Sök i Ratio Lex

Med förslag till ny förordning om automobiltrafk\

84 sidor, varav 69 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 69 av 84 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1916:51, Med förslag till ny förordning om automobiltrafk\

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

1

Nr 51.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag

till ny förordning om automobiltrafk\ given Stockholms

slott den 31 december 1915.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över

civilärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed inhämta riksdagens

yttrande över härvid fogade förslag till ny förordning om automobiltrafik;

viljande Kungl. Maj:t, efter mottagande av riksdagens svar, företaga den

slutliga prövningen av samma förslag och förordna om författnings utfärdande

i ämnet.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens

vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all

kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Oscar von Sydow.

I

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 saml. 43 höft. (Nr 51.)

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

Förslag

till

förordning* om antomobiltrafik.

Med upphävande av nådiga förordningen om automobiltrafik den

21 september 1906 förordnas härmed som följer:

Om automobils beskaffenhet.

§ I
Mom.

1. Automobil skall vara försedd med

a) styrinrättning, varigenom automobilen snabbt och säkert kan vika

undan och med lätthet vända;

b) två lätt åtkomliga, av varandra oberoende bromsar, av vilka åtminstone

den ena verkar direkt på hjulen eller med dem fast förbunden

skiva; skolande dessa bromsar var för sig antingen kunna fasthålla

båda hjulen på samma axel, så att de ej kunna rotera, eller eljest

vara så anordnade, att de kunna med liknande verkan, som nyss sagts,

stanna automobilen; varjämte ett av dessa bromssystem eller särskild

anordning skall äga förmåga att hindra automobilen att utan förarens

vilja gå baklänges;

c) signalhorn med dov ton;

d) anordning, varigenom motorn ögonblickligen kan stoppas eller

kopplas från drivhjulen;

e) inrättning, som hindrar automobilen att komma i gång av sig

själv;

f) om automobilens egen vikt är över 350 kilogram, anordning för

backning; och

g) om explosionsmotor användes, anordning för dämpande av ljudet

från avloppsgaserna (ljuddämpare).

Mom. 2. Samtliga handtag och andra anordningar för automobilens

igångsättning, manövrering och bromsning skola vara anbragta på ett till

förekommande av förväxling lämpat sätt och så att automobilföraren lätt

kan åtkomma dem, utan att lian behöver flytta sig från sin plats eller

vända sin uppmärksamhet från vägen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr ål. tf

Å automobil får ej finnas något, som från förarens plats skymmer

utsikten över körbanan.

Mom. 3. Motorn samt de behållare och rör, som innesluta flytande

eller gasformigt bränsle, skola vara så beskaffade, att de ej kunna orsaka

eld eller olyckshändelse genom explosion.

Motorn får ej utsläppa rök, ånga eller illaluktande gas i sådan grad

eller på sådant sätt, att olägenhet därav uppkommer. Rör och behållare

skola vara på bästa möjliga sätt skyddade för yttre åverkan.

Mom. 4. Hjulringarna få ej vara kullriga, så framt de ej äro av

mjukt och elastiskt ämne, de få ej heller hava tvärlister, framskjutande

bulthuvuden eller andra ojämnheter; dock må å hjulringar av mjukt och

elastiskt ämne till skydd mot simning anbringas så kallade glidskydd.

Vintertid må broddning av hjulringarna eller andra därmed jämförliga

åtgärder äga rum.

Hjulringar, som icke äro av mjukt och elastiskt ämne, skola hava

en bredd av minst 8 centimeter, som, då beräknade belastningen på

hjulet överstiger 400 kilogram, ökas med en halv centimeter för varje

överskjutande fullt eller påbörjat femtiotal kilogram av hjulets belastning;

dock att större bredd än 25 centimeter ej i något fall erfordras.

Därest föreskrifter i fråga jämväl om bredden å hjulringar av mjukt

och elastiskt ämne skulle finnas erforderliga, komma särskilda bestämmelser

därom att av Konungen meddelas.

Om besiktningsmän.

§ 2.

För verkställande av besiktning och annan förrättning, som i denna

förordning avses, skola Konungens befallningshavande, var för sitt län,

förordna erforderligt antal besiktningsmän. Dylikt förordnande kan, när

skäl därtill förekommer, återkallas.

Besiktningsman skall vara fullt förtrogen med automobils konstruktion,

skötsel och manövrering ävensom äga fullständig kännedom om

gällande författningsföreskrifter rörande automobiltrafik.

Konungens befallningshavande läte en gång vid varje års början i

allmänna tidningarna samt i den stads tidning, där Konungens befallningshavande

har sitt säte, eller, om flera tidningar där utgivas, i den eller

dem av dessa, där kallelse till allmän rådstuga kungöres, införa uppgift

å de personer, som äro i länet antagna till besiktningsmän. För Stock
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

holm kungöres uppgift, varom här är fråga, i den tidning, vari överståthållarämbetets

kungörelser vanligen intagas.

Avgår under året besiktningsman från befattningen, eller varder ny

sådan antagen eller meddelat förordnande återkallat, skall det tillkännagivas

på enahanda sätt.

§ 3.

Mom. 1. Den, som i syfte att få automobil registrerad vill hos besiktningsman

anmäla densamma till besiktning, skall därvid uppgiva den

avsedda användningen av automobilen (personvagn, lastvagn o. s. v.),

dess tillverkare, typ (märke eller fabrikat) och fabriksnummer, automobilens

egen vikt, drivkraftens art, motorns cylindertal och cylinderdimensioner

samt antalet av fabrikanten uppgivna hästkrafter hos motorn

ävensom, i fråga om personvagn, det antal personer, som automobilen

är avsedd att kunna föra, samt, beträffande lastvagn, lastningsförmågan

och högsta hjultryck å såväl fram- som bakaxeln.

Avser besiktning automobil, som är registrerad, erfordras allenast

uppgift å automobilens registreringsnummer och igenkänningsmärke samt

uppgift å ägarens namn, yrke och hemvist eller däremot svarande uppgift.

Mom. 2. Vid besiktning skall undersökas, huruvida automobilen till

sin beskaffenhet överensstämmer med de i § 1 meddelade bestämmelser

samt jämväl i övrigt är lämplig för sitt ändamål.

över vad vid besiktningen iakttagits skall besiktningsman utfärda

besiktningsinstrument, som, då automobilen ännu ej är registrerad, tillika

skall innehålla beskrivning över automobilen.

Besiktningsinstrumentet skall senast inom fyra dagar efter besiktningen

vara i två exemplar tillgängligt för anmälaren.

Mom. 3. Har registrerad automobil vid besiktning icke befunnits i föreskrivet

och lämpligt skick, skall besiktningsmannen därom göra anmälan

hos Konungens befallningshavande i det län, där automobilen är registrerad.

Mom. 4. Företages besiktning av automobil på grund av myndighets

förordnande, skall besiktningsinstrumentet ofördröjligen insändas till

nämnda myndighet.

Kan i sådant fall besiktning icke äga rum på grund därav, att

automobilen undanhålles besiktningsmannen, skall denne anmäla förhållandet

hos den myndighet, som meddelat förordnandet.

§ 4‘

Infinner sig någon hos besiktningsman med begäran att få undergå

sådan prövning, som erfordras för att vinna tillstånd att föra automobil, skall

besiktningsmannen, där automobil finnes att tillgå, verkställa prövningen.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

Befinnes sökanden vara fullt förtrogen med automobils konstruktion,

skötsel och manövrering ävensom äga nödig kännedom om gällande

författningsföreskrifter rörande automobiltrafik, skall besiktningsmannen

ofördröjligen meddela sökanden bevis om den undergångna prövningen.

Om registrering av automobil ocli om igenkänningsmärke.

§ 5.

Mom. 1. Automobil må ej i andra fall än de, som angivas i mom.

2 av denna §, tagas i bruk, innan den, på sätt i § 6 stadgas, blivit

registrerad och igenkänningsmärke tilldelats densamma.

Mom. 2. Skall automobil, som undergått besiktning enligt § 3 och

därvid befunnits i föreskrivet och lämpligt skick, föras till ort inom det

län, där den skall registreras, eller skall ännu icke registrerad automobil,

före eller efter besiktning, provköras, skall baktill å automobilen

föras en jämväl på avstånd väl synlig skylt upptagande ordet »provvagn»

samt ägarens namn och hemvist. Beträffande skyltens utseende och

därå befintliga bokstävers storlek skall gälla vad i § 8 mom. 2 stadgas.

Provkörning må icke äga rum utan tillstånd för landet av Konungens

befallningshavande, för Stockholm av överståthållarämbetet, för

annan stad, där poliskammare finnes, av denna samt för övriga städer

av magistrat eller, där sådan ej finnes, av stadsstyrelse. Vederbörande

myndighet bestämmer därvid det område, där sådan körning må äga

ruin, ävensom tid och villkor för körningen.

Vid färd, varom här är fråga, skola, ehuru automobilen icke är

registrerad, iakttagas de i denna förordning meddelade bestämmelser om

körning med automobil.

§ 6.

Mom. 1. Hos Konungens befallningshavande skall föras automobilregister

för inskrivning av de uppgifter rörande automobiler, om vilka i

denna förordning förmäles eller vilkas intagande i registret eljest varder

föreskrivet.

Automobil skall vara registrerad hos Konungens befallningshavande

i det län, där ägaren är mantalsskriven. Skall automobilen företrädesvis

användas utom det län, inom vilket ägaren är mantalsskriven, eller äro

ägarna flera och mantalsskrivna inom olika län, eller har ägaren sitt

hemvist utom riket, eller tillhör automobilen ägare, som icke mantalsskrives,

skall automobilen registreras hos Konungens befallningshavande

i det län, där den företrädesvis skall brukas.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

Mom. 2. Anmälan till registret skall göras skriftligen och vara

åtföljd av stadgade avgifter för registreringen och dess kungörande.

Mom. 3. Ansökan om registrering av automobil, som icke förut

registrerats, göres av ägaren eller, om automobilen tillhör staten eller

kommun, av den myndighet eller person, som äger befogenhet att anställa

förare å automobilen, och skall innehålla uppgift å ägarens namn,

yrke och hemvist eller däremot svarande uppgift. Vid ansökningen

skall i två exemplar fogas vederbörligt besiktningsinstrument.

Mom. 4. Har den anmälande icke iakttagit de föreskrifter, som

finnas för varje fall meddelade, eller utvisar besiktningsinstrument, att

automobil icke uppfyller de i § 1 meddelade bestämmelser eller eljest

icke är lämplig för sitt ändamål, skall registrering vägras.

Mom. 5. Vägras registrering, skall Konungens befallningshavande

ofördröjligen hålla sökanden tillhanda eller, om han uppgivit postadress,

till honom med allmänna posten översända skriftlig underrättelse om

beslutet med skälen därför.

Mom. 6. Beviljas registrering av automobil, skall Konungens befallningshavande

i registret införa:

a) dag för registreringen jämte nummer i registret;

b) den avsedda användningen av automobilen (personvagn, lastvagn

o. s. v.), typ (märke eller fabrikat), egen vikt, drivkraftens art samt antalet

hästkrafter hos motorn ävensom, i fråga om personvagn, det antal

personer, som automobilen är avsedd att kunna föra, samt, beträffande lastvagn,

lastningsförmågan och högsta hjultryck å såväl fram- som bakaxeln;

c) ägarens namn, yrke och hemvist eller däremot svarande uppgift;

samt

d) det automobilen tilldelade igenkänningsmärke.

Bevis om registreringen och uppgift om igenkänningsmärket skola

tecknas å ena exemplaret av besiktningsinstrumentet, vilket därefter

tillhandahålles sökanden eller till honom översändes på sätt i mom. 5

här ovan föreskrives.

Mom. 7. Anmäles ändring i förhållande, varom inskrivning i registret

skett, eller varder sådan ändring eljest för Konungens befallningshavande

veterlig, skall den ändring anmärkas i registret. Meddelas jämlikt § 10

förbud för automobils användande eller upphäves sådant förbud, skall

anteckning jämväl därom ske i registret.

Göres anmälan därom, att automobil vid förnyad besiktning befunnits

i föreskrivet och lämpligt skick, skall detta likaledes antecknas i registret.

Mom. 8. Vad i automobilregistret antecknats skall genom Konungens

befallningshavandes försorg för rikets polismyndigheter kungöras

i den omfattning och på det sätt, som Konungen bestämmer.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

1

Mom. 9. Närmare föreskrifter om automobilregistrets förande ävensom

om avgifter för registreringen och dess kungörande meddelas av Konungen.

§7-

Mom. 1. övergår registrerad automobii till ny ägare, skall, där icke,

på sätt nedan stadgas, ny registrering av automobilen bör ske inom annat

län, den nye ägaren inom 14 dagar, sedan förvärvet skedde, därom göra

anmälan för registrering hos Konungens befallningshavande i det län, där

automobilen är registrerad; dock att, om äganderätten övergår genom arv

eller testamente, tiden för anmälan räknas, där boskifte erfordras, från

det detta hölls, men, i annat fall, vid arv, från det bouppteckningen efter

arvlåtaren avslutades, och vid testamente, från det testamentet blev

beståndande.

Har den nye ägaren icke sitt hemvist här i riket och har automobilen

förvärvats genom köp, byte eller gåva, åligger den anmälningsskyldighet,

som ovan sägs, förre ägaren.

Mom. 2. Har automobii förstörts eller kommer den av annan anledning

icke vidare att användas här i riket, skall ägaren inom 14 dagar,

från det automobilen, ägaren veterligen, upphörde att brukas, därom

göra anmälan för registrering hos Konungens befallningshavande i det

län, där automobilen är registrerad.

Mom. 3. Sker i andra fall än ovan i mom. 1 och 2 sagts ändring

i förhållande, varom registrering skett, skall anmälan därom, så fort ske

kan, göras hos Konungens befallningshavande i det län, där automobilen

är registrerad.

Mom. 4. Inträffar sådan förändring beträffande äganderätten till

automobii eller dess användningsområde eller eljest, att densamma enligt § 6

mom. 1 bör registreras i annat län, än där registrering förut skett, skall

ansökan om ny registrering göras hos Konungens befallningshavande i det

län, där registreringen bör ske, inom en månad, från det förändringen

inträdde; dock att denna tid i de fall, som omförmälas i mom. 1 här ovan,

skall räknas på sätt där är föreskrivet. Denna ansökan skall göras av

ägaren eller i fall, som angives i § 6 mom. 3, av den, som äger befogenhet att

anställa förare å automobilen, och innehålla uppgift om den förra registreringen

och det automobilen därvid tilldelade igenkänningsmärke; i övrigt

skall i fråga om sådan registrering i tillämpliga delar gälla vad i § 6 och

denna § är stadgat om registrering av automobii, som icke förut registrerats.

Mom. 5. Har hos Konungens befallningshavande registrerats automobii,

som förut är i annat län registrerad, har Konungens befallningshavande

att om registreringen göra anmälan hos Konungens befallningshavande

i det län, där den föregående registreringen skett.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

§ 8.

Mom. 1. Inom respektive län tilldelas vid registreringen varje automobil

sitt särskilda ordningsnummer, vilket, jämte en länet betecknande

bokstav, utgör automobilens igenkänningsmärke.

Länen betecknas sålunda, att

A utmärker Stockholms stad,

B

33

Stockholms län,

C

»

Uppsala

T)

J)

»

Södermanlands

»

E

»

Östergötlands

F

»

Jönköpings

»

G

»

Kronobergs

»

H

»

Kalmar

»

1

»

Gottlands

3)

K

Blekinge

3)

L

»

Kristianstads

3>

M

»

Malmöhus

3)

N

Hallands

3)

0

»

Göteborgs och Bohus

33

P

»

Alvsborgs

33

R

»

Skaraborgs

33

S

»

Värmlands

3)

T

3>

Örebro

3)

U

33

Västmanlands

33

W

3)

Kopparbergs

D

X

»

Gävleborgs

33

Y

»

Västernorrlands

33

Z

D

Jämtlands

33

AC

))

V ästerbottens

33

BD

))

Norrbottens

3) ,

Mom. 2. Igenkänningsmärke skall på ett i ögonen fallande sätt anbringas

såväl framtill som baktill å automobilen. Beträffande märkets utseende

gäller, att det skall anbringas på vit botten med tydliga, svarta,

minst 10 centimeter höga bokstäver och siffror med överallt minst 15

millimeters stapelbredd samt minst 15 millimeters avstånd mellan bokstav

och siffra och minst 10 millimeter såväl mellan varje siffras och bokstavs

jämnlöpande delar som mellan siffrorna inbördes; och skall sådan anordning

vidtagas, att såväl den, som befinner sig framom, som den, vilken befinner

sig bakom automobilen, kan utan svårighet läsa dess igenkänningsmärke.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

9

Mom. 3. I vederbörlig ordning förvärvat igenkänningsmärke gäller

för trafik i hela riket.

Om efterbesiktning av automobil och om förbud mot automobils användande.

§ O
Under

tredje kalenderåret från det, då besiktning av automobil senast

ägt rum, skall ägaren bos besiktningsman uppvisa automobilen till förnyad

besiktning för utrönande, huruvida automobilen fortfarande är i

föreskrivet och lämpligt skick. Inom en månad, efter det besiktningen

ägt rum, har ägaren att hos Konungens befallningshavande i det län,

där automobilen är registrerad, anmäla den verkställda efterbesiktningen

och därvid foga besiktningsmannens bevis därom.

§ io.

Mom. 1. Föreligger anledning antaga, att automobil till sin beskaffenhet

icke längre uppfyller bestämmelserna i § 1 eller att automobilen

icke längre är för sitt ändamål lämplig, äger Konungens befallningshavande

låta genom besiktningsman verkställa förnyad besiktning

av automobilen samt, om besiktningen därtill föranleder, meddela

förbud för automobilens användande.

Dylikt förbud må ock meddelas, om automobilen i sådant fall, som

nu nämnts, undanhålles besiktningsmannen, så ock då anmälan om efterbesiktning

icke inom föreskriven tid inkommit eller icke kunnat registreras.

Mom. 2. Förbud, varom i mom. 1 sägs, gäller för hela landet,

intill dess någon Konungens befallningshavande, efter det besiktningsman

intygat, att automobilen är i vederbörligt skick, förklarat hinder för

dess användande icke längre föreligga.

Mom. 3. Har Konungens befallningshavande meddelat förbud eller

förklarande, varom ovan sägs, beträffande automobil, som icke är där i länet

registrerad, skall Konungens befallningshavande om den vidtagna åtgärden

omedelbart göra anmälan hos Konungens befallningshavande i det län,

där automobilen är registrerad.

Om förare av automobil.

§ ii
Automobil

må allenast föras av den, som därtill innehar gällande

tillstånd (körkort).

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 43 höft. (Nr 51.)

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kung!. Majrts Nåd. Proposition Nr 51.

Dock må den, som utbildar sig till förare, äga företaga övningskörning

på den plats och under de närmare villkor, som bestämmas för

Stockholm av överståthållarämbetet, för annan stad, där poliskammare

finnes, av denna och för övriga städer av magistrat eller, där sådan

ej finnes, av stadsstyrelse samt för landet av Konungens befallningshavande.

§ 12-

Mom. 1. Den, som vill erhålla körkort, har att, med angivande av

fullständigt namn, ålder, yrke och hemvist, till Konungens befallningshavande

i det län, där han är mantalsskriven, insända dels prästbetyg,

utvisande att sökanden fyllt 18 år, dels ock bevis av besiktningsman,

att sökanden är fullt förtrogen med automobils konstruktion, skötsel

och manövrering samt äger nödig kännedom om gällande författningsföreskrifter

rörande automobiltrafik.

Har sökanden vederbörligen fullgjort vad ovan föreskrivits och föreligga

ej skäl, på grund varav han måste anses olämplig att föra automobil,

skall körkort för honom utfärdas.

Körkort, vartill formulär fastställes av Konungen, gäller för färd i

hela landet.

Mom. 2. Över utfärdade körkort skall Konungens befallningshavande

föra anteckning i särskild liggare eller kortregister; och skall därvid för

varje körkort antecknas nummer å körkortet och dag för dess utlämnande

samt innehavarens namn, ålder, yrke och hemvist.

Mom. 3. Befinnes förare, vilken ådömts straff för förseelse mot denna

förordning eller mot 11 kap. 15 § strafflagen, i vad sistnämnda lagrum

avser automobiltrafik, hava vid förseelsens begående förfarit med grov

vårdslöshet eller visat likgiltighet för andra människors liv eller egendom,

eller föreligga eljest sådana förhållanden, att förare måste anses

olämplig att vidare föra automobil, må Konungens befallningshavande,

som utfärdat körkortet, återkalla detsamma antingen för viss tid, minst

två månader och högst två år, eller ock för alltid.

Beslut, varigenom Konungens befallningshavande återkallat körkort,

skall antecknas i den liggare eller det kortregister, varom i mom. 2

förmäles, och genom Konungens befallningshavandes försorg för rikets

polismyndigheter kungöras på sätt Konungen förordnar. Det åligger

jämväl Konungens befallningshavande i övriga län att i särskild avdelning

av liggaren eller kortregistret göra anteckning om dylika beslut,

som för polismyndigheterna kungjorts. På enahanda sätt förfares med

avseende å beslut, varigenom, efter anförda besvär, återkallelse av körkort

upphävts eller ändrats.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Rungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 51.

II

Om körning med autoinobil.

. § 13-

Mom. 1. Körning med automobil vare, där ej nedan annorlunda

sägs, tillåten å allmän väg, vars bredd uppgår till minst 3,6 meter, samt

å gata och torgplats; ägande emellertid Konungens befallningshavande

att, efter vederbörande vägstyrelses hörande, medgiva automobiltratik,

där sådan utan olägenhet kan äga rum, jämväl å allmän väg av mindre

bredd än ovan sägs.

Mom. 2. För landet må Konungens befallningshavande, där körning

med automobil å viss allmän väg, varå sådan trafik enligt mom. 1

skulle vara tillåten, kan till följd av vägens för dylik trafik otjänliga

beskaffenhet eller annat förhållande medföra särskild fara eller olägenhet,

meddela förbud vare sig mot all automobiltrafik å vägen eller mot körning

därå med automobil av viss beskaffenhet.

I stad ävensom i köping eller municipalsamhälle, där ordningsstadgan

för rikets städer tillämpas, må sådant förbud meddelas i den ordning,

som i nämnda stadga föreskrives.

Mom. 3. Därest för automobiltrafik upplåten väg av en eller annan

orsak tillfälligt avstänges för trafik, bör Konungens befallningshavande, där

så lämpligen kan ske, bereda möjlighet för automobiltrafikanter att framkomma

å annan väg, även om denna eljest är för sådan trafik förbjuden.

Mom. 4. Konungens befallningshavande äger, när sådant erfordras

för beredande av utfartsväg eller andra särskilda omständigheter föreligga,

meddela viss person tillstånd att med iakttagande av de försiktighetsmått,

som må föreskrivas, för viss resa eller under viss tid med automobil

befara viss allmän väg, varå automobiltrafik eljest icke må äga rum.

Inom område, där militära övningar skola företagas, må under tiden

för övningarna automobil, som därvid brukas, framföras jämväl å allmän

väg, som eljest icke är upplåten för automobiltrafik, därest anmälan härom

i god tid förut skett hos vederbörande Konungens befallningshavande.

Mom. 5. Automobil med större hjultryck vid full last än 2,500 kilogram

må ej framföras å allmän väg utan särskilt tillstånd av Konungens befallningshavande

i det län, där vägen är belägen.

Mom. 6. I fråga om enskilda vägar och andra enskilda områden

ankommer det på ägaren eller hans rättsinnehavare att avgöra, huruvida

körning med automobil därstädes må äga rum, dock att i fråga om

automobiltrafik å enskild väg, som allmänneligen befares och som blivit

av ägaren eller hans rättsinnehavare upplåten till automobiltrafik, Konungens

befallningshavande äger enahanda befogenhet och skyldighet som

beträffande allmän väg.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

§ 14-

Mom. 1. Personautomobil eller lastautomobil, vars lastningsförmåga

icke överstiger 1,000 kilogram, må ej framföras med större hastighet än

att på en timme tillryggaläggas:

i stad, köping eller annat tätt bebyggt samhälle

vid dagsljus högst 20 kilometer,

vid mörker högst 15 kilometer,

vid dimma högst 10 kilometer;

annorstädes

vid dagsljus högst 30 kilometer, vilken hastighet må höjas till 40

kilometer, då föraren kan överskåda minst 250 meter av den närmaste

vägsträckan ävensom erforderliga delar av de vägar, som ansluta sig

till nämnda vägsträcka, samt annan trafikant än gående icke där skönjes

och ej heller eljest någon omständighet föreligger, som skulle kunna

betinga lägre hastighet,

vid mörker högst 15 kilometer,

vid dimma högst 10 kilometer.

Mom. 2. Lastautomobil, vars lastningsförmåga överstiger 1,000

kilogram, må ej framföras med större hastighet än att på en timme tillryggaläggas:
i

stad, köping eller annat tätt bebyggt samhälle

vid dagsljus högst 15 kilometer,

vid mörker högst 10 kilometer,

vid dimma högst 6 kilometer;

annorstädes

vid dagsljus högst 20 kilometer,

vid mörker högst 15 kilometer,

vid dimma högst 10 kilometer.

Mom. 3. Föreligger anledning att för landet inskränka ovan angiven

största hastighet, äger Konungens befallningshavande meddela bestämmelse

härom.

I stad ävensom i köping eller municipalsamhälle, där ordningsstadgan

för rikets städer tillämpas, må sådan bestämmelse meddelas i den

ordning, som i nämnda stadga föreskrives.

I enahanda ordning må, därest för någon stad större hastighet för

de i mom. 1 avsedda automobiler vid dagsljus eller mörker skulle finnas

lämplig, bestämmelse om sådan ökad hastighet meddelas, dock må större

hastighet i timmen än 30 kilometer vid dagsljus och 20 kilometer vid

mörker icke medgivas.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

13

Mom. 4. Vad i denna § är stadgat avser icke automobil, som begagnas

såsom ambulansvagn eller vid eldfara för brandväsendets räkning

eller vid militär övning, varom anmälan enligt § 13 mom. 4 skett.

§ 15-

Konungens befallningshavande åligger att, var för sitt län, utfärda

kungörelse med uppgift — för landet samt område, som är att hänföra

till stad, men icke är i stadsplan intaget — å de allmänna vägar, som

få helt eller delvis befaras med automobil, ävensom angående förbud,

som må vara i särskilt fall meddelat mot vägs befarande med varje

eller visst slag av automobil, samt om stadgad inskränkning beträffande

vissa vägar av eljest medgiven hastighet för automobils framförande.

Likaledes åligger det Konungens befallningshavande, var för sitfc

län, att i början av varje år i utfärdad kungörelse på överskådligt sätt

sammanfatta alla sådana inom länet gällande stadganden, som i första

stycket omförmälas.

Hos Konungens befallningshavande skola ock å eu för allmänheten

tillgänglig karta, minst i skalan 1 : 200,000, därest sådan karta är

utgiven, vara utmärkta de för automobiltrafik tillåtna vägarna inom länet.

§ 16-

Mom. 1. A.utomobilförare skall, innan körning börjar, förvissa sig

om, att alla apparater, särskilt styr-, broms- och andra säkerhetsanordningar,

äro i fullgott skick och verka säkert.

Mom. 2. Under färd skall å automobil föras vederbörligt igenkänningsmärke,

så beskaffat och anbragt som i denna förordning är

stadgat, vilket märke icke får under färden vara dolt, varjämte å lämplig,

lätt tillgänglig plats skylt med uppgift om ägarens namn och hemvist

skall finnas anbragt. Då mörker eller dimma råder, skall under färden

föras framtill minst en lykta med vitt sken, tillräckligt starkt att upplysa

vägen minst 50 meter framför automobilen, och baktill lykta med

vitt sken, som fullständigt belyser det å automobilen anbragta bakre igenkänningsmärket.

Denna senare lykta skall även visa rött ljus bakåt.

Å lastautomobil skall härjämte vara anbragt skylt med uppgift om automobilens

egen vikt och lastningsförmåga samt högsta hjultryck å såväl

fram- som bakaxeln.

Mom. 3. Vid körning med automobil åligger det föraren att iakttaga

all den omsorg och varsamhet, som till förekommande av olyckshändelse

av omständigheterna betingas, ävensom att i övrigt uppträda

hänsynsfullt mot andra trafikanter och vid trafikleden boende.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

Mom. 4. Förare åligger:

att, när så erfordras för att väcka vägfarandes eller gåendes uppmärksamhet,

i tid giva varningssignal,

att under färd i stad, köping eller annat tätt bebyggt samhälle icke

använda s. k. sirén och nattetid endast signalhorn med dov ton;

att vid möte och när körbanan ej kan fritt överskådas hålla till

vänster samt att hålla till höger, när annan trafikant förbiköres, dock

att förbikörning får verkställas allenast när körbanan i tillräcklig utsträckning

kan fritt överskådas;

att ingenstädes köra med större hastighet än att automobilen under

alla omständigheter kan stannas, innan kortare sträcka tillryggalagts än en

tredjedel av den framförvarande överskådliga och fria delen av körbanan;

att, när körbanan ej kan överskådas å gata minst 10 meter eller å

väg minst 20 meter framåt, eller där väg möter sålunda, att båda körbanorna

ej samtidigt kunna överskådas å varje punkt på 20 meters

avstånd från vägkorsningen, eller vid passerande av hållplats för spårvagn,

där person stiger av eller på, eller vid vändning från en gata

till en annan, eller då körbanan är så hal, att automobilen lätteligen

slirar, ej köra hastigare än att automobilen kan stannas ögonblickligen;

att vid bedömande av den överskådliga fria våglängden framför

automobilen även eljest taga hänsyn till angränsande gator och vägar;

att, då vid smutsigt väglag gående passeras, begränsa hastigheten,

så att den gående ej utsättes för onödigt smutsstänk;

att så behandla motorn, att rök, ånga eller illaluktande gas icke

utsläppes i sådan mängd, att olägenhet därav uppstår;

samt att, då explosionsmotor användes, icke giva gaserna fritt avlopp.

Mom. 5. Vidare åligger förare:

att vintertid, då vägarna äro besvärade av is eller snö, vid möte

med åkande å sådan plats, att förbikörande i följd av vägens beskaffenhet

icke kan äga rum, föra automobilen tillbaka till härför lämplig plats;

att, då automobil möter eller upphinner ridande eller körande eller

person, som leder djur, och den, som har hand om djuret, i tid på

otvetydigt sätt ger föraren varningstecken eller denne själv blir uppmärksam

på, att djuret visar rädsla, dels stanna automobilen för att

lämna den ridande eller åkande tillfälle att stiga av, dels ock, om så

begäres, avstänga motorn och vara behjälplig att föra djuret förbi automobilen

samt i övrigt möjliggöra all rimlig åtgärd till förekommande

av olycksfall;

att även eljest, då kreatur befinnes i omedelbar närhet av automobilen,

iakttaga den varsamhet, som till förekommande av olycksfall kan

anses erforderlig;

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

att vid sammanstötning eller annan olyckshändelse icke avlägsna

sig från platsen, innan namn och hemvist uppgivits och andra nödiga

upplysningar lämnats samt de åtgärder i övrigt vidtagits, vartill händelsen

skäligen må föranleda;

samt att, innan föraren lämnar automobilen, stanna motorn och vidtaga

sådan åtgärd, att automobilen ej kan komma i gång av sig själv.

Mom. 6. På anmodan eller tecken av polisman skall förare genast

stanna och beredvilligt lämna de upplysningar angående automobilen,

som polismannen äskar, ävensom tillåta denne att avläsa automobilens

namnskylt och hastighetsmätare, där sådan finnes anbragt å automobilen.

Mom. 7. Förare skall under färd medhava det för honom utfärdade

körkortet för att på tillsägelse av polisman uppvisas.

Särskilda föreskiufter om yrkesmässig automobiltrafik.

§ 17-

Tillhandahålles allmänheten automobil mot ersättning (yrkesmässig

autoinobiltrafik), gäller, utöver eller i stället för bestämmelserna om

annan automobiltrafik, vad i §§ 18—22 här nedan stadgas.

§ 18.

Mom. 1. För rättighet att utöva yrkesmässig automobiltrafik erfordras

särskilt trafiktillstånd av offentlig myndighet.

Mom. 2. Sådant tillstånd meddelas i fråga om automobiltrafik mellan

särskilda orter av Konungens befallningshavande i det eller de län,

där trafiken skall äga rum, och, då fråga är om uthyrande av automobil

allenast för färd inom viss stad med närmaste omnejd, för Stockholm

av överståthållarämbetet, för annan stad, där poliskammare finnes, av

denna samt för övriga städer av magistrat eller, där sådan ej finnes,

av stadsstyrelse.

Trafiktillstånd, som avser rättighet att i andra fall, än ovan är

sagt, åt allmänheten uthyra automobil, meddelas av Konungens befallningshavande

i det län, där sökanden är mantalsskriven.

Mom. 3. När helst anledning därtill förekommer, kan trafiktillstånd

återkallas av myndighet, som meddelat tillståndet.

§ 19-

Mom. 1. För prövning av ansökning om tillstånd till utövande

av yrkesmässig automobiltrafik må, om anledning därtill förekommer,

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

på sökandens bekostnad anställas undersökning, huruvida de för trafiken

avsedda gator, vägar och broar äro så beskaffade, att yrkesmässig trafik

utan fara eller särskild olägenhet kan där äga rum, ävensom beträffande

övriga förhållanden, som må befinnas inverka på frågan om lämpligheten

av sådan trafik.

Mom. 2. År fråga om upprättande av yrkesmässig trafik mellan

särskilda orter, skall Konungens befallningshavande i ärendet höra vederbörande

vägstyrelse.

§ 20.

Mom. 1. I yrkesmässig automobiltrafik må allenast användas

automobil, som är registrerad inom något av de län, där trafiken skall

äga rum, och som blivit för nämnda trafik godkänd av den eller de

myndigheter, som jämlikt § 18 hava att meddela trafiktillstånd.

Föreligger anledning därtill, må myndighet, hos vilken trafiktillstånd

sökts eller som meddelat sådant tillstånd, förordna, att besiktningsman

skall företaga särskild undersökning för utrönande av den uppgivna automobilens

lämplighet för den trafik, som är ifrågasatt eller vartill automobilen

användes.

Mom. 2. Automobil, som användes i yrkesmässig trafik, skall minst

en gång varje kalenderår undergå förnyad besiktning av besiktningsman,

varom innehavaren av trafiktillståndet har att inom årets utgång

insända bevis dels till den eller de myndigheter, som meddelat tillståndet,

dels ock till Konungens befallningshavande i det län, där automobilen

är registrerad. Åven eljest äger myndighet, som meddelat

trafiktillstånd, att, när helst anledning därtill förefinnes, låta genom besiktningsman

undersöka automobil, som godkänts för yrkesmässig trafik.

Mom. 3. Myndighet, som enligt § 18 har att meddela trafiktillstånd,

äger bestämma det högsta antal personer eller den största last, som vid

varje tillfälle må befordras med automobilen, ävensom meddela de övriga

föreskrifter, som ur trafiksäkerhetens synpunkt eller eljest må anses erforderliga.

Mom. 4. Godkännande av automobil för yrkesmässig trafik kan,

när helst anledning därtill föreligger, återkallas av myndighet, som meddelat

godkännandet.

§ 21.

Trafiktillstånd medför skyldighet för tillståndshavaren att ställa sig

till efterrättelse den taxa för befordran av personer eller gods, som kan

bliva fastställd, för stad i den ordning § 23 i ordningsstadgan för rikets

städer angiver samt för landet av Konungens befallningshavande.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

17

§ 22.

Ej må någon tjänstgöra såsom automobilförare i yrkesmässig trafik

utan att hava därtill erhållit särskilt tillstånd av den myndighet, som

meddelat trafiktillståndet, eller, därest sådant tillstånd lämnats av flera

myndigheter, av Konungens befallningshavande i det län, där trafiken

huvudsakligen äger rum.

Till sådan automobilförare må ej antagas annan än den, som innehar

gällande körkort och uppnått 21 års ålder, gjort sig känd för nykterhet

och ordentlighet samt med läkarbetyg styrkt sig äga normal syn- och

hörselförmåga och icke lida av lyte, som gör honom olämplig såsom förare.

Myndighet, som meddelat förartillstånd, varom i denna § förmäles,

må, när helst anledning därtill förekommer, återkalla tillståndet. Sker

återkallelse av tillstånd för någon, som innehar av annan myndighet

utfärdat körkort, skall meddelande om återkallelsen med upplysning om

skälen därför lämnas sistnämnda myndighet.

Bevis om tillstånd, som i denna § avses, skall under trafik medföras

och på tillsägelse uppvisas för polisman.

§ 23.

Vad i §§ 18—22 är stadgat avser icke yrkesmässig automobiltrafik,

som bedrives för statens räkning.

Särskilda föreskrifter angående automobil, som för tillfälligt brukande i

riket från utlandet införts, och om tillstånd att föra

sådan automobil.

§ 24.

Mom. 1. Innehar någon, som icke har hemvist här i riket, bevis

av svensk konsul eller polismyndighet i det land, där han har hemvist,

eller av konsul, som företräder detta land här i riket, att automobil,

som av honom för tillfälligt brukande i riket från utlandet införts, till

sin beskaffenhet uppfyller de i det främmande landet gällande föreskrifter

för att där få användas i allmän trafik, vare besiktning av automobilen

ej av nöden, utan skall allenast nämnda bevis företes hos polismyndigheten

å den första ort i riket, varest automobilen är avsedd

att begagnas. Om beviset är behörigt, tecknar polismyndigheten därå

meddelande av tillstånd att i riket bruka automobilen samt tilldelar automobilen

igenkänningsmärke.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 saml. 43 käft. (Nr 51.)

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

- Kungl. Maj:ts Nåd Proposition Nr 51.

Mom. 2. Företes icke bevis, som i nästföregående mom. sägs, skall

automobilen underkastas besiktning på sätt i § 3 föreskrives. Därest

automobilen enligt intyg av besiktningsman befinnes uppfylla de i § 1

meddelade bestämmelser och jämväl i övrigt vara lämplig för sitt

ändamål, skall polismyndigheten tilldela densamma igenkänningsmärke,

varjämte å intyget skall tecknas bevis om meddelande av tillstånd att i

riket bruka automobilen.

Mom. 3. Polismyndigheten skall i särskild längd låta införa namnet

såväl å den person, vilken uppgives vara ägare av automobilen, som,

därest ägaren icke till riket medföljer, å den person, som förfogar över

automobilen, ävensom dessas vrke och hemvist eller däremot svarande

uppgift, dagen för meddelandet av tillståndet att här i riket bruka automobilen

samt det igenkänningsmärke, som tilldelats automobilen.

Mom. 4. Igenkänningsmärke, varom i denna § förmäles, skall bestå

av, utom särskilt ordningsnummer, benämningen, vare sig i dess

helhet eller i lämplig förkortning, å den ort, där den polismyndighet,

som tilldelar automobilen märket, har sitt säte.

Om märkets utseende och anbringande gäller vad ovan i § 8 mom.

2 är stadgat; dock skola dels å märket förekommande bokstäver och

siffror anbringas med röd färg, dels vad i nämnda § är föreskrivet om

bokstävers höjd och stapelbredd samt avståndet mellan varje bokstavs

jämnlöpande delar tillämpas allenast å qrdningsnumret samt begynnelsebokstaven

till det å märket anbragta namnet.

Konungens befallningshavande skall övervaka, att märken, varom i

denna § sägs, ävensom exemplar av denna förordning, översatt till

främmande språk, finnas tillgängliga hos polismyndighet, varest sådana

kunna antagas bliva erforderliga.

Mom. 5. Tillstånd att föra sådan automobil, som här ovan sägs,

skall av polismyndighet meddelas person, som med bevis av myndighet,

som i mom. 1 omförmäles, styrkt, att han i det främmande landet äger

rätt att föra automobil. Föreligga särskilda omständigheter, på grund

varav personen måste anses olämplig att föra automobil, skall dock

tillstånd vägras. Till förare, som icke redan innehar exemplar av denna

förordning, skall sådant av polismyndigheten överlämnas.

Det åligger polismyndigheten att över sålunda meddelade tillstånd

föra anteckningar, upptagande förarens namn, yrke och hemvist.

Mom. 6. Om enligt denna § meddelade tillstånd att bruka eller

föra automobil skall polismyndigheten ofördröjligen insända uppgift till

chefen för civildepartementet.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungi. Majrts Nåd. Proposition Nr 51.

Mom. 7. Bevis om tillstånd, varom i denna § förmäles, skall under

tratik medföras och på tillsägelse uppvisas för polisman.

§ 25.

Tillstånd, varom i § 24 förmäles, att bär i riket bruka eller föra

automobil, gäller för en tid av två månader; dock kan giltighetstiden

av Konungens befallningshavande utsträckas med ytterligare eu månad.

När skälig anledning därtill föreligger, kan tillstånd, varom bär är

fråga, återkallas av en var Konungens befallningshavande, i vars län

automobilen brukats.

§ 26.

Den, som från utlandet färdats i automobil till riket, må, utan binder

därav att automobilen icke är försedd med igenkänningsmärke, fortsätta

färden till närmaste ort i riket, där polismyndighet finnes.

§ 27.

Med avseende å trafik med automobil, vars ägare är undersåte i

sådan främmande stat, som anslutit sig till internationell konvention rörande

automobiltrafik, skall, i stället för vad bär ovan i §§ 24—26 är

föreskrivet, gälla vad Konungen i sådant avseende särskilt stadgat.

Föreskrifter i avseende å förordningens efterlevnad.

§ 28.

Mom. 1. Förare, som brukar automobil,

a) vilken ej registrerats och erhållit igenkänningsmärke, där sådant

bort ske, eller

b) mot vars användande förbud, enligt § 10, föraren veterligen, meddelats,

eller

c) som icke överensstämmer med de i § 1 meddelade bestämmelser,

där ej brukandet allenast avsåg framförande av automobil, som skadats

under färd, till närmast belägna plats för skadans avhjälpande, samt

uppenbar fara ej var därmed förenad,

böte från och med 10 till och med 500 kronor.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

Mom 2. Har förseelse, som i mom. 1 sägs, skett med ägarens

vetskap, vare jämväl lian förfallen till böter, som i mom. 1 stadgats.

Brukades automobilen av någon, som enligt 6 eller 7 § i lagen,

angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik är till utgivande

av ersättning för skada förpliktad, skall, i ägarens ställe, sådan

brukare vara förfallen till ansvar, varom ovan sägs.

§ 29.

Förer någon automobil utan att vara därtill berättigad, straffes med

böter från och med 50 till och med 1,000 kronor.

Till enahanda ansvar gör sig en var förfallen, vilken såsom förare

anställer och brukar den, som icke äger rätt att föra automobil.

§ 30.

Framföres automobil å väg, gata eller plats, varest automobilen

icke må framföras,

eller köres automobil med större hastighet än som i varje fall är

medgiven,

eller överträdes föreskrift i § 16 mom. 1, 2, 3 eller 4, straffes

föraren med böter från och med 10 till och med 500 kronor.

Har förseelse mot § 16 mom. 2 skett i syfte att förhindra automobilens

igenkännande eller föreligga eljest synnerligen försvårande omständigheter,

må böterna höjas intill 1,000 kronor eller till fängelse i

högst tre månader dömas.

§ 31.

Förare, som bryter mot föreskrift i § 16 mom. 5, straffes med böter

från och med 25 till och med 1,000 kronor.

Har förare därvid ådagalagt grov vårdslöshet eller uppenbar likgiltighet

för andra människors liv eller egendom eller äro omständigheterna

eljest synnerligen försvårande, må till fängelse i högst tre månader

dömas.

§ 32.

Ej må straff enligt § 30 eller 31 tillämpas, där förseelsen enligt

allmänna strafflagen bör beläggas med strängare straff.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

21

§ 33.

Med böter från och med 10 till och med 200 kronor straffes den,

som åsidosätter föreskrift i § 9, § 16 mom. 6 eller 7 eller § 24 mom. 7.

Lag samma vare om den, som brukar automobil, varom i § 24

förmäles, utan att tillstånd till automobilens användande här i riket erhållits

eller å tid, då sådant tillstånd icke längre är gällande. Konungens

befallningshavande äger i fall, varom nyss nämnts, förordna, att

automobilen skall tillsvidare omhändertagas av polismyndighet.

§ 34.

Mom. 1. Underlåter någon, som enligt § 6 eller 7 har att göra

anmälan till automobilregister, sådan anmälan inom den härför i varje

fall stadgade tid, böte den anmälningspliktige från och med 10 till och

med 200 kronor.

Mom. 2. Var, som i anmälan till autom obilregistret mot bättre

vetande meddelar oriktig uppgift, straffes med böter från och med 25

till och med 500 kronor, där ej förseelsen enligt allmänna strafflagen

bör beläggas med strängare straff.

§ 35.

Mom. 1. Utövar någon yrkesmässig automobiltrafik utan att vara

därtill berättigad, böte från och med 10 till och med 500 kronor.

År på grund av särskild bestämmelse för viss ort obehörigt utövande

av drosktrafik eller liknande rörelse belagt med ansvar, må ej

sådan bestämmelse i förevarande fall tillämpas.

Mom. 2. Brukas i yrkesmässig trafik automobil, som ej är för

sådan trafik godkänd, böte föraren från och med 10 till och med 500

kronor.

Skedde brukandet med vetskap av trafiktillståndets innehavare, vare

jämväl denne förfallen till ansvar, som nyss sagts.

Mom. 3. Underlåter innehavare av tillstånd till yrkesmässig automobiltrafik

att iakttaga i § 20 mom. 2 meddelad föreskrift, böte från

och med 10 till och med 200 kronor.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

§ 36.

De för automobilägare stadgade ansvarsbestämmelser skola äga tilllämpning,

i händelse automobilen tillhör någon, som står under förmyndare

eller annan laga målsman, å denne samt, där automobilen äges av

oskift dödsbo eller konkursbo eller av bolag, förening eller annat samfund

eller av stiftelse eller annan sådan inrättning, å den eller dem.

som äga företräda boet, samfundet eller inrättningen. I fråga om automobil,

som tillhör staten eller kommunen, skola nämnda ansvarsbestämmelser

gälla förarens närmaste förman. Har denne till förekommande

av förseelse mot förordningen gjort vad på honom ankommit och äger

i följd av överordnads åtgärd eller vållande förseelse likväl rum, varde

den överordnade drabbad av ansvar, som här avses.

Enahanda grunder skola tillämpas jämväl i fråga om ansvar, som

enligt § 35 skall ådömas innehavare av tillstånd till utövande av yrkesmässig

automobiltrafik.

§ 37.

Fortsätter någon under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse

enligt denna förordning, samma förseelse, skall han, när han varder

därtill lagligen förvunnen, för varje gång åtal emot honom ägt rum och

han därav undfått del fällas till det straff, som för sådan förseelse är

stadgat; dock att fängelsestraff ej må överstiga tre månader.

§ 38.

Förseelse mot denna förordning skall, där ej allenast enskild målsägandes

rätt blivit därav förnärmad, åtalas av allmän åklagare, ändå

att angivelse därom ej skett.

Åtal för sådan förseelse anhängiggöres vid polisdomstol, där särskild

sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare och, där sådan ej

finnes, vid allmän domstol i den ort, där förseelsen skett.

§ 39.

Finner polismyndighet anledning förekomma till återkallelse av

körkort eller tillstånd, varom i denna förordning förmäles, skall polismyndigheten

därom göra framställning hos den myndighet, som har att

meddela sådan återkallelse.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 51.

23

§ 40.

Böter, som enligt denna förordning ådömas, tillfalla kronan. Saknas

tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän

strafflag.

Om motorcykel.

§ 41.

För motorcykel, vars vikt överstiger 150 kilogram, gäller vad om

annan automobil är stadgat. A motorcykel av mindre vikt äro allenast

föreskrifterna i § 42 tillämpliga.

§ 42.

Motorcykel må framföras å varje allmän väg, gata eller torgplats

ävensom å enskilt område, då ägaren eller hans rättsinnehavare därtill

lämnat tillstånd, dock att för motorcykel med tillkopplad så kallad bivagn

(för-, sido- eller släpvagn) skall, då bredden av hela fordonet,

styrstången oräknad, överstiger 1,40 meter, gälla vad i § 13 stadgas.

Sådant förbud, varom i mom. 2 av nämnda § sägs, kan i fråga om

varje motorcykel meddelas.

I övrigt skola följande i denna förordning givna bestämmelser tilllämpas,

nämligen:

1) § 1 med undantag av mom. 1 punkterna b), c), f) och g); dock

att vidkommande punkt d) anordning för motorns frånkopplande från

drivhjulen ej erfordras;

2) §§ 5, 6 och 7 i tillämpliga delar;

3) § 14 samt

4) i tillämpliga delar § 16 mom. 1, 3, 4, 5 och 6 samt §§ 28,

30—34, 36—38, 40 och 44.

För motorcykel gäller dessutom, att den skall vara försedd med

signalhorn med gäll ton samt minst en, snabbt och säkert verkande

broms.

Vid registrering av motorcykel skall Konungens befallningshavande

tilldela motorcykel igenkänningsmärke. Beträffande sådant igenkänningsmärke

skall gälla, att dess bokstäver och siffror skola vara minst 8 centimeter

höga med överallt 7 millimeters stapelbredd samt hava minst 9

millimeters avstånd mellan bokstav och siffra och minst 7 millimeter

såväl mellan varje siffras och bokstavs jämnlöpande delar som mellan

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 51.

siffrorna inbördes; skolande i övrigt i avseende å sådant märke bestämmelserna

i § 8 i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Vid ansökning om registrering av motorcykel skola uppgivas motorcykelns

typ och av fabrikanten uppgivna antalet hästkrafter hos motorn.

I registret skall, i stället för de i § 6 mom. 6 b) angivna uppgifter,

allenast införas motorcykelns typ och antalet hästkrafter hos motorn.

Vid mörker skola dels framtill å motorcykeln föras tänd lykta med

vitt, starkt lysande sken, dels sådana anordningar vidtagas, att minst

ett å cykeln anbragt igenkänningsmärke fullständigt belyses.

A motorcykel tillämpas i övrigt de föreskrifter, som rörande velociped

äro eller varda för olika orter meddelade och icke strida mot här

givna, för motorcykel gällande stadganden.

Övriga föreskrifter.

§ 43.

Mom. 1. För förrättning, som enligt denna förordning ankommer

på besiktningsman, är denne berättigad till ersättning enligt följande taxa:

för besiktning av automobil........................... 15 kronor;

för prövning enligt § 4 ................................ 10 »

Uppvisas på en gång två eller flera, en och samma ägare tillhöriga

automobiler till besiktning, skall ersättning utgå, om besiktningen avser

två automobiler, med 12 kronor 50 öre för varje automobil och, om

den avser flera än två, med 10 kronor för varje automobil.

Evad besiktning kommit till stånd eller till följd av automobilägarens

förvållande ej kunnat verkställas, äger besiktningsmannen, om

han är boende på mer än 2 kilometers avstånd från förrättningsstället,

åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning enligt fjärde klassen i

gällande resereglemente.

I ersättningen ingår gottgörelse för utfärdande av besiktningsinstrument

eller annat intyg ävensom för deras översändande i föreskrivna

fall till vederbörande myndighet.

Mom. 2. Ersättning för besiktning gäldas av automobilens ägare;

dock att, där besiktning, som av myndighet jämlikt § 10 anbefallts,

icke föranleder någon inskränkning i rätten att begagna automobilen,

kostnaden härför skall av allmänna medel gäldas. Kan ersättning för

besiktning, som av myndighet anbefallts, icke av ägaren utbekommas,

gäldas den av staten.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

25

Mom. 3. Ersättning för prövning enligt § 4 gäldas av den, som

påkallat prövningen.

§ 44.

Emot beslut, som på grund av denna förordning meddelas av

Konungens befallningshavande eller annan myndighet, varom i § 5

förmäles, må besvär anföras inom tid, som för överklagande av förvaltande

myndigheters och ämbetsverks beslut är bestämd; dock gäller

beslutet utan hinder av besvär till efterrättelse, intill dess annorlunda

kan bliva vederbörligen förordnat.

§ 45.

Denna förordning äger icke tillämpning å staten tillhöriga, för

speciella militära ändamål konstruerade automobiler.

Denna förordning skall träda i kraft den 1 januari 1917 och äger

tillämpning jämväl å automobil eller motorcykel, som då är i bruk.

Förare, som på grund av äldre författning äger föra automobil,

är därtill fortfarande berättigad intill den 1 maj 1917. För vinnande

av körkort, varom i denna förordning stadgas, har förare att före den

1 mars 1917 anmäla sig hos Konungens befallningshavande i det

län, där han är mantalsskriven, varvid, förutom uppgift om fullständigt

namn, ålder, yrke och hemvist, allenast behöver företes det bevis om

undergången prövning inför besiktningsman, på grund varav föraren

förut varit berättigad att föra automobil. Förare, som enligt nu gällande

författning erhållit tillstånd att tjänstgöra såsom automobilförare i yrkesmässig

automobiltrafik, må fortfarande i denna egenskap tjänstgöra, så

länge detta tillstånd gäller eller intill dess den tid tilländalupit, inom

vilken myndighet, som enligt § 22 av denna förordning har att meddela

tillstånd för förare att tjänstgöra i sådan automobiltrafik, förelagt honom

att förvärva tillstånd härtill i enlighet med nyssnämnda §.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 samt. 43 käft. (Nr 51.)

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

Propositionen

nr 156

den 20

npril 1915

om vissa

ändringar i

antomobilförordningen.

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet d Stockholms slott den

31 december 1915.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,

Statsråden Hasselrot,

von Sydow,

friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Yennersten,

Westman,

Broström.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och jordbruksdepartementen

anförde departementschefen, statsrådet von Sydow:

Till statsrådsprotokollet den 20 april 1915 hade jag tillfälle omförmäla,

, att det varit min avsikt att föreslå Kungl. Maj:t att förelägga

1915 års riksdag förslag till ny automobillagstiftning, men att detta

emellertid med hänsyn till den då redan långt framskridna tiden icke

blivit möjligt. Jag inskränkte mig därför vid nämnda tillfälle att

allenast underställa Kungl. Maj:t förslag till sådana ändringar av

förordningen om automobiltrafik den 21 september 1906, som erfordrades

för vinnande av ett ordnat registreringssystem för automobiler.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

Ett sådant registreringssystem hade nämligen betydelse, bland annat, lör

genomförande av det förslag till ny lag angående anskaffande av hästar

och fordon för krigsmaktens ställande på krigsfot (hästutskrivningslag),

som enligt chefens för lantförsvarsdepartementet mening borde föreläggas

1915 års riksdag och som sedermera, efter proposition till riksdagen,

av denna med vissa ändringar antogs.

I anledning härav avläts den 20 april 1915 proposition till riksdagen,

vari begärdes dess yttrande över ett propositionen bifogat förslagtill

förordning om ändring i vissa delar av förordningen om automobiltrafik.

Riksdagen avgav också i skrivelse den 21 maj 1915 sådant yttrande,

varefter Kungl. Maj:t den 11 juni 1915 utfärdade förordning om enm£un''

ändrad lydelse av rubriken till II Art. ävensom. 3, 4, 5, 6 och 7 §§,

17 § 1 mom., 18 §, 23 § 2 mom., 26 och 35 §§, 36 § 1 och 3 mom. samt

37 och 38 §§ i förordningen den 21 september 1906 om automobiltrafik.

Ytterligare tillåter jag mig erinra, att Kungl. Maj:t den 12 no- Ku^r^en

vember 1915 utfärdat kungörelse om automobilregisters förande in. in., november

vilken kungörelse jämväl innehåller bestämmelser om avgifter för regi- 191sstreringen

och dess kungörande.

Frågan om revision av gällande författningsföreskrifter om auto- Riksdagens

mobiltrafik har, såsom jag hade tillfälle anmäla vid avlåtandet av omför- (jen**25°maj

mälda proposition den 20 april 1915, väckts av riksdagen genom skri- 1909.

velse till Kungl. Maj:t den 25 maj 1909. I denna skrivelse anhöll

riksdagen, att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida erfarenheten

ådagalagt behovet av ändrade bestämmelser om automobiltrafik, och,

därest så funnes vara förhållandet, vidtaga åtgärder samt, där så erfordrades,

för riksdagen framlägga förslag i ärendet.

Till stöd för denna anhållan har åberopats, att riksdagen ansåge

ostridigt, att det mångenstädes, synnerligen på landsbygden, rådde

en ovilja emot automobilerna, vartill dessas ägare och förare ingalunda

alltid torde vara utan skuld. Den sålunda befintliga konflikten mellan å ena

sidan befolkningens berättigade intresse av verksamt skydd till liv och

gods samt å andra sidan det obestridliga samhällsintresset av en fri

utveckling utav ifrågavarande kommunikationsmedel, vilket torde kunna

förväntas med tiden komma alltmera till användning, hade synts riksdagen

rätteligen böra lösas så, att lagstiftaren, under det han omsorgsfullt

undveke att försvåra automobilens användning i förhållanden, då

alldeles ingen fara kunde anses föreligga, däremot uppställde tillräckligt

långt gående och tydliga inskränkningar beträffande verkligt farliga

situationer och framför allt gjorde dessa inskränkningar effektiva genom

s. 28 Kontrollera mot PDF

Tillkallande

av

sakkunniga.

Betänkande

av

sakkunniga.

Skadestånds
lagen.

28 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

allvarsamma straff- och skadeståndsbestämmelser. Strängheten i sistnämnda

bestämmelser borde lämna den i hnvudsak oberörd, som på

förståndigt och försiktigt sätt använde kommunikationsmedlet, och endast

drabba den oförsiktige eller oskicklige. Vad som vid lagstiftning i

ifrågavarande ämne i första rummet borde tagas i ögonsikte vore att

söka förhindra, att automobilister genom oförsiktighet, vårdslöshet, övermod,

bristande tillmötesgående mot andra vägfarande eller genom oskicklighet

misskrediterade automobiltrafiken och gjorde den förhatlig för

allmänheten. Härvidlag förtjänade helt visst speciellt att tagas i närmare

övervägande, huruvida höjning av bötesminima och utsträckande

av skadeståndsskyldigheten borde äga rum.

Vid anmälan av förenämnda skrivelse till statsrådsprotokollet den

11 juni 1909 erhöll dåvarande statsrådet och chefen för civildepartementet

nådigt bemyndigande att tillkalla sakkunniga för att inom departementet

biträda vid verkställande av revision av förordningen om automobiltrafik

den 21 september 1906 samt omarbetande av lagen angående

ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik den 8 juni samma år

jämte i strafflagen förekommande bestämmelser i ämnet.

Sedan till sakkunniga utsetts ledamoten av riksdagens första kammare

borgmästaren K. vonGeijer, dåvarande ledamoten av andra kammaren

disponenten C. Gustafsson i Mjölby och direktören E. Salmson, varjämte

till biträde vid vissa författningsförslags utarbetande kallats revisionssekreteraren

E. Gadde, avgåvo dessa den 5 februari 1912 betänkande,

innehållande förslag dels till ny lag angående ansvarighet för skada i

följd av automobiltrafik och angående ändrad lydelse av 11 kap. 15 §

strafflagen, dels ock till ny förordning om automobiltrafik.

Över dessa förslag hava infordrade utlåtanden avgivits av vederbörande

länsstyrelser, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt kungl.

automobilklubben, varjämte en del andra yttranden inkommit.

Sedermera har, efter ärendets vidare beredning, Kungl. Maj:t, på

föredragning av statsrådet och chefen för justitiedepartementet, den 9

september 1915 beslutit, att upprättade förslag till lag angående ansvarighet

för skada i följd av automobiltrafik och till lag angående ändrad

lydelse av 11 kap. 15 § strafflagen skulle, för det äudamål 87 § regeringsformen

omförmäler, överlämnas till lagrådet för utlåtande.

Efter det sådant utlåtande numera inkommit, har Kungl. Maj:t

förut denna dag beslutit avlåta nådig proposition till riksdagen med

opaginerad Kontrollera mot PDF

21*

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

förslag till lag angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik

och till lag angående ändrad lydelse av 11 kap. 15 § strafflagen.

Då jag nu anhåller att få underställa Kungl. Maj:t ett inom civildepartementet

upprättat förslag till helt ny förordning om automobiltralik,

tillåter jag mig först omförmäla, att de stadganden angående

registrering av automobiler, som tillkommit genom nådiga förordningen

den 11 juni 1915 och för vilka uttömmande motivering

lämnats i mitt yttrande till propositionen nr 156 vid 1915 års riksdag,

upptagits väsentligen oförändrade. Allenast några mindre förtydliganden

och jämkningar hava befunnits nödiga i följd av ändrade bestämmelser

i övrigt i den nya förordningen i förhållande till den nu gällande,

varjämte den i någon mån ändrade uppställningen av den U3ra förordningen

påkallat vissa ändringar av formell art.

Med avseende å de allmänna grunderna för nu gällande förordning

om automobiltrafik må erinras, att man vid förberedelserna till denna förordning

utgick ifrån, att hinder och svårigheter icke borde läggas för

utveckling av automobiltrafiken och att denna utveckling bäst främjades

genom att söka skapa förtroende för det nya befordringsmedlet och

uppmuntra den praktiska användningen av automobilerna såsom ett

viktigt led i landets kommunikationsväsen. Liksom det ej kunde påfordras

att för automobiltrafik få begagna de allmänna lantkommunikationslederna

utan hänsyn till vägtrafiken i övrigt, borde ej heller sistnämnda

trafik få hindra eller försvåra användningen av ett så gagnande

befordringsmedel som automobilen. Genom allmänna författningsbestämmelser

rörande automobiltrafik gällde det att avväga de nämnda, till

synes i viss mån stridiga intressena. Bestämmelserna finge icke vara

sådana, att de onödigt betungade automobiltrafiken, men de måste giva

erforderliga garantier för, att endast automobiler med tillfredsställande

och lämplig konstruktion komme till användning, och att annan vägoch

gatutrafik icke äventyrades eller hotades genom överdådig eller

ovarsam framfart från automobilisternas sida.

Förordningen om automobiltrafik den 21 september 1906 torde i

stort sett hava lyckligt beaktat de nämnda synpunkterna och sökt lämpligt

avväga de olika intressen, som här föreligga. Men förordningen innefattade

de första allmänna föreskrifterna i vårt land i detta ämne och hade

Registrerings
stadgandena.

Grunderna för

nu gällande

förordning.

Behovet av

förordningens

revision.

s. 30 Kontrollera mot PDF

Ökade

garantier

för kompe''

tens hos

automobilförare.

30 Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 51.

därigenom karaktären av försökslagstiftning. I den mån erfarenheten givit

vid handen, att bestämmelserna i ena eller andra riktningen blivit mindre

lämpliga, måste, även efter ganska kort tid från författningens tillkomst,

eu revision av densamma övervägas. Det har också i andra länder

visat sia:, att utfärdade allmänna bestämmelser om automobiltrafik litet

emellan måst ändras och utvidgas.

Automobilens betydelse såsom befordringsmedel i ett land som vårt

med dess stora utsträckning och i allmänhet glesa befolkning har under

de senaste åren trängt igenom, i den man automobilen alltmer övergått från

att vara ett lyxföremål, förbehållet allenast de förmögnare, till ett oumbärligt

och allmännyttigt samfärdsmedel av icke ringa inverkan på hela landets

affärsliv0). Om även här och var i landet ännu råder en viss ovilja mot

automobilerna, huvudsakligen föranledd av det ovarsamma eller gent

emot annan vägtrafik mindre hänsynsfulla sätt, varpå automobilerna

understundom framförts, har dock den misstro och rädsla, varmed det

nya fordonet i början möttes av andra vägtrafikanter, avsevärt för
minskats.

Å andra sidan medför det förhållande, att automobiltrafikens

utbredning under senare år ansenligt vidgats och alltjämt är

i tillväxt, en ökning av de tillfällen, då svårigheter och olycksfall

kunna vållas andra vägtrafikanter i följd av automobiltrafiken. Man bör

visserligen kunna räkna med, att, i den män automobiltrafik blir allt vanligare,

en viss anpassningsförmåga kommer till stånd mellan denna trafik

och annan vägtrafik, och att särskilt den skygghet, som hästar visa,

innan de vant sig vid automobilerna, alltmer skall försvinna. Men dessa

förhållanden kunna ingalunda föranleda till, att icke ökade garantier

sökas för att automobilerna må framföras på ett sakkunnigt och försiktigt

samt för annan vägtrafik ofarligt sätt, något som i vårt land, där de

allmänna vägarna ofta äro smala, krokiga och backiga, är särskilt påkallat.

Ändrade författningsbestämmelser i nu berört syfte synas således påkallade

; men samtidigt härmed bör också övervägas, huruvida och på vad

sätt automobiltrafiken må kunna beredas lättnader, ägnade att möjliggöra

en ökad och i viss mån underlättad användning av detta gagnande

befordringsmedel.

För att automobiltrafik skall vara i görligaste grad ofarlig såväl

för dem, som begagna sig av detta kommunikationsmedel, som för

andra vägtrafikanter, är det av grundläggande betydelse, att de personer,

som föra automobil, äro fullt vuxna sin befattning. Många, ja

*) Angående antalet inom riket anmälda automobiler (ävensom motorcyklar)

hänvisas till den vid protokollet fogade bilagan 1.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung/. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51. iil

sannolikt de bestå olyckhändelsor i följd av automobiltrafik hava berott

på förarens vårdslöshet eller oskicklighet. En samvetsgrann och

erfaren förare har däremot ofta visat sig kunna avvärja en överhängande

fara.

Det förslag till lag angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik,

som Kung!. Maj:t nyss beslutat förelägga riksdagen till antagande,

är utan tvivel ägnat att medföra ökade garantier för ett skickligt

och hänsynsfullt framförande av automobilerna; den skärpta skadeståndsplikt,

som ålägges automobilägare och automobilförare, bör leda

till ökad omsorg från ägarens sida vid anställande av förare och till

stegrad uppmärksamhet och försiktighet hos förare vid körning med

automobil.

Det kan dock icke vara tillrådligt att stanna vid de ändrade skadeståndsbestämmelserna

allena; det gäller också att vinna sådana författningsföreskrifter

om förares kompetens och lämplighet, att allenast fullt

erfarna personer kunna antagas komma att tjänstgöra såsom automobilförare.

Enligt nu gällande förordning, 12 §, är rätten för en person att föra

automobil allenast beroende av, att han fyllt 18 år och med bevis, utfärdat

av besiktningsman, styrkt sig vara fullt förtrogen med automobils

konstruktion, skötsel och manövrering. För att tjänstgöra såsom förare

i yrkesmässig automobiltrafik erfordras att härtill hava förvärvat tillstånd

av offentlig myndighet. Sådant tillstånd, vilket ej må lämnas

den, som icke uppnått 21 års ålder, kan återkallas, när helst anledning

därtill förekommer.

En förvärvad rätt att föra automobil i annan trafik än den yrkesmässiga

gäller således nu för all framtid, oberoende av om föraren,

efter avläggande av godkänt prov inför besiktningsman, visat sig lämplig

såsom automobilförare eller icke, och oavsett om han begår hur många

och svåra förseelser som helst mot gällande bestämmelser om automobiltrafik.

Garantien ligger allenast i de straff- och skadeståndspåföljder,

varmed överträdande av dessa bestämmelser är belagt.

Förutnämnda sakkunniga hava funnit de sålunda gällande bestämmelserna

innebära alltför ringa säkerhet för, att allenast fullt kvalificerade

och lämpliga personer användas såsom automobilförare. De

ledande principerna vid en revision av ifrågavarande stadganden borde

därför vara att på förhand söka vinna garantier för, att icke olämpliga

personer tillåtas föra automobil, och att, sedan en person undfått en

sådan rätt, hålla hand över, att han upprätthåller sina kvalifikationer.

Nuvarande

bestämmelser

rörande rätten

att föra

automobil.

Sakkunniga.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

En person, som verkligen skall i allo fylla måttet såsom automobilförare,

bör, erinra sakkunniga, utöver nödig yrkesskicklighet eller insikt

om automobils konstruktion, skötsel och manövrering, äga vissa särskilda

förutsättningar. Så bör hans nervsystem vara i gott skick, han bör vara

fri från vissa organiska fel, såsom närsynthet, dövhet o. s. v., vilka kunna

hindra honom att nöjaktigt föra automobilen, hans omdömesförmåga måste

vara ganska utvecklad och han måste vara nykter och av sådan stadga i

karaktären, att hänsynslöshet och övergrepp ej äro att befara från hans

sida. Sakkunniga hava emellertid ansett praktiska svårigheter föreligga

för meddelande av allmänna författningsbestämmelser i syfte att ■ den

person, som önskar vinna rättighet att föra automobil, skall på förhand

visa sig innehava alla de nämnda kvalifikationerna och detta framför allt

med hänsyn till svårigheten att anskaffa intyg av värde härom. Förhållandena

i detta avseende, anföra sakkunniga, reglera sig också delvis av sig

själva. Den fara, som föreligger genom användande av oskickliga

förare, drabbar icke blott utomstående utan även dem, som färdas

med automobilen, och således också föraren själv. Automobilen representerar

ett högt ekonomiskt värde. Det måste därför ligga i automobilägarens

eget självförstådda intresse att ej utsätta vare sig sin

person eller sin egendom, automobilen, för fara och förlust genom att

icke med största omsorg välja den person, åt vilken han anförtror förandet

av automobilen.

Vad sålunda anförts gäller, erinra sakkunniga, visserligen icke i

samma grad den yrkesmässiga trafiken. Men skäliga garantier i förevarande

hänseende finnas enligt deras mening redan med nuvarande stadganden.

Den administrativa myndighet, som det åligger att hålla hand över

sådan trafik och som har att meddela särskilt tillstånd att tjänstgöra såsom

förare i sådan trafik, äger tydligtvis att härutinnan uppställa sådana kompetenskrav

på förare, som för varje fall befinnas lämpliga. Ett redan

lämnat tillstånd, varom här är fråga, kan också när som helst återtagas.

Sakkunniga hava således funnit sig icke böra i nu gällande bestämmelser

ifrågasätta några mer genomgripande förändringar, i syfte

att på förhand vinna ökad säkerhet för, att en förare innehar alla för

sitt yrke nödiga kvalifikationer. Dock anse de sakkunniga rätten att

föra automobil höra i varje fall bindas vid tillstånd av offentlig myndighet,

varvid denna myndighet också bör tillerkännas en diskretionär

makt att kunna vägra begärt tillstånd, om uppenbara skäl för diskvalifikation

föreligga, såsom att sökanden gjort sig känd för ett supigt

levnadssätt eller ådömts bestraffning för handling, som ådagalagt synnerlig

råhet i sinnet eller dylikt.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 51.

Av större betydelse är emellertid, anse sakkunniga, att det allmännas

rätt att vaka över, att förare, som en gång styrkt sin skicklighet,

upprätthåller sina kvalifikationer, varder tillgodosedd i betydligt

vidsträcktare mån än som nu är förhållandet. Lika litet som

anmärkning kunde riktas mot den uppfattning, att samhället äger full

rätt att förbjuda en person att utöva yrket ifråga, vilket alltid är mer

eller mindre farligt såväl för honom själv som för andra, förrän han

visat sig innehava tillräcklig skicklighet, lika litet kunde invändning

göras mot, att samhället under vissa omständigheter återtager ett meddelat

tillstånd till yrkesutövandet.

Att det just är på nu förevarande område, som skärpta bestämmelser

framför allt krävas, bär också uppmärksammats inom riksdagen. I riksdagens

förberörda skrivelse hävdas, jämte önskvärdheten av strängare

skadestånds- och straffbestämmelser för oförsiktigt och oskickligt framförande

av automobil, tillika vikten av ökad kontroll över automobilförare

genom införande av bestämmelser i syfte att sådan förare, som

vid upprepade tillfällen gjort sig förfallen till överträdelse av gällande

föreskrifter om automobiltrafik, må kunna förklaras förlustig rättigheten

att föra automobil för viss tid eller för alltid.

Med antagande av nu berörda grunder för skärpta bestämmelser

angående rätten att föra automobil hava sakkunniga, på sätt förut antytts,

föreslagit, att rätten att föra automobil icke, såsom nu, bör bero av

allenast ett bevis från besiktningsman om ådagalagd insikt i automobils

konstruktion, skötsel och manövrering, utan grundas på ett tillstånd,

lämnat av offentlig myndighet. Detta system har allmänt vunnit tilllämpning

i den utländska lagstiftningen, såsom i Danmark, England,

Frankrike, Italien, Norge, Portugal, Ryssland, Spanien, Tyska riket och

Österrike.

Den tillståndsbeviljande myndigheten skulle vara Kungl. Maj:ts befallningshavande,

var för sitt län. Beträffande villkoren för utfående av

dylik licens har av de sakkunniga föreslagits, att, om sökanden med intyg

av besiktningsman ådagalagt sig äga nödig insikt i automobils konstruktion,

skötsel och manövrering, Kungl. Maj:ts befallningshafvande skall

för honom utfärda tillståndsbevis (körkort), därest icke uppenbara skäl

föreligga, på grund varav sökanden kan anses olämplig att föra automobil.

Över utfärdade körkort skulle hos varje Kuugl. Maj:ts befallningshavande

föras register, upptagande sökandens namn, yrke och hemvist.

Den körlicens, som sålunda skulle krävas, borde icke, såsom förhållandet

vore med det bevis av besiktningsman, vilket nu grundade rätten

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 43 käft. (Nr 51.) 5

Körlicens

(körkort) och

dess återtagande■.

Sakkunniga.

Utfärdande

av körlicens

genom

Konungens

befallning6- havande.

Indragning av

körlicens.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr Öl.

Domstol

bör avgöra om

indragande

av körlicens.

att föra automobil, gälla för all framtid, utan kunna under vissa förhållanden

återtagas, antingen för viss tid eller för alltid. Syftet härmed

vore, anföra sakkunnige, dels att kunna betaga en person, som vid

sin verksamhet visat sig farlig för andras säkerhet, möjligheten att

utöva denna verksamhet och dels att som straff verka hämmande på

illojalt uppträdande. Ett återtagande av körlicens borde dock allenast

ifrågasättas vid återfall, då förare således vid upprepade tillfällen låtit

komma sig till last svårare förseelser mot automobilförordningens bestämmelser.

Frågan om vilken myndighet, som indragningsrätten bör tillkomma

och om förutsättningarna för dess tillämpning kunde, anföra

sakkunniga, bedömas från mer än en synpunkt. Den utländska lagstiftningen

hade i allmänhet lagt indragningsrätten i administrativ myndighets

hand; endast i Danmark och England betraktades indragningen som en

påföljd, vilken blott kan ådömas av domstol.

Redan enligt nu gällande bestämmelser förefinnes, påpeka de sakkunniga,

hos oss en administrativ indragningsrätt beträffande tillstånd att

tjänstgöra såsom förare i yrkesmässig automobiltrafik; och sakkunniga

finna icke anledning att föreslå ändringar i dessa stadganden. Förhållandena

härvidlag äro mångskiftande, och skäl saknas enligt deras mening

att binda indragningsmakten vid alltför noggranna bestämmelser i fråga

om förseelsernas art eller att ens för dess tillämpning kräva, att en förseelse

skall föreligga.

Annorlunda ställer sig däremot- förhållandena vid annan trafik.

De nödiga garantierna för att frågan om återkallande av körlicens blir

allsidigt bedömd vinnes säkrast, anföra sakkunniga, genom att förlägga

avgörandet till domstol.

»Nekas kan icke» fortsätta sakkunniga, »att fara för missbruk kan ligga i eu

mycket stor diskretionär makt, även om rätt till överklagande bibehålies för den, som

drabbas av densamma. Ett generellt förbud har också en helt annan karaktär än ett

ingripande vid yrkesmässig trafik. Detta sista är en yttring av den disciplinära

maktbefogenhet, som måste tillkomma vederbörande, som har att hålla hand

över dylik trafik, då däremot ett generellt förbud kommer att betraktas som ett

borgerligt straff och ett ganska nedsättande sådant. Ett generellt förbud har

också en helt annan räckvidd. Härigenom kan göras intrång i en persons borgerliga

ställning på ett helt annat sätt än genom disciplinär bestraffning. Den

är sålunda en ganska allvarlig åtgärd, och skyldig hänsyn jämväl till andra parten

fordrar, att förbudet icke får tillämpas utom i vissa fall och först sedan

skälen för dess tillämpning blivit objektivt styrkta. Bedömandet bör därför

lämnas åt domstol, där båda parterna kunna utan hinder och inskränkning fritt

föra sin talan.

Vidkommande åter bestämmandet av de fall, då indragningsrätten borde

tillämpas, kunna också olika vägar tänkas, så att man — såsom i England —

opaginerad Kontrollera mot PDF

:;r>

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr åt.

helt lämnar detta åt domstolens prövning eller ock, antingen helt eller delvis,

binder straffpåföljden vid vissa i förordningen angivna förseelser. Sistnämnda

förfaringssätt har föreslagits såsom lämpat att förekomma skiftande domslut

och nära analogt med andra lagar och författningar, där eu viss straffpåföljd är

stadgad. Emellertid, även med denna begränsning föreligga svårigheter att uppställa

reglerna för straffets tillämpning. Do förseelser, som här äro i fråga, äro

begångna mot en polisförordning och reglerna kunna icke hämtas ur allmänna

moraliska distinktioner. Riksdagens skrivelse riktar sig företrädesvis mot den

oförsiktige och oskicklige föraren, och tydligt är, att de nya bestämmelserna

skulle åsyfta just denne. Emellertid, båda begreppen äro obestämda och tänjbara.

Förordningen synes böra kräva något mera eller ett moment, som konstaterade

ett visst mått av illojalitet.

Uppsåt eller medvetet åsidosättande av skyldig aktsamhet, uppenbar vårdslöshet

bör sålunda främst drabbas av straffet. Dock kan med fog ifrågasättas,

om icke jämväl bör fordras, att skada skett. Svårt torde nämligen — ofta nog

åtminstone — vara att bestämt säga, att sagda konstitutiva omständigheter föreligga,

förr än skada sker. Men även om tänkbart vore, att förseelsen fristående

skulle kunna konstateras, kan tänkas, att i detta som i så många andra fall såväl

i allmänna strafflagen som i andra straffbestämmelser effekten tillerkändes avgörandet

om en handlings straffbarhet eller graden af denna, eller, med andra

ord, att i detta fall lagstiftaren kanske kunde nöja sig med att straffa åtgärden,

endast då skada sker. Det gäller här att införa en ny straffart, och, utan möjlighet

till erfarenhet på området, torde kunna tänkas, att man, för närvarande

åtminstone, icke borde gå längre, så mycket mera som, därest erfarenheten sedermera

visade behovet av strängare bestämmelser, sådana lätt kunde åstadkommas.

Emellertid torde ett dylikt begränsande ej överensstämma med de allmänna

synpunkter, som framhållas i riksdagens skrivelse och de uttalanden i ämnet,

som av riksdagen avgivits; särskilt gäller detta om kravet, att den nya straffformen

skulle vinna tillämpning på den upprepade förseelsen. Såsom redan sagts,

torde ej något vara att erinra mot dessa synpunkter, och villkoret om det nya

straffets tillämpning först då skada inträffat måste därför släppas.

Däremot torde icke varje förseelse mot förordningen, vare sig ensam eller

i förening med andra, ens vid ett upprepande böra kunna medföra straffet. Förseelserna

mot förordningen kunna vara av så skiftande art, från rena bagateller

till grova förseelser, som äro att beteckna som brott, att det näppeligen går för

sig att låta alla, då fråga är om ett så pass allvarligt straff, verka lika. Nödvändigt

torde vara att hänföra detta till vissa och i förordningen tydligt angivna

förseelser. Självfallet föres då tanken på att tillämpa straffet företrädesvis på

sådana förseelser, som skulle kunna betecknas såsom överdådig framfart. Den

oförsiktighet och vårdslöshet, det övermod och bristande tillmötesgående från

automobilförarens sida, varom riksdagsskrivelsen talar, är väl till begreppet, om

ej helt, så dock ganska nära överensstämmande med begreppet överdådig framfart.»

Sakkunniga beröra härefter, under vilka särskilda förhållanden eu

indragning av körlicens bör äga rum, och uttala sig därvid för, att

nämnda påföljd ej bör åläggas fristående utan endast i sammanhang

med ådömande av straff för förseelse mot förordningen. Förlust av

rätten att föra automobil skulle kunna ådömas antingen för alltid eller

för viss tid, i sistnämnda fall ej under två månader och ej över två år.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr Öl.

Register för

automobilförarea

förseelser.

Avgivna

yttranden.

Med hänsyn till nu omförmälda förslag och då ett återtagande

av tillståndet att föra automobil borde ifrågakomma allenast vid itererad

förseelse, kräves, anse sakkunniga, att av domstol avkunnade utslag rörande

förseelser mot automobilförordningen varda antecknade i ett register,

från vilket uppgifter om ådömda straff'' för dylika förseelser kunna erhållas.

Sakkunniga hava härvid funnit sig sakna skäl att förorda ett för

hela riket gemensamt register, vilket vore att giva saken större dimensioner

än den betingar, utan föreslagit, att det förut omförmälda förarregistret

skulle tjäna detta ändamål. Härav följde emellertid, att en

person icke kunde tillåtas att vara registrerad på mer än ett ställe. I motsatt

fall skulle begångna förseelser lätt kunna undgå upptäckt och avsikten

med straffregistret helt förfelas.

Till förekommande av dylik dubbelregistrering kunde antingen stipuleras

förbud för person, som fått sig tilldelat körkort, att hos annan

Kungl. Maj:ts befallningshavande söka utfå dylikt, eller ock den bestämmelse

givas, att myndigheten icke finge lämna tillståndsbevis åt person,

som redan förut förvärvat dylikt. Det sistnämnda förfaringssättet förordas

av de sakkunniga. Det förefaller nämligen, anföra sakkunniga,

föga tilltalande att stadga straff för ett försök att förvärva ett bevis om

en medborgerlig rättighet, och en kompletterande straffbestämmelse måste

givetvis erfordras för att göra ett dylikt stadgande effektivt. Någon anledning

antaga, att det skulle för Kungl. Maj:ts befallningshavande vara

förenat med avsevärt besvär att förvissa sig om att på nämnda grund

hinder icke möter för licensens utfärdande, torde icke förekomma. Utfärdande

av körkort borde nämligen kungöras för rikets polismyndigheter,

och med hjälp av dessa kungörelser kunde vederbörlig kontroll utövas.

Även om härav skulle betingas, att hos varje Kungl. Majrts befallningshavande

en liggare behöver upprättas, vari i bokstavsordning införas

namn på förare, som undfått körkort, borde härav icke större besvär vara

att emotse.

I avgivna yttranden hava länsstyrelserna allmänt uttalat sin anslutning

till förslaget om införande av körlicens (körkort). Med avseende

härå hava emellertid vissa särskilda önskemål uttalats, såsom att läkarbetyg,

utvisande att sökanden har normal syn och hörsel och är fri från

lyte, borde fordras, att sökanden skulle med intyg från polismyndighet i

hemorten styrka sin vandel o. s. v.

Några särskilda erinringar mot det sätt, varpå sakkunniga sökt lösa

frågan om återkallande av körlicens, hava icke i de angivna yttrandena

förekommit.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Afaj.is Nåd. Proposition Nr /it.

:)1

Däremot hava ett stort antal Kung]. Maj:ts befallningshavande uttalat

sig mot förslaget om lokala förarregister, vilka tillika skulle vara straffregister.

Det absoluta vitsord, som ett straffregister måste äga, gjorde, förmenar

man allmänt, ett centralregister oundgängligt. De lokala registren

bleve aldrig fullständigt tillförlitliga, och besväret lör domstolar och åklagare

vid införskaffande av uppgifter från sådana register sko lie bliva ganska betungande.

Enär enligt de sakkunnigas förslag person, som erhållit körlicens

av någon Kungl. Maj:ts befallningshavande, icke skulle få av annan

Kungl. Maj:ts befallningshavande tilldelas sådan, måste varje Kungl.

Maj:ts befallningshavande skaffa sig kännedom om och hålla förteckning

över samtliga utfärdade körkort i hela landet. Detta medförde uppenbart

åtskilligt besvär, som bleve onödigt, om ett centralregister anordnades.

Då sakkunniga under ansvarsbestämmelserna i den nya förordningen

upptagit bötesstraff och i vissa fall till och med fängelse för den, som

anställde såsom förare person, vilken, honom veterligen, icke ägde rätt

att föra automobil -— varvid förhållande, om vilket upplysning kunde

inhämtas ur förarregister, skulle anses såsom för en var veterligt —

vore än mera uppenbart, att ett centralregister måste anordnas. En

enskild person, som ville anställa en förare och därvid förvissa sig

om, att dennes körlicens vore gällande, måste, därest sakkunnigas förslag

om lokala förarregister godkändes, i själva verket vända sig till samtliga

Kung!. Maj:ts befallningshavande med förfrågan, huru det förhölle

sig med vederbörandes körlicens. Besväret härmed bleve betydande, och

ett förbiseende vore lätt att göra.

På grund härav har allmänt förordats, att ett centralt förar- och

straffregister måtte anordnas. Flertalet Kungl. Maj:ts befallningshavande

hava ansett, att förandet av detta centralregister borde anförtros åt överståthållarämbetet.

Det torde kunna vitsordas, att automobilerna numera i allmänhet framföras

på ett sätt, som vittnar gott om automobilförarens skicklighet och

hänsynsfullhet. Men fortfarande förekomma utan tvivel fall, där ett motsatt

förhållande kan konstateras. I varje händelse måste ökade garantier för att

allenast fullt erfarna och kompetenta personer brukas såsom automobilförare

vara i alla parters intresse. Jag biträder således sakkunnigas förslag om att,

även då det gäller icke yrkesmässig trafik, göra rätten att föra automobil

beroende av mjmdighets tillstånd (meddelande av körlicens,

körkort).

Att för vinnande av sådant tillstånd bör företes bevis av besiktningsman

angående vederbörandes kännedom om automobils konstruktion,

skötsel och manövrering, är uppenbart. För att ett sådant

Departements
chefen.

Förare
licens
(körkort).

§ u.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

Besiktninge
manna
kompetens.

§ 2.

bevis emellertid skall äga tillräckligt värde erfordras givetvis, att varje

besiktningsman äger tillräcklig kompetens att bedöma, huruvida den person,

som påkallar besiktningsmans undersökning av sin kompetens som förare,

verkligen innehar de nödiga kvalifikationerna.

I nu gällande förordning äro inga andra kompetensvillkor uppställda

för dylika besiktningsmän, än att de skola vara »i motorers konstruktion

och skötsel kunniga män». Det har säkerligen emellanåt icke varit så alldeles

lätt för Knngl. Maj:ts befallningshafvande att finna personer, som varit

lämpliga för och villiga att åtaga sig sådant uppdrag. På sätt nyssberörda

kompetensvillkor avfattats, torde en teoretisk erfarenhet i

fråga om konstruktion och skötsel av motorer någon gång hava

satts framför det lika viktiga kravet, att besiktningsman äger praktisk

erfarenhet om automobilers skötsel och manövrering. Anmärkningar

mot lämpligheten hos de personer, för vilka förordnande såsom besiktningsman

meddelats, hava icke heller alldeles saknats, om än uppdragen

i allmänhet innehafts av kompetenta personer och skötts tillfredsställande.

Hela antalet besiktningsmän i landet är för närvarande ett hundratal,

varierande mellan en och åtta inom varje län. Uppenbart är det av mindre

vikt att tillgodose de olika trakterna av ett län med besiktningsmän, än att

förvissa sig om, att de, som förordnas, äro fullt kompetenta för uppdraget.

I samma mån emellertid, som automobilerna vinna terräng, ökas

också möjligheterna för Kungl. Maj:ts befallningshafvande i de olika länen

att finna lämpliga besiktningsmän. Den svaghet, som i viss mån vidlåder

det nuvarande systemet med av Kungl. Maj:ts befällningslxavande förordnade

besiktningsmän, vilkas kompetens icke behöver på visst sätt

styrkas, kan därför antagas bliva allt mindre framträdande för varje år. Det

har därför synts mig icke föreligga anledning att söka genom uppställande

av nya kvalifikationer på besiktningsmän vinna ökade garantier för deras

kompetens. En fordran på något slags särskild kurs för besiktningsmän —

en anordning, som väl i sådant fall närmast kunde ifrågasättas — bleve säkerligen

icke så lätt att praktiskt genomföra utan en viss apparat och kostnad.

Jag har därför stannat vid att allenast upptaga ett förtydligande av nuvarande

föreskrifter med avseende å besiktningsmans kompetens. Sålunda

har i det nu framlagda författningsförslaget dels, i anslutning till vad

som påpekats av, bland andra, kungl. automobilklubben, föreslagits,

att besiktningsman skall vara »fullt förtrogen med automobils konstruktion,

skötsel och manövrering», dels ock föreskrivits, att besiktningsman

skall äga »fullständig kännedom om gällande författningsföreskrifter

rörande automobiltrafik». Den sistnämnda kvalifikationen har ansetts

böra upptagas med hänsyn till den prövning i gällande författningsbe
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr :~>i.

39

stämmelser, som besiktningsman, på sätt nedan närmare beröres, skall

anställa, innan han kan utfärda bevis om den prövades kompetens såsom

automobilförare.

Vidare har, i anslutning till vad sakkunniga föreslagit, införts en bestämmelse

därom, att Kungl. Maj:ts befallningshavande äger återkalla ett

för besiktningsman meddelat förordnande, när skäl därtill förekommer.

En dylik rätt för Kungl. Mapts befallningshavande lärer väl redan nu

finnas, men genom att ge uttryck åt densamma i förordningen erhåller

Kungl. Maj:ts befallningshavande en direkt anvisning att hava sin uppmärksamhet

fäst på besiktningsmannens verksamhet och, om anledning

till anmärkning förekommer, göra undersökning och vidtaga de åtgärder,

som därav betingas.

Den prövning, som besiktningsman skall underkasta person, vilken utbildat

sig till förare, bör, på sätt nyss antytts, ej blott omfatta sökandens

förtrogenhet med automobils konstruktion, skötsel och manövrering

utan även avse att utröna, huruvida sökanden äger nödig kännedom om

gällande författningsföreskrifter rörande automobiltrafik. Ett stadgande

härom har synts så mycket mer påkallat, som i det föreliggande författningsförslaget

upptagits ingående bestämmelser beträffande vad som skall iakttagas

vid körning med automobil. Förares ansvars- och skadeståndsplikt

har också utvidgats i de förslag till nya författningsbestämmelser om

automobiltrafik, som nu föreligga.

Lika med de sakkunniga finner jag, att detaljerade bestämmelser

om de personliga kvalifikationer i övrigt, som en automobilförare bör

besitta, näppeligen kunna ifrågasättas; dock att i lagtexten bör, såsom de

sakkunniga också föreslagit, angivas, att en prövning skall ske av sökandens

lämplighet att föra automobil. Detta vad angår förare i enskild trafik.

Annorlunda ställer det sig med den yrkesmässiga trafiken, där det framför

allt är av vikt såväl för dem, som färdas med automobil — och dessas

antal är här mångdubbelt större än vid enskild automobiltrafik — som för

andra vägtrafikanter, att endast fullt lämpliga förare användas. Här torde

vissa personliga kvalifikationer på förare böra upptagas i författningen.

Det synes nämligen vara mindre tillfredsställande att, såsom sakkunniga

ifrågasatt, allenast lita till, att myndigheterna, innan de meddela

tillstånd för förare att tjänstgöra i yrkesmässig trafik, skola noggrannt

pröva sådan förares lämplighet. Olika grundsatser skulle härvid kunna

göra sig gällande och ojämnheter i tillämpningen uppkomma. En ledningför

de tillståndsbevis ande myndigheterna torde därför böra lämnas genom

författningsbestämmelser. Dessa synas böra innehålla, att förare i yrkesmässig

trafik, jämte det han uppnått den i nuvarande förordning föreskrivna

åldern av 21 år samt innehar gällande körkort, skall hava gjort sig känd för

Förares

författnings
kännedom.

§ 4.

§ 12.

Kvalifikationer

på förare

i yrkesmässig

trafik.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

§ 22.

Förverkande

av körlicens.

Förar
register.

Straffregister.

nykterhet och ordentlighet samt med läkarintyg styrkt, att lian äger normal

syn- och hörselförmåga och icke lider av lyte, som gör honom olämplig

såsom förare.

I § 22 av det nu framlagda förslaget äro bestämmelser av nu angivet

innehåll upptagna. De innefatta krav, som alltid måste uppfyllas, men avse

icke att vara uttömmande. Skulle för särskilda fall ytterligare kvalifikationer

i trafiksäkerhetens intresse prövas vara av nöden, bör det vara den

tillståndsmed delande myndigheten obetaget att fordra bevis om sådana

kvalifikationer hos en sökande.

Att en meddelad körlicens bör kunna återkallas, synes jämväl mig

uppenbart. Det kan icke anses betryggande eller lämpligt, att en person,

som en gång förvärvat rätten att föra automobil, bibehålies vid denna

rätt, huru mycket han än visat sin olämplighet härutinnan genom att

under förande av automobil låta komma sig till last grov vårdslöshet

eller likgiltighet för människors liv, hälsa eller egendom.

De sakkunnigas förslag, att det skall tillkomma domstol att under

vissa förutsättningar förklara körlicens förverkad för viss tid eller för

alltid samt att nämnda påföljd icke bör i regel ifrågasättas annat än

vid itererad förseelse, skulle, såsom också sakkunniga föreslagit, påkalla

dels ett stadgande, att Kungl, Maj:ts befallningshavande icke må tilldela

körkort åt person, som redan fått sådant för sig utfärdat av annan

Kungl. Maj:ts befallningshavande, dels ock särskilda anordningar i syfte

att för vederbörande underlätta kännedomen om av domstol avkunnade

utslag rörande vissa förseelser mot automobilförordningen.

Det för sistnämnda ändamål av de sakkunniga framlagda förslaget

om särskilda av Kungl. Maj:ts befallning-shavande, var för sitt län, förda

förarregister, vilka tillika skulle tjäna såsom straffregister, har, på sätt

nyss erinrats, mötts av starka betänkligheter från flertalet av de myndigheter,

vilka yttrat sig över sakkunnigas förslag. För min del måste jag

också finna de uttalade betänkligheterna grundade. Det kan ur säkerhetssynpunkt

icke anses tillfredsställande, att förarregister, som handhavas av varje

Kungl. Maj:ts befallningshavande, tillika skola vara straffregister. Allenast

ett centralt register kan vara betryggande såsom straffregister.

Förlägges emellertid meddelande av körlicens till en central myndighet,

uppkomma avsevärd omgång och besvär för dem, som önska skaffa sig

dylik licens. Om förmälas må i detta sammanhang, att antalet förare, som

hittills erhållit kompetensbevis, uppgår till mellan 9- och 10,000. Med antagande

av de sakkunnigas utgångspunkter i förevarande hänseende, synes

det således vara nödigt att upprätta såväl lokala förarregister i orterna som

ett centralt register. Kungl. Maj:ts befallningshavande skulle då äga att

meddela körlicens var för sitt län och över dessa licenser föra särskilda regi
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

åter. Centralregistret, till vilket alla meddelade körlicenser borde anmälas av

vederbörande länsstyrelse, skulle förläggas till någon myndighet i huvudstaden

(t. ex. överståthållarämbetet eller väg- och vattenbyggnadsstyrelsen),

och detta register skulle tillika tjäna som straffregister.

Däri borde således för detta ändamål antecknas de förseelser mot automobilförordningen,

som hade betydelse för frågan om återkallande av körlicens.

Emellertid hyser jag betänkligheter mot att överhuvud tillskapa

ett särskilt straffregister för förseelser mot automobilförordningen, ett

straffregister, som skulle vara för en var tillgängligt.

Det ovan antydda förslaget med såväl register i orterna som ett särskilt

centralregister synes för övrigt vara en större apparat än förhållandena

betinga. Det kräver dessutom för sitt genomförande särskilda kostnader

och kommer att förorsaka ett avsevärt ökat besvär för åtskilliga myndigheter.

Framför allt skulle detta bliva fallet hos Kungl. Maj:ts befallningshavande,

som vid meddelande av förartillstånd åt eu person, som därom

gör framställning, nödgades undersöka, huruvida dylikt tillstånd blivit

förut meddelat sökanden eller icke, och för sådant ändamål måste inhämta

besked från samtliga övriga Kungl. Maj:ts befallningshavande i riket.

I följd härav synes den nämnda anordningen ej heller böra ifrågasättas

i annat fall, än om annan lämplig utväg icke står till buds.

En sådan torde emellertid förefinnas. I händelse nämligen beslut om

återkallande eller förverkande av körkort förlägges till administrativ myndighet,

Kungl. Maj:ts befallningshavande, undviker man väsentligen de

svårigheter, som uppkomma med de sakkunnigas förslag, utvecklat på sätt

jag ovan ansett nödigt.

Sakkunniga hava, såsom framgår av deras förut omnämnda yttrande i

■denna fråga, ansett, att ett förbud att tjänstgöra såsom automobilförare

kommer att betraktas såsom ett borgerligt straff och ett ganska nedsättande

sådant, samt att härmed ett allvarligt intrång göres i en persons borgerliga

ställning. Det är närmast i följd av denna uppfattning, som sakkunniga

ansett, att prövningen huruvida en person bör bibehållas såsom automobilförare

bör förbehållas domstol, som allena kunde föranstalta om den

allsidiga utredning, vilken vore av nöden i fall av förevarande art.

Det är obestridligt, att ett återkallande av körlicens kan drabba

den, som därav träffas, ganska hårt, och att därför också ett sådant beslut

bör komma till stånd endast efter noggrann prövning. Men enligt min

uppfattning bör en sådan prövning med tillräcklig trygghet kunna anförtros

åt en myndighet sådan som Kungl. Maj:ts befallningshavande.

Det lärer vara svårt att med fog påstå, att ett förverkande av körlicens,

när den därav drabbade är anställd i enskild trafik, innebär ett

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 saml. 43 höft. (Nr 51.) 6

Återkallande

av körlicens

genom

Konungens

befallningshavande.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

större och menligare ingrepp i personens förvärvsmöjligheter, än när en

förare i yrkesmässig trafik berövas det för honom utfärdade tillståndet

att tjänstgöra i sådan trafik. Har han visat försummelse och opålitlighet

i den yrkesmässiga trafiken, lärer han ej hava så alldeles lätt att vinna

anställning i privat trafik. Återkallandet av ett förartillstånd i yrkesmässig

trafik är icke nu omgärdat med särskilda garantier mot misstag,

obillighet eller övergrepp; och erfarenheten har icke givit vid handen,

att sådana behöva tillskapas för framtiden. Klart är emellertid, att ett

beslut om fråntagande av körlicens i allt fall är en ganska allvarsam sak

och därför bör komma till stånd först efter ingående prövning och endast

vid svåra förseelser eller då en persons olämplighet som förare eljest

finnes ådagalagd.

Enligt olika författningar kunna för närvarande åtskilliga av administrativ

myndighet meddelade tillstånd till utövande av näring eller yrke

återkallas av sådan myndighet. Särskilda garantier mot missbruk av

sådana återkallelser hava därvid icke uppställts, utan prövar myndigheten

tämligen fritt, huruvida skäl till återkallande av. tillståndet föreligger

eller ej. Någon anledning att med avseende å tillstånd att fora automobil

i enskild trafik förfara på annat sätt torde knappast föreligga.

De fall, då ett återkallande av förartillstånd, varom här är fråga, må

äga rum, måste emellertid noggrannt angivas i författningen samt besvärsrätt

till regeringsrätten finnas över dylika beslut.

Med nu antydda anordning blir också hela frågan om förartillstånd

i hög grad förenklad. Och det i praktiken ganska besvärliga åliggandet

för Kungl. Maj:ts befallningshavande att vid fråga om utfärdande av körkort

för en person tillse, att dylikt ej förut blivit av annan Kungl. Maj:ts

befallningshavande honom meddelat, blir överflödigt, om man meddelar

en i och för sig ganska lämplig föreskrift, att sökande, som vill erhålla

körkort, skall vända sig till Kungl. Maj:ts befallningshavande i det län,

där han är mantalsskriven.

Mot sakkunnigas förslag att förverkandet av körlicens bör kunna antingen

avse viss angiven tid eller gälla för alltid synes erinran ej vara att

framställa. Med en sådan anordning vinnes en lämplig gradation efter

förseelsens art, och genom temporärt återkallande kan en varning givas,

som kanske medför större aktsamhet från den försumliges sida för framtiden.

Ett visst beaktande förtjänar invändningen mot sakkunnigas förslag,

att återkallande av körlicens bör kunna ske även vid en första

förseelse av synnerligen grov beskaffenhet. Fall kunna dessutom tänkas,

då en förare ''i följd av iråkad sinnes- eller kroppssjukdom eller genom

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kung!. May.ts Nåd. Proposition Nr Öl.

43

■ett supigt och oordentligt levnadssätt måste anses olämplig såsom automobilförare,

så att den honom en gång meddelade körlicensen rimligen

icke vidare bör vara gällande utan bör fråntagas honom, oavsett om

han begått någon förseelse, som föranlett åtal.

I anslutning till vad sålunda anförts har § 12 i det nu framlagda § 12- författningsförslaget avfattats.

Med avseende å däri upptagna bestämmelser må ytterligare anmärkas

följande. Det synes vara lämpligt och lända till ökad reda och

ordning, om xitfärdade körkort antecknas i en särskild av Kungl. Maj:ts

befallningshavande förd liggare eller om för ändamålet upprättas ett

kortregister. Med det sätt, varpå jag ansett frågan om förartillstånd

böra anordnas, kan däremot ett kungörande av utfärdade körkort

— i »Meddelanden angående automobiltrafik» — ej vara till mera avsevärt

gagn. Allenast beslut om återkallande av körlicens synes behöva

kungöras för rikets polismyndigheter. Uppenbart är, att nytt körkort

icke kan utfärdas under den tid, som beslut om återkallande av körkort

gäller. Till ökad kontroll över förarna bör leda, om Konungens befallningshavande

ålägges att i särskild avdelning av liggaren eller kortregistret

anteckna återkallelse^ som avse inom andra län meddelade körkort.

Då det torde vara önskvärt, att körkorten bliva enhetliga till form

och innehåll, har föreslagits, att formulär till sådana skall fastställas av

Kungl. Maj:t; och lärer jag, vid fråga om utfärdande av den nya automobilförordningen,

få återkomma härtill. Däremot har jag icke upptagit

sakkunnigas förslag att meddelat tillståndsbevis (körkort) skall innehålla

fotografi av den, för vilken det är utfärdat. Eu dylik anordning, vanlig

i utlandet, synes föga praktisk och för sin tillförlitlighet kräva ombyte

av fotografi, när vederbörandes utseende undergått förändring.

Slutligen må anmärkas, att körkort torde vara att hänföra under

rubriken i stämpelförordningen »tillståndsbrev för utövande av näring

eller yrke» och således bör åsättas stämpel av 5 kronor.

Beträffande vilka vägar böra upplåtas för automobiltrafik samt huru Vä?ar^8°m

dessa vägar böra utmärkas, hava sakkunniga i sin speciella motivering meciautomotill

§11 i det av dem framlagda författningsförslaget utförligt yttrat sig. bil m. m.

I förstnämnda avseende hava sakkunniga icke förordat någon prin- Sakkunniga

cipiell förändring i nuvarande föreskrifter. De erinra härvid, att kungl. fftganffpfv

automobilklubben i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställt om sådan för- vägar för

ändring i gällande bestämmelser, att alla allmänna vägar, oavsett deras automobii
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

Sakkunniga

ang. utmärkande

av förbjudna

vägar

(vägtavlor).

bredd, bliva upplåtna för automobiltrafik, dock med rätt för vederbörande

att utfärda förbud för befarande av eljest tillåten väg, därest

vägen av någon anledning skulle befinnas otjänlig för dylik trafik, vare

sig i allmänhet eller med automobil av viss typ.

Den nämnda skrivelsen från automobilklubben bar varit utställd till

yttrande av samtliga Kungl. Maj:ts befallningshavande. Av dessa hava

16 avstyrkt förslaget, under framhållande huvudsakligast av vägarnas ringa

bredd och otjänliga beskaffenhet i övrigt samt den ökade fara, som en

dylik eftergift skulle medföra; 5 hava förklarat sig ej hava något att erinra

mot och 4 hava tillstyrkt automobilklubbens hemställan. En av dessa

sistnämnda har dock framhållit att, även om den principiella ståndpunkt,

som skrivelsen angiver och som kommit till uttryck i den kungl. proposition,

som år 1906 vid gällande automobilförordnings tillkomst avläts

till riksdagen, vore den riktiga, anledning likväl saknades till antagande,

att riksdagen, som hävdade den mening, varefter förordningen sedermera

blev avfattad, skulle vara benägen nu frångå densamma.

Sakkunniga hava delat > sistnämnda uppfattning, så mycket mera som

riksdagens mening, åtminstone vad stora delar av vårt land beträffar, också

syntes hava fog för sig, vilket framginge av Kungl. Maj:ts befallningshavandes

ovan omförmälda yttranden. Det kunde näppeligen heller sägas,

att, efter det riksdagen år 1906 gjorde sitt uttalande i ämnet, några omständigheter

inträffat, vilka skulle kunna förmå riksdagen att ändra mening.

Dock föreslå sakkunniga några smärre förändringar för att tillmötesgå

vissa framställda önskemål, som befunnits berättigade. Dessa avse huvudsakligast

att tillerkänna Kungl. Maj:ts befallningshavande uttrycklig befogenhet

att på ansökan lämna viss person rätt att befara eljest icke tillåten

väg ävensom att, vid lagning eller annan tillfällig avstängning av för

automobiltrafik upplåten väg, bereda den genomgående automobiltrafiken

möjlighet att framkomma, även om härför tillfälligtvis måste upplåtas

eljest för automobiltrafik förbjuden väg.

Vidkommande frågan på vad sätt de olika vägarnas egenskap att vara

tillåtna eller förbjudna automobilvägar borde bringas till

kännedom hava sakkunniga upptagit det förslag om anbringande i nämnda

syfte av särskilda vägtavlor, som innehölls i 1906 års kungl. proposition.

Enligt nu gällande förordning (11 §) åligger det Kungl. Maj:ts befallningshavande,

var för sitt län, att utfärda kungörelse med uppgift — för

landet samt område, som är att hänföra till stad, men icke är i stadsplan

intaget — å de allmänna vägar, som få helt eller delvis befaras

med automobil, ävensom angående förbud, som må vara i särskilt fall

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

45

meddelat för vägs befarande med varje eller visst slag av automobil, samt

om stadgad inskränkning beträffande vissa vägar av eljest medgiven

hastighet för antomobils framförande. Likaledes åligger det Kungl. Maj:ts

befallningshavande att i början av varje år i utfärdad kungörelse på ett

överskådligt sätt sammanfatta alla sådana under det nästföregående året

samt förut inom länet tillkännagivna stadganden, så vitt de fortfarande

äro gällande.

Förslaget i IDOG års kungl. proposition var givetvis grundat på

svårigheten jämväl för den laglydige automobilisten att ställa sig till

efterrättelse bestämmelserna angående för automobiltrafik tillåtna eller

förbjudna vägar. Dessa svårigheter skulle väsentligen bortfalla, om vid

själva vägarna anslag uppsättas med upplysning, huruvida vägen vore förbjuden

för automobiltrafik. Med nu gällande bestämmelser och Kungl.

Maj:ts befallningshavandes i enlighet därmed utfärdade kungörelser blir

det, anföra sakkunniga, i vissa fall nästan omöjligt att, även med kungörelserna

i hand, med ledning av dessa och kartor taga reda på vilka

vägar äro tillåtna och vilka äro förbjudna. Vissa delar av vårt land

äro dessutom ännu icke utförligt kartlagda, medan i andra fall generalstabens

i handeln tillgängliga kartblad äro i viss mån antikverade.

Att i varje fall fråga sig fram erbjuder givetvis stora svårigheter, särskilt

i glest befolkade trakter eller vid körning nattetid.

Ytterligare hava sakkunniga erinrat om, att i det utlåtande från

ett andra kammarens utskott 1909, på grund varav riksdagsskrivelsen

den 25 maj 1909 närmast tillkom, framhålles önskvärdheten av en uttrycklig

föreskrift om, att ej mindre de vägar, där automobiltrafik

är fullständigt förbjuden, än även de vägar eller vägsträckor, där hastighetsgränsen

är en annan än den normala, utmärkas genom anslagstavla

eller andra tecken. En ganska allmänt utbredd mening om lämpligheten

av anslagstavlor föreligger, erinra sakkunniga vidare, också hos länsstyrelserna,

enligt vad från dem infordrade yttranden giva vid handen.

Sakkunniga hava därför ansett, att vägtavlor borde påbjudas. Tavlorna

syntes böra hålla minst 35 centimeter i höjd och bredd och vara av

tre slag: röd anslagstavla, som utmärkte förbud för all slags automobiltrafik,

gul anslagstavla, som angåve, att automobil får å vägen framföras

endast med viss minskad hastighet, och grön tavla, som betecknade, att

vägen må befaras allenast med automobil av viss beskaffenhet. De

stadgade inskränkningarna skulle angivas genom å tavlorna uppsatta anslag.

Tavlorna borde uppbäras av en minst l1 2 meter lång stång. Kostnaden

för anslagstavlornas uppsättande och underhåll skulle gäldas av

allmänna medel. Angående denna kostnad hava sakkunniga verkställt

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kung/. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

Avgivna

yttranden

ang. vilka

vägar må

befaras med

automobil.

en ingående utredning och därvid kommit till det resultat, att för hela

landet skulle erfordras 6,226 dylika tavlor samt att dessa, tillverkade

av trä, skulle betinga en utgift av i runt tal 44,000 kronor.

I de över sakkunnigas betänkande avgivna yttrandena hava länsstyrelserna,

i fråga om vilka vägar böra upplåtas för automobiltrafik,

väsentligen intagit samma ståndpunkt, som, på sätt ovan anförts,

kommit till uttryck i de yttranden, vilka avgivits över automobilklubbens

förutnämnda framställning.

Bland annat har i dessa yttranden framhållits, att särskilda svårigheter

för ett ändamålsenligt ordnande av frågan om vilka vägar

borde vara tillgängliga för automobiltrafik förelåge i den omständigheten,

att ofta samma väg ej överallt hade samma bredd.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i sitt utlåtande anmärkt, att

betydande vägsträckor, som byggts med bredden 3,6 meter under åtnjutande

av statsanslag, vore ojämförligt mycket bättre och mer lämpade

för automobiltrafik än flertalet andra något bredare väg ar, som icke

utförts under statskontroll. I följd härav vore det lämpligast föreskriva,

att vägar, vilkas bredd uppgår till minst 3,6 meter, i regel skola vara

tillgängliga för automobiltrafik.

Samma ståndpunkt intar kungl. automobilklubben i sitt över sakkunnigas

förslag nu avgivna yttrande. Det vore orimligt att påstå, anför

automobilklubben, att samtliga bygdevägar, vilkas bredd ej överstiger

3,6 meter, a priori äro olämpliga för automobiltrafik. Ett antagande

av sakkunnigas förslag komme att menligt inverka på den fria

utvecklingen av automobilerna såsom ett allmännyttigt och för vårt land

synnerligen betydelsefullt kommunikationsmedel. Om automobiltrafik blir

såsom regel tillåten å allmänna vägar, vilkas bredd är lika med eller

större än 3,6 meter, kommer i allmänhetens intresse just den del av vägnätet

i landet, som hittills utan tvingande nödvändighet varit avstängd

för automobiltrafik, att öppnas härför. Dessa trakter bli därmed också

närmare förbundna med de andra landsdelarna.

Sakkunnigas förslag om vissa särskilda undantag och lindringar

från den allmänna regeln rörande automobilvägar har i allmänhet vunnit

anslutning. Framförallt har från flera Kungl. Maj :ts befallningshavandes

sida framhållits, att fullt tydliga bestämmelser om personliga tillstånd

till befarande av för allmänheten förbjuden automobil väg äro erforderliga.

Vidare har uttalats, att en person, som ej kan färdas till och

från hemvistet utan att använda sig av väg, som ej är upplåten för allmän

automobiltrafik, bör erhålla tillstånd att begagna sådan väg, där

ej synnerliga skäl tala däremot. Ytterligare har föreslagits, att läkare,

veterinärer och sjuka skola vid behov äga med automobil befara varje väg.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

47

Mera Kungl. Maj:ts befallningshavande hava vidare framhållit, att vederbörande

vägstyrelser och länsmän böra höras, innan medgivande lämnas

till automobiltralik å vägar, som i allmänhet iiro därifrån undantagna,

eller förbud utfärdas för automobiltrafik å vägar, vilka enligt den allmänna

regeln äro tillåtna automobilvägar. Andra Kungl. Maj:ts befallningshavande

hava anslutit sig till eu vid sakkunnigas betänkande fogad,

av herr Gustafsson i Mjölby avgiven reservation, däri, bland annat, uttalas

den mening, att tillstånd till körning med automobil å allmän väg av

mindre bredd än 3,6 meter icke får meddelas utan att vederbörande vägstämma

därförinnan hörts i ärendet.

Från militära myndigheter har framhållits, att automobil, som användes

vid militärövningar, bör få befara alla allmänna vägar. Kan detta

ej medgivas, bör i allt fall sådan trafik å eljest otillåten väg få äga

rum efter allenast anmälan till vederbörande Kungl. Maj:ts befallningshavande;

tiden medgåve nämligen i allmänhet icke att härför utverka

Kungl. Maj:ts befallningshavandes tillstånd.

Förslaget om vägtavlor har av det vida övervägande antalet Kungl.

Maj:ts befallningshavande förordats såsom en lämplig och gagnande åtgärd.

Å andra sidan hava dock några Kungl. Maj:ts befallningshavande

häremot framställt erinringar, under uttalande att anordningen ingalunda

kunde anses nödig eller praktisk och att de av sakkunniga beräknade kostnaderna

för vägtavlorna sannolikt vore upptagna för lågt, helst som med

hänsyn till olika inskränkande bestämmelser för samma väg liera tavlor av

olika färg emellanåt behövde uppsättas å samma plats och tavlor dessutom

erfordrades vid vägkorsningar. Vidare har framhållits, att underhållet av

tavlorna skulle bli dyrbart, särskilt om de tillverkas av trä, och att man

måste räkna med åverkan å dessa; att grön färg å tavla är olämplig,

då sådan tavla ej blir tillräckligt skönjbar mot en bakgrund av skog;

att bestämmelser i sakkunnigas förslag icke upptagits om, vilken som

skall uppsätta tavlorna, eller om deras synande vid vägsyn; att de å

tavlorna uppspikade anslagen lätt kunna rivas bort och i allt fall snart

bliva oläsliga genom väderlekens inverkan o. s. v.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förordar systemet med vägtavlor,

men anser kostnaden härför böra bestridas av vederbörande vägkassor.

Vidare har jag att i detta sammanhang anmäla, att Svenska vägföreningen

med skrivelse av den 23 januari 1915 till mig överlämnat

en av föreningen verkställd utredning »om hjulringsbredden å

hästfordon och automobiler med hänsyn dels till vägbanans motståndskraft,

dels till vägtransporternas ekonomi».

Av givncT yttranden

ang.

vägtavlor.

Svenska vägföreningens

framställning.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

I denna utredning erinras först om, att den 29 september 1911

särskilda sakkunniga tillkallats för att verkställa utredning angående de

åtgärder, som kunde finnas nödiga för åvägabringande av eu jämnare

fördelning av väghållningsbesväret, samt utarbeta de förslag till förändringar

i gällande väglag in. m., vartill ifrågavarande utredning kunde

föranleda, ävensom i sammanhang därmed underkasta berörda lagstiftning

revision jämväl i andra avseenden.

Dessa sakkunniga ärna, enligt vad som kommit till vägföreningens

kännedom, i sitt förslag till ny väglag uppdela de allmänna vägarna

i tre klasser:

I. Vägar, på vilka, utom vanlig åkdonstrafik, även tyngre automobiltrafik

skulle få förekomma;

II. Vägar, på vilka åkdons- och lättare automobiltrafik skulle få

framföras; samt

IIL Vägar, på vilka endast vanlig åkdonstrafik skulle få förekomma.

Föreningen vänder sig särskilt mot sakkunnigas förslag till bestämmelser

om hjulbredden för automobiler samt hemställer, huruvida icke

detta förslag kunde modifieras i följande riktning:

1) De erforderliga författningsbestämmelserna anknytas generellt till

II klass vägar, som närmast kunna jämföras med nuvarande vägar av

minst 3,6 meters bredd eller sådana, på vilka automobiltrafik över huvud

taget är praktiskt möjlig. Bestämmelserna böra alltså fastslå, att högst

1,800 kg. hjultryck får förekomma å automobiler, som utan särskilt tillstånd

eller viss inskränkning få trafikera alla de för automobiltrafik upplåtna

vägarna. Den erforderliga hjulring sbredden bestämmes enligt en

skrivelsen bifogad tabell A.

2) Automobiler med större hjultryck vid full last än 1,800 kg., dock

ej överstigande 3,200 kg., få framföras å vissa starkare byggda vägar och

under vissa förutsättningar med hänsyn till respektive vägars och broars

beskaffenhet — allt enligt Kungl. Maj:ts befallningshavandes bestämmande

i varje fall. Härvid böra för hjulringsbredden gälla de mått, som angivas

uti en vid framställningen fogad tabell B.

3) Större hjultryck än 3,200 kg. får ej förekomma å allmänna vägar.

4) Automobiler med hjultryck av 1,800 kg. och därunder, vilka

avses att framföras endast å starkare byggda vägar, kunna enligt samma

bestämmelser, som under 2 härovan medgivas, hava den hjulringsbredd,

som tabellen B angiver.

5) Hastigheten, varmed automobilerna framföras, får med hänsyn

till vägbanans motståndsförmåga och den med tyngre fordon förenade

trafikrisken högst uppgå till nedanstående:

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungi. May.ts Nåd. Proposition Nr 51.

49

vid högst 1,200 kg. hjultryck

» » 1,800 » »

» » 2,500 » »

» över » » »

22 km. tim

20 » »

18 » »

16 » »

6) För att möjliggöra kontroll bör å lastautomobil finnas anbringad

en under ansvar för dess riktighet avgiven uppgift om automobilens egen

vikt och lastförmåga samt maximilijultryck å såväl fram- som bakaxeln.

7) Användandet av fyr- eller tvåhjulig släpvagn bör tillåtas å vissa

starkare byggda vägar, varvid för släpvagn bör i övrigt gälla de här

ovan under 2) angivna förbehållen. Dessutom bör föreskrivas, att släpvagns

hjulaxlar böra avpassas till sådan längd, att hjulen ej gå i samma

spår som automobilen. Helst böra å fyrhjuliga släpvagnar, liksom också

å själva automobilerna, de båda hjulparen sins emellan ej gå i samma spår.

Det meddelas vidare, såsom stöd för valet av 1,800 kg. hjultryck

som maximum för den »fria» cirkulationen å alla för automobiltrafik upplåtna

vägar, att, i anslutning till docent Nils Wohlins utredning: »Det

svenska jordbrukets inrikes avsättningsförhållanden» med bilagor, större

lastautomobiler än med 1,800 kg. hjultryck (2-tons lastbiler) ej torde

erfordras för lantbruksändamål.

Slutligen anföres, att sannolikhet finnes, att för de för premiering

med statsmedel föreslagna lastautomobilerna ett största hjultryck av 1,800

kg. torde komma att bestämmas.

Vidkommande till en början frågan om vilka vägar böra vara Departementstillgängliga

för automobiltrafik, upptager såsom nämnt de sakkunnigas cheftnförslag

oförändrad huvudregeln i nu gällande författning, d. v. s. att

körning med automobil i allmänhet är tillåten å allmän väg, vars bredd

överstiger 3,6 meter. Denna bestämmelse synes mig dock kunna utan

olägenhet i någon mån vidgas.

I själva verket torde den ståndpunkt vara den riktigaste, som

intogs i det sakkunnigbetänkande av 1903, som låg till grund för 1906

års kungl. proposition, eller att i regel alla allmänna vägar böra vara

tillgängliga för automobiltrafik, men att undantag från denna regel

må av Kungl. Maj:ts befallningshavande meddelas i de fall, att körbanans

ringa bredd eller annat förhållande gör automobiltrafik å sådan

väg särskilt farlig eller oläglig. Emellertid lärer med hänsyn till den

ställning, riksdagen intagit till denna fråga, 1906 års förslag ej böra för

närvarande återupptagas. Däremot anser jag det förslag, som, i sak

samstämmigt, tillstyrkts av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och automobilklubben,

eller att automobiltrafik i regel skall vara tillåten å väg

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 saml. 43 käft. (Nr 51) 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

av minst 3,6 meters bredd, kunna genomföras utan någon risk för trafiksäkerheten.

De skäl, som, på sätt förut återgivits, anförts för meddelande

av bestämmelser av denna innebörd, synas mig fullgoda. Den

möjlighet till automobiltrafikens utveckling, som genom sådana föreskrifter

skulle beredas, bör så mycket hellre kunna påräkna anslutning, som genom

antagande av det nu framlagda författningsförslaget ej blott automobilägares

och förares ansvars- och skadeståndsplikt blir skärpt, utan även

väsentligt ökade garantier vinnas för att automobilförarna skola besitta

nödig skicklighet. Vida mera ingående regler för automobilkörning äro

också, på sätt jag längre fram får tillfälle beröra, upptagna i det nu

föreliggande förslaget; och det är uppenbart, att dessas efterlevnad jämväl

skall medföra större hänsynstagande till och ökad säkerhet för annan

vägtrafik. Då lagstiftningen sålunda torde skapa väsentligt större säkerhet

mot de missbruk, vartill automobilismen hittills understundom gjort sig

skyldig, synes det ej vara nödigt eller lämpligt att utestänga stora trakter

av vårt land, som äga ett vägnät om 3,6 meters bredd, från det tillfälle

till förbättrade kommunikationer, automobil traf ken alltmer visat sig kunna

medföra.

Mot de särskilda medgivanden till automobiltrafik vid avstängning

av väg och för viss person eller viss resa, som upptagits av de sakkunniga,

har jag ingen erinran. Dessa bestämmelser hava, i enlighet

med avgivna yttranden eller vad eljest ansetts påkallat, erhållit en

något vidare avfattning i det nu framlagda förslaget (§13 mom. 3 och 4)

än i sakkunnigas förslag. I sammanhang härmed hava också i § 13

mom. 4 införts bestämmelser om viss rätt att vid militära övningar för

automobiltrafik begagna eljest för sådan trafik ej upplåtna vägar. Däremot

synes det, såsom även de sakkunniga funnit, vara obehövligt att intaga något

allmänt medgivande för läkare och veterinärer att vid sjukbesök begagna

sig av för allmänheten ej upplåten automobilväg. Ett av Kungl. Maj:t år

1910 meddelat utslag, varigenom läkare, som i trängande sjukbesök färdats

i automobil å väg, där sådan trafik ej var tillåten, frikänts från ansvar,

torde visa, att det nämnda medgivandet knappast kan vara erforderligt.

Den nyssberörda framställningen från svenska vägföreningen förtjänar

uppmärksamhet såsom syftande till att vinna garantier för att

den tyngre automobiltrafiken icke skadar vägbanan. Den utgår emellertid

från vissa förutsättningar med avseende å de allmänna vägarnas indelning

i klasser, som ej nu föreligga. En dylik indelning kan icke

ifrågasättas annat än vid en fullständig revision av väglagen, en fråga,

vars slutliga lösning ej kan förväntas inom den allra närmaste tiden. I

sammanhang med en dylik revision torde tilläventyrs också författniugs
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51. Öl

bestämmelserna om automobiltrafik behöva överses. Emellertid synas

vissa åtgärder i det syfte vägföreningens framställning avser redan nu

böra vidtagas.

Sålunda torde böra föreskrivas, att allmän väg icke må befaras av

vissa tyngre automobiler, utan att Kungl. Maj:ts befallningshavande

härtill lämnat medgivande. Ett sådant tillstånd bör givetvis avse vissa

angivna vägar och icke meddelas utan att vid företagen undersökning utrönts

eller eljest är känt, att de för trafik med ifrågavarande tunga automobiler

avsedda vägar med därå befintliga broar äro lämpliga för sådan trafik.

Då här huvudsakligen blott är fråga om lastautomobiler, lärer ett dylikt

tillstånd icke ifrågasättas i annat än ett fåtal fall. Det hjultryck, som

med avseende å dessa tyngre automobiler bör bestämmas, har, med hänsyn

till nu i marknaden varande automobiler och då generalstaben ansett

vägföreningens förslag mindre lämpligt, satts till 2,500 kg. Med nu

antydda stadgande har något behov ej ansetts föreligga av ett generellt

förbud för vissa tyngre lastautomobilers framförande å allmän väg. I varje

händelse torde den av vägföreningen härutinnan föreslagna gränsen icke

vara tillfredsställande.

Förslaget om vägtavlor för utmärkande av vägar, som icke äro upplåtna

för automobiltrafik eller å vilka vissa inskränkningar i sådan

trafik blivit bestämda, synes mig däremot icke böra återupptagas. Anordningen

är näppeligen praktisk och skulle orsaka det allmänna icke

ringa kostnader särskilt vid första uppsättandet, enär det kan ifrågasättas,

om det icke bleve nödvändigt, till minskande av underhållskostnaderna, att

använda tavlor av järn. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag om

att ålägga vägdistrikten kostnaden för tavlorna torde icke böra vinna

avseende; vägunderhållet är ändå alltför tyngande i flertalet distrikt.

Har man hittills kunnat, utan alltför störa olägenheter, avvara dylika

vägtavlor, så torde behovet för framtiden vara än mindre med det alltjämt

ökade antal vägar, som upplåtas för automobiltrafik. Om det av

mig förordade förslaget rörande vilka vägar böra vara tillåtna för automobiltrafik

godkännes, blir också behovet av anslagstavlor säkerligen

ganska litet framträdande.

Med en praktisk och enhetlig anordning av Kungl. Maj:ts befallningshavandes

kungörelser i ämnet, i vilket syfte jag har för avsikt att föreslå

särskilda åtgärder, och med de tillåtna automobilvägarnas utmärkande på

en för allmänheten hos Kungl. Maj:ts befallningshavande tillgänglig karta,

varom föreskrift upptagits i det %iu framlagda förslaget, synas automobilistema

kunna erhålla nödig kännedom om automobilvägarna i länen.

Det är väl också att förvänta, att automobilklubbar eller andra intresserade,

§ 15.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

Kör
hastighet.

1903 års

kommitterade.

Nu gällande

bestämmelser.

framgent såsom hittills, skola vidtaga åtgärder till spridande av vederbörliga

upplysningar i detta avseende.

1 anslutning till vad sålunda anförts hava §§13 och 15 i förslaget avfattats,

varvid beträffande förut omnämnda länskarta över automobilvägarna

föreskrivits, att denna skall vara upprättad minst i skalan 1:200,000,

där sådan karta är utgiven (§ 15 sista stycket).

Sakkunniga hava vidare upptagit till behandling frågan om den

hastighet, varmed automohil må framföras. Detta spörsmål är av en ej

ringa betydelse icke blott för automobiltrafikens utveckling och gagn,

utan också för annan vägtrafiks säkerställande. Automobilens främsta

företräde framför andra fordon, avsedda att framföras å vägar och gator,

ligger i dess större snabbhet och den tidsvinst, som kan göras genom

användande av automobil. Denna fördel står emellertid i ett givet och

direkt förhållande till den ökade faran vid bruket av detta kommunikationsmedel

såväl för den, som begagnar detsamma, som för andra vägfarande.

Insikten härom är givetvis grunden för lagstiftning om körhastighet

för automobiler.

En begränsning av hastigheten har från början varit införd i alla

länders lagstiftning om automobiltrafik, men överallt har också den uppfattningen

gjort sig gällande, att samma regler ej böra gälla för alla situationer,

utan att i vissa fall bestämmelserna måste vara strängare än i andra.

Den tätt bebyggda orten, den svåröverskådliga platsen, mörker eller

dimma betinga andra bestämmelser om körhastigheten än den fria och

lätt överskådliga, den »öppna» terrängen vid klart dagsljus.

Kommitterades av 1903 förslag upptog beträffande körhastigheten

för automobil följande maximisiffror för timme: i stad och köping 20

km. under dagsljus och 15 km. vid mörker eller dimma samt annorstädes

30 km. under dagsljus och 20 km. vid mörker eller dimma.

Kungl. Maj:ts proposition till 1906 års riksdag anslöt sig till

kommitterades förslag, men på framställning av lagutskottet beslöt

riksdagen att hemställa om sådan jämkning, att hastigheten sattes: i

stad, köping och annat tätt bebyggt samhälle till 15 km. under dagsljus

och 10 km. vid mörker eller dimma samt annorstädes till 25 km.

under dagsljus och 10 km. vid mörker eller dimma. Gällande författning

avfattades i överensstämmelse med riksdagens hemställan.

Större insikt om automobilens förtjänster, ej minst dess stora

manöverduglighet, och klarare uppfattning av att det gäller att lagstifta

för de svårare och farligare situationerna, men ej för sådana, då

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51. 53

andra trafikanters intresse ej är i fara, hava föranlett, att man utomlands

alltmer övergått till att höja den medgivna hastigheten eller rent

av borttaga varje maximigräns för körhastigheten.

Det andra kammarens utskott år 1909, vars utlåtande låg till grund

för riksdagens för berörda skrivelse i ämnet, lämnade följande överskådliga

och belysande, av de sakkunniga jämväl återgivna framställning

av då gällande bestämmelser i olika länder rörande tillåten körhastighet

för automobiler:

»Beträffande den i öppen terräng tillåtna hastigheten stadgas i två europeiska

länder, Tyskland och Holland (ävensom i 6 bland de 36 utav Nordamerikas Förenta

Stater, som hava särskild automobillagstiftning), ingen annan gräns, än att

automobil icke må framföras med en hastighet, som efter de förhandenvarande

förhållandena kan anses farlig. I de allra flesta länder förekommer dock, i motsats

härtill, även för körsel i öppen terräng en bestämd maximigräns (high speed

limit.), ganska olika i olika länder, och utgörande i kilometer pr timma: Österrike

45, Italien 40, England 32, Danmark, Belgien, Frankrike, Schweiz och Portugal

30, Spanien 28, Norge olika i olika amt (30—15, sistnämnda maximum förekommer

t. ex. i Smaalenenes amt). Av Nordamerikas Förevita Stater hava flertalet

ett maximum av 32 kilometer eller mera; tio hava 25 kilometer; tre hava

en lägre siffra (Alabama har cirka 13 kilometer). I alla länder, även i dem, som

icke hava någon high speed limit., finnes åtminstone en lägre hastighetsgräns,

stundom flera (low speed limit.), gällande för fart genom tättbefolkadé orter, i

kuperad mark, kurvor, i mörker eller dimma o. s. v. Aven denna gräns, respektive

dessa gränser, variera ganska starkt, liksom förutsättningarna för deras tilllämplighet.

Sålunda har stadgats i Frankrike 20 (eventuellt 12) kilometer genom

tättbefolkade orter, 6 kilometer genom trånga passager eller bland folkmassor;

England 16 kilometer på vissa vägsträckor efter särskild bestämmelse; Tyskland

15 kilometer genom tättbefolkade orter; Österrike likaledes 15 kilometer under

samma förutsättning, 6 kilometer i dimma, vid korsvägar etc.; Danmark 15 kilometer

i städer etc., 7 1/2 kilometer nattetid, vid stark trafik, på slipprig körbana;

Italien och Spanien överhuvud endast ett lägre maximum, 12 kilometer, likaså

Belgien och Portugal 10 kilometer. I Holland kan dylikt maximum för visst område

fastställas av regeringen efter beslut av ortsmyndighet. I Ryssland, som ej

äger någon för hela riket gällande automobilförordning, förekomma i särskilda

städer särskilda bestämmelser (Petersburg t. ex. har 12 kilometer såsom hastighetsgräns).

I Nordamerikas Förenta Stater variera low speed limit, från 7 till 20

kilometer (tättbefolkade orter, korsvägar, skarpa kurvor etc.).

För att fullständiga denna bild bör emellertid tilläggas, att den riktning,

vari lagstiftningen rör sig, obetingat är ökning (eller rent av borttagande)

av maximigränsen i öppen terräng (high speed limit.). I Holland utgjorde

detta maximum, före nu gällande lag av 1905, 20 kilometer (nu ingen

gräns); i England, enligt Locom. Highw. Ant 1896, 22 x/2 kilometer (nu 32

kilometer); i flera bland Tysklands särskilda förbundsstater funnos intill nu gällande

lagstiftning (1 okt. 1906) hastighetsgränser (nu ingen gräns); i några bland

Österrikes kronländer lägre än den nu gällande sedan 27 sept. 1905 (45 kilometer);

uti Italien utgjorde »ränsen (enligt bestämmelsen 28 juli 1901) 25 kilometer

(nu 40 kilometer); i Belgien (nu 30) lärer ett under utarbetning varande

lagförslag komma att uppställa 45 kilometer; i England (nu 32) har en lagstift
-

Utländsk

lagstiftning.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

Sakkunniga.

ningskommitté uttalat sig för rent borttagande av bigli speed limit., liksom i

Holland och Tyskland. Däremot saknas icke exempel på, att eu lov speed limit,

blivit sänkt (Italien 28 juli 1901 15 kilometer, nu 12 kilometer).»

Sakkunniga anföra i sin utredning av hastighetsspörsmålet, bland

annat, följande:

Det lider vidare intet tvivel att över allt, där maximihastighet är stadgad

för öppen terräng, påbudet i vissa fall överskrides och att för ett kallt bedömande

av saken ett beivrande härav skulle anses onödigt. Ligger framför automobilisten

en klar väg, överskådlig på långt håll, utan bivägar och utan byggnader

eller andra skymmande föremål vid sidan samt utan att någon färdande

finnes å denna, måste antagas, att mången, även den annars laglydige, skulle

falla för frestelsen att låta automobilen utveckla sin förnämsta egenskap, hastigheten,

även om lagstadgat maximum därigenom överskredes. För långt gående

inskränkningar på området, när det, som sagts, gäller verkligt ofarliga situationer,

torde för den skull vara icke allenast onödiga men även olämpliga såsom

lockande till olydnad mot lagen.

Oavsett detta föreligger svårighet att konstatera automobilens hastighet.

Visserligen finnas konstruerade hastighetsmätare, jämväl sådana som registrera

hastighetsgraden under eu viss tidrymd. Efter de upplysningar, som erhållits

från sakkunnigt håll, kunna dock dessa hastighetsmätare ej betecknas såsom

fullt tillförlitliga.

Av. intresse torde härvidlag vara de praktiska prov, som av sakkunniga

verkställts för utrönande av kortaste tiderna för stannandet av en i gång varande

automobil. Försöken verkställdes med en 20/30 hästkrafters automobil av typen

»Lorraine—Dietrich Lemousine» med egen vikt av 2,080 kg. Fyra personer befunno

sig i automobilen; hastighetsmätare användes vid tillfället.

Provens resultat angivas av följande schema:

Vid 7 kilometers hastighet stannades vagnen på 0,5 meter,

10

»

»

»

»

1

15

»

»

2,25

»

20

»

»

3

»

»

25

»

S>

9

30

»

»

>

Tf

J>

14

5>

35

»

14

J>

40

»

»

»

20

Konsekvensen av en sådan uppfattning som den angivna borde vara, att

man toge steget fullt ut och förordade borttagandet av varje hastighetsbegränsning

för öppen terräng och nöjde sig med stränga bestämmelser för den verkligt

farliga situationen. Emellertid bjuder försiktigheten även här att icke genast gå

för långt. Ostridigt äro våra vägar, i allmänhet åtminstone, icke av den

beskaffenhet att de medgiva fri utsikt, utan tvärtom äro de ofta krokiga och

backiga och därför svåröverskådliga. Vidare ha ännu icke landsbygdens hästar

och körsvenner hunnit vänja sig vid det nya fordonet, som därför väcker oro

och ängslan vid sitt uppträdande. Medvetandet av att även för den öppna terrängen

viss maximigräns finnes bör för den skull vara ägnat att åstadkomma

den känsla av ökad trygghet för andra trafikanter, varom förut talats och som

torde vara ett av lagstiftningens närmaste mål.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 5 1. 55

Härtill kommer, att flera av Konungens befallningshavande i riket, som

med anledning av en framställning från kungl. automobilklubben om medgivande

av ökad hastighet varit i tillfälle att yttra sig i saken, uttryckt betänkligheter

mot en sådan förhöjning. Kungl. autornobilklubbens berörda hemställan gick ut

på, att automobil skulle få framföras i stad, köping eller i annat tätt bebyggt

samhälle med 25 kilometers hastighet dygnet om samt annorstädes med 30

kilometers hastighet vid dagsljus och med 15 kilometers vid mörker eller dimma,

allt efter timme beräknat, dock med de inskränkningar polismyndigheterna

prövade nödigt i särskilda fall.

Här är att märka, att Kungl. Maj:t genom nådigt brev den 23 juli 1908

förordnat, att inom Stockholms stad efter vederbörandes prövning i den ordning,

som i ordningsstadgan för rikets städer föreskreves, automobil må framföras med

en hastighet av högst 25 kilometer i timmen.

Samtliga Konungens befallningshavande hördes över ansökningen. I de

.avgivna yttrandena hava skiftande meningar yppat sig. Konungens befallningshavande

i Stockholms, Östergötlands, Gottlands, Gciteborgs och Bohus, Älvsborgs,

Skaraborgs, Västmanlands, Kopparbergs, Jämtlands och Västerbottens län

hava avstyrkt bifall till ansökningen, därvid nästan enstämmigt såsom grund

framhållits vägarnas inom de respektive länen dåliga beskaffenhet, i det dessa

voro smala, krokiga och backiga, samt dessutom att befolkningen ännu icke i

tillräcklig grad hunnit vänja sig vid det nya fordonet. Konungens befallningshavande

i Blekinge län har framhållit, att behov av utsträckning av hastighetsgränsen

ej visat sig inom länet. Konungens befallningshavande i Hallands län

har avstyrkt bifall under framhållande, att av erfarenhet framginge, att förare av

automobil vid färder utom städer och tätt bebyggda orter ej kunnat förmås att

ställa sig givna bestämmelser till efterrättelse och att tillsyn över efterlevnaden

av dessa bestämmelser vore svår att åstadkomma. Konungens befallningshavande

i Gävleborgs län oeh i Norrbottens län hava framhållit, att, då automobiltrafiken

inom länen vore mycket ringa, underlag för frågans bedömande saknats, men

har dock den senare tillagt, att ett bifall ej syntes medföra någon fara. Konungens

befallningshavande i Uppsala, Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs,

Kalmar, Kristianstads, Malmöhus, Värmlands och Yästernorrlands län hava ansett,

att ansökningen borde bifallas, därvid dock samtliga, med undantag av Konungens

befallningshavande i Kronobergs, Jönköpings och Kristianstads län, ansett, att,

vad städer och tätt bebyggda orter beträffade, maximihastigheten borde sättas

något lägre än som begärts, i allmänhet till 20 kilometer om dagen och 15 kilometer

vid mörker eller dimma. Konungens befallningshavande i Stockholms,

Södermanlands, Hallands samt Göteborgs och Bohus län hava därjämte framhållit,

att lämpligt vore, att möjlighet bereddes, att, i den ordning 10 § i gällande

förordning stadgar, i vissa fall få annars stadgad maximihastighet höjd.

Vid sådant förhållande torde för näx-varande icke lämpligt vara att ens för

den öppna terrängen borttaga varje maximibestämmelse. Men å andra sidan

kan sägas, att på området vissa lättnader böra beredas automobilisten. Skälen

äro delvis framhållna i den allmänna synpunkt, som härovan hävdats. Men dessa

skulle dock ej i och för sig kunna hava föranlett till ett sådant förslag, med

mindre ej jämväl föreslagits stränga och, som antagas kan, fullt tillräckliga restriktioner

för den farliga situationen även beträffande hastigheten, som i sådana

fall bör sänkas så, att automobilen ej rör sig med större hastighet, än att den

kan ögonblickligen stannas. Det är mot bakgrunden av dessa bestämmelser, som

förslaget om lättnader i denna del bör ses.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Avgivna

yttranden.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

Det är redan framhållet, att i utlandet tendensen går i denna riktning, men

även i vårt land har denna åsikt vunnit beaktande, även från icke automobilisthåll.

Så framhålles denna synpunkt i några av de Konungens befallningshavandes

yttranden, som avgivits över automobilklubbens ovanberörda framställning.

Konungens befallningshavande i Jönköpings län skriver i denna del, att

enär fördelen med automobilens användande ligger i den stora tidsvinsten, vore

allt för restriktiva bestämmelser i detta hänseende ej att förorda; om en olycka

eller fara för sådan skulle uppstå till följd av vårdslöshet eller överdådig framfart

med automobil, borde däremot straffet sättas så högt, att det bleve verkligt

kännbart. Konungens befallningshavande i Hallands län, som av ovan angivna

skäl ansett den begärda utsträckningen ej böra medgivas, anför emellertid såsom

sin mening, att det givetvis ej kan påstås, att någon fara skulle ligga uti, att en

automobil på en rak och ej för smal väg och då någon annan trafikerande ej

är i sikte framfördes med vida större hastighet än den gällande förordningen

stadgade. Konungens befallningshavande i Yästernorrlands län skriver i denna

del, att principiellt sett torde någon inskränkning i hastigheten icke böra stadgas;

på väg, som medgåve fri utsikt framåt över så stort avstånd, som med hänsyn

till rådande väg- och belysningsförhållanden samt automobilens hastighet erfordras

för att stanna automobilen, borde väl denna få framföras med dess största

hastighet, särskilt i de delar av landet, där avstånden vore stora och trafiken

ringa, och för den skull en lagstadgad begränsning vore tämligen opåkallad och

torde med all sannolikhet ej heller iakttagas annat än vid möte eller passerande

av vägfarande.

Det av de sakkunniga framlagda förslaget i förevarande ämne innehåller,

att i den öppna terrängen automobil skall vid dagsljus få framföras

med 30 kilometers hastighet i timmen och i vissa fall med ända

till 40, nämligen om vägbanan kan i hela sin utsträckning överskådas

500 meter framåt och ej någon åkande eller ridande finnes på denna del

av vägen eller eljest någon omständighet föreligger, som skulle kunna

betinga lägre hastighet. Vid mörker skulle hastigheten nedsättas till 20

och vid dimma till 10 kilometer. I städer, köpingar och tätt bebyggda

orter skulle maximihastigheten utgöra, vid dagsljus 20 kilometer, vid

mörker 15 kilometer samt vid dimma 10 kilometer.

En av de sakkunniga, herr Gustafsson i Mjölby, har i avgiven reservation,

efter en ingående motivering, hemställt, att föreskrifterna om

körhastighet måtte så avfattas, att den högsta tillåtna hastigheten bleve:

i stad, köping och annat tätt bebyggt samhälle 15 km. under dagsljus

och 10 km. vid mörker eller dimma samt annorstädes 30 km. under

dagsljus, 15 km. vid mörker och 10 km. vid dimma, allt i timmen.

De över sakkunnigas förslag avgivna yttrandena förete en ganska

växlande uppfattning i nu förevarande spörsmål. Så har överståthållarämbetet

— under erinran att, enligt kungl. brevet den 23 juli 1908, medgivande

lämnats till att automobil får i Stockholm framföras med högst

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kung!,. Maj ds Nåd. Proposition Nr 51.

57

25 km. hastighet i timmen, ehuru detta medgivande vid yttrandets avgivande

på grund av särskilda omständigheter ej trätt i kraft — ansett någon

ändring i de sålunda meddelade bestämmelserna icke vara för Stockholm

påkallad. Flera Kung!. Maj:ts befallningshavande, såsom i Södermanlands,

Gottlands, Blekinge samt Göteborgs och Bohus län, framhålla, att körhastigheten

på landet under mörker aldrig bör få överstiga 15 km.

i timmen. Förenämnda reservation av herr Gustafsson i Mjölby har

förordats av Kungl. Maj:ts befallningshavande i Östergötlands, Kronobergs,

Kristianstads, Älvsborgs och Västerbottens län (sistnämnda Kungl.

Maj:ts befallningshavande föreslår dock en maximihastighet i öppen terräng

under fullt dagsljus av 40 km.). De sakkunnigas förslag har antingen

uttryckligt förordats eller lämnats utan erinran av Kungl. Maj:ts befallningshavande

i Stockholms, Jönköpings, Kalmar, Värmlands, Kopparbergs,

Göteborgs och Bohus, Västernorrlands och Norrbottens län (varvid

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västernorrlands län hnner siffran

för den överskådliga terrängen kunna nedsättas från 500 till 100 meter).

Kungl. Maj:s befallningshavande i Jämtlands ifrågasätter en föreskrift om

obligatoriskt användande av hastighetsmätare.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser, att den av sakkunniga

föreslagna bestämmelsen om en högsta körhastighet i vissa fall av 40

km. per timme visserligen är i sak befogad, men mindre lämpligt avfattad.

En med 40 km. hastighet framförd automobil kan under vanliga

förhållanden, enligt av sakkunniga lämnade upplysningar, bringas

att stanna på en väglängd av cirka 20 meter. Måttet 500 meter kan

därför utan olägenhet minskas till 250 meter. Men till vinnande av

under alla omständigheter erforderlig säkerhet bör i stället, framhåller

styrelsen, föreskrivas, att även eventuellt anslutande bivägar skola

kunna i erforderlig mån överskådas. På grund härav föreslås också en

viss omredigering av förslaget i förevarande del. I avseende å lastautomobiler,

vilka på grund av sin större tyngd medföra ökade risker vid

sammanstötning eller påkörning, har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

ansett bestämmelser om lägre hastighet böra fastställas än för personautomobiler,

nämligen: i stad, köping eller annat tätt bebyggt samhälle

respektive 15, 10 och 6 km. per timme samt annorstädes respektive

20, 15 och 10 km. per timme.

Automobilklubben har hävdat, att för stad en hastighet av 25 km.

icke innebär någon risk för annan trafik och att hastighetsbestämmelserna

i denna del således böra sättas till 25 km. vid dagsljus samt

20 km. vid mörker. Måttet på den väglängd, som skall kunna över
Bihang

till riksdagens protokoll 1916. 1 saml. 43 halt. (Nr 51.) 8

s. 58 Kontrollera mot PDF

Klint)l. Äta,j:bi Nåd. Proposition Nr 51.

58

skådas för att under vissa förutsättningar få framföra automobil med 40

km. hastighet i timmen, bör reduceras från 500 till 250 meter.

Den förut berörda skrivelsen från svenska vägföreningen har också

för tyngre automobiler föreslagit vissa begränsningar av körhastigheteu.

Slutligen må anmärkas, att Stockholms Droskägarförening i inkommen

skrift påyrkat, att automobil måtte få i stad framföras med en

maximihastighet av SO km. Härvid har föreningen anfört följande:

Den hastighet, som i allmänhet kommer ifråga å våra gator i huvudstaden,

är SO kilometer. Varje i övrigt laglydig chaufför framför sin automobil med

denna hastighet, naturligtvis mindre till åtlydnad av automobilförordningen, än

till åtlydnad av allmänhetens fordringar och även automobilens säkra och naturliga

gång. Alla trafikanter önska denna hastighet och hava behov av denna

hastighet, ej ens ordningens upprätthållare och landets lagstiftare undantagna.

Med en hastighet av endast 20 kilometer skulle de resande icke hinna ned till

tågen, de teaterbesökande skulle komma för sent till teatern, gästerna till middagar

och fester, affärsmän till sammanträden och uppgörelser. Efter endast en

kort tid skulle automobilen hava upphört såsom trafikmedel, ty spårvagnen är

just det fordon, som fyller sådana anspråk, och är ju då ett långt billigare fortkomstsätt.

De medel, som myndigheterna använt för att söka hålla körhastigheteu

nere vid maximum, hava icke på minsta sätt fyllt sitt ändamål. Ehuru chaufförerna

genom måttagningar och uppskrivningar fälls till böter, som kunna räknas

i femsiffriga tal, har normalhastigheten i alla fall hållit sig omkring 30 kilometer,

och sedan man i några år lagfört dem, som med endast några få kilometer överskredo

den högsta tillåtna hastigheten, nödgades polismyndigheten medgiva, att

härigenom skedde den största orätt. Alla chaufförer körde ungefär lika fort.

men endast de, som råkade in i de utlagda fällorna, nåddes av lagens arm. Det

hände sålunda, att den ene på kort tid blev utstraffad, under det den andre,

som körde med samma hastighet, gick fri, dag efter dag, år efter år.

Man började därför införa ett nytt system, man höjde den tillåtna hastigheten

till 30 kilometer. Endast den chaufför, som överskred denna hastighet,

blev lagförd. Alla andra lagbrytare gingo nu fria. Man nödgades nu stillatigande

åse, huru alla framrusande automobiler överskredo lag och förordning,

men endast de värsta förbrytarna anmäldes till bestraffning.

Det nuvarande tillståndet kan sålunda karaktäriseras med följande ord:

Trettio kilometers hastighet kräves av allmänheten, trettio kilometers hastighet är

den för motorn lämpligaste, trettio kilometer är den hastighet, som sedan åratal varit

i bruk, och trettio kilometer är en hastighet, som av ordning smyndigheten godkännes

såsom laglig. Måste det då icke vara lagstiftningens skyldighet att taga hänsyn

till sådana förhållanden, som rent av framträda med en naturlags nödvändighet?

Eller låter det sig verkligen förenas med en förnuftig lagstiftning, att man gör

hundratals medborgare till nödtvungna förbrytare mot lag, om än icke mot

ordning?

Efter vad vi kunna finna, har denna sak icke blivit av de sakkunniga berörd,

och dock föreligger här en fråga av utomordentlig betydelse. Förmodligen

har man resonerat som så, att därest den tillåtna hastigheten skulle bliva 30

kilometer, så skulle den faktiska hastigheten stiga med ytterligare 10 kilometer,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr ål.

f>‘)

och man skulle sålunda befara eu normalhastighet av omkring 40 kilometer,

vilket vore mer än äventyrligt på många av våra smala gator. Ett sådant resonnemang

är emellertid oriktigt. Den hastighet, som nu kommer ifråga, är just

den, som våra gator tillåta, och den är olika, allteftersom trafikleden är rymlig

eller trång. Normalhastigheten för staden mellan broarna är helt säkert ej mer

än omkring 10 ä 15 kilometer, på Drottning- och Regeringsgatorna omkring 20

kilometer, men på Strandvägen, Djurgårdsslätten, Narvavägen, S:t Eriksgatan

och Fleminggatan mellan 30 och 40 kilometer. En gradvis skeende höjning med

10 kilometer ligger sålunda knappast inom möjlighetens gräns. Fm maximihastighet

av 30 kilometer skulle endast legalisera den hastighet, som i själva verket

föreligger.

För min del måste jag finna framställningarna om ökad körhastighet

för automobiler hava fog för sig. Nyttan av ifrågavarande

fortskaffningsmedel minskas väsentligt genom för snäva hastighetsbestämmelser.

Särskilt är det tydligt, såsom även av de sakkunniga framhålles,

att på en rak och ej för smal väg och då annan trafikerande ej

är i sikte, automobil kan utan fara för annan vägtrafik framföras med vida

större hastighet än den, som enligt nu gällande bestämmelser är tillåten.

Det lärer också kunna konstateras, att de automobiler, som trafikera våra

landsvägar, i regel framföras med ej obetydligt större hastighet än vad

nuvarande automobilförordning medgiver. Att förhållandena så utvecklats

och att detta lagstridiga förhållande så allmänt tolereras, torde vara beroende

därpå, att den fara, som vid automobiltrafik hotar allmänheten, i

själva verket är att söka icke allenast i den hastighet, varmed automobil

framföres, utan också och måhända huvudsakligen i situationer, som

kunna uppkomma alldeles oberoende av farten vid tillfället.

Vid övervägande av de olika synpunkter, som härvid böra beaktas,

har jag funnit, att, vidkommande persontrafiken i stad, köping och

annat tätt bebyggt samhälle, de sakkunnigas förslag visserligen bör

bibehållas såsom en allmän regel, men att det bör medgivas vederbörande

städer själva att efter omständigheterna besluta, på sätt ordningsstadgan

för rikets städer bestämmer, att hastigheten må kunna för

personautomobil höjas utöver vad författningen i allmänhet medgiver.

Med beaktande av förhållandena och särskilt vad Stockholms Droskägarförening

andragit har jag ansett, att i sådan ordning må kunna bestämmas

en maximihastighet för timme av 30 km. vid dagsljus och 20

km. under mörker.

Beträffande körhastigheten vid persontrafik å landsbygden i allmänhet,

synes sakkunnigas förslag böra i huvudsak godtagas. Väl kan

i fullt öppen och överskådlig terräng en större hastighet, än sakkunniga

ifrågasatt, hava fog för sig. Men jag har trott försiktigheten bjuda, att man

Departements
chefen.

§ 14.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kung!. May.ts Nåd. Proposition Nr 51.

vid en första lagändring i riktning mot ökad hastighet i huvudsak

icke går längre än majoriteten bland de sakkunniga. Ett par jämkningar

i sakkunnigas förslag torde dock vara önskvärda, den ena i

skärpande, den andra väsentligen i mildrande syfte. På sätt flera

Kungl. Maj:ts befallningsliavande anmärkt och ett tidigare av automobilklubben

avgivet förslag upptager, bör körhastigheten vid mörker

icke sättas högre än till 15 km. i timmen. I anslutning till väg- och

vattenbyggnadsstyrelsens förslag torde vidare den sträcka av vägbanan,

som måste kunna överskådas för att en hastighet av 40 km. i timmen

skall vara tillåten, böra bestämmas till allenast 250 meter, men stadgandet

härom så avfattas, att hänsyn också måste tagas till överskådligheten

av förefintliga tillfartsvägar.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i sitt yttrande framhållit, att

en lägre körhastighet bör bestämmas för lastautomobiler, i vilket avseende

styrelsen föreslagit, att lastvagn ej skulle i stad, köping eller annat

tättbebyggt samhälle få framföras med större hastighet än som motsvarar

15 km. vid dagsljus, 10 km. vid mörker och 6 km. vid dimma

samt att annorstädes hastigheten för lastvagn icke borde få överskrida

20, 15 och 10 km. i varje av nyssnämnda fall. Yrkande i samma syfte

har, vidkommande tyngre lastautomobil, också framställts i en till mig

inkommen skrift från Norrköpings fastighetsägarförening. Svenska vägföreningens

framställning, i vad den berör körhastigheten, avser närmast

att vinna garantier för att vägbanan ej skadas genom för stark fart

hos de tyngre automobilerna.

Att tyngre lastautomobiler framföras med modererad hastighet är

påkallat, emedan den större tyngden såväl ökar risken vid sammanstötning

eller påkörning som ock medför ökad fara för vägbanans bestånd.

Då behovet av hastig framfart icke heller är på långt när detsamma

med avseende å tyngre lastautomobiler som rörande personautomobiler,

synes en lägre hastighet för de tyngre lastautomobilerna böra

fastställas. Ett godtagande av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslagskulle

emellertid medföra, att en del i städerna alltmera vanliga paketautomobiler

och lättare lastautomobiler (från varuhus, postbilar o. s. v.)

skulle komma att framföras med en mot nu väsentligt reducerad hastighet,

varmed gagnet av dessa automobiler också bleve betydligt mindre.

En gräns synes därför böra fastställas mellan olika slag av lastautomobiler,

så att bestämmelsen om den lägre hastigheten allenast må drabba

de tunga lastautomobilerna.

Att bestämma hastigheten efter hjultrycket erbjuder för närvarande

vissa svårigheter och skulle i varje fall påkalla ganska vidlyftiga författningsbestämmelser.

Jag har därför ansett förevarande spörsmål böra

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr XI.

vinna den lösning-, alt de av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslagna

hastighetsbestämmelserna för lastautomobiler upptagas i författningen, men

att de lättare lastautomobilerna, såsom paketvagnar och andra, vilkas

lastningsförmåga ej överstiger 1,000 kg., betraktas med avseende å

hastighetsreglerna såsom personautomobiler.

Ett allmänt undantag från bestämmelserna om körbastighet har gjorts

dels, i enlighet med gällande författning, för automobil, som begagnas

såsom ambulansvagu eller vid eldfara för brandväsendets räkning, dels

ock för automobil, som brukas vid militära övningar, dock allenast i

händelse anmälan enligt § 13 mom. 4 skett hos vederbörande länsstyrelse.

För de övriga ändringar i nu gällande bestämmelser, som föreslå- Automobil»

gits av de sakkunniga eller eljest synts påkallade, skall erforderlig redo- i,et. n

görelse lämnas vid den behandling av de särskilda paragrafer i för- § i mom. i.

fattningsförslaget, vartill jag nu övergår. Jag får därvid också tillfälle

att i ett sammanhang beröra sakkunnigas förslag till skärpta och utvidgade

straffbestämmelser.

§ L

De i § 1 av det nu framlagda förslaget innehållna bestämmelser

om automobils beskaffenhet överensstämma, vidkommande mom. 1—3,

i det väsentliga med sakkunnigas förslag, som i detta avseende i det

hela ansluter sig till nu gällande förordning.

Den ändring har skett i mom. 1 b), att föreskriften om att en av

bromsarna skall direkt verka på drivhjulen ersatts med bestämmelse om

att bromsen skall direkt verka på hjulen, denna ändring förorsakad av

tillkomsten av trehjuliga automobiler (fänomobiler), där framhjulet är

drivhjul, men bromsen verkar på bakhjulen. På alla andra i vårt land

kända automobiler äro bakhjulen, på vilka bromsen verkar, drivhjul.

Vidare har i mom. 1 c) upptagits en bestämmelse om, att automobil

skall vara försedd med signalhorn med dov ton. Förslaget har tillkommit

för att bringa den svenska författningen i överensstämmelse

med den överenskommelse angående internationell automobiltrafik, som

den 11 oktober 1909 träffats mellan åtskilliga europeiska stater och

som Sverige tillträtt den 9 december 1910 (Sv. förf. saml. nr 17 för 1911).

Sakkunnigas förslag om, att automobil, som är försedd med explosionsmotor,

skall hava anordning för dämpande av det buller, som

följer med sådan motors användande, har, upptaget i mom. 1 g), erhållit

något ändrad formulering i enlighet med vad kungl. automobilklubben

förordat.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Hjulring ar.

Sakkunniga.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

I nu gällande förordning (§ 1 mom. 4) stadgas, att automobils hjulringar

ej må hava tvärlister, framskjutande bulthuvuden eller andra ojämnheter.

Då emellertid tvärlister kunna tänkas av sådant slag, att de ej

inverka menligt på vägbanan . och å andra sidan under vissa förhållanden

äro nödvändiga, såsom t. ex. å hjulen till lantbruksautomobiler

(motorkultur), som arbeta ute på åkrarna, har automobilklubben ifrågasatt,

att hjul med tvärlister skulle få användas efter vederbörligt tillstånd.

Då dylikt tillstånd ej torde böra medgivas av annan än Kungl. Maj:t,

samt en bestämmelse om sådan befogenhet för Kungl. Maj: t icke lärer

erfordras i en författning av den art som den förevarande, har någon

ändring i det av automobilklubben avsedda syfte icke upptagits i förslaget.

Ankommande hjulringarnas beskaffenhet i övrigt innehåller nu gällande

förordning vidare, att hjulringarna skola hava en bredd av minst

8 cm., som, då beräknade belastningen på hjulet överstiger 400 kg.,

ökas med en centimeter för varje fullt eller påbörjat hundratal kilogram

av hjulets belastning, dock att större bredd än 25 cm. icke i något fall

erfordras. Dessa bestämmelser äga dock ej tillämpning å automobil,

som är försedd med hjulring av mjukt och elastiskt ämne och vars beräknade

belastning ej överstiger 4Ö0 kg. å hjulet.

De sålunda meddelade föreskrifterna hava i tillämpningen medfört

vissa svårigheter. I utlandet, där föreskrift om viss bredd å gummiringar

allmänt saknas, bestämmes ringarnas bredd närmast av den av

gummifabrikanterna för olika ringbredder fastställda högsta belastning,

för vilken ringarna må utsättas för att garanti för deras hållbarhet

skall lämnas av fabrikanterna.

Sakkunniga hava haft sin uppmärksamhet inriktad på berörda förhållanden,

särskilt i anledning av yttranden från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

och tekniska högskolan, föranledda av en framställning

i ämnet av kung!, automobilklubben. Sakkunniga hava därvid ansett,

vidkommande de s. k. solida hjulringarna av gummi, att väl vissa bestämmelser

rörande hjulringarnas minimibredd fortfarande böra upptagas,

men att en del lättnader i detta avseende kunna lämnas, särskilt

för att åvägabringa överensstämmelse mellan förordningens bestämmelser

och de mått, varom gummihjulsfabrikationen enat sig.

De av sakkunniga föreslagna bestämmelserna innehålla, att hjulringarna,

om de äro av järn, skola hava en bredd av minst 8 cm.,

som, då beräknade belastningen på hjulet överstiger 400 kg., ökas

med en halv centimeter för varje fullt eller påbörjat 50-tal kilogram av

hjulets belastning. Åro hjulringarna däremot av mjukt och elastiskt

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr Öl.

ämne, skulle varje enkel ring fa utsättas för eu belastning, som med

100 kg. överstiger den, som, enligt vad nyss sagts, är tillåten för en

järnring av samma bredd. År ringen dubbel, linge den utsättas fölen

belastning, som med 200 kg. överstiger den för eu järnring av de

enkla gummiringarnas sammanlagda bredd tillåtna belastningen. Större

bredd än 25 cm. skulle icke i något fall erfordras. De föreslagna

stadgandena om hjulringars minsta bredd skulle dock ej äga tillämpning

å automobil, som är försedd med hjulring av mjukt och elastiskt

ämne och vars beräknade belastning ej överstiger 400 kg. å hjulet,

eller å automobil, som är försedd med iuftringar. Tillika föreslå'' sakkunniga

ett förtydligande i fråga om hur bredden å elastisk hjulring

skall mätas.

Svenska vägföreningens framställning i avseende å bestämmande av

viss bredd å massiva gummihjulringar upptager detaljerade förslag till

ringbredd för olika hjultryck och hänför sig till den klassifikation av

vägarna, från vilken föreningen, på sätt förut anförts, utgått. De i

sådant hänseende upprättade tabellerna torde få såsom bilaga 2 fogas till

denna proposition.

Bestämmelser om viss hjulbredd å automobiler hava tillkommit väsentligen

av omsorg för vägbanans bestånd. Uppenbart är emellertid, att

fåran härför är mycket mindre, om mjuka ringar användas, än när det är

fråga om järnringar. Såväl väg- och vattenbyggnadsstyrelsen som tekniska

högskolans lärarkollegium hava i sina avgivna yttranden uttalat,

att några bestämmelser om bredden å hjulringar av mjukt och elastiskt

ämne alls icke äro behövliga. Till stöd för denna uppfattning har

huvudsakligen framhållits, att materialet i en sådan ring är dyrt och

långt mjukare än vägbanan, att ringen är utsatt för stark slitning,

som ökas ju större yttrycket på ringen är, samt att dessa förhållanden

giva tillräcklig garanti för, att icke så smala ringar brukas å automobil,

att därigenom vägbanan skadas och ringarna själva hastigt förstöras.

Såsom i utlandet borde därför jämväl hos oss författningsbestämmelser

om viss bredd å mjuka och elastiska ringar vara obehövliga.

I allmänhet äro gummiringar mindre motståndskraftiga mot tryck

och slitning än materialet i en vägbana. Det är därför också i automobilägarens

eget välförstådda intresse att använda lämpliga gummiringar.

I regel torde de dimensioner på sådana ringar, som ur ekonomisk

synpunkt med hänsyn till ringens eget bestånd äro tillfredsställande,

samtidigt också tillgodose kravet på vex-ksamt skydd för

vägbanan.

Departements
chefen.

§ 1 mom. 4.

opaginerad Kontrollera mot PDF

(14

Kung!. Maj.is Nåd. Proposition Nr 51.

Det torde vara obestridligt, att luftringar (pneumatiska gummiringar),

vilka nästan undantagslöst ifrågakomma å personautomobiler,

icke i nämnvärd mån skada vägbanan. För sådana ringar saknas därför

anledning att uppställa särskilda fordringar i en allmän författning. Tyngre

personautomobiler, som dag för dag trafikera en viss väg, kunna visserligen

i någon mån åstadkomma skador å vägbanan, vilka det är

önskvärt att undvika. Men då härvid huvudsakligast är fråga om yrkesmässig

automobiltrafik, kan särskilt avseende i detta sammanhang ej

behöva fästas vid nämnda förhållande. I likhet med vad nu gäller skall

nämligen automobil, som användes i yrkesmässig trafik, godkännas av

myndighet, på vilken det ankommer att meddela tillstånd till sådan trafik

(jfr § 20 i författningsförslaget). Med detta stadgande torde tillräckliga

garantier förefinnas för att automobiler, som äventyra vägbanans bestånd,

icke komma till användning vid yrkesmässig trafik.

Vad angår de massiva gummihjulringarna, förekomma dessa huvudsakligen

å lastautomobiler och de tyngsta personautomobilerna. Det

förslag, som svenska vägföreningen härutinnan framlagt, är utan

tvivel förtjänt av beaktande. Det synes emellertid icke påkallat att

nu meddela detaljerade bestämmelser i detta ämne. Dels vilar vägföreningens

förslag på en indelning av de svenska vägarna i vissa

klasser, vilken ej kan komma till stånd annat än i samband med

en ny väglag, dels lämpa sig de föreslagna bestämmelserna överhuvud

taget icke för upptagande i en allmän författning. Vissa rent praktiska

svårigheter mot normerande författningsbestämmelser i ämnet förefinnas

också i och med användningen av två- och trekopplade ringar. Vidare må

uppmärksammas, att det är ett viktigt intresse för automobilägarna själva,

att de hjulringar, varom här är fråga, givas dimensioner, som äro de lämpligaste

för automobilernas framkomlighet. Sådana hjulringar bliva också

till den minsta skadan för vägbanan. I den mån som lastautomobilerna

även på den rena landsbygden bliva vanligare, kan det emellertid befinnas

nödigt, att vissa allmänna normer meddelas i förevarande hänseende.

Men dessa komma att växla allteftersom lastautomobiler för olika

behov konstrueras och komma i användning. Några andra bestämmelser i

ämnet synas således icke böra meddelas än att åt Kungl. Maj:t överlämnas

att, efter omständigheterna, meddela de föreskrifter om bredden å

hjulringar av mjukt och elastiskt ämne, som tilläventyrs kunna påkallas.

Beträffande bredden å hjulringar, som icke äro av mjukt eller elastiskt

ämne, krävas däremot allmänna bestämmelser, och hava sådana i

förslaget upptagits i enlighet med de sakkunnigas förslag. Sådana hjulringar

äro emellertid mera sällan förekommande, och frågan om hjulbredden

har således i detta fall ej någon större praktisk betydelse.

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

Efter nu angivna grunder hava föreskrifterna om hjulbredd i § 1

mom. 4 avfattats.

§§ 3 samt 5—8.

innehålla de föreskrifter angående införande av ett ordnat registreringssystem

för automobiler, som tillkommit genom förut berörda förordning

den 11 juni 1915; och hänvisas med avseende härå till vad jag tidigare

anfört. '' Till § 3 mom. 1 samt § 6 mom. G b) hava gjorts förklarande

tillägg i syfte att angiva att med »typ» avses »märke eller fabrikat».

Jag erinrar, att enligt exemplifieringen i registerblanketterna till nådiga

kungörelsen den 12 november 1915 om automobilregisters förande in. m.

bör, där så ske kan, till ytterligare beskrivning av motorn i registret

angivas motorns cylindertal och cylinderdimensioner.

§ 5 mom. 2 har ansetts böra undergå ett par jämkningar. Dels

har sålunda, i anledning av framkommen anhållan, provkörning med icke

registrerad automobil medgivits, oberoende av om automobilen därförut

undergått besiktning enligt § 3 eller icke — eu ståndpunkt, som också

intages av sakkunniga. Dels har meddelande av tillstånd till sådan provkörning

ansetts böra kunna för stad lämnas av lokal polismyndighet.

I sammanhang härmed torde böra anmärkas att, på sätt jämväl

framgår av författnings förslaget, för färd med besiktigad, ehuru icke

ännu registrerad automobil till ort i det län, där den skall registreras,

särskilt tillstånd icke kräves. Sådan färd är nämligen ej att betrakta

såsom »provkörning», ehuru man — för att icke behöva föreslå användande

av ytterligare ett slag av skyltar — för sådan färd föreslagit,

att samma skylt skall å automobilen föras som vid provkörning.

§ 9.

Sakkunniga hava f§ 7) föreslagit, att i den nya förordningen bestämmelser

måtte upptagas om periodisk besiktning (efterbesiktning) av

alla automobiler. Sådan besiktning är för närvarande stadgad allenast

för automobiler i yrkesmässig trafik och återkommer för dem vart tredje

år. Efterbesiktning skulle enligt förslaget äga ram vart tredje år för

automobiler i enskild trafik och varje år för automobiler, som användas

i yrkesmässig trafik. Sakkunniga anföra härom huvudsakligen följande:

Visserligen ligger det i den enskilde automobilägarens självförstådda intresse

att hålla sin automobil i fullgott skick, då varje underlåtenhet härutinnan,

oavsett den personliga faran för honom själv, medför för honom minskad möjlighet

att draga nytta av det dyra instrumentet och lätt kan vålla honom stor

Bihang Ull riksdagms protokoll 1916. 1 saml. 43 käft. (Nr 51.) 9

Itegistrering

av

automobiler.

Efterbesiktning

av

automobil.

Sakkunniga.

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 51.

ekonomisk förlust, då ett fortsatt begagnande kan förstöra automobilen. Emellertid

sjnes det, att det allmänna äger full rätt att fordra garanti för att varje

automobil, som användes i trafik, vare sig yrkesmässig eller annan, underhålles.

Ett haveri & en automobil kan och måste i vissa fall vara en mycket farlig sak,

ej allenast för dem, som färdas i automobilen.

Med införandet av automobilregister är det också lätt för myndigheterna

att kontrollera denna efterbesiktning.

Någon anledning att fordra, att denna nödvändigtvis skall verkställas av

besiktningsman i det län, där automobilen är registrerad, torde icke föreligga. I de

flesta fall kommer nog så att ske, men den lättnad för automobilägaren, som

skulle ligga i valfrihet i detta avseende, bör kunna förordas.

Avgivna J de avgivna yttrandena hava olika meningar uttalats, i det att

yttranden. gakkunnigas förslag förordats oförändrat, dels påyrkats årlig be
siktning

av alla automobiler, dels ock ifrågasatts, att, såsom nu, allenast

de i yrkesmässig trafik brukade automobilerna skola undergå periodisk

efterbesiktning.

I sin förutberörda skrivelse har Stockholms Droskägar förening

motsatt sig den ifrågasatta årsbesiktningen av automobiler i yrkesmässig

trafik, under anförande huvudsakligen, att droskautomobilerna redan nu

vore så väl skötta och underhållna, att allmänhetens intresse av säkerhet

redan med nuvarande bestämmelser tillräckligt tillgodosetts. De faror, som

automobilen skapat för allmänheten, vore undantagslöst beroende på

vårdslöshet vid deras framförande. Besiktningen, oberoende om den

skedde vart tredje år eller årligen, kunde blott giva trygghet för ögonblicket.

En maskindel kunde fungera ena dagen, men vara ur funktion

några timmar därefter — låt vara att det vore ytterst sällsynt. Droskägarna

stode i ständig rapport med reparationsverkstäderna och det torde

knappast hava förekommit, att en automobil lämnat en sådan verkstad i

annat än felfritt skick. Vore således den föreslagna årliga besiktningen

utan betydelse för allmänheten, innebure den däremot en extra beskattning

av droskautomobilerna till förmån för besiktningsmännen. Denna

beskattning vore så mycket avsevärdare för drosktrafiken, som denna nu

levde under synnerligen prekära förhållanden med hänsyn särskilt till

prisförhöjningen å bensin, gummi o. s. v. Droskägarna kunde ej öka

sina inkomster i förhållande till de ökade utgifterna, då de ej vore

herrar över taxan. Föreningen hemställer i följd härav, att treårsbesiktningen

fortfarande måtte gälla för de i yrkesmässig trafik brukade

automobilerna.

Departements- Den nyhet, som sakkunnigas förslag upptager, hänför sig dels till

chefen. (jen privata automobilrörelsen, därvid treårsbesiktning nu skulle införas,

efter det att hittills ingen dylik efterbesiktning alls funnits föreskriven,

dels ock till den yrkesmässiga automobiltrafiken, där årsbesiktning föreslagits

i stället för hittills gällande treårsbesiktning.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kuntjl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51. 67

Det förstnämnda förslaget synes vara nyttigt och lämpligt. Tvekan

kan däremot hysas, huruvida vid den yrkesmässiga trafiken behov visat

sig att utsträcka den nuvarande treårsbesiktningen till årlig besiktning.

Det förefaller dock, som om den sålunda föreslagna utsträckta besiktningsskyldigheten

skulle leda till ökad trygghet för allmänheten vid det allt

vanligare begagnandet av automobil som samfärdsmedel. De synpunkter,

Stockholms droskägarförening lagt på förevarande spörsmål, torde vara

alltför ensidiga. Besiktning genom en erfaren besiktningsman kan ofta

giva anvisningar eller varningar, som kunna bli till gagn, även ekonomiskt,

för automobilägaren; ett mindre fel kan genom att i tid upptäckas

och avhjälpas förekomma en dyrbar reparation längre fram. Kostnaderna

för besiktningen äro ju ock obetydliga. För övrigt kunna, om

automobiltaxan visar sig för låg i följd av de alltmer ökade driftutgifterna,

åtgärder för dess höjande tilläventyrs vara berättigade; men detta

är en sak för sig, som ej bör inverka på bedömandet av frågan om införande

av en kontroll, som i regel måste anses gagna alla parter. Jag

har i följd härav funnit övervägande skäl tala för sakkunnigas förslag

i dess helhet.

Föreskrifterna i förevarande ämne för den yrkesmässiga trafiken

hava fått kvarstå bland de särskilda bestämmelserna för sådan trafik

(§ 20 mom. 2 i nu framlagt förslag).

§ io.

I förslaget till ny automobilförordning, § 8, hava de sakkunniga

upptagit nu gällande bestämmelser angående meddelande av förbud mot

användande av automobil, som befinnes icke uppfylla bestämmelserna i

§ 1 om automobils beskaffenhet eller eljest icke vara med hänsyn till

den allmänna trafiken lämplig.

Under hänvisning till föreskrifterna i § 6 om registrering av sådana

förbud och av återkallelser härav, må här allenast uppmärksammas, att

föreskriften därom, att förbud, varom här är fråga, också kan meddelas,

därest anmälan om vederbörlig efterbesiktning icke inkommit och kunnat

registreras, gjorts tillämplig även å automobiler, som ej användas i

yrkesmässig trafik.

§ 16-

Nämnda § innehåller vida mer detaljerade regler för körning med

automobil än de, som nu gälla.

Sakkunnigas förslag har i allmänhet följts. Dock hava en del kompletteringar

och formella ändringar vidtagits, de förra i allmänhet anslu
-

Förbud för

automobils

användande.

Departements
chefen.

§ 10.

Föreskrifter

om

körning:

med automobil.

§ 16.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

tande sig till vad i avgivna yttranden föreslagits av väg- och vattenbyggn

ad sstyrelsen..

I sakkunnigas förslag med avseende å beskaffenheten av de lyktor,

som vid mörker skola föras å automobil, har, på grund av ett utav

kungl. automobilklubben, i anslutning till bestämmelserna i utländska

automobilförfattningar, väckt förslag, vidtagits den ändring, att den

baktill anbragta lyktan å automobilen skall bakåt visa även rött ljus.

Syftet med en sådan föreskrift är att markera automobilen för den

efterföljande trafiken å vägen eller gatan.

De egentliga körreglerna hava fördelats på två olika moment, mom.

4 och mom. 5, närmast för att vinna en lämplig befunnen uppdelning

av straffbestämmelserna. Grupperingen har skett på det sätt, att de i

allmänhet mindre betydelsefulla stadgandena upptagits i mom. 4 och

de viktigare eller sådana, vilkas efterföljande hava det största intresset

för annan vägtrafik, i mom. 5.

Vidkommande de särskilda föreskrifterna i mom. 4 torde böra omförmälas

följande. Enligt sakkunnigas förslag skulle det vara förare förbjudet

att vid möte eller vid förbikörande eller vid färd genom stad eller

tättbebygd ort använda s. k. fritt avlopp. Kungl. automobilklubben har

ansett, att ett förbud för användande av »fritt avlopp» bör meddelas

för alla förhållanden. Då inga verkliga fördelar kunde ernås genom att

tillgripa »fritt avlopp», men dess användande städse uppväcker allmänhetens

missnöje, tala, anför klubben, alla skäl för dess avskaffande. Härigenom

skulle också eu orsak till berättigade anmärkningar mot automobilismen

undanröjas. Jag har ansett mig böra i sak biträda detta

automobilklubbens förslag.

På förslag av sakkunniga och kungl. automobilklubben hava stadganden

upptagits därom, att under färd i stad eller å annan tättbebyggd

ort s. k. siren icke får användas och att nattetid allenast må brukas

signalhorn med dov ton.

Bland de av sakkunniga föreslagna körreglerna förekommer ett stadgande

om, att automobil vid vissa mera farliga passager eller trafiksituationer

icke får framföras hastigare än att automobilen kan stannas

»ögonblickligen». Sakkunniga hava framhållit, att den ökning av hastigheten

i allmänhet för automobiler, som de förordat, just kunnat ske, emedan

samtidigt för verkligt kritiska situationer föreslagits så ringa hastighet

som möjligt och i vissa fall så låg, att automobilen kan stannas

»ögonblickligen». Uttrycket »ögonblickligen» är visserligen svävande

och vid sträng bokstavstolkning kanske omöjligt att efterkomma; men

det torde knappast kunna ersättas med lämpligare uttryck, utan att

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

G9

ganska vidlyftiga föreskrifter upptagas. Jag anser därför, att förevarande

bestämmelse kan bibehållas och att man får lita till en förnuftig lagtillämpning.

Det förekommer för övrigt i nu gällande automobilförordning.

Sakkunnigas förevarande förslag har således influtit i förslaget,

varvid av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framhållna önskemål jämväl

beaktats.

Bestämmelsen om att vid smutsigt väglag, då gående personer passeras,

farten å automobilen bör så begränsas, att den gående ej utsättes

för onödigt smutsstänk, ansluter sig till ett förslag från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

En bestämmelse i enahanda syfte har också påyrkats

i den förut omförmälda skriften från Norrköpings lästighetsägareförening.

Ett ofta hört klagomål är, att automobil understundom utsläpper

rök eller illaluktande gas i sådan mängd, att olägenhet för allmänheten

därav uppstår. Poliskammaren i Göteborg har särskilt vänt sig mot

denna ovana och påpekat, att med nu gällande bestämmelser beivran

härav ej kan ske. Då förare lär kunna i viss grad förebygga dylikt

utsläppande genom ett noggrannt handhavande av motorn, har

ett stadgande till förekommande av ovarsamhet i förevarande hänseende

upptagits.

De i mom. 5 innehållna körreglerna äro i sak väsentligt grundade

på de sakkunnigas förslag. Några tillägg hava skett efter hemställan

av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Någon vidlyftigare motivering

av dessa bestämmelser, utöver vad ovan anförts, torde icke erfordras.

Allenast följande må bemärkas. Frågan om skyldighet för automobil

att, när förbikörning icke kan äga rum, backa automobilen tillbaka till

lämplig plats för sådan förbikörning, är omtvistad. Sakkunniga hava i

sitt förslag upptagit sådan skyldighet allenast vintertid; några av de

hörda myndigheterna hava förordat ett åläggande härutinnan gällande

vid varje årstid. Häremot har invänts, att bestämmelser i detta ämne,

om sådana överhuvud ägde någon större praktisk betydelse, icke Ange

avfattas så, att de gåve utrymme för trakasserier, och att en backning

av automobilen ibland vore omöjlig, t. ex. om åkdon befunne sig tätt

bakom. Enligt min mening kan det ifrågasättas, huruvida några bestämmelser

i nu förevarande syfte äro till mera avsevärt gagn. Då emellertid

sådana föreslagits av de sakkunniga, har det synts mindre lämpligt

att utesluta dem; alltid giva de någon ledning för automobilförarens

handlingssätt. I sakkunnigas förslag har allenast sådan jämkning skett,

att det skall vara vägens beskaffenhet, som skall hindra förbikörningen,

och att backning ej skall behöva ske vid möte med ridande, i vilket

sistnämnda fall, praktiskt taget, en situation, som kan motivera

s. 70 Kontrollera mot PDF

Särskilda

föreskrifter

om yrkesmässig

automobiltraflk.

§ 20.

70 Kung!. May.ts Nåd. Proposition Nr 51.

en backningsskyldighet för antomobilföraren, näppeligen kan tänkas

uppstå.

Det anmärkes slutligen, att över allt i förslaget »krono- och polisbetjänt»

utbytts mot »polisman». Denna senare beteckning avser att

omfatta lokal polismyndighet av alla grader (kronofogde, länsman, polisbefäl

och poliskonstapel i stad, särskild polisman på landet o. s. v.).

§§ 17-23.

Frånsett de ändringar beträffande kompetens att föra automobil i

yrkesmässig trafik, vilka förut berörts (sid. 39), hava i nu förevarande

avdelning allenast få ändringar i de sakkunnigas förslag ifrågasatts.

Då det synts mindre lämpligt att bibehålla vissa regler för att få

automobil godkänd för yrkesmässig trafik (§ 19 mom. 1 i sakkunnigas

förslag -— § 20 mom. 1 i det nu föreliggande), har viss ändring av

förslaget i denna del vidtagits. Myndighet, som äger meddela sådant

godkännande, kommer givetvis att av det besiktningsinstrument, som

vid registreringen företetts, inhämta erforderliga upplysningar, där ej,

enligt andra stycket, anledning förekommer att förordna om ny besiktning.

Vidare har, i överensstämmelse med gällande författning, införts

en uttrycklig föreskrift om att automobil, för att överhuvud kunna få

användas i yrkesmässig trafik, skall vara vederbörligen registrerad inom

något av de län, där trafiken skall äga rum.

Ytterligare har, i anledning av framkomna yrkanden, den ändring skett

i sakkunnigas förslag, att det ankommer på myndighet, som enligt § 18

har att giva tillstånd till yrkesmässig automobiltrafik (och således ej i

varje fall Kungl. Maj:ts befallningshavande), att meddela erforderliga

bestämmelser om det högsta antal personer eller den största last, som

må befordras med automobilen, m. m. (§ 20 mom. 3).

Slutligen har i § 22 upptagits en bestämmelse av innehåll, att om

återkallelse av tillstånd att tjänstgöra såsom automobilförare i yrkesmässig

trafik sker av annan myndighet än den, vilken utfärdat körkort

för den person, som återkallelsen gäller, meddelande om återkallelsen

jämte angivande av skälen därför skall lämnas sistnämnda myndighet.

Syftet med denna bestämmelse är att i dylikt fall bereda den myndighet,

som utfärdat körkortet, tillfälle att utan omgång pröva, huruvida

återkallelse jämväl av körkortet kan anses av omständigheterna påkallad.

Övriga vidtagna ändringar i sakkunnigas förslag äro antingen av

formell art eller hava föranletts av det redan införda registreringssystemet.

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr Öl.

71

§§ 24-27.

Dessa §§ innehålla särskilda föreskrifter angående automobil, som

för tillfälligt brukande införts från utlandet. Bestämmelserna torde numera,

sedan Sverige biträtt förut omnämnda överenskommelse angående

internationell automobiltrahk, mera sällan komma till användning.

Sakkunnigas förslag överensstämmer med nu gällande stadganden

i ämnet allenast med den ändring, att, i analogi med vad som

skulle gälla för inhemsk förare, sådan främmande förare, varom här

kan vara fråga, måste förskaffa sig tillstånd av polismyndighet till

förande av automobil här i landet. Sådant tillstånd skulle dock, därest

föraren visar, att han i det främmande landet äger rätt att föra automobil,

icke kunna förvägras honom, så framt icke särskilda omständigheter

föreligga. Ändringen har, anföra sakkunniga, ifrågasatts av det skäl, att

det kan tänkas, att en utländsk förare vid ett föregående besök i vårt

land visat oskicklighet och vårdslöshet vid förande av automobil. Någon

anledning att tillåta en dylik person att vidare föra automobil i vårt

land syntes icke föreligga. År förhållandet känt — och oantagligt är

icke, att så kan vara förhållandet, enär dylika hänsynslösa främlingar

på goda grunder ej kunna antagas bli så många — borde förartillstånd

förvägras honom.

Sakkunnigas förslag har upptagits med en mindre ändring i avfattningen

av detsamma.

Med hänsyn till de mera detaljerade körregler, som influtit i det

nya förslaget och som i vissa delar skilja sig från de utomlands vanliga,

har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hemställt, att en bestämmelse

måtte meddelas därom, att utländsk automobil förare, som ej redan visar

sig innehava i Sverige gällande automobilförordning, skall av polismyndighet

i gränsort tilldelas sådan. Översättning till franska, tyska

och engelska språken av vår automobilförordning borde i följd härav

ske och exemplar därav tillhandahållas gränsorternas polismyndigheter.

Det sålunda framkomna förslaget, som synts värt beaktande, har upptagits

(§ 24 mom. 4 och 5).

På det någon kontroll må kunna äga rum över möjliga missbruk

av i förevarande §§ upptagen rätt för utlänning att här i riket använda

automobil, som ej är här registrerad, har föreslagits (§ 24 mom. 6), att

polismyndighet, varom här är fråga, skall om meddelade tillstånd att

bruka eller föra automobil ofördröjligen göra anmälan hos chefen för

civildepartementet.

Särskilda

föreskrifter

om automobil,

som för

tillfälligt

brukande

i riket från

utlandet

införts,m.m.

Sakkunniga
-

Departements
chefen.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Föreskrifter

i

avseende å

förordningens

efterlevnad.

Överdådig

framfart.

Sakkunniga.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens hemställan att vad enligt nu

förevarande §§ skall åligga polismyndighet i stället måtte överflyttas på

tullmyndighet, såsom i allmänhet stationerad närmare gränsen, har jag

ansett icke höra vinna avseende. Det torde allenast vara å ett par

gränsorter, som tullmyndighet påträffas närmare gränsen än polismyndighet,

och avståndsskillnaden i dessa fall är knappast av den betydelse,

att det påkallar en ändring i antytt syfte, även om ändringen

i och för sig vore att anbefalla.

§§ 28-40.

Det förslag, som de sakkunniga framlagt i förevarande delar, innehåller

dels en allmän skärpning av nu gällande straffbestämmelser, dels

ock stadganden angående återkallande av körlicens och vad därmed

sammanhänger.

I avseende å straffbestämmelserna hava sakkunniga framhållit, att

hela automobilförordningens syfte måste vara att söka reglera automobiltrafiken

på sådant sätt, att annan därav icke kan skadas, eller med andra

ord att söka förekomma överdådig framfart med automobil.

Vid sådant förhållande, fortsätta sakkunniga, synes väl den generella bestämmelsen

om förbud mot dylik framfart böra hava sin plats just i förordningen

och alla övriga bestämmelser såsom mer eller mindre kasuella gruppera

sig kring denna. Så är icke förhållandet med nu gällande förordning, där just

den allmänna regeln saknas. Förordningen innehåller visserligen en del bestämmelser,

som automobilföraren i angivna, farligare situationer bär att iakttaga

och för underlåtenhet varav straff äro bestämda. En förseelse mot dessa regler

måste givetvis betecknas såsom överdådig framfart, men de angivna fallen uttömma

icke detta begrepp. En supplerande bestämmelse är sålunda nödvändig

och denna finnes i allmänna strafflagens stadgande i 11 kap. 15 §, som är tilllämplig

jämväl på färd med automobil. Sålunda, stadganden med precis enahanda

syfte återfinnas i olika författningar. Systematisk kan en dylik anordning

ej sägas vara. Långt större reda och översiktlighet skulle åstadkommas, om alla

hithörande bestämmelser sammanfördes på en plats.

Hittills torde visserligen någon direkt olägenhet av angivna ordning icke

hava visat sig, men med skäl kan befaras, att så bleve förhållandet, om just

överdådig framfart skulle drabbas av den nva straffpåföljden (indragning av

körlicens). Tvekan bör då ej få finnas om vilka förseelser, som böra betecknas

som överdådig framfart, något som väl kan befaras, om hänvisning skall ske än

till förordningen än till allmänna strafflagen. Att dylik tvekan verkligen kan

föreligga, torde framgå av den praxis, som, enligt vad upplyst blivit, utvecklat

sig hos vissa domstolar att bedöma ett ensamt överskridande av stadgad maximihastighet

såsom överdådig framfart.

opaginerad Kontrollera mot PDF

7:5

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr fri.

Oavsett detta bör det betecknas såsom mindre lämpligt, att en förseelse

mot allmänna strafflagen skall kunna ådraga den skyldige en straffpåföljd, ej

genom strafflagens bud utan genom bestämmelse i annan, till på köpet administrativ

förordning.

l)et systematiska i allmänna strafflagen skulle å andra sidan näppeligen

brytas, om ur densamma rycktes eu ren polisbestämmelse, som kanske aldrig

bort hava sin plats där.

Ej heller torde kunna befaras, att genom en sådan åtgärd allmänhetens

trygghet skulle minskas, så mycket mindre som skärpta bestämmelser föreslagits

i denna del.

Med avseende å nu berörda spörsmål må bemärkas, att dess betydelse''

blir väsentligen mindre, sedan bestämmelser om förverkande av

körlicens genom domstols beslut och uppläggande av ett särskilt straffregister

för vissa förseelser mot automobilförordningen befunnits icke

böra upptagas i författningsförslaget.

Statsrådet och chefen för justitiedepartementet har också, i sitt

förut åberopade yttrande till statsrådsprotokollet den 9 september 1915,

funnit den ändring satjumniga föreslagit i 11 kap. 15 § strafflagen vara

otillfredsställande och att straff för överdådig framfart med automobil

fortfarande bör, i avvaktan på en fullständigare revision av strafflagen,

upptagas i nämnda lagrum.

1 följd av nu berörda förhållanden har vid avfattandet av straffbestämmelserna

i automobilförordningen någon särskild bestämmelse i

det av de sakkunniga angivna syfte icke upptagits.

För att giva större effektivitet åt stadgande^ i automobilförordningen

hava de sakkunniga föreslagit, att så gott som över hela linjen straffmaximum

måtte höjas till 500 kronor; i ett fall (§ 33) har maximum

satts till 1,000 kronor. I tre fall har i straffskalan inryckts fängelsestraff,

nämligen för förare, sorrp i avsikt att förhindra automobilens igenkännande,

skylt igenkänningsmärke eller använt falskt sådant, vidare

för förare, som berövats rätten att föra automobil, men under inhabilitetstiden

ändock förer sådan, samt för den, som anställer förare, vilken, honom

veterlig!, är berövad rätten att föra automobil.

Fn mera principiell ändring innebär sakkunnigas förslag om utsträckt

ansvarighet för ägare vid förseelser mot förordningen. Nu

gällande författning låter visserligen ägaren i vissa fall drabbas av

sådant ansvar, men bestämmelserna därom hänföra sig huvudsakligen

till automobilens beskaffenhet och sättet för anställande av förare.

Straffansvaret för själva körningen vilar å föraren ensam.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 1 sand. 43 käft. (Nr 51.)

Departements
chefen.

Straffskalan.

Sakkunniga.

Utsträckt

straff för

aut om obilägare.

10

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

Sakkunniga.

Departements
chefen.

§ 28.

Sakkunniga hava nu föreslagit, att i vissa fall ägare skall kunna

ådörnas straff för sådana av förare begångna förseelser, för vilka denne

senare enligt nu gällande förordning ensam bär ansvaret.

Agaren intager, erinra sakkunniga, i många fall husbondes tall ning gent emot

föraren, och kan han härigenom självfallet utöva ett bestämt inflytande på förarens

allmänna hållning och uppfattning av hans skyldigheter gent emot andra vägfarande.

År ägaren likgiltig eller slarvig i dessa delar, blir lätt hans chaufför

detsamma. Svårt torde det till och med stundom bliva för chauffören att, även

om han så ville, med en dylik husbonde alltid strängt uppfylla givna bestämmelser.

Det allmänna måste emellertid hava rätt att fordra, att en automobilägare,

på vars vilja och till vars nytta automobilen föres ut i trafik, skall medverka

till, att farorna och olägenheterna härav minskas.

Härmed är ingalunda sagt, att icke i många fall automobilägare äro fullt

lojala och söka efter förmåga stävja eventuella övergrepp från förarens sida.

Undantag givas dock för visso. Dör vissa automobilägare torde huvudsaken vara

»att det går bra undan», likgiltigt om därvid givna föreskrifter åsidosättas.

Hos andra, som visserligen ej på angivet sätt mer eller mindre uppsåtlig!

låta författningsbestämmelserna kränkas, kan medvetandet om, att hela ansvaret

vilar på föraren, alstra en viss bekväm likgiltighet.

Syftet med förändringen skulle sålunda vara att dels förhindra ett dåligt

inflytande från ägarens sida och dels att pålägga honom skyldighet att i vissa

fall verksamt gripa hindrande in. Ett ord, en befallning skulle ofta vara tillräckligt,

men med fog kan krävas, att detta ord säges eller denna befallning

gives.

En sådan utsträckning i ansvarigheten skulle emellertid icke kompensera

förarens. På honom bör dock i första hand ansvaret vila, och alls icke lämpligt

är att tillåta denne att kunna så att säga krypa bakom ägaren. Ofta torde väl

skulden vara bådas, och skulle verkligen i enstaka fall denna vila ensamt å

ägaren, bör väl dock kunna antagas, att han ensam blir dragen till ansvar. Någon

förändring eller minskning i förarens ansvarighet har därför icke avsetts med de

nya bestämmelserna.

Förutom de ändringar av de sakkunnigas förslag, som påkallats i

följd av den ändring i 11 kap. 15 § strafflagen, varom förut förmälts,

ävensom det av mig framlagda förslaget med avseende å återkallande av

körlicens, hava åtskilliga förändringar vidtagits i straffbestämmelserna

i S)ffte, bland annat, att vinna ett sammandragande och sammanförande

av vissa straffpåföljder.

§ 28 avser straff för förseelser, som hänföra sig till själva automobilen

och dess beskaffenhet. Här har straff för förare införts, varjämte

straff jämväl för ägaren stadgats, därest förseelsen skett med hans vetskap,

ävensom straffansvar, i stället för ägare, ålagts sådan brukare,

som är skadeståndspliktig enligt lag om ansvarighet för skada i följd

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 51.

av automobiltrafik (jfr det nya förslaget till lag om ansvarighet för skada

i följd av automobiltrafik § 6: om autoinobilen brukas utan lov och §

7: om automobilen innehaves med viss nyttjanderätt).

I § 29, som upptager straff för den, som, utan att vara därtill berättigad,

för automobil, ävensom för den, som anställer och brukar

som förare person, vilken icke äger rätt att föra automobil, har fängelsestraff

i straffskalan icke ansetts påkallat; bötespåföljden med minimum

50 kronor och maximum 1,000 kronor har synts innebära tillräckligt

straffhot.

§ 30 innehåller de i allmänhet mindre svåra förseelserna mot vissa för

körning med automobil gällande bestämmelser i förordningen, medan

§31 upptager de mera graverande förseelserna, med avseende å vilka

bötesansvaret skärpts. I båda fallen hava för särskilda, synnerligen

försvårande fall fängelsestraff ansetts böra inrymmas i författningen. Slut

ligen innehåller § 32 ett stadgande med hänsyn närmast till 11 kap.

15 § strafflagen.

I § 33 upptages straff för ringare förseelser,

och § 35 behandlar förseelser mot de särskilda föreskrifter, som gälla

för den yrkesmässiga automobiltrafiken.

De i nu gällande förordning § 26 mom. 3 och 4 upptagna straffbestämmelser

för underlåten registrering och för meddelande mot bättre

vetande av oriktiga uppgifter till automobilreeåstret hava upptagits såsom

en särskild § (§ 34).

På grund av svårigheten att på tillfredsställande sätt ordna frågan

om ansvar jämväl för ägare vid förseelser mot de för körning med automobil

gällande regler och med hänsyn även till den skärpta skadeståndsplikt,

som enligt särskild lag drabbar automobilägare, har jag icke

funnit skäl att upptaga de sakkunnigas förslag till utsträckt ansvar

för ägare.

I fråga om automobil, som tillhör staten eller kommun, har det dock

synts påkallat att söka på skäligt sätt ordna ansvaret mellan förare

och hans förman. I detta hänseende har någon ändring i nu gällande

stadganden icke ifrågasatts (§ 36).

Med det sätt att anordna återkallanden av förartillstånd, som det

nu framlagda förslaget innehåller, blir sakkunnigas förslag i § 36 givetvis

obehövligt. Såsom följd härav har det ej heller ansetts erforderligt

att, utöver vad nu gäller, göra allmän domstol till forum för behandling

av åtal för vissa förseelser (§ 45 i sakkunnigas förslag). Flertalet av de

mål, varom här är fråga, äro närmast polismål, och det förhållande, att för

§ 29.

§§ 30, 31

och 32.

§ 33.

§ 35.

§ 34.

§ 36.

§ 38.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Om motorcykel.

Fäuomobiler.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

vissa fall, där synnerligen försvårande omständigheter föreligga, fängelse

införts i strafflatituden, påkallar ej i och för sig en ändring i det syfte

sakkmjniga ifrågasatt.

Under övervägande har varit, huruvida domstol borde åläggas att insända

utslag, varigenom automobilförare dömts till straff för vissa svårare

förseelser mot automobilförordningen eller mot 11 kap. 15 § strafflagen,

till Kungl. Maj:ts befallningshavande, som utfärdat körkort för den dömde,

Syftet med en sådan anordning skulle vara att lättare sätta Kungl Maj ds

befallningshavande i tillfälle att taga i övervägande frågan, huruvida i följd

av utslaget körlicensen bör återkallas eller icke. Ett stadgande i nyssnämnda

avseende har dock ansetts obehövligt. I stället har eu allmän

föreskrift meddelats därom, att om polismyndighet finner anledning förekomma

till återkallelse av körkort eller tillstånd, polismyndigheten har att

därom göra framställning hos den myndighet, som har att avgöra frågan

om återkallelsen. Härigenom får sistnämnda myndighet icke blott sin

uppmärksamhet i tillräcklig grad fäst på dylika fall, utan blir också i

tillfälle att från ett åtal vid domstol, genom infordrande av utslag och

protokoll, vinna erforderligt material för bedömande av frågan, om körlicensen

fortfarande bör hava giltighet eller icke.

§§ 41 och 42.

Förevarande §§ innehålla de särskilda bestämmelser, som ansetts

erforderliga för motorcyklar.

Antalet i bruk varande motorcyklar har under de senaste åren ansenligt

växt; och uppgick den 1 november 1915 hela antalet anmälda

motorcyklar till 4,673.

Sakkunniga hava med* avseende å sitt förslag till författningsbestämmelser

om motorcyklar till en början anfört följande:

Vid den tid, då motorcyklar — cykel här taget i mera inskränkt och vedertagen

betydelse — framfördes i marknaden, tillverkades jämväl trehjuliga motorcyklar.

Dessa befunnos emellertid tämligen snart vara opraktiska. De voro

nämligen dels ganska farliga, i det de lätt stjälpte vid färd utför backar eller i

en svängning och dels, på grund av sin relativt stora tyngd i förhållande till

motorns effektivitet, svåra att driva fram å backiga och sämre vägar. Fabrikationen

minskades därför snart och kan sägas nu hava helt upphört. På senare

tider hava emellertid nya typer av motorvagnar kommit i marknaden. Dessa

framdrivas på tre hjul, ett främre och två bakre, med drivkraften verkande direkt

på framhjulet, som är något mindre än å vanliga automobiler, särskilt är deras

vikt betydligt lägre.

Hos myndigheterna hava uppstått tvivel, om och i vad mån bestämmelserna

om automobil äro tillämpliga på dessa nya fordon. Gällande förordning innehåller

ej definition på de olika slagen motorfordon, varom här är fråga: automobil

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kung/• Maj. ts Nåd. Proposition Nr 51.

och motorcykel. Vid tidon för förordningens utfärdande torde detta ej heller

varit nödvändigt; de antydda mellan typerna hava först efteråt uppträtt. Att finna

en uttömmande, på tekniska skiljaktigheter grundad definition på det ena eller

andra slaget motorfordon torde i och för sig bjuda svårigheter och säkerligen ej

vara av motsvarande nytta, då fabrikationen på området ej star stilla och av

nyheter ändrade bestämmelser gång på gång kanske skulle erfordras. Skälet,

varför andra och lindrigare bestämmelser gälla för motorcykel, är givetvis, att

dennes smärre dimensioner gör den i vida mindre grad farlig för den allmänna

trafiken. Storleken skulle sålunda vara det närmast bestämmande för skillnaden.

Att härvid taga de yttre dimensionerna till måttstock torde på grund av den

stora växling i dessa, som redan föreliggei’ och för framtiden kan förutses, ej

vara att förorda. Emellertid, då syftet är att endast tämligen små motorfordon

skola komma i åtnjutande av de lindrigare bestämmelserna, och en ökning av

de yttre dimensionerna måste i viss direkt proportion motsvaras av ökad vikt,

har det befunnits lämpligt att föreslå, att det karaktäristiska hos motorcykeln i

motsats mot automobilen skall vara dess lägre vikt, och har viktgränsen satts

till 150 kilogram. De nu i bruk varande motorcyklarnas vikt torde i allmänhet

ej överstiga 75 kilogram, men för att lämna utvecklingen något spelrum har den

angivna siffran föreslagits. Någon risk att med en så pass låg siffra som 150

kilogram skulle uppstå en motorcykeltyp, som rätteligen borde behandlas som

automobil, torde säkerligen ej behöva befaras.

Sakkunnigas förslag i förevarande avseende har icke föranlett erinran

från något håll.

Den föreslagna viktgränsen synes vara lämplig jämväl med hänsyn

till andra konstruktioner av automobiler, som äga större eller mindre

frändskap med motorcyklar. För att klarare än som skett i nuvarande

förordning angiva, att motorcyklar ingå i begreppet automobil enligt

förordningens terminologi, har viss ändring skett av § 41.

Enligt nu gällande bestämmelser får motorcykel framföras å varje

allmän väg, gata eller torgplats ävensom å enskilt område, då ägaren

eller hans rättsinnehavare därtill lämnat tillstånd. De sakkunniga erinra

nu, att på senare tider en ny uppfinning på området börjat exploateras,

nämligen så kallade bivagnar, d. v. s. en anordning, varigenom antingen

vid sidan av, framför eller bakom själva motorcykeln tillkopplats en

mindre vagn med plats för en person eller lämpad för varutransport.

Bredden på en motorcykel med en dylik anordning blir givetvis i vissa

fall ej obetydlig. Att alla allmänna vägar stå öppna för motorcykeln,

har sin grund i, bland annat, cykelns ringa bredd. Med antydda anordningar

kommer denna bredd att ökas avsevärt, och någon anledning

att beträffande ett så beskaffat fordon medgiva större^lättnad än för

automobil torde ej föreligga.

Sakkunniga föreslå i följd härav, att med avseende å vilka vägar

må befaras med motorcykel med tillkopplad bivagn samma regler skola

gälla som för automobil.

Vägar för

motorcykel.

Motorcykel

med bivagn.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Övriga föreskrifter.

§ 43.

Besiktningsmän

och sakkunniga

om

taxa för besiktningsmän.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anför i sitt avgivna yttrande i

denna del, att, då motorcykeln även med bivagn upptager en ringa

bredd och med lätthet för hand kan föras ned på dikesslänt eller annan

invid vägbanan varande mark, den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen

vore alltför sträng. Största bredden å den enda svenska

motorcykel med bivagn, som finnes i marknaden, är endast 1,03 meter

utan och 1,35 meter med styrstång. Styrelsen föreslår därför, att för

motorcykel med bivagn föreskrifterna för automobil beträffande befarande

av allmäna vägar allenast skola tillämpas i det fall, att hela ekipaget,

styrstången oräknad, är större än 1,20 meter.

Då emellertid sådana motorcyklar med bivagn, som hava en bredd av

1,40 meter — frånsett styrstången — numera lära föras i handeln och

jämväl för andra motorcykeltyper en något större bredd än den av vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen iöreslagna kan vara -önskvärd, har jag,

med upptagande av styrelsens förslag i övrigt, ändrat bredd siffran till

1,40 meter.

§§ 43, 44 och 45.

Den taxa, som nu gäller för besiktningsman enligt § 36 i 1906 års

förordning med däri år 1915 vidtagna ändringar, upptager en ersättning

för besiktning av automobil av 15 kronor, då automobilen icke förut

registrerats, och av 10 kronor, då sådan registrering ägt rum. Uppvisas

på en gång två eller flera, en och samma person tillhöriga automobiler

till besiktning, är besiktningsman i intet fall berättigad till högre ersättning

än 10 kronor för varje automobil.

För besiktningsmans prövning av förares kompetens är taxan för

närvarande 5 kronor.

Sakkunniga anmäla, att enligt till dem inkommen framställning från

besiktningsmännen i Stockholm nuvarande taxa synes vara för låg.

Nämnda besiktningsmän finna visserligen ett arvode av 15 kronor för

en första besiktning av en automobil vara tillräckligt, men att däremot

maximum, när två eller flera, samma ägare tillhöriga automobiler samtidigt

anmälas för en första besiktning, eller 10 kronor för varje automobil,

är för lågt. I stället bör ersättningen i nu berörda fall bestämmas

till sammanlagt 25 kronor för 2 automobiler och först för 3 eller flera,

samma ägare tillhöriga nedgå till 10 kronor för var och eu av automobilerna.

Taxan för efterbesiktning, 10 kronor, anse nämnda besiktningsmän

ingalunda motsvara arbetet med sådan förrättning. Med en dylik besikt
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

79

ning avses att vinna en betryggande garanti mot, att mindervärdigt

material icke tillätes i den allmänna trafiken. Denna besiktning krävde

en ytterst omfattande och tidsödande undersökning. I de bestå fall inskränkte

det sig ej heller till en besiktning, i det att ett fordon, som

vid efterbesiktning givit rum för anmärkningar, måste på nytt uppvisas,

på det att besiktningsmannen må kunna övertyga sig om, att anmärkningarna

föranlett rättelse. Arvodet för efterbesiktning borde därför ej

sättas lägre än till 15 kronor.

Jämväl arvodet för kompetensprövning av automobilförare är, enligt

nämnda besiktningsmäns mening, alldeles för lågt och bör höjas till 10 kronor.

Erfarenheten har nämligen visat, att besiktningsman, för att på ett tillfredsställande

sätt kunna göra sig reda för den blivande förarens kunskaper

ej blott i automobilens nödtorftiga manövrering, utan även beträffande

maskineriets arbetssätt och Rationella skötsel, behöver i vanliga fall

använda en ganska rundlig tid. Ofta måste också förnyad prövning

påfordras, innan kompetensbevis kan utfärdas. Arvodet för prövning

av förarkompetens borde därför höjas till 10 kronor.

Sakkunniga hava anslutit sig till besiktningsmännens förslag.

För min del finner jag goda skäl hava anförts för de ifrågasatta Departementshöjningarna

av arvodet till besiktningsmän. Den för första besiktning chefenmedgivna

rabatten, då flera, samma person tillhöriga automobiler besiktigas,

torde dock böra tillämpas även vid efterbesiktning. Vidkommande

prövningen av förarkompetens, har i § 4 i nu framlagt förslag ifrågasatts,

att sådan prövning ävenledes skall avse att utröna, att föraren äger nödig

kännedom om gällande författningsbestämmelser rörande automobiltrafik,

i vad dessa avse förare. Den nämnda utsträckta prövningen torde i och

för sig motivera en höjning av arvodet för prövning av förarkompetens.

§ 50 i sakkunnigas förslag har kunnat helt utgå, då de bestämmelser,

som där sammanförts, i vad de fortfarande synas påkallade, upptagits

under andra §§ i det nu framlagda förslaget.

De övergångsbestämmelser, som innehållas i sakkunnigas förslag, övergångshava

måst kompletteras beträffande giltigheten, efter den nya författ- bestammelserningens

trädande i kraft, av därförut förvärvad förarkompetens.

För min del har jag ansett, att största möjliga hänsyn härvid bör

tagas till nuvarande förare och att redan förvärvad kompetens i allmänhet

bör gälla för utfående av körkort. Ett eftergivande, vidkom
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

mande nuvarande förare, av fordran å anskaffande av körkort kar

däremot icke synts påkallat ock skulle föranleda till mindre reda i kela

systemet. Det är uppenbart, att sådana äldre förare måste förskaffa sig

kännedom om de nya reglerna för körning med automobil.

För att lämna tillräcklig tid till fullgörande av de krav, som i den

nya författningen uppställas för erhållande av körkort, kar föreslagits,

att hittills giltiga förarbevis fortfarande skola gälla till den 1 maj 1917,

men att ansökning om vinnande av förartillstånd skall insändas före den 1

mars 1917. Inom förstnämnda tid kunna under alla omständigheter vederbörande

länsstyrelser medhinna att för nuvarande förare utfärda körkort,

så att den 1 maj 1917 den nya ordningen må vara i fullt gällande kraft.

Under åberopande av allt vad sålunda anförts, hemställer jag, att

Kungl. Maj:t måtte genom nådig proposition inhämta riksdagens yttrande

över det av mig nu framlagda förslaget till förordning om automobiltrafik,

med förklarande att Kungl. Maj:t vill, efter emottagande av riksdagens

svar, företaga den slutliga prövningen av samma förslag och

förordna om författnings utfärdande i ämnet.

Vad föredragande departementschefen i detta

ärende hemställt, däruti statsrådets övriga ledamöter

instämde, behagade Hans Maj:t Konungen bifalla; och

skulle nådig proposition till riksdagen avlåtas av den

lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Niklas A. Lindhult.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 51.

81

Bilaga 1.

Anmälda

automobiler

Anmälda motorcyklar

1

1907 1908

1 1

1909 19101911 1912

1913

1914

1915

till

''In

Summa

lör

liinot.

1907

1 1 1 1

19081909 1910 1911 1912

1913

1914

1915

till

Vn

Summa

för

länet.

399

73

179

316

273

425

562

578

206

3011

36

19

25

23

33

51

92

169

202

050

3

—

—

1

1

4

1

o

Ö

13

o

3

n

O

5

6

8

7

11

9

54

11

6

2

3

—

4

7

7

3

46

24

14

16

13

19

28

44

44

40

242

45

11

12

11

21

27

18

17

8

170

32

16

16

26

19

29 39

58

37

272

41

6

2

10

46

6

26

32

17

180

42

14

13

15

20

32

61

100

90

387

3

2

—

1

—

2

O

O

2

5

18

13

12

7

9

13

22

19

44

23

162

2

—

—

2

-

1

—

1

—

0

7

5

1

3

7

8

3

12

14

60

5

3

1

1

O

O

3

2

4

22

O

ö

2

12

8

6

8

17

28

25

109

O

u

1

_

—

4

O

u

3

4

10

—

6

12

8

6

7

—

9

48

5

—

1

2

1

O

—

1

2

14

3

4

2

4

—

1

3

4

18

34

1

—

3

1

—

7

13

6

4

35

34

10

6

12

4

21

17

20

14

138

61

36

13

20

53

64

107

153

66

573

8S

39

44

35

42

62

66

95

77

548

13

4

2

2

5

7

2

6

4

45

10

2

2

3

4

4

7

12

12

56

—

61

25

54

43

53

84

70

77

407

4

3

2

4

4

4

23

42

41

127

7

1

1

2

4

6

11

5

2

39

6

5

8

7

11

17

40

26

34

154

8

12

12

3

6

6

4

6

6

03

2

2

7

7

13

18

38

57

34

178

4

—

1

1

—

11

6

6

6

35

5

5

12

3

10

18

26

41

22

142

16

6

9

12

9

10

33

36

10

141

—

—

—

2

11

§6

33

66

61

199

8

3

1

6

6

5

13

3

3

48

12

0

12

24

15

17

28

38

29

181

6

4

O

O

7

9

12

16

90

20

107

26

14

21

12

14

52

78

93

65

375

7

3

6

9

14

30

30

15

19

133

—

1

14

22

31

18

33

28

32

179;

8

2

4

13

33

38

32

14

144

5

3

4

5

4

19

23

38

19

120

5

1

—

—

3

5

O

O

9

6

32

3

2

8

1

10

7

18

6

8

69

4

1

3

4

4

6

5

5;

32

4

1

—

5

8

22

26

34

14

114

1

-

3

—

1

3

2

5

5l

20

1

—

—

i

6

16

11

23

17

7o|

662

236

279

472

513

731

993

1091

499 5 476

362

182

241

267

318

514

7öo| 1 089

941

4 6731

Län

Stockholms stad ...

Stockholms lita

Uppsala »

Södermanlands »

Östergötlands »

Jönköpings »

Kronobergs »

Kalmar »

Gottlands »

i Blekinge '' »

Kristianstads »

[ Malmöhus »

Hallands »

Göteb. o. Bohus »

Älvsborgs »

[ Skaraborgs »

Värmlands »

Örebro »

Västmanlands »

Kopparbergs »

Gävleborgs »

Västernorrlands »

Jämtlands »

Västerbottens »

Norrbottens »

Summa

Bihang till Riksdagens protokoll 11)16. 1 samt. 43 käft. (Nr 51.)

11

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 51.

Bilaga 2.

Tabell A.

Erforderlig bredd å massiva gummibjulringar för automobiler, som få

trafikera alla för automobiltrafik upplåtna vägar.

Max.

Yttre hjuldiametern

uti om.

■

Anmärk- !

ningar.

Hjultryck i kg.

hastig-

het

km/tim.

750-845

850 -955

950-

-1,045

1,050—

-1,145

1,150—

-1,245

1,250—

-1,345

Minsta

lij ulringsbredd

uti om.

nuvarande j

autoförordning j

400 ............

22

7.o

6.5

6.o

-

-

—

8

cm.

500 ............

»

8.5

8.0

7.5

7.o

-

—

9

»

600 ...........

»

lO.o

9.5

9.0

8.5

8.0

—

10

»

700 ............

»

12.o

11.0

10.5

lO.o

9.5

8.6

11

»

800 ............

»

2 X 6.5

2x 6.0

2 x 5.5

2x 5.o

11.0

lO.o

12

»

900 ............

»

2 x 7.5

2x 7.0

2x 6.5

2x 6.o

2x 5.5

2x 5.0

13

»

1,000 ............

»

2x 8.5

2 X 8.0

2x 7.5

2x 7.o

2x 6.5

2x 6.0

14

»

1,100 ..........

»

2x 9.o

2 X 8.5

2x So

2 x 7.5

2x 7.o

2x 6.5

15

M

1,200 ............

,»

2x10.0

2 x 9.5

2x 9.o

2x 8.5

2x 8.o

2x 7.5

16

»

1,300 ...........

20

2x10.5

2x10.0

2 x 9.5

2x 9.0

2x 8.5

2 x 8.o

17

»

1,400 .''.........

))

2x11.5

2xll.o

2x10.5

2 x 9.5

2x 9.o

2x 8.5

18

1,500 ............

»

2x12.0

2x11.5

2xll.o

2x10.5

2xl0.o

2x 9.o

19

*)

1,600 ...........

■I

2x13.5

3 x 8.5

2x12.5

3x 8.0

| 2x12.0

2x21.5

2x11.0

2 x lO.o

20

»

1,700 ............

j •!

2x 14.o

3x 9.o

2x13.5

3x 8.5

2x12.5

3 X 8.o

| 2x12.0

2xll.o

1x10.5

21

))

1,800 ..........

■I

2xl5.o

3X 9.5

2x 14.0

3 X 9.0

2x13.5

3x 8.5

2x12.5

3x 8.0

| 2xl2.o

2x11.5

22

»

Mindre hjuldiameter än 75 om. (gummirings ytterkant) far ej förekomma.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr Öl.

Hii

Tabell B.

Erforderlig bredd å massiva gummihjulringar för automobiler,

som få trafikera endast starkare byggda vägar.

Max.

Yttre hjuldiametern

uti c in.

Anmärk-

1

ningar.

Hjultryck i kg.

hastig-

het

km/tim.

750-845

850—945

950-

—1,045.

1.050-

—1,145.

1.150—

—1,245.

1,250—

—1,345.

Minsta hjulringsbrcdd i cm.

enl. nur. auto- förordning

500 ...........

22

7.0

6.5

6.o

—

—

9 cm.

600 ..........

»

8ö

8.o

7.5

7 o

—

—

10 »

700 ...........

»

9.5

9.o

8.5

8.o

7.5

—

11 »

SOO ............

M

11.0

10.5

lO.o

9.5

9.o

8.5

12 » 1

900 ............

• I

12.5

2x 6.0

12.0

2 x 5.5

| 11.5

10.5

lO.o

9.5

13 » j

1,000 ............

• !

14.o

2x 6.5

13.5

2 X 6.5

12.5

2 x 6.o

12.0

2x 5.5

11 5

2x 5.5

10.5

2x 5.o

j- 14 »

1,100 ............

• !

15.5

2 x 7.5

15.0

2x 7.0

14.o

2 x 6.5

13.5

2 x 6 5

12.5

2x 6.o

12.o

2x 5.5

j 15 »

1,200 ............

»

2x 8.o

2x 7.5

2x 7.0

2x 6.5

2x 6.o

2x 5.5

16 »

1,300 ............

20

2x 8.5

2x 8.o

2 x 7.5

2x 7.0

2x 6.5

2x 6.o

17 » j

1,400 ............

2x 9.o

2x 8.5

2x 8.0

2x 7.5

2x 7.o

2x 6.5

18 »

1,500 ...........

2x 9.5

2 x 9.o

2 x 8.5

2x 8.o

2x 7.5

2x 7:o

19 »

1,600 ...........

»

2x10.5

2x 9.5

2x 9.o

2x 8.5

2x 8.0

2x 7.5

20 »

1,700 ............

»

2xll.o

2x10.5

2xl0.o

2x 9.o

2x 8.5

2x 8.0

21 »

1,800 ...........

»

2x12.0

2x11.0

2x10.5

2xl0.o

2x 9.5

2x 9.o

22 »

1,900 ............

18

2x12.0

2x11.5

2x10.5

2xl0.o

2x 9.5

2x 9.o

23 »

2,000 ............

. 1

l

2x13.0

3x 8.5

| 2x12.0

2X11.5

2 x 10.5

2x10.0

2x 9.5

24 »

2,100 ............

• !

2 x 13.5

3x 8.5

2x12.5

3x 8 o

| 2x 12.o

2xll.o

2x10.5

2x10.0

25 »

2,200 ............

• !

2xl4.o

3x 9.o

2x13.5

3x 8.5

2x12.5

3x 8.o

| 2xl2.o

2x ll.o

2x10.6

)) »

2,300 ............

• {

2xl5o

3x 9.5

2xl4.o

3x 9.o

2xl3.o

3x 8.5

2x12.5

3x 8.o

| 2xl2.o

2x11.0

» »

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 51.

Yttre hjuldiametern

uti cm.

750-8-15

850-945

950-

—1,045.

1,050—

—1,145.

1.150—

—1,245.

1 i*

K)

cog

9'' 1 !

Minsta hjul ringsbredd i cm.

2 x 15.5

2 x 14.5

2xl4.o

2xl3.o

2x12.5

3x S.o

\ 2x11.5

3xl0.o

3 x 9.5

3 x 9.o

3x 8.5

1

2 x 16.0

2 x 15.5

2x14.5

2x13.5

2xl3.o

| 2x12.0

3x10.0

3xl0.o

3x 9.5

3x 8.5

3x 8.5

2xl0.o

2x15.5

2xl4.o

2x13.5

2xl3.o

2x12.5

3 x 10.5

3xl0.o

3x 9.5

3x 8.5

3x 8.5

3x 8.o

3x11.0

| 2x16.0

1 3x10.5

2x 15.o

2x14.5

2x13.5

2x13.0

3x 8.5

3xl0.o

3x 9.5

3x 8.5

J 2xl6.o

2xl5.o

2xl4.o

2x13.5

3xll.o

3xU.o

i 3x10.5

3x 9.5

3x 9.o

3x 8.5

3xll.o

| 2xl5.o

2x14.5

2x 14.0

—

3xll.o

\ 3x10.0

3x 9.5

3x 9.0

3xll.o

I 2xl6.o

2xl5.o

2 x 14.5

—

J

\ 3x10.5

3x 9.5

3x 9.5

( 2xl6.o

2xl5.o

3x11.0

\ 3x10.5

3x 9.5

j 2x15.0

2x15.5

—

3xll.o

i 3x10.5

3x10.0

Hjultryck i kg.

Max.

hastig
het
km/tim.

Anmärk
ningar.

•

2,400

2,500

2,600

2,700

2,800

2,900

| 3,000

3,100

3,200

18

16

enl. nuv. autoförordning
25

cm.

Mindre hjuldiameter än 75 cm. (gummiringens ytterkant) får ej förekomma.

Större hjultryck än 3,200 kg. kan i allmänhet ej tillåtas på grund av broarnas för låga bärighet.

Stockholm. K. L. beckmans boktryckeri, lille.

Doktrin (1)

  1. Olle Hoflund, Några ord om 5 § trafikbrottslagen, SvJT 1977 s. 321, på s. 323 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1916:180 Skrivelse till Konungen, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ny förordning om autornobiltrafik dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
  2. LU 1916:38 Memorial med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande lagutskottets utlåtande nr 27 i anledning av dels Kungl. Maj ds proposition med förslag ti s. 3 i texten
  3. LU 1916:27 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till ny förordning om automobiltrafik dels ock fyra i ämnet väckta motioner. s. 6 i texten

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. SvJT 1977 s. 321 Olle Hoflund, Några ord om 5 § trafikbrottslagen s. 323 i texten