Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning m. m

1919-03-11 · 186 sidor, varav 181 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 181 av 186 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1919:310, Med förslag till lag om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

1

Nr 310.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag

om ordning och villkor för ändring i kommunal och

ecklesiastik indelning m. m.; given Stockholms slott den

11 mars 1919.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över

civilärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till

1) lag om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik

indelning;

2) lag om kommunalförbund;

3) lag om ändrad lydelse av §§ 2, 3, 37, 74 och 79 i förordningen

den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse på landet;

4) lag om ändrad lydelse av § 2 i förordningen den 21 mars 1862

om kommunalstyrelse i stad; samt

5) lag om ändrad lydelse av 6, 7 och 13 §§ i lagen den 14 juni

1918 om fattigvården.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens

vederbörande utskott.

GUSTAF.

Axel Schotte.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 274 käft. (Nr 310.) 4 0 87 18 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungt. Maj:t» Proposition Nr 310.

Förslag’

till

, Lag om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik

indelning.

Härigenom förordnas som följer:

1 KAP.

Om ändring i kommunal indelning.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Med kommun förstås i denna lag landskommun, köping med egen

kommunalförvaltning samt stad.

2 §•

Om ändring i rikets kommunala indelning förordnar Konungen.

Därvid må kommuns område ökas eller minskas, kommun upplösas,

så ock ny kommun bildas.

Om förutsättningar för indelningsändring.

o C

o §.

Kunna genom ändring i kommunal indelning vinnas fördelar för

den kommunala förvaltningen eller lättnad eller utjämning i kommunala

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kung1. Maj.ts Proposition Nr 310.

bördor eller finnes ändringen främja den ekonomiska utvecklingen inom

orten eller eljest medföra gagn, må om sådan ändring förordnas.

Motsätter sig kommun, som av ifrågasatt ändring i kommunal indelning

beröres, sådan ändring eller villkor, som med densamma förbindés,

och skulle ändringen eller villkoret finnas medföra avsevärd

olägenhet för kommunen, må därom förordnas endast då ändringen finnes

vara av betydande allmänt behov påkallad, såsom

då oregelbundenhet i rikets indelning eller annat förhållande vållar

hinder eller olägenhet i allmänna ärendens behandling eller i tillgodoseende

av kommunala behov,

eller viss kommunal uppgift av större vikt finnes vara eftersatt, så

att avsevärd olägenhet därav uppkommit eller kan väntas uppkomma,

eller samhälles behov av utrymme för bostäder, industri eller annat

dylikt ändamål icke kan inom samhällets område i erforderlig mån tillgodoses,

eller bestående indelning lägger hinder i vägen för den ekonomiska

utvecklingen inom orten,

samt ändring i kommunal indelning prövas nödig för att undanröja

eller avsevärt minska sålunda förefintligt missförhållande.

Om ekonomisk uppgörelse mellan kommunerna vid indelningsändring.

4 §.

Vid ändring i kommunal indelning skola, där så finnes nödigt, de

av indelningsändringen berörda kommunernas inbördes ekonomiska förhållanden

ordnas genom uppgörelse, som fastställes av Konungen i sammanhang

med förordnande om ändringen; dock att uppgörelse i visst

avseende må kunna, där Konungen så bestämmer, senare verkställas i

den ordning och enligt de grunder, som i förordnandet angivas.

5 §•

Finnes inom område, som vid indelningsändring övergår från en

kommun till annan, mark, som är utlagd till väg, gata, torg eller annan

allmän plats, skall den förstnämnda kommunens rätt till sagda mark

övergå till den kommun, inom vars område marken efter indelningsändringen

kommer att ligga.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. May.ts Proposition Nr 310.

6 8.

Andra kommunala tillgångar, än som i 5 § sägs, ävensom kommunala

förbindelser må, där kommunen genom indelningsändringen delas,

antingen tilläggas endera av de ändrade eller nybildade kommunerna

eller mellan dem fördelas, efter ty skäligt prövas med hänsyn till förhållandet

i beskattningsföremål eller invånarantal mellan de områden, i

vilka den äldre kommunen delats, eller till annat förhållande, som må

anses bestämmande för vartdera områdets andel i den äldre kommunens

tillgångar och förbindelser.

Där särskilda omständigheter därtill föranleda, må vid uppgörelse

träffas bestämmelse, varigenom kommunal tillgång eller förbindelse tilllägges

allenast del av ändrad eller nybildad kommun.

överflyttning eller uppdelning, som här avses, av kommunal förbindelse

må ej ske med mindre vederbörande fordringsägare därtill

lämnat samtycke.

7 §•

Vid fördelning av tillgångar och förbindelser bör, så vitt lämpligen

ske kan, iakttagas:

att fast egendom, som uteslutande eller huvudsakligen är avsedd

till gagn för visst område, tillägges den kommun, som området kommer

att tillhöra;

att fordran för ogulden kommunalutskyld övertages av den kommun,

inom vilken debiteringen skulle hava skett, om indelningsändringen då

varit genomförd:

att annan i uppgörelsen ingående egendom tilldelas den kommun,

som med hänsyn till egendomens beskaffenhet eller rättvis fördelning

finnes mest berättigad att övertaga densamma;

att skuld, som vilar å eller tillkommit för egendom, som tilldelas

viss kommun, till betalning övertages av samma kommun; samt

att annan skuld fördelas till betalning, efter ty med hänsyn till

övertagna tillgångar och i övrigt rättvis fördelning finnes skäligt.

8 §■

Har vid fördelning av tillgångar eller förbindelser endera av de

ändrade eller nybildade kommunerna övertagit större andel av tillgångarna

eller förbindelserna än som med hänsyn till fördelningen i övrigt skä
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

KungI. Maj:ts Proposition Nr 310 5

ligen må. anses å densamma belöpa, bör utjämning ske genom ersättning

i penningar.

9 §•

Varder genom indelningsändringen endera kommunens ekonomiska

ställning avsevärt försämrad, utan att sådant kan anses uppvägas av den

befrielse från kommunala förpliktelser, som genom indelningsändringen

vinnes, och finnes den andra kommunen skäligen böra därför giva ersättning,

må dylik ersättning stadgas att utgå på en gång eller under

viss övergångstid.

Lag samma vare, där kommun eljest till följd av indelningsändring

har att till ordnande av sin förvaltning vidkännas kostnader, till vilka

den andra kommunen skäligen finnes böra lämna bidrag.

10 §.

Där ej annat föranledes av stadgandet i 5 § eller blivit vid uppgörelse,

som i 6 § sägs, bestämt, gälle:

att, då kommuns område ökas, kommunens tillgångar och ansvarigheten

för dess förbindelser tillkomma den ökade kommunen;

att, då kommuns område minskas, kommunens tillgångar och ansvarigheten

för dess förbindelser tillkomma den minskade kommunen;

samt

att, då kommun införlivas med annan kommun eller ingår i nybildad

kommun, kommunens tillgångar och ansvarigheten för dess förbindelser

tillkomma den ökade eller nybildade kommunen.

Om indelningsändrings inverkan på kommunala stadgars giltighet.

11 §•

Gälla inom kommun, som beröres av ändring i kommunal indelning,

särskilda kommunala stadgar, vare dessa även efter ändringen i

tillämpliga delar gällande inom samma område som förut, där ej i sammanhang

med beslutet om ändringen eller sedermera i laga ordning

annorledes förordnas.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

Om indelningsändrings ikraftträdande och åtgärder med avseende därå.

12 §.

Ändring i kommunal indelning skall träda i kraft vid det kalenderårs

början, som Konungen bestämmer, icke tidigare än fyra eller, där

kommun genom ändringen delas, nio månader efter det förordnande om

ändringen meddelats.

13 §.

Sedan förordnande meddelats om ändring i kommunal indelning,

skall under tiden innan ändringen träder i kraft den kommunala beslutanderätten

utövas enligt den nya indelningen,

dock att i fråga om angelägenhet, som avser kommun enligt den

äldre indelningen, sistnämnda indelning skall följas, intill dess den nya

indelningen trätt i kraft.

14 §.

År i kommun, vars område genom indelningsändriug ökas eller

minskas, beslutanderätten överlåten åt fullmäktige, skola dessa företräda

såväl den äldre som den ökade eller minskade kommunen.

Vidkommande sådan kommun äge Konungen, om förhållandena

därtill föranleda, förordna, att samtliga fullmäktiges uppdrag skall upphöra,

då den nya indelningen träder i kraft, samt nytt val till fullmäktige

för tiden därefter verkställas i den ordning, som är stadgad för det

fall att val sker första gången.

15 §.

De utskylder till ändrad eller nybildad kommun, vilka året innan

indelningsändringen träder i kraft beviljas att under det nästföljande

året utgå, skola till utgörande fördelas å dem, som skulle under förstnämnda

år varit till kommunen skattskyldiga, för den händelse den nya

indelningen redan då varit i kraft.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts Proposition Nr 810.

i

16 §.

Då kommuns område skall genom indelningsändring delas, skall

vid upprättande av kommunal röstlängd året innan ändringen träder i

kraft iakttagas, att särskild längd upprättas för varje del.

n §•

Underlåtenhet att betala kommunal utskyld i äldre kommun medföre

i fråga om rösträtts utövning i ändrad eller nybildad kommun

samma påföljd som inom den äldre kommunen.

18 §■

År nybildad kommun landskommun eller köping, åligger det Konungens

befallningshavande att så fort ske kan under året innan indelningsändringen

träder i kraft och sist före den 1 oktober förordna

person att hålla kommunalstämma för val av kommunalstämmans ordförande

och vice ordförande ävensom kommunalnämnd.

År nybildad kommun stad, som i 54 § förordningen om kommunalstyrelse

i stad avses, skall Konungens befallningshavande inom samma

tid förordna kommunalborgmästare, vilken har att ofördröjligen hålla

allmän rådstuga för val av kommunalrådmän.

Skall i nybildad stad finnas magistrat, åligger det hovrätten alt

inom samma tid, efter anmälan av Konungens befallningshavande, förordna

borgmästare att jämte tillkallade rådmän utgöra magistrat, intill

dess sådan varder i vederbörlig ordning tillsatt.

År nybildad kommun stad, i vilken skola finnas stadsfullmäktige,

skall, intill dess fullmäktige blivit utsedda, stadens beslutanderätt utövas

vid allmän rådstuga.

I nybildad kommun må under året innan indelningsändringen träder

i kraft fullmäktige och kommunala befattningshavare utses oberoende

av eljest gällande bestämmelser om tid för dylikt val; och skall i fråga

om beräknandet av deras tjänstgöringstid så anses, som om denna börjat

först med ingången av nästföljande året.

Fullmäktige skola omedelbart efter valet övertaga handhavandet av

de dem tillkommande uppgifter; och skola jämväl magistrat, stadsstyrelse

och kommunala befattningshavare, som utses före den nya kommunindelningens

ikraftträdande, genast träda i utövning av sina befatt
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

ningar med befogenhet att vidtaga sådana åtgärder, som erfordras i anledning

av indelningsändringen.

19 §.

I landskommun eller köping, som ändras eller nybildas, må med

uppgörande av utgifts- och inkomstförslag för första året efter indelningsändringens

ikraftträdande anstå utöver den i 63 § förordningen om

kommunalstyrelse på landet stadgade tid, dock att utgifts- och inkomststatens

bestämmande skall ske inom november månads utgång.

20 §.

Då i anledning av ändring i kommunal indelning röstlängd, som

för kommun upprättats, skall användas inom annan kommun, skall röstlängden

av valnämnden eller magistraten (stadsstyrelsen) i förstnämnda

kommun för ändamålet tillhandahållas vederbörande myndighet i sistnämnda

kommun.

21 §.

Kommunalnämnden eller magistraten (stadsstyrelsen) i kommun, som

skall helt införlivas med annan kommun eller ingå i ny kommun, skall

före ingången av december månad året närmast innan ändringen träder i

kraft till motsvarande myndighet inom den ökade eller nybildade kommunen

överlämna årets taxeringslängder och hos prövningsnämnden förda längder

angående kommunen.

Skall del av kommun införlivas med annan kommun eller ingå i

eller bilda ny kommun, vare lag samma i fråga om de längder, som

angå kommundelen.

Om nybildad kommuns lånerätt.

22 §.

Konungen må efter därom gjord framställning bestämma beloppet

av den upplåning, som av nybildad kommun må beslutas utan underställning,

intill dess de i 73 § förordningen om kommunalstyrelse på

landet och 74 § förordningen om kommunalstyrelse i stad i sådant hänseende

meddelade bestämmelser kunna tillämpas.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 310.

9

Om särskild besvärsrätt vid indelningsändring.

23 §.

Mot beslut, som, sedan Konungen förordnat om kommunal indelningsändring

och innan densamma trätt i kraft, fattas inom av ändringen

berörd kommun med tillämpning av den äldre indelningen, äge medlem

av kommunen att föra talan jämväl där han tilltror sig kunna visa, att

beslutet strider mot de förutsättningar, på vilka förordnandet om indelningsändringen

grundats, eller, även om så ej är förhållandet, att beslutet

dock avser angelägenhet, vars ordnande skäligen bör tillkomma

kommun enligt den nya indelningen.

Rätt till klagan, som nu är sagd, tillkomme ock annan kommun,

som av indelningsändringen beröres, så ock medlem av sådan kommun.

Om förfarandet vid indelningsändring.

24 §.

Vill kommun eller medlem av kommun väcka fråga om ändring i

kommunal indelning, som berör kommunen, ingive till kammarkollegium

ansökan i ärendet. Vid ansökningen skall fogas den förberedande utredning,

som sökanden kan vilja åberopa.

Sådan fråga kan ock väckas av kammarkollegium eller av Konungens

befallningshavande efter anmälan hos kammarkollegium.

25 §.

Har fråga om ändring i kommunal indelning blivit väckt, skall utredning

verkställas, där skäl därtill är.

Finner kammarkollegium med hänsyn till ärendets omfattning och

beskaffenheten av de frågor, som under utredningen kunna komma under

övervägande, att utredningen bör verkställas under kollegii eget inseende,

uppdrage kollegium åt särskild utredningsman att verkställa utredningen.

I annat fall överlämne kollegium åt vederbörande Konungens befallningshavande

att besörja utredningen; ägande Konungens befallningshavande

att, där så finnes erforderligt, förordna utredningsman till sitt

biträde.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 kind. 274 käft. (Nr 310.) 4037 1 8 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

26 §.

Utredning, som i 25 § sägs, skall avse alla på frågan inverkande

omständigheter.

Därvid skall särskilt tillses, huruvida ifrågasatt ändring i kommnnal

indelning bör föranleda ändring jämväl i ecklesiastik, administrativ eller

judiciell indelning, i vilket fall utredningen må utsträckas att avse även

sådan indelning.

Vid utredningen bör kommun eller kommundel samt såvitt möjligt

i övrigt eu var, vilkens rätt kan beröras av ifrågasatt indelningsändring,

beredas tillfälle att uttala sig i ärendet.

27 §.

Utredningsman äge befogenhet att hos vederbörande begära utlysande

av stämmor ävensom utlysa andra sammanträden samt att från

offentliga och kommunala myndigheter infordra de upplysningar eller

av dem påkalla det biträde, som utan deras oskäliga betungande kan

krävas.

Vid stämma eller sammanträde, som ovan sägs, äge utredningsmannen

att deltaga i överläggning.

Förekommer under utredningens gång anledning, att åt utredningen

bör givas väsentligen annan eller större omfattning, än som i det åt

utredningsmannen givna förordnande varit avsedd, eller yppas hinder

mot ifrågasatt ändring eller annan omständighet, som skulle göra fortsatt

utredning onyttig, har utredningsmannen att därom göra anmälan

hos den myndighet, som honom förordnat.

28 §.

Föranleder utredningen, att ändring i kommunal indelning bör

komma till stånd, skall förslag till ändringen ävensom till den ekonomiska

uppgörelse och de övriga villkor, vartill ändringen kan giva

anledning, uppgöras.

Finnes ändring i kommunal indelning böra föranleda ändring även

i annan indelning, skall förslag jämväl till sådan indelning uppgöras.

29 §.

Har utredning, som verkställts genom Konungens befallningshavande,

slutförts, eller har därunder förekommit förhållande, som i 27 § sista

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 310.

11

stycket omförmäles, insände befallningshavanden handlingarna i ärendet

jämte eget utlåtande till kammarkollegium.

I ärende, som utretts under kammarkollegii inseende, skall Konungens

befallningshavandes utlåtande infordras.

30 §.

I ärende angående ändring i kommunal indelning, som hänskjutes

till Konungens avgörande, skall kammarkollegium avgiva utlåtande.

31 §.

Finner Konungen skäligt anbefalla utredning angående ändring i

kommunal indelning, förordne Konungen om utredningen på sätt han

finner lämpligt.

Om kostnad för utredning.

32 §.

Kostnad för utredning, varom ovan förmäles, må, efter ty därom

förordnas av den myndighet, som besörjer utredningen, förskjutas av

sökande, som i 24 § sägs, eller av allmänna medel.

Sökande, så ock, där på utredningen följer ändring i kommunal

indelning, kommun, som av ändringen beröres, må, efter ty Konungen

prövar skäligt, förpliktas att helt eller delvis återgälda förskjuten utredningskostnad.

Om municipalsamhälle.

33 §.

Varder i sammanhang med ändring i kommunal indelning municipalsamhälle

upplöst eller till sitt område eller sina uppgifter inskränkt,

skall angående förhållandet mellan sådant samhälle och kommun, som

övertager dess uppgifter, gälla vad i 4—11 §§ är stadgat.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 310.

2 KAP,

Om ändring i ecklesiastik indelning.

34 §.

Med församling förstås i denna lag territoriell kyrkoförsamling.

35 §.

Om ändring i rikets indelning i församlingar förordnar Konungen.

Därvid må församlings område ökas eller minskas, församling upplösas,

så ock ny församling bildas.

36 §.

Vid ändring i församlingsindelning äge stadgandena i 4 och 6—10 §§

motsvarande tillämpning.

37 §.

Ändring i församlingsindelning skall träda i kraft vid det kalenderårs

början, som Konungen bestämmer, icke tidigare än fyra månader

efter det förordnande om ändringen meddelats.

38 §.

Vid ändring i församlingsindelning äge stadgandet i 13 § motsvarande

tillämpning i fråga om utövandet av församlings beslutanderätt.

39 §.

Angående uttaxeringen av de avgifter till ändrad eller nybildad församling,

vilka året innan ändringen träder i kraft beviljas till täckande

av nästföljande årets utgifter, äge vad i 15 § är stadgat om kommun

motsvarande tillämpning.

40 §.

Skall ny församling bildas, åligge det domkapitlet att så fort ske

kan under året innan indelningsändringen träder i kraft och sist före

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 310.

den 1 oktober förordna präst att föra ordet i församlingens kyrkostämma

samt i dess kyrko- och skolråd.

Sedan så skett, må omedelbart anställas val till under den nya församlingens

kyrkostämma börande befattningar oberoende av eljest gällande

bestämmelser om tid för dylikt val. De, som sålunda utses, skola

genast trädd i utövning av sina befattningar med befogenhet att vidtaga

sådana åtgärder, som erfordras i anledning av indelningsändringen; och

skall i fråga om beräknandet av deras tjänstgöringstid så anses, som om

denna börjat först med ingången av nästföljande året.

41 §.

Stadgandet i 19 § äge motsvarande tillämpning ifråga om anstånd

med bestämmande av utgifts- och inkomststat för församling.

42 §.

Stadgandet i 22 § skall hava motsvarande tillämpning i fråga om

församling, intill dess den i 40 § förordningen om kyrkostämma samt

kyrkoråd och skolråd meddelade bestämmelse om lån, som må beslutas

utan underställning, kan tillämpas.

43 §.

Stadgandet i 23 § äge motsvarande tillämpning angående beslut av

kyrkostämma.

44 §.

I fråga om förfarandet i ärende angående ändring i församlingsindelning

samt kostnad för utredning i sådant ärende skola stadgandena

i 24—32 §§ i tillämpliga delar lända till efterrättelse med iakttagande,

att vad i nämnda paragrafer sägs om kommun och medlem av kommun

skall gälla församling och medlem av församling; att domkapitlet och,

beträffande församling i egenskap av skoldistrikt, skolöverstyrelsen

skola äga samma befogenhet att väcka fråga om ändring i församlingsindelning

som Konungens befallningshavande; samt att utredning, som

här avses, skall äga ruin under vederbörlig samverkan med domkapitlet

och skolöverstyrelsen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kung1. Maj;ts Proposition Nr SIO.

45 §.

Vad i denna lag är stadgat angående församling galle i tillämpliga

delar skoldistrikt, vars angelägenheter handläggas å kyrkostämma, ändå

att dess område icke sammanfaller med församlings område.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1920.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts Proposition Nr 310.

15

Förslag*

till

Lag om kominunaitörbdwl.

Härigenom förordnas som följer:

Om kommunalförbunds ändamål och medlemmar.

1 §•

För handhavande av kommunal förvaltningsuppgift må städer, landskommuner,

köpingar och municipalsamhällen sammansluta sig till kommunalförbund

i den ordning, denna lag stadgar. Fattigvårdssamhälle,

som utgöres av flera kommuner, är i fråga om rätt att ingå i kommunalförbund

likställt med kommun.

Sammanslutning för ändamål, som nyss är sagt, må ock kunna ske

mellan landstingskommuner samt mellan landstingskommun och stad.

Om kommunalförbunds organisation.

2 §.

För kommunalförbund skall finnas förbuudsordning, vilken skall

innehålla bestämmelser:

om förbundets ändamål och medlemmar;

om förbundets benämning och den ort, där detsamma skall hava

sitt säte;

om sammansättningen av förbundets direktion och den tid, för

vilken ledamöter och suppleanter i densamma skola utses, om det sätt,

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. May.ts Proposition Nr 310.

varpå ordförande och vice ordförande i direktionen skola utses, om tider

för direktionens ordinarie sammanträden och ärenden, som därvid skola

företagas, samt om kallelse till sammanträde;

om nämnd, syssloman eller annan befattningshavare, som för verkställighet

och förvaltning må utses, samt om sådan myndighets åligganden

och befogenheter;

om revision;

om ersättning åt innehavare av förtroendeuppdrag hos förbundet,

därest sådan ersättning linnes böra utgå för av uppdraget åsamkad

kostnad och tidsspillan;

om grunder för och begränsning av medlems skyldighet att tillhandahålla

medel för förbiindsverksamhetens ordnande och fortsatta bedrivande;
om

den rätt att upptaga lån, som linnes böra förbundet medgivas;

om medlems andel i förbundets tillgångar, fördelning av vinst å

förbundets verksamhet samt vad i övrigt finnes erforderligt för ordnande

av de ekonomiska förhållandena mellan förbundet och dess medlemmar ;

om villkor för medlems utträde ur förbundet och uppgörelse, som i

anledning därav må erfordras;

om villkor för upplösning av förbundet;

om grunderna för skifte av förbundets behållna tillgångar, där

sådant skifte vid förbundets upplösning skall äga rum; samt

om vad i övrigt må vara nödigt för ordnande av förbundets förhållanden

i fråga om ekonomi och förvaltning.

Åro i allmän lag eller författning särskilda bestämmelser meddelade

angående liandhavandet av den uppgift, som utgör föremål för förbundets

verksamhet, skall förbundsordningen därefter lämpas.

3 §•

Ledamöter i förbundsdirektion jämte suppleanter för dem utses av

förbundets medlemmar till det antal, som för varje medlem bestämmes i

förbundsordningen; dock må i förbundsordningen kunna föreskrivas, att

ledamot och suppleant skall i annan ordning utses.

4 §•

Direktionen sammanträder, utom å de tider, som äro i förbundsordningen

bestämda, då Konungens befallningshavande, medlem av för
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 310. 17

bundet eller direktionens flesta ledamöter det äska, eller då ordföranden

sådant nödigt finner.

5 §•

Direktionen vare, där ej annat är i förbundsordningen stadgat,

beslutför, då två tredjedelar av ledamöternas hela antal äro tillstädes.

Inom direktionen äge en var i beslut deltagande en röst; och bestämmes

vid omröstning utgången genom enkel pluralitet av de avgivna

rösterna, där ej enligt stadgande i förbundsordningen för visst beslut

eller visst slag av beslut fordras annan röstövervikt.

Omröstning sker öppet, där ej vid val sluten omröstning äskas.

Åro i fråga, som avgöres genom enkel röstpluralitet, rösterna å båda

sidor lika delade, skiljer lotten vid sluten omröstning, men gäller eljest

den mening, ordföranden biträder.

6 §.

Direktionen tillkommer:

att själv eller genom den, direktionen därtill utser, inför domstol

eller annan myndighet tala och svara för förbundet;

att för avsedda ändamål förfoga över förbundets tillgångar samt att

fastställa årlig inkomst- och utgiftsstat för förbundet, därvid direktionen

äger att enligt de i förbundsordningen angivna grunderna och med där

stadgad begränsning bestämma beloppet av bidrag, som medlem har att

till förbundet utgiva;

att över förvaltningen låta föra ordentlig räkenskap;

att, där ej i förbundsordningen annorlunda bestämmes, utse nämnd,

syssloman eller annan befattningshavare, som verkställer direktionens

beslut och under dess tillsyn förvaltar förbundets angelägenheter, antaga

förbundets tjänstemän ävensom utfärda erforderliga stadgar och instruktioner;

samt

att i övrigt företräda förbundet och i enlighet med förbundsordningens

föreskrifter förvalta förbundets angelägenheter.

7 §.

Utan förbundsmedlemmarnas samtycke må icke direktionen väsentligen

ändra eller utvidga förbundets verksamhet, ej heller, där icke i

förbundsordningen annat bestämmes, avyttra förbundet tillhörig fast

egendom.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 274 käft. (Nr 310 .)

4037 18

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kung!. Maj.ts Proposition Nr 310.

8 §•

Erfordras för tillgodoseende av förbund suppgift tillskott utöver vad

i förbundsordningen blivit bestämt, har direktionen att därom göra

framställning hos medlemmarna.

9 §•

Direktionens förvaltning och förbundets räkenskaper skola årligen

granskas av revisorer, utsedda av förbundsmedlemmarna.

Revisorerna skola över granskningen avgiva berättelse, vilken, efter

det direktionen lämnats tillfälle. att avgiva förklaring över anmärkning,

där sådan framställts, jämte förklaringen tillställes förbundets medlemmar,

som var för sig besluta angående ansvarsfrihet. Vägrar förbundsmedlem,

helt eller delvis, ansvarsfrihet, stånde i den del, där ansvarsfrihet ej

blivit beviljad, talan mot förvaltningen öppen jämväl såvitt de övriga

medlemmarna angår.

10 §.

Samhälle, som är anslutet till kommunalförbund, så ock medlem av

sådant samhälle, som tilltror sig kunna visa, att beslut av förbundsdirektion

kränker hans enskilda rätt eller eljest vilar på orättvis grund,

eller att det icke i laga ordning tillkommit, eller att det står i strid med

allmän lag eller författning eller annorledes överskrider direktionens

befogenhet, äger, där ej med avseende å överklagandet av sådant beslut

i lag eller författning annorlunda är stadgat, däruti söka rättelse genom

besvär, vilka, jämte det överklagade beslutet, böra till Konungens befallningshavande

ingivas inom trettio dagar efter det klaganden av beslutet

erhöll del, dagen då det skedde likväl oräkuad; och åligger det

klaganden därjämte såväl att vid besvären foga bevis om dagen, då

beslutet delgavs, som ock att, inom fjorton dagar efter det tiden för

besvärens inlämnande utgått, till förbundsdirektionens ordförande ingiva

diarieutdrag däröver, att han sig besvärat.

I Konungens befallningshavandes utslag må, där icke annan ordning

är stadgad, ändring sökas hos Konungen senast före klockan tolv å

trettionde dagen efter delfåendet, dagen då det skedde likväl oräknad;

dock att menighet, som klagar, äger tillgodonjuta femton dagar längre

besvärstid än ovan sägs.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kutig!. Maj:ts Proposition Nr 310.

19

Om kommunalförbunds bildande samt om ändring i sådant förbund.

11 §•

Om bildande av kommunalförbund förordnar Konungens befallningshavande.

12 §■

Vill samhälle, som i 1 § är sagt, väcka fråga om bildande av kommunalförbund,

ingive till Konungens befallningshavande ansökan därom.

Vid ansökningen skall fogas den förberedande utredning, som sökanden

kan vilja åberopa.

Konungens befallningshavande äge ock Titan ansökan upptaga sådan

fråga, då anledning därtill föreligger.

13 §.

Finner Konungens befallningshavande antagligt, att bildande av

kommunalförbund skulle vara gagneligt, och erfordras i ärendet utredning

utöver den, som må finnas tillgänglig, besörje Konungens befallningshavande

sådan utredning.

.14 §•

Vid utredningen skall samhälle samt, såvitt möjligt, en var annan,

vars rätt kan beröras av ifrågasatt förbundsbildning, beredas tillfälle att

uttala sig i ärendet.

15 §.

Där så finnes nödigt, må Konungens befallningshavande förordna

lämplig person att under Konungens befallningshavandes inseende verkställa

utredningen.

Sådan utredningsman äge befogenhet att hos vederbörande begära

utlysande av stämmor ävensom utlysa andra sammanträden samt att

från offentliga och kommunala myndigheter infordra de upplysningar

eller av dem påkalla det biträde, som utan deras oskäliga betungande

kan krävas.

Vid stämma eller sammanträde, som ovan sägs, äge utredningsmannen

att deltaga i överläggning.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl Maj:ts Proposition Nr 310.

Förekommer under utredningens gång anledning, att åt utredningen

bör givas väsentligen annan eller större omfattning, än som i det åt

utredningsmannen givna förordnande varit avsedd, eller yppas hinder

mot ifrågasatt förbundsbildning eller annan omständighet, som skulle

göra fortsatt utredning onyttig, har utredningsmannen att därom göra

anmälan hos Konungens befallningshavande.

16 §.

Föranleder utredningen, att kommunalförbund bör komma till stånd,

skall förslag till förbundsordning upprättas.

Över sådant förslag inhämte Konungens befallningshavande vederbörande

samhällens beslut.

17 §•

Hava samhällena enats om antagande av förbundsordning,

och finner Konungens befallningshavande vid prövning av alla på

frågan inverkande omständigheter, att samhällenas sammanslutning i enlighet

med den sålunda antagna förbundsordningen skulle främja den

angelägenhet, som är avsedd att av förbundet vårdas, eller medföra lättnad

i kommunala bördor eller annat allmänt gagn,

fastställe Konungens befallningshavande förbundsordningen och bestämme

tiden, då förbundet skall träda i verksamhet.

18 §.

Vad här ovan är stadgat om kommunalförbunds bildande äge motsvarande

tillämpning, då fråga uppkommer om ny medlems inträde i

kommunalförbund eller om ändring i förbundsordningen.

Om medlems utträde ur kommunalförbund.

19 §.

Medlem av kommunalförbund äger utträda ur förbundet, då förhållande

inträffat, som enligt förbundsordningen grundlägger rätt till utträde,

eller som, efter ty nedan i 24 § sägs, kan föranleda förbundets

upplösning, så ock eljest, då förbundets övriga medlemmar samtycka till

utträdet, dock att i sistnämnda fall utträdet ej må ske förrän fem år

förflutit efter det förbundet trätt i verksamhet.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

21

20 §.

Vill medlem av kommunalförbund vinna utträde, göre ansökan därom

hos Konungens befallningshavande.

Över sådan ansökan skola övriga medlemmar höras.

21 §.

Finnes i anledning av ansökan om utträde ur kommunalförbund

utredning nödig, äge Konungens befallningshavande därom förordna;

och gälle om sådan utredning i tillämpliga delar vad ovan är stadgat i

avseende på utredning angående kommunalförbunds bildande.

22 §.

Föreligger till utträde ur kommunalförbund skäl, som i 19 § är

sagt, förordne Konungens befallningshavande om utträdet så ock om

tiden därför och om den uppgörelse, som i anledning därav må vara

erforderlig.

23 §.

Då medlem utträder tir kommunalförbund, upphöre hans ansvarighet

för förbundets förbindelser ett år efter utträdet, där ej Konungens

befallningshavande finner skäligt att i avseende å viss förbindelse annorlunda

förordna.

Om kommunalförbunds upplösning.

24 §.

Kommunalförbund må upplösas:

då förhållande inträffat, på grund varav enligt bestämmelse i förbundsordningen

förbundet skall upphöra med sin verksamhet;

då sådana förändrade förhållanden inträtt, att antingen förbundsverksamheten

icke kan med fördel fortsättas eller förbundsändamålet

lämpligare kan på annat sätt tillgodoses; och

då uppgift, som utgör föremål för förbundets verksamhet, uppenbarligen

försummas;

så ock eljest, då förbundsmedlemmarna äro ense om förbundets upplösning,

dock att i detta fall upplösning ej må ske förrän fem år förflutit

efter det förbundet trätt i verksamhet.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. May.ts Proposition Nr 310.

25 §.

Vill medlem av kommunalförbund söka förbundets upplösning, göre

framställning därom hos Konungens befallningshavande.

Konungens befallningshavande äge ock väcka fråga om förbunds

upplösning, då Konungens befallningshavande finner förbundsuppgift

uppenbarligen försummas.

Över väckt fråga om kommunalförbunds upplösning skola medlemmarna

höras.

26 §.

Angående utredning, som i anledning av ifrågasatt upplösning av

kommunalförbund må finnas nödig, gälle i tillämpliga delar vad ovan

är stadgat i avseende på utredning angående kommunalförbunds bildande.

27 §.

Prövas skäl till förbundets upplösning, som ovan är sagt, föreligga,

förordne Konungens befallningshavande, att förbundsverksamheten

skall upphöra å tid, som Konungens befallningshavande bestämmer, och

att förbundet skall träda i likvidation.

28 §.

Likvidation skall verkställas av förbundets direktion såsom likvidatorer

eller, där Konungens befallningshavande så finner nödigt, av en

eller flera likvidatorer, som av Konungens befallningshavande särskilt

förordnas.

Då förbundet trätt i likvidation, må årsstämning sökas å dess okända

borgenärer.

Under likvidationen skola förbundets tillgångar realiseras, i den mån

sådant finnes vara erforderligt, förbundets skulder gäldas samt med behållna

tillgångar så förfaras, som av förbundsordningen föranledes.

Om likvidatorers befogenhet att företräda förbundet och om deras

rättigheter i övrigt så ock om deras skyldigheter gälle i tillämpliga

delar vad angående direktion är stadgat.

29 §.

Då likvidation blivit avslutad, skall redovisning över densamma avlämnas

till förbundsmedlemmarna och anmälan göras hos Konungens

befallningshavande, som förklarar förbundet upplöst.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

Åtnöjes förbundsmedlem ej med redovisning, äge han sin talan anhängiggöra

hos domstol inom ett år från den dag, då redovisningen

erhölls. Försummas det, have han förlorat sin talan.

Om medlemmarnas ansvarighet för kommunalförbunds skuld.

30 §.

Befinnes kommunalförbund sakna tillgång till gäldande av skuld,

vare förbundsmedlem marna pliktiga att fylla bristen. Om den uttaxering

på medlemmarna, som av sådan anledning må erfordras, äge Konungens

befallningshavande att på anmälan av direktion, likvidatorer

eller fordringsägare förordna efter de grunder, som må vara i förbundsordningen

angivna eller eljest prövas skäliga.

Yppar sig skuld, som kommunalförbund ådragit sig, först efter förbundets

upplösning, äge vad nu är sagt motsvarande tillämpning beträffande

de samhällen, som voro medlemmar av förbundet, då det upplöstes.

Om kostnad för utredning.

31 §,

Kostnad för utredning, varom ovan förmäles, må, efter ty Konungens

befallningshavande därom förordnar, förskjutas av sökande, som i 12,

20 och 25 §§ sägs, eller av allmänna medel.

Sökande, så ock, där på utredningen följer bildande, ändring eller

upplösning av kommunalförbund, annat samhälle, som av sådan åtgärd

beröres, må, efter ty Konungens befallningshavande prövar skäligt, förpliktas

att helt eller delvis återgälda förskjuten utredningskostnad.

Om fullföljd av talan mot Konungens befallningshavandes beslut.

32 §.

över beslut, som Konungens befallningshavande meddelat i fråga

om kommunalförbunds bildande, ändring eller upplösning eller i ärende,

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

som därmed står i sammanhang, må besvär anföras hos Konungen inom

den tid, som i allmänhet är bestämd för överklagande av förvaltande

myndigheters och ämbetsverks beslut.

Om förbund mellan skoldistrikt
33

§.

Yad i denna lag är stadgat angående kommunalförbund gälle ock

i fråga om sammanslutning av olika skoldistrikt för vårdande av angelägenhet,

som avses i folkskolestadgan eller lagen angående uppfostran

åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn; åliggande

det Konungens befallningsningshavande att i ärende, som här

avses, inhämta yttrande av skolöverstyrelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1920.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

25

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av §§ 2, 3, 37, 74 och 79 i förordningen den 21 mars

1862 om kommunalstyrelse på landet.

Härigenom förordnas, att §§ 2, 3, 37, 74 och 79 i förordningen

den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse på landet skola erhålla följande

ändrade lydelse:

§ 2.

Där två eller flera socknar redan äro under gemensam kommunalförvaltning

förenade, må därvid förbliva, till dess efter gjord framställning

Kungl. Maj:t annorlunda förordnar.

§ 3.

Råder osäkerhet beträffande rätta sträckningen av gräns för kommuns

område, äger Kungl. Maj:t meddela beslut angående gränsens sträckning.

§ 37.

I varje kommun på landet skall finnas en kommunalnämnd.

§ 74.

Konungens befallningshavandes godkännande erfordras för att giva

gällande kraft åt beslut, vilka

a) röra kommunens indelning i valkretsar för val av kommunalfullmäktige;
b)

äro ämnade att såsom kommunal stadgar tillämpas, till befrämjande

av sedlighet, hälsovård, vård om brandväsendet samt ordning och säkerhet

inom kommunen;

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 274 käft. (Nr 310.) 4037 is

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

c) röra i § 51 omförmält tilldelande av gottgörelse eller arvode åt

kommunalnämndens ordförande eller förhöjning därav; eller

d) avse påläggande av avgifter, som erfordra uttaxering för längre

tid än fem år.

Beslut, som sålunda Konungens befallningshavandes prövning underställes,

skall antingen oförändrat fastställas eller ogillas. Vägras fastställelse,

skall skäl därför uppgivas.

Kommunalstämman må, om den därtill tror sig äga fog, hos Kungl.

Maj:t över vägrad fastställelse föra klagan.

§ 79.

Köping skall utgöra särskild kommun.

Där köping^ för närvarande utgör kommun gemensamt med den socken,

inom vars område köpingen är belägen, må därvid förbliva.

I vartdera fallet skall denna förordning tjäna till efterrättelse.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1920.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 310.

27

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av § 2 i förordningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse

i stad.

Härigenom förordnas, att § 2 i förordningen den 21 mars 1862 om

kommunalstyrelse i stad skall erhålla följande ändrade lydelse:

§ 2.

Råder osäkerhet beträffande rätta sträckningen av stadskommuns område,

äger Kungl. Maj:t meddela beslut angående gränsens sträckning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1920.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 6, 7 och 13 §§ i lagen den 14 juni 1918

om fattigvården.

Härigenom förordnas, att 6, 7 och 13 §§ i lagen den 14 juni 1918

om fattigvården skola erhålla följande ändrade lydelse:

6 §.

Två eller flera kommuner å landet må förena sig att tillsammans

utgöra ett fattigvårdssamhälle. Framställning om tillstånd till sådan förening

göres hos Konungens befallningshavande, som efter det erforderlig

utredning ägt rum, överlämnar ärendet jämte eget yttrande till Kungl.

Maj:t för prövning, huruvida och under vilka villkor förening må ske.

Fråga om dylik förening må även väckas av Konungens befallningshavande,

som därom inhämtar yttrande från kommunerna och i

övrigt förfar på sätt ovan är sagt. Där kommunerna icke äro ense om

förening, som här avses, må om densamma förordnas endast såvitt fattigvården

finnes vara bristfällig och sammanslutningen prövas nödig för att

undanröja eller minska bristfälligheten.

7 §•

1 mom. Fattigårdssamhälles beslutanderätt utövas å landet vid

kommunalstämma eller, där kommunalfullmäktige finnas, av dessa samt

i stad av stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, å allmän rådstuga.

2 mom. Fattigvårdssamhälle, som i 6 § omförmäles, anses såsom en

kommun i fråga om vad till fattigvården hörer; och skall till följd härav

vad i fråga om fattigvårdssamhälle, bestående av en kommun, är stadgat i

tillämpliga delar lända till efterrättelse vid behandlingen av samhällets

gemensamma angelägenhetei'', dock med iakttagande därav,

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

29

att, i stället för kommunalstämma och kommunalfullmäktige, motsvarande

myndigheter inom samhället skola benämnas fattigvårdsstämma och

fattigvårdsfullmäktige;

att fattigvårdsstämma utlyses första gången av kommunalstämmans ordförande

i den till folkmängden största av de sammanslutna kommunerna;

att såsom röstlängd ind fattigvårdsstämma skola användas kommunernas

röstlängder; samt

att uttaxering, som fattigvårdsstämma beslutat, skall anmälas hos

de särskilda kommunernas kommunalnämnder, vilka det åligger att verkställa

debitering och uppbörd av dessa avgifter i samband med övriga kommunalutskylder

samt redovisa inflytande medel till fattigvårdsstyrelsen.

Konungen äger, där så finnes lämpligt, meddela från vad nu är

stadgat avvikande bestämmelser i fråga om sättet för ärendenas handläggning

inom samhället.

13 §.

Kyrkoherde]! eller hans ställföreträdare är berättigad att deltaga i

fattigvårdsstyrelsens förhandlingar. I annexförsamling, där komminister

finnes anställd, äger denne eller den hans tjänst förestår nämnda befogenhet,

när kyrkoherden ej själv är tillstädes. I fattigvårdssamhälle,

som avses i 6 §, tillkommer denna rätt kyrkoherde i till fattigvårdssamhället

ansluten församling eller den hans ställe företräder.

I stad äger stadsläkaren eller, om flera än en stadsläkare finnas,

förste stadsläkaren rätt att deltaga i fattigvårdsstyrelsens förhandlingar.

På landet äga provinsialläkaren och extra provinsialläkaren sådan befogenhet

i de till deras distrikt hörande fattigvårdssamhällen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1920.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

Vadning.

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 11

mars 1919.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,

Statsråden Petersson,

ScHOTTE,

Petrén,

Nilson,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Departementschefen, statsrådet Schotte anmälde efter gemensam beredning

med cheferna för justitie-, finans- och ecklesiastikdepartementen

det betänkande med förslag till lagstiftning angående kommunala nybildningar,

som den 12 december 1917 avgivits av den av Kungl. Maj:t

därtill förordnade kommitté, samt anförde därvid:

Sedan svenska stadsförbundet vid sin ordinarie kongress hösten 1911

uppdragit åt förbundets styrelse att hos Kungl. Maj:t göra hemställan

om lagstiftning angående ändring av kommuns område m. m., gjorde

styrelsen i skrivelse den 2 december samma år framställning i det syfte,

som med uppdraget avsågs.

I denna framställning, vilken åtföljdes av den på styrelsens uppdrag

av filosofie doktorn Yngve Larsson utarbetade utredning av ninkorporeringsproblemet

med särskild hänsyn till svensk förvaltningspraxis»,

anfördes, att den allmänna osäkerhet och de svårigheter, som yppat sig

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

vid behandlingen av städernas inkorporeringsfrågor, inom förbundet framkallat

ett allt starkare intresse för nämnda spörsmål. Det framhölls,

hurusom den starka tillväxten av stadsbefolkningen toge sig uttryck i

en betydande ökning av inkorporeringarnas antal och omfattning, samt

betonades, att en tillfredsställande lösning av de frågor, som vid dylika

tillfällen uppkomme, i hög grad försvårades genom den bristande utbildningen

av förvaltningrättsliga regler för inkorporeringsförfarandet

och över huvud taget för sammanslutningar mellan kommuner. I skrivelsen

belystes åtskilliga av de viktigaste anledningarna till dylika frågors

upptagande, såsom dels det allmänna kravet på en jämnare fördelning

av de kommunala skattebördorna mellan staden och dess omgivningar,

dels ock olägenheter på fattigvårdens, skolväsendets och hälsovårdens

område samt svårigheter i fråga om stadsplanens genomförande och

byggnadsväsende ordnande. Det syntes styrelsen tydligt, att dessa

olägenheter skulle komma att i hög grad förminskas, delvis undanröjas,

om de friare former för sammanslutningar mellan kommuner, rörande

vilka lagstiftningen flerstädes i utlandet meddelat bestämmelser, även

vore införda i den svenska förvaltningen. Särskilt erinrades om de tyska

Zweckverbände och den engelska kommunalförvaltningens Joint Boards.

Men även i de fall, då intressegemenskapen omfattade så stora och

viktiga delar av kommunalförvaltningen, att en verklig införlivning ansåges

böra ske, syntes det dock böra tagas i övervägande, huruvida icke

under någon form en lokal decentralisation av vissa förvaltningsgrenar

skulle kunna äga rum. I främsta rummet borde därvid utredas, i vad

mån den svenska municipalsamhällesinstitutionen även skulle kunna avpassas

för förhållandena inom stadsområdet. Åtskilliga av de svårigheter,

som mött vid behandlingen av inkorporeringsspörsmålen, berördes

emellertid icke av de vidgade möjligheter till friare sammanslutningar

mellan kommuner, som sålunda ifrågasattes. Åven i de fall, då uppenbarligen

den kommunala indelningsändringen borde erhålla innebörd av

fullständig införlivning, vore dennas genomförande ofta för vederbörande

kommun eller kommuner allt för besvärligt och betungande. Orsaken

härtill vore i icke ringa mån att tillskriva bristen på fasta former för

inkorporeringsförfarandet och den därav följande ovissheten om ordningen

för dylika ärendens behandling och om deras innebörd. Det

syntes för den skull styrelsen i hög grad önskvärt, att inkorporeringsförfarandet

gjordes till föremål för en närmare reglering, och borde gestaltandet

av lagstiftningen härom åstadkommas genom särskild utredning.

Den 5 december 1913 beslöt Kungl. Maj:t uppdraga åt en kommitté

att verkställa eu allsidig utredning angående dels behovet av

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kung1. May.ts Proposition Nr 310.

friare former än de nu tillgängliga för sammanslutning mellan olika

kommuner eller delar av kommuner för tillgodoseende av ett eller flera

gemensamma kommunala behov, dels behovet av att kunna i vidare

omfattning, än som för närvarande enligt municipallagen vore medgivet,

för viss ort inom en kommuns område träffa särskilda kommunala anordningar,

därvid jämväl borde övervägas, huruvida icke dylika kommunala

anordningar skulle kunna medgivas på för orten mindre betungande

villkor än de i municipallagen uppställda, dels det formella

förfarandet vid behandlingen av uppkommande frågor om ändringar i

den bestående administrativa, kommunala, ecklesiastika och judiciella

indelningen, dels ock de materiella grunder, efter vilka dylika frågor

borde bedömas, ävensom att uppgöra förslag till de författningsbestämmelser,

vartill den verkställda undersökningen kunde föranleda.

Sedan den sålunda tillsatta kommitténs arbeten avslutats, har kommittén

med skrivelse den 12 december 1917 till Kungl. Maj:t överlämnat

av motiv åtföljda förslag till:

1) lag om ordning och villkor för ändring i rikets kommunala och

ecklesiastika indelning;

2) lag om kommunalförbund;

3) lag om kommunal rote;

4) lag om särskild bidragsskyldighet för gatuhållning med mera i

vissa samhällen;

5) lag om ändrad lydelse av §§ 2, 3, 14, 37, 74 och 79 i förordningen

den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse på landet;

6) lag om ändrad lydelse av §§ 2 och 54 i förordningen den 21

mars 1862 om kommunalstyrelse i stad;

7) lag om ändrad lydelse av §§ 1, 6, 8, 11, 21 och 23 i förordningen

den 21 mars 1862 om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd;

8) kungörelse om ändrad lydelse av § 1 mom. 1, § 6 och § 36

mom. 3 och 4 i förnyade stadgan den 10 december 1897 angående

folkundervisningen i riket;

9) kungörelse om ändrad lydelse av mom. A punkt 4 i kungörelsen

den 11 september 1909 rörande tilllämpning i vissa städer av förnyade

stadgan angående folkundervisningen i riket den 10 december 1897 med

flera författningar;

10) lag om ändring i vissa delar av förordningen den 9 juni 1871

angående fattigvården;

11) förordning om ändrad lydelse av § 1 mom. 1, § 6 mom. 1 och

§§ 8 mom. 1 och 2 i förordningen den 6 augusti 1894 angående mantalsskrivning

;

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kung1. Maj ds Proposition Nr 310.

33

12) förordning om ändrad lydelse av 6 § i förordningen den 28

oktober 1910 angående bevillning av fast egendom samt av inkomst;

13) förordning om ändrad lydelse av 3 §, 29 § 1 mom., 32 och

39 §§ samt 49 § 1 mom. i förordningen den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter

och förfarandet vid taxering.

Genom remiss den 30 april 1918 har Kungl. Magt infordrat utlåtanden

över förslagen, och hava sådana utlåtanden inkommit från

överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser, landsting och domkapitel,

Stockholms stads konsistorium, kammarkollegium, hovrätterna, medicinalstyrelsen,

statistiska centralbyrån, folkskolöverstyrelsen, vägkommissionen,

svenska fattigvårdsförbundet och svenska stadsförbundet. Vid länsstyrelsernas

och domkapitlens utlåtanden är fogat ett betydande antal yttranden

från magistrater, stadsstyrelser, stads-, municipal- och kommunalfullmäktige,

municipal-, kommunal- och kyrkostämmor, kommunal- och

kyrkostämmoordförande, kyrkofullmäktige i Göteborg jämte åtskilliga

kommunala tjänstemän.

Jag anhåller nu att till eu början få i korthet redogöra för en av

kommittén lämnad framställning av rikets indelning i olika hänseenden

och oregelbundenheter i denna indelning ävensom för vissa av kommittén

gjorda anmärkningar angående egendomligheter och bristfälligheter

hos den nuvarande indelningen. Därefter kommer jag att övergå

till en kort redogörelse för vissa grundläggande synpunkter och förslag

i kommitténs betänkande.

Olika indelningar av riket m. m.

Det offentliga livet i Sverige var av ålder sammanfört i landskapet,

vilket för rättsskipning och förvaltning var delat i härader. Häradets

betydelse såsom organ för kommunal verksamhet sjönk emellertid efter

kristendomens införande allt mera. Det kvarstår numera huvudsakligen

såsom en indelningsenhet för rättsskipningen och den statliga administrationen.

Bland dess återstående kommunala funktioner märkas vården

av allmänningar, hållandet av tingshus och häradsfängelso samt handhavandet

av väghållningsbesväret.

I häradets ställe framträdde ganska tidigt en ny enhet såsom bärare

av den kommunala självverksamheten, socknen. Ursprungligen betecknande

den menighet, som besökte samma kyrka, användes ordet socken

sedermera såsom benämning på dot område, till vilket den menighet

hörde, som begagnade samma kyrka. Sockenindelningen är således av

kyrkligt ursprung. Med tiden utvecklades emellertid socknens befogenhet

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 274 käft. (Nr 310.) 4087 1» 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

jämväl till vårdnad om ärenden av rent borgerlig natur. Därjämte blev

benämningen socken överflyttad på de hemman och lägenheter, vilka för

beskattningsändamål i jordeboken sammanfördes under en enhet. Med

socken betecknas följaktligen ett område ej endast i dess egenskap av

bärare av den folkliga självverksamheten för i första hand kyrkliga syften,

kyrkosocknen, utan jämväl såsom en för beskattningsändamål sammanförd

enhet av hemman och lägenheter, den kamerala eller jordebokssocknen.

Städerna, vilka utbrötos ur häraderna, blevo redan från början företrädesvis

borgerliga kommuner med tidigt utvecklad borgerlig självstyrelse,

ehuru de på samma gång, ensamma eller jämte den kringliggande

bygden, utgjorde socknar i detta ords ursprungliga betydelse, d. v. s.

kyrkliga församlingar. Städernas jord redovisas icke i jordeboken.

I samma mån som socknens borgerligt kommunala betydelse växte,

blev behovet av föreskrifter till närmare reglering av dess självförvaltande

verksamhet starkare. I de föreskrifter härom, som innehöllos i

1817 och 1843 års sockenförfattningar, var emellertid, oaktat de borgerliga

ärendenas överhandtagande vikt och mängd, samtliga angelägenheters

behandling alltjämt förbehållen sockenstämman med dess företrädesvis

kyrkliga organisation. Det var delvis kravet på ett åtskiljande

av den kyrkliga och den borgerliga stämman, som gav anledning till

den nya lagstiftning, vilken innefattas i 1862 års kommunalförfattningar.

Genom dem skedde en fullständig utskiftning mellan de kyrkliga och

de borgerliga intressena i såväl staden som socknen. Det avsågs emellertid

icke att för någondera av dessa tvenne intressegrupper skapa någon

ny indelningsenhet. Rikets gamla indelning i städer och socknar bibehölls.

För att skilja socknen såsom bärare av de borgerliga intressena

Irån den kyrkliga församlingen gavs åt socknen i dess förstnämnda

framträdande särnamnet kommun, medan för socknen såsom kyrklig

enhet merendels användes benämningen församling. Anmärkningsvärt

är således, att den nya kommunala lagstiftningen icke avsåg att göra

kommunen till en i förhållande till den förutvarande äldre indelningen

självständig områdesenhet. Fastmera säges det uttryckligt, att »varje

socken på landet utgör för sig en särskild kommun». Enahanda är sagt

beträffande stad.

Då nu två slag av socknar finnas, kyrkosocknen och jordebokssocknen,

och det kan inträffa, att dessa socknar till sina gränser avvika

från varandra, måste det avgöras, vilkendera av socknarna, som bör ligga

till grund för kommunindelningen. Kommittén framhåller, att såväl den

historiska utvecklingen som motiven till kommunalförordningarna angiva

kyrkosocknen såsom den, åt vilken i förevarande hänseende bör

givas företräde. A andra sidan vilar den även i rent kommunalt hän
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310. 35

seende betydelsefulla administrativa och judiciella indelningen väsentligen

på den kamerala.

Utom de verkliga oregelbundenheter i indelningsavseende, som härflyta

huvudsakligen av bristande överensstämmelse mellan kyrkosocknarna

och jordebokssocknarna (flertalet dylika oregelbundenheter hava under de

senaste årtiondena rättats efter förslag av den på 1880-talet arbetande

så kallade oregelbundenhetskommittén), äro i vissa fall avvikelser från

de normala indelningsreglerna i gällande lagstiftning förutsatta och medgivna,

särskilt beträffande den kommunala indelningen. I förordningen

om kommunalstyrelse på landet §§ 2 och 3 har således lämnats medgivande

till socknars förenande »under gemensam kommunalförvaltning».

Stadgandet i samma förordnings § 79 om köping utgör jämväl ett undantag

från grundsatsen om kommunens bundenhet vid sockenindelningen.

Och i förordningens § 80, den s. k. municipallagen, har lämnats medgivande

till bildande av specialkommuner för särskilda uppgifters vårdande.

Beträffande den kyrkliga indelningen förutsätter lagstiftningen,

att församlingar, tillhörande samma pastorat eller stad, kunna hava gemensam

förvaltning i större eller mindre omfattning. Enligt kyrkostämmoförordningen

§ 11 äga sådana församlingar sammanträda i gemensam

kyrkostämma för gemensamma angelägenheter och må enligt

§ 21 jämväl förena sig om gemensamt kyrkoråd eller skolråd. I det

sistnämnda fallet komma församlingarna enligt folkskolestadgans 6 § att

utgöra ett skoldistrikt. I kyrkostämmoförordningen § 1 stadgas ytterligare,

att kommun, som ej bildar egen kyrkoförsamling, må kunna utgöra

särskilt skoldistrikt, vilket stadgande har sin huvudsakliga tillämpning

i fråga om köping.

Eu omständighet, som av kommittén framhållits såsom särskilt beaktansvärd,

är de olika indelningarnas sammanhang med och beroende

av varandra och, i sammanhang därmed, den kommunala indelningens

brist på fasthet och självständighet.

I stället för att vara i förhållande till övrig indelning självständig

eller för den övriga indelningen grundläggande, vilket skulle med den

borgerliga kommunens nuvarande betydelse mera överensstämma, är

kommunen fast hellre vilande på och beroende av annan indelning.

Kommunen på landet skall utgöras av socknen. Såsom förut påvisats,

avses härmed närmast kyrkosocknen, av vilken enhet kommunen således

är ställd i beroende. Detta förhållande invecklas vid divergens i sockenindelningen

därav, att kyrkoförsamlingen i sin ordning är i viktiga

hänseenden beroende av kommunen, som tillhandahåller församlingen

Den kommunala

indelningens

beroende

av den

kyrkliga

indelningen.

s. 36 Kontrollera mot PDF

Den kommunala

indelningens

inflytande

på

annan

indelning.

36 Kung1. Maj:ts Proposition Nr 310.

sina röst- och taxeringslängder, vilka åter merendels torde vara upprättade

på grundval av den kamerala socknen. En följd av kommunens

beroende av sockenindelningen är, att delning av socken i kommunalt

avseende utan sammanhang med dess delning i kyrkligt avseende

icke anses lagligen kunna äga rum. Allenast i det i förordningen

om kommunalstyrelse på landet särskilt reglerade fall, att en del av

socknen skall bilda köping, kan sådan utbrytning av kommundel äga

rum utan sammanhang med delning av kyrkosocknen.

De olika indelningarnas förhållande till och beroende av varandra

hava vidare, fortsätter kommittén, till följd, att åtgärd med avseende

å den kamerala indelningen i åtminstone ett hänseende ansetts böra

eo ipso föra med sig ändring i annan indelning. Då nämligen ägoutbyte

enligt skiftesstadgan sker i olika jordebokssocknar, varigenom

dessa ägors samhörighet med viss kameral fastighet förändras, anses

därav följa de utbytta områdenas överflyttande jämväl i övriga hänseenden,

således kommunalt, kyrkligt och administrativt. Av denna

uppfattning om ägoutbytes inflytande i förevarande avseende borde väl,

säger kommittén vidare, rätteligen följa, att överhuvudtaget ändring

i administrativt, kommunalt, ecklesiastikt eller judiciellt hänseende icke

skulle vara möjlig annorledes än tillika med eller såsom följd av motsvarande

ändring i den kamerala indelningen. Redan de omnämnda

mångahanda oregelbundenheterna i rikets indelning giva emellertid vid

handen, att i praxis bedömandet av hithörande förhållanden icke är så

klart och konsekvent. Jordebokens betydelse såsom en av grundvalarna

för rikets indelning och det inflytande jordeboksindelningen utövar på

den övriga indelningen har emellertid föranlett, att vid hittills ifrågakomna

nybildningar den strävan städse gjort sig gällande, att den nya

gränsen skulle komma i överensstämmelse med den kamerala indelningen,

så att icke kamerala enheter bleve i kommunalt, kyrkligt, administrativt

eller judiciellt hänseende sönderdelade. Såväl stundom å fråga om överflyttning

av område från land till stad som framför allt beträffande

köpings utbrytning ur socken har för den skull Kungl. Maj:t, där genom

indelningsändringen jordeboksenhet skulle komma att genomskäras,

förordnat, att ändringen icke finge träda i tillämpning, förrän vederbörande

område blivit i kameralt avseende utbrutet, och således såsom

villkor för inkorporeringens ikraftträdande respektive för inträdandet i

köpingsrättigheterna stadgat, att området i fråga skulle inom viss tid

hava genom ägostyckning eller annorledes i behörig ordning utbrutits

från det eller de hemman eller lägenheter, dit det hörde. I följd av det

inflytande och den betydelse, som tilläggas de kamerala indelningsför
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kung1. Maj.ts Proposition Nr 310.

hållandena, kunna således, framhåller kommittén, privata åtgärder och initiativ

i viktiga hänseenden bliva bestämmande för rikets indelning dels sålunda,

att därigenom åstadkommas indelningsändringar, som från offentliga synpunkter

icke varit avsedda eller önskade, och dels sålunda, att därigenom

hindras eller försvåras indelningsändringar, vilkas genomförande funnits vara

med det offentliga intresset överensstämmande. Det första har visats

vara fallet i fråga om ägoutbyten av områden, tillhörande olika jordebokssocknar

eller stad och land. Det sistnämnda förhållandet uppstår,

då enskild jordägare vägrar att medverka till åstadkommande av jorddelning,

som finnes erforderlig för förlänande av kameral självständighet

åt fastighetsdelar, avsedda att tillhöra olika indelningsområden, och

vilken är av beskaffenhet att icke lagligen kunna utan sådan medverkan

genomföras.

I sammanhang med det nu påvisade undantaget från eljest gällande

regel, att ändring i rikets indelning icke må äga rum annorledes än

efter beslut av vederbörande myndighet, erinrar kommittén om en företeelse,

som därutinnan företer likhet med den nu nämnda, att verklig

indelningsändring åstadkommes genom densamma utan myndighets medverkan.

Det åsyftade fallet föranledes av den ovan omnämnda bestämmelsen

i kyrkostämmoförordningen § 21, att inom samma pastorat

eller stad flera församlingar må kunna förena sig om gemensamt skolråd.

Av denna bestämmelse har ansetts följa, vilket jämväl är i folkskolestadgans

§ 6 uttryckligen sagt, att genom en sådan förening om

gemensamt skolråd uppkommer en ny enhet, i det att därmed församlingarna

sammansmältas till ett skoldistrikt.

Kommittén påpekar även, hurusom allenast i det nu nämnda fallet,

att församlingar, tillhörande samma pastorat eller stad, sammanslutas

till ett skoldistrikt, ävensom i det i kyrkostämmoförordningen § 1 omförmälda

fall, att del av socken, som bildar egen kommun, göres till

särskilt skoldistrikt, avvikelse från sockenindelningen må i folkskolehänseende

äga rum.

Vidare erinrar kommittén, att det i 1847 och 1853 års lattigvårdsförordningar

lämnade medgivandet för flera socknar på landet, vilka

tillhörde samma pastorat, att förena sig om gemensam fattigvård, d. v. s.

sammansluta sig att bilda ett fattigvårdssamhälle, en kommun för fattigvårdens

angelägenheter, icke erhållit plats i 1871 års fattigvårdsförordning.

(Sedan kommitténs betänkande avgivits, har emellertid genom den

nya fattigvårdslagen ett dylikt medgivande åter lämnats.)

Bildande av

skoldistrikt

utan offentlig

myndighets

medverkan.

Skoldistriktets

och fattigvår

dss amhällets

bundenhet

vid den

kyrkliga resp.

den kommunala

indelningen.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

Kort redogörelse för vissa grundläggande synpunkter och förslag i

kommitténs betänkande.

t*

Kommittén framhåller i sin motivering, att det för samtliga kommitténs

nybildningsförslag och överhuvudtaget för varje lagstiftning angående

ändring i rikets offentliga indelning är av vikt, att de olika indelningarnas

beroende av varandra lindras, så att varje indelning för

sig blir i möjligaste mån fast och självständig. Kommitténs förslag går

därpå ut, att den indelning, vilken med hänsyn till det offentliga livets

utveckling numera måste anses vara den betydelsefullaste, nämligen den

kommunala, befrias från beroendet av annan indelning samt göres fast

och självständig. I stället för att nu kommunen är en av den kyrkliga

och kamerala indelningen avsevärt beroende enhet, föreslår således kommittén,

att kommunen skall utgöra ett till sina gränser bestämt område,

vilket icke må ändras annorledes än i den för dylik ändring särskilt

stadgade ordning. Enligt kommitténs förslag skall Kungl. Maj:ts rådighet

över rikets indelning i olika hänseenden bibehållas.

Det kommunala livets rika utveckling har för kommunens del medfört

ett avsevärt större behov av möjligheter till ändring i indelningsavseende,

genom införlivningar, kommunklyvningar och kommunutbrytningar,

än vad förhållandet är i fråga om den kyrkliga indelningen.

G-enom nu nämnda förslag komma de hinder för dylika omgestaltningar,

vilka för närvarande är o för handen, att bortfalla.''

Av kommunens fixerande att utgöra ett geografiskt bestämt område,

oberoende ej endast av kyrkosocknen utan ock av den kamerala sockenindelningen,

följer vidare, att ändring av områdets samhörighet med viss

kameral enhet icke kommer att inverka på dess kommunala beskaffenhet.

Om genom ägoutbyte enligt skiftesstadgan tvenne områden utbytas mellan

fastigheter, tillhörande olika jordebokssocknar, eller en sådan socken och

stad, kommer således efter kommitténs förslag denna åtgärd icke att

medföra överflyttning i kommunalt hänseende. Ej heller lärer efter

ifrågavarande förslags genomförande sådant ägoutbyte kunna åberopas

såsom grund för överflyttning i andra indelningshänseenden. Genom

kommitténs förslag, ehuru direkt avseende allenast den kommunala indelningen,

torde nämligen den kamerala indelningens band på indelningen

även i andra avseenden hava lossats. Vad den kyrkliga indelningen

angår, bör enligt kommitténs mening, sedan grundsatsen om en

gemensam enhet för kyrklig, kameral och kommunal indelning icke

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 310. 39

vidare kan och skall uppehållas, anses, att ingen anledning är att låta

den kyrkliga indelningen röna inflytande av en kameral förändring, som

lämnar den kommunala indelningen oberörd. Enahanda torde, framhåller

kommittén, vara förhållandet beträffande de administrativa och

judiciella indelningarna, så mycket hellre som faktiskt uppfattningen om

dessas beroende härutinnan torde såväl i det allmänna livet som i rättstillämpningen

vara ganska svävande. Såsom en omständighet, ägnad

att yttermera minska möjligheten att antaga en av kamerala förhållanden

härflytande överflyttning i den administrativa och judiciella indelningen,

hänvisar kommittén därtill, att kommittén föreslagit uttrycklig bestämmelse

därom, att den för den offentliga förvaltningen och jurisdiktionen

i viktiga avseenden grundläggande mantalsskrivningen skall följa den

kommunala indelningen.

Syftet med kommitténs förslag om lossande av de band, som nu

förena de olika indelningarna med varandra, är naturligtvis, framhåller

kommittén, att för varje särskild förvaltningsenhet skall kunna utläggas

just det område, som för densamma är det lämpligaste. Skall detta

syfte kunna uppnås, blir det understundom nödvändigt att uppdraga

gränsen för ett visst förvaltningsområde så, att samma gräns framgår

över ägorna till en odelad fastighet (hemman, hemmansdel eller lägenhet)

eller från varandra skiljer ägor, tillhörande samma fastighet. Visserligen

är det uppenbart, att en dylik klyvning av en i övrigt samhörig fastighet

bör, så långt utan verklig olägenhet ske kan, undvikas, men när

omständigheterna kräva denna anordning, bör dock möjligheten därtill

hållas öppen. Det har därför för kommittén framstått som synnerligen

angeläget att söka en utväg för fastighets uppdelning på olika förvaltningsområden

utan den omgång och de svårigheter, som hittills visat

sig vara förbundna med en fullständig klyvning av densamma.

Därvid måste emellertid, säger kommittén, särskild uppmärksamhet

ägnas det fall, att en viss administrativ indelning bör föranleda en

ändring även i den judiciella indelningen. Skall en del av en landskommun

införlivas med stad, gäller det nämligen ej endast åstadkommandet

av en ny kommunal gräns utan även — frånsett de åtminstone

ännu relativt fåtaliga fall, då staden tyder under landsrätt — det med

införlivningen avsedda områdets ändrande i judiciellt hänseende. Stadens

kommunala gräns bör och skall sammanfalla med dess judiciella. Jämte

det inkorporeringsområdet överflyttas i kommunalt avseende, flyttas det

från häradsrättens till rådhusrättens domsaga. I dylika fall lärer ett

fullständigt särskiljande av olika delar av den nya gränslinjen genom
-

Fastighets

uppdelning

på olika förvaltningsområden.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310,

skuren fastighet icke kunna undvikas. Enahanda är förhållandet vid

varje ändring av judiciell indelning, således även då ändringen avser

ny gräns mellan tvenne domsagor på landet, vare sig såsom följd av

kommunal ändring eller där förutan.

Såsom förut nämnts, torde man hittills i allmänhet hava utgått

därifrån, att vid administrativ indelningsändring, vare sig den stått i

sammanhang med ändring i den judiciella indelningen eller icke, en av

den nya gränsen genomskuren fastighet även borde uppdelas i särskilda

fastigheter, och vid förordnande om indelningsändring även meddelat

föreskrifter i detta syfte. För att bereda hittills saknad möjlighet att

även mot vederbörande jordägares bestridande genomföra en dylik uppdelning

hava även förslag till särskilda lagbestämmelser därom blivit

ifrågasatta.

Skiftes kommitténs

och

1914 års

fastighetsregisterkommissions

förslag.

Lagstiftning

angående

fastighetsbildning

i stad.

Sådana förslag hava framställts av de kommitterade, som år 1911

avlämnat förslag till ny skifteslagstiftning, ävensom av 1911 års fastighetsregisterkommitté

och 1914 års kommission för granskning av sistnämnda

kommittés förslag. Genom den under år 1917 genomförda lagstiftningen

angående fastighetsregister i stad har frågan blivit i viss

omfattning löst. Enligt densamma skall fastighet uteslutas ur jordeboken

ej endast då fastigheten införlivas med stad — stads jord redovisas

nämligen icke i jordeboken — utan ock då Kungl. Maj:t förordnat,

att fastighetsregister enligt de för stad gällande bestämmelser skall föras

för det samhälle å landet, som fastigheten tillhör. Om i anledning av

ändring i administrativ indelning område skall ur jordeboken uteslutas

och den beslutade administrativa gränsen från varandra skiljer

områden, som höra till samma jordeboksenhet, skall ofördröjligen anmälan

om förhållandet göras hos Kungl. Maj:ts befallningshavande, som

det åligger att, därest bestämmande av mantal eller däremot svarande

andelstal för de särskilda delar, i vilka jordeboksenbeten således kommer

att klyvas, ej redan skett, för sådan åtgärd förordna lantmätare. Denne

skall därefter upprätta beskrivning, huru enhetens ägor fördelats mellan

de olika förvaltningsområdena, ävensom uträkna mantal eller andelstal

för de olika delarna (kungörelsen den 13 juli 1917).

Vad angår övriga fall, då eu fastighet till följd av ändring i indelningen

kommer att genomskäras av administrativ gräns, kan givetvis,

framhåller kommittén, liknande anordning ifrågasättas. Kommittén är

emellertid av den mening, att sådant icke är nödigt, då fråga är

om annan indelning än judiciell. Att kräva en kameral uppdelning av

fastighet, som genom ändring i den kommunala eller ecklesiastika in
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 310.

41

delningen kommer att tillhöra delvis en och delvis en annan kommun

eller församling eller olika skoldistrikt, är enligt kommitténs mening att

gå längre än som strängt taget är nödigt. I och för sig fordrar en

kommunal eller ecklesiastik indelningsändring för sitt praktiska genomförande

ej annan åtgärd än att mantalsskrivning och beskattning så

ordnas, att fastighetsdelarna och därå befintliga beskattningsobjekt kunna

vederbörligen särskiljas och uppföras en var i det förvaltningsområde,

dit den hör. Redan nu har man på detta enkla sätt löst frågan, då

det gäller att särskilja ett municipalsamhälle och inom detsamma boende

skattskyldiga från den kommun, som samhället tillhör. Kommittén anser

samma förfarande kunna tillämpas även i fråga om andra primära förvaltningsenheter

och har i mantalsskrivnings- och beskattningsförordningarna

föreslagit ändringar, vilka gå därpå ut, att då gräns för kommun,

församling eller skoldistrikt går genom en fastighets ägovälde, de

på vardera sidan om gränsen belägna fastighetsdelarna skola åsättas

särskilda taxeringsvärden samt de å varje fastighetsdel boende personer

särskilt för sig upptagas i längderna.

Som förut nämnts, är emellertid denna lösning icke tillräcklig, då

en administrativ indelningsändring skall följas av en motsvarande judiciell.

Då måste en kameral uppdelning ske av fastighet, som genomskäres

av den nya indelningsgränsen. Vad angår gräns mellan stad

och land, är förhållandet redan ordnat genom lagstiftningen angående

fastighetsbildning i stad. Återstår alltså det fall, där gränsen mellan

olika domsagor å landet ändras så, att fastighet, som förut tillhört endast

den ena domsagan, därefter skall till en del av sitt område tillhöra den

andra. Enligt vad nyare praxis giver vid handen, synes man ansett

sig oförhindrad att utan vidare lagstiftning lösa svårigheterna genom ett

förfarande av samma art som det i fastighetsregisterlagstiftningen angivna.

Kommittén har alltså icke funnit anledning att utöver vad gällande

lag redan innehåller föreslå nya bestämmelser om fastighets uppdelning

i anledning av indelningsändring, men däremot inriktat sig på att genom

ändrade bestämmelser i mantalsskrivnings- och beskattningsförordningarna

så ordna mantalsskrivningen och beskattningen, att de till varje olika

förvaltningsområde hörande medlemmar och beskattningsföremål varda

i vederbörande längder tydligt angivna.

Med iakttagande av nu angivna synpunkter har kommittén utarbetat

ett förslag till »lag om ordning och villkor för ändring i rikets kommunala

och ecklesiastika indelning». Den föreslagna lagen avser således

icke att fastställa regler angående ändring i rikets indelning i annat

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 274 käft. (Nr 310.) 4037 18 6

Lagstiftning

angående

ändring

i rikets

indelning.

s. 42 Kontrollera mot PDF

Ökad frihet

med avseende

å indelningen

i skoldistrikt.

42 Kung1. Maj:ts Proposition Nr 310.

hänseende än komrannalt och ecklesiastikt. Ej heller hänföra sig de

föreslagna reglerna omedelbart till andra kommuner än primärkommuner

(landskommuner, städer och köpingar med egen kommunalförvaltning)

eller till annan ecklesiastik indelning än indelningen i territoriella kyrkoförsamlingar

och skoldistrikt. Särskild lagstiftning angående ordning

eller villkor för ändring av annan kommunal eller ecklesiastik indelning

än vad nu nämnts eller för ändring av administrativ eller judiciell indelning

finner kommittén ej erforderlig. Kommittén har emellertid i

förslaget till lag angående ändringar i kommunal och ecklesi astik indelning

träffat föranstaltning med ändamål att vid utredningen och uppgörandet

av förslag angående de i lagen närmast avsedda indelningsändringar

de övriga indelningar, vilka kunna antagas böra med dem

hava sammanhang, jämväl skola bliva föremål för vederbörligt beaktande.

Jämte det kommittén genom sina förslag möjliggjort kommunens

fullständiga frigörande från beroendet av andra indelningar, har kommittén

tagit under övervägande, huruvida jämväl beträffande andra indelningsenheter

än kommunerna behov förelåge av vidsträcktare frihet

och självständighet i indelningsavseende.

Kommittén har därvid funnit sådant behov vara för handen beträffande

skoldistrikten. Dessa, vilka ju äro att anse såsom kommuner

för tillgodoseende av folkskolans och därmed sammanhängande angelägenheter,

skola, såsom ovan påpekats, enligt gällande lagstiftning

sammanfalla med sockenindelningen. Allenast i två fall medgives, att

avvikelse från sockenindelningen må äga rum i folkskoleavseende.

Kommittén har funnit detta förhållande icke vara tillfredsställande.

De medgivanden, vilka lämnats till undantag från regeln om skoldistriktets

bundenhet vid församlingsindelningen, göra icke tillfyllest. Med

hänsyn till skoldistriktets uppgifter böra ofta nog för bestämmande av

dess område helt andra synpunkter vara ledande än de, som träda i

förgrunden vid bedömandet av vare sig kyrkoförsamlingens eller den

borgerliga kommunens lämpliga omfattning. Ofta kan det ej undgås,

att barnen i en del av en församling hava vida längre och obekvämare

väg till församlingens närmaste skola än till skola i grannförsamlingen.

Stundom nödvändiggöra dessa förhållanden synnerligen oekonomiska

anordningar, såsom underhållande för endast några få lärjungar av en

skola i en församlingsdel, som är skild från återstoden av församlingen

genom exempelvis ett vattendrag eller är enklaverad i annan församling.

I gränstrakt mellan olika församlingar, särskilt där denna är någorlunda

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 310.

tätt befolkad, uppstå ofta betydande besvärligheter i folkskoleavseende

i följd av befolkningens flyttningar fram och åter. Där olika områden

av en församling hava helt olika utveckling (en del är rent agrar, en

annan del utgöres av ett bruks- eller stationssamhälle med sammanträngd

befolkning), äro ofta nog de olika församlingsdelarnas intressen och behov

med avseende å folkskoleundervisningens ordnande helt olika, utan

att jämkning kan eller ens bör åstadkommas. I vissa av nu antydda

fall skulle visserligen ett bättre sakernas skick kunna ernås genom

ändrande av församlings- eller kommunindelningen, men i andra fall

skulle så icke kunna ske.

Vid övervägande av de utvägar, som kunna ifrågakomma för avhjälpande

av nu antydda olägenheter, har kommittén funnit sig böra —

i överensstämmelse med vad som föreslagits beträffande den borgerliga

kommunen — förorda den radikala åtgärd, att skoldistriktet göres, i

princip, helt oberoende av församlings-(socken-)indelningen. Enligt

kommitténs uppfattning följa i organisatoriskt avseende icke några svårigheter

av sådan anordning. Redan enligt gällande lag är skoldistriktet

en i fråga om förvaltning såväl som ekonomi fristående enhet vid sidan

av kyrkoförsamlingen i trängre mening, med vilken det visserligen i

allmänhet skall sammanfalla.

Enligt kommitténs förslag kommer således skoldistriktet, i den mån

vården av dess angelägenheter icke, såsom i vissa städer, är överflyttad

på den borgerliga kommunen, att bliva en självständig indelningsenhet

vid sidan av församlingen och kommunen, med vilka det dock förutsättes

skola under vanliga förhållanden sammanfalla. Varje ändring av

skoldistriktsindelningen skall för sin giltighet kräva Kung! Maj:ts godkännande.

Kommittén har slutligen framlagt förslag angående beredande av

möjlighet för två eller flera kommuners på landet i samma län sammanslutande

att utgöra ett fattigvårdssamhälle. I fråga om den kommunala

innebörden av dylik sammanslutning bör, framhåller kommittén, uppmärksammas,

att densamma innebär något annat och mera än blott

ett förbund mellan kommuner för handhavande av viss eller vissa fattigvårdsangelägenheter.

Genom sammanslutningen skapas en ny kommun,

en specialkommun för fattigvård, vars område utgöres av primärkommunernas

sammanlagda områden. Primärkommunernas samtliga såväl

förpliktelser som befogenheter i fattigvårdsavseende bliva genom sammanslutningen

i allo överflyttade till det nya fattigvårdssamhället, som ensamt

blir ansvarigt för fattigvårdens tillgodoseende inom området.

Kommuners

sammanslutning

till ett

fattigvårdssamhälle.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Lagstiftning

angående

kommunal
förbund.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

Kommitténs förslag härutinnan skiljer sig i vissa delar från bestämmelserna

i den efter förslagets avgivande tillkomna lagen om fattigvården

den 14 juni 1918, förnämligast därutinnan, att kommittén föreslagit, dels

att dylik sammanslutning bör medgivas allenast i fråga om kommuner på

landet tillhörande samma län, dels att Kungl. Maj:t bör äga att under vissa

förhållanden förordna om sammanslutning av ifrågavarande art även om

kommunerna icke äro därom ense, dels ock att det sammanslutna fattigvårdssamhället

bör i fråga om behandlingen av samhällets gemensamma

angelägenheter likställas med annat fattigvårdssamhälle, dock med rätt

för Kungl. Maj:t att, där så finnes lämpligt, i berörda hänseende meddela

avvikande bestämmelser. Åven har kommittén i fråga om bestämmandet

av området för sammanslutet fattigvårdssamhälle funnit betänklighet

mota mot att medgiva samma frihet som beträffande övriga

indelningar. Kommitténs förslag innebär alltså, att ett sammanslutet

fattigvårdssamhälle alltid skall bestå av två eller flera hela kommuner.

Jämte de sålunda föreslagna specialkommunerna för vissa uppgifters

haudhavande hava emellertid även andra anordningar befunnits

erforderliga för tillgodoseende av kommuners gemensamma behov.

Något förbud för kommuner att förena sig om gemensamma åtgärder

för tillgodoseende av gemensamma intressen finnes visserligen icke i nuvarande

lagstiftning, men de organisatoriska bestämmelserna angående

kommunalförvaltningen äro i många avseenden sådana, att de utesluta

möjligheterna av dylik gemensamhet. I åtskilliga specialförfattningar

förutsättes visserligen, att föreningar kommuner emellan för angivna

uppgifters handhavande böra under vissa omständigheter komma till

stånd, men några regler för ordnandet av dessa föreningar hava icke i

författningarna meddelats. Såsom följd härav hava kommunerna ofta

föredragit att, för åvägabringande av önskad gemenskap, använda sig

av rent privaträttsliga rättsformer, såsom aktiebolag eller ekonomiska

föreningar eller, i mera enkla fall, endast kontrakt. Tydligtvis bör det

icke, framhåller kommittén, ifrågakomma att hindra kommunerna från

användande av dylika former för gemensamma uppgifters tillgodoseende,

men då deras användande är förenat med åtskilliga svårigheter och

olägenheter, för vilka kommittén redogör, finner kommittén behov föreligga

av en lagstiftning, varigenom befogenheten för kommunerna att i

kommunal ordning sluta föreningar för gemensamma uppgifters handhavande

samt de kommunala formerna för och följderna av sådan förening

varda reglerade. Det av kommittén utarbetade förslaget till lag

om kommunalförbund avser att söka fylla detta behov. Enligt detta för
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

45

slag medgives, att för vårdande av kommunal förvaltningsuppgift sammanslutning

må ske mellan dels städer, landskommuner, köpingar, fattigvårdssamhällen

samt municipalsamhällen, dels ock landstingskommuner

samt sådan kommun och stad. Aven innefattas i förslaget rätt för skoldistrikt

att sammansluta sig till förbund för vårdande av gemensam angelägenhet

rörande folkskolan och vad därmed har sammanhang.

I enlighet med sitt uppdrag har kommittén till behandling upptagit

frågan, huruvida kommunala anordningar enligt de i lagstiftningen angående

municipalsamhällen fastslagna grunder skulle kunna medgivas på

för orten mindre betungande villkor än de i municipallagen uppställda.

Kommittén har funnit sig icke böra framlägga förslag till lagstiftning

i sådant hänseende, men har, efter en utförlig motivering jämte

granskning av gällande praxis (sid. 361—392), gjort vissa uttalanden i

ämnet, vilka kunna sammanfattas sålunda:

att enligt kommitténs mening den vissa municipalsamhällen påvilande

dubbelbeskattning i fråga om vägunderhåll bör undanröjas medelst

ändring av väglagstiftningen;

att önskligt synes vara, att stadsplane- och byggnadslagstiftningen

revideras med hänsyn till landsbygdeus behov av lättnad i gällande föreskrifter

angående stadsplan och dess genomförande;

att behövlig och skälig lättnad i municipala bördor i flertalet fall

torde kunna beredas genom anlitande av den utväg till ett lämpligt ordnande

av förhållandet mellan municipalsamhället och moderkommunen,

som anvisas i municipallagens 4 inom.;

att den befogenhet för municipalsamhälle att vårda i stadsstadgorna

ej avsedd angelägenhet, som tilläventyrs må finnas önskvärd, lärer, om

så skulle befinnas oundgängligen behövligt, kunna regleras oberoende av

de förslag, som kommittén framlägger;

att dylikt behov av trängande beskaffenhet emellertid synes, under

förutsättning att de av kommittén framlagda förslag, vilka avse den

kommunala och den ecklesiastika indelningen på landsbygden, vinna godkännande,

komma att i ännu mindre mån än hittills göra sig gällande;

samt att kommittén av dessa skäl icke funnit anledning att framlägga

något förslag till ändring i nuvarande municipallag.

I kommitténs uppdrag ingick jämväl att taga under övervägande, i

vad mån tillämpning inom stads område av de i municipallagen fastslagna

grunder vore önskvärd.

Kommitténs

uttalanden

angående mu~

nicipal lag - stiftningen

för landsbygden.

Enhetlighetsoch

likställighet

sprincip en

i det nuvarande

stadssamhället.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Skalf som tala

för rotebildning

i stad.

Kungl. 31aj:ts Proposition Nr 310.

1 den utredning, som kommittén i anledning härav företagit, konstateras

en bestämd åtskillnad mellan den nuvarande staden och stadssamhället,

sådant det befanns före genomförandet av 1862 års kommunallagstiftning.

Tidigare vilade stadsförvaltningen på en genomförd klassindelning.

Borgerskapet ensamt hade besittningsrätten till stadens jord

men var å andra sidan skyldigt att i huvudsak ensamt bestrida kostnaden

för styrelse och förvaltning. I den mån kommunal beskattning

fanns erforderlig, utlades de för särskilda ändamål beslutade skatterna

på de särskilda samhällsklasserna i överensstämmelse med intresseprincipen.

Den nya kommunallagstiftningen bröt med dessa grundsatser.

Staden blev i finansiellt avseende konsoliderad. De olika klassernas samhälle

avskaffades och den princip genomfördes, att staden skall utgöra

en finansiell enhet. Dess tillgångar äro samhällets gemensamma egendom

och, i den mån tillgångarna ej förslå, äro stadens samtliga invånare

underkastade allmän beskattning enligt lika grunder. Från denna princip

om enhetlighet och likställighet hava emellertid i kommunallagen

gjorts vissa undantag. Angående dylika hava stadgan den intagits i

kommunalförordningens §§ 4 och 5 samt även dess § 58 mom. 2 och

§ 59. Genom de under årens lopp i städerna träffade likställighetsöverenskommelserna

hava berörda undantag från likställighetsprincipen, vilka

huvudsakligen avsett fastighetsägarnas rättigheter och skyldigheter i avseende

å gatuväsendet, i stor utsträckning bragts ur giltighet.

Oavsett anordningar, som direkt följa av sådana alltjämt existerande

avvikelser från likställighetsprincipen, i den mån de hänföra sig

till det lokala området, synes det, framhåller kommittén, under nuvarande

förhållanden icke vara möjligt att åvägabringa eu differentiering

av stadsområdet av ekonomisk innebörd. Och vad styrelsen och förvaltningen

angår äro ävenledes sådana möjligheter i det närmaste uteslutna.

(Se vidare betänkandet sid. 394 — 400).

Framför allt de nuvarande större städernas struktur har emellertid

enligt kommitténs åsikt under senare tiden gjort frågan om åstadkommande

av laglig möjlighet till effektiv differentiering av stadsområdet aktuell.

Inom en sådan stad finnas ofta områden, vilka hava kommunala intressen,

som äro i vissa avseenden skiljaktiga från det övriga stadsområdets.

Vanligen kan och bör ett dylikt område nöja sig med mindre

omfattande och mindre dyrbara kommunala anordningar i vissa hänseenden

— särskilt beträffande anläggande och underhåll av gata, renhållning,

vatten och avlopp samt offentlig belysning — än det egentliga

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj. ts Proposition Nr 310.

stadsområdet. Åven kan en förstads avlägsna belägenhet och särskilda

natur stundom göra det mera lämpligt, att vissa kommunala anordningar

vidtagas enbart för förstadens räkning, än att samma behov fyllas i anslutning

till den egentliga stadens motvarande anläggningar. Kommittén

finner det icke kunna bestridas, att under nuvarande förhållanden,

då de kommunala utgifterna i allmänhet utläggas på stadens samtliga

niedlemmar efter enhetliga grunder, intresset för beaktande av dylika

av områdets säregenheter beroende omständigheter icke äro tillräckligt

framträdande. Fastmera måste helt naturligt tendensen snarast gå i motsatt

riktning. De, som bo inom områden, vilka naturligen tillgodoses

på ett enklare sätt, känna det som en orättvisa att nödgas i lika mån

som de övriga invånarna bidraga till de kostsamma anordningar inom

den egentliga staden, varav de hava föga gagn. De sträva att även

för sin stadsdel erhålla del av sådana eller snarlika anordningar och

tänka därvid föga på kostnaden, eftersom denna ju skall efter lika grund

fördelas på hela stadens invånare.

Genom att ett område av ovan antydd beskaffenhet i viss mån avskiljes

från staden i övrigt, i det att åt detsamma överlämnas att helt

och hållet eller väsentligen på egen bekostnad självt draga försorg om

de kommunala uppgifter inom området, som därtill lämpa sig, anser

kommittén fördelar vara att vinna såväl för staden i dess helhet som

för området självt och dess invånare. Framför allt synes såsom följd

därav kunna väntas en sänkning av de kommunala kostnaderna, dels

därigenom att den kommunala standarden, i stället för att hållas på en

för hela samhället ganska lika och för den skull rätt hög nivå, jämkas

efter det särskilda områdets eller, såsom det av kommittén benämnes,

rotens speciella förhållanden och behov, dels ock genom åstadkommande

inom en dylik rote av ett mera omedelbart och personligt intresse för

utgifternas begränsning och för erhållande av största möjliga valuta för

kostnaderna.

(Se vidare betänkandet sid. 400—402.)

En omständighet, som i betydande mån motväger dessa fördelar, är, svårigheter

säger kommittén, den ojämna fördelningen inom stadsområdet av skatte- med avseende

objekten. De mest betydande av dem äro merendels samlade i den ningt^anoldegentliga

staden, medan ytterområdets eller förstadens skatteobjekt äro nande.

förhållandevis mycket fåtaligare och svagare. Det centrala områdets

skatteobjekt äro därför ofta nog mera än tillräckliga för bestridande av

därvarande kostsamma anordningar, medan ytterområdets skatteobjekt

icke förslå att bekosta ens de ganska enkla anordningar för motsvarande

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Vissa grunddrag

i den

föreslagna

rotelag stiftningen.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

ändamål, som där finnas erforderliga. Den säkerligen ganska vanliga

uppfattningen, att under nuvarande förhållanden ytterområdenas eller

förstädernas skatteobjekt betungas av bidrag till i den inre staden anordnade

bekvämligheter, av vilka de hava föga gagn, torde merendels

vara så oriktig, att förhållandet fastmera är det motsatta eller således

att skaf teobjekten i den inre staden icke blott ensamma bestrida kostnaden

för de där förekommande lokala anordningarna utan ock lämna

bidrag till bekostande av de motsvarande anordningar, som i de yttre

områdena förekomma. Vid undersökning,. som kommittén låtit företaga,

har riktigheten av det nu sagda synts till fullo bekräftad.

Det nu påpekade förhållandet kan, fortsätter kommittén, synas vara

av beskaffenhet att i avsevärd mån reducera värdet och användbarheten

av roteanordning av här ifrågasatt innebörd. Obestridligt torde ock vara,

att detsamma giver anledning till så betydande svårigheter vid tillämpandet

av sådan anordning, att rotebildning, därest den medgives, icke

kan väntas bliva annat än en förhållandevis sällan förekommande företeelse.

Emellertid kunna de lokala förhållandena inom en stad för

visso understundom vara sådana, att rotebildningen icke blir besvärad

av olägenhet av här berörd grund. Och denna olägenhet kan

neutraliseras därigenom att antingen den ekonomiskt svaga roten erhåller

bidrag av stadskassan till bestridande av kostnaden för roteuppgiften

eller ock rotens skatteobjekt beviljas viss lindring i de allmänna

stadsutskylderna. Nu antydda utvägar torde, anser kommittén, under

förutsättning att det icke finnes nödvändigt anlita dem i mycket hög

grad, icke behöva inverka förringande på det intresse för sparsamhet,

som rotebildningen avser att befordra.

(Betänkandet sid. 402—404.)

Såsom av det sagda torde framgå, är det viktigaste hos roten, sådan

kommittén tänkt sig densamma, dess separata ekonomi. Denna bör

dock, framhåller kommittén, icke få sträckas så långt, att roten kommer

att utgöra en från staden helt och hållet skild ekonomisk enhet. Rotebildningen

bör icke få innebära skapandet av en specialkommun av enahanda

självständiga natur som exempelvis municipalsamhället på landsbygden.

Det bör fasthållas vid, att rotens samhörighet med staden i

förhållandet utåt blir bibehållen orubbad. Rotebildningen är avsedd att

vara endast en inre anordning, en uppgörelse mellan roten och staden

om visst sätt att besörja en kommunal angelägenhet. Enhetligheten

utåt i stadens ekonomi må icke sönderbrytas, och nödvändigt är för den

skull, att sådana anordningar vidtagas, att i sista hand staden kommer

att vara ansvarig för rotens förbindelser.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 310.

För att de fördelar i ekonomiskt hänseende, som åsyftas med rotebildning,

skola kunna göra sig fullt gällande, bör enligt kommitténs

mening den fordran uppställas på organisationen av roten, att alltid särskilda,

anordningar vidtagas med uppgift att bereda tillfälle för det lokala

intresset att positivt påverka den ekonomiska vårdnaden. För förvaltningen

av rotens angelägenheter bör för den skull, anser kommittén,

alltid finnas eit särskilt för ändamålet lämpat organ. Frågan, huruvida

eller i vilken mån beslutanderätten i rotes angelägenheter bör anförtros

åt roten själv, ävensom, därest dylik beslutanderätt lämnas roten, frågan

huru stadens anspråk på kontroll bör tillgodoses, finner kommittén däremot

icke vara av beskaffenhet att böra av lagstiftningen generellt avgöras.

Såvitt möjligt böra olika möjligheter hållas öppna för städerna

att, under offentlig myndighets tillsyn, anpassa roteorganisationen efter

sina speciella förhållanden, önskningar och ändamål.

(Betänkandet sid. 404, 405.)

I enlighet med sålunda angivna grunder har kommittén utarbetat

förslag angående rotebildning i stad, vilket förslag avser att, där så

finnes erforderligt eller lämpligt, åstadkomma en lokal åtskillnad i ekonomiskt

och förvaltningsavseende av särskilda delar av stads område

med ändamål att möjliggöra dels rättvisare fördelning av kostnaderna

för stadens förvaltningsuppgifter och dels i allmänhet besparing eller

åtminstone ökat intresse för besparing av sagda utgifter. Möjlighet till

dylik anordning föreslår kommittén även för köping.

Redan vid kommunalförvaltning i vanlig ordning förekommer, erinrar

kommittén, synnerligen ofta, att för bestridande av åtskilliga av de förvaltningsuppgifter,

som i särskild mån synas lämpade för rotes verksamhet,

nämligen dem, ''som avse gatas anläggning och underhåll -samt

offentlig belysning och renhållning, upptagas bidrag efter andra grunder

än de allmänna, varom i § 57 och första stycket av § 58 i förordningen

om kommunalstyrelse i stad stadgas. Den eller de särskilda grunder

för skattens fördelande, som sålunda pläga användas, avse att i större

omfattning, än den allmänna grunden för kommunalbeskattningen medgiver,

lägga skatten på de samhällets medlemmar, som av anordningen

hava särskild fördel. I och för sig synes ock, säger kommittén, en beskattning

enligt nämnda princip för omförmälda ändamål erbjuda betydande

fördelar samt motsvara rättvisans och billighetens krav. Innerst

är det ett och samma syftemål, nämligen de kommunala bördornas fördelande

efter intresseprincipen, som tager sig uttryck å ena sidan i den

särbeskattning, varom nu nämnts, och å den andra i rotebildning. Dessa

Bihang till riksdagens protokoll 1911). 1 sand. 147 haft. (Nr 310.) 4087 18 7

Lagstiftning

angående

särskild

bidragsskyldighet

inom vissa

samhällen.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

KungL Maj:ts Proposition Nr 310.

båda slag av anordningar komplettera varandra på ett naturligt sätt.

Åtminstone under vissa omständigheter synes i själva verket roteanordningen

med tämlig nödvändighet förutsätta användande jämväl av en

efter roteändamålet avpassad intressebeskattning. Framför allt då fråga

uppkommer om bildande av rote med det enda eller huvudsakliga syftet

att besörja förvaltningsuppgift av ovan nämnt slag, torde, enligt kommitténs

mening, behovet av den för uppgiftens tillgodoseende erforderliga

beskattningens ordnande efter nu berörda princip kunna visa sig

så trängande, att därförutan rotebildningen knappast kan med fördel

ifrågasättas. Kommittén har av denna anledning funnit nödvändigt att

tillika med förslaget till lag om kommunal rote framlägga ett förslag

angående sådan särskild beskattning, som nu omförmälts.

Fn ytterligare anledning till framläggande av dylik lagstiftning har

kommittén funnit i den omständigheten, att medan behovet av särskilda

regler härutinnan — alldeles oavsett frågan om rotebildnmg — uppenbarligen

är stort i våra städer och stadsliknande samhällen, rättsgrunden

för dylika regler för närvarande ofta är dunkel och tvivelaktig. De

grunder, som åberopas, äro mycket växlande: byggnadsordningar och

andra kommunala stadgar, likställighetsöverenskommelser, inkorporeringsbrev,

beslut av allmänna rådstugor eller stadsfullmäktige, understundom

allenast gammal hävd.

Med hänsyn härtill har kommittén funnit synnerligen önskvärt, att

genom positiv lagstiftning öppnas utväg till eu reglering av ifrågavarande

angelägenheter, där sådan finnes behövlig.

Kommittén har ansett den nya lagen böra gälla för samhälle, där

1 kap. i lagen om fastighetsbildning i stad (och därmed även byggnadsstadgan

för rikets städer) ävensom ordningsstadgan och brandstadgan

för rikets städer samt vad i hälsovårdsstadgan för riket föreskrives om

stad eller endera av dessa författningar är gällande. Lagen blir alltså

tillämplig i stad, köping och municipalsamhälle ävensom i sådan landskommun,

där endera av nämnda författningar skall tillämpas, även om

kommunen i övrigt ej organiserats som köping.

Skall det stadgas en särskild bidragsskyldighet till vissa kommunala

ändamål utöver den, som åligger den skattskyldige enligt den allmänna

kommunala beskattningsgrunden, bör, framhåller kommittén, denna bidragsskyldighet

givetvis ha karaktären av en intressebeskattning i eminent

mening. Den bör alltså grundas därpå, att en viss kommunal anordning

för vissa skattskyldiga medför särskild fördel utöver den, som

samhällets medlemmar i allmänhet därav draga. Det lärer icke kunna

bestridas, att den kommunala verksamheten i avseende på gator, vägar

och allmänna platser, vattentillförsel, renhållning och vattenavlopp

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.is Proposition Nr 310.

ÖL

även om den givetvis alltid är till gagn för samhället i dess helhet —

dock understundom kan vara av större bestående intresse och nytta förvissa

av samhällets invånare, såsom fastighetsägare och idkare av industri

eller näring, än för de övriga.

En bidragsskyldighet sådan som den nu ifrågasatta bör, anser kommittén,

gälla gatu-, renhållnings- och vattenväsendet, sådant det med

nyare tiders anordningar på dessa områden faktiskt förefinnes, d. v. s.

bidragsskyldigheten bör kunna avse bidrag till anläggning, underhåll

och belysning av gator, vägar och andra allmänna platser, tillhandahållande

av vatten samt avledande av vatten (kloaker) och annan allmän

renhållning. Kommittén anmärker, att där fråga är om ett rent affärsföretag,

exempelvis ett kraftverk, detta uppenbarligen bör finansieras

efter affärsmässiga grunder och att särskild bidragsskyldighet till detsamma

i här ifrågavarande bemärkelse i allmänhet ej bör ifrågakomma.

Givet är, yttrar kommittén, att den föreslagna lagstiftningen bör kunna

komma till användning ej allenast, då det gäller att från början ordna

ifrågavarande angelägenheter inom nybildat samhälle, utan även då fråga

uppkommer om omreglering av förhållandena inom et,t redan bestående.

Grunden för den särskilda bidragsskyldighet, varom här är fråga,

skall, såsom förut nämnts, vara den särskilda fördel, som en viss kommunal

anordning beträffande gatu-, renhållnings- och vattenväsendet inom

ett samhälle kan bereda vissa samhällsmedlemmar framför andra. Bidraget

skall alltså vara i viss män ett vederlag för denna fördel. Därvid

få, säger kommittén, komma i betraktande allenast påvisbara, reella fördelar

av mera avsevärd och bestående art. Endast för beskattningsobjekten

fastighet eller rörelse (industri) kunna sådana fördelar uppstå.

Befogenhet bör ej föreligga att av en eller annan enstaka fastighet eller

rörelse uttaga särskilt bidrag. Bidragets karaktär av supplement till den

vanliga kommunala beskattningen innebär, att detsamma skall träffa viss

eller vissa kategorier beskattuingsföremål efter en för samhället eller del

därav fastslagen allmän grund. Denna beskattningsform kan icke användas

till en rent lokal extra beskattning efter den vanliga allmänna kommunala

skattegrunden, så att t. ex. ett visst geografiskt område av ett

samhälle skulle kunna påläggas ett tillägg till den vanliga kommunala

beskattningen. Göra förhållandena en differentiering av sistnämnda art

önskvärd, innebär detta, att anledning till konmiunbildning är för handen,

och saken bör då ordnas genom anlitande av municipal- eller rotebildningsinstitutet.

Att annorlunda än i sammanhang med sådan kommunbildning

tillåta en skattedifferentiering av rent lokal art inom ett samhälle

anser kommittén icke böra ifrågakomma. (Beträffande kommitténs

allmänna motivering i övrigt hänvisas till betänkandet sid. 429—447.)

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Tillstyrkande

uttalanden.

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 310.

Sedan jag nu i korthet redogjort för de grundläggande principerna

i kommitténs förslag, skall jag tillåta mig att lämna en sammanfattning

av de avgivna yttrandena, i vad de avse dessa principer. För de uttalanden,

som gjorts i anledning av de särskilda lagförslagens bestämmelser,

redogöres i en bilaga till detta protokoll.

Redogörelse för yttrandena om förslagens principer.

Det övervägande flertalet av de i ärendet hörda myndigheterna har

iittalat sin anslutning till de grundprinciper, varpå kommitténs förslag

är byggt, eller ock lämnat dessa principer utan erinran. Med styrka

framhålles behovet av lagbestämmelser på förevarande område och

vikten av att bringa ordning och reda företrädesvis i avseende å inkorporeringsarbetet.

Det betonas, särskilt beträffande den föreslagna

lagstiftningen om ändring i rikets indelning, att densamma i stor omfattning

utgör ett lagfästande av den praxis,’ som mer och mer vunnit

stadga, samt att den kommer att borttaga mycken ovisshet och

även olikhet i myndigheternas åsikter om rätta förfaringssättet vid beslutade

inkorporeringars genomförande. Lagstiftningen kan, framhålles

det vidare, befordra gagnelig nybildning eller sammanslutning samt förebygga

menliga tvistigheter. De nya kommunala organisationer, som

avses med åtskilliga av förslagen, anses ägnade att fylla behov, vilka icke

kunna med gällande lagstiftning tillfredsställas. Erkännande lämnas åt

det i huvudsak synnerligen tillfredsställande sätt, varpå kommittén löst sin

uppgift. Såsom beaktansvärda nya uppslag framhållas (länsstyrelsen i

Hallands län) särskilt den Kungl. Maj:t tillagda befogenheten att ålägga

en kommun, trots dess protest, att med sig inkorporera annan kommun

eller del av kommun samt att förordna, att församlingar eller delar av

dem skola vara förenade i ett skoldistrikt och att särskilda kommuner

skola sammanslutas att utgöra ett fattigvårdssamhälle. I sistnämnda

hänseende uttalar även bl. a. svenska fattigvårdsförbundet sin anslutning

till förslaget. Dess bestämmelser böra, säger domkapitlet i Uppsala,

hälsas med tillfredsställelse såsom ägnade att avhjälpa en hel del nu

rådande missförhållanden. I samma riktning uttalar sig folkskolöverstyrelsen,

som jämväl i övrigt betonar sin synnerliga tillfredsställelse över

utsikten till en ordnad lagstiftning till undanröjande av de olägenheter,

som enligt styrelsens erfarenhet följa av olämpligt uppdragna gränser

och brister i övrigt beträffande indelningen. Svenska stadsförbundets

styrelse framhåller, att kommittén i sitt förslag i huvudsak beaktat do

synpunkter och önskemål, vilka av förbundet framförts i dess förutnämnda

framställning till Kungl. Maj:t, samt förklarar, att styrelsen ej

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts ''Proposition Nr 310.

53

har några väsentliga erinringar att framställa mot kommitténs grundligt

genomarbetade lagförslag, vilkas snara genomförande helt visst skulle

lända vårt lands kommunalförvaltning till största gagn.

Liksom förslaget om ändringar i rikets indelning har förslaget om

kommunalförbund i allmänhet mottagits med erkännande, och behövligheten

av en lagstiftning i ämnet har betonats särskilt för hälsovårdens

och fattigvårdens del, i sistnämnda hänseende framförallt för åstadkommande

av gemensamma ålderdoms- och arbetshem.

Beträffande förslagen till lagar om kommunal rote och om särskild

bidragsskyldighet hava meningarna varit mera delade, men även dessa

förslag hava i flertalet yttranden i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan

erinran. Av stadsfullmäktige i Karlskrona har framhållits, hurusom inkorporering

med staden av två närbelägna öar gått om intet just av

den anledningen, att det ej förefanns någun möjlighet att åstadkomma

en utbrytning av vissa förvaltningsområden, särskilt i fråga om gator

och avlopp, som med hänsyn till omständigheterna ansågos som nämnda

öars speciella angelägenhet. Med antagande av förslaget om rotebildning

skulle möjlighet öppnas att ordna dylika förhållanden. Länsstyrelsen i

Västernorrlands län anser lagen om kommunal rote tillgodose ett jämväl

inom nämnda län förefintligt behov. Särskilt för städerna Härnösand

och Sundsvall med deras rätt betydande områden utanför stadsplanen

synes den föreslagna lagstiftningen vara av betydelse.

Vad angår den föreslagna lagen om särskild bidragsskyldighet, understryker

styrelsen för svenska stadsförbundet det trängande behovet av nämnda

lag samt anför: »1 motsats till vad fallet är i de flesta andra länder saknas

hos oss — om man frånser stadsplanelagens stadganden om viss skyldighet

för fastighetsägare att ersätta värdet av gatumark — generella bestämmelser

om sådan bidragsskyldighet för de samhällsmedlemmar, som för

fastighet eller rörelse hava särskild fördel av anordningen i fråga. Det nuvarande

kommunalskattesystemets erkänt ensidiga belastning av inkomstskatteobjekten

blir härigenom ytterligare förstärkt. På grund av hävd

och delvis till sin laglighet mer eller mindre tvivelaktiga bestämmelser i

lokala stadgar gälla visserligen särskilt i mindre stadssamhällen föreskrifter

om skyldighet för fastighetsägare att i större eller mindre omfattning

bidraga till anläggning, underhåll, renhållning eller belysning av gata,

vatten- och avloppsanläggning och dylikt. Dessa föreskrifter äro emellertid

i stor utsträckning föråldrade och otillräckliga, och för deras revision

enligt nutida behov eller för utfärdande av nya föreskrifter saknas,

såsom liera fall i administrativ rättspraxis visa, erforderlig laga grundval.

Vad angår kostnaderna för belysnings-, vatten- och avloppslednings
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Allmänna erinringar

mot

förslagen.

Kungl. Maj. ts Proposition Nr 310.

nät, så kunna ju dessa genom avtal med vederbörande intressenter i viss

omfattning överflyttas å dessa. De egentliga gatuhållningskostnaderna

måste däremot i de flesta städer i huvudsak bestridas av stadskassan.

I några städer har kommunen visserligen begagnat sin rådighet över

ledningsnätens utsträckning för att framtvinga önskat bidrag till gatukostnaderna

från fastighetsägarna. Denna utväg torde emellertid ej längre

kunna anlitas, sedan regeringsrätten i ett nyligen avkunnat utslag (den

20 augusti 1918) uttalat, att det »jämlikt grunderna för gällande kommunalförordningar»

måste anses åligga kommun, som anordnat ledning

för samhällets förseende med vatten, gas eller elektrisk energi, att, där

ej överenskommelse eller annat särskilt förhållande lagligen borde föranleda

avvikelse därifrån, för fastigheterna inom kommunen medgiva

anslutning till ledningen utan att fordra högre avgift för densamma, än

som av kostnaden för- ledningens anläggning och underhåll kunde anses

med hänsyn tagen jämväl till de övriga ändamål, ledningen vore avsedd

att tjäna, å varje fastighet skäligen belöpa (se Svenska stadsförbundets

tidskrift 1918 nr 6). Genom detta prejudikat har behovet av en sådan

lagstiftning som den här av kommittén föreslagna ytterligare skärpts.»

På grund av vad sålunda anförts hemställer styrelsen, att nödiga

åtgärder måtte vidtagas i sylte att förevarande lagförslag, som ju bildar

en fristående del av den av kommunala nybildningskommittén föreslagna

lagstiftningen, så snart som möjligt och, om så kräves, redan före kommitténs

övriga lagförslag måtte upphöjas till lag.

Vägkommissionen uttalar sin anslutning till den intresseprincip, som

ligger till grund för förslaget om ifrågavarande särskilda bidragsskyldighet

till väghållningen. I sitt förslag om allmänna vägar på landet

har kommissionen intagit bestämmelser, avsedda att i visst avseende

lagfästa en dylik på intresseprincipen grundad särskild bidragsskyldighet.

Enligt nämnda lagförslag skall det nämligen åligga vissa fastigheter att,

då en väg anlägges eller förutvarande enskild väg övertages till

allmänt underhåll, till distriktet utgiva särskilda bidrag i penningar (särbidrag)

såsom gottgörelse för distriktets kostnad för förvärvande av mark

till vägen.

Emellertid förekomma i myndigheternas utlåtanden även åtskilliga

anmärkningar mot den föreslagna lagstiftningens principer och det sätt,

varpå desamma tillämpats vid förslagets utformande. I det följande skall

i ett sammanhang lämnas en kortfattad redogörelse för de sålunda framställda

mera allmänna erinringarna mot lagförslagens grunder. För de

mera speciella anmärkningarna mot de särskilda lagbestämmelserna lämnas

ett referat i en bilaga till detta protokoll.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kung!,. Maj:ts Proposition Nr 310.

Länsstyrelsen i Uppsala län vitsordar behovet av en lagstiftning om

kommunala indelningar, men finner, att kommittén gått alltför långt i

upplösandet av sambandet mellan olika indelningar. De oregelbundenheter

i rikets indelning, som förslagets antagande skulle medföra, komme

att förorsaka synnerligen stora svårigheter och vidlyftigheter samt föranleda

talrika misstag vid beskattningens genomförande och röstlängders

upprättande. Tvivel skulle i talrika fall uppstå om rätta gränsen mellan

olika kommunala samfälligheters kompetensområden.

Luleå domkapitel: Rikets administrativa indelning har, vad primärkommunerna

angår, av ålder bestämts av kyrkosocknen, och vägande

skäl tala fortfarande för ett bibehållande i största möjliga utsträckning

av den kyrkliga och den borgerliga socknens gemensamhet beträffande

det geografiska området. Önskvärdheten härav betingas i främsta rummet

av hänsyn till ett folkpsykologiskt och särskilt hos vår allmoge

framträdande drag, som åt »socknen» av gammalt förlänar inbegreppet

av alla de lokalt samhälleliga intressena, såväl de ekonomiska som de

kulturella, vilka ju även inbördes äga det närmaste samband och äro för

sitt tillgodoseende av varandra beroende. Rent praktiskt sett 1 ramstår

det också såsom synnerligen angeläget, att de samhälleliga utgifterna,

avseende såväl kyrka och skola som den borgerliga kommunens uppgifter,

kunna fastställas i en ordning, som för de beslutande myndigheterna,

kyrkostämma och kommunalstämma, möjliggör ett avvägande

av utgifterna för de särskilda ändamålen ej blott i deras förhållande till

varandra utan även såsom samfällda grundade på de skattskyldiges bärkraft.

Detta åter låter sig göra endast på det sätt, att de särskilda utgiftsstaterna

behandlas, så vitt sig göra låter, i ett överskådligt sammanhang

och att de å kyrkostämma och kommunalstämma beslutande äro

väsentligen samma personer, bundna av intresset för den gemensamma

socknens harmoniska utveckling på olika områden. Det måste också

anses såsom en särskild styrka hos de svenska primärkommunerna, att

de i regel handhava uttaxeringen och förvaltningen för både de kyrkliga

och de borgerligt kommunala ändamålen. I själva verket synes här

vara att finna en hörnsten för en ändamålsenlig och betryggande skötsel

av de svenska kommunernas ekonomi och samhälleliga angelägenheter

i allmänhet. Härmed är givetvis icke sagt, att det icke i särskilda fall

kan befinnas lämpligt att upplösa den kyrkliga och borgerliga gemensamlieten.

Utan att förringa de praktiska skäl, som föranlett kommitterade att,

på sätt som skett, uppdela sitt lagförslag i två avdelningar, kan domkapitlet

förty icke undertrycka den mening, att en uppställning av lagen,

Förslaget om

kommunala

indelningsändringar.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

som klart givit vid handen, att, åtminstone vad landsbygden angår, frågan

om förändring av borgerlig kommuns område eller bildande av ny

borgerlig kommun alltid bör innebära jämväl ett upptagande och utredande

av den ecklesiastika organisationsfrågan och vice versa. Såsom

lagen nu är formulerad, kan fråga av ettdera slaget framföras till avgörande

utan minsta sammanhang med fråga av det andra slaget.

Under sin närmare granskning av betänkandet har domkapitlet av

lätt insedda skäl företrädesvis haft i sikte de särskilda förhållanden, som

prägla domkapitlets verksamhetsområde, omfattande Västerbottens och

Norrbottens län. Icke inom någon annan del av vårt land torde behovet

av omfattande administrativa nybildningar vara så starkt framträdande

som inom denna nordliga landsända. De allra flesta socknarna

härstädes äro, såsom eu första blick på kartan visar, till ytvidden utomordentligt

vidsträckta, endels omättligt stora. Men även invånarantalet

är gemenligen allt för stort i förhållande till den folkgrupp., som i sydligare

delar av landet anses böra utgöra socken. Till uppvisande härav

behöver i detta sammanhang endast nämnas, att av stiftets socknar icke

mindre än 40 av inalles 59 inrymma, om medeltalet uttages, 39,5 kvadratmil

samt 6,900 invånare.

En snar uppdelning av dessa socknar kräves såväl i det allmännas

intresse som i sockeninvånarnas, och man kan otvivelaktigt påstå, att,

lika visst som den allmänna utvecklingen i hög grad beror av kommunernas

förmåga att medverka i densamma, lika säkert är, att framåtskridandet

här uppe mera än man vanligen synes benägen att föreställa

sig hämmas av den oformliga administrativa indelning, som ännu kännetecknar

landsändan och bör anses såsom en relikt från längesedan gångna

tiders samhällsordning.

I överensstämmelse med denna sin uppfattning och då ett tillfredsställande

ordnande av församlingsvården endast kan komma till stånd

genom en utan statens ingripande icke genomförbar administrativ omreglering,

har domkapitlet även ansett sig böra i framställning till Kungl.

Maj:t den 8 maj 1918 anhålla om förebringande av utredning, huruvida

och i vilken omfattning staten kan anses böra bidraga till åvägabringande

av en mera tidsenlig kyrklig och kommunal administrativ indelning inom

Norrbottens och Västerbottens län. Denna framställning har synts med

nu föreliggande ärende äga det samband, att en avskrift därav bilagts

förevarande utlåtande.

Jämtlands läns landsting: Lossandet av bandet mellan den kom
munala

indelningen, å ena, samt den kamerala och ecklesiastika, å andra

sidan, kan i många fall medföra olägenhet och oreda.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''Proposition Nr 310.

57

Länsstyrelsen i Jämtlands län: Den av de sakkunniga, enligt vad

motiven utvisa, omfattade grundsatsen, att den kommunala indelningen

skall befrias från beroendet av såväl den kyrkliga som den kamerala

indelningen, bör komma till tydligare uttryck i själva lagen. — I avseende

å det fall, att genom ägoutbyte enligt skiftesstadgan två områden

utbytas mellan fastigheter, som tillhöra olika jordebokssocknar, eller en

sådan socken och stad, bör genom särskild lagstiftning fastslås, att, då

fråga är om ägoutbyte enligt 56 § skiftesstadgan, de utbytta områdena

i alla avseenden följa den fastighet, till vilken de läggas, samt att vid

andra ägoutbyten saken får bero av åtgärd från vederbörlig myndighet.

Kammarkollegium kan icke helt ansluta sig till kommitténs ståndpunkt

beträffande sammanhanget mellan de olika indelningarna. De

av kommittén anförda olägenheterna av ett fortsatt upprätthållande av

sammanhanget mellan den kamerala indelningen, å ena, samt den kommunala

och ecklesiastika indelningen, å andra sidan, torde vara överdrivna.

Att den privata rådigheten över den kamerala jorddelningen

skulle kunna, såsom kommittén gör gällande, alldeles förhindra eller åtminstone

avsevärt försvåra eller fördröja genomförandet av önskad förändring

i offentlig indelning är svårt att inse, sedan kungörelsen den

13 juli 1917 med bestämmelser för vissa fall angående mantalssättning

eller därmed jämförlig åtgärd i anledning av ändring i administrativ

indelning i praxis utsträckts att gälla jämväl sådan administrativ indelningsändring,

där fråga icke varit om fastighets uteslutande ur jordeboken.

Kollegium redogör för omständigheterna vid tillkomsten av nyssnämnda

kungörelse och kungörelsen den 26 juli 1918, innefattande tilllägg

till densamma, samt uttalar, att de ifrågavarande kungörelserna,

såsom berörande jorddelningen, böra erhålla lags natur och göras tilllämpliga

i alla de fall, då område överflyttas från ett förvaltningsområde

till ett annat.

Icke heller det andra av kommittén anförda skäl mot den kamerala

indelningens bibehållande såsom grund för den kommunala och ecklesiastika,

nämligen att genom privata åtgärder förändringar i sistberörda

indelningar skulle kunna åvägabringas, finner kollegium kunna tillmätas

avgörande betydelse. Kollegium hänvisar till skiftesstadgekommitténs

år 1911 avgivna förslag till lag om skifte av jord 86 § och motiven

därtill samt uttalar, att nämnda stadgande synes kunna utbrytas ur förslaget

om skifte av jord och genomföras såsom en särskild lag redan i

sammanhang med lagstiftningen om kommunala nybildningar. Detta är

nödvändigt jämväl av den anledningen, att i allt fall oregelbundenheter

mellan den judiciella indelningen å ena, samt den kamerala, å andra

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 smal. 274 höft. (Nr 310.) 4037 in 8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

sidan, jämväl enligt nu föreliggande förslag icke höra få uppstå. Dock

synes föreskriften om Kung]. Maj:ts tillstånd till ägoutbytet böra begränsas

till allenast sådana fall, då någon av de i bytet ingående ägorna

är bebyggd eller bytet avser en fastighets hela ägo välde, varjämte uttryckligen

bör stadgas, att i andra fall, varom nu är fråga, jordäga

anses överflyttad från det ena förvaltningsområdet till det andra.

Av det anförda finner kollegium framgå, att de angivna olägenheterna

av den kamerala indelningens grundläggande sammanhang med den

kommunala och ecklesiastika icke längre torde förefinnas eller i allt fall

lagstiftningsvis lätt kunna undanröjas samt att det å andra sidan måste

anses vara från synpunkten av att största möjliga reda i den offentliga

indelningen vidmakthålles av stor betydelse, att berörda sammanhang

fortfarande består. Kollegium kan därför icke biträda kommitténs uppfattning

i denna del.

Beträffande frågan om den kommunala och ecklesiastika indelningens

inbördes sammanhang biträder kollegium vad kommittén i detta hänseende

anfört och finner lika med kommittén, att den i gällande kommunallagstiftning

föreskrivna ovillkorliga kongruensen mellan dessa indelningar

bör upphöra. Då emellertid, för undvikande av oregelbundenhet

och oreda i indelningsavseende, sammanhanget mellan ifrågavarande

båda indelningar endast undantagsvis och på särskilt starka skäl

bör lossas, bör denna möjlighet till inkongruens mellan indelningarna

uppfattas såsom allenast en undantagsbestämmelse från den allmänna

regeln, sådan densamma finnes angiven i § 1 i kommunalförordningen

för landet, vilket ock överensstämmer med kommitténs mening å sid.

451 i betänkandet. Då det emellertid synes betänkligt, att denna mening

icke fått uttryck i lagstiftningen, hemställes, att nämnda § 1 måtte

erhålla den lydelse, att varje socken på landet utgör för sig en särskild

kommun, därest icke på grund av synnerliga skäl Kungl. Maj:t förordnat,

att socken skall vara delad i skilda kommuner eller att socknar eller

delar därav skola vara förenade i en kommun.

Statistiska centralbyrån: Lagstiftning i det föreliggande ämnet är

önskvärd. Emellertid komma icke blott från statistikens utan även från

förvaltningens synpunkt över huvud de genom förslagets antagande

ökade oregelbundenheterna i rikets indelning att vålla olägenhet. Alltsedan

den s. k. oregelbundenhetskommittén avgav sitt förslag har genom

ett omfattande, under årtionden fortsatt arbete antalet oregelbundenheter

väsentligen minskats. Då enligt förevarande förslag ändringar i den

kommunala indelningen lösgöras från förändringar i den övriga indelningen,

är det att befara, att rikets indelning åter blir i hög grad till
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

59

trasslad. Byrån förordar därför bestämt, att ett områdes överflyttningfrän

en kommun till en annan skall, där ej alldeles särskilda, tungt vägande-

skäl tala däremot, jämväl medföra områdets överflyttning i administrativt,

judiciellt och ecklesiastikt hänseende. — Särskilt förslaget

till lag om indelningsändringar är väl omständligt, allra helst beslutanderätten

ju skall tillkomma Kungl. Maj:t och en någorlunda fast praxis

förefinnes. Vid förening till skoldistrikt skulle enligt förslaget de redan

förut talrika administrativa ärenden av huvudsakligen lokal betydelse

ökas, som måste hänskjutas till Kungl. Maj:t. Därest sammanslagning

till skoldistrikt anses böra medgivas oberoende av stads- eller pastoratsgränsen,

kan tänkas, att hittills gällande frihet till ändring inom nämnda

gräns bibehålies men att för ytterligare ändringar i skoldistriktens omfattning

erfordras Kungl. Maj:ts tillstånd.

Ystads församling, med vilken domkapitlet i Lund instämmer: Uppdelning

på det kommunala området medför, att ett ökat antal kommunala

förtroendeposter och förvaltningsorgan blir av nöden, vilket

föranleder ökade utlägg för de skattdragande i form av ersättning eller

arvode. Svårighet kan uppstå att erhålla kvalificerade krafter för dessa

uppdrag. Känslan av kommunal samhörighet blir svår att upprätthålla

inom ett samhälle, som i viktiga intressen har att söka anslutning åt

skilda håll hos utomstående. Solidariteten utbytes mot en mer eller

mindre tillfällig intressegemenskap. Församlingsarbetet underlättas ej

genom en ytterligare splittring av de kommunala områdena och intressena.

Den av kommittén åsyftade formen av det kommunala skolväsendet

kunde utan antydda olägenheter vinnas, om de kommunala skoldistrikten

utbyttes mot större enheter, såsom läns- eller landstingsområden

eller lämpliga kretsar inom dessa områden, därvid dock skolans lokalstyrelse

alltjämt kunde vila hos den kyrkliga eller borgerliga kommunen,

som ägde att handhava tillsynen över skolan. Med dessa synpunkter

vill församlingen dock ej uttala sig avstyrkande mot föreliggande förslag.

Domkapitlet i Härnösand: I stort sett erbjuder betänkandet en till
fredsställande

lösning av indelningsfrågan, men kommittén synes i sin

iver att frigöra kommunen från den kyrkliga indelningen hava gått väl

hänsynslöst tillväga, och förslaget torde komma att medföra upplösningen

av den gamla historiska förvaltningsenheten socknen. Sammanslås

församlingar eller delar av församlingar till ett skoldistrikt, berövas

pastorn i en lantförsamling sin självskrivna rätt att som ordförande i

skolrådet övervaka religionsundervisningen bland de barn, han sedan

skall konfirmera. Förslaget innebär ett lösgörande av folkskolorna

från den kyrkliga enheten, och nästa steg blir givetvis skol
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kung!. Maj.ts Proposition Nr 310.

väsendets läggande helt i den borgerliga kommunens händer. Domkapitlet

kan följaktligen ej tillstyrka förslaget på denna punkt, utan

anser, att de av kommittén angivna olägenheterna av skoldistriktens beroende

utav kyrkoförsamlingarna mycket väl kunna avlägsnas genom

enskilda överenskommelser församlingarna emellan.

Även i andra utlåtanden, bland andra från Härnösands stift och

Västernorrlands län, framhålles, att genom de föreslagna bestämmelserna

om skoldistrikt skulle uppstå svårigheter utan att något effektivt avhjälpande

av nuvarande missförhållanden åstadkommes. Överenskommelser

mellan kommunerna vore tillfyllest.

Domkapitlet i Visby och vissa under detsamma lydande myndigheter

resa bestämda invändningar mot förslaget om kommunala indelningsändringar

i dess föreliggande form. Domkapitlet anför bl. a.: Den

ifrågasatta lagstiftnmgen skulle framkalla ett stort antal onödiga och

skadliga indelningsändringar. Befogenheten att mot en kommuns önskan

t. o. m. upplösa densamma är begränsad på ett alltför svävande sätt.

Upplösning bör ej kunna ske mot kommuns vilja. På denna punkt

innebär förslaget kommunernas utlämnande åt det rena administrativa

godtycket. Särskilt i fråga om territoriell kyrkoförsamling är det av

största betydelse, att de historiskt bestående förhållandena icke alltför

våldsamt eller mot vederbörande menighets önskan rubbas. Domkapitlet

åberopar uttalanden av vice pastorn och kyrkostämman i Visby av innehåll,

att upplösning av kyrkoförsamlingar är av beskaffenhet att allvarligt

rubba grundvalarna för svenska kyrkans bestånd samt att ödesdigra

följder skulle uppkomma, därest gottländska församlingar bleve''

upplösta och deras kyrkor stängda. — En ledamot av domkapitlet framhåller

däremot nödvändigheten av en långt gående sammanslagning av

pastoraten i stiftet, men finner en sådan sammanslagning kunna uppnås

genom att låta församlingarna fullt ut av egna medel bestrida de

för dem oöverkomliga kostnader, som ett bibehållande av nuvarande

pastoratsindelning skulle medföra. Länsstyrelsen i Gottlands län framhåller

även, att ändring av den ecklesiastika indelningen i syfte att väsentligen

minska de talrika pastoraten inom stiftet är en fråga, som särskilt på

senaste tiden trätt starkt i förgrunden.

Magistraten i Malmö: Då varje inkorporering av landsbygdsområde

med stad föranleder ändring i judiciell indelning och då sådan inkorporering

på senaste tiden varit det vanligaste slaget av indelningsändringar, hemställer

magistraten, huruvida det icke är lämpligt, att allmänna föreskrifter

givas rörande verkställigheten av beslut, varigenom gränsen mellan

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj-.ts Proposition Nr 310.

allmänna underdomstolars områden ändras, och rörande fördelningen av

de utav sådan verkställighet härflytande kostnader.

Magistraten i Uppsala: Det skulle vara av stort gagn, om lagen

fullständigades med bestämmelser om ändring i administrativ och judiciell

indelning.

Väg kommissionen: Kommissionens blivande förslag rörande väg
väsendet

i städerna är avsett att omfatta jämväl köpingar och sådana

municipalsamhällen, där den för städernas bebyggande gällande ordning

skall iakttagas, enär dessa båda grupper av stadsliknande samhällen

enligt kommissionens förslag icke skola i väghållningsavseende räknas

till landsbygden utan likställas med städerna sålunda att varje dylikt

samhälle skall utgöra eget väghållningsdistrikt. Huruvida och i vad

mån särskilda bestämmelser bliva erforderliga angående ordning och villkor

för ändringar mellan väghållningens indelningsenheter enligt det nya

system för vägväsendets ordnande, som kan komma att framgå såsom

resultat av revisionen av lagstiftningen om städernas väghållning, kan

icke nu bedömas. Frågan härom blir uppenbarligen väsentligen beroende

av, huru själva distriktssystemet kommer att utgestaltas. Uteslutet

är därvid icke, att hela väghållningen överflyttas på statsverket eller

att städerna få ingå i distrikt gemensamt med landsbygden. Enligt

kommissionens redan avgivna förslag angående vägväsendet på landet

bliva primärkommunerna direkt infogade att utgöra organiska enheter

under de egentliga, större väghållningsenheterna, landstingsdistrikten.

Detta system kan, jämfört med den nuvarande ordningen, sägas innebära

en starkare fordran på, att landskommun icke må vara delad på

två väghållningsdistrikt, på annat sätt nämligen, än att del av kommun

kan och skall såsom byggnadsmunicipium utgöra sitt eget vägdistrikt.

I förekommande fall, vilket här egentligen vill säga då det gäller landstingsområdes

yttergränser och primärkommuns gränser mot kommun,

tillhörande annat landstingsområde, bör följaktligen för tillämpning av

kommissionens system ordnas så, att landstingsområdets och kommunens

gränser icke komma att divergera. Kommittéförslagets princip om de

olika indelningarnas oberoende av varandra bör alltså enligt kommissionens

tanke åtminstone på denna punkt offras, även om den i övrigt

bör gillas, något varom man dock synes hava skäl att ställa sig ganska

tveksam. — Vägkommissionens förslag är i vissa avseenden ägnat att

underlätta sådana allt talrikare indelningsändringar, som gälla landsområdes

införlivande med eller nybildande till stad. Genom avskaffandet

av vägdelning och därpå grundad naturaväghållning undanröjas nämligen

åtskilliga svårigheter för den ekonomiska regleringen vid lands
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

områdes införlivande med eller utbrytande till stad. Åven har den av

kommittén uttalade mening, att den vissa municipalsamhällen påvilande

dubbelbeskattning i fråga om vägunderhåll borde undanröjas medelst

ändring av väglagstiftningen, kommit till fullt beaktande i vägkommissionens

förslag.

Beträffande municipallagstiftningen se vidare yttranden sid. 180.

Några kommuner avstyrka förslaget eller finna lagstiftning i ämnet

obehövlig.

För de olika meningar, som gjorts gällande i den viktiga frågan,

huruvida och i vad mån indelningsändring må komma till stånd mot

kommuns bestridande, redogöres i bihang till detta protokoll.

Förslaget om Landstinget i Jämtlands län befarar, att oreda kan uppkomma genom

kförbundaI" mångfalden av olika föreslagna nybildningar, genom vilkas inrättande

möjliggjorts för en kommun att i olika avseenden sammansluta sig med

flera olika kommuner eller delar av sådana. Befolkningen torde ställa

sig tämligen främmande för kommunalförbund, rotebildning, specialkommuner

för tillgodoseende av gemensamma fattigvårds- och skolintressen

m. m. Det synes därför förenat med olägenhet att på en gång

i lagstiftningen införa bestämmelser om så många sådana nybildningar,

som enligt förslagen skulle bliva fallet.

Ett fåtal kommuner avstyrker förslaget om kommunalförbund, därvid

i ett fall uttalas, att privaträttsliga rättsformer, såsom aktiebolag, ekonomiska

föreningar, kontrakt o. s. v. vore lättare att åstadkomma och

förenade med mindre olägenheter än kommunalförbund med åtföljande

offer av den kommunala självständigheten.

Landstinget i Uppsala län samt stadsfullmäktige i Uppsala uttala

tvekan beträffande lämpligheten av att så utförligt som i förslaget skett

genom uttrycklig lag reglera kommunalförbund och kommunala rotar

samt framhålla såsom måhända tills vidare tillräckligt och lämpligast

att allenast giva några korta allmänna regler om rätten att besluta åtgärder

för sådana nybildningars åstadkommande utan att binda ordningen

och sättet därför vid en och samma form.

Länsstyrelsen i Örebro län: Möjligheten till kommunalt samarbete

under form av kommunalförbund kan väl under vissa förhållanden tänkas

vara till gagn. De allra flesta hittills föreliggande fall av dylikt samarbete

hava dock avsett allenast något visst speciellt ändamål, och för

sådana fall föreligger knappast behov av så omfattande och i offentligrättslig

väg reglerade bestämmelser för verksamheten i fråga.

Länsstyrelsen i Blekinge län: Kommittén synes allt för snävt hava

begränsat möjligheten för kyrkliga kommuner att sammansluta sig i

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

63

kommunalförbund. 1918 års kyrkomöte har i skrivelse nr 12 framhållit,

att även andra till den kyrkliga kommunens förvaltning hörande uppgifter

än sådana, som beröra skolväsendet, kunna vara av den natur,

att de betinga ett samarbete mellan angränsande församlingar. De nu

föreslagna formerna för kommunalt samarbete torde kunna komma till

användning även beträffande dylika. Kommunalförbund mellan församlingar

synes därför böra medgivas för tillgodoseende av rent kyrkliga

uppgifter.

Magistraten i Lysekil; Bestämmelser erfordras om kontroll över

kommunalförbund av samma slag som magistrats tillsyn över stadens

samtliga styrelsers förvaltning.

Vägkommissionen har intet att erinra mot att kommittén icke föreslagit

de nuvarande väghållningsdistriktens inrymmande under kommun

alförbundslagstiftnin gen. Då vägkommissionens system innebär, att

varje köping och municipalsamhälle skall liksom stad utgöra sitt eget

väghållningsdistrikt, att landskommunerna bliva i visst avseende underdistrikt

för. väghållningen samt att landstingsområdena med frånräknande

av städer och stadsliknande samhällen skola bilda de större

enheterna för väghållningen på landet, bör förbundsinstitutet, sådant det

regleras genom lagen om kommunalförbund, i vidsträckt omfattning tillgodogöras

även för vägväsendets ändamål. — Under det kommittén

såsom part i kommunalförbund angiver »landstingskommun», skola de

väghållningsdistrikt, som avses med vägkommissionens förslag, utgöras

av landstingsområdena med undantag av dithörande städer, köpingar

och municipalsamhällen. Ehuru sålunda väghållningsdistriktet till sitt

område icke fullt sammanfaller med landstingskommun, synes tvekan

icke böra kunna uppstå därom, att vad i lagen om kommunalförbund

stadgats om landstingskommun skall utan vidare vinna tillämpning

jämväl å den del av landstingsområdet, som utgör väghållningsdistrikt

enligt kommissionens system.

Förslaget om kommunal rote avstyrkes av en del myndigheter;

andra uttala tvivel om lämpligheten och behövligheten av en dylik lagstiftning.

öv er ståthällar ämbetet anser, att rotebildningen icke kan väntas bliva

annat än en förhållandevis sällan förekommande företeelse, samt ifrågasätter,

om ej i själva verket med ro tebildning förenade olägenheter äro

så stora, att anordningen så gott som aldrig torde komma till någon

verklig betydelse. Ämbetet syftar härvid på den omgång och det arbete,

som är förenat med bildandet av kommunal rote, på svårigheten att på

Förslaget om

kommunal

rote.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

ett rättvist och ändamålsenligt sätt ordna de ekonomiska förhållandena

mellan roten och den övriga staden, på den misstämning, föreställningen

om att i detta hänseende vara illa behandlad lätt kan framkalla å den

ena eller andra eller å båda sidorna, på det besvär och de kostnader,

den för roten inrättade särskilda administrationen, handhavandet av

rotens förvaltningsbestyr samt uttaxering och uppbörd av roteskatten

måste medföra, och på de slitningar mellan stadens olika områden och

dessas invånare, som lätteligen kunna uppstå, om eller rättare sagt när

den uppfattningen börjar göra sig gällande, att roteanordningen icke

längre motsvarar vad därmed åsyftats.

Uppsala läns landsting och stadsfullmäktige i Uppsala: se ovan

sid. 62.

Magistraten i Linköping: Då det endast under extrema förhållanden

kan tänkas lända till allmänt gagn, att visst område av stad avsöndras

som rote, synes behövligheten av lagstiftning i detta hänseende tämligen

tvivelaktig.

Länsstyrelsen i Östergötlands län ifrågasätter även behövligheten av

denna lagstiftning, men då den, enligt vad som framgår av kommitténs

utredning, skulle medföra vissa fördelar, torde ett antagande av densamma

enligt styrelsens uppfattning vara lämpligt.

I olikhet mot stadsfullmäktige i Karlskrona (se ovan) ställa sig

stadsfullmäktige i Karlshamn mycket tveksamma mot lagen om rotebildning

samt anse, att den kan medföra stora orättvisor för delar av

stadens befolkning, och betona riktigheten av den nuvarande principen,

att alla delar av staden skola vara likställda i fråga om rättigheter och

skyldigheter.

Aven länsstyrelsen i Blekinge län anser detta förslag så tillvida ägnat

att väcka betänkligheter, som det står i strid med de principer om likställighet

mellan kommunens medlemmar, vilka ligga till grund för

gällande kommunalförfattningar. Länsstyrelsen betonar de stora svårigheterna

att rättvist ordna de ekonomiska förhållandena mellan rote och

kommun och framhåller, att rotebildning icke bör tvångsvis kunna upprätthållas

mot intressenternas bestridande.

Magistraten i Alingsås ifrågasätter den praktiska genomförbarheten

och vinsten för de delar, som avskiljas, av denna lag, samt betonar

de stora olägenheterna av densamma för den ekonomiska förvaltningen

och att den icke gärna kan tänkas vinna tillämpning annat än i storstäderna.

Stadsfullmäktige i Borås anse ifrågavarande lag kunna medföra

verkligt gagn, särskilt i sammanhang med införlivandet av visst område

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 310.

65

samt beträffande områden belägna på längre avstånd från den egentliga

staden. Däremot betvivlas lämpligheten att generellt medgiva lagens

tillämplighet på andra stadsområden, enär detta kunde medföra splittring

av de kommunala intressena och arbetskrafterna. Då emellertid lagens

tillämplighet skulle prövas i varje särskilt fall, vilja fullmäktige ej föreslå

någon inskränkning i lagens användande.

Stadsfullmäktige i Trollhättan erkänna, att rotebildning i vissa fall

skulle kunna medföra fördel, men befara, att den även skulle föranleda

stridigheter mellan skilda intressen.

Magistraten i Lysekil tror, att lagarna om rotebildning och särskild

bidragsskyldighet skulle i mindre städer verka söndrande utan att medföra

någon egentlig fördel. Rotebildning i sådana städer skulle göra

förvaltningen mera invecklad än nu.

Magistraten i Strömstad avstyrker lagen om rotebildning med hänsyn

till olägenheterna av en uppdelning av de kommunala ärendena på rotar

med särskilda skatter.

Länsstyrelsen i Örebro län betvivlar, att lagen om kommunal rote

skulle bliva till gagn. Särskilt skulle den motverka att — något som

vore av särskild vikt — de kommunala angelägenheterna och icke minst

de, som enligt förslaget närmast skulle överlämnas till rote, bleve planmässigt

och enhetligt förberedda och handlagda. Den skulle vidare giva

anledning till tvister mellan staden och roten. Förslaget kunde icke

förordas.

Municipalfullmäktige i Karlskoga: Rotebildning kan möjliggöra utveckling

i olika riktningar inom skilda delar av samma kommun och

därigenom äventyra enhetligheten i kommunens utveckling.

Stadsfullmäktige i Örnsköldsvik anse rotebildning behövlig endast för

de större städerna och därför böra bliva föremål för reglering i speciallagstiftning

för dylika städer. För övrigt innebär rotebildning en lära

för kommunens enhet och solidaritet.

Länsstyrelsen i Jämtlands län: Det kan starkt ifrågasättas, om lagen

om kommunal rote är ägnad att på ett tillfredsställande sätt tillgodose

utvecklingen i de samhällen, för vilka lagen är avsedd. Det kan icke

vara lämpligt att genom lagstiftningen befrämja de skadliga partikularistiska

strävandena inom det kommunala livet. Innan rote, som

bildats på tilläventyrs oriktiga förutsättningar och uppfattningar hos de

intresserade, hunnit upplösas, kunde skadliga eller mindre framtidsmässiga

åtgärder hava vidtagits, vilka icke kunna genom en senare kommande

upplösning repareras. De av kommittén anlörda exempel på förhållanden,

som genom roteindclning kunna främjas, verka snarast skrämmande

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 274 käft. (Nr 310.) 4037 is 9

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

mot en dylik anordning. Sålunda torde det i de allra flesta fall vara

till avsevärd skada för framtiden, att t. ex. en vatten- eller kloakledning

inom en del av ett samhälle göres mindre fullständig eller tidsenlig för

åstadkommande av en tillfällig besparing. Snart nog kräver utvecklingen

ett bättrande eller fullständigande av den, för så vitt icke den mera

bristfälliga anordningen rent av lägger ett band på utvecklingen. Likaså

är en partikularisering eller differentiering inom ett samhälle alls icke

ägnad att medverka till en rättvisare fördelning av de kommunala bördorna,

för så vitt man eljest anser rättvisan kräva att därvid hänsyn

tages till de skattdragandes bärkraft, ej blott därtill att de kommunala

bördorna bliva »noggrannare avpassade efter de förmåner, som till gengäld

för dem omedelbart tillhandahållas». Let kan starkt ifrågasättas,

huruvida de yttringar, som framkommit rörande behovet av differentiering

av en stads område med hänsyn till ekonomi och förvaltning grunda sig

på ett verkligt genomträngande av frågan. Åven utan den föreslagna

lagen torde en viss uppdelning kunna äga rum inom den nuvarande

lagstiftningens ram. Förslaget avstyrkes.

Stadsfullmäktige i Luleå: Det kan ifrågasättas, huruvida något verkligt

behov föreligger av lagstiftning om rotebildning. Den skattelindring,

som uppstår genom enklare gator m. m. inom rotens område, uppväges

i allmänhet av att, då roten mestadels ligger i utkanten av samhället,

gator och vägar bli långa samt av att skattebördan för gator och vägar

per skatteobjekt blir avsevärd, på grund av det i allmänhet ringa invånarantalet

per ytenhet. Liknande invändningar kunna göras med avseende

på utgifterna för belysning, vatten, gas och elektrisk kraft m. m. I

varje fall torde den föreslagna reformen komma till användning endast

i ett mycket ringa antal fall.

På delvis enahanda skäl avstyrkes förslaget om kommunal rote av

municip alstämman i Nya Huvud sta.

Municipal fullmäktige i Boden: Lagen om kommunal rote kan befaras

komma att hindra en önskvärd utveckling av städernas gatuväsende.

En med avseende på gator, belysning m. m. mera välförsedd enklav av

ett stadssamhälle skulle kunna utbrytas till förfång för ordnandet av

gatuväsendet i den övriga delen och medföra hårdare beskattning för

dess invånare. Det synes olämpligt, att, medan rotens medlemmar äro

berättigade att i stadsfullmäktige deltaga i avgörandet av frågor, som

beröra gatuväsendet m. m. inom den större kommundelen, dess medlemmar

icke hava rätt att besluta om motsvarande angelägenheter inom

roten. I varje fall bör för att förhindra ett förhastat rotebildande fordras,

att stadsfullmäktige med 2/s majoritet godkänt förslaget härom.

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

Magistraten i Uppsala framhåller önskvärdheten av att ordet rote,

med hänsyn till det sammanhang, vari detsamma förekommer i allmänna

språkbruket, utbytes mot annan mera tilltalande benämning.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Då de för närvarande under prövning

varande förslagen till kommunalskatteväsendets omläggning innebära, att

fastigheter och närings företag skulle starkare beskattas på grund av

särskilt intresse av vissa kommunala anordningar, hemställes, att det nu

föreliggande förslaget till lag om särskild bidragsskyldighet icke måtte

prövas för sig utan i sammanhang med de övriga förslagen.

Länsstyrelsen i Hallands län: Fog finnes för den bärande tanken i

förslaget till lag om särskild bidragsskyldighet. Men ifrågavarande

bidrag är en skatt, och en lag härom tillhör skattelagstiftningens område

samt bör icke utryckas ur sitt sammanhang utan ses mot bakgrunden

av övrig skattelagstiftning på samma område. Beslut om förevarande

förslag bör därför icke fattas förrän samtidigt med beslut om

övriga på dagordningen stående kommunala skattelagstiftningsfrågor.

Vidare bör i lagen bestämmas, efter vilka grunder fördelningen av

skatten skall äga rum mellan fastighetsägarna och idkarna av rörelse, å

ena, samt andra samhällsmedlemmar, å andra sidan, ty även dessa få

väl anses hava fördel av anordningar utav ifrågavarande slag. Så som

förslaget nu är avfattat, bör det icke läggas till grund för bestämmelser

i ämnet.

Municipal''fullmäktige i Karlskoga: Åtminstone för mindre, i kraftig

utveckling varande samhällen skulle denna lag icke vara till gagn.

Beskattningen, som skulle avse ofta synnerligen dyrbara arbeten, skulle

bliva så betungande för fastighetsägare och näringsidkare, att från deras

sida alltid kunde förväntas motstånd mot för samhällets utveckling önskvärda

åtgärder. Lagförslagets bestämmelser om kontroll över beskattningsbesluten^

skulle medföra en långsam och försenande behandling. Lagen

skulle därför verka hämmande på samhällenas utveckling. Det vore

orättvist och för samhällets sunda utveckling menligt, att eu minoritet

samhällsmedlemmar -— de mera bofasta — av den ofta inom samhället

mera tillfälligt boende majoriteten skulle åläggas eu särskild endast för

minoriteten gällande beskattning. Fullmäktige uttala sitt bestämda

ogillande av den princip, som ligger till grund för lagförslaget.

Länsstyrelsen i Örebro län: De av Karlskoga municipalfullmäktige

framställda betänkligheterna torde vara grundade på giltiga skäl. Särskilda

svårigheter föreligga för att avgöra, om och i vad mån fastighet

eller rörelse skall hava särskild förmån av anordning av ifrågavarande

Förslaget om

särskild

bidragsskyldighet;.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

slag. Den särskilda skattebörda, som lägges å en till uthyrning av bostäder

avsedd fastighet, kommer att av fastighetsägaren tagas i beräkning

vid bestämmande av hyrorna och får sålunda i sista hand betalas

av vederbörande hyresgäster. Liknaude blir förhållandet med avseende

å särskild skatt å rörelse. Med hänsyn till betydelsen av tillräcklig

bostadstillgång samt näringslivets och produktionens uppmuntrande bör

icke ifrågasättas att lägga särskilda bördor på dessa skatteobjekt. Lagförslaget

avstyrkes.

Stadsfullmäktige i Borås framhålla även, att lagen skulle medföra

stegrade hyror, samt erinra beträffande särbeskattning av industrifastighet

och rörelse, att åtskilliga städer tvärtom genom vidtagande av särskilda

åtgärder, såsom tillhandahållande av billiga tomter, upplåtande av billig

elektrisk kraft m. m., sökt draga till sig industri.

Jämväl Krokslätts municip alstämma framhåller, att den föreslagna

lagen skulle vålla höjning av hyror, samt anser, att endast löpande utgifter

för underhåll och drift böra bekostas av fastighetsägare och rörelseinnehavare,

varemot utgifter för gators iordningställande och förseende

med ledningar böra bestridas av alla skattdragande.

Stadsfullmäktige i Karlshamn och municipalstämman i Sunne anse de

angelägenheter, som med lagförslaget avses, vara av beskaffenhet att

kostnaderna för desamma böra bestridas efter samma grunder av samhällets

alla skattskyldiga medlemmar.

Magistraten i Lysekil: se ovan sid. 65.

Stadsfullmäktige i Uppsala uttala sig beträffande förevarande lagförslag

på enahanda sätt som i fråga om förslagen om kommunalförbund

och kommunal rote (se ovan sid. 62).

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller nödvändigheten av, att

genom ändring i väglagstiftningen den municipalsamhällena påvilande

dubbelbeskattningen undanröjes, samt anser, att innan så skett såväl för

municipalsamhällen som för köpingar den föreslagna lagen om särskild

bidragsskyldighet ej bör ifrågakomma för samhälle på landet, då det

eljest kan befaras, att bidragsskyldigheten för vissa av samhällets medlemmar

kommer att medföra större börda än som överensstämmer med

billighet och rättvisa.

1 liknande riktning uttala sig municipalstämmorna i Oskarsström och

Nyhem.

Stadsfullmäktige i Halmstad erinra om kommitténs uttalande i motiven,

att lagen icke kan användas till rent lokal extrabeskattning, så

att t. ex. ett visst geografiskt område av ett samhälle skulle kunna påläggas

ett tillägg till den vanliga beskattningen. För städer i utveck
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

Ting, där nya stadsdelar uppkomma, för vilka kräves anläggning av

gator, anordnande av vattenledning och avlopp m. m., har lagen ingen

betydelse. Ehuru ett samhälle har stora kostnader för dessa anläggningar,

varigenom fastighetsvärdena i stadsdelen i hög grad ökas, lämnar

förslaget icke samhället någon möjlighet att av fastigheterna eller industrin

i stadsdelen uttaga någon särskatt för täckande av dessa kostnader.

Lagen synes böra kompletteras med ett stadgande i angiven

riktning. Förslaget synes vidare förutsätta, att lagen skulle bereda möjlighet

att ändra s. k. likställighetsöverenskommelser, varigenom fastighetsägarna

befriats från vissa onera mot erläggande av en särskild fastighetsskatt.

Man måste emellertid betvivla rättmätigheten av en dylik lagstiftning,

då dessa överenskommelser torde vara av privaträttslig natur.

I detta sammanhang kan nämnas, att Sveriges fastighetsägarförbund

i skrivelse till Kungl. Maj:t den 2 november'' 1918 hemställt om utfärdande

av allmängiltiga bestämmelser rörande frågan, vem gaturenhållningsskyldigheten

i städer och därmed likställda samhällen skall

åligga.

Behovet av lagstiftning på förevarande område torde vara oom- Departetvistligt.

I detta hänseende kan jag inskränka mig till en hänvisning ™^sc^c"

till innuehållet i den skrivelse från svenska stadsförbundet, som föranlett rande ankommitténs

tillsättande, i vilken skrivelse jämväl angivas de huvudsak- ^*n£®g {örliga

omständigheter, som föranlett detta behov, ävensom till mitt ytt- S ‘minna1

rande i statsrådet den 5 december 1913 vid anmälan av förbundets be- ffnin(lerrörda

skrivelse. Genom den av kommittén förebragta utredningen och

de i denna del tämligen enhälliga yttrandena från i ärendet hörda myndigheter

och organisationer hava behövligheten och lämpligheten av

lagstiftningsåtgärder i förevarande ämnen blivit ytterligare vitsordade.

Vad härefter angår de förslag, som av kommittén framlagts till förbättrande

av de i åtskilliga hänseenden mindre gynnsamma förhållandena

å området i fråga, torde jag först böra uppehålla mig vid den

centrala och grundläggande delen i det komplex av lagar, kommittén

utarbetat, nämligen förslaget till lag om ordning och villkor för ändring

i rikets kommunala och ecklesiastika indelning. Till en början bör jag

lämpligen för vinnande av överskådlighet framhålla några av grundtankarna

i kommitténs förslag:.

Ö

Fn genomgående princip för kommitténs lagförslag har varit, att Förslag till

de olika indelningarnas beroende av varandra skulle lindras, så att varj

indelning.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

indelning för sig bleve i möjligaste mån självständig. Kommittén har

påvisat, hurusom den kommunala indelningen vilar på den kyrkliga och

kamerala. Enligt kommitténs mening kunde den kommunala indelningens

beroende av den kyrkliga indelningen å ena sidan åstadkomma

hinder för kommunal förändring, som ansåges önskvärd, och å andra

sidan föranleda ändring i den kommunala indelningen, vartill verkliganledning

ej förelåge. Den kamerala indelningens inflytande på ej blott

kyrklig och kommunal utan jämväl övrig indelning förde enligt kommitténs

åsikt med sig, att genom privata åtgärder förändringar i sistberörda

indelningar bleve åvägabragta liksom även att den privata

rådigheten över den kamerala jorddelningen kunde alldeles förhindra

eller avsevärt försvåra eller fördröja genomförandet av önskad förändring

i offentlig indelning.

Kommitténs förslag går nu ut på att den kommunala indelningen

befrias från beroendet av annan indelning samt göres fast och självständig.

Kommittén har i sina motiv (sid. 93) upptagit till bemötande

den tänkta invändningen, att därigenom möjligheten till oregelbundenhet

och oreda i indelningsavseende bleve ökad. Kommittén har nämligen

ansett, att, då Kungl. Maj:ts rådighet över rikets indelning i olika hänseenden

enligt de föreliggande förslagen skulle bibehållas, bleve härav

en följd, att för den händelse eu viss indelningsändring, som befunnes

nödig, skulle vålla hinderlig oregelbundenhet, det komme att stå Kungl..

Maj:t öppet att genom lämplig jämkning i annan indelning återställa

den önskade redan. I stället för att, såsom nu vore förhållandet, kommunen

är en av den kyrkliga och kamerala indelningen avsevärt beroende

enhet, har kommittén föreslagit, att kommunen skall utgöra ett

till sina gränser bestämt område, vilket icke må förändras annorledes

än i den för dylik förändring särskilt stadgade ordning. I överensstämmelse

härmed har kommittén, som ansett, att nuvarande innehållet

i § 3 i förordningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse å landet

borde utgå, föreslagit, att i paragrafen i stället skulle inrymmas uttrycklig

bestämmelse, att kommuns område icke finge förändras annorledes

än i den för sådan ändring särskilt stadgade ordning. Angående

nämnda ordning hänvisade kommittén till sitt upprättade lagförslagom

kommunal indelningsändring. Ehuru genom nu angivna stadganden

kommunens egenskap att vara en områdesenhet med bestämda gränser

blivit angiven, komme enligt kommitténs mening det oaktat alltjämt

åtskilliga landskommuner att finnas, vilkas gränser icke vore fullt bestämda.

Åven kunde det antagas komma att inträffa, att mellan intill

varandra liggande kommuner uppstode oenighet om var gränsen rätte
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

71

ligen borde gå. Då i fall som nn nämnda en utväg syntes böra vara

anvisad till åstadkommande av en bestämd och ostridig gräns, har kommittén

ansett ett stadgande i detta ämne lämpligt och alltså såsom en

andra punkt i förevarande paragraf intagit den bestämmelse, att, därest

gräns för kommuns område vore obestämd eller tvistig, det skulle ankomma

på Konungen att bestämma gränsen. Åt § 2 i förordningen

den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse i stad har kommittén föreslagit

en motsvarande lydelse.

Av kommunens fixerande att utgöra ett geografiskt bestämt område

oberoende ej endast av kyrkosocknen utan ock av den kamerala

sockenindelningen följde enligt kommitténs åsikt vidare, att ändring av

områdes samhörighet med viss kameral enhet icke komme att inverka

på dess kommunala beskaffenhet. Om genom ägoutbyte enligt skiftesstadgan

tvänne områden bleve utbytta mellan fastigheter, tillhörande olika

jordebokssocknar eller en sådan socken och stad, komme således efter

kommitténs förslag denna åtgärd icke att medföra överflyttning i kommunalt

hänseende. Ej heller kunde, enligt kommitténs mening, efter

ifrågavarande förslags genomförande sådant ägoutbyte åberopas såsom

grund för överflyttning i andra indelningshänseenden. Genom kommitténs

förslag, ehuru direkt avseende allenast den kommunala indelningen,

torde nämligen den kamerala indelningens band på indelningen

även i övriga avseenden hava lossats. Vad den kyrkliga indelningen

anginge, torde, sedan grundsatsen om en gemensam enhet för

kyrklig, kameral och kommunal indelning icke vidare kunde och skulle

uppehållas, det få anses, att ingen anledning vore att låta den kyrkliga

indelningen röna inflytande av en kameral förändring, som lämnade den

kommunala indelningen oberörd. Enahanda vore förhållandet beträffande

de administrativa och judiciella indelningarna, så mycket hellre som

faktiskt uppfattningen om dessas beroende härutinnan såväl i det allmänna

livet som i rättstillämpningen vore ganska svävande. Såsom en

omständighet, ägnad att yttermera minska möjligheten att antaga en

av kamerala förhållanden härflytande överflyttning i den administrativa

och judiciella indelningen, ville kommittén även hänvisa därtill, att av

kommittén föreslagits uttrycklig bestämmelse därom, att den för den

offentliga förvaltningen och jurisdiktionen i viktiga hänseenden grundläggande

mantalsskrivningen skall följa den kommunala indelningen.

Syftet med kommitténs förslag om lossande av de band, som nu förenade*

de olika indelningarna med varandra, vore naturligtvis, att för

varje särskild förvaltningsenhet skulle kunna utläggas just det område,

som för densamma är det lämpligaste. Skulle detta syfte kunna upp
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kung}. Maj. ts Proposition Ur 310.

nås, bleve det understundom nödvändigt att uppdraga gränsen för ett

visst förvaltningsområde så, att samma gräns framginge över ägorna till

en odelad fastighet (hemman, hemmansdel eller lägenhet) eller från varandra

skilda ägor, tillhörande samma fastighet. Visserligen vore det

uppenbart, att en dylik klyvning av en i övrigt samhörig fastighet

borde, så långt utan verklig olägenhet kunde ske, undvikas, men när

omständigheterna krävde denna anordning, borde dock möjligheten därtill

hållas öppen.

Särskild uppmärksamhet har kommittén emellertid ägnat det fall,

att en viss administrativ indelning borde föranleda en ändring även i

den judiciella indelningen. Skulle en del av en landskommun införlivas

med stad, gällde det nämligen ej endast åstadkommandet av en ny

kommunal gräns utan även — frånsett de åtminstone ännu re ativt låtaliga

fall, då staden lyder under landsrätt — det med inlörlivningen avsedda

områdets ändrande i judiciellt hänseende. Stadens kommunala

gräns måste sammanfalla med dess judiciella. Jämte det inkorporeringsömrådet

överflyttades i kommunalt avseende, flyttades det från häradsrättens

till rådhusrättens domsaga. Och vid införlivning av jordområde

med fögderistad, där judiciell reglering ej vore ifråga, borde uppmärksammas,

att området såsom stadsjord alltid skall uteslutas ur landets

jordebok. I dessa fall kunde ett fullständigt särskiljande av olika delar

av en av den nya gränslinjen genomskuren fastighet icke undvikas.

Enahanda vore förhållandet vid varje ändring av judiciell indelning, således

även då ändringen avsåge en gräns mellan tvänne domsagor på

landet, vare sig såsom följd av kommunal ändring eller därförutan. Intill

dess de områden av fastigheten, som sålunda komrne att ligga inom

olika domsområden, blivit från varandra i behörig ordning skilda, kunde

det av områdena, som till ny domsaga överflyttats, icke över 1 öras från

den ena domstolens fastighetsböcker till den andras. Ävenledes vore

det tvivelaktigt, huruvida under sådant tillstånd lagfart å eller inteckning

i fastigheten i fråga kunde meddelas vid någondera av domstolarna.

Och såsom följd av den dunkelhet i fråga om fastighetens judiciella

tillhörighet, som på grund därav förefunnes, komme säkerligen

tveksamhet att göra sig gällande beträffande varjehanda jurisdiktionsspörsmål,

som hänförde sig till berörda fastighet.

Efter att hava erinrat om innehållet i 7 kap. 17 § i lagen om

fastighetsbildning i stad den 12 maj 1917 samt kungörelsen den 13

juli 1917 med bestämmelser för vissa fall angående mantalssättning

eller därmed jämförlig åtgärd i anledning av ändring i administrativ

indelning, anför kommittén vidare: Del av jordeboksenhet skulle alltså

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

73

uteslutas ur jordeboken, då Konungen förordnat, antingen att samma

del skulle införlivas med stad, vare sig staden hade egen jurisdiktion

eller lydde under landsrätt, eller att fastighetsregister enligt de för stad

gällande bestämmelser skulle föras för samhälle å landet, som samma

del tillhörde. I följd härav komme en av stads eller dylikt samhälles

gräns genomskuren fastighet att varda uppdelad i särskilt redovisade

fastigheter på ömse sidor om gränsen. Vid indelningsändring, varigenom

del av j ordboksenhet tillagts stad eller samhälle, där fastighetsregister

föres enligt de för stad gällande bestämmelser, komme alltså

en uppdelning av fastigheten efter den nya gränsen att enligt numera

gällande lagstiftning äga rum. För det fall att gränsen mellan olika

domsagor å landet ändrades, så att fastighet, som förut tillhört endast

den ena domsagan, därefter till en del av sitt område komme att tillhöra

den andra, erinrar kommittén, att man i praxis ansett sig oförhindrad

att utan vidare lagstiftning lösa svårigheterna. Genom brev

den 3 augusti 1917 hade nämligen Kungl. Maj:t förordnat, att vissa

fastigheter upptagna å en i ärendet åberopad karta skulle från och med

år 1918 i judiciellt, administrativt, kameralt och ecklesiastikt avseende

avskiljas från Mörlunda socken och Aspelands härad samt förenas med

Döderhults socken och Stranda härad, och föreskrevs därvid bland annat,

att för överflyttningens genomförande i jordebokshänseende finge sådan

förrättning äga ruin, som omförmäldes i ovannämnda kungörelse den 13

juli 1917.

Vad anginge övriga fall, då en fastighet till följd av ändring i

indelning komme att genomskäras av administrativ gräns, ansåge kommittén,

att en liknande anordning icke vore nödig.

Mot kommittéförslagets princip, att de olika indelningarnas beroende

av varandra bör lindras, så att varje indelning blir såvitt möjligt självständig,

hava betänkligheter framförts av åtskilliga myndigheter; man

har befarat, att förslagets genomförande skulle medföra oregelbundenheter

i rikets indelning av beskaffenhet att vålla oreda och svårigheter

av olika slag; en bristande överensstämmelse mellan indelningarna skulle

omöjliggöra ett lämpligt övervägande i ett sammanhang av utgifterna för

de olika enheterna; den kommunala samhörigheten skulle bliva svår att *

upprätthålla, i det intressen och arbetskrafter skulle splittras och församlingsarbetet

försvåras.

De framställda anmärkningarna mot kommitténs förslag på denna

punkt torde i viss mån bero på en missuppfattning av innebörden i

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 274 haft. (Nr 310.) mst i« 10

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

berörda förslag. Kommittén delar uppenbarligen den uppfattning, som i

vissa av de avgivna yttrandena kommit tillsynes, om önskvärdheten av att

de olika indelningarna i regel sammanfalla och har givit uttryck häråt

såväl i motiveringen (t. ex. sid. 93, 236, 451, 471) som i lagtexten

(26 § i lagen om indelningsändring). Men å andra sidan vill kommittén

göra gällande, att möjligheten till en inkongruens måste hållas

öppen, så att ej en ur allmän synpunkt önskvärd ändring i en viss

indelning skall stranda därpå, att motsvarande ändring i annan indelning

av en eller annan anledning ej kan genomföras. Att i lag angiva,

när en inkongruens bör tålas, är givetvis ej möjligt; den måste tålas,

när så kräves av det allmänna intresset. Allt beror på tillämpningen,

och då denna är lagd i Kungl. Maj:ts hand, får väl antagas, att Kungl.

Maj:t ej tillskapar inkongruenser i annat fall, än då giltigt skäl föreligger.

Med den rådighet, som Kungl. Maj:t enligt förslaget skall äga

över de olika administrativa indelningarna, synes uppenbart, att Kungl.

Maj:t vid prövning av en viss ifrågasatt dylik indelningsändring även

upptager till undersökning frågan om de andra indelningsändringar, som

i enhetlighetens intresse böra därav föranledas, och tillser, att de genomföras,

i den mån så utan olägenhet i annat hänseende kan ske. Därest,

såsom jag kommer att vid 26 § föreslå, vid utredning om kommunal

indelningsändring regelmässigt skall tillses, huruvida densamma bör föranleda

ändring jämväl i ecklesiastik, administrativ eller judiciell indelning,

i vilket fall utredningen må utsträckas att avse även sådan indelning,

blir det ytterligare sörjt för, att inga onödiga inkongruenser uppkomma.

Vid nu angivna förhållanden och då de farhågor, som yppats angående

konsekvenserna av den utav kommittén i denna del förordade principen,

synas betydligt överdrivna, har jag ansett mig böra i huvudsak

ansluta mig till berörda princip och sålunda förorda, att densamma bör,

så långt ske kan, komma till tillämpning. I ett hänseende har jag dock

en från kommitténs förslag något avvikande mening, vartill jag i det

följande återkommer.

Vad nu först angår denna princips tillämpniug i avseende å det inbördes

sammanhanget mellan de kommunala och ecklesiastika indelning ärna,

ansluter jag mig till kommitténs uppfattning. Fördelarna av ett upphävande

av berörda ovillkorliga sammanhang synas uppenbara och de

''däremot framförda betänkligheterna böra enligt min mening icke tillmätas

avgörande betydelse. Väl är det sant, att, såsom från ett håll

påpekats, förslagets ståndpunkt i avseende å de kommunala och ecklesiastika

indelningarnas principiella oberoende av varandra icke kommit

till direkt uttryck i lagtexten. Kommittén anser emellertid denna princips

genomförande mera vara beroende av ändring i uppfattningen av

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 310.

75

hithörande förhållandens beskaffenhet och innebörd än av uttryckliga

lagbestämmelser; då vidare divergens mellan indelningarna är avsedd att

utgöra allenast undantag samt enligt kommitténs mening kommunalförordningarnas

hävdvunna grundstadganden endast böra ändras, då så

är oundgängligt, har kommittén icke föreslagit någon ändring i § 1 av

kommunalförordningen för landet, som innehåller den allmänna regeln

om socken- och kommunindelningarnas inbördes överensstämmelse.

Ehuru något tveksam, huruvida det icke skulle vara med fördel förenat

om ifrågavarande viktiga princip komme till direkt uttryck i lagen, har jagdock,

med hänsyn jämväl till vanskligheten av att finna en fullt tillfredsställande

form härför, anslutit mig till kommitténs uppfattning; då de

särskilda lagbestämmelserna ses i sitt sammanhang, lärer grundsatsen

i fråga i ''allt fall med tillräcklig tydlighet framstå. Något uttryckligt

stadgande, utmärkande, att divergens mellan den kommunala och den

ocklesiastika indelningen endast undantagsvis bör förekomma, synes icke

vara erforderlig; särskilt med den förändrade avfattning av 26 § i lagen

om indelningsändringar, som jag, på sätt nyss anförts, kommer att förorda,

lärer hava med önskvärd tydlighet givits uttryck åt den uppfattningen,

att överensstämmelse mellan indelningarna är eftersträvansvärd

och såvitt möjligt bör komma till stånd.

Vad härefter angår frågan om sammanhanget mellan den kamerala

indelningen — varmed här menas uppdelningen i ägovälden i anslutning

till jordeboksförhållandena — å ena, samt den kommunala och ecklesiastika,

å andra sidan, torde de uttalanden, som förekomma å ena sidan i kommitténs

betänkande och å andra sidan i kammarkollegii utlåtande över

detsamma, endast delvis vara med varandra oförenliga; i allt fall synes

en tillämpning i praktiken av de till synes skilda uppfattningarna allenast

till en del leda till olika resultat.

Då sålunda kammarkollegium påpekar, att — i enlighet med redan

nu tillämpad praxis — de i kungörelsen den 3 augusti 1917 meddelade

bestämmelser för vissa fall angående mantalssättning eller därmed jämförlig

åtgärd i anledning av ändring i administrativ indelning böra göras

tillämpliga jämväl å det fall, då i följd av ändring i administrativ indelningjord

avskiljes från en socken till en annan, står detta icke i strid mot

kommitténs uppfattning angående önskvärdheten av de olika indelningarnas

principiella oberoende av varandra, allenast förrättning, som avses i

nämnda kungörelse, icke göres till villkor för och måste föregå beslutet

om indelningsändring. Något sådant torde emellertid kammarkollegium

icke hava avsett: kollegii förslag lärer icke innebära annat än att, i

likhet med vad i senare tid beträffande köpingutbrytning praktiserats,

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

i sammanhang med förordnandet om indelningsändringen skall föreskrivas,

att de fastighetsdelar, som skola övergå från det ena förvaltningsområdet

till det andra, skola kameralt avskiljas från de hemman,

dit de höra. Den tidsutdräkt och de svårigheter, som voro förenade

med den tidigare praxis i avseende å köpingutbrytning, skulle sålunda

förebyggas med ett allmänt tillämpande av det i kungörelsen den 3

september 1917 föreskrivna förfarandet.

I detta hänseende må anmärkas, att skifteslagstiftningskommissionen

i sitt den 25 oktober 1918 avgivna förslag till lag om delning av jord

å landet m. m., i likhet med kammarkollegium i dess yttrande över förevarande

betänkande, föreslagit, att bestämmelserna i nyssnämnda kungörelse

och kungörelsen den 26 juli 1918, innefattande tillägg till densamma,

skola erhålla lags natur och göras tillämpliga i alla de fall, då

område överflyttas från ett förvaltningsområde till ett annat. Kommissionen

har i 23 kap. 10 § av sitt förslag till lag om delning av

jord intagit stadgande i sådan riktning, vilket stadgande är avsett att

ersätta bestämmelserna i förenämnda båda kungörelser.

Därest ett stadgande av antydd innebörd inflyter i skifteslagstiftningen,

kommer den av kommittén framhållna olägenheten, att behövliga

indelningsändringar skulle hindras eller försvåras genom enskild jordägares

vägran att medverka till åstadkommande av i och för indelningsändringen

erforderlig jorddelning, att bliva i sin helhet undanröjd; och

intill dess dylikt stadgande antagits, torde med hänsyn till att praxis står

i överensstämmelse med vad sålunda av kommissionen föreslagits svårigheter

av avgörande betydelse i angivna hänseende icke komma att uppstå.

Åtskilliga andra omständigheter tala även för att förrättning, som

i omförmälda kungörelse avses, bör äga rum, åtminstone då judiciell,

administrativ, kommunal och ecklesiastik gräns framgår över fastighets

område — däremot torde det knappast föreligga skäl att meddela motsvarande

föreskrift beträffande skoldistrikt.

Sålunda har behövligheten av ett kameralt avskiljande redan blivit

i civillagstiftningen fastslagen beträffande viss jord, i det genom lagen

om fastighetsbildning i stad föreskrift meddelats, att, då fastighetsregister

upplagts för samhälle å landet, område, som ingår i samhället, skall uteslutas

ur jordeboken.

Konsekvensen synes fordra, att vad sålunda stadgats vinner ytterligare

tilllämpning i ovan angiven utsträckning, helst behovet av dylik åtgärd

i varje fall torde vara lika stor. I samma riktning talar även hänsynen

till jordregistret, som grundar sig på jordeboken och däri jord redovisas

under enheten ända tills den omföres från en socken till en annan.

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

Genom att i sammanhang med indelningsändring ett kameralt avskiljande

sker av fastighet, som genomskäres av den nya gränsen, undvikas

även åtskilliga svårigheter i avseende å jorddelningen.

Nu anförda omständigheter synas mig med stor tydlighet tala för

att, då i följd av indelningsändring en administrativ gräns kommer att

genomskära fastighet, ett avskiljande i kameralt avseende bör äga rum.

Vad angår den andra omständigheten, som föranlett kommittén att

föreslå upphävande av sammanhanget mellan den kamerala indelningen,

å ena, samt den kommunala och ecklesiastika, å andra sidan, nämligen

att genom ägoutbyte ändringar i sistnämnda båda indelningar skulle

utan vederbörlig myndighets medverkan komma till stånd, hade

skifteskommittén i sitt år 1911 avgivna förslag till lag om skifte av

jord § 86 föreslagit, att, då fråga uppstode om utbyte av ägor, lydande

under fastigheter, som hörde till skilda socknar eller andra förvaltningsområden,

det skulle åligga lantmätaren att därom göra anmälan hos

Konungens befallningshavande, som skulle hava att underställa Kungl.

Maj:ts prövning, huruvida och under vilka villkor utbytet finge äga rum,

och skulle frågan om ägoutbytet vila, till dess Kungl. Maj:t meddelat

beslut i ärendet. I motiven till detta stadgande anförde skifteskommittén

efter en redogörelse för den praxis, som tagit sig uttryck i avseende

å frågan, om genom ägoutbyte ändring kunde ske i den administrativa

och judiciella indelningen, bl. a. följande: Funnes ej bestämd

sockengräns, finge ägoutbyte med hemman i annan socken anses medföra

den utbytta ägans överflyttande i administrativt hänseende. Funnes

åter för socknen bestämd gräns, torde denna ej genom ägoutbyte utan

vidare rubbas, utan uppstode genom sådant utbyte med fastighet i

annan socken oregelbundenheter i indelningen sålunda, att de två fastigheterna

vardera finge ägor i två socknar. Såväl av det ena som av det

andra kunde stora olägenheter följa. Särskilt betänkligt syntes det vara,

att sålunda genom enskilda emellan överenskommet ägoutbyte ägor och

å dem bosatta personer kunde utan vidare flyttas från ett förvaltningsområde

till ett annat, men även uppkomsten av oregelbundenheter i indelningen

medförde sådan olägenhet, att den ej utan särskilt stor anledning

borde tillstädjas. Allenast genom att överlämna åt Kungl. Maj:t

att avgöra, huruvida sådant utbyte, som nu vore i fråga, finge äga rum

eller icke, kunde frågan vinna allsidig behandling och vunnes ock därmed,

att åtgärder till undanröjande av olägenheter genom bytet kunde

av Kungl. Maj:t i sammanhang med tillståndets meddelande föreskrivas.

Med anledning av erinringar, som i avgivna yttranden gjorts mot

1911 års förslag, har skifteslagstiftningskommissioncn i sistnämnda för
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kung!. Maj. ts Proposition Nr 310.

slag företagit sådan ändring, att fråga om ägoutbyte icke skall underställas

Kungl. Maj:ts prövning i andra fall, än där bebyggd del av

fastighet eller hel fastighet genom bytet skulle komma att överföras

från ett förvaltningsområde till annat sådant område. I dessa fall, framhåller

kommissionen i motiven, synes särskild prövning erforderlig, då

genom överföringen en person kan komma att böra mantalsskrivas och

bliva skattskyldig inom annat förvaltningsområde än före utbytet. I

andra fall av ägoutbyte, varom nu vore fråga, syntes icke någon olägenhet

kunna vara att befara av att utan vidare låta ägoutbytet få den

verkan, att områden, som utbyttes, i judiciellt och administrativt hänseende

följde den fastighet, till vilken de lades. Regeln finge betj^delse

allenast i de fall, där fastighetsgränserna vore bestämmande för förvaltningsområdets

gräns. Vore sistnämnda gräns gällande oberoende av

fastighetsindelningen, syntes ett ägoutbyte icke böra öva inflytande på

sträckningen av förvaltningsområdets gräns.

Därest en lagbestämmelse av det utav kommissionen sålunda föreslagna

innehåll antages, torde det icke vara att befara, att genom ägoutbyten

några egentliga olägenheter skola komma att i förevarande hänseende

uppstå, och ett upphävande av sambandet mellan den kamerala

samt de kommunala och ecklesiastika indelningarna synes därför ej bliva

nödvändig av sådan anledning.

Kungl. Maj:ts tillstånd till ägoutbyte, i de fall där sådant tillstånd

skulle krävas, torde icke behöva meddelas i den jämförelsevis omständliga

ordning, som föreskrives beträffande indelningsändring i nu förevarande

lagstiftning i ämnet. Då det vid ägoutbyte i allmänhet är

fråga om relativt obetydliga områden, kan ej så vidlyftig utredning erfordras

som i mera omfattande ärenden. Genom anmälan från lantmätarens

sida bringas förhållandet till Kungl. Maj:ts kännedom, och det

torde kunna antagas, att uppskovet med ägoutbytets avslutande icke behöver

bliva särdeles avsevärt.

Att, såsom av kammarkollegium föreslagits, utbryta det föreslagna

stadgandet ur dess sammanhang och nu genomföra detsamma såsom en

särskild lag, synes icke vara lämpligt eller erforderligt. Ågoutbyte av

sådan beskaffenhet, att därigenom en fastighets hela ägovälde genom

bytet omflyttas, anses nämligen ej förenligt med gällande skiftesstadgas

bestämmelser, och ägoutbyte, avseende bebyggd del av fastighet, torde

vara så sällsynt, att med införande av särskild bestämmelse för sådant

fall utan egentlig olägenhet torde kunna anstå till dess frågan om

skifteslagstiftningens revision upptages till avgörande. För övriga fall

torde enligt en numera tämligen fast praxis få anses gälla detsamma

som enligt det av kommissionen föreslagna stadgandet eller att genom

s. 79 Kontrollera mot PDF

Klintit. Maj.ts Proposition Nr 310.

79

ägoutbyte mellan hemman i olika socknar äga, som går i byte, kommer

att i administrativt hänseende följa den fastighet, till vilken den blivit

lagd. Såsom kommissionen framhållit, kommer emellertid en dylik överflyttning

till stånd endast där fastighetsgränserna äro bestämmande för

förvaltningsområdes gräns. År denna gällande oberoende av fastighetsindelningen,

övar ägoutbytet intet inflytande på sträckningen av förvaltningsområdets

gräns.

Av i det föregående anförda skäl anser jag principen om de olika

indelningarnas oberoende av varandra icke kunna för alla fall upprätthållas.

I avseende å sambandet mellan den kamerala indelningen, å

ena, samt den kommunala och ecklesiastika indelningen, å andra sidan,

bör sålunda ett ägoutbyte i vissa fall eo ipso anses medföra de utbytta

områdenas överflyttning i administrativt hänseende; i andra fall kan så

visserligen icke anses vara händelsen, men det lärer då stundom vara

av nöden, att genom indelningsändring rättelse i uppkommande oregelbundenhet

sker. För möjliggörande av att detta äger rum, där så finnes

erforderligt, torde det böra i administrativ väg åläggas lantmätare, att

då vid av honom verkställd förrättning ägoutbyte sker av jord inom

olika förvaltningsområden, mellan vilka bestämd, av fastighetgränserna

oberoende gräns finnes, därom göra anmälan hos Kungl. Majrts befallningshavande,

vilken myndighet det skall åligga att, utan ägoutbytets

uppehållande, vidtaga åtgärd, som för undanröjande av genom ägoutbytet

uppkommande hinderlig oregelbundhet må finnas erforderlig.

Då kommitténs uppfattning i avseende å sambandet mellan den

kamerala samt de kommunala och ecklesiastika indelningarna icke kommit

till uttryck i den föreslagna texten till lagen om indelningsändring

samt de kamerala åtgärder, som må föranledas av indelningsändring, i

allt fall, på sätt förut anförts, lämpligen kunna och böra äga rum efter

det beslut om indelningsändringen meddelats, föranleder den av mig omfattade,

från kommittéförslaget i viss mån avvikande ståndpunkten härutinnan

ej någon ändring i nämnda lagtext. De av kommittén föreslagna

nya bestämmelserna i kommunalförordningarna, att kommuns område

icke må förändras annorledes än i den för sådan ändring särskilt

stadgade ordning, böra däremot, med godtagande av nyssnämnda ståndpunkt,

utgå.

På sätt kommittén framhållit, måste, då en administrativ indelningsändring

skall följas av en motsvarande judiciell, en kameral uppdelning

ske av fastighet, som genom skäres av den nya indelningsgränsen. Lagstiftningen

angående fastighetsbildning i stad reglerar i dylikt fall förhållandet

mellan land och stad, och då enligt nyare praxis jämväl ifråga

om gräns mellan domsagor samma förfarande som det i nyssnämnda

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Frihet med

avseende å

indelningen

i skoldistrikt.

Specialkommuner

för

fattigvård.

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 310.

lagstiftning stadgade ansetts kunna tillämpas, har kommittén icke funnit

sig behöva föreslå några lagbestämmelser för detta fall. Kommitténs

uppfattning på denna punkt synes mig böra godtagas.

Från några håll har föreslagits, att lagen borde meddela bestämmelser

även angående ändring i administrativ och judiciell indelning

samt att reglerna om ändring i ecklesiastik indelning borde gälla även

pastoratsindelningen. Då, såsom kommittén betonat, vid utredning om

ändring i kommunal och ecklesiastik indelning jämväl de övriga indelningar

skola beaktas, som kunna med de förra hava samband, finner

jag ej skäl att frångå förslaget i denna del.

Fn av förslagets mest betydelsefulla nyheter utgör utan tvivel skoldistriktets

frigörande från församlingsindelningen. I stort sett har detta

reformförslag mottagits med gillande, ehuru enstaka röster höjts mot

detsamma och vissa andra förslag framkastats för uppnående av samma

syfte. Emellertid torde ett radikalt undanröjande av de missförhållanden,

som, på sätt av kommitténs betänkande med stor tydlighet framgår,

föreligga på detta område och vilkas svårartade beskaffenhet understrykes

genom uttalanden från åtskilliga kommunala och andra myndigheter,

knappast kunna uppnås på annat sätt än av kommittén förordats. Jag

finner mig därför böra biträda den uppfattning, som ligger till grund

för förslaget i denna fråga.

Slutligen hava röster höjts mot företagande av indelningsändringar

och särskilt mot sådana, som gå ut på sammanslagning eller upplösningav

kommuner och församlingar. Med allt beaktande av de känslor av

pietet mot de historiskt bestående förhållandena och den betydelse, deBsa

kunna hava för församlingslivet, lärer det icke kunna undgås att särskilt

i vissa delar av landet vidtaga omfattande omregleringar av kommun-

och församlingsindelningen, bland annat i riktning av sammanslagning

av alltför små och ekonomiskt svaga kommuner och församlingar.

Det är att hoppas, att följderna härav icke skola visa sig på

långt när så svårartade, som särskilt i en del kyrkliga myndigheters uttalanden

befarats och att åtminstone efter någon tid det skall visa sig, att

fördelarna av de vidtagna regleringarna vida överväga nackdelarna.

Kommitténs förslag om åtgärder för befordrande av uppkomsten

utav specialkommuner för fattigvård, bestående av två eller flera kommuner,

har i de avgivna yttrandena i allmänhet vitsordats såsom ägnat

att befrämja fattigvårdens utveckling. Åven jag ansluter mig i huvudsak

till de synpunkter, som ligga till grund för detta förslag. Till dess

närmare bestämmelser återkommer jag i det följande.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

81

I svenska stadsförbundets förutnämnda skrivelse den 2 december

1911 framhölls vikten av att skapa former för sammanslutningar mellan

kommuner för tillgodoseende av ett eller annat kommunalt behov. Det

förslag om kommunalförbund, som kommittén utarbetat till realiserande

av detta önskemål, har i allmänhet vunnit erkännande såsom ägnat att

skapa förutsättningar för framsteg och ändamålsenlighet på de kommunala

områden, å vilka ett samarbete mellan kommuner är särskilt lämpligt.

Från vissa håll har emellertid anmärkts, att en så detaljerad lagstiftning

i ämnet icke skulle vara behövlig eller lämplig. Denna

anmärkning synes mig icke förtjäna avseende, då det tvärtom enligt

min uppfattning måste vara av stor betydelse, att bestämda rättsregler

givas för ordnande av de sammanslutna kommunernas mellanhavanden;

bristen på dylika regler torde i sin mån hava bidragit till

att sammanslutningar av ifrågavarande slag hittills jämförelsevis sällan

kommit till stånd. Det är att förvänta, att en lag i huvudsaklig överensstämmelse

med kommitténs förslag i ämnet skall lända den kommunala

utvecklingen till verkligt gagn.

Kommittén har efter en ingående utredning av de förhållanden, som

äro förenade med den nuvarande municipallagstiftningen för landsbygden,

kommit till det resultat, att anledning icke föreligger att i sammanhang

med kommitténs övriga lagförslag föreslå ändringar i municipallagstiftniugen.

I anslutning härtill har kommittén gjort en del beaktansvärda

uttalanden i denna fråga, av vilka här ovan en sammanfattning återgivits.

*

I likhet med kommittén anser jag anledning saknas att i nu förevarande

sammanhang upptaga frågan om förändringar i den lagstiftning,

som reglerar municipalsamhällenas förhållanden; vissa av de utav kommittén

i detta hänseende framförda önskemålen torde komma att realiseras

i samband med lagstiftning på andra områden. Sålunda är det att

förvänta, att den rådande dubbelbeskattning i fråga om vägunderhåll av

vissa municipalsamhällen, mot vilken av kommittén och vissa myndigheter

i förevarande sammanhang skarpa erinringar framställts, skall komma

att försvinna genom antagande av ny väglagstiftning, något varom vägkommissionen

hemställt, på sätt framgår av dess i det föregående refererade

yttrande. Likaledes är det att hoppas, att vid den pågående revisionen

av stadsplanelagstiftningen de av kommittén uttalade önskemål

om lättnad för municipalsamhällena i avseende å föreskrifterna om stadsplan

må kunna beaktas. Åven do övriga synpunkter, som av kommittén

i denna fråga framförts, synas vara förtjänta att taga under övervägande.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 274 höft. (Nr 310.) 403718 11

Förslaget tilllag

om kommunalförbund.

MunicipaUag
stiftningenför
landsbygden.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Förslaget till

lag om kommunal

rote.

Kungh Maj:t Proposition Nr 310.

I den skrivelse från svenska stadsförbundet, som föranledde kommitténs

tillsättande, hemställdes bland annat om övervägande därav,,

huruvida icke under någon form en lokal decentralisation av vissa förvaltningsgrenar

inom stadskommunerna skulle kunna äga rum, och förordades

därvid i främsta rummet utredning, i vad män municipalsamhällesinstitutionen

skulle kunna lämpa sig för förhållandena inom stadsområdet.

Under den utredning, som kommittén i enlighet med sitt uppdrag

verkställt i denna fråga, har kommittén kommit till den uppfattning, att

åtskilliga skäl tala för viss differentiering av stads område med hänsyn

till ekonomi och förvaltning, och för den skull i sådant syfte framlagt

sitt förslag om kommunal rotebildning. Emellertid har kommittén även

påpekat ett förhållande, som, enligt vad kommittén framhåller, syne»

vara av beskaffenhet att i avsevärd mån reducera värdet och användbarheten

av roteanordning av ifrågasatt innebörd och som kommittén finner

obestridligen giva anledning till så betydande svårigheter vid tillämpande

av roteanordning, att rotebildning, därest den medgives, icke kan

väntas bliva annat än en förhållandevis sällan förekommande företeelse.

Kommittén syftar därvid på den ojämna fördelningen inom stadsområdet

av de särskilda skatteobjekten, vilken föranleder, att det centrala stadsområdets

skatteobjekt mera än väl förslå till bekostande av de för detta

område behövliga, dyrbara anordningar, medan skatteobjekten inom förstäder

eller ytterområdet icke förmå bestrida ens de jämförelsevis enkla

anordningar för motsvarande ändamål, som erfordras inom detta område.

Och kommittén meddelar, att densamma vid verkställda undersökningar

funnit, att i allmänhet skatteobjekten i den inre staden icke

blott ensamma bestrida kostnaden för där förekommande lokala anordningar

utan ock lämna bidrag till bekostande av de motsvarande anordningar,

som förekomma i de yttre områdena. Emellertid föreslår kommittén,

i syfte att neutralisera verkningarna av berörda förhållander

antingen bidrag från stadens kassa till bestridande av de uppgifter, som

åvila den ekonomiskt svaga roten, eller ock lindring för roten i de allmänna

utskylderna.

De av kommittén själv framhållna olägenheterna av ett rotesystem

hava starkt understrukits i åtskilliga av de över förslaget angivna yttrandena,

och utöver de omständigheter, som av kommittén framhållits

såsom talande mot systemet i fråga, hava andra beaktansvärda invändningar

mot detsamma framförts. I detta hänseende kan jag inskränka

mig till en hänvisning till det här ovan intagna referatet av myndigheternas

principiella erinringar mot förslaget och särskilt till vad som

anförts av överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Jämtland län.

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

Vid övervägande av de skäl, som tala för och mot införande av en

roteanordning av föreslagen beskaffenhet bär jag icke kunnat annat

än finna, att de av kommittén och myndigheterna framhållna, med rotesystemet

förenade olägenheterna äro betydande. Då härtill kommer, att,

på sätt kommittén och åtskilliga myndigheter betona, rotebildning på

grund av de med densamma förenade svårigheter endast sällan skulle

ifrågakomma, finner jag mig för närvarande böra avstyrka framläggande

av förslaget i dess föreliggande form.

Innan jag till granskning upptager den i ett par yttranden berörda

frågan, huruvida förslag om särskild bidragsskyldighet för gatuhållning

m. m. i vissa samhällen lämpligen bör i förevarande sammanhang föreläggas

riksdagen eller huruvida med lagstiftning i detta ämne bör anstå,

till dess det av kommunalskattesakkunniga år 1917 avgivna, till myndigheterna

remitterade förslaget angående kommunal taxering och skattskyldighet

hunnit bliva föremål för bearbetning inom vederbörande

departement, så att denna fråga kan samtidigt bliva föremål för riksdagens

prövning, torde det vara erforderligt att i korthet redogöra för

ett par tidigare uttalanden i avseende å särskild bidragsskyldighet av

ifrågavarande slag.

I det betänkande av den 19 mars 1904, som låg till grund för

stadsplanelagen av den 31 augusti 1907, ifrågasattes lagbestämmelser i

syfte att kommun skall äga att, där stadsplans utsträckning till eller

genomförande för ett visst område medförde särskild kostnad, såsom för

dränering, för förbindelseled med samhället i övrigt eller dylikt, uttaga

en mot denna kostnad svarande särskild skatt av fastigheterna inom

området. En dylik särskild skattepålaga skulle, yttrades det i betäm

kandet, vara lika och i vissa fall mer befogad än tomtägares skyldighet

att ersätta kostnad för gallmark utanför hans tomt. Bestämmelserna

em en sådan särskild skatt ansågos emellertid hava sin rätta plats i

kommunallagarna, och skattens lämplighet borde prövas i sammanhang

med frågan om kommunalbeskattningen i dess helhet. 1 betänkandet

framlades därför icke något förslag i ämnet.

I kommunalskattesakkunnigas betänkande av år 1917 upptagas till

granskning de båda beskattningsprinciper, vilka gå under beteckningarna

skatt efter förmåga och skatt efter intresse. De sakkunniga framhålla därvid, att

Särskild bidrag

s skyldighet

för gatuhållning

m. m.

Stadsplane
kommitténs
betänkande
1904.

Kommunalskat

tesak

kunnig as

betänkande

av År 1917

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. May.ts Proposition Nr 310.

det icke kan ifrågasättas att lägga den allmänna kommunala beskattningen

enbart eller ens huvudsakligen efter linjer, som utstakats med hänsyn till dem

samfällda personliga skatteförmågan, ehuru även denna beskattningsprincip

bör supplememtärt, i ändamål av utjämning, komma till användning.

Intresseprincipens tillämpning vid beskattning bygger, fortsätta de sakkunniga,

på det förhållandet, att kommunernas medlemmar äro i mycket

olika grad med sina intressen förbundna med kommunen. Under det

den ene är huvudsakligen med sin person bunden vid kommunen och,

när det honom lyster, kan utan större svårighet byta bostadskommun,

är den andre bunden vid kommunen genom egendomsbesittning eller

förvärvsverksamhet. Särskilt är den fasta egendomens intressegemenskap

med kommunen av stadigvarande art, vilket även, ehuru i mindre grad,

kan sägas om näringsverksamhet, även då dess drivande icke kräver

fast egendom. Kommunmedlemmarna bliva sålunda i synnerligen olika

mån i tillfälle att draga nytta av sådana kommunala uppoffringar, som

göras för angelägenheter, vilka kunna anses mera direkt beröra vissa

gruppers intressen än andras. Aven utan att mera direkt beröra någon

viss grupps intressen kunna många kommunens uppoffringar likväl

komma medlemmarna till godo i olika utsträckning. Fastighetsägarna

kunna t. ex. genom ökade arrenden eller hyror eller genom möjligheten

att utan ökade produktionskostnader få bättre betalt för avkastningen

av sin egendom eller för denna själv tillgodogöra sig inträdd oförtjänt

värdestegring, liksom näringsidkarna kunna påräkna ökat varuutbyte,

medan däremot för andra intet gagn uppstår utan t. o. m. olägenheter

kunna framväxa under form av höjda hyror, ökade livsmedelspris och

dylikt. Slutligen kan visst slag av näringsverksamhet förorsaka kommunen

kännbara olägenheter och direkta kostnader, som eljest kunnat

undvikas. Ett skäligt beaktande av dessa olika grader av intressegemenskap

är uteslutet vid en tillämpning av beskattning enbart efter

skatteförmåga. I avseende exempelvis å kostnader för kyrko- eller

skolhusbyggnader eller andra anläggningar, beräknade för längre tids

varaktighet, vilka kostnader uttaxeras i raskare tempo än som på värjo

år faller efter anläggningarnas varaktighet, skulle det vara oriktigt att

skattlägga en fastighetsägare och en under året tillfälligtvis inom kommunen

bosatt lönearbetare alldeles lika, allenast därför, att deras årsinkomst

varit lika. Såsom sammanfattande omdöme om de båda beskattningsprincipernas

inbördes valör anföra de sakkunniga, att den

allmänna kommunala beskattningen bör anordnas huvudsakligen såsom

en intressebeskattning, men att tillika, såväl med hänsyn till kommu
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj. ts Proposition Nr 310.

nernas verksamhet för främjande av statsändamål som ock i ändamål

av utjämning och för att förekomma olämplig hårdhet i beskattningen

i det hela, visst utrymme bör beredas för en supplerande skatt efter

personlig skatteförmåga.

Såsom den mest framträdande bristen hos den nuvarande kommunala

beskattningen framhålla de sakkunniga, att fast egendom och näring

icke i förhållande till andra beskattningsföremål ålagts en bidragsskyldighet,

som motsvarar nämnda beskattningsföremåls oförnekliga

starkare intressegemenskap med kommunen. Efter en redogörelse för

intresseprincipens tidigare tillämpning vid den kommunala beskattningen

i landet och de former, i vilka denna princip ännu kvarstår i lagstiftningen

(på landet: vägväsendet; i städerna: personliga tjänstbarheter

såsom vakthållning, skyldighet att biträda vid eldsläckning, gaturenhållning

och dylikt, att anlägga och underhålla gator och vägar m. in.,

samt skyldighet för tomtägare att ersätta staden värdet av viss gatumark;

ävensom de enligt den gamla ordningen för prästerskapets avlöning

utgående bidragen därtill) framhålla de sakkunniga, att anmärkta

brister i den nuvarande kommunala beskattningen synas böra undanröjas

genom användande av en kombination av flera beskattningsformer, var

för sig gestaltade efter vad deras egenart kräver, men ägnade att samverka

i en efter den kommunala beskattningens krav lämpad riktning.

De sakkunniga föreslå sålunda dels en fristående fastighetsskatt att utgå

efter taxeringsvärde, i regel åsatt på grundval av allmänna saluvärdet,

dels en allmän avkastningsskatt, avsedd att träffa nettoavkastuingen av

varje förvärvskälla för sig, dels ock, vad angår enskilda skattskyldiga

(fysiska personer), en allmän och ren personlig inkomst- och förmögenhetsskatt

efter skatteförmåga, avsedd att tjäna till utjämning av skattetrycket

å fast egendom samt avkastning och därigenom lindra den

hårdhet i beskattningen, vartill ett objekt- och avkastningssystem, enbart

tillämpade, skulle föranleda. Ur utjämningssynpunkt är slutligen en

särskild skatt å oförtjänt värdestegring av jord avsedd att tillfogas såsom

ett fjärde, dock mera fristående led i det ifrågasatta systemet.

De sakkunniga utgå i sitt förslag från att den kommunala skattelagen

bör innehålla de konstitutiva bestämmelserna om kommunal skattskyldighet,

med angivande av de beskattningsföremål och beskattningsformer,

som få komma till användning av kommunerna vid utkrävande

av kommunmedlemmarnas allmänna bidragsskyldighet till fyllande av

det kommunala skattebehovet, varemot det bör förbehållas åt de egentliga

kommunallagarna att reglera de mått, efter vilka de särskilda beekattningsföremålen

skulle i förhållande till varandra deltaga i reparti
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

8G

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 310.

tionen till skattebehovets fyllande, ävensom den ordning, i vilken do

särskilda beskattningsformerna därvid få tagas i anspråk. En sådan

uppdelning på olika lagar av bestämmelserna rörande kommunalbeskattningen

har synts lämplig av den anledningen, att nyss antydda

konstitutiva bestämmelser enligt förslaget äro avsedda att bliva i huvudsak

gemensamma för kommuner av skilda slag, medan repartitionsgrnnderna

däremot kunna ifrågasättas bliva något olika inom olika kommuner.

De sakkunniga framhålla, att, såsom förut antytts, skatteregleringen

enligt deras förslag syftar till åstadkommande av eu skälig förskjutning

av den kommunala skattebördan, så att den mera än hittills kommer

att påvila sådana beskattnings föremål, som kunna anses stå i en närmare

och mera varaktig intressegemenskap med kommunen, nämligen

den fasta egendomen ävensom sådan näring, som inom kommunen bedrives

med tillhjälp av kapital och i allmänhet även med avlönad arbetskraft.

Detta syfte har varit ledande vid nu ifrågavarande beskattningsföremåls

utformande på sådant sätt, att å dem belöpande skatter få

karaktären av objekt- eller realskatter.

För fullföljande av detta syfte vid repartitionens avvägning skulle,

fortsätta de sakkunniga, kunna ifrågasättas att differentiera de kommunala

utgifterna och anordna olika reparation allt eftersom skattemedel

erfordras för bestridande av olika slag av kommunala utgifter. Fast

egendom samt avkastning av fast egendom och rörelse skulle sålunda

kunna åläggas en kraftigare repartition än andra beskattningsföremål för

uppbringande av skattemedel till bestridande av kostnader för ändamål

av mera bestående art, såsom uppförande av allmänna byggnader eller

anläggande av kommunikationsleder m. m., eller årskostnader för ändamål

av större gagn för fastighetsägare och rörelseidkare än för andra

kommunmedlemmar, såsom underhåll av gator och vägar in. m. En dylik

anordning, som tidigare använts och ännu förekommer i fråga om vissa

slag av kommunala utgifter, kan emellertid ej av de sakkunniga förordas,

utan anse de repartitionen böra i regel vara alltigenom likformig utan avseende

på arten av de kommunala utgifter, som skola med skattemedel bestridas.

De sakkunniga anse det nämligen omöjligt att på grundval av exakt

beräkning anordna beskattningsföremålens repartition i enlighet med de

synpunkter, som därvid borde vara bestämmande, såsom den längre eller

kortare varaktighetstiden för anläggningar, som de ifrågavarande kostnaderna

avse, den större eller mindre fördelen för beskattningsföremålen

av anläggningarna samt de olägenheter och kostnader, som beskattningsföremålen

förorsaka kommunen. Åt dessa synpunkter måste dock vid

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds Proposition Nr 310. 87

repartitionsgrundernas bestämmande skänkas allt beaktande, om man än

härvid får åtnöja sig med att lägga repartitionsgrunderna på sådant sätt,

att synpunkterna i stort sett bliva tillgodosedda. Närmare kan man icke

heller komma, även om utvägen tillgripes att differentiera de kommunala

kostnaderna och lägga repartitionen olika efter deras art. Under sådana

förhållanden synes en sådan differentiering, mot vilken de sakkunniga

anföra även andra betänkligheter, icke böra ifrågasättas.

Från repartition vid uppbringande av medel till kommunala utgifters

bestridande måste emellertid, betona de sakkunniga, skiljas sådan

speciell bidragsskyldighet, som ålagts vissa beskattningsföremål under

annan form än repartition. Sålunda kunna exempelvis de fastighetsägarna

i vissa städer åliggande skyldigheterna med avseende å anläggning,

underhåll eller renhållning av gator och vägar, vilka skyldigheter

för varje fastighetsägare hänföra sig till ett visst bestämt stycke gata

eller väg eller ock efter avlösning bestämts att fullgöras med visst fixerat

kontant belopp, icke anses innefatta repartitionsbeskattning och beröra

således icke frågan om repartitionsgrunder för den allmänna kommunala

bidragsskyldigheten. Skulle några av dessa beskattningsföremål bortfalla,

medför detta ingen ökad skatt för de kvarstående, likasom icke heller

tillkomsten av nya beskattningsföremål medför minskad skatt för de

förutvarande. Speciell bidragsskyldighet, där sådan anses böra ifrågakomma,

bör enligt de sakkunnigas mening regleras genom särskild lagstiftning,

medan deras förslag uteslutande avsett att ordna underlagen

för den allmänna bidragsskyldigheten till fyllande av kommunens skattebehov.

Av det föregående framgår, att en av de viktigaste synpunkter,

som ligga till grund för kommunalskattesakkunnigas till myndigheterna

remitterade förslag, är önskvärdheten av en förskjutning av den kommunala

skattebördan, så att den i högre grad än för närvarande kommer

att bäras av sådana skatteföremål, som stå i en viss nära

och varaktig intressegemenskap med kommunen, särskilt fast egendom

och rörelse. Visserligen avvisa de sakkunniga tanken att vid

repartitionens avvägning differentiera de kommunala utgifterna, så att

repartitionen blir olika allt eftersom skattemedel erfordras för olika

slag av kommunala utgifter, liksom de sakkunniga anse speciell bidragsskyldighet,

såsom exempelvis de fastighetsägarna åliggande skyldigheter

med avseende å anläggning, underhåll och renhållning av gator

m. m., böra regleras genom särskild lagstiftning, men det är dock så,

att samma tanke, intressegemenskapens betydelse särskilt för fastighets
-

Bär förtlag

om särskild

bidragsskyldighet

framläggas

i nu

förevarande

sammanhang?

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj. ts Proposition Nr 310.

Lagstiftningens

omfattning.

ägarnas och rörelseidkarnas skattskyldighet, ligger till grund för kommunalskattesakkunnigas

förslag och det nu föreliggande förslaget till lag

om särskild bidragsskyldighet. Vid sådant förhållande kan det icke förnekas,

att det är ägnat att ingiva allvarlig betänklighet att framlägga

sistnämnda förslag för sig utan kännedom om de förslag, som må

kunna bliva resultatet av bearbetningen av förslaget till kommunalskattelag.

Visserligen är vad kommittén och svenska stadsförbundet

anfört om vikten av att genom positiva regler bringa ordning och reda

i de nuvarande tämligen dunkla och ovissa förhållanden i avseende å

skyldigheten att hålla gator m. m., värt allt beaktande, men då det är

att hoppas, att den allmänna kommunalskattefrågan må kunna redan till

nästkommande års riksdag upptagas till slutlig prövning, kan det icke

vara lämpligt att nu reglera frågan om fastighetsägares och näringsidkares

ifrågavarande speciella skyldigheter, vilka ju även de utgöra ett

led i den kommunala skattskyldigheten i vidsträckt mening. Jag finner

mig därför icke kunna för närvarande förorda framläggande för riksdagen

av förslaget ifråga.

Jag övergår nu till de lagförslag, vilkas framläggande för riksdagen

av mig förordas.

Förslaget till lag om ordning och villkor för ändring i

kommunal och ecklesiastik indelning.

De få bestämmelser i gällande lagstiftning, vilka antyda, att behov

av ändring i rikets indelning varit förutsatt och som anvisa ordning för

sådan ändrings åstadkommande, utgå alla, framhåller kommittén, från

att dylik ändring skall vara en rent administrativ åtgärd. Den lagstiftning,

till vilken kommittén framlägger förslag, avser icke att bryta med

denna grundsats. Lagstiftningens uppgift skall vara att åt de administrativa

förfogandena med avseende å rikets indelning i vissa hänseenden

giva grund i beskriven lag.

Kommittén har icke ansett, åtminstone för närvarande, nödigt, att

den avsedda lagstiftningen utsträckes att omedelbart omfatta annat eller

mera än den kommunala och den ecklesiastika indelningen. Då det

emellertid måste vara av vikt, att, då fråga uppkommer om ändrande

av viss indelning, dennas förhållande till andra indelningar icke lämnas

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

utan beaktande, bar kommittén i sitt lagförslag intagit uttryckliga bestämmelser

till betryggande att den utredning, som skall föregå ändring

i med förslaget närmast avsedd kommunal indelning, kommer att taga

hänsyn jämväl till samtliga övriga indelningar, vilka kunna anses böra i

något hänseende hava sammanhang med den förstnämnda.

I likhet med kommittén finner jag den föreslagna lagen icke böra

åtminstone tills vidare avse annat än kommunal och ecklesiastik indelning.

Med hänsyn till vad kommittén i motiveringen anfört (sid. 110 f.,

247 f.) och av skäl, som närmare utvecklas vid början av 2 kap., torde

lagen ej heller böra direkt avse ändring i pastoratsindelning.

I anledning av framställda anmärkningar mot lagens rubrik synes

denna lämpligen böra ändras till »lag om ordning och villkor för ändring

i kommunal och ecklesiastik indelning».

1 kap. Om ändring i kommunal indelning.

Den föreslagna lagstiftningen avser endast kommunerna i egentlig

mening, d. v. s. primärkommunerna. Övriga förekommande formationer

av mera eller mindre utpräglat kommunal karaktär (exempelvis landstingsområden,

väghållningsdistrikt) äro, anser kommittén, i allmänhet

icke av den beskaffenhet, att en generell lagstiftning med förevarande

syfte skulle kunna för dem avpassas. I den mån laga bestämmelser

med avseende å dem vidkommande indelningsändringar skulle finnas av

nöden, torde desamma böra infogas i de förefintliga speciallagarna. I

överensstämmelse härmed har jämväl beträffande den kyrkliga indelningen

förslaget till lagstiftning icke ansetts böra omfatta annat än de indelningsenheter,

vilka till sin hela karaktär äro med primärkommunerna

jämförliga, nämligen de territoriella kyrkoförsamlingarna (och skoldistrikten).

Angående andra kommunala eller ecklesiastika enheter än de

nu sagda inskränker sig således lagförslaget till den förut nämnda anvisningen

om deras beaktande vid den utredning, som skall föregå den

kommunala indelningen.

För att särskilja den kommunala enheten på landet från övriga indelningsenheter

har kommittén i de förslag till helt nya lagar, som

kommittén framlagt, för densamma använt den här och var i gällande

författningar brukade benämningen landskommun, dock med iakttagande

att kommittén icke under denna benämning inrymmer det särskilda slag

av kommun på landsbygden, som utgöres av köping. PrimärkommuBihang

till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 274 käft. (Nr 310.) 4037 in 12

Departe
ments
chefen.

s. 90 Kontrollera mot PDF

Departe
ments
chefen.

Om kommunal

indelningsändrings

åstadkommande

och

innebörd.

2 §■

Departe
ments
chefen.

Förutsättningarna

för

kommunal

indelningsändring.

3 §.

90 Kung1. Maj:ts Proposition Nr 310.''

nernas benämningar äro således enligt kommitténs förslag landskommun,

köping och stad.

Skäl synes mig icke föreligga att frångå kommitténs förslag i denna

del, varför den föreslagna 1 § tillstyrkes oförändrad. Åven om lagen

icke är, såsom från ett par håll påyrkats, direkt tillämplig på till exempel

landstingsområde, lära dock, på sätt kommittén framhållit, åtskilliga

av dess ledande grundsatser, vilka ju i väsentlig mån ansluta sig till

praxis och rådande rättsuppfattning,'' komma till användning vid uppgörelse

mellan landstingsområde och stad liksom i andra icke direkt av

lagen omfattade fall.

Enligt förslaget skall endast Kungl. Maj:t äga förordna om ändring

i den kommunala indelningen. För de anordningar och förslag, vilka

kommittén uppgjort till förebyggande, att kommunal indelningsäudring

skall kunna komma till stånd annorledes än i den därför stadgade ordning,

kommer redogörelse att lämnas dels av mig vid 35 § och dels av

chefen för ecklesiastikdepartementet i samband med förslag om ändringar

i kyrkostämmoförordningen; och skall jag i det följande redogöra för

kommitténs förslag till ändring av §§ 2 och 3 i förordningen om kommunalstyrelse

på landet, genom vilken ändring Kungl. Maj:ts befallningshavandes

befogenhet i där avsedda hänseenden skulle upphöra och

Kungl. Maj:ts rådighet över indelningen i stället erhålla uttryck.

Vid ändringens genomförande förekomma ett flertal olika detaljfrågor,

för vilkas ordnande och behandling det är av vikt, att olika

meningar om indelningsändringens innebörd icke kunna göras gällande.

Kommittén har av sådan anledning velat genom stadgandet i 2 §, att

vid indelningsändring »må kommuns område ökas eller minskas, kommun

upplösas, så ock ny kommun bildas», giva en erinran om, att det bör i

varje särskilt fall klargöras, av vilken beskaffenhet den föreskrivna indelningsändringen

skall anses vara.

Kommitténs förslag, som i denna del lämnats utan erinran, torde

böra godtagas.

Syftet med 3 § i förslaget är, framhåller kommittén, att genom lag

giva oomtvistlig auktoritet åt de administrativa förfogandena och fastställa

närmare regler angående dem och deras följder. Att i lag uttömmande

angiva de skäl, som motivera en indelningsändring, är uppenbarligen

icke möjligt. Det måste åt Kungl. Maj:t överlämnas att pröva,

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungi. Maj.is Proposition Nr 310.

om och när ett offentligt intresse kräver, att en åtgärd av ifrågavarande

art vidtages. I lagtexten hava såsom skäl för ändring i kommunal indelning

anförts, att fördelar för den kommunala förvaltningen eller lättnad eller

utjämning av kommunala bördor kunna genom ändringen vinnas eller att

ändringen finnes främja den ekonomiska utvecklingen inom orten eller

slutligen att den eljest medför .gagn, med vilket sista stadgande de övrigas

karaktär av endast belysande exempel framträder.

Av mera svårlöst beskaffenhet är, yttrar kommittén, frågan om den

ställning vid indelningsändringen, som bör tillerkännas olika av densamma

berörda sakägare. Den fråga uppstår härvid, huruvida någon intressents

krav på att erhålla beaktande för sina synpunkter bör under vissa omständigheter

anses vara av den vägande beskaffenhet, att ändringen bör

göras beroende av formligt medgivande till densamma från hans sida. Vid

övervägande av denna fråga, som givetvis i främsta rummet avser de

av en ifrågasatt indelningsändring berörda kommunerna, bar kommittén,

särskilt med hänsyn till den praxis, som genom omständigheternas makt

utbildats, funnit sig böra besvara densamma nekande. Erkännas må,

säger kommittén, att, vad kommunerna angår, avsevärda skäl kunna

anföras för eu motsatt ståndpunkt. Men å andra sidan måste beaktas,

att en dylik medbestämmanderätt kan fullt upprätthållas endast i jämförelsevis

ringa mån. Varje indelningsändring måste enligt kommitténs

mening bedömas ur synpunkten av det allmännas intresse, och så snart

detta intresse är av mera betydande art, måste den kommunala bestämmanderätten

vika och ändringen kunna genomföras även mot kommunens

bestridande. Den ståndpunkt kommittén sålunda intager utesluter

emellertid ej, att kommunens vilja vid indelningsändringen i överensstämmelse

med nuvarande praxis betraktas som en faktor av synnerlig

betydelse, till vilken särskild hänsyn bör tagas. I sådant syfte har kommittén

i sitt förslag upptagit det stadgande, att därest kommun, som

beröres av ifrågasatt indelningsändring, motsätter sig densamma, därom

må förordnas endast då ändringen finnes vara av betydande allmänt

behov påkallad. Såsom de ur allmän synpunkt viktigaste förutsättningarna

för en tvångsändring i den kommunala indelningen hava exempelvis

angivits, att oregelbundenhet i rikets indelning eller annat förhållande

vållar hinder eller olägenhet i allmänna ärendens behandling

eller i tillgodoseende av kommunala behov eller att viss kommunal

uppgift av större vikt finnes vara eftersatt, så att avsevärd olägenhet

därav uppkommit eller kan väntas uppkomma eller att bestående indelning

lägger hinder i vägen för den ekonomiska utvecklingen inom orten.

Beträffande kommitténs utförliga motivering till de sålunda föreslagna

bestämmelserna hänvisas till betänkandet (sid. 128—140).

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Departe
ments
chefen.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

Vad angår den av en myndighet mot första stycket av 3 § framställda

anmärkning, bör erinras, att förslaget ej avser en sammanslutning mellan

kommuner eller kommundelar inom olika läu eller stift utan att den

överflyttade kommunen eller kommundelen samtidigt överföres från det

ena länet eller stiftet till det andra. Stadgandet i fråga torde därför

böra bibehållas oförändrat.

Icke heller i övrigt föreligger enligt min mening skäl till ändring

i det av kommittén föreslagna stadgandet i 3 §:ns första stycke.

Såsom kommittén framhållit är det förenat med betydande svårigheter

att finna tillfredsställande regler för det fall, att av indelningsändring

berörd kommun- motsätter sig ändringen.

Å ena sidan kan icke en indelningsändring, som ur allmän synpunkt

prövas nödig och nyttig, få stranda på en kommuns understundom.

ganska omotiverade motstånd. En kommunal vetorätt kan

således icke uppställas, icke ens som principiell regel med angivna

undantag. Dylika'' kunna svårligen med erforderlig tydlighet angivas

och skulle dessutom bliva så omfattande, att de komme att väsentligen

upphäva regeln.

Men å andra sidan synas kommunerna med skäl kunna göra anspråk

på skydd för sin självständighet, då fråga är om indelningsändring,

som icke är grundad i ett betydande allmänt behov. Detta gäller, såsom

de avgivna yttrandena på denna punkt visa, ej blott landskommunerna

utan även städerna. De förra känna sig naturligt nog ofta -hotade

av städernas önskan att få utsträcka sin myndighet över så stor

del av kringliggande landsbygd som möjligt för att i tid kunna planera

stadens utveckling. Och det kan ej förnekas, att den drivande

kraften till de omfattande »kolonisatoriska inkorporeringar», som på senare

tid ägt rum, understundom mera synes hava varit allmänna föreställningar

om inkorporeringens betydelse för stadens framtid än verkliga

behov. Hittills hava sådana stora utvidgningar alltid ägt rum med

den inkorporerarade landskommunens goda minne och efter en fullständig

uppgörelse mellan de båda parterna, men skulle landskommunen

vilja motsätta sig en snarlik »kolonisatorisk» utvidgning och icke något

annat skäl för densamma kunna förebringas än sannolika framtida behov

av området för stadens utveckling, så bör staden uppenbarligen ej kunna

framtvinga indelningsändringen.

Städerna böra å sin sida, såsom i flera yttranden framhålles, kunna

hava vissa anspråk på att icke av landskommun bliva påtvingade områden,

vilkas förvaltning av landskommunen blivit försummad, men som

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

93

i verkligheten kunna av densamma sättas i stånd och förvaltas, utan att

någon områdesändring behöver äga rum.

Det beaktande, som, i överensstämmelse med vad jag här ovan anfört,

enligt hittills följd praxis lämnats kommuns bestridande av indelningsändring

berörande dess område, bör följaktligen i lagstiftningen

taga sig uttryck i en effektiv begränsning av rätten att mot kommuns

vilja införliva den eller del därav med annan kommun.

Enligt min mening är det därför nödigt att i lag giva någon slags

effektiv begränsning i rätten att mot kommuns vilja införliva den eller

del därav med annan kommun. Det hade otvivelaktigt varit önskvärt,

att kommittén givit mera konkreta och bestämda regler härför än förslaget

innehåller, men antagligen har diet mött svårigheter att utforma

sådana, och kommitténs tanke har uppenbarligen varit, att en indelningsändring

mot kommuns bestridande bör ske, allenast då synnerligen starka

och ur allmän synpunkt tungt vägande aktuella skäl föreligga. Uttrycket

»av betydande allmänt behov påkallad» i andra stycket av 3 § har

kommittén velat fullständiga med några exempel. Det har uttalats farhåga

för att detta skulle föranleda eu för snäv tillämpning, men detta

synes mig knappast antagligt.

De i svenska stadsförbundets yttrande exempelvis angivna fallen, att

en stad behöver utrymme för bostäder eller förvärvat mark till industriområden,

bebyggande el. dyl., äro otvivelaktigt sådana, att de enligt

förslaget kunna motivera inkorporering. Det synes mig ej vara ur vägen

att komplettera exemplen just med dessa båda fall.

Däremot hyser jag betänkligheter mot att upptaga det tredje anförda

fallet, att området »redan är stadslikt bebyggt och i socialt och ekonomiskt

hänseende redan utgör en del av staden». Att upphöja detta till

inkorporeringsskäl vore nämligen att gå längre än som under alla förhållanden

kan vara befogat och skulle kunna föranleda exempelvis inkorporering

av kommuner, som äga alla betingelser för en fortfarande självständig

existens. Sådana kommuner, som utan någon som helst anmärkning

väl sköta sina kommunala uppgifter, böra hava skyddad rätt att

fortfarande leva sitt eget kommunala liv intill dess att verkligt stats(ej

städs-) intresse kräver ändring.

Jag finner alltså ett borttagande ur lagrummet av samtliga exemplen

knappast tillrådligt. Det torde vara bättre att tillägga de av stadsförbundet

angivna två första fallen. I enlighet härmed har dylikt tillägg gjorts

till 3 §.

Aven i ett annat hänseende synes mig ett tillägg böra göras till

förevarande lagrum. Tydligheten torde nämligen fordra, att i lagtexten

uttryckligen augives, att kommuns befogenhet att genom sin vägran

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kunrjl. Maj:ts Proposition Nr 310.

Ordnandet av

kommunernas

inbördes ekonomiska

förhållanden

vid

kommunala

indelning sändringar.

4-10 §§.

förhindra indelningsändring avser ej endast själva indelningsändringen

utan ock villkor, som med ändringen förbindes.

Slutligen torde i lagen böra uttryckligen angivas, att kommuns

motstånd mot ifrågasatt indelningsändring bör tillmätas betydelse endast

i det fall, att ändringen tinnes medföra avsevärd olägenhet för kommunen.

Det bör givetvis ej stå kommun fritt att utan objektiva skäl förhindra

obetydligare regleringar, vilka, utan att kunna sägas vara påkallade

av ett betydande allmänt behov, ändock medföra fördelar och

därför kunna anses ur allmän synpunkt önskvärda.

I övrigt finner jag varken på grund av de framställda erinringarna eller

eljest skäl att vidtaga ändring i kommitténs förslag i förevarande avseende.

I fråga om ordnandet av kommunernas inbördes ekonomiska förhållanden

vid kommunala indelningsändringar är behovet av lagstiftning

uppenbarligen synnerligen trängande. De administrativa förfogandena

på detta område, där offentligrättsliga och privaträttsliga synpunkter

sammanträffa, äro icke tillfyllest, med mindre desamma hava stöd av

skriven lag. Denna lagstiftning bör, framhåller kommittén, vara grundad

på ett fullt tillgodoseende av de offentligrättsliga intressenas krav, men

tillika så avvägd, att de privata intressen, som äro av beskaffenhet att

böra skyddas, icke genom densamma komma att lida någon kränkning.

Det av kommittén från dessa synpunkter uppgjorda förslaget följer väsentligen

den för närvarande tillämpade praxis, därvid dock vissa utbyggnader

funnits nödvändiga av hänsyn till såväl det offentliga som

det enskilda intresset.

Beträffande förmögen!)etsspörsmålens ordnande vid hel kommuns

införlivande med annan kommun eller kommuners förenande att bilda ny

kommun föreslår således kommittén lagfästande av universalsuccessionens

princip: de kommunala tillgångarna och förbindelserna övergå av sig

själva till den ökade eller nya kommunen, där ej särskilt annorlunda

förordnas. Vidkommande avskiljande från kommun av del av dess område

föreslår kommittén stadgande, att, där annorlunda icke bestämmes,

de kommunala tillgångarna och förbindelserna skola utan ändring förbliva

hos den minskade kommunen, liksom tillgångar och skulder, tillhörande

kommun, vars område ökas, skola efter indelningsändringen

tillkomma den ökade kommunen. Undantag göres dock här i fråga om

ett särskilt slag av kommunala tillgångar, nämligen mark, som är utlagd

till väg, gata, torg eller annan allmän plats. Den kommunala rätten

till sådan mark skall alltid övergå till den kommun, inom vars område

marken efter indelningsändringen kommer att ligga.

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kung!. Maj:ts Proposition. Nr 310.

I varje fall, där så finne» nödigt, skall emellertid uppgörelse ske

mellan kommuner, som av indelningsändring beröras, till reglerande av

deras inbördes ekonomiska förhållanden. Sådan uppgörelse skall fastställas

av Kungl. Maj:t, i allmänhet i sammanhang med förordnande om

ändringen. Med hänsyn till nödvändigheten under vissa omständigheter

av fullständigt skifte av en kommuns alla aktiva och passiva ävensom

till önskvärdheten, att uppgörelsen i varje särskilt fall må kunna ordnas

på det mest praktiska sätt, har föreslagits befogenhet för Kungl. Maj:t

att fastställa uppgörelse, varigenom ej endast kommunala tillgångar överflyttas

från en kommun till annan utan jämväl sådan överflyttning sker

av kommuns skuld. Såsom förutsättning för sistnämnda förslag, enligt

vilket fordringsägare kan utan sitt medgivande underkastas utbyte av

sin ursprunglige gäldenär mot annan, har kommittén emellertid funnit

oundgängligen nödvändigt, att anordning vidtages, varigenom åt fordringsägarna

i det väsentliga bevaras rätt att fortfarande vända sig mot

den ursprunglige gäldenären. Denna anordning går därpå ut, att därest

kommun, till vilken skuld sålunda blivit till betalning överförd från

annan kommun, skulle brista i sin betalningsskyldighet, fordringsägaren

må äga att för bristen hålla sig jämväl till den äldre kommunen. Med

hänsyn till den minskning i säkerhet, som en kommuns fordringsägare,

vilkens fordringsanspråk icke indrages i uppgörelse, kan komma att lida

genom minskning av kommunens område, föreslås även för detta fall en

anordning av enahanda innebörd.

Slutligen bör nämnas, att enligt kommitténs förslag lagfästats ej

endast regler för uppgörelse mellan kommuner angående förefintliga

tillgångar och skulder utan ock Kungl. Maj:ts befogenhet att, där genom

indelningsändringen endera kommunens ekonomiska ställning avsevärt

försämras, ålägga den andra kommunen att, om skäl därtill äro, utgiva

ersättning därför.

Kommitténs motivering till dessa stadganden återfinnes i betänkandet

å sid. 146—171.

I anledning av erinringar från ett par myndigheter beträffande 4 §

bör anmärkas, att såsom kommittén (sid. 147) framhållit, Kungl. Maj: t

givetvis bör vara berättigad att vidtaga ändringar i det underställda

förslaget till uppgörelse, med undantag för sådana fall, där indelningsändring

mot kommuns bestridande icke må ske. Att i dylika fall ändring

i villkoren ej må företagas utan kommuns samtycke, torde med önskvärd

tydlighet framgå vid jämförelse med 3 §, däri, på sätt förut nämnts, av

mig föreslagits uttryckligt stadgande av innehåll, att därest kommun mot
-

Departe
ments
cliefen.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

sätter sig villkor, som förbundits med indelningsändring, därom ej må

förordnas annat än i vissa i sistnämnda lagrum närmare angivna fall.

Mot 5 § har erinrats, att stadgandet borde omfatta även mark, som

i fastställd stadsplan upptagits som allmän plats, även om den ännu ej

därtill utlagts. Kommittén har emellertid enligt min mening anfört

vägande skäl för sin ståndpunkt till denna fråga, och torde jag kunna inskränka

mig till en hänvisning till vad kommittén härom yttrat (betänkandet

sid. 153).

Såsom framgår av bifogade referat av myndigheternas utlåtanden

hava mot 6 och 10 §§ i kommitténs förslag riktats åtskilliga anmärkningar

särskilt mot bestämmelserna om överflyttning eller fördelning av

skuld. Då dessa anmärkningar enligt min mening i viss mån äga berättigande,

har jag tagit i övervägande, huruvida icke på annat än av

kommittén föreslaget sätt det av densamma åsyftade resultatet skulle

kunna uppnås utan de med kommitténs förslag förbunda olägenheter.

Jag har därvid funnit det lämpligaste ''sättet vara, att såsom villkor för

skulds överflyttning eller fördelning stadga, att fordringsägaren därtill

lämnar sitt medgivande. Antagligen skall sådant i flertalet fall lämnas,

och där så ej sker, får saken ordnas på annat sätt. I allmänhet kommer

väl därvid, i enlighet med den av kommittén (sid. 144) omförmälda

praxis, den nybildade eller ökade kommunen att tillförbindas att till den

minskade kommunen lämna bidrag till fullgörande av dess betaluingsskyldighet.

I enlighet med vad jag nu anfört har ett tillägg gjorts till

6 §, varjämte den av kommittén föreslagna 10 § uteslutits.

Att, såsom kommittén föreslagit, kommunal tillgång eller förbindelse

må kunna tilläggas del av kommun, kan visserligen synas något oegentligt,

men med hänsyn till vad kommittén (sid. 158 f.) anfört torde en dylik

utväg böra lämnas öppen. Hur kommundelens beslutanderätt i avseende

å sådan tillgång eller förbindelse skall utövas, synes i allmänhet

böra bestämmas i sammanhang med beslutet om indelningsändringen. Några

föreskrifter i lagen i detta hänseende torde ej vara behövliga.

De i kommittéförslagets 7 och 8 §§ uppställda regler för ordnande

av kommunernas mellanhavanden synas mig vara grundade på riktiga

principer och så avpassade, att de lämpa sig för alla möjliga olika fall.

Att, såsom från några håll föreslagits, införa mera detaljerade bestämmelser,

synes mig icke vara att tillråda; de detalj föreskrifter, som förordats,

lämpa sig uppenbarligen ej för intagande i lag men rymmas alla

inom förslagets ram och kunna komma till tillämpning i de speciella

fallen, i den mån de lämpa sig för den ekonomiska uppgörelse, varom

fråga är. Emellertid synes, i anslutning till vad i ett par av de av
-

s. 97 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 310.

97

givna yttrandena förordats, 8 § i kommitténs förslag böra utökas med ett

stadgande av innebörd, att där kommun till följd av indelningsändring

har att för ordnande av sin förvaltning vidkännas kostnader, till vilka

annan kommun skäligen bör lämna bidrag, föreskrift skall meddelas, att

sådant skall utgå på en gång eller under viss övergångstid.

I anledning av kammarkollegii anmärkning mot avfattningen av 7

§ i kommitténs förslag har sista stycket av densamma ansetts böra utbrytas

till en särskild paragraf. Däremet torde de i 8 § av kommitténs

förslag förekommande orden »utan att sådant — — — indelningsändringen

vinnes» böra i tydlighetens intresse kvarstå.

Utöver de av mig i det föregående förordade ändringar i kommittéförslagets

4—10 §§ och därav betingade ändringar i vissa paragrafers

numrering finner jag ej anledning att tillstyrka avvikelse från kommitténs

förslag i dessa delar.

Vid ändringar i rikets indelning uppstår ofta nog fråga, huruvida

eller i vad mån den skedda ändringen bör anses utöva inverkan på

giltighetsområdet för lagar, stadgar eller andra författningar, vilka icke

äro avsedda för riket i dess helhet, men gälla inom område, som av

ändringen beröres. Hithörande spörsmål kunna, yttrar kommittén, icke

lösas medelst en allmängiltig formel. Många olika omständigheter, såsom

syftet och ändamålet med författningen, ordningen, vari den tillkommit,

beskaffenheten av och kompetensen hos den myndighet, som utfärdat

densamma, göra sig här gällande och kräva beaktande.

Vissa av dessa författningar och stadgar äro sådana, som utfärdats

av statsmakterna att gälla för särskilda slag av kommunala bildningar

eller för orter av viss struktur. Andra äro av offentlig myndighet utfärdade

stadganden, vilka äro avsedda för en speciellt angiven kommun

eller annan ort. Andra för viss kommun eller område av densamma

gällande stadgar äro åter sådana i eminent mening kommunala stadgar,

som utgått från den kommunala myndigheten.

Kommittén framhåller, att en allmän föreskrift, varigenom de svårigheter

och anledningar till tveksamhet, som i förevarande hänseenden

framträda, skulle varda helt undanröjda, ej är möjlig att giva.

Vad angår de stadgar eller andra föreskrifter med lokal giltighet,

vilka icke äro av i egentlig mening kommunal natur, anser kommittén

det icke vara nödigt eller ens möjligt att meddela särskilda bestämmelser

angående de kommunala indelningsändringarnas inflytande på dem. Stadgandenas

tillämplighet regleras av deras eget innehåll eller eventuellt genom

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 saml. 274 käft. (Nr 310.) 4087 18 13

Indelning sändrings

inverkan

i fråga

om lokala

stadgars giltighetsområde.

11 §•

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. J\Iaj:ts Proposition Nr 310.

Kungl. Maj:ts förordnande. I sista hand måste det överlåtas åt rättsskipningen

att, där tvist uppstår av här ifrågavarande art, slita densamma.

Vidkommande ett slag av författningar nämligen de i egentlig mening

kommunala stadgarna har emellertid kommittén ansett möjlighet

vara för handen att genom generellt stadgande anvisa en lösning av de

uppkommande frågorna. I fråga om dessa stadgar föreslås föreskrift,

att de skola även efter indelningsändringen gälla inom samma område

som förut, där ej i sammanhang med beslutet om ändringen eller sedermera

i laga ordning annorledes förordnas. (Beträffande motiveringen, se

betänkandet sid. 171—182.)

Departe- För sitt förslag i 11 § synes kommittén hava anfört särdeles vä
cbefen.

gande skal, och avvikelse från förslaget kan icke av mig tillstyrkas.

Tiden för Kommittén framhåller betydelsen av att förordnande om kommunal

indelnings- indelningsändring icke meddelas alltför kort tid före ändringens ikraftändrings

trådande och erinrar om att praxis härutinnan varit växlande. Såsom

daniToéh huvudregel föreslås, att en minimitid av fyra månader skall förflyta

åtgärder för mellan förordnandet och ikraftträdandet. Där indelningsändringen inne,

nfndrings~ bär, att en kommuns område skall delas, har kommittén emellertid funnit

genomförande det nödvändigt, att den bevillningstaxering, som äger rum året innan

'' ”ordning1.19 ändringen träder i kraft, sker med tillämpning av den nya kommuni2~2i

§§. indelningen. Enligt 30 § taxeringsförordningen skola taxeringsnämndernas

12 §. arbeten vara avslutade i länen senast den 15 maj och i Stockholm senast

den 15 juni. Om för här ifrågavarande fall angivna minimitid utsträckes

till nio månader, bör således vinnas full trygghet för att vederbörande

taxeringsnämnd skall erhålla tillfälle att vid taxeringsförrättningen

beakta den nya indelningen.

Med tillämpning av de grunder, kommittén sålunda angivit, föreslår

kommittén alltså i 12 § det stadgandet, att ändring i kommunal indelning

skall träda i kraft vid det kalenderårs början, som Kungl. Maj:t

bestämmer, icke tidigare än fyra eller, där kommun genom ändringen

delas, nio månader efter det förordnande om ändringen meddelats. (Kommitténs

motivering återfinnes i betänkandet å sid. 182—185.)

is §• Kommitténs förslag avser att meddela bestämmelser, enligt vilka

den nya indelningen skall under den närmaste tiden före densammas

ikraftträdande förberedas och till och med, där så finnes erforderligt,

tillämpas. Enligt förslaget skall, sedan röstlängd upprättats året innan

den nya indelningens ikraftträdande, sagda indelning följas vid utövandet

av den kommunala beslutanderätten, undantagandes då fråga är om an
-

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

gelägenhet, som avser den äldre kommunen, i vilket fall den äldre indelningen

skall följas intill dess den nya trätt i kraft. Att särskilja de

olika kommunala angelägenheterna på sätt här avses, torde, framhåller

kommittén, i allmänhet icke erbjuda svårighet. Alla ärenden, vilka

hava avseende å den nya indelningen, böra avgöras enligt densamma,

således först och främst alla angelägenheter, vilkas ekonomiska verkningar

komma att följa denna indelning, ävensom ärenden, som

avse ordnandet av den kommunala organisationen enligt den nya indelningen.

I sådana fall, där de kommunala angelägenheterna handläggas och u §.

avgöras vid kommunalstämma eller allmän rådstuga, är det, framhåller

kommittén, utan vidare klart, att det är de i den enligt den nya indelningen

uppgjorda röstlängden såsom röstberättigade upptagna, som äga

att gemensamt överlägga och besluta, i fall av behov med begagnande

av nämnda längd för omröstning. År beslutanderätten överlåten åt

fullmäktige, föreslår kommittén, att de förefintliga fullmäktige skola, intill

dess nya val av fullmäktige ägt rum, representera såväl den äldre kommunen,

tills denna vid den nya indelningens ikraftträdande upphör, som

ock kommunen enligt den nya indelningen, dock att Kungl. Maj:t skall

äga att, om förhållandena därtill föranleda, förordna, att samtliga fullmäktiges

uppdrag skall upphöra, då den nya indelningen träder i kraft,

samt nytt val till fullmäktige för tiden därefter verkställas i den ordning,

som är stadgad för det fall, att val sker första gången.

Kommittén har föreslagit uttryckligt lagfästande av den grundsats 15 §•

i fråga om kommunalskattens fördelning, som, enligt vad kommittén

erinrar, redan allmänt tillämpas, nämligen att de utskylder till ändrad

eller nybildad kommun, vilka året innan indelningsändring träder i kraft

beviljas att under det nästföljande året utgå, skola till utgivande fördelas

å dem, som skulle under det löpande året varit till kommunen skattskyldiga,

för den händelse den nya indelningen redan då varit i kraft.

För att den kommunala röstlängd, som skall upprättas enligt den 16 §

nya indelningen året innan denna träder i kraft, skall kunna utan svårigheter

åstadkommas och bliva färdig i tillräckligt god tid, krävas,

framhåller kommittén, särskilda föreskrifter, vilkas syfte måste vara

åstadkommande av ett reglerat samarbete mellan myndigheter i olika

kommuner. Kommitténs förslag till dylika föreskrifter utgår från att det

grundläggande arbetet med röstlängdens upprättande skall utföras av

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

vederbörande myndighet i kommunen enligt den äldre indelningen samt

att slutförandet av arbetet skall verkställas av vederbörande myndighet

enligt den nya indelningen.

Med hänsyn till önskvärdheten av att den tid, varunder beslutanderätten,

innan ny indelning träder i kraft, skall utövas enligt denna sistnämnda,

erhåller så stor utsträckning som möjligt, har kommittén ansett

det böra stadgas, att överlämnandet av längd från myndighet i en kommun

till myndighet i annan kommun skall ske senast den 1 oktober. Därjämte

hava vissa andra bestämmelser föreslagits i syfte, att kommunalstämma

respektive allmän rådstuga enligt den nya indelningen alltid

bör kunna medhinnas under oktober månad.

17 §. Kommittén har ansett det vara med rättvisa mest överensstämmande,

att kommunalt skattskyldig, som häftar för ogulden utskyld, icke i följd

av ändring i den kommunala indelningen blir befriad från den lagstadgade

påföljden av sin underlåtenhet att fullgöra sin skattskyldighet.

Kommittén har därför föreslagit, att underlåtenhet att betala kommunal

utskyld i äldre kommun skall i fråga om rösträtts utövning i ändrad

eller nybildad kommun medföra samma påföljd som inom den äldre

kommunen. Därjämte har viss föreskrift meddelats i syfte att, då område

överflyttas till annan kommun eller utbrytes att bilda egen kommun,

vederbörande myndighet i den ökade eller nybildade kommunen

skall erhålla underrättelse om de på det utbrutna" området belöpande

oguldna utskylderna.

1 18 § föreslår kommittén, att vid behandling av kommunal angelägenhet,

i fråga om vilken, efter ty i 13 § är sagt, den äldre indelningen

skall följas, den förut under året inom kommunen gällande röstlängden

skall användas.

is §. Ehuru i följd av de bestämmelser angående den kommunala beslu
m9itténakf°b“-

tanderätteni vilka av kommittén föreslås, särskilda föreskrifter till åstadsiag.

) kommande av den kommunala förvaltningens organiserande efter den nya

indelningen icke i allmänhet bliva erforderliga, måste, för det.fall att

fråga är om bildande av helt ny kommun, stadganden givas med ändamål

att säkerställa den nya kommunala organisationens konstituerande. För

sådant ändamål föreslår kommittén bestämmelser, varigenom trygghet vinnes

för att senast den 1 oktober året innan den nya indelningen träder

i kraft skola finnas i landskommun och köping person med befogenhet

och skyldighet att hålla kommunalstämma för röstlängdens justering samt

val av kommunalstämmans ordförande och vice ordförande ävensom kommunalnämnd,

i fögderistad ordförande i stadsstyrelsen samt i annan stad

tillförordnad magistrat.

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

101

Om den nybildade kommunen är stad med över 3,000 invånare,

vars beslutanderätt således skall handhavas av stadsfullmäktige, kan det

finnas nödigt, att kommunala beslut fattas, redan innan stadsfullmäktige

hunnit bliva utsedda. Kommittén föreslår därför, att i sådant fall, intill

dess fullmäktige blivit utsedda, stadens beslutanderätt skall utövas vid

allmän rådstuga.

I anledning av kommunalförordningarnas föreskrift, att val av fullmäktige

ävensom av de kommunala befattningshavarna, såsom drätselkammare

och kommunalnämnd, skola ske i december och att tiden för

uppdragens utövande skall räknas från och med den 1 januari året näst

efter det, då valet skett, har kommittén ansett nödigt, att det beträffande

nybildad kommun stadgas, att, sedan den nya röstlängden blivit upprättad,

fullmäktige och kommunala befattningshavare må omedelbart

utses oberoende av eljest gällande bestämmelser om tid för dylika val

samt med iakttagande att den tid, för vilken de böra anses vara valda,

skall räknas från och med ingången av nästföljande året.

Ehuru det med hänsyn till innebörden av samtliga de av kommittén

föreslagna anordningar torde böra anses såsom ganska klart, att de kommunala

myndigheter, som under den här avsedda övergångstiden bliva

utsedda, skola äga att genast träda i utövning a v sina uppdrag, har

kommittén dock ansett lämpligt, att i detta sammanhang uttrycklig föreskrift

därom gives. Vidkommande magistraten, stadsstyrelsen och de

kommunala befattningshavarna har därvid beskaffenheten av de åtgärder,

varmed de under tiden, innan den nya kommunen börjat sin existens,

må äga att taga befattning, erhållit uttryck genom stadgande, att deras

befogenhet skall under nämnda tid vara inskränkt till sådana åtgärder,

som erfordras i anledning av indelningsändringen. En motsvarande

föreskrift synes obehövlig i fråga om fullmäktige, vilkas verksamhet icke

må utsträckas utöver fattande av beslut, medan magistratens (stadsstyrelsens)

och de kommunala nämndernas verksamhet innefattar administrativ

och kommunal förvaltning samt verkställighet.

Enligt §§17 och 63 i förordningen om kommunalstyrelse på landet

skola på landsbygden utgifts- och inkomstförslagen uppgöras före den

1 oktober samt bestämmandet av utgifts- och inkomststaten äga rum

under oktober. I nybildad kommun, där val av kommunalnämnd, som

skall uppgöra förslaget till staten, svårligen kan äga rum tidigare än

under senare delen av oktober, låter det sig tydligtvis icke göra att

iakttaga nämnda tidsbestämmelser, och även för kommun, som undergått

ändring, kan ofta nog under övergångsåret den sålunda tillmätta tiden

19 §.

(20 § i kom

mittén» för

slag.)

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

21 §.

Departe
ments
chefen.

vara alltför kort. Kommittén har för den skull föreslagit den föreskrift,

att i landskommun eller köping, som skall ändras eller nybildas, må

med uppgörande av utgifts- och inkomstförslag för första året efter

indelningändringens ikraftträdande anstå utöver den i § 63 i förordningen

om kommunalstyrelse på landet stadgade tid, dock att utgiftsoch

inkomststatens bestämmande skall ske inom november månads utgång.

För att skaffa säkerhet för, att de av kommunal indelningsändring

berörda kommunernas behov av årets taxerings- och hos prövningsnämnden

förda längder skall bliva utan slitningar behörigen tillgodosett,

har kommittén föreslagit, att kommunalnämnden eller magistraten (stadsstyrelsen)

i kommun, som skall helt införlivas med annan kommun eller

ingå i ny kommun, skall före ingången av december året närmast innan

ändringen träder i kraft till motsvarande myndighet inom den ökade

eller nybildade kommunen överlämna nämnda längder angående kommunen,

ävensom att enahanda föreskrifter skola, där del av kommun

skall införlivas med annan kommun eller ingå i eller bilda ny kommun,

gälla i fråga om de längder, som angå kommundelen.

Beträffande kommitténs utförliga motivering till de nu refererade

bestämmelserna om åtgärder med avseende å indelningsändrings ikraftträdande

(13—21 §§) hänvisas till betänkandet sid. 185—217.

*

De förändringar, som vid 1918 års urtima riksdag genomfördes i

kommunalförordningarna i avseende å den kommunala rösträtten och

röstlängds upprättande, föranleda, att åtskilliga förenklingar kunna göras

beträffande bestämmelserna om indelningsändrings genomförande. De

stadganden i kommitténs förslag, vilka härav beröras, äro 13, 16, 17

och 19 §§, varjämte 18 § bör utgå; däremot bör en ny bestämmelse,

här betecknad med 20 §, införas. Det torde icke vara erforderligt att

i vidare mån än som skett motivera de sålunda gjorda ändringarna och

tilläggen.

Omförmälda förändringar i kommunalförordningarna medföra även,

att sådana olägenheter, som av svenska stadsförbundet och kammarkollegium

ansetts vara förenade med kommitténs förslag om tiden för meddelande

av beslut om indelningsändring, knappast komma att uppstå.

Den lika rösträtten och de nya bestämmelserna om röstlängds upprättande

föranleda nämligen, att beslut enligt den nya ordningen kunna fattas

omedelbart efter det förordnande om indelningsändringen meddelats.

Något sådant stillestånd inom kommunalförvaltningen, som stadsförbundet

befarat, torde sålunda icke behöva uppstå. De av kommittén före
-

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

slagna tiderna för indelningsändrings ikraftträdande, vilka äro betingade

av gällande bestämmelser i avseende å taxeringen, torde därför kunna

utan men bibehållas. Någon anledning att, såsom av vissa myndigheter

föreslagits, förlänga tiden mellan förordnandet om indelningsändring

och dess ikraftträdande, synes mig icke heller föreligga liksom de

övriga ändringsförslag, som i vissa utlåtanden framställts i avseende å

förevarande paragrafer, enligt min uppfattning icke böra föranleda ändring

i desamma.

De av kommittén föreslagna bestämmelserna om konstituerande av

stadsstyrelse i stad, där magistrat ej tinnes, hava jämkats med hänsyn

till de ändringar, som i en till innevarande års riksdag avlåten proposition

föreslagits i avseende å organisationen av stadsstyrelsen i sådan stad.

Enligt § 73 i förordningen om kommunalstyrelse på landet och ^JärsA-iM^

§ 74 i förordningen om kommunalstyrelse i stad skall kommuns beslut angående*

om upptagande av lån underställas Kungl. Maj:ts prövning, dock att

underställning icke erfordras, där genom sådant beslut sammanlagda beloppet

av kommunens utan underställning skedda upplåning icke över- 22 §.

stiger skillnaden mellan, å ena sidan, en tiondel av den sammanlagda

inkomst, för vilken kommunalutskylder skolat för sistförflutna året utgöras,

och, å andra sidan, den summa, som för nämnda år beslutits

skola i kommunen anskaffas genom uttaxering (beträffande stad med

iakttagande att i sistnämnda summa icke inräknas de belopp, som avse

folkskoleväsendet och uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende

försummade barn).

I fråga om nybildad kommun kan, intill dess första året av dess

existens förflutit, den nämnda lagbestämmelsen icke alls tillämpas. Kommunen

har till utgången av sagda år att välja mellan att icke upptaga

något lån eller att underställa varje sitt lånebeslut Kungl. Mapts prövning.

Uppenbart är emellertid, framhåller kommittén, att nybildad kommun

i allmänhet har omedelbart behov att göra tillfällig upplåning,

särskilt innan de för första årets utgifter avsedda utskylderna börjat

inflyta. Kommittén föreslår för den skull, att Kungl. Maj:t må efter

därom gjord framställning bestämma beloppet av den upplåning, som

av nybildad kommun må beslutas utan underställning, intill dess de i

§ 73 i förordningen om kommunalstyrelse på landet och § 74 i förordningen

om kommunalstyrelse i stad i sådant hänseende meddelade bestämmelser

kunna tillämpas. (Se vidare betänkandet s. 218.)

Stad tran det i 22 8, varemot erinran ej framställts, torde böra oför- Departe
ö

0 7 •'' mentschefen.

ändrat godtagas.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj.is Proposition Nr 310.

Åtgärder för Under den tid, som förflyter mellan förordnande om kommunal inkontJoUå

delningsändring och dennas ikraftträdande, äro under nuvarande förhålkommunaia

landen de kommuner, som av ändringen beröras, icke mera än eljest

btiden tl" inskränkta i sin befogenhet att fatta beslut, även för det fall att beslutet

indelnings- uppenbarligen kommer att till sina verkningar drabba icke endast den

ikruftträ- kommun, som fattar beslutet, utan i stället eller huvudsakligen en genom

dande. indelningsändringen åstadkommen kommun, vare sig denna är att anse

såsom helt ny kommun eller såsom en förutvarande kommun, vilken

ökats eller minskats. Till förekommande av dylika missbruk av den

kommunala beslutanderätten föreslås en särskild rätt till besvär över

beslut, fattade under nämnda tid med tillämpning av den äldre indelningen.

Enligt densamma må dylikt beslut överklagas, utom på de i

kommunalförordningen angivna grunder, jämväl där det strider mot de

förutsättningar, på vilka förordnandet om indelningsändringen grundats

eller, även om så ej är förhål]andet, att beslutet dock avser angelägenhet,

vars ordnande skäligen bör tillkomma kommun enligt den nya indelningen.

(Beträffande motiveringen, se betänkandet sid. 219—222).

Departe- Stadgandet i 23 § är blott avsett att utgöra ett komplement till de

“hefen. allmänna bestämmelserna om klagorätt i kommunala ärenden. Någon

anledning att, såsom av vissa myndigheter ifrågasatts, här meddela

särskilda bestämmelser angående delgivning av beslut av förevarande

slag torde icke förefinnas.

Om utredning Saknaden av enhetliga och bestämda föreskrifter angående åvägaandring

i bringandet av den utredning, vilken bör föregå avgörandet av frågor

^inddnin1 °m k°mmunal indelningsändring, har, såsom av kommittén påvisats, med34—31

§§. fort ganska stora olägenheter. Dessa olägenheter påkalla enligt kommitténs

mening en sådan omläggning av förfarandet, att säkerhet vinnes

för att dylika ärenden alltid komma att underkastas enhetlig och systematisk

utredning under objektiv och sakkunnig ledning. Det förslag

härutinnan, som kommittén framlägger och vilket i väsentliga stycken

ansluter sig till rådande praxis, är fotat på följande grunder. Det åligger

både kommunala och andra myndigheter såsom en förpliktelse att medverka

vid dylik utredning. Utredningen skall ske under inseende och

ledning av offentlig myndighet, i den mån icke myndigheten själv verkställer

densamma. Som offentlig myndighet, lämplig att i nu nämnda

hänseende tagas i anspråk, ifrågasätter kommittén kammarkollegium

eller Kungl. Maj:ts befallningshavande, vilka båda myndigheter intaga

sådan ställning i statsförvaltningen, att åt dem under alla omständigheter

bör inrymmas ett väsentligt inflytande å ifrågavarande ärenden.

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj ds Proposition Nr 310.

105

Enligt kommitténs förslag skall ledningen i fråga om handläggningen

av samtliga dessa ärenden åvila kammarkollegium. Den, som vill väcka

fråga Om kommunal indelningsändring, bör således till denna myndighet

ingiva ansökan i ärendet. Av praktiska skäl föreslås beträffande den

närmare utredningen en viss uppdelning, så att kammarkollegium övertager

utredningen i de mera omfattande och krävande ärendena, medan

åt Kungl. Maj:ts befallningshavande överlämnas utredningsbestyret med

de mindre och enklare. Då omständigheterna så föranleda, bör utredningens

omedelbara verkställande överlämnas åt särskild utredningsman.

I vissa utredningen rörande frågor av mera väsentlig betydelse skall

bestämmanderätten tillkomma kammarkollegium.

Initiativet till en ändring i kommunal indelning kan enligt förslaget

tagas av kommun eller medlem av kommun, som av ändringen beröres.

Om sättet härför gives i 24 § den anvisning, att ansökning om den

ifrågasatta ändringen skall göras hos kammarkollegium och att därvid

skall fogas den förberedande utredning, som sökanden kan vilja åberopa.

Givetvis skall det ock vara kammarkollegium obetaget att självt väcka

fråga om dylik ändring. Kungl. Maj:ts befallningskavandes skyldighet

och befogenhet att taga initiativ i dylika frågor har kommittén icke

velat beskära, dock att kommittén ansett det böra föreskrivas, att, då

Kungl. Maj:ts befallningshavande finner sig böra väcka sådan fråga,

anmälan därom skall göras hos kammarkollegium. Skulle någon utom

kommunen stående eller annan myndighet än kammarkollegium eller

Kungl. Maj:ts befallningshavande vilja väcka fråga om kommunal indelningsändring,

bör, säger kommittén, sådan person eller myndighet

hänvända sig till kammarkollegium eller Kungl. Maj:ts befallningshavande

med begäran, att denna myndighet ville med begagnande av sin initiativrätt

upptaga frågan.

Att kommitténs förslag i nu ifrågavarande del icke på något sätt

berör Kungl. Maj:ts rätt att taga initiativ i indelningsfrågan har Tittalats

i en senare paragraf av förslaget.

Vid fastställandet av normerna för utredningsförfarandet bör, framhåller

kommittén, uppenbarligen tillses, att å ena sidan utredningen icke

tvingas in i former, som äro besvärligare, dyrbarare och mera tidsödande

än saken själv fordrar, men att å andra sidan säkerhet finnes för att

invecklade och omfattande indelningsändringar alltid erhålla verkligt

planmässig och fullständig utredning. Till vinnande av detta syftemål

har kommittén tänkt sig, att ett ärende, allt eftersom det ur ovan anBihang

till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. X74 höft. (Nr 3it).) 4087 18 14

24 ?.

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. May.ts Proposition Nr 310.

givna synpunkter är att anse som mera omfattande och krävande eller

mindre betydande, bör upptagas till utredning av kammarkollegium eller

Kungl. Maj:ts befallningshavande. Huruvida den ena eller andra formen

för utredningen bör väljas, skall enligt förslaget anförtros åt kammarkollegium

att bestämma. För att sätta kammarkollegium i tillfälle att

i alla förekommande fall träffa avgörande härom har, såsom förut nämnts,

Kungl. Maj ds befallningshavande ansetts böra göra anmälan hos kammarkollegium,

då befallningshavanden finner sig höra väcka förslag om indelningsändring

av ifrågavarande slag.

Vidkommande de utredningar, vilka äga rum under kammarkollegii

eget inseende, föreslås, att för utredningens omedelbara handhavande

skall av kollegium förordnas särskild utredningsman. Vad angår de utredningar,

vilkas besörjande överlämnas åt Kungl. Maj ds befallningshavande,

anser kommittén, att behov av särskild utredningsman icke i

allmänhet skall förefinnas. Emellertid torde stundom förhållandena kunna

vara sådana, att även för Kungl. Maj ds befallningshavandes del biträde

av särskild utredningsman kan finnas av nöden. Kommittén har härtill

tagit hänsyn i sitt förslag.

26 §• I lagförslaget har upptagits en erinran därom, att utredningen skall

avse alla på frågan inverkande omständigheter. Finnes ändring i kommunal

indelning böra föranleda ändring jämväl i ecklesiastik, administrativ

eller judiciell indelning, bör utredningen, i den mån lämpligen kan

ske, utsträckas att avse även indelning av sist omförmälda slag.

Vid utredningen bör enligt förslaget varje kommun och kommundel

samt, såvitt. möjligt, en var, vilkens rätt kan beröras av ifrågasatt indelningsändring,

beredas tillfälle att uttala sig i ärendet.

27 § Utredningsmannens skyldighet gentemot intressenterna i den ifråga
satta

indelningsändringen bör, framhåller kommittén, motsvaras av förpliktelse

för de offentliga och kommunala myndigheter, vilkas medverkan

utredningsmannen finner behövlig, att lämna densamma. Utredningsmannen

har för den skull i förslaget tillerkänts befogenhet att utlysa

eller hos vederbörande begära utlysande av stämmor eller andra sammanträden

samt att irån offentliga och kommunala myndigheter infordra de

upplysningar eller av dem påkalla det biträde, som utan deras oskäliga

betungande kali krävas.

För att utredningsmannens sakkunskap och initiativ skola komma

till bästa användning, har föreslagits, att vid varje stämma eller sammanträde,

således även sådana av sluten karaktär, såsom sammanträden

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 310.

av stadsfullmäktige ocli kommunalfullmäktige, utredningsmannen skall

äga rätt att i överläggningarna deltaga.

Åven om goda skäl synas föreligga till den indelningsändring, angående

vilken fråga blivit väckt, samt det för den skull icke finnes anledning

att genast avböja därom gjord framställning, kunna tydligtvis

under utredningens gång omständigheter''träda i dagen, som med styrka

tala mot ändringen. Jämväl kan det visa sig, att ändringen icke kan

eller bör genomföras i sådant omfång, som vid förordnandet om utredningen

var ifrågasatt. Åven kan det inträffa, att utredningsmannen

finner omständigheterna vara sådana, att fortsatt utredning skulle vara

onyttig. Han kan nämligen finna å ena sidan, att förhållanden, som

utgöra förutsättning för ändringens genomförande mot kommunens bestridande,

icke äro för handen, och å andra sidan, att den kommunala

obenägenheten för ändringsförslaget är så rotfästad, att medgivande till

ändringsförslaget från vederbörande kommuns sida icke kan förväntas.

I sådana och andra fall, där utredningen får anses hava blivit igångsatt

under oriktiga förutsättningar, bör enligt förslaget utredningsmannen,

sedan klarhet härom vunnits, icke fortsätta sitt arbete, utan att anmälan

om förhållandet gjorts hos den myndighet, som förordnat honom.

Finnes ändring i kommunal indelning böra komma till stånd, skall

fullständigt förslag till densamma ävensom till den ekonomiska uppgörelse

och de övriga villkor, vartill ändringen kan giva anledning,

uppgöras.

Om det befinnes, att den kommunala indelningsändringen bör åtföljas

av ändring i jämväl annan indelning, bör, i den mån så finnes

lämpligt, förslag uppgöras jämväl härom.

Sedan utredning, som verkställts genom Kungl. Maj:ts befallningshavande,

fullbordats, åligger det enligt förslaget befallningshavanden att

insända handlingarna i ärendet jämte eget utlåtande till kammarkollegium.

1 ärende, som utretts under kammarkollegii inseende, skall befallningshavandens

utlåtande infordras.

Kammarkollegii ställning till de ifrågavarande ärendena har yttermera

betonats genom den i lagförslaget intagna föreskrift, att det skall

åligga kollegium att avgiva utlåtande i varje dylikt ärende, som hänskjutes

till Kungl. Maj:ts avgörande.

Med tanke särskilt på ändringar av synnerligen omfattande och

betydelsefull beskaffenhet, exempelvis stadsutvidgningar av sådan karak
-

28 §.

29 §.

30 §.

31 §.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Departe
mentschefen.

Kimgl. Maj ds Proposition Nr 310.

tär som huvudstadens senaste inkorporeringar, framhåller kommittén

såsom lämpligt, att utredningsförfarandet ordnas efter mera ovanliga

linjer, t. ex. sålunda att Kungl. Maj:t förordnar en eller flera utredningsmän

att enligt av Kungl. Maj:t meddelade anvisningar verkställa utredningen.

I lagförslaget har för den skull intagits en bestämmelse, enligt

vilken, där Kungl. Maj:t finner skäligt anbefalla utredning angående

ändring i kommunal indelning, Kungl. Maj:t må om utredningen förordna

pa sätt han finner lämpligt. (1 fråga om kommitténs motivering

till bestämmelserna om förfarandet vid indelningsändring [SS 24—31]

se betänkandet sid. 222—242).

hörslagets bestämmelser om förfarandet vid indelningsändring synas

mig vara i huvudsak ändamålsenliga och väl avvägda. Med hänsyn till

den stora olikheten i vikt och omfattning av ärenden utav förevarande

slag torde kommittén hava träffat en lämplig medelväg, då den hänvisar

de mindre omfattande och betydande ärendena åt vederbörande länsstyrelse,

under det att utredning i övriga ärenden ansetts böra handhavas

under kaminarkollegii ledning. Då utredningen och de principer, som

tillämpas vid uppgörelser i sammanhang med indelningsändringar, givetvis

äro av stor betydelse för frågans slutliga avgörande, samt praxis i

dessa hänseenden hittills lärer hava på olika orter varit ganska växlande,

är det utan tvivel av nöden, att en viss enhetlighet vid frågornas avgörande

åstadkommes. Det förefaller också, som om det sätt, varpå förslagets

bestämmelser avfattats, skall vara ägnat att befordra sådan enhetlighet.

Mot förslaget har anmärkts, att vissa av hithörande bestämmelser

lämpligen borde utgå ur förslaget och i stället inflyta i en i administrativ7

ordning utfärdad instruktion i ämnet. Denna uppfattning kan jag

icke dela. Förslaget synes mig icke innehålla annat än den erforderliga

ramen, som lämnar möjligheter öppna för utfärdande av alla de instruktionella

föreskrifter, som kunna finnas behövliga. Förslagets stadganden

synas mig vara så allmänt hållna, att de icke komma att förlora sin

giltighet. I antydda hänseende synes därför icke någon ändring böra

komma till stånd.

I avseende å frågan, vem som skall äga att hos kammarkollegium

väcka fråga om indelningsändring, biträder jag kommitténs förslag.

Såsom jag i det föregående (sid. 74) antytt, torde i 26 § böra vidtagas

viss ändring i syfte att än mera än genom förslagets bestämmelser

skett sörja för, att inga onödiga inkongruenser mellan olika indelningar

uppstå. Det synes mig nämligen böra föreskrivas, att i samman
-

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 310.

hang med utredning om kommunal indelningsändring regelmässigt skall

tillses, huruvida nämnda ändring bör föranleda ändring jämväl i indelning

av annat slag, i vilket fall utredningen må utsträckas att avse även

sådan indelning. Härav föranledes även viss ändring i 28 §, som jämväl

i övrigt ansetts böra för vinnande av större tydlighet erhålla en något

förändrad avfattning.

Enligt förslaget är avsett, att kammarkollegium skall äga att utan

utredning avvisa ansökan om indelningsändring; endast »där skäl därtill

är», skall utredning verkställas (25 §). Ej heller eljest bör kollegium

hava skyldighet att underställa Kungl. Maj:t beslut, varigenom förklaras,

att indelningsändring ej bör komma till stånd. Den, som är missnöjd

med dylikt beslut, äger givetvis vända sig till Kungl. Maj:t, som då inhämtar

kollegii yttrande och eventuellt förordnar om utredning. Någon

bestämmelse av den innebörd, som kammarkollegium vid 30 § förordat,

synes därför icke böra inflyta i lagen. Ej heller synes det påkallat att,

såsom folkskolöverstyrelsen hemställt, i 30 § införa någon hänvisningför

kollegium att inhämta yttrande från styrelsen eller folkskolinspektör.

Såsom kommittén (s. 241) framhållit, är det givet, att kollegium i mån

av behov fullständigar utredningen genom inhämtande av yttranden från

andra centrala ämbetsverk, vilkas verksamhetsområden beröras av den

ifrågasatta ändringen, såsom vederbörande hovrätt, kommerskollegium,

skolöverstyrelsen, lantmäteristyrelsen.

Då fråga är om en omfattande indelniugsändring, torde, framhåller

kommittén, kostnaden för utredningen kunna antagas komma att uppgå

till avsevärt belopp, så mycket hellre som utredningsmannen i sådant

fall ofta nog måste anlita biträde samt låta genom särskilda sakkunniga

verkställa specialundersökningar. Det synes därför kommittén nödigt

så ordna, att för undersökningen erforderliga medel finnas förskottsvis

tillgängliga.

1 fråga om tillhandahållande av sådant förskott anser kommittén

skillnad böra göras mellan det fall, att utredningen igångsatts på grund

av ansökan av kommun eller medlem av kommun, och det, då kammarkollegium

eller Kungl. Maj:ts befallningshavande väckt fråga om indelningsändringen.

I senare fallet lärer det få antagas, att indelningsändringen

väsentligen syftar att tillgodose ett offentligt intresse av den

betydenhet, att utredningskostnaden bör förskjutas av allmänna medel.

Där åter initiativet till indelningsändringen utgått från kommun eller

medlem av kommun, som av indelningsändringen beröres, kan det kommunala

eller enskilda intresset av indolningsändringens genomförande

Kostnaden

för utredning.

32 §.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj. ts Proposition Nr 310.

Departe
mentschefen.

no

vara så stort, att det må vara rimligt och. skäligt, att sökanden tillförbindes

att tillhandahålla för utredningen nödiga medel. Huruvida detta

må vara fallet eller icke, överlämnas enligt förslaget till den myndighets

bedömande, som har att leda och övervaka utredningen. Finner emellertid

denna myndighet, att den sålunda ifrågasatta indelningsändringens

genomförande är av övervägande allmänt intresse, kan även i detta fall

förskottsplikten tillförbindas statsverket.

Kommer indeluingsändring till stånd, må enligt förslaget nybildad

eller ändrad kommun, för vilken indelningsändringen kan antagas medföra

avsevärd fördel, av Kungl. Maj:t kunna förpliktas att helt eller

delvis återgälda utredningskostnaden, vare sig den förskjutits av sökande

eller av allmänna medel. Skulle åter utredningen icke föranleda ändring

i indelningen, bör sökande, om och i den mån Kungl. Maj:t så prövar

skäligt, förpliktas att till statsverket återgälda uudersökningskostnad,

som förskjutits av allmänna medel. I den mån icke vid ärendets avgörande

annorlunda bestämmes, kommer kostnad, som förskjutits vare

sig av statsverket eller av sökande, att stanna å förskottsgivaren.

Den av kommittén sålunda föreslagna anordningen förutsätter, framhåller

kommittén, att medel, som kunna varda för nu ifrågavarande

undersökningskostnader erforderliga, finnas anvisade å lämplig titel å

riksstaten.

De föreslagna bestämmelserna om kostnaden för utredning torde

böra godtagas. De synas mig innebära en viss garanti mot omogna

förslag om indelningsändring utan att dock lägga olämpliga hinder i

vägen för initiativ i hithörande frågor av intresserade personer. Genom

att hos exempelvis kommun eller skolöverstyrelsen förslag väckes om

indelningsändring kan uppmärksamheten fästas| vid saken och denna

bliva föremål för framställning från kommunen respektive styrelsen utan

att den enskilde initiativtagaren behöver utsätta sig för risken att

vidkännas kostnader för utredningen. Förslaget lämnar vidare möjlighet

öppen att i avseende å utredningskostnaden förordna med hänsyn tagen

till förhållandena i varje särskilt fäll. Att i lagen närmare angiva grunder

för avgörande, vem som skall förskjuta eller vidkännas kostnaden,

synes mig icke vara att förorda.

Bestämmelser om ersättning åt utredningsman synas böra meddelas

i administrativ ordning, ehuru knappast i allmän författning, innan erfarenhet

i avseende å hithörande förhållanden vunnits.

Förslagets bestämmelser om utredning torde sannolikt nödvändiggöra,

att kammarkollegii arbetskrafter för ändamålet förstärkas; men

s. 111 Kontrollera mot PDF

Kimgl. Majds Proposition Nr 310. 111

lärer för sådant ändamål till äventyrs erforderligt anslag efter närmare

utredning av kollegium kunna äskas å tilläggsstat för år 1920.

Kommittén anser icke erforderligt, att i förevarande lagstiftning givas

föreskrifter till reglerande av förfarandet vid ändring eller upplösning

av municipalsamhälle, där sådant sker utan sammanhang med ändring

i kommunal indelning. Däremot håller kommittén före, att, då ändring

eller upplösning av municipalsamhälle äger rum såsom följd av eller i

varje fall i sammanhang med kommunal indelningsändring, det i fullständighetens

och tydlighetens intresse kräves, att uttryckligt lagstadgande

finnes därom, att vad angående kommunernas ekonomiska mellanhavanden

och giltigheten av deras kommunala stadgar är föreskrivet

skall hava motsvarande tillämpning beträffande municipalsamhälle. Kommittén

föreslår således den föreskrift, att, där i sammanhang med ändring

i kommunal indelning municipalsamhälle varder upplöst eller till

sitt område eller sina uppgifter inskränkt, skall angående förhållandet

mellan sådant samhälle och kommun, som övertager dess uppgifter,

gälla vad i 4—11 §§ är stadgat.

Den föreslagna bestämmelsen i 33 §, mot vilken erinran ej framställts,

torde böra godtagas.

2 kap. Om ändring i ecklesiastik indelning.

Jämte den grundläggande ecklesiastika indelningen i församlingar

förefinnas andra primärindelningar i kyrkligt avseende, vilka stundom

äro i förvaltningshänseende av lika betydelsefull beskaffenhet som församlingsindelningen.

Detta gäller om dels pastoratet dels staden. Församlingar,

vilka tillhöra antingen samma pastorat eller samma stad,

kunna i större eller mindre mån förenas om gemensam förvaltning.

Vidare må i visst fall skoldistrikt utbrytas ur församling att utgöra en

självständig förvaltningsenhet, nämligen i det fall att kyrkoförsamlingen

innehåller liera än en kommun.

Medan församlingarna och skoldistrikten, där dessa sistnämnda

självständigt framträda, i förvaltningsavseende förete enahanda typ som

primärkommunerna, med vilka de merendels sammanfalla, hava de andra

här anmärkta indelningarna föranlett uppkomsten av samfälligheter av

enahanda karaktär, som, da det gäller de borgerliga kommunerna, avses

med beteckningen specialkommuner.

Den

föreslagna

lagens

tillämplighet

på municipal - samhällen.

33 §.

Departe
ments
chefen.

34 §.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

Departe
ments
chefen.

De gemensamma intressen och uppgifter, som sammanhålla sistnämnda

slag av ecklesiastika samfälligheter, pastorat och städer med

flera församlingar, äro, framhåller kommittén, till sin omfattning och

betydelse så pass skiftande, att det icke synes vara lämpligt att söka

genom enhetliga föreskrifter reglera bildandet av dylika samfälligheter.

Svårigheterna härvid ökas därigenom att grunderna, enligt vilka de

sammanslutningar, varom här är fråga, bildas, ändras och upplösas, delvis

äro att hänföra till kyrkolagstiftningen. Och slutligen föreligger

den principiella skillnad mellan dessa sammanslutningar och församlingarna,

att de förstnämnda, delvis omedelbart i följd av de grunder,

på vilka de vila, icke äga den permanenta prägel, som utmärker den

egentliga primärindelningen ej mindre i ecklesiastikt än i kommunalt

avseende.

Kommittén har för den skull i sitt här ifrågavarande förslag till

lagstiftning icke inrymt av den kyrkliga indelningen mera än den egentliga

primärindelningen d. v. s. de territoriella kyrkoförsamlingarna inklusive

skoldistrikten (för så vitt dessas angelägenheter handläggas å

kyrkostämma). Emellertid förutsätter kommittén, att de för församlingarna

avsedda föreskrifterna skola, i den mån de visa sig lämpade

även för de övriga indelningsenheterna, erhålla analogisk användning

jämväl i fråga om dem.

Kommittén synes mig hava anfört goda skäl för att, på sätt som

skett, begränsa tillämplighetsområdet för lagens bestämmelser om ändring

i ecklesiastik indelning. Vad angår pastoratsindelningen, är pastoratet i

viss män att anse såsom ett löneregleringsdistrikt, som ej lämpligen bör

göras till föremål för ändring i den omständliga ordning, som anvisas

av förevarande förslag. Men då ändring i församlingsindelning ifrågasattes,

skall enligt 26 § tillses, huruvida ändringen bör föranleda ändring

jämväl i pastoratsindelningen, i vilket fall utredningen må utsträckas att

avse även sådan indelning. Därvid komma givetvis lagens bestämmelser

ex analogia till tillämpning.

I detta sammanhang må beröras ett av folkskolöverstyrelsen väckt

förslag, som, med utgångspunkt från den av kommittén omfattade grundsatsen

om skoldistriktets oberoende av församlingsindelningen, utmynnar

i ett yrkande på fullständigt åtskiljande av de kyrkliga ärendena och

skolärendena.

Med allt erkännande av betydelsen och vikten av den stora och

omfattande fråga, som sålunda i anledning av förevarande lagförslag

upptagits till diskussion, måste framhållas, att den av folkskolöversty
-

s. 113 Kontrollera mot PDF

KungL Majts Proposition Nr 310.

113

relsen påyrkade boskillnaden mellan församling och skoldistrikt ej tillhör

nu ifrågavarande lagstiftningsärende. I detta sammanhang är visserligen

ifrågasatt, att göra skoldistriktet till en självständig indelningsenhet vid

sidan av församlingen och kommunen, med vilka det dock förutsättes

skola under vanliga förhållanden sammanfalla. Men härifrån är steget

långt till ett genomförande av en omreglering av förhållandet mellan

kyrko- och skolärendena. Skall en dylik omreglering ske, bör frågan

därom upptagas särskilt för sig. Den torde erbjuda rätt avsevärda

svårigheter av olika slag och tarva grundlig utredning samt föranleda

icke obetydliga ändringar i gällande författningar, ändringar som i förevarande

ärendes nuvarande läge icke kunna bliva föremål för vederbörligt

övervägande. Det är därför otvivelaktigt bäst att vid lagstiftningen

om kommunala nybildningar utgå från det nuvarande förhållandet mellan

skol- och kyrkliga ärenden och deras behandling, och allenast genomföra

det med frågan om övriga indelningsändringar sammanhängande

förslaget att göra skoldistriktets område i princip oberoende av församlingens.

Åven med den begränsning av förevarande lagstiftningsuppgift,

som sålunda i detta sammanhang enligt min mening måste iakttagas,

skulle det kunna tänkas att för stämma, som har att handlägga skolärenden,

upptaga benämningen »skolstämma» antingen endast i det fall

att divergens föreligger mellan församlings- och skoldistriktsindelningen,

eller jämväl eljest, då skolärenden förekomma till behandling. Oavsett

att en dylik namnändring skulle föranleda en avsevärd mängd ändringar

i gällande författningar, vilket knappast skulle kunna anses motiverat

av sakliga skäl, skulle stämmans tudelning i kyrko- och skolstämma —

särskilt i det övervägande antalet fall, då församling och skoldistrikt

sammanfalla — vålla onödigt besvär och synas menigheten såsom en

omotiverad nyhet utan nämnvärd praktisk betydelse.

Av nu anförda skäl har jag efter samråd med chefen för ecklesiastikdepartementet

funnit det av folkskolöverstyrelsen framförda, i det

föregående antydda reformförslaget icke i förevarande sammanhang böra

upptagas till avgörande.

I stadsfullmäktiges i Eslöv och länsstyrelsens i Gottlands län yttranden

har till behandling upptagits spörsmålet om möjliggörande av gemensamt

handhavande av folkskoleväsendet i stad, där detta lyder under

stadsfullmäktige, och del av annat skoldistrikt eller i del av sådan stad

och annat skoldistrikt eller del därav. Enligt vad jag inhämtat har

denna fråga varit föremål för grundligt övervägande inom kommittén,

som dock, med hänsyn till att skolan numera i städerna i allmänhet är

Bihang till riksdagens protokoll 1019. 1 sand. 274 höft. (Nr 310.) 4087 18 1 5

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kung!. Maj. ts Proposition Nr 310.

36 §.

Departe
ments
chefen.

36 §.

den borgerliga kommunens angelägenhet, icke funnit sig kunna föreslå

skoldistrikt, bestående av delvis sådan stad, där skolväsendet handhaves

av den borgerliga kommunen, och delvis land. Då de administrativa

olägenheterna av dylik oregelbundenhet i indelningen skulle bliva alltför

stora, torde en sådan icke kunna möjliggöras utan att skolväsendet

helt sekulariseras. Och frågan om sådan sekularisering tillhör, såsom

jag i det föregående antytt, icke förevarande lagstiftning. Emellertid

har kommittén, bl. a. just med tanke på behov av samverkan mellan

stad, där skolärendena handhavas av stadsfullmäktige, och skoldistrikt

på landsbygden, i 33 § av sitt förslag till lag om kommunalförbund

upptagit bestämmelse, varigenom sammanslutning till kommunalförbund

medgives mellan olika skoldistrikt. Deu sålunda föreslagna bestämmelsen

har folkskolöverstyrelsen av anförda skäl ansett böra utgå ur förslaget,

men med hänsyn bland annat till dess betydelse i ovan angivna

hänseende torde de framförda betänkligheterna mot densamma icke böra

föranleda dylik åtgärd.

I överensstämmelse med vad som föreslagits i fråga om kommunal

indelningsändring föreslår kommittén det uttryckliga stadgande, att om

ändring i församlingsindelningen skall förordnas av Kungl. Maj:t. I

sammanhang härmed föreslår kommittén åtgärder till förekommande av

att ändring i skoldistriktsindelningen sker, utan myndighets förordnande,

endast därigenom att församlingar i samma stad eller pastorat förena

sig om gemensamt skolråd. Genom det av kommittén i denna lags

35 § föreslagna stadgandet, vilket, på sätt sägs i 45 §, är avsett att gälla

skoldistrikt (vars angelägenheter handläggas å kyrkostämma) i lika mån

som församling, torde, yttrar kommittén, vara med tydlighet fastslaget,

att dylik förening icke må föranleda ändring i skoldistriktsindelningen,

med mindre dessutom Kungl. Maj:t särskilt förordnar om ändringen. I

analogi med stadgandet i 2 § har jämväl i 35 § föreskrivits, att vid

indelningsändring »må församlings område ökas eller minskas, församling

upplösas, så ock ny församling bildas».

Mot den av kommittén föreslagna 35 § synes mig anledning till

erinran ej föreligga.

Lika litet som i fråga om kommunal indelning har beträffande

ändring i församlingsindelning medbestämmanderätt givits åt församlingarna.

I betraktande av de vitt skilda slag av faktorer (såsom dels

förvaltningshänsyn och dels religiösa intressen), vilka vid fråga om ändring

i församlingsindelningen böra beaktas, har kommittén funnit det

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

icke vara lämpligt att här ens exempelvis söka angiva de förutsättningar,

som böra föreligga för dylik ändring.

De bestämmelser angående den ekonomiska uppgörelsen vid kommunal

indelningsändring, vilka kommittén föreslagit i 4 samt 6 10 §§,

böra enligt förslaget äga motsvarande tillämpning vid ändring i församlingsindelningen.

De i 3 § av förslaget givna reglerna för kommunal indelningsändring

hava icke gjorts tillämpliga å den ecklesiastika indelningen. Detta

synes lämpligt bland annat ur den synpunkten, att överensstämmelse

mellan de olika indelningarna bör så långt möjligt är åstadkommas.

Det ligger därvid nära till hands att i fall av behov jämka den ecklesiastika

indelningen efter den kommunala. En önskvärd kommunal indelningsändring

bör i och för sig vara skäl till en motsvarande ecklesiastik,

även om denna senare ej är av särskilda ecklesiastika skäl motiverad,

naturligtvis dock under förutsättning, att viktiga skäl av sistnämnda slag ej

tala däremot. Med hänsyn härtill synes det vara riktigt att icke göra

ändring i ecklesiastik indelning beroende av församlings medgivande eller

förekomsten av sådana omständigheter, som finnas upptagna i 3 §. Uppkommer

åter fråga om ecklesiastik indelningsändring utan samband med

fråga om ändring i kommunal indelning, lärer det vara att antaga, att

Kungl. Maj:t icke utan tvingande skäl förordnar om ändringen, därest

församlingen motsätter sig densamma. De mot 36 § i ovan angivna

hänseende framställda erinringarna synas mig icke böra föranleda ändring

i densamma. Icke heller eljest finner jag anledning föreligga att frångå

kommitténs förslag i denna del.

Någon bestämmelse, motsvarande den föreslagna 11 § angående

indelningsändrings inverkan i fråga om stadgars giltighetsområde, har

kommittén icke föreslagit. Inom de förvaltningsområden, varom här är

fråga, förekomma, framhåller kommittén, i endast ringa män stadgar

av med kommunala stadgar jämförlig beskaffenhet och betydelse. Vidkommande

skoldistriktet torde den särskilda ordningsstadga, varom i

10 § folkskolestadgan förmäles, närmast kunna jämföras med kommunala

stadgar. Emellertid synes det kommittén antagligt, att en föreskrift,

vilken skulle, på sätt i fråga om sistnämnda stadgar föreslagits,

såsom det normala fastställa, att skolväsendets ordningsstadgar skulle

jämväl efter ändring i skoldistriktsindelningen gälla inom samma områden

som tillförene, intill dess annorledes bleve förordnat, icke skulle

visa sig lämplig. Kommittén har för den skull ansett det riktigast, att

någon bestämmelse i lag därom icke meddelas.

Departe

ments
chefen.

Uladgare

giltighet.

s. 116 Kontrollera mot PDF

Departe
ments
chefen.

37—43 §§.

37 §.

38 §.

89 §.

(40 § i kommitténs

förslag.

)

116

Kungl. Maj ds Proposition Nr 310.

Kommitténs uppfattning i detta hänseende synes mig böra godtagas.

Kommittén föreslår, att ecklesiastik indelningsändring i likhet med

kommunal sådan skall träda i kraft vid kalenderårs början. För att

tillfälle må erhållas till den nya indelningens förberedande och till

kyrkoböckernas lämpande efter den nya indelningen, skulle, framhåller

kommittén, ett stadgande om att fyra månader skulle förflyta mellan

förordnandet och ikraftträdandet vara tillräckligt. Då emellertid i förordningen

om kyrkostämma m. m. i Stockholm är föreskrivet, att i

församling i Stockholm ordinarie kyrkostämma för bestämmande av

utgifts- och inkomststaten skall hållas redan före maj månads utgång,

befinnes sagda tidrymd för Stockholms del vara otillräcklig. Kommittén

har för den skull i fråga om ändring i församlingsindelning

valt den utväg att icke föreslå viss till sin längd bestämd övergångstid

utan i stället det stadgande, att förordnandet om indelningsändringen

skall meddelas så tidigt, att »föreskrifterna i 38 och 41 §§» (att den

nya indelningen skall året innan ändringen träder i kraft följas vid

ordinarie kyrkostämman för bestämmande av utgifts- och inkomststaterna

ävensom vid stämma, som därefter äger rum, samt att i god tid före

nämnda ordinarie stämma ordförande skall vara förordnad i församlingens

kyrkostämma samt kyrko- och skolråd) kunna iakttagas.

Liksom beträffande kommunala indelningsändringar föreslår kommittén

det stadgande, att året innan ändring i församlingsindelning

träder i kraft den nya indelningen skall följas vid ordinarie kyrkostämman

för bestämmande av utgifts- och inkomststaterna så ock vid stämma,

som därefter äger rum, dock att i fråga om angelägenhet, som avser

församling enligt den äldre indelningen, sistnämnda indelning skall följas.

Kommittén har i 39 § föreslagit, att före den i 38 § omförmälta

ordinarie kyrkostämma skola i vederbörande kommuns röstländ, i den

män ske kan, införas sådana anteckningar, som enligt § 6 kyrkostämmoförordningen

erfordras för längdens användande å kyrkostämma, samt

att den sålunda fullständigade röstlängden bör på landet lika väl som i

stad före stämman framläggas till granskning.

Vidare har kommittén föreslagit uttryckligt stadgande, att bestämmelsen

i 15 § skall äga motsvarande tillämpning i fråga om utskylder

till ändrad eller nybildad församling.

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts Proposition Nr 310.

117

I 41 § föreslår kommittén, att, då ny församling skall bildas, det

skall åligga domkapitlet att i god tid före den ordinarie kyrkostämma,

som skall hållas för budgetens fastställande året innan indelningsändringen

träder i kraft, förordna präst att föra ordet i församlingens kyrkostämma

samt i dess kyrko- och skolråd. Vidare och i överensstämmelse

med vad som föreslagits angående ny kommun föreslås, att, sedan sådant

förordnande meddelats, val till befattningar hörande under den nya församlingens

kyrkostämma må omedelbart anställas, oberoende av eljest

gällande bestämmelser om tid för dylikt val, ävensom att de, som sålunda

utses, skola genast träda i utövning av sina befattningar med befogenhet

att vidtaga sådana åtgärder, som erfordras i anledning av indelningsäudringen,

och med iakttagande att i fråga om beräknandet av

deras tjänstgöringstid skall så anses som om denna börjat först med ingången

av nästföljande året.

I 42 § föreslås, att stadgandet i 22 § angående ordnandet av nybildad

kommuns lånerätt skall hava motsvarande tillämpning i fråga om

församling, intill dess den i § 40 i kyrkostämmoförordningen meddelade

bestämmelse om lån, som må beslutas utan underställning, kan tillämpas.

Kommittén föreslår, att det i 23 § meddelade stadgandet om utvidgning

av rätten till besvär mot beslut, som, innan kommunal indelningsändring

trätt i kraft, fattas enligt den äldre indelningen, skall äga motsvarande

tillämpning angående beslut av kyrkostämma.

Kommittén har i sin motivering (sid. 250 ff.) enligt min mening

anfört så vägande skäl för sitt förslag i 37 § om tiden för ecklesiastik

indelningsändrings ikraftträdande, att förslaget i denna del icke torde

böra frångås.

De vid 1918 års urtima riksdag vidtagna ändringarna i kommunalförordningarna

medföra, att vissa förenklingar och ändringar böra vidtagas

i 37, 38 och 41 §§, varjämte 39 § i kommitténs förslag bör utgå.

De omförmälda ändringarna framgå av lagtexten och torde icke vara av

beskaffenhet, att för desamma behöver närmare redogöras.

I enlighet med hemställan av kammarkollegium har i förslaget införts

en ny paragraf (41) av innehåll att stadgandet i 19 § (20 § i kommitténs

förslag) skall äga motsvarande tillämpning i fråga om utgiftsoch

inkomststat för församling.

Vad angår framställd anmärkning, att vid förslagets utarbetande

hänsyn ej tagits till den omständigheten, att Göteborgs församlingars

40 §.

(41 § i kommitténs

förslag.

)

42 §.

43 §.

Departe
ments
chefen.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 310.

44 §.

Departe
ments
chefen.

46 §.

Departe
ments
chefen.

beslutanderätt i flera hänseenden är överlämnad åt fullmäktige, synes

det riktigast, att denna omständighet icke bör föranleda bestämmelser i

den allmänna lagen, utan torde, då förordnande meddelas om indelningsändring,

som berör någon av Göteborgs församlingar, böra föreskrivas, att

beslutanderätten skall infall av antydd beskaffenhet tillkomma fullmäktige.

I anledning av vissa gjorda erinringar må framhållas, att, då beslut

om indelningsändring meddelas, bland villkoren för densamma lämpligen

böra upptagas föreskrifter om tillhandahållande av längder över befolkningen

från överflyttade områden samt i övrigt behövliga uppgifter ävensom

om pastoralområden i de förändrade församlingarna.

Utöver vad i det föregående omnämnts synes mig ej skäl föreligga

att avvika från kommitténs förslag i nu förevarande delar.

Beträffande förfarandet i ärende angående ändring i ecklesiastik indelning,

hänvisas till stadgandena i 24—32 §§ med tillägg, att domkapitlet

skall äga samma befogenhet att väcka fråga om ändring i församlingsindelning

som Kungl. Maj:ts befallningshavande, ävensom att utredningen

skall äga rum under vederbörlig samverkan med domkapitlet.

Det av folkskolöverstyrelsen vid 44 § framställda önskemål beträffande

styrelsens befattning med ärenden av förevarande slag torde

böra på det sätt tillmötesgås, att det uttryckligen stadgas, att styrelsen

skall äga befogenhet att väcka fråga om ändring i skoldistriktsindelning

och att utredning i dylik fråga skall äga rum under samverkan med styrelsen.

I sammanhang med den ändring, som härav påkallas i 44 §T

torde densamma böra jämväl i övrigt underkastas viss jämkning.

Av mitt yttrande vid 32 § framgår, att något sådant tillägg till

44 § angående kostnad för utredning, som av folkskolöverstyrelsen

föreslagits, icke kan av mig tillstyrkas.

Slutligen innehåller lagförslaget den bestämmelse, att vad i lagen

är stadgat angående församling skall i tillämpliga delar gälla skoldistrikt,

vars angelägenheter handläggas å kyrkostämma, ändå att dess

område icke sammanfaller med församlings område.

Motiveringen till stadgandena om ändring i ecklesiastik indelning

återfinnes i betänkandet å sid. 247—258.

Beträffande den fråga, som avses med bestämmelsen i 45 §, har jag

avgivit min uppfattning vid början av 2 kap. Det föreslagna stadgan-,

det synes mig böra oförändrat godtagas.

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 310.

119

Förslaget till lag om kommunalförbund.

Kommittén har icke avsett, att den föreslagna lagstiftningen skulle

giva anledning till rubbning av gällande stadganden, som reglera kommunernas

förpliktelser och befogenheter gentemot det allmänna såväl

som mot kommunmedlemmarna. Härav följer en betydelsefull begränsning

av kommunernas befogenhet att åt kommunalförbund överlåta samhälleliga

uppgifters handhavande. Först och främst kan det uppenbarligen

icke ifrågakomma, att samtliga en kommuns uppgifter må åt kommunalförbund

överlåtas. Att så icke bör ske anser kommittén även av

andra skäl riktigt. Det rätta tillvägagåendet för sådant syfte bör tydligtvis

vara, att kommunerna förenas att bilda en enda kommun. Den

av kommittén avsedda begränsningen innebär emellertid, att befogenheten

att överlåta till kommunalförbund vårdnaden om samhälleliga uppgifter

blir över huvud taget inskränkt till att omfatta endast förvaltningsuppgifter

i detta ords trängre mening. Åt denna princip bar givits

uttryck, då i den föreslagna lagen såsom kommunalförbunds ändamål

angivits icke »vårdande av gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter»,

såsom i kommunalförordningarna kommunens ändamål blivit

uttryckt, utan endast »handhavande av kommunal förvaltningsuppgift».

Sådan lagstiftningen föreslås, kan således icke kommun genom att ansluta

sig till kommunalförbund befria sig från någon av de offentliga

förpliktelser, som åligga kommunen enligt lag eller allmänna författningar.

Ej heller kan genom sådan anordning någon av de befogenheter

gentemot kommunens medlemmar och även i vissa fall mot kommunen

själv, vilka lagligen icke tillkomma annan än vissa kommunala

organ, betagas dessa organ, vare sig helt och hållet eller delvis eller i

visst avseende, liksom icke heller sådana befogenheter kunna tilläggas

kommunalförbund eller något dess organ. Då eu kommun för tillgodoseende

av viss uppgift ansluter sig till kommunalförbund, överflyttas

följaktligen icke någon av dess berörda förpliktelser och befogenheter

från kommunen till förbundet. Kommunen behåller fortfarande dessa

kvar Titan ändring och använder sig genom förbundsbildningen endast

av en särskild utväg att på lämpligt sätt handhava uppgiften, vare sig

kommunen är förpliktad att om densamma hava vårdnad eller icke.

Skulle kommunalförbundet finnas icke motsvara sitt syfte, är kommunen

Kommunalförbunds

ändamål och

medlemmar.

i §■

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

Departe
ments
chefen.

Kommunalförbunds

organisation.

2-10 §§.

nödsakad anlita annan utväg, i stället för eller tillika med förbundet,

för att tillgodose uppgift, till vars vårdnad kommunen är lagligen förpliktad.

Enligt kommitténs förslag till lagstiftning må således genom

komnrunalförbund tillgodoses dels sådana uppgifter, vilka kommun, som

ansluter sig till förbundet, icke kan anses vara lagligen skyldig att vårda,

samt dels sådana uppgifter, som kommun visserligen är lagligen pliktig

att tillgodose men med rätt att för ändamålet välja det slag av anordning,

som anses bäst föra till målet.

Enligt förslaget må till förbund sammansluta sig städer, landskommuner,

köpingar och munieipalsamhällen ävensom fattigvårdssamhällen,

som utgöras av flera kommuner. Vidare har enahanda medgivande ansetts

böra lämnas åt skoldistrikt. Och slutligen föreslås, att dylik sammanslutning

må kunna ske mellan landstingskommuner samt mellan

landstingskommun och stad.

(Beträffande motiveringen, se betänkandet sid. 318—326.)

Kommittén synes mig hava anfört vägande skäl för bestämmelserna

angående kommunalförbunds ändamål och medlemmar. Vad särskilt

angår det från ett håll framförda förslaget att utsträcka den föreslagna

lagens tillämplighetsområde till att avse även andra kyrkliga

enheter än skoldistrikten, torde det vara svårt att tänka sig behov, som

lämpligen skulle kunna på detta sätt tillgodoses. De ändringsförslag,

som i detta hänseende framställts, kan jag icke biträda. Ej heller

synes mig förbud böra meddelas mot kommunalförbund mellan kommuner

i olika län eller stift.

Kommunalförbundet, sådant kommittén avsett detsamma, är att anse

såsom en specialkommun, således såsom en kommunal enhet med självständig

ställning gentemot såväl de till förbundet hörande kommunerna

som tredje man. Juridiskt sett är förbundet ett självständigt rättssubjekt,

en juridisk person. En följd härav är, att kommunalförbund bör hava

egen, från de till detsamma anslutna kommunerna skild ekonomi och

förvaltning. Det har synts kommittén riktigt att i fråga om förbundets

organiserande bereda största möjliga frihet. Allenast de allmänna grunderna

för organisationen böra upptagas i själva lagen; organisationens

närmare utformande bör i varje särskilt fall ske genom eu för förbundet

antagen statut, en förbundsordning.

Att kommunalförbund bör äga att förvärva tillgångar och ådraga .

sig förpliktelser, är, säger kommittén, uppenbart. Vad angår medel,

som under forbundsverksamhetens fortgång erfordras till bestridande av

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. May.ts Proposition Nr 310.

uppkommande utgifter, finner kommittén annat icke böra ifrågasättas

än att kommunalförbund bör, liksom andra kommunala enheter, vara behörigt

att medelst uttaxering anskaffa erforderliga medel. Denna uttaxering

bör enligt kommitténs mening ske icke på medlemmarna av de

till förbundet anslutna kommunerna, utan på förbundets medlemmar,

de till förbundet hörande kommunerna. Det blir sedan dessas egen sak

att var för sig anskaffa det på vederbörande kommun debiterade bidraget,

vare sig genom dettas upptagande i den kommunala utgiftsstaten eller

på annat lämpligt befunnet sätt.

En annan fråga är, huruvida kommunalförbund bör medgivas

obegränsad befogenhet att av medlemmarna uttaga bidrag eller om

denna befogenhet alltid bör genom i förbundsavtalet upptaget stadgande

begränsas. Därest åt lagstiftningen gåves den utsträckning, att

kommun kunde äga att befria sig från kommunen lagligen åliggande

förpliktelser genom dessas överflyttande till kommunalförbund, skulle det,

yttrar kommittén, näppeligen kunna undgås att medgiva kommunalförbund

uttaxeringsbefogenhet utan begränsning. Då emellertid kommitténs förslag,

såsom ovan nämnts, icke har så vidsträckt innebörd, har kommittén

föreslagit den föreskrift, att förbunds befogenhet att av förbundsmedlemmarna

uttaga bidrag till sin verksamhets bedrivande alltid skall vara

genom bestämmelse i förbundsordningen begränsad. Följden av dylik

begränsning blir således, att förbundet blir beroende av vederbörande

kommuns särskilda medgivande för erhållande av bidrag, som överskrider

den fastställda gränsen.

I förbundsordningen skola enligt kommitténs förslag intagas bestämmelser

angående grunder för och begränsning av medlems skyldighet

att tillhandahålla medel för förbundsverksamhetens ordnande och

fortsatta bedrivande. Att ens exempelvis angiva sådana grunder har

kommittén icke funnit nödigt.

Härjämte föreslår kommittén, att förbundsordningen skall innehålla

enahanda slags restriktion i fråga om lånerätten, där sådan skall vara förbundet

medgiven, samt bestämmelser om medlemmarnas andelar i förbundets

tillgångar och fördelningen mellan dem av vinst å förbundets verksamhet.

I den mån bestämmelser i andra avseenden finnas erforderliga för

ordnandet av de ekonomiska förhållandena mellan förbundet och dess medlemmar

under förbundets verksamhetstid, böra enligt förslaget jämväl

dessa bestämmelser intagas i förbundsordningen. Denna skall vidare

innehålla bestämmelser om uppgörelse, som må erfordras i anledning av

medlems utträde ur förbundet, om villkor för upplösning av förbundet samt

Bihang till riksdagens protokoll 1919. I sand. >174 höft. (Nr 310.) 4037 is 1G

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 310.

om skifte av förbundets behållna tillgångar, där sådant skifte vid förbundets

upplösning skall äga rum. I förbundsordningen skola ytterligare

upptagas stadganden om förbundets ändamål och medlemmar, om förbundets

benämning och den ort, där detsamma skall hava sitt säte, om

sammansättningen av förbundets direktion och den tid, för vilken ledamöter

och suppleanter i densamma skola utses, om det sätt, varpå ordförande

och vice ordförande i direktionen skola utses, om tider för direktionens

ordinarie sammanträden och ärenden, som därvid skola företagas,

samt om kallelse till sammanträde, om nämnd, syssloman eller

annan befattningshavare, som för verkställighet och förvaltning må utses,

samt om sådan myndighets åligganden och befogenheter, om revision,

om ersättning åt innehavare av förtroendeuppdrag hos förbundet, därest

sådan ersättning finnes böra utgå för av uppdraget åsamkad kostnad

och tidsspillan. Där i allmän lag eller författning särskilda bestämmelser

meddelats angående handhavandet av den uppgift, som utgör föremål

för förbundets verksamhet, skall förbundsordningen därefter lämpas.

För förvaltningen av kommunalförbund måste finnas ett särskilt

organ med uppgift att handhava vårdnaden av förbundets angelägenheter

och företräda förbundet gentemot såväl de till förbundet anslutna

kommunerna som tredje man. Detta organ bör enligt kommitténs mening,

åtminstone till väsentlig del, utgöras av en vald representation,

däri de de särskilda förbundsmedlemmarna var för sig insätta sina representanter.

Vid utformandet av denna representations ställning i förhållande

till förbundsmedlemmarna kunna, framhåller kommittén, tvenne

linjer följas, linjer, vilka hänföra sig till den i kommunallagstiftningen

framhållna skillnaden mellan å ena sidan kommunens beslutande myndighet

samt å den andra de inför denna ansvariga förvaltningsorganen.

Åt förbundsrepresentationen kan förlänas en fullt självständig ställning

i förhållande till förbundsmedlemmarna. Den erhåller då karaktär av

förbundsfullmäktige, vilka med avseende å förbundsangelägenheternas

vårdande icke äro ansvariga gentemot de till förbundet anslutna kommunerna

utan själva låta revidera förbundets räkenskaper och förvaltning

samt bevilja eller vägra ansvarsfrihet. Men för förbundsrepresentationen

kan även tänkas en annan ställning, som principiellt är mindre självständig,

så att representationen är ansvarig för sin förvaltning gentemot

förbundsmedlemmarna. Förbundsrepresentationen får därmed mera karaktär

av en förvaltande styrelse. Denna styrelses beslutanderätt måste

dock vara ganska vidsträckt och praktiskt taget omfatta allt, som rör

förbundets löpande förvaltning, således även fastställande av förbundets

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

utgifts- och inkomststat. Redan den omständigheten, att den åtskillnad

mellan beslut och förvaltning, som innerst utgör förutsättningen för representationens

ordnande såsom en fullmäktiginstitution, icke torde kunna

eller böra upprätthållas, har föranlett kommittén att förorda, att förbundsrepresentationen

anordnas närmast såsom en styrelse.

Åt den styrelse, vilken föreslås att leda förvaltningen av kommunalförbundet,

har kommittén givit benämningen förbundsdirektion. Ehuru

direktionens ledamöter jämte suppleanter för dem i allmänhet böra utses

av förbundets medlemmar, har kommittén dock ansett den möjlighet

icke böra vara utesluten, att, enligt föreskrift i förbundsordningen, ledamot

jämte suppleant utses i annan ordning.

I fråga om tillgodoseendet av de särskilda förbundsinedlemmarnas

anspråk att bliva representerade i direktionen föreslår kommittén endast

den bestämmelse, att direktionens ledamöter och suppleanter skola av

förbundsmedlemmarna utses till det antal, som för varje medlem bestämmes

i förbundsförordningen.

I 4 § upptagas bestämmelser om skyldighet för direktionen att 4 §.

sammanträda.

I fråga om beslutanderättens utövande inom direktionen upptager 5 §.

förslaget föreskrift, att en var direktionsmedlem skall hava en röst, varjämte,

närmast till hindrande att smärre förbundsmedlemmar må varda

undertryckta, upptagits det stadgande, att för visst beslut eller visst

slag av beslut må i förbundsordningen bestämmas annan röstövervikt

än enkel pluralitet. 5 § innehåller vidare bestämmelser om beslutförhet

och omröstning.

Allmänna bestämmelser angående direktionens åligganden och befo- 6 §•

genheter har kommittén sammanfört i 6 §. Enligt denna tillkommer det

direktionen att företräda förbundet och i enlighet med förbundsordningens

föreskrifter förvalta förbundets angelägenheter. Av de direktionen i följd

härav tillkommande funktioner har dessutom ansetts böra nämnas, att

direktionen äger att själv eller genom den, direktionen därtill utser, inför

domstol eller annan myndighet tala och svara för förbundet; att för avsedda

ändamålet förfoga över förbundets tillgångar samt att fastställa årlig inkomst-

och utgiftsstat för förbundet, därvid direktionen må enligt de i

förbundsordningen angivna grunderna och med där stadgad begränsning

bestämma beloppet av bidrag, som medlem bär att till förbundet utgiv^;

att över förvaltningen låta föra ordentlig räkenskap; samt a,tt^ där ej i för

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

bundsordningen annorlunda bestämmes, utse nämnd, syssloman eller annan

befattningshavare, som verkställer direktionens beslut och under dess tillsyn

förvaltar förbundets angelägenheter, antaga förbundets tjänstemän

ävensom utfärda erforderliga stadgar och instruktioner.

Kommittén föreslår uttryckligt stadgande, att direktionen ej må utan

förbundsmedlemmarnas samtycke väsentligen ändra eller utvidga förbundets

verksamhet. Vidare har lagen ansetts böra innehålla stadgande

angående begränsning i fråga om direktionens rätt att föryttra förbundet

tillhörig fast egendom. Då emellertid dylik föreskrift skulle under

särskilda omständigheter kunna vara hinderlig (exempelvis därest i förbundets

normala uppgifter ingår försäljning av fast egendom), har föreskriftens

tillämplighet ansetts böra vara beroende av att annan bestämmelse

härutinnan icke blivit i förbundsordningen intagen.

Kommittén har vidare i 8 § upptagit bestämmelse om direktionens

skyldighet att, då tillskott utöver vad i förbundsordningen bestämts erfordras,

därom göra framställning hos medlemmarna.

Såsom ovan framhållits, utgår kommitténs förslag angående kommunalförbundets

organisation från att förbundets direktion skall för sin förvaltning

vara ansvarig inför förbundsmedlemmarna. Kommittén har i

enlighet härmed i 9 § upptagit stadgande, att direktionens förvaltning

och förbundets räkenskaper skola årligen granskas av revisorer, utsedda

av förbundsmedlemmarna. Enligt stadgandet skola revisorerna över

granskningen avgiva berättelse, vilken, efter det direktionen lämnats tillfälle

att avgiva förklaring över anmärkning, där sådan framställts, jämte

förklaringen tillställes förbundsmedlemmarna, som var för sig besluta

angående ansvarsfrihet. För den händelse förbundsmedlem, helt eller

delvis, vägrar ansvarsfrihet, skall i den del, där ansvarsfrihet ej blivit

beviljad, talan mot förvaltningen stå öppen jämväl såvitt de övriga medlemmarna

angår.

Det i 10 § inrymda stadgandet om besvärsrätt innehåller följande:

Samhälle, som är anslutet till kommunalförbund, så ock medlem av

sådant samhälle, som tilltror sig kunna visa, att beslut av förbundsdirektion

kränker hans enskilda rätt eller eljest vilar på orättvis grund, eller

att det icke i laga ordning tillkommit, eller att det står i strid med

allmän lag eller författning eller annorledes överskrider direktionens befogenhet,

äger, där ej med avseende å överklagandet av sådant beslut i

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kung!. May.ts Proposition Nr 310.

lag eller författning annorlunda är stadgat, däruti söka rättelse genom

besvär, vilka, jämte det överklagade beslutet, böra till Kungl. Maj:ts befallningshavande

ingivas inom trettio dagar efter det klaganden av beslutet

erhöll del, dagen då det skedde likväl oräknad; och åligger det

klaganden därjämte såväl att vid besvären foga bevis om dagen, då beslutet

delgavs, som ock att, inom fjorton dagar efter det tiden för

besvärens inlämnande utgått, till förbundsdirektionens ordförande ingiva

diarieutdrag däröver, att han besvärat sig. I Kungl. Maj:ts befallningshavandes

utslag må, där icke annan ordning är stadgad, ändring sökas

hos Kungl. Maj:t senast före klockan tolv å trettionde dagen efter delfåendet,

dagen då det skedde likväl oräknad; dock att menighet, som

klagar, äger tillgodonjuta femton dagar längre besvärstid än ovan sägs.

Motiveringen till de nu refererade bestämmelserna om kommunalförbunds

organisation (2—10 §§) återfinnes i betänkandet å sid. 326—343.

De av kommittén föreslagna bestämmelserna om kommunalförbunds

organisation synas mig i allt väsentligt vara lämpliga och väl avvägda.

Allenast i 2 § lärer en mindre ändring böra vidtagas. Det torde nämligen,

såsom av en länsstyrelse framhållits, vara lämpligt att lämna möjlighet

öppen att i förbundsordningen intaga bestämmelser även i andra

hänseenden än de, som i lagrummet uppräknats. I detta syfte har ett

tillägg gjorts till lagrummet i fråga.

Sådan anordning med delegerade för överläggning om gemensamma

angelägenheter, som av en länsstyrelse förordats, skulle knappast medföra

någon nytta, såvida icke beslutanderätt tillerkändes de delegerade,

vilket jag icke anser kunna ifrågakomma. Emellertid förefinnes ej hinder

för förbundsmedlemmarna att för angivet ändamål tillsätta delegerade;

stadgande härom i lagen lärer ej erfordras.

I avseende å frågan, om och i vad mån förbundsdirektionen skall äga

omlägga eller utvidga verksamheten, föreligga uttalanden i motsatt

riktning, under det flertalet myndigheter lämnat stadgandet härutinnan

utan erinran. Kommittén torde i denna fråga hava funnit eu lämplig

medelväg.

Ett antal myndigheter har framhållit, att föreskrift saknas därom,

huru de med förbundsdirektions beslut missnöjda skola erhålla del av

beslutet och när delgivning skall anses hava skett. Men detsamma

gäller beslut av t. ex. byggnadsnämnd, hälsovårdsnämnd och fattigvårdsstyrelse.

Särskild bestämmelse synes därför ej heller nödig beträffande

förbundsdirektions beslut. Frågan om sätt för delgivning torde

Departe
ments
chefen.

s. 126 Kontrollera mot PDF

Ifrågasatt

kontroll över

kommunalförbund.

Departe
ments
chefen.

Kommunalförbunds

bil

dande samt

lindring i

sådant förbund.

11-18 §§.

11 §•

12 §.

126 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

höra lösas i ett sammanhang, om behov av bestämmelser i ämnet skulle

uppstå.

Övriga framställda erinringar mot förslaget synas mig icke böra

föranleda ändring i detsamma.

Genom den ställning i avseende å kommunalförbund, som enligt

förslaget tillerkännes Kungl. Maj:ts befallningshavande, åstadkommes i

viss män tillsyn över förbundet; även andra stadganden i förslaget, såsom

om granskning av förvaltningen genom revisorer, medföra, att behov

icke torde föreligga av att, såsom en myndighet föreslagit, tillskapa särskild

kontroll över kommunalförbund av samma slag som magistratens

tillsyn över stads styrelsers förvaltning.

Kommunalförbundets karaktär av specialkommun föranleder i överensstämmelse

med de grundsatser, som kommittén i fråga om den kommunala

indelningen gjort gällande, att för bildande av kommunalförbund

såväl som för ändring eller upplösning därav bör fordras fastställelse

av offentlig myndighet. Kommittén föreslår, att denna fastställande

myndighet skall vara Kungl. Maj:ts befallningshavande eller, beträffande

förbund av skoldistrikt, Kungl. Maj:ts befallningshavande och domkapitlet

gemensamt.

Angående den utredning, som bör föregå bildande av kommunalförbund,

samt vederbörande samhällens förhållande till utredningen föreslår

kommittén föreskrifter, som väsentligen ansluta sig till motsvarande

stadganden i förslaget till lag om ordning och villkor för ändring i rikets

kommunala och ecklesiastika indelning. Kommittén har dock utgått från,

att kommunalförbund för vissa ändamål torde påkalla en så pass enkel

organisation, att någon mera avsevärd utredning icke behöver företagas

före förbundets bildande; jämväl har kommittén antagit, att tillfredsställande

utredning ofta nog kommer att vara åvägabragt redan innan ärendet

hänskjutes till vederbörande myndighet. De föreslagna föreskrifterna

hava lämpats med hänsyn härtill.

Då kommittén föreslår, att Kungl. Maj:ts befallningshavande skall besluta

angående kommunalförbunds bildande, kan naturligtvis något kammarkollegii

inflytande på ärendets utredning icke ifrågasättas.

Enligt kommitténs förslag har samhälle, som må ingå i kommunalförbund

och vill väcka fråga om bildande av sådant förbund, att

till Kungl. Maj:ts befallningshavande ingiva ansökan därom, vid vilken

bör vara fogad den förberedande utredning, som sökanden kan vilja

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kung!. Maj:ts ''Proposition Nr 310.

åberopa; dock må Kungl. Maj:ts befallningshavande även utan ansökan

upptaga sådan fråga, då anledning därtill föreligger.

Finner Kungl. Maj:ts befallningshavande antagligt, att bildande av i.s §.

kommunalförbund skulle vara gagneligt och i ärendet erfordras utredning

utöver den, som må finnas tillgänglig, har Kungl. Maj:ts befallningshavande

att besörja sådan utredning.

Angående utredningen ävensom de befogenheter och skyldigheter, 14 och 15 §§.

som tillkomma utredningsman, där sådan förordnats, överensstämma de

av kommittén föreslagna stadgandena med motsvarande stadganden i

förslaget till lag om ordning och villkor för ändring i rikets kommunala

och ecklesiastika indelning.

Finnes kommunalförbund böra komma till stånd, skall förslag till ig §.

förbundsordning upprättas, och över detta förslag skall Kungl. Maj:ts

befallningshavande inhämta vederbörande samhällens beslut.

Vidkommande frågan, huruvida samhälle bör kunna även mot sin 17 §.

vilja anslutas till kommunalförbund, förklarar kommittén, att den icke

anser, att det saknas behov av stadgande med dylikt innehåll. Särskilt

på fattigvårdens och skolväsendets område finner kommittén en dylik

tvångsrätt kunna vara önskvärd. Kommittén har emellertid kommit till

den uppfattning, att de lagstadganden, varom fråga är, åtminstone tills

vidare icke böra inrymma befogenhet för offentlig myndighet att utan

vederbörande samhällens medgivande sammansluta dem till kommunalförbund.

Att sådan befogenhet för offentlig myndighet icke av kommittén

föreslås, är en konsekvens av den av kommittén förordade princip,

att kommunalförbund icke må vara berättigat att ålägga sina medlemmar

bidrag utöver viss i förbund sordningen angiven gräns. Kommittén har

ansett, att genom de av kommittén föreslagna lättnader med avseende å

åstadkommande av ändringar i den kommunala indelningen och möjligheter

att för vissa ändamål, nämligen skolväsen och fattigvård, skapa

specialkommuner, utvägarna att, i fall av behov även mot kommunernas

bestridande, vidtaga anordningar för de kommunala uppgifternas tillgodoseende

på lämpligaste sätt blivit så väsentligt ökade, att redan därigenom

behovet av tillgång på tvångsåtgärder för kommuners sammanförande i

förbund för tillgodoseende av gemensamma uppgifter blivit i någon mån

reducerat. Åven har kommittén, med hänsyn till önskvärdheten av att

förbundslagstiftningen redan från början må bliva omfattad med förtroende,

ansett det vara klokt, att frågan om befogenhet att tvångsvis sammansluta

s. 128 Kontrollera mot PDF

18 §.

Depai^te
monts
ohefen.

128 Kung1, Maj:ts Proposition Kr 310.

kommuner i varje fall icke upptages, förrän den nya lagstiftningen blivit

under någon tid försökt och lämnat tillfälle till erfarenhetsiön. Och

slutligen är kommittén av den mening, att, därest lagbestämmelser skola

åvägabringas, varigenom kommunerna skola kunna åläggas att ansluta sig

till förbund, sådana stadganden böra hava avseende endast å vissa slag

av kommunala uppgifter (såsom skolväsen, fattigvård, hälsovård) och inrymmas

icke i den här föreslagna lagen utan i de special författningar,

som reglera de kommunala uppgifter, varom fråga är. Kommittén har

således underlåtit att föreslå stadganden om tvångssammanslutning väsentligen

på den grund, att kommittén anser, att dylika bestämmelser

icke böra hava sin plats i här ifrågavarande lag och att i allt fall frågan

om deras upptagande i lagstiftningen lämpligen bör ännu någon tid

anstå.

Om vederbörande samhällen enats om förbundsordningen, följer dock

enligt förslaget icke därav med nödvändighet, att förbundet kommer till

stånd. Det åligger Kungl. Maj:ts befallningskavande att pröva samtliga

omständigheter och fastställa förbundsordningen endast för den händelse

sammanslutningen finnes skola främja den angelägenhet, som är avsedd

att av förbundet vårdas, eller medföra lättnad i kommunala bördor eller

annat allmänt gagn.

I förslaget till 18 § har upptagits bestämmelse därom, att de stadganden,

som avse kommunalförbunds bildande, skola äga motsvarande

tillämpning jämväl i fråga om ny medlems inträde i kommunalförbund

eller om ändring i förbundsordningen.

(Beträffande motiveringen, se betänkandet sid. 343—348.)

Mot bestämmelserna om kommunalförbunds bildande och om ändring

i sådant förbund har endast ett fåtal erinringar framställts.

Beträffande frågan, vilken myndighet som skall förordna om kommunalförbunds

bildande i det fall, att kommunerna tillhöra olika län,

hänvisar kommittén i motiven till landshövdinginstruktionens bestämmelse

härutinnan. Föreskrift i detta hänseende torde ej vara behövlig

i förevarande lag. — För ifrågavarande uppdrags överlämnande åt

Konungens befallningshavande har kommittén i motiveringen (sid. 344)

enligt min mening anfört giltiga skäl.

Av 16 §, däri av mig föreslås viss mindre jämkning, och föregående

bestämmelser torde utan vidare framgå, att det skall åligga vederbörande

länsstyrelse eller utredningsman att tillse, att förslag till förbundsordning

varder upprättat.

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kung]. Maj:ts Proposition Kr 310.

Att, på sätt i ett par yttranden framhållits, medgiva offentlig myndighet

rätt att förordna om kommunalförbund utan kommunernas medgivande,

finner jag, på de av kommittén (sid. 345 tf.) anförda skäl, icke

böra ifrågakomma. Ej heller synes det vara lämpligt att ovillkorligen

binda kommunalförbunds trädande i verksamhet, dess upplösning samt

utträde därur vid kalenderårets början.

Ett par av förevarande §§ hava funnits böra underkastas viss mindre,

huvudsakligen formell jämkning. I övrigt finner jag ej skäl att i följd

av framställda erinringar eller eljest göra ändring i kommittéförslaget.

Medlem av kommunalförbund äger enligt förslaget utträda ur förbundet,

då förhållande inträffat, som enligt förbundsordningen grundlägger

rätt till utträde eller som lagligen kan föranleda förbundets upplösning,

ävensom eljest då förbundets övriga medlemmar samtycka till

utträdet. Vidkommande sistnämnda fall bär dock, med hänsyn till

betydelsen av stadga och varaktighet för förbunden själva och erforderlig

prövotid för de anslutna kommunerna, den bestämmelse ansetts

erforderlig, att utträde ej må ske lörrän fem år förflutit efter det förbundet

trätt i verksamhet.

Förbundsmedlem må enligt förslaget icke utträda ur förbundet annorledes

än efter därom hos Kungl. Maj:ts befallningshavande gjord framställning.

Då sådan framställning skett, skola de övriga förbundsmedlemmarna

däröver höras.

Där i anledning av ansökan om utträde ur förbund särskild utredning

finnes nödig, skall därom i tillämpliga delar gälla vad som stadgats

om utredning: vid kommunalförbunds bildande.

Föreligger till utträde ur förbund skäl, som ovan sagts, har enhgt

förslaget Kungl. Maj:ts befallningshavande att förordna om utträdet och

tiden därför, liksom även om den uppgörelse, som i anledning därav må

vara erforderlig.

Kommittén föreslår, att, då medlem utträder ur kommunalförbund,

hans ansvarighet för förbundets förbindelser skall upphöra ett år efter

utträdet, där ej Kungl. Maj:ts befallningshavande i avseende å viss förbindelse

annorlunda förordnar.

(Motiveringen till 19—23 §§, se betänkandet sid. 348—350.)

Bihang till riksdagens protokoll 1 sand. 274 h/tft. (Nr 310. 4037 ib 17

Om medlems

utträde ur

kommunalförbund.

19-23 §§.

19 §.

20 §.

21 5-

22 i

28 §.

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Departe

ments
chefen.

Kungl. Maj. ts Proposition Nr 310.

Kommittén synes mig hava anfört goda skäl för förslagets bestämmelser

om utträde ur kommunalförbund. Stadgandet, att utträde, där

ej särskilt angivna skäl föreligga, ej får ske iörrän fem år efter det

förbundet trätt i verksamhet, lärer, såsom kommittén betonat, vara påkallat

med hänsyn till vikten av att kommunalförbund erhålla en viss

stadga och varaktighet; då efter sorgfällig undersökning förbundsbildning

ansetts lämplig och gagnande, kan det ej vara på sin plats, att

etter allt för kort erfarenhet om förbundets verkningar utträde skall

kunna ske, därest ej alldeles särskilda omständigheter påkalla sådant.

Den föreslagna tiden av lem år synes mig vara avpassad efter vad som

i förevai ande hänseende kan anses skäligt. Av det anförda framgår,

att jag ej anser mig kunna biträda de på denna punkt framställda ändnngsförslagen.

Ej heller kan jag tillstyrka det från ett håll framförda

kravet på rätt till ensidigt utträde, då sådant utan oersättlig skada för

Övriga medlemmar kan ske. Genom stadgandet, att de i 24 § upptagna

omständigheter, som kunna föranleda förbunds upplösning, även utgöra

skäl till utträde ur förbundet, synes behörig hänsyn vara tagen till sådana

omstäudigheter, som vid förbundsbildningen icke skäligen varit att

förutse och som därför böra medföra rätt till utträde.

Något stadgande om att förbundets fordringsägare skola höras över

ansökan om utträde synes knappast motiverat, då fordringsägarnas intresse

t oi de vara tryggat bl. a. genom de föreslagna bestämmelserna i

23 §. De kvarvarande medlemmarna bliva alltjämt ansvariga för förbundets

förbindelser, varför risken för fordringsägarna far anses praktiskt

taget obetydligt ökad. Dessutom är det att antaga, att Konungens befall

ningshavande esomoftast kommer att begagna sig av sin i 23 §

stadgade rätt att i avseende å ansvarigheten meddela från huvudregeln

avvikande bestämmelser. Beträffande åter den omständigheten, att de

kvarstående medlemmarna kunna bliva berövade sin regress! ätt mot

avgående medlem, är att märka, att i förbuudsordningen skall finnas

föreskrift om villkor för medlems utträde ur förbundet och uppgörelse,

som i anledning därav må erfordras. Det ligger nära till hands att

antaga, att genom dylik föreskrift regressrätt mot avgående medlem i

allmänhet kommer att förbehållas de kvarstående medlemmarna, och där

så ej skett, torde den uppgörelse, som enligt 22 § skall äga rum i

sammanhang med utträdet, kunna innehålla villkor härom. I fråga om

den tid, då utträde ur förbund bör äga rum, hänvisas till vad jag aufört

i sammanhang med stadgandet om tid för förbunds trädande i verksamhet.

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:fn Proposition Nr 310.

131

Kommunalförbund må enligt förslaget upplösas, då förhållande inträffat,

på grund varav enligt bestämmelse i för blind sord ningen förbundet

skall upphöra med sin verksamhet; då sådana förändrade förhållanden

inträtt, att antingen förbundsverksamheten icke kan med fördel fortsättas

eller förbundsändamalet lämpligare kan på annat sätt tillgodoses; då

uppgift, som utgör föremål för förbundets verksamhet, uppenbarligen

försummas; så ock eljest, då förbundsmedlemmarna äro ense om förbundets

upplösning. I sistnämnda fall må upplösning dock ej ske förrän

fem år förflutit efter det förbundet trätt i verksamhet.

I allmänhet förutsättes för upplösning av förbund, att medlem av

förbundet gjort framställning därom hos Kungl. Maj:ts befallningshavande.

Skulle det befinnas, att förbundsuppgifr uppenbarligen försummas,

må emellertid Kung!. Maj:ts befallningshavande självmant upptaga fråga

om förbundets upplösning. Over väckt fråga om kommunalförbunds upplösning

skola medlemmarna höras.

Angående utredning, som i anledning av ifrågasatt upplösning av

kommunalförbund må finnas nödig, skall enligt förslaget i tillämpliga

delar gälla vad som stadgats i avseende på utredning angående kommunaltörbunds

bildande.

Prövas skäl förehgga till förbundets upplösning, har Kungl. Maj:ts

befallningshavande att förordna, att förbundsverksamheten skall upphöra

å tid, som befallningshavanden bestämmer, och att förbundet skall träda

i likvidation.

Likvidation skall verkställas av förbundets direktion såsom Jikvidatorer

eller, där Kungl. Maj:ts befallningshavande så finner nödigt, av

en eller flera likvidatorer, som av Kungl. Maj:ts befallningshavande

särskilt förordnas. Då förbundet trätt i likvidation, må årsstämuing

sökas å dess okända borgenärer. Under likvidationen skola förbundets

tillgångar realiseras, i den män sådant finnes vara erforderligt, förbundets

skulder gäldas samt med behållna tillgångar så förfaras, som av förbundsordningen

föranledes. Om likvidatorers befogenhet att företräda

förbundet och om deras rättigheter i övrigt så ock om deras skyldigheter

gäller i tillämpliga delar vad angående direktion är stadgat.

Sedan likvidationen avslutats, skall redovisning över densamma

lämnas till förbundsmedlemmarna och anmälan göras hos Kungl. Maj:ts

befallningshavande, som förklarar förbundet upp''öst.

(Beträffande motiveringen till 24—2''J §§, so betänkandet sid. 351—353.)

Om kommunal/

örbunds

upplösning.

34—30 §§.

24 §•

25 §.

26 §.

27 $.

28 §

29 §.

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Departe
ments
chefen.

Om medlemmarnas

ansvarighet

för

kommunalförbunds

- skuld.

30 §.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

Aven stadgandena om förbunds upplösning'' synas mig vara grundade

på riktiga principer. Vad särskilt angår föreskriften, att upplösning

i regel ej får ske förrän fem år efter det förbundet trätt i verksamhet,

hava mot densamma riktats enahanda anmärkningar som mot

motsvarande bestämmelse rörande utträde ur förbund, och kan jag inskränka

mig till att i huvudsak hänvisa till vad jag anfört beträdande

sistnämnda bestämmelse. Någon rätt för Kungl. Maj:ts befallningshavande

att taga initiativ till upplösning jämväl då sådana iorändrade

förhållanden inträit, att förbundsverksamheien icke kan med fördel fortsättas,

torde icke vara på sin plats; det lärer böra ankomma på medlemmarna

att, därest verksamheten icke är ur ekonomisk eller annan

synpunkt fördelaktig, begära upplösning. Kungl. Mnjtts befall ningshavande

synes däiemot böra bevaka mera allmänna intressen, och det

torde därför vara riktigt, att denna myndighets ingripande inskränkts

till det fall, att förbundsnppgift uppenbarligen försummas. Rörande

tiden för upplösning kan jag hänvisa till mitt yttrande beträffande tidpunkten,

då förbunds verksamhet bör begynna. I anledning av en avlänsstyrelsen

i Stockholms län framförd anmärkning torde, i anslutning

till motsvarande bestämmelser i åtskilliga gällande författningar, böra

till 2t> § göras tillägg av innehåll, att där förbundsmedlem ej åtnöjes

med redovisning över likvidation, äger han anhängiggöra sin talau vid

domstol inom ett år från den dag, då redovisningen erhölls, samt att,

där sådant försummas, han skall hava förlorat sin talan.

Kommittén har även upptagit frågan, huru bör förfäras, därest det

vid likvidation eller eljest skulle visa sig, att kommunalförbunds tillgångar

icke förslå till gäldande av skuld, som förbundet ådragit sig.

Visserligen håller kommittén före, att denna fråga icke bör bedömas

uteslutande efter privaträttsliga regler utan ses mera från kommunala

synpunkter, i vilket avseende erinras, att särskilda regler för uttagande

av fordran hos kommun hittills icke visat sig behövliga i svensk lagstiftning.

Med hänsyn till kommunalförbundets karaktär av mera temporär

sammanslutning har det emellertid synts kommittén nödvändigt, att

särskilt stadgande meddelas till skyddande av fordringsägarnas rättsanspråk.

Detta stadgande innebär, att, om förbundet saknar tillgång

till gäldande av skuld, medlemmarna av förbundet skola vara pliktiga

fylla bristen, samt att, därest medlemmarna icke fullgöra denna sin

förpliktelse, Kungl. Maj:ts befällningshavande skall äga befogenhet att

förordna om uttaxering på medlemmarna. Skulle först efter det förbund

blivit upplöst skuld yppa sig, tillkommer Kungl. Maj:ts befallnings
-

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310

133

havande dylik befogenhet beträffande de samhällen, som vid upplösningen

tillhörde förbundet.

(Motiveringen, se betänkandet sid. 353—355).

Mot det till tryggande av fordringsägarnas rätt i 30 § upptagna

stadgandet har erinran icke gjorts annat än från ett enstaka håll. Någon

befogad gensaga mot stadgandet i fråga synes mig icke kunna göras,

varför detsamma enligt min åsikt bör olörändrat godtagas.

Angående förskjutande av utrednings!:ostnad och återgäldande av

förskjuten kostnad föreslår kommittén bestämmelser av enahanda innebörd

som motsvarande bestämmelser i förslaget till lag om ordning och

villkor för ändring i rikets kommunala och ecklesiastika indelning.

1 fråga om kostnaderna för utredning vid kommunalförbunds bildande

kan jag i huvudsak hänvisa till mitt yttrande beträffande motsvarande

stadgande i lagen om kommunala indelningsändringar. Vad

kommittén föreslagit tillstyrkes.

Kommittén föreslår, att i lagen intages föreskrift därom, att besvär

över beslut, som Kungl. Maj:ts befallningshavande meddelat i fråga om

kommunalförbunds bildande, ändring eller upplösning eller i ärende, som

därmed står i sammanhang'', må anlöras hos Kungl. Maj:t inom den tid,

som i allmänhet är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters

och ämbetsverks beslut.

Detta stadgande, som ej föranlett erinran, torde böra utan ändring

godkännas.

Kommittén har funnit, att även skoldistrikt, å vilka kyrkostämmoförordningen

äger tillämplighet, böra äga befogenhet att ingå i förbund,

som i här föreslagna lag avses. Enligt kommitténs mening bör medgivande

av sådan befogenhet kunna bliva skolväsendet till mycken båtnad.

Särskilt anordnandet av skolor av högre typ eller special anstalter torde

komma att främjas genom denna möjlighet till sammanslutning. Därvid

bör tydligtvis hinder icke resas mot förbund av skoldistrikt, av vilka

ett utgöres av stad i dess egenskap av borgerlig kommun, medan de

övriga äro kyrkolörsamlingar eller andra skoldistrikt på landsbj^gden.

Kommittén föreslår därför, att i fråga om sammanslutning av olika

skoldistrikt för vårdande av folkskolans och därmed sammanhängande

Dep arte

mentschelen.

Om kostnad

för utredning.

81 §.

Dep arte - mentscliefen.

Om fullföljd

av talan mot

Kungl• Maj:ts

befallnings•

hacandes

beslut.

32 §.

Departe
ments
chefen.

Om förbund

mellan skoldistrikt.

33 §.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Departe
ments
chefen.

Kung!. May.ts Proposition Nr 310.

angelägenheter skall gälla vad angående kommunalförbund är stadgat,

dock med iakttagande att åtgärd, som, enligt vad förut i lagen är stadgat,

ankommer på Kungl. Maj:ts be fal 1 n i n gs 11 avande, skall vidtagas av befallningshavanden

och domkapitlet gemensamt.

(Motiveringen, se betänkandet sid. 356—358).

Vid 34 § i lagen om kommunala indelningsändringar har jag framhållit,

hurusom den föreslagna 33 § i lagen om kommunalförbund kan

vara ägnad att i viss mån tillgodose eit behov, som i ett par avgivna

yttranden angivits såsom beaktansvärt, nämligen av gemensamt handhavande

av folkskoleväsendet i stad, där detta lyder under stadsfullmäktige,

och annat skoldistrikt. Såsom jag vid för-tnämnda lagrum

anförde, kan med hänsyn till svårigheter i administrativt hänseende, en

fullständig sammanslutning till ett skoldistrikt av dylik stad och annat

skoldistrikt icke anses möjlig att genomföra, men i ett eller annat hänseende

kan, med tillämpande av förbundsformen, ett samarbete åstadkommas,

därest, såsom i nu förevarande § skett, bestämmelserna om

kommunalförbund utsträckas att avse även skoldistrikt. Åven i övrigt

torde sammanslutning mellan skoldistrikt kunna bliva 1 ill nytta, och de

betänkligheter, folkskolöverslyrelsen hyser mot en dylik anordning, böra

enligt min mening icke tillmätas avgörande betydelse. Jag biträder

därlör i huvudsak kommitténs förslag på denna punkt. Emellertid torde

den föreslagna föreskriften om samarbete mellan Kuugl. Maj:ts befallnin^shavande

och domkapitlet lämpligen böra utbytas mot en bestämmelse

om att förstnämnda myndighet skall hava att i ärende av förevarande

slag inhämta yttrande från folkskolöverstyrelsen.

Jag övergår nu till vissa av förestående lagförslag föranledda förslag

om ändringar i en del gällande författningar.

s. 135 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.is Proposition Nr 310.

135

Förslaget till lag om ändrad lydelse av §§ 2, 3, 14, 37, 74

och 79 i förordningen den 21 mars 1862 om

kommunalstyrelse på landet.

De ändringar i förordningen om kommunalstyrelse på landet, som

av kommittén föreslås, gå närmast ut på att i nödig mån giva uttryck

åt den av kommittén förordade principen om den kommunala indelningens

frigörande från beroende av annan indelning. Då det vidare synes kommittén

av flera skäl lämpligt, åt t kommunalförordningarnas hävdvunna

grundstadganden endast såvitt oundgängligt är bliva ändrade, har kommittén

ansett sig böra i möjligaste mån inskränka sina förslag till ändringar

i förordningen om kommunalstyrelse på landet, liksom även i

förordningen om kommunalstyrelse i stad.

Aven därest kommitténs förslag vinner godkännande, bör det. framhåller

kommittén, endast undantagsvis förekomma, att sockenindelningen

och kommunindelningen icke överensstämma. Såsom ett uttryck härför

och såsom en erinran om landskommunens historiska grund anser kommittén

stadgandet i § 1 fortfarande vara på sin plats.

Få sätt av mig i mitt allmänna yttrande rörande de föreliggande

lagförslagens allmänna grunder anförts (sid. 75), torde det icke

vara behövligt att i kommunalförordningens § 1 införa något stadgande,

utmärkande, att divergens mellan socken- och kommunindeluingen endast

är avsedd att utgöra undantag; detta torde i allt fall med önskvärd tydlighet

framgå av den föreslagna lagstiftningen.

Då enligt de stadganden om ordning och villkor för ändring i den

kommunala indelningen, vartill kommittén uppgjort förslag, om dylik

ändring må förordnas endast av Kungl. Maj:t och endast efter utredning,

varom i särskild lag givas föreskrifter, har kommittén föreslagit, att

orden i § 2 »till dess. efter gjord framställning och vederbörandes hörande,

Kungl. Maj :ts befallningshavande annorlunda förordnar» utbytas mot

»till dess efter gjord framställning Konungen annorlunda förordnar».

Vad kommittén sålunda föreslagit synes mig böra godtagas.

Den förening, varom i första stycket av nuvarande § 3 talas, är,

framhåller kommittén, att anse såsom en ändring i den kommunala iu
-

§ i.

Departe
ments
chefen.

§ 2.

Departe
mtntB
chefen.

§ «

s. 136 Kontrollera mot PDF

Departe
ments
chefen.

136 Kunyl. Maj:ts Proposition Nr 310.

delningen, och angående densamma skola de för dylik ändring givna

lagstadganden lända till efterrättelse. Kommittén föreslår förty, att första

stycket av § 3 skall utgå.

Enahanda förslag framställer kommittén beträffande andra stycket

av samma paragraf. En förening av här avsedd beskaffenhet finner

kommittén, efter tillkomsten av gällande kommunallagstiftning, ganska

litet rimlig. Sedan denna kommunallagstiftning kommit till stånd, kan

uppenbarligen eu förening i kommunalt avseende mellan stad och landsbygd

icke tänkas utan avsevärda avsteg från såväl grundprinciperna

som detaljbestämmelserna i samma lagstiftning.

På samma gång kommittén anser, att nuvarande innehållet i § 3

bör utgå, föreslår kommittén, att under samma paragraf skola i stället

iurjnnmas andra stadganden, vilka synts kommittén erforderliga.

Komittéu föreslår således, att uttrycklig bestämmelse, att kommuns

område icke må förändras annorledes än i den för sådan ändring särskilt

stadgade ordning, skall erhålla sin plats under denna paragraf.

Såsom en andra punkt i förevarande paragraf har kommittén intagit

den bestämmelse, att, därest gräns för kommuns område är obestämd

eller tvistig, det skall ankomma på Kungl. Maj:t att fastställa gränsen.

Kommitténs förslag, i vad det avser upphävande av de nuvarande

stadgandena i § 3, tillstyrkes.

Det föreslagna njm första st}7cket av § 3 bör, av skäl som av mig

angivits i mitt yttrande över förslagens grunder, utgå ur förslaget.

Vad angår det föreslagna andra stycket i denna paragraf, redogör

skifteslagstifiningskommissionen i sitt år 1918 avgivna betänkande med

förslag till lag om delning av jord å landet m. m. för innehållet i berörda

stycke och motiven därtill (se ovan sid. 70 f. samt kommitténs betänkande

sid. 454 f.) samt instämmer i allt väsentligt i vad kommittén anfört.

Dock anser kommissionen, att i varje fall, då oklarhet råder om administrativ

gräns och således även där fråga är om t. ex. härads- eller

läusgräns, avgörandet bör läggas i Kungl. Maj:ts hand. Skall stadgandet,

fortsätter kommissionen, kunna erhålla en sådan räckvidd, synes

dess plats ej vara i kommunallagarna, varför kommissionen i 23 kap.

9 § av sitt förslag upptagit förslag till bestämmelser i ämnet. Möjligen

skulle invändas, att då t. ex. länsgräns oftast sammanfaller med kommunsgräns

och tvist om länsgränsen vunne sin lösning genom att gränsen

för kommunen bestämdes, en föreskrift om bestämmande av gränsen för

kommun vore tillfyllest. Oavsett att det ej torde vara utan vidare klart,

att länsgränsen vinner fastställelse i och med det gränsen för kommunen

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj:ts Proposition Nr 310.

137

fastställes, anser kommissionen föreskriftens mera generella av fatt ning vara

betingad av det förhållande, att länsgräns förekommer, som går fram

inom en kommun. I enlighet härmed innehåller 23 kap 9 § i kommissionens

förslag, att, där osäkerhet råder beträlfande rätta sträckningen

av gräns för förvaltningsområde, Kungl. Maj:t äger meddela beslut angående

gränsens sträckning. Därjämte meddelas bestämmelse angående

sättet för utstakning och utmärkande av gräns för förvaltningsområde.

I likhet med kommittén anser jag det vara lämpligt att i kommunalförordningen

finnes en bestämmelse, som anvisar en utväg för åstadkommande

av en bestämd gräns. Detta hindrar ej att, såsom skifteslagstiftningskommissionen

föreslagit, i den blivande skifteslagen införes

ett stadgande av större räckvidd, avseende administrativ gräns av varje

slag, således även härads- eller länsgräns. Utom i avseende å stadgandenas

omfattning synas desamma böra så nära som möjligt ansluta sig

till varandra, och har jag, delvis i anslutning till en av kammarkollegium

framställd anmärkning, låtit underkasta det nu ifrågavarande stadgandet

en mindre jämkning, varigenom detsamma kommer att, med nyss

nämnt undantag, överensstämma med den av kommissionen föreslagna

bestämmelsen. Föreskrift angående sättet för gränsens utmärkande äger,

såsom kommittén yttrat, sin plats i skifteslagen och bör därför ej inflyta

i nu förevarande förordning.

Till § 14 har kommittén föreslagit ett tillägg innefattande bestämmelser

om införande i röstlängd av vissa anteckningar för det fall, att

områden inom kommun tillhöra olika församlingar eller skoldistrikt.

Efter de förändringar, som vidtagits i kommunalförordningarna vid

1918 års urtima riksdag, åligger det på landet häradsskrivaren att upprätta

kommunal röstlängd. I sammanhang härmed har det uppdragits

åt Kungl. Maj:t att meddela närmare föreskrifter såväl angående röstlängdens

upprättande och skyldighet för vederbörande myndigheter att

lämna erforderliga uppgifter till införande i längden som ock att i fråga

om längden meddela de särskilda föreskrifter, som erfordras för iakttagande

av vad som i § 4 kyrkostämmoförordningen stadgats om vissa

personers undantagande från rösträtt å kyrkostämma. Med införande av

den lika rösträtten har vidare behovet av uppgifter i vissa av de hänseenden,

som avses med kommitténs förslag till tillägg till förevarande

paragraf, bortfallit. Vid nu angivna förhållanden torde det icke erfordras

att i förevarande sammanhang vidtaga någon ändring i § 14.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 274 höft. (Nr 310.) M87 is 18

§ 14.

Departe
ments
chefen.

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

§§ 37 och 74. Ändringarna i §§ 37 och 74 äro av uteslutande formell natur och

föranledda av kommitténs förslag beträffande §§ 2 och 3.

Departe
ments
chefen.

§ 79.

De föreslagna formella ändringarna tillstyrkas.

Kommittén meddelar i sin motivering en historisk översikt av köpingsinstitutets

utveckling och konstaterar därvid, att före 1864 års näringsfrihetsförordning

det karakteristiska för köpingen var, att den utgjorde

en handelsprivilegierad ort på landsbygden men att numera köpingens

betydelse ligger i dess ställning såsom ett särskilt led i den kommunala

indelningen. Kommittén erinrar vidare om att samtliga de tjugusju

köpingar, som bildats under tiden efter nämnda förordnings tillkomst, äro

självständiga kommuner, att endast sex av de äldre köpingarna (år 191 7

tolv) sakna kommunal självständighet samt att enligt stadgandet

i § 80 kommunalförordningen för landet vad där stadgats om municipalsamhälle

skulle gälla även om köping, som icke utgjorde egen kommun.

I anslutning härtill anför kommittén bland annat följande:

»De köpingar, vilka icke utgöra egna kommuner, äro således numera,

praktiskt taget, icke något annat än municipalsamhällen. Det enda, som

skiljer dem från övriga municipalsamhällen, är, att några författningar,

vilka i sistnämnda samhällen träda i tillämpning först efter särskilt förordnande,

äro utan sådant förordnande gällande i köpingarna ävensom att

några andra författningar gälla i köpingarna utan att kunna bringas i

tillämpning i de egentliga municipalsamhällena. Sådana förhållandena utvecklats,

torde angående de ifrågavarande s. k. municipalköpingarna kunna

med fog uttalas det omdöme, att de, såsom köpingar betraktade, numera

närmast äro att anse såsom en historisk relikt utan nämnvärd praktisk

betydelse. Att denna uppfattning är erkänd, torde få anses framgå därav,

att, såsom redan nämnts, efter tillkomsten av nu gällande näringsfrihetsoch

kommunallagstiftning någon köping av denna typ icke blivit bildad.

Emellertid har kommittén icke ansett anledning för dess del föreligga

att göra något förslag om avförande ur köpingsklassen av de nuvarande

municipalköpingarna. Däremot har det synts kommittén lämpligt

och riktigt, att genom ändring av köpingsstadgandet i förordningen om

kommunalstyrelse på landet den fortfarande möjligheten till bildande av

köping, som icke utgör egen kommun, varder utesluten.

Vad angår den andra typen av köpingar, köpingskommunerna, ligger

numera, såsom ‘ovan framhållits, deras huvudsakliga och enda avsevärda

betydelse däri, att bildande av köping är det enda av lag erkända sätt,

varå område på landsbygden, som utgör endast del av en socken, kan,

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kungi. Maj:ts Proposition Nr 310.

utan ändring i sockenindelningen, varda utbrutet att utgöra särskild kommun

och särskilt skoldistrikt. — — — -— — — — — — — — —

Då nu genom de anordningar, vilka kommittén förordar, såväl landskommunen

som skoldistriktet skulle bliva av sockenindelningen principiellt

oberoende indelningsenheter, förefaller det, som om under sådana omständigheter

något egentligt skäl för bibehållande av fortsatt möjlighet till

köpingsbildande icke vidare skulle vara för handen. Som likväl köpingens

behållande såsom ett led i de kommunala administrationstyperna mellan

landskommunen och staden fortfarande, jämväl i någon mån med hänsyn

till de politiföreskrifter, som på sätt visats eo ipso träda i tillämpning

inom köping, torde kunna anses icke sakna betydelse, har kommittén

funnit sig ej böra göra något förslag i nyss antydd riktning. — — —

Kommitténs förslag till ändring i § 79 förordningen om kommunalstyrelse

på landet går således endast därpå ut, att köping alltid skall

utgöra särskild kommun, dock att, där köping för närvarande utgör

kommun gemensamt med den socken, inom vars område köpingen är

belägen, därvid må förbliva.»

(Se vidare betänkandet sid. 455—462.)

Vad kommittén i avseende å denna paragraf föreslagit torde böra

godtagas.

Departe
ments
chefen.

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 310.

§ 2.

Departe
ments
chefen.

§ 64.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av §§ 2 och 54 i förordningen

den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse i stad.

Nuvarande § 2 i förordningen om kommunalstyrelse i stad motsvarar

nuvarande § 3 i förordningen om kommunalstyrelse på landet.

I överensstämmelse med vad kommittén föreslagit beträffande sistberörda

lagrum och på skäl, som i fråga därom förut anförts, föreslår kommittén,

att stadgandet under förstnämnda paragraf skall utgå och att i dess ställe

skall intagas bestämmelse därom, att stadskommuns område icke må

förändras annorledes än i den för sådan ändring särskilt stadgade ordning,

ävensom att, därest gräns för stadskommuns område är obestämd

eller tvistig, å Kungl. Maj:t skall ankomma att fastställa gränsen.

Under hänvisning till vad av mig anförts vid § 3 av kommunalförordningen

för landet tillstyrker jag, att förevarande paragraf måtte

erhålla en motsvarande lydelse.

I § 54 lämnas bestämmelse angående handhavandet i stad, där

magistrat ej linnes, av de eljest magistraten enligt förevarande förordning

tillkommande bestyr och åligganden. Bestämmelsen innehåller, att berörda

funktioner skola tillhöra den för sådan stad särskilt tillsatta styrelse.

Angående organisationen av den stad sstyrelse, vilken har att i de

magistratslösa städerna fylla magistratens uppgifter, finnas icke föreskrifter

i lag. Organisationen är bestämd för varje särskild stad genom ett av

Kungl. Maj:t utfärdat reglemente. För samtliga reglementen gemensamt

är, att stadsstyrelsen utgöres av en kollegial institution, bestående av en

ordförande och visst antal ledamöter.

Sedan i följd av förberedelserna till domstolsreformen det allmännas

intresse av en form för stadsadministrationen utan samband med domstol

ökats, har 1915 års riksdag i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställt, att

Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande, på vad sätt i städer under

landsrätt de kommunala och administrativa uppgifter, som eljest åligga

magistrat, lämpligen böra tillgodoses. Efter det svenska stadsförbundet

häröver avgivit infordrat yttrande, hava inom civildepartementet tillkallats

sakkunniga att biträda med frågans behandling. Dessa sakkunniga hava

först under tryckningen av kommitténs betänkande avgivit sitt förslag.

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

Kommittén framhåller, att bedömande av nu nämnda fråga icke

torde ingå i kommitténs uppdrag, men att kommittén det oaktat icke

kunnat underlåta att taga under övervägande och - framlägga förslag till

reglering i lag av stadsstyrelsens organisation i de magistratslösa städerna.

På samma gång det måste anses i och för sig ganska oegentlig!,

att för närvarande icke ens grunddragen av nämnda organisation

äro i lag angivna, har detta förhållande, säger kommittén, visat sig medföra

avsevärda olägenheter, då ny stad skall inträda i utövning av stadsrättigheterna.

Till berörda olägenheters undgående har fördenskull

kommittén vid uppgörande av sitt förslag till lag om ordning och villkor

för ändring i rikets kommunala och ecklesiastika indelning funnit det

nödvändigt att utgå från att dylika grunddrag av organisationen äro i

lag bestämda (se 19 § i berörda lagförslag).

Det förslag till bestämmelser, som kommittén således ansett erforderligt

uppgöra, avser allenast att avhjälpa de olägenheter, som äro följd

av saknad av lagliga bestämmelser i ämnet. Däremot har med förslaget

icke avsetts att i någon mån föregripa den pågående utredningen i ämnet.

Kommittén har därför i förslaget upptagit de nödvändigaste huvuddragen

av den organisation, som av Kungl. Maj:t redan är prövad och

godkänd genom dess upptagande i samtliga de reglementen, som fastställts

för de tio under senaste årtiondet bildade magistratslösa städerna.

Tillika hava de föreslagna bestämmelserna så affattats, att under dem

inrymmas jämväl de från de nyare reglementena något avvikande föreskrifter,

söm gälla i de äldre städerna Borgholm och Haparanda. I

enlighet härmed innehåller kommitténs förslag till tillägg till § 54 i

förordningen om kommunalstyrelse i stad föreskrift därom, att stadsstyrelse

skall utgöras av en av Kungl. Maj:ts befallningshafvande för

viss tid förordnad ordförande samt ledamöter, vilka, jämte suppleanter

för dem, väljas för viss tid av stadsfullmäktige eller, där sådana ej

finnas, av allmänna rådstugan och förordnas av Kungl. Maj:ts befallningshavande,

ävensom att ledamöterna i stadsstyrelsen skola vara två

jämte lika många suppleanter, där icke ledamöternas och suppleanternas

antal bestämmes annorlunda i det reglemente för stadsstyrelsen, vilket

av Kung]. Maj:t utfärdas.

Genom särskild proposition till årets riksdag har Kungl. Maj:t i

sammanhang med förslag om ordnande av magistratsförvaltningen i

städer under landsrätt framlagt förslag om viss, härav påkallad ändring

i förevarande paragraf. Vid sådant förhållande lärer i nu förevarande

sammanhang ej böra framläggas något förslag om ändring av samma

paragraf i enahanda syfte.

Departe
ments
chefen.

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

Tvångssammanslutning

av kommuner

till ett fattigvårdssamhälle.

Förslaget till ändringar i fattigvårdslagstiftningen.

Såsom förut nämnts, har kommittén jämväl framlagt förslag till

vissa ändringar i fattigvårdslagstiftningen. Detta förslag avser den vid

tiden för förslagets avgivande gällande fattigvårdsförordningen den 9

juni 1871, vilken emellertid numera blivit upphävd genom lagen om

fattigvården den 14 juni 1918. Härmed hava vissa av de av kommittén

omfattade reformförslagen i avseende å fattigvårdslagstiftningen vunnit

beaktande. Emellertid företer förslaget vissa skiljaktigheter från motsvarande

stadganden i den nya fattigvårdslagen; och torde jag nu kunna

inskränka mig till en redogörelse för de delar av förslaget, som skilja

sig från bestämmelserna i fattigvårdslagen.

Kommittén framhåller, att kommuner å landet böra kunna sammanslutas

till ett fattigvård ssamhälle, men anmärker i fråga om den kommunala

innebörden av en dylik sammanslutning, att densamma innebär

något annat och mera än blott ett förbund mellan kommuner för handhavande

av viss eller vissa fattigvårdsangelägenheter. År fråga om gemensam

verksamhet av sistberörda art, skall densamma regleras enligt

de i kommitténs förslag till lag om kommunalförbund upptagna normer.

Två eller flera kommuners sammanslutning till ett fattigvårdssamhälle

innebär däremot bildande av en ny kommun, en specialkommun för

fattigvård, vars område utgöres av primärkommunernas sammanlagda

områden. Primärkommunernas såväl förpliktelser som befogenheter i

fattigvårdshänseende bliva genom sammanslutningen i allo överflyttade

till det nya fattigvårdssamhället, som ensamt blir ansvarigt för fattigvårdens

tillgodoseende inom området.

Med hänsyn till denna sammanslutningens karaktär av kommunbildning

har kommittén tagit i övervägande, huruvida icke, i enlighet

med de principer, som kommittén förordar i fråga om ändringar i den

kommunala indelningen (3 § i förslaget till lag om ordning och villkor

för ändring i rikets kommunala och ecklesiastika indelning), sammanslutning

av kommuner att tillsammans utgöra ett fattigvårdssamhälle

borde kunna åstadkommas, även för den händelse enighet mellan kommunerna

om sammanslutningen och villkoren därför icke kunde uppnås.

s. 143 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

143

Enligt kommitténs mening bör i överensstämmelse med de ovanberörda

principer, som kommittén förordat, och med hänsyn till den stora betydelse,

sammanslutningar av förevarande slag stundom kunna hava,

möjligheten att jämväl utan vederbörande kommuns medgivande åstadkomma

dylika sammanslutningar icke vara helt avstängd. Särskilt liar

kommittén därvid tänkt på, att i små kommuner fattigvården understundom

till följd av kommunens ringa ekonomiska bärkraft befinner

sig i ett efterblivet och bristfälligt skick och att det kan vara möjligt,

att genom angränsande dylika kommuners sammanslutning till ett fattigvårdssamhälle

fattigvården kan väsentligen förbättras, utan att detta

ovilkorligen behöver medföra ökad tunga för de särskilda kommunerna.

Kommittén har fördenskull föreslagit, att visserligen enighet mellan

kommunerna om sammanslutningen och villkoren därför i allmänhet bör

fordras, men att likväl även därförutan om sådan sammanslutning må

av Kungl. Majt förordnas, för den händelse fattigvården finnes i betydande

grad bristfällig och missförhållandet väntas varda undanröjt eller

avsevärt minskat genom sammanslutningen.

Med hänsyn till den övervakande befogenhet i fråga om fattigvårdens

handhavande, som tillkommer Kungl. Maj:ts befallpingshavande,

kan enligt kommitténs mening en sammanslutning till ett fattigvårdssamhälle

av kommuner tillhörande olika län icke vara lämplig. Kommittén

har därför såsom villkor för dylik sammanslutning uppställt, att

kommunerna skola tillhöra samma län. Av sammanslutningens art och

natur följer även, fortsätter kommittén, att en dylik förening mellan

kommuner av så olika struktur som landskommun och stad icke bör

ifrågakomma. Då behov av sammanslutning för fattigvårdsändamål

mellan sådana kommuner framträder, torde detsamma i allmänhet kunna

tillgodoses genom bildande på frivillighetens väg av kommunalförbund

för särskild fattigvårdsåtgärd i den av kommittén därom föreslagna

ordning. (Jfr fattigvårdslagen 5 och 6 §§.)

Av anförda skäl föreslår kommittén, att två eller flera kommuner

å landet må, där de tillhöra samma län, kunna sammanslutas att utgöra

ett fattigvårdssamhälle samt att Kungl. Maj:t skall hava att förordna om

sådan sammanslutning, sedan genom försorg av Kungl. Maj:ts befallningshavande

kommunernas yttrande inhämtats och erforderlig utredning i

övrigt ägt rum, dock att, där kommunerna icke äro ense om dylik sammanslutning,

om densamma må förordnas endast såvitt fattigvården finnes

i betydande grad bristfällig och sammanslutningen prövas nödig för att

undanröja eller avsevärt minska sådant missförhållande (se vidare betänkandet

sid. 487 ff.).

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Departe

ments
cbefen.

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 310.

Vid framläggande i statsrådet den 8 februari 1918 av förslaget till

ny fattigvårdslag framhöll jag, att genom sammanslutningar på frivilligbetens

väg skapande av större fattigvårdssambällen väl icke skulle i

någon mera avsevärd omfattning komma till stånd men att åvägabringande

av tvångssammanslutningar för enbart fattigvårdsändamål så

mycket mindre borde för det dåvarande ifrågasättas, som spörsmålet om

former för sammanslutningar mellan kommuner för tillgodoseende av

ett eller flera gemensamma behov vore föremål för utredning av kommunala

nybildningskommittén.

Mot det av denna kommitté framlagda, nu föreliggande förslaget

hava några principiella erinringar ej framställts, i vad det avser rätt för

Kungl. Maj:t att förordna om tvångssammanslutning av två eller liera

kommuner till ett fattigvårdssamhälle. Tvärt om har förslaget i denna

del hälsats såsom ett beaktansvärt uppslag. Då även jag är övertygad

om nyttan och lämpligheten av ett stadgande av angiven iunebörd, har

jag låtit inom civildepartementet utarbeta förslag till ändring i sådant

sylte av 6 § i lagen om fattigvården. Då emellertid, enligt vad erfarenheten

på sakkunnigt håll torde giva vid handen, behovet av sammanslutning

på många orter inom landet är betydande, samt det av

kommittén föreslagna stadgandet synes något väl snävt begränsa möjligheten

att åstadkomma tvångssammanslutning, har i kommitténs förslag

vidtagits den ändring, att om sådan sammanslutning må förordnas,

när fattigvården linnes vara bristfällig och sammanslutningen prövas nödig

för att undanröja eller minska bristfälligheten. Med den grundliga

utredning i hithörande frågor, som numera kan åstadkommas genom

fattigvårdsinspektionen, lärer det icke vara att befara, att Kungl. Maj:ts

befallningshavande annat än i fall av verkligt behov tager initiativ till

och förordar tvångssammanslutning; och då avgörandet är lagt i Kungl.

Maj:ts hand, torde det få anses, att garanti förefinnes för att rätten till

tvångssammanslutning icke kommer att onödigtvis tillämpas.

Sammanslutning mellan stads- och landskommuner i fattigvårdsavseende

skulle säkerligen stöta på vissa organisatoriska svårigheter, bland

annat i fråga om de fattigvårdsfullmäktige, beträffande vilka kommittén

även föreslagit ett stadgande. Då fullmäktiginstitution beträffande de

kyrkliga ärendena i allmänhet ej förefinnes, äro svårigheterna i organisatoriskt

hänseende tydligen mindre i fråga om sammanslutning mellan

stads- och landsförsamlingar, varför den av en myndighet härutinnan

framställda jämförelse synes mindre vägande. Jag ansluter mig därför

till kommitténs uppfattning, att sammanslutning bör kunna äga rum

allenast mellan kommuner å landet. Mellan två eller flera stadskom
-

s. 145 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds Proposition Nr 310.

145

mnner torde behov av sammanslutning till ett fattigvårdssamhälle knappast

föreligga. Däremot kan i detta fall liksom i fråga om lands- och stadskominun

kommunalförbund för tillgodoseende av fattigvårdsändamål vara

på sin plats.

Att i lagen uppställa hinder mot förening i fattigvårdsändamål av

kommuner i olika län synes mig icke vara lämpligt, ehuru sådan förening

givetvis kommer att tillhöra sällsyntheterna. Då frågan om sammanslutning

är underkastad Kungl. Maj:ts prövning och dessförinnan

skall göras till föremål för utredning, lärer det kunna antagas, att förening

mellan kommuner i olika län kommer till stånd endast där särskilda

skäl därtill föreligga och sådan förening utan olägenhet prövas kunna

äga rum.

Om organisationen av och förvaltningen inom fattigvårdssamhälle,

som består av två eller flera kommuner, bör enligt kommitténs mening

gälla vad om fattigvårdssamhälle i allmänhet är stadgat. Endast i den

mån sådant föranledes av samhällets säregna beskaffenhet att bestå av

två eller flera i övrigt av varandra oberoende kommuner böra särskilda

bestämmelser meddelas. Kommittén, som ansett sig böra sammanföra

de konstitutiva bestämmelserna för nu ifrågavarande fattigvårdssamhällen

i en ny paragraf i fattigvårdsförordningen, har däri till en

början uttalat, att samhället är att anse som en kommun i fråga om

vad till fattigvården hörer. Samhällets gemensamma angelägenheter

skola alltså behandlas i den ordning förordningen om kommunalstyrelse

på landet föreskriver, d. v. s. beslutanderätten tillkommer samfälld för

de sammanslutna kommunerna gemensam stämma (fattigvårdsstämma)

eller fullmäktige (fattigvårdsfullmäktige), om samhället, i den ordning

kommunalförordningen föreskriver, beslutar, att sådana skola finnas. Om

fattigvårdsstämmas befogenheter, rätten att deltaga i dess överläggningar

och beslut, röstvärde, rösträtt och överlåtelse därav, ordförandeskap,

sammankallande och ordning vid förhandlingarna, underställning och

besvär o. s. v. skall med nedan angivna modifikationer för fattigvårdsstämma

gälla detsamma som för kommunalstämma. Likaså skall i fråga

om fullmäktiges antal, val av dem, deras befogenheter och sammanträden

m. m. gälla vad om kommunalfullmäktige är stadgat. Endast i

nedannämnda hänseenden har kommittén funnit särskilda bestämmelser

nödiga.

Då samhället träder i funktion och stämma första gången skall

hållas, bör föreskrift finnas om vem, som äger befogenhet och skyldighet

att sammankalla den. Kommittén har ansett detta lämpligen kunna

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 271 höft. (Nr 310.) 4037 18 19

Förvaltningsformer

för

fattigvårdssamhälle,

bestående av

två eller flera

kommuner.

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

tilläggas kommunalstämmans ordförande i den till invånarantalet största

av de sammanslutna kommunerna. Såsom röstlängd vid stämma anser

kommittén de särskilda kommunernas röstlängder kunna och böra komma

till användning.

Enligt kommunalförordningen för landet har kommunalnämnden i

fråga om kommunens allmänna angelägenheter åtskilliga skyldigheter

och befogenheter, vilka i ett av flera kommuner bestående fattigvårdssamhälle

måste anförtros åt annan myndighet. Så har exempelvis kommunalnämnden

rätt att äska sammankallande av stämma, den skall hava

överinseende över de för särskilda verkställighetsbestyr utsedda styrelsers

och personers förvaltning, den skall uppgöra årligt utgifts- och inkomstförslag

för kommunen o. s. v. I dessa och liknande fall bör, framhåller

kommittén, samhällets fattigvårdsstyrelse träda i kommunalnämndens

ställe för såvitt angår fattigvårdssamhällets gemensamma angelägenheter.

Sedan fattigvårdsstämma eller fullmäktige med iakttagande av därför

stadgade grunder fastställt årets utgifts- och inkomststat och den uttaxering,

som på grund därav bör ske å samhällets skattskyldiga medlemmar,

skola dessa medel utdebiteras och uppbäras. Kommittén har ansett

lämpligt, att denna debitering och uppbörd verkställas inom de särskilda

kommunerna av dessas kommunalnämnder och i sammanhang med debitering

och uppbörd av övriga kommunalutskylder på sätt för närvarande

är fallet med uttaxering, som beslutats av gemensam kyrkostämma.

De uppburna medlen böra redovisas till samhällets fattigvårdsstyrelse.

Ehuruväl kommittén ansett sig böra uppställa som regel, att ett av

flera kommuner bestående fattigvårdssamhälle skall organiseras och förvaltas

på samma sätt som ett med kommun sammanfallande fattigvårdssamhälle,

förutser dock kommittén, att i många fall det skall finnas

både önskvärt och lämpligt att använda en i flera eller färre stycken

avvikande organisationsform. Särskilt finner kommittén det kunna antagas,

att kommuner, som förenas till ett fattigvårdssamhälle, önska

överlämna beslutanderätten i samhällets angelägenheter åt fullmäktige,

utsedda särskilt för varje kommun till visst för den kommunen bestämt

antal. Åven i fråga om fattigvårdsstyrelses utväljande och sammansättning

liksom i vissa andra organisativa frågor kunna önskningar om

särskilda anordningar framträda. Att motsätta sig dylika speciella avvikelser

från vad som uppställts såsom regel anser kommittén ej vara

nödigt, om blott fattigvårdens behöriga tillgodoseende därigenom ej

äventyras. Kommittén har velat öppna möjligheter till anordningar av

ifrågavarande art genom stadgandet, att Kungl. Maj:t äger att, där så

finnes lämpligt, meddela avvikande bestämmelser ifråga om sättet för

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 310.

ärendenas handläggning inom samhället. Däremot bör det, säger kommittén,

icke kunna ifrågakomma, att avvikelse sker från själva den bärande

grunden för sammanslutningen, nämligen att de sammanslutna

kommunerna skola i allt vad fattigvården angår utgöra en kommun,

varav följer bland annat, att beskattningen inom samhället alltid skall

vara enhetlig och utgå efter samma grunder.

Då två eller flera kommuner sammanslutas till ett fattigvårdssamhälle,

bör, framhåller kommittén, förekomma en uppgörelse angående de

särskilda primärkommunernas för fattigvården avsedda tillgångar och

om utgörandet av den vid tiden för föreningen de särskilda kommunerna

påvilande fattigvårdstungan m. m., och torde i detta hänseende de i

kommitténs förslag till lag om ordning och villkor för ändring i rikets

kommunala och ecklesiastika indelning i motsvarande fall stadgade

grunder utan vidare komma till tillämpning. (Betänkandet sid. 491 ff.).

Det torde vara lämpligt att, såsom kommittén föreslagit, i lagen in- Departe
föra

bestämmelser om förvaltningsformer för fattigvårdssamhälle, som

består av två eller flera kommuner. Dessa bestämmelser torde böra

erhålla sin plats i 7 § fattigvårdslagen och i huvudsak avfattas i enlighet

med kommitténs förslag. De under 1918 genomförda förändringarna

i kommunalförordningarna föranleda dock viss ändring i stadgandet om

röstlängd vid fattigvårdsstämma. Och då enligt den nya fattigvårdslagen

särskild fångvårdsstyrelse skall finnas i varje fattigvårdssamhälle,

bör hänvisningen till kommunalförordningens stadganden om kommunalnämnd

iftgå. Genom den enligt förslaget Kungl. Maj:t medgivna rätten

att meddela avvikande bestämmelser i fråga om sättet för ärendenas

handläggning torde kunna tillgodoses bland annat det av en myndighet

framhållna önskemålet om möjlighet att minska fattigvårdsstämmornas

antal. Utöver i nyss omförmälda hänseenden finner jag ej skäl att i

sak frångå kommitténs förslag.

Kommittén har slutligen ansett nödigt, att i lagen uttalas, att den Kyrkoherdes

kyrkoherde eller hans ställföreträdare tillagda rätt att deltaga i de inom de^g^rdspastoratet

för fattigvårds handhavande utsedda styrelsers överläggningar styrelses föröda.

beslut i fattigvårdssamhälle, som består av flera kommuner, tillkommer handlm9arkyrkoherde

i varje till fattigvårdssamhället ansluten församling eller den

hans plats företräder.

1 anslutning till kommitténs förslag torde böra i 13 § fattigvårdslagen

införas bestämmelse om att i fattigvårdssamhälle, som avses i 6 §

Departe
ments
chefen.

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

samma lag, kyrkoherde i till fattigvårdssamhället ansluten församling

eller den hans ställe företräder skall äga rätt att deltaga i fattigvårdsstyrelsens

förhandlingar. Rätt för kyrkoherde att deltaga i fattigvårdsstyrelses

beslut föreligger som bekant ej enligt nya fattigvårdslagen.

Utöver de ändringar i förevarande lagförslag, för vilka här redogjorts,

hava i desamma vidtagits åtskilliga jämkningar av väsentligen

allenast redaktionell natur, vilka icke synas vara av den betydelse, att

för dem behöver särskilt redogöras.

Slutligen får jag nämna, att det torde ankomma på cheferna för

finans- och ecklesiastikdepartementen att framlägga förslag till vissa författningsändringar,

som påkallas av och äga samband med den av mig

förordade lagstiftningen.

Antagligen torde det visa sig erforderligt att i anledning av densamma

i ytterligare några författningar vidtaga vissa smärre ändringar,

men torde med framläggande av förslag härom kunna utan olägenhet

anstå.

Departementschefen uppläste härefter i enlighet med av honom angivna

grunder avfattade förslag till

1) lag om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik

indelning;

2) lag om kommunalförbund;

3) lag om ändrad lydelse av §§ 2, 3, 37, 74 och 79 i förordningen

den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse på landet;

4) lag om ändrad lydelse av § 2 i förordningen den 21 mars 1862

om kommunalstyrelse i stad; samt

5) lag om ändrad lydelse av 6, 7 och 13 §§ i lagen den 14 juni

1918 om fattigvården,

samt hemställde, att desamma måtte genom proposition föreläggas

riksdagen till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna

bifall; och skulle till riksdagen avlåtas proposition av

den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Nils Ädelgren.

s. 149 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds Proposition Nr 310.

149

Bilaga.

Sammandrag av yttrandena över de särskilda

bestämmelserna i kommitténs lagförslag.

Förslaget till lag om ordning och villkor för ändring i rikets kommunala

och ecklesiastika indelning.

Såsom förut (sid. 61) nämnts har från ett par håll uttalats önskemål om

utsträckande av lagens tillämplighetsområde att avse ändring även i administrativ

och judiciell indelning.

I sammanhang härmed bör omnämnas, att folkskoleöverstyrelsen föreslagit, att

då det vore önskvärt, att det redan i den föreslagna lagens överskrift måtte bliva

tydligt, att lagen avser även skoldistrikt, överskriften måtte ändras till »Lag om

ordning och villkor för rikets indelning i kommuner, församlingar och skoldistrikt».

Detta förslag sammanhänger med vissa av styrelsen framlagda, i det

följande (sid. 168 ff.) refererade önskemål.

Kammarkollegium anser av anförda skäl (se nedan sid. 168), att bestämmelserna

i 2 kap. böra gälla även ändring i pastoratsindelningen. Då lagen emellertid

av ecklesiastik indelning blott skulle avse pastorats-, församlings- och

skoldistriktsindelning (ej till exempel stifts- och kontraktsindelning), hemställer

kollegium om ändring av lagens rubrik i överensstämmelse härmed.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Lagen synes icke avse kommun, bestående

av landstingsområde. Vid en ändring i kommunal indelning, som berör

jämväl landstingsområde, synas lagens bestämmelser om ekonomisk uppgörelse

mellan de av indelningsändringen berörda kommunerna icke komma att äga tilllämpning.

Sådan uppgörelse mellan landstingsområde och stad, som icke deltager

i landsting, kan emellertid bliva påkallad och har jämväl vid åtskilliga tillfällen

ägt rum. Någon anledning att undantaga lagens tillämplighetsområde från

den av landstingsområdet bestående kommunen synes icke föreligga.

I liknande riktning uttalar sig landstinget i Göteborgs och Bohus län.

Mot första stycket av 3 § erinrar länsstyrelsen i Jönköpings län, att sammanslutning

ej bör få ske av två eller flera kommuner eller kommundelar i olika län

eller olika'' stift. Härför torde tala samma skäl, som föranlett kommittén att för

sammanslutning till ett fattigvårdssamhälle fordra, att kommunerna tillhöra

samma län.

Bestämmelserna i senare delen av 3 § om rätt för Kungl. Magt att i vissa

fall mot kommunens vilja förordna om indelningsändring hava i de avgivna

yttrandena gjorts till föremål för talrika anmärkningar. Därvid har å ena sidan

gjorts gällande, att dylik rätt för Kungl. Maj:t icke eller åtminstone endast i

mindre män än kommittén föreslagit borde medgivas, och å andra sidan hävdats,

att någon inskränkning i samma rätt icke borde göras i lagen.

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

I förstnämnda riktning uttala sig åtskilliga landskommuner, vilka förmena,

att kommunal indelningsändring icke i något fall bör kunna genomföras utan

samtycke av de kommuner, som därav beröras. I vissa av dessa yttranden förordas

även, att vederbörande kommuns vilja skall bava tagit sig uttryck i viss

kvalificerad majoritet. I yttranden från kommunalt håll understrykes önskvärdheten

av att Kungl. Maj:t dock icke utan synnerligen tvingande skäl skall begagna

sig av denna rätt och att detta bör tydligare än som skett komma till uttryck

i lagtexten. Ett landsting (Hallands län) anser, att i förevarande hänseende

tvång bör ifrågakomma endast då tvingande omständigheter eller orimlig

tredska därtill föranleda, samt förmenar, att förslagets bestämmelser härom äro

något svagt och allmänt avfattade.

Länsstyrelsen i Västmanlands län: Kommittén har uppmärksammat, att

Kungl. Maj:t i hithörande ärenden synnerligen ofta vad landsbygden angår förordnat

i strid mot landskommunernas uttalade önskan, under det mera hänsyn

visats städerna. Kommittén har nu funnit anledning ej föreligga att upprätthålla

den skillnad, som praxis sålunda för närvarande uppdrager. Det synes som om

kommittén, vad nya stadsbildningar beträffar, för litet beaktat de privaträttsliga

intressen, som äro i kommunen sammanförda. De olika kommundelarnas särskilda

ekonomiska intressen måste i främsta rummet vara avgörande för deras

hållning till frågan om genomförande av en kommunal nybildning. Det gives

fall, då en utbrytning till stad eller köping av ett stort industriellt samhälle

skulle kunna ekonomiskt lamslå den återstående delen, åtminstone därest icke

särskilda ekonomiskt reglerande bestämmelser meddelades. Den ekonomiska

sidan är av den konstitutiva betydelse, att densamma bör komma till uttryck

vid bestämmelserna om förutsättningarna för indelningsändring. I dessa bör

alltså uttalas, att en av huvudförutsättningarna för en kommunal ändring i indelningen

bör vara, att efter densammas genomförande de nya kommunalområdena

skola kunna bestå och fortleva utan ekonomisk överbelastning.

För länsstyrelsens uppfattning om s. k. kolonisatorisk inkorporering redogöres

i det följande (sid. 152).

Av stadsfullmäktige i eu stad (Karlshamn) påyrkas en bestämmelse, att mot

kommuns vilja något område icke må med densamma införlivas. Magistraten

i Halmstad har intet att erinra mot grundsatsen, att kommunal indelning i

vissa fall må kunna ändras mot vederbörande kommuns bestridande, men påyrkar,

att, då inkorporering mot bestridande sker, enär viss kommunal uppgift

av större vikt finnes vara eftersatt, staten skall hava skyldighet att träda emellan,

så att den inkorporerande kommunen erhåller, åtminstone delvis, ersättning för

de kostnader, som av inkorporeringen föranledas. Yad beträffar det av magistraten

berörda fall av tvångsinkorporering framhålla stadsfullmäktige i Halmstad,

att lagförslaget synes rent av inbjuda ett till stad gränsande samhälle, som

önskar införlivas med staden, att försumma någon av sina viktigare kommunala

uppgifter för att därigenom vinna sitt syftemål. I sådant fall borde dock ej

staden kunna tvingas till inkorporering; snarare borde staten bispringa samhället

för missförhållandenas avhjälpande. Däremot vore grundsatsen om tvångsändring

i vissa andra fall både försvarlig och nödvändig, t. ex. för att bereda kommun

ökat utrymme. Anmärkningsvärt vore, att kommittén icke velat medgiva kolonisatorisk

tvångsinkorporering. En stad skulle sålunda icke kunna tilltvinga sig

ökat utrymme för sin tillväxt under ordnade förhållanden och ej heller freda sig

för uppkomsten av förstadssamhällen omedelbart utanför sina gränser, men likväl

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Kungi. Maj ds Proposition Nr 310.

kunna tvingas att med sig införliva dessa sistnämnda samhällen, när dessa själva

icke hade råd att vidtaga de åtgärder, som motsvarade deras behov.

Stadsfullmäktige i Falköping finna stadgandet om tvång för stad att med

sig inkorporera område, vars kommunala uppgifter blivit eftersatta, innebära en

uppenbar orättvisa.

Stadsfullmäktige i Uppsala förorda eu närmare begränsning av de fall, då

indelningsändring må genomföras i strid mot stads uttalade mening.

Av vissa, framförallt kyrkliga, myndigheter framföras betänkligheter mot att

utan kommuners och församlingars samtycke förordna om ändring eller rent av

upplösning av desamma; och åberopas i sådant hänseende den misstämning, som

särskilt dylik upplösning skulle vålla hos befolkningen, samt de ödesdigra följder

för det kyrkliga livet, som därav skulle förorsakas. (Yttrandena om förslagets

bestämmelser om ecklesiastik indelningsändring, i vad de skilja sig från stadgande^

om kommunal sådan ändring, komma att bliva föremål för redogörelse

vid 36 §.) Av Skara stads för samling och domkapitel ifrågasättes, huruvida icke

vissa frågor om indelningsändring äro av den art att icke böra avgöras i administrativ

ordning utan göras till föremål för de lagstiftande och lagskipande myndigheternas

bedömande.

Såsom förut nämnts påyrkas å andra sidan i åtskilliga yttranden, att Kung!

Maj:ts rätt till tvångsändring skall vara mera obegränsad än kommittén föreslagit.

Sålunda anser länsstyrelsen i Kristianstads län det icke vara möjligt att förutse

alla de skiftande behov, som kunna påkalla en ändring i den kommunala

indelningen. Understundom torde exempelvis även en s. k. kolonisatorisk inkorporering

tvångsvis kunna vara försvarad. Länsstyrelsen finner det för den

skull lämpligare, om det för varje fall överlåtes åt Kungl. Maj:t att avgöra, när

ändring i den kommunala indelningen även mot vederbörande kommuns önskan

bör medgivas.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län finner likaledes, att då enligt förslaget

möjligheterna till indelningsändringar skulle mer än skäligt minskas, sådan ändring

obetingat bör komma till stånd när helst sådan kan anses från allmän synpunkt

erforderlig eller lämplig. .

I samma riktning uttala sig magistraten i Alingsås och stadsfullmäktige

i Umeå.

Länsstyrelsen i Hallands län understryker det trängande behovet av bestämmelse

om rätt för Kungl. Maj:t att besluta om inkorporering av område med

kommun trots bestämt motstånd från denna.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför ett exempel från länet, där inom en

socken äro belägna smärre områden, tillhörande icke mindre än fem socknar,

belägna på icke obetydligt avstånd från den förstnämnda. Da lagförslaget icke

torde lämna stöd för indelningsändring i dylikt fall mot kommuns bestridande,

hemställes om tillägg till förslaget i sådant syfte.

I liknande riktning uttalar sig ordföranden i Vällufs sockens kommunalstämma.

Landstinget i Örebro län anser att, då stad är ägare till en inom grannkommun

belägen, till stadens område gränsande egendom, tvångsinförlivning bör

kunna ifrågasättas, även om syftet närmast är kolonisatoriskt.

Stadsfullmäktige och kyrkostämman i Trollhättan uttala sig även för kolonisatorisk

tvångsinkorporering samt för tvångsinkorporering icke blott för att åstadkomma,

att industrier samt deras arbetare och tjänstemän komma att höra till

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

samma kommun, utan även av villastäder med kommun, där huvudparten av

villaägarna hava sin utkomst.

I avseende å kolonisatorisk inkorporering bör även beaktas stadsfullmäktiges

i Halmstad här ovan (sid. 150) refererade yttrande.

Länsstyrelsen i Västmanlands län, som i visst hänseende (se ovan sid. 150)

påyrkar begränsning i rätten till tvångsinkorporering, anför beträffande förstadsoch

kolonisatoriska inkorporeringar:

»Vad den förra av dessa huvudgrupper beträffar, anse de kommitterade, att

det bör tillkomma Kung! Maj:t att oavsett en städs vägran ålägga staden att

med sig införliva en densamma angränsande förstad med ändamål att dymedels

vissa i förstaden rådande brister uti uppfyllandet av kommunala uppgifter måtte

varda avhjälpta.

Den kolonisatoriska införlivningen åter anse de kommitterade ej böra komma

till genomförande mot bestridande av landskommun. Det framhålles (sid. 139 i

motiven), att, då fråga är om rent kolonisatorisk införlivning, något aktuellt behov

av åtgärden ännu icke föreligger och att prövningen av de skäl, som för densamma

åberopas, i sista hand icke kan vara beroende av annat än det subjektiva

omdömet om stadens förmåga av och utsikter till framåtskridande och tillväxt.

Det vill synas, som om vad de kommitterade här anfört i viss mån stode

i strid emot deras å annat ställe (sid. 121 i motiven) gjorda uttalande om vad

som är utmärkande för »kolonisatorisk inkorporering». »Avsikten med densamma

är», säges det a detta ställe, »att bereda en framåtskridande stad nödigt utrymme

för den väntade framtida utvecklingen genom att redan innan stadsbildningen

överskridit stadens gränser införliva stora områden av den angränsande landsbygden,

medan dessa ännu icke hunnit bliva stadslikt bebyggda.» Dylik inkorporering

avser således att förekomma skapandet av förstäder utan stadens kontroll

och övervakning genom att i god tid under stadens myndighet förlägga de tills

vidare lantliga områden, till vilka stadsbildningen kan antagas skola i framtiden

utsträckas.

Yad de kommitterade åberopat till stöd för den av dem uppdragna skillnaden

i förevarande hänseende mellan förstadsinkorporering och s. k. kolonisatorisk

inkorporering synes länsstyrelsen icke särdeles vägande. Deras sist anförda

utlåtande synes däremot innehålla synpunkter av den vikt, att någon prim.

cipiell skillnad mellan s. k. kolonisatorisk införlivning och förstadsinkorporering

icke torde böra uppställas. Den förra arten av införlivning bör därför i likhet

med den senare kunna åstadkommas trots bestridande av eu av ändringen berörd

kommun. Möjligen erfordras härför någon ändrad formulering av stadgande^

i förevarande lagförslags 1 kap. 3 §, så att orden »förefintligt missförhållande»

utbytas mot »förefintligt eller väntat missförhållande».

Stadsfullmäktige i Borås anse, att paragrafens avfattning kan läggas till

grund för motstånd mot även verkligt behövliga indelningsändringar, särskilt inkorporeringar.

Det synes önskvärt, att exemplen på förhållanden, under vilka

tvångsändnng må ske, något utvidgas, särskilt beträffande de fall, då byggnadsverksamheten

inom en stad kräver ökat utrymme, ävensom då stad inom lantkommuns

område äger mera betydande fast egendom, gränsande intill stadsområdet.

Magistraten i Uppsala finner Kungl. Maj ds rätt till tvångsändring väl snävt

begränsad. De i paragrafen uppräknade exemplen på »betydande allmänt behov»

äro knappast tillräckligt uttömmande och belysande. Det torde vara mera lämp
-

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

Kungl. Maj. ts Proposition Nr 310.

ligt att helt och hållet utesluta dessa exempel. Kommitténs motivering synes

"vara väl ägnad att ersätta desamma.

Ordföranden i Torrskogs kyrkostämma föreslår i stället för uttrycket »eller

viss kommunal uppgift av större vikt finnes varar eftersatt» etc. formuleringen

»då det för ett fullt tidsenligt och rationellt handhavande av viktigare kommunala

uppgifter prövas gagneligt» samt anser, att hinder icke blott för den ekonomiska

utan även för den kulturella utvecklingen skall medföra rätt till tvångsändring.

I svenska stadsförbundets yttrande i denna fråga, vilket i huvudsak åberopas

av kammarkollegium, anföres, sedan redogörelse lämnats för innehållet av senare

delen av 3 8:

»Att detta angivande i detalj av förutsättningarna för en tvångsändring i

den kommunala indelningen kan skänka kommunerna större trygghet och jämväl

giva de administrativa myndigheterna en viss ledning vid hithörande ärendens

behandling, skall ej förnekas, men det kan också befaras, att en sådan uppräkning,

låt vara att den blott avser att exemplifiera de viktigaste fallen av ett betydande

allmänt behov’, i praxis leder till en alltför snäv begränsning av Kungl.

Maj:ts rådighet över den kommunala indelningen, då vederbörande myndigheter

givetvis komma att vara föga benägna att såsom skäl för tvångsförändring av

kommuns område godkänna något annat förhållande, än som i lagen angivits

eller i dess motivering närmare beskrivits.

Med hänsyn härtill har även det sista av de ifrågavarande stadgandena erhållit

en så allmän avfattning, att det kunde synas inbegripa alla verkliga skäl

för en tvångsändring, som icke innefattas i någon av de föregående, mera speciella

bestämmelserna. Det heter nämligen här, att den bestående indelningen må

ändras mot kommuns bestridande, där den ''lägger hinder i vägen för den ekonomiska

utvecklingen i orten.’ Detta stadgande är emellertid i och för sig så

obestämt, att dess tolkning i praxis antagligen kommer att bestämmas av den

motivering, som kommittén givit detsamma (sid. 136). I denna motivering hava

emellertid flera omständigheter, som torde böra anses såsom tillräckliga skäl för

en tvångsändring av den kommunala indelningen och även i praxis hittills så

ansetts, ej blivit omnämnda. Med den ekonomiska utvecklingen synes kommittén

allenast åsyfta industriell och kommersiell utveckling. Tillgodoseendet av

•ett stadssamhälles behov av lämpliga bostadsområden torde dock i lika hög grad

kunna vara till gagn för den ekonomiska utvecklingen. Allt oftare förekommer

som bekant, att städerna förvärva stora egendomar utanför sina gränser såväl för

att kunna tillhandahålla den vanliga byggnadsverksamheten och industrien erforderlig,

planmässigt reglerad mark som för att tillgodose egna förvaltningsändamål

(vattenverk o. dyl.). Skola dessa uppoffringar lända till avsett gagn, är förutsättningen

i regeln, att dessa områden även läggas under stadens kommunala,

administrativa och judiciella myndighet. Det torde vara uppenbart, att en sådan

indelningsändring även bör få äga rum emot den berörda landskommunens bestridande.

Likaså torde förutsättningar för en tvångsändring kunna föreligga,

då det angränsande området redan är stadslikt bebyggt och i socialt och ekonomiskt

hänseende utgör en del av staden, även om icke ’en kommunal uppgift

av större vikt'' därstädes är så eftersatt, ’att avsevärd olägenhet därav uppkommit

eller kan väntas uppkomma’ (3 §, fjärde stycket). Jämväl i sådana fall

som de här angivna kunna indelningsändringarna komma att avsevärt befrämja

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 271 höft. (Nr .310.) <037 m 20

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj ds Proposition Nr 310.

den ekonomiska utvecklingen i vidsträckt bemärkelse, fastän denna impuls icke

omedelbart behöver taga sig uttryck i ett industriellt eller kommersiellt uppsving.

Av kommitténs motivering att döma synes det emellertid ovisst, huruvida

sådana omständigheter som här ovan omförmälts, enligt de föreslagna lagstadgandena

skola anses innebära tillräckliga skäl för eu tvångsändring av kommunala

områden. Förutsättningarna för en sådan åtgärd äro överhuvudtaget så

mångskiftande och växla efter förhållandena i varje särskilt fall och kommunalförvaltningens

utveckling vid olika tidpunkter, att det icke torde vara möjligt att

uttömmande angiva desamma. Och även den exemplifiering av dessa förutsättningar,

som av kommittén försökts, leder lätt — såsom nyss påpekats — antingen

till en alltför snäv begränsning av statens tvångsmakt i förevarande hänseende

eller ock till så allmänt formulerade stadgande^ att de praktiskt äro av

föga värde. På grund härav håller styrelsen före, att såsom förutsättning förändring

i den kommunala indelningen emot av ändringen berörd kommuns vilja

i lagen endast bör angivas, att ändringen skall vara påkallad av ett betydande

allmänt behov, och att senare delen av 3 § sålunda bör utgå. Dess innehåll

jämte motiveringen härför synes hellre böra meddelas i form av inslruktionsbestämmelser

för de myndigheter, å vilka hithörande ärendens handläggning ankommer.

»

Stadsfullmäktige och kyrkostämman i Trollhättan understryka nödvändigheten

av, att uppgörelsen fastställes av Kungl. Maj:t i samband med förordnande om

ändringen. Skall sådan uppgörelse kunna ske efteråt, böra grunderna vara klart

angivna, så att endast tillämpningen av dessa återstår. Med exempel från Trollhättans

egna inkorporeringar belysas olägenheterna av att så ej skett.

Stadsfullmäktige i Falköping: Bestämmelse saknas, hur uppgörelse skall

bringas till stånd, när ena parten motsatt sig ändringen. Ett sätt vore användningen

av gode män.

Stadsfullmäktige i Gävle erinra, att den ekonomiska uppgörelsen, i den mån

överenskommelse ej kunnat träffas, enligt de senare årens inkorporeringsresolutioner

överlämnats till skiljedom, men att kommittén ej anfört något skäl, varför

denna praxis ej upptagits i förslaget.

Överståthallar ämbetet: Uttrycket »fastställes» synes icke lämna Kungl. Maj:t

rätt att vidtaga andra än möjligen formella ändringar i uppgörelsen. Kungl.

Maj :ts befogenhet härtill torde icke heller under alla förhållanden böra vara obegränsad,

då uppgörelsen kan för kommun vara av den vikt, att den skulle motsatt

sig indelningsändringen, om ej genom uppgörelsen tillförsäkrade förmåner

kunnat utverkas. Där så kan antagas vara förhållandet, bör för förordnande om

indelningsändring fordras, att de i 3 § angivna förutsättningar för dylik ändring

föreligga. Detta torde även vara förslagets mening, men någon antydan härom

saknas i lagtexten.

Kammarkollegium anser, att Kungl. Maj:t bör vara berättigad att för indelningsändringen

fastställa villkor, varom uppgörelse ej träffats eller som avvika

från dem, varom enighet må hava uppnåtts. En jämkning av 4 § för undvikande

av möjlighet till missförstånd i detta hänseende synes kollegium lämplig.

Av kommunala myndigheter i Stockholm föreslås, att vad i 5 § stadgas i fråga

om mark, som redan är utlagd till allmän plats, bör gälla även mark, som i fastställd

stadsplan är upptagen såsom sådan plats, även om den vid indelningsänd
-

s. 155 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310. 155

ringen ännu ej därtill utlagts. Övcrståithåtl ar ämbetet finner det sålunda anförda

förtjänt av beaktande.

Kammar kollegium: Kommittén har ansett, att i förevarande lag borde givas

bestämmelse om, att vid indelningsändring skuld, som åvilar kommun, vilken

minskas eller delas, skulle till betalning kunna överföras till den samtidigt förstorade

kommunen, resp. den eller de nya kommunerna. Till stöd för meddelandet

av bestämmelser om ett dylikt förfarande i stället för det vid hittillsvarande

indelningsändringar använda — av kommittén angivet å sid. 144 — har

kommittén (sid. 157) åberopat dels önskvärdheten att vid det kommunala förmögenlietsskiftets

förrättande hava största möjliga frihet att laga efter lägligheten,

dels att utan rätt till verklig överflyttning av betalningsskyldighet skifte stundom,

nämligen vid kommuns fullständiga delning mellan andra kommuner, skulle vara

omöjligt, och dels slutligen vissa av kommittén föreslagna åtgärder till fordringsägarnas

skyddande.

Kollegium finner icke den anförda motiveringen tillräcklig för vidtagande

av en i fordringsägarnas rätt så ingripande åtgärd som den föreslagna. Ej heller

anser kollegium det nödvändigt, att en verklig d. v. s. även i förhållande till

fordringsägaren gällande reglering av skulderna sker ens i det fall, då en kommun

helt försvinner genom ett uppgående i olika kommuner. I dylikt fall torde,

föreställer sig kollegium, domstol, därest fråga uppstår om betalning av den försvunna

kommunens skulder, icke tveka att ådöma de kommuner, vari förstnämnda

kommun uppgått, solidariskt ansvar för skulderna. Denna solidariska ansvarsskyldighet

"utesluter naturligen ej, att vid fördelning av skulderna enligt 6 § de

olika kommunerna åläggas bidraga till ränta och amortering å skulderna med

olika belopp.

Kollegium anser för sin del det hittills tillämpade sättet med avseende å

fördelning av skulderna vara tillfredsställande.

I allt fall torde en bestämmelse om sådan verklig delning eller överflyttning

av skuld, som kommittén avsett och som. berör fordringsägarens rätt, vara av

.civillags natur och förty icke hava sin plats i förevarande lag.

Stadsfullmäktige och kyrkostämman i Trollhättan: I lagen bör intagas stad
fande

om, att värdet av de i 6 § omnämnda tillgångarna och förbindelserna bör

eräknas vid den tid, då Kungl. Maj:t bestämde förändringen, samt att kommun,

varifrån område skall tagas, ej under utredningstiden må ingå nya förbindelser,

som skulle falla på den nya kommunen, utan medgivande från denna kommun.

Ordföranden i Sanne sockens kommunalstämma: Vid beräknande av beskattningsföremål

och invånarantal bör ett medeltal för fem eller tio år ligga till

grund.

Kommunala myndigheter i Stockholm framhålla, att kommundel, som ej är

municipalsamhälle, knappast kan betraktas såsom rättssubjekt och att därför, om

tillgång bör komma kommundel tillgodo eller om förbindelse bör utgöras av

kommundel, tillgången respektive förbindelsen bör tilläggas den kommun, vilken

kommundelen skall tillhöra, tillgången med skyldighet att använda den för

kommundelens räkning och förbindelsen med rätt att, i den mån dess fullgörande

för kommunen medför kostnad, därför bereda sig gottgörelse genom särskild

utdebitering inom kommundelen. Överståthållarämbetet anser det anförda beaktansvärt.

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl, Maj ds Proposition Nr 310.

Domkapitlet i Luleå: Det bör precioeras, vad som vid uppgörelsen är att;

hänföra till gemensam egendom, vilket är tveksamt särskilt beträffande kyrkorna.

Såvitt för domkapitlet är känt, har hittills rått den uppfattning, att moderkyrka

tillhör den ort, där den är liggande, vadan avsöndrad församling har att, så framt

ej annorlunda överenskommits, utan vederlag själv vidkännas hela kostnaden för

nybyggande av kyrka. Liknande mening har gjorts gällande beträffande prästgårdarna.

Kostnaderna för nybyggande av kyrka och prästgård framstå oftast,

vid sidan av utgifterna för skolhus, såsom de största hindren vid församlingsoch

sockenbildningar.

7 oot 8 §§. Beträffande bestämmelsen i 7 § om att fordran för ogulden kommunal
utskyld

tillägges den kommun, inom vilken utdebiteringen skulle hava skett, om

indelningsändringen då varit genomförd, erinra:

Länsstyrelsen i Malmöhus län: En dylik mer eller mindre osäker fordran,,

vilken vid uppgörelsen ej låter sig till beloppet beräkna, lämpar sig ej till föremål

för överlåtelse. Bestämmelsen synes föreslagen med hänsyn till ordnandet

av reglerna för rösträttens utövning vid kommuns delning, men denna frågatorde

kunna ordnas genom ett förtydligande tillägg till 17 §, oberoende av att

de oguldna utskylderna ej övertagas av inkorporeringskommunen.

Norrbottens läns landsting: Dylik fordran bör tillfalla den kommun, för

vilken utdebiteringen skett, på grund av att denna kommun redan måst förskjuta

motsvarande belopp för kommunens allmänna utgifter, till dess vederbörande indrivningsmyndighet

inkasserat de resterande utskyldsbeloppen.

Stadsfullmäktige och kyrkostämman i Lysekil: Känt är, hurusom obetalta utskylder

år från år, för att giva budgeten ett bättre utseende, uppföras i densamma

som tillgångar, ehuru säkerhet för att de icke komma att betalas förefinnes

hos myndigheterna själva. Bestämmelsen måste därför begränsas till att

avse allra högst tre års oguldna utskylder.

Beträffande avfattningen av sista stycket av 7 § erinrar kammarkollegiumr

att tillgångar, som avses i 5 §, skola fördelas på visst sätt, under det att enligt

(5 § och förra delen av 7 § eu diskretionär prövning stadgas, något som kan

föranleda till antagande, att detsamma skulle gälla jämväl beträffande sista stycket

av 7 §, vilket följaktligen ej skulle omfatta de i 5 § upptagna tillgångar. Av

motiven framgår dock, att vid prövning enligt 7 § sista stycket hänsyn skall

tagas även till tillgångar, som avses i 5 §. Omredigering av ifrågavarande paragrafer

erfordras därför. (Se vidare kollegii uttalande vid bestämmelserna om förfarandet

vid indelningsändring [sid. 165]).

Luleå domkapitel yttrar, särskilt syftande på förhållandena inom Luleå

stift, bl. a. följande: Angelägenheten av att få till stånd kommunala nybildningar

möter stora, oftast oöverstigliga hinder i svårigheten att betrygga de nytillkom,

mande socknarnas ekonomi. Det är givetvis de periferiskt belägna sockendelarnaför

närvarande vanligen helt urståndsätta att göra sig gällande i det kommunala

livet, vilka böra bilda nya kommuner. Men befolkningen här är gemenligen

mindre väl situerad och de samhälleliga behoven, särskilt de sociala, därför också

mera omfattande. Kommunernas större inkomsttagare och alla industriella skatteobjekt

äro gemenligen samlade i kyrkobyn, vilken även har fördelen av att redan

äga de byggnader — kyrka, prästgård, kommunalhus, fattiggård m. m., som erfordras

för självständig kyrklig och kommunal tillvaro. Den avlägsna sockendelens

avskiljande till egen kommun medför mistning av de gemensamma största

skatteobjekten och tvingar det fattiga området att själv sörja för nybyggnader

s. 157 Kontrollera mot PDF

Kungl. May.ts Proposition Nr. 310.

157

och kommunala anordningar. Moderkommunen åter skulle behålla sina mera

givande skatteobjekt samt undslippa de i förhållande till inkomsterna därifrån

betungande utgifterna för utbyarna. Medan sålunda moderkommunen gör ren

förtjänst på skilsmässan, komme denna att över den nya kommunen bringa ekonomiskt

betryck, för att icke säga misär redan från starten.

Så framt frågan om en förbättrad administrativ indelning här skall kunna

bringas till någon lösning, har det fördenskull framstått för domkapitlet såsom

nödvändigt att utfinna en norm för den ekonomiska uppgörelsen de genom

sockendelningar uppkommande kommunerna emellan, vilken möjliggör för de

svagare sockendelarna att organisera sig och existera. Det har därvid synts

domkapitlet kunna rättvisligen ordnas så, att moderkommunen förpliktas att till

dotterkommun utgiva vederlag, motsvarande den vinst, som moderkommunen

skulle göra på delningen i form av utskyldernas minskning, eller med andra ord

så, att kommunerna förpliktas att fortfarande för en längre tid framåt och intill

ett visst skäligt utskyldsbelopp per bevillningskrona solidariskt bära sina utgifter

såsom en enhet betraktade. Sedan den av nybildningen föranledda nyanskaffningen

av byggnader m. m. i dotterkommunen verkställts, kan den ekonomiska

solidariteten avvecklas. Vederlaget kan givetvis uträknas att utgå antingen en

gång för alla eller såsom årliga bidrag från moderförsamlingen till dotterförsamlingens

utskylder. Huru domkapitlet vidare tänkt sig detta kunna ske, framgår

av en domkapitlets yttrande bilagd avskrift av utlåtande, som domkapitlet gemensamt

med länsstyrelsen i Norrbottens län avgivit rörande ifrågasatt delning av Nederluleå

socken och pastorat, till vilket utlåtandes innehåll domkapitlet hänvisar. Att

emellertid i vissa fall dotterkommunen kan bliva den ekonomiskt starkare och vederlagsskyldiga,

ligger i öppen dag. Kommitterade hava framkommit till ett förslag,

som principiellt överensstämmer med det slut, vartill domkapitlet på experimentell

väg kommit. Det synes domkapitlet emellertid, att den av kommittén sålunda

hyllade princip må kunna på ett mera tydligt sätt i lagen utformas och

att därvid särskilt grundsatsen om ömsesidig solidaritet med avseende å kommunala

utgifter för viss avsevärd tidsperiod, exempelvis 40 år, och intill visst

skäligt utskyldsbelopp per bevillningskrona, bör kunna komma till uttryck.

Länsstyrelsen i Västmanlands län: De av kommittén föreslagna bestämmelser

till ordnande av de ekonomiska förhållandena vid kommunal indelningsändring

kunna i flera avseenden ej anses vara fullt tillfredsställande. Huvudfelet

hos berörda bestämmelser synes vara, att de lämna för mycket utrymme för

hänsynstagande till de offentligt rättsliga synpunkterna. Kommittén vill meddela

stadganden, som helt avlägsna alla hinder för genomförandet av en kommunal

indelningsändring, vars åstadkommande anses nödig. För ernående av detta

mål vill den lämna vederbörande myndigheter största möjliga frihet att »laga

efter lägligheten».

Beaktandet av de privaträttsliga intressena kommer enligt lagförslaget i

andra rummet, vilket även torde vara av kommittén i själva verket erkänt, då

den förklarar (sid. 145 i motiven), att eu lagstiftning av nu ifrågavarande art bör

vara grundad på den principen, att de offentligträttsliga intressena böra fullt tillgodoses.

Den praktiska innebörden härav torde bliva, att de senare intressena

skola vinna fullt beaktande, under det att hänsyn till de privatsrättsliga intressena

kommer att tagas så att säga mera sekundärt. Detta blir givetvis en följd

av det obestämda innehållet i stadgandena i 7 § 1 mom. 3 och 5 punkterna

med dess svävande uttryck sådana som »rättvis fördelning», »finnes mest be
-

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310

rättigad», »finnes skäligt», allt uttryck, som låta fira, men givaytterst ringa vägledning

vid det praktiska avgörandet av den oändligt viktiga frågan om de nya

kommunområdenas ekonomiska ställning.

Det förefaller alltså, som om den beslutande myndigheten lämnats väl fria

händer ifråga om den ekonomiska uppgörelsen vid indelningsändring. Om också

icke lagbestämmelser i ämnet kunna lämna en fullt uttömmande redogörelse för

en dylik uppgörelse, så bör dock ifrågavarande slag av uppgörelser med hänsyn

till de ekonomiska intressenas stora betydelse regleras av lagstiftningen väsentligt

mera ingående än som blivit fallet uti nu föreliggande lagförslag.

Vid kommundelning må man icke släppa ur sikte det faktum, att kommundelarna

före indelningsändringen äro solidariskt ansvariga för den odelade

kommunens utgifter, liksom att de äro delägare i kommunens samtliga tillgångar.

Till denna solidaritet synes vid den ekonomiska uppgörelsen i möjligaste män

böra tagas hänsyn.

Man bör alltså söka utreda, huru mycket de skilda kommuner, som genom

delningen uppstå, skulle vinna eller förlora genom delningen. Den del, som får

sina skatter väsentligt minskade, d. v. s. befrias från bördor, som förut påvilat

densamma, bör giva vederlag härför till den eller de delar, vilkas skatter ökas,

så att utskyldema såvitt möjligt även efter delningen förbliva ungefär lika stora

per skatteenhet. Den kommun (kommundel), som inom sitt område har de starkaste

skatteobjekten, bör ej få avskiljas utan att ersätta den förlust, som den

eller de övriga kommunerna (kommundelarna) tillskyndas genom delningen i

skattehänseende, d. v. s. genom att mista sin andel i dessa skatteobjekt. Till

grund vid bedömandet av de nya kommunernas relativa bärkraft bör läggas medeltalet

förslagsvis av de fem eller tio sista årens taxering.

Tillgångar och skulder skola tillhöra varje kommun eller församlingsdel i

förhållande till den andel, varmed den genom sitt antal bevillningskronor ingår

såsom meddelägare i den odelade kommunen. Principiellt bör vid en skilsmässa

varje genom delningen nyskapad kommun genom lösen övertaga de fasta tillgångar,

som äro belägna inom dess område. Härför förutsättes en värdering av

dessa tillgångar i och för beräkning av kommunernas inbördes fordrings- och

skuldförhållanden. På grundval av en dylik beräkning kan man sedan erhålla

de lösesummor, som kommunerna hava att inbördes gälda varandra med hänsyn

till å ena sidan värdet av den egendom, som verkligen övertages, och å andra

sidan den andel, vartill respektive kommuner äro berättigade på grund av sina

respektive bevillningskronor. Kontanta och andra lätt delbara tillgångar böra

fördelas mellan kommunerna i förhållande till varje sockens bevillningskronetal.

Jämväl skulderna böra i princip uppdelas på kommunerna efter bevillningskronetalet.

Med blott ett dylikt boskifte bör man emellertid ej låta sig nöja. Under

den odelade kommunens tillvaro hava i regel icke alla kommundelarna blivit

i samma grad tillgodosedda. Särskilt plägar detta vara förhållandet med skolväsendet,

då ju detsamma ofta nog är otillfredsställande tillgodosett i de mera

perifera delarna av den odelade kommunen. Åven andra avsevärda krav på

nyanskaffningar uppkomma genom kommundelning, särskilt för uppbyggande

av kyrka och prästgård. (Rimligt är ju icke, att den del av den odelade

kommunen, som hittills fått stå tillbaka, men ändock måst bidraga till åstadkommandet

av bättre anordningar annorstädes uti kommunen, skall vara hänvisad

att efter delningen med uteslutande egna medel ersätta vad som under gångna

tider försummats. Det synes höra åligga den odelade kommunen att gottgöra

s. 159 Kontrollera mot PDF

159

Kung!. Maj.ts Proposition Nr 310.

dessa försummelser. En utredning av anskaffningsbeliovet bör sålunda avse alla

krav, som efter den skedda delningen göra sig gällande för kommunernas utrustande

med tillfredsställande anordningar för deras samhälleliga tillvaro. Detta

totalanskaffningsbehov bör räknas såsom en skuld, för vars gäldande de genom

delningen uppkomna kommunerna äro att betrakta såsom gäldenärer i förhållande

till sitt bevillningskronetal, vilket åter innebär, att den förut mindre tillgodosedda

kommunen bör bliva berättigad till vederlag som gör den jämställd med

den bättre tillgodosedda delen.

Vid beräkningen av detta vederlag bör man taga hänsyn till dels det nyanskaffningsbehov

i penningar, som förefinnes för varje socken för egen del, och

dels den andel i det totala anskaffningsbeliovet — angiven såsom en gemensam

skuld -— varje kommun har i förhållande till sitt bevillningskronetal. Den summa

varmed det förra beloppet överstiger, alternativt understiger, det senare, utgör

det nyanskaffningsbehov, som kommunen har att beräkna hjälp till att fylla

(vederlag), alternativt utgiva vederlag för.

Det totala anskaffningsbeliovet har betecknats såsom en kommunernas gemensamma

skuld. Denna skuld bör ej tynga dem för all framtid utan omvandlas

till ett högst 40-årigt amorteringslån, med avseende å vilket vederlagsgivaren

är låntagare och vederlagstagaren långivare, varigenom upptagandet av lån hos

kreditinrättningar i väsentlig grad undvikes. Ett motsvarande betraktelsesätt

synes böra tillämpas även vidkommande vederlag för skatteökning och lösen av

tillgångar. Samtliga vederlag böra sålunda kapitaliseras till det skuldvärde, som

de erhålla såsom förräntade och amorterade under loppet av högst 40 år. Den

årliga annuiteten bör givetvis utgå för bevillningskrona och ett för hela amorteringstiden

beräknat, d. v. s. med bevillningskronornas sannolika normala tillväxt

räknat antal bevillningskronor. Den socken, som övertager mera egendom än

dessa bevillningskronetal berättigar den till, får givetvis den härigenom uppkommande

skulden motvägd av motsvarande minskning i nyanskaffningsmaterial.

Om det betraktelsesätt, som länsstyrelsen sålunda anlagt på frågan om

ekonomisk uppgörelse vid kommundelning är riktigt, bör tydligen 8 § genomgå

en väsentlig omarbetning.

Stads fullmäktige och kyrkostämman i Trollhättan påyrka bestämdare lagbestämmelser

om skadeersättning än i 8 § föreslagits. Sålunda bör föreskrivas,

att sådan ersättning ej skall utgå, om skatteöverskottet för exkorporeringskommunen

uppkommit genom att nödvändiga förvaltningsuppgifter å inkorporeringsområdet

bevisligen eftersatts, att beräkningen bör grunda sig på medeltalet förvissa

år före ändringens beslutande samt att den skall utgå 20 år eller en gång

för alla.

Kammarkollegium: Orden i 8 § »utan att sådant--indelningsändringen

vinnes» kunna såsom onödiga utgå.

Stadgandena i 10 § om rätt för fordringsägare att i visst fall göra sin rätt jo §.

gällande jämväl mot den del av äldre kommun, vilken genom uppgörelse vid

kommunal nybildning befriats från betalningsskyldighet för förbindelse, som blivit

överförd eller fördelad, samt om befogenhet för Konungens befallningsliavande

att förordna om uttaxering, hava stött på bestämt motstånd från ett flertal myndigheter.

Länsstyrelsen i Jönköpings län: Såsom kommittén å sid. 170 anfört kan

knappast något behov förekomma av ett stadgande om rätt för fordringsägaren

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

att i angivet fall vända sig mot den kommundel, som befriats från betalningsskyldighet,

varför detsamma bör utgå. Bibehålies stadgandet, bör det ändras så,

att betalningsskyldighet ålägges den befriade kommundelen endast för den händelse,

att den nya kommunen befinnes sakna tillgång till skuldens gäldande.

Länsstyrelsen i Gottlands län: stadgandet om kommuns subsidiära ansvar

för en annan kommuns skuld kan ej tillstyrkas, då ovisshet under kanske lång

tid skulle råda om kommunens verkliga skuldbörda. I stället bör vederbörande

fordringsägare få välja mellan omedelbar likvid för sin fordran eller att låta den

kvarstå i den eller de kommuner, skulden enligt regleringen skall åvila, utan

rätt för fordringsägaren att vid brist hos en kommun hålla sig till en annan. —

Bestämmelsen om det subsidiära ansvaret omfattar icke jämväl det fall, då en

kommun genom uppdelning i andra kommuner upphört att existera. — I lagen

bör angivas, såväl vilken egendom, som skall undantagas från försäljning, som

ock de grunder och den ordning, varefter utdebitering av brist må äga rum. —

Länsstyrelsen förutsätter, att själva fordringsanspråket förut varit föremål för

prövning i vanlig ordning.

Överståthållarämbetet åberopar ett uttalande av kammarkontoret i Stockholm

och stadens ombudsman (se bihang nr 194 till beredningsutskottets utlåtanden

och memorial för år 1918, s. 4) angående vissa svårigheter, som ej lösas

genom de i 10 § uppställda rättsreglerna, samt anför vidare bl. a.: Dessa rättsregler

skydda väl litet den kommundel, som befriats från betalningsskyldighet.

Hos denna skall den äldre kommunens skuld kunna uttagas allenast den betalningsskyldiga

kommunen brister i fullgörandet av sin betalningsskyldighet och

således även om han, vilket för övrigt nästan undantagslöst måste antagas vara

fallet, icke saknar förmåga att betala. Bristens uttagande hos den från skulden

befriade kommundelen underlättas genom åläggandet för Konungens befallningshavande

att till skuldens gäldande försälja denna kommundel tillfallen egendom

eller verkställa utdebitering inom kommundelen, medan ett sådant förfaringssätt

icke kan av Konungens befallningshavande vidtagas mot den enligt uppgörelsen

betalningsskyldiga kommunen, Från kommundelen skulle även kunna uttagas

större del av skulden än som från början belöpt å densamma. — Upplysning

saknas å vilka uttaxering skall ske, å dem, som voro skattskyldiga vid tiden för

indelningsändringens ikraftträdande, eller å de vid tiden för uttaxeringen skattskyldiga.

Överklagas Konungens befallningshavandes beslut, kan det icke gå i

verkställighet förr än Kungl. Maj:t prövat detsamma, vilket kan innebära, att

andra skattskyldiga få svara för skulden än om Konungens befallningshavandes

beslut kunnat omedelbart tillämpas. Bestämmelser saknas om ordningen för

försäljning av egendom eller om grunderna för utdebitering. Aven om stadgandet

ifråga endast kommer att undantagsvis tillämpas, synes önskvärt att fullständigare

direktiv lämnas.

Länsstyrelsen i Uppsala län: Det synes oegentligt att såsom i 10 § skett

hänvisa fordringsägaren att hålla sig till del av kommun. I förhållandet utåt

bör varje kommun behandlas såsom ett enhetligt rättsobjekt. Fn annan sak är,

att vid repartition inom kommun det för betalning erforderliga beloppet kan

böra uttagas endast från viss del av kommunen. I andra stycket synes hänsyn

icke tagen till den möjligheten, att fordran är tvistig och bör av domstol

prövas.

Länsstyrelsen i Jämtlands län: Bätt för fordringsägaren att vid bristande betalning

hålla sig jämväl till den del av den äldre kommunen, som genom uppgörelsen

s. 161 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

161

befriats från betalningsskyldighet, torde redan nn tillkomma fordringsägaren,

ehuru bestämmelse därom saknas. Någon tillämpning av en sådan rättighet lärer

dock hittills ej hava kommit i fråga och torde knappast heller behöva befaras

komma i fråga. Hela bestämmelsen synes saklöst kunna och böra utgå. I alla

händelser är det olämpligt och oriktigt att stadga rätt för Konungens befallningshavande

att förordna om bristens uttagande eventuellt genom utdebitering,

så länge dylik rätt icke linnes stadgad i avseende å uttagande av fordran hos eu

kommun i andra fall.

Stadsfullmäktige i Uppsala: Antingen bör det formella förfarandet noggrant

regleras eller än hällre hela bestämmelsen om länsstyrelsens särskilda befogenhet,

vilken bestämmelse torde sakna praktisk betydelse, bortfalla.

Länsstyrelsen i Kristianstads län: Om, såsom möjligen är lämpligt, ett

stadgande om tvångsåtgärder för realiserande av fordringsrätt hos kommun eller

kommundel bör införas, bör detsamma erhålla den omfattning och den plats i

lagstiftningen, att det kommer att omfatta alla fall, då fordringar skola tvångsvis

göras gällande mot kommun.

Kammarkollegium: Därest, på sätt kollegium förut anfört (se ovan sid. 155),

bestämmelserna om delning eller överföring av skuld (6 § och 10 § första stycket)

komma att utgå, böra jämväl föreskrifterna i 10 § andra och tredje styckena

uteslutas. I sak har kollegium emellertid intet att erinra mot de i 10 § givna föreskrifterna

angående tvångsuttagning av fordran. Då emellertid dessa föreskrifter,

som knappast tillgodose något trängande praktiskt behov, lämpligen böra inryckas

i en större lagstiftning, nämligen om åtgärder mot kommun för fullgörande

av förpliktelser i allmänhet, samt desamma jämväl synas vara av civillags natur,

böra ifrågavarande bestämmelser för allt fall utgå ur förslaget.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Befogenheten att uttaga fordran av ifrågavarande

slag bör beträffande förfaringssättet närmare bestämmas. Föreskrifter

erfordras beträffande utdebiteringsgrunden, gäldandet av kostnaderna därför samt

det organ, som skall verkställa utdebiteringen. — Fordran av detta slag torde

vara av civilrättslig natur, varför vissa betänkligheter möta mot att för dess uttagande

använda den procedur, som föreslagits.

Länsstyrelsen i Hallands län: Bestämmelsen att länsstyrelsen skall kunna

förordna om utdebitering i en kommundel utan att denna beslutat en dylik utdebitering

är en nyhet i lagstiftningen. Det kommer att erbjuda svårighet att

få något yttrande från den frånskilda kommundelen, då denna ju icke har någon

representation. Det torde bliva nödvändigt att hålla en särskild kommunalstämma

med denna kommundel. Då enligt motiven utdebiteringen skall ske genom

vederbörande ortsmyndigliet, vilken väl icke kan bliva någon annan än

häradsskrivaren, kommer denne att få utdebitera kommunalutskylder, varmed han

ju eljest ej har att taga någon befattning. Kommittén finner specialföreskrifter

i detta fall icke erforderliga med hänsyn till stadgandets ringa praktiska betydelse.

Med avseende såväl härå som å institutets nyhet i vår rätt ifrågasättes,

om ej hela bestämmelsen om länsstyrelsens befogenhet att förordna om utdebitering

borde kunna utgå, särskilt som fordringsägarens intresse borde vara fullt

tillgodosett genom rätten att taga ut fordringen i dess helhet hos den kommun,

som är betalningsskyldig, med regressrätt för denna emot dem, som bo å den

utbrutna kommundelen, för å dem belöpande belopp, därest de icke vid skilsmässan

blivit därifrån befriade.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. I sand. 274 höjt. (Nr 310.)

4037 18 21

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

11 8.

12 §.

Kungl. Moj.ts Proposition Nr 310.

Overståthållarämbetet: Enligt motiven har Kungl. Maj:t hittills tillämpat eu

motsatt princip än kommittén nu föreslagit, i det Kungl. Maj:t utgått ifrån att,

där ej annorledes förordnats, för staden gällande stadgar utan vidare skulle i

tillämpliga delar gälla för det införlivade området. En sådan anordning synes

naturlig. Såväl inom det äldre som det nytillkomna området finnas i allmänhet

både tätare bebyggda och mera lantliga områden. Samma bestämmelser böra

därför i största möjliga utsträckning i och med inkorporeringen gälla inom stadens

hela område, där ej alldeles särskilda förhållanden härutinnan påkalla modifikationer,

vilka i så fall böra framkomma i undantagets form. En särskild

prövning av alla hithörande olikartade bestämmelsers tillämplighet å det nya

området skulle även vålla så mycket besvär och tidsutdräkt, att det näppeligen

kunde undgås att i inkorporeringsbeslutet giva föreskrift om deras giltighet för

hela stadsområdet med mer eller mindre omfattande förbehåll, där sådana prövas

nödiga. Finnas sedan ytterligare modifikationer erforderliga, kunna dessa genomföras

i den mån behovet därav framträder.

Länsstyrelsen i Uppsala län: Stadgandet i 11 § kan föranleda svårigheter t. ex.

när de kommunala stadgarna utgöras av brandstadgar med föreskrifter om roteindelning

m. m. Det är önskvärt, att vid varje ändring i kommunal indelning

särskilt prövas och uttryckligen bestämmes, i vad män kommunala stadgar fortfarande

skola gälla.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser den i 12 § angivna tid, inom vilken beslut

om nybildning skall vara meddelat före beslutets ikraftträdande, alltför kort tilltagen

med hänsyn till vad av länsstyrelsen (se nedan sid. 185) anföres i yttrande

över förslagen till ändringar i mantalsskrivningsförordningen m. fl. författningar.

Stadsfullmäktige i Göteborg och Uddevalla finna även nämdna tid för kort,

särskilt då två eller flera kommuner i sin helhet förenas.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län instämmer i nyssnämnda uttalande,

i vad det avser det fall, då kommun icke delats, samt anser att, där kommun

delats, tiden bör bestämmas till tio i stället för till nio månader med hänsyn

till att taxeringsarbetet, för att kunna bliva färdigt till den 15 maj, i allmänhet

torde påbörjas redan före den 1 april.

Stadsfullmäktige i Gävle betona, med åberopande av vissa stadens egna erfarenheter,

vikten av att tiden icke bestämmes för kort samt ifrågasätta, huruvida

ej stadgande bör meddelas, att eu judiciell överflyttning ej följer den kommunala,

förr än de nödvändiga förutsättningarna härför föreligga.

Svenska stadsförbundets styrelse: Intet synes vara att från kommunal synpunkt

erinra mot huvudregeln, att förordnande om indelningsändring skall meddelas

senast den 1 september. Men den tid av nio månader, som stadgats

vid ändring, varigenom kommun delas — d. v. s. det stora flertalet fall — kan

på grund av sin längd komma att förorsaka allvarliga praktiska olägenheter. I

regel kommer den icke att inskränka sig till de nio månaderna april — december,

då förordnanden om indelningsändringar givetvis komma att meddelas ej blott

under mars månad. För alla partiella indelningsändringar, som förordnas efter

den 1 april, innebär det anförda stadgandet en förlängning av övergångstiden

med ytterligare ett helt år. Den tidsbesparing, som genom det av kommittén

föreslagna förfarandet vid indelningsändring i jämförelse med nuvarande förhållanden

kan vinnas, torde härmed alldeles gå förlorad. Under den långa övergångstiden

kommer kommunalförvaltningen i den kommun, som genom indel
-

s. 163 Kontrollera mot PDF

163

Kungl. May.ts Proposition Nr 310.

ningsändringen delas, att befinna sig i osäkerhetstillstånd, och antagligt är, att

den i regeln kommer att så långt möjligt inskränkas. Beslut enligt den nya

indelningen kunna ju först fattas under det sista kvartalet före dess ikraftträdande,

och intill dess måste alla större ärenden rörande det område, som genom

ändringen utbrytes, naturligen vila. Att märka är ju även, att beslutanderätten

i den odelade kommunen ofta, ja troligen i regeln, ligger i händerna på en majoritet,

som står i motsättning till den utbrutna delen och till den grannkommun,

till vilken denna del eventuellt skall överflyttas. Det stillestånd inom kommunalförvaltningen,

som sålunda uppkommer, är desto olämpligare som utbrytningsområdet

vanligen tvärtom är i behov av en verksammare och mera effektiv kommunalförvaltning

än den föregående; detta behov är ju i regeln huvudorsaken

till indelningsändringen. Med hänsyn till dessa allvarliga olägenheter synes en

så lång övergångstid som den av kommittén föreslagna endast böra ifrågakomma,

om tvingande praktiska skäl därtill föreligga. De skäl, som av kommittén anförts

för dess förslag, synas emellertid övervägande vara av teoretisk art. Att

en indelningsändring sker på sådant sätt, att en taxeringsenhet kommer att klyvas,

förekommer enligt vad erfarenheten visar blott i sällsynta undantagsfall. Det

antagligaste av dessa fall, nämligen att den nya gränsen skär en såsom en enhet

taxerad fastighet, kan ju vid gränsens bestämmande lätt undvikas. Då enligt

den föreslagna lagstiftningen den nya indelningen skall följas vid upprättande

av röstlängd samt debiterings- och uppbördslängd, bör det ankomma å vederbörande

ämbetsmyndigheter att tillse, att gränsen också uppdrages på sådant

sätt, att dessa stadganden kunna iakttagas. Med avseende å sådana skatteföremål

som fastighet torde det alltså vara onödigt, att den nya indelningen iakttages

redan vid taxeringsförfarandet.

Svårare ställer sig saken, åtminstone teoretiskt sett, i fråga om inkomsttagare.

Härvid är emellertid att märka, vad redan nyss betonats, att fall av

uppdelning av sådana skatteföremål genom indelningsändring måste bliva ytterligt

sällsynta. Redan av denna anledning synes det onödigt att genom stadganden

om en lång övergångstid skapa allvarligare olägenheter för det stora

flertalet indelningsändringar.

Kommittén anför emellertid två fall, då indelningsändringen kan medföra

ovisshet, huruvida och i vad mån en viss rörelse skall beskattas i den ena eller

den andra kommunen. I första rummet nämnes det förhållande, att rörelse,

taxerad inom kommun där näringsidkaren ej är mantalsskriven, icke vid taxeringen

knutits till viss fastighet. Till vilken kommun skall detta skatteföremål

föras, om indelningsändringen delar den ursprungliga kommunen? Ett sådant

fall torde dock vara till den grad ovanligt, att man icke borde behöva räkna

därmed. Vidare kan förekomma, att näringsidkare idkar rörelse på mera självständigt

sätt å olika orter eller är bosatt å en ort och idkar rörelse a annan

inom samma kommun, och att genom indelningsändringen dessa orter komma

att tillhöra olika kommuner. Den praktiska möjligheten härav kan ej förnekas,

ej heller att det i sådant fall är omöjligt att på grundval av den enhetliga taxenngslängden

uppgöra röst- och skattelängder enligt den nya indelningen.

Det torde emellertid kunna ifrågasättas, huruvida den av kommittén föreslagna

utvägen är den enda, som undviker dessa svårigheter, och om icke andra

och mindre omständliga kunna finnas. Enligt styrelsens mening undvikas

alla svårigheter enklast därigenom, att före förordnandet om indelningsändringen

undersökes, huruvida anledning finnes att antaga, att den för den kommun, som

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

14 g.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

genom indelningsändringen delas, gällande taxeringslängden icke kan läggas till

grund för den röstlängd samt de debiterings- och uppbördslängder, som enligt

lagens stadgande!! skola uppgöras med iakttagande av den nya indelningen året

innan denna träder i kraft. År detta fallet, bör indelningsändringen förordnas

att tråda i kraft först så sent, att den taxering, som skall följas vid sagda

kommunala längders uppgörande, kan äga rum enligt den nja indelningen. Har

förordnande om ändring i den kommunala indelningen meddelats före den 1 april

året innan ändringen träder i kraft, skall således i kommun, som genom ändringen

delas, upprättas särskilda taxeringslängder för varje del av kommunen samt

taxeringen ske med tillämpning av den nya kommunindelningen. Föreskrift av

sådant innehåll torde böra intagas i taxeringsförordningen och i lagen om ordning

och villkor för indelningsändring allenast bibehållas huvudregeln, att indelningsändring

skall förordnas åtminstone fyra månader före dess ikraftträdande.

I praktiken torde taxeringsförhållandena i förevarande hänseenden ofta nog

redan nu bliva vederbörligen undersökta före indelningsändringens förordnande.

Svårigheter att utreda, huruvida något sådant, ovan omförmält förhållande föreligger,

som kan omöjliggöra taxeringslängdens uppdelning enligt den nya indelningen,

kunna i intet fall föreligga, och det torde kunna antagas, att de fall,

då tidpunkten för ikraftträdandet kommer att framflyttas, icke bliva talrika. Med

detta förfaringssätt vunnes under alla förhållanden, att övergångstiden icke behövde

bliva längre än av förhållandena i varje särskilt fall verkligen betingades.

Härmed skulle man ock kunna undvika det egendomliga förhållande, som är en

följd av kommitténs förslag, att de största områdesförändringarna, nämligen de

totala inkorporeringarna, trädde i kraft efter en övergångstid av fyra månader,

medan denna tid för de partiella förändringarna, vilka merendels äro av mindre

omfattning och betydenhet, utsträckts till mer än dubbla antalet månader.

Kammarkollegium: Det synes knappast erforderligt, att beslut om indelningsändring

av mindre omfattning ovillkorligen skall meddelas fyra, respektive

nio månader innan ändringen träder i kraft, utan böra dessa tider gälla endast

i den mån Kungl. Maj:t ej på grund av särskilda omständigheter finner skäl

annorlunda förordna. För undanröjande av de olägenheter, som kunna tänkas

uppstå genom ett för tidigt ikraftträdande av indelningsändring kunna ifrågasättas

bestämmelser i taxeringsförordningen, varigenom möjlighet beredes Konungens

befallningshavande att förordna om omtaxering på vederbörande kommuns

bekostnad av fastighet, som genom indelningsändringen komme att uppdelas.

Magistraten i Uppsala: Ifrågasättas kan, huruvida icke ett tillägg bör göras

i syfte att bereda möjlighet för den minskade kommunen att, utan att samtliga

fullmäktiges uppdrag upphörde och nytt val till fullmäktige förrättades, vid sammanslagningen

själv utse visst antal fullmäktige för tiden till därpå följande allmänna

val av fullmäktige. En dylik bestämmelse skulle måhända i vissa fall

underlätta förverkligandet av en uppkommen inkorporeringsfråga.

Kammarkollegium föreslår, att samma bestämmelser, som i 14 § givas angående

fullmäktige, göras tillämpliga även beträffande kommunens dittillsvarande

nämnder och styrelser.

Över ståthåll ar ämbetet: Möjlighet att i Stockholm tillämpa andra stycket av

44 § torde ej föreligga, då, efter det beslut om inkorporering meddelats, stadsfullmäktigval,

i vilket kommunalmedlemmar från det inkorporerade området få

deltaga, ej kan företagas tidigare än i mars månad efter det indelningen trätt i

kraft och staden icke under ett fjärdedels år kan vara utan fullmäktige.

s. 165 Kontrollera mot PDF

165

Kungl. May.ts Proposition Nr 310.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Skäl saknas, varför länsstyrelsen skall påminna

hovrätten om dess åliggande att förordna borgmästare i nybildad stad,

där magistrat skall finnas, eftersom hovrätten givetvis därom får direkt meddelande

från Kungl. Maj:t.

Mantalsdirektören i Göteborg: För mantalsskrivningens behöriga verkställande

och upprättande av mantalslängd för den inkorporerade kommunen eller

kommundelen är det av synnerlig vikt att kommunalnämnden eller magistraten

(stadsstyrelsen) i den inkorporerade kommunen eller kommundelen samtidigt

med årets taxeringslängder m. m. till motsvarande myndigheter i den ökade

kommunen jämväl avlämnar avskrift av man talslängden för året närmast före

indelningsändringens ikraftträdande.

Kammarkontoret i Stockholm och stadens ombudsman: Bestämmelser erfordras

därom, huruvida den i § 75 i kommunalförordningen för landet och § 76 i kommunalförordningen

för stad stadgade besvärstid skall gälla jämväl förevarande

fall. Då besluts delgivning med annan kommun torde böra ske genom överlämnande

av bestyrkt avskrift av protokollet, bör stadgas skyldighet för kommun,

att till övriga av indelningsändringen berörda kommuner överlämna avskrifter

av sitt protokoll över alla beslut, som av kommunen fattas efter det förordnandet

om indelningsändringen meddelats. Vidare bör meddelas stadgande angående

tiden, då sådant beslut skall anses delgivet medlem av annan av indelningsändringen

berörd kommun, enär beslutet .annars aldrig skulle kunna vinna

laga kraft.

Kammarkollegium har icke några principiella invändningar att göra mot det

av kommittén föreslagna sättet för anordnandet av den utredning, som bör äga

rum i ärende angående ändring i kommunal indelning. Den centralisering i ledandet

av ifrågavarande ärenden, som förslaget innebär, torde vara synnerligen

önskvärd för samtliga såväl av en ifrågasatt indelningsändring berörda kommuner

som de myndigheter och enskilda, vilka kunna hava att yttra sig i ämnet.

Endast genom en dylik centralisering lärer också erfarenheten från dylika ärendens

handläggning kunna fullt tillgodogöras. Lämpligheten av att särskild utredningsman

förordnas för utredning av större indelningsärenden har kollegium

redan i tidigare underdåniga utlåtanden påpekat. Den utvidgning i kollegii befattning

med ifrågavarande ärenden, som förslaget innebär, ävensom den ökning

i antalet dylika ärenden, som på senare år inträtt och, därest förslaget kommer

att vinna statsmakternas godkännande, kan väntas ytterligare uppkomma, föranleder

emellertid kollegium att förbehålla sig att göra de framställningar angående

sådan ökning av kollegii arbetskrafter, som erfarenheten kan komma att

visa erforderlig.

Större delen av bestämmelserna i den avdelning av lagförslaget, som återfinnes

under rubriken »Om förfarandet vid indelningsändring», utgör en instruktion,

hur utredningen i indelningsärendet bör bedrivas1 och vilken ställning som

skall tillkomma en eventuellt förordnad särskild utredningsman. Dessa stadgan

den kunna knappast sägas hava samma konstitutiva betydelse som övriga delar

av lagförslaget. De böra ansluta sig till vad man efter vunnen erfarenhet finner

vara lämpligt. Härav uppstår återigen ett behov att kunna oftare och utan hänvändelse

till riksdagen genomföra ändringar i och tillägg till ifrågavarande in
-

19 §•

21 §•

23 $.

Bestämmelserna

om förfarandet

vid

indelningsiindring.

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

struktiva bestämmelser. Kollegium håller alltså före, att samma bestämmelser

borde utbrytas ur lagförslaget för att intagas i en i administrativ ordning utfärdad

kungörelse med närmare föreskrifter i ämnet. De delar av förslaget, som

kollegium närmast anser böra överföras till en dylik kungörelse, äro: 26 § andra

stycket, 27, 28, 29 och 30 §§. Till en dylik kungörelse synas av nu angivna

skäl lämpligen böra överflyttas jämväl bestämmelserna i 7 § med undantag av

sista stycket.

Svenska stadsförbundets styrelse finner de föreslagna reglerna för förfarandet

vid indelningsändring väl avvägda och ägnade att medföra en mera planmässig

och snabb utredning än det nu i regeln .följda tillvägagångssättet, men framhåller,

att en huvudförutsättning för att lagen skall medföra avsett gagn måste

anses vara, att kammarkollegium till sitt förfogande erhåller nödiga arbetskrafter

för de väsentligt vidgade uppgifter med avseende å utredningen av ifrågasatt

indelningsändring, som enligt lagen åläggas kollegium.

Länsstyrelsen i Uppsala län.: Det synes tvivelaktigt, om rätt att hos kammarkollegium

väcka fråga om ändring i kommunal indelning bör tillkomma enskild

kommunmedlem, då korrektivet, att yrkandet avslås utan utredning, knappast

kan väntas bliva i tillräcklig mån använt.

I liknande riktning uttala sig länsstyrelsen i Malmöhus län, magistraterna i

Uppsala och Trälleborg samt stadsfullmäktige i Halmstad.

Länsstyrelsen i Östergötlands län: Vid lagens avfattning bör hänsyn tagas

till kungörelsen om bifogande av karta vid framställning om ändring i administrativ

indelning m. m. den 22 mars 1918.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Enligt motiven skall utredningsbestyret överlämnas

åt länsstyrelserna, när ärendena äro små och enkla. Kommittén synes

därvid hava förbisett länsstyrelsernas nära kännedom om de lokala förhållandena.

Det bör stadgas — i överensstämmelse med vad som nu gäller — att utredning

verkställes av länsstyrelsen, gärna med biträde av särskilda utredningsmän, och

att granskningen av denna utredning förbehålles åt kammarkollegium.

I samma riktning uttalar sig överståthallar ämbetet, som tillägger, att det synes

böra anförtros åt kollegium att meddela mera allmänna direktiv för utredningsarbetets

utförande och bestämma den omfattning, i vilken utredning bör företagas,

samt avgöra de i 27 § berörda frågorna om utvidgning eller avbrytande

av redan påbörjad utvidgning.

I huvudsak samma ståndpunkt intages av länsstyrelsen i Västmanlands län,

som anser att Konungens befallningshafvande med hänsyn till sin lokalkännedom

är i högre grad än kammarkollegium skickad att utse utredningsman; att svårighet

ofta föreligger att på förhand eller innan utredningsarbetet längre fortskridit

avgöra, om ett ärende är av mera enkel eller mera omfattande och invecklad

beskaffenhet, varför kommitténs förslag i många fall skulle leda till att i samma

ärende det lokala utredningsförfarandet ombesörjdes dels av Konungens befallningskavande

och dels av kollegium (jfr 29 §); samt att ansökan om inledningsändring

därför synes böra ingivas icke till kollegium utan till Konungens befallningshavande.

Västerbottens läns landsting finner skäl ej föreligga att vid utredningen tilllita

annan myndighet än Konungens befallningssavande eller, där det gäller

ecklesiastik indelning, domkapitlet.

s. 167 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

167

Stadsfullmäktge och kyrkostämman i Trollhättan: Utredning bör ej få beslutas

av kammarkollegium, innan med de lokala förhållandena närmare förtrogna

myndigheter blivit hörda.

Magistraten i Uppsala: Vederbörande kommun bör äga att själv utse utredningsman

eller åtminstone få till kollegium eller Konungens befallningshavande

ingiva förslag å utredningsman.

Landstinget i Örebro län påyrkar stadgande, att vid förordnande av utredningsman

bör tillses, att anledning ej förefinnes att ifrågasätta dennes opartiskhet.

Kammarkollegium: I enlighet med kollega i det föregående angivna upp- 26 §.

fattning, att ändring i kommunal indelning regelmässigt bör förenas med motsvarande

ändring i den ecklesiastika, administrativa och judiciella indelningen

och endast i undantagsfall avvikelse från denna princip ske, hemställes om den

ändring i 26 § första stycket, att, där icke särskilda omständigheter annorlunda

föranleda, utredning angående kommunal indelningsändring bör åtföljas av utredning

jämväl i övriga angivna hänseenden.

Magistraten i Uppsala anser det böra i 28 § angivas, vem det tillkommer 28 §.

att avgöra, huruvida ändring i kommunal indelning bör komma till stånd eller

icke. Magistraten anser avgörandet böra tillkomma kammarkollegium och Konungens

befallningshavande, men finner det dock kunna ifrågasättas, huruvida

nämnda myndigheter, vilka hava att slutligen behandla hithörande frågor, lämpligen

böra på detta ärendets förberedande stadium taga den bestämda ståndpunkt,

som ett sådant besluts fattande onekligen innebär. Jfr kammarkollegium

nedan vid 30 §.

Kammarkollegium: Därest den av kollegium i 26 § föreslagna ändring vidtages,

bör andra stycket av 28 § undergå motsvarande omarbetning.

Kammarkollegium finner 30 § i och för sig onödig. Då däremot avgörande, 30 §.

huruvida väckt förslag om indelningsändring bör leda till positivt eller negativt

beslut, alltid bör underställas Kungl. Maj:ts prövning, torde en uttrycklig bestämmelse

härom böra meddelas.

Folkskolöverstyrelsen: Då i varje ärende om ändring i kommunal indelning

kan ligga en fråga, som angår skolväsendet, enär kommunal indelning givetvis i

regel har sammanhang med indelning i skoldistrikt och församlingar, föreslås

ett tillägg till 30 § i syfte att överstyrelsen och statens folkskoleinspektör bliva

satta i tillfälle att yttra sig i sådana fall.

Örebro läns landsting: I lagen böra angivas grunder, efter vilka skall av- 32 §.

göras, huruvida utredningskostnaden bör förskjutas av sökande eller av allmänna

medel.

Av ett par kommuner påyrkas, att kostnaden skall bestridas av allmänna

medel utan återbetalningsskyldighet. En av dessa kommuner (Fröskog) anför

bland annat: Redan före utredningen företages genom statens organ en viss

prövning av den föreslagna ändrade indelningen. Det förefaller därför egendomligt,

att kostnaden för en utredning, tillkommen ur den allmänna nyttans

synpunkt och anbefalld av en statens myndighet, skall förskjutas och eventuellt

också bekostas av enskild sökande. Stadgandet kan medföra, att enskilt initiativ

s. 168 Kontrollera mot PDF

2 kap.

Om ändring

i ecklesiastik

• indelning.

168 Kungl. Maj:ts Proposition Nr 810.

alldeles bortfaller. Bestämmelsen i 25 § ger skydd för staten mot faran att

alltför mycket betungas av utredningar, tillkomma på enskilt initiativ.

Folkskolöverstyrelsen har även uttalat sig i denna fråga men dess yttrande

berör närmast ecklesiastik indelningsändring. Styrelsen anför bland annat:

Skulle förslagets bestämmelse i 32 § om återgäldande av kostnad för utredning

bliva godkänt torde det vara ägnat att hindra initiativ av samhällsintresserade

personer. Att förlita sig på, att initiativet i varje fall och i rätt tid skall tagas

av de centrala och provinsiella myndigheterna, synes vara att tilltro dem större

kännedom om de enskilda fallen än de kunna sitta inne med. Då erforderlig

trygghet för att onödig utredning icke sättes i gång ligger däri, att utredning

skall beslutas och ledas av myndighet, och då ett arbete av detta slag måste

anses vara av den art, att det bör bekostas av statsverket, hemställes, att nu berörda

bestämmelse helt måtte utgå, i alla händelser i vad det avser skoldistrikten

och deras befattningshavare, alldenstund det här gäller en verksamhet, som staten

direkt anbefallt och som den till stor del bekostar.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Kommitténs uttalande å sid. 235 i motiveveringen,

att kommun icke bör utan sitt medgivande åsamkas kostnad för utredning

genom särskild utredningsman hos Konungens befallningshavande, synes

icke hava kommit till uttryck i 32 §.

Länsstyrelsen i Kristianstads län: Bestämmelser rörande ersättning åt utredningsman

saknas i förslaget, men torde erfordras, möjligen i särskild författning.

Kammarkollegium anser, att vad som gäller om indelning i församlingar

även bör i tillänjpliga delar gälla angående indelning i pastorat. Pastoraten kunna

icke sägas vara sekundära kommunalbildningar på samma sätt som exempelvis

väghållningsdistrikt eller landsting, utan hava övervägande primärkommunal

karaktär. Eu ändring i församlingsindelningen måste ock automatiskt medföra

ändring i pastoratsindelningen, därest de av indelningen berörda kommunerna

tillhöra olika pastorat, och avses med indelningsändringen nybildning av församling,

måste tillika avgöras, huruvida denna nya församling skall tillhöra

samma pastorat, av vilket den förut utgjort del, eller bilda eget pastorat. Särskilt

med hänsyn till den ställning pastoraten givits i 1910 års lagar angående

lönereglering för prästerskapet m. m. synes också önskvärt, att bestämmelserna

i 2 kap. i tillämpliga delar komma att gälla även med avseende å ändring i pastoratsindelningen.

Bestämmelse av sålunda antytt innehåll torde lämpligen intagas

såsom ett första stycke i 45 §. Samtidigt torde såväl lagens som 2 kapitlets

rubrik ändras, då med bestämmelserna sålunda komme att avses ändring i pastorats-,

församlings- och skoldistriktsindelning. I allt fall överensstämmer den

av kommittén föreslagna rubriken på 2 kapitlet ej med innehållet i de följande

bestämmelserna, vilka avse endast indelningen i församlingar och skoldistrikt.

(Se i övrigt kollega uttalande, återgivet vid erinringarna mot förslaget om ändring

i kyrkostämmoförordningen.)

Folkskolöverstyrelsen framhåller nödvändigheten av att rubriken ändras så

att, av skoldistrikt framträder vid sidan av församlingen, exempelvis till »Om

ändring i församlings- och skoldistriktsindelning». Styrelsen anför vidare angående

skoldistriktets ställning i förhållande till kyrkoförsamlingen huvudsakligen

följande:

Kommittén uppvisar i sin motivering, avdelning Y, att redan nu gällande

författningar om rikets församlingar göra eu bestämd skillnad i organisatoriskt

s. 169 Kontrollera mot PDF

169

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 310.

hänseende mellan församlingen såsom vårdare av kyrkans intressen och församlingen

såsom liandhavare av folkundervisningen och att med hänsyn till den

senare uppgiften benämningen skoldistrikt är använd. Med hänsyn härtill erinrar

ock kommittén därom, att denna tudelning är genomförd även i ekonomiskt

hänseende, så att kyrkoförsamlingens organ, kyrkorådet, och skoldistriktets organ,

skolrådet, hava att uppgöra olika utgifts- och inkomsstat, det förra för kyrkoförsamlingen,

det senare för skoldistriktet.

Med vitsordande av nämnda förhållande vill överstyrelsen tillfoga, att tudelningen

i verkligheten sträcker sig i regel vida längre, nämligen därhän, att

den kyrkliga församlingen har sin egen fasta och lösa egendom och skoldistriktet

sin, ehuru detta förhållande icke alltid är formellt fastställt, men sakförhållandet

är väl känt, ty som bekant sätter ingen gärna i fråga, att skoldistriktet skulle

utan vidare äga använda för sina ändamål församlingens kyrka och kassor eller

tvärtom kyrkoförsamlingen skoldistriktets skolhus och kassor. Församlingen och

skoldistriktet hava ock helt olika ställning i statligt hänseende, i det att församlingen

har sin ordning i betydelsefulla avseenden bestämd genom lag, som

stiftas under medverkan av kyrkomötet, under det att för skoldistriktet lagstiftas

utan sådan medverkan. Skoldistriktets verksamhet regleras därtill av statsmaktérna

i långt större utsträckning än som sker i fråga om den kyrkliga försarnsamlingen.

Likaså får skoldistriktet större delen av sina inkomster genom anslag

av riksdagen. I själva verket utgör skoldistriktet, ehuru det har samma beslutande

korporation som församlingen, en kommunal enhet till sin egenart och sitt

verksamhetsområde fullt lika mycket skild från den kyrkliga församlingen som

från den borgerliga kommunen eller som de båda sistnämnda äro sinsemellan skilda.

Kommitténs förslag beträffande skoldistriktet kan i korthet uttryckas så,

att gränserna för skoldistriktet skola kunna, då så erfordras, uppdragas oberoende

av gränserna för församlingen. Kommittén vill sålunda, att skoldistriktet

vid behov skall kunna lösgöras från den kyrkliga församlingen. Genom församlingsindelningens

nära beroende av indelningen i kommuner skulle på angivet

sätt skoldistriktsindelningen även lösgöras från sistnämnda indelning.

En olämplig begränsning av skoldistrikten omöjliggör i mycket talrika fall

en ändamålsenlig organisation av skolväsendet. Detta åter medför, att barnen

och ungdomen i sådana områden icke kunna erhålla så beskaffad undervisning

och uppfostran, som avsetts skola lämnas, men som med en annan skoldistriktsinclelning

utan ökad kostnad kunde meddelas. Sagda förhållande blir tydligen

så mycket betänkligare, ju större krav som ställas på folkundervisningen. De

stora anslag, som 1918 års lagtima riksdag beviljat för landets folkskolor och

ungdomsskolor, kunna mångenstädes icke bliva till åsyftat gagn, därför att indelningen

i skoldistrikt är bunden av förhållanden, som äro skolundervisningen

ovidkommande, och i icke få fall kan den för anslagens åtnjutande bestämda

organisationen av samma skäl icke alls åstadkommas. Under sådana förhållanden

bör största uppmärksamhet i förevarande sammanhang ägnas åt frågan om utvägarna

för åstadkommande av en lämplig indelning i skoldistrikt. Det ligger

nära till hands att sätta i fråga, om icke de anförda svårigheterna skulle lösas

genom ett överförande av skolärendena till den borgerliga kommunen. Som bekant

har detta i någon utsträckning skett beträffande vissa av städerna. Det är

dock att märka, att berörda förening mellan skoldistrikt och kommun framkallats

av strävandet att centralisera den kommunala rätten att fatta beslut i ekonomiska

kommunala angelägenheter, eu strävan som inom vissa gränser givetvis är beBihaug

till riksdagens protokoll 1919. I smil!. 274 käft. (Nr 310.) <1037 18 22

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Mcij:ts Proposition Nr Bio.

rättigad, men dock icke i och för sig alltid är ägnad att befordra folkundervisningsväsendets

utveckling, liksom ej heller att framkalla förutsättningar för en

avsedd skolorganisation genom en lämplig skoldistriktsindelning. Det är ock

alldeles uppenbart, att i fråga om flertalet skoldistrikt, som lida av olämplig begränsning,

denna väg icke är framkomlig. Gränserna mellan kommunerna äro

nämligen ofta lika olämpliga till skoldistriktsgränser som gränserna mellan församlingarna.

Folkundervisningens förhållanden skilja sig också därtill så väsentligt

från den borgerliga kommunens, att eu ovillkorligt territoriell bundenhet

vid denna skulle i lika hög grad vara ägnad att hindra utvecklingen av folkskoleväsendet

som ett beroende av församlingsgränserna. Överstyrelsen finner av nu

anförda skäl, att den väg, kommittén beträtt, är den riktiga, nämligen, att skoldistriktet,

i den utsträckning som erfordras, lösgöres från den kyrkliga.församlingen

utan att därför göras beroende av indelningen i kommuner. Aven de

lagstiftningsåtgärder som kommittén föreslagit för frigörande av skoldistriktsindelningen,

synas gå i rätt riktning, men det torde vara oundgängligt, att författningsändringen

ännu närmare än kommittén föreslagit ansluter sig till de förut

berörda sakförhållandena.

Kommittén har föreslagit, att även den stämma, vilken skulle komma att

besluta för skoldistrikt, som omfattar annat territorium än en kyrklig församling,

skulle benämnas kyrkostämma. Uppenbarligen är denna benämning missvisande,

alldenstund ett sådant skoldistrikt icke har något att skaffa med den kyrkliga

organisationen. Benämningen kyrkostämma maste därför redan av denna anledning

här anses olämplig. Kommittén har uppvisat, att skoldistriktet är något

helt annat än en kyrkoförsamling. Tages därtill i betraktande, att församlingens

och skoldistriktets uppgifter och därav beroende lagstiftning såväl beträffande

verksamhet som ekonomi äro olikartade och åtskilda, sa synas tillräckliga skäl

vara anförda för att låta stämman, da den behandlar skolangelägenheter, framträda

som en korporation för sig. Den benämning, som då osökt giver sig själv, är

tydligen sJcolstämma. Denna kan lika lätt ställas bredvid kyrkostämma som skolråd

sedan länge stått bredvid kyrkoråd. Eu motsvarighet finnes ju ock i väghållningsdistrikt

och vägstämma. Tydligen borde samma benämning användas

antingen stämman avser skoldistrikt, som territoriellt sammanfaller med en församling,

eller skoldistrikt med annat territorium är en församling. Att här använda

olika benämningar på samma sak synes sakna berättigande.

Ett särskiljande av skolstämman från kyrkostämman skulle visserligen föranleda

en del ändringar i nu gällande författningar utöver de av kommittén föreslagna.

Men detta torde icke böra utgöra hinder för, att den ändring, kommittén

i sak föreslagit, konsekvent genomföres, helst dessa sedan länge behövliga ändringar

icke skulle bliva av någon mera genomgripande beskaffenhet. Överstyrelsen har

därför bifogat förslag till nämnda ändringar utan att dock i detalj motivera desamma.

Några praktiska olägenheter av den sålunda föreslagna förändringen torde

icke behöva befaras. Givetvis böra stämmorna, kyrkostämma och skolstämma,

hållas omedelbart den ena efter den andra och, där de omfatta samma territoriella

område, bilda i vissa yttre avseenden en enhet, ehuru det ej synes höra vara

förment, att, om särskilda omständigheter påfordra det, hålla särskild kyrkostämma

och särskild skolstämma. Genom en ändring av berörd art skulle vinnas betydande

fördelar utöver den, som ligger däri, att en sådan ordning motsvarar de

sakliga förhållanden, som avses. Överstyrelsen erinrar i detta sammanhang om

s. 171 Kontrollera mot PDF

171

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

några av de viktigaste bland dessa fördelar. Kyrkoförsamlingens och skoldistriktets

inbördes ekonomiskt rättsliga ställning skulle erhålla eu mot verkligheten

svarande gestaltning, varigenom varjehanda missförhållanden och därav följande

stridigheter av skilda slag komme att undvikas. Ty visserligen är medvetandet

om den nuvarande tillvaron av tvenne bredvid varandra verkande skilda organ

vaket bland de kommunalt erfarna och intresserade, men detta kan givetvis icke

hindra, att sammanblandningar och förvecklingar vippstå till följd därav, att författningsbestämmelserna

icke äro anpassade efter de nutida förhållandena. Den

nuvarande ordningen har nämligen som bekant uppstått på en tid, då folkundervisningen

var i sin börjande utveckling. Så småningom har skolväsendet så väl

i fråga om själva verksamheten som beträffande dess ekonomi fått allt större

omfattning och betydelse. Mätt med dess ekonomi har det numera i regel en

omfattning, som icke överträffas av någon annan av kommunens verksamhetsgrenar.

Sällan utgör skolbudgeten ensamt mindre än en tredjedel av det hela,

ofta mera än hälften. Ingen av de övriga grenarna ingriper så intimt i de flesta

medborgarnas dagliga förhållanden som skolverksamheten. Uppenbart synes vara,

att utvecklingen under den närmaste tiden kommer att än mera öka betydelsen

av den kommunala undervisnings- och uppfostringsverksamlieten. Nu inbegripes

denna emellertid under de vad saken angår missvisande uttrycken »kyrkoförsamling»

och »kyrkostämma». Detta för med sig stora olägenheter i de flesta fall,

då det gäller viktigare frågor rörande kommunala ärendens behandling av myndigheterna.

Överstyrelsen har ständig erfarenhet om, att skolangelägenheterna

härvid bliva mera eller mindre, stundom fullständigt, bortglömda. Yad nu sagts

gäller alldeles särskilt, överstyrelsen vill uttryckligen betona detta, vid frågor,

som avse ny kommunal indelning, såsom inkorporeringar med städer och köpingar,

avsöndringar från samt delningar och sammanslagningar av kommuner och församlingar.

De flesta nybildningar av skoldistrikt hava hittills skett i samband

nied omreglering av församlingar, utan att vare sig provinsiella eller centrala

myndigheter ens omnämnt skoldistriktets angelägenheter. Bestämmelser till

skyddande av kyrkobetjanings och kommunala befattningshavares rätt hava intagits

bland villkoren och bestämmelserna, men i fråga om den stundom mycket

talrika lärarpersonalen har icke sällan inträffat, att ej ens dess tillvaro omnämnts.

Bent orimliga rättsförhållanden mellan lärare och skoldistrikt hava i vissa fall

härigenom uppstått. Givetvis skulle sådant icke kunna äga rum, om skoldistriktet

liade, såsom förhållandet ju är i verkligheten, eu med de båda andra kommunala

verksamhetsgrenarna i författningarna sidoordnad ställning. I särdeles skarp belysning

kommer oegentliglieten i den nuvarande ordningen, att kyrkoförsamling

och kyrkostämma stå som målsägare för folkundervisningen, genom det förhållandet,

att statens anslag till denna verksamhet — i riksstaten för år 1919 upptagna

till omkring 43,500,000 kronor — icke äro ställda till kyrkostämmans eller

kyrkoförsamlingens förfogande utan äro anslagna åt skoldistrikten och att lån,

upptagna för skolbyggnader, äro i vissa fall av Kungl. Maj:t medgivna och av

långivarna lämnade åt skoldistrikt, icke till kyrkostämma eller kyrkoförsamling.

Konung och riksdag hava sålunda sedan lång tid tillbaka vid sina åtgärder för

folkundervisningen begagnat sig av skoldistriktet såsom eu rättslig kommunal

enhet. Det synes då böra vara självfallet, att detta får framträda i författningarna,

då detsamma nu för att på lämpligt sätt underlätta oundgängliga nybildningar

av skoldistrikt erfordras. Att i stället utvidga den förutvarande omotsvarigheten

mellan de verkliga förhållandena och författningarna synes icke kunna försvaras.

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl May.ts Proposition Nr 310.

34 §.

I huru hög grad de nuvarande författningarna undanskymma den kommunala

skolverksamheten, framträder kanske allra bäst genom det föreliggande betänkandet.

Fastän de flesta delnings- och inkorporeringsmål, som dragas inför

myndigheterna och sålunda givit upphov åt kommittén, i väsentligt avseende

innerst framkallats av svårigheter att på ett tillfredsställande sätt ordna det kommunala

skolväsendet och ehuru kommittén tydligen bemödat sig om att göra

nämnda verksamhet all rättvisa, i det att den på detta område föreslagit långt

mera genomgripande förändring än på något annat, ägnas i själva det 45 paragrafer

omfattande lagförslaget om ändring i indelning endast följande rader åt

skolväsendet: »Yad i denna lag är stadgat angående församling gälle i tillämpliga

delar skoldistrikt, vars angelägenheter handläggas å kyrkostämma, ändå att dess

område icke sammanfaller med församlings område». Om förslaget blir lag, ger

det sålunda ingen direkt anledning till att frågan om skoldistriktens intressen

för framtiden bliva i vidare mån än hittills beaktade. Rörande de vanliga fallen,

då församling och skoldistrikt hava samma omfattning, är intet nämnt. Yad

undantagen beträffar, användes det mångtydiga uttrycket »i tillämpliga delar»,

vars innebörd endast efter ingående undersökningar kan utfinnas.

Den nuvarande oklarheten i förhållandet mellan församling och skoldistrikt

föranleder i vissa fall stora olägenheter vid frågor om äganderätt till fastighet.

Skoldistrikten hava som bekant så småningom blivit bland kommunernas största

fastighetsägare. De upptaga härför, såsom förut påvisats, lån och inköpa tomter,

men fråga är, om skoldistriktet som sådant författningsenligt med rättslig verkan

kan intaga denna ställning. Vederbörande myndigheter och befattningshavare,

som hava att tillämpa gällande författningar, äro ej sällan, såsom överstyrelsen

funnit, i ovisshet härom.

Beträffande skoldistrikt, som ej sammanfaller med församling, måste denna

fråga klarläggas i samband med föreliggande lagförslags antagande. Lämnades

den nu öppen rörande övriga, bleve i många fall förhållandena än mera olidliga

än förut, alldenstund det skulle komma att finnas skoldistrikt av olika rättslig

ställning, och denna olikhet skrdle kunna inträda utan att de, vilka de angå,

vore av förhållandena tillräckligt uppfordrade att överväga deras innebörd.

Det bör i detta sammanhang tagas i betraktande, att skoldistrikt med annat

territorium än kyrkoförsamling snart skulle bliva mycket talrika, enär behovet

av en sådan ordning på många håll gjort sig mycket kännbart. En förstahandsundersökning,

som under år 1918 utförts inom Sveriges allmänna folkskollärareförening,

har uppvisat flera hundra fall. Oftast föranleder varje enskilt fall

två eller flera skoldistrikt, som territoriellt skilja sig från vederbörande församlingar.

Överstyrelsen hemställer med hänsyn till det anförda att de föreliggande

författningsförslagen omarbetas i huvudsaklig överensstämmelse med de i det

föregående angivna riktlinjer, vilka ytterligare framgå av förutnämnda bilagda

förslag, samt sålunde erhålla en avfattning, som i tillbörlig grad tillgodoser folkundervisningens

intressen vid de omregleringar, som äro i fråga.

Domkapitlet i Luleå: Vidkommande ecklesiastika nybildningar synas kommitterade

hava väl knapphändigt behandlat de olika former, som dylika nybildningar

kunna taga. Om eu an nexför sandig med egen präst tillära as full självständighet

såsom förvaltningsenhet, båtar det föga och kan vålla olägenheter att

låta församlingen bibehålla något administrativt samband med moderförsamlingen,

s. 173 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

173

utan bör annexet, åtminstone i regel, bilda pastorat. Det måste även framstå

såsom en orättvisa att i realiteten pålägga komministern en kyrkoherdes åligganden

beträffande kyrkobokföring samt ordförandeskap i kyrko- och skolråd ävensom

kyrkostämmä ni. in., men låta honom stanna i den underordnade prästmannens

tjänsteställning och lön. Domkapitlet vill tillika fästa uppmärksamhet på en

form av församlingar, som först under de senaste åren börjat uppkomma genom

avsöndrande av till gränserna bestämda så kallade kapellförsamlingar, vilka i

ekonomiskt och förvaltningshänseende fortleva i gemenskap med moderförsamlingen,

men erhålla rätt till egen kyrkobokföring. I själva verket äro dessa »församlingar»

endast att anse såsom kyrkobokföringsområden och intet därutöver.

Såsom formellt varande församlingar hava de visserligen att utse sina särskilda

organ, såsom kyrko- och skolråd, och att sammanträda till kyrkostämma, men

dessa organ kunna icke fungera i överensstämmelse med kyrkostämmoförordningen.

I ett fall inom stiftet, nämligen beträffande Yittangi kapellförsamling

under Jukkasjärvi pastorat, hava svårigheter och slitningar framträtt såsom följder

av en dylik anordning.

Yad kommitterade anfört och föreslagit beträffande förändring av skoldistrikt

föranleder domkapitlet ej till annan erinran än en hänvisning till önskvärdheten

av att den administrativa indelningen bör i största möjliga utsträckning

så ordnas, att ett och samma förvaltningsområde får i sin hand vården om

så många samhällsuppgifter som möjligt.

Stadsfullmäktige i Eslöv: Lagförslaget saknar föreskrift för möjliggörande av

gemensamt handhavande av folkskoleväsendet i stad, där detta lyder under stadsfullmäktige,

och del av annat skoldistrikt eller i del av sådan stad och annat

skoldistrikt eller del därav, utan att antingen kommunal indelningsändring genomföres

eller staden återgår till att handlägga folkskoleangelägenheterna å kyrkostämma.

I de fall, då indelningsändring skulle vara önskvärd med hänsyn till

folkskoleväsendet, torde den förstnämnda utvägen väl i allmänhet vara påkallad

av jämväl andra allmänna behov, men en så fast intressegemenskap behöver enligt

stadsfullmäktiges mening troligtvis icke särskilt i sådana fall förefinnas och

en ändring i den kommunala indelningen alltså ej heller alltid kunna sättas i

fråga. Det senare alternativet har givetvis icke tagits i betraktande av kommittén,

som synes utgå från att en kommunal indelningsändring ovillkorligen måste

vara föranledd av andra giltiga skäl, för den händelse behov av sammanslutning

i och för skolförvaltningen förefinnes i stad och del av landskommun, och icke

synes förutsätta behov av sammanslutning emellan del av stad samt annat angränsande

skoldistrikt eller del därav — något som val icke kan sägas vara alldeles

uteslutet. Berörda alternativ torde icke heller rimligen böra ifrågasättas,

åtminstone icke beträffande stad med flera kyrkoförsamlingar.

I detta sammanhang må redogöras för ett uttalande i samma fråga

av länsstyrelsen i Gottlands län. Däri erinras till en början om att enligt lagen

angående folkskoleväsendet i vissa städer den 25 juni 1909 bl. a. folkskoleväsendet

må enligt Kuugl. Maj ds förordnande utgöra eu för hela staden gemensam

angelägenhet. Vidare anför länsstyrelsen bl. a.: En dylik anordning förhindras

därest eu stad är förenad med en landsförsamling till eu församling, vilket är

fallet med Visby stad och Visby landsförsamling. För reglering av berörda förhållande

i syfte att överföra stadens ifrågavarande uppgifter till en kommunal

angelägenhet skulle visserligen kunna anlitas antingen fullständig inkorporeringav

församlingen med staden eller upplösande av den bestående föreningen.

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl, Maj:ts Proposition Nr 310.

Ingendera av dessa utvägar torde dock lämpa sig för Visby stads- och landsförsamling.

Det synes därför böra övervägas, huruvida en lagändring kunde

vidtagas i syfte att med bibehållande av föreningen mellan församlingarna möjliggöra,

att ifrågavarande uppgifter göras till en gemensam kommunal angelägenhet

att handläggas av stadsfullmäktige, förstärkta med ett lämpligt antal fullmäktige

från landsförsamlingen.

86 §• Förslagets ståndpunkt till frågan om ändring i församlingsindelningen mot

vederbörande församlings bestridande har föranlett en del uttalanden särskilt

från kyrkliga myndigheter.

Uppsala domkapitel: Vid dylik indelningsändring, särskilt om den rent av

skulle innebära församlingens upplösning, bör den allra största varsamhet iakttagas.

En omstörtning i en församlings kyrkliga och andliga liv av så djupgående

betydelse torde nämligen icke böra vidtagas utan alldeles tvingande skäl.

För domkapitlets i Visby stift uttalande i denna fråga har redogörelse lämnats

i det föregående (sid. 60).

Växjö stadsförsamling, med vilken Växjö domkapitel instämmer, anser, att

rörande ecklesiastik indelningsändring må, därest församling motsätter sig densamma,

kunna förordnas endast om ändringen finnes vara av betydande allmänt

behov påkallad, såsom i det fallet blivit föreslaget beträffande borgerlig kommun.

I samma riktning uttala sig Skara stadsförsamling, med instämmande av

Skara domkapitel, samt folkskolöverstyrelsen, vilken tillika föreslår intagande i 36 §

av en motsvarighet till första stycket av 3 §, nämligen av den innebörd, att med

ändring i församlings- eller skoldistriktsindelning icke avses ekonomisk utveckling

utan en utveckling, som står att vinna genom arbetet i kyrka och skola.

Malmö stadsför samling ar och domkapitlet i Lund: Arten av de förutsättningar,

som kunna eller böra föranleda en ecklesiastik indelningsändring, böra i lagen

angivas. I städer förekommer tid efter annan behov av nybildning av församlingar

på den grund, att någon församlings invånarantal vuxit till sådan höjd,

att en uppdelning bör äga rum. Det vore önskligt, om i lagen kunde fastställas

åtminstone någon norm för sådan uppdelning genom stadgande, att så snart en

församlings folkmängd stigit över ett visst tal, uppdelning bör ske.

8? §. Malmö stadsför samling av, med vilka Lunds domkapitel instämmer: Det kan

starkt ifrågasättas, huruvida den föreslagna tidpunkten för indelningsändrings

ikraftträdande är lämplig med hänsyn till de kyrkliga förhållandena. Budgeten

göres visserligen upp för kalenderår, men det möter inga större svårigheter att

under övergångsåret uppgöra den för annan tid. Däremot möta avsevärda svårigheter

i andra avseenden, om tiden för ändringens ikraftträdande sättes till den

1 januari. Sålunda plägar konfirmationsundervisningen åtminstone i Skåne att

taga sin början på hösten och därpå fortgå till någon tidpunkt på våren. Skulle

nu indelningsändringen träda i kraft den 1 januari, finge konfirmanderna ombyte

på lärare mitt under lästiden, och att detta är olämpligt torde utan vidare förklaringar

kunna inses. Då det gäller utbrytning av en ny församling, uppstå

även andra svåra olägenheter, om utbrytningen skall träda i verkställighet den

1 januari. Till den tiden böra avskrifter av församlingsböckerna i för den nya

församlingen erforderliga delar vara färdiga att avlämnas från den gamla församlingen.

Detta kan emellertid svårligen medhinnas, då det är fråga om bildandet

av en ny församling, av något avsevärd storlek, ty arbetet med mantalsskrivnings
-

s. 175 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj:ts Proposition Nr 310.

175

förrättningarna och därmed sammanhängande inskrivningar och ändring i församlingsböckerna

är färdigt först fram emot jultiden, och innan detta arbete

verkställts, kan avskrivningen av böckerna icke påbörjas. Ej heller därefter

kunna böckerna uteslutande stå till förfogande för avskrivning, enär böckerna

dagligen få vara i bruk å pastorsexpeditionen. De nja församlingar, som bildats

i Malmö, hava redan vid bildandet fått en folkmängd av över 10,000 personer.

Därtill kommer, att pastor i församlingen under årets första månader har sig

ålagt att avgiva flera slag av statistiska uppgifter, vilka det kan vara förenat med

avsevärda svårigheter för eu med förhållandena i församlingen fullkomligt obekant

präst att avgiva. Det synes därför, som om den 1 maj skulle vara en lämpligare

tidpunkt för indelningsändringens ikraftträdande än den 1 januari.

Växjö stads för samling och Växjö domkapitel uttala, att det icke torde vara

av någon avgörande betydelse, att en fix tidpunkt för ecklesiastik indelningsändrings

ikraftträdande i lagen bestämmes.

Pastorsämbetet i Enköping anser det vara lämpligast att ifrågavarande tidpunkt

bestämmes alternativt till den 1 januari eller den 1 maj.

Kammarkollegium: Bestämmelserna i 20 § om uppskov med uppgörande av

utgifts- och inkomststat böra göras tillämpliga jämväl vid ändring i församlingsindelning,

då den kyrkliga kommunens budget ofta är betydligt mera omfattande

än den borgerliga kommunens.

Kyrkofullmäktige i Göteborg, med vilka domkapitlet därstädes instämmer:

Yid förslagets utarbetande har hänsyn icke blivit tagen till den omständigheten,

att Göteborgs församlingars beslutanderätt i flera viktiga hänseenden överlämnats

åt kyrkofullmäktige enligt förordningen angående kyrkofullmäktige och kyrkonämnd

i Göteborg den 5 maj 1882 med däri senare skedda ändringar. Så t. ex.

skall stat, som avses i förslagets 38 § första stycket, för Göteborgs del bestämmas

av kyrkofullmäktige, varför dylikt bestämmande givetvis icke kan ske i den av

kommittén föreslagna ordning.

Trollhättans församling hemställer, med åberopande av erfarenheter från

Trollhättans inkorporeringar, att, då församling eller del därav övergår till annat

pastorat genom förändrad indelning, pastor skall vara skyldig vid förändringens

ikraftträdande lämna fullständiga längder över befolkningen på de överflyttade

områdena och alla uppgifter, som äro behövliga för kyrkobokföringen.

Trollhättans församling. Alla föreskrifter saknas, hur det skall ordnas med

pastoralvården i de förändrade församlingarna. Några vägledande föreskrifter

erfordras. Ännu länge komma pastorat att finnas med löneregleringar enligt förordningen

av år 1862. Områdesändring berör tjänsteinnehavarna i lönehänseende.

I fråga om rätten att taga initiativ till och leda utredningen av indelningsändringar,

som beröra skoldistrikten, anför folkskolöverstyrelsen: Ett av översty
relsens

mest krävande åligganden är att omedelbart eller genom statens folkskolinspektör

befordra, att på varje ort anordnas den med hänsyn till rådande förhållanden

lämpligaste formen av skola. Ej sällan innebär detta att söka få till

stånd viss omreglering av skoldistrikten. Kungl. Maj:t har i samma syfte ofta

genom remisser föranlett överstyrelsen att utreda hithörande slag av spörsmål

och till och med anbefallt överstyrelsen att verkställa utredning om sammanslag
-

38 §.

39 §.

40 §.

-14 §

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 310.

45 §.

1 §•

ning av församlingar i ändamål att därigenom vinna möjlighet för ett ändamålsenligt

ordnat skolväsen. Överstyrelsen bär också ständigt liknande ärenden under

behandling. Gång på gång hava dess medlemmar måst företaga resor till

skoldistrikt för att på ort och ställe samråda med de lokala organen. En betydande

del av de tjänsteresor, som statens folkskolinspektörer företaga, äro föranledda

av samma behov.

Nu berörda arbete kan enligt överstyrelsens mening icke till fromma för

folkskoleväsendet väsentligen överflyttas till kammarkollegiet, länsstyrelserna och

domkapitlen, enär enligt sakens natur hos dessa myndigheter icke kan väntas

den förtrogenhet med skoläreDdena, som är en förutsättning för ett lyckligt handhavande

av omregleringsärenden beträffande skoldistrikten. Då lagförslaget bland

annat avser formerna för omreglering i fall av olämplig indelning beträffande

skoldistrikten, synes det nödigt, att överstyrelsen och dess organ erhålla den

ställning vid berörda arbete, som av rådande förhållanden påkallas. Detta synes

lämpligen kunna ske därigenom, att överstyrelsen i fråga om skoldistrikten erhåller

rätt att taga initiativ till och leda utredning antingen omedelbart eller genom

utredningsman, vartill då i regel torde befinnas lämpligt att utse statens vederbörande

folkskolinspektör. Givet är, att samarbete behöver i skolfrågor äga rum

mellan skolmyndigheterna och övriga myndigheter, som av här avsett ärende beröras,

och utvägar härtill torde icke saknas.

För tillgodoseendet av en för skolväsendet lämplig ordning har överstyrelsen

till § 44 fogat bestämmelse om, att överstyrelsen i fråga om indelning i församlingar

och skoldistrikt skall hava samma befogenhet och åligganden, som föreslagits

beträffande kammarkollegium.

Styrelsen har vidare uttalat sig i frågan om återgäldande av kostnad för utredning

vid indelningsändring (se ovan sid. 168) samt i.denna del föreslagit ett

tillägg till 44 §.

För de yttranden, berörande stadgandet i 45 §, vilka avgivits av kammarkollegium,

folkskolöverstyrelsen och domkapitlet i Luleå, har redogörelse lämnats

vid början av 2 kap.

Förslaget till lag om kommunalförbund.

Länsstyrelsen i Uppsala län: Av lagtexten framgår ej, att sammanslutning

om gemensam fattigvård icke anses såsom sammanslutning »för handha vande av

kommunal förvaltningsuppgift» utan såsom kommunal nybildning. Även andra

motsvarande fall torde finnas, där ett förtydligande vore önskvärt. —- Behov av

förbund mellan kyrklig församling (skoldistrikt) och borgerlig kommun kan förefinnas

i avseende å folkbibliotek (K. K. 16 juni 1905) och väl även beträffande

högre folkskola samt kombination av fortsättningsskola och yrkesskola.

Västerbottens läns landsting anser det tveksamt, om icke sådana kommuner

som å ena sidan landstingskommun samt å den andra landskommun eller municipalsamhälle

borde få sammanslutas till kommunalförbund. (Se även uttalanden, återgivna

bland de refererade yttrandena över förevarande lagförslags allmänna grunder.)

Medicinalstyrelsen: I fråga om anordnande av bostad i provinsialläkardistrikt

föreslog 1916 års provinsialläkardistriktskommitté viss intressegemenskap mellan

landstingskommun och en eller flera landskommuner, men härav torde något sammanförande

av landstinget och landskommunen i förbund icke nödvändiggöras. —

s. 177 Kontrollera mot PDF

177

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

Beträffande frågan, om delar av kommun må ingå i kommunalförbund, erinras,

att exempel finnas på att i extra provinsialläkardistrikt ingå delar av en kommun.

Jämlikt § 36 i det år 1915 avgivna förslaget till hälsovårdsstadga för

riket skall varje provinsialläkar- och extra provinsialläkardistrikt med undantag

av till distriktet hörande stad ävensom av köping eller annat samhälle, där särskild

hälsovårdsstyrelse finnes, utgöra ett hälsovårdsområde med särskild hälsovårdsnämnd.

Kommunalförbund torde sålunda komma att finnas, i vilka ingå

även delar av en kommun. I dessa fall torde icke den av kommittén anvisade

utvägen att bilda ett municipalsamhälle lämpligen kunna komma till användning.

Kommundelarna kunna ej heller alltid bilda särskild kommun. Kommunalförbund

enligt kommittéförslaget skulle därför i dessa undantagsfall ej kunna komma

till stånd. Man skall således alltjämt hava att räkna med kommunala sammanslutningar

av annan art än kommunalförbund. Någon större praktisk svårighet

torde dock icke komma att uppstå härav, även om det varit önskvärt, att

alla dylika sammanslutningar blivit enhetligt ordnade.

Länsstyrelsen i Jönköpings län: Kommunalförbund bör tillhöra samma län

och, om det bildats i ecklesiastikt ändamål, samma stift.

Länsstyrelserna i Kristianstads och Malmöhus län anse i förbundsordningen

böra intagas bestämmelse om medlemmarnas andel i förbundets skuld. Sistnämnda

länsstyrelse framhåller, att även bestämmelser i andra avseenden, än

som i lagrummet omförmälas, stundom kunna vara erforderliga, varför det synes

lämpligt att i första stycket efter ordet »bestämmelser» inskjutas orden »biand

annat».

Magistraten i Linköping ifrågasätter, att då stad är medlem av kommunalförbund,

direktionen bör sammanträda jämväl då magistraten i staden det äskar.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Vid val genom öppen omröstning bör, i enlighet

med vad vanligen stadgas, lotten och icke ordförandens mening bliva avgörande,

då rösterna å ömse sidor äro lika.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Lagen synes böra anvisa möjlighet för förbundsmedlemmarna

att sammanträda genom delegerade för överläggning om

gemensamma angelägenheter. Härigenom skulle beredas tillfälle till översikt och

tillsyn över förvaltningen.

Överståthållarämbetet: Direktionen bör vara berättigad att omlägga verksamheten,

och utvidgning av densamma erfordras i regel som en naturlig följd

av utvecklingen i andra avseenden. Även frånsett svårigheten att avgöra, när

»väsentlig» ändring eller utvidgning av verksamheten är för handen, torde således

icke finnas skäl för någon så allmänt hållen inskränkning i direktionens bestämmanderätt,

som i 7 § föreslås. Önskas begränsningar i direktionens handlingsfrihet

inom den av förbundsändamålet angivna ramen, böra de inryckas i förbundsordningen.

I motsatt riktning uttala sig länsstyrelsen i Uppsala län och Nya Huvudsta

municipalsamhälle, vilka anse, att direktionen icke bör hava befogenhet att ens i

mindre mån lindra eller utvidga verksamheten, samt Västerbottens läns landsting,

som finner gränsen för direktionens befogenhet böra dragas snävare än kommittén

föreslagit.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 274 käft. (Nr 310.)

4037 18 23

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

10 §• Overståthållarämbetet anser besvär böra få föras lika väl om beslutet står i

strid med förbundsordningen som om det ej överensstämmer med allmän lag

och författning.

Ett flertal länsstyrelser och kommunala myndigheter erinrar, att föreskrift erfordras

därom, huru de klagoberättigade skola erhålla del av förbundsdirektions

beslut och när delgivning skall anses hava skett. I ett par utlåtanden uttalas

att, där många kommuner äro medlemmar i förbundet, en enklare form för delgivning

av kungörelser i alla dessa kommuners kyrkor borde kunna stadgas, och

i ett annat yttrande framhålles, att i fråga om medlem av till förbundet anslutet

samhälle viss dag borde bestämmas, då delgivning skall anses hava skett. En

länsstyrelse anser, att menighet bör, i likhet med vad som eljest plägar vara

kommun medgivet, tillerkännas 15 dagars längre besvärstid än den vanliga av

30 dagar.

11 s. Av åtskilliga länsstyrelser och andra myndigheter uttalas, att bestämmelser

böra i lagen inflyta angående vilken myndighet som skall förordna om kommunalförbunds

bildande i det fall, att kommuner tillhöra olika län, och framhålles

i ett par utlåtanden, att särskilt med hänsyn till detta spörsmål det måhända

vore lämpligast, att beslut av ifrågavarande slag alltid meddelas av Kungl. Maj:t.

12 5- Magistraten i Uppsala anser det böra stadgas att Konungens befallningshavande

icke skall äga utan ansökan upptaga fråga om förbunds bildande innan vederbörande

samhälle blivit i ärendet hört.

13 §. Stadsfullmäktige i Falköping: Kommun bör berättigas att själv ombestyra

utredning, vilket torde bliva billigare än om den verkställts genom Konungens befallningshavande.

16 §■ Länsstyrelsen i Stockholms län: Det bör angivas, på vem det ankommer att

upprätta förslag till förbundsordning.

17 §. Magistraten i Vimmerhy och kyrkostämman därstädes: I förevarande lag bör

offentlig myndighet medgivas rätt att efter verkställd utredning och vederbörande

kommuners hörande förordna om sammanslutning även utan medgivande

från kommunerna. En nödvändig konsekvens härav blir emellertid, att särskilda

bestämmelser måste meddelas för säkerställande av förbundets ekonomiska

underlag.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: För vinnande av ordning och reda i de med

förbundsbildningen förenade ekonomiska förhållandena bör kommunalförbund

träda i verksamhet vid kalenderårets början, då även utträde ur förbund samt

upplösning av dylikt böra äga rum.

19 §• Mot bestämmelsen i 19 §, att utträde ur förbundet i allmänhet icke får ske

förrän 5 år efter det förbundet trätt i verksamhet, hava erinringar framställts av

några myndigheter, vilka ansett berörda bestämmelse allt för sträng och kunna utgå.

Overståthållar ämbetet anser även så kunna äga rum, särskilt om, såsom ämbetet

föreslår, utträde bör, i likhet med vad som i 18 § stadgats om ny medlems

inträde, göras beroende av Konungens befallningshavandes samtycke, så

framt ej i förbundsordningen annan bestämmelse härom intagits.

s. 179 Kontrollera mot PDF

179

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

Länsstyrelsen i Stockholms län hemställer om sådan ändring av 19 § eller

någon av de efterföljande, att ensidigt utträde nr förbundet må kunna möjliggöras,

då sådant utan oersättlig skada för övriga förbundsmedlemmar kan ske.

Örebro läns landsting: Då medlem av förbund vill utträda ur detsamma, so §.

torde även möjligen varande fordringsägare böra höras över ansökningen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Se dess yttrande vid 17 §. 22 §.

Länsstyrelsen i Hallands län anser, att genom stadgandet i 23 § den, som 23 §.

äger fordran hos ett kommunalförbund, icke fått sin rätt behörigen iakttagen.

Årsstäinning erfordras icke, innan utträde ur förbundet får äga rum. En fordringsägare

kan sålunda utan att hava blivit hörd berövas den ena gäldenären

efter den andra, till dess kanske endast två kommuner återstå. Visserligen har

han dessa att hålla sig till och detta bör ju vara för honom tillräckligt. Men

genom stadgandets avfattning bliva dessa återstående medlemmar berövade

varje regressrätt mot de forna medlemmarna, om de icke gjort något förbehåll

härom vid dessas utträde ur förbundet och Konungens befallningshavande bifallit

ett dylikt anspråk. Detta kan vara hårt mot dessa återstående medlemmar,

och den ifrågavarande bestämmelsen synes icke vara av behovet påkallad.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Det kan antagas, att Konungens befallningshavande

vid sitt avgörande enligt detta lagrum i de flesta fall kommer att förordna,

att avgående medlem fortfarande skall vara ansvarig för återbetalning av

lån, som förbundet upptagit under den tid, den avgående medlemmen tillhörde

förbundet. Såsom kommittén yttrar, kan det visserligen vara för fordringsägaren

betydelselöst, att och när en avgående medlem frigöres från delaktighet i förbundets

skulder, eftersom de kvarvarande medlemmarna av förbundet i sista

hand skola vara ansvariga för förbindelserna. Däremot är saken icke utan vikt

för de kvarstående medlemmarna, och fråga kan vara, huruvida icke med hänsyn

till att skuld kan yppa sig, efter det medlem utträtt, den föreslagna tiden, efter

vilken avgången medlem skall vara fri från ansvarighet för förbundets förbindelser,

är för kort och bör utsträckas till två år.

Mot stadgandet i 24 §, att upplösning i allmänhet ej får äga rum förrän 24 §.

fem år efter det förbundet trätt i verksamhet hava riktats samma erinringar som

mot motsvarande stadgande i 19 §.

Över ståthällar ämbetet: Konungens befallningshavande bör kunna väcka fråga 25 §.

om förbunds upplösning jämväl då sådana förändrade förhållanden inträtt, att

förbundsverksamheten icke kan med fördel fortsättas.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Se dess yttrande vid 17 §. 27 §.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Bestämmelse bör meddelas rörande tid till 29 §.

klander av den utav likvidatorerna avlämnade redovisning. Av det sätt, varpå

denna fråga ordnats, torde bliva beroende, huruvida länsstyrelsen bör förklara

förbundet upplöst, innan tid för klandertalan utlupit eller eventuell klandertalan

av domstol slutligen avgjorts.

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

30 §.

31 §.

33 §.

Kommitténs

uttalanden

angående

municipallagstiftningen

för landsbygden.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

Länsstyrelsen i Gottlcmds län: Beträffande 30 § gäller i tillämpliga delar

samma anmärkning som av länsstyrelsen framställts mot 10 § i lagen om kommunal

indelningsändring.

Länsstyrelsen i Kristianstads län riktar vid denna § samma erinran som vid

32 § i lagen om kommunal indelningsändring.

Av en kommun påyrkas, att kostnaden för utredning alltid bör förskjutas

och gäldas av allmänna medel.

Folkslcolöverstyr elsen: Det kan ej vara lämpligt, att även skoldistrikt skall

kunna ingå i kommunalförbund. Anordnandet av folkskolor kan uppenbarligen

ej ske genom en sammanslutning av den tillfälliga art som det föreslagna förbundet.

För denna verksamhet måste nämligen fastigheter med speciell utrustning

anskaffas och ordinarie lärare anställas. De fall, kommittén avsett, tillgodoses

lättare genom ändringar och tillägg i folkskolestadgan. Folkskolans

överbyggnaders behov äro så egenartade, att deras rättsliga. ställning måste ordnas

i för dem gällande författningar, något som också skett i de senast tillkomna.

Överstyrelsen hemställer, att 33 § utgår ur förslaget.

Uppsala domkapitel: För den händelse, i fall som avses i 33 §, Konungens

befallningshavande och domkapitlet äro av olika mening, torde höra stadgas,

att frågan skall underställas Kungl. Maj:ts prövning.

Förslaget till lag om kommunal rote.

I anledning av kommitténs uttalanden angående municipallagstiftningen för

landsbygden hava vissa municipalsamhällen framhållit det trängande behovet av

att den nuvarande dubbelbeskattningen av municipalsamhällena i fråga om vägunderhåll

måtte avskaffas.

Vägkommissionen: Se ovan sid. 61 f.

Även i ett par av länsstyrelsernas utlåtanden beröres municipallagstiftningen.

Sålunda anser länsstyrelsen i Jönköpings län åtgärder böra vidtagas för att

underlätta municipalbildning i de fall, då samhällen icke hava tillräckligt stark

ekonomisk ställning att ensamma draga kostnaderna härför. I främsta rummet

borde staten lämna bidrag till upprättande av stadsplaner, vilka torde draga

den drygaste kostnaden vid bildande av municipalsamhällen. Vidare borde särskilda

normalstadgar upprättas för ordnande av hälsovård samt byggnads-,

brand- och polisväsende i dylika samhällen med mindre betungande bestämmelser

än som gälla för städerna. Därigenom skulle även samhällenas invånare

vid inrättande av municipalsamhällen äga klarare kännedom om innebörden av

de förpliktelser, som de åtaga sig. Även länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller

den synnerliga angelägenheten av, att stadsplane- och byggnadslagstiftningen

jämkas efter municipalsamhällenas behov av föreskrifter av mindre betungande

beskaffenhet än de i allmänhet gällande ävensom att genom ändring i väglagstiftningen

den dessa samhällen påvilande dubbelbeskattningen undanröjes.

Se redogörelsen för de principiella erinringarna mot förslaget.

s. 181 Kontrollera mot PDF

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 310.

181

Krokslätts municipalstämma anser, att endast löpande utgifter för underhåll 2 §.

och drift böra gäldas av rote, varemot alla utgifter för gatas iordningställande

och förseende med erforderliga ledningar böra bekostas av stad eller samhälle.

Stadsfullmäktige i Falköping: Roten bör vara befriad från deltagande i förräntning

och amortering av skulder, vari den gemensamma kommunen före

rotebildningen kommit för sådan lösning av kommunala förvaltningsuppgifter,

vilken väsentligen eller uteslutande kommit den andra kommundelen till godo.

Länsstyrelsen i Malmöhus län; Av lagtexten bör framgå att, såsom kommit- 5 §.

tén i motiven uttala, staden i dess helhet är ansvarig utåt för de kommunala

förbindelser, vilka ådragas för roteändamål.

Nacka sockens kommunalstämma ifrågasätter, om det icke skulle vara till för- 6 §•

del såväl för det ursprungliga stadssamhället som särskilt för inkorporerat område,

om det sistnämnda efter inkorporeringen finge behålla kommunal självstyrelse

i vidare omfattning än som i förslaget om kommunal rote avses Aven

med bibehållande av rotens samhörighet med staden utåt synes det ej otänkbart

att finna lämpliga former för beredande av dylik utvidgad självstyrelse.

Av ett par länsstyrelser (Blekinge samt Göteborgs och Bohus län) framhålles 8 §•

att bestämmelser erfordras i lagen angående antalet rotefvdlmäktige samt sättet

för deras utseende ävensom deras tjänstgöringstid.

Över ståthallar ämbetet: De magistraten i 9 och 12 §§ lämnade uppdrag synas 9 §.

i Stockholm med större fog böra tilläggas överståthållarämbetet.

Bodens municipalfullmäktige föreslå för förhindrande av förhastat beslut om 11 §•

rotebildning, att förslag härom skall hava godkänts av stadsfullmäktige eller rådstuga

med 2/ä majoritet.

Stadsfullmäktige i Gävle: Då förslagets värde just ligger i lindrandet av de 12 §.

med eu fullständig inkorporering förbundna olägenheterna, synes staden, som

dock kan för en sådan påtvingas rätt avsevärda uppoffringar, böra tillerkännas

möjlighet att med offentlig myndighets hjälp få genomförd den differentiering

av området, som förslaget vill möjliggöra, även om den blivande rotens egna medlemmar

motsätta sig detta.

Länsstyrelsen i Stockholms län: I lagtexten bör beredas plats åt stadgande,

att för rotes tillkomst krävas sammanstämmande beslut av staden och av invånarna

inom det tillämnade roteområdet.

Överståthållarämbetet: Se dess anmärkning vid 9 §.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Med nutidens decentralisationssträvanden 13 §.

skulle överensstämma, om fastställande av rotestadga anförtroddes åt Konungens

befallningshavande. Vid rotebildning i sammanhang med inkorporering (20 §) borde

dock givetvis Kungl. Maj:t fastställa även rotestadgan. Yiktigare än den av kommittén

åsyftade enhetligheten vore, att stadgan i varje särskilt fall anslöte sig till

de varierande lokala förhållanden. Enhetligheten kunde lätteligen vinnas genom

utgivande av normalstadgar. Varje mera avsevärd saklig ändring i stadgeförslag,

även i enhetlighetens intresse, bleve lätt ett ingripande i parternas i lagen av
-

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

sedda rätt att ganska fritt överenskomma om rotestadgans innehåll. I verkligheten

bleve det knappast fråga om annat än att antingen fastställa stadgan oförändrad

i sak eller ock avslå densamma. Detta borde kunna anförtros åt Konungens

befallningskavande. Länsstyrelsen hemställer att det måtte lämnas åt Konungens

befallningshavande att fastställa rotestadgor och ändringar däri. Däremot

syntes ändring ej böra ske i stadgandet i 16 § om rätt för Kungl. Maj:t

att upplösa rote utan att parterna äro med därom eller i 20 §:s bestämmelser

för det fall, ett rotebildning förekommer tillsammans med införlivning.

Även stadsfullmäktige i Falköping anse, att rotestadga och beslut om ändring

däri böra fastställas av Konungens befallningshavande. Jämväl beslut om upplösning,

som avses i 16 § borde fastställas av Konungens befallningshavande.

Överståthållarämbetet: 13 § upplyser ej om, huruvida, då rotestadga under
ställes

Kungl. Maj:ts prövning, i densamma må utan intressenternas medgivande

företagas någon ändring.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Bestämmelse saknas om förfa
ringssättet

för den händelse fastställelse å rotestadgan icke skulle kunna ske.

Det kan ifrågasättas, huruvida icke, i händelse av vägrad fastställelse, beslutet

om rotebildningen bör helt och hållet förfalla och i följd härav, därest rotebildning

fortfarande anses böra ifrågakomma, förslaget härom ånyo bör behandlas

i den i 11 § stadgade ordning. I varje fall erfordras uttrycklig bestämmelse

härom.

Länsstyrelsen i Stockholms län och stadsfullmäktige i Fallcöping: Se deras

erinringar vid 13 §.

Länsstyrelserna i Jönköpings, Gottlands och Malmöhus län anse, att Kungl.

Maj:t, som enligt förslaget skall fastställa rotestadgan, bör förordna om upplösning

av roten, även i det fall, som avses i 15 §. Sistnämnda myndighet anför

till stöd för denna sin åsikt, att den ekonomiska utjämning, som vid upplösningen

ifrågakommer, är av grannlaga natur och bör äga rum efter enhetliga grunder,

vilka kunna äventyras, därest förordnande därom skall meddelas av de olika

länsstyrelserna.

Överståthållarämbetet anmärker, att för upplösning av kommunalförbund enligt

förslaget erfordras framställning av förbundsmedlem, under det att, av innehållet

av nu förevarande 15 § att döma, Konungens befallningshavande må

kunna i angivna fall till behandling upptaga frågan om rotes upplösning utan att

framställning därom gjorts från vareo sig staden eller roten.

Länsstyrelsen i Blekinge län: Åt såväl rote som stad bör inrymmas befogenhet

att, med iakttagande av viss övergångstid, ensidigt häva rotebildning.

Överståthållarämbetet ifrågasätter, om icke, i överensstämmelse med motiven,

i lagen bör utsägas att, då sådan anledning föreligger till upplösning, som i 16

§ avses, magistraten, och möjligen även Konungens befallningshavande, bör vara

pliktig att taga initiativ till åtgärden.

Stadsfullmäktige i Falköping: se anmärkning vid 13 §.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: se anmärkning vid 15 §.

18 g. Överståthållarämbetet ifrågasätter, om för reglerandet av rätten till talan mot

i rote fattade beslut hänvisningen i 18 § till föreskrifterna i förordningen om

kommunalstyrelse i stad och stadgandet i 21 § äro tillräckliga.

14 §.

15 §.

s. 183 Kontrollera mot PDF

183

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

Länsstyrelsen i Stockholms län: I enlighet med vad som skett i 12 § torde 20 §.

vara skäl att i 20 § utsätta, efter vilka grunder omröstning skall ske vid däri omförmälda

stämma med invånarna i det tillämnade roteområdet.

Överståthållarämbetet: Å rotestämma eller av rotefullmäktige torde kunna 21 §.

komma att fattas beslut, som, därest det meddelats av Stockholms stadsfullmäktige,

bort underställas överståthållarämbetets prövning. Någon motsvarande skyldighet

i avseende å rotebeslutet förefinnes icke.

Förslaget till lag om särskild bidragsskyldighet för gatuhållning m. m.

i vissa samhällen.

De principiella invändningarna, se sammanfattningen sid. 67 ff. 1 §.

Nya Huvudsta municipalstämma: Utöver i 1 § angivna kommunala ändamål

böra jämväl andra dylika kunna bliva föremål för särskild bidragsskyldighet, exempelvis

ordnandet av brandväsendet.

Stockholms stads kammarkontor och stadens ombudsman: För vinnande av 4 och 5 §§.

ökad trygghet, att särskild bidragsskyldighet icke kommer till användning i annat

fall än då den överensstämmer med rättvisa och billighet, bör för beslut härom

fordras kvalificerad majoritet. Enahanda bör förhållandet vara i avseende å beslut

om ändring i dylik bidragsskyldighet.

Stadsfullmäktige i Lideå: Kungl. Maj:t bör icke äga rätt att förordna om 6 §.

bidragsskyldighetens upphörande utan att samhället därom beslutat.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av vissa §§ i förordningen om kommunalstyrelse

på landet.

Kammarkollegium hemställer på grunder, som angivits i sammanfattningen 1 §■

av de principiella erinringarna mot den föreslagna lagstiftningen (sid. 58), att

1 § av denna förordning måtte erhålla den lydelse, att varje socken på landet

utgör för sig en särskild kommun, därest icke på grund av synnerliga skäl Kungl.

Maj:t förordnat, att socken skall vara delad i skilda kommuner eller att socknar

eller delar därav skola vara förenade i en kommun.

Kammarkollegium anför beträffande de föreslagna andra styckena av kom- 3 §.

munalförordningen för landet § 3 och kommunalförordningen för stad § 2, att

kollegium ställer sig tveksamt, huruvida stadganden av dylikt innehåll böra inflyta

i kommunallagarna, samt hemställer, att för undvikande av missuppfattning

stadgandena givas den formulering, att Kungl. Maj:t skall meddela beslut angående

sättet för gränsens bestämmande.

Länsstyrelsen i Uppsala län: Den nya bestämmelsen i § 14 om anteckning, 14 §.

som erfordras för röstberäkning vid längdens användande å kyrkostämma, är

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 310.

tydligen alltför vidsträckt; vissa hithörande anteckningar skola enligt kyrkostämmoförordningen

såväl i dess föreslagna som i dess nuvarande lydelse göras av kyrkostämmans

ordförande. Behovet av den nya bestämmelsen är näppeligen större

på landet iin i stad.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av vissa §§ i förordningen om kommunalstyrelse

i stad.

Kammarkollegium: Se anmärkning vid kommunalförordningen för landet § 3.

Av åtskilliga myndigheter åberopas den inverkan, som § 54 kan komma att

röna av bifall till det av särskilda sakkunniga upprättade förslaget till magistratsförvaltningens

ordnande i städer under landsrätt.

Förslag till lag om ändrad lydelse av vissa §§ i förordningen om kyrkostämma

m. m.

Västerbottens läns landsting ifrågasätter, utan att vilja framställa något yrkande,

huruvida ej beslut om förening eller klyvning av skoldistrikt borde kunna

få giltighet efter medgivande av lägre myndighet än Kungl. Maj:t.

Kammarkollegium: I fall av bristande överensstämmelse särskilt mellan

kommuns och skoldistrikts områden erfordras särskilda bestämmelser i syfte att,

där område inom en kommun tillhör olika församlingar eller skoldistrikt, stämmor

ej samtidigt må hållas inom kommunen och församlingarna. I annat fall skulle

den person, som är röstberättigad vid två olika stämmor, vilka hållas å kanske

vitt skilda platser, icke kunna utöva sin rösträtt annat än genom fullmakt. Då

brist på överenstämmelse föreligger mellan församlingarna och skoldistrikten,

måste särskilda kyrkostämmor hållas för kyrkliga angelägenheter och särskilda

»kyrkostämmor» angående skolangelägenheterna. Av denna åtskillnad i kyrKOstämmornas

karaktär kunna lätt uppstå misstag och olägenheter för vederbörande

röstberättigade samt skolråd etc. Liksom skoldistrikt skulle komma att bliva i

dylika fall en faktisk primärkommun, skulle också »skolkyrkostämman» komma

att få fastställa särskild stat för skolan och besluta särskild utdebitering för densamma.

Både teoretiska och praktiska skäl synas da tala för, att skoldistrikten

givas en särskild, från församlingarna helt skild representation i form av »skolstämma»,

som övertager kyrkostämmans handläggning av skolangelägenheter och

dylikt. Bestämmelserna om sådan skolstämma torde kunna i huvudsak hämtas

från kyrkostämmoförordningen.

Folkskolöverstyrelsen har i sitt utlåtande (se ovan sid. 168 ff.) berört denna fråga.

Överstyrelsen har, såsom där omnämnts, uppgjort ett detaljerat förslag till ändringar

i kyrkostämmoförordningen, vilka ändringar sammanhänga med den av

överstyrelsen i dess utlåtande omfattade mening.

Vissa församlingar i Lunds stift uttala, med instämmande av domkapitlet

därstädes, att i kyrkostämmoförordningen bör intagas stadgande om församlings

rätt att åt fullmäktige överlåta sin beslutanderätt. Behovet härav blir särskilt

framträdande, då flera församlingar sammanslutas, enär en mindre eller avlägset

belägen församling eljest har svårt att vederbörligen bevaka sina intressen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kung!. Mag-.ts Proposition Nr 310. ]85

Se i övrigt sammanfattningen av de principiella erinringarna mot den före

slagna lagstiftningen.

Ett antal kyrkliga myndigheter anmärka mot § 6, att kyrkostämmas ordfö- » 6.

rändes skyldigheter med avseende å röstlängden bör som hittills endast avse reiigiosa

diskvalifikationer, varemot Övriga anteckningar böra verkställas av borgerliga

förvaltningsorgan. °

Länsstyrelsen i Malmöhus län: I det fall, att församlings område ej sammanlaner

med kommuns, kan det vålla svårigheter, därest två eller möjligen flera

rostlängder anyandas vid kyrkostämma. Upprättande av en enda röstlängd för

forsamlingen blir därför utan tvivel en nödvändighet.

Från prästerligt håll ifrågasättes att förordnande, som avses i andra stycket § 8.

av § 8, begransas till viss tid, exempelvis två år.

-Folksko lövers tyr elsen föreslår, att i §§ 17 och 32 införas stadganden om i vilken

fl C! ro TV» 1Y1 rvbeoln i- J 1 i. 1 1 lo 1 IT» . • t . . . _ ^

kyrka stämmobeslut och skolrådsbesliit skola,

manfaller med församlingens, uppläsas för att

då skoldistriktets område

vinna laga kraft.

17 och 32.

ej sam
-

Förslaget till kungörelse om ändrad lydelse av vissa §§ i stadgan angående

folkundervisningen i riket.

_ Västerbottens läns landsting: se dess anmärkning vid 8 1 kvrkostämmoförordmngen.

••i Pastor sannhet et i Enköping: Skolrådet bör åläggas att göra anteckning järn- § 36

val efter utflyttnmgsboken beträffande de skolbarn, som utflyttat. Tidpunkten

f?}'' anteckning, slutet av oktober, är olämplig, enär den stora höstflyttningen då

först begynner, före början av var- och höstterminerna vore ändamålsenligare.

mom.

4.

k olkskolörerstyrelsen föreslår ändring i denna paragraf, avseende vilken

pastor och vilket kyrkoråd som, för det fall att skoldistrikt har annat territorium

än församling, hava att varna föräldrar, vilka tredskas i fråga om barns

skolgång.

Förslaget till förordning om ändrad lydelse i mantalsskrivningsförordningen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Särskilda taxeriugslängder kunna ej upprättas

utan att motsvarande särskilda mantalslängder föreligga. För att den föreslagna

bestämmelsen i 29 § taxeringsförordningen skall kunna tillämpas erfordras nämligen

med nödvändighet, att tillägget till 1 § i mantalsskrivningsförordningen

ytterligare kompletteras med eu bestämmelse, att redan vid den mantalsskrivnmgsföi

rättning, som hålles andra aret innan den nya indelningen träder i kraft,

särskilda mantalslängder skola upprättas för varje del av sådan kommun, om

vars delning beslut fattats. Detta förutsätter i sin ordning, att berörda beslut

måste föreligga minst V/2 år före ikraftträdandet. Härav föranledes ändring i

12 § av förslaget till lag om kommunal indelningsändring.

Bihang till riksdagens prål okoll 191!). / sand. 274 höft. (Nr 310.)

4037 it* 24

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 310.

Stadsfullmäktige i Göteborg erinra, att då förordningen den 6 augusti 1894

angående mantalsskrivning ej gäller i Stockholm och Goteborg erfordras andringar

i de för dessa städer gällande mantalsskrivnmgsforfattningar.

Förslaget till ändringar i taxeringsförordningen.

Svenska stadsförbundet: se dess yttrande vid 12 § i förslaget till lag om kom

munala indelningsändringar.

Förslaget till ändringar i fattigvärdslagstiftningen.

I åtskilliga yttranden erinras, att med anledning av att ny lag om fattigvården

utfärdats den 14 juni 1918 flertalet av kommitténs förslag till andringar

i fattigvärdslagstiftningen bör anses hava förfallit. Dock forordas av vassa myn

dieheter bifall till en del av kommitténs reformförslag på detta område och införande

i fattigvårdslagen av bestämmelser i dessa avseenden.

Tvångssammanslutning

av fattigvårdssamhällen.

Sammanslutning

mellan

stads- och

landskommun.

Sammanslutning

mellan

kommuner

inom olika

län.

Förvaltningsformer

för

fattigvårdssamhälle,

som

består av två

eller flera

kommuner.

Kommitténs förslag beträffande tvångssammanslutning av fattigvårdsamliallen

tillstyrkes uttryckligen av länsstyrelserna i Stockholms, Gottlands och Vastmanlands

län samt Svenska fattigvår ds förbundet.

Länsstyrelsen i Uppsala län: Anledning saknas att utesluta förening till ett

fatti-vårdssamhälle av stadskommun och landskommun. Behov av sådan före

ning kan lätteligen föreligga och de organisatoriska svangheterna aro icke oover

vinnerliga, såsom framgår redan av den omständigheten, att städs- och lands

församlingar kunna vara i kyrkligt avseende förenade. Den nya fattigvaidslag

innefattar ej heller något hinder i nämnda hänseende.

Länsstyrelsen i Uppsala län: Att — mot vad fattigvårdslagen medgiver —

kommunerna böra såsom kommittén föreslår, tillhöra samma lan, har praktiska

skål för sig, sammanhängande med dels länsstyrelses dels landstings befattning

med ^venska^fattigvårdsförbundet tillstyrker kommitténs förslag på denna punkt.

Kommitténs förslag (§ 7 a) rörande förvaltningsformer för fattigvårdssamliälle

som består av två eller flera kommuner, tillstyrkes av }anfsid)r,els^rt^J

Stockholms Malmöhus och Västmanlands län samt Svenska fattigvar dsför bun .

LänsTelsen i Göteborgs och Bohus län tillstyrker även detta förslag med tillägg,

St detsamma bör, liksom stadgandet om rotefullmaktige^ ^mpletter:^n^deras

stämmelser angående sättet för utseende av fattigvardsfullmaktige samt deras

^^fäSwdsen i Uppsala län: Det torde böra i lag medgivas att inskränka

fattigSrdsstämmorna till mindre antal än det för kommunalstämmor föreskrivna.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1919.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. BevU 1919:61 Betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av § 1 mom. 1, § 6 mom. 1 och § 8 mom. 1 i förordningen den 6 s. 8 i texten
  2. KU 1919:29 Utlåtande, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning m. m., de s. 1 i texten