Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordningar om ändrad lydelse av §§ 16, 17, 18 och 20 i förordningen om frihamn den 15 november 1907 samt om ändrad lydelse av § 19 mom. 1 i förordningen om frilager den 20 december 1912

1919-03-14 · 28 sidor, varav 27 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 27 av 28 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1919:254, Med förslag till förordningar om ändrad lydelse av §§ 16, 17, 18 och 20 i förordningen om frihamn den 15 november 1907 samt om ändrad lydelse av § 19 mom. 1 i förordningen om frilager den 20 december 1912

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition Nr 254.

1

Nr 254.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordningar

om ändrad lydelse av §§ 16, 17, 18 och 20 i

förordningen om frihamn den 15 november 1907 samt

om ändrad lydelse av § 19 mom. 1 i förordningen om

frilager den 20 december 1912; given Stockholms slott

den 14 mars 1919.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över

finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen

att antaga härvid fogade förslag till

1) förordning om ändrad lydelse av §§ 16, 17, 18 och 20 iförordningen

om frihamn den 15 november 1907; samt

2) förordning om ändrad lydelse av § 19 mom. 1 i förordningen

om frilager den 20 december 1912.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens

vederbörande utskott.

GUSTAF.

F. V. Thorsson.

Bihang till riksdagens protokoll Bil!). 1 stnnl. 224 höft. (Nr 254.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 254.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av §§ 16, 17, 18 och 20 i förordningen om

frihamn den 15 november 1907.

Härigenom förordnas, att §§ 16, 17, 18 och 20 i förordningen om

frihamn den 15 november 1907 skola hava följande ändrade lydelse:

§ 16-

1. I frihamn må införas gods av såväl tnllpliktigt som tullfritt

slag med undantag av varor, som enligt gällande föreskrifter till förekommande

av smittsamma sjukdomar å människor eller djur eller av

annan dylik anledning äro till införsel i riket förbjudna; dock att varor,

som endast under iakttagande av vissa försiktighetsmått få införas i

riket, ej må införas i frihamn med mindre de till införsel i riket av

sådana varor stadgade villkor varda i tillämpliga delar iakttagna.

Vad här är sagt, utgör ej hinder för att fartyg, som innehar gods,

vars införsel till riket sålunda är förbjuden eller må ske allenast under

vissa villkor, må, där sådant ej strider mot eljest meddelade bestämmelser,

ingå i frihamn oavsett nämnda införselförbud eller villkor, under

förutsättning att godset där ej lossas eller i annat fartyg omlastas; dock

må i särskilt fall tillstånd till omlastning för återutförsel kunna meddelas

av vederbörande tullförvaltning.

2. Finnes anledning antaga, att varor i obrutna omslag äro av

den beskaffenhet, att de icke eller endast under vissa villkor få i frihamn

införas, äge vederbörande tulltjänsteman att, där erforderlig upplysning

ej kan annorledes vinnas, låta bryta omslagen.

3. Dä,r i särskild författning föreskrives, att införsel till riket av

visst varuslag må verkställas endast av vissa närmare angivna personer

eller samfälligheter, skall sådan föreskrift icke, för så vitt ej i författningen

annorlunda uttryckligen stadgas, utgöra hinder för annan att föranstalta

om införsel i frihamn av vara, som i författningen avses; dock

skall i fråga om vara, som avses i 1 § förordningen den 14 juni 1917

angående försäljning av rusdrycker, gälla de särskilda föreskrifter, som

av Konungen meddelas.

I fråga om rätt till utförsel av varan från frihamn till tullområdet

skall i tillämpliga delar gälla vad föreskrivet är om dylik varas införsel

från utrikes ort till riket.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 254.

3

§ 17.

Tillträde till frihamn vare förbjudet för däckat fartyg, vars nettodräktighet

icke överstiger tjugu ton, och öppen båt, utom för dylika

farkoster, som under de-särskilda villkor, Konungen bestämmer, användas

för forsling av gods inom frihamn eller mellan irihamn och tullhamn

i eller vid samma stapelstad eller för bogsering av fartyg till och från

frihamn eller inom sådan hamn.

§ 18.

1. Sjövägen må varutransport emellan två frihamnar eller emellan

frihamn och annan inrikes ort endast verkställas av fartyg, som är till

kustfart inom riket berättigat.

2. Landvägen kan gods från frihamn införas:

för utförsel sjövägen från den stapelstad, i eller vid vilken frihamnen

är belägen, till utrikes ort eller annan svensk frihamn, ävensom

land vägen till Norge;

för omedelbar transitförsändning antingen till annan stad, som

åtnjuter transitupplagsrätt, eller till annan svensk frihamn eller ock för

försändning i oförtullat skick under postverkets kontroll;

för intagning å frilager eller för uppläggning å nederlag på samma

ort; samt

efter förtullning eller till fri disposition.

§ 20.

1. Direkt utförsel landvägen till frihamn annorledes än med järnväg

av frilagers-, nederlags- och transitupplagsgods likasom ock av

annat oförtullat gods ävensom av gods, för vilket restitution av tulloch

tillverkningsavgifter eller befrielse från tullavgift ifrågasättes, må

endast äga rum från den stapelstad, i eller vid vilken frihamnen är

belägen.

2. Av emballerat oförtullat gods må ej till frihamn utföras mindre

än helt kolli, sådant det från utrikes ort eller annan svensk frihamn

inkommit eller från frilager, nederlag eller transitupplag uttagits, där

ej dylik utförsel till utrikes ort skulle hava varit medgiven.

Denna förordning träder i kraft å dag, som av Konungen bestämmes.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 254.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av § 19 mom. 1 förordningen om frilager

den 20 december 1912.

Härigenom förordnas, att § 19 mom. 1 förordningen om frilager

den 20 december 1912 skall hava följande ändrade lydelse:

§ 19

1. Gods kan från frilager uttagas:

för utförsel till utrikes ort eller sjövägen till svensk frihamn å

annan ort;

för försändning sjövägen eller landvägen till annan stad, där tullkammare

under tullförvaltares överinseende finnes;

för utförsel landvägen till frihamn;

för överflyttning till annat frilager eller för uppläggning å nederlag

å samma ort; samt

efter förtullning eller till fri disposition.

Denna förordning träder i kraft å dag, som av Konungen bestämmes.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 254.

5

Utdrag av protokollet över finansärenden, liallet inför Sans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 14

mars 1919.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner.

Statsråden: PETERSSON,

SCHOTTE,

Petrén,

Nilson,

friherre PäLMSTIERNA,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson anförde:

I gemensam skrivelse till Kungl. Maj:t den 8 oktober 1918 hava

Stockholms handelskammare, handelskammaren i Göteborg och Skånes

handelskammare ifrågasatt vidtagande av vissa ändringar i 16, 17, 18

och 20 §§ i förordningen om frihamn den 15 november 1907 (Svensk

författningssamling nr 117), sådana dessa lyda enligt förordningar i

ämnet den 20 december 1912 (Svensk författningssamling nr 352) och

den 25 juni 1917 (Svensk författningssamling nr 403).

Innan jag närmare redogör för innebörden av vad sålunda ifrågasatts,

ber jag få lämna följande översikt av innehållet i förevarande föifattningsrum,

i den mån detta beröres i ovannämnda skrivelse.

I 16 § av frihamns förordningen inrymmas föreskrifter om, beträffande

vilka varor införsel i frihamn skall vara medgiven. Mom. 1

av paragrafen lyder nämligen sålunda:

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:t,s proposition Nr 254.

I frihamn må införas såväl tullpliktigt som förtullat och tullfritt gods, med

undantag av:

a) brännvin och sprit av säd, potatis eller andra jordfrukter, med undantag

av wisky, såframt varan ej skall inom frihamnen användas vid beredning av andra

tillverkningar;

b) varor, som enligt gällande föreskrifter till förekommande av smittosamma

sjukdomar å människor eller djur eller av annan dylik anledning äro till införsel i

riket förbjudna eller endast under iakttagande av vissa försiktighetsmått få införas;

och

c) explosiva varor, eldfarliga oljor eller därmed jämförliga vätskor, frätande

syror samt andra varor, som äro av beskaffenhet att kunna medföra fara eller

olägenhet för frihamnen eller där intagna varor;

dock att eldfarliga oljor och därmed jämförliga vätskor ävensom sprit må

under de särskilda villkor, som av Konungen bestämmas, kunna införas i frihamn

för att därstädes eller å fartyg användas för åstadkommande av drivkraft eller för

belysningsändamål.

Vad här är sagt utgör ej hinder för att fartyg, som innehar till införsel i

frihamn förbjudet gods, må, där sådant ej strider mot eljest meddelade bestämmelser,

ingå i frihamn, under villkor att godset där ej lossas eller i annat fartyg

omlastas; kunnande dock i särskilt fall tillstånd till omlastning för återutförsel meddelas

av vederbörande tullförvaltning.»

Vad angår 17 § i frihamnsförordningen, är denna för närvarande

av följande lydelse:

»Tillträde till frihamn vare förbjudet för däckat fartyg, vars dräktighet icke

överstiger tjugu ton, och öppen båt, utom för dylika farkoster, som under de särskilda

villkor, Konungen bestämmer, användas för forsling av gods inom frihamn

eller emellan frihamn och tullhamn i eller vid samma stapelstad eller för bogsering

av fartyg till och från frihamn eller inom sådan hamn.»

Den i paragrafen utsatta tontalsgräns utgjorde ursprungligen fyrtio

ton. I anledning av framställningar från handels- och sjöfartshåll, däribland

från ovannämnda handelskamrar, föreslog emellertid Kungl. Maj:t

i proposition till 1917 års riksdag (nr 344) bland annat, att denna gräns

måtte sänkas till den nuvarande. Detta förslag blev av riksdagen godkänt.

Förändringen vidtogs därefter i paragrafen genom förenämnda

förordning den 25 juni 1917.

_ Frihamnsförordningens 18 § innehåller, förutom ett stadgande om

viss inskränkning i den sjöväga frihamnstrafiken, i 2 mom. en förteckning

å de former, under vilka gods kan landvägen införas från frihamn.

Enligt denna förteckning må omedelbar transitförsändning vid sådan

införsel ske allenast till annan stad, som åtnjuter transitupplagsrätt.

Innebörden av begreppet omedelbar transitförsändning framgår av 112 §

i gällande tullstadga, och villkoren för lämnande åt stad av transitupplagsrätt

angivas i 89 § 1 mom. i samma stadga.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 254.

Vidkommande slutligen 20 § i förordningen lyder denna enligt

ovanberörda förordning den 20 december 1912 som följer:

»1. Direkt utförsel landvägen till frihamn av frilagers-, nederlags- och transitupplagsgods

likasom ock av annat oförtullat gods ävensom av gods, för vilket

restitution av tull- eller tillverkningsavgifter eller befrielse från tullavgift ifrågasättes,

må endast äga rum från den stapelstad, i eller vid vilken frihamnen är

belägen.

2. Av emballerat oförtullat gods må ej till frihamn utföras mindre an helt

kolly, sådant det från utrikes ort eller annan svensk frihamn inkommit eller från

frilager, nederlag eller transitupplag uttagits.»

I den till Kungl. Makt ingivna skrivelsen framhålla handelskam- Handelskamrama

till en början, att de vid pågående utarbetning av organisations- hoinh göte.

planer för de under byggnad varande frihamnarna funnit, att 1907 års b™9al™*

förordning om frihamn trots de ändringar, som beslötos vid 1917 års

riksdag, innehölle vissa bestämmelser, vilka enligt han delskamrarnas

bestämda uppfattning komrne att verka synnerligen hindrande på trafiken,

på samma gång de syntes obehövliga för bevarande av kronans rätt.

Handelskammarna lämna därefter en redogörelse för innebörden av dessa

restriktioner och uttala sig då först om det i förordningens 16 §

1 mom. a) föreskrivna undantag från den allmänna rätten att införa

gods i frihamn. .

Därvid erinra handelskammarna om att förbudet mot införsel i

frihamn av brännvin och sprit av säd, potatis och andra jordmukter införts

i frihamnsförordningen med den motivering, - att för dessa varoi

nederlags- eller transitupplagsrätt icke njötes och därför att man ville

förekomma, att genom frihamnarna öppnades tillfälle till spekulation

med brännvin och sprit å den inhemska marknaden. Efter en hänvisningtill

ett av 1894 års frilagers- och frihamnskommitté gjort uttalande, att

det av dessa anledningar icke vore nödvändigt att uppställa ett alldeles

ovillkorligt förbud mot att i frihamn intaga brännvin och sprit samt att

det icke heller kunde mötas med några principiella invändningar, om

man, såsom redan 1891 års riksdags bevillningsutskott ifrågasatt, tilläte

att brännvin finge inom frihamn även undergå förädling för export,

fortsätta handelskammarna sålunda:

»Motiveringen för förbudet att utom för visst ändamål i frihamn införa bni

nämnda varor synes — — — icke längre kunna åberopas. Sedan frihamnsförordningens

tillkomst har nämligen genom kungl. kungörelse den 2 december 1910

medgivits, att för återutförsel upplägga brännvin på transitupplag ävensom rätt att

före återutförseln förflytta varorna från ett transitupplag till ett annat. De skål,

som förmått Eders Kungl. Maj:t att inrymma dylik rätt för transitupplag, gälla

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition Nr 254.

givetvis i ännu högre grad frihamnarna, vilka ju äro avsedda att vara den tullinstitution,

som framför någon annan skall underlätta reexporthandeln.

Vidare har genom sedermera utfärdade författningar rätten att till tullterritoriet

importera ej blott brännvin utan alla slag av rusdrycker tillagts endast vissa

bolag under offentlig kontroll och sådana personer, som erhållit särskilt tillstånd

att utöva partihandel med rusdrycker av det slag, som införseln avser, och den

tidigare tänkbara möjligheten, att spekulation från frihamnarna, avseende försäljning

till konsumenter, skulle uppkomma, är sålunda utesluten. Att spekulation inom

partihandeln med utländskt brännvin på den inhemska marknaden skulle underlättas,

om detsamma finge införas över frihamn eller förtullas från lager därstädes, synes

även otänkbart med nuvarande rusdryckslagstiftning. Alldeles uteslutet torde vara,

att det skulle falla någon in, att mot restitution av tillverkningsskatten — 65 öre

pr liter — till frihamn utföra svenskt brännvin för att sedermera i spekulationssyfte

återinföra detsamma till den svenska marknaden, då en tull av en krona per

liter skulle få erläggas.

Förutom det att svenska köpmän genom gällande bestämmelser bleve utestängda

från möjligheten att över svenska frihamnar bedriva handel utrikes orter

emellan med här ^ifrågavarande artiklar, så omöjliggör bestämmelsen även utförsel

av svensk sprit med de fartygslägenheter, som finnas att tillgå i frihamnarna, vilket

bleve så mycket mera kännbart, som väl de flesta större fartyg komrne att uteslutande

lossa och lasta i de tekniskt bättre utrustade frihamnarna.

Något stats- eller nykterhetsintresse skulle enligt handelskamrarnas mening

ej heller vedervågas, om det bereddes exportörerna möjlighet att efter restitution

av tillverkningsskatten vid utförseln till frihamnen, få därstädes upplägga varorna

—'' antagligen till största delen komme att utgöras av avfallssprit, som upp
står

vid rening av vanligt brännvin — för försäljning och utskeppning, då marknadsläget

vore det härför mest lämpliga.»

Med sföd av vad sålunda anförts hemställa handelskamrarna, att

1 mom. a) av 10 § måtte blfva uteslutet ur frihamnsförorduingen.

I fråga om stadgandena i 16 § 1 mom. b) i förordningen finna

handelskamrarna det självklart, att varor, som på grund av gällande

föreskrifter till förekommande av smittsamma sjukdomar eller av annan

dylik anledning äro till införsel i riket förbjudna, icke heller skola kunna

införas i frihamn. Men å andra sidan syntes det handelskamrarna obilligt,

att en bestämmelse skulle förefinnas, varigenom varor, som under iakttagande

av vissa försiktighetsmått finge införas i tullhamn, skulle helt

och hållet vara utestängda från möjlighet att upplossa^ eller uppläggas

i frihamn. Denna sin uppfattning motivera handelskamrarna på

följande sätt:

»På grund av denna bestämmelse skulle det sannolikt ofta inträffa, att fartyg

bleve nödsakade att med tidsförlust och dryga kostnader avbryta lossningen i frihamnen

för att utklarera till den närliggande tullhamnen och därstädes avlämna det

gods, för vilket ett eller annat försiktighetsmått vore föreskrivet. De försiktighetsmått,

som bruka vidtagas å här avsedd last, bestå i avlämnande till tullkammaren

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kung!■ Maj:tu proposition Nr 254.

av certifikat, utfärdat av svensk diplomatisk eller konsulär ämbetsman a varans

produktionsort, eller tillkallande av den av länsstyrelsen förordnade besiktningsmannen,

en veterinär, som verkställer av medicinalstyrelsen föreskrivna åtgärder.

Det synes handelskamrarna, att avlämnande till tullverket av dylikt certifikat och

verkställande av besiktning eller eventuellt desinfektion bör kunna försiggå även i

frihamnarna. .

De viktigaste varuslag, som med tillämpning av nämnda stadgande i allmänhet

icke finge införas i frihamn, bleve ull, oberedda hudar och skinn, oljekakor

och kli i förut använda säckar, lump och schoddy, samtliga typiska frihamnsartiklar.

Om införseln därav icke tillätes, skulle därmed omöjliggöras icke blott distribueringen

inom landet utan även all reexportbandel och bearbetning i frihamn a\

dylika artiklar. .

Såvitt handelskamrarna kunnat utröna, finnes i utländska frihamnar intet

absolut hinder att införa en vara, som samtidigt är införselberättigad i tullhamn,

och det torde ändock icke kunna påstås, att respektive länder därigenom utsatts

för någon fara eller olägenhet, som kunde hava undgåtts, om de i sin frihamnslagstiftning

haft en bestämmelse motsvarande den ovan berörda för svenska frihamnar

gällande.»

Under uttalande slutligen av sill uppfattning, att den principen

syntes vara mogen för godkännande även i vårt land, att en vara, som

Unge införas över rikets andra hamnar, icke heller borde vara utestängd

från frihamnarna, hemställa handelskamrarna att av 1 mom. b) i 16 §

uttrycket »eller endast under iakttagande av vissa försiktighetsmått få

införas» måtte få utgå och ersättas med en föreskrift, att »varor, som

under iakttagande av vissa försiktighetsmått få införas över tullhamn,

må, på de villkor generaltullstyrelsen bestämmer, jämväl införas i frihamn».

Härav skulle påkallas eu omredigering av straffbestämmelserna i 21 §

frihamnsförordningen.

Vidkommande det förbud, som innefattas i 1 mom. ep av 16 § i

frihamnsförordningen finna handelskamrarna den enda möjliga förklaringen

till. att detsamma överhuvud taget, förekomme i förordningen,

vara den, att 1894 års frilagers- och frihamnskommitté haft att vid utarbetande

av sitt förfättningsförslag, vilket sedermera kom att ligga till

grund för nuvarande förordning om frihamn, taga hänsyn även till vad

som vore betryggande för frilager, vid det, förhållande att beröida författningsförslag

skulle gälla både frilager och frihamn. Sin ståndpunkt

i frågan utveckla handelskamrarna sålunda:

»I motsats till ett frilager, som i allmänhet består av en enda byggnad, omfattar

frihamnen ett större område med upplagsplatser, packhus och kajer. I frihamnen

behöva sålunda icke alla varor lossas och uppläggas på samma ställe ellei

under samma tak, utan detta kan ske på för respektive varuslag mest lämpliga

och betryggande sätt. För rikets övriga hamnar gällande föreskrifter för tiunspoit

och förvaring av explosiva varor och eldfarliga oljor måste givetvis tillämpas även

liiliany till riksdagens protokoll 1919. I smal. 224 höft. (År 254.) -1

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 254.

i frihamnarna, men att, om dessa föreskrifter iakttagas, faran för själva hamnen

eller några därstädes upplagda varor skulle vara större i en frihamn än i vilken

annan hamn som helst är svårt att förstå. 1891 års kommitté har icke heller påstått

detta utan i sin motivering endast hänvisat till att bestämmelsen medtagits

från 1886 års förslag, vilket emellertid endast avsåg frilager och icke både frihamn

och frilager såsom kommitténs eget förslag.

Enligt gällande förskrifter är det nu tillåtet att ä restitutionsupplag förvara

explosiva varor, eldfarliga oljor eller därmed jämförliga vätskor samt frätande syror,

endast om den åtgärden vidtages, att de icke uppläggas samtidigt med andra varor.

Såsom redan framhållits är detta ett villkor, som utan svårighet kan uppfyllas jämväl

i en frihamn, och även om tillsynen över uppläggningen icke utövas av tulltjänstemän,

torde frihamnens innehavare såsom ansvarig icke blott gentemot varuägaren

utan även inför polismyndigheterna ändock i eget intresse noggrant övervaka,

det sådan samlagring av olika varor icke äger rum, att andra varor därigenom

utsättas för fara eller olägenhet.

Utom explosiva varor och eldfarliga oljor och därmed jämförliga vätskor

samt frätande syror är det enligt samma lagrum ävenledes förbjudet att i frihamn

införa ''andra varor, som äro av beskaffenhet att kunna medföra fara eller olägenhet

för frihamnen eller där intagna varor’.

Med en så pass elastisk formulering kan bestämmelsen tillämpas på en

mängd varuslag, som av olika anledningar, såsom lukt, viss grad av eldfarlighet,

risk för läckage eller dylikt kunna tänkas under ogynnsamma förhållanden medföra

olägenhet för andra varor. Att några varor på grund av dylik beskaffenhet icke

.skulle få införas i frihamnen, finna handelskamrarna för sin del fullkomligt obegripligt,

då det ändock därstädes, såsom ovan anförts, finnes lika stora om ej större möjligheter

som i vilken annan hamn som helst att lossa och upplägga varorna på sådant

sätt, att andra varor därigenom icke skadas.»

I anslutning härtill yrka handelskamrarna, att ifrågavarande 1 mom.

c) måtte la utgå nr 16 §.

I fortsättningen framlägga handelskamrarna en del mera allmänna

skäl för en omarbetning av förevarande 16 § i den av handelskamrarna

anvisade riktning. Så framhålla de, att geuom paragrafens nuvarande

bestämmelser så gott som all ingående styckegodstrafik syntes bliva

utestängd från frihamnarna. I nämnda trafik gående fartyg medförde

nämligen sannolikt endast undantagsvis last, däri icke någon vara inginge,

som ej finge införas i frihamn eller ens tillfälligtvis upplossas å kaj därstädes.

Fartygen kornme därför i regel att, på sätt handelskamrarna närmare

angiva, besväras med in- och utklareringar, varav måste följa kostnader,

risk och tidspillan. Hellre än att underkasta sig detta komme antagligen

vederbörande rederi att anbefalla upplossning av hela lasten i någon

tullhamn eller utländsk frihamn, där motsvarande restriktioner icke funnes.

Medgivandet till omlastning i särskilt fall syntes sakna praktisk betydelse

med hänsyn till omöjligheten i allmänhet att på förhand avgöra,

om lämplig lägenhet för återutförseln komme att stå till buds vid far
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 254.

tygets ankomst till frihamnen. Slutligen betona handelskamrarna, att

den förefintliga starka begränsningen av varuslag, som finge införas i

frihamn, komme att verka iördyrande på frakterna dit och att detta

förhållande givetvis komme att än mer försvåra frihamnarnas utnyttjande

som centralhamnar för distribuering av varor till svenska tullhamnar

och transitering till utlandet.

Vad rörer 17 § i frihamn sl orörd ningen upplysa handelskamrarna

efter att hava erinrat om den år 19L7 på framställning av huvudsakligen

handelskamrarna vidtagna förändring i paragrafen, varigenom den

allmänna dräktighetsgränsen för däckade fartyg, som icke äga tillträde

till frihamn, sänktes från fyrtio till tjugu ton, att handelskamrarna numera

efter förnyad utredning av detta ärende kommit till den slutsats,

att den sist bestämda gränsen av tjugu ton måste anses för hög för

ett fullt rationellt utnyttjande av frihamnarna. Till belysande av saken

anföra handelskamrarna följande:

»Då i förut omnämnda framställning gränsen för ett fartyg, som borde vara

berättigat att angöra frihamn, fixerades till 20 ton. skedde detta tämligen godtyckligt

och utan tillräckligt beaktande av alla hithörande omständigheter. Ur

klarerings- och bevakningssynpunkt är det förmodligen nödvändigt, att en gräns

nedåt bestämmes, men det synes handelskamrarna orättvist att fastställa denna till

20 ton, då även mindre fartyg, vars dräktighet överstiga 10 ton, äro dels mätningsskyldiga,

dels skyldiga att erlägga lastpenningar och dels slutligen enligt

gällande författningar lika berättigade som andra fartyg att användas i in- och utrikes

handel och fraktfart. Under dessa förhållanden synes det rätt och billigt, att

ett fartyg, som mäter 19 ton, skall vara lika berättigat att få tillträde till frihamn

som ett fartyg mätande 21 ton, detta så mycket mera som modernt byggda båtar,

isynnerhet motorfartyg, genom tillämpning vid desammas konstruerande och inredning

av i skeppsmätningsförordningen medgivna avdrag, i regel lasta avsevärt

mera än äldre flera tontal större fartyg.

Genom undersökningar anse sig handelskamrarna hava konstaterat, att en

icke oväsentlig varuförsel äger rum med fartyg — särskilt motorbåtar mätande

under 20 ton, men ofta lastande 50 — 60 ton och däröver, vilka fartyg, ofta avsedda

för fiske, under mellantider i stor utsträckning användas i allmän fraktfart. Det

torde få framhållas vilken stor betydelse det har att fartyg av, så vitt möjligt, alla

storlekar medgivas tillträde till de blivande frihamnarna, enär det givetvis ofta

kommer att inträffa, att partier om 30—60 ton skola fraktas till eller från desamma,

men då därför lämpliga båtar enligt nuvarande bestämmelser icke äro medgivna

tillträde till frihamnarna, måste kanske avsevärt större och dyrare fartyg

befraktas än som eljest vore növändigt.

Det torde också få framhållas, att de routebåtar, vilka nu befordra den största

delen av godset på kusten, på resa inrikes orter emellan ofta ej torde bliva villiga

att ingå i frihamnarna för lossning eller lastning därstädes av mindre partier, beroende

på de kontrollkostnader och det besvär, som ett dylikt angörande av en

frihamn komme att medföra för ett i inrikes fraktfart gående fartyg.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 254.

Av de störa importartiklarna skulle exempelvis fodermedel och spannmål,

och av exportartiklarna sten, fisk och cement m. in. med fördel kunna transporteras

från och till frihamnarna med smärre båtar, huvudsakligen motorfartyg om ned till

10 ton, vilket tontal staten enligt författningarna synes hava tänkt sig som gräns

för lastbåtar. Från tullverkets sida torde något mera vägande skäl, såsom att

statsverkets säkerhet ej medgåve båtar mellan 10—20 ton att anlöpa frihamn,

knappast kunna åberopas.»

Handelskamrarna framhålla till sist vikten av att de för respektive

städer på grund av dyrtiden oväntat kostsamma frihamnsanläggningarna

gjordes i någon mån ekonomiskt bäriga genom beredande av tillträde till

dessa för så stort antal fartyg som möjligt, samt anhålla i anslutning

därtill, att ifrågavarande tontalsgräns måtte sänkas från tjugu till tio ton.

Härefter fästa handelskamrarna uppmärksamheten därå, att enligt

ordalydelsen av 18 § 2 mom. i frihamnsförordningen landväga försändning

av oförtullade varor från eu svensk frihamn till en annan läte sig

göra endast på det sätt, att varorna tullförpassades först från frihamnen

till den vid bestämmelsefrihamnen belägna tullhamnen och sedan därifrån

till grannfrihämnen. Handelskamrarna funne ensidigt, att i stället

för denna omständliga expedition, som komrne att medföra förutom

mångskriveri även försening av godset, väsentliga extra kostnader för

transporten och onödigt uppehållande av järnvägsvagnar, borde meddelas

bestämmelser, varigenom godset i stället kunde förpassas direkt

till bestämmelsefrihamnens tullförvaltning. Dessa bestämmelser syntes

böra utfärdas i form av ett sådant tillägg till stadgandet i 18 § 2 mom.

om rätt att omedelbart transitförsända gods från frihamn till annan

stad, som åtnjöte transitupplagsrätt, att gods därigenom komme att kunna

från frihamn landvägen införas »för omedelbar transitförsändning till

annan svensk frihamn ävensom till stad, som åtnjuter transitupplagsrätt».

Vad härefter angår 20 § i förevarande förordning, rikta handelskamrarna

anmärkningar mot nuvarande lydelsen av såväl 1 mom. som

2 mom. av paragrafen.

Vidkommande det förra momentet framhålla de det meningslösa däri,

att landväga försändning till frihamn från en tullhamn av gods, som i

momentet avhandlas, måste enligt momentet ske över en tredje ovidkommande

tullförvaltning för att efter kontrollering därifrån förpassas

och överföras till frihamnen, medan däremot en sjöväga försändning av

samma gods finge ske direkt till frihamnen från vilken tullhamn som

helst. Under hänvisning i övrigt till de skäl mot ett dylikt expeditionssätt,

som handelskamrarna, enligt vad nyss återgivits, i liknande fråga

anfört, hemställa handelskamrarna därför, att ifrågakomna 1 mom. av

20 § måtte uteslutas ur frihamnsförordningen eller inskränkas till att

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition Nr 254. 13

gälla endast direkt utförsel till frihamn landvägen annorledes än med

järnväg.

Beträffande mom. 2 i paragrafen anföra handelskamrarna som

följer:

»Bestämmelserna i mom. 2, att av emballerat oförtullat gods mä ej till frihamn

utföras mindre än helt kolly, sådant det från utrikes ort eller annan svensk frihamn

inkommit eller från frilager, nederlag eller transitupplag uttagits, synes böra kompletteras

med ett stadgande, som medgiver utförsel till frihamn likaväl som till utrikes

ort av sådant gods, som avses i § 27 mom. 2 tullstadgan. Enligt nämnda

stadga har nämligen en varuägare rättighet att på grund av varans skadade eller

underhaltiga beskaffenhet eller därför, att han eljest icke åtnöjes med varan, inom

viss tid återutföra helt kolly eller hur stor del därav som helst. I dylikt fall skulle

det mången gång vara fördelaktigt för både köparen och säljaren, om varan finge

utföras till frihamn i stället för direkt till utlandet, men detta lärer icke kunna

tillåtas med den nuvarande formuleringen av •§ 20 mom. 2.»

På grund härav anse handelskamrarna ett sådant tillägg till momentet

erforderligt, att »o förtid] ad vara, som på grund av annat stadgande

får återutföras ur riket i mindre än helt kolly, jämväl må utföras

till frihamn».

Slutligen betona handelskamrarna, att, enär på frihamns förordningen

grundade tullföreskrifter och reglementen måste i god tid utarbetas,

innan frihamnarna toges i användning, det vore av synnerlig

vikt, att de i handelskamrarnas skrivelse begärda ändringarna i frihamnsförordningen

snarast komme till stånd.

Över vad handelskamrarna i förberörda skrivelse sålunda ifrågasatt,

hava kommerskollegium och generaltullstyrelsen den 18 januari 1919

efter remiss avgivit gemensamt utlåtande, vid vilket närlagts av generaltullstyrelsen

infordrade yttranden från vederbörande lokala tullmyndigheter

i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Ämbetsverken uttala sig därvid först i anledning av handelskamrarnas

anmärkningar mot 16 § 1 mom. a) i frihamnsförordningen. Efter

att hava återgivit de i handelskamrarnas skrivelse refererade delar av

motiveringen till 1894 års frilagers- och frihamnskommittés författningsförslag,

vilka anslöto sig till ett mot här ifrågavarande författningsrum

svarande stadgande, anföra ämbetsverken vidare följande:

»Såsom handelskamrarna även framhålla har denna motivering numera i

huvudsak förlorat sitt berättigande. Enligt § 89 i 1904 års oförändrade tullstadga

inskränktes sålunda förbudet mot att å transitupplag upplägga brännvin och sprit

av säd, potatis eller andra jordfrukter till att ej avse uppläggande härav för återutförsel,

och på grund av nådiga kungörelsen den 2 december 1910 angående ändrad

Kommers''

»llegium ock

generaltullstyrelsen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.is proposition Nr 254.

lydelse av vissa paragrafer i berörda tullstadga gäller denna bestämmelse alla slag

av brännvin och sprit med undantag av wisky. Ämbetsverken instämma i det av

handelskamrarna havda uttalandet, att de skäl, som föranlett inrymmandet av rätt

till uppläggning av brännvin och sprit för återutförsel för transitupplagans vidkommande,

givetvis i ännu högre grad gälla frihamnarna, vilka ju äro avsedda att

bliva den tullinstitution, som framför någon annan skall underlätta reexporthandeln.

Ej heller torde förbudet mot införande av brännvin och sprit i frihamn

längre vara erforderligt till förekommande av spekulation ä den inhemska marknaden

med lagren av dessa varor i frihamnarna Enligt 10 § i förordningen angående

försäljning av rusdrycker av den 14 juni 1917 må rusdrycker till riket införas,

utom i vissa, i förevarande avseende betydelselösa undantagsfall, blott av

den, som av kontrollstyrelsen meddelats tillstånd att utöva partihandel med rusdrycker

av det slag, som införseln avser, ävensom av sådant bolag, som enligt förordningen

driver utminuterings- eller utskänkningsrörelse. Sådant bolag må, jämlikt

19 §, icke avse att bereda vare sig delägarna vinning utöver årlig ränta med högst

fem procent å de av dem tillskjutna kontanta medel eller kommun någon ekonomisk

fördel. Liksom här vinstmomentet är uteslutet från rörelsen, lär även ifråga om

annan importör än bolag av ovan nämnda beskaffenhet möjligheten till en mot förordningens

syfte stridande spekulation vara utesluten genom de i 13 och 14 §§

givna bestämmelserna rörande meddelande och återkallande av tillstånd att utöva

partihandel med rusdrycker samt rörande kontrollen av partihandlare. Till yttermera

visso meddelas i 10 § 2 och 3 mom. vissa stadganden. avseende kontroll

direkt över införseln av rusdrycker. Då de i §§ 21, 22 och 24 frihamnsförordningen

stadgade påföljderna för olaga detaljförsäljning äro så stränga, och därest

nödig uppsikt vid förvaringsställen inom frihamn för nu ifrågavarande varor äger

rum, torde något missbruk av varorna inom frihamnarna icke rimligen behöva befaras.

Sådan uppsikt måste ju även merendels utövas å spritförråd inom tullinlandet.»

Med hänsyn till vad sålunda i ämnet anförts, hava ämbetsverken

funnit sig böra tillstyrka handelskamrarnas förslag om uteslutande ur

16 § 1 mom. av ifrågavarande punkt a).

I detta sammanhang hava ämbetsverken berört frågan, huruvida i

de fall, där i särskild författning föreskrivits, att införsel till riket av

visst varuslag må verkställas endast av vissa närmare angivna personer

eller samfälligheter, sådan föreskrift också skall utgöra hinder för

annan att föranstalta om införsel i frihamn av vara, som i författningen

avses, eller om begränsningen av rätten till införsel skall inträda först

vid varans utförsel från frihamnen till tullområdet. Ämbetsverken framhålla,

att de funnit sistnämnda ståndpunkt vara den med hänsyn till

frihamnsinstitutionens karaktär riktigaste. Ordalagen av vederbörande

författningsrum, vilka av ämbetsverken närmare uppgivas (angå rusdrycker,

skattefri sprit, vissa alkoholhaltiga preparat, tobak o. d., gifter

och apoteksvaror) kunde emellertid enligt ämbetsverkens mening icke

lämna nöjaktigt stöd för ett dylikt imdantagande av införsel till frihamn

från bestämmelserna om införsel till riket i övrigt; dock syntes det

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 254.

ämbetsverken som om ändringar i dessa författningsrum kunde undgås,

för den händelse i frihamnsförordningen intoges bestämmelser i ovan

antydd riktning, förslagsvis i ett nytt 3 mom. till 16 §. Dessa borde

avfattas jämväl med hänsyn till möjligen blivande lagstiftning angående

begränsning av införselrätten lör andra än de i ovauberörda författningsrum

avsedda varuslag. Ämbetsverken hava ifrågasatt följande lydelse

av bestämmelserna:

»Där i särskild författning föreskrives, att införsel till riket av visst varuslag

må verkställas endast av vissa närmare angivna personer eller samfällighet^'',

skall sådan föreskrift icke, för så vitt ej i författningen annorlunda uttryckligen

stadgas, utgöra hinder för annan att föranstalta om införsel i frihamn av vara, som

i författningen avses; dock skall i fråga om rätt till utförsel från frihamn till tullområdet

av varan i tillämpliga delar gälla vad föreskrivet är om dylik varas införsel

från utrikes ort till riket.»

De skäl, som av handelskamrarna anförts för en omredigering i

omnämnt syfte av ifrågavarande 16 § beträffande de i punkterna b) och

c) avsedda varor, säga ämbetsverken sig kunna till huvudsakliga delar

biträda. Det ovillkorliga förbudet mot införsel i frihamn av dessa varor

syntes böra kvarstå allenast beträffande de av ifrågakomna varor, som

enligt gällande föreskrifter till förekommande av smittsamma sjukdomar

å människor eller djur eller av annan dylik anledning vore till införsel

i riket förbjudna, medan införsel till frihamn av de övriga i berörda

punkter b) och c) omhandlade varuslag kunde anses redan medgiven,

under förutsättning att vid sådan införsel de för införsel till riket av

sistnämnda varor stadgade villkor bleve i tillämpliga delar iakttagna.

I den mån föreskrifter vore givna beträffande dylika varors förvaring

och försändning inom riket, syntes dessa utan vidare bliva inom frihamn

tillämpliga.

Efter en hänvisning till de författningar, däri dessa villkor och

föreskrifter för närvarande huvudsakligen återfinnas, fortsätta ämbetsverken

:

»Anmärkas bör måhända i detta sammanhang, att de bestämmelser om sjötrafiken

till frihamn, som förekomma i kap. 1 av det av generaltullstyrelsen den 31

december 1918 avgivna underdåniga förslag till frihamnsstadga, innebära ett fritagande

i regel från särskild tullkontroll vid lossningar från fartyg i frihamn. Den

huvudsakliga direkta kontrollen därå, att obehörig disposition inom frihamn av här

omhandlade varor ej skedde, skulle därigenom komma att påvila vederbörande fritt

amnsförvaltning. Då prövningen av de för rätt till införsel erforderliga handlingars

giltighet in. m. emellertid alltjämt skulle vid ett godtagande av den av

ämbetsverken----- antydda föreskrift vara anförtrodd åt vederbörande tullpersonal,

måste lättnader i omhandlade införselförbud förutsätta avgivande till denna personal

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 254.

från frihamnsförvaltningens sida av snabba och möjligast noggranna införselrapporter

beträffande gods, som här åsyftas, grundade på frakthandlingar, uppgifter från förvaltningens

kontrollmanskap m. m.»

Vad angår 17 § i frihamnsförordningen, hava ämbetsverken i likhet

med vissa av de lokala tullmyndigheterna funnit den av handelskamrarna

föreslagna sänkning av tontalsgränsen till tio ton icke för närvarande

tillrådlig.

De tullmyndigheter, som åsyftas, äro packhus- och tullbevakningsinspektionerna

samt nederlagskontoret i Stockholm. Av dessa framhåller

packhusinspektionen, att nu rådande förhållanden i ovanligt hög grad

beredde svårigheter för ett riktigt omdöme om sjötrafiken i allmänhet

under de närmaste åren såväl beträffande dess absoluta omfattning som

om de fartyg, vilka komme att stå till buds. Sänkningen av tontalsgränseu

borde därför enligt inspektionens åsikt icke nu för all framtid

vidtagas, särdeles sort) kontrollen av rörelsen inom frihamnen därigenom

kunde beredas alltför stora svårigheter. Uppkomme besvärligheter till

följd av gällande stadgande i ämnet, kunde dessa lämpligen till en början

avhjälpas genom undantagsbestämmelser för viss tid, tills mera normala

förhållanden inträdde eller tillräcklig erfarenhet om nödvändigheten av

sänkningen vunnits. Tullbevakningsinspektionen åter erinrar om den

tidigare sänkningen av tontalsgränsen, varigenom denna kommit att

överensstämma med gränsen för svenskt fartygs registreringsplikt, samt

avstyrker en ytterligare nedsättning i denna under anförande därav, att

nedsättningen, »oavsett dess oförenlighet med den tanke på oceangående

eller andra större fartyg, som vanligen förbindes med begreppet frihamn,

skulle vålla, att ej ens den talrikaste bevakningspersonal förmådde

hindra olovlig förbindelse mellan sagda små farkoster och andra

i frihamnen sig uppehållande fartyg». Nederlagskontoret slutligen finner

det kunna ifrågasättas, »huruvida icke ett underlättande av tullverkets

uppsikt i frihamnen såväl som dess allmänna kontrollerande verksamhet

för övervakande av statens rätt kräver ett oförändrat bibehållande av

föreskrifterna i ifrågavarande paragraf.»

För egen del motivera ämbetsverken sin ståndpunkt i frågan på

följande sätt:

»Såsom torde framgå av ----förslaget till frihamnsstadga, har general
tullstyrelsen

sökt göra den nödiga kontrollen från tullverkets sida å frihamnsrörelsen

så litet omfattande och tryckande som möjligt för trafiken. Skulle emellertid den

ifrågasatta sänkningen varda genomförd, måste en dylik åtgärd med all sannolikhet

hava till följd en avsevärd skärpning i kontrollen, vilken skärpning torde bliva nog

så kännbar. Det gäller då att avväga, vilketdera ställer sig för frihamnarna förmånligast,

den nuvarande inskränkningen i det frihamnarna trafikerande tonnaget

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts proposition Nr 254.

med minsta möjliga kontrollåtgärder eller ett mera utsträckt tillträde till frihamnarna

av tonnage med mera omfattande kontroll. Ämbetsverken hålla för sin del före,

att frihamnsrörelsen, åtminstone tillsvidare, är mera betjänt av det förra tillståndet,

särskilt med hänsyn till den av synnerligen omfattande tullättnader beroende stöne

och huvudsakliga fartygstrafiken.

En annan följd av sänkningen av tontalsgränsen skulle bliva en för statsverkets

vidkommande ej obetydlig utökning av kostnaderna för tullbevakningen i

frihamn. Denna kostnadsökning skulle givetvis under alla omständigheter komma

att innebära en eljest obehövlig utgift för statsverket, således även för den händelse

att mot förmodan hela behovet av tillskott till tullbevakningen i frihamnen kunde

täckas genom överflyttning dit av tullpersonal från vidliggande tullhamn. Ty avlöningen

åt den tullpersonal, som sålunda visade sig kunna avvaras i tullhamnen,

skulle uppenbarligen i annat fall hava kunnat besparas statsverket, exempelvis genom

personalens förflyttning till tullförvaltning inom tullområdet, där personal ökning eljest

annorledes vore påkallad.

Handelskamrarnas yttrande, att farkoster, avpassade för fraktande av varupartier

om 30—60 ton, icke skulle enligt de för närvarande gällande bestämmelser

bliva tillgängliga för trafiken till och från frihamn, är i så måtto missvisande, som

enligt förevarande 17 § pråmar, bogserbåtar och dylika farkoster av vilken dräktighet

som helst skulle under vissa villkor få användas för forsling av gods inom frihamn

eller mellan frihamn och tullhamn i eller vid samma stapelstad eller för bogsering

av fartyg till och från frihamn eller inom sådan hamn. För det fall att handelskamrama

förväntat, att jämväl trafiken mellan frihamn och utrikes ort skulle varda

kännbart underlättad genom medgivandet av den ifrågasatta sänkningen av tontalsgränsen,

förtjänar måhända erinras därom, att för den av vara tilltänkta frihamnar,

från vilken trafik på utlandet med småbåtar mest kunde ifrågakomma, nämligen

Malmö frihamn, föreskrifterna i punkten 3:o) av deklarationen den 22 september

1871 angående särskilda bestämmelser till befrämjande av handels- och sjöfartsförbindelsen

emellan Sverige och Danmark, särskilt med avseende på Öresund, måste

gorå en dylik trafik med .svenska eller danska däckade fartyg av mindre dräktighet

än tjugu ‘(danska) ton särdeles obekväm. Beträffande handelskamrarnas uttalande,

att de routbåtar, som nu befordrade största delen av godset vid kusten på resa inrikes

orter emellan, kunde antagas ofta icke blivm villiga blåna annat på grund av

därigenom uppkommande kontrollkostnader att ingå i frihamnarna föi lossning ellei

lastning därstädes av mindre godspartier, må framhållas, att enligt 59 § av generaltullstyrelsens

don 31 december 1918 avgivna förslag till frihamnsstadga åtminstone

tullbevakning, som bleve i frihamn åsatt fartyg av den anledning, att fartyget vid

ankomsten dit medförde från svensk tullhamn avsänt inhemskt eller införtullat tullpliktigt

gods, vilket vore avsett att med bibehållande av denna sin egenskap vidarebefordras

till tull inlandet, skulle bliva avgiftsfri för trafiken. Slutligen framhålla

handelskamrarna vikten därav, att icke de smärre fiskebatarna bliva genom bibehållande

av nuvarande tontalsgräns utestängda från fraktfarten till och flan fiihamn.

1 anledning -härav må betonas, att icke mindre vild synes ligga därå, att ej de större

egentliga handelsfartygen bliva genom eu ändring av nuvarande lagstiftning undandragna

befrakta ingår genom mellankomst eu av nyssnämnda, huvudsakligen för annan

än handelssjöfart inrättade båtar.

Vid övervägande av ovan anförda förhållanden beträffande den ifrågasätta

Bihang till ril, stingens protokoll It)It). t samt. 224 höft (M'' 2;>4.J

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 254.

sänkningen av tontalsgränsen hava ämbetsverken därför kommit till det resultat,

att före vidtagandet av en dylik åtgärd erfarenheten först bör hava ådagalagt ett

oavvisligt behov för frihamnstrafiken av tillgång på omförmälda smärre farkoster.»

Emellertid framhålla ämbetsverken önskvärdheten därav, att, för

undanröjande av möjlighet till missförstånd, i 17 § bleve uttrvckligen

angivet, att det i nämnda paragraf utsatta tontal avsåge fartygs nettodräktighet,

vilken vore grundläggande för fartygs lastförmåga.

Med avseende å handelskamrarnas erinringar mot vissa bestämmelser

i 18 § 2 mom. och 20 § 1 mom. i frihamn sförordningen yttra

ämbetsverken följande efter att hava lämnat den upplysning, att bestämmelserna

avfattas i överensstämmelse med vad för närvarande tilllämpades

vid utförsel över tullhamn efter landväga befordran dit:

»En ändring i detta förfaringssätt sålunda, att godset kunde vid avsändning

på järnväg utföras över vid kusten belägen gränsort, utan att tullförvaltningen i

gränsorten behövde närmare omhändertaga och bokföra godset, har —--vid

åtskilliga tillfällen visat sig önskvärd. Mot att redan nu i fråga om utförsel till

frihamn vidtaga dylik ändring synas ej några betänkligheter behöva möta. En utsträckning

av medgivandet till att omfatta även utförsel landvägen till frihamn

annorledes än på järnväg lärer däremot varken med hänsyn till tullverkets intressen

böra eller med avseende å trafikens verkliga behov behöva vidtagas. Erinras må

om det i 101 § mom. 1 tullstadgan föreskrivna förbud mot försändning av transitupplagsgods

annorlunda än sjöledes eller på järnväg ävensom om de i 84 § 8 mom.

samma stadga förekommande ganska stränga villkor, vilka befunnits nödiga i fråga

om återutförsel av nederlagsgods landvägen annorledes än på järnväg.»

Av de sålunda tillstyrkta ändringarna skulle, enligt vad ämbetsverken

påpeka, den i 18 § 2 mom. föreslagna nödvändiggöra en motsvarande

ändring i 19 § 1 mom. av förordningen om frilager den 20 december 1912.

I anslutning till det nyss återgivna uttalandet angående den av

handelskamrarna önskade ändring i § 18 mom. 2 i frihamnsförordningen,

varigenom den för närvarande medgivna rätt att landvägen införa gods

från frihamn »för omedelbar transitförsändning till annan stad, som åtnjuter

transitupplagsrätt» skulle bliva i visst avseende utsträckt, ifrågasäita

ämbetsverken ett förtydligande tillägg till den del av momentet,

som avhandlar nu berörda införsel, avseende att klargöra rätten till

landväga försändning från frihamn postledes av oförtullat gods. Härom

yttra ämbetsverken:

»Det kan knappast hava varit lagstiftarnas mening, att icke i begreppet

omedelbar transitförsändning få innefattad jämväl försändning i oförtullat skick med

post under postverkets kontroll. Då emellertid sistberörda försändning numera icke

i tullförfattningarna förekommer under beteckningen omedelbar transitförsändning,

har det synts ämbetsverken tillrådligt att för undvikande av missförstånd härut
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kunijl- Maj:ts proposition Nr 254.

innan i förevarande moment uttryckligen utsäga, att gods kan landvägen från frihamn

införas ''för försändning i oförtullat skick med post.»

Beträffande slutligen det av handelskamrarna ifrågasatta tillägget

till 20 § 2 mom. i frihamnsförordningen i syfte att bereda möjlighet

till utförsel till frihamn efter ompackning enligt 27 § 2 mom. i tullstadgan,

anföra ämbetsverken följande. Det syntes ämbetsverken fullt

rimligt, att den rätt till återutförsel till utlandet, som sistnämnda författningsbestämmelse

medgåve, även borde få innefatta återutförsel till

det utland, som frihamnen i flera avseenden ur tullsynpunkt utgjorde.

Visserligen hade under eu senare tid vid flera tillfällen från skilda hall

inom affärsvärlden riktats anmärkningar, berörande avfattningen av sistnämnda

författuingsrum, vars ordalydelse icke uteslutit rätten att liksom

å frilager eller i frihamn utan erläggande av tullavgift efter ompackning

här i riket vidarebefordra från utlandet införskrivet gods till

annat land än det, varifrån godset inkommit. I anledning härav hade

generaltullstyrelsen också haft under övervägande frågan om vidtagande

av åtgärder till begränsning av rätten till återutförsel sålunda, att återutförseln

komme att utom i sällsynta undantagsfall varda tillåten endast

till det land, varifrån införseln skett. Åven om emellertid en sådan

begränsning skulle komma till stånd, bleve icke, erdigt ämbetsverkens

åsikt, ifrågavarande tillägg till 20 § 2 mom. i frihamnsförordningen

meningslöst, enär det kunde förutsättas, att alltid till tullterritoriet komme

att utan föregången förtullning införas varor, tillverkade eller förädlade

i frihamn och för vilka av denna anledning frihamn angivits såsom inköpsland.

Köparen syntes med fog då kunna gorå anspråk på rätt att

till säljare i frihamn återsända refuserat gods likaväl som till eu säljare

i ett främmande land.

1 fråga om ikraftträdandet av de sålunda tillst3rrkta ändringarna

i frihamns- och frilagersförordningarna framhålla ämbetsverken endast,

att detta av praktiska skäl ej borde ske förrän tidigast två veckor efter

det författningarna i ämnet utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

I ett den 8 mars 1919 avgivet utlåtande har kontrollstyrelsen

yttrat sig över vad kommerskollegium och generaltullstyrelsen sålunda

ifrågasatt, i vad detta angår kontrollstyrelsens ämbetsförvaltning. Därvid

har styrelsen särskilt uttalat sig i fråga om det av kommerskollegium

och generaltullstyrelsen framlagda förslag till sådant tillägg till 16 § i

frihamnsförordningen, att i gällande författningar eljest stadgad begränsning

till vissa personer eller samfälligheter av rätten till införsel

Kontroll
styrelsen.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungi. Maj.ts proposition Nr 254.

till riket av vissa varor, däribland rusdrycker, komme att inträda först

vid varans utförsel från frihamnen till tullområdet.

Till en början erinrar styrelsen om följande. Enligt 2 § i rusdrycks

försäljningsförordningen delades försäljning av rusdrycker i partihandel

och detaljhandel; med partihandel förstodes sådan handel, som

bedreves till återförsäljare i och för deras rörelse, ävensom försäljning

för export. Den, som till avsalu ägde tillverka rusdrycker eller bedreve

rening av brännvin, ävensom den, som av kontroll styrelsen erhållit tillstånd

till partihandel, ägde enligt 12 § i nyssnämnda förordning rätt

till dylik handel med det slags rusdrycker, som tillverkades eller renades

eller vilka tillståndet avsåge. Rätt till införsel av rusdrycker tillkomme

allenast den, som erhållit tillstånd att utöva partihandel med rusdrycker

av det slag, som införseln avsåge, ävensom sådant bolag, som enligt

rusdrycksförsälj ningsförordningen dreve utminuterings- eller utskänkningsrörelse.

Härefter fortsätter styrelsen:

»Enligt kontrollstyrelsens mening skulle olägenheter i olika avseenden uppkomma,

därest andra än partihandlare och bolag finge rätt att till frihamns område

införa rusdrycker. En person, som icke blivit godkänd såsom partihandlare, skulle

nämligen då kunna inom frihamnsområdet upplagra, tillverka eller bereda rusdrycker

och därefter framträda med anspråk på att dessa varor skulle av partihandlare eller

bolag inom landet inköpas för att tillhandahållas allmänheten. På grund av stadgandet

i 50 § rusdryeksförsäljningsförordningen skulle en dylik handlande rent av kunna tilltvinga

sig införsel av rusdrycker till enskilda personer inom landet genom att förmå

dem att hos rusdrycksförsäljningsbolag göra anhållan om anskaffande av de varor,

som han hade upplagrade eller tillverkade inom frihamnsområdet. En dylik införsel

av varor förmedelst personer, som skulle utgöra mellanhänder mellan utländska

producenter och såsom parti- eller detaljhandlare inom riket godkända personer,

finner kontrollstyrelsen icke vara vare sig önskvärd eller behövlig. Enligt den

erfarenhet, kontrollstyrelsen hittills vunnit, kan man icke utan vidare överlämna åt

enskilda personer att utan kontroll tillverka och bereda spritdrycker och viner, då

mångfaldiga förfalskningar av dessa drycker, som tidigare ägt rum, övertygat

kontrollstyrelsen därom, att en sträng kontroll å varubeskaffenheten måste utövas

och att denna kontroll framgångsrikt kan äga rum endast om ett fåtal oktrojerade

partihandlare finnas och ett av kontrollstyrelsen tillsatt inköpsorgan förmedlar alla

köp till detaljhandlarna. Denna kontroll å varubeskaffenheten skulle i hög grad

försvagas, därest vem som helst skulle äga att inom frihamnsområde upplägga rusdrycker

eller därstädes bereda sådana drycker samt på grund av 50 § rusdrycksförsäljningsförordningen

tilltvinga sig införsel av dessa drycker.

Härtill kommer, att, därest vem som helst vore befogad att inom frihamnsområde

upplägga rusdrycker, stora svårigheter skulle komma att möta i avseende

å kontrollen över dessa drycker. Visserligen stadgas i 14 § av frihamnsförordningen,

att inom frihamn ej må idkas detaljförsäljning av därstädes befintliga varor,

och i 15 § av samma förordning, att utländska varor av tullpliktigt slag icke må

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition Nr 254.

inom frihamn användas till förtäring eller till personligt bruk, med mindre de förut

blivit i riket behörigen införtullade, likasom ej heller sådana svenska varor, för

vilka restitution av tull eller tillverkningsavgifter eller befrielse från tullavgift blivit

vid varornas intagande i frihamnen ifrågasatt. Huruledes exempelvis förbudet mot

förtäring av rusdrycker, som vore upplagda inom frihamnsområde, skulle kunna

upprätthållas, tilltror sig kontrollstyrelsen icke att angiva. Att synnerligen störa

svårigheter därvid komme att möta, torde kunna tagas för givet med hänsyn dartill,

att rusdrycksförsäljningslagstiftningen inom landet är restriktiv och avser att

avstänga vissa personer från möjlighet att åtkomma rusdrycker. De svårigheter,

som visat sig vara förenade med att å partihandlarnas och detaljhandlarnas lagd

upprätta kontroll däröver, att rusdrycker icke förtäras å eller bortföras från dessa

lager, torde i fullt ut samma utsträckning förekomma inom frihamnsområde, därest

ämbetsverkens förslag antoges.»

Med hänsyn till vad sålunda anförts och då enligt kontrollstyrelsens

mening något behov icke förelåge att andra än inom landet oktrojerade

parti- eller detaljhandlare medgåves rätt att inom frihamnsområde upplägga,

tillverka eller bereda rusdrycker, hemställer kontrollstyrelsen om

avslag å kommerskollegii och generaltullstyrelsens förevarande förslag,

i vad det avsåge att öppna möjlighet för annan än i 10 § rusdrycksförsäljningsförordningen

avsedd person att till frihamnsområde införa

rusdrycker.

Emot ämbetsverkens förslag i övrigt, såvitt dessa röra kontrollstyrelsens

ämbetsbefattning, säger kontrollstyrelsen sig ej hava något

att erinra.

Aktiebolaget svenska tobaksmonopolet, som beretts tillfälle att yttra

sig över de delar av kommerskollegii och generaltullstyrelsens förslag,

vilka angå tobaksmonopolets verksamhetsområde, har i skrivelse den 13

mars 1919 anfört följande:

»Beträffande de förändringar, som i det gemensamma yttrandet föreslagits i

fråga om § 16 mom. 3, har tobaksmonopolet icke något att erinra, enär det synes

önskligt, att de svenska köpmännen erhålla frihet att genom hjälp av frihamnen

kunna deltaga uti den internationella tobakshandeln på ett sätt, som de utan denna

hjälp kanske icke skulle bliva i stånd till. I detta sammanhang vdl tobaksmonopolet

emellertid framhålla, att det i tobaksmonopolförordnmgens § 1 meddelade

stadgande rörande monopolrättens omfattning väl lär innefatta förbud för envai

annan än tobaksmonopolet att inom frihamnsområde bedriva tillverkning av

tobaksvaror. , , ...

Angående den ändring av 18 §, som i det gemensamma utlåtandet loreslas,

må anföras, att i handelskamrarnas skrivelse av den 8 oktober 1918 framhållits

önskvärdheten av att möjliggöra landvägförsändning av oförtullade varor från en

svensk frihamn till en annan. Mot att sådan möjlighet öppnas har tobaksmonopolet

icke något att invända. Emellertid har förslaget erhållit en sådan lydelse, att det

Aktiebolaget

svenska

tobaksmono
polet.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 254.

synes som om därigenom skulle möjliggöras försändning av tobaksvaror ifrån svensk

frihamn i oförtullat skick och med post till svenskt tullinland, varigenom tobaksvaror

skulle kunna undandragas erläggande av stadgad licensavgift. Då detta icke

gärna kan vara meningen och icke heller är överensstämmande med tobaksmonopolförfattmngen,

så får tobaksmonopolet i underdånighet hemställa, att sistnämnda

mening uti 2:dra mom. § 18 erhåller följande förklarande tillägg: ''eller för försändning

i oförtullat skick med post till utrikes ort eller annan frihamn.

En följd av detta medgivande om försändning med post är, att postkontor

bör inrättas inom frihamnsområde.»

DePa^ntS Sedan Kungl. Maj:t genom resolutioner respektive den 12 maj 1917,

den 11 oktober 1918 och den 31 januari 1919 medgivit städerna Malmö,

Göteborg och Stockholm tillstånd att inrätta frihamnar, den sistnämnda

staden dock endast en provisorisk sådan hamn, lärer arbetet med dessas

iordningställande fortskridit så långt, att man inom en snar framtid

torde kunna motse öppnandet för trafik av åtminstone någon av dem.

Av de administrativa författningar, som komma att varda erforderliga

för frihamnarna, är för närvarande den i 8 § 1 mom. i frihamnsförordningen

avsedda, angående fartygs- och godstrafiken till och från frihamn,

under handläggning hos Kungl. Maj:t. Förslag till berörda författning,

benämnd trihamnsstadga, har, såsom kommerskollegium och

generaltullstyrelsen i sitt av mig förut refererade utlåtande antytt, avgivits

av nämnda styrelse den 31 december 1918. Enligt vad en förberedande

granskning av detta förslag givit vid handen, har man sökt

att vid dess upprättande tillföra vår Dibarn ^lagstiftning åtskilliga nya

trafiklättnader, som särdeles under senare tid visat sig nödiga utomlands.

Den närmaste anledningen härtill uppgives hava varit den väntade

högst kännbara konkurrensen mellan våra'' och flera utländska frihamnar.

Denna strävan efter att i fråga om ordningen för trafiken på våra

frihamnar kunna redan från början erbjuda minst lika bekväma föreskrifter,

som gälla för de främmande länderna, finner jag böra komma

till motsvarande uttryck beträffande de konstitutiva bestämmelserna för

frihamnarna, i den mån så kan ske utan äventyrande av något allmänt

intresse. För så vitt det överhuvud taget skall bliva möjligt för särskilt

vissa av våra blivande frihamnar att — givetvis till gagn för hela

vårt näringsliv — ernå en tryggad ställning vid sidan om dylika institutioner

i grannländerna, måste det anses särdeles angeläget, att åtminstone

varje sådan i dessa grundbestämmelser påbjuden inskränkning

i trafikrätten, som saknar främmande motsvarighet, blir undanröjd, i

den man ej synnerligen vägande skäl tala för dess bibehållande. De

förändringar i frihamnsförordningen, vilka handelskamrarna nu önska

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Majds proposition Nr 254.

få genomförda, torde i stort sett innebära borttagande eller mildrande

av sådana inskränkningar, som nyss avsetts.

De mest besvärande av dessa inskränkningar synas mig vara de

i 16 § 1 mom. förefintliga. De av handelskamrarna framförda och av

de hörda ämbetsverken ytterligare understrukna skäl för en lättnad i

dessa äro av sådan styrka, att jag anser mig böra medverka till

denna lättnads genomförande, helst som genom en dylik omläggning

icke något allmänt intresse behöver, såvitt nu kan bedömas, trädas

för nära. Omläggningen synes mig böra ske i den riktning, som kommerskollegium

och generaltullstyrelsen anvisat. Det i punkten a) upptagna

allmänna förbud mot införsel av vissa slag av brännvin och sprit

skulle således borttagas, medan den i senare delen av punkten b) och

i punkten c) förekommande begränsning i införselrätten för visst gods

borde bringas att innefatta, allenast skyldighet att i fråga om gods, för

vars införsel till riket krävdes särskilda försiktighetsmått, iakttaga dessa

jämväl vid införsel till frihamn. Den av handelskamrarna ifrågasatta omredigering

av 21 §, vilken innefattar stadganden om straff för den, som

»i frihamn inför eller omlastar gods emot stadgandena i § 16 mom. 1»,

är uppenbarligen ej nödvändig.

Vad beträffar ämbetsverkens i denna fråga gjorda uttalande om

sättet för kontrollen därå, att obehörig disposition inom frihamn av nu

åsyftat gods ej sker, ber jag endast få nämna, att de bestämmelser,

som, efter vad ämbetsverken förutsatt, bliva erforderliga för reglerandet

av denna kontroll, synas lämpligen böra inflyta i det särskilda reglemente,

som enligt 8 § 2 mom. i frihamns förordningen skall av Konungen

fastställas för varje frihamn.

Det av kommerskollegium och generaltullstyrelsen framlagda förslag

om införande i 16 § av ett nytt moment, innefattande föreskrifter

i fråga om rätten till införsel i frihamn av varuslag, som enligt särskilda

författningar må införas till riket endast av vissa närmare angivna

personer eller samfälligheter, finner jag väl värt beaktande. Den likställighet

med utland, som enligt 1 § i frihamnsförordningen i åtskilliga

avseenden förlänats frihamn, bör nämligen, enligt mitt förmenande, till

fromma för varutbytet över frihamnarna i möjligast vida man utsträckas.

I fall, där det emellertid kan antagas, att annat allmänt intresse möjligen

skulle bliva lidande genom eu sådan utsträckning, är det uppenbarligen

nödvändigt att gå fram med särskild varsamhet.

Att döma av kontrollstyrelsens utlåtande i förevarande ämne, kan

förhållandet vara sådant i fråga om rusdrycker. Enligt detta utlåtande

skulle nämligen, för den händelse införselrätten till lrihamn för dylika

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition Nr 254.

drycker gjordes oinskränkt, kontrollen över de rusdryckspartier, vilka

sedermera komme att införas från frihamnen, i hög grad försvagas.

Vidare komme enligt utlåtandet helt säkert synnerligen stora svårigheter

att möta för ett effektivt övervakande därav, att i frihamnsförordningen

stadgade allmänna förbud mot dels detalj försäljning inom

frihamn av där befintliga varor, dels förtäring därstädes av tullpliktiga

utländska varor ej bleve, vad angår rusdrycker, överträdda. Jag anser

de av kontrollstyrelsen framhållna farhågorna värda allt beaktande.

Enligt vad jag från styrelsen inhämtat skulle emellertid ett tillgodoseende

av de kommersiella intressena kunna ske utan åsidosättande av

kontrollintresset, därest uti förordningen inrymdes en bestämmelse, att

i fråga om vara, som avses i 1 § förordningen den 14 juni 1917 angående

försäljning av rusdrycker, skola gälla de särskilda föreskrifter,

som av Konungen meddelas. Härigenom kunde nämligen åvägabringas,

att för uppläggning av varan för import eller beredning finge iakttagas

vissa ur kontrollsynpunkt erforderliga särskilda föreskrifter, såsom begränsning

i fråga om importrätten, medan omlastning för direkt transiteringssyfte

däremot kunde medges under friare former. De för ändamålet

erforderliga föreskrifter torde böra meddelas i samband med fastställandet

av frihamnsstadga.

I fråga om de övriga varor, vilka skulle komma att innefattas i

kommerskollegii och generaltullstyrelsens nu omhandlade tillägg till 16 §,

synas däremot inga betänkligheter behöva möta för att låta jämväl

annan än den, som eljest har ensamrätt till införsel från utlandet, införa

dessa i frihamn.

Jag förordar alltså införandet i fri hamnsförordningen av nyssberörda

tillägg till 16 §, dock så omredigerat, att vara av i 1 § förordningen

den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker omförmält

slag icke inbegripes i den förmån, som tillägget avser att bereda.

Med avseende å den föreslagna ytterligare sänkningen från tjugu

till tio ton av den i 17 § stadgade allmänna dräktighetsgräns för däckade

fartyg, som icke skola äga tillträde till frihamn, finner jag i likhet med

kommerskollegium och generaltullstyrelsen ett uppskov därmed vara

att tillråda. Först för den händelse den nuvarande tontalsgränsen skulle

visa sig få till följd ett mera konstant hämmande av frihamnarnas godstrafik,

lärer denna fråga böra komma under förnyad omprövning. Ty

även om den undersökning, varå handel skamrarna grunda sitt önskemål

i förevarande avseende, må vara av mera djupgående art än vad

handlingarna i ärendet utvisa, synes mig varken denna eller de omständigheter

i övrigt, som till stöd för tontalsförändringen åberopas,

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition Nr 254.

kunna fullt uppväga de nackdelar för såväl den viktigare större fartygstrafiken

som statsverket, vilka, enligt vad kommerskollegium och generaltullstyrelsen

påvisa, med all sannolikhet skulle följa av förändringen.

Den i ämbetsverkens utlåtande förekommande särskilda erinran därom,

att trafiken mellan Malmö frihamn och Danmark med småbåtar skulle

bliva särdeles obekväm, hänsyftar tydligen på det förhållandet, att det

enligt den i punkten 3:o) av den i utlåtandet åberopade deklaration

den 22 september 1871 skall beträffande svenska eller danska däckade

fartyg av mindre dräktighet än sex svenska nyläster eller tjugu danska

ton, lastande för fart mellan svensk och dansk ort inom tullkammardistrikt

vid Öresund, åligga tullförvaltningen i lastningsorten att å tullpasset

för fartyget noga anteckna hela lasten till beskaffenhet och kvantitet,

om sådan är känd, samt eljest till varje kollis märke och nummer. Föieskriften

lärer vara tillkommen för skärpande av kontrollen i lossningsorten

därå, att allt i utlandet intaget gods behörigen med föres till bestämmelseorten.

Iakttagandet av denna föreskrift skulle således uppenbarligen

nödvändiggöra en omständlig tullkontroll över fartyget under

såväl lastningen som lossningen i frihamnen.

Mot ett sådant förlydligande av 17 §, att ordet »dräktighet» utbytes

mot »nettodräktighet» har jag emellertid ej något att erinra.

Såsom kommerskollegium och generaltullstyrelsen framhålla hava

de bestämmelser i 18 § 2 mom. och 20 § 1 mom., mot vilka handelskamrarna

vidare rikta anmärkningar, avfattats i överensstämmelse med vad

för närvarande tillämpas vid utförsel över tullhamn efter landväga befordran

dit. De grunder, varå sistberörda förfarande är byggt, framgå

av ett av generaltullstyrelsen den 22 mars 1916 till dåvarande chefen

för finansdepartementet avgivet utlåtande. I detta utlåtande anförde

generaltullstyrelsen som följer. . .

I § 62 tullstadgan omförmäldes visserligen, utan inskränkning

med hänsyn till transportväg, att å nederlag upplagt gods kunde till

utrikes ort återutföras; men § 84 samma stadga, som inrymde närmare

bestämmelser om ordningen för sådan återutförsel, antydde, att rätt till

export från nederlag annorledes än direkte sjöledes eller direkte landvägen

icke varit avsedd att medgivas. En vidsträcktare utförselrätt

skulle nämligen ur redovisningssynpunkt förutsätta helt andra kontrollåtgärder

än de, som angivits i sagda författningsrum, vilkas innehåll

jämväl varit grundläggande för avfattuingen av motsvarande delar av

83 § i gällande tjänstgöringsreglemente för tullverket. Enahanda vore

förhållandet med'' till reexport ämnat transitupplagsgods, varom förBihang

till riksdagens protokoll 1H19. 1 samt. 224 käft. (Nr 254.) 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Ma:jts proposition Nr 254.

mäldes i 89 och 102 §§ tullstadgan samt i nyssnämnda 83 § tjänstgöringsreglementet

för tullverket.

Denna redogörelse giver vid handen, att anledningen därtill, att

landväga försändning från en ort inom riket till utlandet över en vid

kusten belägen gränsort av nederlags- och transitupplagsgods samt således

— på grund av bestämmelserna i 112 § 2 mom. tullstadgan —

även till omedelbar transitförsändning avsett gods icke kan ske utan

att tullförvaltningen i gränsorten närmare omhändertager och bokför

godset, är av uteslutande formell natur. Tydligt är, att de bestämmelser

i tullstadgan, varå detta besvärliga förfaringssätt vilar, måste vid lägligt

tillfälle omarbetas. Att avvakta en sådan omarbetning före vidtagandet

av motsvarande ändringar i frihamnsförordningens bestämmelser o*m rätt

till omedelbar transitförsändning kan emellertid, såsom kommerskollegium

och generaltullstyrelsen påpeka, icke anses erforderligt. Jag tillstyrker

alltså sådana ändringar men finner på de av ämbetsverken anförda

grunder, att dessa böra så begränsas, att dels i 18 § 2 mom. intages

ett stadgande, varigenom gods skulle kunna från frihamn landvägen införas

för omedelbar transitlörsändning även till »annan svensk frihamn»,

dels i 20 § 1 mom. göres ett tillägg, varigenom momentets nuvarande

bestämmelser komme att avse endast försändning »annorledes än med

järnväg». Härav påkallas, såsom ämbetsverken åsyfta, sådan ändring i

§19 mom. 1 i förordningen om frilager den 20 december 1912, "att

där medgiven rätt till uttagning av gods från frilager »för utförsel

landvägen till frihamn i samma ort» utsträckes till att avse sådan uttagning

»för utförsel landvägen till frihamn».

Det synes mig vidare vara av behovet påkallat, att i 18 § 2 mom.

dessutom intages, såsom ämbetsverken föreslagit, eu förtydligande föreskrift,

utvisande, att hinder icke möter för försändning i oförtullat

skick med post landvägen från frihamn. Vad beträffar den av aktiebolaget

svenska tobaksmonopolet påyrkade komplettering av berörda

föreskrift med orden »till utrikes ort eller annan frihamn», synes denna

icke vara erforderlig eller, såsom endast delvis täckande vad med föreskriften

avsetts, ens tillrådlig. Föreskriften omhandlar nämligen uttryckligen

allenast godsets försändning i oförtullat skick — jämväl till tullinlandet

och således icke dess utlämning. De närmare anvisningarna

om foimerna för utlämningen inom riket, vilken naturligen icke må

ske utan föregången tullbehandling med därav följande kontroll å

licensavgiftens utgörande, lärer ankomma på Kungl. Magt att ensam

fastställa; förslag till sådana föreligga i det av generaltullstyrelsen

avgivna förslaget till frihamnsstadga. En ändring av ämbetsverkens

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition Nr 25i.

förslag i så måtto, att orden »med post» utbytas mot »under postverkets

kontroll» har emellertid synts mig kunna bidraga till ytterligare

klargörande av föreskriftens verkliga innebörd. — Beteckningen »transitförsändning

med paketpost» förefanns i 112 § 4 mom. tullstadgan,

intill dess detta författningsrum ändrades genom en kungörelse den 17

juli 1912.

Vad slutligen angår det ifrågasatta tillägget till 20 § mom. 2 för

att möjliggöra utförsel till frihamn jämlikt 27 § 2 mom. i tullstadgan ber

jag få anföra följande. Enligt sistberörda moment är ägare av en i

tullverkets vård befintlig tullpliktig vara under vDsa villkor berättigad

att på grund av varans skadade eller underhaltiga beskaffenhet eller

därför, att han eljest icke åtnöjes med varan, återutföra densamma utan

tullavgifts erläggande. Såsom omnämnes i kommerskollegii och generaltullstyrelsens

utlåtande i förevarande ämne har den frågan varit under

övervägande, huruvida sådan begränsning av rätten till denna återutförsel

borde åvägabringas, att återutförseln skulle i regel få ske endast till det

land, varifrån införseln skett. Förutsättes det, att en sådan ändring kommer

till stånd, blir tydligen det skäl, som handelskamrarna åberopat till stöd

för här ifrågavarande tillägg till frihamnsförordningen, utan allt värde.

Rätten till val mellan utrikes ort och frihamn beträffande reexportgodsets

bestämmelse skulle icke längre förefinnas.

Lika med kommerskollegium och generaltullstyrelsen anser jag

ändock på följande grunder det önskade tillägget till 20 § 2 mom. böra

förekomma. Med tillämpning av § 18 i frihamnsförordningen kan gods

i oförtullat skick införas från frihamn till tullinlandet och bliva vid framkomsten

till bestämmelseorten behandlat på samma sätt, som om det till

orten anlänt oförtullat utan passerande av frihamnen. Enligt 3 § i förordningen

den 28 november 1913 angående åstadkommande av vissa statistiska

uppgifter rörande utrikeshandeln må vidare såsom inköpsland

för vara, vilken införes från svensk frihamn, angivas denna frihamn,

för så vitt varan blivit där tillverkad eller förädlad. Det måste då

anses billigt och nödigt, att den, som från frihamnen införskriver en

vara av beskaffenhet, som nu sagts, men vid tullbehandlingen utom

frihamnen av varan känner sig missnöjd med denna, beredes samma

möjlighet till returnering av varan till avsändaren som envar, vilken i

stället från utlandet inköpt vara, tillverkad eller förädlad därstädes, och

detta även där varan utjrör endast del av ett inbekommet varukolli.

Det ifrågakomna tillägget till 20 § 2 mom. synes, i enlighet med

vad ämbetsverken föreslagit, kunna ske sålunda, att till slutet av mo
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Majds proposition Nr 254.

mentet fogas orden »där ej dylik utförsel till utrikes ort skulle hava

vant medgiven».

Utöver de omarbetningar av vissa paragrafer i frihamnsförordningen,

vilka jag sålunda ansett önskvärda, har jag funnit vissa smärre

ändringar däri av enbart formell art böra vidtagas. En närmare redogörelse

för dessa lärer emellertid icke vara erforderli°’.

_ Sedan departementschefen härefter uppläst tvenne i enlighet med

vad departementschefen nu anfört utarbetade förslag till särskilda förordningar

dels om ändrad lydelse av §§ 16, 17, 18 och 20 i förordningen

om frihamn den 15 november 1907, dels om ändrad lydelse av

§ 19 mom. 1 i förordningen om frilager den 20 december 1912, hemställde

departementschefen, att Kungl. Maj:t ville i proposition föreslå

riksdagen antaga samma förslag.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagade Hans Maj:t Konungen bifalla; och

skulle proposition till riksdagen avlåtas av den lydelse,

bilagan litt. . . . vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Birger Looström.

STOCKHOLM, ISAAC MABCUS'' BOKTBYCKEBI-AKTIEBOLAG, 1919

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1919:347 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordningar om ändrad lydelse av §§ 16, 17, 18 och 20 i förordningen om friha s. 1 i texten
  2. BevU 1919:41 Betänkande, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordningar om ändrad lydelse av §§ 16, 17, 18 och 20 i förordningen om frihamn den 15 no a1 i texten