Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 1 juli 1898 om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige

1917-03-23 · 111 sidor, varav 103 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 103 av 111 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1917:169, Med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 1 juli 1898 om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 169.

1

Nr 169.

Kungl. Maj.ts nådiga proposition till riksdagen med förslag

till lag angående ändring i vissa delar av lagen den

1 juli 1898 om de svenska lapparnas rätt till renbete i

Sverige; given Stockholms slott den 23 mars 1917.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll

vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå

riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag angående ändring i

vissa delar av lagen den 1 juli 1898 om de svenska lapparnas rätt till

renbete i Sverige.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens

vederbörande utskott.

Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl. nåd och ynnest

städse välbevågen.

GUSTAF.

Berndt Hasselrot.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 143 höft. (Nr 169.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 1 juli 1898 om de svenska

lapparnas rätt till renbete i Sverige.

Härigenom förordnas, att i lagen den 1 juli 1898 om de svenska

lapparnas rätt till renbete i Sverige 1, 2, 3, 4, 9, 10, 27, 30 och 31 §§

skola erhålla följande ändrade lydelse samt i stället för 35—38 §§ skola

införas följande med nummer 35—44 betecknade paragrafer:

1 §•

1. Lapparna äro berättigade att uppehålla sig med sina renar

under varje tid av året inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker

ovan odlingsgränsen och å sådan mark nedom samma gräns,

som antingen tillhör kronan eller, ehuru upplåten till enskilde, vid avvittringen

förklarats utgöra renbetesland eller av ålder varit såsom sådant

land använd, samt inom Jämtlands län å renbetesljällen, varunder inbegripas

såväl de vid awittringen för lapparna avsatta renbetesfjäll som

ock de tillo utvidgning av dessa fjäll sedermera upplåtna områden.

2. A annan mark inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker,

än ovan sägs, så ock å de trakter utom nämnda lappmarker

och renbetesfjällen i Jämtlands län, vilka lapparna efter gammal sedvana

hava besökt, äga lapparna jämväl att uppehålla sig med renarna, dock

endast under oktober, november, december, januari, februari, mars och

april månader, för så vitt icke antingen avtal träffats med vederbörande

jordägare eller brukare om rätt för lapparna att uppehålla sig där under

annan tid av året, eller ock ovanliga väderleksförhållanden nödga till

tidigare flyttning om hösten eller hindra återflyttning om våren.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 16!).

3. Diir lapparna efter ty nu är sagt iiro berättigade att uppehålla

sig med sina renar, äga de att under iakttagande av de i denna lag

meddelade bestämmelser begagna sig av land och vatten till underhåll

för sig och renarna; ej vare dem dock på grund av detta stadgande

tillåtet att uppföra boningshus.

^ §■

Uppehåller sig lapp med sina renar å trakt, där lian icke äger

under någon tid av året vistas, eller på trakt, som i 1 § 2 mom. omförmäles,

under tid, då rätt till vistelse där icke är honom medgiven,

böte från och med tjugufem till och med tvåhundra kronor.

Finnes å viss trakt stam av renar, vilken utan att stå under

någons vård år efter år fortlever å trakten, meddelar Konungen de

bestämmelser, vilka äro erforderliga för att denna renstam må dödas.

3 §•

I Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker samt å renbetesfjällen

i Jämtlands län äga de renskötande lapparna att till eget behov

utan betalning använda skogen. Å sådana områden i nämnda lappmarker,

där lapparna enligt vad i 1 § 2 mom. sägs äga uppehålla sig

endast viss tid av året, må de icke för uppförande eller ombyggnad av

kåta, visthus eller stängsel taga växande träd annorlunda än efter anvisning

eller utsyning, som skall kostnadsfritt lämnas dem av vederbörande

skogsbetjänt; dock äga lapparna, där stängsel vid deras visten

blivit olovligen bortfört eller gjort obrukbart, att till uppförande av nytt

stängsel utan anvisning eller utsyning taga även växande träd.

Å de trakter utom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker

samt renbetesfjällen i Jämtlands län, där lapparna enligt 1 § 2 mom.

äga uppehålla sig med sina renar, må lapparna taga endast torra träd

och vindfällen, en och videbuskar, samt, för tillfälliga behov, å utmark

växande lövträd. Där skogen tillhör staten, erlägges härför ingen betalning.

Ej heller erlägges betalning för torra träd och vindfällen samt

en och videbuskar i enskild man tillhörig skog. För växande lövträd,

som lapparna taga ur sådan skog, skall däremot, där ägaren det påfordrar,

givas en billig ersättning, som i brist av åsämjande bestämmes

av tre gode män, av vilka vardera parten utser en och dessa tillkalla

den tredje. Tredskas endera parten att utse god man, eller kunna de

utsedde ej enas om valet av den tredje, äge kronofogde, lappfogde eller

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

länsman att på begäran i stället utse god man. Emot gode männens

beslut må talan ej föras.

4 §•

Renskötande lapp, som tager mera virke än till hans eget behov

erfordras, eller som överträder det i 3 § givna förbud att utan anvisning

eller utsyning taga växande träd, straffes med böter från och med

fem till och med femtio kronor, där ej förseelsen är straffbar efter allmän

lag.

Virke, som lapparna vid sina visten lagligen använt till kåtor,

stängsel eller annat varaktigt bruk, må ej av jordägaren utan lapparnas

samtycke bortföras eller göras för dem obrukbart. Jordägare, som

bryter häremot, straffes, där ej förseelsen är straffbar efter allmän lag,

med böter från och med fem till och med femtio kronor.

9 §•

För varje lappby skall finnas en byordning, innehållande, i den

mån sådant finnes erforderligt, föreskrifter angående ordningen för

renskötselns bedrivande inom byn eller eljest angående förhållandet mellan

lapparna inbördes, såsom om:

fördelning av sommarbetet inom lappbyn eller ordnandet i övrigt

av betesrättens utövning;

renhjordarnas bevakning, antal renvaktare, som böra finnas, samt

hjordarnas ordnande och sammanhållande vid flyttningar;

renhjords samlande för märkning, för urskiljning av främmande

renar eller för annat ändamål;

förfarande vid renmärkning och renslakt, särskilt vid nedslaktning

av omärkta renar eller av renar, vilkas märken blivit förstörda eller förfalskade,

ävensom vid försäljning av dylika slaktade eller levande renar,

så ock tid och förfarande vid uppvisning, som i 10 § av lagen om renmärken

sägs, av renar, vilkas märken blivit förstörda eller förfalskade;

ersättning till ordningsman eller annan lapp för märkning av

annans ren eller för tillfällig vård om främmande renar, eller till ordningsman

för omhändertagande och vidare förfarande med omärkta renar

eller med renar, vilkas märken blivit förstörda eller förfalskade;

förvaltning, användning och redovisning av lappbyn gemensamt

tillhöriga medel; samt

sättet för överläggning och beslut i ämnen, som röra lappbyn

gemensamt.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169. 5

Sedan lapparna inom byn liimnats tillfälle att uppgöra förslag till

byordning, äge Konungens befallningshavande efter kronobetjäningens

och lappfogdens börande i ämnet besluta och byordningen till efterlevnad

utfärda. 1 byordning må stadgas vite från två till femhundra kronor för

underlåtenhet att ställa sig byordningens bestämmelser till efterrättelse,

så ock meddelas föreskrift att, i händelse den felande dragit vinst av

sin förseelse, hänsyn härtill och till vinstens omfattning skall tagas vid

vitesbeloppets bestämmande. Den, som under tid, då han är tilltalad

för förseelse mot byordning, fortsätter samma förseelse, skall, när han

varder lagligen förvunnen härtill, för varje gång stämning utfärdats och

delgivits fällas till vite efter ty här förut är sagt.

10 §.

I varje lappby skola de renskötande lapparna vid sammanträde,

som i enlighet med Konungens befallningshavandes förordnande hålles

inför lappfogde eller länsman, inom sig välja en ordningsman.

Ordningsmannen åligger, utöver vad i denna lag och lagen om

renmärken finnes honom särskilt uppdraget:

att förskaffa sig kännedom om de till byn hörande lappars uppehållsställen

under de särskilda årstiderna samt att, i händelse det skulle

visa sig, att andra än de lappar, som tillhöra byn, sommartiden föra

renar på bete inom dess område, därom göra anmälan hos lappfogde

eller länsman;

att biträda vid renräkning, som anordnas av myndighet;

att tillhålla lapparna att noga bevaka sina renar, samt att söka

utreda, genom vilkens eller vilkas renar angiven skada å bofastas ägor

blivit förorsakad;

att vaka över efterlevnad av lagen om renmärken och av den för

lappbyn fastställda byordning samt hos lappfogde eller länsman anmäla

förseelser däremot;

att jämväl i övrigt söka befordra god ordning inom lappbyn och

hos lappfogde eller länsman anmäla, när något däremot stridande förekommer;
att

vid uppkommande tvister såväl emellan lapparna och de bofasta

som ock emellan lapparna inbördes söka bilägga desamma;

att inställa sig vid häradsrätt, när de till lappbyn hörande lappar

skola inför rätten höras i ärenden, som röra dem gemensamt, samt att

närvara vid de mantalsskrivningar, uppbördsstämmor eller andra allmänna

sammanträden, som hållas med lapparna, och därvid, när så

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 169-

erfordras, förete den i 11 § omförmälda längd över antalet renar inom

lappbyn; samt

att i förekommande fall, då kronofogde, lappfogde eller länsman

å tjänstens vägnar sådant påfordrar, lämna dem erforderligt biträde.

Ordningsman utses för en tid av sex år, med rätt för den utsedde

att efter två år eller ock dessförinnan vid laga förfall avgå från

befattningen. Till Konungens befallningshavande skall lappfogde eller

länsman ofördröjligen insända uppgift på de lappars namn och vanligaste

uppehållsställen, som blivit inför honom till ordningsmän utsedde, jämte

utlåtande om deras lämplighet för befattningen. För de valde, om de

befinnas lämpliga, utfärde Konungens befallnings havande förordnande och

läte därom i länskungörelserna meddela underrättelse. Konungens befallningshavande

äge ock, när så prövas skäligt, före tjänstgöringstidens

utgång entlediga ordningsman.

Ordningsman åtnjute i och för sin befattning enahanda skydd

som tjänsteman. Visar han vårdslöshet eller försummelse i befattningen,

straffes med böter från och med fem till och med femtio kronor.

Till ordningsman skall av allmänna medel utgå ersättning efter

ty därom särskilt stadgas.

27 §.

När i denna lag talas om lapparnas renar, förstås därmed icke

allenast deras egna renar utan ock sådana, som andra på grund av denna

lag satt i deras vård (skötesrenar).

30 §.

De renskötande lapparna äro berättigade att till jakt och fiske

betjäna sig av land och vatten icke allenast å sådana områden, där de

enligt vad i 1 § 1 mom. sägs äga vistas varje tid av året, utan även å

annan utmark inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker

under den tid de äga att å sådan utmark uppehålla sig med sina renar;

vare dock i avseende å tid och sätt för nyttjande av jakt och fiske

underkastade de bestämmelser, som eljest därom gälla.

31 §.

Ej må å de områden, som blivit till lapparnas uteslutande begagnande

anvisade, bete, slåtter, jakt eller fiske av lapparna till annan upplåtas.

Sker sådan upplåtelse, vare den ogin.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

Varder bete eller slåtter å dylikt område av lapparna ej använt

för renskötsel, och linnes upplåtelse därav tills vidare kunna ske utan

intrång eller skada för lapparna, äge Konungens befallningshavande att

mot lega upplåta betet eller slåttern, intill dess behov därav för lapparna

åter uppstår. Kan å dylikt område upplåtelse av rätt till jakt eller

fiske ske utan skada för lapparna, äge ock Konungens befallningshavande

att tills vidare tillåta annan att emot avgift å området jämte lapparna

utöva jakt eller fiske. På sådana områden, som upplåtits till utvidgningav

de vid avvittringen avsatta renbetesfjäll i Jämtlands län, må jämväl

inägor, som icke äro för lapparna behövliga, utarrenderas. Vid utarrendering

av bete, slåtter eller inägor skall fästas det villkor, att arrendatorn

själv må freda såväl växande som bärgad gröda från intrång av renar.

Upplåtelse, som ovan förmäles, må dock ej äga rum, utan att de

lappar, vilka äga rätt att å området uppehålla sig med sina renar, blivit

i ärendet börda. Medel, som inflyta genom sådan upplåtelse, skola enligt de

bestämmelser, som givas av Konungen, användas till förmån för lapparna.

35 §.

o

1. A överloppsmarker, kronoparker eller annan kronomark inom

Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker samt renbetesfjällen i

Jämtlands län skola vissa områden av Konungen avsättas till upplåtelse

åt lappar, som idkat renskötsel men i följd av ålder eller sjukdom icke

kunna därmed fortfara. Konungens befallningshavande tillkommer att

upplåta mark inom sådant område, dock ej åt den, som uppenbarligen

skulle komma att sakna utväg till nödtorftig försörjning. Upplåtelse,

sotn här avses, må ej meddelas för längre tid än sökandes och hans

hustrus livstid. Innehavare av upplåten lägenhet äger att från kronans

mark taga nödigt bränsle samt stängsel- och hässjevirke, så ock, efter

anvisning eller utsyning, som skall kostnadsfritt lämnas av vederbörande

skogsbetjänt, virke till boningshus och till andra byggnader, som av

Konungens befallningshavande i samband med upplåtelsen eller sedermera

prövas nödiga. Innehavaren har att själv freda såväl växande som

bärgad gröda från intrång av renar.

Då nyttjanderätt till lägenhet, varom nu är sagt, upphör, tillfälle

lägenheten i befintligt skick kronan utan ersättning för därå nedlagda

kostnader; dock ankomme på Konungen att, när större arbete nedlagts

å uppförande av boningshus, medgiva ersättning härför.

I övrigt äge Konungens befallningshavande bestämma villkoren

för upplåtelse, som här avses, och skall därvid tillses, att så vitt möjligt

upplåtelsen innefattar rätt till jakt och fiske inom visst område.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kung!.. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

2. På Konungen ankomme att i andra fall än i 1 mom. avses

åt lapp upplåta nyttjanderätt till kronomark i Norrbottens eller Västerbottens

läns lappmark eller renbetesfjällen i Jämtlands län, så framt

upplåtelsen prövas ej lända till förfång för de renskötande lapparna. I

de ovan odlingsgränsen belägna delarna av sagda lappmarker varder

mark ej sålunda upplåten, med mindre synnerliga skäl därtill förekomma.

3. Konungens befallningshavande äge ock att utan sammanhang

med upplåtelse, varom i 1 mom. sägs, medgiva lapp, som icke idkar

renskötsel, rätt att jaga eller fiska å viss kronomark inom Norrbottens

eller Västerbottens läns lappmark eller renbetesfjällen i Jämtlands län.

36 §.

I fråga om rättighet att, såsom i 27 § sägs, hava skötesrenar hos

lappar gälle nedanstående bestämmelser:

1. Renar, som tillhöra lapp, må av denne lämnas i vård hos annan

lapp. Varder lappkvinna gift med den, som ej är lapp, äge hon ej

under äktenskapet behålla den rätt, varom här är fråga, längre än till

dess två år förflutit från giftermålet.

2. Inom Norrbottens län må tills vidare den, som ej är lapp, men

bor inom länets lappmark och där äger eller brukar jordbruksfastighet, hava

renar under vård av lapp, som huvudsakligen sysselsätter sig med

renskötsel och ej är i annans tjänst; dock må ej för sådan reuägare

djurens antal överstiga tjugu, kalvar under ett års ålder häri ej inbegripna,

och skola varje renägares djur samtliga stå under vård av en

och samma lapp. Flyttar renägare utom länets lappmark eller upphör

han att där äga eller bruka jordbruksfastighet, skall han inom ett år

därefter avhända sig skötesrenarna. Dör renägare, må renarna ej längre

än två år behållas av dödsboet.

Den, som vill begagna sig av den rätt, som i detta mom. avses,

har att varje år i maj månad hos lappfogden anmäla antalet av de

renar, kalvar för året ej inbegripna, som han har under lapps vård, samt

vårdarens namn. I samband därmed skall för varje anmäld ren erläggas

dels sköteslega för löpande kalenderåret med belopp, som Konungens

befallningshavande har att fastställa för länets lappmark i dess helhet

eller för de särskilda lappbyarna, dock ej mindre än två kronor femtio

öre, dels ock en särskild avgift av femtio öre, som, enligt närmare

föreskrifter av Konungen, skall användas såsom bidrag till bekostande

av renräkningar samt till åtgärder för renskötselns främjande. Sköteslega,

som sålunda erlägges, varde genom lappfogdens föranstaltande

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

tillställd vårdaren. Ej må den omständigheten, att ren, för vilken sköteslega

erlagts, före årets utgång slaktas eller förgås eller törkommer,

medföra rätt för ägaren att återbekomma någon del av beloppet.

Närmare föreskrifter angående lappfogdes åligganden i avseende å

anmälningars mottagande samt uppbärande och redovisande av sköteslega

och avgifter har Konungens befallningshavande att meddela. Där särskild

lapptillsyningsman finnes, äge Konungens befallningshavande förordna

denne att i lappfogdes ställe fullgöra hans åligganden i nu angivna

hänseenden.

3. Renar, som användas till körslor, s. k. dragrenar, må en var

hava under vård av lapp; och vare sådana renar ej i något hänseende

inbegripna under stadgandena i 2 mom.

4. Renägare, vilken lämnat renar i vård åt lapp, har i fråga om

dessa renar enahanda förpliktelser enligt denna lag som lappen för

sina renar.

37 §.

Håller i annat fall än i 36 § 2 eller 3 mom. avses någon, som ej

är lapp, renar, som beta å mark, varöver han ej förfogar, eller åsidosätter

den, som begagnar sig av den i 36 § 2 mom. medgivna rätt att

hava renar under lapps vård, något av vad i sistnämnda lagrum stadgas

i avseende å sådan rätts utövande, skall på Konungens befallningshavande

ankomma att förordna om försäljning av de renar, som olagligen

hållas. Består åsidosättandet däri, att sköteslegan och den särskilda

avgiften för anmälda renar ej erlagts, må förordnande om försäljning

ej meddelas förr än fyra månader förflutit från det beloppet

senast skolat erläggas; men skall i tv fall, vare sig sådant förordnande

meddelas eller icke, den särskilda avgiften utgå med en krona. Är

förordnande om försäljning föranlett därav, att vården av någons renar

fördelats mellan flera lappar, bestämme Konungens befallningshavande

vilka renar försäljningen skall omfatta.

När förordnande, som i denna § avses, blivit meddelat, skola de

renar förordnandet avser, så snart lämpligen kan ske, på lappfogdens föranstaltande

omhändertagas och, levande eller slaktade, avyttras för ägarens

räkning. Av köpeskillingen skall gäldas kostnad för renarnas omhändertagande,

slaktande och försäljande samt därnäst sköteslega och

särskild avgift, där de ej förut erlagts.

Håller någon, som ej är lapp, renar annorledes än såsom skötesrenar

under lapps vård, vare han, där de olovligen inkomma på annans

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 143 käft. (Nr 169.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

mark, underkastad förutom påföljd av renarnas försäljning efter ty här

förut är sagt jämväl bötesansvar enligt allmän lag samt skyldighet att

ersätta skada, som av djuren vållas.

38 §.

För övervakande av tillämpningen av vad i 36 § 2 mom. är

stadgat skall, där ej med hänsyn till ogynnsamma väderleksförhållanden

hinder möter, i Norrbottens län minst vart tredje år hållas allmän renräkning

enligt föreskrifter, som meddelas av Konungen.

39 §.

1. Såsom lapp anses i denna lag den, vars fader i någon mån är av

lappsk härstamning, dock endast såvitt antingen fadern eller dennes

fader drivit renskötsel såsom stadigvarande yrke utan att samtidigt

bruka hemman eller nybygge eller biträda vid bruket av sådan fastighet.

I fråga om den, som är av oäkta börd, skola moderns i stället för

faderns härstamning och yrke komma i betraktande. Kvinna, som är

eller varit gift med den, som skall räknas för lapp, varde ock såsom

lapp ansedd.

2. Vill den, som i någon mån är av lappsk härstamning men enligt

här förut givna föreskrifter ej skall anses för lapp, driva fjällrenskötsel

såsom stadigvarande yrke utan samband med jordbruk, have han därtill

lov och varde i ty fall för lapp räknad.

Astundar han driva skogsrenskötsel, med eller utan samband med

jordbruk, söke han därtill Konungens befallningshavandes tillstånd.

Prövas den renskötsel, varom fråga är, kunna drivas utan synnerligt

men för jordbruket i orten, äge Konungens befallningshavande meddela

det sökta tillståndet för viss tid ej överstigande tio år. Ej må dock

tillstånd lämnas annan än den, som huvudsakligen sysselsätter sig med

renskötsel och ej äger nödtorftig bärgning av jordbruk. Å den, som

erhållit tillstånd, varom här förmäles, skall, medan det gäller, vad i

denna lag stadgas om lapp äga tillämpning.

40 §.

Över de av Konungens befallningshavande utfärdade byordningar

ävensom över de närmare föreskrifter eller åtgärder, vilka det enligt

■denna lag eljest tillkommer Konungens befallningshavande att meddela

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kutujl. May.ts Nåd. Proposition Nr 169.

eller vidtaga, äge den, som anser sin rätt därav förnärmad eller obehörigen

inskränkt, att hos Konungen anföra besvär inom den tid, som

är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks

beslut; skolande dock, där ej ändringssökandet därigenom varder

onyttigt, beslutet utan hinder av besvär gälla till efterrättelse, intill dess

annorlunda kan bliva vederbörligen förordnat.

41 §.

Böter och viten, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

Viten ådömda för överträdelse av bjudning skola, enligt de bestämmelser

som meddelas av Konungen, användas till förmån för länets

lappar. Saknas tillgång till fulla gäldandet av böter eller viten, förvandlas

de enligt allmän strafflag.

42 §.

1. Överträdelser av denna lag ävensom av byordning åtalas vid

allmän domstol och höra, där ej annorlunda här nedan sägs, under allmänt

åtal.

2. De i 4 § omförmälda förseelser, vilka endast förnärma enskild

persons rätt, må ej åtalas av allmän åklagare, där ej målsäganden angiver

dem till sådant åtal. Lag samma vare beträffande förseelser, om

vilka i 25 § handlas. Har ren blivit olovligen fälld eller misshandlad,

och är renen omärkt eller målsäganden ej känd, äge allmän åklagare

utan angivelse tala i saken, jämväl i fråga om skadestånd, vilket i ty

fall skall tillfalla den lappby, dit renen kan antagas hava hört.

3. Förseelser, som avses i 2, 17 eller 37 §j må ej, där de endast

förnärma enskild persons rätt, åtalas av annan än målsägande.

43 §.

Vad här förut är stadgat i fråga om renar har avseende allenast

å sådana renar, som hela året eller någon del därav beta inom Norrbottens

eller Västerbottens läns lappmark eller renbetesfjällen i Jämtlands

län.

Andra renar må ej i något fall föras på bete å mark, varöver

renägaren ej förfogar, vid påföljd av böter enligt allmän lag samt

skyldighet att ersätta skadan. År i fråga om någon renägares hjord

allmänt veterligt, att därtill hörande djur pläga olovligen inkomma på

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169-

annans mark, ankomme på Konungens befallningshavande att på ansökan

av markens ägare meddela de föreskrifter, som finnas erforderliga,

för att hjorden må nedslaktas och försäljas för renägarens räkning;

och skall kostnaden för renarnas omhändertagande och försäljning

gäldas av köpeskillingen.

u §.

Denna lag äger, så vitt den stadgar förpliktelser för lapparna utöver

vad lagstiftningen rörande de lappar, som med renar flytta emellan

Sverige och Norge, innehåller, icke tillämpning å norska lappar, som

vintertiden uppehålla sig i Sverige.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1918, dock skola

stadgandena i 36, 37 och 38 §§ ej lända till efterrättelse förr än den

1 januari 1920, och skola intill dess bestämmelserna i 27 § enligt dennas

nuvarande lydelse bibehålla gällande kraft.

Där den, som i någon mån är av lappsk härstamning, vid början

av år 1917 innehar och bebor lägenhet, som utan tillstånd upptagits å

kronomark ovan. odlingsgränsen i Norrbottens eller Västerbottens läns

lappmark eller å renbetesfjällen i Jämtlands län och ej heller sedermera

lagligen upplåtits, äge han och, om han är eller varder gift, hans hustru

under sin livstid fortfara med bruket därav; dock skall, om han utan

tillstånd nyttjar slåtter, bruket därav i varje fall upphöra vid ingången

av år 1922. När lägenhet, som här avses, skall avträdas, må ersättning

för arbete, som nedlagts å lägenheten, ej utgå, med mindre i

särskilt fall Konungen annorledes förordnar, men byggnader, som därå

finnas, äge åbon eller hans rättsinnehavare bortföra, ändå att de må

hava uppförts med virke från kronans, mark.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 169.

13

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

fredagen den 8 december 1916.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,

Statsråden: Hasselrot,

von Sydow,

friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Departementschefen, statsrådet Hasselrot, anförde efter gemensam

beredning med chefen för civildepartementet:

De lagbestämmelser, som avse att reglera de svenska nomadlapparnas

särskilda rättigheter inom landet, återfinnas huvudsakligen i lagen den

1 juli 1898 om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige. Denna

lag lärer av flera anledningar vara i behov av en tämligen genomgripande

revision. Att nu upptaga arbetet härpå torde emellertid knappast

vara lämpligt, då ordnandet av lapparnas ställning inom riket i åtskilliga

avseenden sammanhänger med spörsmålet om deras rättigheter å norskt

område och om de norska nomadlapparnas rättigheter under deras vistelse

här i riket. Nämnda invecklade spörsmål äro såsom bekant för närvarande

beroende på underhandlingar med Norge, och först sedan dessa hunnit

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lappars

bosättning å

kronomark.

Kuayl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

föras till slut, synes tiden vara inne att skrida till en mera fullständiggranskning

av den inre lagstiftningen på ifrågavarande område.

Emellertid föreligga inom den inre renbeteslagstiftningens område

vissa frågor, som äro av trängande art samt icke stå i nödvändigt

samband med de ämnen underhandlingarna avse. Dessa frågor torde

böra upptagas till omedelbar behandling. Jag har ansett mig böra

med biträde av eu inom justitiedepartementet anställd, på hithörande

områden sakkunnig person, kanslisekreteraren Lennart BerglÖf, låta utarbeta

förslag till de ändringar i renbeteslagen, som sålunda kunna

anses påkallade. Det torde tillåtas mig att nu få redogöra för de huvudsakliga

av de föreslagna ändringarna och skälen för desamma ävensom

den särskilda utredning, som i vissa hänseenden ligger till grund för

ändringsförslagen.

En fråga, som otvivelaktigt påkallar lagstiftningens snara ingripande,

är spörsmålet om lappars rätt att bosätta sig å kronans mark i trakter,

som äro avsedda för renskötsel. Renbeteslagen innehåller ej några bestämmelser

i detta avseende. Man har någon gång sökt göra gällande,

att det i 1 § 3 mom. förekommande stadgandet om rätt för lapparna

att å trakter, där de äga uppehålla sig med sina renar, begagna sig av

land och vatten till underhåll för sig och djuren skulle medföra, rätt

för dem att slå sig ned såsom bofasta. Ett dylikt påstående är emellertid

ohållbart. Lagens ordalag berättiga ingalunda den antydda tolkningen,

och densamma skulle i sina konsekvenser leda till sådana uppenbara

orimligheter som att lapparna kunde egenmäktigt upptaga lägenheter å

enskild mark eller å kronomark i åtskilliga trakter utanför lappmarkerna

och de jämtländska renbetesfjällen. Vid sammanställande av renbeteslagens

bestämmelser visar det sig för övrigt tämligen uppenbart, att lagen i

sin nuvarande avfattning i det hela icke avser något annat än att reglera

lapparnas renbetesrätt och därmed sammanhängande förhållanden. Å

lappar, som icke äro renskötande, kunna dess nuvarande bestämmelser

— med undantag för en särskild föreskrift om sådana lappars rätt

att lämna renar i vård hos andra lappar — över huvud icke anses

tillämpliga, och å de renskötande icke i vidare mån än så vitt fråga är

om deras renskötsel; och då denna näring, långt ifrån att betinga bosättning,

tvärtom endast med svårighet kan utövas av den, som antager

de bofastas levnadsvanor, lärer någon rätt att för bosättning taga i

anspråk mark inom renbetestrakterna icke kunna härledas ur det omförmälda

stadgandet om rätt till land och vatten.

Icke heller torde, såsom stundom ifrågasatts, någon rätt till bo
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169. 15

sättning kunna grundas på den i renbeteslagens 3 § givna bestämmelsen

om rätt för lapparna att i lappmarkerna och å renbetesfj allen tillgodogöra

sig virke för uppförande eller ombyggnad av bostad. Godkännes

riktigheten av vad nyss anförts i avseende å 1 § 3 mom., lärer det vara

uppenbart, att i 3 § ej åsyftas andra bostäder än sådana fasta eller flyttbara

kåtor, som lapparna av ålder plägat uppföra i trakter, där de tillfälligtvis

eller för längre tid uppehållit sig med renar. Riktigheten av

en dylik tolkning av 3 § framgår även av motiven till motsvarande

stadganden i den tidigare, år 1886 utfärdade renbeteslagen, i vilka

motiv bland annat hänvisas till den för lapparnas skogsfångsträttigheter

grundläggande, fortfarande gällande bestämmelsen i 1873 års

avvittringsstadga, att lapparna äga till hushållsbehov använda skogen

»i den mån för betesrättens utövande är nödigt», likasom ock det i 4 §

av gällande renbeteslag givna förbud mot bortförande av virke, som

lapparna vid sina visten lagligen använt till kåtor, stängsel eller annat

varaktigt bruk, utvisar, att andra bostäder än kåtor ej äro i lagen åsyftade.

Man har även hört påstås, att de inrymningar i särskilda fjällområden,

som i äldre tid plägat av Kungl. Majrts befallningshavande beviljas renskötande

lappar, skulle medföra rätt till bosättning inom sålunda anvisat

område. Icke heller detta påstående lärer kunna upprätthållas. Ifrågavarande

inrymningar hava i allmänhet ej åsyftat annat än att inom de

särskilda lappbyarna åvägabringa fördelning av renbetet mellan lapparna.

Även om inryinningshandlingarna stundom erhållit en något vidsträcktare

innebörd, kunna de i allt fall numera icke medföra något slags rätt att

sätta sig i besittning av jord. Möjligheten att meddela inrymning upphörde

nämligen vid ikraftträdandet av 1886 års renbeteslag, vilken innebar,

att det för varje lappby bestämda betesområde skulle anses samfällt

för alla till byn hörande lappar. Sedermera har visserligen genom 1898

års lag (9 §) fördelning av sommarbetet inom lappby åter möjliggjorts

och å vissa trakter jämväl blivit genomförd; men det står utom allt

tvivel, att sålunda tillkommen fördelning icke grundlägger någon för

viss tid eller för all framtid gällande rättighet till visst område, ävensom

att fråga ej är om annat än rätt till renbetes tillgodogörande och det

nyttjande av mark, som därmed enligt lagen sammanhänger.

Ehuru gällande lagbestämmelser sålunda ej kunna anses för lappbefolkningen

medföra någon rätt att bosätta sig å kronomark, har det

i ganska stor utsträckning förekommit, att lappar utan särskilt tillstånd

slagit sig ned å dylik mark. Sedan gammalt har det varit vanligt, att

lappar, som i följd av ålder eller sjukdom ej kunnat medfölja på flyttningarna,

tagit stadigvarande uppehåll vid något fiskevatten eller å annan

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

lämplig plats och där uppfört torvkåtor eller, särskilt i senare tider,

bostadshus. Här hava de livnärt sig, förutom med avkastningen av

renar, vilka de tilläventyrs haft i behåll och överlämnat i andra lappars

vård, huvudsakligen med fiske och jakt. Ofta har även förekommit, att

nomadlappar, som av en eller annan anledning, såsom dåliga betesår,

rovdjurs härjningar eller sjukdomar hos renarna, förlorat dessa eller

som, ehuru ännu kraftiga, tröttnat på nomadlivet, på liknande sätt skalfat

sig fast bostad. Slutligen har det, framför allt på senare tider, inträffat,

att lappar för sig eller medlemmar av sin familj uppfört fasta bostäder

å kronomark utan att likväl därför uppgiva renskötseln.

Bosättningar av här åsyftade slag förekomma i avsevärt antal såväl

i lappmurkerna som å vissa av de jämtländska renbetesfjällen. De

upptagna lägenheterna äro av tämligen olikartad beskaffenhet. Mången

gång bestå de ej av annat än bostad. Vanligen förekomma dock även

byggnader för en mer eller mindre primitiv skötsel av husdjur, stundom

allenast getter men i många fall även en eller annan ko, vilka djur då

beta å kronomarken samt i övrigt födas med foder, som där skördas.

I en del fall hava lägeuheterna utvecklat sig till verkliga jordbruksfastigheter

med odlad mark samt ett flertal nötkreatur ävensom dragare.

Åtskilliga dylika lägenheter hava på senaste tid blivit legaliserade.

Detta har skett dels med tillämpning av vad kungörelsen den 5 juni 1909

innefattande ytterligare föreskrifter angående awittringen i Västerbottens

och Norrbottens läns lappmarker innehåller om utläggande i samband

med avvittring av mark till s. k. inhysingslägenheter och dels på grund av

kungörelsen den 3 juni 1915, som lämnar öppet åt Kungl. Maj:t att, när

synnerliga skäl förekomma, upplåta nyttjanderätt till mark ovan den i

lappmarkerna uppdragna s. k. odlingsgränsen. Ett avsevärt antal innehavare

av olagligen tillkomna lägenheter — såväl lappar som andra —

har på detta sätt fått sin ställning: ordnad, något som påkallats av en

naturlig billighet mot personer, vilka man opåtalt låtit slå sig ned och

längre tid kvarsitta å kronomarken.

I samband med nämnda båda författningars tillkomst har emellertid

bestämt uttalats, att några nya olaga bosättningar icke kunde tolereras.

Fasthålles detta och erkännes tillika riktigheten av vad här förut anförts

emot påståendena om lappars särskilda rättigheter i fråga om bosättning,

skulle alltså för framtiden gälla, att lappar likasom andra personer

endast på grund av Kungl. Maj:ts särskilda medgivande skulle få slå sig

ned å odisponerad kronomark i lappmarkernas fjälltrakter eller de jämtländska

renbetesfjällen.

Någon anledning synes ej heller föreligga att medgiva lappar rätt

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

att utan all kontroll bosätta sig å kronomark. Tvärtom torde det såväl i

lapparnas eget intresse som ur den övriga fjällbefolkningens synpunkt

vara synnerligen angeläget, att kontroll utövas över lapparnas bosättning

å dylik mark. Det förhållande att lapparna, så vilt känt är, utgjort de

nordligare fjälltrakternas ursprungliga befolkning, kan ingalunda, såsom

man stundom velat göra gällande, lämna stöd för något anspråk från

lapparnas sida att efter eget skön få slå under sig kronojord. För den renskötande

lappbefolkningen kan det ej heller vara till gagn, att enskilda

lappar efter sitt fria skön upptaga nya lägenheter i trakter, som eljest

av hänsyn till renskötseln ansetts böra i det längsta undantagas från

bosättning. Det behöver ej närmare utvecklas, vilka svårigheter ett

urskillningslöst upptagande av nya lägenheter i de egentliga renbetestrakterna

kan medföra för renskötseln. Det torde vara tillfyllest att

erinra om de kostnader statsmakterna tid efter annan fatt ikläda sig för

att i denna närings intresse återförvärva åt kronan områden, som av

enskilda med eller utan tillstånd intagits å kronomarker. Väl utvisar

erfarenheten, att bofasta personer av lappsk härkomst i allmänhet äro

mera än andra bofasta benägna för tillmötesgående mot nomaderna.

Men även lägenheter, som bebos av lappar, hava mången gång visat

sig giva upphov till svårigheter för renskötseln. Med tiden inträffar

dessutom ofta nog, att dylika lägenheter komma ur sina lappska innehavares

hand och övergå till personer, som ej av rashänsyn manas till

särskilt överseende i fråga om skador av renar.

Beträffande åter frågan om möjlighet att i laga ordning erhålla

upplåtelse av kronomark torde lapparnas säregna förhållanden påkalla

närmare övervägande. Man torde i detta avseende böra skilja mellan

reuskötande lappar och sådana, som övergivit eller ämna övergiva renskötseln,

och inom den senare gruppen ägna särskild uppmärksamhet

åt dem, som av ålder eller sjuklighet hindras att fortsätta nomadlivet.

Vad då först beträffar lappar, som idka renskötsel och vilja därmed

fortfara, finnes ingen anledning för staten att genom upplåtande av

jord underlätta dessas bosättning. För envar, som känner förhållandena

och söker opartiskt bedöma dem, borde det stå klart, att i vårt land

renskötsel i allmänhet ej kan utan stora olägenheter förenas med bofast

levnadssätt. Renskötselns naturliga förutsättningar äro hos oss av den

art, att renarna i allmänhet måste företaga längre vandringar, varunder

de, så framt näringen ej skall råka på förfall och medföra allvarliga

konflikter med jordbruket, måste åtföljas av sina vaktare. Detta bekräftas

i stort sett av hittills vunnen erfarenhet. I samma mån renskötande

lappar börjat slå sig ned såsom bofasta men likväl fortsatt att

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 saml. 143 höft. (Nr 169.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

ombänderliava renar har renskötseln i regel alltmera urartat och förhållandet

till den jordbrukande befolkningen försämrats. Särskild uppmärksamhet

förtjänar i detta avseende renskötseln i Västerbottens län.

Sedan åtskilliga år tillbaka har bland länets fjällappar förekommit

en stark tendens att i större eller mindre utsträckning antaga de bofastas

levnadsvanor utan att dock därför uppgiva renskötseln. I en del

fall har detta tillgått så, att en renskötande lapp inköpt en redan anlagd

gård — hemman, nybygge eller lägenhet — samt där satt sig ner

såsom jordbrukare men likväl behållit sina renar och låtit dem huvudsakligen

skötas av familjemedlemmar eller tjänare. Detta är emellertid

ej den vanliga formen för bosättning. Oftare har denna tillgått så,

att i trakt, där en nomadfamilj plägat längsta tiden uppehålla sig med

renarna, på kronomark uppförts ett boningshus avsett för en del av

familjens medlemmar, vilka sedermera ej åtföljt hjorden. I flertalet

dylika fall har sedermera anlagts ladugård för eu eller annan ko. Från

början har det vanligen varit endast de kvinnliga eller äldre manliga

familjemedlemmarna, som sålunda slagit sig ned och övergivit arbetet

med renskötseln. Mången gång har emellertid själva husbonden varit

en av dem, som stannat, och i andra fall har han längre fram slutit sig

till dessa. De naturliga följderna av denna utveckling hava ej uteblivit.

Genom bosättningen har det redan förut i förhållande till renantalet alltför

ringa antalet skötare ytterligare minskats, och bevakningen av hjordarna

har i följd därav blivit allt mindre tillfredsställande, framför allt i sådana

fall, där husbonden själv avhållit sig från deltagande i renskötseln. Bevakningens

bristfällighet har på vissa håll föranlett de särskilda hjordarnas

mer eller mindre konstanta sammanblandning i jättehjordar, som

ej kunnat göras till föremål för nämnvärd bevakning. Detta har lett till

stort förfång såväl för skötsamma renägare — särskilt de mindre förmögna

— som för den bofasta befolkningen samt på såväl ena som

andra hållet framkallat missnöje. I viss mån likartade äro förhållandena

även å andra trakter, där lappar sökt förena renskötseln med bofast

levnadssätt. Särskilt må i detta avseende nämnas vissa trakter i Jämtlands

län samt en del av skogslappar bebodda områden i Norrbottens län.

Av det anförda torde framgå, att staten saknar anledning att förhjälpa

renskötande lappar till bosättning. Snarare kan det ifrågasättas,

huruvida man icke borde genom lagbestämmelser omöjliggöra föreningen

av renskötsel och levnadssätt såsom bofast. Måhända måste statsmakterna

också, om renskötseln skall kunna upprätthållas, förr eller senare slå in

på en dylik väg. Att omedelbart beträda densamma skulle emellertid

leda till blottställande av ett avsevärt antal lappar. Särskilt gäller detta

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kunyl. Muj:ts Nåd. Proposition AV 169.

om skogslapparna, vilka ofta äro lör sin utkomst beroende av det primitiva

jordbruk de idka vid sidan av renskötsel och förövrigt synas sakna

förmåga att återgå till förfädernas levnadssätt i kåtor. Åven i fråga om

eu del bofasta men renskötande lappar i Jämtlands län torde man tyvärr

hava att utgå från, att do ej äga förmåga att återgå till verkligt

nomadliv. I samband med den allmänna revision av renbeteslagstiftningen,

som, på sätt redan antytts, snart måste komma till stånd, torde

man komma att taga under närmare övervägande det invecklade och

ömtåliga spörsmålet om inskränkningar i bofasta lappars rätt att driva

renskötsel; men till dess synes man böra stanna vid att i allmänhet

förebygga renskötande lappars bosättning å kronomark.

Vad därnäst angår lappar, som av annan anledning än orkeslöshet

övergivit eller ämna övergiva renskötseln, har från vissa håll uttalats, att

man borde för dem i största möjliga utsträckning öppna utväg till bosättning.

En dylik hållning synes dock i allmänhet ej vara att förorda.

Staten har under senare tid på mångahanda sätt visat sitt intresse lör

lapparnas av ålder utövade näring, renskötseln. De åtgärder, som ur denna

synpunkt vidtagits från ståtens sida, hava i allmänhet vilat på den uppfattningen.

att renskötseln är det näringsfång, för vilket lapparna lämpa

sig bäst och tillika det enda, som kan lända till ekonomiskt utnyttjande

av de stora fjällområdena i rikets nordligare delar. Den, som

söker att omsorgsfullt och fördomsfritt sätta sig in i hithörande förhållanden,

torde ock svårligen kunna komma till en annan uppfattning.

Erfarenheten talar för, att det är i nomadlivet, som lapparna utveckla

sina bästa egenskaper. Enighet torde ock råda därom, att de väldiga

fjällvidderna endast såsom renbetestrakter kunna lämna någon väsentlig

avkastning, men att de, på detta sätt använda, äro av ej oväsentlig

nationalekonomisk betydelse. Utgår man från dessa synpunkter, kan

det icke vara följdriktigt och lämpligt att i trakter, där renskötseln kan

anses hava någon framtid, underlätta lapparnas bosättning i andra fall,

än då särskilda skäl tala därför. Vad särskilt beträffar det fall, att en

lapp förlorat sina renar eller en större del av dem, synes detsamma icke

böra betraktas såsom anledning att åt honom upplåta boplats. Att eu

mindre förmögen lapp i följd av olyckshändelse eller andra omständigheter

mister sin hjord eller ser den minskas till den grad, att dess

skötsel ej längre bereder honom existensmöjligheter, är beklagligtvis en

tämligen vanlig händelse. Skulle ett flertal lappar i denna ställning få

sig anvisade nya jordbrukslägenheter i renbetestrakterna, komme detta

tvivelsutan att bereda de renskötande lapparna ett betänkligt intrång.

Lämpligare torde vara, att staten, såsom för närvarande äger rum,

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

genom lån på billiga villkor bereder lappar i angiven ställning möjlighet

att inköpa renar. De understöd av denna art, som hittills lämnats,

till en början med belopp som riksdagen särskilt för ändamålet anvisat

och sedermera ur de fonder för renskötselns upphjälpande, som ställts till

Kungl. Maj:ts förfogande, hava visat sig ägnade att åt ett ej obetydligt

antal behövande nomadlappar bereda utväg att vidbliva sin fäderneärvda

näring.

Nekas kan emellertid icke, att förhållandena stundom kunna gorå

det lämpligt att åt fattiga lappar — vare sig sådana som varit renskötare

eller andra — anvisa kronojord till bosättning. Framför allt

gäller detta skogslapparna, vilkas kvarhållande vid renskötseln knappast

torde vara något angelägnare önskemål och vilka icke i samma grad

som fjällapparna äro beroende av, att deras betesområden hållas fria

från nya bosättningar. Det synes vid nu angivna förhållanden önskvärt,

att åt Kungl. Maj:t inrymmes befogenhet att, när skäl föreligga, medgiva

lapp nyttjanderätt till kronomark inom lappmarkerna eller de jämtländska

renbetesfjällen, under förutsättning att upplåtelsen ej länder till

förfång för de renskötande lapparna. Detta skulle öppna utväg att, i

något större utsträckning än i kungörelsen den 3 juni 1915 förutsättes,

bevilja upplåtelser av mark ovan odlingsgränsen i lappmarkerna samt

att i avseende å lappmarkernas nedre delar verkställa upplåtelse under

de växlande former, som under olika förhållanden kunna finnas lämpliga,

varjämte inom renbetesfjällen i Jämtlands län skulle kunna vidtagas

även andra upplåtelser än de, som avses i 31 § av renbeteslagen.

Beträffande slutligen nomadlappar, som i följd av ålder eller sjukdom

hindras att medfölja på flyttningar, torde man böra gå ett steg

längre. Såsom i det föregående erinrats, har det av gammalt varit

vanligt, att dylika lappar slagit sig ned på någon lämplig plats och där

åt sig uppfört fast bostad av ett eller annat slag. Lika angeläget som

det är att bosättningar av denna art ej längre få till förfång för nomadväsendet

i det hela äga rum efter lapparnas fria skön, lika önskvärt och

billigt är det ock, att säker utsikt öppnas för nomadlapparna att i händelse

av orkeslöshet få åt sig upplåtna boplatser, där de kunna föra en för

deras vanor och behov avpassad tillvaro. Detta önskemål synes kunna

tillgodoses på det sätt, att i lagen meddelas föreskrift, att vissa områden

inom lappmarkerna och renbetesfjällen skola av Kungl. Maj:t avsättas

för upplåtelser till orkeslösa renskötande lappar samt att Kungl. Maj:ts

befalluingshavande sedan skall hava att inom dylika områden vidtaga

markupplåtelser för livstid med rätt till bränsle och annat behövligt

virke samt så vitt möjligt även jakt- och fiskerätt.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kung!. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 169.

Områden, som här avses, böra eftersökas inom alla de särskilda lapptrakterna,

så att i allmänhet ingen behöver hänvisas till främmande ort.

I de trakter, där avvittring pågår i enlighet med kungörelsen den 5

juni 1909, skola jämlikt 5 § i denna författning lämpliga områden så

vitt möjligt avsättas för att, därest framdeles skulle linnas lämpligt,

upplåtas till nybyggeslägenheter åt lappar, vilka helt eller huvudsakligen

övergivit nomadlivet. Förslag till sådan avsättning innefattas i de för

fjälltrakterna i Västerbottens län uppgjorda avvittringsförslagen, vilka

för närvarande äro beroende på prövning. De sålunda föreslagna områdena

höra till dem, som kunna ifrågakomma för här avsedda bosättningar.

Visserligeu skulle det ej vidare gälla »nybyggeslägenheter»,

såvitt med detta uttryck förstås egentliga jordbruksfastigheter, avsedda

att i större omfattning odlas och lämna uppehälle för en familj. Upplåtelser

av sådan art böra med hänsyn till vad i det föregående anförts

ej annat än undantagsvis äga rum i fjällbygderna, och till dylika upplåtelser

skulle för övrigt de vid avvittringen tilltänkta områdena ej i

nämnvärd grad förslå. Men till nu ifrågasatta kolonier av smålägenheter

torde vid närmare undersökning dessa områden befinnas väl lämpa

sig. Åven i övriga lapptrakter lära, efter vad tämligen säkert kan

antagas, användbara områden stå att finna.

På grundvalen av vad som i det föregående uttalats beträffande

lapparnas bosättningar föreslås nu i detta ämne åtskilliga förändringar i

renbeteslagen samt tillägg till denna lag. För undanröjande av den

missuppfattning, som ägt rum i avseende å lapparnas rätt att utan

särskilt tillstånd slå sig ned inom lappmarkerna och renbetesfjällen, har

ansetts lämpligt att till vad i 1 § 3 mom. stadgas om lapparnas rätt

att till underhåll för sig och'' renarna begagna land och vatten foga det

förtydligande tillägget, att de icke på grund av nämnda stadgande äga

uppföra bostadshus.

I sammanhang härmed föreslås sådan jämkning i 3 §, att därav

med full tydlighet framgår, att virke ej i något fall må av lapparna

tagas i anspråk för uppförande av annat slags bostad än kåta, varjämte

föreslås, att i denna såväl som åtskilliga andra paragrafer uttryckligen

angives, att andra lappar än renskötande ej äro avsedda.

De i det föregående omförmälda nya rättsreglerna angående avsättande

av vissa områden åt orkeslösa lappar ävensom angående upplåtelse

av lägenheter inom sålunda avsatta områden skulle enligt förslaget införas

i en ny paragraf, betecknad med nummer 35, och skulle i densamma jämväl

inflyta det ifrågasatta stadgandet om Konungens rätt att i andra fall medgiva

lappar upplåtelse av jord inom lappmarkerna och renbetesfjällen.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Bofastas renägor

skap.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

Ehuru lapparnas självrådigt företagna bosättningar icke kunna

anses lagenliga, vore det föga billigt att numera, sedan desamma fått

opåtalt äga rum och bestå, vidtaga avhysning av redan förefintliga åbor,

som ej jämlikt författningarna av 1909 eller 1915 fått sin ställning

reglerad. A andra sidan kan det ej skäligen ifrågakomma att giva

åborna och deras rättsinnehavare äganderätt eller en för all framtid

gällande besittningsrätt, utan torde rätten till kvarboende böra, så vitt

ej i något fall Konungen finner omständigheterna särskilt ömmande,

begränsas till åbos och hans hustrus livstid med förbehåll att bruket

av naturlig slåtter, där sådant förekommer, skall, såsom särskilt hinderlig!

för renskötseln, upphöra efter viss tid, förslagsvis år 1922. Förmånen

av dessa övergångsbestämmelser torde emellertid icke böra tillgodokomma

dem, som efter den tid, då förslaget kan antagas hava blivit

känt, förslagsvis den 1 januari 1917, upptaga nya lägenheter. Stadganden

i nu angivna riktning — innefattande även bestämmelser om

åbos rätt till ersättning för arbete å lägenhet eller för därå uppförda

byggnader — hava i förslaget införts i samband med bestämmelsen om

tiden för den föreslagna lagens ikraftträdande.

Ett annat betydelsefullt spörsmål, som ej heller längre kan lämnas

vilande, gäller bofastas rätt att hava renar under vård av lappar, som

föra dem på bete å kronomark eller annan mark, varöver ägaren ej

förfogar.

Bestämmelser i detta ämne finnas intagna i 27 § renbeteslagen.

Huvudregeln är, att lapp icke må under sin vård hava renar, vilka tillhöra

annan än lapp. Då endast lappar fått sig tillerkänt privilegium

att driva renskötsel på andra marker, än de själva äga eller varöver de

genom särskilt avtal förfoga, innebär detta stadgande, att personer, som

icke äro av lappsk härstamning, ej hava större befogenhet att innehava

renar än att driva vanlig boskapsskötsel. Härifrån göras emellertid två

undantag. Dels må jämväl andra än lappar utan inskränkning innehava

renar, som användas till körslor, s. k. dragrenar, och dels må inom Norrbottens

län lapp, som uteslutande sysselsätter sig med renskötsel, tillsvidare

hava under sin vård jämväl andra renar, som tillhöra annan än

lapp, därest renägaren är bosatt inom länets lappmark och där äger eller

brukar jordbruksfastighet. Det må till undvikande av missförstånd

betonas, att enligt lagen varje person av lappsk härstamning, även om

han är bofast, åtnjuter förmån av betesrätt för sina renar, de må skötas

av honom själv eller av annan lapp, samt att ovan nämnda undantagsbestämmelser

sålunda avse allenast personer av annan än lappsk ras.

opaginerad Kontrollera mot PDF

28

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

Riksdagen lmr i skrivelse den 13 mars 1913 väckt fråga om begränsning

i den rätt, som på grund av 27 § renbeteslagen tillkommer

"»bofasta» inom Norrbottens läns lappmarker att äga renar och för dem

begagna sig av lapparnas rätt till renbete. Såsom av motiveringen

framgår åsyftas härmed endast en begränsning i de icke lappska bofastas

riltt att äga andra renar än dragrenar. Att göra någon inskränkning i

lapparnas allmänna privilegium att hålla renar torde icke hava avsetts. I den

följande framställningen tillåter jag mig begagna mig av den av riksdagen

använda terminologien och i den män ej annat anmärkes med uttrycket

bofasta beteckna endast bofasta personer av annan än lappsk härkomst.

Såsom framgår av ordalagen i omförmälda lagrum tillförsäkrades

de bofasta jordbrukarna i Norrbottens läns lappmark endast tillsvidare

rätten till reninnehav hos lapparna. Redan vid lagstadgandets tdlkomst

var man sålunda oviss om dess lämplighet, och man hyste förhoppning,

att den tidpunkt snart skulle komma, då det allmänna förbud mot reninnehav,

som meddelats de holk sta inom Jämtlands och Västerbottens

län samt socknarna nedom lapp marksgränsen i Norrbottens län, skulle

kunna utsträckas även till trakterna ovan nämnda gräns. Det kan fördenskull

vara av intresse att taga kännedom om de närmare omständigheter,

som voro medverkande vid berörda formulering av lagen.

Enligt den lagstiftning, som var gällande före 1898 års lag och

vilken innefattas i lag den 4 juni 1886, ägde bofasta utan inskränkning

hava renar i vård hos lappar. Denna bestämmelse upptogs från det

förslag till renbeteslag, som år 1883 avgavs av särskilda för ändamålet

utsedda kommitterade. Dessa utgingo från, att den dittills av lapparna

utövade sedvana att använda de åt dem upplåtna marker till bete ej

allenast för sina egna renar utan jämväl för sådana, vilka av bofasta

lämnats i deras vård, borde av lagstiftningen godkännas. Såsom stöd

härför åberopades förordningen den 6 juni 1883 rörande de lappar, som

med renar flytta emellan Sverige och Norge, varuti med legaliserande

av nämnda sedvana stadgats, att då i förordningen talades om lapparnas

renar därmed förstodes icke allenast deras egna renar utan även andras

renar, vilka vore under deras vård. Vilka betänkligheter man än kunde

hysa mot själva grundsatsen — yttra kommitterade — torde man ej

kunna sätta i fråga, att den svenska lagen skulle i denna punkt avvika

från den internationella. Rörande befogenheten av de anmärkningar,

som framställts mot nämnda grundsats, vore kommitterade ej heller

övertygade. De ansåge dock, att onekligen den erinran förtjänade avseende,

att genom intagande å gemensam betesmark av bofastas renar

Frågaas behandling

L

1886 års lag.

s. 24 Kontrollera mot PDF

Förarbetena,

till 1898 års

lag.

24 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 169.

till obegränsat antal trängsel och brist på bete kunde uppstå och de

bofastas renar vålla ett orättvist intrång för sådana lappar, vilka allenast

skötte egen hjord. Gent häremot föreslogs den sedermera i lagen influtna

bestämmelsen, att där på grund av bristande utrymme inom lappby

hänvisning därifrån av lappar och renar behövde ske till andra betesområden,

i första rum den lapp skulle äga skyldighet flytta, vilkens

renhjord uteslutande eller till huvudsaklig del tillhörde bofasta.

Vid behandlingen i riksdagen av kommitterades förslag i förevarande

avseende anförde det särskilda utskott, som hade detsamma till behandling,

såsom ytterligare motivering för bifall till förslaget, att »då livet på

fjället och i skogen är lappens liv och renskötseln är den näring, varmed

han uppehåller sig och de sina, så måste det för den lapp, vilken ej

vidare har egna renar, vara bättre att vara renskötare åt en bofast »än

att icke ha några renar alls att sköta». Vidare åberopades svårigheten

att övervaka efterlevnaden av ett förbud för bofasta att äga renar.

Olägenheterna av bofastas reninnehav blevo emellertid under årens

lopp allt mera framträdande, och frågan om en bättre ordning återupptogs

vid den revision, för vilken 1886 års lag sedermera blev föremål.

Den kommitté, som 1895 tillsatts för att förbereda denna revision,

framhåller, att de bofastas renantal stigit till ganska betydliga siffror,

så att på somliga ställen de bofastas renar i antal överstege lapparnas.

De bofastas andel i renskötseln hade sålunda uppenbarligen nått en utsträckning,

som icke längre kunde försvaras med angelägenheten att

bereda sysselsättning åt medellösa lappar. Tvärtom hade i många fall

tillökningen i de bofastas hjordar skett på lapparnas bekostnad och bidragit

att utarma dessa och förvandlat lappen från renägare till vaktare

av bofastas renar. Det läge vidare i sakens natur, att den lapp, som

endast vore renskötare åt andra, bleve försumligare i vården om den

åt honom anförtrodda hjord, än han skulle varit, om han själv ägt

renarna och varit med denna sin egendom ansvarig för ersättning av

skada, som renarna förorsakat. Det torde därför ej kunna betvivlas, att

bofastas renägarskap ökat osäkerheten för grannarnas egendom. Härtill

komme, att all rättsgrund syntes saknas för de bofastas anspråk att för

sina renar tillgodonjuta den betesrätt på andra jordägares mark, som

tillkomme de nomadiserande lapparna, och att staten ej kunde hava

samma förbindelse att utan ersättning upplåta betesmarker åt bofasta

som åt lapparna, helst det visat sig, att åtminstone under vissa tider

utrymmet å dessa betesmarker ej varit tillräckligt för båda. Kommitterade

ansåge fördenskull det vara både principiellt riktigt och överensstämmande

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

med bägge folkstammarnas välförstådda intresse, att bofastas rätt att för

egna renar begagna de genom lagstiftningen till renbete npplåtna

marker i regeln komme att upphöra. Av särskilda skäl ansågo kommitterade

emellertid, att ett dylikt förbud icke för det dåvarande kunde

genomföras i hela sin vidd utan måste begränsas att omfatta Jämtlands

och Västerbottens län samt socknarna nedanför lapp marksgränsen i

Norrbottens län. Såsom skäl för en dylik uppdelning anfördes, att den

bofasta befolkningen i Norrbottens lappmark hade behov att hålla renar

såsom binäring till sitt jordbruk och syntes ej driva rörelsen i större

skala, än för detta ändamål vore nödigt. Flertalet av de bofastas inom

länet renar tillhörde ägare i kustlandet, där man ock hade att söka de

renägare, som förenade största antalet renar på en hand. Det hade till

och med gått så långt, att aktiebolag bildats för att driva renskötsel i

större omfattning. Såsom ytterligare stöd för att inom lappmarken bibehålla

de bofastas renägarskap påpekades, att då skogslapparna inom

länets södra socknar framgent såsom hittills utan tvivel komme att vålla

de bofasta stora olägenheter, vilka med hänsyn till sommarbetesmarkernas

belägenhet svårligen kunde under rådande förhållanden helt undvikas,

billigheten syntes fordra, att i gengäld samma bofasta medgåves åtminstone

rätten att hava egna renar under lapparnas vård. För att

ifrågavarande rätt för de bofasta inom Norrbottens läns lappmark att

äga renar icke skulle över hövan utsträckas, fästes emellertid vid densamma

såsom villkor, att renägaren skulle vara bosatt inom lappmarken

och där äga eller bruka jordbruksfastighet samt att renarna skulle hållas

i vård av lapp, som uteslutande sysselsatte sig med renskötsel. Två

av kommitténs ledamöter voro emellertid av något skiljaktig mening.

De ansågo, att såsom ytterligare villkor för renägarskap borde föreskrivas

skyldighet för renägarna att betala en viss årlig avgift för varje ren

de hade i lapparnas vård utöver vad de avtalat att erlägga i skötarlön

till lapparna. Endast genom bestämmande av eu dylik avgift kunde man

hysa grundad förhoppning om, att renantalet i Norrbottens län kunde

för framtiden så begränsas, att de bofastas egendom såväl inom lappmarken

som i kustlandet ej bleve utsatt för alltför stor skadegörelse.

Avgiften ansågs böra utgå med en krona för varje ren samt föreslogs

skola företrädesvis användas till åtgärder avsedda att förekomma eller

minska nämnda skadegörelse.

Kommitténs uttalanden föregingos av en noggrann utredning omfattande

förhör med befolkningen i de trakter, där renskötsel idkades.

Från dessa förhör må vidkommande Norrbottens län omnämnas, att

lapparna och de bofasta i Arvidsjaurs och Arjeplogs socknar väl voro

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 143 höft. (Nr 169.) 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Ma.j:ts Nåd. Proposition Nr 169.

ense om, att de bofasta inom lapp markssocknarna fortfarande borde få

äga renar så långt betet medgåve, varvid emellertid de bofasta uttalade,

att 50 renar måtte bestämmas såsom det högsta antal, varje lapp finge

hava i sin vård för någon bofast. På grund av den skadegörelse skogsrenarna

i Gällivare förorsakade å den jordbrukande befolkningens ägor

hemställde inbyggare i två byar, att skogslapparna skulle hänvisas att

liksom fjällapparna sommartiden med sina renhjordar vistas i fjällen.

Fjällapparna i Karesuando, Jukkasjärvi, Gällivare och Jokkmokks socknar

framhöllo därjämte, att skogsrenarna om sommaren, då renlaven vore

torr, nedtrampade densamma på vidsträckta områden och därigenom för

långa tider förstörde återväxten på den mark fjällapparna hade att

passera på sina flyttningar.

I de yttranden, som avgåvos över kommitténs förslag, framhölls

bland annat av vice pastor i Jokkmokk, att förbud borde utfärdas för bofastas

reninnehav. Därigenom skulle renskötseln bevaras åt lapparna

och de bofasta bliva tvungna att sig till fördel vinnlägga sig om sitt

jordbruk, framför allt ladugårdsskötseln. Vid sammanträde med lappar

och bofasta i Arvidsjaur yrkades, att bofasta skulle få innehava endast

ett visst antal renar, i vilket avseende föreslogs dels 50 och dels 100

djur för varje bofast. Kungl. Maj:ts befallningshavande i Norrbottens

län anförde för sin del, att tidpunkten nu kunde synas vara inne att

såsom en övergång till den föreslagna framtida indragningen av de bofastas

i länet renägarrätt taga ännu ett steg längre än kommitterade

föreslagit och i lagen införa en sådan begränsning av renantalet, som

i yttranden över förslaget ifrågasatts. Då det emellertid bleve ytterst

svårt att få en sådan begränsning genomförd, syntes det Kungl. Maj:ts

befallningshavande vara skäl att till en början avvakta verkningarna av

de utav kommittén föreslagna bestämmelserna.

Det förslag, som i kungl. proposition förelädes 1898 års riksdag,

upptog oförändrade de bestämmelser kommitténs flertal förordat. Emellertid

yrkades av enskild motionär, att rätten för bofast att hava under

sin vård renar, tillhörande annan än lapp, måtte begränsas till högst

20 renar för varje person. Vid sin behandling av ärendet anförde lagutskottet,

med framhållande att de bofasta i varje fall borde äga innehava

dragrenar, att påståendena om, att inskränkningen i bofastas renägarskap

borde inom Norrbottens län göras mera vittgående än förslaget

innehölle, icke framkommit i avseende å annan del av länet än dess

sydligare, särskilt Arvidsjaurs socken. Att för det dåvarande företaga

en för hela länet gällande ytterligare inskränkning syntes utskottet därför

vara mera än behovet krävde, då i de övriga delarna av länet någon

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr löt).

olägenhet av bofastas renskötsel icke framträtt i vidare män, än den

kunde anses tillbörligen undanröjd genom förbudet för bofasta i kustlandet

att hålla renar i lappmarken. Däremot vore ovedersägligt, att

missförhållanden gjort sig gällande genom bofastas renskötsel i sydligare

lappmarker av länet och det tillsvidare, som lagförslaget innehölle, riktade

sig påtagligen särskilt mot förhållandena därstädes. En ytterligare inskränkning

av bofastas renägarskap vore sålunda ställd i utsikt av lagrummet,

och det skulle måhända visa sig, att den snart nog måste genomföras

för den sydligare delen av länet. Men väl kunde det sättas i fråga,

om ej densamma då riktigast borde få den omfattning, som förbudet

mot bofastas renskötsel ägde för Jämtlands och Västerbottens län, och

ej taga form av en maximibestämmelse beträffande antalet renar, en

föreskrift som, alltid i sig mer eller mindre godtycklig, bleve i praktiken

ytterst svår att övervaka och hålla i vederbörlig tillämpning. Utskottet

tillstyrkte alltså bifall till Kungl. Maj:ts förslag med allenast nyss omförmälda

ändring beträffande dragrenar; och blev utskottets hemställan

av riksdagen bifallen.

Såsom av ovanstående redogörelse framgår, var man redan vid

tillkomsten av nu gällande lagstadgande i ämnet förberedd på, att detsamma

icke vore ägnat att grundlägga en framtida ordning. Principiellt

intog man redan då ståndpunkten, att renskötseln borde vara ett privilegium

ensamt för lapparna; och åsyftades, att enahanda ordning, som

infördes i Västerbottens och Jämtlands län, längre fram skulle bliva

gällande jämväl i hela Norrbottens län.

Vid riksdagen 1912 blev frågan åter uppmärksammad. I enskild

motion gjordes hemställan, att den bofasta personer enligt 27 § lapplagen

tillerkända undantagsrätt att innehava renar måtte begränsas eller eventuellt

upphävas. Till stöd för motionen åberopades klagomål från lappbefolkningen

i Arvidsjaurs och Arjeplogs socknar över förhållandenas utveckling

därstädes. Renskötseln monopoliserades av två rika hemmansägare,

vilka ägde tusentals renar. Lapparnas renar undanträngdes från betesmarkerna

samt uppköptes och införlivades med storhjordarna. I stället

för att driva renskötsel med egna djur finge lapparna alltmer taga

anställning såsom vaktare av de bofastas renar.

Lagutskottet förordade en lagändring i det syfte, som i motionen

angåves. Särskilt framhölls, att de bofastas renägarskap, där sådant i

avsevärdare utsträckning förekomme, varit ägnat att göra intrång i

lapparnas renskötsel såsom en av dem utövad självständig näring samt

att vidare all rättsgrund saknades för bofastas anspråk att för av dem

1912 års

riksdag.

s. 28 Kontrollera mot PDF

1913 ärs

riksdag.

28 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 169.

i affärssyfte hållna renhjordar erhålla betesrätt på andra jordägares mark.

Utskottet ansåg dock icke lämpligt, att lagändringen ginge så långt,

att de nuvarande bestämmelserna helt och hållet upphävdes och de

bofasta sålunda fullständigt frånkändes rätten att äga andra renar än

dragrenar. Inom Norrbottens läns lappmarker, särskilt i de övre delarna

av Torneälvens flodområde men även annorstädes, levde nämligen i

ganska stort antal nybyggare, av vilka många i härstamning och levnadsförhållanden

stode lapparna nära och för vilka renskötseln ägde en

mycket stor betydelse. Att beröva dessa nybyggare rätten att innehava

åtminstone det mindre antal renar, som för deras torftiga bärgningkunde

vara erforderligt, syntes utskottet icke riktigt. Åven ur synpunkten

av upprätthållandet av ett gott förhållande mellan lapparna och

de bofasta vore lämpligt, att åt de senare inrymdes en dylik begränsad

befogenhet. Utskottet ansåge därför, att frågan borde lösas genom en

begränsning av de bofastas renägarskap; och hemställde utskottet i

överensstämmelse härmed.

Utskottets hemställan bifölls av andra kammaren men avslogs av

den första. Efter vad som framgår av yttrandena i sistnämnda kammare

torde den sakliga motiveringen för avslaget huvudsakligen hava

varit, att nödig utredning saknades, huruvida de bofastas renägarskap

varit ägnat att göra sådant intrång för lapparna, att en inskränkning

i de bofastas rätt på grund därav borde av riksdagen begäras; att

billigheten krävde, att i gengäld för de olägenheter, som den bofasta

befolkningen hade av lapparnas betesrätt, de bofasta också borde äga

rätt att hava renar under lappars vård; att befolkningen i den svenska

lappmarken i gränstrakterna mot Finland möjligen skulle genom en

inskränkning i förevarande riktning komma att känna sig tillbakasatt i

förhållande till sina finska grannar, vilka icke vore underkastade någon

inskränkning beträffande reninnehav; samt att en lagstiftning, som

begränsade de bofastas reninnehav till ett visst maximiantal renar, lätt

kunde kringgås och därför vore praktiskt värdelös.

När frågan genom ny motion återupptogs vid 1913 års riksdag,

inskränkte motionärerna sin hemställan till en begäran om sådan ändring

i 27 § lapplagen, att de bofastas rätt att äga renar måtte begränsas.

Motionen föranledde i enlighet med lagutskottets hemställan beslut av

riksdagen att hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning rörande lämpligheten

av sådan begränsning.

Uti riksdagens förenämnda skrivelse den 13 mars 1913 erinras

till en början, att nu gällande lagstiftning principiellt intager den stånd
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

punkten, att rätten att äga och innehava renar bör tillerkännas ensamt

lapparna. Då det undantag från den allmänna regeln, vilket på grund av

särskilda förhållanden funnits påkallat i fråga om Norrbottens läns lappmarker,

uttryckligen förklarats skola äga giltighet endast tillsvidare,

torde redan vid lagens tillkomst varit avsett, att nämnda undantagsbestämmelser,

i den mån orsakerna till desamma ej längre lorelåge eller

föranledde missförhållanden, borde ytterligare inskränkas för att slutligen

utgå ur lagstiftningen. Enligt vad erfarenheten utvisat torde de bofastas

renägarskap, där sådant i avsevärdare utsträckning förekomme, varit

ägnat att göra intrång i lapparnas renskötsel såsom en av dem utövad

, självständig näring. Därtill komme, att all rättsgrund saknades för bofastas

anspråk att för av dem i affärssyfte hållna renhjordar erhålla

betesrätt på andra jordägares mark. Det vore dock icke lämpligt, att

denna lagändring gånge så långt, att den i förevarande hänseende nu

gällande undantagsbestämmelsen helt och hållet upphävdes och de bofasta

således helt och hållet frånkändes rätten att äga andra renar än

dragrenar, utan borde frågan lösas genom en begränsning av de bofastas

renägarskap. Med upprepande av vad 1912 års lagutskott anfört angående

renskötselns betydelse för befolkningen i vissa delar av Norrbottens

läns lappmark, särskilt i de övre delarna av Torneälvens flodområde,

framhöll riksdagen, att det även ur synpunkten av upprätthållandet av

ett gott förhållande mellan lapparna och de bofasta vore lämpligt, att

åt de senare inrymdes en dylik begränsad rätt. Erfarenheten hade

nämligen givit vid handen, att många anledningar till tvister och misshälligheter

undvekes, om både lapparna och de bofasta vore intresserade

av renskötseln. Slutligen anfördes såsom ytterligare skäl för renägarskapets

begränsning det förhållandet, att renantalet jämväl inom Norrbottens

län vore för stort gent emot de naturliga förutsättningarna för rendrift

och att en reduktion i första hand borde drabba de bofasta. Med hänsyn

till betänkligheter, som yppats mot den ifrågasatta begränsningens genomförande

i lika mån inom hela området, syntes emellertid en blivande

utredning böra avse såväl frågan huruvida och inom vilka områden

begränsning borde äga rum som även i vilken omfattning den borde

genomföras.

Riksdagen hemställde fördenskull, att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa

utredning, huruvida och i vad mån den rätt, som på grund av 27 §

i renbeteslagen av 1898 tillkommer bofasta inom Norrbottens läns lappmark

att äga renar och för dem begagna sig av lapparnas rätt till

renbete, måtte kunna begränsas, samt för riksdagen framlägga det förslag,

som av denna utredning kunde föranledas.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Utlåtandefrån

Kung). Ma,j:ts

befallningshavande

i

Norrbottens

län samt i

övrigt inkomna

uttalanden.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 169.

Genom nådig remiss den 28 juni 1913 anbefalldes Kungl. Maj:ts

befallningshavande i Norrbottens län att över riksdagens skrivelse avgiva

underdånigt utlåtande. Med föranledande härav bar Kungl. Maj:ts befallningshavande

dels å sammanträden med befolkningen i alla socknar

i länets lappmark inhämtat lappars och bofastas mening i ärendet,

dels införskaffat utredningsmaterial angående bofasta renägare inom

länets lappmarkssoeknar och deras förhållanden, dels slutligen inhämtat

yttrande och utredning från Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västerbottens

och Jämtlands län angående de verkningar, som därstädes

iakttagits av det år 1898 införda förbudet för bofasta i dessa län att

innehava renar.

Beträffande de uttalanden, som förekommit vid omförmälda sammanträden,

torde en sammanfattande redogörelse böra här lämnas:

Flertalet av de vid sammanträdena hörda personer — såväl lappar som bofasta

— har uttalat sig emot införande av totalförbud i fråga om bofastas renägareskap.

Allmänt har emellertid den uppfattningen gjort sig gällande, att bofastas

reninnehav borde vara att betrakta endast såsom en binäring till jordbruket. Stordriften

liksom yrkesmässigt bedrivande i allmänhet av renavel från de bofastas

sida genom lapska renskötare borde förbjudas. En begränsning, motsvarande vad

som kunde vara behövligt till »husbehov», ansågs påkallad och åberopades såsom

skäl härför, att de bofasta hade ett för stort renantal i förhållande till de renskötande

lapparna samt att antalet vaktare vore för litet med hänsyn till det nuvarande

antalet renar. Vidare har särskilt i Arvidsjaur klagats över, att betesmarkerna

i vissa trakter vore för små för renbelägget. Rörande det antal renar,

som enligt nämnda grund kunde anses lämpligt, hava meningarna varit mycket

delade. De flesta hava ansett, att maximisiffran för reninnehav borde sträcka sig

åtminstone till 50, 100, 150 eller 200 renar. Andra hava gått ännu längre, i det

de såsom maximisiffra föreslagit ända till 200, 300 eller 500 djur. En de! hava

emellertid förmenat, att de bofasta skulle bliva tillräckligt tillgodosedda om de

medgåves äga > ett par tiotal», 25 eller 30—50 renar. Dessa tal hava nämnts

omväxlande av renskötande lappar och bofasta. Siffrorna över 150 renar hava dock

föreslagits av de bofasta. Uppgiften »ett par tiotal» har framkommit från en

bofast och siffran 25 från fjällapparna i landets mest utpräglade nomadlappsoeken,

Karesuando. I övrigt anföra fjällappar i Jokkmokk, att ett totalförbud icke vore

lämpligt, men överlämna åt myndigheterna att giva närmare bestämmelser; och

har en bofast i Gällivare föreslagit, att för reninnehavet skulle införas jämväl ett

minimum, förslagsvis 10 renar, för att göra det lättare för lappen att träffa uppgörelse

med de särskilda renägarna och hålla reda på dessas renmärken m. m.

Från samma håll har ifrågasatts, att ett maximum av 100 renar för bofast skulle

fastställas samt i övrigt överlämnas åt Kungl. Maj:ts befallningshavande att bestämma

renantalet efter betesmarkernas beskaffenhet. Röster saknas emellertid ej

heller, som yrkat på totalförbud för bofasta att inuehava skötesrenar hos lappar,

varjämte några ansett, att endast fjällapparna borde få innehava skötesrenar, däremot

icke skogslapparna, samt att överhuvud taget inga skogsrenar borde tålas.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Nåd.. Proposition Nr l(i9. 31

Uttalanden för totalförbud hava framkommit från bofastas sida samt från fjällapparna

i Karesuando, inom vilken socken emellertid antalet skötesrenar hos lapparna

är högst obetydligt, samt från en del fjällappar i Jukkasjärvi. För förbud mot

skötesrenar hos skogslappar och skogsrenskötsel i allmänhet hava uttalat sig fjälllappar

i Karesuando och Jukkasjärvi samt åtskilliga bofasta, icke renägare i Gällivare.

A andra sidan hava framställts önskemål, att ingen ändring i de nuvarande

bestämmelserna måtte genomföras, nämligen av en del bofasta renägare och lappar

i Gällivare samt bofasta i Arjeplog. En naturlig begränsning av renantalet, sades

det, skedde genom rensjukdomar, rovdjur, dåliga år in. m. Andra bofasta renägare

i Gällivare hava icke haft någon invändning mot gällande bestämmelser, om endast

lapparna hölle ett tillräckligt antal vårdare, så att renarna icke inkomme på odlade

marker. Uppdelas svaren efter de olika socknarna, förefinnes knappast uttryck för

någon enhetlig ståndpunkt hos befolkningen inom viss trakt. Bland lapparna är

det endast fjällapparna i Karesuando och till en del i Jukkasjärvi, som motsatt sig

bofastas reninnehav. Däremot hava samtliga skogslappar önskat bibehållande av

rätt att hava bofastas skötesrenar. Rörande möjligheten att upprätthålla eu bestämmelse

om begränsat renantal för bofasta har man allmänt varit av den uppfattningen,

att svårighet härför ej skulle möta. Kringginges bestämmelserna, skulle

detta säkerligen upptäckas. Kontroll funnes i föreskrifterna om renmärken samt i

den ömsesidiga tillsyn, som säkerligen skulle komma att utövas. Härförutom borde

renräkningar hållas vart tredje eller vart fjärde år.

Såsom skäl för de bofastas rätt att hava renar i vård hos de renskötande

lapparna, har, ehuru ej fullt enstämmigt, framhållits reninnehavets betydelse för de

bofastas ekonomi. Inkomsten av renarna såsom slaktdjur vore ett tillskott till

avkastningen från jordbruket och för en del jordbrukare ett rent behov för deras

bärgning. Beträffande sköteslegans belopp framgår av uttalandena, att detta i det

stora flertalet fall växlar mellan en krona och en krona 50 öre. Någon gång förekomma

emellertid uppgifter om ett belopp av två kronor. Härjämte har i särskilda

fall upplysts, att lapparna åtnjöte åtskilliga förmåner in natura, såsom att de finge

begagna skötesrenarna såsom dragare samt tillgodogöra sig mjölken från dem och

vid renarnas nedslaktning inälvor och dylikt. Vidare lämnades dem husrum, mat och

skjutsar hos de bofasta, varjämte omnämnes, att på visst håll lapparna utom lega

ägde uppbära en viss mängd bröd och smör för varje ren. Skulle rätten att hava

skötesrenar fråntagas lapparna, skulle enligt åtskilliga uttalanden följden bliva, att

de renskötande lapparnas antal skulle ytterligare minskas. Många skulle få slå sig

ned såsom fiskarlappar, eller ock skulle fattigvården få taga hand om dem. Genom

sköteslegan kunde däremot lappar, som förlorat sina renar och blivit fattiga, åter

arbeta sig upp till välbärgad ställning. I dåligaoår hade visat sig, att lappar, som

hade skötesrenar, stode sig bättre än andra. Å andra sidan har av bofasta framhållits,

att sköteslegan vore orimligt liten och att »lapparna gratis skötte renarna

åt de bofasta».

En annan fördel av bofastas renägarskap, som framhäves lika starkt som

den ekonomiska, är den gynnsamma inverkan därav på förhållandet mellan de bofasta

och nomaderna. Renägarskapet främjade ett gott förhållande och en bättre

förståelse dem emellan och förskaffade lapparna gästfrihet och hjälp. Nomader

och bofasta finge ett gemensamt ekonomiskt intresse, vilket medförde, att de bofasta

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

icke vore så snara att taga ''ersättning av lapparna, om deras renar skulle förorsaka

skada å deras ägor, vilket, åtminstone vad anginge skogsrenarna, vore oundvikligt.

Från bofastas sida har anförts, att enär renarna gjorde skada å deras marker,

borde de bofasta medgivas att såsom ett vederlag härför innehava renar. Anmärkas

må emellertid ett uttalande från en lapp, som för sin del förklarat, att någon

särskild missämja icke vore att befara såsom påföljd av ett förbud för bofasta att

äga renar.

Såsom ytterligare fördel av ett bibehållande av de bofastas renägarskap har

från bofastas sida framhållits, att lapparna därigenom skulle bliva noggrannare i

vården av renarna, enär de bofasta icke ville lämna sina renar till en lapp, som

vore vårdslös.

Yad angår olägenheterna av de bofastas renägarskap har påpekats den större

skadegörelse, som genom hjordarnas utökning uppkomme å den jordbrukande befolkningens

odlade ägor och gröda, Särskilt starka klagomål över skador genom

skogsrenar å bofastas marker hava framförts från icke renägande bofasta i Gällivare

socken. Gent emot påståendena om renarnas stora skadegörelse å inägor har

emellertid av andra gjorts gällande, att skada ej behövde uppkomma, om renarna

vårdades väl, varjämte skador å bärgat foder kunde förekommas genom uppförande

av lador. Vidare har erinrats om den skada skogsrenarna — bland vilka de bofastas

renar äro proportionsvis flera än bland fjällrenarna — anställde å fjällrenarnas

vintermarker, i det de sommartiden, då renmossan vore torr och spröd, under sitt

kringströvande nedtrampade mossan. Dylika klagomål hava framkommit särskilt

från fjällappar i Jukkasjärvi och Karesuando socknar. Från bofastas sida har påståtts,

att försämring å betesmarkerna icke uppstode, enär skogsrenarna sommartid

hölle sig på myrmarker och vid bäckstränder, där ingen renmossa växte.

Rörande frågan huruvida antalet renägande bofasta samt dessas reninnehav

vore i stigande hava olika uppgifter förekommit. Sålunda har å ena sidan förklarats,

att stor ökning av bofasta renägare inträtt, samt å andra sidan dels att

under det senaste årtiondet ingen märkbar strävan från den icke renägande jordbrukarens

sida förefunnits att lägga sig till med renar och dels att de bofastas

renantal gått tillbaka.

Rörande verkningarna av det genom 1898 års lag införda förbudet

för bofasta i Jämtlands och Västerbottens län att äga renar

hava, såsom ovan nämnts, uttalanden avgivits av Kungl. Maj:ts befallningshavande

i länen efter lappfogdarnas hörande.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jämtlands län anför, att redan vid tiden

för införandet av nämnda lag hade de bofasta i stort sett upphört att vara renägare,

huvudsakligen beroende därpå, att renstammen i länet då var stadd i anmärkningsvärd

tillbakagång. Givet vore, att den bofasta, så länge han själv ägde renar,

med mera överseende bedömde den skadegörelse, som förorsakades av renar. Men

med stöd av den erfarenhet, som vunnits, hölle Kungl. Maj:ts befallningshavande

före, att förbudet icke haft den menliga inverkan, man ansett sig hava skäl att

befara. I allmänhet kunde sägas, att förhållandet mellan lappar och bofasta i länet

varit och fortfarande vore gott, där ej lapparna allt för mycket försummade att

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 169. 33

taga vård om sina renar. Den bofastes rätt att hava renar syntes icke vara av

den betydelse i berörda avseende, att samma rätt för den skull borde bibehållas.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västerbottens län har överlämnat ett uttalande

i ämnet av den vid tiden för förbudets ikraftträdande tjänstgörande lappfogden.

Denne upplyser, att de bofasta renägarna då redan hunnit bliva jämförelsevis

fåtaliga och utgjordes mest av ämbets- och tjänstemän samt städernas handlande.

Fördenskull hade förbudet icke haft något inliytande på sämjan mellan lappar och

bofasta. Från tiden för lagens införande till 1906, då lappfogden avgick från tjänsten,

hade ersättning för skadegörelse genom renar fordrats endast i två byar med till

respektive 400 kronor och 100 kronor uppskattade belopp. Det vore emellertid icke

tvivel underkastat, säger lappfogden, att icke under nämnda tidsperiod skador förorsakades

även å andra ställen, men då skadorna i allmänhet vore av ringare betydenhet,

krävde de bofasta ingen ersättning.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i Norrbottens län avgav den 5

november 1915 sitt utlåtande i anledning av riksdagens skrivelse.

I utlåtandet framhålles till en början, att av de upplysningar, som inhämtats,

oförtydbart framginge, att de villkor, under vilka renbeteslagen tillstadde bofast att

äga renar, mångenstädes och i högst avsevärd utsträckning åsidosattes. Så till

exempel vore det mycket vanligt, att andra än ägare och brukare av jord ägde

renar liksom att skötesrenar mottoges i vård av lapp, som icke uteslutande sysslade

med 1’enskötsel. På sina håll bedreves renskötsel av bofasta i stor omfattning utan

biträde av någon lapp. Med anledning av vad sålunda framkommit hade Kung].

Maj:ts befallningshavande vidtagit nödiga åtgärder för rättelses vinnande.

Såsom av förhörsprotokollen framginge, hade i allmänhet såväl den bofasta

befolkningen som lapparna uttalat sig mot någon väsentligare inskränkning i nu

gällande bestämmelser om bofastas renäganderätt.

Såsom ett huvudskäl mot varje genomgripande förändring hade framhållits,

att bofastas renägarskap skulle göra dem mera förstående för lapparna och deras

förhållanden, mindre fordrande ifråga om ersättningar för skador, som orsakades av

lapparnas renar, mera tillmötesgående, då det gällde att under lappens vandringar

vid behov bereda honom och hans folk tillfälligt husrum och taga vård om hans

getter in. m., med ett ord, skulle rubba och till motsatsen förvandla det goda förhållande,

som nu i det hela förefunnes mellan lapparna och de bofasta.

Härtill ansåge Kungl. Maj:ts befallningshavande emellertid kunna invändas,

att exempelvis i Västerbottens län, där förbud mot bofastas renägarskap alltsedan

år 1898 varit gällande, detta förbud icke syntes hava föranlett någon skärpning av

motsättningen mellan bofasta och lappar. Överhuvud förefölle det Kung!. Maj:ts

befallningshavande, som om detta nära till hands liggande skäl eller rättare antagande

tillmätts en större betydelse, än det torde förtjäna. För övrigt skulle de

skador, renarna förorsakade å de bofastas ägor och som väl skulle vara främsta

anledningen till missämja, väsentligen inskränkas, om, såsom även ur jordbrukssynpunkt

måste anses önskvärt, det rådande systemet att avbärga en mängd spridda

utängar övergåves. Givetvis kunde sådant icke genomföras i ett slag och stötte

naturligtvis på många håll på ekonomiska svårigheter, mångenstädes ock på en inom

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 143 käft. (Nr 169.) 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungi. May.ts Nåd. Proposition Nr 169.

Norrbotten icke ovanlig håglöshet. Med tiden torde dock bättre förhållanden härutinnan

inträda. Det syntes Kungl. Maj:ts befallningshavande även kunna tagas

under övervägande, om icke i vissa fall exempelvis ur länets lappfond kunde anvisas

smärre belopp såsom bidrag till uppförande av lador och hägnader å trakter, där

renarna plägade gå fram.

Under förhören hade vidare på sina håll betonats, att innehav av renar vore

av stor ekonomisk betydelse för den bofasta befolkningen, som eljest skulle få svårt

att bestå i den hårda kampen för tillvaron.

Det kunde icke förnekas, att renskötseln, rätt bedriven, torde vara ganska

vinstgivande, men å andra sidan erinrades, att många bofasta renägare faktiskt

utgjordes av icke jordbrukare, vilka alltså redan enligt nu gällande lag icke hade

rätt att besitta renar. Enligt den renräkning, som förrättades år 1911, funnes

sålunda i Jukkasjärvi omkring 250 renägare, av vilka omkring 110 icke ägde eller

brukade jord. Motsvarande siffror vore för Gellivare omkring 400 och 180, för

Karesuando 17 och 13, för Jokkmokk omkring 350 och 195, för Arvidsjaur omkring

90 och 30 samt för Arjeplog omkring 125 och 35.

Yad den jordbrukande befolkningen anginge framginge det av utredningen,

att flertalet av densamma åtminstone ännu icke förskaffat sig renar. Enligt en

inom landskontoret verkställd beräkning, avseende förhållandena under år 1914, uppginge

nämligen inom lappmarkssocknarna de, som lagligen ägde rätt att lämna renar

i vård hos lapparna, d. v. s. innehavarna och brukarna av större eller mindre jorddelar,

till följande antal: inom Jukkasjärvi till 414, inom Gellivare till 641, inom

Karesuando till 66, inom Jokkmokk till 371, inom Arvidsjaur till 766 och inom

Arjeplog till 248. Sammanställdes dessa siffror med antalet av de jordbrukare,

vilka faktiskt ägde renar och som ju utgjorde ett mindretal av de därtill berättigade,

syntes man äga fullt fog för det påståendet, att renen icke kunde anses oundgänglig

för hemmansbrukaren i lappmarkerna. Utredningen gåve icke heller vid handen,

att i första hand de fattigaste bland jordbrukarna ägde renar. Förhållandet syntes

tvärtom vara det motsatta. Det vore för övrigt påfallande, att de lappländska

renägarnas hemmansdelar i stort sett vore alldeles ointecknade. Huruvida man vore

berättigad att härav draga några slutsatser i nu förevarande avseende syntes dock

ovisst. Antagligen vore i huvudsak även icke renägande jordbrukares hemmansdelar

fria från inteckningar.

Såsom motskäl mot ett eventuellt förbud eller starkare inskränkning hade

ytterligare åberopats, att det för lapparna själva ekonomiskt sett vore av den

största betydelse att få hava andras renar under sin vård. Sköteslegan innebure

ett icke föraktligt tillskott till vad lappen eljest kunde förtjäna, och mången fattig

lapp skulle helt och hållet få avstå från nomadlivet, om han ej finge detta tillskott.

Tack vare detsamma hade det ej så sällan inträffat, att utarmade lappar åter

kommit sig upp och kunnat skaffa sig en egen hjord.

Det saknades säkerligen icke fog för denna invändning, särskilt om man mera

såge på de enskilda fallen än på lappfrågan i dess helhet. Om det av skäl, vartill

Kungl. Maj:ts befallningshavande längre fram återkomme, för det stora helas skull

skulle befinnas nödigt att helt upphäva bofastas renäganderätt, torde dock utvägar

finnas att väsentligen neutralisera de nu senast berörda menliga inverkningar, som

av ett dylikt förbud kunde förväntas. Man skulle sålunda kunna tänka sig, att

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kanyl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr JO!).

staten, såsom redan nu skedde, lämnade fattiga lappar billiga län till inköp av renar.

(in annan möjlighet vore, att staten uppköpte och mot billig lega utarrenderade

renar till behövande lappar med rätt för dem att småningom till självkostnadspris

eller måhända lägre pris tillhandla sig djuren.

Vid förhören hade do bofasta och lapparna i regel varit benägna för en

begränsning av den nuvarande rätten för bofasta att hava renar. Man hade allmänt

erkänt, att förhållandena så som de nu vore icke kunde anses såsom tillfredsställande i

de trakter av länets lappmarker, där skogsrenskötseln florerade, d. v. s. praktiskt taget

i större delen av det skogsbälte, som skiljer fjällområdet från kustområdet. Detta

medgivande, som — vilket icke borde förbises — lämnats i de trakter, där i allt fall

de bofastas renägarskap vore mest givande, vore säkerligen framsprunget ur en

känsla av, att verkliga missförhållanden redan nu rådde. Men då det gällde att

avhjälpa dessa missförhållanden, hade man icke kommit längre än till att föreslå

en begränsning uppåt, ett maximiinnehav för varje hushåll. Denna begränsning

hade man som regel satt ganska högt, 50—300 renar, detta på den grund, att

enligt samstämmiga vittnesbörd det behövdes ett ganska stort renantal per hushåll,

för att näringen skulle bliva rätt lönande. Då man uttalat sig för en sådan begränsning,

både man emellertid — i saknad av överblick över ställningen — icke

tagit i betraktande den tendens till allmänt reninnehav, som på åtskilliga håll starkt

framträdde och som säkerligen komme att sprida sig än vidare. Om flertalet jordbrukare

på här ifrågavarande trakter skaffade sig exempelvis femtio renar, skulle, på

sätt komme att nedan närmare utvecklas, ställningen för flyttlapparna bliva rent av

omöjlig. Vidare finge man ej förbise, att i skogstrakterna här och var ett ingalunda

obetydligt jordbruk bedreves och att detta säkerligen skulle bliva i hög grad lidande

på renstockens ökning. Starka klagomål hade ock redan nu framkommit från icke

renägande jordbrukare över renarnas skadegörelser, och Kungl. Maj:ts befallningshavande

mottoge litet emellan skrivelser från jordbrukare, vari förhållandena för

dem framställdes som synnerligen svåra. Det framhölles — och givetvis på goda

grunder — huru omöjligt det vore att, skygga och halvvilda som skogsrenarna vore,

bevisa vilkas renar det varit, som åstadkommit skadorna.

Av vad sålunda anförts framginge, att Kungl. Maj:ts befallningshavande icke

väntade sig någon förbättring uti läget genom den ifrågasatta begränsningen av

bofastas renägarskap.

Gent emot en var av de gjorda huvudinvändningarna beträffande ett eventuellt

förbud eller stark inskränkning hade Kungl. Maj:ts befallningshavande framställt

vissa erinringar. Detta innebure ingalunda ett underkännande av invändningarnas

reella vikt, helst som dessa invändningar säkerligen vore starkt rotfästade inom

Norrbottens befolkning i gemen. Kungl. Maj:ts befallningshavande hade endast velat

framhålla, att betydelsen av dessa invändningar enligt Kungl. Maj:ts befallningshavandes

mening icke heller finge överskattas, och Kungl. Maj:ts befallningshavande

hade haft ett särskilt skäl att understryka detta.

Under utredningsarbetet hade nämligen Kungl. Maj:ts befallningshavande,

såsom ovan antytts, småningom kommit till den uppfattningen, att om problemet

mera såges i stort, man icke borde stanna vid att stadga en inskränkning av bofastas

nu gällande rätt att hava renar, utan att man måste skrida till ett förbud

däremot på samma sätt, som tidigare skett i Västerbottens och Jämtlands län.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

För var och en, som något studerat lappfrägan, torde det stå klart, att

nomadlivet vore lappens rätta miljö, och att han utanför densamma mer eller

mindre direkt ginge sin undergång till mötes. Ville man förekomma detta, ville

man låta lapparna fortleva såsom ett eget folk och med det folkets bästa sidor

bevarade, måste man tillse, att de naturliga betingelserna för nomadlivets ostörda

fortgång alltjämt vore för handen. Dit hörde i främsta rummet goda betesmarker

för flyttrenarna på de platser, där de under olika tider av året vistades.

Kungl. Maj:ts befallningshavande hade under utredningen av den föreliggande

frågan icke kunnat undgå att märka, hurusom särskilt i de trakter, där flyttlapparna

hade sina vinterbeten, bofastas renägarskap förekomme i stor utsträckning och rent

av antagit en yrkesmässig karaktär. Man hade kommit under fund med, att här

ifrågavarande renskötsel, som ju innebure rätt att för renbete bruka kronans och

enskildas marker, vore en ganska lönande affär, och på sina håll hade den sålunda

vunna insikten omsatt sig i verkliga bolagsbildningar för rörelsens bedrivande.

Dylik stordrift av renskötsel — med tillhjälp av skogslappar — förekomme i västra

delarna av Arvidsjaurs socken, i östra delen av Jokkmokks socken liksom i västra

delen av Edefors socken, i Gällivare socken särskilt i trakterna av Purnu och

Nattavaara samt i nordöstra delarna av Pajala socken. Finge denna rörelse taga

ytterligare fart — och den komme säkerligen att göra detta, om inga hinder lades

i vägen — så vore fara värt, att flyttlapparnas vinterbeten helt föröddes, detta

icke så mycket genom bete. ty renarna åte endast våt renlav, utan genom nedtrampning

sommartiden av den torra laven. En begränsning av bofastas renägarskap,

exempelvis till allenast 20 renar per hushåll, skulle ingalunda göra tillfyllest.

Ty det torde bemärkas, att i denna stund långt ifrån alla befintliga jordbrukare

hade renar och att betena det oaktat blivit mycket illa åtgångna. Skulle endast

flertalet jordbrukare komma att begagna sig av en låt vara inskränkt rätt, så vore,

såsom nyss framhållits, enligt Kungl. Maj:ts befallningshavandes mening gärdet uppgivet.

I Gellivare funnes, såsom nyss angivits, år 1914 641 brukningsdelar. Endast

omkring 220 av dåvarande jordbrukare ägde år 1911 renar och detta till ett beräknat

antal av omkring 5,200, en siffra, som på goda grunder kunde misstänkas

vara väl låg. En avsevärd ökning av detta antal skulle tydligen göra förhållandena

rent av olidliga.

Av utredningen framginge. att skogsrenarna på sina ställen mer och mer

trängde västöver, alltså in på de områden, som flyttlapparna hittills fått bruka i

fred, vilket i sin tur torde bero på, att betet i skogstrakterna började bliva knappt.

Huru mycket mera skulle icke detta bliva fallet, om skogsrenshanteringen skulle ytterligare

tillväxa. Ville man verkligen vårda sig om flyttlapparna, lappfolkets verkliga

kärna, då räckte det ej med inskränkningar, vilka för övrigt alltid skulle komma

att kringgås, utan det vore nödvändigt att tillgripa ett totalförbud.

Att lapparna själva icke allmänt insåge detta, vore ganska naturligt. De

vore till lynnet fogliga och ville ej gärna tala emot de bofastas mening. De såge

i skötarlönen en lätt tillgänglig förtjänst, som det vore ledsamt att avstå ifrån,

och det större problemet, lappfolkets bestånd, torde genom sin sammansatta natur

i allmänhet undandraga sig deras bedömande. Sistnämnda synpunkt torde ock i

allmänhet ligga de bofasta fjärran.

opaginerad Kontrollera mot PDF

:57

Kungi. Muj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

Av det föregående framginge, att det egentligen vore bofastas rätt att hava

renar hos skogslapparna, som behövde avskäras. Däremot torde det från den synpunkt,

Kungl. Maj:ts befallningshavande här anlagt på frågan, vara ägnat att väcka

mindre betänkligheter, om de bofasta alltjämt finge hava renar hos flyttlapparna.

Emellertid mötte här ett annat och absolut hinder, nämligen förbudet mot att till

Norge införa andra renar än lapparnas. En del flyttlappar ginge visserligen sällan

eller aldrig in i Norge, vilket dock det stora flertalet gjorde, men det torde knappast

kunna anses lämpligt att beträffande förstnämnda lappar göra något undantag för

bofastas av dem skötta renar.

Om alltså enligt Kungl. Maj:ts befallningshavandes mening ett förbud för

bofasta att hava renar bordo meddelas, läge det dock i sakens natur, att ett sådant

förbud icke kunde omedelbart träda i kraft. Så omfattande, som bofastas renägarskap

i denna stund vore, måste givetvis en rundlig tid anslås för sakens avveckling;

och har Kungl. Maj:ts befallningshavande i sådant hänseende föreslagit närmare

bestämmelser.

Det torde vara överflödigt att påpeka, tillägger Kungl. Maj:ts befallningshavande,

att vad sålunda föreslagits icke skulle hava avseende å dragrenar eller å

renar, som enskilda själva innehade och betade å egen eller, efter överenskommelse,

annans mark.

Med anledning av omförmälda utlåtande hava till Kungl. Maj: t

avlämnats åtskilliga petitionsskritter riktade mot Kungl. Maj:ts befallningshavandes

hemställan om totalförbud mot bofastes renägarskap.

Skrifterna härröra från bofasta och lappar i Arjeplogs, Jokkmokks och

Gällivare socknar, från kommunalstämman och fattigvårdsstyrelsen i

Arvidsjaurs socken samt fattigvårdsstyrelserna i Arjeplogs, Jokkmokks

och Gällivare socknar.

I avseende å dessa petitionsskrifter är att märka, hurusom nämnda

bofasta och lappska petitionärer så tillvida missuppfattat Kungl. Maj:ts

befallningshavandes yttrande, som de trott det av Kungl. Maj:ts befallningshavande

föreslagna förbudet mot bofastas reninnehav avse även

bofasta lappar och sålunda drabba nästan alla renskötande skogslappar,

då de flesta av dem tillika innehava jordbruk.

Till stöd för bibehållande av bofastas rätt till renägarskap anföras av de

bofasta och lapparna huvudsakligen samma skäl, som, efter vad här ovan angivits,

åberopats vid sammanträdena inför Kungl. Maj:ts befallningshavande. Det goda förhållandet

mellan de bofasta och nomaderna upprätthölles bättre. Såväl lappar som

bofasta hade ett gott ekonomiskt stöd i skötesrenarna, som bland annat möjliggjorde,

att lappar, som hade för litet antal renar för att kunna leva av dessas

avkastning — och detta vore i vissa socknar de flesta lappfamiljers ställning —

kunde reda sig gott och arbeta sig upp till bättre villkor. Ytterligare uttalas, att den

förlust, som skulle tillfogas lapparna, om de ej vidare skulle få innehava skötesrenar,

ej kunde ersättas genom lån av staten, såsom Kungl. Maj:ts befallningshavande

föreslagit, ty lappen måste då skuldsätta sig och den slutliga följden skulle helt

säkert bliva den, att han inom kort finge upphöra med sin renskötsel och bli bofast.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

Att några större olägenheter skulle uppstå för fjällapparnas renskötsel vare

sig till följd av de bofastas eller skogslapparnas reninnehav, vore icke överensstämmande

med erfarenheten. De petitionerande fjällapparna själva anföra, att de

bofastas renantal i de socknar de tillhörde ej vore så stort, att det hindrade deras

egen renskötsel, och de kunde ej heller tro, att förhållandet i framtiden behövde

bliva annorlunda, så länge de Unge hava sina vidsträckta betesmarker. Yad särskilt

anginge skogsrenarna ansåge de, att dessa ej skadade vinterbetesmarkerna, enär

renarna sommartid vanligen levde i små skockar och uppehälle sig i fuktiga moras

och sidlänta trakter och på de stora öppna myrarna eller i trakter, där fjällrenama

alls icke betade om vintern. Ett genomförande av Kungl. Maj:ts befallningshavandes

förslag skulle icke gagna utan i stället skada deras ställning såsom nomader. Om

det emellertid i någon trakt skulle visa sig, att de bofastas renantal bleve så stort,

att tillräckligt bete ej funnes för lapparnas renar, och detta missförhållande emot

förmodan ej kunde avhjälpas genom nu gällande bestämmelser (8 § lapplagen) eller

genom reglering från lapparnas egen sida, förordas i petitionerna en begränsning av

»svenskarnas» och de icke renskötande, bofasta lapparnas renäganderätt genom

bestämmande av ett maximiantal renar, t. ex. 100 stycken.

Yad anginge förhållandet till den jordbrukande befolkningen anföres, att de

slitningar, som uppstått mellan å ena sidan skogslappar och fjällappar och å andra

sidan jordbrukarna, torde med tiden till stor de! försvinna genom förbättrade jordbruksmetoder

och lämpliga förordningar för renvården. Från de bofastas sida tilllägges,

att det visserligen vore känt, att på en del platser inom länet skogsrenarna

förorsakat svårigheter för såväl fjällrenskötseln som för de bofasta genom skadegörelse

å dessas skogsängar; men dessa missförhållanden förekomme endast på

några få platser jämfört med de många, där skogsrenskötsel kunde bedrivas utan

dylika olägenheter.

Slutligen uttalas i de bofastas petitioner gent emot vad Kungl. Maj:ts befallningshavande

i sådant hänseende anfört, att den omständigheten, att bofasta personer

tillhöriga renar numera icke finge föras på bete i Norge, icke, åtminstone i

de fyra sydligare lappmarkssocknarna i länet (Arvidsjaur, Arjeplog, Jokkmokk och

Gällivare), åstadkommit några svårigheter vid lapparnas vård av skötesrenar, ty dels

flyttade en del lappar aldrig till Norge och dels brukade de lappar, som flyttade

dit, under sin vistelse i Norge lämna skötesrenarna i vård hos de lappar, som

stannade här i landet.

Från de av ovannämnda fångvårdsstyrelse! och kommunalstämma

gjorda uttalanden må här meddelas följande;

Fattigvårdsstyrelserna i Arjeplogs och Jokkmokks socknar, som jämväl utgå

från den oriktiga förutsättningen att Kungl. Majits befallningshavandes förslag avser

förbud även för bofasta lappar att äga renar, anföra, att genom en lagstiftning i

den av Kungl. Maj:ts befallningshavande föreslagna riktningen skulle inom socknarna

uppkomma så mycken fattigdom och nöd, att därigenom kommunernas fattigvård,

redan nu mer än tillräckligt betungad, skulle för lång framtid bliva omöjlig att

bära. Även om de bofasta lapparna undantoges från förbudet och endast »svenskarna»

drabbades därav, skulle stora ekonomiska förluster komma att tillfogas

länets befolkning. Fattigvårdsstyrelsen i Gällivare socken framhåller, att av sock
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majtts Nåd. Proposition Nr 169. 39

nens 54 nomadlappfamiljer endast 14 voro i den ställning, att de hade sin utkomst

uteslutande av egna renar. Beträffande de bofasta framhölls, att ägandet av något

eller några tiotal renar i själva verket betydde mycket mera för den bofasta än

vad man vid ett hastigt påseende kunde ana. Renskötseln vore intet hinder för

jordbrukets utveckling, tvärtom beredde inkomsten därav i avsevärd grad den renägande

bonden möjlighet att stanna hemma och sköta sitt jordbruk i stället för att

söka sig extra förtjänster utom hemmet. De klagomål, som framställts rörande

skadegörelse å skog och mark, vore i hög grad överdrivna. Kommunalstämman

i Arvidsjaurs socken har förklarat sig instämma i den av de bofasta framburna

petitionen; och har fattigvårdsstyrelsen i socknen för sin del åberopat vad av

fattigvårdsstyrelsen i Arjeplog andragits, varjämte ytterligare påpekats, att missförhållanden

icke uppstått i sådan grad, att de kunde påkalla eller ens berättiga

en sådan kraftåtgärd, som av Kungl. Maj:ts befallningshavande föreslagits.

Slutligen är att omnämna ett av sekreteraren hos Norrbottens

läns hushållningssällskap, filosofie doktor Paul Hellström avgivet utlåtande.

Denna hade av chefen för civildepartementet anmodats att efter inhämtande

av erforderliga upplysningar av vederbörande jordbrukskonsulenter

och vandringsrättare uttala sig om den inverkan jordbruksnäringen

i de nedom odlingsgränsen belägna delarna av'' länets lappmark

kunde röna av det förhållande, att renar i stort antal hela året om

hålles i dessa trakter. I detta avseende hade till doktor Hellström

framställts, bland annat, följande spörsmål:

Kan jordbrukarnas rätt att äga renar anses vara till övervägande

båtnad för jordbruket, eller må den till äventyrs i stället anses vara till

skada ur den synpunkten, att jordbrukare, som själva äro renägare,

kunna förväntas bliva likgiltiga för det intrång på jordbruket, som kan

sommartid vållas av större mängder fritt kringströvande renar?

Efter överläggning med jordbrukskonsulenter och vandringsrättare

inom länet har doktor Hellström den 8 februari 1915 inkommit med

det begärda utlåtandet och beträffande nyssnämnda spörsmål meddelat:

Vandringsrättarna i Jukkasjärvi och Gällivare socknar hade ansett, att det

ekonomiska stöd, som rätten att äga renar tillskyndade jordbruksnäringens idkare,

vore endast obetydligt, i förhållande till den skada, som renarna förorsakade. Den

förre meddelade, att det endast vore ett fåtal hemmansägare, som hade så stor

renhjord, att det bleve något egentligt stöd för deras hushållning. För det stora

flertalet mindre renägare bleve det »dyra köttbitar». Inom Gällivare socken funnes

visserligen i flera byar hemmansägare, som hade avsevärd inkomst av sin renskötsel,

men för socknen i sin helhet ansåge vandringsrättaren, att skogsrenarna vore till mera

skada än gagn. Däremot hade vandringsrättarna i Jokkmokks, Arvidsjaurs och Arjeplogs

socknar som sin uppfattning uttalat, att de ansåge, att rätten att äga renar för

dessa socknars jordbrukare vore till avgjord fördel. Av vandringsrättarna hade

allmänt uttalats, att den ekonomiska betydelsen av rätten att äga renar ej bleve

s. 40 Kontrollera mot PDF

Förslag.

40 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

stor, om renantalet ej uppginge till några tiotal renar. Enligt soniligas mening

borde denna rätt begränsas till att gälla för högst 50 renar, då man av ett 50-tal

renar kunde beräkna, att under ej allt för ogynnsamma år erhålla 6 å 10 slaktdjur.

Vandringsrättarna i Arvidsjaurs och Arjeplogs socknar hade däremot ansett, att

detta antal borde sättas till högst 100 och vandringsrättaren i Jokkmokk till högst

200 renar.

Beträffande den senare delen av den nu föreliggande frågan hade de tillsporda

konsulenterna och vandringsrättarna ansett, att det visserligen visat sig en

rätt stor olikhet emellan renägares och icke-renägares benägenhet att klaga över

höskador, men att de förra också i regel vore mera benägna att underkasta sig

det ökade besväret med vidtagande av preventiva åtgärder emot höskadorna. I

allmänhet hade det för renägande jordbrukare visat sig farligt för »renlyckan» att

framställa klagomål över höskador; och på grund därav vore dessa mera benägna

att se genom fingrarna med dessa skador, men i och med att de avstode från

tanken på att söka skadestånd för renskadorna, bleve de också mera benägna för

att genom uppförande av stängsel kring hässjorna och andra åtgärder söka skydda

sig för skadegörelse från renarnas sida. Också har doktor Hellström under sina resor

inom Norrbotten ofta hört den uppfattningen uttalas, att den bästa grannsämjan

emellan lappar och nybyggare funnes, där dessa senare genom att själva äga renar

vore intresserade av att ej bereda renskötseln allt för stora svårigheter.

De olägenheter, som åtfölja skötesrensystemet, borde ligga i öppen

dag för varje sakkunnig och opartisk bedömare.

Systemets skadliga verkningar visa sig framför allt därutinnan, att

lapparnas självständighet gent emot den bofasta befolkningen undergräves

och de särskilda förmåner i avseende å renbetesrätt, lagen åsyftat

att förbehålla dem, i vidsträckt omfattning tillgodokomma andra. Under

den i ärendet åvägabragta utredningen har från skilda håll uttalats, att

ett stort antal fjällappar-i Norrbottens län samt nästan alla skogslappar

i länet vore så beroende av de bofastas i deras vård lämnade renar,

att ett upphävande av de bofastas renäganderätt skulle för lapparna

medföra ekonomisk ruin. Redan av dessa uttalanden framgår, att de

norrbottniska lapparnas renskötsel råkat på avvägar, och att statens ingripande

till lapparnas bistånd är påkallat. Lapparnas ogynnsamma

ställning vinner närmare belysning genom de siffror rörande renantalet,

som inhämtats vid den åren 1910—1911 verkställda allmänna renräkningen

inom länet. Enligt nämnda uppgifter voro renarna inom lappmarkssocknarna

sålunda fördelade:

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj ds Nåd. Proposition Nr 169. 41

Socken

Summa renar

Av renarna tillhöra

1

bofasta icke

lappar

icke renskötande

lappar

renskötande

lappar

ägare

ningar

Arvidsjaur ...

11,029

därav

fjällren skogsren

1,217 9,812

6,479

därav

fjällren skogsren

1,073 5,406

1,097

därav

fjällren skogsren

36 1,061

3,250

därav

fjällren skogsren

0 3,250

203

~ !

Arjeplog

29,119

fjällren skogsren

26,528 2,591

2,807

fjällren skogsren

2,430 377

3,286

fjällren skogsren

3,062 224

20,426

fjällren skogsren

18,644 1,782

1,660

940 ;

Jokkmokk ...

26,993

fjällren skogsren

22,147 4,846

4,526

fjällren skogsren

2,180 2,346

1,509

fjällren skogsren

920 589

19,644

fjällren skogsren

17,844 1,800

1,124

190''

Gällivare......

27,279

fjällren skogsren

21,405 5,874

9,363

fjällren skogsren

4,185 5,178

933

fjällren skogsren

303 630

15,000

fjällren skogsren

14,946 54

1,569

414

Jukkasjärvi...

31,391

fjällren skogsren

29,959 1,432

2,579

fjällren skogsren

2,138 441

642

fjällren skogsren

618 24

27,195

fjällren skogsren

26,242 953

342

633

i

Karesuando...

29,207

fjällren skogsren

29,129 78

55

fjällren skogsren

29 26

49

fjällren skogsren

49 0

28,192

fjällren skogsren

28,144 48

170

741

1

1

Summa

155,018

fjällren skogsren

130,385 24,633

25,809

fjällren skogsren

12,035 13,774

7,516

fjällren skogsren

4,988 2,528

113,707

fjällren skogsren

105,820 7,887

5,068

2,918 ;

Denna tabell visar, att om hänsyn tages till utlänningars renar

samt därtill att av renar med okända ägare största delen torde tillhöra

de bofasta, över en fjärdedel av samtliga renar i Norrbottens läns lappmark

torde ägas av bofasta, och jämföres endast antalet av de renskötande

lapparnas renar å ena sidan och de bofasta svenskarnas, vare

sig dessa äro av lappsk ras eller icke, å andra sidan, befinnes, att de

bofasta äga nära en fjärdedel av renstammen. En dylik sammanställning

blir emellertid i viss mån missvisande, enär i Karesuando socken

och den nordligare hälften av Jukkasjärvi socken de bofasta i det

närmaste icke innehava några renar, av anledning att lapparna i dessa

trakter sommartid beta sina renar i Norge, dit det enligt gällande bestämmelser

är dem förbjudet att medtaga bofastas renar. Bortses från

sistberörda områden, ställa sig siffrorna i allmänhet ännu sämre för

nomaderna. Särskilt anmärkningsvärda äro förhållandena inom Arvidsjaurs

socken, där bofasta av icke lappsk ras äga ungefär dubbelt så

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 143 höft. (Nr 169.) 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

många renar som de renskötande lapparna. Visserligen har det, såsom

Kungl. Maj:ts befallningshavande framhåller, visat sig, att bland de bofasta

renägarna belinna sig-många, vilka ej uppfylla lagens villkor för

rätt att äga renar i vård hos lapparna. Men även om man utgår från,

att alla sådana olagligen innehavda renar komma att försvinna, torde

kunna sägas, att de bofasta åtminstone på vissa trakter innehava ett

alltför stort renantal i jämförelse med de renskötande lapparna. De för

lapparna menliga följderna av de bofastas stora reninnehav hava ej

heller uteblivit. På de håll, där skötesrenarna äro särskilt talrika, såsom

bland Arvidsjaurs sockens skogslappar, hava lapparna råkat fullständigt

i de bofasta renägarnas händer och kunna sägas hava övergått till illa

avlönade tjänare hos dessa. I andra trakter har det väl ännu icke gått

så långt, men de bofastas makt visar sig däruti, att de fått ett avgörande

inflytande på fastställandet av sköteslegans belopp, något som

är lätt förklarligt i betraktande av lapparnas oförmåga att göra sig

gällande gent emot den i antal och affärsvana överlägsna bofasta befolkningen.

Trots den under senare år inträdda allmänna prisstegringen

jämväl på renprodukter har sköteslegan kunnat hållas nere vid

nuvarande belopp, i allmänhet varierande mellan 1 krona och 1 krona

50 öre för varje djur. En dylik sköteslega är tydligen alldeles för låg.

''Till belysande av dess otillräcklighet må erinras om byordningarnas

föreskrifter rörande det antal vaktare, som lapp är skyldig att hålla till

renhjordens vård. För att taga ett exempel gäller för Arjeplogs lappby,

att två vaktare skola finnas för hjord av intill 200 renar, tre vaktare

för hjord av intill 400 renar samt ytterligare eu vaktare för varje påbörjat

trehundratal djur därutöver. Den gottgörelse till tjänare, som en

lappsk husbonde har att vidkännas, uppgår emellertid, om hänsyn tages

till såväl egentlig lön som underhåll, till belopp, som för varje tjänare

avsevärt överstiger skötarlönen för 200 eller 300 renar. Nu torde förhållandet

ofta vara, att byordningarnas föreskrifter rörande renvaktarnas

antal icke efterlevas, utan att lapparna hålla ett allt för litet antal

vaktare. Med hänsyn såväl till lapparna själva som de bofasta kan

emellertid detta icke längre få fortgå, utan en noggrannare uppsikt

måste komma att hållas över förordningarnas efterlevande, i vilken

händelse nuvarande sköteslegans otillräcklighet kommer att allt tydligare

träda i dagen. Sant är, att jämte den egentliga legan även pläga ifrågakomma

åtskilliga naturaförmåner såsom personlig förplägnad, rätt att

tillvarataga vissa delar av slaktade skötesrenar m. m., men även med

inräknande av dessa förmåner är den gottgörelse, som lämnas, helt visst

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kung t. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

alltför ringa, varförutom den förplägnad, som ifrågasattes, lätt ger anledning

till missbruk och misshälligheter.

Aven om det skulle lyckas att genomföra en allmän höjning av

sköteslegan, skulle det dock näppeligen vara förenligt med lapparnas

välförstådda intresse eller i övrigt önskvärt, om skötesrenarnas antal

komme att alltmera växa, något som, med hänsyn till lappbefolkningens

otillräcklighet för skötsel av en väsentligen ökad renstock, måste ske på

bekostnad av lapparnas egna hjordar. De renskötande lapparnas självständiga

ställning upprätthålles naturligtvis i alla händelser bättre, om

de få i främsta rummet ägna sig åt skötseln av egna djur än om de

skola hämta sin huvudsakliga inkomst av arbete åt andra; och renskötseln

löper, under i övrigt likartade omständigheter, helt visst mindre

fara att råka på förfall, om den av lapparna drives för egen räkning

än om det för dem gäller att utan nämnvärd kontroll vårda renar åt

andra.

En annan allvarlig olägenhet av jordbrukarnas obegränsade rättighet

att hålla skötesrenar är, att denna rättighet lätt kan leda till överbelastningav

renbetesmarkerna. I stort sett kan väl detta ännu ej sägas hava

inträffat. Endast beträffande en av lappmarkssocknarna i Norrbottens

län, nämligen Arvidsjaur, kan det med bestämdhet påstås, att skötesrenarna

åstadkommit överbelastning. 1 flertalet av länets övriga lappmarkssocknar,

där skötesrenar spela större roll — Arjeplog, Jokkmokk

och Gällivare — kan överbeläggning av betesmarkerna ej för närvarande

anses föreligga. Tvärtom torde det få antagas, att renantalet i dessa

socknar nu är åtskilligt mindre än för en del år sedan. I saknad av

ens tillnärmelsevis pålitliga uppgifter om renantalet å olika tider före den

åren 1910—1911 hållna renräkningen kan man ej heller bestämt påstå,

att skötesrenarnas antal i det hela vuxit under senare tid, ehuru

åtskilligt tyder därpå och det för vissa trakter — särskilt Arvidsjaurs

socken — är påtagligt, att ansenlig ökning ägt rum. Med tämligen stor

visshet torde emellertid kunna förutses, att om lagstiftningen ej i tid

ingriper, de bofastas reninnehav efter hand kommer att tilltaga i sådan

grad, att betesmarkerna i de flesta trakter bliva otillräckliga. Skulle

sköteslegan komma att i stort sett hålla sig vid nuvarande belopp, som

i betraktande av penningvärdets fall måste anses innebära betydligt

mindre verklig valuta än tidigare lämnats, är det svårt att inse, varför

ej det stora flertalet jordbrukare i lappmarken skulle skaffa sig renar

och sedermera på allt sätt sträva att öka sitt reninnehav. Bleve detta

händelsen, vore överbelastning av betesmarkerna naturligtvis den givna

följden. Det kan synas, som om denna följd vore tämligen avlägsen, så

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

länge betesmarkerna i vidsträckta delar av Norrbottens lappmark lämna

utrymme för ett avsevärt större renantal än det nuvarande. Härvid är

emellertid att märka, att då i andra delar av nämnda lappmark — såväl

Arvidsjaur som de båda nordligaste socknarna ■— renantalet redan nu är

för stort, frågan om en utjämning av renbelägget genom lappars och

renhjordars förflyttande ganska snart torde komma på dagordningen;

och efter vidtagande av dylika förflyttningar torde befinnas, att något

överflöd på renbete ingenstädes äger rum. Härtill kommer en annan

omständighet, som ur betestillgångens synpunkt ger anledning till betänkligheter.

För de bofasta ligger det tydligen närmare till hands att

förskaffa sig renar, som året om uppehålla sig någorlunda i ägarnas

närhet — d. v. s. skogsrenar — än att slå sig på förvärvande av fjällrenar,

över vilkas skötsel ägarna under en stor del av året ej kunna

öva någon som helst kontroll. Det är därför antagligt, att den ökning

av renstocken, som synes vara att motse, om lagstiftningen om skötesrenar

lämnas orubbad, kommer att i främsta rummet gälla skogsrenarna.

En avsevärd ökning av dessas antal möter emellertid alldeles särskilda

betänkligheter. Skogsrenarna uppehålla sig sommartiden ofta nog å

trakter, där fjällrenarna hava sina vinterbetesmarker, och från flera håll

klagas över den skada de därunder åstadkomma genom nedtrampande

av den om sommaren i allmänhet torra och spröda renlaven, vilken som

bekant utgör renens egentliga vinterföda. Då renlaven för sin återväxt

behöver en lång tidsperiod, kan det vid nu angivna förhållanden befaras,

att en avsevärd ökning av skogsrenstammen skulle på en del håll leda

till väsentligt intrång i fjällrenskötseln. Detta vore så till vida beklagligt,

som fjällrenskötseln är ur nationalekonomisk synpunkt långt viktigare

och mindre ägnad att framkalla konflikter med jordbruket än fallet är

med skogsrenskötseln, likasom ock fjällapparna utgöra den del av lappbefolkningen,

på vilken man i framtiden egentligen torde kunna räkna,

när det gäller upprätthållande av en ordnad renskötsel.

Om således starka skäl tala för stadgande av förbud mot bofastas

reninnehav eller väsentligt inskränkande av rätten därtill, skall det å

andra sidan ej nekas, att skäl av en viss vikt kunna anföras emot kravet

på mera vittgående inskränkningar i rätten till reninnehav.

Sålunda har med visst fog anförts, att skötesrensystemet vore

ägnat att mildra det naturliga motsatsförhållandet mellan de renskötande

lapparna och den jordbrukande befolkningen, i det jordbrukarna bleve

mera böjda att se genom fingrarna med den skada renarna vållade, när

deras egna djur måhända befunne sig bland de skadegörande. Nära till

hands ligger ock, att bofasta, som själva genom reninnehav bliva i till
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

fälle att tillgodogöra sig bete å främmande mark, skola visa sig jämförelsevis

förstående gent emot andra renägare — lappar eller bofasta —

när de lida skador av dessas djur. Någon avgörande betydelse kan

dock icke tillmätas dessa förhållanden. Såsom i annat sammanhang

skall närmare påvisas, har reninnehavet ännu ej på långt när blivit

allmänt bland jordbrukarna i Norrbottens läns lappmark, utan den vida

övervägande delen av lappmarkens jordbrukande befolkning är alltjämt

i saknad av renar. Då i trots härav förhållandet mellan lappar och

bofasta vitsordas i allmänhet vara gott uti ifrågavarande trakter, torde

väl härav få slutas, att reninnehavet ej utgör någon oundgänglig

förutsättning för de bofastas förstående hållning gent emot lapparna.

Samma slutsats torde kunna dragas av erfarenheten från Västerbottens

och Jämtlands län, där det år 1904 genomförda förbudet mot

bofastas reninnehav ingalunda synes hava medfört någon försämring

av förhållandet mellan lappar och bofasta, varvid emellertid må framhållas,

att antalet av de bofasta vid tiden för förbudets ikraftträdande

tillhöriga renar icke synas hava varit tillnärmelsevis så stort som för

närvarande är fallet i Norrbottens län.

Till stöd för de bofastas renägareskap bär vidare anförts, att innehavet

av renar för jordbrukarna medförde en ekonomisk fördel, som i

de av naturen illa lottade lappmarkstrakterna näppeligen kunde undvaras,

om jordbruket skulle kunna bestå och utbreda sig. Erfarenheten

visar också utan tvivel att, så länge sköteslegan hålles vid nuvarande

låga belopp, ägandet av skötesrenar innebär en betydande fördel för

ägaren. Att denna fördel i många fall kan vara av särskilt stor betydelse

för innehavare av svaga jordbrukslägenheter uti ifrågavarande trakter skall

ej heller förnekas. Härvid bör emellertid komma i betraktande dels

obilligheten av, att sköteslegan alltjämt hålles under sitt skäliga belopp,

dels det redan berörda förhållandet att av jordbrukarna i de norrbottniska

lappmarkssocknarna hittills endast ett mindretal förskaffat sig renar.

Kungl. Maj:ts befallningshavande har i detta hänseende lämnat belysande

uppgifter. Åven om till de av Kungl. Maj:ts befallningshavande anförda

siffertalen å renägande jordbrukare lägges det i nämnda siffror ej ingående

antalet av lappska jordbrukare, som äga renar, blir, så vitt tillgänglig

statistik utvisar, antalet renägande bofasta tämligen obetydligt i förhållande

till antalet bofasta utan renar. Siffrorna ställa sig sålunda:

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

Socknar

Innehavare

av jordbruks- fastigheter

Därav

renägare

Arvidsjaur ........................

766

127

Arjeplog ...........................

248

119

Jokkmokk .......................

371

186

Gällivare...........................

641

232

Jukkasjärvi........................

414

146

Karesuando........................

60

4

Med stöd av dessa siffror och med fasthållande av att, såsom

Kungl. Maj:ts befallningahavande erinrat, det ofta nog inträffar, att

just de fattigare jordbrukarna äro i avsaknad av renar, torde man med

fog kunna instämma i Kungl. Maj:ts befallningshavandes uttalande, att

renen icke kan anses oundgänglig för hemmansbrukaren i lappmarkerna.

Särskilt må beaktas, att inom Norrbottens i jordbruksavseende sämsta

lappmarkssocken, Karesuando, påträffas det proportionsvis minsta antalet

renägande bofasta.

Riksdagen, som i det hela uttalat sig för begränsning av de

bofastas reninnehav, har framställt särskilda betänkligheter i avseende

å de bofasta i lappmarksområdena vid gränsen mot Finland. Med

anledning härav må erinras, att inom nordligaste delen av Norrbottens

län lappmarksgränsen framgår mycket högt uppe i landet, så att av

gränssocknarna mot Finland endast Karesuando socken är belägen inom

lappmarken. Inom alla de övriga socknarna vid riksgränsen råder enligt

lagen redan nu förbud mot skötesrenars hållande och inom Karesuando

socken inskränker sig antalet bofasta, icke lappska renägare liksom

antalet av deras renar till en obetydlighet, respektive 4 och 6. Anledning

till särskilda bestämmelser rörande ifrågavarande trakter lär alltså

ej föreligga.

Vidare har man emot en väsentlig inskränkning av de bofastas

reninnehav gjort gällande den ekonomiska betydelse sköteslegan ägde

för lapparna. I belysning av vad här förut anförts i fråga om nuvarande

sköteslegas knapphet måste denna invändning anses föga befogad. Men

detsamma torde gälla, även om en avsevärd höjning av legan skulle kunna

genomföras. För lappens egen ekonomi är det naturligtvis fördelaktigast,

att renarna i hans hjord äro hans egen tillhörighet. Skötesreninnehavet

kan från ekonomisk synpunkt försvaras endast såsom ett hjälpmedel

för lapp, som själv har för få renar för att därav vinna utkomst, att

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 169.

hålla sig uppe, och detta hjälpmedel torde visa sig mindre behövligt i

den mån staten, på sätt under senare år ägt rum, stöder dylika lappar

medelst lån för inköp av renar. Systemets avigsida framträder tydligt,

när det, såsom på vissa håll är fallet, går så långt, att hela lappbyars

existens blir beroende av de bofastas renar. Att behovet av skötesrenar

för lapparna icke är ovillkorligt, framgår bäst därav, att inom de trakter,

där renskötseln spelar största rollen, detta system icke förekommer.

Lapparna i rikets nordligaste lappbyar, nämligen Karesuando lappby

samt Saarivuoma och Talma byar i Jukkasjärvi socken, där nomadlivet

fortlever i relativ ursprunglighet och antalet nomadlappar är lika stort

som inom de övriga norrbottniska lappbyarna tillsammantagna, draga

sig fram utan skötesrenar. Oneklig^ är emellertid, att ett upphävande

eller väsentligare inskränkande av bofastas rätt till reninnehav kommer

att till en början medföra svårigheter för en del lappar, som råkat i

den ställning, att de äro beroende av sköteslegan, och för lindrande av

dessa svårigheter torde det ej kunna undgås, att staten i viss mån

träder hjälpande emellan medelst lån eller andra understöd ur fonder,

som för sådant ändamål stå till buds.

Övriga påstådda fördelar av skötessystemet torde vara mindre

vägande. Vad särskilt angår påståendet om skötesrenarna såsom främjare

av en större omsorg från lapparnas sida i renskötseln torde, såsom

förut framhållits, snarare vara att vänta, att utvecklingen skall bliva den

motsatta, en uppfattning som uttalats jämväl i förarbetena till gällande

renbeteslag.

Av det föregående torde framgå, att lagstiftningsåtgärder emot

bofastas reninnehav äro av nöden. Helt visst är även, att frågan därom

hör till dem, som kräva en snar behandling, desto hellre som svårigheterna

för genomförande av en tillfredsställande lösning tilltaga ju

mera man låter reninnehavet utbreda sig.

Lika enkel ställer sig ej frågan om lämpligaste sättet att lösa spörsmålet.

Man har i detta hänseende ifrågasatt, å ena sidan fullständigt

förbud för alla icke lappska jordbrukare att hålla skötesrenar, å andra

sidan bestämmelser om reninnehavets begränsande till ett visst maximiantal

för varje jordbrukare.

Kravet på fullständigt förbud mot skötesrenars hållande — ett

krav som företrädes av Kungl. Maj:ts befallningshavande — har onekligen

mycket för sig. Såsom Kungl. Maj:ts befallningshavande framhållit,

medför en begränsning till visst antal — låt vara att detta sättes

så lågt som till exempelvis tjugu — ingen säker garanti mot överbeläggning

och förödande av betesmarkerna. Skulle inom sålunda be
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 169.

stämda gränser rätten till reninnehav någorlunda allmänt tagas i anspråk

— och såsom förut framhållits är det ingalunda otänkbart, att med tiden

så blir fallet — komme antalet skötesrenar att flerdubblas, till största

fara för renskötselns framtid, i det vinterbetena komme att förödas och

renhjordarnas effektiva bevakning omöjliggöras i följd av missförhållandet

mellan djurens antal och den till buds stående vaktningspersonalen.

Mot frågans lösande medelst stadgande av en maximisiffra för reninnehav

torde också kunna anföras svårigheten att övervaka iakttagandet

av ett stadgande i sådant hänseende. Skall detsamma i någon mån

bliva effektivt, lärer man icke kunna undgå anordnandet av en i viss

mån besvärande och kostsam kontroll. I betraktande av dessa förhållanden

förefaller det ej osannolikt, att man förr eller senare skall

finna sig nödsakad att även för Norrbottens läns lappmark tillgripa det

i de övriga rentrakterna genomförda totalförbudet mot skötesrenar.

Ovedersägligt är emellertid, att för närvarande och under den

närmaste framtiden väsentliga olägenheter skulle vara förknippade med

genomförandet av ett totalförbud. Reninnehav har i Norrbottens läns

lappmark kommit att för de fattiga jordbrukarna spela en helt annan

roll än fallet synes hava varit i Västerbottens och Jämtlands län. Många

små jordbrukare med knappa inkomstmöjligheter synas för närvarande

vara i viss mån beroende av den naturaavkastning de erhålla av sina

skötesrenar. Med den utveckling skötesrensystemet tagit är beklagligtvis

ock en stor del av lapparna för närvarande till den grad beroende

av sköteslegan, att densammas så gott som fullständiga bortfallande

skulle för dem bliva ödesdigert. Skulle åter staten anse sig förpliktad

att bispringa lapparna med understöd till reninköp i den omfattning,

som här vid lag borde ifrågakomma, bleve utgifterna för sådant ändamål

uppenbarligen högst betydande.

Övervägande skäl synas därför tala för, att lagstiftningen för närvarande

stannar vid att söka reducera skötesrenarnas antal genom bestämmande

av ett maximum för varje jordbrukares rätt till reninnehav.

Skulle erfarenheten visa, att bestämmelser i sådan riktning i det väsentliga

fylla sin uppgift, har man undgått att onödigtvis beröva de bofasta

en inkomstkälla, som, om än ej omistlig, dock för en stor del av dem

har sin betydelse. Visar det sig åter, att totalförbudet längre fram

måste tillgripas, blir, under förutsättning att frågan därom i tid upptages,

genomförandet i viss mån lättare efter ett övergångsstadium,

sådant som här ifrågasättes.

Huru en maximigräns av ifrågavarande art lämpligen må dragas

har, såsom förut nämnts, varit föremål för olika meningar. Flertalet av

opaginerad Kontrollera mot PDF

4<t

Kuncfl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 169.

de yttranden, som framkommit från befolkningens sida, avser tydligen

allenast att åtkomma den stordrift, som förekommer i eu del trakter,

framför allt Arvidsjaurs socken. Det är från en dylik utgångspunkt

man föreslagit sådana maximisiffrcr som 100, 200 eller 300. Härvid kan

man emellertid tydligen ej stanna. För att på den ifrågasatta vägen

någorlunda uppnå vad man åsyftar — upprätthållande av lapparnas

självständighet och förebyggande av betesmarkernas överbelastning —

är det nödvändigt att maximisiffran sättes betydligt lägre. Detta torde

ock utan väsentlig olägenhet låta sig gorå. Jordbrukarnas skäliga intresse

synes ej sträcka sig längre än till att få äga ett renantal, som

lämnar möjlighet att ur avkastningen bekomma avsevärt bidrag till hushållets

köttbehov. Ur denna synpunkt torde ett antal av tjugu — kalvar

upp till ett års ålder ej inräknade — vara fullt tillräckligt. Ur eu

hjord av denna storlek böra under normala år kunna uttagas fyra till

fem slaktrenar, en ej obetydlig del av en lappmarksfamiljs köttbehov.

1 själva verket är det endast jämförelsevis få av de bofasta, som

innehava liera renar än tjugu. Förhållandet i detta avseende framgår av

följande, på grundvalen av 1910—1911 års renräkning uppgjorda tabell:

Socken

Antal bofasta

renägare med

20 renar eller

därunder

Antal bofasta

renägare med

över 20 renar

Summa

renägare

Arvidsjaur..............................

:i"

24

1

61

Arjeplog ..............................

73

24

97

Jokkmokk..............................

120

30

150

Gäilivure ..............................

140

68

217

Jukkasjärvi ...........................

118

21

139

Karesuando ...........................

4

0

4

Verkningarna av eu bestämmelse om tjugu skötesrenar såsom

maximum belysas av nedanstående tabell, grundad även den på renräkningen

av 1910—1911. Det behöver knappast framhållas, att den

blivande reduktionen i verkligheten icke kommer att sträcka sig så långt

som tabellen utvisar, i det att en mängd skötesrenar, som ej få av nuvarande

ägare behållas, komma att övergå till personer, som för närvarande

ej äga renar eller hava sådana till mindre antal än tjugu.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 143 höft. (Nr 169.)

7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

Socken

|

Summa renar till- hörande bofasta av

annan ras än lappsk

Lagliga

renar

Olagliga

renar

Vid reduktion av alla

olagliga renar och alla

lagliga över 20 i en

hand återstå

Arvidsjaur ..................

6,479

därav

fjällrenar skogsrenar

1,078 5,406

5,429

1,050

679

därav

fjällrenar skogsrenar

70 609

Arjeplog .....................

■

2,807

fjällrenar skogsrenar

2,430 377

2,362

445

988

fiällrenar skogsrenar

743 245

Jokkmokk ..................

4,526

5 fjällrenar skogsrenar

2,180 2,346

2,279

2,247

1,287

fjällrenar skogsrenar

740 547

Gällivare.....................

9,363

fjällrenar skogsrenar

4,185 5,178

6,750

2,613

2,310

fjällrenar skogsrenar

1,366 944

Jukkasjärvi.................

2,579

fjällrenar skogsrenar

2,138 441

1,808

771

1,105

fjällrenar skogsrenar

824 281

Karesuando..................

55

fjällrenar skogsrenar

29 26

6

49

6

fjällrenar skogsrenar

2 4

Beträffande den särskilt starka nedgången i renantal i Arvidsjaurs

socken vid införande av ett maximiantal renar av högst tjugu djur för

varje innehavare må anmärkas, att denna är beroende därav, att inom

socknen finnas ett par renägare, vilka äga upp till 2,000 renar.

Framhållas må, att för närvarande tidpunkten för genomförande

av en reduktion av renantalet är synnerligen gynnsam. Under senaste

året har nämligen priset på renkött i hög grad stigit, så att det nu

torde vara uppe i dubbla beloppet av vad det varit därförut, och avsättningsmöjligheterna

äro de allra bästa. Såvitt man kan bedöma, torde

denna högkonjunktur komma att fortfara ännu en tid framåt. Under

sådana omständigheter kan en realisation av renar icke komma att medföra

någon förlust för ägarna utan tvärtom ställa sig mycket förmånlig.

I händelse så skulle befinnas nödigt, torde jämväl bistånd från statens

sida vid renarnas försäljande vara att påräkna. Den övergångstid, som

bör föreskrivas för de nya bestämmelsernas ikraftträdande, kan till

följd härav även sättas betydligt kortare än under vanliga förhållanden

skulle varit möjligt. Eu tid av tre år torde i detta hänseende vara

tillfyllest.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts Nåd Proposition Nr 169.

Skola bestämmelserna om en maximigräns för reniunehav bliva i

någon mån effektiva, erfordras tydligen eu oavlåtlig kontroll över deras

efterlevnad. I detta avseende synes böra föreskrivas skyldighet för värjo

ägare av skötesrenar att årligen hos myndighet göra anmälan om antalet

honom tillhöriga djur samt vårdarens namn, i samband varmed torde

böra stadgas, att ingen må hava skötesrenar hos mer än eu lapp. Angeläget

är även att genom någorlunda tätt återkommande renräkningar

öva kontroll över skötesrenarnas antal. Dylika förrättningar synas böra

hållas minst vart tredje år. Av nöden är därjämte att stadga eu verksam

påföljd för åsidosättande av bestämmelserna om reninnehav. Vad

gällande lag i detta avseende innehåller •— att renar, som olagligen

innehavas må av vederbörande lappordningsman realiseras för lappbyns

räkning — har visat sig vara fullständigt betydelselöst. Det torde i

stället böra läggas i myndigheternas hand att besluta om realisation och

utföra densamma. A andra sidan synes det innefatta eu onödig stränghet

att, såsom skett i gällande lag, stadga fullständig konfiskation av

olagligen innehavda renar. Vad som återstår efter gäldande av kostnader

för renarnas omhändertagande, slaktande och försäljande synes

l>öra tillkomma ägaren.

Skall skötesrensystemet bibehållas, är det önskvärt, att den för

närvarande oskäligt låga sköteslegan varder väsentligen höjd. Ur renskötselns

och den allmänna ordningens synpunkt är angeläget, att legan

förslår till bekostande av erforderlig bevakning av skötesrenarna, samt

att en i flere avseenden betänklig tendens till ökning av dessas antal

erhåller sin naturliga motvikt därigenom att legan hålles uppe vid rimligt

belopp. Med hänsyn härtill och i betraktande av nomadbefolkningens

särställning synas avgörande betänkligheter ej behöva yppas mot ett

ingripande från statens sida i syfte att bereda lapparna en lämpligen

avpassad sköteslega. Detta synes kunna tillgå så, att man på grundvalen

av ett i själva lagen stadgat minimum låter det ankomma på

offentlig myndighet att tid efter annan fastställa legan för lappmarksområdet

i dess helhet eller dess särskilda delar samt förknippar legans

erläggande med den anmälan om renantal, som, efter vad förut är

nämnt, varje ägare av skötesrenar har att avgiva hos offentlig tjänsteman,

så att på denne ankommer att mottaga och till vederbörande

renvårdare överlämna beloppet.

Legans minimibelopp torde skäligen kunna bestämmas till 2 kronor

50 öre. Detta belopp, som föga överstiger vad som för närvarande på

en eller annan ort utgår i form av penningelega och naturaförmåner,

lärer ej under några tänkbara konjunkturförhållanden vara för högt,

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

medan det å andra sidan för största delen av här ifrågavarande trakter

innebär en väsentligen högre betalning än lapparna synas vara i stånd

att på egen hand uppnå. De naturaförmåner, som för närvarande pläga

utgå till vårdare av skötesrenar, kunna ej komma i betraktande vid eu

prisreglering av den art här är i fråga. Antagligt torde väl vara, att

desamma i väsentlig omfattning komma att även framdeles utgå vid

sidan av sköteslegan. Men även om så ej skulle bliva förhållandet,

kommer helt visst deras bortfallande i allmänhet att mer än uppvägas

av legans höjning.

Det synes - skäligt, att de bofasta renägarna själva få i någon

man bidraga till kostnaderna för den kontroll, som kommer att anordnas

i form av renräkningar, ävensom att de i gottgörelse för renbetesmarkernas

användande och det intrång, som därigenom vållas länets

lappbefolkning i dess helhet, få gälda ett mindre belopp, som kan användas

till renskötselns fromma. Ur dessa synpunkter har ansetts böra

föreslås, att i samband med sköteslegan skall gäldas eu årlig avgift av

femtio öre, som enligt närmare föreskrifter av Konungen skall användas

för nyssnämnda ändamål, varvid bland annat kan ifrågakomma att låta

avgiften ingå i Norrbottens lappfond.

Vid sköteslegas betalande tillgår för närvarande i allmänhet så,

att renarna vid eu viss tidpunkt av året, vanligen på våren, drivas

tillsammans för att räknas, och att lega, beräknad för ett år tillbaka

från denna tidpunkt, utgår för det antal djur räkningen visar jämte

de sedan föregående räkning slaktade. Av praktiska skäl synes det

lämpligt, att betalningen visserligen även framdeles erlägges på våren

men beräknas utgå för löpande kalenderåret. Den oegentlighet, som

kan synas ligga däri, att ägaren i sådant fall får betala full lega

även för de djur, som senare under året slaktas eller eljest försvinna,

torde i stort sett utjämnas därigenom, att lega ej beräknas vare sig för

djur, som avgått under årets första månader eller för årets kalvar,

vilka framfödas i maj eller undantagsvis i juni månad.

Utöver nu omförmälda väsentliga ändringar i gällande bestämmelser

om skötesrenar torde vissa mindre jämkningar i dessa bestämmelser

böra ifrågakomma, och må även dessa här omnämnas.

Tvekan har yppats, huruvida gällande bestämmelse om lapps rätt

att hålla skötesrenar äger tillämpning å kvinna av lappsk bord,, som är

i äktenskap förenad med man av annan ras. I allmänhet har så ansetts

vara fallet, och denna tolkning torde, ehuru principiellt tämligen omtvistlig,

ur praktisk synpunkt erbjuda företräden framför den motsätta,

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

vadat! ett med deri gängse uppfattningen överensstämmande förtydligande

ansetts böra äga ruin.

Enligt lagens nuvarande avfattning tillkommer rätten att mottaga

skötesrenar varje lapp, som uteslutande sysselsätter sig med renskötsel.

Under detta uttryck tiar man sannolikt ej velat inbegripa lappar, som

t egenskap av drängar sköta sina husbönders reuar. 1 alla händelser

har man säkerligen ej åsyftat, att bofasta skulle kunna genom att i sin

tjänst anställa lappar vinna rätt att själva utöva renskötsel i egentligmening.

Eu del bofasta, särskilt i Gällivare socken, hava emellertid

trott sig kunna giva lagen en annan tolkning. Då det torde vara föga

överensstämmande med det vedertagna och av lagen erkända skötesrensystemet

samt i liera hänseenden kunna leda till missförhållanden,

att vårdaren står under annans husbondevälde, har ett uttryckligt förbud

däremot ansetts böra inflyta i lagen.

A andra, sidan torde lagens krav, att renvårdaren skall uteslutande

vara sysselsatt med renskötsel, beklagligtvis ej låta sig upprätthålla utan

stora rubbningar i bestående förhållanden. Många av de skogslappar,

som innehava. skötesrenar, driva nämligen vid sidan av renskötseln ett

mer eller mindre utvecklat jordbruk. Det har därför ansetts nödvändigt

att begränsa nämnda krav därhän, att vårdaren skall huvudsakligen

sysselsätta sig med renskötsel.

För att eu bofast skall äga rätt att hava renar i vård hos lapp

stadgar lagen två förutsättningar, nämligen att han skall vara bosatt

inom Norrbottens läns lappmark och att han där skall äga eller bruka

jordbruksfastighet. Rättighetens upphörande knytes emellertid av lagen

vid allenast den förutsättning, att han ej längre äger eller brukar jordbruksfastighet

inom lappmarken. Det har nu ansetts nödigt att införa

motsvarande stadgande även för det fall, att ägaren flyttar från lappmarken.

Därjämte har införts en bestämmelse om rätt för renägares

dödsbo att viss tid behålla renarna.

Spörsmålet om lappska bofastas rätt till reninnehav beröres icke

av det föreliggande förslaget i annan mån än att, på sätt i annat

sammanhang skall närmare omnämnas, bofast, som ur rassynpunkt är

att hänföra till lapparna, likväl icke skall räknas såsom sådan, om hans

förfäder i vissa led vant jordbrukare utan att tillika idka renskötsel.

I övrigt lärer frågan om de bofasta lapparnas skötesrenar böra lösas

från väsentligen andra utgångspunkter än här förut framhållits i avseende

på skötesrensystemet, och torde denna fråga lämpligen kunna

anstå till den förestående fullständiga omarbetningen av renbeteslagen.

s. 54 Kontrollera mot PDF

Renhet ex - tagens tilllämplighet

<■

lappar, .förn

e; idka renskötsel.

Jakt- och

fiskerätt.

54 Kungl Maj.ts Nåd. Proposition Nr 169.

I annat sammanhang har framhållits, att renbeteslagens nuvarande

bestämmelser i allmänhet ej kunna anses tillämpliga å andra lappar än

dem, som idka renskötsel. Ett undantag förekommer, nämligen det i

nuvarande 27 § intagna medgivandet för lapp att hos annan lapp hava

skötesrenar; men i avseende å lagens övriga föreskrifter torde avsammanhanget

eller av motiven och övriga föreskrifter framgå, att, när

lagen talar om lapparna, därunder inbegripes endast den renskötande

lappbefolkningen. Någon anledning att i sak frångå den ståndpunkt

lagen härutinnan intager torde i det hela ej föreligga. Däremot synas

i betraktande av yppade missförstånd — framförallt i avseende å

lapparnas rätt till skogseflekter — åtskilliga paragrafer i lagen böra

förtydligas därhän, att tvivel ej kan råda om, att andra lappar än de

renskötande ej äro i fråga.

Beträffande lagens 30 § föreligger ett särskilt förhållande. Där

givna bestämmelser om lapparnas jakt- och fiskerätt torde visserligen

även de åsyfta allenast de renskötande lapparna. Ett motsatt antagande

skulle strida mot såväl själva avfattningen av lagrummet som uttalanden

i lagens förarbeten samt leda till sådana oegentligheter, som att bofasta

lappar skulle inom Västerbottens och Norrbottens läns fjälltrakter kunna

var som helst — å enskilt område likaväl som i kronans fiskevatten —- driva yrkesmässigt fiske till avsalu. Avon denna paragraf synes alltså

höra bliva föremål för det omförmälda förtydligandet. Emellertid förefaller

det ej fullt lämpligt att i fråga om jakt- och fiskerätt fullständigt

likställa lapparna med den övriga bofasta befolkningen. På sätt tidigare

framhållits, har det av ålder varit vanligt, att lappar, som i följd av

orkeslöshet föranletts att upphöra med renskötsel, slagit sig ned vid

någon plats, där de kunnat uppehålla sig med fiske och i viss mån

med jakt. Det är önskvärt, att — på samma gång som dylikt självrådigt

begagnande av jaktmarker och fiskevatten hädanefter beivras —

utväg öppnas att utan alltför stor omgång upplåta jakt- och fiskerätt

åt lappar, som komma i nämnda belägenhet. 1 allmänhet lärer väl detta

kunna äga rum i samband med de markupplåtelser, som kunna komma

att äga rum enligt den föreslagna 35 § 1 mom. Ej sällan torde

emellertid fristående upplåtelser av jakt- eller fiskerätt kunna vara av

omständigheterna påkallade. Så kan ofta nog inträffa, att en lapp, som

drager sig ifrån renskötselu, icke behöver ifrågasätta någon upplåtelse

av mark, exempelvis därför att han inhyser sig hos någon bofast eller

på dennes ägor, men att det likväl kan för honom vara av stor vikt

att någonstädes ä kronans områden äga fiskerätt. Lämpligt kau stundom

även vara. att eu bofast lapp, som ej kan räknas för orkeslös, erhåller

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169. 55

laglig möjlighet att jaga eller fiska inom visst område. Med hänsyn

till det nu anförda har i förslagets do § upptagits bestämmelse om rätt

för Kung!. Maj:ts befallningshavande att åt lapp, som ej idkar renskötsel,

bevilja upplåtelse av rätt till jakt eller fiske å viss trakt inom

lappmarkerna eller de jämtländska renbetesfjällen.

1 samband med den vidtagna jämkningen i .‘JO § har ansetts

lämpligt att genom ett förtydligande tillägg undanröja det stundom

yppade missförståndet, att lapparnas jakt- och fiskerätt ej skulle vara

underkastad de inskränkningar, som eljest för orten gälla i avseende å

tid och sätt för jakts eller fiskes utövande.

Renbeteslagen, som avser att bestämma lapparnas särrättigheter,

angiver icke, huru man har att. bedöma, om eu person skall räknas för

lapp, ett spörsmål som, särskilt med hänsyn till rasblandning, stundom

kan erbjuda svårigheter. Frågan har hittills i det hela varit mindre

aktuell. Annat torde emellertid förhållandet bliva efter ett eventuellt

genomförande av det nu utarbetade förslaget. Om, såsom detta åsyftar,

rätten till reninnehav skall väsentligen begränsas för de jordbrukare i

Norrbottens läns lappmark, son) ej äro att anse såsom lappar, men bofasta

lappars rätt att hålla skötesrenar däremot kommer att lämnas

orubbad, blir det med hänsyn till den utbredning skötesrensystemet

vunnit i nämnda landsdel och den omfattning, vari rasblandning mångenstädes

där förekommer, uppenbarligen av nöden, att lagen genom eu

otvetydig föreskrift angiver, vilka det är, som i egenskap av lappar äga

hålla skötesrenar till obegränsat antal och utan den kontroll, som eljest

skall äga rum över sådant reninnehav. Vid avfattande av den definition,

som sålunda tarvas, har man emellertid tydligen att taga hänsyn icke

allenast till spörsmålet om rätten att hålla skötesrenar utan även till

Övriga i renbeteslagen berörda frågor om lapparnas särskilda rättigheter.

Tänkas kunde, att man ville till lappar hänföra alla, som. i någon

man äro av lappsk härkomst. En dylik regel synes dock ej vara att

förorda. Att låta varje än så obetydligt lappskt inslag i en persons

härstamning få vara avgörande för hans rättsställning i de hänseenden

det här gäller skulle tydligen gå längre, än den allmänna uppfattningen

föranleder, och leda till föga rimliga resultat. Lika olämpligt och mot

gängse åskådning stridande vore, om man skulle från lappbefolkningen

utsöndra envar, som i någon mån hade annan härkomst än lappsk.

Ville man åter, såsom ligger nära till hands, låta härkomsten på fädernet

vara avgörande, skulle detta ej innebära någon lösning, då även spörsmålet

om faderns egenskap av lapp ofta kunde giva anledning till tvekan.

Vilka skola

i renbeteslagen

räknas

för f appar ?

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 169.

Eu lämplig medelväg mellan nyss omförmälda båda ytterlighetsståndpunkter

torde stå att finna, om vid den erforderliga regelns avfattande

får komma i betraktande, förutom härkomsten, även levnadsyrket,

så att såsom en förutsättning för att någon i lagens mening skall

räknas för lapp kräves, att han själv eller vissa av hans förfäder ägnat

sig åt renskötsel.

Att på dylikt sätt begränsa kretsen av dem, som må komma i

åtnjutande av de särskilda lapprättigheterna, torde ock, alldeles bortsett

från spörsmålet om rasblandning, vara väl motiverat. ‘Då man ansett

sig böra bevilja lapparna dessa rättigheter, har grunden härtill varit, å

ena sidan omtanken om den ur nationalekonomisk och social synpunkt

betydelsefulla renskötseln, å andra sidan eu lovvärd önskan att icke

onödigtvis tillspillogiva lapparnas särskilda, för dem avpassade kultur

och tvinga dem att uppgå i den övriga befolkningen. I den mån emellertid

lappar i följd av omständigheternas makt komma långt bort från fädernas

näring och söka sin utkomst på samma sätt som den bofasta befolkningen,

såsom jordbrukare, skogsarbetare, tjänare hos bofasta in. in., i

samma mån bortfalla anledningarna för staten att åt dessa lappar bevara

något slags särställning i rättsligt hänseende. Från denna synpunkt

torde det icke kunna anses obilligt, om man bestämmer sig för att

såsom villkor för att eu person skall komma i åtnjutande av de i renbeteslagen

angivna särskilda lapprättigheterna, stadga, att hans förfäder

i vissa led, förslagsvis fader eller farfader, varit renskötare.

Härvid lärer man emellertid ej kunna stanna. På en del håll har

renskötseln utvecklat sig till ett slags binäring åt jordbruket, i det att

innehavare av hemman eller nybyggen äro ägare av hjordar, som de

sköta genom egna tjänare eller under medverkan av sådana. En dylik

utveckling har egentligen förekommit i skogsrentrakterna, framför allt

i en del av Gällivare socken, där för övrigt även andra jordbrukare

än de lappska ägnat sig åt ifrågavarande näringsfång. Såsom i annat

sammanhang omnämnts, inträffar det emellertid någon gång, att även

fjällrenskötsel drives av personer, som i egenskap av hemmansägare

eller nybyggare ägna sig åt jordbruk.

Av vad som tidigare anförts beträffande renskötsels förknippande

med jordbruk framgår, att efter min mening staten icke har någon

synnerlig anledning att genom upplåtande av sina och de enskildas

betesmarker samt beviljande av andra särskilda förmåner främja en under

dylika omständigheter driven renskötsel. Sådant kan befinnas nödvändigt,

när det gäller en lappsk befolkning, som genom förhållandenas utveckling

kommit bort från nomadväsendet utan att ännu kunna uppnå sin

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj ds Nåd. Proposition Nr 16g. 57

nödtorftiga bärgning medelst jordbruk och undra för den bofasta befolkningen

lämpade näringsfång. Även i fråga om jordbruk av mera

bärkraftig art torde man för närvarande knappast kunna gå så långt

som till att förklara dess utövare under alla omständigheter förlustiga

sina lappska privilegier. Men vad som redan nu synes böra ifrågakomma

är att, när medlemmar av en lappsläkt redan i ett par generationer

ägnat sig åt jordbruk av ej alltför primitiv art, låta därpå följande

generationer i allo likställas med bofasta av annan härkomst än lappsk.

Med tillämpning av denna uppfattning har åt det föreliggande

förslaget givits sådan avfattning, att renskötsel, som idkas i samband

med bruk av hemman eller nybygge, ej må komma i betraktande, när

fråga yppas om en persons rätt att i renbeteslagens mening gälla för

lapp. Bruket av annat slags fastighet än hemman och nybygge har

man icke ansett sig kunna betrakta såsom hinder för tillgodonjutande

av lapprättigheter. Därest så skedde, skulle sagda förmåner komma att

frångå ett stort antal av renskötsel beroende lappar, som innehava

lägenheter utan mantal.

Utöver vad nu blivit omnämnt kräver förslaget såsom villkor för

erkännande såsom lapp, att fadern till den, varom fråga är, i någon

mån är av lappsk härstamning. Att sträcka härstamningskravet längre

torde, om detta krav förknippas med övriga här ifrågasatta villkor, ej

vara av nöden.

För personer av oäkta börd bör i överensstämmelse med allmänna

rättsgrundsatser naturligtvis moderns i stället för faderns härstamning

och yrke komma i betraktande, något som också i förslaget iakttagits.

1 händelse någon, som är av lappsk härkomst men ej uppfyller här

angivna förutsättningar för att räknas såsom lapp, skulle vilja på allvar

övergå till nomadlivet, synes lagstiftningen ej böra lägga hinder i vägen

härför. Dock torde allenast skötsel av fjällrenar härvid få komma i

betraktande och såsom villkor böra uppställas, att renskötseln bedrives

utan samband med jordbruk av något slag.

Renbeteslagens 2 § innehåller bland annat föreskrift därom, att i utrotande a*>

händelse å trakt utom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker l**

samt renbetesfjällen i Jämtlands län finnes stam av renar, vilken utan

att stå under någons vård år efter år fortlever å trakten och förorsakar

de bofasta skada, Konungen har att meddela de bestämmelser, vilka äro

erforderliga, för att denna renstam må dödas å tid, då lappar icke äga

att med renar uppehålla sig å trakten.

Efter vad erfarenheten visat har denna paragraf erhållit en alltför

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. 143 höft. (Nr 169.) 8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungi. Maj:U Nåd. Proposition Nr 169.

snäv räckvidd dels därutinnan, att dess tillämplighet begränsats att avsa

allenast förvildad renstam i trakterna utom lappmarkerna och renbetesfjällen

i Jämtlands län, dels ock så till vida som det förutsättes, att

genom renarna skada skall tillfogas de bofasta. Inom eu av lappbyarna

i Jämtlands län har inträffat — och detta förhållande har nu varat flera

år — att renarna råkat ur sina ägares vård, så att de blivit helt förvildade

och ströva omkring utan vaktare och utan att brinna samlas för

märkning av renkalvar, slakt eller andra med skötsel av tama hjordar

förenade åtgärder. Enär djuren största delen av året hålla sig inom

lappbyns renbetesfjäll, kunna de icke sägas åstadkomma någon egentligskada

för den bofasta befolkningen på den svenska sidan av riksgränsen.

Under sina strövtåg hava emellertid djuren upprepade gånger

inträngt å de norska gränstrakterna, där de föranlett åtskillig skadegörelse

och oreda, vilket givit upphov till påminnelser från Norge såväl

till de svenska ortsmyndigheterna som på diplomatisk väg i ändamål att fä

renarna avlägsnade. Flera vintrar å rad hava genom lappfogden försök

gjorts att med lapparnas medverkan nedskjuta renarna, men även om

årligen en del av dem dödats, har trots alla bemödanden alltid en avsevärd

stam funnits kvar, som åter förökats. För att i detta och liknande

fäll kunna åstadkomma en total utrotning av de förvildade djuren torde

vara nödvändigt, att staten ingriper, vilket emellertid förutsätter, att

staten äger fria händer gent emot ägarna. Liknande oordning, som den

nu anförda, kan tänkas uppkomma jämväl inom andra lappbyar, och

synes fördenskull av vikt, att Kungl. Maj:t medgives den utsträckta

rätt, som kräves för dylika missförhållandens undanröjande. Enär ä

renbetesfjällen i Jämtlands län liksom i största delen av lappmarkerna

lappar äga varje tid av året uppehålla sig med sina renar, måste även

den förändringen i lagen vidtagas, att, i motsats till vad nu gäller, de

förvildade renarna få dödas, även då lappar med renar äga vistas i

trakten. Vid det förhållandet, att det skulle tillkomma Kungl. Maj:t så

väl att besluta om företagande av nedslaktningsåtgärden som att meddela

nödiga bestämmelser för densammas utförande, torde tillräcklig

garanti finnas för, att ingen skada drabbar de tama renhjordarna eller

lapparnas renskötsel i övrigt. Tänkas kan naturligtvis, att bland de

vilda renarna kan hava inkommit någon enstaka tam ren, som även nedslaktas.

Denna olägenhet förefinnes emellertid även vid tillämpningen

av nu gällande bestämmelser och kan icke undvikas. Någon större förlust

kan därigenom icke drabba någon renägare, så mycket mindre som

de renar, vilkas ägare äro kända, naturligtvis, där så är möjligt, komma

att utskiljas.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition AV It!9.

Enligt 1) § i renbeteslagen skall Kungl. Maj:ts befallningshavande

hava att för envar av de lappbvar, i vilka jämlikt lagen de renskötande

lapparnas huvudsakliga betestrakter skola indelas, fastställa eu

byordning. Denna skall, i den mån linnes erforderligt, innehålla föreskrifter

angående ordningen för renskötselns bedrivande inom byn eller

eljest angående förhållandet mellan lapparna inbördes, i vilket avseende

lagen särskilt omnämner, bland annat, frågorna om fördelning av sommarbetet

inom lappbyn eller ordnandet i övrigt av betesrättens utövning,

om renhjordarnas bevakning, antal renvaktare, som böra finnas, samt

hjordarnas ordnande och sammanhållande vid flyttningar, samt om renhjords

samlande för märkning, för urskiljning av främmande renar eller

för annat ändamål. Beträffande påföljden av underlåtenhet att ställa

sig byordnings föreskrifter till efterrättelse innehåller samma paragraf

vidare, att i byordning må för sådan underlåtenhet stadgas vite från

två till etthundra kronor. Annan påföljd är icke i lagen förutsatt.

Bland de spörsmål byordningarna hava att reglera finnas åtskilliga,

som äro av stor vikt för såväl lapparna själva som den bofasta

befolkningen. Sålunda är frågan om fördelning av sommarbetet synnerligen

betydelsefull för lapparna i vissa landsdelar, särskilt Västerbottens

län, där sommarbetesmarkerna av ålder varit uppdelade mellan

de särskilda lapparna. Detsamma gäller frågorna om renhjordarnas

bevakning samt deras ordnande och sammanhållande vid flyttningar.

Särskilt kommer härvid i betraktande det av lagen antydda spörsmålet

om antalet av de renvaktare, som böra finnas. Renskötseln är en näring,

vars utövande för att ej leda till rätts kränkningar, kräver synnerlig

omsorg samt hänsyn till andras intressen. Det åt lappbefolkningen

förbehållna privilegiet att låta stora massor av halvvilda djur

beta å annans mark förutsätter tydligtvis förpliktelse för de renägande

lapparna att föranstalta om sådan bevakning av djuren, som hörer till

en god renvård. Dylik bevakning förutsätter åter ett minimiantal av

renvaktare. En renägares underlåtenhet att. hålla erforderligt antal

vaktare för hjorden medför fara ej blott för skadegörelse å bofastas

egendom utan ock för sammanblandning med andra lappars djur.

Skulle en dylik underlåtenhet bliva mera allmän, uppstår fara för en

fullständig sammanblandning av hjordarna och en alltmera tilltagande

förvildning av djuren. Följderna av dylika missförhållanden drabba

naturligtvis, om man ser saken i stort, lappbefolkningen i det hela

likaväl som de bofasta. Men de behöva icke nödvändigtvis leda till

omedelbar förlust för de lappar, som åsidosatt sina förpliktelser. Erfarenheten

visar tvärtom, att det för renägare kan ställa sig ekono
-

Påföljd av

byordning*

nsidottflftandr

s. 60 Kontrollera mot PDF

60 Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 169.

miskt fördelaktigt att till det yttersta nedbringa renvaktarnas antal.

Framför allt gäller detta om ägare av stora hjordar. Olägenheten av

hjordarnas sammanblandning drabbar ej på synnerligen kännbart sätt

den rike lappen, som har tillräckligt många djur för att vid slakttid

kunna påträffa och uttaga vad som tarvas till hans eget behov och till

avsalu, samt kan Unna sig i att slakt ej kommer till stånd efter de

ändamålsenligaste principer och jämväl förmår bära den förlust, som

kan uppstå därigenom att en del kalvar ej kunna påträffas för märkning.

Dessa olägenheter kunna mången gång uppvägas av den besparing,

som vinnes genom vaktmanskapets reducerande. För fattigare renägare

kan däremot den mera stadigvarande sammanblandningen av hjordarna

lätt bliva ödesdiger, i det att olägenheterna av att ej kunna för slakt

eller märkning återfinna sina djur på helt annat sätt drabba dem äu

de förmögnare. Härtill kommer, att den nödtorftiga gemensamma bevakningen

av de genom sammanblandningen uppkomna jättehjordarna

lätt nog kommer att leda till sådant obehörigt exploaterande av de

fattigare lapparnas arbetskraft, som tydligen äger rum, i händelse dessa

och deras familjemedlemmar deltaga i vården av en hjord, i vilken deras

andel är försvinnande liten i jämförelse med de stora intressenternas,

samt dessa senare försumma att hålla vaktare i mån av sin andel. Faran

av en tilltagande slapphet i fråga om förpliktelsen att hålla ren vaktare

inskränker sig alltså icke till de omedelbara och påtagliga följderna av

en underhaltig renvård: skadegörelse och förvildning av djuren. Den

ur social synpunkt föga tilltalande utvecklingen mot eu på mellan ett

fåtal renägare uppdelad stordrift är ett missförhållande, som ej heller

får lämnas obeaktat.

Ett sakläge av den i det föregående antydda art kan lätt komma

att inträda, särskilt i vissa delar av Västerbottens läns lappmark. Ägare

av större renhjordar lära där endast undantagsvis hålla det antal vaktare,

som enligt byordningen kräves och som, trots motsatta påståenden frän

vissa lappar, i det hela torde vara det minsta, som med hänsyn till

härvarande förhållanden är av nöden för uppehållande av försvarlig

renvård. Denna underlåtenhet må till en viss grad hava sin förklaring

i den nomadiserande lappbefolkningens fåtalighet, Att däri söka eu

giltig grund för byordningens åsidosättande kan emellertid icke vara

rimligt, om man fasthåller, att renskötsel, när den drives i större omfattning,

är eu näring som, bortsett från exceptionellt dåliga år, lämnar

synnerligen god avkastning och bör vara i stånd att bära de omkostnader,

som följa av tjänarnas skäliga löneanspråk. Givet är emellertid,

att om renägarna under tider av knapp tillgång på tjänare finna sig

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj-tu Nåd. Proposition Nr 169. 61

utan omedelbar olägenhet och i inånga fall med fördel kunna nedbringa

dessas antal till ett minimum, de gärna skola begagna sig av en dylik

utväg i stället för att, såsom deras plikt är, antingen minska renstocken

eller ock vidkännas de kostnader, som äro av nöden för ökande av

vaktarnas antal. Följderna av det uppkomna missförhållandet mellan

renstocken och antalet renvaktare hava blivit sådana som i det föregående

antytts. Sammanblandningen av hjordarna liar alltmera tilltagit

till stort förfång såväl för de lappar, vilka kunna äga lust och förmåga

att ordentligt sköta sin hjord, som för de bofasta, och förmögenhetsförhållandena

hava visat tendens att alltmera utveckla sig i den riktningen,

att förmögnare lappar se sina hjordar alltjämt tillväxa, medan

de fattiga efter hand utarmas eller i varje fall äro ur stånd att förbättra

sin ställning samt i följd därav ofta nog föranlåtas att övergiva renskötseln.

Liknande missförhållanden förspörjas även från vissa andra

1 apptrakter.

Måhända skall det för avhjälpande av dylika missförhållanden visa

sig nödvändigt att under en eller annan form skrida till eu tvångsreducering

av renantalet inom länet. För en dylik åtgärd, som i varje fall

möter avsevärda svårigheter, synes dock ögonblicket ej vara inne, ocli

det torde till en början böra tillses, huruvida icke åtskilligt kan vinnas

genom effektiv tillämpning av gällande bestämmelser angående vaktarnas

antal. Fn dylik tillämpning är dock för närvarande ej att påräkna.

Ett vite, som skall bestämmas inom latituden två till etthundra kronor

eller inom den latitud med ett högre minimum men samma maximum,

som byordningen kan innehålla, lärer, hälst om det i enlighet med

gängse praxis utmätes betydligt närmare minimum än maximum, ej

betyda mycket för den, som genom den vitesbelagda förseelsen bereder

sig eu besparing, mångdubbelt större än vitesbeloppet. Skola byordningarnas

bestämmelser om vaktareantalet komma att spela någon roll,

är det tydligen av nöden, att den myndighet, som har att fastställa byordningarna,

erhåller möjlighet att för åsidosättande av dessa bestämmelser

stadga ett avsevärt högre vitesmaximum än det nu bestämda.

Aven för andra förseelser mot byordning synes eu skärpning av

vites påfölj den böra ifrågakomma. Sålunda torde exempelvis i trakter,

där sommarbetesmarkerna äro uppdelade mellan renägarna i eu viss

lappby, ett fortgående inkräktande å annan lapps betesland vara en förseelse

av alltför allvarlig beskaffenhet att höra få- umgällas med det

vitesbelopp, som ifrågakommer, likaså ett uppsåtligt hindrande av sammanblandade

hjordars åtskiljande in. m. Över huvud torde det så vitt

möjligt böra tillses, att vitespåföljden för ifrågavarande förseelser göres

s. 62 Kontrollera mot PDF

Upplåtelse

ev »Utter

m. m. A

lapp amor

områden.

62 Kwngl. Maj As Nåd. Proposition Nr 169.

tillräckligt verksam för att förebygga möjligheten av att den felande

drager vinst av sitt fel, något som naturligtvis måste verka synnerligen

stötande och för lagens helgd nedsättande.

Med hänsyn till det nu anförda torde i renbeteslagens 9 § böra

vidtagas sådan ändring, att maximum för vite, som må stadgas i byordning,

sättes till 500 kronor, varvid, liksom för närvarande, måste åt

den myndighet, som har att fastställa byordning, överlämnas att pröva,

vilka bestämmelser äro av natur att påkalla ett högre eller lägre vitesmaximum.

Till förebyggande av godtycklighet och missförstånd vid vitesbelopps

fastställande inom latitud, som byordningen innehåller, torde

böra i byordningen stadgas att, när den felande dragit vinst av sin

förseelse, denna omständighet ävensom vinstens omfattning skola komma

i betraktande vid vitesbeloppets fixerande.

Då förseelser, varom här är fråga, i eu del fall äro av natur att

fortgå under längre tid och i andra fall lätt tendera att upprepas, samt

fåtaligheten av domstolssammanträden inom de landsdelar det här gäller

gör, att de endast med långa mellanrum kunna bliva föremål för domstols

prövning, svnes det för beredande av erforderlig effektivitet åt

byordningarna jämväl vara av nöden att, såsom förut skett i åtskilliga

lagar och författningar, stadga, att i händelse av förseelses fortsättande

efter åtals anhängiggörande särskilt ansvar skall ådömas för varje gång

stämning delgives.

Därest sådan skärpning av lagens vitesbestämmelse, som nu förordats,

skulle komma till stånd, lärer det ej vidare vara lämpligt att,

såsom för närvarande enligt 36 § äger rum, viten tillfalla lappbyn, utan

torde nämnda § böra ändras därhän, att ifrågavarande viten liksom andra

böter och vitcn enligt renbeteslagen tillfalla kronan.

< »ver ett på nu angivna grunder uppgjort förslag till ändrad

lydelse av 9 och 36 (41) §§ renbeteslagen hava på anmodan av chefen för

civildepartementet Kung!. Maj:ts befallningshavande samt lappfogdarna

i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län tidigare under innevarande

år avgivit utlåtande, varvid förslaget i huvudsak blivit av dem

tillstyrkt. De sålunda föreslagna bestämmelserna hava upptagits i det

nu föreliggande förslaget.

Vidare torde* eu ändring i lagens 31 § nu böra vidtagas. Enligt

denna paragraf gäller, att upplåtelse av bete, slåtter eller inägor å områden,

som blivit till lapparnas uteslutande begagnande anvisade, må

till annan upplåtas mot avgifter, som skola användas till fromma för

opaginerad Kontrollera mot PDF

Katigt. Maj:ts Nåd. Proposition AV 169. HH

lapparna. Dylik upplåtelse må dock ej äga ruin utan lapparnas samtycke.

Nämnda villkor har visat sig medföra svårigheter. Dels är det

i viss mån otydligt, vilka lappar det är, som skola i värjo särskilt fall

lämna sitt samtycke, och huruvida från dem fordras enhälligt medgivande

eller allenast ett med något slags röstövervikt fattat beslut, dels kan

det förväntas, att lappar av bristande insikt eller eljest utan giltiga

grunder stundom skola motsätta sig eu upplåtelse, som i själva verket

ej länder dem till förfång utan tvärtom till nytta på samma gång

som den ur andra synpunkter iir önskvärd. Särskilt må framhållas, att

om i Västerbottens fjälltrakter flertalet av de utom nybyggens och

hemmans egentliga områden belägna men av åborna disponerade så kallade

ströängar komma att i enlighet med framställda förslag indragas till

kronan, det är ur såväl lapparnas som den bofasta befolkningens synpunkt

önskvärt, att en del av dem kan, med iakttagande av det villkor

förevarande paragraf innehåller om skyldighet för arrendatorn att själv

freda sig för renskada, utarrenderas för lapparnas räkning, något som

ofta nog kan i följd av kortsynt bestridande från lapparnas sida gå om

intet, i händelse dylikt bestridande utan vidare får vara avgörande.

Nödig garanti mot upplåtelser, som lända till förfång för lapparna, torde

stå att vinna genom föreskrift, att de i detta fall, likasom enligt 31 §

redan gäller beträffande upplåtelse av jakt eller fiske å deras områden,

skola höras innan upplåtelse sker.

Härjämte torde till förebyggande av yppad missuppfattning, att

lapparna skulle för andra ändamål än renskötsel äga tillgodonjuta område,

som kan användas för slåtter, en mindre redaktionsjämkning böra

intagas i 31 §.

Ett ej obetydligt antal renar hålles som bekant året om i de Renar utanför

nedanför lappmarksgränsen belägna delarna av Norrbottens län. Het ^CrenMe*- vida övervägande flertalet av dessa tillhöra bofasta personer, som ej äro fjaiien.

att hänföra till lappar.

Enligt vad 38 § renbeteslagen i sin nuvarande lydelse angiver,

skall nämnda lag ej äga tillämpning å ifrågavarande renar, utan dessas

ägare, vid äventyr av ansvar enligt allmän lag och skadestånd, vara

skyldiga att om dem taga sådan vård, att de ej olovligen inkomma på

annans ägor. Såsom erfarenheten utvisar, inträffar det emellertid oupphörligt,

att dessa djur inkomma på såväl kronoparkerna som främmande

enskild mark, något som ej lärer kunna förebyggas ens med långt

effektivare bevakning, än som härvid i allmänhet ifrågakommer. I själva

s. 64 Kontrollera mot PDF

64 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

verket torde särskilt kronoparkerna utgöra eu ej oväsentlig del av djurens

betesmarker.

Klagomål över bär omförmälda renbetning Lava tid efter annan

framställts såväl av enskilda som av statens skogstjänstemän. Någon

anledning för staten såsom ägare av kronoparkerna att tåla en hela

året om pågående betning uti ifrågavarande trakter synes ej heller

föreligga, helst söm det kan befaras, att densamma skall ytterligare

utvecklas, sedan på en del håll uppstått ett slags stordrift, liknande den

i Arvidsjaurs socken förekommande.

Vill man göra allvar av förbudet mot att låta de under renbetesiagen

ej fallande renarna beta å mark, varöver deras ägare ej förfogar,

torde, vid sidan av de i lagen antydda påföljderna av ansvar och skadestånd,

verksammare medel böra anlitas. Svårigheterna att vid varje

tillfälle, då renar eller skador av sådana djur iakttagits, styrka vem

djuren tillhört medföra nämligen, att talan i följd av olaga renbetning

jämförelsevis sällan kan ifrågakomma. Något verksamt inskridande synes

icke kunna komma till stånd på annat sätt, än att åt offentlig myndighet

— och i så fall lämpligen Kungl. Maj:ts befallningshavande — meddelas

befogenhet att på ansökan av ägare — kronan eller annan — besluta om

nedslagning av hjord, vilken, efter vad som kan anses allmänt veterligt,

plägar olovligen inkomma på sökandens mark.

Ett dylikt förfarande lärer ej kunna anses innefatta kränkning av

ägarens rätt. Den renskötsel det här gäller grundas, såsom framhållits

i tidigare kommittéförslag i ämnet, i själva verket blott på en självtagen

rätt att låta renar underhållas på annans bekostnad. Låter man, såsom

nu tillämnas, renarnas försäljning ske för ägarnas räkning — med iakttagande

naturligtvis att alla kostnader för realisationen skola uttagas ur

köpeskillingen — är påföljden väsentligen lindrigare än den konfiskationspåföljd,

som enligt nuvarande lydelse av 27 § renbeteslagen inträder, när

renar olagligen hållas inom lappmarken, varemot den sammanfaller med

den påföljd förslaget för sådant fäll åsyftar. I själva verket synes det

föga följdriktigt att för sistnämnda fall stadga allvarsammare äventyr,

än som skulle gälla vid lagstridig renskötsel utom lappmarken.

Framhållas må slutligen, att nuvarande sällsynt gynnsamma konjunkturer

för försäljning av renkött torde erbjuda ett särskilt fördelaktigt

tillfälle för renägare att genom frivillig realisation undgå de lagstadgade

påföljderna av olaga betning.

Den bestämmelse i renbeteslagen, som skulle ersättas med här

åsyftade föreskrifter, angår, såsom redan nämnts, allenast renar i Norrbottens

läns kustland. Ehuru för närvarande renskötsel eljest ej bedrives

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 169.

å orter utanför dem, som renbeteslagen avser, torde den nya bestämmelsen

dock böra avfattas så, att den äger tillämpning varhelst utom lappmarkerna

och de jämtländska renbetes fjällen motsvarande förhållanden

tilläventyrs skulle kunna uppstå.

Såsom förut är omförmält, avser förslaget anordnande i Norrbottens

län av renräkning minst vart tredje år. Åven i Västerbottens

och Jämtlands län torde sådana förrättningar komma att företagas med

ej alltför långa mellanrum. Vid renräkningarna är lappordningsmännens

medverkan av nöden. Enligt gällande lag har emellertid sådan medverkan

ansetts ej kunna ifrågakomma utan särskilt åtagande från deras

sida. Det torde vara lämpligt, att i 10 § renbeteslagen införas stadgande

om skyldighet för ordningsmännen att medverka uti ifrågavarande hänseende.

Samtidigt torde i lagen böra införas bestämmelse om rätt för

•ordningsmannen att, på sätt sedan länge förekommit, åtnjuta årligt arvode.

Föredraganden uppläste härefter det utarbetade lagförslaget, vilket

såsom bilaga finnes fogat vid detta protokoll, och hemställde, att Kungl.

Maj:ts befallningshavande i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens

län måtte anbefallas att, sedan lapparna i nämnda län på lämpligt sätt

erhållit tillfälle att uttala sig över förslaget samt lappfogdarnas yttrande

däröver inhämtats, i ärendet avgiva utlåtande före utgången av januari

1917.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan fann Hans Maj:t Konungen gott

lämna bifall.

Ur protokollet:

Israel Myrberg.

Lappordning

smans

medverkan vid

renräkning.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 143 höft. (Nr 169.)

9

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:t8 Nåd. Proposition Nr 169.

Bil.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 1 juli 1898 om de svenska

lapparnas rätt till renbete i Sverige.

Härigenom forordnas, att i lagen den 1 juli 1898 om de svenska

lapparnas rätt till renbete i Sverige 1, 2, 3, 4, 9, 10, 27, 30 och 31 §§

skola erhålla följande, ändrade lydelse samt i stället för 35—38 §§ skola

införas följande med nummer 35—44 betecknade paragrafer:

1 §•

1. Lapparna äro berättigade att uppehålla sig med sina renar

under varje tid av året inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker

ovan odlingsgränsen och å sådan mark nedom samma gräns,

som antingen tillhör kronan eller, ehuru upplåten till enskilde, vid avrvittringen

förklarats utgöra renbetesland eller av ålder varit såsom sådant

land använd, samt inom Jämtlands län å renbetesfjällen, varunder inbegripas

såväl de vid awittringen för lapparna avsatta renbetesfjäll som

ock de till^ utvidgning av dessa fjäll sedermera upplåtna områden.

2. A annan mark inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker,

än ovan sägs, så ock å de trakter utom nämnda lappmarker

och renbetesfjällen i Jämtlands län, vilka lapparna efter gammal sedvana

hava besökt, äga lapparna jämväl att uppehålla sig med renarna, dock

endast under oktober, november, december, januari, februari, mars och

april månader, för så vitt icke antingen avtal träffats med vederbörande

jordägare eller brukare om rätt för lapparna att uppehålla sig där under

annan tid av året, eller ock ovanliga väderleksförhållanden nödga till

tidigare flyttning om hösten eller hindra återflyttning om våren.

opaginerad Kontrollera mot PDF

H7

Kung!,. Maj ds Nåd. Proposition Nr 16!).

3. Där lapparna efter ty nu är sagt äro berättigade att uppehålla

sig med sina renar, äga de att under iakttagande av de i denna lag

meddelade bestämmelser begagna sig av land och vatten till underhåll

för sig och renarna; ej vare dem dock på grund av detta stadgande

tillåtet att uppföra bostadshus.

^ §■

Uppehåller sig lapp med sina renar å trakt, där han icke äger

under någon tid av året vistas, eller på trakt, som i 1 § 2 mom. omförmäles,

under tid, då rätt till vistelse där icke är honom medgiven,

böte från och med tjugufem till och med tvåhundra kronor.

Finnes å viss trakt stam av renar, vilken utan att stå under

någons vård år efter år fortlever å trakten, meddelar Konungen de

bestämmelser, vilka äro erforderliga för att denna renstam må dödas.

3 §•

1 Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker samt å renbetesfjällen

i Jämtlands län äga de renskötande lapparna att till eget behov

utan betalning använda skogen. Å sådana områden i nämnda lappmarker,

där lapparna enligt vad i 1 § 2 mom. sägs äga uppehålla sig

endast viss tid av året, må de icke för uppförande eller ombyggnad av

kåta, visthus eller stängsel taga växande träd annorlunda än efter anvisning

eller utsyning, som skall kostnadsfritt lämnas dem av vederbörande

skogsbetjänt; dock äga lapparna, där stängsel vid deras visten

blivit olovligen bortfört eller gjort obrukbart, att till uppförande av nytt

stängsel titan anvisning eller utsyning taga även växande träd.

Å de trakter utom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker

samt renbetesfjällen i Jämtlands län, där lapparna enligt 1 § 2 mom.

äga uppehålla sig med sina renar, må lapparna taga endast torra träd

och vindfällen, en och videbuskar, samt, för tillfälliga behov, å utmark

växande lövträd. Där skogen tillhör staten, erlägges härför ingen betalning.

Ej heller erlägges betalning för torra träd och vindfällen samt

en och videbuskar i enskild man tillhörig skog. För växande lövträd,

som lapparna taga ur sådan skog, skall däremot, där ägaren det påfordrar,

givas en billig ersättning, som i brist av åsämjande bestämmes

av tre gode män, av vilka vardera parten utser en och dessa tillkalla

den tredje. Tredskas endera parten att utse god man, eller kunna de

utsedde ej enas om valet av den tredje, äge kronofogde, lappfogde eller

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Ma j ds Nåd. Proposition Nr 169.

länsman att på begäran i stället utse god man. Emot gode männens

beslut må talan ej föras.

4 §■

Renskötande lapp, som tager mera virke än till hans eget behov

erfordras, eller som överträder det i 3 § givna förbud att utan anvisning

eller utsyning taga växande träd, straffes med böter från och med

fem till och med femtio kronor, där ej förseelsen är straffbar efter allmän

lag.

Virke, som lapparna vid sina visten lagligen använt till kåtor,

stängsel eller annat varaktigt bruk, må ej av jordägaren utan lapparnas

samtycke bortföras eller göras för dem obrukbart. Jordägare, som

bryter häremot, straffes, där ej förseelsen är straffbar efter allmän lag,

med böter från och med fem till och med femtio kronor.

9 §•

För varje lappby skall finnas en byordning, innehållande, i den

mån sådant finnes erforderligt, föreskrifter angående ordningen för

renskötselns bedrivande inom byn eller eljest angående förhållandet mellan

lapparna inbördes, såsom om:

fördelning av sommarbetet inom lappbyn eller ordnandet i övrigt

av betesrättens utövning;

renhjordarnas bevakning, antal renvaktare, som böra finnas, samt

hjordarnas ordnande och sammanhållande vid flyttningar;

renhjords samlande för märkning, för urskiljning av främmande

renar eller för annat ändamål;

förfarande vid renmärkning och renslakt, särskilt vid nedslaktning

av omärkta renar eller av renar, vilkas märken blivit förstörda eller förfalskade,

ävensom vid försäljning av dylika slaktade eller levande renar,

så ock tid och förfärande vid uppvisning, som i 10 § av lagen om renmärken

sägs, av renar, vilkas märken blivit förstörda eller förfalskade;

ersättning till ordningsman eller annan lapp för märkning av

annans ren eller för tillfällig vård om främmande renar, eller till ordningsman

för omhändertagande och vidare förfarande med omärkta renar

eller med renar, vilkas märken blivit förstörda eller förfalskade;

förvaltning, användning och redovisning av lappbyn gemensamt

tillhöriga medel; samt

sättet för överläggning och beslut i ämnen, som röra lappbyn

gemensamt.

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

Sedan lapparna inom byn lämnats tillfälle att uppgöra förslag till

byordning, äge Konungens befallningshavande efter kronobetjäningens

och lappfogdens hörande i ämnet besluta och byordningen till efterlevnad

utfärda. I byordning må stadgas vite från två till femhundra kronor för

underlåtenhet att ställa sig byordningens bestämmelser till efterrättelse,

så ock införas bestämmelse att, i händelse den felande dragit vinst av

sin förseelse, hänsyn härtill och till vinstens omfattning skall tagas vid

vitesbeloppets bestämmande. Den, som under tid, då han är tilltalad

för förseelse mot byordning, fortsätter samma förseelse, skall, när han

varder lagligen förvunnen härtill, för varje gång stämning utfärdats och

delgivits fällas till vite efter tv här förut är sagt.

10 §.

1 varje lappby skola de renskötande lapparna vid sammanträde,

som i enlighet med Konungens befallningshavandes förordnande hålles

inför lappfogde eller länsman, inom sig välja en ordningsman.

Ordningsmannen åligger, utöver vad i denna lag och lagen om

renmärken finnes honom särskilt uppdraget:

att förskaffa sig kännedom om de till byn hörande lappars uppehållsställen

under de särskilda årstiderna samt att, i händelse det skulle

visa sig, att lappar, som ej tillhöra byn, sommartiden föra renar på bete

inom dess område, därom ofördröjligen göra anmälan hos lappfogde

eller länsman;

att biträda vid renräkning, som anordnas av myndighet;

att tillhålla lapparna att noga bevaka sina renar, samt att söka

utreda, genom vilkens eller vilkas renar angiven skada å bofastas ägor

blivit förorsakad;

att vaka över efterlevnad av lagen om renmärken och av den för

lappbyn fastställda byordning samt hos lappfogde eller länsman anmäla

förseelser däremot;

att jämväl i övrigt söka befordra god ordning inom lappbyn och

hos lappfogde eller länsman anmäla, när något däremot stridande förekommer;
att

vid uppkommande tvister såväl emellan lapparna och de bofasta

som ock emellan lapparna inbördes söka bilägga desamma;

att inställa sig vid häradsrätt, när de till lappbyn hörande lappar

skola inför rätten höras i ärenden, som röra dem gemensamt, samt att

närvara vid de mantalsskrivningar, uppbördsstämmor eller andra allmänna

sammanträden, som hållas med lapparna och därvid, när så

s. 70 Kontrollera mot PDF

70 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

erfordras, förete den i 11 § oinförmälda längd över antalet renar inom

lappbyn; samt

att i förekommande fall, då kronofogde, lappfogde eller länsman

å tjänstens vägnar sådan påfordrar, lämna dem erforderligt biträde.

Ordningsman utses för en tid av sex år, med rätt för den utsedde

att efter två år eller ock dessförinnan vid laga förfall avgå från

befattningen. Till Konungens befallningshavande skall lappfogde eller

länsman ofördröjligen insända uppgift på de lappars namn och vanligaste

uppehållsställen, som blivit inför honom till ordningsmän utsedde, jämte

utlåtande om deras lämplighet för befattningen. För de valde, om de

befinnas lämpliga, utfärde Konungens befallningshavande förordnande och

läte därom i länskungörelserna meddela underrättelse. Konungens befallningshavande

äge ock, när så prövas skäligt, före tjänstgöringstidens

utgång entlediga ordningsman.

Ordningsman åtnjute i och lör sin befattning enahanda skydd

som tjänsteman. Visar han vårdslöshet eller försummelse i befattningen,

straffes med böter från och med fem till och med femtio kronor.

Till ordningsman skall av allmänna medel utgå årlig ersättning

efter ty därom särskilt stadgas.

27 §.

När i denna lag talas om lapparnas renar, förstås därmed icke

allenast deras egna renar utan ock sådana, som andra på grund av denna

lag satt i deras vård (skötesrenar).

30 §.

De renskötande lapparna äro berättigade att till jakt och fiske

betjäna sig av land och vatten icke allenast å sådana områden, där de

enligt vad i 1 § 1 mom. sägs äga vistas varje tid av året, utan även å

annan utmark inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker

■under den tid de äga att å sådan utmark uppehålla sig med sina renar;

vare dock i avseende å tid och sätt för nyttjande av jakt och fiske

underkastade de bestämmelser, som eljest därom gälla.

31 §.

Ej må å de områden, som blivit till lapparnas uteslutande begagnande

anvisade, bete, slåtter, jakt eller fiske av lapparna till annan upplåtas.

Sker sådan upplåtelse, vare den ogin.

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

Vårder bete eller slåtter å dylikt område av lapparna ej använt

för renskötsel, och finnes upplåtelse därav tills vidare kunna ske utan

intrång eller skada för lapparna, äge Konungens befallningshavande att

mot lega upplåta betet eller slåttern, intill dess behov därav för lapparna

åter uppstår. Kan å dylikt område upplåtelse av rätt till jakt eller

fiske ske utan skada för lapparna, äge ock Konungens befallningshavande

att tills vidare tillåta annan att emot avgift å området jämte lapparna

utöva jakt eller fiske. På sådana områden, som upplåtits till utvidgning

av de vid avvittringen avsatta renbetesfjäll i Jämtlands län, må jämväl

inägor, som icke äro för lapparna behövliga, utarrenderas. Vid utarrendering

av bete, slåtter eller inägor skall fästas det villkor, att arrendatorn

själv må freda såväl växande som bärgad gröda från intrång av renar.

Upplåtelse, som ovan förmäles, må dock ej äga rum, utan att de

lappar, vilka äga rätt att å området uppehålla sig med sina renar, blivit

i ärendet hörda. Medel, som inflyta genom sådan upplåtelse, skola enligt

de bestämmelser, som givas av Konungen, användas till förmån för

lapparna.

35 §.

1. A överloppsmarker, krön oparker eller annan kronomark inom

Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker samt renbetesfjällen i

Jämtlands län skola vissa områden av Konungen avsättas till upplåtelse

åt lappar, som idkat renskötsel men i följd av ålder eller sjukdom icke

kunna därmed fortfara. Konungens befallningshavande tillkommer att

upplåta mark inom sådant område, dock ej för längre tid än sökandes

och hans hustrus livstid. Upplåtelse, som sålunda kommer till

stånd, medför rätt att från kronans mark taga nödigt bränsle samt

stängsel- och hässjevirke, så ock, efter anvisning eller utsyning, som

skall kostnadsfritt lämnas av vederbörande skogsbetjänt, virke till boningshus

och till andra byggnader, som av Konungens befallningshavande

i samband med upplåtelsen eller sedermera prövas nödiga. Innehavare

av lägenhet, som här avses, har att själv freda såväl växande som bärgad

gröda från intrång av renar.

Då nyttjanderätt till lägenhet, varom nu är sagt, upphör, tillfälle

lägenheten i befintligt skick kronan utan ersättning för därå nedlagda

kostnader; dock ankomme på Konungen, att, när större arbete nedlagts

å uppförande av boningshus, medgiva ersättning härför.

I övrigt äge Konungens befallningshavande bestämma villkoren

för upplåtelse, som här avses, och skall därvid tillses, att så vitt möjligt

upplåtelsen innefattar rätt till jakt och fiske inom visst område.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

2. På Konungen ankomme att i andra fall än i 1 inom. avses

åt lapp upplåta nyttjanderätt till kronomark i Norrbottens eller Västerbottens

läns lappmarker eller renbetesfjallen i Jämtlands län, när skäl

därtill äro och upplåtelsen prövas ej lända till förfång för de renskötande

lapparna.

3. Konungens befallningshavande äge ock att utan sammanhang

med upplåtelse, varom i 1 mom. sägs, medgiva lapp, som icke idkar

renskötsel, rätt att jaga eller fiska å viss trakt inom Norrbottens eller

Västerbottens läns lappmarker eller renbetesfj ällen i Jämtlands län.

36 §.

I fråga om rättighet att, såsom i 27 § sägs, hava skötesrenar hos

lappar gälle nedanstående bestämmelser:

1. Renar, som tillhöra lapp, må av denne lämnas i vård hos annan

lapp. Varder lappkvinna gift med den, som ej är lapp, behålle hon

utan hinder av äktenskapet den rätt, varom här är fråga.

2. Inom Norrbottens län må tills vidare den, som ej är lapp, men

bor inom länets lappmark och där äger eller brukar jordbruksfastighet, hava

renar under vård av lapp, som huvudsakligen sysselsätter sig med

renskötsel och ej är i annans tjänst; dock må ej för sådan renägare

djurens antal överstiga tjugu, kalvar under ett års ålder häri ej inbegripna,

och skola varje renägares djur samtliga stå under vård av en

och samma lapp. Flyttar renägare utom länets lappmark eller upphör

han att där äga eller bruka jordbruksfastighet, skall han inom ett år

därefter avhända sig skötesrenarna. Dör renägare, må renarna ej längre

än två år behållas av dödsboet.

Den, som vill begagna sig av den rätt, som i detta mom. avses,

har att varje år i maj månad hos lappfogden anmäla antalet av de

renar, kalvar för året ej inbegripna, som han har under lapps vård samt

vårdarens namn. I samband därmed skall för varje anmäld ren erläggas

dels sköteslega för löpande kalenderåret med belopp, som Konungens

befallningshavande har att fastställa för länets lappmark i dess helhet

eller för de särskilda lappbyarna, dock ej mindre än två kronor femtio

öre, dels ock en särskild avgift av femtio öre, som, enligt närmare

föreskrifter av Konungen, skall användas såsom bidrag till bekostande

av renräkningar samt till åtgärder för renskötselns främjande. Sköteslega,

som sålunda erlägges, varde genom lappfogdens föranstaltande

tillställd vårdaren. Ej må den omständigheten, att ren, för vilken skötes
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Majits Nåd. Proposition Nr 169.

lega erlagts, före årets utgång slaktas eller förgås eller förkommer,

medföra rätt för ägaren att återbekomma någon de! av beloppet.

Närmare föreskrifter angående lappfogdes åligganden i avseende å

anmälningars mottagande samt uppbärande och redovisande av sköteslega

och avgifter har Konungens befallningshavande att meddela. Där särskild

lapptillsyningsman finnes, äge Konungens befallningshavande förordna

denne att i lappfogdes ställe fullgöra hans åligganden i nu angivna

hänseenden.

3. Renar, som användas till körslor, s. k. dragrenar, må en var

hava under vård av lapp; och vare sådana renar ej i något hänseende

inbegripna under stadgandena i 2 mom.

4. Renägare, vilken lämnat renar i vård åt lapp, har i fråga om

dessa renar enahanda förpliktelser enligt denna lag som lappen för

sina renar.

37 §.

Håller i annat fall än i 36 § 2 eller 3 mom. avses någon, som ej

är lapp, renar, som beta å mark, varöver han ej förfogar, eller åsidosätter

den, som begagnar sig av den i 36 § 2 mom. medgivna rätt att

hava renar under lapps vård, något av vad i sistnämnda lagrum stadgas

i avseende å sådan rätts utövande, skall på Konungens befallningshavande

ankomma att förordna om försäljning av de renar, som olagligen

hållas. Består åsidosättandet däri, att sköteslegan och den särskilda

avgiften för anmälda renar ej erlagts, må förordnande om försäljning

ej meddelas förr än fyra månader förflutit från det beloppet

senast skolat erläggas; men skall i ty fall, vare sig sådant förordnande

meddelas eller icke, den särskilda avgiften utgå med en krona. År

förordnande om försäljning föranlett därav, att vården av någons renar

fördelats mellan flera lappar, bestämme Konungens befallningshavande

vilka renar försäljningen skall omfatta.

När förordnande, som i denna § avses, blivit meddelat, skola de

renar förordnandet avser, så snart lämpligen kan ske, på lappfogdens

föranstaltande omhändertagas och, levande eller döda, avyttras för ägarens

räkning. Av köpeskillingen skall gäldas kostnad för renarnas omhändertagande,

slaktande och försäljande samt därnäst sköteslega och

särskild avgift, där de ej förut ''erlagts.

Håller någon, som ej är lapp, renar annorledes än såsom skötesrenar

under lapps vård, vare han, där de olovligen inkomma på annans

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 143 käft. (Nr 169.) 10

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

mark, underkastad förutom påföljd av renarnas försäljning efter ty här

förut är sagt jämväl bötesansvar enligt allmän lag samt skyldighet att

ersätta skada, som av djuren vållas.

38 §.

För övervakande av tillämpningen av vad i 36 § 2 mom. är stadgat

skall i Norrbottens län minst vart tredje år hållas allmän renräkning

enligt föreskrifter, som meddelas av Konungen.

39 §.

Såsom lapp anses i denna lag den, vars fader i någon mån är av

lappsk härstamning, dock endast såvitt antingen fadern eller dennes fader

drivit renskötsel såsom stadigvarande yrke utan att samtidigt bruka

hemman eller nybygge eller biträda vid bruket av sådan fastighet. I

fråga om den, som är av oäkta börd, skola moderns i stället för faderns

härstamning och yrke komma i betraktande. Kvinna, som är eller varit

gift med den, som skall räknas för lapp, varde ock såsom lapp ansedd.

Vill den, som i någon mån är av lappsk härstamning men ej

enligt vad här förut sagts skall anses för lapp, driva fjällrenskötsel såsom

stadigvarande yrke utan samband med jordbruk, have han därtill

lov; och varde i ty fall för lapp räknad.

40 §.

Över de av Konungens befallningshavande utfärdade byordningar

ävensom över de närmare föreskrifter eller åtgärder, vilka det enligt

denna lag eljest tillkommer Konungens befallningshavande att meddela

eller vidtaga, äge den, som anser sin rätt därav förnärmad eller obehörigen

inskränkt, att hos Konungen anföra besvär inom den tid, som

är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks

beslut; skolande dock, där ej ändringssökandet därigenom varder

onyttigt, beslutet utan hinder av besvär gälla till efterrättelse, intill dess

annorlunda kan bliva vederbörligen förordnat.

41 §.

Böter och viten, som ådömas enligt denna lag eller för överträdelse

av byordning, tillfalla kronan. Saknas tillgång till fulla gäldandet

av böter eller viten, förvandlas de enligt allmän stafflag.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr lött.

75

42 §.

1. överträdelser av denna lag ävensom av byordning åtalas vid

allmän domstol och höra, där ej annorlunda här nedan sägs, under allmänt

åtal.

2. De i 4 § omförmälda förseelser, vilka endast förnärma enskild

persons rätt, må ej åtalas av allmän åklagare, där ej målsäganden angiver

dem till sådant åtal. Lag samma vare beträffande förseelser, om

vilka i 25 § handlas. Har ren blivit olovligen fälld eller misshandlad,

och är renen omärkt eller målsäganden ej känd, äge allmän åklagare

utan angivelse tala i saken, jämväl i fråga om skadestånd, vilket i ty

fall skall tillfalla den lappby, dit renen kan antagas hava hört.

3. Förseelse, som avses i 2, 17 eller 37 §, må, där den rörer

enskild persons rätt, åtalas endast av målsägande.

43 §.

Vad här förut är stadgat i fråga om renar har avseende allenast

å sådana renar, som hela året eller någon del därav beta inom Norrbottens

eller Västerbottens läns lappmark eller renbetesfjällen i Jämtlands

län.

Andra renar må ej i något fall föras på bete å mark, varöver

renägaren ej förfogar, vid påföljd av böter enligt allmän lag samt skyldighet

att ersätta skadan. År i fråga om någon renägares hjord allmänt

veterligt, att därtill hörande djur pläga olovligen inkomma på annans

mark, ankomme på Konungens befallningshavande att på ansökan av

markens ägare meddela de föreskrifter, som finnas erforderliga, för att

hjorden må nedslaktas och försäljas för renägarens räkning; och skall

kostnaden för renarnas omhändertagande och försäljning gäldas av

köpeskillingen.

44 §.

Denna lag äger, så vitt den stadgar förpliktelser för lapparna utöver

vad lagstiftningen rörande de lappar, som med renar flytta emellan

Sverige och Norge, innehåller, icke tillämpning å norska lappar, som

vintertiden uppehålla sig i Sverige.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

Denna lag skall tråda i kraft den 1 januari 1918, dock skola

stadgandena i 36, 37 och 38 §§ ej lända till efterrättelse förr än den 1

januari 1920, och skola intill dess bestämmelserna i 27 § enligt dennas

nuvarande lydelse bibehålla gällande kraft.

Där den, som i någon mån är av lappsk härstamning, vid början

av år 1917 innehar lägenhet, som utan tillstånd upptagits å kronomark

ovan odlingsgränsen i Norrbottens eller Västerbottens läns lappmark

eller å renbetesfjällen i Jämtlands län och ej heller sedermera lagligen

upplåtits, äge han och, om han är eller varder gift, hans hustru under

sin livstid fortfara med bruket därav; dock skall, om han utan tillstånd

nyttjar slåtter, bruket därav i varje fall upphöra vid ingången av år 1922.

När lägenhet, som här avses, skall avträdas, må ersättning för arbete,

som nedlagts å lägenheten, ej utgå, med mindre i särskilt fall Konungen

annorledes förordnar, men byggnader, som därå finnas, äge åbon eller

hans rättsinnehavare bortföra, ändå att de må hava uppförts med virke

från kronans mark.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts< Nåd. Proposition Nr 169.

77

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

fredagen den 2 mars 1917.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,

Statsråden: HASSELROT,

von Sydow,

friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Efter gemensam beredning med chefen för civildepartementet anmälde

departementschefen, statsrådet Hasselrot, att sedan Kungl. Maj:t

den 8 december 1916 beslutat, att över ett inom justitiedepartementet

utarbetat förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den

1 juli 1898 om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige yttranden

skulle inhämtas från Konungens befallningshavande i Jämtlands,

Västerbottens och Norrbottens län ävensom lappfogdarna och lappbefolkningen,

dessa yttranden numera inkommit, varjämte från komministern

i Arjeplogs församling Otto Lindgren insänts en underdånig skrivelse i

ärendet.

Härefter anförde departementschefen:

»De inkomna yttrandena och nämnda skrivelse hava varit föremål

för övervägande; och torde det nu tillåtas mig att i huvudsak redogöra

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungi. Majds Nåd. Proposition Nr 169.

för de mot förslaget framställda erinringarna samt de jämkningar, som

med anledning därav ansetts påkallade, ävensom skälen till att en del

erinringar ansetts ej böra föranleda ändring i förslaget,

i § 3 mom., En av de viktigaste frågor, som i förslaget upptagits till behand
3

och 35 ling, angår lapparnas rätt att bosätta sig å kronans marker i trakter,

som äro avsedda för renskötsel. Förslagets 35 § avser att göra denna

rätt beroende av tillstånd av Konungen eller i vissa fall Konungens

befallningshavande. I nära samband härmed står dels ett i 1 § 3 mom.

i förslaget infört förtydligande tillägg, varigenom uttryckligen angives,

att den lapparna tillkommande rätt att å sina renbetesområden begagna

sig av land och vatten till underhåll för sig själva och renarna icke

grundar någon rätt för dem att uppföra bostadshus, dels ock tillägget i

3 §, vari framhålles, att lapparnas rätt till virkestäkt icke avser virke

till bostadshus.

De föreslagna reglerna i 35 § hava icke givit anledning till erinringar från

lapparna i Norrbottens län och ej heller från flertalet lappar i Västerbottens och

Jämtlands län. Från några håll i sistnämnda båda län hava röster höjts för att

lapparna måtte tillåtas att slå sig ned var hälst de själva funne för gott. I samband

härmed hava ett par lappar uttalat, att det vore för sent för lapparna

att börja upptaga nybyggen, när de vore gamla och orkeslösa. De kunde då ej

livnära sig på jordbruk, jakt och fiske eller hava förmåga att uppföra bostad. I

motsats härtill förekomma från lappar i Västerbottens län uttalanden om att ingen

bosättning borde få ske å renbeteslanden eller ock att sådan borde medgivas endast

med största försiktighet och efter lapparnas hörande. Lapparna i flere av Västerbottens

byalag hava förklarat sig synnerligen tacksamma för bestämmelsen i 1 mom.

Vidkommande förslagets detaljbestämmelser i denna del hava flertalet lappar

i Jukkasjärvi socken framhållit önskvärdheten av, att när nyttjanderätt till lägenhet,

som avsåges i 35 § 1 mom. upphörde och lägenheten återfölle till kronan, ersättning

utginge för alla å lägenheten nedlagda kostnader och således icke endast efter

Konungens särskilda förordnande för större arbete å uppförande av boningshus. Den

å dylik lägenhet bosatte kunde i annat fall fattas av missmod och eftersätta allt

arbete på förbättring av lägenheten och därigenom också kunna sänkas i större

fattigdom. I samma riktning hava uttalanden gjorts av flertalet lappar i de fyra

nordligaste av Västerbottens sex lappbyar samt i Jämtlands län. Av nämnda Västerbottenslappar

har dock i främsta rummet yrkats, att arvingarna till de lappar, som

enligt mom. 1 fått lägenheter till sig upplåtna, skulle äga övertaga lägenheterna,:

och hava flera jämtlandslappar framkommit med liknande hemställan.

Vad angår den i 1 § 3 mom. införda inskränkningen i lapparnas rätt att för

byggnadsändamål taga virke å främmande mark, har denna inskränkning rönt motstånd

från lapparna i Västerbottens län och flertalet lappar i Jämtlands län. Jämväl

lapparna i de sydligare lappmarkssocknama i Norrbottens län hava i allmänhet

gjort invändningar mot paragrafens nya lydelse. Alla dessa lappar hemställa om

rätt att få uppföra ej allenast kåtor utan även bostadshus å sina renbetesland. Några

gå så långt, att de önska rätten utvidgad till ladugårdsbyggnader och gethus. A

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kung!. Muj.ts Nåd. Proposition Nr 16!).

andra sidan hava lapparna i Karesuando, Jukkasjärvi och Gällivare socknar samt,

delvis i Arjeplogs socken ävensom vissa jämtlandslappar icke haft något att erinra

mot förslaget. Tvärtom liar framhållits, att renskötseln vore oförenlig med stugubyggnader,

enär lapparna måste Hytta med sina renar allt efter som betet påfordrade.

Lapparna inom en by i Gällivare socken hava i detta sammanhang påyrkat

förbud för renskötande lappar att hela året kvarstanna ä en och samma plats, ett

yrkande som upptagits av lappfogden i Norrbottens läns norra distrikt samt av

Konungens befallningshavande i länet.

Lappfogden i Västerbottens län anser, att icke några skäl förelåge, som motiverade,

att, på sätt 35 § 2 mom. innehåller, lappar, som icke vore renskötare, skulle

med avseende å rätt till bosättning å kronomark gynnas i högre grad än andra

svenska medborgare. Dessa lappar borde tå nöja sig med att ovan odlingsgränsen

söka upplåtelse av s. k. fjällägenheter och nedom odlingsgränsen av odlingslägenhetei.

Mom. 2 borde därför utgå ur förslaget, men borde då övergångsbestämmelserna

utvidgas att omfatta av lappar innehavda lägenheter å all kronomark inom

JNorrbottens och Västerbottens läns lappmarker och ej blott å de ovan odlingsgränsen

belägna delarna därav. Vidkommande 3 mom. håller lappfogden före, att ej heller

beträffande upplåtelser av jakt och fiske tillräckligt avgörande skäl anförts för motiverande

av ett särskiljande av icke renskötande, bofasta lappar från andra svenska

medborgare.

Konungens befallningshavande i Västerbottens län förklarar sig ej hava något

att erinra mot vad av mig till statsrådsprotokollet uttalats om att gällande lagbestämmelser

ej för lappbefolkningen medförde rätt till bosättning å kronomark, samt

att ingå nya olaga bosättningar borde tolereras. Konungens befallningshavande betonar

därjämte den av mig hävdade uppfattningen, att det för staten icke funnes

någon anledning att genom upplåtande av jord underlätta de renskötande lapparnas

bosättning och att principiellt i vårt land renskötsel i allmänhet ej utan stora olägenheter

kunde förenas med bofast levnadssätt. De föreslagna nya bestämmelserna

synas Konungens befallningshavande ur denna synpunkt ändamålsenliga och tillstyrkas.

Utlåtandena av lappfogdarna i Norrbottens län ävensom Konungens befallningshavande

i länet innebära ävenledes tillstyrkande av nu ifrågavarande bestämmelser.

Lappfogden i Jämtlands län anser, att samma rätt, som enligt 35 § 1 mom.

tillförsäkrades orkeslösa lappar, borde utsträckas till lappar, som av en eller annan

anledning, såsom rovdjurs härjningar, dåliga betesår eller sjukdomar, förlorat sina

renar eller fått dem så reducerade, att lapparna vore nödsakade upphöra med renskötseln

och överlämna sina djur för vård till andra renägare.

Vidare har lappfogden anslutit sig till förslaget om uttryckligt förbud för

lappar att egenmäktigt å kronomark uppföra bostadshus, under framhållande att det

vore helt naturligt att lappar, som redan under flera år haft bostad och antagit de

bofastas levnadsvanor, ej kunde förmå sig att godvilligt avstå från dessa eller erkänna,

att renskötseln, långt ifrån att betinga fasta bostäder, tvärtom ej kunde nöjaktigt

utövas av den, som hade fast bostad och antagit de bofastas levnadsvanor.

Vad anginge kåtorna, vore en omsorgsfullt och ordentligt uppförd kåta ej alls, såsom

några velat påstå, osund och hälsovådlig; och vore lappar, som ej tålde vid att bo

i kåtor, ej alls dugliga till renskötande lappar.

Konungens befallningshavande i sistnämnda län har hyst betänkligheter i fråga

s. 80 Kontrollera mot PDF

80 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

om de föreskrifter angående jordupplåtelse, som i 35 § meddelas. Att bevilja

upplåtelser av ifrågavarande slag åt lappar, som i följd av ålder och sjukdom icke

kunde fortfara med renskötseln, skulle, enligt Konungens befallningshavandes mening,

vare sig upplåtelser skedde kolonivis eller enstaka, närmast föranleda tillskapande

av platser för ett lapproletariat. Dessa ålderstigna eller sjuka lappar skulle sakna

alla förutsättningar för att tillfredsställande kunna sköta de upplåtna lägenheterna,

till stor del kanske även sig själva. Problemet med den lappska fattigvården, som

särskilt vad Jämtlands län anginge hörde till de mest svårlösta, kunde ej lösas på

detta sätt. På detta problem, som tarvade sin särskilda undersökning och utredning,

kunde Konungens befallningshavande icke i detta sammanhang ingå men ville

på det bestämdaste avstyrka vad som i ovan angivna avseende föresloges i paragrafen.

Däremot syntes det vara gagneligt, att i de av lappfogden i länet omförmälda

fall, att en lapps hjord gått förlorad eller så minskats, att han måste upphöra

med renskötseln, upplåtelse kunde ske. Härigenom torde, åtminstone i viss

mån, utkomstmöjlighet kunna beredas åt lappar, som genom omständigheternas makt

med eller utan eget förvållande blivit urståndsätta att bedriva renskötsel men hade

krafter och energi nog att slå sig fram på andra vägar. Inom Jämtlands län utgjorde

de icke renskötande lapparna det stora flertalet; och det vore synnerligen

önskvärt att under ordnade förhållanden kunna bereda dessa tillfälle till utkomst

såsom bofasta jordbrukare eller möjligen även hantverksidkare. Genom en sådan

möjlighet skulle säkerligen tillströmningen till den lappska fattigvården kunna minskas.

Därest man ej ville åt Konungens befallningshavande inrymma rättighet att medgiva

upplåtelser av ifrågavarande slag, torde ändamålet ock kunna vinnas genom

att en sådan rättighet tillädes Konungen. Rättigheten torde i sådant fäll kunna

utsträckas till att avse även andra förhållanden än de av lappfogden berörda.

Det av lappfogden i länet gjorda uttalandet rörande förbud för lapparna att

bygga bostadshus har biträtts av Konungens befallningshavande. Då emellertid ett

flertal dylika bostadshus funnes, av vilka de flesta säkerligen hade tillkommit i god

tro, erfordrades enligt Konungens befallningshavandes mening ett övergångsstadgande,

som utsade huru med dessa hus skulle förhållas, åtminstone för så vitt de ej komme

att falla inom område, varom i 35 § förmältes.

De i 35 § 1 mom. upptagna bestämmelserna om vissa områdens

avsättande till upplåtelse åt lappar, som idkat renskötsel men i följd av

ålder eller sjukdom icke kunna därmed fortfara, hava såsom nämnts av

Konungens befallningshavande i Jämtlands län uppfattats så, som skulle

därmed åsyftas en lösning av spörsmålet rörande den lappska fattigvården.

Att detta högeligen invecklade och ömtåliga spörsmål skulle

kunna lösas allenast genom anvisande av lägenheter åt orkeslösa lappar,

har aldrig ingått i min tanke. Nämnda bestämmelser stå, såsom jag

tidigare framhållit, i samband med förslagets ståndpunkt i fråga om

otillåtligheten av lappars egenmäktiga bosättningar å kronomarkerna.

Vill man, såsom förslaget åsyftar, göra slut på härutinnan inrotade sedvanor

— något som är av synnerlig vikt för upprätthållande av nomadväsendet

i det hela — är det billigt, att den utväg till bosättning, som

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

hittills stått öppen för orkeslösa nomadlappar, icke plötsligen helt och

hållet stänges. Lrfarenheten från en del lapptrakter giver vid handen,

att gamla lappar, som i enlighet med urgammal tradition slagit sig ned

såsom fiskare, mången gång kunnat föra eu bekymmerfri och för deras

förhållanden avpassad tillvaro, i det de uppehållit sig med det i många

trakter ymniga fisket, vartill kommit avkastningen av behållna renar

samt anhörigas bistånd i en eller annan form. Huruvida sådan upplåtelse

av bostadslägenheter, som här avses, lämpar sig även för lappar,

som uppenbarligen ej hava utväg till försörjning, kan om tvistas. För

min del anser jag, att de för andra fattiga brukliga kasernartade anstalterna

föga lämpa sig för de vid friluftsliv och rörlighet vana nomadlapparna

utan för dem mera än för andra måste medföra ett svårt

tvång. Lämpligare förefaller att även åt utfattiga lappar anvisa smålägenheter,

som anslutas till en större centrallägenhet, där nödig personal

för tillsynen kan förläggas och de fullständigt hjälplösa lapparna kunna

intagas. Frågan om inrättande av dylika fättigvårdsanstalter kan emellertid

naturligtvis icke i detta sammanhang utredas utan bör komma under

övervägande i samband med den allmänna utredning av det lappska

fattigvårdsspörsmålet, som snart måste komma till stånd. Med hänsyn

till vad Konungens befallningshavande anfört torde det då vara lämpligt

att i avbidan på resultatet av denna utredning bestämmelsen om upplåtelse

av lägenheter inom de för orkeslösa nomad lappar avsedda områdena

tillsvidare erhåller sådan avfattning, att upplåtelse icke beviljas

lappar, som uppenbarligen sakna utväg till nödtorftig försörjning. Även

med en dylik begränsning komma ifrågavarande bestämmelser, på sätt

nyss anförts, helt visst att erhålla en avsevärd betydelse.

Vad beträffar det önskemål lappfogden i Jämtlands län samt

Konungens befallningshavande i länet uttalat i fråga om upplåtelse av

lägenheter till lappar, som förlorat sina renar, har i mitt yttrande till

statsrådsprotokollet den 8 december 1916 framhållits, hurusom den omständigheten,

att en lapp förlorat sina renar eller en större del av dem,

icke bör betraktas såsom anledning att åt honom upplåta boplats. Detta

yttrande åsyftar emellertid, såsom av sammanhanget framgår, huvudsakligen

fjällapparna i de egentliga lappmarkerna, i avseende å vilka

jag bestämt vidhåller olämpligheten av att genom upplåtelse av ett större

antal nya lägenheter bereda de renskötande lapparna intrång. Med

avseende å lapparna i Jämtlands län likasom skogslapparna i de båda

andra länen ligga, såsom ock i mitt ifrågavarande yttrande blivit antytt,

förhållandena väsentligen annorlunda. Skogslapparnas kvarhållande vid

renskötseln kan, såsom tidigare framhållits, knappast anses såsom något

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 143 käft. (Nr 169.) 11

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

angelägnare önskemål, och deras renskötsel är ej i samma grad som

fjällapparnas beroende av, att betesområdena hållas fria från nya bosättningar.

Vad åter angår Jämtlands län, har en icke obetydlig del

av därvarande lappbefolkning förvekligats i sådan grad, att utsikterna

för dess återförande till nomadliv ej äro stora, varjämte områden här

synas stå till buds, som utan avsevärt intrång för renskötseln skulle

kunna upplåtas till jordbruk slägenheter åt dylika lappar. Den föreslagna

lydelsen av 35 § 2 mom. gör det ock möjligt att vidtaga dylika upplåtelser,

och anledning att av hänsyn till Konungens befallningshavandes

och lappfogdens ifrågavarande uttalanden vidtaga ändring i nyssnämnda

bestämmelser synes alltså ej föreligga.

Däremot torde, med hänsyn till vad lappfogden i Västerbottens län

erinrat mot samma bestämmelser och med anslutning till vad nyss yttrats

angående olämpligheten av att underlätta lappars bosättning i de egentliga

lappmarkernas fjälltrakter, sådan jämkning böra vidtagas i bestämmelsens

avfattning, att av själva lagtexten framgår, hurusom i trakterna ovan odlingsgränsen

upplåtelse äger rum allenast när synnerliga skäl därtill förekomma.

Den i 1 § 3 mom. och 3 § införda förtydligande bestämmelsen att

lapparnas rätt till »land och vatten» icke medför befogenhet att uppföra

bostadshus eller att därtill erhålla virke har, såsom framgår av den

föregående redogörelsen, tillstyrkts av alla hörda myndigheter och ej

heller föranlett erinringar från lapparna inom de nordligaste lappmarkssocknarna,

där såsom bekant renskötseln står högst. Tydligt torde i

själva verket vara, att fast bostad i allmänhet icke låter förena sig med

en god renvård. Anledning att i denna del frångå förslaget torde

alltså ej föreligga.

Vad Konungens befallningshavande i Jämtlands län uttalat rörande

behövligheten av ett övergångsstadgande om bostadshus, som före den

föreslagna lagens utfärdande blivit av lapparna uppförda, synes ej heller

böra föranleda någon ändring i förslaget, då dylika bostadshus måste

anses inbegripna under sådana lägenheter å kronomark, som enligt den

övergångsbestämmelse förslaget innehåller må bibehållas under innehavarens

livstid.

Den av Konungens befallningshavande i Norrbottens län samt

lappfogden i länets norra distrikt gjorda framställningen angående förbud

för renskötaude fjällappar att kvarstanna hela året å samma plats

synes vara värd att tagas i närmare övervägande. Emellertid torde

frågan böra anstå till behandling i sammanhang med den förestående

allmänna revisionen av villkoren för utövande av renskötsel såsom näring

samt renbetesmarkernas utnyttjande.

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169-

Emot den i 3 § införda förtydligande bestämmelsen att lapparna enligt paragrafen

tillkommande rätt till virke avser endast »renskötande» lappar har en stor

del lappar i Västerbottens och Jämtlands län uttalat, att alla lappar borde hava

samma rättigheter enligt lapplagen. Vissa andra hava hemställt, att de lappar, som

förlorat sina renar, måtte behålla samma rättigheter som de renägande lapparna.

Med anledning av dessa erinringar hänvisar jag till de skal, som

tidigare anförts till stöd för förslaget.

Beträffande de föreslagna ändringarna i 9 och 36 §§ hava lapparna i flera 9 och 36 §§.

byar gjort gällande, att ett vitesmaximum av 500 kronor vore för högt, och föreslagit,

att den förutvarande bestämmelsen lämnades oförändrad. Tillika har hemställts,

att vitena måtte tillfalla lapparna och ingå i byakassorna eller, såsom av

jämtlandslappar föreslagits, användas till premier åt goda renskötare eller överlämnas

till fonden för lappväsendet.

Lappfogden i Norrbottens läns norra distrikt samt Konungens befallningshavande

i länet hava föreslagit, att vitesbelopp enligt byordning på ett eller annat

sätt måtte komma lapparna till godo och har till stöd därför anförts, att det vore

byalagen, som bleve lidande av överträdelserna av byordningarna, och att annan

gottgörelse än dessa vitesbelopp sällan kunde erhållas. Konungens befallningshavande

i Västerbottens län samt lappfogden och Konungens befallningshavande i

Jämtlands län anse, att böter och viten, som utdömas såväl enligt renbeteslagen

som byordning, böra användas till förmån för lapparna samt, enligt de två sistnämnda

myndigheternas förslag, tillfalla lappfonderna i de olika länen.

Anledningen till den i 36 § renbeteslagen föreslagna ändringen

att viten enligt byordning skulle tillfalla kronan istället för, såsom förut,

lappbyn är önskvärdheten av att dessa viten, isynnerhet sedan ett förhöjt

vitesmaximum kan komma att avsevärt öka deras belopp, icke böra tillföra

den sakfällda någon fördel. Detta skulle bliva händelsen, om

vitena tillfölle kassan i den lappby han tillhör, och framträder särskilt

i de fall, då, såsom genom den nyligen införda byindelningen i Jämtlands

län är förhållandet, lappbyn är mycket liten och omfattar endast

ett fåtal renskötande husbönder. Något hinder synes emellertid ej föreligga

att förfoga över dessa viten för ändamål, som gagna lapparnas

sak mera allmänt, och jag finner icke något vara att erinra mot en bestämmelse

att enligt byordningen utdömda viten användas till förmån

för länets lappar. Lämpligen kunna de tillgodoföras de fonder, som

upprättats till främjande av renskötseln i de särskilda länen, men på

grund av de växlande förhållandena synes det böra överlämnas åt Kungl.

Maj:t att meddela de närmare bestämmelserna härutinnan. De av

Konungens befallningshavande i Västerbottens och Jämtlands län framställda

förslagen att jämväl böter skola användas till förmån för lapparna

anser jag mig däremot ej kunna tillstyrka.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

30 §.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

I 30 § har föreslagits införande av två förtydligande bestämmelser,

nämligen dels att endast de »renskötande» lapparna vore berättigade

till jakt och fiske å de i paragrafen omhandlade trakter och dels att

lapparna i avseende å tid och sätt för nyttjande av jakt och fiske vore

underkastade de bestämmelser, som eljest därom gällde.

I förra hänseendet hava gjorts invändningar av lapparna i Karesuando socken

samt största delen av lapparna i Västerbottens och Jämtlands län. I allmänhet

har av dessa lappar hemställts, att jakt- och fiskerätt, varom här vore fråga, borde

tillkomma ej blott de renskötande lapparna utan även övriga lappar, vare sig sådan

rätt skulle medgivas dem inom lapparnas områden i deras helhet eller endast inom

området för den lappby, dit de särskilda lapparna hörde.

Lappfogden i Jämtlands län har, under hänvisning till 85 § i förslaget, varigenom

möjlighet beredes icke renskötande lappar att efter tillstånd av Konungens

befallningshavande erhålla fiske- och jakträtt inom viss trakt, framhållit, att dylik

rätt borde utan särskilt tillstånd tillkomma varje inom en lappbys fastställda område

boende, till byn hörande medlem, och har Konungens befallningshavande i länet

instämt i nämnda erinran.

Jag anser emellertid anledning ej förekomma att i denna del vidtaga

ändring i förslaget.

Vidkommande den i samma paragraf berörda frågan om lapparnas likställighet

med övriga svenska undersåtar vid jakt- och fiskerättens utövande har genom de

avgivna yttrandena vunnits upplysning att lapparna inom de flesta fjällappbyar inom

Norrbottens län ansett sig till viss grad fritagna från jakt- och fiskeförfattningamas

föreskrifter. Sålunda har en del av nämnda lappar, under påpekande att björnen

vore ett för lapparnas näring ytterst farligt rovdjur, förklarat, att man trott sig

äga rätt att döda björn, varhälst den anträffades. Andra hava anfört, att lapparna

ofta måste taga litet fågel eller fisk, vare sig det vore tillåten tid eller icke. Detta

kunde ej undvikas, när maten toge slut under vistelse uppe i fjället. Bleve fisket

under vissa tider fridlyst i fjällsjöarna, kunde även inträffa, att lapparna aldrig

kunde komma att få fiska i dessa sjöar, enär de törhända under sina färder passerade

dem endast under sålunda förbjuden tid. Med anledning härav har hemställts,

att inga särskilda fridlysningstider måtte gälla för lapparna. Andra inskränka sig

till en begäran att det måtte tillåtas dem att var som helst döda björn. Vidare

har från en del håll uttalats önskan att få använda sax vid fångst av rovdjur.

Lappfogden i Norrbottens läns norra distrikt tillstyrker på det livligaste lapparnas

anhållan i vad den avser rätt att döda björn och använda sax. Likaledes

föreslår han, att om förbud kommer att meddelas mot fiske vissa tider av året i

fjällsjöar, de renskötande lapparna fritagas från dylikt förbud. Lappfogden i Norrbottens

läns södra distrikt tillstyrker förslaget i föreliggande form, ehuru han anser

sig icke kunna underlåta att anmärka, att det nog kunde komma att inträffa, att

lapparna en och annan gång av nöd kunde tvingas att under förbjuden tid skjuta

någon fågel. Konungens befallningshavande i Norrbottens län framhåller nödvändigheten

av, att möjlighet icke betages lapparna att på verksamt sätt freda sina renhjordar

mot ödeläggelse genom rovdjur.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 169. 85

Förevarande i 30 § intagna tillägg angående skyldighet för lapparna

att i avseende å tid och sätt för nyttjande av jakt och fiske vara

underkastade de bestämmelser, som eljest därom gälla, har föranlett

upplysningar, som i hög grad påvisat behovet av en erinran om gällande

förordningar. Någon anledning att frikalla lapparna från de allmänna

föreskrifterna om tider och områden för fridlysning av särskilda djurslag

eller förbud mot användning av vissa fångstredskap lärer icke

kunna förekomma. Däremot kan måhända ifrågasättas, huruvida nu

gällande bestämmelser i ämnet äro så anpassade efter förhållandena, som

önskvärt vore. Särskilt vill det synas, som om det genom lagen den

8 november 1912 om rätt till jakt införda förbudet mot användande av

sax vid rovdjursfångst skulle medfört eu del olägenheter. Hithörande

frågor äro emellertid föremål för utredning genom särskilda inom jordbruksdepartementet

tillkallade sakkunniga, vilka jämväl erhållit uppdrag

att framlägga förslag rörande tillgodogörande av fisket i kronans fiskevatten,

varvid även de med avseende å lapparnas fiske i fjällsjöarna

gjorda erinringar torde vinna beaktande. Redan nu torde emellertid lapparnas

fiskerätt kunna i tillräcklig utsträckning tillgodoses av Konungens

befallningshavande vid utfärdandet enligt fiskeristadgan av ordningar

för fiskets bedrivande i de särskilda sjöarna.

Den i 31 § föreslagna ändringen, varigenom föreskriften om lapparnas samtycke

såsom förutsättning för upplåtelse av bete och slåtter å deras områden borttagits,

har föranlett erinringar från lapparna i två hyar i Norrbottens län, samtliga

fjällappar i Västerbottens län samt fyra lappbyar i Jämtlands län. Förstnämnda

lappar äro av den åsikten, att hela förevarande paragraf borde utgå ur lagen, då

allt stadgande om upplåtelse av bete, slåtter, jakt och fiske vore överflödigt, enär

lapparna själva vore i behov av alla dessa tillgångar inom de åt dem anvisade

områden. De övriga påyrka bestämmelsernas bibehållande i nuvarande form.

De sålunda gjorda invändningarna synas mig icke förtjäna avseende;

och tillåter jag mig till stöd härför hänvisa till den av mig

anförda motiveringen till förevarande ändringsförslag.

Vidkommande de i 36 § upptagna nya föreskrifterna angående bofastas renägarskap

hava lapparna i Karesuando socken samt flertalet lappbyar i Jukkasjärvi

socken uttalat sin tillfredsställelse med förslaget. Övriga lappar i sistnämnda socken

anse däremot förslaget icke vara tillräckligt vittgående. De hemställa för sin del,

att de bofasta helt förbjudas att äga renar, enär även ett medgivande för dem att

på föreslaget sätt innehava 20 renar kunde medföra vintermarkernas förstörande.

De framhålla vidare, att de ej numera hade några skötesrenar för bofasta, men

att förhållandet till dessa ändock vore gott. Lapparna i Arvidsjaurs socken (skogslappar)

uttala, att det vore högst nödvändigt särskilt inom berörda socken att de

31 §.

36 §.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungi. Maj.is Nåd. Proposition Nr 169.

bofastas renantal inskränktes; och syntes dem i sådant avseende det föreslagna

maximum av 20 renar synnerligen lämpligt. Lapparna från Gellivare, Jockmokks

och Arjeplogs socknar, med undantag av ett fåtal som ansluter sig till förslaget,

hava däremot föreslagit maximiantalets höjande. De flesta anse 50 renar vara eu

lämplig gräns; dock hava några av dem ifrågasatt detta högre renantal endast för

en övergångstid av fem år. Ett mindretal har påyrkat 100 renar såsom maximum.

Endast ordningsmannen i Arjeplogs fjällappby har uttalat, att de bofasta borde

hava oinskränkt rätt att äga renar. Såsom motivering för en höjning av renantalet

utöver förslagets siffra hava åberopats de svårigheter, som annars skulle uppstå ej

mindre i lapparnas ekonomi än även i förhållandet mellan dem och de bofasta, varjämte

uttalats farhåga för, att de bofasta skulle upphöra med sitt reninnehav. Emot

sköteslegans föreslagna belopp har i allmänhet icke gjorts någon erinran, tvärtom

har framhållits, att den vore väl avvägd och ej kunde betraktas såsom för hög.

Endast lapparna i Jokkmokks skogslappby hava gjort gällande, att legan vore så

hög, att den skulle göra det omöjligt för de bofasta att hava renar. Ett par arjeplogslappar

hava förmenat, att lapparna själva borde få bestämma sköteslegans

belopp. Från några håll har gjorts invändningar mot föreskriften att lappfogden

skulle uppbära sköteslegan. Vanligt vore för närvarande, att lapparna erhölle förskott

på legan, varav många vore i behov; men detta skulle omöjliggöras genom de föreslagna

bestämmelserna. Från lappar i flera byar i Jämtlands län hava framställts

erinringar med avseende ;1 den i förevarande paragraf intagna föreskriften att lappkvinna,

som vore gift med den, som ej vore lapp, behölle sin rätt att hava renar i

vård hos annan lapp; och har påyrkats, att hennes rätt skulle begränsas till. enligt

olika förslag, högst 20, 30 eller 50 djur. Såsom stöd härför har framhållits, att

annars ett kringgående av förbudet för bofasta av annan ras än lappsk att innehava

renar kunde befaras. Vidare har av en del lappar föreslagits, att, därest den lappkvinna

sålunda medgivna rätten att hava skötesrenar på ett eller annat sätt missbrukades

eller föranledde skada för de renskötande lapparna, rätten skulle kunna genom

myndighet fråntagas henne samt att hon för att åtnjuta ifrågavarande förmån skulle

vara bosatt inom det län, där hon innehade skötesrenarna.

Lappfogden i Norrbottens läns norra distrikt har anfört: Att lapparna i Gellivare

socken allmänt uttalat sig för bofastas vidsträcktare rätt att innehava renar

berodde otvivelaktigt därpå, att denna sockens lappar, särskilt i dess södra del,

genom bofastas reninnehav så kommit i de bofastas händer, att de ej kunde tänka

sig ett självständigt liv. De litade på de bofasta och deras renantal och inrättade

sitt eget liv och sin näring med tanke därpå. Härigenom komme alla dessa lappar

slutligen att vara ett slags drängar eller tjänare till de bofasta och förmådde slutligen

knappt att rycka upp sig till en självständig ställning. På detta sätt bleve

ock fattigdomen, som en gång varit anledning till att lapparna skaffat sig de många

skötesrenarna, en följd av dessa. Enligt renlängden för 1916 funnes i sydligaste

byalaget i Gellivare 5,011 renar, av vilka 2,775 tillhörde lapparna, 2,073 bofasta i

Sverige och 163 norska undersåtar. Av allt att döma syntes de bofasta alltmer

lägga an på att innehava renar och utöka sina hjordar, och då proportionen mellan

lappens egna renar och skötesrenarna blivit sådan som i nämnda lappby, vore det

på tiden, att något åtgjordes för utjämnande av förhållandet. Detta kunde ske genom

den föreslagna inskränkningen i de bofastas renantal. Skulle denna inskränkning

medföra, att de bofasta fullständigt slutade med reninnehav, vore ingen skada skedd.

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 160.

I Karesuando socken och i norra delen av Jukkasjärvi socken funnes inga bofasta

tillhöriga renar i fjällappars vård, och ändock vore lapparna i dessa byalag ekonomiskt

bättre situerade än i de byalag, där skötesrenar hölles. Avtal i nämnda båda

socknar hade skötesrensystemet förut funnits, men hade det måst upphöra med

hänsyn till härvarande lappars flyttningar till Norge. Dock hade därigenom fattigdomen

bland dem icke blivit större, och ej heller hade förhållandet mellan bofasta

och lappar blivit sämre än exempelvis inom sydligaste lappbyn i Gellivare. Genom

det oinskränkta skötesrensystemet kunde i visst fall förhållandet mellan de båda

folkraserna tänkas bliva sämre, nämligen så till vida, att de bofasta, som idkade

skogsrenskötsel längre ned i landet, kunde vilja lägga hinder i vägen för fjällrenarnas

vistelse å deras marker.

Lappfogden i Norrbottens läns södra distrikt har ansett de föreslagna bestämmelserna

vara till fromma för de »egentliga» lapparna.

Konungens befallningshavande i Norrbottens län hänvisar vidkommande såväl

36 som följande paragraf till sitt i ärendet avgivna utlåtande av den 5 november

1915, vilket finnes närmare omnämnt i statsrådsprotokollet för den 8 december 1916,

samt anför vidare, att Konungens befallningshavande visserligen alltjämt vore av

den mening, som däri uttalats, men emellertid icke ville motsätta sig den lösning

av frågan, som i förevarande förslag framlagts, enär denna lösning vore ägnad att

bestämt verka i den riktning Konungens befallningshavande ansett riktig.

Lappfogden i Västerbottens län förordar, under åberopande av den utav

Konungens befallningshavande i Norrbottens län i dess ovannämnda utlåtande anförda

motivering, att efter en övergångsperiod av fem år totalförbud införes för den bofasta,

icke lappska befolkningen att äga renar. De svårigheter, som ansetts skola

bliva en följd av ett dylikt förbud finner lappfogden väsentligt överdrivna. Lappfogden

framhåller särskilt, att den föreslagna maximibestämmelsen rörande renantalet

med säkerhet komrne att verka som en direkt impuls till en ökad utbredning

av renägarskapet bland de bofasta. Klart vore vidare, att i samma mån som de

bofasta alltmer infiltrerades av renägarskap det komme, icke att bliva lättare såsom

i motiveringen till förslaget gjordes gällande, utan i stället svårare att införa, ett

totalförbud. Ett sådant förbud skulle då drabba ett betydligt större antal personer

än för närvarande. Också med tanke på den nu rådande högkonjunkturen å renköttsmarknaden

torde ett omedelbart totalförbud vara att förorda. I övrigt måste

det för de bofasta i Västerbottens och även Jämtlands län framstå såsom en orättvisa

att icke även de finge innehava skötesrenar. Någon i natur eller befolkningens

levnadsförhållanden grundad orsak att göra en dylik skillnad mellan de bofasta inom

de olika länen förefunnes ej. Genomsnittsjordbruken, vilkas utveckling vore obetydlig

och vilka vore de, som närmast skulle behöva stödet av renskötseln, vore

ingalunda mindre talrika i Västerbottens läns lappmark än i Norrbottens läns.

Beträffande mom. 1 har av lappfogden anförts, att bestämmelse saknades rörande

förfaringssättet med sådan avliden lappkvinnas renar, som varit gift med den, som

icke är lapp. En sådan bestämmelse hade i praktiken visat sig behövlig.

Konungens befallningshavande i Västerbottens län har ansett sig under nuvarande

förhållanden icke böra avstyrka vad förslaget i förevarande del innehölle.

Samtidigt ville emellertid Konungens befallningshavande icke underlåta att tillkännagiva

sin anslutning till Konungens befallningshavandes i Norrbottens län hävdade

uppfattning. Fullständigt förbud måste sålunda anses vara den riktiga lösningen av

s. 88 Kontrollera mot PDF

88 Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

denna fråga. Bestämmandet av tjugutalsgränsen bleve under olika förhållanden mer

eller mindre godtycklig och komme möjligen att föranleda därtill, att de på några

händer samlade storhjordama av sina innehavare fördelades på släktingar och beroende

vänner. Härtill komme, att genomförandet av ett totalförbud i framtiden måhända

ej kunde åvägabringas utan större ekonomiska svårigheter.

Lappfogden i Jämtlands län förmenar, att föreskrifterna att renar, som tillhöra

lapp, må av denne lämnas i vård hos annan lapp samt om rätt för lappkvinna att

även efter giftermål med den, som ej är lapp, hålla skötesrenar borde förtydligas,

enär eljest den lappar där medgivna rätten att hava skötesrenar torde komma att

orsaka osämja och stridigheter mellan lapparna inbördes samt delvis upphäva det

nu för länet gällande förbudet för bofasta att hava renar. Inom länet funnes redan

nu flera lappkvinnor gifta med icke-lappar; och vore att förutse, att detta förhållande

snarare komme att till- än avtaga. Dessa icke-lappar bleve genom sina

hustrur oförhindrade idka en obegränsad renskötsel. Då detta vore i hög grad

ogynnsamt för de renskötande lapparna, avstyrktes förslaget i förevarande del. I

varje fall borde föreskrivas ett maximiinnehav av 20 renar. Lappfogden ifrågasätter

även, huruvida en lapp under alla förhållanden borde äga rätt att till annan

lapp överlämna vården av sina renar. Många exempel funnes nämligen på att

lappar endast av håglöshet eller benägenhet att antaga de bofastas levnadsvanor

övergivit att själva sköta sina renar. För att i någon mån försvåra en dylik övergång

till skötesrensystemet syntes lämpligt, att till vård hos annan renskötande lapp

finge lämnas endast renar, som tillhörde lapp, som av ålder eller sjuklighet icke

själv kunde fortfara med renvården eller hade så litet antal renar, att dessa enbart

ej kunde anses bereda honom och hans familj utkomst.

De av lappfogden uttalade betänkligheterna mot bestämmelserna i 36 § 1 mom.

delas till alla delar av Konungens befallningshavande i Jämtlands län, som anser,

att i skötesrenväsendet i själva verket ligger en av de väsentligaste anledningarna

till att renskötseln på de senare tiderna urartat inom Jämtlands län. Att helt och

hållet förbjuda skötesrenar läte sig emellertid icke göra, då det gällde lappar. Måhända

vore också förhållandena skiljaktiga inom olika delar av landet, så att gemensamma

bestämmelser icke lämpligen kunde gälla för hela det område av riket,

varinom renskötsel bedreves. Eljest vore ett medgivande att hava skötesrenar allenast

i den omfattning lappfogden i länet föreslagit att förorda. Måhända kunde,

försåvitt det gällde ett något större antal — ett mindre antal, exempelvis 20 å 30

djur, kunde utan risk alltid tillåtas — det få ankomma på Konungens befallningsningshavande

eller möjligen på föreskrift i byordningen om och i vad mån det

kunde medgivas.

Inskränkningen i rätten för den bofasta, icke lappska befolkningen

i Norrbottens läns lappmark att äga renar utgör en av de viktigaste

punkterna i förevarande förslag. Såsom av mitt anförande vid förslagets

första framläggande inför Kungl. Maj:t framgår, ställde jag mig i

någon mån tveksam rörande det sätt för frågans lösande, som för närvarande

kunde vara det lämpligaste. Det synes mig därför vara betydelsefullt,

att av de hörda myndigheterna i Norrbottens län Konungens

befallningshavande, trots den skiljaktiga mening vilken denna myn
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

dighet i princip omfattat, dock ansett sig icke böra motsätta sig förslaget,

samt de båda lappfogdarna förordat detsamma såsom en för

lapparna god ordning, utan att därvid befara några för de bofasta uppkommande

svårigheter. Av mitt ovannämnda anförande i ärendet framgår,

att även jag är ense med dem av de hörda myndigheterna, vilka

uttalat, att frågans lösning genom totalförbud för de bofastas reninnehav

är den principiellt riktiga. Detta synes mig vara det mål, dit man skall

sträva. Däremot kan jag ej dela myndigheternas i Västerbottens län

farhåga för de menliga verkningarna av de föreslagna bestämmelserna

med hänsyn till ett framtida genomförande av ett totalförbud. Bestämmelserna

för innehav av skötesrenar synas mig i flera avseenden så

stränga, att de på många säkerligen komma att verka återhållande. Den

sköteslega, som i förslaget upptagits, är i förhållande till vad för närvarande

tillämpas jämförelsevis hög, och utom denna lega hava renägarna

att erlägga en avsevärd avgift till staten. Härtill kommer anmälningsskyldighet

hos lappfogden och sköteslegans och nämnda avgifts

erläggande i förskott. När maximum för renantalet sättes till en jämförelsevis

så låg siffra som tjugu, synes mig ej heller den från vissa

håll uttalade farhågan för lagbestämmelsernas kringgående genom de

större hjordarnas uppdelande på flera bofasta verka allt för avskräckande.

Att i så små poster sprida nu förekommande jättehjordar på tusentals

djur torde näppeligen komma i fråga, och även eu uppdelning av hjordar

om några hundratal djur på flera händer lärer för ägaren medföra

besvär och risker, som torde verka avhållande. Vad åter beträffar den

befarade möjligheten av att antalet verkliga renägare av annan ras än

lappsk kommer att ökas i den grad, att ett framtida avskrivande av de

bofastas renäganderätt därigenom försvåras, synes mig utsikten att en

dylik ökning skulle föranledas av förslagets genomförande, vara ringa,

om än någon ökning av renägareantalet naturligtvis kommer att bliva

en följd av den föreslagna begränsningen.

Lappfogden i Jämtlands län, vilkens uppfattning delas av Konungens

befallningshavande i länet, har befarat, att den lappkvinna enligt

förslaget tillagda rätt att, ehuru gift med person av icke lappsk härstamning,

äga skötesrenar skulle kunna medtora avsevärda olägenheter

för lapparnas renskötsel. Syftemålet med den föreslagna bestämmelsen

har i främsta rummet varit att giva en tydlig regel på ett område, där

en viss tvekan varit rådande. Såsom av motiveringen framgår har den

i förevarande avseende föreslagna regeln, som torde överensstämma med

den vanligaste uppfattningen, ansetts ur praktisk synpunkt erbjuda visst

företräde framför en ordning, varigenom dessa kvinnor jämnställdes med

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 143 höft. (Nr 169.) 12

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj ts Nåd. Proposition Nr 169.

personer av annan än lappsk börd. Man har för övrigt menat, att

stadgandets tillämpning skulle bliva av ringa omfattning och icke kunna

i nämnvärd grad öva inflytande på lapparnas renskötsel. De genom

Konungens befallningshavande och lappfogden lämnade upplysningar

synas emellertid giva vid handen, att dylika blandade äktenskap i vissa

trakter förekomma ganska allmänt och visa tendens att ökas samt att

en del svårigheter för renskötseln kunna väntas uppstå genom förslagets

genomförande. Under sådana förhållanden och då med gällande familjerättsliga

regel att hustru följer mannens stånd och villkor närmast överensstämmer,

att dessa lappkvinnor efter äktenskapet intaga samma ställning

som männen, synes mig bestämmelsen böra ändras därhän, att lappkvinna,

som varder gift med den, som ej är lapp, förlorar rätt att lämna

renar i vård hos annan lapp, dock att henne må medgivas skälig tid

att realisera förut möjligen ägda renar; och torde, i överensstämmelse

med vad som föreslagits i 36 § mom. 2 rörande rätt för dödsbo

att innehava renar, som tillhört bofast, en tid av två år i sådant hänseende

vara tillfyllest.

Konungens befallningshavande och lappfogden i Jämtlands län

hava i sina yttranden berört även frågan om icke renskötande lappars

rätt att äga renar. I mitt anförande den 8 december 1916 uttalade jag

i samband med spörsmålet om lappars bosättning, att det kunde ifrågasättas,

huruvida man icke borde genom lagbestämmelser omöjliggöra

föreningen av renskötsel och levnadssätt såsom bofast, samt att statsmakterna

måhända också, om renskötseln skulle kunna upprätthållas,

förr eller senare måste slå in på en dylik väg; och framhöll jag vidare,

att i samband med den allmänna revision av renbeteslagstiftningen, som,

på sätt i anförandet antytts, snart måste komma till stånd, torde komma

att tagas under övervägande det invecklade och ömtåliga spörsmålet om

inskränkningar i bolasta lappars rätt att driva renskötsel men att man

till dess syntes böra stanna vid att i allmänhet förebygga renskötande

lappars bosättning å kronomark. Då jag sålunda framhöll nödvändigheten

av en framtida reglering av jämväl de bofasta lapparnas reninnehav,

skedde detta, såsom av mitt uttalande framgår, ej minst med

hänsyn till förhållandena i Jämtlands län. Fortfarande synes mig emellertid

böra anstå med avgörandet av denna synnerligen svårlösta fråga till

dess revisionen av renbeteslagstiftningen upptages på eu bredare bas,

än nu är fallet.

io och 38 66. Vild angår de i 10 och 38 §§ intagna tilläggen rörande ordningsmans skyldig
"

‘ het att biträda vid renräkning, som anordnats av myndighet, och dylika förrättningars

anställande periodvis i Norrbottens län hava beträffande förstnämnda spörs
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

mål i Norrbottens län flera byalag samt i Västerbottens län lapparna allmänt uttalat

önskvärdheten av att särskild gottgörelse utginge till ordningsmännen för deras

arbete vid renräkning, enär ordningsman, under den tid han vore upptagen därav,

kunde behöva anställa extra hjälp för vård av sina egna renar. Förslagets bestämmelse

om en viss årlig ersättning av allmänna medel vore fördenskull ej till fyllest.

Till den i 38 § intagna bestämmelsen om periodiska renräkningar inom Norrbottens

län har ordningsmannen i Arjeplogs fjällappby önskat det tillägg, att renräkning

skulle hållas endast när betesförhållandena så medgåve, då det eljest kunde

inträffa, att räkningen bleve ofullständig.

Flertalet lappar i Västerbottens län ävensom lappfogden därstädes hava hemställt

om föreskrift att även inom detta län renräkning skulle hållas med bestämda

mellantider.

Vidkommande omförmälda lappordningsmans erinran, att ogynnsamma

betesförhållanden det år, då räkning skulle äga rum, kunde få

en menlig inverkan på resultatet av räkningen, torde denna anmärkning

hava sin grund i den erfarenhet, soda vanns vid den allmänna renräkningen

i Arjeplogs socken år 1911. På grund av då rådande väderleksförhållanden

med åtföljande svårigheter för renarna att finna föda på

sina vanliga vinterbetesmarker hade en hel del av djuren skingrats i

fjällen och kunde ej samlas i och för räkningen. Då tydligt är, att

under dylika år renräkning icke bör hållas, synes böra införas en föreskrift,

som gör det möjligt att med hänsyn till ogynnsamma väderleksförhållanden

uppskjuta förrättningen.

Vad angår frågan om periodiska renräkningar jämväl i Västerbottens

län, synes väl åtskilligt tala för en sådan ordning, men här

föreligga dock ej samma skäl som i Norrbottens län, där renräkningarna

äro nödvändiga för kontroll över efterlevnaden av föreskrifterna om de

bofastas reninnehav. Med hänsyn härtill samt de icke obetydliga kostnader,

som äro förenade med dessa åtgärder, synes mig vara tillfyllest,

att renräkning i Västerbottens liksom i Jämtlands län verkställes endast,

när Kungl. Maj:t så prövar nödigt, varom bestämmelse i lagen icke

erfordras.

Vad från lapparnas sida anmärkts om särskild ersättning till ordningsman

för dennes medverkan vid renräkning synes mig förtjäna

beaktande. Otvivelaktigt skulle med den föreslagna formuleringen av

bestämmelsen om årlig ersättning till ordningsman kunna inträffa,

att denne av fruktan för det med en räkning förenade ej obetydliga

arbete avginge från sin befattning det år sådan förrättning skulle verkställas.

Det synes mig för den skull lämpligt, att i bestämmelsen om

ordningsmans ersättning utesluta, att denna skall vara årlig, varigenom

möjliggöres, att den de år, renräkning förekommer, sättes högre än eljest.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

39 §.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 169.

Emot de i 39 § intagna bestämmelserna rörande vem som enligt renbeteslagen

skall betraktas såsom lapp hava i Norrbottens län icke några andra lappar

än skogslapparna i Arjeplogs socken haft något att erinra. De senare hava fruktat,

att ett genomförande av bestämmelserna skulle göra slut på all skogsrenskötsel

eller att i varje fall knappast någon skogslapp av den kommande generationen skulle

få driva sådan näring, då nu så gott som alla skogslappar hade något nybygge, ehuru

de ej alltid själva skötte det. Bland västerbottenslapparna hava de, som tillhöra de

fyra norra byarna, uttalat sitt gillande av bestämmelserna. Erinringar hava däremot

framställts av flertalet lappar inom de båda sydligaste byarna samt av lapparna

inom Malå lappby. De förra hava yrkat, att förbehållet rörande faderns och farfaderns

yrke borde utgå. De senare hava ansett, att hela paragrafen borde uteslutas,

därvid särskilt framhållits, att det läge en orättvisa i att den, vars förfäder i två

led skött hemmansbruk om än aldrig så litet, icke skulle få vara lapp, medan den,

vars förfäder drivit ett kanske lika stort jordbruk, som bestode av lägenhet, skulle

få räknas såsom sådan. Malålapparna hava härjämte anmärkt, att även den, som

ville börja idka skogsrenskötsel, borde, även om han blott i mycket ringa grad vore

lapp, kunna få rätt därtill, dock först efter ansökan samt noggrann prövning.

Lappfogden i Norrbottens läns södra distrikt har såsom sin åsikt uttalat, att

införandet av regler rörande omfattningen av begreppet lapp komme att verka uppryckande

på särskilt skogsrenskötseln. En del lappar tvingades väl att upphöra

med sin renskötsel, men ingen skada vore därmed skedd utan fastmer en god hjälp

lämnad andra skogslappar, vilkas intresse ej vore så delat mellan jordbruk och

renskötsel. Däremot anser lappfogden, att envar, som vore av lappsk härstamning,

borde få återupptaga renskötsel såsom yrke, vare sig fråga vore om fjällren- eller

skogsrenskötsel.

Konungens befallningshavande i Norrbottens län har instämt med lappfogden

i förra delen av hans uttalande men har icke kunnat biträda hans berörda ändringsförslag.

Lämpligaste sättet att ordna skogslapparnas förhållanden kan, enligt

Konungens befallningshavandes mening, ännu ej anses vara så utrett, att anledning

förefinnes att öka deras antal med utifrån tillförda element.

Lappfogden i Västerbottens län uttalar, att den föreslagna definitionen på

lapp kunde tillämpas endast med avseende å fjällapparna, och detta möjliggjordes

särskilt genom den i andra stycket i paragrafen införda dispensbestämmelsen rörande

rätt för envar av lappsk härstamning att driva fjällrenskötsel. För skogslapparna

skulle den däremot innebära detsamma som att en hel del lovande yngre renskötarämnen

utan misskund skulle få uppgiva tanken på renskötseln, blott emedan deras

förfäder i två led innehaft hemman eller nybygge och ej lägenhet. Blott om villkoren

rörande oberördhet av jordbruk utginge, torde definitionen kunna anses möjlig.

Även för skogsrenskötseln skulle därjämte en dispensbestämmelse motsvarande den

ovannämnda för fjällrenskötseln föreslagna vara av nöden.

Konungens befallningshavande i sistnämnda län har anslutit sig till vad lappfogden

sålunda anfört samt framhåller önskvärdheten av, att ifråga om skogslapparna

i Malå en undantagsbestämmelse meddelas, i syfte att den av dessa lappar

idkade renskötseln, som vitsordades vara stadd i en glädjande uppryckning, måtte

beredas möjlighet att tillsvidare fortgå.

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

Såsom jag tidigare framhållit, kommer den föreslagna inskränkningen

i bofastas rätt att hålla skötesrenar att nödvändiggöra eu regel

om vem som i renbeteslagens mening skall räknas för lapp. Utan en

dylik regel skulle det, särskilt med hänsyn till den i vissa delar av

Norrbottens län förekommande rasblandningen, mången gång bliva

omöjligt att avgöra, huruvida en person vore i egenskap av lapp berättigad

att hos annan lapp hålla ett obegränsat antal skötesrenar eller

hade att underkasta sig den för jordbrukare av annan ras än lappsk

stadgade begränsningen till ett renantal av tjugu. Men även när det

gäller rättigheten att själv sköta renar eller tillgodogöra sig andra förmåner,

som i renbeteslagen förbehållits lapparna, är det av betydelse,

att i lagen gives bestämd föreskrift om vilka som skola räknas för lappar.

Uppställandet av en dylik regel möter vissa svårigheter, särskilt

med hänsyn till skogslapparna. Det är ur flera synpunkter önskvärt, att

renbetesprivilegiet förbehålles dem, som till ras och levnadssätt verkligen

framstå såsom lappar, och icke utsträckes till familjer, som sedan länge,

kanske i flere generationer, varit fullständigt införlivade med den jordbrukande

befolkningen och därjämte måhända endast i ringa grad äro

av lappsk härkomst. Särskilt vore det föga tilltalande, om jordbrukare

i denna ställning skulle, såsom förhållandena i vissa trakter synas vilja

arta sig, kunna utnyttja statens områden för en under bolagsartade

former driven renskötsel — om uttrycket renskötsel över huvud kan vara på

sin plats i fråga om hållande av renar, som större delen av året ströva

omkring utan tillsyn. Skulle .en näring av denna typ få bestå ocb

sprida sig, innebure detta tvivelsutan en fara för den egentliga lappbefolkningen,

i det att vissa för denna befolkning behövliga renbetestrakter

bleve upptagna av jordbrukarebolagens renar och en del renskötande

lappar nedsjönke till drängar hos bolagen. Det synes angeläget att i

tid stävja tendenserna till dylik utveckling, något som ock skulle vinnas

genom de föreslagna bestämmelserna. Onekligen kunna emellertid, såsom

av myndigheterna i Västerbottens län framhållits, dessa bestämmelser

föranleda, att en eller annan lapp, som driver verklig skogsrenskötsel,

förlorar rätten härtill. De betänkligheter, Konungens befallningshavande

i Västerbottens län häremot framställt — nämligen att en lovande uppblomstring

av skogsrenskötseln i en viss socken skulle stäckas — kan

jag visserligen ingalunda dela, ty den djupgående förändring skogslapparnas

levnadsförhållanden undergått låter mig ej tro på något slags

varaktig uppblomstring av skogsrenskötseln. Men ur billigketssynpunkt

och till förebyggande av alltför hastiga rubbningar i en del familjers

ekonomiska förhållanden torde det vara lämpligt att, i den mån utan

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Övergångs
bestäm
melser.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

större olägenhet kan ske, medgiva den, som enligt de föreslagna bestämmelserna

ej skulle kunna räknas för lapp, rättighet att idka skogsrenskötsel.

Jag har därför nu ansett mig böra föreslå ett tillägg till 39 §,

varigenom åt Konungens befallningshavande skulle lämnas befogenhet

att för tid ej överstigande tio år meddela tillstånd åt den, som i någon

mån är av lappsk ras men ej enligt paragrafens regler skall räknas för

lapp, att driva skogsrenskötsel, varvid dock såsom villkor skulle förutsättas,

att den renskötsel, varom i varje fall är fråga, ej skulle lända

till synnerligt men för jordbruket i orten samt att den, som söker tillstånd,

huvudsakligen sysselsätter sig med renskötsel och ej äger nödtorftig

bärgning av jordbruk.

Vad slutligen angår de föreslagna övergångsbestämmelserna har lappfogden i

Norrbottens läns södra distrikt uttalat, att den ifrågasatta övergångstiden av tre år

för genomförande av de nya föreskrifterna i 36—38 §§ förefölle väl knappt tillmätt.

Särskilt framhålles, att ogynnsamma betesförhållanden kunde inverka menligt på

renarnas duglighet till slakt, och att en tvungen massnedslaktning under sådana

förhållanden kunde ställa sig ekonomiskt mycket ofördelaktig. När genom 1898 års

renbeteslag förbud i kustsocknama infördes mot bofastas reninnehav, hade det icke

lyckats att under de då medgivna fem övergångsåren göra slut på alla de renar,

vilka kommo under förbudet. Konungens befallningshavande i Norrbottens län

har jämväl ansett övergångstiden böra något utsträckas, förslagsvis till den 1 januari

1921.

Lapparna i de fyra nordligaste byarna i Västerbottens län hava anfört, att

vid avträde av lägenhet, som enligt övergångsbestämmelserna fått innehavas, ersättning

under alla omständigheter borde utgå för arbete, som å lägenheten nedlagts.

Skogslapparna i Malå hava ansett, att i händelse de, som iimehaft lägenhet

av ifrågavarande slag, ägde arvingar, som önskade efterträda dem å lägenheterna,

dessa skulle äga övertaga desamma; och jämväl lapparna i några byar i Jämtlands

län hava gjort liknande uttalanden.

Lappfogden i Västerbottens län, som anser, att genom de föreslagna bestämmelserna

renskötseln kunde komma att bliva oskäligt betungad, har i sådant hänseende

framhållit, att bland ifrågavarande lägenheter funnes ett antal, vilkas förefintlighet

vore i särskilt hög grad hinderlig för renskötseln och vilkas snara avlägsnande

således vore ett viktigt önskemål. Möjligen hade efter bekantskapen med

lagförslagets ordalydelse även det förfaringssättet kommit till tillämpning, att lägenhetsinnehavare

transporterat sina lägenheter på yngre arvingar, varigenom den tid

renskötseln komme att betungas av lägenheterna kunde komma att förlängas ett

fyrtiotal eller femtiotal år. Lappfogden föreslår fördenskull, att kronan förbehålles

rätt att, då så synes för renskötseln erforderligt, inlösa lägenhet av ifrågavarande

slag antingen mot kontant gottgörelse eller genom anvisande av plats för en ny lägenhet.

Vidare borde rätt till bibehållande av lägenhet blott tillkomma den, som innehaft

lägenheten förslagsvis minst ett år, räknat tillbaka i tiden från den 1 januari

1917. Slutligen syntes för undvikande av missbruk från lägenhetsinnehavamas sida

deras rättigheter höra bestämmas genom särskilda kontrakt.

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

De av lappfogden sålunda föreslagna skärpningarna i övergångsbestämmelserna

anser jag mig icke kunna biträda, särskilt med hänsyn

därtill att myndigheternas ställning gent emot bosättningar av förevarande

slag ofta kunnat giva lapparna anledning till antagande, att de innehade

laglig rätt att slå sig ned inom sina renbetesområden. Enär emellertid

stundom inträffar, att lägenhet lämnats öde av sin innehavare,

vilken på annat håll sökt sin utkomst, samt sådan lägenhet tydligen hör

till dem, som omedelbart böra indragas till kronan, vill jag föreslå ett

sådant förtydligande tillägg till övergångsbestämmelserna, att lägenhet för

att få av sin innehavare bibehållas skall av honom jämväl hava bebotts

vid den för prövningen av hans rätt till kvarboende avgörande tiden.

I samband med de över förslaget framställda erinringar hava fram- Xya förslag,

kommit åtskilliga förslag rörande förändringar i renbeteslagen, vilka ej

stå i nödvändigt samband med de av mig ifrågasatta. Dessa förslag anser

jag emellertid icke för närvarande böra upptagas till behandling, utan

torde därmed böra anstå till den mera genomgripande revision av renbeteslagstiftningen,

vilken, såsom jag förut haft tillfälle framhålla, inom

en icke avlägsen framtid synes påkallad.

Omförmälda från komministern Lindgren inkomna skrivelse innefattar vissa Komminister

anmärkningar rörande den i mitt yttrande till statsrådsprotokollet den 8 december

1916 intagna statistiska tabellen rörande olika befolkningsgruppers reninnehav, i

vilket avseende Lindgren vill göra gällande, att i Jokkmokks och Gällivare socknar

ägarna av skogsrenar i långt större omfattning, än tabellen utvisar, vore att hänföra

till lappar.

Med avseende härå vill jag upplysa, att den av mig åberopade

statistiken är hämtad från sammanställningar, vilka efter offentligt uppdrag

uppgjorts av filosofie doktor Albin Neander med ledning, vad angår

befolkningens uppdelning i lappar och personer av annan ras än lappar,

av uppgifter lämnade av vederbörande pastorsämbeten dels i form av

kyrkoboksutdrag och dels som svar på särskilda förfrågningar. De principer,

som av pastorsämbetena följts i nämnda uppgifter, äro mig ej

närmare bekanta. Aven om de anmärkningar, som av Lindgren riktats

mot statistiken, skulle vid närmare granskning visa sig riktiga, synes

mig dock detta föga inverka på bedömandet av huvudfrågan,

hur långt inskränkningen av de bofastas i Norrbottens läns lappmark

reninnehav bör sträcka sig. Såsom Lindgren själv framhållit, skulle i

övrigt, om den föreslagna bestämmelsen angående omfattningen av begreppet

lapp enligt lapplagen godkännes, hans anmärkning bliva utan

betydelse.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

I överensstämmelse med vad av mig i det föregående blivit uttalat

hava i lagförslaget vidtagits vissa ändringar; och tillåter jag mig hemställa,

att över det sålunda reviderade förslaget, vilket såsom bilaga

finnes fogat vid detta protokoll, lagrådets yttrande måtte för det ändamål

§87 regeringsformen omförmäler genom utdrag av protokollet inhämtas.»

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan fann Hans Maj:t Konungen gott

lämna bifall.

Ur protokollet:

Israel Myrberg.

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 169.

97

Bil.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 1 juli 1898 om de svenska

lapparnas rätt till renbete i Sverige.

Härigenom förordnas, att i lagen den 1 juli 1898 om de svenska

lapparnas rätt till renbete i Sverige 1, 2, 3, 4, 9, 10, 27, 30 och 31 §§

skola erhålla följande, ändrade lydelse samt i stället för 35—38 §§ skola

införas följande med nummer 35—44 betecknade paragrafer:

1 §•

1. Lapparna äro berättigade att uppehålla sig med sina renar

under varje tid av året inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker

ovan odlingsgränsen och å sådan mark nedom samma gräns,

som antingen tillhör kronan eller, ehuru upplåten till enskilde, vid avvittringen

förklarats utgöra renbetesland eller av ålder varit såsom sådant

land använd, samt inom Jämtlands län å renbetesfjällen, varunder inbegripas

såväl de vid avvittringen för lapparna avsatta renbetesfjäll som

ock de till^ utvidgning av dessa fjäll sedermera upplåtna områden.

2. A annan mark inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker,

än ovan sägs, så ock å de trakter utom nämnda lappmarker

och renbetesfjällen i Jämtlands län, vilka lapparna efter gammal sedvana

hava besökt, äga lapparna jämväl att uppehålla sig med renarna, dock

endast under oktober, november, december, januari, februari, mars och

april månader, för så vitt icke antingen avtal träffats med vederbörande

jordägare eller brukare om rätt för lapparna att uppehålla sig där under

annan tid av året, eller ock ovanliga väderleksförhållanden nödga till

tidigare flvttffing om hösten eller hindra återflyttning om våren.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 sand. 143 höft. (Nr 169.)

13

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

3. Där lapparna efter ty nu är sagt äro berättigade att uppehålla

sig med sina renar, äga de att under iakttagande av de i denna lag

meddelade bestämmelser begagna sig av land och vatten till underhåll

för sig och renarna; ej vare dem dock på grund av detta stadgande

tillåtet att uppföra bostadshus.

Uppehåller sig lapp med sina renar å trakt, där han icke äger

under någon tid av året vistas, eller på trakt, som i 1 § 2 mom. omförmäles,

under tid, då rätt till vistelse där icke är honom medgiven,

bote från och med tjugufem till och med tvåhundra kronor.

Finnes å viss trakt stam av renar, vilken utan att stå under

någons vård år efter år fortlever å trakten, meddelar Konungen de

bestämmelser, vilka äro erforderliga för att denna renstam må dödas.

?§•

I Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker samt å renbetesfjällen

i Jämtlands län. äga de renskötande lapparna att till eget behov

utan betalning använda skogen. A sådana områden i nämnda lappmarker,

där lapparna enligt vad i 1 § 2 mom. sägs äga uppehålla sig

endast viss tid av året, må de icke för uppförande eller ombyggnad av

kåta, visthus eller stängsel taga växande träd annorlunda än efter anvisning

eller utsyning, som skall kostnadsfritt lämnas dem av vederbörande

skogsbete änt; dock äga lapparna, där stängsel vid deras visten

blivit olovligen bortfört eller gjort obrukbart, att till uppförande av nytt

stängsel utan anvisning eller utsyning taga även växande träd.

Å de trakter utom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker

samt renbetesfjällen i Jämtlands län, där lapparna enligt 1 § 2 mom.

äga uppehålla sig med sina renar, må lapparna taga endast torra träd

och vindfällen, en och videbuskar, samt, för tillfälliga behov, å utmark

växande lövträd. Där skogen tillhör staten, erlägges härför ingen betalning.

Ej heller erlägges betalning för torra träd och vindfällen samt

en och videbuskar i enskild man tillhörig skog. För växande lövträd,

som lapparna taga ur sådan skog, skall däremot, där ägaren det påfordrar,

givas en billig ersättning, som i brist av åsämjande bestämmes

av tre gode män, av vilka vardera parten utser en och dessa tillkalla

den tredje. Tredskas endera parten att utse god man, eller kunna de

utsedde ej enas om valet av den tredje, äge kronofogde, lappfogde eller

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

länsman att på begäran i stället utse god man. Emot gode männens

beslut må talan ej föras.

4 §•

Renskötande lapp, som tager mera virke än till lians eget behov

erfordras, eller som överträder det i 3 § givna förbud att utan anvisning

eller utsyning taga växande träd, straffes med böter från och med

fem till och med femtio kronor, där ej förseelsen är straffbar efter allmän

lag.

Virke, som lapparna vid sina visten lagligen använt till kåtor,

stängsel eller annat varaktigt bruk, må ej av jordägaren utan lapparnas

samtycke bortföras eller göras för dem obrukbart. Jordägare, som

bryter häremot, straffes, där ej förseelsen är straffbar efter allmän lag,

med böter från och med fem till och med femtio kronor.

9 §•

För varje lappby skall tinnas en byordning, innehållande, i den

mån sådant tinnes erforderligt, föreskrifter angående ordningen för renskötselns

bedrivande inom byn eller eljest angående förhållandet mellan

lapparna inbördes, såsom om:

fördelning av sommarbetet inom lappbyn eller ordnandet i övrigt

av betesrättens utövning;

renhjordarnas bevakning, antal renvaktare, som böra finnas, samt

hjordarnas ordnande och sammanhållande vid flyttningar;

renhjords samlande för märkning, för urskiljning av främmande

renar eller för annat ändamål;

förfarande vid renmärkning och renslakt, särskilt vid nedslagning

av omärkta ''renar eller av renar, vilkas märken blivit förstörda eller förfalskade,

ävensom vid försäljning av dylika slaktade eller levande renar,

så ock tid och förfarande vid uppvisning, som i 10 § av lagen om renmärken

sägs, av renar, vilkas märken blivit förstörda eller förfalskade;

ersättning till ordningsman eller annan lapp för märkning av

annans ren eller för tillfällig vård om främmande renar, eller till ordningsman

för omhändertagande och vidare förfarande med omärkta renar

eller med renar, vilkas märken blivit förstörda eller förfalskade;

förvaltning, användning och redovisning av lappbyn gemensamt

tillhöriga medel; samt

sättet för överläggning och beslut i ämnen, som röra lappbyn

gemensamt.

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

Sedan lapparna inom byn lämnats tillfälle att uppgöra förslag till

byordning, äge Konungens befallningshavande efter kronobetjäningens

och lappfogdens hörande i ämnet besluta och byordningen till efterlevnad

utfärda. I byordningen må stadgas vite från två till femhundra kronor

för underlåtenhet att ställa sig bvordningens bestämmelser till efterrättelse,

så ock införas bestämmelse att, i händelse den felande dragit

vinst av sin förseelse, hänsyn härtill och till vinstens omfattning skall

tagas vid vitesbeloppets bestämmande. Den, som under tid, då han är

tilltalad för förseelse mot byordning, fortsätter samma förseelse, skall,

när han varder lagligen förvunnen härtill, för varje gång stämning utfärdats

och delgivits fällas till vite efter tv här förut är sagt.

10 §.

I varje lappby skola de renskötande lapparna vid sammanträde,

som i enlighet med Konungens befallningshavandes förordnande hålles

inför lappfogde eller länsman, inom sig välja en ordningsman.

Ordningsmannen åligger, utöver vad i denna lag och lagen om

renmärken finnes honom särskilt uppdraget:

att förskaffa sig kännedom om de till byn hörande lappars uppehållsställen

under de särskilda årstiderna samt att, i händelse det skulle

visa sig, att lappar, som ej tillhöra byn, sommartiden föra renar på bete

inom dess område, därom ofördröjligen göra anmälan hos lappfogde

eller länsman;

att biträda vid renräkning, som anordnas av myndighet;

att tillhålla lapparna att noga bevaka sina renar, samt att söka

utreda, genom vilkens eller vilkas renar angiven skada å bofastas ägor

blivit förorsakad;

att vaka över efterlevnad av lagen om renmärken och av den för

lappbyn fastställda byordning samt hos lappfogde eller länsman anmäla

förseelser däremot;

att jämväl i övrigt söka befordra god ordning inom lappbyn och

hos lappfogde eller länsman anmäla, när något däremot stridande förekommer

;

att vid uppkommande tvister såväl emellan lapparna och de bofasta

som ock emellan lapparna inbördes söka bilägga desamma;

att inställa sig vid häradsrätt, när de till lappbyn hörande lappar

skola inför rätten höras i ärenden, som röra dem gemensamt, samt att

närvara vid de mantalsskrivningar, uppbördsstämmor eller andra allmänna

sammanträden, som hållas med lapparna, och därvid, när så

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kanyl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 169. 101

erfordras, förete den i 11 § omförmälda längd över antalet renar inom

lappbyn; samt

att i förekommande fall, då kronofogde, lappfogde eller länsman

å tjänstens vägnar sådant påfordrar, lämna dem erforderligt biträde.

Ordningsman ntses för en tid av sex år, med rätt för den utsedde

att efter två år eller ock dessförinnan vid laga förfall avgå från

befattningen. Till Konungens befallningshavande skall lappfogde eller

länsman ofördröjligen insända uppgift på de lappars namn och vanligaste

uppehållsställen, som blivit inför honom till ordningsmän utsedde, jämte

utlåtande om deras lämplighet för befattningen. För de valde, om de

befinnas lämpliga, utfärde Konungens befallningshavande förordnande och

läte därom i länskungörelserna meddela underrättelse. Konungens befallningshavande

äge ock, när så prövas skäligt, före tjänstgöringstidens

utgång enlediga ordningsman.

Ordningsman åtnjute i och för sin befattning enahanda skydd

som tjänsteman. Visar han vårdslöshet eller försummelse i befattningen,

straffes med böter från och med fem till och med femtio kronor.

Till ordningsman skall av allmänna medel utgå ersättning efter

tv därom särskilt stadgas.

27 §.

När i denna lag talas om lapparnas renar, förstås därmed icke

allenast deras egna renar utan ock sådana, som andra på grund av denna

lag satt i deras vård (skötesrenar).

30 §.

De renskötande lapparna äro berättigade att till jakt och fiske

betjäna sig av land och vatten icke allenast å sådana områden, där de

enligt vad i 1 § 1 mom. sägs äga vistas varje tid av året, utan även å

annan utmark inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker

under den tid de äga att å sådan utmark uppehålla sig med sina renar;

vare dock i avseende å tid och sätt för nyttjande av jakt och fiske

underkastade de bestämmelser, som eljest därom gälla.

31 §.

Ej må å de områden, som blivit till lapparnas uteslutande begagnande

anvisade, bete, slåtter, jakt eller fiske av lapparna till annan upplåtas.

Sker sådan upplåtelse, vare den ogill.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

Varder bete eller slåtter å dylikt område av lapparna ej använt

för renskötsel, och finnes upplåtelse därav tills vidare kunna ske utan

intrång eller skada för lapparna, äge Konungens befallningshavande att

mot lega upplåta betet eller slåttern, intill dess behov därav för lapparna

åter uppstår. Kan å dylikt område upplåtelse av rätt till jakt eller

fiske ske utan skada för lapparna, äge ock Konungens befallningshavande

att tills vidare tillåta annan att emot avgift å området jämte lapparna

utöva jakt eller fiske. På sådana områden, som upplåtits till utvidgningav

de vid avvittringen avsatta renbetesfjäll i Jämtlands län, må jämväl

inägor, som icke äro för lapparna behövliga, utarrenderas. Vid utarrendering

av bete, slåtter eller inägor skall fästas det villkor, att arrendator!

själv må freda såväl växande som bärgad gröda från intrång av renar.

Upplåtelse, som ovan förmäles, må dock ej äga rum, utan att de

lappar, vilka äga rätt att å området uppehålla sig med sina renar, blivit

i ärendet hörda. Medel, som inflyta genom sådan upplåtelse, skola enligt de

bestämmelser, som givas av Konungen, användas till förmån för lapparna.

35 §''

1. A överloppsmarker, kronoparker eller annan kronomark inom

Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker samt renbetesfjällen i

Jämtlands län skola vissa områden av Konungen avsättas till upplåtelse

åt lappar, som idkat renskötsel men i följd av ålder eller sjukdom icke

kunna därmed fortfara. Konungens befallningshavande tillkommer att

upplåta mark inom sådant område, dock ej åt den, som uppenbarligen

skulle komma att sakna utväg till nödtorftig försörjning. Upplåtelse,

som här avses, må ej meddelas för längre tid än sökandes och hans

hustrus livstid. Innehavare av upplåten lägenhet äger att från kronans

mark taga nödigt bränsle samt stängsel- och hässjevirke, så ock, efter

anvisning eller utsyning, som skall kostnadsfritt lämnas av vederbörande

skogsbetjänt, virke till boningshus och till andra byggnader, som av

Konungens befallningshavande i samband med upplåtelsen eller sedermera

prövas nödiga. Innehavaren har att siälv freda såväl växande som

bärgad gröda från intrång av renar.

Då nyttjanderätt till lägenhet, varom nu är sagt, upphör, tillfälle

lägenheten i befintligt skick kronan utan ersättning för därå nedlagda

kostnader; dock ankomme på Konungen, att, när större arbete nedlagts

å uppförande av boningshus, medgiva ersättning härför.

I övrigt äge Konungens befallningshavande bestämma villkoren

för upplåtelse, som här avses, och skall därvid tillses, att så vitt möjligt

upplåtelsen innefattar rätt till jakt och fiske inom visst område.

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kung], Maj:ts Nåd. Proposition Nr It 19. 103

2. Pa Konungen arikomme att i andra fall än i 1 mom. avses

åt lapp upplåta nyttjanderätt till kronomark i Norrbottens eller Västerbottens

läns lappmarker eller renbetesfjällen i Jämtlands län, så framt

upplåtelsen prövas ej lända till förfång för de renskötande lapparna. 1

de ovan odlingsgränsen belägna delarna av sagda lappmarker varder

mark ej sålunda upplåten, med mindre synnerliga skäl därtill förekomma.

3. Konungens befallningshavande äge ock att utan sammanhang

med upplåtelse, varom i 1 mom. sägs, medgiva lapp, som icke idkar

renskötsel, rätt att jaga eller fiska å viss trakt inom Norrbottens eller

Västerbottens läns lappmarker eller renbetesfjällen i Jämtlands län.

36 §.

I fråga om rättighet att, såsom i 27 § sägs, hava skötesreuar hos

lappar gälle nedanstående bestämmelser:

1. Renar, som tillhöra lapp, må av denne lämnas i vård hos annan

lapp. Varder lappkvinna gift med den, som ej är lapp, behålle hon

utan hinder av äkteuskapet den rätt, varom här är fråga, till dess två

år förflutit från giftermålet.

2. Inom Norrbottens län må tills vidare den, som ej är lapp, men

bor inom länets lappmark och där äger eller brukar jordbruksfastighet, hava

renar under vård av lapp, som huvudsakligen sysselsätter sig med

renskötsel och ej är i annans tjänst; dock må ej för sådan renägare

djurens antal överstiga tjugu, kalvar under ett års ålder häri ej inbegripna,

och skola varje renägares djur samtliga stå under vård av en

och samma lapp. Flyttar renägare utom länets lappmark eller upphör

han att där äga eller bruka jordbruksfastighet, skall han inom ett år

därefter avhända sig skötesrenarna. Dör renägare, må renarna ej längre

än två år behållas av dödsboet.

Den, som vill begagna sig av den rätt, som i detta mom. avses,

har att varje år i maj månad hos lappfogden anmäla antalet av de

renar, kalvar för året ej inbegripna, som han har under lapps vård, samt

vårdarens namn. I samband därmed skall för varje anmäld ren erläggas

dels sköteslega för löpande kalenderåret med belopp, som Konungens

befallningshavande har att fastställa för länets lappmark i dess helhet

eller för de särskilda lappbyarna, dock ej mindre än två kronor femtio

öre, dels ock en särskild avgift av femtio öre, som, enligt närmare

föreskrifter av Konungen, skall användas såsom bidrag till bekostande

av renräkningar samt till åtgärder för renskötselns främjande. Sköteslega,

som sålunda erlägges, varde genom lappfogdens föranstaltande

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj.fs Nåd. Proposition Nr 169.

tillställd vårdaren. Ej må den omständigheten, att ren, för vilken sköteslega

erlagts, före årets utgång slaktas eller förgås eller förkommer,

medföra rätt för ägaren att återbekomma någon del av beloppet.

Närmare föreskrifter angående lappfogdes åligganden i avseende å

anmälningars mottagande samt uppbärande och redovisande av sköteslega

och avgifter har Konungens befallningshavande att meddela. Där särskild

lapptillsyningsman finnes, äge Konungens befallningshavande förordna

denne att i lappfogdes ställe fullgöra hans åligganden i nu angivna

hänseenden.

3. Renar, som användas till körslor, s. k. dragrenar, må en var

hava under vård av lapp; och vare sådana renar ej i något hänseende

inbegripna under stadgandena i 2 mom.

4. Renägare, vilken lämnat renar i vård åt lapp, har i fråga om

dessa renar enahanda förpliktelser enligt denna lag som lappen försina

renar.

37 §.

Håller i annat fall än i 36 § 2 eller 3 mom. avses någon, som ej

är lapp, renar, som beta å mark, varöver han ej förfogar, eller åsidosätter

den. som begagnar sig av den i 36 § 2 mom. medgivna rätt att

hava renar under lapps vård, något av vad i sistnämnda lagrum stadgas

i avseende å sådan rätts utövande, skall på Konungens befallningshavande

ankomma att förordna om försäljning av de renar, som olagligen

hållas. Består åsidosättandet däri, att sköteslegan och den särskilda

avgiften för anmälda renar ej erlagts, må förordnande om försäljning

ej meddelas förr än fyra månader förflutit från det beloppet

senast skolat erläggas; men skall i ty fall, vare sig sådant förordnande

meddelas eller icke, den särskilda avgiften utgå med en krona. År

förordnande om försäljning föranlett därav, att vården av någons renar

fördelats mellan flera lappar, bestämme Konuijgens befallningshavande

vilka renar försäljningen skall omfatta.

När förordnande, som i denna § avses, blivit meddelat, skola de

renar förordnandet avser, så snart lämpligen kan ske, på lappfogdens

föranstaltande omhändertagas och, levande eller döda, avyttras för ägarens

räkning. Av köpeskillingen skall gäldas kostnad för renarnas omhändertagande,

slaktande och försäljande samt därnäst sköteslega och

särskild avgift, där de ej förut erlagts.

Håller någon, som ej är lapp, renar annorledes än såsom skötesrenar

under lapps vård, vare han, där de olovligen inkomma på annans

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

mark, underkastad förutom påföljd av renarnas försäljning- efter ty här

förut är sagt jämväl bötesansvar enligt allmän lag samt skyldighet att

ersätta skada, som av djuren vållas.

38 §.

För övervakande av tillämpningen av vad i 36 § 2 mom. är

stadgat skall, där ej med hänsyn till ogynnsamma väderleksförhållanden

hinder möter, i Norrbottens län minst vart tredje år hållas allmän renräkning

enligt föreskrifter, som meddelas av Konungen.

39 §.

Såsom lapp anses i denna lag den, vars fader i någon män är av

lappsk härstamning, dock endast såvitt antingen fadern eller dennes

fader drivit renskötsel såsom stadigvarande yrke utan att samtidigt

bruka hemman eller nybygge eller biträda vid bruket av sådan fastighet.

I fråga om den, som är av oäkta börd, skola moderns i stället för

faderns härstamning och yrke komma i betraktande. Kvinna, som är

eller varit gift med den, som skall räknas för lapp, varde ock såsom

lapp ansedd.

Vill den, som i någon mån är av lappsk härstamning men enligt

här förut givna föreskrifter ej skall anses för lapp, driva fjällrenskötsel

såsom stadigvarande yrke utan samband med jordbruk, have han därtill

lov och varde i ty fall för lapp räknad.

Astundar någon, som är av lappsk härstamning men enligt vad

nu är sagt ej må för lapp anses, driva skogsrenskötsel, med eller utan

samband med jordbruk, söke han därtill Konungens befallningshavandes

tillstånd. Prövas den renskötsel, varom fråga är, kunna drivas utan

synnerligt men för jordbruket i orten, äge Konungens befallningshavande

meddela det sökta tillståndet för viss tid ej överstigande tio år. Ej

må dock tillstånd lämnas annan än den, som huvudsakligen sysselsätter

sig med renskötsel och ej äger nödtorftig bärgning av jordbruk. Å den,

som erhållit tillstånd, varom här förmäles, skall, medan det gäller, vad

i denna lag stadgas om lapp äga tillämpning.

4° §.

Över de av Konungens befallningshavande utfärdade byordningar

ävensom över de närmare föreskrifter eller åtgärder, vilka det enligt

denna lag eljest tillkommer Konungens befallningshavande att meddela

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 sand,. 143 käft. (Nr 169.) 14

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

eller vidtaga, äge den, som anser sin rätt därav förnärmad eller obehörigen

inskränkt, att hos Konungen anföra besvär inom den tid, som

är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks

beslut; skolande dock, där ej ändringssökandet därigenom varder

onyttigt, beslutet utan hinder av besvär gälla till efterrättelse, intill dess

annorlunda kan bliva vederbörligen förordnat.

41 §.

Böter och viten, som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan.

Viten ådömda för överträdelse av byordning skola, enligt de bestämmelser

som meddelas av Konungen, användas till förmån för länets

lappar. Saknas tillgång till fulla gäldandet av böter eller viten, förvandlas

de enligt allmän strafflag.

42 §.

1. Överträdelser av denna lag ävensom av byordning åtalas vid

allmän domstol och höra, där ej annorlunda här nedan sägs, under allmänt

åtal.

2. De i 4 § omförmälda förseelser, vilka endast förnärma enskild

persons rätt, må ej åtalas av allmän åklagare, där ej målsäganden angiver

dem till sådant åtal. Lag samma vare beträffande förseelser, om

vilka i 25 § handlas. Har ren blivit olovligen fälld eller misshandlad,

och är renen omärkt eller målsäganden ej känd, äge allmän åklagare

utan angivelse tala i saken, jämväl i fråga om skadestånd, vilket i ty

fall skall tillfalla den lappby, dit renen kan antagas hava hört.

3. Förseelse, som avses i 2, 17 eller 37 §, må, där den rörer

enskild persons rätt, åtalas endast av målsägande.

43 §.

Vad här förut är stadgat i fråga om renar har avseende allenast

å sådana renar, som hela året eller någon del därav beta inom Norrbottens

eller Västerbottens läns lappmark eller renbetesfjällen i Jämtlands

län.

Andra renar må ej i något fall föras på bete å mark, varöver

renägaren ej förfogar, vid påföljd av böter enligt allmän lag samt

skyldighet att ersätta skadan. År i fråga om någon renägares hjord

allmänt veterligt, att därtill hörande djur pläga olovligen inkomma på

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj:ts Nåd.. Proposition Nr 169.

annans mark, ankomme på Konungens befallningshavande att på ansökan

av markens ägare meddela de föreskrifter, som finnas erforderliga,

för att hjorden må nedslaktas och försäljas för renägarens räkning;

och skall kostnaden för renarnas omhändertagande och försäljninggäldas

av köpeskillingen.

44 §.

Denna lag äger, så vitt den stadgar förpliktelser för lapparna utöver

vad lagstiftningen rörande de lappar, som med renar flytta emellan

Sverige och Norge, innehåller, icke tillämpning å norska lappar, som

vintertiden uppehålla sig i Sverige.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1918, dock skola

stadgandena i 36, 37 och 38 §§ ej lända till efterrättelse förr än den

1 januari 1920, och skola intill dess bestämmelserna i 27 § enligt dennas

nuvarande lydelse bibehålla gällande kraft.

Där den, som i någon mån är av lappsk härstamning, vid början

av år 1917 innehar och bebor lägenhet, som utan tillstånd upptagits å

kronomark ovan odlingsgränsen i Norrbottens eller Västerbottens läns

lappmark eller å renbetesfjällen i Jämtlands län och ej heller sedermera

lagligen upplåtits, äge han och, om han är eller varder gift, hans hustru

under sin livstid fortfara med bruket därav; dock skall, om han utan

tillstånd nyttjar slåtter, bruket därav i varje fall upphöra vid ingången

av år 1922. När lägenhet, som här avses, skall avträdas, må ersättning

för arbete, som nedlagts å lägenheten, ej utgå, med mindre i

särskilt fall Konungen annorledes förordnar, men byggnader, som därå

finnas, äge åbon eller hans rättsinnehavare bortföra, ändå att de må

hava uppförts med virke från kronans mark.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd torsdagen

den 22 mars 1917.

N ärvarande:

Justitieråden: Gullstrand,

YON SETH,

Wedberg,

Regeringsrådet: Planting-GyllenbåGA.

Enligt lagrådet tillhan dakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den

2 mars 1917, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över

upprättat förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den

1 juli 1898 om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet

föredragits ay kansli sekreteraren Lennart Berglöf.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kung! Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

109

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans M.aj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

fredagen den 23 mars 1917.

N ärvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena WaLLENBERG,

Statsråden: Hasselrot,

von Sydow,

friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Departementschefen, statsrådet Hasselrot, anmälde efter gemensam

beredning med chefen för civildepartementet, att sedan genom utdrag

av protokollet över justitiedepartementsärenden den 2 mars 1917 lagrådets

utlåtande inhämtats över upprättat förslag till lag angående ändring i

vissa delar av lagen den 1 juli 1898 om de svenska lapparnas rätt till

renbete i Sverige, sagda utlåtande numera avgivits och utvisade, att lagrådet

lämnat förslaget utan anmärkning.

Härefter anförde föredraganden:

»Med anledning av en på senaste tiden yppad missuppfattning av

förslagets innebörd tillåter jag mig erinra, att de föreslagna bestämmelserna

ingalunda gå ut på ovillkorligt förbud mot renskötsels förenande

med bofast levnadssätt. Väl måste jag alltjämt fasthålla den av mig

förut uttalade uppfattningen att — bortsett från vissa undantagsfall —

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

renskötsel i vårt land icke utan allvarliga olägenheter kan bedrivas av

dem, som antagit de bofastas levnadsvanor, en uppfattning som grundas

på uttalanden av ett flertal sakkunniga, vilka åt renbetesfrågan ägnat

mångåriga grundliga undersökningar i de särskilda landsdelar, där renskötsel

idkas. Men, såsom jag tidigare framhållit, torde spörsmålet om

inskränkningar i bofasta lappars rätt att driva renskötsel höra till dem,

som böra komma under övervägande först i samband med den förestående

allmänna revisionen av renbeteslagstiftningen. Endast så till

vida beröres detta spörsmål av förslaget, som det enligt dess 39 § ej

skulle bliva möjligt för en lappfamilj att flera generationer igenom idka

renskötsel på samma gång som ett å hemman eller nybygge drivet

verkligt jordbruk.

Vad det nu huvudsakligen gäller är ett förtydligande av lagen, i

syfte att för framtiden förhindra lappar att egenmäktigt bosätta sig å

kronans för renbete upplåtna marker. Att ett dylikt förtydligande med

det aldra snaraste måste komma till stånd, om ej renskötseln skall å

vidsträckta för denna näring ägnade trakter lida allvarligt avbräck, torde

vara uppenbart för envar opartiskt och insiktsfullt dömande. Det är

härvid ej fråga om att helt och hållet förbjuda lappars bosättning å

kronomark — såsom tidigare framhållits torde densamma under vissa

förhållanden vara lämplig och önskvärd — men väl att reglera densamma

så som omtanken om renskötselns och lappbefolkningens välförstådda

intressen kräver.

Utom spörsmålet härom berör förslaget en annan fråga av särskilt

trängande beskaffenhet, nämligen den om begränsning av rätten för ickelappska

jordbrukare i Norrbottens läns lappmark att hålla s. k. skötesrenar

under lappars vård. Denna av riksdagen väckta fråga har, såsom tidigare

omnämnts, varit föremål för en synnerligen omfattande utredning, varunder

såväl de bofasta som lapparna — de senare vid upprepade tillfällen

— varit hörda. Önskvärt är uppenbarligen, att den åsyftade förändrade

lagstiftningen genomföres under den nu rådande exceptionella

högkonjunkturen på köttmarknaden, vilken avsevärt underlättar övergången

till de nya förhållandena.

Åven övriga nu föreslagna ändringar äro i allmänhet av beskaffenhet

att påkalla skyndsam behandling.

Den allmänna revisionen av renbeteslagstiftningen torde däremot,

såsom tidigare framhållits, böra anstå till dess de internationella förhandlingarna

om lapparnas betesrätt i Norge avslutats.

Jag anser alltså förslaget böra, med vissa jämkningar av allenast

redaktionell natur, föreläggas den nu församlade riksdagen.»

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 169.

Föredraganden uppläste därefter det jämkade förslaget till lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 1 juli 1898 om de svenska

lapparnas rätt till renbete i Sverige samt hemställde, att detsamma måtte

jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen

till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan fann Hans Maj:t Konungen gott lämna bifall;

och skulle till riksdagen avlåtas proposition av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Nils Berlin.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1917:374 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungi. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 1 juli 1898 om de svenska s. 1 i texten
  2. LU 1917:59 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Majds proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 1 juli 1898 om de svenska lapparnas rätt s. 1 i texten