Angående ordnande av den kvinnliga sjukvårdspersonalens utbildning och arbetsförhållanden samt angående statsbidrag för anställning av distriktssköterskor
1919-03-11 · 72 sidor, varav 65 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 65 av 72 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1919:260, Angående ordnande av den kvinnliga sjukvårdspersonalens utbildning och arbetsförhållanden samt angående statsbidrag för anställning av distriktssköterskor
Dokumentets text
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 260.
1
Nr 260.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ordnande
av den kvinnliga sjukvårdspersonalens utbildning och
arbetsförhållanden samt angående statsbidrag för anställning
av distriktssköterskor; given Stockholms slott den
11 mars 1919.
Under åberopande av bilagda utdrag- av statsrådsprotokollet över
civilärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
att på extra stat för år 1920 anvisa
dels för anställande i medicinalstyrelsen av en inspektris över sjuksköterskeväsendet
ett förslagsanslag, högst, 4,700 kronor, därav 1,500
kronor anses motsvara tjänstgöringspenningar,
dels till bestridande av kostnaderna för anordnande i Stockholm av
en statens skola för utbildning av distriktssköterskor ett förslagsanslag
å 8,000 kronor,
dels till stipendier för sjuksköterskor för genomgående av nämnda
statens skola för utbildning av distriktssköterskor ett förslagsanslag,
högst, 20,000 kronor,
dels ock för beredande av statsbidrag för anställning av distriktssköterskor
i huvudsaklig överensstämmelse med de i statsrådsprotokollet
angivna grunder ett förslagsanslag å 250,000 kronor.
De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.
GUSTAF.
Axel Schotte.
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 230 hlift. (Nr 260.)
831 19 1
2
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 260.
Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 11
mars 1919.
N ärvarande:
Hans excellens herr statsministern Eden,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden Petersson,
Schotte,
Petrén,
Nilson,
friherre Palmstierna,
Rydén,
Undén,
Thorsson.
Chefen för civildepartementet, statsrådet Schotte anförde.
Bland de spörsmål, som sedan någon tid stå på dagordningen, intager
frågan om ordnande och befrämjande av sjuksköterskeväsendet en
viktig plats. Denna fråga har inom civildepartementet varit föremål
för en utredning, som åsyftat dels att ordna sjuksköterskornas utbildning
och arbetsförhållanden, dels ock att utveckla och befordra anställningen
av sjuksköterskor i offentlig tjänst. Den vitt utbredda sjuklighet,
som under det senaste året varit rådande inom riket, har tydligt ådagalagt
betydelsen för samhället av en väl kvalificerad och tillräckligt stor
sjuksköterskekår samt inskärpt nödvändigheten av snabba åtgärder till
sjuksköterskeväsendets utveckling och befordran. Med hänsyn härtill
har jag sökt påskynda den i förevarande ämne pågående utredningen,
och sedan denna numera slutförts, kunna vissa förslag i ärendet under
-
Kung1. Maj:ts Proposition Nr 260.
3
ställas riksdagens prövning. Innan jag närmare ingår på dessa förslag,
torde jag emellertid böra nämna några ord om de förhållanden,
under vilka desamma tillkommit, samt om vad därmed står i sammanhang.
1) Inledning.
I skrivelse den 29 maj 1911 anhöll riksdagen, med anledning av
en inom andra kammaren väckt motion, att Kungl. Maj:t måtte verkställa
en undersökning av sjuksköterskors och sjuksköterskeelevers vid
allmänna sjukvårdsinrättningar och så kallade distriktssköterskors arbetsförhållanden
samt vidtaga de åtgärder, vartill undersökningen kunde
giva anledning. Då jag den 6 juni 1912 inför Kungl. Maj:t anmälde
denna riksdagens skrivelse, anförde jag, att den undersökning, som i
anledning av densamma syntes böra vidtagas och handhavas av särskilt
tillkallade sakkunniga, borde bliva så allsidig och omfattande som möjligt.
Jag uttalade därför den meningen, att denna undersökning också
borde i görlig grad avse jämväl de i privatvård sysselsatta sjuksköterskorna
ävensom sköterskebiträdena vid sjukhusen samt att undersökningen
icke borde begränsas till sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden,
utan att vid densamma även andra synpunkter borde tagas i
övervägande, särskilt sjuksköterskornas utbildning. Med föranledande
av vad jag sålunda anfört bemyndigade Kungl. Maj:t mig att inom civildepartementet
tillkalla sakkunniga med uppdrag dels att verkställa en
allsidig undersökning av sjuksköterskors, sjuksköterskeelevers och sköterskebiträdens
vid allmänna sjukvårdsinrättningar och så kallade distriktssköterskors
ävensom vid privatvård anställd kvinnlig sjukvårdspersonals
arbetsförhållanden, såsom deras anställning, arbetstid, avlöning, förmåner
av semester, understöd vid sjukdoms- och olycksfall, pension,
o. s. v., dels ock att framlägga förslag till de åtgärder från det allmännas
sida, som i anledning av undersökningen kunde synas i olika
avseenden påkallade. Jämlikt det sålunda givna bemyndigandet tillkallade
jag berörda den 6 juni 1912 sakkunniga för verkställande av
den ifrågavarande undersökningen och avgivande av förslag i ämnet.
Sedan under fortgången av de sakkunnigas arbeten några personförändringar
bland de sakkunniga ägt rum, utgjordes de sakkunniga av
professorn vid kungl. karolinska mediko-kirurgiska institutet, medicine
doktorn I. Jundell, ledamoten av riksdagens första kammare, redaktören
C. G. Ekman, lasarettsläkaren, medicine doktorn II. Grasve, förestånderskan
för Fredrika Bremerförbundets sjuksköterskebyrå i Göteborg
4 Kung!. Maj:ts "Proposition Nr 260.
Anna Lönnerblad, rödakorssystern Agda Meyerson och sofiasystern
Elisabeth Paykull.
Emellertid anhöll riksdagen i skrivelse den 30 april 1915, att Kungl.
Maj:t måtte föranstalta om utredning, huruvida bidrag av statens medel
skulle kunna tilldelas kommun, som i sin tjänst anställde examinerad
sjuksköterska. Efter därtill erhållet bemyndigande uppdrog dåvarande
statsrådet och chefen för civildepartementet den 3 juni 1915 åt förenämuda
inom departementet tillkallade sakkunniga att verkställa utredning
och avgiva förslag jämväl i nu ifrågavarande ämne, under iakttagande
av att det uppdrag, som de sakkunniga tidigare erhållit, härigenom
icke skulle fördröjas, utan att de sakkunniga skulle avgiva särskilt
betänkande i den i riksdagens skrivelse den 30 april 1915 berörda
delen av frågan.
I enlighet med de sålunda erhållna uppdragen avgåvo de sakkunniga
dels den 22 december 1916 betänkande angående den kvinnliga
sjukvårdspersonalens utbildning och arbetsförhållanden, dels ock den 30
maj 1918 betänkande angående bidrag av statsmedel för anställning av
distriktssköterskor. Betänkandet angående den kvinnliga sjukvårdspersonalens
utbildning och arbetsförhållanden har av de sakkunniga avgivits
utan meningsskiljaktighet. Vid betänkandet angående bidrag av
statsmedel för anställning av distriktssköterskor har däremot fogats en
reservation av Anna Lönnerblad, Agda Meyerson och Elisabeth Paykull,
vilka förenat sig om ett från de övriga sakkunnigas ståndpunkt avvikande
yttrande i fråga om utbildningstiden för de distriktssköterskor,
för vilkas anställning bidrag av statsmedel skulle utgå Båda betänkandena
äro tillgängliga i tryck.
Över de sakkunnigas betänkanden och förslag hava utlåtanden avgivits
av medicinalstyrelsen, samtliga länsstyrelser, landstingen, direktionerna
för länslasarett och därmed likställda sjukhus, samtliga förste
provinsialläkare, styrelsen för svenska provinsialläkarföreningen, fullmäktige
för allmänna svenska läkarföreningen, styrelsen för svensk sjuksköterskeförening,
med flera myndigheter och korporationer.
Härjämte hava socialstyrelsen, arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse
och en del andra myndigheter yttrat sig angående särskilda detaljer av
den föreliggande frågan.
Medicinalstyrelsen har i sina utlåtanden, vilka äro avgivna den 14
november 1918 och den 21 februari 1919, meddelat sammanfattande
redogörelser för innehållet av övriga myndigheters och korporationers
yttranden i ärendet. Då jämväl medicinalstyrelsens utlåtanden äro tillgängliga
i tryck och torde bliva utdelade inom riksdagen, lärer jag i
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 260.
5
den kommande framställningen icke behöva återgiva de avgivna yttrandena
i vidare mån, än som av framställningens sammanhang påkallas.
De i ämnet avgivna förslagen hava med ledning av de inkomna
yttrandena underkastats vidare bearbetning inom civildepartementet.
Vid tiden för avgivandet av innevarande års statsverksproposition var
denna bearbetning ännu icke avslutad, varför Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
föreslog riksdagen, att i avbidan på den proposition,
som kunde komma att i ämnet avlåtas, för beredande av statsbidrag för
anställning av distriktssköterskor med mera, på extra stat för år 1920 beräkna
ett förslagsanslag å 350,000 kronor. Som resultat av den verkställda
bearbetningen föreligga nu förslag om anställande av en inspektris
över sjuksköterskeväsendet, förslag om anordnande av en statens skola
för utbildning av distriktssköterskor, förslag om beviljande av stipendier
för genomgående av nämnda skola samt förslag om beredande av
statsbidrag för anställning av distriktssköterskor. Dessa förslag torde
genom proposition böra föreläggas riksdagen till antagande.
Härjämte har inom civildepartementet upprättats förslag till förordningar
om vissa ändringar i gällande lasaretts- och sjukstugestadgor,
avseende att motverka sjukvårdspersonalens överansträngning i arbetet
samt att erbjuda grundval för statlig inspektion av nämnda personals
arbetsförhållanden. I fråga om dessa författningsförslag är det min
avsikt att hemställa, att riksdagens yttrande inhämtas över desamma.
Med anledning av den i ämnet verkställda utredningen torde även
böra utfärdas författningsbestämmelser angående statens godkännande
av utbildningsanstalter i allmän sjukvård samt angående ordnande av
arbetsförmedlingen inom sjukvården. Då dessa författningsbestämmelser
icke lära behöva underställas riksdagens prövning, synes det mig icke
vara anledning att nu framlägga något formligt förslag i förevarande
hänseende. De ifrågavarande bestämmelserna beröra emellertid förhållanden,
som stå i nära sammanhang med de i det föregående omnämnda
förslag, för vilkas genomförande riksdagens medverkan är erforderlig.
Med hänsyn härtill torde det vara lämpligt, att jag nu lämnar en kortfattad
redogörelse även för den verkställda utredningens resultat beträffande
den allmänna sjuksköterskeutbildningen och sjukvårdens arbetsförmedling
samt angiver de principer, vilka jag har för avsikt att lägga
till grund för blivande författningsförslag i dessa ämnen.
Slutligen vill jag här nämna, att av särskilda sakkunniga utarbetats
förslag i fråga om pensionering av sjuksköterskor, vilka äro anställda
i av landsting, kommun eller annan samfällighet anordnad sjuk
-
6
Sakkunniga.
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 260.
vård. Detta förslag torde komma att föreläggas Kung!. Maj:t i
sammanhang med vissa andra förslag, som beröra det statsunderstödda
pensionsväsendet.
Jag övergår nu till en redogörelse för frågan om sjuksköterskornas
utbildning, vilken fråga har en grundläggande betydelse för de förslag
jag sedermera kommer att framställa.
2) Sjuksköterskornas utbildning.
A) Utbildningen i allmän sjukvård.
De för närvarande befintliga skolorna för utbildning av sjuksköterskor
äro i regel förlagda till lasarett och kommunala sjukvårdsanstalter.
Från det allmännas sida åtnjuta de icke annat understöd, än
att vederbörande sj ukvårdsanstalter upplåtits till deras bruk och att vid
anstalternas uppförande hänsyn tagits till skolornas behov. Staten har
icke på något sätt ingripit varken vid skolornas upprättande eller i
deras senare verksamhet och gestaltning. Denna fria och okontrollerade
utvecklingsform har medfört, att sköterskeskolorna äro av mycket
skiftande beskaffenhet och att den utbildning, som de meddela sina
elever, i de särskilda fallen är av mycket olika värde. Antalet sköterskeskolor
i riket utgjorde vid tidpunkten för de sakkunnigas undersökning
57. Av dessa skolor hade 15 en teoretisk och praktisk utbildningskurs
på två år eller därutöver; 11 skolor hade en teoretisk och praktisk
utbildningskurs på ett år; 16 skolor hade en enbart praktisk utbildningskurs
på ett år och 15 skolor hade en enbart praktisk utbildningskurs
på ett halvt år eller därunder.
De sakkunniga hava med avseende på sjuksköterskeskolorna framhållit,
att arten och graden av den utbildning, som i dem komme de
blivande sjuksköterskorna till del, för närvarande helt och hållet vore
reglerad av enskilda personers subjektiva uppfattning om vad som för
sköterskeutbildningen vore lämpligt eller oundgängligen nödvändigt. I
de flesta fall bestämdes utbildningens beskaffenhet icke ens av vad
man ansett vara för den blivande sköterskan nödvändigt att veta och
kunna, utan av de resurser för utbildningen, som händelsevis stode den
ena eller andra skolan till buds. I många fall hade även den verkliga
avsikten med elevers mottagande icke varit att utbilda kompetenta sjuk
-
7
Kungl. May.ts Proposition Nr 260.
sköterskor, utan att skaffa vederbörande anstalt tillgång till billig arbetskraft.
På grund bärav funnes det för närvarande ett stort antal
sjuksköterskor, vilka icke kunde anses kvalificerade att utöva sjukvård
som yrke. Detta förhållande kunde för allmänheten medföra stora faror
och vore även ägnat att sänka sjuksköterskekårens ställning. För att
råda bot på dessa olägenheter skulle det kunna sättas ifråga att införa
lagstadgat förbud för andra än examinerade och legitimerade sjuksköterskor
att utöva yrkesmässig sjukvård. Eu dylik åtgärd ansåge sig
de sakkunniga emellertid icke kunna förorda, utan hemställde, att korrektivet
mot nu omförmälda missförhållanden skulle sökas i en mildare
form av statskontroll över sjuksköterskornas utbildning. Den lämpligaste
formen för en sådan statskontroll syntes de sakkunniga vara, att
Kungl. Maj:t på ansökan tillerkände benämningen godkänd åt de skolor,
vilka, efter vad man om dem kunde inhämta, utbildade väl kvalificerade
sjuksköterskor, samt att staten beredde de i sådana skolor utbildade
sjuksköterskorna vissa fördelar och därutöver genom beviljande av förmåner
förmådde vederbörande myndigheter att för den offentliga sjukvården
i största utsträckning använda sköterskor från godkända
skolor.
För att en sjuksköterskeskola skulle erhålla statens godkännande
borde det ådagaläggas, att den uppfyllde vissa minimifordringar med
avseende på utbildningstidens längd, lärarkrafternas beskaffenhet, undervisningens
anordnande, dagordningen inom vederbörande sjukvårdsanstalter
m. m. Vad särskilt beträffade utbildningstidens längd, syntes
det de sakkunniga givet, att statligt godkännande borde meddelas
åt de skolor, som hade tvåårig eller längre teoretisk-praktisk utbildningskurs.
Man kunde emellertid icke uppställa fordran på tvåårig utbildning
såsom minimum för alla sjuksköterskor i offentlig sjukvård.
Det i regel tillfredsställande och ofta utmärkta arbete, som i en del
befattningar utförts av sköterskor med lägre utbildning, gjorde en dylik
fordran oberättigad. Det vore obetingat möjligt att under ett år bibringa
en sköterskeutbildning, som i avsevärd grad kunde vara det allmänna
till gagn. Med hänsyn härtill borde statens godkännande givas även
åt skolor med tillfredsställande teoretisk-praktisk utbildningskurs under
minst ett år. Godkännandet av de ettåriga skolorna hade alldeles särskild
betydelse därutinnan, att de ettåriga skolorna beredde möjlighet för
samvetsgranna och dugliga sköterskebiträden att på legitim väg avancera
till sjuksköterskor. Möjligheterna för ett sköterskebiträde att genomgå
en tvåårig kurs vore rätt begränsade, dels på grund av ekonomiska
skäl, dels ock emedan fordringarna på skolkunskaper vid de
8
Kungl. Maj:ts Proposition, Nr 260.
högre kurserna i allmänhet sträckte sig längre än till enbart folkskolebildning.
Svårigheterna att genomgå en ettårig skola torde däremot
icke vara större, än att varje dugligt, samvetsgrannt och för sköterskekallet
lämpligt biträde borde kunna övervinna dem. Fordringarna på
skolkunskaper vid de ettåriga skolorna komme säkerligen i regel icke
att gå över folkskolebildning, och med omtanke och sparsamhet bildade
den ekonomiska frågan härvidlag intet större hinder. I flertalet fall
vore nämligen kurserna vid de nuvarande ettåriga skolorna avgiftsfria
och eleven åtnjöte under elevtiden fri kost, bostad, värme, lyse och
tvätt. Härutinnan komme säkerligen de ettåriga skolorna icke att vidtaga
förändringar, som kunde inverka på förhållandena i stort sett.
I anslutning till vad sålunda anförts hava de sakkunniga framställt
förslag om utfärdande av bestämmelser, som innebära, att sjuksköterskeskolor
med en fullständig lärokurs av minst ett år må på ansökan
kunna erhålla godkännande av Kungl. Maj:t. Samtidigt hava de sakkunniga
emellertid föreslagit, att de godkända sköterskeskolorna skulle
indelas i två grupper med respektive benämningarna »högre läroanstalt»
och »lägre läroanstalt». Benämningen högre läroanstalt skulle meddelas
åt sådana skolor, där lärokursen omfattade eu tid av minst två år,
under det att de godkända skolor, där lärokursen vore kortare, skulle
benämnas lägre läroanstalt. Tillika hava de sakkunniga föreslagit, att
de sjuksköterskor, som genomgått de högre läroanstalterna, skulle erhålla
rätt till benämningen sjuksköterska, under det att de sköterskor,
som utgått från lägre läroanstalt, skulle erhålla titeln undersköterska.
Härigenom skulle enligt de sakkunnigas mening skillnaden mellan de
högre och de lägre utbildade sjuksköterskorna på ett kort, tydligt och
lättfattligt sätt markeras inför allmänheten.
De förmåner, som staten borde bereda de ur godkänd skola utgångna
sköterskorna, skulle enligt de sakkunnigas förslag väsentligen
bestå däri, att för de godkända skolornas sköterskor skulle av medicinalstyrelsen
fastställas vissa utmärkelsetecken, vilkas bärande av obehöriga
skulle vara förbjudet och belagt med påföljd av böter. Dessa
utmärkelsetecken skulle vara olika för sköterskorna från de högre och
för dem från de lägre skolorna. Sköterska från lägre skola, vilken
beträddes med att offentligen bruka utmärkelsetecken, som företedde
sådan likhet med de för eleverna från högre skola fastställda emblemen,
att förväxling lätt kunde äga rum, skulle enligt de sakkunnigas förslag
vara förfallen till bötesstraff.
Vad slutligen beträffade de förmåner, genom vilka sjukvårdsmyndigheterna
skulle förmås att för den offentliga sjukvården använda
opaginerad Kontrollera mot PDF
il
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 260.
sköterskor från godkända skolor, skulle dessa bestå däri, att för erhållande
av statsbidrag till pensionering av i offentlig tjänst anställda sjuksköterskor
skulle uppställas det villkoret, att vederbörande sjuksköterska
genomgått av Kungl. Maj:t godkänd sjuksköterskeskola.
De i ärendet hörda myndigheterna och korporationerna hava praktiskt
sett enhälligt uttalat sin anslutning till de sakkunnigas förslag,
att kontrollen över sjuksköterskeutbildningen skulle åvägabringas genom
statligt godkännande av sådana sjuksköterskeskolor, som erbjöde
garanti för utbildning av tillräckligt kvalificerade sjuksköterskor, samt
genom tillerkännande av statsbidrag till pensionering av de i offentlig
tjänst anställda sjuksköterskor, vilka genomgått godkänd skola. Däremot
hava ett flertal mycket bestämda invändningar framställts mot
förslaget om de godkända skolornas uppdelning i två klasser med åtföljande
olika benämningar för de ur respekiive skolor utgångna sjuksköterskorna.
Fullmäktige för allmänna svenska läkarföreningen hava
härutinnan anfört, att förslaget att staten skulle godkänna flera klasser
av sköterskor varkeu vore lyckligt eller konsekvent. Ett uppdelande
av sköterskorna i olika kastor syntes icke medföra någon nytta, men
väl vara ägnat att giva upphov till avund och en osund konkurrens.
Statskontrollen borde enligt fullmäktiges mening hava till syfte, att
från statens stöd utesluta undermåligt utbildade sköterskor. Ur denna
synpunkt saknades anledning att fastställa annan gräns än den, som
avsåge att bestämma de minimikrav staten ställt upp för bevisande av
pensionsbidrag. Fördelaktigast för sköterskeutbildningen vore, att till
grund för densamma lades eu bottenskola med utbildning i allmän sjukvård,
på vilken sedermera kunde byggas fortsättningsskolor av olika
slag och omfattning. Vid bedömandet av den tid, som kunde anses
tillräcklig för utbildning i allmän sjukvård, syntes det fullmäktige, att
kravet för godkännande av en skola icke kunde sättas högre än till ett
år. Av särskild betydelse vore, att utbildningen ordnades så, att dugliga
eköterskebithiden erhölle möjlighet att genomgå sköterskeskolor
och på så sätt vinna inträde i sjuksköterskekåren. Det vore därför av
vikt, att tillräckligt antal sköterskeskolor funnes, vid vilka kvinnor med
endast folkskolebildning kunde vinna inträde. Vidkommande slutligen
de sakkunnigas förslag angående rätten att bära vissa utmärkelsetecken
ansåge fullmäktige, att denna uniformsfråga av de sakkunnige tillmätts
en betydelse, som den i verkligheten icke kunde erhålla.
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 2HO käft. (Nr 260.) «.u i» ''1
Myndigheter
och korporation
er.
10
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 260.
Medicinalstyrelsen.
Medicinalstyrelsen har i förevarande avseende anfört, att det av de
sakkunniga framställda förslaget om ett statens godkännande av vissa
enskilda utbildningsanstalter syntes utgöra en väl avvägd ingress till
blivande ytterligare reformer på nu ifrågavarande område samt vara
ägnat att i sin man åstadkomma en grundval för enhetlighet i sköterskeutbildningen.
Ändamålet med statens ingripande härvidlag vore emellertid
förnämligast att skydda samhället mot faran av eu ofullständigt utbildad
sköterskekår. Från denna synpunkt sett saknade staten enligt
styrelsens förmenande anledning att i reglerande syfte ingripa beträffande
annan verksamhet än sådan, som avsåge att förskaffa sköterskan
normalutbildning av beskaffenhet, att samhällets förenämnda intresse
kunde anses tillgodosett. Erfarenheten hade visat, att jämväl en endast
ettårig teoretisk-praktisk utbildning varit tillräcklig att dana för sitt
kall väl skickade sjuksköterskor. Eu uppdelning sådan de sakkunniga
föreslagit av skolor med högre och lägre kompetens vore ägnad att
alstra en för sköterskornas verksamhet olämplig klasskillnad ävensom
eu för yrkets anseende menlig konkurrens och kunde enbart på grund
härav icke av medicinalstyrelsen förordas. Styrelsen ville därför föreslå,
att staten med sitt godkännande privilegierade endast ett slag av
skolor, nämligen sådana, där utbildningen omfattade en praktisk-teoretisk
kurs under en tid av minst ett år i allmän sjukvård samt härutöver
en praktisk kurs under en tid av minst två månader i epidemisjukvård
vid något av de större epidemisjukhusen. Genom dylika på
samtliga av staten godkända skolor ställda fordringar vunnes en för
hela riket gemensam sköterskeutbildning, fyllande rimliga anspråk på
den allmänna kompetensen inom kåren. Därjämte skulle genom en sådan
anordning av utbildningen grundläggas en gemensam bottenskola
för samtliga sjuksköterskeelever. Fordringarna för denna bottenskola
borde uppenbarligen icke sättas högre, än att jämväl sköterskebiträden,
som ägde lust och fallenhet för yrket, kunde vinna inträde i densamma.
Avgångsbetyg från folkskolan borde således anses tillfredsställande för
vinnande av inträde i godkänd sjuksköterskeskola.
Från den sålunda angivna ståndpunkten i fråga om sköterskornas
utbildning ansåge sig medicinalstyrelsen sakna anledning att yttra sig
över de sakkunnigas förslag angående gruppering av sköterskorna i
tvenne olika klasser, undersköterskor och sjuksköterskor. Styrelsen
ville endast anmärka, att en dylik gruppering torde kunna betecknas
såsom föga lycklig, enär flertalet sköterskor inom de båda föreslagna
kategorierna skulle hava till uppgift att utföra samma slag av självständigt
arbete samt beteckningen undersköterska i den allmänna upp
-
11
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 260.
fattningen sannolikt skulle komma att gälla såsom avseende en icke
tillfullo utbildad sköterska.
Vad angingo de sakkunnigas förslag om lagstadgad uteslutanderätt
för sköterskor, som genomgått av staten godkänd skola, att bära vissa
utmärkelsetecken, syntes det styrelsen, att en lagstiftning angående
denna skäligen betydelselösa fråga icke vore av behovet påkallad.
Av den i förevarande avseende verkställda utredningen . torde Departement*
framgå, att do nuvarande förhållandena på sjuksköterskeutbildningens
område påkalla införandet av en viss statlig kontroll över denna utbildning.
Den lämpligaste formen för åvägabringande av en sådan.kontroll
synes vara, att sjuksköterskeskolor, som uppfylla skäliga fordringar
med avseende på beskaffenheten av den i dem meddelade utbildningen
och anordningarna vid skolan i övrigt, beredas tillfälle att erhålla statens
godkännande. Detta godkännande lärer emellertid icke böra förknippas
med någon klassindelning av skolorna eller de ur dem .utgångna
sköterskorna. De sakkunnigas förslag om sådan klassindelning synas
mig föga motiverade och allt utom ägnade att befordra en önskvärd
enhetlighet inom sjuksköterskekåren. 1 likhet med medicinalstyrelsen
anser jag, att statens godkännande allenast bör avse att fastslå de
minimikrav, som böra ställas på en fullgod utbildning i allmän sjukvård.
Beträffande de fordringar på utbildningstidens längd, som höra
uppställas som villkor för skolas godkännande, hava de sakkunniga
utan meningsskiljaktighet uttalat den uppfattningen, att det obetingat
är möjligt att under ett år bibringa en sköterskeutbildning, som i avsevärd
grad kan vara det allmänna till gagn. It ullmäktige för allmänna
svenska läkarfö re ningen hava härutinnan anfört, att kravet pa utbildningstid
vid godkänd skola i allmän sjukvård icke syntes höra sättas
högre än till ett år. Medicinalstyrelsen har i förevarande avseende
framhållit, att erfarenheten visat, att en ettårig teoretisk-praktisk utbildning
varit tillräcklig att dana för sitt kall väl skickade sköterskor. Med
hänsyn till vad sålunda blivit anfört synes mig utbildningstidens minimiUingd
vid godkänd sköterskeskola i allmän sjukvård böra fastställas till
ett år.
För godkännande av skola bör givetvis fordras, att utbildningstiden
verkligen användes till effektiv undervisning och att skolans verksamhet
är anordnad med tillbörligt beaktande av utbildningens krav. Sjukvårdsanstalt,
som använder sina sköterskeelever till ur utbildningssynpunkt
mindervärdigt arbete, bör icke ifrågakomma till godkännande.
Särskilt bör iakttagas, att den teoretiska undervisningen erhåller till
-
12
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 260.
räckligt utrymme och meddelas efter bestämd plan samt att elevernas praktiska
arbete anordnas så, att det icke förhindrar de teoretiska studierna.
Godkännande av sjuksköterskeskola lärer böra meddelas allenast
för viss tid och kunna aterkallas, om fastställda fordringar icke uppfyllas.
I allt vad till utbildningen hörer torde godkänd skola böra stå
under inspektion av medicinalstyrelsen. Vid denna inspektion synes
styrelsen böra tillhandagås av en inom densamma anställd inspektris
över sjuksköterskeväsendet, på sätt jag i fortsättningen av min redogörelse
torde få tillfälle att närmare utveckla.
I överensstämmelse med de huvudgrunder jag sålunda angivit synas
mig erforderliga författningsbestämmelser angående villkoren för statens
godkännande av sjuksköterskeskola böra av Kungl. Maj:t utfärdas. I
fråga om bestämmelsernas detaljer böra givetvis de synpunkter, som framhållits
av de i ärendet hörda myndigheterna, erhålla tillbörligt beaktande.
För att uppmuntra vederbörande sjnksköterskeskolor att söka statens
godkännande torde särskilda förmåner böra beredas de sjuksköterskor,
som utgått ur godkända skolor. Dessa förmåner synas mig i
första hand böra bestå däri, att staten, i sammanhang med ordnandet
av de i offentlig tjänst anställda sjuksköterskornas pensionering, uppställer
den fordran, att de sjuksköterskor, till vilkas pensionering statsbidrag
skall lämnas, skola hava genomgått av staten godkänd sköterskeskola.
För att möjliggöra uppställandet av denna fordran torde erforderliga
föreskrifter böra meddelas i den blivande författningen angående
pensionering av i offentlig tjänst anställda sjuksköterskor. Någon lagbestämmelse
om skyldighet för sjukvårdsmyndigheterna att bereda hos
dem rinställda sjuksköterskor pension synes mig icke för närvarande vara
erforderlig eller lämplig. Därest statsbidraget till pensioneringen tillmätes
i enlighet med det förslag, som härutinnan kommer att framställas,
torde det kunna förutsättas, att sjukvårdsmyndigheterna icke skola underlåta
att förskaffa sin personal pensionsrätt.
Förutom statsbidrag till pensioneringen lärer en avsevärd förmån
kunna beredas de ur godkänd skola utgångna sköterskorna därigenom,
att staten i de fall, då den beviljar bidrag till kostnaderna för sjuksköterskas
anställande, likaledes uppställer det villkoret, att de sköterskor,
till vilkas anställning statsbidrag skall åtnjutas, skola hava genomgått
godkänd sköterskeskola. Denna åtgärd torde komma att få särskild
betydelse i samband med genomförandet av det förslag om beviljande
av statsbidrag för anställning av distriktssköterskor, vartill jag senare
återkommer.
Härjämte torde det vara lämpligt, att staten vid beviljandet av bidrag
till sjukvårdsanstalters driftkostnader fäster det villkoret, att de
13
Kung1. Maj:ts Proposition Nr 260.
sjuksköterskor, som anställas vid vederbörande anstalter, skola hava
genomgått av staten godkänd sköterskeskola. En dylik åtgärd skulle
otvivelaktigt vara ägnad att kraftigt befordra de godkända skolornas
verksamhet. Något förslag i denna riktning saknar jag anledning framställa
i nu förevarande sammanhang, men saken synes mig böra beaktas
vid framtida prövningar av förslag angående statsbidrag till kostnaderna
för sjukvårdsanstalters drift.
Genom de åtgärder jag sålunda angivit lära så betydande förmåner
beredas de sjuksköterskor, som genomgått godkända skolor, att ett tillräckligt
tillopp av elever till dessa skolor är betryggat. De sakkunnigaR
förslag att främja de godkända skolorna genom fastställande av
utmärkelsetecken för de ur dem utgångna eleverna torde under sådana
förhållanden vara skäligen obehövligt. Då en lagstiftning på detta område
dessutom synes mig nr flera synpunkter mindre lämplig, har jag
icke ansett mig böra framställa förslag om något lagstadgande angående
dylika utmärkelsetecken.
Sedan jag nu redogjort för frågan om sjuksköterskeutbildningen i
allmän sjukvård, övergår jag till att behandla den specialutbildning av
sjuksköterskor, vars anordnande ingår i mitt förslag, nämligen utbildningen
av distriktssköterskor.
B) Utbildningen i distriktssjukvård.
Behovet av sjuksköterskor har i alldeles särskild grad gjort sig Distriktskännbart
inom distriktssjukvården på landsbygden. Med hänsyn här- sk°£e0iake
till har jag, såsom jag i det föregående antytt, för avsikt att framställa
förslag om beredande av statsbidrag för anställning av distriktssköterskor.
Härmed är emellertid det ifrågavarande behovet icke tillgodosett, utan
det fordras härjämte, att åtgärder vidtagas för att bereda distriktssjukvården
tillgång till sjuksköterskor, som äro tillräckligt utbildade och
i övrigt kvalificerade för denna speciella och krävande form av sjukvård.
De sakkunniga hava i fråga om utbildningen av distriktssköterskor Sakkunniga.
anfört i huvudsak följande.
Därest staten beslöte sig för att giva understöd för organisation
av distriktssjukvård, vore det självfallet, att staten borde tillse, att
denna distriktssjukvård handhades på ett tillfredsställande sätt, så att
den bleve till största möjliga gagn. Ett oundgängligt villkor för statsbidrag
till distriktssköterskors anställning borde vara, att de distrikts
-
14
Kungl. May.ts Proposition Nr 260.
sköterskor, till vilkas avlöning statsbidrag lämnades, erhållit fullgod
utbildning och ådagalagt lämplighet för just denna gren av sjukvården.
I detta avseende borde man av en distriktssköterska i första hand fordra,
att hon genomgått minst ettårig av staten godkänd skola i allmän sjukvård.
Med hänsyn till den särskilda arten av distriktssjukvårdens uppgifter
borde det därutöver fordras, att vederbörande sköterska efter
avslutandet av sin kurs i allmän sjukvård genomgått en ettårig specialkurs,
omfattande ämnena epidemivärd, barnavård, sinnessjukvård, dispensärvård
med bostadshygien, invalid- och vanförevård, matlagning och
huslig ekonomi samt social lagstiftning. Eu dyllk distriktssköterskekurs
kunde icke anordnas vid någon av våra nuvarande sköterskeskolor.
Ingen av dessa skolor förfogade nämligen över den mångfald av olika
kliniska resurser och över de olika lärarkrafter, som erfordrades för en
distriktssköterskekurs. För att någon av de nuvarande sköterskeskolorna
skulle bliva i stånd att anordna distriktssköterskekurs måste den
upprätta ett samarbete med alla de olika vårdanstalter och institutioner,
som behövdes för ändamålet. Ett sådant samarbete vore icke möjligt
att anordna utan att staten därtill gåve behövligt understöd. Vid sådant
förhållande bleve det för staten icke dyrbarare att själv anordna eu
distriktssköterskeskola. En sådan lösning av frågan vore förenad med
synnerliga fördelar och erbjöde icke någon svårighet att genomföra.
Det förhölle sig nämligen så, att staten antingen själv förfogade över
eller gåve betydande understöd åt eller reglerade verksamheten vid alla
de institutioner, som lämpade sig för utbildning i distriklssköterskekursens
olika specialämnen. De institutioner, vilkas medverkan erfordrades
lör anordnande av distriktssköterskekurser, vore: serafimerlasarettet,
statens hospital för sinnessjuka, allmänna barnhuset, vanföreanstalterna
och statens skolköksseminarium. Förlädes distriktssköterskeskolan till
Stockholm, vore det möjligt att för kurserna begagna alla de nämnda
institutionerna. Man kunde med säkerhet förutsätta, att ingen av dessa
institutioner komme att ställa svårigheter i vägen för mottagandet av
nu ifrågavarande elever, vilka ju redan vore utbildade sjuksköterskor.
Om man ordnade det så, att vederbörande anstalt under distriktssköterskekursens
förlopp oavbrutet finge hava ett visst antal av eleverna, kunde
dessa elever ersätta en del av anstaltens vanliga arbet skral ter. Distriktssköterskeeleverna
borde med andra ord kunna bliva förenämnda anstalters
ordinarie elever. Hela antalet distriktssköterskor, som under
ett år skulle utbildas, borde på lämpligt sätt fördelas å de olika specialämnena,
och de särskilda grupperna borde sedan avlösa varandra i
de olika specialkurserna. Den å varje vårdanstalt för tillfället tjänstgörande
gruppen kunde omfatta 10—30 elever.
15
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 260.
För genomförande av den föreslagna anordningen erfordrades eventuellt,
att staten i fråga om de anstalter, som icke vore statens egna
utan allenast understöddes med statsmedel, för fortsatt erhållande av
statsunderstöd uppställde det villkoret, att vederbörande anstalt årligen
skulle mottaga ett visst antal distriktssköterskeelever. Härjämte borde
behövliga förändringar vidtagas i de av Kungl. Maj:t fastställda reglementena
för respektive institutioners verksamhet.
Utbildningen vid den föreslagna distriktssköterskeskolan borde i
huvudsak ske enligt följande undervisningsplan:
Ämnen
Undervisningsanstalter
Kursens längd
i månader
Antalet
deltagare
Teoretisk
undervisning,
antal timmar!
Epidemivård och desinfek- tionslära......................
Serafimerlasarettet, kommu- nala epidemisjukhus
2
10—30
8 (16)
Barnavård och barnavårds
inspektion .................
Allmänna barnhuset
2 V»
10-30
10 (20)
Sinnessjukvård .................
Stockholms hospital
2
10-30
8 (16)
Dispensärvård med bostads- hygien ...........................
2
10-30
10
Invalid- och vanförevård.....
Vanföreanstalten i Stockholm
Va
10-30
6
Matlagning och huslig eko- nomi ..................
Statens eller statsunderstödda
skolköksseminarier
2 Vs
10- 30
Social lagstiftning ...........
Va
60-180
8
Summa
12
60—180
50 (76)
1 undervisningsplanen hade de sakkunniga upptagit serafimerlasarettet
som den anstalt, där utbildningen i epidemivård skulle äga rum. Serafimerlasarettet
saknade visserligen för närvarande epidemiavdelning, men då
frågan om lasarettets ombyggnad och omorganisation stode på dagordningen
och det vore oundgängligen növändigt även för läkarutbildningen,
att vid det nya serafimerlasarettet eu epidemiavdelning upprättades,
syntes därmed den framtida möjligheten för distrikts.sköterskornas
utbildning i epidemivård vid nämnda lasarett vara given. Intill
dess det nya lasarettet komme till stånd, borde utbildningen i epidemivård
för distriktssköterskor kunna ordnas genom överenskommelse mellan
staten och något eller några av de större epidemisjukhus, som tillhöra
landsting eller någon av de större stadskommunerna.
Kurserna i dispensärvård och bostadshygien kunde lämpligen an
-
16
Kungl. Maj:ts Proposition Kr 260.
ordnas i samarbete med nationalföreningen mot tuberkulos, som för
närvarande årligen meddelade sådana kurser.
Distriktssköterskeskolan borde stå under ledning av en särskild
styrelse, däri den av de sakkunniga föreslagna inspektrisen över godkända
sköterskeskolor borde vara självskriven ledamot. Övriga ledamöter
borde väljas av vissa angivna korporationer och ordförande i styrelsen
borde förordnas av Kungl. Maj:t. Någon särskild ersättning för uppdraget
att vara ledamot i styrelsen syntes de sakkunniga icke böra förekomma.
Däremot borde beviljas dagtraktamente samt reseersättning
åt ledamot, som för sammanträdes skull nödgades företaga resor.
Den styrelse, som för första gången utsåges, borde erhålla i uppdrag
att efter förhandlingar med lämpliga institutioner upprätta förslag
till reglemente för skolans verksamhet, vilket förslag borde underställas
Kung]. Maj:ts prövning och fastställelse.
Själva undervisningen vid distriktssköterskeskolan borde för eleverna
vara avgiftsfri. Då eleverna dessutom å flertalet av de anstalter,
där kurserna gåves, ersatte en del av den vanliga vårdpersonalen, syntes
eleverna kunna påräkna bostad och vivre kostnadsfritt å respektive
anstalter. Under hälften av utbildningstiden, nämligen den tid, som
åtginge för utbildningen i dispensärvård och bostadshygien, vanförevård,
matlagning och huslig ekonomi samt social lagstiftning, skulle eleverna
själva bekosta sig bostad och vivre.
Då själva undervisningen borde vara kostnadsfri, bleve det nödvändigt,
att staten anvisade medel att utgå som arvode för de lärare,
som skulle handhava undervisningen. Under förutsättning att eleverna,
såsom i det föregående antytts, uppdelades i sju mellan vederbörande
anstalter cirkulerande grupper, .skulle sammanlagda antalet teoretiska lektioner
per år uppgå till omkring 530. Beräknades ersättningen till föreläsare
utgå med tio kronor per lektion, skulle den teoretiska undervisningen
i distriktssköterskeskolan betinga en statsutgift på högst 5,300 kronor
om året. Härtill komme något mindre belopp till administrationskostnader
för skolans styrelse samt de förut omnämnda dagtraktamentena
och resekostnadsersättningarna till styrelseledamöterna.
Distriktssköterskans utbildning borde emellertid ej avslutas förrän
hon genomgått en tids praktisk provtjänstgöring under en erfaren
distriktssköterskas ledning. De elever, som genomgått skolan, borde
därför, innan deras kompetens slutgiltigt bedömdes, utsändas på dylik
provtjänstgöring. En tid av tre månader syntes tillräcklig för tjänstgöringen
ifråga. Till elev, som genomginge provtjänstgöring, borde av
statsmedel utbetalas 2 kronor per tjänstgöringsdag och som hyresbidrag
17
Kungl. Maj.ts Proposition Nr 260.
20 kronor per tjänstgöringsmåuad. Därest skolan årligen genomginges
av sextio elever, skulle alltså statens årliga kostnad för provtjänstgöringen
uppgå till 14,400 kronor.
De i ärendet hörda myndigheterna och korporationerna hava i all- Myndigheter
mänhet icke närmare uttalat sig angående de sakkunnigas förslag om ochtioner™
anordnande av distriktssköterskeskola. Styrelsen för allmänna svenska
läkar förening en har emellertid anfört, att styrelsen icke ansäge sig kunna
förorda, att utbildningen skulle avslutas med praktisk provtjänstgöring
för utrönande av elevernas speciella lämplighet för distriktssjukvård. Styrelsen
kunde icke finna, att distriktssköterskorna i detta avseende intoge en
sådan särställning i förhållande till andra sjuksköterskor, att en dylik särskild
prövning kunde anses befogad. En elevs lämplighet för en sköterske-''
befattning vore för övrigt beroende av så många olika faktorer, att en
provtjänstgöring skulle bliva av mycket underordnad betydelse för bedömande
av densamma. Direktionen för serafimerlasarettet har uttalat,
att direktionen vore villig sörja för, att en eventuell nybyggnad av
lasarettet planlades på sådant sätt, att den komme att tillgodose de
krav på utbildning av distriktssköterskeelever, som de sakkunniga uppställt.
Direktionen över allmänna barnhuset har anfört, att hinder från
dess sida icke mötte för mottagande av elever vid den föreslagna skolan,
under förutsättning att barnhuset icke därigenom åsamkades ökade
kostnader. Rektor vid högre lärarinneseminariet har meddelat, att den
av de sakkunniga föreslagna undervisningen i matlagning och huslig
ekonomi utan svårighet kunde anordnas vid statens skolköksseminarium.
Medicinalstyrelsen har i nu förevarande avseende allenast anfört, att Medicinaiden
av de sakkunniga föreslagna distriktssköterskekursen syntes stv- sl,Jrelsenrelsen
kunna inskränkas till en tid av sex månader samt att den ifrågasatta
praktiska provtjänstgöringen enligt styrelsens mening borde ersättas
med tjänstgöring såsom reservsjuksköterska i något med statsbidrag
understött sjukvårdsdistrikt.
Det förslag om beredande av statsbidrag till anställning av distrikts- Departementssköterskor,
för vilket jag längre fram torde få tillfälle att redogöra, in- chefen.
nebär, att som villkor för åtnjutande av statsbidrag till distriktsskö- avmttriktsterskas
avlöning skulle uppställes den fordran, att vederbörande sköterska skötorskegenomgått
av staten godkänd sköterskeskola i allmän sjukvård samt skola
därutöver förskaffat sig erforderlig specialutbildning genom bevistande
av en kurs i distriktssjukvård. Såsom de sakkunniga framhållit, finnes
för närvarande icke någon utbildningsanstalt i de grenar av sjukvård
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 230 käft. (Nr 260.) ant if 3
18
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 260.
Skolans organisationsplan.
Skolans
undervis
ningsplan.
och hälsovård, som en distriktssköterska har att taga befattning med.
Ett genomförande av mitt förslag om statsbidrag för anställning av
distriktssköterskor torde således påkalla, att en ^bildningsanstalt för
distriktssköterskor anordnas. De sakkunniga synas mig hava anfört avgörande
skäl för sin mening, att frågan om anordnande av en dylik utbildningsanstalt
skulle vinna den lyckligaste lösningen, om anstalten
ifråga upprättades av staten själv. Jag ansluter mig således till de
sakkunnigas förslag om anordnande i Stockholm av en statens skola
för utbildning av distriktssköterskor.
Beträffande organisationsplanen för ifrågavarande skola synes mig
de sakkunnigas förslag i allt väsentligt böra följas. Den föreslagna
skolan bör givetvis stå under ledning av en styrelse, som får i uppdrag
att träffa erforderliga avtal med vederbörande sjukvårdsinstitutioner angående
elevernas praktiska utbildning samt att anställa lärare för undervisning
i de teoretiska ämnena. Styrelsens ledamöter synas lämpligen
böra till antalet vara fem. I likhet med de sakkunniga anser jag, att
den föreslagna inspektrisen över sjuksköterskeväsendet bör vara självskriven
ledamot av styrelsen. Övriga ledamöter i styrelsen torde böra
förordnas av Kungl. Maj:t för viss tid. Något arvode till styrelseledamöterna
lärer icke böra utgå.
I fråga om distriktssköterskeskolans undervisningsplan finner jag
icke anledning till annan anmärkning mot de sakkunnigas förslag, än
att den ifrågasatta praktiska provtjänstgöringen synes mig vara för
statsverket väl dyrbar i förhållande till det begränsade värde, som kan
tillmätas densamma som kompetensprov. Med hänsyn härtill torde denna
provtjänstgöring böra utgå ur skolans program. Medicinalstyrelsen har
satt ifråga, att utbildningstiden vid skolan skulle inskränkas till sex
månader. Styrelseu har emellertid icke angivit, vilka modifikationer i
skolans undervisningsplan styrelsen tänkt sig såsom förutsättning för
denna förkortning av utbildningstiden. Då styrelsen i sitt yttrande över
de sakkunnigas betänkande angående den kvinnliga sjukvårdspersonalens
utbildning och arbetsförhållanden föreslagit, att en kurs i epidemivård
skulle anknytas till de godkända skolorna i allmän sjukvård, torde styrelsen
hava avsett, att utbildningen i epidemivård skulle bortfalla ur
distriktssköterskeskolans undervisningsplan. Jag har emellertid icke
funnit anledning att framställa förslag om fordran på utbildning i epidemivård
vid de godkända skolorna i allmän sjukvård, då det synes
mig osäkert, huruvida förhållandena medgiva anordnande av kurs i
epidemivård vid de sjukvårdsanstalter, där skolorna i allmän sjukvård
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 260.
19
äro förlagda. Det synes mig också vara en stor fördel, att specialutbildningen
för de blivande distriktssköterskorna i möjligaste mån koncentreras
till Stockholm, där distriktssköterskeskolans styrelse kan följa
och kontrollera densamma. Med hänsyn härtill torde man böra inrikta
sig på att om möjligt få till stånd undervisning i epidemivård i samband
med den övriga undervisningen vid distriktssköterskeskolan. Därest
detta på grund av rådande sjukhusförhållanden icke skulle vara möjligt,
torde frågan om distriktssköterskeelevernas utbildning i epidemivård
tillsvidare kunna lösas på det sätt, att för inträde i distriktssköterskeskolan
fordras, att vederbörande elev genomgått minst två månaders
kurs i epidemivård vid större epidemisjukhus. För elev, som sålunda
genomgått kurs i epidemivård före sitt inträde i distriktssköterskeskolan,
lärer utbildningstiden vid skolan böra förkortas med två månader. Någon
annan förkortning av den utav de sakkunniga föreslagna kursen vid
distriktssköterskeskolan finner jag icke tillrådlig. Enligt det förslag till
organisation av distriktssjukvården, för vilket jag längre fram kommer
att redogöra, skulle distriktssköterskornas verksamhet i regel bliva så
mångsidigt lagd, att nämnda sköterskor väl torde behöva utbildning i
alla de ämnen, som de sakkunniga föreslagit. Den för varje ämne tillmätta
utbildningstiden synes mig ock erforderlig för bibringande av den
kunskap och färdighet, som en distriktssköterska bör äga. Smärre
modifikationer av den föreslagna undervisningsplanen böra givetvis få
företagas av skolans styrelse efter de närmare undersökningar av förhållandena,
som styrelsen kan komma att verkställa. I allt huvudsakligt
torde emellertid den av de sakkunniga uppgjorda undervisningsplanen
böra läggas till grund för skolans verksamhet.
För inträde i distriktssköterskeskolan bör givetvis fordras, att den
inträdessökande genomgått av Kungl. Maj:t godkänd skola i allmän
sjukvård. Innan sådana skolor i erforderlig utsträckning kunnat inrättas,
torde distriktssköterskeskolans styrelse böra berättigas att medgiva
inträde för elev, som styrker, att hon genomgått minst ettårig
sjuksköterskekurs på större lasarett eller annan därmed jämförlig större
sjukvårdsanstalt. Inträdesfordringarna med avseende på allmänna skolkunskaper
lära icke böra sättas högre, än att kvinnor med avgångsbetyg
från folkskola kunna vinna inträde.
Undervisningen vid distriktssköterskeskolan torde böra bliva kostnadsfri
för eleverna. Härjämte synas eleverna i den utsträckning, som
kan befinnas möjlig, böra beredas fri bostad och fri kost å de sjukvårdsanstalter,
där de under utbildningstiden tjänstgöra.
Inträdes
fordringar.
Kostnadifri
undervisning.
20
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 260.
Kostnadsbe
räkning.
I huvudsaklig överensstämmelse med de grunder jag sålunda angivit
torde reglemente för distriktssköterskeskolan böra av Kungl. Maj:t
utfärdas. Det närmare ordnandet av skolans verksamhet lärer böra ankomma
på den först utsedda skolstyrelsen.
Jag övergår nu till att angiva de kostnader, som anordnandet av
en distriktssköterskeskola skulle draga för statsverket. Dessa kostnader
hava av de sakkunniga beräknats till högst 5,300 kronor om året jämte
något mindre belopp till administrationskostnader för skolans styrelse
ävensom rese- och traktamentsersättningar för styrelsens ledamöter. De
ledamöter av skolans styrelse, som äro boende utom Stockholm, torde
böra berättigas till rese- och traktamentsersättning enligt tredje klassen
i gällande resereglemente för resor, som företagas i och för bevistande
av styrelsesammanträden. Dessa ersättningar synas böra utgå av sjätte
huvudtitelns förslagsanslag till rese- och traktamentspenningar och
behöva således icke medtagas vid beräkning av det för skolan erforderliga
anslaget. Det återstår att avgöra, huru stort anslag, som
kräves för den teoretiska undervisningen samt för administrationskostnaderna.
De sakkunniga hava utgått från att de teoretiska lektionernas
antal under varje läsår skulle bliva omkring 530 samt att för varje
lektion skulle betalas ett arvode av 10 kronor. Det sålunda beräknade
lektionspriset synes mig emellertid vara allt för lågt för att kunna garantera
tillgång till kompetenta lektionsgivare. Enligt vad jag inhämtat
har svenska nationalföreningen mot tuberkulos för undervisningskurser
av liknande art som den nu ifrågavarande till vederbörande lektionsgivare
erlagt ett arvode av 15 till 25 kronor per lektion. För undervisningen
vid en i Stockholm anordnad kurs för utbildning av översköterskor''
har erlagts ett arvode av 15 kronor för lektion. Med hänsyn
härtill torde man få förutsätta, att den teoretiska undervisningen vid
distriktssköterskeskolan kan komma att draga en kostnad av 15 kronor
per lektion. Å andra sidan synas mig de sakkunniga hava beräknat
elevantalet vid skolan väl högt och därigenom kommit till en allt för
hög siffra med avseende på lektionernas antal. Åtminstone under skolans
första verksamhetsår, innan ännu godkända sjuksköterskeskolor hunnit
etableras och blivit färdiga med sin elevutbildning, torde elevantalet vid
distriktssköterskeskolan komma att bliva mindre än vad de sakkunniga
beräknat. På grund härav anser jag mig kunna utgå från att lektionernas
antal första året icke blir större än 500, vilket med ett lektionspris
av 15 kronor föranleder en årskostnad för den teoretiska undervisningen
av högst 7,500 kronor. Till administrationskostnader för
skolans styrelse torde böra beräknas omkring 500 kronor om året.
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 260.
21
För uppehållande av skolans verksamhet lärer sålunda på extra stat
för år 1920 böra beviljas ett anslag av 8,000 kronor. Med hänsyn till
svårigheten att exakt beräkna en del av nu ifrågavarande kostnader
torde anslaget böra erhålla karaktär av förslagsanslag. Anslaget torde
i riksstaten böra uppföras under rubriken »Hälsovård i allmänhet» med
titel »Statens distriktssköterskeskola».
I enlighet med vad de sakkunniga föreslagit har jag, som nyss antytts,
tänkt mig, att själva undervisningen vid distriktssköterskeskolan skulle för
eleverna vara kostnadsfri. Eleverna skulle härjämte erhålla fri bostad och
fri kost å de sjukvårdsanstalter, där de under utbildningstiden tjänstgöra.
Jämlikt undervisningsplanen för skolan skulle emellertid eleverna under
den del av kursen, som avser utbildning i dispensärvård och bostadshygien,
vanförevård, matlagning och huslig ekonomi samt social lagstiftning,
icke tjänstgöra å någon sjukvårdsanstalt. Utbildningen i nyssnämnda
ämnen skulle enligt undervisningsplanen draga en tid av omkring
sex månader. Under dessa sex månader skulle eleverna alltså
bliva nödsakade att själva bekosta sig bostad och vivre. Kostnaderna
härför skulle givetvis för mindre bemedlade elever bliva ganska betungande.
De sakkunniga hava med avseende på denna omständighet endast
anmärkt, att nu ifrågavarande kostnader antagligen icke bleve större
än kostnaderna för ett års sköterskeutbildning för betalande elever i
många sköterskeskolor. Man kan således förutsätta, att redan utbildningen
i allmän sjukvård vid vissa sjuksköterskeskolor skall vara
förenad med kostnader för eleverna. Vid sådant förhållande lärer det
för eleverna bliva så mycket mera betungande att nödgas ikläda sig
ytterligare kostnader för genomgående av den på den allmänna sjukvårdskursen
följande specialutbildningen. Därest staten uppställer minimifordringar
på sjuksköterskeutbildningens längd och därigenom för mindre
bemedlade kvinnor försvårar möjligheten att förskaffa sig sköterskeutbildning,
synes staten också böra tillse, att något understöd beredes
de kvinnor i knappa ekonomiska omständigheter, vilka önska utbilda
sig till sjuksköterskor. I annat fäll lära de skärpta fordringarna på
sjuksköterskeutbildningen kunna medföra, att endast ekonomiskt välsituerade
kvinnor kunna ägna sig åt sjuksköterskeyrket. En dylik gallring
av sjuksköterskekåren efter samhällsklasser och ekonomi synes mig böra
i möjligaste mån motverkas.
Men hänsyn till vad jag sålunda anfört finner jag mig föranlåten
att framställa förslag om beviljande av anslag till stipendier för mindre
bemedlade elever vid den blivande distriktssköterskeskolan. Jag anser
mig icke kunna ifrågasätta, att samtliga elever vid skolan erhålla under
-
Anslag.
Stipendier
vid distriktssköterskeskolan.
Departe
mentschefen.
Allmänna
synpunkter.
22
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 260.
Stipendiernas
storlek.
Stipendiernas
antal.
Stipendiernas
utdelning.
stöd. Mitt förslag åsyftar allenast att bereda möjlighet för ett antal
mindre bemedlade kvinnor att årligen genomgå skolans kurs eller med
andra ord att skapa garanti för, att icke mindre bemedlade kvinnor
på grund av kostnadsskäl uteslutas från distriktssköterskeskolan. Förslagets
sålunda angivna syfte torde bliva bäst tillgodosett, om stipendierna
göras jämförelsevis stora. Stipendiernas antal får naturligtvis i
motsvarande grad inskränkas.
Vid fastställandet av stipendiebeloppens storlek måste det beaktas,
att stipendierna avse att utgöra ersättning för bostad och kost under de
sex månader, som eleverna icke kunna erhålla dessa naturaförmåner å
någon sjukvårdsanstalt. Därjämte måste man taga hänsyn därtill, att
åtskilliga elever måste bekosta sig rätt dyrbara resor till och från huvudstaden
för genomgående av distriktssköterskeskolan. På grund av
dessa omständigheter anser jag, att varje stipendium bör utgå med
1,000 kronor. Detta belopp motsvarar för den nu ifrågavarande
delen av elevtiden 166 kronor i månaden och torde således icke
mer än nätt och jämnt räcka till det underhåll, som avses. Till
jämförelse vill jag nämna, att de stipendier, som svenska nationalföreningen
mot tuberkulos utbetalar till sjuksköterskor för bevistande av
dispensärkurser, under en följd av år varit bestämda till ett belopp av
250 kronor för en sex veckors kurs, vilket i proportion till tiden motsvarar
det stipendiebelopp jag nyss föreslagit.
Elevantalet vid skolan har av de sakkunniga beräknats till 60—180
om året. Jag har nyss anmärkt, att detta antal synes mig för högt
tilltaget. Hur elevantalet exakt kommer att ställa sig, är naturligtvis
icke möjligt att förutse. Det synes mig emellertid önskvärt, att 20 elever
om året skulle kunna genomgå skolan någorlunda kostnadsfritt. Med
hänsyn härtill finner jag mig böra föreslå, att stipendiernas antal bestämmes
till tjugu.
Stipendierna torde böra utdelas av distriktssköterskeskolans styrelse.
Stipendium lärer i första hand böra tillkomma medellös sökande och
därnäst sökande, som är mindre bemedlad. För att vederbörande inträdessökande
må kunna beräkna, huruvida hon har råd att uppehålla sig vid
skolan, synas stipendierna böra fördelas före läsårets början samt utbetalas
med halva beloppet vid läsårets början och med återstående hälften ungefärligen
vid läsårets mitt. Närmare bestämmelser angående ordningen för
sökande av stipendium m. m. torde böra meddelas av Kungl. Maj:t.
För nu ifrågavarande stipendier torde alltså på extra stat för år
1920 böra beviljas ett förslagsanslag, högst, 20,000 kronor. Anslaget
Anslag.
23
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 260.
lärer i riksstaten böra uppföras under rubriken »Hälsovård i allmänhet»
med titel »Stipendier för elever vid statens distriktssköterskeskola».
Jag har nu avslutat min redogörelse för de åtgärder, som hänföra
sig till sjuksköterskeutbildningen, och övergår till frågan om sjukvårdspersonalens
arbetsförhållanden.
3) Sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden.
A) Åtgärder för motverkande av överansträngning i arbetet.
Då riksdagen begärde en undersökning av den kvinnliga sjukvårdspersonalens
arbetsförhållanden, torde därmed framför allt hava avsetts
att åvägabringa utredning, vilka åtgärder, som borde vidtagas för att
motverka sjukssköterskornas överansträngning i arbetet. Under riksdagens
förhandlingar i frågan framhölls med mycken styrka, att sjukvårdspersonalens
dagliga arbetstid på åtskilliga sjukvårdsanstalter överstege
det rimligas gräns samt att omtanke om det mänskliga materialet
borde föranleda, att sjukvårdspersonalen i förevarande avseende icke
lämnades utan stöd från lagstiftarens sida.
Vid de sakkunnigas undersökning av sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden
har särskild uppmärksamhet ägnats åt frågan om personalens
överansträngning i arbetet. För detaljerna av den härutinnan
verkställda utredningen torde jag få hänvisa till de sakkunnigas därom
lämnade redogörelser, vilka till sina väsentliga delar återfinnas på sidorna
125—136 och 197—206 i betänkandet angående den kvinnliga
sjukvårdspersonalens utbildning och arbetsförhållanden. De resultat, till
vilka de sakkunniga vid sin undersökning kommit, äro i huvudsak följande.
Såväl de nuvarande arbetsförhållandena som ock möjligheterna att Sakkunniga.
inverka till dessa förhållandens förbättring ställde sig väsentligen olika
med avseende på anstaltssköterskor, distriktssköterskor och i privat
sjukvård sysselsatta skötersk*or. Med hänsyn härtill både de sakkunniga
företagit en särskild undersökning beträffande var och en av dessa tre
grupper av sjukvårdspersonal.
Vad till en början beträffade anstnltssköterskorna kunde omfattningen
av en sådan sjuksköterskas arbete i viss mån mätas efter antalet patienter,
för vilka hon bure ansvaret. Av de uppgifter, som härutinnan
kommit de sakkunniga tillhanda, framginge, att av 745 anstaltssköterskor
27 ansvarade för 1—10 patienter, 117 för 11—20 patienter, 244
för 21—30 patienter, 124 för 31 — 40 patienter, 36 för 41—50 patienter,
22 för 51—60 patienter och ett mindretal sköterskor för mer än
24
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 260.
60 patienter. Det vore härav tydligt, att det på en del anstalter funnes
alldeles för få sjuksköterskor i proportion till antalet patienter. Detta
förhållande medförde överansträngning av sjuksköterskorna samt vore
även ägnat att framkalla olägenhet och till och med fara för de sjuka.
En anstaltssköterskas arbetsbörda berodde emellertid icke endast på
antalet patienter, som anförtrotts åt henne, utan även på arten av de
sjukdomar, av vilka patienterna på hennes avdelning lede, samt på
omsättningen å avdelningen. Avdelningar för kroniskt sjuka gåve
mindre arbete och hade mindre omsättning än avdelningar för akut
sjuka; avdelningar å lungsotssanatorier föranledde mindre arbete än
lika stora avdelningar å sjukhus för svårare lungsjuka, och så vidare.
Åven sjukhusens beskaffenhet hade ett stort inflytande på måttet av
det arbete, som krävdes av en sköterska. En avdelning på ett fullt
modernt sjukhus med alla dess anordningar för att göra de sjukas vård
så god och lätt som möjligt gåve väsentligt mindre arbete än en lika
stor avdelning på ett omodernt sjukhus med olämpligt förlagda rum och
med brist på nyare inredning och utrustning. Med hänsyn härtill vore
det enligt de sakkunnigas mening icke möjligt att reglera nu ifrågavarande
förhållanden genom någon allmän föreskrift angående det
högsta antal patienter, för vilket en sjuksköterska finge hava ansvaret.
Storleken av en sjuksköterskas arbetsbörda vore även till väsentlig
grad beroende av, hur mycket hjälp hon kunde påräkna av sköterskeelever,
biträden, städerskor och manlig personal för tyngre arbeten. Ju större
den nämnda underordnade personalen vore, dess bättre räckte sköterskan
till för den egentliga sjukvården. Av 678 under de sakkunnigas
utredning tillfrågade anstaltssköterskor hade 204 förklarat, att sjukvårdspersonalen
på deras respektive avdelningar vore för liten; 85
hade förklarat städerskepersonalen för liten; 114 hade förklarat, att
tillräcklig manlig betjäning saknades för utförande av tyngre grovsysslor;
78 hade förklarat, att de icke finge extra hjälp vid sjukdomsfall
bland personalen; 186 hade uppgivit, att de ej finge extra hjälp
vid skurning och liknande arbeten. Många sköterskor finge utföra
arbete, som ej hade med sjukvården att göra, exempelvis biträda å
sysslomanskontoret, förrätta sömnad eller sköta trädgård. Icke mindre
än 40 anstaltssköterskor hade uppgivit sig vara ålagda att utföra tyngre
arbeten, som icke vore lämpliga för dem. Dessa siffror syntes de sakkunniga
tala för, att anstaltssköterskornas arbete i regel vore strängt
och ofta över hövan strängt. För att motverka härutinnan rådande
missförhållanden skulle det kunna ifrågasättas, att meddela författningsbestämmelser
angående proportionen mellan antalet sjuksängar och antalet
vårdpersonal i dess helhet, inberäknat sköterskeelever, biträden
25
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 260.
och städerskor. Åven bestämmelser av denna art skulle dock verka
ojämnt och icke med säkerhet träffa de anstalter, där förhallandena
framför allt skulle tarva förbättring. Arbetsförhållandena på ett sjukhus
berodde nämligen icke endast på proportionen mellan personalantalet
och antalet sjuka. Även om denna proportion vore densamma, vore
likväl arbetet på ett större sjukhus lättare än arbetet på ett mindre,
■detta emedan arbetsfördelningen vid den större anstalten kunde ordnas
mera rationellt, vakning och ledighet fördelas på lämpligt sätt, m. m.
Härtill komme, att författningsbestämmelser, som reglerade proportionen
mellan det fastställda antalet sjuksängar och antalet personal, skulle
tvinga till en rigorös hänsyn till alla de ständiga växlingar, som föranleddes
av tillfälliga överbeläggningar å sjukhusen, sjukdomsfall bland
personalen och andra förhållanden av liknande art. Pa grund härav
hade de sakkunniga icke ansett sig kunna föreslå utfärdandet av författningsbestämmelser
i nu förevarande ämne.
Den dagliga arbetstidens längd vore ett vanligt matt pa de prestationer,
«om fordrades av den arbetsskyldige. För att erhålla utredning
.angående anstaltssköterskornas dagliga arbetstid hade de sakkunniga
inhämtat uppgifter dels från vederbörande anstaltsläkare, dels ock från
sköterskorna själva. Enligt läkarnas uppgifter hade av sammanlagt
■834 anstaltssköterskor endast 72 eu arbetstid, som vore mindre än 11
timmar om dagen. För 55 sköterskor vore den dagliga arbetstiden 11
timmarj för 116 vore den 11 lh timmar; för 125 vore den 12 timmar,
för 32 vore den 12 V a timmar; för 89 vore den 13 timmar; för 66 vore
den 13 Va timmar; för 7 7 vore den 14 timmar; för 20 vore den 14 / 2
timmar; för 42 vore den 15 timmar; 95 sköterskor hade av vederbörande
läkare uppgivits hava obegränsad daglig arbetstid och för 45
sköterskor hade ingen upplysning i nu förevarande avseende lämnats,
antagligen därför att arbetstiden för dessa sköterskor icke varit bestämd.
Enligt sköterskornas egna uppgifter vore deras dagliga arbetstid
än längre. Av 745 tillfrågade anstaltssköterskor både endast 35
uppgivit sig hava en arbetstid, som vore kortare än 12 timmai per
dag& Icke mindre än 289 sköterskor hade uppgivit en daglig arbetstid
av 14 timmar eller därutöver och vissa sköterskor hade uppgivit sig
hava ända till 15 V* timmars daglig arbetstid. Åven om från de anförda
arbetstiderna avginge någon stunds daglig ledighet, vilket dock
icke alltid vore fallet, framginge av den verkställda utredningen, att
arbetsdagen på åtskilliga anstalter vore alldeles lör lång. 1 sjukvård
vore emellertid arbetstidens längd icke något noggrannt uttryck för vad
som fordrades och vad som presterades. Omfattningen av respektive
Bihang till riksdagens protokoll 1911). 1 samt. 230 Inijt. (Nr 200.) säl 19 4
26
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 260.
sköterskors åligganden vore inom ramen av samma dagliga arbetstid
mycket växlande å olika avdelningar och å olika anstalter. På grund
härav skulle det verka ytterst osäkert, om man genom lagstadgad maximiarbetsdag
sökte hindra ett obehörigt utnyttjande av sköterskans
krafter. Härtill komme, att variationerna i sjukligheten och i de sjukas
tillströmning till anstalterna ofta vore så stora och så plötsliga, att en
lag om maximiarbetsdag för sjukvårdspersonal i många fall skulle medföra,
att sjukvårdsanstalterna tvingades att för tillfälliga, om än aldrig
så korta, överbeläggningar hålla ett överskott av sjukvårdspersonal, eller
också nödgades att låta många sjuka ligga utan hjälp eller att vägra
intaga dem på anstalten. Med hänsyn härtill hade de sakkunniga avstått
från att söka reglera sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden genom
lagbestämmelser angående maximiarbetsdag.
De sakkunniga hade jämväl utsträckt sin undersökning till frågan
om sjukvårdspersonalens ledighet från arbetet. Enligt de i detta avseende
inhämtade uppgifterna hade de flesta anstaltssköterskor icke
någon i sjukhusordningen fastställd daglig ledighet. Åven i» de fall,
där sådan daglig ledighet vore fastställd, hindrades sköterskan rätt ofta
att taga ut denna ledighet. Det största antalet av de anstaltssköterskor,
som undersökningen omfattat, både icke någon fridag i veckan, och
ett flertal sköterskor hade icke någon söndagsledighet. Av utredningen
framginge, att anstaltssköterskornas ledighet vore nyckfullt ordnad och
att ofta det nödvändiga måttet av ledighet saknades. Det syntes de
sakkunniga, att det icke vore överdrivet att fordra, att sköterskorna
som regel utom måltidsrasterna dagligen finge två timmars ledighet
samt därutöver en halv dag i veckan ledig, vilken omväxlande skulle
vara vardag och söndag. De sakkunniga hade emellertid för närvarande
icke ansett sig kunna föreslå, att detta eller ett annat visst mått
av ledighet tillförsäkrades sköterskorna genom lagstiftning. Det viktigaste
hindret för en sådan lagstiftning läge i den omständigheten, att
en del av våra nuvarande sjukvårdsanstalter vore så små, att de blott
hade en enda sköterska. Vid dessa anstalter skulle en föreskrift om
obligatorisk ledighet för sköterskan icke kunna genomföras utan oproportionellt
stora ekonomiska uppoffringar.
Det enda område, där de sakkunniga funnit sig kunna framställa
förslag om lagbestämmelser till motverkande av anstaltssköterskors överansträngning,
vore beträffande vakningen i sjukvården. Vakningen vore
den verksamhet, som framför allt annat gjorde sjukvården till ett så ansträngande,
ofta nedbrytande och till för tidig åldring föranledande yrke.
Av de sakkunnigas undersökningar framginge, att vakningen på sjuk
-
27
KungL Maj:ts Proposition Nr 260,
vårdsanstalterna ofta icke vore regelbundet ordnad, att på de flesta
sjukvårdsanstalter tungt arbete följde direkt efter vaknätterna, att den
tid, som ansloges till vila efter vaknatt, ofta vore allt för kort, samt
att i många fall sköterskorna icke kunde till sömn och vila utnyttja
den tid, som gåves dem ledig efter vaknatt, emedan de ej hade tyst
sovrum att ligga i under dagen. Med hänsyn till den alldeles särskilda
betydelse, som vakningen hade för sjukvårdspersonalens hälsa, och med
tanke därpå, att frågan om nattarbete för kvinnor inom en del yrken
och industrier reglerats genom lagstiftning, hade de sakkunniga ansett
sig böra föreslå en lag angående vakning å sjukvård sanstalter. En
sådan lag borde hälst vara av den beskaffenhet, att den tillförsäkrade
sköterska, biträde eller elev, som under dagen tjänstgjort i sjukvård,
befrielse från sjukvårdsarbete under natten och omvänt befrielse från
sjukvårdsarbete under dagen åt dem, som under natten tjänstgjort i
sjukvård. Därest lagen i fråga uppställde dessa fordringar, skulle den
•emellertid kräva, att på alla sjukvårdsanstalter anställdes två arbetslag.
Då detta av ekonomiska skäl vore ogörligt, måste man nöja sig med
mindre, nämligen med fordran på tillräcklig vila under dagen för dem,
som arbetat under natten, och med fordran, att nattarbete icke skulle
återkomma allt för ofta, På grund härav borde lagen innehålla _ föreskrifter
därom, att anstalt, som i och för sjukvård hade någon i lära
eller tjänst, skulle vara skyldig att bereda den, som under natten vakat
i och för sjukvården, minst elva timmars oavbruten ledighet till vila
omedelbart efter vakningens slut; att den, som på sjukvårdsanstalt vakade
i och för sjukvård oftare än var tredje natt, icke finge åläggas
arbete under någon av de mellanliggande dagarna; samt att ingen finge
åläggas vakning längre än sju nätter i sträck. Med vakning borde i
lagen förstås tjänstgöring, som vore så förlagd, att den tjänstgörande
icke under tiden från klockan 9 e. in. till klockan 7 f. m. hade tillfälle
till åtta timmars oavbruten vila. En lag med nu angivet innehåll
skulle emellertid tvinga alla små vårdanstalter, där det för närvarande
endast funnes 1 sköterska och därtill intet eller endast 1 biträde, att
öka sin sjukvårdspersonal, så att anstalten förfogade över minst 2 sköterskor
eller 1 sköterska jämte 2 biträden. Då många av dessa småanstalter
endast hade ett mycket litet antal sängar, skulle man genom de
antydda lagbestämmelserna på dessa anstalter framtvinga anställning av en
i förhållande till sängantalet orimligt stor sjukvårdspersonal. För att
förekomma eu dylik belastning av småanstalterna borde den ifrågasatta
lagen innefatta undantagsbestämmelser för anstalter med trettio sängar
eller därunder. För anstalter av denna storlek borde endast gälla, att
28
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 260.
tjänstgöringen nattetid skulle vara fördelad mellan minst två personer
enligt plan, som av vederbörande läkare fastställdes. Dessutom syntesdet
nödvändigt, att medicinalstyrelsen erhölle en allmän befogenhet att
giva dispens från den ifrågasatta lagens föreskrifter.
I anslutning till vad sålunda blivit anfört angående vakningen i
sjukvård bava de sakkunniga framställt förslag till lag angående vissa
bestämmelser rörande kvinnlig sjukvårdspersonals tjänstgöringsförhållanden.
Vad sedermera anginge distriktssköterskornas arbetsförhållanden, hadeden
verkställda utredningen ådagalagt, att överansträngning av sjukvårdspersonal
förekomme särskilt ofta just i distriktsvården. Det inträffade
icke sällan, att en distriktssköterska kunde få vara i oavbruten
tjänstgöring i flera dagar eller till och med veckor utan tillfälle att få
sova avklädd. Att genom lagbestämmelser reglera distriktssköterskans,
arbete mötte emellertid enligt de sakkunnigas mening oöverstigligasvårigheter.
Några restriktiva föreskrifter angående antalet patientendaglig
arbetstid och dylikt kunde ännu mindre genomföras beträffande
distriktssköterskorna än i fråga om anstaltssköterskorna, och de bestämmelser
angående vakning i sjukvård, som de sakkunniga ansett sigböra
föreslå för sjukvårdsanstalterna, skulle leda till svåra olägenheter
om man försökte genomföra dem i distriktssjukvården. En distriktssköterska
kunde ej få verklig vila från sjukvården nattetid utan att
hon under natten finge bo i ett annat rum än den sjuke, men ett sådant
rum stode icke till buds i de fattiga och trånga hem, där distriktssköterskans
verksamhet vore förlagd. Ännu mindre vore det tänkbart
att i ett sådant hem härbärgera tvenne sköterskor, en dagsköterska
och en nattsköterska, eller att låta två sköterskor ständigt fara fram
och tillbaka för att alternera i arbetet. Det enda korrektiv mot överansträngning
av distriktssköterskor, som de sakkunniga för sin del
ansåge genomförbart, vore att staten som villkor för beviljande avstatsbidrag
till anställning av distriktssköterskor uppställde den fordran,,
att vederbörande tjänsteläkare skulle vara distriktssköterskans förman
och leda hennes verksamhet. En av anledningarna till den för närvarande
förekommande överansträngningen av distriktssköterskor vore
att finna just däri, att läkare icke alltid vore distriktssköterskornas förmän.
Läkaren, som borde förstå, vad ett sjuk vårdsuppdrag innebure av arbete,
kunde enligt de sakkunnigas tanke förväntas bava sinne för vad som
rimligen kunde begäras eller icke. Därest tjänsteläkarna erhölle rättighet
och skyldighet att tillse, att distriktssköterskans arbetskrafter icke ut
-
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 260.
29
nyttjades på ett oskäligt sätt, utgjorde detta all den garanti mot överansträngning
av distriktssköterskor, som det enligt de sakkunnigas
mening vore möjligt att åstadkomma.
Beträffande slutligen privatsköterskornas arbetsförhållanden hade de
sakkunnigas undersökning givit det resultat, att överansträngning förekomme
i stor utsträckning även inom den privata sjukvården, om än
icke i så hög grad, som inom distriktssjukvården. Ett ingripande med
lagstiftningsåtgärder i privatsköterskornas arbetsförhållanden erbjöde
emellertid samma svårigheter som en laglig reglering av distriktssköterskornas
arbete. Om den föreslagna lagen om vakning i sjukvård utsträcktes
till att omfatta jämväl den privata sjukvården, skulle detta
nödga flertalet sjuka, som i sitt hem ville vårdas av sköterska, att
alltid hava två sköterskor, vare sig sjukvården vore mycket ansträngande,
så att två sköterskor väl kunde behövas, eller så litet ansträngande,
att den utan svårighet kunde fullgöras av en enda sköterska. En sådan
dubblering kändes otta av den sjuke som en pina och skulle av ekonomiska
och andra skäl merendels bliva svår eller omöjlig att genomföra
i den sjukes hem. Restriktiva lagbestämmelser angående vakning i
privat sjukvård skulle med säkerhet leda till minskning i användningen
av privatsköterskor och därigenom försämra denna sköterskekårs arbetsmöjligheter.
Med hänsyn härtill hade de sakkunniga icke ansett sig
kunna föreslå några bestämmelser till motverkande av sköterskepersonalens
överansträngning i privat sjukvård.
De i ärendet hörda myndigheterna och korporationerna hava uttalat
ganska delade meningar i fråga om de av de sakkunniga föreslagna
bestämmelserna angående vakningen vid sjukvårdsanstalterna. En del
länsstyrelser, landsting och sjukhusdirektioner hava anfört, att lagstiftningsåtgärder
angående vakning syntes dem stöta på svårigheter och
medföra trångmål vid tillämpningen samt att det vore tvivelaktigt, om
något därmed kunde vinnas. Särskilt har framhållits, att ett genomförande
av de ifrågasatta bestämmelserna skulle medföra så stora
olägenheter med hänsyn till operationssköterskornas arbete, att de allra
flesta lasarett skulle nödgas anhålla om befrielse från tillämpningen av
eventuella stadganden i ämnet. Fullmäktige för allmänna svenska läkarföreningen
hava härutinnan uttalat den meniugen, att det vore fullständigt
omöjligt att genom lagbestämmelser reglera det dagliga arbetet inom
sjukvården i syfte att undvika överansträngning. Alla, som ägnade
sig åt sjukvård, läkare som sköterskor, måste låta sin arbetsdag begränsas
endast av de sjukas behov av vård just den dagen, och detta
Myndigheter
och korporationer.
30
Medicinal
styrelsen.
Kängl. May.ts Proposition Nr 260.
kunde aldrig så förutses, att sjukvårdspersonalen kunde för sig göra
anspråk på vissa förutbestämda och oeftergivligt fastställda arbetstimmar
och fritider. .Från de sakkunnigas förslag angående vakningens reglerande
hade distriktssköterskorna och privatsköterskorna helt undantagits.
De av anstaltssköterskorna, som vore mest utsatta för överansträngning,
nämligen de vid sjukstugor och övriga småanstalter anställda, vore
dessutom undantagna från det huvudsakliga lagskyddet. Då således
mycket litet skulle kunna vinnas genom den föreslagna lagstiftningen,
syntes det fullmäktige mycket tvivelaktigt, om en sådan lagstiftningför
närvarande kunde anses påkallad.
Medicinalstyrelsen har i förevarande avseende anfört i huvudsak
följande.
Av de sakkunnigas undersökning angående den kvinnliga sjukvårdspersonalens
arbetsförhållanden framginge, att på åtskilliga håll
en avsevärd överansträngning av ifrågavarande personal ägde rum. I
de till de sakkunniga ingivna yttrandena hade nästan alla de läkare, som
uttalat sig om sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden, förklarat, att
sjuksköterskornas dagliga arbetstid vore för lång, beroende på att i
allmänhet personalen vid våra sjukhus vore för fåtalig. Den påtalade
överansträngningen förekomme emellertid icke blott bland anstaltssköterskor,
utan i ännu högre grad bland distriktssköterskor och privatsköterskor.
Medicinalstyrelsen funne det givetvis önskvärt, att åtgärder
vidtoges till förebyggande av den överanstr-ängning, varom här vore
fråga. Vid planerandet av dessa åtgärder måste man emellertid tillse,
att de restriktiva bestämmelser, som infördes, erhölle tillräcklig smidighet
för att medgiva undantag för sådana fall, då de sjukas intresse
oundgängligen så erfordrade. Ur denna synpunkt funne styrelsen mindre
lämpligt, att sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden, på sätt de sakkunniga
föreslagit, reglerades genom allmän lag. Härtill komme, att de
utav de sakkunniga föreslagna bestämmelserna endast omfattade anstaltssköterskorna
och alldeles förbiginge distrikts- och privatvårdens sköterskor,
vilka dock i ännu högre grad än anstaltssköterskorna vore i
behov av skydd mot överansträngning. Medicinalstyrelsen förbisåge icke,
att stora svårigheter mötte för ett tillfredsställande ordnande av frågan
om begränsning i sjuksköterskornas arbetstid. Styrelsen ansåge det
dock böra tagas i övervägande, huruvida icke frågan skulle kunna lösas
på det sätt, att vissa normerande föreskrifter rörande anställande av
tillräckligt antal sjuksköterskor och dessas arbete stadgades såsom villkor
för åtnjutande av statsbidrag dels till anstaltssjuksköterskors pensio
-
Kung!. Maj:ts Proposition Nr 260. 31
nering och dels till distriktssjuksköterskors avlöning och pensionering.
Härjämte syntes det styrelsen böra övervägas, huruvida icke såsom
villkor för statens godkännande av sjuksköterskebyråer kunde föreskrivas,
att vederbörande byrås sköterskereglemente innehölle vissa föreskrifter
om maximiarbetstid m. m. Det närmare innehållet av de sålunda
ifrågasatta föreskrifterna syntes böra bero på förnyad utredning, därvid
särskilt borde beaktas, att föreskrifterna icke inskränktes till alt gälla
enbart vakning, utan över huvud taget ginge ut på att åstadkomma eu
rationell begränsning av sjuksköterskornas arbetstid.
Den i ärendet verkställda undersökningen har ställt den kvinnliga
sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden i en sådan belysning, att nödvändigheten
av statliga åtgärder till denna personals skydd i arbetet
icke lärer kunna bestridas. Frågan torde således endast vara, i vilken
form det nödvändiga ingripandet skall ske. För att besvara denna
fråga måste man göra klart för sig, vilka orsaker, som föranleda de
nuvarande missförhållandena på området.
Vad till en början angår anstaltssköterskorna torde, såsom medicinalstyrelsen
framhållit, en väsentlig del av den rådande överansträngningen
bland dessa sköterskor vara framkallad därav, att personalen på
våra sjukhus i allmänhet är för liten. Särskilda svårigheter i detta
avseende erbjuda de små sjukhus och sjukstugor, som endast hava ett
fåtal sängar och en enda sjuksköterska. Sjukvårdens koncentration till
större sjukhus torde därför vara en åtgärd, som är ägnad att medföra
goda verkningar icke blott ur ekonomisk och sjukhusteknisk synpunkt,
utan även med hänsyn till sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden. Ett
steg i rätt riktning härvidlag innefattas i det förslag till epidemilag,
som Kungl. Maj:t, den 21 sistlidna februari beslutat förelägga riksdagen
till antagande. Den i detta lagförslag ingående organisationsplanen för
epidemisjukvården innebär, att de små epidemisjukhusen skulle försvinna,
och härmed skulle ett av hindren för en begränsning av anstaltssköterskornas
arbetstid bliva undanröjt. Men även vid våra större
sjukvårdsanstalter är sjukvårdspersonalen i allmänhet alldeles för fåtalig
för att möjliggöra eu rimlig begränsning av sköterskornas dagliga
arbetstid och beviljande av fridagar och semesterledighet i skälig utsträckning.
Fn första förutsättning för förbättring av anstaltssköterskornas
arbetsförhållanden torde därför vara, att vederbörande sjukhusmyndigheter
förmås att anställa tillräckligt talrik sjukvårdspersonal.
Anstaltssköterskornas överansträngning beror emellertid icke endast
på den fåtaliga personalen, utan även på brister i fråga om ordnandet
Departements
chefen.
Anstalts
sköterskor.
32
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 260.
av denna personals tjänstgöring. Vederbörande anstalters sjukhusordningar
äro i åtskilliga fall uppgjorda utan behörig hänsyn till sjukvårdspersonalens
behov av vila och ledighet, och den fastställda ordningen
efterleves understundom på ett så oregelbundet sätt, att sköterskornas
arbetstid därigenom i hög grad förlänges. I detta avseende
vill jag endast erinra om betydelsen av det sätt, på vilket överläkare
och underläkare ordna sina ronder och sitt arbete på avdelningarna.
Ju större precision i fråga om tiderna, som läkarna härutinnan
vilja ålägga sig, desto lättare blir arbetet för sköterskorna.
Bristande regelbundenhet vid ronder och övriga arbeten är ägnad att
i utomordentligt hög grad försvåra sköterskornas verksamhet. Detta
förhållande torde på en del sjukhus icke vara tillräckligt beaktat.
Genom anställandet av tillräckligt talrik sjukhuspersonal och genom
införande av lämplig tjänstgöringsordning för denna personal skulle
otvivelaktigt anstaltssköterskornas arbetsförhållanden bliva i betydlig
mån förbättrade. Med hänsyn till de synnerligen olikartade förhållandena
på olika anstalter lärer det emellertid icke låta sig gorå, att i en författning
vare sig fixera det erforderliga personalantalet eller uppställa
detaljerade fordringar på tjänstgöringsordningens beskaffenhet. Frågans
lösning måste därför sökas genom åtgärder, som äro mera smidiga och
medgiva större anpassning efter de individuella förhållandena. Efter
övervägande av de möjligheter, som härutinnan stå till buds, har jag
kommit till den uppfattningen, att en lämplig åtgärd i förevarande avseende
skulle vara, att man dels i de författningar, som reglera sjukvårdsanstalternas
verksamhet, inför allmänna föreskrifter därom, att anstalternas
sjukvårdspersonal skall vara så talrik och hava sin tjänstgöring
så ordnad, att nödig vila och ledighet beredes densamma, dels
ock genom en ändamålsenligt avvägd inspektion sörjer för, att de sålunda
angivna allmänna föreskrifterna bringas i tillämpning på ett efter
de lokala förhållandena avpassat sätt. Vid min redogörelse för frågan
om sjuksköterskornas utbildning har jag omnämnt, att jag hade för avsikt
ätt föreslå, att i medicinalstyrelsen skulle anställas en sjuksköterska
såsom inspektris över de godkända sjuksköterskeskolorna. Den ifrågavarande
inspektrisen skulle vid sina besök å de sjukvårdsanstalter, där
sköterskeskolor äro förlagda, inspektera bland annat elevernas arbetsförhållanden.
Det synes mig då vara eu välbetänkt åtgärd att utsträcka
inspektrisens verksamhet även till de å vederbörande anstalter anställda sjuksköterskornas
och sköterskebiträdenas arbetsförhållanden. Inspektrisens
uppgift härvidlag borde i första hand vara att meddela råd och anvisningar
till avhjälpande av befintliga missförhållanden. Det är min övertygelse, att
33
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 260.
en stor del av de nu befintliga bristerna i fråga om sjukvårdspersonalens
arbetsförhållanden skulle undanröjas, om vederbörande anstaltsledningar
och anslagsbeviljande myndigheter på lämpligt sätt
finge sin uppmärksamhet riktad på desamma. Därest råd och anvisningar
icke vore tillfyllest, skulle inspektrisen äga att anmäla
förhållandet till medicinalstyrelsen för den åtgärd styrelsen kunde finna
lämpligt vidtaga. Genom en på detta sätt anordnad kontroll över sjukvårdspersonalens
arbetsförhållanden på anstalterna skulle man vinna,
att det statliga ingripandet till dessa förhållandens förbättring skedde
i en mjukare form och under större hänsynstagande till olika anstalters
möjligheter än som kunde åstadkommas genom enhetliga och detaljerade
lagbestämmelser. Men man skulle härjämte vinna den fördelen, att
kontrollen icke bleve begränsad till en eller annan detalj av sjukvårdspersonalens
verksamhet, exempelvis vakningen, utan komme att omfatta
alla de sidor av sjukhusarbetet, som äro av betydelse för frågan
om personalens överansträngning.
På grund av vad jag sålunda anfört har jag låtit upprätta förslag
till förordning om ändrad lydelse av §§ 10 och 12 i gällande lasarettsstadga
samt till förordning om ändrad lydelse av §§ 2 och 3 i gällande
sjukstugestadga. De ifrågavarande författningsförslage.n innebära, att
i respektive stadgor införas bestämmelser dels därom, att den vid lasarett
och sjukstugor anställda sjukvårdsbetjäningen skall vara så talrik
och hava sin tjänstgöring så ordnad, att nödig vila och ledighet beredes
densamma, dels ock därom, att lasarett och sjukstugor i vad som
rörer sjukvårdsbetjäningens arbetsförhållanden skola stå under överinseende
av medicinalstyrelsen. Det är min avsikt att hemställa, att
riksdagens yttrande genom särskild proposition inhämtas över de sålunda
upprättade författningsförslagen.
I sammanhang härmed vill jag erinra om, att det förslag till epidemilag,
som Kungl. Maj: t den 21 nästlidna februari beslutat förelägga
riksdagen till antagande, angående sjukvårdspersonalen vid epidemisjukhus
innehåller samma bestämmelser, som enligt de nyssnämnda författningsförslagen
skulle införas i lasaretts- och sjukstugestadgorna.
Genom de sålunda föreslagna författningsbestämmelserna skulle
kontroll vinnas över arbetsförhållandena vid de sjukvårdsanstalter, vilkas
verksamhet regleras av lasarettsstadgan, sjukstugestadgan och den blivande
epidemilagen. Enahanda kontroll torde böra .anordnas över de
sjukvårdsanstalter, som icke beröras av nämnda författningar, men för
vilkas verksamhet statsbidrag utgår. Vid den framtida prövningen av
framställningar angående statsbidrag till kostnader för sjukvårdsanstalBihang
till riksdagens protokoll 1910. 1 sand. 230 käft. (Nr 260.) 831 19 5
34
Distriktsskö
terskor.
Privatskö
terskor.
Klinga Maj:ts Proposition Nr 260.
ters drift torde således som villkor för statsbidrag böra uppställas bestämmelser
av samma innebörd, som de nu till införande i lasarettsoch
sjukstugestadgorna föreslagna.
Till frågan om anställandet av den omförmälda inspektrisen återkommer
jag längre fram.
Det skulle naturligtvis kunna sättas i fråga, att vid sidan av de
åtgärder jag sålunda föreslagit utfärda en allmän lag angående vakningen
vid sjukvårdsanstalter. Det lagförslag, som de sakkunniga i
detta avseende utarbetat, synes mig emellertid lämna rum för åtskilliga
anmärkningar. Den viktigaste av dessa anmärkningar torde vara, att
förslaget genom sina bestämmelser om begränsning av den så kallade
sträckvakningen lägger hinder i vägen för en uppdelning av sjukvårdspersonalens
arbete i dagskift och nattskift. Då en dylik skiftindelning
lärer utgöra den enda verkligt rationella lösningen av frågan om vakningen,
synes mig en lagstiftning i ämnet icke böra grundas på det
av de sakkunniga framställda lagförslaget. Över huvud taget synes
det mig vara skäl att avvakta genomförandet av den föreslagna inspektionen
över sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden, innan särskilda
lagstiftningsåtgärder angående vakningen vid sjukvårdsanstalter vidtagas.
Det material, som kan förväntas bliva insamlat under den nämnda inspektionen,
torde kunna giva en god ledning för bedömande, huruvida
ytterligare lagstiftning i ämnet är erforderlig samt på vilket sätt denna
lagstiftning i så fall skall anordnas. Med hänsyn härtill har jag icke
funnit mig för närvarande böra framställa något förslag till lag angående
vakningen vid sjukvårdsanstalter.
Vad härefter angår distriktssköterskorna torde det vara tydligt, att
detaljerade bestämmelser angående dessa sköterskors arbetstid, ledighet
eller vakning i sjukvård icke äro möjliga att genomföra. För att i
görlig mån motverka överansträngning av nu ifrågavarande sköterskor
torde emellertid, såsom medicinalstyrelsen föreslagit, vissa normerande
föreskrifter angående sköterskornas arbetsförhållanden böra stadgas
som villkor för åtnjutande av statsbidrag till distriktssköterskors anställning.
Härjämte bör givetvis såsom villkor för statsbidrag föreskrivas,
att distriktsvården i vad som rörer sjuksköterskornas arbetsförhållanden
skall stå under medicinalstyrelsens inspektion. Till denna
fråga återkommer jag i sammanhang med det föreliggande förslaget om
beviljande av anslag för anställning av distriktssköterskor.
Beträffande slutligen privatsköterskorna torde vissa åtgärder för reglering
av deras arbetsförhållanden kunna vidtagas i samband med införandet
av kontroll över sjukvårdens arbetsförmedling. Jag övergår
35
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 260.
nu till att lämna en sammanfattad redogörelse för frågan om denna
arbetsförmedlingskontroll.
B) Arbetsförmedlingen i sjukvården.
Den nuvarande arbetsförmedlingen inom sjukvården bedrives i en
mångfald av former. Sin mest vederhäftiga form har ifrågavarande
verksamhet i de fall, där sjuksköterskesammanslutningar anordnat platsförmedlingsbyråer
för sina egna medlemmar. Härjämte bedrives emellertid
platsförmedling för sjuksköterskor vid vissa sjukvårdsanstalter,
och en del arbetsförmedling för sjukvårdspersonal omhänderhaves av
privata kommissionärer. Den av privatpersoner anordnade förmedlingen
är merendels otillfredsställande såväl för sköterskorna som för allmänheten,
och det har länge varit ett önskemål, att densamma skulle i
möjligaste mån trängas tillbaka.
De sakkunniga hava i förevarande avseende framhållit, att platsförmedlingen
för sjuksköterskor för närvarande icke vore systematiskt
ordnad och att den, även bortsett från att den ofta vore för dyr, lämnade
åtskilligt övrigt att önska. En förbättring av förhållandena på
detta område borde framför allt gå ut på att så vitt möjligt utesluta
det privatekonomiska intresset från ledningen av sjuksköterskornas
platsförmedlingsbyråer. Erfarenheterna från utlandet angående den
fria förmedlingen av arbete i sjukvård och särskilt en del företeelser,
som visat sig vid vissa sjuksköterskehem med tillhörande platsförmedling,
hade med all tydlighet ådagalagt, hur önskvärt det vore att få
en platsförmedling för sjukvård, som vore helt undandragen det enskilda
ekonomiska intresset. Visserligen hade man i vårt land endast enstaka
gånger sett så svårartade förhållanden i detta avseende, som man fått
exempel på utomlands, men vad man redan sett vore dock tillräckligt
för att visa, att sjukvårdsförmedling hos oss ej alltid skötts tillfredsställande,
och ingenting garanterade för, att icke svårartade förhållanden
på detta område kunde inträda även i vårt land. Med hänsyn härtill
skulle det kunna sättas ifråga att ordna arbetsförmedlingen för sjukvården
helt som en offentlig angelägenhet med förbud för enskilda personer
att syssla med sådan förmedling. Enligt de sakkunnigas uppfattning
vore emellertid förhållandena ännu icke mogna för en dylik
offentlig organisation av sjukvårdsförmedlingen. Däremot syntes det
de sakkunniga, att staten borde ingripa i arbetsförmedlingen på det
sätt, att den meddelade sitt godkännande åt de platsförmedlingsbyråer,
som ägde förutsättningar att på ett mönstergillt sätt sköta arbetsförmedling
i sjukvård. Sådant godkännande borde dock endast komma
Sakkunniga.
Myndigheter
och korporationer.
Medicinal
styrelsen.
Socialstyrel
sen.
36 Kungl. Majds Proposition Nr 260.
de byråer till del, som dreves av föreningar utan ekonomiska biavsikter.
För att erhålla godkännande borde vederbörande förening styrka, att dess
förmedlingsbyrå hade en sakkunnig och stabil ansvarig ledning, samt
garantera, att arbetsförmedlingen handhades på ett för sköterskorna
rättvist och så litet som möjligt betungande sätt. Godkänd byrå borde
vara skyldig att föra dagbok över sin verksamhet och att till medicinalstyrelsen
insända årsrapport över densamma, allt enligt av medicinalstyrelsen
fastställt formulär. Härjämte borde godkänd byrå stå under
medicinalstyrelsens inspektion, utövad genom den meromnämnda inspektrisen
över sjuksköterskeväsendet. För att förmå platsbyråerna att söka
godkännande borde vissa förmåner tillerkännas godkända byråer. En
lämplig sådan förmån vore, om föreståndarinna för godkänd byrå erhölle
rätt att räkna de år, under vilka hon tjänstgjort å byrån, såsom
år i offentlig sjukvårdstjänst, och för dessa år erhölle bidrag av statsmedel
till sin pensionering enligt samma grunder, som föreslagits att
gälla för i offentlig tjänst anställd sköterska.
De i ärendet hörda myndigheterna och korporationerna hava i allmänhet
tillstyrkt de sakkunnigas förslag angående godkännande av
sjuksköterskebyråer. En del myndigheter hava emellertid ansett, att
förmedling av sjukvård borde få utövas endast av de godkända byråerna,
vadan förbud borde utfärdas för varje privatperson eller icke
godkänd byrå att bedriva sådan förmedling. Denna mening har uttalats
av bl. a. fullmäktige för allmänna svenska läkarföreningen.
Medicinalstyrelsen har i allt huvudsakligt anslutit sig till vad de
sakkunniga i förevarande avseende föreslagit.
Socialstyrelsen har i ämnet anfört i huvudsak följande.
Platsförmedlingsverksamheten för sjuksköterskor vore för närvarande
icke tillfredsställande ordnad ur vare sig allmänhetens eller sjuksköterskornas
synpunkt. Bristen på enhetlighet och samverkan mellan
de olika organen förhindrade erforderlig översikt över tillgång och
efterfrågan, och förekomsten av byråer, som sköttes ur privatekonomisk
synpunkt eller av olämpliga personer, vore ägnad att undergräva förtroendet
för deras medverkan. Socialstyrelsen vore för sin del ense med
de sakkunniga därom, att förslaget om statligt godkännande av sköterskebyråer
vore ägnat att till allmänhetens båtnad giva mera stadga
och system åt sjukvårdsförmedlingen samt skänka behövliga garantier
för att denna handhades på ett för sjuksköterskorna rättvisare och mindre
37
Kung!. Maj:is Proposition Nr 260.
betungande sätt än vad som med nuvarande anordningar vore fallet.
Styrelsen funne likaledes de av de sakkunniga uppställda villkoren och
bestämmelserna för dessa byråers organisation och verksamhet för sitt
ändamål lämpliga. Emellertid ansåge styrelsen önskvärt, att dessa villkor
och bestämmelser kompletterades med en föreskrift därom, att de tillämnade
godkända sköterskebyråerna skulle inordnas under den offentliga
arbetsförmedlingen. Detta innebure icke, att vederbörande sjuksköterskor
skulle anmäla sig som arbetssökande på de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna
bland dessas övriga klientel av grov- och fackarbetare
och allmänheten där anmäla sitt behov av arbetskraft inom
sjukvården. Den offentliga arbetsförmedlingens organisation vore numera
så elastisk, att det icke mötte några svårigheter att i lämpliga
former med densamma införliva arter av arbetsförmedling, som vore
tämligen avvikande från kropps- och industriarbetarförmedling. Vid
större arbetsförmedlingsanstalter utomlands hade redan tidigt gjort sig
märkbar en specialiseringstendens, som efterhand lett till upprättande
av filialkontor för särskilda yrken, vilka genom sitt samarbete med arbetsförmedlingens
huvudkontor i vederbörande ort bidroge att åstadkomma
den centralisering och överblick av arbetsmarknaden i dess
helhet, som den offentliga arbetsförmedlingen ur socialekonomisk synpunkt
åsyftade. Sådana s. k. fackarbetsanvisningar vore sedan ett par
år tillbaka ävenledes upprättade och med framgång prövade inom Sveriges
offentliga arbetsförmedling. Jämlikt beslut av 1916 års riksdag kunde
särskilt statsunderstöd utgå till de offentliga arbetsförmedlingsanstalter,
vilka iklädde sig kostnader för upprättande av dylik fackarbetsanvisning.
Den härmed påbörjade specialiseringen inom den offentliga arbetsförmedlingen
beredde möjlighet att utvidga nämnda förmedling till löntagargrupper,
som hittills stått utanför densamma. Sålunda hade numera
mellan den offentliga arbetsförmedlingen och sällskapet Barnavård
etablerats en samverkan, avseende platsförmedling för barnsköterskor.
Enligt socialstyrelsens uppfattning vore den mest ändamålsenliga
ordningen för sjnkvårdsförmedlingen att finna på liknande linje.
De föreslagna godkända sköterskebyråerna borde var på sin ort ansluta
sig till vederbörande arbetsförmedlingsanstalt som en fackarbetsanvisning.
Kommunerna skulle, med hänsyn till önskvärdheten ur allmän
synpunkt av denna reform av sjukvårdsförmedlingen, säkerligen icke
vägra att kostnadsfritt ställa nödiga lokaler till de sålunda anslutna sjuksköterskcbyräe
rn as förfogande; för utgifter i och för personalens avlöning,
telegram och telefonsamtal skulle sköterskebyråerna erhålla ersättning
genom motsvarande belopp i statsunderstöd. Genom cn anordning
av denna art skulle de godkända sköterskebyråerna komma i
38
Kung1. Maj.ts Proposition Nr 260.
Departements
chefen.
Godkännande
av aköterskebyråer.
direkt kontakt med samtliga 129 offentliga arbetsförmedlingskontor i riket.
Vid vart och ett av dessa kontor skulle allmänheten vid behov kunna
rekvirera sköterskehjälp. Inkomna beställningar skulle gå vidare till
närmaste godkända sköterskebyrå, vars föreståndarinna skulle ombesörja
själva förmedlingen. Genom lämpligt avfattade särskilda vakanslistor
skulle med regelbundna mellanrum överblick kunna erhållas över tillgång
och efterfrågan på sjuksköterskor vid samtliga godkända byråer
samt en rationell utjämning mellan olika delar av landet bliva möjliggjord.
Beträffande expeditionsföring och statistik skulle de godkända
sköterskebyråerna i egenskap av fackarbetsanvisningar vara skyldiga att
tillämpa det för Sveriges offentliga arbetsförmedling av socialstyrelsen
fastställda systemet med de modifikationer härutinnan, som sjukvårdsförmedlingens
egenart kunde betinga.
På grund av vad sålunda anförts har socialstyrelsen hemställt, att
bland villkoren för godkännande av sjuksköterskebyrå även måtte upptagas
den bestämmelsen, att vederbörande byrå skulle såsom fackarbetsanvisning
ansluta sig till Sveriges offentliga arbetsförmedling.
De sakkunnigas förslag att arbetsförmedlingen inom sjukvården
skall regleras genom statligt godkännande på vissa villkor av vederhäftiga
sjuksköterskebyråer synes mig erbjuda en lämplig grundval för
denna arbetsförmedlings ordnande på ett såväl för allmänheten som för
sjuksköterskorna tillfredsställande sätt. I likhet med de sakkunnniga
anser jag, att godkännande bör meddelas endast åt sådana byråer, som
drivas av sjukvårdsföreningar utan ekonomiska biavsikter. Bland villkoren
för godkännande torde böra uppställas vissa fordringar på sammansättningen
av vederbörande byrås styrelse och på organisationen av
den utav byrån bedrivna arbetsförmedlingen. Godkänd sköterskebyrå
lärer böra stå under inspektion av medicinalstyrelsen, utövad genom den
inspektris över sjuksköterskeväsendet, om vars anställande jag kommer
att framställa förslag. Genom denna inspektion torde en viss kontroll
kunna utövas över de vid byrån anställda privatsköterskornas arbetsförhållanden
i syfte att motverka ett obehörigt utnyttjande av dessa
sköterskors arbetskraft. Det synes kunna fordras, att godkänd sköterskebyrå
är försedd med ett arbetsreglemente, däri bestämmelser äro meddelade
angående vederbörande sjuksköterskors rättigheter och skyldigheter
gent emot arbetsgivarna. Om detta reglemente tillställes var och
en, som från byrån rekvirar arbetskraft, och byråns föreståndarinna
övervakar, att reglementets bestämmelser följas, torde härigenom vinnas
den garanti mot överansträngning av privatsköterskor, som det för närvarande
är möjligt att åstadkomma.
Kungi. Maj. ts Proposition Nr 260.
39
En av de väsentligaste brister, som för närvarande vidlåder arbetsförmedlingen
inom sjukvården, är bristen på koncentration. Genom
denna brist på koncentration omöjliggöres en överblick över tillgången
och efterfrågan på sjuksköterskor i de olika orterna, och en utjämning
i detta avseende mellan olika delar av landet möter under nuvarande
förhållanden stora svårigheter. Denna omständighet har ofta medfört
betydande olägenheter. Särskilt kännbara hava dessa olägenheter varit
under tider, då på grand av mera utbredd sjuklighet arbetsförmedlingen
inom sjukvården varit utsatt för starkare påfrestning, exempelvis
under sistlidna vinters influensaepidemi. Med hänsyn härtill synes mig
socialstyrelsens förslag om de godkända sköterskebyråernas anslutning
till den offentliga arbetsförmedlingen beaktansvärt. Ett genomförande
av detta förslag skulle för allmänheten i hög grad underlätta rekvisitionen
av arbetskraft för sjukvårdsändamål samt vara ägnat att utjämna
proportionen mellan tillgång och efterfrågan på sådan arbetskraft i olika
delar av riket. Därest sköterskebyråernas anslutning till den offentliga
arbetsförmedlingen sker i form av fackarbetsanvisningar, blir byråernas
självständighet icke obehörigen kringskuren, utan all hänsyn kan tagas
till de egenartade krav, som den nu ifrågavarande grenen av arbetsförmedling
uppställer. På grund av vad jag sålunda anfört ansluter
jag mig till socialstyrelsens förslag, att bland villkoren för godkännande
av sköterskebyrå skall upptagas den bestämmelsen, att vederbörande
byrå såsom fackarbetsanvisning skall vara ansluten till Sveriges offentliga
arbetsförmedling.
Föreskrifterna angående godkännande av sjuksköterskebyråer torde
det ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda. För fastställande av föreskrifternas
detaljer lära en del förhandlingar med vederbörande sjuksköterskeorganisationer
vara erforderliga.
C) Inspektion över sjuksköterskeväsendet.
Av den föregående redogörelsen torde framgå, att de åtgärder, som
jag ansett mig böra föreslå för ordnande av sjuksköterskeutbildningen,
motverkande av sjuksköterskors överansträngning och reglerande av
arbetsförmedlingen inom sjukvården, till väsentliga delar vila på den
förutsättningen, att sjuksköterskeväsendet ställes under statlig inspektion,
utövad av en inom medicinalstyrelsen för detta ändamål anställd inspektris.
Anställandet av en sådan inspektris utgör i själva verket grundvalen
för de flesta av de förenämnda åtgärderna.
Anslutning
till offentlig
arbetsförmedling.
40
Klingl. Maj:ts Proposition Nr 260.
Sakkunniga.
Jämväl i de sakkunnigas förslag ingår anställandet av en inspektris
för vissa delar av sjuksköterskeväsendet. De sakkunniga hava i detta
avseende aufört i huvudsak följande.
Det av de sakkunniga framställda förslaget om Kungl. Maj:ts godkännande
av vissa sjuksköterskeskolor innebure, att sådant godkännande
endast skulle lämnas för viss tid samt kunna återkallas, om vederbörande
skola icke längre uppfyllde fastställda fordringar i fråga om den
vid densamma meddelade utbildningen. Denna säkerhetsföreskrift erbjöde
emellertid icke tillräcklig garanti för att skolornas verksamhet
bedreves på det rätta sättet. Visserligen skulle skola, som sökte godkännande,
till sina ansökningshandlingar foga uppgifter om skolans
arbetssätt och bland dessa uppgifter skulle även finnas det schema, som
man avsåge att följa vid den teoretiska och praktiska undervisningen.
Men ett schema i och för sig gåve icke trygghet för, att schemat verkligen
tillämpades. Om förhållandena också en tid varit de allra bästa,
kunde de, ibland till och med plötsligt, bliva allt annat än goda, exempelvis
genom personskifte å överläkare- eller föreståndarinneposten.
Tryckta eller skrivna handlingar kunde över huvud taget svårligen giva
en tillförlitlig föreställning om beskaffenheten av en skolas verksamhet
och allra minst vore detta möjligt i fråga om sådana skolor som sköterskeskolorna.
Här fordrades, att ett förstående öga och öra hade tillfälle
att se och höra. På grund härav borde sjuksköterskeskolor, som
skulle vara godkända, stå under sakkunnig inspektion. Den, som finge
i uppdrag att utöva denna inspektion, borde emellertid icke hava rätt
att själv med ändringar och rättelser ingripa i skolornas arbete. Sköterskeskolornas
verksamhet sammanhängde så intimt med respektive anstalters
sjukvårdsverksamhet, vilken å sin sida dirigerades av de lokala hälsovårdsmyndigheterna
och av dem tillsatta sjukhusstyrelser och överläkare,
att varje ingripande från annan än överordnad myndighet lätt kunde
alstra misstämning och eventuellt leda till att vederbörande beslöte sig
för att icke söka godkännande för skolan. Den, som hade i uppdrag
att utöva inspektionen, borde därför hava till åliggande att undersöka
och studera skolorna på ort och ställe och att till lämplig myndighet,
som ju här endast kunde vara medicinalstyrelsen, avgiva rapport om
sina iakttagelser. På medicinalstyrelsen skulle det sedan ankomma att
på grund av dessa rapporter vidtaga erforderliga åtgärder. De åtgärder
medicinalstyrelsen borde kunna vidtaga vore: att delgiva vederbörande
rapporten i fråga med påpekande av de önskemål styrelsen själv
ansåge böra beaktas; att vid den med jämna mellanrum återkommande
ansökningen om förnyat godkännande av skolan för sin del eventuellt
41
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 260.
avstyrka ett sådant förnyat godkännande; samt att hos Kungl. Maj:t
föreslå, att godkännandet av en viss skola skulle omedelbart återkallas.
Jämväl de godkända platsförmedlingsbyråerna för sjuksköterskor
borde enligt de sakkunnigas mening stå under medicinalstyrelsens inspektion.
Eu sköterskebyrås verksamhet kunde på många sätt komma
in på olämpliga banor och byråernas skyldighet att vid. ansökningen
om godkännande ingiva program för sitt arbete erbjöde i och för sig
icke någon garanti mot framtida snedvridning av den planerade utvecklingen.
Då en erfaren sjuksköterska hade de största förutsättningarna för
att bedöma sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden samt frågan om
elevmaterialets sovring och elevernas utbildning i den för sjuKsköterskekallet
rätta riktningen, föresloge de sakkunniga, att uppdraget att^ på
medicinalstyrelsens vägnar utöva nu ifrågavarande inspektion måtte
överlämnas åt en sjuksköterska. Därest till inspektris utsåges i en.lämplig
person, kunde man vara förvissad om, att hon vid sina besök å anstalterna
icke komme att mottagas endast som den studerande och granskande
inspektrisen, utan som den välvilliga sakkunniga, av vilken man
gärna to ge råd.
Den föreslagna inspektrisens huvuduppgift skulle således bliva, att
på medicinalstyrelsens vägnar utöva inspektion över godkända sjuksköterskeskolor
och godkända sjuksköterskebyråer, att till styrelsen avo-iva
berättelser över verkställda inspektioner samt att på anhållan meddela
råd och upplysningar i de ärenden, som inspektionen avsåge.
Härförutom skulle det åligga inspektrisen att inom medicinalstyrelsen
utarbeta förslag till de formulär, som skulle ifyllas och insändas av
sköterskeskolor och sköterskebyråer, vilka sökte godkännande; att.upprätta
förslag till formulär för sjukvårdsanstalters årsberättelser, i vad
desamma avsåge den vid vederbörande anstalt anställda sjukvårdspersonalens
arbetsförhållanden, samt att bearbeta och till årsredogörelser
sammanföra inkomna rapporter och berättelser i nämnda ämnen. 1 a
anmodan av medicinalstyrelsen skulle inspektrisen vara skyldig att avgiva
yttranden och förslag i frågor angående den kvinnliga sjukvårdspersonalens
utbildning och arbetsförhållanden. Åven utan anmodan skulle
inspektrisen äga att till styrelsen avgiva framställningar och förslag i
nämnda frågor. , . .
Inspektrisen borde vara anställd som tjänsteinnehavare i medicinalstyrelsen
och förordnas tillsvidare av denna styrelse.. Förslag till instruktion
för inspektrisen borde upprättas av mediciualstyrelsen och
stadfästas av Kungl. Maj:t. Inspektrisens avlöningsförmåner och reseBihang
Ull riksdagens protokoll 1910. I somt. 230 haft. (Nr 260.) »si id (i
42
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 260.
kostnadsersättning syntes de sakkunniga böra likställas med den av
staten avlönade yrkesinspektrisens.
Myndigheter De i ärendet hörda myndigheterna och korporationerna hava i allkorporationer,
mänhet icke hatt något att erinra mot vad de sakkunniga i nu förevarande
avseende föreslagit. Från en del håll har emellertid uttalats
den meningen, att den föreslagna inspektrisens uppgift icke borde vara
begränsad till inspektion av sköterskeskolor och platsförmedlingsbyråer,
utan att hon jämväl borde utöva inspektion över den vid sjukvårdsanstalter
och i distriktsvård anställda sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden.
Yrkanden i denna riktning hava framställts av länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län och av styrelsen för So fahemmet. Enahanda
yrkande har inom fullmäktige för allmänna svenska läkarföreningen
framförts av professorn Hj. Forssner i ett av honom avgivet särskilt
yttrande, som bifogats vid fullmäktiges utlåtande i ärendet.
Medicinal- Medicinalstyrelsen har förklarat sig icke hava något att erinra mot
att åtgärder vidtoges för åstadkommande av den utav de sakkunniga
föreslagna inspektionen. Styrelsen har emellertid uttalat den meningen,
att uppdraget att utse inspektor med största sannolikhet kunde utan
våda helt överlämnas åt medicinalstyrelsen, som därvid icke borde vara
bunden av annat än den självfallna regeln, att den för uppgiften mest
lämpliga personen utsåges därtill. Därest styrelsen till inspektor utsåge
eu läkare, borde _ styrelsen likväl äga befogenhet att i förekommande
fall förordna en sjuksköterska att biträda inspektor vid inspektionen.
jDepartementschefen.
Inspektion
över skolor
och byråer.
De sakkunnigas förslag om anordnande av en inspektion från medicinalstyrelsens
sida över godkända sjuksköterskeskolor och sköterskebjraer
kan jag fullständigt biträda. Medicinalstyrelsen synes hava tänkt
sig, att den föreslagna inspektionen skulle utövas av den inspektor, som
styrelsen i förekommande fall därtill utsåge. Det synes mig emellertid
uppenbart, att om inspektionen skall bliva av något verkligt värde,
måste den utövas av en inom medicinalstyrelsen stadigvarande anställd
befattningshavare, som har inspektionen ifråga till sin permanenta huvuduppgift
och som har tillfälle att mellan inspektionsresorna bearbeta det
på området insamlade materialet samt framkomma med de förslag och
initiativ, vilka kunna föranledas av gjorda iakttagelser och förhållandenas
utveckling i övrigt. I annat fall torde det vara fara värt, att uppsiktens
planmässighet äventyras och därmed den väsentliga vinsten av
den föreslagna institutionen går förlorad. Beträffande den föreslagna
43
Kungl. Maj. ts Proposition Nr 260.
befattningshavarens kvalifikationer synes det mig givet, att en kompetent
sjuksköterska, som har omedelbar erfarenhet av förhållandena inom
sjuksköterskeväsendet, bör äga de största förutsättningarna att lösa den
föreliggande uppgiften på sådant sätt, att det med inspektionen avsedda
syftet uppnås. Jag ansluter mig således till de sakkunnigas förslag
om anställande i medicinalstyrelsen av en sjuksköterska som inspektris
över sjuksköterskeskolor och sköterskebyråer.
Emellertid synes mig inspektrisens verksamhetsområde böra utvidgas
utöver vad de sakkunniga avsett. Det förslag till åtgärder mot
överansträngning av sjukvårdspersonal, som jag i det föregående framställt,
innebär att korrektivet mot sådan överansträngning åtminstone
för närvarande icke skulle åvägabringas genom detaljerade lagbestämmelser,
utan genom utfärdande av vissa föreskrifter av mera allmänt
innehåll samt genom en av medicinalstyrelsen utövad inspektion över
den vid lasarett, sjukstugor, epidemisjukhus och i statsunderstödd
sjukvård anställda sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden. En förutsättning
för att denna form för reglering av sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden
skall erhålla tillfredsställande effektivitet är givetvis,
att inspektionen utövas planmässigt och i tillräcklig omfattning. Med
hänsyn härtill torde det vara erforderligt, att jämväl denna inspektion
anförtros åt den nu ifrågavarande inspektrisen. Redan i och för kontrollen
över de godkända sköterskeskolorna skulle inspektrisen komma att
besöka alla de sjuk vårdsanstalter, där sådana skolor äro förlagda, samt
inspektera de på dessa anstalter tjänstgörande sköterskeelevernas-arbetsförhållanden.
I samband med dessa inspektioner skulle det erbjudas
inspektrisen lämpligt tillfälle att ägna uppmärksamhet jämväl åt de vid
vederbörande anstalt anställda sköterskornas och sköterskebiträdenas
arbetsförhållanden. Särskilda inspektionsresor skulle således endast
bliva erforderliga för inspektion av de anstalter, där godkända sköterskeskolor
icke äro förlagda, samt för inspektion av den statsunderstödda
distriktssjukvården. Vad denna sistnämnda inspektion angår torde det
ligga i sakens natur, att den finge bliva mera sporadisk och tillfällig
än inspektionen å sjukvårdsanstalterna. Emellertid torde enbart den
omständigheten, att möjlighet till inspektion av distriktssköterskornas
arbetsförhållanden förefunnes, komma att inverka fördelaktigt på regleringen
av dessa arbetsförhållanden.
Självfallet bör inspektrisen icke äga att ingripa annat än med råd
och anvisningar samt genom anmälan till medicinalstyrelsen i de fall,
Inspektion
över arbetsförhållanden.
Grunder för
inspektrisens
verksamhet.
44
Kompetens
till inspektrisbefattningen.
Inspektrisens
avlöning
m. m.
Kungl. May.ts Proposition Nr 260.
där så finnes påkallat. På medicinalstyrelsen lärer det sedan ankomma
att delgiva vederbörande läkare eller anstaltsdirektioner gjorda anmärkningar,
att göra erforderliga hänvändelser till anslagsbeviljande myndigheter
samt att i övrigt vidtaga de åtgärder, vartill styrelsen kan finna
sig föranlåten.
I enlighet med vad jag sålunda anfört skulle alltså inspektrisens
huvuduppgift bliva att på medicinalstyrelsens vägnar utöva inspektion
över godkända sjuksköterskeskolor, godkända sjuksköterskebyråer och
den vid allmänna eller statsunderstödda sjukvårdsanstalter eller i statsunderstödd
distriktssjukvård anställda sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden.
Härjämte torde det böra åligga inspektrisen att inom medicinalstyrelsen
bearbeta inkomna uppgifter angående sjuksköterskeskolor,
sjuksköterskebyråer och sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden, att
på styrelsens anmodan avgiva yttranden i frågor, som beröra sjuksköterskeväsendet,
samt att med uppmärksamhet följa sjuksköterskeväsendets
utveckling och till styrelsen inkomma med de framställningar och förslag
med avseende på detsamma, som av omständigheterna föranledas.
Såsom kompetensvillkor för inspektrisbefattningen torde böra uppställas,
att innehavaren skall vara sjuksköterska med fullgod sköterskeutbildning
och kännedom om arbetsförhållandena inom sjukvården, förvärvad
genom tjänstgöring som översköterska å större sjukvårdsanstalt.
För att inspektrisens kännedom om arbetsförhållandena inom sjukvården
skola hava full aktualitet är det givetvis önskvärt, att hennes
tjänstgöring å sjukvårdsanstalt ägt rum under så näraliggande tid som
möjligt.
Med hänsyn till den ställning inspektrisbefattningen enligt mitt
förslag skulle erhålla, torde inspektrisen böra, efter förslag av medicinalstyrelsen,
förordnas av Kungl. Maj:t. Förordnande synes endast
böra meddelas på viss tid eller tillsvidare.
Såsom befattningshavare inom medicinalstyrelsen lärer inspektrisen
böra placeras å styrelsens medicinalbyrå, till vars handläggning ärenden
angående sjuksköterskeväsendet höra.
Vad angår inspektrisens avlöningsförmåner lära dessa böra utgå i
form av arvode. Vid fastställande av detta arvodes belopp torde böra
tagas i betraktande, att inspektrisens uppgifter äro av synnerligen krävande
och grannlaga art samt att befattningen sålunda ställer stora fordringar
på innehavarens personliga kvalifikationer. Med hänsyn härtill synes
arvodet böra bestämmas till enahanda belopp, som tillkommer den å
yrkesinspektionens stat uppförda yrkesinspektrisen. Yrkesinspektrisens
45
Kungl. Maj.is Proposition Nr 260.
avlöning är i innevarande års statsverksproposition föreslagen till 4,800
kronor, därav 3,000 kronor lön, 1,500 kronor tjänstgöringspenningar
och 300 kronor ortstillägg jämte två ålderstillägg, vart och ett å 400
kronor. Då befattningen som inspektris över sjuksköterskeväsendet är
avsedd att tillsvidare uppföras allenast på extra stat och pension därlör
ej lärer ifrågakomma, torde inspektrisen böra vidkännas avdrag från
sitt arvode med belopp, motsvarande bidrag till egen pensionering.
Detta avdrag torde böra upptagas till 100 kronor. Inspektrisens arvode
synes sålunda böra fastställas till 4,700 kronor, därav 1,500 kronor
skulle motsvara tjänstgöringspenningar. Något ålderstillägg torde, då
befattningen skulle uppföras å extra stat, ej böra ifrågakomma.
Beträffande villkor och bestämmelser för åtnjutande av de föreslagna
löneförmånerna har jag tänkt mig, att Kungl. Maj:t lämpligen
bör föreskriva, att i sådant hänseende skall i tillämpliga delar i huvudsak
gälla vad som stadgats i kungörelsen den 1 oktober 1914 angående
villkor och bestämmelser för åtnjutande av avlöningsförmåner enligt den
från och med år 1915 gällande ordinarie stat för medicinalstyrelsen.
Inspektrisen torde böra berättigas att åtnjuta en månads semester
årligen. Vikarie under semestern lärer icke vara erforderlig.
Inspektrisen synes böra förklaras berättigad till reseersättning efter
samma grunder som yrkesinspektrisen, det vill säga enligt tredje klassen
i gällande resereglemente. Härom lärer särskild kungörelse böra av Kungl.
Maj:t utfärdas.
Närmare bestämmelser angående inspektrisens tjänstgöring torde
böra meddelas i särskild instruktion, som utfärdas av Kungl. JVlaj:t. I
samband härmed lärer Kungl. Maj:t komma att förordna om de ändringar
i den för medicinalstyrelsen gällande instruktionen, vilka påkallas
av inspektrisens anställande.
För anställande i enlighet med de av mig angivna grunder av en
inspektris över sjuksköterskeväsendet torde alltså på extra stat för ar
1920 böra beviljas ett förslagsanslag, högst, 4,700 kronor. Anslaget
lärer i riksstaten böra uppföras under rubriken »Medicinalstyrelsen med
dithörande stater» med titel »Statsinspektrisen över sjuksköterskeväsendet».
Jag övergår nu till frågan om åtgärder för främjande av distriktssjukvården.
4) Distriktssjukvårdens främjande.
Vid 1915 års riksdag väcktes i andra kammaren en motion med
yrkande, att riksdagen måtte hos Kung!. Majt:t anhålla om utredning,
Motion rid
1915 års
riksdag.
46
Riksdagens
skrivelse den
30 april 1915.
Kungl. Majts Proposition Nr 260.
huruvida bidrag av statens medel kunde tilldelas kommun, som i sin
tjänst anställde examinerad sjuksköterska. I motiveringen till denna
motion framhölls, att sjukvården på landsbygden mångenstädes lämnade
mycket övrigt att önska samt att befintliga missförhållanden på detta
område i väsentlig grad skulle kunna avhjälpas, om det ute i kommunerna
anställdes kompetenta sjuksköterskor. Visserligen hade åtskilliga
landsting i sin tjänst anställt sjuksköterskor, som utstationerats här och
var i länen, och en del i ekonomiskt hänseende lyckligt lottade kommuner
hade även anställt dylika sköterskor. Antalet av de sålunda anställda
sköterskorna fyllde emellertid icke på långt när det behov, som
i detta avseende förefunnes. Om det bleve ordnat så, att kommun, som
i sin tjänst anställde kompetent sjuksköterska, finge åtnjuta bidrag av
staten, skulle säkerligen många sjuksköterskebefattningar bliva inrättade
till fromma för såväl den enskilde individen som samhället i dess helhet.
Med föranledande av nu ifrågavarande motion avlät riksdagen den
30 april 1915 till Kungl. Maj:t en skrivelse i ämnet. I denna skrivelse
anförde riksdagen, att ett möjliggörande för landets kommuner
att genom erhållande av bidrag av statsmedel i större utsträckning än
hittills i sin tjänst anställa sjuksköterskor innebure ett brytande med
hittills i allmänhet gällande principer i fråga om bestridandet av kostnaderna
för den allmänna sjukvården, enär dessa kostnader hittills ansetts
vara i huvudsak en kommunernas och landstingens angelägenhet.
Då emellertid riksdagen med hänsyn till den i ärendet förebragta utredningen
icke desto mindre funne ett ingripande från statens sida för
befrämjande av berörda syfte påkallat, berodde detta på att riksdagen
ansåge dels att ett verkligt behov förelåge att i avsevärt ökad utsträckning
anställa kommunala sjuksköterskor, dels att kostnaderna för en sålunda
utvidgad sjukvård icke på samma sätt som hittills alltid kunde
av kommunerna själva bestridas. Skulle ett rationellt ordnande av nu
ifrågavarande behj ärtans värda angelägenhet verkligen komma till stånd,
syntes ett ingripande från statens sida förr eller senare bliva en nödvändighet.
Åven om statskassan därigenom skulle komma att åsamkas
ej obetydliga utgifter, ansåge sig riksdagen i betraktande av den förevarande
frågans vikt icke böra tveka att förorda den av motionären
anvisade utvägen.
Storleken av de erforderliga kostnaderna samt grunderna för deras
fördelning vore givetvis en fråga, vars närmare avgörande borde bliva
beroende på en utredning i ämnet.
47
Kungl. Maj.ts Proposition Nr 260.
Men om sålunda staten åtminstone delvis skulle komma att bestrida
de kommunalt anställda sjuksköterskornas avlöning, syntes härav som
en naturlig konsekvens följa, att staten å sin sida borde hava garantier
för att de sjuksköterskor, för vilkas avlöning bidrag lämnades, besutte
en viss minimikompetens.
En sålunda eventuellt förbättrad sjukvård borde tydligen helt ställas
under vederbörande läkares kontroll, evad det gällde sjukas behandling
i hemmen, övervakande av spädbarnsvården, vården av tuberkulösa patienter
med mera.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställde riksdagen, att
Kung], Maj:t måtte föranstalta om utredning, huruvida bidrag av statens
medel knnde tilldelas kommun, som i sin tjänst anställde examinerad
sjuksköterska.
Den av riksdagen sålunda begärda utredningen uppdrogs den 3
juni 1915 åt de sakkunniga, som förut blivit inom civildepartementet
tillkallade för undersökning angående den kvinnliga sjukvårdspersonalens
utbildning och arbetsförhållanden. Nämnda sakkunniga hava, som jag
i det föregående omnämt, den 30 maj 1918 avgivit särskilt betänkande
i nu förevarande ämne. De sakkunnigas utredning innehåller i sina
huvuddrag följande.
En närmare granskning av motiveringen till den motion, som varit
anledning till den av riksdagen begärda utredningen, visade, att det här
väsentligen vore fråga om statsbidrag till anställande av sådana sjuksköterskor,
vilkas huvuduppgift vore att vårda och hjälpa de sjuka i
deras eget hem. Däremot vore det i detta sammanhang icke fråga om
statsbidrag till anställande av sjuksköterskor, vilkas verksamhet vore
begränsad till sjukvårdsanstalter. Den sjukvård, som utredningen avsåge,
vore således distriktssjukvärden. Denna sjukvård hade väsentligen till
syfte att bereda vård och hjälp åt medellösa personer. Det syntes de
sakkunniga självfallet, att de distriktssköterskor, till vilkas anställning
bidrag av statsmedel blivit ifrågasatt, skulle få anlitas av bemedlade
personer endast i den mån vederbörande sköterskor icke vore upptagna
av sin egentliga uppgift som hjälpare åt fattiga och mindre bemedlade.
En sjuksköterska kunde icke i någon mån ersätta en läkare. Åven
den bäst utbildade sköterska saknade förutsättningar att igenkänna och
diagnosticera de olika sjukdomarna, vare sig dessa uppträdde i lättare
eller svårare form. Sjuksköterskorna vore utbildade till att vårda sjuka
enligt läkares föreskrift och ej till något annat, En självständig sköterskeverksamhet
skulle bliva en såväl för den enskilde individen som för
Sakkunniga.
Distrikts
vårdens
huvudupp
gifter.
48
Distriktsvårdens
om''
fattning.
Kungl. Maj.ts Proposition Nr. 260.
samhället farlig form av kvacksalveri. Staten finge under inga förhållanden
driva sjuksköterskorna till att bliva kvacksalvare. På grund
härav borde bidrag av statsmedel komma ifråga endast för anställningav
sådana sjuksköterskor, som utövade sin verksamhet under läkares
ledning.
Inom de sålunda utstakade gränserna kunde en distriktsköterskas
verksamhet bliva till stort och verkligt gagn. Det stora flertalet fattiga
sjuka och särskilt ett stort antal svårt sjuka kunde på grund av bristande
utrymme på sjukvårdsanstalterna icke intagas pa sådana anstalter,
utan vore hänvisade till vård i sina hem. Åven om sjukvårdsanstalterna
skulle flerdubblas i antal, skulle det på landsbygden finnas otaliga sjuka,
som i sina hem läge utan sakkunnig vård och hjälp. Här kunde en
sköterska under läkares ledning och som hans medhjälpare bliva till
största gagn samt även bliva till ekonomisk vinst för den sjuke och för
det allmänna genom att för den behandlande läkaren möjliggöra att på
avstånd bedöma, huruvida förnyat läkarbesök vore erforderligt eller icke.
Men distriktssköterskans verksamhet borde icke begränsas till den egentliga
sjukvården. I sammanhang med utövandet av denna sjukvård hade
distriktssköterskan möjlighet att fylla en stor uppgift i den allmänna
hygienens och den förebyggande vårdens tjänst. De förebyggande åtgärderna
mot sjukdomar bestode till en synnerligen viktig del i meddelandet
av upplysning om sjukdomens natur och om sättet för vissa sjukdomars
förekommande. Man borde enligt de sakkunnigas mening låta
sig angeläget vara att tillse, att de distriktssköterskor, som eventuellt
anställdes med bidrag av statens medel, utnyttjades icke endast för
sjukvården, utan även för hälsovården.
Distriktssjukvårdens främsta uppgift vore i allt fall meddelandet av
egentlig sjukvård. De sjukdomar, som härvid i första hand borde bliva
föremål för distriktssköterskornas verksamhet, vore de vanliga epidemiska
sjukdomarna, tuberkulosen, sinnessjukdomar och sinnesslöhet, invaliditetsoch
vanföre tillstånd samt kroniska och obotliga sjukdomar av icke
specifik beskaffenhet. Distriktssköterskans sekundära uppgift i den allmänna
hälsovårdens tjänst borde avse en rådgivande tillsyn av de
fattigas bostäder samt renligheten och ordningen i hemmen, motarbetande
av ovanor, missbruk och oförstånd i fråga om folknäringen, upplysningsarbete
beträffande barnavården, särskilt vården av späda barn,
tuberkulosdispensärverksamhet samt spridande av kunskap om åtgärder
till förekommande av epidemiska sjukdomars spridning.
Antalet av de individer, som kunde tänkas komma i åtnjutande av
distriktssköterskornas hjälp, läte sig icke beräknas. En föreställning om
Kung1. May.ts Proposition Nr 260.
49
detta antal kunde man likväl erhålla genom vissa siffror, som meddelats
i fattigvårdslagstiftningskommitténs år 1915 avgivna betänkande. Av
dessa siffror framginge, att antalet sjuka på landsbygden, som under år
1907 erhöllo varaktigt understöd av den offentliga fattigvården, utgjorde
15,621. Av dessa 15,621 personer voro 4,937 intagna å sjukvårdsinrättningar
och 3,282 å fattigvårdsanstalter, under det att 4,139 vistades
i sina egna hem och 3,217 vore utackorderade i andras hem. Icke
mindre än 7,356 i allmänhet svårt sjuka understödstagare på landsbygden
vistades således i egna eller andras hem, i regel utan sakkunnig
tillsyn och ej sällan utsatta för direkt missvård. Härtill komme emellertid
dels ett stort antal sjuka, som endast erhölle tillfälligt understöd av
fattigvården och som därför icke medräknats i nyssnämnda sifferuppgifter,
dels ock alla de fattiga eller mindre bemedlade sjuka, vilka icke
erhölle understöd av fattigvården och väl skulle vara i behov av sjukvård
och tillsyn, men icke med tillhjälp av egna eller anhörigas medel
kunde förskaffa sig sådan. Antalet av de medellösa och hjälpbehov ande
sjuka, som icke erhölle fattigunderstöd, undandroge sig givetvis all beräkning,
men enligt de sakkunnigas mening toge man icke miste om
man utginge från att deras antal vore minst lika stort som antalet av
de av fattigvården understödda sjuka.
Redan av vad sålunda anförts framginge, att distriktsvården såväl
till sitt innehåll som till sin kvantitativa omfattning vore en uppgift,
som måste te sig överväldigande stor. Icke desto mindre vore de ekonomiska
uppoffringar, som betingades av distriktsvårdens tillgodoseende,
överraskande måttliga. Detta berodde väsentligen därpå, att distriktsvården
för de olika individerna i regel innebure en kortvarig, ofta tillfällig
vård. En distriktssköterska räckte därför till för ett ojämförligt
större antal sjuka per år än en anstaltssköterska. Härtill komme, att
en distriktssköterska vanligen fyllde ett flertal uppgifter på en gång.
Samtidigt som hon i ett hem vårdade en sjuk, meddelade hon i samma
hem upplysningar till förekommande av smittas spridning, råd angående
bostadens vård, anvisningar rörande personlig hygien, m. in.
På grund härav vore distriktsvården, om än en fullt effektiv form av
sjukvård, likväl deri billigaste av alla vårdformer.
De nuvarande distriktssköterskorna vore anställda dels av stadseller
lantkommuner, dels av landsting. Antalet distriktssköterskor i riket
utgjorde år 1912 sammanlagt 515, därav 121 voro anställda i tjänst hos
stadskommuner och 394 hos lantkommuner. Enligt en av de sakBihang
till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 230 liäjt. (Nr 260.) 88i 19 7
Distriktsvården
ur
ekonomisk
synpunkt.
Den nuvarande
distriktsvården.
50
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 260.
Skal för statsbidrag.
kunniga år 1916 gjord beräkning funnos sistnämnda år på landsbygden
anställda 416 distriktssköterskor. Av dessa 416 sköterskor avlönades
177 av landstingen och 167 av kommunerna. 72 sköterskor avlönades
delvis av landstingen och delvis av kommunerna. Distriktssköterskorna
på landsbygden hade för närvarande till huvuduppgift att biträda vid
epidemisjukvården. Större delen av landsbygdens distriktssköterskor
tjänstgjorde tidtals på epidemisjukhusen och sysslade med sjukvård i
hemmen under de mellantider, då arbetet på sjukhusen icke förhindrade
detta. Kompetensfordringarna på en distriktssköterska vore synnerligen
växlande och sträckte sig ända från krav på tvåårig kurs i allmän sjukvård
med åtföljande specialutbildning i epidemivård och dispensvård
ända ned till fordringar, som vore så minimala, att de rätteligen icke
kunde kallas några fordringar alls. Distriktssköterskans närmaste förman
vore i de flesta distrikt vederbörande stadsläkare, stadsdistriktsläkare,
dispensärläkare, provinsial- eller extra provinsialläkare. Det
funnes dock åtskilliga fall, där kommunalnämndsordföranden, fattigvårdsstyrelsens
ordförande eller pastor i församlingen fungerade som distriktssköterskans
närmaste förman. Distriktssköterskornas kontanta avlöningsförmåner
växlade från en årslön av 300 kronor upp till en årslön av
1,400 kronor. De flesta distriktssköterskor hade rätt till fri bostad eller
till hyresbidrag. I regel åtnjöte distriktssköterskorna under de dagar,
då de vårdade sjuka, fri kost i den sjukes hem eller också kostersättning,
som utbetalades av kommunen eller landstinget. Kostersättningens
belopp växlade mellan 50 öre och 1 krona 50 öre per dag. Vissa
distriktssköterskor åtnjöte särskild dagavlöning under de dagar, då de
vårdade smittsamt sjuka, och en del sköterskor hade rätt till kontant
ersättning för extra arbeten, såsom desinfektioner och liknande göromål.
Såsom allmänt omdöme om distriktssköterskornas ekonomiska ställning"
ansåge sig de sakkunniga kunna uttala, att distriktssköterskorna i regel
hade sämre ställning än anstaltssköterskorna.
Den omfattning, i vilken distriktssjukvård för närvarande vore
genomförd, vore alldeles otillräcklig i förhållande till behovet. Åven i
fråga om sin organisation lämnade den befintliga distriktsvården åtskilligt
övrigt att önska. En rationell utveckling av distriktssjukvården
vore emellertid icke möjlig utan att staten lämnade bidrag därtill. Det
bidrag av statsmedel, som i förevarande avseende ifrågasattes, gällde i
mycket alldeles likartade sjukvårdsangelägenheter, för vilka statsbidrag
redan utginge. Staten lämnade för närvarande högst betydande bidrag
för sinnessjukvården, sinnesslövården, tuberkulosvården samt vården av
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 260.
51
lytta och vanföra. Antalet vårdplatser på de sjukvårdsanstalter, som
till större eller mindre del dreves med tillhjälp av statsbidrag, vore
emellertid alldeles för litet. Det behov av ökat sjukhusutrymme, som
härav föranleddes, tvingade ständigt fram nya anslag från statens sida
till nybyggnader och utvidgningar av de olika anstalterna och till ökade
statsbidrag till deras drift. Möjlighet att få vård i hemmet vore emellertid
ofta en anledning till att de sjuka ej sökte sig in på anstalterna och
ej behövde söka sig dit. Genom beredande av möjlighet för fullgod
sjukvård i hemmen skulle således behovet av anstaitsutrymme kunna
hållas nere på en lägre siffra, än vad eljest skulle vara fallet. Härigenom
skulle det allmänna och särskilt staten inbespara stora medel för anläggningskostnader
och drift av anstalter. Denna omständighet syntes
de sakkunniga böra beaktas vid avgörandet av frågan om statsunderstöd
för beredande av sjukvård i fattiga hem.
Oavsett alla ekonomiska skäl ville emellertid de sakkunniga tillstyrka
statsbidrag till distriktsvården redan på grund av den stora socialt
humanitära uppgift, som det här gällde att tillgodose.
Då staten givetvis icke själv borde i första hand sörja för distriktssjukvården,
hade man att avgöra, om denna uppgift borde överlåtas och
statsbidrag följaktligen överlämnas antingen till kommuner eller till
mindre grupper av kommuner eller till landsting. Åtskilligt talade för
det lämpliga i att kommunerna själva finge handhava uppgiften i fråga.
Lokalintresset vore en kraftig hävstång för åstadkommande av förbättringar
och framsteg. Å andra sidan innebure en kommunal reglering
av distriktssjukvården åtskilliga nackdelar. Vissa för sjukvården särskilt
intresserade småkommuner skulle, om statsbidrag erhölles, antagligen
komma att anställa sjuksköterskor, ehuru folkmängden i vederbörande
kommun icke vore stor nog att lämna sköterskan tillräckligt med arbete.
Olägenheten härav skulle i någon mån kunna avhjälpas därigenom, att
två eller flera kommuner enades om att anställa en gemensam sköterska,
men huru ofta ett sådant samarbete kunde komma till stånd vore
omöjligt att beräkna. Härtill komme, att en kommuns geografiska begränsning
ofta utgjorde en ytterst olämplig gräns för en sköterskas
verksamhetsområde. Sköterskans arbetskraft skulle kunna utnyttjas på
ett mycket mer rationellt sätt, om hennes verksamhetsområde bestämdes
alldeles oberoende av de geografiska kommungränserna.
Landstingen hade redan i stor utsträckning organiserat eller lämnat
bidrag till organisation av distriktsvård. Inom landstingen hade man
visat mycket stort förstående för sjukvårdens krav och samlat en ej
Vilka organisationer,
som böra
erhålla statsbidrag.
Principer för
distriktsvårdens
anordning.
52 Kung1. Maj. ts Proposition Nr 260.
obetydlig erfarenhet härom. De sakkunniga ansåge för sin del, att
landstingen vore de myndigheter, som bäst skulle lämpa sig att organisera
distriktssjukvården. Statens intresse av att för minsta möjliga
medel få största möjliga nytta skulle bliva bäst tillgodosett, om sjukvården
icke handhades kommunvis, utan länsvis, i det att sistnämnda
anordning möjliggjorde ett bättre utnyttjande av sköterskepersonalen
med därav följande möjlighet att hålla antalet sköterskor vid en lägre
siffra. Enligt de sakkunnigas mening borde emellertid icke villkoren
för statsbidrag göras sådana, att de framtvingade en organisationsform
och hindrade en annan. Ett sådant tvång skulle kunna verka hämmande
på de olika landsändarnas initiativ och intresse för en kraftig
utveckling av distriktsvården.
Med hänsyn till vad sålunda framhållits syntes det de sakkunniga
lämpligast, att den statsunderstödda distrikts vårdens organisationsform
bleve alternativ. Organisationen borde avvägas på följande sätt: därest
landsting beslöte att inom landstingsområdet fullständigt genomföra
distriktssjukvård med erforderligt antal sköterskor, skulle Kungl. Maj:t,
efter prövning av den utav landstinget antagna planen över sjukvården,
äga bevilja landstinget statsbidrag till densamma. I vilken mån övriga,
av staten icke bestridda kostnader skulle fördelas mellan landsting och
kommuner, skulle landstinget självt avgöra, eventuellt efter överenskommelse
med kommun, som önskade del i distriktsvården. I de fall,
där landsting beslutat att fullständigt genomföra distriktssjukvård inom
landstingsområdet och begära statsbidrag till densamma, skulle kommun,
som tillhörde landstingsområdet, icke äga att självständigt uppbära statsbidrag
för distriktssjukvård. Kommun, som tillhörde landstingsområde,
där landstinget icke beslutat genomföra fullständig distriktsvård, skulle
äga att efter Kungl. Maj:ts prövning erhålla statsbidrag till den distriktsvård,
som kommunen antingen ensamt för sig eller i förening med annan
kommun beslutat anordna.
Distriktssjukvården kunde anordnas i huvudsak efter två olika
principer. Den ena principen innebure, att sköterskornas arbete icke
bestämdes av deras särskilda uppgifters art, utan begränsades till vissa
lämpligt avvägda geografiska områden. Den andra principen innefattade,
att olika sköterskor anställdes för olika specialuppgifter, exempelvis en
sköterska för den allmänna sjukvården, en annan sköterska för epidemivården,
en tredje för dispensärvården, och så vidare. Sistnämnda anordning
förutsatte, att distriktssjukvården organiserades enhetligt inom
större områden, samt medförde den givna fördelen, att man till varje
53
Kungl. Maj. ts Proposition Nr 260.
särskild uppgift skulle få sköterskor med synnerligen hög specialkompetens.
Bortsett från denna fördel medförde emellertid en uppdelning
av distriktssjukvården efter specialuppgifter idel nackdelar. En
synnerligen stor nackdel med nämnda anordning vore, att sköterskorna
måste bliva mera främmande för den befolkning, till vars hjälp de vore
anställda. Sköterskans verksamhetsområde bleve stort till utbredningen,
hon nödgades flacka från ena ändan av länet till den andra, utan att
hon lärde känna befolkningen och utan att befolkningen lärde känna
och fatta förtroende för henne. Det vore också föga tilltalande för befolkningen
att tidvis nödgas anlita två eller flera olika sköterskor, men
övriga tider icke annat än på långt avstånd hava någon, som kunde
hjälpa vid förefallande behov. Ännu en annan omständighet talade
emot det lämpliga i att anställa sjuksköterskor med begränsade specialuppgifter,
nämligen den enformighet, som sådana uppgifter erbjöde och
som ledde till att sköterskorna snart bleve uttröttade. En särskild
erfarenhet härom hade man redan hunnit få inom dispensärvården, såsom
den för närvarande utövades, nämligen som en från övrig vård fristående
och avgränsad uppgift. Det hade visat sig, att det åtminstone tidtals
varit mycket få sjuksköterskor med verkligt god sköterskeutbildning,
som anmält sig till genomgående av nationalföreningens mot tuberkulos
kurser i dispensärvård. Från det mest kompetenta håll hade de sakkuuniga
erfarit, att orsaken härtill vore att söka i arbetets tröttande
enformighet. Då sjukvårdsarbetet under alla omständigheter vore strängt
och påfrestande för minne och kropp, borde man undvika att gorå det
tröttande på grund av enformighet, åtminstone om man utan olägenhet
kunde undvika sådant.
På grund av vad sålunda anförts måste de sakkunniga för sin del
giva ett bestämt företräde åt systemet med allsidigt utbildade sköterskor,
tjänstgörande var och en inom sitt geografiskt begränsade område. De
sakkunniga ansåge dock icke att man borde tvinga in all distriktssjukvård
i detta system. Vad särskilt anginge epidemisjukvården, hade
denna sjukvård på många håll övertagits av landstingen genom anställande
av särskilda sjuksköterskor för detta ändamål. Om någon
kommun eller något landsting önskade ordna epidemivården oberoende
av den övriga distriktssjukvården och anställa särskilda epidemisköterskor,
syntes staten böra giva samma bidrag för dessa sköterskors anställning
som för anställandet av de andra sköterskorna. Det vore icke heller
nödvändigt att alltid inordna dispensärvården i den enhetliga distriktsvården.
I de trakter, där en särskild dispensärvård redan vore ordnad
och där man ville bibehålla den, borde den få fortgå såsom förut. Där
54
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 260.
sådant av särskilda lokala förhållanden vore påkallat, borde det även
vara medgivet att anställa en sköterska uteslutande för dispensärvården,
trots att distriktsvården i övrigt ordnades enhetligt. För de fall, som
nu nämnts, borde staten giva bidrag för anställandet av speciella
dispensärsköterskor efter samma grunder, som för anställandet av de
egentliga distriktssköterskorna. Regeln borde emellertid vara, att distriktssköterskans
verksamhet omfattade alla de former av sjuk- och hälsovård,
som de sakkunniga i sin redogörelse för distriktssjukvårdens huvuduppgifter
angivit.
Den omfatt- En ordnad distriktssjukvård hade så stor samhällelig betydelse, att
statsbidrag det vore önskvärt att statsbidrag utginge till alla kommunala myndigbör
utgå. heter, som anordnade distriktssjukvård, således till stadskommuner såväl
som till lantkommuner, och detta oberoende av huruvida vederbörande
kommun befunne sig i en mer eller mindre gynnsam ekonomisk situation.
Nödvändigheten av sparsamhet med statens medel påkallade emellertid
att man undersökte, vilka begränsningar, som kunde göras i utdelningen
av ifrågavarande statsunderstöd till kommunala organisationer.
I detta avseende syntes det de sakkunniga icke oundgängligen nödvändigt
att tilldela stadskommuner statsunderstöd för organisation av
distriktssjukvård. I nästan alla städer hade allmänheten lätt tillgång till
läkare, och nästan alla städer hade sörjt för fri läkarvård åt sina medellösa
sjuka. Därtill komme, att flertalet städer inom sitt område hade
sjukhus, där de medellösa sjuka vårdades kostnadsfritt. Distriktssjukvården
hade icke i städerna en så genomgripande betydelse som på
landsbygden.
Att statsunderstöd för organisation av distriktsvård i stor omfattning
påkallades för landsbygden vore däremot tydligt. Frågan bleve då,
huruvida statsbidrag borde utgå för all distriktsvård på landsbygden
eller om bidrag endast borde utgå för distriktsvård i sådana områden,
vilkas ekonomiska situation vore mindre gynnsam. I detta avseende
ville de sakkunniga särskilt framhålla, att det vore ett statsintresse att
snarast möjligt få till stånd en hela vår landsbygd omfattande, väl organiserad
distriktsvård. Det kunde emellertid förutses, att distriktsvård
icke med regelbundenhet skulle komma till stånd utan statsunderstöd.
Även de ekonomiskt bättre situerade kommunerna behövde ett statsbidrags
eggelse för att de allmänt skulle taga itu med oxflnandet av
distriktsvården. Vidare borde man beakta, att de olika kommunernas
och kretsarnas ekonomi ofta vore underkastad högst betydliga växlingar.
En kommun, som nyligen haft dålig ekonomi, kunde plötsligen få god
Kung!. Maj.ts Proposition Nr 260. 55
ekonomi därigenom, att någon vinstgivande industri växte upp i densamma.
Omvänt kunde den ekonomiska bärkraften i en kommun plötsligen
försvagas därigenom, att vissa stora skatteobjekt upphörde att
finnas till därstädes. En kommun, som ena året hade en god ekonomi,
kunde nästa år få en dålig sådan på grund av vissa tillfälliga stora
kommunala utgifter, exempelvis byggandet av ett skolhus eller uppförandet
av en fattigvård. Skulle man följa principen att endast giva
statsbidrag åt skattetyngda trakter, så skulle bidraget kunna utgå ett år
för att sedan kanske indragas för ett eller annat år och sedau eventuellt
åter utgå. Sådana oberäknade variationer i statsbidragets erhållande
skulle i hög grad motverka vederbörandes villighet att igångsätta distriktsvård.
Härtill komme, att det vore omöjligt att något så när rättvist
tillämpa principen att tilldela statsunderstöd endast lör kretsar med
ekonomiskt svag ställning. Grundvalen för bedömandet av respektive
områdens ekonomi måste bliva taxeringsuppgifterna. Rättvisa vid utdelandet
av statsunderstöd vore således tänkbar endast om taxeringsuppgifterna
vilade på en för alla delar av vårt land lika måttstock. Men
med visshet kunde sägas, att så icke vore förhållandet. Vad som i en
ort upptaxerades till ett visst värde, upptaxerades i en annan ort till ett
högst avvikande värde. Härigenom bleve hela grunden för ett bedömande
av respektive kommuners och trakters ekonomi alldeles opålitlig och
möjligheten till rättvist fördelande av statsunderstöd långt ifrån god.
På grund av yad sålunda anförts vore de sakkunniga för sin del benägna
för den uppfattningen, att statsunderstöd borde utgå till alla lantkommuner,
sammanslutningar av lantkommuner och landstiug, som ordnade
en distriktsvård i enlighet med av de sakkunniga i det föregående
angivna grunder.
De sakkunniga hade verkställt en beräkning av de kostnader, som
ett sådant allmänt statsunderstöd skulle medföra för statsverket. Av
305 provinsial- och extra provinsialläkare, som tillfrågats av de sakkunniga,
hade 248 lämnat uppgift angående behovet av sköterskor i
respektive läkardistrikt. I de 248 läkardistrikt, för vilka svar sålunda
förelåge i denna fråga, utgjorde det behövliga antalet sjuksköterskor omkring
950. Då provinsial- och extra provinsialläkardistriktens antal utgjorde
305, saknades sålunda uppgift angående behovet av sköterskor
för 57 distrikt. Om man antoge, att behovet av sköterskor i dessa 57
läkardistrikt vore proportionsvis lika stort som behovet av sådana i de
andra 248 distrikten, bleve det behövliga antalet sköterskor i hela landet
omkring 1,170. Detta antal vore tillräckligt under förutsättning, att
Kostnads
beräkning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
5(3 Kung!. Maj.is Proposition Nr 260.
sjukvården anordnades med läkardistrikten som enheter. Vid anställningav
sjuksköterskor kommunvis inträdde ett ökat behov av sköterskor,
motsvarande cirka 12 procent av det antal, som behövdes vid anställning
distriktsvis. Behovet av sköterskor för hela landet vid anställning kommunvis
kunde således beräknas till 1,346.
Man kunde följaktligen med rätt stor säkerhet utgå ifrån, att det
antal sjuksköterskor, för vilkas anställning statsunderstöd skulle komma
att sökas, om distriktsvård med ens genomfördes i hela landet, icke
skulle överskrida siffran 1,300. Bäknade man med ett antal invånare å
landsbygden av 4,133,659 (1916 års siffra), bleve detta 1 distriktssköterska
på 3,180 invånare.
Den anförda beräkningen vilade på tjänsteläkarnas till de sakkunniga
lämnade uppgifter. De sakkunniga hade emellertid oberoende av
erhållna uppgifter gjort en uppskattning av det erforderliga antalet
distriktssköterskor och därvid kommit till den slutsatsen, att 1 sköterska
på 2,500—3,000 invånare skulle vara vad som krävdes. De beräknade
och de uppskattningsvis erhållna siffrorna stämde således rätt väl överens.
Statsbidrag skulle följaktligen ifrågakomma för 1,200 till 1,300 sköterskor.
Vid bedömandet av frågan, hur stort understöd av statsmedel,
som borde beräknas på varje sköterska, hade de sakkunniga kommit till
den uppfattningen, att detta understöd i alla händelser icke borde understiga
74 av totalkostnaden för sköterskornas avlöning och underhåll.
Utgjorde statsbidraget mindre än AU av totalkostnaden, bleve det allt för
obetydligt för att spela någon avgörande roll för organisationen av
distriktsvården. A andra sidan hyste de sakkunniga den meningen, att
statsbidraget icke gärna borde överstiga Va av nämnda totalkostnad.
Vid bestämningen av detta senare tal som maximum hade de sakkunniga
utgått från den tanken, att den ekonomiska bördan av distriktsvården
antagligen efterhand skulle komma att tämligen lika fördelas mellan
staten, landstingen och kommunerna.
Innan de sakkunniga bestämt uttalade sig för, huruvida statsbidraget
borde begränsas till V* eller höjas till Va av totalkostnaderna för
distriktssköterskas anställning, hade de sakkunniga ansett sig böra beräkna
de slutsummor, till vilka man komme, om man valde det ena eller
det andra talet. Den minsta kontanta årslön, med vilken man enligt de
sakkunnigas mening borde räkna, hade ett medeltalsvärde av 600 kronor.
De naturaförmåner eller den ersättning för naturaförmåner, som
enligt de sakkunnigas förslag borde tillerkännas en sköterska, belöpte
sig till en summa av 900 kronor per år. Den sammanlagda utgiften
för en sköterskas underhåll och aAdöning per år bleve således 1,500
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 260.
57
kronor. En fjärdedel av detta belopp utgjorde 375 kronor; för 1,300
sköterskor bleve detta en sammanlagd summa av 487,500 kronor per år.
En tredjedel av 1,500 kronor utgjorde 500 kronor, det vill säga för
1,300 sköterskor 650,000 kronor. Statsutgifterna skulle sålunda, om
distriktsvården fullständigt genomfördes i hela landet, belöpa sig till
490,000, respektive 650,000 kronor per år. Då de sakkunniga för sin
del vore stämda för ett kraftigt ingripande från statens sida, ville de
föreslå, att statsunderstödet bestämdes till Vs av totalkostnaden.
Om emellertid staten skulle bestrida en tredjedel av de verkliga
kostnaderna för distriktssköterskornas anställning, skulle staten komma i
den situationen, att den nödgades erlägga en på förhand bestämd del
av en totalsumma, på vars storlek den icke kunde inverka. Detta skulle
kunna leda till, att vederbörande lokalmyndigheter satte sköterskans löneförmåner
så högt, att statens andel ginge avsevärt utöver den summa,
med vilken staten skäligen borde bidraga. Det vore därför lämpligare,
att statens bidrag icke bestämdes till en tredjedel av de verkliga totalkostnaderna,
utan till en fixerad summa för varje sköterska. Med hänsyn
härtill ville de sakkunniga föreslå, att statsbidraget tillsvidare bestämdes
till 500 kronor per år och sköterska, vilken summa ungefärligen
motsvarade en tredjedel av de totalkostnader, som anställning av
en distriktssköterska under vanliga förhållanden kunde beräknas draga.
Härmed skulle statens kostnader för anställning av distriktssköterskor, sedan
distriktsvård blivit fullständigt organiserad över hela landet, belöpa sig till
omkring 650,000 kronor för år.
För de sakkunnigas förslag angående distriktssköterskornas utbildning
har redogörelse lämnats i det föregående, i sammanhang med frågan
om sjuksköterskeutbildningen över huvud taget. Enligt förslaget
skulle såsom villkor för statsbidrag till distriktssköterskas anställning
fordras, att vederbörande sköterska genomgått minst ettårig, av staten
godkänd sköterskeskola i allmän sjukvård samt därutöver en av staten
anordnad specialskola för utbildning i distriktssjukvård. De sakkunniga
hava emellertid även beaktat frågan, vilka villkor med avseende på utbildningen,
som borde fastställas för statsbidrag till avlöning av sjuksköterskor,
som redan nu innehade anställning som distriktssköterskor.
Enligt de sakkunnigas mening borde som villkor för statsbidrag till avlöning
av dessa sköterskor fordras, att de gcnomginge en fortsättningskurs
vid den ifrågasatta distriktssköterskeskolan. Den föreslagna styrelsen
för distriktssköterskeskolan borde få i uppdrag att inkomma med
förslag till anordnandet av sådana fortsättningskurser. På ansökan av
Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 290 käft. (Nr 260.)
Distrikts
sköterskornas
utbildning.
831 19 8
58
Distriktssköterskornas
arbetsförhållanden
och
löneförmåner
m. m.
Kungi. May.ts Proposition Nr 260.
sköterska, vars duglighet som distriktssköterska vitsordades av hennes
läkareförman, borde distriktssköterskeskolans styrelse äga bevilja dispens
från genomgående av fortsättningskurs. Hade sådan dispens beviljats,
borde statsbidrag utgå till avlöningen av vederbörande sköterska.
För beviljande av statsbidrag till anställning av distriktssköterska
borde staten givetvis uppställa vissa villkor med avseende på sköterskans
arbetsförhållanden och löneförmåner, distriktssjukvårdens handkavande,
med mera. Enligt de sakkunnigas mening borde dessa villkor
i huvudsak innefatta följande:
Sköterskans kontanta begynnelselön skulle vara minst 500 kronor
och hennes kontanta slutlön minst 700 kronor, allt för år räknat.
Sköterskan skulle hela året om hava fri kost eller skälig ersättningför
kost.
Under de tider, då sköterskan utövade sjukvård i medellösa hem,
skulle hon alltid hava ersättning för kost; endast då hon tjänstgjorde i
bemedlades hem och där finge fri kost, skulle ersättningen för kost
bortfalla.
Sköterskan skulle hava rätt till fri bostad, lyse, värme och tvätt
eller tillräcklig ersättning härför.
De nämnda avlöningsförmånerna vore beräknade under förutsättning
av normalt penningvärde. Vid nu rådande låga penningvärde måste en
lämplig förhöjning av lönerna beräknas, och statsbidraget borde då höjas
i förhållande till ökningen av den totala lönen. Denna förhöjning borde
betraktas som tillfälligt krigstidstillägg.
Sköterskan skulle hava rätt till en månads årlig semester med fri
vikarie samt skäliga kostpenningar under semestertiden.
Sköterskan skulle hava rätt till fria resor till och från förrättningsställena.
Därest sköterskans avlöning delvis utginge i form av ersättning
för särskilda uppdrag, skulle vederbörande myndighet vara skyldig
att vid ansökningen om statsbidrag dels uppgiva det minimibelopp, till
vilket denna ersättning per år beräknades uppgå, dels ock förplikta sig
att, om summan icke nådde den beräknade storleken, själv ifylla, vad
som eventuellt komme att fattas.
Sköterskans tjänstgöring skulle vara så ordnad, att en tjänsteläkare
vore hennes närmaste förman med rättighet att leda och kontrollera
hennes arbete, övervaka, att hennes arbetskrafter icke utnyttjades
på oskäligt sätt, samt tillse, att de förmåner, som tillkomme henne,
59
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 260.
vore av nöjaktig beskaffenhet. Därest det med hänsyn till lokala förhållanden
mötte hinder att en tjänsteläkare fungerade som distriktssköterskans
närmaste förman, skulle på ansökan av vederbörande lokalmyndighet
medicinalstyrelsen kunna förordna annan läkare till sådan
förman.
Slutligen hava de sakkunniga uttalat det önskemålet, att medicinalstyrelsen
finge i uppdrag att utarbeta ett normalreglemente för distriktssjukvårdens
handhavande. Detta normalreglemente borde innehålla bestämmelser
angående de med distriktssjukvård sysselsatta läkarnas och
sköterskornas rättigheter och skyldigheter, angående den ordning, i vilken
distriktssköterskas hjälp skulle få rekvireras, med mera. Myndighet,
som sökte statsbidrag för anställning av distriktssköterska, borde i
regel vara skyldig att i sin verksamhet ställa sig detta normalreglemente
till efterrättelse. Därest emellertid vederbörande myndighet önskade, att
annat reglemente skulle gälla för distriktsvården i visst distrikt, borde
hemställan därom kunna göras till medicinalstyrelsen, på vilken det
skulle ankomma att godkänna ett sådant särskilt reglemente, avsett att
gälla för visst distrikt.
Mot de sakkunnigas förslag i vad detsamma avser fordringarna på
allmän utbildning för de med statsunderstöd anställda distriktssköterskorna
har reservation anmälts av Anna Lönnerblad, Agda Meyerson
och Elisabeth Paykull. Reservanterna hava anfört, att de vid avgivandet
av betänkande och förslag angående den kvinnliga sjukvårdspersonalens
utbildning och arbetsförhållanden endast med stor tvekan biträtt förslaget,
att staten skulle godkänna såväl ettåriga som tvååriga sjuksköterskeskolor.
Sedan de sakkunnigas förslag i detta ämne avgivits, hade
allmänna svenska läkarföreningen uttalat den meningen, att staten endast
borde godkänna ett slag av sjuksköterskeskolor, nämligen de, som hade
en minimikurs av ett år. Följden av detta läkarnas uttalande kunde
lätt bliva ett uppsving för de ettåriga sjuksköterskeskolorna. Till dessa
skolor skulle enligt reservanternas mening icke de bästa krafterna söka
sig. På grund härav ansåge reservanterna, att bland villkoren för beviljande
av statsbidrag till distriktssköterskas avlöning borde uppställas
den fordran, att vederbörande sköterska genomgått minst tvåårig godkänd
skola i allmän sjukvård.
De i ärendet hörda myndigheterna och korporationerna hava med
få undantag uttalat sig för att en med statsbidrag understödd distriktssjukvård
bordo anordnas i huvudsaklig överensstämmelse med de i de
Reservanter
bland de sakkunniga.
Myndigheter
och korporationer.
60
Medicinal
styrelsen.
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 260.
sakkunnigas betänkande angiva riktlinjerna samt tillstyrkt, att de av de
sakkunniga utvecklade principerna måtte läggas till grund för vidare åtgärder
i ämnet. De anmärkningar, som framställts mot de sakkunnigas
förslag, avse i allmänhet detaljfrågor. Så har från en del håll uttalats
den meningen, att distriktssköterskornas verksamhet enligt de sakkunnigas
förslag skulle bliva allt för mångsidig och splittrad, vilket förmenats
framkalla fara för att sköterskorna skulle dragas från sin egentliga uppgift,
sjukvården. Särskilt har framhållits, att sinnessjukvård, dispensärvård
och vanförevård i regel icke borde ingå i distriktssjukvåraen. Yttranden
i denna riktning hava avgivits av styrelsen för allmänna svenska
läkarför enörig en, styrelsen för svenska provinsialläkarföreningen, åtskilliga
förste provinsialläkare samt, med avseende på dispensärvården, av styrelsen
för svenska nationalföreningen mot tuberkulos. Styrelsen för svenska provinsialläkarföreningen
har vidare anfört, att det av de sakkunniga beräknade
antalet av 1,300 distriktssköterskor vore för högt tilltaget, samt hemställt,
att antalet måtte begränsas till ungefärligen hälften av det utav de
sakkunniga ifrågasatta. I motsats härtill har av en del tjänsteläkare uttalats
den meningen, att de sakkunniga beräknat sköterskedistrikten för stora
och att en sköterska lämpligen borde anställas för omkring 2,500 invånare.
Vissa myndigheter hava yrkat, att endast landstingen borde få
statsbidrag för organisation av di strikts vård, under det andra myndigheter
hävdat, att sådant bidrag borde tillkomma såväl stads- som lantkommuner.
Ett flertal myndigheter och korporationer hava ansett det av
de sakkunniga föreslagna statsbidraget för lågt och hemställt, att detsamma
måtte bestämmas att utgå med hälften av totalkostnaden för sköterskas
anställning. Åtskilliga länsstyrelser hava framställt det förslaget
att ledningen av distriktssjukvården inom vederbörande län skulle uppdragas
åt de för länet gemensamma barnmorskestyrelser, vilkas inrättande
föreslagits av medicinalstyrelsen i dess framställning den 6 oktober
1917 angående anställande av distriktsbarnmorskor. Slutligen hava
en del myndigheter framhållit det önskemålet, att villkoren för statsbidragets
utgående måtte så bestämmas, att möjlighet lämnades vederbörande
att ordna distriktsvården på det sätt, som för de olika orterna
vore mest praktiskt.
Medicinalstyrelsen har i nu förevarande avseende anfört i huvudsak
följande.
Ett genomförande av de uti de sakkunnigas betänkande angivna
principerna borde enligt medicinalstyrelsens mening kunna bliva av stor
betydelse för hälso- och sjukvården i allmänhet samt för avhjälpande av
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 260.
61
flerstädes rådande missförhållanden. Styrelsen ansåge fördenskull, att de
av de sakkunniga uppdragna riktlinjerna för distriktssköterskeväsendets
ordnande borde läggas till grund för vidare åtgärder i ärendet. Beträffande
detaljerna av de sakknnnigas förslag hade styrelsen emellertid
några erinringar att framställa. Organisationen av den föreslagna distriktsvården
borde icke anordnas så, att den verkade till nackdel för
de sjukvårdsinstitutioner, som sedan funnes organiserade inom riket samt
visat sig fungera till gagn för sjukvården. En blivande distriktsorganisation
borde sålunda icke innefatta ett upphävande eller neutraliserande
av den verksamhet, som redan nu inom olika län utövades av där anställda
epidemi- och dispensärsköterskor. Enligt medicinalstyrelsens uppfattning
kunde varken epidemisjukvården eller dispensärverksamheten upprätthållas
utan särskilda på dessa områden verksamma specialsköterskor.
Distriktssköterskan borde därför icke inom sitt verksamhetsområde helt
anförtros epidemivården och dispensärverksamheten. Härmed vore givetvis
icke uteslutet, att distriktssköterskans verksamhet för särskilda fall
kunde komma att omfatta även epidemivård ävensom att hon, så snart
tillfälle därtill gåves, kunde föranledas att utöva dispensärsverksamhet.
Medicinalstyrelsen funue, i likhet med de sakkunniga, att sjukvården
och delvis även hälsovården på rikets landsbygd icke kunde tillfredsställande
ordnas med mindre ett tillräckligt antal sjuksköterskor
ställdes till läkarnas förfogande i kampen mot sjukdomarna och de av
dem befordrade missförhållandena. Styrelsen funne det emellertid vanskligt
att på förhand fixera ett bestämt antal i förevarande hänseende erforderliga
sköterskor. Det av de sakkunniga såsom erforderligt angivna
antalet 1,300 syntes styrelsen ur kostnadssynpunkt vara för högt tilltaget,
och styrelsen ansåge, att de sakkunniga icke tillräckligt utrett nödigheten
av det sålunda angivna antalet. Såväl antalet erforderliga distriktssköterskor
som ock hela organisationen av distriktssköterskeväsendet syntes
böra så småningom och under efterhand gjorda erfarenheter anpassas
efter de särskilda ortsförhållandena. Med hänsyn härtill ville medicinalstyrelsen
föreslå, att distriktssköterskeväsendet till eu början och intill
dess praktisk erfarenhet av dess verkningar vunnits organiserades sålunda,
att varje provinsialläkare och extra provinsialläkare, under förutsättning
av bidrag från landsting, erhölle som biträde en sköterska, dock att
inom vissa större distrikt skulle kunna anställas två eller flera sköterskor.
Där endast eu sköterska funnes anställd, borde hennes tjänstgöringsområde
sammanfalla med vederbörande tjänsteläkares, varemot eljest sköterskornas
distriktsindelning borde verkställas av en för respektive län inrättad
styrelse för handhavande av ärenden rörande distriktssjukvården.
62
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 260.
Departements
chefen.
Beträffande denna styrelses organisation och funktioner hänvisade medicinalstyrelsen
till sitt utlåtande den 6 oktober 1917 i fråga om förbättring
av kommunalt anställda barnmorskors löner samt vad däri anförts
i avseende på en för varje län eller landstingsområde tillsatt styrelse i
och för anställande av barnmorskors samt handläggning av övriga frågor
av administrativ och ekonomisk natur rörande barnmorskorna. Styrelsen
ville föreslå, att berörda barnmorskestyrelse bleve gemensam länsmyndighet
för ärenden rörande båda de nu ifrågavarande organisationerna.
De av de sakkunniga föreslagna lönerna för distriktssköterskor måste
— även med tillägg av vissa naturaförmånnr eller ersättning därför samt
bortsett från nu gällande penningvärde -— betecknas såsom allt för låga.
Såväl med hänsyn till tjänstens krävande beskaffenhet som ock därtill,
att de å sjukvårdsanstalter anställda sköterskorna i regel åtnjöte betydligt
bättre förmåner än de i betänkandet för distriktsskötorskorna föreslagna
syntes sistnämnda sköterskors löneförmåner böra ökas. Medicinalstyrelsen
ville för sin del hemställa, att distriktssköterska alternativt
antingen tillerkändes kontant lön, uppgående till 1,200 kronor årligen ävensom
två ålderstillägg å vartdera 300 kronor efter respektive 5 och 10
års tjänstgöring, eller ock kontant lön av 700 kronor årligen samt tvänne
ålderstillägg å nyssnämnda belopp efter respektive 5 och 10 år, med rätt
att vid sistnämnda alternativ utfå ersättning enligt taxa jämte dagarvode
efter 1 krona per dygn under tjänstgöring i de sjukas hem. Härjämte
borde distriktssköterska åtnjuta fri kost vid tjänstgöring i den sjukes hem.
Samtliga naturaförmåner — med undantag för fri kost i bemedlades hem
— borde bekostas av det distrikt, inom vilket sköterskan vore stationerad.
I det sålunda framställda förslaget hade medicinaltyrelsen icke tagit hänsyn
till rådande dyrtid, varför till de av styrelsen föreslagna beloppen borde
läggas vederbörligt krigstidstillägg.
Då det kunde anses vara av vikt, att statsbidrag för anställande av
distriktssköterskor utanordnades snarast möjligt, ville medicinalstyrelsen
föreslå, att en längre övergångstid fastställdes, under vilken de av de
sakkunniga angivna kompetensfordringarna eftersattes. Sålunda borde
alla för det närvarande i kommuns eller landstings tjänst anställda sköterskor
få i sina befattningar kvarstå, därest de med intyg av vederbörande
tjänsteläkare styrkte, att de nöjaktigt fullgjorde sin tjänst. Härjämte
syntes åt medicinalstyrelsen böra uppdragas att på ansökan meddela
nytillträdande distriktssköterskor dispens med avseende på viss del
av den regelrätt fordrade kompetensen.
Den av de sakkunniga i ämnet verkställda utredningen torde hava
ådagalagt, att ett statsingripande till understöd av distriktssjukvårdens
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kung1. Maj:ts Proposition Nr 2(10. ö3
utveckling är väl motiverat. Enahanda åsikt har ock uttalats av riksdagen
i dess förenämnda skrivelse den 30 april 1915, och till samma
mening hava så gott som alla i ärendet hörda myndigheter och korporationer
anslutit sig. Jag anser mig på grund härav kunna utgå från
att statsbidrag för anställande av distriktssköterskor bör beviljas.
Vid bestämmandet av den omfattning, i vilket statsbidraget bör
utgå, torde man böra iakttaga, att statens ingripande i första hand koncentreras
på att åstadkomma en nöjaktig distriktsvård inom de områden,
där tillgång till sådan sjukvård är mest av behovet påkallad. De sakkunniga
hava i detta avseende uttalat den uppfattningen, att distriktssjukvården
icke har samma genomgripande betydelse för städerna som
för landsbygden, samt att det icke är oundgängligen nödvändigt att tilldela
stadskommuner statsunderstöd för organisation av distriktssjukvård.
Med hänsyn härtill synes det mig åtminstone för närvarande icke böra
bliva fråga om statsbidrag annat än till distriktssjukvård på landsbygden.
Jag vill i detta sammanhang erinra om, att det förslag till epidemilag,
som Kungl. Maj:t den 21 sistlidna februari beslutat förelägga riksdagen,
innehåller den bestämmelsen, att varje epidemidistrikt, som innefattar
landsbygd, skall äga tillgång till nödigt antal sjuksköterskor för att på
landsbygden bereda vård åt med smittsam sjukdom behäftade personer,
för vilka plats å epidemisjukhus ej kan beredas. Någon skyldighet att
anställa distriktssköterskor är således icke avsedd att införas annat än
för landsbygden. Samma skäl, som föranlett denna begränsning i skyldigheten
att anställa distriktssköterskor, torde tala för att rätten till
statsbidrag för distriktssköterskors anställande jämväl begränsas till landsbygden.
Vad därefter beträffar spörsmålet, huruvida det ifrågasatta statsunderstödet
bör begränsas till de fattigare kommunerna, synas mig de sakkunniga
hava på ett övertygande sätt uppvisat, att eu sådan begränsning
av understödets omfattning icke skulle vara sjukvården till gagn
och icke heller vara möjlig att genomföra på ett rättvist sätt. Med hänsyn
härtill anser jag mig böra föreslå, att rätten till statsbidrag icke
göres beroende av vederbörande kommunala enheters mer eller mindre
goda ekonomi.
Vid fastställandet av riktlinjerna för den statsunderstödda distriktsvårdens
organisation torde framför allt böra beaktas, att statens reglerande
verksamhet härvidlag icke inriktas på att framtvinga en och samma
Statsbidragets
begränsning
till landsbygden.
Statsbidraget
och kommunernas
ekonomi.
Riktlinjer för
distriktsvårdons
organisation.
64
Mångsidiga
sköterskor
eller
specialister.
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 260.
organisationsform för distriktssjukvården över hela riket. Ett avgörande
skäl mot att fastslå en enhetlig organisationsform på detta område ligger
redan däri, att någon allmängiltig erfarenhet av den lämpligaste formen
för distriktssjukvårdens anordnande ännu icke är vunnen. Den nuvarande
distriktssjukvården har uppvuxit på grund av kommunala och enskilda
initiativ, anpassat sig efter lokala förhållanden, och befinner sig ännu i
mångt och mycket på försöksstadiet. Därest man med statsunderstöd
privilegierade uteslutande en viss form av distriktssjukvård, skulle man
riskera ej blott att gå miste om värdefulla uppslag på området, utan
även att förkväva intresset för saken i en del orter. Denna synpunkt,
som framhållits av åtskilliga lokala myndigheter i deras yttranden i
ärendet, torde icke böra förbises. På grund härav synas mig villkoren
för erhållande av statsbidrag böra så avvägas, att de medgiva understöd
till distriktsvård, organiserad enligt flera olika typer.
Distriktsvården kan, såsom de sakkunniga framhållit, anordnas i
huvudsak enligt två olika system. Det ena systemet innebär, att vården
omhänderhaves av allsidigt utbildade sköterskor, vilka var inom sitt distrikt
besörja ett flertal olika uppgifter med avseende å såväl sjukvård
som hälsovård. Det andra systemet grundar sig på anställning av specialsköterskor,
vilka inom större områden handhava var sin särskilda
uppgift. De sakkunniga hava för sin del bestämt uttalat sig till förmån
för det förstnämnda systemet. Mot de sakkunnigas ståndpunkt härutinnan
har anmärkts, att den av dem förordade anordningen skulle vara
ägnad att splittra sköterskornas arbete samt verka till nackdel för mera
speciella sjukvårdsinstitutioner, som redan finnas organiserade, exempelvis
epidemivården och dispensärvården. Det synes mig emellertid uppenbart,
att anordningen med allsidigt utbildade sköterskor, tjänstgörande
inom smärre distrikt, innebär högst betydande fördelar. Den förnämsta
fördelen med denna anordning torde vara, att den bereder befolkningen
den lättast tillgängliga hjälpen vid förefallande behov. En specialsköterska
måste för att få tillräcklig sysselsättning nödvändigtvis vara verksam
inom ett stort område och föra ett rörligt liv med resor från den
ena trakten till den andra. På grund härav är specialsköterskan ofta
svår att anträffa och kan icke stå befolkningen till tjänst på samma
sätt som en mera stationär sköterska. Då motivet för ett statligt understödjande
av distriktsvården i första hand är att bereda landsbygdens
befolkning lättare tillgång till vård och hjälp, synes det mig givet, att
ändamålet med statens ingripande bäst tillgodoses, om distriktsvården
ordnas genom anställande av mångsidiga sköterskor, stationerade i smärre
opaginerad Kontrollera mot PDF
G5
Kung1. Maj:ts Proposition Nr 200.
distrikt. Denna anordning torde icke blott vara till fördel för den egentliga
sjukvården, utan även erbjuda den bästa grundvalen för ett upplysningsarbete
i hälsovårdens tjänst. En sjuksköterska, som aktivt utövar
sjukvård i hemmen inom ett mindre distrikt, torde hava alla förutsättningar
för att komma i ett sådant förhållande till befolkningen, att
hon utgör det bästa organet för en rådgivande och upplysande verksamhet
i hälsovårdsfrågor. Om denna upplysningsverksamhet omedelbart
anknytes till sjukvården, kan den meddelas på ett mera naturligt
och osökt sätt och derigenom vinna mera gehör än om den överlämnas
som isolerad uppgift åt en kringresande specialsköterska, vars ställning
till befolkningen givetvis måste bliva mera främmande. På grund härav
anser jag mig böra föreslå, att för erhållande av statsunderstöd till distriktsvård
i regel uppställes det villkoret, att de sjuksköterskoi, till
vilkas anställning statsbidrag begäres, skola, var och en inom sitt beoränsade
distrikt, ägna sig åt allsidig verksamhet inom såväl sjukvården
som hälsovården. Detta villkor synes emellertid icke böra vara oeftergivligt.
I anslutning till vad jag nyss anfört angående önskvärdheten av att bereda
distriktssjukvården tillfälle till utveckling i flera olika formel, synes
mig undantag från det nämnda villkoret böra medgivas i sådana fall,
där särskilda skäl tala för en specialisering av sköterskornas verksamhet.
Sådana undantag lära särskilt kunna vara på sin plats då fråga är om
anställning av epidemisköterskor. Epidemisjukvården är av den art, att
det ofta kan vara fördelaktigt att överlämna densamma som specialuppgift
åt särskilda sköterskor, och den epidemisjukvård, som redan nu
finnes organiserad, är merendels anordnad på detta sätt. Däremot torde
icke statsbidrag böra beviljas för anställning av sköterskor, som enbart
utöva dispensärverksamhet. Till kostnaderna för sådan sjuksköterskas
avlöning utgår nämligen redan statsbidrag enligt kungl. kungörelsen
den 1 oktober 1914 angående statsbidrag till understödjande av dis
pensärverksamhet.
b . o
Därest villkoren för erhållande av statsbidrag avvägas pa sätt jag nu
angivit, torde därigenom utvecklingen av en praktisk form av distriktssjukvård
bliva i erforderlig mån befordrad utan att dock den lokala organisationsfriheten
obehörigen inskränkes.
De sakkunniga hava utförligt behandlat fragan, vilka myndigheter
lämpligen böra omhänderhava distriktssjukvardens organisation och uppbära
det härför avsedda statsbidraget. I detta hänseende hava de sakkunniga
framställt det förslaget, att statsbidrag bör tillkomma dels landsting,
som fullständigt genomför distriktsvård inom hela landstingsomBihnng
till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 230 höft. (Nr 200.) 831 io <>
Vilka myndigheter,
som
höra uppbära
statsbidrag.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Antal
distrikts
sköterskor.
^ Kungl. Maj:ts Proposition Nr 260.
rådet, dels ock primärkommun, som tillhör landstingsområde, där dylik
fullständigt genomförd distriktsvård icke finnes. Mot vad de sakkunniga
sålunda föreslagit synas mig icke några vägande skäl hava blivit
anförda, varför jag i allt huvudsakligt ansluter mig till de sakkunnigas
förslag. Statsbidrag synes mig sålunda i första hand böra tillkomma
varje landsting, som åtager sig att genomföra distriktssjukvård inom
sitt område efter en av Kungl. Maj:t godkänd plan. För godkännande
av sådan plan lärer icke böra fordras, att den distriktssjukvård, som av
landstinget organiseras, omfattar alla de verksamhetsgrenar, som regelrätt
böra utgöra föremål för en distriktssköterskas arbete. Det synes
mig exempelvis icke böra möta något hinder att godkänna en plan,
som allenast avser epidemisjukvård. Däremot torde det böra fordras,
att den uppgjorda planen omfattar hela landstingsområdets landsbygd,
så att icke någon eller några lantkommuner lämnas utanför densamma,
Däre3t distriktssjukvård på detta sätt enhetligt organiseras över ett helt
landstingsområde, torde ledningen av sjukvården ifråga lämpligen böra
uppdragas åt den barnmorskestyrelse, vars inrättande ingår i det förskotill
lag om anställande av distriktsbarnmorskor, m. m., som Kungb
Maj:t den 24 januari 1919 beslutat förelägga riksdagen. Något oeftergivligt
villkor i detta avseende synes mig emellertid icke böra fastställas,
utan torde det allenast böra fordras, att distriktssjukvårdens
ledning handhaves av en för landstingsområdet gemensam styrelse.
Fördelningen av de kostnader för distriktssjukvården, vilka icke täckas
av statsbidraget, torde böra överlämnas till uppgörelse mellan landstinget
och vederbörande primärkommuner.
Har landsting icke genomfört distriktsvård över hela landstingsområdet,
lärer statsbidrag böra tillkomma de inom området belägna kommuner,
vilka, var för sig eller gemensamt, organisera distriktsvård enligt
av Kungl. Maj:t godkänd plan. Har landstinget däremot genomfört
distriktsvård pa sätt nu är sagt och erhållit statsbidrag till densamma,
synes statsbidrag icke böra tilldelas inom landstingsområdet belägen
kommun, som tilläventyrs kan finna sig föranlåten att anställa särskilda
sjuksköterskor. Därest emellertid den av landstinget genomförda distriktsvården
allenast avser vissa sjukvårdsuppgifter, t. ex. epidemivård, synes
hinder icke böra möta för primärkommun att erhålla statsbidrag för
organisation av distriktsvård, som avser andra uppgifter än den av
landstinget anordnade sjukvården.
I de sakkunnigas utredning ingår en beräkning av det antal distriktssköterskor,
som kan anses erforderligt, sedan distriktssjukvård en gång
67
Kungl. May.ts Proposition Nr 260.
blivit fullständigt genomförd över hela rikets landsbygd. De sakkunniga
hava kommit till det resultatet, att ett fullständigt genomförande av
distriktssjukvård på landsbygden kan anses påkalla ett antal av omkring
1,300 sjuksköterskor, motsvarande ungefärligen en sköterska på
3,000 invånare. Någon begränsning av det antal sköterskor, för vilket
statsbidrag skulle få åtnjutas, hava de sakkunniga icke föreslagit. Medicinalstyrelsen
har däremot ansett, att antalet sköterskor, för vilka statsbidrag
skulle utgå, borde begränsas till eu sköterska för varje läkardistrikt,
dock att inom vissa större distrikt skulle kunna anställas två
eller flera sköterskor. Antalet provinsial- och extra provinsialläkardistrikt
inom riket utgör i närvarande stund 312. De på landsbygden
anställda distriktssköterskornas antal uppgick enligt de sakkunnigas uppgift
år 1916 till 416. Ett genomförande av den utav medicinalstyrelsen
ifrågasatta begränsningen av de statsunderstödda sköterskornas antal
skulle således innebära, att statsbidrag icke komme att utgå ens för en
så stor distriktssköterskekår som den för närvarande på landsbygden
anställda. Då utgångspunkten för hela den förevarande utredningen är
behovet av ett avsevärt större antal distriktssköterskor än det nuvarande,
synes den av medicinalstyrelsen föreslagna begränsningen av sköterskeantalet
föga motiverad. För närvarande råder på nästan alla områden
brist på sjuksköterskor, och denna sjuksköterskebrist har i all synnerhet
på landsbygden framkallat kännbara olägenheter. Farhågorna för att
distriktssköterskornas antal skulle bliva för stort torde således icke kunna
sägas hava någon grund i de faktiska förhållandena. Strävandena att
motverka den kvinnliga sjukvårdspersonalens överansträngning hava till
väsentlig del inriktats på att söka förmå vederbörande myndigheter att
anställa ett tillräckligt stort antal sjuksköterskor. Vid sådant förhållande
torde det minst av'' allt vara påkallat att föreskriva någon begränsning
av det antal sköterskor, för vilka statsbidrag må åtnjutas. Ett tillfyllestgörande
korrektiv mot anställandet av övertaliga distriktssköterskor torde
ligga redan i den ekonomiska uppoffring, som varje sköterskas anställning
medför för vederbörande lokalmyndighet. För övrigt skall ju tilldelandet
av statsbidrag föregås av en granskning av den uppgjorda
planen över distriktssjukvårdens organisation. Vid denna granskning
bör givetvis tillses, att organisationen är så avvägd, att respektive
sköterskor erhålla full sysselsättning. Någon annan restriktiv åtgärd i
förevarande hänseende synes mig varken vara erforderlig eller lämplig.
Vad angår fordringarna på distriktssköterskas utbildning finner jag
icko anledning att frångå det av de sakkunnigas flertal framställda lörslaget,
att som villkor för beviljande av statsbidrag till distriktssköterskas
Fordringarna
på distriktssköterskas
utbildning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(38
Statsbidragets
belopp,
distriktssköterskas
avlöningsförmåner
och
arbetsförhållanden.
Sammanfattning
av villkoren
för
statsbidrag.
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 260.
anställning'' skulle fordras, att vederbörande sköterska genomgått dels en
minst ettårig kurs i allmän sjukvård vid av staten godkänd sköterskeskola,
dels ock fullständig kurs vid den av staten anordnade distriktssköterskeskolan.
Som jag vid min redogörelse för frågan om distriktssköterskeskolan
omnämnt, skulle emellertid enligt mitt förslag ur nämnda
skolas undervisningsplan bortgå den av de sakkunniga ifrågasatta provtjänstgöringen.
Någon ersättning för detta tjänstgöringsprov finner jag
icke skäl att upptaga bland villkoren för distriktssköterskekompetens.
Under en avsevärd tid torde det vara nödvändigt att i någon mån
eftergiva de regelrätta fordringarna på distriktssköterskas utbildning. De
i detta hänseende erforderliga övergångsbestämmelserna synas lämpligen
böra avvägas i huvudsaklig överensstämmelse med vad medicinalstyrelsen
härutinnan föreslagit.
I fråga om statsbidragets belopp, distriktssköterskornas avlöningsförmåner
och ordnandet av sköterskornas tjänstgöring och arbetsförhållanden
ansluter jag mig i allt väsentligt till de sakkunnigas förslag. Jag
vill emellertid betona, att de sakkunnigas beräkning av sköterskornas
löner och det erforderliga statsbidragets storlek hänför sig till 1914 års
prisnivå och att följaktligen krigstidstillägg å det föreslagna statsbidraget
bör beviljas, därest statsmakterna skulle finna sig föranledda att meddela
krigstidstillägg inom motsvarande områden av statsunderstödd verksamhet.
De sakkunnigas förslag att distriktssköterskas kontanta avlöningunder
vissa förbehåll skulle kunna till någon del utgå i form av ersättning
för särskilda uppdrag synes mig ägnat att framkalla en ogynnsam
inverkan på riktningen av sköterskans verksamhet. Med hänsyn härtill
anser jag, att om ersättning för särskilda uppdrag förekommer, densamma
dock icke bör inräknas i sköterskans kontanta löneförmåner.
I anslutning till vad jag sålunda anfört synas mig bestämmelser
angående villkoren för beviljande av statsbidrag för anställning av distriktssköterskor
böra utfärdas av i huvudsak följande innehåll:
1. Statsbidrag för anställning av distriktssköterskor utgår till:
a) landsting, som anordnat distriktsvård över hela den i landstingsområdet
ingående landsbygden enligt av Kungl. Maj:t godkänd plan;
b) lantkommun eller sammanslutning av lantkommuner, som inom
sitt område anordnat distriktsvård enligt av Kungl. Maj:t godkänd plan.
Har landsting genomfört distriktsvård över hela den i landstingsområdet
ingående landsbygden och erhållit statsbidrag till densamma,
må statsbidrag till inom landstingsområdet belägen kommun eller sammanslutning
av kommuner utgå allenast för sådan distriktsvård, som avser
andra uppgifter än den av landstinget anordnade di strikts vården.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 260. 09
2. Statsbidraget utgår med ett belopp av 500 kronor om året för
varje distriktssköterska.
3. Statsbidrag utgår allenast för anställning av sjuksköterska, som
bar sin verksamhet förlagd till de sjukas hem. Statsbidrag utgår således
icke för avlöning av sjuksköterska, som tjänstgör å sjukhus eller
därmed jämfprlig anstalt.
4. Statsbidrag utgår i allmänhet endast för anställning av sjuksköterska,
vars tjänstgöring omfattar såväl alla de grenar av sjukvård, vilka
kunna utövas i hemmen, som ock upplysande och rådgivande verksamhet
i avseende på barnavård, bostadsvård och annan hälsovård. Där
särskilda skäl därtill föreligga, må dock statsbidrag beviljas jämväl för
anställning av sjuksköterska, vars tjänstgöring omfattar allenast viss gren
eller vissa grenar av sådan sjukvård eller hälsovård, som nu är sagd.
5. Distriktsvård, till vilken statsbidrag utgår, skall stå under ledning
av en för vederbörande område gemensam • styrelse, samt vara så anordnad,
att de i distriktsvården sysselsatta sjuksköterskorna stå under förmanskap
av provinsial- eller extra provinsialläkare. På framställning
av områdets styrelse må dock medicinalstyrelsen förordna annan läkare
att vara förman för distriktssköterska.
6. Den styrelse, som har distriktsvården om hand, skall årligen till
medicinalstyrelsen avgiva berättelse över distriktsvardens tillstånd och
utveckling inom området enligt av medicinalstyrelsen fastställt formulär.
7. Distriktsvård, till vilken statsbidrag åtnjutes, skall i allt som
rörer sjukvården och de i distriktsvården sysselsatta sjuksköterskornas
arbetsförhållanden stå under medicinalstyrelsens överinseende.
8. Statsbidrag utgår endast för distriktssköterska, som genomgått
av Kungl. Maj:t godkänd sjuksköterskeskola i allmän sjukvård samt
därutöver bevistat fullständig kurs vid den av staten anordnade skolan
för utbildning av distriktssköterskor.
Utan hinder av vad sålunda är sagt må dock statsbidrag beviljas
för avlöning av sjuksköterska, som vid ingången av år 1920 är anställd
som distriktssköterska i landstings eller kommuns tjänst, därest vederbörande
tjänsteläkare vitsordar, att sköterskan på ett tillfredsställande
sätt fullgör sina åligganden.
Tillsvidare må ock statsbidrag beviljas för anställning av distriktssköterska,
som av medicinalstyrelsen prövas hava förvärvat ett mått av
kunskap och färdighet, motsvarande det, som godkänd sjuksköterskeskola
i allmän sjukvård och distriktssköterskeskola avse att bibringa.
9. Distriktssköterska, till vars anställning bidrag av statsmedel utgår,
skall hava en kontant begynnelselön av minst 500 kronor för år
70
Kostnader.
Kungl. Majt:s Proposition Nr 260.
och en kontant slutlön av minst 700 kronor för år samt därjämte åtnjuta
fri kost, fri möblerad bostad, fri värme, fritt lyse och fri tvätt
eller ock kontant ersättning för nämnda naturaförmåner. I den kontanta
lönen må icke inräknas ersättning, som kan tillkomma sköterskan för
utförande av särskilda förrättningar. Under den tid, då distriktssköterska
utövar sjukvård i mindre bemedlades hem, skall hon alltid åtnjuta ersättning
för kost. För tid, under vilken distriktssköterska utövar sjukvård
i bemedlades hem och där åtnjuter fri kost, må kostersättning
indragas.
10. Distriktssköterska, till vars anställning statsbidrag utgår, skall
vara berättigad till en månads årlig semester med skäliga kostpenningar
under semestertiden.
På grundval av det förslag till bestämmelser, som jag sålunda framställt,
lärer kungörelse i ämnet böra utfärdas. I denna kungörelse torde
jämväl böra intagas närmare föreskrifter angående ordningen för sökande
av statsbidrag m. m.
Jag får nu närmare angiva de kostnader, som det föreliggande förslaget
till understödjande av distriktsvården skulle medföra för statsverket.
De sakkunniga hava beräknat, att en över hela rikets landsbygd
genomförd fullständig distriktsvård skulle kräva ett antal av omkring
1,300 sjuksköterskor. För understöd av en sålunda genomförd distriktsvård
i enlighet med de av mig föreslagna grunderna skulle alltså statsverkets
. kostnader utgöra omkring 650,000 kronor för år. Det torde
emellertid med visshet kunna förutses, att en distriktsvård av denna omfattning
icke kan hinna bliva genomförd på åtskilliga år. Under de
första åren efter statsbidragets tillkomst torde redan bristen på kompetenta
distriktssköterskor komma att medföra en betydande begränsning
av det antal sköterskor, för vilka statsbidrag sökes. Den föreslagna
distriktssköterskeskolan kan icke träda i verksamhet förrän under loppet
av år 1920, och anordnandet av godkända skolor i allmän sjukvård kommer
att taga en viss tid i anspråk. Med hänsyn härtill torde man kunna
förutsätta, att distriktssköterskekåren under år 1920 trots statsbidraget
icke kommer att bliva väsentligen större än den för närvarande är. Enligt
de sakkunnigas beräkningar var år 1916 antalet distriktssköterskor
på rikets landsbygd 416. Om man för säkerhets skull räknar med att
detta antal till år 1920 kan stiga till omkring 500 och att statsbidrag
skulle utgå för alla dessa sköterskor, skulle det erforderliga anslaget för
år 1920 bliva omkring 250,000 kronor. Anslaget torde böra anvisas
71
Kungl. Maj:ts Proposition Nr 260.
som förslagsanslag på extra stat för år 1920 och i riksstaten uppföras
under rubriken »Hälsovård i allmänhet)) med titel »Statsbidrag för anställning
av distriktssköterskor».
Jag har nu avslutat redogörelsen för mitt förslag till åtgärder förordnande
av sjuksköterskorväsendet och vill endast tillägga några ord
angående förslagets allmänna innebörd. De av mig föreslagna åtgärderna
innefatta icke någon slutgiltig reglering av förhållandena på förevarande
område, utan begränsa sig på alla punkter till det minimum av
ingripande, som nu kan anses oundgängligen nödvändigt. Åtskilliga skäl
tala för, att man för närvarande ålägger sig en sådan begränsning.
Sjuksköterskeväsendet i vårt land har hittills utvecklats helt och hållet
genom enskildas intresserade arbete och initiativ. Vid sådant förhållande
torde det vara välbetänkt, att statens första ingripande på området anordnas
med tillbörlig varsamhet. Erfarenheten lärer sedermera få utvisa,
huruvida de föreslagna åtgärderna äro tillräckliga eller om ytterligare
ingripande erfordras. För samlande av erfarenhet i detta avseende torde
den föreslagna inspektionen över sjuksköterskeväsendet kunna bliva av
stor betydelse. Inrättandet av denna inspektion synes mig kunna erbjuda
en god grundval för kommande reformarbete på området i fråga.
Under åberopande av allt vad jag sålunda anfört får jag hemställa,
att Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen
att på extra stat för år 1920 anvisa
dels för anställande i medicinalstyrelsen av en inspektris över sjuksköterskeväsendet
ett förslagsanslag, högst, 4,700 kronor, därav 1,500
kronor anses motsvara tjänstgöringspenningar;
dels till bestridande av kostnaderna för anordnande i Stockholm av
en statens skola för utbildning av distriktssköterskor ett förslagsanslag
å 8,000 kronor;
dels till stipendier för sjuksköterskor för genomgående av nämnda
statens skola för utbildning av distriktssköterskor ett förslagsanslag,
högst, 20,000 kronor;
dels ock för beredande av statsbidrag för anställning av distriktssköterskor
i huvudsaklig överensstämmelse med av mig angivna grunder
ett förslagsanslag å» 250,000 kronor.
72
Kung!. Maj.ts Proposition Nr 260.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen
lämna bifall; och skulle proposition i ämnet av den
lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, avlåtas till
riksdagen.
Ur protokollet:
Nils Adelgren.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING.
Sid.
Inledning ..................... .. ........................................................................................ 3
Sjuksköterskornas utbildning ............................................................................... 6
Utbildningen i allmän sjukvård.......................... 6
Utbildningen i distriktssjukvård.......................................... 13
Distriktssköterskeskola............................................................................. 13
Stipendier vid distriktssköterskeskolan ..................................................... 21
Sjukvårdspersonalens arbetsförhållanden ............................................................... 23
Åtgärder för motverkande av överansträngning i arbetet ...................................... 23
Arbetsförmedlingen i sjukvården ............................................•••■....................... 35
Inspektion över sjuksköterskeväsendet .................................................................... 39
Distriktssjukvårdens främjande ............................................................. 45
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1919.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- BU 1919:62 Utlåtande, i anledning av dels Kungl. Maj ds proposition angående ombildning av vissa pensionsoch ålderdomsunderstödsanstalter till en statens anstalt för pensi s. 9 i texten
- SU 1919:150 Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ordnande av den kvinnliga sjukvårdspersonalens utbildning och arbetsförhållanden samt angående stat s. 1 i texten