Med förslag till förordning angående vissa alkoholhaltiga preparat
1918-04-16 · 36 sidor, varav 36 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 36 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1918:334, Med förslag till förordning angående vissa alkoholhaltiga preparat
Dokumentets text
Kunyl. Majds nåd. proposition Nr 334.
1
Nr 334.
Kung!. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag till
förordning angående vissa alkoholhaltiga preparat; given
Stockholms slott den 16 april 1918.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till förordning angående vissa alkoholhaltiga
preparat.
De till ärendet hörande handlingar skola riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Magt förbliver riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
GUSTAF.
F. V. Thorsson.
Bihang till riksdagens protokoll 1918. I sand. 294 höft. (Nr 334.)
1
2
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 334.
Förslag
till
förordning angående vissa alkoholhaltiga preparat.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Denna förordning äger tillämpning i avseende å tekniska preparat,,
som innehålla mera än två och en fjärdedels volymprocent alkohol.
Sådana preparat benämnas i denna förordning alkoholhaltiga preparat.
2 §•
Innan tillverkare av alkoholhaltigt preparat utsläpper detsamma i
handel inom riket, skall han göra anmälan därom hos kontrollstyrelsen
med angivande av preparatets benämning och dess beräknade alkoholhalt.
Så länge tillverkning av preparatet fortgår, åligger det tillverkaren
att före utgången av januari månad varje år hos kontrollstyrelsen
göra enahanda anmälan med uppgift tillika om tillverkningens omfattning
under nästföregående kalenderår.
Yad här är stadgat angående tillverkare av alkoholhaltigt preparat
skall äga motsvarande tillämpning i avseende å den, som för avsalu
till riket inför sådant preparat.
3 §.
Alkoholhaltigt preparat må icke försäljas inom riket utan att vara
denaturerat på sätt kontrollstyrelsen föreskrivit. Härifrån må dock
nämnda myndighet medgiva undantag, där på grund av preparatets
pris, dess ringa alkohollialt eller andra särskilda förhållanden fara för
missbruk av preparatet till förtäring icke kan anses föreligga.
3
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 334.
Kontrollstyrelsen bör vid meddelande av föreskrift om denaturering,
allt efter preparatets sammansättning och ändamål, föreskriva
sådan denatureringsmetod, som, på samma gång den medför trygghet
mot missbruk, föranleder minsta möjliga olägenhet vid preparatets
användande.
4 §•
Försäljare av alkoholhaltiga preparat är pliktig tillse, att kärl,
vari sådant preparat utlämnas vid försäljning, är försett med etikett,
angivande preparatets benämning samt tillverkarens eller, beträffande
till riket införd vara, importörens namn. I fall, där kontrollstyrelsen så
finner påkallat, skall tillika, på sätt denna myndighet föreskriver, å kärlet
vara utsatt varning mot preparatets användande till förtäring.
5 §.
Ej må någon försälja eller tillhandagå annan med anskaffande av
alkoholhaltigt preparat, där han har skälig anledning antaga, att missbruk
av detsamma kommer att äga rum.
6 §.
Alkoholhaltigt preparat må ej till riket införas av annan än den,
:som därtill erhållit tillstånd av kontrollstyrelsen.
Sådant tillstånd, som gäller tillsvidare, må meddelas allenast åt
näringsidkare eller annan person, som skäligen kan antagas hava behörig
användning för preparatet. Tillståndet må, när anledning därtill förekommer,
av kontrollstyrelsen återkallas.
7 §•
Utan hinder av vad i 6 § stadgas må alkoholhaltiga preparat införas
till riket
a) av den, som enligt särskilt stadgande äger åtnjuta tullfrihet för
från utlandet inkommande varor,
b) såsom prov på varor, vilka i vanlig ordning införas till riket
av vederbörligen legitimerad handelsresande, samt
c) av resande, som från utrikes ort medför dylika preparat för
eget bruk intill viss mindre, av Konungen fastställd myckenhet.
4
Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 334.
8 §•
Kontrollstyrelsen har att vaka över, att tillverkning, införsel till
riket eller försäljning av alkoholhaltigt preparat icke giver anledning till
missbruk, samt äger att ålägga tillverkare, importör eller försäljare
därav att föra de anteckningar eller vidtaga de övriga åtgärder, som
för utövande av berörda kontroll kunna finnas nödiga.
För här avsedda ändamål bör kontrollstyrelsen, där anledning
därtill föreligger, låta undersöka i handeln förekommande alkoholhaltiga
preparat.
Den, som bedriver tillverkning, införsel till riket eller försäljning
av alkoholhaltigt preparat, är pliktig att låta kontrollstyrelsen eller den,
nämnda myndighet därtill förordnat, taga del av hans handelsböcker
jämte därtill hörande verifikationer i vad de angå preparatet.
9 §•
Befinnes försäljningen inom en kommun av visst alkoholhaltigt
preparat giva anledning till missbruk, och sker ej rättelse oaktat meddelad
erinran, äger polismyndighet eller nykterhetsnämnd att förbjuda
försäljningen av ifrågavarande preparat tillsvidare inom kommunen. Beslut
därom går genast i verkställighet men skall, vid äventyr att detsamma
eljest går åter, inom åtta dagar underställas Konungens beiallningshavande,
som har att antingen för viss tid fastställa eller ock upphäva förbudet.
10 §.
Skulle tillverkning eller försäljning av alkoholhaltigt preparat
finnas giva anledning till preparatets användande till förtäring i större
utsträckning eller skulle denatureringen av sådant preparat visa sig
otillfredsställande, äger kontrollstyrelsen att föreskriva villkor eller inskränkningar
i avseende å tillverkningen eller försäljningen eller ock
meddela förbud däremot. Beslut härom länder till efterrättelse utan
hinder av besvär.
11 §.
1 inom. Vidtager någon obehörigen med alkoholhaltigt preparat
åtgärd, varigenom denatureringsmedel avskiljes eller denaturering för
-
5
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 334.
svagas, vare straffet, i händelse åtgärden företagits i avsikt att försälja
preparatet, böter från och med femtio till och med ett tusen kronor,
och i andra fall böter’, högst femhundra kronor.
Avyttrar någon alkoholhaltigt preparat, varmed honom veterligen
vidtagits åtgärd, som nyss omförmälts, vare straffet böter från och med
femtio till och med ett tusen kronor.
Bedrives olovligt förfarande, som omförmäles i detta mom., i
större omfattning eller yrkesmässigt eller äro omständigheterna eljest
synnerligen försvårande, ma straffet höjas till fängelse i högst ett år.
2 inom. Försäljer någon eljest alkoholhaltigt preparat till förtäring
eller i övrigt under omständigheter, vilka kunna giva säljaren skälig
anledning antaga, att varan är avsedd att användas såsom dryck, straffes
som i 74 § 1 och 2 mom. i förordningen den 14 juni 1917 angående
försäljning av rusdrycker är stadgat.
3 inom. Den, som i andra fall, än ovan sägs, i strid mot stadgandet
i 3 § första stycket försäljer eller håller till salu alkoholhaltigt
preparat, straffes med böter från och med tio till och med fem hundra
kronor.
Lag samma, vare, därest någon i strid mot förbud eller annan
föreskrift, varom i 9 och 10 §§ sägs, fortsätter tillverkning eller försäljning
av alkoholhaltigt preparat, så ock där någon försäljer eller
håller till salu dylikt preparat, vilket, honom veterligen, blivit olovliffen
till riket infört.
§•
1 inom. I fall, som avses i 11 §, skola de förråd av det ifrågavarande
alkoholhaltiga preparatet, som anträffats hos den brottslige
eller eljest uppenbarligen äro avsedda för olovlig användning eller försäljning,
jämte kärl och annat emballage, vari de förvaras, vara underkastade
beslag och dömas förbrutna.
2 mom. Då någon fälles till ansvar enligt 11 § 1 inom., skall
lian. tillika dömas skyldig att för den sprit, som ingår i det alkoholhaltiga
preparat, varmed han förfarit olovligt, utgiva tillverkningsskatt
enligt gällande bestämmelser om beskattning av brännvin.
13 §.
Den, som röjer yrkeshemlighet eller, dår det ej kan anses påkallat
i tjänstens intresse, yppar driftanordning eller affärsförhållande rörande
6
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 334.
företag, i avseende varå han haft att taga befattning med tillsyn å
efterlevnaden av denna förordning, straffes med böter från och med
tjugufem till och med ett tusen kronor. Sker det för att göra skada eller
begagnar han sig av sin kännedom om yrkeshemligheten, driftanordningen
eller affärsförhållandet till egen eller annans fördel, då må till
fängelse dömas. Framgår av omständigheterna, att han om yrkeshemligheten,
driftanordningen eller affärsförhållandet erhållit kännedom å
tid, då han ej hade att taga befattning med tillsyn å efterlevnaden av
denna förordning, eller att yppandet av driftanordningen eller affärsförhållandet
ej kunnat medföra skada för det företag, varå tillsynen utövats,
och var ej heller sådan skada åsyftad, då må icke dömas till
ansvar enligt denna förordning.
14 §.
Begår någon eljest förseelse mot bestämmelserna i denna förordning
eller på grund av densamma meddelade föreskrifter, straffes med
böter, högst femhundra kronor.
15 §.
Den, som under den tid, då han är ställd under tilltal för förbrytelse
mot denna förordning, fortsätter samma förbrytelse,. skall, när
han därtill varder lagligen förvunnen, för varje gång stämning därför
utfärdats och delgivits, fällas till särskilt ansvar; dock må sammanlagt
fängelsestraff icke överstiga två år.
16 §.
Husbonde ansvarar för förbrytelse, som mot denna förordning begås
av hans hustru, husfolk eller i hans arbete antagen person, liksom vore
förbrytelsen begången av honom själv, därest icke omständigheterna
göra sannolikt, att förbrytelsen skett Titan hans vetskap och vilja.
17 §•
Till ansvar enligt denna förordning må icke dömas, om förbrytelsen
enligt allmänna strafflagen eller annan författning bör beläggas med
strängare straff.
Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 334.
7
18 §.
1 mom. Böter, som enligt denna förordning ådömas, skola i händelse
av bristande tillgång förvandlas enligt allmänna strafflagen.
Då tillverkningsskatt blivit jämte böter ådömd enligt denna förordning,
må, där tillgång saknas till skatten eller någon del därav,
böterna ej kunna med penningar gäldas, utan skall den sakfällde i stället
undergå motsvarande förvandlingsstraff.
2 mom. Av böter, som enligt denna förordning ådömas, ävensom
av värdet av vad jämlikt densamma är att anse såsom förbrutet,
tillfaller en tredjedel, dock högst femhundra kronor, åklagaren och återstoden
kronan. Finnes särskild angivare, tager han hälften av åklagarens
andel.
19 §.
Allmän åklagare skall med noggrannhet tillse efterlevnaden av
denna förordning och äger i de fall, då alkoholhaltigt preparat är att
anse såsom förbrutet, verkställa beslag1 därå.
Åtal på grund av bestämmelse i denna förordning anhängiggöres
vid allmän domstol.
20 §.
Till riket inkommen vara, som enligt denna förordning icke får
införas, ma, därest den icke enligt tullstadgan är att anse såsom olovligen
införd, av varuägaren återutföras. Sker ej återförsel, skall med
varan förfaras på sätt Konungen förordnar.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1919.
Alkoholhaltiga preparat, som före den 1 januari 1919 inkommit
till riket från utlandet, må från och med sagda dag utlämnas av tullverket
allenast i den mån, sådant är tillåtet enligt bestämmelserna i 6
eller 7 §.
8
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 334.''
Missbruket
av alkoholhaltiga
preparat.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 16 april
1918.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern EdéN,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena HELLNER,
Statsråden: Petersson,
Schotte,
Petrén,
Löfgren,
friherre Palmstierna,
Rydén,
Undén,
Thorsson.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson anförde:
Förut denna dag har jag inför Eders Kungl. Maj:t anmält ett förslag
till förordning angående handel med skattefri sprit, avseende, bland
annat, att på ett ur kontrollsynpunkt tillfredsställande sätt ordna handeln
med sådan sprit. Emellertid torde det, såsom jag därvid framhöll, vara
erforderligt att ställa jämväl handeln med alkoholhaltiga tekniska preparat
under kontroll.
Sedan en följd av år tillbaka har nämligen på vissa orter förekommit
ett ganska omfattande missbruk av dylika preparat. Särskilt synes detta
missbruk hava framträtt på orter, där på grund av stora avstånd från
brännvinsförsäljningsställeu svårigheter förelegat att anskaffa brännvin.
9
Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 334.
Till den utredning-, som professorn Torsten Thunberg på uppdragav
nykterhetskommittén verkställt rörande åtgärder mot missbruk av
denaturerad sprit m. in., äro fogade utdrag ur tjänsteläkares rapporter
till medicinalstyrelsen för åren 1907, 1908 och 1911 beträffande missbruk
av alkholhaltiga preparat. Da dessa utdrag synas mig belysande
i förevarande avseende, tillåter jag mig att bär ordagrant återgiva desamma.
1907.
Sårna distrikt: — — —- »Andra surrogat upptäcktes då i de sprithaltiga
blandningarna salubrin, lyptol och lazarol.---salubrinet däremot användes en
tid i avsevärd grad till sådant ändamål (berusningsmedel). Vederbörligen utspätt
med vatten och försett med socker, eller, när det skall vara riktigt fint, med en lätt
tillgänglig butelj alkoholfritt vin, lär salubrinet giva en ganska smaklig dryck, som
därtill är både billig och starkt rusande — »man blir alldeles vild och tokig av den»
— säga vederbörande, men efteråt också medför större obehag än andra spritdrycker»
Bergsjö distrikt: — —»Försäljning av all slags patentmedicin förekommer
även i de minsta handelsbodar och av sådan användes exempelvis salubrin och
Rigabalsam till berusningsmedel» — — —.
Delsbo distrikt: — — »Salubrin och Eau de Cologne, inköpta i handels
bodarna,
missbrukas ej sällan såsom berusningsmedel.»
Loos distrikt: — — — »Andra sprithaltiga vätskor såsom vademecum, lazarol,
salubrin, nubiansvärta m. fl. användas däremot ej sällan till berusningsändamål»
Arvidsjaurs distrikt: — — — »Förtärandet av salubrin, Eau de Cologne och
så vidare förekommer ej så ovanligt» — — —.
1908.
Örebro distrikt: — — — »Salubrin och andra likartade medel synas hava en
icke obetydlig användning som berusningsmedel» — — —.
Husby distrikt: — — — »Trots alla påståenden av fabrikanten, doktor Håkansson,
vågar jag försäkra, att salubrin användes såsom ''njutningsmedel’. Jag vill
hänvisa till årsberättelsen för 1906, vari jag omnämner 2 akuta förgiftningsfall med
salubrin, som förekommit i min praxis» — — —.
Älvdalens distrikt: —— — — »därjämte hitföres icke blott vanliga spritvaror
utan också till invärtes bruk salubrin, kolijoks»----.
Järvs/ö (distrikt: »Dryckenskapen är nog i avtagande, men salubrin, lyptol och
andra sprithaltiga preparat, som saluhålles i de vanliga handelsbodarna, användes
faktiskt till berusningsmedel i brist på annat.»
Ockelbo distrikt: »Salubrin användes såsom berusningsmedel i skogsbyg
derna.
»
Härnösands distrikt: — —- — »Från Tynderö säges. att salubrin mycket
användes såsom berusningsfnedel» — — —.
Svep i distrikt: — — — »bland tekniska fabrikers alkohol- och eterhaltiga
preparater, som missbrukas till berusningsmedel, kunna nämnas lyptol, lazarol och
salubrin» — — —.
Bihang till riksdagens protokoll, 1918. 1 sarnl. 294 höft. (Nr 334.)
o
10
Kungl. Maj:ts nåd. -proposition Nr 334.
Arvidsjaurs distrikt: — — — »såsom berusningsmedel användes ock
n.» .
Tingsnjds distrikt: — — — »Men denaturerad sprit och salubrm begagnas i
ej ringa skala som berusningsmedel.» —--
Målilla distrikt: »De, som finna ölet för svagt, hälla salubrm i detsamma.»
Ullareds distrikt: — — — »Dessutom blevo av vederbörande kronolänsman
handlandena i byn förbjudna att till jämvägsarbetarna försälja denaturerad sprit och
salubrin, som, att döma av den mängd tomflaskor, som hoptals lågo kringspridda
här i byn, måtte hava förtärts i oerhörda kvantiteter.»---
Torups distrikt:---»Ingen försäljning av Hoffmans droppar, men där
emot
av salubrin, som i icke ringa grad köpes i handelsbutikerna och förtäres av s. k.
rallare och av en del lösa arbetare.»
1911.
Lenhovda distrikt: —--»här och var användes salubrin och Holfmans
droppar såsom berusningsmedel.» — — —-• .
Byds distrikt: »Även denaturerad sprit och salubrm användes såsom berus
ningsmedel.
^ distrjkt. >>x berusningssyfte förtäres en del tekniska preparat såsom
salubrin.» —--• , a , ri
Örebro distrikt: »Salubrin, denaturerad sprit, Eau de cologne m. fl. dylika
tekniska fabrikater lära mycket missbrukas som berusningsmedel och tillhandahålles
flerstädes hos lanthandlare.»
Nora distrikt: »Salubrin användes ofta till berusningsmedel.»
Surna distrikt:---»liksom också salubrin, lazarol och Eau de Cologne
användes såsom berusningsmedel mer än man skulle tro.» • .
Jervsö distrikt: »Salubrin och dylika sprithaltiga preparat, som saluhäiles i
bodarna, användes allmänt till berusningsmedel.»
Enångers dis''rikt: »Som berusningsmedel användes salubrm, som kopes i
handelsbodarna inom kommunen (Enånger).» . .
Loos distrikt: »Salubrin, lazarol, Eau de Cologne och andra s. k. hygieniska
preparat användes i ganska stor utsträckning som berusningsmedel.» _
Ockelbo distrikt: Salubrin användes i skogsbygderna såsom berusningsmedel.»
Härnösands distrikt: »Dryckenskapen är i avtagande utom i en kommun, där
förtärandet av salubrin uppgives vara i tilltagande.»
1 detta sammanhang vill jag jämväl åberopa en del i nykterhetskommitténs
betänkande, del VI: 2, sid. 124 och följande, omnämnda
uttalanden i anledning av en av nykterhetskommittén år 1913 till överståthållarämbetet
och Kungl. Maj:ts befallningshavande riktad ciikulärskrivelse
med begäran om uppgifter rörande förefintliga brister i gällande
brännvins- samt vin- och ölförsäljningslagstiftning. Till belysande av
den föreliggande frågan vill jag återgiva den i nykterhetskommittens
betänkande intagna redogörelsen för nämnda uttalanden, i vad de avse
samma fråga. Redogörelsen var av följande lydelse:
11
Kungl. Maj:ts nåd. ''proposition Nr 334.
Kungl. Maj.ts befallning skavande i Uppsala län fäster uppmärksamheten på
frågan om fördärvliga surrogater för spritdrycker. Under byggandet av järnvägen
mellan Uppsala och Enköping hade hos Kungl. Maj:ts befallningshavande anmälts,
att ett visst antiseptiskt preparat i stor utsträckning blivit av järnvägsarbetarna
använt såsom berusningsmedel och att detta enligt arbetsbefälets mening medförde
ännu mera skadliga verkningar än missbruk av spritdrycker. Emellertid hade det då
lyckats att, utan anlitande av laga åtgärder, förmå handlandena utefter järnvägen att
avstå från försäljning av det åsyftade preparatet.
Kronofogden i Östra härads fögderi (Jönköpings län) anser det vara en lucka
i lagstiftningen, att bestämmelser saknades till försvårande eller förhindrande av
missbruket av vissa i handeln förekommande tekniska preparat, vari sprit inginge
såsom huvudbeståndsdel. Det vore en mycket vanlig företeelse, att spritförbrukare
i orter, där brännvin vore svåråtkomligt, lockades till att såsom surrogat för denna
dryck använda lukt- och hårvatten, lazarol, denaturerad sprit m. m., vilka i längden
utövade en högst menlig inverkan på förbrukarnas fysiska välbefinnande. Ett
verkligt gott skulle vinnas, om handeln med dessa preparat kunde inskränkas eller
genom kontroll övervakas.
Länsmannen i Västra härads västra distrikt (Jönköpings län) anför, att denaturerat
brännvin, salubrin m. fl. preparat mångenstädes vunnit insteg såsom rusdrycker
och detta till en utbredning, som visade, att alltför många människor kunde
därmed tillfredsställa sitt spritbegär. Det funnes exempel på sådana personer, som,
sedan de vant sig vid denaturerat brännvin, ej vidare efterfrågade varken vanligt
brännvin eller Öl.
Stadsstyr elsen i Borgholm anför, huru under storstrejken som berusningsmedel
användes drycker, tillagade av dynamit — vari sprit inginge — en sorts seldonssmörja,
salubrin och apoteksvaror.
Länsmannen i Vehjans distrikt (Kopparbergs län) uppgiver, att en del skattepliktiga
bryggerier börjat tillverka s. k. pilsnersvagdricka, en dryck som visserligen
icke torde innehålla mer än medgiven alkohohalt för svagdricka, men däremot till
smaken mera liknande Öl. Denna dryck hade undanträngt det å de skattefria bryggerierna
tillverkade svagdrickat och börjat användas som berusningsmedel, därvid
kvantiteten i många fall fått ersätta kvaliteten, eller också hade det uppblandats
med andra tillsatser, såsom salubrin och Eau de Cologne.
Kungl. Maj:ts befallningshavande i Gävleborgs län. Såsom erfarenheten visat,
hade nu gällande restriktioner redan lett till användning i stor utsträckning av berusningsmedel,
vilka voro för hälsan långt skadligare än t. ex. brännvin och Öl. Att
hejda denna trafik torde så mycket mindre lyckas, som dylika surrogat kunde av
den enskilde själv med största lätthet beredas.
Länsmannen i Arbrå och Undersviks distrikt (Gävleborgs län). Personer, som
förtärde Öl å gästgiverier in. fl. ställen, medförde stundom fickflaskor, innehållande
denaturerad sprit, lazarol, salubrin eller Eau de Cologne, varmed de utspädde ölet
för att erhålla ett rus. Ett kraftigt ingripande erfordrades häremot till förhindrande
av ett oöverskådligt ont.
Länsmannen i Ramsjö distrikt (Gävleborgs län) anför, att salubrin, blandat
med det nu vanliga »lagrade svagdrickat», vore Ramsjö sockens huvuddryck.
Länsmannen i Las distrikt (Gävleborgs län). Förbudet i 38 § brännvinsför
-
12
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 334.
säljningsförordningen överträddes helt öppet, då det i regel vore ofantligt svårt för
åklagaren att kunna skalfa bevis mot säljaren, att denne haft anledning antaga, att
vätskan varit avsedd att användas som dryck. Handel med sådana vätskor hade
fått så stor omfattning, att fabriker anlagts uteslutande för att tillverka vätskor,
som angåves tjänliga till läkemedel, men i verkligheten vore i mer eller mindre
grad utspädd alkohol, tillsatt med något ämne, som kunde giva dem sken av läkemedel.
Tusentals flaskor med sådana drycker kunde under loppet av några månader
försäljas från en enda handelsbod, därvid betingande ett pris, som i förhållande
till vanligt brännvin vore tio å femton gånger högre. Ansvarsbestämmelserna för
överträdelse av detta stadgande borde därför skärpas och all handel med läkemedel,
som innehölle sprit, förläggas till apoteken, varest dessa under strängare kontroll
än nu skedde, kunde tillhandahållas den verkligen behövande allmänheten.
Länsmannen i LiUhärdals distrikt (Jämtlands län). I snart sagt varje handelsbod
på landet saluhöllos diverse vätskor av olika namn (»koljoks»), eau de
cologne, lyptol, lazarol, läkerol, salubrin m. fl., utpuffade såsom vällukts-, läkeeller
desinfektionsmedel, även fernissor av olika slag, allt innehållande avsevärda
kvantiteter sprit. Dessa vätskor såldes vissa tider i stor mängd, och det vore
ingen hemlighet, huru spriten skulle avvinnas dem. Länsmannen hade åtalat
en handlande, som erkänt, att han sålt en mängd eau de cologne till en och
samma person, men åtalet hade ogillats, emedan det ej styrkts, att handlanden vetat
av, att vätskan skulle begagnas i berusningsändamål.
Länsmannen i Ytterhogdals distrikt (Jämtlands län). Försäljningen av alkoholhaltiga,
till dryck ej hänförliga vätskor florerade överallt på landsbygden och
vore vida svårare att övervaka än rusdryckshanteringen. Lazarol, salubrin m. fl.
vätskor tillhandahöllos i varje diversehandel och tillgrepos för att tillfredsställa spritbegäret
i brist på vanlig spirituösa. Detta skulle dock kunna förebyggas, om
lagens bestämmelser mera ingående begränsade näringsidkares rätt att erhålla
dyljka preparat. Nuvarande bestämmelser i 38 § brännvinsförsäljningsförordningen
vore ej effektiva, enär det kunde vara förenat med stora svårigheter
att förebringa nöjaktiga bevis, dels om att säljaren bort hava skälig anledning antaga,
att den försålda vätskan verkligen varit avsedd att användas såsom dryck,
dels ock att den försålda varan verkligen vore sammansatt av sådana beståndsdelar,
att densamma vid förtäring måste betecknas som rusgivande. Länsmannen har
till sitt yttrande fogat en till honom ställd skrivelse från salubrinets uppfinnare,
doktor P. Håkansson, som däri vill göra gällande, att spritdrycker falskeligen försåldes
i salubrinflaskor. Länsmannen uppgiver på grund härav, att det funnes
många hederliga personer, som tagit på sin ed, att de berusat sig med detta preparat.
Att detta vore rusgivande, vore också uppenbart för den, som haft med''
härav föranledda fylleriförseelser att skaffa. Dylika alkoholhaltiga preparat borde
icke under några förhållanden utlämnas till andra personer än sådana, som uppenbarligen
icke ämnade använda dem i berusningssyfte.
Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västerbottens län. Enär erfarenheten
syntes visa, att i den män restriktioner rörande försäljning av alkoholhaltiga drycker
i nykterhetens intresse vidtogos, försäljning och konsumtion av lyptol, lazarol,
eau de cologne m. fl. sprithaltiga varor ökades, torde det vara nödvändigt att söka
om möjligt hämma den allt mera sig spridande fria och okontrollerade försäljningen
Kungl. Majds nåd. proposition Nr 334.
13
av dessa varor, utan att dock försvåra deras tillhandahållande för ursprungligen
avsedda ändamål.
Länsmannen i Nysätra distrikt (Västerbottens län) önskar sådan ändring
i brannvinsförsäljmngsförordningen, att därigenom stävjades eller åtminstone minskades
den oerhörda åtgång i salubodar inom landet av lazarol, eau de cologne och
andra kemisk-tekniska preparat, vilkas innehåll varit och fortfarande till största
delen vore sprit.
Länsmannen i Vilhelmina distrikt (Västerbottens län) anmärker, att bestämmelserna
rörande försäljning av lyptol, lazarol m. fl. dylika antiseptiska medel
ävensom eau de cologne av olika slag, vilka innehålla 60 % alkohol och därutöver,
borde ytterligare skärpas, på det ej försäljningen därav måtte kunna forttarande
ske så lätt som hittills.
Kungl. Maj ds befallning skärande i Norrbottens län. Det torde icke vara
sällsynt inom länet, att personer berusade sig av vissa apoteksvaror och en del i
den vanliga handeln förekommande vätskor, som ej voro avsedda till berusningsmedel,
men kunde användas därtill. Då sådana berusningsmedel voro till större
skada för den, som förtärde dem, än de egentliga rusdryckerna, syntes strängare
bestämmelser böra meddelas i syfte att stävja missbruk av handeln med sådana varor.
Länsmannen i Arjeplougs distrikt (Norrbottens län). Försäljning av tekniska
„?.r\ som mm-hOUo sprit, förekomme i stor omfattning i lappmarkssocknarna.
t orsaijningen till den enskilde förbrukaren skedde mycket ofta direkt från fabriken,
vilket tulginge på så sätt, att konsumenten rekvirerade varan genom posten, varefter
den skickades till honom mot postförskott. På grund därav kunde åtal icke an
ii
i, 1T1°.. försäljfen’ eme(tan det vid rättegång måste bevisas, att säljaren haft
eller bort äga vetskap om, att preparatet skulle användas i berusningssyfte; och i
dylika fall vore detta omöjligt, då fabrikanten vore långt avlägset boende från
koparen och icke hade tillfälle att kontrollera, till vad ändamål den försålda varan
skulie användas. Det vore därför mest vunnet, om postverket utfärdade förbud att
till befordran mottaga försändelser, innehållande vätskor eller andra tekniska preparat,
som misstänktes vara sprithaltiga och användbara till berusningsändamål.
Kronofogden i Luleå fögderi hade likaledes iakttagit, att salubrin, lazarol
o. dyl., lämpligen uppblandat, användes såsom surrogat för sprit.
Länsmannen i Över-Luleå distrikt hade ofta märkt, att personer, som icke
på annat sätt kunnat erhålla spritvaror eller öl. förskaffat sig salubrin eller lazarol
och möjligen andra vätskor, vilka innehöllo sprit i större eller mindre mängd, och
vilka efter lämplig uppblandning förtärdes såsom spritdrycker.
Såsom framgår av såväl provinsialläkarnas rapporter som av ovan
återgivna uttalanden, förekom redan före de under nu rådande kristid införda
lestiiktionerna a rusdryckshandeln ett tämligen utbrett missbruk
av alkoholhaltiga preparat. Numera torde emellertid detta missbruk
hava tilltagit. Gång efter annan hava framställningar gjorts om ingripande
mot detsamma. Hörande missbruket av dylika preparat före
-
ligger numera en
utredning
för år 1917. På uppdrag av Kungl. Majrt
har nämligen socialstyrelsen utfört eu undersökning av:''fylleriförseelserna
undei detta ar och i samband därmed stående förhållanden. Härvid
Nykterhets
kommittén.
14 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 334.
hava jämväl undersökts de olika slag av berusningsmedel, som orsakat
fylleriförseelserna. I nedanstående tabell äro sammanfattade preliminära
uppgifter uti ifrågavarande avseende. _
l:a kvartalet
2:a kvartalet!
3:e kvartalet
1
4:e kvartalet
Hela året |
1917
antal
o/
/O
antal
O/
/o
antal
%
antal
%
antal
O •''
/O |
! Antal fylleriförseelser, där
! huvudsakliga berusnings- medlet uppgivits ........
6,257
lOO.o
4,653
lOO.o
4,243
lOO.o
3,029
lOO.o
18,182
100.0
| Därav förorsakade av sprit- i drycker........................
1,103
17.6
492
10.6
394
9.3
509
16.8
2,498
13.7
[Vin .............................
156
2.5
211
4.5
313
7.4
278
9.2
958
5.3 i
Öl ...............................
1,189
19.0
994
21.3
681
16.0
185
6.1
3,049
16.8;
Spritdrycker och vin ......
74
1.2
71
1.5
152
3.6
193
6.4
490
2.7 !
Spritdrycker och Öl .........
2,397
38.3
1,246
26.8
895
21.1
702
23.2
5,240
28.8
1 Spritdrycker, vin och Öl ...
327
5.2
265
5.7
438
10.3
216
7.1
1,246
6.8
| Vin och Öl .....................
607
9.7
761
16.4
815
19.2
267
8.8
2,450
13.5
Denaturerad sprit............
317
5.1
361
7.8
264
6.2
279
9.2
1,221
6.7
i Tekniska preparat .........
87
i.i
252
5.4
291
6.9
400
13.2
1,030
5.7 j
Såsom framgår av tabellen, har missbruket av alkoholhaltiga preparat
under år 1917 starkt ökats i samma grad, som åtkomsten av
spritdrycker, vin och Öl försvårats. Medan dylika preparat under årets
törsta kvartal kommo i näst sista rummet som berusningsmedel med
87 fylleriförseelser, utgjorde de under sista kvartalet orsak till ej mindre
än 400 fylleriförseelser eller 18.2 procent av hela antalet dylika lörseelser.
Sannolikt skulle antalet av de utav dylika preparat orsakade förseelserna
hava varit än större, om icke den minskade sprittilldelningen till
de tekniska fabrikerna under år 1917 gjort många alkoholhaltiga preparat
svåråtkomliga.
I sitt den 31 januari 1916 avgivna betänkande ined förslag till
förordning angående tillhandahållande av skattefri sprit samt alkoholhaltiga
varor för andra ändamål än förtäring m. m. har nykterhetskommittén
upptagit frågan om lagstiftningsåtgärder mot missbruket av
alkoholhaltiga preparat. Härvid stöder sig kommittén på den grundläggande
utredning i ämnet, som, enligt vad ovan nämnts, utförts av
professor Thunberg och som är bilagd kommitténs betänkande. Efter
att hava erinrat om, att varje som helst mot missbruk tryggande reglering
av de alkoholhaltiga preparaten saknas, ävensom att dessa preparat
15
Kung]. Maj.ts nåd. proposition Nr 334.
framställas av både denaturerad och icke denaturerad sprit, anför kommittén
i fråga om behovet av en lagstiftning på detta område följande:
»De av denaturerad sprit framställda varorna äro naturligtvis för förtäring
obrukbara, i samma mån den använda spritens denaturering är effektiv. Men då
ingen kontroll utövas över, att denatureringsegenskaperna icke försvagas eller upphävas
genom varornas sammansättning i övrigt, finns icke någon betryggande
garanti mot deras missbruk i berusningssyfte. Härtill kommer den redan påpekade
omständigheten, att det i varje särskilt fall icke ingående prövas, vilket av möjliga
denatureringsmedel verksammast skulle göra varorna obrukbara för förtäring utan
att därför förminska deras duglighet för avsett syfte. Förutsättningen för att själva
denatureringen av den använda spriten här skulle kunna betraktas som en effektiv
garanti mot missbruk, är sålunda icke på långt när förhanden. Under sådana omständigheter
är det därför icke att förvåna sig över, att även de alkoholhaltiga
varor, för vilkas framställning denaturerad sprit användes, i stor utsträckning spela
rollen av berusningsmedel.
Yad åter beträffar de av skattelagd (ren) sprit framställda varorna, kan självfallet
ingen allmän garanti mot missbruk ligga i deras sammansättning.
De bestämmelser, varunder tillverkningen av dessa alkoholhaltiga varor står,
äro sålunda allt annat än ägnade att innebära garantier mot missbruk.
Men om redan tillverkningsbestämmelserna äro av den art, att de predisponera
för missbruk, så är detta i lika hög grad fallet med de bestämmelser, som gälla
för dessa varors tillhandahållande. I den mån de icke äro apoteksvaror och deras
försäljning sålunda regleras av apoteksvarustadgan, eller de kunna hänföras under
bestämmelserna i 1876 års förordning angående handeln med eter eller sprithaltiga
läkemedel eller § 38 i brännvinsförsäljningsförordningen, äro de fritt tillgängliga i
allmänna handeln. En mängd alkoholhaltiga varor, användbara såsom rusdryckssurrogat,
tillhandahållas därför allmänheten utan inskränkning. Erfarenheten har
visat, att det ena preparatet efter det andra uppdyker i marknaden, vinner popularitet
och — missbrukas. Ingen myndighet är utrustad med erforderlig befogenhet att
här ställa effektiva betingelser för deras lojala förbrukning. Ingen auktoritativ, med
hänsyn till deras användbarhet i berusningssyfte verkställd prövning av deras sammansättning
fordras. Att en slik tingens ordning måste underlätta deras fördärvliga
roll som berusningsmedel, ligger i öppen dag.»
Kommittén ansåg, att blivande åtgärder för avhjälpande av anmärkta
missförhållandena måste inriktas på dels uppställande av denatureringsföreskrifter,
dels anordnande av kontroll mot renaturering, dels
stadgande av skyldighet för tillverkare att uppgiva preparatens namn
och alkoliolhalt, dels ock slutligen kontroll över tillverkningen av och
handeln med desamma. Kommittén framhöll, att i fråga om dylika
preparat fordran på denaturering vore det centrala kravet. Kunde det
förhindras, att den i varan ingående spriten gjorde varan duglig till
berusningsmedel, så vore de alkoholhaltiga preparatens roll som surrogat
för rusdrycker omöjliggjord. Kontrollproblemet reducerades här
alltså huvudsakligen till ett denatureringsproblem.
16
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 334.
Innan jag i-edogör för vad nykterhetskommittén vidare yttrat i denatureringsfrågan,
vill jag emellertid återgiva ett belysande uttalande i frågan
av professor Thunberg. Denne, vilken särskilt uppehållit sig vid spörsmålet,
huruvida denaturering borde föreskrivas såsom allmän regel eller
inskränkas till de fall, där förekomsten av missbruk redan fastslagits,
har anslutit sig till det förra alternativet och därvid — under utgående
från den förutsättningen, att metylalkohol skulle användas såsom allmänt
denatureringsmedel — anfört följande:
»Härmed är det ej min mening att föreslå, att alla sprithaltiga kosmetiska
preparat skola denatureras medelst methylalkohol. Så synes mig böra ske endast
i den utsträckning, som behöves för att förhindra missbruk i förtäringssyfte. Bäst
synes vara, att de bestämmelser, som behövas för att reglera förhållandena på detta
område, skrivas så, att methylalkoholtillsats stadgas som regel, ifrån vilken regel
emellertid någon myndighet erhåller rätt att giva dispens, så snart det av preparatets
sammansättning eller av annan anledning är klart, att man ej behöver befara
missbruk.
Genom att bestämmelserna utformas på detta sätt skulle åtskilliga fördelar
vinnas.
Man undviker på detta sätt den risk, som annars finnes, att en massa tekniska
fabriker kasta sig på tillverkningen av tvetydiga preparat av detta slag,
preparat som erhållas genom någon obetydlig tillsats av ett antiseptiskt ämne till
sprit, vilken tillsats alls ej behöver göra preparatet oanvändbart till dryck. Yissa
antiseptiskt verkande eteroljor torde tvärtom kunna betraktas som smak- och luktförbättrande
medel. De individer, som söka efter spritsurrogat, få på något sätt
snart reda på det nya medlet — det visar erfarenheten. Och innan en trafik av
denna art hunnit stoppas, kan mycken skada vara åstadkommen. Skulle man alltså
föreskriva denaturering för varje dylikt preparat med methylalkohol först sedan
ovedersägligen uppvisats den roll, som det spelat som spritsurrogat, skulle praktiskt
taget arbetet på detta område omöjliggöras. Dels kan man från vederbörande
fabrikants sida räkna på det mest envisa förnekande av fakta; intyg av vilseledande
art komma att spridas ut och när ändå äntligen ett preparat efter åratal av missbruk
på fullt giltiga grunder dömts till denaturering, skickas ett annat preparat
fram. Om däremot methylalkoholdenaturering stadgas som regel, med möjlighet
till befrielse därifrån, kommer detta att på ett helt annat sätt verka disciplinerande
på tillverkarna, särskilt om det även stadgas, att denna frihet från denaturering
när som helst kan indragas.
Att fruktan för att ''tekniska fabriker’ i mängd skola uppstå, som sedan
skola sprida en vara av sådan kvalitet, att den väl kan missbrukas som surrogat
för spritdrycker, ej är obefogad, framgår redan av den hittillsvarande erfarenheten.
Själva tillverkningen kan på detta område ställas så ytterligt enkel, att varken
kapital eller erfarenhet behöves. Det kan här förtjäna att påpekas, att, enligt en
nyligen av apotekare Åke Wikander offentliggjord statistik, under de fem åren
1909—1914 ej mindre än 368 reklamläkemedelsfabrikanter (med 645 skilda fabrikat)
i vårt land drivit sin rörelse, en verksamhet, som i ej ringa grad sammanfaller just
med tillverkningen av de preparat, som man även kan befara få användning som
surrogat för spritdrycker. Och om tillverkningen av dylika preparat kommer att
17
Kungl. Maj. ts nåd. proposition Nr 334.
ställa sig lukrativ, kan man vänta att den kommer att bedrivas i allt större utsträckning.
Det är under sådana förhållanden allt skäl att möta denna eventualitet
med ovan föreslagna bestämmelser.»
Jag återgår härefter till nykterlietskommitténs egna uttalanden.
Kommittén anförde, att den vid utarbetande av förslag till föreskrifter
till förekommande av missbruk av alkoholhaltiga preparat
sökt gorå bestämmelserna sådana, att de, utan att vålla den lojala industrien
på detta område någon avsevärd olägenhet, ändock dels, så
vitt möjligt, förebyggde missbrukets uppkomst, dels, för den händelse
sådant likväl uppstode, möjliggjorde ett snabbt och effektivt ingripande
däremot. Härvid hade kommittén haft god ledning av gällande apoteksvarustadga,
som berörde ett i viss mån analogt område. Dock hade
kommittén på flera håll ansett sig kunna mildra denna stadgas bestämmelser.
Liksom övervakandet av apoteksvarustadgans efterlevnad framför
allt berodde på medicinalstyrelsen, hade övervakandet av ifrågavarande
område naturligen ansetts böra tillkomma kontrollstyrelsen. Utgående
från den uppfattningen, att det vore bättre att förekomma ett
missbruk än att, sedan det redan innästlat sig, ingripa däremot, hade
kommittén föreslagit, att kontrollstyrelsen skulle utfärda allmänna, för
samtliga fabrikanter gällande föreskrifter rörande denaturering av i handeln
tillgängliga alkoholhaltiga varor.
Beträffande de alkoholhaltiga preparatens denaturering anförde
kommittén:
»Kommittén vill dock uttryckligen, för undvikande av missförstånd, framhålla
att denatureringsbegreppet här ej får fattas så, som skulle det innebära, att varor,
som underkastas denaturering, skulle bibringas några vid deras vederbörliga bruk
framträdande oangenäma egenskaper. I fråga om dessa varor åsyftas med denaturering
bibringandet av sådana egenskaper, som förhindra varornas användande till
förtäring Exempelvis må framhållas, att, om det gäller utfärdandet av denatureringsföreskrifter
för förhindrande, att eau de cologne missbrukas som rusdryckssurrogat,
denatureringen i detta fall må kunna ske genom tillsats av en tillräcklig
mängd av just de eteroljor, som betinga varans värde för lojalt bruk. Och ett hårvatten
kan anses denaturerat, om det i tillräcklig mängd innehåller, bland annat, en
sådan, för hårets vård lämplig beståndsdel som ricinolja (vilket ämne redan nu, enligt
vad kommittén inhämtat, lär hava stor användning som fettämne i hårvatten)
o. s. v.»
Kommittén anförde därefter vidare beträffande det förslag, kommittén
framlade, följande:
»För att kontrollstyrelsen skall kunna övervaka, att de nyss nämnda allmänna
föreskrifterna efterlevas, kräves, att den har möjlighet att. noggrant följa
alla de mångskiftande alkoholhaltiga preparatens uppdykande på marknaden. Kommittén
har därför föreslagit, att varje tillverkare av alkoholhaltiga varor skall,
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 294 käft. (Nr 334.) 3
18
Kungi. Maj:ts nåd. proposition Nr 334.
innan varan i handeln utsläppes, till kontrollstyrelsen inkomma med uppgift å varans
benämning och, till en första ledning, å dess alkoholhalt.
Såsom av ovanstående framgår, har kommittén, i motsats till bestämmelserna
om apoteksvarors tillverkning, ej föreslagit särskilda kompetensvillkor för dem, som
åstunda att fabriksmässigt för avsalu tillverka här avsedda varor, utan har kommittén
föreslagit, att deras tillverkning i detta avseende må vara fri. Ej heller har
kommittén i sitt förslag upptagit apoteksvarustadgans bestämmelse om deklarationstvång
för alla i en viss vara ingående beståndsdelar, utan har den ansett sig kunna
stanna vid ovan motiverade bestämmelser om anmälningsplikt och deklaration.
Kommittén har även velat skapa garantier för att en godkänd sammansättning
icke ändras. Den har därför föreslagit, att det då och då företages stickprov
för att tillse, att de av kontrollstyrelsen utfärdade föreskrifterna följts. Skulle en
dylik undersökning giva vid handen, att missbruk i förtäringssyfte för någon viss
vara kan befaras, skall kontrollstyrelsen lämna tillverkaren nödiga anvisningar.
De undersökningar, som företagas i det för övervakande av apoteksvarustadgans
efterlevnad inrättade laboratoriet, och vilkas betydelse i detta avseende
ligger i öppen dag, ha varit vägledande för kommittén i detta dess förslag.
Även här, liksom ifråga om den denaturerade spriten, bör finnas kontakt
mellan de kommunala myndigheterna och kontrollstyrelsen. Yppade misstankar,
att bedriven försäljning med alkoholhaltiga varor är anledning till förefintligt missbruk,
torde lämpligen av de kommunala myndigheterna delgivas kontrollstyrelsen,
som då givetvis låter verkställa undersökning av de misstänkta varorna. Yisar
denna undersökning, att varornas beskaffenhet varit särskilt ägnad att föranleda
missbruk, äger kontrollstyrelsen förbjuda all försäljning därav inom riket.
Kommittén har emellertid ingalunda förbisett, att handlandens försäljning,
även där den är fullt lojal och utövas med iakttagande av den största urskillning
och aktsamhet, likväl kan vålla missbruk. Det må därför åligga de kommunala
myndigheterna att vid undersökningen om missbrukets vållande förfara med tillbörlig
varsamhet.
En vägledning för bedömandet av de alkoholhaltiga varornas lojala förbrukning
torde ligga i förhållandet mellan det för lojala behov såsom normalt upptaxerade
bruket och den faktiska mängd, vari varorna inom ett visst område eller till
vissa personer försäljas. Det kan sålunda vara av intresse att få reda på, i vilka
mängder en handlande försäljer dessa varor till sina kunder. En ovanligt stor försäljning
av alkoholhaltiga varor till personer med känd fallenhet för alkoholmissbruk
bör ju utgöra en välgrundad anledning att misstänka, att varorna här få tjäna
ett illojalt syfte. Men skall en dylik kontroll kunna äga rum, måste den kontrollerande
myndigheten ha möjlighet att granska handlandens försäljning. Kommittén
har därför föreslagit, att handelsidkare, som driver handel med alkoholhaltiga varor,
skall vara skyldig att på anfordran låta kontrollstyrelsen eller den, styrelsen därtill
förordnar, taga del av sina handelsböcker i vad de angå inköp och försäljning av
sådana varor.
För att belysa nödvändigheten av en dylik anordning vill kommittén fästa
uppmärksamheten på de stora mängder av exempelvis salubrin och lazarol, som på
sina ställen försäljas i handelsbodarna. Då det hygieniska behovet av dessa varor
mångenstädes icke kan sägas stå i någon som helst rimlig proportion till de försålda
kvantiteterna, ligger det ju nära till hands att misstänka, att en avsevärd
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 334. 19
myckenhet går till förtäring. Av de upplysningar, kommittén inhämtat, framgår
också, att dessa preparat i betänklig grad spela rollen av berusningsmedel.
Kommittén har föreslagit rätt för kontrollstyrelsen att ha tillträde till även
tillverkarens bokföring, dels för att den må kunna jämföra hans spritinköp — vare
sig dessa gälla skattefri eller skattelagd sprit — med hans tillverkning av alkoholhaltiga
varor, dels ock för att den må vinna en överblick över vart leveranserna
företrädesvis gå och huru stora de i vissa fall äro. Det är ju att märka, att leveranser
direkt från tillverkaren till personer, som icke bedriva legitim handel, äro
möjliga. Enbart rätten att ha tillträde till handlandens böcker ger sålunda icke
kontrollstyrelsen nöjaktig möjlighet att kontrollera tillhandahållandet. En kontroll
över här åsyftade leveranser måste givetvis anknytas även till tillverkarens försäljning.
En granskning av hans böcker kan därvid lämna vägledande och värdefulla
upplysningar. I detta sammanhang må erinras om föreskriften i apoteksvarustadgan,
att fabrikanter av apoteksvaror ävensom, de, som bedriva grosshandel därmed,
äro skyldiga att underkasta sig den särskilda inspektion och kontroll, varom
Kungl. Maj:t kan komma att förordna, samt att i den ordning, som kan komma att
föreskrivas, bestrida kostnaderna härför.
Där missbruk av alkoholhaltiga varor förekommer, bör det vara angeläget
att kunna fastställa, vilken som tillverkat och försålt dem. Därigenom underlättas
uppspårandet av de för missbruket ansvarige. De kärl, vari alkoholhaltiga varor
utlämnas, skola därför enligt kommitténs förslag vara åsätta etikett med uppgift å
tillverkarens och säljarens iirma.
Kommittén är även i detta stycke i tillfälle att hänvisa till apoteksvarustadgan,
där detta förfarande prejudiceras.»
Beträffande införseln av alkoholhaltiga preparat .anförde kommittén
slutligen följande:
»Där tillverkningen av alkoholhaltiga varor är utländsk och varorna alltså
till riket importeras, kan kontrollen icke anknytas till själva tillverkningen. Då
det emellertid skulle vara att i betänklig grad neutralisera lagstiftningens syfte,
därest i allmänna marknaden finge förekomma alkoholhaltiga varor med okontrollerad
sammansättning, har kommittén föreslagit, att för importör av utländsk alkoholhaltig
vara skola i tillämpliga delar gälla de föreskrifter, som gälla för inhemsk
tillverkare, importören skall sålunda, innan lian får inom riket försälja den importerade
varan, till kontrollstyrelsen lämna uppgifter om dess namn och alkoholhalt.
För att det vid yppat missbruk skall vara möjligt fastställa varans ursprung,
skall å de kärl, vari varan försäljes, finnas etikett med uppgift å importörens och
återförsäljarens firma. Överträdas de av kontrollstyrelsen meddelade bestämmelserna,
skall kontrollstyrelsen äga rätt att återkalla importtillståndet.
I allmänhet bör gälla, att meddelande av tillstånd att för avsalu importera
alkoholhaltiga varor skall ske med den största urskillning. Tillståndet bör sålunda
enligt kommitténs mening meddelas endast åt firmor, i vilkas ambition det kan antagas
ligga att icke förverka sin importrätt.
Kommittén har även velat beakta de fall, där en import i vanlig mening
icke föreligger. En från utrikes ort ankommande resande kan exempelvis för eget
bruk medföra alkoholhaltiga varor av här avsett slag. Det åligger därvid tullverket
att i de särskilda fallen bedöma, huruvida den medförda myckenheten kan
20
Kontroll
styrelsen.
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 334.
anses motsvara resandens eget förbrukningsbehov. Kommittén har icke funnit sig
böra föreslå någon viss tullfri minimimängd, utan hemställer, att bestämmelser härom
må utfärdas av Kungl. Maj:t. Vidare har den myckenhet, som en resande utöver
den av Kungl. Maj:t fastställda tullfria myckenheten må medföra till riket, föreslagits
ej få överstiga sammanlagt 1 liter. För denna överskjutande myckenhet
skall enligt förslaget erläggas stadgad tull.
För vederbörligen legitimerad handelsresande har föreslagits rätt att till riket
införa prov på alkoholhaltiga varor. En försäljning av själva proverna kan ju här
icke avses, och tullverket må i de särskilda fallen bedöma, huruvida den såsom
varuprov företedda myckenheten kan anses vara oskäligt stor.»
Nykterhetskommittén sammanförde de av kommittén föreslagna
bestämmelserna angående alkoholhaltiga varor med bestämmelserna angående
den skattefria spritens tillhandahållande till en förordning angående
tillhandahållande av skattefri sprit samt alkoholhaltiga varor för
andra ändamål än förtäring.
Sedan nykterhetskommitténs ovannämnda, den 31 januari 1916
avgivna betänkande och förslag remitterats till kontrollstyrelsen, inhämtade
kontrollstyrelsen yttranden från Kungl. Alaj:ts samtliga belallningshavande,
varefter kontrollstyrelsen den 5 mars 1917 till Kungl. Maj:t
avgav utlåtande i ämnet.
Kontrollstyrelsen tillstyrkte i allt väsentligt nykterhetskommitténs
förslag, men hemställde, dels att bestämmelserna angående alkoholhaltiga
varor måtte sammanföras till en särskild förordning angående vissa
alkoholhaltiga preparat, dels att vissa ändringar i och tillägg till de av
kommittén föreslagna bestämmelserna måtte göras. Sålunda föreslog
kontrollstyrelsen, att den årliga anmälningsskyldighet rörande tillverkad
varas benämning och alkoholhalt, som enligt kommitténs förslag skulle
åligga tillverkare av alkoholhaltiga preparat, skulle utvidgas till att
avse jämväl tillverkningens omfattning. Vidare ansåg kontrollstyrelsen,
att ett uttryckligt förbud borde meddelas mot försäljning av alkoholhaltiga
preparat, som icke vore denaturerade på sätt styrelsen föreslagit.
Däremot förmenade styrelsen, att möjligheten att erhålla tillstånd
till import av alkoholhaltiga preparat icke borde begränsas till
handelsidkare med vissa kvalifikationer.
Mot kontrollstyrelsens utlåtande anfördes reservation av två ledamöter
av koutrollstyrelsen. Den ene av reservanterna avstyrkte lagstiftningen
i dess helhet; den andre föreslog, dels att alkoholgränseu
för preparat, som skulle hänföras under den föreslagna förordningen,
sattes till 3 V2 i stället för 2 1/i procent, dels att denatureringsmetoderna
förklarades skola bestämmas av Kungl. Maj:t eller eventuellt till sina huvuddrag
intagas i själva förordningen angående de alkoholhaltiga preparaten.
Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 334. 21
Såväl nykterhetsk''>mmitténs som köntrollstyrelsens förslag remitterades
till kommerskollegium, som lämnade åtskilliga sammanslutningar
inom industri och handel tillfälle att yttra sig i ärendet.
, Sveriges kemiska industrikontor, som genom en särskild kommitté
låtit verkställa utredning i ämnet, uttalade som sin mening, att
med hänsyn till såväl de omständigheter, vilka blivit framhållna i nykter
hetskommitténs utredning, som ock av andra företeelser, kontoret
ansåge en reformering av gällande lagstiftning vara en ur folknykterhetens
synpunkt angelägen åtgärd och därför väl motiverad. Det av
kontrollstyrelsen framlagda förslaget syntes emellertid ställa den industri,
som skulle komma att bliva berörd av den ifrågasatta lagstiftningen,
inför ett otrygghetstillstånd, som säkerligen ej hade avsetts av kontrollstyrelsen
och ej heller vore med billighet överensstämmande. Osäkerhetstillståndet
skulle främst komma att göra sig gällande ifråga om
denatureringsförfarandet, vilket icke blivit föremål för någon utredning
? förslaget. Denatureringen vore det centrala i den lagstiftning, som
ifrågasatts, och därför vore en effektiv denaturering av alkoholen med
tillgodoseende av den tekniska brukbarheten det, som i första hand
med all kraft borde eftersträvas. Då det emellertid hittills icke hade
lyckats att åstadkomma ett generellt denatureringsmedel, och särskilda
denatureiingsmedel för olika ändamål alltså måste uppsökas, vore det av
största vikt, att en omsorgsfull utredning företoges för att få fastställd
den denatureringsmetod, som bäst lämpade sig för varje särskild vara eller
varugrupp. Det vore nödvändigt, att den kemiskt-tekniska industrien
därvid medverkade; och industrikontoret ville erinra, att eu dylik sådan
medverkan även blivit förutsatt av njdcterhetskommittén. Skulle en sådan
utredning ej föregå lagförslagets stadfästande, löpte den kemiska
industrien stor risk att under en längre tid genom denatureringen få
en mångfald av sina produkter, avsedda för fullt lojala ändamål, försämrade
eller rent oanvändbara. Härtill komme, att ett bemyndigande
över huvud åt kontrollstyrelsen att i olika full fastställa denatureringsmedel
skulle komma att få till följd ej blott, att sådana ändringar av
denatureringsmedel och denatureringsmetod bleve vidtagna, vilka skulle
medföra stola ekonomiska förluster för fabrikanterna, utan även att vissa
fabrikanter beträffande valet av denatureringsmedel kunde bliva gynnade
på sina konkurrenters bekostnad, givetvis utan att något sådant avsetts
från kontrollstyrelsens sida. Enligt indnstrikontorets mening vore det
därför eu nödvändig trygghetsåtgärd, att dels en utredning om denatureringsmedlen,
i vilken industriens erfarenheter tillgodogjordes, föreginge
Sveriges
kemiska industrikontor.
Färg-, drogoch
kemikaliehandlareföreningen.
Handels
kamrama.
22 Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 334.
förordningens ikraftträdande, dels ock bestämmelser om denatureringsmedel
för olika varuslag antingen intoges i förordningen eller ock tillfogades
i form av bilaga till densamma. Andra i samband med denatureringen
stående, för industrien ytterst viktiga frågor behö.vde även utredas,
varjämte genom lämpliga övergångsbestämmelser vederbörlig hänsyn
borde tagas till den omfattande industri, som uppspirat och utvecklat
sig före den ifrågasatta förordningens ikraftträdande.
Färg-, drog-, och kemikaliehandlareföreningen ansåg kontrollstyrelsens
förslag kunna leda till de mest ledsamma konsekvenser för fabrikanterna
på detta område. Vilket denatureringsmedel än användes, skulle
det likväl bibringa preparatet en för detsamma främmande lukt eller
smak. Då ett toalett- eller kosmetiskt medels användande vore beroende
av i vad mån detsamma vore av allmänheten omtyckt, kunde alltså
befaras, att en fabrikant, som efter dyrbara experiment och förarbeten
lyckats vinna marknad för ett visst preparat, skulle på grund av denatureringen
se sig berövad denna marknad. Skulle spriten till eau de
Cologne och parfymer behöva särskilt denatureras, komme denna industri
enligt föreningens mening att lida ett oerhört avbräck eller rent
av lamslås, då intet denatureringsmedel funnes, som ej vanställde lukten.
Detsamma vore förhållandet med vissa parfymerade hårvatten. Det vore
ej rättvist att, emedan något mun- eller hårvatten tilläventyrs använts som
berusningsmedel, alla andra mun- eller hårvatten skulle göras mer eller
mindre oanvändbara för sitt ändamål. Föreningen ansåge tillräckligt
goda resultat kunna vinnas, om åt lämpliga lokala myndigheter
lämnades i uppdrag att dels övervaka, att sprithaltiga preparater icke utlämnades
till sådana individer, som kunde misstänkas använda desamma till
förtäring, dels ock, i händelse av bristande uppmärksamhet från affärsmans
sida i detta hänseende, avstänga honom från handel med nu
ifrågavarande varor.
Skånes handelskammare framhöll, att det i vissa delar av landet
visserligen förekomme missbruk från oförbätterliga vanedrinkares sida
ifråga om alkoholhaltiga, till förtäring ej avsedda varor, men att dessa
element, rent numerärt sett, likväl inom befolkningen i dess helhet vore
synnerligen sparsamt företrädda. Den uppmärksamhet, som de för nykterheten
ivrande ägnat företeelsen ifråga, vore mera betingad av det
uppseendeväckande och motbjudande i den enskilde förfallne individens
uppträdande än av övertygelse om förefintligheten av en verklig
samhällslära. Vid sådant förhållande syntes icke rimligt att för undan
-
23
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 334.
röjande av ett till sin omfattning ringa missbruk tillgripa åtgärder, som
för samhället i övrigt och särskilt för landets näringsliv måste verka
särdeles betungande. Handelskammaren framhöll slutligen, att en strängare
denaturering kunde vidtagas för vissa delar av landet, där så av
förhållandena påkallades. Mycket skulle även kunna vinnas genom lokal
kontroll.
Smålands och Blekinge handelskammare framhöll de väsentliga
olägenheter, som skulle kunna tillskyndas tillverkare av alkoholhaltiga preparat,
därest förändrad föreskrift om denatureringsmetoden helt plötsligt
meddelades. Handelskammaren uttalade emellertid tillika såsom sin mening,
att, därest det allmännas bästa och det nykterhetspolitiska läget krävde vidtagande
av ifrågavarande ingrepp i näringslivet, näringsidkarna torde få
underkasta sig detsamma under förhoppning, att lagstiftningen skulle
grundas på sådant hänsynstagande till den lojale näringsidkaren, att
väsentlig skada icke skedde.
Handelskammaren i Gävle ansåg det av kontrollstyrelsen framlagda
lagförslaget kunna i huvudsak godkännas, men framhöll nödvändigheten
av en förbättring av denatureringsmetoderna.
Östergötlands och Södermanlands industri- och handelskammare
avstyrkte bestämt förslaget i den föreliggande formen på grund av den
allt för stora befogenhet, som däri tillagts kontrollstyrelsen. Handelskammaren
förmenade det vara fara för, att nykterhetsintresset finge en
alltför dominerande inverkan på besluten. Härigenom uppkomme även
osäkerhet hos försäljaren, något som i sin tur måhända komme att
menligt inverka på konsumtionen.
Kommerskollegium inkom med ett den 23 januari 1918 dagteckuat
utlåtande. Efter att hava erinrat om gällande bestämmelser beträffande
inköp av sprit för tekniska ändamål samt om huvudpunkterna i kontrollstyrelsens
förslag, anförde kommerskollegium följande:
»De skäl, varpå nykterhetskommittén och kontrollstyrelsen synas hava grundat
nu ifrågavarande författningsförslag, hänföra sig till nödvändigheten att skapa medel
till förebyggande av missbruk av s. k. alkoholhaltiga preparat i berusningssyfte.
Att ett sådant missbruk bör, i den mån det förekommer, föranleda särskilda åtgärder
från statens sida för missbrukets stävjande, synes kollegium uppenbart. Likväl
har kollegium icke kunnat känna sig övertygat om, att de ifrågavarande förhållandena
nödvändiggöra en lagstiftning, vilken, såsom fallet är med de remitterade förslagen,
på grund av sitt innehåll skulle äventyra beståndet av den näring, som innefattar
tillverkning av de alkoholhaltiga preparaten. Det synes kollegium, som om
fullt tillförlitliga garantier mot missbruket helt visst skulle kunna vinnas, även om
de ifrågasatta bestämmelserna gåves ett sådant innehåll, som även tillgodosåge de
näringars intressen, som äro av frågan berörda.
Kommers
kollegium.
24
Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 334.
Angivna syfte anser kollegium kunna ernås, därest, med bibehållande i övrigt
av de utav kontrollstyrelsen föreslagna bestämmelserna, det på vissa punkter vidtages
jämkningar i förslaget. Främst står härvid frågan om denatureringen. Såsom
ovan angivits skulle enligt kontrollstyrelsens förslag alkoholhaltigt preparat icke få
försäljas inom riket utan att vara denaturerat på sätt, kontrollstyrelsen föreskrivit.
Undantag härifrån skulle kunna medgivas av kontrollstyrelsen, där på grund av
särskilt förhållande fara för missbruk av preparatet till förtäring måste anses utesluten.
Enligt förslaget ’bör kontrollstyrelsen vid meddelande av föreskrift om
denaturering, allt efter preparatets sammansättning och ändamål, angiva sådan denatureringsmetod,
som, på samma gång den medför trygghet mot missbruk, föranleder
minsta möjliga olägenhet vid preparatets användande’.
Ur synpunkten av de intressen, kollegium har att bevaka, kan kollegium icke
tillstyrka en bestämmelse av nu angivet innehåll. Kollegium biträder i denna del
de uttalanden, som gjorts av ledamoten av kontrollstyrelsen, Envall, som till protokollet
anfört avvikande mening. Såsom framhållits häri och jämväl kommit till
uttryck i liera av de till kollegium avgivna yttrandena, skulle genom en sådan bestämmelse
för den gren av den kemiskt-tekniska industrien, som bleve berörd av
stadgandet ifråga, orsakas ett otrygghetstillstånd, som skulle i hög grad vara ägnat
att verka hämmande på utvecklingen av ifrågavarande industri. Då därjämte denatureringsfrågan
är att betrakta såsom det centrala för tillverkningen överhuvudtaget
av alkoholhaltiga preparat, skulle, därest icke all nödig hänsyn toges till näringsintresset
vid fastställande av denatureringsmedel och denatureringsmetod, tillämpningen
av nu förevarande bestämmelse kunna lända till allvarlig skada för industrien
ifråga.
Med hänsyn till vikten av de intressen, som här spela in, nämligen å ena sidan
nödvändigheten att skapa garantier mot missbruk av preparaten ’i berusningssyfte
samt å andra sidan den betydelse, som denatureringsfrågan äger för nu ifrågavarande
gren av den kemiskt-tekniska industrien, synes det kollegium erforderligt, att avgörandet
beträffande denatureringsmedel och denatureringsmetod ligger i Eders Kungl.
Maj:ts hand. Något behov av att införa ett allmänt denatureringstvång anser kollegium
icke föreligga, utan synes det vara tillräckligt med sådant tvång i de fall, då
Eders Kungl Maj:t ifråga om visst preparat funnit gott meddela föreskrift om detsammas
denaturering. Den förberedande behandlingen av denatureringsärendena
synes kunna äga rum genom ett intimt samarbete mellan kommerskollegium och
kontrollstyrelsen, varvid ovan omförmälda intressen i lika män skulle kunna fä göra
sig gällande. Kommerskollegium skall för sin del härvidlag givetvis stå i nära beröring
med representanter för den industrigren, som frågan närmast gäller. I de
fall, då fabrikant själv hos Eders Kungl. Maj:t gjort ansökan om användande av
visst denatureringsmedel, synes remiss till ämbetsverken vara att förorda.
Kollegium har icke förbisett, att nykterhetskommittén i detta sammanhang
betonat önskvärdheten av, att kontrollstyrelsm förfogar över ett för ändamålet utrustat
laboratorium och även erforderlig kemisk-teknisk sakkunskap samt uppehåller
kontakt med teknik och industri. På samma gång kollegium tager fasta på detta
yttrande av nykterhetskommittén såsom ägnat att understryka betydelsen av de
näringsintressen, varom här är fråga, vill kollegium erinra därom, att det icke kan
anses tillfyllest, att allenast den tekniska sakkunskapen tages till råds, utan att de
rent industriella synpunkterna jämväl böra få göra sig gällande. Ur dessa synpunkter
25
Kung i Maj:ts nåd. proposition Nr 334.
framstår ett ovillkorligt denatureringstvång såsom icke blott synnerligen hindersamt
utan även föga lägligt för vederbörande industri med hänsyn till utsikterna för industrien
att få sina produkter analyserade på ett härpå inriktat speciallaboratorium
och sålunda sammansättningen av desamma prisgiven åt utom företaget stående
personer. Kollegium finner för sin del, att industrien har befogade anspråk att icke
onödigtvis utsättas härför, utan endast i sådana fall, då erfarenheten visat, att
skyddsåtgärder äro oundgängligen påkallade.
Beträffande det av industrikontoret väckta förslaget om ytterligare utredning
av denatureringsspörsmålen finner kollegium detta förslag värt allt beaktande. Med
hänsyn till de svårigheter, som äro förknippade med lösningen av dessa frågor, anser
kollegium likväl, att en sådan utredning skulle kräva så lång tid, att den ifrågasatta
lagstiftningen skulle på ett olägligt och olämpligt sätt fördröjas. Kollegium
förutsätter, att den åstundade utredningen skall kunna efter hand vinnas under den
behandling av de särskilda denatureringsärendena, som ovan föreslagits under form
av ett samarbete mellan kommerskollegium och kontrollstyrelsen i samråd med representanter
för den praktiska sakkunskapen. Med hänsyn till vad kollegium sålunda
anfört, finner sig kollegium självfallet för närvarande icke kunna förorda industrikontorets
förslag om införande i förordningen av bestämmelser om denatureringsmedlens
beskaffenhet.»
Innan jag övergår till att redogöra för den detaljgranskning, som
kommerskollegiom och av kommerskolleginm hörda sammanslutningar
ägnat åt kontrollstyrelsens förslag, tillåter jag mig att upptaga
till behandling de olika syupunkter, som, enligt vad ovan nämnts, gjorts
gällande beträffande huvudgrunderna för nämnda förslag.
I detta avseende stå å ena sidan nykterhetskommittén och kontrollstyrelsen,
som anse, dels att denaturering av alkoholhaltiga preparat
bör föreskrivas såsom regel, med rättighet dock för kontrollslyrelsen att
medgiva undantag, dels ock att kontrollstyrelsen skall äga befogenhet att
föreskriva denatureringsmedlen, samt å andra sidan kommerskollegium,
som förmenar, dels att denaturerimr av alkoholhaltiga preparat bör äga
rum allenast i de fall, då Kungl. Maj:t meddelat föreskrift därom, dels
ock att denatureringsmedel och denatureringsmetod böra bestämmas av
Kungl. Maj:t.
Den principiella motsatsen mellan nykterhetskommitténs och
kontrollstyrelsens samt kommerskollegii uppfattning kommer särskilt
till synes i fråga om denatureringstvångets omfattning. Lika med kommerskollegium
anser jag, att största möjliga hänsyn bör tagas till den
industri, som framställer alkoholhaltiga preparat, och att ett denatureringstvång
icke bör införas, om det är möjligt att utan sådant tvång
ernå tilllredsställande resultat. Emellertid torde den av kommerskollegium
föreslagna anordningen med denatureringstvång allenast i de fäll,
där behövligheten av denaturering redan framträtt, icke vara tillfyllest.
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 saml. 294 höft,. (Nr 334.) 4
Departementschefen
.
26
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 334.
En sådan anordning har inom njkterhetskommittén varit ifrågasatt,
men av kommittén avvisats.
Då jag i detta avseende ansluter mig till nykterhetskommitténs
ståndpunkt, vill jag särskilt åberopa professor Thunbergs tidigare återgivna
uttalande i frågan. De skäl, som av professor Tbunberg anförts,
synas mig vara tungt vägande. Jag kan icke finna annat än att, om
skyldighet att denaturera skulle kunna föreskrivas först när användandet
av ett preparat som berusningsmedel konstaterats, stora svårigheter skulle
möta. Den av Sveriges kemiska industrikontor befarade olägenheten
av kontrollstyrelsens förslag, nämligen att vissa fabriker skulle bliva
gynnade på sina konkurrenters bekostnad, lärer icke med säkerhet
bliva undanröjd, om kommerskollegii förslag genomföres. Det torde
nämligen då mycket snart komma att inträffa, att denatureringstvång
visade sig erforderligt i fråga om vissa preparat. För andra preparat
åter, vilka även missbrukades som berusningsmedel, men beträffande
vilka tillräcklig kännedom härom icke förelåge, kunde icke stadgas
denatureringstvång. Givetvis skulle tillverkaren av förstnämnda preparat
komma i ett ogynnsamt läge, eftersom tillverkaren av sistnämnda
preparat fortfarande ägde rätt att framställa sina varor utan denaturering.
Ett allmänt denatureringstvång torde därför ur denna synpunkt
vara att föredraga. Ej heller torde det vara att befara, det ett
dylikt tvång skulle vara allt för betungande för vederbörande näringsidkare.
I många fall kunde nämligen, på sätt nykterhetskommittén
framhållit, denatureringen verkställas genom tillsats av just de ämnen,
som ei fordrades för preparatets framställande.
Framför allt bör emellertid påpekas, att ett denatureringstvång
allenast i händelse av redan påvisat missbruk är ur kontrollsynpunkt
otillräckligt. Såsom nyss antytts skulle många preparat undgå denaturering
på grund av vederbörande myndigheters bristande kännedom
om förefintligheten av missbruk. Den stora mängden tekniska preparat
och möjligheten att ständigt framställa nya dylika skulle ytterligare
minska verkan av en bestämmelse i nyss angiven riktning. Däremot
synes ett preventirt ingripande, såsom nykterhetskommittén och kontrollstyrelsen
föreslagit, giva förhoppningar om en god verkan. På grund
härav anser jag mig böra tillstyrka införandet av ett dylikt allmänt
denatureringstvång av alkoholhaltiga preparat, med rättighet dock för
vederbörande myndighet att medgiva undantag i de fall, där på grund av
särskilda förhållanden fara för missbruk av preparatet måste anses utesluten.
Beträffande därefter spörsmålet var avgörandet i fråga om denatureringsmedel
och denatureringsmetoder i första hand bör läggas,
27
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 334.
så har jag förut i dag varit i tillfälle att uttala min mening angående
ordnandet av denatureringsfrågan i vad den avser skattefri sprit. De
skäl, som jag därvid anförde för att bestämmanderätten i fråga om denatureringsmedel
och denatureringsmetod i första hand bör läggas hos kontrollstyrelsen,
synas mig jämväl äga giltighet beträffande denatureringen
av alkoholhaltiga preparat. Kommerskollegium och de sammanslutningar,
som framställt samma yrkande som kollegium, hava ansett, att
kontroilstyrelsens denatureringsbefogenhet skulle medföra ett otrygghetstillstånd
för industrien och verka hämmande på densamma. Jag kan icke
dela denna uppfattning. Därest, såsom nykterhetskommittén ifrågasatt,
fackmän på det kemiskt-tekniska området, ävensom representanter för
den industri, varom fråga vore, ställdes till kontrollstyrelsens förfogande,
torde den kemiskt-tekniska industriens berättigade intressen bliva fullt
tillgodosedda. För övrigt har ju alltid den med styrelsens beslut missnöjde
möjlighet att hos Kungl. Magt anföra besvär samt att därvid, i
händelse olika meningar förefinnas beträffande ett denatureringsmedels
lämplighet, förebringa den för en allsidig prövning av frågan erforderliga
utredningen.
Jag tillåter mig slutligen att framhålla, att starka praktiska betänkligheter
enligt min mening kunna göras gällande mot att frågan om
beviljande av befrielse från denatureringstvånget och utfärdande av föreskrifter
om denatureringsmedel i första hand prövas av Kungl. Maj:t.
Den mängd av preparat, beträffande vilka det måste meddelas olika
denatureringsföreskrifter, och de många skiftande frågor, som därmed stå
i samband, skulle föranleda en högst avsevärd ökning av finansdepartementets
arbetsbörda. Då ärenden av förevarande natur synas höra tillsammans
med kontrollstyrelsens övriga verksamhetsområde, anser jag starka
skäl tala för, att åt kontrollstyrelsen uppdrages att i första hand träffa
avgörande beträffande denatureringsmetoder och denatureringsmedel.
Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen för olika
näringssammanslutningars uttalanden, har Sveriges kemiska industrikontor
ansett, att förordningens ikraftträdande borde föregås av en utredning
om denatureringsmedlen. Lika med kommerskollegium finner jag, att
verkställandet av en sådan utredning skulle avsevärt fördröja den ifrågasatta
lagstiftningen. Enligt min mening lärer för övrigt frågan om
denatureringsmedlen knappast kunna slutgiltigt lösas genom en sådan
utredning, utan torde det vara förbehållet den praktiska erfarenhet, som
kan vinnas under den föreslagna lagstiftningens tillämpning, att finna
de ur industriens synpunkt lämpligaste denatureringsmedlen.
28
Kungl. Maj:ts nåd. proposition AV 334.
Jag övergår nu till en detaljgranskning av förslaget till förordning
angående vissa alkoholhaltiga preparat; och skall jag därvid upptaga
till skärskådande de olika anmärkningar, som under förslagets behandling
framställts gent emot detsamma.
Nykterhetskommittén och kontrollstyrelsen hava föreslagit, att
tekniska preparat, som innehölle mer än 2 V± volymprocent alkohol,
skulle vara underkastade den föreslagna förordningens bestämmelser.
En ledamot av kontrollstyrelsen har ansett denna gräns vara allt för låg,
emedan tekniska preparat med lägre alkoholhalt än 3 Va procent icke
gärna kunde komma till användning för berusningsändamål. I flera av
de till kommerskollegium ingivna yttrandena har uttalats anslutning till
sistnämnda uppfattning. Färg-, drog- och kemikaliehandlareföreningen
samt handelskammaren i Gävle hava till och med ansett gränsen böra
sättas än högre. Från den förstnämnda sammanslutningen har framhållits,
att det torde vara fullkomligt uteslutet, att preparat, som ej innehölle
mera än 10 procent alkohol kunde få någon användning som berusningsmedel,
såvida de ej samtidigt innehölle något annat berusande
ämne. Kommerskollegium ansåg för sin del, att gränsen för förordningens
räckvidd utan olägenhet ur nykterhetssynpunkt kunde höjas
från föreslagna 2 Va till åtminstone 3 Va volymprocent alkohol. Om det
också skulle uppstå en tillverkning av sådana preparat, vilkas alkoholhalt
läge tätt intill denna gräns, något som nykterhetskommittén befarat och
som utgjort dess skäl för nu ifrågavarande förslag, kunde kollegium
icke inse, att härigenom skulle orsakas någon olägenhet. Däremot
kunde det för utvecklingen av den kemiskt-tekniska industrien på förevarande
område vara av väsentlig betydelse, att icke sådana restriktioner
bleve fastställda, att de lör tillverkningen och avsättningen av
preparaten i fråga reste svårigheter, som icke vore absolut nödvändiga.
För egen del tillåter jag mig att erinra därom, att nykterhetskommittén
till stöd för sitt förslag i förevarande avseende anfört, att
förslaget ej betingades av det skälet, att missbruk av varor med eu
alkoholhalt närmast över 2 Va procent hittills iakttagits. Kommittén
befarade emellertid, att bestämmandet av en högre alkoholgråns kunde
medföra oreglerad tillverkning och försäljning av varor av ifrågavarande
slag, vilkas alkoholhalt läge tätt under den dragna gränsen, utan att
de därför ur nykterhetssynpunkt vore ofarliga. Kommittén hade så
mycket hellre ansett sig böra föreslå en utsträckning av gränsen nedåt,
som, enligt vad kommittén inhämtat, knappast några varor av här avsett
slag med dylik låg alkoholhalt tillverkades, vadan man mot den för
-
29
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 334.
siktighetsåtgärd, som läge i valet av denna låga gräns, ej kunde invända,
att den i onödan besvärade industrien.
Enligt förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning av
rusdrycker skall den nedre alkoholgränsen i fråga om viner, som falla
under förordningens tillämplighetsområde, bliva 2 Vå volymprocent alkohol
och i fråga om maltdrycker 3.6 volymprocent; maltdrycker mellan 2 Vå och
3.6 volymprocent skola emellertid icke bliva fria i försäljningsavseende,
utan skola även de vara underkastade försäljningskontroll. Som det
knappast lärer böra ifrågakomma att med avseende å de alkoholhaltiga
preparaten bestämma någon tredje alkoholgräns, torde man hava att
i fråga om dem välja mellan 2 Vå och 3.6 volymprocent. Då, såsom
nykterhetskommittéu framhållit, praktiska invändningar icke torde kunna
göras mot förslaget om 2 Vå procent såsom nedre alkoholgräns och då
kontrollstyrelsen enligt 3 § av det föreliggande förslaget äger medgiva
undantag från denaturering, där på grund av preparatets ringa alkoholhalt
fara för missbruk av preparatet till förtäring icke kan anses föreligga,
har jag icke ansett skäl föreligga att frångå det framlagda förslaget.
Kemiska industrikontoret har ansett ordet »alkoholhalt» böra utbytas
mot »den vid bereduingen använda alkoholmängden». Den minskningav
alkoholmängden, som i fråga om åtskilliga preparat inträdde under
beredningen, skulle nämligen enligt kontorets mening, om anmälningsskyldigheten
skulle omfatta alkoholhalten, nödga fabrikanten att analysera
det färdiga preparatet. Kommerskollegium ansåg industrikontorets önskemål
kunna tillgodoses, därest före ordet »alkoholhalt» inskötes ordet
»beräknad». Det syntes förefinnas så mycket mera anledning härtill,
som stadgandet i sin föreslagna lydelse icke torde hava avsett annat än
anmälning av tillämnad fabrikation av alkoholhaltigt preparat.
Jag har i enlighet med kommerskollegii förslag vidtagit en ändring
uti ifrågavarande paragraf.
Kommerskollegium har hemställt, att 3 § måtte erhålla den lydelse,
att Kungl. Maj:t i fråga om sättet för denaturering av alkoholhaltigt preparat
skulle vid behov meddela erforderliga föreskrifter, samt att, därest
för visst preparat särskilt denatureririgssätt sålunda blivit fastställt,
preparatet icke skulle få försäljas inom riket, utan att vax-a denaturerat
på föreskrivet sätt.
I detta avseende hänvisar jag till vad jag anfört i-örande förslagets
allmänna grunder. Bestämmelsen att kontrollstyrelsen skulle få med
-
30
Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 334.
giva undantag från denaturering, har emellertid omformulerats och bragts
i närmare överensstämmelse med nykterhetskommitténs förslag.
4 §• I 4 § har vidtagits den jämkning, att i fråga om föreskrifterna
rörande etiketts innehåll orden »ävensom säljarens» uteslutits.
6 §• I överensstämmelse med vad kommerskollegium föreslagit i fråga
om stadgandet under 3 § har kollegium ansett, att särskilda bestämmelser
i fråga om import av alkoholhaltiga preparat icke vore erforderliga.
Fullt tillräckliga garantier mot missbruk vore enligt kollega mening för
handen, därest bestämmelsen i 2 § om anmälningsskyldighet kompletterades
med ett stadgande, varigenom Kungl. Maj:t tillädes befogenhet
att i fråga om visst alkoholhaltigt preparat meddela särskild föreskrift
om denatureringssättet.
Med hänsyn till den utformning, som den i förslaget grundläggande
3 § enligt min mening bör erhålla, torde konsekvensen fordra, att införsel
till riket av alkoholhaltiga preparat endast må äga rum efter vederbörligt
tillstånd.
Då emellertid ifrågavarande författningsförslag vilar, bland annat,
därå, att rätten att tillverka eller försälja alkoholhaltiga preparat icke
skulle vara beroende av några personliga kvalifikationer utöver vad som
fordras för rätt att idka näring i allmänhet, synes det mig icke vara
riktigt att för rätten till import av dylika preparat uppställa några dylika
särskilda villkor. I kon troll-tyrelsens förslag har därför vidtagits den
ändring, att införseltillstånd skulle få meddelas näringsidkare eller annan
person, som skäligen kunde antagas hava behörig användning för preparatet.
Föreskrift har tillika införts därom, att, när anledning därtill förekommer,
meddelat tillstånd må av kontrollstyrelsen återkallas.
8 §- Kemiska industrikontoret har gent emot bestämmelsen i första stycket
om rätt för kontrollstyrelsen att ålägga vederbörande tillverkare, importör
eller försäljare vidtagande av vissa åtgärder, som erfordrades för kontrollens
utövande, framhållit, att bestämmelsens innehåll ej vore fullt klar, och
något förtydligande funnes ej i kontrollstyrelsens motivering. Nykter fietskommitténs
motsvarande förslag till bestämmelse vore hämtad ur apoteksvarustadgan
§ 9, dock med den väsentliga förändring, att bestämmanderätten,
som där tillkomme Kungl. Maj:t, nu överflyttats på kontrollstyrelsen.
Industrikontoret förmenade, att den inspektion, som fabrikant
måste underkasta sig, borde bestämmas först sedan erfarenhet vunnits
om förordningens verkningar, och att detaljerade bestämmelser då borde
31
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 334.
utfärdas av Kungl. Maj:t. Under alla omständigheter skulle en så
otydligt formulerad bestämmelse som den föreslagna komma att giva
anledning till farhågor för ett godtyckligt ingripande i den enskildes
verksamhet.
Beträffande den befogenhet att granska handelsböckerna, som enligt
förslaget tillagts kontrollstyrelsen, uttalade indnstrikontoret, att nödvändigheten
av en sådan föreskrift icke blivit ådagalagd genom den förebragta
utredningen. Ett sådant, enligt allmän mening djupt ingrepp i
den enskildes rättigheter syntes ej böra tillgripas, så länge ej övriga föreslagna
kontrollåtgärder visat sig vara otillräckliga.
Smålands och Blekinge handelskammare uttalade, att förslaget om
rätt för kontrollstyrelsen att granska handelsböcker och verifikationer i
vad de anginge preparat, som tillverkades, respektive försåldes eller
importerades, syntes giva en onödigt vidsträckt befogenhet åt kontrollstyrelsen.
Handelsbok och brevbok innehölle nämligen upplysningar om
t. ex. inköpsställen för andra i preparatet ingående råvaror än alkohol
samt om fabrikations- och andra yrkeshemligheter, vilka icke torde för
ändamålets vinnande behöva yppas för kontrollstyrelsens ombud, som
eventuellt kunde missbruka desamma. Handelskammaren ansåg det vara
tillräckligt, om föreskrift lämnades om fri tillgång till handelsböckerna,
såvitt de avsåge preparatets alkoholhalt och denatureringsmedel.
Kommerskollegium fann den i första stycket av paragrafen föreslagna
bestämmelsen om åläggande av vissa åtgärder för utövande av
kontroll vara alltför svävande formulerad. Då det givetvis alltid måste
vara särdeles betungande för näringsidkaren att hålla sådan bokföring
eller vidtaga sådana åtgärder, vilka icke direkt avsåge att främja
hans näring, syntes det icke mer än rimligt, att gränserna för de
ålägganden, som kunde givas honom, bleve på förhand närmare angivna.
Enligt kollegii mening syntes bestämmelser härom böra utfärdas av
Kungl. Magt. Det ifrågasatta stadgandet om tillgång till handelsböcker
och verifikationer syntes hava motiverats uteslutande av önskvärdheten
att kunna erhålla en bild av konsumtionens omfattning. IMed hänsyn
härtill hade kollegium icke kunnat finna annat, än att åt den föreslagna
bestämmelsen givits en alltför stor räckvidd, vilken skulle kunna lända
till skada för vederbörande näringsidkare. Kollegium biträdde de av
kemiska industrikontoret härutinnan gjorda uttalanden. Fullt tillräckliga
medel för vinnande av det åsyftade ändamålet syntes lörfinnas i de i
första stycket angivna anteckningar, som skulle föras av näringsidkaren.
Därest dessa anteckningar tilläventyrs icke skulle vara tillfyllest, kunde
möjligen inrymmas eu rätt för koutrollstyrelsen att avfordra närings
-
32
Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 334-
idkaren eu uppgift på heder och samvete, eventuellt bestyrkt av två
trovärdiga personer, angående omfattningen av hans tillverkning, försäljning
eller import av alkoholhaltiga preparat samt till vem försäljning
ägt rum, ävensom, om så påfordrades, jämväl angående tillverkares
spritinköp.
För egen del tillåter jag mig att anföra följande.
Den föreslagna bestämmelsen, att kontrollstyrelsen skulle äga att
ålägga tillverkare, importör eller försäljare av alkoholhaltigt preparat att
föra de anteckningar eller vidtaga de övriga åtgärder, som för utövande
av berörda kontroll kunde finnas nödiga, bör ses i samband med den
allmänna befogenhet, som enligt det föreliggande förslaget är tillerkänd
kontrollstyrelsen. Därest kontrollen över de alkoholhaltiga preparatens
tillhandahållande anses böra tillkomma kontrollstyrelsen, synes nämligen
härav följa, att nämnda styrelse jämväl tiilerkännes befogenhet att
lämna för kontrollens utövande erforderliga föreskrifter angående förande
av anteckningar och vidtagande av övriga åtgärder. Därest den föreslagna
förordningen antages, lärer erforderlig sakkunskap på det kemiskt-tekniska
och industriella området komma att ställas till kontrollstyrelsens
förfogande. En ytterligare garanti för näringsidkarna består
däri, att den, som är missnöjd med styrelsens beslut, äger att anföra
besvär däröver hos Kungl. Maj:t och sålunda kan få frågan prövad i
högsta instans.
Vidkommande sedermera de framställda anmärkningarna däremot,
att kontrollstyrelsen eller den, som styrelsen därtill förordna!, skulle äga
att taga del av här berörda näringsidkares handelsböcker jämte därtill
hörande verifikationer, i vad de angå av näringsidkaren tillverkat, importerat
eller försålt preparat, så torde detta stadgande vara påkallat icke
blott med hänsyn till önskvärdheten av att i vissa fall kunna erhålla en
bild av konsumtionens omfattning utan framför allt för att bereda
möjlighet för kontrollstyrelsen att i de fall, där några oegentligheter
misstänkas föreligga, företaga erforderlig undersökning. En liknande
befogenhet att taga del av spirituosahandlares och restauratörers handelsböcker
har brukat förbehållas kontrollstyrelsen genom de avtal, enligt vilka
rättighet till försäljning av brännvin överlåtits åt nyssnämnda näringsidkare.
Enligt vad som för mig uppgivits, har emellertid kontrollstyrelsen
hittills endast i ett fall ansett sig hava anledning att utnyttja
ifrågavarande befogenhet. Med hänsyn till denna erfarenhet torde det
kunna antagas, att det mera sällan bleve erforderligt för styrelsen att
taga del av näringsidkares handelsböcker i vad de anginge ett alkoholhaltigt
preparat. För kontrollens utövande synes det dock vara nödvän
-
33
Kungl, Maj:ts nåd. proposition Nr 334.
digt, att en dylik befogenhet tillerkännes kontrollstyrelsen, men jag förutsätter
samtidigt, att styrelsen endast med stor varsamhet utnyttjar denna
befogenhet.
Kemiska industrikontoret samt tre handelskammare hava riktat
anmärkningar mot den i 9 § stadgade befogenhet, som tillagts nykterhetsnämnd
att meddela förbud mot utövande av näring. Det syntes dem
vara . helt naturligt, att nykterhetsnämnd med hänsyn till sin sammansättning
och allmänna uppgift icke kunde vara skickad att äga beslutanderätt
i fråga om fortvaron av en näring. Såsom förslag till
frågans lösning förordade ovannämnda sammanslutningar, bland annat,
att Kungl. Maj:ts befallningshavande skulle äga att fatta beslut i dylikt,
ärende efter förslag av polismyndighet eller nykterhetsnämnd.
Kommerskollegium förklarade sig för sin del biträda den sålunda
föreslagna anordningen, vilken syntes innebära fullt betryggande garantier
ur nykterhetssynpunkt. Ett av kemiska industrikontoret väckt
förslag, att förbudet borde vara begränsat till viss maximitid, syntes
kollegium vara värt beaktande.
Jag vill i detta sammanhang erinra om, att enligt nykterhetskommitténs
mening erfarenheten visat, att missbruk av alkoholhaltiga preparat
kunde uppstå på en ort, utan att motsvarande missbruk funnes å andra
orter. Den lämpligaste formen för ett ingripande i dylikt fall ansåg
kommittén vara användande av snabba och lokaliserade åtgärder från
de kommunala myndigheternas sida. Till förebild hade kommittén tagit
stadgandet i 31 § av gällande vin- och ölförsäljningsforordning.
Med den utformning, som kontrollstyrelsen givit åt ifrågavarande
stadgande, ansluter det sig nära till 71 § 1 mom. i förordningen den
14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker, dock med den olikhet
att magistraten, respektive kommunalnämnden såsom de myndigheter,
som äga att utfärda förbud, ersatts av polismyndighet eller nykterhetsnämnd.
Med hänsyn till vad nykterhetskommittén anfört till stöd för ifrågavarande
bestämmelse, kan jag icke finna annat, än att densamma kan
få stor betydelse för bekämpandet av missbruk av ett alkoholhaltigt
preparat, där detta missbruk är lokalt begränsat. Bestämmelsen innebär
oj heller någon befogenhet för polismyndighet eller nykterhetsnämnd
att, såsom kommerskollegium hållit förei besluta i fråga om fortvaron
av en näring. Det förbud, som nyssnämnda myndigheter enligt ifrågavarande
stadgande skulle kunna meddela, avser allenast försäljningen
av visst eller vissa preparat inom en kommun, och förbudet har giltigBihang
till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 294 höft. (Nr 334.) 5
34
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 334.
het allenast, till dess Kungl. Maj:ts befallningshavande behandlat frågan.
I realiteten torde därför ytterst ringa skillnad föreligga mellan det av
kontrollstyrelsen föreslagna stadgandet och den utformning, som förut
omnämnda sammanslutningar velat giva åt detsamma. Enligt min mening
har kontrollstyrelsens förslag emellertid det företrädet, att enligt detsamma
ett snabbt ingripande mot en uppenbart olämplig försäljning
kan ske.
För undvikande av möjliga missförstånd har jag låtit förtydliga
den av kontrollstyrelsen föreslagna avfattningen av paragrafen ävensom
föreslagit, att Kungl. Maj:ts befallningshavande skall hava att antingen
för viss tid fastställa eller ock upphäva förbud mot försäljning inom
viss kommun av ett alkoholhaltigt preparat.
Kemiska industrikontoret har framhållit, att förbud mot eller inskränkning
av tillverkning och försäljning av alkoholhaltigt preparat
alltid måste bliva betungande för fabrikanten och ofta ställdo stora
ekonomiska intressen för honom på spel. Det kunde gälla slopandet
av dyrbara anläggningar, spolierandet av stora värden i form av dyrbara
apparater, emballage och kemikalier, bortkastade annons- och
organisation skostnader samt icke minst avskedandet av en kanske ofta
stor arbetsstyrka. Fabrikanten behövde därför trygghet, att förbudsrätten
icke missbrukades, utan tillgrepes endast i fullt''kb<ra och otvetydiga
fall. Det borde erinras om, att i fråga om de i handeln fria varor, som
på grund av befarad hälsovådlighet amåges böra göras till föremål för
likartade inskränkningar vid apoteksvarustadgans tillkomst, vilken ja i
mycket varit normerande för nykterhetskommitténs förslag, stångades,
att beslut om förbud mot försäljning av sådan vara skulle meddelas av
Kungl. Maj:t. I följd av de stora riskor, fabrikanterna löpte, och då
de alkoholhaltiga preparaten ej torde utgöra någon större fara för allmänheten
än de ovannämnda varorna, ansåg industrikontoret, att frågan
om sådana inskränkningar, som avsåges i förslagets 10 §, borde göras
beroende av Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt fall. Dylika åtgärder
skulle säkerligen mycket sällan behöva tillgripas med hänsyn
till bestämmelserna i förslagets 9 §.
Industrikontoret ifrågasatte även, huruvida icke fabrikant, som
uppenbarligen ställt sig givna föreskrifter till efterrättelse, borde åtn juta
skälig ersättning av allmänna medel för förluster, åsamkade genom inskränkning
i tillverkning och försäljning eller förbud däremot.
Skånes handelskammare ansåg den befogenhet, som tillagts kontrollstyrelsen
i nu förevarande paragraf, böra överlämnas åt någon
35
Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 334.
myndighet med intimare kontakt med näringslivet och med större sakkunskap
angående dessa förhållanden.
Kommerskollegium hemställde för sin del, under åberopande av
sina allmänna uttalanden och de av industrikontoret anförda skäl, att, i
likhet med vad som kollegium föreslagit rörande beslutanderätten i fråga
om denatureringen, jämväl befogenheten att i allmänhet förbjuda försäljning
eller tillverkning av alkoholhaltiga preparat eller meddela inskränkningar
eller villkor för sådan tillverkning eller försäljning måtte
läggas i Kungl. Maj:ts hand. Kollegium förutsatte, att vid beredningen
av ärenden av ifrågavarande slag kollegium måtte bliva satt i tillfälle
att avgiva yttrande. Vad anginge den av industrikontoret ifrågasatta
ersättningen av statsmedel åt näringsidkare, som drabbats av förbud,
inskränkningar eller villkor av nu ifrågavarande art, så funne kollegium
detta förslag vara värt beaktande. Kollegium förutsatte, att Kungl.
Maj:t i varje särskilt fall, då näringsidkare tillskyndats skada genom
en tillämpning av nu förevarande bestämmelse, till prövning upptoge de
anspråk på ersättning, som eventuellt kunde bliva framställda.
För egen del vill jag uttala, att med hänsyn till den allmänna
ställning, som kontrollstyrelsen enligt det föreliggande förslaget intager
såsom kontrollmyndighet, den befogenhet, varom nu är fråga, lämpligen
bör utövas av kontroll styrel sen i första hand. Jag förutsätter, att denna
befogenhet endast i sällsynta fall skall behöva användas. Åt den kemiskttekniska
och industriella sakkunskapen bör emellertid inrymmas rätt att
deltaga i behandlingen inom kontrollstyrelsen av frågor om meddelande
av dylikt förbud. Den, som är missnöjd med ett av kontroll styrelsen
utfärdat förbud, äger ju för övrigt att hos Kungl. Maj:t anföra besvär
i ärendet.
De i 11 och följande §§ inrymda ansvarsbestämmelserna äro avfattade^
i huvudsaklig anslutning till kontrollstyrelsens förslag.
Åt 1 inom. av 11 §, som motsvarar 12 § i kontrollstyrelsens förslag,
bär jag emellertid givit en avfattning, som svarar mot 17 § 1 mom. i
förslaget till förordning angående handel med skattefri sprit. I 2 mom.
av 11 § har bestämmelse införts därom, att den, som eljest försäljer
alkoholhaltigt preparat till förtäring eller i övrigt under omständigheter,
vilka kunna giva säljaren skälig anledning antaga, att varan är avsedd
att auvändas såsom dryck, skall straffas såsom för olovlig försäljning
av rusdrycker. I 8 mom. av 11 § har slutligen dels intagits en mot
11 § 2 mom. av kontrollstyrelsens förslag svarande bestämmelse, dels
Ansvars
bestämmelser,
36
Kungl. Majds nåd. proposition Nr 334.
ock stadgats ansvar för den händelse, att näringsidkare fortfar med försäljning
oaktat förbud, som meddelats jämlikt 9 och 10 §§.
Förslagets 12 § motsvarar 14 och 15 §§ i kontroll styrelsens förslag.
1 14 § har införts ansvarsbestämmelse för den händelse, att någon
i andra fall, än särskilt angivits, begått förseelse mot bestämmelserna
i förordningen eller på grund av densamma meddelade föreskrifter.
Övriga paragrafer i förslaget torde icke erfordra någon särskild
redogörelse.
Sedan föredragande departementschefen uppläst ett, i enlighet med
vad han nu anfört, upprättat förslag till förordning angående vissa
alkoholhaltiga preparat, hemställde departementschefen, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen att antaga berörda författningsförslag.
Med bifall till denna av .statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan behagade Hans Maj:t Konungen
förordna, att proposition i ämnet skulle till riksdagen
avlåtas av den lydelse, bilagan litt. . . . vid detta
protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Stig Östergren.
STOCKHOLM, ISAAC MAECUS’ BOKTKYC K KRI-AKTIEBOLAG, 1918.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (3)
3 kopplingar.
- Rskr. 1918:421 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ‘proposition med förslag till förordning angående vissa alkoholhaltiga preparat. s. 1 i texten
- SU 1918:249 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj;ts proposition angående anvisande av anslag till arvode åt en särskild föredragande inom kontrollstyrelsen för ärenden angåe s. 9 i texten
- BevU 1918:52 Betänkande i anledning av Kungl. Majds proposition med förslag till förordning angående vissa alkoholhaltiga preparat. a1 i texten