Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning angående rätt till ränta vid restitution av utskylder m. m

1919-02-18 · 13 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 12 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1919:104, Med förslag till förordning angående rätt till ränta vid restitution av utskylder m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts proposition nr 104.

1

Nr 104.

Kung!. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

angående rätt till ränta vid restitution av utskylder m. m.;

given Stockholms slott den 18 februari 1919.

Under åberopande av härvid fogade utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härigenom föreslå

riksdagen att antaga bilagda förslag till förordning angående rätt till

ränta vid restitution av utskylder m. m.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens

vederbörande utskott.

GUSTAF.

F. V. Thorsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 saml. 86 käft. (AV 104.)

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 104.

Förslag

till

förordning angående rätt till ränta vid restitution av utskylder m. m.

Härigenom förordnas, att envar, som efter besvär över taxering

eller debitering vinner nedsättning i eller befrielse från honom påförd

utskyld eller avgift till stat eller kommun eller från annan allmän utskyld

eller avgift, vid återbekommandet av det belopp, han för mycket erlagt,

tillika skall äga erhålla ränta därå efter fem för hundra om året från och

med den dag, beloppet visas vara av honom guldet, till den dag, detsamma

återbekommes; dock att ränta ej må utgå för längre tid än till dess trettio

dagar förflutit, efter det Kungl. Maj:ts beslut i besvärsmålet meddelats

eller underordnad myndighets beslut däri tagit åt sig laga kraft.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då densamma,

enligt därå meddelad uppgift, av trycket utkommit i Svensk författningssamling.

Där utskyld av den skattskyldige erlagts, innan förordningen

trätt i kraft, utgår ränta allenast från och med dagen för ikraftträdandet.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:t8 proposition nr 104.

3

Utdrag

av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 18 februari

1919.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Statsråden Petersson,

Schotte,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson anförde:

I skrivelse den 8 november 1917 hemställde Sveriges industriför- Framställhund,

att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder för ernående av ändamåls- svenges inenligare

och rättvisare bestämmelser beträffande uppbörd av till stat och dwf)tr^ör''

kommun utgående utskylder och avgifter.

Industriförbundet erinrade därvid, hurusom det enligt bestämmelserna

i § 9 andra stycket och § 20 i det då gällande uppbördsreglementet

av den 19 maj 1911 å ena sidan ålåge skattskyldig att erlägga _

honom påförd skatt oberoende av, huruvida den taxering, som legat till

grund för skatten, överklagats eller icke, och å andra sidan envar, som

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kammar
rätten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 104.

vunne nedsättning i eller befrielse från honom påförd utskyld eller avgift,

vore berättigad att efter ansökning hos Kungl. Maj:ts befallningshavande

i det län, varest debiteringen skett, kostnadsfritt återbekomma vad han

för mycket erlagt, varemot någon rätt för den skattskyldige att vid nedsättning

i eller upphävande av taxering bekomma ränta å det för mycket

erlagda beloppet icke funnes stadgad.

Industriförbundet påpekade vidare, vilka betydande olägenheter det

kunde medföra för den skattskyldige, att han, därest han av beskattningsnämnderna

blivit för högt taxerad, under en avsevärd tid undandroges

förfoganderätt över ett motsvarande skattebelopp, och att detta först

efter av högre instans företagen ändring av taxeringen till honom återställdes.

Under framhållande av, att dessä olägenheter särskilt hårt drabbade

industriföretagen, föreslog industriförbundet, att skattskyldig, som Överklagat

sin taxering, skulle, om han så önskade, kunna få i stället för att

erlägga skattebeloppet ställa av uppbördsman godkänd säkerhet, exempelvis

statens, kommuns samt vissa enskilda företags obligationer eller ock

bankgaranti, under villkor dock att, om den överklagade taxeringen fastställdes,

den skattskyldige skulle vara pliktig att erlägga, förutom skattebeloppet,

även ränta å detsamma från uppbördsdagen.

Vidare föreslog industriförbundet, för den händelse skattskyldig ej

begagnade sig av eu dylik utväg, en bestämmelse av det innehåll, att,

därest erlagd skatt i anledning av ändrad taxering återbetalades, å det

återbetalta skattebeloppet jämväl skulle gäldas ränta efter förslagsvis fem

procent för den tid, som förflutit, sedan skatten erlades.

Kammarrätten, som den 22 november 1917 avgav infordrat utlåtande

i ärendet, anförde däri, bland annat, följande:

Mot den av industriförbundet föreslagna anordningen ansåge sig

kammarrätten böra anmärka, dels att den skattskyldige skulle få ett alltför

starkt intresse att överklaga sin taxering, då han, intill dess besvären

avgjordes, skulle äga fritt disponera de medel, som eljest skulle tagas i

anspråk för skattebetalningen, dels att ställande av säkerhet i stället för

skattebetalning icke omedelbart skulle tillföra stat och kommun de kontanta

medel, som påräknats vid uppgörande av statens och kommunens

budget. Då fritagandet från omedelbart erläggande av skatt väl icke

finge avse större belopp, än som påkallades av eventuellt bifall till den

skattskyldiges i taxeringsmålet framställda yrkanden, erfordrades i många

fall en närmare prövning av det taxeringsresultat, som ett bifall till dessa

yrkanden skulle medföra. En sådan förprövning, som skulle avse utskyl
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 104.

der till såväl kronan som kommunen, bleve antagligen mycket svår att

åstadkomma. Även torde böra erinras därom, att rätten till anstånd med

skattebetalning mot ställande av säkerhet, därest en sådan rätt medgåves,

svårligen skulle kunna begränsas till visst slag av skattskyldiga eller

göras beroende av skattebeloppets storlek. Kammarrätten ansåge sig fördenskull

icke kunna förorda en dylik anordning. Däremot ansåge kammarrätten

det skäligt, att stat och kommun, såsom av industriförbundet

ifrågasatts, ålades att, då taxering blivit nedsatt eller upphävd, till den

skattskyldige gälda ränta å motsvarande skattebelopp.

Sedan därefter statskontoret genom remiss den 5 december 1917

anbefallts att, efter överståthållarämbetets och länsstyrelsernas hörande,

i ärendet avgiva utlåtande, har statskontoret nu, med överlämnande av

yttranden från överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser, inkommit

med sådant utlåtande.

De sålunda överlämnade handlingarna gira vid handen, att länsstyrelsen

i Västernorrlands län anser industriförbundets framställning

icke böra till någon Kungl. Maj:ts åtgärd föranleda, att länstyrelsen i

Jönköpings län åter tillstyrker bifall till densamma samt att övriga länsstyrelser

ävensom överståthållarämbetet utan vidare eller med vissa modifikationer

och tillägg instämma i kammarrättens yttrande i ämnet.

Förstnämnda länsstyrelse anför i sitt yttrande:

»Vad vidkommer industriförbundets förslag, att skattskyldig, som överklagat Länsstyrelse

taxering, skulle i stället för skattebeloppets erläggande få sätta av uppbörds- sen i Västermannen

godkänd säkerhet, finner Konungens befallningshavande de i kammar- Norrlands

rättens underdåniga utlåtande den ''22 november 1917 framställda anmärkningar,

att genom en sådan anordning den skattskyldige skulle få ett alltför stort intresse

att överklaga sin taxering samt stat och kommun icke omedelbart tillföras

de kontanta medel, som påräknats vid uppgörande av statens och kommunens

budget, vara så tungt vägande, att varje tanke på att genomföra förslaget i denna

del måste falla. Härtill kommer ytterligare, att förslaget givetvis måste föranleda

därtill, att, även om klagan föres över en ringa bråkdel av den upptaxerade

inkomsten, anstånd med hela skattebeloppets erläggande måste medgivas under

besvärstiden, därest säkerhet ställes — ett förfarande, som skulle verka minst

lika störande på kommunernas budget som risken att möjligen få återbetala någon

mindre del av de uttagna och disponerade skattemedlen. Även skulle ränteuppbörden

å de efter besvärens slutliga avgörande inbetalade skattemedlen från

ren redovisningssynpunkt helt visst medföra avsevärda svårigheter.

Bestridas kan å andra sidan icke, att den skattskyldige, som genom besvär

vunnit rättelse i påförd beskattning, tillskyndas en ekonomisk förlust genom, att

vid uppbörden nödgas erlägga ett högre skattebelopp än det sedermera fastställda.

Denna förlust torde dock i huvudsak inskränka sig till ränteförlusten, då en

s. 6 Kontrollera mot PDF

Länsstyrelsen

i Jönlcö

pings län.

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 104.

skattskyldig, som förmår ställa säkerhet för förfallet skattebelopp, i regel även

torde utan synnerlig olägenhet kunna för sitt förfogande under besvärstid en upplåna

motsvarande belopp.

Denna ränteförlust torde dock bliva av ganska underordnad betydelse, enär,

att döma av erfarenheten inom detta län, de hittills restituerade utskyld erna i

regel icke uppgått till särdeles stora belopp Detta åter torde få sin förklaring

därav, att taxeringsnämnderna åtminstone inom detta län icke. såsom industriförbundet

synes hålla före, satt såsom sitt mål att söka få taxeringen så hög

som möjligt, utan tvärtom i alla tvivelaktiga fall förfarit med största varsamhet

och efter sorgfällig prövning av den skatcskyldiges egna till ledning för sin taxering

lämnade uppgifter.

Att ålägga stat och kommun att gälda berörda för den skattskyldige uppkomna

ränteförlust skulle uppenbarligen innebära en synnerlig orättvisa, då det

måste antagas, att stat och kommun i de flesta fåll å de felaktigt bekomna skattebeloppen

icke haft vinst, som motsvarar denna rån tego ttgörelse. Vid sådant förhållande

synes billighet och rättvisa bjuda, att den, som mot sig haft en behörig

myndighets inom lagliga gränser fattade beslut, även får vidkännas den förlust,

som av detta beslut kan för honom uppkomma.»

Länsstyrelsens i Jönköpings län yttrande är av följande innehåll:

»Vid avgivande av infordrat yttrande i anledning av Sveriges industriförbunds

underdåniga framställning den 8 november 1917, avseende dels sådan ändring

i gällande föreskrifter om indrivning av krono- och komnmnalutskylder, att

skattskyldig, som överklagat sin taxering, skulle kunna i stället för skattens erläggande

få ställa säkerhet för densamma, dels ock rätt för skattskyldig, som

vunnit nedsättning i honom påförd taxering, att vid erhållande av restitution av

för mycket erlagd skatt, jämväl bekomma ränta å densamma från betalningsdagen,

får länsstyrelsen anföra följande.

Länsstyrelsen tvekar icke att förorda senare delen av framställningen

men anser den föreslagna rätten till ränta å restituerad skatt böra tillerkännas

icke blott i framställningen avsedda utan samtliga slag av skattskyldiga.

Även framställningens förra del synes värd beaktande. Utan att vilja

förringa kammarrättens anmärkningar mot den ifrågasatta anordningen, att skattskyldig

skulle få i stället för att erlägga skatten ställa säkerhet för densamma,

vill länsstyrelsen till vad industriförbundet framhållit i fråga om de svårigheter,

den skattskyldige kan tillskyndas genom nödvändigheten att utan all hänsyn till

befogenheten av en honom påförd taxering erlägga därå belöpande skatt, erinra,

att skatten kan uppgå till sådant belopp, att dess utkrävande kan störta den

skattskyldiges ekonomiska ställning. I varje fall lära olägenheterna för staten

och kommunen av att ej omedelbart få sig tillförd den vid deras budgets uppgörande

paräknade skatten icke uppvägas av svårigheterna för den skattskyldige

att under en lång tid ligga ute med det för höga skattebeloppet. Dessutom medför

skatterestitutionen fara för fel vid taxer ngen till inkomst- och förmögenhetsskatt.

Det restituerade beloppet bör nämligen till den del det icke utgöres av

kronoutskylder beräknas såsom beskattningsbar inkomst, enär avdrag därför tidigare

åtnjutits, men det undandrager sig lätt taxeringsmyndigheternas uppmärksamhet,

huruvida sådant i deklarationen iakttagits.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 104.

Visserligen skulle det, såsom kammarrätten anmärkt, kunna befaras, att

anordningen kunde föranleda skattskyldig att överklaga sin taxering endast för

att få längre tid disponera skattebeloppet. Mot ett sådant missförhållande torde

dock finnas korrektiv genom att den skattskyldige ålades att å det utskyldsbelopp,

som slutligen fastställdes, erlägga så hög ränta, att han icke hade någon förmån

att få disponera beloppet.

Då rätten till anstånd med skattens erläggande mot ställande av säkerhet

lärer få inskränkas till den del av skattebeloppet, från vilket besvären avse att

få den skattskyldige befriad, måste givetvis denna del på något sätt fixeras.

Detta synes utan svårighet kunna ske genom vederbörande Konungens befallningshavande

på därom gjord särskild framställning, åtföljd av besvären i avskrift

Kramställningen jämte säkerheten synes lämpligen böra avlämnas till vederbörandeutmätningsman,

som efter mottagandet insänder handlingarna till Konungens befallnmgshavande

och inhiberar vidare indri''ningsåtgärder, till dess kännedom om.

Konungens befallningshavandes beslut erhållits. A landet eller i stad, där magistrat

ej finnes, torde säkerhetshandlingen böra förvaras hos Konungens befallningshavande,

intill dess taxeringsmålet slutligen avgjorts, åtminstone i sådana fall, där

säkerheten är av beskaffenhet att kunna av innehavaren pantsättas för lån.

Även om mot förmodan det sålunda skisserade förfarandet skulle tillföra

utmätningsmännen och Konungens befailningshavande någon mera avsevärd ökning

av arbetsbördan, synes detta icke böra hindra genomförandet av en reform, som

måste anses påkallad av ett verkligt behov. I fråga om behovet av denna reform,

som givetvis bör gälla alla slag av skattskyldiga, erinrar Konungpns befailningshavande,

att detta redan tidigare framträtt, särskilt där skattskyldig för samma

inkomst taxerats i olika kommuner, men numera gjort sig alltmera kännbart,

därigenom att det ofta rör sig om betydande skattebelopp.»

Länsstyrelsen i Malmöhus län, som börjar sitt yttrande med att Lämstyrelförklara

sig dela den mening, kammarrätten i ämnet uttalat, fortsätter

härefter:

»Skulle anstånd med skattebelopps inbetalning under alla förhållanden vara

medgiven åt en var, som överklagat taxeringen, komme helt visst i många fall

besvär att avgivas uteslutande för att erhålla uppskov med inbetalningen. Då

emellertid sådana fall kunna förekomma, där det ställer sig uppenbart, att taxeringen

tillkommit genom misstag, skulle d-t mahända kunna ifrågasättas att

överlämna exempelvis åt Kungl. Maj:ts befailningshavande att avgöra, huruvida

anstånd mfi kunna emot ställande av säkerhet medgivas. Sådant anstånd boide

emellertid få medgivas allenast såvida och i den mån kronans ombud hos prövningsnämnden

i sitt yttrande i taxeringsfrågan tillstyrkt ändring av taxeringen

till den skattskyldiges förmån.»

Länsstyrelsen i Norrbottens län säger sig i likhet med kammar- Länsstyrdrätten

anse en generell bestämmelse därom, att klagan över taxeringen dottern län.

medför anstånd med skattebeloppets erläggande, olämplig, men tillägger:

»Landshövdingeämbetet håller emellertid före, att i de fall, då dubbeltaxering

uppenbart föreligger, möjlighet bör beredas den skattskyldige att slippa er
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Länsstyrelsen

i Västerbottens

län.

Länsstyrelsen

i Gävleborgs

län.

Övriga

länsstyrelser

och

övcrståthållar

ämbetet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 104.

lägga skatt för samma inkomst på två håll, varvid dock en viss prövningsrätt

bör förbehållas lämplig myndighet, exempelvis den Konungens befallningshavande,

som har att mottaga besvären över dubbel taxeringen, och som därvid bör på ansökan

meddela ett formligt beslut om anstånd med skattens erläggande emot ställande

av godkänd säkerhet. Rättvisa och billighet mot den skattskyldige synes

kräva en sådan anordning, vilken ej heller synes i avsevärd grad kunna förrycka

de beräkningar, som legat till grund vid uppgörandet av statens och kommunens

budget.

Om därjämte, såsom även kammarrätten förordat, den bestämmelsen infördes,

att stat och kommun äro skyldiga att, då taxering blivit nedsatt eller upphävd,

till den skattskyldige gälda ränta å de belopp, han fått för mycket utgiva,

torde tillbörlig hänsyn hava tagits till de skattskyldigas intressen i de avseenden

industriförbundet i sin framställning åsyftat.»

Länsstyrelsen i Västerbottens län omfattar den av kammarrätten

uttalade meningen, men anser konsekvensen fordra, att skyldighet jämväl

stadgas för skattskyldig att, då taxering höjes, eller skattskyldig, som av

taxerings- och prövningsnämnd lämnats fri från taxering, sedermera åsättes

sådan, till stat och kommun erlägga ränta å motsvarande skattebelopp.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser det starkt kunna ifrågasättas,

huruvida icke, med hänsyn till det ej ringa besvär, uträknandet och utbetalandet

av ränteersättningarna kommer att åsamka, bland annat, länsstyrelserna,

rätten till ersättning för ränteförlust bör tillerkännas skattskyldig

allenast då den skatt, som skall restitueras, uppgår till ett visst

högre belopp.

Övriga länsstyrelser ävensom överståthållarämbetet beröra, där de

icke utan vidare tillkännagiva sin anslutning till kammarrättens uttalande,

härförutom endast frågor avseende det närmare utformandet av ett därav

betingat stadgande i ämnet.

Sålunda framhåller länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län särskilt,

att ränta bör beräknas jämväl å sådana utskylder, som grundas å

taxeringen, såsom landstingsmedel, bidrag till skjutsentrepenader och

vägskatt, samt att ränteutgiften i dessa fall bör drabba vederbörande

landsting eller väghållningsdistrikt.

Vidare diskuteras frågan om räntefoten, därvid denna av länsstyrelserna

i Östergötlands och Hallands län föreslås till 5 procent samt av

länsstyrelsen i Skaraborgs län anses böra utgöra 6 procent, medan länsstyrelsen

i Örebro län är av den meningen, att gällande depositionsränta

eller 4V2 procent vore tillräcklig, och överståthållarämbetet anser rånte
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 104.

9

foten lämpligen kunna bestämmas till belopp, som ungefärligen motsvarar

vad staten får betala i ränta vid upptagande av obligationslån.

Slutligen avhandlas även i några av yttrandena spörsmålet om

tiden för räntans utgående. I detta hänseende uttalar länsstyrelsen i

Hallands län, att räntan torde böra beräknas från den dag, skatten

senast förfallit till betalning, till den dag, anordning å det restituerade

beloppet utfärdas eller, beträffande kommunalskatt, denna till den skattskyldige

återbetalas. Andra länsstyrelser göra gällande, att räntan bör

utgå från den dag, skattebeloppet erlagts. Till de senare ansluter sig

jämväl överståthållarämbetet, som tillika yttrar, att räntan bör beräknas

till dess skattebeloppet utanordnas, dock ej längre än till exempelvis

trettionde ^ dagen efter det Kungl. Maj:ts beslut i målet meddelats eller,

om restitution sker på grund av kammarrättens beslut, den till restitution

berättigade erhållit del därav. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser därjämte,

att vid rätten till utbekommande av ränta bör fästas det villkoret,

att den skattskyldige styrker tiden för skattebeloppets inbetalning.

Statskontoret anför för egen del rörande industriförbundets framställning

följande:

»Vad först beträffar den av industriförbundet ifrågasatta ändring i bestämmelsen,

att besvär över taxering eller debitering icke befriar den skattskyldige

från att i behörig ordning inbetala honom påförda utskylder, vilken bestämmelse

återfinnes i § 8 sista stycket i nu gällande uppbördsreglemente av den 14

dei ember 1917, kan det å ena sidan ej bestr idas, att nämnda bestämmelse kan för

mången skattskyldig medföra betydande olägenheter i ekonomiskt hänseende, men

å andra sidan skulle, såsom ock av flertalet av de i ärendet avgivna yttranden framgår,

en ändring av ifrågavarande bestämmelse i enlighet med industriförbundets

hemställan tvivelsutan komma att medföra, att den skattskyldige skulle få ett

alltför starkt intresse att överklaga sin taxering, då han ju, intill dess besvären

bleve avgjorda, skulle få förfoga över de kontanta medel, som eljest skulle hava

använts för skattebetalningen. Att, såsom av länsstyrelsen i Jönköpings län

ifrågasatts, söka att förebygga missbruk härutinnan, genom att skattskyldig, som

begagnade sig av utvägen att mot ställande av säkerhet få uppskov med erläggande

av utskylder, förpliktades att å utskyldsbelopp, med vars inbetalning anstånd

beviljats, men som till betalning slutligen fastställdes, gälda ränta etter

viss högre räntefot, måste enligt statskontorets förmenande, betecknas såsom

mindre lämpligt, då ju ett dylikt tillvägagångssätt måste anses bliva föga effektivt,

för såvitt icke räntesatsen göres oskäligt hög.

Vidare skulle genom medgivande av anstånd med skatteinbetalning stat

och kommun m. fl. samfälligheter, för vilka enligt § 1 i gällande uppbördsreglemente

utskylder och avgifter uppbäras och redovisas i sammanhang med kronouppbörden,

komma att eventuellt icke få sig omedelbart tillförda de medel, som

paräknats vid uppgörandet av respektive budgeter.

liihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sarnl. 86 käft. (Nr 104.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 104.

Då dessutom, enligt statskontorets åsikt, befrielse från omedelbart erläggande

av utskylder icke kan ifrågakomma beträffande annat utskyld sbelopp, än

som kan anses tvistigt, bl ver en förprövning av det taxerings-, respektive debiterings

resultat, ett gillande av besvären skulle medföra, erforderlig. En sådan

provning torde emellertid bliva synnerligen svår och besvärlig att åstadkomma

och skulle — med hänsyn därtill att, därest rätt till anstånd med inbetalning av

utskylder, på sätt av industriförbundet föreslagits, skulle komma att medgivas, en

sådan rätt givetvis icke bör begränsas till visst slag av skattskyldiga eller göras

beroende av skattebeloppets storlek — komma att för den prövande myndigheten,

eventuellt vederbörande länsstyrelse, medföra en betydande arbetsbörda och i

följd härav ökade kostnader, vilka näppeligen helt kunna anses böra pävila statsverket,

då ju de i uppbördsreglementet omförmälda uppbördsmedel till väsentlig

del utgöras av utskylder och avgifter till kommuner och andra samfälligheter.

Därtill skulle dessutom komma det med prövning, handhavande och förvaring av

avlämnade säkerhetshandlingar förenade besvär och ansvar.

1 anledning härav har statskontoret, även om ämbetsverket, i likhet med

vissa länsstyrelser, finner det synnerligen önskvärt, att åtminstone i sådana fall,

där dubbeltaxering eller feltaxering uppenbarligen föreligger, anstånd med utskylders

inbetalande, på sätt av industriförbundet ifrågasatts, kunde äga rum,

icke ansett sig kunna förorda bifall till förbundets förevarande framställning i

denna del.

Däremot har statskontoret icke något att erinra mot, att skattskyldig,

som på grund av besvär fått sin taxering eller debitering nedsatt eller upphävd,

berättigas att, förutom det för mycket erlagda utskylds- eller avgiftsbeloppet, av

statsverket, respektive kommun eller annan samfällighet, utfå jämväl ränta å berörda

belopp, förslagsvis efter fem procent för år; lärande ifrågakommande ränta,

som icke synes böra inskränkas endast till visst slag av skattskyldiga eller viss

storlek av det belopp, som skall återbetalas, böra beräknas från och med den dag,

den skattskyldige styrker sig hava erlagt utskylderna, respektive avgifterna, till

den dag, då vederbörande restitutionsbelopp utbetalas, dock högst trettio dagar

efter det Kungl. Maj:ts dom i besvärsmålet fallit eller eventuellt kammarrättens

utslag däri vunnit laga kraft, samt utbetalas samtidigt med det re-tituerade utskylds-

eller avgiftsbeloppet och lämpligen av samma medel som detta.

Att, såsom av länsstyrelsen i Västerbottens län ifrågasatts, stadga enahanda

rån tebetalningsskyldighet jämväl för den skattskyldige, som i anledning av besvär

blivit åsatt taxering eller fått sin förutvarande taxering höjd, synes åter

statskontoret icke vara att förorda, enär den omständigheten, att en skattskyldig

av vederbörande taxeringsmyndigheter blivit antingen för lågt eller ej alls taxerad,

icke rimligtvis kan läggas honom till last och föl]aktligen icke bör förorsaka honom

någon extra utgift utöver de utskylder och avgifter, för vilka han slutligen

debiterats.» 6

Departe- Efter det industriförbundets föreliggande framställning gjordes, har

mmtschefen. jgn års uj:>pbördsreglemente upphävts och nytt uppbördsreglemente utfärdats

den 14 december 1917. De bestämmelser, mot vilka berörda

framställning riktar sig, återfinnas emellertid till innebörden oförändrade

uti 8 och 21 §§ av det nya reglementet. Då uppbördsreglementet likväl

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 104.

11

endast avser utskylder och avgifter till kronan ävensom sådana utskylder

och avgifter, som enligt allmän författning eller särskilda av Kungl. Maj:t

meddelade stadganden skola uppbäras och redovisas i samband med

kronouppbörden, äga ifrågakomna bestämmelser följaktligen icke tillämplighet

beträffande utskylder till kommunen. I fråga om sådana utskylder

finnas motsvarande stadganden icke meddelade i vidare mån, än att förordningarna

om kommunalstyrelse på landet och om kommunalstyrelse i

stad, liksom förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm, innehålla

föreskrift därom, att den, som klagat över debitering av utskyld, under

avbidan på klagomålens prövning är pliktig att i stadgad ordning betala

det honom påförda utskyldsbeloppet och sedermera, därest klagomålen

vinna avseende, är berättigad återfå vad han finnes hava för mycket

erlagt. Genom praxis torde dock få anses fastslaget, att, om den bevillning,

som påförts en person, upphäves eller nedsättes, motsvarande ändring

äger rum beträffande den av bevillningen normerade kommunala

skattskyldigheten, och att vederbörande för den skull i sådant fall är

utan vidare berättigad återfå för mycket erlagda kommunalutskylder.

Men därtill inskränker sig också hans rätt här liksom i fråga om de i

uppbördsreglementet avsedda utskylder och avgifter.

Det låter sig svårligen förnekas, att det förhållandet, att klagomål

över taxeringen icke befria skattskyldig från att i behörig ordning

inbetala honom påförda utskylder, är ägnat att många gånger medföra

betydande ekonomiska olägenheter för de skattskyldiga, därigenom att de

under avsevärd tid utan att ens erhålla någon ränta måste ligga ute

med skattebelopp, som de slutligen förklaras berättigade återfå.

På sätt kammarrätten och statskontoret framhållit, torde dock ett

genomförande av industriförbundets förslag, att skattskyldig, som överklagat

sin taxering, skulle i stället för att erlägga det honom påförda

skattebeloppet få ställa behörig säkerhet därför, icke vara föreidigt med

det allmännas berättigade intresse, varjämte en dylik anordning skulle

stöta på betydande praktiska svårigheter. Ett generellt medgivande av

antydda innehåll synes mig därför icke kunna ifrågakomma. Men det

torde icke heller gå för sig att, såsom ett par länsstyrelser föreslagit, göra

skillnad på olika fall och, där uppenbarligen dubbeltaxering föreligger

eller taxeringen eljest tillkommit av misstag, låta den skattskyldige komma

i åtnjutande av nyssberörda förmån. Även eu sådan anordning skulle

för visso vara förenad med åtskilliga vanskligheter och leda till missbruk

av klagorätten.

Om jag sålunda finner mig icke kunna understödja industriförbundets

ovanberöixla förslag, synes det mig däremot angeläget att bereda

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 104.

skattskyldig skydd mot ränteförlust på grund av felaktig taxering. Eu

reform i sådan riktning har ju också allmänt förordats av de i ärendet

hörda myndigheterna. Endast länsstyrelsen i Västernorrlands län har

härvid ställt sig helt avvisande. De skäl, nämnda myndighet anfört för

denna sin ståndpunkt, synas mig emellertid icke vara av avgörande betydelse,

utan anser jag för min del det bäst överensstämma med rättvisa

och billighet, att den, som på grund av ändring i taxeringen äger återbekomma

erlagt utskyldshelopp, i gengäld för det han under tiden måst

ligga ute med detsamma berättigas att erhålla någon ränta därå. Icke

heller synes mig, på sätt av länsstyrelsen i Gävleborgs län ifrågasatts,

det med uträknandet och utbetalandet av en dylik räntegottgörelse förenade

besväret höra stå i vägen för ett konsekvent genomförande av en

sådan reform.

Nu utvecklade synpunkter leda därtill, att skattskyldigs rätt till

räntegottgörelse i här förutsatta fall bör avse, icke allenast utskylder till

stat och kommun, utan alla utskylder och avgifter, som grundas på taxeringen.

Vad som i detta avseende kan komma att stadgas i fråga om

restitution av utskylder och avgifter till följd av ändring i taxeringen,

hör emellertid jämväl vinna tillämpning, där restitution äger rum på

grund av ändring uti debiteringen.

Yad åter angår det av länsstyrelsen i Västerbottens län väckta förslaget

att jämväl ålägga skattskyldig, som får sin taxering höjd eller,

efter att hava av taxerings- och prövningsnämnd lämnats fri från taxering,

åsättes sådan, skyldighet att gälda ränta å det belopp, han till följd

därav har att erlägga, så företinnas väl skäl därför i de fall, då den

felaktiga lägre taxeringen vållats av den skattskyldige själv, exempelvis

genom ofullständiga eller missvisande uppgifter. Givetvis hör det dock

icke ifrågasättas att stadga en dylik skyldighet jämväl för de fall, där

den oriktiga taxeringen icke föranletts av den skattskyldige. Eu tillfredsställande

lösning av hithörande spörsmål skulle emellertid tarva ytterligare

utredning. Jag anser därför, att nu berörda fråga icke bör upptagas

till prövning i detta sammanhang.

Beträffande därefter den räntefot, som bör läggas till grund vid

eventuell räntegottgörelse till skattskyldig, hava ju olika åsikter yppat

sig bland de ‘hörda myndigheterna. För min del anser jag densamma

skäligen böra bestämmas till fem procent.

Vad angår den tid, varunder skattskyldig må äga tillgodonjuta

ränta å det belopp, han för mycket erlagt, ansluter jag mig till statskontorets

härutinnan uttalade mening.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 104.

13

De av det anförda betingade bestämmelserna synas lämpligen böra

meddelas i form av en särskild förordning. Denna torde böra träda i

kraft omedelbart. Med avseende å frågan huruvida rätten att erhålla

ränta skall avse även det fall, att utskylder, som restitueras, erlagts

innan förordningen trätt i kraft, så anser jag det vara riktigast att så

sker. Emellertid anser jag mig böra fästa uppmärksam heten därå, att

på grund av den stora mängd besvärsmål i skattefrågor, särskilt beträffande

taxeringen till krigskonjunkturskatt, som för närvarande äro beroende

på myndigheternas prövning, det kan befaras att ensamt räntegottgörelserna

vid blivande skatterestitutioner komma att uppgå till avsevärda belopp.

Att låta räntegottgörelse avse jämväl tid, innan förordningen trätt i

kraft, synes mig däremot så mycket mindre böra ifrågakomma, som därigenom

skattskyldiga, vilka överklagat ett och samma års taxering, skulle

i förevarande hänseende bliva olika ställda, allt efter som klagomålen

vid tiden för förordningens ikraftträdande redan vore slutligen avgjorda

eller så icke vore fallet.

En bestämmelse om rätt till ränta vid restitution av kronoutskylder

borde rätteligen föranleda en förhöjning av det för restitutioner avsedda

ordinarie anslaget under riksstatens sjunde huvudtitel. Med hänsyn till

svårigheten att under nuvarande förhållanden ens tillnärmelsevis beräkna

de belopp, som staten på grund av det ifrågasatta stadgandet kan komma

att utgiva, synes det mig dock vara lämpligast att ej för det närvarande

föreslå någon ändring i fråga om beloppet av berörda anslag, vilket beviljats

såsom förslagsanslag.

Sedan föredragande departementschefen härefter uppläst ett i enlighet

med vad han sålunda anfört upprättat förslag till förordning angående

rätt till ränta vid restitution av utskylder m. m., hemställde departementschefen,

att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att antaga nämnda förslag.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagade Hans Maj:t Konungen

lämna bifall; och skulle till riksdagen avlåtas proposition

av den lydelse, bil. litt. vid detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Gunnar Grip.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1919:124 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. May.ts proposition med förslag till förordning angående rätt till ränta vid restitution av utskylder m. m.'' s. 1 i texten
  2. BevU 1919:18 Betänkande, i anledning av Kungl, Maj-.ts proposition med förslag till förordning angående rätt till ränta vid restitution av utskylder m. m. s. 1 i texten