Med förslag till lag om skyddskoppympning
1916-02-01 · 42 sidor, varav 39 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Svag — ungefär 2,3 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
- Sidnummer: 39 av 42 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1916:32, Med förslag till lag om skyddskoppympning
Dokumentets text
Kungl. Majds Nåd. ''Proposition Nr 32.
1
Nr 32.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag
till lag om skyddskoppympning; given Stockholms slott
den 1 februari 1916.
Under åberopande av bilagda i statsrådet den 31 december 1915
och denna dag hållna protokoll över civilärenden vill Kungl. Maj:t härmed
föreslå riksdagen att antaga det vid förstnämnda statsrådsprotokoll
fogade förslag till lag om skyddskoppympning.
De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl.
nåd och ynnest städse välbevågen.
GUSTAF.
Oscar von Sydow.
Biha7ig till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 28 käft. (År 32.)
1
2
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 32.
Propositionen
nr 78 till 1915
års riksdag
med förslag
till lag om
skyddskoppympning.
Riksdagens
skrivelse den
21 maj 1915,
nr 172.
Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans
Maj:i Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 31
december 1915.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden: Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,
Stenberg,
Linnér,
Mörcke,
Vennersten,
Westman,
Broström.
Departementschefen, statsrådet von Sydow anförde:
I proposition nr 78 till 1915 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t riksdagen
att antaga ett vid propositionen fogat förslag till lag om skyddskoppympning.
Sedan propositionen, jämte i anledning därav väckta
motioner, hänvisats till behandling av riksdagens särskilda utskott nr 1,
hemställde detta utskott, efter ärendets beredande, att riksdagen, med
förklarande att Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition icke kunnat i
oförändrat skick av riksdagen bifallas, måtte antaga ett av utskottet
framlagt förslag till lag om skyddskoppympning.
Detta utskottets förslag blev med någon jämkning antaget av första
kammaren, medan andra kammaren med 104 röster mot 101 avslog 1 §
i förslaget och därmed hela lagen. I skrivelse den 21 maj 1915, nr
3
Kunf/l. Majds Nåd. Proposition Nr 32.
172, anmälde i följd härav riksdagen, att Kungl. Maj:ts ifrågavarande
proposition nr 78 icke blivit av riksdagen bifallen.
Med hänsyn till det trängande behovet av ny lagstiftning angående W
skyddskoppympning hemställde jag vid föredragning den 11 juni 1915
av^ berörda riksdagsskrivelse om igångsättande av den ytterligare utredning
som syntes påkallad för att kunna till 1916 års riksdag framlägga
nytt’förslag i ämnet. Härvid anförde jag huvudsakligen följande:
»Ett avgörande skäl till andra kammarens avvisande hållning gent
emot propositionen i ämnet var, på sätt av frågans, handläggning
i andra kammaren framgår, att kammaren ansåg, att i lagförslaget i
ämnet borde intagas bestämmelser i syfte att möjliggöra, befrielse tran
ympning av barn i det fall, att någon, som vore ansvarig for barnets
befordran till ympning, på grund av övertygelse om ympnmgens skadlighet
hyste betänkligheter mot dess verkställande. Förslag till en bestämmelse
i dylikt syfte, en s. k. samvetsklausul, har ock framlag s i
en till särskilda utskottets betänkande fogad reservation.
Enligt min mening göra sig allvarliga betänkligheter gällande mot
införande i förevarande lagstiftning av en samvetsklausul av ovan angivna
art. Frågan huruvida och i vilken omfattning skyddskoppympning:
skall äga rum är ju nämligen av rent vetenskaplig art och undandrager
sig därför det stora flertalets bedömande. För att med större
utsikt komma till ett praktiskt resultat beträffande denna viktiga lagstiftning,
anser jag mig emellertid böra upptaga frågan om införande
av eu dylik samvetsklausul. Som en ovillkorlig förutsättning för eu
sådan synes emellertid böra uppställas, att lagens allmänna syfte ej
därigenom äventyras och att möjlighet till befrielse, beredes endast den,
som kan framlägga antagliga skäl för sina betänkligheter.
I nu ifrågavarande avseende har jag låtit inom departementet utarbeta
ett förslag, vilket torde få biläggas protokollet i ärendet. Enlig
detta förslag, avsett att inflyta som ett nytt 3 mom. i 5 § av den av
särskilda utskottet föreslagna lagen, skall, därest någon, vilken ar ansvarig
för barns befordran till ympning enligt 2 §, hyser farhåga för
att ympningen skall för barnet medföra ohälsa, som ej ar blott tilllailig,
barnet för visst fall kunna undantagas från ympning enligt sistnamda
Som villkor för dylikt undantagande skall gälla, att det med hänsyn till
av sökanden förebragta omständigheter måste antagas, att sådan farhåga
har sin grund i personlig erfarenhet om något fall av dylik ohalsa, som
inträffat i samband med ympning av barn. Undantagande skall sålunda
ej kunna ske, om vederbörande endast genom läsning av agitations
-
4
Nytt förslag
till lag om
skyddskoppympning.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 3U.
skrifter eller på grund av lösa hörsägner kommit till uppfattning om
ympnmgens skadlighet, utan blott om han kan till stöd för en sådan
uppfattning åberopa sin egen erfarenhet om ett inträffat fall, där en
viss grad av sannolikhet talar för att skada i följd av ympning uppkommit.
J r & rr
Ansökning om undantagande från ympning skall enligt förslaget
göras skriftligen hos medicinalstyrelsen senast under det kalenderår, då
barnet fyller 3 år. Dessförinnan skall sökanden hava att personligen
inställa sig, i Stockholm inför överståthållarämbetet, i annan stad inför
magistraten och på landet hos kronofogden i orten samt förebringa utredning
angående skälen för sina betänkligheter mot ympningen. I fall
av behov lärer sökanden böra styrka dessa skäl genom intyg eller trovärdiga
personers utsagor. Protokoll skall föras över vad vid sökandens
inställelse förekommit, av vilket protokoll sökanden har att foga utdrag
vid sin ansökning hos medicinalstyrelsen. Finner medicinalstyrelsen en
rätteligen gjord ansökning icke kunna bifallas, skall styrelsen hava att
underställa ärendet Kungl. Maj:ts prövning.
Genom en samvetsklausul, avfattad i huvudsaklig överensstämmelse
med vad sålunda föreslagits,. synes, utan att lagens allmänna syfte äventyras,
hänsyn tagas endast till en på objektiva och sakliga skäl grundad
övertygelse om ympningens skadlighet.))
På min hemställan beslöt också Kungl. Maj:t vid ovannämnda tillfälle,
att medicinalstyrelsens utlåtande skulle inhämtas såväl över ovanberörda
av riksdagens särskilda utskott nr 1 framlagda lagförslag, som
ock över det förslag om tillägg till 5 § i samma lagförslag, som, på sätt
nyss erinrats, utarbetats inom departementet.
Sedan medicinalstyrelsen den 4 november 1915 avgivit det sålunda
infordrade utlåtandet, har ärendet, med ledning av förutberörda särskilda
utskottets förslag och styrelsens utlåtande, ytterligare beretts inom departementet.
Såsom resultat härav föreligger nu ett nytt förslag till lag om
skyddskoppympning.
o 1 propositionen nr 78 till 1915 års riksdag hade jag tillfälle att
ingående motivera det enligt min mening trängande behovet av ny lagstiftning
om skyddskoppympning. Jag torde därför i nu förevarande
hänseende allenast behöva hänvisa till den nämnda propositionen.
Vid utaibetande av det nya lagförslaget har jag nära anslutit mig
till det av särskilda utskottet framlagda förslaget. Rörande en och
annan detalj av sistnämnda förslag kan visserligen tvekan hysas, om
de lämpligaste stadganden föreslagits av utskottet, och jag återkommer
till ett par sådana frågor längre fram. Men i allt väsentligt
5
Kun f/l. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 32.
synes mig särskilda utskottets förslag vara förtjänt att upptagas. För
mindre betydelsefulla detalj spörsmål bör ett lagförslag som det föreliggande
icke äventyras.
Insikten om vaccinationens välsignelse och relativa ofarlighet har
ännu icke trängt tillräckligt långt. Ett icke så ringa upplysningsarbete
i frågan fordras ännu, innan den stora allmänheten kommer att omfatta
vaccinationen med det förtroende, som kräves för att denna skall kunna
helt fylla sin uppgift. , . .
Den lagstiftning, vilken nu föreslås, liksom den, vilken förelädes arets
riksdag, syftar framför allt till att så vitt möjligt undanröja de brister
och oegentligheter, som vidlåda nuvarande lagstiftning och som medverkat
till det misstroende, varmed vaccinationen för närvarande mötes
flerstädes i landet. Det gäller härvid visserligen främst att vinna en
lagstiftning i förevarande ämne, som står i överensstämmelse med vetenskapens
och hygienens krav, men hänsyn bör härvid också tagas till,
att allmänheten icke betungas mer än oundgängligt och att en del rent
lokala förhållanden i vårt land medföra ökade svårigheter for en mangd
personer att kunna fullgöra en ålagd ympningsplikt.
Det i förut omförmälda reservation till särskilda utskottets betänkande
framlagda förslaget om en samvetsklausul hade följande avfattning.
»Ympningsplikt enligt 1 mom. föreligger icke i det fall, att endera av
barnets föräldrar eller barnets målsman inom tiden för ympnmgspliktens
fullgörande vid personlig inställelse hos pastor i församlingen avgivit
skriftlig försäkran på heder och samvete, att han anser skyddskoppympningen
kunna medföra skada för barnets hälsa». De bestämmelser i
åsyftad riktning, som det nu framlagda lagförslaget upptager, äro desamma,
som innehöllos i det inom civildepartementet utarbetade förslaget ti 1
tillägg till 5 § i utskottets lagförslag; de förekomma även i det nu föreliggande
förslaget i 5 § 3 mom. Dessa bestämmelser avse att med bibehållande
av en obligatorisk skyddskoppympning for hela folket, förlagd
till barnåldern, dock öppna möjlighet för den, som i full, av egen erfarenhet
bekräftad övertygelse om vaccinationens faror ej vill fata vaccinera
sitt barn, att utverka befrielse härifrån. Men det föreslås också
garantier till förhindrande att bestämmelserna om den obligatoriska
skyddskoppympningen i större eller mindre grad bliva illusoriska, något
som enligt min mening skulle bliva en följd av ovanberörda, reservationsvis
framförda tilllägg till utskottsförslaget.K\
De, som hävda rättvisan av en samvetsklausul, åberopa framför
allt de engelska och skottska vaccinationslagarna. Den i England och
Wales gällande lagen av 1898 innehöll den bestämmelsen, att ympning
Frågan om
en samvetsklausul.
Lagstiftningen
i England
och Skottland
om samvetsklausul.
6
Verkningarna
av den engel
ska samvetsklausulen.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 32.
av barn skulle ske före sex månaders ålder, så framt ej barnets föräldrar
eller målsman inom 4 månader efter barnets födelse inför domare
på beder och samvete avgåve en förklaring, att de ansåge ympnmgen
kunna medföra skada för barnets hälsa. År 1907 modifierades
bestämmelsen så, att efter denna tid den nämnda förklaringen kan ingivas
skriftligen till fredsdomaren eller annan behörig myndighet. De
för Skottland gällande bestämmelserna, som antogos 1907 och trädde i
kraft den 28 augusti s. a., innebära, att ett barns föräldrar eller målsman
äro berättigade att inom 6 månader efter barnets födelse på samvete
avgiva en förklaring inför fredsdomare, magistrat eller domare att
de tro, att vaccinationen skall bliva menlig för barnets hälsa. Myndigheterna
äga icke att betvivla god tro hos den, som avgiver förklaringen.
Upplysningar hava inhämtats om verkningarna på vaccinationens bedrivande
och inträffade smittkoppfall av de nu antydda bestämmelserna
i England och Skottland. Dessa upplysningar äro sammanställda i en
å^ medicinalstyrelsens hälsovårdsbyrå upprättad översikt, vilken torde få
såsom bilaga A åtfölja detta protokoll.
Av sammanställningen inhämtas, att inom England och Wales antalet
barn, som under åren 1898- 1906 på grund av klausulens bestämmelser
undandrogos från vaccination, växlade mellan 3,6 % och 5,8 ^
av antalet för varje år födda barn. År 1907, då den förutnämnda modifikationen
av klausulen antogs, vilken modifikation betydligt underlättade
formerna för avgivande av i klausulen föreskriven förklaring, steg siffran
till 8,4 /o för att därefter i rask följd år efter år ytterligare stiga, så att
den år 1912 uppgick till 32,l %. Redan då undandrogs alltså V, av
barnen i England och Wales vaccinationen och den ständiga årliga
stigningen av siffran tyder på ytterligare ökning av densamma, om
intet nytt tillstöter.
I Skottland fick motsvarande klausul samma resultat som i England,
så att år 1912 ej mindre än 29,6 % av det året födda barn på
grund av bestämmelserna i klausulen undandrogos vaccinationen.
Erinras, må, att fördelningen av sålunda oympade barn är betydlig
ojämn inom skilda områden i de båda länderna; siffrorna för olika
områden och olika platser växla sålunda högst väsentligt eller från 5,9 %
till .77,4 /o. I smärre distrikt i Shetland hava enligt uppgifterna vissa
år till. och med alla barn undantagits från vaccination av den nämnda
anledningen.
Då åtskilliga barn även av andra grunder undandragas vaccinationen,
har. vaccinationsprocenten i England och Skottland sjunkit på
ett betänkligt sätt, så att den år 1910 icke uppgick till mera än 55,9 %
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 32. 7
i England och 61,3 % i Skottland. I Irland däremot, där samvetsklausulen
icke är antagen, var vaccinationsprocenten år 1910 ej mindre an 87,0 A.
Till jämförelse må nedanintagna, av medicinalstyrelsen upprättade vaccination.- tabell rörande förhållandena i vårt land vara av intresse: i v&rt land.
Vaccinationsprocent i förhållande till under året levande födda:
1
1901.
1902.
1903.
1904.
1905.
1906.
1907.
Hela landet...........
78.0
83,8
81,16
83,0
75.27
77,56
84,52
Högsta siffra.........
95,6
100,4
91,86
100,o
94,0
91,4
101,0
Västernorr- lands län.
Värmlands
län.
Jönköpings
län.
Uppsala
län.
Xlysborgs
län.
Örebro län.
Söderman- lands län.
Lägsta siffra..........
57,5
61,9
65,97
62,o
58,1
54,9
55,4
Stockholm.
Stockholm.
Stockholm.
Göteborgs o.
Bohus län.
Västernorr- lands län.
Stockholm.
Stockholm.
1908.
1909.
1910.
1911.
1912.
1913.
1914.
Hela landet...........
70,53
70.54
81,39
66,67
54,36
88,8
63,69
Högsta siffra.........
82.80
86,82
94,7
90,5
68,4
141,o
89,0
Värmlands
län.
Söderman- lands län.
Blekinge län.
Gottlands
län.
Ålysborgs
län.
Stockholm.
Örebro län.
Lägsta siffra.........
47,84
56,7
60,8
50,4
28,5
.57,0
46,63
Jämtlands
län.
Västemorr- lands län.
Stockholm.
Stockholm.
Jämtlands
län.
Blekinge län
Stockholm.
Den påfallande nedgången i vaccinationsprocenten i Sverige under
åren 1911_1912 och 1914 anser medicinalstyrelsen kunna tillskrivas dels
vaccinationsmotståndarnas agitation och dels väntan på den ifrågasätta
nya lagstiftningen rörande skyddskoppympningen. Stegringen under är
8
Medicinal
styrelsen.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 32.
1913. beror helt visst på det utbrott av smittkoppor, som i början av
året inträffade i Stockholm.
Med avseende å själva frågan, huruvida en samvetsklausul under
någon form borde ifrågasättas, anför medicinalstyrelsen, efter att hava
hävdat, att den rationellaste och lyckligaste lösningen vore, att ingen
dylik möjlighet att undandraga barn från ympningen öppnades, följande:
»Det häftiga motstånd, åtskilliga bestämmelser i detta förslag (1915
års proposition) rönte vid behandlingen i riksdagen och vilket motstånd
bragte det då framlagda förslaget på fall, har uppenbarligen sin
rot i vissa, på bristande kännedom om faktiska förhållanden grundade
åskådningar, som göra sig gällande såväl inom som utom riksdagen.
Dessa åskådningar måste för medicinalstyrelsen framstå såsom oförklarliga,
men tydligt är, att man icke dess mindre nödgas taga en viss
hänsyn till desamma, om man skall kunna uppnå ett positivt resultat och
därigenom få till stånd mera betryggande bestämmelser än våra nu
gällande föråldrade och svårtillämpade föreskrifter.
Den metodiskt och intensivt bedrivna agitationen mot vaccinationen
har säkerligen just i 1853 års reglemente för skyddskoppympningen haft
sm bästa näring och gäller det därför, om vi skola kunna bliva befriade
från denna kulturhämmande och måhända en gång ödesdigra
rörelse, att detta. reglemente bliver snarast möjligt ersatt med bättre
och mera tidsenliga bestämmelser. För vinnande av detta mål synes
det styrelsen tyvärr oundvikligt, att tillmötesgående i nå°-on viss mån
visas de folkpsykologiska rörelser, som eljest otvivelaktigt komma att
resa oöverstigliga hinder för denna lagstiftnings förbättrande.
Fn av de fordringar, som av vaccinationens motståndare i första
rummet framställas, är införandet av den s. k. samvetsklausulen. I princip
finner medicinalstyrelsen, såsom redan antytts, visserligen denna fordran
ohållbar, men då det å andra sidan måste antagas, att en del individer
verkligen hyser oro för, att vaccinationen skall medföra allvarliga skador,
och då man här rör sig på ett så ömtåligt område som det, vilket
beherrskas av. föräldrars känslor för sina barn, torde det vara försvarligt,
om man i ett fall som detta i viss mån låter sakskälen vika
för känsloskälen.
Medicinalstyrelsen vill dock i detta sammanhang och med hänvisning
till resultatet av de lättnader i tillvägagåendet, som infördes i och
med den engelska samvetsklausulens ändring 1907, framhålla nödvändigheten
av, att lagbestämmelserna i denna riktning avfattas så, att icke
tillfälle inrymmes för individer att av godtycklighet, lättsinne eller till
följd av tillfälligt uppagiterad stämning kunna undandraga sina barn
9
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 32.
det skydd, ympningen skänker icke blott dem utan samkallet i sin
båtled den formulering, som av herr statsrådet och chefen för
civildepartementet förslagsvis givits åt den lagbestämmelse som motsvaras
av den i England och Skottland gällande s. k samvetsklausulen,
är emellertid sörjt för, att de, och endast de, föräldrar och målsman
erhålla dispens, som styrka, att deras farhågor för, att barnet skall tillföras
ohälsa genom ympningen, grunda sig pa upplevda eller självständigt
iakttagna omständigheter. . ,
Genom bestämmelsen att anmälan om dispens skall ske, innan barnet
fyllt 3 år, och med det jämförelsevis besvärliga förfarande, som erfordras
för dispens erhållande, kan man också hoppas, att framställningar
om undantag icke komma att göras utan etter moget övervagan e oc
i fall av mera djupt rotad övertygelse.» .
På grund av vad sålunda anförts har medicinalstyrelsen hemställt,
att det föreslagna till styrelsens utlåtande remitterade tillagge
till § 5 måtte godkännas.
Mot detta medicinalstyrelsens förord till införande av en samvete-k—i
klausul har föredraganden, medicinalrådet Bissmark, med instämmande Btyrelsen.
av medicinalrådet Sederholm, reserverat sig; och torde denna reservation,
innehållen i det vid ärendets avgörande hos medicinalstyrelsen
förda protokollet, få såsom bilaga B fogas till statsrådsprotokollet.
De av medicinalstyrelsen vid dess förord till den ifrågavarande klan- i*££-**
sulens upptagande framhållna skälen kan jag giva mm lulla anslutning.
Samma synpunkter hava varit bestämmande för mig vid framläggande den
11 juni 1915 av förslaget till tillägg till 5 § i särskilda utskottets
förslå» av 1915. Jag har således all anledning att vidhålla sistnämnda
förslå» Med de garantier, som förslaget upptager mot ett undandragande
från ympning allenast på lösliga stämningar, synes någon tara
för att den allmänna ympningen i bamaåldern skall eftersattas pa ett for
folkhälsan menligt sätt icke kunna föreligga. _
Det bör också antagas, att, i den män upplysningen om vaccinationens
skyddande förmåga och i allmänhet ofarliga förlopp blir allt mer utbredd,
intresset för ympningen skall tilltaga. Därmed bör också den opinion
som i vissa delar av landet nu förefinnes särskilt mot barnympmngen och
som så ofta arbetar med sanningslösa eller överdrivna uppgifter, förlora
mark. De nya, mera tidsenliga bestämmelser om skyddskoppympnmBihang
till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 28 käft. (Nr 32.)
10
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 32.
gena verkställande, som genom den nja lagstiftningen skulle komma
till stånd, äro också utan tvivel ägnade att medverka till att hos allmänheten
väcka ökat förtroende för vaccinationen.
Den granskning, som medicinalstyrelsen ägnat särskilda utskottets
förslag till lag om skyddskoppympning, har föranlett styrelsen till vissa
ändringsförslag.
5 § 1 inom.
Medicinal
styrelsen.
Departements
chefen.
Så har medicinalstyrelsen med avseende å 5 § 1 mom. föreslagit,
att orden »eller någon gång under de närmast föregående fem kalenderåren
eller senare» måtte utbytas mot orden »eller någon gång under
de senaste fem åren». Enahanda ändringsförslag har framställts
vidkommande 6 §.
f Öl min del anser jag emellertid en räkning efter kalenderår
i fråga om reda innebära fördelar framför annan årsberäkning. Att
lagtexten blir tyngre med kalenderårsberäkning bör ej föranleda till dess
övergivande.
Jag har därför i förevarande lagrum, liksom i 6 §, bibehållit särskilda
utskottets förslag i nu nämnda hänseende oförändrat.
ifecUcinaT'' Beträffande 5 § 2 mom. har medicinalstyrelsen anfört följande:
styrelsen. _ »Utskottet har framhållit i sin motivering, att befrielse från ympning
enligt Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om skyddskoppympning
— frånsett värnpliktiga och tvångsarbetsfångar — endast kan
meddelas av vederbörande tjänsteläkare, och har utskottet i anledning
därav föreslagit sådan ändring i momentet, att vederbörande ympare
skulle erhålla befogenhet att bevilja undantag från ympning.
Medicinalstyrelsen kan för sin del icke tillstyrka, att ympare erhålla
befogenhet att efter eget bedömande meddela undantag från ympning, tärnan
måste taga hänsyn till, att ännu någon tid framåt ett ej ringa
antal ympare icke äro legitimerade läkare.
Däremot synes ingen invändning vara att göra mot ett sådant förslag,
att undantag från ympning må meddelas av ympare efter företeende
av i vederbörlig ordning avfattat läkarintyg, i vilket styrkes att
personen . ifråga icke utan men för hälsan kan undergå ympning. Det
hade vant medicinalstyrelsens avsikt att, om dess tidigare framlagda
underdåniga förslag till lag och nådig kungörelse angående akyddskoppympningen
blivit antaget, i meddelade råd och anvisningar till ympare
framhålla deras skyldighet att vid ympning noga tillse, att inga akut eller
11
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr H2.
kroniskt sjuka eller sjukliga barn bliva ympade utan hänvisas till läkare.
Att o-iva ympare, som icke är läkare, befogenhet att meddela undantag
från ympning, kan däremot, såsom redan nämnts, icke tillstyrkas Genom
sådan ändring av den nådiga propositionens förslag till lag, att de sista
orden i momentet »och eljest av vederbörande tjanstelakare» utbytas
mot »och eljest efter företeende av behörigt läkarbetyg av vederbörande
ympare» torde skälig hänsyn hava tagits till utskottets förslag. Vidtages
sådan ändring, kan ju var och en, som erhållit vederbörligt lakminfyg,
genom insändande av detsamma, till ymparen undantagas från
varpning utan att ens behöva inställa sig vid ympnmgsmote. År ympåren
läkare, kan ju denne i erforderliga fall vid ympnmgsmote sjalv
utfärda föreskrivet läkarbetyg och så medgiva undantag från ympning.
Beträffande formuleringen av läkarintyget anser sig medicinalstyrelsen
böra vidhålla, att det uti intyget skall styrkas, att denaJ“PnTrS®4
skyldige på grund av sjukdom icke utan men for halsan kan und g<
JmP Uppställes, såsom i den nådiga propositionen föreslagits, endast
fordran på, att intyget skall styrka, att vederbörande icke utan men fo
hälsan Ln undergå ympning, kan följden nämligen lätt nog bil eu
massproduktion av intyg av läkare, som t. ex. förklara sig aose skydds
koppympning vara ungefär liktydig med inympning^ t^erkulos eller
som eljest anse skyddskoppympnmgen överhuvud såsom ett for hals
skadligt ingrepp.»
Vad först beträffar frågan, huruvida ympare, även om han icke är
läkare, skall få efter undersökning meddela undantag från ympning, sa
innebär ju särskilda utskottets förslag, som medgiver jämväl annan ympare
än läkare rätt att meddela temporär befrielse från ympning, en
lättnad för allmänheten särskilt i mera avlägsna bygder.
Å andra sidan är det otvivelaktigt, att allenast läkare kan fullt tillfredsställande
bedöma, om sådant undantagande skäligen bor aga ruin.
Härtill kommer, att, då åldern, inom vilken barnympnmg skall ske,
skulle väsentligt framflyttas - jag återkommer strax till fragan härom
— svårigheterna att anskaffa läkarintyg hora bliva vida mindre, andorn
ympningstvånget skulle, såsom nu, fullgöras inom det andra levnadsåret.
'' P Jag har vid övervägande av förevarande spörsmål funnit medicinalstyrelsens
förslag i nu berörda avseende äga företräde framfor sarski a
utskottets, vadan jag anslutit mig till medicinalstyrelsens mening,
års proposition i ämnet intog också samma ståndpunkt.
12
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 32.
Däremot har jag icke biträtt den andra av medicinalstyrelsen föreslagna
ändringen av förevarande moment. Särskilda utskottets förslag
i detta avseende innebär, att undantagande från ympning skulle kunna
meddelas den, som finnes »till följd av sjukdom eller sjukdomsanlag
eller allmän svaghet kunna komma att erhålla men av ympningen»
Medicinalstyrelsen vill, att undantagande allenast skall få meddelas för
den, som »på grund av sjukdom icke utan men för hälsan kan undergå
ympning». °
Propositionen ^ 1915 års riksdag innehöll, att befrielse, varom
har ar fråga, skulle kunna äga rum för den ympningspliktige, rörande
vilken styrktes, »att han icke utan men för hälsan kan undergå ympning».
Det förslag från medicinalstyrelsen, som låg till grund för nämnda proposition
och som innehöll i sak samma stadgande, som medicinalstyrelsen
nu förordar, har således redan vid behandlingen år 1915 icke vunnit
anslutning från min sida. Särskilda utskottets föreliggande förslag kan
icke betraktas annorlunda än som en utveckling av andemeningen i°1915
års proposition. Mot denna utveckling bär jag icke något att erinra.
Dn_ förtydligande omformulering av tredje stycket i 2 mom. har vidtagits.
Vidkommande 8 § i särskilda utskottets förslag har medicinalstyrelsen
anfört följande: J
»Utskottet vill befria förste provinsialläkaren från skyldighet att
mottaga uppdrag såsom ympare. Medicinalstyrelsen finner detta för sin
del vara mindre önskvärt, förste provinsialläkarna skola ju övervaka
skyddskoppympningen, och det synes därför lämpligt, att de även själva
få tillfälle att handlägga ympningen och sålunda förskaffa sig egen erfarenhet
och hålla intresset uppe. Utskottet säger också i sin motiveföreslagna
undantaget för förste provinsialläkarna givetvis
icke bör utesluta, att även dessa böra anlitas för skyddskoppympningen,
i den män deras tjänstgöring i övrigt kan medgiva detta. Beträffande
utskottets ändring att i stället för »kommun, där han är bosatt», föreslå
»inom sitt tjänstgöringsdistrikt», torde böra erinras om, att flera civila
tjänsteläkare icke hava något distrikt. Järn vägsläkare och fängelseläkare
kunna väl icke sägas hava några _ distrikt och icke lasarettsläkare
heller, även om deras lasarett huvudsakligen äro avsedda för vissa läsare
ttsdistrikt. Beträffande sagda läkare är det sålunda oegentligt att tala
om deras distrikt. Vad angår provinsialläkarna är det väl i regel omöjligt
för dem att vara ympare inom distriktets alla kommuner; skulle
utskottets förslag antagas, måste därför befrielse från uppdraget bliva
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr cSX. 1,5
det vanliga. Att gorå en bestämmelse, som endast i undantagsfall kan
upprätthållas, är icke att förorda. Medicinalstyrelsen tillstyrker därför
paragrafen i den lydelse den lått i den nådiga propositionen, dock med
tillfogande av ett mom. 4 enligt utskottets förslag.»
Till stöd för sitt förslag i förevarande hänseende anförde särskilda särskilda
utskottet huvudsakligen följande:
»För vinnande i större omfattning av det ovan framhållna syltet, att
skyddskoppympning må i största möjliga omfattning verkställas av
läkare, har utskottet ansett nödigt, att civil tjänsteläkares skyldighet i
nämnda hänseende utsträckes till att, där ej annorlunda särskilt ^medgives,
omfatta hela hans tjänstgöringsdistrikt. Då. undantag från en
dylik regel emellertid måste medgivas, och detta i större omläsning
än som skulle hava blivit fallet enligt det kungl. förslaget i denna del,
har utskottet ansett, att frågan om beviljande av sådant undantag bor
prövas av Konungens befallningshavande, som därvid bör höra förste
provinsialläkaren. Vid prövning av fråga härom bör .givetvis hänsj n
företrädesvis tagas till distriktets storlek samt den svårighet, som därav
kan vållas för läkaren att med sin verksamhet i övrigt förena handhavandet
av skyddskoppympningen.
Då tjänstgöringsdistriktet för förste provinsialläkaie såsom sådan
utgör hela länet, och då vidare förste provinsialläkaren enligt föislagets
12 § har att granska de planer för ympningsmötens hållande, som där
omförmälas, har utskottet undantagit förste provinsialläkare från den
ovan åsyftade skyldigheten, något som givetvis icke bör utesluta, att
även han bör anlitas för skyddskoppympning, i den mån hans tjänstgöring
i övrigt kan medgiva detta.»
För min del anser jag utskottets . förslag böra godkännas, och Departement,- kan jag därvid väsentligen ansluta mig till de skäl, som utskottet
åberopat för sitt förslag. Med hänsyn till erinringen från medicinalstyrelsen
om obestämdheten i vissa fall av ordet »tjänstgöringsdistrikt»,
hava i det nu framlagda lagförslaget tillagts orden »eller huvudsakliga
verksamhetsområde».
Beträffande avdelningen »om kontrollen över skyddskoppympningen»
har medicinalstyrelsen anfört följande: .... styrelsen.
»Medicinalstyrelsen vill därjämte för erhållande av en fullständigare
statistik föreslå ‘ett tillägg till momentet (2 mom. i 14 §), att ympare
likaledes till vederbörande hälsovårdsmyndighet skall lämna uppgift
14
Departements
chefen.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 82.
på antalet ympningar, som under redovisningsåret utförts på förut med
framgång ympade personer, vilken uppgift av denna myndighet därefter
överlämnas till vederbörande tjänsteläkare.
Styrelsen vill till sist framhålla, att det synes egendomligt, att
ymparens journalutdrag icke skall komma till hälsovårdsmyndigheternas
kännedom utan från pastor sändas direkt till tjänsteläkaren. Hälsovårdsoch.
kommunalnämnderna erhålla nämligen enligt lagförslaget så pass
viktiga uppdrag rörande skyddskoppympningen, att de väl torde böra
vara underkunniga om ympningsförhållandena inom kommunen.»
På grund av det sagda föreslås, att 14 § 2 mom. måtte erhålla
följande lydelse.
»2 mom. Före den 10 januari varje år skall uppgift om ympning,
som under näst föregående kalenderår ägt rum på grund av stadgandet
i 2 § eller som eljest utförts på förut icke ympade personer, genom
utdrag av ympningsjournalen av ymparen insändas till vederbörande
pastorsämbete, som därefter ofördröjligen skall i församlingsboken, med
ledning av utdraget, göra anteckning om sålunda fullgjord ympningsplikt,
varefter utdraget sist den 31 januari samma år, skall av pastorsämbetet
insändas till vederbörande hälsovårdsmyndighet.
Före den 31 januari varje år skall ympare dessutom till vederbörande
hälsovårdsmyndighet insända uppgift på antalet ympningar, som
under det föregående kalenderåret utförts på förut med framgång ympade
personer.
Till hälsovårdsmyndighet sålunda inkomna journalutdrag och uppgifter
skola senast den 15 nästkommande februari översändas till vederbörande
tjänsteläkare.»
Särskilda utskottets förslag ansluter sig i sak till det kontrollsystem,
som upptogs i propositionen till 1915 års riksdag. Emellertid synes
det av medicinalstyrelsen nu påyrkade tillägget till 14 § 2 mom., i vad
det avser vissa uppgifters meddelande om antalet första gången ympade
personer frånsett barnympningarna — och om revaccinationer,
böra upptagas; dock torde även dessa uppgifter böra insändas direkt till
vederbörande tjänsteläkare. I övrigt har medicinalstyrelsens förslag icke
föranlett ändring i det tidigare lagförslaget.
c- c
o
Utöver
vad sålunda anförts, torde jag med avseende å ett par stadganden
i det nu föreliggande förslaget böra göra några ytterligare uttalanden.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 32.
15
De avse först deri viktiga bestämmelsen om barnympningens fram- 2 §•
flyttande intill det 6:te levnadsåret. _ D8Pchef™nt9
Vid behandlingen av särskilda utskottets förslag antog första kärnmaren
en till utskottets utlåtande fogad reservation, innefattande att
barn skulle undergå skyddskoppympning senast under det kalenderår,
då det fyller två år.
Jag måste för min del alltjämt vidhålla den mening, jag hävdade
i propositionen i ämnet till 1915 års riksdag eller att en bland de viktigaste
förbättringarna i den föreslagna nya lagstiftningen i förhållande
till nu gällande bestämmelser just är framflyttningen av ympningsåldern,
varigenom risken av vaccinationen maste anses bliva högst obetydlig;
och åberopar jag härutinnan den utredning, som innehölls i piopositionen.
Härutöver må jag lämna några upplysningar om förhållandena i Egenheter
Danmark, där genom vaccinationslagen den 4 februari 1871 barnvaccineringen
framflyttades intill barnets 7:de levnadsår. Så upplyser
föreståndaren för kungl. vaccinations-anstalten i Köpenhamn, att
på anstalten icke försports några olägenheter av den sena vaccinationsåldern
med hänsyn till själva koppympningens verkställande eller någon
svårighet vid koppornas skötsel i fråga om sa stora barn. Av de barn,
som till ett antal av mellan 5—6,000 årligen vaccineras på anstalten, är
i det närmaste hälften barn i 5—7 års åldern, och på dessa utföras
själva insprutningen med samma lätthet som på små barn, liksom vaccinationspustlerna
vid efterbesiktningar, som äga rum 8 dagar efter insprutningen,
icke i något hänseende visat ett annat utseende, varken med
hänsyn till utveckling eller med hänsyn till skadande av pustlerna, än
hos yngre barn.
Den danska sundhetsstyrelsen har med avseende å under senare åren
inträffade sjukdomsfall i smittkoppor i tidigare ålder meddelat följande:
Under åren 1890—1914 hava i Danmark anmälts inalles 52 smittkoppfall
hos barn, således i medeltal 2 fall årligen. Om dessa fall upplyses
följande:
1909 blevo 2 barn angripna; av dessa dog det ena, som icke var
vaccinerat förrän 8—10 dagar före dödsfallet. Barnet var 9 månader
gammalt och led samtidigt av gastroenteritis. Om det andra barnet,
som var 2 V* år gammalt och som tillfrisknade, anföres i rapporten att
det icke blivit revaccinerat, varav man sannolikt finge sluta till att det
var tidigare vaccinerat.
16
Särskilda
utskottet.
Departements
chefen.
Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 32.
1910 blevo 2 barn angripna av smittkoppor, båda voro ovaccinerade
och avled o.
1911, då sjukdomsfallen voro 13, angreps intet barn.
1914 blevo 3 barn i åldern 1 — 5 år angripna av koppor; intet av
dem var vaccinerat, men de blevo vaccinerade med positivt resultat den
25 april; den 9 maj fingo de alla 3 äkta smittkoppor, som förlupo milt
och ledde till tillfrisknande.
Antagandet av särskilda utskottets förslag till 13 § i lagförslaget
skulle hava medfört en betydande ökning av statsverkets kostnader för
vaccinationsväsendet.
Medicinalstyrelsens ursprungliga förslag innebar, att ersättning av
statsmedel vid tjänsteresor för ympning endast skulle tillkomma provinsialläkarna
och deras vikarier. I propositionen till 1915 års riksdag
vidgades förslaget att omfatta alla civila tjänsteläkare. Särskilda utskottets
förslag utsträckte ytterligare statsverkets belastande med kostnaderna
för ympningsresor till att omfatta icke blott tjänsteläkare utan
även andra läkare samt till och med ympare, som icke äro läkare. Alla
resor för ympning eller besiktning, som verkställdes å ympnings- och
besiktningsmöte eller eljest på föranstaltande av vederbörande hälsovårdsmyndighet
i annan ort än där ympare eller besiktningsförrättare
är bosatt, komme härmed att å landsbygden i allmänhet gäldas av statsmedel.
Den kostnadsökning, som med särskilda utskottets förslag skulle
drabba statsverket i jämförelse med vad som efter 1915 års proposition
antogs bliva fallet, har av utskottet beräknats till 64,000 kronor. Inom
riksdagen förekom ingen erinran emot en dylik utsträckning av statens
kostnader för vaccinationsväsendet.
Den allmänna folkympningen är icke närmast en individens eller
ortens sak utan fastmer en hälsovårdsangelägenhet, vars betydelse
sträcker sig vida därutöver, ett skyddsmedel mot en förhärjande utomordentligt
smittsam farsot och därmed också i hög grad en statsangelägenhet.
Obestridligt torde dessutom vara, att vaccinationens jämna
gång och rationella handhavande i den utsträckning, som avses, kommer
att väsentligt främjas icke blott av att läkare i så stor utsträckning
som möjligt anlitas som ympare, utan också genom att kostnaderna
för denna läkarympning i allt väsentligt pålägges staten. Jag har
därför och då riksdagen icke funnit några betänkligheter vid att staten
17
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 82.
i så hög grad som särskilda utskottets förslag upptager bidrager till
skyddskoppympningens anordnande, anslutit mig till utskottets lörslag i
nu förevarande hänseende.
Särskilda utskottet hade i sitt utlåtande berört frågan om straff
för vid krigsmakten fast anställda eller värnpliktige, som underläte full- „tskottet.
gorå den dem enligt 3 § a) b) eller c) i 1915 års proposition åliggande
ympningsplikt. Utskottet anförde härvid huvudsakligen:
»Då å nu nämnda kategorier strafflagen för krigsmakten är tilllämplig,
torde straff enligt denna vara avsett att inträda. Intagande
även i nu förevarande lagstiftning av straffbestämmelse för nämnda fall
skulle enligt allmänna regler i strafflagen för krigsmakten leda till, att
vederbörande krigsman, som åsidosatte sin ympningsplikt, straffades efter
det för varje fall strängare lagrummet.
Utskottet har emellertid ansett det så mycket mindre lämpligt, att
de i strafflagen för krigsmakten upptagna straff, såvitt fråga är om
fredsförhållanden, tillämpas i förevarande fall, som den ympningsplikt,
vilken här avses, väsentligen tjänar även ett rent civilt och allmänt
medborgerligt intresse. Endast beträffande krigsman, som tjänstgör vid
mobiliserad avdelning av krigsmakten eller eljest inkallats till tjänstgöring
för rikets försvar, synes det utskottet påkallat, att den militära
strafflagstiftningen gäller.
Då utskottet icke ansett sig böra för nu ifrågavarande fall föreslå
någon avvikelse från den allmänna principen, att i fråga om brott, som
begås under militärtjänstgöring, den militära rättegångsordningen skall
gälla, har utskottet för vinnande av nämnda syfte ansett riktiga,st, att i
strafflagen för krigsmakten inflyter en bestämmelse, att, om krigsman,
som icke är i tjänstgöring vid mobiliserad avdelning av krigsmakten
och som ej heller eljest inkallats till tjänstgöring för rikets försvar,
underlåter att fullgöra honom enligt lagen om skyddskoppympning
åliggande skyldighet, straffes han såsom i sistnämnda lag stadgas. Samtidigt
har bland fall, som enligt 21 § angivas såsom med straff belagda
upptagits även de, som avses i 3 § a) och b) samt 4 § tredje stycket
av ifrågavarande lagförslag.
Den nu föreslagna ändringen i den år 1914 antagna strafflagen
för krigsmakten har ansetts lämpligast böra ske sålunda, att nuvarande
127 och 128 §§, som avhandla samma slags brott, sammanslås till en
paragraf med nummer 127 och utskottets ovanberörda förslag upptages
i en ny § 128. I sammanhang härmed får utskottet erinra, att nämnda
strafflag för krigsmakten träder i kraft den 1 januari 1916.»
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 28 höft. (Nr 32.) 3
18
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 32.
Utskottets förslag till ändring av 128 § i nämnda strafflag innehöll,
att om krigsman, som icke är i tjänstgöring vid mobiliserad avdelning
av krigsmakten eller eljest inkallats till tjänstgöring för rikets försvar,
underläte att fullgöra honom enligt lagen en skyddskoppympning åliggande
ympningsplikt, han skall straffas så som i sistnämnda lag sägs.
DePehrfSTnt*'' Utskottet, har tydligen med sitt förslag avsett att uttrycka, att den,
som under sin tjänstgöring vid krigsmakten underlåter att fullgöra
honom åliggande ympningsplikt, visserligen för nämnda underlåtenhet
skall åtalas inför krigsdomstol och icke inför allmän domstol, men att
förseelsen icke skall bestraffas efter strafflagen för krigsmakten med
disciplinstraff eller fängelse utan med det i ympningslagen stadgade
bötesstraffet. Det synes varit utskottets mening, att detta skulle gälla
såväl då ympningspliktig, som omförmäles under 3 § a) eller b) i förslaget,
försummat sin ympningsplikt, som även vid försummelse att åtlyda
påbud om ympningsplikt, som enligt 4 § tredje stycket i förslaget
vid inträffad eller hotande smittkoppsepidemi meddelats av chefen för
viss avdelning av krigsmakten. Endast i det fall, att Kungl. Maj:t
enligt 3 § c) påbjudit ympning för värnpliktiga, som inkallats till tjänstgöring
för rikets försvar, borde enligt utskottets uppfattning de strängare
bestämmelserna i strafflagen för krigsmakten komma till användning.
Till den allmänna ståndpunkt utskottet i denna fråga intagit kan
jag i huvudsak ansluta mig. Med avseende å avfattningen av de i ovan
angivna syfte föreslagna bestämmelserna torde dock vissa erinringar av
väsentligen redaktionell natur böras göras.
Lika med utskottet anser jag det vara lämpligt, att ett särskilt
stadgande i ämnet införes i strafflagen för krigsmakten. Åven om på
sätt utskottet föreslagit, i förevarande § av ympningslagen upptagas straffbestämmelser
även för de i 3 § a) och b) samt 4 § tredje stycket avsedda
fall, är nämligen, såsom utskottet även framhållit, därmed icke
uteslutet, att krigslagens strängare straffbestämmelser komma till tillämpning
i stället för de mildare stadgandena i ympningslagen. Då en handling
i särskilda avseenden är belagd med straff såväl i strafflagen för krigsmakten
som i annan lag — vilket lärer vara fallet, om den försumlige
vägrat eller underlåtit att fullgöra förmans befallning att låta ympa sig
skall nämligen enligt 34 § i strafflagen för krigsmakten iakttagas
vad i 4 kap. 1 § allmänna strafflagen är för likartat fall stadgat d. v. s.
det svårare straffet skall ådömas. Det kan dock ifrågasättas, om det
genom den i den nya 128 § föreslagna hänvisningen till ympningslagen
19
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 32.
blivit med tillräcklig tydlighet uttryckt, att strafflagen för krigsmakten
icke på detta sätt kan vara tillämplig vid sidan av ympningslagen. bom
4 kap. 1 8 allmänna strafflagen även äger giltighet, da samma handling
i särskilda avseenden är belagd med straff enligt derå straffbestämmelser
som alla återfinnas i strafflagen för krigsmakten, torde det nämligen
på ett något tydligare sätt böra utmärkas, att 128 § även avser
det fall, att den, som underlåtit att låta ympa sig, därigenom gjort sig
skyldig till ett brott mot krigslydnaden. Detta torde kunna ske pa det
sätt att i 128 § införes den bestämmelsen, att underlåtenhet att fullgöra
ympningsplikt — i överensstämmelse med vad utskottet torde hava
avsett — straffas såsom brott mot krigslydnaden, då den skyldige tillhor
mobiliserad avdelning eller eljest inkallats till tjänstgöring för rikets
försvar, men att den, som i andra fall gor sig skyldig till sådan underlåtenhet,
straffas efter allmän lag, varmed då avses lagen om skydds
^För*
att* vinna eu från redaktionell synpunkt önskvärd anknytning
mellan sistnämnda lag och strafflagen för krigsmakten torde i samband
därmed till förevarande § av ympningslagen hora fogas ett tillägg, varigenom
det även i denna lag uttryckes, att krigslag är tillämplig, a
den skyldige tillhör mobiliserad avdelning eller eljest inkallats till tjänstgöring
för rikets försvar. På detta sätt blir det även fullt klart, att
överträdelse av påbud enligt 4 § i ympningslagen (vid epidemi) skall i
motsvarande fall straffas efter krigslag, vilket enligt utskottets förslag
kunde bliva föremål för tvekan. .
Om ändring sker såväl i strafflagen för krigsmakten som 1 ymPningslagen
i den riktning, som jag nu angivit, synes förevarande fråga
bliva tillfredsställande ordnad; och har jag mig bekant, att chefen för
justitiedepartementet, med vilken jag i detta ämne överlagt, kommer att
anmäla ett förslag till ändring i strafflagen för krigsmakten, vilket upprättats
i anslutning till vad jag nu anfört.
För fullständighetens skull har ett tillägg gjorts till 24 §, innebarande
en erinran om, att krigsdomstol också kan bliva forum för åtal för förseelser
mot ympningslagen.
Departementschefen uppläste härefter det nu föreliggande förslaget
till lag om skyddskoppympning, av den lydelse bilaga till protokollet
utvisar, och hemställde, att protokollsutdrag rörande detta ärende skulle
20
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 32.
tillställas lagrådet för att vara tillgängligt vid avgivande av utlåtande
over det förslag till ändring av strafflagen för krigsmakten, varom
nyss nämnts.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen bifalla.
Ur protokollet:
Niklas A. Lindhult.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 32.
21
Förslag
till
Lag om skyddskoppympning.
Med upphävande av nådiga reglementet för skyddskoppymningen i
riket den 29 september 1853 ävensom av övriga mot vad här nedan
stadgas stridande föreskrifter förordnas som följer:
Om ympningsplikt.
1 §•
Till förekommande av smittkoppsjukdom och sådan sjukdoms spridning
är envar pliktig att, i enlighet med vad i denna lag stadgas,
undergå ympning med skyddskoppor (vaccination eller ^vaccination).
2 §.
Barn skall undergå skyddskoppympning senast under det kalenderår,
då det fyller sex år.
3 §.
Oberoende av skyddskoppympning, som äger rum enligt 2 §, åligger
ympningsplikt:
a) dem, som börja fullgöra tjänstgöring på grund av fast anställning
bland manskapet vid hären eller marinen;
b) värnpliktiga, som börja första tjänstgöring under fredstid för sm
utbildning;
c) värnpliktiga, som inkallas till tjänstgöring för rikets försvar, om
och i den omfattning Konungen prövar nödigt påbjuda ympning,
d) utländska jordbruksarbetare eller. andra utlänningar, som inkomma
i riket för att söka arbetsanställning, därest hälsovårdsmyndigheten
å den ort, dit de inkommit eller där de vinna anställning, finner
22
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 32.
anledning befara att smittkoppsjukdom genom dem kan införas i riket
och därför förordnar om deras ympande; samt
e) den, som intages å tvångsarbetsanstalt.
4 §•
_ Vid inträffad eller hotande smittkoppsepidemi må ympningsplikt
påbjudas i den omfattning, som finnes erforderlig.
Beslut därom meddelas av Konungens befallningshafvande på framställning
av vederbörande tjänsteläkare eller hälsovårdsmyndighet. I
beslutet skola noggrann! angivas tid och område för ympningsplikten
samt dess omfattning i övrigt.
För truppförband eller del därav eller för flottans station eller för
flottavdelning meddelas beslut, varom här är fråga, av vederbörande chef.
5 §•
1 mom. Ympningsplikt enligt denna lag föreligger icke beträffande
den, som förut haft smittkoppor eller som tre gånger eller någon gång
efter början av de närmast föregående fem kalenderåren här i riket
undergått vederbörlig skyddskoppympning.
2 mom. Från skyddskoppympning skall den undantagas, som vederbörande
ympare, där han äger behörighet att utöva läkarkonsten, å ympnings-
eller besiktningsmöte eller eljest vid av honom företagen undersökning
finner till följd av sjukdom eller sjukdomsanlag eller allmän
svaghet kunna komma att erhålla men av ympningen eller beträffande
vilken i sådant hänseende företes läkarintyg, avfattat enligt av medicinalstyrelsen
meddelade föreskrifter.
Undantagande från ympning gäller för ett år i sänder. Om efter
nämnda tid ympningsplikt föreligger och förlängt undantagande från
ympning sökes, skall undersökning ånyo ske eller nytt läkarintyg företes
om förhållande, som förut nämnts.
Undantagande medgives i fråga om ympningsplikt enligt 3 § a), b)
eller c) eller 4 § tredje stycket av vederbörande chef, i fråga om ympningsplikt
enligt 3 § e) av direktören för anstalten samt eljest av vederbörande
ympare.
3 mom. '' Säger sig någon, som är ansvarig för barns befordran till
ympning enligt 2 §, hysa farhåga för, att ympningen skall för barnet
medföra ohälsa, som ej är blott tillfällig, och måste det med hänsyn till
av sökanden förebragta omständigheter antagas, att sådan farhåga har
sin grund i personlig erfarenhet om något fall av dylik ohälsa, som
23
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 82.
inträffat i samband med ympning av barn, må, i den ordning nedan sags,
barnet undantagas från ympning enligt nämnda §. „
Den, som av nu nämnd anledning vill hava barn undantaget tran
ympning’ göre skriftligen ansökning därom hos medicinalstyrelsen senast
under det kalenderår, då barnet fyller 3 år. Innan ansökningen gores,
åligger det sökanden att personligen inställa sig i Stockholm inför overståthållarämbetet,
i annan stad inför magistraten och på landet hos
kronofogden i orten samt förebringa utredning angående skalen tor sina
betänkligheter mot ympningen. Protokoll skall töras över vad vid sökandens
inställelse förekommit, och har sökanden att vid sm ansökning
foga utdrag av detta protokoll. _ . r
Finner medicinalstyrelsen vid prövning av ansökning, som rätteligen
skett, sådana skäl icke vara förebragta, att undantagande från ympning
må meddelas, har styrelsen att underställa ärendet Kungl. Maj. s
prövning.
6 §.
Den, som icke förut haft smittkoppor och som^ ej heller tre gånger
eller någon gång efter början av de närmast föregående fem kalenderåren
här i riket undergått vederbörlig skyddskoppympning må icke
a) inskrivas å sjömanshus; _ . „ ,
b) vinna anställning vid tullverket eller vid den allmänna sjukvården
eller vid hälsopolis; . . .
c) efter avlagd medicine kandidatexamen börja tjänstgöring vid
siukvårdsanstalt; eller ... , in
d) antagas till elev vid undervisningsanstalt for barnmorskor eller
vid sjuksköterskekurs.
Om ympare.
i §•
1 mom. Skyddskoppympning må verkställas endast av
a) den, som ägor behörighet att utöva läk&rkonsten, och.
b) medicine kandidat, som fullgör värnpliktstjänstgöring och genomgått
föreskriven undervisningskurs i skyddskoppympning. ^
2 mom. Utan hinder av vad i 1 mom. stadgas, må, där för viss
ort eller för viss tid möjlighet saknas att på tillfredsställande sätt ordna
skyddskoppympningen med anlitande allenast av ympare, varom ovan
förmärs, jämväl annan lämplig person i den ordning, som stadgas i 8
8, antagas till ympare (särskild ympare).
Till särskild ympare må antagas allenast den, som genomgått före
-
24
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 32.
skriven undervisningskurs i skyddskoppympning; och bör därvid i främsta
rummet barnmorska ifrågakomma.
8 §-
1 mom. Annan civil tjänsteläkare än förste provinsialläkare må icke
utan att Konungens befallningshavande efter förste provinsialläkarens
rörande det medgivit, undandraga sig att vara ympare inom sitt tiänstgörmgsdistnkt
eller huvudsakliga verksamhetsområde.
.2 inom. Har efter ty i 1 mom. sägs civil tjänsteläkare erhållit befrielse
iran att vara ympare, tillkommer det hälsovårdsmyndigheten att
med iakttagande av vad i 7 § stadgats, efter samråd med tjänsteläkaren
antaga ympare för kommunen eller del därav.
3 inom. Utan hinder av vad i denna § stadgats, må för område
inom vilket enligt 4 § skyddskoppympning påbjudits, hälsovårdsmyndigheten
med vederbörande tjänsteläkares medgivande tillfälligt antaga särskild
ympare.
4 mom. Om antagna särskilda ympare samt deras tjänstgörino-sområden
och tjänstgöringstid skall anmälan av hälsovårdsmyndigheten
goras hos tjänsteläkaren,'' Konungens befallningshavande och medicinalstyrelsen.
Om ympämne.
1 mom.. Skyddskoppympning skall ske med animalt ympämne
(animal vaccin).
2 mom. Skulle vid något tillfälle animal vaccin i tillräcklig mängd
icke stå till buds, äger medicinalstyrelsen förordna, att ympning jämväl
med humaniserat ympämne må äga rum under iakttagande av de försiktighetsmått,
som styrelsen aktar nödigt föreskriva.
Sådan ympning må icke verkställas av annan ympare, än som omörmäles
i 7 § 1 mom., och ej heller företagas utan särskilt medgivande
av den ympmngspliktige eller dennes målsman.
3 mom. Om tillhandahållande och försäljning av animal vaccin
förordnar Konungen på framställning av medicinalstyrelsen.
Om skyddskoppympning^^ verkställande och anordnande.
10 §.
Föräldrar, förmyndare eller annan, som det åligger att hava vård
om person, för vilken plikt att undergå ympning föreligger, svare för
att denne befordras till föreskriven ympning.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 32.
25
11 §■
1 mom. Efter undergången ympning skall, för utrönande av dess
resultat, den ympade besiktigas av vederbörande ympare, som äger härför
utsätta tid och plats; dock är den, som på grund av stadgandet i
4 § undergått ympning, befriad från sådan besiktning.
Föreligger för annan ort än stad, köping eller municipalsamhälle
med egen tjänsteläkare behov att för besiktning, varom ovan sägs, anlita
annan än vederbörande ympare, och är den sistnämnde legitimerad
läkare, må efter hans medgivande sådan särskild besiktningslörrättare
antagas av hälsovårdsmyndigheten.
Till särskild besiktningslörrättare må antagas endast den, som, enligt
vad i 7 § sägs, är behörig att verkställa skyddskoppympning.
Särskild besiktningslörrättare skall om verkställd besiktning och dess
resultat ofördröjligen insända bevis till ymparen.
2 mom. Visar sig vid besiktning, att skyddskoppympningen icke
slagit an, skall ympningen upprepas sist inom ett år från den förra
ympningen. Slår ympningen ej heller då an, anses vederbörlig skyddskoppympning
ändock hava ägt rum.
3 mom. Det åligger ympare att, efter avslutad ympning, som av
hälsovårdsmyndighet anordnats, för varje ympad person kostnadsfritt
utfärda intyg, enligt av medicinalstyrelsen lastställt formulär, om ympningen
och dess resultat.
Har ympning ägt rum enligt 2 §, är ymparen dock icke pliktig att
utan särskild begäran utlärda intyg, som nu sagts.
Vid ympning, som förrättas på grund av stadgandet i 3 § a), b)
eller c) eller varom beslut meddelats enligt 4 § tredje stycket, skall anteckning
om ympningen och dess resultat göras i den ympades inskrivningsbok
eller i däremot svarande bok.
12 §.
1 mom. I stad, köping eller municipalsamhälle med egen tjänsteläkare
åligger det hälsovårdsmyndigheten att, efter ty lämpligast prövas,
anordna skyddskoppympning för allmänheten.
2 mom. k landet i övrigt bör skyddskoppympningen i den omfattning,
som befinnes möjlig, företagas å ympnings- och besiktningsmöten.
Plan för dylika möten uppgöres av hälsovårdsmyndigheten i samråd
med vederbörande ympare och underställes, när ymparen är civil tjänsteläkare,
förste provinsialläkaren i länet för fastställelse.
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 28 höft. (Br 32.) 4
26
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 32.
Hälsovårdsmyndigheten har att för mötet upplåta lämplig lokal där
så erlordras, belyst och uppvärmd.
3 mom. Skyddskoppympning enligt 3 § a), b) och c) ävensom
ympning, som påbjudits enligt 4 § tredje stycket, anordnas av vederbörande
chef. Om ympning enligt 3 §'' e) föranstaltar direktören för
<111 s t äl t gh .
13 §.
1 mom‘ Skyddskoppympning, som verkställes å ympnings- och
besiktnmgsmöte eller eljest på töranstaltande av hälsovårdsmyndighet
ävensom ympning, varom förmärs i 3 § eller varom beslut meddelats
enligt 4 § tredje stycket, är avgiftsfri för den ympade.
2 mom. Verkställes å annan ort, än i 12 § 1 mom. sägs, skyddskoppympning
å ympnigs- eller besiktnmgsmöte eller eljest på föranstaltande
av hälsovårdsmyndighet, utgår till ympare eller besiktningsförrättare för
varje ympad eller besiktigad person, för vilken ympningen enligt 1 mom.
är avgiftsfri, ei sättning av statsmedel med belopp, som Konungen bestämmer.
Ympare eller besiktningsförrättare, som icke är bosatt å orten,
äger därjämte rätt till resekostnads- och traktamentsersättning av statsmedel
enligt grunder, som Konungen föreskriver.
3 mom. För skyddskoppympning, som enligt 1 mom. härovan är
avgiftsfri för den ympade, utgår å ort, som i 12 § 1 mom. sägs, ersättning
till ymparen av vederbörande stad, köping eller municipalsamhälle
i enlighet med träffat avtal.
4 mom. Har staten eller kommun fått vidkännas särskild kostnad
för ympning, varom stadgas i 3 § d), är arbetsgivare, med vilken arbetaren
därförut träffat avtal om arbetsanställning, pliktig- gottg-öra
sådan kostnad. ö & &
Om kontrollen över skyddskoppympning^.
14 §.
1 mom. Ympare skall göra anteckning om varje av honom utförd
ympning i en, enligt av medicinalstyrelsen fastställt formulär, förd ympning^
ournal. J 1
2 mom. Före den 10 januari varje år skall uppgift om ympning, som
under tiden från och med den 1 januari till och med den 31 december
nästföregående år ägt rum på grund av stadgandet i 2 § eller eljest utförts
27
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 32.
på förut icke ympad person, genom utdrag av ympnmgsjournalen av
ymparen insändas till vederbörande pastorsämbete, som däreftci oför
dröjligen skall i församlingsboken, med ledning av utdraget, göra anteckning
om sålunda fullgjord ympningsplikt. Sedan dylik anteckning
ägt rum, skall utdraget sist den 31 januari av pastorsämbetet insändas
till vederbörande tjänsteläkare. .
Före den 31 januari varje år skall ympare dessutom till vederbörande
tjänsteläkare insända uppgift genom utdrag av ympning oumalen
om antalet ympningar, som under det föregående kalenderåret utföits
på förut med framgång ympade personer.
15 §.
1 mom. I allmän eller enskild skola eller läro- eller uppfostringsanstalt
må icke till undervisning eller vård mottagas lärjunge, som
icke undergått skyddskoppympning eller på grund av 5 § är därifrån
undantagen; dock att lärjunge på grund därav, att han icke undergått
skyddskoppympning, ej må förmenas inträde i folkskola, dövstumskola
eller anstalt för blinda eller för sinnesslöa och intagande i uppfostringsanstalt
efter domstols förordnande ej heller av sådan grund förvägras.
2 mom. När årligen förteckning upprättas över de barn inom skoldistriktet,
vilka under året inträda i den för skolgång bestämda åldern,
åligger det pastorsämbete att i förteckningen för varje barn göra anteckning
därom, huruvida barnet undergått skyddskoppympning.
3 mom. Sist inom en månad, sedan barnen intagits i skolan, skall
skolrådet anmana föräldrar eller andra, som vården om de barn, vilka
ej undergått skyddskoppympning, åligger, att ombesörja, att sådan ympning
inom en månad efter anmaningen verkställes.
Skolrådet skall därefter, så snart ske kan, till hälsovårdsmyndigheten
i kommunen insända förteckning dels å de i skolan intagna barn,
som, oaktat anmaningen, icke inom föreskriven tid undergått skyddskoppympning,
dels ock å de skolpliktiga men icke i skolan intagna barn,
som icke undergått sådan ympning, ävensom uppgift om sistnämnda
barns uppehållsort.
4 mom. Efter mottagande av sådan förteckning, som i 3 mom.
sägs, skall hälsovårdsmyndigheten beträffande de barn, vilka uppehålla sig
inom kommunen, själv övervaka, att dessa befordras till skyddskoppympning,
samt beträffande de barn, som vistas å annan ort, göra anmälan
hos hälsovårdsmyndigheten därstädes, som därefter har att tillse, att
skyddskoppympning behörigen äger rum.
28
Kung!. Maj ds Nåd. Proposition Nr 32.
16 §.
Föreligger för stad anledning till avvikelse från de i 14 och 15 SS
givna kontrollbestämmelser, må medicinalstyrelsen, på framställning av
hälsovårdsmyndigheten eller stadsfullmäktige, medgiva de ändringar
eller undantag, som finnas påkallade och icke försvåra kontrollen över
skyddskoppympningen i övrigt.
Om tillsynen över skyddskoppympningen.
17 §•
. Högsta tillsynen över skyddskoppympningen i riket tillkommer medicinalstyrelsen
i enlighet med den för styrelsen gällande instruktion.
. Tillsynen över skyddskoppympningen av värnpliktiga eller vid
krigsmakten . fast anställda tillkommer i samråd med medicinalstyrelsen
armé förvaltningens sjukvårdsstyrelse, vad beträffar hären, och marinöverläkaren,
vad angår marinen.
18 §.
Konungens, befallningshavande har att vaka däröver, att hälsovårdsmyndigheterna
i länet , fullgöra vad dem åligger med hänsyn till skvddskoppympningen,
för vilket ändamål Konungens befallningshavande jämväl,
då sådant finnes av nöden, äger förelägga lämpliga viten.
19 §.
Beträffande förste provinsialläkares-, provinsial- eller extra provinsial-,
städs-, köpings- och municipalläkares åligganden med avseende å skyddsk°PPymPningen
stadgas i gällande läkarinstruktion.
Föreskrifter i avseende å lagens efterlevnad.
20 §.
Underlåter någon, som är ansvarig för fullgörande av den i 2 §
omförmälda ympningsplikt, att uppfylla vad honom sålunda åligger, äger
hälsovårdsmyndigheten att medelst föreläggande av viten, som tillhopa
ej må överstiga tjugu kronor, tillhålla den försumlige att fullgöra sin
skyldighet. Tredskas han ändock, må myndigheten anmäla förhållandet
29
Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition Nr 32.
hos Konungens befallningshavande, som äger att vid förhöjda viten giva
enahanda föreläggande.
21 §.
Underlåter någon att fullgöra ympningsplikt, som på grund av 4 §
ålagts, eller att till undergående av sålunda ålagd ympning befordra
annan, för vars befordrande till ympning han enligt 10 § ansvarar
eller underlåter ympningspliktig, som i 3 § a), b) eller d) omförmäles,
att fullgöra sin ympningsplikt,
straffes med böter från och med fem till och med femtio kronor.
Lag samma vare, om ledamot av styrelse för skola eller läro- eller
uppfostringsanstalt eller, där sådan styrelse ej finnes, vederbörande föreståndare
i strid mot vad i 15 § 1 mom. stadgas i skolan eller anstalten
intager lärjunge, vilken icke må där mottagas,
eller om någon i strid mot vad i 6 § stadgas anställer eller mottager
person, som där omförmäles.
Ej må straff enligt denna § tillämpas, där förseelsen enligt allmänna
strafflagen bör beläggas med strängare straff.
Att den, som är i tjänstgöring vid mobiliserad avdelning av krigsmakten
eller eljest inkallats till tjänstgöring för rikets försvar, för underlåtenhet
att fullgöra honom åliggande ympningsplikt är underkastad
straff efter strafflagen för krigsmakten, därom är i nämnda lag stadgat.
22 §. .
1 mom. Verkställer någon skyddskoppympning, utan att vara därtill
behörig, straffes med böter från och med tio till och med tvåhundra
kronor.
2 inom. Den, som under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse,
som i 1 mom. sägs, fortsätter samma förseelse, skall, när han
varder därtill lagligen förvunnen, för varje gång åtal emot honom ägt
rum och han därav undfått del, fällas till de böter, som för sådan förseelse
äro stadgade.
3 mom. Visar ympare eller besiktningsförrättare vid skyddskoppsympnings
verkställande eller eljest vid fullgörande av vad honom enligt
denna lag åligger vårdslöshet, oförstånd eller oskicklighet, straffes med
böter från och med 5 till och med 100 kronor, där ej förseelsen är belagd
med strängare straff enligt allmänna strafflagen.
23 §.
Förseelse mot denna lag hör under allmänt åtal.
30
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 32.
24 §.
o
Åtal för förseelse mot denna lag skall, där ej målet hör till krigsdomstols
behandling, anhängiggöra vid polisdomstol, där särskild sådan
är inrättad, men eljest hos poliskammare, och, där sådan ej finnes, vid
allmän underrätt i den ort, där förseelsen skett.
25 §.
Böter och viten,^ som enligt denna lag åläggas, tillfalla kommunens
kassa. Saknas tillgång till böternas eller vitenas fulla gäldande, skola
de förvandlas enligt allmän strafflag.
Om besvär ni. in.
26 §.
.Över beslut, vilka enligt denna lag ankomma på Konungens befallningskavande
eller hälsovårdsmyndighet, må besvär anföras, över
Konungens befallningshavandes beslut hos Konungen inom tid, som för
överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är
bestämd, samt. över hälsovårdsmyndighets beslut hos Konungens befallningshayande
inom tid, som är stadgad för överklagande i stad av stadsfullmäktiges
och på landet av kommunalstämmas beslut; dock länder beslutet,
utan hinder av besvär, till efterrättelse, intilldess annorlunda kan
varda vederbörligen förordnat.
27 §.
^■ed hälsovårdsmyndighet förstås i denna lag hälsovårdsnämnd eller,
där sådan ej finnes, kommunalnämnd.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1917;
... dock att Konungen äger förordna, att 3 och 4 §§, helt eller delvis,
jämte de bestämmelser i övrigt, som därmed sammanhänga, skola dessförinnan
å dag, som Konungen bestämmer, träda i kraft.
31
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 32.
Skyddskoppympning, verkställd i enlighet med nådiga reglementet
för skyddskoppympningen i riket den 29 september 1853, gäller såsom
vore den förrättad enligt denna lag.
Beträffande ympning, som enligt nämnda reglemente skall ske under
år 1916, skola de i 8, 11, 12, 13 och 15 §§ i reglementet givna kontrollbestämmelserna
tillämpas; dock att stadgandena om föreläggande av vite
ej må tillämpas, sedan denna lag trätt i kraft. Föreläggande av vite,
som redan dessförinnan ägt rum, vare förfallet, där ej vitet före den 1
januari 1917 blivit utdömt genom utslag, som vunnit laga kraft eller ej
överklagat varder.
Det åligger vederbörande hälsovårdsmyndighet att i god tid före
den 1 januari 1917 vidtaga på densamma enligt denna lag ankommande
åtgärder för ordnande efter nämnda tid av skyddskoppympningen inom
kommunen eller samhället.
Vid lagens utfärdande anställd ympare, som varken är jämlikt 7 §
1 mom. behörig att verkställa skyddskoppympning eller kan enligt 7 §
2 mom. antagas till särskild ympare, må dock kunna till särskild ympare
eller besiktningsförrättare antagas, om vederbörande tjänsteläkare
härtill lämnar medgivande.
32
Kung. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 32.
Bil. A.
Om inverkan på vaccination och smittkoppor av bestämmelserna
i (ten s. k. samvetsklansulen (conscientious objection
clause) i Englands och Skottlands vaccinationslag.
Sammanställning av från Englands och Skottlands högsta medicinska
myndigheter lämnade uppgifter.
England och Wales.
Samvetsklausulen i 1898 års lag innehöll den bestämmelsen, att
ympning av barn skall ske före sex månaders ålder, så framt ej barnets
föräldrar eller målsman inom 4 månader efter barnets födelse inför domare
på heder och samvete avgiva en förklaring, att de anse ympningen
kunna medföra skada för barnets hälsa.
År 1907 modifierades bestämmelsen, så att efter denna tid förklaringen
kan ingivas skriftligen till fredsdomaren eller annan behörig
myndighet.
Resultatet av lagbestämmelsen framgår av bifogade tabell med uppgifter
rörande vaccinationen m. m.
Av år 1898 födda barn blevo 47,423 stycken d. v. s. 5,1 % av hela
antalet under året födda barn undantagna från vaccination på grund av
bestämmelsen i samvetsklausulen.
Av år 1908 födda barn undantogos av samma anledning 106,350
barn eller 17,0^. Siffrorna stego sedan i rask följd, så att de för år
1912 uppgingo till resp. 280,529 och 32,i % alltså en betydande och
hastig ökning särskilt från år 1908, och allt ger vid handen, att ökningen
ännu någon tid framåt skall tilltaga år efter år, åtminstone så
länge landet förskonas från smittkoppsepidemi.
Beträffande fördelningen inom landet av barn, som av ifrågavarande
anledning undantagits från vaccination, framgår det av siffrorna å tabellen,
att den är ganska ojämn; den växlar mellan 5,9^ (å antalet samma
år födda barn) i Anglesey (Wales) till 73,8 % i Bedford (England).
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 32.
Smittkoppor och vaccination i England och Wales.
1.
¥.
3. ~
4- "
6.
C.
År.*)
Antal icke
vaccinerade
barn
i anledning
av föreskrift
i samvets- klausulen.
% av födda
barn.
Antal
dödsfall i
smittkoppor
, i England
och Wales.
Antal i 258 större städer,
London inberäknad,
anmälda
Antal
anmälda fall
av smitt- koppor i hela
England och
Wales.
sjukdomsfall.
dödsfall.
1898..................
47,423
5.1
253
1,597
219
1899.................
33,573
3.6
174
947
149
1900..................
39,699
4.3
85
540
61
1901................
39,925
4.3
356
2,266
287
1902..................
33,759
3.6
2,464
13,976
2,062
1903 ................
37,675
4.0
773
9,325
526
1904.................
40,461
4.3
502
5,967
330
1905..................
44,369
4.8
126
2,402
76
1906..................
53,828
5.8
21
1,042
18
1907.................
76,709
8.4
10
144
6
1908..................
106,350
17.o
12
35
2
1909..................
197,342
21.6
23
109
17
1910.................
233,677
26.o
19
133
13
1911..................
250,798
28.5
32
—
—
265
1912..................
280,529
32,i
9
—
—
109
1913..................
—
—
10
—
—
113
1914.................
—
—
—
—
—
65
*) Årtalen avse beträffande kolumnerna 2 och 3 barnens födelseår.
Antal barn å skilda orter i England och Wales, som år 1912 i anledning
av samvetsklausulens bestämmelser icke vaccinerats.
(Uttryckt i % av antalet under året födda barn.)
England. Wales.
Högsta %....................................... 73.8 (Bedford) 33. s (Denbigh)
Lägsta %...................................... 22.9 (Warwick) 5.9 (Anglesey)
(Se 43:dje engelska årsrapporten från the Local government Board sid. 120—123).
Beträffande de sålunda ovaccinerade barnen finnas inga särskilda
föreskrifter rörande vaccination vid intagning i under statens kontroll
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 28 käft. (Nr 32.) 5
34
Kungl. Maj.is Nåd Proposition Nr 32.
stående skolor. Vaccinationstvång vid inträffande eller hotande epidemi
förekommer icke heller. Däremot göres allt möjligt för att vid sådana
tillfällen befordra dem till vaccination på frivillig väg. Förutom det att
offentlig vaccination anordnas, är vaccinatör skyldig att på föräldrars
eller målsmans kallelse inställa sig i hemmen för att vaccinera ovaccinerade
barn. Vaccinatör kan även av hälsovårdsmyndighet beordras
att, utan att därom hava blivit anmodad, besöka hem, där ovaccinerade
barn finnas och erbjuda vaccination. Ävenledes göras vid epidemitider
noggranna efterforskningar efter ovaccinerade barn — och även vuxna
~ och allmänheten uppmanas vid upprepade tillfällen att underkasta
sig vaccination eller revaccination; särskilt gäller detta personer å platser
där smittkoppsfall inträffat. Allt dock på frivillighetens väg.
Frågan om, huru den betydliga sänkning av vaccinationsprocenten,
som sam v etsklausulens medgivanden medfört, inverkat på smittkoppsfrekvensen
i landet, kan ännu icke besvaras, då ju så kort tid förflutit
sedan år 1907. Den högsta medicinska myndigheten i England har på
därom gjord förfrågan lämnat följande helt korta svar: rThe matter has
not been subjected to the test of Epidemic smallpox». Det är också
tydligt, att det först vid en utbruten smittkoppsepidemi kommer att visa
sig, huruvida nedgången i vaccinationsprocenten har någon betydelse
eller icke.
Då anmälning av smittkoppsfall i England och Wales först från och
med 1911 blev obligatorisk, har man före denna tid inga tillförlitliga
siffror över antalet smittkoppsfall i landet. Från de större städerna finnas
emellertid uppgifter, vilka visa att under åren 1901—1905 i dem iakttogos
33,936 fall av sjukdomen med 3,281 dödsfall. Under samma tidsperiod
uppgingo antalet dödsfall i England och Wales till 4,221.
Antages. dödligheten i sjukdomen inom riket i övrigt vara densamma
som i de nämnda städerna, kan man beräkna antalet sjukdomsfall
inom hela England och Wales till inalles 43,660. Efter 1905 sjönk
siffran och hava sedan dess endast helt få fall av smittkoppor förekommit
inom landet, vilket likväl icke torde föranleda någon till att
sätta detta i samband med den hastigt sjunkande vaccinationsprocenten.
Skottland.
Samvetsklausulen antogs i Skottland först år 1907 och trädde i
kraft den 28 augusti 1907. Bestämmelserna innebära, att ett barns föräldiar
eller målsman äro berättigade att inom 6 månader efter barnets
födelse på samvete avgiva en förklaring inför fredsdomare, magistrat
opaginerad Kontrollera mot PDF
3s">
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 32.
eller domare att de tro (conscientiously believe), att vaccination skulle
bliva menlig för barnets hälsa. Myndighetspersonerna äga icke att betvivla
»bona fides» hos den, som avgiver förklaringen.
Lagens inverkan pa vaccinationen framgår av följande siffror.
Barnens födelseår.
Antal deklarationer
i anledning av
samvetsklausulen.
% av kela antalet
under åfcit födda
barn (med undantag
av dem, som avledo
före vaccinationen).
^ 1906......................................
253
0-2
1907......................................
7,258
G. 2
1908.....................................
15,846
13.4
1909.....................................
22,746
19.4
1910...................................
26,954
23.8
1911......................................
29,582
26.7
1912.......................................
33,166
29.6
Man har alltså i Skottland nästan lika snabbt och i nästan samma
omfattning som i England begagnat sig av lagens medgivanden (i England
avgåvos år 1912 deklarationer i 32,l % och i Skottland i 29,6 % av
antalet samma.år födda barn). Fördelningen inom landet av dem, som
i Skottland avgivit deklarationer, är där liksom i England mycket växlande.
I Shetland uppgick antalet deklarationer år 1912 till 77,4 %, under
det att i Wigtown motsvarande siffra endast var 9,9 %. I Edinburgh
var siffran under samma år 12,3%. I en del distrikt i Shetland förekom
åren 1911 och 1912 ingen vaccination och samtliga där då födda
barn anmäldes vara ovaccinerade i anledning av samvetsklausens bestämmelser.
Nedanstående tabell lämnar upplysning om förekomsten av smittkoppor
i Skottland under de senare åren.
36
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 32.
i r.
it
Antal
anmälda fall
av smitt- koppor.
Antal dödsfa!
Inalles.
i smittkoppor
! Beträffande
| barn under
5 år.
1897 ...................................
t
86
10
3
1898 ....................................
28
2
_
1899 ....................................
22
1
_
1900 ...................................
518
53
10
1901 ..................v.................
1,990
278
36
! 1902 ...................................
915
80
11
1903 ...................................
550
41
6
1 1904 ..................................
2,527
185
35
! 1905 ...................................
128
4
2
1 1906 ..................................
23
1
_
1907 ....................................
8
1
_
1 1908 ..................................
82
6
_
! 1909 ....................................
6
1910 ................................
11
_
1911 ...................................
29
5
_
1912 ...................................
57 |
17 I
1
Smittkopporna visade, som synes, åren 1901—1904 ansats till epidemi,
men har antalet sjukdoms- och dödsfall i smittkoppor sedermera varit
helt ringa. Ej heller i Skottland har sålunda den av samvetsklausulens
bestämmelser förorsakade hastiga nedgången i vaccinationsprocenten ännu
bestått något prov. Man har alltså icke heller i Skottland någon erfarenhet
utav, huru den minskade vaccinationsprocenten kommer att verka
beträffande smittkoppornas uppträdande. En inträffande epidemi blir
prövostenen.
De medicinska myndigheterna i såväl England och Wales som i
Skottland äro av ingångna meddelanden att döma ingalunda tillfreds
med denna starka nedgång av antalet vaccinerade. Från Skottland
meddelas sålunda, hurusom många tjänsteläkare och lokala myndigheter
gjort den högsta medicinska myndigheten uppmärksam på den stora
ökningen av antalet ovaccinerade inom deras distrikt, vilken de frukta
skall visa sig vara en hotande samhällsfara om en smittkoppsepidemi
skulle utbryta.
37
Kung1. Majds Nåd. Proposition Nr 5
Dr. Arthur Newsholme, medical officer i The iocal Government
Board i England, framhåller i en P. M. till tjänsteläkarna, hurusom utsikten
till framgång vid bekämpandet av smittkoppor är så mycket
större, ju bättre vaccinationen är genomförd. Om vaccination — eller
revaccination — av all hälsovårdspersonal och av var och en, som varit
i beröring med smittkoppspatienter eller deras tillhörigheter, kan genomföras,
då är bekämpandet av smittkoppor ett av de mest tacksamma
arbeten inom hälsovårdens områden. Kan så däremot icke ske, heter
det vidare, löper man ständig risk att misslyckas i sina bemödanden för
sjukdomens bekämpande.
Såsom ovan nämndes, göras även i England stora ansträngningar
för att på frivillighetens väg förmå allmänheten att underkasta sig
vaccination och revaccination.
I sammanhang med nu föreliggande fråga och till komplettering
av densamma må följande tilläggas.
Förutom på grund av samvetsklausulens bestämmelser har ett antal
barn även av andra anledningar (sjukdomar, försummelser, tillfälligheter
o. dyl.) undandragits vaccinationen, vilket naturligtvis förorsakat en
ytterligare sänkning av vaccinationsprocenten.
De ovanstående siffrorna visa, huru snabbt vaccinationsprocenten
sjunkit i England och Wales och Skottland under 6-arsperioden. För
Irland finna vi samma höga siffra, omkring 87,0 %, under hela perioden;
samvetsklausulen är icke heller gällande för Irland. Endast sammanlagt
6 dödsfall i smittkoppor förekommo under samma tid i Irland.
Medicinalstyrelseus hälsovårdsbyrå i september 1915.
Vaecinationsprocent
England och. Wales .
Skottland .............
Irland..................
år 1905. år 1910.
. 75.8 55.9
84.6 61.3
, 86.9 87.0
Fred. Bissmark.
38
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 32.
Bil. B.
Utdrag ur kungl. medicinalstyrelsens protokoll den
4 november 1915.
Närvarande: Herr generaldirektören B. Bakre,
» medicinalrådet E. Sederholm,
» » F. G. Bissmark.
§ 1.
Herr medicinalrådet Bissmark föredrog Kungl. Maj:ts remiss den 11
juni 1915 med befallning till medicinalstyrelsen att avgiva underdånigt
utlåtande över såväl ett av 1915 års riksdags särskilda utskott tillstyrkt
förslag till lag om skyddskoppympning som ock ett av herr statsrådet
och chefen för civildepartementet framlagt förslag till tillägg till 5 § av
samma lagförslag, och beslöt medicinalstyrelsen att avgiva underdånigt
utlåtande i ärendet på sätt registraturet utvisar.
Från beslutet var föredragande medicinalrådet Bissmark av skiljaktig
mening och anförde följande:
»Av den gjorda utredningen framgår, att, såsom för övrigt väl är
känt, en viss benägenhet att undandraga sig skyddskoppympningen förefinnes
inom avsevärda kretsar av vårt folk. Én bestämmelse i vår lag,
motsvarande den engelska och skottska samvetsklasulen, skulle därför
helt säkert leda till samma resultat som i England och Skottland. Bestämmelsen
skulle alltså hava en verkan, som gjorde fordran på en
obligatorisk skyddskoppympning av hela folket om intet.
I en för det allmännas väl så viktig fråga som bekämpandet av en
av våra allvarligaste farsoter bör den enskilde enligt min mening
underkasta sig de fordringar, som staten efter noggrann prövning
finner nödvändigt att uppställa. Den uppfattning, som ligger bakom
och till grund för samvetsklausulen, kan jag därför icke för min del
biträda, och avstyrker jag alltså införandet i svensk lag av sådan bestämmelse.
39
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 32.
Beträffande det av statsrådet och chefen för civildepartementet avgivna
förslaget till bestämmelser må anföras följande:
Förslaget skiljer sig från den engelska lagen huvudsakligen därutinnan,
att barnets målsman skall motivera sina farhågor med personlig
erfarenhet om något fall av ohälsa, som ej är blott tillfällig och som
inträffat i samband med ympning av barn.
Åven om skyddskoppympningen nöjaktigt ordnas, torde sådana tall
av ohälsa i samband med ympning särskilt vid bristfällig omvårdnad i
hemmen icke kunna alldeles undvikas. I vilken utsträckning sådant
inträffat fall kan utnyttjas såsom grund för ansökan om undantag från
ympning, beror enligt förslaget på huru många, som fä tillfälle att
skaffa sig personlig erfarenhet om detsamma.
Förfäktarna av en samvetsklausul enligt engelskt mönster skola helt
visst icke underlåta att framhålla det egendomliga uti, att personlig
erfarenhet av fallet ifråga skall uppställas såsom villkor för undantag
från ympning, då väl huvudsaken fa anses vara att ett fall inträffat,
som uppfyller de nämnda fordringarna och därför enligt förslaget kan
godkännas såsom grund för ansökan om undantag. Av mera underordnad
vikt är väl, om den sökande haft tillfälle att förskaffa sig personlig
kännedom om fallet eller om han fått sin kännedom därom t. ex.
ur en medicinsk facktidskrift eller en offentlig handling.
För min del kan jag icke heller annat än erkänna det berättigade
i en sådan uppfattning. År ett fall av ohälsa i samband med ympning
av den art, att det anses böra vara giltig grund för meddelande
av undantag från ympning i ett fall, så är det nämligen svårt att
förstå, varför det icke skulle anses böra hava samma verkan i ett
annat fall.
Beträffande lagförslaget i övrigt må dessutom framhållas några
detaljer.
Bestämmelsen att ansökningen skall göras senast under det kalenderår,
då barnet fyller 3 år, kommer att medföra, att föräldrar, som
hysa farhågor för följderna av barnets ympning men först efter sagda
tid få personlig kännedom om fall av ohälsa, endast av sådant skäl
berövas en — enligt deras synpunkt — förmån, som jämlikt förslaget
eljest bort tillkomma dem. Den engelska lagen föreskriver visserligen,
att deklarationen skall göras 2 månader, innan ympningsplikt inträder,
men villkoren för erhållande av undantag äro ju där också helt andra.
Om det nu framlagda förslaget skulle bliva lag, torde följden bliva
ett betydande antal ansökningar med ty åtföljande protokoller och utredningar.
Det kan nämligen med visshet antagas, att personer, som
40
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 32.
önska undantag för sina barn från ympning, även skola söka skaffa sig
personlig erfarenhet om här avsedda fall av ohälsa i samband med
ympning, och att de mycket ofta även skola anse sig hava funnit sådana
fall. Man kan även förutsätta, att det stora flertalet sådana fall
vid närmare granskning skola befinnas icke vara av i lagförslaget avsedd
art. Alltså en mängd utredningar och mycket arbete och det icke
minst för medicinalstyrelsen. Antalet barn, som på grund av förslagets
bestämmelser skulle komma att undantagas från ympning, bleve sannolikt
helt obetydligt. Den praktiska följden av förslagets antagande torde
därför kunna misstänkas huvudsakligen bliva ökade utredningar med
ökat skrivarbete. Missnöje bland dem, vars ansökningar avslås, torde
icke heller utebliva.
Förslagets bestämmelse, att av medicinalstyrelsen icke godkända
ansökningar skola underställas Kung! Maj:ts pröning, torde medföra
onödigt arbete; rätt att på vanligt sätt anföra besvär över medicinalstyrelsens
beslut borde vara tillräckligt att tillfredsställa sökandenas
rättsanspråk.
Till sist vill jag erinra därom, att lagförslaget innehåller bestämmelser,
genom vilka var och en, som på grund av sjukdom skulle kunna
misstänkas kunna komma att lida men av skyddskoppympningen, utan
svårighet bliver från densamma undantagen. Anledning att därutöver
medgiva ytterligare undantag synes mig icke föreligga.
På grund av vad jag sålunda anfört, kan jag icke biträda medicinalstyrelsens
beslut i denna punkt.»
Medicinalrådet Sederholm förklarade sig instämma i vad medicinalrådet
Bissmark sålunda anfört.
In fidem
M. Forsman.
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 32.
41
Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet ä Stockholms slott den 1
februari 1916.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,
Stenberg,
Linnér,
Mörcke,
Vennersten,
Westman,
Broström.
Departementschefen, statsrådet von Sydow anförde:
Den 31 december 1915 hade jag tillfälle att inför Kungl. Maj:t anmäla
frågan om ny lagstiftning angående skyddskoppympning. Kungl.
Maj:t beslöt därvid, att protokollsutdrag rörande detta ärende skulle
tillställas lagrådet för att vara tillgängligt vid avgivande av utlåtande
över ett förslag till lag om ändring av strafflagen för krigsmakten, som
av ifrågavarande lagstiftning betingades. Sedan, enligt vad chefen för
justitiedepartementet förut denna dag anmält, lagrådet numera avgivit
yttrande över nämnda förslag till lag om ändring av strafflagen för
krigsmakten, hemställer jag, att det vid omförmälda statsrådsprotokoll
över civilärenden den 31 december 1915 fogade förslag till lag om
skyddskoppympning måtte i nådig proposition föreläggas riksdagen till
antagande.
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 28 käft. (Nr 32.)
6
42
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 32.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen lämna bifall;
och skulle proposition till riksdagen avlåtas av den
lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Niklas A. Lind hult.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktryckeri, 1916.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (3)
3 kopplingar.
- Rskr. 1916:139 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om skyddskoppympning, dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till s. 1 i texten
- LU 1916:33 Memorial med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande lagutskottets utlåtande nr 22 i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag ti s. 1 i texten
- LU 1916:22 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om skyddskoppympning dels Kungl. Maf.ts proposition med förslag till lag om ändrad s. 1 i texten