Med förslag till förordningar om ändrad lydelse av §§ 16, 17, 18 och 20 i förordningen om frihamn den 15 november 1907 samt om ändrad lydelse av § 19 mom. 1 i förordningen om frilager den 20 december 1912
1919-03-14 · 28 sidor, varav 27 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 27 av 28 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1919:254, Med förslag till förordningar om ändrad lydelse av §§ 16, 17, 18 och 20 i förordningen om frihamn den 15 november 1907 samt om ändrad lydelse av § 19 mom. 1 i förordningen om frilager den 20 december 1912
Dokumentets text
Kungl. Majds proposition Nr 254.
1
Nr 254.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordningar
om ändrad lydelse av §§ 16, 17, 18 och 20 i
förordningen om frihamn den 15 november 1907 samt
om ändrad lydelse av § 19 mom. 1 i förordningen om
frilager den 20 december 1912; given Stockholms slott
den 14 mars 1919.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till
1) förordning om ändrad lydelse av §§ 16, 17, 18 och 20 iförordningen
om frihamn den 15 november 1907; samt
2) förordning om ändrad lydelse av § 19 mom. 1 i förordningen
om frilager den 20 december 1912.
De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.
GUSTAF.
F. V. Thorsson.
Bihang till riksdagens protokoll Bil!). 1 stnnl. 224 höft. (Nr 254.)
1
2
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 254.
Förslag
till
förordning om ändrad lydelse av §§ 16, 17, 18 och 20 i förordningen om
frihamn den 15 november 1907.
Härigenom förordnas, att §§ 16, 17, 18 och 20 i förordningen om
frihamn den 15 november 1907 skola hava följande ändrade lydelse:
§ 16-
1. I frihamn må införas gods av såväl tnllpliktigt som tullfritt
slag med undantag av varor, som enligt gällande föreskrifter till förekommande
av smittsamma sjukdomar å människor eller djur eller av
annan dylik anledning äro till införsel i riket förbjudna; dock att varor,
som endast under iakttagande av vissa försiktighetsmått få införas i
riket, ej må införas i frihamn med mindre de till införsel i riket av
sådana varor stadgade villkor varda i tillämpliga delar iakttagna.
Vad här är sagt, utgör ej hinder för att fartyg, som innehar gods,
vars införsel till riket sålunda är förbjuden eller må ske allenast under
vissa villkor, må, där sådant ej strider mot eljest meddelade bestämmelser,
ingå i frihamn oavsett nämnda införselförbud eller villkor, under
förutsättning att godset där ej lossas eller i annat fartyg omlastas; dock
må i särskilt fall tillstånd till omlastning för återutförsel kunna meddelas
av vederbörande tullförvaltning.
2. Finnes anledning antaga, att varor i obrutna omslag äro av
den beskaffenhet, att de icke eller endast under vissa villkor få i frihamn
införas, äge vederbörande tulltjänsteman att, där erforderlig upplysning
ej kan annorledes vinnas, låta bryta omslagen.
3. Dä,r i särskild författning föreskrives, att införsel till riket av
visst varuslag må verkställas endast av vissa närmare angivna personer
eller samfälligheter, skall sådan föreskrift icke, för så vitt ej i författningen
annorlunda uttryckligen stadgas, utgöra hinder för annan att föranstalta
om införsel i frihamn av vara, som i författningen avses; dock
skall i fråga om vara, som avses i 1 § förordningen den 14 juni 1917
angående försäljning av rusdrycker, gälla de särskilda föreskrifter, som
av Konungen meddelas.
I fråga om rätt till utförsel av varan från frihamn till tullområdet
skall i tillämpliga delar gälla vad föreskrivet är om dylik varas införsel
från utrikes ort till riket.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 254.
3
§ 17.
Tillträde till frihamn vare förbjudet för däckat fartyg, vars nettodräktighet
icke överstiger tjugu ton, och öppen båt, utom för dylika
farkoster, som under de-särskilda villkor, Konungen bestämmer, användas
för forsling av gods inom frihamn eller mellan irihamn och tullhamn
i eller vid samma stapelstad eller för bogsering av fartyg till och från
frihamn eller inom sådan hamn.
§ 18.
1. Sjövägen må varutransport emellan två frihamnar eller emellan
frihamn och annan inrikes ort endast verkställas av fartyg, som är till
kustfart inom riket berättigat.
2. Landvägen kan gods från frihamn införas:
för utförsel sjövägen från den stapelstad, i eller vid vilken frihamnen
är belägen, till utrikes ort eller annan svensk frihamn, ävensom
land vägen till Norge;
för omedelbar transitförsändning antingen till annan stad, som
åtnjuter transitupplagsrätt, eller till annan svensk frihamn eller ock för
försändning i oförtullat skick under postverkets kontroll;
för intagning å frilager eller för uppläggning å nederlag på samma
ort; samt
efter förtullning eller till fri disposition.
§ 20.
1. Direkt utförsel landvägen till frihamn annorledes än med järnväg
av frilagers-, nederlags- och transitupplagsgods likasom ock av
annat oförtullat gods ävensom av gods, för vilket restitution av tulloch
tillverkningsavgifter eller befrielse från tullavgift ifrågasättes, må
endast äga rum från den stapelstad, i eller vid vilken frihamnen är
belägen.
2. Av emballerat oförtullat gods må ej till frihamn utföras mindre
än helt kolli, sådant det från utrikes ort eller annan svensk frihamn
inkommit eller från frilager, nederlag eller transitupplag uttagits, där
ej dylik utförsel till utrikes ort skulle hava varit medgiven.
Denna förordning träder i kraft å dag, som av Konungen bestämmes.
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 254.
Förslag
till
förordning om ändrad lydelse av § 19 mom. 1 förordningen om frilager
den 20 december 1912.
Härigenom förordnas, att § 19 mom. 1 förordningen om frilager
den 20 december 1912 skall hava följande ändrade lydelse:
§ 19
1. Gods kan från frilager uttagas:
för utförsel till utrikes ort eller sjövägen till svensk frihamn å
annan ort;
för försändning sjövägen eller landvägen till annan stad, där tullkammare
under tullförvaltares överinseende finnes;
för utförsel landvägen till frihamn;
för överflyttning till annat frilager eller för uppläggning å nederlag
å samma ort; samt
efter förtullning eller till fri disposition.
Denna förordning träder i kraft å dag, som av Konungen bestämmes.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 254.
5
Utdrag av protokollet över finansärenden, liallet inför Sans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 14
mars 1919.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Eden,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner.
Statsråden: PETERSSON,
SCHOTTE,
Petrén,
Nilson,
friherre PäLMSTIERNA,
Rydén,
Undén,
Thorsson.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson anförde:
I gemensam skrivelse till Kungl. Maj:t den 8 oktober 1918 hava
Stockholms handelskammare, handelskammaren i Göteborg och Skånes
handelskammare ifrågasatt vidtagande av vissa ändringar i 16, 17, 18
och 20 §§ i förordningen om frihamn den 15 november 1907 (Svensk
författningssamling nr 117), sådana dessa lyda enligt förordningar i
ämnet den 20 december 1912 (Svensk författningssamling nr 352) och
den 25 juni 1917 (Svensk författningssamling nr 403).
Innan jag närmare redogör för innebörden av vad sålunda ifrågasatts,
ber jag få lämna följande översikt av innehållet i förevarande föifattningsrum,
i den mån detta beröres i ovannämnda skrivelse.
I 16 § av frihamns förordningen inrymmas föreskrifter om, beträffande
vilka varor införsel i frihamn skall vara medgiven. Mom. 1
av paragrafen lyder nämligen sålunda:
6
Kungl. Maj:t,s proposition Nr 254.
I frihamn må införas såväl tullpliktigt som förtullat och tullfritt gods, med
undantag av:
a) brännvin och sprit av säd, potatis eller andra jordfrukter, med undantag
av wisky, såframt varan ej skall inom frihamnen användas vid beredning av andra
tillverkningar;
b) varor, som enligt gällande föreskrifter till förekommande av smittosamma
sjukdomar å människor eller djur eller av annan dylik anledning äro till införsel i
riket förbjudna eller endast under iakttagande av vissa försiktighetsmått få införas;
och
c) explosiva varor, eldfarliga oljor eller därmed jämförliga vätskor, frätande
syror samt andra varor, som äro av beskaffenhet att kunna medföra fara eller
olägenhet för frihamnen eller där intagna varor;
dock att eldfarliga oljor och därmed jämförliga vätskor ävensom sprit må
under de särskilda villkor, som av Konungen bestämmas, kunna införas i frihamn
för att därstädes eller å fartyg användas för åstadkommande av drivkraft eller för
belysningsändamål.
Vad här är sagt utgör ej hinder för att fartyg, som innehar till införsel i
frihamn förbjudet gods, må, där sådant ej strider mot eljest meddelade bestämmelser,
ingå i frihamn, under villkor att godset där ej lossas eller i annat fartyg
omlastas; kunnande dock i särskilt fall tillstånd till omlastning för återutförsel meddelas
av vederbörande tullförvaltning.»
Vad angår 17 § i frihamnsförordningen, är denna för närvarande
av följande lydelse:
»Tillträde till frihamn vare förbjudet för däckat fartyg, vars dräktighet icke
överstiger tjugu ton, och öppen båt, utom för dylika farkoster, som under de särskilda
villkor, Konungen bestämmer, användas för forsling av gods inom frihamn
eller emellan frihamn och tullhamn i eller vid samma stapelstad eller för bogsering
av fartyg till och från frihamn eller inom sådan hamn.»
Den i paragrafen utsatta tontalsgräns utgjorde ursprungligen fyrtio
ton. I anledning av framställningar från handels- och sjöfartshåll, däribland
från ovannämnda handelskamrar, föreslog emellertid Kungl. Maj:t
i proposition till 1917 års riksdag (nr 344) bland annat, att denna gräns
måtte sänkas till den nuvarande. Detta förslag blev av riksdagen godkänt.
Förändringen vidtogs därefter i paragrafen genom förenämnda
förordning den 25 juni 1917.
_ Frihamnsförordningens 18 § innehåller, förutom ett stadgande om
viss inskränkning i den sjöväga frihamnstrafiken, i 2 mom. en förteckning
å de former, under vilka gods kan landvägen införas från frihamn.
Enligt denna förteckning må omedelbar transitförsändning vid sådan
införsel ske allenast till annan stad, som åtnjuter transitupplagsrätt.
Innebörden av begreppet omedelbar transitförsändning framgår av 112 §
i gällande tullstadga, och villkoren för lämnande åt stad av transitupplagsrätt
angivas i 89 § 1 mom. i samma stadga.
7
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 254.
Vidkommande slutligen 20 § i förordningen lyder denna enligt
ovanberörda förordning den 20 december 1912 som följer:
»1. Direkt utförsel landvägen till frihamn av frilagers-, nederlags- och transitupplagsgods
likasom ock av annat oförtullat gods ävensom av gods, för vilket
restitution av tull- eller tillverkningsavgifter eller befrielse från tullavgift ifrågasättes,
må endast äga rum från den stapelstad, i eller vid vilken frihamnen är
belägen.
2. Av emballerat oförtullat gods må ej till frihamn utföras mindre an helt
kolly, sådant det från utrikes ort eller annan svensk frihamn inkommit eller från
frilager, nederlag eller transitupplag uttagits.»
I den till Kungl. Makt ingivna skrivelsen framhålla handelskam- Handelskamrama
till en början, att de vid pågående utarbetning av organisations- hoinh göte.
planer för de under byggnad varande frihamnarna funnit, att 1907 års b™9al™*
förordning om frihamn trots de ändringar, som beslötos vid 1917 års
riksdag, innehölle vissa bestämmelser, vilka enligt han delskamrarnas
bestämda uppfattning komrne att verka synnerligen hindrande på trafiken,
på samma gång de syntes obehövliga för bevarande av kronans rätt.
Handelskammarna lämna därefter en redogörelse för innebörden av dessa
restriktioner och uttala sig då först om det i förordningens 16 §
1 mom. a) föreskrivna undantag från den allmänna rätten att införa
gods i frihamn. .
Därvid erinra handelskammarna om att förbudet mot införsel i
frihamn av brännvin och sprit av säd, potatis och andra jordmukter införts
i frihamnsförordningen med den motivering, - att för dessa varoi
nederlags- eller transitupplagsrätt icke njötes och därför att man ville
förekomma, att genom frihamnarna öppnades tillfälle till spekulation
med brännvin och sprit å den inhemska marknaden. Efter en hänvisningtill
ett av 1894 års frilagers- och frihamnskommitté gjort uttalande, att
det av dessa anledningar icke vore nödvändigt att uppställa ett alldeles
ovillkorligt förbud mot att i frihamn intaga brännvin och sprit samt att
det icke heller kunde mötas med några principiella invändningar, om
man, såsom redan 1891 års riksdags bevillningsutskott ifrågasatt, tilläte
att brännvin finge inom frihamn även undergå förädling för export,
fortsätta handelskammarna sålunda:
»Motiveringen för förbudet att utom för visst ändamål i frihamn införa bni
nämnda varor synes — — — icke längre kunna åberopas. Sedan frihamnsförordningens
tillkomst har nämligen genom kungl. kungörelse den 2 december 1910
medgivits, att för återutförsel upplägga brännvin på transitupplag ävensom rätt att
före återutförseln förflytta varorna från ett transitupplag till ett annat. De skål,
som förmått Eders Kungl. Maj:t att inrymma dylik rätt för transitupplag, gälla
8
Kungl. Maj.ts proposition Nr 254.
givetvis i ännu högre grad frihamnarna, vilka ju äro avsedda att vara den tullinstitution,
som framför någon annan skall underlätta reexporthandeln.
Vidare har genom sedermera utfärdade författningar rätten att till tullterritoriet
importera ej blott brännvin utan alla slag av rusdrycker tillagts endast vissa
bolag under offentlig kontroll och sådana personer, som erhållit särskilt tillstånd
att utöva partihandel med rusdrycker av det slag, som införseln avser, och den
tidigare tänkbara möjligheten, att spekulation från frihamnarna, avseende försäljning
till konsumenter, skulle uppkomma, är sålunda utesluten. Att spekulation inom
partihandeln med utländskt brännvin på den inhemska marknaden skulle underlättas,
om detsamma finge införas över frihamn eller förtullas från lager därstädes, synes
även otänkbart med nuvarande rusdryckslagstiftning. Alldeles uteslutet torde vara,
att det skulle falla någon in, att mot restitution av tillverkningsskatten — 65 öre
pr liter — till frihamn utföra svenskt brännvin för att sedermera i spekulationssyfte
återinföra detsamma till den svenska marknaden, då en tull av en krona per
liter skulle få erläggas.
Förutom det att svenska köpmän genom gällande bestämmelser bleve utestängda
från möjligheten att över svenska frihamnar bedriva handel utrikes orter
emellan med här ^ifrågavarande artiklar, så omöjliggör bestämmelsen även utförsel
av svensk sprit med de fartygslägenheter, som finnas att tillgå i frihamnarna, vilket
bleve så mycket mera kännbart, som väl de flesta större fartyg komrne att uteslutande
lossa och lasta i de tekniskt bättre utrustade frihamnarna.
Något stats- eller nykterhetsintresse skulle enligt handelskamrarnas mening
ej heller vedervågas, om det bereddes exportörerna möjlighet att efter restitution
av tillverkningsskatten vid utförseln till frihamnen, få därstädes upplägga varorna
—'' antagligen till största delen komme att utgöras av avfallssprit, som upp
står
vid rening av vanligt brännvin — för försäljning och utskeppning, då marknadsläget
vore det härför mest lämpliga.»
Med sföd av vad sålunda anförts hemställa handelskamrarna, att
1 mom. a) av 10 § måtte blfva uteslutet ur frihamnsförorduingen.
I fråga om stadgandena i 16 § 1 mom. b) i förordningen finna
handelskamrarna det självklart, att varor, som på grund av gällande
föreskrifter till förekommande av smittsamma sjukdomar eller av annan
dylik anledning äro till införsel i riket förbjudna, icke heller skola kunna
införas i frihamn. Men å andra sidan syntes det handelskamrarna obilligt,
att en bestämmelse skulle förefinnas, varigenom varor, som under iakttagande
av vissa försiktighetsmått finge införas i tullhamn, skulle helt
och hållet vara utestängda från möjlighet att upplossa^ eller uppläggas
i frihamn. Denna sin uppfattning motivera handelskamrarna på
följande sätt:
»På grund av denna bestämmelse skulle det sannolikt ofta inträffa, att fartyg
bleve nödsakade att med tidsförlust och dryga kostnader avbryta lossningen i frihamnen
för att utklarera till den närliggande tullhamnen och därstädes avlämna det
gods, för vilket ett eller annat försiktighetsmått vore föreskrivet. De försiktighetsmått,
som bruka vidtagas å här avsedd last, bestå i avlämnande till tullkammaren
9
Kung!■ Maj:tu proposition Nr 254.
av certifikat, utfärdat av svensk diplomatisk eller konsulär ämbetsman a varans
produktionsort, eller tillkallande av den av länsstyrelsen förordnade besiktningsmannen,
en veterinär, som verkställer av medicinalstyrelsen föreskrivna åtgärder.
Det synes handelskamrarna, att avlämnande till tullverket av dylikt certifikat och
verkställande av besiktning eller eventuellt desinfektion bör kunna försiggå även i
frihamnarna. .
De viktigaste varuslag, som med tillämpning av nämnda stadgande i allmänhet
icke finge införas i frihamn, bleve ull, oberedda hudar och skinn, oljekakor
och kli i förut använda säckar, lump och schoddy, samtliga typiska frihamnsartiklar.
Om införseln därav icke tillätes, skulle därmed omöjliggöras icke blott distribueringen
inom landet utan även all reexportbandel och bearbetning i frihamn a\
dylika artiklar. .
Såvitt handelskamrarna kunnat utröna, finnes i utländska frihamnar intet
absolut hinder att införa en vara, som samtidigt är införselberättigad i tullhamn,
och det torde ändock icke kunna påstås, att respektive länder därigenom utsatts
för någon fara eller olägenhet, som kunde hava undgåtts, om de i sin frihamnslagstiftning
haft en bestämmelse motsvarande den ovan berörda för svenska frihamnar
gällande.»
Under uttalande slutligen av sill uppfattning, att den principen
syntes vara mogen för godkännande även i vårt land, att en vara, som
Unge införas över rikets andra hamnar, icke heller borde vara utestängd
från frihamnarna, hemställa handelskamrarna att av 1 mom. b) i 16 §
uttrycket »eller endast under iakttagande av vissa försiktighetsmått få
införas» måtte få utgå och ersättas med en föreskrift, att »varor, som
under iakttagande av vissa försiktighetsmått få införas över tullhamn,
må, på de villkor generaltullstyrelsen bestämmer, jämväl införas i frihamn».
Härav skulle påkallas eu omredigering av straffbestämmelserna i 21 §
frihamnsförordningen.
Vidkommande det förbud, som innefattas i 1 mom. ep av 16 § i
frihamnsförordningen finna handelskamrarna den enda möjliga förklaringen
till. att detsamma överhuvud taget, förekomme i förordningen,
vara den, att 1894 års frilagers- och frihamnskommitté haft att vid utarbetande
av sitt förfättningsförslag, vilket sedermera kom att ligga till
grund för nuvarande förordning om frihamn, taga hänsyn även till vad
som vore betryggande för frilager, vid det, förhållande att beröida författningsförslag
skulle gälla både frilager och frihamn. Sin ståndpunkt
i frågan utveckla handelskamrarna sålunda:
»I motsats till ett frilager, som i allmänhet består av en enda byggnad, omfattar
frihamnen ett större område med upplagsplatser, packhus och kajer. I frihamnen
behöva sålunda icke alla varor lossas och uppläggas på samma ställe ellei
under samma tak, utan detta kan ske på för respektive varuslag mest lämpliga
och betryggande sätt. För rikets övriga hamnar gällande föreskrifter för tiunspoit
och förvaring av explosiva varor och eldfarliga oljor måste givetvis tillämpas även
liiliany till riksdagens protokoll 1919. I smal. 224 höft. (År 254.) -1
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 254.
i frihamnarna, men att, om dessa föreskrifter iakttagas, faran för själva hamnen
eller några därstädes upplagda varor skulle vara större i en frihamn än i vilken
annan hamn som helst är svårt att förstå. 1891 års kommitté har icke heller påstått
detta utan i sin motivering endast hänvisat till att bestämmelsen medtagits
från 1886 års förslag, vilket emellertid endast avsåg frilager och icke både frihamn
och frilager såsom kommitténs eget förslag.
Enligt gällande förskrifter är det nu tillåtet att ä restitutionsupplag förvara
explosiva varor, eldfarliga oljor eller därmed jämförliga vätskor samt frätande syror,
endast om den åtgärden vidtages, att de icke uppläggas samtidigt med andra varor.
Såsom redan framhållits är detta ett villkor, som utan svårighet kan uppfyllas jämväl
i en frihamn, och även om tillsynen över uppläggningen icke utövas av tulltjänstemän,
torde frihamnens innehavare såsom ansvarig icke blott gentemot varuägaren
utan även inför polismyndigheterna ändock i eget intresse noggrant övervaka,
det sådan samlagring av olika varor icke äger rum, att andra varor därigenom
utsättas för fara eller olägenhet.
Utom explosiva varor och eldfarliga oljor och därmed jämförliga vätskor
samt frätande syror är det enligt samma lagrum ävenledes förbjudet att i frihamn
införa ''andra varor, som äro av beskaffenhet att kunna medföra fara eller olägenhet
för frihamnen eller där intagna varor’.
Med en så pass elastisk formulering kan bestämmelsen tillämpas på en
mängd varuslag, som av olika anledningar, såsom lukt, viss grad av eldfarlighet,
risk för läckage eller dylikt kunna tänkas under ogynnsamma förhållanden medföra
olägenhet för andra varor. Att några varor på grund av dylik beskaffenhet icke
.skulle få införas i frihamnen, finna handelskamrarna för sin del fullkomligt obegripligt,
då det ändock därstädes, såsom ovan anförts, finnes lika stora om ej större möjligheter
som i vilken annan hamn som helst att lossa och upplägga varorna på sådant
sätt, att andra varor därigenom icke skadas.»
I anslutning härtill yrka handelskamrarna, att ifrågavarande 1 mom.
c) måtte la utgå nr 16 §.
I fortsättningen framlägga handelskamrarna en del mera allmänna
skäl för en omarbetning av förevarande 16 § i den av handelskamrarna
anvisade riktning. Så framhålla de, att geuom paragrafens nuvarande
bestämmelser så gott som all ingående styckegodstrafik syntes bliva
utestängd från frihamnarna. I nämnda trafik gående fartyg medförde
nämligen sannolikt endast undantagsvis last, däri icke någon vara inginge,
som ej finge införas i frihamn eller ens tillfälligtvis upplossas å kaj därstädes.
Fartygen kornme därför i regel att, på sätt handelskamrarna närmare
angiva, besväras med in- och utklareringar, varav måste följa kostnader,
risk och tidspillan. Hellre än att underkasta sig detta komme antagligen
vederbörande rederi att anbefalla upplossning av hela lasten i någon
tullhamn eller utländsk frihamn, där motsvarande restriktioner icke funnes.
Medgivandet till omlastning i särskilt fall syntes sakna praktisk betydelse
med hänsyn till omöjligheten i allmänhet att på förhand avgöra,
om lämplig lägenhet för återutförseln komme att stå till buds vid far
-
11
Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 254.
tygets ankomst till frihamnen. Slutligen betona handelskamrarna, att
den förefintliga starka begränsningen av varuslag, som finge införas i
frihamn, komme att verka iördyrande på frakterna dit och att detta
förhållande givetvis komme att än mer försvåra frihamnarnas utnyttjande
som centralhamnar för distribuering av varor till svenska tullhamnar
och transitering till utlandet.
Vad rörer 17 § i frihamn sl orörd ningen upplysa handelskamrarna
efter att hava erinrat om den år 19L7 på framställning av huvudsakligen
handelskamrarna vidtagna förändring i paragrafen, varigenom den
allmänna dräktighetsgränsen för däckade fartyg, som icke äga tillträde
till frihamn, sänktes från fyrtio till tjugu ton, att handelskamrarna numera
efter förnyad utredning av detta ärende kommit till den slutsats,
att den sist bestämda gränsen av tjugu ton måste anses för hög för
ett fullt rationellt utnyttjande av frihamnarna. Till belysande av saken
anföra handelskamrarna följande:
»Då i förut omnämnda framställning gränsen för ett fartyg, som borde vara
berättigat att angöra frihamn, fixerades till 20 ton. skedde detta tämligen godtyckligt
och utan tillräckligt beaktande av alla hithörande omständigheter. Ur
klarerings- och bevakningssynpunkt är det förmodligen nödvändigt, att en gräns
nedåt bestämmes, men det synes handelskamrarna orättvist att fastställa denna till
20 ton, då även mindre fartyg, vars dräktighet överstiga 10 ton, äro dels mätningsskyldiga,
dels skyldiga att erlägga lastpenningar och dels slutligen enligt
gällande författningar lika berättigade som andra fartyg att användas i in- och utrikes
handel och fraktfart. Under dessa förhållanden synes det rätt och billigt, att
ett fartyg, som mäter 19 ton, skall vara lika berättigat att få tillträde till frihamn
som ett fartyg mätande 21 ton, detta så mycket mera som modernt byggda båtar,
isynnerhet motorfartyg, genom tillämpning vid desammas konstruerande och inredning
av i skeppsmätningsförordningen medgivna avdrag, i regel lasta avsevärt
mera än äldre flera tontal större fartyg.
Genom undersökningar anse sig handelskamrarna hava konstaterat, att en
icke oväsentlig varuförsel äger rum med fartyg — särskilt motorbåtar mätande
under 20 ton, men ofta lastande 50 — 60 ton och däröver, vilka fartyg, ofta avsedda
för fiske, under mellantider i stor utsträckning användas i allmän fraktfart. Det
torde få framhållas vilken stor betydelse det har att fartyg av, så vitt möjligt, alla
storlekar medgivas tillträde till de blivande frihamnarna, enär det givetvis ofta
kommer att inträffa, att partier om 30—60 ton skola fraktas till eller från desamma,
men då därför lämpliga båtar enligt nuvarande bestämmelser icke äro medgivna
tillträde till frihamnarna, måste kanske avsevärt större och dyrare fartyg
befraktas än som eljest vore növändigt.
Det torde också få framhållas, att de routebåtar, vilka nu befordra den största
delen av godset på kusten, på resa inrikes orter emellan ofta ej torde bliva villiga
att ingå i frihamnarna för lossning eller lastning därstädes av mindre partier, beroende
på de kontrollkostnader och det besvär, som ett dylikt angörande av en
frihamn komme att medföra för ett i inrikes fraktfart gående fartyg.
12
Kungl. Maj:ts proposition Nr 254.
Av de störa importartiklarna skulle exempelvis fodermedel och spannmål,
och av exportartiklarna sten, fisk och cement m. in. med fördel kunna transporteras
från och till frihamnarna med smärre båtar, huvudsakligen motorfartyg om ned till
10 ton, vilket tontal staten enligt författningarna synes hava tänkt sig som gräns
för lastbåtar. Från tullverkets sida torde något mera vägande skäl, såsom att
statsverkets säkerhet ej medgåve båtar mellan 10—20 ton att anlöpa frihamn,
knappast kunna åberopas.»
Handelskamrarna framhålla till sist vikten av att de för respektive
städer på grund av dyrtiden oväntat kostsamma frihamnsanläggningarna
gjordes i någon mån ekonomiskt bäriga genom beredande av tillträde till
dessa för så stort antal fartyg som möjligt, samt anhålla i anslutning
därtill, att ifrågavarande tontalsgräns måtte sänkas från tjugu till tio ton.
Härefter fästa handelskamrarna uppmärksamheten därå, att enligt
ordalydelsen av 18 § 2 mom. i frihamnsförordningen landväga försändning
av oförtullade varor från eu svensk frihamn till en annan läte sig
göra endast på det sätt, att varorna tullförpassades först från frihamnen
till den vid bestämmelsefrihamnen belägna tullhamnen och sedan därifrån
till grannfrihämnen. Handelskamrarna funne ensidigt, att i stället
för denna omständliga expedition, som komrne att medföra förutom
mångskriveri även försening av godset, väsentliga extra kostnader för
transporten och onödigt uppehållande av järnvägsvagnar, borde meddelas
bestämmelser, varigenom godset i stället kunde förpassas direkt
till bestämmelsefrihamnens tullförvaltning. Dessa bestämmelser syntes
böra utfärdas i form av ett sådant tillägg till stadgandet i 18 § 2 mom.
om rätt att omedelbart transitförsända gods från frihamn till annan
stad, som åtnjöte transitupplagsrätt, att gods därigenom komme att kunna
från frihamn landvägen införas »för omedelbar transitförsändning till
annan svensk frihamn ävensom till stad, som åtnjuter transitupplagsrätt».
Vad härefter angår 20 § i förevarande förordning, rikta handelskamrarna
anmärkningar mot nuvarande lydelsen av såväl 1 mom. som
2 mom. av paragrafen.
Vidkommande det förra momentet framhålla de det meningslösa däri,
att landväga försändning till frihamn från en tullhamn av gods, som i
momentet avhandlas, måste enligt momentet ske över en tredje ovidkommande
tullförvaltning för att efter kontrollering därifrån förpassas
och överföras till frihamnen, medan däremot en sjöväga försändning av
samma gods finge ske direkt till frihamnen från vilken tullhamn som
helst. Under hänvisning i övrigt till de skäl mot ett dylikt expeditionssätt,
som handelskamrarna, enligt vad nyss återgivits, i liknande fråga
anfört, hemställa handelskamrarna därför, att ifrågakomna 1 mom. av
20 § måtte uteslutas ur frihamnsförordningen eller inskränkas till att
Kungl. Maj:ts proposition Nr 254. 13
gälla endast direkt utförsel till frihamn landvägen annorledes än med
järnväg.
Beträffande mom. 2 i paragrafen anföra handelskamrarna som
följer:
»Bestämmelserna i mom. 2, att av emballerat oförtullat gods mä ej till frihamn
utföras mindre än helt kolly, sådant det från utrikes ort eller annan svensk frihamn
inkommit eller från frilager, nederlag eller transitupplag uttagits, synes böra kompletteras
med ett stadgande, som medgiver utförsel till frihamn likaväl som till utrikes
ort av sådant gods, som avses i § 27 mom. 2 tullstadgan. Enligt nämnda
stadga har nämligen en varuägare rättighet att på grund av varans skadade eller
underhaltiga beskaffenhet eller därför, att han eljest icke åtnöjes med varan, inom
viss tid återutföra helt kolly eller hur stor del därav som helst. I dylikt fall skulle
det mången gång vara fördelaktigt för både köparen och säljaren, om varan finge
utföras till frihamn i stället för direkt till utlandet, men detta lärer icke kunna
tillåtas med den nuvarande formuleringen av •§ 20 mom. 2.»
På grund härav anse handelskamrarna ett sådant tillägg till momentet
erforderligt, att »o förtid] ad vara, som på grund av annat stadgande
får återutföras ur riket i mindre än helt kolly, jämväl må utföras
till frihamn».
Slutligen betona handelskamrarna, att, enär på frihamns förordningen
grundade tullföreskrifter och reglementen måste i god tid utarbetas,
innan frihamnarna toges i användning, det vore av synnerlig
vikt, att de i handelskamrarnas skrivelse begärda ändringarna i frihamnsförordningen
snarast komme till stånd.
Över vad handelskamrarna i förberörda skrivelse sålunda ifrågasatt,
hava kommerskollegium och generaltullstyrelsen den 18 januari 1919
efter remiss avgivit gemensamt utlåtande, vid vilket närlagts av generaltullstyrelsen
infordrade yttranden från vederbörande lokala tullmyndigheter
i Stockholm, Göteborg och Malmö.
Ämbetsverken uttala sig därvid först i anledning av handelskamrarnas
anmärkningar mot 16 § 1 mom. a) i frihamnsförordningen. Efter
att hava återgivit de i handelskamrarnas skrivelse refererade delar av
motiveringen till 1894 års frilagers- och frihamnskommittés författningsförslag,
vilka anslöto sig till ett mot här ifrågavarande författningsrum
svarande stadgande, anföra ämbetsverken vidare följande:
»Såsom handelskamrarna även framhålla har denna motivering numera i
huvudsak förlorat sitt berättigande. Enligt § 89 i 1904 års oförändrade tullstadga
inskränktes sålunda förbudet mot att å transitupplag upplägga brännvin och sprit
av säd, potatis eller andra jordfrukter till att ej avse uppläggande härav för återutförsel,
och på grund av nådiga kungörelsen den 2 december 1910 angående ändrad
Kommers''
»llegium ock
generaltullstyrelsen.
14
Kungl. Maj.is proposition Nr 254.
lydelse av vissa paragrafer i berörda tullstadga gäller denna bestämmelse alla slag
av brännvin och sprit med undantag av wisky. Ämbetsverken instämma i det av
handelskamrarna havda uttalandet, att de skäl, som föranlett inrymmandet av rätt
till uppläggning av brännvin och sprit för återutförsel för transitupplagans vidkommande,
givetvis i ännu högre grad gälla frihamnarna, vilka ju äro avsedda att
bliva den tullinstitution, som framför någon annan skall underlätta reexporthandeln.
Ej heller torde förbudet mot införande av brännvin och sprit i frihamn
längre vara erforderligt till förekommande av spekulation ä den inhemska marknaden
med lagren av dessa varor i frihamnarna Enligt 10 § i förordningen angående
försäljning av rusdrycker av den 14 juni 1917 må rusdrycker till riket införas,
utom i vissa, i förevarande avseende betydelselösa undantagsfall, blott av
den, som av kontrollstyrelsen meddelats tillstånd att utöva partihandel med rusdrycker
av det slag, som införseln avser, ävensom av sådant bolag, som enligt förordningen
driver utminuterings- eller utskänkningsrörelse. Sådant bolag må, jämlikt
19 §, icke avse att bereda vare sig delägarna vinning utöver årlig ränta med högst
fem procent å de av dem tillskjutna kontanta medel eller kommun någon ekonomisk
fördel. Liksom här vinstmomentet är uteslutet från rörelsen, lär även ifråga om
annan importör än bolag av ovan nämnda beskaffenhet möjligheten till en mot förordningens
syfte stridande spekulation vara utesluten genom de i 13 och 14 §§
givna bestämmelserna rörande meddelande och återkallande av tillstånd att utöva
partihandel med rusdrycker samt rörande kontrollen av partihandlare. Till yttermera
visso meddelas i 10 § 2 och 3 mom. vissa stadganden. avseende kontroll
direkt över införseln av rusdrycker. Då de i §§ 21, 22 och 24 frihamnsförordningen
stadgade påföljderna för olaga detaljförsäljning äro så stränga, och därest
nödig uppsikt vid förvaringsställen inom frihamn för nu ifrågavarande varor äger
rum, torde något missbruk av varorna inom frihamnarna icke rimligen behöva befaras.
Sådan uppsikt måste ju även merendels utövas å spritförråd inom tullinlandet.»
Med hänsyn till vad sålunda i ämnet anförts, hava ämbetsverken
funnit sig böra tillstyrka handelskamrarnas förslag om uteslutande ur
16 § 1 mom. av ifrågavarande punkt a).
I detta sammanhang hava ämbetsverken berört frågan, huruvida i
de fall, där i särskild författning föreskrivits, att införsel till riket av
visst varuslag må verkställas endast av vissa närmare angivna personer
eller samfälligheter, sådan föreskrift också skall utgöra hinder för
annan att föranstalta om införsel i frihamn av vara, som i författningen
avses, eller om begränsningen av rätten till införsel skall inträda först
vid varans utförsel från frihamnen till tullområdet. Ämbetsverken framhålla,
att de funnit sistnämnda ståndpunkt vara den med hänsyn till
frihamnsinstitutionens karaktär riktigaste. Ordalagen av vederbörande
författningsrum, vilka av ämbetsverken närmare uppgivas (angå rusdrycker,
skattefri sprit, vissa alkoholhaltiga preparat, tobak o. d., gifter
och apoteksvaror) kunde emellertid enligt ämbetsverkens mening icke
lämna nöjaktigt stöd för ett dylikt imdantagande av införsel till frihamn
från bestämmelserna om införsel till riket i övrigt; dock syntes det
15
Kungl. Maj-.ts proposition Nr 254.
ämbetsverken som om ändringar i dessa författningsrum kunde undgås,
för den händelse i frihamnsförordningen intoges bestämmelser i ovan
antydd riktning, förslagsvis i ett nytt 3 mom. till 16 §. Dessa borde
avfattas jämväl med hänsyn till möjligen blivande lagstiftning angående
begränsning av införselrätten lör andra än de i ovauberörda författningsrum
avsedda varuslag. Ämbetsverken hava ifrågasatt följande lydelse
av bestämmelserna:
»Där i särskild författning föreskrives, att införsel till riket av visst varuslag
må verkställas endast av vissa närmare angivna personer eller samfällighet^'',
skall sådan föreskrift icke, för så vitt ej i författningen annorlunda uttryckligen
stadgas, utgöra hinder för annan att föranstalta om införsel i frihamn av vara, som
i författningen avses; dock skall i fråga om rätt till utförsel från frihamn till tullområdet
av varan i tillämpliga delar gälla vad föreskrivet är om dylik varas införsel
från utrikes ort till riket.»
De skäl, som av handelskamrarna anförts för en omredigering i
omnämnt syfte av ifrågavarande 16 § beträffande de i punkterna b) och
c) avsedda varor, säga ämbetsverken sig kunna till huvudsakliga delar
biträda. Det ovillkorliga förbudet mot införsel i frihamn av dessa varor
syntes böra kvarstå allenast beträffande de av ifrågakomna varor, som
enligt gällande föreskrifter till förekommande av smittsamma sjukdomar
å människor eller djur eller av annan dylik anledning vore till införsel
i riket förbjudna, medan införsel till frihamn av de övriga i berörda
punkter b) och c) omhandlade varuslag kunde anses redan medgiven,
under förutsättning att vid sådan införsel de för införsel till riket av
sistnämnda varor stadgade villkor bleve i tillämpliga delar iakttagna.
I den mån föreskrifter vore givna beträffande dylika varors förvaring
och försändning inom riket, syntes dessa utan vidare bliva inom frihamn
tillämpliga.
Efter en hänvisning till de författningar, däri dessa villkor och
föreskrifter för närvarande huvudsakligen återfinnas, fortsätta ämbetsverken
:
»Anmärkas bör måhända i detta sammanhang, att de bestämmelser om sjötrafiken
till frihamn, som förekomma i kap. 1 av det av generaltullstyrelsen den 31
december 1918 avgivna underdåniga förslag till frihamnsstadga, innebära ett fritagande
i regel från särskild tullkontroll vid lossningar från fartyg i frihamn. Den
huvudsakliga direkta kontrollen därå, att obehörig disposition inom frihamn av här
omhandlade varor ej skedde, skulle därigenom komma att påvila vederbörande fritt
amnsförvaltning. Då prövningen av de för rätt till införsel erforderliga handlingars
giltighet in. m. emellertid alltjämt skulle vid ett godtagande av den av
ämbetsverken----- antydda föreskrift vara anförtrodd åt vederbörande tullpersonal,
måste lättnader i omhandlade införselförbud förutsätta avgivande till denna personal
16
Kungl. Maj:ts proposition Nr 254.
från frihamnsförvaltningens sida av snabba och möjligast noggranna införselrapporter
beträffande gods, som här åsyftas, grundade på frakthandlingar, uppgifter från förvaltningens
kontrollmanskap m. m.»
Vad angår 17 § i frihamnsförordningen, hava ämbetsverken i likhet
med vissa av de lokala tullmyndigheterna funnit den av handelskamrarna
föreslagna sänkning av tontalsgränsen till tio ton icke för närvarande
tillrådlig.
De tullmyndigheter, som åsyftas, äro packhus- och tullbevakningsinspektionerna
samt nederlagskontoret i Stockholm. Av dessa framhåller
packhusinspektionen, att nu rådande förhållanden i ovanligt hög grad
beredde svårigheter för ett riktigt omdöme om sjötrafiken i allmänhet
under de närmaste åren såväl beträffande dess absoluta omfattning som
om de fartyg, vilka komme att stå till buds. Sänkningen av tontalsgränseu
borde därför enligt inspektionens åsikt icke nu för all framtid
vidtagas, särdeles sort) kontrollen av rörelsen inom frihamnen därigenom
kunde beredas alltför stora svårigheter. Uppkomme besvärligheter till
följd av gällande stadgande i ämnet, kunde dessa lämpligen till en början
avhjälpas genom undantagsbestämmelser för viss tid, tills mera normala
förhållanden inträdde eller tillräcklig erfarenhet om nödvändigheten av
sänkningen vunnits. Tullbevakningsinspektionen åter erinrar om den
tidigare sänkningen av tontalsgränsen, varigenom denna kommit att
överensstämma med gränsen för svenskt fartygs registreringsplikt, samt
avstyrker en ytterligare nedsättning i denna under anförande därav, att
nedsättningen, »oavsett dess oförenlighet med den tanke på oceangående
eller andra större fartyg, som vanligen förbindes med begreppet frihamn,
skulle vålla, att ej ens den talrikaste bevakningspersonal förmådde
hindra olovlig förbindelse mellan sagda små farkoster och andra
i frihamnen sig uppehållande fartyg». Nederlagskontoret slutligen finner
det kunna ifrågasättas, »huruvida icke ett underlättande av tullverkets
uppsikt i frihamnen såväl som dess allmänna kontrollerande verksamhet
för övervakande av statens rätt kräver ett oförändrat bibehållande av
föreskrifterna i ifrågavarande paragraf.»
För egen del motivera ämbetsverken sin ståndpunkt i frågan på
följande sätt:
»Såsom torde framgå av ----förslaget till frihamnsstadga, har general
tullstyrelsen
sökt göra den nödiga kontrollen från tullverkets sida å frihamnsrörelsen
så litet omfattande och tryckande som möjligt för trafiken. Skulle emellertid den
ifrågasatta sänkningen varda genomförd, måste en dylik åtgärd med all sannolikhet
hava till följd en avsevärd skärpning i kontrollen, vilken skärpning torde bliva nog
så kännbar. Det gäller då att avväga, vilketdera ställer sig för frihamnarna förmånligast,
den nuvarande inskränkningen i det frihamnarna trafikerande tonnaget
17
Kungl. Maj:ts proposition Nr 254.
med minsta möjliga kontrollåtgärder eller ett mera utsträckt tillträde till frihamnarna
av tonnage med mera omfattande kontroll. Ämbetsverken hålla för sin del före,
att frihamnsrörelsen, åtminstone tillsvidare, är mera betjänt av det förra tillståndet,
särskilt med hänsyn till den av synnerligen omfattande tullättnader beroende stöne
och huvudsakliga fartygstrafiken.
En annan följd av sänkningen av tontalsgränsen skulle bliva en för statsverkets
vidkommande ej obetydlig utökning av kostnaderna för tullbevakningen i
frihamn. Denna kostnadsökning skulle givetvis under alla omständigheter komma
att innebära en eljest obehövlig utgift för statsverket, således även för den händelse
att mot förmodan hela behovet av tillskott till tullbevakningen i frihamnen kunde
täckas genom överflyttning dit av tullpersonal från vidliggande tullhamn. Ty avlöningen
åt den tullpersonal, som sålunda visade sig kunna avvaras i tullhamnen,
skulle uppenbarligen i annat fall hava kunnat besparas statsverket, exempelvis genom
personalens förflyttning till tullförvaltning inom tullområdet, där personal ökning eljest
annorledes vore påkallad.
Handelskamrarnas yttrande, att farkoster, avpassade för fraktande av varupartier
om 30—60 ton, icke skulle enligt de för närvarande gällande bestämmelser
bliva tillgängliga för trafiken till och från frihamn, är i så måtto missvisande, som
enligt förevarande 17 § pråmar, bogserbåtar och dylika farkoster av vilken dräktighet
som helst skulle under vissa villkor få användas för forsling av gods inom frihamn
eller mellan frihamn och tullhamn i eller vid samma stapelstad eller för bogsering
av fartyg till och från frihamn eller inom sådan hamn. För det fall att handelskamrama
förväntat, att jämväl trafiken mellan frihamn och utrikes ort skulle varda
kännbart underlättad genom medgivandet av den ifrågasatta sänkningen av tontalsgränsen,
förtjänar måhända erinras därom, att för den av vara tilltänkta frihamnar,
från vilken trafik på utlandet med småbåtar mest kunde ifrågakomma, nämligen
Malmö frihamn, föreskrifterna i punkten 3:o) av deklarationen den 22 september
1871 angående särskilda bestämmelser till befrämjande av handels- och sjöfartsförbindelsen
emellan Sverige och Danmark, särskilt med avseende på Öresund, måste
gorå en dylik trafik med .svenska eller danska däckade fartyg av mindre dräktighet
än tjugu ‘(danska) ton särdeles obekväm. Beträffande handelskamrarnas uttalande,
att de routbåtar, som nu befordrade största delen av godset vid kusten på resa inrikes
orter emellan, kunde antagas ofta icke blivm villiga blåna annat på grund av
därigenom uppkommande kontrollkostnader att ingå i frihamnarna föi lossning ellei
lastning därstädes av mindre godspartier, må framhållas, att enligt 59 § av generaltullstyrelsens
don 31 december 1918 avgivna förslag till frihamnsstadga åtminstone
tullbevakning, som bleve i frihamn åsatt fartyg av den anledning, att fartyget vid
ankomsten dit medförde från svensk tullhamn avsänt inhemskt eller införtullat tullpliktigt
gods, vilket vore avsett att med bibehållande av denna sin egenskap vidarebefordras
till tull inlandet, skulle bliva avgiftsfri för trafiken. Slutligen framhålla
handelskamrarna vikten därav, att icke de smärre fiskebatarna bliva genom bibehållande
av nuvarande tontalsgräns utestängda från fraktfarten till och flan fiihamn.
1 anledning -härav må betonas, att icke mindre vild synes ligga därå, att ej de större
egentliga handelsfartygen bliva genom eu ändring av nuvarande lagstiftning undandragna
befrakta ingår genom mellankomst eu av nyssnämnda, huvudsakligen för annan
än handelssjöfart inrättade båtar.
Vid övervägande av ovan anförda förhållanden beträffande den ifrågasätta
Bihang till ril, stingens protokoll It)It). t samt. 224 höft (M'' 2;>4.J
18
Kungl. Maj:ts proposition Nr 254.
sänkningen av tontalsgränsen hava ämbetsverken därför kommit till det resultat,
att före vidtagandet av en dylik åtgärd erfarenheten först bör hava ådagalagt ett
oavvisligt behov för frihamnstrafiken av tillgång på omförmälda smärre farkoster.»
Emellertid framhålla ämbetsverken önskvärdheten därav, att, för
undanröjande av möjlighet till missförstånd, i 17 § bleve uttrvckligen
angivet, att det i nämnda paragraf utsatta tontal avsåge fartygs nettodräktighet,
vilken vore grundläggande för fartygs lastförmåga.
Med avseende å handelskamrarnas erinringar mot vissa bestämmelser
i 18 § 2 mom. och 20 § 1 mom. i frihamn sförordningen yttra
ämbetsverken följande efter att hava lämnat den upplysning, att bestämmelserna
avfattas i överensstämmelse med vad för närvarande tilllämpades
vid utförsel över tullhamn efter landväga befordran dit:
»En ändring i detta förfaringssätt sålunda, att godset kunde vid avsändning
på järnväg utföras över vid kusten belägen gränsort, utan att tullförvaltningen i
gränsorten behövde närmare omhändertaga och bokföra godset, har —--vid
åtskilliga tillfällen visat sig önskvärd. Mot att redan nu i fråga om utförsel till
frihamn vidtaga dylik ändring synas ej några betänkligheter behöva möta. En utsträckning
av medgivandet till att omfatta även utförsel landvägen till frihamn
annorledes än på järnväg lärer däremot varken med hänsyn till tullverkets intressen
böra eller med avseende å trafikens verkliga behov behöva vidtagas. Erinras må
om det i 101 § mom. 1 tullstadgan föreskrivna förbud mot försändning av transitupplagsgods
annorlunda än sjöledes eller på järnväg ävensom om de i 84 § 8 mom.
samma stadga förekommande ganska stränga villkor, vilka befunnits nödiga i fråga
om återutförsel av nederlagsgods landvägen annorledes än på järnväg.»
Av de sålunda tillstyrkta ändringarna skulle, enligt vad ämbetsverken
påpeka, den i 18 § 2 mom. föreslagna nödvändiggöra en motsvarande
ändring i 19 § 1 mom. av förordningen om frilager den 20 december 1912.
I anslutning till det nyss återgivna uttalandet angående den av
handelskamrarna önskade ändring i § 18 mom. 2 i frihamnsförordningen,
varigenom den för närvarande medgivna rätt att landvägen införa gods
från frihamn »för omedelbar transitförsändning till annan stad, som åtnjuter
transitupplagsrätt» skulle bliva i visst avseende utsträckt, ifrågasäita
ämbetsverken ett förtydligande tillägg till den del av momentet,
som avhandlar nu berörda införsel, avseende att klargöra rätten till
landväga försändning från frihamn postledes av oförtullat gods. Härom
yttra ämbetsverken:
»Det kan knappast hava varit lagstiftarnas mening, att icke i begreppet
omedelbar transitförsändning få innefattad jämväl försändning i oförtullat skick med
post under postverkets kontroll. Då emellertid sistberörda försändning numera icke
i tullförfattningarna förekommer under beteckningen omedelbar transitförsändning,
har det synts ämbetsverken tillrådligt att för undvikande av missförstånd härut
-
19
Kunijl- Maj:ts proposition Nr 254.
innan i förevarande moment uttryckligen utsäga, att gods kan landvägen från frihamn
införas ''för försändning i oförtullat skick med post.»
Beträffande slutligen det av handelskamrarna ifrågasatta tillägget
till 20 § 2 mom. i frihamnsförordningen i syfte att bereda möjlighet
till utförsel till frihamn efter ompackning enligt 27 § 2 mom. i tullstadgan,
anföra ämbetsverken följande. Det syntes ämbetsverken fullt
rimligt, att den rätt till återutförsel till utlandet, som sistnämnda författningsbestämmelse
medgåve, även borde få innefatta återutförsel till
det utland, som frihamnen i flera avseenden ur tullsynpunkt utgjorde.
Visserligen hade under eu senare tid vid flera tillfällen från skilda hall
inom affärsvärlden riktats anmärkningar, berörande avfattningen av sistnämnda
författuingsrum, vars ordalydelse icke uteslutit rätten att liksom
å frilager eller i frihamn utan erläggande av tullavgift efter ompackning
här i riket vidarebefordra från utlandet införskrivet gods till
annat land än det, varifrån godset inkommit. I anledning härav hade
generaltullstyrelsen också haft under övervägande frågan om vidtagande
av åtgärder till begränsning av rätten till återutförsel sålunda, att återutförseln
komme att utom i sällsynta undantagsfall varda tillåten endast
till det land, varifrån införseln skett. Åven om emellertid en sådan
begränsning skulle komma till stånd, bleve icke, erdigt ämbetsverkens
åsikt, ifrågavarande tillägg till 20 § 2 mom. i frihamnsförordningen
meningslöst, enär det kunde förutsättas, att alltid till tullterritoriet komme
att utan föregången förtullning införas varor, tillverkade eller förädlade
i frihamn och för vilka av denna anledning frihamn angivits såsom inköpsland.
Köparen syntes med fog då kunna gorå anspråk på rätt att
till säljare i frihamn återsända refuserat gods likaväl som till eu säljare
i ett främmande land.
1 fråga om ikraftträdandet av de sålunda tillst3rrkta ändringarna
i frihamns- och frilagersförordningarna framhålla ämbetsverken endast,
att detta av praktiska skäl ej borde ske förrän tidigast två veckor efter
det författningarna i ämnet utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
I ett den 8 mars 1919 avgivet utlåtande har kontrollstyrelsen
yttrat sig över vad kommerskollegium och generaltullstyrelsen sålunda
ifrågasatt, i vad detta angår kontrollstyrelsens ämbetsförvaltning. Därvid
har styrelsen särskilt uttalat sig i fråga om det av kommerskollegium
och generaltullstyrelsen framlagda förslag till sådant tillägg till 16 § i
frihamnsförordningen, att i gällande författningar eljest stadgad begränsning
till vissa personer eller samfälligheter av rätten till införsel
Kontroll
styrelsen.
20
Kungi. Maj.ts proposition Nr 254.
till riket av vissa varor, däribland rusdrycker, komme att inträda först
vid varans utförsel från frihamnen till tullområdet.
Till en början erinrar styrelsen om följande. Enligt 2 § i rusdrycks
försäljningsförordningen delades försäljning av rusdrycker i partihandel
och detaljhandel; med partihandel förstodes sådan handel, som
bedreves till återförsäljare i och för deras rörelse, ävensom försäljning
för export. Den, som till avsalu ägde tillverka rusdrycker eller bedreve
rening av brännvin, ävensom den, som av kontroll styrelsen erhållit tillstånd
till partihandel, ägde enligt 12 § i nyssnämnda förordning rätt
till dylik handel med det slags rusdrycker, som tillverkades eller renades
eller vilka tillståndet avsåge. Rätt till införsel av rusdrycker tillkomme
allenast den, som erhållit tillstånd att utöva partihandel med rusdrycker
av det slag, som införseln avsåge, ävensom sådant bolag, som enligt
rusdrycksförsälj ningsförordningen dreve utminuterings- eller utskänkningsrörelse.
Härefter fortsätter styrelsen:
»Enligt kontrollstyrelsens mening skulle olägenheter i olika avseenden uppkomma,
därest andra än partihandlare och bolag finge rätt att till frihamns område
införa rusdrycker. En person, som icke blivit godkänd såsom partihandlare, skulle
nämligen då kunna inom frihamnsområdet upplagra, tillverka eller bereda rusdrycker
och därefter framträda med anspråk på att dessa varor skulle av partihandlare eller
bolag inom landet inköpas för att tillhandahållas allmänheten. På grund av stadgandet
i 50 § rusdryeksförsäljningsförordningen skulle en dylik handlande rent av kunna tilltvinga
sig införsel av rusdrycker till enskilda personer inom landet genom att förmå
dem att hos rusdrycksförsäljningsbolag göra anhållan om anskaffande av de varor,
som han hade upplagrade eller tillverkade inom frihamnsområdet. En dylik införsel
av varor förmedelst personer, som skulle utgöra mellanhänder mellan utländska
producenter och såsom parti- eller detaljhandlare inom riket godkända personer,
finner kontrollstyrelsen icke vara vare sig önskvärd eller behövlig. Enligt den
erfarenhet, kontrollstyrelsen hittills vunnit, kan man icke utan vidare överlämna åt
enskilda personer att utan kontroll tillverka och bereda spritdrycker och viner, då
mångfaldiga förfalskningar av dessa drycker, som tidigare ägt rum, övertygat
kontrollstyrelsen därom, att en sträng kontroll å varubeskaffenheten måste utövas
och att denna kontroll framgångsrikt kan äga rum endast om ett fåtal oktrojerade
partihandlare finnas och ett av kontrollstyrelsen tillsatt inköpsorgan förmedlar alla
köp till detaljhandlarna. Denna kontroll å varubeskaffenheten skulle i hög grad
försvagas, därest vem som helst skulle äga att inom frihamnsområde upplägga rusdrycker
eller därstädes bereda sådana drycker samt på grund av 50 § rusdrycksförsäljningsförordningen
tilltvinga sig införsel av dessa drycker.
Härtill kommer, att, därest vem som helst vore befogad att inom frihamnsområde
upplägga rusdrycker, stora svårigheter skulle komma att möta i avseende
å kontrollen över dessa drycker. Visserligen stadgas i 14 § av frihamnsförordningen,
att inom frihamn ej må idkas detaljförsäljning av därstädes befintliga varor,
och i 15 § av samma förordning, att utländska varor av tullpliktigt slag icke må
21
Kungl. Maj:ts proposition Nr 254.
inom frihamn användas till förtäring eller till personligt bruk, med mindre de förut
blivit i riket behörigen införtullade, likasom ej heller sådana svenska varor, för
vilka restitution av tull eller tillverkningsavgifter eller befrielse från tullavgift blivit
vid varornas intagande i frihamnen ifrågasatt. Huruledes exempelvis förbudet mot
förtäring av rusdrycker, som vore upplagda inom frihamnsområde, skulle kunna
upprätthållas, tilltror sig kontrollstyrelsen icke att angiva. Att synnerligen störa
svårigheter därvid komme att möta, torde kunna tagas för givet med hänsyn dartill,
att rusdrycksförsäljningslagstiftningen inom landet är restriktiv och avser att
avstänga vissa personer från möjlighet att åtkomma rusdrycker. De svårigheter,
som visat sig vara förenade med att å partihandlarnas och detaljhandlarnas lagd
upprätta kontroll däröver, att rusdrycker icke förtäras å eller bortföras från dessa
lager, torde i fullt ut samma utsträckning förekomma inom frihamnsområde, därest
ämbetsverkens förslag antoges.»
Med hänsyn till vad sålunda anförts och då enligt kontrollstyrelsens
mening något behov icke förelåge att andra än inom landet oktrojerade
parti- eller detaljhandlare medgåves rätt att inom frihamnsområde upplägga,
tillverka eller bereda rusdrycker, hemställer kontrollstyrelsen om
avslag å kommerskollegii och generaltullstyrelsens förevarande förslag,
i vad det avsåge att öppna möjlighet för annan än i 10 § rusdrycksförsäljningsförordningen
avsedd person att till frihamnsområde införa
rusdrycker.
Emot ämbetsverkens förslag i övrigt, såvitt dessa röra kontrollstyrelsens
ämbetsbefattning, säger kontrollstyrelsen sig ej hava något
att erinra.
Aktiebolaget svenska tobaksmonopolet, som beretts tillfälle att yttra
sig över de delar av kommerskollegii och generaltullstyrelsens förslag,
vilka angå tobaksmonopolets verksamhetsområde, har i skrivelse den 13
mars 1919 anfört följande:
»Beträffande de förändringar, som i det gemensamma yttrandet föreslagits i
fråga om § 16 mom. 3, har tobaksmonopolet icke något att erinra, enär det synes
önskligt, att de svenska köpmännen erhålla frihet att genom hjälp av frihamnen
kunna deltaga uti den internationella tobakshandeln på ett sätt, som de utan denna
hjälp kanske icke skulle bliva i stånd till. I detta sammanhang vdl tobaksmonopolet
emellertid framhålla, att det i tobaksmonopolförordnmgens § 1 meddelade
stadgande rörande monopolrättens omfattning väl lär innefatta förbud för envai
annan än tobaksmonopolet att inom frihamnsområde bedriva tillverkning av
tobaksvaror. , , ...
Angående den ändring av 18 §, som i det gemensamma utlåtandet loreslas,
må anföras, att i handelskamrarnas skrivelse av den 8 oktober 1918 framhållits
önskvärdheten av att möjliggöra landvägförsändning av oförtullade varor från en
svensk frihamn till en annan. Mot att sådan möjlighet öppnas har tobaksmonopolet
icke något att invända. Emellertid har förslaget erhållit en sådan lydelse, att det
Aktiebolaget
svenska
tobaksmono
polet.
22
Kungl. Maj:ts proposition Nr 254.
synes som om därigenom skulle möjliggöras försändning av tobaksvaror ifrån svensk
frihamn i oförtullat skick och med post till svenskt tullinland, varigenom tobaksvaror
skulle kunna undandragas erläggande av stadgad licensavgift. Då detta icke
gärna kan vara meningen och icke heller är överensstämmande med tobaksmonopolförfattmngen,
så får tobaksmonopolet i underdånighet hemställa, att sistnämnda
mening uti 2:dra mom. § 18 erhåller följande förklarande tillägg: ''eller för försändning
i oförtullat skick med post till utrikes ort eller annan frihamn.
En följd av detta medgivande om försändning med post är, att postkontor
bör inrättas inom frihamnsområde.»
DePa^ntS Sedan Kungl. Maj:t genom resolutioner respektive den 12 maj 1917,
den 11 oktober 1918 och den 31 januari 1919 medgivit städerna Malmö,
Göteborg och Stockholm tillstånd att inrätta frihamnar, den sistnämnda
staden dock endast en provisorisk sådan hamn, lärer arbetet med dessas
iordningställande fortskridit så långt, att man inom en snar framtid
torde kunna motse öppnandet för trafik av åtminstone någon av dem.
Av de administrativa författningar, som komma att varda erforderliga
för frihamnarna, är för närvarande den i 8 § 1 mom. i frihamnsförordningen
avsedda, angående fartygs- och godstrafiken till och från frihamn,
under handläggning hos Kungl. Maj:t. Förslag till berörda författning,
benämnd trihamnsstadga, har, såsom kommerskollegium och
generaltullstyrelsen i sitt av mig förut refererade utlåtande antytt, avgivits
av nämnda styrelse den 31 december 1918. Enligt vad en förberedande
granskning av detta förslag givit vid handen, har man sökt
att vid dess upprättande tillföra vår Dibarn ^lagstiftning åtskilliga nya
trafiklättnader, som särdeles under senare tid visat sig nödiga utomlands.
Den närmaste anledningen härtill uppgives hava varit den väntade
högst kännbara konkurrensen mellan våra'' och flera utländska frihamnar.
Denna strävan efter att i fråga om ordningen för trafiken på våra
frihamnar kunna redan från början erbjuda minst lika bekväma föreskrifter,
som gälla för de främmande länderna, finner jag böra komma
till motsvarande uttryck beträffande de konstitutiva bestämmelserna för
frihamnarna, i den mån så kan ske utan äventyrande av något allmänt
intresse. För så vitt det överhuvud taget skall bliva möjligt för särskilt
vissa av våra blivande frihamnar att — givetvis till gagn för hela
vårt näringsliv — ernå en tryggad ställning vid sidan om dylika institutioner
i grannländerna, måste det anses särdeles angeläget, att åtminstone
varje sådan i dessa grundbestämmelser påbjuden inskränkning
i trafikrätten, som saknar främmande motsvarighet, blir undanröjd, i
den man ej synnerligen vägande skäl tala för dess bibehållande. De
förändringar i frihamnsförordningen, vilka handelskamrarna nu önska
23
Kungl. Majds proposition Nr 254.
få genomförda, torde i stort sett innebära borttagande eller mildrande
av sådana inskränkningar, som nyss avsetts.
De mest besvärande av dessa inskränkningar synas mig vara de
i 16 § 1 mom. förefintliga. De av handelskamrarna framförda och av
de hörda ämbetsverken ytterligare understrukna skäl för en lättnad i
dessa äro av sådan styrka, att jag anser mig böra medverka till
denna lättnads genomförande, helst som genom en dylik omläggning
icke något allmänt intresse behöver, såvitt nu kan bedömas, trädas
för nära. Omläggningen synes mig böra ske i den riktning, som kommerskollegium
och generaltullstyrelsen anvisat. Det i punkten a) upptagna
allmänna förbud mot införsel av vissa slag av brännvin och sprit
skulle således borttagas, medan den i senare delen av punkten b) och
i punkten c) förekommande begränsning i införselrätten för visst gods
borde bringas att innefatta, allenast skyldighet att i fråga om gods, för
vars införsel till riket krävdes särskilda försiktighetsmått, iakttaga dessa
jämväl vid införsel till frihamn. Den av handelskamrarna ifrågasatta omredigering
av 21 §, vilken innefattar stadganden om straff för den, som
»i frihamn inför eller omlastar gods emot stadgandena i § 16 mom. 1»,
är uppenbarligen ej nödvändig.
Vad beträffar ämbetsverkens i denna fråga gjorda uttalande om
sättet för kontrollen därå, att obehörig disposition inom frihamn av nu
åsyftat gods ej sker, ber jag endast få nämna, att de bestämmelser,
som, efter vad ämbetsverken förutsatt, bliva erforderliga för reglerandet
av denna kontroll, synas lämpligen böra inflyta i det särskilda reglemente,
som enligt 8 § 2 mom. i frihamns förordningen skall av Konungen
fastställas för varje frihamn.
Det av kommerskollegium och generaltullstyrelsen framlagda förslag
om införande i 16 § av ett nytt moment, innefattande föreskrifter
i fråga om rätten till införsel i frihamn av varuslag, som enligt särskilda
författningar må införas till riket endast av vissa närmare angivna
personer eller samfälligheter, finner jag väl värt beaktande. Den likställighet
med utland, som enligt 1 § i frihamnsförordningen i åtskilliga
avseenden förlänats frihamn, bör nämligen, enligt mitt förmenande, till
fromma för varutbytet över frihamnarna i möjligast vida man utsträckas.
I fall, där det emellertid kan antagas, att annat allmänt intresse möjligen
skulle bliva lidande genom eu sådan utsträckning, är det uppenbarligen
nödvändigt att gå fram med särskild varsamhet.
Att döma av kontrollstyrelsens utlåtande i förevarande ämne, kan
förhållandet vara sådant i fråga om rusdrycker. Enligt detta utlåtande
skulle nämligen, för den händelse införselrätten till lrihamn för dylika
24
Kungl. Maj:ts proposition Nr 254.
drycker gjordes oinskränkt, kontrollen över de rusdryckspartier, vilka
sedermera komme att införas från frihamnen, i hög grad försvagas.
Vidare komme enligt utlåtandet helt säkert synnerligen stora svårigheter
att möta för ett effektivt övervakande därav, att i frihamnsförordningen
stadgade allmänna förbud mot dels detalj försäljning inom
frihamn av där befintliga varor, dels förtäring därstädes av tullpliktiga
utländska varor ej bleve, vad angår rusdrycker, överträdda. Jag anser
de av kontrollstyrelsen framhållna farhågorna värda allt beaktande.
Enligt vad jag från styrelsen inhämtat skulle emellertid ett tillgodoseende
av de kommersiella intressena kunna ske utan åsidosättande av
kontrollintresset, därest uti förordningen inrymdes en bestämmelse, att
i fråga om vara, som avses i 1 § förordningen den 14 juni 1917 angående
försäljning av rusdrycker, skola gälla de särskilda föreskrifter,
som av Konungen meddelas. Härigenom kunde nämligen åvägabringas,
att för uppläggning av varan för import eller beredning finge iakttagas
vissa ur kontrollsynpunkt erforderliga särskilda föreskrifter, såsom begränsning
i fråga om importrätten, medan omlastning för direkt transiteringssyfte
däremot kunde medges under friare former. De för ändamålet
erforderliga föreskrifter torde böra meddelas i samband med fastställandet
av frihamnsstadga.
I fråga om de övriga varor, vilka skulle komma att innefattas i
kommerskollegii och generaltullstyrelsens nu omhandlade tillägg till 16 §,
synas däremot inga betänkligheter behöva möta för att låta jämväl
annan än den, som eljest har ensamrätt till införsel från utlandet, införa
dessa i frihamn.
Jag förordar alltså införandet i fri hamnsförordningen av nyssberörda
tillägg till 16 §, dock så omredigerat, att vara av i 1 § förordningen
den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker omförmält
slag icke inbegripes i den förmån, som tillägget avser att bereda.
Med avseende å den föreslagna ytterligare sänkningen från tjugu
till tio ton av den i 17 § stadgade allmänna dräktighetsgräns för däckade
fartyg, som icke skola äga tillträde till frihamn, finner jag i likhet med
kommerskollegium och generaltullstyrelsen ett uppskov därmed vara
att tillråda. Först för den händelse den nuvarande tontalsgränsen skulle
visa sig få till följd ett mera konstant hämmande av frihamnarnas godstrafik,
lärer denna fråga böra komma under förnyad omprövning. Ty
även om den undersökning, varå handel skamrarna grunda sitt önskemål
i förevarande avseende, må vara av mera djupgående art än vad
handlingarna i ärendet utvisa, synes mig varken denna eller de omständigheter
i övrigt, som till stöd för tontalsförändringen åberopas,
25
Kungl. Maj:ts proposition Nr 254.
kunna fullt uppväga de nackdelar för såväl den viktigare större fartygstrafiken
som statsverket, vilka, enligt vad kommerskollegium och generaltullstyrelsen
påvisa, med all sannolikhet skulle följa av förändringen.
Den i ämbetsverkens utlåtande förekommande särskilda erinran därom,
att trafiken mellan Malmö frihamn och Danmark med småbåtar skulle
bliva särdeles obekväm, hänsyftar tydligen på det förhållandet, att det
enligt den i punkten 3:o) av den i utlåtandet åberopade deklaration
den 22 september 1871 skall beträffande svenska eller danska däckade
fartyg av mindre dräktighet än sex svenska nyläster eller tjugu danska
ton, lastande för fart mellan svensk och dansk ort inom tullkammardistrikt
vid Öresund, åligga tullförvaltningen i lastningsorten att å tullpasset
för fartyget noga anteckna hela lasten till beskaffenhet och kvantitet,
om sådan är känd, samt eljest till varje kollis märke och nummer. Föieskriften
lärer vara tillkommen för skärpande av kontrollen i lossningsorten
därå, att allt i utlandet intaget gods behörigen med föres till bestämmelseorten.
Iakttagandet av denna föreskrift skulle således uppenbarligen
nödvändiggöra en omständlig tullkontroll över fartyget under
såväl lastningen som lossningen i frihamnen.
Mot ett sådant förlydligande av 17 §, att ordet »dräktighet» utbytes
mot »nettodräktighet» har jag emellertid ej något att erinra.
Såsom kommerskollegium och generaltullstyrelsen framhålla hava
de bestämmelser i 18 § 2 mom. och 20 § 1 mom., mot vilka handelskamrarna
vidare rikta anmärkningar, avfattats i överensstämmelse med vad
för närvarande tillämpas vid utförsel över tullhamn efter landväga befordran
dit. De grunder, varå sistberörda förfarande är byggt, framgå
av ett av generaltullstyrelsen den 22 mars 1916 till dåvarande chefen
för finansdepartementet avgivet utlåtande. I detta utlåtande anförde
generaltullstyrelsen som följer. . .
I § 62 tullstadgan omförmäldes visserligen, utan inskränkning
med hänsyn till transportväg, att å nederlag upplagt gods kunde till
utrikes ort återutföras; men § 84 samma stadga, som inrymde närmare
bestämmelser om ordningen för sådan återutförsel, antydde, att rätt till
export från nederlag annorledes än direkte sjöledes eller direkte landvägen
icke varit avsedd att medgivas. En vidsträcktare utförselrätt
skulle nämligen ur redovisningssynpunkt förutsätta helt andra kontrollåtgärder
än de, som angivits i sagda författningsrum, vilkas innehåll
jämväl varit grundläggande för avfattuingen av motsvarande delar av
83 § i gällande tjänstgöringsreglemente för tullverket. Enahanda vore
förhållandet med'' till reexport ämnat transitupplagsgods, varom förBihang
till riksdagens protokoll 1H19. 1 samt. 224 käft. (Nr 254.) 4
26
Kungl. Ma:jts proposition Nr 254.
mäldes i 89 och 102 §§ tullstadgan samt i nyssnämnda 83 § tjänstgöringsreglementet
för tullverket.
Denna redogörelse giver vid handen, att anledningen därtill, att
landväga försändning från en ort inom riket till utlandet över en vid
kusten belägen gränsort av nederlags- och transitupplagsgods samt således
— på grund av bestämmelserna i 112 § 2 mom. tullstadgan —
även till omedelbar transitförsändning avsett gods icke kan ske utan
att tullförvaltningen i gränsorten närmare omhändertager och bokför
godset, är av uteslutande formell natur. Tydligt är, att de bestämmelser
i tullstadgan, varå detta besvärliga förfaringssätt vilar, måste vid lägligt
tillfälle omarbetas. Att avvakta en sådan omarbetning före vidtagandet
av motsvarande ändringar i frihamnsförordningens bestämmelser o*m rätt
till omedelbar transitförsändning kan emellertid, såsom kommerskollegium
och generaltullstyrelsen påpeka, icke anses erforderligt. Jag tillstyrker
alltså sådana ändringar men finner på de av ämbetsverken anförda
grunder, att dessa böra så begränsas, att dels i 18 § 2 mom. intages
ett stadgande, varigenom gods skulle kunna från frihamn landvägen införas
för omedelbar transitlörsändning även till »annan svensk frihamn»,
dels i 20 § 1 mom. göres ett tillägg, varigenom momentets nuvarande
bestämmelser komme att avse endast försändning »annorledes än med
järnväg». Härav påkallas, såsom ämbetsverken åsyfta, sådan ändring i
§19 mom. 1 i förordningen om frilager den 20 december 1912, "att
där medgiven rätt till uttagning av gods från frilager »för utförsel
landvägen till frihamn i samma ort» utsträckes till att avse sådan uttagning
»för utförsel landvägen till frihamn».
Det synes mig vidare vara av behovet påkallat, att i 18 § 2 mom.
dessutom intages, såsom ämbetsverken föreslagit, eu förtydligande föreskrift,
utvisande, att hinder icke möter för försändning i oförtullat
skick med post landvägen från frihamn. Vad beträffar den av aktiebolaget
svenska tobaksmonopolet påyrkade komplettering av berörda
föreskrift med orden »till utrikes ort eller annan frihamn», synes denna
icke vara erforderlig eller, såsom endast delvis täckande vad med föreskriften
avsetts, ens tillrådlig. Föreskriften omhandlar nämligen uttryckligen
allenast godsets försändning i oförtullat skick — jämväl till tullinlandet
och således icke dess utlämning. De närmare anvisningarna
om foimerna för utlämningen inom riket, vilken naturligen icke må
ske utan föregången tullbehandling med därav följande kontroll å
licensavgiftens utgörande, lärer ankomma på Kungl. Magt att ensam
fastställa; förslag till sådana föreligga i det av generaltullstyrelsen
avgivna förslaget till frihamnsstadga. En ändring av ämbetsverkens
27
Kungl. Maj:ts proposition Nr 25i.
förslag i så måtto, att orden »med post» utbytas mot »under postverkets
kontroll» har emellertid synts mig kunna bidraga till ytterligare
klargörande av föreskriftens verkliga innebörd. — Beteckningen »transitförsändning
med paketpost» förefanns i 112 § 4 mom. tullstadgan,
intill dess detta författningsrum ändrades genom en kungörelse den 17
juli 1912.
Vad slutligen angår det ifrågasatta tillägget till 20 § mom. 2 för
att möjliggöra utförsel till frihamn jämlikt 27 § 2 mom. i tullstadgan ber
jag få anföra följande. Enligt sistberörda moment är ägare av en i
tullverkets vård befintlig tullpliktig vara under vDsa villkor berättigad
att på grund av varans skadade eller underhaltiga beskaffenhet eller
därför, att han eljest icke åtnöjes med varan, återutföra densamma utan
tullavgifts erläggande. Såsom omnämnes i kommerskollegii och generaltullstyrelsens
utlåtande i förevarande ämne har den frågan varit under
övervägande, huruvida sådan begränsning av rätten till denna återutförsel
borde åvägabringas, att återutförseln skulle i regel få ske endast till det
land, varifrån införseln skett. Förutsättes det, att en sådan ändring kommer
till stånd, blir tydligen det skäl, som handelskamrarna åberopat till stöd
för här ifrågavarande tillägg till frihamnsförordningen, utan allt värde.
Rätten till val mellan utrikes ort och frihamn beträffande reexportgodsets
bestämmelse skulle icke längre förefinnas.
Lika med kommerskollegium och generaltullstyrelsen anser jag
ändock på följande grunder det önskade tillägget till 20 § 2 mom. böra
förekomma. Med tillämpning av § 18 i frihamnsförordningen kan gods
i oförtullat skick införas från frihamn till tullinlandet och bliva vid framkomsten
till bestämmelseorten behandlat på samma sätt, som om det till
orten anlänt oförtullat utan passerande av frihamnen. Enligt 3 § i förordningen
den 28 november 1913 angående åstadkommande av vissa statistiska
uppgifter rörande utrikeshandeln må vidare såsom inköpsland
för vara, vilken införes från svensk frihamn, angivas denna frihamn,
för så vitt varan blivit där tillverkad eller förädlad. Det måste då
anses billigt och nödigt, att den, som från frihamnen införskriver en
vara av beskaffenhet, som nu sagts, men vid tullbehandlingen utom
frihamnen av varan känner sig missnöjd med denna, beredes samma
möjlighet till returnering av varan till avsändaren som envar, vilken i
stället från utlandet inköpt vara, tillverkad eller förädlad därstädes, och
detta även där varan utjrör endast del av ett inbekommet varukolli.
Det ifrågakomna tillägget till 20 § 2 mom. synes, i enlighet med
vad ämbetsverken föreslagit, kunna ske sålunda, att till slutet av mo
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Majds proposition Nr 254.
mentet fogas orden »där ej dylik utförsel till utrikes ort skulle hava
vant medgiven».
Utöver de omarbetningar av vissa paragrafer i frihamnsförordningen,
vilka jag sålunda ansett önskvärda, har jag funnit vissa smärre
ändringar däri av enbart formell art böra vidtagas. En närmare redogörelse
för dessa lärer emellertid icke vara erforderli°’.
_ Sedan departementschefen härefter uppläst tvenne i enlighet med
vad departementschefen nu anfört utarbetade förslag till särskilda förordningar
dels om ändrad lydelse av §§ 16, 17, 18 och 20 i förordningen
om frihamn den 15 november 1907, dels om ändrad lydelse av
§ 19 mom. 1 i förordningen om frilager den 20 december 1912, hemställde
departementschefen, att Kungl. Maj:t ville i proposition föreslå
riksdagen antaga samma förslag.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen bifalla; och
skulle proposition till riksdagen avlåtas av den lydelse,
bilagan litt. . . . vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Birger Looström.
STOCKHOLM, ISAAC MABCUS'' BOKTBYCKEBI-AKTIEBOLAG, 1919
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1919:347 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordningar om ändrad lydelse av §§ 16, 17, 18 och 20 i förordningen om friha s. 1 i texten
- BevU 1919:41 Betänkande, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordningar om ändrad lydelse av §§ 16, 17, 18 och 20 i förordningen om frihamn den 15 no a1 i texten