Sök i Ratio Lex

Angående ordnande av den kvinnliga sjukvårdspersonalens utbildning och arbetsförhållanden samt angående statsbidrag för anställning av distriktssköterskor

1919-03-11 · 72 sidor, varav 65 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 65 av 72 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1919:260, Angående ordnande av den kvinnliga sjukvårdspersonalens utbildning och arbetsförhållanden samt angående statsbidrag för anställning av distriktssköterskor

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 260.

1

Nr 260.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ordnande

av den kvinnliga sjukvårdspersonalens utbildning och

arbetsförhållanden samt angående statsbidrag för anställning

av distriktssköterskor; given Stockholms slott den

11 mars 1919.

Under åberopande av bilagda utdrag- av statsrådsprotokollet över

civilärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen

att på extra stat för år 1920 anvisa

dels för anställande i medicinalstyrelsen av en inspektris över sjuksköterskeväsendet

ett förslagsanslag, högst, 4,700 kronor, därav 1,500

kronor anses motsvara tjänstgöringspenningar,

dels till bestridande av kostnaderna för anordnande i Stockholm av

en statens skola för utbildning av distriktssköterskor ett förslagsanslag

å 8,000 kronor,

dels till stipendier för sjuksköterskor för genomgående av nämnda

statens skola för utbildning av distriktssköterskor ett förslagsanslag,

högst, 20,000 kronor,

dels ock för beredande av statsbidrag för anställning av distriktssköterskor

i huvudsaklig överensstämmelse med de i statsrådsprotokollet

angivna grunder ett förslagsanslag å 250,000 kronor.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens

vederbörande utskott.

GUSTAF.

Axel Schotte.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 230 hlift. (Nr 260.)

831 19 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 260.

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 11

mars 1919.

N ärvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,

Statsråden Petersson,

Schotte,

Petrén,

Nilson,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Chefen för civildepartementet, statsrådet Schotte anförde.

Bland de spörsmål, som sedan någon tid stå på dagordningen, intager

frågan om ordnande och befrämjande av sjuksköterskeväsendet en

viktig plats. Denna fråga har inom civildepartementet varit föremål

för en utredning, som åsyftat dels att ordna sjuksköterskornas utbildning

och arbetsförhållanden, dels ock att utveckla och befordra anställningen

av sjuksköterskor i offentlig tjänst. Den vitt utbredda sjuklighet,

som under det senaste året varit rådande inom riket, har tydligt ådagalagt

betydelsen för samhället av en väl kvalificerad och tillräckligt stor

sjuksköterskekår samt inskärpt nödvändigheten av snabba åtgärder till

sjuksköterskeväsendets utveckling och befordran. Med hänsyn härtill

har jag sökt påskynda den i förevarande ämne pågående utredningen,

och sedan denna numera slutförts, kunna vissa förslag i ärendet under
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 260.

3

ställas riksdagens prövning. Innan jag närmare ingår på dessa förslag,

torde jag emellertid böra nämna några ord om de förhållanden,

under vilka desamma tillkommit, samt om vad därmed står i sammanhang.

1) Inledning.

I skrivelse den 29 maj 1911 anhöll riksdagen, med anledning av

en inom andra kammaren väckt motion, att Kungl. Maj:t måtte verkställa

en undersökning av sjuksköterskors och sjuksköterskeelevers vid

allmänna sjukvårdsinrättningar och så kallade distriktssköterskors arbetsförhållanden

samt vidtaga de åtgärder, vartill undersökningen kunde

giva anledning. Då jag den 6 juni 1912 inför Kungl. Maj:t anmälde

denna riksdagens skrivelse, anförde jag, att den undersökning, som i

anledning av densamma syntes böra vidtagas och handhavas av särskilt

tillkallade sakkunniga, borde bliva så allsidig och omfattande som möjligt.

Jag uttalade därför den meningen, att denna undersökning också

borde i görlig grad avse jämväl de i privatvård sysselsatta sjuksköterskorna

ävensom sköterskebiträdena vid sjukhusen samt att undersökningen

icke borde begränsas till sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden,

utan att vid densamma även andra synpunkter borde tagas i

övervägande, särskilt sjuksköterskornas utbildning. Med föranledande

av vad jag sålunda anfört bemyndigade Kungl. Maj:t mig att inom civildepartementet

tillkalla sakkunniga med uppdrag dels att verkställa en

allsidig undersökning av sjuksköterskors, sjuksköterskeelevers och sköterskebiträdens

vid allmänna sjukvårdsinrättningar och så kallade distriktssköterskors

ävensom vid privatvård anställd kvinnlig sjukvårdspersonals

arbetsförhållanden, såsom deras anställning, arbetstid, avlöning, förmåner

av semester, understöd vid sjukdoms- och olycksfall, pension,

o. s. v., dels ock att framlägga förslag till de åtgärder från det allmännas

sida, som i anledning av undersökningen kunde synas i olika

avseenden påkallade. Jämlikt det sålunda givna bemyndigandet tillkallade

jag berörda den 6 juni 1912 sakkunniga för verkställande av

den ifrågavarande undersökningen och avgivande av förslag i ämnet.

Sedan under fortgången av de sakkunnigas arbeten några personförändringar

bland de sakkunniga ägt rum, utgjordes de sakkunniga av

professorn vid kungl. karolinska mediko-kirurgiska institutet, medicine

doktorn I. Jundell, ledamoten av riksdagens första kammare, redaktören

C. G. Ekman, lasarettsläkaren, medicine doktorn II. Grasve, förestånderskan

för Fredrika Bremerförbundets sjuksköterskebyrå i Göteborg

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kung!. Maj:ts "Proposition Nr 260.

Anna Lönnerblad, rödakorssystern Agda Meyerson och sofiasystern

Elisabeth Paykull.

Emellertid anhöll riksdagen i skrivelse den 30 april 1915, att Kungl.

Maj:t måtte föranstalta om utredning, huruvida bidrag av statens medel

skulle kunna tilldelas kommun, som i sin tjänst anställde examinerad

sjuksköterska. Efter därtill erhållet bemyndigande uppdrog dåvarande

statsrådet och chefen för civildepartementet den 3 juni 1915 åt förenämuda

inom departementet tillkallade sakkunniga att verkställa utredning

och avgiva förslag jämväl i nu ifrågavarande ämne, under iakttagande

av att det uppdrag, som de sakkunniga tidigare erhållit, härigenom

icke skulle fördröjas, utan att de sakkunniga skulle avgiva särskilt

betänkande i den i riksdagens skrivelse den 30 april 1915 berörda

delen av frågan.

I enlighet med de sålunda erhållna uppdragen avgåvo de sakkunniga

dels den 22 december 1916 betänkande angående den kvinnliga

sjukvårdspersonalens utbildning och arbetsförhållanden, dels ock den 30

maj 1918 betänkande angående bidrag av statsmedel för anställning av

distriktssköterskor. Betänkandet angående den kvinnliga sjukvårdspersonalens

utbildning och arbetsförhållanden har av de sakkunniga avgivits

utan meningsskiljaktighet. Vid betänkandet angående bidrag av

statsmedel för anställning av distriktssköterskor har däremot fogats en

reservation av Anna Lönnerblad, Agda Meyerson och Elisabeth Paykull,

vilka förenat sig om ett från de övriga sakkunnigas ståndpunkt avvikande

yttrande i fråga om utbildningstiden för de distriktssköterskor,

för vilkas anställning bidrag av statsmedel skulle utgå Båda betänkandena

äro tillgängliga i tryck.

Över de sakkunnigas betänkanden och förslag hava utlåtanden avgivits

av medicinalstyrelsen, samtliga länsstyrelser, landstingen, direktionerna

för länslasarett och därmed likställda sjukhus, samtliga förste

provinsialläkare, styrelsen för svenska provinsialläkarföreningen, fullmäktige

för allmänna svenska läkarföreningen, styrelsen för svensk sjuksköterskeförening,

med flera myndigheter och korporationer.

Härjämte hava socialstyrelsen, arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse

och en del andra myndigheter yttrat sig angående särskilda detaljer av

den föreliggande frågan.

Medicinalstyrelsen har i sina utlåtanden, vilka äro avgivna den 14

november 1918 och den 21 februari 1919, meddelat sammanfattande

redogörelser för innehållet av övriga myndigheters och korporationers

yttranden i ärendet. Då jämväl medicinalstyrelsens utlåtanden äro tillgängliga

i tryck och torde bliva utdelade inom riksdagen, lärer jag i

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 260.

5

den kommande framställningen icke behöva återgiva de avgivna yttrandena

i vidare mån, än som av framställningens sammanhang påkallas.

De i ämnet avgivna förslagen hava med ledning av de inkomna

yttrandena underkastats vidare bearbetning inom civildepartementet.

Vid tiden för avgivandet av innevarande års statsverksproposition var

denna bearbetning ännu icke avslutad, varför Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen

föreslog riksdagen, att i avbidan på den proposition,

som kunde komma att i ämnet avlåtas, för beredande av statsbidrag för

anställning av distriktssköterskor med mera, på extra stat för år 1920 beräkna

ett förslagsanslag å 350,000 kronor. Som resultat av den verkställda

bearbetningen föreligga nu förslag om anställande av en inspektris

över sjuksköterskeväsendet, förslag om anordnande av en statens skola

för utbildning av distriktssköterskor, förslag om beviljande av stipendier

för genomgående av nämnda skola samt förslag om beredande av

statsbidrag för anställning av distriktssköterskor. Dessa förslag torde

genom proposition böra föreläggas riksdagen till antagande.

Härjämte har inom civildepartementet upprättats förslag till förordningar

om vissa ändringar i gällande lasaretts- och sjukstugestadgor,

avseende att motverka sjukvårdspersonalens överansträngning i arbetet

samt att erbjuda grundval för statlig inspektion av nämnda personals

arbetsförhållanden. I fråga om dessa författningsförslag är det min

avsikt att hemställa, att riksdagens yttrande inhämtas över desamma.

Med anledning av den i ämnet verkställda utredningen torde även

böra utfärdas författningsbestämmelser angående statens godkännande

av utbildningsanstalter i allmän sjukvård samt angående ordnande av

arbetsförmedlingen inom sjukvården. Då dessa författningsbestämmelser

icke lära behöva underställas riksdagens prövning, synes det mig icke

vara anledning att nu framlägga något formligt förslag i förevarande

hänseende. De ifrågavarande bestämmelserna beröra emellertid förhållanden,

som stå i nära sammanhang med de i det föregående omnämnda

förslag, för vilkas genomförande riksdagens medverkan är erforderlig.

Med hänsyn härtill torde det vara lämpligt, att jag nu lämnar en kortfattad

redogörelse även för den verkställda utredningens resultat beträffande

den allmänna sjuksköterskeutbildningen och sjukvårdens arbetsförmedling

samt angiver de principer, vilka jag har för avsikt att lägga

till grund för blivande författningsförslag i dessa ämnen.

Slutligen vill jag här nämna, att av särskilda sakkunniga utarbetats

förslag i fråga om pensionering av sjuksköterskor, vilka äro anställda

i av landsting, kommun eller annan samfällighet anordnad sjuk
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Sakkunniga.

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 260.

vård. Detta förslag torde komma att föreläggas Kung!. Maj:t i

sammanhang med vissa andra förslag, som beröra det statsunderstödda

pensionsväsendet.

Jag övergår nu till en redogörelse för frågan om sjuksköterskornas

utbildning, vilken fråga har en grundläggande betydelse för de förslag

jag sedermera kommer att framställa.

2) Sjuksköterskornas utbildning.

A) Utbildningen i allmän sjukvård.

De för närvarande befintliga skolorna för utbildning av sjuksköterskor

äro i regel förlagda till lasarett och kommunala sjukvårdsanstalter.

Från det allmännas sida åtnjuta de icke annat understöd, än

att vederbörande sj ukvårdsanstalter upplåtits till deras bruk och att vid

anstalternas uppförande hänsyn tagits till skolornas behov. Staten har

icke på något sätt ingripit varken vid skolornas upprättande eller i

deras senare verksamhet och gestaltning. Denna fria och okontrollerade

utvecklingsform har medfört, att sköterskeskolorna äro av mycket

skiftande beskaffenhet och att den utbildning, som de meddela sina

elever, i de särskilda fallen är av mycket olika värde. Antalet sköterskeskolor

i riket utgjorde vid tidpunkten för de sakkunnigas undersökning

57. Av dessa skolor hade 15 en teoretisk och praktisk utbildningskurs

på två år eller därutöver; 11 skolor hade en teoretisk och praktisk

utbildningskurs på ett år; 16 skolor hade en enbart praktisk utbildningskurs

på ett år och 15 skolor hade en enbart praktisk utbildningskurs

på ett halvt år eller därunder.

De sakkunniga hava med avseende på sjuksköterskeskolorna framhållit,

att arten och graden av den utbildning, som i dem komme de

blivande sjuksköterskorna till del, för närvarande helt och hållet vore

reglerad av enskilda personers subjektiva uppfattning om vad som för

sköterskeutbildningen vore lämpligt eller oundgängligen nödvändigt. I

de flesta fall bestämdes utbildningens beskaffenhet icke ens av vad

man ansett vara för den blivande sköterskan nödvändigt att veta och

kunna, utan av de resurser för utbildningen, som händelsevis stode den

ena eller andra skolan till buds. I många fall hade även den verkliga

avsikten med elevers mottagande icke varit att utbilda kompetenta sjuk
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. May.ts Proposition Nr 260.

sköterskor, utan att skaffa vederbörande anstalt tillgång till billig arbetskraft.

På grund bärav funnes det för närvarande ett stort antal

sjuksköterskor, vilka icke kunde anses kvalificerade att utöva sjukvård

som yrke. Detta förhållande kunde för allmänheten medföra stora faror

och vore även ägnat att sänka sjuksköterskekårens ställning. För att

råda bot på dessa olägenheter skulle det kunna sättas ifråga att införa

lagstadgat förbud för andra än examinerade och legitimerade sjuksköterskor

att utöva yrkesmässig sjukvård. Eu dylik åtgärd ansåge sig

de sakkunniga emellertid icke kunna förorda, utan hemställde, att korrektivet

mot nu omförmälda missförhållanden skulle sökas i en mildare

form av statskontroll över sjuksköterskornas utbildning. Den lämpligaste

formen för en sådan statskontroll syntes de sakkunniga vara, att

Kungl. Maj:t på ansökan tillerkände benämningen godkänd åt de skolor,

vilka, efter vad man om dem kunde inhämta, utbildade väl kvalificerade

sjuksköterskor, samt att staten beredde de i sådana skolor utbildade

sjuksköterskorna vissa fördelar och därutöver genom beviljande av förmåner

förmådde vederbörande myndigheter att för den offentliga sjukvården

i största utsträckning använda sköterskor från godkända

skolor.

För att en sjuksköterskeskola skulle erhålla statens godkännande

borde det ådagaläggas, att den uppfyllde vissa minimifordringar med

avseende på utbildningstidens längd, lärarkrafternas beskaffenhet, undervisningens

anordnande, dagordningen inom vederbörande sjukvårdsanstalter

m. m. Vad särskilt beträffade utbildningstidens längd, syntes

det de sakkunniga givet, att statligt godkännande borde meddelas

åt de skolor, som hade tvåårig eller längre teoretisk-praktisk utbildningskurs.

Man kunde emellertid icke uppställa fordran på tvåårig utbildning

såsom minimum för alla sjuksköterskor i offentlig sjukvård.

Det i regel tillfredsställande och ofta utmärkta arbete, som i en del

befattningar utförts av sköterskor med lägre utbildning, gjorde en dylik

fordran oberättigad. Det vore obetingat möjligt att under ett år bibringa

en sköterskeutbildning, som i avsevärd grad kunde vara det allmänna

till gagn. Med hänsyn härtill borde statens godkännande givas även

åt skolor med tillfredsställande teoretisk-praktisk utbildningskurs under

minst ett år. Godkännandet av de ettåriga skolorna hade alldeles särskild

betydelse därutinnan, att de ettåriga skolorna beredde möjlighet för

samvetsgranna och dugliga sköterskebiträden att på legitim väg avancera

till sjuksköterskor. Möjligheterna för ett sköterskebiträde att genomgå

en tvåårig kurs vore rätt begränsade, dels på grund av ekonomiska

skäl, dels ock emedan fordringarna på skolkunskaper vid de

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 260.

högre kurserna i allmänhet sträckte sig längre än till enbart folkskolebildning.

Svårigheterna att genomgå en ettårig skola torde däremot

icke vara större, än att varje dugligt, samvetsgrannt och för sköterskekallet

lämpligt biträde borde kunna övervinna dem. Fordringarna på

skolkunskaper vid de ettåriga skolorna komme säkerligen i regel icke

att gå över folkskolebildning, och med omtanke och sparsamhet bildade

den ekonomiska frågan härvidlag intet större hinder. I flertalet fall

vore nämligen kurserna vid de nuvarande ettåriga skolorna avgiftsfria

och eleven åtnjöte under elevtiden fri kost, bostad, värme, lyse och

tvätt. Härutinnan komme säkerligen de ettåriga skolorna icke att vidtaga

förändringar, som kunde inverka på förhållandena i stort sett.

I anslutning till vad sålunda anförts hava de sakkunniga framställt

förslag om utfärdande av bestämmelser, som innebära, att sjuksköterskeskolor

med en fullständig lärokurs av minst ett år må på ansökan

kunna erhålla godkännande av Kungl. Maj:t. Samtidigt hava de sakkunniga

emellertid föreslagit, att de godkända sköterskeskolorna skulle

indelas i två grupper med respektive benämningarna »högre läroanstalt»

och »lägre läroanstalt». Benämningen högre läroanstalt skulle meddelas

åt sådana skolor, där lärokursen omfattade eu tid av minst två år,

under det att de godkända skolor, där lärokursen vore kortare, skulle

benämnas lägre läroanstalt. Tillika hava de sakkunniga föreslagit, att

de sjuksköterskor, som genomgått de högre läroanstalterna, skulle erhålla

rätt till benämningen sjuksköterska, under det att de sköterskor,

som utgått från lägre läroanstalt, skulle erhålla titeln undersköterska.

Härigenom skulle enligt de sakkunnigas mening skillnaden mellan de

högre och de lägre utbildade sjuksköterskorna på ett kort, tydligt och

lättfattligt sätt markeras inför allmänheten.

De förmåner, som staten borde bereda de ur godkänd skola utgångna

sköterskorna, skulle enligt de sakkunnigas förslag väsentligen

bestå däri, att för de godkända skolornas sköterskor skulle av medicinalstyrelsen

fastställas vissa utmärkelsetecken, vilkas bärande av obehöriga

skulle vara förbjudet och belagt med påföljd av böter. Dessa

utmärkelsetecken skulle vara olika för sköterskorna från de högre och

för dem från de lägre skolorna. Sköterska från lägre skola, vilken

beträddes med att offentligen bruka utmärkelsetecken, som företedde

sådan likhet med de för eleverna från högre skola fastställda emblemen,

att förväxling lätt kunde äga rum, skulle enligt de sakkunnigas förslag

vara förfallen till bötesstraff.

Vad slutligen beträffade de förmåner, genom vilka sjukvårdsmyndigheterna

skulle förmås att för den offentliga sjukvården använda

opaginerad Kontrollera mot PDF

il

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 260.

sköterskor från godkända skolor, skulle dessa bestå däri, att för erhållande

av statsbidrag till pensionering av i offentlig tjänst anställda sjuksköterskor

skulle uppställas det villkoret, att vederbörande sjuksköterska

genomgått av Kungl. Maj:t godkänd sjuksköterskeskola.

De i ärendet hörda myndigheterna och korporationerna hava praktiskt

sett enhälligt uttalat sin anslutning till de sakkunnigas förslag,

att kontrollen över sjuksköterskeutbildningen skulle åvägabringas genom

statligt godkännande av sådana sjuksköterskeskolor, som erbjöde

garanti för utbildning av tillräckligt kvalificerade sjuksköterskor, samt

genom tillerkännande av statsbidrag till pensionering av de i offentlig

tjänst anställda sjuksköterskor, vilka genomgått godkänd skola. Däremot

hava ett flertal mycket bestämda invändningar framställts mot

förslaget om de godkända skolornas uppdelning i två klasser med åtföljande

olika benämningar för de ur respekiive skolor utgångna sjuksköterskorna.

Fullmäktige för allmänna svenska läkarföreningen hava

härutinnan anfört, att förslaget att staten skulle godkänna flera klasser

av sköterskor varkeu vore lyckligt eller konsekvent. Ett uppdelande

av sköterskorna i olika kastor syntes icke medföra någon nytta, men

väl vara ägnat att giva upphov till avund och en osund konkurrens.

Statskontrollen borde enligt fullmäktiges mening hava till syfte, att

från statens stöd utesluta undermåligt utbildade sköterskor. Ur denna

synpunkt saknades anledning att fastställa annan gräns än den, som

avsåge att bestämma de minimikrav staten ställt upp för bevisande av

pensionsbidrag. Fördelaktigast för sköterskeutbildningen vore, att till

grund för densamma lades eu bottenskola med utbildning i allmän sjukvård,

på vilken sedermera kunde byggas fortsättningsskolor av olika

slag och omfattning. Vid bedömandet av den tid, som kunde anses

tillräcklig för utbildning i allmän sjukvård, syntes det fullmäktige, att

kravet för godkännande av en skola icke kunde sättas högre än till ett

år. Av särskild betydelse vore, att utbildningen ordnades så, att dugliga

eköterskebithiden erhölle möjlighet att genomgå sköterskeskolor

och på så sätt vinna inträde i sjuksköterskekåren. Det vore därför av

vikt, att tillräckligt antal sköterskeskolor funnes, vid vilka kvinnor med

endast folkskolebildning kunde vinna inträde. Vidkommande slutligen

de sakkunnigas förslag angående rätten att bära vissa utmärkelsetecken

ansåge fullmäktige, att denna uniformsfråga av de sakkunnige tillmätts

en betydelse, som den i verkligheten icke kunde erhålla.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 2HO käft. (Nr 260.) «.u i» ''1

Myndigheter

och korporation

er.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 260.

Medicinalstyrelsen.

Medicinalstyrelsen har i förevarande avseende anfört, att det av de

sakkunniga framställda förslaget om ett statens godkännande av vissa

enskilda utbildningsanstalter syntes utgöra en väl avvägd ingress till

blivande ytterligare reformer på nu ifrågavarande område samt vara

ägnat att i sin man åstadkomma en grundval för enhetlighet i sköterskeutbildningen.

Ändamålet med statens ingripande härvidlag vore emellertid

förnämligast att skydda samhället mot faran av eu ofullständigt utbildad

sköterskekår. Från denna synpunkt sett saknade staten enligt

styrelsens förmenande anledning att i reglerande syfte ingripa beträffande

annan verksamhet än sådan, som avsåge att förskaffa sköterskan

normalutbildning av beskaffenhet, att samhällets förenämnda intresse

kunde anses tillgodosett. Erfarenheten hade visat, att jämväl en endast

ettårig teoretisk-praktisk utbildning varit tillräcklig att dana för sitt

kall väl skickade sjuksköterskor. Eu uppdelning sådan de sakkunniga

föreslagit av skolor med högre och lägre kompetens vore ägnad att

alstra en för sköterskornas verksamhet olämplig klasskillnad ävensom

eu för yrkets anseende menlig konkurrens och kunde enbart på grund

härav icke av medicinalstyrelsen förordas. Styrelsen ville därför föreslå,

att staten med sitt godkännande privilegierade endast ett slag av

skolor, nämligen sådana, där utbildningen omfattade en praktisk-teoretisk

kurs under en tid av minst ett år i allmän sjukvård samt härutöver

en praktisk kurs under en tid av minst två månader i epidemisjukvård

vid något av de större epidemisjukhusen. Genom dylika på

samtliga av staten godkända skolor ställda fordringar vunnes en för

hela riket gemensam sköterskeutbildning, fyllande rimliga anspråk på

den allmänna kompetensen inom kåren. Därjämte skulle genom en sådan

anordning av utbildningen grundläggas en gemensam bottenskola

för samtliga sjuksköterskeelever. Fordringarna för denna bottenskola

borde uppenbarligen icke sättas högre, än att jämväl sköterskebiträden,

som ägde lust och fallenhet för yrket, kunde vinna inträde i densamma.

Avgångsbetyg från folkskolan borde således anses tillfredsställande för

vinnande av inträde i godkänd sjuksköterskeskola.

Från den sålunda angivna ståndpunkten i fråga om sköterskornas

utbildning ansåge sig medicinalstyrelsen sakna anledning att yttra sig

över de sakkunnigas förslag angående gruppering av sköterskorna i

tvenne olika klasser, undersköterskor och sjuksköterskor. Styrelsen

ville endast anmärka, att en dylik gruppering torde kunna betecknas

såsom föga lycklig, enär flertalet sköterskor inom de båda föreslagna

kategorierna skulle hava till uppgift att utföra samma slag av självständigt

arbete samt beteckningen undersköterska i den allmänna upp
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 260.

fattningen sannolikt skulle komma att gälla såsom avseende en icke

tillfullo utbildad sköterska.

Vad angingo de sakkunnigas förslag om lagstadgad uteslutanderätt

för sköterskor, som genomgått av staten godkänd skola, att bära vissa

utmärkelsetecken, syntes det styrelsen, att en lagstiftning angående

denna skäligen betydelselösa fråga icke vore av behovet påkallad.

Av den i förevarande avseende verkställda utredningen . torde Departement*

framgå, att do nuvarande förhållandena på sjuksköterskeutbildningens

område påkalla införandet av en viss statlig kontroll över denna utbildning.

Den lämpligaste formen för åvägabringande av en sådan.kontroll

synes vara, att sjuksköterskeskolor, som uppfylla skäliga fordringar

med avseende på beskaffenheten av den i dem meddelade utbildningen

och anordningarna vid skolan i övrigt, beredas tillfälle att erhålla statens

godkännande. Detta godkännande lärer emellertid icke böra förknippas

med någon klassindelning av skolorna eller de ur dem .utgångna

sköterskorna. De sakkunnigas förslag om sådan klassindelning synas

mig föga motiverade och allt utom ägnade att befordra en önskvärd

enhetlighet inom sjuksköterskekåren. 1 likhet med medicinalstyrelsen

anser jag, att statens godkännande allenast bör avse att fastslå de

minimikrav, som böra ställas på en fullgod utbildning i allmän sjukvård.

Beträffande de fordringar på utbildningstidens längd, som höra

uppställas som villkor för skolas godkännande, hava de sakkunniga

utan meningsskiljaktighet uttalat den uppfattningen, att det obetingat

är möjligt att under ett år bibringa en sköterskeutbildning, som i avsevärd

grad kan vara det allmänna till gagn. It ullmäktige för allmänna

svenska läkarfö re ningen hava härutinnan anfört, att kravet pa utbildningstid

vid godkänd skola i allmän sjukvård icke syntes höra sättas

högre än till ett år. Medicinalstyrelsen har i förevarande avseende

framhållit, att erfarenheten visat, att en ettårig teoretisk-praktisk utbildning

varit tillräcklig att dana för sitt kall väl skickade sköterskor. Med

hänsyn till vad sålunda blivit anfört synes mig utbildningstidens minimiUingd

vid godkänd sköterskeskola i allmän sjukvård böra fastställas till

ett år.

För godkännande av skola bör givetvis fordras, att utbildningstiden

verkligen användes till effektiv undervisning och att skolans verksamhet

är anordnad med tillbörligt beaktande av utbildningens krav. Sjukvårdsanstalt,

som använder sina sköterskeelever till ur utbildningssynpunkt

mindervärdigt arbete, bör icke ifrågakomma till godkännande.

Särskilt bör iakttagas, att den teoretiska undervisningen erhåller till
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 260.

räckligt utrymme och meddelas efter bestämd plan samt att elevernas praktiska

arbete anordnas så, att det icke förhindrar de teoretiska studierna.

Godkännande av sjuksköterskeskola lärer böra meddelas allenast

för viss tid och kunna aterkallas, om fastställda fordringar icke uppfyllas.

I allt vad till utbildningen hörer torde godkänd skola böra stå

under inspektion av medicinalstyrelsen. Vid denna inspektion synes

styrelsen böra tillhandagås av en inom densamma anställd inspektris

över sjuksköterskeväsendet, på sätt jag i fortsättningen av min redogörelse

torde få tillfälle att närmare utveckla.

I överensstämmelse med de huvudgrunder jag sålunda angivit synas

mig erforderliga författningsbestämmelser angående villkoren för statens

godkännande av sjuksköterskeskola böra av Kungl. Maj:t utfärdas. I

fråga om bestämmelsernas detaljer böra givetvis de synpunkter, som framhållits

av de i ärendet hörda myndigheterna, erhålla tillbörligt beaktande.

För att uppmuntra vederbörande sjnksköterskeskolor att söka statens

godkännande torde särskilda förmåner böra beredas de sjuksköterskor,

som utgått ur godkända skolor. Dessa förmåner synas mig i

första hand böra bestå däri, att staten, i sammanhang med ordnandet

av de i offentlig tjänst anställda sjuksköterskornas pensionering, uppställer

den fordran, att de sjuksköterskor, till vilkas pensionering statsbidrag

skall lämnas, skola hava genomgått av staten godkänd sköterskeskola.

För att möjliggöra uppställandet av denna fordran torde erforderliga

föreskrifter böra meddelas i den blivande författningen angående

pensionering av i offentlig tjänst anställda sjuksköterskor. Någon lagbestämmelse

om skyldighet för sjukvårdsmyndigheterna att bereda hos

dem rinställda sjuksköterskor pension synes mig icke för närvarande vara

erforderlig eller lämplig. Därest statsbidraget till pensioneringen tillmätes

i enlighet med det förslag, som härutinnan kommer att framställas,

torde det kunna förutsättas, att sjukvårdsmyndigheterna icke skola underlåta

att förskaffa sin personal pensionsrätt.

Förutom statsbidrag till pensioneringen lärer en avsevärd förmån

kunna beredas de ur godkänd skola utgångna sköterskorna därigenom,

att staten i de fall, då den beviljar bidrag till kostnaderna för sjuksköterskas

anställande, likaledes uppställer det villkoret, att de sköterskor,

till vilkas anställning statsbidrag skall åtnjutas, skola hava genomgått

godkänd sköterskeskola. Denna åtgärd torde komma att få särskild

betydelse i samband med genomförandet av det förslag om beviljande

av statsbidrag för anställning av distriktssköterskor, vartill jag senare

återkommer.

Härjämte torde det vara lämpligt, att staten vid beviljandet av bidrag

till sjukvårdsanstalters driftkostnader fäster det villkoret, att de

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 260.

sjuksköterskor, som anställas vid vederbörande anstalter, skola hava

genomgått av staten godkänd sköterskeskola. En dylik åtgärd skulle

otvivelaktigt vara ägnad att kraftigt befordra de godkända skolornas

verksamhet. Något förslag i denna riktning saknar jag anledning framställa

i nu förevarande sammanhang, men saken synes mig böra beaktas

vid framtida prövningar av förslag angående statsbidrag till kostnaderna

för sjukvårdsanstalters drift.

Genom de åtgärder jag sålunda angivit lära så betydande förmåner

beredas de sjuksköterskor, som genomgått godkända skolor, att ett tillräckligt

tillopp av elever till dessa skolor är betryggat. De sakkunnigaR

förslag att främja de godkända skolorna genom fastställande av

utmärkelsetecken för de ur dem utgångna eleverna torde under sådana

förhållanden vara skäligen obehövligt. Då en lagstiftning på detta område

dessutom synes mig nr flera synpunkter mindre lämplig, har jag

icke ansett mig böra framställa förslag om något lagstadgande angående

dylika utmärkelsetecken.

Sedan jag nu redogjort för frågan om sjuksköterskeutbildningen i

allmän sjukvård, övergår jag till att behandla den specialutbildning av

sjuksköterskor, vars anordnande ingår i mitt förslag, nämligen utbildningen

av distriktssköterskor.

B) Utbildningen i distriktssjukvård.

Behovet av sjuksköterskor har i alldeles särskild grad gjort sig Distriktskännbart

inom distriktssjukvården på landsbygden. Med hänsyn här- sk°£e0iake

till har jag, såsom jag i det föregående antytt, för avsikt att framställa

förslag om beredande av statsbidrag för anställning av distriktssköterskor.

Härmed är emellertid det ifrågavarande behovet icke tillgodosett, utan

det fordras härjämte, att åtgärder vidtagas för att bereda distriktssjukvården

tillgång till sjuksköterskor, som äro tillräckligt utbildade och

i övrigt kvalificerade för denna speciella och krävande form av sjukvård.

De sakkunniga hava i fråga om utbildningen av distriktssköterskor Sakkunniga.

anfört i huvudsak följande.

Därest staten beslöte sig för att giva understöd för organisation

av distriktssjukvård, vore det självfallet, att staten borde tillse, att

denna distriktssjukvård handhades på ett tillfredsställande sätt, så att

den bleve till största möjliga gagn. Ett oundgängligt villkor för statsbidrag

till distriktssköterskors anställning borde vara, att de distrikts
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. May.ts Proposition Nr 260.

sköterskor, till vilkas avlöning statsbidrag lämnades, erhållit fullgod

utbildning och ådagalagt lämplighet för just denna gren av sjukvården.

I detta avseende borde man av en distriktssköterska i första hand fordra,

att hon genomgått minst ettårig av staten godkänd skola i allmän sjukvård.

Med hänsyn till den särskilda arten av distriktssjukvårdens uppgifter

borde det därutöver fordras, att vederbörande sköterska efter

avslutandet av sin kurs i allmän sjukvård genomgått en ettårig specialkurs,

omfattande ämnena epidemivärd, barnavård, sinnessjukvård, dispensärvård

med bostadshygien, invalid- och vanförevård, matlagning och

huslig ekonomi samt social lagstiftning. Eu dyllk distriktssköterskekurs

kunde icke anordnas vid någon av våra nuvarande sköterskeskolor.

Ingen av dessa skolor förfogade nämligen över den mångfald av olika

kliniska resurser och över de olika lärarkrafter, som erfordrades för en

distriktssköterskekurs. För att någon av de nuvarande sköterskeskolorna

skulle bliva i stånd att anordna distriktssköterskekurs måste den

upprätta ett samarbete med alla de olika vårdanstalter och institutioner,

som behövdes för ändamålet. Ett sådant samarbete vore icke möjligt

att anordna utan att staten därtill gåve behövligt understöd. Vid sådant

förhållande bleve det för staten icke dyrbarare att själv anordna eu

distriktssköterskeskola. En sådan lösning av frågan vore förenad med

synnerliga fördelar och erbjöde icke någon svårighet att genomföra.

Det förhölle sig nämligen så, att staten antingen själv förfogade över

eller gåve betydande understöd åt eller reglerade verksamheten vid alla

de institutioner, som lämpade sig för utbildning i distriklssköterskekursens

olika specialämnen. De institutioner, vilkas medverkan erfordrades

lör anordnande av distriktssköterskekurser, vore: serafimerlasarettet,

statens hospital för sinnessjuka, allmänna barnhuset, vanföreanstalterna

och statens skolköksseminarium. Förlädes distriktssköterskeskolan till

Stockholm, vore det möjligt att för kurserna begagna alla de nämnda

institutionerna. Man kunde med säkerhet förutsätta, att ingen av dessa

institutioner komme att ställa svårigheter i vägen för mottagandet av

nu ifrågavarande elever, vilka ju redan vore utbildade sjuksköterskor.

Om man ordnade det så, att vederbörande anstalt under distriktssköterskekursens

förlopp oavbrutet finge hava ett visst antal av eleverna, kunde

dessa elever ersätta en del av anstaltens vanliga arbet skral ter. Distriktssköterskeeleverna

borde med andra ord kunna bliva förenämnda anstalters

ordinarie elever. Hela antalet distriktssköterskor, som under

ett år skulle utbildas, borde på lämpligt sätt fördelas å de olika specialämnena,

och de särskilda grupperna borde sedan avlösa varandra i

de olika specialkurserna. Den å varje vårdanstalt för tillfället tjänstgörande

gruppen kunde omfatta 10—30 elever.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 260.

För genomförande av den föreslagna anordningen erfordrades eventuellt,

att staten i fråga om de anstalter, som icke vore statens egna

utan allenast understöddes med statsmedel, för fortsatt erhållande av

statsunderstöd uppställde det villkoret, att vederbörande anstalt årligen

skulle mottaga ett visst antal distriktssköterskeelever. Härjämte borde

behövliga förändringar vidtagas i de av Kungl. Maj:t fastställda reglementena

för respektive institutioners verksamhet.

Utbildningen vid den föreslagna distriktssköterskeskolan borde i

huvudsak ske enligt följande undervisningsplan:

Ämnen

Undervisningsanstalter

Kursens längd

i månader

Antalet

deltagare

Teoretisk

undervisning,

antal timmar!

Epidemivård och desinfek- tionslära......................

Serafimerlasarettet, kommu- nala epidemisjukhus

2

10—30

8 (16)

Barnavård och barnavårds

inspektion .................

Allmänna barnhuset

2 V»

10-30

10 (20)

Sinnessjukvård .................

Stockholms hospital

2

10-30

8 (16)

Dispensärvård med bostads- hygien ...........................

2

10-30

10

Invalid- och vanförevård.....

Vanföreanstalten i Stockholm

Va

10-30

6

Matlagning och huslig eko- nomi ..................

Statens eller statsunderstödda

skolköksseminarier

2 Vs

10- 30

Social lagstiftning ...........

Va

60-180

8

Summa

12

60—180

50 (76)

1 undervisningsplanen hade de sakkunniga upptagit serafimerlasarettet

som den anstalt, där utbildningen i epidemivård skulle äga rum. Serafimerlasarettet

saknade visserligen för närvarande epidemiavdelning, men då

frågan om lasarettets ombyggnad och omorganisation stode på dagordningen

och det vore oundgängligen növändigt även för läkarutbildningen,

att vid det nya serafimerlasarettet eu epidemiavdelning upprättades,

syntes därmed den framtida möjligheten för distrikts.sköterskornas

utbildning i epidemivård vid nämnda lasarett vara given. Intill

dess det nya lasarettet komme till stånd, borde utbildningen i epidemivård

för distriktssköterskor kunna ordnas genom överenskommelse mellan

staten och något eller några av de större epidemisjukhus, som tillhöra

landsting eller någon av de större stadskommunerna.

Kurserna i dispensärvård och bostadshygien kunde lämpligen an
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts Proposition Kr 260.

ordnas i samarbete med nationalföreningen mot tuberkulos, som för

närvarande årligen meddelade sådana kurser.

Distriktssköterskeskolan borde stå under ledning av en särskild

styrelse, däri den av de sakkunniga föreslagna inspektrisen över godkända

sköterskeskolor borde vara självskriven ledamot. Övriga ledamöter

borde väljas av vissa angivna korporationer och ordförande i styrelsen

borde förordnas av Kungl. Maj:t. Någon särskild ersättning för uppdraget

att vara ledamot i styrelsen syntes de sakkunniga icke böra förekomma.

Däremot borde beviljas dagtraktamente samt reseersättning

åt ledamot, som för sammanträdes skull nödgades företaga resor.

Den styrelse, som för första gången utsåges, borde erhålla i uppdrag

att efter förhandlingar med lämpliga institutioner upprätta förslag

till reglemente för skolans verksamhet, vilket förslag borde underställas

Kung]. Maj:ts prövning och fastställelse.

Själva undervisningen vid distriktssköterskeskolan borde för eleverna

vara avgiftsfri. Då eleverna dessutom å flertalet av de anstalter,

där kurserna gåves, ersatte en del av den vanliga vårdpersonalen, syntes

eleverna kunna påräkna bostad och vivre kostnadsfritt å respektive

anstalter. Under hälften av utbildningstiden, nämligen den tid, som

åtginge för utbildningen i dispensärvård och bostadshygien, vanförevård,

matlagning och huslig ekonomi samt social lagstiftning, skulle eleverna

själva bekosta sig bostad och vivre.

Då själva undervisningen borde vara kostnadsfri, bleve det nödvändigt,

att staten anvisade medel att utgå som arvode för de lärare,

som skulle handhava undervisningen. Under förutsättning att eleverna,

såsom i det föregående antytts, uppdelades i sju mellan vederbörande

anstalter cirkulerande grupper, .skulle sammanlagda antalet teoretiska lektioner

per år uppgå till omkring 530. Beräknades ersättningen till föreläsare

utgå med tio kronor per lektion, skulle den teoretiska undervisningen

i distriktssköterskeskolan betinga en statsutgift på högst 5,300 kronor

om året. Härtill komme något mindre belopp till administrationskostnader

för skolans styrelse samt de förut omnämnda dagtraktamentena

och resekostnadsersättningarna till styrelseledamöterna.

Distriktssköterskans utbildning borde emellertid ej avslutas förrän

hon genomgått en tids praktisk provtjänstgöring under en erfaren

distriktssköterskas ledning. De elever, som genomgått skolan, borde

därför, innan deras kompetens slutgiltigt bedömdes, utsändas på dylik

provtjänstgöring. En tid av tre månader syntes tillräcklig för tjänstgöringen

ifråga. Till elev, som genomginge provtjänstgöring, borde av

statsmedel utbetalas 2 kronor per tjänstgöringsdag och som hyresbidrag

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 260.

20 kronor per tjänstgöringsmåuad. Därest skolan årligen genomginges

av sextio elever, skulle alltså statens årliga kostnad för provtjänstgöringen

uppgå till 14,400 kronor.

De i ärendet hörda myndigheterna och korporationerna hava i all- Myndigheter

mänhet icke närmare uttalat sig angående de sakkunnigas förslag om ochtioner™

anordnande av distriktssköterskeskola. Styrelsen för allmänna svenska

läkar förening en har emellertid anfört, att styrelsen icke ansäge sig kunna

förorda, att utbildningen skulle avslutas med praktisk provtjänstgöring

för utrönande av elevernas speciella lämplighet för distriktssjukvård. Styrelsen

kunde icke finna, att distriktssköterskorna i detta avseende intoge en

sådan särställning i förhållande till andra sjuksköterskor, att en dylik särskild

prövning kunde anses befogad. En elevs lämplighet för en sköterske-''

befattning vore för övrigt beroende av så många olika faktorer, att en

provtjänstgöring skulle bliva av mycket underordnad betydelse för bedömande

av densamma. Direktionen för serafimerlasarettet har uttalat,

att direktionen vore villig sörja för, att en eventuell nybyggnad av

lasarettet planlades på sådant sätt, att den komme att tillgodose de

krav på utbildning av distriktssköterskeelever, som de sakkunniga uppställt.

Direktionen över allmänna barnhuset har anfört, att hinder från

dess sida icke mötte för mottagande av elever vid den föreslagna skolan,

under förutsättning att barnhuset icke därigenom åsamkades ökade

kostnader. Rektor vid högre lärarinneseminariet har meddelat, att den

av de sakkunniga föreslagna undervisningen i matlagning och huslig

ekonomi utan svårighet kunde anordnas vid statens skolköksseminarium.

Medicinalstyrelsen har i nu förevarande avseende allenast anfört, att Medicinaiden

av de sakkunniga föreslagna distriktssköterskekursen syntes stv- sl,Jrelsenrelsen

kunna inskränkas till en tid av sex månader samt att den ifrågasatta

praktiska provtjänstgöringen enligt styrelsens mening borde ersättas

med tjänstgöring såsom reservsjuksköterska i något med statsbidrag

understött sjukvårdsdistrikt.

Det förslag om beredande av statsbidrag till anställning av distrikts- Departementssköterskor,

för vilket jag längre fram torde få tillfälle att redogöra, in- chefen.

nebär, att som villkor för åtnjutande av statsbidrag till distriktsskö- avmttriktsterskas

avlöning skulle uppställes den fordran, att vederbörande sköterska skötorskegenomgått

av staten godkänd sköterskeskola i allmän sjukvård samt skola

därutöver förskaffat sig erforderlig specialutbildning genom bevistande

av en kurs i distriktssjukvård. Såsom de sakkunniga framhållit, finnes

för närvarande icke någon utbildningsanstalt i de grenar av sjukvård

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 230 käft. (Nr 260.) ant if 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 260.

Skolans organisationsplan.

Skolans

undervis
ningsplan.

och hälsovård, som en distriktssköterska har att taga befattning med.

Ett genomförande av mitt förslag om statsbidrag för anställning av

distriktssköterskor torde således påkalla, att en ^bildningsanstalt för

distriktssköterskor anordnas. De sakkunniga synas mig hava anfört avgörande

skäl för sin mening, att frågan om anordnande av en dylik utbildningsanstalt

skulle vinna den lyckligaste lösningen, om anstalten

ifråga upprättades av staten själv. Jag ansluter mig således till de

sakkunnigas förslag om anordnande i Stockholm av en statens skola

för utbildning av distriktssköterskor.

Beträffande organisationsplanen för ifrågavarande skola synes mig

de sakkunnigas förslag i allt väsentligt böra följas. Den föreslagna

skolan bör givetvis stå under ledning av en styrelse, som får i uppdrag

att träffa erforderliga avtal med vederbörande sjukvårdsinstitutioner angående

elevernas praktiska utbildning samt att anställa lärare för undervisning

i de teoretiska ämnena. Styrelsens ledamöter synas lämpligen

böra till antalet vara fem. I likhet med de sakkunniga anser jag, att

den föreslagna inspektrisen över sjuksköterskeväsendet bör vara självskriven

ledamot av styrelsen. Övriga ledamöter i styrelsen torde böra

förordnas av Kungl. Maj:t för viss tid. Något arvode till styrelseledamöterna

lärer icke böra utgå.

I fråga om distriktssköterskeskolans undervisningsplan finner jag

icke anledning till annan anmärkning mot de sakkunnigas förslag, än

att den ifrågasatta praktiska provtjänstgöringen synes mig vara för

statsverket väl dyrbar i förhållande till det begränsade värde, som kan

tillmätas densamma som kompetensprov. Med hänsyn härtill torde denna

provtjänstgöring böra utgå ur skolans program. Medicinalstyrelsen har

satt ifråga, att utbildningstiden vid skolan skulle inskränkas till sex

månader. Styrelseu har emellertid icke angivit, vilka modifikationer i

skolans undervisningsplan styrelsen tänkt sig såsom förutsättning för

denna förkortning av utbildningstiden. Då styrelsen i sitt yttrande över

de sakkunnigas betänkande angående den kvinnliga sjukvårdspersonalens

utbildning och arbetsförhållanden föreslagit, att en kurs i epidemivård

skulle anknytas till de godkända skolorna i allmän sjukvård, torde styrelsen

hava avsett, att utbildningen i epidemivård skulle bortfalla ur

distriktssköterskeskolans undervisningsplan. Jag har emellertid icke

funnit anledning att framställa förslag om fordran på utbildning i epidemivård

vid de godkända skolorna i allmän sjukvård, då det synes

mig osäkert, huruvida förhållandena medgiva anordnande av kurs i

epidemivård vid de sjukvårdsanstalter, där skolorna i allmän sjukvård

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 260.

19

äro förlagda. Det synes mig också vara en stor fördel, att specialutbildningen

för de blivande distriktssköterskorna i möjligaste mån koncentreras

till Stockholm, där distriktssköterskeskolans styrelse kan följa

och kontrollera densamma. Med hänsyn härtill torde man böra inrikta

sig på att om möjligt få till stånd undervisning i epidemivård i samband

med den övriga undervisningen vid distriktssköterskeskolan. Därest

detta på grund av rådande sjukhusförhållanden icke skulle vara möjligt,

torde frågan om distriktssköterskeelevernas utbildning i epidemivård

tillsvidare kunna lösas på det sätt, att för inträde i distriktssköterskeskolan

fordras, att vederbörande elev genomgått minst två månaders

kurs i epidemivård vid större epidemisjukhus. För elev, som sålunda

genomgått kurs i epidemivård före sitt inträde i distriktssköterskeskolan,

lärer utbildningstiden vid skolan böra förkortas med två månader. Någon

annan förkortning av den utav de sakkunniga föreslagna kursen vid

distriktssköterskeskolan finner jag icke tillrådlig. Enligt det förslag till

organisation av distriktssjukvården, för vilket jag längre fram kommer

att redogöra, skulle distriktssköterskornas verksamhet i regel bliva så

mångsidigt lagd, att nämnda sköterskor väl torde behöva utbildning i

alla de ämnen, som de sakkunniga föreslagit. Den för varje ämne tillmätta

utbildningstiden synes mig ock erforderlig för bibringande av den

kunskap och färdighet, som en distriktssköterska bör äga. Smärre

modifikationer av den föreslagna undervisningsplanen böra givetvis få

företagas av skolans styrelse efter de närmare undersökningar av förhållandena,

som styrelsen kan komma att verkställa. I allt huvudsakligt

torde emellertid den av de sakkunniga uppgjorda undervisningsplanen

böra läggas till grund för skolans verksamhet.

För inträde i distriktssköterskeskolan bör givetvis fordras, att den

inträdessökande genomgått av Kungl. Maj:t godkänd skola i allmän

sjukvård. Innan sådana skolor i erforderlig utsträckning kunnat inrättas,

torde distriktssköterskeskolans styrelse böra berättigas att medgiva

inträde för elev, som styrker, att hon genomgått minst ettårig

sjuksköterskekurs på större lasarett eller annan därmed jämförlig större

sjukvårdsanstalt. Inträdesfordringarna med avseende på allmänna skolkunskaper

lära icke böra sättas högre, än att kvinnor med avgångsbetyg

från folkskola kunna vinna inträde.

Undervisningen vid distriktssköterskeskolan torde böra bliva kostnadsfri

för eleverna. Härjämte synas eleverna i den utsträckning, som

kan befinnas möjlig, böra beredas fri bostad och fri kost å de sjukvårdsanstalter,

där de under utbildningstiden tjänstgöra.

Inträdes
fordringar.

Kostnadifri

undervisning.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 260.

Kostnadsbe
räkning.

I huvudsaklig överensstämmelse med de grunder jag sålunda angivit

torde reglemente för distriktssköterskeskolan böra av Kungl. Maj:t

utfärdas. Det närmare ordnandet av skolans verksamhet lärer böra ankomma

på den först utsedda skolstyrelsen.

Jag övergår nu till att angiva de kostnader, som anordnandet av

en distriktssköterskeskola skulle draga för statsverket. Dessa kostnader

hava av de sakkunniga beräknats till högst 5,300 kronor om året jämte

något mindre belopp till administrationskostnader för skolans styrelse

ävensom rese- och traktamentsersättningar för styrelsens ledamöter. De

ledamöter av skolans styrelse, som äro boende utom Stockholm, torde

böra berättigas till rese- och traktamentsersättning enligt tredje klassen

i gällande resereglemente för resor, som företagas i och för bevistande

av styrelsesammanträden. Dessa ersättningar synas böra utgå av sjätte

huvudtitelns förslagsanslag till rese- och traktamentspenningar och

behöva således icke medtagas vid beräkning av det för skolan erforderliga

anslaget. Det återstår att avgöra, huru stort anslag, som

kräves för den teoretiska undervisningen samt för administrationskostnaderna.

De sakkunniga hava utgått från att de teoretiska lektionernas

antal under varje läsår skulle bliva omkring 530 samt att för varje

lektion skulle betalas ett arvode av 10 kronor. Det sålunda beräknade

lektionspriset synes mig emellertid vara allt för lågt för att kunna garantera

tillgång till kompetenta lektionsgivare. Enligt vad jag inhämtat

har svenska nationalföreningen mot tuberkulos för undervisningskurser

av liknande art som den nu ifrågavarande till vederbörande lektionsgivare

erlagt ett arvode av 15 till 25 kronor per lektion. För undervisningen

vid en i Stockholm anordnad kurs för utbildning av översköterskor''

har erlagts ett arvode av 15 kronor för lektion. Med hänsyn

härtill torde man få förutsätta, att den teoretiska undervisningen vid

distriktssköterskeskolan kan komma att draga en kostnad av 15 kronor

per lektion. Å andra sidan synas mig de sakkunniga hava beräknat

elevantalet vid skolan väl högt och därigenom kommit till en allt för

hög siffra med avseende på lektionernas antal. Åtminstone under skolans

första verksamhetsår, innan ännu godkända sjuksköterskeskolor hunnit

etableras och blivit färdiga med sin elevutbildning, torde elevantalet vid

distriktssköterskeskolan komma att bliva mindre än vad de sakkunniga

beräknat. På grund härav anser jag mig kunna utgå från att lektionernas

antal första året icke blir större än 500, vilket med ett lektionspris

av 15 kronor föranleder en årskostnad för den teoretiska undervisningen

av högst 7,500 kronor. Till administrationskostnader för

skolans styrelse torde böra beräknas omkring 500 kronor om året.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 260.

21

För uppehållande av skolans verksamhet lärer sålunda på extra stat

för år 1920 böra beviljas ett anslag av 8,000 kronor. Med hänsyn till

svårigheten att exakt beräkna en del av nu ifrågavarande kostnader

torde anslaget böra erhålla karaktär av förslagsanslag. Anslaget torde

i riksstaten böra uppföras under rubriken »Hälsovård i allmänhet» med

titel »Statens distriktssköterskeskola».

I enlighet med vad de sakkunniga föreslagit har jag, som nyss antytts,

tänkt mig, att själva undervisningen vid distriktssköterskeskolan skulle för

eleverna vara kostnadsfri. Eleverna skulle härjämte erhålla fri bostad och

fri kost å de sjukvårdsanstalter, där de under utbildningstiden tjänstgöra.

Jämlikt undervisningsplanen för skolan skulle emellertid eleverna under

den del av kursen, som avser utbildning i dispensärvård och bostadshygien,

vanförevård, matlagning och huslig ekonomi samt social lagstiftning,

icke tjänstgöra å någon sjukvårdsanstalt. Utbildningen i nyssnämnda

ämnen skulle enligt undervisningsplanen draga en tid av omkring

sex månader. Under dessa sex månader skulle eleverna alltså

bliva nödsakade att själva bekosta sig bostad och vivre. Kostnaderna

härför skulle givetvis för mindre bemedlade elever bliva ganska betungande.

De sakkunniga hava med avseende på denna omständighet endast

anmärkt, att nu ifrågavarande kostnader antagligen icke bleve större

än kostnaderna för ett års sköterskeutbildning för betalande elever i

många sköterskeskolor. Man kan således förutsätta, att redan utbildningen

i allmän sjukvård vid vissa sjuksköterskeskolor skall vara

förenad med kostnader för eleverna. Vid sådant förhållande lärer det

för eleverna bliva så mycket mera betungande att nödgas ikläda sig

ytterligare kostnader för genomgående av den på den allmänna sjukvårdskursen

följande specialutbildningen. Därest staten uppställer minimifordringar

på sjuksköterskeutbildningens längd och därigenom för mindre

bemedlade kvinnor försvårar möjligheten att förskaffa sig sköterskeutbildning,

synes staten också böra tillse, att något understöd beredes

de kvinnor i knappa ekonomiska omständigheter, vilka önska utbilda

sig till sjuksköterskor. I annat fäll lära de skärpta fordringarna på

sjuksköterskeutbildningen kunna medföra, att endast ekonomiskt välsituerade

kvinnor kunna ägna sig åt sjuksköterskeyrket. En dylik gallring

av sjuksköterskekåren efter samhällsklasser och ekonomi synes mig böra

i möjligaste mån motverkas.

Men hänsyn till vad jag sålunda anfört finner jag mig föranlåten

att framställa förslag om beviljande av anslag till stipendier för mindre

bemedlade elever vid den blivande distriktssköterskeskolan. Jag anser

mig icke kunna ifrågasätta, att samtliga elever vid skolan erhålla under
-

Anslag.

Stipendier

vid distriktssköterskeskolan.

Departe
mentschefen.

Allmänna

synpunkter.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 260.

Stipendiernas

storlek.

Stipendiernas

antal.

Stipendiernas

utdelning.

stöd. Mitt förslag åsyftar allenast att bereda möjlighet för ett antal

mindre bemedlade kvinnor att årligen genomgå skolans kurs eller med

andra ord att skapa garanti för, att icke mindre bemedlade kvinnor

på grund av kostnadsskäl uteslutas från distriktssköterskeskolan. Förslagets

sålunda angivna syfte torde bliva bäst tillgodosett, om stipendierna

göras jämförelsevis stora. Stipendiernas antal får naturligtvis i

motsvarande grad inskränkas.

Vid fastställandet av stipendiebeloppens storlek måste det beaktas,

att stipendierna avse att utgöra ersättning för bostad och kost under de

sex månader, som eleverna icke kunna erhålla dessa naturaförmåner å

någon sjukvårdsanstalt. Därjämte måste man taga hänsyn därtill, att

åtskilliga elever måste bekosta sig rätt dyrbara resor till och från huvudstaden

för genomgående av distriktssköterskeskolan. På grund av

dessa omständigheter anser jag, att varje stipendium bör utgå med

1,000 kronor. Detta belopp motsvarar för den nu ifrågavarande

delen av elevtiden 166 kronor i månaden och torde således icke

mer än nätt och jämnt räcka till det underhåll, som avses. Till

jämförelse vill jag nämna, att de stipendier, som svenska nationalföreningen

mot tuberkulos utbetalar till sjuksköterskor för bevistande av

dispensärkurser, under en följd av år varit bestämda till ett belopp av

250 kronor för en sex veckors kurs, vilket i proportion till tiden motsvarar

det stipendiebelopp jag nyss föreslagit.

Elevantalet vid skolan har av de sakkunniga beräknats till 60—180

om året. Jag har nyss anmärkt, att detta antal synes mig för högt

tilltaget. Hur elevantalet exakt kommer att ställa sig, är naturligtvis

icke möjligt att förutse. Det synes mig emellertid önskvärt, att 20 elever

om året skulle kunna genomgå skolan någorlunda kostnadsfritt. Med

hänsyn härtill finner jag mig böra föreslå, att stipendiernas antal bestämmes

till tjugu.

Stipendierna torde böra utdelas av distriktssköterskeskolans styrelse.

Stipendium lärer i första hand böra tillkomma medellös sökande och

därnäst sökande, som är mindre bemedlad. För att vederbörande inträdessökande

må kunna beräkna, huruvida hon har råd att uppehålla sig vid

skolan, synas stipendierna böra fördelas före läsårets början samt utbetalas

med halva beloppet vid läsårets början och med återstående hälften ungefärligen

vid läsårets mitt. Närmare bestämmelser angående ordningen för

sökande av stipendium m. m. torde böra meddelas av Kungl. Maj:t.

För nu ifrågavarande stipendier torde alltså på extra stat för år

1920 böra beviljas ett förslagsanslag, högst, 20,000 kronor. Anslaget

Anslag.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 260.

lärer i riksstaten böra uppföras under rubriken »Hälsovård i allmänhet»

med titel »Stipendier för elever vid statens distriktssköterskeskola».

Jag har nu avslutat min redogörelse för de åtgärder, som hänföra

sig till sjuksköterskeutbildningen, och övergår till frågan om sjukvårdspersonalens

arbetsförhållanden.

3) Sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden.

A) Åtgärder för motverkande av överansträngning i arbetet.

Då riksdagen begärde en undersökning av den kvinnliga sjukvårdspersonalens

arbetsförhållanden, torde därmed framför allt hava avsetts

att åvägabringa utredning, vilka åtgärder, som borde vidtagas för att

motverka sjukssköterskornas överansträngning i arbetet. Under riksdagens

förhandlingar i frågan framhölls med mycken styrka, att sjukvårdspersonalens

dagliga arbetstid på åtskilliga sjukvårdsanstalter överstege

det rimligas gräns samt att omtanke om det mänskliga materialet

borde föranleda, att sjukvårdspersonalen i förevarande avseende icke

lämnades utan stöd från lagstiftarens sida.

Vid de sakkunnigas undersökning av sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden

har särskild uppmärksamhet ägnats åt frågan om personalens

överansträngning i arbetet. För detaljerna av den härutinnan

verkställda utredningen torde jag få hänvisa till de sakkunnigas därom

lämnade redogörelser, vilka till sina väsentliga delar återfinnas på sidorna

125—136 och 197—206 i betänkandet angående den kvinnliga

sjukvårdspersonalens utbildning och arbetsförhållanden. De resultat, till

vilka de sakkunniga vid sin undersökning kommit, äro i huvudsak följande.

Såväl de nuvarande arbetsförhållandena som ock möjligheterna att Sakkunniga.

inverka till dessa förhållandens förbättring ställde sig väsentligen olika

med avseende på anstaltssköterskor, distriktssköterskor och i privat

sjukvård sysselsatta skötersk*or. Med hänsyn härtill både de sakkunniga

företagit en särskild undersökning beträffande var och en av dessa tre

grupper av sjukvårdspersonal.

Vad till en början beträffade anstnltssköterskorna kunde omfattningen

av en sådan sjuksköterskas arbete i viss mån mätas efter antalet patienter,

för vilka hon bure ansvaret. Av de uppgifter, som härutinnan

kommit de sakkunniga tillhanda, framginge, att av 745 anstaltssköterskor

27 ansvarade för 1—10 patienter, 117 för 11—20 patienter, 244

för 21—30 patienter, 124 för 31 — 40 patienter, 36 för 41—50 patienter,

22 för 51—60 patienter och ett mindretal sköterskor för mer än

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 260.

60 patienter. Det vore härav tydligt, att det på en del anstalter funnes

alldeles för få sjuksköterskor i proportion till antalet patienter. Detta

förhållande medförde överansträngning av sjuksköterskorna samt vore

även ägnat att framkalla olägenhet och till och med fara för de sjuka.

En anstaltssköterskas arbetsbörda berodde emellertid icke endast på

antalet patienter, som anförtrotts åt henne, utan även på arten av de

sjukdomar, av vilka patienterna på hennes avdelning lede, samt på

omsättningen å avdelningen. Avdelningar för kroniskt sjuka gåve

mindre arbete och hade mindre omsättning än avdelningar för akut

sjuka; avdelningar å lungsotssanatorier föranledde mindre arbete än

lika stora avdelningar å sjukhus för svårare lungsjuka, och så vidare.

Åven sjukhusens beskaffenhet hade ett stort inflytande på måttet av

det arbete, som krävdes av en sköterska. En avdelning på ett fullt

modernt sjukhus med alla dess anordningar för att göra de sjukas vård

så god och lätt som möjligt gåve väsentligt mindre arbete än en lika

stor avdelning på ett omodernt sjukhus med olämpligt förlagda rum och

med brist på nyare inredning och utrustning. Med hänsyn härtill vore

det enligt de sakkunnigas mening icke möjligt att reglera nu ifrågavarande

förhållanden genom någon allmän föreskrift angående det

högsta antal patienter, för vilket en sjuksköterska finge hava ansvaret.

Storleken av en sjuksköterskas arbetsbörda vore även till väsentlig

grad beroende av, hur mycket hjälp hon kunde påräkna av sköterskeelever,

biträden, städerskor och manlig personal för tyngre arbeten. Ju större

den nämnda underordnade personalen vore, dess bättre räckte sköterskan

till för den egentliga sjukvården. Av 678 under de sakkunnigas

utredning tillfrågade anstaltssköterskor hade 204 förklarat, att sjukvårdspersonalen

på deras respektive avdelningar vore för liten; 85

hade förklarat städerskepersonalen för liten; 114 hade förklarat, att

tillräcklig manlig betjäning saknades för utförande av tyngre grovsysslor;

78 hade förklarat, att de icke finge extra hjälp vid sjukdomsfall

bland personalen; 186 hade uppgivit, att de ej finge extra hjälp

vid skurning och liknande arbeten. Många sköterskor finge utföra

arbete, som ej hade med sjukvården att göra, exempelvis biträda å

sysslomanskontoret, förrätta sömnad eller sköta trädgård. Icke mindre

än 40 anstaltssköterskor hade uppgivit sig vara ålagda att utföra tyngre

arbeten, som icke vore lämpliga för dem. Dessa siffror syntes de sakkunniga

tala för, att anstaltssköterskornas arbete i regel vore strängt

och ofta över hövan strängt. För att motverka härutinnan rådande

missförhållanden skulle det kunna ifrågasättas, att meddela författningsbestämmelser

angående proportionen mellan antalet sjuksängar och antalet

vårdpersonal i dess helhet, inberäknat sköterskeelever, biträden

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 260.

och städerskor. Åven bestämmelser av denna art skulle dock verka

ojämnt och icke med säkerhet träffa de anstalter, där förhallandena

framför allt skulle tarva förbättring. Arbetsförhållandena på ett sjukhus

berodde nämligen icke endast på proportionen mellan personalantalet

och antalet sjuka. Även om denna proportion vore densamma, vore

likväl arbetet på ett större sjukhus lättare än arbetet på ett mindre,

■detta emedan arbetsfördelningen vid den större anstalten kunde ordnas

mera rationellt, vakning och ledighet fördelas på lämpligt sätt, m. m.

Härtill komme, att författningsbestämmelser, som reglerade proportionen

mellan det fastställda antalet sjuksängar och antalet personal, skulle

tvinga till en rigorös hänsyn till alla de ständiga växlingar, som föranleddes

av tillfälliga överbeläggningar å sjukhusen, sjukdomsfall bland

personalen och andra förhållanden av liknande art. Pa grund härav

hade de sakkunniga icke ansett sig kunna föreslå utfärdandet av författningsbestämmelser

i nu förevarande ämne.

Den dagliga arbetstidens längd vore ett vanligt matt pa de prestationer,

«om fordrades av den arbetsskyldige. För att erhålla utredning

.angående anstaltssköterskornas dagliga arbetstid hade de sakkunniga

inhämtat uppgifter dels från vederbörande anstaltsläkare, dels ock från

sköterskorna själva. Enligt läkarnas uppgifter hade av sammanlagt

■834 anstaltssköterskor endast 72 eu arbetstid, som vore mindre än 11

timmar om dagen. För 55 sköterskor vore den dagliga arbetstiden 11

timmarj för 116 vore den 11 lh timmar; för 125 vore den 12 timmar,

för 32 vore den 12 V a timmar; för 89 vore den 13 timmar; för 66 vore

den 13 Va timmar; för 7 7 vore den 14 timmar; för 20 vore den 14 / 2

timmar; för 42 vore den 15 timmar; 95 sköterskor hade av vederbörande

läkare uppgivits hava obegränsad daglig arbetstid och för 45

sköterskor hade ingen upplysning i nu förevarande avseende lämnats,

antagligen därför att arbetstiden för dessa sköterskor icke varit bestämd.

Enligt sköterskornas egna uppgifter vore deras dagliga arbetstid

än längre. Av 745 tillfrågade anstaltssköterskor både endast 35

uppgivit sig hava en arbetstid, som vore kortare än 12 timmai per

dag& Icke mindre än 289 sköterskor hade uppgivit en daglig arbetstid

av 14 timmar eller därutöver och vissa sköterskor hade uppgivit sig

hava ända till 15 V* timmars daglig arbetstid. Åven om från de anförda

arbetstiderna avginge någon stunds daglig ledighet, vilket dock

icke alltid vore fallet, framginge av den verkställda utredningen, att

arbetsdagen på åtskilliga anstalter vore alldeles lör lång. 1 sjukvård

vore emellertid arbetstidens längd icke något noggrannt uttryck för vad

som fordrades och vad som presterades. Omfattningen av respektive

Bihang till riksdagens protokoll 1911). 1 samt. 230 Inijt. (Nr 200.) säl 19 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 260.

sköterskors åligganden vore inom ramen av samma dagliga arbetstid

mycket växlande å olika avdelningar och å olika anstalter. På grund

härav skulle det verka ytterst osäkert, om man genom lagstadgad maximiarbetsdag

sökte hindra ett obehörigt utnyttjande av sköterskans

krafter. Härtill komme, att variationerna i sjukligheten och i de sjukas

tillströmning till anstalterna ofta vore så stora och så plötsliga, att en

lag om maximiarbetsdag för sjukvårdspersonal i många fall skulle medföra,

att sjukvårdsanstalterna tvingades att för tillfälliga, om än aldrig

så korta, överbeläggningar hålla ett överskott av sjukvårdspersonal, eller

också nödgades att låta många sjuka ligga utan hjälp eller att vägra

intaga dem på anstalten. Med hänsyn härtill hade de sakkunniga avstått

från att söka reglera sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden genom

lagbestämmelser angående maximiarbetsdag.

De sakkunniga hade jämväl utsträckt sin undersökning till frågan

om sjukvårdspersonalens ledighet från arbetet. Enligt de i detta avseende

inhämtade uppgifterna hade de flesta anstaltssköterskor icke

någon i sjukhusordningen fastställd daglig ledighet. Åven i» de fall,

där sådan daglig ledighet vore fastställd, hindrades sköterskan rätt ofta

att taga ut denna ledighet. Det största antalet av de anstaltssköterskor,

som undersökningen omfattat, både icke någon fridag i veckan, och

ett flertal sköterskor hade icke någon söndagsledighet. Av utredningen

framginge, att anstaltssköterskornas ledighet vore nyckfullt ordnad och

att ofta det nödvändiga måttet av ledighet saknades. Det syntes de

sakkunniga, att det icke vore överdrivet att fordra, att sköterskorna

som regel utom måltidsrasterna dagligen finge två timmars ledighet

samt därutöver en halv dag i veckan ledig, vilken omväxlande skulle

vara vardag och söndag. De sakkunniga hade emellertid för närvarande

icke ansett sig kunna föreslå, att detta eller ett annat visst mått

av ledighet tillförsäkrades sköterskorna genom lagstiftning. Det viktigaste

hindret för en sådan lagstiftning läge i den omständigheten, att

en del av våra nuvarande sjukvårdsanstalter vore så små, att de blott

hade en enda sköterska. Vid dessa anstalter skulle en föreskrift om

obligatorisk ledighet för sköterskan icke kunna genomföras utan oproportionellt

stora ekonomiska uppoffringar.

Det enda område, där de sakkunniga funnit sig kunna framställa

förslag om lagbestämmelser till motverkande av anstaltssköterskors överansträngning,

vore beträffande vakningen i sjukvården. Vakningen vore

den verksamhet, som framför allt annat gjorde sjukvården till ett så ansträngande,

ofta nedbrytande och till för tidig åldring föranledande yrke.

Av de sakkunnigas undersökningar framginge, att vakningen på sjuk
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

KungL Maj:ts Proposition Nr 260,

vårdsanstalterna ofta icke vore regelbundet ordnad, att på de flesta

sjukvårdsanstalter tungt arbete följde direkt efter vaknätterna, att den

tid, som ansloges till vila efter vaknatt, ofta vore allt för kort, samt

att i många fall sköterskorna icke kunde till sömn och vila utnyttja

den tid, som gåves dem ledig efter vaknatt, emedan de ej hade tyst

sovrum att ligga i under dagen. Med hänsyn till den alldeles särskilda

betydelse, som vakningen hade för sjukvårdspersonalens hälsa, och med

tanke därpå, att frågan om nattarbete för kvinnor inom en del yrken

och industrier reglerats genom lagstiftning, hade de sakkunniga ansett

sig böra föreslå en lag angående vakning å sjukvård sanstalter. En

sådan lag borde hälst vara av den beskaffenhet, att den tillförsäkrade

sköterska, biträde eller elev, som under dagen tjänstgjort i sjukvård,

befrielse från sjukvårdsarbete under natten och omvänt befrielse från

sjukvårdsarbete under dagen åt dem, som under natten tjänstgjort i

sjukvård. Därest lagen i fråga uppställde dessa fordringar, skulle den

•emellertid kräva, att på alla sjukvårdsanstalter anställdes två arbetslag.

Då detta av ekonomiska skäl vore ogörligt, måste man nöja sig med

mindre, nämligen med fordran på tillräcklig vila under dagen för dem,

som arbetat under natten, och med fordran, att nattarbete icke skulle

återkomma allt för ofta, På grund härav borde lagen innehålla _ föreskrifter

därom, att anstalt, som i och för sjukvård hade någon i lära

eller tjänst, skulle vara skyldig att bereda den, som under natten vakat

i och för sjukvården, minst elva timmars oavbruten ledighet till vila

omedelbart efter vakningens slut; att den, som på sjukvårdsanstalt vakade

i och för sjukvård oftare än var tredje natt, icke finge åläggas

arbete under någon av de mellanliggande dagarna; samt att ingen finge

åläggas vakning längre än sju nätter i sträck. Med vakning borde i

lagen förstås tjänstgöring, som vore så förlagd, att den tjänstgörande

icke under tiden från klockan 9 e. in. till klockan 7 f. m. hade tillfälle

till åtta timmars oavbruten vila. En lag med nu angivet innehåll

skulle emellertid tvinga alla små vårdanstalter, där det för närvarande

endast funnes 1 sköterska och därtill intet eller endast 1 biträde, att

öka sin sjukvårdspersonal, så att anstalten förfogade över minst 2 sköterskor

eller 1 sköterska jämte 2 biträden. Då många av dessa småanstalter

endast hade ett mycket litet antal sängar, skulle man genom de

antydda lagbestämmelserna på dessa anstalter framtvinga anställning av en

i förhållande till sängantalet orimligt stor sjukvårdspersonal. För att

förekomma eu dylik belastning av småanstalterna borde den ifrågasatta

lagen innefatta undantagsbestämmelser för anstalter med trettio sängar

eller därunder. För anstalter av denna storlek borde endast gälla, att

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 260.

tjänstgöringen nattetid skulle vara fördelad mellan minst två personer

enligt plan, som av vederbörande läkare fastställdes. Dessutom syntesdet

nödvändigt, att medicinalstyrelsen erhölle en allmän befogenhet att

giva dispens från den ifrågasatta lagens föreskrifter.

I anslutning till vad sålunda blivit anfört angående vakningen i

sjukvård bava de sakkunniga framställt förslag till lag angående vissa

bestämmelser rörande kvinnlig sjukvårdspersonals tjänstgöringsförhållanden.

Vad sedermera anginge distriktssköterskornas arbetsförhållanden, hadeden

verkställda utredningen ådagalagt, att överansträngning av sjukvårdspersonal

förekomme särskilt ofta just i distriktsvården. Det inträffade

icke sällan, att en distriktssköterska kunde få vara i oavbruten

tjänstgöring i flera dagar eller till och med veckor utan tillfälle att få

sova avklädd. Att genom lagbestämmelser reglera distriktssköterskans,

arbete mötte emellertid enligt de sakkunnigas mening oöverstigligasvårigheter.

Några restriktiva föreskrifter angående antalet patientendaglig

arbetstid och dylikt kunde ännu mindre genomföras beträffande

distriktssköterskorna än i fråga om anstaltssköterskorna, och de bestämmelser

angående vakning i sjukvård, som de sakkunniga ansett sigböra

föreslå för sjukvårdsanstalterna, skulle leda till svåra olägenheter

om man försökte genomföra dem i distriktssjukvården. En distriktssköterska

kunde ej få verklig vila från sjukvården nattetid utan att

hon under natten finge bo i ett annat rum än den sjuke, men ett sådant

rum stode icke till buds i de fattiga och trånga hem, där distriktssköterskans

verksamhet vore förlagd. Ännu mindre vore det tänkbart

att i ett sådant hem härbärgera tvenne sköterskor, en dagsköterska

och en nattsköterska, eller att låta två sköterskor ständigt fara fram

och tillbaka för att alternera i arbetet. Det enda korrektiv mot överansträngning

av distriktssköterskor, som de sakkunniga för sin del

ansåge genomförbart, vore att staten som villkor för beviljande avstatsbidrag

till anställning av distriktssköterskor uppställde den fordran,,

att vederbörande tjänsteläkare skulle vara distriktssköterskans förman

och leda hennes verksamhet. En av anledningarna till den för närvarande

förekommande överansträngningen av distriktssköterskor vore

att finna just däri, att läkare icke alltid vore distriktssköterskornas förmän.

Läkaren, som borde förstå, vad ett sjuk vårdsuppdrag innebure av arbete,

kunde enligt de sakkunnigas tanke förväntas bava sinne för vad som

rimligen kunde begäras eller icke. Därest tjänsteläkarna erhölle rättighet

och skyldighet att tillse, att distriktssköterskans arbetskrafter icke ut
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 260.

29

nyttjades på ett oskäligt sätt, utgjorde detta all den garanti mot överansträngning

av distriktssköterskor, som det enligt de sakkunnigas

mening vore möjligt att åstadkomma.

Beträffande slutligen privatsköterskornas arbetsförhållanden hade de

sakkunnigas undersökning givit det resultat, att överansträngning förekomme

i stor utsträckning även inom den privata sjukvården, om än

icke i så hög grad, som inom distriktssjukvården. Ett ingripande med

lagstiftningsåtgärder i privatsköterskornas arbetsförhållanden erbjöde

emellertid samma svårigheter som en laglig reglering av distriktssköterskornas

arbete. Om den föreslagna lagen om vakning i sjukvård utsträcktes

till att omfatta jämväl den privata sjukvården, skulle detta

nödga flertalet sjuka, som i sitt hem ville vårdas av sköterska, att

alltid hava två sköterskor, vare sig sjukvården vore mycket ansträngande,

så att två sköterskor väl kunde behövas, eller så litet ansträngande,

att den utan svårighet kunde fullgöras av en enda sköterska. En sådan

dubblering kändes otta av den sjuke som en pina och skulle av ekonomiska

och andra skäl merendels bliva svår eller omöjlig att genomföra

i den sjukes hem. Restriktiva lagbestämmelser angående vakning i

privat sjukvård skulle med säkerhet leda till minskning i användningen

av privatsköterskor och därigenom försämra denna sköterskekårs arbetsmöjligheter.

Med hänsyn härtill hade de sakkunniga icke ansett sig

kunna föreslå några bestämmelser till motverkande av sköterskepersonalens

överansträngning i privat sjukvård.

De i ärendet hörda myndigheterna och korporationerna hava uttalat

ganska delade meningar i fråga om de av de sakkunniga föreslagna

bestämmelserna angående vakningen vid sjukvårdsanstalterna. En del

länsstyrelser, landsting och sjukhusdirektioner hava anfört, att lagstiftningsåtgärder

angående vakning syntes dem stöta på svårigheter och

medföra trångmål vid tillämpningen samt att det vore tvivelaktigt, om

något därmed kunde vinnas. Särskilt har framhållits, att ett genomförande

av de ifrågasatta bestämmelserna skulle medföra så stora

olägenheter med hänsyn till operationssköterskornas arbete, att de allra

flesta lasarett skulle nödgas anhålla om befrielse från tillämpningen av

eventuella stadganden i ämnet. Fullmäktige för allmänna svenska läkarföreningen

hava härutinnan uttalat den meniugen, att det vore fullständigt

omöjligt att genom lagbestämmelser reglera det dagliga arbetet inom

sjukvården i syfte att undvika överansträngning. Alla, som ägnade

sig åt sjukvård, läkare som sköterskor, måste låta sin arbetsdag begränsas

endast av de sjukas behov av vård just den dagen, och detta

Myndigheter

och korporationer.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Medicinal
styrelsen.

Kängl. May.ts Proposition Nr 260.

kunde aldrig så förutses, att sjukvårdspersonalen kunde för sig göra

anspråk på vissa förutbestämda och oeftergivligt fastställda arbetstimmar

och fritider. .Från de sakkunnigas förslag angående vakningens reglerande

hade distriktssköterskorna och privatsköterskorna helt undantagits.

De av anstaltssköterskorna, som vore mest utsatta för överansträngning,

nämligen de vid sjukstugor och övriga småanstalter anställda, vore

dessutom undantagna från det huvudsakliga lagskyddet. Då således

mycket litet skulle kunna vinnas genom den föreslagna lagstiftningen,

syntes det fullmäktige mycket tvivelaktigt, om en sådan lagstiftningför

närvarande kunde anses påkallad.

Medicinalstyrelsen har i förevarande avseende anfört i huvudsak

följande.

Av de sakkunnigas undersökning angående den kvinnliga sjukvårdspersonalens

arbetsförhållanden framginge, att på åtskilliga håll

en avsevärd överansträngning av ifrågavarande personal ägde rum. I

de till de sakkunniga ingivna yttrandena hade nästan alla de läkare, som

uttalat sig om sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden, förklarat, att

sjuksköterskornas dagliga arbetstid vore för lång, beroende på att i

allmänhet personalen vid våra sjukhus vore för fåtalig. Den påtalade

överansträngningen förekomme emellertid icke blott bland anstaltssköterskor,

utan i ännu högre grad bland distriktssköterskor och privatsköterskor.

Medicinalstyrelsen funne det givetvis önskvärt, att åtgärder

vidtoges till förebyggande av den överanstr-ängning, varom här vore

fråga. Vid planerandet av dessa åtgärder måste man emellertid tillse,

att de restriktiva bestämmelser, som infördes, erhölle tillräcklig smidighet

för att medgiva undantag för sådana fall, då de sjukas intresse

oundgängligen så erfordrade. Ur denna synpunkt funne styrelsen mindre

lämpligt, att sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden, på sätt de sakkunniga

föreslagit, reglerades genom allmän lag. Härtill komme, att de

utav de sakkunniga föreslagna bestämmelserna endast omfattade anstaltssköterskorna

och alldeles förbiginge distrikts- och privatvårdens sköterskor,

vilka dock i ännu högre grad än anstaltssköterskorna vore i

behov av skydd mot överansträngning. Medicinalstyrelsen förbisåge icke,

att stora svårigheter mötte för ett tillfredsställande ordnande av frågan

om begränsning i sjuksköterskornas arbetstid. Styrelsen ansåge det

dock böra tagas i övervägande, huruvida icke frågan skulle kunna lösas

på det sätt, att vissa normerande föreskrifter rörande anställande av

tillräckligt antal sjuksköterskor och dessas arbete stadgades såsom villkor

för åtnjutande av statsbidrag dels till anstaltssjuksköterskors pensio
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 260. 31

nering och dels till distriktssjuksköterskors avlöning och pensionering.

Härjämte syntes det styrelsen böra övervägas, huruvida icke såsom

villkor för statens godkännande av sjuksköterskebyråer kunde föreskrivas,

att vederbörande byrås sköterskereglemente innehölle vissa föreskrifter

om maximiarbetstid m. m. Det närmare innehållet av de sålunda

ifrågasatta föreskrifterna syntes böra bero på förnyad utredning, därvid

särskilt borde beaktas, att föreskrifterna icke inskränktes till alt gälla

enbart vakning, utan över huvud taget ginge ut på att åstadkomma eu

rationell begränsning av sjuksköterskornas arbetstid.

Den i ärendet verkställda undersökningen har ställt den kvinnliga

sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden i en sådan belysning, att nödvändigheten

av statliga åtgärder till denna personals skydd i arbetet

icke lärer kunna bestridas. Frågan torde således endast vara, i vilken

form det nödvändiga ingripandet skall ske. För att besvara denna

fråga måste man göra klart för sig, vilka orsaker, som föranleda de

nuvarande missförhållandena på området.

Vad till en början angår anstaltssköterskorna torde, såsom medicinalstyrelsen

framhållit, en väsentlig del av den rådande överansträngningen

bland dessa sköterskor vara framkallad därav, att personalen på

våra sjukhus i allmänhet är för liten. Särskilda svårigheter i detta

avseende erbjuda de små sjukhus och sjukstugor, som endast hava ett

fåtal sängar och en enda sjuksköterska. Sjukvårdens koncentration till

större sjukhus torde därför vara en åtgärd, som är ägnad att medföra

goda verkningar icke blott ur ekonomisk och sjukhusteknisk synpunkt,

utan även med hänsyn till sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden. Ett

steg i rätt riktning härvidlag innefattas i det förslag till epidemilag,

som Kungl. Maj:t, den 21 sistlidna februari beslutat förelägga riksdagen

till antagande. Den i detta lagförslag ingående organisationsplanen för

epidemisjukvården innebär, att de små epidemisjukhusen skulle försvinna,

och härmed skulle ett av hindren för en begränsning av anstaltssköterskornas

arbetstid bliva undanröjt. Men även vid våra större

sjukvårdsanstalter är sjukvårdspersonalen i allmänhet alldeles för fåtalig

för att möjliggöra eu rimlig begränsning av sköterskornas dagliga

arbetstid och beviljande av fridagar och semesterledighet i skälig utsträckning.

Fn första förutsättning för förbättring av anstaltssköterskornas

arbetsförhållanden torde därför vara, att vederbörande sjukhusmyndigheter

förmås att anställa tillräckligt talrik sjukvårdspersonal.

Anstaltssköterskornas överansträngning beror emellertid icke endast

på den fåtaliga personalen, utan även på brister i fråga om ordnandet

Departements
chefen.

Anstalts
sköterskor.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 260.

av denna personals tjänstgöring. Vederbörande anstalters sjukhusordningar

äro i åtskilliga fall uppgjorda utan behörig hänsyn till sjukvårdspersonalens

behov av vila och ledighet, och den fastställda ordningen

efterleves understundom på ett så oregelbundet sätt, att sköterskornas

arbetstid därigenom i hög grad förlänges. I detta avseende

vill jag endast erinra om betydelsen av det sätt, på vilket överläkare

och underläkare ordna sina ronder och sitt arbete på avdelningarna.

Ju större precision i fråga om tiderna, som läkarna härutinnan

vilja ålägga sig, desto lättare blir arbetet för sköterskorna.

Bristande regelbundenhet vid ronder och övriga arbeten är ägnad att

i utomordentligt hög grad försvåra sköterskornas verksamhet. Detta

förhållande torde på en del sjukhus icke vara tillräckligt beaktat.

Genom anställandet av tillräckligt talrik sjukhuspersonal och genom

införande av lämplig tjänstgöringsordning för denna personal skulle

otvivelaktigt anstaltssköterskornas arbetsförhållanden bliva i betydlig

mån förbättrade. Med hänsyn till de synnerligen olikartade förhållandena

på olika anstalter lärer det emellertid icke låta sig gorå, att i en författning

vare sig fixera det erforderliga personalantalet eller uppställa

detaljerade fordringar på tjänstgöringsordningens beskaffenhet. Frågans

lösning måste därför sökas genom åtgärder, som äro mera smidiga och

medgiva större anpassning efter de individuella förhållandena. Efter

övervägande av de möjligheter, som härutinnan stå till buds, har jag

kommit till den uppfattningen, att en lämplig åtgärd i förevarande avseende

skulle vara, att man dels i de författningar, som reglera sjukvårdsanstalternas

verksamhet, inför allmänna föreskrifter därom, att anstalternas

sjukvårdspersonal skall vara så talrik och hava sin tjänstgöring

så ordnad, att nödig vila och ledighet beredes densamma, dels

ock genom en ändamålsenligt avvägd inspektion sörjer för, att de sålunda

angivna allmänna föreskrifterna bringas i tillämpning på ett efter

de lokala förhållandena avpassat sätt. Vid min redogörelse för frågan

om sjuksköterskornas utbildning har jag omnämnt, att jag hade för avsikt

ätt föreslå, att i medicinalstyrelsen skulle anställas en sjuksköterska

såsom inspektris över de godkända sjuksköterskeskolorna. Den ifrågavarande

inspektrisen skulle vid sina besök å de sjukvårdsanstalter, där

sköterskeskolor äro förlagda, inspektera bland annat elevernas arbetsförhållanden.

Det synes mig då vara eu välbetänkt åtgärd att utsträcka

inspektrisens verksamhet även till de å vederbörande anstalter anställda sjuksköterskornas

och sköterskebiträdenas arbetsförhållanden. Inspektrisens

uppgift härvidlag borde i första hand vara att meddela råd och anvisningar

till avhjälpande av befintliga missförhållanden. Det är min övertygelse, att

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 260.

en stor del av de nu befintliga bristerna i fråga om sjukvårdspersonalens

arbetsförhållanden skulle undanröjas, om vederbörande anstaltsledningar

och anslagsbeviljande myndigheter på lämpligt sätt

finge sin uppmärksamhet riktad på desamma. Därest råd och anvisningar

icke vore tillfyllest, skulle inspektrisen äga att anmäla

förhållandet till medicinalstyrelsen för den åtgärd styrelsen kunde finna

lämpligt vidtaga. Genom en på detta sätt anordnad kontroll över sjukvårdspersonalens

arbetsförhållanden på anstalterna skulle man vinna,

att det statliga ingripandet till dessa förhållandens förbättring skedde

i en mjukare form och under större hänsynstagande till olika anstalters

möjligheter än som kunde åstadkommas genom enhetliga och detaljerade

lagbestämmelser. Men man skulle härjämte vinna den fördelen, att

kontrollen icke bleve begränsad till en eller annan detalj av sjukvårdspersonalens

verksamhet, exempelvis vakningen, utan komme att omfatta

alla de sidor av sjukhusarbetet, som äro av betydelse för frågan

om personalens överansträngning.

På grund av vad jag sålunda anfört har jag låtit upprätta förslag

till förordning om ändrad lydelse av §§ 10 och 12 i gällande lasarettsstadga

samt till förordning om ändrad lydelse av §§ 2 och 3 i gällande

sjukstugestadga. De ifrågavarande författningsförslage.n innebära, att

i respektive stadgor införas bestämmelser dels därom, att den vid lasarett

och sjukstugor anställda sjukvårdsbetjäningen skall vara så talrik

och hava sin tjänstgöring så ordnad, att nödig vila och ledighet beredes

densamma, dels ock därom, att lasarett och sjukstugor i vad som

rörer sjukvårdsbetjäningens arbetsförhållanden skola stå under överinseende

av medicinalstyrelsen. Det är min avsikt att hemställa, att

riksdagens yttrande genom särskild proposition inhämtas över de sålunda

upprättade författningsförslagen.

I sammanhang härmed vill jag erinra om, att det förslag till epidemilag,

som Kungl. Maj: t den 21 nästlidna februari beslutat förelägga

riksdagen till antagande, angående sjukvårdspersonalen vid epidemisjukhus

innehåller samma bestämmelser, som enligt de nyssnämnda författningsförslagen

skulle införas i lasaretts- och sjukstugestadgorna.

Genom de sålunda föreslagna författningsbestämmelserna skulle

kontroll vinnas över arbetsförhållandena vid de sjukvårdsanstalter, vilkas

verksamhet regleras av lasarettsstadgan, sjukstugestadgan och den blivande

epidemilagen. Enahanda kontroll torde böra .anordnas över de

sjukvårdsanstalter, som icke beröras av nämnda författningar, men för

vilkas verksamhet statsbidrag utgår. Vid den framtida prövningen av

framställningar angående statsbidrag till kostnader för sjukvårdsanstalBihang

till riksdagens protokoll 1910. 1 sand. 230 käft. (Nr 260.) 831 19 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Distriktsskö
terskor.

Privatskö

terskor.

Klinga Maj:ts Proposition Nr 260.

ters drift torde således som villkor för statsbidrag böra uppställas bestämmelser

av samma innebörd, som de nu till införande i lasarettsoch

sjukstugestadgorna föreslagna.

Till frågan om anställandet av den omförmälda inspektrisen återkommer

jag längre fram.

Det skulle naturligtvis kunna sättas i fråga, att vid sidan av de

åtgärder jag sålunda föreslagit utfärda en allmän lag angående vakningen

vid sjukvårdsanstalter. Det lagförslag, som de sakkunniga i

detta avseende utarbetat, synes mig emellertid lämna rum för åtskilliga

anmärkningar. Den viktigaste av dessa anmärkningar torde vara, att

förslaget genom sina bestämmelser om begränsning av den så kallade

sträckvakningen lägger hinder i vägen för en uppdelning av sjukvårdspersonalens

arbete i dagskift och nattskift. Då en dylik skiftindelning

lärer utgöra den enda verkligt rationella lösningen av frågan om vakningen,

synes mig en lagstiftning i ämnet icke böra grundas på det

av de sakkunniga framställda lagförslaget. Över huvud taget synes

det mig vara skäl att avvakta genomförandet av den föreslagna inspektionen

över sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden, innan särskilda

lagstiftningsåtgärder angående vakningen vid sjukvårdsanstalter vidtagas.

Det material, som kan förväntas bliva insamlat under den nämnda inspektionen,

torde kunna giva en god ledning för bedömande, huruvida

ytterligare lagstiftning i ämnet är erforderlig samt på vilket sätt denna

lagstiftning i så fall skall anordnas. Med hänsyn härtill har jag icke

funnit mig för närvarande böra framställa något förslag till lag angående

vakningen vid sjukvårdsanstalter.

Vad härefter angår distriktssköterskorna torde det vara tydligt, att

detaljerade bestämmelser angående dessa sköterskors arbetstid, ledighet

eller vakning i sjukvård icke äro möjliga att genomföra. För att i

görlig mån motverka överansträngning av nu ifrågavarande sköterskor

torde emellertid, såsom medicinalstyrelsen föreslagit, vissa normerande

föreskrifter angående sköterskornas arbetsförhållanden böra stadgas

som villkor för åtnjutande av statsbidrag till distriktssköterskors anställning.

Härjämte bör givetvis såsom villkor för statsbidrag föreskrivas,

att distriktsvården i vad som rörer sjuksköterskornas arbetsförhållanden

skall stå under medicinalstyrelsens inspektion. Till denna

fråga återkommer jag i sammanhang med det föreliggande förslaget om

beviljande av anslag för anställning av distriktssköterskor.

Beträffande slutligen privatsköterskorna torde vissa åtgärder för reglering

av deras arbetsförhållanden kunna vidtagas i samband med införandet

av kontroll över sjukvårdens arbetsförmedling. Jag övergår

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 260.

nu till att lämna en sammanfattad redogörelse för frågan om denna

arbetsförmedlingskontroll.

B) Arbetsförmedlingen i sjukvården.

Den nuvarande arbetsförmedlingen inom sjukvården bedrives i en

mångfald av former. Sin mest vederhäftiga form har ifrågavarande

verksamhet i de fall, där sjuksköterskesammanslutningar anordnat platsförmedlingsbyråer

för sina egna medlemmar. Härjämte bedrives emellertid

platsförmedling för sjuksköterskor vid vissa sjukvårdsanstalter,

och en del arbetsförmedling för sjukvårdspersonal omhänderhaves av

privata kommissionärer. Den av privatpersoner anordnade förmedlingen

är merendels otillfredsställande såväl för sköterskorna som för allmänheten,

och det har länge varit ett önskemål, att densamma skulle i

möjligaste mån trängas tillbaka.

De sakkunniga hava i förevarande avseende framhållit, att platsförmedlingen

för sjuksköterskor för närvarande icke vore systematiskt

ordnad och att den, även bortsett från att den ofta vore för dyr, lämnade

åtskilligt övrigt att önska. En förbättring av förhållandena på

detta område borde framför allt gå ut på att så vitt möjligt utesluta

det privatekonomiska intresset från ledningen av sjuksköterskornas

platsförmedlingsbyråer. Erfarenheterna från utlandet angående den

fria förmedlingen av arbete i sjukvård och särskilt en del företeelser,

som visat sig vid vissa sjuksköterskehem med tillhörande platsförmedling,

hade med all tydlighet ådagalagt, hur önskvärt det vore att få

en platsförmedling för sjukvård, som vore helt undandragen det enskilda

ekonomiska intresset. Visserligen hade man i vårt land endast enstaka

gånger sett så svårartade förhållanden i detta avseende, som man fått

exempel på utomlands, men vad man redan sett vore dock tillräckligt

för att visa, att sjukvårdsförmedling hos oss ej alltid skötts tillfredsställande,

och ingenting garanterade för, att icke svårartade förhållanden

på detta område kunde inträda även i vårt land. Med hänsyn härtill

skulle det kunna sättas ifråga att ordna arbetsförmedlingen för sjukvården

helt som en offentlig angelägenhet med förbud för enskilda personer

att syssla med sådan förmedling. Enligt de sakkunnigas uppfattning

vore emellertid förhållandena ännu icke mogna för en dylik

offentlig organisation av sjukvårdsförmedlingen. Däremot syntes det

de sakkunniga, att staten borde ingripa i arbetsförmedlingen på det

sätt, att den meddelade sitt godkännande åt de platsförmedlingsbyråer,

som ägde förutsättningar att på ett mönstergillt sätt sköta arbetsförmedling

i sjukvård. Sådant godkännande borde dock endast komma

Sakkunniga.

s. 36 Kontrollera mot PDF

Myndigheter

och korporationer.

Medicinal
styrelsen.

Socialstyrel
sen.

36 Kungl. Majds Proposition Nr 260.

de byråer till del, som dreves av föreningar utan ekonomiska biavsikter.

För att erhålla godkännande borde vederbörande förening styrka, att dess

förmedlingsbyrå hade en sakkunnig och stabil ansvarig ledning, samt

garantera, att arbetsförmedlingen handhades på ett för sköterskorna

rättvist och så litet som möjligt betungande sätt. Godkänd byrå borde

vara skyldig att föra dagbok över sin verksamhet och att till medicinalstyrelsen

insända årsrapport över densamma, allt enligt av medicinalstyrelsen

fastställt formulär. Härjämte borde godkänd byrå stå under

medicinalstyrelsens inspektion, utövad genom den meromnämnda inspektrisen

över sjuksköterskeväsendet. För att förmå platsbyråerna att söka

godkännande borde vissa förmåner tillerkännas godkända byråer. En

lämplig sådan förmån vore, om föreståndarinna för godkänd byrå erhölle

rätt att räkna de år, under vilka hon tjänstgjort å byrån, såsom

år i offentlig sjukvårdstjänst, och för dessa år erhölle bidrag av statsmedel

till sin pensionering enligt samma grunder, som föreslagits att

gälla för i offentlig tjänst anställd sköterska.

De i ärendet hörda myndigheterna och korporationerna hava i allmänhet

tillstyrkt de sakkunnigas förslag angående godkännande av

sjuksköterskebyråer. En del myndigheter hava emellertid ansett, att

förmedling av sjukvård borde få utövas endast av de godkända byråerna,

vadan förbud borde utfärdas för varje privatperson eller icke

godkänd byrå att bedriva sådan förmedling. Denna mening har uttalats

av bl. a. fullmäktige för allmänna svenska läkarföreningen.

Medicinalstyrelsen har i allt huvudsakligt anslutit sig till vad de

sakkunniga i förevarande avseende föreslagit.

Socialstyrelsen har i ämnet anfört i huvudsak följande.

Platsförmedlingsverksamheten för sjuksköterskor vore för närvarande

icke tillfredsställande ordnad ur vare sig allmänhetens eller sjuksköterskornas

synpunkt. Bristen på enhetlighet och samverkan mellan

de olika organen förhindrade erforderlig översikt över tillgång och

efterfrågan, och förekomsten av byråer, som sköttes ur privatekonomisk

synpunkt eller av olämpliga personer, vore ägnad att undergräva förtroendet

för deras medverkan. Socialstyrelsen vore för sin del ense med

de sakkunniga därom, att förslaget om statligt godkännande av sköterskebyråer

vore ägnat att till allmänhetens båtnad giva mera stadga

och system åt sjukvårdsförmedlingen samt skänka behövliga garantier

för att denna handhades på ett för sjuksköterskorna rättvisare och mindre

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kung!. Maj:is Proposition Nr 260.

betungande sätt än vad som med nuvarande anordningar vore fallet.

Styrelsen funne likaledes de av de sakkunniga uppställda villkoren och

bestämmelserna för dessa byråers organisation och verksamhet för sitt

ändamål lämpliga. Emellertid ansåge styrelsen önskvärt, att dessa villkor

och bestämmelser kompletterades med en föreskrift därom, att de tillämnade

godkända sköterskebyråerna skulle inordnas under den offentliga

arbetsförmedlingen. Detta innebure icke, att vederbörande sjuksköterskor

skulle anmäla sig som arbetssökande på de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna

bland dessas övriga klientel av grov- och fackarbetare

och allmänheten där anmäla sitt behov av arbetskraft inom

sjukvården. Den offentliga arbetsförmedlingens organisation vore numera

så elastisk, att det icke mötte några svårigheter att i lämpliga

former med densamma införliva arter av arbetsförmedling, som vore

tämligen avvikande från kropps- och industriarbetarförmedling. Vid

större arbetsförmedlingsanstalter utomlands hade redan tidigt gjort sig

märkbar en specialiseringstendens, som efterhand lett till upprättande

av filialkontor för särskilda yrken, vilka genom sitt samarbete med arbetsförmedlingens

huvudkontor i vederbörande ort bidroge att åstadkomma

den centralisering och överblick av arbetsmarknaden i dess

helhet, som den offentliga arbetsförmedlingen ur socialekonomisk synpunkt

åsyftade. Sådana s. k. fackarbetsanvisningar vore sedan ett par

år tillbaka ävenledes upprättade och med framgång prövade inom Sveriges

offentliga arbetsförmedling. Jämlikt beslut av 1916 års riksdag kunde

särskilt statsunderstöd utgå till de offentliga arbetsförmedlingsanstalter,

vilka iklädde sig kostnader för upprättande av dylik fackarbetsanvisning.

Den härmed påbörjade specialiseringen inom den offentliga arbetsförmedlingen

beredde möjlighet att utvidga nämnda förmedling till löntagargrupper,

som hittills stått utanför densamma. Sålunda hade numera

mellan den offentliga arbetsförmedlingen och sällskapet Barnavård

etablerats en samverkan, avseende platsförmedling för barnsköterskor.

Enligt socialstyrelsens uppfattning vore den mest ändamålsenliga

ordningen för sjnkvårdsförmedlingen att finna på liknande linje.

De föreslagna godkända sköterskebyråerna borde var på sin ort ansluta

sig till vederbörande arbetsförmedlingsanstalt som en fackarbetsanvisning.

Kommunerna skulle, med hänsyn till önskvärdheten ur allmän

synpunkt av denna reform av sjukvårdsförmedlingen, säkerligen icke

vägra att kostnadsfritt ställa nödiga lokaler till de sålunda anslutna sjuksköterskcbyräe

rn as förfogande; för utgifter i och för personalens avlöning,

telegram och telefonsamtal skulle sköterskebyråerna erhålla ersättning

genom motsvarande belopp i statsunderstöd. Genom cn anordning

av denna art skulle de godkända sköterskebyråerna komma i

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kung1. Maj.ts Proposition Nr 260.

Departements
chefen.

Godkännande

av aköterskebyråer.

direkt kontakt med samtliga 129 offentliga arbetsförmedlingskontor i riket.

Vid vart och ett av dessa kontor skulle allmänheten vid behov kunna

rekvirera sköterskehjälp. Inkomna beställningar skulle gå vidare till

närmaste godkända sköterskebyrå, vars föreståndarinna skulle ombesörja

själva förmedlingen. Genom lämpligt avfattade särskilda vakanslistor

skulle med regelbundna mellanrum överblick kunna erhållas över tillgång

och efterfrågan på sjuksköterskor vid samtliga godkända byråer

samt en rationell utjämning mellan olika delar av landet bliva möjliggjord.

Beträffande expeditionsföring och statistik skulle de godkända

sköterskebyråerna i egenskap av fackarbetsanvisningar vara skyldiga att

tillämpa det för Sveriges offentliga arbetsförmedling av socialstyrelsen

fastställda systemet med de modifikationer härutinnan, som sjukvårdsförmedlingens

egenart kunde betinga.

På grund av vad sålunda anförts har socialstyrelsen hemställt, att

bland villkoren för godkännande av sjuksköterskebyrå även måtte upptagas

den bestämmelsen, att vederbörande byrå skulle såsom fackarbetsanvisning

ansluta sig till Sveriges offentliga arbetsförmedling.

De sakkunnigas förslag att arbetsförmedlingen inom sjukvården

skall regleras genom statligt godkännande på vissa villkor av vederhäftiga

sjuksköterskebyråer synes mig erbjuda en lämplig grundval för

denna arbetsförmedlings ordnande på ett såväl för allmänheten som för

sjuksköterskorna tillfredsställande sätt. I likhet med de sakkunnniga

anser jag, att godkännande bör meddelas endast åt sådana byråer, som

drivas av sjukvårdsföreningar utan ekonomiska biavsikter. Bland villkoren

för godkännande torde böra uppställas vissa fordringar på sammansättningen

av vederbörande byrås styrelse och på organisationen av

den utav byrån bedrivna arbetsförmedlingen. Godkänd sköterskebyrå

lärer böra stå under inspektion av medicinalstyrelsen, utövad genom den

inspektris över sjuksköterskeväsendet, om vars anställande jag kommer

att framställa förslag. Genom denna inspektion torde en viss kontroll

kunna utövas över de vid byrån anställda privatsköterskornas arbetsförhållanden

i syfte att motverka ett obehörigt utnyttjande av dessa

sköterskors arbetskraft. Det synes kunna fordras, att godkänd sköterskebyrå

är försedd med ett arbetsreglemente, däri bestämmelser äro meddelade

angående vederbörande sjuksköterskors rättigheter och skyldigheter

gent emot arbetsgivarna. Om detta reglemente tillställes var och

en, som från byrån rekvirar arbetskraft, och byråns föreståndarinna

övervakar, att reglementets bestämmelser följas, torde härigenom vinnas

den garanti mot överansträngning av privatsköterskor, som det för närvarande

är möjligt att åstadkomma.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj. ts Proposition Nr 260.

39

En av de väsentligaste brister, som för närvarande vidlåder arbetsförmedlingen

inom sjukvården, är bristen på koncentration. Genom

denna brist på koncentration omöjliggöres en överblick över tillgången

och efterfrågan på sjuksköterskor i de olika orterna, och en utjämning

i detta avseende mellan olika delar av landet möter under nuvarande

förhållanden stora svårigheter. Denna omständighet har ofta medfört

betydande olägenheter. Särskilt kännbara hava dessa olägenheter varit

under tider, då på grand av mera utbredd sjuklighet arbetsförmedlingen

inom sjukvården varit utsatt för starkare påfrestning, exempelvis

under sistlidna vinters influensaepidemi. Med hänsyn härtill synes mig

socialstyrelsens förslag om de godkända sköterskebyråernas anslutning

till den offentliga arbetsförmedlingen beaktansvärt. Ett genomförande

av detta förslag skulle för allmänheten i hög grad underlätta rekvisitionen

av arbetskraft för sjukvårdsändamål samt vara ägnat att utjämna

proportionen mellan tillgång och efterfrågan på sådan arbetskraft i olika

delar av riket. Därest sköterskebyråernas anslutning till den offentliga

arbetsförmedlingen sker i form av fackarbetsanvisningar, blir byråernas

självständighet icke obehörigen kringskuren, utan all hänsyn kan tagas

till de egenartade krav, som den nu ifrågavarande grenen av arbetsförmedling

uppställer. På grund av vad jag sålunda anfört ansluter

jag mig till socialstyrelsens förslag, att bland villkoren för godkännande

av sköterskebyrå skall upptagas den bestämmelsen, att vederbörande

byrå såsom fackarbetsanvisning skall vara ansluten till Sveriges offentliga

arbetsförmedling.

Föreskrifterna angående godkännande av sjuksköterskebyråer torde

det ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda. För fastställande av föreskrifternas

detaljer lära en del förhandlingar med vederbörande sjuksköterskeorganisationer

vara erforderliga.

C) Inspektion över sjuksköterskeväsendet.

Av den föregående redogörelsen torde framgå, att de åtgärder, som

jag ansett mig böra föreslå för ordnande av sjuksköterskeutbildningen,

motverkande av sjuksköterskors överansträngning och reglerande av

arbetsförmedlingen inom sjukvården, till väsentliga delar vila på den

förutsättningen, att sjuksköterskeväsendet ställes under statlig inspektion,

utövad av en inom medicinalstyrelsen för detta ändamål anställd inspektris.

Anställandet av en sådan inspektris utgör i själva verket grundvalen

för de flesta av de förenämnda åtgärderna.

Anslutning

till offentlig

arbetsförmedling.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Klingl. Maj:ts Proposition Nr 260.

Sakkunniga.

Jämväl i de sakkunnigas förslag ingår anställandet av en inspektris

för vissa delar av sjuksköterskeväsendet. De sakkunniga hava i detta

avseende aufört i huvudsak följande.

Det av de sakkunniga framställda förslaget om Kungl. Maj:ts godkännande

av vissa sjuksköterskeskolor innebure, att sådant godkännande

endast skulle lämnas för viss tid samt kunna återkallas, om vederbörande

skola icke längre uppfyllde fastställda fordringar i fråga om den

vid densamma meddelade utbildningen. Denna säkerhetsföreskrift erbjöde

emellertid icke tillräcklig garanti för att skolornas verksamhet

bedreves på det rätta sättet. Visserligen skulle skola, som sökte godkännande,

till sina ansökningshandlingar foga uppgifter om skolans

arbetssätt och bland dessa uppgifter skulle även finnas det schema, som

man avsåge att följa vid den teoretiska och praktiska undervisningen.

Men ett schema i och för sig gåve icke trygghet för, att schemat verkligen

tillämpades. Om förhållandena också en tid varit de allra bästa,

kunde de, ibland till och med plötsligt, bliva allt annat än goda, exempelvis

genom personskifte å överläkare- eller föreståndarinneposten.

Tryckta eller skrivna handlingar kunde över huvud taget svårligen giva

en tillförlitlig föreställning om beskaffenheten av en skolas verksamhet

och allra minst vore detta möjligt i fråga om sådana skolor som sköterskeskolorna.

Här fordrades, att ett förstående öga och öra hade tillfälle

att se och höra. På grund härav borde sjuksköterskeskolor, som

skulle vara godkända, stå under sakkunnig inspektion. Den, som finge

i uppdrag att utöva denna inspektion, borde emellertid icke hava rätt

att själv med ändringar och rättelser ingripa i skolornas arbete. Sköterskeskolornas

verksamhet sammanhängde så intimt med respektive anstalters

sjukvårdsverksamhet, vilken å sin sida dirigerades av de lokala hälsovårdsmyndigheterna

och av dem tillsatta sjukhusstyrelser och överläkare,

att varje ingripande från annan än överordnad myndighet lätt kunde

alstra misstämning och eventuellt leda till att vederbörande beslöte sig

för att icke söka godkännande för skolan. Den, som hade i uppdrag

att utöva inspektionen, borde därför hava till åliggande att undersöka

och studera skolorna på ort och ställe och att till lämplig myndighet,

som ju här endast kunde vara medicinalstyrelsen, avgiva rapport om

sina iakttagelser. På medicinalstyrelsen skulle det sedan ankomma att

på grund av dessa rapporter vidtaga erforderliga åtgärder. De åtgärder

medicinalstyrelsen borde kunna vidtaga vore: att delgiva vederbörande

rapporten i fråga med påpekande av de önskemål styrelsen själv

ansåge böra beaktas; att vid den med jämna mellanrum återkommande

ansökningen om förnyat godkännande av skolan för sin del eventuellt

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 260.

avstyrka ett sådant förnyat godkännande; samt att hos Kungl. Maj:t

föreslå, att godkännandet av en viss skola skulle omedelbart återkallas.

Jämväl de godkända platsförmedlingsbyråerna för sjuksköterskor

borde enligt de sakkunnigas mening stå under medicinalstyrelsens inspektion.

Eu sköterskebyrås verksamhet kunde på många sätt komma

in på olämpliga banor och byråernas skyldighet att vid. ansökningen

om godkännande ingiva program för sitt arbete erbjöde i och för sig

icke någon garanti mot framtida snedvridning av den planerade utvecklingen.

Då en erfaren sjuksköterska hade de största förutsättningarna för

att bedöma sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden samt frågan om

elevmaterialets sovring och elevernas utbildning i den för sjuKsköterskekallet

rätta riktningen, föresloge de sakkunniga, att uppdraget att^ på

medicinalstyrelsens vägnar utöva nu ifrågavarande inspektion måtte

överlämnas åt en sjuksköterska. Därest till inspektris utsåges i en.lämplig

person, kunde man vara förvissad om, att hon vid sina besök å anstalterna

icke komme att mottagas endast som den studerande och granskande

inspektrisen, utan som den välvilliga sakkunniga, av vilken man

gärna to ge råd.

Den föreslagna inspektrisens huvuduppgift skulle således bliva, att

på medicinalstyrelsens vägnar utöva inspektion över godkända sjuksköterskeskolor

och godkända sjuksköterskebyråer, att till styrelsen avo-iva

berättelser över verkställda inspektioner samt att på anhållan meddela

råd och upplysningar i de ärenden, som inspektionen avsåge.

Härförutom skulle det åligga inspektrisen att inom medicinalstyrelsen

utarbeta förslag till de formulär, som skulle ifyllas och insändas av

sköterskeskolor och sköterskebyråer, vilka sökte godkännande; att.upprätta

förslag till formulär för sjukvårdsanstalters årsberättelser, i vad

desamma avsåge den vid vederbörande anstalt anställda sjukvårdspersonalens

arbetsförhållanden, samt att bearbeta och till årsredogörelser

sammanföra inkomna rapporter och berättelser i nämnda ämnen. 1 a

anmodan av medicinalstyrelsen skulle inspektrisen vara skyldig att avgiva

yttranden och förslag i frågor angående den kvinnliga sjukvårdspersonalens

utbildning och arbetsförhållanden. Åven utan anmodan skulle

inspektrisen äga att till styrelsen avgiva framställningar och förslag i

nämnda frågor. , . .

Inspektrisen borde vara anställd som tjänsteinnehavare i medicinalstyrelsen

och förordnas tillsvidare av denna styrelse.. Förslag till instruktion

för inspektrisen borde upprättas av mediciualstyrelsen och

stadfästas av Kungl. Maj:t. Inspektrisens avlöningsförmåner och reseBihang

Ull riksdagens protokoll 1910. I somt. 230 haft. (Nr 260.) »si id (i

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 260.

kostnadsersättning syntes de sakkunniga böra likställas med den av

staten avlönade yrkesinspektrisens.

Myndigheter De i ärendet hörda myndigheterna och korporationerna hava i allkorporationer,

mänhet icke hatt något att erinra mot vad de sakkunniga i nu förevarande

avseende föreslagit. Från en del håll har emellertid uttalats

den meningen, att den föreslagna inspektrisens uppgift icke borde vara

begränsad till inspektion av sköterskeskolor och platsförmedlingsbyråer,

utan att hon jämväl borde utöva inspektion över den vid sjukvårdsanstalter

och i distriktsvård anställda sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden.

Yrkanden i denna riktning hava framställts av länsstyrelsen i

Göteborgs och Bohus län och av styrelsen för So fahemmet. Enahanda

yrkande har inom fullmäktige för allmänna svenska läkarföreningen

framförts av professorn Hj. Forssner i ett av honom avgivet särskilt

yttrande, som bifogats vid fullmäktiges utlåtande i ärendet.

Medicinal- Medicinalstyrelsen har förklarat sig icke hava något att erinra mot

att åtgärder vidtoges för åstadkommande av den utav de sakkunniga

föreslagna inspektionen. Styrelsen har emellertid uttalat den meningen,

att uppdraget att utse inspektor med största sannolikhet kunde utan

våda helt överlämnas åt medicinalstyrelsen, som därvid icke borde vara

bunden av annat än den självfallna regeln, att den för uppgiften mest

lämpliga personen utsåges därtill. Därest styrelsen till inspektor utsåge

eu läkare, borde _ styrelsen likväl äga befogenhet att i förekommande

fall förordna en sjuksköterska att biträda inspektor vid inspektionen.

jDepartementschefen.

Inspektion

över skolor

och byråer.

De sakkunnigas förslag om anordnande av en inspektion från medicinalstyrelsens

sida över godkända sjuksköterskeskolor och sköterskebjraer

kan jag fullständigt biträda. Medicinalstyrelsen synes hava tänkt

sig, att den föreslagna inspektionen skulle utövas av den inspektor, som

styrelsen i förekommande fall därtill utsåge. Det synes mig emellertid

uppenbart, att om inspektionen skall bliva av något verkligt värde,

måste den utövas av en inom medicinalstyrelsen stadigvarande anställd

befattningshavare, som har inspektionen ifråga till sin permanenta huvuduppgift

och som har tillfälle att mellan inspektionsresorna bearbeta det

på området insamlade materialet samt framkomma med de förslag och

initiativ, vilka kunna föranledas av gjorda iakttagelser och förhållandenas

utveckling i övrigt. I annat fall torde det vara fara värt, att uppsiktens

planmässighet äventyras och därmed den väsentliga vinsten av

den föreslagna institutionen går förlorad. Beträffande den föreslagna

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj. ts Proposition Nr 260.

befattningshavarens kvalifikationer synes det mig givet, att en kompetent

sjuksköterska, som har omedelbar erfarenhet av förhållandena inom

sjuksköterskeväsendet, bör äga de största förutsättningarna att lösa den

föreliggande uppgiften på sådant sätt, att det med inspektionen avsedda

syftet uppnås. Jag ansluter mig således till de sakkunnigas förslag

om anställande i medicinalstyrelsen av en sjuksköterska som inspektris

över sjuksköterskeskolor och sköterskebyråer.

Emellertid synes mig inspektrisens verksamhetsområde böra utvidgas

utöver vad de sakkunniga avsett. Det förslag till åtgärder mot

överansträngning av sjukvårdspersonal, som jag i det föregående framställt,

innebär att korrektivet mot sådan överansträngning åtminstone

för närvarande icke skulle åvägabringas genom detaljerade lagbestämmelser,

utan genom utfärdande av vissa föreskrifter av mera allmänt

innehåll samt genom en av medicinalstyrelsen utövad inspektion över

den vid lasarett, sjukstugor, epidemisjukhus och i statsunderstödd

sjukvård anställda sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden. En förutsättning

för att denna form för reglering av sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden

skall erhålla tillfredsställande effektivitet är givetvis,

att inspektionen utövas planmässigt och i tillräcklig omfattning. Med

hänsyn härtill torde det vara erforderligt, att jämväl denna inspektion

anförtros åt den nu ifrågavarande inspektrisen. Redan i och för kontrollen

över de godkända sköterskeskolorna skulle inspektrisen komma att

besöka alla de sjuk vårdsanstalter, där sådana skolor äro förlagda, samt

inspektera de på dessa anstalter tjänstgörande sköterskeelevernas-arbetsförhållanden.

I samband med dessa inspektioner skulle det erbjudas

inspektrisen lämpligt tillfälle att ägna uppmärksamhet jämväl åt de vid

vederbörande anstalt anställda sköterskornas och sköterskebiträdenas

arbetsförhållanden. Särskilda inspektionsresor skulle således endast

bliva erforderliga för inspektion av de anstalter, där godkända sköterskeskolor

icke äro förlagda, samt för inspektion av den statsunderstödda

distriktssjukvården. Vad denna sistnämnda inspektion angår torde det

ligga i sakens natur, att den finge bliva mera sporadisk och tillfällig

än inspektionen å sjukvårdsanstalterna. Emellertid torde enbart den

omständigheten, att möjlighet till inspektion av distriktssköterskornas

arbetsförhållanden förefunnes, komma att inverka fördelaktigt på regleringen

av dessa arbetsförhållanden.

Självfallet bör inspektrisen icke äga att ingripa annat än med råd

och anvisningar samt genom anmälan till medicinalstyrelsen i de fall,

Inspektion

över arbetsförhållanden.

Grunder för

inspektrisens

verksamhet.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kompetens

till inspektrisbefattningen.

Inspektrisens

avlöning

m. m.

Kungl. May.ts Proposition Nr 260.

där så finnes påkallat. På medicinalstyrelsen lärer det sedan ankomma

att delgiva vederbörande läkare eller anstaltsdirektioner gjorda anmärkningar,

att göra erforderliga hänvändelser till anslagsbeviljande myndigheter

samt att i övrigt vidtaga de åtgärder, vartill styrelsen kan finna

sig föranlåten.

I enlighet med vad jag sålunda anfört skulle alltså inspektrisens

huvuduppgift bliva att på medicinalstyrelsens vägnar utöva inspektion

över godkända sjuksköterskeskolor, godkända sjuksköterskebyråer och

den vid allmänna eller statsunderstödda sjukvårdsanstalter eller i statsunderstödd

distriktssjukvård anställda sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden.

Härjämte torde det böra åligga inspektrisen att inom medicinalstyrelsen

bearbeta inkomna uppgifter angående sjuksköterskeskolor,

sjuksköterskebyråer och sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden, att

på styrelsens anmodan avgiva yttranden i frågor, som beröra sjuksköterskeväsendet,

samt att med uppmärksamhet följa sjuksköterskeväsendets

utveckling och till styrelsen inkomma med de framställningar och förslag

med avseende på detsamma, som av omständigheterna föranledas.

Såsom kompetensvillkor för inspektrisbefattningen torde böra uppställas,

att innehavaren skall vara sjuksköterska med fullgod sköterskeutbildning

och kännedom om arbetsförhållandena inom sjukvården, förvärvad

genom tjänstgöring som översköterska å större sjukvårdsanstalt.

För att inspektrisens kännedom om arbetsförhållandena inom sjukvården

skola hava full aktualitet är det givetvis önskvärt, att hennes

tjänstgöring å sjukvårdsanstalt ägt rum under så näraliggande tid som

möjligt.

Med hänsyn till den ställning inspektrisbefattningen enligt mitt

förslag skulle erhålla, torde inspektrisen böra, efter förslag av medicinalstyrelsen,

förordnas av Kungl. Maj:t. Förordnande synes endast

böra meddelas på viss tid eller tillsvidare.

Såsom befattningshavare inom medicinalstyrelsen lärer inspektrisen

böra placeras å styrelsens medicinalbyrå, till vars handläggning ärenden

angående sjuksköterskeväsendet höra.

Vad angår inspektrisens avlöningsförmåner lära dessa böra utgå i

form av arvode. Vid fastställande av detta arvodes belopp torde böra

tagas i betraktande, att inspektrisens uppgifter äro av synnerligen krävande

och grannlaga art samt att befattningen sålunda ställer stora fordringar

på innehavarens personliga kvalifikationer. Med hänsyn härtill synes

arvodet böra bestämmas till enahanda belopp, som tillkommer den å

yrkesinspektionens stat uppförda yrkesinspektrisen. Yrkesinspektrisens

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj.is Proposition Nr 260.

avlöning är i innevarande års statsverksproposition föreslagen till 4,800

kronor, därav 3,000 kronor lön, 1,500 kronor tjänstgöringspenningar

och 300 kronor ortstillägg jämte två ålderstillägg, vart och ett å 400

kronor. Då befattningen som inspektris över sjuksköterskeväsendet är

avsedd att tillsvidare uppföras allenast på extra stat och pension därlör

ej lärer ifrågakomma, torde inspektrisen böra vidkännas avdrag från

sitt arvode med belopp, motsvarande bidrag till egen pensionering.

Detta avdrag torde böra upptagas till 100 kronor. Inspektrisens arvode

synes sålunda böra fastställas till 4,700 kronor, därav 1,500 kronor

skulle motsvara tjänstgöringspenningar. Något ålderstillägg torde, då

befattningen skulle uppföras å extra stat, ej böra ifrågakomma.

Beträffande villkor och bestämmelser för åtnjutande av de föreslagna

löneförmånerna har jag tänkt mig, att Kungl. Maj:t lämpligen

bör föreskriva, att i sådant hänseende skall i tillämpliga delar i huvudsak

gälla vad som stadgats i kungörelsen den 1 oktober 1914 angående

villkor och bestämmelser för åtnjutande av avlöningsförmåner enligt den

från och med år 1915 gällande ordinarie stat för medicinalstyrelsen.

Inspektrisen torde böra berättigas att åtnjuta en månads semester

årligen. Vikarie under semestern lärer icke vara erforderlig.

Inspektrisen synes böra förklaras berättigad till reseersättning efter

samma grunder som yrkesinspektrisen, det vill säga enligt tredje klassen

i gällande resereglemente. Härom lärer särskild kungörelse böra av Kungl.

Maj:t utfärdas.

Närmare bestämmelser angående inspektrisens tjänstgöring torde

böra meddelas i särskild instruktion, som utfärdas av Kungl. JVlaj:t. I

samband härmed lärer Kungl. Maj:t komma att förordna om de ändringar

i den för medicinalstyrelsen gällande instruktionen, vilka påkallas

av inspektrisens anställande.

För anställande i enlighet med de av mig angivna grunder av en

inspektris över sjuksköterskeväsendet torde alltså på extra stat för ar

1920 böra beviljas ett förslagsanslag, högst, 4,700 kronor. Anslaget

lärer i riksstaten böra uppföras under rubriken »Medicinalstyrelsen med

dithörande stater» med titel »Statsinspektrisen över sjuksköterskeväsendet».

Jag övergår nu till frågan om åtgärder för främjande av distriktssjukvården.

4) Distriktssjukvårdens främjande.

Vid 1915 års riksdag väcktes i andra kammaren en motion med

yrkande, att riksdagen måtte hos Kung!. Majt:t anhålla om utredning,

Motion rid

1915 års

riksdag.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Riksdagens

skrivelse den

30 april 1915.

Kungl. Majts Proposition Nr 260.

huruvida bidrag av statens medel kunde tilldelas kommun, som i sin

tjänst anställde examinerad sjuksköterska. I motiveringen till denna

motion framhölls, att sjukvården på landsbygden mångenstädes lämnade

mycket övrigt att önska samt att befintliga missförhållanden på detta

område i väsentlig grad skulle kunna avhjälpas, om det ute i kommunerna

anställdes kompetenta sjuksköterskor. Visserligen hade åtskilliga

landsting i sin tjänst anställt sjuksköterskor, som utstationerats här och

var i länen, och en del i ekonomiskt hänseende lyckligt lottade kommuner

hade även anställt dylika sköterskor. Antalet av de sålunda anställda

sköterskorna fyllde emellertid icke på långt när det behov, som

i detta avseende förefunnes. Om det bleve ordnat så, att kommun, som

i sin tjänst anställde kompetent sjuksköterska, finge åtnjuta bidrag av

staten, skulle säkerligen många sjuksköterskebefattningar bliva inrättade

till fromma för såväl den enskilde individen som samhället i dess helhet.

Med föranledande av nu ifrågavarande motion avlät riksdagen den

30 april 1915 till Kungl. Maj:t en skrivelse i ämnet. I denna skrivelse

anförde riksdagen, att ett möjliggörande för landets kommuner

att genom erhållande av bidrag av statsmedel i större utsträckning än

hittills i sin tjänst anställa sjuksköterskor innebure ett brytande med

hittills i allmänhet gällande principer i fråga om bestridandet av kostnaderna

för den allmänna sjukvården, enär dessa kostnader hittills ansetts

vara i huvudsak en kommunernas och landstingens angelägenhet.

Då emellertid riksdagen med hänsyn till den i ärendet förebragta utredningen

icke desto mindre funne ett ingripande från statens sida för

befrämjande av berörda syfte påkallat, berodde detta på att riksdagen

ansåge dels att ett verkligt behov förelåge att i avsevärt ökad utsträckning

anställa kommunala sjuksköterskor, dels att kostnaderna för en sålunda

utvidgad sjukvård icke på samma sätt som hittills alltid kunde

av kommunerna själva bestridas. Skulle ett rationellt ordnande av nu

ifrågavarande behj ärtans värda angelägenhet verkligen komma till stånd,

syntes ett ingripande från statens sida förr eller senare bliva en nödvändighet.

Åven om statskassan därigenom skulle komma att åsamkas

ej obetydliga utgifter, ansåge sig riksdagen i betraktande av den förevarande

frågans vikt icke böra tveka att förorda den av motionären

anvisade utvägen.

Storleken av de erforderliga kostnaderna samt grunderna för deras

fördelning vore givetvis en fråga, vars närmare avgörande borde bliva

beroende på en utredning i ämnet.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 260.

Men om sålunda staten åtminstone delvis skulle komma att bestrida

de kommunalt anställda sjuksköterskornas avlöning, syntes härav som

en naturlig konsekvens följa, att staten å sin sida borde hava garantier

för att de sjuksköterskor, för vilkas avlöning bidrag lämnades, besutte

en viss minimikompetens.

En sålunda eventuellt förbättrad sjukvård borde tydligen helt ställas

under vederbörande läkares kontroll, evad det gällde sjukas behandling

i hemmen, övervakande av spädbarnsvården, vården av tuberkulösa patienter

med mera.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställde riksdagen, att

Kung], Maj:t måtte föranstalta om utredning, huruvida bidrag av statens

medel knnde tilldelas kommun, som i sin tjänst anställde examinerad

sjuksköterska.

Den av riksdagen sålunda begärda utredningen uppdrogs den 3

juni 1915 åt de sakkunniga, som förut blivit inom civildepartementet

tillkallade för undersökning angående den kvinnliga sjukvårdspersonalens

utbildning och arbetsförhållanden. Nämnda sakkunniga hava, som jag

i det föregående omnämt, den 30 maj 1918 avgivit särskilt betänkande

i nu förevarande ämne. De sakkunnigas utredning innehåller i sina

huvuddrag följande.

En närmare granskning av motiveringen till den motion, som varit

anledning till den av riksdagen begärda utredningen, visade, att det här

väsentligen vore fråga om statsbidrag till anställande av sådana sjuksköterskor,

vilkas huvuduppgift vore att vårda och hjälpa de sjuka i

deras eget hem. Däremot vore det i detta sammanhang icke fråga om

statsbidrag till anställande av sjuksköterskor, vilkas verksamhet vore

begränsad till sjukvårdsanstalter. Den sjukvård, som utredningen avsåge,

vore således distriktssjukvärden. Denna sjukvård hade väsentligen till

syfte att bereda vård och hjälp åt medellösa personer. Det syntes de

sakkunniga självfallet, att de distriktssköterskor, till vilkas anställning

bidrag av statsmedel blivit ifrågasatt, skulle få anlitas av bemedlade

personer endast i den mån vederbörande sköterskor icke vore upptagna

av sin egentliga uppgift som hjälpare åt fattiga och mindre bemedlade.

En sjuksköterska kunde icke i någon mån ersätta en läkare. Åven

den bäst utbildade sköterska saknade förutsättningar att igenkänna och

diagnosticera de olika sjukdomarna, vare sig dessa uppträdde i lättare

eller svårare form. Sjuksköterskorna vore utbildade till att vårda sjuka

enligt läkares föreskrift och ej till något annat, En självständig sköterskeverksamhet

skulle bliva en såväl för den enskilde individen som för

Sakkunniga.

Distrikts
vårdens
huvudupp
gifter.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Distriktsvårdens

om''

fattning.

Kungl. Maj.ts Proposition Nr. 260.

samhället farlig form av kvacksalveri. Staten finge under inga förhållanden

driva sjuksköterskorna till att bliva kvacksalvare. På grund

härav borde bidrag av statsmedel komma ifråga endast för anställningav

sådana sjuksköterskor, som utövade sin verksamhet under läkares

ledning.

Inom de sålunda utstakade gränserna kunde en distriktsköterskas

verksamhet bliva till stort och verkligt gagn. Det stora flertalet fattiga

sjuka och särskilt ett stort antal svårt sjuka kunde på grund av bristande

utrymme på sjukvårdsanstalterna icke intagas pa sådana anstalter,

utan vore hänvisade till vård i sina hem. Åven om sjukvårdsanstalterna

skulle flerdubblas i antal, skulle det på landsbygden finnas otaliga sjuka,

som i sina hem läge utan sakkunnig vård och hjälp. Här kunde en

sköterska under läkares ledning och som hans medhjälpare bliva till

största gagn samt även bliva till ekonomisk vinst för den sjuke och för

det allmänna genom att för den behandlande läkaren möjliggöra att på

avstånd bedöma, huruvida förnyat läkarbesök vore erforderligt eller icke.

Men distriktssköterskans verksamhet borde icke begränsas till den egentliga

sjukvården. I sammanhang med utövandet av denna sjukvård hade

distriktssköterskan möjlighet att fylla en stor uppgift i den allmänna

hygienens och den förebyggande vårdens tjänst. De förebyggande åtgärderna

mot sjukdomar bestode till en synnerligen viktig del i meddelandet

av upplysning om sjukdomens natur och om sättet för vissa sjukdomars

förekommande. Man borde enligt de sakkunnigas mening låta

sig angeläget vara att tillse, att de distriktssköterskor, som eventuellt

anställdes med bidrag av statens medel, utnyttjades icke endast för

sjukvården, utan även för hälsovården.

Distriktssjukvårdens främsta uppgift vore i allt fall meddelandet av

egentlig sjukvård. De sjukdomar, som härvid i första hand borde bliva

föremål för distriktssköterskornas verksamhet, vore de vanliga epidemiska

sjukdomarna, tuberkulosen, sinnessjukdomar och sinnesslöhet, invaliditetsoch

vanföre tillstånd samt kroniska och obotliga sjukdomar av icke

specifik beskaffenhet. Distriktssköterskans sekundära uppgift i den allmänna

hälsovårdens tjänst borde avse en rådgivande tillsyn av de

fattigas bostäder samt renligheten och ordningen i hemmen, motarbetande

av ovanor, missbruk och oförstånd i fråga om folknäringen, upplysningsarbete

beträffande barnavården, särskilt vården av späda barn,

tuberkulosdispensärverksamhet samt spridande av kunskap om åtgärder

till förekommande av epidemiska sjukdomars spridning.

Antalet av de individer, som kunde tänkas komma i åtnjutande av

distriktssköterskornas hjälp, läte sig icke beräknas. En föreställning om

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kung1. May.ts Proposition Nr 260.

49

detta antal kunde man likväl erhålla genom vissa siffror, som meddelats

i fattigvårdslagstiftningskommitténs år 1915 avgivna betänkande. Av

dessa siffror framginge, att antalet sjuka på landsbygden, som under år

1907 erhöllo varaktigt understöd av den offentliga fattigvården, utgjorde

15,621. Av dessa 15,621 personer voro 4,937 intagna å sjukvårdsinrättningar

och 3,282 å fattigvårdsanstalter, under det att 4,139 vistades

i sina egna hem och 3,217 vore utackorderade i andras hem. Icke

mindre än 7,356 i allmänhet svårt sjuka understödstagare på landsbygden

vistades således i egna eller andras hem, i regel utan sakkunnig

tillsyn och ej sällan utsatta för direkt missvård. Härtill komme emellertid

dels ett stort antal sjuka, som endast erhölle tillfälligt understöd av

fattigvården och som därför icke medräknats i nyssnämnda sifferuppgifter,

dels ock alla de fattiga eller mindre bemedlade sjuka, vilka icke

erhölle understöd av fattigvården och väl skulle vara i behov av sjukvård

och tillsyn, men icke med tillhjälp av egna eller anhörigas medel

kunde förskaffa sig sådan. Antalet av de medellösa och hjälpbehov ande

sjuka, som icke erhölle fattigunderstöd, undandroge sig givetvis all beräkning,

men enligt de sakkunnigas mening toge man icke miste om

man utginge från att deras antal vore minst lika stort som antalet av

de av fattigvården understödda sjuka.

Redan av vad sålunda anförts framginge, att distriktsvården såväl

till sitt innehåll som till sin kvantitativa omfattning vore en uppgift,

som måste te sig överväldigande stor. Icke desto mindre vore de ekonomiska

uppoffringar, som betingades av distriktsvårdens tillgodoseende,

överraskande måttliga. Detta berodde väsentligen därpå, att distriktsvården

för de olika individerna i regel innebure en kortvarig, ofta tillfällig

vård. En distriktssköterska räckte därför till för ett ojämförligt

större antal sjuka per år än en anstaltssköterska. Härtill komme, att

en distriktssköterska vanligen fyllde ett flertal uppgifter på en gång.

Samtidigt som hon i ett hem vårdade en sjuk, meddelade hon i samma

hem upplysningar till förekommande av smittas spridning, råd angående

bostadens vård, anvisningar rörande personlig hygien, m. in.

På grund härav vore distriktsvården, om än en fullt effektiv form av

sjukvård, likväl deri billigaste av alla vårdformer.

De nuvarande distriktssköterskorna vore anställda dels av stadseller

lantkommuner, dels av landsting. Antalet distriktssköterskor i riket

utgjorde år 1912 sammanlagt 515, därav 121 voro anställda i tjänst hos

stadskommuner och 394 hos lantkommuner. Enligt en av de sakBihang

till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 230 liäjt. (Nr 260.) 88i 19 7

Distriktsvården

ur

ekonomisk

synpunkt.

Den nuvarande

distriktsvården.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 260.

Skal för statsbidrag.

kunniga år 1916 gjord beräkning funnos sistnämnda år på landsbygden

anställda 416 distriktssköterskor. Av dessa 416 sköterskor avlönades

177 av landstingen och 167 av kommunerna. 72 sköterskor avlönades

delvis av landstingen och delvis av kommunerna. Distriktssköterskorna

på landsbygden hade för närvarande till huvuduppgift att biträda vid

epidemisjukvården. Större delen av landsbygdens distriktssköterskor

tjänstgjorde tidtals på epidemisjukhusen och sysslade med sjukvård i

hemmen under de mellantider, då arbetet på sjukhusen icke förhindrade

detta. Kompetensfordringarna på en distriktssköterska vore synnerligen

växlande och sträckte sig ända från krav på tvåårig kurs i allmän sjukvård

med åtföljande specialutbildning i epidemivård och dispensvård

ända ned till fordringar, som vore så minimala, att de rätteligen icke

kunde kallas några fordringar alls. Distriktssköterskans närmaste förman

vore i de flesta distrikt vederbörande stadsläkare, stadsdistriktsläkare,

dispensärläkare, provinsial- eller extra provinsialläkare. Det

funnes dock åtskilliga fall, där kommunalnämndsordföranden, fattigvårdsstyrelsens

ordförande eller pastor i församlingen fungerade som distriktssköterskans

närmaste förman. Distriktssköterskornas kontanta avlöningsförmåner

växlade från en årslön av 300 kronor upp till en årslön av

1,400 kronor. De flesta distriktssköterskor hade rätt till fri bostad eller

till hyresbidrag. I regel åtnjöte distriktssköterskorna under de dagar,

då de vårdade sjuka, fri kost i den sjukes hem eller också kostersättning,

som utbetalades av kommunen eller landstinget. Kostersättningens

belopp växlade mellan 50 öre och 1 krona 50 öre per dag. Vissa

distriktssköterskor åtnjöte särskild dagavlöning under de dagar, då de

vårdade smittsamt sjuka, och en del sköterskor hade rätt till kontant

ersättning för extra arbeten, såsom desinfektioner och liknande göromål.

Såsom allmänt omdöme om distriktssköterskornas ekonomiska ställning"

ansåge sig de sakkunniga kunna uttala, att distriktssköterskorna i regel

hade sämre ställning än anstaltssköterskorna.

Den omfattning, i vilken distriktssjukvård för närvarande vore

genomförd, vore alldeles otillräcklig i förhållande till behovet. Åven i

fråga om sin organisation lämnade den befintliga distriktsvården åtskilligt

övrigt att önska. En rationell utveckling av distriktssjukvården

vore emellertid icke möjlig utan att staten lämnade bidrag därtill. Det

bidrag av statsmedel, som i förevarande avseende ifrågasattes, gällde i

mycket alldeles likartade sjukvårdsangelägenheter, för vilka statsbidrag

redan utginge. Staten lämnade för närvarande högst betydande bidrag

för sinnessjukvården, sinnesslövården, tuberkulosvården samt vården av

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 260.

51

lytta och vanföra. Antalet vårdplatser på de sjukvårdsanstalter, som

till större eller mindre del dreves med tillhjälp av statsbidrag, vore

emellertid alldeles för litet. Det behov av ökat sjukhusutrymme, som

härav föranleddes, tvingade ständigt fram nya anslag från statens sida

till nybyggnader och utvidgningar av de olika anstalterna och till ökade

statsbidrag till deras drift. Möjlighet att få vård i hemmet vore emellertid

ofta en anledning till att de sjuka ej sökte sig in på anstalterna och

ej behövde söka sig dit. Genom beredande av möjlighet för fullgod

sjukvård i hemmen skulle således behovet av anstaitsutrymme kunna

hållas nere på en lägre siffra, än vad eljest skulle vara fallet. Härigenom

skulle det allmänna och särskilt staten inbespara stora medel för anläggningskostnader

och drift av anstalter. Denna omständighet syntes

de sakkunniga böra beaktas vid avgörandet av frågan om statsunderstöd

för beredande av sjukvård i fattiga hem.

Oavsett alla ekonomiska skäl ville emellertid de sakkunniga tillstyrka

statsbidrag till distriktsvården redan på grund av den stora socialt

humanitära uppgift, som det här gällde att tillgodose.

Då staten givetvis icke själv borde i första hand sörja för distriktssjukvården,

hade man att avgöra, om denna uppgift borde överlåtas och

statsbidrag följaktligen överlämnas antingen till kommuner eller till

mindre grupper av kommuner eller till landsting. Åtskilligt talade för

det lämpliga i att kommunerna själva finge handhava uppgiften i fråga.

Lokalintresset vore en kraftig hävstång för åstadkommande av förbättringar

och framsteg. Å andra sidan innebure en kommunal reglering

av distriktssjukvården åtskilliga nackdelar. Vissa för sjukvården särskilt

intresserade småkommuner skulle, om statsbidrag erhölles, antagligen

komma att anställa sjuksköterskor, ehuru folkmängden i vederbörande

kommun icke vore stor nog att lämna sköterskan tillräckligt med arbete.

Olägenheten härav skulle i någon mån kunna avhjälpas därigenom, att

två eller flera kommuner enades om att anställa en gemensam sköterska,

men huru ofta ett sådant samarbete kunde komma till stånd vore

omöjligt att beräkna. Härtill komme, att en kommuns geografiska begränsning

ofta utgjorde en ytterst olämplig gräns för en sköterskas

verksamhetsområde. Sköterskans arbetskraft skulle kunna utnyttjas på

ett mycket mer rationellt sätt, om hennes verksamhetsområde bestämdes

alldeles oberoende av de geografiska kommungränserna.

Landstingen hade redan i stor utsträckning organiserat eller lämnat

bidrag till organisation av distriktsvård. Inom landstingen hade man

visat mycket stort förstående för sjukvårdens krav och samlat en ej

Vilka organisationer,

som böra

erhålla statsbidrag.

s. 52 Kontrollera mot PDF

Principer för

distriktsvårdens

anordning.

52 Kung1. Maj. ts Proposition Nr 260.

obetydlig erfarenhet härom. De sakkunniga ansåge för sin del, att

landstingen vore de myndigheter, som bäst skulle lämpa sig att organisera

distriktssjukvården. Statens intresse av att för minsta möjliga

medel få största möjliga nytta skulle bliva bäst tillgodosett, om sjukvården

icke handhades kommunvis, utan länsvis, i det att sistnämnda

anordning möjliggjorde ett bättre utnyttjande av sköterskepersonalen

med därav följande möjlighet att hålla antalet sköterskor vid en lägre

siffra. Enligt de sakkunnigas mening borde emellertid icke villkoren

för statsbidrag göras sådana, att de framtvingade en organisationsform

och hindrade en annan. Ett sådant tvång skulle kunna verka hämmande

på de olika landsändarnas initiativ och intresse för en kraftig

utveckling av distriktsvården.

Med hänsyn till vad sålunda framhållits syntes det de sakkunniga

lämpligast, att den statsunderstödda distrikts vårdens organisationsform

bleve alternativ. Organisationen borde avvägas på följande sätt: därest

landsting beslöte att inom landstingsområdet fullständigt genomföra

distriktssjukvård med erforderligt antal sköterskor, skulle Kungl. Maj:t,

efter prövning av den utav landstinget antagna planen över sjukvården,

äga bevilja landstinget statsbidrag till densamma. I vilken mån övriga,

av staten icke bestridda kostnader skulle fördelas mellan landsting och

kommuner, skulle landstinget självt avgöra, eventuellt efter överenskommelse

med kommun, som önskade del i distriktsvården. I de fall,

där landsting beslutat att fullständigt genomföra distriktssjukvård inom

landstingsområdet och begära statsbidrag till densamma, skulle kommun,

som tillhörde landstingsområdet, icke äga att självständigt uppbära statsbidrag

för distriktssjukvård. Kommun, som tillhörde landstingsområde,

där landstinget icke beslutat genomföra fullständig distriktsvård, skulle

äga att efter Kungl. Maj:ts prövning erhålla statsbidrag till den distriktsvård,

som kommunen antingen ensamt för sig eller i förening med annan

kommun beslutat anordna.

Distriktssjukvården kunde anordnas i huvudsak efter två olika

principer. Den ena principen innebure, att sköterskornas arbete icke

bestämdes av deras särskilda uppgifters art, utan begränsades till vissa

lämpligt avvägda geografiska områden. Den andra principen innefattade,

att olika sköterskor anställdes för olika specialuppgifter, exempelvis en

sköterska för den allmänna sjukvården, en annan sköterska för epidemivården,

en tredje för dispensärvården, och så vidare. Sistnämnda anordning

förutsatte, att distriktssjukvården organiserades enhetligt inom

större områden, samt medförde den givna fördelen, att man till varje

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj. ts Proposition Nr 260.

särskild uppgift skulle få sköterskor med synnerligen hög specialkompetens.

Bortsett från denna fördel medförde emellertid en uppdelning

av distriktssjukvården efter specialuppgifter idel nackdelar. En

synnerligen stor nackdel med nämnda anordning vore, att sköterskorna

måste bliva mera främmande för den befolkning, till vars hjälp de vore

anställda. Sköterskans verksamhetsområde bleve stort till utbredningen,

hon nödgades flacka från ena ändan av länet till den andra, utan att

hon lärde känna befolkningen och utan att befolkningen lärde känna

och fatta förtroende för henne. Det vore också föga tilltalande för befolkningen

att tidvis nödgas anlita två eller flera olika sköterskor, men

övriga tider icke annat än på långt avstånd hava någon, som kunde

hjälpa vid förefallande behov. Ännu en annan omständighet talade

emot det lämpliga i att anställa sjuksköterskor med begränsade specialuppgifter,

nämligen den enformighet, som sådana uppgifter erbjöde och

som ledde till att sköterskorna snart bleve uttröttade. En särskild

erfarenhet härom hade man redan hunnit få inom dispensärvården, såsom

den för närvarande utövades, nämligen som en från övrig vård fristående

och avgränsad uppgift. Det hade visat sig, att det åtminstone tidtals

varit mycket få sjuksköterskor med verkligt god sköterskeutbildning,

som anmält sig till genomgående av nationalföreningens mot tuberkulos

kurser i dispensärvård. Från det mest kompetenta håll hade de sakkuuniga

erfarit, att orsaken härtill vore att söka i arbetets tröttande

enformighet. Då sjukvårdsarbetet under alla omständigheter vore strängt

och påfrestande för minne och kropp, borde man undvika att gorå det

tröttande på grund av enformighet, åtminstone om man utan olägenhet

kunde undvika sådant.

På grund av vad sålunda anförts måste de sakkunniga för sin del

giva ett bestämt företräde åt systemet med allsidigt utbildade sköterskor,

tjänstgörande var och en inom sitt geografiskt begränsade område. De

sakkunniga ansåge dock icke att man borde tvinga in all distriktssjukvård

i detta system. Vad särskilt anginge epidemisjukvården, hade

denna sjukvård på många håll övertagits av landstingen genom anställande

av särskilda sjuksköterskor för detta ändamål. Om någon

kommun eller något landsting önskade ordna epidemivården oberoende

av den övriga distriktssjukvården och anställa särskilda epidemisköterskor,

syntes staten böra giva samma bidrag för dessa sköterskors anställning

som för anställandet av de andra sköterskorna. Det vore icke heller

nödvändigt att alltid inordna dispensärvården i den enhetliga distriktsvården.

I de trakter, där en särskild dispensärvård redan vore ordnad

och där man ville bibehålla den, borde den få fortgå såsom förut. Där

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 260.

sådant av särskilda lokala förhållanden vore påkallat, borde det även

vara medgivet att anställa en sköterska uteslutande för dispensärvården,

trots att distriktsvården i övrigt ordnades enhetligt. För de fall, som

nu nämnts, borde staten giva bidrag för anställandet av speciella

dispensärsköterskor efter samma grunder, som för anställandet av de

egentliga distriktssköterskorna. Regeln borde emellertid vara, att distriktssköterskans

verksamhet omfattade alla de former av sjuk- och hälsovård,

som de sakkunniga i sin redogörelse för distriktssjukvårdens huvuduppgifter

angivit.

Den omfatt- En ordnad distriktssjukvård hade så stor samhällelig betydelse, att

statsbidrag det vore önskvärt att statsbidrag utginge till alla kommunala myndigbör

utgå. heter, som anordnade distriktssjukvård, således till stadskommuner såväl

som till lantkommuner, och detta oberoende av huruvida vederbörande

kommun befunne sig i en mer eller mindre gynnsam ekonomisk situation.

Nödvändigheten av sparsamhet med statens medel påkallade emellertid

att man undersökte, vilka begränsningar, som kunde göras i utdelningen

av ifrågavarande statsunderstöd till kommunala organisationer.

I detta avseende syntes det de sakkunniga icke oundgängligen nödvändigt

att tilldela stadskommuner statsunderstöd för organisation av

distriktssjukvård. I nästan alla städer hade allmänheten lätt tillgång till

läkare, och nästan alla städer hade sörjt för fri läkarvård åt sina medellösa

sjuka. Därtill komme, att flertalet städer inom sitt område hade

sjukhus, där de medellösa sjuka vårdades kostnadsfritt. Distriktssjukvården

hade icke i städerna en så genomgripande betydelse som på

landsbygden.

Att statsunderstöd för organisation av distriktsvård i stor omfattning

påkallades för landsbygden vore däremot tydligt. Frågan bleve då,

huruvida statsbidrag borde utgå för all distriktsvård på landsbygden

eller om bidrag endast borde utgå för distriktsvård i sådana områden,

vilkas ekonomiska situation vore mindre gynnsam. I detta avseende

ville de sakkunniga särskilt framhålla, att det vore ett statsintresse att

snarast möjligt få till stånd en hela vår landsbygd omfattande, väl organiserad

distriktsvård. Det kunde emellertid förutses, att distriktsvård

icke med regelbundenhet skulle komma till stånd utan statsunderstöd.

Även de ekonomiskt bättre situerade kommunerna behövde ett statsbidrags

eggelse för att de allmänt skulle taga itu med oxflnandet av

distriktsvården. Vidare borde man beakta, att de olika kommunernas

och kretsarnas ekonomi ofta vore underkastad högst betydliga växlingar.

En kommun, som nyligen haft dålig ekonomi, kunde plötsligen få god

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj.ts Proposition Nr 260. 55

ekonomi därigenom, att någon vinstgivande industri växte upp i densamma.

Omvänt kunde den ekonomiska bärkraften i en kommun plötsligen

försvagas därigenom, att vissa stora skatteobjekt upphörde att

finnas till därstädes. En kommun, som ena året hade en god ekonomi,

kunde nästa år få en dålig sådan på grund av vissa tillfälliga stora

kommunala utgifter, exempelvis byggandet av ett skolhus eller uppförandet

av en fattigvård. Skulle man följa principen att endast giva

statsbidrag åt skattetyngda trakter, så skulle bidraget kunna utgå ett år

för att sedan kanske indragas för ett eller annat år och sedau eventuellt

åter utgå. Sådana oberäknade variationer i statsbidragets erhållande

skulle i hög grad motverka vederbörandes villighet att igångsätta distriktsvård.

Härtill komme, att det vore omöjligt att något så när rättvist

tillämpa principen att tilldela statsunderstöd endast lör kretsar med

ekonomiskt svag ställning. Grundvalen för bedömandet av respektive

områdens ekonomi måste bliva taxeringsuppgifterna. Rättvisa vid utdelandet

av statsunderstöd vore således tänkbar endast om taxeringsuppgifterna

vilade på en för alla delar av vårt land lika måttstock. Men

med visshet kunde sägas, att så icke vore förhållandet. Vad som i en

ort upptaxerades till ett visst värde, upptaxerades i en annan ort till ett

högst avvikande värde. Härigenom bleve hela grunden för ett bedömande

av respektive kommuners och trakters ekonomi alldeles opålitlig och

möjligheten till rättvist fördelande av statsunderstöd långt ifrån god.

På grund av yad sålunda anförts vore de sakkunniga för sin del benägna

för den uppfattningen, att statsunderstöd borde utgå till alla lantkommuner,

sammanslutningar av lantkommuner och landstiug, som ordnade

en distriktsvård i enlighet med av de sakkunniga i det föregående

angivna grunder.

De sakkunniga hade verkställt en beräkning av de kostnader, som

ett sådant allmänt statsunderstöd skulle medföra för statsverket. Av

305 provinsial- och extra provinsialläkare, som tillfrågats av de sakkunniga,

hade 248 lämnat uppgift angående behovet av sköterskor i

respektive läkardistrikt. I de 248 läkardistrikt, för vilka svar sålunda

förelåge i denna fråga, utgjorde det behövliga antalet sjuksköterskor omkring

950. Då provinsial- och extra provinsialläkardistriktens antal utgjorde

305, saknades sålunda uppgift angående behovet av sköterskor

för 57 distrikt. Om man antoge, att behovet av sköterskor i dessa 57

läkardistrikt vore proportionsvis lika stort som behovet av sådana i de

andra 248 distrikten, bleve det behövliga antalet sköterskor i hela landet

omkring 1,170. Detta antal vore tillräckligt under förutsättning, att

Kostnads
beräkning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

5(3 Kung!. Maj.is Proposition Nr 260.

sjukvården anordnades med läkardistrikten som enheter. Vid anställningav

sjuksköterskor kommunvis inträdde ett ökat behov av sköterskor,

motsvarande cirka 12 procent av det antal, som behövdes vid anställning

distriktsvis. Behovet av sköterskor för hela landet vid anställning kommunvis

kunde således beräknas till 1,346.

Man kunde följaktligen med rätt stor säkerhet utgå ifrån, att det

antal sjuksköterskor, för vilkas anställning statsunderstöd skulle komma

att sökas, om distriktsvård med ens genomfördes i hela landet, icke

skulle överskrida siffran 1,300. Bäknade man med ett antal invånare å

landsbygden av 4,133,659 (1916 års siffra), bleve detta 1 distriktssköterska

på 3,180 invånare.

Den anförda beräkningen vilade på tjänsteläkarnas till de sakkunniga

lämnade uppgifter. De sakkunniga hade emellertid oberoende av

erhållna uppgifter gjort en uppskattning av det erforderliga antalet

distriktssköterskor och därvid kommit till den slutsatsen, att 1 sköterska

på 2,500—3,000 invånare skulle vara vad som krävdes. De beräknade

och de uppskattningsvis erhållna siffrorna stämde således rätt väl överens.

Statsbidrag skulle följaktligen ifrågakomma för 1,200 till 1,300 sköterskor.

Vid bedömandet av frågan, hur stort understöd av statsmedel,

som borde beräknas på varje sköterska, hade de sakkunniga kommit till

den uppfattningen, att detta understöd i alla händelser icke borde understiga

74 av totalkostnaden för sköterskornas avlöning och underhåll.

Utgjorde statsbidraget mindre än AU av totalkostnaden, bleve det allt för

obetydligt för att spela någon avgörande roll för organisationen av

distriktsvården. A andra sidan hyste de sakkunniga den meningen, att

statsbidraget icke gärna borde överstiga Va av nämnda totalkostnad.

Vid bestämningen av detta senare tal som maximum hade de sakkunniga

utgått från den tanken, att den ekonomiska bördan av distriktsvården

antagligen efterhand skulle komma att tämligen lika fördelas mellan

staten, landstingen och kommunerna.

Innan de sakkunniga bestämt uttalade sig för, huruvida statsbidraget

borde begränsas till V* eller höjas till Va av totalkostnaderna för

distriktssköterskas anställning, hade de sakkunniga ansett sig böra beräkna

de slutsummor, till vilka man komme, om man valde det ena eller

det andra talet. Den minsta kontanta årslön, med vilken man enligt de

sakkunnigas mening borde räkna, hade ett medeltalsvärde av 600 kronor.

De naturaförmåner eller den ersättning för naturaförmåner, som

enligt de sakkunnigas förslag borde tillerkännas en sköterska, belöpte

sig till en summa av 900 kronor per år. Den sammanlagda utgiften

för en sköterskas underhåll och aAdöning per år bleve således 1,500

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 260.

57

kronor. En fjärdedel av detta belopp utgjorde 375 kronor; för 1,300

sköterskor bleve detta en sammanlagd summa av 487,500 kronor per år.

En tredjedel av 1,500 kronor utgjorde 500 kronor, det vill säga för

1,300 sköterskor 650,000 kronor. Statsutgifterna skulle sålunda, om

distriktsvården fullständigt genomfördes i hela landet, belöpa sig till

490,000, respektive 650,000 kronor per år. Då de sakkunniga för sin

del vore stämda för ett kraftigt ingripande från statens sida, ville de

föreslå, att statsunderstödet bestämdes till Vs av totalkostnaden.

Om emellertid staten skulle bestrida en tredjedel av de verkliga

kostnaderna för distriktssköterskornas anställning, skulle staten komma i

den situationen, att den nödgades erlägga en på förhand bestämd del

av en totalsumma, på vars storlek den icke kunde inverka. Detta skulle

kunna leda till, att vederbörande lokalmyndigheter satte sköterskans löneförmåner

så högt, att statens andel ginge avsevärt utöver den summa,

med vilken staten skäligen borde bidraga. Det vore därför lämpligare,

att statens bidrag icke bestämdes till en tredjedel av de verkliga totalkostnaderna,

utan till en fixerad summa för varje sköterska. Med hänsyn

härtill ville de sakkunniga föreslå, att statsbidraget tillsvidare bestämdes

till 500 kronor per år och sköterska, vilken summa ungefärligen

motsvarade en tredjedel av de totalkostnader, som anställning av

en distriktssköterska under vanliga förhållanden kunde beräknas draga.

Härmed skulle statens kostnader för anställning av distriktssköterskor, sedan

distriktsvård blivit fullständigt organiserad över hela landet, belöpa sig till

omkring 650,000 kronor för år.

För de sakkunnigas förslag angående distriktssköterskornas utbildning

har redogörelse lämnats i det föregående, i sammanhang med frågan

om sjuksköterskeutbildningen över huvud taget. Enligt förslaget

skulle såsom villkor för statsbidrag till distriktssköterskas anställning

fordras, att vederbörande sköterska genomgått minst ettårig, av staten

godkänd sköterskeskola i allmän sjukvård samt därutöver en av staten

anordnad specialskola för utbildning i distriktssjukvård. De sakkunniga

hava emellertid även beaktat frågan, vilka villkor med avseende på utbildningen,

som borde fastställas för statsbidrag till avlöning av sjuksköterskor,

som redan nu innehade anställning som distriktssköterskor.

Enligt de sakkunnigas mening borde som villkor för statsbidrag till avlöning

av dessa sköterskor fordras, att de gcnomginge en fortsättningskurs

vid den ifrågasatta distriktssköterskeskolan. Den föreslagna styrelsen

för distriktssköterskeskolan borde få i uppdrag att inkomma med

förslag till anordnandet av sådana fortsättningskurser. På ansökan av

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 290 käft. (Nr 260.)

Distrikts
sköterskornas
utbildning.

831 19 8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Distriktssköterskornas

arbetsförhållanden

och

löneförmåner

m. m.

Kungi. May.ts Proposition Nr 260.

sköterska, vars duglighet som distriktssköterska vitsordades av hennes

läkareförman, borde distriktssköterskeskolans styrelse äga bevilja dispens

från genomgående av fortsättningskurs. Hade sådan dispens beviljats,

borde statsbidrag utgå till avlöningen av vederbörande sköterska.

För beviljande av statsbidrag till anställning av distriktssköterska

borde staten givetvis uppställa vissa villkor med avseende på sköterskans

arbetsförhållanden och löneförmåner, distriktssjukvårdens handkavande,

med mera. Enligt de sakkunnigas mening borde dessa villkor

i huvudsak innefatta följande:

Sköterskans kontanta begynnelselön skulle vara minst 500 kronor

och hennes kontanta slutlön minst 700 kronor, allt för år räknat.

Sköterskan skulle hela året om hava fri kost eller skälig ersättningför

kost.

Under de tider, då sköterskan utövade sjukvård i medellösa hem,

skulle hon alltid hava ersättning för kost; endast då hon tjänstgjorde i

bemedlades hem och där finge fri kost, skulle ersättningen för kost

bortfalla.

Sköterskan skulle hava rätt till fri bostad, lyse, värme och tvätt

eller tillräcklig ersättning härför.

De nämnda avlöningsförmånerna vore beräknade under förutsättning

av normalt penningvärde. Vid nu rådande låga penningvärde måste en

lämplig förhöjning av lönerna beräknas, och statsbidraget borde då höjas

i förhållande till ökningen av den totala lönen. Denna förhöjning borde

betraktas som tillfälligt krigstidstillägg.

Sköterskan skulle hava rätt till en månads årlig semester med fri

vikarie samt skäliga kostpenningar under semestertiden.

Sköterskan skulle hava rätt till fria resor till och från förrättningsställena.

Därest sköterskans avlöning delvis utginge i form av ersättning

för särskilda uppdrag, skulle vederbörande myndighet vara skyldig

att vid ansökningen om statsbidrag dels uppgiva det minimibelopp, till

vilket denna ersättning per år beräknades uppgå, dels ock förplikta sig

att, om summan icke nådde den beräknade storleken, själv ifylla, vad

som eventuellt komme att fattas.

Sköterskans tjänstgöring skulle vara så ordnad, att en tjänsteläkare

vore hennes närmaste förman med rättighet att leda och kontrollera

hennes arbete, övervaka, att hennes arbetskrafter icke utnyttjades

på oskäligt sätt, samt tillse, att de förmåner, som tillkomme henne,

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 260.

vore av nöjaktig beskaffenhet. Därest det med hänsyn till lokala förhållanden

mötte hinder att en tjänsteläkare fungerade som distriktssköterskans

närmaste förman, skulle på ansökan av vederbörande lokalmyndighet

medicinalstyrelsen kunna förordna annan läkare till sådan

förman.

Slutligen hava de sakkunniga uttalat det önskemålet, att medicinalstyrelsen

finge i uppdrag att utarbeta ett normalreglemente för distriktssjukvårdens

handhavande. Detta normalreglemente borde innehålla bestämmelser

angående de med distriktssjukvård sysselsatta läkarnas och

sköterskornas rättigheter och skyldigheter, angående den ordning, i vilken

distriktssköterskas hjälp skulle få rekvireras, med mera. Myndighet,

som sökte statsbidrag för anställning av distriktssköterska, borde i

regel vara skyldig att i sin verksamhet ställa sig detta normalreglemente

till efterrättelse. Därest emellertid vederbörande myndighet önskade, att

annat reglemente skulle gälla för distriktsvården i visst distrikt, borde

hemställan därom kunna göras till medicinalstyrelsen, på vilken det

skulle ankomma att godkänna ett sådant särskilt reglemente, avsett att

gälla för visst distrikt.

Mot de sakkunnigas förslag i vad detsamma avser fordringarna på

allmän utbildning för de med statsunderstöd anställda distriktssköterskorna

har reservation anmälts av Anna Lönnerblad, Agda Meyerson

och Elisabeth Paykull. Reservanterna hava anfört, att de vid avgivandet

av betänkande och förslag angående den kvinnliga sjukvårdspersonalens

utbildning och arbetsförhållanden endast med stor tvekan biträtt förslaget,

att staten skulle godkänna såväl ettåriga som tvååriga sjuksköterskeskolor.

Sedan de sakkunnigas förslag i detta ämne avgivits, hade

allmänna svenska läkarföreningen uttalat den meningen, att staten endast

borde godkänna ett slag av sjuksköterskeskolor, nämligen de, som hade

en minimikurs av ett år. Följden av detta läkarnas uttalande kunde

lätt bliva ett uppsving för de ettåriga sjuksköterskeskolorna. Till dessa

skolor skulle enligt reservanternas mening icke de bästa krafterna söka

sig. På grund härav ansåge reservanterna, att bland villkoren för beviljande

av statsbidrag till distriktssköterskas avlöning borde uppställas

den fordran, att vederbörande sköterska genomgått minst tvåårig godkänd

skola i allmän sjukvård.

De i ärendet hörda myndigheterna och korporationerna hava med

få undantag uttalat sig för att en med statsbidrag understödd distriktssjukvård

bordo anordnas i huvudsaklig överensstämmelse med de i de

Reservanter

bland de sakkunniga.

Myndigheter

och korporationer.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Medicinal
styrelsen.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 260.

sakkunnigas betänkande angiva riktlinjerna samt tillstyrkt, att de av de

sakkunniga utvecklade principerna måtte läggas till grund för vidare åtgärder

i ämnet. De anmärkningar, som framställts mot de sakkunnigas

förslag, avse i allmänhet detaljfrågor. Så har från en del håll uttalats

den meningen, att distriktssköterskornas verksamhet enligt de sakkunnigas

förslag skulle bliva allt för mångsidig och splittrad, vilket förmenats

framkalla fara för att sköterskorna skulle dragas från sin egentliga uppgift,

sjukvården. Särskilt har framhållits, att sinnessjukvård, dispensärvård

och vanförevård i regel icke borde ingå i distriktssjukvåraen. Yttranden

i denna riktning hava avgivits av styrelsen för allmänna svenska

läkarför enörig en, styrelsen för svenska provinsialläkarföreningen, åtskilliga

förste provinsialläkare samt, med avseende på dispensärvården, av styrelsen

för svenska nationalföreningen mot tuberkulos. Styrelsen för svenska provinsialläkarföreningen

har vidare anfört, att det av de sakkunniga beräknade

antalet av 1,300 distriktssköterskor vore för högt tilltaget, samt hemställt,

att antalet måtte begränsas till ungefärligen hälften av det utav de

sakkunniga ifrågasatta. I motsats härtill har av en del tjänsteläkare uttalats

den meningen, att de sakkunniga beräknat sköterskedistrikten för stora

och att en sköterska lämpligen borde anställas för omkring 2,500 invånare.

Vissa myndigheter hava yrkat, att endast landstingen borde få

statsbidrag för organisation av di strikts vård, under det andra myndigheter

hävdat, att sådant bidrag borde tillkomma såväl stads- som lantkommuner.

Ett flertal myndigheter och korporationer hava ansett det av

de sakkunniga föreslagna statsbidraget för lågt och hemställt, att detsamma

måtte bestämmas att utgå med hälften av totalkostnaden för sköterskas

anställning. Åtskilliga länsstyrelser hava framställt det förslaget

att ledningen av distriktssjukvården inom vederbörande län skulle uppdragas

åt de för länet gemensamma barnmorskestyrelser, vilkas inrättande

föreslagits av medicinalstyrelsen i dess framställning den 6 oktober

1917 angående anställande av distriktsbarnmorskor. Slutligen hava

en del myndigheter framhållit det önskemålet, att villkoren för statsbidragets

utgående måtte så bestämmas, att möjlighet lämnades vederbörande

att ordna distriktsvården på det sätt, som för de olika orterna

vore mest praktiskt.

Medicinalstyrelsen har i nu förevarande avseende anfört i huvudsak

följande.

Ett genomförande av de uti de sakkunnigas betänkande angivna

principerna borde enligt medicinalstyrelsens mening kunna bliva av stor

betydelse för hälso- och sjukvården i allmänhet samt för avhjälpande av

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 260.

61

flerstädes rådande missförhållanden. Styrelsen ansåge fördenskull, att de

av de sakkunniga uppdragna riktlinjerna för distriktssköterskeväsendets

ordnande borde läggas till grund för vidare åtgärder i ärendet. Beträffande

detaljerna av de sakknnnigas förslag hade styrelsen emellertid

några erinringar att framställa. Organisationen av den föreslagna distriktsvården

borde icke anordnas så, att den verkade till nackdel för

de sjukvårdsinstitutioner, som sedan funnes organiserade inom riket samt

visat sig fungera till gagn för sjukvården. En blivande distriktsorganisation

borde sålunda icke innefatta ett upphävande eller neutraliserande

av den verksamhet, som redan nu inom olika län utövades av där anställda

epidemi- och dispensärsköterskor. Enligt medicinalstyrelsens uppfattning

kunde varken epidemisjukvården eller dispensärverksamheten upprätthållas

utan särskilda på dessa områden verksamma specialsköterskor.

Distriktssköterskan borde därför icke inom sitt verksamhetsområde helt

anförtros epidemivården och dispensärverksamheten. Härmed vore givetvis

icke uteslutet, att distriktssköterskans verksamhet för särskilda fall

kunde komma att omfatta även epidemivård ävensom att hon, så snart

tillfälle därtill gåves, kunde föranledas att utöva dispensärsverksamhet.

Medicinalstyrelsen funue, i likhet med de sakkunniga, att sjukvården

och delvis även hälsovården på rikets landsbygd icke kunde tillfredsställande

ordnas med mindre ett tillräckligt antal sjuksköterskor

ställdes till läkarnas förfogande i kampen mot sjukdomarna och de av

dem befordrade missförhållandena. Styrelsen funne det emellertid vanskligt

att på förhand fixera ett bestämt antal i förevarande hänseende erforderliga

sköterskor. Det av de sakkunniga såsom erforderligt angivna

antalet 1,300 syntes styrelsen ur kostnadssynpunkt vara för högt tilltaget,

och styrelsen ansåge, att de sakkunniga icke tillräckligt utrett nödigheten

av det sålunda angivna antalet. Såväl antalet erforderliga distriktssköterskor

som ock hela organisationen av distriktssköterskeväsendet syntes

böra så småningom och under efterhand gjorda erfarenheter anpassas

efter de särskilda ortsförhållandena. Med hänsyn härtill ville medicinalstyrelsen

föreslå, att distriktssköterskeväsendet till eu början och intill

dess praktisk erfarenhet av dess verkningar vunnits organiserades sålunda,

att varje provinsialläkare och extra provinsialläkare, under förutsättning

av bidrag från landsting, erhölle som biträde en sköterska, dock att

inom vissa större distrikt skulle kunna anställas två eller flera sköterskor.

Där endast eu sköterska funnes anställd, borde hennes tjänstgöringsområde

sammanfalla med vederbörande tjänsteläkares, varemot eljest sköterskornas

distriktsindelning borde verkställas av en för respektive län inrättad

styrelse för handhavande av ärenden rörande distriktssjukvården.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 260.

Departements
chefen.

Beträffande denna styrelses organisation och funktioner hänvisade medicinalstyrelsen

till sitt utlåtande den 6 oktober 1917 i fråga om förbättring

av kommunalt anställda barnmorskors löner samt vad däri anförts

i avseende på en för varje län eller landstingsområde tillsatt styrelse i

och för anställande av barnmorskors samt handläggning av övriga frågor

av administrativ och ekonomisk natur rörande barnmorskorna. Styrelsen

ville föreslå, att berörda barnmorskestyrelse bleve gemensam länsmyndighet

för ärenden rörande båda de nu ifrågavarande organisationerna.

De av de sakkunniga föreslagna lönerna för distriktssköterskor måste

— även med tillägg av vissa naturaförmånnr eller ersättning därför samt

bortsett från nu gällande penningvärde -— betecknas såsom allt för låga.

Såväl med hänsyn till tjänstens krävande beskaffenhet som ock därtill,

att de å sjukvårdsanstalter anställda sköterskorna i regel åtnjöte betydligt

bättre förmåner än de i betänkandet för distriktsskötorskorna föreslagna

syntes sistnämnda sköterskors löneförmåner böra ökas. Medicinalstyrelsen

ville för sin del hemställa, att distriktssköterska alternativt

antingen tillerkändes kontant lön, uppgående till 1,200 kronor årligen ävensom

två ålderstillägg å vartdera 300 kronor efter respektive 5 och 10

års tjänstgöring, eller ock kontant lön av 700 kronor årligen samt tvänne

ålderstillägg å nyssnämnda belopp efter respektive 5 och 10 år, med rätt

att vid sistnämnda alternativ utfå ersättning enligt taxa jämte dagarvode

efter 1 krona per dygn under tjänstgöring i de sjukas hem. Härjämte

borde distriktssköterska åtnjuta fri kost vid tjänstgöring i den sjukes hem.

Samtliga naturaförmåner — med undantag för fri kost i bemedlades hem

— borde bekostas av det distrikt, inom vilket sköterskan vore stationerad.

I det sålunda framställda förslaget hade medicinaltyrelsen icke tagit hänsyn

till rådande dyrtid, varför till de av styrelsen föreslagna beloppen borde

läggas vederbörligt krigstidstillägg.

Då det kunde anses vara av vikt, att statsbidrag för anställande av

distriktssköterskor utanordnades snarast möjligt, ville medicinalstyrelsen

föreslå, att en längre övergångstid fastställdes, under vilken de av de

sakkunniga angivna kompetensfordringarna eftersattes. Sålunda borde

alla för det närvarande i kommuns eller landstings tjänst anställda sköterskor

få i sina befattningar kvarstå, därest de med intyg av vederbörande

tjänsteläkare styrkte, att de nöjaktigt fullgjorde sin tjänst. Härjämte

syntes åt medicinalstyrelsen böra uppdragas att på ansökan meddela

nytillträdande distriktssköterskor dispens med avseende på viss del

av den regelrätt fordrade kompetensen.

Den av de sakkunniga i ämnet verkställda utredningen torde hava

ådagalagt, att ett statsingripande till understöd av distriktssjukvårdens

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 2(10. ö3

utveckling är väl motiverat. Enahanda åsikt har ock uttalats av riksdagen

i dess förenämnda skrivelse den 30 april 1915, och till samma

mening hava så gott som alla i ärendet hörda myndigheter och korporationer

anslutit sig. Jag anser mig på grund härav kunna utgå från

att statsbidrag för anställande av distriktssköterskor bör beviljas.

Vid bestämmandet av den omfattning, i vilket statsbidraget bör

utgå, torde man böra iakttaga, att statens ingripande i första hand koncentreras

på att åstadkomma en nöjaktig distriktsvård inom de områden,

där tillgång till sådan sjukvård är mest av behovet påkallad. De sakkunniga

hava i detta avseende uttalat den uppfattningen, att distriktssjukvården

icke har samma genomgripande betydelse för städerna som

för landsbygden, samt att det icke är oundgängligen nödvändigt att tilldela

stadskommuner statsunderstöd för organisation av distriktssjukvård.

Med hänsyn härtill synes det mig åtminstone för närvarande icke böra

bliva fråga om statsbidrag annat än till distriktssjukvård på landsbygden.

Jag vill i detta sammanhang erinra om, att det förslag till epidemilag,

som Kungl. Maj:t den 21 sistlidna februari beslutat förelägga riksdagen,

innehåller den bestämmelsen, att varje epidemidistrikt, som innefattar

landsbygd, skall äga tillgång till nödigt antal sjuksköterskor för att på

landsbygden bereda vård åt med smittsam sjukdom behäftade personer,

för vilka plats å epidemisjukhus ej kan beredas. Någon skyldighet att

anställa distriktssköterskor är således icke avsedd att införas annat än

för landsbygden. Samma skäl, som föranlett denna begränsning i skyldigheten

att anställa distriktssköterskor, torde tala för att rätten till

statsbidrag för distriktssköterskors anställande jämväl begränsas till landsbygden.

Vad därefter beträffar spörsmålet, huruvida det ifrågasatta statsunderstödet

bör begränsas till de fattigare kommunerna, synas mig de sakkunniga

hava på ett övertygande sätt uppvisat, att eu sådan begränsning

av understödets omfattning icke skulle vara sjukvården till gagn

och icke heller vara möjlig att genomföra på ett rättvist sätt. Med hänsyn

härtill anser jag mig böra föreslå, att rätten till statsbidrag icke

göres beroende av vederbörande kommunala enheters mer eller mindre

goda ekonomi.

Vid fastställandet av riktlinjerna för den statsunderstödda distriktsvårdens

organisation torde framför allt böra beaktas, att statens reglerande

verksamhet härvidlag icke inriktas på att framtvinga en och samma

Statsbidragets

begränsning

till landsbygden.

Statsbidraget

och kommunernas

ekonomi.

Riktlinjer för

distriktsvårdons

organisation.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Mångsidiga

sköterskor

eller

specialister.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 260.

organisationsform för distriktssjukvården över hela riket. Ett avgörande

skäl mot att fastslå en enhetlig organisationsform på detta område ligger

redan däri, att någon allmängiltig erfarenhet av den lämpligaste formen

för distriktssjukvårdens anordnande ännu icke är vunnen. Den nuvarande

distriktssjukvården har uppvuxit på grund av kommunala och enskilda

initiativ, anpassat sig efter lokala förhållanden, och befinner sig ännu i

mångt och mycket på försöksstadiet. Därest man med statsunderstöd

privilegierade uteslutande en viss form av distriktssjukvård, skulle man

riskera ej blott att gå miste om värdefulla uppslag på området, utan

även att förkväva intresset för saken i en del orter. Denna synpunkt,

som framhållits av åtskilliga lokala myndigheter i deras yttranden i

ärendet, torde icke böra förbises. På grund härav synas mig villkoren

för erhållande av statsbidrag böra så avvägas, att de medgiva understöd

till distriktsvård, organiserad enligt flera olika typer.

Distriktsvården kan, såsom de sakkunniga framhållit, anordnas i

huvudsak enligt två olika system. Det ena systemet innebär, att vården

omhänderhaves av allsidigt utbildade sköterskor, vilka var inom sitt distrikt

besörja ett flertal olika uppgifter med avseende å såväl sjukvård

som hälsovård. Det andra systemet grundar sig på anställning av specialsköterskor,

vilka inom större områden handhava var sin särskilda

uppgift. De sakkunniga hava för sin del bestämt uttalat sig till förmån

för det förstnämnda systemet. Mot de sakkunnigas ståndpunkt härutinnan

har anmärkts, att den av dem förordade anordningen skulle vara

ägnad att splittra sköterskornas arbete samt verka till nackdel för mera

speciella sjukvårdsinstitutioner, som redan finnas organiserade, exempelvis

epidemivården och dispensärvården. Det synes mig emellertid uppenbart,

att anordningen med allsidigt utbildade sköterskor, tjänstgörande

inom smärre distrikt, innebär högst betydande fördelar. Den förnämsta

fördelen med denna anordning torde vara, att den bereder befolkningen

den lättast tillgängliga hjälpen vid förefallande behov. En specialsköterska

måste för att få tillräcklig sysselsättning nödvändigtvis vara verksam

inom ett stort område och föra ett rörligt liv med resor från den

ena trakten till den andra. På grund härav är specialsköterskan ofta

svår att anträffa och kan icke stå befolkningen till tjänst på samma

sätt som en mera stationär sköterska. Då motivet för ett statligt understödjande

av distriktsvården i första hand är att bereda landsbygdens

befolkning lättare tillgång till vård och hjälp, synes det mig givet, att

ändamålet med statens ingripande bäst tillgodoses, om distriktsvården

ordnas genom anställande av mångsidiga sköterskor, stationerade i smärre

opaginerad Kontrollera mot PDF

G5

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 200.

distrikt. Denna anordning torde icke blott vara till fördel för den egentliga

sjukvården, utan även erbjuda den bästa grundvalen för ett upplysningsarbete

i hälsovårdens tjänst. En sjuksköterska, som aktivt utövar

sjukvård i hemmen inom ett mindre distrikt, torde hava alla förutsättningar

för att komma i ett sådant förhållande till befolkningen, att

hon utgör det bästa organet för en rådgivande och upplysande verksamhet

i hälsovårdsfrågor. Om denna upplysningsverksamhet omedelbart

anknytes till sjukvården, kan den meddelas på ett mera naturligt

och osökt sätt och derigenom vinna mera gehör än om den överlämnas

som isolerad uppgift åt en kringresande specialsköterska, vars ställning

till befolkningen givetvis måste bliva mera främmande. På grund härav

anser jag mig böra föreslå, att för erhållande av statsunderstöd till distriktsvård

i regel uppställes det villkoret, att de sjuksköterskoi, till

vilkas anställning statsbidrag begäres, skola, var och en inom sitt beoränsade

distrikt, ägna sig åt allsidig verksamhet inom såväl sjukvården

som hälsovården. Detta villkor synes emellertid icke böra vara oeftergivligt.

I anslutning till vad jag nyss anfört angående önskvärdheten av att bereda

distriktssjukvården tillfälle till utveckling i flera olika formel, synes

mig undantag från det nämnda villkoret böra medgivas i sådana fall,

där särskilda skäl tala för en specialisering av sköterskornas verksamhet.

Sådana undantag lära särskilt kunna vara på sin plats då fråga är om

anställning av epidemisköterskor. Epidemisjukvården är av den art, att

det ofta kan vara fördelaktigt att överlämna densamma som specialuppgift

åt särskilda sköterskor, och den epidemisjukvård, som redan nu

finnes organiserad, är merendels anordnad på detta sätt. Däremot torde

icke statsbidrag böra beviljas för anställning av sköterskor, som enbart

utöva dispensärverksamhet. Till kostnaderna för sådan sjuksköterskas

avlöning utgår nämligen redan statsbidrag enligt kungl. kungörelsen

den 1 oktober 1914 angående statsbidrag till understödjande av dis
pensärverksamhet.

b . o

Därest villkoren för erhållande av statsbidrag avvägas pa sätt jag nu

angivit, torde därigenom utvecklingen av en praktisk form av distriktssjukvård

bliva i erforderlig mån befordrad utan att dock den lokala organisationsfriheten

obehörigen inskränkes.

De sakkunniga hava utförligt behandlat fragan, vilka myndigheter

lämpligen böra omhänderhava distriktssjukvardens organisation och uppbära

det härför avsedda statsbidraget. I detta hänseende hava de sakkunniga

framställt det förslaget, att statsbidrag bör tillkomma dels landsting,

som fullständigt genomför distriktsvård inom hela landstingsomBihnng

till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 230 höft. (Nr 200.) 831 io <>

Vilka myndigheter,

som

höra uppbära

statsbidrag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Antal

distrikts
sköterskor.

^ Kungl. Maj:ts Proposition Nr 260.

rådet, dels ock primärkommun, som tillhör landstingsområde, där dylik

fullständigt genomförd distriktsvård icke finnes. Mot vad de sakkunniga

sålunda föreslagit synas mig icke några vägande skäl hava blivit

anförda, varför jag i allt huvudsakligt ansluter mig till de sakkunnigas

förslag. Statsbidrag synes mig sålunda i första hand böra tillkomma

varje landsting, som åtager sig att genomföra distriktssjukvård inom

sitt område efter en av Kungl. Maj:t godkänd plan. För godkännande

av sådan plan lärer icke böra fordras, att den distriktssjukvård, som av

landstinget organiseras, omfattar alla de verksamhetsgrenar, som regelrätt

böra utgöra föremål för en distriktssköterskas arbete. Det synes

mig exempelvis icke böra möta något hinder att godkänna en plan,

som allenast avser epidemisjukvård. Däremot torde det böra fordras,

att den uppgjorda planen omfattar hela landstingsområdets landsbygd,

så att icke någon eller några lantkommuner lämnas utanför densamma,

Däre3t distriktssjukvård på detta sätt enhetligt organiseras över ett helt

landstingsområde, torde ledningen av sjukvården ifråga lämpligen böra

uppdragas åt den barnmorskestyrelse, vars inrättande ingår i det förskotill

lag om anställande av distriktsbarnmorskor, m. m., som Kungb

Maj:t den 24 januari 1919 beslutat förelägga riksdagen. Något oeftergivligt

villkor i detta avseende synes mig emellertid icke böra fastställas,

utan torde det allenast böra fordras, att distriktssjukvårdens

ledning handhaves av en för landstingsområdet gemensam styrelse.

Fördelningen av de kostnader för distriktssjukvården, vilka icke täckas

av statsbidraget, torde böra överlämnas till uppgörelse mellan landstinget

och vederbörande primärkommuner.

Har landsting icke genomfört distriktsvård över hela landstingsområdet,

lärer statsbidrag böra tillkomma de inom området belägna kommuner,

vilka, var för sig eller gemensamt, organisera distriktsvård enligt

av Kungl. Maj:t godkänd plan. Har landstinget däremot genomfört

distriktsvård pa sätt nu är sagt och erhållit statsbidrag till densamma,

synes statsbidrag icke böra tilldelas inom landstingsområdet belägen

kommun, som tilläventyrs kan finna sig föranlåten att anställa särskilda

sjuksköterskor. Därest emellertid den av landstinget genomförda distriktsvården

allenast avser vissa sjukvårdsuppgifter, t. ex. epidemivård, synes

hinder icke böra möta för primärkommun att erhålla statsbidrag för

organisation av distriktsvård, som avser andra uppgifter än den av

landstinget anordnade sjukvården.

I de sakkunnigas utredning ingår en beräkning av det antal distriktssköterskor,

som kan anses erforderligt, sedan distriktssjukvård en gång

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. May.ts Proposition Nr 260.

blivit fullständigt genomförd över hela rikets landsbygd. De sakkunniga

hava kommit till det resultatet, att ett fullständigt genomförande av

distriktssjukvård på landsbygden kan anses påkalla ett antal av omkring

1,300 sjuksköterskor, motsvarande ungefärligen en sköterska på

3,000 invånare. Någon begränsning av det antal sköterskor, för vilket

statsbidrag skulle få åtnjutas, hava de sakkunniga icke föreslagit. Medicinalstyrelsen

har däremot ansett, att antalet sköterskor, för vilka statsbidrag

skulle utgå, borde begränsas till eu sköterska för varje läkardistrikt,

dock att inom vissa större distrikt skulle kunna anställas två

eller flera sköterskor. Antalet provinsial- och extra provinsialläkardistrikt

inom riket utgör i närvarande stund 312. De på landsbygden

anställda distriktssköterskornas antal uppgick enligt de sakkunnigas uppgift

år 1916 till 416. Ett genomförande av den utav medicinalstyrelsen

ifrågasatta begränsningen av de statsunderstödda sköterskornas antal

skulle således innebära, att statsbidrag icke komme att utgå ens för en

så stor distriktssköterskekår som den för närvarande på landsbygden

anställda. Då utgångspunkten för hela den förevarande utredningen är

behovet av ett avsevärt större antal distriktssköterskor än det nuvarande,

synes den av medicinalstyrelsen föreslagna begränsningen av sköterskeantalet

föga motiverad. För närvarande råder på nästan alla områden

brist på sjuksköterskor, och denna sjuksköterskebrist har i all synnerhet

på landsbygden framkallat kännbara olägenheter. Farhågorna för att

distriktssköterskornas antal skulle bliva för stort torde således icke kunna

sägas hava någon grund i de faktiska förhållandena. Strävandena att

motverka den kvinnliga sjukvårdspersonalens överansträngning hava till

väsentlig del inriktats på att söka förmå vederbörande myndigheter att

anställa ett tillräckligt stort antal sjuksköterskor. Vid sådant förhållande

torde det minst av'' allt vara påkallat att föreskriva någon begränsning

av det antal sköterskor, för vilka statsbidrag må åtnjutas. Ett tillfyllestgörande

korrektiv mot anställandet av övertaliga distriktssköterskor torde

ligga redan i den ekonomiska uppoffring, som varje sköterskas anställning

medför för vederbörande lokalmyndighet. För övrigt skall ju tilldelandet

av statsbidrag föregås av en granskning av den uppgjorda

planen över distriktssjukvårdens organisation. Vid denna granskning

bör givetvis tillses, att organisationen är så avvägd, att respektive

sköterskor erhålla full sysselsättning. Någon annan restriktiv åtgärd i

förevarande hänseende synes mig varken vara erforderlig eller lämplig.

Vad angår fordringarna på distriktssköterskas utbildning finner jag

icko anledning att frångå det av de sakkunnigas flertal framställda lörslaget,

att som villkor för beviljande av statsbidrag till distriktssköterskas

Fordringarna

på distriktssköterskas

utbildning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

(38

Statsbidragets

belopp,

distriktssköterskas

avlöningsförmåner

och

arbetsförhållanden.

Sammanfattning

av villkoren

för

statsbidrag.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 260.

anställning'' skulle fordras, att vederbörande sköterska genomgått dels en

minst ettårig kurs i allmän sjukvård vid av staten godkänd sköterskeskola,

dels ock fullständig kurs vid den av staten anordnade distriktssköterskeskolan.

Som jag vid min redogörelse för frågan om distriktssköterskeskolan

omnämnt, skulle emellertid enligt mitt förslag ur nämnda

skolas undervisningsplan bortgå den av de sakkunniga ifrågasatta provtjänstgöringen.

Någon ersättning för detta tjänstgöringsprov finner jag

icke skäl att upptaga bland villkoren för distriktssköterskekompetens.

Under en avsevärd tid torde det vara nödvändigt att i någon mån

eftergiva de regelrätta fordringarna på distriktssköterskas utbildning. De

i detta hänseende erforderliga övergångsbestämmelserna synas lämpligen

böra avvägas i huvudsaklig överensstämmelse med vad medicinalstyrelsen

härutinnan föreslagit.

I fråga om statsbidragets belopp, distriktssköterskornas avlöningsförmåner

och ordnandet av sköterskornas tjänstgöring och arbetsförhållanden

ansluter jag mig i allt väsentligt till de sakkunnigas förslag. Jag

vill emellertid betona, att de sakkunnigas beräkning av sköterskornas

löner och det erforderliga statsbidragets storlek hänför sig till 1914 års

prisnivå och att följaktligen krigstidstillägg å det föreslagna statsbidraget

bör beviljas, därest statsmakterna skulle finna sig föranledda att meddela

krigstidstillägg inom motsvarande områden av statsunderstödd verksamhet.

De sakkunnigas förslag att distriktssköterskas kontanta avlöningunder

vissa förbehåll skulle kunna till någon del utgå i form av ersättning

för särskilda uppdrag synes mig ägnat att framkalla en ogynnsam

inverkan på riktningen av sköterskans verksamhet. Med hänsyn härtill

anser jag, att om ersättning för särskilda uppdrag förekommer, densamma

dock icke bör inräknas i sköterskans kontanta löneförmåner.

I anslutning till vad jag sålunda anfört synas mig bestämmelser

angående villkoren för beviljande av statsbidrag för anställning av distriktssköterskor

böra utfärdas av i huvudsak följande innehåll:

1. Statsbidrag för anställning av distriktssköterskor utgår till:

a) landsting, som anordnat distriktsvård över hela den i landstingsområdet

ingående landsbygden enligt av Kungl. Maj:t godkänd plan;

b) lantkommun eller sammanslutning av lantkommuner, som inom

sitt område anordnat distriktsvård enligt av Kungl. Maj:t godkänd plan.

Har landsting genomfört distriktsvård över hela den i landstingsområdet

ingående landsbygden och erhållit statsbidrag till densamma,

må statsbidrag till inom landstingsområdet belägen kommun eller sammanslutning

av kommuner utgå allenast för sådan distriktsvård, som avser

andra uppgifter än den av landstinget anordnade di strikts vården.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 260. 09

2. Statsbidraget utgår med ett belopp av 500 kronor om året för

varje distriktssköterska.

3. Statsbidrag utgår allenast för anställning av sjuksköterska, som

bar sin verksamhet förlagd till de sjukas hem. Statsbidrag utgår således

icke för avlöning av sjuksköterska, som tjänstgör å sjukhus eller

därmed jämfprlig anstalt.

4. Statsbidrag utgår i allmänhet endast för anställning av sjuksköterska,

vars tjänstgöring omfattar såväl alla de grenar av sjukvård, vilka

kunna utövas i hemmen, som ock upplysande och rådgivande verksamhet

i avseende på barnavård, bostadsvård och annan hälsovård. Där

särskilda skäl därtill föreligga, må dock statsbidrag beviljas jämväl för

anställning av sjuksköterska, vars tjänstgöring omfattar allenast viss gren

eller vissa grenar av sådan sjukvård eller hälsovård, som nu är sagd.

5. Distriktsvård, till vilken statsbidrag utgår, skall stå under ledning

av en för vederbörande område gemensam • styrelse, samt vara så anordnad,

att de i distriktsvården sysselsatta sjuksköterskorna stå under förmanskap

av provinsial- eller extra provinsialläkare. På framställning

av områdets styrelse må dock medicinalstyrelsen förordna annan läkare

att vara förman för distriktssköterska.

6. Den styrelse, som har distriktsvården om hand, skall årligen till

medicinalstyrelsen avgiva berättelse över distriktsvardens tillstånd och

utveckling inom området enligt av medicinalstyrelsen fastställt formulär.

7. Distriktsvård, till vilken statsbidrag åtnjutes, skall i allt som

rörer sjukvården och de i distriktsvården sysselsatta sjuksköterskornas

arbetsförhållanden stå under medicinalstyrelsens överinseende.

8. Statsbidrag utgår endast för distriktssköterska, som genomgått

av Kungl. Maj:t godkänd sjuksköterskeskola i allmän sjukvård samt

därutöver bevistat fullständig kurs vid den av staten anordnade skolan

för utbildning av distriktssköterskor.

Utan hinder av vad sålunda är sagt må dock statsbidrag beviljas

för avlöning av sjuksköterska, som vid ingången av år 1920 är anställd

som distriktssköterska i landstings eller kommuns tjänst, därest vederbörande

tjänsteläkare vitsordar, att sköterskan på ett tillfredsställande

sätt fullgör sina åligganden.

Tillsvidare må ock statsbidrag beviljas för anställning av distriktssköterska,

som av medicinalstyrelsen prövas hava förvärvat ett mått av

kunskap och färdighet, motsvarande det, som godkänd sjuksköterskeskola

i allmän sjukvård och distriktssköterskeskola avse att bibringa.

9. Distriktssköterska, till vars anställning bidrag av statsmedel utgår,

skall hava en kontant begynnelselön av minst 500 kronor för år

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kostnader.

Kungl. Majt:s Proposition Nr 260.

och en kontant slutlön av minst 700 kronor för år samt därjämte åtnjuta

fri kost, fri möblerad bostad, fri värme, fritt lyse och fri tvätt

eller ock kontant ersättning för nämnda naturaförmåner. I den kontanta

lönen må icke inräknas ersättning, som kan tillkomma sköterskan för

utförande av särskilda förrättningar. Under den tid, då distriktssköterska

utövar sjukvård i mindre bemedlades hem, skall hon alltid åtnjuta ersättning

för kost. För tid, under vilken distriktssköterska utövar sjukvård

i bemedlades hem och där åtnjuter fri kost, må kostersättning

indragas.

10. Distriktssköterska, till vars anställning statsbidrag utgår, skall

vara berättigad till en månads årlig semester med skäliga kostpenningar

under semestertiden.

På grundval av det förslag till bestämmelser, som jag sålunda framställt,

lärer kungörelse i ämnet böra utfärdas. I denna kungörelse torde

jämväl böra intagas närmare föreskrifter angående ordningen för sökande

av statsbidrag m. m.

Jag får nu närmare angiva de kostnader, som det föreliggande förslaget

till understödjande av distriktsvården skulle medföra för statsverket.

De sakkunniga hava beräknat, att en över hela rikets landsbygd

genomförd fullständig distriktsvård skulle kräva ett antal av omkring

1,300 sjuksköterskor. För understöd av en sålunda genomförd distriktsvård

i enlighet med de av mig föreslagna grunderna skulle alltså statsverkets

. kostnader utgöra omkring 650,000 kronor för år. Det torde

emellertid med visshet kunna förutses, att en distriktsvård av denna omfattning

icke kan hinna bliva genomförd på åtskilliga år. Under de

första åren efter statsbidragets tillkomst torde redan bristen på kompetenta

distriktssköterskor komma att medföra en betydande begränsning

av det antal sköterskor, för vilka statsbidrag sökes. Den föreslagna

distriktssköterskeskolan kan icke träda i verksamhet förrän under loppet

av år 1920, och anordnandet av godkända skolor i allmän sjukvård kommer

att taga en viss tid i anspråk. Med hänsyn härtill torde man kunna

förutsätta, att distriktssköterskekåren under år 1920 trots statsbidraget

icke kommer att bliva väsentligen större än den för närvarande är. Enligt

de sakkunnigas beräkningar var år 1916 antalet distriktssköterskor

på rikets landsbygd 416. Om man för säkerhets skull räknar med att

detta antal till år 1920 kan stiga till omkring 500 och att statsbidrag

skulle utgå för alla dessa sköterskor, skulle det erforderliga anslaget för

år 1920 bliva omkring 250,000 kronor. Anslaget torde böra anvisas

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 260.

som förslagsanslag på extra stat för år 1920 och i riksstaten uppföras

under rubriken »Hälsovård i allmänhet)) med titel »Statsbidrag för anställning

av distriktssköterskor».

Jag har nu avslutat redogörelsen för mitt förslag till åtgärder förordnande

av sjuksköterskorväsendet och vill endast tillägga några ord

angående förslagets allmänna innebörd. De av mig föreslagna åtgärderna

innefatta icke någon slutgiltig reglering av förhållandena på förevarande

område, utan begränsa sig på alla punkter till det minimum av

ingripande, som nu kan anses oundgängligen nödvändigt. Åtskilliga skäl

tala för, att man för närvarande ålägger sig en sådan begränsning.

Sjuksköterskeväsendet i vårt land har hittills utvecklats helt och hållet

genom enskildas intresserade arbete och initiativ. Vid sådant förhållande

torde det vara välbetänkt, att statens första ingripande på området anordnas

med tillbörlig varsamhet. Erfarenheten lärer sedermera få utvisa,

huruvida de föreslagna åtgärderna äro tillräckliga eller om ytterligare

ingripande erfordras. För samlande av erfarenhet i detta avseende torde

den föreslagna inspektionen över sjuksköterskeväsendet kunna bliva av

stor betydelse. Inrättandet av denna inspektion synes mig kunna erbjuda

en god grundval för kommande reformarbete på området i fråga.

Under åberopande av allt vad jag sålunda anfört får jag hemställa,

att Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen

att på extra stat för år 1920 anvisa

dels för anställande i medicinalstyrelsen av en inspektris över sjuksköterskeväsendet

ett förslagsanslag, högst, 4,700 kronor, därav 1,500

kronor anses motsvara tjänstgöringspenningar;

dels till bestridande av kostnaderna för anordnande i Stockholm av

en statens skola för utbildning av distriktssköterskor ett förslagsanslag

å 8,000 kronor;

dels till stipendier för sjuksköterskor för genomgående av nämnda

statens skola för utbildning av distriktssköterskor ett förslagsanslag,

högst, 20,000 kronor;

dels ock för beredande av statsbidrag för anställning av distriktssköterskor

i huvudsaklig överensstämmelse med av mig angivna grunder

ett förslagsanslag å» 250,000 kronor.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kung!. Maj.ts Proposition Nr 260.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan behagade Hans Maj:t Konungen

lämna bifall; och skulle proposition i ämnet av den

lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, avlåtas till

riksdagen.

Ur protokollet:

Nils Adelgren.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Inledning ..................... .. ........................................................................................ 3

Sjuksköterskornas utbildning ............................................................................... 6

Utbildningen i allmän sjukvård.......................... 6

Utbildningen i distriktssjukvård.......................................... 13

Distriktssköterskeskola............................................................................. 13

Stipendier vid distriktssköterskeskolan ..................................................... 21

Sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden ............................................................... 23

Åtgärder för motverkande av överansträngning i arbetet ...................................... 23

Arbetsförmedlingen i sjukvården ............................................•••■....................... 35

Inspektion över sjuksköterskeväsendet .................................................................... 39

Distriktssjukvårdens främjande ............................................................. 45

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1919.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. BU 1919:62 Utlåtande, i anledning av dels Kungl. Maj ds proposition angående ombildning av vissa pensionsoch ålderdomsunderstödsanstalter till en statens anstalt för pensi s. 9 i texten
  2. SU 1919:150 Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ordnande av den kvinnliga sjukvårdspersonalens utbildning och arbetsförhållanden samt angående stat s. 1 i texten