Sök i Ratio Lex

Med förslag till epidemilag

1919-02-21 · 41 sidor, varav 37 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 37 av 41 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1919:153, Med förslag till epidemilag

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 153.

1

Nr 153.

Kungi. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till

epidemilag; given Stockholms slott den 21 februari 1919.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över

civilärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till epidemilag.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens

vederbörande utskott.

GUSTAF.

Axel Schotte.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 132 käft. (Nr 153.)

675 19 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kung!. Maj:Is Proposition Nr 158.

Förslag

till

Epidemilag.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Utbryter smittsam sjukdom inom hälsovårdsområde eller är anledning

befara, att sådan sjukdom där skall uppstå, åligger det hälsovårdsnämnden

att skyndsamt vidtaga erforderliga åtgärder till sjukdomens

förebyggande eller förhindrande av dess utbredning.

2 §•

1 inom. Har inom ett hushåll inträffat sjukdomsfall, som giver anledning

antaga, att pest, kolera, smittkoppor, fläckfeber, nervfeber, paratyfus,

scharlakansfeber, difteri, akut barnförlamning, smittsam hjärnfeber

eller rödsot föreligger, åligger det hushållsföreståndaren att, såvida han

ej tillkallat läkare, ofördröjligen anmäla sjukdomsfallet hos vederbörande

tjänsteläkare eller ock därom underrätta i stad hälsovårdsnämnden och

på landet hälsovårdsnämndens ordförande eller någon av hälsovårdsnämndens

ledamöter eller landsfiskalen i orten eller pastor i församlingen.

1 anmälan eller underrättelse, som i detta moment sägs, skall uppgift

lämnas om den insjuknades namn, ålder och bostad, sjukdomstecknen

samt, såvitt möjligt är, tiden för insjuknandet.

2 inom. Har underrättelse, som i 1 mom. omförmäles, inkommit

till hälsovårdsnämnd i stad, skall nämnden skyndsamt föranstalta om

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 153.

tillkallande av läkare. Kostnaden för sålunda tillkallad läkares besök

skall gäldas av staden.

På'' landet åligger det ordförande och ledamot i hälsovårdsnämnd,

landsfiskal och pastor, då underrättelse, som i 1 mom. sägs, till dem

ingått eller till deras kännedom kommit, att flera personer i samma hus

eller på samma plats hastigt insjuknat eller avlidit eller att sjukdomsfall

eljest inträffat, som giver anledning antaga, att någon av de i 1 mom.

angivna sjukdomar är för handen, att, såvida läkare ej redan tillkallats,

ofördröjligen anmäla förhållandet för vederbörande tjänsteläkare eller för

länsstyrelsen.

3 mom. Läkare, som hos någon, vilken han undersöker eller behandlar,

iakttager sådan sjukdom, som i 1 mom. sägs, är pliktig att,

där sjukdomen veterligen icke förut blivit av annan läkare iakttagen,

ofördröjligen till hälsovårdsnämnden i orten göra skriftlig anmälan om

sjukdomsfallet. Sådan anmälan skall innehålla uppgift om sjukdomens

art, den insjuknades namn, ålder och bostad, dagen för insjuknandet,

vad om sjukdomens orsak kunnat utrönas samt de åtgärder, som blivit

vidtagna. Formulär till anmälan, som i detta moment avses, fastställes

av medicinalstyrelsen.

4 mom. Har provinsialläkare eller extra provinsialläkare mottagit

anmälan, som i 1 eller 2 mom. sägs, eller har han annorledes erhållit

kännedom om, att sjukdom, som i 1 mom. omförmäles, utbrutit eller

antages hava utbrutit inom hans distrikt, skall han, där så prövas

vara av behovet påkallat samt annan läkare ej redan med anledning av

sjukdomens utbrott besökt platsen och meddelat nödiga föreskrifter, på

tjänstens vägnar aitresa. Inträffar ytterligare fall av samma sjukdom

och finner vederbörande tjänsteläkare förnyat besök på platsen vara av

nöden för åstadkommande av betryggande åtgärder mot sjukdomens

spridning, skall han .ånyo företaga dylik resa.

,r) mom. Finner länsstyrelse efter anmälan eller eljest sådan sjukdom,

som i 1 mom. sägs, antagligen vara för handen och har läkare

ej redan besökt platsen, åligger det länsstyrelsen att förordna vederbörande

tjänsteläkare eller, där denne är förhindrad, annan läkare att,

så fort ske kan, ditresa för att meddela föreskrift om den eller de sjukas

vård samt anvisning på de åtgärder, som böra vidtagas till förekommande

av sjukdomens utbredning.

Har länsstyrelse förordnat annan än tjänsteläkare att företaga dylik

resa, åligger det den förordnade läkaren att ställa sig till efterrättelse

de i gällande lakannstriiktion för tjänsteläkare givna föreskrifter angående

avgivande av rapport över resan.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 153.

För resa, som i enlighet med bestämmelserna i detta moment företagits

av annan än tjänsteläkare, utgår av statsmedel ersättning efter

den klass i gällande resereglemente, som är för provinsialläkare bestämd.

6 mom. Har inom ett hushåll inträffat sjukdomsfall, som giver

anledning antaga, att spetälska föreligger, åligger det hushållsföreståndaren

att därom göra anmälan till hälsovårdsnämnden. Läkare, som

iakttagit dylikt sjukdomsfall, är ock pliktig att göra sådan anmälan, som

nu är sagd.

Har anmälan, varom här är fråga, inkommit till hälsovårdsnämnd,

skall nämnden skriftligen därom underrätta vederbörande föreståndare

för spetälskesjukvården, där sådan finnes förordnad, och i annat fall

länsstyrelsen. Har dylik underrättelse inkommit till länsstyrelse, har

länsstyrelsen att antingen förordna läkare att besöka orten för meddelande

av erforderliga råd och anvisningar eller hos medicinalstyrelsen

begära anställande av undersökning genom någon för sådant uppdrag

särskilt lämplig läkare.

3 §.

1 mom. Har någon av läkare förklarats behäftad med sådan sjukdom,

som i 2 § 1 mom. omförmäles, skall hälsovårdsnämnden tillse, att

den sjuke ofördröjligen erhåller vård å för ändamålet avsedd sjukvårdsinrättning,

såvida icke nödig vård på enskild bekostnad beredes honom

och de därvid mot smittas spridning vidtagna åtgärder äro av beskaffenhet

att kunna av nämnden godkännas, eller ock med läkares intyg

styrkes, att den sjuke icke utan fara för livet kan förflyttas.

2 mom. Vad i 1 mom. är stadgat äger jämväl tillämpning, då någon

misstänkes vara behäftad med sjukdom, som i 2 § 1 mom. sägs, och

läkare finner hans intagande på sjukvårdsinrättning vara av behovet

påkallat.

3 moiji. Hälsovårdsnämnd äger att låta underkasta person, vilken utan

att vara sjuk likväl av läkare misstänkes föra smitta av sådan sjukdom,

som i 2 § 1 mom. sägs, den observation och den isolering, som nämnden

i det särskilda fallet kan finna erforderlig.

Förer sådan person smitta under längre tid, utan att sjukdomstecken

yppa sig, och är det ej oundgängligen nödigt att underkasta honom

isolering, . skall hälsovårdsnämnden i stället ålägga honom erforderliga

inskränkningar i fråga om arbete, varmed hau må taga befattning, samt

i övrigt meddela honom föreskrift om vad han har att iakttaga till förekommande

av smittas spridning.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 153.

5

4 §•

1 mom. Har person, som är behäftad med sådan sjukdom, som i

2 § 1 och 6 mom. sägs, blivit avförd till sjukvårdsinrättning eller, om

han åtnjuter enskild vård, flyttats till annan lägenhet, tillfrisknat eller

avlidit, skall hälsovårdsnämnden ombesörja, att den sjukes bostad jämte

hans gång- och sängkläder samt andra av honom brukade persedlar

ävensom vid förflyttning använda åkdon och därmed jämförliga transportmedel

underkastas erforderlig rening från smitta. ■

2 mom. Då person, vilken åtnjuter enskild vård för sjukdom, som

i 2 § 1 och 6 mom. sägs, flyttats till annan lägenhet, tillfrisknat eller

avlidit, skall den läkare, som behandlat den sjuke, så snart han om förhållandet

fått kännedom göra anmälan till hälsovårdsnämnden i och för

nödig smittrening.

5 §•

1 mom. Den i 4 § föreskrivna smittrening skall verkställas med

ledning av de anvisningar, som medicinalstyrelsen utfärdar, samt bekostas

av vederbörande hälsovårdsområde. Där så anses nödigt, äger

hälsovårdsnämnd låta, mot utgivande av skälig ersättning, förstöra gångoch

sängkläder samt andra föremål, vilka kunna befaras överföra smitta.

2 mom. Ej må någon genom bortförande eller på annat sätt undandraga

föremål från sådan åtgärd, som i 1 mom. sägs.

6 §.

Har i en bostadslägenhet förekommit fall av någon av de i 2 §

1 mom. omförmälda sjukdomar, äger hälsovårdsnämnden, där så prövas

nödigt och annan tjänlig bostad kan av nämnden kostnadsfritt tillhandahållas,

att för viss tid förbjuda begagnandet av den bostadslägenhet,

där sjukdomsfallet förekommit.

7 §•

I lägenhet, där fall inträffat av sådan sjukdom, som i 2 § 1 mom.

sägs, må ej någon inflytta eller samling av människor anordnas, förrän

erforderlig smittrening verkställts.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kling!. Maj:ts Proposition Nr 153.

8 §•

Då person angripits av sjukdom, som misstankes vara någon av

de i 2 § 1 mom. omförmälda, är vederbörande tjänsteläkare berättigad

att erhålla tillträde till den sjuke samt att på den sjuke och på personer

i hans omgivning göra de undersökningar han för sjukdomens

bestämmande prövar nödiga.

klar person avlidit i sjukdom, som misstankes vara någon av de i

2 § 1 inom. avsedda, må vederbörande tjänsteläkare ej förvägras tillträde

till liket. Finner tjänsteläkareu för fastställande av sjukdomens

beskaffenhet liköppning nödig och medgives ej sådan, har läkaren att

anmäla förhållandet hos länsstyrelsen, som äger i ärendet förordna.

9 §.

Har tall av sjukdom, som i 2 § 1 mom. avses, inträffat inom hälsovårdsområde,

skall, om hälsovårdsnämnden så påfordrar, å näst inträffande

sön- eller helgdag från predikstolen kungöras att sådan sjukdom utbrutit

samt därjämte lämnas uppgift om platsen för sjukdomsfallet

ävensom kort anvisning om nödiga försiktighetsmått.

10 §.

1 mom. Hälsovårdsnämnden må kunna förbjuda envar, som befaras

överföra smittsam sjukdom, att besöka läroverk, skola, konfirmationsundervisning

eller offentlig tillställning inom hälsovårdsområdet.

2 mom. Då smittsam sjukdom utbrutit och hälsovårdsnämnden

anser behovet påkalla, att undervisningen i läroverk eller skola för längre

eller kortare tid inställes, skall nämnden därom göra hemställan hos

vederbörande skolstyrelse, rektor eller föreståndare.

11 §•

Under det smittsam sjukdom är gängse, har hälsovårdsnämnden att

söka förekomma onödiga folksamlingar, vilka kunna bidraga till sjukdomens

utbredning, varjämte det åligger vederbörande länsstyrelse att,

där så prövas nödigt, sörja för att dylika folksamlingar bliva förbjudna

ävensom att ändring av ort eller tid äger rum i fråga om tingssammanträde,

uppbördsstämma, marknad, auktion, samling av trupp och dylikt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 153.

i

12 §.

År hälsovårdsområde hemsökt av svårare eller mera utbredd smittsam

sjukdom, skall hälsovårdsnämnden tid efter annan till vederbörande länsstyrelse

lämna uppgifter om sjukdomens fortgång och om vad i övrigt

beträffande sjukdomen kan vara förtjänt av uppmärksamhet samt om

de åtgärder nämnden vidtagit.

Yppas ovanlig dödlighet bland råttor, särskilt i hamnstäder eller

på hamnplatser, skall, med hänsyn till fara för pestsmitta, uppgift om

förhållandet skyndsamt lämnas på sätt nu stadgats.

13 §.

Då till länsstyrelses kunskap kommer, att svårare smittsam sjukdom

hotar eller redan yppats inom länet eller att annan smittsam sjukdom

vunnit stor utbredning, har länsstyrelsen att genast vidtaga de åtgärder

och meddela de föreskrifter till sjukdomens förekommande eller hämmande,

som kunna på länsstyrelsen ankomma.

Det åligger ock länsstyrelsen att, då pest, kolera, smittkoppor eller

fläckfeber yppar sig inom länet eller annan smittsam sjukdom uppträder

synnerligen elakartat eller vunnit större utbredning, till chefen för civildepartementet

och till medicinalstyrelsen ofördröjligen göra anmälan

därom samt meddela underrättelser om sjukdomens fortgång och om

de åtgärder, som i anledning därav blivit vidtagna.

Sådan anmälan skall ock göras, då till länsstyrelse inkommit uppgift,

som i 12 § andra stycket sägs.

14 §.

För att förhindra införande i riket av de sjukdomar, som i 2 § 1

mom. omförmälas, skola de i denna lag meddelade föreskrifter gälla i

tillämpliga delar.

Om de åtgärder, som utöver vad denna lag stadgar kunna finnas

erforderliga för att förhindra smittsamma sjukdomars införande i riket,

förordnar Konungen.

15 §.

Hälsovårdsnämnderna i hamnstäder och sådana hälsovårdsområden

på landet, där hamnplatser finnas, skola vaka över att personer, som

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 153.

visa symtom av pest eller kolera, icke tagas ombord å fartyg, ävensom

att handelsvaror och andra föremål, som kunna anses medföra smitta

av sådan sjukdom, ej utföras. Därjämte skall hälsovårdsnämnd sörja

för att, då pest är gängse, råttor hindras att komma ombord å fartyg.

Då kolera förekommer, skall hälsovårdsnämnd tillse, att dricksvatten,

som tages ombord å fartyg, är ur sanitär synpunkt tillfredsställande.

16 §.

För ordnande av allmänna sjukvården vid smittsamma sjukdomar

skall varje landstingsområde utgöra ett epidemidistrikt.

Stad, som icke deltager i landsting, utgör eget epidemidistrikt.

Konungen äger för särskilt fall medgiva, att stad, som deltager i

landsting, må utgöra eget epidemidistrikt. Stad, som på grund av sålunda

lämnat medgivande utgör eget epidemidistrikt, är befriad från

bidrag till den av landstinget anordnade allmänna sjukvården vid smittsamma

sjukdomar inom det landstingsområde staden tillhör.

Iiandhavandet av epidemidistriktets angelägenheter tillkommer i

stad, som utgör eget epidemidistrikt, stadsfullmäktige, samt å annan ort

landstinget.

18 §.

Varje epidemidistrikt skall äga tillgång till erforderligt antal platser

å sjukhus, avsedda för personer, som äro behäftade med någon av de

i 2 § 1 mom. uppräknade sjukdomar. Sådana epidemisjukhus skola

vara ändamålsenligt förlagda och anordnade samt försedda med nödig

utrustning, och skall vid dem anställas läkare samt den övriga personal,

som av behovet påkallas.

Den vid epidemisjukhus anställda sjukvårdspersonalen skall vara så

talrik och hava sin tjänstgöring så ordnad, att nödig vila och ledighet

beredes densamma.

De till epidemisjukhus uppgjorda ritningar må underställas medicinalstyrelsens

prövning.

Varje epidemidistrikt skall därjämte vara försett med erforderlig

utrustning för sådana tillfälliga sjukvårdslokaler, vilkas inrättande kan

nödvändiggöras av särskilda omständigheter.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 153.

För att på landsbygden bereda vård åt sådana med smittsam sjukdom

behäftade personer, som äro intagna å tillfällig sjukvårdslokal eller

för vilka plats å sjukhus eller å dylik lokal ej kunnat beredas, skall

varje epidemidistrikt, som omfattar landsbygd, äga tillgång till nödigt

antal sjuksköterskor.

19 §.

Förvaltningen av epidemisjukhus tillkommer i stad, som utgör eget

epidemidistrikt, hälsovårdsnämnden, och å annan ort en för epidemidistriktet

tillsatt epideminämnd.

Sådan epideminämnd skall bestå av förste provinsialläkaren i länet

som självskriven ledamot samt sex inom epidemidistriktet bosatta personer,

vilka väljas av landstinget för en tid av fyra kalenderår. För de

valda ledamöterna utser landstinget för samma tid lika antal suppleanter.

20 §.

Epideminämnd skall verka för att sjukvården inom epidemi distriktet

är så ordnad, att den, då sjukdom, som i 2 § 1 mom. sägs, utbryter

och så länge den varar, må fullt motsvara behovet.

För sådant ändamål har nämnden att uppgöra en plan över sjukvårdens

ordnande, för den händelse de lör distriktet tillgängliga platserna

å epidemisjukhus skulle visa sig otillräckliga. Denna plan skall upptaga

de lägenheter, över vilka nämnden vid förefallande behov kan förfoga

för inrättandet av tillfälliga sjukvårdslokaler, ävensom den personal

och utrustning, som för dessa finnas att tillgå. Planen skall omedelbart

kunna bringas till verkställighet, i den man omständigheterna det påkalla.

_ .

Vad i denna paragraf är stadgat om epideminämnd skall i stad,

som utgör eget epidemidistrikt, gälla för hälsovårdsnämnden.

21 §.

Instruktion för epideminämnden fastställes av landstinget.

Epideminämnd har att hos landstinget göra framställning om medel,

som erfordras för den verksamhet, vilken enligt denna lag aligger nämnden.

I fråga om förvaltningen och redovisningen av dessa medel länder till

efterrättelse vad i förordningen om landsting är stadgat.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. I sand. 132 käft. (Nr 153.) 575 n» 1

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 153.

22 §.

Hälsovårdsnämnder och epideminämnder skola årligen avgiva berättelser

över de åtgärder, som av dem blivit i enlighet med bestämmelserna

i denna lag vidtagna.

Närmare föreskrifter angående dessa berättelser utfärdas av medicinalstyrelsen.

23 §.

Person, som inom epidemidistriktet insjuknat i sådan sjukdom, som

i 2 § 1 mom. sägs, åtnjuter kostnadsfritt vård och underhåll i allmänt

rum å epidemisjukhus och å sådan tillfällig sjukvårdslokal, som i 18 §

omförmäles.

Den, som jämlikt 3 § 2 eller 3 mom. intagits å epidemisjukhus

eller å^ tillfällig sjukvårdslokal, är berättigad att kostnadsfritt åtnjuta

underhåll i allmänt rum å sjukvårdsinrättningen under den tid han är

intagen därstädes.

Kostnaden för vård och underhåll, som i denna paragraf avses,

gäldas av epidemidistriktet.

24 §.

Konungen äger förordna, att vad i denna lag är stadgat angående

sådan sjukdom, som i 2 § 1 mom. omförmäles, skall äga tillämpning

jämväl å annan smittsam sjukdom.

25 §.

Har annan smittsam sjukdom än de i 2 § 1 mom. omförmälda

vunnit större utbredning på en ort eller uppträder den i mera elakartad

form, äger vederbörande länsstyrelse, efter förste provinsialläkarens hörande,

förordna, att vad i denna lag är stadgat angående dessa senare

sjukdomar jämväl skall, i de delar, som prövas nödigt, vinna tillämpning

beträffande den förra.

Sådant förordnande, vilket kan avse länet i dess helhet eller del

därav, må endast meddelas för viss tid. Har dylikt förordnande meddelats,

skall länsstyrelsen ofördröjligen därom underrätta medicinalstyrelsen.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 153.

26 §.

1 mom. Högsta tillsynen över allmänna sjukvården vid smittsamma

sjukdomar ävensom över åtgärder till förekommande av sådana sjukdomars

utbredning tillkommer medicinalstyrelsen. Epidemisjukhus står

under överinseende av medicinalstyrelsen i allt vad som rörer sjukvården

och den vid sjukhuset anställda sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden.

2 mom. Länsstyrelserna skola, var inom sitt län, vaka däröver,

att städer och landsting ävensom hälsovårdsnämnder och epideminämnder

samt vederbörande läkare fullgöra sina åligganden enligt denna lag, för

vilket ändamål länsstyrelse äger att, där sådant finnes vara av nöden,

förelägga lämpliga viten.

27 §.

Det åligger polismyndigheter och kronobetjäning ävensom tull-, lotsoch

hamnpersonal att biträda vederbörande hälsovårdsnämnd vid tillsynen

över iakttagandet av vad i denna lag är stadgat ävensom av de

särskilda föreskrifter, som jämlikt denna lag av nämnden meddelas.

28 §.

Underlåter hushålls föreståndare att fullgöra vad honom enligt 2 §

1 mom. åligger eller tredskas någon att hörsamma hälsovårdsnämnds

beslut jämlikt 3 § angående någons intagande å sjukvårdsinrättning

eller isolering eller ställande under observation eller bryter någon mot

föreskriften i 5 § 2 mom. eller mot bestämmelserna i 7 §, _ straffes med

böter från och med fem till och med ettusen kronor, där ej å förseelsen

strängare straff är i allmänna strafflagen utsatt.

Lag samma vare om läkare försummar att iakttaga vad honom

enligt 2 § 3 eller 6 mom. eller 4 § 2 mom. åligger.

29 §.

Då straff enligt denna lag ej finnes stadgat såsom påföljd för underlåtenhet

att ställa sig någon av hälsovårdsnämnd meddelad föreskrift till

efterrättelse, äger nämnden att genom föreläggande av vite göra sig

hörsammad.

30 §.

Den som under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse, som

i denna lag är belagd med bötespaföljd, fortsätter eller förnyai samma

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungi. Maj.ts Proposition Nr 153.

förseelse, skall, när han därtill bliver lagligen förvunnen, för varje

gång åtal emot honom ägt rum dömas till de böter, som för sådan förseelse

äro bestämda.

31 §.

1 mom. Förseelse mot denna lag eller de i enlighet med densamma

givna föreskrifter skall åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan är

inrättad, men eljest hos poliskammare och, där sådan icke finnes, vid

allmän domstol.

2 mom. Förseelse, som i 1 mom. sägs, åtalas av allmän åklagare.

Hälsovårdsnämnd äger ock att för särskilt fall förordna åklagare.

32 §.

Mot de föreskrifter och åtgärder, vilka det enligt denna lag tillkommer

hälsovårdsnämnd eller länsstyrelse att meddela eller vidtaga,

äger den, som anser sin rätt därav förnärmad eller obehörigen inskränkt,

att anföra besvär, över hälsovårdsnämnds beslut hos länsstyrelsen inom

trettio dagar efter delfåendet och över länsstyrelses beslut inom den tid,

som för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut

är bestämd.

Hälsovårdsnämnds beslut jämlikt 3 §, 4 § och 10 § 1 mom. går

utan hinder av klagan genast i verkställighet. I andra fall länder utan

hinder av klagan beslut till efterrättelse endast försåvitt hälsovårdsnämnden

eller länsstyrelsen prövar nödigt därom förordna.

33 §.

Böter och viten, som ådömas på grund av denna lag eller de i

enlighet med densamma meddelade föreskrifter, tillfalla kommunen.

Saknas tillgång till fulla gäldandet av böter eller vite, skall förvandling

ske enligt allmänna strafflagen.

34 §.

Angående lungsot och könssjukdomar gäller vad därom särskilt är

stadgat.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 153.

13

35 §.

Genom denna lag upphävas:

Kap. 4 i hälsovårdsstadgan för riket den 25 september 1874;

kungl. förordningen den 19 mars 1875 angående åtgärder mot införande

och utbredning av smittosamma sjukdomar bland rikets invånare;

kungl. kungörelsen den 14 juli 1893 angående vissa åtgärder till

förekommande av kolerans utbredning bland rikets invånare; samt

kung], brevet den 10 juli 1894 angående vissa lättnader för kommunerna

vid anordnandet av sjukstuga för kolerasjuke.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1920; dock att med avseende

på epidemidistrikt, som innefattar landsbygd, bestämmelserna i

18 § första och fjärde styckena icke skola äga tillämplighet förr än fem

år förflutit från det lagen trätt i kraft.

Den skyldighet, som enligt 3 § 1 och 2 mom. åligger hälsovårdsnämnd,

skall beträffande hälsovårdsnämnd på landet icke inträda förr

än fem år förflutit från det lagen trätt i kraft, i annat fall, än då tillgång

till plats finnes å sådan sjukvårdsinrättning, som i 3 § 1 mom.

omförmäles.

Ledamöter och suppleanter i epideminämnd skola av vederbörande

landsting utses vid lagtima landstingssammanträde år 1919.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 153.

Utdrag av protokollet över civilärende/?., hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 21

februari 1919.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Statsråden Petersson,

Schotte,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Thorsson.

Chefen för civildepartementet statsrådet Schotte anförde:

Vid min redogörelse för det inom civildepartementet utarbetade förslag

till hälsovårdsstadga, över vilket Kungl. Maj:t förut denna dag besluta

inhämta riksdagens yttrande, hade jag tillfälle omnämna, att i

samband med ifrågavarande stadgeförslag inom departementet utarbetats

ett förslag till epidemilag, avsett att genom särskild proposition föreläggas

riksdagen till antagande. Detta lagförslag grundar sig, i likhet

med det nämnda förslaget till hälsovårdsstadga, på det betänkande med

förslag till hälsovårdsstadga för riket och epidemistadga, som på sin

tid avgavs av den av Kungl. Maj:t den 11 september 1909 tillsatta kommitté.

Beträffande lagförslagets förhistoria och de omständigheter, som

stå i samband med dess tillkomst, torde jag få hänvisa till vad jag i

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 153.

inledningen till min förenämnda redogörelse för förslaget till hälsovårdsstadga

i förevarande avseende anfört. Jag torde därför nu kunna direkt

övergå till att redogöra för det huvudsakliga innehållet av lagförslaget

ifråga och gör därvid början med att lämna en översikt över den föreslagna

lagens uppställning, som väsentligt avviker från uppställningen

av den utav kommittén föreslagna epidemistadgan.

Samhällets ingripande till motverkande av smittsamma sjukdomar

inriktar sig dels på åtgärder till förekommande av sådana sjukdomars utbredning,

dels ock på åtgärder för att bereda sjukvård åt dem, som insjuknat

i dylika sjukdomar. Det föreliggande lagförslaget innefattar bestämmelser

angående båda dessa grupper av åtgärder. Åtgärderna till förekommande

av smittsamma sjukdomars utbredning behandlas i den del,

av lagförslaget, som omfattar dess 1—15 §§, under det att åtgärderna

för beredande av sjukvård avhandlas i 16—23 §§. De därpå följande

24 och 25 §§ innehålla bestämmelser, som äro avsedda att under särskilda

förhållanden möjliggöra en utsträckning av den föreslagna lagens

räckvidd. De återstående 26—35 §§ innehålla allmänna föreskrifter rörande

lagens tillämpning, straffbestämmelser m. m.

Lagförslagets bestämmelser angående åtgärder till förekommande av

smittsamma sjukdomars utbredning sönderfalla i sin ordning i två avdelningar,

nämligen dels bestämmelserna i 1—13 §§, vilka avse förhindrande

av smittsamma sjukdomars utbredning inom riket, dels föreskrifterna i 14

§, som behandla åtgärderna mot införande i riket av sådana sjukdomar,

i den mån dylika åtgärder ansetts böra regleras genom nu förevarande

lag. Av de paragrafer, som röra förhindrandet av smittsamma sjukdomars

utbredning inom riket, hänföra sig 2—9 §§ endast till vissa, i 2

§ särskilt uppräknade sjukdomar, medan 10—13 §§ även avse andra

smittsamma sjukdomar, på vilka den föreslagna lagen äger tillämpning.

Angående lagens räckvidd är att märka, att densamma äger eller

kan givas tillämplighet å alla smittsamma sjukdomar, med undantag av

lungsot och könssjukdomar. Beträffande lungsot gälla bestämmelserna i

lagen den 4 september 1914 angående vissa åtgärder mot utbredning

av lungsot. Ingripandet mot könssjukdomar är reglerat genom lagen

den 20 juni 1918 angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar.

En erinran om denna begränsning i lagens tillämplighetsområde gives i

34 § av det föreliggande lagförslaget.

Översikt av

lagens uppställning.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kung!. Maj: Is Proposition Nr 153.

Åtgärder till Enligt gällande författningar tillkommer det i första hand vederd°erav^mitt-

börande hälsovårds- och kommunalnämnder att handhava åtgärderna till

samma sjuk- förekommande av smittsamma sjukdomars utbredning. De grundläggande

inredning, bestämmelserna härom återfinnas i § 32 av hälsovårdsstadgan för riket.

1—16 §§• Jämlikt dessa bestämmelser åligger det hälsovårds- och kommunalnämnd

Förhindrande att, då farsot inom en kommun utbryter, skyndsamt vidtaga erforderliga

samma sjuk- åtgärder för undanröjande av allt, som kan befordra sjukdomen. I padomars

ut- ragrafens andra moment åläggas emellertid nämnderna att i sina åtgärre

nma mom ^ iapttaga c]eri begränsningen, att för en fri samfärdsel inom riket

icke läggas andra hinder än som uttryckligen medgivas i därom gällande

författningar.

Närmare föreskrifter angående hälsovårds- och kommunalnämnds

•skyldigheter i nu förevarande avseende äro meddelade i §§ 21—25 av

kungl. förordningen den 19 mars 1875 angående åtgärder mot införande

och utbredning av smittsamma sjukdomar bland rikets invånare.

riket.

1-13 §§.

Hälsovårdsnämnds

allmänna

uppgift.

Enligt kommitténs förslag till epidemistadga skulle i fråga om åtgärder

till förekommande av smittsamma sjukdomars utbredning varje

stad utgöra ett distrikt. Den till landstingsområde hörande landsbygden

skulle i nämnda hänseende bilda ett distrikt. Befattningen med de ifrågavarande

åtgärderna skulle i stad, liksom för närvarande är fallet, tillkomma

hälsovårdsnämnden, men skulle på landsbygden överflyttas till de för

varje läkardistrikt utsedda hälsovårdsnämnder, vilkas inrättande utgör ett

led i kommitténs förslag till n}r hälsovårdsstadga för riket. Hälsovårdsnämnds

allmänna skyldigheter vid utbrottet av smittsam sjukdom avhandlas

i kommitténs förslag till epidemistadga i § 4 mom. 2 och äro där bestämda

på ungefärligen enahanda sätt, som i nu gällande föreskrifter i ämnet.

Departements- I min redogörelse för det inom civildepartementet utarbetade förc

e en'' slaget till hälsovårdsstadga har jag angivit de skäl, som förhindrat mig

att biträda kommitténs förslag till omorganisation av hälsovårdsmyndigheterna

på landsbygden. Enligt det inom departementet utarbetade förslaget

till hälsovårdsstadga skulle varje stad, respektive varje lantkommun,

utgöra ett hälsovårdsområde. Därjämte skulle varje sådant samhälle

på landet, för vilket hälsovårdsstadgans bestämmelser för stad förklarats

tillämpliga, utgöra eget hälsovårdsområde. För varje hälsovårdsområde

skulle finnas en hälsovårdsnämnd. I hälsovårdsområde på landet

skulle hälsovårdsnämnden, om ej särskild sådan nämnd blivit tillsatt, utgöras

av kommunalnämnden.

Med den ståndpunkt, som det inom civildepartementet utarbetade

förslaget till hälsovårdsstadga i organisatoriskt avseende intager, är det

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung1. Majds Proposition Nr 153.

IT

en given konsekvens, att jämväl åtgärderna mot smittsamma sjukdomars

utbredning uppdragas åt vederbörande hälsovårdsnämnder, envar inom

sitt hälsovårdsområde. Bestämmelser härom äro meddelade i 1 § av

det föreliggande lagförslaget. Innebörden i dessa bestämmelser är i

huvudsak densamma som i nu gällande stadgan den i ämnet.

En första förutsättning för ett framgångsrikt bekämpande av smittsamma

sjukdomar är, att inträffade fall av sådana sjukdomar så snabbt

och så fullständigt som möjligt bringas till vederbörande sanitära myndigheters

kännedom. För vinnande av detta syfte stadgas i § 33 av

nuvarande hälsovårdsstadga viss anmälningsskyldighet. Denna anmälningsskyldighet

omfattar fall av pest, kolera, smittkoppor, fläckfeber,

nervfeber, scharlakansfeber, difteri, akut barnförlamning, rödsot och epidemisk

hjärnhinneinflammation. Anmälningsskyldig är i första hand

varje husfader, i vars hem sjukdom av nu ifrågavarande beskaffenhet

utbrutit. Därjämte åligger anmälningsskyldighet vederbörande kommunalnämndsordförande

och prästerskap, vilka dessutom äga skyldighet att

till tjänsteläkare eller länsstyrelse fortskaffa sjukdomsanmälningar, som

till dem inkommit.

Nu ifrågavarande anmälningsskyldighet avser först och främst att

skaffa vederbörande läkare till platsen för sjukdomsfallet. Härjämte

föreskriva emellertid gällande bestämmelser en anmälningsskyldighet av

mera statistisk art. Föreskrifterna om denna anmälningsskyldighet finnas

i §§ 20 och 24 av kungl. förordningen den 19 mars 1875 angående åtgärder

mot införande och utbredning av smittsamma sjukdomar bland

rikets invånare. Enligt dessa författningsrum åligger det varje läkare,

vare sig han är i tjänst anställd eller icke, att hos hälsovårdsnämnd

eller kommunalnämndsordförande anmäla varje under hans behandling

kommande fall av någon utav de tio sjukdomar, som nyss uppräknats

Kommittén har i sitt förslag upptagit de nu gällande bestämmelserna

om anmälningsskyldighet utan några väsentliga förändringar. De sjukdomar,

beträffande vilka anmälningsskyldighet stadgats, äro i kommittéförslaget

desamma som enligt nu gällande föreskrifter, med tillägg allenast

av den nervfeber närstående sjukdomen paratyfus. I kommittéförslaget

har emellertid den husfader åliggande anmälningsskyldigheten

utsträckts till att gälla »husfader eller annan med honom likställd person,

i vars närmaste omgivning yppats sjukdomsfall)), som giver anledning

antaga, att någon av nu ifrågavarande sjukdomar föreligger. Med uttrycket

»annan med honom likställd person» säger sig kommittén hava

Bihang till riksdagens protokoll 1919. I samt. 132 käft. (Nr 153.) &7» in ,''}

i §•

Anmälnings

skyldighet.

Kommittén

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 153.

avsett t. ex. föreståndaren för ett hotell eller pensionat, befälhavaren å

ett fartyg, föreståndaren för en fattiggård eller ett ålderdomshem, etc.

yttranden, r ^ de över kommitteförslaget avgivna yttrandena hava några väsen tiga

eimrmgar mot de av kommittén föreslagna bestämmelserna om anmälningsskyldighet

icke blivit framställda.

DePchefe^antB av k°mmitten i förevarande hänseende föreslagna staagandena

2 § 1, 2 och ^iava uppfa8''its i 2 § 1, 2 och 3 mom. av det inom civildepartementet

3 mom. utarbetade lagförslaget. Härvid hava emellertid några smärre förändringar

i kommittéförslagets bestämmelser vidtagits. Jag har icke kunnat

undgå att finna det betänkligt, att, på sätt kommittén föreslagit, stadga

anmälningsskyldighet för en kategori av personer, som angives i så

svavande ordalag som det av kommittén använda uttrycket »husfäder eller

annan med honom likställd person». Mina betänkligheter mot en sålunda

formulerad utvidgning av nu gällande anmälningsskyldighet hava

vant så mycket större, som underlåtenhet att fullgöra den ifrågavarande

skyldigheten såväl enligt kommitténs förslag som enligt det inom departementet

utarbetade lagförslaget är belagd med bötesansvar. Med hänsyn

härtill har det synts mig nödvändigt att avstå från en del av den föreslagna

utvidgningen av bestämmelserna ifråga. I mitt föreliggande förslag

är stadgandet så formulerat, att anmälningsskyldigheten ålio-o-er

hushållsföreståndare och avser sjukdomsfall, som inträffat inom hans

hushall. En längre gående anmälningsplikt synes det mig icke rådlig

att föreskriva. &

Härjämte hava kommittéförslag-ets bestämmelser om läkares anmälningsskyldighet

omredigerats därhän, att sagda bestämmelser erhållit

samma avfattning, som stadgandena om läkares anmälningsplikt i 8 och

11 §§ av lagen den 20 juni 1918 angående åtgärder mot utbredning av

könssjukdomar.

tjänftereL. 1 ^utmng till föreskrifterna om anmälningsskyldighet innehålla

gällande författningar bestämmelser om tjänsteläkares rätt och plikt att

på landet företaga tjänsteresa i anledning av inträffad smittsam sjukdom.

Ifrågavarande bestämmelser, som äro att finna i hälsovårdsstadgan § 33

OC1h01läkapinstruktlOQeQ § 27> innebära i huvudsak, att om provinsialläkare

erhalllt . kännedom om, att pest, kolera, smittkoppor eller fläckfeber inträffat

inom hans distrikt, äger han att på statens bekostnad företaga

resa till platsen utan särskild kallelse eller förordnande. Vid inträffat

eller misstänkt fall av nervfeber, scharlakansfeber, difteri, barnförlamning,

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 153.

19

rödsot eller epidemisk hjärnhinneinflammation skall läkaren på skriftlig

anmodan av vederbörande kommunalnämnds eller hälsovårdsnämnds ordförande

eller av prästerskapet, därest han finner någon av sist om förmälda

sjukdomar antagligen vara för handen, så fort ske kan besöka

orten samt därvid meddela, ■ jämte föreskrifter om den eller de sjukas

vård, anvisning om de åtgärder, vilka böra vidtagas till förekommande

av sjukdomens utbredning. Resa skall även företagas på grund av länsstyrelsens

förordnande. Kostnaden för resa, som företagits på grund av

vederbörlig kallelse eller förordnande, bestrides av statsmedel.

Statsverkets kostnader för nu ifrågavarande resor hava under vart

och ett av åren 1910—1918 utgjort omkring 55,000, 86,000, 93,000,

84,000, 72,000, 109,000, 68,000, 68,000 och 94,000 kronor.

Av innehållet i de anförda bestämmelserna framgår, att på statens

bekostnad endast en resa får företagas till samma ställe, såvida ej länsstyrelsen

förordnat om ytterligare resa. Föreligger annan smittsam sjukdom

än någon av de i det föregående särskilt nämnda, exempelvis influensa,

mässling, kikhosta eller vattenkoppor, bekostas tjänsteläkares

resa i intet fall av staten.

Beträffande tjänsteläkares rätt och plikt att företaga tjänsteresor i

anledning av inträffad smittsam sjukdom hava kommitterade framhållit,

att behovet av en utsträckt rätt till resor i dessa ärenden på mångahanda

sätt gjort sig kännbart, vilket framginge av ett stort antal yttranden i

denna fråga, som kommit kommittén tillhanda. Den i gällande bestämmelser

föreskrivna anmodan eller kallelsen från kommunalnämndsordförande

eller präst syntes för närvarande vara tillmätt en överdriven

betydelse. Följden av härutinnan lämnade föreskrifter hade emellertid

blivit, att då vid inträffade fall av smittsam sjukdom väl numera i regel

läkaren vore den, som i första hand bleve underrättad om sjukdomsfallet,

det ofta måst bliva eu senare fråga för läkaren att anskaffa den

obligatoriska kallelsen. Om å andra sidan formellt behörig kallelse förelegat,

hade vederbörande läkare i regel också känt sig pliktig att företaga resan,

även om berättigade tvivel på riktigheten av uppgifterna om sjukdomens

natur förefunnits. Enligt kommitténs mening läte det sig icke göra att

tillfredsställande tillgodose kraven på effektiv läkarhjälp och verksamma

åtgärder i övrigt mot här ifrågavarande sjukdomar med mindre tjänsteläkaren

sattes i tillfälle att själv i första hand avgöra, huruvida och till

vilket antal tjänsteresor borde företagas i anledning av sjukdomen. Härigenom

skulle en behövlig resa kunna ske i så god tid som möjligt,

utan att i varje fall göras beroende av annan vederbörandes åtgärd eller

Kommittén.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Avgivna

yttranden.

Departements
chefen.

2 § 4 och 5

mom.

Särskilda bestämmelser

angående spetälska

.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 153.

beslut med därav vållad omgång och tidsutdräkt. I fråga om resans

behörighet borde naturligtvis läkaren, liksom för närvarande vore fallet,

stå under kontroll av överordnade myndigheter, förste provinsialläkaren

och medicinalstyrelsen, vilka hade att mottaga rapport om densamma,

om sjukdomsfallens beskaffenhet och sjukdomens uppträdande, om de av

läkaren föreskrivna åtgärder, med mera. Därest vid granskning av

rapporten resan prövades vara företagen utan giltig anledning, borde

ersättning för densamma ej utgå av statsmedel.

I anslutning- till vad sålunda anförts hava kommitterade i § 6 mom. 4

av sitt förslag infört bestämmelser av innehåll, att provinsialläkare och

extra provinsialläkare skulle äga att även utan särskild kallelse eller förordnande

företaga resa till plats, där någon av förevarande., särskilt

uppräknade sjukdomar utbrutit eller ant oges hava utbrutit, därest han

prövade resan vara av behovet påkallad. Om ytterligare fall av samma

sjukdom inträffade och tjänsteläkaren funne förnyat besök på platsen

vara av nöden för åstadkommande av betryggande åtgärder mot sjukdomens

spridning, skulle läkaren vara berättigad att ånyo företaga dylik

resa.

Länsstyrelses rätt att meddela tjänsteläkare särskilt förordnande att

företaga resa skulle enligt kommittéförslaget bibehållas.

I de över kommittéförslaget avgivna yttrandena har den ifrågavarande

punkten i förslaget i allmänhet blivit livligt tillstyrkt.

Vad kommitterade i förevarande hänseende anfört kan jag utan

tvekan biträda. De nuvarande bestämmelserna i ämnet hava otvivelaktigt

medfört olägenheter såväl härutinnan, att behövliga sjukresor

blivit genom formaliteter fördröjda, som ock i det avseendet, att läkare

ansett sig skyldiga att på kallelse företaga en del resor, vilka, om läkarens

prövningsrätt varit friare, aldrig behövt komma till stånd. I mitt

föreliggande förslag hava de av kommitterade föreslagna bestämmelserna

med ett par obetydliga jämkningar upptagits.

Bland de sjukdomar, som äro upptagna i gällande hälsovårdsstadga

och i den förut omnämnda kungl. förordningen den 19 mars 1875, intager

spetälskan en särställning. Detta förhållande grundar sig givetvis på

sjukdomens utomordentligt kroniska förlopp och på att interneringsplikt

vid densamma ej ansetts kunna föreskrivas. Kommittén har i sitt förslag

upptagit nuvarande bestämmelser angående anmälningsplikt vid spetälska

utan någon nämnvärd förändring, och de av kommittén härutinnan före
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 153.

slagna stadgandena hava med någon jämkning införts i det inom civildepartementet

utarbetade förslaget.

En av de viktigaste åtgärderna i kampen mot de smittsamma sjukdomarna

är skyndsam isolering av dem, som lida av sådan sjukdom.

Våra nuvarande föreskrifter om dylik isolering återfinnas i §§ 21—24

av kungl. förordningen den 19 mars 1875 angående åtgärder mot införande

och utbredning av smittsamma sjukdomar bland rikets invånare.

Ifrågavarande föreskrifter avse allenast de i samma förordnings § 20

uppräknade sjukdomarna, det vill säga pest, kolera, smittkoppor, fläckfeber,

nervfeber, scbarlakansfeber, difteri, akut barnförlamning, rödsot

och epidemisk hjärnhinneinflammation. Då fall av dylik sjukdom inträffar

i stad eller annat samhälle, där särskild hälsovårdsnämnd finnes,, åligger

det hälsovårdsnämnden att föranstalta, att den sjuke ofördröjligen intages

till vård å särskilt sjukhus eller i annan tillräckligt avskild lägenhet,

så vida det icke beredes honom enskild vård i särskilt rum och de

för detta ändamål vidtagna åtgärder äro av beskaffenhet att kunna av

nämnden godkännas eller ock med läkares intyg styrkes, att den sjuke

icke utan fara för livet kan forslas till sjukanstalt. Inträffar fall av nu

ifrågavarande sjukdomar på landet, åligger det tillkallad läkare att om

förhållandet underrätta kommunalnämndens ordförande samt meddela

honom skriftlig anvisning på de åtgärder, som böra vidtagas till förekommande

av sjukdomens utbredning. Kommunalnämnden är pliktig

att, såvitt möjligt är, bringa de av läkaren föreskrivna åtgärder till verkställighet.

Den i bestämmelserna angående landsbygden inryckta reservationen

»såvitt möjligt är» har givetvis sin grund i insikten om de svårigheter,

som förefunnits för en lantkommun att tillhandahålla platser å epidemisjukhus

för dem, som av läkare rekommenderats till intagning å dylikt

sjukhus.

Som jag i fortsättningen av min redogörelse torde få tillfälle att

närmare beröra, ingå i kommitténs förslag eu del bestämmelser, vilka

avse att såväl i stad som på landsbygden bereda fullt tillräckliga möjligheter

för isolering å sjukvårdsanstalt av sådana sjuka, om vilka här

är fråga. Med hänsyn härtill har kommittén ansett hinder icke möta att

införa föreskrift om ovillkorlig skyldighet för hälsovårdsnämnd att sörja

för sjukhusvård åt dylika sjuka. De av kommittén i detta avseende föreslagna

bestämmelserna äro lika för land och stad och överensstämma i

huvudsak med de för närvarande för stad gällande föreskrifterna. Härjämte

2 § 6 mom.

Isolering av

sjuka.

Kommittén.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Departements
chefen.

3 § 1 och 2

mom.

Förfarandet

mot personer,

som befaras

föra smitta.

Kommittén.

KungJ. Maj:ts Proposition Nr 153.

har kommittén emellertid föreslagit en ny bestämmelse, som innebär, att

de nyssnämnda föreskrifterna om sjukas isolering å sjukvårdsinrättning

skulle äga tillämplighet jämväl då någon misstänktes vara behäftad med

sjukdom av nu ifrågavarande art och läkare funne hans intagande å

sjukvårdsinrättning vara av behovet påkallat. Som motiv för den föres

agna bestämmelsen har kommittén anfört, att förfarandet att isolera

personer, som vore misstänkta för smittsam sjukdom, numera vore i

praktiken allmänt tillämpat samt att nödvändigheten av ett uttryckligt

stadgande härom länge varit insedd.

Kommitténs förslag till bestämmelser angående sjuka och för sjukdom

misstänkta personers intagande å sjukvårdsinrättning hava med

någon jämkning upptagits i 3 § 1 och 2 mom. av mitt föreliggande

förslag. Enligt ifrågavarande bestämmelser är hälsovårdsnämnd pliktig

tillse, att personer, vilka äro eller misstänkas vara behäftade med sådan

Tkdom, som omförmäles i 2 § 1 mom. av den föreslagna lagen, erhålla

vard å för ändamålet avsedd sjukvårdsinrättning. Jag vill redan här nämna,

att uttrycket »för ändamålet avsedd sjukvårdsinrättning» omfattar både

sådana epidemisjukhus, som omförmälas i 18 § första stycket av det föreliggande

lagförslaget, och sådana tillfälliga sjukvårdslokaler, om vilka

bestämmelser finnas meddelade i fjärde stycket av förslagets nämnda

paragraf.

Den i det föregående avhandlade isoleringsplikten avser uteslutande

personer, som äro eller misstänkas vara sjuka. En person kan emellertid

vara smittfarlig utan att själv förete sjukdomssymtom. Detta är

förhållandet dels med personer, vilka varit i nära beröring med en smittsamt

sjuk, dels ock med s. k. bacillbärare, d. v. s. personer, hos vilka

smittämne förefinnes å vissa slemhinnor eller i vissa sekret, utan att

dock några egentliga sjukdomstecken komma till synes.

Kommittén har funnit det vara av stor vikt att bereda hälsovårdsnämnderna

möjlighet att med lämpliga åtgärder inskrida även mot nu

ifrågavarande smittförande personer. I sådant syfte har kommittén föreslagit

bestämmelser om rätt för hälsovårdsnämnd att låta underkasta

sådana personer den observation eller den isolering, som i det särskilda

fajlet kan finnas erforderlig. Bland bacillbärarna träffas emellertid någon

gång personer, som under mycket lång tid äro smittförande, de så kallade

kroniska bacillbärarna. Då det icke gärna kan sättas ifråga att

isolera smittbärare av denna art, har kommittén föreslagit ett stadgande

om skyldighet för hälsovårdsnämnd att i dylika fall i stället meddela

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 153.

vederbörande smittbärare föreskrifter om vissa inskränkningar ifråga om

arbete, varmed han må taga befattning, samt om de försiktighetsmått

i övrigt, som han bör iakttaga för undvikande av smittas spridning.

I de i ärendet avgivna yttrandena har kommitténs förslag i förevarande

avseende vunnit allmän tillstyrkan.

Vad kommittén härutinnan föreslagit har synts mig vara av beskaffenhet

att böra godtagas. Jag vill i detta sammanhang erinra om,

att de principer, som ligga till grund för kommitténs förslag i nu ifrågavarande

hänseende, under de senaste åren vunnit tillämpning i lagstiftningen

angående en del andra smittsamma sjukdomar än de nu förevarande.

Genom lagen den 4 september 1914 angående vissa åtgärder

mot utbredning av lungsot hava väsentliga inskränkningar stadgats

ifråga om det arbete, varmed lungsiktig må taga befattning, och i lagen

den 20 juni 1918 angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar

hava bestämmelser meddelats om skyldighet för hemsjuk person att

ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som av läkare meddelas till

förhindrande av smittas spridning. Bland dessa föreskrifter innefattas

även förbud mot utövande av smittfarligt yrke.

De av kommittén föreslagna stadgandena hava upptagits i 3 § 3

mom. av det inom civildepartementet utarbetade förslaget.

Våra gällande sanitära författningar innehålla en del föreskrifter

om smittrening. Dessa föreskrifter äro huvudsakligen att finna i § 21

mom. 2 — 5 av kungl. förordningen den 19 mars 1875 angående åtgärder

mot införande och utbredning av smittsamma sjukdomar bland rikets

invånare. Föreskrifterna ifråga äro emellertid endast avsedda för orter,

där särskild hälsovårdsnämnd finnes, d. v. s. för städer och andra samhällen,

där hälsovårdsstadgans bestämmelser för stad äga tillämplighet.

Beträffande landsb}rgden heter det i den nämnda förordningens § 24 helt

allmänt, att kommunalnämnd är skyldig att, såvitt möjligt är, bringa

till verkställighet de åtgärder, som av läkare föreskrivas till förekommande

av smittsam sjukdoms utbredning. Bland dessa åtgärder kan

givetvis även smittrening ingå. 1 § 25 av meromnämnda kungl. förordning

den 19 mars 1875 äro föreskrifter meddelade om rätt för hälsovårds-

och kommunalnämnd att, om så finnes nödigt, låta förstöra srnittförande

föremål samt om ägares rätt till ersättning för vad sålunda

blivit förstört.

Kommittén har i § 8 av sitt förslag upptagit föreskrifter om skyldighet

för hälsovårdsnämnd såväl i stad som på landsbygd att verkställa

Avgivna

yttranden.

Departements
chefen.

3 § 3 mom.

Smittrening.

Kommittén.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Departements
chefen.

4 och 5 §§.

Diverse bestämmelser

till förhindrande

av

smittas spridning.

6—9 §§.

Åtgärder mot

smitt far a i

skolor.

Kommittén.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 153.

smittrening samt om skyldighet för läkare att hos nämnden anmäla de

fall, då smittrening bör äga rum. Därjämte har kommittén i § 9 av

förslaget infört bestämmelser om rätt för hälsovårdsnämnd att låta förstöra

föremål, som kunna befaras överföra smitta, samt om förbud för

envar att genom bortförande eller på annat sätt undandraga föremål

från smittreningsåtgärd. Slutligen har i kommittéförslagets § 21 upptagits

ett stadgande om rätt till ersättning för föremål, som vid smittrening

blivit förstörda.

De av kommittén i förevarande avseende föreslagna bestämmelserna

hava i huvudsak upptagits i det inom civildepartementet utarbetade lagförslaget.

Kommittéförslagets stadganden om rätten att förstöra smittförande

föremål samt om rätten till ersättning för förstörda föremål

hava emellertid synts mig behäftade med en viss oklarhet, vårföre bestämmelserna

härom i det föreliggande förslaget avfattats i överensstämmelse

med motsvarande föreskrifter i lagen den 4 september 1914

angående vissa åtgärder mot utbredning av lungsot.

Det inom civildepartementet utarbetade lagförslaget upptager i 6 — 9

§§ en del bestämmelser, som åsyfta att i andra avseenden än de redan

nämnda bereda möjlighet till förhindrande av smittas spridning. Bestämmelserna

ifråga ansluta sig i allt väsentligt till av kommittén föreslagna

stadganden och gå endast obetydligt utöver nu gällande författningars

föreskrifter. Någon särskild motivering för dessa bestämmelser synes

mig icke vara erforderlig.

Vid bekämpandet av de smittsamma sjukdomarna ligger det givetvis

stor vikt uppå att förhindra, att dylika sjukdomar vinna utbredning

genom skolor och andra undervisningsanstalter. Gällande hälsovårdsstadga

innehåller härom i § 36 mom. 3 den bestämmelsen, att styrelse

för folkskola eller annat läroverk i ort, där smittsam sjukdom är rådande,

äger att på hälsovårdsnämnds eller kommunalnämnds anmälan eller efter

dess hörande förordna, att undervisningen må för längre eller kortare

tid inställas.

Beträffande åtgärder mot smittfara i skolor har kommittén anfört,

att stängning av ett läroverk eller en skola i regel icke torde behöva

förekomma vid smittsam sjukdoms uppträdande. Ibland kunde det vara

nog att hemförlova en eller annan klass, exempelvis för verkställande av

desinfektion i det rum, där någon med sjukdomen behäftad uppehållit

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 153.

sig. Därest emellertid sjukdomen gripit omkring sig så, att stängning

av hela läroverket vore behövlig, borde vederbörande hälsovårdsnämnd

vara befogad att hos läroverkets ledning göra hemställan därom. En

dylik hemställan komme enligt kommitténs övertygelse icke att lämnas

obeaktad. Skulle likväl eu sålunda gjord hemställan icke efterkommas,

stode det nämnden öppet att, då fråga vore om enskild skola, vända

sig till länsstyrelsen och i annat fall till vederbörande överstyrelse. För

förhindrande av så kallade skolepidemier borde emellertid nämnden vara

befogad att förbjuda envar, som befarades överföra smitta, att besöka

läroverk eller skola. Sådant förbud borde kunna avse såväl lärare som

lärjungar och borde kunna meddelas ej blott vid fall av de svårare smittsamma

sjukdomarna, utan även vid mässling, kikhosta, påssjuka och

andra sjukdomar av liknande art.

I anslutning till vad sålunda anförts har kommittén i § 11 av sitt

förslag infört bestämmelser dels om rätt för hälsovårdsnämnd att förbjuda

envar, som kunde befaras överföra smitta, att besöka läroverk, skola

eller offentlig tillställning, dels ock om skyldighet för nämnden att, då

sådant vore av behovet påkallat, hos vederbörande skolstyrelse, rektor

eller föreståndare göra hemställan om stängning av läroverk eller skola.

De av kommittén sålunda föreslagna bestämmelserna hava upptagits Departementsi

det föreliggande lagförslaget med det tillägg, att med läroverk och c^®”''

skola i förevarande avseende likställts konfirmationsundervisning. Bestämmelserna

ifråga gälla för alla smittsamma sjukdomar, på vilka den

föreslagna lagen är tillämplig, och äro således icke begränsade till de

sjukdomar, som avses i lagens 2 § 1 mom.

Enligt §§ 35 och 36 av gällande hälsovårdsstadga åligger det läns- Länsstyrelses

styrelser, hälsovårdsnämnder och kommunalnämnder att vid utbrott av v°Msnämnds

farsot vidtaga åtgärder till förekommande av folksamlingar samt att i skyldigheter

övrigt företaga de mått och steg, som erfordras till farsotens hämmande.

Bestämmelser om länsstyrelsers och hälsovårdsnämnders skyldigheter

i dessa avseenden hava jämväl upptagits i det föreliggande lagförslaget.

Bestämmelserna ifråga äro avfattade i huvudsaklig överensstämmelse

med nu gällande stadganden.

Härjämte har i förslaget införts en föreskrift om skyldighet för

hälsovårdsnämnd att till vederbörande länsstyrelse anmäla, om någon

ovanlig dödlighet bland råttor yppats i hamnstad eller på hamnplats.

Sådan anmälan skall enligt förslaget av länsstyrelsen befordras vidare

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 132 höft. (Nr 153.) 575 io 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

Åtgärder mot

smittsamma

sjukdomars

införande i

riket.

14 §.

Departements
chefen.

14 §.

26 Kungl. Maj.ts Proposition Nr 153.

till chefen för civildepartementet och medicinalstyrelsen. Ifrågavarande

föreskrifter äro föranledda av den mellan folkliga konvention angående

åtgärder mot pest, kolera och gula febern, som för Sveriges del undertecknades

i Paris den 17 januari 1912. Artikel 5 i nämnda konvention

innehåller nämligen eu uppmaning till vederbörande regeringar att för

motverkande av pestsmittas spridande hålla sig underkunniga om varje

ovanligare dödlighet bland råttor, särskilt i hamnarna.

Frågan om åtgärder till förhindrande av smittsamma sjukdomars

införande i riket är beträffande pest och kolera ordnad genom den nyssnämnda

konventionen i Paris den 17 januari 1912. I anslutning till

denna konvention har sedermera utfärdats kungl. kungörelsen den 9

november 1915 angående åtgärder till förekommande av pestens och

kolerans införande i riket. Med avseende på övriga smittsamma sjukdomar

gälla bestämmelserna i § 14 av kungl. förordningen den 19 mars

1875 angående åtgärder mot införande och utbredning av smittsamma

sjukdomar bland rikets invånare. Nämnda bestämmelser avse smittkoppor,

tyfus, tyfoidfeber, scharlakansfeber, difteri och rödsot och föreskriva,

att vad som stadgats om åtgärder mot dessa sjukdomars utbredning

inom riket i tillämpliga delar skall lända till efterrättelse för att

hindra införande i riket av sjukdomarna ifråga. Härjämte hava särskilda

kungl. kungörelser i nu ifrågavarande ämne utfärdats den 23

februari 1915 samt den 1 och den 12 juni 1917.

De i det föregående berörda stadgandena i det föreliggande lagförslaget

äro delvis av den beskaffenhet, att de kunna komma till användning

jämväl för förhindrande av smittsamma sjukdomars införande

i riket. Då det torde vara lämpligt, att denna omfattning av den föreslagna

lagens tillämplighetsområde angives genom ett uttryckligt stadgande,

har i förslagets 14 § upptagits en bestämmelse av innehåll, att

de i lagen meddelade föreskrifterna skola i tillämpliga delar gälla för

att förhindra införande i riket av sådana sjukdomar, som om förmälas i

lagens 2 § 1 mom. De åtgärder, som härutöver erfordras för att förhindra

smittsamma sjukdomars införande i riket, äro av den art, att de

måste regleras genom administrativa författningar. Med hänsyn härtill

har i förslaget införts bestämmelse därom, att Konungen förordnar om

de åtgärder, som utöver vad den föreslagna lagen stadgar kunna

finnas erforderliga för att förhindra smittsamma sjukdomars införande

i riket.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 153.

I den meromnämnda konventionen i Paris den 17 januari 1912, Föreskrifter,

art. 10 mom. l:o—4:o, meddelas föreskrifter om vissa skyldigheter, vilka, av^nternaom

ett land är smittat av pest eller kolera, åligga vederbörande myn- tioneii överdigheter

i smittade hamnar vid eller i samband med fartygs avgång e“s*°“''

därifrån. 1 anslutning till konventionens bestämmelser hava erforder- 15 §.

liga stadganden i förevarande avseende upptagits i 15 § av den föreslagna

lagen.

Den viktigaste åtgärden för motverkande av smittsamma sjukdomar ledande”

är de sjukas isolering och vård å särskilda för ändamålet inrättade sjuk- av sjukvård,

hus. Frågan om anordnande av dylika sjukhus i tillräcklig omfattning ie-23 §§.

måste följaktligen bliva det centrala i varje förslag till reform av gäl- Epidemisjuklande

bestämmelser angående samhällets ingipande mot de smittsamma

sjukdomarna. _ 16—22 §§.

Ordnandet av epidemisjukvården är enligt nu gällande författningar

närmast en primärkommunernas angelägenhet. De grundläggande bestämmelserna

härom återfinnas i §§ 32 och 34 i hälsovårdsstadgan. I

stadgans § 32 mom. 1 lyder föreskriften sålunda: »Utbryter farsot

inom kommun, eller är anledning befara, att den kan utbryta genom

smittas spridning från främmande ort eller av annan orsak, har hälsovårds-

eller kommunalnämnden att skyndsamt vidtaga erforderliga åtgärder

för undanröjande av allt, som kan befordra sjukdomen.» I § 34

mom. 1 stadgas vidare: »När farsot utbrutit, skall hälsovårds- eller kommunalnämnden

tillse, att sjukvården inom kommunen kommer att så

vitt möjligt motsvara behovet, för vilket ändamål kommunen även bör,

där sådant är nödigt och lämpligen kan ske, ombesörja inrättandet av

särskilda sjukhus eller sjukrum.»

Vad städerna angår, är deras förpliktelse i detta avseende närmare

angiven i § 21 av kungl. förordningen den 19 mars 1875 angående åtgärder

mot införande och utbredning av smittsamma sjukdomar bland

rikets invånare. Enligt detta författningsrum åligger det hälsovårdsnämnd

att föranstalta, att personer, behäftade med någon av de i förordningens

§ 20 mom. 1 uppräknade sjukdomar, ofördröjligen bliva intagna

till vård å särskilt sjukhus eller i annan tillräckligt avskild lägenhet.

Beträffande lantkommun äro förpliktelserna mera svävande uttryckta.

Angående sådan kommun stadgas i den nyssnämnda förordningens § 24

mom. 1, att kommunalnämnden vid fall av nu ifrågavarande smittsamma

sjukdomar är pliktig att, såvitt möjligt är, bringa till verkställighet de

åtgärder, som av läkare föreskrivas.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kommittén.

Kungl. Maj. ts Proposition Nr 153.

På grundval av de sålunda anförda bestämmelserna hava stads- och

lantkommuner upprättat ett antal kommunala epidemisjukhus. Vid sidan

av denna kommunala epidemisjukvård har emellertid särskilt på de senare

åren gjort sig gällande en tendens att göra epidemisjukvården till en

landstingens angelägenhet. Med stöd av landstings förordningens § 1,

som berättigar landsting att besluta om sådana för länet gemensamma

angelägenheter, som avse hälsovård, hava en del landsting helt eller

delvis övertagit epidemisjukvården inom vederbörande landstingsområden

och uppfört eller från kommunerna inlöst för detta ändamål avsedda

sjukhusbyggnader.

För epidemisjukhusväsendets utveckling och nuvarande ståndpunkt

i vårt land har kommittén på sidorna 152 — 168 i sitt betänkande lämnat

en utförlig redogörelse. Jag tillåter mig i förevarande avseende hänvisa

till denna redogörelse och vill här endast nämna, att antalet epidemisjukhus

i riket vid tidpunkten för kommitténs undersökning, d. v. s.

år 1912, uppgick till 237, av vilka 95 voro belägna i städer och 142

på landsbygden. Av städernas sjukhus ägdes 7 av landsting och de

övriga 88 av städerna själva. På landsbygden innehade landstingen

32 av sjukhusen och kommunerna 98; 12 av landsbygdens sjukhus ägdes

av bolag eller enskilda personer. Sammanlagda antalet sjukplatser på

epidemisjukhusen uppgick år 1912 till 5,516. Förhållandet mellan antalet

vid nämnda tid tillgängliga sjukplatser och summan av rikets invånare

utgjorde alltså 1: 1,008. 1 städerna funnos 3,496 sängplatser,

motsvarande 2,5 platser på 1,000 invånare, och på landsbygden 2,020

sängplatser, motsvarande 0,49 platser på 1,000 invånare. Jag vill särskilt

fästa uppmärksamheten vid den dåliga platstillgång, som dessa

siffror utvisa för landsbygdens vidkommande.

De sista tillgängliga uppgifterna i förevarande avseende hänföra sig

till slutet av år 1916. Antalet sjukplatser å landsting, städer och lantkommuner

tillhöriga epidemisjukhus i hela riket uppgick då till 5,923.

Den ökning av sjukplatsernas antal, som ägt rum sedan kommittén verkställde

sin undersökning, är som synes ganska obetydlig.

Kommittén har ägnat frågan om det framtida ordnandet av epidemisjukhusväsendet

en synnerlig uppmärksamhet och har i detta hänseende

anfört i huvudsak följande.

Fn första förutsättning för en tillfredsställande epidemisjukvård

måste anses vara, att ett visst antal sjukplatser å fasta epidemisjukhus

funnes att tillgå såväl för stad som för landsbygd. Det läte sig emellertid

icke göra att till grund för beräknandet av det erforderliga an
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 153.

29

talet sjukplatser lägga det behov, som vid enstaka exceptionella tillfällen

framträtt i olika orter. Ett sådant förfarande skulle leda till oberäkneliga

och onödiga kostnader. Däremot kunde och borde det fordras,

att nödigt antal platser ständigt vore tillgängligt för omhändertagande

såväl av de första fallen av ifrågavarande sjukdomar som ock tillika

för vård i anledning av samma sjukdomar under tider, då de vore relativt

vanliga men dock ej kunde sägas hava vunnit allmän utbredning inom

en ort. Förelåge en sådan allmän utbredning, måste utöver det fasta

försvaret mot sjukdomarna tillfälliga sjukvårdsanstalter ordnas. Av

praktiska skäl hade man sålunda att skilja emellan ett mera permanent

behov av sjukvårdsanstalter och ett mera tillfälligt sådant.

Vad det permanenta behovet av sjukplatser beträffade, vore detsamma

vida större i städerna, där smittsamma sjukdomar hade lättare

tillfälle att hastigt sprida sig, än på landsbygden, där smittspridningen

vore relativt långsam. Med ledning av den statistik, som stått att erhålla

angående smittsamma sjukdomars förekomst och epidemisjukhusens

beläggning, hade kommittén kommit till det resultatet, att minimibehovet

av permanenta sjukplatser i städerna kunde anses vara 2 för varje påbörjat

1,000-tal invånare och på landsbygden 1 för varje påbörjat

1,000-tal invånare. Det sålunda fixerade minimiantalet av platser avsåge

allenast sådana sjukdomar, för vilka kommittén föreslagit isoleringsplikt,

d. v. s. pest, kolera, smittkoppor, fläckfeber, nervfeber, paratyfus,

scharlakansfeber, difteri, akut barnförlamning, smittsam hjärnfeber och

rödsot.

För att det av kommittén beräknade permanenta platsantalet skulle

fylla behovet, vore det emellertid en oeftergivlig fordran, att vårdplatserna

i möjligaste mån sammanfördes till större sjukhus, där de kunde bättre

utnyttjas än om de utplanterades på ett flertal små sjukstugor. Ytterligare

skäl för att sammanföra platserna till större sjukhus vore, att de

större sjukhusen kunde förses med bättre utrustning och viss ständigt

där boende personal, beredas bättre tillgång till läkare, lättare uppdelas

i olika avdelningar för olika slag av sjukdomar samt förses med anordningar

för bakteriologiska undersökningar och för sjuktransporter.

Å andra sidan kunde givetvis vid denna sjukvård koncentrationen ej

drivas alltför långt, detta med hänsyn till de svårigheter, som därvid

skulle yppa sig för skyndsam isolering av sjukdomsfallen. Den lämpliga

graden av centralisering härvidlag vore beroende på befolkningstätheten

och tillgången på trafikmedel. På grund härav torde det i en

del län vara lämpligt att sammanföra det för landsbygden behövliga

platsantalet till några få centralsjukhus. 1 andra liin åter måste säker
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 153.

ligen större delen av sjukplatserna fördelas på mindre sjukhus, måhända

till och med på flera sjukhus inom varje läkardistrikt. Epidemisjukhusbyggna(ler

av väsentligen olika storlek och anordning påfordrades sålunda

för olika trakter.

Det av kommittén beräknade minimibehovet av permanenta sjukplatser

vore avsett för normala förhållanden. För att kunna möta mera

utbredda epidemier måste emellertid vederbörande hälsovårdsmyndigheter

vara beredda på att anordna provisoriska sjukvårdsinrättningar. 1 detta

syfte måste de äga tillgång till! dels lokaler, lämpliga att användas såsom

tillfälliga sjukhus, dels ock nödig flyttbar utrustning för sådana sjukhus.

Den erlordeliga storleken av detta rörliga försvar måste i viss mån

granda sig på den erfarenhet, som småningom kunde vinnas, samt regleras

i enlighet härmed. Kommittén hade för sin del beräknat, att för

städer borde påfordras möjlighet att vid behov kunna utöver de permanenta

anstalterna mobilisera ett ytterligare antal sjukplatser, motsvarande

femtio procent av det antal platser, som skulle hållas i ständig

beredskap. På landsbygden borde finnas tillgång till provisoriska sjukvårdslokaler

efter samma beräkningsgrund, som angivits för städerna,

men den flyttbara sjnkvårdsutrustningen syntes, vad landsbygden beträffade,

ej behöva hållas i beredskap i större förråd än att samtidigt kunde

mobiliseras ett antal extra sjukplatser, motsvarande omkring tjugufem

procent av det för landsbygden beräknade antalet fasta sjukplatser.

Med hänsyn till svårigheten att på landet kunna i hast anskaffa lämplig

sjukvårdspersonal borde sjukvårdsmyndigheterna på landsbygden vara

skyldiga att anställa nödigt antal sjuksköterskor. Dessa sköterskor behövde

emellertid icke alla vara stadigvarande anställda, utan det vore

tillräckligt att de stode till förfogande när behovet påkallade.

Beträffande frågan om vilken myndighet, som borde omhänderhava

epidemisjukvården, har kommittén till en början konstaterat, att lantkommunerna

hittills icke på ett tillfredsställande sätt fullgjort eller kunnat

iullgöra vad som med avseende på ordnandet av ifrågavarande sjukvård

bort kunna fordras av dem. Lantkommunen vore icke heller lämplig

som sjukvårdsdistrikt, när det gällde beredande av sjukhusvård i anledning

av inträffade smittsamma sjukdomar. Detta syntes också hava

varit den viktigaste anledningen till det ingripande från landstingens

sida, som i förevarande avseende i vissa fall skett och som, där detsamma

varit planmässigt, visat sig synnerligen effektivt. Med hänsyn

härtill borde, såsom också vid flera tillfällen ifrågasatts, skyldigheten att

hålla sjukvårdsanstalter för smittsamma sjukdomar överflyttas från lantkommunerna

till landstingen. Härvid erbjöde sig osökt analogien med

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bl

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 153.

landstingens befattning med lasarettsvården och tuberkulossjukvården. I

olikhet med vad förhållandet vore i fråga om nyssberörda två slag av sjukvård

borde emellertid enligt kommitténs mening alla städer, även de

som deltoge i landsting, handhava sin epidemisjukvård för sig. Kommitténs

uppfattning i denna del vore väsentligen grundad därpå, att

städerna i regel redan hade sin epidemisjukvård jämförelsevis väl ordnad.

Beträffande å landsbygden redan befintliga, lantkommuner tillhöriga

epidemisjukhus förutsatte kommittén, att dessa, om de kunde i avseende

på beskaffenhet och belägenhet godkännas såsom sjukvårdsanstalter, skulle

förvärvas eller förhyras av vederbörande landsting.

Om ansvaret för epidemisjukhusväsendets behöriga ordnande således

enligt kommitténs mening borde åligga städer och landsting, syntes det

emellertid nödvändigt, att jämväl staten åtoge sig någon del av kostnaden

härför. Motverkandet av den allmänfara, som smittsamma sjukdomars

spridning innebure, vore ett statsintresse och statens ingripande

erfordrades för åstadkommande av eu snabb och effektiv förbättring av

det nuvarande tillståndet, särskilt på landsbygden. Med hänsyn till de

bestående förhållandena i städerna hade kommittén emellertid icke ansett

sig böra föreslå statsbidrag till byggnadskostnaderna för epidemisjukhus,

utan stannat vid en hemställan om statsbidrag till kostnaderna för sjukhusens

drift. På grund av ifrågavarande anstalters ojämna beläggning

syntes statsbidrag till driftkostnader icke kunna utgå efter antalet underhållsdagar.

Kommittén ansåge det därföre lämpligast, att statsbidraget,

oberoende av årets beläggning, utginge efter visst belopp för vårdplats

till varje stad och landsting, som visade sig under året hava hållit de

såsom minimum för vart och ett område angivna sjukplatserna i full

beredskap. Statsbidragets storlek syntes kunna bestämmas till 150 kronor

per plats, vilket belopp tillnärmelsevis kunde anses motsvara räntan

på anläggningskostnaden. Härvid borde, vare sig fråga vore om stad

eller landsbygd, ej tagas i beräkning mer än en plats för varje påbörjat

1,000-tal invånare inom vederbörande stad eller landstingsområde.

I anslutning till vad kommittén sålunda föreslagit har kommittén

dels i 1—4 §§ i sitt förslag till epidemistadga upptagit bestämmelser

om ordnande av allmänna sjukvården vid smittsamma sjukdomar, dels

ock framlagt ett förslag till särskilda bestämmelser angående utbekommande

av statsbidrag för underhåll och vård, som lämnats på epidemisjukhusen.

I de över kommittéförslaget avgivna yttrandena hava de utav kommittén

i förevarande avseende framhållna synpunkterna i stort sett vunnit

Myndigheter

och

korporationer.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Medicinal
styrelsen.

Departements
chefen.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 153.

allmän anslutning. Överflyttningen av epidemisjukvården från lantkommunerna

till landstingen har förordats av så gott som alla de hörda

myndigheterna och korporationerna. På många håll har man emellertid

givit uttryck åt den uppfattningen, att kommittén i detta hänseende icke

gått långt nog, utan att den enda tillfredsställande lösningen av frågan

om epidemisjukvårdens organisation vore, att landstingen övertoge nämnda

sjukvård ej blott på landsbygden, utan även i de städer, som deltoge i

landsting. Det har framhållits, att samverkan mellan mindre städer och

kringliggande landsbygd i fråga om epidemisjukvården vore en synnerligen

önskvärd anordning och att en sådan samverkan genom de av

kommittén föreslagna bestämmelserna skulle bliva försvårad eller omöjliggjord.

Vidare har det påpekats, att epidemisjukvårdens handhafvande

skulle bliva bäst och billigast om denna sjukvård stode under enhetlig

förvaltning av en för varje landstingsområde av vederbörande landsting

utsedd nämnd. Yttranden i denna riktning hava avgivits utav åtta av

rikets förste provinsialläkare, nio länsstyrelser och åtta landsting.

Medicinalstyrelsen har i sitt utlåtande framhållit, att inom flera

landstingsområden epidemisjukvården redan för närvarande vore ordnad

på det sätt, att landstingen övertagit densamma såväl i städerna som

på landsbygden. Det vore enligt styrelsens mening önskvärt, att denna

anordning, som visat sig medföra goda resultat, icke rubbades. Styrelsen

ansåge därför, att organisationen borde så ordnas, att varje stad,

som icke deltoge i landsting, med avseende på epidemisjukvården utgjorde

ett distrikt och varje landstingsområde ett distrikt, dock med rätt för

stad, som deltoge i landsting, att själv handhava sin epidemisjukvård, under

förutsättning att de av staden vidtagna anordingarna för ifrågavarande

sjukvård vore av beskaffenhet att kunna av medicinalstyrelsen godkännas.

Av den i frågan verkställda utredningen synes mig klart framgå,

att ett tillfredsställande ordnande av epidemisjukvården ovillkorligen

kräver, att lantkommunernas skyldigheter i detta hänseende överflyttas

på landstingen. Lika klart lärer det vara, att de städer, som icke deltaga

i landsting, fortfarande böra själva handhava sin epidemisjukvård.

Det återstår således att avgöra, huru i förevarande avseende bör förfaras

med de städer, som deltaga i landsting.

Beträffande denna fråga bör det i första hand bemärkas, att flera

av rikets landsting redan nu övertagit epidemisjukvården för både landsbygd

och städer. Så har Ålvsborgs läns landsting genom beslut år 1915''

övertagit epidemisjukvården inom landstingsområdet i dess helhet, inlöst

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 153.

33

kommunernas befintliga epidemisjukhus och ställt sjukvården ifråga under

enhetlig förvaltning av en utav landstinget tillsatt nämnd. Vidare hava

Södermanlands och Östergötlands läns landsting övertagit epidemisjukvården

inom respektive landstingsområden, därvid emellertid i det förra

landstingsområdet städerna Nyköping och Eskilstuna och i det senare

området staden Linköping undantagits från den enhetliga sjukvårdsorganisationen

och jämlikt § 47 mom. 3 landstingsförordningen befriats från

deltagande i kostnaden för vederbörande landstings åtgärder med avseende

på nu ifrågavarande sjukvård.

Härjämte har Stockholms läns landsting sistlidet år fattat beslut att

övertaga all epidemisjukvård inom länet samt att uppföra epidemisjukhus

i städerna Södertälje och Norrtälje. Den av detta landsting beslutade

sjukvårdsorganisationen har ännu icke hunnit genomföras, men beräknas

kunna träda i funktion redan år 1920.

Jämväl vissa andra landsting hava delvis genomfört en liknande

organisation.

Det synes mig föreligga starka skäl att understödja den utvecklingstendens,

som tagit sig uttryck i de nämnda landstingens åtgärder. Den

av kommittén föreslagna ovillkorliga särskillnaden mellan städer och

landsbygd i förevarande hänseende skulle säkerligen i många fall medföra

en splittring av sjukvårdsförvaltningen, som icke kunde undgå att

framkalla skadliga verkningar både i ekonomiskt och i sjukvårdstekniskt

avseende. Ett genomförande av det på dagordningen stående förslaget till

lag om kommunalförbund kunde visserligen förväntas förmildra dessa olägenheter

i eu del fall, men torde dock icke vara tillfyllest. Ett verksamt

understödjande av den koncentration utav epidemisjukvården, som alla

synas vara ense om att anse önskvärd, lärer icke kunna åvägabringas

på annat sätt än genom att ifrågavarande sjukvård såväl i städer som

på landsbygd överflyttas till vederbörande landsting. Härvid synes emellertid

möjlighet böra beredas för landstingsområdet tillhörande städer att

i särskilda fall erhålla medgivande att själva handhava sin sjukvård. Förutsättningen

för ett sådant medgivande synes böra vara, dels att vederbörande

stad ordnar sin epidemisjukvård på ett fullt tillfredsställande

sätt, dels ock att det icke för ett rationellt anordnande av epidemisjukvården

inom landstingsområdet i övrigt kan anses erforderligt, att jämväl

don ifrågavarande staden ingår i landstingets sjukvårdsorganisation.

Har stad erhållit medgivande att själv handhava sin epidemisjukvård,

lärer billigheten kräva, att stadens invånare befrias från att deltaga i

kostnaderna för landstingets epidemisjukvård. För att undanrödja en

viss tveksamhet angående tolkningen av landstingsförordningens bestämBihavg

till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 182 höft. (Nr 153.) r>"5 i» 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 153.

meker, som i detta hänseende gjort sig gällande, torde uttryckligt lagstadgande

böra meddelas om städs befrielse från deltagande i landstings

sjukvårdskostnad i nu ifrågavarande fall.

I anslutning till de principer jag sålunda utvecklat äro bestämmelserna

om ordnande av den allmänna sjukvården vid smittsamma sjuki6

och 17 §§. domar avfattade i det föreliggande lagförslaget.

Beträffande detaljerna av epidemisjukvårdens organisation inom varje

epidemidistrikt synes största möjliga frihet böra medgivas. Jag har

därför i mitt förslag begränsat bestämmelserna härom till ett stadgande

19 §■ av innehåll, att förvaltningen av epidemisjukhus i stad, som utgör eget

epidemidistrikt, skall tillkomma hälsovårdsnämnden och å annan ort en

epideminämnd, bestående av förste provinsialläkaren som självskriven

ledamot samt sex av landstinget valda medlemmar. I många fall torde

det vara ändamålsenligt, att särskilda lokalstyrelser tillsättas för varje

epidemisjukhus. Någon obligatorisk bestämmelse härom har jag dock

icke ansett böra meddelas. Det synes mig kunna förväntas, att landstingen,

som i mångahanda måtto ådagalagt sitt intresse för sjukvårdsangelägenheter

och sin förmåga att ordna dessa på ett tillfredsställande

sätt, även ifråga om denna och andra detaljer av den föreslagna organisationen

skola veta att vidtaga de anordningar, som med hänsyn till

de skiftande lokala förhållandena äro lämpligast.

I fråga om de allmänna fordringarna på epidemisjukhus, tillfälliga

sjukvårdslokaler och av distrikten anställd sjukvårdspersonal har jag

funnit mig kunna i allt väsentligt biträda de av kommittén utvecklade

grundsatserna, och har jag i det föreliggande lagförslaget härom infört

is och 20 §§. bestämmelser, som ansluta sig till de av kommittén föreslagna. Med

avseende på en punkt av de i förslaget ingående bestämmelserna angående

anordningarna å epidemisjukhus torde jag böra nämna några

i» §• ord till motivering. I 18 § av förslaget har införts ett stadgande

av innehåll, att den vid epidemisjukhus anställda sjukvårdspersonalen

skall vara så talrik och hava sin tjänstgöring så ordnad, att nödig vila

och ledighet beredes densamma. Detta stadgande sammanhänger med

ett förslag angående ordnande av den kvinnliga sjukvårdspersonalens

arbetsförhållanden, som för närvarande är under utarbetande inom civildepartementet

på grundval av den utredning, som i denna fråga verkställts

av särskilda den 6 juni 1912 tillkallade sakkunniga. I nämnda

förslag ingår bland annat, att en bestämmelse av nu angiven innebörd

skulle införas i respektive lasaretts- och sjukstugestadgorna samt att på

medicinalstyrelsens stat skulle uppföras eu kvinnlig inspektörsbefattning,

vars innehavare skulle vara sjuksköterska och hava till uppgift att utöva

inspektion över den kvinnliga sjukvårdspersonalens arbetsförhållan
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 153.

den å offentliga sjukvårdsanstalter. Då förhoppningar förefinnas att

ifrågavarande förslag skall kunna underställas innevarande års riksdag,

har jag ansett erforderligt, att den för förslaget grundläggande bestämmelsen

införes även i det förslag till epidemilag, som överlämnas till

samma riksdags prövning.

Beträffande de redan befintliga epidemisjukhus, vilka tillhöra lantkommuner

eller städer, som deltaga i landsting, förutsätter jag, att

landstingen skola, i den mån så prövas lämpligt, övertaga dem från

vederbörande kommuner. Någon svårighet för åvägabringande av uppgörelse

mellan landsting och primärkommuner härvidlag torde icke behöva

befaras. Skulle i undantagsfall en kommun för överlåtelse av sitt

epidemisjukhus uppställa villkor, som icke kunna av landstinget godkännas,

står det ju landstinget fritt att själv anlägga epidemisjukhus å

lämplig ort.

Jag har i det föregående berört kommitténs förslag om statsbidrag

till epidemisjukhusens driftkostnader. Det lider enligt min mening intet

tvivel, att beviljandet av sådant statsbidrag är en förutsättning för ett

effektivt genomförande av de föreslagna reformerna i epidemi sjukvården.

Jag kan däremot icke dela kommitténs uppfattning, att statsbidrag till

epidemisjukhusens byggnadskostnad er ej borde ifrågakomma. V ill man

åstadkomma den snabba förbättring i epidemisjukhusväsendet, som av

förhållandena påkallas, torde det vara erforderligt att staten bidrager till

byggnadskostnaderna åtminstone för de sjukhus, som hädanefter uppföras.

Något förslag i detta hänseende har jag icke ansett lämpligt att

nu framlägga, då det synts mig vara skäl att först avvakta riksdagens

beslut i fråga om epidemilagen. Då statsbidrag till sjukhusens driftkostnader

i varje fall torde böra utbetalas i efterskott efter vederbörande

förvaltningsårs slut och bidragen till byggnadskostnader efter byggnadernas

fullbordande, lärer det icke medföra någon olägenhet att beslut

om beviljande av anslag till dylika bidrag nu icke fattas. Det synes

mig emellertid vara av betydelse, att statsmakterna redan i samband

med den föreslagna epidemilagens antagande uttala, att statsbidrag till

såväl byggnadskostnader som driftkostnader för de i lagen föreskrivna

epidemisjukhusen böra beviljas.

Nu gällande författningsbestämmelser lämna icke svar på frågan,

huruvida sjukhusvård å allmänt rum för smittsamt sjuk person skall

vara kostnadsfri. I regel utkräva kommunerna icke någon avgift av

sina egna sjuka. För sjuka, tillhörande främmande kommun, fordras

däremot i allmänhet avgift.

Kostnaderna

för vård och

underhåll å

sjukvårdsinrättning.

23 §.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kommittén.

Departements
chefen.

23 §.

Frågan om

ersättning för

förlorad

arbetsförtjänst.

Kommittéförslaget.

§ 21.

Kommittén.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 153.

Kommittén har i detta avseende framhållit, att då nu ifrågavarande

sjukdomar i det allmännas intresse påkallade att person, som insjuknat

eller misstänktes hava insjuknat i eller smittats av dylik sjukdom, isolerades

på sjukhus, syntes det icke böra föreligga någon tvekan om att

vården eller isoleringen borde vara kostnadsfri, så länge det vore fråga

om vård eller isolering å allmänt rum. Det syntes ligga i sakens natur,

att det distrikt, inom vilket insjuknandet skett, borde vara det, som

bekostade vården eller vistelsen. På grund härav har kommittén i § 20

av sitt förslag infört bestämmelse därom, att kostnaderna för vård å

sjukhus i allmänt rum av person, som insjuknat inom distriktet, skola

gäldas av distriktet.

Mot den av kommittén anförda motiveringen till den nu ifrågavarande

bestämmelsen har jag icke något väsentligt att erinra. Den

av kommittén föreslagna författningsbestämmelsen synes emellertid icke

giva ett fullständigt uttryck åt de grundsatser kommittén i motiveringen

uttalat. I bestämmelsen säges nämligen icke något om underhållskostnaden

för personer, som utan att vara sjuka isolerats å sjukvårdsinrättning

på grund av misstanke om sjukdom eller därför att de befarats

vara smittförande. I det föreliggande lagförslaget äro bestämmelserna

ifråga fullständigade i detta avseende.

I sammanhang med de nyss behandlade bestämmelserna angående

kostnadsfri vård och underhåll för sjuka och isolerade torde jag böra

nämna några ord om ett av kommittén föreslaget stadgande, som jag

icke funnit anledning upptaga i det inom civildepartementet utarbetade

lagförslaget. Detta av mig uteslutna stadgande rör ersättning för förlorad

arbetsförtjänst åt personer, som på grund av misstanke om smittfara

blivit isolerade eller eljest lidit inskränkning i sitt näringsfång.

I det föregående har redogörelse lämnats för de såväl i kommitténs

förslag som i det inom departementet utarbetade förslaget ingående bestämmelserna

angående hälsovårdsnämnds befogenhet gent emot person,

vilken, utan att vara sjuk, likväl av läkare misstänkes föra smitta. Enligt

sagda bestämmelser skulle hälsovårdsnämnd äga att låta underkasta

sådan person observation och isolering samt, om han förde smitta under

längre tid, meddela honom föreskrift angående erforderliga inskränkningar

i fråga om arbete, varmed han finge taga befattning.

I anslutning till de nämnda bestämmelserna har kommittén i sitt

förslag upptagit ett stadgande därom, att person, som underkastats ob
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 153.

servation eller isolering'' eller eljest genom av hälsovårdsnämnd meddelade

föreskrifter lidit inskränkning i sitt näringsfång, skulle för den

arbetsförtjänst han under tiden gått förlustig vara berättigad till ersättning

av sjukvårdsdistriktet med belopp, som hälsovårdsnämnden skulle

äga bestämma. Åtnöjdes han ej med beloppet, skulle han äga att utföra

sin talan efter stämning vid domstol, dock att sådan stämning skulle

vara delgiven senast inom två månader från det han erhållit del av

nämndens beslut. Till motivering av de föreslagna bestämmelserna har

kommittén anfört följande.

»Insjuknad person, som isoleras, erhåller kostnadsfri vård å sjukvårdsanstalt,

men någon ersättning härutöver från det allmännas sida

för mistad arbetsförtjänst eller för annan ekonomisk förlust i anledning

av den samtidiga isoleringen har för dylik persons vidkommande ej ansetts

böra ifrågakomma. År åter isoleringen företagen utan att sjukdom

förelegat och har densamma alltså ensamt karaktären av en i det

allmännas intresse företagen skyddsåtgärd för förekommande av smittas

spridande, ställer sig saken annorlunda. I så fall synes det rättvist

och billigt att det allmänna även iklädes skyldighet att ersätta den förlust

av arbetsförtjänst, som av isoleringen förorsakas.

Det sagda har även ansetts böra gälla för sådana fall, där vederbörande

utan att isoleras, likväl för förhindrande av smittas spridande

av hälsovårdsnämnd ålägges vidtaga vissa åtgärder eller underkasta sig

viss overksamhet, varav inskränkning kan förorsakas i hans näringsfrihet.

Ifrågasättas kunde, om ej åtminstone vid dessa i regel mycket

långvariga fall staten borde åtaga sig ersättningsskyldigheten, men med

den utjämning av kostnaderna särskilt å landsbygden, som kommitténs

förslag om landstingens övertagande av epidemisjukvården därstädes

innebär, har kommittén stannat vid att föreslå, att även i dessa relativt

sällsynta fäll sjukvårdsdistriktet skall bära ifrågavarande kostnader.

»

Åtskilliga av de i ärendet hörda myndigheterna hava ställt sig synnerligen

.tveksamma inför kommitténs nu ifrågavarande förslag. Svenska

provinsialläkarföreningens styrelse har i sitt yttrande framhållit, att konsekvenserna

av de av kommittén i förevarande avseende föreslagna bestämmelserna

syntes farliga. Det borde enligt styrelsens mening överlämnas

åt hälsovårdsnämnd att i enskilda ömmande fall medgiva ersättning.

Eu lagstadgad rätt till ersättning skulle i praktiken giva anledning

till stora svårigheter och helt visst också klagomål från personer,

som ansett sig hava fått för lågt tillmätt ersättning. Jämväl Svenska

Myndigheter

och korporationer.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Medicinal
styrelsen.

Departements
chefen.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 153.

stadsläkarföreningens styrelse har uttalat deu meningen, att konsekvenserna

av de föreslagna bestämmelserna vore farliga, och hemställt, att

stadgandet i fråga åtminstone måtte inskränkas till sin omfattning.

Medicinalstyrelsen har i förevarande hänseende anfört, att det föreslagna

stadgandet syntes bliva svårt att tillämpa. De i stadgandet förutsatta

hänvändelserna till domstol kunde antagas bliva alltför ofta förekommande

och fara vore, att kostnaderna för vederbörande distrikt

komma att bliva synnerligen betungande. Enligt kommitténs förslag

skulle en person, som isolerats på grund av sjukdom, icke få någon ersättning

för förlorad arbetsförtjänst. Den som isolerats utan att vara

sjuk skulle däremot få sådan ersättning. På grund härav skulle en

person, som av läkare förklarats sjuk och isolerats i sitt hem eller på

sjukhus, icke kunna få ersättning för den tid han eventuellt hölles isolerad

på grund av smittfara efter det sjukdomen upphört, även om han

kvarhölles i isoleringen under lång tid. Hade han däremot icke anträffats

av läkaren förrän efter det sjukdomen upphört, skulle han, om

han då isolerats på grund av kvarstående smittfara, hava ägt rätt till

ersättning under isoleringstiden. Detta syntes medicinalstyrelsen vara

ett föga rättvist resultat av det föreslagna stadgandet. Därest ett stadgande

i nu ifrågavarande riktning skulle meddelas, borde i varje fall

ersättningens belopp på något sätt begränsas.

Beträffande nu förevarande spörsmål vill jag erinra därom, att lagen

den 4 september 1914 angående vissa åtgärder mot utbredning av lungsot

icke ujrptager någon bestämmelse om ersättning för förlorad arbetsförtjänst

åt den, som på grund av lagens stadganden måst lämna innehavd

anställning eller eljest lidit inskränkning i sitt näringsfång. Icke

heller lagen den 20 juni 1918 angående åtgärder mot utbredning av

könssjukdomar innehåller något stadgande om dylik ersättning åt den,

som enligt sagda lag på grund av läkares föreskrifter måst avstå från

smittfarlig yrkesutövning. Den till grund för kommitténs förslag liggande

principen har således hittills icke vunnit tillämpning inom den

sanitära lagstiftningen i vårt land.

Det synes mig otvivelaktigt, att ett stadgande med det av kommittén

föreslagna innehållet skulle medföra betänkliga konsekvenser och

vara ägnat att framkalla missbruk. Beträffande personer, som på grund

av smittfarlighet blivit isolerade å sjukvårdsinrättning, torde man kunna

åtnöjas med den i det föreliggande lagförslaget intagna bestämmelse,

enligt vilken dylika personer äga rätt till kostnadsfritt underhåll under

isoleringstiden. I de mycket sällsynta fall, då en person på grund av

kronisk smittfarlighet kan komma att underkastas inskränkning i sitt

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

KungL Maj.ts Proposition Nr 153.

näringsfång, torde frågan om eventuell ersättning till honom böra prövas

med hänsyn till de individuella förhållandena och förty avgöras från fall

till fall. Vid ett tillfälle har Kungl. Maj:t i ett fall av denna art beviljat

ersättning av statsmedel.

På grund av vad sålunda anförts har jag i mitt förslag icke upptagit

någon motsvarighet till de bestämmelser om ersättning för förlorad

arbetsförtjänst, som ingå i § 21 första stycket av kommittéförslaget.

De flesta av nu gällande författningsbestämmelser angående mot- utsträckning

arbetande av smittsamma sjukdomar avse uteslutande de sjukdomar, som rlctvidd!

uppräknas i § 20 mom. 1 av kungl. förordningen den 19 mars 1875 an- 24 -25 §§.

gående åtgärder mot införande och utbredning av smittsamma sjukdomar Generell

bland rikets invånare. Denna anordning är bibehållen i den föreslagna ^sträckning.

lagen: flertalet av de i densamma ingående stadgandena hänföra sig endast

till sådana sjukdomar, som uppräknas i lagens 2 § 1 mom. Erfarenheten

har emellertid visat, att det emellanåt varit nödvändigt att upptaga nya

sjukdomar i nu ifrågavarande förteckning. Dylik utvidgning av gällande

bestämmelser har hittills genomförts genom särskilda kungl. brev. Så

t. ex. föreskrevs genom kungl. brev den 10 april 1915, att med avseende

å epidemisk hjärnhinneinflammation skulle tillsvidare i tillämpliga

delar gälla vad ifråga om åtgärder till hämmande av smittsam sjukdom

och förekommande av dess spridning inom riket ävensom ersättning för

tjänsteläkares resor funnes i gällande författningar stadgat angående sådana

smittsamma sjukdomar, som omförmäldes i 20 § mom. 1 av kungl.

förordningen den 19 mars 1875 angående åtgärder mot införande och

utbredning av smittsamma sjukdomar bland rikets invånare.

Då jag ansett mig böra föreslå, att de blivande författningsbestämmelserna

angående smittsamma sjukdomar skola givas karaktär av kommunallag,

har det synts mig nödvändigt, att i denna lag upptaga en be- 24 §.

stämmelse om rätt för Konungen att förordna, att vad i lagen är stadgat

angående sådan sjukdom, som omförmäles i lagens 2 § 1 mom., skall

äga tillämpning jämväl å annan smittsam sjukdom.

I åtskilliga av de yttranden, som ligga till grund för kommitténs Lokal

utredning, har hemställts, att i den blivande epidemilagstiftningen måtte "tsir™k”msmeddelas

bestämmelser, som kunde bereda möjlighet för ett effektivt ingripande

mot mässling och kikhosta. I nämnda yttranden har påpekats,

att dessa sjukdomar årligen föranleda talrika dödsfall, och det har

framhållits, att lämpliga preventiva åtgärder antagligen skulle kunna

s. 40 Kontrollera mot PDF

Kommittén.

Avgivna yttranden.

Departements
chefen.

25 §.

40 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 153.

nedbringa såväl sjukdoms- som dödstalen. Isynnerhet har framhållits

önskvärdheten av att tjänsteläkare i särskilda fall kunde erhålla befogenhet

att på statens bekostnad företaga tjänsteresor vid mera utbredda

eller svårartade epidemier av dessa sjukdomar.

För att tillgodose de sålunda framställda önskemålen har kommittén

i sitt förslag till epidemistadga upptagit bestämmelser, som bemyndiga

vederbörande länsstyrelser att, då annan smittsam sjukdom än de i

stadgan särskilt uppräknade vunnit större utbredning eller uppträdde i

mera elakartad form, förordna, att vad i stadgan vore föreskrivet rörande

de särskilt uppräknade sjukdomarna skulle i de delar, som prövades

nödigt, vinna tillämpning jämväl beträffande den sjukdom, som

på grund av sin utbredning eller sin elakartade form ansåges böra bliva

föremål för länsstyrelsens inskridande. Sådant förordnande skulle dock

endast få gälla för viss tid och före meddelandet av detsamma skulle

länsstyrelsen vara pliktig att inhämta medicinalstyrelsens och förste provinsialläkarens

utlåtanden.

I de över kommittéförslaget avgivna yttrandena hava icke några

väsentliga erinringar framställts emot kommitténs förslag till lösning av

det förevarande spörsmålet.

Behovet av det utav kommittén föreslagna stadgandet torde kunna

göra sig gällande icke blott vid epidemier av mässling och kikhosta,

utan även vid tillfällen, då andra smittsamma sjukdomar, mot vilka ett

kraftigare inskridande under normala förhållanden icke erfordras, antagit

en mera elakartad form. Som ett aktuellt exempel härpå kan senaste

vinters influensaepidemi anföras. Vid de tillfällen, om vilka nu

är fråga, böra emellertid de lokala myndigheternas beslut om utsträckning

av epidemilagens räckvidd kunna fattas snabbt och utan tidsutdräkt.

Med hänsyn härtill har det synts mig olämpligt att ålägga länsstyrelserna

att före besluts meddelande inhämta medicinalstyrelsens yttrande.

Nödig kontroll över de lokala myndigheternas åtgärder torde

kunna vinnas genom att i stället föreskriva, att länsstyrelse, som fattat

beslut i nu förevarande avseende, ofördröjligen skall lämna medicinalstyrelsen

underrättelse om beslutet.

Frånsett den jämkning, som jag sålunda antytt, hava de av kommittén

föreslagna bestämmelserna om lokal utsträckning av epidemilagens

räckvidd oförändrade upptagits i det föreliggande förslaget.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 153.

41

Jag har nu redogjort för de viktigaste bestämmelserna i den föreslagna

epidemilagen. Lagens återstående stadganden innefatta ansvarsoch

åtalsbestämmelser samt en del allmänna föreskrifter, motsvarande

dem, som äro införda i sista kapitlet av det inom civildepartementet utarbetade

förslag till hälsovårdsstadga, för vilket jag förut denna dag

lämnat redogörelse. Nu ifrågavarande stadganden överensstämma i allt

väsentligt med föreskrifterna i §§ 22—30 i kommitténs förslag till epidemistadga,

och torde jag beträffande motiveringen för dessa stadganden

få hänvisa till vad kommittén i förevarande hänseende anfört.

Slutligen innehåller den föreslagna lagen promulgationsbestämmelser,

avsedda att beträffande epidemidistrikt, som innefattar landsbygd, medgiva

en övergångstid av fem år för anordnande av de i lagen föreskrivna

epidemisjukhusen och anskaffande av utrustning för de tillfälliga sjukvårdslokalerna.

I en del av de över kommittéförslaget avgivna yttrandena

har uttalats den meningen, att nämnda övergångstid vore för kort.

Under förutsättning av att statsbidrag till uppförande av epidemisjukhus

är att påräkna, torde dock den föreslagna övergångstiden vara tillräcklig.

Att det ur sjukvårdens synpunkt är önskvärt att de blivande epidemisjukhusen

komma till stånd snarast möjligt, torde icke behöva särskilt

framhållas.

Departementschefen uppläste härefter det ifrågavarande förslaget till

epidemilag och hemställde, att detsamma måtte genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen

förordna, att till riksdagen skulle avlåtas proposition

av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gunnar Corin.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. L saml. 132 höft. (Nr 153.) 676 19 6

Allmänna

föreskrifter.

26—36 §§.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1919:200 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till epidemilag, ävensom tre i ämnet väckta motioner. a1 i texten
  2. 2LU 1919:38 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till epidemilag, ävensom i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten