Med förslag till lag om förfogande över viss egendom under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden
1918-02-22 · 32 sidor, varav 24 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Svag — ungefär 2,1 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
- Sidnummer: 24 av 32 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1918:99, Med förslag till lag om förfogande över viss egendom under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden
Dokumentets text
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 99.
1
Nr 99.
Kungl. Maj ds nådiga proposition till riksdagen med förslag till lag
om förfogande över viss egendom under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden; given Stockholms slott
den 22 februari 1918.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Knngl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå
riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om förfogande över
viss egendom under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden.
Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.
GUSTAF.
Eliel Löfgren.
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 90 käft. (Nr 99).
1
2
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 99.
Förslag
till
Lag
om förfogande över viss egendom under utomordentliga, av krig föranledda
förhållanden.
Med upphävande av lagen den 27 april 1917 om förfogande över
viss egendom under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden förordnas
som följer:
1 §.
Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under
utomordentliga, av krig föranledda förhållanden äger Konungen, på sätt
i denna lag stadgas, påfordra, att egendom avstås eller eljest ställes till
förfogande för ändamål, varom nedan sägs.
2 §•
1 mom. Finnes erforderligt, att kronan förfogar över viss vara,
för att inom riket eller del därav eller å särskild ort något för befolkningen
viktigt behov, såsom av livsmedel, beklädnad, uppvärmning eller
belysning, må varda tillgodosett eller för tillgodoseende av något statens,
kommuns eller allmän inrättnings behov eller för annat ändamål av betydelse
för det allmänna, äger Konungen förordna, att varan skall mot
ersättning avstås till kronan, i den mån densamma icke må av innehavaren
behållas enligt vad i 7 § stadgas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
3
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 1)9.
2 mom. Är vara, som på grund av meddelat förordnande skall
avstås till kronan, ej i så berett skick som erfordras för varans användande
till det därmed avsedda ändamålet, vare innehavaren, enligt vad
Konungen förordnar, pliktig att innan varan avstås eller därefter låta den
undergå nödig beredning, i den mån denna enligt gängse förfarande med
varan och ortens sed skulle hava verkställts av innehavaren, om varan
ej tagits i anspråk för kronans räkning.
3 mom. Vara, som avstås till kronan, skall av innehavaren avlämnas
inom tid och å ort inom länet, som av Konungen eller den
Konungen därtill bemyndigat föreskrivas; och vare innehavaren berättigad
att, om varan skall avlämnas å annan ort än den, där varan finnes, åtnjuta
ersättning av''kronan för varans forsling till orten för avlämnandet.
3 §•
Förordnande enligt 2 § må avse jämväl vara, som efter förordnandets
meddelande tillverkas eller eljest framvinnes eller ock införes till
riket eller inom riket införes till viss del därav.
4 §•
1 mom. För ändamål, som i 2 § angives, äger Konungen förordna
om beslag å där avsedd vara; och må sådant förordnande meddelas även
beträffande vara, som därefter framvinnes eller införes.
Då beslag lagts å vara, må innehavare av varan icke förfoga däröver
i vidare mån än i 7 § stadgas.
2 mom. Har ej inom trettio dagar från det beslag blev gällande
innehavaren förpliktats avstå varan till kronan, och ingiver han
till Konungens befallningshavande en till Konungen ställd ansökning om
beslagets hävande, skall beslaget upphöra att gälla, där ej sådant förpliktande
sker inom lika tid från utgången av nyssnämnda trettio dagar
eller från det ansökningen därefter ingavs.
5 §•
1 mom. Där det för ändamål, som i 2 § avses, prövas nödigt, att
kronan förfogar över fastighet, byggnad eller annan anläggning eller järnväg,
fartyg eller annat transportmedel utan att samma egendom avstås
till kronan, vare ägare eller innehavare av egendomen pliktig att, i den
mån Konungen så förordnar, mot ersättning ej mindre till kronan upp
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
4
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 99.
låta egendomen eller del därav med tillhörande inredning eller utrustning
än även tåla eller vidtaga erforderlig ändring eller förflyttning av
inredning eller utrustning, som nu är nämnd. Vad sålunda är stadgat
gälle ock om byggnad, som erfordras till bostad åt driftspersonal, samt
om mark eller byggnad för upplag.
2 mom. Erfordras för ändamål, som nu är sagt,
att från fastighet tillhandahålles vara, som där frambringas eller
finnes tillgänglig,
eller att vid fabrik eller annan anläggning tillverkas, beredes eller
iståndsättes viss vara,
eller att med järnväg, fartyg eller annat transportmedel verkställes
forsling av viss vara eller av arbetare eller driftspersonal, som för varas
framställning eller tillhandahållande erfordras,
utan att kronan i övrigt förfogar över egendomen,
vare ägare eller innehavare av sådan egendom pliktig att, efter ty
Konungen förordnar, mot ersättning vidtaga de åtgärder, som för varans
frambringande, beredande, tillverkning, iståndsättande eller tillhandahållande
erfordras, eller verkställa forsling, som nyss är sagd.
Om rätt för innehavare av fastighet eller av fabrik eller annan
anläggning att tillgodogöra sig vara, som å fastigheten frambringas eller
finnes tillgänglig eller vid anläggningen tillverkas, gälle vad i 7 § stadgas.
3 mom. Tages genom förfogande, som i denna § avses, växande
skog i anspråk, bör ej utan tvingande skäl avverkning av kronan bedrivas
eller innehavaren åläggas i större omfattning än med god skogshushållning
är förenligt.
6 §•
Förordnande, varom i 2, 3, 4 eller 5 § förmäles, må avse alla eller
blott vissa innehavare av egendom av angivet slag. Förordnandet vare
mot innehavaren gällande när han därav fått del; dock att förordnande,
som avser vara, vilken efter förordnandets delgivning framvinnes eller
införes, skall gälla från det varan framvunnits eller införts.
7 §•
Utan hinder av förordnande enligt 2 § 1 inom., 3 §, 4 § 1 inom.
eller 5 § 2 mom. må innehavare av vara behålla eller använda så mycket
därav, som ej uppenbarligen överstiger oundgängligt behov för honom eller
den, som av honom njuter kost eller stat. Konungen eller den därtill av
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 09.
5
Konungen förordnats må dock. därest allmänhetens oundgängliga behov
av vara skall tillgodoses enligt av Konungen meddelade föreskrifter angående
hushållning med varan eller eljest synnerliga skäl därtill äro,
förbjuda innehavaren att i någon mån förfoga över varan.
Då vad i första stycket första punkten stadgas vinner tillämpning,
äger Konungen eller den därtill av Konungen förordnats bestämma, huru
mycket av varan innehavaren må behålla eller använda. Beslut, varigenom
meddelas sådan bestämmelse, må icke innefatta prövning av lagligheten
av åtgärd, som varuinnehavaren dessförinnan vidtagit.
Har beslut om förbud eller annan bestämmelse, som ovan i denna §
avses, meddelats av annan än Konungen, må innehavaren av varan sist
å tjugonde dagen från det han erhållit del av beslutet däröver anföra
besvär hos Konungen; dock lände beslutet utan hinder av anförda besvär
till efterrättelse, om ej Konungen annorlunda förordnar.
8 §•
Innehavare av vara, som skall avstås till kronan eller tagits i
beslag, vare pliktig upplägga, förvara och vårda den; och varde nödigkostnad
härför honom av kronan gottgjord.
9 §•
Skall vara jämlikt 2 eller 3 § avstås till kronan och möter ej
genom innehavarens förvållande hinder att varan tages i besittning för
kronans räkning, stånde kronan faran för att varan av våda förstöres,
försämras eller minskas.
Häves beslag, som enligt 4 § lagts å vara, eller upphör det eljest
att gälla utan att varan avstås till kronan, och har varan lidit skada
till följd av beslaget, gälde kronan ersättning för skadan.
10 §.
Då vara, som jämlikt 2 eller 3 § skall avstås till kronan eller som
enligt 5 § 2 mom. skall ställas till kronans förfogande, avlämnas eller
eljest för kronans räkning tages i besittning, vare kronan ägare av varan.
11 §•
1 mom. Anspråk på ersättning av kronan, som av denna lag föranledas,
skola med iakttagande av vad i 2 mom. av denna § sägs
6
Kuriijl. Maj:ts nåd. proposition nr 99.
prövas enligt de grunder, om vilka förmäles i gällande lag angående
skyldighet för kommuner och enskilda att fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens
behov; och skall angående sätt och tid för ersättningens bestämmande
och erläggande gälla vad i samma lag stadgas om likvid för fullgjord
rekvisition.
2 mom. Förordnar Konungen om avstående av vara, varde den
innehavaren enligt 2 § tillkommande ersättning för varan bestämd till
det värde, som gällde vid tiden för förordnandets meddelande, eller, om
varans avstående föregåtts av beslag, till det värde, som gällde, då förordnande
om beslaget gavs; för vara, som i 3 § avses, bestämmes ersättningen
till det värde, som gällde vid tiden för framvinnandet eller införandet.
Har vara jämlikt förordnande, som i 2 § 2 mom. sägs, undergått
beredning, skall ersättningen utgå med hänsyn till det värde, som gällde,
när beredningen fullbordats.
12 §.
Har vara, som borgenär hade såsom pant eller eljest under panträtt
i handom, avståtts till kronan, eller har borgenär, som, då vara avstods,
hade panträtt i varan utan att hava den under panträtt i handom
eller ägde rätt att till säkerhet för sin fordran hålla varan kvar, hos den,
som det tillkommer att gälda ersättningen för varan, innan sådant skett
framställt yrkande att undfå betalning ur ersättningen, varde denna överlämnad
till överexekutor i den ort, där varan avstods; och äge beträffande
överexekutors förfarande med ersättningen bestämmelserna om fördelning
hos utmätningsman av köpeskilling för utmätningsvis såld lös
egendom motsvarande tillämpning.
13 §.
Meddelas förordnande, varom i 2, 3 eller 5 § stadgas, äger Konungen,
i den mån så prövas nödigt, föreskriva, att egendom skall avstås
eller upplåtas eller arbete utföras icke åt kronan utan åt annan, som i
förordnandet bestämmes; och skall, då sådan föreskrift meddelats, vad
ovan i denna lag stadgas om kronan i tillämpliga delar gälla beträffande
den, som sålunda sättes i kronans ställe. Fullgöres ej inom stadgad tid
honom åliggande skyldighet att gälda ersättning, som enligt denna lag
Kung!. Maj:t» nåd. proposition nr 90.
7
skall utgå, vare kronan pliktig att, på ansökning av den till ersättningen
berättigade, densamma gälda.
14 §.
Det åligger en var att, vid förfrågan av Konungens befallningshavande
eller enligt dess uppdrag av kronobetjänt, lämna upplysning,
huruvida och i vilken myckenhet han innehar i 2 § avsedd vara.
Vägrar någon vid sådan förfrågan att lämna den begärda upplysningen
eller finnes skälig anledning misstänka, att han söker vilseleda
om sitt innehav av varan, äger Konungens befallningshavande låta verkställa
undersökning av salubod, magasin, kontor eller annan lägenhet,
varöver han förfogar, samt taga del av hans handelsböcker och andra
dylika handlingar.
Vad vid sådan undersökning inhämtas må ej yppas i vidare mån
än som erfordras för vinnande av det med undersökningen avsedda
ändamål.
15 §.
Den, som med vetskap därom, att förordnande enligt 2, 3, 4 eller
5 § meddelats, olovligt förfogar över, undansticker, skadar eller • förstör
vara eller annan egendom, som förordnandet avser, eller eljest åsidosätter
vad på honom ankommer till fullgörande av förordnandet eller av
eljest enligt denna lag behörigen meddelade föreskrifter eller ock att fullgöra
honom enligt 8 § åliggande skyldighet att taga hand om sådan
vara, varde dömd till böter från och med etthundra till och med tiotusen
kronor eller till fängelse. Äro omständigheterna synnerligen förmildrande,
må böter nedsättas till tio kronor; äro de synnerligen försvårande,
må dömas till straffarbete i högst två år. Lag samma vare, om
någon vid förfrågan av Konungens befallningshavande eller enligt dess
uppdrag av kronobetjänt vägrar att lämna upplysning, varom i 14 §
förmäles, eller vid sådan förfrågan eller vid undersökning, som i samma
§ sägs, söker vilseleda om sitt innehav av någon i 2 § avsedd vara.
16 §.
Delaktighet i brott mot denna lag straffas efter ty i 3 kap. strafflagen
är stadgat.
8
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 99.
17 §.
Böter, som ådömas enligt denna lag, skola tillfalla kronan. Saknas
tillgång till böternas fulla gäldande, skall förvandling . ske enligt allmänna
strafflagen.
18 §.
Genom denna lag göres ej inskränkning i den rätt till rekvisition,
som enligt gällande författningar tillkommer militär myndighet.
19 §.
Konungen äger meddela bestämmelser om delgivning, genom kungörelse
eller annorledes, och om verkställighet av förordnande, varom i
2, 3, 4 eller 5 § är stadgat, samt om användande för det avsedda ändamålet
av vad enligt denna lag tagits i anspråk, så ock i övrigt giva de
närmare föreskrifter, som må erfordras för tillämpning av denna lag.
Denna lag träder i kraft den 1 april 1918 och gäller till och med
den 30 april 1919.
Där beslag å vara eller annat förfogande över egendom, varom på
grund av äldre lag förordnats, ej upphör att gälla före den 1 april 1918,
äger Konungen före samma dag förordna, att nämnda förfogande skall
fortfarande gälla, såsom vore därom enligt denna lag förordnat; och vare
delgivning av det nya förordnandet ej erforderlig. Har sådant förordnande
givits angående beslag, varde den i 4 § 2 mom. bestämda tiden
av trettio dagar efter beslag räknad från det beslaget först blev gällande,
och skall vad i 11 § stadgas om ersättnings bestämmande till värdet vid
den tid, då förordnandet om beslag gavs, äga tillämpning i fråga om
det förordnande, som först meddelats.
Har den 30 april 1919 förordnande öm varas avstående till kronan
ännu ej blivit mot innehavaren gällande, vare förordnandet utan verkan.
Beslag enligt 4 § eller förfogande enligt 5 § gälle ej längre än till
nyss angivna tid; dock skall, där fastighet på grund av förordnande
enligt 1 mom. i sistnämnda § upplåtits för drivande av jordbruk, upp
-
Kungi. Maj:ts nåd. proposition nr 99.
9
läteisen gälla under den i förordnandet eller med stöd därav bestämda
tid, högst femton år. I fråga om ersättning, vartill någon enligt denna
lag är berättigad den 30 april 1919 eller för upplåtelse, som därefter
gäller, så ock beträffande ansvar för förseelse, som i 15 § avses, där
den begåtts före den 1 maj 1919, skall vad i denna lag stadgas fortfarande
äga tillämpning.
Bihang till riksdagens protokoll HUS. 1 sand. HO käft. (Nr 99.)
2
10
Klingl. Maj:ts nåd. proposition nr 99.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet infördians
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen den 8 februari 1918.
Närvarade:
Hans excellens herr statsministern Eden,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden Petersson,
Sc KOTTE,
Petrén,
Nilson,
Löfgren,
friherre Palmstierna,
Rydén,
Undén,
Thorsson.
Departementschefen statsrådet Löfgren anförde efter gemensam beredning
med chefen för ^^försvarsdepartementet, chefen för sjöförsvarsdepartementet,
chefen för finansdepartementet och chefen för jordbruksdepartementet:
»Den
av världskriget föranledda lagstiftningen om rätt att i det
allmännas intresse förfoga över viss egendom har hittills år efter år underställts
riksdagens prövning. Nuvarande lag i ämnet upphör att gälla med
utgången av april 1918. För varje år, som förflutit sedan krigsutbrottet,
torde behovet av ifrågavarande lagstiftning hava framstått alltmer uppenbart.
Så har framför allt varit förhållandet under det senast förflutna
året. Den tilltagande knappheten av ett mycket stort antal viktiga förnödenheter
skulle för visso hava bragt vårt land i ett outhärdligt läge,
11
Kungl. Majds nåd. proposition nr 09.
(lärest (let icke varit möjligt att på vidsträckta områden så ordna folkhushållningen
och den industriella verksamheten, att de otillräckliga
tillgångarna blivit fördelade efter med hänsyn till ändamål och behov
avvägda grunder. De många föreskrifter av olika slag, som härutinnan
av Eders Kungl. Maj:t meddelats, hava utfärdats i administrativ
ordning, men hava mer eller mindre omedelbart hämtat sitt
stöd från förfoganderättslagen. Det torde således få anses självklart,
att åt nämnda lag bör förlänas utsträckt giltighet. Då de vid föregående
tillfällen från Eders Kungl. Maj:ts sida framställda förslagen, att en lag
i förevarande ämne skulle antagas utan tidsbegränsning, städse mött betänkligheter
hos riksdagen och fördelarna av tidsbegränsningens bortfallande
i själva verket icke torde vara särdeles betydande, synes (let
icke finnas tillräcklig anledning att nu ifrågasätta annat, än att även
den nya lagen skall få provisorisk karaktär. Slutpunkten för lagens
giltighet torde, i överensstämmelse med vad förut ägt rum, lämpligen
kunna bestämmas till utgången av april månad nästföljande år. Det
lagförslag i ämnet, som jag nu har att för Eders Kungl. Maj:t anmäla,
skiljer sig i vissa avseenden från den gällande lagen. Bland de förändringar,
som sålunda föreslås, är särskilt en, nämligen om rätt att för
längre tid än lagens giltighetstid upplåta enligt 5 § i anspråk tagen
jordbruksfastighet, av den beskaffenhet att det skulle vara önskvärt att
få de nya bestämmelserna tillämpade redan före den tid, intill vilken
nuvarande lag varit avsedd att gälla. Med hänsyn härtill anser jag
mig böra föreslå, att, med upphävande av den äldre lagen, den nya förklaras
träda i kraft den 1 nästkommande april.
Jag anhåller nu att få i korthet redogöra för de nya eller med
gällande lag olika bestämmelser, som lagförslaget innehåller.
1 § överensstämmer med motsvarande § i den nu gällande lagen
med några jämkningar i ordalydelsen.
Första momentet av 2 § motsvarar första stycket av 2 § i den 2 £
gällande lagen. Enligt den nuvarande avfattningen av ifrågavarande bestämmelser
må för tillgodoseendet av behov av vara, som är avsedd för
något av vissa angivna ändamål, till kronans förfogande ställas vara,
som sålunda nämnts, eller som kan användas för åstadkommande, beredande,
iståndsättande, tillhandahållande eller transport av dylik vara.
Mot denna avfattning är den anmärkning att göra, att densamma synes
syfta på allenast sådan vara, genom vilken det föreliggande behovet kan
tillgodoses på i lagen angivna sätt. För tillgodoseende av befolkningens
behov av spannmål skulle således enligt ordalydelsen icke få tagas i
anspråk annan vara än antingen spannmål eller ock vara, som kan
12
£ 2 mom.
§ 3 mom.
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 99.
användas för »åstadkommande, beredande, iståndsättande, tillhandahållande
eller transport» av spannmål. Under vissa omständigheter kan
emellertid läget vara sådant, att det befinnes erforderligt att för ändamålet
av kronan omhändertages någon vara av helt annat slag. Därest
å ena sidan landets förråd av spannmål är så otillräckligt, att hungersnöd
hotar, men å andra sidan kreaturens antal är alltför stort i förhållande
till den myckenhet foder, som kan för dem disponeras, kan lätt nog
den situation inträffa, att det för skyddandet av spannmålen finnes angeläget
att minska kreatursstocken med större snabbhet än som kan väntas
ske genom frivillig nedslagning eller försäljning till utlandet. T sådant
fall bör staten äga befogenhet att, med hänsyn till angelägenheten av
att befolkningens spannmålsbehov i första hand tillgodoses, förordna, att
kreatur till visst antal skola till kronan avstås. I lagförslaget har fördenskull
den ifrågavarande bestämmelsen så formulerats, att vara av
vad slag som helst, genom vars omhändertagande av kronan tillgodoseendet
av något av de angivna behoven finnes främjat, skall för ändamålet
avstås till kronan, om så påfordras. Att ordet »vara» är avsett
att användas i mycket vidsträckt bemärkelse har framhållits redan vid
föregående tillfällen, då denna lagstiftning varit under behandling, och
även tillämpningen har givit uttryck däråt. T. ex. gas eller elektrisk
kraft är sålunda enligt lagens mening att anse såsom eu vara. Bland
de behov, för vilka vara kan tagas i anspråk, nämner förslaget ej liksom
gällande lag behovet av foder för kreatur. Detta behov synes nämligen
ej vara fullt likställt med de övriga särskilt angivna, som alla äro
omedelbart mänskliga behov. Då emellertid behovet av kreatursfoder
medelbart ingår under befolkningens behov av livsmedel och beklädnad,
innebär berörda uteslutning tydligen icke någon olikhet i sak.
I lagförslaget har även vidtagits den ändring, att bestämmelserna
om befogenhet för innehavare av vara, beträffande vilken förordnats
om avstående till kronan eller om beslag, att behålla eller använda någon
myckenhet av varan för husbehov, vilka bestämmelser i nuvarande lagen
återfinnas på skilda ställen, sammanförts i 7 §. En hänvisning till denna
§ har här lämnats.
Andra momentet av 2 § är lika lydande med andra stycket i nuvarande
lagens 2 §.
I tredje momentet av 2 §, vilket motsvarar tredje stycket av
2 § i nuvarande lagen, har den ändring vidtagits, att föreskriften att
Konungen skall bestämma tid, inom vilken vara skall till kronan avstås,
uteslutits. Denna föreskrift återfinnes icke i de lagar, som föregingo
den nu gällande. I förslaget till nuvarande lag fanns enligt pro
-
KutHjL Majzts nåd. proposition nr 99.
13
positionen den föreskrift, att i det av Konungen meddelade expropriationsförordnandet
alltid skulle bestämmas tiden för varans avstående
till kronan. Vid förslagets behandling i riksdagen hemställdes i eu
motion, att sagda föreskrift måtte utgå. Det framhölls därvid, att såsom
förhållandena utvecklats, föreskriften torde bliva ganska hinderlig.
Erfarenheten visade, att expropriation endast sällan behövde tillgripas.
Den gängse vägen för de mera omfattande förfogandena vore
denna: 1) allmänt beslag å viss vara; 2) reglering av handeln ined varan
och förbrukningen av densamma antingen genom uppköp under hand höstatens
räkning av de beslagtagna partierna eller genom den enskilda
handelns ställande under statlig kontroll; och 3) expropriation i sådana
undantagsfall, där innehavaren vägrade att under hand sälja till staten
eller att underkasta sig statens kontrollföreskrifter. Åt vederbörande
statskommission uppdroges att i varje särskilt fall avgöra, när i regleringsföreskrifterna
angiven förutsättning för expropriation vore för handen,
och att då verkställa expropriationen. Med detta förfarande, vilket
syntes motionärerna vara det enda praktiskt framkomliga, vore emellertid
näppeligen överensstämmande, att tiden för avståendet skulle med
nödvändighet bestämmas av Konungen. Lagutskottet vitsordade, att eu
ändring i förslaget i överensstämmelse med vad i motionen hemställts
skulle underlätta lagens tillämpning. I rättssäkerhetens intresse borde
det dock enligt utskottets mening stadgas, att i Konungens förordnande
alltid skulle utsättas viss tid, inom vilken avståendet senast skulle äga
rum. I enlighet härmed vidtog utskottet den ändring i förslaget, som
sedermera vann riksdagens och Kungl. Maj:ts godkännande.
Erfarenheten under den sedan lagens tillkomst förflutna tiden torde
få anses hava ådagalagt, att den nu nämnda bestämmelsen, jämväl i
den form den enligt lagutskottets förslag erhöll, är olämplig. Då fråga
är om en allmän reglering av handeln med eller förbrukningen av viss
förnödenhet på det sätt, för vilket i berörda motion redogjorts, är
det helt enkelt icke möjligt att- i förväg bestämma tid, inom vilken avstående
till kronan skall äga rum. Förnödenheten skall avstås, då förutsättningarna
därför enligt den i ämnet utfärdade förordningen inträda;
något därutöver kan svårligen stadgas. I vissa av de ifrågavarande
förordningarna har emellertid, för åstadkommande av full överensstämmelse
med lagens föreskrift, den anordningen vidtagits, att en viss, förhållandevis
avlägsen tidpunkt angivits, inom vilken expropriation under
de i förordningen angivna förutsättningarna må företagas. I några fall
har såsom denna tidpunkt angivits dagen, då förfoganderättslagens giltighet
upphör.
14
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 99.
Då således tillämpningen av lagens ifrågavarande föreskrift visat sig
medföra svårigheter och då, enligt min mening, densammas bibehållande
näppeligen kan anses vara av rättssäkerhetens intresse med nödvändighet
påkallat, har jag funnit mig böra hemställa om föreskriftens uteslutande.
I förslaget till 3 § innehålles, liksom i motsvarande § i nuvarande
lag, stadgande om rätt att förordna om avstående till kronan jämväl av
vara, som, efter det förordnandet meddelats, tillverkas eller eljest framvinnes.
Bestämmelsen att i sådant förordnande skall meddelas föreskrift om
dess omfattning och tiden för dess giltighet har såsom obehövlig uteslutits.
Vidare har en utvidgning av paragrafens giltighetsområde föreslagits,
i det att rätten att förordna om avstående till kronan ansetts böra utsträckas
att avse, utom vara, som efter det förordnandet meddelats tillverkas
eller eljest framvinnes, jämväl vara, som därefter införes till
riket eller inom riket införes till viss del därav. I fråga om beslagsinstitutet
föreslogs en dylik utsträckning av statens befogenhet i den
ovanberörda motionen vid förra riksdagen. Förslaget avstyrktes av
lagutskottet, som befarade, att genom en sådan föreskrift en eljest
nyttig import skulle kunna hämmas, och vann icke riksdagens bifall.
Enligt vad jäg inhämtat har emellertid behov av dylikt stadgande visat
sig. Så har särskilt varit förhållandet vid det statliga ordnandet av
fodermedelsimporten under sistförflutna året. För att hindra, att de i
utlandet enskilt uppköpta fodermedlen skulle, sedan de inkommit hit,
planlöst fördelas bland förbrukarna, har det befunnits nödvändigt att,
efter hand som laster av fodermedel anlände till Sverige, lägga beslag å
dem och förordna om deras avstående till kronan. Någon annan utväg
att bringa lasternas tillgodogörande under statens kontroll har icke funnits,
eftersom desamma varit långt före sin hitkomst av importörerna sålda
till olika förbrukare eller mellanhänder. Det övervakande av importen,
som erfordrades för att dylika åtgärder skulle kunna i varje särskilt fall
vidtagas omedelbart efter lasternas ankomst till svensk hamn, var emellertid
förenat med svårigheter, vilka skulle i liknande fall undvikas, om på
förhand kunde förordnas angående beslag å eller avstående av inkommande
varupartier. Jag har därför ansett mig böra föreslå infogande i
lagen av ett stadgande härom. Någon anledning att befara, att stadgandets
tillämpning skulle av Kungl. Maj:t så handhavas, att nyttig
import bleve därigenom hämmad, lärer icke föreligga.
I nuvarande lagens 4 § stadgas, att det må förordnas om beslag
å vara, då fråga uppkommer att angående densamma meddela expropriationsbeslut.
Då, såsom förhållandena utvecklat sig, dylik förutsättning
Kuntjl. Maj:ts nåd. proposition nr (JO. 15
näppeligen alltid eller ens merendels kan anses vara för handen, när
förordnande om beslag meddelas, bär i förslaget till 4 § sagda bestämmelse
utbytts mot det stadgande, att om beslag må förordnas »för ändamål, som
i 2 § angives».
I paragrafen har jämväl av skäl, som redan berörts, intagits bestämmelse,
att förordnande om beslag må meddelas även i fråga om vara,
som därefter införes till riket eller inom riket införes till viss del därav.
Slutligen företer paragrafen den skiljaktighet från nuvarande 4 §,
att, såsom redan antytts, bestämmelsen om befogenhet för vederbörande
varuinnehavare att oavsett beslaget i viss mån förfoga över varan överflyttats
till 7 §.
Bestämmelserna i den nuvarande lagens 5 § återfinnas i 5 § av förslaget.
Till 7 § har dock överflyttats stadgandet om den innehavare av
egendom, som ålagts produktion för kronans räkning, tillkommande rätt
att för visst behov tillgodogöra sig vara, som därstädes frambringas.
Hänvisningen till sistnämnda § har avfattats så, att dylik rätt skall tillkomma
innehavare av fastighet ej blott i fråga om vara, som där frambringas,
utan även beträffande vara, som eljest finnes där tillgänglig,
samt härjämte innehavare av fabrik eller annan anläggning i avseende
å vara, som där tillverkas. Samma billighetsskäl torde i alla dessa fall
tala för medgivande av berörda rätt.
Genom en jämkning i förevarande paragrafs första punkt har dess
lydelse bragts till närmare överensstämmelse med lydelsen av motsvarande
stadganden i 2 och 4 §§. Denna jämkning innebär även en utvidgning i
någon mån av bestämmelsens tillämpningsområde. Bland annat torde det
bliva tydligt — något som enligt den föregående lydelsen kunnat anses
ovisst — att upplåtelse av en bebyggd fastighet, i dess helhet eller delvis,
kan fordras för dess användande till bostäder åt hemlösa eller till
lokal åt exempelvis någon kristidsorganisation.
Med hänsyn till behovet av att förfoganderättslagens stadganden
kunna på kraftigt sätt användas i jordbruksproduktionens tjänst såsom
medel att åstadkomma vanhävdad jordbruksfastighets bringande i nöjaktig
hävd har jag haft under övervägande, huruvida stadgandena i 5 §
borde för detta syfte omarbetas. Någon ändring av dessa stadganden
har jag emellertid icke funnit för ändamålet erforderlig, men avser jag
att främja nämnda syfte genom en bestämmelse i lagförslagets slutstadganden,
till vilken jag återkommer.
De ändringar i nuvarande 6 §, som föreslås, äro dels av formell
natur och dels en omedelbar följd av ändringsförslag, för vilka jag redan
lämnat redogörelse.
16
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 99.
I nuvarande 2 § göres i fråga om varuinnehavares förpliktelse
att, om Konungen så förordnar, till kronan avstå varan den inskränkning,
att förpliktelsen skall gälla endast i den mån varan uppenbarligen
ej är oundgängligt behövlig för innehavaren eller den, som av honom
njuter kost eller stat. Enligt 3 § äger denna bestämmelse motsvarande
tillämpning för där avsedda fall. I 5 § är föreskriven väsentligen enahanda
begränsning i fråga om vara, som enligt Konungens förordnande för kronans
räkning frambringas å fastighet genom dess innehavare. Beträffande
vara, varå beslag lagts, är i 4 § stadgat, att varans innehavare icke må utan
medgivande av Konungen eller den Konungen därtill bemyndigat förfoga
över varan annorledes än till eget bruk eller till bruk för den, som av
honom njuter kost eller stat. Och slutligen finnes i 7 § den bestämmelse,
att Konungen eller den därtill av Konungen förordnats äger på särskild
framställning pröva, huru mycket innehavare av vara, i fall som i 2, 3,
4 eller 5 § sägs, må enligt där givna eller av Konungen meddelade bestämmelser
behålla eller använda av varan.
Mot de sålunda gällande bestämmelserna synes mig till en början
kunna anmärkas, att reglerna om varuinnehavares rätt att behålla eller
använda vara, beträffande vilken förordnande, som nyss är sagt, meddelats,
böra i samtliga fallen vara av samma innebörd. Såsom bestämmelserna
nu äro avfattade, kan innehavarens ifrågavarande befogenhet
synas mera vidsträckt i fråga om beslagtagen vara än beträffande
vara, om vars avstående till kronan förordnats. Enligt ordalydelsen
kunde innehavaren av den beslagtagna varan förmenas berättigad att använda
densamma även till ren lyxkonsumtion, allenast användandet inskränkes
till honom själv eller den, som av honom njuter kost eller stat.
Det riktiga är uppenbarligen, att även i fråga om beslagtagen vara innehavarens
befogenhet att förfoga över densamma begränsas till det oundgängliga
behovet. I överensstämmelse härmed har i första stycket av 7 §
införts den allmänna bestämmelse, att utan hinder av förordnanden om
egendoms tagande i anspråk eller beslag därå innehavare av vara må behålla
eller använda så mycket därav, som ej uppenbarligen överstiger oundgängligt
behov för honom eller den, som av honom njuter kost eller stat.
Med »oundgängligt behov» förstås här givetvis, liksom enligt förut gällande
lag, förbrukares husbehov men ej t. ex. en fabriks behov av råvaror.
I fråga om befogenheten för Konungen eller den därtill av Konungen
förordnats att bestämma, huru mycket innehavaren av varan sålunda
må behålla eller använda, stadgas för närvarande, att sådan prövning må
ske »på särskild framställning». Då dylik prövning kan finnas erforderlig
även utan att framställning därom gjorts, har det ansetts lämpligt att
opaginerad Kontrollera mot PDF
17
Kungl. Maj:t.i*nåd. proposition nr 99.
t
utesluta nämnda förutsättning. Vidare föreslås den utvidgning av förevarande
bestämmelse, att under vissa omständigheter innehavaren ma
kunna förbjudas att i någon mån förfoga över varan. Möjlighet att meddela
sådant förbud har visat sig vara av behovet påkallad. Om, såsom
i ganska många fall inträffat, eu person beträdes med att fara omkring
på landsbygden och uppköpa smör i uppenbar avsikt att till orimliga
pris och i strid mot meddelade regleringsföreskrifter försälja smöret i
någon större stad, där svår brist på varan råder, bör givetvis någon tvekan
ej råda om att varan i dess helhet skall avstås till det allmänna. Likaledes
kan det stundom befinnas olämpligt att, om eu person i spekulationssyfte
lyckats förskaffa sig t. ex. ett kaffelager, vid inträffande beslag
låta honom behålla eu del därav. Det är med tanke på sådana förhållanden
som det föreslås, att Konungen eller den därtill av Konungen
förordnats skall, då vara ^ges i anspråk, äga att, därest allmänhetens
oundgängliga behov av dylik vara skall tillgodoses enligt av Konungen
meddelade föreskrifter angående hushållning med varan eller eljest synnerliga
skäl därtill äro för handen, förbjuda innehavaren att i någon mån
förfoga över varan.
Bestämmelserna i nuvarande 7 § hava i övrigt lämnats i sak oförändrade.
Ej heller föreslås någon saklig ändring i 8 och 9 §§. 8 och 9 §§■
I nuvarande 10 § behandlas frågan om tidpunkten, då ägande- 70 §.
rätten till vara, som skall till kronan avstås, övergår till kronan. Där
stadgas, att om vara skall avstås jämlikt 2 eller 3 §, kronan blir varans
ägare, då tiden är inne .för dess avstående, samt att i fråga om vara,
som åstadkommits genom arbete, vartill någon enligt 5 § förpliktats, kronans
äganderätt inträder, då varan för kronans räkning tagits i besittning.
Föreskriften i det första fallet synes mig något obestämd, och jag
finner ej tillräckliga ski|] föreligga för den olikhet, som i förevarande
avseende stadgats i fråga om vara, som tages i anspråk enligt 2 eller 3 §
och enligt 5 §. Enklare och klarare synes mig vara, att jämväl i fråga
om avstående enligt 2 eller 3 § det faktiska besittningstagandet får avgöra
frågan om äganderättens övergång. I enlighet härmed föreslår jag, att åt
10 § gives det innehåll, att då vara, som jämlikt 2 eller 3 § skall avstås
till kronan eller som enligt 5 § 2 mom. skall ställas till kronans
förfogande, avlämnas eller eljest för kronans räkning tages i besittning,
kronan varder ägare av varan.
I 11 § är fråga om den ersättning av kronan, som må föranledas 11 §■
av förfoganderättslagen,''
Enligt det utlåtande nästlidet års lagutskott avgav över det förslag,
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 90 hälft. (AV 99.) 3
18
Kungl. MajHs nåd. propp/sition nr !>0.
som låg till grund för den nuvarande förfoganderättslagen, hade inom
utskottet yppats tvekan, huruvida den i rekvisitionslagen angivna ordningen
för ersättnings bestämmande vore den, som i allo bäst lämpade
sig för expropriationsärenden av den vidgade omfattning förevarande lagstiftning
numera avsåge. De spörsmål, som på grund av förfoganderättslagens
hänvisning till rekvisitionslagen skulle handläggas av de i
den senare omförmälda värderingsnäinnderna, syntes, enligt vad i utlåtandet
vidare anfördes, stundom kunna bl\/a av ganska invecklad natur,
och det kunde med fog ifrågasättas, huruvida nämndernas sammansättning
vore sådan att de vore lämpade för dylika uppdrag. Även jag finner det
vara obestridligt, att rekvisitionslagens bestämmelser i nämnda hänseende,
tillkomna närmast med hänsyn till krigsmaktens och därmed sammanhängande
behov, icke i allo fullt ägna sig ij|- de ändamål, varom här är
fråga. Då emellertid, enligt vad jag inhämtat, föga anledning till anmärkning
hittills förekommit mot de lokala enligt rekvisitionslagen förordnade
värderingsmyndigheterna och då vidare området för dessas
verksamhet är genom riksvärderingsnämndens förefintlighet och arbete förhållandevis
ganska begränsat, lära tillräckliga skäl ej föreligga att
ifrågasätta omläggning av det lokala systemet för värderingsarbetets
förrättande. Däremot har, på sätt chefen för lantförsvarsdepartementet
kommer att närmare omförmäla, förslag uppgjorts till en ändring i rekvisitionslagens
bestämmelser om riksvärderingsnämndens sammansättning.
Jämväl i fråga om tiden för ersättningens erläggande hava de bestämmelser,
som gälla på grund av hänvisningen till rekvisitionslagen,
icke visat sig fullt lämpliga. Särskilt då skögsmark enligt 5 § tagits i
anspråk för den avverkning, som omhänderhaves av bränslekommissionen,
har det befunnits olägligt, att så snart ersättningen härför bestämts, densamma
alltid måste gäldas antingen kontant eller genom en tre månader
efter utställandet till betalning förfallande afvisning. Ännu vid sistnämnda
tid står skogen ofta fortfarande på rot, och någon betalning för
det bränsle, som efter avverkningen skall tillhandahållas förbrukare, har
icke influtit. Med hänsyn till dessa och liknande förhållanden synes
det önskvärt, att den tid, för vilken dylik anvisning kan utställas, utsträckes
till nio månader. Förslag om den härför erforderliga ändringen
i rekvisition slagen kommer likaledes att framställas av chefen för lantförsvarsdepartementet.
De grunder, jämlikt vilka ersättning skall bestämmas enligt förfoganderättslagen,
vila på den i rekvisitionslagen fastslagna regeln,
att ersättningen skall utgå efter fulla värdet. Visserligen synes i
fråga om vara, varå maximipris är satt, svårligen annan mening kunna
opaginerad Kontrollera mot PDF
K mull. M(ij:tx\iätl. proposition nr Ui>.
1!»
med
fog
göras gällande än
utgöra högsta
gränsen för
eller
att detta pris måste anses
varans värde. Under den tid, då varan icke må utbjudas
försäljas till högre pris än maximipriset, vore det för visso, prak
-
för genomförande
mycket betydande
nämnden medföra
otvivelaktigt bliva,
tiskt taget, orimligt att påstå att varan, då den skall avstås, äger högre
värde än som motsvarar nämnda pris. Enligt vad jag inhämtat har ock
riksvärderingsnämnden hittills alltid låtit den regel vara ledande för sitt
arbete, att gällande maximipris icke må vare sig vid uppgörande av taxor
eller eljest av nämnden överskridas, ehuru vid vissa tillfällen yrkanden
i motsatt riktning framställts. ^ Givet är, att därest nämnden, som beträffande
sin prissättning är, formellt sett, oberoende av gällande maximipris,
skulle vid något tillfälle överskrida detta pris, därmed skulle inträda eu
situation av synnerligen betänklig beskaffenhet. Särskilt om divergensen
avsåge en vara av stor betydelse, exempelvis spannmål, varav staten
av nödvändig förbrukningsreglering måste uppköpa
partier, skulle ett dylikt förfarande av värderingsvådliga
konsekvenser. Den närmaste följden måste
att Kungl. Maj:t bleve nödsakad att ofördröjligen höja
maximipriset till överensstämmelse med värderingsnäinndens taxa. Att
härav skulle uppstå fullkomligt opåräknade följder för statens finanser,
är uppenbart. Oavsett detta, är det emellertid tydligt, att det i nuvarande
tidsläge, då på staten ställas så oerhörda krav i fråga om ordnandet
av produktionen, fördelningen och förbrukningen av de för befolkningen
erforderliga förnödenheterna, är oundgängligen nödvändigt, att
statens ledande ställning i fråga om prispolitiken är tryggad. I annat
fall skulle för visso staten icke vara i stånd att fullgöra sina ifrågavarande
uppgifter. Och det bör jämväl betänkas, att Kungl. Maj:t dock måste
anses äga andra förutsättningar än vederbörande värderingsnämnd att
överblicka samtliga de problem, vilka av prissättningarna beröras, och-att
inordna dem i ett enhetligt system. Sålunda är vid uppgörandet av
prisbestämmelser för exempelvis spannmålen och fodermedlen att taga
hänsyn ej endast till kostnaderna för producerandet av de särskilda varuslagen
utan ock till statens intresse av att uppmuntra viss produktion i
större mån än annan. Eu oriktigt avvägd proportion mellan prisen å
de olika alstren kan lätteligen medföra svåra följder i fråga om den
framtida produktionen. Och ävenledes kan vid fastställandet av maximipris
hänsyn böra tagas till omständigheter, som allenast för Kung].
Maj:t äro kända. Det kan sålunda vara Kungl. Maj:ts avsikt att minska
kostnaderna för exempelvis produktion av ladugårdsprodukter genom att
på det allmännas bekostnad 1“~ 1
kombinationer kunna tänkas.
reglera kraftfoderprisen.
Många
dylika
20
12, 13 och
U §§.
15 §.
16 §■
17 §.
18 och 19 §§
Slutstadgan
clena.
r
Kung!,. Maj:ts nåd. proposition nr 99.
<
Av här antydda skäl torde böra stadgas, att därest för vara gäller
på grund av lag fastställt pris, som vid frivillig försäljning ej må
överstigas, vid bestämmande av ersättning för samma vara, då den tagits
i anspråk för det allmännas räkning, fulla värdet icke må upptagas högre
än som motsvarar nämnda pris. Även stadgandet om en dylik inskränkning
i värderingsnämndernas bestämmanderätt synes, ehuru det har sin
största betydelse inom förfoganderättslagens tillämpningsområde, böra äga
giltighet jämväl vid värdering, som föran^sdes av rekvisitionslagens tilllämpning.
Berörda stadgande torde därför lämpligen få sin plats i sistnämnda
lag. Av förfoganderättslagens hänvisning till densamma följer
därefter, att stadgandet ävenledes gäller vid värdering av varor, som tagits
i anspråk enligt förfoganderättslagen. Att föreslå stadgandets införande
i rekvisitionslagen ankommer på chefen för^.mtförsvar,sdepartementet.
1 12, 13 och 14 §§ föreslår jag icke någon annan saklig ändring
än att i 13 § hänvisas till hela 2 §.
Ej heller i 15 § har jag att föreslå annat än smärre jämkningar.
En sänkning av straffminimum har vidtagits. Sista stycket har av redaktionella
skäl flyttats till en särskild §, betecknad såsom 17 §.
Då det visat sig vara av behovet påkallat, att allmänna strafflagens
bestämmelser om delaktighet erhålla tillämpning jämväl i fråga om
brott mot förevarande lag, har jag intagit ett uttryckligt stadgande därom
såsom 16 §. Jag vill påpeka, att sålunda exempelvis med tillämpning av
reglerna om straff för anstiftan av brott en person, vilken såsom köpare
av beslagtagen vara förmått säljaren att rubbst beslaget, kan för sitt förfarande
härutinnan drabbas av straff.
Innehållet i förslagets 17 § har jag nyss omnämnt.
De föreslagna 18 och 19 §§ motsvara den nuvarande lagens 16
och 17 §§.
Även förslagets slutstadganden överenstämma till innehållet i huvudsak
med motsvarande bestämmelser i gällande lag. Sålunda förklaras
Kungl. Maj:t berättigad att före den nya lagens ikraftträdande besluta
förlängning av tidigare förordnanden om beslag eller annat förfogande.
Sådana beslut äro för sin giltighet oberoende av delgivning. År det
däremot fråga om att utvidga ett äldre förordnandes omfattning, exempelvis
genom tillämpning av den föreslagna bestämmelsen om löpande
beslags giltighet i avseende å varor, som införas, kan förordnande om
utvidgningen ej meddelas, innan den nya lagen trätt i kraft, och delgivning
av förordnandet måste äga rum.
Från regeln, att förordnanden, som Kungl. Maj:t meddelar på grund av
den nya lagen, icke skola gälla längre än lagen själv, göres ett undantag av
21
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr dit.
ganska stor betydelse. Enligt 5 och 13 §§ i förslaget liksom enligt samma §§
i nuvarande lag äger Kungl. Maj:t, med ändamål att tillgodose den
för befolkningens behov erforderliga jordbruksproduktionen, föi ordna,
att vanhävdad jordbruksegendom skall upplåtas åt kronan eller åt annan.
Sådan tillämpning av den äldre lagens bestämmelser bär oek
förekommit. Under sistlidna år erinrades Kungl. Maj:ts befall ningshavande
i cirkulärskrivelse av dåvarande chefen för jordbruksdepartementet
om angelägenheten av att kraftiga åtgärder vidtoges för avhjälpande
av vanhävd, där sådan förekomme, i sammanhang varmed påvisades,
hurusom, därest frivilliga åtgärder för ändamålet utebleve, förfoganderättslagen
erbjöde ett rättsmedel, som i sista hand borde användas.
Befallningshavandenas åtgöranden i anledning härav hade, enligt vad
mig meddelats, till omedelbar följd, att i ett betydande antal^ fall,
där vanhävd förelåg, vederbörande innehavare av egendomen förmåddes
antingen avgiva förbindelse att för framtiden nöjaktigt fullgöra sin odlingsplikt
eller ock utarrendera sin egendom till annan person, som bättre
var i stånd att handhava skötseln av densamma. 1 åtskilliga fall visade
sig emellertid omöjligt att sålunda ordna saken under hand, och i
dessa fall påkallade befallningshavandena förfoganderättslagens tillämpning.
I anledning härav meddelade Eders Kung]. Maj:t under fjolåret
ett antal förordnanden om upplåtelse av fast egendom jämlikt 5
och 13 §§. Här framträdde emellertid den betydande olägenhet, att
eftersom nuvarande lagen icke äger giltighet längre än till den 1 maj
1918, upplåtelserna måste begränsas till denna tid, ett förhållande,
som givetvis varit ägnat att i hög grad förringa gagnet av den vid
tagna åtgärden. Ett helt annat och bättre resultat av de gjorda bemödandena
skulle tvivelsutan kunnat ernås, därest möjlighet funnits att
förordna om egendoms upplåtande för en längre tidsperiod. För att i
detta avseende göra den nya lagens tillämpning mera verksam torde höra
stadgas, att oberoende av tiden för lagens giltighet förordnande, på grund
av vilket enligt 5 § 1 mom. fastighet upplåtits för drivande av jordbruk,
skall gälla under den i förordnandet eller med stöd därav bestämda
tid, högst femton år.
Genom en dylik bestämmelse, vars införande förordats av produktionskommittén
i ett den 14 januari innevarande år avgivet utlåtande,
synes ett användbart medel vara givet för vinnande av målet att undei
nuvarande svåra tid åstadkomma nöjaktig odling av jord, vars inne
havare själv är ur stånd eller ovillig därtill. Jag vill emellertid betona,
att förslaget ingalunda avser att innebära en rationell lösning av vanhävdsproblemet.
En definitiv sådan lösning — vare sig den skall åstad
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
2-2
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 99.
kominas medelst utbyggnad av den norrländska vanhävdslagstiftningen
eller annorledes — förutsätter ytterligare utredning, som ännu icke kunnat
medhinnas men vartill förberedande åtgärder vidtagits.»
Föredragande departementschefen uppläste härefter det anmälda
lagförslaget, som var av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar,
och hemställde, att lagrådets utlåtande över förslaget måtte för det i
§ 87 regeringsformen angivna ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
''hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna
bifall.
Ur protokollet:
C. G. Bruno.
Kuutjl. XlajUs nåd. proposition nr 00.
23
Förslag
till
Lag
om förfogande över viss egendom under utomordentliga, av krig föranledda
förhållanden.
Med upphävande av lagen den 27 april 1917 om förfogande över
viss egendom under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden förordnas
som följer:
1 §•
Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under
utomordentliga, av krig föranledda förhållanden äger Konungen, på sätt
i denna lag stadgas, påfordra, att egendom avstås eller eljest ställes till
förfogande för ändamål, varom nedan sägs.
2 §.
1 mom. Finnes erforderligt, att kronan förfogar över viss vara,
för att inom riket eller del därav eller å särskild ort något för befolkningen
viktigt behov, såsom av livsmedel, beklädnad, uppvärmning eller
belysning, må varda tillgodosett eller för tillgodoseende av något statens,
kommuns eller allmän inrättnings behov eller för annat ändamål av betydelse
för det allmänna, äger Konungen förordna, att varan skall mot
ersättning avstås till kronan, i den mån densamma icke må av innehavaren
behållas enligt vad i 7 § stadgas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
24
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 99.
2 mom. Är vara, som på grund av meddelat förordnande skall
avstås till kronan, ej i så berett skick som erfordras för varans använ
dande till det därmed avsedda ändamålet, vare innehavaren, enligt vad
Konungen förordnar, pliktig att innan varan avstås eller därefter låta den
undergå nödig beredning, i den mån denna enligt gängse förfarande med
varan och ortens sed skulle hava verkställts av innehavaren, om varan
ej tagits i anspråk för kronans räkning.
3 mom. Vara, som avstås till kronan, skall av innehavaren avlämnas
inom tid och å ort inom länet, som av Konungen eller den
Konungen därtill bemyndigat föreskrivas; och vare innehavaren berättigad
att, om varan skall avlämnas å annan ort än den, där varan finnes, åtnjuta
ersättning av kronan för varans forsling till orten för avlämnandet.
3 §.
Förordnande enligt 2 § må avse jämväl vara, som efter förordnandets
meddelande tillverkas eller eljest framvinnes eller ock införes till
riket eller inom riket införes till viss del därav.
4 §•
1 mom. För ändamål, som i 2 § angives, äger Konungen förordna
om beslag å där avsedd vara; och må sådant förordnande meddelas
även beträffande vara, som därefter framvinnes eller införes.
Då beslag lagts å vara, må innehavare av varan icke förfoga däröver
i vidare mån än i 7 § stadgas.
2 mom. Har ej inom trettio dagar från det beslag blev gällande
innehavaren förpliktats avstå varan till kronan, och ingiver han
till Konungens befallningshavande en till Konungen ställd ansökning om
beslagets hävande, skall beslaget upphöra att gälla, där ej sådant förpliktande
sker inom lika tid från utgången av nyssnämnda trettio dagar
eller från det ansökningen därefter ingavs.
5 §•
1 mom. Där det för ändamål, som i 2 § avses, prövas nödigt, att
kronan förfogar över fastighet, byggnad eller annan anläggning eller järnväg,
fartyg eller annat transportmedel utan att samma egendom avstås
till kronan, vare ägare eller innehavare av egendomen pliktig att, i den
mån Konungen så förordnar, mot ersättning ej mindre till kronan upp
-
ku(/l. May.ts nåd. proposition nr IW. 25
låta egendomen eller del därav med tillhörande inredning eller utrustning
än även tåla eller vidtaga erforderlig ändring eller förflyttning av
inredning eller utrustning, som nu iir nämnd. Vad sålunda är stadgat
gälle ock om byggnad, som erfordras till bostad åt driftspersonal, samt
om mark eller byggnad för upplag.
2 mom. Erfordras för ändamål, som nu är sagt,
att från fastighet tillhandahålles vara, som där frambringas eller
finnes tillgänglig,
eller att vid fabrik eller annan anläggning tillverkas, beredes eller
iståndsättes viss vara,
eller att med järnväg, fartyg eller annat transportmedel verkställes
forsling av viss vara eller av arbetare eller driftspersonal, som för varas
framställning eller tillhandahållande erfordras,
utan att kronan i övrigt förfogar över egendomen,
vare ägare eller innehavare av sådan egendom pliktig att, efter ty
Konungen förordnar, mot ersättning vidtaga de åtgärder, som för varans
frambringande, beredande, tillverkning, iståndsättande eller tillhandahållande
erfordras, eller verkställa forsling, som nyss är sagd.
Om rätt för innehavare av fastighet eller av fabrik eller annan
anläggning att tillgodogöra sig vara, som å fastigheten frambringas eller
finnes tillgänglig eller vid anläggningen tillverkas, gälle vad i 7 § stadgas.
3 mom. Tages genom förfogande, som i denna § avses, växande
skog i anspråk, bör ej utan tvingande skäl avverkning av kronan bedrivas
eller innehavaren åläggas i större omfattning än med god skogshushållning
är förenligt.
6 §.
Förordnande, varom i 2, 3, 4 eller 5 § förmäles, må avse alla eller
blott vissa innehavare av egendom av angivet slag. Förordnandet vare
mot innehavaren gällande när han därav fått del; dock att förordnande,
som avser vara, vilken efter förordnandets delgivning framvinnes eller
införes, skall gälla från det varan framvunnits eller införts.
7 §•
Utan hinder av förordnande enligt 2 § 1 mom., 3 §, 4 § 1 mom.
eller 5 § 2 mom. må innehavare av vara behålla eller använda så mycket
därav, som ej uppenbarligen överstiger oundgängligt behov för honom eller
den, som av honom njuter kost eller stat. Konungen eller den därtill av
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 90 höft. (Nr 99.) 4
26
Kungl. May.ts nåd. proposition nr .9.).
Konungen förordnats må dock, därest allmänhetens oundgängliga behov
av vara skall tillgodoses enligt av Konungen meddelade föreskrifter angående
hushållning med varan eller eljest synnerliga skäl därtill äro,
förbjuda innehavaren att i någon mån förfoga över varan.
Då vad i första stycket första punkten stadgas vinner tillämpning,
äger Konungen eller den därtill av Konungen förordnats bestämma, huru
mycket av varan innehavaren må behålla eller använda. Beslut, varigenom
meddelas sådan bestämmelse, må icke innefatta prövning av
lagligheten av åtgärd, som varuinnehavaren dessförinnan vidtagit.
Har beslut om förbud eller annan bestämmelse, som ovan i denna §
avses, meddelats av annan än Konungen, må innehavaren av varan sist
å tjugonde dagen från det han erhållit, del av beslutet däröver anföra
besvär hos Konungen; dock lände beslutet utan hinder av anförda besvär
till efterrättelse, om ej Konungen annorlunda förordnar.
» §•
Innehavare av vara, som skall avstås till kronan eller tagits i
beslag, vare pliktig upplägga, förvara och vårda den; och varde nödig
kostnad härför honom av kronan gottgjord.
9 §•
Skall vara jämlikt 2 eller 3 § avstås till kronan och möter ej genom
innehavarens förvållande hinder att varan tages i besittning för kronans
räkning, stånde kronan faran för att varan av våda förstöres, försämras
eller minskas.
Häves beslag, som enligt 4 § lagts å vara, eller upphör det eljest
att gälla utan att varan avstås till kronan, och har varan lidit skada
till följd av beslaget, gälde kronan ersättning för skadan.
10 §.
Då vara, som jämlikt 2 eller 3 § skall avstås till kronan eller som
enligt 5 § 2 mom. skall ställas till kronans förfogande, avlämnas eller
eljest för kronans räkning tages i besittning, vare kronan ägare av varan.
11 §•
1 mom. Anspråk på ersättning av kronan, som av denna lag föranledas,
skola med iakttagande av vad i 2 mom. av denna § sägs
Kung!. Maj:ta nåd. proposition nr UV.
27
prövas enligt de grunder, om vilka förmäles i gällande lag angående
skyldighet för kommuner och enskilda att fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens
behov; och skall angående sätt och tid för ersättningens bestämmande
och erläggande gälla vad i samma lag stadgas om likvid för fullgjord
rekvisition.
2 mom. Förordnar Konungen om avstående av vara, varde den
innehavaren enligt 2 § tillkommande ersättning för varan bestämd till
det värde, som gällde vid tiden för förordnandets meddelande, eller, om
varans avstående föregåtts av beslag, till det värde, som gällde, då förordnande
om beslaget gavs; för vara, som i 3 § avses, bestämmes ersättningen
till det värde, som gällde vid tiden för framvinnandet eller införandet.
Har vara jämlikt förordnande, som i 2 § 2 mom. sägs, undergått
beredning, skall ersättningen utgå med hänsyn till det värde, som gällde,
när beredningen fullbordats.
12 §.
Har vara, som borgenär hade såsom pant eller eljest under panträtt
i handom, avståtts till kronan, eller har borgenär, som,''då vara avstods,
hade panträtt i varan utan att hava den under panträtt i handom
eller ägde rätt att till säkerhet för sin fordran hålla varan kvar, hos den,
som det tillkommer att gälda ersättningen för varan, innan sådant skett
framställt yrkande att undfå betalning ur ersättningen, varde denna överlämnad
till överexekutor i den ort, där varan avstods; och äge beträffande
överexekutors förfarande med ersättningen bestämmelserna om fördelning
hos utmätningsman av köpeskilling för utmätningsvis såld lös
egendom motsvarande tillämpning.
13 §.
Meddelas förordnande, varom i 2, 3 eller 5 § stadgas, äger Konungen,
i den män så prövas nödigt, föreskriva, att egendom skall avstås
eller upplåtas eller arbete utföras icke åt kronan utan åt annan, som i
förordnandet bestämmes; och skall, då sådan föreskrift meddelats, vad
ovan i denna lag stadgas om kronan i tillämpliga delar gälla beträffande
den, som sålunda sättes i kronans ställe. Fullgöres ej inom stadgad tid
honom åliggande skyldighet att gälda ersättning, som enligt, denna lag
28
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 99.
skall utgå, vare kronan pliktig att, på ansökning av den till ersättningen
berättigade, densamma gälda.
14 §.
Det åligger en var att, vid förfrågan av Konungens befallningshavande
eller enligt dess uppdrag av kronobetjänt, lämna upplysning,
huruvida och i vilken myckenhet han innehar i 2 § avsedd vara.
Vägrar någon vid sådan förfrågan att lämna den begärda upplysningen
eller finnes anledning misstänka, att han söker vilseleda om sitt
innehav av varan, äger Konungens befallningshavande låta verkställa
undersökning av salubod, magasin, kontor eller annan lägenhet, varöver
han förfogar, samt taga del av hans handelsböcker och andra dylika
handlingar.
Vad vid sådan undersökning inhämtas må ej yppas-i vidare mån
än som erfordras för vinnande av det med undersökningen avsedda ändamål.
15 §.
Den, som med vetskap därom, att förordnande enligt 2, 3, 4 eller
5 § meddelats, olovligt förfogar över, undansticker, skadar eller förstör
vara eller annan egendom, som förordnandet avser, eller eljest åsidosätter
vad på honom ankommer till fullgörande av förordnandet eller av
eljest enligt denna lag behörigen meddelade föreskrifter eller ock att fullgöra
honom enligt 8 § åliggande skyldighet att taga hand om sådan
vara, varde dömd till böter från och med etthundra till och med tiotusen
kronor eller till fängelse. Äro omständigheterna synnerligen förmildrande,
må böter nedsättas till tio kronor; äro de synnerligen försvårande,
må dömas till straffarbete i högst två år. Lag samma vare, om
någon vid förfrågan av Konungens befallningshavande eller enligt dess
uppdrag av kronobetjänt vägrar att lämna upplysning, varom i 14 §
förmäles, eller vid sådan förfrågan eller vid undersökning, som i samma
§ sägs, söker vilseleda om sitt innehav av någon i 2 § avsedd vara.
16 §.
Delaktighet i brott mot denna lag straffas efter tv i 3 kap. strafflagen
är stadgat.
29
Kutig!. Maj-.t» nåd. proposition nr it!!.
17 §.
Böter, som ådömas enligt denna lag, skola tillfalla kronan. Saknas
tillgång till böternas fulla gäldande, skall förvandling ske enligt allmänna
strafflagen.
18 §.
Genom denna lag göres ej inskränkning i den rätt till rekvisition,
som enligt gällande författningar tillkommer militär myndighet.
19 §•
Konungen äger meddela bestämmelser om delgivning, genom kungörelse
eller annorledes, och om verkställighet av förordnande, varom i
2, 3, 4 eller 5 § är stadgat, samt om användande för det avsedda ändamålet
av vad enligt, denna lag tagits i anspråk, så ock i övrigt giva de
närmare föreskrifter, som må erfordras för tillämpning av denna lag.
Denna lag träder i kraft den 1 april 1918 och gäller till och med
den 30 april 1919.
Där beslag å vara eller annat förfogande över egendom, varom på
grund av äldre lag förordnats, ej upphör att gälla före den 1 april 1918,
äger Konungen före samma dag förordna, att nämnda förfogande skall
fortfarande gälla, såsom vore därom enligt denna lag förordnat; och vare
delgivning av det nya förordnandet ej erforderlig. Har sådant förordnande
givits angående beslag, varde den i 4 § 2 mom. bestämda tiden
av trettio dagar efter beslag räknad frän det beslaget först blev gällande,
och skall vad i 11 § stadgas om ersättnings bestämmande till värdet vid
den tid, då förordnandet om beslag gavs, äga tillämpning i fråga om
det förordnande, som först meddelats.
Har den 30 april 1919 förordnande om varas avstående till kronan
ännu ej blivit mot innehavaren gällande, vare förordnandet utan verkan.
Beslag enligt 4 § eller förfogande enligt 5 § gälle ej längre än till
nyss angivna tid; dock skall, där fastighet på grund av förordnande
enligt 1 mom. i sistnämnda § upplåtits för drivande av jordbruk, upplåtelsen
gälla under den i förordnandet eller med stöd därav bestämda
tid, högst femton år. I fråga om ersättning, vartill någon enligt denna
30
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 99.
lag är berättigad den 30 april 1919 eller för upplåtelse, som därefter
gäller, så ock beträffande ansvar för förseelse, som i 15 § avses, där
den begåtts före den 1 maj 1919, skall vad i denna lag stadgas fortfarande
äga tilllämpning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 99.
;u
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 20 februari
1918.
Närvarande:
Justitieråd en (tull,strand,
von Setii,
Wedberg,
Regeringsrådet Planting-Gyllenbåga.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
8 februari 1918, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas
över upprättat förslag till lag om förfogande över viss egendom under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet
av f. d. regeringsrådet Herman Falk.
Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.
Ur protokollet:
Erik Öländer.
opaginerad Kontrollera mot PDF
32
Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 99.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
22 februari 1918.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Eden,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden Petersson,
Schotte,
Petrén,
Nilson,
Löfgren,
friherre Palmstierna,
Rydén,
Undén,
Thorsson.
Departementschefen statsrådet Löfgren anmälde lagrådets den 20
innevarande februari avgivna utlåtande över det den 8 i samma månad
till lagrådet remitterade förslaget till lag om förfogande över viss egendom
under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden; och hemställde
departementschefen, att förslaget, som av lagrådet lämnats utan
anmärkning, måtte, med en förtydligande jämkning i 14 §, jämlikt § 87
regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen
förordna, att till riksdagen skulle avlåtas proposition
i ämnet av den lydelse bilaga vid detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
G. G. Bruno.
Stockholm 1918. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
180586
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1918:149 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om förfogande över viss egendom under utomordentliga, av krig föranle s. 1 i texten
- LU 1918:36 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om förfogande över viss egendom under utomordentliga, av krig föranledda förhålland s. 1 i texten