Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning om ändrad lydelse av 1 och 9 §§ i förordningen den 18 juni 1915 om förekommande av överdriven avverkning å ungskog inom de delar av Västerbottens och Norrbottens län, som. ej höra till lappmarken

1918-04-05 · 18 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 17 av 18 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1918:245, Med förslag till förordning om ändrad lydelse av 1 och 9 §§ i förordningen den 18 juni 1915 om förekommande av överdriven avverkning å ungskog inom de delar av Västerbottens och Norrbottens län, som. ej höra till lappmarken

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

K un yl. Maj:ts nåd. proposition Nr 245.

1

Nr 245.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag till

förordning om ändrad lydelse av 1 och 9 §§ i förordningen

den 18 juni 1915 om förekommande av överdriven

avverkning å ungskog inom de delar av Västerbottens och

Norrbottens län, som. ej höra till lappmarken; given

Stockholms slott den 5 april 1918.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över

jordbruksärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till förordning om ändrad lydelse av 1

och 9 §§ i förordningen den 18 juni 1915 om förekommande av överdriven

avverkning å ungskog inom de delar av Västerbottens och Norrbottens

län, som ej höra till lappmarken.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens

vederbörande utskott, och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl.

nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Alfred Petersson.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 218 käft. (Nr 245.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 245.

é

Förslag

till

Föro retning

om ändrad lydelse av 1 och 9 §§ i förordningen den 18 juni 1915 om förekommande

av överdriven avverkning å ungskog inom de delar av Västerbottens

och Norrbottens län, som ej höra till lappmarken,

Härigenom förordnas, att 1 och 9 §§ i förordningen den 18 juni

1915 om förekommande av överdriven avverkning å ungskog inom de

delar av Västerbottens och Norrbottens län, som ej höra till lappmarken,

såsom dessa paragrafer lyda enligt förordningen den 19 juni 1917, skola

i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

A enskilde — — — nedan stadgas.

Skall avverkningen ske för oundgängligt husbehov inom skifteslaget,

där fastigheten är belägen, eller angränsande skifteslag, vare

tillstånd icke erforderligt. Ej heller erfordras tillstånd i fråga om virke,

som försålts antingen till livsmedelsnämnd eller annan sådan kommunal

myndighet eller ock till enskilda förbrukare för att inom denna förordnings

tillämpningsområde användas till brännved för oundgängligt

husbehov, dock att innehavare av avverkningsrätt endast med fastighetsägarens

särskilda samtycke må verkställa dylik avverkning; skolande

sålunda avverkat virke före avforslingen upphuggas till ved.

Virke, som avverkats enligt andra stycket av denna paragraf, må

ej försågas å sådan såginrättning, där sågning för export äger rum

(exportsåg), så framt det ej stämplats efter ty nedan sägs.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 245.

3

9 §■

Bedriver — — — värde.

Innefattar — — — sagt.

Låter någon, i strid mot föreskriften i 1 § andra stycket andra

punkten, bortföra virke, innan det upphuggits till ved, eller, i strid mot

föreskriften i tredje stycket av samma paragraf, försäga ostämplat husbehovsvirke

å exportsåg, straffes med böter från och med tio till och

med två hundra kronor. Lag samma vare, där någon bryter mot sådan

föreskrift om tillsyn å avverkning, som skogstjänsteman enligt 3 §

andra stycket meddelat, eller i strid mot vad i samma stycke är stadgat

kolar eller avför träd, som ej blivit uppmätt och stämplat.

opaginerad Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ls nåd. proposition Nr 245.

Historik.

Utdrag av protokollet över jordbruksfonden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

5 april 1918.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,

Statsråden: Petersson,

SCHOTTE,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Departementschefen, statsrådet Petersson anförde:

Den 18 juni 1915 utfärdade Kungl. Maj:t med riksdagen förordning

om förekommande av överdriven avverkning å ungskog inom de

delar av Västerbottens och Norrbottens län, som ej höra till lappmarken,

att träda i kraft den 1 januari 1916. Genom förordning den 19 juni

1917, som trädde i kraft den 24 juni samma år, gjordes jämlikt riksdagens

beslut vissa ändringar i förstnämnda förordning. I ingivna

framställningar har nu gjorts gällande, att de år 1917 beslutade förändringarna

i förordningens 1 § skulle vara skadliga för skogens bestånd

och leda till skogsskövling ävensom att olägenheter uppstått genom

frånvaron av övergångsbestämmelser, som reglerade förhållandet mellan

skogsägare och innehavare av avverkningsrätt.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 245. 5

Enligt förenämnda förordning den 18 juni 1915 tick inom förordningens

tillämpningsområde avverkning av växande barrträd, vilka

på grund av sin storlek hem folio under förordningens bestämmelser, ej

äga ruin utan tillstånd annat än för oundgängligt husbehov inom skifteslaget,

där fastigheten var belägen, eller angränsande skifteslag. Denna

bestämmelse verkade såsom en inskränkning uti den förfoganderätt,

som jämlikt den förut gällande förordningen den 24 juli 1903 angående

åtgärder till förekommande av överdriven avverkning å ungskog inom

Västerbottens och Norrbottens län intill den 1 januari 1916 tillkommit

fastighetsägare inom ifrågavarande delar av landet beträffande skogen

å hans ägor. Den hade föranletts av de upprepade fäll av verklig skogsskövling,

som på senare tider ägt rum, i samma mån efterfrågan och

pris stegrats på så kallat undermåligt virke för förbrukning inom Västerbottens

och Norrbottens län, och mot vilka förordningen den 24 juli

1903 icke utgjort tillräckligt hinder. Därjämte tillädes enligt riksdagens

beslut i slutet av förordningen den 18 juni 1915 föreskrift om,

att. för fastighet, som vore besvärad av avverkningsrätt, upplåten före

förordningens trädande i kraft, avverkningsbeloppe''t, varom talades i förordningens

3 §, ej binge sättas högre än på grund av dittills tillämpade

regler skolat ske, där ej mellan fastighetsägaren och avverkningsrättshavaren

annorlunda överenskommits.

Emellertid visade det sig snart nog efter det förordningen den 18

juni 1915 trätt i kraft, att befolkningen inom orterna hade svårt att

finna sig uti de restriktioner densamma medfört. Sålunda hemställde

Västerbottens läns landsting och hushållningssällskap uti huvudsakligen

med varandra överensstämmande skrivelser av respektive den 25 september

och den 25 november 1916 bland annat, att Kungl. Maj:t måtte

omedelbart vidtaga sådana åtgärder, att möjligheten för befolkningen

å centralplatser inom länets kustland att erhålla nödigt byggnadsvirke

och bränsle från orten måtte bliva ökad.

Uti sitt över dessa framställningar den 17 februari 1917 avgivna

utlåtande ansåg sig domänstyrelsen, jämväl med hänsyn till vad vederbörande

överjägmästare uti sina i ärendet avgivna yttranden anfört,

böra hemställa om följande tillägg till 1 § av senast nämnda förordning:

»Sådant tillstånd vare ej haller erforderligt i fråga om till kastved

upphugget virke, vilket försålts till enskilde inom orten för egen förbrukning.

»

Den 16 april 1917 avlät Kungl. Maj:t proposition till riksdagen,

nr 284, med förslag till vissa ändringar i 1915 års förordning. Enligt

detta förslag skulle i 1 § tilläggas, att tillstånd till avverkning ej er
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

Inkomna

framställningar

och utlåtanden.

6 Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 245.

fordrades, »där det avverkade virket skall upphuggas till ved för att

inom det område, där denna förordning äger tillämpning, användas för

oundgängligt husbehov». Dåvarande departementschefen motiverade denna

ändring med att från skogsförvaltningens sida vitsordats, att större frihet

än vad då rådde i avseende å avverkning av ved till bränsle icke komme

att medföra någon fara för ungskogen, och att dylik frihet skulle i sin

mån bidraga till den bekymmersamma bränslefrågans lösning. Departementschefen

förklarade sig med allenast redaktionella jämkningar ansluta

sig till domästyrelsens förslag. Riksdagen godkände i oförändrat

skick Kungl. Maj:ts förslag.

Någon övergångsbestämmelse ifrågasattes icke under detta ärendes

förberedande behandling och blev ej heller intagen i förordningen den

19 juni 1917.

I en till Kung]. Maj:t ingiven skrift har nu skogsingenjören i

Umeå skogsvårdsbmråde Nils Almlöf framhållit, hurusom för vissa skogsägare

inom ifrågavarande delar av riket den år 1917 vidtagna ändringen

uti 1 § av nämnda förordning medfört menliga följder, i det att därigenom

dels skapats möjlighet att med nu rådande höga priser å brännved

opåtalt fullständigt skövla vissa skogar, vilka genom sin belägenhet

intill kommunikationsled särskilt lämpade sig för försäljning av dylikt

virke, dels beretts innehavare av avverkningsrätt å sådana skogar,

upplåten efter den 1 januari 1916 men före den 24 juni 1917, en

oberäknad vinst i form av rätt till avverkning av ved av växande barrträd

för husbehov inom förordningens tillämpningsområde utan föregående

utsyning, utan att samtidigt meddelats bestämmelser avsedda att

tillgodose avverkningsrättsupplåtares rättssäkerhet.

Till följd av remiss har domänstyrelsen avgivit utlåtande häröver

den 15 december 1917 och därvid överlämnat inhämtade yttranden av

överjägmästarna i Övre Norrbottens, Nedre Norrbottens, Skellefteå och

Umeå distrikt. Styrelsen har, efter erinran om sitt den 17 februari

1917 framlagda, här ovan återgivna förslag till formulering av nu ifrågavarande

bestämmelse i 1 §, anfört huvudsakligen följande:

»Domänstyrelsen får i detta sammaithang framhålla, att styrelsen ansåg, att

uti den föreslagna bestämmelsen, att veden skulle vara upphuggen till kastved,

skulle ligga en begränsning av dess användning uteslutande för avsett ändamål,

samt att den omständigheten, att veden före avverkningen skulle vara såld till

enskilde inom orten för eget husbehov, skulle förhindra dessa vedavverkningar att

taga en sådan omfattning, att någon skogsskövling skulle därav föranledas.

Såsom en konsekvens härav ansåg styrelsen ej heller, att med anledning av

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kunyl. Muj:ts nåd. proposition Nr 245.

de då förordade förändringarna uti ifrågavarande förordning något särskilt tillägg,

som inskränkte en avverkningsrättsinnehavares nyttjanderätt till skogen till samma

omfång som före tiden för de ifrågasatta ändringarnas ikraftträdande, vore av nöden,

så mycket mindre som någon i avsevärd grad utsträckt rätt till skogens nyttjande

utan föregående utsyning ej var att förvänta med anledning av de då föreslagna

ändringarna, vilka avsågo att bereda möjlighet för enskilda inom orten att vid

hastigt påkommande behov av brännved få detsamma fyllt utan den tidsödande omgång,

som en utsyning enligt förordningen kunde komma att medföra.

I detta sammanhang torde böra framhållas, att de större vedförbrukarnas

inom Västerbottens och Norrbottens läns kustland behov av bränsle kan anses så

konstant, att för tillfredsställande av detsamma avverkning av vedskog måste i god

tid planeras, varav följer, att skogsägaren i dylikt fall också bör kunna taga i

betraktande den tid, som åtgår för utsyning av vedskogen och förty utan olägenhet

underkasta sig besväret med densamma och ingivande av ansökning därom.»

Sedan^ styrelsen omförmält, hurusom i propositionen till 1917 års

riksdag styrelsens redaktionsförslag undergått jämkningar, på sätt jag

redan omnämnt, har styrelsen fortsatt sålunda:

»Dessa jämkningar i domänstyrelsens förslag hava emellertid till sina konsekvenser

visat sig ej vara inskränkta till allenast en ändring av själva ordalagen

utan i stället medfört i det närmaste en återgång till de förhållanden, som voro

rådande före år 1916 inom dimensionslagens tillämpningsområde och vilka man avsett

att förhindra genom förordningen den 18 juni 1915. Visserligen är allt fortfarande

användningen av ostämplat husbehovsvirke av undermålig skog, avsett till

byggnadsändamål, begränsad, men den ökade efterfrågan på brännved, som på senaste

tiden inträtt till följd av brist på annat bränsle, har medfört, att med den lydelse

1 § i dimensionslagen nu erhållit en hel del till kommunikationsled väl belägna

skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns kustland numera kunna opåtalt

skövlas, i synnerhet som ju allmänheten, sedan ur domänstyrelsens förslag till

ändring uti nämnda paragraf borttagits orden ''till enskilde inom orten -för egen förbrukning’,

måste bibringas den uppfattningen, att med ''oundgängligt husbehov’ i

förordningen avses tillfredsställande av jämväl sådant behov av brännved, som förefinnes

vid exempelvis de stora truppförbanden i Boden, tegelbruken i samma trakt

och andra industrianläggningar där invid samt statens järnvägars distriktsförvältning

i Luleå med flera för att endast nämna några av de institutioner och anläggningar

inom dimensionslagens tillämpningsområde, vilka ärligen förbruka tusentals kubikmeter

brännved. Det är också lätt att inse, att med den tolkning, som sålunda

torde i ett flertal fall hava givits åt 1 § i dimensionslagen, sådan densamma nu

lyder, vissa vådor kunna därav följa, och att en innehavare utav sådan avverkningsrätt

å skogar, varom här är fråga, som förvärvats efter den 1 januari 1916, genom

förordningen den 19 juni 1917 erhållit betydligt större valuta än vare sig denne eller

awerkningsrättsupplåtaren avsett. Skogsingenjören Almlöfs nu föreliggande framställning

torde därför ingalunda få anses sakna fog.

Av de i ärendet hörda fyra överjägmästama hava två vitsordat, att fara för

skogsskövling föreligger på grund av den lydelse 1 § i dimensionslagen erhållit

genom förordningen den 19 juni 1917, medan samtliga uttalat sig för en komplet
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 245.

tering av sistnämnda förordning i överensstämmelse med förordningen den 18 juni

1915 i avsikt att tillförsäkra en avverkningsrättsupplåtare nödigt rättsskydd.

Redan innan skogsingenjören Almlöfs skrivelse remitterades till styrelsen, har

styrelsen ej varit främmande för den uppfattningen, att skogsskövling inom dimensionslagens

tillämpningsområde ingalunda vore utesluten i vissa fall, sedan 1 § erhållit

nu förändrade lydelse, ävensom att Västerbottens läns landsting och hushållningssällskap

med sina förut omnämnda underdåniga skrivelser av år 1916 sannolikt

ej avsett en så genomgripande befrielse från utsyningstvång vid avverkning av

brännved, som nu blivit fallet.

Domänstyrelsen, som visserligen till fullo inser det mindre lämpliga uti att

vidtaga upprepade ändringar uti författningar i allmänhet och särskilt skogslagarna,

kan emellertid ej underlåta att framhålla vådan av att. jämväl med hänsyn till nu

rådande oerhört höga priser å brännved, fortfarande bibehålla den nuvarande lydelsen

av 1 § i dimensionslagen. En ändring synes därför vara önskvärd, och synes det

då kunna vara till fyllest, om sista delen av första meningen i andra stycket av

sagda paragraf erhölle följande lydelse:

Skall avverkning — — — icke erforderligt, ej heller i fråga om virke, som,

försålt till enskilda inom orten för eget oundgängligt husbehov, upphugges till kastved

före dess avforsling. "V irke efter — -- — nedan sägs.’ Visserligen torde med

en sådan formulering av nämnda paragraf icke varje försök till skogsskövling vara

uteslutet, men vill domänstyrelsen ändock hålla före, att mycket därmed vore vunnet,

och lärer nog ett eller annat åtal med anledning av överträdelse av dessa bestämmelser

snart skaffa helgd åt desamma.

1 fråga åter om det rättsskydd en avverkningsrättsupplåtare bör äga rättighet

att fordra av en skogslag i sådant hänseende, att lagen icke giver avverkningsrättsinnehavaren

större rätt till skogens nyttjande än som av upplåtaren avsetts,

kan det nog synas, som om skogsingenjören Almlöfs hemställan om kompletterande

tillägg i nämnda hänseende till förordningen den 19 juni 1917 vore befogad.

Domänstyrelsen vill emellertid i detta avseende erinra, dels att det numera ej torde

inträffa, att avtal om upplåtelse av skogsavverkningsrätt inom dimensionslagens tilllämpningsområde

komma till stånd på andra förutsättningar än enligt gällande dimensionslag,

dels att sådana tilläggsbestämmelser, som i den underdåniga framställningen

avsetts, ej kunna råda bot för vad som redan skett eller beträffande avtal

om avverkningsrätt, ingångna efter den 1 januari 1916 men före den 24 juni 1917,

dels ock slutligen att det synes styrelsen otänkbart att, sedan i 1 § av en förordning

medgivits fri förfoganderätt över skog avsedd för visst ändamål, uti ett tilllägg

till förordningen meddela bestämmelser om inskränkning uti denna fria förfoganderätt,

så snart densamma övergått till annan person än fastighetens ägare.»

*

Domänstyrelsen har på grund härav hemställt, att 1 § i meranämnda

förordning måtte ändras på det sätt styrelsen nu föreslagit

samt att skogsingenjören Almlöfs framställning i övrigt icke måtte föranleda

vidare åtgärd.

Under det nyssnämnda ärende var föremål för domänstyrelsens

behandling inkom till Kungl. Maj:t en skrift från hemmansägaren Olov

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds nåd. proposition AV 245

9

Brändström i Långåker i Sävars socken av Västerbottens Jän, vari denne

anförde, att sedan han år 1901 för att inköpa hemmanet nödgats till

andra personer upplåta avverkningsrätten på 20 år till viss del av

hemmansskogen för 400 kronor samt av verkni n gsruttsin noll ava rn a ej

mindre upprepade gånger företagit, stora avverkningar och därvid tillvaratagit

virke för nära 3,000 kronors värde än även år 1915 fatt utstämplade

ytterligare 2,000 träd, de uppgivit sig Lava för avsikt att med

stöd av 1917 års författningsändring till ved ka lav verka afl kvarvarande

användbar skog. Brändström anhölle nu om sådan ändring i författningen,

att avverkningsrättsinnehavare icke måtte kunna på dylikt sätt

ruinera ett hemman.

Efter hörande av vederbörande skogsingenjör och överjägmästare,

vilka tillstyrkt framställningen, har domänstyrelsen i utlåtande den 31

december 1917 åberopat sitt förut återgivna utlåtande över skogsingeujören

Almlöfs framställning.

Utlåtande över Almlöfs och Brändströms framställningar har efter

erhållen remiss avgivits cDn 17 januari 1918 av länsstyrelsen i Västerbottens

län efter hörande ay länets skogsvårdsnämnd och överjägmästaren

i Umeå distrikt.

Skogsvårdsnämnden har velat göra gällande, att den ifrågasatta

författningsändringen vore obehövlig. 1 allmänhet torde nämligen numera

en skogsägare, som uppläte skog till avverkning, i kontraktet bestämma

dimensionerna å virket ävensom övriga villkor eller åtminstone

begagna ordalydelsen: »enligt nu gällande skogslag». Därigenom vore

han skyddad för varje lagändring. Men även om detta icke skett,

skulle han icke varit bättre skyddad, ifall 1917 års ändring icke kommit

till stånd. Då han nämligen enligt 1915 års förordning hade rätt att

avverka ostämplad skog för husbehov inom skifteslaget och angränsande

skifteslag och att efter stämpling avverka skog till användning var som

helst, hade det givetvis ej funnits någon möjlighet att kontrollera, vilken

ved, som härletts från stämplad eller ostämplad skog, i all synnerhet

som avverkaren troligen ej underlåtit att blanda de olika vedslagen med

varandra ävensom uttagit en del av de stämplade nedre stamdelarna

till pappersved och props. Den omständigheten, att något brottsligt förfar

ande med den ostämplade veden icke förelegat, förrän vedlasset förts

utanför det angränsande skifteslagets yttre gräns, hade ytterligare försvårat

kontrollen. Härav ansåge nämnden framgå, att redan bestämmelserna

i 1915 års förordning i praktiken stått utanför möjlighet till

kontroll och att 1917 års förändring alltså ej kunnat för skogsägare,

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 218 höft. (Nr 245.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:tfi nåd. proposition Nr 245.

som upplåtit avverkningsrätt, medföra avsevärda, om ens några ytterligare

förluster. — Domänstyrelsens ändringsförslag syntes mindre tilltalande

och innehölle även okontrollerbara bestämmelser.

Overjägmästaren i Umeå distrikt har gent emot detta skogsvårdsnämndens

yttrande anfört huvudsakligen följande:

Skogsvårdsnämnden syntes sakna kännedom om att genom ifrågavarande

lucka i lagstiftningen skada i många fall redan skett av särdeles allvarlig art och

att det här gällde konkreta, ej uppkonstruerade fall i skogsstatens tjänstgöring,

vilka gjort framställningen nödvändig.

Skogsvårdsnämndens uppgift, att skogsägare säkerligen i avverkningskontrakt

använde orden: »enligt nu gällande skogslag», vore ej med verkligheten överensstämmande.

Det vanliga vore, att i de avverkningsrättskontrakt, som företeddes

för vederbörande skogsingenjör, »all skog» utan förbehåll — ofta ej ens husbehovsvirke

undantaget — eller »all skog, som lagligen får avverkas» upplätes på avverkningsrätt.

Begränsningen till viss dimension, som för någon tid tillbaka varit

allmän, vore nu mycket sällsynt, sedan småvirket blivit avsättningsbart ned till

nära nog minsta tänkbara dimension.

Vad som anförts angående omöjligheten av kontroll syntes knappast behöva

bemötas. Skogsvårdsnämnden syntes utgå från den väl långt gående förutsättningen,

att avverkningsrättsinnehavare utan hänsyn till lagar och författningar och i

förlitande på kontrollsvårigheten icke skulle tveka att göra sig skyldiga till skogsåverkan.

Det borde väl emellertid icke behöva framhållas, att här icke vore tal

om lagöverträdelser utan endast om att få en olycklig lagbestämmelse ändrad så,

att den icke kunde ge anledning till skogsskövling med laglig rätt. Pall uppgåves

till och med hava inträffat, där skogsägaren betalat avverkningsrättsinnehavaren,

för att denne ej skulle begagna sin lagliga rätt att skogsskövla.

Skogsvårdsnämndens påstående, att kontroll vore omöjlig, även om klart lagförhud

funnes, vore givetvis alldeles oriktigt. Förvisso vore den hemmansägare, som såge

sin skog hotad att skövlas av avverkningsrättsinnehavare, istånd att utöva fullt

effektiv kontroll, även om rådande personalbrist inom skogsstaten måhända skulle

understundom försvåra sådan från skogsstatens sida.

Av särskild vikt syntes emellertid vara, att begreppet »oundgängligt husbehov»

närmare definierades. Här gällde ju icke att tillgodose endast den enskildes oundgängliga

husbehov utan till viss grad även det allmänna ortsbehovet såsom för

skola, kyrka, sjukstuga, läroverk, tingshus o. s. v., varemot dit icke borde räknas

industriella anläggningar, järnvägar, ångbåtar, regementen o. s. v. Först och sist

gällde det dock att i en given lagbestämmelse få sådan ändring, att icke med lagligt

skydd skogsskövling kunde fortgå och antaga än större omfattning.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har för egen del anfört väsentligen

följande:

»Av den i ärendet förebragta utredningen finner befallningshavanden framgå,

att en lucka föreligger i nu gällande lagstiftning, som på beklagligt sätt är ägnad

att gynna uppskörtning av mindre omtänksamma skogsägare samt medföra våda

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 245. 11

för en avsevärd skogs,skövling, och det synes därför vara angeläget, att erforderlig

rättelse snarast kommer till stånd. — — —.

Ingen av de sålunda (av domänstyrelsen) framställda invändningarna synes

emellertid höra tillmätas vitsord.

Det inträffar nämligen helt säkert synnerligen ofta, att skogsavverkningsrätt,

upplåtos på så sätt, att genom avtalet, som i regel slutes mellan en hemmansägare

och en skogsspekulant eller dennes ombud utan något opartiskt kompetent biträde

och som därför blir skäligen otillfredsställande formulerat, upplåtes ’all skog’ eller

''all skog, som lagligen får uttagas’, bägge formuleringarna av beskaffenhet,

att avverkningsrättshavaren obehörigen gynnas genom en sådan lagändring, som

genomförts enligt förordningen den 19 juni 1917. Domänstyrelsens uppfattning,

att skadan redan skulle vara skedd och att sålunda eu tilläggsbestämmelse'' nu i

allt fall skulle komma för sent, förefaller befallningshavanden lika litet hållbar

inför det faktum, att gällande lag medgiver upplåtande av avverkningsrätt på fem

år. En avverkningsrätt, som upplåtits under år 1916 eller 1917, kan sålunda

tillämpas ännu lång tid — i flertalet avverkningskontrakt torde giltighetstiden sättas

till maximum. Avverkningsrättshavarna torde därjämte med få undantag ännu icke

hava medhunnit att utnyttja den större frihet, som genom ifrågavarande författningsändring

yppats. Förordningen härom utfärdades först den 19 juni 1917. Under

sommarmånaderna bedrivas i regel inga enskilda avverkningar, och under innevarande

vinter är tillgången på arbetskraft, foder m. m. så begränsad, att avverkningarna

högst avsevärt försvåras, helst bränslekommissionen till sina avverkningar tagit i

anspråk den bästa arbetskraften och är gynnad i fråga om fodertilldelning m. m.

Under den tid, berörda lagändring varit gällande, har sålunda av rent praktiska

skål någon mera betydande skogsskövling ännu ej hunnit äga rum med stöd av

densamma, vartill kommer att, såsom förut anmärkts, skogsspekulanterna ännu icke

torde mera allmänt hava kommit underfund med de vinstmöjligheter, som den förändrade

lagstiftningen helt opåräknat öppnat för dem. Anmärkningen, att en bestämmelse

sådan som den föreslagna vore ''otänkbar’, lärer få förfalla, då dess

motsvarighet redan fanns i den föregående lagstiftningen i ämnet.

Av vad ovan anförts finner befallningshavanden framgå, att ett tillägg till

förordningen av föreslaget innehåll skulle vara av omständigheterna synnerligen

påkallat.

Vad angår domänstyrelsens förslag till förändrad lydelse av dimensionslagens

1 § i ändamål att inskränka rätten att utan utsyning till oundgängligt husbehov

avverka skog till ved, synes detta förslag icke kunna förordas, sådant detsamma

formulerats av domän styrelsen. Någon anledning att medgiva försäljning blott till

enskilda torde nämligen icke finnas. Aven det allmänna ortsbrhovet såsom till skolor,

kyrkor, tingshus, kommunalhus, sjukstugor, fackföreningslokaler, goodtemplarhus

in. fl. bör fortfarande kunna tillgodoses. För övrigt har befallningshavanden sig

icke bekant, att vare sig ortens skogstjänstemän, domstolarna eller befolkningen —

såsom domänstyrelsen vill göra gällande — tolkat begreppet ''oundgängligt husbehov’

därhän, att detsamma i detta sammanhang skulle avse jämväl industriella

anläggningar, kommunikationer, regementen o. d. Ett förtydligande av lagstadgandet

i nämnda del synes dock önskvärt.

På grund av vad sålunda anförts får befallningshavanden hemställa, att

Kungl. Maj:t måtte i proposition till innevarande års riksdag föreslå tillägg till

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj da nåd. proposition Nr 245.

ifrågavarande förordning i syfte att i fråga om fastighet, som är besvärad av avverkningsrätt,

upplåten under tiden 1 januari 1916—23 juni 1917, avverknipgsmnehavaren

icke må lämnas större rätt till skogens nyttjande än som kunde ske

enligt vid upplåtelsen gällande lagstiftning.

Tillika får befallningshavanden förorda bifall till överjägmästarens förslag

om dels ett förtydligande och närmare angivande angående vad som med författningens

uttryck oundgängligt husbehov’ skall avses, och dels föreskrift att avverkmngsrättshavare

ej må tillåtas utöver eget husbehov utnyttja sin avverkningsrätt

annorlunda än efter utsyning av vederbörande skogsstatstjänsteman '').»

Länsstyrelsen i Norrbottens län bär efter inhämtande av yttrande

av skogsbiigenjören i Luleå skogsvårdsområde i utlåtande den 1!) januari

1918 yttrat sig- sålunda:

>1 skogsingenjören Almlöfs skrivelse hava uttalats farhågor för att genom

1917 års lagändring innehavare av avverkningsrätt, som förvärvats efter ikraftträdande

av 1915 års förordning, skulle beretts möjlighet och formell rätt att utnyttja

avverkningsrätten utöver vad gällande förordning vid rättens upplåtelse

medgav och vad mellan parterna avsetts. Enligt-vanliga civilrättsliga regler torde

emellertid beträffande ett avverkningskontrakt, varigenom en skogsägare upplåtit

avverkningsrätten till exempelvis ''allt undermåligt virke, som enligt gällande lagfår

avverkas’ eller till ''undermåligt virke, som lagligen får avverkas’, avverkningsrättsägaren

icke äga att tillgodogöra sig virke i större utsträckning än som

den vid tiden för avverkningsrättens upplåtelse gällande lagstiftning medgav. En

skogsägare,, som får sin skog skövlad eller visar skäl att fara föreligger tilldess

skövlande av en avverkningsrättsägare med dylikt kontrakt, äger givetvis hos

vederbörande överexekutor påkalla handräckning för stävjande av tilltaget, och

domstols blivande behandling av saken torde otvivelaktigt bereda skogsägaren hans

behöriga skydd. Enligt tillgängliga prejudikat lärer det icke utan vidare få tagas

för givet, att genom vanliga skogsavverkningskontrakt upplåtes även den undermåliga

skogen, utan torde nog för ett tillgodogörande av denna erfordras särskilt

förbehåll i kontraktet. — Om sålunda en avverkningsupplåtare icke lärer stå maktlös

gent emot en avverkare, som, på sätt i skogsingenjören Almlöfs skrivelse befarats,

försöker tillskansa sig vad som ej åt honom upplåtits, så kan det dock

måhända icke vara ur vägen, att lagtexten förtydligas, så att missförstånd undvikas.

Allmänna åklagare och skogsstatens tjänstemän lära icke sakna befogenhet att.

sedan de förvissat sig om att den verkligen upplåtna avverkningsrätten överskridits,

beträffande avverkningen vidtaga de tjänsteåtgärder, som på dem enligt 1915 års

författning ankomma.

Ifrågasättas kan emellertid, huruvida icke med hänsyn till nu rådande utomordentliga

förhållanden på bränslemarknaden ur ren skogsvårdssynpunkt 1917 års

lagstadgande bör inskränkas därhän, att vedavverkning utöver avverkningsrättsägarens

— och även skogsägarens — oundgängliga husbehov icke får äga rum

annat än efter utsyning av vederbörande skogstjänsteman.»

Med anledning av vad de bägge länsstyrelserna sålunda anfört

bär domänstyrelsen i förnyat utlåtande den 23 februari 1918 yttrat

följande:

’) Sistnämnda förslag framställdes av överjägmästaren i dennes yttrande till domänstyrelsen.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kung/. Maj ds nåd. proposition Nr 24 ö. 13

»Såsom av Kungl. Maj:ts befallningshavandes i Västerbottens och Norrbottens

län utlåtanden framgått hava dessa myndigheter haft skilda åsikter om behovet av

att medelst särskilt tillägg till förordningen den 19 juni 1917 förhindra, att innehavare

utav avverkningsrätt till skog inom Västerbottens och Norrbottens läns kustland,

upplåten under tiden den 1 januari 1916—den 23 juni 1917, skulle kunna tillskansa

sig större förmån än som vid upplåtelsen varit avsedd.

Beträffande vad Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västerbottens län anfört

om domänstyrelsens utlåtande av den 15 december 1917, så synes det emellertid,

som om sagda myndighet icke beaktat, att styrelsen dock föreslagit ändrad lydelse

av § 1 i förordningen den 19 juni 1917 och först sedan hemställt, att skogsingenjören

Almlöfs framställning i övrigt icke måtte till någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd

föranleda.

I och med den föreslagna ändringen borttagas nämligen enligt styrelsens förmenande

fullständigt verkningarna framåt av nyssnämnda förordning både i fråga

om avverkningsrätter upplåtna efter den 1 januari 1916 men före den 23 juni 1917

och sådana, som upplåtits efter sistnämnda dag och tilldess den av domänstyrelsen

föreslagna ändringen hunnit upphöjas till lag. Styrelsen får i detta sammanhang

framhålla, att styrelsen ej är fullt övertygad om riktigheten av Kungl. Maj:ts befallningshavandes

i Norrbottens län uttalande, att enligt vanliga civilrättsliga regler

ett avverkningskontrakt till sin omfattning vore beroende allenast av lagbestämmelser,

som gällde vid avtalets ingående.

Vidkommande åter de fall, då med stöd av förordningen den 19 juni 1917

en innehavare utav avverkningsrätt lyckats bereda sig vid upplåtelsen icke avsedd

förmån, eller så att säga verkningarna tillbaka av samma förordning, till dess densamma

blivit av någon annan författning ersatt eller ändrad, torde i allt fall domänstyrelsens

påstående, att skadan redan vore skedd, icke kunna anses vederlagt, då

väl ej ett sådant tillägg till nämnda förordning, som Kungl. Maj:ts befallningshavande

i Västerbottens län förordat, skulle kunna omintetgöra en redan skedd skogsskövling.

Kungl. Maj:ts befallningshavande i sistnämnda län har vidare i fråga om det

av skogsingenjören Almlöf väckta förslaget att komplettera 1917 års förordning

med liknande tilläggsbestämmelser som förordningen den 18 juni 1915 i avsikt att

bereda avverkningsrättsupplåtare nödigt rättsskydd uttalat, att den anmärkning,

domänstyrelsen framställt emot förslaget, såsom varande otänkbart lärer få förfalla,

då dess motsvarighet redan förefunnits uti föregående lagstiftning i ämnet.

Domänstyrelsen, som nödgas vidhålla sin förut uttalade åsikt i nämnda avseende,

anser sig emellertid böra något uppehålla sig vid åsyftade tilläggsbestämmelse

till förordningen den 18 juni 1915, som har följande lydelse: ''dock att för fastighet,

som är besvarad av avverkningsrätt, upplåten före förordningens trädande i kraft,

avverkningsbelopp, varom i § 3 sägs, ej må sättas högre än på grund av hittills

tillämpade regler skolat ske, där ej’ etc. Denna bestämmelse, som icke förefanns

i Kungl. Maj:ts proposition i ärendet, har tillkommit på riksdagens tillskyndan och

under huvudsakligen den motiveringen, att fastighetsägarens intressen borde tillgodoses

gentemot innehavaren av avverkningsrätt och detta särskilt, sedan de i § 3

angivna reglerna för undermåligt virkes avverkning till avsalu syntes riksdagen

syfta till intensivare skogsbruk och därmed större avverkningar än hittills. Med

dessa regler för avverkning av undermåligt virke till avsalu torde riksdagen hava

åsyftat vad som i andra punkten av nämnda § sägs, nämligen: Tinnes dylik av
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 245.

verkning överensstämma med grunderna för eu god hushållning med skogen'' etc.

Dessa leglei eller bestämmelser hava ersatt föreskriften i § 3 av förordnmgeu den

24 juli 1903 angående åtgärder till förekommande av överdriven avverkning å ungskog

inom \ ästerbottens och Norrbottens län, där mom. 1 stadgar: År skog av

beskaffenhet att för dess ordentliga skötsel och vård fordras avverkning av undermåligt

virke’ etc.

Båda dessa författningar föreskriva, att vid utsyning av undermåligt virke

hänsyn skall uteslutande tagas till skogsskötselns och skogshushållningens fordringar,

och lärer så också vid utsyningarna hava tillgått, oberoende av att dessa bestämmelser

formulerats olika i nämnda författningar. Ett successivt nedgående vid dessa

utsyning^; till en lägre dimension å de* utstämplade träden i samma mån dessa

kunnat vinna avsättning är fullt överensstämmande med skogsvårdens och skogshushållningens

fordringar och sålunda även med de regler för avverkning, som angivits

både uti 1903 och 1915 års förordningar angående utsyning av så kallad

undermålig skog.

Ifrågavarande tilläggsbestämmelse till förordningen den 18 juni 1915, vilken

avser skogar, för vilka hushållningsplaner icke'' upprättas och för vilka avverkningsbeloppet

— där ej visst avtal härom funnits emellan markägare och avverkningsrättsinnehavare

alltid bestämts med hänsyn till vid tiden för utsyningen förhandenvarande

avsättningsmöjligheter, har, för så vitt för domänstyrelsen är bekant,

icke kunnat tillämpas. Åtminstone har i förenämnda hänseende ännu ej något

prejudikat erhållits eller ens fråga om bestämmelsens tillämpande genom hos domänstyrelsen

anförda besvär bragts under prövning.

Då styrelsen sålunda svårligen kan tänka sig en tillämpning av förenämnda

tilläggsbestämmelse, som dock hänför sig till eu stämplingsåtgärd genom vederbörande

skogstjänsteman, synes det styrelsen fortfarande otänkbart att genom en

liknande tilläggsbestämmelse i fråga om den i § 1 förordningen den 19 juni 1917

liigivna vedav verkningen kunna råda bot mot farorna för skogsskövling vid upplåtande

av avverkningsrätt.

Denna fara för skogsskövling, som nu förefinnes, antingen skogen är upplåten

på avverkningsrätt eller ej, och som med hänsyn till nu rådande oerhört uppdrivna

priser på ved torde vara för handen till den grad, att även markägaren själv

faller för frestelsen att för hårt beskatta sin skog, den avvärjes ej med sådana tillläggsbestämmelser,

som förordats, utan allenast genom en ändring av 8 1 i sistnamnda

förordning.

Domänstyrelsen, som vill hålla före, att styrelsen i si fl utlåtande den 15

december 1917 tillräckligt utförligt motiverat sitt förslag till sådan ändring av

nyssnämnda paragraf, får beträffande den invändning Kungl. Maj:ts befallningshavånde

i Västerbottens län gjort emot förslaget, att avverkning av ved utan föregående

utsyning skulle få äga rum endast i fråga om försäljning till enskilda, erinra, att

just sådant allmänt ortsbehov av ved såsom i fråga om skolor, sjukhus med mera

är så konstant, att detsamma i god tid kan förutses och därför också bör kunna

fyllas med i behörig ordning utsynat virke.

I det att domänstyrelsen gentemot Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västerbottens

län såsom stöd för sitt uttalande angående huru uttrycket ''oundgängligt

husbehov’ kunde i omnämnt sammanhang tolkas, får åberopa vad vederbörande

departementschef i propositionen till 1903 års riksdag angående ny dimensionslag

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kuuijl. Maj ds nåd, proposition .Nr 245.

såsom motiv för donna lag anfört beträffande just tolkningen av nämnda uttryck,

anser sig styrelsen till fullo hava vederlagt de av Kung!. Maj:ts befallningshavande

mot styrelsens utlåtande den 15 december 1917 gjorda erinringarna.

Under åberopande av vad som sålunda anförts får domänstyrelsen i underdånighet

framhålla, att styrelsen icke finner anledning frångå sitt i utlåtande den

15 december 1917 framlagda förslag.

Beträffande vidare de önskemål, som av Kungl. Maj:ts befallningshavande i

Västerbottens län uttalats i frågor rörande den så kallade dimensionslagen, som icke

i detta ärende förut berörts, nämligen i fråga om dels ett förtydligande av uttrycket

oundgängligt husbehov, dels föreskrift att avverkningsrättsinnehavare ej må tillåtas

utöver eget husbehov utnyttja sin avverkningsrätt annorlunda än efter utsyning av

vederbörande skogsstatstjänstemän, får domänstyrelsen beträffande det ifrågasatta

förtydligandet framhålla, att om de stora svårigheter, som synas skola möta vid ett

försök att exakt definiera uttrycket oundgängligt husbehov, kunna övervinnas, mycket

därigenom skulle vara vunnet. I fråga åter om den föreslagna undantagslagstiftningen

beträffande skog, som upplåtits på avverkningsrätt, får styrelsen förklara

sig icke kunna förorda densamma dels av den anledning att, såsom förslaget formulerats,

det kan innebära, att jämväl fullmålig skog skulle falla under utsyningstvång,

och medföra en utvidgning av en lag, som i stället allmänt anses böra till

sin omfattning i största möjliga grad inskränkas, dels också med hänsyn därtill att

en skogsvårdslag bör så uppbyggas, att skogsvårdens krav alltid bliva tillgodosedda

oberoende av i vilkens ägo skogen befinner sig.

Däremot synes den tanke, som legat till grund för av Kungl. Maj:ts befallningshavande

i Norrbottens län ifrågasatt tillfälligt förbud för vedavverkning utöver

avverkningsrättsinnehavares och skogsägares eget husbehov utan föregående utsyning

mera tilltalande. Såsom ett nästan oöverkomligt hinder emot en sådan tillfällig

inskränkning i den eljest medgivna vedavverkningen utan föregående utsyning uppställer

sig emellertid svårigheten att med den reducerade personal, som står till

buds, medhinna alla de utsyuingar, som härav skulle bliva en följd. Domänstyrelsen,

som håller före, att med av styrelsen föreslagen ändrad lydelse av § 1 förutnämnda

förordning den 19 juni 1917 de i detta ärende framhållna vådorna för skogarna

inom Västerbottens och Norrbottens läns kustland i huvudsak skulle bliva omintetgjorda,

anser sig därför ej böra förorda vad Kungl. Maj:ts befallninghavande i Norrbottens

län sålunda föreslagit.»

Vad först angår 1 § i förevarande förordning enligt dess lydelse

genom förordningen den 19 juni 1917, har nu gjorts gällande, att den

genom sistnämnda förordning vidtagna ändring, att tillstånd till avverkning

av växande, undermåliga träd ej erfordras, »där det avverkade

virket skall upphuggas till ved för att inom det område, där denna

förordning äger tillämpning, användas till oundgängligt husbehov»,

medför risk för att i synnerhet vissa lämpligt belägna skogar skulle

fullständigt skövlas. Någon fruktan för att en dylik eventualitet skulle

inträffa genom att vedavverkningen för husbehov frigavs hade dock ej

kommit till synes, vare sig i de framställningar från Västerbottens läns

Departements
chefen
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 245.

landsting, hushållningssällskap och länsstyrelse, som föranledde sagda

författningsändring, eller i de över dessa framställningar avgivna yttrandena

av över jägmästarna i de fyra nordligaste distrikten.

Domän styrelsen yttrade i sitt utlåtande, att styrelsen funne det

välbetänkt, om brännved utan föregången utsyning finge till enskilda

för förbrukning avverkas och säljas oberoende av belägenheten av den

fastighet, varå avverkningen ägde rum, samt att i fråga om brännvedsavverkningens

frigivande under »vissa villkor» det relativt låga rotvärde,

som dock alltjämt erhölles å vedvirket, ej skulle komma att locka till

skogsskövling. Beskaffenheten av dessa villkor framgår av styrelsens

förslag till lagtext, enligt vilket tillstånd till avverkning ej skulle vara

erforderligt »i fråga om till kastved upphugget virke, som försålts till

enskilda inom orten för egen förbrukning». Denna formulering undergick

i propositionen ändringar, som betecknades såsom varande av

allenast redaktionell natur. Domänstyrelsen har emellertid velat göra

gällande, att de sålunda vidtagna jämkningarna i ordalagen medfört en

i sak väsentlig utvidgning av avverkningsrätten.

Av ovan anförda framställningar och utlåtanden synes i varje fall

framgå, att den 1917 vidtagna ändringen i 1 § bär möjliggjort större

avverkning av undermålig skog än som kan anses förenligt med god

skogshushållning-. Det kunde ifrågasättas, om ej und<-r sådana förhållanden

det riktigaste vore att återgå till den ursprungliga avfattningen

av lagrummet och sålunda fordra utsyning, så snart ej avverkningen

sker för oundgängligt husbehov inom skifteslaget, där fastigheten är

belägen, eller angränsande skifteslag. Emellertid torde de orsaker, som

föranledde förra årets lagändring, alltjämt vara för handen och motivera

en lättnad i utsyningstvånget, Särskilt med hänsyn till önskvärdheten att

underlätta bränsleanskalfningen i dessa trakter lärer sålunda avverkning till

brännved av undermåligt virke utan föregående utsyning böra tillåtas, därest

det avverkade virket skall användas för oundgängligt husbehov inom förordningens

tillämpningsområde. Då det i domänstyrelsens förslag till formulering

säges, att virket skall vara avsett för förbrukning »inom orten»,

torde därmed ej åsyftas annan lokal begränsning än till det område,

för vilket förordningen är tillämplig. För övrigt synes mig domänstyrelsens

förslag böra i huvudsak godkännas såsom innefattande lämpliga

inskränkningar i nu gällande bestämmelser. Virket torde sålunda böra

hava före averkningen försålts till förbrukare ävensom före avforslingen

hava upphuggits till ved. Därigenom vinnes, att avverkning ej får ske

för försäljning till uppköpare, liksom även större möjlighet beredes att

kontrollera, för vilket ändamål virket skall användas. Beträffande tolk
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

K ut tgl. Maj:ts nåd. proposition Nr 245.

ningen av begreppet »lmsbehov» kan det knappast vara lämpligt att i

denna speciella lag försöka uppställa en definition å »husbehov». I likhet

med länsstyrelsen i Västerbottens län linner jag det dock uteslutet

att under »husbehov» innefatta bränsle behovet för exempelvis regementen,

industriella anläggningar o. d. Icke heller torde bränslebehovet för skolor,

kyrkor, tingshus etc. kunna betecknas såsom oundgängligt husbehov.

Huruvida avverkning för sistnämnda behov ändå bör tillåtas utan utsyning,

vilket över jägmästaren i Umeå distinkt och länsstyrelsen i Västerbottens

län förordat, men domänstyrelsen på angivna grunder avstyrkt,

synes mig tveksamt. Övervägande skäl torde dock tala för domänstyrelsens

mening; dock lärer livsmedelsnämnd eller därmed jämförlig

kommunal institution inom förordningens tillämpningsområde böra jämställas

med enskild förbrukare. I enlighet härmed har sålunda ett förtydligande

skett i förslaget.

Vad därefter angår det andra spörsmål, som i de ingivna framställningarna

berörts, eller rättsförhållandet mellan jordägaren å ena sidan

och innehavaren av en redan upplåten avverkningsrätt å den andra, så

har från flera håll gjorts gällande, att den 1917 vidtagna lagändringen

medfört en opåräknad och oskälig förmån för avverkningsrättens innehavare,

i det denne erhållit en mera utsträckt avverkningsrätt än vid

upplåtelsen avsetts. Och det föreslås ett lagstadgande av innehåll, att

avverkningsrättens innehavare icke må erhålla större rätt till skogens

nyttjande än som medgavs enligt den vid tiden för upplåtelsen gällande

lagstiftning. Bland de hörda myndigheterna ha de fyra överjägmästarna

i de ifrågavarande distrikten och länsstyrelsen i Västerbottens län förordat

en dylik lagbestämmelse, medan domänstyrelsen avstyrkt densamma.

Huruvida den föreslagna ändringen av 1 § skulle, såsom domänstyrelsen

förmenar, fullständigt borttaga verkningarna framåt i förevarande

avseende av 1917 års lagändring, synes mig vara beroende av, i vad

mån även '' efter det föreliggande förslagets antagande någon väsentlig

utvidgning i avverkningsrätten kvarstår i förhållande till vad 1915 års

lag enligt dess ursprungliga lydelse medgav. Det kan visserligen göras

gällande, att den vidtagna lättnaden i utsyningstvånget överhuvud icke

åsyftat en ökad avverkningsrätt i den meningen, att större virkesbelopp

skulle få avverkas än som kunde medgivas av skogstjänsteman vid

utsyning i vederbörlig ordning. Men faktiskt kan givetvis eu ökad

avverkning bli följden av utsyningstvångets mildrande, och utredningen

i ämnet synes giva vid handen, att så även skett. Jag finner det helt

naturligt, att detta betraktas såsom en orättvisa av de fastighetsägare,

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 218 käft. (Nr 245.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungi. Maj:ts nåd. proposition Nr 245.

vilka upplåtit avverkningsrätter före lagändringen i fråga och nödgas

finna sig i att avverkningsrätternas innehavare tillgodogöra sig möjligheterna

till ökad avverkning. En särskild lagbestämmelse till förekommande

av denna orättvisa synes mig påkallad. Lämpligast torde vara

att bibehålla utsyningstvånget för innehavare av avverkningsrätt i samma

utsträckning som före 1917 års lagändring, där ej fastighetsägaren

annorlunda medgiver.

Den föreslagna avfattningen av 1 § har föranlett ett tillägg till

straffbestämmelserna i 9 §.

Departementschefen uppläste härefter det av honom omförmälda

förslaget till förordning om ändrad lydelse av 1 och 9 §§ i förordningen

den 18 juni 1915 om förekommande av överdriven avverkning å ungskog

inom de delar av Västerbottens och Norrbottens län, som ej höra

till lappmarken. Under framhållande att lagförslaget borde träda i kraft

så snart som möjligt under innevarande år, hemställde departementschefen,

att Kung!. Maj:t måtte i proposition föreslå riksdagen att antaga

samma förslag.

Till vad föredragande departementschefen sålunda

hemställt, däruti statsrådets övriga ledamöter förenade

sig, behagade Hans Maj: t Konungen lämna bifall och

förordnade, att proposition i ämnet skulle med den

lydelse bil. — vid detta protokoll utvisar, avlåtas till

riksdagen.

Or protokollet:

Rune Thygesen.

STOCKHOLM, ISÅAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG-, 1918.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1918:385 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Mag ds proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av 1 och 9 §§ i förordningen den 18 juni 1915 om a1 i texten
  2. JoU 1918:76 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag tillförordning om ändrad lydelse av 1 och 9 §§ i förordningen den 18 juni 1915 om förekommande av s. 1 i texten