Sök i Ratio Lex

Angående räntefria studielån

1919-03-11 · 20 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 19 av 20 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1919:334, Angående räntefria studielån

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 334.

1

Nr 334.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående räntefria

studielån; given Stockholms slott den 11 mars 1919.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över

ecklesiastikärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen

att

dels till räntefria lån för underlättande av studiemöjligheterna för

begåvade, fattiga lärjungar vid offentliga läroanstalter av skilda slag ävensom

till bestridande av vissa med låneverksamheten förbundna kostnader

på extra stat för år 1920 bevilja ett reservationsanslag av 150,000 kronor,

dels medgiva, att av det till dylika lån på extra stat för år 1919

anvisade reservationsanslaget av 100,000 kronor må bestridas jämväl de

motsvarande kostnader, som för låneverksamheten under sistsagda år

kunna uppstå,

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att för utdelning av ifrågavarande lån

utfärda reglemente i huvudsaklig enlighet med de grunder, som av departementschefen

i statsrådsprotokollet framlagts,

dels ock medgiva, att kostnaderna för den nämnd, som må komma

att handlägga ärenden rörande omförmälda lån, må gäldas av det under

åttonde huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till kommittéer och utredningar

genom sakkunniga.

De till ärendet hörande handlingarna skola tillhandahållas riksdagens

vederbörande utskott.

GUSTAF.

Värner Rydén.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 sand. 297 höft. (Nr 334.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kvnjl. Maj:ts Proposition Nr 334.

Häri tefria

studielån.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans

Ma]:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

11 mars 1919.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellneb,

Statsråden: Petersson,

Schotte,

Petkén,

Nilson,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Departementschefen, statsrådet Rydén anförde:

I mitt yttrande till det vid årets statsverksproposition i utdrag fogade

statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden den 9 januari 1919, punkten

224, hemställde jag om förslag till riksdagen att i avbidan på proposition

angående räntefria studielån beräkna för ändamålet på extra stat för år

1920 ett reservationsanslag av 100,000 kronor. Jag torde få erinra därom,

att denna min hemställan blev av Kungl. Maj:t bifallen. Som berörda

ärende numera undergått erforderlig utredning, anhåller jag att få ånyo

anmäla detsamma för Kungl. Maj:t.

På sätt framgår av vad jag anförde till omförmälda statsrådsprotokoll,

åsyftar förevarande framställning dels att erhålla riksdagens godkännande

av vissa huvudgrunder för användningen av det reservationsanslag å

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kung!. Maj:is Proposition Nr 334.

100,000 kronor, som 1918 års lagtima riksdag på extra stat för år 1919

beviljat till räntefria lån för underlättande av studiemöjligheterna för begåvade

fattiga lärjungar vid offentliga läroanstalter av skilda, slag, dels

ock att utverka, att anslag för enahanda ändamål matte beviljas jämväl

för år 1920.

Enligt förberörda riksdagsbeslut skulle det för år 1919 beviljade anslaget

av Kung! Maj:t disponeras i enlighet med av Kungl. Maj:t fastställt

reglemente för medlens utdelande i överensstämmelse med grunddragen

i de motioner, vilka inom riksdagen i ämnet väckts, i törsta

kammaren av Oscar Olsson m. fl. och i andra kammaren av Gustaf

Möller m. fl. Riksdagsbeslutet förutsatte således ingen förnyad prövning

från riksdagens sida av principerna för anslagets användning. Anledningen

till att jag likväl ansett denna fråga böra, innan reglemente för

medlens utdelning av Kungl. Maj:t slutgiltigt fastställes, på nytt underställas

riksdagen, angav jag, då jag den 9 januari 1919 anmälde ärendet

för Kungl. Maj:t. Såsom jag då nämnde, innefattar det förslag till »Reglemente

för utdelning av statens räntefria studielån», som de av mig för

ändamålet tillkallade sakkunniga utarbetat, i vissa avseenden bestämmelser

av principiell betydelse, vilka icke äga någon motsvarighet i de i motionerna

uppdragna grundlinjerna för anslagets användning. Fördenskull

har ett riksdagens godkännande av berörda principiella bestämmelser före

det definitiva reglementets utfärdande synts mig både önskligt och nödvändigt,

Härutöver är det vissa med anslagets förvaltning sammanhängande

frågor, rörande vilka riksdagens beslut jämväl torde vara erforderligt.

Även dessa frågor kommer jag att har upptaga till behandling.

Innan jag går närmare in på de sakkunnigas förslag, tillåter jag mig

att återgiva de grunddrag, vilka i förberörda motioner framlades till ledning

vid anslagets användning. I motionerna, vilka voro likalydande,

heter det i sådant hänseende:

Denna motion måste emellertid inskränka sig till att huvudsakligen ta sikte på

begåvade men fattiga studerande vid bildningsanstalter, som meddela kompetens för

viss levnadsbana. Därigenom kan den för lånen erforderliga summan begränsas, så

att den ej i allt för hög grad betungar budgeten. Då motståndet i första kammaren

år 1917 delvis stödde sig på att dess första tillfälliga utskott gjort en alldeles för snäv

beräkning, anser jag mig dock böra föreslå en så pass stor summa, att den räcker till

för bekostandet av utbildningsmöjligheterna för ett hundratal elever. Den Cedergrenska

fondens årsunderstöd har hittills utgått med högst 1.500 kronor. Lägre kan r.og inte

maximum sättas för de statens räntefria lån, som här föreslås, men trots det sjunkande

penningvärdet torde man inte heller behöva sätta det högre. Lanen torde nämligen

i allmänhet komma att utgå till de elever i mognare ålder, vilka vid sidan om

Motionera»

vid 1918 års

agtima riksdag.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Sakkunnig
förslaget.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 334.

sina studier åtminstone under ferierna kunna bereda sig någon extra inkomst. Följaktligen

skulle den summa, som behövdes för år 1919, uppgå till högst 150,000 kronor.

I allmänhet torde utbildningstiden vid universitet och därmed jämförliga högskolor

och akademier ej behöva överskrida åtta år, i många fall torde den endast vara

hälften sa lång eller ännu kortare, vilket även gäller, för folkskoleseminarierna, handelshögskolorna,

lantbruksinstituten, de tekniska elementarskolorna och därmed jämförliga

utbiIduingsanstalter. Om genomsnittstiden för låneus utgående beräknades till

sex. är, skulle en statens lånefond för detta ändamål aldrig behöva uppgå till ens en

miljon kronor, även om för varje år 100 nya elever komme i åtnjutande av studielån

och inga lån återbetalades.

Då lånen skulle kunna erhållas utan säkerhet, komme staten givetvis att utom

räntan på lånemedlen även förlora en del av dessa på grund av dödsfall, låntagarens

oförmåga att amortera o. s. v. Men dessa förluster bleve säkerligen rätt så obetydliga

med det stränga urval, som komme att göras vid låneansökningarnas beviljande. Lånen

höra i. regel utgå högst åtta år, dock med rätt för den länen utdelande myndigheten

att i vissa fall utsträcka tiden med ytterligare två år.

För att dessa lån skola fylla den med dem avsedda uppgiften böra de kunna

ejhallas utan ställande av säkerhet, vara räntefria och inte behöva avbetalas, förrän

låntagaren nått upp till en ej alltför obetydlig årsinkomst, t. ex. 3,500 kronor. Då

borde låntagaren till statsverket kunna årligen avbetala på sitt lån 10 % av sin inkomst,

till dess hela lånesumman inbetalts.

För lånens utdelande borde eu nämnd tillsätta?. Den kunde tänkas bestå av

ett par representanter för universitet och högskolor, en för karolinska institutet, en

för tekniska högskolan, en för konstakademien, en för folkskolöverstyrelsen och

läroverksöverstyreben, en för de tekniska elementarskolorna, en för jordbruksundervisningen

och en för handelshögskolorna samt möjligen ett par från andra håll. Till

denna nämnd ställda ansökningar skulle åtföljas av intyg från lärare, vetenskapsmän,

näringsidkare, arbetsgivare o. s. v. om sökandens begåvning och duglighet. 1 ansökningshandlingarna

skulle också lämnas uppgift på de inkomstmöjligheter och tillgångar,

som stode ^sökanden till buds utom det begärda lånet. Om sökanden ej vore myndig,

borde också uppgift medfölja på lämplig person, som mottoge och förvaltade lånemedlen.

Dessa borde i regel utbetalas månadsvis. Vid lånets årliga förnyande borde

ansökan åtföljas av intyg från undervisningsanstalten om sökandens arbete under det

gangna aret. . Nämnden borde också ha rätt att för personer, som kunnat lämna intyg

på stor duglighet och begåvning, reservera lån att utbetalas, så snart de vunnit inträde

vid lämplig undervisningsanstalt. Det är nämligen, som erfarenheten visat, ofta

så, att duktiga begåvningar på olika områden — t. ex. en arbetare på en mekanisk

verkstad eller ett laboratorium — inte vågat söka inträde i en utbildningsanstalt —

i. det nämnda fallet en teknisk elementarskola — utan säkerhet för att kunna få medel

till studiernas fortsättande där.

Jag övergår nu till de sakkunnigas förslag.

Bemälda sakkunniga hava varit professorn H. T. S. Wallengren, filosofie

kandidaten Torsten Fogelqvist, en av motionärerna, nämligen förutnämnde

Möller, läroverksadjunkten G. E. Eliteson samt undervisningsrådet

Nils Fredriksson. Vid min förutgående anmälan av ärendet nämnde jag.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Muj.is Proposition Kr 334.

att, sedan de sakkunniga avlämnat sitt förslag, styrelsen för postsparbanken

yttrat sig över detsamma, varefter Kungl. Maj:t infordrat statskontorets

utlåtande i ämnet. Sådant utlåtande avgav statskontoret den 31 december

1918. Med anledning av vad statskontoret yttrat infordrades därpå

förnyat utlåtande av postsparbanksstyrelsen, som till åtlydnad härav den

23 januari 1919 ånyo yttrade sig i ärendet.

Jag vill nu till att börja med i korthet redogöra för huvudinnehållet

i det av de sakkunniga uppgjorda reglementsförslaget. Därvid vill jag

förutskicka den anmärkningen, att de sakkunniga vid reglementsförslagets

utarbetande utgått från att anslag för ifrågavarande ändamål jämväl i

fortsättningen skulle komma att av riksdagen beviljas och att reglementsbestämmelserna

skulle, sådana de nu avfattats, tillämpas vid disponerandet

även av framtida anslag.

Enligt förslaget skulle lånen beviljas av Kungl. Maj:t utan avlämnande

av borgensförbindelse eller annan säkerhet. De skulle tilldelas

såväl -manliga som kvinnliga lärjungar och även sådana personer, som

ännu icke vunnit inträde vid offentlig läroanstalt men som stode i begrepp

att vid sådan läroanstalt söka inträde. Lånen skulle beviljas för

ett år i sänder med företrädesrätt likväl till nytt lån för den, som en

gång kommit i åtnjutande av lån och som med omsorg och framgång

skötte sina studier. Ansökning om studielån skulle ingivas till ecklesiastikdepartementet

och vara åtföljd av vissa i förslaget närmare angivna handlingar.

Bland annat skulle vid ansökningen fogas skriftlig förklaring av lämplig,

med sökanden ej nära befryndad person, att denne vore villig att såsom

studiemålsman vaka över sökandens utbildning. Rörande studiemålsmannens

åligganden innehåller förslaget närmare föreskrifter. För upprättande

av förslag till studielånens utdelning skulle Kungl. Maj:t årligen

tillsätta en nämnd, representerande såväl allmänna sociala synpunkter

som speciella utbildningssynpunkter. Nämnden skulle sammanträda i

ecklesiastikdepartementet och före viss stadgad tid till Kungl. Maj:t

avlämna förslag till fördelning av de för året tillgängliga lånemedlen

jämte de återbetalningsvillkor, nämnden funne böra uppställas i fråga om

varje särskilt studielån. Den för året beviljade lånesumman skulle för

låntagarens räkning insättas i postsparbanken, som skulle tillställa låntagaren

motbok å beloppet. Därefter skulle låntagaren äga att, i regel

månadsvis i förskott, å motboken lyfta så stor del av lånesumman, som

motsvarade antalet i läs- eller utbildningsterminen ingående månader.

Vid första lyftningen skulle låntagaren till postsparbanken avlämna skuldförbindelse

å det beviljade lånebeloppet, avfattad efter uppgjort formulär.

Skuldförbindelsen skulle sedermera genom bankens försorg insändas till

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Iiungl. Maj:ts Proposition Nr 334.

statskontoret för att där förvaras. Å insatt lånebelopp upplupen ränta

skulle tillfalla låntagaren utan återbetalningsskyldighet. Sedan låntagare

avslutat sin utbildning, skulle han genom årlig amortering återbetala de

erhållna studielånen efter en av Iiungl. Maj:t efter förslag av nämnden

vid lånets beviljande fastställd amorteringsplan. Såsom allmän regel i

detta hänseende skulle dock gälla, att lånen skulle vara i sin helhet återbetalda

senast inom utgången av tionde året efter det kalenderår, då

studielån senast utdelades, med rätt likväl för Iiungl. Maj:t att på särskild

ansökning förlänga amorteringstiden. De årliga inbetalningarna å lånen

skulle ske till statskontoret. Låntagare, som icke ordentligt fullgjorde

sin återbetalningsskyldighet, skulle inom viss tid efter av statskontoret

verkställd uppsägning inbetala hela den återstående lånesumman, såvida

icke Iiungl. Maj:t på särskild framställning prövade skäligt häri medgiva

lättnad. Vid låntagares död skulle Iiungl. Maj:t bestämma, huru i varje

särskilt fall finge förfaras med indrivningen av eventuellt ännu icke återbetalda

lånebelopp, dock att i fall av särskilt ömmande omständigheter

Kungl. Majrt skulle kunna på ansökan helt eller delvis befria stärbhusdelägarna

från återbetalningsskyldighet. Varje låntagare skulle vara

skyldig att vid ansökan om förnyat studielån foga en redogörelse för sitt

under året bedrivna studie- eller utbildningsarbete. Då låntagare avslutat

sin utbildning, skulle han härom göra anmälan till ecklesiastikdepartementet

och därvid bifoga styrkta avskrifter av de vitsord, han kunde

hava erhållit. Vid avbrott i påbörjad utbildning skulle låntagare anmäla

förhållandet hos Kungl. Maj t, som därefter hade att meddela beslut

rörande återbetalning av redan lyftat studielån. Enahanda anmälningsplikt

skulle åligga låntagare, som icke under det år, för vilket lånet beviljats,

vunne inträde i avsedd läroanstalt; dock att låntagare i detta fall

skulle kunna på ansökning medgivas rätt att tillgodoräkna sig studielånet

för nästföljande år. Ändring av utbildningsriktningen finge icke

ske utan Kungl. Maj:ts tillstånd, vid äventyr att låntagaren eljest ginge

lånet förlustig.

I det följande kommer jag att mera ingående redogöra för de sakkunnigas

förslag endast i de delar, beträffande vilka riksdagens yttrande

synes erforderligt.

I allmänhet kännetecknas reglementsförslaget därav, att utförliga detaljbestämmelser

i möjligaste mån undvikits, detta, enligt vad de sakkunniga

i sin motivering betona, för att den lånebeviljande myndigheten

må kunna, under iakttagande av vissa allmänna regler, avpassa lånen efter

de i varje särskilt fall förhandenvarande omständigheterna. I överens
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 334.

stäm ruelse härmed upptager förslaget icke såsom villkor för Iåns erhållande

några stadganden rörande viss maximi- eller minimiålder hos den

lånesökande eller viss förutgående skolutbildning, angående föräldrarnas

inkomst- eller förmögenhetsförhållanden eller rörande någon maximigräns

för lånebeloppen. 1 de båda förstnämnda hänseendena synas icke heller

förhandlingarna i ämnet vid 1918 års riksdag giva anledning till intagande

i det blivande reglementet av några föreskrifter i berörda syfte.

Det torde hava avsetts att härvidlag förbehålla den lånebeviljande myndigheten

fri prövningsrätt.

Vad åter beträffar frågan om lånebeloppens storlek kan det förefalla,

som om motionärerna här velat hava en maximigräns fastställd. Såsom

maximum synas de hava tänkt sig 1,500 kronor för är och med utgångspunkt

härifrån samt under förutsättning, att ett hundratal lån skullfe utdelas,

hemställt om ett anslag å 150,000 kronor.

De sakkunniga anse, att någon begränsning uppåt av lånesumman

icke bör fastställas i reglementet. De yttra härom:

Visserligen skulle det lia legat nära till hands att, i likhet med vad som gjorts

beträffande studielån ur vissa privata kassor eller fonder, bestämma en viss maximisumma

för lånen. En sådan åtgärd förefaller dock de sakkunniga i detta fall varken

önskvärd eller praktiskt genomförbar. Enligt vad motionärerna synnerligen kraftigt

framhålla och som också enligt de sakkunnigas mening är en riktig förutsättning för

dessa lån, skola de avse att underlätta utbildningen till de mest olikartade levnadsbanor.

Redan på grund därav bliva de skilda låntagarnas behov av understöd mycket

olika. Tager man vidare hänsyn till nuvarande starka fluktuationer i penningvärde,

skulle efter all sannolikhet en nu fastställd maximalgräns snart nog komma att visa

sig vara alldeles för lågt eller möjligen för högt lagd. De sakkunniga hava på grund

härav trott det böra överlämnas åt den lånebeviljande myndigheten att med hänsyn

till omständigheterna i det särskilda fallet bestämma lånebeloppets storlek.

Vad de sakkunniga anfört gentemot stadgandet av ett visst maximibelopp

för studielån synes mig svårligen kunna gendrivas. Jag ansluter

mig därför till de sakkunnigas mening, att den lånebeviljande myndigheten

i förevarande fall bör hava fria händer. Man torde kunna förutsätta,

att denna myndighet vid bestämmande av lånebeloppens storlek

tillser, att, i den mån anslaget därtill lämnar tillgång, varje av studielån

förtjänt sökande tilldelas ett efter studiernas eller utbildningens beskaffenhet,

vederbörandes ekonomi och omständigheterna i övrigt omsorgsfullt

avvägt belopp.

Beträffande frågan, huru länge en och samma låntagare skulle kunna

vara i åtnjutande av studielån av statsmedel, hava motionärerna gjort ett

Låne
beloppens
storlek.

Departe
mentschefen.

Tiden för

studielåns

åtnjutande.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Departe
mentschefen.

Kung!: MajUs PropusiHon Nr 334.

bestämt uttalande. Lånen böra — yttra de — i regel utgå under högst

åtta år, dock med rätt för den lånen utdelande myndigheten att i vissa

fall utsträcka tiden med ytterligare två år. § 2 i de sakkunnigas förslag

innehåller i detta hänseende följande bestämmelse:

Studielån beviljas för ett år i sänder; dock må den, som eu gång erhållit dylikt

lån, äga företräde till erhållande av fortsatt län, så länge han med omsorg och framgång

sköter sin utbildning.

De sakkunniga hava sålunda icke ansett nödigt eller lämpligt att i

reglementet fastslå någon bestämd tidsgräns i förevarande avseende.

Någon motivering härför hava de icke lämnat, men bestämmelsen står

uppenbarligen i överensstämmelse med den av dem hyllade principen att

lämna den lånebeviljande myndigheten största möjliga rörelsefrihet vid

lånemedlens handhavande. I övrigt yttra de sakkunniga rörande ifrågavarande

stadgande:

Genom att lånen beviljas endast för ett år i sänder har Kungl. Maj:t åt sig

förbehållit rätt att varje år pröva, huruvida låntagare fortfarande är förtjänt av att

komma i åtnjutande av studielån. Härigenom vinnes den bästa garantien för att anslaget

verkligen kommer att tjäna det därmed avsedda ändamälet, en garanti, som

icke eller i varje fall ej i lika hög grad skulle förefinuas, därest Kungl. Magt genom

att bevilja lån för flera år framåt avsade sig eller åtminstone försvårade sagda prövningsrätt.

Genom denna anordning vinnes även den fördelen, att lånen år efter år

kunna anpassas efter växlingarna i prisläget och efter låntagarens med (iåns fortskridande

utbildning ändrade behov. Stadgandet att den, som förut erhållit studielån,

äger företräde till erhållande av fortsatt lån, innebär, att vid låneanslagets fördelning

bör tillses, att i första hand deras lånebehov blir tillgodosett, vilka förut kommit i

åtnjutande av dylikt understöd.

Det synes även mig, som om en begränsning av tiden för studielåns

åtnjutande, sådan som den av motionärerna förordade, icke vore fullt

lämplig. Ehuruväl man såsom regel torde få antaga, att, då studielånen

till övervägande delen skulle tilldelas lärjungar i mognare ålder, en låntagare

på tio år bör hava fullbordat den utbildning, för vilken studielån

beviljats, är det likväl icke uteslutet, att denna tid i ett och annat fall

kan komma att visa sig otillräcklig. Man tanke sig det fallet, att en

yngling redan i folkskolan visar utpräglade anlag för någon teknisk bana

och med anledning härav vid avgången från folkskolan erhåller studielån

av statsmedel för sin specialutbildning. Inriktas nu ynglingens studier

på förvärvande av en fullständig högre teknisk utbildning i det fack, han

valt, kan det lätt inträffa, att han finner sig icke kunna bringa sina studier

till ett slut på tio år. En indragning av det honom beviljade lånet vid

utgången av nämnda tidsperiod skulle måhända för honom omöjliggöra

utbildningsarbetets fullföljande och avslutande, vilket skulle kännas desto

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 334. &

hårdare, ju närmare han kommit sitt mål. Ur det allmännas synpunkt

vore en sådan åtgärd meningslös, då ju själva syftemålet med studielånen,

det att tillföra samhället en ny fullfärdig och fullgod arbetskraft, därigenom

förfelats. Jag tror, att den anordning, de sakkunniga på denna

punkt föreslagit, är att föredraga. Genom att lånen göras ettåriga men

företrädesrätt till förnyat lån tillerkännes den, som en gång erhållit lån

och som sköter sina studier på ett tillfredsställande sätt, kommer låneinstitutionen

säkerligen att fungera lika säkert som smidigt. Den årligen

återkommande prövningen av förutsättningarna för nytt låns tilldelande

torde giva fullt tillfredsställande säkerhet för att ingen låntagare får behålla

sitt studielån längre än vad skäligt är.

Beträffande skyldigheten att återbetala erhållet studielån lämna

motionerna mycket knapphändiga direktiv. Motionärerna framhålla endast,

att, för att lånen skulle fylla den med dem avsedda uppgiften, de

bland annat icke borde behöva återbetalas, förrän låntagaren nått upp

till en ej alltför obetydlig årsinkomst, t. ex. 3,500 kronor. Då borde

låntagaren kunna till statsverket årligen avbetala på sitt lån 10 procent

av sin inkomst, till dess hela lånesumman inbetalts.

I det av de sakkunniga utarbetade reglementsförslaget behandlas

frågan om åt erbetalningsskyldigheten under tre särskilda paragrafer. Jag

återger dessa

§ 7-

Sedan låntagare avslutat sin utbildning, skall han genom årlig amortering återbetala

de erhållna studielånen. Tiden för amorteringens början och storlekpn av de

årliga avbetalningarna bestämmas av Kung! Maj:t, sedan nämnden jämlikt § 4 mom.

2 i sådant hänseende avgivit förslag; dock skola lånen vara i sin helhet återbetalda

senast inom utgången av tionde året efter det kalenderår, då studielån senast utdelades,

där icke Kungl. Maj:t på därom gjord särskild framställning Bnner skäligt ytterligare

förlänga amortering-tiden.

| 5, De årliga inbetalningarna å studielånen ske till statskontoret.

§ 8.

Därest låntagare icke ordentligt fullgör sin återbetalningsskyklighef skall hall

inom sex månader efter uppsägning, som verkställes genom statskontorets föisoig. inbetala

hela den återstående lånesumman, såvida icke Kungl. Maj:t på särskild ansökning

prövar skäligt häri medgiva lättnad.

§ io.

Dör låntagare, innan studielånen blivit till fullo återbetalda, bestämmer Kungl.

Maj:t, huru i varje särskilt fall med lånens indrivande må förfaras.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 297 höft. (Nr 334.)

Återbetal
ningsskyldig
heten.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Moj-.ts Proposition Nr 334.

Där särskilt ömmande omständigheter äro för handen, må den avlidnes stärbhus-ö

.lågare på därom hos Kunul. Maj:t gjord Iramställning kunna helt eller delvis hell''i

as från skyldighet att återbetala lånesuinman.

De sakkunniga hava, som synes, icke ansett sig böra föreslå någon

allmän princip, efter vilken återbet ilningsskyldigheten skulle i normalfallen

regleras. Motionärerna synas närmast hava varit böjda för att göra denna

skyldighet beroende av vederbörande låntagares årsinkomst. De sakkunniga

avråda från att låta en dylik grundsats komma till uttryck i författningen.

Här som eljest hava de åt vederbörande myndighet lämnat

möjlighet att anpassa sitt beslut efter förhållandena i det särskilda fallet.

De anföra i motiven till § 7:

De sakkunniga hava icke ansett det lämpligt att fastslå någon bestämd tidpunkt,

vid vilken låntagaren efter avslutad utbildning skall börja avbetala lånesuinman.

Emellertid skulle enligt § 4 nämnden i samband med förslag om lånets beviljande

även föreslå återbetalningsvilikor, avpassade med hänsyn till lånens storlek och den

sökandes val av levnadsbana. Med ledning av nämndens förslag skulle därefter Kungl.

Maj:t vid låuets beviljande fastställa eu viss amorteringsplan till efterföljd. Att såsom

motionärerna antyda låta amorteringstiden bestämmas av storleken av låntagarens

årsinkomst, torde möta en del svårigheter och kan i vissa fall bliva synnerligen betungande

för låntagarna. Inkomsteus verkliga storlek bestämmes endast i mindre mån

av dess siffersumma, men så mycket mer av det allmänna, frän tid till annan fluktuerande

prisläget och låntagarens levnadsförhållanden. Dä eu manlig låntagare avslutat

sia utbildning och nått fram till en något så när tryggad ekonomisk ställning med

t. ex 3 å 4.000 kronors årsinkomst, torde han i regel bilda familj och härför behöva

vidkännas avsevärda utgifter, som ytterligare skulle bliva tryckande, om därtill komme

amorteringen av skulder. Beträffande låntagare åter, som ej bilda familj och ej hava

annan försörjningsplikt, torde det skäligen kunna fordras, att redan vid en årsinkomst

av 3 å 4,000 kronor eu årlig inbetalning av lånesumman påbörjas. Såsom en allmän

regel torde dock böra gälla, att lånet skall inbetalas inom tio är efter det låntagaren

avslutat sin utbildning. För det stora flertalet låntagare torde efter all sannolikhet

en sådan tidrymd fä anses vara tillräcklig för slutamortering av lånesumman. Men

det kan naturligtvis i särskilda fall inträffa, att en låntagares ställning är sådan, på

grund av egen sjuklighet, stor familj, försörjningsplikt mot åldriga föräldrar o. s v.,

att billigheten kräver, det de årliga avbetalningarna sättas lägre än vad som för lånets

slutbetalning inom den stadgade tiden behöves. I sådana särskilt ömmande fall borde

efter Kungl. Maj:ts prövning förlängning av åtel betalningstiden kunna beviljas.

I omedelbar anslutning härtill yttra de sakkunniga beträffande stadgandet

i § 8:

Av det nyss sagda följer, att en tillämpning av § 8 endast kan ifrågakomma,

där underlåtenhet att fullgöra de föreskrivna återbet.ilningsvillkoren har sin grund i

bristande vilja från låntagarens sida. Då emellertid jämväl i sådana fall under vissa

förhållanden bestämmelsen skulle kunna komma att verka med ouödig stränghet, hava

de sakkunniga föreslagit, att undantag därifrån skulle av Kungl. Maj:t kunna efter

särskild ansökning medgivas.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 334.

Beträffande § 10 andra stycket anföra de sakkunniga i motiveringen

bland annat:

Enligt allmän lag hava avliden låntagares efterlevande att svara för fullgörandet

av de utav den döde ingångna förbindelser, för så vitt de icke göra sig urarva. Då

man hos de personer, varom här kan bliva fråga, tydligen icke kan förutsätta eu allmän

kännedom om rätten till urarvagörelse och då i de allra flesta fall låntagares

stärbhusdelägare torde befinna sig i knappa omständigheter, skulle skyldigheten för

dem att svara för studielånets återbetalning innebära en mycket tung börda, särskilt

där den döde efterlämnar änka och små barn eller åldriga föräldrar, för vilka det

kan vara nog så viktigt att få disponera över den torftiga kvarlatenskapen. Det

synes de sakkunniga särskilt motbjudande, om staten i dylika ömmande fall skulle till

sista öret utkräva sin fordran. På grund härav hava de sakkunniga känt sig föranlåtna

att föreslå intagande i reglementet av den bestämmelsen, att Kungl. Maj:t i nu

berörda, särskilt behjärtansvärda fall skulle äga på. gjord framställning eftergiva

kronans rätt i förevarande avseende, helt eller delvis. Då Kungl. Maj:t icke torde

kunna utan riksdagens hörande i reglementet inrymma en bestämmelse av sadant

innehåll, vore det enligt de sakkunnigas förmenande synnerligen ömkligt, att redan

till nästa års riksdag framställning i ämnet gjordes.

Statskontoret, vars yttrande liksom styrelsens för postsparbanken

huvudsakligen berör endast den formella behandlingen av studielaneårendena,

har i fråga om verkan av lantagares dödstall pa aterbetalningsplikten

gjort även ett sakligt uttalande. I likhet med de sakkunniga

anser statskontoret det vara motbjudande, om staten av en avliden studielåntagares

efterlevande, vilka säkerligen i de flesta fall komme.att befinna

sig i knappa levnadsomständigheter, skulle i laga ordning indriva det

studielån, den döde i livstiden erhållit. Men statskontoret går längre

än de sakkunniga. Då statskontoret finner det med naturen av ifrågavarande

lån mest överensstämmande, att icke under några förhållanden

obetalt lånebelopp varder utkrävt av studielåntagares anhöriga, anser statskontoret

en bestämmelse böra meddelas därom, att fordringsrätten vid

låntagares död är förfallen.

Jag anser de i § 7 av de sakkunnigas förslag till reglemente upp- n^neP“''eTe,.

tagna bestämmelserna rörande återbetalningsskyldigheten i stort sett tillfredsställande.

Det torde av skäl, som de sakkunniga framhållit, vara

olämpligt att bestämma en viss tidpunkt, vid vilken låntagare skulle vara

skyldig att påbörja amorteringen. Lika olämpligt skulle det. enligt min

mening vara att i lörfattningsväg fastlasa aterbetalningsskyldighetens inträde

vid en viss låntagarens årsinkomst. Man bör betänka, att det bär i

främsta rummet gäller att hjälpa lantagaren och att det därför är av vikt

att undvika villkor, som kunna bliva för honom onödigt tyngande.. Det

torde vara nödvändigt att även i detta avseende låta den lånebeviljande

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 334.

myndigheten laga efter lägligheten. Däremot synes det mig icke möta

några hinder utan tvärtom vara praktiskt att i reglementet införa ett

stadgande om en bestämd slutpunkt för återbetalningsskyldighetens fullgörande,

sådant som de sakkunniga föreslagit.

Bestämmelsen i § 8 av sakkunnigförslaget har ingen motsvarighet i

de av motionärerna framlagda grunddragen för anslagets användning.

En bestämmelse av detta innehåll kan dock enligt mitt förmenande icke

gärna undvaras. Avsaknad av någon som helst påföljd för försummelse

i fråga om amorteringen av lånet skulle helt säkert för många låntagare

innebära en alltför stark frestelse till egenvilhga avvikelser från den fastställda

amorteringsplanen och för statsverket medföra svårigheter och förluster

vid anslagets handhavande. Naturligtvis får stadgandet icke tilllämpas

på ett rigoröst sätt, utan all rimlig hänsyn tagas till de svårigheter,

med vilka låntagaren har att kämpa. En annan utväg att motverka

försummelser i fråga om återbetalningen vore att föreskriva, att låntagaren,

för det fall att amorteringen icke ordentligt fullgjordes, skulle vara

skyldig att för tiden därefter å lånet gälda ränta efter t. ex. sex procent.

Ehuru en sådan föreskrift möjligen kunde ur fiskalisk synpunkt vara att

föredraga framför den nyss omhandlade, vill jag dock icke förorda densamma,

då den synes mig ej rätt väl överensstämma med hela studielåninstitutets

karaktär.

Vad slutligen angår de framställda förslagen om befrielse för avliden

låntagares efterlevande från skyldighet att infria låntagarens förpliktelser

med avseende å studielånets återbetalning, förefaller det mig, som om det

skulle kunna betecknas såsom en något överdriven välvilja mot stärbhusdelägarna,

att, såsom statskontoret förordat, kronan för alla fall avstode

från sin fordringsrätt. Jag kan icke neka till att jag finner det i viss

mån opåkallat, om staten så utan vidare skulle uppgiva sina lagligen

grundade anspråk. Sådana fall kunna nämligen med ganska stor sannolikhet

beräknas inträffa, att de efterlevande äga om också icke vilja så

dock förmåga att fullgöra de skyldigheter, den avlidne iklätt sig. Jag

kan för min del icke se några skäl för att staten i dylika fall genom en

bestämmelse av det innehåll, statskontoret föreslagit, skulle tillskynda sig

själv eu lat vara icke alltför kännbar men i alla fall onödig förlust.

Däremot vill jag varmt förorda, att i fall, där särskilt ömmande omständigheter

föreligga, Kungl. Maj:t må erhålla befogenhet att i den utsträckning,

Kungl. Maj:t finner skäligt, efterskänka kronans rätt i förevarande

avseende, och jag åberopar till stöd härför de sakkunnigas motivering, i

vilken jag i nu förevarande avseende till alla delar instämmer.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ls Proposition Nr 334.''

Jag har nu behandlat de delar av det uppgjorda förslaget till reglemente,

beträffande vilka riksdagen synts mig böra beredas tillfälle att

yttra sig. Vad förslaget i övrigt angår torde det väl lämpa sig att läggas

till grund för den blivande författningen i ämnet, dock med några smärre

ändringar, till vilka jag torde få återkomma, då jag i sinom tid har att

förelägga Kungl. Maj:t reglementet i slutgiltigt skick till fastställelse.

Jag övergår härefter till frågan om det för år 1920 erforderliga

anslagsbeloppet och därmed sammanhängande spörsmål.

Då jag den 9 januari 1919 anmälde ifrågavarande ärende för Kungl.

Maj:t, betygade jag, att jag hyste det livligaste intresse för det ändamål,

anslaget till räntefria studielån är ägnat att tillgodose. Jag uttalade då

såsom min förmodan, att det belopp, som för år 1919 anslagits, eller

100,000 kronor, under nämnda år komme att förbrukas för ändamålet,

vadan jag fann behov av förnyat anslag till samma belopp föreligga för

år 1920. På min hemställan föreslog även Kungl. Maj:t riksdagen att för

ändamålet beräkna på extra stat för sagda år ett reservationsanslag av

100,000 kronor.

Åtskilliga omständigheter göra nu, att jag ser mig nödsakad föreslå

en väsentlig höjning av nämnda belopp.

Visserligen var det redan förut en stadgad övertygelse hos mig, att

här förelåg ett verkligt behov av statens hjälp på ifrågavarande område,

och att man därför kunde vänta, att ett stort antal aspiranter å studielånen

skulle anmäla sig. Men tillströmningen av lånesökande har visat

sig långt överträffa förväntningarna. Under tiden den 11 februari-den

10 mars 1919 inkommo till ecklesiastikdepartementet icke mindre än 700

ansökningar om räntefria studielån. Ännu är det ju för tidigt att uttala

sig om, i vilken mån dessa sökande kunna anses förtjänta att komma i

åtanke vid lånens utdelande. Men mycket tyder på, att, därest man icke

skall finna sig nödsakad att bestämma lånens belopp så låga, att de bliva

alldeles otillräckliga för sitt ändamål, en hel del sökande med befogade

krav på att bliva ihågkomma vid fördelningen av lånemedlen måste lämnas

utom räkningen. Motionärerna både, såsom förut nämnts, tänkt sig en

maximisumma för varje lån av 1,500 kronor. Enligt min mening måste

nämnda belopp, med hänsyn till gällande penningvärde, i vissa fall anses

för lågt. Under sådana förhållanden är det tydligt, att av dem, som anmält

sig till 1919 års studielån, endast en ringa bråkdel kan komma i

åtanke. Till nästa år kan man med största säkerhet vänta en bedjande

stegring av antalet lånesökande, dels emedan givetvis en stor del av dem,

vilkas ansökningar nu icke kunna vinna avseende, då återkomma, dels ock

Erforderligt

anslagsbelopp.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 334.

på den grund att kännedomen om anslagets tillvaro till sagda tid kommer

att vara mera allmänt utbredd.

Vad jag nu anfört torde giva vid handen, att en betydande ökning

av anslaget är nödxändig för nästkommande år. Jag anser, att det för

år 1920 för ändamålet erforderliga anslagsbeloppet måste beräknas till

åtminstone 150,000 kronor. Av dessa medel skulle emellertid, enligt vad

jag i det följande vill närmare utveckla, bestridas även vissa med studielånsinstitutionens

handhavande förbundna förvaltningskostnader.

Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen för sakkunnigförslaget,

skulle själva beslutanderätten i studielånefrågorna tillkomma

Kungl. Maj:t, Så skulle Kungl. Maj:t. hava att besluta om lånens beviljande,

att fastställa amorteringsvillkor och medgiva ändring i dessa, att

bevilja lättnad i fråga om återbctalningsskyldighet vid försummad amortering,

att meddela beslut rörande återbetalning av studielån vid avbrott i

påbörjad utbildning eller då låntagare icke under det år, för vilket lånet

beviljats, vunnit inträde i offentlig läroanstalt, att i sistberörda fall på

ansökan medgiva låntagare rätt att tillgodoräkna sig studielånet för nästföljande

år, att medgiva ändring i utbildningsplanen, att besluta om indrivning

av lån vid låntagares död samt att i sistnämnda fall eventuellt

besluta om efterskänkande av kronans fordringsrätt. Nämnden åter skulle

endast hava att upprätta förslag till studielånens utdelning och de återhetalningsvillkor,

som borde fästas vid lånen. På postsparbanken skulle

vila bestyret med lånemedlens förvaltning och utbetalning till låntagarna

och i sammanhang därmed mottagandet av låntagarens skuldförbindelser.

Statskontoret skulle det tillkomma att förvara skuldförbindelserna, till

vilket åliggande även skulle höra att bevaka kronans fordringsrätt på

grund av förbindelserna vid dödsfall eller konkurs och att i övrigt tillse,

det förbindelserna hölles vid gällande kraft, att mottaga de årliga amorteringarna

samt att vid försummad amortering uppsäga lånen till inbetalning.

Det hade otvivelaktigt varit en fördel, om handläggningen av samtliga

hithörande frågor kunnat anförtros åt ett enda förvaltningsorgan i

stället för att, såsom de sakkunniga föreslagit, uppdelas på fyra. Detta

hava de sakkunniga ock beaktat, men de hava i den nuvarande administrationen

icke funnit någon anknytningspunkt för en sådan anordning.

De yttra bland annat:

Enligt de sakkunnigas förslag har det lagts i Kungl. Maj:ts händer att besluta

om studielånens utdelning. Spörsmålet, vem den beslutande myndigheten i dessa frågor

borde tillkomma, bar hos de sakkunniga föranlett någon tvekan. Det är nämligen att

förutse, att uppgiften att pröva och fatta beslut i hithörande frågor, för den händelse

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 334.

riksdagen jämväl i fortsättningen beviljar anslag för ifrågavarande ändamål och därtill

möjligen till högre belopp, kommer att taga tid och krafter starkt i anspråk. Det har

därför ifrågasatts, huruvida icke med hänsyn till Kungl. Maj:ts redan förut tyngande

arbetsbörda denna uppgift borde överlämnas åt något centralt, under ecklesiastikdepartementet

hörande förvaltningsorgan eller åt den nämnd, som enligt § 4 i de sakkunnigas

förslag har att uppgöra förslag till lånemedlens fördelning. Något centralt

ämbetsverk, åt vilket en dylik befogenhet lämpligen skulle kunna lämnas, torde emellertid

för närvarande icke finnas. Och vad omförmälda nämnd beträffar skulle en sådan

utvidgning av dess åliggande kräva, att nämnden inrättade sig såsom eu permanent

verksam ämbetsmyndighet. Då nödiga medel för en anordning av sistnämnda slag icke

för närvarande torde stå till buds, synes enda utvägen vara, att avgörandet av låneärendena

lägges hos Kungl. Maj:t. De sakkunniga tro sig ock hava anledning antaga,

att detta vant riksdagens mening.

På ett annat ställe i motiven anföres:

Beträffande den förberedande granskningen av lånehandlingarna samt upprättandet

av förslag till lånens beviljande skulle man visserligen kunna tänka sig, att detta

arbete uppdroges åt eu redan nu befintlig styrelse, och då väl närmast åt eu blivande

skolöverstyrelse. Då detta arbete emellertid är av eu alldeles särskild beskaffenhet

och ofta kommer att beröra frågor, som helt falla utanför en sådan styrelses egentliga

arbetsområde, har det förefallit de sakkunniga såsom mest ändamålsenligt, att det anförtros

åt eu särskild för ändamålet tillsatt nämnd.

Det kan visserligen ifrågasättas, huruvida icke åt nämnden även borde uppdragas

att på eget ansvar handlägga de allehanda frågor av mindre vikt, vilka tvivelsutan i

icke ringa antal komma att uppstå med hänsyn till tiden och sättet för lånens inbetalning,

ändringar i låntagares utbildningsplan o. s. v. För fortgången skulle kanske

dessa ärenden till och med kunna avgöras av t. ex. en bland nämnden därtill särskilt

utsedd medlem jämte sekreterare. Då emellertid eu dylik anordning förutsätter, att

nämnden eller åtminstone någon eller några av dess medlemmar mera kontinuerligt

fungerade och sålunda också krävde större administrationskostnader, hava de sakkunniga

ansett sig böra föreslå, att jämväl dessa ärenden tills vidare handhavas av Kungl. Maj:t.

Under de första åren, då på grund av lånesummans begränsning låntagarnas antal

icke blir synnerligen stort och då amortering å beviljade lån ännu ej äger rum, lärer

skötandet av ifrågavarande ärenden, sedan lånehandlingarna genomgåtts och prövats

samt förslag till lånens utdelning upprättats, ej bliva synnerligen betungande. Emellertid

torde det vara nödvändigt att redan för år 1919 en sekreterare anställes. De sakkunniga

hålla dock för lämpligast, att, till dess man erhållit någon närmare erfarenhet

beträffande omfattningen av det arbete, som kommer att krävas, detta uppdrag mo

skälig ersättning lämnas åt någon inom ecklesiastikdepartementet anställd, därtill

lämplig tjänsteman.

Statskontoret har bestämt motsatt sig de sakkunnigas förslag, i vad

det avser att på statskontoret lägga en del av studielåneärendena. Statskontoret

förutsäger, att dess befattning med berörda ärenden, sådana som

de sakkunniga tänkt sig den, med tiden skulle bliva mycket betungande,

och förklarar, att det för statskontoret icke finnes någon möjlighet att

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 334.

med de ämbetsverket till buds stående arbetskrafterna utföra det arbete,

som enligt förslaget skulle åligga statskontoret. Vidare framhålles, att

handhavandet av en lånerörelse, avseende en sådan mängd av lån till så

jämförelsevis otietydl ga belopp, varom här är fråga, och ett för statens

finansförvaltning så främmande ändamål som det förevarande icke står i

god överensstämmelse med statskontorets ställning såsom det centrala

organet för berörda förvaltning och ämbetsverkets därav betingade organisation.

Statskontoret föreslår därför, att arbetet i sin helhet anförtros

åt postsparbanken, vilken förfogar över arbetskrafter i helt annan utsträckning

än statskontoret och vars hela ställning inom statsförvaltningen bättre

lämpar sig för ändamålet än statskontorets.

Härjämte gör statskontoret invändningar mot de sakkunnigas förslag

att lägga beslutanderätten i fråga om huvudparten av studielåneärendena

hos Kung]. Maj:t. Ifrågavarande bestyr, vilka snart nog komma att växa

till en betydande mängd av ärenden, anser statskontoret icke vara av

sådan betydelse, att de med nödvändighet påkalla regeringsbeslut, och

då förslaget i denna del står i rak strid med de strävanden till minskning''

i regeririgsärendenas antal, som nödvändiggjorls av utvecklingens gång,

bör saken enligt statskontorets mening ordnas på det sättet, att åt den i

reglementsförslaget omförmälda nämnden lämnas uppdrag att taga den

befattning med studielånen, som föreslagits skola handhavas av Kungl.

Maj:t. Visserligen torde härav bliva en följd, att nämnden måste sammanträda

en eller liera gånger om året utöver vad förslaget innehåller.

Men såsom någon permanent verksam ämbetsmyndighet lärer dock, enligt

statskontorets uppfattning, nämnden ej behöva organiseras, om, såsom statskontoret

föreställer sig utan olägenhet kunna äga rum, alla ansökningar

och anmälningar, ehuru ställda till nämnden, skulle ingivas till postsparbanken.

Denna skulle i sådant fall kunna fungera såsom nämndens kansli.

Nämnden kunde då lämpligen sammanträda i postsparbanken, som även

borde vara i nämnden representerad.

Styrelsen för postsparbanken har i sitt senare yttrande förklarat, att,

därest ingen lämpligare lösning av frågan står att finna, post-parbanken

är villig att åtaga sig de av statskontoret i sådant avseende ifrågasatta

bestyren med studielånen. Om postsparbanken sålunda skulle övertaga ej

blott utbetalningen av de beviljade studielånen utan även bestyret med

förvaring och bevakning av de för lånen avgivna skuldförbindelserna samt

övervakande av lånamorteringarnas behöriga verkställande ävensom med

emottagandet av alla till nämnden ställda ansökningar och anmälningar

samt expedierandet av nämndens samtliga beslut, komme utförandet av

dessa bestyr att kräva ökade arbetskrafter hos postsparbanken samt så
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 334. 17

lunda medföra förhöjning av bankens omkostnader. Styrelsen yttrar i

kostnadsfrågan:

Den del av nämnda bestyr, som avser lånens utlämnande, borde emellertid,

enligt styrelsens mening, handläggas av postsparbanken utan någon annan ersättning

av statsmedel än den, som kräves för bestridande av kostnaderna för de särskilda

tryckalster och blanketter, som det bleve nödigt att för detta ändamål anskaffa. Nu

ifrågavarande bestyr skulle nämligen komma att i det huvudsakligaste handläggas såsom

vanliga insättningar och uttagningar, och de omkostnader i övrigt, som med deras utförande

bleve förbundna, komme att ersättas genom den på de insatta medlen uppkomna

räntevinsten.

Yad åter beträffar övriga ovannämnda bestyr, kunna dessa ej anses såsom några

postsparbanken tillhörande åligganden, för vilkas utförande kostnaderna skulle gäldas

av de på postsparbankens rörelse uppkomna vinstmedlen, vilka medel, enligt gällande

bestämmelser, ej få användas för annat än bankens egna ändamål, i främsta rummet

för bestridande av dess driftkostnader. Det torde fördenskull bliva nödigt, att postsparbanken

beredes ersättning av statsmedel för av denna del av rörelsen föranledda

omkostnader.

Därest sist omförmälda bestyr allenast skulle omfatta de göromål, som enligt de

sakkunnigas förslag skola handläggas av statskontoret, torde dessa under innevarande

år bliva av ringa omfattning och inskränka sig till bokföring och förvaring av de vid

lånens utgivande avlämnade skuldförbindelserna. Avlöningen till den härför erforderliga

personalen samt omkostnaderna för tryck och blanketter m. m. torde bliva jämförelsevis

obetydliga. Komme däremot postsparbanken att jämväl fungera såsom kansli

för nämnden, bleve redan under detta år bankens bestyr mera omfattande och komme

därför att kräva större kostnader.

I sakens nuvarande läge har styrelsen icke tillräckligt underlag för bedömandet

av frågan, huru kostnaderna i de båda angivna fallen skulle komma att ställa sig.

Kommer den föreliggande frågan att lösas i den riktning, att Kungl. Maj:ts beslut

kräves i berörda kostnadsfråga, tillåter sig styrelsen hemställa, att Kungl. Maj:t

täcktes för år 1919 endera till styrelsens förfogande för nu berörda ändamål

ställa ett anslag av högst 5,000 kronor eller ock, därest medel härtill ej finnas att

tillgå, bemyndiga styrelsen att av postsparbanksmedel förskjuta för ändamålet erforderligt

belopp, att vid slutet av året till ersättning anmälas.

Enligt min uppfattning liar statskontoret rätt i att det icke kan vara

lämpligt, att studielåneärendena i vidare mån handläggas av nämnda

ämbetsverk än att det bör åligga statskontoret att tillhandahålla de för

utbetalande av studielånen erforderliga medlen. Det må vara tillräckligt

att såsom skäl härför hänvisa till vad ämbetsverket anfört rörande den

redan förut ansenliga arbetsbörda, som åvilar detsamma. Någon olägenhet

i den föreslagna anordningen att i stället till postsparbanken överlämna

de bestyr, som enligt de sakkunnigas förslag skulle omhänderhafts

av statskontoret, kan jag icke upptäcka.

Däremot är det mig icke möjligt att biträda statskontorets förslag att

Ii il m-ny till riksdagens protokoll 1 sand. 237 tält. (År 331.1 3

Departe
mentschefen
-

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungi. Maj:ls Proposition Nr 334.

nu till nämnden överflytta beslutanderätten i alla de frågor, med vilka enligt

sakkunnigförshiget Kungl. Maj:t skulle hava att taga befattning. Jag anser

det vara av betydelse, att avgörandet i dessa ärenden, vilka enligt min

mening icke äro alldeles så oviktiga, som statskontoret synes förmena,

under den första tiden, till dess en fast praxis på området hunnit utbilda

sig, förbehålles Kungl. Maj:t. Sedan några år förflutit, kan det vara på

tiden att taga under övervägande lämpligheten av att till ett underordnat

förvaltningsorgan, eventuellt omförmälda nämnd, överlämna beslutanderätten

i hithörande frågor.

Således skulle, enligt vad jag nu förordat, Kungl. Maj:t och nämnden

tills vidare taga den befattning med studielåneärendena, som de sakkunniga

föreslagit. Postsparbankens åligganden åter skulle bliva att handhava utbetalningen

av de beviljade studielånen och bestyret med förvaring och

bevakning av låntagarnas reverser samt övervaka lånamorteringarnas behöriga

fullgörande.

Det är tydligt, att det arbete, som sålunda pålägges postsparbanken,

måste förorsaka banken vissa omkostnader, och att medel till dessas

bestridande därför måste ställas till förfogande. Jag har från postsparbankens

styrelse under hand infordrat uppgift rörande den beräkneliga storleken

av berörda omkostnader. Till svar härå har jag mottagit en av

chefen för postsparbanken, överdirektören P. E. Lindström uppgjord promemoria,

enligt vilken bankens kostnader för nämnda bestyr under den

första tiden beräknas skäligen ersatta med ett belopp av 5 kronor för

varje lån. Utgår man från att 100 studielån årligen komma att utdelas,

skulle således för ändamålet krävas ett belopp av 500 kronor för år.

Det är dessa förvaltningskostnader, vilka, såsom jag förut antytt, enligt

min mening böra bestridas av samma anslag som lånen. Härtill torde

riksdagens medgivande behöva utverkas, jämväl vad angår det för år

1919 beviljade anslaget.

Till de av postsparbankens befattning med ifrågavarande ärenden föranledda

kostnaderna komma så kostnaderna för nämndens arbete. Så

länge nämndens uppgift är inskränkt huvudsakligen till uppgörande av

förslag till lånens utdelning, torde andra utgifter för densamma än ersättningen

till dess ledamöter och arvode åt en sekreterare ävensom renskrivningskostnader

och andra expenser icke behöva beräknas. Nämndens

ledamöter synas åtminstone för det närvarande kunna åtnöjas med ersättning

i form av dagarvoden efter samma grunder, som i allmänhet gälla

beträffande sakkunniga, vilka för utredning av viss fråga tillkallats jämlikt

Kungl. Maj:ts bemyndigande. Därest framdeles pa grund av ären
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 334.

denas anhopning något arvode därutöver kan befinnas erforderligt, torde

Kungl. Maj.t vara oförhindrad att därom fatta beslut. Till sekreteraren

torde böra utgå arvode till skäligt belopp efter Kungl. Maj:ts bestämmande.

Det synes mig önskligt, att till bestridande av samtliga nu angivna

utgifter för nämnden förslagsanslaget till kommittéer och utredningar

genom sakkunniga finge tagas i anspråk. Då, noga räknat, det ändamål,

för vilket nämnden kommer att vara verksam, icke är hänförligt under

det, för vilket nämnda anslag anvisats, torde det vara nödvändigt, att

riksdagen lämnar sitt bifall härtill.

Jag har förut angivit, att den summa, som torde bliva för ändamålet

erforderlig under år 1920, icke skäligen kan sättas till lägre belopp än

150,000 kronor. Reservationsvis har för ändamålet begärts 100,000 kronor.

Medel till en höjning av anslaget i nu angiven omfattning torde stå till

buds genom besparingar, som gjorts å anslag för andra ändamål under

åttonde huvudtiteln.

Jag hemställer alltså om förslag till riksdagen att

dels till räntefria lån för underlättande av studiemöjligheterna

för begåvade, fattiga lärjungar vid offentliga

läroanstalter av skilda slag ävensom till bestridande

av vissa med låneverksamheten förbundna kostnader

på extra stat för år 1920 bevilja ett reservationsanslag

av 150,000 kronor,

dels medgiva, att av det till dylika lån på extra

stat för år 1919 anvisade reservationsanslaget av 100,000

kronor må bestridas jämväl motsvarande kostnader, som

för låneverksamheten under sistsagda år kunna uppstå,

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att för utdelningen

av ifrågavarande lån utfärda reglemente i huvudsaklig

enlighet med de grunder, som av mig i det föregående

framlagts,

dels ock medgiva, att kostnaderna för den nämnd,

som må komma att handlägga ärenden rörande oinförmälda

lån, må gäldas av det under åttonde huvudtiteln

uppförda förslagsanslaget till kommittéer och utredningar

genom sakkunniga.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Muj-.ts Proposition Nr 334.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan biföll Hans Maj:t Konungen; och skulle proposition

av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar,

avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Hemming Gadd.

Stockholm 1919, Ivar Haggströms Boktryckeri A. B.

190755

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1919:230 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående räntefria studielån. a1 i texten
  2. SU 1919:99 Memorial, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om anslag till räntefria studielån. s. 1 i texten
  3. SU 1919:80 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående räntefria studielån. s. 5 i texten