densamma, är han givetvis enligt förslaget
icke att betrakta såsom affärsledare och alltså icke ersättningsberättigad
enligt 6 §. Har tobaksgrossistaffär aktiebolagets form, torde
väl en verkställande direktör hava mot särskild, kontraherad gottgörelse
lett verksamheten. Denne bör då, oavsett huruvida han själv är aktieägare
i bolaget eller ej, vara berättigad till personlig ersättning. Gentemot
de försök, som må komma att göras att konstruera ett anställningsoch
löntagareförhållande, måste noga fasthållas vid kravet på att verklig
45
Kung!. Maj:tx Nåd. Proposition Nr 227.
anställning förekommit samt att avlöning, vare sig i lönn av lön,
tantiem eller andra förmåner, kan visas hava verkligen åtnjutits.
Den särställning affarsledaren i vissa avseenden intager bland .de
anställda har föranlett de sakkuniga att i särskilda stadganden angiva
förutsättningarna för affärsledares ersättningsrätt. Då affärsledaren såsom
regel måste antagas hava haft ledningen av hela affären och alltså, där
vid sidan av tobaksgrosshandeln annan affärsverksamhet förekommit,
förestått jämväl denna, hava de sakkunniga ansett sig kunna utgå ifrån
att hans ställning kan väntas komma att allvarligt rubbas allenast i fall,
där tobaksgrosshandeln utgjort minst hälften av hela verksamheten, samt
i anslutning härtill föreslagit en begränsning av affärsledares ersättningsrätt
till sådana fall, en begränsning, som för övriga anställdas del äger
sin motsvarighet i kravet på anställning i och för tobaksgrosshandeln.
Det har vidare ansetts lämpligt att i ett avseende göra skillnad
mellan affärsledare, vilken innehaft anställning hos tobaksgrossist, som
i 5 § 2 mom. a) och b) avses, och affärsledare, vilken varit anställd
hos annan tobaksgrossist, vars tobaksgrosshandel dock nått ovan angivna
gräns. Affärsledare av den förra gruppen hava varit anställda
hos tobaksgrossister, vilka äro berättigade till ersättning och vilkas
verksamhet med hänsyn härtill kan antagas bliva föremål för eu ingående
granskning, som skänker tillfälle till en undersökning av grunden
för avskedandena. Principalerna för de till den senare gruppen
hörande affärsledare torde däremot såsom regel icke vara berättigade till
ersättning, vare sig till följd av att deras verksamhet fortgått under
alltför kort tid eller på grund av beskaffenheten av deras omsättning
av tobaksvaror. Med anledning härav förefinnas i dessa fall knappast
samma möjligheter som i de nyss nämnda till granskning av grunden
för avskedandena. Man har därför ansett sig i dessa fall böra uppställa
kravet på nedläggande av tobaksgrosshandeln, medan man i de andra
fallen kunnat åtnöjas med fordran att indragning av befattningen ägt rum.
Motsvarande skillnad har för övriga anställdas del ansetts böra
göras mellan dem, som ägt anställning hos ersättningsberättigad tobaksgrossist,
och dem, som varit anställda hos annan tobaksgrossist, vilkens
omsättning i gross av tobaksvaror dock varit av förut angiven relativ
betydenhet.
I avseende på den tillryggalägga verksamhet, som anställd bör få
räkna sig tillgodo i ersättningsavseende, hava de sakkunniga ansett
billigheten kräva, att såsom sådan verksamhet må anses icke allenast
anställning hos tobaksgrossist, som i 6 § 1 mom. sägs, utan jämväl
verksamhet såsom tobaksgrossist eller tobaksfabrikant eller såsom an
-
46
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.
ställd inom tobakshanteringen. Då dessa olika arter av verksamhet
hava det gemensamt, ätt de samtliga drabbats av förändringar, som
blivit en följd av tobaksmonopolets införande, böra de även i anmärkta
hänseende jämställas.
Anställning hos monopolets utövare har tillerkänts samma inverkan
på ersättningsfrågan som beträffande de fabriksanställda; det torde nämligen
ej vara osannolikt, att monopolbolaget vid sina tobakskontor finner
lämpligt anställa en del av de i samband med tobaksgrosshandelns avlösande
entledigade. Löfte om anställning hos monopolbolaget till
senast ingången av år 1917 har tillagts samma betydelse. Därest den
fgreslagna förordningen träder i kraft under försommaren innevarande
år, torde monopolbolaget till hösten hava vunnit den överblick av situationen,
som behöves för ett avgörande i fråga om de av centralkommissionen
monopolbolaget tillställda ansökningarna om anställning hos bolaget.
Bolaget avlåter då om sina beslut meddelande till centralkommissionen,
till vilken tidigast vid nämnda tid ersättningshandlingarna torde
kunna väntas inkomna från lokalkommissionerna.
I avseende å såväl villkoren för erhållande av ersättning som
sättet för ersättningens beräknande hava de sakkunniga icke ansett skäl
föreligga att göra skillnad mellan dem, som redan under år 1915 förlorat
sin anställning, och dem, som avskedats först under år 1916; det
har nämligen icke ansetts billigt, att de förra till följd av omständigheter,
över vilka de icke själva varit herrar, skulle försättas i en sämre
ställning än de senare.»
^ §•
Mot det förslag till utbetalning i förskott i vissa fall av en del
av den sökanden av lokalkommission tillerkända ersättning, vilket av
de sakkunniga i denna paragraf framlagts, har centralkommissionen
riktat vissa anmärkningar samt hänvisat till den ordning för förskottsutbetalning
till vissa av de jämlikt ersättningsförordningen ersättningsberättigade,
som stadgats genom kungl, brev till centralkommissionen
den 21 september 1915.
Med hänsyn till vad centralkommissionen anfört har förevarande
paragraf givits en avfattning, som nära ansluter sig till bestämmelserna
i berörda kungl. brev.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.
47
8 §•
Med anledning av eu anmärkning av tobakscentralkommissionen
har den i 3 mom. stadgade ansökningstiden begränsats från av de sakkunniga
föreslagna sex månader till tre månader.
9 §•
Jämväl denna paragraf bar med föranledande av en erinran från
tobakscentralkommissionen blivit föremål för någon ändring.
Tidpunkten för förordningens ikraftträdande torde lämpligen kunna
fastställas till den 1 juli 1916.
I fråga om de finansiella konsekvenserna av förslaget yttra de sakkunniga
följande:
»Med ledning av uppgifter, som tillhandahållits av aktiebolaget
svenska tobaksmonopolet, hava de sakkunniga till ett stort antal tobaksgrossister
utsänt frågeformulär för utrönande av deras medelomsättning
under åren 1912—1914 av dels alla slags varor, dels svenska och av
annan importerade utländska tobaksvaror, dels och direkt från utlandet
importerade cigarrer och cigarrcigarretter ävensom för vinnande av erforderliga
uppgifter rörande hos dem i och för grosshandeln med tobaksvaror
anställda personer. De influtna uppgifterna hava granskats, iakttagna
felaktigheter hava, där så kunnat ske, rättats med ledning av infordrade
kompletterande uppgifter, och hela materialet därefter sammanställts
och bearbetats. Det är tydligt, att de erhållna kostnadssiffrorna
måste betecknas som approximativa; de lämnade uppgifterna torde nog
vid den mera ingående prövning, de komma att underkastas vid ersättningsfrågornas
handläggning, ej sällan få i ena eller andra avseendet
modifieras. Det inflytande, vissa av de föreslagna stadgandena kunna
komma att utöva å de verkliga kostnaderna, undandrager sig varje kalkyl.
Så är t. ex. fallet med den kommissionerna tillerkända befogenheten i
5 § 4 mom. att med hänsyn till sig företeende omständigheter öka eller
minska ersättningsbeloppen. I nedanstående sammanställning är ersättningsbeloppet
till tobaksgrossisterna därför beräknat allenast efter de angivna
procenttalen av medelårsomsättningen. Svårberäkneliga äro de
Kostnads*
beräkning,
48
Kung!. Maj.ts Nåd. Preposition Nr 227.
ekonomiska konsekvenserna av stadgandena i 4 § 1 mom. (om ränta), i
6 § 6 mom. (om livränta), i 7 § (om förskott) och i 8 § (om understöd).
Man måste här nöja sig med en rund siffra, som kan synas skälig.
Resultatet av den verkställda bearbetningen av de från tobaksgrossisterna
erhållna uppgifterna utvisas i nedanstående sammanställningar,
däri avdrag skett för sådan omsättning av direkt importerade
cigarrer och cigarrcigarretter, för vilken ersättning redan utgivits:
Tobaksgrossister:
Tobaksgrossister med eu ersätt- ningsberättigad medelårsomsättning
i parti av tobaksvaror av:
Medelårsomsätt- ning av svenska
och av annan
importerade ut- ländska tobaks- varor:
kr.
Beräknad
ersättning
härå:
kr.
Medelårsomsätt- ning av direkt
importerade
cigarrer och
cigarrcigarretter:
kr.
Beräknad
ersättning
härå:
do %)
kr. !
1) minst 25 men icke 50 procent å
totalomsättningen (16 st.)............
1,528,100
152,800
12,000
1,200
2) minst 50 men icke 75 procent å
totalomsättningen (11 st.)............
1.098,400
(10 %)
164,800
271,600
27,200
3) minst 75 procent å totalomsätt- ningen (26 st )...........................
7,349,400
(15%)
1,469,900
(20%)
195,500
19,600
Summa
9,975,900
1,787,500
479,100
48,000
Anställda:
Affärsledare, handelsresande och platsförsäljare:
1) ännu i tjänst......................................................................
2) avskedade sedan monopolets ikraftträdande..............
Beräknad
ersättning
kr.
322,000
56,700
Andra anställda:
1) ännu i tjänst....................................................................................... 57,200
2) avskedade sedan monopolets ikraftträdande............................ 10,700
Summa 446,600.
Antages räntekostnaden till 5 procent å den sammanlagda beräknade
ersättningssumman under tre fjärdedels år, utgör denna kostnad
omkring 85,000 kronor.
49
Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.
Kostnaderna för understöd synas kunna antagas komma att hålla
sig inom ett belopp av omkring 50,000 kronor.
Arvodena till centralkommissionen och lokalkommissionerna samt
till räkenskapsgranskare torde knappast överskrida ett belopp av tillhopa
50,000 kronor.
Härutöver torde för täckande av kostnader, som kunna föranledas
av bestämmelserna i 6 § 6 mom. och 7 §, ävensom för bestridande av
oförutsedda kostnader den genom förestående beräkningar erhållna
summan böra avrundas uppåt med ett ej alltför obetydligt belopp.
Kostnadsberäkningen kan då sammanfattas på följande sätt:
Kr.
ersättning till tobaksgrossister ........................ 1,835,500
» » anställda .................................... 446,600
räntekostnad ......................................................... 85,000
understöd ............................................................... 50,000
arvoden till kommissionerna etc...................... 50,000
oberäkneliga och oförutsedda kostnader ...... 132,900
Summa 2,600,000.»
De av mig vidtagna ändringar i de sakkunnigas författningsförslag
torde icke böra föranleda någon jämkning i den kostnadsberäkning,
som av de sakkunniga framlagts. Jag utgår alltså från att tobaksgrosshandelns
avlösande bör antagas komma att betinga en kostnad a\
ungefärligen 2,600,000 kronor. Det återstår att beröra frågan, huruvida
de fördelar, som ernås genom förslagets genomförande, kunna förväntas
motsvara denna kostnad, samt att angiva sättet för dess bestridande..
1 sitt utlåtande över sakkunnigeförslaget yttrar styrelsen för aktiebolaget
svenska tobaksmonopolet, att de fördelar, bolaget skulle vinna
genom grosshandelns avlösande, vore så beaktansvärda, att det väl kunde
ifrågasättas att monopolbolaget för att underlätta planens genomförande
skulle kunna åtaga sig att inom vissa gränser ikläda sig kostnaden därför.
Det vore styrelsens mening att, därest kostnaden kunde begränsas
till ungefärligen det av de sakkunniga angivna beloppet,_ bolaget borde
kunna åtaga sig att bära densamma, under förutsättning att bolaget
finge fullt fria händer i avseende å varuförmedlingen mellan bolaget
och minuthandeln. Styrelsen vore därför beredvillig att, närhelst begäran
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 202 höft. (Nr 227.) 7
50
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.
därom från statens sida framställdes, ofördröjligen vidtaga åtgärd för
bolagsstämmans hörande samt under angivna förutsättningar tillstyrka
bolaget att ikläda sig kostnaden för avlösandet och för sådant ändamål
godkänna sadant tillägg till det mellan staten och bolaget gällande
kontraktet, att bolaget förbunde sig att i den ordning i 2 § av kontraktet
med staten föreskreves ersätta staten även kostnaden för grosshandelns
avlösande.
Såsom av nu återgivna yttrande framgår, finner monopolbolagets
styrelse fördelarna av vunnen frihet att ordna sin varudistribution utan
alla hänsyn till tobaksgrosshandeln så betydande, att stjrrelsen är beredd
föreslå bolaget att ikläda sig de därmed enligt de sakkunnigas beräkninoförbundna
kostnaderna. Anledning till tvekan rörande lämpligheten av det
utarbetade författningsförslagets genomförande torde därför ej föreligga.
För att staten, vid bifall till förslaget, skall få sina av detsamma orsakade
utlägg av monopolbolaget ersatta i samma ordning, som enligt det med
bolaget avslutna kontraktet rörande monopolets utövning gäller bett
äffande av staten i samband med monopolets införande till enskilda
utbetald gottgörelse, erfordras särskilt medgivande från bolagets sida.
Såsom ovan nämnts har bolagets styrelse förklarat sig villig att, om så
påfordras, söka hos bolagsstämman utverka dylikt medgivande. Saken
synes lämpligen kunna så ordnas, att, sedan behandlingen av förslaget
i vederbörande riksdagsutskott fortskridit så långt att utskottet fattat
ståndpunkt till detsamma, och under förutsättning att denna ståndpunkt
mnebär ett tillstyrkande av tobaksgrosshandelns avlösande, monopolbolagets
styrelse anmodas att hos bolagsstämman söka utverka medgivande,
som ovan nämnts. Det är nämligen önskvärt, att sådant medgivande
kan föreligga vid förslagets slutliga behandling i riksdagen.
. anshig, som erfordras för förslagets genomförande och varom
jag i annat sammanhang torde få göra framställning, torde lämpligen
höra givas förslagsanslags natur. Med avseende å det belopp, 50,000
kronor, som beräknats för understöd, torde emellertid, i likhet med vad
som bestämts i fråga om det till understöd jämlikt ersättningsförordmngen
avsedda belopp, överskridande ej böra få äga rum.
Med åberopande av vad sålunda anförts hemställde departementschefen,
det täcktes Kungl. Maj:t i nådig proposition föreslå riksdao-en
att antaga det föreliggande, av departementschefen nu upplästa förslaget
till förordning om ersättning till tobaksgrossister och hos dem anställda
personer med anledning av införandet av statsmonopol å tobakstillverkningen
i riket.
51
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.
Vad föredragande departementschefen sålunda
hemställt, däri statsrådets övriga ledamöter instämde,
behagade Hans Maj:t Konungen bifalla; och skulle
till riksdagen avlåtas proposition av den lydelse, bil.
litt. . . . vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Georg Sjöcrona.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (4)
4 kopplingar.
- Rskr. 1916:256 Skrivelse till Konungen, i anledning av dels Kungl. Maj ds proposition med förslag till förordning om ersättning till tobaksgrossister och hos dem anställda per s. 1 i texten
- Rskr. 1916:253 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Majds proposition angående ytterligare anslag för gäldande av kostnader för införandet av statsmonopol ä tobakstil s. 14 i texten
- BevU 1916:48 Memorial, angående ersättning åt av utskottet vid handläggning av vissa ärenden anlitade biträden. s. 3 i texten
- BevU 1916:38 Betänkande, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ersättning till tobaksgrossister och hos dem anställda personer med anl s. 1 i texten