Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om ersättning till tobaksgrossister och hos dem anställda personer med anledning av införandet av statsmonopol å tobakstillverkningen i riket

1916-04-28 · 51 sidor, varav 46 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 46 av 51 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1916:227, Med förslag till förordning om ersättning till tobaksgrossister och hos dem anställda personer med anledning av införandet av statsmonopol å tobakstillverkningen i riket

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 227.

I

Nr 227.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag till

förordning om ersättning till tobaksgrossister och hos dem

anställda personer med anledning av införandet av statsmonopol

å tobakstillverkningen i riket; given Stockholms

slott den 28 april 1916.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över

iinansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till förordning om ersättning till tobaksgrossister

och hos dem anställda personer med anledning av införandet

av statsmonopol å tobakstillverkningen i riket.

De till ärendet hörande handlingar skola riksdagens vederbörande

utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all

kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Axel Vennersten.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 202 käft. (Nr 227.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 227.

Förslag

till

förordning om ersättning till tobaksgrossister och hos dem anställda personer

med anledning ay införandet av statsmonopol å tobakstillyerkningen i riket.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

Med anledning av införandet av statsmonopol å tobakstillverkningen

i riket skall det åligga staten att i enlighet med här nedan angivna

grunder

a) dels till den, vilken yrkesmässigt i gross idkar handel med

tobaksvaror såsom näring (tobaksgrossist), utgiva ersättning för förlorad

eller minskad näringsverksamhet,

b) dels ock utgiva ersättning för förlorad anställning inom grosshandeln

med tobaksvaror.

2 §•

1 mom. Bestämmandet av den ersättning, som staten enligt 1 §

skall utbetala, åligger särskilda kommissioner med den sammansättning

och befogenhet, som här nedan stadgas.

Dessa kommissioner skola utgöras av:

l:o) en centralkommission, gemensam för hela riket; och

2:o) lokala kommissioner.

Lokala kommissioner tillsättas för följande områden:

1) Stockholms stad;

2) Stockholms, Uppsala, Örebro, Västmanlands och Kopparbergs län;

3) Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar

och Gottlands län;

4) Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län;

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Muj.ts Nåd- Proposition IsV 227. 3

5) Hallands, Göteborgs och Holms, Älvsborgs, Skaraborgs och

Värmlands län; samt

6) Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens

län.

För varje av dessa områden tillsättes en kommission för handläggning

av frågor om ersättning åt tobaksgrossister och en kommission för handläggning

av frågor om ersättning för förlorad anställning inom grosshandeln

med tobaksvaror.

2 mom. Centralkommissionen utgöres av den centralkommission,

varom i förordningen den 15 december 1914 om vad iakttagas skall i

avseende å införande av statsmonopol å tobakstillverkningen i riket är

stadgat; skolande dock vid handläggning av ärenden, varom i förevarande

förordning stadgas, centralkommissionen erhålla följande ändrade sammansättning.

De ledamöter av centralkommissionen, vilka jämlikt 3 § 2 mom.

av förstnämnda förordning utsetts efter förslag av kommerskollegium,

skola vid handläggning av ärenden, varom i förevarande förordning stadgas,

avträda ur kommissionen. I deras ställe inträda i kommissionen tre

ledamöter, vilka jämte suppleanter för dem utses sålunda, att kommerskollegium,

efter hörande av för kollegium kända föreningar av tobaksgrossister

och inom grosshandeln med tobaksvaror anställda inom riket,

avgiver förslag å tolv personer, ägnade att företräda tobaksgrossisternas

och de inom grosshandeln med tobaksvaror anställdas intressen, varefter

Kungl. Maj:t bland de sålunda föreslagna utser tre ledamöter och tre

suppleanter.

Lokalkommission skall bestå av ordförande och två ledamöter.

Ordföranden utses av centralkommissionen. En ledamot utses av statskontoret.

Den andra ledamoten utses genom val av de ersättningssökande

inom den grupp, vars ersättningsfrågor kommissionen har att

handlägga; skolande vid sådant val de angående val i vissa fall av

ledamöter i sådana lokalkommissioner, som omförmälas i förordningen

den 15 december 1914 om vad iakttagas skall i avseende å införande

av statsmonopol å tobakstillverkningen i riket, meddelade bestämmelser

äga motsvarande tillämpning. Ordföranden och den av statskontoret utsedda

ledamoten skola vara gemensamma för samtliga lokalkommissioner.

Mot medlem av kommission gälla samma jäv, som i lagen om

skiljemän den 28 oktober 1887 äro stadgade beträffande jäv mot skiljeman.

3 inom. Lokalkommissionernas beslut skola underställas centralkommissionen

och, så fort ske kan, genom rekommenderat brev med allmänna

posten delgivas kronans ombud och vederbörande enskilda sakägare.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 227,

Over lokalkommissions beslut må av kronans ombud och av enskild

sakägare besvär kunna anföras hos centralkommissionen inom 20

dagar, räknat från det underrättelsen om beslutet blivit till vederbörande

avsänd.

4 mom. Centralkommissionen har till huvudsaklig uppgift att

efter provning av lokalkommissionernas beslut och däröver anförda besvär

slutligt fastställa ersättningsbelopp samt i övrigt träffa slutligt avgörande

angående ersättningsfrågor.

Centralkommissionens beslut skola, så fort ske kan, till Kungl.

Mapt ingivas och genom rekommenderat brev med allmänna posten

delgivas vederbörande enskilda sakägare.

Mot centralkommissionens beslut må klagan icke föras.

5 mom. Kronans rätt skall inför kommissionerna bevakas av ombud

som av Kungl. Maj: t förord nas.

. Enskild sakägare vare obetaget att vid behandlingen av hans ersättningsanspråk

inför kommissionerna siälv eller genom ombud bevaka

sin rätt.

''^.nva!''1 .som Sör anspråk på ersättning enligt denna förordning,

vare, för åtnjutande av rätt till dylik ersättning, skyldig att efter anmaning

tillhandahålla kommissionerna erforderliga handlingar och upp
^ln*nfar

ä.ve!1S0m atti där så finnes nödigt, på kallelse inställa sig

inför kommissionerna för att meddela muntliga upplysningar.

Havä flera självständig del i ledningen av affärsföretag, som i

denna förordning avses, åligga nu nämnda skyldigheter envar av dem.

Kommission äger att i mån av behov tillkalla eller rådfråga

sakkunniga personer; dock må dessa ej deltaga i kommissionens beslut.

Kostnaden för kommissionernas arbete bestrides av statsverket.

6 mom. ° För kommissionerna skola de närmare föreskrifter, vilka

utfardats angående de i förordningen den 15 december 1914 om vad

iakttagas skall i avseende å införande av statsmonopol å tobakstillverknmgen

i riket omförmälda kommissionernas verksamhet, i tillämpliga

delar lända till efterrättelse.

3 §•

. 1 mom- Envar, som gör anspråk på ersättning enligt denna förordning,

åligger att inom 60 dagar efter förordningens ikraftträdande

ti.l centralkommissionen härom ingiva skriftlig anmälan enligt av centralkommissionen

fastställt formulär, vid äventyr att eljest icke ifrågakomma

till dylik förmån.

2 mom. Tobaksgrossist åligger därjämte vid enahanda äventyr

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227. 5

att till centralkommissionen inom samma tid, såvida icke kommissionen

medgivit uppskov, insända sina handelsböcker för åren 1912 1914 jämte

fakturor och verifikationer, ägnade att bestyrka lians inköp och försäljning

av tobaksvaror under sagda år.

3 mom. Envar, som gör anspråk på ersättning enligt 6 §, åligger

utöver vad i 1 mom. sägs och vid äventyr, som där stadgas, att till

centralkommissionen inom samma tid, enligt formulär, som av centralkommissionen

fastställts, ingiva dels till aktiebolaget svenska tobaksmonopolet

ställd ansökan om anställning hos bolaget, dels ock på heder

och samvete avgiven förklaring, att han efter utgången av maj månad

1915 på grund av indragning av utav honom innehavd befattning hos

tobaksgrossist i och för dennes grosshandel med tobaksvaror eller nedläggande

av sagda handel förlorat anställning hos tobaksgrossisten eller

att han på grund av förestående indragning av sådan befattning eller

nedläggande av grosshandeln med tobaksvaror uppsagts att lämna anställning

hos tobaksgrossisten senast med utgången av år 1916 eller, i

fråga om affärsledare, 1917, ävensom att han icke själv sökt utverka

avskedandet eller uppsägningen och icke erhållit löfte om anställningens

framtida återfående; skolande de i sagda förklaring innefattade uppgifter

vara till riktigheten vitsordade genom intyg av tobaksgrossisten.

4 mom. Vad il mom. är stadgat ävensom vad i 3 inom. är

föreskrivet rörande avgivande av förklaring jämte intyg skall jämväi

äga tillämpning på den, som vill bevara den i 6 § 2 mom. d) för visst

fall stadgade rätt att framdeles åtnjuta ersättning för förlorad anställning;

och har kommissionen, när dylik anmälan göres, att bestämma

det belopp, med vilket full ersättning i sådant fall skall utgå.

4 §•

1 mom. Å ersättningsbelopp, som av centralkommissionen fastställts,

erlägger staten fem procent ränta, räknat från och med dagen

för denna förordnings ikraftträdande till utbetalningsdagen; dock att å

ersättningsbelopp, varom i 6 § 2 mom. d) förmäles, ränta beräknas

från och med den dag, den ersättningsberättigade skildes från sin anställning

hos aktiebolaget svenska tobaksmonopolet.

2 mom. Utbetalning av fastställda ersättningsbelopp äger rum i

den ordning, som stadgats i fråga om de enligt förordningen den 15

december 1914 om vad iakttagas skall i avseende å införande av statsmonopol

å tobakstillverkningen i riket utgående ersättningsbelopp.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.

5 §•

1 mom. Ersättning skall tillkomma tobaksgrossist under följande

villkor:

a) att lian utövar den verksamhet, som här avses, vid tiden för

denna förordnings ikraftträdande samt utövat densamma under de fyra

närmaste kalenderåren därförut;

b) att han vid tiden för denna förordnings ikraftträdande är svensk

medborgare;

c) att han före den slutliga prövningen av hans ersättningsanspråk

icke erhållit anställning hos aktiebolaget svenska tobaksmonopolet; samt

d) att han i medeltal under åren 1912—1914 inom riket för egen

räkning (icke såsom kommissionär eller agent) idkat försäljning i gross

av svenska tobaksvaror, som av annan tillverkats, eller av utländska

tobaksvaror, som av annan importerats, eller idkat försäljning av cigarrer

och cigarrcigarretter, som av honom direkt från utlandet importerats,

till värde av tillhopa minst 25 procent av värdet av hela hans varuförsäljning

under samma tid.

2 mom. Till grund för beräkning av ersättningen till tobaksgrossist

för förlorad eller minskad handel med svenska tobaksvaror, som

av annan tillverkats, och utländska tobaksvaror, som av annan importerats,

lägges hans årliga medelomsättning i gross av sådana varor under

åren 1912—1914, beräknad efter försäljningspris (medelårsomsättningen);

skolande ersättningen utgå

a) till tobaksgrossist, vilkens försäljning av sådana tobaksvaror

^PPS&ti till minst 75 procent av värdet av hela hans varuförsäljning,

med ett belopp motsvarande 20 procent av medelårsomsättningen;

b) till tobaksgrossist, vilkens försäljning av sådana tobaksvaror

uPP£?ått minst 50 men icke till 75 procent av värdet av hela hans

varuförsäljning, med ett belopp motsvarande 15 procent av medelårsomsättningen;

samt

c) till tobaksgrossist, vilkens försäljning av sådana tobaksvaror

understiger 50 procent av värdet av hela hans varuförsäljning, med ett

belopp motsvarande 10 procent av medelårsomsättningen.

3 mom. Tobaksgrossist, som idkat import av utländska cigarrer

och cigarrcigarretter och icke för minskad sådan import erhållit ersättning

jämlikt förordningen den 15 december 1914 om vad iakttagas

skall i avseende å införande av statsmonopol å tobakstillverkningen

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Ma j ds Nåd. Proposition Nr 227.

i riket, skall, där lian uppfyller de i 1 mom. här ovan stadgade villkor

och därjämte idkat verksamhet, som här avses, från och med den 1

januari 1911, äga för minskad sådan import uppbära ersättning med ett

belopp, motsvarande en tiondedel av hans omsättning i medeltal av

direkt importerade cigarrer och cigarrcigarretter under åren 1912—1914,

beräknad efter inköpspris; skolande i inköpspriset inräknas tull, frakt

och andra med importen förbundna kostnader.

4 mom. I fråga om tobaksgrossist, som i 2 mom. avses, må kommissionerna

kunna öka eller minska det enligt sagda moment beräknade

ersättningsbeloppet med högst en fjärdedel, allteftersom med hänsyn till

den handelsvinst, hans försäljning av tobaksvaror prövas hava givit,

tobaksgrossistens ålder, verksamhetstid i yrket och utsikter till framtida

försörjning eller andra sig företeende omständigheter hans av tobaksmonopolets

införande föranledda förlust kan antagas komma att för

honom bliva särskilt kännbar eller av jämförelsevis ringa betydelse.

Sådan minskning av ersättningsbelopp, som nyss sagts, må, där

tobaksgrossist icke själv utövat ledningen av sin rörelse och sådan

ledning utövats av anställd (affärsledare), med hänsyn till den särskilda

kostnad, varmed rörelsen härigenom belastats, kunna äga rum med högst

hälften av det enligt 2 inom. beräknade ersättningsbeloppet.

6 §•

1 mom. Personlig ersättning skall tillkomma

1) affärsledare, vilken

a) vid utgången av maj månad 1915 var stadigvarande anställd

hos tobaksgrossist, som i 5 § 2 mom. a) eller b) avses, samt därefter

före utgången av den i 3 § 1 mom. stadgade ansökningstid antingen på

grund av indragning av den utav honom innehavda befattningen hos

tobaksgrossisten förlorat anställning hos denne eller på grund av förestående

indragning av befattningen uppsagts att lämna anställning'' hos

tobaksgrossisten senast med utgången av år 1917; eller

b) vid utgången av maj månad 1915 var stadigvarande anställd

hos annan än i 5 § 2 mom. a) eller b) avsedd tobaksgrossist, vilken under

år 1914 inom riket för egen räkning idkat försäljning i gross av tobaksvaror,

som av annan tillverkats, till värde av tillhopa minst 50 procent

av värdet av hela hans varuförsäljning under samma tid, därest affärsledaren

efter år 1914 men före utgången av den i 3 § 1 mom. stadgade

ansökningstid antingen på grund av tobaksgrossistens nedläggande av

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 227.

grosshandeln med tobaksvaror förlorat anställning- hos honom eller på

grund av förestående nedläggande av sagda handel uppsagts att lämna

anställning hos tobaksgrossisten senast med utgången av år 1917; samt

2) handelsresande, platsförsäljare eller annan person, vilken

a) vid utgången av maj månad 1915 var i och för hans handel i

gross med tobaksvaror stadigvarande anställd hos tobaksgrossist, som i

5 § 2 mom. avses, och därefter före utgången av den i 3 § 1 mom.

stadgade ansökningstid antingen på grund av indragning av den utav

honom innehavda befattningen hos tobaksgrossisten förlorat anställning

hos denne eller på grund av förestående indragning av befattningen

uppsagts att lämna anställning hos tobaksgrossisten senast med utgången

av år 1916; eller

b) vid utgången av maj månad 1915 var i och för hans handel i

gross med tobaksvaror stadigvarande anställd hos annan än i 5 § 2

mom. avsedd tobaksgrossist, vilken under år 1914 inom riket för egen

räkning idkat försäljning i gross av tobaksvaror, som av annan tillverkats,

till värde av tillhopa minst 25 procent av värdet av hela hans

varuförsäljning under samma tid, därest den anställde efter maj månad

1915 men före utgången av den i 3 § 1 mom. stadgade ansökningstid

antingen på grund av tobaksgrossistens nedläggande av grosshandeln

med tobaksvaror förlorat anställning hos honom eller på grund av

förestående nedläggande av sagda handel uppsagts att lämna anställning

hos tobaksgrossisten senast med utgången av år 1916.

2 mom. Såsom villkor för erhållande av dylik ersättning gäller:

a) att personen vid denna förordnings ikraftträdande är svensk

medborgare;

b) att personen vid denna förordnings ikraftträdande uppnått minst

21 års ålder;

c) att personens inkomst av arbete under åren 1912—1915 uteslutande

eller till väsentlig del härflutit av inom riket innehavd sådan

anställning, som i 1 mom. avses, eller utövad verksamhet såsom tobaksgrossist

eller verksamhet, som i 9 § 1 mom. av förordningen den 15

december 1914 om vad iakttagas skall i avseende å införande av statsmonopol

å tobakstillverkningen i riket sägs; samt

d) att personen före den slutliga prövningen av hans ersättningsanspråk

icke erhållit och icke kunnat erhålla någorlunda motsvarande

anställning hos aktiebolaget svenska tobaksmonopolet att tillträdas senast

vid ingången av år 1917 eller, i fråga om affärsledare, 1918; dock att

den, som erhållit anställning hos aktiebolaget svenska tobaksmonopolet,

skall äga utbekomma hela det av centralkommissionen fastställda ersätt
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.

ningsbeloppet, därest han inom två år från tiden för denna förordnings

ikraftträdande blivit utan eget förvållande skild från anställningen, samt

tre fjärdedelar av samma belopp, därest han inom fem år från nämnda

tid blivit utan eget förvållande från anställningeu skild.

3 mom. Ersättningen utgår, på sätt här nedan sägs, med vissa

gånger medeltalet av den vederbörligen styrkta årsinkomst (medelårsinkomst)i,

vilken för åren 1914 och 1915 eller, i fråga om person, som

under tiden 1 juni — 31 december 1915 förlorat anställning inom grosshandeln

med tobaksvaror, för åren 1913 och 1914 verkligen åtnjutits.

Härvid tages ej hänsyn till sådan förbättring av avlöningsvillkoren,

vilken inträtt efter år 1913, för så vitt ej giltiga skäl för dylik förbättring

prövas hava förelegat.

4 mom. Till de i 1 mom. omförmälda affärsledare, handelsresande

och platsförsäljare utgår ersättning med belopp motsvarande en halv

medelårsinkomst för den verksamhetstid, som omfattar tiden från och

med år 1912. För varje tidigare helt verksamhetsår ökas ersättningen

med en femtedels medelårsinkomst, dock endast i den mån varje sådant

verksamhetsår motsvaras av två ersättningstagarens levnadsår utöver

fyllda 21 år. Ersättningen må icke i något fall utgå med högre belopp

än fyra gånger medelårsinkomsten.

5 mom. Till de i 1 mom.* omförmälda andra anställda än affärsledare,

handelsresande och platsförsäljare utgår ersättning med en halv

medelårsinkomst, beräknad på sätt i 3 mom. angivits.

6 mom. Centralkommissionen må, när särskilda omständigheter

därtill föranleda och den ersättningsberättigade det medgiver, förordna,

att ersättning, varom i denna paragraf förmäles, skall, ökad med tio

procent, i stället för att till ersättningstagaren på en gång utbetalas,

tillgodokomma honom i form av livränta.

7 §•

Anställd, som i 6 § sägs, må, sedan hans ersättningsanspråk prövats

av vederbörande lokalkommission, äga att på därom framställd begäran

hos statskontoret av statsmedel såsom förskott uppbära tjugu procent

av det kapitalbelopp utan ränta, vartill lokalkommissionen bestämt ersättningen;

dock att förskottsbeloppet ej må i något fall överstiga femhundra

kronor, allt under förutsättning

att lokalkommissionens beslut varit enhälligt i fråga om det ersättningsbelopp,

varå förskott skall beräknas,

att vederbörande kronoombud förklarat sig intet hava att erinra

mot förskottsbeloppets utbetalande samt

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 saml. 202 höft. (Nr 227.)

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.

att sökanden styrker, att lian icke erhållit och icke kunnat erhålla

någorlunda motsvarande anställning hos aktiebolaget svenska tobaksmonopolet

att tillträdas senast vid ingången av år 1917 eller, i fråga

om affärsledare, 1918; åliggande det statskontoret, där tvekan uppstår,

huruvida det kan anses styrkt, att sökanden icke erhållit och icke kunnat

erhålla sådan anställning, som nyss sagts, att underställa frågan centralkommissionen,

som äger avgöra, om förskott bör utgå eller ej.

8 §•

1 mom. Har någon, vilken inom riket för egen räkning (icke

såsom kommissionär eller agent) idkat försäljning i gross av svenska

tobaksvaror, som av annan tillverkats, eller av utländska tobaksvaror,

som av annan importerats, eller vilken varit anställd hos tobaksgrossist

i och för hans handel i gross med tobaksvaror, med anledning av införandet

av statsmonopol å tobakstillverkningen i riket förlorat sådan

sysselsättning eller anställning och är han ej enligt här ovan angivna

regler berättigad till ersättning härför, må, där skälig anledning är att

antaga, att han till följd härav kommer att sakna utväg att sig försörja,

skäligt understöd av härtill anslagna medel kunna med visst belopp för

en gång honom tilldelas. På centralkommissionen ankommer att bestämma,

huruvida tillerkänt belopp skall åt understödstagaren utbetalas

eller honom tillgodokomma i form av livränta på sätt i 6 § 6 mom. är

stadgat.

2 mom. Hen, som på grund av ålder, sjukdom, lyte eller annan

omständighet anses äga särskild svårighet att förskaffa sig uppehälle,

må kunna, ändå att ersättning enligt 5 eller 6 § till honom utgår, tilldelas

understöd, varom i 1 mom. sägs.

3 mom. Vill någon komma i åtnjutande av understöd, varom här

ovan är stadgat, ingive ansökan härom till centralkommissionen inom

tre månader från denna förordnings ikraftträdande; dock att den, som

anmält anspråk på ersättning enligt 5 eller 6 §, äger tid att ingiva

ansökan om understöd, intill dess en månad förflutit, sedan underrättelse

om centralkommissionens beslut i ersättningsfrågan blivit till honom

avsänd.

9 §•

Har någon i förklaring eller intyg, som i 3 § 3 mom. sägs, mot

bättre vetande lämnat oriktig uppgift, böte från och med tjugufem till

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kunrjl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.

och med ettusen kronor. Om genom den oriktiga uppgiften föranletts,

att ersättning utgått till någon, som icke bort erhålla sådan, må böterna

kunna förhöjas utöver sistnämnda belopp, dock högst med beloppet av

ersättniugen, och vare därjämte den, som uppburit sådan ersättning,

pliktig att återbära densamma. Straff, som nu är stadgat, må ej tillämpas,

där förseelsen enligt allmänna strafflagen bör beläggas med strängare

straff.

Böter, som enligt vad ovan stadgats ådömas, tillfalla kronan. Saknas

tillgång till fulla gäldandet av böter, skall förvandling ske efter allmänna

strafflagen.

Förseelse, varom ovan sägs, är föremål för allmänt åtal, vilket

anhängiggöres vid allmän domstol.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli IDIG.

opaginerad Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:t$ Nåd. Proposition Nr 227.

Historik.

1909 Ars kornmitterade.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 28 april 1916.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern HAMMARSKJÖLD,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,

Statsråden: Hasselrot,

von Sydow,

friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Chefen för finansdepartementet statsrådet Vennersten anförde:

Jämlikt erhållet bemyndigande uppdrog jag den 7 december 1915

åt tillkallade sakkunniga att verkställa utredning av frågan om ersättning

åt tobaksgrossister och deras personal med anledning av tobaksmonopolets

införande. Sedan de sakkunniga avgivit förslag i frågan

samt detta förslag varit föremål för granskning av kommerskollegium,

tobakscentralkommissionen och styrelsen för aktiebolaget svenska tobaksmonopolet,

hava inom finansdepartementet vissa ändringar och jämkningar

vidtagits i detsamma; och anhåller jag nu att för Eders Kungl. Maj:t få

anmäla förslaget.

Till en början anser jag mig därvid böra erinra om frågans förhistoria.

1909 års tobaksskattekommitterade utgingo, enligt vad det av dem

avgivna betänkande utvisar, från den grundsatsen, att den fria handeln

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.

med tobaksvaror efter monopolets införande fortfarande skulle äga bestånd.

Vad särskilt angår grosshandeln uttalade kommitterade, att i

den mån mellanhänder visade sig behövliga mellan monopolet och minuthandlarna,

dylika skulle äga att fritt utöva sin verksamhet, medan å

andra sidan minuthandlarna skulle kunna göra sina inköp direkt från

monopolet. Vad monopolet emellertid såväl i statens som i allmänhetens

intresse måste tillse vore, att tillgången på tobaksvaror bleve i möjligaste

mån jämn och likformig över hela landet, och borde detta krav kunna

lämpligen tillgodoses därigenom, att monopolet å skilda orter hölle tillräckligt

antal fabrikslager och depåer, från vilka återförsäljarna lätt

kunde fylla sitt behov av varor.

Det vid 1914 års senare riksdag av Kungl. Magt framlagda förslaget

till monopollagstiftning intog jämväl ovan refererade ståndpunkt;

bestämmelser om ersättning till tobakshandlandena eller hos dem anställd

personal funnos till följd härav icke upptagna i förslaget. Med anledning

av framställda farhågor för att monopolbolaget kunde komma att

utnyttja sin maktställning gentemot handelsidkarna så, att dessas vinstmöjligheter

bleve väsentligt avkortade, anfördes i departementschefens

motivering, att korrektiv mot sådana missförhållanden torde ligga i det

sätt, varpå bolagets styrelse enligt förslaget skulle vara sammansatt.

Motionsledes framfördes emellertid vid nämnda riksdag förslag om

ersättning till handelsidkare och hos dem anställda med anledning av

tobaksmonopolets införande. Det särskilda utskott, vilket tillsatts för

behandlingen av det kungl. förslaget till monopollagstiftning och därmed

sammanhängande frågor, biträdde i huvudsak den i förslaget intagna

ståndpunkten i förevarande avseende, dock med den modifikation, att

möjlighet till viss ersättning för tilläventyrs minskad näringsverksamhet

föreslogs skola beredas dels sådana handlande, vilkas affärer uteslutande

eller till huvudsaklig del varit baserade på import av utländska cigarrer

och cigarrcigarretter, dels ock råtobakshandlande, vilkas inkomst till

väsentlig del härflutit av handel med råtobak. Härjämte ansåg sig utskottet,

som förutsåg, att jämväl övriga handlande kunde få sin ställning i viss

mån påverkad av tobaksindustriens monopolisering, böra föreslå riksdagen

att hos Kungl. Maj:t anhålla om åläggande för de av Kungl.

Maj:t utsedda ledamöterna i bolagets styrelse att, i vad på dem ankomme,

tillse bland annat, att sådana försäljningsförmåner lämnades återförsäljare,

att dessa i vad på monopolbolaget berodde och med hänsyn till

rådande förhållanden inom tobakshandeln ägde möjlighet att förvärva

skälig inkomst av sin rörelse. Utskottets förslag uti ifrågavarande avseenden

blevo, med någon ändring beträffande ersättningen till import
-

Förslag vid

1914 års

riksdag.

s. 14 Kontrollera mot PDF

Förslag vid

1915 års

riksdag.

14 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 227.

handlandena, av riksdagen godkända. Ett åläggande av beskaffenhet,

som nyss nämnts, inflöt härefter i den av Kungl. Maj:t den 26 februari

1915 utfärdade instruktionen för de statsvalda ledamöterna i monopolbolagets

styrelse.

Vid 1915 års riksdag väcktes i båda kamrarna motioner i ersättningsfrågan,

vilka åberopade en dem bifogad promemoria rörande krav,

som i sådant avseende framställdes från »ett större antal tobaksfabrikanter,

tobaksengrossister samt handelsresande och andra i tobaksnäringen anställda».

Beträffande importen framhölls, att densamma sannolikt måste

vid monopolets införande nedläggas, vadan den medgivna ersättningen

i fråga om cigarrer och cigarrcigarretter vore alldeles för ringa, ävensom

att det vore obilligt, att ingen ersättning lämnats för cigarrettimporten.

Rörande grosshandeln i övrigt med tobaksvaror framfördes olika skäl

för att densamma genom monopolets tillkomst bleve ur nationalekonomisk

synpunkt onödig och oberättigad; för monopolbolaget bleve även dess

bibehållande alldeles lör kostsamt. Staten borde därför på ersättningsvägen

göra sig fri från varje förpliktelse gentemot grossisterna: de av

dessa, som så önskade, borde hava rätt till inlösen av sin rörelse, till

de övriga, som icke antoges såsom monopolets återförsäljare, borde

ersättning utgå för minskad inkomst.

Bevillningsutskottet, som behandlade motionerna, erinrade bland

annat, att de skäl, som av motionärerna framställts eller åberopats, åtminstone

i allt väsentligt varit föremål för prövning vid föregående

riksdag samt att sedan dess inga nya omständigheter tillkommit, vilka

kunde anses hava rubbat de förutsättningar, från vilka sistnämnda riksdag

utgått vid fattandet av beslut i ämnet. Vidare uttrycktes den förvissningen,

att Kungl. Maj:t, därest under ersättningskommissionernas

verksamhet ett eller annat fåll skulle yppa sig, då billighet och rättvisa

icke syntes kunna med stöd av gällande bestämmelser behörigen tillgodoses

och på grund härav statens mellankomst kunde finnas önskvärd,

icke skulle underlåta att hos riksdagen göra den framställning, som

härav kunde föranledas. Utskottet hemställde, att motionerna icke måtte

föranleda till någon riksdagens åtgärd. Denna hemställan, mot vilken

ett stort antal ledamöter reserverat sig, bifölls av andra kammaren;

första kammaren anslöt sig däremot till en av reservationerna, vilken

avsåg utvidgning av det centralkommissionen givna uppdrag därhän,

att densamma finge förberedelsevis till prövning upptaga ersättningsrespektive

understödsanspråk, vilka tilläventyrs ej blivit tillgodosedda

genom 1914 års riksdagsbeslut. Till följd av kamrarnas skiljaktiga beslut

hade frågan alltså förfallit.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.

Vid ungefärligen samma tid, som förevarande fråga behandlades i

bevillningsutskottet, ingåvos till Kungl. Maj:t från ett stort antal personer

med uppgiven anställning bos tobaksgrossistfirmor underdåniga

framställningar om gottgörelse för lidna förluster med anledning av

monopolets tillkomst. Till stöd för sin hemställan anförde sökandena,

att, då efter tobaksmonopolets genomförande det vore osannolikt, att

deras principaler kunde fortsätta med sina affärer, dessa redan börjat

inrätta sig med tanke på blivande avveckling och uppsagt hos dem anställda

till den 1 juni eller 1 juli 1915. De, som ännu icke blivit uppsagda

från sina anställningar, väntade att bliva det under den närmaste

tiden. Med hänsyn till den motsedda svårigheten för sökandena att

erhålla anställning i andra yrken tedde sig framtiden för dem synnerligen

hotande.

Anmodade avgiva yttrande över dessa framställningar anförde Yttrande av

tobaksskattekommitterade i ett yttrande av den 31 mars, bland annat,

att den av statsmakterna vidtagna begränsningen av ersättningsrätten rade den

varit beroende därpå, att handlandena och därmed även deras personal 31 mars 191°- ansetts komma att äga möjlighet att jämväl efter monopolets införande

utöva sin verksamhet i ungefärligen samma utsträckning som förut, att,

såvitt kommitterade hade sig bekant, ditintills icke heller inträffat något,

som gåve anledning frångå den av statsmakterna uti ifrågavarande hänseende

intagna ståndpunkten, samt att på grund härav och då det av

sökandena uppgivna förhållandet, att en del hos tobaksgrossister anställd

personal blivit uppsagd från sina anställningar, icke i och för sig

borde kunna anses utgöra något som helst bevis för att tobaksgrossisternas

näringsverksamhet genom monopolets införande omöjliggjorts,

kommitterade ansåge sig böra hemställa, att den ifrågavarande framställningen

— såsom i varje fall för tidigt väckt — åtminstone icke för

det dåvarande måtte föranleda någon Kungl. Majrts åtgärd.

Snart skulle emellertid frågan komma i ett annat läge. Under

behandling i bevillningsutskottet av en kungl. proposition med förslag

till ändrad lydelse av 18 § i förordningen den 15 december 1914 angående

statsmonopol å tobakstillverkningen i riket, vilken proposition

åsyftade höjning av tobaksskatten, hade utskottet berett styrelsen för

aktiebolaget svenska tobaksmonopolet tillfälle att meddela utskottet

upplysning i visst avseende. I eu med anledning härav den 29 april

till utskottet avlåten skrivelse framhöll styrelsen bland annat, att den Yttrande av

marginal, som efter den i propositionen föreslagna skatteförhöjningen aktiebolaget

skulle vara disponibel för beredande av rabatter åt återförsäljare, vore svenska

synnerligen knapp samt icke torde förslå till annat än en något så poiet1

april 1915.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Framställ,

ningar från

enskilda

underår 1915.

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Kr 227.

när tillfredsställande rabatt åt detaljisterna, medan däremot grossisterna

icke ur sagda marginal torde kunna beredas sådana försäljningsförmåner,

att deras verksamhet bleve ekonomiskt möjlig. Förutsättningen

för att styrelsen skulle kunna tillstyrka skatteförhöjningen vore sålunda,

att monopolbolaget befriades från skyldigheten att lämna särskilda

grossistrabatter, något som torde medföra den konsekvensen,

att de i grosshandeln med tobaksvaror sysselsatta personerna bereddes

ersättning för förlorad näringsverksamhet. Alldeles oavsett den föreslagna

skatteförhöjningen framstode för övrigt detta enligt stvrelsens

mening ur synpunkten av en affärsmässig och rationell skötsel av bolagets

varudistribution såsom i hög grad lämpligt och önskligt. Även

om grossisterna bibehölles, torde bolaget nämligen för distributionen av

sina varor icke kunna undvara distriktskontor i olika landsdelar, vilket

torde hava till följd att grossisterna åtminstone till största delen komme

att bliva överflödiga såsom mellanhänder mellan bolaget och detaljisterna.

Da styrelsen vore av den uppfattningen, att den extrakostnad, som

genom grossisternas bibehållande skulle förorsakas bolaget, på mycket

kort tid komme att. överstiga den ersättning för minskad näringsverksamhet,

som grossisterna, i händelse de nödgades upphöra med sin

rörelse, skäligen kunde göra anspråk på för sig och sin personal, ansåge

sig styrelsen, huru än riksdagen komme att ställa sig till Kungl.

Maj:ts proposition om skatteförhöjning, icke kunna underlåta att vidtaga

de åtgärder, som på styrelsen kunde ankomma, för att grossisternas

verksamhet inom tobaksbranschen måtte bliva vederbörligen avvecklad;

och hade styrelsen för avsikt att efter bolagsstämmans hörande

snarast möjligt hos Kungl. Maj:t göra framställning i dylikt syfte.

Till Kungl. Maj:t hava senare under år 1915 vid skilda tillfällen

ingivits underdåniga framställningar i ersättningsfrågan från tobaksgrossister

och i grosshandeln med tobaksvaror anställda. Sålunda har

föreningen Sveriges kolonialvaru-engrossister hemställt om vidtagande

av sådana åtgärder, att grosshandeln med tobak och tobaksvaror måtte

bliva till sitt framtida bestånd betryggad eller att, därest nämnda handel

ansåges icke vidare böra förekomma, grossisterna måtte tillerkännas

skälig ersättning för det intrång i deras näring, de då skulle komma

att lida. Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare har i

underdånig skrivelse instämt i föreningens framställning. — Sveriges

allmänna handelsförening har i underdånig skrivelse under uttalande

bland annat av den meningen, att de av monopolbolaget tobaksgrossisterna

erbjudna rabatterna vore alldeles otillräckliga samt att grosshandeln

med tobaksvaror på sådana villkor bleve praktiskt taget, omöjlig,

hemställt, att Kungl. Maj:t ville taga initiativet till avhjälpande av de

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kung!. Maj ds Nåd. Proposition Nr 227.

påpekade missförhållandena vare sig- genom att bereda nämnda handel

skäliga villkor eller genom ersättning åt de personer, som sålunda

vållades ekonomisk förlust. — Stockholms tobaksengrossistförening har

under åberopande av enahanda grunder jämväl inkommit med underdånig

framställning om ersättning till tobaksgrossisterna för förlorad

verksamhet. Liknande framställningar hava ingått från enskilda tobaksgrossister

och i tobaksgrosshaudeln anställda personer.

Över en av dessa framställningar anmodades styrelsen för aktiebolaget

svenska tobaksmonopolet att avgiva yttrande. I detta yttrande,

avgivet den 11 oktober 1915, anförde styrelsen, efter att hava i korthet

erinrat om frågans tidigare utvecklingsskeden samt om det förut berörda

åläggande, som influtit i instruktionen för de stats valda ledamöterna

i bolagets styrelse, bland annat följande:

»På grund av sagda åläggande ansåg sig styrelsen vid bestämmandet

av rabattförmånerna för återförsäljare av bolagets varor icke

kunna underlåta att även bevilja engrossister, vilka för sin utkomst vore

beroende av engroshandeln med tobaksvaror, dylika förmåner, uppgående

till 3 å 4 procent utöver detaljistrabatterna; och hava i enlighet härmed

i ett stort antal fall uppgörelser träffats med engrossister, varigenom

dessa tillsvidare tillförsäkrats dylik särskild grossistrabatt för försäljningav

monopolets varor.

Redan på ett mycket tidigt stadium av bolagets verksamhet stod

emellertid klart för styrelsen, att en stor del av engrossisterna, med den

ställning, som bolaget intager, skulle bliva överflödiga såsom mellanhänder

mellan bolaget och detaljisterna. Det visade sig nämligen, att

bolaget för sin varudistribution icke kunde undvara tobakskontor i de

olika landsdelarna, avsedda att från de inom skilda delar av riket belägna

fabrikerna mottaga de för distriktet behövliga tobaksvanorna och

sedermera expediera desamma till kunderna.

Inom den förutvarande tobaksindustrien hade — om man bortser

från aktiebolaget förenade svenska tobaksfabrikör, som jämväl funnit

sig föranlåtet att använda sig av distriktskontor — varudistributionen

till detaljisterna skett dels direkt från respektive fabriker, dels ock i

ungefärligen lika stor omfattning genom engrossister såsom mellanhänder.

Sedan tobaksfabrikationen numera koncentrerats inom ett fåtal

fabriker, från vilka varorna spridas över hela riket, skulle emellertid,

därest man fortfarande ville i någon mera betydande omfattning direkt

från fabrikerna utskicka varorna i smärre partier till de olika detaljisterna

inom skilda delar av landet, fraktkostnaderna komma att bliva oproportionerligt

höga och hela distributionen sålunda ställa sig oekonomisk.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 202 höft. (Nr 227.) 3

Yttrande av

styrelsen för

aktiebolaget

svenska

tobaksmonopolet

den

11 oktober

1915.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 227.

För vinnande av besparing i fraktkostnader bär det därför ansetts nödvändigt

att ordna distributionen så, att varorna från de olika fabrikerna

kunna i större partier försändas till centralt belägna orter, därifrån

expeditionen i smärre partier sedermera kan ske till de inom en viss

rayon boende detaljisterna. Detta lärer endast kunna ske antingen så,

att man låter hela distributionen förmedlas genom ett icke alltför stort

antal engrossister, eller så, att man på sätt ovan antytts upprättar

tobakskontor i de olika landsdelarna. Att låta engrossisterna övertaga

kela varudistributionen skulle emellertid medföra högst väsentligt ökade

iörsäljningskostnader, enär för sådant fall den särskilda engrossistrabatten,

vilken, i procent av priskurantpriset räknat, betydligt överstiger

vad som behöver påläggas varorna för täckande av kostnaderna

lör tobakskontoren, skulle komma att utgå å hela den inhemska tillverkningen

av tobaksvaror i stället för såsom förut endast å en del av

samma tillverkning. Styrelsen har därför ansett sig böra välja utvägen

att låta varudistributionen förmedlas genom tobakskontor; och hava

sådana tills dato upprättats å följande platser, nämligen Malmö, Karlskrona,

Visby, Jönköping, Göteborg, Norrköping, Stockholm, Arvika,

Gävle, Hudiksvall, Östersund och Luleå.

Vid sådant förhållande hava, såsom redan antytts, engrossisterna

till stor del blivit överflödiga. Den del av varudistributionen, som nu

mot eu extra rabatt av 3 å 4 procent förmedlas genom engrossister,

skulle nämligen utan nämnvärd ökning i bolagets nuvarande kostnader

för tobakskontoren kunna övertagas av dessa. Att det under sådana

omständigheter icke kan vara förenligt med en rationell och ekonomisk

skötsel av bolagets verksamhet att bibehålla engrossisterna ligger i

öppen dag. Efter upprättandet av tobakskontoren utgör den särskilda

engrossistrabatten en extra kostnad — och en mycket betydande dylik

kostnad — som icke medför tillnärmelsevis motsvarande nytta i distributionsavseende.

Tvärtom torde det vara ovedersägligt, att ett rationellt

organiserande av bolagets varudistribution lättast låter sig genomföra,

därest detaljisterna förses med varor direkt från tobakskontoren utan

anlitande av mellanhänder.»

Efter en erinran om vad styrelsen anfört i sin ovan refererade

skrivelse till bevillningsutskottet vid 1915 års riksdag, fortsätter styrelsen:

»Under den gångna tiden av bolagets verksamhet hava de farhågor,

som styi''elsen redan tidigt hyste för att ett bibehållande av

engrossistverksamheten i dess förutvarande omfattning för bolaget skulle

ställa sig oekonomiskt och opraktiskt, till fullo bekräftats. Även för

engrossisterna själva, åtminstone de egentliga tobaksengrossisterna, torde

opaginerad Kontrollera mot PDF

1!)

Kuncjl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 227.

det framstå såsom i hög grad ensidigt, att ändring vinnes i det nuvarande

Läget, ty ehuru de av bolaget beviljade engrossistrabatterna

vida överstiga vad som ur affärsmässig synpunkt vore betingat, påstås

av engrossisterna, att de äro i allra knappaste laget för att, såsom det

heter i Ivungl. Maj:ts instruktion för de statsvalda styrelseledamöterna,

bereda engrossisterna »skälig inkomst» av deras rörelse.

Under sådana omständigheter anser sig styrelsen böra på det

livligaste tillstyrka, att åtgärder vidtagas för avlösning av tobaksengrossisternas

verksamhet.

I vilken omfattning och efter vilka grunder eu dylik avlösning

bör ske torde väl komma att överlämnas åt särskilt tillkallade sakkunniga

att utreda. Så mycket torde emellertid ligga i öppen dag, att avlösningen

i främsta rummet bör omfatta sådana engrossister, som driva sin verksamhet

å orter, där bolaget har tobakskon tor. Över huvudtaget förhåller

det sig nog så, att alla de egentliga tobaksengrossisterna, d. v. s.

de, som uteslutande eller till huvudsaklig del hava sin omsättning i

tobaksvaror, genom monopolets införande blivit överflödiggjorda och

sålunda genom skälig ersättning böra beredas tillfälle att upphöra med

sin verksamhet. Annorlunda ställer sig saken med sådana engrossister,

som föra tobaksvaror endast såsom biartikel; några berättigade ersättningskrav

torde av dessa icke kunna framställas, så mycket mindre som

monopolet för sin distribution å landsbygden fortfarande torde vara i

behov av deras medverkan och sålunda lärer komma att lämna dem

skäliga rabatter. Mellan dessa båda huvudgrupper finnes ett mindre

antal engrossister, som med hänsyn till storleken av sin omsättning i

tobaksvaror svårligen kunna hänföras till vare sig den ena eller andra

gruppen; huru deras ersättningsfråga skall ordnas, torde emellertid här

icke vara platsen att ingå på.

Till stöd för en blivande utredning i ämnet torde bl. a. kunna

användas ett av styrelsen insamlat ganska omfattande statistiskt primärmaterial,

bestående av uppgifter från engrossisterna själva rörande deras

omsättnings- och försäljningsförhållanden under de sista åren, samt

uppgjorda tabeller och promemorior.

Slutligen får stvrelsen framhålla, att vid en avlösning av tobaksengrossisternas

näringsverksamhet jämväl den hos dem anställda personalen

torde anses äga berättigade anspråk på att komma i åtnjutande

av viss ersättning för den förlorade verksamheten.^ Jämväl i denna del

biträder styrelsen sålunda den till styrelsen remitterade framställningen.

På grund av vad sålunda anförts får styrelsen hemställa, att Kungl.

Maj:t, i anledning av den gjorda framställningen, måtte vidtaga åtgärder

opaginerad Kontrollera mot PDF

Redogörelse

för förslagen

20

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 227.

för beredande av ersättning i lämplig omfattning till tobaksengrossister

och deras personal samt i dylikt syfte åt sakkunniga personer uppdraga

att verkställa utredning och avgiva förslag i ämnet så tidigt, att proposition

i Iragan Kan föreläggas nästinstundande riksdao-.»

_ Då detta ärende den 29 oktober 1915 anmäldes°för Eders Kungl

Maj:t, behagade Eders Kungl. Maj:t, såsom jag förut tillåtit mig erinra

bemyndiga mig att tillkalla sakkunniga personer att inom finansdepartementet

verkställa utredning av frågan om ersättning till tobaksgrossister

oc deras personal med anledning av tobaksmonopolets införande samt

utarbeta, det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning; och tillkallade

jag den 7 december 1915 såsom sakkunniga vice häradshövdingen

b-, bakström, ingenjören P. Nordenfelt, grosshandlaren C. F. Carlsson

samt ledamoten och sekreteraren i bankinspektionen G. Lagercrantz

Dessa avgavo den 29 mars 1916 betänkande i ämnet, över vilket betänkande

därefter, såsom förut angivits, inhämtats utlåtande från kommersKollegium,

tobakscentralkommissionen och styrelsen för aktiebolao-et

svenska tobaksmonopolet. °

dlat er mig nu att lämna eu redogörelse för de sakkunnigas

förslag, vilket jag i allt väsentligt funnit ägnat att läggas till grund

för bestämmelser i ämnet, för de mot detsamma riktade erinringar samt

for de andrmgar, som vidtagits i förslaget,

Inledningsvis erinra de sakkunniga, hurusom enighet bland de

närmast intresserade, nämligen å ena sidan tobaksgrossisterna, å den

andra monopolbolaget, visat sig råda därom, att den bestående ordningen

mom grosshandeln med tobaksvaror icke är tillfredsställande samt att

osnmgen av det föreliggande problemet är att finna i beredande i skälioutstracknmg

av ersättning åt tobaksgrossisterna och hos dem anställda

or förlorad näringsverksamhet respektive anställning i samband med

beviljande av frihet för monopolbolaget att utan hänsyn till den enskilda

tobaksgrosshandelns intressen ordna sin varudistribution enligt rent

affärsmässiga principer.

Härefter anföres i betänkandet:

»De sakkunniga hava ansett sig sakna anledning att till närmare

glanskning upptaga frågan, huruvida med de av monopolbolaget bestämda

grossistrabatterna grosshandel med dess varor kan av enskilda

bedrivas med vinst. Att slutgiltigt besvara denna fråga torde med

hänsyn till den jämförelsevis korta tid, som förflutit efter monopolets

ikraftträdande, knappast vara möjligt. Ej heller torde dess besvarande

aga avgörande betydelse för frågan, om eu avlösning av grosshandeln

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.

med tobaksvaror är av behovet påkallad. Ty om denna handel redan

med nu medgivna rabatter vore ur synpunkten av en rationell skötsel

av monopolet överflödig och betungande, måste en avlösning av tobaksgrosshandeln

framstå såsom önskvärd, oavsett huruvida dessa rabatter

vore tillräckliga att bereda grosshandelns utövare en skälig inkomst

eller icke. Man torde därför kunna utgå från följande frågeställning:

Innebär monopolbolagets frigörande från detsamma nu åvilande förpliktelser

gentemot tobaksgrossisterna ur det allmännas och bolagets synpunkt

en vinst av sådan betydenhet, att de med tobaksgrossistverksamhetens

avlösande förbundna kostnaderna och andra olägenheter i jämförelse

därmed framstå såsom av underordnad betydelse? De sakkunniga förmena,

att vid ett jakande svar å detta spörsmål ett sådant avlösande

bör anses såsom eu berättigad och önskvärd åtgärd.»

För att så vore fallet talade enligt de sakkunnigas mening starkt

redan den samstämmighet, som i detta avseende kommit till synes

mellan monopolbolaget och tobaksgrossisterna.

Beträffande de grunder, efter vilka ett avlösande av tobaksgrosshandeln

borde tänkas ske, betona de sakkunniga till en början, att då

någon rubbning av den ståndpunkt, statsmakterna genom förordningen

den 15 december 1914 om vad iakttagas skall i avseende å införande

av statsmonopol å tobakstillverkningen i riket (ersättningsförordningen)

intagit, icke vore avsedd, stadgandena i nämnda förordning ansetts böra

bliva i åtskilliga avseenden normgivande vid lösningen av de till de sakkunniga

hänskjutna ersättningsfrågorna, enär dessa frågor ägde ej få

anknytningspunkter till de spörsmål, vilka erhållit sin lösning i nämnda

förordning.

Det framhålles vidare av de sakkunniga i detta sammanhang, hurusom

ersättningsförordningen är uppbyggd på den grundprincipen, att

anspråk på ersättning för intrång i näringsverksamheten i följd av

tobaksmonopolets införande icke äga rättslig giltighet, utan grunda

sitt berättigande på billighetssynpunkter. Härefter fortsätta de sakkunniga

:

»Att denna princip måste följas jämväl vid ordnandet av ersättningsfrågorna

inom tobaksgrosshandeln, hava de sakkunniga funnit

desto mera uppenbert, som här, i motsats till vad som var fallet beträffande

tobakstillverkningen, icke är fråga om direkt förbud mot

näringens fortsatta bedrivande utan om faktiska konsekvenser av monopolets

införande och utövande. Av angivna princip torde följa en sådan

begränsning av de fall, i vilka ersättning bör utgå, att allenast de, vilka

Förslagets

huvud
grunder.

s. 22 Kontrollera mot PDF

Er sättning sgrunder.

22 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 22’/.

lida ett mera avsevärt intrång i sin näringsverksamhet, böra tillerkännas

ersättningsrätt. Vidare bör, liksom i fråga om tobakstillverkningen, ersättning

utgå allenast under förutsättning, att verksamheten fortgått

under viss tid, samt avvägas väsentligen med det syftemålet för ögonen

att hålla ersättningstagaren skäligen skadeslös under så lång tid, som

rimligen bör beräknas åtgå, innan utkomst kan av honom förvärvas

inom annat verksamhetsområde.»

Då det gällt att fastställa lämpliga ersättningsgrunder, har ersättningsförordningen

erbjudit de sakkunniga åtskilliga hållpunkter. De

betona emellertid, att de icke flinuit rimligt att i ersättningsavseende

jämnställa tobaksgrossisterna med tobaksfabrikanterna. »För det första»,

anföra de, »därför, att det, såsom nyss påpekats, beträffande de förra

icke är fråga om skapandet av ett i lag givet förbud mot verksamhetens

utövande av annan än monopolbolaget; det bör i detta sammanhang

erinras därom, att monopolbolaget även för framtiden torde komma att

använda sig av vissa grossister såsom mellanhänder mellan bolaget och

minuthandlarna samt att importmöjligheten fortfarande stål’ öppen. Men

vidare — och denna skillnad lärer vara den väsentliga — måste en

fabrikation, rent principiellt sett, anses hava ett av ägarens person i

högre grad oberoende värde än en handelsverksamhet. I förra fallet

torde i allmänhet taget den viktigaste faktorn utgöras av beskaffenheten

av den fabricerade produkten, vilken, sedan den väl inarbetats i marknaden,

i regel torde hävda sig där jämförelsevis oberoende av växlingar i ledningen,

i det senare torde däremot det dominerande momentet utgöras

av de personliga förbindelserna, vilka icke utan vidare kunna överflyttas

på en ny affärsinnehavare. Att söka ett mönster för ersättningen till

tobaksgrossister i de i 8 § av ersättnings förordningen givna bestämmelserna

om fabrikantersättning låter sig därför enligt de sakkunnigas

mening icke göra.»

De stadganden i ersättningsförordningen, vilka de sakkunniga

funnit kunna i främsta rummet ifrågakomma såsom förebild, utgjordes

av bestämmelserna rörande ersättning till importörer och till råtöbakshandlande.

Beträffande de förra läge emellertid, påpeka de sakkunniga,

förhållandena ganska annorlunda, enär fråga vore om ersättning allenast

för en i viss mån försvårad verksamhet, ett intrång i en yrkesutövning,

vilken tänktes komma att fortbestå, om ock något beskuren. Flera vore

jämförelsepunkterna med råtobakshandlandena, vilkas verksamhet åtminstone

i övervägande utsträckning faktiskt, om ej formellt, omöjliggjorts.

Visserligen erbjöde råtobakshandeln, företrädd av en ganska

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 227.

liten grupp idkare, avsevärt enklare och mera enhetliga förhållanden än

den mycket omfattande och betydelsefulla grosshandeln i färdiga tobaksvaror,

och det borde vidare ej förbises, att råtobakshandelns krav tillgodosetts

först på ett mycket framskridet stadium av monopolfrågornas

handläggning, nämligen i det särskilda utskottet, ett förhållande, som

otvivelaktigt icke varit utan inflytande å avfattningen av dithörande bestämmelser.

De sakkunniga hade emellertid sökt att, med grunderna

för ersättningen till råtobakshandlandena till utgångspunkt men under

hänsynstagande till de säregna förhållandena på tobaksgrosshandelns

område, utforma stadganden, som motsvarade dessa förhållanden.

Ur ersättningsfrågans synpunkt vore det, framhålla de sakkunniga

vidare, av betydelse att beträffande tobaksgrossistverksamheten göra

vissa distinktioner. I en allsidig sådan verksamhet iuginge såväl handel

med svenska varor som handel med importerade varor. Det vore den

förra verksamheten, som det i främsta rummet gällde att ersätta; importverksamhetens

ersättningsfråga hade nämligen redan handlagts i

samband med monopolets införande och tillgodosetts i så måtto, att ersättning

beviljats för direkt import av cigarrer och cigarrci gårr etter,

medan cigarrettimporten ansetts icke komma att lida sådant intrång, att

ett ersättande därav motiverades. I ett avseende hade emellertid de

sakkunniga funnit anledning föreslå, att vid bedömande av tobaksgrossists

rätt till ersättning viss hänsyn skulle tagas till av honom idkad import;

men skälet därtill vore att söka däri, att ett sådant hänsynstagande

funnits betingat av den i ersättningsförordningen innefattade principen för

ersättning till importörer; och förslaget innefattade alltså icke någon jämkning

av hithörande bestämmelser. — Härefter fortsätta de sakkunniga:

»Förutom med inom landet tillverkade tobaksvaror samt direkt

från utlandet importerade sådana varor har man inom tobaksgrosshandeln

att göra med ännu en varukategori, nämligen av andra importerade

tobaksvaror, vilka tobaksgrossisterna alltså inköpt å den inhemska

marknaden. Att grosshandeln med dylika varor blivit genom monopolets

införande i högre grad försvårad än handeln med de direkt importerade

varorna, som utan mellanhand försäljas till detaljisterna, torde vara

otvivelaktigt. Å andra sidan utövar monopolet beträffande ifrågavarande

varor, vilka till övervägande del utgjorts av cigarretter, lika litet som

beträffande de direkt importerade varorna något omedelbart inflytande

på rabatternas storlek, och det kunde med hänsyn härtill göras gällande,

att denna del av en tobaksgrossists omsättning lika litet nu som vid

monopolets införande bör föranleda ersättning. Det måste emellertid

beaktas, att läget numera är väsentligt förändrat. Då man vid angivna

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Mrsättni ngsrättens

be gräfning.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.

tidpunkt utgick från att grosshandeln med tobaksvaror komme att bestå,

lag det resonemanget nära, att tobaksgrossisterna vid eu minskning i

sin omsättning av varor, som importeras av andra, utan svårighet kunde

vinna ersättning härför i en vidgad grosshandel med monopolets varor.

Därest nu möjligheten till grosshandel med svenska varor bortfaller,

försvinner jämväl nyss angivna utväg att på detta område vinna ersättning

föi det lidna intrånget, och det torde överhuvud vara mycket

ovisst, huruvida grosshandeln med annans import, berövad stödet av

den i legel för tobaksgrossisten väsentliga handeln med svenska varor,

längre kan med någon utsikt till vinst bedrivas. Vid övervägande av

dessa omständigheter hava de sakkunniga kommit till den uppfattningen,

att billigheten bjuder att i ersättningsavseende likställa grosshandeln med

av andra importerade tobaksvaror med grosshandeln med svenska varor.))

I fråga om gränsen för ersättningsrätten erinra de sakkunniga,

att ersättningsförordningens stadganden rörande å ena sidan importörerna,

å den andra råtobakshandlandena i detta avseende äro från

varandra ganska avvikande. Härom yttras i betänkandet:

»Medan för importören ersättningsrätten göres beroende av att

under angi\en tidsperiod direkt importerade cigarrer och cigarrcigarretter

försålts till värde, som utgjort minst 83 procent av hela hans

försäljning av tobaksvaror under samma tid, kräves i fråga om råtobakshandlanden,

att hans inkomst av sådan handel utgjort minst 50 procent

av hans medelinkomst av arbete under viss tid. Den förra vägen kan icke

lämpligen väljas för grossisternas del, ty en jämförelse av omfattningen

utav den grosshandel med tobaksvaror, som måste upphöra, allenast

med omfattningen av tobaksgrossistens hela omsättning av tobaksvaror

skulle uppenbarligen icke giva ett tillförlitligt uttryck för graden av det

intrång, tobaksgrossisten lider i sin näringsverksamhet. Av dem, som

idka grosshandel med tobaksvaror, är det jämförelsevis få, som uteslutande

eller nästan uteslutande försälja tobaksvaror. De flesta, de s. k.

kolonialvarugrossisterna, bedriva denna rörelse i förening med grosshandel.

med andra varor, och handeln med tobaksvaror utgör då vanligen

den mindre betydande delen av rörelsen och ofta blott en jämförelsevis

obetydlig detalj av densamma. Ju mindre betydenhet grosshandeln med

tobaksvaroi har i förhållande till rörelsen i dess helhet, desto mindre

kännbart . är det intrång i näringsverksamheten, som den förras upphörande

innebär, och desto lättare kan den härigenom uppkommande

förlusten ersättas genom vidgning av verksamheten i övrigt. Dessutom

torde inom nämnda grupp av grossister en del komma att av mono
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr ‘dill. 25

polbolaget bibehållas såsom mellanhänder mellan bolaget och lanthandlarna;

då dessa få åtnöjas med eu avsevärt lägre rabatt än de s. k. tobaksspecialisterna,

äger monopol bolaget i fråga om dem större möjligheter

att, där detta ur distributionssynpunkt visar sig ändamålsenligt, begagna

sig av det mellanled kolonialvarugrossisten utgör. Av anförda skäl

hava de sakkunniga funnit nödvändigt att i närmare anslutning till den

gräns, som dragits beträffande råtobakshandlandena, ställa omsättningen

av tobaksvaror av beskaffenhet att berättiga till ersättning i relation

till tobaksgrossistens hela varuomsättning.»

»Det har därefter gällt», fortsätta de sakkunniga, »att siffermässigt

bestämma denna gräns, d. v. s. att angiva det procenttal av hela varuomsättningen,

som omsättningen av tobaksvaror minst måste utgöra för

att ersättniugsrätt skall föreligga. Do sakkunniga hava härvid stannat

vid 25 procent såsom en lämplig gräns. Väl har, såsom angivits, i

ersättningsförordningen i fråga om såväl importörer som råtobakshandlande

gränsen dragits högre. Men vad angår de förstnämnda har

redan påpekats, att beräkningen begränsats till försäljningen av tooaJcsvaror,

varigenom ej sällan faktiskt en liberalare beräkningsgrund än

den av de sakkunniga nu föreslagna torde vara given. Och den

gräns, som av det särskilda utskottet funnits användbar för råtobakshandlandenas

jämförelsevis fåtaliga grupp, har icke av de sakkunniga

ansetts lämpligen kunna överflyttas på grossistförhållanden. En av

de sakkunniga verkställd undersökning har nämligen givit vid handen,

att härigenom åtskilliga tobaksgrossister med en betydande

absolut omsättning av tobaksvaror skulle komma att stanna under

strecket, medan firmor med ganska ringa dylik omsättning komme med

bland de ersättningsberättigade. Åveu om de förras förlust ju relativt

sett bleve mindre betydande, kan ej förbises, att de vidtagit särskilda

anordningar för tobaksgrossiströrelsen med hänsyn såväl till anställd

personal som i andra avseenden. Det måste enligt de sakkunnigas

mening därför anses fullt befogat, att någon ersättning tillerkännes dem.

Häremot torde måhända göras den invändningen, att från tobaksgrossisterna

själva en strängare begränsning varit föreslagen. I en

såsom bilaga till herr Lithanders reservation vid bevillningsutskottets

vid 1915 års riksdag betänkande nr 14 fogad ’P. M. angående näringsidkares

krav m. m.’ föreslås nämligen, liksom i reservationen, att ersättning

skulle utgå till grossister, som på grund av monopolets införande

ansåge sig nödsakade upphöra med sin verksamhet, dock endast i de

fall, där omsättningen av tobaksvaror uppgått till minst hälften av

grossistens hela försäljning. Härvid är emellertid att märka, att i detta

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 202 höft. (Nr 227.) 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

Ersättningens

beräknande.

26 Kanyl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 227.

förslag såväl direkt importerade cigarretter som även överhuvud av

tobaksgrossist bedriven minutförsäljning inräknats i omsättningen, omständigheter

som i åtskilliga fall högst väsentligt förändra beräkningsgrunden.

Vidare torde förslaget närmast utgått från s. k. specialgrossisthåll,

d. v. s. från tobaksgrossister med alldeles övervägande omsättning av

tobaksvaror, för vilka det låg nära till bands dels att närmast tillgodose

intressena inom den grupp, om vilken de ägde den bästa kännedomen,

dels att, då det ändock gällde förslag om ett betydande tillägg till de

av monopolets införande betingade kostnaderna, söka i största möjliga

utsträckning begränsa förslagets räckvidd för att så öka dess utsikter

att vinna beaktande. Anmärkta omständigheter förklara, att de sakkunniga

icke ansett sig kunna i nämnda förslag finna en utgångspunkt

för lösningen av den föreliggande uppgiften. Åven enligt de sakkunnigas

förslag komma de flesta kolonialvarugrossisterna, därav flera med en i

och för sig nog så avsevärd omsättning av tobaksvaror, att uteslutas

från rätt till ersättning. Detta kan emellertid enligt de sakkunnigas

uppfattning icke anses obilligt med hänsyn till det relativt ringa intrång,

som sker i deras affärsverksamhet såsom helhet betraktad.»

Då de sakkunniga därefter haft att bestämma huvudgrunderna för

ersättningens beräknande, har det, påpeka de, för dem stått klart, att

det mest tillfredsställande resultatet kunnat ernås, om, i likhet med vad

som stadgats i fråga om råtobakshandlandena, härvid till utgångspunkt

kunnat tagas en för vissa år uträknad medelhandelsvinst. Detta hade

emellertid icke befunnits möjligt, enär tobaksgrosshandeln ofta vore

förenad med annan handelsverksamhet och en uppdelning av affärsinnehavarens

vinst på de olika grenarna av hans handelsverksamhet

enligt vad de sakkunniga inhämtat i många fall skulle stöta på stora,

kanske oöverkomliga svårigheter. De sakkunniga hade i stället stannat

vid att till utgångspunkt vid beräkningen lägga omsättningen i gross av

tobaksvaror, beräknad efter försäljningspris. Härom yttra de sakkunniga:

»Det måste tydligen i stort sett erbjuda färre svårigheter att erhålla

en något så när riktig uppfattning om en bestämd del av ‘det materiella

underlaget för vinsten än att utfinna, till huru stor del eu tilläventyrs

av flera olika rörelsegrenar härfluten vinst belöper på en av dessa grenar.

För bedömandet av omfattningen av en viss gren av rörelsen har man

att hålla sig till handelsböcker samt inköps- och försäljningsfakturor.

Av olika skäl torde försäljningspriset lämpligast läggas till grund för

beräkningen. Dels torde försäljningssumman vara en riktigare mätare

å rörelsens omfattning än inköpssumman, från vilken ju icke kan utan

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.

vidare slutas till, att vad som inköpts även blivit omsatt, dels utgör eu

granskning av försäljningen den enda vägen till ett utrönande, i vad

män rörelsen utgjorts av grosshandel med tobaksvaror i de ofta förekommande

fall, då affärsinnehavaren drivit sin rörelse i både gross och minut.

Att omsättningen kan läggas till grund för beräkningen av ersättningarna,

beror givetvis därpå, att man på grundval av densamma

kan nå fram till en approximativ beräkning av vinsten och därmed till

eu ungefärlig uppskattning av den förlust, som rörelsens mistning måste

medföra. För en dylik vinstberäkning, som givetvis bör hänföra sig

till förhållandena före monopolets införande, lämnar en vid 1909 års

tobaksskattekommittébetänkande fogad statistisk utredning om förhållandena

inom tobaksgrosshandeln god ledning. I denna utredning, vars

resultat i hithörande delar återfinnes i del I sid. 279 av kommittébetänkandet,

beräknas nettovinsten för de av utredningen berörda 96

grossisterna hava utgjort i genomsnitt 6 procent å försäljningsvärdet.

I detta försäljningsvärde ingår emellertid, väl att märka, värdet av såväl

direkt importerad som i grossists egen butik försåld vara, ett förhållande,

som torde vara ägnat att giva ett ej oväsentligt högre procenttal

än det, vartill man skulle komma genom att begränsa undersökningen

till den del av omsättningen, som enligt de sakkunnigas förslag skall

utgöra grundvalen för ersättningen. Om man i fråga om berörda del

av omsättningen uppskattar den genomsnittliga nettovinsten till 5 procent

av omsättningsbeloppet, så torde man stanna vid en siffra, som i varje

fall icke är för låg.»

Vad därefter angår det betydelsefulla spörsmålet om ersättningens

storlek yttra de sakkunniga:

»Vid prövningen av denna fråga hava de sakkunniga funnit det

icke kunna undgås att fastställa ersättningsgrunderna olika för olika

grupper av tobaksgrossister. Det torde ock vara uppenbart att en

tobaksgrossist, vars omsättning av tobaksvaror utgör huvudparten av

hans hela varuomsättning, måste, även relativt sett, genom tobaksgrosshandelns

omöjliggörande förlora mera än en person, i vilkens näringsverksamhet

dylik handel ingår allenast till mindre del. Den förre går

förlustig det verksamhetsfält, på vilket han nedlagt sin väsentliga arbetskraft

och där han med tiden blivit hemmastadd, samt står inför nödvändigheten

att bryta sig en helt ny bana; för den senare gäller det

allenast att på samma gång han fortsätter med den verksamhet, som

redan tidigare tog huvuddelen av hans krafter i anspråk, skapa en

ersättning för den bortfallande, för honom mindre väsentliga tobaks
-

Ersättning sklasser.

opaginerad Kontrollera mot PDF

28 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.

grosshandeln, eu ersättning, som ej sällan torde kunna vinnas genom

ett utvidgande av vad som utgjort hans huvudsakliga näring. Till den

senare kategorien hava de sakkunniga funnit skäligt hänföra tobaksgrossister

. med en medelårsomsättning i gross av tobaksvaror av minst

25 men icke 50 procent av hela varuförsäljningen. Med hänsyn till

det relativt mindre betydande intrång, som nämnda tobaksgrossister

lida i sin rörelse, hava de sakkunniga föreslagit, att deras ersättning i

normalfallen skall utgå med 10 procent av medelårsomsättningen, beräknad

efter försäljningspris, ett belopp, som enligt förenämnda beräkning antages

motsvara två årsvinster. De, som skulle komma i åtnjutande av

denna gottgörelse, vore, såsom förut framhållits, icke de s. k. kolonialvarugrossisterna

i egentlig mening, i vilkas verksamhet tobaksgrosshandeln

utgör allenast en underordnad detalj och vilka med hänsyn

härtill ej med fog torde kunna göra anspråk på gottgörelse, utan den

grupp av tobaksgrossister, som träffat särskilda anstalter för grosshandeln

med tobaksvaror och i vilkas verksamhet denna handel ingår såsom ett

viktigt led utan att dock utgöra den väsentliga delen av deras verksamhet.

— Såsom en motsvarighet högst upp på ersättningsskalan till

nu nämnda grupp skulle enligt de sakkunnigas förslag avgränsas de

tobaksgrossister, vilkas medelförsäljning i gross av tobaksvaror uppgått

till minst 75 procent av hela deras varuförsäljning. Denna grupp utgöres

av de förut nämnda s. k. specialgrossisterna, för vilka tobaksgrosshandeln

haft en så dominerande betydelse, att dess avlösande måste

tänkas nödvändiggöra ett nedläggande av hela deras hittillsvarande

verksamhet. Deras förlust vore uppenbarligen icke gottgjord därigenom,

att de erhölle en allenast mot deras högre medelförsäljning av tobaksvaror

svarande högre ersättning än de till den förstnämnda gruppen

hörande ersättningsberättigade. De sakkunniga hava ansett dem böra

berättigas till en dubbelt högre ersättning än de nyssnämnda tobaksgrossisterna

eller med ett belopp motsvarande i normalfallen 20 procent

av medelårsomsättningen, a. v. s. fyra gånger den beräknade medelhandelsvinsten.

— Slutligen hava de sakkunniga ansett de tobaksgrossister,

vilkas försäljning av tobaksvaror uppgått till minst 50 men

icke till 75 procent av hela varuförsäljningsvärdet, böra i ersättningsavseende

behandlas såsom en mellangrupp. För dessa utgör tobaksgrosshandeln

icke, såsom för tobaksgrossister, hörande till den sistberörda

gruppen, den alldeles övervägande delen av''deras hela verksamhet.

Om sagda verksamhetsgren går förlorad, kunna de dock i någon mån

falla tillbaka på annan av dem jämsides med tobaksgrosshandeln bedriven

verksamhet av relativ betydenhet. A andra sidan har emellertid

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.

den näringsgren, som de gå forlustiga, utgjort den övervägande faktorn

i deras totala verksamhet; härigenom skilja de sig från den de egentliga

kolonialvarugrossisterna närmast stående gruppen, lim ersättning motsvarande

i vanliga fall L5 procent av medelårsomsättningen i tobaksvaror

eller tre beräknade årsvinster har av de sakkunniga ansetts lämpligt

avpassad för denna grupp, som härigenom skulle komma att bliva

tämligen nära likställd med de råtobakshandlande, som kunna räkna

sig full verksamhetstid tillgodo.

Såsom av det anförda framgår, hava de sakkunniga icke tillmätt

grossistaffärens ålder någon grundläggande betydelse för ersättningsbeloppets

storlek. För ersättningsrättens inträde erfordras liksom enligt

ersättningsförordningen, att verksamheten utövats under viss minimitid,

men när detta villkor är uppfyllt, normeras ersättningen av tobaksgrosshandelns

omfattning i förhållande till rörelsen i dess helhet. De

sakkunniga hava nämligen ansett, att en tobaksgrossistaffär i allmänhet

icke äger ett för innehavaren i nämnvärd män ökat värde allenast pa

grund därav, att den bestått eu längre följd av år. Om en framåtgående

tobaksfabrik kan med visst skäl sägas, att den under arens lopp

vinner ett allt mera rotiästat förtroende för sin tillverkning, vilken i

stort sett ofta kan bliva till art och beskaffenhet ganska oförändrad.

Tobaksgrossisten måste däremot vara beredd att tillhandahålla varor av

eu mängd olika, ofta växlande typer. Det kommer för framgången av

hans affär i regel mest an därpå, att han följer med och ständigt är

försedd med de i marknaden begärliga märkena. Ett utmätande av

ersättningsbeloppets storlek efter affärens ålder, såsom exempelvis i

ersättningsförordningen skett i fråga om råtobakshandlandena, skulle

dessutom stå mindre val tillsammans med den ovan gjorda gruppindelningen

efter den relativa omfattningen av försäljningen av tobaksvaror

och lätt kunna leda till påtaglig orättvisa. Av två affärer, som

haft samma absoluta medelomsättning av tobaksvaror under åren 1912—

1914 och av vilka den ena utövats blott fem å sex år men uteslutande

omfattat tobaksvaror, medan den andra är en gammal kolonialvaruaffär,

där handeln med tobaksvaror blott utgjort något över 25 procent av

hela varuomsättningen, skulle den senare affärsinnehavaren med tilllämpning

av ersättningsgrunderna för råtobakshandlandena erhålla avsevärt

större ersättning än den förre, som dock går i mistning av hela

sin affär och vars förlust uppenbarligen är långt kännbarare. Detta

vore desto mera orimligt, som åldern av eu kolonialvaruaffär, vilken

innefattar grosshandel jämväl med tobaksvaror, i och för sig icke innebär

någon garanti för att grosshandeln med tobaksvaror bedrivits lika

opaginerad Kontrollera mot PDF

Importfrågan

SO Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 227.

länge som affären i dess helhet. Skall överhuvud något avseende kunna

fästas vid den tid, varunder rörelsen bedrivits, så är det givetvis tiden

för grosshandeln i tobaksvaror och icke för affären såsom sådan, som

är av betydelse. Men att i varje fall konstatera, huru länge och i

vilken omfattning en kolonialvarugrossist jämväl idkat försäljning i gross

av tobaksvaror, skulle möta hart när oövervinneliga svårigheter. Med

hänsyn till angivna förhållanden hava de sakkunniga ansett riktigast att

lämna rörelsens ålder utan avseende vid bestämmande av huvudgrunderna

för ersättningen samt göra dessa beroende allenast av den absoluta och

relativa omsättningen i gross av tobaksvaror såsom utgörande den säkraste

måttstocken för den skada, som för affärsinnehavaren uppkommer genom

rörelsens nedläggande. Däremot kan och bör vid utövande av den rätt,

som enligt 5 § 4 mom. av förslaget tillagts kommissionerna att efter i

det speciella fallet föreliggande omständigheter inom vissa gränser öka

eller minska det för tobaksgrossist fastställda normalersättningsbelopp,

vederbörligt avseende fästas jämväl vid verksamhetstidens längd, som

sålunda kan komma att verka modifierande på ersättningsbeloppet.»

Beträffande frågan om importen framhålla de sakkunniga, att den

importörer av cigarrer och cigarrcigarretter i ersättningsförordningen

tillerkända gottgörelse uppenbarligen vilade på den förutsättningen, att

dessa importörer genom tobaksmonopolets införande förorsakats ett visst

intrång i sin verksamhet, och hade man ansett detta intrång böra föranleda

rätt till ersättning i den män detsamma berörde en viss, mera

betydande anpart av importörens hela omsättning av tobaksvaror och

därmed bleve för honom av mera ingripande betydelse. Samma tankegång

läge till grund för de sakkunnigas förslag till ersättning åt tobaksgrossister.

Då nu importverksamheten synnerligen ofta såsom ett led

inginge i grosshandeln med tobaksvaror, kunde man, ehuru frågan om

nämnda verksamhets ersättande redan förevarit, enligt de sakkunnigas

mening icke undgå att ånyo beakta den i dess nya sammanhang. Man

hade annars uppenbarligen avstått från att, i den män så funnes görligt,

genomföra nyss angivna grundsats om relationen mellan intrång och

ersättningsrätt. Och detta måste åter lätt nog komma att föranleda

ojämnheter och orättvisor. En person, som på grund därav, att hans

försäljning av importerade cigarrer och cigarrcigarretter utgjort allenast

30 procent av hans försäljning av tobaksvaror, icke erhållit gottgörelse

för minskad import, skulle, därest jämväl hans grosshandel i svenska

tobaksvaror och annans import bedrivits i en omfattning, som stannat

något under gränsen för ersättningsrättens inträde, då icke bliva berättigad

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 227. 31

till någon ersättning, ehuru han i sin näringsverksamhet, scchl såsom ett

helt, lidit ett större intrång än eu importör med en import av cigarrer

och cigarrcigarretter om 33 procent av hela hans försäljning av tobaksvaror

eller eu tobaksgrossist med omsättning i gross av tobaksvaror av

motsvarande procentuella omfattning. Men dylikt kunde icke betraktas

som tillfredsställande. Tvivel kunde icke rada därom, att för den händelse

frågan om ersättning för förlorad grosshandel i tobaksvaror hade förelegat

till avgörande samtidigt med spörsmålet om gottgörelse för minskad

import, en enhetlig reglering åstadkommits. I den mån så kunde ske,

borde även under föreliggande förhallanden eu sådan enhetlighet efteisträvas.

De sakkunniga hade sökt lösa problemet genom att dels inräkna

direkt importerade cigarrer och cigarrcigarretter bland de tobaksvaror,

vilkas försäljning i viss omfattning medförde ersättnings rätt, dels ock,

där sådan rätt förelåge och ersättning för den minskade importen icke

redan utgått enligt ersättningsförordningen, medgiva ersättning jämlikt

de i nämnda förordning stadgade grunder. 1 visst avseende hade emellertid

en inadvertens ej kunnat undvikas. Jämlikt ersättningsförordningen

inträdde rätt till ersättning för minskad import för den, som under

angiven tid inom riket försalt av honom direkt från utlandet importerade

cigarrer och cigarrcigarretter till ovan angivna procentuella värde i förhållande

till hans försäljning av tobaksvaror under samma tid. Enligt

de sakkunnigas förslag vore däremot, såsom förut nämnts, gränsen

dragen annorlunda. Men då den av de sakkunniga föreslagna gränsen

bestämts i relation till vederbörandes hela varuförsäljning, torde det

allenast i ytterst få fall kunna komma att inträffa, att de föreslagna

stadgandena verkade såsom en utvidgning av importörernas ersättningsrätt

enligt ersättningsförordningen.

Vid behandlingen av de hos tobaksgrossister anställdas ersättnings- De anställde

fråga hava de sakkunniga kunnat vida närmare följa stadgandena i

ersättningsförordningen än i fråga om tobaksgrossisterna. Sålunda hava

helt naturligt handelsresande och platsförsäljare hos tobaksgrossister i

ersättningsavseende ansetts böra beredas samma villkor som innehavare

av motsvarande anställningar hos tobaksfabrikanter. Samma villkor hava

de sakkunniga föreslagit för affärsledare och anföra såsom skäl härför

följande:

»En affärsledare i en tobaksgrossistfirma torde nämligen icke böra

anses yrkesutbildad i samma mening som eu fabriksledare. För den

förre torde det grundläggande kravet få anses vara allmän affärskunnighet,

medan däremot den senare först och främst måste äga full känne
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.

dom om tobaks fabrikationens tekniska frågor. Möjligheten att vinna ny

anställning utom tobaksgrosshandeln respektive tobaksfabrikationen synes

därför böra anses större för affärs- än för fabriksledare, något som ur

ersättningssynpunkt bör tillmätas en viss betydelse.»

Övriga i tobaksgrosshandeln anställda hava i förslaget jämnställts

med icke yrkesutbildad, å tobaksfabriks kontor eller lager anställd

personal.

Beträffande de grundläggande villkoren för anställdas ersättningsrätt

anföra de sakkunniga till sist i den allmänna delen av sin motivering:

»Det är otvivelaktigt, att åtskilliga tobaksgrossister med hänsyn

till de betydande förändringar å fobaksmarknaden, som monopolets införande

av dem motsågs komma att få till följd, antingen redan nedlagt

sin verksamhet eller — och detta förhållande torde vara det vanligare —

i viss utsträckning avskedat sin personal. Det vore tydligen obilligt,

om personer, vilka sålunda utan eget förvållande förlorat sina anställningar

inom tobaksgrosshandeln, icke skulle komma i åtnjutande av

ersättning. Men så bleve fallet, därest man för de anställda inom ifrågavarande

näring gjorde till villkor för erhållande av ersättning, att de

vid tidpunkten för den av de sakkunniga föreslagna förordningens ikraftträdande

innehade anställning hos tobaksgrossist. De sakkunniga hava

därför ansett riktigt, att till avgörande tidpunkt välja tiden för monopolets

ikraftträdande. För den, som redan före denna tidpunkt mist sin

anställning, bör nämligen orsaken kunna antagas vara att söka icke i

någon av monopolet förorsakad störning av principalens affärsverksamhet

utan i andra förhållanden, vilka icke böra berättiga till ersättning.

Den, som fyller villkoret om innehavd anställning vid tiden för monopolets

ikraftträdande, bör emellertid å andra sidan icke därmed utan

vidare anses berättigad till ersättning. Det låter nämligen tänka sig att

han jämväl efter sagda tidpunkt blivit skild från sin anställning av

annan anledning än den återverkan monopolets införande haft å hans

principals verksamhet. De sakkunniga hava därför funnit nödigt föreslå,

att såsom villkor för ersättnings erhållande ett visst orsakssammanhang

mellan avskedandet och den avskedandes inskränkande av sin verksamhet

såsom tobaksgrossist kan konstateras. Ett sådant orsakssammanhang

torde kunna anses föreligga, då avskedandet föranletts av befattningens

indragande eller verksamhetens nedläggande. De sakkunniga

hava vidare funnit de i fråga om tobaksgrosshandeln och dess avlösande

föreliggande särskilda förhållandena föranleda därtill, att anställd bör

kunna åberopa icke allenast avskedande utan jämväl uppsägning av

anställning såsom grund för ersättningsanspråk. De tobaksgrossister,

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 227.

vilka till följd av monopolbolagets indragande av deras rabatter komma

att avveckla sin grosshandel med tobaksvaror, behöva för denna avvecklings

verkställande en viss, icke allt för knappt tillmätt tidrymd, under

vilken de fortfarande torde vara i behov av de anställdas biträde. Med

hänsyn härtill hava de sakkunniga ansett billigt, att anställda, vilka

uppsagts att lämna anställning hos tobaksgrossist senast med innevarande

års utgång — i fråga om atfärsledare, vilka ej sällan äro anställda på

längre tid, senast vid utgången av 1917 —, skola vara i ersättningsavseende

likställda med de anställda, vilka redan lämnat sina befattningar.»

Emot de ovan återgivna huvudgrunderna i de sakkunnigas förslag

hava i de utlåtanden, vilka avgivits över förslaget, icke framförts några

väsentliga anmärkningar. Kommerskollegium erinrar väl om, att kollegium

redan förut haft anledning hävda den uppfattning, att då staten

för sig monopoliserar en viss näring uteslutande av finansiella skäl och

sålunda icke med föranledande av något den förevarande näringen såsom

sådan berörande socialt eller annat likartat allmänt intresse, rättsmedvetandet

synes fordra, att den enskilde, som genom monopoliseringsåtgärden

förorsakas skada, av staten erkännes äga rättskrav på en mot

skadans omfattning svarande gottgörelse. Kollegium finner jämväl tveksamt,

huruvida de föreslagna ersättningarna åt vissa inom handeln yrkesutbildade

personer verkligen uppväga det hinder i näringsverksamhet,

som vållats dem genom monopolet. Emellertid tillstyrker kollegium, att

åtgärder vidtagas för meddelande av bestämmelser med i huvudsak det

innehåll, de sakkunniga föreslagit. Styrelsen för aktiebolaget svenska

tobaksmonopolet hänvisar i sitt utlåtande till vad styrelsen förut anfört

angående önskvärdheten av en avlösning av tobaksgrossisternas näringsverksamhet

men har ej ansett sig hava att yttra sig rörande skäligheten

av de grunder, på vilka sakkunnigeförslaget är byggt, och begränsar

sig därför till ett yttrande rörande kostnadsfrågan. Vad till sist angår

tobakscentralkommissionen, så har densamma lika med de sakkunniga

i anledning av den nuvarande mindre tillfredsställande ordningen inom

grosshandeln med tobaksvaror funnit önskligt, att en avlösning av tobaksgrossisternas

verksamhet äger rum samt att i samband därmed ersättning

i viss omfattning jämväl beredes den hos dem anställda personalen.

Mot de huvudgrunder, efter vilka enligt kommittéförslaget en dylik

avlösning skulle ske, säger sig centralkommissionen icke hava något att

erinra, och uttalar kommissionen, att förslaget synts kommissionen erbjuda

en ur olika synpunkter ganska tillfredsställande lösning av det

invecklade spörsmålet om ersättningsrättens omfattning samt grunderna

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 saml. 202 höft. (Nr 227.) 5

Härda myndigheter

m. m.

s. 34 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

34 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.

för bestämmandet av ersättningarnas storlek. Endast i avseende å eu

del detaljer i förslaget har kommissionen funnit anledning till erinran.

Den av de sakkunniga föreslagna avlösningen av tobaksgrosshandeln

är avsedd att utgöra den slutliga lösningen av ett problem, som i viss mån

låg inneslutet redan i det vida mera omfattande spörsmålet om tobaksmonopolets

införande, men som först i samband med monopolets genomförande

blivit i egentlig mening brännande. Såsom i det föregående

framhållits, hava de anordningar, varigenom man avsåg att trygga den

enskilda tobaksgrosshandelns fortsatta bestånd, icke i tillämpningen visat

sig ägnade att vinna bifall vare sig hos tobaksgrosshandelns män eller

hos monopolbolaget. Uttalandena från nämnda håll peka obestridligen

i den riktningen, att en tillfredsställande lösning ej kan ernås genom

jämkningar i det nu tillämpade systemet, utan att en beståndande lösningmåste

vara en sådan, som å ena sidan giver monopolbolaget fria händer

att ordna sin varudistribution och sitt förhållande till tobaksminuthandeln

utan alla hänsyn till tobaksgrosshandeln samt å den andra lämnar denna

närings idkare ersättning för liden förlust genom grossistrabatternas indragning

och de i sagda näring anställda gottgörelse för mistad anställning.

Den nu förebragta utredningen synes mig även på ett övertygande

sätt ådagalägga, att allenast en lösning av angivet slag kan betecknas

som verkligt rationell.

I allt väsentligt har jag i avseende å genomförandet av en sådan

lösning kunnat ansluta mig till de sakkunnigas förslag, till vars finansiella

konsekvenser jag i det följande torde få anledning återkomma.

Så synas mig de föreslagna allmänna förutsättningarna för ersättningsrättens

inträde hava blivit av de sakkunniga väl avvägda, övertygande

skäl synas mig även anförda för att till grund vid ersättningens beräknande

bör läggas icke vinsten utan omsättningens storlek. Mot förslaget

har i denna del riktats den anmärkningen, att det kunnat inträffa,

att affärsföretag, i vilka tobaksgrosshandel ingått allenast till mindre

anpart än 25 procent och vilka därför enligt förslaget icke bliva ersättningsberättigade,

av denna verksamhetsgren dock dragit en vinst, som

i förhållande till totalvinsten överstigit nämnda siffra. Att så i vissa

fall kan hava varit förhållandet vill jag ingalunda förneka; men dessa

fall — vilka ej lära kunna väntas bliva alltför talrika — torde böra

hänföras till gränsfallens kategori, vilken i en lagstiftning som den förevarande

är oundviklig. Att av hänsyn till dessa fall övergå till vinstberäkningsgrunden

synes mig icke böra ifrågakomma.

I fråga om storleken av de föreslagna ersättningarna till tobaks
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.

grossisterna har en ledamot av centralkommissionen ifrågasatt fastställandet

av ett maximibelopp eller, alternativt, eu reduktion av de

föreslagna proceutsatserna. Den förstnämnda åtgärden skulle i förhållande

till ersättningsförordningen innebära tillämpandet av eu helt

ny princip och synes redan av sådan grund knappast tillrådlig. 1 fråga

om den senare bör till en början märkas, att en minskning av

ersättningen till den lägsta ersättningsklassen till mindre än 10 procent

av medelårsomsättningen väl knappast kan ifrågakomma vid det förhållandet,

att ersättningen till importhandlandena för intrång i deras

verksamhet utgår efter en ganska obetydligt lägre beräkningsgrund.

Vidare synas starka skäl vara anförda för att med avseende å ersättningens

storlek genomföra en gradering av tobaksgrossisterna, och i

förhållande till den lägsta ersättningsklassen torde de båda högre klasserna

knappast kunna anses alltför rikligt tillgodosedda. Till samma

resultat torde man komma, om man utsträcker jämförelsen till de villkor,

som i ersättningsförordningen tillerkänts tobaksfabrikanter och hos dem

anställda yrkesutbildade arbetare. Jag har därför icke ansett riktigt

föreslå någon avvikelse från förslaget i denna del.

Jag övergår härefter till att paragrafvis kommentera förslagets

särskilda bestämmelser med angivande av de avvikelser av mera väsentlig

art, jag i vissa punkter funnit skäligt göra från de sakkunnigas förslag.

För vissa, av centralkommissionens anmärkningar föranledda ändringar

av övervägande formell natur har jag ej ansett nödigt redogöra.

1 §•

Vid denna paragraf, vilken upptagits oförändrad från förslaget,

yttra de sakkunniga bland annat:

»Den omedelbara anledningen till den förpliktelse att utgiva ersättning,

som i förordningen ålägges staten, utgöres icke av monopolets

införande i och för sig, utan dels därav, att monopolets verksamhet

numera befunnits böra ändras på sådant sätt, att det självt distribuerar

sin tillverkning, i följd varav grosshandeln med tobaksvaror i väsentlig

mån måste upphöra, dels av de avskedanden av inom tobaksgrosshandeln

anställda, som antingen redan skett i följd av driftinskränkning och

affärsnedläggelse i anledning av monopolets införande eller äro att med

anledning av grossistrabatternas upphörande ytterligare förvänta. Då

emellertid nämnda förhållanden ytterst mer eller mindre nära samman
-

Förslagets

särskilda

bestämmelser

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.

hänga med monopolets införande, har man ansett hinder icke möta att

här liksom i ersättningsförordningen angiva monopolets införande såsom

anledningen till ersättningspliktens fastställande.»

2 §•

hör denna paragraf hava ersättningsförordningens motsvarande

bestämmelser tjänat till mönster, dock har åt centralkommissionen här

givits en med hänsyn till dess nya uppgift i viss män ändrad sammansättning.

De lokala kommissionerna hava i allmänhet anordnats för

större områden än län, då de annars skulle fått ett alltför obetydligt

arbetsmaterial.

I de sakkunnigas förslag fanns icke föreskrivet, att ordföranden

och den . av statskontoret utsedde ledamoten skulle vara gemensamma

för samtliga lokalkommissioner, men hade de sakkunniga i motiveringen

betecknat en dylik anordning såsom lämplig. På förslag av tobakscentralkommissionen

har jag låtit ett stadgande härom inflyta i paragrafen.

3 §''

Bestämmelserna i 3 mom. av denna paragraf rörande avgivande i

samband med ansökningen av viss förklaring med därvid fogat intyg

ävensom de i 9 § givna stadgandena om påföljd vid lämnande av oriktig

uppgift hava enligt vad de sakkunniga i sin motivering uttala tillkommit

i syfte att skapa garantier därför, att ersättning kommer att utgå allenast

till sadana anställda, vilka förlorat sina befattningar till följd av minskning

av tobaksgrosshandelns omfattning. Det måste annars, påpeka de sakkunniga,

befaras, att en tobaksgrossist, även om så icke vore av omständigheterna

betingat, kunde avskeda sin i grosshandeln med tobaksvaror

anställda personal allenast för att bereda densamma ersättning

för förlorad anställning med tanke att, sedan ersättning väl tillerkänts

de anställda, låta dem åter få anställning hos sig. — Skulle mot all

förmodan en ersättningssökandes principal utan giltig anledning vägra

att vitsorda sökandens uppgifter, bör, framhålla de sakkunniga, denne

rimligtvis icke allenast av sådan anledning gå förlustig sitt ersättningsanspråk,

utan bör det självfallet stå honom öppet att på annat sätt

verifiera sina uppgifter.

5 §.

I sin motivering till bestämmelserna i 1 mom. av denna paragraf

yttra de sakkunniga bland annat följande:

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.

»För stadgandena i paragrafens första moment hava motsvarande

stadgauden i 10 § av ersättningsförordningen tjänat till mönster. Tidpunkten

för monopolets ikraftträdande motsvaras i de sakkunnigas förslag

av tiden för den föreslagna förordningens trädande i kraft. Tobaksgrossist,

som före sistnämnda tidpunkt nedlagt sin rörelse, blir alltså

enligt förslaget icke berättigad till ersättning. Det måste nämligen,

såsom förut nämnts, fasthållas, att det icke är tobaksmonopolets införande

i och för sig, som utgör grunden för ersättningskravets berättigande,

utan den indragning av grossistrabatterna, som får tänkas äga rum

samtidigt med den föreslagna förordningens ikraftträdande. Har tobaksgrossist

upphört med sin verksamhet, medan ännu från monopolbolagets

sida möjlighet beretts honom att fortsätta densamma, lärer man få utgå

ifrån, att för rörelsens nedläggande förelegat andra skäl, vilka icke äro

av beskaffenhet att föranleda ersättningsrätt.»

Kommerskollegium har vid förevarande mom. erinrat, att kollegium

ej kunnat förvissa sig, huruvida icke möjligen genom antagande i oförändrat

skick av bestämmelsen, att tobaksgrossistverksamhet skall utövas

vid förordningens ikraftträdande, någon näringsidkare oberättigat uteslutes

från ersättningsrätt. Förenämnda ledamot av centralkommissionen

har framhållit, att sådan uteslutning skulle komma att drabba vissa

tobakshandlande, vilka före monopolets ikraftträdande idkat såväl grosssom

minuthandel i tobaksvaror men vilka sedermera, enär monopolbolaget

icke velat medgiva en minuthandelsrabatt av 24 procent till

handlande, som jämväl dreve tobaksgrosshandel, nedlagt sistnämnda

rörelsegren för att erhålla angivna höga rabatt.

Anmärkta förhållande, som icke av de sakkunniga berörts, har icke

synts mig vara av beskaffenhet att böra föranleda ändring av förevarande

mom. sådant det av de sakkunniga föreslagits. Det av dem anförda

skälet för att göra verksamhet vid den föreslagna förordningens ikraftträdande

till villkor för ersättningsrätt synes mig vägande. Det måste

ju medgivas, att en tobakshandlande, som nedlagt sin tobaksgrosshandel

för att för sin minutaffär av monopolbolaget erhålla förenämnda höga

rabatt, kan sägas hava så handlat till följd av monopolets införande.

Å andra sidan torde han kunna anses hava genom den erhållna rabatten

i viss mån vunnit ersättning för vad han genom grosshandelns nedläggande

förlorat, och han torde, då han träffat sitt val, knappast hava

utgått ifrån, att sådan ersättning skulle komma att beredas honom i

annan ordning. Det lärer i varje fall här knappast kunna vara fråga

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.

om andra än sådana tobaksland lande, för vilka grosshandeln i tobaksvaror

varit av jämförelsevis underordnad betydelse, ty i annat fall torde

väl deras val gått i annan riktning. För ett bedömande av, i vilken

utsträckning de ersättningsberättigades antal skulle komma att ökas,

därest man tillmötesginge nu omhandlade grupp genom ett undantagför

dess del från kravet på verksamhet i tobaksgrosshandeln vid förordningens

ikraftträdande, saknas emellertid varje hållpunkt, och det är

på grund härav icke möjligt att beräkna, i vilken mån kostnaderna

för tobaksgrosshandelns avlösande kunde komma att höjas genom ett

sådant tillmötesgående. Jämväl med hänsyn härtill har jag ansett riktigast

att icke frångå de sakkunnigas förslag.

Tobakscentralkommissionen har vid förevarande mom. erinrat, att

de där upptagna stadgandena, i likhet med bestämmelserna i 10 § ersättningsförordningen,

vilka tjänat till förebild vid avfattningen, enligt

sin ordalydelse knappast vore tillämpliga å aktiebolag och handelsbolag.

Meningen hade emellertid uppenbarligen icke varit att från rätt till ersättning

enligt 10 § ersättningsförordningen utesluta bolag, och hade

bestämmelserna i sagda lagrum icke heller av centralkommissionen givits

dylik tolkning, (hiskligt vore emellertid att tydligare utmärktes, vad

som uti ifrågavarande hänseende vore lagstiftarens mening.

Att förevarande bestämmelser liksom berörda stadganden i ersättningsförordningen

äro avsedda att äga tillämplighet ej allenast å enskilda

tobaksgrossister utan även å handelsbolag och aktiebolag, ligger

i öppen dag. Då, såsom centralkommissionen upplyst, stadgandena i

ersättningsförordningen också givits sådan tydning, synes det emellertid

knappast erforderligt att i detta avseende vidtaga någon ändring i den

av de sakkunniga föreslagna avfattningen av förevarande stadgande.

Ceutralkommissionen bär vidare fäst uppmärksamheten på att de

av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna komme att medföra en av

de sakkunniga tydligen icke avsedd direkt utsträckning av den i 10 §

av ersättningsförordningen stadgade rätten till ersättning åt importörer

av cigarrer och cigarrcigarretter. »I nyss omförmälda lagrum», yttrar

centralkommissionen, »är nämligen såsom villkor för importörs rätt att

erhålla ersättning stadgat, att verksamheten skall hava drivits från och

med den 1 januari 1911, medan kommittéförslaget under i övrigt enahanda

förutsättningar inrymmer dylik ersättningsrätt jämväl åt sådan

importerande grossist, som börjat sin verksamhet under loppet av nyss
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.

borörda ar, d. v. s. före den 1 januari 1912. Eu dylik utsträckningav

den i 10 § ersättningsförordningen stadgade ersättningsrätten torde

vara så mycket mera betänklig, som densamma, efter vad av kommittéförslaget

synes framgå, skulle komma allenast grossister men däremot

icke minuthandlande i importerade cigarrer och cigarrcigarretter till godo.»

Med anledning av vad centralkommissionen sålunda anfört har jaggenom

en ändring i 3 inom. sökt råda bot på det anmärkta missförhållandet.

Rörande förevarande moment, det första, anser jag mig vidare

böra ur de sakkunnigas motivering'' återgiva följande:

»Vid beräkningen av den tobaksgrossistens genomsnittliga försäljning,

som utgör grundvalen för avgörande av frågan om ersättningsrätten

och bestämmandet av ersättningsbeloppet, har det icke ansetts

lämpligt medtaga det sistförfluten året, under vilket ju tobaksgrosshandeln

varit underkastad alldeles säregna yttre inflytelser. Att åter till grund

för beräkningen lägga en hel fyraårsperiod före år 1915 skulle inneburit

ett utsträckande av kravet på viss verksamhetstid utöver vad som

kan anses som skäligt. De sakkunniga hava därför föreslagit en begränsning

till den sistnämnda år närmast föregående treårsperioden, en

tidrymd, som torde vara fullt tillräcklig för erhållande av en tillförlitlig

medelsiffra.

Där tobaksgrossistaffär varit förenad med tobaksfabrikation, bör

icke tobaksgrossistens omsättning- av varor av eget fabrikat få medräknas

i den omsättning, som berättigar till ersättning, enär ju tobaksfabrikanternas

ersättningsfråga redan förevarit. Med hänsyn härtill har

stadgats, att allenast av annan tillverkade tobaksvaror må i ersättningsavseende

tagas i beräkning.»

Enligt den av de sakkunniga föreslagna avfattningen av 2 mom. 5 § 2 mom.

skulle, vid avgörandet av till vilken ersättningsklass en tobaksgrossist

vore hänförlig, hänsyn tagas icke allenast till hans handel med av annan

tillverkade svenska tobaksvaror och av annan importerade utländska tobaksvaror

utan även till av honom själv importerade cigarrer och cigarrcigarretter.

Den direkta importen, vilken ansetts kunna äga bestånd även efter

monopolets införande och för vilken ersättning med anledning därav

utgår efter en lägre beräkningsgrund, skulle sålunda komma att tillmätas

inflytande på storleken av den ersättning, för vilken en annan

del av tobaksgrossistverksamheten ligger till grund. Detta skulle exem
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Ma,j:ts Nåd. Proposition Nt 227.

pelvis innebära, att en tobaksgrossist med en import av 60 procent och

en tobaksgrosshandel i övrigt av allenast 15 procent av den totala varuomsättningen

skulle för denna senare del av sin omsättning placeras i

samma ersättningsklass som en tobaksgrossist, vars grosshandel i svenska

och av annan importerade utländska tobaksvaror uppgått till 75 procent

av hans hela omsättning. Då detta synts mig mindre rättvist, har jag

föranletts vidtaga en sådan ändring i de sakkunnigas förslag, att vid

fördelningen i ersättuiugsklasser hänsyn icke tages till sådan direkt

importverksamhet, som ovan berörts.

Med »försäljningspris» avses tydligen att beteckna, vad tobaksgrossisten

verkligen erhållit för sina varor. Fråga är alltså icke om

bruttopriser, i vilka ingå av tobaksgrossisten medgivna rabatter, utan

om nettopriser.

6 § 4 mom. j fråga om 4 mom. yttra de sakkunniga:

»Då de sakkunniga sett sig nödsakade att till grund för ersättningens

bestämmande lägga icke handelsvinsten utan omsättningen,

skulle hithörande stadganden, om de ej genom andra bestämmelser

modifierades, tydligen innebära, att tvenne tobaksgrossister med samma

omsättning även erhölle samma ersättning, oberoende av att den ene

tilläventyrs uppenbarligen haft en betydande vinst, den andre en jämförelsevis

ringa sådan. Ett sådant förhållande vore tydligen mindre

tillfredsställande. Men även ur andra synpunkter har det funnits önskvärt

att vid ersättningens bestämmande någon hänsyn kunde tagas till

andra omständigheter än sökandens omsättning. Faktorer sådana som

den ersättningsberättigades ålder, längden av hans verksamhetstid, hans

utsikter till framtida försörjning samt den tendens till utveckling i ena

eller andra riktningen, som gjort sig gällande i hans verksamhet, hava

alla sin betydelse vid uppskattningen av den förlust, den ersättningssökande

kan antagas komma att lida genom grossistrabatternas bortfallande.

De sakkunniga hava ansett, att utsikterna att vid ersättningsfrågornas

bedömande nå ett ur rättvisans och billighetens synpunkt

verkligt tillfredsställande resultat skulle i betydande grad förökas, därest

kommissionerna tillädes befogenhet att, med hänsyn tagen till bland

annat förenämnda synpunkter, inom en viss, icke alltför snävt tilltagen

marginal öka eller minska ersättningsbeloppen. 1 sådant syfte har stadgandet

i 4 mom. första stycket tillkommit. Enligt de sakkunnigas

mening skulle kommissionerna hava att förfara på ungefärligen följande

sätt. Sedan de ersättnings sökande med hänsyn till omsättningens relativa

storlek tilldelats någon av de tre grupper, som omförmälas i 2jnom.,

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kung/. Maj:ts Nå<i Proposition Nr 227.

undersökas de särskilda fallen ur synpunkten av att ernå kännedom om

omständigheter, som kunna anses böra föranleda höjning eller sänkning

av ersättningsbeloppet. De fall, med vilka dylika omständigheter icke

befinnas förknippade, bilda normalfallen, med ersättningsbelopp, som

bestämmas av omsättningssiffrorna allena. Övriga ersättningsberättigade

grupperas med hänsyn till de förhållanden, som vid jämförelse med

normalfallen finnas betinga rätt till ökad eller minskad ersättning. Härvid

hava kommissionerna att utgå från det föreliggande materialet, men

äga, där detta befinnes otillfredsställande, införskaffa kompletterande

uppgifter. Det säger sig emellertid självt, att de sakkunniga, med den

ståndpunkt de intagit i fråga om grundvalen för ersättningens bestämmande,

icke avsett att kommissionerna skulle i större omfattning nödgas

verkställa undersökningar rörande de ersättaingssökandes handelsvinst.

Om och i vilken utsträckning så bör ske, böra kommissionerna äga full

frihet att själva avgöra.

Där i tobaksgrossistfirma ledningen av verksamheten handhafts av

särskilt anställd person, affärsledare, har detta inneburit en belastning

av affären, som icke haft sin motsvarighet i fråga om firmor och

dessa äro de ojämförligt flesta — vilkas innehavare själva handhaft

verksamhetens ledning. Innehavaren av en firma, där förstberöi''da förhållande

varit rådande, bör därför såsom regel göra en mindre förlust

än en firmainnehavare av sistberörda slag, därest förhållandena i övrigt

i båda fallen varit likartade. Med hänsyn härtill hava de sakkunniga

funnit skäligt föreslå, att, där affärsledare varit anställd hos tobaksgrossist,

sådan minskning av tobaksgrossistens ersättning, varom nyss

talats, må kunna äga rum med högst halva det beräknade beloppet.»

Vid detta mom. har meranämnda ledamot av centralkommissionen

ifrågasatt, att den föreslagna rätten för kommissionerna att med högst

en fjärdedel öka eller minska ersättningsbeloppet skulle helt utgå eller,

liksom i ersättningsförordningen, begränsas till allenast tio procent.

De sakkunnigas förslag innebär i denna del en avsevärd utveckling

i förhållande till det i 8 § 3 mom. ersättningsförordningen givna stadgande,

varest centralkommissionens befogenhet, på sätt från nämnda håll

anmärkts, erhållit en snävare begränsning. Skälen för att centralkommissionen

bör beredas möjlighet att vid ersättningsfrågornas avgörande

utöva en i viss mån utjämnande verksamhet synas mig hava av de

sakkunniga på ett övertygande sätt framhållits. I alldeles särskild grad

torde behovet av en sådan verksamhet göra sig gällande i fråga om

Bihang till riksdagens protokoll IDIG. 1 satnl. 202 höft. (Nr 227.) 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.

tobaksgrossisterna, vilkas ersättning man i huvudstadgandet nödgats

ställa i förhållande till omsättningen, medan man däremot beträffande

tobaksfabrik»nterna kunnat utgå från handelsvinsten. Med det föreslagna

stadgandet har i främsta rummet avsetts just att bereda tillfälle till ett

hänsynstagande till handelsvinsten, där denna kan utrönas. Men jämväl

andra förhållanden, ägnade att angiva graden av tobaksgrossistens förlust

genom monopolets införande, hava exemplifierande inryckts i förevarande

mom., som därigenom erhållit en betydligt större räckvidd än

motsvarande stadgande i ersättningsförordningen. I ena som i andra avseendet

betecknar detsamma enligt min mening en lämplig utveckling av

grundtanken i sistnämnda stadgande. Jag vill i detta sammanhang ej

underlåta att betona, att den i centralkommissionens hand lagda befogenhet

ju ingalunda allena innefattar eu rätt att öka utan i lika mån

en rätt att minska ersättningsbeloppen. Det torde icke vara anledning

befara, att den förra rätten skall komma att ensidigt av centralkommissionen

tagas i anspråk.

6 §•

\id denna paragraf anföra de sakkunniga till en början:

»Beträffande förutsättningarna för rätten till ersättning för inom

tobaksgrosshandeln anställda hava de sakkunniga icke funnit sig kunna

draga gränsen så snävt, att ersättning tillerkännes allenast personer,

vilka varit anställda hos tobaksgrossist, som själv är enligt förordningen

berättigad till ersättning. Av eu dylik begränsning skulle nämligen

följa, att om en tobaksgrossist, som i övrigt uppfyller villkoren för

erhållande av ersättning, icke utövat sin verksamhet under sådan tid,

som i förordningen förutsättes, jämväl de i affären anställda skulle

mista rätten till ersättning för förlust genom anställningens upphörande,

något som vore uppenbart obilligt. I åtskilliga fall har vidare förekommit,

att tobaksgrossistaffärer, vilkas rörelse i betydande omfattning

innefattat försäljning i gross av svenska och utländska tobaksvaror, men

vilkas omsättning av svenska tobaksvaror, av annan importerade tobaksvaror

och direkt importerade cigarrer och cigarrcigarretter icke haft den

relativa omfattning, som berättigar till ersättning, efter tobaksmonopolets

införande nedlagt sin rörelse. Även om man, såsom i ersättningsförordningen

skett, utgår ifrån, att dylika affärer, som huvudsakligen varit

baserade på import av cigarretter, även efter monopolets införande skulle

kunna bedrivas i ungefär oförändrad omfattning, och av sådan anledningfinner

sig icke kunna tillerkänna affärens innehavare ersättning, så är

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.

det å andra sidan tydligt, att affärens nedläggande stått i det sammanhang

med monopolets införande, att billigheten synes kräva, att de, som

genom dylik affärs nedläggande förlorat anställning, icke uteslutes från

ersättning. Ur dessa synpunkter hava de sakkunniga funnit sig böra

föreslå, att rätt till personlig ersättning jämväl skall tillkomma den,

som haft stadigvarande anställning hos tobaksgrossist, vilken icke är

berättigad till ersättning, men vilkens försäljning i gross av tobaksvaror,

som av annan tillverkats, under år 1914 utgjort minst 25 procent — för

affärsledare har, av skäl som nedan angivas, gränsen dragits högre _—

av hans varuomsättning i dess helhet. Genom denna begränsning bliva

från rätt till ersättning uteslutna endast de, som äro anställda hos

kolonialvarugrossisterna i egentlig mening, i vilkas rörelse tobaksgrosshandeln

utgör en jämförelsevis underordnad detalj. Med hänsyn därtill

att i dessa" affärer de biträden, som sysslat med tobaksförsäljnmgen, i

regel jämväl haft att göra med varuförsäljningen i övrigt, och att här

långt ''större möjlighet finnes för principalen att fortfarande bibehålla

den anställde med något förändrad sysselsättning, synes tillräcklig anledning

ej föreligga att medgiva ersättning i dessa fall, där det dessutom

ofta skulle vara förenat med störa svårigheter att kontrollera, i vad

män ett avskedande föranletts av tobaksgrosshandelns upphörande eller

inskränkande.»

Rörande den föreslagna rätten till personlig ersättning i vissa fall

till den, som är eller varit anställd hos icke ersättningsberättigad grossist,

har tobakscentralkommissionen anmärkt, att förutsättningen härför vore,

att icke blott den ersättningssökande själv utan jämväl den grossist, hos

vilken han är eller varit anställd, uppfyllde vissa i paragrafen närmare

angivna kvalifikationer, vilka för grossistens vidkommande vore av den

art, att prövningen av deras förefintlighet understundom torde kräva en

ganska ingående granskning av grossistens bokföring. Någon skyldighet

för grossist att tillhandahålla centralkommissionen sina handelsböcker

funnes emellertid icke stadgad — och torde icke heller kunna stadgas

för annat fall än då grossisten för egen del framställde anspråk på ersättning.

Över huvud innehölle för fattnings förslaget intet annat stadgande

om huru det för prövning av en icke ersättningssökande grossists

kvalifikationer i nu ifrågavarande hänseende erforderliga materialet skulle

göras för kommissionerna tillgängligt, än den generella bestämmelsen i

2 § 5 mom. om skyldighet för den, som gjorde anspråk på ersättning,

aft efter anmaning tillhandahålla kommissionerna erforderliga handlingar

och upplysningar. Med tämligen stor säkerhet syntes kunna sägas att

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.

det i många fall, även där vederbörande principal ställde sig än så tillmötesgående,

korame att för ersättningssökande personal erbjuda synnerligen

stora svårigheter att uppfylla ifrågavarande skyldighet, och än

svårare, om icke alldeles omöjligt, torde detta komma att bliva, därest

i något fall principalen skulle ställa sig avvisande gentemot personalens

begäran om erforderliga upplysningar beträffande hans rörelse.

Vad centralkommissionen påpekat innebär otvivelaktigt en icke

ringa olägenhet. Emellertid torde det knappast vara möjligt att genom

ändringar i och tillägg till förordningens hithörande bestämmelser ernå

en lösning av svårigheterna. Det torde dock finnas skäl för antagandet,

att det under den praktiska tillämpningen av dessa stadganden skall i

de flesta fall visa sig möjligt att kringgå stötestenarna. Det ligger i

sakens natur att kommissionerna i de fall, varom centralkommissionen

talar, måste äga befogenhet att med ganska stor frihet pröva de föreliggande

förhållandena och att kraven på bindande bevisning böra kunna

med hänsyn till omständigheterna av kommissionerna modifieras.

Rörande paragrafens innehåll i övrigt anföres i sakkunnigeförslaget

följande:

>1 förslaget har stadgats att ersättning skall utgå allenast till den,

som innehaft stadigvarande anställning hos tobaksgrossist och, beträffande

annan anställd än affärsledare, varit sysselsatt i och för principalens

handel i gross med tobaksvaror. Med ''stadigvarande’ avses givetvis

samma förhållande som i ersättnings förordningen betecknas på detta sätt.

Med kravet på att den anställde skall hava varit verksam ’i och för’

grosshandeln med tobaksvaror hava de sakkunniga velat understryka,

att hans arbete i alldeles övervägande grad skall hava tagits i anspråk

för nämnda verksamhet.

Såsom ''affärsledare'' är enligt förslaget att anse den, som mot viss,

överenskommen avlöning varit anställd såsom ledare av tobaksgrossistaffär.

Där, såsom i allmänhet torde varit fallet, innehavaren av sådan

affär själv utövat ledningen av densamma, är han givetvis enligt förslaget

icke att betrakta såsom affärsledare och alltså icke ersättningsberättigad

enligt 6 §. Har tobaksgrossistaffär aktiebolagets form, torde

väl en verkställande direktör hava mot särskild, kontraherad gottgörelse

lett verksamheten. Denne bör då, oavsett huruvida han själv är aktieägare

i bolaget eller ej, vara berättigad till personlig ersättning. Gentemot

de försök, som må komma att göras att konstruera ett anställningsoch

löntagareförhållande, måste noga fasthållas vid kravet på att verklig

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kung!. Maj:tx Nåd. Proposition Nr 227.

anställning förekommit samt att avlöning, vare sig i lönn av lön,

tantiem eller andra förmåner, kan visas hava verkligen åtnjutits.

Den särställning affarsledaren i vissa avseenden intager bland .de

anställda har föranlett de sakkuniga att i särskilda stadganden angiva

förutsättningarna för affärsledares ersättningsrätt. Då affärsledaren såsom

regel måste antagas hava haft ledningen av hela affären och alltså, där

vid sidan av tobaksgrosshandeln annan affärsverksamhet förekommit,

förestått jämväl denna, hava de sakkunniga ansett sig kunna utgå ifrån

att hans ställning kan väntas komma att allvarligt rubbas allenast i fall,

där tobaksgrosshandeln utgjort minst hälften av hela verksamheten, samt

i anslutning härtill föreslagit en begränsning av affärsledares ersättningsrätt

till sådana fall, en begränsning, som för övriga anställdas del äger

sin motsvarighet i kravet på anställning i och för tobaksgrosshandeln.

Det har vidare ansetts lämpligt att i ett avseende göra skillnad

mellan affärsledare, vilken innehaft anställning hos tobaksgrossist, som

i 5 § 2 mom. a) och b) avses, och affärsledare, vilken varit anställd

hos annan tobaksgrossist, vars tobaksgrosshandel dock nått ovan angivna

gräns. Affärsledare av den förra gruppen hava varit anställda

hos tobaksgrossister, vilka äro berättigade till ersättning och vilkas

verksamhet med hänsyn härtill kan antagas bliva föremål för eu ingående

granskning, som skänker tillfälle till en undersökning av grunden

för avskedandena. Principalerna för de till den senare gruppen

hörande affärsledare torde däremot såsom regel icke vara berättigade till

ersättning, vare sig till följd av att deras verksamhet fortgått under

alltför kort tid eller på grund av beskaffenheten av deras omsättning

av tobaksvaror. Med anledning härav förefinnas i dessa fall knappast

samma möjligheter som i de nyss nämnda till granskning av grunden

för avskedandena. Man har därför ansett sig i dessa fall böra uppställa

kravet på nedläggande av tobaksgrosshandeln, medan man i de andra

fallen kunnat åtnöjas med fordran att indragning av befattningen ägt rum.

Motsvarande skillnad har för övriga anställdas del ansetts böra

göras mellan dem, som ägt anställning hos ersättningsberättigad tobaksgrossist,

och dem, som varit anställda hos annan tobaksgrossist, vilkens

omsättning i gross av tobaksvaror dock varit av förut angiven relativ

betydenhet.

I avseende på den tillryggalägga verksamhet, som anställd bör få

räkna sig tillgodo i ersättningsavseende, hava de sakkunniga ansett

billigheten kräva, att såsom sådan verksamhet må anses icke allenast

anställning hos tobaksgrossist, som i 6 § 1 mom. sägs, utan jämväl

verksamhet såsom tobaksgrossist eller tobaksfabrikant eller såsom an
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.

ställd inom tobakshanteringen. Då dessa olika arter av verksamhet

hava det gemensamt, ätt de samtliga drabbats av förändringar, som

blivit en följd av tobaksmonopolets införande, böra de även i anmärkta

hänseende jämställas.

Anställning hos monopolets utövare har tillerkänts samma inverkan

på ersättningsfrågan som beträffande de fabriksanställda; det torde nämligen

ej vara osannolikt, att monopolbolaget vid sina tobakskontor finner

lämpligt anställa en del av de i samband med tobaksgrosshandelns avlösande

entledigade. Löfte om anställning hos monopolbolaget till

senast ingången av år 1917 har tillagts samma betydelse. Därest den

fgreslagna förordningen träder i kraft under försommaren innevarande

år, torde monopolbolaget till hösten hava vunnit den överblick av situationen,

som behöves för ett avgörande i fråga om de av centralkommissionen

monopolbolaget tillställda ansökningarna om anställning hos bolaget.

Bolaget avlåter då om sina beslut meddelande till centralkommissionen,

till vilken tidigast vid nämnda tid ersättningshandlingarna torde

kunna väntas inkomna från lokalkommissionerna.

I avseende å såväl villkoren för erhållande av ersättning som

sättet för ersättningens beräknande hava de sakkunniga icke ansett skäl

föreligga att göra skillnad mellan dem, som redan under år 1915 förlorat

sin anställning, och dem, som avskedats först under år 1916; det

har nämligen icke ansetts billigt, att de förra till följd av omständigheter,

över vilka de icke själva varit herrar, skulle försättas i en sämre

ställning än de senare.»

^ §•

Mot det förslag till utbetalning i förskott i vissa fall av en del

av den sökanden av lokalkommission tillerkända ersättning, vilket av

de sakkunniga i denna paragraf framlagts, har centralkommissionen

riktat vissa anmärkningar samt hänvisat till den ordning för förskottsutbetalning

till vissa av de jämlikt ersättningsförordningen ersättningsberättigade,

som stadgats genom kungl, brev till centralkommissionen

den 21 september 1915.

Med hänsyn till vad centralkommissionen anfört har förevarande

paragraf givits en avfattning, som nära ansluter sig till bestämmelserna

i berörda kungl. brev.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.

47

8 §•

Med anledning av eu anmärkning av tobakscentralkommissionen

har den i 3 mom. stadgade ansökningstiden begränsats från av de sakkunniga

föreslagna sex månader till tre månader.

9 §•

Jämväl denna paragraf bar med föranledande av en erinran från

tobakscentralkommissionen blivit föremål för någon ändring.

Tidpunkten för förordningens ikraftträdande torde lämpligen kunna

fastställas till den 1 juli 1916.

I fråga om de finansiella konsekvenserna av förslaget yttra de sakkunniga

följande:

»Med ledning av uppgifter, som tillhandahållits av aktiebolaget

svenska tobaksmonopolet, hava de sakkunniga till ett stort antal tobaksgrossister

utsänt frågeformulär för utrönande av deras medelomsättning

under åren 1912—1914 av dels alla slags varor, dels svenska och av

annan importerade utländska tobaksvaror, dels och direkt från utlandet

importerade cigarrer och cigarrcigarretter ävensom för vinnande av erforderliga

uppgifter rörande hos dem i och för grosshandeln med tobaksvaror

anställda personer. De influtna uppgifterna hava granskats, iakttagna

felaktigheter hava, där så kunnat ske, rättats med ledning av infordrade

kompletterande uppgifter, och hela materialet därefter sammanställts

och bearbetats. Det är tydligt, att de erhållna kostnadssiffrorna

måste betecknas som approximativa; de lämnade uppgifterna torde nog

vid den mera ingående prövning, de komma att underkastas vid ersättningsfrågornas

handläggning, ej sällan få i ena eller andra avseendet

modifieras. Det inflytande, vissa av de föreslagna stadgandena kunna

komma att utöva å de verkliga kostnaderna, undandrager sig varje kalkyl.

Så är t. ex. fallet med den kommissionerna tillerkända befogenheten i

5 § 4 mom. att med hänsyn till sig företeende omständigheter öka eller

minska ersättningsbeloppen. I nedanstående sammanställning är ersättningsbeloppet

till tobaksgrossisterna därför beräknat allenast efter de angivna

procenttalen av medelårsomsättningen. Svårberäkneliga äro de

Kostnads*

beräkning,

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kung!. Maj.ts Nåd. Preposition Nr 227.

ekonomiska konsekvenserna av stadgandena i 4 § 1 mom. (om ränta), i

6 § 6 mom. (om livränta), i 7 § (om förskott) och i 8 § (om understöd).

Man måste här nöja sig med en rund siffra, som kan synas skälig.

Resultatet av den verkställda bearbetningen av de från tobaksgrossisterna

erhållna uppgifterna utvisas i nedanstående sammanställningar,

däri avdrag skett för sådan omsättning av direkt importerade

cigarrer och cigarrcigarretter, för vilken ersättning redan utgivits:

Tobaksgrossister:

Tobaksgrossister med eu ersätt- ningsberättigad medelårsomsättning

i parti av tobaksvaror av:

Medelårsomsätt- ning av svenska

och av annan

importerade ut- ländska tobaks- varor:

kr.

Beräknad

ersättning

härå:

kr.

Medelårsomsätt- ning av direkt

importerade

cigarrer och

cigarrcigarretter:

kr.

Beräknad

ersättning

härå:

do %)

kr. !

1) minst 25 men icke 50 procent å

totalomsättningen (16 st.)............

1,528,100

152,800

12,000

1,200

2) minst 50 men icke 75 procent å

totalomsättningen (11 st.)............

1.098,400

(10 %)

164,800

271,600

27,200

3) minst 75 procent å totalomsätt- ningen (26 st )...........................

7,349,400

(15%)

1,469,900

(20%)

195,500

19,600

Summa

9,975,900

1,787,500

479,100

48,000

Anställda:

Affärsledare, handelsresande och platsförsäljare:

1) ännu i tjänst......................................................................

2) avskedade sedan monopolets ikraftträdande..............

Beräknad

ersättning

kr.

322,000

56,700

Andra anställda:

1) ännu i tjänst....................................................................................... 57,200

2) avskedade sedan monopolets ikraftträdande............................ 10,700

Summa 446,600.

Antages räntekostnaden till 5 procent å den sammanlagda beräknade

ersättningssumman under tre fjärdedels år, utgör denna kostnad

omkring 85,000 kronor.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.

Kostnaderna för understöd synas kunna antagas komma att hålla

sig inom ett belopp av omkring 50,000 kronor.

Arvodena till centralkommissionen och lokalkommissionerna samt

till räkenskapsgranskare torde knappast överskrida ett belopp av tillhopa

50,000 kronor.

Härutöver torde för täckande av kostnader, som kunna föranledas

av bestämmelserna i 6 § 6 mom. och 7 §, ävensom för bestridande av

oförutsedda kostnader den genom förestående beräkningar erhållna

summan böra avrundas uppåt med ett ej alltför obetydligt belopp.

Kostnadsberäkningen kan då sammanfattas på följande sätt:

Kr.

ersättning till tobaksgrossister ........................ 1,835,500

» » anställda .................................... 446,600

räntekostnad ......................................................... 85,000

understöd ............................................................... 50,000

arvoden till kommissionerna etc...................... 50,000

oberäkneliga och oförutsedda kostnader ...... 132,900

Summa 2,600,000.»

De av mig vidtagna ändringar i de sakkunnigas författningsförslag

torde icke böra föranleda någon jämkning i den kostnadsberäkning,

som av de sakkunniga framlagts. Jag utgår alltså från att tobaksgrosshandelns

avlösande bör antagas komma att betinga en kostnad a\

ungefärligen 2,600,000 kronor. Det återstår att beröra frågan, huruvida

de fördelar, som ernås genom förslagets genomförande, kunna förväntas

motsvara denna kostnad, samt att angiva sättet för dess bestridande..

1 sitt utlåtande över sakkunnigeförslaget yttrar styrelsen för aktiebolaget

svenska tobaksmonopolet, att de fördelar, bolaget skulle vinna

genom grosshandelns avlösande, vore så beaktansvärda, att det väl kunde

ifrågasättas att monopolbolaget för att underlätta planens genomförande

skulle kunna åtaga sig att inom vissa gränser ikläda sig kostnaden därför.

Det vore styrelsens mening att, därest kostnaden kunde begränsas

till ungefärligen det av de sakkunniga angivna beloppet,_ bolaget borde

kunna åtaga sig att bära densamma, under förutsättning att bolaget

finge fullt fria händer i avseende å varuförmedlingen mellan bolaget

och minuthandeln. Styrelsen vore därför beredvillig att, närhelst begäran

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 202 höft. (Nr 227.) 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.

därom från statens sida framställdes, ofördröjligen vidtaga åtgärd för

bolagsstämmans hörande samt under angivna förutsättningar tillstyrka

bolaget att ikläda sig kostnaden för avlösandet och för sådant ändamål

godkänna sadant tillägg till det mellan staten och bolaget gällande

kontraktet, att bolaget förbunde sig att i den ordning i 2 § av kontraktet

med staten föreskreves ersätta staten även kostnaden för grosshandelns

avlösande.

Såsom av nu återgivna yttrande framgår, finner monopolbolagets

styrelse fördelarna av vunnen frihet att ordna sin varudistribution utan

alla hänsyn till tobaksgrosshandeln så betydande, att stjrrelsen är beredd

föreslå bolaget att ikläda sig de därmed enligt de sakkunnigas beräkninoförbundna

kostnaderna. Anledning till tvekan rörande lämpligheten av det

utarbetade författningsförslagets genomförande torde därför ej föreligga.

För att staten, vid bifall till förslaget, skall få sina av detsamma orsakade

utlägg av monopolbolaget ersatta i samma ordning, som enligt det med

bolaget avslutna kontraktet rörande monopolets utövning gäller bett

äffande av staten i samband med monopolets införande till enskilda

utbetald gottgörelse, erfordras särskilt medgivande från bolagets sida.

Såsom ovan nämnts har bolagets styrelse förklarat sig villig att, om så

påfordras, söka hos bolagsstämman utverka dylikt medgivande. Saken

synes lämpligen kunna så ordnas, att, sedan behandlingen av förslaget

i vederbörande riksdagsutskott fortskridit så långt att utskottet fattat

ståndpunkt till detsamma, och under förutsättning att denna ståndpunkt

mnebär ett tillstyrkande av tobaksgrosshandelns avlösande, monopolbolagets

styrelse anmodas att hos bolagsstämman söka utverka medgivande,

som ovan nämnts. Det är nämligen önskvärt, att sådant medgivande

kan föreligga vid förslagets slutliga behandling i riksdagen.

. anshig, som erfordras för förslagets genomförande och varom

jag i annat sammanhang torde få göra framställning, torde lämpligen

höra givas förslagsanslags natur. Med avseende å det belopp, 50,000

kronor, som beräknats för understöd, torde emellertid, i likhet med vad

som bestämts i fråga om det till understöd jämlikt ersättningsförordmngen

avsedda belopp, överskridande ej böra få äga rum.

Med åberopande av vad sålunda anförts hemställde departementschefen,

det täcktes Kungl. Maj:t i nådig proposition föreslå riksdao-en

att antaga det föreliggande, av departementschefen nu upplästa förslaget

till förordning om ersättning till tobaksgrossister och hos dem anställda

personer med anledning av införandet av statsmonopol å tobakstillverkningen

i riket.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 227.

Vad föredragande departementschefen sålunda

hemställt, däri statsrådets övriga ledamöter instämde,

behagade Hans Maj:t Konungen bifalla; och skulle

till riksdagen avlåtas proposition av den lydelse, bil.

litt. . . . vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Georg Sjöcrona.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. Rskr. 1916:256 Skrivelse till Konungen, i anledning av dels Kungl. Maj ds proposition med förslag till förordning om ersättning till tobaksgrossister och hos dem anställda per s. 1 i texten
  2. Rskr. 1916:253 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Majds proposition angående ytterligare anslag för gäldande av kostnader för införandet av statsmonopol ä tobakstil s. 14 i texten
  3. BevU 1916:48 Memorial, angående ersättning åt av utskottet vid handläggning av vissa ärenden anlitade biträden. s. 3 i texten
  4. BevU 1916:38 Betänkande, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ersättning till tobaksgrossister och hos dem anställda personer med anl s. 1 i texten